SOU

Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar

Beteckning: SOU 1941:3
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

SOU 1956:55: Skyddslag : Strafflagberedningens slutbetänkande, avsnitt 108

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1941:3 JUSTITIEDEPARTEMENTET

ÅTGÄRDER FÖR REKÄMPANDE AV HOMOSEXUALITETENS SAMHÄLLSFARLIGA YTTRINGAR AV

ALFRED

C 1 9

PETRÉN

1 L

Statens offentliga utredningar 1941 K r o n o l o g i s k 1. Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. Beckman. 120 s. Fö. 2. Betänkande med förslag rörande restaureringen av

f ö r t e c k n i n g Uppsala domkyrka. Uppsala, Almqvist & Wikscll. 82 s. 16 pl. K. 3. Åtgärder lör bekämpande av homosexualitetens samhällsfärliga yttringar. Norstedt. 58 s. Ju.

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1941:3 JUSTITIEDEPARTEMENTET

Å T G Ä R D E R FÖR B E K Ä M P A N D E AV HOMOSEXUALITETENS SAMHÄLLSFARLIGA YTTRINGAR AV

ALFRED

PETRÉN

STOCKHOLM 1941 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

.«(•< 'O.,

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Genom beslut den 29 november 1937 tillkallades undertecknad att såsom sakkunnig inom Kungl. justitiedepartementet biträda med utredning rörande åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar. På grund av flera olika omständigheter har denna utredning fördröjts. Först sedan mitt förordnande som medicinalstyrelsens inspektör för sinnesslö- och epileptikervården med utgången av budgetåret 1937/1938 upphört, fick jag tillfälle att börja med det tidsödande förberedande arbetet, som bestod i genomgåendet av de rättspsykiatriska utlåtandena beträffande alla för homosexuell handling tilltalade, om vilka medicinalstyrelsen under tiden från och med år 1932 avgivit utlåtande, vilken utredning avsåg utrönande av arten och graden av homosexualitet i varje särskilt fall ävensom den behandling som i ett var av dessa fall blivit resultatet av den rättspsykiatriska undersökningen. Sedan jag därpå genom beslut den 27 december 1938 blivit tillkallad att såsom särskild sakkunnig biträda strafflagsberedningen i viss fråga, blev jag under större delen av år 1939 upptagen av arbete härmed, vilket utgjordes av dels genomgående av alla av medicinalstyrelsen handlagda rättspsykiatriska fall, i vilka styrelsen frångått undersökningsläkarens utlåtande, dels undersökning rörande sättet för de straffriförklarades omhändertagande inom sinnessjukvården samt framläggande av förslag härom. Sedan jag under förra delen av detta år fortsatt ovannämnda utredning rörande för homosexuell handling tilltalade att gälla även dylika, för vilka medicinalstyrelsen under år 1939 avgav utlåtande, och därpå ägnat en del tid åt litteraturstudium på området, fann jag mig böra göra ett avbrott uti detta arbete, tills jag kunde få kännedom om vilken ståndpunkt strafflagskommissionen komme att intaga beträffande omformulering av 5 § 5 kap. strafflagen, då denna fråga ju har intimt samband med frågan om den straffrättsliga behandlingen av homosexuella brottslingar. Sedan strafflagsberedningens ordförande den 1 sistlidne september publicerat en artikel om »Straffsystemets komplettering med hänsyn till psykiskt abnorma brottslingar», har jag emellertid funnit mig kunna övergå till utarbetande av mitt betänkande. Detta — som utmynnar

4 uti en tillstyrkan av genomförandet av det av förut tillkallade sakkunniga i den 31 december 1935 avgivet betänkande (Statens offentl. utredn. 1935:68) framlagda förslaget om ändrad lydelse av 10 § 18 kap. strafflagen i samband med genomförande av den ändring uti sinnessjuklagens 41 § andra stycke att föreskriften om inhämtande av läkares utlåtande blir gällande även för den, som tilltalats för brott jämlikt 10 § 18 kap. strafflagen — får jag härmed vördsamt överlämna. Stockholm den 19 december 1940.

ALFRED PETRÉN.

Om åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar. Vid 1933 års riksdag väcktes av professor Lundstedt en motion (A. K. nr 1), däri påyrkades att strafflagens 18 kap. 10 § skulle ersättas med ett stadgande av innehåll, att otukt utövad mellan personer av samma kön skulle vara straffbart endast därest gärningen skett under omständigheter, motsvarande dem, som avses i 12, 13 och 15 §§ i strafflagens 15 kap. eller i 6—9 §§ i strafflagens 18 kap., eller gärningen begåtts med person mellan 15 och 18 år, för såvitt ej personerna i fråga i ålder och utveckling äro varandra ungefärligen jämbördiga. Att homosexuella handlingar, som begås helt frivilligt mellan vuxna personer, böra vara straffria, motiverade motionären därmed, att för den homosexuelle är den homosexuella handlingen i och för sig lika naturlig som det vanliga könsumgänget mellan heterosexuella personer, att homosexuellt umgänge för honom alltså icke är »mot naturen» utan i enlighet med hans drift. I motionen erinrades också om att vetenskapsmännen i vårt land på det psykiatriska området sedan lång tid tillbaka framhållit denna synpunkt. Sålunda framhölls i en år 1907 publicerad artikel av dåvarande professorn i psykiatri vid universitetet i Uppsala Frey Svenson, att det homosexuella könsumgänget icke bör straffas under andra villkor än när det normala könsumgänget gör det, ity att det bör betraktas som en privatsak vad två fullvuxna personer efter fri överenskommelse företa sig, såvida det icke ingriper stridande i samhällsordningen eller har menliga följder för samhällets bestånd. Och i sitt år 1921 utkomna arbete om »Det mänskliga själslivet» skrev dåvarande professorn i psykiatri vid Karolinska institutet, professor Bror Gadelius, följande: »Då lagen i den offentliga anständighetens intresse ännu lyfter sitt straff hot över den homosexuelles försyndelser, representerar detta ett åskådningssätt, som på psykopatologiens nuvarande ståndpunkt måste anses antikverat och ej låter sig försvara. Ty homosexualiteten år ej ett straffvärt moraliskt lyte utan en av vissa organiska betingelser skapad abnorm sinnesart och rubbning av det normala driftlivet.» Dessa rent organiska betingelser för homosexualitet voro närmare skildrade uti en motionen som bilaga bifogad uppsats med titeln:»Om homosexualitet», skriven av en — enligt vad professorn i psykiatri vid universitetet i Uppsala Bernhard Jacobowsky uti en i motionen intagen skrivelse intygar — på området synbarligen mycket sakkunnig person. Uti denna uppsats framhålles att homosexualiteten beror på en medfödd, säregen form av könskörtlarnas inresekretoriska verksamhet, i det att de s. k. pubertetscellerna — fl—410132

vilka till blodet avsöndra ett ämne, s. k. hormon, som är olika för de olika könen och genom inverkan på nervsystemet utövar sitt inflytande på driftlivet och kroppsutvecklingen — äro olika hos de olika könen men hos den homosexuelle mannen äro av samma slag eller i varje fall avsöndra samma hormon, som vanligen finnes endast hos det motsatta könet. Inför all denna vetenskapliga utredning blev det inom första lagutskottet en välvillig inställning till motionen — varom jag har personlig erfarenhet, då jag deltog i utskottets behandling av ärendet — men fann utskottet att motionen icke behövde föranleda någon åtgärd, enär Kungl. Maj :t genom beslut den 16 december 1932 bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla professor Ragnar Bergendal att i egenskap av sakkunnig inom departementet biträda med utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens område, gällande bland annat strafflagens 18 kap. 10 §. I det betänkande, som denna sakkunnigberedning — i vilken på grund av särskilda bemyndiganden även hovrättsassessor Gunnar Lindskog och överläkaren docenten Torsten Sondén deltogo — den 31 december 1935 avgav (Statens offentl. utredn. 1935:68), följdes också de uti Lundstedts motion framlagda synpunkterna — med den ändring dock, att st raff bar het skulle inträda, då den homosexuelles sexualobjekt vore under 20 år (medan gränsen härför i motionen hade satts vid 18 år), varjämte den föreslagna paragrafen erhållit det tillägg, att det vore straffbart, om befattningshavare vid olika inrättningar övade otukt med någon å inrättningen intagen person av samma kön, oberoende av dennes ålder. Innan detta sakkunnigbetänkande hade publicerats, hade medicinalstyrelsen i den 24 oktober 1935 avgivet yttrande rörande den ovannämnda motionen gjort sig till tolk för den uppfattningen, att 10 § i strafflagens IS kap. helt borde strykas, då en homosexuell handling aldrig borde bli föremål för rättsligt förfarande utan omhändertagande å sinnessjukhus med skyddsförvaring under betryggande former utan föregående åtal inför domstol omedelbart borde ske i varje fall av homosexuella genitalaggressioner, där sexualobjektets ålder ej uppnått 20 år. Med den motiveringen, att homosexualiteten är beroende på en såväl somatiskt som psykiskt betingad abnormitet, ett avvikande från typen, som med hänsyn till sina yttringar under de här avsedda förhållandena torde böra jämställas med sinnessjukdom, föreslog medicinalstyrelsen att reglerandet av den samhällets åtgärd, som i fall av här avhandlade art blir av nöden, måtte ske genom vissa ändringar i sinnessjuklagen, bestående uti dels ett tillägg till 6 §, enligt vilket den skyldighet att bereda vård åt sinnessjuk, som åligger vissa personer och myndigheter, skulle utsträckas att gälla omhändertagande av den, som förövat otukt med person under 20 år av samma kön, dels en ändring i 18 § av innebörd att utskrivning av de sålunda på sinnessjukhus intagna homosexuella skulle, i likhet med vad som nu gäller för kriminalpatienter och vissa andra samhällsfarliga sinnessjuka, endast få ske efter beslut av sinnessjuknämnden. Detta radikala förslag, att en var, som övar otukt av något slag med likkönad person under 20 år, omedelbart bör intagas å sinnessjukhus, motive-

7 rade medicinalstyrelsen alltså därmed att homosexualiteten är en biologiskt betingad men socialt anormal företeelse. Mot den principen att straff för homosexuella handlingar, som innebära skada för andra personer, bör ersättas med skyddsåtgärd, kan enligt min mening ingen invändning göras, när fråga är om en utpräglat homosexuell, enär en dylik individ — på grund av den naturens nyck att han fått det motsatta könets pubertetsceller i sitt könsorgan — kan bli förälskad allenast uti en person av samma kön, medan han omöjligt kan få något erotiskt intresse för en person av motsatta könet utan tanken på sexualförbindelse med sådan rent av kan väcka äckel och avsky. Med hänsyn till recidivrisken är det ju fullkomligt meningslöst att för en homosexuell handling döma en dylik utpräglat homosexuell individ till straff för viss tid utan efterföljande skyddsåtgärd. Från den tid jag tjänstgjorde som läkare å sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Långholmen, erinrar jag mig också ett fall, där jag förordnades företaga rättspsykiatrisk undersökning, gällande en utpräglat homosexuell man av den asociala typen, vilken upprepade gånger hade blivit dömd för otukt med ynglingar och då ånyo var tilltalad för samma brott (jämte stöld, för vilket brott han ävenledes upprepade gånger hade blivit dömd). Omhändertagande å lämplig anstalt för obestämd tid är naturligtvis i ett dylikt fall den enda rationella behandlingen. Som professorn i psykiatri vid Karolinska institutet Viktor Wigert i sin så utmärkt klarläggande framställning om »Homosexualiteten ur medicinsk synpunkt» — vilken framställning var bifogad medicinalstyrelsens ovannämnda yttrande i ärendet och är tryckt som bilaga till sakkunnigbetänkandet i frågan (S. O. U. 1935: 68) — framhöll, höra emellertid visst icke alla, som begå homosexuella handlingar, till den utpräglat homosexuella typen, utan finnes bland dem många s. k. bisexuella, d. v. s. personer, vilkas dragning till det ena eller andra könet är ungefär likvärdig, så att sexualdriften kan tillfredsställas såväl med likkönade som med olikkönade. Det synes mig vara diskutabelt, om verkligen en bisexuell man, som på grund av tillfällig bristande tillgång på kvinnligt sexualobjekt, gör sig skyldig till otukt med en yngling, automatiskt skall intagas å sinnessjukhus utan att någon annan reaktivatgard ens tages under övervägande. I sitt den 20 november 1937 vid gemensamt sammanträde av Gävleborgs läns juristförening och Gästriklands lakarforening hållna föredrag om »Den rättspsykiatriska bedömningen av homosexuella» 1 framhåller professor Wigert också, att den abnormitet, som betingar homosexualiteten, kan vara graduellt mycket olika utvecklad och att det utan tvekan finnes fall, där det är både teoretiskt och praktiskt riktigast att tillämpa strafflagens 5 kap. 6 §. Dock tillägger han därvid, att detta särskilt ar forhållandet, så länge kriminaliseringen av homosexuella förbindelser mellan vuxna upprätthålles. Docenten Torsten Sondén, vilken — såsom ovan nämnts — var med i sakkunnigberedningen för denna fråga, har däremot deklarerat den ståndpunk1

Publicerat i Social-Medicinsk Tidskrift N:o 1 år 1938.

ten, att psykopaterna — till vilka även de homosexuella höra, i det att med psykopati menas abnorm personlighet — principiellt böra behandlas med samhällets vanliga reaktivåtgärder mot dem, som begå brott, såsom frihetsstraff, villkorlig dom, o. s. v. Som redan framhållits är emellertid en reaktivåtgärd, som består uti omhändertagande i fängelse under en viss till dagen från början bestämd tid utan efterföljande skyddsåtgärd absolut irrationell, när fråga är om en utpräglat homosexuell, om en person alltså, vilkens abnorma sexualdrift är medfödd och sålunda kvarstår oförändrad den dagen han lämnar fängelset för att återfå sin fulla frihet. Att den enda rationella behandlingen i dylika fall är omhändertagande å lämplig anstalt på obestämd tid, vilken bestämmes efter individuell prövning i varje särskilt fall, med efterföljande skyddsåtgärd i form av lämplig tillsyn, därom torde det inom vår sinnessjukläkarkår numera råda en ganska enig mening. Den av docenten Torsten Sondén deklarerade ståndpunkten är sålunda alls icke uttryck för den allmänna opinionen inom denna kår. Ett avståndtagande från docenten Sondéns extrema ståndpunkt i fråga om den rättsliga behandlingen av homosexuella, som icke äro sinnessjuka eller sinnesslöa, behöver emellertid i och för sig icke innebära någon anslutning till den av medicinalstyrelsen förfäktade i andra riktningen extrema ståndpunkten att en var, som begår homosexuell handling med den, som ej fyllt 20 år, automatiskt bör intagas å sinnessjukhus. För min del kan jag icke finna det vara berättigat att å de bisexuella helt schablonmässigt tillämpa denna princip, då det i dylikt fall understundom torde kunna vara nog med en villkorlig dom. För övrigt kan det — såsom både i professor Wigerts artikel i ärendet och i sakkunnigbetänkandet framhålles — förekomma, att även personer med normal könsdrift under vissa omständigheter (exempelvis om de under längre tid äro avstängda från det andra könet) begå en homosexuell handling, och det vore väl dock ingen mening uti att intaga en sådan brottsling, som varken är sinnessjuk, sinnesslö eller behäftad med någon abnorm könsdrift, å sinnessjukhus i stället för att döma honom till straff. Då det alltså står klart för mig, att det för den rättsliga behandlingen icke kan vara nog med att det är bevisat, att en homosexuell handling med ungdom under 20 år blivit begången, utan att det för bestämmande av den lämpligaste reaktivåtgärden erfordras att taga hänsyn till arten och graden av homosexualiteten hos den, som gjort sig skyldig till en sådan handling, har jag ansett att den utredning, som av mig begärts, framför allt borde byggas på en redogörelse för homosexualitetens art hos de under en viss tidsperiod för homosexuell handling tilltalade, vilka blivit föremål för yttrande av medicinalstyrelsen. Jag har därför genomgått undersökningsläkarnas utlåtanden rörande alla för homosexuella handlingar tilltalade, beträffande vilka medicinalstyrelsen under åren 1932—1939 avgivit yttrande. Jag har med avsikt ej nöjt mig med de 4 år, som vid avslutandet av materialstudiet hade förflutit, sedan medicinalstyrelsen framlade sitt ovannämnda förslag, utan även genomgått fallen av ovannämnda art för de 4 närmast föregående åren för att få närmare kännedom om, i vad m å n det sedan dess uti medicinal-

9 styrelsens rådgivning till domstolarna rörande behandlingen av för homosexuell handling tilltalade skett någon förändring. I här bifogade Bil 1, innehållande en förteckning i tidsföljd över alla för homosexuell handling tilltalade, beträffande vilka medicinalstyrelsen under åren 1932—1939 avgivit yttrande, har jag — till frågans belysning — i korthet angivit homosexualitetens art och grad, varjämte jag lämnat meddelande om vilken behandling som tillstyrkts av såväl undersökningsläkaren som medicinalstyrelsen. Som av denna förteckning framgår, har antalet yttranden rörande homosexuella, som medicinalstyrelsen avgivit under åren 1932—1939, utgjort 88, därav under år 1932 11 under år 1936 22 » * 1933 5 » » 1937 18 » » 1934 1 » » 1938 13 » » 1935 3 » » 1939 15 Ett studium av de upplysningar, som uti denna förteckning äro lämnade rörande varje enskilt fall, utvisar att antalet utpräglat homosexuella utgjort 25 bisexuella (inräknat en 17-årig yngling med ännu ej fullt differentierad könsdrift) 33 övervägande eller helt heterosexuella 18 sinnesslöa (d. v. s. med intelligenskvot under 70 %) 8 sinnessjuka (schizophreni resp. senil demens) 2 Summa

86 Tvenne för homosexuella handlingar åtalade, vilka förnekade brottet och överhuvud taget icke ville vidkännas några homosexuella tendenser samt i sista instans blevo frikända på grund av bristande bevisning, äro ej medtagna i denna tablå. Med tillämpande av den av docenten Sondén deklarerade ståndpunkten, att inga andra homosexuella än sinnessjuka och sinnesslöa böra för begångna homosexuella handlingar förklaras straffria, borde detta alltså ha skett endast i fråga om ett 10-tal av alla de för homosexuell handling tilltalade, beträffande vilka medicinalstyrelsen under åren 1932—1939 avgivit yttrande, medan alla de andra av dessa, vilka hade gjort sig skyldiga till homosexuell handling med ungdom under 20 år, skulle ha dömts enligt strafflagens bestämmelser. Att sådant förfarande icke hade kunnat betecknas som »rationella åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfärliga yttringar», ligger i sakens natur. Å andra sidan kan jag — som redan antytts — icke finna, att den av medicinalstyrelsen för dess förslag anförda motiveringen kan ha giltighet för andra än de utpräglat homosexuella och sådana bisexuella, som ursprungligen varit mera övervägande heterosexuella men hos vilka homosexualiteten först vid högre ålder i samband med en begynnande arterioscleros blivit mera markerad. I dylika fall — varpå flera exempel finnas i min förteckning — torde man nämligen med den fortskridande ålderdomen ha att räkna med ett allt starkare fixerande av de homosexuella tendenserna, varför utsikten att medelst straff

LO kunna påverka till avstående från ett abnormt sexualliv här torde vara lika utsiktslöst som beträffande ab origine utpräglat homosexuella. All förhoppning härutinnan torde däremot icke behöva vara alldeles utesluten, när fråga är om bisexuella män, vilka »lika gärna» hava sexualumgänge med kvinnokönet som med det egna könet, och än mer finnes det väl skäl att låta samhällets reaktivåtgärd utgöras av straffbehandling — må vara med hänsyn till abnormiteten med tillämpning av 6 § i strafflagens 5 § — i fråga om sådana män, som äro övervägande heterosexuella men dock så mycket bisexuella, att de vid bristande tillgång på kvinnligt sexualobjekt nöja sig med att tillfredsställa sin könsdrift genom homosexuell handling. I dylika fall torde nog villkorlig dom ofta vara den lämpligaste reaktivåtgärden, om denna — som väl självklart är i ett dylikt fall — kombineras med föreskrift om 3-årig övervakning. Då antalet utpräglat homosexuella utgjort en ringa minoritet — endast 25 av 88 — av de för homosexuell handling tilltalade, om vilka medicinalstyrelsen under ovannämnda tidsperiod avgivit utlåtande, medan de bisexuella utgjort den största gruppen och antalet övervägande eller helt heterosexuella, för vilka vård å sinnessjukhus enligt mitt förmenande omöjligen kan vara indicerad, uppgått till icke mindre än 18, ligger häri tillräcklig anledning för mig att icke kunna ansluta mig till medicinalstyrelsens förslag i frågan. För närmare åskådliggörande av resultatet av den rättspsykiatriska undersökningen av för homosexuell handling tilltalade, rörande vilka medicinalstyrelsen under åren 1932—1939 avgivit yttrande, har jag på basen av den förteckning, som Bil. 1 innehåller, utarbetat den här som Bil. 2 bifogade redogörelsen, vilken erhållit formen av särskilda tablåer, alltefter innebörden av medicinalstyrelsens yttrande och formen för domstolens avgörande. Den första tablån innehåller sålunda en förteckning över de fall, beträffande vilka medicinalstyrelsen ansett att varken 5 § eller 6 § i strafflagens 5 kap. borde tillämpas, den andra tablån en förteckning över de fall, där medicinalstyrelsen tillstyrkt tillämpandet av 6 § i strafflagens 5 kap., den tredje tablån en förteckning över de fall, där medicinalstyrelsen tillstyrkt tillämpandet av 5 § i strafflagens 5 kap. med förklaring att behov av vård å sinnessjukhus 1 förelåge samt domstolen följt medicinalstyrelsen, den fjärde tablån en förteckning över de fall, där medicinalstyrelsen tillstyrkt tillämpandet av 5 § i strafflagens 5 kap. med förklaring att behov av vård å sinnessjukhus ej förelåge samt domstolen följt medicinalstyrelsen, den femte tablån en förteckning över de fall, där medicinalstyrelsen tillstyrkt tillämpande av 5 § i strafflagens 5 kap. men domstolen likväl dömt till straff, och den sjätte tablån förteckning över de fall, där domstol, efter det medicinalstyrelsen avgivit utlåtande, frikänt på grund av bristande bevisning. En sammanställning av innehållet uti dessa tablåer ger det å vidstående tablå angivna resultatet rörande innebörden av medicinalstyrelsens yttran1

Anstalterna för asociala imbecilla häri inräknade, enär de äro förklarade vara sinnessjukhus för att sinnessjuklagstiftningens bestämmelser må vara tillämpliga å dem.

11 År 1939 T-l

<X>

Tfl

CN»

1 s UlX

År 1937

»-t

i a

År 1936

t - t—

Ttl

År 1938

1 1

1 År 1937

| g

11 11 1^

Åren 1932—1935 ii)

ti £ E ä •tJ C o ra

35 "

Pil

År 1936

CM •*

1 rt

Åren 1932-1935

4-> O)

I *

År 1937 År 1636

t/5

År 1938

1 °

År 1937

År 1936

4->

fi|5

sT "* 1 *" 1 rt 1 °° C* CN« 1 3

i—I

Tf!

År 1937

•4-1

År 19*8

*'B3a

J3go

( . ' * : : 0 .M to

JR ra S . * •£ - ^

""35,2 S ^ 2 c » w

b a

'% § g .SP s -Q 2 "fl "^ " " >v c

-i—s

=5 o

T3 O « g

Qg5*i

I I

"fel C09

År 1936 Åren 1932-1935

« tu ?

- S •« > • C ^ 2 Q Ö ^ ^ r c tu SM t o * o > Q C

År 1937 35 ,o

£ _ ra «

-r t- ra -5 X5 p -o 35

> ^fl G O 'A T< l-> A CÖ 45 tu ]2, C to <u ^ T : „ « M to C =5 CQ co •£ _op O) .3 3 fl£ G -.

År 1939

^ so -C

"S F Hf ra « ra S 35 -A o)fl to o C n " o

Åren 19*2—1935

S T3 S _ « o Q tu ^ .O. _-!>

År 1936 9

G tu C O . ^ S " " « r- C v tu 43

År 1938 kl

ra *o , ^Ä ™ J tfl ^ ^ C i- ^ C « £ m

Åren 1932—1935 År 1939

4sJ

g o

g o S c .SP „!,«

fe c S o

,—i

Ö ^

År 1939

—i

>"-"a r-i

Åren 1932-1935 eeo^s "G .fe,

c o > 'b 5 fe S g C 2 O "O >,••

-2

År 1938 +-> Cl} r .

"sa

.5 3 <8u 333 <^ t, Ss — .a

«-3

• g i - OJ o 3 -G 3 to >> to C

—

År 1939 3

» B •/ £ "ra

1 CM ca

" - S o

i a

År 1939

"**> fe 33

ra -3 C a <o J? to 5 CJ *-> -ö > 3

År 1938

GS»

I I

•§ S 2 .S ts ål

i> o ra 3 U tu

= =

-1

• 73

R tU 73

g et GG

tt ös •c

> «

o. '/ fe^ >^ b pq O

13 72 E

°=3 3 3

> "fl 3,

id g «i •m O 3

OD O : « t«

^ : r tc o

sir"& 3 a s

• 75

O G

o ra 3 00 c a ^ u g " - •£ ^ So öc_op O D Q ra « o S°ra 7^

t>J

-m

•ra

fl -^ 00 I

7c c;

3 r/l

G 1/5

i 33 fl

° 33 C J ^

ra .SP-o | £ -A ra g?7: Q T 3 Sto /i*

i-»

*-*

r H t-5*

r-<

12 den, fördelade å de i psykiskt hänseende olika grupperna bland de för homosexuell handling tilltalade — utpräglat homosexuella, bisexuella, övervägande eller helt heterosexuella, utpräglat sinnesslöa och sinnessjuka — vilket resultat återgives i olika rubriker, en omfattande åren 1932—1935 men en särskild för ett var av åren 1936 till och med 1939. De två, som blevo frikända på grund av bristande bevisning, ha ej kunnat medtagas i denna tablå, då det ej förelåg någon bevisning i vad mån de voro homosexuella och de själva helt och hållet förnekade homosexualitet. Som tablån utvisar har medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd efter medicinalstyrelsens ovannämnda principförklaring den 24 oktober 1935 otvivelaktigt intagit en något ändrad ståndpunkt ifråga om den straffrättsliga behandlingen av för homosexuell handling tilltalade. Före år 1936 uttalade sålunda medicinalstyrelsen beträffande flera härför tilltalade den uppfattningen, att varken 5 § eller 6 § i strafflagens 5 kap. borde tillämpas, medan under de närmast följande åren sådant utlåtande icke avgavs i något dylikt fall, och bland de för homosexuell handling tilltalade, vilka medicinalstyrelsen i under tidsperioden 1932—1935 avgivna utlåtanden rörande för homosexuell handling tilltalade ansett böra behandlas såsom i »lagens mening fullt tillräkneliga» — i själva verket voro yttrandena under nämnda tidsperiod av denna art begränsade till åren 1932 och 1933 — funnos icke endast övervägande heterosexuella (till antalet 2) och bisexuella (till antalet 4) utan även utpräglat homosexuella (till antalet 2), vilka sistnämnda emellertid båda fingo villkorlig dom, varmed vanns att de under en 3-års period kommo under övervakning. Av intresse kan vara att nämna, att — såsom av tablån nr 1 i bilaga 2 framgår — undersökningsläkarna endast i 2 av dessa 8 fall, gällande en övervägande heterosexuell och en bisexuell, hade uttalat samma uppfattning, som den medicinalstyrelsen sedan gav uttryck åt, i det att de i fråga om en bisexuell hade tillstyrkt tillämpandet av 6 § och beträffande två bisexuella tillstyrkt tillämpandet av 5 § under förklaring att det emellertid ej förelåge behov av vård å sinnessjukhus samt i fråga om den ene av de två utpräglat homosexuella hade tillstyrkt 6 § och beträffande den andre av dem tillstyrkt 5 § med straffets ersättande av psykoanalytisk behandling utan intagande å sinnessjukhus. Vidare hade — såsom av tablån nr 2 i bilaga 2 framgår — i de 2 fall, där för homosexuell handling tilltalad under tidsperioden 1932—1935 (i själva verket under år 1932) av medicinalstyrelsen ansetts böra dömas med tillämpning av 6 § i strafflagens 5 kap., endast i det ena fallet undersökningsläkaren uttalat sig i samma riktning, medan undersökningsläkaren i det andra fallet hade tillstyrkt tillämpning av 5 §. Som synes hade medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd sålunda under åren 1932 och 1933 i flera fall, där den ej anslutit sig till undersökningsläkarens utlåtande, ändrat detta »i riktning mot större tillräknelighet». Emellertid hade medicinalstyrelsen dock icke före 1936 intagit den exklusiva (av docenten Sondén numera förordade) ståndpunkten, att 5 § i strafflagens 5 kap. ej borde tillämpas å andra för homosexuell gärning tilltalade än sådana, som vore sinnessjuka eller utpräglat sinnesslöa.

13 Sålunda tillstyrkte medicinalstyrelsen — såsom av tablån nr 3 i bilaga 2 framgår — under tidsperioden 1932—1935 tillämpning av 5 § i fråga om 5 för homosexuell handling tilltalade, som ej voro vare sig sinnessjuka, sinnesslöa eller höggradigt debila, och funnos bland dessa fem två, som voro bisexuella, och tre, som voro utpräglat homosexuella. En av dessa sistnämnda gällde en alkoholist, som i ett patologiskt rustillstånd hade bedrivit otukt (in ore) med en 10-årig pojke, en annan av dem företedde en praesenil arterioscleros (som emellertid ej alls hade karaktären av »sinnessjukdom») och om den tredje är upplyst, att han förut hade för homosexuell handling blivit dömd utan att vare sig 5 § eller 6 § blivit tillämpad men domen varit villkorlig och han under övervakningstiden åter begått samma brott. Vad åter de 2 ifrågavarande bisexuella beträffar, hade de bägge förut undergått straffarbete men efter frigivningen fortsatt med homosexuella handlingar — den ene enär hustrun icke vidare velat fortsätta med den äktenskapliga sammanlevnaden, den andre enär dragningen till pojkar med åren blivit allt större — han hade med andra ord efter hand blivit alltmer övervägande homosexuell. Medicinalstyrelsen synes sålunda före sin principdeklaration i frågan den 24 oktober 1935 hava tillämpat den principen att till en början tillstyrka att den homosexuelle, som tilltalats för att han tillfredsställt sin könsdrift på det för honom naturliga sättet, domes till straff, vare sig i vanlig ordning eller med strafflindring jämlikt 6 § i strafflagens 5 kap., för att, sedan det i det enskilda fallet visat sig att denna metod icke varit någon ändamålsenlig åtgärd för bekämpandet av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar, övergå till den i detta hänseende mera rationella metoden att tillstyrka tillämpandet av 5 § i strafflagens 5 kap. med förklaring att det förelåge behov av vård å sinnessjukhus, som då — i händelse domstolens utslag komme att lyda å straffrihet — jämlikt gällande sinessjuklag i fråga om häktad automatiskt kom till stånd och ifråga om icke häktad efter ansökan av vederbörande länsstyrelse. Helt konsekvent ifråga om tillstyrkan av tillämpning av 5 § i strafflagens 5 kap. å den för homosexuell handling tilltalade blev medicinalstyrelsen dock ej efter sin ovannämnda deklaration att åtal aldrig borde anställas mot någon, som begått en homosexuell handling, utan att den, som gjort sig skyl* dig till sådan mot ungdom under 20 år, utan vidare skulle automatiskt intagas å sinnessjukhus. Visserligen uttalade sig medicinalstyrelsen under de efter utfärdandet av denna sin deklaration närmast följande åren (1936— 1938) aldrig någon gång för att en för homosexuell handling tilltalad skulle dömas i vanlig ordning, men väl förekom under nämnda tidsperiod — må vara endast i mera enstaka undantagsfall — att medicinalstyrelsen tillstyrkte, att en härför tilltalad måtte dömas med tillämpning av 6 § i strafflagens 5 kap. Vad år 1936 beträffar, gällde detta sålunda — frånsett en heterosexuell, vilkens medverkan till homosexuell handling enligt sakkunnigberedningens lagförslag icke skulle ha varit brottslig, i det att han låtit förmå sig till akten av homosexuella män sedan han först av dem blivit bjuden på alkohol, så att f 2—410132

14 han befann sig i onyktert tillstånd — icke endast en bisexuell utan även tvenne utpräglat homosexuella, av vilka den ene liksom även den här ifrågavarande bisexuelle fick villkorlig dom. Av intresse kan vara att nämna, att undersökningsläkarna i sina utlåtanden rörande dessa två utpräglat homosexuella däremot hade följt den av medicinalstyrelsen i dess ovannämnda skrivelse den 24 oktober 1935 uttalade principen och tillstyrkt tillämpning av 5 § i strafflagens 5 kap. Under åren 1937 och 1938 tillstyrkte medicinalstyrelsen emellertid tillämpning av 6 § endast i sådana fall, där den homosexuella handlingen enligt sakkunnigberedningens lagförslag icke skulle h a varit brottslig, gällande detta om en bisexuell, vilken erhöll villkorlig dom, och tre heterosexuella, vilka sistnämnda samtliga — efter att ha blivit bjudna på sprit, så att de voro mer eller mindre onyktra — stått homosexuella män till tjänst i sexuellt avseende. Av dessa tre heterosexuella blevo de två dömda till kortare fängelsestraff (3 resp. 2 månader), den tredje däremot allenast till böter. I det stora flertalet fall, där medicinalstyrelsen under åren 1936—1939 hade att avgiva yttrande rörande för homosexuell handling tilltalad, gick yttrandet emellertid ut på en tillstyrkan att tillämpa 5 § i strafflagens 5 kap. Detta gällde sålunda under år 1936 — frånsett 2 sinnesslöa — i fråga om 5 utpräglat homosexuella (av vilka de 2 emellertid blevo dömda, fast endast villkorligt), 6 bisexuella (av vilka likaledes 2 blevo dömda, fast endast villkorligt) och 3 heterosexuella, av vilka en var höggradigt debil (med endast 78 °/o intelligenskvot) och de två andra alkoholister. Av dessa sistnämnda hade den ene endast vid ett enda tillfälle gjort sig skyldig till homosexuell handling (med en 17-årig yngling) och den andre likaledes endast under alkoholens inverkan fått homosexuella tendenser, därvid han använde sig av pojkar. Vad dr 1937 beträffar tillstyrkte medicinalstyrelsen under det året tillämpning av 5 § i strafflagens 5 kap. — frånsett 1 sinnesslö — i fråga om 14 för homosexuell handling tilltalade, däribland 8 utpräglat homosexuella, 5 bisexuella (av vilka de 2 emellertid blevo dömda, fast endast villkorligt) och 1 heterosexuell, vilken emellertid stod på gränsen till sinnesslöhet, i det han hade en intelligenskvot å allenast 70 °/o, och under år 1938 gjorde medicinalstyrelsen samma tillstyrkan — frånsett 1 sinnesslö — ifråga om 10 för homosexuella handlingar tilltalade, därav 1 utpräglat homosexuell, 6 bisexuella och 3 övervägande heterosexuella, av vilka en var invalid efter barnförlamning och på grund av lamhet var oförmögen till normalt könsumgänge och därför kommit på tanken att masturbera med pojkar, en annan, vilken vid ett enda tillfälle i onyktert tillstånd hade gjort sig skyldig till homosexuell handling (med en 11-årig pojke), var alkoholist, varför alkoholistvård ansågs lämpligare än fängelsestraff, och den tredje själv ej hade tagit något initiativ till den homosexuella handlingen utan på grund av ekonomiskt nödläge hade låtit förmå sig att mot pekuniär ersättning stå en homosexuell högt uppsatt person till tjänst. Vad beträffar den sistnämnde, vilkens medverkan till homosexuell handling ju enligt sakkunnigberedningens lagförslag icke skulle ha varit brottsligt (och vilken för övrigt blev dömd, fast en-

15 dast villkorligt), hade medicinalstyrelsen förklarat att han icke vore i behov av vård å sinnessjukhus. Eljest är det anmärkningsvärt att medicinalstyrelsen under tiden efter det sakkunnigberedningen framlagt sitt ovannämnda lagförslag rörande flera, som tilltalats för homosexuell handling, vilken enligt detta förslag icke skulle vara brottslig, förklarat att de — trots frånvaron av såväl sinnessjukdom som sinnesslöhet och mera höggradig debilitet — vore i behov av vård å sinnessjukhus och sålunda förordat frihetsförlust för dem. Av intresse kan vara att nämna att undersökningsläkarna i några av dessa fall icke hade tillstyrkt tillämpning av 5 § i strafflagens 5 kap. Vad beträffar medicinalstyrelsens under år 1939 avgivna yttranden rörande för homosexuell handling tilltalade, till antalet 15, förordades tillämpning av 5 § i strafflagens 5 kap. — frånsett en sinnessjuk — i 8 fall, därav 2 gällande utpräglat homosexuella (av vilka den ene emellertid blev dömd, fast endast villkorligt), 5 bisexuella och 1 heterosexuell. Denne sistnämnde var t.n höggradig psykopat, vilken endast under perioder av bristande psykisk jämvikt, alltså i ett mera sjukligt tillstånd, fick homosexuella tendenser. Av de 6 under år 1939 förekommande fall, i vilka medicinalstyrelsen ej förordade straffriförklaring, gällde de två homosexuell handling, som enligt sakkunnigberedningens förslag ej skulle varit brottslig. I båda dessa fall tillstyrkte medicinalstyrelsen tillämpning av 6 § i strafflagens 5 kap. med resultat att endast böter blevo utdömda i dessa två fall. I de övriga 4 av dessa fall skulle emellertid den åtalade homosexuella handlingen enligt sakkunnigberedningens förslag ha varit brottslig. I två av dessa fall tillstyrkte medicinalstyrelsen jämväl tillämpandet av 6 § i strafflagens 5 kap., gällande detta tvenne bisexuella, av vilka den ene långa tider icke hade tillfälle att få kvinnligt sexualobjekt, medan den andre i samband med kroppslig sjukdom, som nedsatte sexualdriften, fick alltmer benägenhet för mutuell masturbation. Båda dessa fingo villkorlig dom. Beträffande de två återstående fallen hade medicinalstyrelsen — i anslutning till den av undersökningsläkarna uttalade uppfattningen — ansett, att varken 5 § eller 6 § i strafflagens 5 kap. borde tillämpas, vilket såtillvida var överraskande som medicinalstyrelsen då ej sedan år 1933 hade avgivit något utlåtande av dylikt innehåll rörande någon för homosexuell handling tilltalad. Enligt mitt förmenande var det emellertid i dessa två fall mycket rimligt, att straff i vanlig ordning tillstyrktes, då ingen av dessa två tilltalade egentligen hade någon sjuklig könsdrift utan båda voro övervägande heterosexuella, men hade den ene av dem — vilken tidigare hade haft ett stort antal kvinnoförbindelser, ibland t. o. m. flera samtidigt, men nu förälskat sig i en flicka, med vilken han emellertid ännu ej börjat sexualförbindelse — under denna period på några veckor, då han levat abstinent ifråga om kvinnor, några gånger gjort sig skyldig till homosexuella handlingar med en 16-årig yngling, medan den andre av dem var en övervägande heterosexuell 17-årig yngling, vilken — enligt egen utsago — vida hellre skulle velat ha en flicka men i brist på tillgång å sådan tillfredsställt sin uppvaknande könsdrift genom homosexuella handlingar med pojkar. Som av den här lämnade redogörelsen framgår, har medicinalstyrelsens

IG rättspsykiatriska nämnd — och enligt mitt förmenande på goda grunder — icke följt den av medicinalstyrelsen i dess skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t den 24 oktober 1935 deklarerade principen, att en var för homosexuell handling med ungdom under 20 år tilltalad skulle — utan föregående åtal — automatiskt intagas å sinnessjukhus, utan i flera fall av sådant art tillstyrkt straffs utdömande, må vara i allmänhet (fast icke alltid) med tillämpande av 6 § i strafflagens 5 kap. / själva verket är sålunda medicinalstyrelsen® ifrågavarande förslag icke längre aktuellt, då det ju icke kan vara fråga om att tillstyrka detsamma, när erfarenheten visat, att medicinalstyrelsen själv ej ansett sig kunna följa den princip, på vilken förslaget var byggt. Emellertid har förslagets framläggande otvivelaktigt haft det goda med sig, att uppmärksamheten blivit riktad på vikten av att ab origine utpräglat homosexuella och bisexuella, som med årens lopp förete en alltmer tilltagande homosexualitet, redan första gången de bli tilltalade för homosexuell handling bli straffriförklarade och omhändertagna inom sinnessjukvården, så att det icke — såsom tidigare synes ha varit brukligt — till en början försökes med straff och, först sedan denna metod visat sig oduglig, den ovannämnda, för bekämpandet av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar mera rationella metoden blir tillämpad. Nu har emellertid docenten Torsten Sonden uti en i Social Tidskrift, n:o 11, år 1935 publicerad artikel om »Behandlingen av asociala homosexuella» velat göra gällande, att det är en felaktig medicinsk behandling att intaga den homosexuelle på sinnessjukhus, enär h a n då ryckes bort från sitt arbetsfält och från sina anhöriga och hans redan förut starka känsla av att vara »märkt» på grund av sitt lyte ytterligare inpräglas genom interneringen på sinnessjukhus och — framför allt — i den instängda dagliga samvaron med andra män utsattes just för de frestelser, som han skulle skyddas för. Härtill är först och främst att säga, att även vid längre fängelsestraff — och bland de för homosexuell handling tilltalade, rörande vilka medicinalstyrelsen under den tidsrymd min utredning omfattar avgivit utlåtande, finnas de, som blevo dömda till straffarbete i åratal, ja i fråga om en ända till 4 år — blir ju den homosexuelle ryckt bort från sitt arbetsfält, vartill i dylikt fall tillkommer den stora olägenheten, att han skall frigivas på en viss bestämd dag alldeles oberoende av utsikterna att just då kunna få något arbete att försörja sig på, medan en utskrivning från sinnessjukhus givetvis anpassas efter möjligheterna härför, vilka utforskas genom noggranna förberedelser, för vilket ändamål det ju numera finnes hjälpverksamhet vid varje sinnessjukhus. Vidare medför vistelsen å sinnessjukhus framför straffs avtjänande — vilket ju, frånsett den korta tiden för eventuell villkorlig frigivning, innebär full och oinskränkt frihet — den stora fördelen, att utskrivningen kan ske på försök huru länge som helst (beslutad för ett år i sänder) med föreskrivandet av bestämda villkor, till vilka — när fråga är om en homosexuell — givetvis bör höra anordnandet av en viss övervakning, eventuellt i samband med andra föreskrifter rörande miljöförhållandena. Detta är ju från profylaktisk synpunkt av den allra största betydelse.

17 I detta sammanhang må särskilt framhållas, att intagning å sinnessjukhus av den för homosexuell handling straffriförklarade alls icke brukat innebära hans kvarhållande å detta för hans återstående levnad, utan har försöksutskrivning i regel ägt m m efter längre eller kortare tid — ofta efter ganska kort tid. Av 43 för homosexuell handling tilltalade, vilka under åren 1932— 1939 blivit efter straffriförklaring intagna å sinnessjukhus (inkl. anstalt för asociala imbecilla), finnas sålunda numera ej mer än 10 kvar å anstalten, däribland en imbecill, en av senil demens lidande, en arterisklerotiker, en epileptiker och en epileptoid psykopat. De återstående av dessa tio äro' sådana, som relativt nyligen blivit intagna å sinnessjukhus. Av de återstående 33 hade icke mindre än ungefär hälften blivit försöksutskrivna efter kortare vårdtid än ett år, därav flera efter endast några få månader, och endast ett ringa fåtal hade fått stanna å sinnessjukhuset över 2 år. Av de 33, som sålunda fått återvända till samhället, äro de 21 fortfarande försöksutskrivna, medan 12 efter längre övervakningstid blivit definitivt utskrivna. Det torde väl vara ganska uppenbart, att denna metod med noggrann individuell prövning rörande behandlingen i varje särskilt fall är mera ändamålsenlig för bekämpandet av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar än ett tidsbestämt straff med efterföljande fullständig frihet. I övrigt må här särskilt framhållas att medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd under senare år alltmer beaktat just de ovannämnda, av docenten Sondén framförda olägenheterna för den homosexuelle av att vistas å sinnessjukhus. Under åren 1937—1939 har medicinalstyrelsen sålunda i fråga om icke mindre än 13 för homosexuell handling tilltalade i samband med tillstyrkan av 5 § i strafflagens 5 kap. förklarat, att vård å sinnessjukhus ej vore behövlig utan att det vore tillräckligt med tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka, d. v. s. förordat att det redan från början vidtoges de anordningar, som eljest i fråga om homosexuella bruka vidtagas vid deras försöksutskrivning från sinnessjukhuset. Detta måtte väl vara även mera humant än fängelsestraff. (I 3 av dessa fall utdömdes dock sådant, i två av dem emellertid endast villkorligt.) Denna i hög grad tilltalande metod att utan intagande å något slag av anstalt — det må vara fängelse eller sinnessjukhus — söka åstadkomma skydd för homosexualitetens samhällsfarliga yttringar genom anordnande av erforderlig tillsyn över den homosexuelle ute i samhället, där han alltså kan fortsätta med sitt för livets uppehälle erforderliga arbete, innebär emellertid redan den en avvikelse från den av medicinalstyrelsen i meromnämnda skrivelse den 24 oktober 1935 deklarerade principen om omedelbart intagande å sinnessjukhus av en var, som begår homosexuell handling med ungdom under 20 år. I övrigt skulle ju tillämpandet av en sådan princip i praktiken icke utan vidare kunna genomföras, ty det måste ju dock föreligga bevisning för att sådan homosexuell handling verkligen blivit begången och härför kan det understundom behövas en ganska omfattande utredning. Som av tablå 6 i bilaga 2 framgår har det under den här avhandlade tidsperioden i ett fall förekommit, att för homosexuell handling tilltalad, vilken i av medicinal-

18 styrelsen avgivet yttrande förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, blivit frikänd på grund av bristande bevisning. Om nu åtal i ett dylikt fall icke skulle ha anställts, vem skulle det då tillkomma att avgöra, om det förelåge tillräcklig bevisning för en persons omhändertagande som samhällsfärlig homosexuell? Skulle polismyndighet eller den läkare, som hade att utfärda vårdattesten (vilken i övrigt hade måst få ett helt annat utseende än enligt det nu föreskrivna formuläret) vara den, som härvidlag skulle vara den avgörande? Jag tror att det står bäst i överensstämmelse med svensk rättsuppfattning, att sådant avgörande lägges i domstols händer. På alla de här ovan anförda skälen får jag sålunda avstyrka medicinalstyrelsens förslag om borttagandet av 10 § i strafflagens 18 kap. och dess ersättande med vissa ändringar i sinnessjuklagen och i stället tillstyrka sakkunnigberedningens förslag till ändring av 10 § i strafflagens 18 kap. Med den uppfattning jag har, att bästa sättet att bekämpa homosexualitetens samhällsfarliga yttringar är, att icke endast sinnessjuka och sinesslöa (inkl. höggradigt debila, som ej kunna reda sig själva ute i samhället) utan även alla utpräglat homosexuella och bisexuella, som med den tilltagande åldern bli alltmer homosexuella eller i sig själva äro mera psykopatiskt betonade, såsom epileptoida, hysteriska och sådana, som ha perioder av bristande psykisk jämvikt, o. s. v., på ena eller andra sättet bli omhändertagna inom sinnessjukvården, finner jag mig emellertid böra föreslå utvidgning av den i sinnessjuklagen intagna föreskriften om obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning, så att denna kommer att gälla alla för homosexuell handling tilltalade — eller n hellre alla för sedlighetsbrott överhuvud taget tilltalade, enär dylika dock höra till de mera abnorma brotten. Jag får alltså föreslå att det i detta sammanhang måtte vidtagas ändring i dylik riktning av sinnessjuklagens 41 § andra stycket. Med sådan ändring i sinnessjuklagen kan emellertid icke det av mig åsyftade resultatet vinnas, därest 5 § i strafflagens 5 kap. skulle få en sådan inskränkt omfattning, varom det inom strafflagsberedningen varit tal. Under den tid jag deltog i sammanträden inom denna beredning diskuterades nämligen ett förslag gående ut därpå, att denna paragraf skulle begränsas att gälla endast sinnessjuka och sinnesslöa, vilket komme att innebära, att alla kriminella psykopater (med vilket sistnämnda uttryck — som ovan nämnts — avses abnorma personligheter, alltså personer med abnormitet i sin habituella psykiska konstitution), inklusive alltså homosexuella med medfödd abnorm sexualdrift skulle — i den mån deras homosexuella handlingar vore i lagens mening brottsliga — behandlas enligt gällande straffrättsliga bestämmelser, och sålunda inga av dem kunna bli omhändertagna inom sinnessjukvården, vare sig genom intagning å anstalt eller medelst tillsyn av dem ute i samhället. Enligt vad jag funnit vid studiet av den i den i september 1940 utkomna festskriften för professor Nils St Jernberg av hovrättspresidenten Karl Schlyter publicerade artikeln om »Straffsystemets komplettering med hänsyn till psykiskt abnorma brottslingar», synes ordföranden i strafflagsberedningen sympatisera med en dylik snäv avfattning av 5 § i strafflagens

19 5 kap. Nu framhålles det visserligen i denna artikel, att det även skulle bli en komplettering av det straffrättsliga reaktionssystemet i fråga om sådana brottslingar av abnorm sinnesbeskaffenhet, vilka icke äro att betrakta som sinnessjuka eller sinnesslöa. Som exempel på sådan komplettering namnes förslaget till lag om arbetslostran och i uppräkningen av de kategorier, som lämpligen borde intagas å arbetsanstalt för vissa brottslingar, finnes även kategorien sedlighetsförbrytare upptagen. Emellertid skulle detta nya slags anstalt inom ramen för den straffrättsliga behandlingen av brottslingar framför allt vara avsedd för dylika, som förut varit straffade, och för brottslingar, som visat böjelse för ett lättjefullt och oordentligt levnadssätt. I den mån det är fråga om en homosexuell, som tillhör en dylik typ, borde man ju ej hysa några betänkligheter mot att infaga honom på en anstalt, som användes för — frånsett hans abnorma könsdrift — i övrigt likasinnade individer, liksom det ej synes mig böra vara några betänkligheter mot att å förvaringsanstalt intaga homosexuella, vilka på grund av upprepat våldsamt uppträdande eller svåra tjuvnadstendenser gjort sig kvalificerade för denna anstalt, då man väl i allmänhet kan räkna med att dylika kriminella individer, som tillika äro utpräglat homosexuella, böra vara tagna i förvar för hela livet. Emellertid höra de flesta homosexuella, som bli tilltalade för homosexuell handling, ingalunda till kategorien asociala. Studiet av levnadsberättelserna rörande de för homosexuell handling tilltalade, beträffande vilka medicinalstyrelsen under den 8-årsperiod min utredning omfattar avgivit yttrande, visar tvärtom att det stora flertalet av dessa äro skötsamma och ordentliga samhällsmedlemmar och — frånsett benägenhet att vilja tillfredställa sin abnorma könsdrift med yngre individer av det egna könet, vilket är ett vanligt drag hos homosexuella, som professor Wigert i sin ovannämnda artikel framhåller — absolut oförvitliga, understundom till och med innehava synnerligen viktiga poster i samhället. Att låta dylika individer bli anstaltskamrater med arbetsskygga, parasiterande brottslingar synes mig vara en onödigt grym behandling — så mycket mera som den å arbetsanstalt intagne enligt lagförslaget måste där kvarhållas en viss minimitid, vilken utan Konungens medgivande ej får understiga 1 år. Erfarenheten har dock, som av det ovanstående framgår, visat att anstaltsvistelsen för den homosexuelle mycket ofta kan begränsas till vida kortare tid, om lämplig tillsyn efter försöksutskrivningen anordnas. Detta sammanhänger givetvis därmed att det här i allmänhet icke är fråga om arbetsskygga individer, som behöva långvarig »fostran till arbetsamhet», utan om skötsamma och — frånsett yttringarna av sexualdriften — oförvitliga medborgare. I en del fall har det varit fråga om alkoholister och i dylika fall kan alkoholistvård naturligtvis ofta vara den lämpligaste behandlingsformen, i all synnerhet som det därvid ofta är fråga om bisexuella individer, vilka i alkoholfritt tillstånd äro övervägande heterosexuella, medan de, när de stå under alkoholens inverkan, få homosexuella tendenser. Åtskilliga exempel på denna typ av homosexualitet känner jag från min verksamhet inom alkoholistvården.

20 I fråga om homosexuella, som icke tillhöra en mera asocial, parasiterande typ och icke heller tillhöra kategorien alkoholister, blir däremot omhändertagandet inom sinnessjukvården på det ena eller andra sättet den mest ändamålsenliga behandlingen, när de på grund av sin abnorma könsdrift göra sig skyldiga till homosexuell handling, som är brottslig. Särskilt betydelsefullt är härvidlag att tillsynstiden då kan bli överhuvud taget hur långvarig som helst, medan denna — när fråga är om straffrättslig behandling med vistelse å anstalt intill en viss maximitid, såsom å s. k. ungdomsfängelse eller enligt ovannämnda lagförslag å arbetsanstalt — icke får utsträckas över 2 år efter utskrivningen. Det är därför av största vikt, att 5 § i 5 kap. strafflagen vid en blivande ändring får en sådan avfattning, att homosexuella (och i övrigt även en del andra psykopater, såsom cyklotyma, hysteriska och mera affektlabila sådana, narkomaner, m. fl.) kunna, när de blivit åtalade J ö r homosexuellt brott, bli straffriförklarade för omhändertagande inom sinnessjukvården, når detta prövas vara den lämpligaste åtgärden. Vid diskussioner rörande denna fråga inom strafflagsberedningen fick jag ett livligt intryck av att orsaken till den framkastade tanken att inskränka omfattningen av 5 § 5 kap. strafflagen på ovan nämnt sätt var att söka uti den högst betydande utvidgning av gränserna för straffriförklaring, varför medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd med sin nuvarande sammansättning gjort sig till målsman. Denna tendens hos våra dagars rättspsykiatriska n ä m n d har blivit närmare belyst genom av mig för strafflagsberedningens räkning verkställd utredning rörande antalet och arten av de ändringar i undersökningsläkarnas utlåtanden, som medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd vidtagit under åren 1932—1938 — vilken utredning under titeln »Medicinalstyrelsen och rättspsykiatrien» är publicerad uti Svensk Juristtidning n r 4, år 1939. Som av denna utredning framgår inträffade det under ett enda år — 1936 — att medicinalstyrelsen i strid mot undersökningsläkarnas uppfattning i icke mindre än 71 fall förklarade behov av vård å sinnessjukhus föreligga. Vid min därefter jämväl för strafflagsberedningens räkning företagna utredning angående straffriförklarades omhändertagande inom sinnessjukvården — vilken utredning likaledes publicerats i Svensk Juristtidning (nr 5, år 1940) — fann jag också vid genomgående av handlingarna rörande de å ett större sinnessjukhus intagna straffriförklarade, att det bland dem funnos sådana, som enligt mitt förmenande icke hade bort överlämnas till sinnessjukvården utan borde ha behandlats enligt gällande straffrättsliga bestämmelser. Detta var förhållandet i fråga om ett ännu större antal straffriförklarade vid ett annat större sinnessjukhus, som jag i somras besökte, 1 i det att jag där fann åtskilliga straffriförklarade, vilkas psykopati huvudsakligast tagit sig uttryck i en redan från unga år framträdande svår vanart med stöld- och bedrägeritendenser. Att låta sinnessjukvården övertaga ansvaret för samhällets skydd gentemot psykopater, vilkas psykopati egentligen består uti en höggradig karaktärslöshet, en fullständig amorali1

Resultatet av denna studie, för vilken jag redogjorde vid Psykiatriska Föreningens senaste årsmöte, blir publicerat i Svenska Läkartidningen.

21 tet, synes mig vara att lägga en uppgift på sinnessjukvården, som ej bör tillkomma densamma. Det förhållandet att en extrem psykiater-riktning under de senaste åren gjort sig gällande inom medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd bör dock icke giva anledning till en lagstiftning, som går till den ytterligheten i motsatt riktning, att alla kriminella psykopater måste behandlas enligt gällande straffrättsliga bestämmelser. Som jag i det föregående sökt framhålla, finnes det dock åtskilliga psykopater, vilkas rubbningar särskilt på känslolivets område äro av sådant art, att deras omhändertagande inom sinnessjukvården är den mest ändamålsenliga behandlingsformen. Detta gäller icke minst om en del av de homosexuella. Det vore därför i hög grad önskvärt, att 5 § i 5 kap. strafflagen vid en blivande ändring av densamma finge det innehåll, som 1935 års sakkunniga i ärendet under f. d. statsrådet Eliel Löfgrens ordförandeskap hade föreslagit i det preliminära utkast, som framlades vid den av justitiedepartementet den 20 april 1936 å Riddarhuset i Stockholm anordnade konferensen angående psykiskt abnorma förbrytares straffrättsliga ställning och behandling, vilket förslag gick ut på att icke endast sinnesslöa och sinnessjuka utan även den, vilken vid den brottsliga gärningens begående led av sådan rubbning i själs verksamheten, som är att jämställa med sinnessjukdom, skulle kunna straffriförklaras. Vad särskilt de utpräglat homosexuella beträffar, finnes ju den särskilda anledningen att — när deras omhändertagande till samhällets skydd är behövligt — låta sjukvårdsväsendet taga hand om dem, att deras sjukliga drift dock, såsom i det föregående upprepade gånger betonats, har ett organiskt grundlag. Som professor Wigert i sin vid sakkunnigberedningens betänkande som bilaga fogade artikel i frågan framhållit, får man icke försumma att, när det gäller behandling av homosexuella, ägna uppmärksamheten åt lämpliga terapeutiska åtgärder. I den m å n dessa skola ha till uppgift att underlätta den homosexuelles behärskande av könsdriften, kunna de vara av dels medikamentös art dels psykoanalytisk art. Det har emellertid hänt, att det företagits en mera radikal terapeutisk åtgärd, avseende en omstämning av dep abnorma driften. I ett och annat fall, där den homosexuelles testiklar måst borttagas på grund av inträdda sjukliga förändringar, har det sålunda försökts med inympande av ny testikel från en sexuellt normal man, vilket ingrepp utfallit med gynnsamt resultat, så att den förutvarande homosexuelle mannen fått en normal könsdrift. Må vara att man härvidlag ännu står på experimentets stadium, så kan m a n dock ej veta, vad framtiden på detta område kan bära i sitt sköte. E n utsläckning av den abnorma könsdriften kan ju erhållas genom testiklarnas borttagande utan att de ersättas med några nya testiklar, d. v. s. genom kastration. Enligt erfarenheten från Schweiz och Danmark — de länder, där kastration företagits i större utsträckning — har detta ingrepp, när det utföres på vuxna mån, icke så odesdigra följder som man förr antagit. Det synes mig ej vara mer än rimligt, att en utpräglat homosexuell man, vilken på grund av yttringarna av den abnorma könsdriften måst omhändertagas å anstalt för obestämd tid, f3—410132

22 finge _ såsom i de nämnda länderna är förhållandet — på egen önskan bli kastrerad, därest det ansåges vara risk att eljest låta honom återvända till samhället. Med det här rörande terapien anförda har jag alltså velat söka klargöra, hurusom omhändertagandet av personer, som äro samhällsvådliga på grund av en medfödd abnorm könsdrift, bör vara en sjukvårdsfråga och icke en fångvårdsfråga. Då personer icke kunna mot sin vilja kvarhållas å vanliga sjukhus, enär dessa äro öppna anstalter, måste straffriförklarade homosexuella, som förklarats behöva anstaltsvård, med nödvändighet mottagas inom sinnessjukvården, vars anstalter i huvudsak äro slutna. Nu kan det ju möjligen invändas, att det väl bör vara ganska påfrestande för en homosexuell, som har ett normalt intellekt, att vistas tillsammans med sinnessjuka. Synpunkten är alldeles riktig och vid besök å fångvårdens sinnessjukavdelningar, vilka ju måste omhändertaga straffriförklarade, tills plats å statens sinnessjukhus kan beredas dem, har jag också hört där befintliga homosexuella klaga över samvaron med sinnessjuka. En välordnad sinnessjukvård bör givetvis hava sådana differentieringsmöjligheter att verkligt sinnessjuka och psykopater kunna vårdas i helt skilda avdelningar. Icke minst på grund av den onödigt stora mängd kriminella psykopater, som sinnessjukvården under senare år måst omhändertaga, har denna ordning emellertid icke kunnat fullständigt genomföras. Såsom framgår av min utredningåt strafflagsberedningen rörande straffriförklarades omhändertagande, finnes det nämligen inom vår sinnessjukvård exempel på en högst olämplig sammanblandning av dylika och sinnessjuka, beroende på bristen av vårdplatser å specialavdelningar för psykopater. Att en sådan brist föreligger, är ju också helt naturligt, då det ännu icke kommit någon ny specialavdelning för psykopater till stånd, sedan annexet vid S:t Sigfrids sjukhus utanför Växjö med 100 vårdplatser år 1906 öppnades, och de två säkerhetspaviljongerna med vardera 30 platser (vid Säters sjukhus och vid S:ta Gertruds sjukhus utanför Västervik) till större delen torde vara upptagna av farliga sinnessjuka och endast till mindre del av mera svårskötta psykopater. Som framgår av min ovannämnda artikel om straffriförklarades omhändertagande inom sinnessjukvården — vilken här bifogas (Bilaga 3) — h a r jag på grund av den erfarenhet denna utredning givit mig anslutit mig till det av professor Olof Kinberg på sin tid framlagda förslaget om anordnandet av en särskild kriminalanstalt inom sinnessjukvården med uppgift att mottaga alla straffriförklarade av mankön. P å grund av den storlek en sådan centralanstalt för straffriförklarade av mankön måste få bleve det nämligen därmed möjligt att helt skilja sinnessjuka och psykopater till olika avdelningar och att även kunna genomföra en önskvärd differentiering bland psykopaterna — vilka ju kunna vara av mycket olika beskaffenhet — genom deras fördelning p å ett flertal avdelningar, medan en lika noggrann differentiering icke skulle kunna erhållas genom fullföljandet av den hittills tilllämpade principen med särskild specialpaviljong för kriminella psykopater och asociala sinnessjuka av mankön vid olika sinnessjukhus. (På grund av det mindre antalet dylika av kvinnokön kan deras vårdfråga däremot lämp-

23 ligen lösas genom specialavdelning vid ett eller ett par sinnessjukhus.) Hela denna så viktiga vårdfråga — vilken alltså berör även de homosexuella — skulle emellertid komma i helt annat läge om 5 § i 5 kap. strafflagen skulle lå en så snäv ayfatlning, att den endast komme att omfatta sinnessjuka och sinnesslöa — något som emellertid särskilt för de homosexuellas skull vore högeligen att beklaga. Som i det föregående nämnts har medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd under senare ar, i samband med tillstyrkan av tillämpning av 5 § i 5 kap. strafflagen, alltemellanåt förklarat den för homosexuell handling tilltalade icke vara i behov av vård å sinnessjukhus utan endast i behov av tillsyn från vederbörande sinnessjukhus' hjälpverksamhet. Härmed överlämnas emellertid ansvaret för den straffriförklarade homosexuelle helt och hållet å vederbörande läkare, vilken icke ens är skyldig att lämna rapporter till någon myndighet rörande resultatet av denna tillsyn. Det finnes nämligen inga författningsbestämmelser, som hava avseende å en dylik form av behandling av en straffriförklarad. På denna brist väckte sinnessjuknämnden uppmärksamheten genom en skrivelse till Kungl. Maj.t den 10 oktober 1938, däri framhölls önskvärdheten av att det i lag skedde en reglering av sättet för ingripande mot en straffriförklarad med lindrigare åtgärder än intagning å sinnessjukhus och föreslogs vidtagandet av sådana ändringar i sinnessjuklagen, att straffriförklarad, som ej ansåges vara i behov av vård å sinnessjukhus, skulle åläggas stå under övervakning och vara skyldig att ställa sig av sinnessjuknämnden meddelade föreskrifter till efterrättelse, så att han, i händelse han bröte mot dessa eller eljest vård å sinnessjukhus funnes erforderlig, omedelbart skulle kunna där intagas. För möjliggörande av detta förslags genomförande ifrågasattes, att undersökningsläkaren resp. medicinalstyrelsen i fall, där tillsynsvård ansåges vara tillräcklig, skulle giva sitt utlåtande den formen, att den tilltalade vore i behov av vård å sinnessjukhus men att med intagandet å detta kunde anstå, då den tilltalade i första hand allenast behövde stå under öppen tillsynsvård. Detta förslag synes mindre tilltalande från den synpunkten, att det innebär att undersökningsläkaren resp. medicinalstyrelsen formellt skulle intyga att behov av vård å sinnessjukhus förelåge där sådan dock för det närvarande i realiteten ej skulle tillstyrkas. Vid sammanträden i strafflagsberedningen, i vilka jag deltog, diskuterades just denna fråga om bestämmande av andra samhällets reaktivåtgärder mot straffriförklarade än intagning å sinnessjukhus, men uttalades därvid ganska allmänt sympati för den ordningen, att — såsom i Danmark är förhållandet — domstolen uti sitt utslag skulle intaga föreskrift jämväl om vilken reaktivåtgärd som skulle vidtagas gentemot den, som blev straffriförklarad. Då denna fråga väl ej kan tänkas bli avgjord, förrän strafflagsberedningens förslag blivit framlagt, och det icke gärna kan ifrågasättas att andra bestämmelser skola gälla för homosexuella, som straffriförklarats, än för andra straffriförklarade, har jag ansett mig ej böra framlägga något förslag om författningsbestämmelser rörande tillsynen av homosexuella, vilka blivit straffriförklarade men förklarats ej vara

24 i behov av vård å sinnessjukhus, utan inskränker jag mig till att erinra om att här är en fråga beträffande tillsynen av homosexuella straffriförklarade, som ej är löst men vilken kan lösas endast i ett större sammanhang. Sammanfattning. Som resultat av den verkställda utredningen får jag alltså dels hemställa, att det i »Statens offentliga utredningar 1935:68» framlagda förslaget om ändring av 10 § i 18 kap. strafflagen — utan avvaktan på förslag från strafflagsberedningen — genomföres och att i samband härmed den ändring av sinnessjuklagens 41 § andra stycket vidtages, att föreskriften om inhämtande av läkares utlåtande blir gällande även för den, som tilltalats för brott jämlikt 10 § 18 kap. strafflagen (eventuellt jämväl för dem, som tilltalats för brott mot någon av 1—9 §§ i 18 kap. strafflagen), dels uttala önskvärdheten därav, att 5 § i 5 kap. strafflagen vid en blivande omformulering får en sådan lydelse, att den kommer att omfatta icke endast sinnesslöa och sinnessjuka utan även dem, vilka förete abnormitet, som är att jämställa med sinnessjukdom.

25 Bilaga

F ö r homosexuella handlingar tilltalade, beträffande v i l k a Medicinalstyrelsen avgivit vitlåtande under åren 1932— 1939. P. A. M. H., född 1898. (Otukt med män.) Imbecillitas (60 % intelligenskvot) + Psychopatia (bisexuell med alltmer övervägande homosexualitet). Från 6 8 (undersoknmgsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffinforklarad. o C. V. O. A., född 1904. (Otukt mot naturen: manuell masturbation med mindera n g gosse + inter femora.) Imbecillitas (51 % intelligenskvot) med behov av vård a sinnessjukhus. (Hade ett par år förut blivit straffriförklarad men då ej ansetts vara i behov av sådan vård.) — Blev ånyo straffriförklarad. B. L., född 1893. (Otukt med yngre män i onyktert tillstånd.) Psychopatia (homosexuell: hade ej haft tillfredsställelse av heterosexuella förbindelser) + Alcoholismus chronicus. Från 6 § (undersökningsläkaren) till O.1 — Dömdes till fyra månaders straffarbete (villkorligt) samt avsättning från innehavd lärartjänst. V. D. L., född 1890. (Otukt — manuell onani med en mängd gossar och yngre man.) Psychopatia (från att förut haft normal heterosexuell läggning med förälskelse i flicka och normal sexuell förbindelse blev han efter svår influensa 1919 homosexuell, vilket till en början tog sig uttryck i fantasier i pervers riktning och sedan även ledde till homosexuella handlingar). Från 5 § utan vårdbehov (undersoknmgsläkaren) till 0. — Dömdes till sju månaders straffarbete samt avsättning trän innehavd lärartjänst. (0tukt • T ™ " ' 1ML \898' ~~ i n o r e "~ m e d v n g l i n g - ) Psykopatia (homosexuell, ej tillfredsställelse av heterosexuell förbindelse) + Alcoholismus chronicus med patologiskt reaktionssätt mot alkohol. Från 5 § med behov av vård å sinnessjukhus (undersökningsläkaren) till 6 § (med förvaring i händelse av återfall) och alkoholistvård efter straffets avtjänande. — Dömdes jämlikt 6 § till tre månaders straffarbete (Blev efter straffets avtjänande intagen å Svartsjö alkoholistanstalt.) O. V V. född 1897. (Otukt — in ore — med 10-årig gosse.) Hysteria (med anfall av medvetslöshet) + Alcoholismus chronicus + Patologiskt rus vid brottstillfället 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev strafffnforklarad.

S. D. L. G., född 1898. (Ofukt: mutuell onani med manliga elever.) Psychopatia (labil och bisexuell: under pubertetsåren onanist med någon sexuell dragning till pojkkamrater blev han alltmer behärskad av denna abnorma böjelse, sedan han börjat skolundervisningen, och allt sedan 1923 hava homosexuella handlingar med elever pågått, trots det han sedan 1924 varit gift och levat i lyckligt äktenskap, i vilket han har tre barn) + Alcoholismus chronicus. Från 5 § utan vårdbehov (undersokningsläkaren) till 0. — Blev dömd till ett år och åtta månaders straffarbete samt avsättning från innehavd lärartjänst. J. T. M., född 1884. (Otukt — masturbation — med minderåriga gossar.) Debihtas + Psychopatia [homosexuell: som nygift masturberade han med en hos dem boende gosse, varemot det dröjde månader innan han började förbindelse med hustrun, med vilken han fick sex barn; började sedan nämnde gosse flyttat åter 1

Med beteckningen 0 avses att varken 5 § eller 6 § i strafflagens 5 kap. tillstyrkts.

26 med homosexuella handlingar först 1920, då han blev dömd härför jämlikt 6 §, men fortsatte efter frigivningen bedriva otukt med flera gossar, även sin egen son]. 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = läkaren). — Blev nu straffriförklarad. A. B. E. A., född 1904. (Otukt — masturbation — med minderåriga gossar.) Psychopatia gravis post traumata capitis (efter onaniserande i pubertetsåren deprimerad med mindervärdighetskänsla, som gjorde att han ej vågade begära ynnest av någon kvinna utan i stället företog ovannämnda homosexuella handlingar). Från 6 § (undersökningsläkaren) till 0. — Dömdes till ett år och elva månaders K A. J., född 1875. (Otukt — masturbation samt in ore — med ynglingar.) Debilitas gravis (73 % intelligenskvot) + Psychopatia (hållningslös och asocial — dömd för 6:e resan stöld) + Arteriosclerosis cerebri incipiens. 6 § med hanvisning till förvaring ( = undersökningsläkaren). — Dömdes jämlikt 6 § till elva månaders straffarbete men förordnades att detta straff skulle ersättas av förvaring. O G B., 40 år. (Otukt — masturbation et in ore — med ynglingar.) Debihtas (78 % intelligenskvot) + Psychopatia (affektlabilitet samt nedsatt arbetsförmåga och mindervärdighetskomplex på grund av puckel — ej ursprunglig homosexualitet utan i ungdomen heterosexuella förbindelser men sedermera av »sexuell nod» begått de ovannämnda homosexuella handlingarna). 0 ( = undersökningsläkaren). — Dömdes till två år och en månads straffarbete. K G L född 1905. (Sedlighetssårande handling — smekning av barn och fingrande å penis å minderåriga gossar.) Imbecillitas (52 % intelligenskvot), hade gått i sinnesslöskola. 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad. K A. W., född 1889. (Sedlighetssårande handling — exhibitionism med onani inför flickor och gossar — samt otukt med gossar.) Psychopatia (bisexuell, men övervägande heterosexuell — gift med sex barn i äktenskapet hade han, sedan hustrun börjat avvisa honom, medan han själv var hypersexuell, tillfredsställt sexualdriften medelst onani, därvid hans erotiska fantasier alltid gällde motsatta könet omväxlande med coitus med olika kvinnor, vartill emellertid under de sista åren kommit, att han i onyktert tillstånd begått de åtalade handlingarna) + Alcoholismus chronicus. 0 ( = undersökningsläkaren). — Dömdes av Häradsrätten till 4 års straffarbete. J V. H., född 1895. (Otukt — masturbation — med minderåriga gossar.) Psychopatia (utövade i puberteten mutuell onani med en jämnårig pojke, vid vilken han var mycket fästad, men försökte sig sedan under ungdomsåren med heterosexuella förbindelser följande kamraternas exempel; blev emellertid snart impotent gentemot kvinnor och började då i stället med homosexuella handlingar, vartill han hade mera dragning. Hans homosexualitet ansågs förorsakad av att han i 7 a 8 års åldern drabbats av ett svårt psykiskt trauma genom underrättelse, att en äldre broder begått våldtäkt mot en flicka). Från 5 § med råd om fortsatt psykoanalytisk behandling (undersökningsläkaren) till 0. — Blev dömd till fem månaders straffarbete (villkorligt). — Se densamme å sid. 27. » « , * : / ** K J H., född 1891. (Otukt — masturbation — med pojke.) Psykopatia (etter chorea i ungdomen pyroman drift, vilken emellertid sedan varit borta — heterosexuell till sin läggning har han haft tillfälliga förbindelser med prostituerade, nar han haft tillgång å medel därtill, och eljest tillfredsställt sexualdriften medelst onani medan den homosexuella handling, för vilken han åtalats, icke förberetts genom ett medvetet begär i handlingens riktning utan berott på en tillfällig situation: delandet av bädd) + Alcoholismus chronicus. 0 ( = Kinberg, som förordade behandling av nykterhetsnämnden). — Dömdes till ett år och tre månaders stratiT A K H., född 1901. (Sedlighetssårande handling mot gossar.) Psychopatia {sexuell dragning till barn av båda könen, med åren dock huvudsakligen till gossar).

27 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). Tidigare dömd för sedlighetssårande handling mot småflickor. — Blev straffriförklarad. J. V. H., född 1895. (Otukt med minderåriga pojkar.) Psychopatia (se ovan sid. 26). Från 5 § utan vårdbehov (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. Dömdes förra gången till fem månaders straffarbete, dock villkorligt, vadan han kunde fortsätta den psykoanalytiska behandlingen — efter denna hade han tvenne gånger coitus med kvinnor men hade föga tillfredsställelse härav, hade erotiska fantasier om gossar och började snart åter med homosexuella handlingar). — Dömdes nu av Rådhusrätten till sammanlagt ett år och fyra månaders straffarbete men blev av Hovrätten straffriförklarad. K F . T., född 1905. (Otukt — masturbation — med pojkar.) Debilitas (81 % intelligenskvot) + Schizophrenia med asociala tendenser (dömd för stöld och varnad för lösdriveri). 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad. L. H. M., född 1874. (Otukt — masturbation — med ynglingar.) Psychopatia post bellum finlandiensis. (Ursprungligen heterosexuell hade han sexuell tillfredsställelse i äktenskapet, men efter hans hemkomst från kriget 1918 ville hustrun, som blivit religiös, ej fortsätta med sammanlevnaden, när han ej kunde dela hennes religiösa uppfattning; då det under kriget varit vanligt med mutuell masturbation, förföll han nu till dylika homosexuella handlingar; förälskade sig emellertid efter hustruns 1930 timade död i en 22-årig flicka, vilken dock avvisade honom, varför han fortsatte med de homosexuella handlingar, vid vilka han under kriget blivit yan) -f Arteriosclerosis cerebri praesenilis. Från 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. K. S. K., född 1908. (Otukt med en man, av vilken han hade förförts härtill och vilken även förledde honom till stöld och fylleri.) Debilitas gravis (ej fullt 75 % intelligenskvot). — Ingen egentlig homosexualitet; hade ingen tillfredsställelse av de homosexuella akterna utan återgick till masturbation i ensamhet, varmed han på grund av sin torpiditet och blyghet för kvinnor brukat tillfredsställa sin sexualdrift. F r å n 5 § utan vårdbehov (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. H. E. L., född 1893. (Sedlighetssårande handling mot gossar och en minderårig flicka.) Schizoid konstitution (religiös enstöring med tendens till sexuell asketism men hade dock en tid sexuell förbindelse med en 25 år äldre kvinna; förnekar själv homosexuell läggning, har i andra hänseenden levt exemplariskt — total avhållsamhet i fråga om alkoholhaltiga drycker — och bedrivit en mindre verkstadsrörelse, varpå han försörjt sig och bidragit till moderns försörjning). Från 0 (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. K. J. K., född 1892. (Otukt med män och ynglingar.) Psychopatia (bisexuell med kvinnoförbindelser efter puberteten men sedan övergått till homosexuella handlingar; hade dock tanke på att gifta sig). Från 0 (undersökningsläkaren) till 6 §. — Dömdes av Rådhusrätten jämlikt 6 § till fyra månaders straffarbete (villkorligt) men av Hovrätten som »fullt tillräknelig» till åtta månaders straffarbete (ej villkorligt); efter nådeansökan beslöt emellertid Kungl. Maj:t medgiva det av Rådhusrätten ådömda villkorliga straffet. A. H. K. J., född 1904. (Otukt med män och pojkar.) Psychopatia (bisexuell med alltmer tilltagande homosexualitet; hade haft förbindelse med flickor till 20 års åldern men sedan känt dragning till det egna könet, begick sin första homosexuella handling vid 21 års ålder, då han förfördes härtill av en homosexuell, men avhöll sig sedan därifrån i tre år, då han träffade en person, vilken efter hand sammanförde honom med ett flertal pojkar, som stodo homosexuella till tjänst, varjämte han sedan även hade sexuell förbindelse med ett par vuxna homosexuella män). Från 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Dömdes av Rådhusrätten jämlikt 6 § till sex månaders straffarbete (villkorligt) men av Hov-

28 rätten som »fullt tillräknelig» till ett år och en månads straffarbete; efter nådeansökan beslöt Kungl. Maj:t emellertid medgiva det av Rådhusrätten ådömda villkorliga straffet. A. Y. F., född 1897. (Otukt med män och pojkar.) Imbecillitas (61 % intelligenskvot) + Psychopatia (bisexuell, hade efter att ha uppnått vuxen ålder haft tvenne monogama kvinnoförbindelser å resp. 3 och 3 a / 2 år och sedan alltjämt haft heterosexuella förbindelser, fast med olika kvinnor, vid sidan av de homosexuella handlingar, till vilka han under de sista åren gjort sig skyldig; första gången han begick en sådan var för 6 år sedan, då han därtill förfördes av en homosexuell, men sedan begick han ej någon ytterligare homosexuell handling förr än efter 3 år, då han träffade samme homosexuelle man, som då ånyo lockade honom därtill, och hade han därefter börjat homosexuella förbindelser med ynglingar, som stodo till tjänst härmed — men dessemellan även haft sexualförbindelse med olika kvinnor, vilket skänkt honom större tillfredsställelse). 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad. N. J. A., född 1902. (Otukt med män och pojkar.) Psychopatia (utpräglad homosexualitet). F r å n 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. A. C, född 1874. (Otukt med män.) Psychopatia (bisexuell men ursprungligen heterosexuell, började vid 18 års ålder förbindelse med sin dåvarande fästmö, blev vid 20 års ålder av en homosexuell man, som därvid först berusat honom, utnyttjad och användes under de följande två åren några enstaka gånger efter alkoholförtäring av denne i sexuellt hänseende, men hade i övrigt tillfälliga kvinnoförbindelser och gifte sig vid 30 års ålder samt var — frånsett nämnda undantag — icke med om några homosexuella akter förr än vid 40 års ålder, då han sammanträffade med en homosexuell, som förledde honom, och har han därefter vid enstaka tillfällen haft förbindelse med denne och en annan homosexuell man) + Arteriosclerosis cerebri. Från 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. A. O. T., född 1903. (Otukt med män och ynglingar.) Psychopatia (bisexuell med övervägande homosexualitet; hade efter att ha nått vuxen ålder haft sexuell förbindelse med flickor men snart känt mera dragning åt det egna könet och började vid 22 års ålder med homosexuella förbindelser, först med en homosexuell man sedan även med ynglingar, som stodo till tjänst mot betalning). Från 5 § utan vårdbehov (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Dömdes av Rådhusrätten jämlikt 6 § till sex månaders straffarbete (villkorligt) men av Hovrätten såsom »fullt tillräknelig» till ett år och fem månaders straffarbete; efter nådeansökan beslöt Kungl. Maj:t emellertid medgiva det av Rådhusrätten ådömda villkorliga straffet. K. H. P., född 1899. (Otukt med män.) Psychopatia (ab origine utpräglat homosexuell, försökte sig i ungdomen med flickor men hade inget nöje därav). F r å n 5 § utan vårdbehov (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Dömdes av Rådhusrätten jämlikt 6 § till fem månaders straffarbete (villkorligt), men av Hovrätten som »fullt tillräknelig» till ett år och en månads straffarbete; efter nådeansökan beslöt Kungl. Maj:t emellertid medgiva det av Rådhusrätten ådömda villkorliga straffet. K. H. N., född 1900. (Otukt med ynglingar och män.) Psychopatia (utpräglat homosexuell med avsky för kvinnokönet och den ena gången efter den andra varit starkt förälskad i någon av det egna könet). F r å n 5 § utan vårdbehov (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Dömdes av Rådhusrätten till sex månaders straffarbete (villkorligt), men av Hovrätten som »fullt tillräknelig» till två år och två månaders straffarbete; efter nådeansökan beslöt Kungl. Maj:t emellertid medgiva det av Rådhusrätten ådömda villkorliga straffet. B. A. T. P., född 1916. (Otukt — mutuell masturbation — med män.) Imbecillitas

29 (61 % intelligenskvot). Ingen homosexualitet utan hade han mot ersättning stått homosexuella till tjänst. F r å n 5 § utan vårdbehov (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. B. V. E., född 1907. (Otukt med ynglingar.) Psychopatia (utpräglad homosexualitet; hade i ungdomen förbindelse med kvinnor men blev snart blasé därpå och sedan han kommit in i homosexuella kretsar har han tillfredsställt sin sexualdrift uteslutande genom homosexuella handlingar). Från 5 § utan vårdbehov (undersökningslakaren) till 6 §. — Dömdes av Rådhusrätten jämlikt 6 § till tre månaders straffarbete (villkorligt), men av Hovrätten som »fullt tillräknelig» till fvra månaders straffarbete (ej villkorligt), av Kungl. Maj:t emellertid ändrat till "villkorligt G. F. B. född 1886. (Åtalad för otukt med ynglingar, vilket brott emellertid av honom själv förnekades.) Neuros (efter spanska sjukan 1918 ) + Depression (efter ledgångsreumatism 1933) + Narkoman! (bromyl). Förnekar homosexuell läggning — haft normalt sexualliv med hustrun, fast hans libido minskat under de senare arens sjukdom. F r å n 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Dömdes av Rådhusrätten jämlikt 6 § till två månaders fängelse, men frikändes av Kungl. Maj:t på grund av bristande bevisning. U. H., född 1896. (Åtalad för otukt med ynglingar, vilket brott emellertid av honom själv förnekades.) Psychopatia (utpräglad egoism med stark självöverskattmng, hysteroida drag, såsom opportun lögnaktighet, moralisk defekt — dömd för förskingring — men förnekar homosexualitet). Från 6 § (undersökningsläkaren) till 0. — Av radhusrätten dömd till tre månaders straffarbete, men av Hovrätten till fem månaders straffarbete, blev han av Kungl. Maj:t frikänd på grund av bristande bevisning. E. O. A. H., född 1897. (Olukt med ynglingar.) Psychopatia (utpräglad homosexualitet; hade i ungdomen förbindelse med kvinnor men fick alltmera avsky härfor och kände sig alltmera dragen till ynglingar). Från 5 § utan vårdbehov (undersokmngsläkaren) till 6 §. — Dömdes av Rådhusrätten jämlikt 6 § till tre månaders straffarbete men av Hovrätten som »fullt tillräknelig» till straffarbete i åtta månader och femton dagar. Efter nådeansökan beslöt Kungl. Maj:t emellertid medgiva det av Radhusrätten ådömda villkorliga straffet. D. N. E., född 1891, gift. (Otukt med två vuxna män.) Psychopatia (bisexuell dock övervägande heterosexuell, i det att han först efter förslag av männen i fråga varit med om homosexuella handlingar och aldrig sökt eller haft umgänge med minderåriga). 6 § ( = undersökningsläkaren). — Blev dömd till fyra månaders straffarbete (villkorligt). P. M. N., född 1870. (Otukt med ynglingar.) Psychopatia (från ungdomen utpräglat homosexuell, aldrig haft dragning till kvinnokönet men motstått den homosexuella driften, så att han först på äldre dagar, då pollutionerna upphört, begått homosexuella handlingar). F r å n 0 (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av värd å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. F. D. J. E. C., född 1888. (Otukt med ynglingar.) Psychopatia (bisexuell; var i ungdomen platoniskt förälskad i en pojke, som var ett par år yngre, men började med heterosexuella förbindelser och gifte sig redan vid 23 års ålder samt levde i lyckligt äktenskap med hustrun till hennes död 1923, fast han en gång hade en kortvarig platonisk förälskelse i en yngling; efter hustruns död blev han, fast det allt som oftast hände, att han hade heterosexuella förbindelser — därav en, som räckte ett helt år — gång på gång förälskad i pojkar på 15 å 16 år, och kunde det då hända, att han lät dessa masturbera sig, enär han fick ångestkänsla, om han ej kom i beröring med dem; däremot hade han aldrig haft dragning till vuxna män). Från 5 § utan vårdbehov (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. R. S., född 1892. (Otukt med ynglingar.) Psychopatia (bisexuell; var dock ursprungligen helt heterosexuell och har haft långvariga heterosexuella förbindelser

30 samt fått barn med en kvinna, med vilken han dock, på grund av hennes hysteriska väsen, ej vågade gifta sig; ända till förra året haft förbindelse med en annan kvinna, som då flyttade till utlandet, och först de sista åren, då han fört en enstörings liv, sysselsatt med vetenskapligt arbete vid sidan av lärarverksamhet, hade han börjat känna dragning till ynglingar, enligt egen uppgift därvid påverkad genom studiet av antikens skönhetsvärld) + Neuros (i följd av nattarbete) med därav följande alkoholmissbruk. Från 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. I. L. E., född 1904. (Otukt med yngling vid ett enda tillfälle i berusat tillstånd med efterföljande amnesi — alltid varit utpräglat heterosexuell med otaliga kvinnoförbindelser.) Alhoholismus chronicus. 5 § men ej i behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren, som hade förordat vård å alkoholistanstalt). — Blev straffriförklarad. E. E. J., född 1891. (Otukt med pojkar i alkoholpåverkat tillstånd.) Alcoholismus chronicus + Psychopatia (homosexuell under alkoholens inverkan). F r å n 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. H. D. B., född 1910. (Otukt med ynglingar.) Psychopatia (utpräglat homosexuell drift sedan ungdomen; har försökt med kvinnligt sällskap men hade ej något nöje därav). 5 § med behov av vård å sinnessjukhus (*» undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad. C. J. L. H., född 1918. (En enstaka gång otukt med en man, som förlett honom därtill.) Debilitas (78 % intelligenskvot). Från 5 § utan vårdbehov (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. A. B. E. A., född 1904. (Otukt — masturbation med pojkar.) Psychopatia (labil med huvudvärk och tidvis deprimerad, började tidigt med onani i ensamhet men fann snart större tillfredsställelse i mutuell masturbation med pojkar, helst unga mellan 10—15 år, vilka han även kunde smeka och kyssa; till kvinnor kände han däremot ej någon sexuell dragning). F r å n 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. H. R. S., född 1901. (Otukt — masturbation samt inter femora — med ett 30-tal ynglingar.) Psychopatia (bisexuell; vid 12 å 13 års ålder av en man förförd att av honom låta utnyttja sig i otuktigt syfte, hade han — efter att förut från 16 års ålder ha tillfredsställt sexualdriften dels genom onani dels genom umgänge med kvinnor — för några år sedan, då han var sysslolös på grund av strejk, börjat förlora lusten till naturligt samlag, och hade han då i stället börjat bedriva otukt med pojkar, därvid han vanligen befunnit sig i bakrus med olustsensationer, medan han, då han varit på bättre humör, fortfarande kunnat ha samlag med kvinnor). Från 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Dömdes av rådhusrätten jämlikt 6 § till två år och två månaders straffarbete, vilket ändrades till två år och tre månaders straffarbete av hovrätten, som emellertid förordnade att straffet skulle ersättas med intagning i förvaringsanstalt. N. T. S. F., född 1908. (Otukt — masturbation — med män.) Psychopatia (från puberteten utpräglat homosexuell utan intresse för motsatta könet — är^ själv av den uppfattningen, att han ej kan anse sig som moraliskt fördärvad, då han av naturen utrustats med ett abnormt driftliv och aldrig tillfredsställt sin drift annat än med vuxna personer, som haft samma drift och fullt frivilligt inlåtit sig härpå). F r å n 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. N. O. N., född 1890. (Otukt: masturbation med minderåriga pojkar och inter femora med minderårig flicka.) Debilitas laevis (90 % intelligenskvot) + Psychopatia (depressiv stämning med utpräglat homosexuell läggning alltsedan puberteten, särskilt starkt framträdande under alkoholpåverkan). Från 0 (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. (Hade förut

31 dömts för otukt mot naturen i januari 1930 till sex månaders straffarbete och i augusti 1930 till fyra månaders straffarbete). O. V. A., född 1914. (Otukt — masturbation et in ore — med män.) Psychopatia (alltsedan puberteten med utpräglat homosexuell läggning har han tillhört ett gäng homosexuella manfolk, vilka gingo under kvinnligt namn och vid sina festliga sammankomster varit klädda i damkläder). Från 5 § utan vårdbehov (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. E. O. B. S., född 1902. (Otukt — masturbation — med män, därvid motparten understundom gjorde sig skyldig till otukt in ore eller per anum.) Psychopatia (alltsedan puberteten känt böjelse för smekningar av män, fick han vid 18 års ålder en allvarlig förälskelse i en man, vilken förbindelse dock förblev platonisk, inskränkande sig till smekningar, men började han sedan bedriva otukt med den ene okände mannen efter den andre, försökte komma ifrån detta oroliga liv genom sällskap med en kvinna, men kände avsmak för könsumgänge med henne och vid försök härtill var han oförmögen fullborda ett samlag, blev ledsen över att han ej kunde bli som andra människor men måste finna sig i sitt öde och fortsatte med homosexuella förbindelser, vilka han sökte genom att gå fram och tillbaka ute på gatorna). 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad. K. A. N. A., född 1911. (Otukt — masturbation — med män, därvid motparten understundom gjort sig skyldig till otukt in ore eller per anum). Psychopatia (bisexuell; hade flera år haft sällskap med en kvinna, som visserligen var betydligt äldre än han själv, men med vilken han haft för avsikt ingå äktenskap; sedan 1932 hade han emellertid tillhört ovannämnda gäng homosexuella män och uppträdde mera som flicka än som pojke, så t. ex. sminkade och pudrade han sig — varför han allmänt kallades »fröken»). Från 0 (undersökningsläkaren) till 5 § men ej i behov av vård å sinnessjukhus utan endast i behov av tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka. — Blev straffriförklarad. E. G. G., född 1910. (Otukt — masturbation — med män.) Psychopatia (sedan ungdomen haft dragning till män, då mest jämnåriga, försökte emellertid med kvinnligt sällskap men hade ingen tillfredsställelse därav och sedan han av en man blivit förförd till homosexuellt umgänge, har han fortsatt uteslutande med sådant och kom därigenom in i ovannämnda homosexuella gäng i Göteborg). F r å n 0 (undersökningsläkaren) till 5 § men ej i behov av vård å sinnessjukhus utan endast i behov av tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka. — Blev straffriförklarad. G. A. W., född 1918. (Otukt — masturbation — med män, av vilka en även velat bedriva otukt per anum, därvid denne blivit arg och »skällt», om han ej fick det.) Psychopatia (bisexuell; kom vid 15 års ålder att sammanträffa med homosexuella män och blev indragen i deras krets, men sedan han i februari 1937 träffat en flicka, till vilken han kände sig dragen, hade han brutit förbindelsen med den homosexuella kamratkretsen). Från 0 (undersökningsläkaren) till 6 §. — Dömdes till 7 månaders fängelse (villkorligt). J. H. J. R., född 1883. (Otukt — in ore — med män.) Psychopatia (bisexuell; varit gift i 24 år och hade hela tiden haft normal äktenskaplig sammanlevnad men under de sista tre åren därjämte haft homosexuella förbindelser, i vilka han varit den aktiva parten, ofta med stor aggressivitet sökt förleda okända personer, som han påträffat i urinkurar). 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad av rådhusrätten, hovrätten och högsta domstolen. K. E. B., född 1909. (Otukt — masturbation et in ore — med män.) Psychopatia (alltsedan puberteten haft begär till sexuellt umgänge med män och aldrig haft dragning till kvinnokönet.) Från 0 (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. K. I. E., född 1900. (Otukt — masturbation et inter femora — med män.) Imbecillitas laevis (68 % intelligenskvot) + Psychopatia (nervositet, varför han hösten 1936 vårdades å Lillhagens sjukhus, där han emellertid ej talade om att han varit med

32 o m homosexuella handlingar, vilket då hade pågått 8 års tid; han är ej utpräglat homosexuell, har haft kvinnoumgänge, om ock mycket sparsamt, och de homosexuella handlingarna han begått ha berott på förförelse av homosexuella, ty själv säger han sig »inte direkt tycka om» homosexuellt umgänge, fast han, då han blir sexuellt uppretad, kan »ta en kar, om han inte får någon kvinna»). 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad. K. H. S., född 1907. (Otukt — masturbation — med minderåriga pojkar.) Psychopatia (Onanist genom förförelse; redan från 7 års åldern hade han under hela sin uppväxttid onaniserat och även fortsatt därmed, sedan han vid 19 års ålder börjat med naturligt könsumgänge, och även därefter känt sig dragen till — icke vuxna män men — minderåriga pojkar mera än till kvinnokönet). Från 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § men ej i behov av vård å sinnessjukhus. — Dömdes emellertid jämlikt 6 § till straffarbete i två år och 15 dagar. K. H. K., född 1914. (Otukt — masturbation — med män, som i allmänhet lämnat någon pekuniär ersättning samt bjudit på förtäring å restauranger.) Psychopatia (bisexuell; blev i så unga år, att det ej kunde bli något verkligt samlag, förförd av en flicka, med vilken han emellertid sedermera under flera år hade förbindelse, och har han även efter denna förbindelses upphörande vid åtskilliga tillfällen alltjämt haft sexuella förbindelser med kvinnor, varav han känt mera tillfredsställelse än av homosexuellt umgänge, som han till en början fann obehagligt, fast han efter hand fick mera tillfredsställelse härav, om ock huvudorsaken till att han fortsatte med de homosexuella förbindelserna var, att han blev bjuden på restauranger och nöjen, vilket återigen hade till följd att han ofta var mer eller mindre berusad vid tillfällena i fråga). 6 § ( = undersökningsläkaren). — Dömdes till tre månaders fängelse. R. S. G. S., född 1918. (Otukt — masturbation et in ore — med män, vilka övertalat honom därtill.) Psychopatia (bisexuell, dock övervägande heterosexuell; började vid 17 års ålder ha samlag med flickor och har sedan alltjämt haft kvinnoförbindelser samt ställde sig till en början mycket motvillig till homosexuella handlingar, till vilka han — enligt vad han uppger — från början aldrig skulle låtit förmå sig, om han ej blivit bjuden på alkohol, så att han varit berusad). F r å n 5 § utan vårdbehov (undersökningsläkaren). 6 §. — Dömdes till två månaders fängelse. E. L., född 1886. (Otukt — masturbation et inter femora — med ynglingar.) Psychopatia (bisexuell; ursprungligen haft sexuell förbindelse endast med kvinnor men de sista fyra åren ej haft nämnvärt sexuellt intresse för motsatta könet men väl för yngre män, fast sexuellt förhållande till sådana ej ofta förekommit, utan har han dessa sista år mestadels tillfredsställt sin sexualdrift medelst onani). 5 § men ej behov av vård å sinnessjukhus utan endast i behov av tillsyn av hjälpverksamhet vid sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad. V. C. W., född 1909. (Otukt — masturbation in ore — med män, som förfört honom därtill.) Debilitas gravis (70 % intelligenskvot) + Psychopatia (övervägande heterosexuell; från 17 års ålder heterosexuella förbindelser omväxlande med onani, då han emellertid alltid fantiserade om kvinnor, vilket även skett, då han låtit bruka sig till otukt av homosexuella, som flitigt uppvaktat honom). 5 § men ej behov av vård å sinnessjukhus utan endast i behov av tillsyn av hjälpverksamhet vid sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad. A. G. P., född 1907. (Otukt — masturbation — med pojkar.) Debilitas gravis (73 % intelligenskvot) + Psychopatia (utpräglat homosexuell har han aldrig känt något begär att tillfredsställa sin könsdrift på normalt sätt). Från 5 § med behov av vård å sluten imbecillanstalt (undersökningsläkaren) till 5 § med behov allenast av tillsyn av hjälpverksamhet vid sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. H. V. O., född 1894. (Otukt — masturbation — med män över 20 år.) Psychopatia (utpräglat homosexuell läggning och har han sedan 20 års åldern haft homosexuellt könsumgänge, enär försök med heterosexuell könsförbindelse ej tillfredsställde

33 honom). 5 § men ej behov av vård å sinnessjukhus utan endast i behov av tillsyn av hjälpverksamhet vid sinnessjukhus ( = läkaren). — Blev straffriförklarad. E. O. W., född 1913. (Otukt med minderårig flicka och sedlighetssårande handling mot minderårig pojke.) Imbecillitas (42 % intelligenskvot). 5 § med behovav vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad. J. A. A., född 1884. (Otukt — masturbation et per anum — med män.) Psychopatia (bisexuell och hypersexuell; homosexuella förbindelser sedan 11 års ålder, då en 17-årig yngling förledde honom därtill, och heterosexuella förbindelser alltsedan 15 å 16 års ålder, har han lika gärna ägnat sig åt bådadera) + Epilepsia traumatica. o § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad. O. G. J., född 1887. (Otukt — masturbation — med en homosexuell man, som forlett honom därtill.) Imbecillitas laevis (66 % intelligenskvot) — har emellertid kunnat sköta sitt arbete och är gift med sex barn i äktenskapet men har sexualdriften under de sista sju åren varit nedsatt, så att sexualumgänget med hustrun upphört; själv förnekar han homosexuell läggning och förklarar sina homosexuella handlingar med att de skett under rusets inflytande, i det att han efter alkholförtäring lockats därtill). 5 § men ej i behov av vård å sinnessjukhus utan endast i behov av tillsyn av hjälpverksamhet vid sinnessjukhus ( = läkaren). — Blev straffriförklarad. ^ L. H. V. N., född 1921. (Otukt — masturbation — med en imbecill yngling ett fåtal gånger 1936—1937.) Psychopatia (hållningslös med svag karaktär, snattade han redan vid 10 års ålder och är dömd villkorligt för stöld och förskingring; han började, därtill förledd av större pojkar, onanisera redan vid 11 års ålder, fast han ej fick ejakulation förr än vid 14 års ålder, men var onanin alltid förenad med heterosexuella drömmar). 5 § men ej behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren, som motiverade sin ståndpunkt därmed, att libidons psykiska komponent i denna tidiga pubertetsålder ännu ej nått sådan utveckling, att bestämd sexualobjektsfixation förefunnits). — Blev straffriförklarad. O. G. A., född 1897. (Otukt — masturbation et inter femora — med homosexuella, som från början varit de initiativtagande.) Psychopatia (bisexuell med övervägande heterosexuell läggning; homosexuell handling första gången i Amerika, då han under ett ekonomiskt nödtillstånd sålde sig åt en homosexuell; har sedan mestadels vid sådan handling varit alkoholpåverkad och efteråt känt äckel över handlingen, flyttade sålunda från Stockholm för att komma ifrån sexuell förbindelse med en högt uppsatt man). 5 § men ej behov av vård å sinnessjukhus utan endast behov av tillsyn av hjälpverksamhet vid sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Dömdes emellertid av rådhusrätten som »fullt tillräknelig» till tre månaders straffarbete (villkorligt), vilken dom stadfästes av hovrätten. S. D. P. L., född 1886. (Otukt — masturbation — med män). Praesenil personlighetsforandring, vilken inträtt vid 40 års ålder och även visat sig i nedsatt arbetsförmåga (har vid sidan av de homosexuella förbindelserna enligt eget påstående fortfarande en heterosexuell förbindelse). 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad. P. P., född 1877. (Otukt med ynglingar.) Arteriosclerosis cerebri (hade som ung homosexuella tendenser, som han dock kunde motstå, gifte sig och har levt normalt äktenskapligt samliv tills han de sista åren blivit impotent, då han började få homosexuella drömmar och homosexuella begär, som han sedan ej kunde motstå) o § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straff friförklarad. H. T. J., född 1882. (Otukt — masturbation — med en homosexuell man och forsok till otukt med ynglingar, vilket dock oftast misslyckats.) Psychopatia (bisexuell; sedan han vid 14 å 15 års ålder börjat masturbera med en något äldre kamrat har han haft homosexuell läggning och även efter ingånget äktenskap med normal sammanlevnad emellanåt gjort sig skyldig till homosexuell handling, och

34 har dragningen till sexuellt umgänge med ynglingar under de sista åren blivit allt starkare). Från 6 § (undersökningsäkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. K. O. L., född 1914. (Otukt av alla slag med två homosexuella, som bjudit honom på sprit och lämnat kontant ersättning för sexualumgänget.) Psychopatia (etiskt avtrubbad men förnekar homosexuell läggning och skriver det på rusets konto, att han tillmötesgått de ifrågavarande männens önskan om homosexuellt umgänge, vilket han i själva verket finner ruskigt; tillfredsställelse har han däremot av heterosexuellt umgänge). Från 0 (undersökningsläkaren) till 6 §. — Dömdes jämlikt 6 § till 40 dagsböter å 1 krona och 25 öre. K. G. J., född 1911. (Otukt — masturbation — med ynglingar.) Psychopatia (invalid efter barnförlamning vid 4 månaders ålder hade han aldrig kunnat tillfredsställa sin könsdrift med kvinnor och därför kommit på den tanken att öva onani med pojkar, varav han dock efter eget påstående ej haft någon tillfredsställelse). Från 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. P. F. R. I., född 1910. (Otukt — masturbation — med män.) Psychopatia (bisexuell; sedan 18 års ålder haft normalt könsumgänge och har fortfarande heterosexuell förbindelse men det oaktat har han även ägnat sig åt homosexuellt umgänge). Från 0 (Kinberg) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. B. H. P., född 1904. (Otukt interglutealt med 11-årig pojke i alkoholpåverkat tillstånd.) Psychopatia (bisexuell; utpräglat heterosexuellt intresse men blir under alkoholens inverkan homosexuellt inriktad). 5 § utan behov av vård å sinnessjukhus men behov av åtgärder enligt alkoholistlagen ( = Kinberg). — Blev straffriförklarad. J. E. E., född 1880. (Mutuell onani.) Ursprungligen heterosexuell. (Hade tidigare haft sexualförbindelser med unga flickor »var som yngre svår på fruntimmer». Vid 45 års ålder hade han emellertid av en äldre kvinna, med vilken han försökte få sexualumgänge, lärts att onanisera och av henne även hjälpts därmed. Vintern 1930, då han under skogsarbete delat sängplats med en yngling, började han att med denne utöva ömsesidig onani. Efter 1932 hade han svårt att få tag i kvinnor och hade han sedan brukat tillfredsställa sin köntdrift genom att antingen själv onanisera eller låta någon pojke göra det.) Ursprungligen något debil hade han under senare år blivit något psykiskt förändrad, blivit trögare, fortare blivit trött, fått sämre minne. Företedde tecken på perifer arterioscleros samt nedsatt syn och hörselförmåga. F r å n 6 § (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad (för »gärningar, vilka sårat tukt och sedlighet, så att fara för andras förförelse därav uppkommit»). R. T. D., född 1904. (Otukt med yngling inter femora.) övervägande heterosexuell. (Som pojke hade han övat onani med jämnåriga men hade alldeles upphört därmed, sedan han vid 15 års ålder fått sexuella erfarenheter med kvinnor. Hade från denna tid haft stort antal förbindelser med olika kvinnor, ibland m e d j l e r a samtidigt. Under den tid han gjort sig skyldig till homosexuella handlingar (18/4— 2 7 5 1938) hade han emellertid levat abstinent i fråga om kvinnor en tid, enär han uppvaktade en flicka, med vilken han tänkte gifta sig men med vilken han ännu ej hade börjat sexualförbindelse.) 0 ( = undersökningsläkaren). — Efter den rättspsykiatriska undersökningen, vilken begärts av Svea Hovrätt, fastställdes underrättens utslag å 4 månaders straffarbete (villkorlig dom). J. G. A. E., född 1913. (Onani å barn av båda könen.) Sexuell psykopat. (Mindervärdighetskomplex på grund därav att han som barn aldrig fick leka med andra barn och ända till 15 a 16 års ålder ofta blev utsatt för misshandel från faderns och styvmoderns sida. Då han var 14 å 15 år, hade en skolkamrat onanerat å honom och hade han sedan börjat att själv onanisera. Han hade aldrig på naturligt sätt tillfredsställt sin könsdrift; hade försökt coitus med en flicka, med vilken han

35 varit förlovad, men varit så nervös, att han misslyckats. Under senare år onanerat å barn, både flickor och pojkar.) F r å n 6 § (undersökningsläkaren) till 5 §, men ej i behov av vård å sinnessjukhus utan endast behov av tillsyn av hjälpverksamhet vid sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad efter sakerförklaring för brott iämlikt 18 kap. 13 §. B. S. R., född 1889. (Otukt med män.) Bisexuell psykopat. (Ursprungligen intresserad av kvinnor men under perioder av bristande psykisk balans, 1910—1911, 1924—1927 och under tiden efter 1935, haft homosexuella förbindelser. Under sista perioden, under vilken de homosexuella handlingarna »började på initiativ av en 16-årig yngling», hade han dock till en början även haft sexualförbindelse med sin hushållerska, som dock var ganska frigid, men sedan hon flyttat, togo de homosexuella förbindelserna riktig fart — de blevo till antalet 11 och var han »verkligt kär» i en av föremålen, en ung pojke.) 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — Blev straffriförklarad. . E. G. S., född 1904. (Otukt med män.) Bisexuell debil psykopat och alkoholist. (Ursprungligen tillfredsställde han sin könsdrift med flickor och började med pojkar först efter 33 års ålder efter ett tillfälligt besök hos en homosexuell man.) 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = läkaren). — Blev straffriförklarad. K. A. N., född 1885. (Otukt med ynglingar.) En utpräglat homosexuell alkoholist, som 4 år tidigare hade för homosexuella handlingar fått villkorlig dom. (Torde aldrig ha haft sexuell förbindelse med kvinna.) 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren.) — Blev straffriförklarad. E. K. A. W., född 1886. (Otukt med manliga elever.) Bisexuell med övervägande homosexuell läggning. (Säger sig ha haft naturlig dragning till kvinnor med full tillfredsställelse av samlag och ett par gånger varit förlovad, men mellan förlovningarna synes heterosexualiteten mycket litet ha gjort sig gällande. Först 1922 började han emellertid under sin lärarverksamhet få erotiskt intresse för sina manliga elever — till vuxna män hade han aldrig haft någon dragning.) Från 5 § utan behov av vård å sinnessjukhus (undersökningsläkaren) till 5 § med behov av vård a sinnessjukhus. — Blev straffriförklarad. K. J. L.—S., född 1901. (Otukt med män — även in ore — samt förskingring och förfalskning.) Bisexuell epileptoid psykopat med övervägande homosexuell läggning. 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersökningsläkaren). — ; Blev straffriförklarad. J. A. L., född 1873, en gift man med 11 barn i äktenskapet. (År 1938 otukt med en pojke per anum, varjämte han uppmanat pojkar och flickor att föröva otukt med varandra.) Dementia senilis. 5 § med behov av vård å sinnessjukhus ( = undersokmngsläkaren). — Blev straffriförklarad. T. L. N., född 1910. (Otukt med 6 ynglingar och 2 homosexuella män.) Ab origine utpräglat homosexuell. (På grund av bristande dragning till det andra könet, hade han börjat masturbera och vid pollutioner under sömnen drömde han om jämnåriga individer av samma kön. Vid 17 års ålder började han öva ömsesidig masturbation med en jämnårig barndomsvän och hade sedan alltjämt fortsatt masturbera med minderåriga ynglingar, särskilt under alkoholinverkan. F r å n 0 med hanvisning till nykterhetsnämnden (undersökningsläkaren) till 5 § men ej behov av vård å sinnessjukhus utan endast behov av tillsyn av hjälpverksamhet vid sinnessjukhus och av nykterhetsnämnd. — Dömdes emellertid med tillämpning av 6 § till 6 månaders straffarbete (villkorligt). P. O., född 1903. (Otukt med ynglingar.) Bisexuell — ursprungligen heterosexuell men efter 30-årsåldern homosexuell inriktning. (Starkt sexuell hade han frän 18-årsåldern ofta könsumgänge med olika flickbekanta och fortsatte att ha könsumgänge med kvinnor, även sedan den homosexuella inriktningen börjat, för att motarbeta denna böjelse.) Från 0 (undersökningsläkaren) till 6 §. — Dömdes jämlikt denna praragraf till 4 månaders straffarbete (villkorligt).

36 G. S. R. R., född 1908. (Otukt med ynglingar.) Bisexuell med alltmer övervägande homosexualitet. (Hade till en början vid enstaka tillfällen sexuellt umgänge med kvinnor men kände sig alltmer dragen till ynglingar, så att det blev allt vanligare att han medelst mutuell onani med dylika tillfredsställde sin könsdrift.) Från 0 (undersökningsläkaren) till 6 §. — Dömdes jämlikt denna paragraf till 4 månaders straffarbete (villkorligt). E. L. G., född 1922. (Otukt inter femora med småpojkar.) Ingen utpräglad homosexualitet. (Har sagt att han gärna skulle velat ha en flicka, så att brottet tillkom »i brist på något bättre».) 0 ( = undersökningsläkaren). — Dömdes till 1 månads fängelse (villkorligt). J. A. J., född 1913. (Otukt med man vid ett enda tillfälle i onyktert tillstånd.) Ingen utpräglad homosexualitet. (Tidigare hade han haft fästmö och till det helt tillfälliga brottet förfördes han av en äldre man.) Från 5 § (på grund av det rusiga tillståndet) men ej behov av vård å sinnessjukhus (undersökningsläkaren) till 6 §. — Dömdes jämlikt denna paragraf till 25 dagsböter å 3 kronor. R. A. H., född 1889. (Otukt med ovannämnde yngling i onyktert tillstånd.) Bisexuell alkoholist. (Har varit gift men strandade äktenskapet på alkoholmissbruk, vartill han i unga år förfallit. Under alkoholpåverkan framträdde därpå latenta homosexuella driftyttringar men i nyktert tillstånd gav han aldrig efter för homosexuella impulser.) Från 5 § med behov av alkoholistvård (undersökningsläkaren) till 6 § med på straffet följande åtgärder enligt alkoholistlagen. — Dömdes jämlikt denna paragraf till 30 dagsböter å 3 kronor.

37 Bilaga 2.

Redogörelse för den ståndpunkt medicinalstyrelsen intagit i en v a r av sina under åren 1932—1939 avgivna yttranden rörande för homosexuella handlingar tilltalade. Tablå 1 upptagande de fall, där medicinalstyrelsen ansett att varken 5 § eller 6 § i strafflagens 5 kap. borde komma till användning. År 1 9 3 2 . En utpräglat homosexuell alkoholist, vilken de få gånger han försökte sexualumgänge med kvinna ej hade någon tillfredsställelse härav, varför han i stället tillfredsställde sin könsdrift medelst onani, därunder hans fantasi sysslade med pojkar och yngre män, och sedan han erhållit lärartjänst inledde sexuell förbindelse med sina manliga elever. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 § med villkorlig dom. — I enlighet med detta råd dömdes han till 4 månaders straffarbete: villkorlig dom (samt avsättning från tjänsten). En ursprungligen heterosexuell lärare, som efter svår influensa år 1919 fått homosexuella böjelser, vilket hade till följd att han sedan bedrev otukt med en mängd av sma manliga elever. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus. — Häradsrätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde till 7 månaders straffarbete (samt avsättning från tjänsten). En bisexuell alkoholist, vilken år 1923 hade börjat bedriva otukt med pojkar och alltjämt fortsatte därmed sedan han 1924 ingått äktenskap, som enligt hans uppgift blev lyckligt. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus. — Rätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde till straffarbete i 1 år och 8 månader (samt avsättning från innehavd lärartjänst). En bisexuell med höggradig psykopati efter traumata capitis, vilken på grund av mindervärdighetskomplex med därav följande blyghet för kvinnor tillfredsställt sin könsdrift medels mutuell onani med pojkar. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §. — Rätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde utan tillämpning av denna paragraf till straffarbete i 1 år och 11 månader. (Denne psykopat återföll efter frigivningen men blev efter då anställt åtal strafffriförklarad.) En bisexuell debil psykopat, vilken som yngre haft heterosexuella förbindelser men sedermera av brist på kvinnligt sexualobjekt tillfredsställt sin könsdrift genom homosexuella handlingar med pojkar. Även undersökningsläkaren hade ansett, att varken 5 eller 6 § borde tillämpas. — Rätten dömde till straffarbete i 2 år och 1 månad. År 1 9 3 3 . En övervägande heterosexuell alkoholist, vilken var gift och i äktenskapet hade. sex barn men — hypersexuell som han var — begynte att, sedan hustrun börjat avvisa honom, tillfredsställa sin könsdrift omväxlande med olika heterosexuella

38 förbindelser och onani, därvid hans erotiska fantasier alltid gällde motsatta könet, men under de senare åren, när han befunnit sig i onyktert tillstånd, även begått homosexuella handlingar med pojkar. Även undersökningsläkaren hade ansett, att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas. — Rätten dömde till straffarbete i 4 år. En utpräglat homosexuell psykopat, vilken i pubertetsåldern bedrivit mutuell onani med en jämnårig pojke, vid vilken han var mycket fästad, och vilken seder<jå han vid försök till sexualumgänge med kvinnor fann, att han var imraera potent härtill — fortsatte att även vid mogen ålder masturbera med pojkar. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med straffets ersättande med psykoanalytisk behandling. — Rätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde till 5 månaders straffarbete, fast villkorlig dom. (Efter återfall i samma brott blev han sedermera straffriförklarad.) En heterosexuell alkoholist, vilkens sexualliv bestod i förbindelse med prostituerade men vid ett enda tillfälle, då han delade bädd med en pojke, hade gjort sig skyldig till homosexuell handling. Undersökningsläkaren (Kinberg) hade föreslagit anmälan till nykterhetsnämnden. — Rätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde till straffarbete i 1 år och 3 månader.

År 1939. En övervågande heterosexuell psykopat, vilken haft ett stort antal förbindelser med olika kvinnor, ibland med flera samtidigt, men efter att ha förälskat sig i en flicka, med vilken han dock ännu icke inlett sexualförbindelse, helt avstod frän kvinnoförbindelse för att emellertid understundom i stället begå homosexuella handlingar med en 16-årig yngling. Även undersökningsläkaren hade ansett, att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas. — Efter den rättspsykiatriska undersökningen, vilken hade begärts av Svea Hovrätt, fastställdes underrättens utslag å 4 månaders straffarbete: villkorlig dom. En övervägande heterosexuell 17-årig yngling, vilken — enligt egen utsago — vida hellre skulle velat ha en flicka men i brist på tillgång å sådan tillfredsställt sin uppvaknande könsdrift genom homosexuella handlingar med småpojkar. Även undersökningsläkaren hade ansett att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas. — Rätten dömde till 1 månads fängelse: villkorlig dom.

Tablå 2 upptagande de fall, där medicinalstyrelsen tillstyrkt tillämpning av 6 § i strafflagens 5 kap. År 1932. En övervägande homosexuell debil alkoholist av asocial typ, vilken — då han funnit att han ej hade någon tillfredsställelse av heterosexuella förbindelser — i stallet började att bedriva otukt med pojkar i 15- och 17-årsåldern. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § men medicinalstyrelsen hänvisade till 6 § med den motivering, att intagning å förvaringsanstalt borde ske i händelse av recidiv men att alkoholistvård borde efterfölja det nu ifrågasatta straffets avtjänande. (Mannen hade nämligen under längre tid dagligen förtärt V2 ä 1 liter brännvin.) — Rådhusrätten domde också med tillämpande av 6 § till allenast 3 månaders straffarbete, under vilken tid genom samarbete mellan vederbörande i rättspsykiatriska nämnden och Stockholms nykterhetsnåmnd ordnades med begäran om resolution av överståthållarämbetet för hans intagande å alkoholistanstalt, så att han vid strafftidens slut blev direkt överflyttad till alkoholistanstalten å Svartsjö. En först efter vistelse å gemensamhetsfängelse homosexuell debil, för 6:e resan stöld straffad psykopat, vilken — enligt egen uppgift — under avtjänande av straff å jordbruksfängelset (i något över 40-årsåldern) började att få homosexuella bo-

39 jelser och sedan efter erhållen frihet tillfredsställde sin sexualdrift genom otukt med minderåriga pojkar. I anslutning till undersökningsläkarens utlåtande hade medicinalstyrelsen föreslagit efter 6 § utdömt straffs utbytande mot intagnnig å förvaringsanstalt. — Domstolen följde delta medicinalstyrelsens råd. År 1 9 3 6 . En bisexuell psykopat, vilken börjat med kvinnoförbindelser men sedan övergått till homosexuella handlingar med såväl vuxna män som minderåriga ynglingar, fast han dock hade tänkt att gifta sig. Undersökningsläkaren hade ansett att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas. — Rådhusrätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde med tillämpande av 6 § till 4 månaders straffarbete: villkorlig dom. Visserligen upphävde Göta Hovrätt (som följde undersökningsläkaren) detta utslag och dömde, utan användande av 6 §, till 8 månaders straffarbete (ej villkorligt), men genom av Kungl. Maj:t beviljad nåd blev domen dock verkställd i enlighet med underrättens utslag. En utpräglat homosexuell psykopat, vilken mycket snart hade blivit blasé på kvinnokönet och därför, sedan han kommit in i homosexuella kretsar, tillfredsställt sin könsdrift uteslutande genom homosexuella handlingar med dels vuxna män, dels minderåriga ynglingar. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus. — Rådhusrätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde med tilllämpande av 6 § till 3 månaders straffarbete: villkorlig dom. Visserligen upphävde Göta Hovrätt detta utslag och dömde, utan användande av 6 §, till 4 månaders straffarbete {ej villkorligt), men genom av Kungl. Maj:t beviljad nåd blev denna dom dock ändrad till villkorlig. En utpräglat homosexuell psykopat, vilken i ungdomen började med kvinnoförbindelser men fick alltmera avsky härför och därför tillfredsställde sin homosexuellt inriktade drift genom olukt med minderåriga ynglingar. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus. — Rådhusrätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde med tillämpande av 6 § till 3 månaders straffarbete. Visserligen upphävde Göta Hovrätt detta utslag och dömde, utan användande av 6 §, till straffarbete i 8 månader och 15 dagar, men genom av Kungl. Maj:t beviljad nåd blev domen dock verkställd i enlighet med underrättens utslag. En övervågande heterosexuell gift man, vilken övat otukt med två vuxna män på förslag av dessa men aldrig själv sökt homosexuellt umgänge. Även undersökningsläkaren hade i detta fall, där de åtalade handlingarna enligt sakkunnigberedningens lagförslag icke skulle varit brottsliga, tillstyrkt 6 §. — Rådhusrätten dömdes också med tillämpande av denna paragraf till 4 månaders straffarbete: villkorlig dom. År 1 9 3 7 . En bisexuell psykopat, som vid 15 års ålder kommit in i en homosexuell krets men bröt förbindelsen med denna, sedan han i februari 1937 — vid 18 års ålder — blivit intresserad av en flicka. Undersökningsläkaren hade ansett att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas. — Rådhusrätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde med tillämpande av 6 § till 7 månaders fängelse: villkorlig dom. En övervågande heterosexuell hållningslös psykopat, som hade mera tillfredsställelse av kvinnoförbindelser och till en början fann det. obehagligt med homosexuell förbindelse men då han blev bjuden ut på restauranger av homosexuella män i sitt onyktra tillstånd fann sig häri. Även undersöknnigsläkaren hade i detta fall — där de åtalade handlingarna enligt sakkunnigberedningens lagförslag icke skulle varit brottsliga — tillstyrkt 6 §. Rådhusrätten dömde också med tillämpande av denna paragraf och löd domen å 3 månaders fängelse.

40 En övervågande heterosexuell psykopat, vilken vid 17 års ålder inledde förbindelse med en flicka och sedan alltjämt hade heterosexuella förbindelser samt till en början ställde sig mycket motvillig till homosexuella handlingar, till vilka han •— enligt egen uppgift — aldrig skulle låtit förleda sig, om han ej blivit bjuden på alkohol, så att han vid aktens utövande varit berusad. Undersökningsläkarens utlåtande hade i detta fall — där de åtalade handlingarna enligt sakkunnigberedningens lagförslag icke skulle varit brottsliga — tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus. — Rådhusrätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde med tillämpande av 6 § till 2 månaders fängelse. År 1938. En etiskt avtrubbad psykopat, vilken stått två homosexuella män — som bjudit honom på sprit och dessutom lämnat honom kontant ersättning — till tjänst i detta sitt onyktra tillstånd, men vilken förklarade, dels att han ej alls hade några homosexuella tendenser utan tvärtom fann det snuskigt att vara med om de homosexuella akterna, dels att han själv tillfredsställde sin könsdrift uteslutande genom heterosexuella förbindelser. Undersökningsläkaren hade — trots det att i detta fall de åtalade gärningarna euligt sakkunnigberedningens lag föl slag icke skulle varit brottsliga — ansett, att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas. Rådhusrätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde med tillämpande av 6 § till 40 dagsböter å 1 krona 25 öre. År 1 9 3 9 . En bisexuell psykopat, vilken vid 18 års ålder börjat sexuellt umgänge med kvinnor och därvid blivit på normalt sätt tillfredsställd men vilken långa tider av brist på tillfälle till kvinnligt umgänge — hade något år varit på sjön — funnit sig nödsakad tillfredsställa sin könsdrift genom onani och härefter (upp i 30-årsåldern) fick homosexuella tendenser samt började tillfredsställa sin könsdrift genom otukt med pojkar, understundom med vuxen man. Undersökningsläkaren hade ansett att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas. — Häradsrätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde med tillämpning av 6 § till 4 månaders straffarbete: villkorlig dom. En bisexuell yngling, vilken i skolåldern hade svärmeri för en flicka och i 17 å 18 års ålder hade sexuellt umgänge med en kvinna samt senare enstaka heterosexuella förbindelser men de sista åren, då hans sexualdrift, sedan han sjuknat i glycosuri, betydligt avtagit, fått alltmera benägenhet för mutuell masturbation. Undersökningsläkaren hade ansett, att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas. — Häradsrätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde med tillämpning av 6 § till 4 månaders straffarbete: villkorlig dom. En övervägande heterosexuell yngling, vilken vid ett enda tillfälle i rusigt tillstånd av en äldre man låtit förföra sig till homosexuell handling. Undersökningsläkaren hade i detta fall — där åtal mot ynglingen ej skulle kunnat ske enligt sakkunnigberedningens lagförslag — »på grund av rustillståndet» tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus. — Rådhusrätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde med tillämpande av 6 § till 25 dagsböter a 3 kronor. En bisexuell alkoholist, hos vilken det — sedan hans äktenskap blivit upplöst på grund av misshälligheter i detta till följd av hans alkoholmissbruk — började framträda homosexuella tendenser, för vilka han dock aldrig gav efter i nyktert tillstånd, utan hade de åtalade handlingarna begåtts i onyktert tillstånd (med en 26årig man). Undersökningsläkaren hade i detta fall — där de åtalade gärningarna enligt sakkunnigberedningens lagförslag icke skulle varit brottsliga — tillstyrkt 5 § och straffets ersättande med alkoholistvård. — Rådhusrätten följde emellertid medicinalstyrelsen och dömde med tillämpande av 6 § till 30 dagsböter a 3 kronor.

41 Tablå 3 upptagande de fall, där medicinalstyrelsen tillstyrkt tillämpning av 5 § i strafflagens 5 kap. med straffets ersättande med vård å sinnessjukhus (resp. anstalt för asociala imbecilla) och där domstolens utslag löd på straffrihet. År 1 9 3 2 . En imbecill

med 60 % intelligenskvot.

— Undersökningsläkaren hade tillstyrkt

En imbecill med 51 % intelligenskvot, vilken en gång förut hade blivit förklarad straffn for homosexuella handlingar men då ej ansetts vara i behov av vård å sinnessjukhus. — Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med anstaltsvård Försöksutskriven till hemmet d. 28 / 5 1934. Definitivt utskriven den 17/12 1935. En homosexuell alkoholist, vilken emellanåt hade anfall av medvetslöshet och i ett patologiskt rustillstånd hade begått homosexuell handling (in ore) med en 10arig pojke. — Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med vård å sinnessjukhus. Försöksutskriven den 28 / 5 1934. Definitivt utskriven den 17/12 1935. En bisexuell debil psykopat med övervägande homosexuell läggning, vilken först efter ett halvt års äktenskap började sexuellt umgänge med hustrun, i det att han som nygift hade masturberat med en i familjen boende pojke för att efter dennes flyttning emellertid helt upphöra med homosexuella handlingar ända tills hustrun börjat vara avvisande, då han i 35-årsåldern åter började masturbera pojkar Härlor blev han år 1920, med tillämpning av 6 §, dömd till straffarbete i 1 år och 10 månader, men fortsatte att efter frigivningen begå otukt med flera pojkar, t. o. m. sin egen son. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med vård å sinnessjukhus. Försöksutskriven den 15 / a2 1934. Definitivt utskriven den 28/4 1939. År 1 9 3 3 . En imbecill med 52 % intelligenskvot — han hade också fullgjort sin skolgång i sinnessloskola. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med anstaltsvård Försöksutskriven den 4 / xl 1939 till Skara stifts arbetshem. En bisexuell psykopat, som länge hade sexuell dragning till båda könen och begick sedlighetssårande handlingar mot både flickor och pojkar — hade också tidigare straffats för sådant brott — men efterhand fick alltmera dragning till pojkar, så att sedlighetssårande handlingar, han fortsatte att begå, med åren gällde endast pojkar. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med vård å sinnessjukhus. Försöksutskriven den 10/2 1937. År 1 9 3 4 . En utpräglat homosexuell psykopat, vilken under närmast föregående år hade fått villkorlig dom för otukt med pojkar men fortsatte att begå homosexuella handlingar med minderåriga. Undersökningsläkaren hade — liksom förra gången — tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus. Rådhusrätten hade dömt till straffarbete i 1 år och 4 månader, men Göta Hovrätt, som begärt undersökningen, förklarade, i enlighet med medicinalstyrelsens tillstyrkan,' mannen straffri. Försöksutskriven den 20 / 5 1935.

42 År 1 9 3 5 . En schizophren med asociala tendenser, vilken förut hade blivit dömd för stöld och varnad för lösdriveri. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med vård å sinnessjukhus. Försöksutskriven den 14/12 1937 till sin moder på villkor att han fick arbete hos en broder. En övervågande homosexuell psykopat, vilken — sedan hustrun pa grund av skiljaktig religiös uppfattning ej längre velat fortsätta med den äktenskapliga sammanlevnaden — börjat masturbera med pojkar, varmed han emellertid upphörde, sedan han efter hustruns år 1930 timade död blivit förälskad i en 22-årig flicka, for att åter börja därmed, sedan denna avvisat honom. Undersökningsläkaren — vilken i övrigt konstaterat praesenil arteriosclerosis cerebri — hade tillstyrkt 6 §. Försöksutskriven den c / 10 1937. En heterosexuell, höggradigt debil (med en intelligenskvot av ej fullt 75 /o) av den hållningslösa typen, vilken av en homosexuell man hade förmåtts till otukt med denne (och i övrigt även förletts till fylleri och stöld). Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus. Obs! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle här ifrågavarande homosexuella handling ej ha varit brottslig. Försöksutskriven den 6 / 4 1936 till föräldrahemmet. Definitivt utskriven den 3]1 1939. År 1 9 3 6 . En bisexuell psykopat av schizoid typ, vilken en tid hade förbindelse med en kvinna, som var 25 år äldre än han själv, men nu hade gjort sig skyldig till sedlighetssårande handlingar med såväl pojkar som en minderårig flicka. Undersokningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus. Försöksutskriven den 8/G 1936. Definitivt utskriven den 10 / 10 1938. En psykopatiskt betonad imbecill med 61 % intelligenskvot, vilken en gang förut hade blivit straffriförklarad för homosexuella handlingar utan att den gängen ha blivit omhändertagen för vård. Även undersökningsläkaren hade nu tillstyrkt 5 § med vård å sinnessjukhus. Försöksutskriven till sin moder den 8 / 12 1936. Definitivt utskriven den 19 / e 1940. En utpräglat homosexuell psykopat, som begått otukt med saval vuxna man som unga pojkar. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §. Försöksutskriven den % 1937. En bisexuell psykopat med ursprungligen heterosexuell läggning, i det att nan — efter att i åldern 20—22 år vid enstaka tillfällen ha stått en homosexuell man till tiänst i sexuellt hänseende efter det han först bjudits på alkohol, så att han blivit berusad — hade enbart heterosexuella förbindelser tills han vid 40 ars ålder sammanträffade med en homosexuell man, som förledde honom till otukt med sig och en annan homosexuell man. Undersökningsläkaren (som för övrigt konstaterat en börjande arteriosclerosis cerebri) hade tillstyrkt 6 §. Försöksutskriven den 21/5 1937. Definitivt utskriven den 19/12 1938. Obs.! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle här ifrågavarande homosexuella handlingar icke ha varit brottsliga. En imbecill med 61 % intelligenskvot, vilken mot betalning statt homosexuella till tiänst Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan anstaltsvard. Obs.! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle här ifrågavarande homosexuella handlingar icke ha varit brottsliga. Försöksutskriven till anställning den 30 / 12 1936. Definitivt utskriven den 28 / 12 1937.

43 En utpräglat homosexuell psykopat, som aldrig haft dragning till kvinnokönet men — högt betrodd i samhället som han var — dock motstått den homosexuella driften, så att han först på äldre dagar, då pollutionerna upphört, begått homosexuella handlingar med minderåriga ynglingar. Undersökningsläkaren hade ansett att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas. Försöksutskriven den 29 / 3 1938. En bisexuell psykopat, som i ungdomen var platoniskt förälskad i en pojke men sedan började med heterosexuella förbindelser och tidigt gifte sig samt levde i lyckligt äktenskap till hustruns död, varefter han hade nya heterosexuella förbindelser, som ibland kunde räcka ett helt år, men likväl gång på gång förälskade sig i unga pojkar på 15—16 år, därvid det kunde hända, att han lät dessa masturbera sig, enär han fick ångestkänsla, om han ej kom i beröring med dem, varemot han aldrig hade dragning till vuxna män. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus. Försöksutskriven den 10 / 2 1937. Definitivt utskriven den 24/5 1939. En bisexuell psykopat, som ursprungligen var heterosexuell och haft långvariga heterosexuella förbindelser men i 40-årsåldern — då han, ivrigt sysselsatt med vetenskapligt arbete vid sidan av sin lärarverksamhet, pä grund av nattarbetet, under vilket han sökte stimulera sig med alkohol, blev allt mera nervös — började få homosexuella tendenser, med resultat att han tillfredsställde sin könsdrift genom masturbation med minderåriga ynglingar. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §. Försöksutskriven den 28/x 1937. Definitivt utskriven den 7j7 1937. En kronisk alkoholist, som under alkoholens inverkan fär homosexuella tendenser och därför i onyktert tillstånd hade begått otukt med pojkar. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §. Försöksutskriven den 1j2 1937. Definitiv utskrivning den 2G/2 1940. En utpräglat homosexuell psykopat, vilken i ungdomen försökte sexualumgänge med kvinnor men ej hade något nöje därav utan i stället började bedriva otukt med minderåriga ynglingar. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med vård å sinnessjukhus. Försöksutskriven den 6/? 1937. En debil 18-årig yngling (med endast 78 °lo intelligenskvot), vilken en enstaka gång hade av en homosexuell man låtit förleda sig till otukt. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan anstaltsvärd. Obs! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle denne ynglings homosexuella handling icke ha varit brottslig. Försöksutskriven den 4 / n 1939.

År 1937. En tidigare till långvarigt fängelsestraff dömd utpräglat homosexuell psykopat med mycket labilt psyke, som aldrig hade känt någon dragning till kvinnor och därför tillfredsställt sin könsdrift medelst mutuell masturbation med unga pojkar, vilka han även brukade smeka och kyssa. Undersökningsläkaren hade förordat 6 §. En utpräglat homosexuell psykopat, som saknade allt intresse för det motsatta könet och därför — som han själv framhöll — ej kunde anse sig som moraliskt fördärvad för att han, i enlighet med sin natur, tillfredsställde sin sexualdrift tillsammans med personer av samma kön, då detta endast skedde med vuxna personer, som själva voro homosexuella och fullt frivilligt masturberade med honom. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §.

44 Obs! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle ifrågavarande homosexuella handlingar icke ha varit brottsliga. Försöksutskriven den 31/6 1938. En utpräglat homosexuell psykopat av depressiv läggning, vilken särskilt vid de tillfällen, då han varit alkohol påverkad, begått otukt med pojkar. Undersökningsläkaren hade ansett att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas. Obs! Mannen hade förut tvenne gånger blivit i vanlig ordning dömd för »brott, som mot naturen är». Försöksutskriven den 5 / 7 1939 på villkor att han blev totalavhållsam från alkoholhaltiga drycker, men blev återintagen, då han ej höll sitt löfte härom. Ånyo försöksutskriven den 2 2 /i 1940, nu till Skara stifts arbetshem. En utpräglat homosexuell psykopat, vilken — tillhörande ett gäng homosexuella män, vilka gingo under kvinnligt namn och vid sina festliga sammankomster varit klädda i damkläder — hade sexuell förbindelse med kamrater i denna krets men även med en minderårig yngling. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan vård ä sinnessjukhus. Försöksutskriven den 9 / 5 1938. En utpräglat homosexuell schizoid psykopat, vilken i puberteten blev platoniskt förälskad i en man men senare började att bedriva otukt med den ene okände mannen efter den andre, som han pä gatorna kunde uppspåra, och vilken — för att komma ifrån detta oroliga liv — försökte sexualumgänge med en kvinna men kände avsmak för akten och ej kunde fullborda den, varför han, bedrövad över att ej vara som andra människor, fann sig nödsakad att finna sig i sitt sorgliga öde och fortsätta att tillfredsställa sin könsdrift med homosexuella förbindelser. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med värd å sinnessjukhus. Obs! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle ifrågavarande homosexuella handlingar icke ha varit brottsliga. Försöksutskriven den 24 / 5 1939. En ursprungligen heterosexuell men som äldre bisexuell psykopat, vilken i 24 år hade varit gift och hela tiden haft normal äktenskaplig sammanlevnad med hustrun men de sista tre åren därjämte haft homosexuella förbindelser, varvid han ofta med stor aggressivitet sökte förleda okända personer, som han påträffade i urinkurar. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med behov av vård å sinnessjukhus. Försöksutskriven den 18 / 10 1939. En utpräglat homosexuell psykopat, som aldrig känt dragning till kvinnokönet utan alltifrån puberteten haft homosexuell drift, vilken han tillfredsställt medelst otukt med vuxna män (för vilket ändamål han på grund av sitt yrke — servitör — haft goda tillfällen göra bekantskaper). Undersökningsläkaren hade ansett att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas. Obs! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle här ifrågavarande homosexuella handlingar icke ha varit brottsliga. Försöksutskriven den 15 /s 1939. En bisexuell starkt psykopatiskt betonad imbecill (med 65 °lo intelligenskvot), vilken tidigare, samma år han blev tilltalad, för nervösa symtom hade vårdats å sinnessjukhus (där han emellertid ej omnämnt sina homosexuella tendenser). Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med anstaltsvärd. Försöksutskriven till föräldrahemmet den 13 / 6 1938. År 1938. En imbecill med 42 °/o intelligenskvot. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med anstaltsvärd. Försöksutskriven den 1 6 / n 1938 till arbetshem för sinnesslöa och den 6 / 5 1940 därifrån till föräldrahemmet.

45 En bisexuell psykopat (med epilepsi efter ett trauma capitis), vilken lika gärna hade heterosexuella och homosexuella förbindelser och alltsedan puberteten också hade ägnat sig åt bäggedera. I allmänhet hade de homosexuella förbindelserna varit med vuxna män men hade sådan förbindelse också förekommit med yngling under 20 år. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med värd å sinnessjukhus. En ursprungligen heterosexuell man, hos vilken det fram i 40-årsåldern, i samband med en praesenil personlighetsförändring med nedsatt arbetsförmåga, även i det hänseendet inträdde en förändrad psykisk habitus, att han blev bisexuell. Han började sålunda med homosexuella förbindelser med vuxna män, vid sidan av vilka han emellertid alltjämt fortsatte med en heterosexuell förbindelse. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med vård å sinnessjukhus. Obs! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle hår ifrågavarande homosexuella handlingar icke ha varit brottsliga. En bisexuell 60-åring med arteriosclerosis cerebri, vilken som ung haft homosexuella tendenser, vilka han dock kunde motstå genom att ingå äktenskap, som förlöpte normalt, tills han de sista aren hade börjat bli impotent, då han fick homosexuella drömmar och homosexuellt begär, som han tillfredsställde genom otukt med minderåriga ynglingar. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med värd å sinnessjukhus. En bisexuell psykopat, vilken i ungdomen masturberade med en äldre kamrat och, även sedan han ingått äktenskap med normal sammanlevnad, emellanåt hade sexualumgänge med minderåriga ynglingar, vartill han under senare år (d. v. s. upp i 50-talet) fått allt starkare dragning. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §. Försöksutskriven den 2 % 1939. En efter barnförlamning invalid bliven psykopat, vilken pä grund av sin invaliditet aldrig kunnat tillfredsställa sin könsdrift med kvinnor och därför kommit pä tanken att masturbera med pojkar, varav han dock enligt eget påstående ej haft någon tillfredsställelse. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §. Försöksutskriven den 7 / 6 1939. En bisexuell psykopat, som vid 18 ärs ålder började med normalt könsumgänge och alltjämt fortsatte därmed men vid sidan härav inledde homosexuella förbindelser med pojkar. Undersökningsläkaren (Kinberg), som ansett att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas, hade tillstyrkt villkorlig dom, enär han ej ansåg prognosen vara så dålig. Försöksutskriven den 2S/4 1939. Definitivt utskriven den a / 2 1940. År 1 9 3 9 . En ursprungligen heterosexuell psykopat med stark sexualdrift, vilken som yngre »var svår på fruntimmer» och hade förbindelser med kvinnor ända tills han, efter att ha passerat 50-ärsåldern och börjat förete symtom av arterioscleros, under levnadsomständigheter, som uteslöto tillgång på kvinnor (skogsarbete, under vilket han delade sängplats med en yngling), begynte tillfredsställa sin könsdrift genom masturbation med någon yngling eller pojke. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §. En bisexuell höggradig psykopat, vilken ursprungligen var intresserad av kvinnor men under perioder av bristande psykisk jämvikt, 1910—1911 (dä han var allenast 21 år), 1924—1927 och under tiden efter 1935, haft homosexuella förbindelser. Under sistnämnda period hade han emellertid till en början även sexualförbindelse med sin hushållerska men efter dennas flyttning tillfredsställde han sin könsdrift uteslutande genom otukt med pojkar, av vilka särskilt en väckt hans stora kärlek. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med värd å sinnessjukhus. En bisexuell debil alkoholist, vilken till en början tillfredsställde sin könsdrift genom kvinnoförbindelser men efter ett tillfälligt besök, han vid 33 ärs ålder hnde

40 gjort hos en homosexuell man, började bedriva otukt med pojkar. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med värd å sinnessjukhus. En utpräglat homosexuell alkoholist, vilken aldrig haft sexualförbindelse med kvinna utan alltifrån början tillfredsställt sin könsdrift genom otukt med pojkar och ynglingar. För fyra år sedan tilltalad härför hade han fått villkorlig dom. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med vård å sinnessjukhus. En bisexuell lärare med övervägande homosexuell läggning, vilken enligt egen uppgift haft naturlig dragning till kvinnor med full tillfredsställelse av samlag och ett par gånger även hade varit förlovad men efter sista förlovningens slut vid bortemot 40-årsåldern hade börjat få erotiskt intresse för sina manliga elever, resulterande i otukt med dessa, varemot han aldrig hade någon dragning till vuxna man. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan värd å sinnessjukhus. Försöksutskriven den 12 / a2 1939. En bisexuell epileptoid psykopat med övervägande homosexuell läggning, vilken haft homosexuella förbindelser med vuxna män (samt även gjort sig skyldig till förskingring och förfalskning). Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med värd å sinnessjukhus. Obs.! Enligt strafflagsberedningens lagförslag skulle hår ifrågavarande homosexuella handlingar icke ha varit brottsliga. En av dementia senilis lidande 66-årig gift man med 11 barn i äktenskapet, vilken vid 65 års ålder börjat bedriva otukt med en pojke. Även undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med vård å sinnessjukhus. Försöksutskriven den 15 / 4 1940 till vårdhem.

Tablå 4 upptagande de fall, där medicinalstyrelsen tillstyrkt tillämpning av 5 § i strafflagens 5 kap. men ej ansett vård å sinnessjukhus vara behövlig och där domstolens utslag löd på straffrihet. År 1936. En kronisk alkoholist, vilken alltid varit utpräglat heterosexuell och haft otaliga kvinnoförbindelser men vid ett enda tillfälle i berusat tillstånd begått otukt med en 17-årig yngling, varav han efteråt icke hade något minne. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § med straffets ersättande med alkoholistvård. År 1937. En bisexuell psykopat, vilken under många år stod i sexualförbindelse med en kvinna som visserligen var betydligt äldre än han själv men med vilken han haft för avsikt ingå äktenskap, fast härav blev intet, enär han kom in i ett gäng homosexuella män, i vilkas sällskap han trivdes bättre. Undersökningsläkaren hade ansett att varken 5 eller 6 § borde tillämpas. Medicinalstyrelsen förklarade, i samband med sin tillstyrkan av 5 §, att vård å sinnessjukhus ej vore behövlig utan att det vore tillräckligt med tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka. Obs.! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle här ifrågavarande homosexuella handlingar icke varit brottsliga. En utpräglat homosexuell psykopat, vilken sedan ungdomen hade dragning till jämnåriga pojkar och då han försökte sexualumgänge med kvinna ej hade någon tillfredsställelse därav, varför han, sedan han av en man blivit förförd till homosexuellt umgänge, uteslutande fortsatte med sådant och därigenom kom in i ovannämnda homosexuella gäng. Undersökningsläkaren hade ansett, att varken 5 eller 6 § här borde komma till användning. Medicinalstyrelsen förklarade, i samband med sin tillstyrkan av 5 §, att vård å sinnessjukhus ej vore behövlig, utan att det vore tillräckligt med tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka.

47 Obs.! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle här ifrågavarande homosexuella handlingar icke ha varit brottsliga. En bisexuell psykopat, som ursprungligen hade sexualförbindelse endast med kvinnor men de sista fyra aren ej haft nämnvärt intresse härför utan känt mera dragning till minderåriga ynglingar, fast sexuellt förhållande till sådana dock ej ofta förekommit, i det att han de sista åren mestadels tillfredsställt sin sexualdrift medelst onani. Medicinalstyrelsen förklarade i likhet med undersökningsläkaren, vilken ock hade tillstyrkt 5 §, att värd å sinnessjukhus ej vore behövlig utan att det vore tillräckligt med tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka. En pä gränsen till sinnesslöhet stående, övervägande heterosexuell psykopat (med endast 70 % intelligenskvot), vilken från 17 års ålder hade haft heterosexuella förbindelser omväxlande med onani, under vilken akt han emellertid alltid fantiserade om kvinnor, vilket även hade skett då han låtit locka sig till homosexuella handlingar av homosexuella män, som flitigt uppvaktat honom, men hade han även haft förbindelser med minderåriga ynglingar. Medicinalstyrelsen förklarade i likhet med undersökningsläkaren, vilken ock hade tillstyrkt 5 §, att vård å sinnessjukhus ej vore behövlig utan att det vore tillräckligt med tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka. En på gränsen till sinnesslöhet stående utpräglat homosexuell psykopat (med allenast 73 % intelligenskvot), vilken aldrig känt dragning till kvinnokönet utan tillfredsställt sin könsdrift genom masturbation med pojkar. Undersökningsläkaren hade ansett vård å anstalt för asociala imbecilla vara behövlig, men förklarade medicinalstyrelsen i samband med sin tillstyrkan av 5 §, att vård å sinnessjukhus ej vore behövlig utan att det vore tillräckligt med tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka. År 1 9 3 8 . En utpräglat homosexuell psykopat, vilken vid försök till könsumgänge med kvinna ej hade någon tillfredsställelse därav, varför han vid 20 års ålder började med homosexuella förbindelser, dock endast med män över 20 år. Medicinalstyrelsen förklarade i anslutning till undersökningsläkaren, vilken ock hade tillstyrkt 5 §, att vård å sinnessjukhus ej vore behövlig utan att det vore tillräckligt med tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka. Obs.! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle här ifrågavarande homosexuella handlingar icke varit brottsliga. En heterosexuell imbecill (med 66 °/o intelligenskvot), vilken på äldre dagar, då sexualdriften var nedsatt, så att sexualumgänge med hustrun upphört, under rus låtit locka sig till homosexuella handlingar. Medicinalstyrelsen förklarade i anslutning till undersökningsläkaren, vilken ock hade tillstyrkt 5 §, att vård å sinnessjukhus ej vore behövlig utan att det vore tillräckligt med tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka. Obs.! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle här ifrågavarande homosexuella handlingar icke varit brottsliga. av den hållningslösa, amoraliska tgpen, vilken redan vid 11 o En 17-årig psykopat ars ålder hade av större pojkar förletts till onani och nu var tilltalad för att han under åren 1936—1937 ett flertal gånger masturberat med en imbecill yngling. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § under framhållande att libidons psykiska komponent i denna tidiga pubertetsålder ännu ej nått sådan utveckling, att bestämd sexualobjektsfixation förefunnits. Medicinalstyrelsen förklarade, i samband med sin tillstyrkan av 5 §, att behov av vård å sinnessjukhus ej förelåge utan att det vore tillräckligt med tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka. En psykopat av övervägande heterosexuell läggning, vilken emellertid under alkoholpåverkan blir homosexuellt inriktad och därför vid ett tillfälle, då han befann

48 sig i onyktert tillstånd, kom att göra sig skyldig till otukt med en 11-årig pojke. Medicinalstyrelsen förklarade i anslutning till undersökningsläkaren (Kinberg), vilken ock hade tillstyrkt 5 §, att vård å sinnessjukhus ej vore behövlig men väl intagning å alkoholistanstalt. År 1939. En höggradig psykopat med mindervärdighetskomplex, vilken tidigt började onanisera med en skolkamrat och sedermera, då han försökte coitus med sin fästmö, befanns impotent, varför följden blev att han sedan tillfredsställde sin könsdrift genom att onanera barn, både flickor och pojkar. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §. Medicinalstyrelsen förklarade, i samband med sin tillstyrkan av 5 §, att behov av vård å sinnessjukhus ej förelåge utan att det vore tillräckligt med tillsyn av hjälpverksamhetsläkaren.

Tablå 5 upptagande de fall, där medicinalstyrelsen tillstyrkt 5 § i strafflagens 5 kap. men straff likväl utdömts. År 1936. En bisexuell psykopat, vilken till 20 ärs åldern hade förbindelser med flickor men sedermera fick alltmer tilltagande homosexuella tendenser, så att han lät förföra sig av homosexuella män till otukt icke endast med dem utan även med av dem i otuktigt syfte engagerade pojkar. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §. — Rådhusrätten följde denne och dömde med tillämpande av nämnda paragraf till 4 månaders straffarbete: villkorlig dom. Visserligen upphävde Göta Hovrätt detta utslag och dömde, utan tillämpande av 6 §, till 8 månaders straffarbete, men genom av Kungl. Maj:t beviljad nåd blev domen dock verkställd i enlighet med underrättens utslag. En bisexuell psykopat, vilken likaledes i ungdomsåren hade haft förbindelser med flickor men snart fick övervågande homosexuella tendenser, så att han i 22 ars åldern började med homosexuella förbindelser först med en vuxen man och sedan även med ynglingar, som stodo till tjänst mot betalning. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus, medan medicinalstyrelsen förklarade sådan vård vara behövlig. — Rådhusrätten dömde emellertid med tillämpande av 6 § till 6 månaders straffarbete: villkorlig dom. Visserligen upphävde Göta Hovrätt detta utslag och dömde, utan tillämpande av 6 §, till straffarbete i 1 år och 5 månader, men genom av Kungl. Maj:t beviljad nad blev domen dock verkställd i enlighet med underrättens utslag. En utpräglat homosexuell psykopat, vilken i ungdomen försökte sig med flickor men ej fann något nöje uti heterosexuell förbindelse och därför i stället övergick till homosexuella förbindelser med såväl vuxna män som minderåriga ynglingar. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus, medan medicinalstyrelsen förklarade sådan vård vara behövlig. — Rådhusrätten dömde emellertid med tillämpande av 6 § till 5 månaders straffarbete: villkorlig dom. Visserligen upphävde Göta Hovrätt detta utslag och dömde utan tillämpande av 6 § till straffarbete i 1 år och 1 månad, men genom av Kungl. Maj:t beviljad nåd blev domen dock verkställd i enlighet med underrättens utslag. En utpräglat homosexuell psykopat, som kände avsky för kvinnokönet och gång efter annan var förälskad i någon av sitt eget kön samt tillfredsställde sin könsdrift genom homosexuella handlingar med såväl vuxna män som ynglingar. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § utan vård å sinnessjukhus, medan medicinalstyrelsen förklarade sådan vård vara behövlig. — Rådhusrätten dömde emellertid med tillämpande av 6 § till 6 månaders straffarbete: villkorlig dom.

49 Visserligen upphävde Göta Hovrätt detta utslag och dömde utan tillämpande av 6 § till straffarbete i 2 år och 2 månader, men genom av Kungl. Maj:t beviljad nåd blev domen dock verkställd i enlighet med underrättens utslag. År 1 9 3 7 . En bisexuell psykopat av övervägande homosexuell läggning, vilken före puberteten av en homosexuell man blivit förförd att låta utnyttja sig i otuktigt syfte men efter uppnådd pubertetsålder dock började med heterosexuella förbindelser och alltjämt — om ock utan någon större lust — fortsatte härmed, då han var nykter, medan han under de sista åren vid tillfällen, då han varit i bakrus med olustsensationer, begått otukt med en mängd pojkar och ynglingar. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §, medan medicinalstyrelsen förklarade honom vara i behov av vård å sinnessjukhus. — Rådhusrätten följde emellertid undersökningsläkaren och dömde med tillämpande av 6 § till straffarbete i 2 år och 2 månader, vilken dom emellertid av Hovrätten ändrades till straffarbete i 2 år och 3 månader med förordnande att straffet skulle ersättas med intagning i förvaringsanstalt. En bisexuell psykopat med övervägande homosexuell läggning, vilken på grund av förförelse redan vid 7 års ålder börjat onanisera och även sedan han vid 19 års ålder börjat med naturligt könsumgänge fortsatte att masturbera med pojkar, varav han fann större tillfredsställelse än av kvinnoumgänget. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §, medan medicinalstyrelsen vid sin tillstyrkan av 5 § förklarade, att vård å sinnessjukhus ej vore behövlig utan att det vore tillräckligt med tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka. — Rådhusrätten följde emellertid undersökningsläkaren och dömde till straffarbete i 2 år och 15 dagar. År 1938. En övervägande heterosexuell psykopat, vilken tillfälligtvis (första gången i ekonomiskt nödläge) sålt sig till en homosexuell man men alltid känt äckel över handlingen, varför han — för att komma ifrån en högt uppsatt man i Stockholm, vilken använde honom som sexualobjekt — flyttade till annan ort. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 5 § men förklarat honom ej vara i behov av vård å sinnessjukhus. Vid sin tillstyrkan av 5 § gjorde medicinalstyrelsen samma uttalande, förklarande det vara tillräckligt med tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka. — Rådhusrätten dömde emellertid till 3 månaders straffarbete, fast villkorlig dom. Detta utslag blev också fastställt av Svea Hovrätt. Obs.! Enligt sakkunnigberedningens lagförslag skulle här ifrågavarande homosexuella handlingar icke ha varit brottsliga. År 1939. En utpräglat homosexuell psykopat, vilken på grund av bristande dragning åt det andra könet — när han med pubertetens inträde började få pollutioner under sömnen drömde han om pojkar — började att vid 17 års ålder masturbera med jämnåriga ynglingar, vilket skedde särskilt dä han var under alkoholens inverkan. Undersökningsläkaren hade ansett att varken 5 § eller 6 § här borde tillämpas men att han efter straffets avtjänande borde bli föremål för nykterhetsnämndens verksamhet, medan medicinalstyrelsen vid sin tillstyrkan av 5 § förklarade, att han ej vore i behov av vård å sinnessjukhus utan att det vore tillräckligt med tillsyn av vederbörande hjälpverksamhetsläkare och nykterhetsnåmnd. — Häradsrätten gick emellertid en medelväg och dömde med tillämpande av 6 § till 6 månaders straffarbete, fast villkorlig dom.

50 Tablå 6 upptagande de fall, där åtal resulterat i frikännande på grund av bristande bevisning. En c:a 50-årig psykopat, som efter »spanska sjukan» 1918 periodvis hade varit nervös och deprimerad, vilka sjukdomssymtom efter ledgångsreumatism 1933 ytterligare tilltogo, varför han började använda bromyl i allt mer ökad omfattning för att dämpa sin nervositet. Tilltalad för otukt med några minderåriga ynglingar, vilka var för sig uppgivit, att han med dem begått homosexuella handlingar, förnekade han emellertid både dessa och homosexuell läggning överhuvudtaget, och hustrun, för vilken åtalet kommit »som en blixt från klar himmel», uppgav att mannen städse haft en normal sexual sammanlevnad med henne, om ock hans libido under de sista årens sjuklighet och pulvermissbruk minskat. Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §, medan medicinalstyrelsen uttalade sig för 5 § med vård å sinnessjukhus. — Rådhusrätten följde emellertid undersökningsläkaren och dömde med tillämpande av 6 § till 2 månaders fängelse, men blev mannen av Kungl. Maj:t frikänd på grund av bristande bevisning. En för förskingring tidigare dömd psykopat, vilken var åtalad för att vid enstaka tillfällen (1 resp. 2 gånger) ha bedrivit otukt med två minderåriga ynglingar. Själv förnekade han emellertid bäde att han begått någon homosexuell handling och att han överhuvudtaget hade någon homosexuell läggning, under uppgift att han tillfredsställde sin könsdrift genom tillfälliga förbindelser med prostituerade. — Undersökningsläkaren hade tillstyrkt 6 §, medan medicinalstyrelsen uttalade sig för att varken 5 § eller 6 § borde tillämpas. — Rådhusrätten dömde också utan tillämpande av 6 § till 3 månaders straffarbete, vilket utslag av Göta Hovrätt ändrades till 5 månaders straffarbete, men blev mannen av Kungl. Maj:t frikänd pä grund av bristande bevisning.

51 Bilaga 3.

Straffriförklarades omhändertagande inom sinnessjukvården. Enligt sinnessjuklagens 47 § 3 mom. tillkommer det den under medicinalstyrelsens överinseende stående sinnessjukvården att åt tilltalad, som genom laga kraftägande utslag förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, bereda vård, därest undersökningsläkaren eller medicinalstyrelsen, i fall där denna myndighet jämväl avgivit utlåtande, förklarat honom vara i behov av vård å sinnessjukhus — med skyldighet dock för fångvårdens sinnessjukvård att åt dylik straffriförklarad, som varit häktad och intagen å sinnessjukavdelning vid fångvården, bereda fortsatt vård tills plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom. Huru har nu den offentliga sinnessjukvården — med vilket uttryck h ä r avses den under medicinalstyrelsens överinseende stående sinnessjukvården — fyllt denna sin uppgift? Givetvis har det aldrig varit lagstiftarnas mening att fångvårdens sinnessjukavdelningar — vilka ju tillkommo närmast för att bereda vård åt sinnessjuka fångar, så att tiden för frihetsförlusten i botliga fall icke, såsom vid intagning å sinnessjukhus, bleve förlängd med vårdtiden — skulle ombesörja vård för straffriförklarade annat än mera tillfälligtvis. Det visade sig emellertid snart att straffriförklarade, som voro omhändertagna av fångvårdens sinnessjukvård, ofta fingo vänta i åratal, innan den å sinnessjukhus anvisade exspektansplatsen kunde erhållas. Av en utredning, som jag år 1934 på förekommen anledning verkställde, framgick sålunda, att av det 90-tal straffriförklarade män, som då voro omhändertagna å sinnessjukavdelningar vid fängelserna i Västervik, Jönköping och Ystad i avvaktan på att anvisad exspektansplats vid sinnessjukhus skulle bli tillgänglig, icke mindre än 20 blivit straffriförklarade före år 1930, medan 1 av dem blivit straffriförklarad under det året, 12 under år 1931, 14 under år 1932, 17 under år 1933 och 26 under år 1934. o Att å fångvårdens sinnessjukavdelningar intagna straffriförklarade sedermera ofta fått vänta mycket länge på att bli omhändertagna av den offentliga sinnessjukvården, framgår av nu verkställda utredning beträffande den tid straffriförklarade, som under tiden från Vi 1932 till 3 % 1939 blivit utskrivna till sinnessjukhus eller statlig sinnesslöanstalt, hade varit omhändertagna å fångvårdens sinnessjukavdelningar. Av denna utredning framgår, att den där tillbragta väntetiden varit över 5 år för 42 straffriförklarade män, av vilka 2 fått vänta på inträde å sinnessjukhus mer än 11 år, 1 mellan 9 och 10 år, 5 mellan 8 och 9 år, 7 mellan 7 och 8 år, 12 mellan 6 och 7 år samt 15 mellan 5 och 6 år. Sådan långvarig vistelse å fångvårdens sinnessjukavdelningar är från vårdsynpunkt sett synnerligen otillfredsställande med hänsyn till den å flertalet av dessa avdelningar bristande möjligheten för arbetsterapi i tillräcklig utsträckning. Frånsett sinnessjukavdelningen vid kronohäktet i Ystad, vilken har tillgång till trädgårdsarbete, sakna nämligen fångvårdens sinnessjukavdelnigar för manliga patienter så gott som helt och hållet möjligheter för dessas sysselsättning utomhus. Om också kroniskt sinnessjuka med affektiv avtrubbning (till vilken kategori åtskilliga straffriförklarade höra) kanske icke tillfogas direkt subjektivt lidande genom mindre god vård med brist på lämplig sysselsättning, så försämras dock ofta deras psykiska tillstånd därigenom. Däremot kan man svårligen förneka

52 att anstaltsvistelse å fångvårdens nuvarande sinnessjukavdelningar for mangen straffriförklarad, som icke är sinnessjuk eller sinnesslö, innebär ett verkligt lidande. Och att antalet sådana straffriförklarade under senare år avsevärt ökat framgår av min förut i SvJT (1939 s. 359) publicerade redogörelse rörande antalet av medicinalstyrelsen ändrade rättspsykiatriska utlåtanden, i det att antalet dylika ändringar med förordande av tillämpning av strafflagens 5 kap. 5 § i strid mot undersökningsläkarens utlåtande — vilka ändringar givetvis i regel gällt varken sinnessjuka eller sinnesslöa — efter en inträdd förändring i rättspsykiatriska nämndens sammansättning blivit i hög grad stegrat. Vad som särskilt plågar dylika klara och rediga straffriförklarade, som aro i besittning av normal reflexionsförmåga och vilkas känsloliv alls icke är avtrubbat, ar det förhållandet, att de ej ha en aning om huru länge denna för dem så psykiskt påfrestande tillvaro skall räcka. Härpå har jag sett tydliga exempel vid mina besök å fångvårdens sinnessjukavdelningar för denna utrednings verkställande. Förutom bristande kapacitet för omhändertagandet av alla straffriförklarade, som förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, är den offentliga sinnessjukvarden i saknad av de differentieringsmöjligheter, som äro en oundgänglig förutsättning for uppgiften att vårda alla från psykiatrisk synpunkt sett olika slag av straffriförklarade Att det i allmänhet icke lämpar sig att tillsammans vårda sådana straffriförklarade, vilkas brott förorsakats av sinnessjukdom, och straffriförklarade psykopater vilkas brottslighet är av mera habituell karaktär, ligger i sakens natur. På initiativ'av riksdagens revisorer tillkom den år 1906 öppnade specialavdelningen vid dåvarande Växjö hospital för kriminalpatienter, vilken avdelning, innehållande 100 vårdplatser, av medicinalstyrelsen framförallt använts för sådana straffriförklarade, som icke lämpa sig för vård å vanligt sinnessjukhus. Några år senare tillkommo de för särskilt farliga sinnessjuka avsedda säkerhetspaviljongerna med vardera 30 platser vid dåvarande Västerviks hospital och Säters hospital. Sedermera har emellertid icke någon ny avdelning av dylik art tillkommit. Visserligen framlades ar 1922 av mig, som då var överinspektör för sinnessjukvården, förslag om anordnandet av ytterligare en avdelning med 100 platser av Växjötypen, men föranledde detta forslag icke någon åtgärd. Då det sålunda icke på de sista 25 åren med dess fortgående stegring av produktionen av straffriförklarade tillkommit några nya differentieringsmöjligheter beträffande värden av kriminalpatienter, är det ju helt naturligt att den offentliga sinnessjukvårdens resurser i nämnda hänseende äro i hög grad bristfälliga. Jämlikt sinnessjuklagen 47 § 3 mom. skola straffriförklarade icke utan vidare intagas å det sinnessjukhus, inom vars upptagningsområde hemorten ar belägen, utan tillkommer det medicinalstyrelsen att på anmälan av vederbörande fångvardsmyndighet bestämma, å vilket sinnessjukhus intagningen skall ske. Syftet med denna bestämmelse var ju att få en var straffriförklarad placerad, där han bäst passar, men de bristande differentieringsmöjligheterna ha gjort, att detta syfte ofta icke kunnat uppnås. Sålunda inhämtade jag vid år 1934 gjorda besök å fångvårdens sinnessjukavdelningar för manliga patienter, att ingen enda av alla de å dessa omhändertagna blivit hänvisad till specialavdelningen vid S:t Sigfrids sjukhus (förutvarande Vaxjo hospital) Dock funnos bland dessa flera i sig själv kriminella individer, sa t. ex. en 60-årig man, vilken sedan unga år upprepade gånger straffats för sedlighetsbrott, först otukt med djur och sedan otukt med minderåriga flickor och med nära anhöriga en för bedrägeri straffriförklarad psykopat, som »alltid hållit på med bedrägerier», en fullkomligt förfallen alkoholist, som straffriförklarats för upprepade stölder och t. o. m. å fängelsets sinnessjukavdelning bestal sina kamrater — samtliga utan psykotiska symtom i egentlig mening. Att dylika individer skola få vistas å vanlig sinnessjukavdelning måste betecknas som i hög grad olämpligt. F r å n min senaste kliniska tjänstgöring å Ulleråkers sjukhus erinrar jag mig också, att där vårdades straffriförklarade, som alls icke borde finnas å ett vanligt sinnessjukhus men för vilka plats ej kunde beredas å specialavdelning för kriminalpatien-

53 ter. Bland de straffriförklarade männen fanns så t. ex. en för sjunde resan stöld straffad psykopat, vilken under sina fritider alltid varit svårt hemfallen till dryckenskap och, såsom ofta är fallet med alkoholister, ej tålt långvarigt fängelsestraff utan under straffens avtjänande emellanåt visat symtom å sinnessjukdom. Vidare fanns där en paranoiker, som begått mord å en förment förföljare. En dylik patients farlighet upphör ju ingalunda med intagning å sinnessjukhus, och han hade ursprungligen också erhållit vård å specialavdelningen vid Växjö hospital men sedermera hade Ulleråkers sjukhus måst taga honom i byte för att kunna bli av med en tjuvaktig psykopat, som alls icke passade å ett vanligt sinnessjukhus. Även på Ulleråkers sjukhus' kvinnoavdelningar funnos under de år, jag var chef därstädes, flera straffriförklarade, som voro i hög grad olämpliga för vård å vanligt sinnessjukhus. En av dem var en ytterst farlig hysterica, som begått mord å eget barn och som alltjämt hade starka homocida tendenser. En annan av dem var en ytterst affektlabil psykopat, vilken tidigt visat vanart och alltsedan hon blivit vuxen hängivit sig åt skörlevnad och alkoholmissbruk och vilken, sedan hon på grund av stölder från sina kunder blivit straffriförklarad och omhändertagen för vård, företett våldsamma vredesparoxysmer med hänsynslösa grovheter, svordomar och cynism mot såväl personal som patienter. En tredje var likaledes en sedeslös psykopat, som straffriförklarats för fylleriförseelse och våld mot polis och som å sinnessjukhuset var i hög grad störande för sjukvården genom sin lömskhet och hänsynslösa våldsamhet och sina svåra skadegörelse- och utbrytningstendenser. En fjärde av här åsyftade kvinnliga patienter var en från varje spår av moral fullständigt fri psykopat, vilken bedrivit en mycket farlig fosterfördrivningsrörelse i stor skala och vilken å Ulleråkers sjukhus genom sin höggradiga amoralitet visat sig ha en ytterligt skadlig inverkan på mera ömtåliga patienter. Som exempel härpå kan sålunda anföras, att hon erbjöd sig fördriva foster å en hysterica, sedan hon först inbillat henne, att hon vore havande, vilket prat hade till följd, att ifrågavarande hysterica råkade i ett omtöckningstillstånd (som var den vanliga följden av en stark affekt). Till sist ansåg jag mig icke kunna stå till svars med att denna megära finge vara tillsammans med sinnessjuka, varför jag fann mig nödsakad att om dagarna låta henne vistas ensam i korridoren till en sovsalsavdelning. Då vår offentliga sinnessjukvård alltjämt är i saknad av specialavdelning för kvinnliga kriminalpatienter, fanns det nämligen ingen möjlighet att befria sinnessjukhuset från denna icke-sinnessjuka straffriförklarade genom hennes överflyttning till särskild avdelning för sådana. Här anförda kasuistik ställer i sanning i bjärt belysning, vilken brist i vår sinnessjukvård det är, att den alltjämt saknar specialavdelning för kvinnliga kriminalpatienter, som icke passa å vanligt sinnessjukhus. Till belysande av frågan, i vad mån de vanliga sinnessjukhusen äro nödsakade att på grund av här påpekade bristande differentieringsmöjligheter inom den offentliga sinnessjukvården mottaga kriminalpatienter, som bort vara hänvisade till specialavdelning, har jag å ett av landets större sinnessjukhus genomgått journalerna rörande samtliga där intagna straffriförklarade. Följande straffriförklarade fann jag vara i hög grad olämpliga för vård å vanligt sinnessjukhus: 1. En 25-årig psykopat, som gjort sig skyldig till förskingring och inbrottsstöld. Han hade efter ett skalltrauma, varav han drabbats vid 15 års ålder, blivit obalanserad, opålitlig och lögnaktig, lättledd och hållningslös. 2. En 62-årig för sedlighetsbrott med dotter straffriförklarad psykopat, vilken alltid haft ett mycket häftigt humör, hotat skjuta hustru och barn samt misshandlat dem. Han hade genom sina uppviglande tendenser visat sig vara till stor skada för de andra patienterna å avdelningen. 3. En 21-årig för bedrägeri straffriförklarad yngling, vilken vid 11 års ålder fick encephalit (sömnsjuka), som medförde karaktärsförändringar med homosexuella tendenser och tjuvnadstendenser samt affektlabilitet. 4. En 38-årig för mordbrand straffriförklarad man, lidande av postencephalitiskt

54 defekttillstånd, vilken har ett ytterlig häftigt humör och ofta slår de mest hjälplösa inedpatienterna utan ringaste anledning. 5. En 50-årig för sedlighetsbrott straffriförklarad imbecill (med 56 /o intelligenskvot), vilken hade fört en vagabonderande tillvaro, under vilken han exhibitionerat inför kvinnor och barn samt i övrigt gjort sig skyldig till flera svåra sedlighetsbrott, såsom våldtäktsförsök en gäng mot en 12-årig flicka och en gång mot en gift kvinna samt försök till coitus per anum med pojkar. Å sinnessjukhuset gav hans starka sexualitet sig uttryck i stort intresse för den kvinnliga personalen. (Givetvis vore rätta platsen för denna höggradigt imbecille sedlighetsförbrytare anstalt för asociala imbecilla, där personalen är manlig.) 6. En 62-årig för mordbrand straffriförklarad psykopat, vilken alltid haft ett retligt och besvärligt lynne. Även å sinnessjukhuset har han visat sig häftig, grälsjuk och oresonlig samt i övrigt varit störande för den så viktiga arbetsterapien, i det att han sökt uppvigla sina medpatienter till att ej arbeta. 7. En 29-årig för tjuvnadsbrott straffriförklarad man, vilken efter puberteten visade sig arbetsskygg och började förfalla till tjuvnad (schizophrenia simplex av asocial typ). Efter att under åren 1929—1935 sex gånger ha blivit dömd för stöld blev han efter nästa stöld äntligen föremål för rättspsykiatrisk undersökning och straffriförklarad. Då han å sinnessjukhuset visat tendenser att uppvigla medpatientcrna, varför han överflyttats till avdelning med mera dementa patienter, skulle det för honom vara bättre att komma till specialavdelning för likasinnade, ej förslöade patienter. 8. En 21-årig för stöld straffriförklarad psykopat, vilken alltifrån barndomen varit besvärlig och bråkig med för varje år alltmer tilltagande dåliga karaktärsegenskaper, visade sig lat, ointresserad av arbete, trotsig, häftig, självsvåldig samt opålitlig i handhavandet av pengar och även på andra sätt. Å sinnessjukhuset har han visat sig lättretlig, uppträtt ohyfsat och spotskt samt varit obstinat och ironisk mot översköterskan. 9. En 59-årig för stöld straffriförklarad psykopat, vilken alltsedan ungdomstiden visat oförmåga att anpassa sig i den sociala samvaron och tidigt även blev hemfallen till alkoholmissbruk, med resultat att han hamnade pä brottets bana, i det att han 7 gånger avtjänat frihetsstraff för stöld. Å sinnessjukhuset har han varit fräck och oförskämd i sitt tal, uppträtt rått och ohyfsat mot personalen, klagat över »grisfödan», grälat och sökt uppvigla medpatienterna, vid ett tillfälle, då han fått tillrättavisning av en skötare, blivit aggressiv mot denne och sökt bita honom. 10. En 49-årig för stöld och förfalskning straffriförklarad psykopat, vilken som barn var lat, olydig och opålitlig samt som vuxen visade sig arbetsskygg med tendens att vilja parasitera på andra och utan spår av ansvarskänsla, i det han varit synnerligen brutal mot familjen och slagit både hustru och barn samt varit mycket pockande och oförskämd mot fattigvårdsstyrelsen, som på grund av hans asociala levnadssätt måste hjälpa honom med familjens utkomst. Å sinnessjukhuset har han visat sig affektlabil och arbetsskygg, grälsjuk, pockande och otrevlig mot skötarna samt vid ett tillfälle överraskats med att misshandla en inedpatient. 11. En 19-årig för stöld straffriförklarad psykopat, som redan under skoltiden visade sig vanartad, var lögnaktig och opålitlig, snattade och skolkade från lektioner och efter slutad skolgång misskötte sina anställningar, vantrivdes med arbetet och kom i dåligt sällskap. Å sinnessjukhuset har han ibland brusat upp och uppträtt synnerligen olämpligt mot medpatienterna, å ena sidan sökt uppvigla dem mot personalen och å andra sidan gjort narr av dem och kallat dem för »svin». 12. En 16-årig för inbrottsstöld straffriförklarad psykopat, som tidigt visade vanart, var lögnaktig och vid 13 års ålder började begå den ena stölden efter den andra, varför han bliv intagen å skyddshem, där han emellertid även gjorde sig skyldig till stöld. 13. En 31-årig för mordbrand straffriförklarad kvinna, som vid 17 ars ålder

55 lämnat sitt föräldrahem, aldrig kunde stanna på någon plats, enär hon visade sig oärlig och levde sedeslöst. Ä sinnessjukhuset har hon emellanåt varit uppstudsig och spydig och sökt uppvigla medpatienterna. 14. En 43-årig för femte resan stöld och förfalskning straffriförklarad kvinna, vilken tidigt hade kommit in på brottets bana samt fyra gånger blivit dömd för stöld och en gång för förfalskning. Å sinnessjukhuset har hon visat sig retlig och besvärlig, försökt påverka patienterna att ej arbeta och på varjehanda sätt intrigerat mot sjukhusordningen särskilt vid samtal med nyintagna patienter — med ett° ord varit till stor skada för värden å sjukhuset. Man torde kunna utgå ifrån, att här ifrågavarande sinnessjukhus icke är det enda som nödgats mottaga icke-sinnessjuka straffriförklarade, vilka blivit ett för värden av de sinnessjuka störande moment, utan att samma är förhållandet beträffande andra statens sinnessjukhus. Frågan om vården av de straffriförklarade är sålunda långt ifrån löst i vårt land. Huru bör da denna fråga lämpligast lösas * Som bekant framlade professor KINBERG för några år sedan förslag om denna frågas lösning genom anordnandet av en särskild kriminalanstalt, avsedd för alla straffriförklarade Redan av det skälet, att förslaget innebar, att denna anstalt skulle förläggas under fångvårdsstyrelsen, kunde jag ej ansluta mig till detsamma, då enligt mitt förmenande vården av sinnessjuka under alla förhållanden bör stå under medicinalstyrelsens tillsyn, alltså även om de begått brottslig gärning, för vilken de blivit tilltalade. I det foredrag i ämnet, som jag för några år sedan höll i Psykiatriska föreningen x medgav jag emellertid att vissa skäl kunde tala för anordnadet av en fristående kriminalanstalt, om den inskränktes att användas endast för sådana straffriförklarade, beträffande vilka hänsynen till de andra å sinnessjukhusen vårdade kräver att de bliva hänvisade till specialanstalt. Jag betonade emellertid därvid att detta kan galla icke endast om sådana straffriförklarade, som begått brott i sitt habitualtillstånd, utan även i fråga om sinnessjuka, hos vilka sjukdomssymtomen närmast utgöras av en aggravering av ursprungligen befintliga mera asociala karaktärsdrag såsom vid paranoia qverulans och i vissa fall av schizophreni (varpå här ovan för ovngt ett exempel är anfört). När dylika personer på grund av begången brottslig gärning måste omhändertagas å sinnessjukhus, äro de därför på grund av sitt uppträdande bäst lämpade för en specialanstalt för asociala kriminella element, liksom fallet även kan vara med personer, lidande av psykiska rubbningar efter encephalitis (varpå även här ovan exempel äro anförda). Icke minst med hänsyn därtill att ja" dock ansåg det vara riktigast att även värden av alla straffriförklarade — sinnes* sjuka eller icke sinnessjuka — förblev under medicinalstyrelsens överinseende uttalade jag mig emellertid vid det tillfället för frågans lösning genom fortsatt anordnande vid sinnessjukhusen av specialavdelningar för de mera kriminellt betonade straffriförklarade. U

" d e , r f ö ™tsättning att den av prof. Kinberg föreslagna kriminalanstalten för straffriförklarade förlägges under medicinalstyrelsens överinseende och sålunda blir ett led i den offentliga sinnessjukvården, 2 synes mig emellertid hans ifrågavarande forslag bora upptagas till allvarlig prövning. Ett skäl för anordnandet av särskild kriminalanstalt är att det under senare är tillkommit ett alltmera ökat antal strafffriforklarade, som varken äro sinnessjuka eller sinnesslöa. Med denna stegring av antalet straffriförklarade, som varken passa för sinnessjukvård eller sinnesslövård blir det nämligen icke tillfyllest med en eller annan ny specialavdelning av Växjötypen med dess ringa platsantal, utan är det synbarligen behövligt att snarast möjligt få till stånd en större kriminalanstalt inom den offentliga sinnessjukvården om statens sinnessjukhus skola kunna bli befriade från kriminalpatienter, som äro till nr 48HUF ^

^ ^

° m V å r d e n a V *' ^ k r i m i n a I P a t i e » t e r lösas? Svenska Läkartidningen 1934,

2 Sedan detta skrivits har prof. Kinberg i Svenska Läkartidningen 1939 s 1893 uttalat sir*g for knminalanstalters förläggande under medicinalstyrelsen.

56 skada för vården å desamma. En större kriminalanstalt blir också lämpligare for den uppgift, som nu tillkommer specialavdelningen vid S:t Sigfrids sjukhus, enar det å denna med dess ringa platsantal icke alltid är möjligt att till olika avdelningar skilja sinnessjuka och icke-sinnessjuka straffriförklarade, vilket med hansyn till de sistnämnda bör ske, dä det kan vara förenat med stort obehag för en icke-sinnessjuk att bo tillsammans med en hallucinerande och egendomligt uppträdande sinnessjuk Ett ytterligare skäl för inrättande av en helt fristående kriminalanstalt ar också att ledningen av de sinnessjukhus, som äro försedda med specialavdelning for kriminella eller särskilt farliga patienter, funnit skötseln av dessa avdelningar betungande. . '' Accepterar man ett förslag om anordnandet av en under medicinalstyrelsen lydande, fristående kriminalanstalt, blir nästa fråga den, huruvida denna bör vara avsedd endast för psykopater, som blivit straffriförklarade, eller för alla straffriförklarade Givetvis skulle det icke medföra någon olägenhet att låta denna anstalt mottaga alla straffriförklarade sinnesslöa. Tvärtom skulle detta medföra stora fordelar då våra anstalter för asociala imbecilla — vilka icke äro byggda for sitt ändamål utan anordnade i gamla kasernbyggnader — i själva verket äro dåligt rustade för farligare och mera svårskötta kriminalpatienter, till vilken grupp åtskilliga av patienterna å anstalterna för manliga asociala imbecilla höra, och da platsantalet å dessa anstalter sedan länge är otillräckligt. Antalet platser a vara nuvarande anstalter för asociala imbecilla av mankön torde däremot komma att väl räcka till, om alla därvarande kriminalpatienter bleve överflyttade till en centralanstalt för straffriförklarade. Vad straffriförklarade sinnessjuka beträffar, har jag tidigare framhållit det vara ett humanitetskrav att vården av sådana sinnessjuka blir den vanliga, oberoende av den brottsliga gärning de i sitt sjukliga tillstånd begått. Emellertid har jas under mitt här ifrågavarande utredningsarbete funnit, att det nog kan sattas i fråga om icke denna princip kommer i strid med den hänsyn, som bor tagas till de andra sinnessjuka. En stor del av de straffriförklarade hava nämligen begått svåra brott, såsom mord, dråp, mordbrand och sedlighetsbrott, och enligt vad jag erfarit kan det i allmänhet icke förhindras, att patienterna å en avdelning fa kannedom om det brott en å densamma inlagd kriminalpatient begått. Att mangen sinnessjuk skall finna det obehagligt att ligga sida vid sida med en mördare, mordbrännare eller sedlighetsförbrytare, är lätt att förstå. Hänsynen till den vanlige sinnessjuke kan därför med fog anföras som skäl för att vården om straffriförklarade sinnessjuka, som begått dylikt svårare brott, förlägges till särskild kriminalanstalt. Konsekvensen härav synes mig emellertid — då det ju ej kan vara lämpligt att den brottsliga gärningens art skall vara bestämmande for värden av den straffriförklarade sinnessjuke — med naturnödvändighet bliva den, att alla sinnessjuka, som tillhöra kategorien straffriförklarade, i enlighet med professor Kinbergs förslag hänvisas till särskild kriminalanstalt. Härför talar för övrigt det skälet, att inrättandet av särskild kriminalanstalt, avsedd för alla straffriförklarade, torde vara en nödvändig förutsättning för att det inom den offentliga sinnessjukvården kommer ett tillräckligt antal vårdplatser for straffriförklarade till stånd, så att fångvården en gång kan bli befriad frän att omhänderha vården av en stor del av dessa kriminalpatienter. Detta är ett önskemal även från den synpunkten, att det å fångvårdens sinnessjukavdelningar, lika litet som å den offentliga sinnessjukvårdens specialavdelning för kriminalpatienter, varit möjligt att helt skilja sinnessjuka och icke-sinnessjuka straffriförklarade. En stor kriminalanstalt med dess mångfald av avdelningar får däremot stora differenlieringsmöjligheter, så att vården av de verkligt sinnessjuka där aldrig behöver storas av habituellt kriminella individer och å andra sidan dylika psykopater icke heller behöva utsättas för obehaget att vistas tillsammans med verkligt sinnessjuka. Slutligen har under senare tid en ny omständighet tillkommit, som utgör ett yt-

57 terligare skäl för anordnande av en för straffriförklarade överhuvud avsedd kriminalanstalt, nämligen den år 1937 beslutade ändringen i sinnessjuklagen, att å fri fot varande tilltalade, vilka förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, skola efter^ det domstolsutslag med straffriförklaring vunnit laga kraft omedelbart intagas å sinnessjukhus. Det är nämligen fullkomligt orimligt, att dylika kriminalpatienter, om de icke äro sinnessjuka eller äro föga farliga, skola äga företräde till ledig plats å vanligt sinnessjukhus framför akut anmäld sinnessjuk, för vilken det kan vara av den allra största betydelse att utan dröjsmål komma i åtnjutande av erforderlig vård. Vid sådant förhållande är det lämpligare att särskild kriminalanstalt svarar för vården av alla straffriförklarade, så att sinnessjukläkarna slippa denna samvetskonflikt. Även om straffriförklarade alltid skulle hänvisas till särskild kriminalanstalt, behövde detta emellertid — om den kommer att stå under medicinalstyrelsens överinseende — icke med nödvändighet få till följd, att de samtliga måste här kvarstanna under hela vårdtiden. I botliga fall skulle det nämligen innebära en fördel, om överflyttning efter inträdd förbättring kunde ske till hemortshospitalet, varigenom en sådan patient efter konvalescensens inträde lättare kunde komma i kontakt med sina anhöriga och de miljöundersökningar, som ofta behöva föregå den försöksutskrivning, vilken i dylika fall bör komma före den definitiva utskrivningen, i hög grad skulle underlättas. Min ifrågavarande utredning har alltså givit till resultat, att jag bestämt förordar professor Kinbergs förslag om anordnandet av särskild för straffriförklarade överhuvud taget avsedd kriminalanstalt — eventuellt flera sädana, om så skulle finnas bliva behövligt. Emellertid kan jag icke finna det lämpligt att göra en dylik kriminalanstalt gemensam för båda könen, utan bör den vid anordnandet av anstalter för asociala imbecilla tillämpade principen med särskilda anstalter för de olika könen även här följas. Den större fristående kriminalanstalt för straffriförklarade, som enligt min mening nu med det snaraste bör komma till stånd, bör alltså enligt mitt förmenande anordnas endast för manliga patienter. Med hänsyn till det ringare antalet straffriförklarade kvinnor, skulle man — för sparandet av kostnaderna för uppförandet av en särskild anstalt för sådana — kunna tänka sig att för dessa taga i anspråk den nuvarande specialavdelningen vid S:t Sigfrids sjukhus, sedan den med tillkomsten av den stora kriminalanstalten för straffriförklarade män blivit utrymd av sitt nuvarande klientel, samt de två psykopatavdelningar, vilka nu äro planlagda, den ena vid Sundby sjukhus, den andra vid det nya sinnessjukhus, som uppföres utanför Sundsvall. Självklart är att mer än en paviljong för straffriförklarade av kvinnokön är erforderlig för ett tillräckligt effektivt skiljande av habituellt asociala kvinnor, som för begånget brott blivit straffriförklarade, och i sig själva hederliga kvinnor, som under sinnessjukdom råkat begå någon brottslig gärning. Om emellertid ej bada de nu planlagda psykopatavdelningarna behövas för nämnda ändamål, skulle den ena av dem lämpligen kunna användas för sådana icke lagförda sinnessjuka och psykopater av mankön, vilka — utan att vara särskilt farliga för omgivningens personliga säkerhet — dock med hänsyn till sitt asociala uppträdande bäst passa å en specialavdelning för asociala och kriminella individer, även om de blivit omhändertagna utan att ha begått någon handling, som kan lagligen beivras, exempelvis endast gjort sig skyldiga till icke åtalbart försök till brott eller genom bettleri eller lösdriveri visat sig samhällsbesvärliga. Jag utgår nämligen ifrån, att å särskild kriminalanstalt icke skulle fä mottagas andra personer än sådana, som varit tilltalade för lagstridig handling. Vad den offentliga sinnessjukvårdens båda säkerhetspaviljonger beträffar, bliva de givetvis, även sedan därvarande kriminalpatienter överflyttats till särskild kriminalanstalt, i fortsättningen behövliga för andra manliga patienter, som äro särskilt farliga för omgivningens personliga säkerhet. 2—410132

58 Skulle vården om straffriförklarade kvinnor kunna ordnas på angivet sätt utan uppförande av en särskild kriminalanstalt för dem, vore det enligt mitt förmenande lämpligast, att straffriförklarade imbecilla kvinnor fortfarande bleve omhändertagna å anstalt för asociala imbecilla av kvinnokön. I så fall finge givetvis nya vårdplatser för sådana anskaffas, men förslag härom är redan framlagt av mig vid avgången som inspektör för sinnesslövården (den 30 juni 1938) gående ut på att en särskild paviljong för asociala imbecilla kvinnor anordnas vid den nya anstalt för svårskötta obildbara sinnesslöa av kvinnokön, varav det föreligger så trängande behov. Med tillkomsten av särskilda kriminalanstalter — eventuellt särskild kriminalanstalt för manliga straffriförklarade och särskilda kriminalavdelningar för kvinnliga straffriförklarade — bör givetvis sådan ändring av sinnessjuklagens 47 § 3 mom. vidtagas, att alla straffriförklarade bli hänvisade till kriminalanstalt, eventuellt kriminalavdelning, i sistnämnda fall dock med den restriktionen, att imbecilla kvinnor som straffriförklaras fortfarande bli hänvisade till anstalt för asociala imbecilla av kvinnokön. I och med att vården av de straffriförklarade skiljes från den övriga sinnessjukvar den. bör denna givetvis även befrias från sinnessjuka fångar. Jag utgår sålunda ifrån att fångar, som under avtjänandet av straffet blivit sinnessjuka och vid strafftidens slut alltjämt äro i behov av vård å sinnessjukhus, automatiskt skola intagas å specialanstalt resp. specialavdelning för kriminalpatienter. I sådan riktning bör alltså ändring enligt mitt förmenande ske i sinnessjuklagens 48 § 2 mom. Enligt sista stycket i detta moment har den under medicinalstyrelsens överinseende stående sinnessjukvården att mottaga »sinnessjuk, som skall utskrivas från förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller interneringsanstalt för återfallsförbrytare». Under sista åren ha också åtskilliga å förvaringsanstalt eller interneringsanstalt intagna, som drabbats av sinnessjukdom, efter benådning blivit omhändertagna av den offentliga sinnessjukvården och i något fall har detsamma förekommit även beträffande sinnessjuk livstids-straffånge. Det synes mig synnerligen anmärkningsvärt, att fångvården på detta sätt befriats från sinnessjuka, för vilka deras sinnessjukavdelningar framför allt borde användas, medan straffriförklarade, vilka rätteligen tillhöra den offentliga sinnessjukvården, på grund av platsbrist inom denna ofta fått kvarstanna å sinnessjukavdelning inom fångvården under åratal. Då benådade fångar icke äro »kriminalpatienter» i formell mening, äro de tre storstäder, som mot viss ersättning av staten åtagit sig att själva ombesörja vården av sina sinnessjuka, skyldiga att å sina sinnessjukhus omhändertaga dylika habituellt kriminella individer, som blivit benådade — och detta har i själva verket också förekommit, må vara i enstaka fall. Sådant krav på storstädernas sinnessjukvård synes mig emellertid orimligt, då densamma dock icke — såsom fallet är med statens under medicinalstyrelsens överinseende stående sinnessjukvård — har tillgång på säkerhetspaviljong eller särskild kriminalavdelning. Skall här avhandlade bestämmelse kvarstå, bör den givetvis kompletteras med föreskrift därom, att dylika benådade sinnessjuka brottslingar skola få mottagas endast å särskild kriminalanstalt resp. kriminalavdelning. Sedan det nya sinnessjukhus, vilket uppföres som annex till den nya säkerhetsanstalten å Hall, blivit färdigt att tagas i bruk, synes mig emellertid ingen anledning finnas att befria fångvården från förvarade och internerade eller till livstids straffarbete dömda, som blivit sinnessjuka. Mitt förslag är därför att sista stycket i sinnessjuklagens 48 § 2 mom. utgår.

Statens offentliga utredningar 1941 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologieka förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar. [3]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Handel och sjöfart. Kom inunalförvaltning.

Kommunikations väsen. Statens och kommunernas

finansväsen.

Bank-, kredit- och »emilngväsen. Politi.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. [2]

Allmänt näringsväsen.

Förs vars väsen. Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. [11

F a s t egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1941. Knngl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner