Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka.

National Library of Sweden

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1941:2 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE

RESTAURERINGEN AV UPPSALA DOMKYRKA

S

T

O

C

K

H

O

1 9

1 L

M

Statens offentliga utredningar 1941 K r o n o l o g i s k 1. Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. Beckman. 120 s. F ö .

f ö r t e c k n i n g 2 Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 82 s. 16 pl. E .

A n m Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1941:2

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE RESTAURERINGEN AV UPPSALA DOMKYRKA

UPPSALA 1941 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl

Ecklesiastikdepartementet.

Kungl. Maj:t bemyndigade genom beslut den 24 september 1937 statsrådet och chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag angående restaurering av Uppsala domkyrka. I enlighet med det kungl. beslutet tillkallade chefen för nämnda departement, nuvarande landshövdingen i Västernorrlands län J. A. Engberg samma dag såsom sakkunniga för ändamålet undertecknade Eidem, Curman, Hjorth, Östberg och Boethius. Departementschefen övertog själv ordförandeskapet hos de sakkunniga, vilka antogo följande benämning: »Kommittén för uppgörande av generalplan till Uppsala domkyrkas restaurering» samt alternativt för de fall, där kortare benämning kunde ifrågakomma, »domkyrkokommittén». Då statsrådet Engberg med ingången av december 1939 lämnade ordförandeskapet, anförtrodde han enligt av Kungl. Maj:t givet bemyndigande detta uppdrag åt undertecknad Eidem. Någon instruktion har icke utfärdats för kommittén. Dess uppdrag har därför icke angivits närmare än som framgår av det anförda. Följande förhållanden föranledde emellertid, att kommitténs verksamhet från början lades på en bred grundval. Kungl. Maj:ts ovanberörda beslut var föranlett av en den 21 februari 1934 dagtecknad underdånig framställning från Uppsala domkapitel, i vilken domkapitlet — med utförlig redogörelse för domkyrkans tillstånd i olika avseenden — framhöll, att olika restaureringsåtgärder erfordrades både till domkyrkans yttre och dess inre. Tillika anhöll domkapitlet i sin framställning, över vilken riksantikvarien samt byggnadsstyrelsen den 24 augusti 1937 gemensamt avgivit utlåtande, att Kungl. Maj:t måtte förordna en kommission av sakkunniga samt ställa nödiga medel till dessas förfogande för att efter nödiga undersökningar och kostnadsberäkningar framlägga en generalplan till en ny restaurering. En av domkyrkokommittén omedelbart efter dess tillsättning gjord förberedande undersökning av olika förhållanden beträffande domkyrkan ådagalade, att vissa åtgärder påkallades jämväl

4 utöver vad av domkapitlets berörda framställning utvisades. Kommittén har sedermera låtit utföra en ingående byggnadsteknisk undersökning av domkyrkan. Därvid har det visat sig, att vissa såväl i domkapitlets nämnda underdåniga framställning som långt därförut inför domkapitlet påtalade bristfälligheter å domkyrkan i själva verket varit av oanat svår och farlig beskaffenhet. Jämsides med kommitténs fortsatta utredningsarbete, avseende den kommande restaureringen, hava därför enligt kommitténs förslag omfattande skyddsarbeten å kyrkan utförts med början våren 1938; dessa arbeten äro ännu ej avslutade. Omförmälda byggnadstekniska undersökning samt skyddsarbeten hava lämnat behövlig vägledning för uppgörande av planer till ny restaurering. Frågan om förnyad restaurering av Uppsala domkyrka är emellertid föranledd ej blott av kyrkans bristfälliga tillstånd i tekniskt avseende utan jämväl utav olika önskemål av rent konstnärlig eller kulturhistorisk natur beträffande såväl den yttre arkitekturen som kyrkans inredning och utsmyckning. Antydda förhållanden i fråga om kyrkans byggnadstekniska tillstånd föranledde naturligt nog att kommittén främst inriktade sig på lösandet av hithörande frågor. Kommittén har i detta avseende verkställt omfattande utredningar, för vilka närmare redogöres i dess nedan omförmälda betänkande, beträffande markbeskaffenhet och grund, murverk, torn och tak, brandsäkerhet och värmeledning m. m. I samband därmed har kommittén genom sin ledamot professor Ragnar Östberg undersökt olika möjligheter att förbättra domkyrkans yttre arkitektoniska gestalt. Detta har varit så mycket angelägnare som härvidlag är fråga ej endast om konstnärliga frågor av den största betydelse utan även om hänsyn till det allvarliga förhållandet att bibehållandet av domkyrkans nuvarande yttre arkitektur i viktiga avseenden måste sägas vara oförenligt med skyldig hänsyn till kyrkans säkerhet. De med kyrkans inre restaurering förbundna frågorna hava icke i större omfattning kunnat tagas under övervägande av kommittén. Denna har nämligen enligt av Kungl. Maj:t givna, av det hårda tidsläget betingade direktiv måst begränsa utförandet av sitt uppdrag. I en vid Kungl. Maj:ts proposition nr 79 till urtima riksdagen 1939 fogad bilaga anfördes beträffande den förestående restaureringen av Uppsala domkyrka samt de för utredning härom tillkallade sakkunniga följande: »Med hänsyn till den trängande beskaffenheten av detta restaureringsföretag och de arbetsresultat, som redan vunnits, vore det icke tillrådligt att nu helt avbryta förevarande utredning. Då det emellertid icke vore troligt, att i nu rådande situation medel kunde ställas till förfogande för andra åtgärder än sådana, som vore oundgängligen erforderliga för att skydda kyrkan mot förstörelse och för att åstadkomma behövliga brandskydds-

5 och andra säkerhetsanordningar, och för i närmaste samband med sådana åtgärder stående arbeten, torde den fortsatta utredningen böra begränsas till en undersökning av restaureringsfrågan från dessa förutsättningar. Utredningen borde alltså icke fullfölja övervägandena rörande en arkitektonisk omdaning av domkyrkan, i den mån icke en sådan vore påkallad av byggnadstekniska skäl, och ej heller närmare ingå på under nuvarande förhållanden mindre aktuella frågor om domkyrkans inredning och utsmyckning.» Enligt en av Herr Statsrådet till kommittén avlåten skrivelse den 30 december 1939 föreskrev Kungl. Maj:t då, att omförmälda utredning angående restaurering av Uppsala domkyrka skulle begränsas på angivna sätt samt vara slutförd, såvitt möjligt, före utgången av budgetåret 1939/40. Professor Östbergs undersökningar beträffande den yttre arkitekturen hava emellertid fullföljts. De hade, då berörda inskränkningsföreskrift gavs, fortskridit så långt, att de ej lämpligen kunde avbrytas. Rörande vissa frågor, som av kommittén måst lämnas å sido, är följande att nämna. Genom remiss den 2 maj 1939 har till kommittén för övervägande vid fullgörande av det densamma lämnade uppdraget överlämnats en av förre domkyrkosysslomannen N. J. Söderberg till statsrådet och chefen för ovannämnda departement ingiven, den 9 april samma år dagtecknad framställning angående åtgärder genom departementschefens försorg för lösning av frågan om en minnesvård i Uppsala domkyrka över fältmarskalken greve Magnus Stenbock. På grund av föreskriften angående begränsning av kommitténs verksamhet måste kommittén lämna remissen obesvarad. Ej heller har kommittén i det läge, vari förevarande restaureringsfråga numera råkat, funnit sig kunna åstadkomma någon utredning om fördelningen av kostnaderna för den blivande kyrkorestaureringen, ehuru vissa direktiv beträffande sådan utredning framgå dels av det vid Kungl. Maj:ts proposition nr 88 till urtima riksdagen 1939 fogade utdraget av statsrådsprotokollet den 1 december samma år dels ock av urtima riksdagens skrivelse nr 99. Den kostnadsfördelning, varom här varit fråga, har gällt Uppsala domkyrkoförsamlings förväntade deltagande jämte statsverket samt domkyrkan själv i kostnaderna för den blivande restaureringen. Vid fullständig utredning av restaureringsfrågan måste nämligen vid beräkning av kostnaderna beaktas ej endast byggnadstekniska m. fl. likartade förhållanden samt frågor rörande den yttre arkitekturen utan även spörsmål rörande domkyrkans egenskap av platsen för gudstjänster och kyrkohögtider. I sistberörda avseende kommer således kostnadsberäkningen att gälla inredningsfrågor d. v. s. sådana frågor, som av kommittén nu måst lämnas åsido. Enär församlingens bidrag väl skäligen

6 skulle komma att gälla just åtgärder beträffande kyrkans inredning, har kommittén funnit berörda fråga om kostnadsfördelning vara att anse såsom för kommitténs vidkommande förfallen. Kommittén anser sig i denna sak emellertid böra beträffande domkyrkans eget deltagande i restaureringskostnaderna uttala, att det enligt den uppfattning, som kommittén kunnat bilda sig om domkyrkans ekonomiska förhållanden, måste anses uteslutet, att domkyrkan själv skulle kunna svara för några större sådana kostnader. Resultaten av den av domkyrkokommittén i sålunda begränsad omfattning utförda utredningen framgå närmare av härmed till Herr Statsrådet överlämnade Betänkande med förslag rörande restaurering av Uppsala domkyrka jämte till betänkandet hörande bilagor och övriga handlingar. Tillika får kommittén överlämna de vid dess sammanträden förda protokollen jämte tillhörande handlingar, utdrag av Uppsala domkapitels protokoll i ärenden rörande domkyrkan åren 1893—1939 jämte vissa därtill hörande handlingar, ävensom den vid skyddsarbetena förda dagboken samt i koncept en utförligare skildring av domkyrkans byggnadshistoria med bildmaterial. Remisshandlingarna i ovanberörda minnesvårdsfråga återställas. Kommitténs sekreterare har varit kanslirådet E. K. S. Söderberg. Stockholm den 14 november 1940. ERLING EIDEM SIGURD CURMAN

RAGNAR HJORTH

RAGNAR ÖSTBERG

GERDA BOÉTHIUS

/

Edvard Söderberg

Inledning. (I samband med detta kapitel böra beaktas bilagorna n:ris 1, 2, 5, 7 och 8.) I den skrivelse, varmed föreliggande betänkande överlämnats till statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet, erinras därom att Uppsala domkapitel i februari år 1934 hos Kungl. Maj:t anhöll om tillkallande av sakkunniga för utredning om restaurering av Uppsala domkyrka. Ett 40-tal år hade då förflutit, sedan domkyrkan senast undergått restaurering. Det var den åren 1886—93 under överintendenten Helgo Zettervalls ledning utförda restaureringen. Följderna av vid nämnda restaurering begångna missgrepp i byggnadstekniskt avseende framträdde snart och visade sig med tiden allt allvarligare. Ett av de svåraste missgreppen var den omfattande användning av cement, som förekom. Cementens användning har visat sig på flera sätt utgöra en fara, ej minst genom förstörande inverkan på domkyrkans tegelmurverk. Genom berörda missgrepp men även till följd av vissa praktiska, kulturhistoriska och estetiska behov och önskemål, vilka småningom gjorde sig gällande, mognade slutligen tanken på den förnyade restaurering, som nu är ifrågasatt, och till vilken domkapitlet tagit initiativet genom sin omförmälda hemställan hos Kungl. Maj:t. De frågor och problem, som böra lösas vid en sådan restaurering och som det därför varit kommitténs uppgift att närmare utreda, kunna uppdelas i följande huvudgrupper. 1. Frågor av rent byggnadsteknisk art, i första hand rörande brister i murverk (tegel, cement och kalksten), grundförhållanden, taktäckningar o. dyl. 2. Frågor rörande viss teknisk utrustning, som erfordras med hänsyn till kyrkans användning såsom gudstjänstlokal, t. ex. uppvärmning och luftväxling, elektrisk belysning, brandsäkerhet; hit kunna även hänföras vissa frågor rörande huvudorgeln, sångläktare m. m. 3. Frågor rörande arkitektoniskt-konstnärliga och antikvariska problem såsom den viktiga frågan, huruvida den nuvarande yttre arkitektoniska gestaltningen bör förändras eller bibehållas; vidare frågor rörande den inre dekoreringen, såsom vägg- och valvmålningar, glasmålningar, altarprydnad, huvudorgelns gestaltning, läktare, bänkinredning m. m. samt

8 möjligheten att vid en restaurering tillvarataga antikvariska intressen, såsom skyddande av bl. a. det medeltida tegelmurverket och skulpturala detaljer ävensom möjligheten att med byggnadsverket åter införliva vissa av de byggnadsfragment, som avlägsnats vid den senaste restaureringen. Ett arbetsprogram, som betingats av alla beträffande domkyrkan föreliggande önskemål och behov, har emellertid ej kunnat genomföras, enär kommitténs verksamhet måst begränsas av skäl och i en omfattning, som framgå av kommitténs omförmälda skrivelse till chefen för k. ecklesiastikdepartementet. — För de undersökningar, som utförts, redogöres närmare i betänkandet i särskilt kapitel med tillhörande bilagor. För att ge ett klarare begrepp om domkyrkobyggnadens problem har kommittén ansett det lämpligt att i betänkandet inrymma en kortfattad redogörelse för kyrkans historia från dess grundläggning fram till nutiden, varvid den Zettervallska restaureringen något fylligare behandlats. Närmare redogörelse för den genom kommitténs ledamot professor Ragnar Östberg undersökta möjligheten att förbättra domkyrkans yttre arkitektoniska gestalt lämnas i kapitlet: »Kommitténs sammanfattande redogörelse och förslag» med tillhörande bilagor. ' Omständigheterna hava gjort det nödvändigt att, utan avvaktande av kommitténs slutresultat, å domkyrkan utföra mycket omfattande »skyddsarbeten», rivnings- och underhållsarbeten, till följd av den hastigt fortskridande försämringen av kyrkans tillstånd. Närmare redogörelse härför lämnas i särskilt kapitel.

Inledande historik och beskrivning av domkyrkan. Uppsala Domkyrka anlades på 1200-talets mitt och uppfördes till största delen, som närmare klarlägges här nedan, inom det århundrade, som följde.1 Den nuvarande exteriören har i mycket fått sin prägel genom en grundlig ombyggnad, som dåvarande överintendenten Helgo Zettervall genomförde 1886—93 (i det följande benämnd Zettervallska restaureringen). Grundläggandet av domkyrkan i Uppsala sammanhängde med flyttningen av Ärkesätet från Gamla Uppsala. Den gamla domkyrkans läge på den hedna kultplatsen, invid kungagravarna, offerlunden och den heliga källan, var utomordentligt väl valt för en domkyrka i ett land, som ännu befann sig i missionstiden. Men Gamla Uppsala var icke en plats, som hade förutsättningar att utveckla sig. Ett vida förmånligare läge erbjöd det närbelägna Östra Aros. En köpstad växte där upp vid Fyrisån, just på den plats, där de sista forsarna passerades och segelleden ut i Mälaren låg klar. Det var en skyddad och samtidigt öppen plats. Fornfynd i staden visa, att den var stadd i utveckling redan omkring 1100 och vid tiden för domkyrkans grundläggning var där en blomstrande stad. Köpstaden Östra Aros låg vid hamnen och utmed åns östra sida. Domkyrkan och med den sammanhängande bebyggelse förlades på grusåsen, som stiger brant upp från Fyrisån på dess västra sida. Platsen kunde ej vara lämpligare och erinrar om många franska katedralers läge. Val av byggnadsstil. Den ståtliga gotiska katedral, som planlades och grundades i Uppsala på 1200-talets mitt var ett äkta barn av fransk höggotik. Paris var under detta skede av medeltiden den plats, till vilken bildningssökande svenskar huvudsakligen drogo sig för universitetsstudier. Under sin vistelse där hade de tillfälle att se den ena katedralen eller klosterkyrkan efter den andra växa upp på lie de France. Notre Dame i Paris fullbordades just under de decennier, då planerna på ett katedralbygge i Östra Aros togo form och växte sig starka. Det var därför sannolikt svenska präster, som under sin vistelse vid Paris universitet erhöllo domkapitlets uppdrag att underhandla om ritningar till den planerade domkyrkan. De synas där ha träffat överens1

Den historiska utredningen bygger där annat ej angives på de forskningar, som framläggas i Gerda Boethius och Axel L. Romdahl, Uppsala Domkyrka 1258—1435 (Bil. nr 67), där citerade källor samt på rön, som gjorts under kommitténs arbete.

10 kommelse med en ledande arkitekt för att anskaffa förslag till kyrkobygget. Från Paris erhöll man sedan ritningar och modellstycken i sten till profilerade arkitekturdelar och även skulpturdetaljer. Det förefaller sannolikast, att arkitekten själv eller annan ledande kraft med ett antal arbetare reste till Östra Aros, nuvarande Uppsala, och planlade dombygget på samma sätt som man dokumentariskt vet, att den parisiske stenmästaren Etienne de Bonneuill under ett senare byggnadsskede reste till Uppsala åtföljd av ett antal gesäller för att fortsätta arbetet. Hela bygget planlades under fransmännens vistelse i Uppsala och svenska tegelmurare och stenhuggare, de senare väl i regel från Gotland, instruerades av det franska arbetslaget. Med undantag för västpartiet och de mindre förändringar, som nedan omtalas, gick man aldrig ifrån de direktiv, den första arkitekten givit. Detta är icke vanligt. De flesta stora katedralbyggen i Frankrike ha fått sin byggnadsplan ändrad gång på gång efter uppehåll i byggnadsarbetet. Att man i Uppsala så obetydligt tog hänsyn till senare stilriktningar kan ha flera orsaker. De viktigaste torde vara, att man av tekniska skäl var rädd att frångå de utstakade linjerna. Ty det gällde ju här en ädlare arkitektur än den svenska byggnadskonsten i övrigt hade motstycke till vid denna tidpunkt. Med detta blandades den vördnad och beundran, som vida kretsar ägde för det storartade byggnadsföretaget. Man kan lätt tänka sig, att det måste ha tett sig som ett underverk, då murarna började resa sig och ändå mera när de väldiga pelarna drogos upp mot höjden och valven slogos. Genom att vid sidan av den gamla domens skyddspatron St Lars få domkyrkan vigd åt St Erik, det svenska nationalhelgonet, fick det nya ärkestiftet fasta rötter hos den svenska allmogen. I Östra Aros hade konung Erik lidit martyrdöden och när hans reliker blivit överförda från Gamla Uppsala till den nya katedralen, skulle den unga svenska kyrkans största minne bliva koncentrerat där. Den norska helgonkonungen St Olof hade stora sympatier särskilt i stiftets norra delar och hans staty tilldelades därför en hedersplats i den norra portalen, den som vette mot de stora färdvägarna norrifrån (Pl. 16). Innanför denna hade under medeltiden St Olofs altare sin plats. Därigenom drogs även betydande delar av den s. k. Olofsgärden (en av medeltidens största helgonskatter) till Uppsala istället för som tidigare till Trondheim, där helgonkonungens grav var belägen. Domkyrkans viktigaste byggnadsdata. Vi kunna tämligen väl följa domkyrkans byggnadshistoria och vidare öden. Här skall endast erinras om de viktigaste data i dess tillblivelse och historia. Gamla Uppsala domkyrka härjades av eld och kort därefter — på 1250-talet — började täta avlatsbrev utfärdas för penninginsamling till domkyrkobyggnad. Det är tydligt, att dessa mycket snart avsågo den nya katedral, man planerade i Östra Aros, och ej reparation av den brunna domkyrkan. Redan 1257

11 hade planerna tagit fast form och den stora kyrkobyggnaden höll på att sättas i verket. 1258 bekräftade påven detta genom att ge sitt tillstånd till flyttningen. Denna skulle dock först få ske, när biskopen i Västerås bestämde — en vanlig åtgärd på medeltiden för att påven skulle ha garantier för att bygget avancerat så långt, att det fanns gudstjänstlokal och plats för kyrkans skrud. 1271 lämnades tillståndet och 1273 vid Distingsmarknaden överfördes Erik den Heliges reliker i närvaro av konung Valdemar och en mängd av rikets herrar, prästerskap och menig allmoge från stiftets olika delar. Den lysande kyrkliga högtid, som då hölls, kunde försiggå i det nya koret, som visserligen ej hade valv, men som redan då måste ha varit invigt. Där begrovs nämligen de forna ärkebiskoparnas ben, när de 1270 överfördes från Gamla Uppsala. Färdig och sannolikt även välvd var då även sakristian (fig. 1, nr 7), ty den behövdes som säkert förvaringsrum för St Eriks reliker och kyrkans skrud. Kapital och valv äro där av mera ålderdomlig typ än i korets övriga delar, vilket stöder detta antagande. 1289 är nästa viktiga årtal i domkyrkans historia. Då anlände den ende med säkerhet namngivna franska mästare, som arbetat på kyrkan, Etienne de Bonneuill med ett antal gesäller. Det är sannolikt, att hans närmaste uppgift var korets välvning, portalernas utsmyckning och andra krävande arbeten, som de lokala krafterna hade svårt att utföra på egen hand. Han medförde sannolikt de tre portalernas mittpelarskulpturer, som alla voro franska (s. 16) men utförda av olika skulptörer. En ändring av korets pelare härrör säkerligen också från Etiennes skede. Omkring 1300 fullbordades tvärskeppet med sina valv och sedan utfördes det inre av långhuset, pelarna samt kapellens välvning efter råd och lägenhet. Först på 1330-talet välvdes långhuset och kort därpå, omkring 1340, fullbordades södra portalen, som länge stått ofärdig (s. 16). Dess vackraste delar äro icke, som ofta antages, av Etienne de Bonneuill utan ha tillkommit nästan en mansålder senare, sannolikt omkring ö 1320. Enligt den första planen skulle domkyrkan endast ha smala klocktorn i väster över kapellen. De första — måhända aldrig fullbordade — stora västtornen byggdes på Albrekt av Mecklenburgs tid (s. 22), de senare stora tegeltornen (Pl. 1: 2), som gåvo kyrkan dess karaktär fram till Zettervalls ombyggnad, fingo sina nedre delar fullbordade före en invigning 1435. Deras övre delar fullbordades sannolikt först 1470—1500, då stora byggnadsarbeten pågingo. Denna exteriör fick en ny gestaltning genom en ombyggnad på Johan III.s tid, då de höga tegeltornen sänktes en våning, men i gengäld försågos med höga spiror i renässansstil. Samtidigt fingo fialerna (småtornen) i strävsystemet det utseende, de ha på kopparstick frän 1600-talet (Pl. 7: 1). De höga spirorna ombyggdes ånyo 1613—32

12 Fig. 1.

Plan.

Strävpelarna vid tornen enligt Ragnar Östbergs restaureringsförslag.

13 (PI. 7: 1) och den exteriör, som domkyrkan då erhöll, fick den behålla fram till 1702, då en förödande eldsvåda förstörde exteriören och framtvingade omfattande arbeten på domkyrkan. Strävsystem och tak ombyggdes då enligt direktiv av Nikodemus Tessin d. y. De vackra tornhuvarna (Pl. 1:2), som prytt domkyrkan fram till den Zettervallska restaureringen, byggdes 1747 av C. G. Hårleman (s. 23). Läge och omgivningar. Den del av grusåsen, på vilken domkyrkan byggts, på nuvarande stadsplanen kallad Domkyrkoplan, har en vid plan yta och sänker sig med brant fall mot Fyrisåns strand med dess torg och gator (PL 1: 2). Domkyrkoplan kantas av en rad delvis medeltida byggnader^ som ha sin yttre grund å nedanför liggande terräng men med en till två våningar skjuta upp över planens nivå. Endast Domtrapphuset med sitt torn och Skytteanums branta gavel resa sig högre. Fria platser mellan de omgärdande byggnaderna och hela södra sidan avgränsas med terrassmur i granitkvadrar, krönt av gjutet järnstaket. I sydväst och väster ar öppen plan och park, som i sydväst övergår med en svag stigning i Odinslund. Ovanför det väster om domkyrkan belägna Gustavianum höjer sig ånyo terrängen mot Ärkebiskopsgården och Universitetet. Domkyrkans egna betydande mått och dess monumentala och samtidigt relativt fria läge — den omges ju till större delen av torg och parker — gör den starkt framträdande i stadsbilden. Många gatuperspektiv få helt sin karaktär av domen och i stort sett behärskar den, trots modernare bebyggelse, alltjämt Uppsala stadsbild. Det gäller framför allt gatorna utmed Fyrisån, broarna och infartsvägarna till staden, men även flera platser inom det inre gatnätet. Tillsammans med slottet och Carolina Rediviva dominerar domkyrkan alltjämt stadens silhuett, där den träder fram för den vägfarande, milsvitt ut på den minnesrika slätten. Före den Zettervallska restaureringen fick man över allt starkare intryck av domkyrkans murar och tegeltorn, ej endast emedan stadens bebyggelse då var lägre utan även därför att yttertak, tornspiror och cementdetaljer nu dominera. Kyrkan utgjorde därför tidigare ett ändå starkare inslag i stadsbilden, trots de lägre taken och tornhuvarna och i utsikten från infartsvägarna balanserade dess monumentala byggnadskropp bättre mot slottet än vad den nuvarande oroliga silhuetten gör. Det är ej heller enbart de höga tornspirornas förtjänst att domkyrkan är synlig så vida ut på slätten, utan dess höga läge. Från alla infartsvägar utom en framträder hela kyrkan eller stora delar av tornens tegelpartier samtidigt med att spirorna bli synliga. Planen. Domkyrkan är en korsformig, treskeppig basilika i höggotisk stil och mäter en längd av c:a 120 meter (fig. 1). Dess huvuddelar äro frän väster räknat: tornpartiet, långhuset, tvärskeppet och koret. Utmed långhusets sidor samt runt koret ligga kapell, som med höga spetsbågiga

14 arkader öppna sig mot kyrkans sidoskepp och korets omgång och förläna interiören karaktären av femskeppighet. Mellanväggarna mellan kapellen ha en konstruktiv uppgift att fylla, i det att de utgöra byggnadens egentliga försträvning (s. 18). Samtidigt som arkitekten genom detta förfaringssätt undvek onödigt klumpiga yttre försträvningsmurar tillfredsställde han ett då aktuellt liturgiskt krav att få många avskilda utrymmen för helgonkulten. Kapellen på ömse sidor om norra tvärskeppet ha från början utformats eller under medeltiden ombyggts till utrymmen för sakristior, skrudkammare och librarium. Sakristian var under medeltiden belägen i det kapell, som nu inrymmer Katharina Jagellonicas och Johan III» gravmonument (fig. 1 nr 7). Motsvarande kapell i söder, det Oxenstiernska (nr 13), tillkom först på 1680-talet. Det södra tvärskeppets snedställda strävpelare äro även resultat av en förändring i planen. De voro ursprungligen av samma form som det norra transeptets, men ombyggdes i början av 1300-talet. Den mest genomgripande förändring domkyrkan genomgått, västpartiets omgestaltning, framträder även i planen, i det att de västligaste kapellen och sidoskeppen ha fått sina murar i söder och väster förstärkta genom yttre påmurning i samband med tornbyggen på 1300- och 1400talen (s. 22 f). I övrigt torde inga större ändringar ha skett i den ursprungliga plan, som vid 1200-talets mitt bestämdes för Sveriges nya metropolitankyrka. Vid medeltida kyrkobyggen gjordes ofta hela kyrkans grund färdig och dess murar uppfördes i sockelhöj d, varefter byggnadsarbetet forcerades på vissa punkter. I Uppsala kan man konstatera, att byggandet skedde på detta sätt. Hela det väldiga monumentet lades upp på Domkyrkoplan med socklar och pelarbaser, varefter man började uppföra yttermurarna. Under den långa byggnadstiden hade man en provisorisk gudstjänstlokal, som sannolikt låg inom långhusets område. I den Zettervallska restaureringen har endast en förändring av planen gjorts, i det att en tvärvägg inbyggts i väster tvärt över långhuset under orgelläktarn, mellan det västligaste pelarparet. Detta fick därigenom en säkerligen välbehövlig sidosträvning, men längdperspektivet avskars och pelarparet förlorade mycket av sin arkitektoniska verkan. I samband därmed revos inbyggnader, delvis av hög ålder, i den västligaste valvkvadratens norra och södra delar, under tornen. Grund. Domkyrkans grund är av gråsten i bruk. Den är ovanligt kraftig för att tillhöra en medeltida byggnad. Marken erbjuder vissa vanskligheter på grund av förekomst av lera, särskilt under södra tornet och långhusets södra delar. Detta har varit föremål för särskild undersökning, med hänsyn till den vikt, det har för kyrkans stabilitet, såväl under rådande förhållanden som i händelse av förändringar i tornens och

15 långhusets ytterarkitektur. En närmare redogörelse för undersökningen återfinnes s. 42 samt där angivna Bilagor. Sockel. Sockeln runt hela kyrkan är av grå granit och anbragt på 1850talet. Den harmonierar föga väl med murverket i övrigt. Sockeln ersätter en ursprunglig kalkstenssockel, som utan tvivel var vackrare, men tämligen ohållbar, då den så långt man kan följa den i räkenskaperna varit i behov av omfattande reparationer. Murarna ha till sockelhöjd inre ytskikt av kalksten. Utmed väggarna äro låga stenbänkar. Denna anordning är likformig i hela domkyrkan och torde utförts samtidigt med planens utläggande på byggnadsplatsen. Till grundläggningsskedet höra även alla pelarbaser, som samtliga äro av kalksten och i stor utsträckning smyckas av skulpterade hörnblad från 1200-talet. Yttermurarnas uppbyggnad och gestaltning framgår av Pl. 1. De artikuleras av de kraftiga strävpelarna, vilka utgöra den yttre, synliga delen av domkyrkans strävmurar, som ligga dolda inne i byggnaden som skiljeväggar mellan kapellen. Verkningsfulla inslag utgöra tvärskeppens vackra kalkstensmurverk, portaler, fönster och strävpelare. Materialet i murarna är tegel samt kalksten i ytskikten i viss utsträckning. Vid undersökningar av murverket, som kommittén låtit utföra, har det visat sig, att de till största delen äro homogena tegelmurar, men att i de nedre delarna, i södra tvärskeppets strävor m. fl. platser förekommer en kärna av ett gjutverk av gråsten i bruk (Bil. nr 3). Norra tvärskeppets gavel upp till rostets bas och nedre delarna av södra tvärskeppets gavelvägg samt västra mittskeppsfasaden äro klädda med kalkstenskvadrar. Kalkstenslister indela fasaderna, dels i höjd med fönsternas solbänkar, dels på strävpelarnas övre delar. I den Zettervallska restaureringen tillkommo nya listverk och detaljer delvis i cement, som ytterligare uppdelade murytorna (s. 35). l Yttermurarnas krön ha ombyggts i den Zettervallska restaureringen med användande av cementblock och tegel. De nuvarande tunga cementlisterna vid murkrönen ersätta äldre taklister av tegel, som stammade från reparationen efter 1702 års brand. Fasadteglet. Exteriörens utseende bestämmes i hög grad av fasadteglets behandling. Stora tegelytor ersattes av Zettervall med nytt tegel i ljus färg och såväl dessa som de äldre tegelytorna hava fogats med cement i vulstform (Pl. 8: 2). Medan de ursprungliga mörkröda tegelytorna ha något oregelbundet förband så att ibland två, ibland en löpare (långsida) omväxla med kopp (kortända), ligger det Zettervallska teglet i re1 Angående förekomsten av cement och natursten i listverk och tak hänvisas till Edvard Söderberg, Cement och natursten i Uppsala domkyrka, Uppsala 1938 (Bil. 68).

16 gelbunden växling löpare och hårt svartbränd bindare, varför det verkar rutigt och är främmande för kyrkans äldre byggnadssätt. På de gamla tegelytorna svartmålades kopparna för att ge dem samma utseende som de nya. Denna behandling av fasaderna har givit upphov till det ännu vitt spridda felaktiga antagandet att Zettervall förnyat hela domkyrkans yttre tegelmurverk. Färgen har nu i stor utsträckning regnat av och det nya teglet har även erhållit en viss patina, varför effekten mildrats. De bevarade medeltida tegelytorna omfatta mellan 2 500 och 3 000 m2. Från den Zettervallska restaureringen stammar emellertid så gott som alla murytor på tornpartiet och allt murverk runt kyrkan upp till den kalkstenslist, som ligger i höjd med fönstrens solbänkar samt — naturligtvis — alla det yttre strävsystemets ovan valven belägna delar. Västpartiet kom genom ovannämnda arbeten att undergå en så stor förändring, att man har svårt att tänka sig, att de medeltida tegelmurarna innanför ytskikten verkligen äro bevarade ända upp till klockvåningens överkant (PL 1, 6, 7). Av västpartiets äldre gestaltning återstår efter dessa ombyggnader portalen med omedelbart ovanför liggande murverk och några tegelytor på södra väggens nedre och nordväggens övre delar samt på östmurarna ovan sidoskeppen. Den gamla västfasaden hade många oregelbundenheter, som voro minnen från olika byggnadsskeden. Mittskeppsväggen var av kalksten ända upp till det tegelornerade gavelkrönet och ett ståtigt rosfönster bildade på höggotiskt sätt en helhet med portalen och dess vimperg (PL 7: 2, 6: 1). På sidorna därom reste sig de monumentala tegeltornen från 1400-talet med tjockare, kraftigt framspringande murverk och strävpelare (PL 1:2). Angående kommitténs undersökningar rörande fuktskador i tegelmurverk och cementpartier hänvisas till kapitlen om murverk jämte bilagor samt skyddsarbetena. Portaler. Portalerna äro jämte omgivande murverk de delar av exteriören, på vilka man nedlagt allt det konstnärliga arbete, som kunde presteras. De äro tre, en i väster och en på vardera tvärskeppsgaveln d. v. s. i norr och söder, och alla utförda av franska skulptörer eller enligt dessas föreskrifter. Den norra blev efter allt att döma färdig under Etienne de Bonneuilles och hans medhjälpares vistelse i Uppsala (1287— c:a 1290). Mittpelarens St Olofsbild är franskt, sannolikt parisiskt arbete och materialet centraleuropeisk kalksten. Södra portalen, som tydligen avsetts att bli den rikast ornerade, stod länge som ett provisorium. Endast mittpelarens St Laurentiusbild, som är franskt arbete utförd i rhensk tuff, en del andra statyer och detaljer blevo levererade under Etiennes Uppsalavistelse, de övriga delarna ha skulpterats på 1310—20talet och portalen torde ej fullbordats förrän omkr. 1340. Västportalen

17 har samma ädla franska profiler som de båda andra och har haft en fransk St Eriks staty på mittpelaren. Helgonkonungens bild avlägsnades i reformationen, emedan den var föremål för vidskepliga föreställningar. Kapitälskulpturer och övriga detaljer fullbordades ej under fransmännens vistelse i Uppsala. De ha enklare stelare former än de andra portalernas franska originalskulpturer. I samband med reparationsarbeten efter ett ras 1402 fick portalen ny skulptural ornering och en inskrift till minne av domkyrkans återinvigning 1435. Portalerna äro ej blott domkyrkans förnämsta arkitektoniska prydnader utan tillhöra även landets ädlaste medeltida skulpturverk. De blevo utsatta för en mycket hårdhänt omdaning i den Zettervallska restaureringen (se Antikvariska undersökningar). Fönster. Domkyrkan har två stora rosfönster, ett i västra mittskeppsgaveln och ett i norra tvärskeppet. I södra tvärskeppet är ett stort spetsbågigt fönster, i äldre tider kallat »stora glas». De övriga fönstren äro samtliga spetsbågiga med profilerade tegelsmygar, som i norr och på koret ha de nedre skiften av kalksten. Långhusets sydfönster äro något bredare än de övriga fönstren och deras omfattningar äro helt av tegel. Alla fönster bevara sin ursprungliga, eller i varje fall medeltida form. Masverket i rosfönstren är av kalksten, likaledes i södra tvärskeppets stora fönster och i samtliga kapellfönster. Alla kleristoriefönstren, d. v. s. mittskeppets fönster ovan sidoskeppstaken, ha däremot masverk av cement. Norra rosen fick i den Zettervallska restaureringen, trots att dess masverk var relativt väl bevarat, detta ersatt av nytt med förenklade profiler. Västra rosfönstret och det stora södra tvärskeppsfönstret liksom långhusets kapellfönster ha alla nyhugget masverk, emedan deras gamla masverk gått förlorat i branden 1702 och då ersatts av järnkarmar och spröjsverk av järn. Samtliga korfönster utom ett i Finstakoret ha ursprungligt masverk av kalksten i vackra varierande mönster. Det är a t t beakta, att de flesta fönstren ha masverksprofiler, som ej äro avsedda för dubbla glasrutor. I Zettervallska restaureringen försågos alla fönster med glasmålningar eller nytt glas. Därförut hade fönstren ofärgat, eller grönaktigt glas. I vissa fönster såsom Gustavianska gravkorets förekommo enkla glasmålningar av sent datum. Strävsystemet. Domkyrkans valvsystem, som bäres av väldiga fristående pelare i det inre, fordrade ett genomfört strävsystem för att bli stabilt. Detta strävsystem har aldrig beräknats att få den utformning, Zettervall gav det. Hans strävsystem var främst en yttre artikulering av byggnadskroppen. Dess utformning framgår av Pl. 1: 1, 2: d, 6: 1, 2 (se s. 36 f.) Detta strävsystem har liksom de flesta andra av Zettervall an2 — 40862.

18 bragta byggnadsdelarna vittrat på grund av olämplig byggnadsteknik, som medfört att vatten inträngt och kvarstannat i murverket. Domkyrkans förste byggmästare var en fransman och han utgick från franskt-gotiska byggnadsprinciper, enligt vilka de inre under taken liggande strävkonstruktionerna äro de viktigaste och de väsentliga, medan de yttre äro mer eller mindre dekorativa. Med hänsyn såväl till klimat som tegelmaterial, avstod han i stort sett från de effekter i exteriören, som en yttre försträvning ger, och tillsåg i stället, att stabiliteten i valvsystemet blev mycket noga beräknad. Detta kan bäst iakttagas på korvinden, där stora delar av det ursprungliga murverket är bevarat (Pl. 4 : i _ 3 ) . De avdelande murarna mellan kapellen — kyrkans egentliga strävpelare — och sträckmurarna mellan sidoskepp och kapell ha dragits upp till yttertaken, varigenom man vunnit, att hela byggnaden omgärdas av en krans av försträvande rum. Till denna yttre försträvningskrans leddes trycket från kleristoriemurarna, d. v. s. det tryck, valven utövade, och vindtrycket på vattentaket, medelst valvbågar under sidoskeppens yttertak. Sträckmurarna ovan valven mellan kapell och sidoskepp neutraliserade delvis sidotrycket uppifrån och kleristoriemurarna voro — och äro ännu — uppdragna i samma syfte till en avsevärd höjd ovan valven. Kraftiga ankare av trä finnas å mittskeppsvinden och efterträda säkerligen äldre förankringar. Transversalbågarna på vinden uppburo de ovan taken synliga strävmurarna, som fyllde vinkeln mellan kleristoriemurarna och sidoskeppstaken och hade till uppgift att stödja de förra, medan de även rent estetiskt hade en stor betydelse. Två dylika strävmurar stodo kvar till restaureringen efter 1702 års brand (Pl. 2: a). Några fristående gotiska strävbågar torde sålunda icke ursprungligen ha avsetts. Det torde aldrig kunna fastslås, huruvida detta strävsystem blev genomfört på långhuset. Efter ett långt avbrott i byggnadsarbetet fullbordades långhuset på 1300-talet under en baltisk byggnadsregi och det är sannolikt, att strävsystemet då fick den utformning, som var vanlig vid den tiden i de tyska städerna söder om Östersjön (Pl. 2: b). Under sidoskeppstaken finnas dock tydliga spår efter samma försträvningssystem som i koret. Fristående strävbågar utesluta, enligt vad kommitténs utredningar visat, emellertid ej behovet av försträvning under taken (Pl. 4). De äldsta avbildningar, från vilka vi känna domkyrkan, visar oss ett genomfört strävsystem av baltisk karaktär, där fristående strävbågar spänna ovan sidoskeppens tak och avslutas nedåt av små tegeltorn med höga spiror (Pl. 2: b). Detta utseende fick domkyrkan vid en ombyggnad efter en omfattande vådeld 1572 (s. 23). Arbetena utfördes till största delen åren 1573 till 1579. Därvid uppfördes alla de små tornen, även de som prydde tvärskeppsgavlarna. Räkenskapernas avfattning ger mtet

stöd för att småtorn skulle ha funnits tidigare. De utesluta emellertid ej att så kan ha varit förhållandet. Strävsystemets utbyggande på 1570-talet i ovan beskrivna rika form sammanhängde med uppföradet av de höga renässansspirorna (s. 22), som krävde en kraftigare artikulering av byggnadskroppen än de låga strävmurarna från höggotisk tid kan ha givit, och högre vattentak. Domkyrkan härjades 1702 av eld, varvid alla tak, tornspiror och stora delar av inredningen förstördes. För domkyrkan, som hade reducerade tillgångar sedan Gustaf Vasa indragit dess egendom, var branden ett hårt slag. Man vände sig emellertid då såsom på 1500- och 1600-talen till Kungl. Maj:t för att få ekonomiskt stöd. Nicodemus Tessin d. y. gav direktiven för den restaurering, som utfördes omedelbart därefter under ledning av byggmästaren Hans Buchegger från Stockholm. Han utgick från de äldsta gotiska konstruktionerna, reparerade de under taken befintliga strävmurarna och transversalbågarna och byggde strävmurar ovan taken (Pl. 2 c). Dessa fingo emellertid ej den form av en gotisk strävbåge, som den i branden förstörda ytterarkitekturen haft och ej heller den gamla gotiska strävmurens form, utan gestaltades i tidens anda med en svängd kontur i barockstil. Horisontallinjen betonades starkt i hela byggnaden, vilket stod i harmoni med de lägre tornhuvar, som säkerligen också tänkts i samband med strävsystemets omdaning, men som utformades först senare (s. 23). Vill man söka ett historiskt underlag för rekonstruktion av domkyrkans ursprungliga ytterarkitektur, stöter man sålunda på oövervinneliga svårigheter. Det är icke fastslaget, att det ovan beskrivna äldsta systemet varit genomfört mer än på koret. Vi sväva också i okunnighet om hur det senmedeltida strävsystemet sett ut och om det varit lika utformat över hela kyrkan. Vi känna ganska väl det strävsystem, som uppfördes 1573 — 7 8 °ch stod — ehuru det ständigt måste repareras — i något över 100 år, tills branden 1702 fördärvade det. Det system, som vi bäst känna och som klarast motsvarar domkyrkans konstruktiva förutsättningar, är det som Tessin kompletterade och utformade i tidens stil. Pelare och valv. Det väldiga gudstjänstrummet indelas i tre skepp av höga kalkstenspelare. Mittskeppet är av samma bredd och höjd ända fram till högaltaret och ligger öppet utan skymmande inbyggnader. Sidoskeppen äro väsentligt smalare, varför de ge intryck av höga, breda gångar och de mot kyrkan öppna kapellen bidraga, som ovan sagts, att vidga interiören och ge den karaktär av femskeppighet. Tvärskeppet är av mittskeppets bredd och höjd och enskeppigt. Koret är genomgående rikare utsmyckat än domkyrkans övriga delar

20 och de kapell, som öppna sig mot koromgången, ha större djup och bredd samt i öster tre-femsidig avslutning. Korets sidoskepp (omgången) ha i västra delen samma höjd som långhusets men sänka sig betydligt öster om de tre västligaste travéerna. Domkyrkans interiör får sin karaktär av de två raderna ståtliga gotiska knippepelare av kalksten, som skilja mittskeppet från sidoskeppen och fortsätta runt koret. Pelarna, som omge mittkvadraten, äro av betydligt grövre dimensioner än de övriga och gå obrutna ända upp till mittskeppsvalvens anfang. De markera därigenom ett centrum i det långa gudstjänstrummet, en från början beräknad effekt. I koret äro samtliga pelare helt av kalksten och stamma från den äldsta byggnadstiden, i tvärskeppet, där de likaledes äro ursprungliga, förekommer tegel i obetydlig mängd som fyllning i pelarnas inre. I långhuset blevo däremot alla de gamla pelarna, som voro utförda helt av tegel, ombyggda i den Zettervallska restaureringen, varvid de avbilades och försågos med ett skal av kalksten (s. 37). Långhuspelarnas baser äro alla av kalksten och ursprungliga. De byggdes samtidigt med att grunden lades och sockeln uppfördes. En del hörnblad, som icke färdigskulpterats under medeltiden, ha uthuggits i Zettervallska restaureringen och skadade baser förnyats. Långhuspelarna voro ursprungligen avsedda att utföras i kalksten. I Uppland var man emellertid ej van att arbeta med natursten i denna utsträckning. Arbetskraften måste tagas från Gotland, medan det ädlaste arbetet gjordes av inkallade fransmän och dessa synas aldrig ha stannat långa perioder i Uppsala. De medförde en del modeller i sten, som kopierades i svenska stenarter, kalksten från Lenaberg vid Vattholma, då det gällde pelare och fasadsten, gotländsk kalksten och sandsten samt täljsten för rikare utformade arkitekturdelar. När man äntligen under 1300talets andra fjärdedel kom så långt, att man kunde skrida till att välva långhuset, utfördes pelarna i tegel med bibehållande av de äldsta franska profilerna. Redan i samband med valvslagningen ansåg sig byggmästaren dock böra förstärka dessa tegelpelare. Medeltida källor omtala ett ras i kyrkan, som skulle förorsakats av att takryttarn 1402 blåst ned. Sannolikt medförde detta behov av omfattande reparation av de fem södra långhuspelarna. I genomgripande reparationsarbeten 1573—1612 ommurades emellertid dessa pelare, som fram till den Zettervallska restaureringen hade en väsentligt tyngre form än kyrkans övriga (Uppsala domkyrkas jordeböcker och räkenskaper förvarade i Riksarkivet och Kammararkivet). Långhusets södra tegelpelare voro trots detta i ett mycket dåligt skick, innan de ombyggdes. Zettervall hade från början ej haft för avsikt att ombygga dessa pelare, men då de i varje fall måste underkastas omfattande reparationer och förstärkningar beslöt man att

kopiera korpelarna. Detta är givetvis en av de förtjänstfulla åtgärderna i den sista restaureringen, ty hela interiören vann därigenom betydligt i skönhet. Det är också en punkt, där man med visshet kan säga, att byggmästarens ursprungliga intentioner fullföljdes. Murpelarna vid arkaderna till kapellen äro samtliga av tegel på ursprungliga kalkstensbaser. I kapellens hörn äro knektar med vackra gotiska profiler utförda i tegel utom vid ytterväggarna, där de utförts eller påbörjats i kalksten. I kapell nr 14—15 äro cementknektar. Alla pelare, murpelare och knektar ha rikt ornerade kapital. De äro utförda på 1200- och 1300-talen av franska och gotländska stenmästare, ofta i intimt samarbete med varandra. En del ha renhuggits i Zettervallska restaureringen och en del stenar ha utbytts, men de flesta bevara sin ursprungliga utformning och tillhöra våra ädlaste och märkligaste konstminnen från medeltiden. Valv. Alla valv äro av tegel. Ribborna hade man från början planerat att utföra i kalksten, men denna plan har endast genomförts i högkorets mittskepp. I övriga valv äro ribborna av tegel med samma profiler som högkorets. Alla valv äro från 1200-talets sista år och 1300-talet utom långhusets mittskeppsvalv och valvet i kapell nr 20 samt södra sidoskeppets valv. Nämnda valv blevo helt omslagna eller grundligt reparerade i Zettervallska restaureringen. Valven förete endast ett fåtal sprickbildningar, av vilka en större spricka i norra tvärskeppsvalvet är den mest framträdande. Den är emellertid av gammalt datum och visar ej tendens att utvidga sig (s. 33). Tornpartiet. På ingen punkt i domkyrkan ingrep den Zettervallska restaureringen så hårt och tillsynes onödigt som på tornpartiet. Varken murverkets tillstånd eller andra konstruktiva skäl synas ha motiverat en så genomgripande omdaning (s. 27). Zettervall synes emellertid framför allt ha åsyftat att få tornpartiet att verka lättare. De dåvarande tunga tornen från 1400-talet kunde ej bringas i harmoni med den bild av en fransk katedral, som han sökte frammana. Det kan ej heller förnekas, att 1400-talstornen bröto i stil och massa mot den gamla exteriören, som trots omvandlingar under tidernas lopp bevarade åtskilligt av det eleganta linjespel och den vackra proportionering, som domkyrkans första byggmästare syftat mot. Då sålunda tornen blivit så gott som helt förändrade till sin yttre arkitektur, blir uppgiften att återställa något av den gamla andan i monumentet och sanera murverket svårlöst och omfattande. Tornspirorna äro inklädda med kopparplåt på trä och ha järnkonstruktion (s. 38). De omgivas av fyra öppna hörntorn, tourellerna, med underlag och taklister av cement, kolonnetter av granit samt koppartak. På grund av tekniska misstag i byggnadssättet ha hörntornen och underliggande

22 murverk förvittrat, så att de hotade att nedstörta. Det har därför varit nödvändigt att vidtaga åtgärder för deras avlägsnande. Alla nischtak, strävpelarkrön och liknande utbyggnader samt lister och vattenutkastare på tornen böra även undan för undan avlägsnas (s. 58 jämte Bil.). Västpartiet har på grund av dessa ingripanden kommit att göra ett alltmer söndertrasat intryck. Det har ovan framhållits, att ett tungt västparti icke står i harmoni med den arkitektoniska gestaltning, som domkyrkans första byggmästare tänkt sig. Med hänsyn till den säkra byggnadsregi, som på alla punkter kan konstateras under grundläggningsskedet, är det frestande att antaga, att den svaga grunden i väster varit en medbestämmande faktor, då man beslöt att ej ha västtorn i vanlig mening. Västfasaden var därför från början endast flankerad av ett par smäckra klocktorn, som reste sig över de västligaste kapellen. Man följde därvid ett ej ovanligt gotiskt arkitekturschema, som numera bäst kan iakttagas i engelska katedraler såsom exempelvis de i Salisbury och Peterborough, men som även återfinnes i Frankrike, t. ex. i domen i Rouen, ehuru numera oftast i ombyggt skick. Redan under den baltiskt influerade period i domkyrkans historia, då långhuset välvdes (s. 20), frångick man den ursprungliga arkitektoniska tanken och planerade kraftiga västtorn. Dessa, som delvis stå kvar i murverket och bäst kunna iakttagas i det nuvarande södra tornets inre, reste sig över sidoskeppens västligaste valvkvadrater. Klocktornen kapades då i takhöjd och västpartiets silhuett torde ha fått det utseende, som ett skede var så karakteristiskt för vår nordiska tornarkitektur och som hade direkta tysk-baltiska förebilder. Dessa torn, som måhända aldrig bleyo helt fullbordade, efterträddes av de monumentala 1400-talstornen (Pl. 7), med rika tegelorneringar, kraftiga strävpelare och — möjligen — höga spiror. De stora västtornen innebära alltså, som ovan framhållits, en genomgripande förändring av kyrkans ursprungliga plan och gestaltning. Dessa torn hade emellertid ej bibehållit sin ursprungliga höjd. Dylika torn voro avsedda som klocktorn och väktartorn samt hade i regel även försvarsanordningar. De blevo vanliga i senmedeltidens städer med högbebyggelse och trånga gator och fingo en särskilt stor blomstring i det baltiska konstområdet. Klockvåningen var i regel inredd i tornets översta del för att ljudet obehindrat skulle gå ut över staden. I Uppsala saknades före Zettervallska restaureringen denna översta våning, men arkivaliska studier ha visat, att den funnits. Erik XIV föreskrev nämligen nedrivandet av tornens övre delar (Riks Reg. 1563, 1 now), vilket dock kom till stånd först under Johan III:s regering. Tornmurarna torde stått färdiga vid 1400-talets mitt. Om de då voro försedda med spiror är ovisst. Vi ha uppgifter om eldsolyckor, som härjat

23 domkyrkan 1447, 1464, 1473 och 1512, men skadornas omfattning kan man ej få en klar bild av. 1 1572 härjades domkyrkans tak och tornspiror av vådeld. Efter Gustaf Vasas reduktion hade domkyrkan icke längre egna medel att bekosta återställandet. Johan III ingrep därför och en stor reparation kom till stånd, vilken huvudsakligen ägde rum 1573—79 och omfattade nya spiror, nya yttertak och nytt strävsystem (s. 18). Översta våningen på båda tornen revs och nya spiror restes. Dessutom uppfördes en takryttare och tvärskeppen erhöllo fialtorn. Det gamla fristående klocktornet norr om kyrkan iståndsattes och försågs med en ny spira. Domkyrkans exteriör finnes beskriven på tyska i E. Lassota v. Stieblau's dagbok från en resa 1573—1592 (övers.)2: »Domkyrkan är en vacker, ståtlig och praktfull byggnad, ligger ganska högt, har två höga torn i väster och över byggnadens mitt, som är byggd i korsform, fem höga spiror av vilka den mellersta är den högsta och hela kyrkan samt tornen och spirorna äro koppartäckta». Dessa tornspiror, som voro i behov av reparation 1611, då Gustaf II Adolf tillträdde regeringen, ansågos sannolikt icke tillräckligt monumentala. Gustaf II Adolf föranstaltade därför om nya spiror och meddelade i brev av d. 13 dec. 1613, att han avtalat med den holländske byggmästaren Gerard de Besche att ombygga tornspirorna utan kostnad för domkyrkan. Takryttaren blev också ombyggd i samma stil, varvid resningen betalades av en borgare i Uppsala, medan domkyrkan själv bekostade koppartäckningen. Tornbygget bör givetvis ses i samband med att Uppsalas ställning som landets andliga medelpunkt ånyo blev starkare framträdande genom den snabba utveckling, Uppsala universitet undergick, tack vare Gustaf II Adolfs donationer och stöd. Arbetet med spirorna utfördes i huvudsak under 1610-talet, men ännu 1632 finnas uppgifter om kompletterande arbeten. De höga spirorna nedbrunno 1702, då Uppsala stad härjades av eld, och ersattes av de tornhuvar, som fingo vika för de Zettervallska spirorna. Huvarna voro uppförda efter ritning av arkitekten C. G. Hårleman och uppfördes 1747. Då de byggdes, nedrevs ytterligare en del av tornens tegelmurar och ett nytt murkrön utfördes med starkt framspringande list. Genom denna anordning bröts radikalt med den vertikalbetoning i tornkropparna och spirorna, som dittills präglat domen. Yttertak och spiror. Samtliga yttertak och tornspiror stamma från senaste restaureringen. Till täckning har använts kopparplåt på träunderlag. Takstolarna äro i mittskeppet helt i järnkonstruktion, målad med mönja (s. 38). Sidoskeppen ha trätakstolar från samma tid, i vilka dock en del 1

Det är ovisst, om klockorna under medeltiden hängde i tornen. Från 1500-talet till 1702 hade de sin plats i ett fristående klocktorn norr om koret. Lassota v. Stieblau, Tagbuch . . . hrsg. von R. Schottin. Halle 1866.

24 av virket härstammar från reparationen efter 1702 års brand. Alla tornspiror ha inre järnkonstruktion. Kopparplåten är askacl och saknar benägenhet att ta patina och har därför en död svart ton, som endast ställvis börjar skifta i mörkgrönt. Kopparbeklädnaden har under senare tid måst underkastas omfattande reparationer, beroende på att arbetet från början ej varit utfört med tillräcklig noggrannhet. (Se vidare Zettervallska restaureringen s. 27.) Domkyrkans vindar bilda stora enheter, som länge ansetts riskabla ur brandsynpunkt. Långhus, kor och tvärskepp bilda sålunda en enhet, koromgången och dess kapell en, och sidoskeppen jämte angränsande kapell vardera en. I Zettervallska restaureringen revs mellanväggar på korets och sidoskeppens vindar i en utsträckning, som ökade denna olägenhet. Kommittén har infordrat utlåtande av brandskyddsmyndigheter rörande dessa frågor och deras yttranden utmynna i att järnkonstruktionerna på mittskeppsvinden äro olämpliga och att alla vindar måste sektioneras på ett effektivt sätt, om man skall vinna större trygghet (s. 54 samt där angivna bil.). Trätrappor och andra anordningar av trä i tornen innebära även riskmoment vid eldsvåda. Uppvärmning. Den nuvarande värmeledningen härstammar från Zettervallska restaureringen, konstruerad av ingenjör E. A. Wiman. Uppvärmningen sker med ånga från en i särskilt pannrum under gamla konsistoriebyggnaden förlagd ångpanna. Det ursprungliga förslaget nedprutades betydligt, varför anläggningen från början var otillräcklig och tarvade förbättring. Den utökades väsentligt omkr. 1905, men anläggningen har tjänat ut och driften kräver mycken arbetskraft och är i flera avseenden otillfredsställande (s. 46). Interiörens behandling. Generalplankommittén har på grund av senare mottaget direktiv att inskränka utredningen till nödvändiga arbeten i exteriören avbrutit undersökningarna rörande interiörens restaurering och inredning. Här meddelas därför endast en kortfattad beskrivning av det nuvarande tillståndet och notiser rörande inredningsdetaljer, som varit föremål för kommitténs arbeten. Valv och väggar blevo i Zettervallska restaureringen överdragna med en tjock puts, som avjämnar alla ytor. Ovanpå denna ha de nedre delarna av murarna målats med oljefärg, de övre med kalkfärg i en grå ton, som dels avser att imitera huggsten med kvaderstensmurning, dels puts med tapetmönster, draperier och andra ornament. I valven och på väggarnas övre delar äro kalkmålningar efter kartongar av Agi Lindegren. Bland de konstnärer, som medarbetade, märkas Caleb Althin, J. A. G. Acke

25 samt Olle Hjortzberg. Målningarna äro hållna i höggotisk stil och ganska bjärta färger av vilka rödbrunt och grönt äro mest framträdande. Vid sidan av figurmålning förekommer ornament och schablonerade mönster i stor utsträckning. Alla pelare, knektar och valvstrålar, som ej äro av kalksten, äro målade i kvaderimitation. Behandlingen av putsytorna och målningarna ha från första stund varit utsatt för skarp kritik från skilda håll och det torde numera råda full enighet om att de äro ett olyckligt inslag i den storslagna interiören. I högkorets valv observerades medeltida kalkmålningar, som ej avbildades, innan de överputsades och de nya anbragtes. Det är sannolikt, att de medeltida förblivit oskadade under putsen. Valvens inre vitlimmades 1577. 1612 gjordes mera omfattande inre reparationer, varvid målning med vit och grå färg omtalas (Räk.). Det är sannolikt, att de förut stickbågiga öppningarna i långhusets och sidoskeppens murar, då fingo sin nuvarande runda form. I kapellet nr 12 äro knektarna renhuggna och teglets röda färg förhöjd genom tunn kalkmålning. Väggarna ha där fått en serie målningar ur Erik den heliges historia, till största delen fritt återgivande bilder på den s. k. St Eriks tavla, en altarprydnad som var fästad ovan hans helgonskrin. Några fragment av äldre målning funnos å fönsterväggen och i valven. Dessa ha återuppmålats på den nya putsen, varför man kan hysa förhoppning, att de äldre äro bevarade därunder. Det kapell, som nu inrymmer Katharina Jagellonicas och Johan III:s gravmonument och under vilket drottningens grav är belägen, var under medeltiden domkyrkans sakristia och har den klassiska formen för ett dylikt rum från gotiken. När det omgestaltades på Johan III:s tid, upptogs rundbågiga arkader mot koromgången och det inre pryddes med rika arbeten i stuckatur, utförda av konstnärerna Antonius Watz och Franciskus Pahr (Räk.). 1 Dessa reliefer blevo mycket hårdhänt restaurerade och övermålade i grella färger i den Zettervallska restaureringen, varvid även en del nya målningar gjordes i renässansstil. Kapellet öster om det Jagellonska gravkoret är det enda, som saknar fristående gravmonument, varför planer funnits att ordna det för enskild andakt. Generalplankommittén har upptagit denna fråga även med tanke på att där kunna göra ett försök till restaurering av inre murytor. Efter de direktiv, kommittén erhållit i dec. 1939, har arbetet därmed avbrutits (Bil. 38). Golvet i domkyrkan är av kalkstenskvadrar, dels ljusgråa äldre stenar, som tillhört ett äldre skede, dels mörkare gråa och ljusröda, som inlagts 1 Antonius Watz hade fr. o. m. 1580 högsta ledningen av Uppsala slotts bygge. Jfr A. Hahr Johan III» Renässans, Uppsala 1907, s. 166 ff., som dock ej nämner Franciskus Pahrs medverkan.

26 i restaureringen. Altarplanen var före Zettervallska restaureringen större, rakt avslutad västerut och låg tre trappsteg över golvnivån. På ett flertal platser i golvet förekomma gamla gravhällar av vilka de flesta ej längre ligga i ursprungligt läge. 1 Ett antal av gravhällarna hotas av utplåning på grund av placeringen i kyrkans trafikerade gångar. Stengolvet är icke vackert. De nya och gamla partierna harmoniera ej med varandra, högkorets golv har ej tillräckligt monumental verkan och de övriga delarna se hoplappade ut. I mittskeppets bänkkvarter är trägolv. Inredningen stammar till största delen från Zettervallska restaureringen (s. 48). Predikstolen, som utfördes 1709, sedan den äldre gått förlorad i branden 1702, är ett verk av Nicodemus Tessin och Burchard Precht. Den restaurerades 1910, varvid den återfick sin ursprungliga plats och gestaltningi i i Orgeln på västläktaren, som sedan länge icke motsvarar domkyrkans behov, har varit föremål för utredningar från domkyrkans sida under samverkan med kommittén, emedan orgelfrågans lösning sammanhänger intimt med västpartiets framtida gestaltning (s. 47, 66). Behovet av kapell för morgon- och aftongudstjänster samt kyrkliga ceremonier ledde till att ett kapell, »Ansgarskapellet», inrättades i norra tvärskeppet och samtidigt försågos båda tvärskeppen med orgel och sangläktare i väster. Tvärskeppsläktarna göra syd- och nordportalerna mindre lättillgängliga, varför brandsakkunniga ha påyrkat en ändring på dessa punkter. Uppsala domkyrka är sålunda en i vissa avseenden mycket enhetlig byggnad och samtidigt har den stått under arbete eller ^ ombyggnad långa perioder under varje århundrade ända sedan den dag, då den grundlades. Man kan således utan överdrift säga, att byggnadsarbeten oavbrutet pågingo hela medeltiden. Förödande eldsvådor 1572 och 1702 tvingade till stora ombyggnader. Trots detta var själva byggnadsverket och dess stil i allt väsentligt bevarat, när beslutet fattades att genomföra det Zettervallska restaureringsförslaget. i Då gravstenarna sedan flera år tillbaka äro föremål för systematiskt utforskande av domkyrkosysslomannen Mats Åmark, har man vid uppgörande av restaureringsförslag i vad det rör golvstenen förmånen att ha grundliga forskningar att tillgå.

Den Zettervallska restaureringen.1 Från och med 1850-talet hade ett behov av restaurering av domkyrkan börjat göra sig gällande. Sålunda tillkom vid denna tidpunkt den nuvarande granitsockeln som ersättning för en äldre kalkstenssockel. I början av 1870-talet var det många orsaker, som samverkade till att den då nyutnämnde ärkebiskop Anton Niklas Sundberg skulle börja ivra för en större restaurering. Yttertakens tillstånd och skador i murverket utgjorde de mest aktuella byggnadstekniska skälen. Kopparplåten synes ha varit mycket bristfällig, vartill kom att takpanelen och sidoskeppens takstolar voro angripna av röta. I södra tornet och västra gaveln hade allvarliga sprickbildningar visat sig. Tornet lutade mot söder och detta hade lett till sättningar i angränsande murverk, som bl. a. åstadkommit en spricka i gavelväggen ned genom västra portalens båge. Långhusets pelare visade tecken på bristande hållfasthet, ty trots omfattande reparationer under medeltiden och på 1570-talet var detta parti alltjämt behäftat med en viss svaghet. Som ovan omtalats (s. 20) hade det ej välvts under samma säkra byggnadsregi som koret, och strävsystemet var från början sämre beräknat än på koret. Zettervalls omfattande reparationer på fasadteglet ha givit anledning till antagandet, att detta skulle ha varit mycket skadat. Undersökningar av de bevarade murytorna och studier av fotografier från tiden före restaureringen visa emellertid, att skadorna ej hade så stor omfattning som antagits, men teglet hade det oregelbundna utseende som gammalt handslaget tegel har och fogarna voro skadade, främst på södra sidan och invid sockeln och andra partier av natursten. Solbänkar och kalkstenslistverk, som lågo oisolerade på eller i tegelmurverket, företedde skador och fönstrens kalkstensmasverk var likaledes skadat. I interiören voro de huvudsakliga önskemålen egentligen inskränkta till åtgärder med avseende på inre målning, inredningen, främst bänkar och 1 Denna framställning bygger på restaureringsprotokoll, i domkyrkans arkiv förvarade brev och handlingar samt akter rörande restaureringen vid förslagets upprättande och behandling i överintendentsämbetet. En värdefull källa utgör N. J. Söderbergs arbete Uppsala Domkyrkas Restaurering (Uppsala 1923), Bil. 66 a och b. Domkyrkosyssloman Söderberg, som tjänstgjort som sekreterare i restaureringskommittén, har också ställt sitt stora vetande till generalplankommitténs förfogande.

28 orgel, samt uppvärmningen. Domkyrkan uppvärmdes då med s. k. Gurneyska ugnar, men denna anordning var i hög grad otillfredsställande. Tungt vägande skäl för en genomgripande restaurering äro emellertid även att söka hos den rådande smakriktningen. Ärkebiskop Sundberg hade varit domprost i Lund, när Helgo Zettervall restaurerade domkyrkan där, och hyste en stor beundran för honom och intresse för hans restaureringsprinciper. Ett allmänt intresse fanns även för »stilenliga» restaureringar av medeltida byggnader. Denna tidsströmning hade börjat på kontinenten långt tidigare än hos oss under inflytande av den franske konsthistorikern arkitekten Viollet-le-Duc och en mångfald historiska byggnadsverk hade blivit offer för detta missriktade nit. På kontinenten hade riktningen emellertid vid denna tidpunkt haft sin förnämsta period och nya synpunkter börjat göra sig gällande. I vårt Överintendentsämbete synes man ha varit helt inne i dagens diskussion på området och vid den tidpunkt, då Zettervall i egenskap av överintendent hade möjlighet att kraftigt befordra sina idéer, var den av honom omfattade riktningen på god väg att bli ett övervunnet stadium, ej blott i utlandet utan även hos oss. Men genom Zettervalls utnämning till överintendent och det exempel, Uppsalarestaureringen utövade, kom »stilrenhetsläran» att bli förhärskande i Sverige under de följande 25 åren. För den allmänna opinionen hade den Tessin-Hårlemanska utformningen av exteriören, som vi nu uppskatta, något av fattigdom och nödfallsutväg över sig. Sedan sekler var man van att se höga spiror och tak i stadsbilden och domkyrkan tedde sig därför platt och tung. Det hade också länge funnits en opinionsriktning för en genomgripande restaurering, som även skulle omfatta nya tornspiror. Denna tog fastare former, dels genom ärkebiskop Sundbergs initiativ, dels därför att en restaurering av domkyrkan utförd just då skulle komma att bli ett led i den omdaning av Uppsalas akademiska centrum, som universitetets dåvarande rektor Carl Yngve Sahlin genomförde, med nytt universitetshus och omfattande rivningar av äldre byggnadsverk och murar. Det ingick i Sahlins önskemål att även domkyrkan skulle vara restaurerad till jubileumsfesten 1893 till minne av Uppsala möte. Sahlins djupa beundran för Zettervalls förslag, i vilket han såg den »logiskt genomförda gotiken», torde även ha inverkat stödjande på anhängarna av de nya restaureringsplanerna. Helgo Zettervall arkitekt. Ärkebiskop Sundberg hade 1873 anmodat Zettervall att upprätta ett förslag. Zettervall satte genast igång med arbetet. Uppmätningsritningar hade upprättats 1852 av J. L. Hawerman, men dessa behövde kompletteras, vilket uppdrogs åt arkitekteleven C. Grundström (sedermera arkitekt i Överintendentsämbetet och professor). Zettervalls restaureringsförslag, som förelåg redan 1874, innebar en total ombyggnad av exteriören. Den nya gestaltning, han tänkt sig ge

29 domkyrkan, framgår bäst genom en jämförelse med det förutvarande tillståndet (PL 1,7). I olikhet mot vad nu sker, föregicks ej förslagets upprättande av en ingående byggnadsundersökning av teknisk och historisk art. Uppsala domkyrkas öde är ett talande bevis för hur nödvändig en dylik undersökning är. Flera av de misstag, som begingos, torde till stor del få tillskrivas bristande kunskap om monumentet. Zettervalls nya exteriör var beräknad för en byggnad i natursten och de nya arkitekturdelar, hans förslag upptog, hade i stor utsträckning en formgivning, som svårligen kunde utföras i tegel. Då användande av natursten i den omfattning, han avsåg, skulle blivit alldeles för dyrbart, valde han cement, ej blott till konstruktioner och arkitekturdelar utan även till ornamental och skulptural utsmyckning. Det gällde höga balustrader vid murkrönen och spiror på alla fialer eller småtorn, strävpelaravslutningar (s. k. pinakler), listverk och dekorativa gavelomfattningar på västpartiet, vattenutkastare och allehanda ornamentala detaljer såsom korsblommor och bladverk. Dessutom avsåg han att i cement låta utföra byster av framstående personer, som skulle placeras i strävpelarkrönens nischer. Västpartiets totala ombyggnad och den kraftiga belastningen av murverk och pelare planerades utan tillräcklig hänsyn till grundförhållandena. Interiören skulle rensas från all barockinredning — även altarprydnad och predikstol — endast de historiskt märkliga gravmonumenten skulle bibehållas. Zettervalls vittgående planer mötte till en början motstånd hos ärkebiskopen, men redan då förslaget framlades för domkapitlet synes han ha gått över på Zettervalls linje. Cementen uttalade ärkebiskopen på ett tidigt stadium sin tveksamhet inför och oroade sig även för den stora belastning av det gamla murverket, som Zettervall åsyftade. 1 Domkapitlet antog emellertid omedelbart förslaget och ingick till K. M:t med begäran om anslag för att täcka hela kostnaden. Överintendentsämbetets kritik. Zettervalls förslag rönte ett starkt motstånd i Överintendentsämbetet, där professor F. W. Scholander, stödd på den ingående sakkunskap, som C. Grundström förvärvat vid uppmätningen av byggnadsverket, levererade en mycket besk kritik. Denna fördömde i första hand principerna i restaureringsförslaget och hävdade, att man var skyldig pietet mot olika århundradens tillsatser, samt framhöll särskilt, att interiören aldrig kunde göras rent gotisk med hänsyn till dess gravmonument från skilda sekel. Vad exteriören angår insåg Scholander, att ofranska moment ingick i den från första början och att man 1

Ärkebiskopen Sundberg framlade vid flera tillfällen sina betänkligheter mot restaureringens mest genomgripande åtgärder. Detta skedde i brev till Zettervall, som han sedan införlivat med domkapitlets arkiv. På kommitténs sammanträden biträdde han alltid Zettervalls mening. Bilder av Zettervalls olika restaureringsförslag återfinnas i Bil. 66.

30 vid en restaurering måste utgå från byggnadskroppens tegelstil — som han rätt bedömde som huvudsakligen baltisk — och ej försöka fullfölja den franska 1200-talsarkitektens intentioner. För Scholander blevo västtornen utgångspunkten, medan dessa av Zettervall särskilt framhöllos som exempel på det, som var »oförenligt med domkyrkans väsen, vanställande och värdelöst». Däremot saknade även Scholander sinne för 1700-talets tillsatser i exteriören, vilka han ansåg borde försvinna och ersättas av baltiska tegelformer. Byggnadstekniskt angrep Scholander Zettervalls strävsystem. Han påpekade, att detta icke var rätt beräknat, emedan det ledde trycket till de yttre konterforerna istället för till de verkliga strävmurarna-skiljeväggarna mellan kapellen. Han kritiserade även de föreslagna konstruktionerna av cement och tegel och drog i tvivelsmål cementens hållbarhet. Slutligen anmärkte han på kostnadsberäkningarna, enligt vilka en restaurering skulle kosta 1 150 788 kronor. För att åskådliggöra sin ståndpunkt hade Scholander låtit Grundström utarbeta en skiss, som avsevärt mycket mindre omgestaltade exteriören, och förordade, att denna skulle läggas till grund för utarbetande av ett nytt förslag. Grundström hade själv icke ämnat framlägga denna skiss offentligt. Den var tydligen mera ett led i Överintendentsämbetets prövning av frågan. Denna ritning, vilken säkerligen bidrog till den bittra stämning, som präglade ärendets fortsatta behandling, upptog Zettervall mycket illa. Han gjorde dock omedelbart ett nytt förslag, i vilket han sökte upptaga en del av Scholanders anvisningar. Han ådagalade emellertid tydligt i sin svarsskrivelse sin bristande kunskap om monumentet och förståelse därav. Trots Scholanders påpekande att strävsystemet var oriktigt beräknat, vidhöll sålunda Zettervall icke blott sin lösning, utan gjorde sig löjlig över strävbågarna, som på Grundström-Scholanders förslag »föraktande sin naturliga utgångspunkt», i stället kröpo »naivt ut midt igenom sidoskeppens vattentak en anordning hvars motstycke arkitekturhistorien, mig veterligen, icke eger att uppvisa». Cementen ansåg Zettervall vara framtidens material och förklarade, att »af cement gjutna ornamentala delar äro betydligt starkare än sådana af den bästa sandsten och blifva med tiden t. o. m. hårdare än granit». Zettervall hävdade även mycket bestämt, att hans förslag var synnerligen pietetsfullt och att han sträckt sig långt för att bibehålla »allt som med ringaste rätt kan hänföras under benämningen konsthistoriskt vittnesbörd», vilket han exemplifierade med norra och västra portalerna. Det är anmärkningsvärt, att Zettervall ej förstod den norra portalens helt genomförda ädla franskgotiska stil. Bland de eftergifter, Zettervall gjorde, var att han förklarade sig villig att utesluta en del cementdetaljer och bibehålla predikstolen. Domkapitlet förordade Zettervalls nya förslag (1 mars 1876), men Överintendentsäm-

betet förnyade sin kritik i ändå mera bestämda former (24 juni 1877). Scholanders nya yttrande innehöll en intressant och i många avseenden helt modern programförklaring i restaureringsfrågan. Angående kostnaderna ansåg slutligen Ämbetet, att dessa borde kunna hållas nere vid omkring 800 000 kronor. Dess skrivelse slutade med ett förslag att utlysa en tävlan bland svenska arkitekter. Domkapitlet förordade ånyo Zettervalls förslag, ville ej ha tävlan men föreslog, att saken skulle prövas av utländsk expert. När Överintendentsämbetet yttrade sig om denna skrivelse (6 aug. 1878) bifogades ett formligt restaureringsförslag, som av Grundström utarbetats på Ämbetets uppdrag. Detta förslag förordades av Scholander, vilken som sakkunnig haft ärendet till granskning och som även vitsordade riktigheten av kostnadsberäkningarna, som uppgingo till 800 000 kronor. I den strid, som därefter fördes mellan Ämbetet och Zettervall, respektive Domkapitlet, framkom endast en ny synpunkt av vikt, då Zettervall i skrivelse 6 dec. 1880 påpekade västpartiets svaga grund och motiverade sin omdaningav mittskeppets fasad med behovet av en stödkonstruktion mellan tornen. När överintendenten F. von Dardel 1882 avgick, blev Zettervall hans efterträdare och fick då tillfälle att föra fram sitt eget förslag. Han omarbetade då de tidigare ritningarna i utpräglad nygotisk stil. Yttertak och spiror tänktes nu täckta med röd och grå skiffer, i stället för blyplåt enligt tidigare förslag, och cementbarriärerna hade i huvudsak fått den utformning, de nu ha. I övrigt saknades — väl för att tillmötesgå ärkebiskopen — en del ornamentala detaljer i cement, men de flesta av dessa tillades under arbetets gång. Domkapitlet förordade omedelbart det nya projektet (15 jan. 1884) och den 30 jan. samma år stadfästes ritningarna, varefter den över 10 år långa striden var avslutad. Zettervalls förslag blev lika hårt bedömt i vida kretsar av samtiden, som det senare blivit. Bland oppositionens män märktes naturligtvis främst Scholander och ett flertal yngre arkitekter, men till dem slöto sig även representanter för konsthistorisk sakkunskap i landet såsom Nationalmuseums intendent Gustaf Upmark och i viss mån C. R. Nyblom. Verner von Heidenstams skrifter blevo även av stor betydelse för opinionsbildningen i vida kretsar. Även inom Uppsala gingo stridens vågor höga och en särskilt hård kritik ägnades användandet av cement. Restaureringens finansiering. Uppsala domkyrka hade vid slutet av medeltiden en stark ekonomisk maktställning tack vare alla de stora donationer, den erhållit av enskilda, bland vilka familjerna Ängel och Två Vingar samt de olika ägarna till Salsta och Wik stå i förgrunden. Gustaf Vasas reduktion berövade domkyrkan så gott som fullständigt dess egendom. Varje gång den senare behövde en genomgripande restaurering ha

32 därför statsmakterna fått ingripa. Denna gång räknade man först med att från det allmänna erhålla hela det erforderliga beloppet, men då detta ej föreföll möjligt sökte man att få medel på fyra sätt: genom anslag av domkyrkoförsamlingen, allmän subskription och statsanslag, varjämte domkyrkan ur sin egen kassa skulle tillskjuta 75 000 kronor. På hemställan från domkapitlet beviljade domkyrkoförsamlingen 200 000 kronor, dock endast under förutsättning att tillräckligt med penningar inflöte från andra håll. Den allmänna subskriptionen hade i början av 1885 inbragt 133 000 kronor, därav 26 770: 86 till dekorerade fönster, det övriga utan angivande av särskilt ändamål. Av K. M:t begärdes 500 000 kronor, och den 20 februari 1885 avläts proposition till Riksdagen att bevilja denna summa. Ärkebiskopen hade nedlagt ett stort arbete för att få fram anslagskravet till 1885 års riksdag och även förmått konung Oscar II att beröra restaureringen i trontalet. Statsutskottet tillstyrkte framställningen och Första kammaren biföll utan debatt, medan Andra kammaren avslog med 139 röster mot 55. Anledningen till avslaget var dels sparsamhet och omtanke om andra nödvändiga byggnadsarbeten, såsom kaserner, nytt riksdagshus m. m., men dessutom synes man allmänt ha dragit i tvivelsmål lämpligheten av att genomföra en så stor ombyggnad. Det Grundström-Scholanderska förslaget synes visserligen icke ha företetts vid ärendets behandling, men upprepade förklaringar i Riksdagen att det ej var nödvändigt understödja »byggandet av en ny kyrka i Uppsala» synes ge vid handen, att oppositionens synpunkter ej varit främmande för riksdagens ledamöter. Nils Peterson i Runtorp ansåg, att Zettervall i längden »blir oss ganska dyn> och framkastade den tanken att »femtio eller hundra år härefter kan man komma och säga, att man kommit underfund med att den byggnadsstil, som nu användts, varit otjenlig, eller att någon annan anledning till våra efterkommandes missnöje kan uppstå». Liksom en rad andra talare föreslog han, att arbetenas omfång skulle rättas efter de insamlade och av domkyrkoförsamlingen beviljade medlens storlek. I den gemensamma voteringen beviljades dock anslaget med 172 röster mot 167. Domkyrkans restaurering hade sålunda fått sin ekonomi tryggad. Zettervall överskred icke den summa, han uppgivit för sitt slutgiltiga förslag. Slutsumman blev 1 159 857:85. Genom försäljning av takkoppar, ställningsvirke m. m. nedbringades dock detta belopp med 88 750: 88 till 1 071 107: 27. Detta var ju på den tiden en betydande summa. De största posterna komma på yttertaket med dess järntakstolar, som belöpte sig på 250 000 kronor, och cementblocken, som betingade ett pris av 110 000 kronor. Det var domkapitlet som i egenskap av förvaltningsmyndighet skulle

genomföra restaureringen. På sammanträde den 27 juni 1885 fick ärkebiskop Sundberg i uppdrag att anmoda Zettervall att åtaga sig att vara arkitekt och arbetsledare. Samtidigt tillsattes en byggnadskommitté bestående av ärkebiskopen (ordf.), professorerna E. V. Nordling (vice ordf.), Carl Rupert Nyblom, bankdirektör W. Ulander och ingenjör Z. Larsson! Till sekreterare utsågs domkyrkosysslomannen N. J. Söderberg. Dessutom skulle domprosten och i hans frånvaro domkyrkovicepastor ha rätt att deltaga i förhandlingarna. Nyblom representerade den konsthistoriska sakkunskapen och Larsson, som varit stadens brandchef, den tekniska. Zettervall mottog uppdraget och på hans förord anställdes arkitekten E. V. Langlet som arbetschef i stället för den av kommittén föreslagne C. A. Kihlberg, som varit kontrollant vid universitetsbygget. Ärkebiskopens ställning har berörts. Nyblom hävdade en självständig mening vid olika tillfällen och lyckades även i några fall genomdriva sin åsikt. Det var sålunda han som avvärjde cementbysterna i pinakelnischerna. Han synes dock icke ha klart reagerat mot restaureringsprincipen, även om företaget av och till väckte hans betänksamhet. Langlet gjorde däremot kraftigt sin vilja gällande i tekniska frågor. Förberedande arbeten. De byggnadsundersökningar, som enligt nutida praxis borde ha föregått upprättandet av restaureringsförslaget, igångsattes omedelbart av Langlet. Det var främst sättningarna i västpartiet, som tilldrogo sig hans uppmärksamhet. Större och mindre sprickor observerades dessutom på några ställen: i sakristians och den en trappa upp belägna västra skrudkammarens valv nära yttermuren, i tvärskeppets nordvästra mur och några obetydliga sprickor i norra tornet. Dessa tillmätte man ej någon nämnvärd betydelse. Langlet höll före, att det var södra tornet och därmed sammanhängande murverk i västra fasaden, som kunde föranleda oro. Anledning fanns därför ej till grundundersökningar av större omfattning. Södra tornet lutade åt söder som ovan nämnts och det fanns talrika sprickor i angränsande murar och valv. Västra mittskeppsfasaden hade en spricka invid södra tornets nordmur, som enligt Langlet varit igenmurad flera gånger och nu hade en bredd av 0,30 m upptill samt sträckte sig ända ned genom portalen, vars arkadstenar rubbats ur sitt läge. Dessa skador berodde på en lerkörtel under grunden till södra tornet (jfr Kommitténs grundundersökningar jämte Bil. 34). Langlet ansåg, att sättningen ökats efter 1702 års brand, emedan alla förankrande bjälkar i tornet då avbrunnit och ej ersatts. Grundförbättringar. Langlet lät utarbeta program för grundförstärkning, varvid särskilt tillkallade sakkunniga anlitades. Programmet innebar, att man skulle gräva sig ned genom lerkörteln till fast mark och anbringa betongpelare på ett flertal platser som stöd under murverket. 3 — 40862.

34 Langlet ansåg, att man i och med denna grundförstärkning och avhjälpandet av södra tornets brister samt förstärkning av det västra pelarparet skulle vara tryggad mot vidare sättningar i mittskeppsgaveln och norra tornet (jfr Bil. 66 a, s. 77). Arbetena genomfördes i enlighet därmed utom att Langlet för yttermera säkerhets skull gjorde grundpelarna av granit, samt att han i den mån det var möjligt genomdrev minskning av belastningen från tornmurarna. Västpartiets omdaning. Mittskeppets västmur var bevarad i sitt ursprungliga skick och låg som ett smycke med sin kalkstensfasad, portal och rosfönster mellan de väldiga strävpelarna. Zettervall fann detta förhållande oharmoniskt. De nya strävpelarna på sidorna om mittskeppsgaveln gjordes väsentligt tunnare och fingo avtrappningar, täckta med kalkstensplattor eller cementblock. Mittskeppsgaveln revs till strax ovan portalen, och en ny gavelmur uppfördes, som vilade på en spetsbågig avlastningsbåge ovan portalen, varigenom murens övre delar fick sitt ytterliv i flykt med tornens västfasader. I bågen användes kalkstensblock från den raserade mittskeppsfasaden, men i övrigt var den nya väggen av tegel med formtegel och cementornering. I dess övre del placerades ett rundfönster av samma dimensioner som det gamla (s. 16), men försett med kalkstensmasverk. Södra tornets lutning, som var starkt i ögonenfallande, modererades genom att man avbilade muren i tornets övre del ned till en linje i nivå med det nuvarande trapptornets tak. Där inlades en horisontal kalkstenslist, under vilken murtjockleken bibehölls orörd. Västpartiet kom på grund av dessa åtgärder och även på grund av flera ändringar i detaljerna att få ett annat utseende än det har på något av Zettervalls förslag. Viktigare ingrepp i de gamla fasaderna voro dels ny tegelbeklädnad, dels anbringandet av ett par strävpelare i väster, som markerade skiljelinjen mellan sidoskepp och kapell samt blindfönster på kapellens yttermurar i väster. Torntrapporna voro förut inrymda i västgavelns strävpelare samt i södra tornets sydvästra och norra tornets nordvästra strävpelare. De västra försvunno, då strävpelarna flyttades, den norra ombyggdes helt och försågs med bekvämare trappsteg, medan den södra fick sex nya steg nederst. I stället för de grova strävpelarna uppfördes ett par trapptorn invid de nya hörnsträvorna. Dagergluggar i trapporna och på vindarna, som härstammade från olika tidpunkter under medeltiden, fingo nya »mera gotiska» omfattningar och i övrigt artikulerades de nya murytorna med blindnischer, listverk och kalkstens- eller cementkrön, som fingo ersätta de gamla tornytornas vackra tegelornering. Av det gamla västpartiets yttre återstod efter dess ombyggnader endast några ytor gammalt murverk belägna på tornens syd- och nordfasader samt i öster ovan sidoskeppstaken. Västra portalen med omgivande kalk-

35 stensmur blev hårdhänt restaurerad, men bevarad. Vid ombyggnaden av västra fasaden anordnades ny uppgång till orgelläktaren. Kyrkans västligaste valvkvadrater hade före restaureringen sidoskepp och kapell indelade av mellanväggar och endast mittskeppet öppet mot långhuset i övrigt. Dessa rum och kapell, bland vilka ett var kyrkans dopkapell och ett »Consistorium regni», hade tillkommit på medeltiden, delvis i samband med tornens omdaning, och voro av stort antikvariskt intresse. Här anordnade Zettervall den nuvarande vestibulen genom införande av en tvärvägg mellan pelarna. Fasadernas behandling. Det är redan omnämnt, att Zettervall utbytte en stor del av murarnas yttre tegelbeklädnad. Därvid borthöggs teglet till minst en halvstens djup och hål gjordes för de nya kopparna (de bindande stenarna med kortändan i ytan) på regelbundna avstånd. Kopparnas ändar äro sintrade till ett djup av 2—3 cm (arbetsberättelse 31/ia 1887). Det nya teglets kanter ha på flera murytor fasats för att fogarna skulle bli rätlinjiga. Till det nya murverket användes kalkbruk, men till fogstrykning i fasaden cementbruk. Denna cementfogning har form av en vulst med halvcirkelformig genomskärning och sträcker sig endast c:a 0,5—1 cm in i fogen. Teglet, som anskaffats från olika håll, är av växlande kvalitet. Stora partier anmärkte arbetschefen på, men det kom dock till användning, emedan arbetet brådskade. Där det gamla tegelmurverket bibehölls i fasadytorna rensades fogarna ut så mycket, att fäste erhölls för den nya cementfogningen. Försöken att fasa det gamla teglets kanter synas lyckligtvis ha stött på för stora svårigheter, varför teglen i regel icke rörts. I de fall, där de gamla murytorna alltför starkt avveko från de äldre, gjordes partiella lagningar, annars inskränktes »normaliseringen» till cementfogningar, varjämte kopparna svartmålades. Strävpelarna på långhus och kor fingo behålla sin gamla form och teglet byttes ungefär i samma proportion som på väggytorna. Såväl strävpelarnas som murkrönens övre delar ombyggdes. De medeltida taklisterna hade redan efter 1702 års brand fått vika för nya kraftigt framspringande listverk. Dessa revos nu och i deras ställe anbragtes cementbarriärer, byggda med tegelkärna och cementblock med ornament i gotisk stil. På insidan mot vinden äro endast två skift cementblock och därunder tegel, ställvis blandat med cement. På barriärernas krön finnas nedsänkta takrännor, som leda vattnet till vattenutkastare av cement, till vilka modellerna hämtats från den franska arkitekturen. De gjordes av fyra olika typer i form av fabeldjur såsom drakar och gripar. Langlet hade efter ganska hårda strider med Zettervall fått denne att avstå från att göra barriärerna fristående, emedan han i likhet med Scholander ansåg, att de skulle samlat snö och väta. Deras nuvarande kon-

struktion är emellertid icke heller lycklig. Då cementbarriärerna icke äro intäckta med plåt, har vatten inträngt i fogarna mellan blocken och därigenom ha sedan fogarna sprängts isär och själva blocken efter hand spruckit och vittrat, varvid vattnet så småningom trängt in och genomsyrat tegelkärnan. Utskjutande cementdelar såsom blad och andra ornamentala former ha i stor utsträckning vittrat, så att de i många fall själva lossnat. Armeringen har varit bristfälligt gjord. Ofta saknas den helt i mindre cementpartier och i andra, såsom i vattenutkastarna, har den endast bestått av en tunn, konstruktivt olämpligt anbragt jämten. Cementbarriärerna bidraga till att hålla väggarna fuktmättade och påskynda därigenom den pågående förstörelsen av tegelmurverket, vars bestånd de sålunda hota. Kalkstenslisterna på murar och strävpelare samt solbänkarna omlades och vittrade stenar ersattes med nya. Ovanför kapellens murkrön är allt listverk och alla detaljer, som ej äro av tegel, av cement. På alla dessa platser ha flera byggnadstekniska misstag av samma art, som ovan beskrivits, begåtts, varför flera partier redan måst avlägsnas och övriga äro dömda att försvinna. Portaler och fönster. Portalerna, som alla tre blevo genomgripande restaurerade och delvis omgjorda, ha varit föremål för en särskild utredning och behandlas i ett särskilt avsnitt (s. 51). Långhuskapellens och tvärskeppens fönster försågos med nytt masverk av kalksten från Gotland. Kleristoriets fönster erhöllo masverk av cement, medan korets, som alla hade gammalt masverk, kunde repareras utom ett fönster i Finstakoret (fig. 1 nr 9), där nytt insattes. Strävsystemet. I det föregående har omnämnts, att strävsystemet ej utgick från kyrkans egna förutsättningar. Zettervalls kunskap om byggnaden var ytlig, emedan han hyste mindre intresse för de byggnadspartier, som han ej kunde förena med planens klassiskt franska gestaltning. Strävmurarna ovan taken, som anbragts efter 1702 års brand, avlägsnades och ersattes med de nya fristående bågarna, »spännbågarna» som Zettervall kallade.dem. Formen på dessa och med dem sammanhängande torn och krön framgår av PL 6: 2. Vid dessa byggnadsdelars uppförande begick man samma misstag, som vid murkrönens cementbarriärer. Här var det dock mera ödesdigert, då faran för snabb förstörelse genom inträngande vatten var betydligt större i dessa fristående byggnadsdelar. Hur övertygade Langlet och Zettervall voro om cementens hållfasthet framgår bäst av att korsblommorna som krönte fialspetsarna och pinaklerna i flera fall saknade armering och där dylik fanns var den ytterligt svag. Spiror och tak på strävpelarnas krön och småtornen i strävsystemet voro byggda av cementblock och hade i flera fall en kärna av tegel

37 och murbruk i sina nedre delar. Denna fyllning torde mycket snart ha blivit genomblött av det inträngande vattnet, som sedan dragit sig ned i tegelskaften. Då cementfogarna hindrade uttorkning har teglet förvittrat, så att de flesta fialskaften voro helt förstörda, när kommittén började sitt arbete 1937, och de fristående bågarna äro illa medfarna. Cementblocken lågo lösa utan förankringar och hotade i flera fall att störta ned. Langlet tog genomgående för liten hänsyn till behovet av förband och förankringar. Närmare detaljer rörande dessa frågor meddelas i redogörelserna för tegelundersökning och skyddsarbeten. Den bristande hänsynen till kyrkans byggnadssätt ledde till andra olyckliga konsekvenser. Det yttre strävsystemet, cementbarriärerna och yttertakens nya höga resning inneburo en avsevärt ökad belastning av grund, murverk och pelare. Langlet synes ha varit den som var mest vaken på denna punkt. Han försökte hela tiden påverka Zettervall att ersätta föreslagna konstruktioner med lättare. För att minska tyngden i möjligaste mån lät han riva ned mellanväggar och konstruktioner av tegel på vindarna. Dessa utgjorde emellertid, som ovan omtalats (s. 18), kyrkans huvudsakliga, från början beräknade strävsystem. Pelare och valv. I långhuset voro, som ovan omtalats, pelarna av tegel och uppförda vid olika tillfällen (s. 20 f). Det västligaste pelarparets södra pelare hade en stark utbuktning. Trots att detta pelarpar grundligt reparerades, kvarstår en avsevärd utbuktning å sydvästra pelaren. Långhusets övriga pelare förändrades, som ovan omtalats, så att de erhöllo den ursprungligen avsedda formen. Samtidigt förbättrades grunen ställvis, men någon genomgripande grundförstärkning ägde ej rum. Här liksom i övriga delar av kyrkan restaurerades kapitalen och baserna, i vissa fall genom omhuggning av ytan. I en del fall utbyttes skulpterade partier mot nya block. Valven hade en del skador, som föranledde reparationer; sålunda lagades tvärskeppets men omslogos ej. De valv, som stammade från 1400och 1500-talen (jfr s. 22) torde ej haft samma höggotiska former som i domkyrkans övriga delar. Det är därför sannolikt, att ej endast valven i tornpartiet utan även en del av långhusets mittskepps- och sidoskeppsvalv omslogos (jfr s. 22). Dessa äro emellertid täckta av ett tjockt lager av kalkbruk och ha grova ribbor på översidorna. En närmare undersökning har därför ej gjorts. Restaureringen ingrep sålunda ej — utöver pelarombyggnaden i långhuset — nämnvärt på interiörens uppbyggnad. Den tvärvägg, som uppfördes under orgelläktaren, torde i förening med uppflyttandet av västgavelns rosfönster utgöra den största förändringen i byggnadens stomme i fråga om interiören. Murarnas och valvens ytbehandling och målning. Övriga åtgärder äro

38 av mera ytligt slag, men icke desto mindre starkt i ögonen fallande och i en del avseenden ofrånkomligt störande. Murarnas insidor överdrogos med ett tjockt slätt putslager. Kalkstensskiften i murarnas nedre delar bibehöllos synliga. Kalkstenslisten, som löper runt kyrkan i höjd med fönsternischernas nedre kant, ommurades och oregelbundenheter avlägsnades. Stenbänkarna utmed kapellens väggar restaurerades genomgripande med användande av kasserad kalksten från Carolina Redivivas gamla trapphus. Man har med anledning av samtliga dessa arbeten att räkna med skador i den gamla tegelmurytan. Putslagret är dock genomgående mycket tjockt, emedan det tydligen ansetts vara att föredraga framför ytterligare bilning av de gamla murytorna. Alla pelare, murpelare och knektar, som ej voro av kalksten, täcktes likaledes med tjocka lager slät puts och de gamla formstensprofilerna bevarades sannolikt intakta (Bil. 38). Även de nuvarande släta putsytorna i valven tillkommo under den Zettervallska restaureringen. Vid målning av murytorna användes oljefärg i de nedre partierna och kalkfärger i övrigt. Pelare, murpelare och knektar målades i kvaderstensimitation och övriga murytor erhöllo liksom valven dekorativa målningar (s. 24). Golv. Hela golvet omlades och därvid togs ej hänsyn till äldre gravar. De gravstenar, som nu användas som golvsten, torde i regel ej ligga på ursprunglig plats. Ny sten användes huvudsakligen i korgolvet, som helt omlades i samband med att altaret omdanades och en ny åttkantig altarplan gjordes. I mittskeppet var trägolv under bänkarna, vilket förnyades. Oxenstiernska gravkorets trägolv och trätrappor ersattes med kalkstensgolv och trappor. Tornspiror och takkonstruktioner. Det var höjningen av yttertaken, som nödvändiggjorde uppförandet av helt nya takstolar i mittskeppet. För mittskepp och tornspiror beslöt man efter någon diskussion att använda järnkonstruktioner. Detta skedde huvudsakligen på Langlets yrkande, medan Zettervall skulle föredragit trä. Den nackdel ur brandsäkerhetssynpunkt, som järnkonstruktioner innebära, var man vid denna tid ej vaken för. Arbetet med tornen börjades 3 maj 1889 och var avsynat 18 augusti 1890. Topprydnaderna, som kröna de 47 meter höga spirorna, ha själva en sammanlagd längd av 10 meter och väga 5900 kg vardera. Farhågor ha under arbetets gång och senare väckts angående konstruktionens hållfasthet och vissa förstärkande åtgärder ha vidtagits redan under byggnadstiden. Zettervall hade önskat, att alla tak och även spirorna skulle tackas med grå och röd skiffer i snedrutat mönster. Langlet motsatte sig detta och förordade med hänsyn till önskvärdheten av minskad belastning

39 kopparplåt, vilket man även 1888 beslöt sig för. Kopparbetäckningen utfördes av kopparslagar A. Lindström i Stockholm och kopparn skulle enligt kontraktet vara »av den tjocklek att en kvadratfot håller minst ett och ett fjerdedels skålpund i vigt». De bästa plåtarna från det gamla taket användes till stuprännor, fotbleck m. m. Det med kopparslagaren avslutade kontraktet utvisade, att det gällde att även förhindra fel på täckningen, som kunde uppstå vid takplåtarnas utvidgning och sammandragning vid växlingar i temperaturen samt därmed sammanhängande fara för att fästena lossnade. Man hade därför föreskrivit, att vid »Plåtars sammanfalsning skall iakttagas, att dilatationsmån så vidt möjligt allestädes finnes till förekommande af spänning eller annan skada, som kan uppkomma genom temperaturväxlingar. Lödfalsarna skola vara genomgående dubbla. Lödning må af nyssnämnda skäl icke förekomma i större utsträckning än högst nödvändigt är.» Dessa föreskrifter blevo emellertid ej noggrant iakttagna vid arbetets utförande. Vid påläggningen av kopparn på tornspirorna begicks ett tekniskt misstag, i det man gjorde plåtarna alltför långa, vilket medförde att plåtarna i stor utsträckning veckats och i flera fall brustit. Lagningar och lappningar hava måst utföras på hundratals ställen. Inredning. Det har ovan omnämnts, att inredningen så gott som helt förnyades. Därvid avlägsnades den Prechtska altarprydnaden och domkyrkans gamla högaltare. I stället byggdes en helt ny altaruppställning. Altarprydnaden är utförd i »gotisk» stil efter ritningar av arkitekten Folke Zettervall och utförd av bildhuggaren W. Hoffman. Predikstolen bibehölls, ehuru i stympat skick (s. 26). Orgelläktarn i väster blev helt ombyggd och orgeln, som stammade från 1871, reparerades, under det att fasaden helt ombyggdes efter ritning av arkitekt C. A. Pettersson i Uppsala. I tvärskeppsarmarna funnos av ålder läktare, vilka borttogos. Den norra, som sträckte sig fram till sidoskeppet, utgjorde även passage mellan sakristians övervåning och skrudkammaren. Där gjordes nu en smal brygga, medan södra korsarmen lämnades fri ovan vindfånget. Bänkinredningen nygjordes i mittskeppet efter ritning av Zettervall. De gamla bänkarna hade helt slopats och endast ett stycke av bröstningen är bevarad. Dopfunt och nummertavlor bibehöllos men renoverades. I övrigt normaliserades all inredning i den utsträckning det var möjligt. Gallren, som avgränsade gravkoren från sidoskeppen, voro ursprungligen av olika höjd. De blevo emellertid på Langlets förslag omgjorda, så att de blevo lika höga. I de två sydöstra långhuskapellen slopades de gamla gallerverken. Belysning. Redan 1870 hade gasbelysning införts i domkyrkan. Lang-

40 let föreslog elektrisk belysning, men det stötte på oöverkomliga svårigheter, varför man bibehöll gasbelysning, huvudsakligen ordnad med ramper kring pelare och arkader samt ljusarmar och kandelabrar. Montering och armatur anskaffades efter ett av Langlet uppgjort program. Ett väsentligt ingrepp i interiörens gamla hållning var därvid att alla de vackra barockljuskronorna och ljusarmarna avlägsnades.

Kommitténs undersökningar. Uppgörandet av en generalplan för en kommande restaurering av Uppsala domkyrka har krävt omfattande undersökningar av olika slag. Programmet för de byggnadstekniska undersökningarna utarbetades av byrådirektören i kungl. byggnadsstyrelsen N. Royen, som hade följt de skyddsarbeten, som under senare år utförts på domkyrkan. Domkyrkans tillstånd nödvändiggjorde i flera fall omedelbara ingripanden. Det blev nödvändigt att lägga de byggnadstekniska undersökningarna på en mycket bred bas och att därvid anlita framstående specialister. De byggnadstekniska misstag, som begåtts i den föregående restaureringen, ha ådagalagt, att det är nödvändigt att allsidigt och förutsättningslöst pröva lämpligheten av alla föreslagna åtgärder och deras eventuella konsekvenser för byggnadens framtida bestånd och underhåll. De skyddsarbeten, som bedrivits under den tid kommittén arbetat, ha möjliggjort inträngandet i olika problem och även visat på vilka punkter mera omfattande byggnadsarbeten måste utföras för att ersätta rivna byggnadspartier. Byggnadsverkets grund har varit föremål för särskilda undersökningar av förste byråingenjören i kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen W. Kjellman, murverk och murkonstruktioner ha undersökts av byrådirektör N. Royen och professor H. Kreiiger. Redogörelsen för de tekniska undersökningarna återfinnes här nedan. Murverket har även undersökts ur antikvarisk synpunkt av professor Gerda Boéthius, som lämnat en redogörelse därför i ett särskilt avsnitt (s. 49). För de övriga undersökningarna, som kommittén föranstaltat, berörande uppvärmning och ventilation, orglar, målade fönster och brandsäkerheten meddelas här korta sammanfattningar, gjorda antingen av vederbörande specialister eller i samråd med dessa. Alla viktiga utlåtanden eller undersökningar, som inkommit, meddelas i Bilagor. Förteckning över samtliga bilagor med angivande av resp. författare återfinnes i slutet av betänkandet.

42 Grunden. (Till detta kap. höra i tillämpliga delar bilagorna nr 3, 9, 16, 17, 33, 34 och 66 a.) Den lerförekomst i marken under det södra domkyrkotornet, vilken under 1700- och 1800-talen vållade en svår sättning av tornet och vilken till följd därav vid den Zettervallska restaureringen föranledde omfattande arbeten å detta torns grund och murverk, blev vid nämnda restaurering icke i sin helhet undersökt. Denna omständighet i förening med vissa sprickbildningar i domkyrkans murar har föranlett kommittén att låta utföra en ingående geoteknisk undersökning. Denna har visat, att marken under domkyrkan och domkyrkoplanen består av rullstensgrus jämte, inom vissa områden, ett däri inbäddat lager av fast lera med 0— 11 m mäktighet. Leran förefinnes under båda tornen, d. v. s. kyrkans tyngsta parti, men i övrigt ej under kyrkobyggnaden. Däremot finnes lera i marken utom densamma nämligen på ömse sidor om långhuset. Marken kring koret är fri från lera. Vid en kommande restaurering är det därför nödvändigt, att västpartiets tyngd minskas. Den långsamma sättningen skulle därigenom kunna bringas att helt upphöra eller i varje fall att avtaga. Om den nuvarande belastningen bibehålies, bör frågan övervägas, om ej effektivare grundförstärkning måste utföras. Vid ökad belastning är det nödvändigt att förstärka grunden genom anbringande av pålar eller pelare till fast botten (Bil. nr 34 s. 5 och 6). Murverk och murkonstruktioner. (Till detta kapitel höra i tillämpliga delar bilagorna nr 3, 8, 10, 11, 12—15, 19, 20, 21, 22, 23, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34 och 35.) Undersökningarna av domkyrkans murverk och murkonstruktioner hava gällt både stabilitetsförhållanden och murmaterialets beskaffenhet. Vad först angår stabiliteten, så är denna på det hela taget god enligt vad nyssnämnda undersökningar, sedda i samband med grundundersökningarna, utvisa. Olika förhållanden mana dock till vissa försiktighetsåtgärder. Verkställd avvägning, som hänförts till fixpunkt i berggrund, utvisar, att en tydlig sättning under tidernas lopp ägt rum i domkyrkans västra del. Förhållandet är förklarligt med hänsyn till den vid grundundersökningarna närmare klarlagda förekomsten av lera i marken just under kyrkans tyngsta parti nämligen de stora västtornen. Detta ger anledning till erinran om den grundförstärkning, som vid den Zettervallska restaureringen utfördes under södra tornet, vilket förstärkningsarbete, såvitt nu

43 U-ltf-i-

F

Fig. 2. Plan utvisande leras förekomst under domkyrkan samt sektion utanför sydfasaden.

44 kunnat utrönas, utförts på tillfredsställande sätt i och för sig. Övriga delar av kyrkans västparti, bl. a. norra tornet, hava emellertid ej erhållit liknande förstärkning och fortsatt sättning är därför att förvänta här. Därmed torde följa vissa, antagligen ej farliga men dock i viss mån olägliga brytningar i västpartiets murverk. Sådan utveckling av förhållandena skulle kunna undvikas, därest utvidgad grundförstärkning ägde rum, en åtgärd, som dock måste bliva mycket dyrbar och även innebär risker. En annan utväg att hindra framtida sättningar är att lätta tornen genom minskning av deras höjd såväl i fråga om murpartierna som tornspirorna. Det må härvid framhållas, att vid vissa undersökningar av tornens högst belägna murpartier, företagna i samband med det på annan plats omnämnda nedtagandet av tourellerna, upptäckts, att tornspirornas förankringar äro så pass svaga, att deras bibehållande någon längre tid ej kan tillrådas. En fortgående sprickbildning förekommer i viss omfattning inom norra delen av tvärskeppets murverk. Förhållandet torde enligt såväl av domkyrkokommittén föranstaltade som tidigare gjorda iakttagelser bero på svaghet hos grunden. Fortsatta, regelbundna iakttagelser av ifrågavarande företeelse erfordras och byrådirektör Royen föreslår i sådant hänseende liksom med hänsyn till andra tecken till sättningar fortsatta avvägningar med vissa mellanrum. Byrådirektör Royen påpekar bl. a. tillvaron av en svårförklarlig spricka inom en till det Bielkeska kapellet (där Swedenborgs sarkofag nu står) hörande del av långhusets valvmurverk. Detta ger anledning till erinran därom att kyrkans långhus under århundradenas lopp mer än en gång visat sig sämre byggt än det troligen alltigenom stadiga korpartiet. Med särskilt påpekande att mittskeppspelarna i långhuset äro svagare än korets mittskeppspelare må i detta sammanhang också fästas uppmärksamhet vid det uttalande, som professor Kreiiger i sitt yttrande till kommittén den 28 mars 1940 gjort om angelägenheten att vid den blivande restaureringen beakta nämnda pelares redan ganska hårda påfrestning. I fråga om beskaffenheten av det i murverket ingående byggnadsmaterialet så utgöres detta i själva murstommen av tegel, dock att åtminstone på en del ställen av murarnas nedre partier en kärna av naturlig sten finnes. Några olägenheter härav hava ej kunnat förmärkas. Så mycket värre följder hava framträtt därav att tegelmurverket befunnits starkt vattenhaltigt. Det huvudsakliga tillflödet av vatten kommer genom de vid den Zettervallska restaureringen åstadkomna murtäckande cementblockskonstruktionerna, således vattenrännor å strävbågar samt solbänkar, lister och takfotsbalustrader; tidigare förekom vatteninträngning också genom numera borttagna fialkrön. Avdunst-

45 ning av det inträngande vattnet har i hög grad hindrats av de vid nämnda restaurering tillkomna yttre murfogarna av cement. Den härigenom inträffade förstörelsen å murverket har föranlett ingående undersökningar av teglet däri, såväl det medeltida som det av Zettervall på stora delar av fasaderna anbragta nya teglet. Det har antagits, att det sistnämnda skulle visa mindre frostbeständighet än det äldre teglet, ett antagande som emellertid ej besannats vid de undersökningar, som kommittén låtit utföra hos statens provningsanstalt. — Undersökningarna hava gällt ej blott teglet utan även det innanför cementfogarna befintliga murbruket, vilket också farit illa av den instängda fuktigheten. Cementfogarna hava emellertid vid de i annat sammanhang nämnda skyddsarbetena å kyrkan borttagits i stor utsträckning, en åtgärd som visat sig mycket välgörande. — Det antyddes ovan, att vissa cementblockskonstruktioner å fialerna borttagits. Så har skett vid skyddsarbetena. Dessa hava tillika omfattat borttagande av ett stort antal andra sådana cementkonstruktioner. Åtskilliga dylika finnas likväl ännu kvar, vilket föranleder ett påpekande därav att professor Kreiiger i sina yttranden skarpt framhållit faran av alltför långt dröjsmål med borttagande av återstående cementblockspartier, även om borttagandet av fasadernas cementfogar förbättrat murverkets uttorkning. Några ord må nämnas angående den betänksamhet, som tillvaron av svavelsyra i murverket föranlett. Syran har ej förefunnits i teglet redan vid uppmurningen utan är en senare företeelse. Professor Kreiiger anför därom i ett uttalande angående vissa specialundersökningar följande: »Svavelsyrlighet kommer nog utifrån luften genom kolrök från lok och industri samt värmeledningspannor. Genom fukt och svavelsyrlighet bildas svavelsyra, som reagerar med kalken i bruk och tegel, varvid gips bildas. Gipskristallerna svälla och förstöra sammanhållningen i bruket.» Angående murverksundersökningarna är slutligen att påpeka, att dessa i stor utsträckning gällt det Zettervallska strävbågssystemet och fialerna, där skadorna tidigast tilldrogo sig större uppmärksamhet. Mot strävbågssystemet anmärkes, att det är otillfredsställande ur statisk synpunkt, varjämte dess tegelpartier liksom övrigt tegelmurverk lida skada genom inträngande vatten. Vad angående fialerna förekommit vid murverksundersökningarna må i detta sammanhang lämnas åsido, enär deras mest skadade delar nämligen toppartierna såsom nyss nämnts numera borttagits, vilket även är fallet med vissa baspartier eller skaft å fialer samt några strävbågar; närmare upplysningar härom lämnas i redogörelsen för skyddsarbetena (s. 56).

46 Uppvärmning och ventilation. (Till detta kapitel höra i tillämpliga delar bilagorna nr 39, 40, 41, 42 och 43.) Uppvärmning. Domkyrkans värmefråga har varit föremål för omfattande utredningar, emedan det från domkapitlets sida framhållits, att ett nytt värmesystem utgör ett trängande behov. De utredningar, som utförts, ha omfattat värmekällan och ledningssystemet. Domkyrkan uppvärmes f. n. genom ångvärmeledning, utförd enligt konvektionssystem, d. v. s. ett system grundat på luftens strömning mot värmekroppar och uppvärmning där för cirkulation i kyrkorummet. Ångan åstadkommes i en pannanläggning, belägen i källaren till en byggnad vid norra sidan av kyrkan, det s. k. gamla domkapitelshuset. Pannorna, vilka eldas med stenkol, äro två, en äldre och en nyare, från vilka röken ledes i en rökgång, dragen genom en kulvert under domkyrkoplanen och därifrån upp genom norra tvärskeppsgavelns murverk och en låg skorsten på dess norra takås. Genom den nämnda kulverten äro även ång- och kondensledningar dragna. — Värmeelement, delvis av föråldrad typ från 1890-talet, äro uppställda i vissa sidokapell, på olika läktare samt i sakristian m. fl. rum, dels ock å sidoskeppens vindar i de nischer, som med runda gluggar öppna sig mot mittskeppet. Därjämte finnes under golvet bakom högaltaret en värmekammare med kamflänsrör. Den befintliga uppvärmningsanläggningen har givit anledning till anmärkningar av olika slag, även ur säkerhetssynpunkt. Den äldre pannan är i sådant tillstånd, att den endast kan användas i nödfall. Rökgången är olämplig med otillräckligt drag, vartill kommer, att den är starkt sotsamlande, varigenom fara för soteld föreligger. Som skorstenen är för låg och är anbragt alltför nära intill takkonstruktionens trävirke, är anordningen förenad med risk (jfr s. 54). — Kondensledningarna äro starkt anfrätta och böra omläggas. Ångledningarna måste även delvis omläggas, varvid också isoleringen bör förnyas. På sidoskeppsvindarna hava ledningarna isolerats genom omlindning med halm, vilket befunnits medföra eldfara. — Värmeelementen äro vanprydande och svåra att hålla dammfria. Värmekammaren bakom altaret utgör en svår dammgömma. Ehuru man f. n. är i stånd att hålla en tillfredsställande värme i kyrkan, bör dock den nuvarande värmeledningen på grund av berörda bristfälligheter utbytas mot en ny. Ett vägande skäl för detta är, att det nu använda systemet kräver oproportionerligt mycket arbete jämfört med moderna system. Det kan därför ej anses tillrådligt att förorda dyrbara reparationsoch underhållsarbeten. I utredningen tillrådes att övergiva ångsystemet och i stället övergå

47 till varmvattensystem. Pannanläggningens läge bör bibehållas och en ny skorsten uppdragas genom gamla domkapitelsbyggnaden. Pannorna böra utföras så att de kunna eldas med ved, kol eller koks. Möjlighet bör emellertid även beredas till användning av elektrisk ström såsom energikälla. Därför bör utrymme reserveras för varmvattencisterner, där vattnet uppvärmes nattetid med anlitande av elektrisk ström till nedsatt pris. — De gamla elementen böra ersättas av nya mera ändamålsenliga. Därvid förordas inläggande av varmvattenslingor i golvet inom bänkkvarteren samt att de i golvkanaler framdragna ledningarna icke isoleras, varigenom strålningsvärme erhålles från själva golvytan. Uppvärmningen blir på detta sätt jämnare och en viss bränslebesparing kan möjligen ernås. Till motverkande av drag skulle värmeelement alltjämt finnas i de nämnda vindsnischerna. Till minskande av värmeförluster borde fönstren göras dubbla. Möjlighet föreligger att ansluta uppvärmningen av domkyrkans vid domkyrkoplanen liggande olika byggnader till det för kyrkan avsedda uppvärmningssystemet. Ventilation. Luftkuben i domkyrkan är så pass stor, att behovet av ersättningsluft är förhållandevis ringa även vid stor tillströmning av kyrkobesökare och vid långvariga gudstjänster. Några andra åtgärder för luftväxling än att vissa fönster göras öppningsbara äro därför ej nödvändiga. Orgel och läktare. (Till detta kapitel höra bilagorna nr 44, 45, 46 och 47.) Huvudorgeln, som har 50 stämmor, var i musikaliskt hänseende länge berömd. I vissa avseenden kan den — ehuru en del förändringar äro önskvärda, bl. a. ökning av antalet stämmor — fortfarande anses t. o. m. förebildlig nämligen med hänsyn till den gynnsamma tonutveckling, som möjhggöres genom orgelverkets anordnande i flera våningar utan någon trängsel i fråga om pipornas uppställning, allt i förening med den avsevärda fria rymd, som finnes ovan orgeln i det höga mittskeppet, där orgeln står. Men mekanismen är mycket starkt försliten, till en del så illa, att orgeln i viss utsträckning t. o. m. är obrukbar. Av domkyrkans båda körer har den större, blandade kören sin plats å den i västra delen av kyrkan uppställda huvudorgelns läktare; utrymmet a denna vid den Zettervallska restaureringen uppförda läktare är emellertid alldeles otillräckligt. För gosskören finnes en i senare tid uppförd läktare i södra delen av tvärskeppet och å denna läktare finnes jämväl en orgel. Mot denna hava sådana anmärkningar framställts i instrumentalt avseende, att dess bibehållande icke torde vara önskvärt, liksom även hela den nuvarande inredningen i tvärskeppet torde kräva en genomgripande ändring.

48 Såsom viktiga önskemål framhållas dels ökning av antalet stämmor dels ock verkets uppdelning i en större orgel med omkring 85 stämmor på västra orgelläktaren samt ett mindre orgelverk med ett 20-tal stämmor i korpartiet. Denna anordning skulle därjämte möjliggöra placering av en större kör i korpartiet vid ev. utförande av körverk till orgel och orkester, en möjlighet, som numera och även efter föreslagen ändring av västra läktaren eljest är utesluten. Tillgodoseendet av dessa önskemål måste givetvis ställas på längre sikt i samband med domkyrkorestaureringen i övrigt. Nödvändiga reparationsåtgärder å huvudorgeln äro emellertid avsedda att utföras under den närmaste framtiden. Huvudorgeln torde av akustiska skäl i förening med traditionshänsyn böra bibehållas å västra läktaren. Önskemålet att göra mittskeppets västra fasadfönster synligt inifrån kyrkan, så att det ej skymmes av orgeln, framkallar emellertid vissa arkitektoniska problem i fråga om orgelverkets uppbyggnad. Samtliga härvidlag uppkommande frågor synas kunna lösas genom en ändamålsenlig uppdelning av orgelverket i grupper med placering dels omkring fönstret dels ock på läktarbarriären, där ett ryggpositiv kunde anordnas. Utrymmet för kören på västra läktaren är f. n. alltför knappt, men en utvidgning av läktaren skulle av arkitektoniska skäl vara synnerligen olycklig. Genom de föreslagna åtgärderna skulle denna viktiga fråga dock kunna få en tillfredsställande lösning. Målade fönster. (Till detta kapitel hör bilaga nr 48.) Flertalet av domkyrkans målade fönster, vilka samtliga härstamma från den Zettervallska restaureringen, befinna sig i dåligt tillstånd, i det att målningen i stor omfattning flagar av. Enligt det utlåtande, som på anmodan av kommittén avgivits av glasmästarna G. Ringström och H. Ringström, och vilket fogats till betänkandet som bilaga nr 48, beror detta på att bränningen utförts på otillfredsställande sätt. Av den verkställda undersökningen framgår vidare, att de tre östligaste fönstren i Vasakoret äro mest förstörda, under det att fönstren i de båda kapellen närmast Vasakoret, d. v. s. Finstakapellet och Horn-Oxenstiernska kapellet, äro i huvudsak väl bibehållna (fig. 1 nr 9, 11). I utlåtandet framhålles vidare, att iståndsättande av fönstren skulle kräva ett ganska omfattande arbete. Detta skulle beträffande rent ornamentala detaljer emellertid låta sig göra med ledning av bevarade partier, under det att vad figurkompositionerna beträffar, ett återställande bleve vanskligare, om ej kartongerna finnas i behåll.

49 Förutom glasmålningarna har själva fönsterglaset undersökts liksom även infattningarna. Blyet i de sistnämnda förklaras vara ganska klent till dimensionerna men har likväl visat sig vara motståndskraftigt. Jämväl själva glaset synes vara av tillfredsställande beskaffenhet. Anbringande av ytterfönster förordas för det målade glasets skyddande mot åverkan samt mot temperaturväxlingar. En dylik åtgärd vore även till fördel för temperaturförhållandena i domkyrkan. Då frågan om glasmålningarna tillhör de frågor, som hava avseende på interiören, har kommittén icke tagit upp den till närmare övervägande. Kommittén vill dock framhålla, att de nuvarande glasmålningarna hava föga konstnärligt värde, varför vid en framtida inre restaurering frågan om domkyrkans prydande med sådana av högre konstnärlig kvalitet bör bli föremål för ett ingående studium. Antikvariska undersökningar. (Till detta kapitel höra bilagorna nr 36 och 37.) Tegelmurverket. Domkyrkans fasadtegel blev som ovan omtalats mycket genomgripande restaurerat i den Zettervallska restaureringen. Stora partier av det gamla fasadteglet utbyttes då mot nytt maskinslaget tegel. Inom de gamla murytor, som bibehöllos, gjordes ilappningar och de gamla teglens ytor bemålades i viss utsträckning. Omedelbart efter restaureringen och det närmaste årtiondet framåt gjorde fasaderna ett enhetligt intryck av ett ljust tegelmurverk med ett distinkt rutmönster, åstadkommet genom att alla koppar (kortändar) sintrats. Zettervall åsyftade med denna åtgärd att ge murytorna ett utseende, som närmast skulle erinra om höggotisk tegelarkitektur i Nordtyskland. Det enhetliga intrycket förhöjdes av att samtliga fasadytor fogströkos med vulstformade cementfogar. För att få fäste för dessa ha på flera ytor teglens kanter fasats, varigenom stenarnas ytor minskats. Detta har emellertid genomförts i större utsträckning på nya murytor än på de gamla. Ingående undersökningar ha visat, att långt större delar av det gamla fasadteglet bevarats än man från början vågade hoppas. 1 De norra fasaderna ha till övervägande del sitt gamla tegel i behåll, på koret och södra fasaden förekomma betydande partier gammalt tegel, därav stora obrutna ytor på flera kapells ytterväggar och på kleristoriemurarna. Även på tornens östra sidor samt på tornens nord- och sydmurar återfinnas gamla tegelytor. En arealmätning har visat, att mellan 2 500 och 3 000 kvm utgöras av gammalt fasadtegel. Helt nymurade äro ytskikten på tornens västra sida samt på södra tornets övre delar och norra tornets nordsida utom andra våningen, tvär1

Bil. 67, G. Boéthius och Axel L. Romdahl, Uppsala Domkyrka, Uppsala 1935, s. 197 ff. 4 — 40862.

50 skeppens övre delar, större delen av sakristians yttermurar och korets kleristoriemurar. Nymurat blev också ytskiktet av det fasadparti, som ligger mellan sockeln och fönstrens solbänkar runt hela domkyrkan, samt naturligtvis hela strävsystemet ovan taken och i samband därmed uppförda småtorn och toureller. Det gamla murverket är av flera olika slag. Domkyrkan stod ju under byggnad i ett par århundraden, varför olika byggnadssätt och även olika tegelformat kommit till användning. Därtill komma direkta lagningar efter eldsvådor i äldre tid, synbara framför allt på korets strävpelare. Det Oxenstiernska gravkoret är nybyggt på 1600-talets slut, men tegelförband och fönsterformer ha enligt direktiv, då byggnadstillståndet lämnades, anslutit sig till de omgivande medeltida formerna. Det gamla teglet har emellertid, trots att det tillkommit under olika perioder, en enhetlig prägel. Tegelformatet växlar något, vilket föranlett inläggandet av avjämningsskift. På fotografier, tagna före restaureringen, kunna dylika i stor utsträckning iakttagas på västpartiet och strävpelarna. Zettervall har tydligen strävat efter att arbeta bort dessa oregelbundenheter. Det gamla murverket ligger i ett förband, som vacklar mellan s. k. munkförband och vendiskt förband. Stenarna ha djupt röd färg, endast en del koppar äro hårdbrända och ge en sparsamt återkommande färgskiftning i murverket. Strävan efter regelbunden mönstring kan ingenstädes iakttagas å äldre murytor. Fogarna äro av finkornigt murbruk i grågul ton. På kleristonets västra murar, som kunna iakttagas från de övre tornutrymmena, äro stora partier ursprunglig fogstrykning bevarade. Fogarna ha avstrukits med sleven och ha glättad yta. Spår av bemålning har ingenstädes påträffats. Från Oxenstiernska gravkorets vind är korets ursprungliga sydfasad synlig. Fogarna visa där spår av bemålning och hela fönsteromfattningarna ha vant överslammade och målade i grått och rött. Detta torde sannolikt ha skett vid en reparation i slutet av 1500-talet då strävsystemet ombyggdes (s. 18). En fogstrykning, som avser att återskänka domkyrkans murytor den ursprungliga karaktären, bör därför utgå från de från tornen synliga murarnas fogar. Verkställda prov ha visat, att en fogstrykning, utförd enligt dessa principer, återskänker murverket dess medeltida karaktär. Arbetet bör utföras under en av byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet godkänd kontrollant. Det sätt, på vilket de gamla och nya murytorna gripa in i varandra, gör att de antikvariska undersökningarna kommit att gå hand i hand med de konserveringsåtgärder, som kommittén föranstaltat. Frågan om det Zettervallska teglet helt eller delvis skulle kunna bevaras och konserveras framställde sig så gott som omedelbart, emedan de åtgärder, som skulle vidtagas med de gamla tegelytorna, sammanhängde med behandlingen av

51 omkringliggande murverk. Efter ingående undersökningar och prov, för vilka redogöres i andra sammanhang (s. 42 ff), blev det klarlagt, att stora delar av det Zettervallska teglet skulle kunna bibehållas, ifall detsamma omedelbart befriades från cementfogarna och den pågående befuktningen av murytorna hejdades så långt sig göra lät. Vid utarbetandet av förslag till ny fogtyp för fasaderna har hänsyn måst tagas till att fogens färg och utformning bör bidraga till att förmedla övergången mellan nytt och gammalt murverk utan att därför den medeltida karaktären i murytorna blir lidande därpå. Försök pågå för närvarande under professor Östbergs ledning att finna en utväg att kultivera ytan på de Zettervallska teglen så att dessa ej skola stå så hårt och oförmedlat mot de vackra gamla ytorna av handslaget tegel. En bemålning av de mörkaste kopparna eller en behuggning av ytan torde vara de utvägar, man har att välja på. En del av det nya teglet, som skadats så hårt, att det ej längre har sin konsistens i behåll, måste utbytas. Det arbete kommittén, nedlagt på teglets konservering, innebär, att en viktig del av den stora restaureringen redan genomförts i stor utsträckning. Ingripandet i tid på denna punkt innebär ej blott en stor besparing, utan medför även, att man kan undvika ett nytt radikalt ingrepp i den gamla byggnadens murverk, en åtgärd, som alltid måste innebära oberäkneliga risker. Stenfragmenten. Domkyrkan har en samling stenfragment, som tillvaratagits vid olika tider. En mindre del utgöres av skulptur, som aldrig kommit till användning, resten av block, som avlägsnats från sina platser vid olika reparationer, till största delen dock i den Zettervallska. Ett fåtal skulpterade stenar ha hittats i fyllningen i domkyrkans golv under den Zettervallska restaureringen. En del masverksprofiler och delar av kapital ha tillvaratagits av »Kommittén för tillvaratagande av fynd i Uppsala stad» och slutligen ha delar av fönstrens masverk under skyddsarbetena påträffats som fyllning i toureller och fialer. De naturstensblock, som lösbrötos från sina ursprungliga platser i den Zettervallska restaureringen, synas till största delen ha samlats utan varsamhet i en hög norr om domkyrkan. Endast ett fåtal magasinerades. När Arthur Hazelius den 13 dec. 1892 besökte Uppsala, överlämnade byggnadskommittén fragmenthögen som gåva till Nordiska museet. En inventering av de till Nordiska museet lämnade blocken jämte andra på olika sätt tillvaratagna sådana har visat, att de endast utgöra en ringa del av de naturstensdelar, som utbytts av Zettervall. Det förefaller därför möjligt, att stenfragmenten före Hazelius' besök använts till fyllning i byggnadsdelar och gator. Nya fynd kunna därför säkerligen väntas komma i dagen.

52 Nedtagandet av de gamla fönstren skedde utan aktsamhet och blocken ha i många fall skadats, då de kastats ned på marken eller travats i högar. En undersökning i samband med katalogisering av fragmenten har visat, att de fördela sig på följande arkitekturdelar: Södra portalen. Norra portalen. Västra portalen. Norra rosfönstret. Andra fönster. Kapital från kyrkans pelare. Därtill komma vissa skulpturer, vilkas användning ej har utretts. Fragmentsamlingen deponerades 1935, d. 9 januari i Statens Historiska museum och förvarades där på Östermalmsdepotens gård. Uppsala domkapitel begärde att återfå fragmentsamlingen och erhöll genom beslut av Nordiska museets nämnd och Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien tillstånd att överflytta fragmentsamlingen till Uppsala och förvara den i för ändamålet ordnade lokaler i Ärkebiskopsgårdens stall. En relief och ett portalkapitäl förvaras ännu i Statens Historiska museums samlingar. Den södra portalen restaurerades genomgripande under den Zettervallska restaureringen, varvid vissa partier utbyttes mot nya av ungefär samma art, andra ombyggdes och nya former tillkommo (jfr Bil. 37). Dess gestaltning ändrades väsentligt i restaureringen. Över portalens båge omhöggos blocken i fyrpasslisten så att de fingo samma storlek och murverket gjordes mera regelbundet. Relief raden »Gud skapade världen» på portalens överliggare eller linteau blev renhuggen och en av relieferna, som skadades vid restaureringen, utbyttes. Den gamla — utom nedre delen, som synes ha blivit bortkastad på byggnadsplatsen — finnes i Statens Historiska museum. Den torde jämte ett litet kapital från samma portal ha kommit direkt dit och ej tillhört den av Hazelius tillvaratagna samligen. Bågfältet, tympanon, som tidigare ej hade reliefframställning, fick en ny relief utförd av bildhuggaren, professor Theodor Lundberg. Sidopartierna ombyggdes, och därvid slopades ett block med de vackra relieferna »Syndafallet» och »Utdrivandet ur Paradiset», som prydde det västra tourelliknande sidostyckets nedre del. Dessa reliefer hade ingen motsvarighet i söder, varför nya beställdes till båda platserna av professor Lundberg och det gamla blocket magasinerades i kyrkan. Mittpelarens St Larsstaty, som hade fått ett nytt skäggigt huvud omkr. 1600, erhöll även nu ett nytt, som på grund av brist på medel ej beställdes av Lundberg utan av den italienske stuckatören A. Bellio. De tourellartade sidostyckena fingo helt nya krön. I sidoarkitekturen insattes statyer av Theodor Lundberg. På grund av sprickbildningar i kalkstenen beslöt man att utbyta mittpelaren, de tourellartade sidostyckenas ornerade åttkantiga delar samt nischraderna på strävpelarna. De nya partierna höggos i kalksten dels från Lenaberg vid Vattholma dels från Gotland i något förenklat utfö-

53 rande, men med samma mått. De nya blocken ha i många fall redan svåra vittringsskador, beroende på att de fogats med cement och sannolikt även på andra tekniska misstag. De gamla delarna voro dels av Lenabergs kalksten, dels av andra marmorliknande stenslag med finkornigare yta. Norra portalen. Den mest genomgripande restaureringsåtgärden är att bågfältet även här fick en relief av Lundberg. Fyrpasslisten på portalens överliggare blev dels nyhuggen, dels renhuggen, så att formerna förlorade sin gamla mjukhet. Kapitälraden lagades med cement och mittpelarens St Olofsstaty fick en ny yxa av cement. Mittstatyns sockel utbyttes. Den gamla är ej bevarad. På västra portalen ha ej så stora ingrepp skett i den Zettervallska restaureringen. Mittstatyn hade redan avlägsnats på 1500-talet. Zettervall beställde därför en ny av Theodor Lundberg. Efter raset 1402 blev portalen reparerad, varvid den försågs med ett nytt bågfält med reliefer och en ny överliggare med riksvapnet, inskrift och årtalet 1431. I samma reparation gjordes en ny vimperg (gavel) med krabbornerad kant. Sättningarna i södra tornet hade orsakat en kraftig sprickbildning i portalens båge och linteau. Sockeln var vittrad och smärre skador funnos på några ställen i arkitekturen. Vid restaureringen ommurades bågen, nya profilstenar inmurades och andra profiler, som voro skadade, lagades med cement. Linteau'n bibehölls, och sprickorna lagades med cement. Dessa äro alltjämt framträdande, men torde ej ge anledning till omedelbar oro. Ny sockel gjordes och hela portalen omfogades med cement. Mittpelaren och sockeln utbyttes mot nya. Mittpelaren med dess sockel äro väl bibehållna och torde kunna användas vid en restaurering. Cementfogarna vålla vittring i nya och gamla kalkstensblock. Vittringen fortskrider och en sanering av portalen torde bli nödvändig i en blivande restaurering. Fönstermasverk. Den övervägande delen av stenfragmenten härröra från fönstrens masverk. Dessa hava skadats mest vid nedtagningen och förvaringen. En undersökning i samband med katalogiseringen har visat, att fönstermasverkets delar genomgående äro i så dåligt tillstånd och så fragmentariskt bevarade, att man ej kan tänka sig att återplacera ens delar därav. Bäst bevarade äro norra rosens kantstenar och c:a en och en halv sektion av dess masverk. Ett fönstermasverk, sannolikt Finstakorets, är även tämligen fullständigt bevarat, men stenen är skör, kanterna stötta och det hela söndertrasat i små partier. Masverksfragmenten ha därför sitt största intresse genom att de visa formgivning och arbetssätt. Vid en kommande restaurering äro de en

54 ovärderlig tillgång så mycket mer som de nya delar, som höggos i den Zettervallska restaureringen, ha en slapp och förenklad formgivning och en ytbehandling utan förfining. Alla skupturfragment ha avbildats och katalogiserats (Bil. 37). Brandsäkerheten. (Till detta kapitel höra bilagorna nr 24, 49—58.) Vissa vid kommitténs byggnadstekniska undersökningar iakttagna förhållanden hava föranlett kommittén att genom särskilda brandsakkunniga närmare utreda frågan om brandsäkerheten i domkyrkan. Därvid har enligt i tillämpliga delar samstämmiga yttranden följande framkommit. Fara för eldsutbrott. På flera ställen i domkyrkan föreligger fara för brand även utan direkt ovarsamhet med eld. Sålunda medför beskaffenheten av rökgången från den till kyrkans värmeledning hörande ångpanneanläggningen betydande risk för soteld. Det bör härvid framhållas, att skorstenen, som är uppdragen över norra tvärskeppstaket, ej har tillräcklig höjd över taket och befinner sig i farlig närhet av till takkonstruktionen hörande virke (s. 46). Vidare äro de elektriska installationerna ej utförda på betryggande sätt; ledningarna ligga i rör, som ej äro riskfria. Vissa av dem medföra nämligen, framför allt vintertid, fara för kondensering av fuktighet och därigenom för kortslutning. Faran härvid är så mycket större som rören i stor utsträckning äro förlagda på träkonstruktioner, vilka ej äro fria från rörelser och därigenom kunna åstadkomma åverkan å rören; därvidlag har i vissa fall t. o. m. omedelbar brandfara förklarats föreligga. Några av de elektriska installationerna äro f. ö. riskabla ej blott genom sin beskaffenhet i och för sig utan även därigenom att eldsutbrott i dem jämte närmast omgivande byggnadspartier måste befaras vålla svårigheter i utrymningshänseende; detta gäller t. ex. installationerna i den starkt eldfängda huvudorgeln, som står på underlag av trä över kyrkans huvudingång. Det förklaras, att sådana elektriska ledningar, som ej på grund av sin beskaffenhet redan nu kunna medföra omedelbar fara, äro i sådant skick, att de ej kunna bibehållas mer än högst tio år och detta endast under förutsättning av årliga isolationsmätningar. — Även den elektriska installationen för klockringningen i norra tornet har befunnits farlig och bör ändras. — Vissa strömbrytare äro likaledes farliga o. s. v. En del träkonstruktioner förklaras vara utsatta för möjlighet till självantändning bl. a. träinbyggnaden kring värmeledningselementen på kyrkvindarna. Snabb övertändning sannolik. Till följd av byggnadssättet äro vissa de-

55 lar av kyrkan utsatta för faran av snabb övertändning vid eldsutbrott. Detta gäller tornspirorna, takryttaren och kyrkvindarna, där mycken träinredning förekommer och där dessutom luftdrag lätt uppstår. Kyrkans eldfarligaste parti anses emellertid vara huvudorgeln jämte dennas läktare med golv och botten av trä. Ehuru på senare år vissa åtgärder, bl. a. insättande av branddörrar på farliga punkter, vidtagits till hindrande av elds spridning hava ytterligare åtgärder befunnits önskvärda t. ex. anbringande av brandhärdigt glas i torn- och vindsfönster m. m. Träinredningen bör i görligaste mån borttagas t. ex. trätrappor ersättas med järntrappor och plankvandringar på kyrkvindarna ersättas med s. k. durkplåtar. Sektionering av särskilt fria utrymmen bör anordnas framför allt på vindarna. Utrymningssvårigheter. Det torde möta svårigheter att utrymma kyrkan vid en av eldsvådeutbrott föranledd panik. Tillträdet till kyrkportarna blir i allmänhet vid ett sådnat tillfälle försvårat. Därtill kommer, att tillträdet till de båda tvärskeppsportarna, synnerligast den norra, i hög grad försvåras genom inredningen i tvärskeppet. Det har redan påpekats, att utrymningsförhållandena förvärras genom vissa eldfarliga anläggningars närhet till någon av portarna. Översyn av utrymningsmöjligheterna tillrådes av olika sakkunniga. Eldsläckning svår eller omöjlig. Slutligen framhålles, att eldsläckning i vissa fall vid brand i kyrkan måste bliva mycket svår att utföra i synnerhet å mittskepps- och tvärskeppsvind. I kyrkans högst belägna partier nämligen tornen och takryttaren anses eldsläckning under nuvarande förhållanden vara helt omöjlig. Brandfaran därstädes är avsevärd, såsom framgår av det redan anförda. Det förklaras nödvändigt att i dessa byggnadspartier samt å nämnda vindar anordna automatiska brandalarmapparater samt stigarledningar för vatten, försedda med sprinklerhuvuden av lämplig konstruktion. En del av föreslagna förbättringsåtgärder beträffande brandsäkerheten bör utföras i samband med restaurering av kyrkan. Andra hithörande åtgärder kunna och böra däremot vidtagas utan uppskov såsom utbyte av viss träinredning mot säkrare konstruktioner, utbyte av de farligaste elektriska installationerna i förening med noggrann översyn av de övriga, ombyggnad av skorstenen, åstadkommande av säkrare utrymningsmöjligheter, varvid bör beaktas angelägenheten av nödbelysnings anordnande m. m.

Skyddsarbeten. (Till detta kapitel höra i tillämpliga delar bilagorna nr 5, 13, 14, 15, 18—23, 25—32, 35, 36, 62 och 65.) De byggnadstekniska missgrepp, som begingos i den Zettervallska restaureringen, ha, såsom ovan omtalats (jfr särskilt s. 43 f och 54 ff) vållat att omfattande skador uppstått i murverket, vilka hotat byggnadens bestånd. Skadorna började framträda mycket snart efter det restaureringen slutförts och hade redan de första åren efter 1900 stor utbredning. De bestodo huvudsakligen av vittring av tegelpartier, främst vid anslutning till takbetäckningar och lister av cement samt invid vissa naturstenspartier. Skadorna framträdde tidigast på ett uppseendeväckande sätt bl. a. på det fristående strävsystemet ovan sidoskeppstaken samt på yttermurarna, som under de krönande cementlisterna fingo vita utfällningar av synnerligen vanprydande art. Den fortskridande förvittringen anmäldes första gången för domkapitlet av domkyrkosysslomannen N. J. Söderberg i skrivelse den 16 november 1915. Frågan var sedan föremål för fortsatta överväganden. I oktober 1931 avgåvo kommitténs ledamöter Curman och Hjorth på begäran av Söderberg ett utlåtande, vari bl. a. framhölls behovet av snabba åtgärder. I anslutning till detta utlåtande uppdrog domkapitlet 1932, på sysslomannens förslag, åt professor L. I. Wahlman att uppgöra förslag till provrestaurering av en pinakel jämte fial å östligaste delen av koret. Detta Wahlmans förslag, vilket innebar ersättande av cementpartierna med natursten, kom av olika anledningar ej att föras vidare. Då emellertid särskilt korets pinakler och fialer visade i oroväckande grad tilltagande bristfälligheter, gjorde domkapitlet, i samråd med Kungl. Byggnadsstyrelsen, försök med en annan lösning, till skydd och på prov, genom intäckning av pinakler och fialer med kopparplåt. Detta försök kom emellertid att utföras allenast på sammanlagt fyra dylika, å korets nordöstra sida. Vid den tidpunkt, då domkyrkokommittén började sitt arbete, hösten 1937, hade förvittringen gripit omkring sig i så stor utsträckning, att det blev nödvändigt undersöka möjligheterna till ett mera radikalt ingripande. Den ingående tekniska undersökning, som kommittén igångsatte under vintern 1937—1938 ådagalade, att det var nödvändigt att avlägsna de skadade byggnadspartierna och att efterhand befria domkyrkan från

57 all cement. Rivningen av de första småtornen och strävpelarkrönen tog sin början d. 5 april 1938 och har sedan fortgått i oavbruten följd. Er* farenheterna under rivningsarbetet visade, att denna åtgärd var mera brådskande än man hittills antagit. För domkyrkokommittén var det angeläget att ej behöva förorda några åtgärder, som föregrepo den kommande restaureringen. Å andra sidan var ett omedelbart ingripande av nöden, då risk förelåg att vissa partier skulle nedstörta. De skyddsarbeten, som kommittén föreslagit Domkapitlet att låta utföra, ha därför endast bestått i avlägsnandet av sådana byggnadsdelar, som ej under några förhållanden kunde kvarstå, och i de fall, där nya murdelar uppförts eller konstruktiva anordningar utförts för att ersätta rivna partier, vilket gäller vissa strävbågar, ha dessa arbeten varit av den art att de inte alltför mycket föregripit en kommande restaurering. I första hand föreslog därför kommittén Domkapitlet att låta riva alla cementbetäckningar på fialer och strävpelarkrön (pinakler). Dessa kunde, enligt vad professor H. Kreiigers på uppdrag av kommittén utförda tekniska undersökningar visade, avlägsnas utan att man därigenom riskerade att rubba det konstruktiva systemet. För de starkt vittrade strävbågarna, som under år 1938 blevo i allt sämre skick, måste emellertid någon ersättning skapas. Fasadernas fogstrykning med cement har jämte de fuktsamlande listverken å murkrönen och andra cementbetäckningar lett till att tegelmurverket på vissa partier vittrat (s. 49, Pl. 5). Även på denna punkt har kommittén ansett sig böra ingripa och tillrått domkapitlet att föranstalta om cementfogarnas borttagande på alla murytor från sockeln till kapellens taklist. Vid rivningsarbetena har förts en utförlig journal, i vilken de rivna delarnas tillstånd med beskrivning över arbetena och fotografier av alla viktiga etapper belysts. Innan de ingående undersökningar, som kommittén föranstaltat, hunnit genomföras, krävde skyddsarbetena oavlåtlig uppmärksamhet, dels emedan rönen från rivningsarbetet lämnade värdefullt material för de pågående undersökningarna, dels emedan det var nödvändigt att iakttaga i vilket tempo förstörelsen fortsatte. Professor Gerda Boethius hade kommitténs uppdrag att följa förändringar i tegelmurverket och övervaka den konservering, som igångsattes beträffande detta. Rivningen har omfattat de övre delarna av samtliga fialer, alla strävpelarkrön, de s. k. pinaklerna och tourellerna på tvärskeppens gavlar ävensom hörntourellerna på de båda västtornen. Dessutom ha cementbetäckningar på tornens strävpelare och de flesta fristående, i cement utförda ornament på lister och tak samt alla vattenutkastare av cement avlägsnats.

58 Skadornas art och omfattning. Skadorna, vilka uppstått å olika byggnadsdelar ha, som ovan nämnts, varit likartade och berott på samma byggnadstekniska misstag. Krönen på fristående torn ävensom strävpelarkrön voro sålunda byggda av cementblock kring en kärna av tegel och murbruk, stundom bemängd med träklotsar och annan fyllning. Listverk och ornamentala strävpelaravtäckningar, särskilt förekommande på tornen, ha utförts utan isolering mot tegelmurverket. Fogarna ha efter hand släppt in regnvatten, vilket inträngt i tegelkärnan, som förvittrat (Pl. 6:2, 3). Fuktigheten har fortsatt ned i underliggande tegelmurverk och befuktat detta, så att det vid kommitténs undersökningar befanns hålla en mycket hög fuktighetshalt (Bil. 3). De hårt strukna cementfogarna på tegelytorna hindrade i mycket avsevärd mån vattnet att avdunsta, varför förändringar uppstodo ej blott i ytskiktens tegel, utan även i murbruket. I cementblocken, som länge stått emot förvittringen, började efter hand svåra sprickbildningar uppträda. I flera fall ha cementblock och fristående cementskulpturer haft djupgående sprickor, som enligt brottytornas vittnesbörd måste hava varit flera år gamla (Pl. 8, 9. De iakttagelser, som noterats i den ovan nämnda dagboken, visa, att omfattande och allvarliga skador blottades vid rivningen av varje byggnadsdel. Våren 1938 hade undersökningarna ådagalagt, att samtliga cementavtäckta spiror och krön måste rivas. Kungl. Maj:t ställde genom beslut den 8 juli 1938 medel till förfogande härför, och den 6 september voro rivningsarbetena avslutade med undantag av tre, åren 1935 och 1936 med kopparplåt intäckta tak och spiror. På grund av vunna erfarenheter ansågs det tillrådligt att riva även dessa, varvid det visade sig, att kopparintäckningen ej förhindrat fortskridande förstörelse. — Tegelskaften till strävsystemets torn och krön fingo kvarstå t. v. och täcktes med järnplåt i avvaktan på utredningens fullföljande. Ett omfattande arbete innebar rivningen av tvärskeppens toureller, som nödvändiggjorde uppförandet av stora ställningskonstruktioner (Pl. 10). Cementblocken i spirorna voro i stor utsträckning förskjutna ur läge och svåra sprickbildningar förefunnos (Pl. 9: 3). Tourellerna revos 8 juli—10 oktober 1938. Fyra fialer på mittskeppsgaveln avlägsnades 17 juni—11 juli samma år. Alla fristående prydnader av cement visade sig vid närmare undersökning så skadade, att de omedelbart måste avlägsnas. Delar av dylika nedstörtade vid olika tillfällen på kyrkoplanen. En av de mest genomgripande åtgärder, som kommitterade av säkerhetsskäl ansett sig tvingade att förorda, är nedtagandet av hörntourellerna på de stora västtornen. Dessa, som äro fyra på varje torn, ingå som ett organiskt led i de Zettervallska tornspirornas konstruktion och gestaltning. Efter upprepade, ingående undersökningar anmälde profes-

59 sor Kreiiger på hösten 1939, att tourellerna enligt hans mening utgjorde en omedelbar fara för säkerheten och att rivning ej kunde uppskjutas över vintern (Bil. 21). Rivningen av tourellerna påbörjades i december 1939 och är nu helt genomförd. Tourellernas tyngd var emellertid behövlig för tornspirornas stabilitet, varför en provisorisk belastning av murhörnen varit nödvändig att utföra. För att ge tornen ett någorlunda helt utseende under den tid, de måste kvarstå i detta stympade skick, har professor Ragnar Östberg uppgjort ritning till den intäckning, som utförts å de sårade platserna. Strävbågarnas rivning och därav föranledda konstruktioner. Den sedan länge fortgående förvittringen av teglet i strävbågarna ovan sidoskeppstaken befanns (Pl. 9: 2) vid de ingående undersökningar, som professor Kreiiger underkastade bågarna med början sommaren 1938 vara av den art, att rivning måste ske inom den närmaste tiden, främst på högkorets strävbågar. Då strävbågarna emellertid icke kunna rivas utan att ersättas av annan avsträvning, ha professor Kreiiger och professor Östberg tillsammans utarbetat förslag till en ny försträvning, som till sin yttre form ansluter sig till det strävsystem, som ingår i det av professor Östberg på kommitténs uppdrag upprättade stora restaureringsförslaget. Å vinden utförda förstärkningsanordningar samt förankringar genom korets murar äro åtgärder, som under alla förhållanden måste genomföras. Strävmurarna äro därför ett led i skyddsarbetena, samtidigt som kommittén fått tillfälle att genom deras uppförande göra värdefulla rön för sin utredning. De nya strävmurarnas konstruktion och förankringar genom korväggen framgå av professor Östbergs förslag till exteriörens restaurering samt bil. nr 59 och fig. 3. Förstörelsen fortskrider snabbt, varför detta arbete måste genomföras utan uppskov på såväl koret som långhuset. Kungl. Maj:t har beviljat medel till ombyggnad av fyra strävmurar på koret enligt detta system och hittills äro två utförda, medan två äro under byggnad. Fasadteglets konservering. Fasadteglets konservering har utförligt behandlats s. 44 samt i bilagor, som belysa de tekniska undersökningarna av murverket, och här ovan s. 49. Enligt professor Kreiigers utlåtande måste alla cementfogar avlägsnas, om tegelmurverket skulle räddas från fortgående förvittring. Försök på olika murytor visade, att teglets tillstånd förbättrades, sedan det fått stå med öppna fogar under några månader. Rensningen av fogarna har skett från flyttbara ställningar och utförts med pneumatisk apparat. Ännu återstår genomförandet av fogrensningen på kleristoriets alla murar, på tvärskeppens övre delar och på de gamla murytorna å tornens östra sidor liksom även strykning av de redan rensade fogarna. Fogrensningen bör snarast fullföljas, om ej ytterligare skador skola uppkomma. Fogstrykning med grovt kalkbruk av de renhuggna

60 fogarna måste enligt professor Kreiigers utlåtanden genomföras, om ej frostskador skola uppstå och hota murverkets bestånd. Tack vare fogrensningen har ej blott domkyrkans medeltida murverk räddats och därigenom oersättliga värden hindrats att förstöras, utan också stora partier av det Zettervallska teglet konserverats, varigenom stora besparingar gjorts. I och med dessa skyddsarbetens utförande har en viktig del av den kommande restaureringen helt eller delvis genomförts. För att omedelbart skydda vissa fasadpartier mot vattendränkning har kommittén föreslagit domkapitlet att anordna takrännor och sätta upp skydd på vissa punkter. En i domkyrkans sydmur uppsatt minnessten över den förste innehavaren av Riksantikvarieämbetet Johan Bureeus har därvid försetts med skyddstak. Skyddsarbetena äro emellertid icke avslutade. Kommittén har måst förorda ingripanden på de punkter, där fara för ras eller förstörelse av viktiga byggnadsdelar omedelbart eller inom den allra närmaste framtiden kunde sägas vara förhanden. Av det material, som kommittén sammanbragt i form av tekniska undersökningar av olika slag, framgår dock tydligt, att den förstörelse, som börjat, fortgår i ständigt ökat tempo, och att byggnadsdelar, som vid en inspektion förefallit ganska oskadade, endast några månader senare befunnits i påfallande grad skadade, så att stundom snara åtgärder varit påkallade. Professor Kreiiger har också avgivit ett sammanfattande yttrande, som klart belyser dess förhållanden (Bil. 25). Skyddsarbetena måste alltså fortsättas utan avbrott, om ej byggnadsverkets säkerhet skall äventyras och oersättliga värden gå förlorade.

kontur wyfjrrisL

jiciJx.1-/.»»'.fl*

Fig. 3. Konstruktionsritning till strävmur av Henrik Kreiiger.

Professor Ragnar Östbergs utredning och förslag till åtgärder. (Till detta kapitel höra bilagorna nr 63, 64 och 69 a, b, c, d och e.) Det är tre enheter, som behärska Uppsala stadsbild: Domkyrkan, Carolina Rediviva och Slottet. Till stor del beror deras makt på det dominerande läget. Men ytterst är det byggnadsverkens massfördelning och det skickliga utnyttjandet av terrängformationerna, som skapat mäktigheten. Slottet och Carolina Rediviva ge med sina enkelt proportionerade massor och stora tag fortfarande vad den arkitektoniska kompositionen avsett. Domkyrkan har också en välproportionerad, mäktig byggnadskropp, som med utomordentlig skicklighet byggts upp på en sällsynt skönt belägen ås. Den står dock för mitt minne från 1880-talet och på avbildningar från samma tid som en ännu mäktigare skapelse, som också med helare och enklare linjer bättre samarbetade med Carolina och Slottet. De nu utanför och ovanför den äldre kroppen befintliga strävsystemen, höga takfallen och spirorna hava ej, trots ökning av massan, givit byggnadsverket ökad monumentalitet och mäktighet. De ha tvärtom styckat sönder och för ögat delat upp helheten så att effekten blivit den motsatta. Svenskheten har också därigenom helt försvunnit. Domkyrkans förmåga att dominera i stadsbilden och från Slätten är icke enbart beroende av de i höjden gående spetsarna. Denna förmåga är däremot i hög grad beroende av den rena byggnadskroppen på sin ås och av den bebyggelse, som i närheten tillätes gå i höjden, och det är där, i stadsplanen, som Domkyrkans dominerande förmåga bestämmes. Den närmast Domkyrkan belägna ringen av delvis medeltida byggnader förmedlar övergången i terrängen från ån upp mot Domkyrkoplan. Denna värdefulla ring fyller också den uppgiften att sammanbinda Domkyrkans byggnadskropp med närliggande bebyggelse, vars skala, om också icke storleksordning, på ett utmärkt hophållande sätt återkommer i kapellkransen. De numera rivna byggnaderna på Domkyrkans södra sida voro viktiga länkar i denna ring. Utan dem har Domkyrkan förlorat kontakten med omgivningen och presenteras nu oförmedlat och lösligt i parken. Det vore utan tvivel av stort värde om någon ersättning här kunde åstadkommas för de rivna byggnaderna antingen i form av nya byggnader till nytta, arkader eller lämpligt utformad bogårdsmur.

62 Den yttre skrud, som Domkyrkan erhöll vid restaureringen på 1880talet, har icke komponerats med hänsyn till byggnadens huvudformer så som de gestaltat sig under århundradens utveckling. Den är med många svårigheter och med våld påtvingad. Därför har den heller icke vuxit samman med byggnadskroppen till en självklar helhet utan ger sitt främlingskap starkt tillkänna även om den i sig själv är korrekt genomförd. Redan detta förhållande kunde motivera en revision, när det gäller vår svenska nationalhelgedom. Men när därtill kommer att vid införandet av de nya elementen i många fall tillräckligt hänsyn ej tagits till klimatets inverkan och de använda materialens möjligheter och att därför redan innan 50 år förgått stor fara för verkets bestånd förefinnes så har en ombyggnad blivit nödvändig. De skador och andra omständigheter, som nu gjort en restaurering nödvändig, beskrivas ingående i annat sammanhang. Jag skall därför i denna beskrivning ej redogöra för dem i annan mån än som behövs för klarläggande av de av mig föreslagna åtgärderna. Domkyrkans konstruktiva idé såsom den redan i en planritning kan utläsas och såsom den av skickliga arkitekter och byggmästare under tidernas lopp utvecklats måste ligga till grund för den nu aktuella restaureringen. Likaså måste därvid största hänsyn tagas till äldre byggnadsdelars och materials tillstånd och hållfasthet, varvid grunden, framförallt under tornen, och pelarna måste ägnas särskild uppmärksamhet. Och icke minst viktigt är att Domkyrkans byggnadskropp åter får göra sig gällande och att dess goda proportioner, som nu döljas av allehanda tillsatser, måtte få komma till sin rätt. Västtornen och takryttaren. Västtornen hava vid senaste resaturering ökats för att få samma totala mått i höjd som byggnadens längdmått nämligen 118 meter. Denna ökning har varit mycket svår att åstadkomma rent arkitektoniskt och givit en osäker lösning av övergången mellan murkropp och spira. Dessutom ha de ökade vikterna varit till men för stabiliteten samt för hållfastheten hos pelarna under inre tornhörnen. Man kan nog lugnt säga, att tillämpningen av nämnda proportionsregel för tornhöjden i detta fall givit ett synnerligen olyckligt resultat. Jag har därför beträffande tornen föreslagit, att nuvarande spiror rivas och att tornmurarna rivas c:a 10 meter, varav 6 meter kommer på de 8-kantiga tegelmurade partierna ovan tourellaltanhöjden och c:a 4 meter på de därunder varande kvadratiska murkropparna. På dessa till sin höjd minskade murkroppar, som få goda proportioner och gott förhållande till byggnadskroppen i övrigt, uppbyggas nya spiror av en annan och rikare formgivning än de nuvarande och med en till murkropparna och byggnaden i sin helhet avvägd höjd och massa. Den totala höjden på tornen har på detta sätt minskats från 118 meter till c:a 100 meter. Som jag

förut påpekat betyder denna modifikation av höjden ingen förlust med avseende på Domkyrkans monumentalitet. Det är också lätt att genom okulärbesiktning övertyga sig om att den modifierade höjden ej på något sätt minskar tornens förmåga att dominera i stadsbilden och i de olika gatuperspektiven. Från Slätten kan man på samma sätt övertyga sig om att de höga tornspetsarna med fördel ersättas med något lägre spiror. Förutom nämnda vinster ur rent estetisk synpunkt följer av den föreslagna minskningen av tornens massor och vindtrycksyta, att grundförstärkning kan undvikas. En sådan torde annars enligt de utredningar, som framlagts, snart bliva nödvändig för det södra tornet. Takryttaren i krysset mellan långhuset och tvärskeppet har direkt sammanhang med Domkyrkans nuvarande silhuett. Den blir vid förändringen helt främmande och kan ej vara kvar. Den rörlighet i konturen, som på denna del kan vara önskvärd, åstadkommes genom nya spiror avslutande tvärskeppets strävpelare. Mittskeppstaket. Mittskeppstakets höga resning är helt avhängig av det nuvarande strävsystemet och spirornas i höjden gående massor. Dess för byggnaden främmande form träder starkt fram. Takresningen återställes till den lutning, som den hade fram till 1880-talet. Detta är ofrånkomligt för helhetens skull och för att få samklang mellan mittskeppstaket och taken över sidoskeppen och kapellraderna. Strävsystemet. Det nuvarande strävsystemet med fria strävbågar från mittskeppets sidomurar över sidoskeppen och därifrån vidare över kapellraden till plintar över fasadmuren har som förut nämnts ej utförts med hänsyn tagen till byggnadens förutsättningar. Sidotrycket från mittskeppets och sidoskeppens valv bör på det nära till hands liggande konstruktiva sättet upptas av de grova skiljemurarna mellan kapellen. Att föra ned mittskeppsvalvens sidotryck ända ned till takfoten är mycket onaturligt och ger ett för ögat oorganiskt intryck. Detta intryck förstärkes av att strävbågarna mot mittskeppsmuren äro anbragta på för stor höjd över trycklinierna från mittskeppsvalvens gördelbågar. Därtill kommer att vårt klimat är mycket påfrestande för dylika fria strävbågar, även om de utföras på bästa tänkbara sätt. Så som de utfördes vid sista restaureringen hava de ju redan tjänat ut. Det av Tessin d. y. efter 1702 års brand införda strävsystemet byggde vidare på det ursprungliga och anslöt sig på ett förträffligt sätt till byggnadens naturliga förutsättningar. Det genomfördes konstruktivt och estetiskt med säkra tag. Mittskeppsvalvens tryck fördes genom strävmurar ned till kapellens skiljemurar. För att ej belasta sidoskeppens gördelbågar slogos, ovan dessa, avlastningsbågar under vattentaket. Det nu föreslagna strävsystemet utföres i huvudsak enligt Tessins konstruktionsprincip. För att emellertid med så ringa last och sidotryck

som möjligt belasta mittskeppets pelare, vilkas hållfasthet icke låter sig exakt beräkna, har av Professor Kreuger en särskild konstruktion genomförts med förankringsanordning inlagd omedelbart ovan nyss omtalade avlastningsbågar. För upptagande av sidotryck har strävmurarnas avslutning över kapellskiljemurarna utökats i plan och höjd och bilda plintar, som upptaga strävmurarnas svängda linie. Dessa plintar muras massiva med kanaler för luftning och uttorkning. Den övriga delen av strävmurarna muras som två skalmurar med ett ventilerat mellanrum för att minska lasterna och hålla murarna torra. Strävpelare. Liksom de nuvarande strävbågarna genom sin olämpliga konstruktion redan blivit så illa åtgångna, att de måste ersättas med annan konstruktion, så ha även strävpelarna mot tornen och tvärskeppet genom olämpligt tekniskt utförande blivit förstörda till sina avtäckningar och dekorativa uppbyggnader jämte därunder varande murverk. Det har visat sig ofrånkomligt att riva avtäckningarna och det förstörda murverket. Nya avtäckningar utföras i allmänhet av enkla fall med kopparplåt. Tvärskeppets strävpelare avtäckas dock med kopparklädda spiror. Väst fasaden. Mittskeppets västgavel framflyttades vid senaste restaureringen till tornens västra fasadliv. Den hade förut legat c:a 1,5 meter bakom detta liv. Därmed skulle avhjälpas den estetiska olägenhet, som ansågs ligga däri att »midtpartiet låg tillbakadraget bakom tornens vestra murlif och derigenom hindrades att fullständigt komma till sin rätta heden>. Genom denna framflyttning har en sammanhängande fasad bildats av tornens västsidor och mittskeppets västgavel till i ungefärlig höjd med mittskeppets nock. Först därovan lösgöras tornen och bliva fria. Genomförandet av denna komposition har medfört en mängd olägenheter, bland vilka märkas följande. Först och främst ha tornens nedre delar alldeles försvunnit och ingå endast som delar i en skärmfasad. Vidare har västporten till stor skada fått krypa in i en nisch, tornens hörn helt dolts under nyuppdragna strävpelare, tornens västfasader gjorts symmetriska genom införande av blindfönster och västgavelns rosettfönster uppflyttats. Tornhörnen måste göras fria genom ommurning av strävpelarna och västgaveln tillbakaflyttas till sitt ursprungliga läge. Detta är av avgörande betydelse för tornen och deras möjlighet att frigjorda verka som torn och att samverka med byggnadskroppen till en helhet. I den återställda västgaveln bibehålies den befintliga naturstenen och kompletteras uppåt och omkring det till sin ursprungliga plats nedflyttade rosettfönstret. Denna återgång till rosettfönstrets gamla läge är ur fasadsynpunkt mycket viktig och icke mindre viktig ur interiörsynpunkt som närmare redogöres för längre fram. Mittskeppstaket går för närvarande med sin nock fram mellan tornen och med fall ned mot tornens motstående fasader. Därigenom bildas för byggnadens bestånd farliga fickor för regn och snö, vilka äro mycket svåra

65 att tekniskt klara. Därför föreslås, att mittskeppstakets nock stannar mot en mur, som uppdrages mellan tornen i deras östra liv, och att ett tak u PP b ygges mellan tornen med nocken från torn till torn. Denna anordning har tidigare funnits och ger ett vackert och varaktigt resultat. Taklister. Liksom avtäckningar och krön på strävsystem och strävpelare, som förut framhållits, icke varit utförda med tillräcklig hänsyn tagen till materialens möjligheter så ha även muravtäckningarna utförts på ett otillfredsställande sätt. Det har visat sig nödvändigt att borttaga av betong utförda lister, fyrpassfriser och blindbalustrader. I stället muras tegellister av delvis behugget tegel. Över dessa lister dragés koppartäckningen fram, så att en motståndskraftig och varaktig konstruktion erhålles. Fasadytorna. Jag har i det föregående nämnt, att cementdetaljer i fasaden måste bort och ersättas med i tegel murade lister med av teglet betingad formgivning och avtäckas med kopparplåt. Äldre lister och fönsterbänkar av natursten med sina uppåt ej avtäckta fogar utgöra också en ständig fara för vattens nedträngande och för sönderfrysning av listerna och undervarande tegelmurverk. Denna förstöring fortgår alltjämt och åtgärder måste vidtagas däremot. Det är mycket svårt att med fogmaterial täta dessa fogar. På prov ha fogarna fyllts med gummiasfalt (Emultit) och cement men även detta urlakas med tiden och släpper igenom vatten. En ommurning och isolering mellan naturstenen och underoch intilliggande tegelmaterial kan möjligen vara tillfyllest. Det kan dock ej avgöras utan speciell undersökning av de olika detaljerna. För att helt gardera sig mot denna risk för sönderfrysning kan man täcka listfallen och fönsterbänkarnas överytor med kopparplåt. Detta bör noga övervägas. Det kanske bär emot att täcka den medeltida huggna naturstenen, men även rent estetiskt äro dessa separata vita band, som hårt markeras i fasadernas röda tegelytor, icke till byggnadens fördel. En ärgad kopparyta skulle göra en mycket mera tillfredsställande effekt, minska materialblandningen och därigenom öka helheten. På så sätt skulle fasadernas röda tegelmurar och alla falls och spirors gröna kopparplåtar tillsammans bilda en fulltonig klang, där portarna och vissa fönstermasverk av huggen sten skulle komma till sin rätt. Portomfattningar och fönstermasverk, som delvis äro illa åtgångna och hårt reparerade med cement, skola restaureras. Därvid studeras särskilt bevarade äldre delar, vilka också skola komma till användning om så befinnes lämpligt. Alla tegelytor såväl medeltida som nymurade hava vid senaste restaureringen fogstrukits med cementbruk, som formats som en halvrund cementstav utanför tegelytans murliv. Denna fog har bildat ett tätt ytskikt, som ej tillåtit den tjocka murens fuktighet att avdunsta. Följden 5—40862.

har blivit att fuktigheten stannat innanför fasadytan och där genom frysning söndersprängt teglet. För att stoppa detta ha cementfogarna redan till stor del borttagits. Man har då kunnat konstatera, att murarna snabbt börjat torka. Murytorna hava också vunnit ur estetisk synpunkt och äro vad gäller det äldre teglet mycket vackra. Emellertid har efter cementfogens borttagande den öppna fogen blivit så djup, att risk uppstått för att snö och regn skall stanna där och förorsaka sönderfrysning av teglet. Därför måste ny fogstrykning utföras av kalkbruk, som ej hindrar murarnas vatten-avgivning och som utformas så att ingen hylla bildas. Fogarnas färgton och form provas för närvarande. Teglet i fasaden stammar från många olika tidsperioder och är mycket olika till hållfasthet, frostbeständighet och utseende. Stora delar äro så väl bevarade, att de efter fogstrykning äro fullt färdiga för framtiden. Andra delar äro sönderfrusna och måste rivas och nymuras. Det vore då för helhetens skull önskvärt, att ett handslaget tegel, i dimensioner, yta och färg överensstämmande med det vackraste medeltida teglet, kunde komma till användning. För närvarande pågår provmurning i samband med arbete på en ny strävmur på korpartiet. Därvid har hittills endast maskinslaget tegel från ett antal olika tegelbruk provats. Interiören. Att återkomma till den mäktiga längdverkan och goda proportion, som Domkyrkans ursprungliga byggnadsplan förlänade interiören, måste vara det yttersta målet för den inre restaureringen. Mittskeppet och de båda sidoskeppen äro avsedda att sträcka sig ända från kyrkans västra vägg och interiörens proportioner förryckas, om ej rymden får vara fri fram till denna vägg. Först på detta sätt får planens korsform den rätta balansen med tvärskeppet rätt inplacerat, vilket framgår redan vid studiet av planritningen och i verkligheten ger sig särskilt starkt tillkänna. Den eleganta, väl utnyttjade konstruktionen av de pelarknippen, som uppbära tornens inre hörn, ge också skeppen en obruten arkadverkan, som måste utnyttjas för interiörens rätta effekt. Det räcker ej med att skeppens valv, som nu, gå fritt fram. Pelarknippena måste också frigöras så att de växa upp ur golvet i sin från början avsedda utsträckning. Orgelläktaren. Vid senaste restaureringen förminskades orgelläktarens språng, så att den från att hava upptagit två travéer endast kom att upptaga en trave och med en mindre balkong sträcka sig in i den andra. Även om denna tillbakadragning av läktaren till endast den västligaste travéen innebar en viss förbättring så kan man nog säga, att det hela blev försämrat genom den kompakta mur, som infördes i läktarens framkant och som från kyrkorummet avskiljde det tvärställda vapenhuset. Detta korridorartade rum är arkitektoniskt icke tillfredsställande och dessutom felaktigt inkomponerat i planen. Vid utflyttandet av mittskeppets västra gavel till tornens västra liv

67 revs den gamla gaveln från mittskeppsvalvens gördelbåge ned till 2 meter över den nuvarande orgelläktarens golv. Ett parti av den gamla muren kvarstår som en i arkitekturen främmande båge mellan mittskeppets västligaste valv och den nya västgaveln. Den av ytterarkitekturen framtvingade uppflyttningen av rosettfönstret ger i det inre en olyckligt placerad ljusfläck och en dålig inskrivning av cirkelformen i mittskeppets stolta resning. Det vid västgavelns utflyttning tillkomna utrymmet har tagits i anspråk för orgeln. En ombyggnad av orgeln blir alltså nödvändig, när västgaveln flyttas tillbaka till sin rätta plats. Men en ombyggnad av orgeln är även ur andra synpunkter, för vilka redogöres av domkyrkoorganisten Henry Weman, aktuell. Den nuvarande orgelläktaren med bjälklag från södra till norra ytterväggarna och den mur, som i linie med västligaste pelarraderna i mittskepp och sidoskepp uppbär detsamma, rivas. Härigenom lägges en hel trave till kyrkans plan som från början varit fallet och så som kyrkorummet kräver. Detta tillskott är fullkomligt ovärderligt och kan ej undvaras. Den utmärkta komposition, som en gång utförts för att uppbära tornens inre hörn på de slanka pelarna och som helt varit inställd på att föra kyrkorummets fria rymd fram till västra gaveln, kommer sålunda äter till sin ursprungliga storhet och skönhet. Domkyrkoorganisten Weman har utrett frågan om orgelverkets placering i väster under hänsynstagande till här framförda synpunkter på interiörens arkitektur. Denna utredning visar, att orgelverket lämpligen uppdelas i en huvudorgel i väster och en kororgel. Huvudorgeln kan då rymmas på en läktare, som endast upptager mittskeppets västligaste trave och grupperas omkring och över det till sin ursprungliga plats nedflyttade rosettfönstret. Genom denna begränsning av orgelverkets storlek i väster kan orgelläktaren utföras lätt och föga skrymmande så att den förrikar interiören utan att inkräkta på den eftersträvade fria rymden. Domkyrkoorganisten Wemans utredning visar, att en god arkitektonisk lösning av orgelläktare i väster kan genomföras. Den av Weman föreslagna kororgeln kan också arkitektoniskt utnyttjas i samband med ett korskrank. Koret kan då ordnas så att det lämpar sig för mindre gudstjänster. Därigenom skulle högaltaret vara centrum för alla förrättningar i Domkyrkan och korets slutenhet skulle vara till stor fördel, när gästerna äro få. De av Weman önskade utrymmena för notarkiv och repetitionssal kunna med stor fördel förläggas till norra tornet med notarkiv omedelbart ovan sidoskeppsvalvets valvkappor och därovan upp mot klockbocksbjälklaget, en utmärkt repetitionssal. Det igenmurade högmursfönstret kan då lämpligen tagas upp och ge denna nya sal ett lyckligt sammanhang med kyrko-

68 rummet. Om repetitionssalen skall rymma många personer, uppdrages en ny spiraltrappa i tornets sydvästra hörn i nära förbindelse med västporten och med stannplan på den nya orgelläktaren. Tvärskeppets inre. Liksom det nuvarande tvärgående vapenhuset strider mot kyrkoplanens idé, så har det under senare tid nyinredda tvärskeppet utbildats till en stridsaxel med markerad tvärriktning mot ett altare i norr och en orgelläktare i söder, dymedelst bildande en kyrka i kyrkan avbrytande och störande den fulländade helheten i den ursprungliga idén. Denna inredning av tvärskeppet blir genom nyssnämnda anordning i koret onödig, då alla förrättningar förläggas inför högaltaret. Mindre läktare i samband med behövliga vindfång innanför södra och norra portarna kunna lämpligen uppföras. Inre väggytor, pelare, valv etc. Befintliga värdefulla målningar i det inre överses och konserveras. Den hårda schablonerade dekoreringen av de ytterligt finputsade, släta ytorna göra ett kallt och frånstötande intryck. Likaså förstör den och villar bort mycket av epitafiers och vapens effekt genom de hårda, oroliga schablonmönstren. Den släta putsytan borttages, varvid varsamt undersökes, om värdefulla målningar möjligen döljas i något undre lager. En ny puts med rörlig yta anbringas, som skall ha förmåga att åldras vackert och ge en mjuk och behaglig bakgrund till den huggna naturstensarkitekturen. En sådan rörlig putsyta utprovas över stora ytor och varieras för väggar, pelarknippen, valvstrålar och valvkappor. Proven på pelarna utföras också för att utröna, om murningen kanske kan få kännas igenom. Golvet. Golvets diagonallagda kalkstensmönster har för liten skala och tecknar sig synnerligen otillfredsställande mot de i golvet nedlagda gravhällarna. Det borttages och användes till nytt golv inom bänkkvarteren, där nu befintligt trägolv avlägsnas. Det nya golvet utföres av större hällar av grå kalksten i överensstämmelse med befintligt golv i vissa delar av sidoskeppen. Rörande värmeledning i golvet meddelas närmare här nedan och i en teknisk utredning av ingeniör Karl G. Eklund. De värdefulla gravstenar, som ligga utsatta för nötning och löpa fara att förstöras, flyttas om möjligt till ursprungliga lägen och helst till ej så utsatta platser. Trapporna upp till högaltaret omläggas till en mjukare planform i anslutning till tidigare befintlig form. Fönster. Masverken i högmurens fönster äro utförda av betong och med mycket grova dimensioner. För effekten i det inre och även för fasadens skull ersättas dessa masverk med fönster av järn och blyinfattat glas. I alla fönster insättas dubbla glas för att hindra drag och för värmeekonomiens skull. I vissa av kapellen kan glasmålningar få förekomma i den mån ej befintliga sarkofager, epitafier el. d. fordra en lugn och ofärgad

69 dager. De nuvarande glasmålningarna äro till största delen defekta och förtjäna ej ur konstnärlig synpunkt någon renovering. Kyrkomöbler. Altaret med sin uppbyggnad har icke det värde, som helgedomen kräver. Det måste ersättas. Det undersökes om något befintligt medeltida altarskåp kan komma ifråga och det bör provas med modell, om ett dylikt kan placeras i Domkyrkan. I annat fall komponeras helt nytt altare. I Sturekoret, som skall iordningställas för enskild andakt, uppbygges ett mindre altare och inredes med bänkar eller lösa stolar. Korpelarnas konsoler med baldakiner kompletteras med de felande kolonetterna och skulpturer insättas där så är avsett. S:t Eriks skrin ges en värdig omfattning, som utan monterbelysning låter dess prakt komma till sin rätt. Den bänktyp, som tidigare funnits i Domkyrkan och som kan studeras på fotografier, prövas för ny bänkinredning. Skulle denna typ ej vara tillfyllest, utföras helt nya fasta bänkar i slutna kvarter. De i Domkyrkan nu befintliga vapnen sitta över lag för högt och skola flyttas ned. Epitafierna sitta delvis också för högt, och det bör övervägas, om ej de sämst placerade kunde nedflyttas. Äldre vapen, skulpturer, fanor, standar och dylikt, som skingrats från Domkyrkan, efterlysas. De restaureras och uppsättas i den mån så är lämpligt på sina gamla platser eller annorstädes. Deponerade och förvarade ljuskronor, ljusarmar, lampetter etc. efterlysas. De användas efter iståndsättning på lämpliga platser. De nuvarande kronorna böra i allmänhet sänkas något. Ingen belysning från dolda ljuskällor skall komma ifråga. Levande ljuslågor skola i största möjliga utsträckning komma till användning i kronor, lampetter och bänkstakar. För uppförande av ett minnesmärke över Magnus Stenbock finnas medel tillgängliga. Detta minnesmärke ordnas lämpligen i Oxenstiernska gravkoret med en större, rikt skulpterad häll med inskriptioner inlagd i mittvalvets golv samt med en minnestavla på murpelaren vid uppgången till detta valv. I samband härmed flyttas smidet framför denna uppgång till i liv med övriga smiden framför kapellen. Uppvärmning. Tillsammans med ingeniör Karl G. Eklund har jag företagit utredning angående värmesystemet. För det tekniska utförandet redogör Eklund i en särskild P. M. Jag vill därför här endast i korthet påpeka, att jag utgått från att det nya systemet med enkla tekniska anordningar skall vara fullt modernt och att det i så ringa grad som möjligt skall verka påträngande. Genom den golvomläggning, som enligt vad jag tidigare visat är nödvändig, yppar sig osökt tillfälle att under det sålunda omlagda eller nylagda kalkstensgolvet inlägga huvuddelen av de behövliga värmekropparna. Dessa inläggas i form av fram- och återgående rör inne-

70 hållande c:a 25-gradigt vatten, vars värme avgives som strålningsvärme från kalkstensplattornas överytor. Genom rörens stora utsträckning i plan har så låg temperatur kunnat hållas, att de besökande ej känna strålningen utan endast en behaglig värme. För att undvika drag och i viss mån för att komplettera strålningsvärmen insättas element under fönstren i befintliga och delvis nyupptagna nischer, vilka förmuras med luftinsläpp nedtill och uttag upptill. I högmurens triforienischer insättas av samma skäl element. Brandskydd. Brandskyddet har varit föremål för särskilda utredningar och vad som närmast är aktuellt av dessa är utredningen om brandsektionering av vindarna. I min P. M. av den 22 december 1939 har jag framlagt ett efter samråd med Professor Kreuger uppgjort förslag till denna brandsektionering, som enligt min mening snarast borde genomföras. I den av Byggnadsfirman Anders Diös i Uppsala framlagda kostnadskalkylen av den 4 jan. 1940 har uppdelning av kostnaderna gjorts så att de anordningar, som ej bliva beroende av restaureringen skilts från dem, som vid restaureringen måste förändras. De sistnämnda anordningarna äro de avdelande väggar, som skola sektionera vinden över mittskepp och tvärskepp. De draga en relativt liten del av kostnaderna och konstrueras så att materialet åter kan användas, då takfallen över nämnda vind i samband med restaureringen förändrats, varför även dessa väggar nu böra uppföras. Restaureringsarbetets uppdelning. Genomförandet av ovan beskrivna och i ritningar och modell föreliggande restaureringsförslag kan om så av olika skäl anses lämpligt uppdelas i perioder. Arbetenas hänförande till de olika perioderna kan dock bliva beroende av möjligheterna att anslå medel och nödvändigheten att tidigare utföra ett visst arbete. Så kan exempelvis värmeledningens omläggning, tidigare än nu kan avgöras, bliva aktuell. Här nedan föreslås i stora drag en uppdelning av restaureringsarbetet i tre perioder, varvid är att märka, att för arbetets rätta tekniska och ekonomiska bedrivande de olika perioderna böra gripa in i varandra. Första perioden. Strävmurarna, vilkas form och konstruktion genomstuderats, böra i en följd utföras för att ersätta det nuvarande strävbågssystemet. Därvid tages hänsyn till de erfarenheter, som vinnas vid den nu pågående provmurningen av den norra av korets fyra strävmurar mot öster. Mittskeppets och tvärskeppets taklist med sin blindbalustrad borttages och ny taklist muras av tegel i samband med strävmurarnas avslutning uppåt. Vid rivningen av de nuvarande nedre strävbågarnas

71 plintar på kapellfasaderna rives också den nedre taklisten med sin blindbalustrad och ersattes med en tegellist. Denna taklist täckes med koppar i samband med omläggningen av vattentaken över sidoskeppen och kapellen. Likaså täckas naturstenslister och fönsterbänkar med koppar. Mittskepps- och tvärskeppstaklisten täckes provisoriskt med galvaniserad plåt. Förankringsanordningar för tvärskeppssträvpelarnas krönande spiror anbringas i samband med nymurningen av denna taklist. Fasadytorna befrias från alla cementdetaljer. Högmursfönstrens masverk av cement borttagas och ersättas med järnfönster med dubbla glas. Skadat tegelmurverk ersattes med nytt och ny fogstrykning utföres. Södra och norra portalerna restaureras. Brandsektionering av vindarna utföres. Ny pannskorsten uppdrages inom Gamla Domkapitelshuset. Västpartiet beröres ej i denna period i annan mån än att det påbörjade nedtagandet av strävmursavtäckningar av cement fullföljes så att alla risker för ras undvikas. Andra perioden. Tornspirorna och delar av tornens murkroppar rivas, varefter de nya spirorna uppföras. Strävpelarna mot tornen och tornfasadernas murytor ommuras. Mittskeppets västfasad inflyttas och allt därvid berört naturstensarbete jämte västporten restaureras. Det tvärgående vattentaket mellan tornen utföres. I det inre ombygges orgelläktaren och huvudorgeln samt vindfång innanför västportalen. I norra tornet inredas notarkiv och repetitionssal. Tredje perioden. Mittskepps- och tvärskeppstaken jämte takryttaren rivas. Nytt tak pålägges och spirorna över tvärskeppets strävpelare utföras. Kapellfönstren restaureras och förses med dubbla glas, varvid ventilationsanordningar anbringas. Värmeledningen omlägges och därmed sammanhängande byggnadsarbeten inom Domkyrkan och i Gamla Domkapitelhuset utföras. Domkyrkans inre restaureras. Kyrkomöbler, belysning etc. restaureras och kompletteras enligt beskrivningen. Stockholm i juni 1940. RAGNAR ÖSTBERG.

Kommitténs sammanfattande redogörelse och förslag. (Till detta kapitel hör bil. nr 61.) Kommittén, som med beaktande av resultaten av de undersökningar av olika slag, för vilka redogörelse här lämnats, har ägnat frågan om domkyrkans restaurering en ingående prövning, får nu avge en sammanfattande redogörelse och motivering för de åtgärder avseende huvudsakligen domkyrkans yttre restaurering, som kommittén anser sig böra föreslå. De betydelsefullaste av dessa åtgärder äro de, som nödvändiggöras av den långt framskridna förvittringen i murverket och de, som avse den yttre arkitektoniska gestaltningen. Av synnerligen stor vikt äro även de åtgärder, som röra brandsäkerheten och uppvärmningen. Den mycket väsentliga frågan om en genomgripande inre restaurering för höjande av kyrkorummets konstnärliga kvalitet och tillvaratagande av dess inneboende stora skönhetsvärden har däremot, såsom ovan framhållits, på grund av tidsläget uteslutits från kommitténs uppdrag, varför den här kommer att blott flyktigt beröras. Fuktskadornas avhjälpande. Under hänvisning till i tidigare kapitel lämnade, närmare redogörelse för arten och omfattningen av fuktskadorna i murverket må här framhållas, att, hur än den blivande arkitektoniska utformningen kommer att gestalta sig, åtgärderna mot fuktskadorna måste gå ut på att dels möjliggöra uttorkning av det fuktiga murverket, dels förhindra vatten att vidare intränga i murarna. Det gäller alltså i första hand att tillse, att alla tak samt avtäckningar på mursprång och listverk, i rännor och dylikt bliva fullt betryggande konstruerade. Detta innebär, att först och främst alla täckande cementpartier, som varit den förnämsta orsaken till vattnets inträngande, avlägsnas och ersättas med säkrare konstruktioner. Men även övriga cementpartier böra avlägsnas, då dessa alltid äga benägenhet att taga åt sig vatten och hindra uttorkning av bakomliggande murverk. En annan viktig åtgärd för uttorkning av det fuktiga murverket är avlägsnandet av den vid sista restaureringen införda cementfogstrykningen av alla tegelytor i fasaderna samt utförande av fogstrykning med kalkbruk. Avlägsnandet av cementarkitekturen har, som tidigare framhållits, re-

73 dan måste genomföras i stor utsträckning, till förebyggande av ras och till förhindrande av fortsatt vattendränkning av murverket. Därvid ha provisoriska intäckningar måst utföras i avvaktan på möjlighet att igångsätta ett definitivt restaureringsarbete. Vad cementfogningen av tegelmurverket beträffar har avlägsnandet av denna genom kommitténs tillskyndan redan utförts på stora partier, dels på prov och dels för att möjliggöra uttorkning av de fuktigaste murpartierna, vilket arbete lämnat ett gott resultat. Detta arbete bör man fullfölja snarast möjligt, utan att avvakta den egentliga restaureringen, i vilken denna åtgärd under alla omständigheter bör ingå som ett led. Av vikt är, att den blivande fogstrykningen med kalkbruk, som av säkerhetshänsyn icke bör uppskjutas, noga utexperimenteras, vilket påbörjats genom kommitténs försorg. Tegelmaterialet. Vad själva tegelmaterialet beträffar har det genom prov utrönts, att det vid den Zettervallska restaureringen använda fasadteglet äger tillräcklig hållfasthet och att det i detta avseende i varje fall icke är sämre än det medeltida teglet. Genom prov, som kommittén utfört, har det vidare visat sig, att, när cementfogar ersättas med släta kalkbruksfogar av lämplig färg, de Zettervallska tegelytorna kunna bringas att harmoniera med de äldre på tillfredsställande sätt, varför det förefaller vara möjligt att bibehålla dem, när de ingå i sådana murpartier, som i och för sig icke komma att förändras vid den blivande restaureringen. Kommittén har även experimenterat med olika slag av behuggning av det Zettervallska teglet för att om möjligt få fram en mindre slät yta, men är tveksam om sådan behandling bör ifrågakomma, bland annat därför, att teglet därvid får mindre motståndkraft mot utifrån inträngande vatten. Dock torde hårdbrända, »sintrade», tegelytor kunna ifrågakomma till behuggning. Möjligen kan, liksom förr, kalkmålning tillgripas för att ge lämpligare färg åt vissa tegelytor. Där nytt murverk behöver utföras eller gammalt handslaget ilagas bör detta ske med handslaget tegel, som så mycket som möjligt harmonierar med det gamla teglet. Grunden. Enligt den gjorda undersökningen av domkyrkans grundförhållanden ligger byggnaden till större delen på en grusås av fast konsistens. Under västra partiet skjuter emellertid en stor lerkörtel in, vilket förhållande under tidigare skeden förorsakat sättningar, särskilt allvarliga i södra tornet. Efter den grundförstärkning, som av Zettervall utfördes under detta torn, ha några allvarliga olägenheter av lerförekomsten visserligen icke gjort sig gällande, men man torde dock ha anledning att vara på sin vakt mot en sannolikt fortgående sättning.

74 Därvidlag bör någon ny grundförstärkning knappast ifrågakomma, då en sådan här skulle innebära vissa risker under arbetets utförande. Man bör i stället i möjligaste mån söka minska belastningen på grunden, särskilt för tornens vidkommande. Kommitténs förslag går sålunda bland annat ut på att minska höjden på tornens murverk, varigenom grundens belastning i motsvarande mån minskas. Strävsystemet. Det Zettervallska strävsystemet med sina fria bågar och sin mängd av fialer av varierande former är, som i det föregående närmare utvecklats, såväl arkitektoniskt som statiskt främmande för domkyrkans karaktär och konstruktion. När vidare murverket i detta strävsystem blivit så allvarligt skadat och försvagat, att det under alla omständigheter måste helt förnyas, föreligger därför en naturlig anledning att överväga, huruvida icke en förändring av detta strävsystems utformning bör företagas i samband med ombyggnaden. Med hänsyn till det Zettervallska strävsystemets dåliga anpassning till domkyrkans uppbyggnad i övrigt samt till dess för vårt klimat olämpliga utformning har kommittén ansett det nödvändigt förorda, att en förändring av det yttre strävsystemet genomföres. Som skyddsarbete ha några av korets strävbågar ersatts med svängda strävmurar i enlighet med den utformning, professor Östberg föreslagit. Därigenom skulle man ock vinna möjlighet att bilda sig en uppfattning om den arkitektoniska effekten härav. Då numera enligt prof. Kreiigers utlåtande den 22 oktober 1940 det är ofrånkomligt nödvändigt att omedelbart vidtaga åtgärder med samtliga strävbågar, anser sig kommittén kunna tillstyrka, att även övriga strävbågar ombyggas i enlighet med Östbergs förslag. Yttertaken. De höga vattentak, med vilka långhus och tvärskepp försågos vid den sista restaureringen, medföra ett starkt vindtryck, vilket gör sig gällande i form av ökat tryck såväl på strävsystemet som på kyrkans fria inre pelare och grunden. Då beräkningar ha visat, att en avlastning av trycket, särskilt på de fria pelarna, som uppbära långskeppets höga murar och valv, men även på strävsystemet, är högeligen önskvärd, förordar kommittén, att de höga yttertaken helt ombyggas och sänkas, d. v. s. givas lägre lutning. Vid en ombyggnad av taken kan den gamla kopparplåten icke lämpligen användas på nytt. Då man alltså har att räkna med helt ny kopparplåt, har man emellertid tillfälle att välja en plåtsort, som i motsats till den nu använda har möjlighet att med tiden erhålla grön oxidering och patina av det slag, som förskönar och förrikar byggnaden. Detta vore av särskilt stor betydelse vid en ombyggnad av tornspirorna.

75 En verkställd undersökning av kopparplåtens guldhalt har visat, att denna är mycket obetydlig. Domkyrkans yttre arkitektoniska gestaltning. Den fråga, kring vilken det största intresset samlar sig, när det gäller Uppsala domkyrkas restaurering, är helt naturligt den, huruvida den sista restaureringens grundliga omgestaltning av den yttre arkitekturen bör i huvudsak bibehållas eller om en blivande restaurering bör syfta till en ny omformning, eventuellt med större eller mindre anknytning till något tidigare skede i domkyrkans historia. Hur mycket man än har anledning att sörja över den hårdhänta restaurering, som så grundligt utplånade den ärevördiga domens genom sekler bestående karaktär och säregna skönhetsvärden för att påtvinga den en torrt schablonmässig skepnad, vars oäkta karaktär blivit ett bestående intryck, så har man dock svårt att av enbart arkitektoniska skäl utan vidare ifrågasätta en ny, lika grundlig ombyggnad som den föregående. I denna fråga har kommittén därför icke haft någon förutfattad mening utan har avvaktat resultaten av de ingående undersökningar, som varit nödvändiga för att ernå klarhet om mål och medel. När emellertid dessa undersökningar ådagalagt, att vittringsprocessen gripit omkring sig på ett oanat och fullkomligt katastrofalt sätt, har det till sist blivit uppenbart, att det icke längre finns någon anledning att vid den nu ofrånkomliga, grundliga ombyggnaden upprepa och bevara den Zettervallska arkitektoniska utformningen, så mycket mindre som väsentliga partier av denna undan för undan måst av säkerhetsskäl avlägsnas och denna utformning i och för sig är olämplig i vårt klimat och, som tidigare i betänkandet ofta framhållits, dessutom är främmande för domkyrkans karaktär. Då härtill kommer vad som nyss framhållits angående behovet av en sänkning av yttertak och torn, så har kommittén slutligen funnit sig utan tvekan böra förorda ett fullständigt utplånande av den sista, olyckliga restaureringens hela yttre arkitektur, vilken nu tjänat ut. Utgångspunkter för en blivande ny utformning bilda givetvis de från tidigare perioder ännu bevarade partierna, nämligen de lägre murpartiernas och mittskeppets former i huvudsak, portalpartierna samt stora delar av tvärskeppens höga murar och strävpelare. Men det gäller att nygestalta tak- och taklistpartierna, hela strävsystemet, tvärskeppens gavelpartier, vissa fönster samt sist men icke minst hela västpartiet, d. v. s. de stora tornens tegelfasader och spiror ävensom långhusgaveln mellan tornen. Häri ligger den blivande restaureringens viktigaste uppgift. Principiellt olika linjer för lösandet av denna komplicerade uppgift kunna därvid komma under övervägande.

76 En historisk rekonstruktion av byggnadsverket, sådant man känner det genom äldre avbildningar och beskrivningar, låter sig i verkligheten icke utföra. Domkyrkan har som bekant (jämför historiken) framträtt i mycket varierande skepnad under olika perioder. Av dessa äro de två sista bäst kända d. v. s. den, som förstördes vid 1702 års brand, och den, som utplånades vid den Zettervallska restaureringen. Bildmaterialet från den förra av dessa perioder är alltför knapphändigt för att tillåta en rekonstruktion. Från den senare finnas såväl uppmätningsritningar som ett ganska omfattande fotografimaterial, som i och för sig skulle kunna möjliggöra utförande av en ganska trogen kopia av den Tessin-Hårlemanska ytterarkitekturen. En sådan rekonstruktion skulle emellertid ge till resultat ett till alltför stora delar nybyggt historiskt monument, vars karaktär av kopia skulle ge det i hög grad minskat värde. Bland annat skulle tornens såväl fasader som huvar bli praktiskt taget helt nybyggda. Mera tilltalande ter det sig då att tänka sig de delar, som med nödvändighet måste bli nybyggda, fritt och självständigt nyskapade, varvid den för ett monument så viktiga äktheten icke behövde åsidosättas. Förutsättas måste naturligtvis samtidigt, att de största krav på arkitektonisk kvalitet uppfyllas. Ett sådant nyskapande bör dock alltid ske med känsligt sinne för domkyrkans eget väsen, varvid även viss anknytning till karakteristiska drag från tidigare perioder kan vara motiverad. Detta är i sammandrag de principer, enligt vilka en kommande restaurering efter kommitténs uppfattning bör komma till stånd. Redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet hade kommittén anledning att överväga frågan om det yttre strävsystemets förändring, då det visade sig, att en ombyggnad av detta sannolikt måste komma till stånd, innan ännu förslag till övriga restaureringsåtgärder kunde tänkas föreligga. Kommitténs ledamot professor Ragnar Östberg undersökte då olika möjligheter, som åskådliggjordes på ritningar. Då emellertid denna detalj icke lämpligen kunde fixeras utan att grunddragen i den blivande ombyggnaden i övrigt voro någorlunda utredda och då dessutom ombyggnaden av strävbågarna brådskade, utvidgades Östbergs utredningsarbete till att omfatta grunddragen i hela den yttre arkitektoniska utformningen. Professor Östberg har här ovan själv närmare redogjort för denna sin utredning.

77 Östbergs förslag omfattar, i enlighet med de allmänna principer, för vilka här redogjorts, sänkande av de höga yttertaken, ombyggnad av taklistpartierna och det yttre strävsystemet, ombyggande av tornens fasader med sänkande av murhöjden, ombyggande av tornens kontreforter och övre delen av västfasaden mellan tornen, varvid bland annat det stora rosfönstret återföres till sitt ursprungliga läge, samt utförande av helt nya tornspiror. Dessutom avses förändring av vissa förvanskade detaljer och återinförande, om så skulle visa sig möjligt och lämpligt, av bevarade äldre arkitekturfragment m. m. Såsom förslaget nu, vid kommittéarbetets upphörande föreligger, framlägges det av kommittén som principförslag eller programförklaring. Kommittén finner starka skäl tala för att tillfälle beredes prof. Östberg att omedelbart fullfölja arbetet med förslagets slutgiltiga utarbetande, så mycket mer som saneringsarbetet och ombyggandet av strävsystemet icke kan avbrytas utan under alla omständigheter måste fortsättas. Skulle ett sådant fortsatt utarbetande av förslaget på grund av tidsläget icke nu komma till stånd, utgör det nu framlagda förslaget i och för sig ett positivt resultat av utredningsarbetet av grundläggande betydelse för det kommande arbetet. Kommittén tillåter sig även understryka vikten av att vissa andra arbeten, som lämpligen åtminstone i viss utsträckning kunna genomföras före restaureringen, komma till omedelbart utförande. Detta gäller framför allt vissa åtgärder mot brandfara, för vilka redogjorts i detta betänkande, nämligen viss sektionering av vindar och anordnande av automatisk brandalarm samt indragande av stigarledningar för vatten m. m.

Ehuru kommitténs uppdrag inskränkts att gälla i huvudsak domkyrkans yttre restaurering och därmed sammanhängande åtgärder, må till slut några allmänna synpunkter framläggas beträffande viktigare behov och önskemål med avseende på domkyrkans interiör samt behovet av förbättrade installationer för uppvärmning och belysning, liksom av ombyggnad av orgelverket. Under hänvisning till specialutredningar får kommittén rörande dessa frågor anföra följande. Uppvärmningsanläggningen är gammal och bristfällig och i behov av modernisering, varvid enligt utredningen både panncentral och skorsten kunna förläggas utanför kyrkan. Vad den elektriska installationen för belysning beträffar äro ledningarna i behov av omläggning, varjämte hela frågan om armatur och förbättring av belysningens allmänna anordnande bör övervägas i samband med andra åtgärder till höjande av interiörens utseende.

78 Vad orgelverket beträffar föreligger, såsom av den härom gjorda utredningen närmare framgår, behov av renovering och komplettering. Härtill kommer, att de föreslagna förändringarna av västfasaden medföra, att orgelverket behöver omgrupperas på sådant sätt, att det stora rosfönstret må komma till sin rätt i det nya läget. I intimt sammanhang med orgelfrågan står behovet av tillräcklig plats för kyrkokören, vilket bör beaktas i samband med den ombyggnad av västra läktaren, som sålunda och även av arkitektoniska skäl, är att räkna med. Övriga önskemål beträffande domkyrkans interiör ha helt eller delvis sammanhang med behovet att sätta kyrkorummet i ett värdigare och vackrare skick, att höja dess stämnings- och skönhetsvärde. De åtgärder, som i sådant syfte äro behövliga, beröra icke kyrkans inre uppbyggnad eller arkitektur, men böra avse ett bättre tillvaratagande och framhävande av dess monumentalitet och stämning, bland annat genom en lämpligare behandling av väggar och valv, som nu banaliseras genom olämplig putsbehandling samt torr och intresselös ornamentik utan konstnärlig kvalitet. Åtgärder i sådan riktning böra vara de första och grundläggande, när det gäller att återuppväcka vårt förnämligaste kyrkorum till nytt liv. Av utomordentlig betydelse i sammanhang därmed är emellertid, att viss inredning, som nu saknar konstnärlig och arkitektonisk kvalitet, blir förbättrad eller förnyad, såsom de målade fönstren, altaret och anordningarna däromkring, uppställningen av St Eriks skrin, bänkinredningen och viss golvbeläggning. För vinnande av ett gott och enhetligt resultat är det av vikt, att alla dessa detaljfrågor behandlas med hänsyn till deras plats i det stora sammanhanget. Det hade varit kommitténs avsikt att framlägga förslag till en provrestaurering av ett av kapellen för att bland annat visa, vad som står att vinna genom en behandling av murytorna å väggar och valv enligt nutida restaureringsmetoder. Kommittén vill varmt rekommendera, att ett sådant prov verkställes. Det av prof. Östberg utarbetade förslaget till domkyrkans yttre restaurering har i december 1939 av byggnadsfirman And. Diös kostnadsberäknats till 3 166 826 kronor. Denna beräkning, vilken lagts till betänkandet som bilaga nr 61, kan emellertid på utredningens nuvarande stadium endast betraktas som approximativ. Byggnadskostnaderna hava sedan dess stigit och komma säkerligen att vara underkastade ytterligare förändringar, innan restaureringen kan komma till utförande. Beräkningen visar dock storleksordningen av det arbete, som förestår. I sammanhang med den yttre restaureringen måste emellertid vissa

79 inre restaureringsarbeten genomföras, framförallt ombyggnad av läktare och orgelverk i väster, vilket blir en nödvändig följd av västra långhusväggens inflyttande till sitt ursprungliga läge. Kostnaderna härför äro icke upptagna i ovannämnda beräkning. Ombyggnad av orgelverket liksom för övrigt av uppvärmningssystemet äro emellertid åtgärder, som under alla omständigheter snart behöva komma till utförande. Båda dessa frågor måste dock lösas med hänsyntagande till domkyrkans blivande allmänna restaurering. Av denna anledning liksom med tanke på nödvändigheten att utan avbrott fullfölja sanerings- och skyddsarbetet, bl. a. ombyggandet av strävsystemet, men även med hänsyn till önskvärdheten att domkyrkan icke under alltför lång tid blir stående i det provisoriska skick, i vilket den nu efter alla rivningar och tillfälliga intäckningar befinner sig, anser sig kommittén slutligen böra understryka vikten av, att frågan om domkyrkans restaurering icke blir vilande, utan snarast möjligt återupptages och fullföljes, vare sig genomförandet av restaureringen kommer att ske i ett sammanhang eller i lämpligt avvägda etapper.

Förteckning över bilagor. Nr 1 N. Royen: Preliminärt program för undersökning. P. M. till föregående. 2 Redogörelse för verkställda undersökningar (med 17 underbilagor). 3 Förslag till järnkonstruktion i stället för strävbågar (med en underbilaga). 4 Förslag till provisoriska skyddsåtgärder. 5 P. M. ang. konstruktion vid anordningar av utvändiga strävbågar. 6 Frågor, som böra tagas under omprövning i samband med restaurering. 7 Program för undersökning av prov på tegel och bruk. 8 Program för undersökning av marklagren. 9 10 H. Kreäger: Skrivelse till statsrådet Engberg ang. kyrkans tillstånd. Skrivelse ang. fuktigheten i teglet. 11 Skrivelse ang. fuktighetsundersökning. 12 Skrivelse ang. norra tvärskeppsgavelns krön m. m. 13 Skrivelse ang. södra tvärskeppsgavelns fialer och kors. 14 Skrivelse ang. behandling av cementfogarna. 15 Skrivelse ang. blottade delar av södra tornets grund. 16 Skrivelse ang. grundförhållanden m. m. 17 Skrivelse ang. nedtagning av cementpartier. 18 Skrivelse ang. tourellerna. 19 Undersökningsprotokoll ang. fukt i tegel. 20 Skrivelse ang. tourellerna. 21 Undersökningsprotokoll ang. fukt i tegel och bruk. 22 23 Skrivelse ang. tourellerna. 24 Skrivelse ang. brandskydd och ritning. 25 Skrivelse ang. fortsatta åtgärder. Av H. Kreuger jämväl bil. nr 59 och 60; se nedan. Statens Provningsanstalt: P. M. ang. tegelskador. Utlåtande ang. saltutslag. Utlåtande ang. murtegel. Skrivelse ang. undersökning av murtegel. Utlåtande ang. tegelundersökning. Utlåtande ang. murtegel. Utlåtande ang. murtegel. W. Kjellman: Skrivelse ang. markundersökning. ——: Redogörelse för markundersökningen. Gerda Boethius, Redogörelse för cementfogarnas avlägsnande och iakttagelser därvid. : Antikvariska undersökningar. Tegelmurverket. 36 : Antikvariska undersökningar. Stenfragmenten (med t v å underbilagor). 37 : Program för restaurering av Sturekoret. 38

26 27 28 29 30 31 32 33 34 35

81 Nr 39 40 41

42 Av Gerda Boéthius jämväl bil. nr 67; se nedan. Mellersta och Norra Sveriges Ångpanneförening: P. M. beträffande elektrisk uppvärmning av Uppsala Domkyrka. •: Skrivelse ang. uppvärmning i allmänhet. : p M - - a n S - uppvärmning av domtrapphusen och pastorsexpeditionen. •: Skrivelse ang. värmepannor och ventilation.

Av Mellersta och Norra Sveriges Ångpanneförening jämväl bil. nr 54 och 55; se nedan. 43 K. G. Eklund: P. M. rörande värmeledning och ventilation. (Härtill en ritning nr 8071.) 44 H. Weman: Skrivelse ang. orgelfrågan. 45 : Skrivelse ang. orgelfrågan. 46 : Skrivelse ang. orgelfrågan. 47 •; Skrivelse ang. orgelfrågan. 48 G. Ringström och H. Ringström: Besiktningsutlåtande ang. domkyrkans målade fönster. 49 F . Renström: Sammanfattning av brandskyddsåtgärder. (Med t v å underbilagor.) 50 H. Selldén och R. Götherström: Rapport över besiktning av brandskyddsanordningar. 51 G. Braun och B. Blomqvist: Yttrande ang. sotning. 52 F. Renström: Yttrande med anledning av föregående. Av F. Renström jämväl bil nr 58; se nedan. 53 L. M. Ericsson: Ang. kostnader för automatisk brandalarmanläggning. 54 Mellersta och Norra Sveriges Ångpanneförening: P. M. med anledning av verkställd undersökning av de elektriska ledningarna inom domkyrkan med tre planritningar. 55 : Skrivelse och rapport över isolationsmätning å de elektriska installationerna i Uppsala domkyrka. 56 Polismästaren i Uppsala: Skrivelse ang. utrymningsförhållanden. 57 Tjf. Brandchefen i Uppsala: Skrivelse ang. sektionering av vindarna. 58 F. Renström: Sammanfattning ang. brandskyddet. 59 H. Kreuger: P. M. rörande strävmurarnas konstruktionsutbildning. (Härtill en ritning.) 60 : Skrivelse till kommittén ang. strävbågar och kontreforbetäckningar. 61 A. Diös: Kostnadsberäkning till Östbergs förslag. 62 Edvard Söderberg: Redogörelse för skyddsarbetena. Av Edvard Söderberg jämväl bil. nr 68; se nedan. 63 Ragnar Östberg: P. M. angående brandsektionering av vindarna (med ritning). 64 : Yttrande angående dito (med kostnadskalkyl). Av Ragnar Östberg j ä m v ä l bil. 69 a—c; se nedan. 65 Fotografier, tagna i samband med de i april 1938 började och under följande år fortsatta skyddsarbetena å domkyrkan. 66 a och b N. J. Söderberg: Upsala domkyrkas restaurering 1885—1893 I (textdel) och II (bildbilaga), Upsala 1923. 67 Gerda Boéthius och Axel L. Romdahl, Upsala domkyrka 1258—1435, Upsala 1935 68 Edvard Söderberg: Cement och natursten såsom byggnadsmaterial i Upsala domkyrka, Upsala 1938. 69 a, b, c, d, e Ragnar Östberg: Fyra ritningar till restaureringsförslaget samt en planritning. Härtill en i plastelina utförd modell av domkyrkan. 6 — 40862.

INNEHALLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

3 Inledning Inledande historik och beskrivning Den Zettervallska restaureringen Kommitténs undersökningar

7 9 27 41

Grunden Murverk och murkonstruktioner

42 42

Uppvärmning och ventilation

46 Orglar och läktare

47 Målade fönster Antikvariska undersökningar Brandsäkerheten

48 49 54

Skyddsarbeten Östbergs förslag Kommitténs sammanfattande redogörelse och förslag

56 61 72

Förteckning över bilagor

PL.

1. Domkyrkan från söder lore skyddsarbetena.

2. Domkyrkan från söder före den Zetlervallska restaureringen.

1.

PL. 2. Tvärsnitt utvisande domkyrkans strävsystem genom tiderna, a. Ursprungligt höggotiskt, b. Baltiskt system från 1500-talets slut. c. Tessins. d. Zettervalls. e. Östbergs förslag.

b.

PL. 3.

Interiör mot öster.

PL. 4.

PL. 5.

o a

-i

-

PL. 0.

1.

2. Skador på strävsystemet. 1938.

Västfasaden.

3. Provisoriskt lagad fial med svåra skador. 1937.

PL. 7.

-"

1. Domkyrkan vid slutet av l()(J0-talet.

2. Västfasaden enligt uppmätning av C. Grundström 1873.

PL. 8.

1. Ursprunglig fogstrykning.

3.

Strävpelarhörn med skador på cement och tegel.

2. Zettervallsk fogstrykning och tegelskador.

1. Sprucken kolonnelt från västtornstourell.

PL. 9.

1. Strävpelarkrön. Den trasiga kolonnetten bar ett cementblock av 250 kg:s vikt. 1938. '~^

3.

Cementskador på strävpelarkrön. 1938.

2. Skadad strävbåge (pl. 6:2) utan för band mod intilliggande murverk. 19:58.

Tegelskador på barande kolonnett p å s t ra v p el a r k rön.

PL.

10.

•o in

er.

PL. 11.

1. Södra portalen.

2. Södra portalens mittpelare. Nuvarande tillstånd.

Före Zetlervalls restaurering.

3. Den ursprungliga mitt pelaren.

PL.

12.

1. Ragnar Östbergs restaurcringsförslag från söder. Plastelinamodell.

2. Ragnar Östbergs restaureringsförslag från nordöst. Plastelinamodell.

PL. 13.

Ragnar Östbergs restaureringsförslag från väst-sydväst. Plastelinamodell.

PL.

14.

Ragnar Östbergs restaureringsförslag.

Västra fasaden.

PL.

Ragnar Östbergs restaureringsförslag.

Koret och tvärskeppet.

15.

PL.

K).

[A

t,

ttfi

•„

II

Statens offentliga utredningar 1941 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Statsförfattning.

Industri.

Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning.

Handel ocb sjöfart.

Statens o c h k o m m u n e r n a s i i n a n s v ä s e n .

Kommunikationsväsen.

Politi.

Bank-, kredit- o c h p e n n i n g v ä s e n .

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen.

H ä l s o - o c h sjukvård.

Allmänt n ä r i n g s v ä s e n .

Fast egendom.

U n d e r v i s n i n g s v ä s e n . Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. [2]

Försvarsväsen. Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. [1]

Utrikes ärenden.

Jordbruk med binäringar.

Stockholm 1941. Ivar Hoaggströms Boktryckeri A. B. 11016!!

Internationell rätt.