Betänkande. 1,

= tdC7s; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1943:10

K O M M U N I K A T I ON S D E P Å K T E M E N T E T

1940 ÅRS CIVILA BYGGNADSUTREDNING

BETÄNKANDE i FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I KUNGL. MAJ:TS BYGGNADSSTADGA SAMT TILL FÖRESKRIFTER RÖRANDE PLANLÄGGNING OCH UTFÖRANDE AV BYGGNAD FÖR VISSA VÅRDANSTALTER OCH FOLKTANDPOLIKLINIKER . AVGIVET DEN 15 FEBRUARI 1943

S T O C K H O L M 19 4 3

Statens offentliga utredningar 1943 Kronologisk 1. Betänkande med författnings- och organisationsförslag för genomförande av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. Beckman. 321 s. K. 2. Flyttningsersättningssakkunniga. Betänkande med förslag till författningar angående ersättning för flyttningskostnad. Marcus. 15G s. Fi. 3. 1911 års familjobeskattningssakkuhniga. Betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen. Marcus. 170 s. Fi. 4. Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för höjande av näringens härkraft. 3. Skogsbrukets transportfrågor: Vägar och järnvägar. Idun. 2G0 s. Jo. 5. Utredning rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar m. m. Norstedt. 40 s. S.

förteckning Utredning och förslag angående pappersformaten inom statsförvaltningen. Beckman. HG s. H. 1910 års skolutrednings betänkanden ocli utredningar. Bilaga 1. Hygieniska förutsättningar för skolarbetet. Av U. Hjärne. Idun. G6 s. E. Betänkande angående levnadskostnadsindex. Norstedt. 147 s. Fi. Utredning och förslag angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. Beckman. 99 s. S. 1940 års civila byggnadsutredning. Betänkande 1. Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts byggnadsstadga samt, till föreskrifter rörande planläggning och utförande av byggnad för vissa vårdanstalter och folktandpolikliniker. Beckman. 80 s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens oifentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR

1943:10

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

1940 ÅRS CIVILA BYGGNADSUTREDNING

BETÄNKANDE i FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I KUNGL. MAJ:TS BYGGNADSSTADGA SAMT TILL FÖRESKRIFTER RÖRANDE PLANLÄGGNING OCH UTFÖRANDE AV BYGGNAD FÖR VISSA VÅRDANSTALTER OCH FOLKTANDPOLIKLINIKER AVGIVET DEN 15 FEBRUARI 1943

STOCKHOLM 1943 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2535 42]

quote?

INNEHÅLLSFÖBTECKNING. Sid.

Skrivelse till statsrådet

och chefen för kommunikationsdepartementet

5 I.

Allmänna synpunkter

7 II.

Ändringar i byggnadsstadgans bestämmelser

13 III.

Planläggning och utförande av nybyggnad för vissa vårdanstalter

22¶A. Ålderdomshem

22¶Gällande n o r m e r s. 22.

Utredningen s. 25.

B. Hem för kroniskt sjuka Gällande normer s. 35. Utredningen s. 36.

35 C. Vårdhem för lättskötta sinnessjuka Gällande normer s. 44. Utredningen s. 45.

44 D. Folktandpolikliniker Gällande normer s. 51.

51 Bilaga A. Bilaga B. Bilaga C.

Bilaga D.

Bilaga E. Bilaga F. Bilaga G. Bilaga H.

Utredningen s. 52.

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364)

65 Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse med föreskrifter angående planläggning och utförande av nybyggnad för ålderdomshem ..

70 Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse med föreskrifter angående planläggning och utförande av nybyggnad för hem för kroniskt sjuka

72 Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse med föreskrifter angående planläggning och utförande av nybyggnad för vårdhem för lättskötta sinnessjuka

74 Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse med föreskrifter lokaler för folktandpolikliniker

76 Sammanställning domshem

angående

av byggnadsvolymer och nettoytor vid ålder-

Sammanställning av byggnadsvolymer vårdavdelningar för kroniskt sjuka

78 och nettoytor vid olika

Sammanställning av byggnadsvolymer och nettoytor vid olika vårdavdelningar för lättskötta sinnessjuka

79 80

Till Herr Statsrådet och chefen for kommunikationsdepartementet. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 1 augusti 1940 bemyndigades Herr Statsrådet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom kommunikationsdepartementet, med beaktande av vad Herr Statsrådet anfört till statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden samma dag, biträda med utredning angående erforderliga åtgärder för förenkling och standardisering av nybyggnader för civilförvaltningens räkning samt avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med stöd av sagda bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet den 19 augusti 1940 generaldirektören K. A. W. Björck, byggnadschefen E. Lindh, byggnadsrådet S. G. Markelius, arkitekten i järnvägsstyrelsen B. G. Jonson och ingenjören A. V. Diös att verkställa berörda utredning samt uppdrog tillika åt Björck att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. Såsom sekreterare förordnades den 30 augusti 1940 arkitekten S. Lindegren. Arbetet inom utredningen, 1940 års civila byggnadsutredning, liar hittills övervägande avsett fortlöpande granskning av ett avsevärt antal dels statliga byggnadsföretag, dels kommunala eller enskilda sådana, för vilka bidrag av statsmedel eller upplåningstillstånd ifrågasatts. Därjämte har utredningen jämlikt olika Kungl. Maj:ts beslut haft att avgiva förslag beträffande vissa byggnadsföretag inom försvarsväsendet. Med skrivelse den 30 augusti 1941 har utredningen till Herr Statsrådet avgivit förslag till ändringar dels i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932, dels i boställsordningen för lärare vid folk- och småskolor den 10 december 1937 och för lärare vid vissa högre kommunala skolor den 22 november 1940. Sedermera har utredningen med skrivelse den 21 september 1942 avgivit förslag till ändrade bestämmelser rörande provinsialläkarebostäder (kungl. kungörelse nr 687/1921). I enlighet med de i förutberörda statsrådsprotokoll den 1 augusti 1940 meddelade direktiven har utredningen till granskning upptagit föreliggande normer eller anvisningar rörande anordnande av ålderdomshem, hem för kroniskt sjuka och för lättskötta sinnessjuka, ävensom lokaler för folktandpolikliniker. Med stöd av Kungl. Maj:ts den 24 sistlidne april givna bemyndigande har Herr Statsrådet samma dag efter framställning av utredningen tillkallat

följande personer att, i den omfattning utredningen funne erforderligt, såsom experter biträda utredningen vid undersökningar i kostnadsbesparande syfte av gällande normerande bestämmelser och anvisningar för uppförande av ålderdomshem, hem för kroniskt sjuka och för lättskötta sinnessjuka: byråchefen A. M. Berggren samt medicinalråden E. Eden och P. Björck ävensom beträffande byggnader för folktandpolikliniker byrådirektören A. B. Maunsbach. Tillika förordnades föreståndaren för centrala sjukhusarkivet, arkitekten E. Dahlberg, landstingsdirektören A. V. Lindh och laboratorn G. Nordgren att såsom experter biträda vid undersökningarna beträffande samtliga förut nämnda byggnader. Jämlikt samma Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade t. f. chefen för kommunikationsdepartementet den 1 juni 1942 stadsarkitekten G. M. W. "Wetterling att, i den omfattning utredningen funne erforderligt, såsom expert biträda vid övervägandet av frågor om jämkningar i byggnadsstadgan med flera dithörande föreskrifter. Sedan utredningen numera avslutat granskningen ur angivna synpunkter av dels Kungl. Maj:ts byggnadsstadga den 20 november 1931, dels förefintliga normerande bestämmelser eller anvisningar rörande anordnande av ålderdomshem, hem för kroniskt sjuka och för lättskötta sinnessjuka samt lokaler för folktandpolikliniker, får utredningen härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna förslag till dels ändringar i vissa delar av byggnadsstadgan, dels föreskrifter angående planläggning och utförande av byggnader för ålderdomshem, hem för kroniskt sjuka, vårdhem för lättskötta sinnessjuka samt av lokaler för folktandpolikliniker. Vid överläggningar och undersökningar rörande hithörande ämnen hava förutnämnda experter biträtt, en var inom det eller de områden, som vid tillkallandet angivits. Planläggningen av kökslokaler vid nu förevarande vårdanstalter har försiggått i anslutning till behandlingen av motsvarande spörsmål vid akutsjukhusen, och har utredningen därvid samrått med sysslomannen N. S. Sjunnesson. Utredningen avser att härefter till motsvarande granskning upptaga normerande föreskrifter och anvisningar rörande övriga sjukvårdsanstalter. Stockholm den 15 februari 1943. W I L H E L M BJÖECK. ERNST LINDH.

SVEN MARKELIUS.

BIRGER JONSON.

ANDERS D1ÖS. / Sten

Lindegren.

7¶I. Allmänna synpunkter. Enligt de i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden den 1 augusti 1940 meddelade direktiven för civila byggnadsutredningens arbete, skulle utredningen i främsta rummet syfta till att uppnå »enhetliga riktlinjer för en förenkling och standardisering» av den statliga civila byggnadsverksamheten. Därvid skulle tillika undersökas i vad mån av statliga och kommunala myndigheter utfärdade normer och föreskrifter i avseende å byggnadsverksamheten verkade onödigt fördyrande och kunde tänkas böra revideras. Ytterligare uttalas, att de normer för den offentliga byggnadsverksamheten, som efter undersökningen kunde komma att utfärdas, borde bliva tillämpliga även å sådana kommunala byggnadsföretag, till vilka statsbidrag utginge. De a l l m ä n g i l t i g a stadganden av nu åsyftad innebörd, som ur angivna synpunkter kunna ifrågakomma till granskning, återfinnas i byggnadsstadgan, brandstadgan och hälsovårdsstadgan, ävensom i olika föreskrifter, som hänföra sig till det civila luftskyddets anordnande. Jämväl stadsplanelagstiftningen torde i betydande mån utöva inflytande på kostnaderna för den offentliga byggnadsverksamheten. Och slutligen lära åtskilliga föreskrifter och anvisningar inom arbetarskyddets område vara av beskaffenhet, att byggnadskostnaderna av desamma röna mera påtaglig inverkan. Vid övervägande i vilken utsträckning byggnadsutredningen lämpligen bör ingå i granskning av de ifrågavarande bestämmelserna hava skäl icke ansetts föreligga att upptaga den nu gällande brandstadgans föreskrifter till omprövning, då Kungl. Maj:t den 20 november 1942 till lagrådet för granskning överlämnat förslag till brandlag och i detta sammanhang till remisshandlingarna fogat jämväl förslag till ny brandstadga. Vad angår de under senaste tid utfärdade föreskrifterna rörande luftskyddsåtgärder av stadsplaneteknisk eller byggnadsteknisk natur samt skyddsrumsanordningar i det hela, lär det få anses ostridigt, att desamma varit ägnade att stegra byggnadskostnaderna ej blott för enskilda utan jämväl för stat och kommun. Anledning föreligger därför otvivelaktigt att underkasta hithörande författnings- och anvisningskomplex en översyn ur strängt ekonomiska synpunkter. Men utredningen har icke funnit tiden vara inne att nu skrida till en dylik översyn. När fredliga förhållanden åter inträtt och nödiga erfarenheter rörande de olika åtgärdernas faktiska betydelseföreligga, synas förutsättningarna för en revision kunna förväntas vara gynnsammare än i nuvarande tidsläge. Vad hälsovårdsstadgan" beträffar, torde i fråga om allmänna byggnader däri meddelade föreskrifter av tvingande natur knappast kunna betraktas såsom i egentlig mening kostnadsfördyrande. I den mån desamma, äro att uppfatta såsom normerande, lär byggnadsstadgan få anses såsom grundläggande och en jämkning av föreskrifterna i densamma följaktligen ägnad

H

att samtidigt undanröja eventuellt befogade erinringar i fråga om hälsovårdsstadgan. De anvisningar, som av medicinalstyrelsen utarbetats till ledning för hälsovårdsnämndernas tillämpning av stadgan, torde böra modifieras på sådant sätt, att de ansluta sig till de byggnadsföreskrifter, som framdeles kunna bliva gällande. Likaledes synes riksförsäkringsanstalten böra underkasta utfärdade anvisningar rörande skilda lokalförhållanden en närmare översyn i syfte att alltför kostnadskrävande planläggning och utförande må undvikas. Av nu i korthet angivna skäl har utredningen funnit sig böra till detaljgranskning upptaga företrädesvis byggnadsstadgan. I fråga om övriga här berörda föreskrifter, normer och anvisningar, vill utredningen, utan att ingå på en närmare kritisk behandling, begränsa sig till att understryka vikten av en översyn genom vederbörande myndigheters försorg under noggrant beaktande av de ekonomiska förhållanden, som i nuvarande läge träda i förgrunden på ett särskilt sätt. Utredningen vill emellertid förutskicka, att åt särskilda sakkunniga jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 november 1941 anförtrotts uppgiften att förbereda en översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte vad därmed äger samband. Denna omständighet föranleder utredningen att strängt begränsa granskningsarbetet till att avse sådana delar av bestämmelserna i fråga, som uppenbarligen måste betraktas såsom hinderliga för ett ekonomiserande inom den offentliga byggnadsverksamheten. Främst torde därvid böra uppmärksammas den allmänna konstruktion, som nu uppbär stadgandena, enligt vilken åt lokala byggnadsordningar inrymmes ett avgörande inflytande på byggnadsverksamhetens reglering i detalj. Utredningen måste i detta hänseende giva uttryck åt den bestämda uppfattningen, att ur ekonomisk synpunkt en dylik uppdelning icke kan anses tillfredsställande. Vid olika tillfällen har det också inträffat, att av utredningen förordade förenklingsförslag befunnits strida mot den för vederbörande ort gällande byggnadsordningen, vadan sålunda genomförandet av föreslagna åtgärder blivit beroende av vederbörlig dispens. I 1 § byggnadsstadgan angives, att byggnadsordning skall upptaga de bestämmelser, som, utöver vad i allmän lag eller byggnadsstadga eller eljest i vederbörlig ordning föreskrives, äro erforderliga för ordnande av stadens byggnadsväsen. Såsom ledande grundsats vid fördelningen mellan byggnadsstadgan och byggnadsordning av erforderliga bestämmelser anförde föredragande departementschefen vid anmälan av ärendet, att bestämmelser av mer allmängiltig art upptagits i stadgan, under det att föreskrifter av lokal karaktär ävensom de rent byggnadstekniska detaljbestämmelserna hade sin rätta plats i byggnadsordningarna. Under ärendets behandling vid 1931 års riksdag förelåg ett i motion inom första kammaren (I: 259) framställt yrkande av innebörd att i stadgan eller åtminstone i motiven måtte tydligt uttalas, att byggnadsordningen även finge inrymma skärpning av stadgans grundsatser, eller, om detta ej bifölles, stadgan förtydligades med uttrycklig föreskrift, att så ej finge ske.

i)

I första lagutskottets utlåtande framhölls rörande sagda motion (nr 28 s. 43) under hänvisning till departementschefens nyssnämnda uttalande, att av § 1 framginge, att byggnadsordningarna finge innehålla bestämmelser i ämnen, som antingen genom uttrycklig föreskrift i stadgan hänvisats till byggnadsordningen eller som eljest tarvade reglering. Klart vore emellertid, att byggnadsordning icke utan stöd i stadgan finge upptaga bestämmelse, vare sig i skärpande eller lindrande riktning, som vore mot stadgan stridande. Då detta ansåges ligga i sakens natur, syntes uttrycklig föreskrift därom icke vara erforderlig. Detta uttalande vann riksdagens godkännande. Av detsamma lärer framgå, att stadgans föreskrifter genom bestämmelser i byggnadsordning kunna skärpas eller lindras allenast i sådana fall, då detta genom uttryckligt stadgande medgives. Då exempelvis i stadgans 50 § angives, att boningsrums golv skall läggas å sådan höjd över angränsande markens yta, att skäliga anspråk på sundhet och trevnad tillgodoses, dock minst 30 cm, kan uppenbarligen byggnadsordningen icke föreskriva ett strängare minimimått än det sålunda angivna, om icke detta med hänsyn till särskilda förhållanden ur sundhets- eller trevnadssynpunkt kräves. Likaledes gäller i fråga om 51 §, att större rumshöjd än den där angivna icke lärer kunna föreskrivas. Om däremot en stadgebestämmelse av likartad innebörd formulerats på sådant sätt, att befogenhet föreligger att i byggnadsordningen föreskriva ett annat krav, äro givetvis för närvarande möjligheter förhanden att vidtaga en skärpning, lika väl som en lindring av stadgans fordringar. Beträffande förhållanden, som i stadgan lämnats helt och hållet oreglerade, kan uppenbarligen byggnadsordning meddela närmare föreskrifter. Enligt utredningens mening bör i nu berörda avseende en omläggning komma till stånd. Byggnadsstadgan bör, till undvikande av att de byggande komma att åläggas större förpliktelser än som ur olika synpunkter kunna anses försvarliga, avfattas på ett sådant sätt, att b y g g n a d s o r d n i n g e n i p r i n c i p i c k e får u p p s t ä l l a s t r ä n g a r e k r a v än b y g g n a d s s t a d g a n . Däremot synas betänkligheter icke kunna möta mot att åt vederbörande byggnadsnämnd inrymmes befogenhet att under givna förutsättningar medgiva tillämpningen av mindre rigorösa krav än de normalt uppställda liksom också att för vissa, närmare angivna fall bestämma om tillämpningen av undantagsvis medgivna lättnader. Så har för övrigt redan i viss utsträckning varit fallet. E t t konsekvent genomförande av en dylik konstruktiv ordning förutsätter emellertid, att byggnadsstadgans föreskrifter i åtskilliga hänseenden erhålla en väsentligen mera detaljerad utformning än för närvarande. Såsom redan erinrats, avser utredningen att strängt begränsa sin granskning till sådana bestämmelser, som kunna vara ägnade att i onödan stegra kostnaderna för den o f f e n t l i g a byggnadsverksamheten. Utredningen har emellertid erfarit, att den samtidigt pågående allmänna revisionen av hithörande lagstiftning vägledes av liknande synpunkter som de, vilka enligt vad ovan anförts ligga till grund för utredningens förslag. Det lär förden-

10 skull kunna förväntas, att de av utredningen ur dess speciella granskningssynpunkter påkallade jämkningarna utan större svårighet skola låta sig infoga i det jämväl av andra hänsyn betingade revisionsförslaget. Under sådana omständigheter torde någon befogad erinran icke kunna framställas mot här tillämpade granskningsmetod. I det följande går utredningen att närmare uttala sig beträffande de jämkningar och ändringar, som synts angelägna till vinnande av det i direktiven angivna syftet. Här vill utredningen inskränka sig till att framhålla, att den förordade utbyggnaden av stadgan i avseende på vissa ekonomiskt betydelsefulla bestämmelser av teknisk innebörd regelmässigt ansetts kunna ske på grundvalen av de normalbestämmelser, som av byggnadsstyrelsen utarbetats till ledning vid de lokala byggnadsordningarnas utfärdande. Att därvid i vissa fall kraven funnits böra reduceras torde få anses ligga i sakens natur. De av Kungl. Maj:t eller statliga myndigheter utfärdade s p e c i e l l a föreskrifter eller normerande anvisningar, som anbefallts till granskning, avse offentlig byggnadsverksamhet på olika områden. Sålunda föreligga föreskrifter eller anvisningar beträffande ålderdomshem, utarbetade av inom civildepartementet den 18 februari 1919 tillkallade sakkunniga, beträffande hem för kroniskt sjuka, meddelade av chefen för socialdepartementet enligt offentliggjort utdrag av protokoll över socialärenden den 11 maj 1928, vårdhem för lättskötta sinnessjuka, utfärdade av medicinalstyrelsen i cirkulär den 14 mars 1924 med råd och anvisningar rörande anordnande av kommunala sinnessjukanstalter, beträffande folkskolor i normalritningar, utarbetade av särskilda sakkunniga samt i skolöverstyrelsens cirkulärskrivelse till folkskoleinspektörerna den 26 oktober 1938 angående handläggning av ärenden rörande byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler, beträffande allmänna läroverk i cirkulär rörande normalbestämmelser angående läroverksbyggnader den 14 september 1905, utfärdat av dåvarande överstyrelsen för rikets allmänna läroverk, numera skolöverstyrelsen, samt beträffande lantmannaskolor och lanthushållsskolor i anvisningar, utarbetade av 1936 års lantbruksundervisningskommitté (statens offentliga utredningar 1937: 33). Jämväl beträffande lasarett av skilda typer har, oberoende av om statsbidrag till anordnandet av vårdplatser inom speciella vårdområden (förlossnings- och barnavdelningar, tuberkulossjukhus) utgår eller icke, byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen gemensamt meddelat anvisningar, som innebära bestämda standardkrav. Vid den granskning av ritningar till ny-, till. eller ombyggnad av sjukhus, som författningsenligt åligger medicinalstyrelsen, äger styrelsen för godkännande av föreliggande förslag uppställa krav, som för huvudmännen äro av bindande natur. Från statsmakternas sida hava härvid — lika litet som beträffande skollokaler — direktiv icke lämnats eller begränsning i fullmakten ifrågakommit. Enahanda är förhållandet beträffande polikliniklokaler inom folktandvården, i fråga om vilka likaledes medicinalstyrelsen har att meddela godkännande. Av medicinalstyrelsen granskade och godkända råd och anvisningar rörande planläggning och utrustning av distriktstandpolikliniker hava utgivits av Centrala sjukhusarkivet.

11 Vidare är att uppmärksamma, att statsbidrag under vissa förutsättningar kan utgå för anordnande av provinsialläkarbostäder. Bland de av Kungl. Maj:t stadgade bidragsvillkoren ingå jämväl vissa föreskrifter angående storleken och beskaffenheten i övrigt av sådan bostad. Detaljerade bestämmelser rörande beskaffenheten av bostäder, tillhandahållna av kommun eller myndighet, har av Kungl. Maj:t, delvis efter hörande av eller med riksdagen, meddelats dels i fråga om kyrkoherdar och komministrar i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (svensk författningssamling 400/1932), dels i fråga om lärare vid folkskolor i boställsordningen den 10 december 1937 (svensk författningssamling 998/1937) samt vid vissa högre kommunala skolor i boställsordningen den 22 november 1940 (svensk författningssamling 992/1940). Åtskilliga av berörda reglerande föreskrifter beträffande lokaler inom området för sjukvård och undervisningsväsen böra ses mot bakgrunden av att staten till anordnande av byggnader för dessa ändamål lämnar författningsmässigt bestämda bidrag. Vad bostäderna angår, är, såsom redan erinrats, förhållandet enahanda beträffande bostäder åt vissa provinsialläkare. I fråga om prästerskapet ingå bostadsförmåner i den av statsmakterna fastställda avlöningen. Samma ordning har tidigare gällt även beträffande lärare vid folkskolor och andra kommunala skolor, ehuru den obligatoriska prestationen numera begränsats till att avse orter utan tillgång på hyreslägenheter. I andra fall, exempelvis de allmänna läroverken, utgå visserligen till undervisningslokaler icke byggnadsbidrag av statsmedel. Men skyldighet att tillhandahålla lokaler för läroverk har i senare tid städse av statsmakterna uppställts såsom oavvisligt villkor för upprättande å en ort av allmänt läroverk. Byggnadsskyldigheten är i detta fall att uppfatta som en kommunal motprestation av beskaffenhet att böra från statsverkets sida kontrolleras. Vederbörliga ritningar skola ock enligt meddelade föreskrifter fastställas av byggnadsstyrelsen. Såväl i ena som i andra fallet har sålunda från statens sida förefunnits ett bestämt intresse av att åt statlig myndighet inrymma prövningsrätt, att byggnaderna till planläggning och utförande motsvara skäliga fordringar. Ur denna synpunkt har det tett sig naturligt, att föreskrifterna i ämnet utformades enligt m i n i m i p r i n c i p e n . Genomgående hava också bestämmelserna avfattats på sådant sätt, att vederbörande tillsynsmyndigheter i desamma haft underlag för att uppställa och genomdriva bestämda krav i fråga om beläggning, utrymme och inredning. E t t överskridande av de föreskrivna minimikraven har ansetts vara vederbörande huvudmans ensak och normalt icke påkallat erinran från tillsynsmyndighetens sida. I.själva verket har utvecklingen ådagalagt, att intill senaste tid huvudmännen ofta nog varit allt annat än njugga, när det gällt att fullgöra dem åliggande byggnadsskyldighet, vad angår såväl anstalter som måhända särskilt bostäder. De utlåtanden, som av utredningen avgivits i skilda sammanhang, äro i detta avseende belysande. I nuvarande ekonomiska läge och inför det framtidsperspektiv, som de

12 oerhörda finansiella påfrestningarna under kristiden låta framskymta, har situationen helt förändrats. Omsorgen om landets och folkets ekonomi tvingar till långt gående inskränkningar på samhällslivets alla områden. Uppgiften för stat och kommun blir att söka i största möjliga utsträckning upprätthålla den sociala och kulturella standard, som grundlagts och utvecklats under väsentligt gynnsammare samhällsekonomiska förutsättningar. Om denna uppgift skall kunna någorlunda tillfredsställande bemästras, lär oundgängligen krävas ett ekonomiserande med tillgängliga resurser på ett helt annat och strängare sätt än tillförne ansetts påkallat. Därvid kan emellertid icke helt undgås, att undantagsvis i ett eller annat mindre betydelsefullt hänseende en uppnådd standard kan komma att underskridas, ehuru densamma i genomsnitt eller som helhet betraktad upprätthålles. Mot denna bakgrund har utredningen velat betrakta de meddelade direktiven rörande förenklingar inom den offentliga byggnadsverksamheten. Inför den ofrånkomliga nödvändigheten att ekonomisera måste enligt utredningens mening utformningen av nu förevarande föreskrifter och normer principiellt modifieras. I de förslag till ändringar i ovanberörda boställsordningar, som utredningen avgivit den 30 augusti 1941, liksom i förslaget till ändrade bestämmelser rörande provinsialläkarbostäder, avgivet den 21 september 1942, har också en konstruktiv omläggning skett, i det att de uppställda fordringarna icke utformats såsom minimikrav utan såsom medgivande till vidtagande av åtgärder inom en angiven gräns. Vederbörande kommun eller menighet förpliktas visserligen, på sätt hittills varit fallet, att tillhandahålla bostad av viss beskaffenhet, men förmenas att göra denna större eller mera luxuöst inredd än vad författningen angiver såsom maximum. Förenklings- och besparingstendensen understrykes ytterligare därigenom, att den föreslagna maximistandarden i vissa avseenden icke sammanfaller med hittillsvarande minimifordringar utan begränsats i förhållande till dessa. Enligt utredningens uppfattning bör den sålunda valda vägen följas vid det fortsatta revisionsarbetet. Det är utredningens bestämda övertygelse, att endast med anlitande av denna metod effektiva garantier kunna vinnas för en bestående återhållsamhet vid planläggningen av olika byggnadsföretag, för vilkas utförande det allmänna har att svara. Uppenbarligen kräver emellertid det förordade förfaringssättet, att vid fastställandet av maximigränserna en viss försiktighet iakttages, då eljest risk föreligger, att under ogynnsamma förutsättningar ett byggnadsföretagkunde komma att te sig mindre ändamålsenligt, än som i och för sig bort inom de givna gränserna vara möjligt. Dessa hänsyn hava föranlett utredningen att utforma maximifordringarna något högre än de, som vid en ingående behovsprövning framstå såsom strängt nödvändiga. De i det följande meddelade exemplen å planlösningar understiga sålunda i regel i avseende å utrymme de föreslagna maximikraven. Av det nu sagda framgår alltså med full tydlighet, att granskningsmyndigheten bör kunna godtaga en i ett eller flera avseenden lägre standard än den maximalt medgivna, därest detta under givna betingelser finnes försvarligt.

13 Med avseende å sättet för de nya normernas formella redigering vill utredningen ytterligare framhålla, att utredningen icke ansett sig böra inlåta sig på uppgiften att tillhandahålla förslag beträffande nya fullständiga råd och anvisningar i fråga om alla de mångskiftande byggnadsföretag, som granskningen omfattat. Ur synpunkten av den speciella uppgift, som för granskningsarbetet förelegat, har det synts tillfyllest, att förslaget begränsas till uttryckliga föreskrifter beträffande vissa ur kostnadssynpunkt grundläggande element, t. ex. sjuksalars storlek och beläggning, korridorutrymmen, bilokalers antal och storlek. Likaledes ligger stor vikt däruppå, att den huvudsakliga standarden i fråga om material och utförande fastslås. I sistnämnda avseende bör emellertid beaktas, att avfattningen icke får lägga hinder i vägen för en successiv anpassning efter den tekniska utvecklingen. Enligt utredningens mening bör den tankegång, som här utvecklats, leda till att för varje större grupp av allmänna byggnadsföretag, för vilka landsting eller primärkommun har att fullgöra byggnadsskyldigheten, Kungl. Maj:t meddelar uttryckliga författningsföreskrifter, innefattande den högsta standard i fråga om planläggning, byggnadselement, material och utförande som synes böra medgivas. Vederbörande gransknings- eller tillsynsmyndighet bör det åligga att på grundvalen av föreskrifterna och med noggrant beaktande av sparsamhetskravet tillhandahålla detaljerade anvisningar beträffande de olika anstalternas anordning och utrustning. I första hand kunna sådana bestämmelser meddelas i fråga om byggnader, till vilka statsbidrag utgår. Men det bör icke få stanna härvid. Enligt hittills tillämpad praxis har Kungl. Maj:t vid meddelande av tillstånd till kommunal upplåning ansett sig oförhindrad att föreskriva vissa villkor för sådant medgivande. Det synes utredningen naturligt, att de föreskrifter, som kunna komma att utfärdas, erhålla ovillkorlig tillämpning i fråga om alla kommunala byggnadsföretag, för vilkas utförande lånevägen anlitas. * Tillämpas ett sådant förfaringssätt med nödig fasthet, är det utredningens förvissning, att den befogade kritik, som kunnat riktas mot den offentliga byggnadsverksamhetens frigjordhet från ekonomiska hänsyn, skall berövas sitt faktiska underlag. Då det emellertid icke kan undgås, att genomförandet av den igångsatta revisionen blir tidskrävande, har utredningen funnit påkallat att etappvis framlägga förslagen. I nu förevarande sammanhang avhandlas byggnadsstadgan samt vissa anstalter inom socialvården och sjukvården.

II. Ändringar i byggnadsstadgans bestämmelser. Såsom redan i det föregående framhållits, har utredningen vid sin granskning av byggnadsstadgans bestämmelser uteslutande haft sin uppmärksamhet fäst vid sådana föreskrifter, som uppenbarligen kunna anses öva mera påtaglig inverkan på kostnaderna för den o f f e n t l i g a byggnadsverksamheten, vare sig detta betingas av de omedelbart meddelade föreskrifterna eller

14 därav att möjlighet öppnas för att i respektive byggnadsordningar lämna kompletterande bestämmelser, beträffande vilkas räckvidd närmare begränsning saknas. Utredningen har sålunda lämnat å sido ur andra synpunkter mindre önskvärda bestämmelser, även om dessa kunna sägas leda till visst ekonomiskt förfång för den e n s k i l d a byggnadsverksamheten eller, vad^särskilt angår vissa föreskrifter av byggnadsteknisk natur, i och för sig vara i behov av översyn på grund av utvecklingen på det byggnadstekniska området. Vid den verkställda granskningen har eftersträvats att principiellt söka utmönstra alla stadganden, som åt byggnadsnämnderna inrymma befogenheter att under den ena eller den andra förutsättningen skärpa generellt tillämpliga^ föreskrifter av ekonomisk räckvidd eller meddela sådana inom områden, där stadgan lämnat förhållandena oreglerade eller bristfälligt reglerade. Härvid har den ordningen ansetts böra tillämpas, att vederbörliga delar av det av byggnadsstyrelsen på uppdrag av chefen för kommunika. tionsdepartementet utarbetade normalförslaget till byggnadsordningar oförändrade eller, då skäl därtill synts föreligga, jämkade inarbetats i stadgan. Innan utredningen går att närmare motivera de ändringar, som ur nu angivna synpunkter funnits påkallade i stadgans bestämmelser, vill utredningen vidare förutskicka, att utredningen saknat skäl att föreslå jämkningar i gällande föreskrifter rörande stadsplan- och tomtindelning redan med hänsyn därtill, att hithörande lagstiftningskomplex är föremål för omprövning av särskilda sakkunniga. Uppmärksammas bör emellertid vid fastställandet av stadsplan, att sådana dispositioner undvikas, som kunna vara ägnade att i onödan fördyra den offentliga byggnadsverksamheten. De ekonomiska konsekvenserna av föreslagna anordningar förtjäna förvisso att klarläggas på ett annat och mera uttömmande sätt än vad hittills ofta varit fallet. Särskilt lärer böra beaktas, att fastställandet av byggnads höjd och våningstal ävensom av byggnadsmaterial i regel innefattar dispositioner av vittgående ekonomisk innebörd. Självfallet bör härvid sorgfälligt undvikas, att åt stadsplanen och de i samband härmed utfärdade bestämmelserna gives en utformning, som i onödan fördyrar byggnadsproduktionen. Förbises kan ej heller, att gällande luftskyddsföreskrifter äro ägnade att stegra de med byggnadsverksamheten sammanhängande kostnaderna. I sådan riktning verkar exempelvis det numera uppställda kravet på att bälten av intill 400 meters bredd skola hållas fria från bebyggelse mellan industrianläggningar och bostadskvarter. I fråga om skyddsrumsanläggningar uppställas ock sådana fordringar i konstruktionsavseende, att anläggningskostnaderna drivas betydligt i höjden. På sätt utredningen redan erinrat, hava emellertid senast berörda omständigheter icke ansetts nu böra föranleda yrkanden på revision. Utredningen har funnit sig böra begränsa sig till att hänleda uppmärksamheten å förhållandena, i syfte att Kungl. Maj:t och vederbörande myndigheter vid prövning av hithörande ärenden må beakta jämväl de ekonomiska konsekvenserna av ingivna förslag i nu berörda avseende.

15 Vissa av de ändrings- och kompletteringsförslag, som utredningen går att framlägga, åsyfta i första hand att bereda möjlighet till förenklingar, som äro av beskaffenhet att medgiva ett bättre utnyttjande av tomtutrymmet. Direkt skulle detta vinnas genom föreslagen jämkning av 36 och 79 a §§. Indirekt nås samma syfte, ehuru i större utsträckning, genom den utformning, som utredningen ansett sig böra giva stadgandena om rumshöjder i bonings- och arbetsrum i 51 §. En annan grupp jämkningar betingas av utredningens i det föregående angivna principståndpunkt, att mera väsentliga byggnadstekniska föreskrifter hava sin plats i stadgan och icke i en byggnadsordning, som undandrager sig statsmakternas omedelbara kontroll. I den mån de föreslagna bestämmelserna underskrida kraven i nu gällande byggnadsordningar, äro givetvis jämväl dessa förslag ägnade att främja den utveckling i förenklande riktning, som revisionen åsyftar. Till denna grupp äro att hänföra detaljföreskrifter angående luftväxlingsanordningar, utförandet av grund- och yttermurar samt tak- och golvbeläggningar, skorstenar, rökgångar och utluftningskanaler ävensom trappors konstruktion. Hithörande bestämmelser upptagas i 49, 50, 52, 55, 56 och 57 §§. Slutligen har utredningen funnit viss jämkning i avfattningen av 70 § motiverad i syfte att undgå bestående inkonsekvenser beträffande reglering av byggnadsnämnds befattning med frågor om statliga byggnadsföretag. I det följande vill utredningen närmare utveckla de synpunkter, som varit bestämmande vid de föreslagna stadgandenas utformande. Vad till en början angår 36 §, föreskrives för närvarande, i 1 mom. tredje stycket, att »såsom våning anses källare, förlagd på sådan höjd, att golvet i närmast däröver varande våning blir beläget mer än 1"6 meter ovan angränsande markyta». Emellertid inrymmes samtidigt åt byggnadsnämnden rätten att »med hänsyn till terrängförhållandena» annorlunda bestämma. I realiteten har alltså, såvitt utredningen kan finna, i byggnadsnämndens hand lagts att dispensera från stadgans grundläggande krav i berörda avseende. Det vill förefalla, som om under sådana förhållanden det icke behöver ingiva betänkligheter att generellt lätta på fordringarna och framdeles över huvud icke betrakta en våning, som till viss del är belägen under angränsande markyta, såsom våning i egentlig bemärkelse. Då genom vad utredningen förordar i samband med ändringsförslaget beträffande 51 § någon ökning av den totala hushöjden vid oförändrat våningsantal knappast kan befaras komma att inträda, lära några avgörande skäl mot en uppmjukning av den ifrågavarande bestämmelsen icke kunna anföras. En påtaglig fördel skulle emellertid vinnas, såtillvida att beroendet av de lokala myndigheternas inställning skulle upphöra. Utredningen förordar alltså, att nämnda tredje stycke helt utgår. Av mindre räckvidd är den i enahanda syfte förordade jämkningen i 79 a §. Nuvarande stadgande förutsätter, att byggnad, som ej samnianbygges med byggnad å grannes fastighet, icke under några omständigheter

Hi

får läggas närmare fastighetens gräns än 4"5 ra, Fall kunna emellertid tänkas, där grannen icke skäligen kan tillfogas något intrång, även om nämnda avstånd icke iakttages. Det har därför ansetts befogat att icke vidhålla kravet ifråga såsom oeftergivligt. Lämpligen synes åt byggnadsnämnden kunna inrymmas befogenhet att jämka, i den mån avståndet till byggnad å grannes fastighet i allt fall uppgår till minst 9 m, eller det n\\ stadgade minimiavståndet mellan de bägge fastigheternas byggnader. Byggnadsstadgans 51 § reglerar närmare höjden i bonings- och arbetsrum. Kraven i detta avseende äro uppenbarligen av väsentlig betydelse, och utredningen har vid sin fortlöpande granskningsverksamhet konsekvent sökt tillvarataga de besparingsmöjligheter, som förelegat i ett eftergivande av de hittills upprätthållna kraven härutinnan, såväl i vad det gäller arbetslokaler som boningsrum. I betydande utsträckning hava de av utredningen framhållna synpunkterna godtagits av statsmakterna beträffande skolhus, vetenskapliga institutioner, ålderdomshem, sjukvårdsanstalter och bostäder. De lägsta rumshöjder, som därvid ifrågasatts, ha varit 2-6 m respektive i ovanvåning 2'4 m. Saken har uppmärksammats jämväl av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga (statens offentliga utredningar 1941: 4). Nu gällande bestämmelser innebära, att minimihöjden i bonings- och arbetsrum fastställes till 2'7 0 m. Från denna generella föreskrift medgivas dock betydelsefulla avsteg. I byggnadsordningen må sålunda stadgas, dels att vid öppet byggnadssätt eller andra i byggnadsordningen närmare angivna fall rumshöjden må minskas till 2*4 o m, dels att på byggnadsnämndens prövning må bero, huruvida i enstaka rum inom lägenhet eller eljest i särskilda fall höjden må vara mindre. Som en absolut undre gräns för rumshöjden angiver emellertid byggnadsstadgan 2'io m. I normalförslaget till byggnadsordningar avhandlas ämnet i § 20 mom. 2. Beträffande undantag från huvudregeln — 2'7 o m — föreskrives där, att byggnadsnämnden för byggnad, som ej inrymmer flera än två för familj avsedda lägenheter, må medgiva lägre rumshöjd, dock lägst 2'4o m samt å vinden till enfamiljshus en rumshöjd av lägst 2* 8 o m. Ytterligare ett undantag kan emellertid enligt normalförslaget ifrågakomma. Där svårighet möter att för något enstaka rum i bostadslägenhet ernå senast angivna minimihöjd, må sålunda tillåtas mindre rumshöjd, därest rummets kubikinnehåll ej understiger 16 kbm, dock ej under 2 , io m. Oavsett spörsmålet om den generellt lämpliga minimihöjden i boningsoch arbetsrum ger den nuvarande utformningen uppenbarligen alltför stort utrymme åt byggnadsnämndens diskretion ära prövning i en byggnadsdetalj av ganska avsevärd ekonomisk räckvidd. Utredningen håller fördenskull före, att byggnadsstadgan bör så avfattas, att dess stadganden genom kompletterande föreskrifter i byggnadsordningen endast i mindre väsentlig mån må kunna jämkas. Detta önskemål synes kunna vinnas genom en generell sänkning av minimisiffran så långt detta låter sig förena med hygieniska och lämplighetssynpunkter. I sådant avseende torde en minimihöjd av 2'6 m få anses fullt

17 tillfredsställande. Vid granskningen av ett antal byggnadsföretag, däri familjebostäder ingått, har utredningen förordat och Kungl. Maj:t fastställt sagda siffra. Utredningen har likaledes i avgivna förslag till ändring i ecklesiastik boställsordning, i boställsordningen för kommunalt anställda lärare samt i föreskrifterna rörande statsbidrag till anordnande av provinsialläkarbostäder å landsbygden upptagit en rumshöjd av 2'6 m såsom maximisiffra. Därutöver synes emellertid för vissa bestämda fall utan fara kunna generellt medgivas en lägre rumshöjd. Härvid bör dock tillses, att bestämda garantier mot missbruk föreligga med hänsyn dels till byggnadens höjd, dels till avståndet från angränsande byggnad. På sätt byggnadskostnadssakkunniga uttalat föranleder en sänkning till 2"5o m i och för sig icke några olägenheter. Det förutsattes dock, att den lägre rumshöjden endast tillätes vid öppet byggnadssätt, vartill ansåges kunna räknas den lamellhusbebyggelse, som numera vore den vanligaste på under senare år stadsplanelagda områden. Därjämte funnes böra tillses, att rimliga krav rörande rummens och lägenheternas storlek, ventilation och belysning uppfyllas. I likhet med byggnadskostnadssakkunniga finner utredningen betänkligheter icke möta mot en ytterligare reduktion av den nu stadgade lägsta rumshöjden vid ett mera öppet byggnadssätt. Enligt utredningens mening bör under vissa förutsättningar rumshöjden kunna begränsas till 2*4 o m. Härvid måste emellertid trygghet vinnas för att tillfredsställande belysningsförhållanden föreligga. I detta syfte bör tillses, dels att rumsdjupet inom byggnadens bonings- och arbetsrum hålles inom måttliga gränser, dels också att avståndet till motliggande byggnad är tillräckligt stort. I förstnämnda avseende synes ett villkor om ett maximerat rumsdjup av 5 m få anses tillfyllest. Och ifråga om avståndet till motliggande byggnad lära skäliga krav tillgodoses, om detta fastställes till minst en och en halv gång höjden av sagda byggnad. Iakttagas nu angivna villkor böra befogade erinringar icke kunna göras mot den sänkning av lägsta rumshöjden till 2*4 0 m, som utredningen funnit sig ur ekonomiska synpunkter kunna förorda vid ett öppet byggnadssätt. Ytterligare torde kunna föreskrivas, att i övre våningen av enfamiljshus en rumshöjd av 2" 3 o m må förekomma. Den nu byggnadsnämnd förbehållna rätten att beträffande något enstaka rum eller eljest i särskilda fall medgiva lägre rumshöjd synes böra bibehållas. E n sänkning av gällande minimisiffra under 2 , io m torde icke böra ifrågakomma. I anslutning till det nu anförda har utredningen avfattat sitt förslag till ändrad lydelse av 51 §. Byggnadsstadgans föreskrifter i övrigt rörande byggnads inre anordnande m. m. (49—60 §§) präglas i avsevärd utsträckning av en vaghet, betingad främst av den konstruktiva fördelning av erforderliga bestämmelser mellan stadga och byggnadsordning, som förutsatts vid stadgans utarbetande. Utredningen, som tidigare givit uttryck åt sin uppfattning, att stadgans brist på konkretion och den därmed korresponderande mycket stora frihet, som medgivits de lokala myndigheterna att uppställa krav vid s i d a n av stadgans 2 — 2535 42

18 allmänna regler, icke bör få fortbestå. Vid sin granskning har utredningen fördenskull ansett fog förefinnas för en ganska omfattande komplettering av denna del av stadgan. Byggnadsordningen kan givetvis i motsvarande mån begränsas. I nu angivna syfte förordar utredningen, att 49 §, som innehåller allmänna regler för luftväxling och skyddsåtgärder mot kyla och fukt i fråga om bonings- och arbetsrum, närmare preciseras. Därvid hava normalförslagets §§ 9 och 19 ansetts i all huvudsak böra läggas till grund för den önskvärda utbyggnaden av bestämmelserna. De förordade bestämmelserna rörande yttermurars beskaffenhet under växlande förutsättningar ansluta sig nära till normalförslagets avfattning. I den mån mera i detalj gående föreskrifter erfordras rörande skyddsåtgärder i övrigt av nu åsyftad innebörd, torde sådana kunna inflyta i byggnadsordningen. Förslaget meddelar vidare föreskrift om sättet för luftväxlingens ordnande i enlighet med normerna. Därvid har främst eftersträvats att undvika dyrbara mekaniska ventilationsanordningar. Fönstren avses normalt möjliggöra såväl tillförsel av frisk luft som avlägsnande av förbrukad sådan. För boningsrum torde sålunda evakueringskanaler i väggarna i regeln få anses umbärliga. Dylika anordningar synas emellertid icke böra uteslutas i arbetsrum och äro nödvändiga i bad- och duschrum utan fönster samt andra liknande lokaler. Den nu meddelade hänvisningen till hälsovårdsstadgan har med någon jämkning intagits som ett tredje moment av paragrafen. Avvikelsen begränsas till att den stadgade diskretionära möjligheten till eftergift i vissa fall beträffande arbetsrum ansetts böra bliva obligatorisk samt därtill att ordet »luftväxling» kunnat utgå, sedan i 2 mom. speciella föreskrifter därutinnan meddelats. Nuvarande 50 § har oförändrad bibehållits såsom 1 mom. Till paragrafen har fogats ett nytt 2 mom., som närmare reglerar golvbeläggningen i vissa våta utrymmen. Avfattningen ansluter sig helt till normalförslagets § 21 punkt 2. 52 § har kompletterats med närmare bestämmelser angående grundmur och källare i anslutning till normalförslagets §§ 7 och 8. Börande taktäckning och därmed sammanhängande förhållanden lämnar stadgans 55 § endast allmänt hållna föreskrifter, vilka förutsättas närmare utförda i byggnadsordningen. I enlighet med den principståndpunkt, som utredningen intager, hava de huvudsakliga bestämmelserna synts böra meddelas i stadgan. Paragrafen har därför föreslagits utbyggd med normalförslagets § 16. I detta hava emellertid vissa mindre jämkningar vidtagits. Sålunda hava kraven på taktäckningsmaterialets brandskyddande egenskaper funnits kunna begränsas, då själva taklaget utgöres av brandsäker betongkonstruktion. Och vidare har skyldigheten att vid branta takkonstruktioner vidtaga särskilda åtgärder till förekommande av olycksfall vid arbeten å taket ansetts böra få eftergivas allenast genom uttryckligt beslut av bygg-

19 nadsnämnden. Sistnämnda skärpning torde få betraktas som en konsekvens av numera i annan ordning meddelade föreskrifter. Jämväl i fråga om skorstenar, eldstäder, luftkanaler o. d. förutsätter byggnadsstadgan — 56 § — att erforderliga bestämmelser meddelas i byggnadsordningen. Utredningen förordar, att även i detta hänseende detaljerade föreskrifter inflyta i stadgan. Paragrafen har fördenskull föreslagits avsevärt kompletterad, därvid normalförslagets §§ 23—26 fått bliva grundläggande. Vissa jämkningar av formell natur hava dock vidtagits. Därjämte har i 1 mom. tillfogats föreskrift att försiktighetsmått i fråga om skorstensrör skola avse jämväl spridning av rök från en lägenhet till annan samt i 2 mom. med hänsyn till faktiskt föreliggande förhållanden bestämmelse om minsta genomskärningsyta av rökrör ansetts kunna utgå. Stadganden angående utgångar, förstugor och trappor återfinnas i byggnadsstadgans 57 §. Därvid föreskrives emellertid allenast, att anordningarna skola bereda största möjliga trygghet vid eldfara. Tillika bestämmes i fråga om byggnader, som innesluta offentliga samlingslokaler, att dessa skola förses med utåtgående dörrar, där ej andra betryggande åtgärder vidtagas. Enligt 58 § skola i byggnadsordningen intagas närmare bestämmelser i avseende å byggnads uppförande och inredande till förekommande av eldsvåda. Normalförslagets §§ 17 och 18 innehålla de kompletteringar, som ansluta sig till innehållet i stadgans 57 §. Sakligt torde dessa dock giva anledning till erinran i vissa avseenden. Sålunda lär det få anses önskvärt, att de i punkt 1 intagna minimimåtten å trappbredd närmare preciseras. Tvekan kan nämligen råda, huruvida normalförslagets breddmått avser avståndet från väggen eller från ledstången. Enligt utredningens mening är det förstnämnda alternativet mest närliggande och bestämmelsen har avfattats i enlighet med denna tolkning. Vidare torde den i normalförslagets punkt 5 meddelade föreskriften, att trappuppgång icke får leda till flera än fyra med kök försedda lägenheter i varje våning, där ej byggnadsnämnden finner särskilda omständigheter föranleda undantag, få anses vara av beskaffenhet att kunna medföra onödig fördyring av exempelvis personalbostadshus. Då något vägande skäl för en så restriktiv inställning icke synes stå att anföra, håller utredningen före, att den angivna begränsningen bör bortfalla. I övrigt torde normalförslagets avfattning kunna med vissa mindre jämkningar väsentligen av formell natur utnyttjas för paragrafens komplettering. I ett sista moment har utredningen i något jämkat skick infogat stadgans nuvarande specialföreskrift rörande allmänna samlingslokaler. Vad angår 58 §, kan viss tvekan råda, huruvida efter de förordade kompletteringarna tillräckliga skäl föreligga för det oinskränkta bemyndigande, som där lämnas de lokala myndigheterna att meddela ytterligare bestämmelser rörande byggnads uppförande och inredande till förekommande av eldsvåda, särskilt som utredningen saknar närmare kännedom om innehållet i det förslag till brandlag, som avses underställt riksdagens prövning. I förevarande läge har utredningen dock funnit sig icke böra överväga paragrafens slopande. I de hänseenden, som enligt förslaget skulle komma att

20 i detalj regleras av stadgan, böra några skärpta föreskrifter icke i byggnadsordningen upptagas. Däremot böra hinder icke resas emot att i fråga om exempelvis garage eller andra eldfarliga inrättningar skärpta krav uppställas. Paragrafens ordalydelse ger uttryckligt stöd härför. I 70 § byggnadsstadgan meddelas vissa föreskrifter rörande byggnadsnämnds befogenhet i fråga om allmänna byggnader. Den härutinnan uppställda huvudregeln innebär, att byggnadslov icke erfordras för arbete, berörande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen eller av byggnadsstyrelsen, eller annan allmän byggnad, såframt den tillhör kronan. Avsikten med stadgandet lär få anses vara, att byggnad, till vilken ritningar föreläggas Kungl. Maj:t och som av Kungl. Maj:t fastställas att lända till huvudsaklig efterrättelse, är undandragen byggnadsnämnds prövning. Däremot äger byggnadsnämnden enligt förenämnda paragrafs sista stycke viss granskningsbefogenhet i fråga om nybyggnad för kronans räkning, vartill ritningar icke prövas av Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen, ehuru denna befogenhet begränsas till att avse rätt att hos vederbörande förvaltning begära, att frågan underställes Kungl. Maj:t. I praxis lära sålunda alla s t a t l i g a byggnader, för vilka speciella anslag anvisas å budgeten, vara helt fritagna från granskning av byggnadsnämnd. Beträffande exempelvis vissa byggnader inom försvarsväsendet ävensom hela järnvägsstyrelsens byggnadsverksamhet torde däremot byggnadsnämnd äga den nyss om förmälda granskningsrätten. I sak synes erinran icke böra göras mot en dylik ordning. Vad däremot angår k o m m u n a l a byggnader, torde bestämmelserna icke kunna sägas i tillräcklig grad beakta det nuvarande läget. Då den situationen understundom kan uppkomma, att Kungl. Maj:t nödgas ålägga kommunala myndigheter att vid utförande av byggnadsarbeten vidtaga förenklingsåtgärder, för vilka lokalt intresse icke allestädes kan påräknas, synes anledning föreligga att överväga viss jämkning av de gällande bestämmelserna. E n grupp kommunala byggnader är genom särskilt stadgande uttryckligen underställd byggnadsstyrelsens prövning. Jämlikt läroverksstadgans § 213 skall nämligen förslag till byggnads- eller reparationsföretag avseende allmänt läroverk insändas till skolöverstyrelsen, som efter granskning av förslaget överlämnar detsamma till byggnadsstyrelsen för slutlig prövning. Beträffande här åsyftade byggnadsföretag har sålunda enligt det anförda författningsrummet byggnadsnämnd icke någon granskningsbefogenhet. Nu nämnda förfaringssätt föreskrives emellertid icke ifråga om kommunala byggnader för folkskoleväsendets eller de högre kommunala skolornas behov, ej heller i fråga om offentliga sjukhus eller personalbostäder för sådana. Uppmärksammas må, att statsbidrag utgår till folkskolebyggnader och att i samband med handläggningen av dylikt ärende vederbörliga ritningar äro föremål för granskning av skolöverstyrelsen före konseljprövningen. Den form, under vilken Kungl. Maj:ts beslut meddelas, torde i varje fall numera vara sådan, att någon tvekan icke kan råda därom, att beslutet

21 innebär fastställelse av de företedda ritningarna. Beträffande sjukhusbyggnader, till vilka statsbidrag utgår, är förhållandet emellertid ett annat. Någon fastställelse ifrågakommer härvid icke. Emellertid torde det kunna sägas, att medicinalstyrelsen fastställer ritningarna med hänsyn till de särskilda bestämmelser, som meddelats beträffande godkännande av dylika byggnadsföretag. I sjukhuslagens 9 § stadgas nämligen, att anläggning av sjukhus ej må påbörjas, förrän medicinalstyrelsen efter inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande godkänt såväl den för sjukhuset avsedda tomten som byggnadsritningar för sjukhusanläggningen samt ritningar över uppvärmningsoch sanitärtekniska anordningar vid densamma. Tillika föreskrives, att vad sålunda stadgas skall i tillämpliga delar gälla i fråga om avsevärd till- eller ombyggnad av befintligt sjukhus. Nu inträffar emellertid, att kostnaderna för senast omförmälda byggnadsföretag i regel helt eller delvis bestridas genom lån, och Kungl. Maj:t har därvid att i finansdepartementet pröva framställning om lånetillstånd. I samband härmed har i senare tid alltemellanåt hänt, att Kungl. Maj:t förbundit tillståndet med vissa villkor i fråga om byggnadens utförande. Enahanda gäller givetvis beträffande andra av allmänna medel bekostade byggnadsföretag, t. ex. ålderdomshem, tandpolikliniker och prästgårdsbyggnader. Under dylika omständigheter synes det med visst fog kunna göras gällande, att ritningarna verkligen »prövats» av Kungl. Maj:t och byggnadslov skulle sålunda vid en formell tolkning icke erfordras jämlikt 70 § byggnadsstadgan. I de fall åter, då av beslutet icke framgår, att sådan prövning verkställts, vilket inträffar, då särskilt villkor av nu nämnd innebörd icke uppställes, skulle byggnadslov i vanlig ordning vara påkallat, och det skulle därvid icke kunna uteslutas, att tillämpningen av lokala bestämmelser kan framtvinga ett eftersättande av det krav på förenklingar i byggnadsstandarden, som av Kungl. Maj:t uppställts vid låneärendets prövning. E n dylik ordning synes utredningen föga tillfredsställande. Inför de bestämda krav på största möjliga återhållsamhet vid planläggning och utförande av offentliga byggnader, som från statsmakternas sida hävdas, lär man också böra sörja för att nödiga garantier vinnas för att kraven i fråga helt och fullt respekteras. Den tankegång, åt vilken utredningen här givit uttryck, leder till att paragrafens första stycke bör bliva föremål för viss jämkning. Därvid synes man kunna anknyta till gällande ordning för prövning genom skilda statsmyndigheter av föreliggande byggnadsförslag och sålunda icke begränsa undantaget till byggnadsstyrelsen. Byggnadsstyrelsen lärer för övrigt under ärendets beredning hava blivit satt i tillfälle att avgiva yttrande. Den föreslagna jämkningen avser givetvis icke att föranleda inskränkning i den kontroll, som tillkommer byggnadsnämnd enligt 73 §. Någon saklig ändring av det i tredje stycket stadgade förfarandet ifrågasattes icke, utan bör detta tillämpas å samtliga övriga statliga byggnadsöretag. Beträffande motsvarande stadgande för den egentliga landsbygden, med-

22 delat i byggnadsstadgans 115 §, ansluter sig detta nära till vad utredningen nu förordat. Anledning till ändring föreligger alltså icke. I bilagda förslag (Bil. A) till vissa ändringar i Kungl. Maj:ts byggnadsstadga den 20 november 1931 har utredningen utformat sina jämkningsförslag.

III. P l a n l ä g g n i n g och utförande a v n y b y g g n a d för vissa v å r d a n s t a l t e r . A. Ålderdomshem.

Gällande normer. År 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för civildepartementet att utse högst sex sakkunniga för att inom departementet, under ledning av statens dåvarande fattigvårdsinspektör G. H. von Koch och i samråd med arkitekten Th. Kellgren, utreda frågan om normalritningar för ålderdomshem m. m. Sedan de huvudsakliga principerna för planläggningen fastställts, uppdrogs åt Kellgren att utforma ritningar i anslutning till desamma. De sakkunnigas arbete förelåg färdigt den 28 april 1920, då »Normalritningar till ålderdomshem, barnhem m. m., utarbetade av därtill inom Kungl. civildepartementet utsedda sakkunniga» överlämnades. Normalritningarna upptaga olika förslag till ålderdomshem av varierande storlek. Tillika lämnas en kort sammanfattning av de principer, som legat till grund för förslagens utarbetande, samt råd och vägledning för anordnandet av dylika hem. Emellertid gäller, att de ifrågavarande normerna under senare tid av tekniska och sociala skäl i vissa avseenden frångåtts. De nu av socialstyrelsen tillämpade granskningsnormerna finnas icke i tryck tillgängliga. Den i det följande lämnade sammanfattande redogörelsen för anvisningarnas innehåll har därför ansetts böra i förekommande fall kompletteras med uppgifter angående numera tillämpad granskningspraxis med ledning av upplysningar, som utredningen under hand inhämtat. Beträffande storleken av ålderdomshem framhålles, att på landsbygden anstalterna för bevarande av hemkaraktären icke böra göras större än för högst 45 personer. I städer eller stadsliknande samhällen ansåges denna regel icke böra upprätthållas. Numera har kravet i fråga eftergivits även för den egentliga landsbygden. I fråga om pensionärernas rum betonas, att de i regel ej böra avses för mer än två personer och större rum endast undantagsvis anordnas. Sjukrum kunde emellertid inredas med plats för flera sängar, då vården därigenom väsentligt underlättas. Bum för tre personer borde dock undvikas. Sistnämnda anvisning följes numera icke vid granskningen, då erfarenheten visat, att befarade olägenheter av 3-sängsrum icke inträtt. Enkelrum föreslås anordnade i stort antal, helst för 20—25 % av pensionärerna. På senare tid har en tendens till ökning av antalet enkelrum

23 framträtt, och vid granskningen torde för närvarande nämnda procentsatser betraktas såsom minimigränser. I ålderdomshem med särskild avdelning för vård av kroniskt sjuka har på fem sjukplatser ett enkelrum (isoleringsrum) ansetts böra komma. Golvytan i enkelrum har synts ej böra understiga 9 kvm och i rum för två eller flera pensionärer icke 6 kvm per person. För var och en beräknades en luftmängd av minst 15 kbm, varför rumshöjden icke kunde sättas lägre än till 2*5 m. Vid friliggande sjukavdelning har rumshöjden funnits böra uppgå till 3" o m. Dagrum skulle hava en bredd ej understigande 3'o m samt i övrigt avpassas efter avdelningarnas storlek. I större hem borde flera dagrum finnas, helst ett för varje avdelning. I källare anordnas arbetslokaler. På varje avdelning har en klädkammare för pensionärernas kläder ansetts böra inredas. Dessutom borde utrymmen tillhandahållas för förvaring av medicin, linne och sängkläder m. m. samt städsaker. Piskbalkong borde anordnas i övre våningen för varje avdelning. I varje ålderdomshem skulle anordnas badrum, som ej får förläggas till källarvåning. Då,, antalet pensionärer överstiger 25 borde om möjligt två badrum stå till förfogande. I de hem, som icke ha helt skilda avdelningar för män och kvinnor, förutsattes den dagliga tvagningen ske i rummen. Finnas däremot skilda avdelningar, böra tvättrum inredas, åtminstone på de större avdelningarna. Å avdelningar, som förses med badrum, kunde detta utnyttjas även såsom tvättrum. I tvättrummen beräknas ett tvättfat på 4 till 5 personer. Klosetter för pensionärerna skola förses med eget fönster. För personal borde särskild klosett anordnas. Matsalen avses vara gemensam för alla pensionärer och försedd med mindre bord, vartdera med plats för 4 högst 8 personer. I hem med plats för upp till 15 personer kunde en särskild avdelning av köket användas till matplats (matvrå). Köksavdelningen borde, till underlättande av skötseln, förläggas till samma våningsplan som matsalen. Särskilt serveringsrum med diskplats och skåp borde finnas, åtminstone i alla hem som rymma mer än 15 personer. Större hem skulle förses med särskilt diskrum. Där sådant utrymme saknas, borde ett mindre renseri tillhandahållas, vilket kunde förläggas till källarvåningen i samband med förrådslokalerna, men clock lätt tillgängligt från köket. Skafferi av tillräcklig storlek borde finnas intill köket. Om tillgång till handkammare för förvaring av specerier och dylika varor kunde beredas, anses detta fördelaktigt. I större hems bottenvåning, dit sådana lokaler som matsal och kök vore förlagda, rekommenderas en rumshöjd av 2*7 m. I de fall då s ä r s k i l d s j u k a v d e l n i n g finnes, borde denna utrustas med rum för sköterska, serveringsrum och förråd. Är avdelningen avsedd för mer än 8 sjuka, borde den ha tillgång till eget badrum, i annat fall skölj-

rum. Är sjukavdelningen förlagd till friliggande byggnad, borde den alltid utrustas med eget badrum och dessutom, utöver vad nu sagts, innehålla mottagningsrum för läkare samt ett biträdesrum. Korridorer borde i möjligaste mån undvikas. I mindre hem för upp till 20 personer skulle anordnas en trappa, i större hem två trappor. Svängda trappor borde undvikas. Steghöjden borde ej överstiga i trätrappa 17 cm och i stentrappa 15 cm. Såsom en lämplig och i allmänhet tillräcklig trappbredd angives T2 o m. P e r s o n a l b o s t ä d e r . För gift föreståndare borde avses en bostad om tre rum och kök, varav det ena rummet kunde användas till kontor. Föreståndarinna borde i hem för högst 20 personer erhålla bostad om minst ett större rum, helst försett med sovalkov och i större hem två rum, av vilka det ena kunde vara jämförelsevis litet. Bum för biträden skulle beräknas efter följande grunder: I hem för 15 personer » » » 16—25 personer oc QO

1 rum för 1 biträde, 1 » » 2 biträden, [ 1 » » 1 biträde,

»

)

»

»

26—oo

»

.

\ 1 » » 2 biträden och » » » 34—45 » 2 » »2 » Beträffande f ö r l ä g g n i n g e n av l o k a l e r n a inom byggnaden framhålles, att varje bostadsrum såvitt möjligt någon del av dagen erhåller direkt sol. I större hem, d. v. s. sådana med plats för mer än 20 personer, borde män och kvinnor på ett fullt tillfredsställande sätt kunna åtskiljas i olika bostadsavdelningar. Äkta makar, som så önska, borde få bo tillsammans. Tillräckligt antal såväl enkel- som dubbelrum för varje kön borde tillhandahållas i bottenvåningen, så att de orkeslösa och de, som ha svårt att gå i trappor, kunde förläggas dit. Bad- och tvättrum, klädkammare, linne- och andra förråd, plats för ytterkläder m. m. borde vara lätt tillgängliga. Tillses borde dock, att lokaler, som i bruket vore störande, icke förläggas intill sovrum. Badrum borde icke på några villkor inredas i källarvåning. Piskbalkongen anordnades med fördel utanför klädkammaren. Matsalen borde läggas ungefär mitt i hemmet, lätt tillgänglig från de olika avdelningarna. Kök och matsal skulle alltid förläggas till samma våning, helst bottenvåningen. Sistnämnda regel har numera satts ur tilllämpning, då man gärna anordnar köket i källarvåningen för att i bottenvåningen kunna bereda ökat utrymme för pensionärerna. Personalbostäderna borde förläggas så, att nödig tillsyn och övervakning möjliggöres. Föreståndarinnan borde bo centralt. Vid tillgång till centralt beläget expeditions- eller vaktrum upprätthålles för närvarande icke denna fordran, utan eftersträvas särskilt att föreståndarinnans bostad anordnas i så lugn omgivning som möjligt. Kvinnlig personal borde i allmänhet erhålla bostad i anslutning till kvinnlig avdelning. Där särskilt sjukvårdssakkunnigt biträde erfordras, kunde åt

25 detta uppdragas tillsynen över den manliga avdelningen. Personalen borde fördelas så, att ingen våning lämnas utan tillsyn. Beträffande b y g g n a d s m a t e r i a l och u t f ö r a n d e framhålles bl. a. nödvändigheten av att träbyggnad ur eldfare- och hållbarhetssynpunkt kalkputsas invändigt. Denna fordran torde för närvarande icke upprätthållas. Kök, serveringsrum, tvättrum, badrum, toaletter och dylika lokaler anses böra oljemålas till viss höjd över golvet, t. ex. två meter. Tapetsering av väggarna i bonings-, dag- och matrum förordas. Särskild vikt lägges vid att bjälklagen göras så ljuddämpande som möjligt. Öppen spis anses böra anordnas i matsal eller annat gemensamt utrymme. I större hem av sten räknas med öppen spis i varje dagrum. Utredningen. Bedan den ganska avsevärda tid, som förflutit, sedan de ifrågavarande anvisningarna utarbetats, motiverar en närmare omprövning av desamma. E t t sådant övervägande påkallas jämväl med hänsyn till att det senaste årtiondets starka utveckling av socialvården torde hava medfört viss modifikation i ålderdomshemmens uppgifter. Särskilt anser sig utredningen böra erinra om tillkomsten med betydande statsbidrag av pensionärshem, vilka kunna förutsättas begränsa det klientel, som behöver omhändertagas för varaktig försörjning enligt fattigvårdslagen. Vad till en början angår frågan om å l d e r d o m s h e m m e n s s t o r l e k , hava, såsom redan erinrats, anvisningarna av humanitära skäl velat begränsa densamma till att å landsbygden avse högst 45 personer. Emellertid har någon uttrycklig föreskrift av dylik innebörd icke meddelats, och huvudmännen hava alltså varit oförhindrade att helt anpassa storleken efter förefintligt behov. Anledning att av ekonomiska hänsyn begränsa storleken uppåt torde knappast föreligga. Däremot tala starka skäl av byggnads- och driftsekonomisk art för att ett lägsta antal vårdplatser fastställes. Personalbehovet å ett ålderdomshem är i hög grad beroende av patientmaterialets mer eller mindre svårskötta beskaffenhet. Små hem kräva dock i regel relativt större personal än medelstora och större hem. För närvarande utgöra hemmen med 11—20 vårdplatser den talrikaste gruppen. Denna grupp, som, utom föreståndarinna, genomsnittligt torde fordra minst 2 biträden, ställer sig emellertid oekonomisk ur driftsynpunkt och påfrestande för de anställda. Långa tider kan ständig nattpassning vara av nöden, utan att detta låter sig ordna genom avlösning. Svårigheterna att anskaffa kvalificerad arbetskraft till hem av denna storleksordning, där någon strängt reglerad arbetstid icke kan tillämpas, uppgivas redan nu vara synnerligen kännbara. Då åldringarnas växande relativa antal liksom klientelets beskaffenhet kan befaras komma att ytterligare öka behovet av kvinnlig arbetskraft för ålderdomshemmen, föreligger även av nu nämnd orsak en bestämd anledning att söka begränsa förekomsten av hem av denna typ. P å grund av berörda förhållanden har utredningen ansett sig böra föreslå, att uttrycklig föreskrift rörande lägsta vårdplatsantal meddelas. I enlighet

26 med den uppfattning, som vid expertkonferenserna gjorts gällande, har utredningen funnit sig böra förorda, att sagda minimiantal fastställes till 25. Då det emellertid tillika framhållits, att i särskilda fall nämnda siffra kunde te sig väl hög, har utredningen ansett sig böra inrymma befogenhet åt socialstyrelsen att jämka densamma nedåt, därvid dock förutsattes, att lägre antal än 20 icke skall behöva ifrågakomma. Den angivna siffran är otvivelaktigt låg och skulle, därest de ekonomiska hänsynen fått bliva ensamt avgörande, ha höjts till 30 ä 35. Att utredningen likväl avstått från att hävda sistberörda synpunkter har föranletts därav, att ett och samma vårdhem icke skulle behöva betjäna ett alltför stort område. För driftkostnadernas nedbringande är det vidare angeläget att från ålderdomshemmen överföra de kroniskt sjuka och de lättskötta sinnessjuka, vilka kräva förhållandevis stor vårdpersonal. Genom upprättandet, i den ordning som därutinnan är stadgat, av hem för kroniskt sjuka och vårdhem för lättskötta sinnessjuka föreligger för närvarande, i den mån omständigheterna det medgiva, möjlighet till en fortgående avlastning från ålderdomshemmen av nyssnämnda vårdkategorier. Ehuru klientelet ifråga alltjämt i avsevärd utsträckning är hänvisat till vård å ålderdomshem, synas dock de s. k. sjukavdelningarna vara ställda på avskrivning. Utredningen har med hänsyn härtill icke ansett sig böra ingå i prövning av spörsmålet om särskilda avdelningar å ålderdomshemmen för vård av kroniskt sjuka och förvaringseller upptagningsrum för sinnessjuka.' I detta sammanhang förtjänar påpekas, att nu gällande bestämmelser icke tillförsäkra tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, tillbörligt inflytande å hithörande byggnadsfrågor. Jämlikt 34 § fattigvårdslagen ankommer det nämligen på länsstyrelse att pröva, huruvida planerad anstalt är så inrättad, att den uppfyller det ändamål, som enligt lagen därmed avses. Det vill förefalla utredningen, som om avgjorda fördelar vore förbundna med en centraliserad handläggning av hithörande byggnadsfrågor. Lämpligen synes därför socialstyrelsen böra sättas i tillfälle att granska och pröva berörda ärenden, så snart fråga om ny- eller ombyggnad uppkommer. Såmedelst skulle ökade möjligheter vinnas att ekonomisera vården dels genom organiserandet av större vårdenheter, dels genom vårdklientelets lämpliga differentiering på olika anstalter. Därest utredningens förslag om generellt giltiga normer för hemmens ordnande genomföres, vore en central prövning otvivelaktigt ägnad att främja en effektiv och enhetlig tillämpning av de riktlinjer, som kunna komma att fastställas. Tillika skulle uppnås, att den granskande myndigheten kunde till kommunernas gagn bearbeta och tillvarataga erfarenheterna från landet i dess helhet. På grund av det anförda föreslår utredningen, att åtgärder vidtagas för ändring av fattigvårdslagens 34 § i nu angiven riktning. Utredningen övergår så att närmare överväga en ekonomisk planläggning av förevarande hem. Då anordnandet av vårdplatser i enkelrum är ägnat att medföra icke oväsentligt högre kostnader än om två eller flera vårdplatser beredas i samma

27 rum, är det uppenbart, att a v v ä g n i n g e n m e l l a n de o l i k a r u m s k a t e g o r i e r n a måste utöva ett avgörande inflytande på anläggningskostnaderna. Utredningen har även kommit till den uppfattningen, att den återhållsamhet vid tillhandahållandet av enpersonsrum, som det ekonomiska läget framtvingar, under nuvarande förhållanden är försvarlig även ur andra synpunkter. Genom tilläggspensionernas höjda belopp samt tillkomsten å allt flera orter av särskilda pensionärshem, synes man vara berättigad förutsätta, att det faktiska behovet av vårdplatser av den karaktär, som enpersonsrummen avse att särskilt tillgodose, skall vara mindre framträdande i förhållande till vad som skäligen kunde finnas erforderligt vid tidpunkten för de nu gällande anvisningarnas tillkomst. Då klientelet sålunda kan förväntas i vidgad utsträckning innesluta åldringar, som, utan att i egentlig mening lida av ohälsa, hava svårigheter att taga vård om sig själva, lärer man även häri hava ett hållbart skäl att eftersträva mera ekonomiska vårdmöjligheter. I sådant avseende synas rum med 2 eller högst 4 vårdplatser böra ifrågakomma. Av utredningen verkställda undersökningar hava ådagalagt, att med de anspråk på möblering och utrustning i övrigt av rumsenheterna, som ifråga om ålderdomshem föreligga, skillnaden mellan den erforderliga golvytan för en vårdplats i ett tvåpersonsrum och i ett rum med fyra vårdplatser är så ringa, att, vid ett beaktande av därav föranledda olägenheter, tillräckliga skäl knappast kunna anses föreligga att ur synpunkten av anläggningskostnaderna göra anordnandet av visst antal 4-personsrum obligatoriskt. I den mån driftsekonomiska eller andra hänsyn göra detta önskvärt, böra emellertid rum av sistnämnda typ ändock kunna tillhandahållas. Ifråga om antalet enkelrum, uppställa de nu gällande normerna den fordran, att sådana helst böra tillhandahållas för 20—25 % av pensionärerna. De ovan anförda omständigheterna synas utredningen möjliggöra någon mindre begränsning av antalet enkelrum, vilka givetvis ställa sig särskilt kostnadskrävande ur anläggningssynpunkt. Ehuru från experthåll påyrkats, att möjlighet borde öppnas att anordna intill 30 % av vårdplatserna i enkelrum, finner sig utredningen, som sett sig föranlåten att fästa avgörande vikt vid de ekonomiska synpunkterna, böra förorda, att enkelrum anordnas till ett antal motsvarande 10 % av vårdklientelet. Emellertid kan icke förbises, att vid vissa vårdplatsantal (ex. 30, 32, 34) nämnda siffra skulle kunna medgiva allt för begränsade isoleringsmöjligheter. Sålunda skulle vid en dylik gränsdragning upp till ett totalantal av 39 vårdplatser allenast 3 enkelrum kunna förekomma. Till undvikande av sådana konsekvenser har maximisiffran ansetts böra jämkas till 15 %. I övrigt torde, med hänsyn till vad nyss anförts, anledning saknas att föreskriva annan fördelning av vårdplatserna å rum eller salar. I det förslag till författningsbestämmelser i ämnet, som av utredningen framlägges (Bil. B) har föreskrift av nu angiven innebörd intagits i 2 §. Utredningen övergår härefter att överväga möjligheterna av att för nedbringande av anläggningskostnaderna jämka de hittills tillämpade rumsdimensionerna.

28 Med avseende på förutsättningarna i fråga om rummens inredning har utredningen utgått ifrån att varje pensionär bör äga tillgång till säng, nattduksbord eller annan motsvarande anordning samt en bekväm stol, och att i varje rum dessutom skall finnas ett bord. För enkel- och dubbelrummen förutsattes vidare, att pensionärerna i regel disponera var och en sin byrå. Vad 4-personsrummen angår, har räknats med att hemmet tillhandahåller en byrå gemensam för två pensionärer. Gångkläder böra, enligt vad vid expertöverläggningarna framgått, icke lämpligen förvaras i vårdrummen, vadan för detta ändamål särskilt utrymme erfordras. Den dagliga tvagningen har ansetts böra ske i särskilt tvagningsrum. Med dessa utgångspunkter har utredningen funnit följande maximidimensioner böra ifrågakomma: för 1-personsrum 7-5 kvm (7'5 kvm/pers.) » 2» ll-o » (5'5 » ) » 4» 21-5 » (5*4 » ) Vidstående planskisser belysa närmare inredningen av pensionärsrum inom de av utredningen angivna dimensionerna. I jämförelse med nu tillämpade normer innebär förslaget en reduktion av enpersonsrummet från 9'o till 7'5 kvm och av flerpersonsrummet från 6"o till 5-4 a 5-5 kvm per pensionär. Då förstnämnda siffror hänföra sig till minimidimensioner, medan förslagets avse maximimått, torde emellertid den faktiska innebörden av förenklingsförslaget icke omedelbart framgå av siffrorna ifråga. Bumshöjden har utredningen, med hänsyn till att ytorna minskats i förhållande till tidigare normerade krav, ansett kunna ökas från 2*5 till 2*7 m. På så sätt erhålles en luftvolym av minst omkring 14 kbm per person, vilken fyller de i »Medicinalstyrelsens råd och anvisningar till hälsovårdsnämnderna rörande bostäder och samlingslokaler samt bostadsinspektion» angivna minimifordringarna beträffande storleken av bostadsrum (6 k v m x 2 - 4 m ) och icke oväsentligt överstiger den luftvolym, 12 kbm per person, som i samma råd och anvisningar upptages för rum, som bebos av flera personer. I anslutning härtill vill utredningen påpeka, att den »dåliga luft», som ofta kan konstateras i pensionärernas rum, i huvudsak icke torde vara direkt beroende av rummens volym och i varje fall icke lär kunna röna nämnvärd inverkan av det förhållandet, att rummet är en eller annan kubikmeter större eller mindre. Olägenheterna av dylik luftförskämning torde emellertid effektivt kunna mildras genom systematisk fönstervädring. En kontinuerlig ventilation, exempelvis genom s. k. springventiler under fönstren, lärer knappast vara att förorda, då pensionärerna, som äro känsliga för även mycket obetydligt drag, visat utpräglad benägenhet att tillsluta sådana ventiler. Mekaniska ventilationsanordningar har utredningen av kostnadsskäl icke kunnat tillråda. Vidkommande korridorbredden hava utredningens överväganden lett till att en korridor av 1"5—1*7 m bör anses tillfredsställande. Med hänsyn till

29 ÅLDERDOMSHEM. Principskisser fe

till

rumsenheter, Z.35

->

i ~j

I

yzo

•

i

u

I

y?o

'—'

•

D

i

Alternativ möblering som sjukrum.

R u m för en pensionär.

340 Q D 320

D

•

Rum för två pensionärer.

o

a qjD

D

•

Alternativet möblerat som sjukrum.

Rum för två pensionärer, altOM. 10

immun

6M.

i

I —

i

i

i

i

30 att åt i författningen meddelade mått givits maximikaraktär, har siffran ifråga synts böra med önskvärd marginal fastställas till 1'8 m. Bestämmelser av nu angiven innebörd hava upptagits i författningsförslagets 3 §. Vad därefter angår b i l o k a l e r n a , har utredningen uppmärksammat, att ytorna av dessa per pensionär räknat tillfölje avsaknaden av normer härutinnan utan synbar anledning växla högst avsevärt vid olika hem. Sålunda visar det sig exempelvis vid tio av utredningen uppmätta ålderdomshem från senare år, att ytan per pensionär för tvagningsrum, badrum, toaletter och städskrubb varierar från 0'8 5 till T 2 8 kvm och ytan av dagrum och matsal från T 8 o till 5'5 6 kvm. Utredningen har därför icke kunnat inskränka sig till att, i likhet med vad fallet är beträffande de tidigare normerna, lämna anvisningar endast rörande ytan av pensionärernas bostadsrum, utan har ansett sig jämväl böra fixera en övre gräns för ytan per pensionär räknat av å ena sidan dagrum och matsal, å den andra tvagningsrum, toaletter, badrum samt förrådsutrymmen dels för pensionärernas kläder, dels för hemmets eller avdelningens omedelbara behov. Samma ordning bör i princip tillämpas i fråga om kökslokalerna, ehuru i sistnämnda del något modifierad med hänsyn till de härutinnan rådande särskilda förhållandena. Efter övervägande av de olika omständigheter, som härvid bliva bestämmande, föreslår utredningen, att för dagrum och matsal tillsammans beräknas en golvyta av 1*5 kvm per pensionär. Frågan om ett och samma rum kan tillgodose dessa uppgifter eller om olika utrymmen böra avses för ändamålet har synts böra lämnas öppen för att lösas efter rådande förhållanden. Erfarenhetsmässigt bör för matrum beräknas ett utrymme av minst 1'0 kvm per person. E t t tillfredsställande dagrum synes kunna erhållas med anlitande av ett utrymme av omkring 0"5 kvm per pensionär. Härvid har beaktats, att dagrummet torde behöva samtidigt rymma endast en mindre del av vid hemmet vårdade. Genom att vid beräkningen sammanslå nu ifrågavarande utrymmen och för desamma upptaga ett maximiutrymme av 1'5 kvm per pensionär lära skäliga krav få anses tillgodosedda i betraktande därav att någon del av vårdklientelet regelbundet kan förutsättas icke anlita den gemensamma matsalen. Liknande undersökningar beträffande tvagningsrum, badrum, toaletter, städskrubb och klädförråd m. m. hava givit vid handen att vid de minsta hemmen sagda lokaler kräva en golvyta av 1*6 —1*7 kvm per pensionär. Vid sådant förhållande torde ett sammanlagt utrymme av 1'7 5 kvm per pensionär under alla omständigheter få anses tillfredsställande såsom maximum och inrymma önskvärd marginal. För kökslokaler hava vid motsvarande undersökningar framgått, att utrymmesbehovet icke är direkt proportionellt mot antalet deltagare i kosthållet utan vid mindre hem är relativt större än vid ett ökat antal personer i kosthållet. Till ifrågavarande lokaler hänför utredningen kpk med utrymme för beredning, rensning och diskning, ävensom skafferi, tillika torrförråd, serveringsrum, städskrubb samt i förekommande fall matrum för personalen. Särskilda förrådsutrymmen där-

31 ÅLDERDOMSHEM. Principskisser

till

rumsenheter.

D Ö 320 Ö D

•

320 D

!^-o.io—^|

K

" O -*|

Tvagningsrum och w c

Tvagningsrum och wc.

Större typ.

Mindre t y p .

'

I Jv/.t.

KLADU.

Q FORIAD

EL. 5TAD5»H JBB

• •

M v

320 TVAGN.

fe-^fc

Tvagningsrum, wc, klädkammare och förråd eller städskrubb. i

T

|e-

225 —

K

Badrum.

DM. 10

" 2.00 —

Klädkammare.

0¶IIIIIIIIITT-

6M

32 K OK SL OK A L E R vid ålderdomshem,

hem för kroniskt

sjuka och vårdhem för lättskötta

sinnessjuka.

Principskisser. 1.80

1. Spis m e d G p l a t t o r . 2. Rensning, beredning. 3. Diskning. 4. S k å p . B. S t ä d s k å p . 6. Kylskåp.

*2

5ERV.RUM.

•^H A0

UL2

3 5KAT.

HOR

5.1¶VID ÅLDERDOMSHEM

52 5.5

4 [Töm

[VAROR

• "

HEM F. LÄTT5U. 5INNE5S1. " - WR0NI5WT 51UKA

INTAG

" ö m 3 15|TT~t K ö k f ö r 25—40 p e r s o n e r .

|C 1B° fl 1. Spis m e d 6 p l a t t o r . 2. B o r d s k o k g r y t a 7 5 1. 3. Rensning, beredning. 4. Diskning. 5. S k å p . 6. S t ä d s k å p . 7. K y l s k å p .

# 3 ca

5ERV.RUM

ROR

in

5KAFF. 5.1 VID ALDEBD0M5HEM

5.2 5.5

• "

HEM F. LÄTT5U. SINNES5J. ' F. RRQN5HT 51.

INTAG

Q

m

A

1LW 5 116

Kök för 41—75 personer. 1. Spis med 6 plattor. 2. K o k a r e 100 1. 3. A r b e t s b o r d . 4. Rensning, beredning 5. P o t a t i s s k a l a r e . 6. Utslagsback. 7. T v ä t t s t ä l l . 8. D i s k n i n g . 9. D i s k m a s k i n . 10. V a r m b o r d . 1 1. Skåp. 1 2 . Städskåp. IS. K y l s k å p . m. io

-#-

-#"

2A0

5.1¶VID ALDERDOWHEM 5.2 HEM F. LATT5R. 5.5) 55 • F KRÖN. 51.

K ö k f ö r 76—125 p e r s o n e r . o

i

I

J

t

io n.

Ålderdomshem Vårdhem för lättskötta sinnessjuka Hem för kroniskt sjuka kök för kök för kök för kök för kök för kök för kök för kök för kök 25-40 pers. 41-75 pers. 76-125 pers 25-40 pers. 41-75 pers. 70-125 pers. 25-40 pers. 41-75 pers. 76-125 Kök 19'6 k v m 23-7 k v m 37-2 k v m 20-0 k v m 24-2 k v m 0 k v m 21-2 k v m 25'6 k v m 40-o l Skafferi 2-7 » 4'0 a 4-6 27 » 2-7 4-0 » 4-6 4'0 " G » T o r r a v a r o r . . 1-7 » 2-0 » 3i 1-8 » 2-2 4-1 2-2 » 2-8 » 4 » 92 » Serveringsrum. 9-2 » 9-2 9-4 » 9-9 9 4 »» 99 » 99 4 » Intag 3-s » 3-8 2'4 » 3-8 3-8 » 2-4 » 3-8 » 2-4 T o t a l t 35-G 42-7 » 57-9 363 » 62 4 46i » 592 » 43-G » 38-4

33 ÅLDERDOMSHEM. Principskisser.

Hem för 25 pensionärer.

ZBITR

*L

11 st. 2-pcns.-rum 3 »1»

VF

T"

22 pens. 3 »

88 % 12 %

25 pens.

100 %

EOTTEWPLAN

osun

FDBEHMNDARINNA

nuj m

L^

IM

OVERFLAN T v a g n i n g s r u m , toal., klädk., bad, förråd, s t ä d s k r u b b D a g r u m och m a t s a l Kökslokaler

1'65 k v m / p e n s . l'oo »

Hem för 32 pensionärer.

UTE" TT- 7 c

... 41'so k v m = 3 7'50 » = 29"oo »

?Q fl ID. IQ I

14 st. 2-pens.-rum 4 » 1»

i

MATSAL

DAGHUn

28 pens. 4 »

87'5% 12.6 #

32 pens.

100"o %

I— =Iui QUC !KCI|«U

BOTTENPLAN

rtMHHL JT.IPTV

WW:

mi-,

BUK MIMIK

n nr m TT ::. o

1ST. jTV.

OAOBUM

KL- "vt a l

OVIRPLfiN

T v a g n i n g s r u m , toal., klädk., bad, förråd, s t ä d s k r u b b . . 47'50 k v m = 1*50 k v m / p e n s . D a g r u m och m a t s a l 4 8"oo » == l"so » Kökslokaler 31 "30 »

10 I

3 — 2535 42

I

I

I

I

?0

34 utöver beredas i källaren. Såsom förestående skisser närmare belysa, bör för ett hem med kosthåll för 40 personer — den minsta typen — beräknas högst 40 kvm och för större hem, avseende kosthåll för högst 75 personer, en sammanlagd golvyta intill 50 kvm. Vid än större kosthåll bör golvytan i de nämnda lokalerna kunna ökas intill 75 kvm. Det har sålunda synts skäligt att härvid räkna med såväl vårdade som personal. Vad slutligen angår frågan om bostäder för personal, avser utredningen att framdeles i ett sammanhang upptaga hithörande spörsmål till behandling. Emellertid äro förhållandena vid ålderdomshemmen såtillvida särpräglade, att det övervägande flertalet hem hava en sådan storlek, att det knappast torde ifrågasättas att anordna självständiga personalbostäder. Erfarenheten anvisar i stället såsom en normal utväg att bereda föreståndarinna och biträden bostad inom ålderdomshemmets byggnad. Enligt utredningens mening saknas skäl att avvika från denna praxis. Utredningen har också i de utarbetade principskisserna inlagt bostäderna i fråga. Såsom skäliga utrymmen torde för föreståndarinnan böra beräknas rum med sovalkov inom en nettogolvyta av omkring 20 kvm samt för biträden rum å antingen 7"5 kvm för ett biträde eller ock av dubbla storleken avsedda för två befattningshavare. Motsvarande bostadsstandard har utredningen sökt konsekvent tilllämpa vid den fortlöpande granskningen av föreliggande byggnadsföretag. Principskisserna sid. 31—33 och 35 åskådliggöra närmare huru inom den angivna ramen sagda utrymmen låta sig anordna. Yid uppgörandet av dessa skisser har utredningen bland annat förutsatt, att på 10 vårdtagare komma ett wc och två tvättställ, en beräkningsgrund, som av experterna funnits fullt skälig. Bestämmelser av nu angiven innebörd hava influtit i författningsförslagets 4 och 5 §§. Även om det icke kan sägas, att de på senare tid byggda ålderdomshemmen i regel uppvisa ett anmärkningsvärt dyrbart utförande, synas dock i vissa fall de i och för sig lovvärda strävandena för socialvårdens höjande hava tagit sig uttryck i en onödigt påkostad utförande- och materialstandard, som icke påkallas av byggnadernas ändamål och icke heller kan anses främja deras beständighet. Utredningen har därför ansett föreskrifterna böra kompletteras med vissa bestämmelser rörande ålderdomshemmens förläggning samt material och utförande, ägnade att giva de skilda hemmen en ur ekonomisk synpunkt gynnsam förläggning samt en skälig och möjligast likformig standard. Grundläggande föreskrifter i detta avseende innefattas i författningsförslagets 6 §. Vid avfattandet av desamma har utredningen låtit sig angeläget vara att tillse, att hinder icke resas mot sådant utbyte av material, som må kunna motiveras av den byggnadstekniska utvecklingen och som låter sig göra utan att kostnaderna därigenom ökas. Slutligen torde böra framhållas, att de bestämmelser, som här förordats böra iakttagas vid nybyggnad av ålderdomshem, i tillämpliga delar synas böra lända till efterrättelse även vid till- eller ombyggnad av redan förefintligt sådant hem. I författningsförslagets 7 § har föreskrift av denna innebörd upptagits.

35 ÅLDERDOMSHEM. Principskiss till hem för 40 pensionärer.

Bottenplan.

3AN0BA

«

mmmJ

.Tfa ii

w n u m A _ IIJJ Överplan. 17 st. 2-pens.-rum

31 pens.

6 »

1-

>»

85 %

»

15 %

4 0 pens.

100 %

T v a g n i n g s r u m , toal., klädk., bad, förråd, s t ä d s k r u b b . . 67'co k v m = D a g r u m och m a t s a l 5 8'90 » = Kökslokaler 3 7'5o » M 5 I

I

I

I

20 Z511

I 1

!

I

I

I

I

1'70 k v m / p e n ; 1'45 »

B. Hem för kroniskt sjuka. Gällande normer. Såsom redan erinrats, hava anvisningar angående särskilda fordringar å hem för kroniskt sjuka meddelats genom offentliggörande av utdrag av statsrådsprotokoll över socialärenden den 11 maj 1928. P å grundvalen av förslag, avgivet av medicinalstyrelsen, samt däröver inhämtade yttranden uttalade sig departementschefen detaljerat rörande anspråken i skilda hänseenden å dylika anstalter. T vissa punkter innebar detta ställningstagande jämkningar av förenklande innebörd i förhållande till det framlagda förslaget. Enligt sagda protokoll skulle i huvudsak följande normer vid planläggning av sådana hem äga tillämpning. Sjukrum skulle kunna göras för 1—8 patienter, för det sistnämnda antalet dock endast under förutsättning av sådana belysningsförhållanden, att skärmväggssystem kunde användas. Golvytan skulle beräknas till minst 9 kvm i enkelrum och till omkring 7 kvm per patient i rum för flera vår-

36 dade. Beträffande den erforderliga luftkuben i sjukrummen framhålles, att en luftkub av 20 kbm per patient borde tillrådas vid ny- eller ombyggnad, men att 18 kbm kunde godtagas såsom undre gräns, under förutsättning att golvytan per patient för sådant fall icke understege 6" 5 kvm. Isoleringsrum skulle finnas i tillräckligt antal och under hänsynstagande till att behovet av sådana rum ökades, i den mån salar med högre beläggningssiffror godkändes. Sjukrum finge ej ha enbart norrbelysning, dock skulle isoleringsrum kunna förläggas mot norr, under förutsättning att det vore avsett endast för tillfällig beläggning. I fråga om hem, som ej äro av den minsta storleken, förutsattes tillgång till dagrum, vilket tillika skulle kunna användas som matrum för de uppegående patienterna. Varje hem skulle vara försett med tillräckligt stora förrådsrum samt sköljrum. Endast beträffande de minsta hemmen kunde medgivas, att förefintlig vattenklosett användes som utslagsback, och därmed fordran på särskilt sköljrum bortfalla. Antalet klosetter angives till en på 14 patienter. Anordningar för bad anses kunna inskränkas till att avse allenast badrum, där såväl renlighetsbad som enklare medicinska bad kunna givas. För mindre hem borde särskilda anordningar för medicinska bad icke krävas. För läkare och expedition erfordrades vid mindre hem intet särskilt rum, men eljest ett mindre sådant rum. Om läkarens rum vore lämpligt beläget, skulle det även kunna användas som behandlingsrum. I annat fall behövdes, utom å de minsta hemmen, särskilt behandlingsrum. Beträffande de angivna normernas karaktär uttalas slutligen, att de ifrågavarande fordringarna icke borde vara absolut oeftergivliga. Enstaka fall kunde nämligen tänkas uppkomma, i vilka lokala förhållanden eller andra särskilda omständigheter skäligen borde föranleda ytterligare någon jämkning i ett eller annat avseende. Utredningen. Med hänsyn till angelägenheten av driftkostnadernas begränsning skulle anledning för utredningen hava förelegat att i första hand överväga den ur ekonomisk och vårdsynpunkt mest lämpliga storleken av hem för kroniskt sjuka. Då emellertid vid expertkonferensen med styrka gjorts gällande, att hemmens storlek måste bestämmas från fall till fall med beaktande av att det område, från vilket patienterna upptagas, icke kan fastställas alltför stort, har utredningen funnit sig nödsakad att begränsa sig till att angiva en undre gräns för vårdavdelningarnas storlek, för att därigenom tillkomsten av alltför oekonomiska vårdenheter vid nybyggnad må förhindras. På grundvalen av överläggningarna med experterna har utredningen härvidlag ansett sig böra stanna för att ett lägsta platsantal av 25 fastställes för anstalter av förevarande grupp, vilket innebär någon skärpning i nu tillämpade krav. Nuvarande normer meddela icke någon generell anvisning rörande vårdplatsernas fördelning på sjukrum av olika storlek. Endast beträffande isoleringsrum utsäges, att sådana skola finnas »i tillräckligt antal». Den fordran

37 på ett enkelrum å fem sjukplatser, som uppställes i »normalritningar för ålderdomshem m. m.» för vid sådant hem inrättad avdelning för kroniskt sjuka, har medicinalstyrelsen enligt förutnämnda statsrådsprotokoll funnit väl hård och förklarat sig för sin del ej komma att påyrka ett procentuellt så högt antal enkelrum. De nu meddelade anvisningarna i berörda avseende äro enligt utredningens mening alltför vagt avfattade för att skäligen garantera en ekonomisk planering, då synnerlig vikt måste fästas vid anläggningskostnaderna. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att på sätt angivits för ålderdomshem även i fråga om nu förevarande hem vissa regler för vårdplatsernas fördelning på sjukrum av olika storlek författningsmässigt fastslås. Härvid är emellertid att uppmärksamma den principiella skiljaktighet i uppgifter, som föreligger mellan de bägge vårdhemskategorierna. Liksom i fråga om anläggningar för akut sjuka, bör huvuddelen av vårdplatserna anordnas i större salar på sätt för närvarande är fallet. I första hand synas salar för 6 patienter böra ifrågakomma. A mindre hem, där såväl manliga som kvinnliga patienter vårdas, torde emellertid salar med 4 vårdplatser ofta te sig mera ändamålsenliga än sådana med 6 eller flera sängar. Vid anlitande av systemet med 6-patientsalar böra bestämda fördelar ur dispositionssynpunkt kunna uppnås, om jämväl ett eller annat sjukrum med 3" vårdplatser får ingå i planen. Därjämte erfordras ett mindre antal rum med 2 vårdplatser samt isoleringsrum, avsedda för viss del av klientelet. Med hänsyn till frekvensen av illaluktande, sängvätande eller temporärt dementa patienter är behovet att kunna avskilja vissa patientkategorier framträdande. Då sistnämnda båda typer av vårdplatser draga väsentligt högre kostnader än övriga, är man emellertid nödsakad att angiva den gräns, inom vilken sådana i anläggning och drift mera kostnadskrävande platser må tillhandahållas. Såsom nyss erinrats har den hittillsvarande normen för enkelrum å förevarande vårdhem, uttryckt i orden »i tillräckligt antal», ansetts icke innebära en så sträng fordran som ett sådant rum på fem sjukplatser eller 20 % av samtliga. Av olika skäl, icke minst den omständigheten att rummen för såväl en som två patienter kunna förläggas till biutrymmessidan av sjukhemsanläggning, synes man lämpligen böra så förfara, att 1- och 2- patientrummen vid fastställandet av maximisiffran sammanhållas. Någon i författning bestämd uppdelning å en var av dessa kategorier bör fördenskull icke ifrågasättas. Vid övervägandet av spörsmålet om behövliga vårdmöjligheter av nu angivet slag synes med beaktande av rådande förhållanden en skälig avvägning av vård- och ekonomiska hänsyn böra leda till, att såsom en övre gräns för antalet dylika kvalificerade vårdplatser fastställes 20 % av vårdhemmets samtliga platser. Av samma skäl som tidigare anförts beträffande ålderdomshemmen torde emellertid en ytterligare, icke alltför knapp säkerhetsmarginal böra föreligga. Utredningen förordar sålunda, a t t ant a l e t v å r d p l a t s e r i n o m 1- o c h 2- p a t i e n t r u m i c k e får ö v e r s t i g a 25 % av s a m t l i g a h e m m e t s v å r d p l a t s e r . A ett hem av föreslagen minimistorlek med 4-sängssalar skulle antalet sålunda uppgå till högst 5,

38 förslagsvis fördelade å ett isoleringsrum och två 2-patientrum. Vid en anordning med tre 6-sängssalar och ett 3-sängsrum ter sig en fördelning å två isoleringsrum och ett 2-patientrum ändamålsenlig. I bilagda författningsförslag (Bil. C) hava bestämmelser av nu angiven innebörd influtit i 2 §. Vad därefter angår s t o r l e k e n av de o l i k a r u m s k a t e g o r i e r n a , har utredningen låtit sig angeläget vara att genom ingående detaljundersökningar utröna en ändamålsenlig möblering inom möjligast begränsade golvyta. Vidstående planteckningar av sjuksalar och sjukrum belysa närmare resultatet av sagda undersökningar. På grundvalen av desamma har utredningen funnit följande siffror tillgodose rimliga krav, nämligen för sal med 6 vårdplatser högst 33 kvm, sal med 4 vårdplatser högst 23 kvm, rum med 3 vårdplatser högst 20 kvm, rum med 2 vårdplatser högst 14 kvm och isoleringsrum högst 9 kvm. Såsom framgår av principskisserna kunna inom dessa rumsytor fullt tillfredsställande vårdmöjligheter beredas, därvid i regel någon säkerhetsmarginal föreligger. Vid övervägande av rumsstorleken har utredningen jämväl haft att taga ställning till frågan om behovet av att i patientrummen tillhandahålla tappställen för vatten. Vid expertöverläggningarna har framhållits, att sådana tappställen skulle vara till betydande fördel för arbetets rationella bedrivande. Utredningen har ock blivit övertygad om att sådana vinster ur arbetssynpunkt uppnås vid ett beaktande av önskemålen ifråga, att de därav föranledda merkostnaderna skulle kunna uppvägas och fördenskull icke ansett sig böra motsätta sig anordnandet av tappställen i salar och sjukrum. I fråga om rumshöjden har maximimåttet synts böra angivas till 2"7 m, varigenom skäliga anspråk på luftkub i flerpatientrum och salar beaktas. Vid någon ökning av ytan skulle en reduktion till 2'6 m kunnat anses försvarlig, men har utredningen i valet mellan en något mindre yta och en något begränsad rumshöjd givit förstnämnda alternativ företräde såsom ägnat att medföra de lägre byggnadskostnaderna. För luftväxlingen har fönstervädring ansetts tillfyllest, kombinerad med vanliga evakueringsanordningar. Mekanisk ventilation har sålunda funnits icke böra anordnas. Vad angår bredden av korridorerna, torde i och för sig ett mått av 2 m kunna medgiva önskvärda transportmöjligheter. I syfte att lämna nödig marginal har dock en bredd av 2'2 m synts böra upptagas såsom maximisiffra. De nu angivna måtten i berörda avseenden, vilka i allmänhet understiga de hittills normerade, hava i huvudsak tillämpats vid utredningens granskning av remitterade förslag. Författningsförslagets 3 § innehåller nu åsyftade föreskrifter. Beträffande tillhandahållandet av de i gällande normer upptagna b il o k a l e r n a har utredningen icke funnit anledning till erinran. Då det emellertid vid planläggningen av byggnader av ifrågavarande slag förekommit, att lokaler därutöver anordnats för olika ändamål utan att strängt taget kunna rubriceras såsom nödvändiga, hava i författningsförslaget jämväl inrymts före-

39 HEM

FOR

KRONISKT

Principskisser

till

SJUKA.

rumsenheter. -3.50-

f

r

L ~^\ .

I

•

i

i

•

-3.50

•

•

•

i a

•

•

:i

JO. 1

_^_

1 [TA:

•

• 3.80 KVH

YTA.-

R u m för 1 patient.

"7V

14.00 KVM.

J^L

YTA: 1 3 . 6 0 KVM

R u m för 2 patienter.

Rum för 'i patienter.

-5.75

•

-5.65"

•

I

•

YTA

22.60 WVM

•D t

•

• a LJ

SL l

)

•

•

•

4oo

•

•

N ^

r

r

T YTA: 32.20 KVM.

Sal för 4 patienter.

OM 10 0 Mlllllllll

Sal för 6 patienter.

I I

Z i

3 l

< i

5 i

6H. i

• 5.60

• •

40 skrifter rörande vilka lokaler, som skola få anordnas såsom för sjukvården i övrigt erforderliga. Dessa äro dagrum (tillika matsal), tvagningsrum, badrum, toaletter, sköljrum, avdelningskök, avdelningsförråd samt behandlingsoch undersökningsrum, tillika expedition. Vid hem, som icke ingår såsom del i större anläggning, tillkommer givetvis särskild köksavdelning, vilken lämpligen förlägges till souterrängvåning. Vidkommande ytorna av de ifrågavarande bilokalerna har utredningen uppmärksammat, att dessa för närvarande tillfölje avsaknaden av bestämda normer, utan synbar anledning variera högst avsevärt. Sålunda visar det sig vid sju av utredningen uppmätta hem för kroniskt sjuka från de senaste åren, att exempelvis ytan per vårdplats för tvagningsrum, badrum och toaletter växlar mellan 0"3 7 och 1*8 2 kvm. För avdelningskök variera ytorna mellan 9 och 17 kvm. För främjande av en ekonomisk planläggning har det med hänsyn härtill tett sig angeläget att fastslå storleken av de faktiskt behövliga bilokalerna. Jämväl i nu berörda avseende hava ingående undersökningar verkställts rörande oundgängligen erforderlig inredning och ändamålsenlig förläggning, och illustreras å vidstående principskisser närmare hithörande förhållanden. Ytan av sådana lokaler, vilkas storlek helt eller till väsentlig del är beroende av patientantalet, har synts lämpligen kunna uttryckas i relation till detta antal. Härvid har utredningen varit angelägen att till underlättande av en ekonomisk planlösning i så vidsträckt omfattning som möjligt anlita den nämnda utvägen. I sådana fall, t. ex. avdelningsförråd och avdelningskök, där golvytan kunnat på lika goda skäl angivas i absolut mått som i relation till patientantalet, har för den skull sistnämnda metod använts. Såmedelst ha flertalet bilokaler kunnat sammanföras i en grupp med gemensam koefficient och en ökad frihet vid planlösningen uppnåtts. För övriga utrymmen har måttet å största rumsstorlek angivits. Vad till en början angår golvytan i dagrummet, vilket tillika kan tjänstgöra såsom matsal, därest så finnes lämpligt, torde denna, med hänsyn till att erfarenhetsmässigt en mycket avsevärd del av klientelet är sängliggande, kunna begränsas till 1'0 kvm för varje patient. Nu angivna förhållande motiverar alltså ett mera begränsat utrymme än i exempelvis ett ålderdomshem eller ett vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Anordningen torde för övrigt nära ansluta sig till hittills tillämpad praxis. Beträffande tvagningsrum, badrum och toaletter (jämväl personaltoalett) hava de verkställda undersökningarna givit vid handen, att vid ett hem med 25 vårdplatser en sammanlagd yta av 19'o kvm kan anses tillfyllest för dessa bilokaler. Sköljrum torde vid ett dylikt hem kunna anordnas inom en yta av omkring 8 kvm. För avdelningsförråd synes på samma sätt böra beräknas omkring 7 kvm, för avdelningskök, därest i detsamma beredes utrymme för arbetsplats åt sköterska, 10—11 kvm, eljest 8—9 kvm. Sammanlagda golvytan av nu nämnda bilokaler utgör 42*0—45o kvm. Fördelat å 25 vårdplatser, erhålles siffran 1*7—1*8 kvm per vårdplats. Vid större hem torde möjligheter till någon begränsning av bilokalerna föreligga. Önskvärt är emellertid, att maximiytan fastställes med nödig säkerhetsmarginal, vilken

41 HEM FÖR K R O N I S K T Principskisser K

till 2.15

:o:

0 D

I

D

JUL

T

UL

wc.

n

SJUKA.

rumsenheter.

1VAGN. RUM

320 TrvA&tmuM

if

D

YTA: 7 . 2 0 KVM.

n RULLB^R

DISKBÄNK ~J_

PERS. TOAL.

H0liPLATT«O

i YTA:

YTA-. 7 . 1 1 KVM.

LVagningsrum ocli toaletter.

RONDBOBD UNDF-B

ÖVEBSUAP

Tvagningsrum och toaletter.

r

U

9.60 KVM.

Behandlings- o. undersökningsrum.

225-2.25-

IQ!

•

5KAP. HYLLOR

KLAFFBORD

320 MAORASSFACK

n

.-

YTA. 7 . 2 0 KVM.

YTA:

YTA, 7 . 2 0 KVM.

1 1 . 8 4 KVM.

Badrum, större typ.

Badrum, mindre typ.

j

Avdelningsförråd.

150-

-2.55 •

-330

7 ^

•

JAMK (ED

MED ÖVERSKÅP

)VtRSHAP

m

5KAP SKÖLJ .ADA

5R0UL W

m

D 0I5KBAIK MED ÖVERST .AP

SKÅP

5POL8AU

SKÅP

3.20¶SAM HED

O

a

3.20¶BANK TED ÖVEH^I-AP

KYLSKÅP

o

OVER! KAP CULLB0BD

r

YTA: 8J& KVM.

YTA

Sköljrum, större typ.

BM.10

4 6 0 KVM

Sköljrum, mindre typ. 0

111111111 i r

YTA: 10.56 KVM.

Avdelningskök.

6M.

K0KPLMTA OCH VÄCHESUÄP

42 HEM FOR K R O N I S K T

SJUKA.

Principskisser. Hem med 25 vårdplatser.

5 st. 4-pat.-salar 2 » 2- » r u m

1 .

1-»

2 0 pat. 4 » 1

„

>,

80 % „ „.

l_jj

*^_

25 pat. T v a g n i n g s r u m , toal., bad, sköljrum, avd.-förråd, kök Behandlings- och u n d e r s ö k n i n g s r u m D a g r u m och m a t s a l

100 %

avd.42'80 k v m = 9'oo » 25.20 » =

1'70 k r m / p a t . l"oo

»

Hem med 32 vårdplatser.

6 st. 4-pat.-salar 8 » «• » r u m 2 » 1- » »

T v a g n i n g s r u m , toal., bad, sköljrum, avd.-förråd, avd.kök B e h a n d l i n g s - och u n d e r s ö k n i n g s r u m D a g r u m och m a t s a l

M.5

i i i r izc

24 p a t . 6 » \ 2 » I

75 %

32 pat.

100 %

57'oo k v m = 9'60 » 29'70 » =

25 M.

1*80 k v m / p a t . 0'05

»

43 HEM FOR K R O N I S K T S J U K A . Principskisser. Hem med 40 vårdplatser.

Alt. med 4-patientsalar.

8 st. 4-pat.-salar 3 » 2- » r u m

2 .. i - . .

32 p a t . G »1

.,

80 % 20

» r

40 p a t . Tvagningsrum, toal., bad, sköljrum, kök Behandlings- och u n d e r s ö k n i n g s r u m D a g r u m och m a t s a l

avd.-förråd,

avd.7ii"io k v m = 9'60 » 37'4o » =

Hem med 40 vårdplatser.

» »

2- » 1- »

M.5

» »

Tvagningsrum, toal., bad, sköljrum, avd.-förråd, kök Behandlings- och u n d e r s ö k n i n g s r u m D a g r u m och m a t s a l

1'so k v m / p a t . 0'95

»

Alt. med 6-patientsalar.

4 st. 6-pat.-salav 3 » 3- » r u m 2 3

*

»

|

::}

17-5 %

40 p a t .

100'o %

avd.7l'io k v m = 9'60 » 40"oo » =

25 n

1'80 k v m / p a t . l'oo

»

44 dock med hänsyn till vad nyss anförts torde kunna göras relativt måttlig. Utredningen förordar, att den högsta medgivna nettogolvytan för nu åsyftade bilokaler bestämmes till 2-o kvm per vårdplats. Behandlings- och undersökningsrummet, vilket tillika bör anlitas såsom expeditionsrum, synes kräva en yta av 9 ä 10 kvm. Sistnämnda siffra har förordats såsom maximum. Vad slutligen angår särskild köksavdelning, i de fall då sådan ifrågakommer, hava undersökningar utförda i samråd med fackman å området givit vid handen, att storleken av hithörande lokaler — kök med utrymme för beredning, rensning och diskning, skafferi, tillika torrförråd, serveringsrum, städskrubb samt i förekommande fall personalmatrum, men exklusive förrådsrum, vilka förutsättas anordnade i källarutrymme — icke lämpligen angives i direkt relation till det utspisade kosthållets storlek. I stället synes den erforderliga golvytan böra fastställas i anslutning till vissa huvudsakliga normaltal, därvid ett förhållandevis större utrymme kräves vid ett lägre antal utspisade personer än vid ett högre. Vid ett kosthåll omfattande 40 personer — de minsta hemmen — har maximiutrymmet ansetts böra angivas till 40 kvm. Då kosthållet avser intill 75 personer, torde köksavdelningens golvyta böra ökas intill 50 kvm och vid en ytterligare ökning av kosthållet intill 75 kvm. Hithörande bestämmelser hava intagits i förslagets 4 och 5 §§. I syfte att åt de skilda hemmen för kroniskt sjuka giva en ändamålsenlig förläggning samt en skälig och möjligast likformig standard har utredningen ansett sig böra komplettera föreskrifterna med vissa bestämmelser i dessa avseenden, därvid de av utredningen vid granskningsarbetet tillämpade grundsatserna i huvudsak följts. Det har emellertid varit utredningen angeläget att jämväl i detta fall utforma föreskrifterna på ett sådant sätt, att hinder för en anpassning efter teknikens utveckling icke skola föreligga. Materialutbyte bör sålunda medgivas, i den mån kostnadsökning icke härigenom inträder. Standardbestämmelser i fråga om material och utförande återfinnas i författningsförslagets 6 §. I förslagets 7 § har slutligen intagits föreskrift av innehåll, att de meddelade bestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning jämväl vid ändringav förut uppförd byggnad.

C. Vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Gällande normer. Beträffande anordnandet av hem för lättskötta sinnessjuka saknas uttryckliga normer. I kungl. kungörelsen den 4 juni 1937 (svensk författningssamling nr 296) angående statsbidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem för lättskötta sinnessjuka stadgas emellertid, att statsbidrag som regel endast må utgå för hem, som inrymmer minst 30 vårdplatser, dock

45 att, där hemmet är avsett för sinnessjuka av ett och samma kön eller särskilda skäl eljest föreligga, statsbidrag må utgå jämväl för hem med ett mindre antal vårdplatser. Medicinalstyrelsens cirkulär den 14 mars 1924 med råd och anvisningar rörande anordnande av kommunala sinnessjukanstalter avse visserligen hem med delvis andra uppgifter, men torde dock hava i vissa delar fått tjäna till ledning även vid nu ifrågavarande anläggningar. Vid styrelsens granskning av förslag till vårdhem för lättskötta sinnessjuka har härutöver en viss praxis utbildats. Enligt inhämtade upplysningar torde i huvudsak följande normer för närvarande tillämpas. Ifråga om vårdhemmens storlek förutsattes, såsom nyss anförts, att hemmen i regel inrymma minst 30 vårdplatser. För vårdavdelning tillämpas såsom normaltal samma siffra. Vad angår rumsfördelningen, anses 2 enkelrum på 30 patienter såsom absolut minimum (omkring 7 %). Därutöver bör ett antal rum med 2 vårdplatser anordnas. I övrigt förläggas patienterna i större salar, helst om 4 sängar. E t t antal av 6 patienter per sal betraktas såsom maximum. Beträffande storleken av sjukrummen, åt vilka bör givas största möjliga hemkaraktär, ehuru de i regeln endast göra tjänst som sovsalar, beräknas för enkelrum 8 a 9 kvm och för flersängsrum minst 5 kvm per patient. Lägsta rumshöjden utgör 3 m. Enligt vad utredningen under hand inhämtat, har medicinalstyrelsen emellertid för ett vårdhem i Eonneby godkänt en golvyta av 4"7 5 kvm per patient i 6-sängssalarna och en rumshöjd av 2"7 m, varför de angivna siffrorna icke synas hava betraktats såsom oeftergivliga. Största möjliga hemkaraktär i inredning och möblering har ansetts önskvärd i fråga om dagrum och matsalar. Minimiantalet wc per avdelning utgör 3, om möjligt 4—5. Sköljrum har ansetts synnerligen önskvärt. Särskilt läkarrum har angivits såsom nödvändigt. Enahanda gäller i fråga om personaljourrum. Arbetsavdelningen bör vara rymligt tilltagen, beräknad för cirka ZU av antalet vårdade vid hem, som ej driver lantbruk eller trädgårdsskötsel. Utredningen. P å grundvalen av föreliggande erfarenheter rörande vårdhemsverksamheten för lättskötta sinnessjuka, torde minimiantalet vårdplatser å hemmen kunna ökas utöver vad som för närvarande stadgas och såmedelst en mer ekonomisk planläggning av vården vinnas. Med ledning av uttalanden vid expertkonferenserna, synes vid nybyggnad lägre beläggning än 40 platser icke böra ifrågakomma. Vid uppdelning å avdelningar torde varje avdelning lämpligen böra erhålla minst samma storlek. I syfte att förhindra en ur anläggningssynpunkt oekonomisk fördelning av vårdplatserna lära även beträffande nu förevarande vårdhem böra meddelas föreskrifter om vårdplatsernas fördelning å olika rumsenheter. Vid övervägandena härutinnan synes till utgångspunkt kunna tagas nu be-

46 stående ordning, enligt vilken minst omkring 7 % av vårdplatserna tillhandahållas i enkelrum, ett icke närmare angivet antal rum med 2 vårdplatser hållits för önskvärt och övriga vårdplatser beretts i salar om 4 eller 6 sängar. Med hänsyn till att lägsta platsantalet skulle fastställas så högt som till 40 och då vidare samtliga patienter å ett hem tillhöra samma kön, torde salar med 6 sängar böra utgöra den normala anordningen av vårdplatserna. P å sätt redan i fråga om hemmen för kroniskt sjuka framhållits, bör emellertid hinder icke föreligga att jämväl ett eller annat 3-sängsrum anordnas, därest så av den ena eller andra anledningen befinnes önskvärt. Börande behovet av enkelrum och 2-sängsrum har från experthåll gjorts gällande, att de nu tillämpade normerna varit tilltagna i underkant och att med hänsyn till patientmaterialets beskaffenhet en ökning av vårdplatserna i fråga vore befogad. I sådant avseende har förordats enkelrum motsvarande intill 10 % av platsantalet och 2-sängsrum, motsvarande intill 15 % av platsantalet. Enligt utredningens mening måste avgörande betänkligheter möta att i rådande ekonomiska läge medgiva en högre standard än den tidigare godtagna inom nu avhandlade vårdområde. Vid ett strängt fasthållande av den begränsning av klientelet, som förutsatts vid planläggningen av vårdhemsverksamheten i landstingens regi, torde också skäliga anspråk få anses tillgodosedda, därest nuvarande standard bibehålles i huvudsak oförändrad. Emellertid kan icke lämnas obeaktat, att de förut nämnda siffrorna hänföra sig till minimifordringarna. I principiell anslutning till den ordning, som föreslagits i fråga om hem för kroniskt sjuka, vill utredningen förorda, att en detaljerad fördelning å enkelrum och 2-sängsrum undvikes. Utgångsläget anvisar emellertid fastställandet av en något lägre maximisiffra för dessa båda mera kostnadskrävande kategorier av vårdplatser, än som föreslagits i fråga om de nämnda hemmen. E t t lämpligt sätt att låta detta komma till uttryck utan att i alltför hög grad binda planen i övrigt har utredningen velat finna däri, att den av vederbörande expert förordade maximisiffran 25 % för dylika vårdplatser godtages, men att i densamma inräknas jämväl eventuella 3-sängsrum. Tillämpat å ett hem med 40 vårdplatser, skulle således högst 10 av dessa anordnas i 1-, 2- eller 3-sängsrum. Förslagsvis skulle fördelningen kunna bliva ett 3-sängsrum, två 2-sängsrum och tre enkelrum. Nu förordade regler innefattas i 2 § av bilagda författningsförslag. (Bil. D.) Vid godtagande av detsamma lär motsvarande ändring av kungl. kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 296) böra vidtagas. Beträffande sjukrummens storlek och möblering har i anvisningarna framhållits, att utrustningen och möbleringen bör erhålla största möjliga hemkaraktär, att enkelrum bör hava en yta av 8—9 kvm och att för flersängsrum bör beräknas en yta av 5 kvm per patient. I anslutning till de allmänna principer, som utredningen funnit böra tillämpas, böra även för lokalerna inom nu förevarande vårdhem maximibestämmelser fastställas. Efter en detaljerad undersökning av utrymmesbehovet i sjukrum och salar,

47 vars resultat närmare belysas av omstående principskisser, har utredningen i samråd med experterna ansett följande golvytor tillgodose skäliga krav: enkelrum högst 7-5 kvm, rum med 2 vårdplatser högst 11 kvm och rum med 3 vårdplatser högst 15 kvm samt sal med 6 vårdplatser högst 28 kvm. Nu nämnda mått understiga något de tidigare i fråga om hem för kroniskt sjuka föreslagna. Avvikelsen betingas främst därav, att sänguppställningen i förevarande vårdhem kan anordnas på ett utrymmesekonomiskt gynnsammare sätt. Uppmärksammas bör ock, att med hänsyn till klientelets beskaffenhet sjukrummen väsentligen utnyttjas såsom sovrum. Vid bestämmandet av rumshöjden bör beaktas, att skälig luftvolym står till förfogande. Även beträffande nu ifrågavarande vårdhem förutsattes, att luftväxlingen tillgodoses genom fönstervädring och sedvanlig evakuering utan anlitande av mekaniska anordningar. Rumshöjden har med beaktande härav synts kunna maximeras till 2"7 m. Såmedelst uppnås en luftvolym per vårdplats överstigande 12 kbm, vilket ansetts tillfredsställande. Ifråga om korridorbredden synes med hänsyn till storleken av vårdhem eller avdelning av sådant ett mått av 1'8 m i och för sig vara tillfyllest. Transport av patienter i sängar torde nämligen här icke, på sätt beträffande kroniskt sjuka förutsattes, behöva ifrågakomma. Genom fastställande av ett maximimått av 2 m lärer betryggande marginal förefinnas. Till undvikande av att vid planläggning av vårdhem för lättskötta sinnessjuka lokaler, som icke äro oundgängligen nödvändiga för sjukvården, tillhandaliållas, har det synts utredningen erforderligt att i författningsförslaget jämväl inrymma föreskrifter beträffande vilka lokaler som i övrigt skola få anordnas. Dessa lokaler äro dagrum och matsal, tvagningsrum, badrum, toaletter, sköljrum, undersöknings- och behandlingsrum tillika vaktrum samt avdelningsförråd. Arbetssalar liksom erforderliga förråd i övrigt hava ansetts lämpligen böra förläggas till kallar- eller vindsutrymmen. Med hänsyn till sistnämnda omständighet hava tillräckliga skäl icke synts föreligga fölen närmare reglering av de nämnda lokalernas storlek. Vid hem som icke utgör del av större anläggning tillkommer särskild köksavdelning. I betraktande av klientelets beskaffenhet torde vid mindre eller medelstora hem serveringskök icke kunna anses erforderligt, för det fall att särskild köksavdelning finnes anordnad inom vårdhemmet. Utredningen har för den skull räknat med serveringskök allenast vid större hem med flera vårdavdelningar. Vid av utredningen verkställda undersökningar har uppmärksammats, att frånvaron av normer beträffande de olika bilokalernas storlek i vissa fall medfört icke oväsentliga variationer härutinnan. Då dessa variationer icke kunna anses sakligt motiverade, har utredningen funnit sig i författningsförslaget jämväl böra i allmänhet fixera en övre gräns för de skilda bilokalernas ytor. Allenast i fråga om arbetssalar och huvudförråd har kravet härå synts kunna eftergivas. Med ledning av vad som under expertöverläggningarna anförts föreslår utredningen, att dagrum och matsal tillsammantagna beräknas efter högst

48 VÅRDHEM

FÖR

LÄTTSKOTTA

Principskisser 225

till

3|

SINNESSJUKA.

rumsenheter. |<

-3.30-

n YTA:

6.18 KVM.

YTA:

Rum för 1 patient. ^

• • •

KO

10.23 UVM.

Rum för 2 patienter.

s|

6.00 I

• •

I]

•

r

i

•

n

D

•

YTA: 2700 KVM.

YTA:HA0 KVM.

Sal för 6 patienter.

Rum för 3 patienter. (

2.Z5-

-TIO-

7=T »BAHU ÅBA 3.10

Q

a

PEQb. W.t.

HIV.52AP 5KDUUUfl

1¶YTA: 5.90 UVM.

U D KVH.

5.30 1IVM.

Bad, sköljrum, personalwc. DM.10

lllllllllll

1 Z

i

i

3 A

• • •

VÄRDHEM

FÖR

Principskisser

LÄTTSKÖTTA till rumsenheter

och

SINNESSJUKA. vårdavdelning. .10

D

-3.00-

ri

D«c

a a -a

-i

v.c

D

D-o. i ii

Dw,

3¶TYAGN.

ni u

a Li

O

TVAGN

YTA-. 1 3 0 UYM.

Y T A . 13.35 KVM

Tvagningsrum och toaletter.

Tvagningsrum och. toaletter.

Mindre t y p .

Större typ.

0J1. 10

6M

Avdelning

5 1 2 3

v.c

för 40

patienter.

st. C-pat.-salar » 3- » - r u m » 2- » » » 1- » »

30 pat. 3 » I 4 » / 8 » ) 40 pat.

T v a g n i n g s r u m , t o a l . , bad, sköljrum, avd.-förråd B e h a n d l i n g s - ocli u n d e r s ö k n i n g s r u m Serveringskök D a g r u m och m a t s a l

32'i5 k v m 9'85 » 9'95 » 33'20 »

£511.

75% 25 % 100 % 0'80 k v m / p a t .

0'85 k v m / p a t .

50 1"26 kvm för varje patient. Härvid har dock förutsatts, att på sätt hittills varit fallet, tillgång till särskilda arbetssalar för patienterna beredes. Vad därefter angår biutrymmena i övrigt, torde storleken av undersökningsrummet, tillika vaktrum (personaljourrum) kunna fastställas till samma siffra som föreslagits i fråga om hem för kroniskt sjuka, högst 10 kvm. Med avseende å toalettanordningarna må framhållas, att ett tvättställ bör beräknas per 8 patienter, en wc-stol per 8 patienter samt på manlig avdelning en a två urinaler. För tvagningsrum, badrum och toaletter (inkl. personaltoalett) bör enligt vad de verkställda undersökningarna giva vid handen för 40 patienter angivas en yta av omkring 22 kvm. Sköljrummet, som kunnat givas en enklare inredning än i hem för kroniskt sjuka, beräknas erfordra ett utrymme av högst 6 kvm. För avdelningsförråd torde en yta av omkring 7 kvm vara tillfyllest. Enär lämpligen även beträffande förevarande hem utrymmet av de nämnda bilokalerna fastställes i relation till vårdplatssiffran, håller utredningen före, att ett sammanlagt utrymme av To kvm per vårdplats måste tillgodose rimliga krav. Där särskild köksavdelning anordnas, torde för ett kosthåll intill 75 personer ett utrymme av högst 50 kvm vara tillfyllest. I den mån kosthållet omfattar ett större antal personer, måste detta utrymme ökas. Med en golvyta av 75 kvm torde även de största hemmen kunna anses tillgodosedda. Köksavdelningen avses härvid innesluta motsvarande utrymmen som förut angivits för ålderdomshem och hem för kroniskt sjuka. I de fall, då serveringskök erfordras, har för detsamma ett utrymme av högst 11 kvm synts skäligt. Arbetssalar och förrådsutrymmen i övrigt förläggas såsom nämnts till kallar- eller vindsvåning. Vid vårdhem, där utearbete i större omfattning förekommer, synas omklädnings- och snyggningsrum med fördel kunna anordnas i källarvåningen. I anslutning till desamma torde vid större hem kunna beredas ytterligare badmöjligheter genom tillhandahållande av ett par badkar i därför avsedd källarlokal. I författningsförslagets 4 och 5 §§ hava nu avhandlade förhållanden reglerats. I syfte att åt de skilda vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka må givas en ur ekonomisk synpunkt ändamålsenlig förläggning samt en skälig och möjligast likformig standard har utredningen ansett föreskrifterna böra kompletteras med vissa bestämmelser i dessa avseenden. Innehållet av desamma ansluter sig nära till vad som förordats beträffande ålderdomshem och hem för kroniskt sjuka. Hithörande bestämmelser återfinnas i förslagets 6 §. Slutligen torde böra framhållas, att i de icke få fall, då vårdhem av nu förevarande art anordnas i redan befintlig byggnad, de meddelade föreskrifterna synas böra lända till efterrättelse i tillämpliga delar. E n dylik föreskrift har upptagits i förslagets 7 §.

51 D. Folktandpolikliniker.

Gällande normer. Ar 1939 offentliggjorde centrala sjukhusarkivet enligt överenskommelse med medicinalstyrelsen en publikation betitlad »Kåd och anvisningar rörande planläggning och utrustning av distriktstandpolikliniker» (Centrala Sjukhusarkivets Publ. nr 1). Utarbetandet av ifrågavarande råd och anvisningar handhades av byrådirektören A. B. Maunsbach, som därvid under hand samrått med bl. a. professor G. Thourén, chefsläkare S. von Sneidern, docent G. Westin och chefstandläkare O. Osvald. Medicinalstyrelsen, som granskat och godkänt publikationens innehåll, har enligt meddelad uppgift hittills låtit densamma bliva normerande vid prövningen av ingivna planer för distriktstandpolikliniker. Ifrågavarande råd och anvisningar innebära i huvudsak följande. Beträffande p o l i k l i n i k s f ö r l ä g g n i n g framhålles, att lokalerna icke behöva inrymmas i särskild för ändamålet uteslutande avsedd fastighet. Lokalen bör helst förläggas till bottenvåning, där ljusförhållandena ej utgöra hinder härför. Poliklinik bör icke förläggas i souterrängvåning. I avseende å erforderliga lokalutrymmen uttalas, att d i s t r i k t s t a n d p o l i k l i n i k för e n d a s t en t a n d l ä k a r e bör omfatta operationsrum (behandlingsrum), sterilisationsrum, mörkrum, laboratorium, vilrum, väntrum, kapprum, garderober för tandläkare, tandsköterska och tandtekniker, förrådsutrymmen för olika ändamål, städskrubb samt toaletter, särskilda för patienter och personal. Som önskvärt betecknas vidare anordnandet av ett reservrum. Vid d i s t r i k t s t a n d p o l i k l i n i k för f l e r a än en t a n d l ä k a r e kräves ett operationsrum för varje tandläkare, i det fall att därstädes skall behandlas såväl barn som vuxna. Endast å tandpolikliniker, avsedda uteslutande för barn, må två eller flera tandläkare arbeta i samma behandlingsrum, dock bör i sådant fall å större polikliniker regelmässigt finnas tillgång till isoleringsrum. A poliklinik, där t r e e l l e r f l e r a t a n d l ä k a r e sysselsättas med såväl barntandvård som tandvård för vuxna, anses skilda väntrum för barn och vuxna vara önskvärda. Å poliklinik, vid vilken m i n s t f y r a t a n d l ä k a r e tjänstgöra, bör inrättas särskilt expeditionsrum för föreståndaren för densamma. Vid inrättande av större polikliniker bör frågan om personalrum för manlig och kvinnlig personal beaktas, liksom ock frågan om beredande av utrymme jämväl för patientregistrering, kassa och arkiv. Beträffande de olika l o k a l e r n a s s t o r l e k o c h a n o r d n i n g angivas i huvudsak följande krav. Ljusförhållandena böra vara så goda, att arbetet under större delen av året må kunna försiggå i dagsljus. Uppmärksamhet bör ägnas åt att ventilationen är anordnad på tillfredsställande sätt, särskilt i kapprum, väntrum, behandlingsrum, sterilisationsrum och laboratorium, samt att fukt eller kyla från grunden icke må föreligga. Operationsrummet bör ha en storlek av minst omkring 16 kvm. Söder-

52 läge bör undvikas. Väggar och dörrar böra ljudisoleras. Sterilisationsrummet vid polikliniker med ett operationsrum bör ha en yta av omkring 5 kvm. Vid större polikliniker anses önskvärt, att storleken ökas till åtminstone 10 kvm. Eummet bör om möjligt vara utrustat med fönster. Vid större anläggningar kan dragskåp bliva erforderligt. Mörkrummet vid mindre polikliniker bör icke understiga 1'2 0 X I20 kvm. Dörren till detsamma måste vara ljustät. Laboratoriet bör helst vara av samma storlek som operationsrummet. Goda ljusförhållanden fordras i detsamma. Väggar och dörrar böra ljudisoleras. Om möjligt förlägges arbetsplatsen för putsning, gipsarbete o. d. till genom (glas-) vägg avskild del av laboratoriet med god ventilation. Vilrummet bör helst ha en storlek av 8—10 kvm. Vid poliklinik med mer än en tandläkare, där särskilt röntgenrum icke inretts, kan vilrummet i vissa fall användas jämväl såsom röntgenrum. Beträffande m a t e r i a l o c h u t f ö r a n d e lämnas i huvudsak följande anvisningar. Golv i operationsrum, vilrum och väntrum beläggas med linoleum eller därmed jämförligt material. Golvläggning i sterilisationsrum och mörkrum utföres lämpligen med s. k. sintrade plattor i cementbruk eller därmed jäm• förligt material. I laboratorium belägges golvet med starkt, lätt rengörbart material. Väggar i operationsrum, laboratorium och vilrum strykas med tvättbar kallvattenfärg eller matt oljefärg, i operationsrum och vilrum kunna väggarna även tapetseras med tvättbara tapeter. Väggar i sterilisationsrum målas med emalj färg och i mörkrum med oljefärg. Tak i operationsrum och vilrum strykas med tvättbar kallvattenfärg eller matt oljefärg och i sterilisationsrum med emaljfärg. I operationsrummet beklädes väggen bakom tvättstället från golvet till lämplig höjd med kakel, opaxitglas eller dylikt. Sterilisationsrummets bänkskiva beklädes med rostfri plåt. Väggar bakom bänken beklädas till en höjd av omkring en meter över bänken med kakel eller annat likvärdigt material. Mörkrummets bänkskiva beklädes med rostfritt stål, syrafast asfalt eller likvärdigt material. Stänkskydd bör anbringas å väggen. I laboratoriet beklädas arbetsbänkens samt gjut- och putsbänkens skivor jämte väggar bakom bänkarna med asbestcementplattor, härdade träfiberplattor eller därmed jämförligt material. Gipsbänkens skiva och väggen bakom beklädas med rostfri plåt. Väggar i dragskåpet beklädas med kakel, och golvet i detsamma belägges eventuellt med samma material som arbetsbänken. Utredningen. Den i »Råd och anvisningar rörande planläggning och utrustning av distriktstandpolikliniker» anbefallda standarden synes utredningen i skilda avseenden alltför hög, såväl vad angår de uppställda kraven i fråga om lokalernas storlek som materialföreskrifterna. E n förenkling lär därför kunna genomföras utan åsidosättande av ändamålsenligheten.

53 Sålunda synes till en början fordran på tillhandahållande av särskilt personalrum samt expeditionsrum kunna under vissa förutsättningar helt eftergivas och i övrigt modifieras. Vad angår behovet av laboratorium vid varje poliklinik, även de minsta, sammanhänger detta med frågan om centraliseringen av det tandtekniska arbetet. En dylik centralisering, vilken erbjuder bestämda fördelar ur driftkostnadssynpunkt, förordas av medicinalstyrelsen för sådana delar av landet, där icke ogynnsamma kommunikationsförhållanden eller stora avstånd mellan poliklinikerna medföra särskilda olägenheter. Vid centralisering kan ett och samma laboratorium anlitas av flera en-tandläkarepolikliniker och laboratoriet i de övriga poliklinikerna utgå samt ersättas av ett mindre teknikrum för utförande av sådana tandtekniska arbeten, som icke förutsätta medverkan av särskild tekniker. Vilrum torde visserligen icke kunna betraktas såsom obetingat nödvändigt vid de minsta poliklinikerna. Då emellertid vid expertöverläggningarna framhållits, att rummet i fråga även kan disponeras för att möjliggöra ett effektivt utnyttjande av tandläkarens arbetstid, har utredningen icke ansett sig böra påkalla dess uteslutande ur lokalplanen. Mera påtagligt behov av särskilt expeditionsrum torde föreligga först vid poliklinik med sex tandläkare eller för det undantagsfall att chefen för polikliniken samtidigt är tandvårdsinspektör. Anspråken på personalrum må vara i och för sig förklarliga. Utredningen föreställer sig dock, att på poliklinik med en eller två tandläkare, där följaktligen högst 4 a 5 personer dagligen arbeta, behovet av ett sådant icke kan vara så trängande, att kostnaderna för dess anordnande synas försvarade. Vid de mindre poliklinikerna med 1—2 tandläkare torde för övrigt vilrummet kunna göra tjänst även såsom personalrum. Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att särskilt personalrum må anordnas först vid poliklinik med 3 tandläkare. I övrigt bör uppmärksammas, att åtminstone för de mindre poliklinikerna i regel icke torde uppföras särskild byggnad. Då utvägen med förhyrning icke anlitas, torde tillgång till polikliniklokaler beredas inom annan landstinget eller kommun tillhörig fastighet. Jämväl för sådana fall lära de meddelade föreskrifterna böra äga tillämpning, så snart fråga är om byggnad, vid vars planläggning poliklinikens lokalbehov kunna komma under övervägande. I bifogade förslag till kungörelse i ämnet (Bil. E) har sistnämnda förhållande beaktats vid avfattningen av förslagets 1 §. Nu avhandlade förenklingsåtgärder hava kommit till uttryck i förslagets 2 §, som närmare angiver de lokaler, vilka enligt utredningens mening kunna anses erforderliga, samt, i förekommande fall, de förutsättningar, under vilka behov av särskilda rum kan anses föreligga. När det därefter gällt att bedöma frågan om de olika lokalernas storlek, har utredningen efter samråd med experterna samt — beträffande operations- och steriliseringsrum samt laboratorium — på grundvalen av verkställda provmöbleringar bibragts den bestämda uppfattningen, att golvytorna

54 utan att ändamålsenligheten därigenom äventyras kunna i icke obetydlig utsträckning begränsas utöver vad i råd och anvisningar angivits. Beträffande till en början o p e r a t i o n s r u m m e t har utredningen övervägt möjligheten att även vid ett klientel av enbart vuxna personer anordna detsamma så, att därstädes två eller flera tandläkare skulle kunna samtidigt arbeta. Då emellertid en dylik anordning uppgivits innebära olägenheter för folktandvårdens utveckling, har utredningen icke velat förorda densamma. E t t tillgodoseende av alla rimliga krav beträffande operationsrummets ändamålsenliga inredning och möblering påkallar vid en fullt rationell placering av rummets dörrar en golvyta av högst 13'6 kvm. Därest emellertid sagda förutsättning icke föreligger, erfordras något vidgat utrymme, upp till 15 kvm, på sätt närmare framgår av vidstående principskisser. Vid en-tandläkarepolikliniker förutsattes härvid röntgenapparaturen inplacerad i operationsrummet. Vid poliklinik för mer än en tandläkare synes röntgenapparaten böra uppställas i poliklinikens vilrum, varvid en reduktion av operationsrummets golvyta är möjlig till i gynnsammaste fall 12-75 kvm. P å grund av det nu anförda synes såsom maximiyta för operationsrum böra angivas 15 kvm, vilken siffra emellertid understiger den i anvisningarna upptagna minimiytan, 16 kvm. A polikliniker för enbart barntandvård kunna två eller flera arbetsplatser för tandläkare utan olägenhet anordnas i operationsrummet. För sådant fall torde det vara tillfyllest att beräkna en yta av omkring 9 kvm per arbetsplats. Då emellertid en dylik organisation avses tillämpad endast i mycket begränsad omfattning, har utredningen icke funnit sig böra i författningsförslaget upptaga föreskrifter av angivna innebörd. I s t e r i l i s e r i n g s r u m vid en-tandläkarepolikliniker erfordras allenast en arbetsplats, och kräver detta rum jämte det lämpligen därtill anslutna m ö r k r u m m e t en yta av tillsammans högst 6 kvm. Emellertid kan vid gynnsam förläggning, såsom vid undersökningarna framgått, tillfredsställande utrymme beredas å omkring 4 kvm. Vid poliklinik med två tandläkare dubbleras arbetsplatsen, varigenom ytan — inklusive mörkrum, vars storlek är konstant för polikliniker med olika antal tandläkare — måste ökas till 7 kvm. För större polikliniker — med 3 eller flera tandläkare — anordnas antingen centralt steriliseringsrum eller också dubbleras rummen. I sistnämnda fall erfordras för tre tandläkare högst (6 + 7 = ) 13 kvm, för fyra högst (7 + 7 =) 14 kvm. Tillgång till centralt steriliseringsrum för nämnda och större antal tandläkare — obligatoriskt vid ett antal överstigande 4 — lärer kunna beredas inom en yta av 14 kvm. För t e k n i k r u m m e t , som kan vara sekundärbelyst, fordras vid en-tandläkarepolikliniker en yta av högst 5 kvm. L a b o r a t o r i u m bör, på sätt de nu tillämpade normerna förutsätta, förses med ett genom glasväggar avskilt, väl ventilerat utrymme för putsningsarbeten. Den behövliga totalytan för laboratorium, vari en tekniker arbetar, kan på grundvalen av verkställda undersökningar angivas till högst 10 kvm. Därest två tekniker arbeta i rummet, vilket torde vara det högsta antal

55 FOLKTANDPOLIKLINIKER. Principskisser

till

rumsenheter.

Operationsrummets variation vid 3'0 meters rumsbredd och olika dörrplaceringar.

k-

-3,00

-3,00-

«e<

*e<

O

• *

• ^

oOi

O

4,50

O

D

[LJj

Q -

i

Q

Q

r

YTA: 13.50 KVM

YTA. K . 2 5

KVM YTA-. 15.00 KVM.

Steriliseringsrum till vänster.

Rum med röntgenapparat.

3.00-

m

m

E2

•e0

-e^3-

O

©G

O

o

•

a

a

YTA. 12.75 KVM.

YTA

13.50 KVM.

YTA: 14.25 KVM

Steriliseringsrum till vänster.

R u m utan

röntgenapparat.

di

v*e<

O^e

o

o-ee

o

r'' 50

y

.«

1 Q

a

i

~1

i ^

1—1

1—

a

/

o

YTA: 13.50 KVM YTA. K.25 KVM.

YTA: 15.00 KVM.

Steriliseringsrum till höger. DrtlO

Illlllllll

1¶R u m med eller u t a n röntgenapparat. 2

3 A

5M.

—*•

56 FOLKTANDPOLIKLINIKER. Principskisser

till

rumsenheter.

Operations-, teknik- och steriliseringsrum vid poliklinik med 1 tandläkare.

1. Operationsstol. 2. Instrumentbord. 8. Operatörstol. 4. Tvättställ. 5. Skrivbord. 6. Stol. 7. Instrumentskåp. 8. Assistensbord. 4.50 9. Röntgenapparat. 10. Arbetsplats. 11. Diskbänk. 12. Gemensamt iustrumentskåp. 13. Förrådsskåp. 14. Arbetsbänk. 16. Gipsbänk.

YTA AV: OPERATI0N5RUM

13.50KVM

5TERILISERINCSEUM

3.80 •

TEKNIKRUM

240 •

Operationsrum och steriliseringsrum vid poliklinik^med 2 tandläkare. J

l

J

L,

FOR RAD

E

t_

D .

B 4.50

•

__

i

i_

[7

B

MOBKRUrt

OPERATIONSRUM

OPERATIONSRUM STERILISERINGSRUM

^=r

^3 |<

VZO—j|

3.00¶YTA A V :

DM 10

^

0PERATI0N5RUM

13.50 KVM.

STERILI5ERINC5P.

5. Cl

•

MÖRkCUM

-

FÖRRÅD

•

0¶IIIII1III1L

J||É-

h

120—J.

• 300-

6H

57 FOLKTANDPOLIKLINIKER. Principskisser till rumsenheter. Laboratorium (1 tekniker). 1

v]

!*.

7 O

v

/

O

-o

0' 2

O —_ 3.20

r-. 4 1

YTA

1¶S.60 KVM.

YTA: 1.60 KVM

1. P u t s n i u g s b ä n k . 2. A r b e t s b ä n k för t e k n i k e r . 3. » » läkare. 4. D r a g s k å p .

5. P a c k n i n g s b ä n k . 6. Gipsbänk. ' 7. G j u t b ä n k .

L a b o r a t o r i u m (2 t e k n i k e r ) . 3.00

7=r

o

O

o o o

4.50 O b

-o

a YTA. 13 50 KVM.

YTA- 13.50 KVM.

1. P u t s n i n g s b ä n k . 2. A r b e t s b ä n k för t e k n i k e r . 3. » » läkare. 4. D r a g s k å p .

immun

5. 6. 7. 8.

Packningsbänk. Gipsbänk. Gjutbänk. Skåp.

58 som praktiskt taget kan ifrågakomma, erfordras en ökning av rumsytan med 4—5 kvm. Hittills tillämpade normer förutsätta redan i förstberörda fall en golvyta av minst 16 kvm. V i l r u m m e t kan, såsom redan framhållits, vid en- och två-tandläkarepolikliniker utnyttjas jämväl som personalrum. Golvytan synes kunna begränsas till högst 6 kvm, inom vilken nödigt utrymme såväl för röntgenapparatur som vilplats beredes. Med hänsyn till rummets användningsåsom personalrum vid två-tandläkarepoliklinik, torde för detta fall en ökning till 8 kvm böra medgivas. Särskilt p e r s o n a l r u m vid poliklinik med tre tandläkare gives en yta av högst 8 kvm och vid poliklinik med större antal tandläkare högst 10 kvm. Viss tvekan kan råda rörande den lämpliga storleken av v ä n t r u m m e t , Bestämmande måste härvid vara patientantalet vid de öppna mottagningarna, därvid skoltandvårdens behov påkallar särskild uppmärksamhet. Uppenbarligen måste med hänsyn härtill utrymmesbehovet inom vissa gränser stegras med klinikens storlek. Därvid synes det dock knappast rimligt, att tillfälliga toppbelastningar, exempelvis vid besök av hela skolklasser, skola få föranleda krav på ett för den normala verksamheten onödigt stort utrymme. Med beaktande av de synpunkter, som framkommit vid expertöverläggningarna, har utredningen ansett sig berättigad angiva den högst erforderliga ytan för väntrum med tillhörande kapprum vid poliklinik med en tandläkare till 15 kvm, vid poliklinik med två tandläkare till 18 kvm, vid poliklinik med tre tandläkare till 22 kvm samt vid poliklinik med fyra eller flera tandläkare till 30 kvm. I de fall, då e x p e d i t i o n s r u m ifrågakommer, torde för detsamma en yta av högst 9 kvm få anses tillfyllest. Vad slutligen angår r u m s h ö j d e n , bör särskild vikt läggas därå, att tillräcklig luftvolym står till förfogande. Då fönstervädring icke torde kunna ifrågakomma under arbetets gång och mekanisk ventilation icke avsetts anordnad, lär rumshöjden böra utmätas något större än exempelvis i vanliga boningsrum. Utredningen förordar såsom maximisiffra för densamma 2-8 m, vilken överensstämmer med vad utredningen plägat förorda i fråga om polikliniklokaler å sjukhus. Planskisserna å sid. 59—61 åskådliggöra, huru de olika lokalerna låta sig anordna inom de av utredningen angivna ytorna. De gjorda sammanställningarna ådagalägga, att tillfredsställande lokaler för en en-tandläkarepoliklinik enligt den här framlagda planen kunna beredas inom en sammanlagd yta av omkring 50 kvm. Poliklinik för 2 tandläkare och 1 tekniker kräver 80—85 kvm, för 3 tandläkare och 1 tekniker omkring 125 kvm samt för 4 tandläkare och 2 tekniker 160—165 kvm. I bilagda författningsförslag hava föreskrifter rörande de skilda lokalernas storlek upptagits i 3 §. Såsom redan erinrats hava de normerande anvisningarnas krav på lokalutrymmena befunnits för höga. Enahanda gäller enligt utredningens uppfattning i fråga om de i desamma upptagna materialbestämmelserna. Även

59 FOLKTANDPOLIKLINIKER. Principskisser. Friliggande tandpoliklinik med 1 tandläkare.

Operationsrum Vilrum Steriliseringsrum Mörkrum Förråd Teknikrum Kapprum Vindfång Toalett Städskrubb Väntrum

14*3 k v m 4'9 » 2's » l"i » 0'9 » 3'5 » 4'5 » 0'4 » l.i » 0'6 »» 10'3 » 4 4'i k v m

Bruttoyta 52 kvm.

Friliggande tandpoliklinik med 2 tandläkare (1 tekniker).

Operationsrum Steriliseringsrum Mörkrum Förrådsutrynimen Laboratorium Vilrum (exkl. gärd.) V ä n t r u m (inkl. skåp) Toalett Städskrubb Garderober Korridor Vindfång

2 s t . 27'o k v m 5 "5 » i-i » 0'G » 9-e » 7'i » . . . . 12'4 » i'o » 0*8 » 0"9 » 6'o » l-i » 73'i k v m

B r u t t o y t a 83 k v m .

DM!0

nu

F O L K T A N D P O L I K L I N I K ER. Principskiss. Friliggande tandpoliklinik med 3 tandläkare (1 tekniker).

3 st. 40 5 k v m 1 » 6"! 1 » 3'5 1** l'o 9'c 6"7 5'8 16'c 1*I 28 0-5 16'6 l'o

Operationsrum Steriliseriugsrum » Mörkrum Förrådsutrymmen Laboratorium P e r s o n a l r u m (exkl. gärd.) Vilrum ( » . » ) Väntrum Garderober Toaletter Städskrubb Korridor Vindfång

113"i k v m B r u t t o y t a 127 k v m .

DM 10

:i::n:

i

1 T

i: n

'i—r

61 FOLKTANDPOLIKLINIKER. Principskiss. Friliggande tandpoliklinik med 4 tandläkare (2 tekniker).

Operationsrum Steriliseringsrum Mörkrum Förrådsutrymmen Laboratorium P e r s o n a l r u m (exkl. gärd.) Vilrum ( » » ) V ä n t r u m för v u x n a » » barn Garderober Toaletter Städskrubb Korridor Vindfång

4 st. 54'o k v m 2 » 10'2 » 1*9 » 2'o » 13"5 » 8'8 » 5 "9 » 18'o » 9 "3 » 1 '9 » 2'8 » 1*1 » 22'i » 1"4 » 1479 k v m

B r u t t o y t a 16 5 k v m .

K10

1 I

I I

10 L

12 n

62 dessa innebära nämligen i vissa avseenden en onödigt hög standard. De grundläggande krav, som i berörda avseenden skäligen böra ställas, har utredningen sökt sammanfattningsvis angiva i författningsförslagets 4 §. Då, såsom förut framhållits, särskild byggnad för tandpoliklinik regelmässigt icke torde tillhandahållas, ligger det vikt uppå att vid anordnande av poliklinik i redan färdigställd byggnad motsvarande återhållsamhet iakttages. Detta krav har blivit bestämmande för utformningen av förslagets 5 §.

BILAGOR.

65 Bilaga

A.

Förslag till

Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364). Härigenom förordnas, att 36, 49—52, 55—58, 70 och 79 a §§ byggnadsstadgan den 20 november 1931 l skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 36 §. 1 mom. Byggnad skall — — — platsens konturlinjer. 2 mom. Vad i — avsedd fastighet. 49 §. 1 mom. Yttermur av tegel till byggnad, som inrymmer bonings- eller arbetsrum, skall, med undantag för brandmur i tomtgräns, i samtliga våningar vid användande av vanligt murtegel (volymvikt över 1*6 kilogram per kubikdecimeter) hava en tjocklek av minst 38 centimeter. Skiljemur, som uppbär bjälklag, skall hålla en tjocklek av minst 25 centimeter, dock att muren till den del, som skall uppbära tre eller flera våningar, skall hava samma tjocklek som yttermur. Därest för byggnads stomme användes annan konstruktion än massivt murverk av vanligt murtegel, skola erforderliga föreskrifter om murtjockleken och byggnadssättet i övrigt meddelas i byggnadsordningen eller av byggnadsnämnden, som jämväl må bestämma andra murtjocklekar än vad ovan sägs, då ifrågakommande belastningar, kravet på värmeisolering eller andra omständigheter därtill föranleda. 2 mom. För vinnande av tillfredsställande luftväxling inom byggnad skall iakttagas, att arbetsrum ävensom bad- och duschrum, där fönster saknas, samt andra liknande lokaler förses med anordning såväl för införande av frisk luft som för avlägsnande av den förbrukade; att i kök eller annat utrymme för matlagning anordnas imavlopp samt skafferi med friskluftsintag; att klosettrum förses med utsugningskanal; samt att till pannrum för värmealstring, särskilt där mer än en panna förekommer, anordnas ständig lufttillförsel direkt utifrån. 3 mom. Vad i hälsovårdsstadgan föreskrives om boningsrums dagerbelysning, uppvärmning och skydd mot fuktighet samt deras storlek och beskaffenhet i övrigt skall i tillämpliga delar gälla jämväl om arbetsrum, dock att med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett, eftergift i skälig mån skall av byggnadsnämnden medgivas. 1

Senaste lydelse av 79 a §, se Svensk författningssamling 1937: 293.

0 — 2 5 3 5 -12

66 50 §. 1 mom. I boningsrum — — — tillhör bostadslägenhet. 2 mom. Golv i tvättstuga, bad-, dusch- och klosettrum skall utföras av för vatten ogenomträngligt ämne och i tvättstuga samt bad- och duschrum läggas i lutning mot avlopp. Bjälklag under sistnämnda utrymmen skall, där så lämpligen kan ske, utföras av betong. Utföres bjälklaget av trä, får fyllning ej ifrågakomma. 51 §. Bonings- och arbetsrum skall hava en höjd av minst 2'6 o meter, dock att vid ett rumsdjup av högst 5 meter och ett fritt byggnadsavstånd icke understigande en och en halv gång motliggande byggnads höjd, rumshöjden må begränsas till 2" 4 o meter. Utan hinder av vad nu stadgats må rumshöjden å vinden till enfamiljshus vara lägst 2"3 0 meter. Där svårighet möter att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i särskilda fall ernå nu föreskriven minimihöjd, må byggnadsnämnden tillåta mindre rumshöjd, dock ej under 2"io meter. 52 §. 1 mom. Grund- och källarmur, som icke lägges å berg, skall nedföras till frostfritt djup. Lägges muren å berg, skola, där så erfordras, pallar utsprängas för densamma. Marken skall invid källargrund på tillfredsställande sätt dräneras. 2 mom. Uppföres byggnad av mer än en vånings höjd i gräns mot grannes fastighet, skall grundmur eller grundpelare i gränsen nedföras till vanligt källardjup, ändock att källare i byggnaden ej ifrågakommer; dock må byggnadsnämnden härifrån medgiva undantag, där nämnden med hänsyn till höjdförhållandena eller markens beskaffenhet eller eljest prövar skäligt. 3 mom. Då källare anordnas, skall omfattningsmur, som i sig själv icke är vattentät, väl isoleras från omgivande mark med för fukt ogenomträngligt ämne, och skola tillika övervarande murar och väggar på lämpligt sätt isoleras från grunden. Där källare ej anordnas, skall bottenvåningens bjälklag väl isoleras mot kyla, fukt eller annan olägenhet samt det fria utrymmet därunder väl ventileras. 55 §. Byggnad skall, därest icke själva taklaget utgöres av brandsäker betongkonstruktion, täckas med taktegel, skiffer, plåt eller annat material, som erbjuder betryggande skydd; mot antändning genom gnistor eller flygbränder. Vid bestämmande av taktäckningsmaterialet bör avseende fästas jämväl vid vad som kan vara för utseendet lämpligt, särskilt med hänsyn till det å närliggande byggnader använda. Vid taktäckning skall, där ej byggnadsnämnden medgiver undantag, iakttagas, att vattnet avledes genom erforderliga takrännor och stuprör, vilka senare, om de icke förbindas med avloppsnät, skola neddragas till ett av-

67 stånd från marken, som i byggnadsordningen angives. Ej må tak så anordnas, att vatten därifrån faller å grannes tomt. Vid anordnande av platta tak, altaner eller balkonger skall iakttagas, att vattnet omsorgsfullt avledes. A takfall med brantare lutning än 1 : 3 skola, där ej byggnadsnämnden medgiver undantag, lämpliga anordningar vidtagas till skydd mot olycksfall vid arbeten å taket. Byggnad med mer än en våning skall utrustas med erforderligt antal lättåtkomliga takluckor eller tillräckligt stort öppningsbart takfönster i järnram. 56 §. 1 mom. I hus, som nybygges, skall varje eldstad hava sin egen skorstenspipa. Där vid anläggande av ny eldstad i äldre hus svårighet möter för anordnande av eget rökrör, må byggnadsnämnden kunna medgiva, att i förut befintlig skorstenspipa införas högst två kakelugns- eller kaminrör, därvid dock nödiga försiktighetsmått mot eldfara samt spridning av rök till annan lägenhet skola iakttagas. 2 mom. Skorsten skall, där icke annat av byggnadsnämnden medgives, muras av bränt tegel med väl fyllda fogar och från grunden stödja sig på brandsäker konstruktion. Skorsten skall uppdragas genom yttertaket i eller så nära intill taknocken som möjligt och i allmänhet till 1 meter över denna samt i skärningen med yttertaket kringklädas med plåt eller förses med annan lämplig tätning. Skorsten av tegel skall väl fogstrykas, kalkputsas eller plåtbeklädas. Genomskärningsytan av rökrör skall motsvara minst 14 centimeter i fyrkant, dock att rökrör från öppen spis och imrör från kök eller tvättstuga skall hava minst dubbelt så stor genomskärningsyta, där ej i byggnadsordningen mindre yta medgives. Avgasningsrör från gasspis skall, där sådant med hänsyn till spisens storlek erfordras, indragas i impipan. Kök- eller imrör må icke utan byggnadsnämndens medgivande uppföras i större lutning mot lodlinjen än 45° och skall, om denna lutningsvinkel överskrides, liksom eljest, där så finnes erforderligt, förses med sotlucka. Väggar å skorsten samt skiljetunga kring rökrör skola hava en tjocklek av minst 12 centimeter. För skorsten till ångpanna och dylikt eller för fristående skorsten anpassas ytterväggarnas tjocklek efter skorstenens höjd och beskaffenhet. Där så erfordras för undvikande av besvärande uppvärmning av angränsande utrymmen, skall skorstenen isoleras mot dessa. Där rökrör av plåt icke ledes direkt från eldstad in i skorstenspipa, skall tillses, att röret ej anbringas närmare trävirke än 45 centimeter. 3 mom. Utsugningskanal för luftväxling skall givas en genomskärningsyta anpassad efter rummets volym samt utföras på mot eldfara betryggande sätt. Utloppet skall så anordnas, att en effektiv utsugning därigenom underlättas. 4 mom. Bjälkar, takstolar och andra konstruktiva byggnadsdelar av trä må ej anbringas intill skorsten, utan skola avväxlas på minst 25 centimeters

68 avstånd från rökrörs insida; och skall mellanrummet invid skorstenen fyllas med sten eller annat icke brännbart ämne. 5 mom. Eldstads botten må icke läggas närmare därunder befintligt trä än för kakelugn och murad spis 25 centimeter och för köksspis 40 centimeter. Vägg bakom eldstad, som ligger på mindre än 45 centimeters avstånd från eldstaden, skall vara brandsäker. 6 mom. Kakelugnar och murade spisar skola uppföras på mur, i mur fastade bärjärn eller brandsäkert bjälklag. Framför eldstad lägges plan av sten, betong eller dylikt till minst 45 centimeters bredd för kakelugn eller kamin med utsträckning åt sidorna, för kakelugn till sockelns bredd samt för spis till 15 centimeter och för kamin till 10 centimeter på vardera sidan utöver spisens eller kaminens bredd. 57 §. 1 mom. Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor i erforderligt antal samt så belägna och anordnade, att de vid eldfara bereda största möjliga trygghet för i byggnaden varande personer. 2 mom. I byggnad med mer än tre våningar, vindsvåning inräknad, skola trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar göras brandsäkra; dock må trappsteg såväl som golv i trapplaner utföras av trä på brandsäkert underlag. I sådan byggnad skola trapporna hava förbindelse med vinden men skola kunna avstängas mot källare och vind med åtminstone brandhärdiga dörrar. 3 mom. För inre kommunikation mellan våningar må byggnadsnämnden, utan hinder av vad i 2 mom. sägs, kunna lämna tillstånd till anordnande av trappförbindelse under villkor att erforderliga åtgärder vidtagas till undvikande av ökad eldfara. 4 mom. Huvudtrappas lopp i hus om tre eller fyra våningar, vindsvåning inräknad, skall hava en bredd av minst 1*3 5 meter och vid färre våningar minst 1"2 0 meter. I hus med fem eller flera våningar skall trapploppet hava en motsvarande bredd av minst 1"50 meter. Om trappan göres rak och trapploppen skiljas endast genom räcken, må bredden kunna minskas med högst Olö meter. Vid bestämmande av trapploppsbredd lämnas ledstång eller räcke oräknade. Från här meddelade föreskrifter må byggnadsnämnden medgiva undantag, då trappa leder till högst fyra lägenheter eller är belägen helt inom en lägenhet. 5 mom. Förstugor och trapplan vid huvudtrappa skola hava minst den bredd, som i 4 mom. föreskrives för svängd trappa. 6 mom. Trappa i boningshus skall vara försedd med ledstång. 7 mom. I fråga om byggnader, som upptaga lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett större antal människor, skall särskilt iakttagas, att dörrarna göras utåtgående. 58 §. I byggnadsordningen skola intagas de bestämmelser, som i andra hänseenden än de i denna stadga berörda finnas erforderliga i avseende å bygg-

69 nåds uppförande och inredande till förekommande av eldsvåda, varvid särskilda föreskrifter böra lämnas angående försiktighetsåtgärder vid eldfarliga inrättningar. 70 §. Byggnadslov erfordras icke för arbete, berörande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen eller enligt Konungens förordnande av central statlig myndighet, eller annan allmän byggnad, såframt den tillhör kronan. I byggnadsärende, som skall underställas Konungens eller central statsmyndighets prövning, bör vid underställningen utlåtande av byggnadsnämnden åtfölja handlingarna. Innan arbetet påbörjas, skall anmälan om detsamma ingivas till byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av karta med kopia, som i 62 § sägs, ävensom kopior av byggnadsritningar med tillhörande beskrivning. Skall för kronans räkning verkställas nybyggnad, vartill ritningar icke prövas av Konungen eller central statlig myndighet, skall anmälan •— lov därtill. 79a§. I fråga — ytterligare följande: 1. Byggnad, som — än 4'5 meter. Därest avståndet till byggnad å grannes fastighet icke understiger 9 meter, må dock byggnadsnämnden efter grannes hörande bestämma, att avståndet till tomtgränsen må i skälig mån minskas. Uppföres byggnad — 6 meter.

70 Bilaga

B.

Förslag till

Kungl. Maj:ts kungörelse med föreskrifter angående planläggning och utförande av nybyggnad för ålderdomshem. Kungl. Maj:t har funnit gott att till ledning för planläggning och utförande av nybyggnad för ålderdomshem meddela följande föreskrifter. 1§. Vid planläggning och uppförande av ålderdomshem skall noga iakttagas, att byggnaden icke gives större omfattning eller mera kostnadskrävande utförande än som med hänsyn till ändamålet kan anses strängt erforderligt.

2§. Byggnad för ålderdomshem skall inrymma minst 25 vårdplatser, där ej socialstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter medgiver ett lägre antal. Vid fördelningen av vårdplatserna iakttages, att högst 15 % av desamma må anordnas i rum för en person. Övriga vårdplatser anordnas i rum, avsett ett och vart för minst två personer. 3§Golvytan må i rum, avsett för en person, utgöra högst 7'5 kvadratmeter och i rum, avsett för två eller flera personer, högst 5"5 kvadratmeter per person. Rumshöjden må icke överstiga 2-7 meter; bredden av korridor må högst uppgå till 1'8 meter. 4§. . I ålderdomshem må i övrigt tillhandahållas följande lokaler: dagrum och matsal, tvagningsrum, toaletter och badrum, förrådsutrymmen samt kökslokaler. I den mån så finnes erforderligt, tillhandahållas bostäder för vid hemmet tjänstgörande personal.

5§. Golvytan av i 4 § omförmälda lokaler må icke överstiga för varje vårdad person: dagrums- och matsalsutrymmen tillsammantagna 1'5 kvadratmeter, tvagningsrum, badrum, toaletter, städskrubb och förråd av kläder m. m., tillsammantagna 1"7 5 kvadratmeter. Kökslokalernas golvyta må icke överstiga vid hem med kosthåll för högst 40 personer 40 kvadratmeter, vid hem med kosthåll för minst 41 högst 75

71 personer 50 kvadratmeter och vid hem med större kosthåll än nu sagts 75 kvadratmeter. I övrigt erforderliga förrådsutrymmen förläggas till kallar- eller vindsvåning. 1 mom. Vid val av byggnadsplats för ålderdomshem skall tillses, att kostnaderna för grundläggning och utvändiga ledningar må kunna i möjligaste mån begränsas. 2 mom. För byggnadens utförande väljes det material, som med hänsyn till förhållandena i orten eller eljest finnes ur ekonomisk synpunkt lämpligast. Grund-, kallar- och sockelmurar utföras av betong eller annat ur kostnadssynpunkt jämförligt material. 3 mom. Beträffande såväl byggnadsmaterial i övrigt som konstruktioner skall all sparsamhet iakttagas. I allmänna handeln tillgängliga dimensioner och standardiserade typer skola utnyttjas och specialtillverkningar undvikas. Fönster-, dörr- och portpartier utföras av furu samt förses med enkla beslag. Trappor och trapplaner utföras av furu- eller granvirke eller, i stenhus med betongbjälklag, av betong med beläggning av cementmosaik. I kökslokaler utföras golv å betongbjälklag av betong med beläggning av linoleum eller golvmassa samt å träbjälklag av furu- eller granvirke med eller utan nyssnämnda beläggning, i tvagningsrum, toaletter och badrum av asfalt, golvmassa eller, å betongbjälklag, cementmosaik. Väggarna i sagda lokaler oljemålas. Golv i andra än nu särskilt nämnda lokaler utföras av furu- eller granvirke. Värmeledningssystemet anordnas på allmänt gängse sätt. Ledningar för värme- och sanitetstekniska anläggningar utföras i regel utanpåliggande; insättningar för radiatorer undvikas. Utan hinder av vad ovan stadgats må utbyte av material kunna ske, då detta låter sig göra utan att byggnadskostnaderna därigenom ökas. ?§• Här meddelade föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl vid ändring av förut uppförd byggnad för nu ifrågavarande ändamål.

72 Bilaga

C.

Förslag till

Kungl. Maj:ts kungörelse med föreskrifter angående planläggning och utförande av nybyggnad för hem för kroniskt sjuka. Kungl. Maj:t har funnit gott att till ledning för planläggning och utförande av nybyggnad för hem för kroniskt sjuka, till vars anordnande bidrag av statsmedel utgår, meddela följande föreskrifter. 1 §• Vid planläggning och uppförande av hem för kroniskt sjuka skall noga iakttagas, att byggnaden icke gives större omfattning eller mera kostnadskrävande utförande än som med hänsyn till ändamålet kan anses strängt erforderligt.

2§Hem för kroniskt sjuka skall avse minst 25 vårdplatser. Vårdplatserna fördelas å salar, en var med 6 eller 4 vårdplatser, samt rum med 1 —3 vårdplatser, dock att antalet vårdplatser i isoleringsrum samt i rum med 2 vårdplatser icke må överstiga 25 % av hemmets samtliga vårdplatser. 3§Golvytan må i sal med 6 vårdplatser utgöra högst 33" o kvadratmeter, i sal med 4 vårdplatser högst 23o kvadratmeter, i rum med 3 vårdplatser högst 20'o kvadratmeter, i rum med 2 vårdplatser högst 14o kvadratmeter och i isoleringsrum högst 9o kvadratmeter. Rumshöjden må icke överstiga 2*7 meter; bredden av korridor må högst uppgå till 2'2 meter. 4§. Såsom för sjukvården i övrigt erforderliga lokaler må anordnas dagrum och matsal, tvagningsrum, badrum, toaletter, sköljrum, avdelningskök, avdelningsförråd samt undersöknings- och behandlingsrum, tillika expeditionsrum. Vid hem, som icke ingår såsom del i större anläggning, anordnas jämväl särskild köksavdelning. Inom byggnaden tillhandahållas erforderliga förrådsutrymmen i övrigt.

5§. Golvytan av i 4 § omförmälda lokaler må icke överstiga: dagrum och matsal tillsammantagna 1"0 kvadratmeter för varje patient; tvagningsrum, badrum, toaletter, sköljrum, avdelningsförråd och avdelningskök tillsammantagna 2o kvadratmeter för varje patient; samt behandlings- och undersökningsrum 10 kvadratmeter.

73 Golvytan i särskild köksavdelning må icke överstiga vid hem med kosthåll för högst 40 personer 40 kvadratmeter, vid hem med kosthåll för minst 41 högst 75 personer 50 kvadratmeter och vid hem med större kosthåll än nu sagts 75 kvadratmeter. I övrigt erforderliga förrådsutrymmen anordnas i kallar- eller vindsvåning.

6§1 mom. Vid val av byggnadsplats för hem för kroniskt sjuka skall tillses, att kostnaderna för grundläggning och utvändiga ledningar må kunna i möjligaste mån begränsas. 2 mom. För byggnadens utförande väljes det material, som med hänsyn till förhållandena i orten eller eljest finnes ur ekonomisk synpunkt lämpligast. Grund-, kallar- och sockelmurar utföras av betong eller annat ur kostnadssynpunkt jämförligt material. 3 mom. Beträffande såväl byggnadsmaterial i övrigt som konstruktioner skall all sparsamhet iakttagas. I allmänna handeln tillgängliga dimensioner och standardiserade typer skola utnyttjas och specialtillverkningar undvikas. Fönster-, dörr- och portpartier utföras av furu samt förses med enkla beslag. Trappor och trapplaner utföras av furu- eller granvirke eller, i stenhus med betongbjälklag, av betong med beläggning av cementmosaik. I kökslokaler utföras golv å betongbjälklag av betong med beläggning av linoleum eller golvmassa samt å träbjälklag av furu- eller granvirke med eller utan nyssnämnda beläggning, i sköljrum, tvagningsrum, toaletter och badrum av asfalt, golvmassa eller, å betongbjälklag, cementmosaik. I övriga för vården omedelbart utnyttjade lokaler utföras golv av halvrent furu- eller granvirke. Väggarna i kökslokaler, sköljrum, tvagningsrum, toaletter och badrum oljemålas. Värmeledningssystemet anordnas på allmänt gängse sätt. Ledningar för värme- och sanitetstekniska anläggningar utföras i regel utanpåliggande; insättningar för radiatorer undvikas. Utan hinder av vad ovan stadgats må utbyte av material kunna ske, då detta låter sig göra utan att byggnadskostnaderna därigenom ökas. 7 §• H ä r meddelade föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl vid ändring av förut uppförd byggnad för nu ifrågavarande ändamål.

74 Bilaga

D.

Förslag till

Kungl. Majrts kungörelse med föreskrifter angående planläggning och utförande av nybyggnad för vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Kungl. Maj:t har funnit gott att till ledning för planläggning och utförande av nybyggnad för vårdhem för lättskötta sinnessjuka, till vars anordnande bidrag av statsmedel utgår, meddela följande föreskrifter. 1§Vid planläggning och uppförande av vårdhem för lättskötta sinnessjuka skall noga iakttagas, att byggnaden icke gives större omfattning eller mera kostnadskrävande utförande än som med hänsyn till ändamålet kan anses strängt erforderligt.

2§. Vårdhem för lättskötta sinnessjuka skall avse minst 40 vårdplatser, fördelade å salar, en var med 6 vårdplatser samt rum med 1—3 vårdplatser, dock att antalet vårdplatser i nämnda rum icke må överstiga 25 % av hemmets samtliga vårdplatser. 3§. Golvytan må i sal med 6 vårdplatser utgöra högst 28'o kvadratmeter, i rum med 3 vårdplatser högst 15'o kvadratmeter, i rum med 2 vårdplatser högst 11*0 kvadratmeter och i enkelrum högst 7'5 kvadratmeter. Rumshöjden må icke överstiga 2-7 meter; bredden av korridor må högst uppgå till 2'o meter. 4§Såsom för sjukvården i övrigt erforderliga lokaler må anordnas dagrum och matsal, tvagningsrum, badrum, toaletter, sköljrum, undersöknings- och behandlingsrum, tillika vaktrum, avdelningsförråd och arbetssalar, ävensom, där så finnes påkallat, serveringskök. Vid hem, som icke ingår såsom del i större anläggning, anordnas jämväl särskild köksavdelning. Inom byggnaden tillhandahållas erforderliga förrådsutrymmen i övrigt. 5§Golvytan av i 4 § omförmälda lokaler må icke överstiga: dagrum och matsal tillsammantagna 1'2 5 kvadratmeter för varje patient; tvagningsrum, badrum, toaletter, sköljrum och avdelningsförråd tillsammantagna 1"0 kvadratmeter för varje patient; undersöknings- och behandlingsrum, tillika vaktrum 10'o kvadratmeter, samt serveringskök IT o kvadratmeter.

75 Golvytan i särskild köksavdelning må icke överstiga vid hem med kosthåll för högst 75 personer 50 kvadratmeter, vid hem med större kosthåll än nu sagts 75 kvadratmeter. Arbetssalar och i övrigt erforderliga förrådsutrymmen förläggas till källareller vindsvåning. Likaledes må i källarvåning kunna anordnas omklädningsoch snyggningsrum.

6§1 mom. Vid val av byggnadsplats för vårdhem för lättskötta sinnessjuka skall tillses, att kostnaderna för grundläggning och utvändiga ledningar må kunna i möjligaste mån begränsas. 2 mom. För byggnadens utförande väljes det material, som med hänsyn till förhållandena i orten eller eljest finnes ur ekonomisk synpunkt lämpligast. Grund-, kallar- och sockelmurar utföras av betong eller annat ur kostnadssynpunkt jämförligt material. 3 mom. Beträffande såväl byggnadsmaterial i övrigt som konstruktioner skall all sparsamhet iakttagas. I allmänna handeln tillgängliga dimensioner och standardiserade typer skola utnyttjas och specialtillverkningar undvikas. Fönster-, dörr- och portpartier utföras av furu samt förses med enkla beslag. Trappor och trapplaner utföras av furu- eller granvirke eller, i stenhus med betongbjälklag, av betong med beläggning av cementmosaik. I kökslokaler utföras golv å betongbjälklag av betong med beläggning av linoleum eller golvmassa samt å träbjälklag av furu- eller granvirke med eller utan nyssnämnda beläggning, i sköljrum, tvagningsrum, toaletter och badrum av asfalt, golvmassa eller, å betongbjälklag, cementmosaik. I övriga för vården omedelbart utnyttjade lokaler utföras golv av halvrent furu- eller granvirke. Väggarna i kökslokaler, sköljrum, tvagningsrum, toaletter och badrum oljemålas. Värmeledningssystemet anordnas på allmänt gängse sätt. ' Ledningar för värme- och sanitetstekniska anläggningar utföras i regel utanpåliggande; insättningar för radiatorer undvikas. Utan hinder av vad ovan stadgats må utbyte av material kunna ske, då detta låter sig göra utan att byggnadskostnaderna därigenom ökas. 7§Här meddelade föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl vid ändring av förut uppförd byggnad för nu ifrågavarande ändamål.

76 Bilaga

E.

Förslag till

Kungl. Majrts kungörelse med föreskrifter angående lokaler för folktandpolikliniker. Kungl. Maj:t har funnit gott att till ledning vid planläggning och utförande av nybyggnad inrymmande folktandpoliklinik, till vars anordnande och drift bidrag av statsmedel utgår, meddela följande föreskrifter. 1 §• Vid planläggning och anordnande av lokaler för folktandpoliklinik skall noga iakttagas, att åt desamma icke gives större omfattning eller mera kostnadskrävande utförande än som med hänsyn till ändamålet kan anses strängt erforderligt. 2§För verksamheten må följande lokaler tillhandahållas: operationsrum, steriliseringsrum, teknikrum, mörkrum, vilrum samt väntrum med tillhörande kapprum. Därutöver skall tillgång till toalett samt till nödiga garderobsoch förrådsutrymmen beredas. Vid poliklinik, där tre eller flera tandläkare äro verksamma, må jämväl särskilt personalrum tillhandahållas. Finnes vid polikliniken anställd tandtekniker, må teknikrummet ersättas av ett laboratorium. Särskilt expeditionsrum må anordnas allenast vid poliklinik, där minst 6 tandläkare tjänstgöra eller förhållandena i övrigt så oundgängligen påkalla. 3§1 mom. Golvytan av i 2 § omförmälda lokaler må icke överstiga: operationsrum 15 o kvadratmeter; steriliserings- och mörkrum, tillsammantagna, 6'o kvadratmeter vid poliklinik med en tandläkare, 7'o kvadratmeter vid poliklinik med två tandläkare samt 14"o kvadratmeter vid poliklinik med tre eller flera tandläkare; teknikrum 5*o kvadratmeter; laboratorium 10" o kvadratmeter vid poliklinik med en tekniker och 15-o kvadratmeter vid poliklinik med två tekniker; vilrum, som lämpligen utnyttjas jämväl för röntgenundersökningar, 6 o kvadratmeter, dock att rummets golvyta vid poliklinik med två tandläkare må kunna ökas intill 8'o kvadratmeter; personalrum 8"o kvadratmeter vid poliklinik med tre tandläkare och 10'o kvadratmeter vid poliklinik med fyra eller flera tandläkare; samt väntrum med tillhörande kapprum 15'o kvadratmeter vid poliklinik med en tandläkare, 18* o kvadratmeter vid poliklinik med två tandläkare, 22'o kvadrat-

77 meter vid poliklinik med tre tandläkare och 30'o kvadratmeter vid poliklinik med fyra eller flera tandläkare. Där särskilt expeditionsrum tillhandahålles, må golvytan i detsamma icke överstiga 9'o kvadratmeter. 2 mom. Rumshöjden i polikliniklokalerna må icke överstiga 2'8 meter. 4§1 mom. Vid val av plats för byggnad för folktandpoliklinik skall tillses, att kostnaderna för grundläggning och utvändiga ledningar må kunna i möjligaste mån begränsas. 2 mom. För byggnadens utförande väljes det material, som med hänsyn till förhållandena i orten eller eljest finnes ur ekonomisk synpunkt lämpligast. Grund-, kallar- och sockelmurar utföras av betong eller annat ur kostnadssynpunkt jämförligt material. 3 mom. Beträffande såväl byggnadsmaterial i övrigt som konstruktioner skall all sparsamhet iakttagas. I allmänna handeln tillgängliga dimensioner och standardiserade typer skola utnyttjas och specialtillverkningar undvikas. Fönster-, dörr- och portpartier utföras av furu samt förses med enkla beslag. Golv beläggas med linoleum eller golvmassa. Över arbetsbänkar anordnas lämpligt stänkskydd till 30 centimeters höjd. I teknikrum, laboratorium, steriliserings- och mörkrum samt toaletter oljemålas väggarna. Värmeledningssystemet utföres på allmänt gängse sätt. Ledningar för värme- och sanitetstekniska anläggningar utföras i regel utanpåliggande; insättningar för radiatorer undvikas. Utan hinder av vad ovan stadgats må utbyte av material kunna ske, då detta låter sig göra utan att byggnadskostnaderna därigenom ökas.

6 ft Här meddelade föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl då förut uppförd byggnad tages i anspråk för nu ifrågavarande ändamål.

78 Bilaga

F.

S a m m a n s t ä l l n i n g av b y g g n a d s v o l y m e r o c h n e t t o y t o r v i d n å g r a o l i k a å l d e r d o m s h e m . Utredningens hem Utredningens hem Utredningens hem för 40 pensionärer för 32 pensionärer för 25 pensionärer (tegelbyggnad) A n t a l pensionärer Total b y g g n a d s volym Byggnadsvolym/ pensionär Rumshöjd

1 370

kbm

1700 kbm

2 260 kbm

54-8 » 2-70 m

53" 2 » 2'7 0 m

56-5 » 2 - 70 m

1820 Gyllehemmet 68

25 Sölvesborg

kbm

72'8 » 2'6 0 m

9 270 kbm 136o » 3-oo; 3 o o ; 2-70

yta/pens. % av tot.yta/pens. % av tot.yta/pens. % av tot. yta/pens. % av tot.yta/pens. % av tot. kvm nettoyta kvm netto yta kvm nettoyta kvm nettoyta kvm nettoyta Pensionärsrum . . . . Biutrymmen Dagrum-matsalsutrymmen Kök Personalrum Kommunikationsytor Övriga utrymmen

5'70 1-65

37-80 11-00

575 1-50

39io 10-20

5'75 P70

39-20 11-60

6-60 1-70

36-20 9-40

9-70 J P70

29-30 5-io

1-50 115 P40

lO-oo 7-70 9-30

l-50 Poo 1-30

10-20 6-80 885

1-45 0-95 1-30

9-90 6-50 8-85

3-00 1'65 1-55

16-40 9-oo 850

5 - 55 1-75 430

16-75 5'30 13-00

24 2 0

3-65

3-50

23-9 5

3-75

20-50

8-90 l-20a

26-90 365

3 3 i o lOO.oo 18-25 lOOoo 1 4 6 5 lOOoo 14 70 lOOoo 15-05 lOOoo I Gyllehemmet äro tvättfat och garderober anordnade i pensionärsrummen. Den <lärav föranledda ökningen av golvytan i rummen utgör 2 0 5 kvm (0'70 + 0'95 + 0'4o). Biutrymmenas ytor öka alltså till 3'7 5 kvm/pens. 2 Vävsal + förråd till dito. Anm. P å grund av de stora olikhe terna ifråga om källare (terrängbeskaffenhet och växlande lokalbehov) ha källarutrymmen ei inräknats i ovanstående volymer. Dessa omfatta sål inda den del av byggnaderna, som är belägen mellan underkant av bottenbjälklag ocli överkant av vindsbjälklag.

Nettoyta/pensionär 1

T o t a l a v o l / p e n s . o c h n e t t o y t o r / p e n s . vid n å g r a p l a n e r a d e

Antal pensionärer Total byggnadsvolym . . . . Byggnadsvolym/pensionär Rumshöjd

s

Slite 1

Grava

20 2 060 kbm 103o » 2-70 m

24 + 10 2 925 kbm 86-0 » 2'70 m

ålderdomshem.

Skellefteå

Sabbatsberg

67 4 5 6 5 kbm 68-o » 2-70; 2-50; 2'50 m

122 7 820 kbm 64-1 » 2 ' s o ra

yta/pons, % av total yta/pens, % av total yta/pens. % av total yta/pens. % av total nettoyta kvm nettoyta kvm nettoyta kvm nettoyta kvm Pensionärsrum Biutrymmen Dagrum-matsalsutrymmen Kök Personalrum Kommunikationsytor . . . . Övriga utrymmen

7' 9 5 1-85 4-15 1-60 2-55 7-4 5

Nettoyta/pensionär

2 5 55

31-10 7-25 16-20 6-30 10-oo 29-15

7"30 1-95 3-40 2-oo 3l5 4-50 0-25

32-40 8-65 15'05 8-85 14-oo 19-95

5'50 1-50 2-20 110 1-25 4'80 0-50

32-80 8-90 130 5 6-50 7-40 28-40 2-95

805 2oo 1-95

46-oo 11-40 11-15

0-30

1'70 23-2 0 0-55

5-io Oio

l-io lOOoo 17 50 lOOoo 1685 lOOoo 1 Tvättställ och garderober i rummen. Per pensionär belöper sig den härav betingade ökningen av golvytan till 1-45 kvm. Lägges denna yta till biutrymmenas, erhålles 3'30 kvm. '2 Till biutrymmen räknas även syrum och tekök, tillsammans utgörande 0'45 kvm/pens. Fråndrages denna yta. erhålles biutrymmesytan 1-40 kvm/pens. Läggas de genom tvättställ och garderober ökade ytorna till 1*40 kvm erhålles 2'85 kvm. 3 Kombinerad sjukavdelning och ålderdomshem med 10 sjuka och 2 4 åldringar. 4 Tillbyggnad till befintligt ålderdomshem. Anm. P å grund av de stora olikheterna ifråga om källare (terrängbeskaffenhet och lokalbehov) ha källarutrymmen ej inräknats i ovanstående volymer. Dessa omfatta sålunda den del av byggnaderna, som är belägen mellan underkant av bottenbjälklag och överkant av vindsbjälklag. lOOoo

79 Bilaga G. Sammanställning av byggnadsvolymer och nettoytor vid olika vårdavdelningar för kroniskt sjuka. A.

Antal vårdplatser . . . . Total byggnadsvolym Byggnadsvolym/pat. Rumshöjd

Utredningens förslag till vårdhem. Hem för 25 patienter

Hem för 32 patienter

25 1 280 kbm 51-2 » 2-7 0 m

32 1 600 kbm 50-0 » 2-7 0 m

yta/pat. kvm Patientrum Biutrymmen U n d e r s . - o. b e h a n d l i n g s r u m Dagrum-matsalsutrymmen. . Kommunikationsytor Övriga utrymmen

% av tot. yta/pat. nettoyta kvm

6-00 1-70 0-35

46-40 13-io 2-8 0

Poo

7-70

3'90

30-oo

Nettoyta/patient

Hem för 40 patienter Vårdavd. m. 4-pat. Vårdavd. m. 6-pat, salar salar 40 1 9 4 0 kbm 48-5 » 2 - 70 m

% av tot. yta/pat. kvm nettoyta

40 1 860 kbm 46-5 » 2'70 m

% av tot. yta/pat. kvm nettoyta

% av tot. nettoyta

6 - 00 1-80 0-2 5

50-00

0-95 365

47-70 14-05 2-35 7-40 28-50

0-25 0-95 345

7-60 27-7 5

2-95

2io 8-30 24-60

lOOoo

lOOoo

12oo

lOOoo

6l0 1-80

0-so

600 Pso

48-10 14-45 2-io

Poo

15"oo

lOOoo 12-95 Anm. På grund av olikheterna ifråga om källare (terrängbeskaffenhet och växlande lokalbehov) hava källarutrymmen ej inräknats i ovanstående volymer. Med byggnadsvolym avses bruttovolym, d. v. s. avdelningens bruttoyta multiplicerad med rumshöjden ökad med två bjälklagstjocklekar.

B.

Antal vårdplatser pr avd. Total byggnadsvolym . . . . Byggnadsvolym/pat Rumshöjd

Jönköping

Eskilstuna

Sabbatsberg

Värnamo 3

35 1 675 kbm 47-9 » 260 m

25 1 515 kbm 60-5 » 3-0 0 m

39 2 470 kbm 63o » 300 m

56 3 660 kbm 65-6 » 3'00 m

yta/pat. kvm Patientrum : Biutrymmen U n d e r s . - o. b e h a n d l i n g s r u m Dagrum-matsalsutrymmen. . Kommunikationsytor Övriga utrymmen

6-80 1-05 0-30 0-40 365

Nettoyta/patient

1¶Utförda vårdhem.

% av tot. yta/pat. kvm nettoyta 55-7 5 &-60 2-45 3-30

% av tot. yta/pat. nettoyta kvm

7-60 1-45

54-50 10-40

0-80 4-io

5'70 29-40

29-90

51'85 13-40 2-55 4-70 27-50

lOOoo

7-15 1-85 0-3 5 065 3-80

% av tot. yta/pat. nettoyta kvm

lOOoo

% av tot. netto yta

6-90 2-30 0-20 1-55 3-50 0-20

47-10 15-70 1'35 1060 23-90 1-35

lOOoo

lOOoo

Siffrorna avse det av Kungl. Maj:t fastställda förslaget. 0'90 kvm av denna yta utgöres av utanför avdelningen belägna kommunikationsytor, som erfordras för att nå densamma. 3 Hem med avdelningar för 27 resp. 29 patienter, varvid här räknats med medeltalet. 4 Reservrum, användes av nattsköterska. Anm. Med byggnadsvolym avses bruttovolym, d. v. s. avdelningens bruttoyta multiplicerad med rumshöjden ökad med två bjälklagstjocklekar. 2

80 B

0 S

7S

^

bo B

e •<s>

<M

Kl

|

O in i n »O « N

o o

' l > T j i ef» i - l OJ

6 o

c3 M

O O CD CO

.

IO CO

ur; T-H o

»c 0*1

o CO

CM co

o

© T"

s

-O

E

B B

1 *°

M

~ * © oo CO T J I T j i ( N O X N

o

m o

St,

U0

N H

' cb ihT*i ÖJ

o3

Tji r-l

i-l ( M

^

00 I

o o

o »o

IO

TB CO

CO

to

E

T—1

o o . m m © T» »O 1 TU 3 i —

•o o CO

e

i b TH

Ö

^i

— cb

O

e

a

-lJ 03

O O kft a-, en ta

»ft o o 1 n o og

e-8

ibÖH

' 6 Ö 6

t 2

Tji r-i

C N ^

O i-c 03

^ "8

00¶O J^ Öl co o> TJI CO

:o 3

fl

.

l O H O

t-l

o r-l

N

Ö

N

1-5

**> 03

" t-

M

t-

i H

o

o

CO

—1 t -

IT!

T*

O

Tji i-l

^

H

O 1

9 '

o3 4 4

5 >>

s

^•2

s

o S H r>

l O O C N O J CO CO t^

in

m

o

C

TB

CM CO CM

o

o

io

.

t -

03 J3

O

-

s

i* £!

t E ^s 4 d

-4^.*

•* B to . 2

cs q bli

O

*

to

p.

'5 ° IÅ

na " ^

E

B

1 s° - * iO cT oj i CO o CO cb ciq Tji ^H

P<~

c:

fl

.

O H

IQ N

TJI cb CO

o o —i co

O O IT CO CO O

I

|

'

' cb ö

OJ

. |

,

ib Ö

• -

na

>b

*

c

^-

:o3

•s

Ö H C

p»

?

o

o >n m o

o

CM

i n co co o

o

|

O t" 1 •ä? 03

c c

i

r-

c "o

tg

m

m in m

00 W

CM CO I O

O

O O t M

Tji O

|

>:

0)

bo

nä~

"0 ' o T- 13 O O

N

S £

'2

= js

EE

'C .

0 to

tfl co

:8 5

?

- 2 (•

•J ^

-5 !å

g S

03 c3 bO bC

0 S £a

ocS bo C 03

a

P

fl &

i

:

e 2 C

p

c3 C sä n

>

p

co -r ^

^

d

h

y,

U

CO

=—

03 U 03

B

O

_B

>

• =« S ' i C — na o3 B

ti

03 t o

i =2 i2 -^ P * 1 S 5 Sg h

K

E

.5

JO

=

B

B

p

B

E

E-* ^

O

OJ

oä . S

a

r— 'B

-<tHpqp:

P4 pq p c» Q W=C k

nå

°*

n

^ j

boW t i "S

4;

'O

na

H3

:0

-1-

c ä 10 —

5 a oä£q p bflS

B

0 CN

t o >->

-° -° 2 fe i ä

0 O >>Si £

fl

S

C

cä o3 * na n a 003 oo3 n a

4:

|

I O^ Cl ) ? * c

PCJ

( * ä» 03 o j *03 Tji Tji "Ta

^2 ^ "fl ° 2

1 e<

co 53

na na

fl 3

c

1 .5 F (i

c 8 £ «

s

- f •$* CN O

O

•c ^

> v-

E

n3

0 er

•fl |s na 0

na na

-e

co

!-I M :o3 :o3 43 43

'S SE

• ta

3 "3 o!c

•T,

M

03 03 S B

0i

c

ss

:o3 :o3 K ii

bJJ

fl

g

na na 0

•£ C

n

CO

s>

•§1 oj

60 rj

CO O ^

CJ CJ 03 "03

o3 c3 o

t-

03 H

. -l-a CJ

"3 .&1

in

C

ti

c— V »

O

o in o m co T»

p

M fe •03 >

2 £ B c

C3

- O bO

na a

C

ci— 5

^

2 na

H CÖ

fl

03 X

.

CO CA

B

O

bona

ti O

1-1

*•»

M

CJ r B

^i

ffl .2

i O H O O « N

>>

<B

03 • £ »

-B : S

i-

bC

•.-;

k> CJ

5>å - :o n3 a B na

f"

t o t»

na o

£ na

0 44

-w 03

— ra o -*-»

CJ

as

Iffl

CS

"*-*

"^^

^

bo c

:o3

Hc na

.5 S

bo

N

B

CO O T j i c>} O» i£5 T j i

<

o

(?3 ,-NI ^-1 <h cc cb

S

B

o

E .b

a S3 5 |

O

o

^^

fe

H 3

i-i

o

S :os

g bo

n

t.

o o CO CO

4»!

*

a

CM <M

O <N

c bo 44 ra

S 0

o

T *

O TB

na 0 aj -_p

S 0

T—

O OJ

CU

5 3

H

ej

fl |

c 3 ^S <

rfl to

H oo3

^

ti.

^u

s

E

•M

l-H

>& B

c

O O

43 03

be P

O o3 na t - CN o3 .

H •03

>-. * > o3

"3

.5 "3 J3 "S

J5 O CO

s ^. bo

C3

»H

c

iT5 O O O O l T j i CO T J I

M

O io in 00 OJ CM H H 5 5 Tji , - i

"flB O

rt

rt

g

«

.-.

-0

" ^

Statens offentliga utredningar 1943 Systematisk

förteckning:

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstift n i nar. Rättsskipning.

Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för höjande av näringens bärkraft. 3. Skogsbrukets transportfrågor: Vägar och järnvägar. [4]

Industri.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Flyttningsersättningssakkunniga. Betänkande med förslag till författningar ang. ersättning för flyttningskostnad. [2] Utredning och förslag ang. pappersformaten inom statsförvaltningen, [fi]

Handel och sjöfart. Kommunal förvaltning. 1940 års civila byggnadsutredning. Betänkande 1. Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts byggnadsstadga samt till föreskrifter rörande planläggning och utförande av byggnad för vissa vårdanstalter och folktandpolikliniker. [10:

Statens och kommunernas finansväsen. 1941 års familjebeskattningssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen. [3]

K om mu ii i kat ions väsen. Betänkande med författnings- och organisationsförslag för genomförande av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. [1]

Politi. Utredning rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar m. m. [5]

Rank-, kredit- och penningväscn.

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande ang. levnadskostnadsindex. jS] Utredning och förslag ang. statsbidrag till daghem och lekskolor ni. ni. [9J

Försäk ri n gs väsen.

IIälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 1. Hygieniska förutsättningar för skolarbetet. [7]

Försvarsväsen. Allmänt näringsväsen.

Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

r t r i k e s ärenden.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri. 2535 42

Internationell rätt.