Betänkande med förslag till författningar angående ersättning för flyttningskostnad

eONC<

SODS National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

* STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1943:2 FINANSDEPARTEMENTET

FLYTTNINGSERSÄTTNINGSSAKKUNNIGA

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

FÖRFATTNINGAR ANGÅENDE ERSÄTTNING FÖR FLYTTNINGSKOSTNAD

S T O C K H O L M 19

4 3

Statens offentliga utredningar 1943 K r o n o l o g i s k 1. Betänkande med författnings- och organisationsförslasc tor genomförande a r ett förstatligande av den allmänna väghållningen pä landet m. m. Beckman. 321 s. K.

f ö r t e c k n i n g

2. Flyttningsersättningssakkunniga,. Betänkande me förslag till författningar angående ersättning fö flyttningskostnad. Marcus. 156 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. ] jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordnin) (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1943:2 FINANSDEPARTEMENTET

FLYTTNINGSERSÄTTNINGSSAKKUNNIGA

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

FÖRFATTNINGAR ANGÅENDE ERSÄTTNING FÖR FLYTTNINGSKOSTNAD

STOCKHOLM

1943 ISAAC MARCOS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 437025

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kiingl.

Finansdepartementet.

Genom beslut den 20 mars 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning angående statstjänstemannens rätt till ersättning för flyttningskostnad och grunderna för beräkning av sådan ersättning. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet ledamoten av riksdagens första kammare, stationsmästaren H. R. Anderberg, kammarrättsrådet O. J. Ekenberg samt krigsrådet E. T. H. Ström att såsom sakkunniga verkställa ifrågavarande utredning. Tillika uppdrogs åt Ekenberg att i egenskap av ordförande leda utredningsarbetet. Till sekreterare ål de sakkunniga förordnade Herr Statsrådet med stöd av Kungl. Maj:ts den 20 mars 1942 givna bemyndigande amanuensen i arméförvaltningen S. H. T. Beskow. Genom beslut den 11 september 1942 förklarade Kungl. Maj:t, att utredningsuppdraget skulle omfatta jämväl kommunalt anställda lärares rätt till ersättning för flyttningskostnad och grunderna för beräkning av sådan ersättning. Genom Statsrådets och Chefen för finansdepartementet ämbetsskrivelse den 28 mars 1942 har till de sakkunniga, för att av dem tagas under övervägande vid fullgörande av det dem lämnade uppdraget, överlämnats en den 20 februari samma år dagtecknad, inom försvarsdepartementet utarbetad promemoria angående ersättning för flyttningskostnader i vissa fall. Vidare har till de sakkunniga från försvarsdepartementet överlämnats en den 15 mars 1942 daterad skrift från svenska officersförbundet om viss ändring i gällande bestämmelser rörande flyttningsersättning. Till de sakkunniga hava därjämte inkommit skrifter från fyrpersonalens förening och personalföreningen vid statens vattenfallsverk angående föreskrifter om sådan ersättning. De sakkunniga, som antagit benämningen »flyttningsersättningssakkunniga», få med avseende å utredningsarbetets bedrivande meddela följande. Med stöd av givet bemyndigande hava från vissa myndigheter infordrats upplysningar angående deras erfarenheter rörande tillämpning av gällande bestämmelser om rätt till ersättning för flyttningskostnad ävensom huruvida

anledning förefunnes till ändring av samma bestämmelser. De sålunda hörda myndigheterna äro fångvårdsstyrelsen, cheferna för armén, marinen och flygvapnet, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, kommerskollegium, lotsstyrelsen ävensom samtliga länsstyrelser. Liknande förfrågningar hava även gjorts till vissa personalsammanslutningar, nämligen Sveriges statsljänstemannanämnd. trafiktjänstemännens riksförbund, statstjänarkartellen, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening, centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen, kommunala mellanskolornas lärarförening samt praktiska mellanskolornas och högre folkskolornas lärarförening. I enlighet med vad därom föreskrivits i direktiven till de sakkunniga beslöt Herr Statsrådet den 26 november 1942 att vissa personalsammanslutningar eller grupper av sammanslutningar skulle till angivet antal utse representanter att överlägga med de sakkunniga. Sådana överläggningar hava hållits den 10—den 12 december 1942 samt den 15 och den 20 januari 1943. Därvid hava deltagit för Sveriges slatstjänstemannanämnd jägmästaren G. Olin, för trafiktjänstemännens riksförbund sekreteraren A. Linnäs, för statstjänarkartellen förbundsordföranden S. Christiansson — vid sammanträdet den 15 januari 1943 i hans ställe ombudsmannen G. V. Gabrielsson — och förbundsordföranden J. L. Sergel, för svenska officersförbundet majoren P. I. Modigh för svenska underofficersförbundet flaggjunkaren C. E. Bergdahl, för försvarsväsendets underbefälsförbund förbundssekreteraren H. V. Karen, för Sveriges allmänna folkskollärarförening, Sveriges folkskollärarförbund Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarinneförening folkskolläraren Th. Torbjär och småskollärarinnan R. Linder, för kommunala mellanskolornas lärarförening rektorn E. öije samt för praktiska mellanskolornas och högre folkskolornas lärarförening rektorn 5. Henning. Vid betänkandet finnas fogade särskilda yttranden av personalrepresentanterna. För att biträda de sakkunniga vid vissa statistiska beräkningar har Herr Statsrådet utsett revisorn i riksräkenskapsverket T. A. E. Fredriksson. Sedan de sakkunnigas uppdrag numera slutförts, få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till författningar angående ersättning för flyttningskostnad. Stockholm den 28 januari 1943. OTTO EKENBERG. RUD. ANDERBERG.

EDVIX

/

Sten

STRÖM

Beskow.

Avdelning

A

STATENS BEFATTNINGSHAVARE

KAPITEL

I.

Historik. Civila befattningshavare. Äldre stadganden. Bestämmelser om rätt för statens befattningshavare att åtnjuta ersättning för flyttningskostnad torde hava meddelats först i början av 1900-talet. Dessförinnan synes ifrågavarande angelägenhet hava i särskilda fall ordnats i administrativ väg genom beslut av Kungl. Maj:t. Viss möjlighet för vederbörande myndighet att i undantagsfall medgiva ersättning synes dock hava förelegat, ehuru uttryckliga bestämmelser härom saknats. De bestämmelser om flyttningsersättning, som efterhand meddelades i vederbörliga avlöningsreglementen och instruktioner, hade i allmänhet samband med att viss förflyttningsskyldighet stadgades för tjänstemännen. Sålunda hade i avlöningsreglementet den 10 juni 1904 (nr 31) — sedermera ersatt av det i hithörande delar likalydande avlöningsreglementet den 18 juni 1910 (nr 78) — för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning stadgats (§ 13), att flyttningshjälp till belopp, motsvarande högst den verkliga flyttningskostnaden, finge av generaltullstyrelsen, i den mån därtill anvisade medel försloge, tilldelas tjänsteman eller betjänt, som förflyttades från tjänst å en ort till tjänst å en annan ort, där avlöningen icke överstege den förut innehavda och avsevärt högre extra inkomster icke kunde påräknas. För tjänstemän vid postkontoren och postkupéexpeditionerna samt postbetjänte föreskrevs i instruktioner den 15 september 1905, respektive den 4 december 1903, att det skulle ankomma på generalpoststyrelsen att pröva, huruvida vid flyttning utan egen ansökning från en till annan tjänstgöringsort bidrag till bestridande av flyttningskostnader borde utgå. För fångvårdsstatens personal meddelades bestämmelser om ersättning för flyttningskostnad „enora kungörelsen den 30 september 1910 (nr 62, bihanget) av, innebord, att sådan ersättning skulle utgå vid förflyttning utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan. Likartade bestämmelser inflöto i avlöningsreglementet den 29 augusti 1913 (nr 208) för tjänstemän vid statens vattenfallsverk (8 6 mom. 1) och i kungörelsen den 1 oktober 1914 (nr 270) angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de i staterna för befälet vid lotsverket, för lots personalen, för fyrpersonalen och för personalen å lotsverkets ångfartyg upptagna avlöningsförmåner.

8 For tjänstemän vid statens järnvägar, vilka tidigare ägde att vid förflyttning erhålla fri transport å järnväg för sitt husgeråd intill viss omfattning samt fribiljett för sig och sina familjemedlemmar, infördes bestämmelser om flyttningsersättning genom avlöningsreglementet den 28 juni 1918 (nr 482) I § 10 punkt 7 stadgades, att tjänsteman, som utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttades från en tjänstgöringsort till en annan, kunde dar sa provades skäligt, av järnvägsstyrelsen eller efter styrelsens beprövande av underlydande myndighet tilldelas ersättning för kostnader för in- och uppackning samt transport till och från järnvägsvagn av honom tillhöriga flyttsaker. Sagda författningsrum innehöll jämväl en föreskrift, att tjänsteman under nyss angivna förutsättningar finge tilldelas ersättning för merutgift, som på grund av förflyttningen uppstått därigenom, att han nödgats vidkännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgöringsorten. t o r telegrafverkets tjänstemän funnos några bestämmelser om flyttningsersättning icke meddelade före den genom avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) genomförda löneregleringen för tjänstemän vid kommunikationsverken. Flyttningsersättning plägade dock, åtminstone från och med ar 1907, av Kungl. Maj:t medgivas tjänsteman vid transport utan egen ani n ? e"ei' ffr0m 84/1907, sid. 13).

Uthyckt

önskan

(J ä m f ö l > K ungl- Maj:ts proposition nr

Beträffande lärarpersonalen vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet och statens folkskoleseminarier föreskrevs genom kungörelser den 22 juli 1918 (nr 6 6 0 - 6 6 2 ) - de båda förstnämnda sedermera ersatta av i hithörande delar hkalydande kungörelser den 2 juni 1933 (nr 251 och 252) - att befattningshavare, som förflyttades till annan ort, skulle vara berättigad att av statsverket erhålla skälig ersättning för flyttningskostnad till belopp, som fastställdes av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall. Föreskrifter för ordinarie befattningshavare i samband med löneregleringen 1919—1921. Genom avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) for tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk meddelades enhetliga bestämmelser om flyttningsersättning åt ordinarie tjänstemän tillhörande ifrågavarande verk. Medan flyttningsersättning förut medgivits allenast vid transport till annan ort utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan, utsträcktes jämlikt 28 § nämnda reglemente ratten till flyttningsersättning jämväl till de fall, då flyttning till annan ort föranletts av befordran eller förordnande att uppehålla högre tjänst Som motiv härtill anfördes verkens intresse av att dugande tjänstemän icke skulle av ekonomiska hänsyn avhålla sig från att söka befattningar och förordnanden. Förutom för egentliga flyttningskostnader skulle ersättning utgå jamval for oundviklig merutgift för bostadshyra. Ersättning tillerkändes vederbörande enligt de närmare bestämmelser, som meddelades av Kungl. Maj:t I anslutning härtill intogos i kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 529), under »F. Ersättning för flyttningskostnad», föreskrifter om ersättning för rese-

9 kostnader, transport- och packningskostnader, merutgift för bostadshyra samt särskilda av flyttningen direkt beroende utgifter. Bestämmelser, motsvarande dem som sålunda gällde för tjänstemän vid kommunikationsverken, infördes för ordinarie befattningshavare enligt avlöningsreglementena för domänverket den 22 juni 1920 (nr 493) 25 § och den 15 juni 1934 (nr 303) 26 §, för statsdepartement och vissa andra verk tillhörande den civila statsförvaltningen den 22 juni 1921 (nr 451) 27 § (jämför kungörelsen den 6 juni 1925, nr 270) samt för lots- och fyrstaten den 9 juni 1922 (nr 379) 26 §. Liknande bestämmelser meddelades i avlöningsreglementena för förste provinsialläkare och provinsialläkare den 21 maj 1926 (nr 177) 24 § samt för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende den 30 september 1937 (nr 873) 27 §. För beräkning av flyttningsersättning enligt ovannämnda avlöningsreglementen för befattningshavare vid domänverket, allmänna civilförvaltningen samt lots- och fyrstaten meddelades i vederbörliga tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementena föreskrifter av i huvudsak samma innebörd som de i ovannämnda kungörelse för tjänstemän vid kommunikationsverken intagna. För förste provinsialläkare och provinsialläkare skulle enligt brev den 21 maj 1926 liknande föreskrifter lända till efterrättelse. Föreskrifter för extra ordinarie befattningshavare. För extra ordinarie tjänstemän meddelades bestämmelser om flyttningsersättning i samband med de i början p å 1920-talet genomförda löneregleringarna. Sålunda föreskrevs i särskilda brev den 31 december 1920 till en var av styrelserna för postverket, telegrafverket, statens järnvågar och statens vattenfallsverk — sedermera ersatta av den i hithörande delar likalydande kungörelsen den 26 j u n i 1925 (nr 360) — att extra ordinarie tjänsteman skulle, därest icke verket annorlunda förordnade, åtnjuta ersättning för flyttningskostnad efter samma grunder, som bestämts för ordinarie tjänstemän i motsvarande ställ• ning. För extra ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen föreskrevs genom kungörelserna den 31 december 1921 (nr 778) 22 § och den 26 juni 1925 (nr 356) 22 §, att sådan tjänsteman med fast placeringsort kunde, efter av verkets styrelse i varje särskilt fall lämnat medgivande, åtnjuta ersättning för flyttningskostnad enligt de för ordinarie tjänsteman i närmast motsvarande tjänsteställning gällande grunder. För extra ordinarie tjänstemän vid lots- och fyrstaten meddelades bestämmelser genom brev den 30 december 1922 med däri genom brev den 20 juli 1925 gjorda ändringar. Genom kungörelserna den 15 juni 1935 (nr 397) 21 § 2 mom., (nr 398) 21 § 2 mom. och (nr 400) 21 § 2 mom. för respektive allmänna civilförvaltningen, kommunikationsverken samt lots- och fyrstaten meddelades sedermera ändrade föreskrifter om flyttningsersättning till extra ordinarie tjänstemän tillhörande nyssnämnda förvaltningsgrenar. Härigenom förklarades dylik tjänsteman berättigad till skälig ersättning för flyttningskostnad, om han utan egen ansökan eller därom uttryckt önskan förflyttades från en stationeringsort

10 till en annan eller om han vid övergång från annan anställning i statens tjänst till extra ordinarie befattning eller till följd av förordnande att innehava eller uppehålla högre befattning nödgades flytta till annan ort. För ersättningens bestämmande skulle gälla vad i avlöningsreglementena jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser funnes stadgat beträffande ordinarie tjänsteman inom motsvarande lönegrad. Genom kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 399) 22 § 2 mom. och den 3 december 1937 (nr 954) 21 § 2 mom. meddelades motsvarande föreskrifter för extra ordinarie tjänstemän vid domänverket respektive för extra ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende. Militära befattningshavare. Äldre stadganden. För militära befattningshavare — till vinnande av enhetlighet användes i betänkandet i allmänhet beteckningen »befattningshavare» även om termen »beställningshavare» eller dylikt uttryck i det särskilda fallet är mera korrekt — gällde före 1921 års lönereglering vissa bestämmelser i fråga om flyttningsersättning till officerare och underofficerare vid armén och marinen. Sålunda föreskrevs beträffande armén genom brev den 14 juni 1901 (nr 93, bihanget), att fråga om flyttningshjälp åt officerare och underofficerare med vederlikar, vilka, utan att vinna befordran, för längre tid förflyttades från en ort till en annan, skulle bero på Kungl. Maj:ts prövning i varje fall, då sådan flyttning anbefalldes. Ett likartat stadgande inflöt i reglementet för arméns avlöning under fred den 11 oktober 1907 (nr 110) § 38. Även för officerare och underofficerare vid flottan och kustartilleriet gällde enligt reglementet för marinen, att fråga om flyttningshjälp vid förflyttning mellan olika tjänstgöringsorter berodde på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. För bestämmande av flyttningsbidrag, där sådan förmån kunde ifrågakomma, fastställdes vissa beräkningsgrunder i kungörelsen den 11 mars 1910 (nr 42) angående bestämmelser rörande flyttningshjälp åt personal vid armén, vilken kungörelse enligt kungl. brev den 21 oktober 1910 skulle gälla jämväl beträffande marinen tillhörig personal. Ändrade grunder för flyttningsersättningens bestämmande angåvos sedermera i kungörelsen den 23 maj 1919 (nr 543) angående flyttningshjälp åt personal vid armén och marinen. Föreskrifter i samband med 1921 års lönereglering. I avlöningsreglementet den 29 juni 1921 (nr 388) för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen (26 §) intagna föreskrifter om flyttningsersättning för befattningshavare vid försvarsväsendet överensstämde i huvudsak med motsvarande för kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen meddelade bestämmelser. Föreskrifterna fingo dock en i förhållande till dessa något annan avfattning och delvis större räckvidd.

11 Avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170), vilket ersatte 1921 års reglemente, innehöll i stort sett enahanda bestämmelser om flyttningsersättning som sistnämnda reglemente. Enligt avlöningsreglementet den 29 juni 1921 (nr 389) för fast anställt manskap vid armén och marinen, 10 §, skulle furir vid armén eller korpral vid marinen, som förflyttades från en förläggningsort (station) till en annan, i fall då Kungl. Maj:t prövade omständigheterna därtill föranleda, åtnjuta ersättning för flyttningskostnad enligt de grunder, som av Kungl. Maj:t fastställdes. Likartade bestämmelser meddelades genom avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128), 10 §, vilka bestämmelser gällde jämväl furir vid flygvapnet och flaggkorpral (högbåtsman) vid flottan. Om grunderna för beräkning av flyttningsersättning enligt omförmälda avlöningsreglementen för personal vid försvarsväsendet stadgades i vederbörliga tilläggsbestämmelser till reglementena. Föreskrifterna överensstämde, frånsett vissa smärre avvikelser, med vad som enligt ovanberörda särskilda tilläggsbestämmelser gällde för tjänsteman, tillhörande civilförvaltningen. ... För extra ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet gällde jämlikt kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215), 22 §, att flyttningsersättning skulle utgå enligt enahanda grunder, som gällde för i lönehänseende närmast jämförlig ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet, allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken. De enligt tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementena för statens befattningshavare vid nyreglerade förvaltningsgrenar intagna föreskrifterna om beräkning av flyttningsersättning ersattes sedermera av i kungörelsen den 13 december 1935 (nr 626) härom meddelade stadganden för tjänstemän tillhörande såväl den civila som den militära statsförvaltningen.

För de i nu gällande avlöningsreglementen för civila och militära befattningshavare samt för fast anställt manskap vid försvarsväsendet meddelade bestämmelser om rätt till flyttningsersättning samt om grunderna för beräkning av sådan ersättning kommer en närmare redogörelse att lämnas i nästa kapitel.

12 KAPITEL

II.

Gällande svensk rätt. Författningsöversikt. Avlöningsreglcmentena. Gällande föreskrifter om rätt till flyltningskostnadsersättning av statsmedel åt statens befattningshavare äro meddelade i de särskilda avlöningsreglementena. Anledningen härtill är, att rätten till sådan ersättning uppfattas såsom en avlöningsförmån. Som bestämmelserna ifråga i de särskilda reglementena emellertid fått en i viss mån olikartad avfattning och icke väl korrespondera i sakligt hänseende, har lagstiftningen i ämnet blivit splittrad och oenhetlig. Den måste därjämte betecknas såsom ofullständig, då för betydelsefulla grupper av statstjänstemän, vilkas löner icke blivit reglerade genom några avlöningsreglementen, stadganden om flyttningsersättning alltjämt saknas. Nu gällande bestämmelser om rätten till flyttningsersättning finnas, såvitt avser större delen av statsförvaltningen, intagna i 24 § avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8, omtryckt såsom nr 272) för ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen (civila avlöningsreglementet), i 31 § avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275) för beställningshavare vid försvarsväsendet (militära avlöningsreglementet), i 20 § 3 mom. avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 273) för icke-ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen (civila icke-ordinariereglementet) samt i 20 § 3 mom. aylöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 276) för icke-ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet (militära icke-ordinariereglementet). Därjämte finnes i 4 § tredje punkten avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278) för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglementet) ett stadgande, som — med visst undantag — hänvisar till de i fredstid gällande bestämmelserna. I det för fast anställt manskap vid försvarsväsendet den 21 juni 1940 (nr 652) utfärdade avlöningsreglementet (manskapsavlöningsreglementet) finnes i 26 g 4 mom. intagen en föreskrift om flyttningsersättning. Flyttningsersättningskungörelsen. Bestämmelserna i avlöningsreglementena om ersättning för flyttningskostnad angiva allenast de fall, när rätt till sådan ersättning föreligger. I civila och militära avlöningsreglementena, vilka författningar antagits av riksdagen, hänvisas i övrigt till de särskilda bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t. Med stöd härav har Kungl.

L3 Ma.j:l utfärdat kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 429) angående ersättning för flyttningskostnad enligt samma reglementen (»flyttningsersättningskungörelsen»). De båda reglementena för icke-ordinarie tjänstemän, vilka, förutom beträffande löneplanerna, icke förelagts riksdagen till godkännande, innehålla en hänvisning till de grunder, som gälla för ordinarie tjänstemän. Härigenom kommer nämnda kungörelse att tillämpas även å befattningshavare, som äro underkastade sistnämnda reglementen. Jämlikt kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 656) angående ersättning för flyttningskostnad enligt manskapsavlöningsreglementet skall sådan ersättning beräknas enligt de grander, som angivas i flyttningsersättningskungörelsen. Emellertid har sistnämnda författning på grund av särskilda föreskrifter fått ett ännu vidsträcktare tillämpningsområde. Sålunda gäller densamma även riksdagens verk jämlikt 24 § i det år 1939 antagna avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän vid nämnda verk samt 20 § 3 mom. avlöningsreglementet den 21 juni 1939 för icke-ordinarie tjänstemän vid samma verk. Som senare kommer att närmare utvecklas gäller kungörelsen även flyttningsersättning, som medgives enligt folkskolans avlöningsreglemente och avlöningsreglementet för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor. Kungörelsen innehåller föreskrifter, bland annat, om rese- och traktamentsersättning (2 §), ersättning för transport av flyttsaker (3 §) samt för in- och uppackning av dessa (4 §), ersättning för dubbelhyra, föranledd av flyttningen (5 §), samt ersättning för andra med flyttningen direkt sammanhängande utgifter (6 §) — sistnämnda ersättning för erhållande av en kortare beteckning ofta kallad »gardinpengar». I kungörelsen bestämmes även, att allenast vissa grupper av de befattningshavare, som tillerkännas rätt till flyttningsersättning enligt avlöningsreglementena, få all den ersättning, som i författningen angives; vissa andra grupper, som på grund av befordran eller likartat förhållande anses åtnjuta fördel av förflyttningen, erhålla icke traktamentsersättning (2 § 2 och 3 punkterna) eller »gardinpengar» (6 §). De särskilda förvaltningsmyndigheterna äga enligt kungörelsen rätt att utfärda kompletterande föreskrifter för nedbringande av ersättningskostnaderna samt rörande ansökning om ersättning och om de uppgifter, vilka böra av sökande lämnas för kostnadernas bestyrkande och ersättningens beräknande (7 § 2 och 3 punkterna). Sådana föreskrifter — mer eller mindre omfattande — hava utfärdats av arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen och domänstyrelsen. Särskilda bestämmelser för diplomatiska och konsulära tjänstemän. Beträffande en grupp befattningshavare, å vilken civila avlöningsreglementet är tillämpligt, nämligen diplomatiska och konsulära tjänstemän, gäller en särskild, av Kungl. Maj:t utfärdad författning, nämligen kungörelsen den 27 juni 1929 (nr 252) angående ersättning för flyttnings- och resekostnader åt diplomatiska och konsulära tjänstemän (jämför 50 § 5 mom. civila avlö-

14 ningsreglementet). Kungörelsen, som avser flyttningar till och från utlandet samt mellan utrikes orter, innehåller dels bestämmelser, avvikande från vad som beträffande flyttningsersätlning stadgas i avlöningsreglementena för ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare vid den civila statsförvalt ningen, dels specialbestämmelser, vilka, såvitt de avse den del av flyttningen, som sker inom riket, sätta motsvarande föreskrifter i 1939 års flyttningsersättningskungörelse — som sannolikt ej avser flyttningar utomlands — ur kraft (jämför 1 § andra stycket sistnämnda kungörelse). Kungörelsen nr 252/1929 synes gälla även resor, som av omförmälda tjänstemän kunna företagas från utlandet till vederbörliga orter i Sverige för tillträdande avbefattningar, som ej tillhöra utrikesförvaltningen. Andra författningar. Utöver de nu angivna författningarna finnas mycket få bestämmelser rörande flyttningsersättning åt statliga befattningshavare. Såsom ovan antytts lämnas föreskrifter därom i avlöningsreglementena fölriksdagens verk. För nomadlärare finnes ett avlöningsreglemente av den 30 juni 1942 (nr 620), enligt vilket, på grund av en hänvisning till folkskolans avlöningsreglemente, flyttningsersättning kan komma att utgå. I 13 :o punkten förordningen den 27 november 1936 (nr 578) med ändrade bestämmelseiför biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel anges ett specialfall — flyttning ur tjänstebostad — då ersättning kan utgå. För militär befattningshavare, som tvångsvis överförts till övergångsstat, finnes en bestämmelse om flyttningsersättning vid tjänstgöring utom bostadsorten [se 13 § 2 punkten andra stycket samt 24 § 2 punkten kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater].

F ö r u t s ä t t n i n g a r för e r h å l l a n d e av flyttningsersättning. Reglerade och oreglerade befattningar. Av det förut anförda framgår, att — med bortseende från några specialförfattningar — föreskrifterna om rätten till flyttningsersättning för statliga befattningshavare äro sammanförda i civila och militära avlöningsreglementena, civila och militära icke-ordinariereglementena samt manskapsavlöningsreglementet. Innan vi ingå på dessa föreskrifters innehåll, torde emellertid här något närmare böra angivas de särskilda reglementenas tillämpningsområden. Vilka de befattningshavare äro, som avlönas enligt berörda reglementen. framgår av nämnda författningars innehåll, av tjänsteförteckningar fogade vid några av reglementena, ävensom — för vissa icke-ordinarie tjänstemän — av föreskrifter, meddelade av Kungl. Maj:t. För vissa befattningshavare, för vilka intet av avlöningsreglementena gäller, har Kungl. Maj:t särskilt föreskrivit, att någon av dessa författningar i tillämpliga delar skall äga giltighet (såsom exempel hänvisas till föreskrit'-

15 terna för tjänstemän, tillhörande bank- och fondinspektionen). Sådana bestämmelser torde i allmänhet medföra, att befattningshavarna ifråga bliva, ehuru, formellt sett, icke direkt underkastade ifrågavarande reglementen, berättigade till flyttningsersättning i enlighet med föreskrifterna i det avlöningsreglemente, till vilket hänvisning gives. Frånsett sistnämnda befattningshavare, vilkas avlöningsförmåner genom särskilda föreskrifter reglerats i huvudsaklig överensstämmelse med stadgandena i någon av förevarande avlöningsförfattningar, finnas emellertid åtskilliga statsanställda, å vilka intet av dessa reglementen är tillämpligt. Mera betydande grupper av sådana ämbets- och tjänstemän bilda statsråden, justitieråden, regeringsråden, häradsskrivarne, universitetsprofessorerna samt de prästerliga befattningshavarne. Beträffande några av dessa grupper — justitieråden, regeringsråden och universitetsprofessorerna — har förslag utarbetats angående deras inordnande under civila avlöningsreglementets bestämmelser (Statens offentliga utredningar 1942:30). Oreglerad avlöning uppbäres vidare av några ämbetsmän, som delvis avlönas av kommunala medel (överståthållaren och underståthållaren), samt av vissa grupper tjänstemän, vilkas avlöning bestämts med hänsyn till att de för sina förrättningar äga uppbära ersättning av allmänheten (t. ex. distriktslantmätare). Bland övriga befattningshavare, å vilka intet av avlöningsreglementena är tillämpligt, må nämnas åtskilliga innehavare av arvodesbefattningar samt anställda i institutioner av mera tillfällig karaktär (t. ex. inom krisförvaltningen) . Ej underkastade avlöningsreglementenas bestämmelser äro vidare grupper av befattningshavare, som lämnat den aktiva tjänsten men likväl alltjämt räknas såsom anställda i statens tjänst. Hit höra särskilt tjänstemän å indragnings- eller övergångsstat, militära befattningshavare å reservstat eller i reserven o. s. v. I detta sammanhang erinras även om de visserligen mycket fåtaliga be• fattningshavare, som på grund av vägran att underkasta sig de nya avlöningsreglementenas villkor och bestämmelser alltjämt åtnjuta avlöning efter äldre stat. Om alla dessa innehavare av tjänster med oreglerad avlöning gäller att de — bortsett från särskilda undantag — ej äro berättigade till flyttningsersättning. Förflyttning mellan reglerade och oreglerade befattningar. Före tillkomsten av nu ifrågavarande avlöningsreglementen gällde enligt meddelade prejudikat, att ersättning för flyttningskostnader förvägrades vid förflyttning mellan en tjänst, vars avlöning reglerats genom bestämmelser i då gällande äldre avlöningsreglementen, och en tjänst med oreglerad avlöning. Därutinnan har ändring skett jämlikt 24 § civila avlöningsreglementet och 31 § militära avlöningsreglementet. I envar av dessa paragrafer stadgas nämligen, att flyttningsersättning skah tillkomma befattningshavare, som förflyttats eller befordrats till ordinarie befattning, å vilken reglementet icke

äger tillämpning, eller vilken förordnats att uppehålla sådan befattning, så ock befattningshavare, som från dylik befattning befordrats till eller förordnats å tjänst, som i reglementet avses. Ordalagen giva vid handen, att stadgandet avser allenast ordinarie befattningshavare. Föreskrifterna ifråga kompletteras av stadganden i omförmälda paragrafer om crsättningsrätt vid förflyttning från icke-ordinarie tjänst — även oreglerad — till ordinarie reglerad tjänst samt av bestämmelserna i 20 § 3 mom. i vartdera av reglementena för icke-ordinarie befattningshavare om sådan rätt vid övergång från anställning i statens tjänst — jämväl oreglerad — till reglerad extra ordinarie befattning. Även om genom de angivna föreskrifterna icke skapats ett komplett system med rätt till ersättning vid alla förflyttningar mellan reglerade och oreglerade tjänster — så t. ex. saknas föreskrifter härom vid övergång mellan befattning, vara manskapsavlöningsreglementet gäller, och oreglerad tjänst — torde dock flyttningsersättning, varom nu är fråga, utgå i så gott som alla fall av praktisk betydelse. Förflyttning mellan befattningar, som hänföras till olika avlöningsreglementen. De nämnda bestämmelserna kunna enligt sin avfattning tillämpas även vid förflyttningar mellan tjänster, som sortera under olika avlöningsreglementen. Föreskrifterna kompletteras av ett stadgande i 31 § militära avlöningsreglementet beträffande dem som från fast anställning såsom manskap vid krigsmakten befordrats till eller förordnats å beställningar, som i reglementet avses. Ordalagen i nu ifrågavarande bestämmelser lägga ej hinder i vägen för att dessa tillämpas jämväl vid förflyttning mellan befattningar, som sortera under nämnda reglementen, å ena sidan, och tjänster i riksdagens verk å andra sidan. En sådan tolkning vinner stöd av ett tillägg till flyttningsersättningsföreskriften i 24 § andra stycket avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän vid riksdagens verk av följande lydelse: »Vad nu är sagt gäller ock i fråga om tjänsteman, som från befattning i statens tjänst, å vilken detta reglemente icke äger tillämpning, befordrats till eller förordnats å tjänst, som i reglementet avses.» Att märka är för övrigt, att nu ifrågavarande stadgande även omfattar förflyttning till tjänster vid riksdagens verk från statliga oreglerade befattningar. Civila avlöningsreglementet 24 §. Det civila avlöningsreglementet, vilket enligt 1 § 1 mom. är tillämpligt allenast å ordinarie befattningshavare, upptager i 24 § — förutom ovan omförmälda fall, avseende förflyttning till eller från tjänst för vilken reglementet icke gäller — fyra fall; då en sådan befattningshavare kan erhålla flyttningsersättning, samt ett fall, avseende övergång från icke-ordinarie till ordinarie tjänst. En ordinarie befattningshavare kan sålunda erhålla flyttningsersättning 1) då han utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflvttas från en stationeringsort till en annan; 2) då han till följd av befordran nödgats flytta till annan ort;

17 3) da han till följd av förordnande att uppehålla annan tjänst nödgats flytta till a n n a n ort; samt 4) då han eljest fått sig ålagt att byta bostad. Det f ö r s t a fallet får ses i samband med den förflyttningsskyldighet, varom stadgas i 3 § 2 och 3 mom. avlöningsreglementet, och omfattar såväl befattningshavares förflyttning från en stationeringsort till en annan med bibehållande av sin tjänst som ock förflyttning från en tjänst till en annan. Förflyttning, varom här är fråga, sker i statsnyttans och icke i tjänstemannens eget intresse. Detta betonas genom förbehållet, att befattningshavaren ej gjort egen ansökning eller uttryckt önskan om förflyttningen. Skulle han däremot på angivet sätt hava tillkännagivit sin åstundan om byte av stationeringsort, förfaller all rätt till ersättning, såframt sådan ej föreligger på annan grund, t. ex. då förflyttningen innebär befordran [jämför fallet 2)]. Av ordalagen synes framgå, att ersättningsrätten förloras, även om något kausalsammanhang ej kan påvisas mellan befattningshavarens tillkännagivna önskan och förflyttningen, och om förändringen av stationeringsort således — oberoende av befattningshavarens initiativ — sker uteslutande i det allmännas intresse. Frågan huruvida önskan om förflyttning uttalats eller ej har i ett flertal fall varit föremål för bedömande i ärenden rörande flyttningsersättning. Då sådan muntlig önskan kan framställas utan vittnen, händer det, att sedermera mot varandra stå stridiga uppgifter angående vad som sagts (se t. ex. K. Å.1 not 224/1939). Huruvida rätten till flyttningsersättning förloras därigenom, att befattningshavaren på tillfrågan samtyckt till förflyttning, har varit föremål för tvekan. I detta hänseende har emellertid 1936 års lönekommitté i sitt betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente (Statens offentliga utredningar 1937: 48) sökt undanröja ett missförstånd genom att framhålla, att den omständigheten, att en tjänsteman på förfrågan av verksmyndigheten samtyckt till att underkasta sig en tvångsförflyttning, icke i ersättningshänseende bör förtaga förflyttningen dess karaktär av tvångsförflyttning (sid. 183). Såsom ett ytterligare villkor för ersättnings erhållande i förevarande fall stadgas, att förflyttningen sker från en stationeringsort till en annan. Vad som menas med stationeringsort angives icke i avlöningsreglementet, och vid dess tillkomst funnos inga andra föreskrifter därutinnan än dem som kunde hava meddelats av vederbörande verk eller myndighet. Sedermera h a r emellertid utfärdats kungörelsen den 19 december 1941 (nr 962) med bestämmelser angående stationeringsort för vissa befattningshavare i statens tjänst. Enligt första punkten i denna författning skall för tjänsteman, å vilken civila avlöningsreglementet äger tillämpning, vederbörande myndighet bestämma stationeringsort, där ej på grund av fastställd stat eller eljest enligt omständigheterna finnes uppenbart, vilken ort är att 1

K. Å. = kammarrättens årsbok.

2—437025.

18 anse såsom stationeringsort, eller ock stationeringsorten blivit av Kungl. Maj:t i särskild ordning bestämd. Det a n d r a fallet, då flyttningsersättning enligt 24 § avlöningsreglementet utgår, avser befordran. Vad som menas därmed anges ej i författningen. Däremot stadgas i det militära avlöningsreglementet 31 § andra stycket, att med befordran förstås övergång till beställning eller befattning, för vilken slutlönen i samma ortsgrupp överstiger slutlönen i den tidigare beställningen eller befattningen. Vid tillämpning av det civila avlöningsreglementet har emellertid ökning i lön icke ansetts såsom det enda kriteriet på att befordran ägt rum, utan hänsyn har jämväl tagits till andra omständigheter. Belysande i detta hänseende torde vara vad 1936 års lönekommitté i sitt ovan omförmälda betänkande (sid. 184) härom anför: »Vid tillämpning av detta stadgande kan måhända svårighet i vissa fall uppstå att bedöma, huruvida övergång från en tjänst till en annan kan sägas innebära 'befordran'. I allmänhet torde man emellertid härulinnan kunna hämta ledning av de med vederbörande tjänster enligt stat förenade löneförmånerna. Övergång från professorstjänst i 30 lönegraden vid högskola till professorsbefattning vid universitet torde sålunda få anses innebära befordran. En beställningshavare i kaptens grad vid försvarsväsendet, vilken övergår till tjänst inom 24 lönegraden vid civilförvaltningen, torde likaledes få anses erhålla befordran. I andra fall åter torde man mera vara hänvisad till hävdvunnen befordringsgång än till en jämförelse mellan löneförmånerna. Övergång från revisionssekreterartjänst till häradshövdingbefattning har sålunda enligt tidigare tillämpad praxis i fråga om beviljande av flyttningsersättning ansetts innebära befordran, ehuru för närvarande såväl de fasta löneförmånerna som pensionsunderlaget äro högre i den förra befattningen än i den senare.» Av bestämmelserna i 24 § avlöningsreglemenlet framgår, att flyttningsersättning vid befordran utgår, även om befattningshavaren därom gjort ansökan eller uttryckt önskan. Anledningen härtill är, att staten i förevarande fall får anses hava intresse av omplaceringen. Eftersom förändringen av tjänstgöring får anses ske även i befattningshavarens intresse, utgår likväl, såsom närmare utvecklas här nedan, flyttningsersättningen efter en i viss mån snävare beräkning än vid tvångsförflyttniiig. Förevarande författningsbestämmelse föreskriver såsom villkor för flyttningsersättning, att befattningshavaren »nödgals flytta till annan ort». Här talas således ej — i motsats mot fallet 1) — om stationeringsort. Anledning föreligger emellertid att antaga, att förändring av stationeringsort även i förevarande fall är ett villkor för erhållande av flyttningsersättning, och så torde stadgandet ifråga hava tolkats vid tillämpningen. Som jämförelse kan åberopas, att vid befordran enligt 20 § 3 mom. civila icke-ordinariereglementet ändring i stationeringsorten utgör förutsättning för att ersättning skall utgå. Det t r e d j e fallet, då flyttningsersättning kan utgå, inträffar, när befattningshavare till följd av förordnande att uppehålla annan tjänst nödgats flytta till annan ort. Efter ordalagen utgår ersättning vare sig förordnandet

19 avser en höigre tjänst än befattningshavarens egen eller icke och oberoende därav, om förordnandet tillkommit på befattningshavarens initiativ eller ej. Emellertid har även uttalats en annan mening angående bestämmelsens tolkning, nämligen, att vid tjänstemans förordnande å befattning, som är likvärdig med hans ordinarie tjänst, ersättning utgår allenast, då förordnandet meddelats utan initiativ från tjänstemannens sida. Med bortseende från förordnanden å likvärdig tjänst, måste i de nu ifrågavarande fallen presumeras, att flyttningen sker i såväl det allmännas som den enskilde befattningshavarens intresse. Ej heller beträffande nu ifrågavarande fall föreskrives i 24 § civila avlöningsreglementet, att stationeringsorten skall förändras. En jämförelse med 20 g 3 mom. civila icke-ordinariereglementet ger emellertid anledning förmoda, att även i förevarande fall ett sådant villkor skall anses föreskrivet. Men spörsmålet är givetvis mera tveksamt än då befordran, såsom i fallet 2), föreligger. I detta sammanhang bör erinras därom, att i 2 punkten kungörelsen om stationeringsort intagits ett stadgande av följande lydelse: »Förordnas tjänsteman, som avses i 1 punkten, att å annan ort än den för hans ordinarie tjänst gällande stationeringsorten uppehålla befattning eller eljest fullgöra tjänstgöring, och kan sådant förordnande beräknas bliva av längre varaktighet än sex månader, skall förstnämnda ort vara hans stationeringsort från den tidpunkt vederbörande myndighet bestämmer, dock att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, myndigheten må föreskriva, att ändring av stationeringsorten ej skall ske. Undantagsvis må myndigheten med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden meddela föreskrift om ändring av tjänstemans stationeringsort även för det fall, att förordnandet icke kan beräknas bliva av sådan varaktighet som nyss sagts.» Civila avlöningsreglementet lämnar obesvarad frågan, huru långt förordnandet skall vara, för att flyttningsersättning må utgå. Av orden »nödgats flytta» kan ju ingen bestämd slutsats härutinnan dragas. Som myndigheterna i allmänhet ej giva direkta föreskrifter om att flyttning skall ske, utan detta, formellt sett, blir befattningshavarens privatsak, kan det för denne i vissa fall vara svårt att avgöra, när flyttning bör företagas. Möjligen kunna bestämmelserna om stationeringsort härvid tjäna till ledning. Som ett f j ä r d e fall angives, all tjänstemannen »eljest fått sig ålagt att byta bostad». Av förarbetena framgår, att uttrycket syftar på sådana fall, då tjänsteman nödgas byta bostad på en och samma stationeringsort, och såsom exempel anföres, att en tjänsteman av verksmyndigheten ålägges att flytta från innehavd tjänstebostad till annan tjänstebostad eller till privatbostad å tjänstgöringsorten (1936 års lönekommittés betänkande sid. 183). I praxis har yrkandet om ersättning vid bostadsbyte ogillats, då bytet skett efter befattningshavarens egen ansökning (K. Å. not 467/1941). Såsom redan antytts, utgår emellertid ej i alla de fall, då flyttningsersättning tillkommer befattningshavare, full ersättning. Av flyttningsersättningskungörelsen 2 § 2 mom. framgår sålunda, att traktamentsersättning tillkommer allenast befattningshavare, som »utan egen ansökning eller därom ut-

20 tryckt önskan förflyttats från en stationeringsort till en annan». Ordalagen överensstämma med vad som ovan betecknats som fallet 1). Enligt en därifrån avvikande tolkning skulle emellertid sådan förmån kunna utgå även vid flyttning på grund av befordran [fallet 2)] eller vid förordnande [fallet 3) ], då befordran eller förordnande skett utan egen ansökning eller därom u t tryckt önskan. Denna tolkning har emellertid — åtminstone såvitt angår förordnande å högre tjänst — underkänts av rättspraxis (K. Ä. ref. 3/1940). Vidare märkes, att ersättning enligt 6 § samma kungörelse (»gardinpengar») utgår allenast i fallen 1) och 4). Som traktamentsersättningen saknar betydelse i fallet 4) —flyttning å en och samma ort — kunna således de fall, i vilka enligt 24 § civila avlöningsreglementet flyttningsersättning utgår, indelas i två grupper, nämligen: då full ersättning utgår [fallen 1) och 4) — från de mycket sällsynta fall, då bostadsbyte skett efter egen ansökning eller uttalad önskan bortses — samt därutöver möjligen till fallet 3) hörande förordnanden å likvärdig tjänst], samt dä i viss mån reducerad ersättning utgår [fallet 2) och — åtminstone beträffande förordnande å högre tjänst — fallet 3) ]. Till den första gruppen höra de fall, då flyttning anses ske uteslutande i det allmännas intresse, och till den andra de fall, då flyttning anses ske såväl i det allmännas som i den enskildes intresse. Fallet 3) avser flyttningar både vid förordnandets tillträdande och vid dess frånträdande. Konsekvensen fordrar, att samma grunder tillämpas vid båda flyttningarna. I detta hänseende finnas många prejudikat, vilka likväl i allmänhet avse tillämpning av militära avlöningsreglementet (t. ex. K. Å. not. 511/1941). Militära avlöningsreglementet 31 §. Det militära avlöningsreglementet — vilket enligt 1 § 1 mom. är tillämpligt dels å ordinarie officers- och underofficersbeställningar å aktiv stat, dels å de ordinarie beställningar i övrigt vid försvarsväsendet, vilka bestämmas genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, dels å fänriksbeställningar, dels ock å extra ordinarie underofficersbeställningar — upptager i 31 §, förutom ovan omförmälda fall, avseende förflyttning till eller från tjänst, för vilken reglementet icke gäller, åtta fall, då en innehavare av sådan befattning kan erhålla flyttningsersättning, samt därutöver ett fall, avseende övergång från icke-ordinarie till ordinarie tjänst. I de ovannämnda åtta fallen utgår sålunda flyttningsersättning. a) då befattningshavaren utan egen ansökning förflyttats från en förläggningsort till en annan (dock med visst förbehåll beträffande tjänstebyte); b) då han övergår från ordinarie beställning till beställning inom annan löneplan än den han själv tillhör; c) då han till följd av befordran nödgats flytta till annan ort; d) då han på grund av förordnande eller kommendering att uppehålla viss beställning eller befattning nödgats flytta till annan ort; e) då han till följd av omplacering till tjänstgöring, utan att därmed av-

21 ses uppehållande av viss beställning eller befattning, nödgats flytta till annan ort; f) d å han eljest fått sig ålagt att byta bostad; g) då han på grund av Kungl. Maj:ts därom meddelade föreskrift förklaras skola under tjänstgöring å annan ort än den vanliga förläggningsorten anses fullgöra ordinarie tjänstgöring å förstnämnda ort; samt h) på grund av kommendering såsom aspirant vid generalstabskåren, såsom elev vid någon av de militära högskolorna eller såsom intendents- eller förvaltaraspirant, så ock för genomförande av passagesystem vid vissa truppförband, allt så framt flyttningsersättning icke utgår enligt någon av de under a)—g) angivna föreskrifterna och Kungl. Maj:t icke annorlunda förordnat. F a l l e t a) avser förflyttning, som sker uteslutande eller huvudsakligen i statsnyttans intresse och får ses i samband med den förflyttningsskyldighet, varom stadgas i 3 § 2 mom. av ifrågavarande avlöningsreglemente. Fallet har sin motsvarighet i det civila avlöningsreglementet [fallet 1)]. De båda fallen förete emellertid några väsentliga skiljaktigheter. Den viktigaste olikheten består däri, att det civila avlöningsreglementets förbehåll, att befattningshavaren förflyttats »utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan», i det militära reglementet motsvaras allenast av förbehållet att förflyttningen skett »utan egen ansökning». Härvid har fogats undantagsföreskriften, att ersättning ej må utgå, då transport eller placering skett genom tjänstebyte mellan två beställningshavare, som därom uttryckt önskan. Såsom ett ytterligare villkor för ersättnings erhållande stadgas, att förflyttningen sker från en föriäggningsort till en annan. I civila avlöningsreglementet göres, såsom ovan framhållits, ett förbehåll av motsvarande innebörd beträffande stationeringsort. Stationeringsort motsvaras av föriäggningsort för de befattningshavare, varom i militära avlöningsreglementet är fråga. Vad som menas med föriäggningsort angives i 1 kap. 2 § kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 479) med tilläggsbestämmelser till militära avlöningsreglementet. Huvudregeln härom finnes i 1 punkten. F a l l e t b) innebär, att befattningshavare övergår från ordinarie beställning till beställning inom annan löneplan än den han själv tillhör, vare sig sistnämnda beställning är högre, likvärdig eller lägre än den tjänst befattningshavaren förut innehaft. Det synes vara utan betydelse, om övergången sker efter egen ansökning eller ej. Ordalagen angiva ej tydligt, huruvida stadgandet åsyftar övergång allenast till löneplan, å vilken förevarande avlöningsreglemente tillämpas, eller jämväl löneplan i annat reglemente. 1936 års lönekommittés betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente ger ingen ledning därutinnan. Motsvarande stadgande i 26 § avlöningsreglementet den 20 maj 1927 för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet, som talar

om »transport frän en beställning till en annan inom egen lönegrad eller från militär till civilmilitär beställning eller omvänt» synes emellertid allenast avsett övergång mellan tjänster, liggande inom nämnda avlöningsreglementes tillämpningsområde. Att så är förhållandet även med den nu förevarande föreskriften bestyrkes av att något därmed korresponderande stadgande icke finnes i det civila avlöningsreglementet samt av att ett särskilt stadgande finnes angående övergång till ett annat reglemente. F a l l e t c) — befordran — motsvaras av fallet 2) i civila avlöningsreglementet. Efter orden äro båda fallen lika. I militära avlöningsreglementet 31 § andra stycket gives emellertid en särskild föreskrift om vad som menas med befordran, då där stadgas, att med befordran förstås övergång till beställning eller befattning, för vilken slutlönen i samma ortsgrupp överstiger slutlönen i den tidigare beställningen eller befattningen. Stadgandet är skrivet för de fall, som omtalas i andra stycket av paragrafen •— d. v. s. förflyttning mellan tjänst med reglerad och tjänst med oreglerad lön eller mellan befattningar, tillhörande olika avlöningsreglementen — och lärer i allmänhet ej behöva användas vid förflyttningar mellan tjänster inom det militära avlöningsreglementets ram, där tjänstegraden så gott som alltid klart angiver, när befordran föreligger. I enlighet med vad som sagts beträffande fallet 2) i civila avlöningsreglementet finnes anledning antaga, att med den »ort», till vilken flyttningen sker. avses »förläggningsort». Detta bestyrkes av rättspraxis. I fråga om f a l l e t d) — förordnande eller kommendering — hänvisas till vad som sagts om det motsvarande fallet 3) i civila avlöningsreglementet. Tilläggas bör allenast, att bestämmelsen i 2 punkten kungörelsen angående stationeringsort motsvaras av en i 1 kap. 2 § 2 punkten första stycket tillläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet inlagen, mera kortfattad föreskrift rörande förläggningsort av följande lydelse: »För beställningshavare, som på grund av innehavande beställning eller på grund av placering i viss befattning eller därmed likställt förordnande eller kommendering har särskild tjänstgöringsort sig anvisad, anses denna ort såsom förläggningsort.» F a l l e t e) handlar om att någon befattningshavare till följd av omplacering till tjänstgöring, utan att därmed avses uppehållande av viss beställning eller befattning, nödgats flytta till annan ort. Fallet avser att vara ett komplement till det föregående fallet, som förutsätter, att förordnandet eller kommenderingen avser uppehållande av viss beställning eller befattning. F a l l e t f) motsvarar fallet 4) i civila avlöningsreglementet. Här hänvisas till vad ovan sagts om sistnämnda fall. Vad f a l l e t g) angår torde detsamma med avseende å stadgandet i 1 kap. 2 § 3 punkten kungörelsen med tilläggsbestämmelser till militära avlöningsreglementet vara utan betydelse.

-23

Med hänsyn till föreskriften i 1 kap. 2 § 2 punkten andra stycket av ber ö r d a tilläggsbestämmelser torde bestämmelsen angående f a l l e t h) — förutom beträffande hänvisningen om genomförande av passagesystem — icke hava annan betydelse än att stadga, att flyttningsersättning i angivna fall kan utgå, även om kommenderingen skett efter befattningshavarens ansökan. Kungl. Maj:t kan föreskriva undantag från bestämmelserna om flyttning sersättning i dessa fall. Angående passagesystem gäller för närvarande ett i anledning av riksdagens beslut utfärdat kungl. brev den 13 januari 1928 (T. L. 1 A. 1928 sid. 1), delvis ändrat genom ett kungl. brev den 30 juni 1937 (T. L. A. 1937 sid. 116) om att viss personal vid Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente och Norrbottens artillerikår äger att på därom gjord ansökan enligt i kommandoväg meddelade närmare bestämmelser bliva föreslagen till transport till motsvarande beställning vid annat truppförband efter vissa års tjänst. I samband härmed föreskrives, att beställningshavare, som på grund härav företager flyttning, får under närmare angivna villkor åtnjuta flyttningsersättning enligt de grunder, som avses i kungörelsen den 13 december 1935 (nr 626) med särskilda föreskrifter angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa befattningshavare i statens tjänst, (vilken författning numera ersatts av den ovan omförmälda flyttningsersättningskungörelsen av den 22 juni 1939). Av bestämmelserna i 2 § 3 mom. och 6 § kungörelsen om flyttningsersättning framgår, att reducerad ersättning utgår i fallen b) och c) samt i fallet d), då förordnandet eller kommenderingen medför högre avlöning. I övriga fall utgår full ersättning. Vid beräkning, huruvida högre avlöning erhållits, tages även hänsyn till arvode men ej till förhöjning av lönebeloppet på grund av förflyttning till ort i högre dyrortsgrupp eller på grund av kallorlstillägg. Likställt med arvode anses i rättspraxis även vikariatsersättning (se t. ex. K. Å. not 129/1937). Civila icke-ordinariereglementet 20 § 3 mom. Flyttningsersättningsföreskrifterna lör icke-ordinarie befattningshavare vid den civila statsförvaltningen ange fyra fall, då sådan ersättning utgår, nämligen 1) då extra ordinarie befattningshavare utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttats från en stationeringsort till en annan; 2) då anställningshavare i statstjänst — alltså jämväl arbetare — vid övergång till extra ordinarie befattning fått annan stationeringsort sig anbefalld och fördenskull nödgats flytta till. annan ort; 3) då extra ordinarie befattningshavare till följd av förordnande att innehava eller uppehålla högre befattning fått annan stationeringsort sig anbefalld och fördenskull nödgats flytta till annan ort; samt 4) då extra ordinarie befattningshavare eljest fått sig ålagt att byta bostad. 1

T. L. = Tjänslemeddelandeu rörande lantförsvarel.

24 Civila avlöningsreglementet upptar vidare i 24 § ännu ett fall av flyttningsersättning åt icke-ordinarie befattningshavare, nämligen 5) då denne vid övergång till ordinarie tjänst nödgats flytta till annan ort. Av dessa fall gälla sålunda fallen 1), 3) och 4) allenast extra ordinarie befattningshavare; fallet 5) måste på grund av ordalagen anses åsyfta alla icke-ordinarie tjänstemän, även mera lösligt anställda, och fallet 2) alla statsanställda. Endast extra ordinarie tjänstemän kunna således få flyttningsersättning vid tvångsförflyttning, medan sådan ersättning vid befordran kan ifrågakomma även för andra anställningshavare. Fallen 2) och 5) synas gälla även övergång till lägre tjänst. Att märka är vidare, att alla flyttningsfallen enligt civila icke-ordinariereglementet — bortsett självfallet från fallet 4) — förutsätta, i motsats mot vad som stadgas för motsvarande fall i civila avlöningsreglementet, att ändring sker av stationeringsorten. Om sådan ort innehåller 5 punkten i kungörelsen om stationeringsort ett särskilt stadgande för icke-ordinarie befattningshavare. I övrigt torde någon kommentar av stadgandena i civila icke-ordinariereglementet icke erfordras utan hänvisas till vad för motsvarande fall anförts beträffande civila avlöningsreglementet. Med tillämpning av flyttningsersättningskungörelsen kan full ersättning utgå allenast i fallen 1) och 4). Militära icke-ordinariereglementet 20 § 3 mom. Enligt militära icke-ordinariereglementet kan flyttningsersättning utgå i fyra fall motsvarande de i civila icke-ordinariereglementet angivna. I militära avlöningsreglementet upptages dessutom det fall, att en icke-ordinarie befattningshavare vid övergång från icke-ordinarie till ordinarie tjänst nödgats flytta till annan ort, ett fall, som således har sin motsvarighet i civila avlöningsreglementet. Här torde kunna hänvisas till vad ovan yttrats om dessa fall. Påpekas bör måhända, att de befattningshavare, å vilka militära icke-ordinariereglementet är tillämpligt, hava stationeringsort och icke förläggningsort. Manskapsavlöningsreglementet 26 § 4 mom. För fast anställt manskap vid försvarsväsendet meddelas i 26 § 4 mom. manskapsavlöningsreglementet föreskrifter om flyttningsersättning, vilka emellertid endast angiva två fall, då sådan ersättning utgår, nämligen 1) då befattningshavaren utan egen ansökning förflyttats från en förläggningsort till en annan; samt 2) då befattningshavaren eljest fått sig ålagt att byta bostad. Bestämmelser om flyttningsersättning åt manskap vid befordran till underofficersbeställning m. m. eller vid övergång till högre, likvärdig eller lägre extra ordinarie civil- eller civilmilitär befattning finnas meddelade i militära avlöningsreglementet samt i de båda icke-ordinariereglementena. Dessa bestämmelser hava förut omnämnts.

25 Däremot saknas motsvarande föreskrifter i manskapsavlöningsreglementet vid befordran inom manskapsgraderna. Detta torde bero på det sätt, varpå manskapets anställningsförhållanden äro reglerade. Beställningshavare, tillhörande löneplan Ma, antagas genom kontrakt av vederbörande chef. På grund av kontraktsanställningens natur anses av befordran föranledd förflyttning från en till annan beställning av manskap, tillhörande nämnda löneplan icke kunna förekomma. Därest exempelvis en korpral vid ett armén tillhörigt förband vinner anställning såsom furir vid ett annat förband och i samband därmed företager flyttning, lär flyttningen icke kunna sägas vara föranledd av befordran utan bero på, att den tidigare kontraktsanställningen upphört och ny sådan vunnits. För personal, som upptages å gemensam personalförteckning (tillhörande exempelvis intendenturkåren, flottan, kustartilleriet eller flygvapnet) och som tvångsvis kan förflyttas utan att någon förändring av anställningskontrakten sker, har, även om vederbörande vinner befordran i samband med omplacering, den därav föranledda flyttningen i de flesta fall i praktiken ansetts vara föranledd av den tvångsvis anbefallda omplaceringen och icke av befordran. Flyttning i anledning av övergång från löneplan Ma till löneplan Mb torde icke ifrågakomma. Sådan övergång sker nämligen regelmässigt med bibehållande av den förutvarande förläggningsorten. Angående manskaps i löneplan Mb förflyttningsskyldighet stadgas i 3 § reglementet. Vad som menas med förläggningsort angives i 1 kap. 2 § kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 653) med tilläggsbestämmelser till manskapsavlöningsreglementet, vilken paragraf i huvudsak är lika med 1 kap. 2 § tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet. Vid en analogisk tillämpning av 2 § 3 mom. och 6 § flyttningsersättningskungörelsen kommer full ersättning att utgå i de här ovan med 1) och 2) betecknade fallen.

Flyttning till eller från ort, som ej är stationerings- eller förläggningsort. Innan denna redogörelse avslutas, torde några ord böra sägas om en del rättsfall, där frågan gällt, huru strängt det villkoret skall iakttagas, att flyttning — bortsett från bostadsbyte å en och samma ort — sker mellan två stationerings- eller förläggningsorter. Då befattningshavaren, i stället för att flytta från sin förutvarande stationerings- eller förläggningsort till en ny sådan, verkställt flyttning till en tredje ort, där han tillfälligtvis fått ett förordnande eller en kommendering, har i de flesta fall flyttningsersättning vägrats (se t. ex. K. Å. not 479/1941); i åtminstone ett fall har dock ersättning medgivits, antagligen beroende på särskilda omständigheter (K. Å. not 338/1940); vid enstaka tillfällen har ersättning medgivits för kostnader för inpackning, nedbärning o. d., vilka ej påverkas av om flyttning sker till ny förläggningsort eller annan ort.

26 Då flyttning i samband med byte av stationerings- eller förläggningsort skett till den nya orten från annan ort än den förutvarande stationeringseller förläggningsorten, har ersättning i åtskilliga fall tillerkänts den flyttande, dock icke med högre belopp än kostnaden för flyttning från den gamla till den nya förläggningsorten (K. Å. ref. 8/1939; jfr not 107/1930). Likställd med stationerings- eller förläggningsort bar i flyttningsersättningsmål betraktats grannkommun till sådant ort. En sergeant vid flygvapnet, som omplacerats från Stockholm till Karlskrona, har sålunda tillerkänts ersättning för efter flyttningen erlagd hyra i Stocksund (K. A. ref. 6/1933). Ett ytterligare stöd för denna praxis skulle måhända kunna finnas i 1 kap. 2 § 5 punkten tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet, ett stadgande, som likväl saknar motsvarighet i kungörelsen angående stationeringsort. Då flyttning skett från en stationerings- eller förläggningsort till annan ort, där befattningshavaren fått ett tillfälligt förordnande eller en kommendering, samt sistnämnda ort efter ditflyttningen på grund av särskilda förhållanden kommit att bliva hans stationerings- eller förläggningsort, har befattningshavarens därefter framställda anspråk på ersättning för flyttningskostnaderna enligt många prejudikat vägrats (se t. ex. K. Å. not 16/1941). I flera av målen har skiljaktig mening uttalats. Militär befattningshavare å reservstat, i reserven eller å övergångsstat har ej i denna sin egenskap någon förläggningsort. Härav följer, att ersättning för flyttning vid övergång till sådan stat från aktiv tjänst anses icke kunna utgå (K. Å. not 119/1927); ej heller tillerkännes dylik ersättning åt person å sådan stat, vilken övergår till beställning på aktiv stat (K. Å. not 17, 274, 397/1941). Detsamma torde gälla befattningshavare å disponibilitets- eller avgångsstat. Flyttning vid inträde i eller avgång ur statstjänst. För flyttning, som äger rum, då en person inträder i statstjänst, kan författningsenligt ingen ersättning utgå (se K. Å. not 362/1931). I vissa dylika fall har emellertid Kungl. Maj:t bestämt om flyttningsersättning; särskilt har detta förekommit under de senaste åren, då personer i enskild tjänst erhållit anställning i krisförvaltningen. Ej heller utgår författningsenligt ersättning för flyttning, som företages i anledning av avgång ur statstjänst. Undantag härifrån äro emellertid gjorda till komplettering av det förut omtalade passagesystemet för viss i Boden förlagd personal. I sådant hänseende stadgas nämligen, att officerare och underofficerare jämte vederlikar, vilka vid pensionsålderns inträde kvarstå vid i Boden förlagda truppförband, staber eller anstalter, må, oavsett om bestämmelserna rörande passagesystem äro å dem tillämpliga eller ej, för kostnader för flyttning, som de inom ett år efter erhållet avsked på grund av uppnådd pensionsålder företaga från Boden till annan ort inom riket, åtnjuta ersättning enligt samma grunder som vid förflyttning. Vidare föreskrives, att om beställningshavare, som förut sagts, avlider under tid, då

I

han är anställd vid truppförband, stab eller anstalt i Boden, må hans familjemedlemmar för kostnaderna för flyttning, som de inom ett år efter dödsfallet företaga från Boden till annan ort inom riket, åtnjuta ersättning enligt grunderna i 2—4 §§ av 1935 års flyttningsersättningskungörelse. Vad nu sagts kan under visst villkor tillämpas även å vissa arvodestagare och deras familjemedlemmar. Det förhållandet, att ersättning ej utgår vid inträde i eller avgång ur statstjänst, har föranlett, att flyttningsersättning vägrats vid tjänstemans övergång från en statlig befattning till en annan, därest under någon kort mellantid denne varit utan tjänst. Då ett par förmän vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona den 31 december 1921 erhållit avsked från sin befattning och den 6 januari följande år erhållit nyanställning vid enahanda slags befattning å tvångsarbetsanstalten i Svartsjö, förvägrades dem sålunda ersättning för flyttning från Landskrona till Svartsjö (K. Å. not 132, 133/1929). Och under de senaste åren har det flera gånger hänt, att extra lärare, vilka anställts allenast för termin, förvägrats ersättning för flyttning vid tillträde av tjänst såsom extra ordinarie eller ordinarie lärare av det skäl, att befordringen skett under skolferier, då extraläraren icke varit i tjänst. Uppskjuten flyttning. Såsom ovan angivits, bar ersättning förvägrats, då flyttning verkställts, innan beslut meddelats om förändrad stationerings- eller föriäggningsort. Uppskjutes å andra sidan flyttningen lång tid efter förflyttningen, hava vederbörande myndigheter visat sig obenägna att tillerkänna ersättning därför (K. Å. not 11/1940 — där flyttningen uppsköts cirka 3 år — och not 273/1935, där flyttningen uppsköts cirka 7 år). Preskription. För rätten att utbekomma flyttningsersättning gälla de vanliga bestämmelserna om tioårig preskription.

Flyttningsersättningens bestämmande. Bestämmelser, om vilka flyttningskostnader, som ersättas, samt om ersättningsbeloppen, finnas såsom i författningsöversikten angivits, intagna i den s. k. flyttningsersättningskungörelsen. Utöver den i det föregående lämnade kortfattade redogörelsen för kungörelsens uppställning och innehåll må följande anföras beträffande detaljföreskrifterna i vissa paragrafer. 2 §•

Resekostnadsersättning. Någon fullständig redogörelse för paragrafens innehåll torde ej erfordras, utan hänvisas till författningstexten. I fråga om vissa detaljspörsmål anmärkes följande. Resekostnadsersättning utgår för gift manlig befattningshavares hustru men däremot icke för gift kvinnlig befattningshavares man.

28 Allenast en resa för varje person mellan stationerings- eller förläggningsorterna ersattes (K. A. not 316/1936). För resa för förhyrande av bostad h a r resekostnads- och traktamentsersättning ansetts icke kunna utgå vare sig jämlikt 2 § eller enligt 5 § såsom merutgift för bostadshyra eller enligt 6 § såsom »gardinpengar». (Se exempelvis K. Å. not 231/1939 och not 4/1941.) Ersättning för sovplatsbiljett för barn under 4 år, som eljest i allmänhet befordras avgiftsfritt, har i ett fall medgivits, då lösande av biljett varit nödvändigt för erhållande av sovplats åt barnet (K. Ä. not 85/1940). Då familjebiljett bort användas, har allenast kostnaderna för sådan biljett ersatts (K. Å. not 71/1937; jfr dock not 14/1941). För det stora antal prejudikat angående flyttningsersättning, där tvistefrågan rör tillämpningen av allmänna reseregiementet, torde någon redogörelse här ej behöva lämnas. Traktamentsersättning utgår ej till annan än befattningshavaren själv. Rätten till sådan ersättning är villkorlig (2 § 2 och 3 punkterna). Då ersättning utgår, medgives sådan blott för själva resan, ej för annan tid i samband med flyttningen (se exempelvis K. Ä. not 156/1938 och not 79/1940jfr dock not 155/1938). 3 och 4 §§. Ersättning för transport- och packningskostnader. Enligt uttrycklig föreskrift i 3 § 1 punkten skola automobil och motorbåt icke räknas såsom flyttsaker. I fråga om ersättning för transport av dylika tillhörigheter hava emellertid särskilda bestämmelser meddelats i 3 § 2 punkten. Någon föreskrift utöver den nyss nämnda, om vad som skall förstås med flyttsaker; finnes icke meddelad, utan det har överlämnats åt praxis att träffa avgörande härutinnan. Åtskilliga prejudikat finnas på hithörande område. Sålunda har för en kustuppsyningsman roddbåt ansetts såsom flyttgods (K. A. not 68/ 1935), men ej för officer en häst, som icke varit tjänstehäst (K. Å. not 403/ 1928). Ved, kol och trävirke hava icke inräknats i bohaget (K. Å. ref. 18/1934, not 301/1934, not 3/1941 m. fl. rättsfall). Vidare har i ett par fall potatis (K. Å. not 165/1938), rotfrukter och saft (K. Å. not 451/1933) icke ansetts såsom flyttgods, medan i ett fall begärd ersättning för saft, sylt och rotfrukter nedsatts med hänsyn till att ifrågavarande förnödenheter medförts i större myckenhet, än som kunde anses skäligt (K. Å. not 352/1935) och i ett annat fall ersättning medgivits för blommor, sylt, saft och konserver (K. Å. not 165/1938). Ej heller utgår ersättning för saker, anskaffade först vid tiden för flyttningen (K. Å. not 63/1930). I detta sammanhang kan nämnas, att i många mål ersättning vägrats för hundbiljett (se t. ex. K. Å. not 246/1929, 100/1938 och 332/1942; i det första målet ansågo två reservanter, att ersättning därför kunde utgå såsom »gardinpengar»). I ett fall har. ersättning för cykelbiljett vägrats (K. Å. not 216/1936).

•29 Jämte det rättspraxis således förvägrat ersättning lör transport av vissa slags föremål såsom icke hänförliga till flyttsaker, hava i 3 § bestämmelser givits om maximering av flyttgodsets vikt. Härvid har bland annat föreskrivits, att befattningshavare utan eget hushåll m å komma i åtnjutande av ersättning allenast för hälften av den viktmängd, som angivits för befattningshavare med eget hushåll. Någon skyldighet att väga godset h a r dock icke stadgats, men väl finnas föreskrifter därom i de av vissa verk utfärdade specialbestämmelserna. Ej heller har föreskrift meddelats om innebörden av uttrycket »eget hushåll». 3 § 1 punkten andra stycket innehåller ett undantag i visst hänseende från bestämmelserna om maximivikt. Där stadgas nämligen, att om vid transport å järnväg frakten enligt gällande taxebestämmelser skall beräknas efter viss lägsta vikt, ersättning för dylik transport må utgå efter nämnda vikt. Ovisst synes vara, om genom förevarande paragraf skapats en obetingad rätt för befattningshavare att få ersättning inom maximiviktens ram för transport av alla föremål, som kunna räknas till flyttsaker, eller o m myndigheterna äga rätt att av skälighetssynpunkt göra avdrag för flyttningskostnad beträffande vissa saker (t. ex skrymmande lyxmöbler) eller att reducera ersättningen med hänsyn till att boet i dess helhet får anses alltför stort. En sådan reduktion förekom nog tämligen ofta tidigare, då ingen annan begränsning av flyttgodsets vikt fanns, än att ersättning för frakt utgick för högst tre järnvägsvagnar — se t. ex. R. Å.1 1923 not Fö 199, där regeringsrätten ogillade ett av en löjtnant framställt anspråk på viss ersättning, »enär i flyttningsgodset ingått mobilier till art och myckenhet, som vida överskrede vad som skäligen kunde anses erfordras för en löjtnants bo» — men under senare tider hava sådana nedprutningar ofta ogillats av kammarrätten (K. A. not 352/1934 och 341/1939). Ordnandet med själva flyttningen anförtros såsom regel åt befattningshavaren själv. Endast i enstaka undantagsfall — såsom med stöd av 9 § —lärer det ifrågakomma, att ombestyrandet av denna angelägenhet sker i annan ordning. Kostnaderna för en flyttning hänföra sig huvudsakligen till själva transporten av flyttsakerna samt vissa förberedande och avslutande åtgärder i samband därmed, såsom in- och uppackning, bärning, lastning och lossning m. m. De transportmedel, som hava någon praktisk betydelse, äro järnväg, fartyg och automobil, mera undantagsvis hästskjuts och bärning. Vid de båda först nämnda sätten fraktas godset allenast mellan järnvägsstationer respektive hamnar, varför i regel tillkommer ytterligare transport å avgångs- och ankomstorterna. För sistnämnda transport bruka enskilda flyttningsentreprenörer anlitas. Ät sådana plägar även i allmänhet anförtros flyttning medelst automobil, hästskjuts och bärning, i vilka fall godset överföres från port till port. Särskild kostnad för transport å omlastningsort lärer ytterst sällan förekomma. 1

R. Å. = regeringsrättens årsbok.

30 I regel pläga entreprenörer anlitas även för in- och uppackning samt nedoch uppbärning av godset. Entreprenören brukar tillhandahålla emballage. Vid ordnandet av flyttningen äger befattningshavaren ganska fria händer. Någon skyldighet att i första hand anlita staten tillhöriga transportmedel föreligger i allmänhet icke. Vad transportkostnaderna beträffar innehåller 3 § dels en föreskrift (1 punkten första stycket), att ersättning icke må beräknas för större våglängd, än som motsvarar den i frakthänseende billigaste vägen mellan förutvarande och ny stationeringsort (förläggningsort), dels ock ett stadgande av följande lydelse (1 punkten tredje stycket): »Har vid transport, för vilken ersättning må ifrågakomma, större transportutrymme tagits i anspråk eller kostsammare transportsätt kommit till användning än som kan anses nödvändigt eller har transporten eljest dragit högre kostnader än som varit nödvändigt, skall ersättningen i skälig mån nedsättas.» Ifrågavarande stadgande har i något förändrad form överförts från 3 § 1 punkten sista stycket kungörelsen nr 626/1935 och avser att giva vederbörande myndighet möjlighet att verkställa nedsättning av ersättningen i sådana fall, där transporten av olika anledningar dragit onödigt höga kostnader. Den vidtagna ändringen föranleddes av de invändningar, som rests mot att stadgandet i 1935 års kungörelse på grund av sin avfattning enligt praxis (se exempelvis K. Å. not 341/1939) icke ansetts medgiva nedsättning av gottgörelsen efter skälighet i de fall, då de höga kostnaderna föranletts av andra orsaker än sättet för transportens ordnande, exempelvis mindre skäliga beräkningsgrunder. I tillämpningen har ändringen dock icke lett till åsyftat resultat. ^ På grund av det här avsedda stadgandet har vid transport av flyttsaker såsom ilgods, såvida särskilda omständigheter icke ansetts föreligga, ersättning plägat medgivas allenast för den kostnad, som skulle uppkommit vid flyttsakernas försändande såsom fraktgods (K. Å. not 276/1927). Vid transport i flera sändningar har ersättning medgivits såsom om blott en sändning ägt ram (K. Å. not 527/1941 och 534/1941 m. fl.). Då flyttsaker transporterats från annan ort än den förutvarande föriäggningsort en, har ersättning icke ansetts kunna medgivas med högre belopp, än vad en transport mellan den förutvarande och den nya förläggningsorten skolat betinga (K. Å ref. 8/1939). För transport av resgods å tjänstgöringsorterna har ersättning ansetts icke kunna medgivas (K. Å. not 1/1940). Ej heller har ersättning ansetts kunna utgå för kostnad för resgodsbiljett (K. Å. not 216/1936 och 1/1940). För resgodsövervikt har ersättning medgivits allenast med det belopp, som skulle utgått, därest godset avsänts såsom fraktgods gemensamt med övriga flyttsaker (K. Å. not 302/1934 och 79/1940 m. fl.). Olika meningar torde råda, huruvida kungörelsen den 4 april 1930 (nr 68) med bestämmelser angående ersättning för befordran av personlig utrustning vid resa i statens ärenden kan analogivis tillämpas vid flyttning. Ovan återgivna stadgande bar också ('(iranlett, att av magasinering orsakade

31 extra transportkostnader i allmänhet ansetts icke k u n n a ersättas (K. A. not i 269/1934, 385/1934 och 322/1941 m. fl.; jfr dock K. Å. not 220/1935 och [ 437/1936). I fråga om ersättning för packningskostnader (kostnader för in- och upppackning samt emballage) innehåller 4 § den begränsningen, att ersättningen I icke må överstiga 6 kronor för varje påbörjad viktmängd av 100 kilogram av de flyttsaker, som medförts och för vilka gottgörelse enligt 3 § 1 punkten m å utgå. Bestämmelsen, som tillkommit för att begränsa kostnaderna i hithörande delar, har emellertid i praktiken icke lett till tillfredsställande resultat. Genom att maximering skett allenast av ersättning för packningskostnader och icke jämväl av ersättningen för transportkostnader hava nämligen vederbörande flyttningsentreprenörer, för att befattningshavaren skall utfå full ersättning för sina utlägg, frestats att såsom transportkostnader debitera den del av packningskostnaderna, som överstiger 6 kronor per 100 kilogram. Att så i stor utsträckning skett vidgå flyttningsentreprenörerna; i det särskilda fallet är det emellertid mycket svårt att bevisa, att en sådan överflyttning av packningskostnaderna verkligen ägt rum, och detta förhållande har föranlett, att myndigheterna i allmänhet nödgats utan reduktion för sådan överdebitering medgiva de flyttande ersättning för vad som angivits såsom transportkostnad. De i 3 § första punkten och 4 § flyttningsersättningskungörelsen meddelade bestämmelserna kompletteras i allmänhet av särskilda, av verken meddelade föreskrifter om skyldighet för den flyttande befattningshavaren att på olika sätt söka nedbringa kostnaderna för flyttningen, exempelvis genom infordrande av anbud från olika flyttningsentreprenörer, genom att själv och med egna hushållsmedlemmar medverka vid flyttsakernas in- och uppackning m. m. Ersättning för anlitande av packmästare har ansetts kunna med stöd av förevarande författningsrum medgivas (K. A. not 65/1940). Då emellertid ' kostnader för användande av packmästare måste anses hänförliga till kostI nåder för in- och uppackning, har, då övriga packningskostnader jämte ut! gifter för emballage uppgått till det i 4 § angivna högsta beloppet, särskild ersättning för packmästare ej medgivits (K. Å. not 498/1941). I 3 § 2 punkten hava, såsom redan ovan nämnts, meddelats särskilda föreskrifter om ersättning för flyttning av automobil eller motorbåt. Såsom förutsättning för ersättnings utgående har stadgats, att transportmedlet skall prövas hava varit erforderligt eller till avsevärt gagn för tjänstens utövande. Paragrafens 3 punkt innehåller en hänvisning till särskilt meddelade bestämmelser angående rätt för personal vid försvarsväsendet att erhålla ersättning för transport av tjänstehäst. Härmed torde avses § 4 punkt 2 hästhållningsreglementet den 11 september 1937 (bihang 1 till T. L. A. nr 47/ 1937) samt arméförvaltningens civila departements cirkulärskrivelse den 12 mars 1936 angående ansökningar om ersättning för flyttningskostnad m. m. punkt 6 (T. L. A. sid. 23).

32 Det torde böra nämnas att, i avsaknad av särskilda bestämmelser i ämnet, kostnader för transportförsäkring av flyttgodset enligt praxis ansetts icke kunna ersättas befattningshavaren vare sig enligt 3 § eller såsom »gardinpengar» (K. Å. not 359/1939 m. fl.). Ej heller h a r ersättning ansetts kunna beredas befattningshavaren för vid flyttning uppkommen skada å flyttgods (K. Å. not 72/1930 och 288/1936 m. fl.). 5 §•

Ersättning för dubbelhyra. I förevarande paragraf hava meddelats bestämmelser om ersättning för dubbelhyra. Vilken hyra, som skall ersättas, utsäges emellertid icke i författningsrummet, som helt allmänt stadgar, att ersättning utgår för den mer utgift, som på grund av flyttningen uppstått därigenom, att befattningshavaren, trots styrkta försök att undvika dylik utgift, nödgats vidkännas kostnad för såväl förutvarande som ny bostad. Stadgandet har också i praxis givit upphov till olika tolkningar. Tidigare ansågs ersättning blott kunna medgivas för den billigaste bostaden, oberoende av om denna faktiskt begagnades av befattningshavaren och hans familj eller ej (K. Ä. not 214/1928, not 32/1929, not 110/1929; jfr dock not 232/ 1926). Så småningom började emellertid författningsrummet tillämpas på det sätt, att ersättning medgavs för den bostad, som icke disponerades av befattningshavaren, så att alltså denne, innan flyttning företogs, erhöll ersättning för den nya bostaden och därefter för den gamla (K. Å. ref. 9/1931 och ref. 12/1932 m. fl. senare rättsfall). Denna praxis får numera anses allmänt vederlagen, även om i vissa fall tvekan kunnat råda, när flyttning skulle anses hava företagits (se exempelvis K. Å. not 111/1937, 85/1939 och 72/1941 samt not 90/1939 och 287/1940). Då den flyttande och hans familj tagit i bruk såväl den gamla som den nya bostaden, har ersättning för dubbelhyra icke medgivits (K. A. not 255/1936). Ersättning för dubbelhyra har allenast i undantagsfall ansetts kunna utgå för tid före omplaceringen (se exempelvis K. Ä. not 142/1935, not 316/1936 m. fl.; jfr dock not 322 och 323/1937). Hyreskontrakt för frånlrädd lägenhet övertagas i allmänhet icke av staten, utan det åligger den flyttande själv att i möjligaste mån söka uthyra lägenheten å den förutvarande tjänstgöringsorten. Då något sådant försök att undvika dubbelhyra icke gjorts, har ersättningsyrkandet ogillats (K. Å. not 110/1930, 66/1936). Vid statens järnvägar har emellertid sedan länge tilllämpats det systemet, att myndigheten övertagit hyreskontraktet för bostaden å avflyttningsorten, varvid ortsbefälet samtidigt anbefallts att söka uthyra bostaden eller eljest nyttiggöra den för statens järnvägars räkning. Då befattningshavaren bebott egen fastighet, har i praxis ersättning medgivits enligt samma regler, som tillämpats vid bestämmande av ersättning för förhyrd bostad. Vid uppskattningen av kostnaden för den egna fastigheten har bostadsvärdet av densamma ansetts böra följas (K. Å. not 64/1930 och ref. 3/1940; jfr ref. 7/1932). För kostnad, belöpande å andel i bostadsför-

33 eninig, har ersättning utgått såsom för merutgift för bostadshyra (K. Å. not 61/1935 och 366/1935). Såsom merutgift för bostadshyra har även ansetts kostnad för eldning och trappstädning m. m. i frånträdd lägenhet efter avflyttningen, då lägenheten stått outhyrd (K. Å. ref. 12/1932). Kostnader för uthyrning av frånträdd lägenhet (annonskostnader, visning av lägenheten, förmedlingsprovision och dylikt) hava jämväl ansetts böra ersättas jämlikt förevarande författningsr u m (K. Å. not 230/1933, 409/1933 och 447/1941 m. fl.). Däremot har kostnad för anskaffande av bostad ansetts icke kunna ersättas befattningshavaren vare sig jämlikt detta författningsrum eller såsom »gardinpengar» (K. Å. not 150/1938). Utgift för tillfällig bostad under tiden för flyttsakernas transport har ansetts icke kunna ersättas jämlikt förevarande författningsrum men väl enligt 6 §, då förutsättningar för dennas tillämpning varit för handen. Såsom allmän regel gäller, att ersättning för dubbelhyra icke må utgå för längre tid än ett år. Undantagsvis må dock, såsom framgår av författningsrummet, tiden för ersättnings beräknande kunna utsträckas ytterligare ett halvt år. Tiden ett, respektive ett och ett halvt år skall enligt praxis räknas från den tidpunkt, då merutgiften börjar löpa, och icke från tidpunkten för det beslut, som föranlett flyttningen (K. Ä. ref. 28/1932 och not 114/1934). I fråga om ersättningens beräknande gäller slutligen jämlikt sista stycket författningsrummet, att ersättning icke i något fall må utgå med högre belopp än en tredjedel av vad som under den tid, ersättningen avser, skulle hava tillkommit befattningshavaren i lön, arvode och rörligt tillägg eller dyrtidstillägg vid den befattning, han före beslutet om förflyttning eller byte av bostad innehade eller uppehöll. I de före 1935 års kungörelse gällande bestämmelserna fanns ingen annan begränsning i fråga om ersättningens beräknande än beträffande tiden för ersättningens utgående. I praxis torde dock nedsättning av ersättningsanspråk gjorts, då kostnaderna ansågos alltför höga (jfr K. Å. ref. 12/1932). För utgift för dubbelt hushåll i samband med flyttning har enligt rättspraxis, i avsaknad av bestämmelser i ämnet, någon ersättning ansetts icke kunna medgivas (se K. Ä. not 288/1936 och 221/1938). Ej heller har enligt praxis kostnader för magasinshyra ansetts kunna ersättas den flyttande (K. A. not 85/1940, 322/1941 m. fl.). 6 §• »Gardinpengar». I denna paragraf givas föreskrifter om ersättning för särskilda med flyttningen direkt sammanhängande utgifter, som icke förut omförmälts i kungörelsen. Ersättningen är såsom redan nämnts villkorlig, (jfr 2 § 2 och 3 punkterna) och därjämte begränsad till vissa, för olika traktamentsklasser bestämda belopp. Någon exemplifiering av de utgifter, som kunna ersättas jämlikt författningsrummet — såsom skett i äldre, före 1935 års kungörelse gällande be3-437025.

34 stämmelser i ämnet — gives icke, utan avgörandet härutinnan har överlämnats åt praxis. Författningsrummet har också givit upphov till en mängd besvärsmål. Till utgifter, som må ersättas enligt berörda författningsrum, hava enligt praxis hänförts kostnader för: ändring och uppsättning av gardiner och gardinstänger — även nyinköp, då tidigare innehavda gardiner icke kunnat ändras eller skarvas — (K. A. not 150/1934, not 356/1936, not 248/1938, jämförda med not 336/1936 och 231/ 1939 m. fl. rättsfall); tillskärning och påläggning av innehavda korkmattor — däremot icke i allmänhet för inköp och påläggning av nya korkmattor — (K. Å. not 336/ 1926, 231/1939, not 139 och 140/1940; jfr not 225/1936); ändring, montering och uppsättning av elektrisk armatur m. m. (K. Å. not 203/1928, 45/1935, 85/1940 m. fl.); flyttning av telefon, ändring och utbyte av radioapparat — jämväl inköp av ny radioapparat, då den tidigare innehavda icke kunnat ändras — (K. Å. ref. 10/1926, not 215/1928, 394/1939, 250/1940); inkvartering för befattningshavaren och hans familj under tiden för flyttsakernas transport — i undantagsfall intill dagen för flyttsakernas lossning — (K. Å. not 18/1940, not 247/1940 och 13/1941, jämförda med not 248/1940 m. fl. äldre rättsfall); samt rengöring av den frånträdda lägenheten (K. Å. ref. 6/1938, not 85/1940, 249/1940). Däremot har ersättning ansetts ej kunna medgivas för: läkarbetyg för befattningshavarens söner för inträde i läroverk (K. Å. not 284/1926), inskrivningsavgift för barn i skola, inköp av skolböcker m. m. (K. Å. not 66/1927, not 216/1936 och not 156/1938); resor för förhyrande av lägenhet (K. Å. not 129/1934, not 180/1937); installation av gaskök (K. Å. not 129/1934); nyteckning av telefonabonnemang (K. Å. not 45/1935, 238/1936); flyttning av telefon till annan ort än nya förläggningsorten (K. Å. not 37/1935); inköp av möbler (K. Å. not 122/1933); omregistrering av automobil (K. Å. not 14/1941); drickspengar till flyttningspersonal (K. Å. not 150/1932); samt betjäningsavgift å båt (K. Å. not 535/1941). Såsom redan ovan vid behandlingen av 3, 4 och 5 §§ framhållits har ersättning ansetts författningsenligt icke kunna medgivas för, bland annat, försäkring, skada å flyttgods eller utgifter för dubbelt hushåll.

35 Kungl. Maj:ts b e f o g e n h e t att i s ä r s k i l d a fall förordna o m flyttningsersättning. Såsom av historiken framgår, har, innan några allmänna bestämmelser meddelats angående flyttningsersättning, Kungl. Maj:t i särskilda fall förordnat om sådan ersättning ävensom i administrativ väg lämnat föreskrifter därom. Även efter det att rätten till sådan ersättning blivit i stor omfattning reglerad genom författningar, har det tämligen ofta förekommit, att Kungl. Maj:t medgivit flyttningsersättning åt enskilda befattningshavare eller meddelat särskilda föreskrifter därom. Uppkommande kostnader hava därvid belastat de under de särskilda huvudtitlarna anslagna medel till extra utgifter eller stundom de till myndigheternas förfogande ställda anslag för bestridande av flyttningsersättning. Grunden till denna befogenhet lärer få anses ligga i Kungl. Maj :ts allmänna administrativa myndighet. Huru långt denna i förevarande avseende sträcker sig torde likväl vara föremål för en viss osäkerhet. De sakkunniga hava icke ansett sig böra ingå på någon närmare undersökning härutinnan, något som för övrigt ej heller torde vara erforderligt för den ifrågavarande utredningen. Endast några ord i detta ämne böra sägas. Från de av Kungl. Maj:t meddelade författningarna, som beröra flyttningsersättning, äger Kungl. Maj:t givetvis dispensera såväl genom beslut p å underdåniga ansökningar av enstaka befattningshavare som ock genom mera allmänna föreskrifter. Vidare lärer Kungl. Maj:t vara oförhindrad att besluta om flyttningsersättning åt sådan tillfälligt anställd personal, för vilken avlöningsförmåner i övrigt fastställts av Kungl. Maj:t (t. ex. beträffande viss personal inom krisförvaltningen). Dispositionen över anslagen till extra utgifter medför även möjlighet för Kungl. Maj:t att i särskilda fall förordna om flyttningsersättning. I vad mån Kungl. Maj:t härutöver äger rätt att bestämma om flyttningsersättning är tveksamt. Största osäkerheten rörande omfattningen av Kungl. Maj:ts befogenhet torde gälla de områden, där för närvarande alla bestämmelser saknas, t. ex. beträffande ersättning för flyttning mellan två oreglerade tjänster. I ett dylikt fall blev frågan om Kungl. Maj:ts behörighet att tilldela en ämbetsman flyttningsersättning föremål för konstitutionsutskottets bedömande utan att framställt anmärkningsyrkande föranledde någon åtgärd (utskottets memorial nr 11 B VII/1934).

36 KAPITEL

III.

Principerna i utländsk rätt. För att få en överblick över huru i utlandet en del spörsmål lösts, vilka i Sverige äro aktuella, hava de sakkunniga sökt erhålla upplysningar angående utländsk rätt i föreliggande ämne. De internationella förhållandena hava emellertid därvid lagt stora hinder i vägen. Endast från Tyskland och Finland hava tämligen fullständiga uppgifter inkommit i form av författningstexter; från den förra staten har även erhållits en utförlig kommentar. Mera kortfattade redogörelser hava influtit från Danmark, Norge och Schweiz. Det som beträffande sistnämnda stater gör det så svårt att få en klar överblick över systemet är, att skilda ministerier och andra förvaltningsmyndigheter meddelat särbestämmelser, av vilka endast vissa blivit hit översända. Här nedan skall med ledning av nämnda uppgifter angivas huvudlinjerna för lagstiftningen i ovannämnda fem stater. Finland. Sambandet mellan förflyttningsskyldighet och rätt till flyttningsersättning framträder särskilt tydligt i den finska lagstiftningen. Enär de flesta ordinarie befattningshavare icke annat än i några undantagsfall kunna mot sin vilja förflyttas — här bortses från provisoriska förflyttningar i krigstid — finnes för dem ingen allmän rätt till flyttningsersättning. I 5 § l a g e n a n g å e n d e u t n ä m n i n g s b r e v f ö r i n n e h a v a r e av s t a t e n s t j ä n s t e r o c h f a s t a b e f a t t n i n g a r s a m t om d e r a s r ä t t a l t k v a r s t å i sin t j ä n s t e l l e r b e f a t t n i n g stadgas sålunda, att innehavare av tjänst eller fast befattning icke må utan eget samtycke transporteras till annan tjänst eller fast befattning, därest icke sådan transport föranledes av tjänstens omorganisation eller är på grund av särskilda stadganden medgiven eller sådant framdeles beträffande innehavare avtjänst varder genom lag eller förordning medgivet. I samma paragraf föreskrives vidare, att innehavare av tjänst eller fast befattning, som till följd av kroppsskada eller sjukdom blivit varaktigt oförmögen att handhava sin tjänst eller befattning, kan transporteras till annan tjänst eller fast befattning, som han prövas förmå sköta. Och i 12 § samma lag föreskrives, att om han i något av dessa fall i följd av transporten är tvungen flytta till annan ort, skola »nödiga flyttningskostnader» gottgöras honom. Anhållan om ersättning för flyttningskostnad insändes i dessa fall till finansministeriet, som äger avgöra ärendet. Inga närmare bestämmelser finnas angående ersättningens beräknande. Dessutom föreskrives i 5 § l a g e n om d e r ä t t i g h e t e r o c h s k y l d i g h e t e r , s o m t i l l k o m m a i n n e h a v a r e av t j ä n s t e l l e r b e f a t t n i n g , v i l k e n i n d r a g e s , att på indragningsstat uppförd är skyldig att mot-

37 taga sådan statstjänst eller statsbefattning, som är för honom lämplig, därest icke sådant i anseende till hans ekonomiska förhållanden bör anses oskäligt. Är innehavare av tjänsten därvid nödsakad att flytta till annan ort, tillkommer honom ersättning för nödiga flyttningskostnader. Någon rätt till flyttningsersättning vid befordran finnes således ej. Till befattningshavare, som icke innehava tjänst eller befattning, varom ovan sagts, utgår icke flyttningsersättning. För några grupper statsanställda givas emellertid mera detaljerade bestämmelser. Sålunda äro särskilda föreskrifter meddelade för innehavare av tjänst eller befattning vid utrikesförvaltningen. Dessa föreskrifter torde här kunna förbigås. För innehavare av tjänst eller befattning vid försvarsministeriet, försvarsväsendet och skyddskårsorganisationen stadgas följande: Transporteras eller beordras innehavare av tjänst eller befattning till annan ort för att fullgöra tjänstgöring av varaktig art och bör h a n till följd härav byta bosättningsort, undfår han ersättning för de av flyttningen föranledda person- och godstransporterna i enlighet med vad försvarsministeriet närmare bestämmer. Såsom ersättning för övriga flyttningskostnader erlägges åt till I reseklassen hänförd person 800 mark, till II klassen hänförd person 500 mark och till III klassen hörande person 250 mark eller, i fall innehavare av tjänst eller befattning har familj, respektive 1 600, 1 000 och 500 mark. Ersättning för flyttningskostnaderna erlägges dock icke, i fall innehavare av tjänst eller befattning på grund av egen ansökan eller begäran transporterats eller beordrats till tjänstgöring på annan ort. För innehavare av tjänst eller befattning vid gränsbevakningsväsendet är föreskrivet, att om han transporterats eller kommenderats till fast anställning vid gränsbevakningsväsendet på annan ort eller från tjänst vid försvarsväsendet eller skyddskårsorganisationen till tjänstebefattning vid gränsbevakningsväsendet och han förty skall byta om boningsort, tillkommer honom ersättning för av förflyttningen föranledda person- och godstransporter i enlighet med vad ministeriet för inrikes ärenden närmare bestämmer. Ersättning för annan flyttningskostnad utgår, där transporten sker utom eget gränsbevakningsdistrikt, med samma belopp, som angivits för de militära befattningshavarna. Sker transporten inom egen gränsbevakningsavdelning utgår ingen flyttningscrsättning men väl i vissa fall traktamente under resa. Danmark. Det danska systemet för flyttningsersättning erbjuder i sina huvuddrag ganska stor överensstämmelse med det svenska och är följaktligen för oss av särskilt intresse. Enligt L o v d e n 3 1 m a r s 1 9 3 1 o m . S t a t e n s Tjene&temsnd utgår flyttningsersättning efter nedan angivna grunder i följande fall: 1) Vid förflyttning till annan ort efter ansökan kan gottgörelse givas för tjänstemannens och hans familjs resa samt för transport av bohag; dock avdrages ett belopp, motsvarande 1 / 5 av kostnaderna för flyttningen av bohaget. 2) Vid förflyttning i anledning av befordran kan givas sådan gottgörelse, som under 1) sägs; dock avdrages i detta fall blott ett belopp, motsvarande 1/io av kostnaderna för bohagets flyttning. Vidare kan givas ersättning för hyresförlust ( » H u s l e j e t a b » ) eller för dubbelhushåll ( » d o b b e l t H u s f 0 r e l s e»). 3) Vid förflyttning utan ansökan eller befordran kan ersättning utgå i enlighel med vad som sagts under 2) ovan dock utan där angivet avdrag. Vidare utgår ett belopp, som måhända kan anses motsvara den i 6 § av den svenska flyttningsersättningskungörelsen omtalade ersättningen (»gardinpengar»). Detta belopp beräknas för gift befattningshavare efter 4 %, för ogift efter 2 % av de omedelbart före förflyttningen åtnjuta löneförmånerna (grundlön, ålderstillägg och »Reguleringstillseg»).

38 Dessutom utgår ersättning, motsvarande 6 dagtraktamenten för gift befattningshavare och 3 dagtraktamenten för ogift. Ovannämnda procentgottgörelse utgår likväl ej till ogift tjänsteman under 25 år. Enligt finansministeriets beslut åtnjutes ej ersättning enligt dessa regler, om förflyttningen skett efter tjänstemannens önskan. Däremot tillämpas de jämlikt reglemente för justitiestatens tjänstemän, då förflyttning föranledes av att tjänst indrages och befattningshavaren sedan får annan anställning efter ansökan. 4) Vid till- eller frånträdande av tjänstebostad — utan förflyttning till annan ort — kan ersättning utgå såsom i fallet 1), dock utan avdrag. Härtill kan komma ersättning för hyresförlust samt den under 3) omtalade procentgottgörelsen å 4, respektive 2 %. Då efter tjänstemans död eller avgång med pension utflyttning sker från tjänstebostad, kan en mindre ersättning ges. 5) Vid övergång till statstjänst från folkskolan eller »Folkekirken» tillämpas ovanstående regler. Men eljest utgår ej flyttningsersättning vid nyantagning i statstjänst. För utrikestjänsten gälla särskilda föreskrifter. Elever i trafikstaten eller vid tullverket samt provtjänstgörande lägre tjänstemän kunna vid förflyttning få vissa kostnader ersatta. Samgifta tjänstemän få icke ersättning för dubbelt hushåll. Sammanlevande äkta makar, som båda äro tjänstemän, få endast en gång procentgottgörelse och traktamente, som omtalas under fallet 3). Flyttningsersättning medgives icke, om mindre än tre år förflutit efter en flyttning, för vilken ersättning utgått. Denna inskränkning gäller dock icke i fall, då flyttning skett utan ansökan och icke heller föranletts av befordran. En av finansministeriet utgiven kort kommentar till lagen ifråga innehåller bland annat följande. Vid flyttning utgår reseersättning för egen person, hustru, barn, tjänstefolk och andra personer, som hava » f a s t O p h o l d » i huset utan att betala gottgörelse därför. För gift kvinnlig befattningshavares man utgår icke reseersättning. Till bohag räknas icke »Koretejer», båtar, lantbruksredskap eller husdjur. Utgift för en hundbiljett kan ersättas. Gift kvinnlig befattningshavare får ersättning för kostnad för transport av bohag, som är hennes enskilda egendom, samt därjämte för hälften av kostnaden för transport av bohag, som är hennes och hennes mans giftorättsgods. Statens transportmedel skola om möjligt användas, där ej flyttning med anlitande härav skulle vara »absolut oekonomisk». Om flyttningen skall anförtros åt entreprenör, skall alltid inhämtas mera än två skriftliga anbud. Anbud böra icke infordras allenast från de stora firmorna. Ersättning kan utgå för returnering av emballage. Som huvudregel stadgas, att, om flyttningskostnaden står i missförhållande till tjänstemannens lön, bör ersättningen nedsättas. Utgifterna »kan kun ventes godtgjort i det Omfång, der stemmer med förnuftig Okonomi». För ilgods utgår ej ersättning. I regel ersattes ej försäkringspremie. Undantag härifrån kan medgivas, särskilt vid resor till utlandet, Färöarna eller Grönland. Ersättning för hyresförlust maximeras till 20 % av grundlön, ålderstillägg och »Reguleringstillffig» under den tid, varom fråga är. Hava avlöningsförmånerna under samma tid utgått med varierande belopp, räknas procenten å det högsta beloppet under tidrymden. I hyresersättningen kan ingå ersättning för centralvärme eller dylikt, som tjänstemannen har att kontraktsenligt betala. Ersättning beräknas alltid som om hyresavtalet varit ingånget med sedvanlig uppsägningstid, även om avtalet gäller en längre tidrymd. Dispens kan i detta fall givas av vederbörUg minister. Villkor för ersättningen är vidare, att icke uthyrning i andra hand ( s u b l o c a t i o ) kunnat äga rum.

39 Ersättningen utgår även till tjänsteman, som äger fastighet, från vilken flyttning sker. Vederbörande myndighet äger därvid bestämma, om det uppgivna hyresvärdet kan anses skäligt. I stället för ersättning för hyresförlust kan, såsom ovan nämnts, utgivas ersättning för dubbelt hushåll. I detta fall gälla tämligen invecklade maximeringsregler samt föreskrifter om vissa avdrag. Enligt reglementet för justitiestatens tjänstemän kan i stället för ersättning för hyresförlust eller för dubbelt hushåll utgå ersättning för magasinering av bohag, om en sådan anordning blir billigare för statskassan.

Norge. Enligt av stortinget fastställda regler om offentliga tjänstemäns flyttningsersättning utgår sådan ersättning, när »b o p e 1 s p 1 i k t» nödvändiggör flyttning till annan plats. Rätt till flyttningsersättning föreligger dock ej förrän efter 5 års tjänst i den tidigare befattningen eller förr än 5 år förflutit efter den sista flyttning, för vilken kostnadsersättning utbetalts. Ersättning kan även utgå vid nyanställning i statstjänst, när vederbörande myndighet finner det »påträngande nödvändigt» för att få tjänsten på ett tillfredsställande sätt besatt. Ersättning utgår allenast till tjänsteman, som flyttar med familj, som helt försörjes av honom, och beräknas på ett enkelt och schematiskt sätt efter den våglängd, som flyttgodset transporterats, nämligen a) för landsvägstransport med 2 kronor 50 öre för kilometer; b) för järnvägstransport med 60 öre för kilometer till och med 100 kilometer, 40 öre för kilometer över 100 till och med 300, och 20 öre för kilometer därutöver; samt c) för sjötransport med 4 kronor för sjömil till och med 100 och 2 kronor för varje överskjutande sjömil. Därest ovanstående bestämmelser verka »sairlig urimelig» eller om i särskilda fall det anses oundgängligen nödvändigt, kan jämkning ske genom kungl. resolution. Vid flyttning sjöledes utgår dessutom ersättning för nödvändiga, bestyrkta utgifter för krigsförsäkringspremie för en försäkringssumma intill 10 000 kronor. För statsråd och utrikesstaten finnas andra bestämmelser, ävenså för hären och marinen. Tjänstemän, lydande under justitiedepartementet, hava i regel ej förflyttningsplikt, men om förflyttning ändock sker, avgöres ersättningsfrågan, i saknad av generella regler om flyttningsersättning, från fall till fall. Full ersättning har därvid utgått. Tjänstemän vid de trafikerade järnvägarna äga rätt till fri resa å järnväg för egen person, hustru och oförsörjda barn under 18 år samt dessutom, såvitt fråga är om järnvägstransport, fri frakt för flyttgods i stället för den ovannämnda kilometerersättningen. Däremot utgår ersättning vid ålagd flyttning för transport av flyttgods å avgångs- och ankomstorten till eller från järnvägsstation eller ångbåt. Sker flyttningen på grund av personalindragning, utgår ersättning för alla nödvändiga utgifter förutom kostgottgörelse åt tjänstemannen själv. För tjänstemän vid järnvägsbyggnader — vilka äga rätt till fria resor men ej till fri frakt för flyttgods — gäller följande. Den som är gift eller har hushåll får en fast flyttningsersättning av 250 kronor samt dessutom kilometergottgörelse för landsvägstransport eller järnvägstransport, enligt vad ovan sagts beträffande tjänstemän i allmänhet, samt för ångbåtsresor med 2 kronor för sjömil till och med 100 samt med 1 krona för varje överskjutande sjömil. Ogifta ingenjörer, som

40 medföra möbler eller mera bagage, än att ersättning därför kan utgå efter resereglementet, få ersättning för verkliga kostnader, dock ej med högre belopp än kilometergottgörelsen. Vid flyttningsersättningens beräknande fråndrages värdet av fribiljett. Ersättning utgår dessutom för transport till och ifrån järnväg eller ångbåt samt för inlastning i eller urlastning från ångbåt. Sker flyttning på grund av personalminskning, kan efter generaldirektörens medgivande utgå ersättning efter som det finnes skäligt under iakttagande av sträng sparsamhet; vid sådan ersättnings bestämmande bortfaller kilometergottgörelsen. Tyskland. Huvudbestämmelserna finnas i » G e s e t z u b e r Umzugskostenvergut u n g d e r B e a m t e n » av den 3 maj 1935. Myndighet skall — bortsett från fall då befattningshavare övertager ny tjänst å annan ort — förordna om flyttning, när tjänstgöringen å annan plats kan förutses bliva av så lång varaktighet, att de extra ersättningarna (traktamenten o. d.) eller kostnaderna för dubbelt hushåll ( » T r e n n u n g s e n t s c h ä d i g u n g » ) skulle överstiga kostnaderna för flyttningar fram och tillbaka. Gäller det en ogift utan eget hushåll, presumeras, att, om uppehållet å den andra orten kan förutses bliva av 3 månaders varaktighet, flyttning bör ske. För undantag fordras tillstånd av högsta tjänstemyndighet. För att flyttning skall anses hava skett, måste åtminstone större delen av tillhörigheterna hava flyttats. Ersättning kan utgå med fullt belopp ( » U m z u g s k o s t e n v e r g u t u n g » ) eller såsom bidrag till kostnaden (»U m z u g s k o s t e n b e i h i 1 f e»). Ersättning med fullt belopp utgår 1) åt » p l a n m ä s s i g e B e a m t e n » (d. v. s. tjänstemän, som anställas mot skriftligt antagningsbevis i » p l a n m ä s s i g e B e a r n t e n s t e 11 en», varmed torde avses tjänster, upptagna i stat) samt » a u s s e r p l a n m ä s s i g e Beamt e n » (d. v. s. personer, som anställas utom stat i ett fast tjänsteförhållande med arvode eller på liknande sätt), när de på grund av tjänsten förflyttas till annan ort, 2) åt tjänstemän på expektans eller pensionerade tjänstemän (»War te- u n d R u h e s t a n d s b e a m t e n»), när de anställas i »planmässig» tjänst, samt 3) åt under 2) angivna tjänstemän, som anställas »n i c h t p 1 a n m ä s s i g», och åläggas flyttning. Ersättning kan även utgå vid flyttning å samma ort, då flyttningen är nödvändig för tjänsten — t. ex. då tjänstemannen måste bo nära platsen för tjänstgöringen -— eller då inflyttning i eller utflyttning ur tjänstebostad måste ske. Vid utflyttning ur tjänstebostad på grund av att tjänstemannen pensioneras eller försättes i expektans eller avlider, utgår bidrag (se nedan). Bidrag till flyttningskostnad utgår i följande fall, då flyttning måste företagas, nämligen: a) till vissa icke-ordinarie tjänstemän ( » B e a m t e n i m Vorbereitungsdienst und Probedienst sowie auf Probe angestellte B e a m t e n » ) samt andra » n i c h t p l a n m ä s s i g e B e a m t e n » , som icke, enligt vad ovan sagts, få full ersättning, när de förflyttas eller åläggas flyttning; b) till tjänstemän, som inträda i expektans eller få pension, samt till efterlevande till tjänstemän, då de måste avflytta ur en tjänstebostad eller då de flytta från en bostad på en ort, som är så belägen, att man ej kan räkna med, att de skola kvarbo där; c) till tjänstemän med expektansarvode eller pension, vilka med frånträdande helt eller delvis av sådan förmån anlitas för tjänstgöring;

41 d) åt andra, icke anställda personer (»nicht beamtete Personen»), som användas i »planmässig» tjänst eller anställas som »icke-planmässiga»; samt e) åt tjänstemän, som på grund av t v i n g a n d e personliga skäl förflyttas efter ansökan (hit höra fall, då hälsoskäl eller barnens skolundervisning nödvändiggör flyttning, och bidrag anses påkallat på grund av tjänstemannens inkomst-, förmögenhets- eller familjeförhållanden). Eljest får förflyttning av personliga skäl ej ske, såframt härigenom skulle orsakas kostnader för det allmänna. Vid förflyttning av sådana skäl måste tjänstemannen avgiva skriftlig förklaring, att han avstår från ersättning. F ö r att befordra ingåendet av äktenskap kan enligt särskilda bestämmelser bidrag utgå 1) vid giftermål till bestridande av kostnad för transport av hustruns egendom till tjänsteorten, samt 2) då vid giftermåls ingående dubbelt hushåll på grund av bostadsbrist blir nödvändigt. För flyttningskostnadernas bestämmande grupperas tjänstemännen efter deras plats i löneplan i sex olika klasser. (För » a u s s e r p l a n m ä s s i g e » m. fl. gälla särskilda bestämmelser om inplaceringen.) Vid flyttning mellan två orter utgår ersättning för gift tjänsteman med eget hushåll med dels ett fast belopp, beroende på placering i klass, samt dels ett belopp, bestämt efter resans längd och efter placering i klass enligt följande tabell: För längre avstånd

Klass

I a I b II III IV V

För våglängd intill 5 km (fast belopp)

över 5 till 100 km

över 100 till 400 km

för varje 5-tal km eller del därav

över 400 till 600 km

över 600 till 800 km

över 800 över 1000 till 1000 km km

för varje 25-tal km eller del därav

RM

RM

RM

RM

RM

RM

RM

940 690 430 300 240 190

28 20 14 10 8 6

42 34 27 20 18 15

30 22 15 12 10 8

20 13 11 7 6 5

12 9 8 5 5 4

5 4 4 3 3 3

För gift tjänsteman utan eget hushåll utgår utan hänsyn till avståndet ersättning med 20 % av det fasta beloppet samt dessutom för nödiga utgifter för godsets transporterande. Ogift tjänsteman med eget hushåll åtnjuter, därest han vid tiden för förflyttningen ej uppnått 35 år, ersättning med 30 % och annan med 50 % av i tabellen angivna belopp för gift person med eget hushåll. För ogift befattningshavare utan eget hushåll ersättas nödvändiga flyttningsutgifter. Ogifta, som stå i begrepp att gifta sig, kunna utfå ersättning såsom gifta, om de företagit nödiga formaliteter för äktenskapets ingående och redan skaffat bohag till hemmet. För gift person med eget hushåll höjes ersättningen med 10 %, om han inom de närmast föregående 5 åren flyttat och därför erhållit ersättning. I särskilda fall — i synnerhet då flyttning sker mellan närbelägna orter — kan

42 ersättning utgå med lägre belopp ned till 60 % av de för person med eget hushåll angivna beloppen. Därvid må emellertid tillika ersättning lämnas för ytterligare kostnader, som äro nödvändiga och kunna styrkas. Lika med gifta personer behandlas änkemän och frånskilda med eget hushåll, så ock ogifta, då de hos sig hysa nära anförvanter, adoptiv- eller fosterbarn etc. En tjänsteman anses hava eget hushåll, då han har en bostad med fullständig husgeråds- och köksuppsättning och ej blott enstaka möbler. Utförliga specialbestämmelser givas, huru våglängd enligt tabellen skall beräknas. Vid sjötransport kan i vissa fall, i stället för ersättning enligt tabellen, utgå gottgörelse för verkliga kostnaden för transporten samt därutöver hälften av eljest jämlikt tabellen utgående ersättning. Vid flyttning inom samma ort utgår ersättning för gifta med eget hushåll efter placeringen i klass sålunda Klass l a » Ib » n » III » IV » V

620 riksmark 450 » 300 » 210 » 160 > 130 >

Ogifta med eget hushåll få 50 % av i tabellen angivna belopp. Gifta och ogifta utan eget hushåll få ersättning för nödvändiga utgifter. Ersättningen förnöjes med 10 % för gifta personer med eget hushåll, som flyttat inom de närmast föregående 5 åren. Kan flyttningen ske på det sätt, att sakerna bäras från den ena bostaden till den andra, utgår ersättning för de verkliga kostnaderna. Förfaller förflyttningsbeslutet eller kan beslutet ej genomföras av orsaker, som ej bero på tjänstemannen (t. ex. dödsfall), kunna nödvändiga utgifter för flyttningens förberedande (t. ex. annonser) ersättas inom skäliga gränser. Av visst intresse är måhända, att i speciella fall — vid utrymning av tjänstebostad — en ersättningsberättigad, för vilken gottgörelse skall utgå efter verkliga kostnaden, kan, i stället för att behöva förete utredning därom, utfå en klumpsumma, utgående för 1—3 rum och kök med hälften av fasta beloppet i klass V (d. v. s. lägsta klassen), för 4 rum och kök med hälften av fasta beloppet i klass IV, för 5 rum och kök med hälften av fasta beloppet i klass III och för flera rum med hälften av fasta beloppet i klass II, allt enligt den å föregående sidan intagna tabellen. Beträffande storleken av bidragen ( » U m z u g s k o s t e n b e i h i l f e n » ) gälla ganska utförliga bestämmelser, för vilka en fullständig redogörelse här ej kan givas. I många fall utgår full ersättning för de nödvändiga kostnaderna, dock icke mer än som skulle ha erhållits, om befattningshavaren varit i »planmässig» tjänst, i vissa fall erhålles, utan hänsyn till våglängden, 80 °/o av den ersättning, som skulle utgå vid flyttning å en och samma ort. För de fall, då de verkliga utgifterna för transport av bohag ersättas, gälla följande bestämmelser. Till bohag räknas lös egendom, som vid bekantgörandet av förflyttningsbeslutet tillhörde tjänstemannen eller person i hans hushåll. Dit räknas enligt kommentaren även cyklar, trädgårdsredskap, livsmedel, växter och automobiler. Däremot höra icke hit djur — utom tjänstehästar och tjänstehundar — explosiva varor, säd och foder eller gödsel. Även lånade eller på avbetalning inköpta föremål medräknas.

43 Såsom flyttgods anses även föremål, som äro magasinerade eller förvarade på en tredje ort. Ersättning för transport av sådana föremål till den nya tjänstgöringsorten kan under vissa omständigheter utgå såsom »gardinpengar» ( » Z u s c h u s s » ) . Kostnad för ilgodstransport ersattes ej. Ej heller utgift för transport av resgods, såframt det ej behöver användas omedelbart på den nya orten och det är av sådant omfång, att det ej kan intagas i järnvägskupé. Ersättning för familjemedlemmars och tjänares resgods kan utgå såsom »gardinpengar». Om vid sjöresor verkliga transportkostnaderna skola ersättas, kunna däri inräknas kostnader för resor för en packmästare, om sådan saknas på platsen. Extrakostnader på grund av att flyttgodset går i flera sändningar ersättas ej. Såsom »gardinpengar» kunna ersättas utgifter för in- och uppackning samt oundvikliga drickspengar. Vid flyttningen tages hänsyn till tariffer för möbeltransporter eller, om sådana ej finnas, särskilda anbud, vilka skola infordras från minst 3 speditörer. Kostnaderna skola motsvara befattningshavarens tjänsteställning. Enligt de speciella bestämmelserna om sjötransporter kunna försäkringskostnader ersättas (högst 4-ä 7„o av försäkringsbeloppet). Annan försäkring kan ersättas såsom »gardinpengar» (högst 3 %>o av en skälig försäkringssumma, som ej får överstiga brandförsäkringsvärdet). Utöver de ersättningar, varom nu talats, kan gottgörelse erhållas för resa för tjänstemannen och familjemedlemmar, för dubbelhyra (»M i e t e n t s c h ä d i g u n g»), för dubbelt hushåll ( » T r e n n u n g s e n t s c h ä d i g u n g » ) , för insättning av kaminer och spisar ( » B e s c h a f f u n g v o n ö f e n u n d K o c h h e r d e n » ) i de delar av riket, där bostäderna ej pläga vara utrustade därmed, ävensom för iståndsättande och anskaffande av bostad samt dessutom ett särskilt tillägg (»Zus c h u s s » ) , motsvarande »gardinpengar». Resekostnadsersättning kan erhållas såväl då full flyttningsersättning(»U m z u g s k o s t e n v e r g u t u n g » ) som då bidrag till ersättning ( » U m z u g s k o s t e n b e i h i l f e » ) gäldas. Ersättning för resa utgår till tjänstemannen själv, hustru, barn samt sådana anhöriga » b i s z u m 4 G r a d e » (d. v. s. i rakt ned- eller uppstigande led, syskon ooh deras avkomlingar samt far- och morföräldrars avkomlingar), som avgiftsfritt vistas i tjänstemannens hem. Likställda med sistnämnda slag av anförvanter äro besvågrade » b i s z u m 2 G r a d e » (d. v. s. även styvföräldrar, styvbarn e t c ) , adoptiv- och fosterbarn, adoptiv- och fosterföräldrar, samt utomäktenskapliga barn. Reseersättning utgår även för tjänare — utan begränsning i antalet — under förutsättning, att de varit anställda hos tjänstemannen före flyttningen. Familjemedlemmar erhålla ersättning efter samma vagnsklass, som tjänstemannen själv äger använda, samt tjänare efter 3 klass å järnväg och 2 klass å fartyg. Kostnad för resor med automobil — även egen automobil — ersattes tjänstemannen, om sådan resa anses nödvändig eller lämplig, däremot ej utgifter för flygresor, för sovvagn eller hyttplats å fartyg. Utgifter för hotellvistelse och förplägnad under tid, då möblerna äro pa vag eller ej kunna användas, k u n n a ersättas såsom »gardinpengar» ( » Z u s c h u s s » ) . Hyresersättning (»M i e t e n t s c h ä d i g u n g») kan erhållas, vare sig tjänstemannen "tillförsäkras full flyttningsersättning eller endast flyttningsbidrag. Till grund för ersättningens bestämmande lägges hyran för den förut bebodda lägenheten intill den tidpunkt, då kontraktet tidigast kan upphöra, dock högst för 9 månader. Har tjänstemannen bott i eget hus, utgår ersättning efter övligt hyresvärde för högst 6 månader. Om förhållandena på hyresmarknaden äro sådana, att ny lägenhet måste hyras redan för tid, då tjänstemannen ännu icke kan bebo densamma, erhålles ersättning för hyreskostnaden.

44 Hyresersättning utgår allenast för tid, då lägenheten stått tom eller 4jpk*»h,clt eller delvis uthyrts till annan. Dock kan ersättning erhållas även för tid, då familjen kvarbott i den gamla lägenheten, om genom intyg från hyresvärden eller polismyndighet kan styrkas, att lägenheten eljest icke kunnat uthyras. Ersättningen omfattar även utgifter för centralvärme, varmvatten, sotning och andra förmåner, för vilka enligt kontrakt särskild ersättning kan hava stipulerats. Ersättning kan utgå för nyttjande av möbler, då fråga är om enstaka möblerade rum, men ej för möblerade våningar. Utgifter för uthyrning av tom lägenhet kunna ersättas (bl. a. för annonsering två gånger). Ersättning för dubbelt hushåll (»T r e n n u n g s e n t s c h ä d i g u n g») kan vid av tjänstgöringen föranledd flyttning till annan ort utgå till a) » p l a n m ä s s i g e » och » a u s s e r p l a n m ä s s i g e » tjänstemän, då de på grund av tjänsten förflyttas till annan ort, b) tjänstemän med expektansarvode eller pension och nyanställda vid placering i » p l a n m ä s s i g e B e a m t e n s t e 1len», c) i b) nämnda personer, då de tjänstgöra som » n i c h t p l a n m ä s s i g e B e a m t e n » och flyttning å tjänstens vägnar bör ske, d) icke-ordinarie tjänstemän, när de på grund av tjänsten förflyttas. Förutsättning för att ersättning för dubbelt hushåll skall utgå är, att tjänstemannen vid tidpunkten för förflyttningen eller anställningen har hushåll och till följd av bostadsbrist icke kan förflytta detta till den nya orten. Tjänstemannen är emellertid skyldig att bemöda sig om att anskaffa en bostad på den nya orten och får därvid ej framställa omåttliga (»ii b e r m ä s s i g e») anspråk. Ersättningsbeloppet bestämmes med ledning av föreskrifterna om » B e s c h ä f t i g u n g s v e r g u t u n g » (traktamentsersättning). Gottgörelse kan i regel ej utgå under längre tid än 12 månader. Då bostad å den nya orten anskaffats, upphör ersättningen, dock kan sådan utgå även under tiden för den nya bostadens iståndsättande. Utförliga stadganden givas om ansökningar för ersättningens erhållande. Åtskilliga andra detaljbestämmelser samt en del speciella undantagsföreskrifter torde ej här behöva refereras. Ersättningen kan ej utgå samtidigt som hyresersättning. Tjänsteman med eget hushåll kan få särskild ersättning för iståndsättande av bostad samt för utgivande av avträdessumma för bostadens förvärvande. Utförliga bestämmelser härom ges, vilka emellertid ej torde böra här refereras. Detsamma gäller den speciella ersättningsformen för insättande av kaminer och spisar, avseende delar av riket, där enligt ortens sed bostäderna ej äro utrustade därmed. Vanliga kostnader för att anskaffa en bostad kunna ersättas såsom »gardinpengar» ( » Z u s c h u s s » ) . Hit höra utgifter för annonser samt en resa i 3 klass å järnväg eller 2 klass å båt med uppehåll å den nya orten under högst tre dagar jämte hotell och förplägnad. Har en flyttning bevisligen förorsakat utgifter, som ej kunna täckas av övriga ersättningar, kan det utgå ett tillägg ( » Z u s c h u s s » ) på högst 800 RM (»gardinpengar»). Högre myndigheter kunna bevilja mera. Inom skäliga gränser tages därvid hänsyn till utgifter a) för vissa transportkostnader jämte in- och uppackning (se ovan), b) för försäkring (se ovan), c) för resa för anskaffande av bostad (se ovan),

45 d) för .familjemedlemmars och tjänares resgods (se ovan) samt spårvägsresor och andra resor vid avfärden eller ankomsten, e) för hotell och förplägnad, då möblerna äro på väg till den nya bostaden (se ovan), f) för arbetslöner åt dekorations- och installationsarbetare, g) för nya gardiner, gardinstänger och draganordningar intill 1 / 3 av kostnaden, då anskaffandet varit nödvändigt med hänsyn till större antal fönster eller andra mått p i fönstren i den nya bostaden, h) för glödlampor, därvid hänsyn tages till antalet i gamla bostaden, för ändring av elektriska apparater (t. ex. dammsugare, kylskåp, värmeapparater, kvartslampor, men ej kokapparater) med hänsyn till annan spänning eller dylikt, nödvändig nyanskaffning eller ändring av radio — därvid eventuella försäljningsvärdet av gamla radion avdrages — jämte antenn (dock högst 75 riksmark), ändring av telefon och omregistrering av personbil, i) för nya belysningsapparater, om ändring av de gamla ej är möjlig (högst 1 / 3 av anskaffningskostnaden), k) for anläggning för elektriskt ljus, om sådant saknas i den nya men fanns i den gamla våningen (med viss maximering), 1) fcr skolböcker och undervisningsmaterial (högst hälften av kostnaden), samt m) för mindre utlägg för våningens anskaffande, såsom annonser och provision (se ovan). Bland kostnader, som ej ersättas, märkas utgifter för a) rengöring, b) ändring eller nyanskaffning av draperier och väggmattor, c) äidring eller iståndsättning av husgeråd samt ersättning för förlorade eller skadade föremål, d) ändringar av ringledningar, anbringande av strömbrytare och stickkontakter, säkerhetslås, brevlådor o. s. v. samt e) underhåll av familjemedlemmar och anställda, medan den nya våningen iståndsättes. Specialbestämmelser finnas rörande militär personals flyttningsersättning. En särskild preskriptionsbestämmelse finnes. Sålunda föreskrives, att om ansökan om ersättning ej göres inom ett år efter flyttningens avslutande, rätten därtill för• faller. Schweiz. Huvudbestämmelsen, intagen i artikel 47 i L e r e g i e m e n t d e s f o n c t i o n n a i r t s, innehåller, att varje tjänsteman tillerkännes flyttningsersättning, då ny bostad anvisas honom, dock ej om flyttningen sker huvudsakligen av personliga skäl. Särskilda bestämmelser ges av vissa myndigheter. Av dessa särskilda bestämmelser hava endast bestämmelser för postverket och lärarkåren översänts till de sakkumiga. F ö r postverket stadgas sålunda särskilt följande. Hel ersättning utgår: a) cå administrationen anvisar en ny tjänstgöringsort åt tjänstemannen, b) cå efter anvisning av läkare omplacering bör ske på grund av hälsoskäl, c) ca ogift tjänsteman förflyttas för att utveckla sina språkkunskaper eller i sådant syfte avtalar om tjänstebyte, som sker i administrationens intresse, samt d) <å tjänstemannen förflyttas till en annan plats och förflyttningen icke huvudsalligen sker av personliga skäl, åberopade av tjänstemannen.

46 Halo ersättning utgår i regel i följande fall: a) då tjänstemannen, huvudsakligen av personliga skäl, efter egen önskan förflyttas till annan plats, samt b) då en person nyanställes vid den federala administrationen och det därvid gäller att försäkra sig om en särskilt kvalificerad person. Ersättning utgår i regel ej: a) vid förflyttning av disciplinära skäl, b) vid tjänstebyte, som ej kan anses vara i administrationens intresse med hänsyn till utvecklandet av personalens språkkunskaper, eller c) då tjänstemannen omplaceras av familjeskäl eller liknande motiv och tjänsten ej anslagits ledig. Frånsett det fall, då administrationen anvisar en tjänstgöringsort, utgår flyttningsersättning i regel ej mera än en gång under en tidrymd av 3 år. Om den omfattning, vari ersättning ges, meddelas beslut redan vid utnämningen eller vid underrättelsen om förflyttningen. För lärare givas likartade bestämmelser, dock stadgas, att ftyttningsersättning ej utgår till nyantagna lärare, samt att ersättning ej utgår vid ombyte av bostad å samma ort eller vid avgång ur tjänsten. Då flyttningsersättning utgår, gäldas enligt bestämmelser för postverket resekostnad för tjänstemannen och hans familj, kostnad för deras underhåll under flyttningsdagen och — om de nödgas bo på hotell — för ytterligare en dag. Resor i spårvagn, droska, automobil eller dylikt ersättas ej. För lärare stadgas, att reseersättning utgår för tjänstemannen själv, familjen, tjänare och hästar. Underhållskostnad utgår för tjänstemannen själv och hans hustru under flyttningsdagen samt ytterligare 2 dagar, om de då nödgas bo på hotell. Ersättning åtnjutes för kostnader för in- och uppackning samt transport av möbler och husgeråd, för sedvanliga drickspengar samt för utgifter för flyttningspersonal ävensom för försäkring men däremot ej för inköp av emballage. Kostnadsanbud för flyttningens verkställande insändas till vederbörande myndighet, som utväljer det fördelaktigaste. För lärare stadgas specificerade kostnadsförslag. Vid ersättnings utbetalande kunna överdrivet höga ( » s u r f a i t s » ) krav reduceras. Särskilt föreskrives rätt till ersättning för flyttning av bohag, tillhörande en gift tjänare. Om en tjänsteman, som får ny tjänstgöringsort sig anvisad, måste betala dubbelhyra, får han ersättning för hyra av den lägenhet, som han ej kan använda. Detta gäller även, om han var ägare av den gamla bostaden, och det styrkes, att han ej kunnat uthyra densamma. Ersättning utgår allenast för 6 månader. För posttjänstemän gäller särskilt att, om tjänstemannen måste utöva sin tjänst å den nya orten tidigare än flyttningen skall ske, ersättning kan beredas honom för vistelsen utom bostadsorten, dock högst för fyra månader. Såsom flyttningskostnader ersättas följande kostnader för anskaffande av ny bostad: a) annonser för erhållande av bostad å nya orten, b) högst två resor dit för tjänstemannen själv eller annan person, som reser i hans ställe, c) traktamentsersättning för tjänstemannen själv under högst två dagar. Beträffande gottgörelse för övriga kostnader — motsvarande »gardinpengar» märkes, att kostnaden för rengöring av gamla våningen ersattes med högst 25 francs. Däremot ersättas ej:

47 a) kostnader för möbler (såsom omlackering, ändring o. d.), uppsättning av tapeter och draperier, inredning av den nya våningen, nedtagning och uppsättning av belysningsanordningar, ändring av elektriska apparater på grund av annan spänning, rengöring av väggar och tak eller liknande arbeten, eller b) förlust, som förorsakas genom försäljning av gammal lägenhet eller inköp av ny. Emellertid kunna utgifter under a) ersättas, då en gift tjänsteman flyttar allenast i administrationens intresse; därvid ersättas likväl ej utgifter för förvärv, som äro av »bestående värde» ( » s a u f t e s a c q u i s i t i o n s d e v a l e u r d u rable»).

48 KAPITEL

IV.

De sakkunnigas uppdrag. Det till de s a k k u n n i g a l ä m n a d e u p p d r a g e t a t t v e r k s t ä l l a u t r e d n i n g a n g å e n d e s t a t s t j ä n s t e m ä n n e n s r ä t t till e r s ä t t n i n g för f l y t t n i n g s k o s t n a d o c h g r u n d e r n a för b e r ä k n i n g av s å d a n e r s ä t t n i n g m o t i v e r a s av chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t Wigforss, vid a n m ä l a n av ä r e n d e t i s t a t s r å d e t d e n 20 m a r s 1942 s å l u n d a : »Enligt civila och militära avlöningsreglementena samt civila och militära ickeordinariereglementena äga ordinarie och extra ordinarie statstjänstemän under vissa förutsättningar uppbära ersättning för flyttningskostnad. Sådan ersättning kan också utgå vid övergång från annan statsanställning till ordinarie eller extra ordinarie statstjänst. Redan före nu gällande avlöningsbestämmelsers ikraftträdande hade successivt en utökning skett av de olika fall, i vilka statstjänstemannen ägde rätt till flyttningsersättning, och nämnda bestämmelser medförde en ytterligare utvidgning i detta hänseende. Den ledande tanken torde härvid ha varit, att urvalsmöjligheterna vid tjänstetillsättningar, befordringar och förordnanden icke borde vara beroende av vederbörandes förmåga att bära flyttningskostnaderna. Det synes i anslutning till det pågående besparingsarbetet lämpligt att en utredning kommer till stånd, vid vilken under tillbörligt beaktande av nyss angivna synpunkt klarlägges, om tillräckliga skäl föreligga att flyttningsersättning utgår i samtliga de fall, där sådan ersättning nu är medgiven enligt gällande avlöningsbestämmelser. Samtidigt bör vid denna utredning, som torde få anförtros åt särskilda sakkunniga, avlöningsreglementenas flyttningsersättningsbestämmelser underkastas en allmän översyn. Grunder för beräkning av ersättning för flyttningskostnad äro meddelade i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 429). Frågan om skärpning av de i kungörelsen meddelade bestämmelserna har på senare tid berörts i olika sammanhang. Sålunda har statskontoret uttalat sig för en sådan skärpning i utlåtanden angående medelsanvisning för lärarpersonalens flyttningskostnader. I sin skrivelse den 19 april 1941, nr 8, har också riksdagen framhållit, att gällande grunder beträffande ersättning för flyttningskostnader borde i besparingssyfte bliva föremål för omprövning. Vid den utredning, som i det föregående ifrågasatts, bör även den av riksdagen sålunda förordade undersökningen verkställas.» M e d det i s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t å s y f t a d e u t t a l a n d e t avses, enligt s t a t s k o n t o r e t s u n d e r d å n i g a u t l å t a n d e d e n 11 s e p t e m b e r 1941.

uppgift,

49 I berörda utlåtande anser sig statskontoret i betraktande av den försämrade statsfinansiella situationen böra ifrågasätta, om icke genom ändring av flyttningsersättningskungörelsen (nr 429/1939) skärpta bestämmelser borde meddelas beträffande ersättning för flyttningskostnader. I sådant avseende — fortsätter ämbetsverket — förtjänar övervägas bland annat borttagande av rätten till ersättning för flyttsakers in- och uppackning ävensom för tjänstefolks resekostnader.

4—137025.

50 K A P I T E L V.

Besparingsåtgärder. Såsom direktiven angiva, avses med förevarande utredning särskilt vinnande av besparing. Det är också på denna punkt, som de sakkunniga i första hand inriktat sin undersökning. Inledningsvis vilja de sakkunniga framhålla, att tillförlitliga uppgifter saknas beträffande de för statsverket i dess helhet uppkommande flyttningskostnaderna, och att det ej varit möjligt att erhålla dylika inom den förhållandevis korta tid, de sakkunniga haft till sitt förfogande, och utan oproportionerligt stora kostnader. Enstaka ämbetsverk hava visserligen sina handlingar angående flyttningsersättningar så ordnade, att man utan tidsutdräkt kan erhålla ganska fullständiga upplysningar, men hos andra verk är så icke förhållandet. Beträffande några verk är en statistisk bearbetning för nu ifrågavarande ändamål utan större intresse; detta är exempelvis förhållandet med statens järnvägar, där en uppgift om sammanlagda flyttningskostnaderna ger ett i jämförelse med andra verk missvisande resultat, då på grund av befattningshavarnas rätt till fria resor och fri frakt häremot svarande utgifter icke inräknas i flyttningskostnaderna. För att av tillgängliga primäruppgifter få någon ledning för ett bedömande av hithörande förhållanden hava emellertid de sakkunniga beträffande budgetåret 1941/42 — till följd av inträffade prisförändringar hava uppgifter från tidigare år ansetts vara av mindre intresse — infordrat uppgifter rörande samtliga flyttningsfall från tre förvaltningsområden, därifrån uppgifter relativt lätt kunnat erhållas, nämligen lantförsvaret — inom vilken del av administrationen det relativt största antalet flyttningar äger rum — samt postverket och tullverket. Från andra ämbetsverk med underlydande lokalförvaltning hava på de sakkunnigas begäran insänts uppgifter rörande ett antal, enligt vederbörliga verks åsikt typiska flyttningsfall. Att de totala flyttningskostnaderna, vad förstnämnda tre förvaltningsgrenar angår, undergått en avsevärd stegring framgår av nedanstående, på grundval av tillgängliga uppgifter uppgjorda sammanställning.

51 Tid

Förvaltningsgren

|

1930/31 1941 1941/42

1 1930

Tullverket

1941/42 1930/31 1940/41

Kostnader cirka kronor

Medeltal av kostnaden för varje flyttning cirka kronor

Antalet fall

56 000 78 000 96 200 20 000 26 000 285 000 419 300

150 174

448 481

200 121 68

165 382

332 463

858 906

Anm. Enligt uppgifter från statens järnvägar utgjorde flyttningskostnaderna inom denna förvaltningsgren år 1930 22 000 kronor och budgetåret 1941/42 156 600 kronor. Fullständiga uppgifter angående antalet flyttningsfall hava ej kunnat erhållas utan besvärliga undersökningar vid distriktsförvaltningarna.

På de sakkunnigas föranstaltande har verkställts en statistisk bearbetning av lantförsvarets och tullverkets flyttningskostnader för budgetåret 1941/42. Av resultatet därav må här återgivas följande uppgifter angående de olika ersättningarnas relativa storlek i förhållande till totalkostnaden för flyttningsersättning åt befattningshavare med eget hushåll och högst fem familjemedlemmar. Ersättning för Resekostnader Fraktkostnader In- och uppackning samt emballage, ned och uppbärning samt transport å av gångs- och ankomstorterna Dubbelhyra »Gardinpengar»

Lantförsvaret

Tullverket

%

%

11-52

17-18

29-35

5215 17-17

33-97

524 100

234 1-76 100

Att av det förebragta materialet draga några bestämda slutsatser angående motsvarande förhållanden beträffande statsförvaltningen i dess helhet är visserligen icke tillrådligt, men de anförda siffrorna torde dock få anses som jämförelsevis representativa. Allmänna synpunkter. Om man vill åstadkomma besparingar på förevarande område kunna sådana givetvis enklast och mest effektivt vinnas genom en minskning av antalet omplaceringar eller långvariga förordnanden och kommenderingar för till flyttningsersättning berättigade befattningshavare. De sakkunniga anse sig böra erinra härom, då ovan återgivna

52 uppgifter utvisa, att antalet flyttningar ökats under senare år, låt vara att detta i viss mån kan vara föranlett av genomförandet av ny organisation eller av den statliga verksamhetens utökning. En annan åtgärd i besparingssyfte vore att slopa rätten till flyttningsersättning i vissa fall, där sådan förmån nu utgår, exempelvis för icke-ordinarie tjänstemän eller vid flyttning i anledning av befordran eller ock att p å ett eller annat sätt inskränka ersättningsrätten i dessa eller andra fall. Till frågan i vad mån dylika åtgärder böra vidtagas återkomma de sakkunniga i nästa kapitel. Redan nu må dock framhållas, att man härigenom icke kan k o m m a långt i besparingsväg utan att skada andra viktiga intressen. Sålunda skulle ett upphävande eller mera avsevärt inskränkande av ersättningsrätten vid befordran kunna menligt inverka på möjligheterna att återbesätta lediga tjänster med de därför mest lämpade befattningshavarna, och ett tvång för befattningshavare att under långa förordnanden eller kommenderingar utom bostadsorten leva skild från sin familj måste anses obilligt och även från sociala synpunkter förkastligt. Stundom förordas att för nedbringande av statsverkets kostnader för flyttningsersättning befattningshavarna skulle förvägras ersättning helt eller delvis för vissa slag av kostnader, för vilka ersättning nu utgår. Ett uttalande i sådan riktning gjordes av statskontoret i dess i kap. IV omförmälda underdåniga utlåtande den 11 september 1941. I vad mån besparingar kunna vinnas på denna väg, kommer att närmare undersökas i samband med övriga spörsmål rörande flyttningsersättningens bestämmande (kap. VI). Rent principiellt vilja de sakkunniga uttala, att i de fall, då flyttningar ske uteslutande i statsnyttans intresse, ofrånkomliga kostnader böra ersättas av statsverket. Den i det föregående angivna kostnadsökningen per flyttningsfall inom de undersökta tre förvaltningsområdena kan endast i ringa grad vara beroende på höjningar av biljett- och frakttaxor. Enligt uppgift skulle nämligen dessa vid statens järnvägar hava under de senaste tio åren intill den 1 juli 1942 stigit med allenast 10 %>. Icke heller lärer orsaken vara att söka i ökade kostnader för dubbelhyra. Fastmera torde dessa kostnader under de senare åren relativt sett utvisa en minskning, bland annat på grund av de skärpta regler för bestämmande av hyresersättning, som infördes i 1935 års flyttningsersättningskungörelse. Även den efter hand tilltagande bostadsbristen i städerna måste hava verkat i samma riktning. Om alltså nu angivna slag av ersättningar icke kunna antagas hava nämnvärt påverkat den förut konstaterade kostnadsökningen, måste denna vara beroende på en stegring av utgifterna för flyttgodsets in- och uppackning samt för detsammas bärning och transporter å avflyttnings- och ankomstort :eller med andra ord de utgifter, som kunna sammanfattas under beteckningen entreprenörskostnader. Visserligen påverkas dessa i hög grad av arbetslönerna och av taxorna för godstransporter å de särskilda orterna, men enbart en ökning härav kan näppeligen anses utgöra en tillfyllestgörande för-

klaring till stegringen av entreprenörskostnaderna. Såsom belysande för dessa förhållanden må här återgivas följande från arméförvaltningens civila departement inhämtade uppgifter rörande lantförsvaret. Under åren närmast före ikraftträdandet av 1935 års flyttningsersättningskungörelse uppgingo enligt ingivna ersättningsräkningar kostnaderna för in- och upppackning samt emballage till i medeltal 8 kronor för 100 kg av flyttsakernas vikt, medan kostnaderna för bärning och transporter till och från järnvägsstation eller ångbåtshamn å avflyttningsort och ny tjänstgöringsort belöpte sig till i medeltal 4 kronor för samma viktmängd. Den sammanlagda ersättningen för dylika kostnader kom därför att uppgå till i medeltal ungefär 12 kronor för 100 kg flyttsaker. Under åren närmast efter ikraftträdandet av nyssnämnda kungörelse — då packningskostnaderna maximerades till 6 kronor för 100 kg av vikten — uppgingo utgifterna för packning till inemot 6 kronor och för omförmälda transportkostnader till inemot 7 kronor, eller tillhopa närmare 13 kronor, allt för 100 kg flyttsaker, för att — under en alltjämt fortgående höjning av transportkostnaderna men med så gott som ingen förändring beträffande de i ersättningsräkningarna angivna packningskostnaderna — uppgå till, under åren 1939—1940 såsom regel 14—15 kronor sammanlagt och under år 1942 i allmänhet mellan 18 och 20 kronor sammanlagt för 100 kg. Minskande av statsverkets utgifter för s. k. entreprenörskostnader. Med hänsyn till anförda förhållanden och då entreprenörskostnaderna, på sätt framgår av ovan intagna uppgifter, representera en betydande del av de totala flyttningskostnaderna — vid tullverket cirka en tredjedel och inom lantförsvaret ungefär hälften — hava de sakkunniga ansett sig böra undersöka möjligheterna att i någon mera avsevärd mån minska ifrågavarande kostnader. I skrivelser till åtskilliga myndigheter hade de sakkunniga anhållit om upplysning, huruvida enligt myndigheternas uppfattning kostnaderna för flyttningar — vilka för närvarande i allmänhet ombesörjdes av statstjänstemännen själva med anlitande av enskilda entreprenörer — borde kunna nedbringas genom flyttningarnas verkställande på annat sätt eller genom andra åtgärder, därvid såsom exempel nämndes, att flyttning kunde ombesörjas med biträde av personal i det verk eller vid den förvaltningsgren vederbörande tjänsteman tillhörde samt med anlitande av staten tillhöriga transportmedel. Till svar härå hava ett stort antal av de hörda myndigheterna, såsom exempelvis fångvårdsstyrelsen, armé förvaltningens civila departement, marinförvaltningen, flygförvaltningen, generalpoststyrelsen, generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen och de flesta länsstyrelserna, uttalat, att hinder i allmänhet torde föreligga att använda verkens personal såsom biträde vid flyttningar samt att, även om så skulle låta sig göra, fördelen härav som regel likväl bleve obetydlig med hänsyn till personalens bristande sakkunskap och yrkesskicklighet. Härjämte framhölls, att vid flyttningarnas anordnande på angivet sätt staten måste vara beredd att ikläda sig ansvar för skador, som därvid uppkomme. I flera av yttrandena betonades, att, på grund av fordonsparkernas i allmänhet ringa omfattning och nödvändigheten att låta andra viktigare körslor i första hand komma till utförande, ombesörjandet av flyttningar med verken tillhöriga transportmedel i allmänhet icke kunde ifrågakomma annat än i undantagsfall.

54 Vissa myndigheter, såsom telegrafstyrelsen och lotsstyrelsen, framhålla, att beträffande deras förvaltningsområden redan nu funnes utfärdade uttryckliga föreskrifter om utförande av flyttningar med biträde av verkens personal och med anlitande av staten tillhöriga transportmedel. Liknande föreskrifter hava meddelats av järnvägsstyrelsen, som tillika ålagt den flyttande att hos sitt befäl göra sig underrättad, huruvida flyttningen helt eller delvis kunde ombesörjas av verkets personal. Medicinalstyrelsen uppger, att flyttningar, för vilka ersättning av statsmedel enligt gällande bestämmelser skulle utgå, vid de statliga sinnessjukhusen ofta ombesörjdes med biträde av patienter och personal vid vederbörligt sjukhus och med anlitande av sjukhuset tillhöriga transportmedel. Dessa sjukhus disponerade nämligen i regel en eller flera lastautomobiler, varjämte förutom patienthjälp funnes tillgång till annan för ändamålet lämplig arbetskraft, anställd exempelvis för trädgårds- och jordbruksdrift. Av vad myndigheterna anfört torde framgå, att med hänsyn till de skiftande förhållandena å olika förvaltningsområden det icke är lämpligt att införa en allmän skyldighet för befattningshavarna att vid flyttningar i första hand anlita vederbörande verk tillhöriga transportmedel eller verkets egen personal. Därest man alltså även i fortsättningen är hänvisad till att låta den flyttande befattningshavaren själv ombesörja flyttningen, torde det liksom hittills få ankomma på vederbörande myndighet att utöver de allmänna föreskrifterna i ämnet utfärda de kompletterande föreskrifter, som må befinnas lämpliga. Ett förslag till vinnande av besparing på annan väg har framförts av arméförvaliningens civila departement, som omnämner, att ämbetsverket redan år 1939 under hand förhört sig hos järnvägsstyrelsen, om icke möjlighet förefunnes att vid ifrågakommande transporter till och från järnväg anlita järnvägens tjänstemän och bilpark, varigenom befattningshavarna skulle kunna åläggas att, då staten tillhöriga transportmedel funnes att tillgå, i första hand använda dessa. Frågan hade emellertid på grund av den inträffade krisen och den till följd därav vidtagna beskärningen av järnvägens bilpark måst förfalla. I syfte att få det sålunda framförda uppslaget närmare belyst, hava de sakkunniga hänvänt sig till järnvägsstyrelsens biltrafikbyrå med förfrågan, huruvida bestyret med flyttningar åt statens befattningshavare skulle i en eller annan form kunna övertagas av statens järnvägar. Vid de överläggningar, som i anslutning härtill förts med en representant för järnvägsstyrelsen, har emellertid framhållits, att en stor del av landets järnvägar alltjämt vore i enskild ägo, att statens järnvägar saknade en för ändamålet tillräckligt stor bilpark och icke kunde befatta sig med sjötransporter, samt att sakkunnig packningspersonal icke stode till förfogande, varför ett åtagande i angivet avseende kunde medföra skadeståndsansvar, vilket järnvägsstyrelsen ej ville ikläda sig. Ehuru den sålunda tänkta möjligheten till kostnadernas nedbringande alltså för närvarande ej står öppen, är det väl ej uteslutet, att framdeles — därest fredligare och mera stabila förhållanden då inträtt — frågan kan vara förtjänt att ånyo upptagas till omprövning. I den mån statsverket övertager flertalet enskilda järnvägar och dem tillhörig bilpark kunna måhända större utsikter föreligga för en lösning i angiven riktning.

55 E n annan väg, som kunde tänkas leda till besparingar på förevarande område, vore, att staten träffade avtal med en eller flera enskilda flyttningsentreprenörer att mot viss överenskommen ersättning utföra samtliga flyttningar, för vilka kostnaderna skulle ersättas av statsmedel. En sådan anordning förordas av marinförvaltningen. Det kunde för övrigt också tänkas, att dylik uppgörelse träffades för viss förvaltningsgren beträffande alla inom en och samma ort förekommande flyttningar. Förevarande frågor hava av de sakkunniga dryftats med en av de större flyttningsentreprenörerna i Stockholm, vilken i sin tur rådgjort med andra flytlningsföretag. Från entreprenörshåll har därvid uttalats, att med hänsyn framför allt till den stora anhopning av flyttningar under vissa tider av året, enkannerligen i slutet av mars och början av april samt under september och oktober månader, det vore omöjligt för en eller ett par flyttningsentreprenörer att åtaga sig alla vid förevarande tider ifrågakommande flyttningar, detta även om uppdraget skulle inskränkas att omfatta blott flyttningar å vissa orter. Det har många gånger uttalats, att en orsak till att entreprenörskostnader vid åtskilliga flyttningar blivit så höga, är, att befattningshavarna vid sina förhandlingar med flyttningsföretagen icke med tillbörlig energi och omsorg tillvaratagit statens intresse. Förhållandet har föranlett de sakkunniga att undersöka lämpligheten av en anordning med vissa i relation till lönen satta, fixa ersättningsbelopp, som skulle tillkomma befattningshavarna utan skyldighet att förete verifikationer å kostnaderna. En sådan anordning, för vilken åtskilliga förebilder finnas i utländsk lagstiftning, synes vara ägnad att verksamt stimulera befattningshavarnas intresse att nedbringa flyttningskostnaderna och skulle också medföra vissa lättnader i administrativt hänseende vid ersättningsfrågornas bedömande. Den undersökning, som genom de sakkunnigas försorg verkställts i syfte att få underlag för bestämmande av ett lämpligt avvägt, fixt ersättningsbelopp, har emellertid givit vid handen, att entreprenörskostnadema, satta i relation till de flyttande befattningshavarnas genomsnittliga årslön, förete så betydande variationer att därav icke kan hämtas någon ledning för bestämmande av ett för samtliga förvaltningsgrenar gemensamt procenttal, efter vilket ersättning för entreprenörskostnadema skulle beredas befattningshavarna utan prövning av företedda verifikationer. 1 Klart är emellertid vid angivet förhållande, att ett jämförelsevis lågt procenttal finge fastställas, om icke åtskilliga befattningshavare skulle genom den ifrågasatta anordningen göra en obehörig vinst. Andra skulle emellertid därvid nödgas själva bära en avsevärd del av flyttningskostnaderna. På grund av de ojämnheter, som härigenom skulle uppstå, hava de sakkunniga övergivit tanken på fastställandet av fixa belopp såsom gottgörelse för entreprenörskostnader. Det nuvarande systemet med ersättning till befattningshavarna för styrkta utgifter i förevarande hänseende lärer sålunda få bibehållas. 1

I sådant avseende hänvisas till procentsiffrorna å sid. 83.

56 Emellertid måste det anses betänkligt, att flyttningskostnaderna, satta i relation till lönerna, visa så stora variationer. Visserligen kunna variationerna i viss mån förklaras med hänsyn till de olika omständigheterna vid skilda flyttningar, såsom exempelvis längre eller kortare avstånd mellan bostad och järnvägsstation. Icke heller kan det bortses från att flyttning av mindre bohag drar relativt högre kostnader än flyttning av ett större. Oberoende härav kan man dock icke frigöra sig från den tanken, att flyttningarna ofta icke anordnats på ett tillfredsställande sätt. De sakkunniga anse därför rättvist, att ersättningen för kostnaderna för packning, bärning samt transport å avgångs- och ankomstorterna maximeras i ett skäligt förhållande till befattningshavarnas lönestandard. Genom ett sammanförande av samtliga dessa kostnader och införande av enhetliga regler för ersättningens bestämmande synes man kunna undgå de från olika håll påtalade olägenheter, som visat sig förenade med nu gällande regler, framför allt bestämmelsen i 4 § flyttningsersättningskungörelsen om maximering enbart av kostnaderna för emballage samt in- och uppackning av flyttgodset. Till det närmare utformandet av den antydda maximeringsregeln återkomma de sakkunniga i följande kapitel.

Utöver vad nu anförts torde vissa besparingsåtgärder kunna vidtagas. Sålunda synes den i 3 § 1 punkten flyttningsersättningskungörelsen för olika traktamentsklasser angivna högsta viktmängd flyttgods, för vilken ersättning må åtnjutas, kunna ytterligare begränsas. I besparingssyfte böra också införas effektivare kontrollåtgärder än hittills, något som påyrkats av flera av de hörda myndigheterna. Till dessa frågor återkomma de sakkunniga i det följande.

KAPITEL

VI.

Översyn och omarbetning av gällande bestämmelser. F ö r u t s ä t t n i n g a r för e r h å l l a n d e av flyttningsersättning. Uppdragets omfattning. Det uppdrag, som lämnats de sakkunniga, avser, såsom framgår av det föregående, bland annat en översyn av de bestämmelser om flyttningsersättning, som meddelats i avlöningsreglementena och flyttningsersättningskungörelsen. Någon begränsning av uppdraget till att avse allenast befattningshavare, som sortera under dessa reglementen, har emellertid icke gjorts, och de sakkunniga få väl sålunda anses hava fått fria händer att till behandling upptaga frågor om flyttningsersättning även åt andra statens befattningshavare. Utom uppdraget torde likväl få anses falla frågor om flyttningsersättning åt diplomatiska och konsulära tjänstemän ävensom åt personal vid riksdagens verk. Bortsett ifrån att de sakkunniga föreslå en formell ändring av 4 § 3 punkten krigsavlöningsreglementet, har förevarande utredning begränsats att avse de under fredstid rådande förhållandena. Flyttningsersättning till befattningshavare med oreglerad avlöning. I viss mån tveksamt är, i vad mån de sakkunniga skola ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om flyttningsersättning åt befattningshavare, som innehava s. k. oreglerad tjänst och som för närvarande icke åtnjuta dylik ersättning. Frågan om sådan ersättning torde icke kunna besvaras utan att speciella undersökningar göras för särskilda grupper av befattningshavare, därvid hänsyn i synnerhet får tagas till det för dem i övrigt gällande avlöningssystemet. Undersökningar av detta slag skulle säkerligen i flera fall komma att bliva ganska invecklade och torde icke medhinnas inom den relativt korta tid, inom vilken förevarande uppdrag bör vara utfört. Särskilt gäller det sagda den ojämförligt största gruppen av hithörande personer, de prästerliga befattningshavarna, samt även häradsskrivarna. Tvivelaktigt får även anses vara, om eller på vad sätt flyttningsersättning skall utgå till befattningshavare, som delvis avlönas med kommunala medel — såsom överståthållaren och underståthållaren — eller som för tjänsteåtgärder uppbära ersättning av allmänheten (t. ex. distriktslantmätarna). Vad de betydelsefulla grupperna justitieråd, regeringsråd och universitetsprofessorer beträffar, föreligger, såsom redan nämnts, ett förslag rörande deras inplacering i det civila avlöningsregle-

58 mentet. Och sannolikt komma under de närmaste åren även avlöningsförmånerna för vissa andra grupper med oreglerad avlöning att underkastas översyn. Vid sådant förhållande anse sig de sakkunniga kunna underlåta att nu särskilt ägna sig åt frågan om flyttningsersättning åt personer, å vilka avlöningsreglementena icke äro tillämpliga. Härtill kommer att, såsom redan tidigare utvecklats, Kungl. Maj:t lär äga en viss befogenhet att förordna om flyttningsersättning även åt befattningshavare, varom nu är fråga, ehuru i praktiken detta ägt rum endast i något undantagsfall. Till undanröjande av varje tvivel om Kungl. Maj:ts befogenhet i detta hänseende anse de sakkunniga emellertid lämpligt, att en särskild föreskrift därom intages bland vederbörliga författningsbestämmelser rörande flyttningsersättning. Härigenom vinnes möjlighet att, om särskilda skäl därtill föranleda, bereda även dessa befattningshavare sådan ersättning. Flyttningsersättning till befattningshavare med reglerad avlöning. Den följande utredningen kommer således att i huvudsak ägnas frågan om flyttningsersättning åt befattningshavare, som avses i de förut omförmälda fem avlöningsreglementena, nämligen civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet, civila icke-ordinarieregelmentet, militära icke-ordinariereglementet samt manskapsavlöningsreglementet, ävensom sådana förut omtalade statsanställda, vilka, ehuru ej direkt lydande under avlöningsreglementena, fått sina löneförmåner reglerade i enlighet med dessa författningars föreskrifter och härigenom tillerkänts flyttningsersättningsrätt. Omplacering mellan reglerade tjänster. Såsom tidigare utvecklats äger ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman rätt till flyttningsersättning vid omplacering mellan tjänster, å vilka ett och samma avlöningsreglemente är tillämpligt, ävensom i flertalet fall vid förflyttningar mellan befattningar, sorterande under olika avlöningsreglementen. Att av besparingsskäl vidtaga någon inskränkning härutinnan anse de sakkunniga icke påkallat; fastmera framstår det som ett önskemål, att rätten till flyttningsersättning utsträckes till att omfatta alla de fall, då flyttning sker mellan tjänster, hörande under något av de ifrågavarande avlöningsreglementena. Några betänkligheter häremot ur kostnadssynpunkt synas icke behöva möta. Omplacering mellan reglerad och oreglerad tjänst. Bestämmelserna om ersättning vid flyttning i anledning av omplacering mellan reglerade och oreglerade tjänster äro otydligt avfattade och kunna föranleda tillämpningssvårigheter, särskilt vid bedömande av frågan, när befordran skall anses föreligga. Den i 31 § andra stycket militära avlöningsreglementet givna bestämningen av begreppet befordran passar ofta ej för lönesystemen för civila tjänstemän å oreglerad tjänst, vilka kunna åtnjuta tjänstgöringspenningar, ortstillägg, förvaltningsbidrag, sportler, naturaförmåner o. s. v. Att ifrågavarande bestämmelser hittills, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, ej vållat många svårigheter, lärer bero på att dylika flyttningsfall äro tämligen säll-

59 synta. Vid en utredning av hithörande förhållanden kan dock självfallet ej bortses från att vid bibehållandet i blivande författningsbestämmelser av ifrågavarande ersättningsrätt stadgandena härom tarva omarbetning. En sådan torde dock möta vissa svårigheter med hänsyn till de olika lönesystem, varom fråga är. Då vidare här avsedda ersättningsfall lära bliva allt färre, allt eftersom nya områden av statsförvaltningen bliva föremål för lönereglering, bör det icke möta betänkligheter, att förevarande bestämmelser utgå ur lagstiftningen och att frågan, huruvida flyttningsersättning skäligen bör beredas befattningshavare, som omplaceras mellan reglerad och oreglerad tjänst, hänskjutes till Kungl. Maj:ts prövning från fall till fall. Omplacering mellan tjänst, tillhörande riksdagens verk, och annan befattning. För närvarande finnes, såsom redan omtalats, en uttrycklig föreskrift om rätt till ersättning i vissa fall vid förflyttning till anställning i riksdagens verk från annan statstjänst, och sannolikt föreligger eTsättningsrätt även vid flyttning i omvänd riktning. En förutsättning för bibehållandet av denna anordning är, att bestämmelserna om flyttningsersättning i riksdagens avlöningsreglementen bringas till överensstämmelse med de nya stadganden om sådan ersättning, som kunna komma till stånd i anledning av förevarande utredning. Då utarbetandet av föreskrifter i nu ifrågavarande hänseende, i enlighet med vad som redan framhållits, icke lärer innefattas i de sakkunnigas uppdrag, vilja de sakkunniga allenast framhålla lämpligheten av att rätt till flyttningsersättning medgives vid förflyttningar mellan tjänster, hörande till det allmänna statliga lönesystemet, å ena sidan, och riksdagens verk, å den andra. Frågan om flyttningsersättning vid övergång från tjänst, lydande under avlöningsreglementet för nomadlärare till sådan, å vilken något av övriga avlöningsreglementen är tillämpligt, behandlas i följande avdelning.

Allmänna principer. Det är självfallet ett önskemål, att de författningsföreskrifter, som skola reglera rätten till flyttningsersättning, göras i möjligaste mån enkla och enhetliga för all därav berörd personal. Att speciella förhållanden i några fall kunna föranleda särbestämmelser lärer måhända ej kunna helt undvikas, men som ett allmänt rättesnöre bör gälla, att vad som anses rättvist för en grupp befattningshavare även bör göra det för en annan. De sakkunniga tänka härvid särskilt på de sinsemellan ganska olika föreskrifterna i det civila och det militära avlöningsreglementet. Av den förut lämnade översikten över gällande bestämmelser rörande flyttningsersättning åt befattningshavare, å vilka något av de fem förut uppräknade avlöningsreglementena är tillämpligt, framgår att — med bortseende

(it)

från vissa avvikelser — föreskrifterna äro uppbyggda enligt följande principer: då förflyttning sker uteslutande i det allmännas intresse, utgår full flyttningsersättning; då förflyttning sker uteslutande i den enskildes intresse, utgår ingen ersättning; samt då förflyttning sker i både det allmännas och den enskildes intresse, ersattes viss del av flyttningskostnaderna. Att flyttningsersättning skall utgå i det första fallet är självklart — under förutsättning naturligtvis, att sådan ersättning överhuvudtaget anses böra beredas statens befattningshavare. Däremot är giltigheten av de båda följande satserna icke allmänt godkänd. Av översikten över den danska rätten framgår sålunda, att viss ersättning principiellt utgår vid alla förflyttningar. I Tyskland utgår ersättning åt tjänsteman, som av tvingande personliga skäl förflyttas efter ansökan, medan eljest vid omplacering av privata hänsyn ersättning icke medgives. De schweiziska föreskrifterna i ämnet förefalla för en utlänning i viss mån motsägande; tydligt är emellertid, att gottgörelse icke utgår, då förflyttning sker uteslutande av personliga skäl. I Sverige är som bekant flyttningsersättning vid omplacering av personliga skäl utesluten genom stadgandet, att ersättningen utgår, då tjänstemannen förflyttas »utan egen ansökan eller därom uttryckt önskan», ett stadgande, som återfinnes såväl i civila avlöningsreglementet som i de båda icke-ordinariereglementena. Däremot frångås principen, åtminstone skenbart, i viss mån i militära avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet, enligt vilka flyttningsersättning kan utgivas vid omplacering, som skett efter av tjänsteman uttryckt önskan. För bedömande av spörsmålet om flyttningsersättning fortfarande bör vägras, då förflyttningen sker uteslutande i den enskildes intresse, hava de sakkunniga införskaffat uppgifter rörande den praktiska betydelsen av ifrågavarande förbehåll i det civila avlöningsreglementet. I sådant syfte hava de sakkunniga i de ovan omtalade förfrågningarna till vissa myndigheter begärt upplysning, huruvida sådana förflyttningar förekommit inom vederbörliga förvaltningsgrenar. Av de inkomna svaren må följande återgivas. Medicinalstyrelsen och generalpoststyrelsen upplysa, att det ofta förekommer förflyttningar, vid vilka flyttningsersättning icke kunnat beredas underlydande personal. Enligt vederbörande verksstyrelsers uppgifter hava ett antal dylika fall förekommit vid telegrafverket och statens järnvägar samt undantagsvis även vid statens vattenfallsverk. Generaltullstyrelsen upplyser, att vid tullverket förekommit, under det senare halvåret 1939 38 fall, under år 1940 21 fall samt under år 1941 36 fall, men meddelar tillika, att på grund av personalinskränkningar antalet sådana flyttningar under angivna år blivit högre än under normala förhållanden.

81 Skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lotsstyrelsen känna endast till enstaka fall, medan fångvårdsstyrelsen och kommerskollegium ej hava sig något dylikt fall bekant. Vid länsstyrelserna hava i enstaka fall frivillig transport förekommit. Flera av de hörda myndigheterna hava tvekat om lämpligheten av förbehållet om att ersättningen utginge allenast vid tjänstemans förflyttning »utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan». Ingen av dessa myndigheter ställer sig emellertid på den ståndpunkten, att ersättning borde utgå vid varje förflyttning på enskilt initiativ, utan frågan diskuteras uteslutande med hänsyn till statsnyttans intresse. De sakkunniga finna för sin del ej skäl föreligga att frångå den hittills, åtminstone i huvudsak i svensk rätt gällande grundsatsen, att vid transporter uteslutande i den enskildes intresse, flyttningsersättning icke utgår. Av vad myndigheterna upplyst framgår, att ett eftergivande av principen skulle medföra en icke oväsentlig kostnadsökning. Bestämmelsen om att endast en del av flyttningskostnaderna ersattes, då förflyttning sker i både det allmännas och den enskildes intresse, är mera omstridd. Samma regel återfinnes visserligen i dansk rätt, medan i Finland ersättning helt förvägras vid flyttning på grund av befordran. I vissa andra länder synes full ersättning utgå. Även några svenska myndigheter vilja av principiella skäl borttaga de skiljaktigheter i fråga om flyttningsersättningens bestämmande, som nu gälla för, å ena sidan, flyttningar, som företagas p å grund av befordran eller av liknande skäl, och, å andra sidan, andra flyttningar, för vilka ersättning utgår. Förslag härom hava framställts av chefen för flygvapnet samt av flygförvaltningen och vattenfallsstyrelsen. Svenska officersförbundet anför härom bland annat: En befordran sker icke för att bereda en beställningshavare en personlig förmån, utan därför att statsnyttan kräver, att den befordrades kvalifikationer — ofta förvärvade genom personliga uppoffringar — utnyttjas inom ett större eller viktigare arbetsområde. För den befordrade själv medför befordran mången gång endast ringa ekonomisk fördel. Högre pensionsavgifter, uniformsändringar, inackordering av barn, som icke kunna byta skola mitt under terminen, mistade biinkomster etc, eliminera stor del av den med befordran följande löneökningen. Det synes därför obilligt, att den större förmågan skall beskattas därigenom, att den befordrade personligen får betala viss — till synes godtyckligt vald — del av flyttningskostnaderna. Liknande synpunkter åberopas av Sveriges statstjänstemannanämnd och trafiktjänstemännens riksförbund. Även enligt de sakkunnigas mening kunna vissa skäl tala för ett slopande av skiljaktigheterna i ersättningshänseende vid flyttning i anledning av befordran och vid tvångstransport. Det måste nämligen anses ligga i statens intresse, att en tjänsteman icke på grund av de med en flyttning förenade utgifterna skall underlåta att söka en tjänst, för vilken han är väl meriterad. Det kan också synas orättvist, att en befattningshavare, som befordras till en tjänst å en främmande ort, skall i anledning därav vidkännas utgifter, som

62 icke komma att åvila den, som under i övrigt lika förhållanden befordras å sin bostadsort. Emellertid kunna dessa synpunkter icke tillmätas sådan betydelse, att full ersättning bör utgå vid flyttning på grund av befordran eller likartat förhållande. Då båda parternas intressen därvid tillgodoses, måste det anses skäligt, att den enskilda befattningshavaren får bära viss del av kostnaden. I anslutning till det anförda anse de sakkunniga, att författningsbestämmelserna rörande flyttningsersättning böra uppbyggas efter de ovan angivna principerna.

De sakkunniga övergå härefter till frågan om de fall, då flyttningsersättning med angivna utgångspunkter bör beredas befattningshavarna. Flyttning vid tillträde av tjänst. Vad först angår flyttning, som sker vid tillträde av statstjänst, ligger den presumtionen nära till hands, att den nyanställdes prestationer icke hava det värde för staten, att denna bör vidkännas utgifter för arbetskraftens anskaffande. Mot detta resonemang kunna teoretiska invändningar göras, i varje fall gäller det ej utan reservation, då staten understundom kan hava skäl att göra vissa uppoffringar för att i sin tjänst förvärva personer, som redan äga värdefulla insikter på det område, där de skola sysselsättas. Att märka är, att i både norsk, tysk och schweizisk rätt förekomma bestämmelser om flyttningsersättning vid ifrågavarande tillfällen. I svensk rätt finnes för närvarande ingen bestämmelse om flyttningsersättning för omförmälda fall, och de sakkunniga äro ej benägna att föreslå någon ändring därutinnan. Redan för närvarande förekommer emellertid, såsom redan framhållits, att Kungl. Maj:t, då det gällt att för statstjänsten förvärva erfarna personer, tillerkänt .vederbörande flyttningsersättning, och möjlighet härtill bör givetvis bestå. Anmärkas bör för övrigt, att det undantagsvis även eljest kan givas fall, då rättvisa och skälighet bjuder, att sådan ersättning utgår. Dit höra exempelvis fall, då på grund av omorganisation eller indragning av tjänst befattningshavare ställas utan arbete men sedermera erhålla möjlighet att återinträda i statstjänst å annan ort. Flyttning vid avgång ur tjänst. Även vid avgång ur tjänst saknas i allmänhet anledning för staten att lämna ersättning för flyttning, som sker i samband därmed. Undantagsvis kan dock visst bidrag av statsmedel vara befogat. Detta gäller särskilt, då den anställde nödgas att i och för tjänsten uppehålla sig å en ort, där han med hänsyn till bostads- eller klimatiska förhållanden eller andra särskilda omständigheter icke skäligen kan förväntas kvarstanna. Förvägrandet av flyttningsersättning i dylika fall vid avgång ur tjänst lärer nämligen kunna medföra rekryteringssvårigheter. Detta är anledningen till de särskilda förmåner, som i ersättningshänseende tillerkän-

68 nas vissa u r tjänsten avgångna militära befattningshavare i Boden. Militära myndigheter hava även ifrågasatt anordnandet av ett liknande system för Fårösund. Fyrpersonalens förening anför i en till de sakkunniga ställd skrift bland annat: Fyrplatsernas ensliga läge — med frånvaron av kommunikationer i egentlig mening förorsaka stora kostnader vid tjänstemännens flyttningar. Detta förhållande är för fyrpersonaten ekonomiskt betungande ej endast vid förflyttning till tjänst inom samma lönegrad, s. k. transport, utan även, då tjänsteman på grund av uppnådd pensionsålder skall avflytta från fyrplatsen. Denna sistnämnda flyttning är för fyrtjänstemannen ofrånkomlig, emedan någon möjlighet att efter pensionering fortfarande vara bosatt vid fyrplatsen ej föreligger. Härigenom torde fyrpersonalen komma i en särställning i förhållande till andra statstjänstemän. Föreningen hemställer därför, att fyrpersonalen måtte tillerkännas ersättning för vid avsked ur tjänsten på grund av pensionering företagen flyttning, varvid ersättning bör utgå för flyttningskostnad från fyrplatsen till närmaste hamn med järnvägsförbindelse. Lotsstyrelsen tillstyrker förslaget. I detta sammanhang må erinras om, att enligt dansk och tysk rätt ersättning kan utgå vid flyttning ur tjänstebostad i anledning av avgång ur tjänsten eller dödsfall. De sakkunniga hålla före, att de anförda synpunkterna icke böra föranleda några lagstiftningsåtgärder. Visserligen skulle det kunna ifrågasättas, att Kungl. Maj:t utverkade riksdagens bemyndigande att träffa avgörande i dylika fall. Emellertid lär det vara att befara, att ett dylikt medgivande skulle föranleda åtskilliga ur statstjänsten avgångna personer att yrka ersättning för flyttning från tjänstgöringsorter, som på grund av avlägsen belägenhet, hårt klimat, primitiva bostadsförhållanden eller dylikt icke inbjuda till kvarboende. Med hänsyn till svårigheten att avgränsa de fall, då ersättning skäligen bör utgå, hava de sakkunniga icke ansett sig böra förorda utverkande av ett dylikt generellt bemyndigande för Kungl. Maj:t men förutsätta, att det av fyrpersonalens förening uttalade önskemålet — vilket i och för sig synes förtjänt av beaktande — blir föremål för omprövning i annan ordning. Flyttning vid omplacering mellan aktiv tjänst och annan statstjänst. I detta sammanhang torde böra beröras frågan om ersättning för flyttning, som företages av en å indragnings- eller övergångsstat eller i disponibilitet försatt tjänsteman, då han återinträder i aktiv tjänst, eller av en tjänsteman, som lämnar aktiv tjänst för att övergå till sådan stat eller försättes i disponibilitet. Lika med tjänsteman i disponibilitet böra behandlas militära befattningshavare i reserven, å reservstat eller liknande stat. Såsom i kap. II framhållits, utgår i fall, varom nu är fråga, icke flyttningsersättning, därvid såsom skäl brukar åberopas, att tjänstemannen utom den aktiva tjänsten icke h a r stationerings- eller förläggningsort. Chefen \ör armén anser, att ersättning för flyttningskostnad bör utgå till officer eller underofficer på reservstat eller i reserven, vilken i samband med övergång till beställning på aktiv stat nödgas flytta från den ort, där han är mantalsskriven. Liknande synpunkt anföres av Svenska officers förbundet.

64 De sakkunniga anse, att icke heller i detta fall — som egentligen är ett specialfall av flyttning mellan reglerad och oreglerad tjänst — skäl föreligger till ändring av vad nu gäller. Ytterligare må nämnas, att vissa militära myndigheter berört frågan om flyttningsersättning vid tillträde av arvodesbefattning eller vid frånträde av dylik befattning. De sakkunniga, som utgå ifrån att med arvodesbefattning i detta fall åsyftas för pensionerad personal vid försvarsväsendet avsedd arvodesbefattning, hava vid det förhållande, att avlöning för dylik befattning icke regleras genom något av avlöningsreglementena, ansett sig sakna anledning att närmare ingå på detta spörsmål. Flyttning, företagen av annan än ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare. Såsom redan angivits föreligger för närvarande rätt till flyttningsersättning för alla icke-ordinarie befattningshavare vid övergång till ordinarie tjänst samt för all statsanställd personal — även arbetare — vid övergång till extra ordinarie tjänst. Vid annan förflyttning utgår ej ersättning till andra statsanställda än ordinarie och extra ordinarie befattningshavare. Då de sakkunniga enligt sitt uppdrag hava att särskilt undersöka, huruvida tillräckliga skäl föreligga att medgiva flyttningsersättning i alla de fall, där sådan nu kan ifrågakomma, hava de sakkunniga i de ovan omtalade förfrågningarna till åtskilliga myndigheter anmodat dessa inkomma med upplysningar om den utsträckning, vari flyttningsersättning tillerkänts annan icke-ordinarie befattningshavare än extra ordinarie tjänsteman, t. ex. extra tjänsteman, arvodestagare eller tillfälligt anställd personal. De inkomna svaren innehålla följande upplysningar i frågan. Generalpoststyrelsen omtalar, att i ett fåtal fall poststationsföreståndare, som konstituerats till stationsmästare av 7 eller 8 klass, erhållit flyttningsersättning. Telegrafstyrelsen meddelar, att vid telegrafverket övergång från annan icke-ordinarie anställningsform än extra ordinarie i regel icke är förenad med ombyte av tjänstgöringsort annat än i fråga om linjearbetare, vilka vid sådan övergång rätt ofta äro underkastade förflyttning, därvid flyttningsersättning utgår. Järnvägsstyrelsen meddelar, att ersättning utgått i ett fåtal fall, t. ex. då verkstadsarbetare förflyttats för tillträde av annan anställning. Vattenfallsstyrelsen har tillerkänt flyttningsersättning åt arbetare, som övergått till extra ordinarie tjänst. Skolöverstyrelsen anger två fall, då extra lärare fått flyttningsersättning vid befordran. Dessutom redogör ämbetsverket för flera fall, då frågan om ersättning åt extra lärare eller timlärare hänskjutits till Kungl. Maj:ts avgörande. övriga hörda myndigheter hava icke haft några upplysningar att lämna i denna fråga. Några myndigheter uttala sig för en utvidgad flyttningsersättningsrätt. Vattenfallsstyrelsen anser sålunda, att aspiranter böra kunna tillerkännas flyttningsersättning i de sällan förekommande fall, då dylik befattningshavare förflyttas från en stationeringsort till en annan utan egen ansökan eller därom uttryckt önskan.

65 Lantbruksstyrelsen omnämner, att extra lantbruksingenjörer, vilkas avlöning utgår i form av arvode och som sakna fast stationeringsort, först vid jämförelsevis framskriden ålder — 40 år eller därutöver — erhålla befordran till ordinarie befattning. Då det därvid kan bliva fråga om förhållandevis långa och dyrbara förflyttningar vid deras placering för tjänstgöring inom olika län, kunna, enligt ämbetsverkets åsikt, vissa skäl anses föreligga för att rätt till flyttningsersättning medgives dem. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen anse, att flygvapnets tekniska personal, som till stor del består av extra tjänstemän, bör vid omplacering erhålla ersättning för flyttningskostnader. Vissa ämbetsverk anse den nu gällande ersättningsrätten för vidsträckt. Statskontoret anför bland annat: Vilken statlig anställning som helst, den må vara av aldrig så tillfällig beskaffenhet, kan åberopas för att en till extra ordinarie befattning befordrad tjänsteman skall vara berättigad till ersättning för havda flyttningskostnader. I nuvarande hårt ansträngda statsfinansiella läge synes angeläget att överväga, om icke rätten till flyttningsersättning bör begränsas i så måtto, att strängare krav uppställas beträffande den tidigare anställningen. Flyttningsersättning synes följaktligen icke böra utgå vid övergång från varje icke ordinarie befattning till ordinarie tjänst utan endast vid övergång från extra ordinarie till ordinarie, såframt icke Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda förordnar. Arméförvaltningens civila departement yttrar, att en så vidsträckt rätt till flyttningsersättning, som medgivits genom gällande bestämmelser, knappast synes befogad, och att det därför synes böra övervägas, om ej strängare krav böra uppställas beträffande den tidigare anställningen. Representanterna för vissa personalsammanslutningar hava framhållit, att extra tjänstemän, som först vid jämförelsevis hög ålder, då de redan bildat familj, erhålla befordran till ordinarie eller extra ordinarie befattning, bora bibehållas vid rätten till flyttningsersättning. De sakkunniga finna, att samma skäl, som kunna anföras till stöd för att flyttningsersättning ej utgår vid tillträde av första anställning i statstjänst — nämligen att den anställde ännu ej visat sig hava den kapacitet och den rutin, som böra vara förutsättningar för att staten bekostar utgifterna för hans anställande — även kunna i väsentlig mån åberopas vid bedömande, huruvida en befattningshavare, som endast varit i statstjänst under en kortare tid, skall äga rätt till flyttningsersättning. Med iakttagande härav bör den snart sagt obegränsade rätten till ersättning vid övergång till extra ordinarie eller ordinarie tjänst icke bibehållas oinskränkt. Huru gränsen mellan dem, som avskäras från flyttningsersättningsrätten, och annan personal skall dragas är tveksamt, då härå inverkande förhållanden variera betydligt inom skilda förvaltningsområden. Närmast till hands ligger det emellertid att rätt till ersättning tillerkännes allenast dem, som erhållit en mera fast anställning, nämligen de extra ordinarie och de ordinarie tjänstemännen, och de sakkunniga hava även stannat för denna lösning av problemet. Emellertid bortses därvid icke från att beträffande vissa förvaltningsområden skäl kunna tala för att ersättning beredes även åt andra än nyss angivna personalkategorier, men förutsattes att närmare bestämmelser härom skola meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande verksstyrelser. Med ordinarie och extra ordinarie tjänsteman bör givetvis i förevarande 5—437025.

fall likställas fast anställt manskap, vara manskapsavlöningsreglementet är tillämpligt. Begränsningen av flyttningsersättningsrätten till allenast nu angivna kategorier föranleder, att om en dithörande befattningshavare övergår till tjänst av annat slag t. ex. från manskapsanställning till en extra förrådsmanstjänst, ersättning för flyttning i anledning därav icke utgår. Härutinnan föreligger överensstämmelse med vad för närvarande gäller. Flyttning i anledning av omplacering utan befordran. Vid förflyttning — här bortses tills vidare från befordran samt förordnanden och kommenderingar å högre tjänst — av ordinarie och extra ordinarie befattningshavare samt fast anställt manskap bör, i överensstämmelse med gällande, av de sakkunniga förordade princip, flyttningsersättning utgå, om förflyttningen skett i statsnyttans intresse. Svårigheten är emellertid att avgöra, när så är fallet. Den nu i civila avlöningsreglementet och icke-ordinariereglementena använda metoden att anse egen ansökan eller uttryckt önskan som kännetecken på att omplaceringen sker för tillgodoseende av ett privat intresse har varit föremål för kritik. Sålunda anför kommerskollegium, att det vore önskvärt, att ämbetsverket exempelvis beträffande fartygsinspektionen erhölle befogenhet att efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet tillerkänna befattningshavare ersättning för flyttningskostnader utan hinder av att han genom ansökning eller på annat sätt givit uttryck åt sin önskan att förflyttas. Förbehållet i militära avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet därom, att flyttningsersättning icke utgår, då förflyttning skett »utan egen ansökan», anses även kunna förhindra flyttningsersättning vid omplacering i det allmännas intresse. Beträffande berörda förbehåll lämnas en utförlig utredning i den förut omtalade, inom försvarsdepartementet utarbetade promemorian. Däri redogöres, bland annat, för ett flertal fall, då befattningshavare vid nyuppsättning av militära förband eller vid annat uppkommet personalbehov förlorat rätten till flyttningsersättning, därigenom att de efter uppmaning av överordnad eller i anledning av offentligt meddelande ingivit ansökan om förflyttning. I promemorian återgivas vidare åtskilliga uttalanden av militära myndigheter rörande olämpligheten av att det ifrågavarande förbehållet utvidgas och avfattas i enlighet med lydelsen i civila avlöningsreglementet. Promemorian avslutas med ett uttalande av följande innehåll: Vid transport eller placering genom s. k. tjänslebyte — där ju ej är fråga om något urval — torde rätt till flyttningsersättning givetvis alltjämt böra vara utesluten. Den omständigheten åter att i urvalssyfte beställningshavare lämnas tillfälle att — muntligen eller skriftligen — anmäla sig till befattning, som ej utlyses, torde däremot icke utan vidare böra utesluta rätt till ersättning för kostnader, som föranletts av flyttning i samband med befattningens tillträdande. Kungl. Maj:t har också i vissa speciella fall, där ansökningsförfarande förelegat, som kunnat anses innebära allenast dylik anmälan, funnit sig oförhindrad att låta beställningshavare komma i åtnjutande av flyttndngsersättning i vanlig ordning. Emellertid synes ej heller den omständigheten, att beställningshavare efter annat i urvalssyfte anlitat förfaringssätt

67 erhållit en befattning, böra i och för sig utesluta rätt till flyttningsersättning. I motsatt fall kan en för utlyst befattning lämplig beställningshavare av ekonomiska skäl finna sig förhindrad att söka befattningen, vilket i sin tur måste leda till en inskränkning i eljest föreliggande urvalsmöjligheter. Ett avvägande av de särskilda statsintressena, nämligen å ena sidan angelägenheten av flyttningskostnadernas begränsande och å andra sidan urvalsintresset är dock vanskligt. I åtskilliga fall kan måhända urvalssynpunkten skäligen böra träda tillbaka för besparingsintresset, exempelvis då fråga är om befattning, vars bestridande endast kräver mera allmänna kvalifikationer. En sådan tanke kan emellertid icke anses helt förenlig med principen, att vid personvalet hänsyn må tagas allenast till förtjänst och skicklighet. Före 1921 års lönereglering nödgades i regel vid militära befordringar, som föranlett flyttning, den enskilde själv vidkännas de med flyttningen förenade kostnader Enligt de nyare lönereglementena stanna däremot i dylika fall kostnaderna på statsverket. Inom det militära befordringsväsendet, där utlysningsförfarande icke förekommer, äro urvalsmöjligheterna alltså numera icke beroende av den enskildes förmåga att bära förekommande flyttningskostnader. Utlysningsförfarande i vanhg bemärkelse tillämpas inom det militära förvaltningsområdet däremot i regel beträffande civilmilitära och därmed likställda befattningar samt för pensionerad personal avsedda arvodestjänster. Svenska underofficersförbundet anför i huvudsak följande: För närvarande bruka ledigblivna eller nytillkomna befattningar i viss utsträckning utlysas till ansökan eller till anmälan lediga. I dessa såväl som i många andra fall sker denna utlysning av platserna i tydlig avsikt att till dem förvärva rutinerade beställningshavare som besitta erforderliga kvalifikationer att omedelbart upptaga och med framgång fullfölja det med befattningen förenade arbetet. Motivet ifråga sparas tvdligast vid nyuppsättning av förband, där organisationsarbetets genomförande otvivelaktigt kräver tillgång till krafter, som kunna prestera betydligt mera, än vad som normalt uttages av vederbörlig personalgrupp, men det förmärkes även vid återbesättandet av vissa särskilt krävande befattningar vid äldre förband. I vetskap om att ett frivilligt åtagande är en av de primära förutsättningarna för en resultatgivande insats i den nva befattningen föredraga myndigheterna att pa detta satt ta till stånd ett urval. Det torde utan tvekan stå klart, att förflyttningar av denna art ske i statsnyttans intresse. Att det sätt, varpå förflyttning kommit till stand, skall utestänga befattningshavare från rätt till flyttningsersättning måste anses vara oriktigt Under sådana förhållanden syntes det förbundet vara en angelagenhet av största vikt att 31 8 militära avlöningsreglementet gives sådan ändrad lydelse, att befattningshavare tillerkännes flyttningsersätlning, där det ytterst är statsnyttans intresse, som tillgodoses vid en förflyttning, även om denna skett efter befattn.ngshavarens egen ansökan. Utöver den kritik, s o m s å l u n d a r i k t a t s m o t f ö r e v a r a n d e b e s t ä m m e l s e r , lär e r b e t r ä f f a n d e förbehållet » u t a n u t t r y c k t ö n s k a n » b ö r a f r a m h å l l a s , a t t effekten av d e t s a m m a blivit n y c k f u l l o c h o j ä m n , d å det s ä k e r l i g e n e n d a s t v a rit i en del fall, som u t t r y c k t a ö n s k n i n g a r k o m m i t a t t f ö r a n l e d a r ä t t s f ö r l u s t . Visserligen får det a n s e s åligga v e d e r b ö r a n d e m y n d i g h e t att vid tillfallen, v a r o m n u ä r fråga, f ö r v ä g r a e r s ä t t n i n g , m e n d e t t a u n d e r l å t e s s a n n o l i k t i å t skilliga fall, d å m a n f ö r m e n a r , a t t f ö r f l y t t n i n g skulle h a v a ägt r u m o b e r o e n de av b e f a t t n i n g s h a v a r e n s ö n s k a n . O b s e r v e r a s b ö r för övrigt a t t det i n g a l u n d a ä r alla u t t r y c k t a ö n s k n i n g a r , s o m b l i v a b e k a n t a för d e m , s o m a v g ö r a frågor o m f l y t t n i n g s e r s ä t t n i n g . D e t t a ä r s ä r s k i l t fallet i n o m d e n m i l i t ä r a förvaltningen; de myndigheter, som d ä r besluta o m förflyttningarna, aro i regel a n d r a ä n de, s o m u t a n o r d n a e r s ä t t n i n g a r n a . H u r u v i d a förflyttningar, s o m

68 gjorts av Kungl. Maj:t, föregåtts av önskningar från de utnämndas sida blir nästan aldrig med full säkerhet bekant för de myndigheter, som sedan hava att besluta om ersättning för därav föranledda flyttningar. De sakkunniga anse, att ett eftergivande av villkoret, att förflyttning skall ske »utan egen ansökning», skulle innebära, att ersättning komme att utgå i praktiskt taget alla flyttningsfall, som föranletts av ett offentligt utlysningsförfarande. Ur ovan angivna principiella synpunkter och av besparingshänsyn måste de sakkunniga därför bestämt avvisa varje tanke på en sådan anordning. ^ Av liknande skäl anse de sakkunniga, att i hithörande författningar bör såsom ett allmänt villkor för erhållande av flyttningsersättning stadgas, att omplaceringen skett utan uttryckt önskan. Att samma rättsverkningar föreskrivas, vare sig fråga är om förflyttning efter egen ansökning eller efter uttryckt önskan, är så mycket lämpligare, som egen ansökan ju allenast är ett specialfall av uttryckt önskan, nämligen ett fall, då önskan uttryckes offentligt. Svårigheten är emellertid att avskilja de fall. då visserligen en ansökan ingives eller en önskan uttalas, men detta övervägande är en formalitet och förflyttningen i verkligheten sker i det allmännas intresse. De sakkunniga hava trott sig finna en lösning genom att fastslå, att initiativet till förflyttningen är avgörande för frågan, om ersättning skall utgå eller ej. Har sålunda förman eller överordnad, som har att taga befattning med tjänstetillsättning, tillfrågat en tjänsteman, om h a n är villig låta sig förflyttas till den befattning, varom fråga är, bör ersättning icke förvägras honom varken på den grund, att han samtycker därtill, eller av det skäl, att h a n till uppfyllande av nödiga formaliteter ingiver ansökan, anmälan, tjänsteförteckning eller dylik handling. Mera sällan torde ett sådant initiativ tagas, då frågan rör en tjänst, som anslås ledig, men undantagsvis kan även där sådana fall förekomma, t. ex. om ingen anmäler sig eller de, som söka tjänsten, icke äro kvalificerade. Det bör emellertid i detta sammanhang betonas, att med tillfrågan avses allenast en till vederbörande personligen riktad sådan men icke en till en krets av personer ställd, mera allmänt hållen inbjudan att söka en tjänst. Har åter initiativet till förflyttning tagits av befattningshavaren själv, bör flyttningsersättning icke ifrågakomma. Om sålunda en innehavare av befattning på en avlägsen plats efter anhållan om förflyttning till en tjänst å en mera centralt belägen ort omplaceras i enlighet med sin önskan, bör flyttningsersättning icke utgå, även om det skulle kunna sägas vara ett allmänt intresse, att en viss cirkulation mellan tjänstemännen äger rum. Emellertid bör Kungl. Maj: t vara oförhindrad att i fall, då särskilda skäl därtill föreligga, tillerkänna vederbörande flyttningsersättning, även om sådan enligt angivna regler icke bör utgå. Det kan emellertid icke bortses ifrån att — om frågan om flyttningsersättning löses enligt nu angivna linjer — tveksamma bevisspörsmål undantagsvis kunna uppstå rörande vad som beträffande förflyttningen verkligen sagts

69 mellan befattningshavaren och den som omplacerat honom. Redan nu kunna olika meningar förekomma, huruvida önskan uttryckts eller ej; genom den föreslagna anordningen skulle tvister även kunna uppkomma, om tillfrågan skett eller icke. De fall, där saken blir aktuell, torde gälla frågan om omplacering skett efter muntligen uttalad önskan eller ej. De sakkunniga hava övervägt, huruvida m a n efter mönstret i tysk rätt borde införa en föreskrift om att befattningshavare, som uttalade en önskan om förflyttning, skulle avkrävas en förbindelse att själv svara för flyttningskostnaderna. Med en sådan anordning skulle de omplaceringar, som föranleddes av klart uttalade önskningar och ägde rum uteslutande i de ifrågavarande tjänstemännens intresse, otvetydigt vara undantagna från ersättningsrätten. De sakkunniga hava emellertid ej velat föreslå införandet av uttryckliga bestämmelser om en sådan, för den svenska förvaltningen tämligen främmande anordning men hålla före, att bevisfrågan i många fall härigenom bör kunna lösas på ett lämpligt sätt. Om den myndighet, som tillsätter en viss befattning, är annan än den, som har att besluta om ersättning för flyttning i anledning av tillsättningen, bölden förstnämnda givetvis underrätta den senare om förhållande, som föranleder, att flyttningsersättning icke bör utgå. Enahanda regler, som här föreslagits för förflyttningar i allmänhet, böra enligt de sakkunnigas mening gälla vid förflyttning på grund av förordnande eller kommendering att uppehålla tjänst, som icke är högre än befattningshavarens egen. I både det civila och det militära avlöningsreglementet har, såsom förut framhållits, fallet särskilt behandlats, därvid det sammanförts med föreskrifterna om flyttningsersättning vid omplacering på grund av förordnande eller kommendering å högre tjänst. Flyttning till eller från tjänstebostad. Ett annat fall, då flyttning presumeras ske uteslutande i statsnyttans intresse, angives i vart och ett av de fem avlöningsreglementena med beteckningen, att befattningshavaren »eljest fått sig ålagt att byta bostad». Såsom redan angivits avses därmed allenast flyttning å en och samma ort och, på sätt av förarbetena framgår, allenast flyttning till eller från tjänstebostad. Utomlands, där det understundom förekommer, att tjänsteman är skyldig att bo i närheten av arbetsplatsen, medgives ersättning för i anledning därav företagen flyttning. Då dylika ålägganden icke torde förekomma inom den svenska förvaltningen, synes det i tydlighetens intresse lämpligt, att den nuvarande beteckningen ersattes med uttrycket »tillträde eller frånträde av tjänstebostad». Undantagsvis kan även flyttning av nu ifrågavarande slag ske i tjänstemannens eget intresse. Detta inträffar givetvis om tillstånd därtill ges på tjänstemannens begäran, t. ex. vid bostadsbrist. Något åläggande kan man därvid ej tala om, varför ifrågavarande bestämmelse då ej blir tillämplig. Men fall kunna inträffa, då ett åläggande kan tillgodose även den enskildes intresse, exempelvis då en tjänsteman på egen begäran förflyttas till en befattning,

70 med vilken är förenad skyldighet att bebo tjänstebostad. Fallet ifråga förutses ej i gällande lagstiftning men bör givetvis behandlas på samma sätt som en under motsvarande förhållanden tillkommen omplacering mellan skilda orter. Detta överensstämmer även med rättspraxis. Har inflyttning i eller utflyttning ur tjänstebostad föranletts av befordran, bör givetvis flyttningsersättning bestämmas efter härför gällande regler. Flyttning vid befordran. Då flyttning sker i anledning av befordran måste såväl statsnyttans som befattningshavarens intressen anses tillgodosedda. För sådant fall utgår flyttningsersättning enligt civila och militära avlöningsreglementena, vare sig befattningshavaren inkommit med ansökan om befordringen eller därom uttryckt önskan eller så icke varit förhållandet. I ickeordinariereglementena motsvaras befordran av förordnande att innehava högre befattning. Manskapsavlöningsreglementet innehåller icke någon föreskrift om flyttningsersättning vid befordran. Frågan är, såsom i kap. II framhållits, av relativt ringa betydelse, varför anledning saknas att härutinnan meddela någon särbestämmelse. De sakkunniga föreslå alltså en allmän bestämmelse om rätt till flyttningsersättning vid befordran. I anslutning härtill synes hinder icke böra möta att, i motsats till vad som nu gäller, flyttningsersättning i fortsättningen beredes fast anställt manskap vid övergång mellan kontraktsanställningar vid olika truppförband, om vederbörande i samband därmed vinner befordran. Förut har framhållits, att militära avlöningsreglementet innehåller en föreskrift om när befordran skall anses föreligga. Innebörden i föreskriften är, att hänsyn därvid endast tages till den befattningshavaren tillkommande egentliga lönen. När befordran inom den civila förvaltningen skall anses föreligga, angives ej i författningarna. I praktiken har frågan vållat svårigheter, och, utan några fasta riktlinjer i ämnet, har övervägande betydelse ibland tillmätts tjänsteställning, ibland löneförmåner och ibland hävdvunnen befordringsgång. Den härigenom skapade osäkerheten har påpekats av statskontoret. De sakkunniga anse, att, såvitt nu är fråga, ett enhetligt befordringsbegrepp bör tillskapas för alla befattningshavare. Härvid bör lämpligen användas allenast en jämförelsegrund. Eftersom flyttningsersättning är en ekonomisk förmån, är det naturligast, att låta jämförelsen mellan avlöningsförmånerna i den förutvarande och den nya tjänsten bliva avgörande för frågan, om befordran skett eller ej. För det stora flertalet befattningar utgå lönerna enligt löneplaner, som upptaga olika lönegrader, var och en omfattande flera löneklasser, och inom dessa bestämmes lönebeloppet efter den ortsgrupp, till vilken befattningshavarens stationerings- eller förläggningsort blivit hänförd. Då övergång sker från en till annan befattning, vilka båda tillhöra samma löneplan eller i varje fall löneplaner, vilka äro med varandra överensstämmande, torde det utan vidare vara klart, att befordran föreligger, då befattningshavaren erhåller en tjänst med högre ordningsnummer än den han förut innehaft. An-

71 norlunda ställer det sig, då t. ex. övergång sker från befattning, tillhörande löneplan med ortsgruppering, till en plan utan dylik anordning eller omvänt. Jämförelse synes i sådana fall böra göras mellan lönebeloppen i de olika befattningarna, därvid de sakkunniga tänkt sig, att för den dyrortsgrupperade lönen skulle till utgångspunkt tagas lönebeloppet i högsta löneklassen å medeldyrort eller alltså i ortsgrupp E. Även andra alternativ kunna givetvis ifrågakomma. Sålunda må erinras att i ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande angående revision av tjänsteförteckningen i vad avser statens affärsdrivande verk (Statens offentliga utredningar 1939: 5) föreslagits att till utgångspunkt för lönesättningen vid överförande av befattning från A-planen till C-planen borde tagas slutlönen å I-ort å A-planen (sid. 13). Vid bestämmande av enhetliga pensionsunderlag ansågo 1938 års pensionssakkunniga att såsom utgångspunkt icke borde tagas någon högre ortsgrupp än C-orten (Statens offentliga utredningar 1941: 10 sid. 16). För de sakkunniga, som icke anse valet av ortsgrupp i nu förevarande hänseende vara av större betydelse, har det synts rättvist och ligga nära till hands att gå en medelväg. En jämförelse allenast mellan de egentliga lönerna är enkel att göra och giver i de allra flesta fall ett riktigt resultat. Med hänsyn till de många löneplanerna och det stora antal speciella lönebestämmelser, som finnas inom statsförvaltningen, kunna emellertid undantagsvis fall uppkomma, då den nyss angivna regeln ej ger ett alldeles korrekt resultat. Om t. ex. en befattningshavare i lönegrad A 30 utnämnes till landssekreterare eller landskamrerare, skulle befordran ej anses föreligga/ehuru de båda senare, vilka båda tillhöra nyssnämnda lönegrad, åtnjuta särskild avlöningsförstärkning. Om åter nämnda förmån inarbetades i den fasta lönen och befattningarna i sammanhang därmed komme att uppflyttas till högre lönegrad, skulle i det angivna fallet befordran anses föreligga. Något liknande gäller, om exempelvis en major vid ett regemente transporteras till ordinarie lärare vid militärt undervisningsverk och därvid utöver sin lön kommer i åtnjutande av särskilt arvode. Därest nu angivna fall skulle i avseende å rätten till flyttningsersättning anses böra behandlas såsom befordringsfall skulle särskilda föreskrifter erfordras. Vid ett utformande därav torde man emellertid möta andra svårigheter, som kräva ytterligare särbestämmelser. Man får nämligen då söka särskilja sådana speciella avlöningsförmåner, som äro knutna till vissa bestämda befattningar, från de talrika, till formen likartade förmåner, som utgå för särskilda uppdrag, mer eller mindre nära sammanhörande med tjänsten, t. ex. arvoden åt generaldirektörs ställföreträdare eller åt ordförande å hovrättsdivision. På grund av nämnda omständigheter och då de ovan angivna fallen äro relativt sällsynta, anse de sakkunniga, att m a n vid befordringsbegreppets bestämmande i nu förevarande avseende k a n bortse från dylika speciella kontanta avlöningsförmåner, som vid sidan av lönen äro knutna till befattningen som sådan.

72 För manskap, tillhörande löneplan Ma, utgöra fri inkvartering, beklädnad och förplägnad eller kontant ersättning därför förmåner av betydelse. Om dessa förmåner medräknas eller ej är av särskilt intresse för manskap vid övergång till annan anställning. Enligt nu gällande bestämmelser medges därvid flyttningsersättning vid övergång till bl. a. anställning såsom extra ordinarie tjänsteman. Skulle man vid jämförelse mellan avlöningsförmånerna för den förutvarande och den nya befattningen taga hänsyn till värdet av ifrågavarande naturaförmåner, skulle enligt de sakkunnigas förslag vid sådan övergång i åtskilliga fall befordran icke anses föreligga och således flyttningsersättning icke kunna utgå, under det att motsatsen skulle inträffa, om man bortsåge från berörda förmåner. Förmånernas medräknande medför även andra olägenheter. Som deras värden variera efter prisnivån, torde riktig jämförelse förutsätta, att hänsyn beträffande andra förmåner tages även till därå belöpande rörligt tillägg och kristillägg. Fråga är även, om icke vid manskaps övergång till civil befattning pensionsavdragen undantagsvis kunna influera på beräkningarna. De sakkunniga anse därför, att man vid förekommande jämförelser mellan lönebeloppen bör bortse från manskapets naturaförmåner samt kontant ersättning därför. Konsekvensen fordrar, att, då undantagsvis i andra fall likartad förmån utgår, utan att avdrag å avlöningen därför sker — sålunda åtnjuta exempelvis landshövdingar och överläkare vid vissa sjukhus fri bostad — hänsyn därtill ej heller tages. Icke heller detta förhållande torde hava någon större praktisk betydelse. Givetvis bortses även från andra naturaförmåner, som i särskilda fall utgå (fri tvätt, fri elektrisk belysning o. s. v.). En mera betydande avion ingsförstärkning, till vilken hänsyn ej heller skulle tagas, är lotslott för lotspersonalen. Någon särskild betydelse från befordnngssynpunkt torde detta ej hava. Det lärer knappast behöva påpekas, att, om lönens storlek i förekommande fall beräknas efter högsta löneklassen, sådana variationer i lönebeloppet, som anges i 55 § 9 mom. 5 b) och c) civila avlöningsreglementet, komma att i förevarande hänseende sakna betydelse. Ovan angivna regler böra gälla både för ordinarie och extra ordinarie befattningshavare. Övergång från en extra ordinarie till en ordinarie befattning i samma lönegrad kommer således att innebära befordran, eftersom slutlönen för den senare befattningen utgår efter högre löneklass än för den förra. För rektorer vid vissa statliga läroanstalter gälla enligt 63 § civila avlömngsreglementet speciella avlöningsbestämmelser. Härom anför statskontoret följande: »Av förarbetena till 1937 års lönereglering för lärare vid statens undervisningsväsende framgår, att till utgångspunkt för lönesättningen av rektorstjänsterna vid de allmanna läroverken tagits högsta löneklassen inom 30 lönegraden för högre allmanna läroverk samt 27 lönegraden för realskolor. De sålunda erhållna avlonmgsbeloppen hava utökats med vissa tillägg efter läroverkens storlek. Rektorernas avlöningsförmåner hava således differentierats med hänsyn till olik-

73 heten i arbetsuppgifternas omfattning. Någon skillnad beträffande göromålens art torde däremot icke hava ansetts föreligga för rektorer vid läroverk av samma kategori. Härav torde följa, att förordnande för en rektor vid ett högre allmänt läroverk att vara rektor vid ett annat dylikt läroverk, hänfört till högre avlöningsgrupp än den, efter vilken han tidigare uppburit lön. knappast kan anses såsom 'befordran eller förordnande att uppehålla högre tjänst'. Den omständigheten, att de efter antalet lärjungar ooh klassavdelningar avpassade lönetilläggen äro direkt inlagda i lönen, torde icke kunna åberopas såsom stöd för en motsatt uppfattning.» Det synes de sakkunniga rättvist, att rektorerna i nu ifrågavarande avseende anses hänförliga till de lönegrader i A-planen, som angivas i 63 § 4 mom. civila avlöningsreglementet. Provinsialläkares och distriktsveterinärers avlöning differentieras på sätt framgår av 59 och 64 §§ civila avlöningsreglementet med hänsyn till distriktens svårskötthet och praktikinkomster. Såvitt nu är fråga lärer envar av dessa grupper befattningshavare böra föras till samma lönegrad. Lämpligast torde därvid vara, att provinsialläkare i nu ifrågavarande hänseende anses tillhöra lönegrad A 25 (jfr 59 § 3 mom. civila avlöningsreglementet) och distriktsveterinär lönegrad A 15 (jfr 64 § 3 mom. samma reglemente)» Härvid har ej hänsyn tagits till att de med avseende å sina privata inkomster blivit lågt placerade å löneskalan, men de sakkunniga tro, att härigenom icke vållas några praktiska olägenheter vid flyttningsersättningens bestämmande. Beträffande flyttningsersättning åt vissa tjänstemän vid konjunkturinstitutet och vissa professorer vid konsthögskolan gälla vissa speciella föreskrifter, intagna i 61 § 3 mom. och 62 § 3 mom. civila avlöningsreglementet. Vid avgörande av frågan, om befordran föreligger, bör hänsyn tagas till de i nämnda författningsrum intagna föreskrifterna om lönegrad och löneklass. Flyttning i anledning av förordnande eller kommendering å högre tjänst. Flyttning i anledning av förordnande eller kommendering å högre tjänst måste jämväl anses äga rum i såväl det allmännas som den enskildes intresse och bör följaktligen likställas med befordran. Ersättning — med ett reducerat belopp — utgår i sådant fall för närvarande enligt det civila och det militära avlöningsreglementet, och författningarna för icke-ordinarie befattningshavare innehålla motsvarande föreskrifter. Någon ändring i vad därutinnan gäller föreslås ej. Huruvida den tjänst, i vilken förordnandet erhålles, är högre, bör avgöras med hänsyn till om avlöningen är högre (jfr 2 § 2 punkten flyttningsersättningskungörelsen). Den omständigheten, att hänsyn här bör tagas till alla avlöningsförmåner, gör att beräkningen avviker ifrån och blir mera komplicerad än vid det ovan omtalade bestämmandet av om befordran föreligger. I motsats till vid befordringsfallet måste således vid förordnande eller kommendering avseende fästas även vid t. ex. arvode, vikariatslön och vikariatsersättning samt lönen beräknas efter den faktiska löneklassen. För åstadkommande av en rättvis beräkning och vinnande av förenkling bör — liksom jämlikt 2 § 3 punkten flyttningsersättningskungörelsen — bortses från förhöjningar av avlöning på grund av stationerings- eller förlägg-

ningsortens speciella förhållanden (löneökning på grund av flyttning till ort i högre dyrortsgrupp, kallortstillägg, enslighetstillägg eller dylikt). Ej heller bör hänsyn tagas till ersättning för bestridande av vissa utgifter (tjänstgöringstraktamente, representationsbidrag, felräkningspenningar eller dylikt). Undantagsvis förekomma förmåner, vilka utgå efter så speciella grunder, att de på grund av de faktiska förhållandena icke kunna tagas i beräkning i förevarande sammanhang (t. ex. lotslottsersättning). Liksom enligt gällande rätt bör ersättning för flyttning i anledning av ett förordnandes eller en kommenderings upphörande utgå med allenast ett reducerat belopp. Andra flyttningsfall. Utöver nu angivna fall uppräknas i militära avlöningsreglementet ytterligare några omständigheter, som kunna föranleda flyttningsersättning. Vad till en början angår det fall, att befattningshavare övergår »från ordinarie beställning till beställning inom annan löneplan än den han själv tillhör» [»fallet b)» i redogörelsen i kap. I I ] , erfordras ingen motsvarande föreskrift i författningar, som innehålla bestämmelser om i princip obegränsad flyttningsersättningsrätt mellan alla befattningar, som sortera under något av omförmälda avlöningsreglementen. Ej heller lärer stadgandet om flyttningsersättning vid »omplacering till tjänstgöring utan att därmed avses uppehållande av viss beställning eller befattning» [»fallet e)»] erfordra någon motsvarighet i en författning, som principiellt medger flyttningsersättning vid omplacering från en förläggningsort till en annan. Vad därefter angår sådana flyttningar, som omtalas i 31 § tredje stycket militära avlöningsreglementet, i det föregående upptagna såsom »fallet g)», synes med avseende å bestämmelsen i 1 kap. 2 § tredje punkten kungörelsen med tilllaggsbestammelser till militära avlöningsreglementet någon däremot svarande foreskrift icke erfordras i blivande författningsföreskrifter angående rätt till flyttningsersättning. Beträffande slutligen de i sista stycket av 31 § militära avlöningsreglementet åsyftade flyttningarna [»fallet h)»], yttrar arméförvaltningens civila departement bland annat följande: Sedan de numera ettåriga allmänna kurserna vid artilleri- och ingenjörhögskolan avses skola organiseras i enlighet med de av försvarsutredningen uppdragna riktlinjerna for artilleri-, luftvärns- och ingenjörofficersskolor, enligt vilka undervisningen vid dessa skolor skall omfatta, dels teoretisk utbildning förlagd till Stockholm, om cirka sju månader, dels praktisk utbildning, vilken, åtminstone beträffande artilleriet och luftvärnet, avses skola äga rum å annan ort, ifrågasattes, om elever i nämnda kurser böra göras berättigade till flyttningsersättning i likhet med vad hittills varit fallet. Det kan också ifrågasättas, om anledning föreligger att bereda förvaltaraspiranter ersättning för flyttning till och från Stockholm i anledning av kommendering till förvaltarkursen. Tjänstgöringen i Stockholm pågår under första året vanligtvis allenast omkring en månad och under andra året omkring tre månader. Under mellantiden tjänstgöra aspiranterna i och för sin utbildning vid olika truppförband och anstalter över hela landet. Att det icke torde vara stor vinst för en förvaltaraspirant att företaga flyttning till Stockholm torde framgå därav, att en stor del av de i varje kurs deltagande icke verkställa sådan flyttning.

75 För att ifrågavarande båda personalkategorier skola uteslutas från ratten til flyttningsersättning torde erfordras en ändring dels i de grundläggande bestämmelserna härom i 31 § sista stycket militära avlöningsregelmentet dels ock i toreskrifterna om förläggningsort i 1 kap. 2 § 2 punkten andra stycket tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet. Beträffande artilleri-, luftvärns- och ingenjörofficersskolorna torde en sådan ändring dock böra göras beroende av om dessa skolor avses att även for framtiden organiseras såsom en del av artilleri- och ingenjörhögskolan eller om de visserligen Sola anslutas till nämnda högskola men organiseras såsom fullt självständiga sko or v\lka ej skola anses såsom militära högskolor. I senare fallet lära eleverna , artilleri- luftvärns- och ingenjörofficersskolorna med den avfattning, som givits åt bestämmelserna om rätt till flyttningsersättning och om förlaggningsort for eleverna vid de militära högskolorna, icke kunna anses erhålla Stockholm såsom förläggningsort med därav följande rätt till flyttningsersättning En ändring av bestämmelserna skulle sålunda få anses erforderlig endast, om skolorna skulle organiseras såsom militär högskola. . _*«_!-_ I detta sammanhang torde få erinras om att riksdagens revisorer i sin berättelse om den år 1941 av dem verkställda granskningen (Del I revisorernas uttalanden, sid. 38) uppmärksammat ett i viss mån liknande förhållande, som de nyss anförda, hptrnffnnde elever vid flygkrigshögskolan. MlSTrvTJngen hänvisad till en inom ämbetsverket utarbetad promemoria rörande Mand annat, fråga om förläggningsort för elever vid sjokngshogskolan avenSom till över promemorian infordrade yttranden samt ifrågasätter i anledning; däravviss ändring i 1 kap. 2 § 2 punkten andra stycket kungörelsen med tilläggsbestämmelser till militära avlöningsreglementet. Frågan huruvida sist omförmälda författningsrum bör ändras med avseende å vad i ovanberörda yttranden anförts eller om av organisatoriska skal iämkning i fråga om rätten till flyttningsersättning för här avsedda personalgrupper bör komma till stånd lärer icke tillhöra de sakkunnigas bedömande. I föreliggande förslag har därför införts en bestämmelse om flyttningsersättning i huvudsak motsvarande den i 31 § sista stycket militära avlöningsreglementet intagna föreskriften. Sammanfattning av fall, då flyttningsersättning kan utgå. Sammanfattningsvis skulle enligt blivande nya författningsbestämmelser ersättning for flyttningskostnader utgå till ordinarie och extra ordinarie befattningshavare samt fast anställt manskap efter i stort sett följande grunder: l)medfullabeloppet: a) vid förflyttning mellan två orter, därest denna förflyttning icke skett efter befattningshavarens därom uttalade önskan och fråga icke ar om fall, som avses under 2); samt b) vid flyttning inom en ort på grund av tillträdande eller frantradande av tjänstebostad med samma förbehåll, som angivits under a); eller 2) m e d r e d u c e r a t b e l o p p : a) vid befordran; samt b) vid förordnande eller kommendering å högre tjänst, i båda fallen utan hänsyn till om befattningshavarens uttalade önskan föregått befordringen, förordnandet eller kommenderingen eller så icke varit förhållandet.

76 Ytterligare villkor för flyttningsersättnings erhållande. Såsom redan i kap II framhållits, har i vissa fall såsom ett särskilt villkor för åtnjutande av flyttningsersättning stadgats, att flyttningen skett från en stationerings- eller föriäggningsort till en annan. Föreskrifter därom finnas i civila och militära avlomngsreglementena samt i manskapsavlöningsreglementet beträffande tvangsforflyttning men ej beträffande befordran eller förordnande å tjänst I icke-ordmanereglementena upptages däremot berörda villkor även för sistnämnda båda fall. Praxis har emellertid gått i den riktningen att för ersättningens åtnjutande såsom allmän regel uppställa fordran på att flyttningen skett mellan olika stationerings- eller förläggningsorter. Statskontoret har påtalat den nämnda olikheten mellan bestämmelserna i ordinarie och icke-ordinariereglementena och uttalat som sin mening, att ersättning skall utgå allenast da befattningshavare omstationeras. Liknande synpunkt anföres av armé förvaltningens civila departement Medicinalstyrelsen yttrar bland annat: Svårigheter föreligga att avgöra, i vilket fall tjänstemannen verkligen nödgats nytta och inom styrelsens förvaltningsområde hava förekommit fall, då befattningshavare vid förordnanden av tillfällig natur verkställt flyttning och sedermera gjort anspråk a ersättning för flyttningskostnaden, trots att styrelsen icke i anslutning till förordnandet meddelat föreskrift om ändring av vederbörandes stationeringsort jämlikt kungörelsen med bestämmelser härom. Medicinalstyrelsen ifrågasätter huruvida icke de i förevarande avseende gällande bestämmelserna borde kompletteras med föreskrift därom att befattningshavare, som vid förordnande att uppehålla annan tjänst flyttat till annan ort, icke skall äga rätt till flyttningsersättning, såvida icke vederbörande myndighet i anslutning till meddelat förordnande lämnat foreskrift angående ändrad stationeringsort. I anledning av myndigheternas uttalanden vilja de sakkunniga såsom sin mening framhålla, att förändring av stationerings- eller förläggningsorten måste utgöra förutsättning för erhållande av flyttningsersättning. Utan sådan förändring bör alltså dylik ersättning icke kunna ifrågakomma. Det synes angeläget, att vid meddelande av beslut om ändring av stationeringseller föriäggningsort de konsekvenser, som därav följa, bl. a. i fråga om rätten till flyttningsersättning, bliva beaktade. Beträffande ersättning för flyttning från en stationerings- eller förläggningsort till en ort, där befattningshavaren tillfälligtvis fått ett förordnande eller en kommendering, eller från en sådan ort till stationerings- eller förläggningsort hänvisas till de i kap. II omtalade rättsfallen, vilka utvisa, att ersättning i ett flertal sådana fall utgått på grund av särskilda omständigheter. Besluten härom hava antagligen dikterats av skälighetshänsyn. Uppenbarligen kunna härvid synnerligen tveksamma fall uppstå. Det lärer dock ej vara mojhgt att i en blivande lagstiftning införa föreskrifter, som rättvist och fullständigt reglera rätten till flyttningsersättning under angivna förhållanden. Något undantag från bestämmelsen om att ersättning utgår allenast, då flyttning sker från en stationerings- eller förläggningsort till en annan sådan, anse sig de sakkunniga därför icke kunna föreslå.

77 Likartade spörsmål uppkomma, därest befattningshavaren på grund av S tillfällig kommendering avflyttar till en ort, som sedermera förklaras vara j hans stationerings- eller förläggningsort. Marinförvaltningen yttrar: »En fråga, som vållat en viss osäkerhet, är, huruvida flyttningsersättning skall utgå för det fall, att flyttningen företagits före det ordern om densamma givits. I brist på reglerande bestämmelser har marinförvaltningen ansett flyttningsersättning böra utgå, därest flyttningen stått i sammanhang med ändringen av den ordinarie tjänstgöringsorten (förläggningsorten), såsom t. ex. då beställningshayaren vid flyttningens företagande erhållit underhandsmeddelande om den förestående kommenderingen. Marinförvaltningen anser lämpligt, att ersättningsförhållandet i nämnda fall författningsenligt regleras.» Ej heller detta spörsmål torde enligt de sakkunnigas mening böra föranleda några speciella bestämmelser. Emellertid bör framhållas, att den flyttande kan hava uppburit tjänstgöringstraktamente för den tillfälliga verksamheten och måhända även fått åtnjuta lön efter en högre ortsgrupp än som skulle hava gällt, därest tjänstgöringsorten redan från början förklarats skola vara hans stationerings- eller förläggningsort. Att under sådana förhållanden därjämte bereda befattningshavaren flyttningsersättning kan icke anses påkallat, försåvitt icke en omräkning av hans förmåner kan komma till stånd. Beslut i sådan riktning lärer dock icke ankomma på myndigheterna att meddela. Preskription. Marinförvaltningen berör i sitt yttrande jämväl frågan om ersättning må utgå, då flyttning uppskjutits till en senare tidpunkt än den då förflyttningen skett. Ämbetsverket uppgiver sig hava i dylika fall medgivit vederbörande befattningshavare flyttningsersättning, dock icke med högre belopp än som skulle hava utgått, därest flyttningen företagits vid den anbefallda tidpunkten. Marinförvaltningen anser lämpligt, att ersättningsförhållandet även i detta fall blir författningsenligt reglerat. Såsom i kap. II angivits, har kammarrätten i ett par rättsfall ogillat yr| kände om ersättning, då flyttning företagits flera år efter det förflyttI ningen anbefallts. De sakkunniga anse lämpligt, att spörsmålet om rätt till ersättning Vid uppskjuten flyttning får av vederbörande myndigheter och domstolar lösas med hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen. Skäl synas dock tala för införandet av en särskild kortare preskriptionstid för krav å flyttningsersättning. Det kan nämligen mången gång bliva j svårt för myndigheterna att rätt bedöma omständigheterna vid en flyttning, som bort företagas åtskilliga år tidigare. Vid bestämmande av preskriptionstiden bör dock hänsyn tagas till att krav å ersättning för dubbelhyra stundom måste uppskjutas till mer än 1% år efter det flyttningen skett. De sakkunniga hava med avseende härå stannat vid att föreslå en preskriptionstid av 3 år från det beslutet om förflyttningen meddelats.

78 Flyttningsersättningens bestämmande. Tvångsförflyttning. Då tvångsförflyttning föreligger, bör, på sätt i det föregående anförts, ersättning beredas den flyttande för ofrånkomliga utgifter. Här nedan skall undersökas vilka utgifter, som kunna betecknas som ofrånkomliga, samt vilka principer, som böra gälla vid ersättningens fastställande. Rese- och traktamentsersättning m. m. Kostnad för resa mellan avflytt nings- och inflyttningsorterna för befattningshavaren och hans familj måste självfallet betraktas som en ofrånkomlig utgift, vilken således skall ersättas av statsverket. Liksom hittills böra därvid allmänna resereglementets bestämmelser finna en motsvarande tillämpning. Mera tveksamt är, om och i vad mån befattningshavaren skall erhålla ersättning för ökade levnadskostnader för sig och sin familj för den tid flyttningen pågår. Såsom av kap. II framgår, ersättas sådana kostnader för närvarande endast delvis. Representanter för de personalsammanslutningar, med vilka de sakkunniga haft överläggningar, hava emellertid framhållit det rättvisa i att full ersättning i förevarande fall utginge. De sakkunniga finna väl, att vid de flesta flyttningar en viss ökning i levnadskostnaderna icke kan undvikas. Principiellt bör i sådana fall ersättning utgå. Huru denna ersättning skall bestämmas kan emellertid vara föremål för delade meningar. Då nödvändigheten av utgifterna i de särskilda fallen är mycket svår att kontrollera, lärer det ej vara lämpligt att allenast stadga, att full ersättning skall utgå i enlighet med företedda kvitterade räkningar. Att föreskriva ett visst belopp per person och dag eller natt möter svårigheter med hänsyn bland annat till de flyttandes växlande ålder samt olika levnadsstandard. Det synes därför lämpligast, att ersättning för dylika kostnader bestrides i samma ordning som andra särskilda med flyttningen sammanhängande utgifter (»gardinpengar»). Liksom hittills bör emellertid den flyttande befattningshavaren själv under tiden för den av flyttningen föranledda resan erhålla traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. Frakt. Fraktkostnader vid flyttning skola självfallet ersättas, dock bör gottgörelsen avse allenast sådant, som kan hänföras till befattningshavarens hem (»bohag»). Såsom i kap. II nämnts innehåller flyttningsersättningskungörelsen bestämmelser om den för befattningshavare tillhörande olika traktamentsklasser bestämda högsta viktmängd flyttsaker, för vilken ersättning må utgå. I de till de sakkunniga inkomna yttrandena från olika myndigheter och personalsammanslutningar hava framförts olika önskemål beträffande dessa maximivikter.

79 Chefen för armén anser, att en höjning, förslagsvis med 25 °/o, bör komma till stånd i fråga om befattningshavare, som flytta till Gotland, med hänsyn till den omsorgsfullare emballering, som blir nödvändig vid dylik flyttning. Svenska officersförbundet uttalar, att ur nämnda synpunkt och med hänsyn till att den nuvarande maximeringen jämväl visat sig otillräcklig i en del fall, då den flyttande haft stor familj eller möbler av tyngre typer, viss höjning över lag av maximibeloppen, exempelvis genomgående med 1 000 kilogram, får anses önskvärd. Svenska underöfficersförbundet framhåller, att bohagets omfattning icke uteslutande bestämmes av löneställningen utan är beroende av ett flertal andra faktorer, främst familjens storlek, och anser följaktligen beräkningsgrunden felaktig. I varje fall uppvisar den alltför stora skillnader mellan de olika grupperna. Förbundet ifrågasätter om icke maximeringen helt borde borttagas och statsverket ersätta verifierade transportkostnader för bohaget i dess helhet. Därest detta icke låter sig göra, borde bestämmelserna omarbetas på sådant sätt, att beställningshavare, som vore berättigade bebo lika stora tjänstebostäder, ägde uppbära ersättning for samma viktmängd flyttgods, varjämte en höjning av de fastställda viktmängderna syntes motiverad för i första hand de lägre grupperna. Marinförvaltningen och lånsstyrelsen i Gävleborgs län anse, att viktmängderna för befattningshavare utan eget hushåll böra höjas till 3/*, resp. 7 3 av vad som galler för befattningshavare med eget hushåll. För en sänkning av maxdmivikterna uttala sig generalpoststyrelsen och telegrafi styrelsen, vilka uppgiva, att vid de flyttningar, som skett inom berörda ämbetsverks I förvaltningsområden, den medförda viktmängden i regel hållit sig under den i 3 fe 1 mom flyttningsersältningskungörelsen angivna gränsen. Generalpoststyrelsen anför tillika, att det knappast synes obilligt, att enstaka befattningshavare med forhållandevis stort bohag själva få vidkännas den transportkostnad, som överstiger den såsom normal ansedda. I anslutning härtill föreslås, att beloppen överlag sänkas med 1 000 kilogram. De uppgifter, som de sakkunniga erhållit från arméförvaltningen, generalpoststyrelsen och generaltullstyrelsen, utvisa, att — bortsett från enstaka undantagsfall — vikten av medförda flyttsaker rätt avsevärt understigit maximisiffrorna. Förhållandet har vitsordats av ett av de större flyttningsföretagen i Stockholm. De skäl, som på sin tid föranledde införande i flyttningsersättningskungörelsen av föreskrifter om vissa högsta viktmängder, för vilka flyttningsersättning finge beredas befattningshavarna, hava enligt de sakkunnigas mening alltjämt giltighet. De sakkunniga förorda alltså ett bibehållande av bestämmelser om maximering av bohagets viktmängd. Emellertid synes erfarenheten ge vid handen, att en nedsättning av nu gällande viktsatser i vissa fall kan vara befogad, utan att befattningshavarens berättigade intresse därigenom trades för nära. Därvid torde dock, på sätt svenska underofficersförbundet framhållit, för befattningshavare med eget hushåll en differentiering böra göras med hänsyn till antalet flyttande familjemedlemmar. I anslutning härtill föreslå de sakkunniga bibehållandet av de nu gällande maximivikterna, om familjemedlemmarnas antal, den flyttande befattningshavaren inbegripen, överstiger fem. För befattningshavare med mindre antal familjemedlemmar synes däremot en nedsättning av maximivikten kunna ske på sätt också generalpoststyrelsen förordat. Att döma av de uppgifter, som stått de sakkunniga till buds, synas viktmängderna kunna nedsättas för be-

80 fattningshavare, tillhörande traktamentsklasserna A—D, med 1 000 kilogram och för övriga med 500 kilogram. Befattningshavare utan eget hushåll böra erhålla ersättning för högst hälften av den viktmängd, som föreslagits för befattningshavare med eget hushåll och högst fem familjemedlemmar. Vad nu sagts om maximi vik terna har likväl icke ansetts böra gälla vid flyttning till eller från Gotland. Då för flyttningar dit i allmänhet fordras tyngre emballage än eljest, synes ersättning skäligen böra utgå för en viktmängd, som med 10 % överstiger den, för vilken ersättning eljest skulle högst kunna medgivas. Inom berörda maximigränser böra emellertid de flyttande få medtaga det bohag de önska. Ett stadgande, varigenom myndighet skulle äga att ytterligare nedsätta flyttningsersättningen med hänsyn till att bohaget icke stått i skäligt förhållande till tjänstemannens lönestandard, vore ägnat att föranleda ojämnhet vid bedömandet och en viss osäkerhetskänsla hos de flyttande befattningshavarna och kan därför ej förordas. Liksom hittills bör det billigaste transportsättet användas och ersättning icke beräknas för större våglängd än som motsvarar den i frakthänseende billigaste vägen mellan den förutvarande och den nya stationerings- eller förläggningsorten. Även i övrigt bör tillses, att flyttningen sker på det minst kostsamma sättet. Om alltså flyttningsentreprenör måste anlitas, bör för kostnadernas nedbringande anbud infordras från flera flyttningsföretag. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens lån hava ifrågasatt, om icke vederbörande befattningshavare, innan han antager något av de infordrade anbuden, bor underställa frågan därom vederbörande myndighets prövning. Då i det särskilda fallet valet mellan olika anbud kan vara vanskligt att göra, kan det givetvis från befattningshavarnas synpunkt synas tilltalande med en föreskrift, sådan som nämnda länsstyrelser föreslagit. Hittills torde det rätt ofta hava förekommit, att myndigheterna stått de flyttande till tjänst med råd i förevarande avseende. Men en anordning, som innebure ett tvång för myndigheterna att på förhand avgöra, vilket anbud som bör antagas, torde vara ägnad att väcka betänkligheter. Det måste nämligen vara svårt för myndigheterna att före flyttningen, utan tillgång till fullständiga uppgifter om flyttgodsets omfattning m. fl. på ersättningens storlek inverkande omständigheter, taga ställning till en dylik fråga. Härtill kommer, att räkenskaper rörande flyttningsersättning granskas av revisionsmyndigheter, vilka kunna framställa anmärkningar mot den utbetalande myndigheten, därest någon felaktighet anses begången, t. ex. att det billigaste entreprenadanbudet icke antagits. Godkännes en sådan anmärkning, förpliktas redogöraren, d. v. s. den som är ansvarig för den felaktiga utbetalningen, att utgiva ersättning härför. Medan i anmärkningsmål i allmänhet redogöraren kan i regressväg vända sig mot den befattningshavare, som obehörigen uppburit ersättning,

81 skulle vid ett tillmötesgående av länsstyrelsernas förslag regressrätten bort. falla och redogöraren i sista hand få bära förlusten. En sådan anordning är I främmande för anmärkningsprocessen och skulle, om den infördes, med sä[ kerhet komma att i talrika fall leda till att redogöraren, för att skydda sig i mot anmärkning, verkställde omständliga undersökningar, innan beslut i såI dana flyttningsärenden meddelades. Med hänsyn till de olägenheter, bl. a. I dröjsmål med avgörandet, som härav skulle föranledas för de flyttande, kunna de sakkunniga icke biträda det sålunda väckta förslaget. Det är emellertid önskvärt, att vederbörande myndigheter meddela närmare föreskrifter till ledning vid avgivande av entreprenadanbud, så att dessa bliva i möjligaste mån tydliga och lätta att jämföra. En föreskrift om att flyttning skall ske på det minst kostsamma sättet innebär givetvis ej hinder för att, om särskilda skäl föreligga, för transporten anlita exempelvis varmvagn eller sända vissa flyttsaker såsom ilgods. Att flyttningen fördyras genom att godset skickas i flera sändningar bör givetvis i allmänhet ej vara tillåtet, men bör dock kunna medgivas, t. ex. då befattningshavaren på grund av bostadsbrist å den nya tjänstgöringsorten icke kan redan vid tillträdandet av befattningen medtaga hela familjen. Vad resgods angår hemställer statskontoret, att ersättning för resgodsbiljett bör medgivas. Vad ovan sagts om försändande av bohag i flera omgångar bör även gälla, då en del av flyttsakerna medtages som resgods. Det kan sålunda tänkas undantagsfall, då ersättning för avgift för resgodsövervikt bör kunna beredas befattningshavaren. Den obetydliga kostnad, som kan förekomma vid medtagandet av resgods till så ringa viktmängd, att avgift för övervikt ej behöver erläggas, lärer däremot skäligen få bäras av den flyttande själv. Frågan huruvida ersättning för resgodsbiljett bör utgivas vid resor, vara allmänna resereglementet är tillämpligt, har vid flera tillfällen varit aktuell (jfr prop, nr 95/1925, sid. 50 och prop, nr 190/1927, sid. 32). Sådan ersättning I utgår ej enligt kungörelsen den 4 april 1930 (nr 68) med bestämmelser angående ersättning för befordran av personlig utrustning vid resa i statens ärenden. Vid flyttning synes däremot skäl kunna tala för att ersättning medges för resgodsbiljett i de fall, då avgift för resgodsövervikt skall erläggas. Kan den flyttande befattningshavaren styrka, att avgift för resgodsövervikt erlagts, erfordras givetvis ingen särskild verifikation till bestyrkande av att resgodsbiljett lösts. Försäkring. För närvarande medgives icke ersättning för transportförsäkring av flyttgods. Länsstyrelsen i Gotlands lån anmärker härpå under framhållande, att det torde få anses höra till nödvändig omsorg, att tjänsteman, särskilt vid transport över sjö, låter försäkra sitt flyttgods. Även representanter för personalsammanslutningar hava framfört önskemål om införande av bestämmelser rörande ersättning för försäkringskostnader. De sakkunniga finna för sin del skäligt, att ersättning får utgå för utgivna premier för sjöförsäkring och i förekommande fall krigsriskförsäkring vid 6—437025.

82 transporter mellan fastlandet och Gotland. Då övriga transporter få anses mindre riskfyllda och järnvägsförvaltningarna stå i ett visst ansvar för å järnvägarna fraktat gods, saknas enligt de sakkunnigas mening tillräcklig anledning att medgiva ersättning för transportförsäkring i andra än nyss angivna fall. Vidkommande frågan om det försäkringsbelopp, för vilket ersättning i förekommande fall högst bör medgivas, få de sakkunniga — efter överläggning med ett av de större försäkringsbolagen i Stockholm — föreslå, att ersättning må till befattningshavare, tillhörande nedan angivna traktamentsklasser, utgå för högst följande försäkringsbelopp, nämligen i traktamentsklass A, B och C 30 000 kronor, i traktamentsklass D 20 000 kronor, i traktamentsklass E 12 000 kronor och i traktamentsklass F 7 000 kronor. Packning, ned- och uppbärning m. m. Statskontoret h a r i sitt förut omtalade, den 11 september 1941 daterade utlåtande ifrågasatt, att ersättning icke skulle utgå för packningskostnader. De sakkunniga hava icke funnit skäl föreslå dylik ändring i vad hittills i förevarande avseende gällt, men vilja framhålla, att befattningshavaren och hans husfolk, i den mån så låter sig göra, böra biträda vid packningsarbetet. I kap. V ha de sakkunniga uttalat, att de s. k. entreprenörskostnaderna böra ersättas i enlighet med företedda verifikationer, dock inom ramen för vissa i förhållande till befattningshavarens avlöning fixerade maximigränser. Vid avlöningens bestämmande bör givetvis icke användas den schablonmässiga regel, som ovan föreslagits för lönens beräknande, då fråga är om befordran skall anses föreligga. Sålunda måste för fastställande av maximigränsen hänsyn tagas till den löneklass, som befattningshavaren verkligen tillhörde omedelbart före beslutet angående omplaceringen. Med hänsyn till prisnivån å olika orter bör man till utgångspunkt taga lönebeloppet i den dyrortsgrupp befattningshavaren tillhört och icke i en på förhand för alla flyttande bestämd ortsgrupp. Då flyttningen sker mellan orter inom olika dyrortsgrupper, bör likväl — för att ersättningen ej skall bliva olika stor, om flyttningen företages i den ena eller den andra riktningen — till grund för beräkningen läggas medeltalet av lönebeloppen i båda dyrortsgrupperna. I samtliga fall bör räknas med bruttolönebelopp. Särskilda kontanta avlöningsförmåner, såsom avlöningsförstärkningar, arvoden o. d., torde man emellertid kunna bortse ifrån. Däremot bör avseende fästas vid sådana förmåner som det fast anställda manskapets rätt till fri inkvartering och förplägnad eller kontant ersättning därför. Då flyttningskostnaderna måste antagas variera efter prisförhållanden i allmänhet, kan man ej heller bortse från de utöver lönen utgående förmånerna av rörligt tilllägg, kristillägg eller dylikt. För att finna en grund för maximeringen hava de sakkunniga för flyttningsfallen vid lantförsvaret och tullverket under budgetåret 1941/42 låtit verkställa utredning rörande entreprenörskostnadernas storlek i förhållande till de flyttande befattningshavarnas årslön, beräknad på nu angivet sätt. Vid

83 utredningen hava erhållits följande siffror, utvisande entreprenörskostnadernas storlek i procent av befattningshavarnas årslön, nämligen, vid lantför\ svaret, då befordran förelåg, 648 och i annat fall 603 samt vid tullverket, då | befordran förelåg, 296 och i annat fall 214, allt för befattningshavare med eget hushåll och ett antal hushållsmedlemmar av högst fem — befattningshavaren själv inräknad. De med hänsyn till uppgiftsmaterialet något förenklade beräkningar, som verkställts beträffande postverket, hava givit ett procenttal av omkring 4. F r å n andra förvaltningar insända uppgifter — avseende allenast vissa typfall — hava ej ansetts utgöra tillräckligt underlag för motsvarande beräkningar. Självfallet variera i de enstaka fallen procentsiffrorna i hög grad. Inom armén uppnåddes sålunda beträffande en flyttning procentsiffran 14 9. Inom tullverket var den lägsta siffran 006. Något skäl att i förevarande avseende fastställa olika maximigränser för befattningshavare tillhörande skilda förvaltningsområden synes ej föreligga, utan torde enhetliga bestämmelser böra komma till stånd. Med ledning av de framkomna siffrorna och för att oskäliga kostnader skola i besparingssyfte kunna beskäras synas för befattningshavare med högst fem hushållsmedlemmar — befattningshavaren själv inräknad — entreprenörskostnaderna böra begränsas till ett belopp motsvarande högst 6 % av den flyttandes årslön. Även vid en sådan begränsning torde åtminstone flertalet av de flyttande komma att få sina kostnader till fullo ersatta. Härvidlag måste givetvis bortses från fall, då på grund av privata förhållanden, bohagets storlek, dess större eller mindre ömtålighet m. m. kostnaderna mera avsevärt överstiga vad som kan anses vanligt med hänsyn till befattningshavarens lönestandard. För större familjer — med flera än fem hushållsmedlemmar — är det statistiska underlaget för motsvarande beräkningar mycket knapphändigt. t Under budgetåret 1941/42 förekom sålunda inom tullverket icke något så| dant flyttningsfall, medan för lantförsvaret uppgivits 20 fall; vid medeltals' beräkning har procentsiffran därvid blivit, i fall av befordran 796, eljest 783. De sakkunniga, som anse rättvist, att befattningshavare med ett större antal hushållsmedlemmar erhålla flyttningsersättning inom en vidare gräns > än övriga, föreslå att maximigränsen i detta fall sättes till 8 % av årslönen. För personer utan eget hushåll hava vid de statistiska beräkningarna mot' svarande siffror blivit, vid lantförsvaret, i fall av befordran 196, eljest 2*84, samt vid tullverket, vid befordran 158 och i annat fall 1 20. De sakkunniga föreslå härvidlag procentsiffran 3. Med hänsyn till att ett flertal myndigheter framhållit, att vid flyttningar mellan Gotland och fastlandet erfordras en omsorgsfullare emballering med åtföljande högre packningskostnader än eljest, anse sig de sakkunniga — som med hänsyn till det förhållandevis ringa antalet sådana flyttningsfall icke kunnat erhålla någon tillförlitlig statistik — böra för fall, varom nu är fråga, föreslå en höjning av maximisiffran med 1 % .

84 Vad ovan sagts har hänfört sig till flyttningar mellan olika stationeringseller förläggningsorter. Då flyttning sker inom en och samma ort, bliva emellertid nu ifrågavarande kostnader i allmänhet lägre på grund av att emballeringen ej brukar kräva samma omsorg som eljest. I detta fall kommer hela transporten att inräknas i förevarande slags kostnader. Någon statistik av värde beträffande ifrågavarande utgifter har ej kunnat erhållas, men de sakkunniga hava ansett sig kunna föreslå såsom maximum för befattningshavare med högst fem personers hushåll 4 %, för befattningshavare med större hushåll 5 % och för befattningshavare utan eget hushåll 2 % av lönen. Även om maximigränserna ej överskridas, böra emellertid vederbörliga myndigheter äga rätt att nedsätta yrkade ersättningsbelopp på grund av skälighetsprövning. Exempelvis torde så kunna ske, om befattningshavare underlåtit att infordra entreprenadanbud eller eljest vid flyttningens företagande icke handlat med den omsorg, som man kunnat begära. Bland de s. k. entreprenörskostnadema inräknas icke utgift för automobiltransport mellan de olika tjänstgöringsorterna, även om denna transport ombesörjes av flyttningsföretaget. Vid användandet av sådant färdmedel sker emellertid transporten från port till port och några särskilda transporter å avgångs- och ankomstorterna — vilka förekomma vid anlitande av järnväg eller båt — erfordras ej. Det torde likväl icke föreligga något skäl att beträffande sådana fall ändra maximeringsbestämmelserna. Det kan icke anses, att befattningshavarna härigenom uppmuntras att använda automobil i stället för järnväg, fastmera torde frakt med automobil för den flyttande ställa sig ogynnsammare, då ersättning utgår för det billigaste färdsättet och endast skäliga entreprenörskostnader ersättas. Den här föreslagna metoden för entreprenörskostnadernas maximering kan måhända förefalla invecklad och besvärlig i tillämpningen. Visserligen skulle en väsentlig förenkling kunna ernås genom att bestämma ett enhetligt belopp inom de skilda traktamentsklasserna, men en sådan anordning skulle leda till att beloppen tid efter annan finge omräknas med hänsyn till rådande prisläge. De sakkunniga hålla därför före, att det av dem föreslagna systemet, enligt vilket kostnaderna direkt anpassas efter löneläget vid skilda tillfällen, är att avgjort föredraga framför den nyss antydda utvägen. Dubbelhyra. Liksom hittills böra i anledning av flyttning uppkomna ofrånkomliga kostnader för hyra av mera än en lägenhet bäras av statsverket. Rörande de åtgärder, som böra vidtagas för undvikande eller minskande av sådana kostnader anföra Sveriges statstjänstemannanåmnd och trafiktjänstemännens riksförbund följande: »I de flesta fall är det förenat med mycket större svårigheter för en tjänsteman på den nya stationeringsorten, som måhända är belägen på ett avsevärt avstånd från den förutvarande, att vidtaga tillräckligt effektiva åtgärder för bostadens uthyrning än för den som finnes på platsen, i synnerhet som tjänstemannen efter avflyttningen

85 oftast icke kan personligen förhandla med eventuella hyresspekulanter eller på annat sätt effektivt medverka till uthyrandet. Därtill kommer, att vederbörande hyresvärdar icke alltid äro intresserade av att få lägenheten omedelbart uthyrd, vilket kanske främst gäller då en längre tid av hyrestiden återstår. På grund av anförda förhållanden är det icke osannolikt, att en genom tjänstemans förflyttning ledigbliven lägenhet får stå outhyrd längre tid, än som är nödvändigt, varigenom staten åsamkas ökade utgifter. Med hänsyn härtill synes det vara till fördel även för statsverket, om vid såväl tvångsförflyttning som vid befordran vederbörande myndighet så snart som möjligt övertager den förflyttade tjänstemannens skyldigheter enligt bostadskontraktet på den gamla tjänstgöringsorten. Vederbörande lokala myndigheter skulle då omedelbart kunna vidtaga erforderliga åtgärder för att få bostaden uthyrd, och statsverket komme därigenom att i många fall undgå eljest uppkommande betydligt större utgifter. » Statstjånarkartellen anför liknande synpunkter och tillägger: »Åtskilliga tjänstemän äro emellertid icke i den ekonomiska ställning, att de kunna förskottera hyreskostnad m. m. på två orter, i all synnerhet som i samband med flyttningen även andra kostnader av större eller mindre omfattning uppkomma, för vilka senare kostnader förskott icke lämpligen kan begäras hos vederbörande myndighet.» De sakkunniga hålla för sin del före, att det icke kan med bindande verkan gentemot hyresvärden föreskrivas, att hyresgästens skyldigheter enligt hyreskontrakt skola övertagas av staten. Emellertid bör vederbörande myndighet, såsom redan nu på åtskilliga håll praktiseras, själv eller genom underlydande lokalförvaltningar söka i möjligaste mån hjälpa befattningshavaren att få den förutvarande bostaden uthyrd. För egen del bör befattningshavaren medverka härtill genom hänvändelse till en eller flera uthyrningsbyråer å orten, genom annonsering eller andra lämpliga åtgärder. Därest det är fråga om en befattningshavaren tillhörig fastighet och uthyrningsåtgärder visat sig resultatlösa, synes det böra åligga befattningshavaren att söka sälja fastigheten. Underlåtenhet att vidtaga ifrågavarande åtgärder bör medföra förlust av ersättningsrätten. Några utlägg torde tjänstemännen i allmänhet icke själva behöva vidkännas, då det får förutsättas, att myndigheterna på begäran förskottera hyresbeloppen. Magasinering av bohag. Särskild ersättning för kostnader för magasinering av bohag utgår icke för närvarande. Chefen för armén förordar emellertid införande av bestämmelser om att dylik ersättning skulle kunna medgivas i de fall, då magasineringskostnaden understiger vad staten eljest skulle fått vidkännas såsom merutgift för dubbla bostäder. De sakkunniga anse det sålunda anförda vara värt beaktande och föreslå införandet av en föreskrift i huvudsaklig överensstämmelse med chefens för armén hemställan. Anskaffande av bostad. Sveriges statstjånstemannanåmnd och trafiktjänstemännens riksförbund hava ansett önskvärt, att kostnader för anskaffande av bostad — exempelvis på grund av annonsering, anlitande av uthyrningsbyrå eller resa till den nya tjänstgöringsorten för att hyra lägenhet — måtte få ersättas befattningshavaren enligt samma grunder, som för närvarande gälla i fråga om kostnader för uthyrning av den innehavda lägenheten å den tidigare tjänstgöringsorten.

86 Liknande synpunkter anföras av svenska officersförbundet, som anser, att sådan ersättning närmast bör avse kostnaden för en resa för en person till den nya förläggningsorten. Ersättning av ifrågavarande art utgår till vederbörande tjänstemän enligt flera utländska lagstiftningar. De sakkunniga finna principiellt riktigt, att kostnader av nu angivet slag ersättas vederbörande befattningshavare. På grund av svårigheten att i det särskilda fallet kontrollera kostnadernas nödvändighet föreslå de sakkunniga icke några särskilda föreskrifter i ämnet utan anse kostnaderna härför böra liksom åtskilliga andra, ej närmare specificerade utgifter bestridas av det ersättningsbelopp, som här upptages under benämning »gardinpengar». Dubbelt hushåll. Vid omplacering inträffar understundom, att befattningshavare på grund av bostadsbrist icke kunnat företaga flyttning till den nya tjänstgöringsorten utan måst hava familjen kvarboende å den förutvarande tjänstgöringsorten. För de utgifter för dubbelt hushåll, som härigenom åsamkas befattningshavaren, kan enligt gällande bestämmelser ersättning icke beredas honom. I tysk rätt givas, såsom framgår av kap. III, utförliga bestämmelser om ersättning i dylika fall. Några av de utav de sakkunniga hörda myndigheterna, såsom länsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands län, ifrågasätta, om icke genom tillägg till gällande bestämmelser om ersättning för merutgift för bostadshyra ersättning för utgifter av nu ifrågavarande slag i någon form kunde beredas den flyttande. Liknande synpunkter hava framförts från representanter för personalsammanslutningarna. De sakkunniga anse det visserligen i och för sig icke oskäligt, att, i de fall dylika kostnader varit ofrånkomliga, ersättning därför beredes den flyttande. Till en del torde dock framställningarna härom vara influerade av det nuvarande läget å bostadsmarknaden, och vid återgång till mera normala förhållanden lär man kunna förutsätta, att dylika kostnader i allmänhet skola undvikas. Det torde också i det särskilda fallet bliva svårt att bedöma, om familjens kvarboende å den förutvarande tjänstgöringsorten är föranledd av verklig bostadsbrist eller betingas av rent personliga förhållanden. De sakkunniga anse sig därför icke kunna förorda särskilda ersättningsregler på hithörande område men vilja framhålla angelägenheten av att vederbörande myndighet söker ordna omplacering i så god tid, att den flyttande får nödigt rådrum för anskaffande av bostad å den nya tjänstgöringsorten. »Gardinpengar». Mot den nu gällande bestämmelsen om ersättning för särskilda, med flyttningen direkt sammanhängande utgifter (»gardinpengar») har riktats åtskillig kritik, och flera sinsemellan olikartade önskemål hava uttalats om ändring av bestämmelsen. Framför allt har mot densamma invänts, att dess innehåll är obestämt och att den föranleder åtskilligt besvär för vederbörande befattningshavare därigenom, att i varje särskilt fall specificerade verifikationer å utgifterna måste företes. De mångskiftande, ofta i verkligheten ganska obetydliga frågor, som i detta sammanhang uppkom-

87 ma, förorsaka i talrika fall meningsskiljaktigheter och tidsutdräkt vid avgörandet, och ärendena härom äro sålunda avsevärt betungande för de beslutande myndigheterna. En del myndigheter, såsom fångvårdsstyrelsen och vissa länsstyrelser, föreslå att bestämmelsen förtydligas genom exemplifiering av de kostnader, som kunna ersättas. Vissa myndigheter yrka, att maximibeloppen höjas; chefen för armén föreslår sålunda en höjning med 100 kronor för var och en av de i 6 § flyttningsersättningskungörelsen angivna grupperna men ifrågasätter tillika, om icke ersättning kunde utgå med ett fixt belopp utan redovisningsskyldighet. Även armé förvaltningens civila departement föreslår införandet av fixa belopp. Då emellertid i ett icke obetydligt antal fall ersättningarna icke uppgått till de medgivna maximibeloppen syntes en reducering av ersättningen böra övervägas. Marinförvaltningen åter uppgiver, att ersättning i de flesta fall uppgått till maximibeloppet. Skulle ersättning utgå med fixa belopp borde dessa dock kunna inom varje grupp sättas 50 kronor lägre än de nu gällande. Svenska officersförbundet anser, att de nu gällande maximibeloppen äro för låga men ifrågasätter införande av fixa belopp, vilka emellertid borde stå i relation till flyttgodsets omfattning eller eventuellt till rumsantalet i den nya bostaden. Alternativt framställes önskemålet, att ersättningsbeloppen finge utgå utan maximering efter prövning av skäligheten. De sakkunniga anse, att den flyttande liksom hittills bör erhålla ersättning för en del varierande, vid flyttning uppkommande ofrånkomliga utgifter, vilka icke kunna hänföras till rese-, frakt-, försäkrings-, packnings- eller hyreskostnader, bland annat för de förut omtalade utgifterna för ökade levnadskostnader under transporten av flyttgodset samt för anskaffande av ny bostad. I oförändrad form synes emellertid det nu gällande stadgandet ej böra bibehållas. Att i detalj angiva de kostnader, för vilka ersättning avses skola beredas de flyttande, skulle föranleda vidlyftiga föreskrifter — i sådant avseende hänvisas till motsvarande, synnerligen detaljerade regler i tysk rätt, vilka, för att belysa förevarande spörsmål, mera utförligt återgivits i kap. III. Det synes därför de sakkunniga ur skilda synpunkter mest ändamålsenligt, att ifrågavarande ersättning utgår med vissa bestämda, för de olika traktamentsklasserna avpassade belopp och utan redovisningsskyldighet för de flyttande. I vad mån medgivna ersättningar för hithörande ändamål uppgått till de i flyttningsersättningskungörelsen angivna högsta beloppen har icke kunnat av de sakkunniga utrönas. En undersökning härom skulle nämligen hava vållat åtskillig tidsutdräkt och med hänsyn till svårigheten att samla materialet dragit alltför dryga kostnader. En medeltalsberäkning av de uppkomna kostnaderna skulle icke heller hava något större värde med hänsyn till de gällande maximeringsbestämmelserna. Ehuru säker grund för ett fastställande av de ifrågasatta fixa beloppen alltså ej finnes, hålla de sakkunniga före, att den av marinförvaltningen förordade beskärningen av de nu gällande beloppen med 50 kronor inom varje traktamentsklass får anses skälig beträffande befattningshavare med eget hushåll. För andra befattningshavare torde hälften av de sålunda föreslagna beloppen kunna anses tillräckligt.

88 Flyttning v i d b e f o r d r a n m. m. Tidigare har framhållits, att då flyttning sker i såväl det allmännas som den enskildes intresse — d. v. s. vid befordran eller vid förordnande eller kommendering å högre tjänst — befattningshavaren skäligen bör bära viss del av flyttningskostnaderna och ersättningen således utgå med reducerat belopp. I princip synes den enskildes andel i dessa kostnader icke böra bliva allt för obetydlig, då omplaceringen i regel torde för befattningshavaren medföra en avsevärd fördel. På grund härav lärer man alltså vid dessa flyttningar kunna i vidare mån än vid sådana, som äga rum på grund av tvångsförflyttning, tillgodose önskemålet att åstadkomma besparingar för statsverket. Det nuvarande systemet att vid befordran eller vid förordnande eller kommendering å högre tjänst förvägra traktamentsersättning — som ju innebär gottgörelse för en förhållandevis obetydlig, men i allt fall nödvändig utgift — samt »gardinpengar», verkar i viss mån godtyckligt. Delsamma kan måhända sägas om ett av statskontoret framställt förslag att åtminstone vid befordran helt slopa rätten till ersättning för flyltsakers in- och uppackning samt begränsa gottgörelsen för dubbelhyra. Även ett av såväl nämnda ämbetsverk som av generalpoststyrelsen framställt förslag om avskaffande i dylika fall av rätten till ersättning för tjänstefolks resekostnader synes kunna verka obilligt. Mera konsekvent torde vara, att befattningshavare, som flyttar i anledning av befordran, erhåller allenast en procentuell andel av hela den ersättning, som eljest skolat utbetalas. Häremot kan dock invändas, att det verkar orättvist, att den som nödgas flytta till en mycket avlägsen ort skall behöva vidkännas en betydligt större utgift än den som flyttar till ea närbelägen plats. För sådana utgifter, som påverkas av avståndet mellan tjänstgöringsorterna, d. v. s. rese- och fraktkostnader, synes därför befattningshavaren böra erhålla full ersättning även vid befordran. Detsamma torde böra gälla även ifråga om försäkringskostnader vid Gotlandsflyttningar. Jämväl de av andra orsaker starkt växlande utgifterna för dubbelhyra böra skäligen bestridas av statsverket. Beträffande övriga flyttningsutgifter, d. v. s. entreprenörskostnaderna och de särskilda kostnader, som skola ersättas med de s. k. gardinpengarna, gäller, att de, i olikhet med de ovan angivna flyttningskostnaderna, åtminstone delvis kunna anses avhängiga av den flyttandes egna åtgöranden. Det synes med hänsyn härtill rättvist, att en del därav bäres av den flyttande själv. För bedömande av den andel av kostnaderna, som skäligen bör bestridas av befattningshavaren själv, hava de sakkunniga låtit verkställa vissa beräkningar av från olika verk införskaffade uppgifter å utbetalda ersättningar för entreprenörskostnader och »gardinpengar», såvitt avser befattningshavare, som tvångs förflyttats. Av utredningen, som givit ungefär samstämmiga resultat för de särskilda verken, framgår, att entreprenörskostnaderna uppgå till cirka 70 °/o och de kostnader, som bestridas med »gardinpengar», till ungefär 30 °/o av summan av förevarande kostnader. Då enligt gällande bestämmelser förmånen av »gardinpengar» icke åtnjutes vid flyttning i anledning av

89 befordran, skulle ett bestämmande av befattningshavarens andel till 30 % av de kostnader av ifrågavarande slag, för vilka ersättning enligt de sakkunnigas förslag skulle utgå vid tvångsförflyttning, för den befordrade medföra ungefär samma reduktion som för närvarande. Emellertid är det, på sätt förut angivits, icke oskäligt, att befattningshavaren vid befordringstillfällen får bära en något större andel av flyttningskostnaderna än som nu är fallet. De sakkunniga föreslå därför, att i dylika fall ersättning för entreprenörskostnader beredes befattningshavaren med högst hälften av vad som maximalt skolat ersättas, därest tvångsförflyttning förelegat, samt därjämte med hälften av det fixa belopp, som vid sådan förflyttning bort utgå såsom gardinpengar. Vad nu sagts bör i anslutning till vad förut anförts gälla även vid flyttning i anledning av förordnande eller kommendering, som för befattningshavaren medför högre avlöning. Emellertid kan det i dylikt fall inträffa, att tjänstgöringen blir så kortvarig, att utgående vikariatsersättning eller annan dylik förmån ej täcker de ekonomiska uppoffringar, som den flyttande jämlikt förslaget skulle vidkännas. Enligt gällande lagstiftning kan någon rättelse i dylikt fall ej vinnas, men skäligheten bjuder, att flyttningen ej skall medföra förlust för vederbörande tjänsteman. Om alltså den ersättning, som utgått för flyttningar till och från den ort, där befattningshavaren under förordnandet eller kommenderingen tjänstgjort, med tillägg av den under tiden för förordnandet eller kommenderingen åtnjutna avlöningsförhöjningen, understiger vad befattningshavaren skulle hava ägt uppbära för flyttningen, därest full ersättning tillerkänts honom, bör han äga uppbära tillägg till flyttningsersättning med belopp, motsvarande angivna skillnad. Beräkningen av ett sådant ersättningstillägg kan givetvis ej göras, förrän återflyttningen skett. Ehuru en dylik uträkning i allmänhet ej lärer vålla någon egentlig svårighet och de fall, varom är fråga, torde bliva ganska sällsynta, hava de sakkunniga diskuterat möjligheten att på någon mera enkel väg vinna det angivna syftet. De förslag till en mera schablonmässig beräkning, som härvid framkommit — t. ex. att vid förordnanden med kortare varaktighet än ett år slopa reduktionen vid återflyttningen — hava likväl icke kunnat förordas.

90 KAPITEL

VII.

Specialmotivering till författningsförslagen. Inledning. Vid det lagtekniska ordnandet av de föreslagna bestämmelserna om flyttningsersättning utgå de sakkunniga ifrån att, liksom hittills, riksdagens medverkan huvudsakligen skall påkallas allenast beträffande föreskrifter angående förutsättningarna för erhållande av flyttningsersättning, under det att stadgandena i övrigt meddelas av Kungl. Maj:t. Om de bestämmelser, som angiva förutsättningarna för erhållande av flyttningsersättning, skola givas ett enhetligt innehåll, synes emellertid skäl föreligga, att icke införa dem i de olika avlöningsreglementena utan sammanföra dem i en särskild författning. Därigenom undvikes ett onödigt upprepande och bestämmelserna bliva lättare tillgängliga och överskådliga. Skola dessutom föreskrifterna för de befattningshavare, som lyda under de fem ifrågavarande avlöningsreglementena, sammanknytas, så att en allmän ersättningsrätt fastställes vid flyttning mellan tjänster, sorterande under skilda reglementen, medför det en betydande förenkling, att alla föreskrifter om rätten till flyttningsersättning intagas i en och samma författning. Då rätten till flyttningsersättning betraktas som en avlöningsförmån, bör den dock omnämnas i varje avlöningsreglemente med en hänvisning till den särskilda författningen. En liknande anordning förekommer för närvarande beträffande reseersättning (se t. ex. 22 § civila avlöningsreglementet). Därest Kungl. Maj:t rörande viss personal, som ej lyder under något av avlöningsreglementena, föreskriver, att stadgandena i en av dessa författningar skola tillämpas å sådan personal, bliva, liksom hittills skett, även stadgandena om flyttningsersättning utan vidare gällande för dithörande befattningshavare. I den nya författningen, som förutsattes skola föreläggas riksdagen, torde böra intagas, förutom föreskrifter, motsvarande avlöningsreglementenas nuvarande stadganden om flyttningsersättning, vissa andra bestämmelser av grundläggande betydelse. Lämpligen böra således i en dylik förordning angivas de viktigaste slagen av kostnader, som skola ersättas, samt föreskrivas, att reducerad ersättning kan enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser utgå vid befordran. Ett närmare bestämmande av ersättningen lärer — liksom hittills — böra överlämnas åt Kungl. Maj:t. I övrigt synes i förordningen böra intagas en erinran om Kungl. Maj:ts allmänna be-

91 fogenhet rörande bestämmande av flyttningsersättning. Härigenom kommer författningen att innehålla även stadganden av intresse för andra befattningshavare än dem, vilkas flyttningsersättning för närvarande regleras av de fem avlöningsreglementena. De i flyttningsersättningskungörelsen intagna föreskrifterna komma enligt de sakkunnigas förslag att undergå så väsentliga ändringar, att densamma bör ersättas av en ny författning. Till denna torde lämpligen kunna överföras en del detaljföreskrifter, som för närvarande hava sin plats bland ämbetsverkens specialbestämmelser och vilka böra givas ett mera allmängiltigt innehåll. Då den nya kungörelsen härigenom får ett i förhållande till den nu gällande utökat omfång, torde till vinnande av överskådlighet de förhållandevis mindre betydelsefulla stadgandena kunna sammanföras såsom anvisningar, intagna efter de viktigare bestämmelserna.

Specialmotivering till förordningen angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare. Rubriken. Enligt de riktlinjer, som ovan angivits, kommer förordningen angående flyttningsersättning att innehålla de grundläggande bestämmelserna i ämnet. Av denna anledning h a r åt förordningen givits en rubrik, som betecknar densamma som huvudförfattning, under det att den kungörelse, som skall ersätta den nuvarande flyttningsersättningskungörelsen, angives innehålla tillläggsbestämmelser till förordningen. 1 §•

I 1 mom. angivas de befattningshavare, å vilka förordningen är tillämplig. Här föreskrives sålunda, att ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare, som lyda under civila avlöningsreglementet, civila icke-ordinariereglementet, militära avlöningsreglementet eller militära icke-ordinariereglementet, ävensom fast anställt manskap, för vilket manskapsavlöningsreglementet gäller, kunna erhålla flyttningsersättning enligt förordningen. Jämlikt stadgandet i 2 mom. första stycket under c) begränsas tillämpningsområdet så, att flyttningar, som dessa befattningshavare företaga i anledning av förflyttning till oreglerad tjänst, avskiljas. Vidare uteslutas förflyttningar till annan befattning än ordinarie och extra ordinarie eller anställning, varom förmäles i manskapsavlöningsreglementet. Då andra begränsningar ej göras, komma befattningshavarna att vid alla övriga flyttningar i anledning av omplaceringar mellan tjänster, sorterande under olika avlöningsreglementen, erhålla flyttningsersättning, under förutsättning att de i 2 mom. första stycket under a) och b) angivna villkoren äro uppfyllda. Beträffande innebörden av 2 mom. hänvisas i övrigt till kap. VI. En-

92 dast några ord torde i detta sammanhang böra tilläggas om författningens terminologi. För att förkorta och precisera förordningens text hava de sakkunniga sökt finna en gemensam term för samtliga de förändringar i tjänstgöringen, varom fråga är i 2 mom. Något språkligt hinder att härför använda ordet »förflyttning» torde knappast föreligga. Men beteckningen synes hava i avlöningsförfattningarna fått en mera begränsad innebörd (se t. ex. 3 § 2 och 3 mom. civila avlöningsreglementet) och sättes ibland som motsats mot befordran (jämför uttryckssättet i 24 § civila avlöningsreglementet: »tjänsteman, som utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttas från en stationeringsort till en annan eller till följd av befordran »). Som gemensam term i nu ifrågavarande avseende har därför valts uttrycket »omplacering». Svårare h a r det varit att finna ett gemensamt uttryck för befordran och förordnande eller kommendering å en högre tjänst, d. v. s. för de fall, då allenast reducerad flyttningsersättning förutsattes skola tillkomma den flyttande. De sakkunniga hava såsom gemensam term valt ordet »befordran» (jämför 2 §) och utgå från att denna utvidgning av ordets egentliga betydelse ej skall vålla någon oklarhet i tillämpningen. I ett tredje moment hava införts bestämmelser av i huvudsak samma lydelse som stadgandet i 31 § sista stycket militära avlöningsreglementet. Någon föreskrift om när flyttning skall anses hava skett h a r icke meddelats. I tysk rätt gäller, såsom framgår av kap. III, att flyttning anses hava ägt rum, när åtminstone större delen av tillhörigheterna flyttats. Ett motsvarande stadgande fanns i övergångsbestämmelserna till 1935 års flyttningsersättningskungörelse. Arméförvaltningens civila departement har förordat en sådan föreskrift i sammanhang med bestämmelserna om ersättning för dubbelhyra. Emellertid torde, enligt de sakkunnigas mening, ett sådant stadgande vara mindre lämpligt, enär det i vissa fall, till exempel vid förordnanden och kommenderingar till tjänstgöring å annan ort under viss tid, måhända skulle leda till den missuppfattningen, att mera bohag, än som eljest varit behövligt, måste medtagas, för att någon ersättning överhuvud skulle kunna utgå. 2 - 4 §§. Angående innebörden av dessa paragrafer hänvisas till kap. VI. 5§. Enligt utländsk rätt kan, därest beslut om förflyttning förfaller före flyttningens företagande eller icke kan genomföras av orsaker, som ej bero på tjänstemannen, ersättning beredas denne för utgifter, som han i anledning av beslutet nödgas vidkännas. Någon bestämmelse av sådant innehåll finnes ej i de svenska författning-

93 arna, och i praxis torde ersättning i detta fall ej utgå (jämför ett i K. Å. not 405/1937 intaget rättsfall). Då det synes obilligt, att i fall, varom nu är fråga, befattningshavaren skall bära av den tilltänkta flyttningen förorsakade kostnader, föreslås ett stadgande av innehåll, likartat med omförmälda bestämmelse i utländsk lagstiftning. Det torde ej behöva i författningstexten utsägas, att ersättning ej kan utgå med högre belopp än som skulle tillkommit befattningshavaren vid verkställd flyttning. Paragrafen är så avfattad, att densamma kan tillämpas även om omplaceringen ej kommer till stånd på grund av befattningshavarens död. 6§. Angående preskription av rätten till flyttningsersättning talas i kap. VI. Ett särskilt preskriptionsstadgande erfordras beträffande rätten att uppbära i 4 § av förslaget avsett tillägg till flyttningsersättning.

7§. Rörande denna paragraf hänvisas i huvudsak till kap. VI. Med stadgandet avses givetvis icke att på något sätt begränsa den befogenhet, Kungl. Maj:t för närvarande må äga i fråga om bestämmandet av ersättning för flyttningskostnad, utan syftet med detsamma är närmast att, till undanröjande av oklarhet angående gränserna för Kungl. Maj:ts befogenhet å hithörande område, meddela en författningsbestämmelse, som kodifierar vad som redan torde anses gälla. Möjligen kan stadgandet därjämte i vissa hänseenden — t. ex. beträffande flyttningsersättning åt befattningshavare med oreglerad avlöning — anses medföra en utvidgning av Kungl. Maj:ts myndighet. Enligt det föreslagna stadgandet kunna beslut meddelas såväl i enstaka fall som för grupper av befattningshavare, allt försåvitt särskilda omständigheter anses föreligga, vilka motivera ett tillerkännande av ersättning åt de flyttande. Enligt första meningen i paragrafen kan sålunda flyttningsersättning medgivas, även om flyttning ej sker från en stationerings- eller förläggningsort till en annan eller om omplacering i annat fall än vid befordran sker efter därom uttryckt önskan (t. ex. vid nyuppsättning av militära förband eller vid indragning av tjänster) eller om en befattningshavare flyttar från reglerad till oreglerad tjänst. I andra meningen avses de fall, då flyttningsersättning anses böra beredas i 1 § ej avsedd statsanställd, exempelvis då denne omplaceras från en till annan oreglerad tjänst eller från sådan till reglerad befattning. Men även å befattningshavare med reglerad tjänst, som ej kan erhålla ersättning jämlikt denna förordning, t. ex. en extra tjänsteman, som lyder under något av avlöningsreglementena, kan bestämmelsen tillämpas. Slutligen anges i paragrafen, att flyttningsersättning kan utgå även vid in-

94 trade i statens tjänst, exempelvis i fall, då det är av särskilt värde att förvärva viss person för statstjänsten eller då någon, som på grund av personalindragning tillfälligtvis förlorat sin statliga anställning, sedermera vinner återinträde i sådan tjänst. Det kunde synas följdriktigt att — i sammanhang med ett stadgande om befogenhet för Kungl. Maj:t att bevilja flyttningsersättning vid inträde i statstjänst — motsvarande föreskrift meddelades rörande en liknande befogenhet beträffande flyttning omedelbart efter det befattningshavare avgått ur tjänsten. Mot ett stadgande av sådant innehåll möta emellertid vissa betänkligheter, vilka framhållits i kap. VI. De sakkunniga anse sig böra betona, att med det här föreslagna stadgandet icke avses att skapa en ny väg, vilken statens befattningshavare med utsikt till framgång kunna använda för realiserande av allehanda önskemål i förevarande avseende, som de underlydande myndigheterna icke kunna författningsenligt tillgodose. Fasthållas bör, att fråga endast är om dispensärenden, vilka kunna vinna beaktande allenast på grund av särskilda omständigheter. Beträffande de tämligen sällsynta fallen, då flyttning sker i anledning av omplacering mellan reglerad och oreglerad tjänst, föreligger emellertid redan nu rätt till flyttningsersättning. Då meningen icke är att genom de ändrade författningsbestämmelserna inskränka denna rätt, synes angivna förhållande kunna betraktas såsom en sådan särskild omständighet, som i paragrafen avses. De i 1—6 §§ intagna föreskrifterna avse, enligt vad som utsäges i 1 §, allenast flyttningar inom riket. Något motsvarande förbehåll göres ej i förevarande paragraf. Den befogenhet Kungl. Maj:t för närvarande har att förordna om ersättning vid flyttningar utomlands eller mellan utlandet och Sverige kommer givetvis ej att undergå förändring vid ett biträdande av de sakkunnigas förslag. 8§. Skolöverstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke i vederbörlig författning om flyttningsersättning kunde intagas en föreskrift, som motsvarade 25 § allmänna resereglementet — vilken paragraf angiver som tjänstefel lämnande mot bättre vetande i reseräkning av oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som bör utgå. De sakkunniga, som funnit vad skolöverstyrelsen föreslagit böra beaktas, hava i förevarande paragraf intagit ett stadgande av det innehåll, varom ämbetsverket hemställt. Den som lämnar sådan felaktig uppgift, varom i denna paragraf sägs, och i anledning därav utbekommer för hög flyttningsersättning gör sig följaktligen skyldig till bedrägeri och tjänstefel. Upptäckes felaktigheten, innan någon obehörig ersättning utgått, kan den skyldige straffas för försök till bedrägeri och tjänstefel.

95 övergångsbestämmelse. Med hänsyn till de i vissa avseenden ändrade reglerna rörande flyttningsersättning, som de sakkunniga föreslå, synas äldre bestämmelser böra gälla beträffande flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före den nya förordningens ikraftträdande. Om dessförinnan beslutats, att omplacering skall ske efter ikraftträdandet, kommer således författningen att tillämpas å den i anledning därav verkställda flyttningen. Att göra frågan om tillämpligheten beroende av tidpunkten för själva flyttningens verkställande torde nämligen icke lämpligen låta sig göra. Frånsett att det stundom kan vara svårt att bestämma, när flyttning sker, skulle det härigenom i viss mån läggas i den flyttande befattningshavarens hand att avgöra, vilka bestämmelser skola gälla. Har omplacering skett i anledning av tillträde av förordnande före författningens ikraftträdande och har förordnandet upphört först därefter, synes vid tillämpning av 4 § hänsyn böra tagas allenast till förhållandena vid återflyttningen och den avlöningsförhöjning, som belöpt å tiden efter ikraftträdandet.

S p e c i a l m o t i v e r i n g till k u n g ö r e l s e n m e d t i l l ä g g s b e s t ä m m e l s e r till f ö r o r d n i n g e n a n g å e n d e e r s ä t t n i n g för flyttningskostnad åt v i s s a s t a t e n s befattningshavare. 2 §• Paragrafens bestämmelser om reseersättning överensstämma i huvudsak med de i 2 § 1 punkten flyttningsersättningskungörelsen meddelade föreskrifterna. I enlighet med vad för närvarande gäller har resekostnadsersättning icke ansetts böra utgå till gift kvinnlig befattningshavares man. I fråga om resekostnadsersättning för barn har chefen för armén ansett åldersgränsen böra höjas till 21 år med hänsyn till att skolundervisning för ungdom ofta påginge, tills myndig ålder uppnåtts; dock kunde, om så ansåges erforderligt, den begränsningen göras, att orden »icke självförsörjande» i detta sammanhang infördes i författningstexten. Även svenska officersförbundet har uttalat sig för en höjning av åldersgränsen till 21 år. De sakkunniga hava icke funnit tillräckliga skäl föreligga för den ifrågasatta höjningen av åldersgränsen, utan har den hittills gällande bestämmelsen bibehållits i förslaget. De i kungörelsen meddelade föreskrifterna rörande barn böra även tilllämpas i fråga om adoptivbarn och styvbarn. En föreskrift härom har intagits i författningsrummet. I anledning av en erinran från representanter för personalsammanslutningarna må här framhållas, att, därest ensamstående man i sitt hushåll har dotter över 19 år och det otvetydigt framgår, att hon tjänstgör såsom hus-

96 föreståndarinna hos sin fader, ersättning för hennes resa synes böra få utgå enligt de föreskrifter, som gälla för husföreståndarinna. Arméförvaltningens civila departement ifrågasätter införande av en bestämmelse, att ersättning icke må utgå för anlitande av taxeautomobil till och från järnvägsstation, även om bostaden är belägen mer än en kilometer utanför stads planlagda område. I fråga om resor å fartyg för tjänstefolk gäller för närvarande, att ersättning beräknas allenast för avgift för salongsplats. Chefen för armén har framhållit, att resande till och från Gotland borde beredas plats under diick Då emellertid Gotlandsbåtarna saknade salongsplats, syntes avgift böra få beräknas efter II klass hyttplats. I fråga om resekostnadsersättningens beräknande synas allmänna resereglementets bestämmelser i princip böra följas. De sakkunniga, som icke hava att ingå i prövning av frågan om dessa bestämmelsers lämplighet, hava alltså icke i anledning av de framställda önskemålen ansett sig böra föreslå några ändrade bestämmelser i förevarande avseende. I paragrafen stadgas, att ersättning beräknas efter den reseklass i resereglementet, till vilken den flyttande befattningshavaren bör hänföras. Härav följer, att, om flyttning äger rum i anledning av befordran, befattningshavaren kan komma att färdas i högre reseklass än den förutvarande tjänsten berättigat till (jfr 3 § resereglementet). En annan princip följes däremot i 3 och 4 §§ av föreliggande författningsförslag. I de fall, som avhandlas i sistberörda båda författningsrum, bör nämligen ersättningen bestämmas efter den flyt tändes lönestandard före flyttningen. Till minskande av resekostnaderna bör användas militärbiljett, där sådan beträffande befattningshavare vid försvarsväsendet kan anlitas, ävensom familjebiljett, i de fall så kan ske. I fråga om rätten att uppbära traktamentsersättning har i anslutning till vad som anförts i föregående kapitel föreskrivits, att sådan ersättning må utgå till befattningshavaren själv under resan, utan att därvid någon inskränkning gjorts med hänsyn till anledningen till förflyttningen. 3 §. Bestämmelserna i denna paragraf avse frakt av bohag mellan olika tjänstgöringsorter. Hit hänföras även eventuellt uppkommande utgifter för transport å omlastningsort. För all annan transport — exempelvis vid flyttning å en och samma ort samt i amiat fall mellan bostad och järnvägsstation eller hamn å avgångs- eller ankomstorten — beräknas gottgörelse i enlighet med föreskrifterna i 5 §. Vad som skall förstås med bohag anges i anvisningarna till förevarande paragraf. Begreppet har utformats i nära anslutning till gällande rättspraxis. Uttryckligen säges, att automobil, motorcykel, båt och levande djur icke böra hänföras till bohag. Icke blott befattningshavarens egna flyttsaker utan jämväl sådana, tillhöriga övriga personer, för vilka reseersättning utgår, böra räknas till bohaget.

'.17

F ö r gift k v i n n l i g b e f a t t n i n g s h a v a r e h a r föreskrivits, att till b o h a g icke r ä k n a s tillhörigheter, s o m u t g ö r a m a n n e n s e n s k i l d a e g e n d o m (jfr k a p . III o m förhållandena i dansk rätt). Med a v s e e n d e å b e s t ä m m e l s e n i 3 § 2 p u n k t e n a v g ä l l a n d e flyttningsersättn i n g s k u n g ö r e l s e o m t r a n s p o r t a v a u t o m o b i l o c h m o t o r b å t y t t r a r svenska officersförbundet: Med den omfattning, motorismen under normala tider har, synes icke innehavet av bil k u n n a anses såsom överdriven lyx. Flyttningsersättning för bil bör därför utgå även i de fall, då innehavet icke kan direkt påvisas vara »erforderligt eller till avsevärt gagn för tjänstens utövande». Arméförvaltningens civila departement anser, att ersättning icke bör få utgå allenast på grund av ett allmänt hållet intyg, att fordonet varit till avsevärt gagn, exempelvis vid rekognosceringar eller dylikt uppdrag, d å kronan tillhöriga fordon stå till förfogande, utan borde det krävas, att fordonet skall vara erforderligt eller till avsevärt gagn med hänsyn till de speciella arbetsuppgifter, som äro förenade med befattningen. Med h ä n s y n till att a n s k a f f a n d e t av a u t o m o b i l eller b å t i d e a l l r a flesta fall t o r d e få a n s e s h a v a s k e t t m e r a för b e f a t t n i n g s h a v a r e n s och h a n s familjs personliga b e k v ä m l i g h e t ä n p å g r u n d av t j ä n s t e n s k r a v h a v a d e s a k k u n n i g a a n s e t t d e n u v a r a n d e b e s t ä m m e l s e r n a o m e r s ä t t n i n g för t r a n s p o r t av d y l i k a fordon b ö r a bortfalla. Mot f l y t t n i n g s e r s ä t t n i n g s k u n g ö r e l s e n s b e s t ä m m e l s e r h a r f r å n en del håll anförts, a t t de i c k e l ä m n a tillräcklig g a r a n t i m o t m i s s b r u k f r å n b e f a t t n i n g s h a v a r n a s sida. Sålunda har generaltullstyrelsen påtalat, att i åtskilliga fall, där beräkning av kostnaderna för frakt, in- och uppackning samt emballage skett efter flyttsakernas uppskattade vikt, det vid kontrollvägning visat sig, att den uppskattade och till grund för beräkningen lagda vikten betydligt överstigit den verkliga. I en blivande allmän författning i ämnet borde därför intagas föreskrift om skyldighet att, där icke särskilda skäl lade hinder i vägen, genom vägningsattest styrka flyttsakernas vikt. Liknande synpunkter hava framförts av marinförvaltningen, som framhåller, att flyttgodset stundom icke vägts, ens när det varit fråga om järnvägstransport, utan att därvid den av flyttningsentreprenören angivna vikten godtagits, därest densamma icke uppenbarligen varit för lågt beräknad. Den centrala förvaltningsmyndigheten borde tillerkännas befogenhet att vid underlåtenhet att väga godset, under 'hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet, taga under omprövning, huruvida den viktmängd gods, för vilken ersättning begärdes, skulle nedsättas. I fråga om flyttgods, som transporterades med statens järnvägar, skulle eventuellt den lösningen vara möjlig, att statens järnvägar alltid ålades väga godset. På grund av att ersättningen bestämdes efter den viktmängd, som medfördes, hade föremål ofta medtagits, vilka icke varit att anse såsom flyttgods, men som genom sin vikt bidragit till att höja ersättningsbeloppet. Flyttningsentreprenören syntes även hava fallit för frestelsen att begagna emballage med högre vikt än nödvändigt. En effektiv kontroll i nu nämnda hänseende hade av naturliga skäl icke kunnat komma till stånd från ämbetsverkets sida. Även f l y t t n i n g s e n t r e p r e n ö r e r , m e d vilka d e s a k k u n n i g a h a f t tillfälle att överlägga, h a v a v i t s o r d a t , a t t d e n u v a r a n d e b e s t ä m m e l s e r n a icke syntes l ä m 7—437025.

98 na tillräcklig garanti mot missbruk i olika hänseenden. Väl bortfaller enligt förslaget den lockelse till fusk vid viktmängdens bestämmande, vartill 4 § flyttningsersättningskungörelsen inbjuder. Oberoende härav böra dock särskilda kontrollföreskrifter meddelas till förebyggande av att i det särskilda fallet högre ersättning beredes befattningshavaren än som kan anses skälig med hänsyn till bohagets omfattning. För möjliggörande av kontroll böra i räkningar å flyttningsersättning i särskilda poster upptagas de olika utgiftsbeloppen samt nödiga verifikationer biläggas räkningarna. Härjämte har i syfte att förhindra, att ersättning utgives för alltför hög viktmängd flyttsaker, införts föreskrifter om vägning av flyttgodset. Då det kan tänkas, att i undantagsfall vägning av godset icke kan äga rum, har föreskriften kompletterats med en bestämmelse om skyldighet att i sådana fall i stället förete intyg från fackkunniga personer beträffande godsets vikt. 4 och 5 §§ Angående innehållet i dessa paragrafer hänvisas till föregående kapitel-

6§. Såsom redan i kap. II nämnts innehåller gällande flyttningsersättningskungörelse icke några bestämmelser om den hyra, som skall ersättas, då dubbelförhyrning föreligger, men frågan har enligt rättspraxis lösts på det sätt, att ersättning medgives för den bostad, som icke begagnas av befattningshavarens familj. Enligt de sakkunnigas mening föreligger icke anledning att frångå den sålunda enligt rättspraxis allmänt vedertagna regeln för ersättningens beräknande. Då emellertid ett lagfästande av denna synes böra ske, hava bestämmelserna i paragrafens första stycke utformats i enlighet härmed. För sådana specialfall, som då flyttning sker i olika omgångar eller möblerna tillsvidare magasineras å den ena eller andra orten, och det alltså kan vara ovisst, när flyttning får anses företagen, torde några författningsbestämmelser icke kunna givas, utan synes det liksom hittills få överlämnas åt praxis att träffa avgörande från fall till fall. Om båda bostäderna begagnas av familjen, torde någon ersättning för dubbelhyra överhuvud icke böra utgå. En uttrycklig föreskrift härom synes icke vara erforderlig. Liksom hittills böra vissa begränsningar gälla såväl med avseende å den tid, varunder ersättning må uppbäras, som beträffande ersättningens storlek. Bestämmelserna härom, vilka intagits i paragrafens tredje och fjärde stycken, motsvaras av bestämmelserna i 5 § av gällande flyttningsersättningskungörelse. Enligt tredje stycket av sistnämnda paragraf må ersättning bestämmas till högst en tredjedel »av vad som under den tid, ersättningen avser, skulle hava tillkommit befattningshavaren i lön, arvode och rörligt tilllägg eller dyrtidstillägg vid den befattning han före beslutet om förflyttning eller byte av bostad innehade eller uppehöll». De sakkunnigas förslag innebär härutinnan den ändring, att till grund för beräkningen skall läggas den

99 befattningshavaren omedelbart före beslutet angående omplacering eller bostadsbyte tillkommande lönen jämte därå belöpande rörliga tilläggsförmåner. Vid flyttning från eller till bostad i egen fastighet bör ersättningen bestämmas efter uppskattning av hyresvärdet. En uttrycklig föreskrift härom har meddelats i paragrafens femte stycke. I hyresersättning bör inräknas värmekostnad och annan utgift, som det enligt hyresavtal åligger befattningshavaren att bestrida, såsom för rengöring. Även utgift för annonsering om bostadens uthyrning skall anses ingå i hyresersättningen. Däremot böra kostnader för rengöring av bostad vid avflyttningen icke ersättas jämlikt denna paragraf utan bestridas av det ersättningsbelopp, som avses skola täcka vissa särskilda, med flyttningen sammanhängande utgifter. 7 §•

Beträffande innehållet i paragrafen hänvisas till kap. VI. 8 §• Paragrafen motsvarar 9 § i nu gällande kungörelse. 9 §• Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 § 1 punkten nu gällande kungörelse. I förslaget har intagits bestämmelser om att frågor om ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare vid försvarsväsendet gemensamt tillhöriga institutioner skola handläggas, i vad avser sjökarteverket av marinförvaltningen och i övrigt av arméförvaltningens civila departement. Då en befattningshavare övergår från ett förvaltningsområde till ett annat, kan det ibland råda tvekan om, vilken myndighet som skall pröva och avgöra frågor om flyttningsersättning. Detta gäller särskilt vid förordnanden och kommenderingar. I praxis torde beslutanderätten i de flesta fall ansetts böra tillkomma den myndighet, som är behörig att handlägga dylika frågor rörande den befattning, till vilken omplacering sker, och de sakkunniga föreslå en anvisning i enlighet därmed. 10 och 11 §§. Dessa paragrafer motsvara 8 §, respektive 7 § 2 och 3 punkterna av nu gällande kungörelse.

100 Specialmotivering till kungörelsen angående ändrad lydelse av 24 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8). Då ingen ändring föreslås beträffande 3 avd. civila avlöningsreglementet, komma alltså där meddelade bestämmelser angående den lönegrad och den löneklass, som skall anses gälla bland annat för tillämpning av stadgandena rörande flyttningsersättning i 24 § reglementet (se 59 § 3 mom., 61 § 3 mom., 62 § 3 mom., 63 § 4 mom. och 64 § 3 mom.), att fortfarade äga giltighet och således vara vägledande även vid bedömande av frågor, om befordran skall anses föreligga.

Specialmotivering till kungörelsen angående ändrad lydelse av 4 § 3 mom. krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278). Sista punkten av detta författningsrum innehåller ett undantag från eljest gällande bestämmelser om flyttningsersättning. Förarbetena (prop. 246/1939 sid. 59) giva vid handen, att därmed avses fast anställt manskap, som vid den tid, då krigsavlöningsreglementet tillkom, icke åtnjöt flyttningsersättning vid tillträde eller frånträde av tjänstebostad. Då sådan förmån emellertid åtnjutes enligt det senare utfärdade manskapsavlöningsreglementet och jämväl kommer att utgå enligt de nu föreslagna bestämmelserna, lärer undantagsbestämmelsen kunna såsom obehövlig upphävas.

101 KAPITEL

VIII.

Författningsförslag. Förslag till förordning angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare. 1 §• 1 mom. Ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare, å vilken civila avlöningsreglementet, civila icke-ordinariereglementet, militära avlöningsreglementet eller militära icke-ordinariereglementet är tillämpligt, äger under de förutsättningar, varom i 2 mom. förmäles, rätt till ersättning för kostnader för flyttning inom riket. Vad i denna förordning stadgas om ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare, som nyss sagts, skall äga motsvarande tillämpning å fast anställt manskap, för vilket manskapsavlöningsreglementet gäller. 2 mom. Ersättning, varom i 1 mom. sägs, utgår allenast under förutsättning a) att flyttningen sker i anledning av beslut, som för befattningshavaren medför omplacering från en stationerings- eller förläggningsort till en annan eller innebär åläggande för honom att tillträda eller frånträda tjänstebostad (bostadsbyte), b) att det i a) omförmälda beslutet antingen innebär befordran eller tillkommit utan att befattningshavaren uttryckt önskan angående omplaceringen eller bostadsbytet, samt c) att befattningshavaren även efter omplaceringen eller bostadsbytet innehar ordinarie eller extra ordinarie befattning, vara något av de i 1 mom. omförmälda reglementena är tillämpligt. Befattningshavaren anses icke hava uttryckt önskan, varom i b) sägs, allenast därigenom, att h a n på tillfrågan av förman eller överordnad rörande omplacering eller bostadsbyte samtyckt därtill eller med föranledande av en sådan tillfrågan inkommit med ansökan, anmälan, tjänsteförteckning eller dylik handling. 3 mom. Utan hinder av vad i 2 mom. under b) föreskrives må, såframt ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, ersättning beviljas för flyttning dels

102 på grund av kommendering såsom aspirant vid generalstabskåren, såsom elev vid någon av de militära högskolorna eller såsom intendents- eller förvaltaraspirant, dels ock för genomförande av passagesystem vid vissa truppförband, enligt vad därom är särskilt stadgat. 2 §. Flyttning skall anses äga rum på grund av beslut, som innebär befordran, a) om flyttningen sker i anledning av befattningshavarens övergång till en befattning, för vilken lönen överstiger lönen i den tidigare befattningen, eller b) om flyttningen sker i anledning av tillträde eller frånträdande av förordnande eller kommendering, som för befattningshavaren medför högre avlöning. Vid tillämpning av bestämmelsen under a) iakttages, att i förekommande fall lönen anses utgå enligt lönegradens högsta löneklass samt efter dyrortsgrupp E utan tjänste- eller familjepensionsavdrag. Med avlöning, varom under b) sägs, avses förutom lön särskilda kontanta förmåner, såsom arvode, vikariatsersättning eller dylikt. Hänsyn tages däremot icke till förhöjning av avlöning på grund av stationerings- eller förläggningsortens speciella förhållanden (löneökning på grund av flyttning till ort i högre dyrortsgrupp, kallortstillägg, enslighetstillägg eller dylikt) eller till ersättning för bestridande av särskilda utgifter (tjänstgöringstraktamente, representationsbidrag, felräkningspenningar eller dylikt), samt ej heller till naturaförmåner, för vilka befattningshavaren icke skall vidkännas avdrag å avlöningen, eller kontant ersättning därför. 3 §. I kostnader, varom i 1 § 1 mom. sägs, ingå rese- och traktamentskostnader, utgifter för frakt, särskilda kostnader för bostad i anledning av flyttningen samt andra av flyttningen föranledda utgifter, allt i enlighet med de föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t äger föreskriva, att, då flyttning sker i anledning av befordran, ersättning skall utgå med lägre belopp än då flyttning företages av annan anledning. 4 §. Har Kungl. Maj:t meddelat i 3 § andra stycket omförmäld föreskrift och visar sig vid upphörande av förordnande eller kommendering, varom i 2 § första stycket under b) sägs, att den ersättning, som befattningshavaren åtnjutit för flyttning till och från ort, där han under förordnandet eller kommenderingen tjänstgjort, med tillägg av den under tiden för förordnandet eller kommenderingen åtnjutna avlöningsförhöjningen, understiger den ersättning, som eljest skulle hava vid de båda flyttningarna utgått, äger befattningshavaren uppbära tillägg till flyttningsersättning med belopp, motsvarande skillnaden mellan sistnämnda ersättning, å ena sidan, och förstnämnda ersättning, ökad med avlöningsförhöjningen, å andra sidan.

103 5 §• Förfaller beslut, som i 1 § sägs, utan att detta beror på omständigheter, varöver befattningshavaren kunnat råda, utgår ersättning för skäliga utlägg, som verkställts i anledning av tilltänkt flyttning. 6 §•

Har yrkande om utbekommande av flyttningskostnadsersättning icke framställts inom tre år efter det beslut, som i 1 § sägs, meddelats, är rätten till ersättningen förfallen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådant yrkande om utbekommande av tillägg till flyttningsersättning jämlikt 4 §, som icke framställts inom tre år efter upphörandet av förordnande eller kommendering, som i samma paragraf omförmäles. 7 §•

På Kungl. Maj:ts prövning beror om och i vad mån ersättning må i anledning av särskilda omständigheter utgå för kostnad för flyttning, som i 1 § omförmäld befattningshavare företager i andra fall än i nämnda paragraf angivas. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning å flyttning, som verkställes av annan innehavare av statlig anställning, så ock av annan på grund av dennes inträde i statens tjänst. 8 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i räkning eller annan uppgift å flyttningskostnadsersättning lämnas oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som bör utgå enligt denna förordning eller av Kungl. Maj:t för tillämpning härav meddelade föreskrifter. 9 §• Beträffande ersättning för flyttningskostnad åt diplomatiska och konsulära tjänstemän gäller vad därom finnes särskilt stadgat. Denna förordning träder i kraft den Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag.

104 Förslag till

kungörelse med tilläggsbestämmelser till förordningen den angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare. Härigenom förordnas som följer: 1§. Ersättning för kostnad, varom sägs i 3 § förordningen angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare, bestämmes enligt nedan i 2—7 §§ angivna grunder. 2§För resa i anledning av flyttning utgår resekostnads- och traktamentsersättning för den flyttande befattningshavaren själv enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet. I förekommande fall utgår därjämte vid sådan resa med motsvarande tillämpning av föreskrifterna i resereglementet resekostnadsersättning för befattningshavarens hustru och för hans barn under 19 års ålder samt för husföreståndarinna eller en tjänare. Med barn förstås i denna paragraf även adoptivbarn och styvbarn. Ersättning beräknas för varje särskild person efter den reseklass i resereglementet, till vilken den flyttande befattningshavaren bör hänföras. Vid resa å järnväg må likväl ersättning beräknas, i fråga om befattningshavarens hustru och barn ävensom i fråga om husföreståndarinna eller tjänare, som medföljer för vård av barn under två års ålder, högst för biljett till andra klass samt beträffande husföreståndarinna eller tjänare i andra fall, för biljett till tredje klass. Vid resa å fartyg må för husföreståndarinna och tjänare allenast beräknas avgift för salongsplats. I intet fall må ersättning utgå för mer än en plats ät varje person. 3§. Vid flyttning av bohag utgår, med iakttagande av bestämmelserna här nedan, ersättning för frakt, som erlagts för transport med järnväg, fartyg eller annat färdmedel från den förutvarande till den nya stationerings- eller förläggningsorten. Ersättning, varom nu är fråga, må ej utgå för större viktmängd än som nedan angives för den traktamentsklass i allmänna resereglementet, till vilken

105 befattningshavaren närmast före beslutet angående omplaceringen hänförts, nämligen a) ifråga om flyttande, som. har eget hushåll: 2

s

Om antalet personer, för vilka reseersättning enligt 2 § kan utgå, icke överstiger fem

I annat fall

10000 kilogram

11000 kilogram

8 500

9 500 8000

1 Traktamentsklass A 7> y>

» r>

B C D E F

7 000 5 500 4 500 8 500

6500 5 000 4 000

b) ifråga om flyttande, sam icke har eget hushåll: hälften av i kolumn 2 angiven viktmängd. Vid flyttning till eller från Gotland må likväl ersättning utgå för en viktmängd, som med tio procent överstiger den viktmängd, efter vilken, enligt vad ovan sagts, ersättning högst kan medgivas. Där vid transport å järnväg frakten enligt gällande taxebestämmelser skall beräknas efter viss lägsta vikt, må, utan hinder av föregående bestämmelser, ersättning för dylik transport utgå efter nämnda vikt. Ersättning, varom i denna paragraf är fråga, må icke beräknas för större våglängd än som motsvarar den i frakthänseende billigaste vägen mellan den förutvarande och den nya stationerings- eller förläggningsorten. Har kostsammare transportsätt kommit till användning än som kan anses nödvändigt eller har transporten eljest dragit högre kostnader än som varit behövligt, skall ersättningen i skälig mån nedsättas. 4§Vid flyttning till eller från Gotland utgår ersättning för utgivna premier för sjöförsäkring och i förekommande fall krigsriskförsäkring av bohaget, dock högst för försäkringsbelopp, som nedan angives för den traktamentsklass i allmänna resereglementet, till vilken befattningshavaren närmast före beslutet angående omplaceringen hänförts, nämligen traktamentsklass A, B eller C 30 000 kronor » D 20 000 » , E 12 000 » F 7 000 5§. För utgifter för bohagets in- och uppackning samt ned- och uppbärning, för nödigt emballage samt för annan transport av bohaget än sådan, som

106 avses i 3 §, utgår ersättning för skäliga kostnader, dock högst med belopp, beräknade enligt i nedan intagna tabell för olika fall angivna procenttal av den flyttande befattningshavarens årslön. Flyttning från en stationerings- eller förläggningsort till en annan

Flyttande personer

Flyttning inom samma stationeringseller förläggningsBåda orterna å fast- Allenast den ena orten ort landet eller å Gotland å Gotland Befordran

Annan anledning Befordran

Annan Annan anledning Befordran anledning

P r o c e n t t a l Befattningshavare med eget hushåll Antal personer, för vilka reseersättning enligt 2 § kan utgå, överAnnat fall]

3 4

6 8

7 9

4-5

2-5

1-6

i

35 Befattningshavare utan

Med årslön förstås i denna paragraf lön utan tjänste- eller familjepensionsavdrag i den lönegrad och den löneklass befattningshavaren tillhört närmast före meddelandet av det beslut, som föranlett flyttningen, med tillägg av å lönen belöpande, då tillämpligt rörligt tillägg, kristillägg samt likartad, av dyrtiden föranledd rörlig löneförhöjning. Därest lönen bestämmes efter dyrortsgrupp, skall densamma beräknas utgöra medeltalet av de för samma löneklass bestämda lönebeloppen enligt de dyrortsgrupper, till vilka avflyttningsorten och ankomstorten äro att hänföra. Omförmälda tillägg uträknas med hänsyn till den sålunda beräknade lönen. För fast anställt manskap skall hänsyn tagas till värdet av fri inkvartering och fri förplägnad eller kontant ersättning därför. 6§Har befattningshavare i anledning av beslut, som föranleder omplacering eller bostadsbyte, nödgats hyra ny bostad för tid, innan flyttningen verkställts, må, därest han för samma tid vidkänts hyra jämväl för den förutvarande bostaden, skälig ersättning beredas honom för hyra av förstnämnda bostad under berörda tid. Nödgas befattningshavaren efter flyttningen vidkännas hyra för den förutvarande bostaden trots styrkta försök att undvika dylik utgift, må han därför åtnjuta skälig ersättning. I hyra inräknas värmeersättning och annan utgift, som befattningshavaren enligt hyresavtal har att vidkännas, ävensom utgift för annonsering om uthyrning av den förutvarande bostaden eller dylikt. Hyresersättning må icke beräknas för längre tid än ett år; har det beslut, som föranlett flyttningen, meddelats å sådan tid, att befattningshavaren

107 icke kunnat uppsäga gällande hyresavtal till upphörande senast vid utgången av löpande hyresår, m å likväl tiden för ersättningens b e r ä k n a n d e kunna utsträckas högst ett halvt år utöver nämnda maximitid. Hyresersättning må icke utgå med högre belopp än en tredjedel av befattningshavarens å ifrågavarande tidrymd belöpande lön. Lönen beräknas på sätt i 5 § sista stycket sägs, dock skall lönen, då densamma bestämmes efter dyrortsgrupp, beräknas i enlighet med den dyrortsgrupp befattningshavaren tillhört närmast före meddelandet av det beslut, som föranlett flyttningen. Vid flyttning från eller till bostad i egen fastighet bestämmes ersättningen efter uppskattning av bostadens hyresvärde. 7 §. För särskilda, med flyttningen sammanhängande utgifter, som icke förut i denna kungörelse omförmälts, äger den flyttande uppbära ersättning i ett för allt med följande för olika fall bestämda belopp. Befattningshavare med eget hushåll Traktamentsklass

Befordran

Annan anledning

Annan befattningshavare Befordran

Annan anledning

K r o n o r A, B eller C D E eller F ..

100 75 50

200 150 100

50 37-50 25

100 75 50

8 §. Vid förflyttning av truppförband i dess helhet ävensom vid samtidig omplacering av viss personal mellan olika förläggningsorter skola beträffande person- och godstransporternas anordnande gälla de särskilda föreskrifter, som Kungl. Maj:t meddelar. 9 §. Frågor om ersättning för flyttningskostnad handläggas: beträffande befattningshavare vid försvarsstaben samt vid för förvarsväsendet gemensamma institutioner utom sjökarteverket av arméförvaltningens civila departement; beträffande befattningshavare vid sjökarteverket av marinförvaltningen; beträffande övriga befattningshavare vid försvarsväsendet av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet; beträffande förste provinsialläkare, provinsialläkare, länsveterinär och distriktsveterinär av medicinalstyrelsen; beträffande befattningshavare vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk och domänverket av vederbörande verks sty-

108 relse, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen likväl obetaget att helt eller delvis överlämna handläggningen till underlydande myndighet; samt beträffande övriga befattningshavare av den myndighet, som har att meddela beslut om utanordnande av ersättningen från vederbörligt riksstatsanslag, dock att, där fråga om ersättning enligt vad sålunda föreskrivits skulle handläggas i statsdepartement, beslut i frågan skall ankomma på Kungl. Maj:t. 10 §. På därom gjord ansökning äger myndighet, som i 9 § sägs, i fall, där ersättning för flyttningskostnad må utgå, bevilja lämpligt förskott för flyttningskostnadenias bestridande; åliggande det befattningshavare, som erhållit förskott, att snarast möjligt efter flyttningens verkställande och senast inom tre månader efter förskottets lyftande redovisa detsamma. 11 §• I den mån särskilda föreskrifter finnas lämpliga för nedbringande av ersättningskostnaderna och kunna meddelas utan inskränkning av den ersättning, som enligt denna kungörelse bör tillkomma befattningshavare, ankommer det på myndighet, varom i 9 § sägs, eller, där för vederbörande verk eller förvaltningsgren finnes central förvaltningsmyndighet, på sådan myndighet att utfärda dylika föreskrifter. I samma ordning meddelas, där så erfordras, närmare bestämmelser rörande ansökning om ersättning för flyttningskostnad samt om de uppgifter, vilka böra av sökande lämnas för kostnadernas bestyrkande och ersättningens beräknande. Denna kungörelse träder i kraft den från och med vilken dag kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 429) angående ersättning för flyttningskostnad enligt civila och militära avlöningsreglementena skall upphöra att gälla. Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bosladsbyle, som skolat ske före nämnda dag. Anvisningar till 2 §. Till minskande av resekostnaderna bör, där så kan ske, användas militärbiljett, så ock i förekommande fall familjebiljett. till 3 §. Till bohag hänföras personliga tillhörigheter, möbler, husgeråd och andra lösören, som tillhöra befattningshavarens hem. så ock förråd för normal

109 förbrukning i hemmet av födoämnen, vari inräknas konserver, saft, sylt, rotfrukter o. d. Till bohag räknas även smärre arbetsredskap, velociped, sparkstötting och skidor, men däremot icke automobil, motorcykel, båt eller levande djur samt icke heller ved, kol eller annat bränsle. Om ersättning för transport av tjänstehäst vid flyttning gäller vad därom är särskilt stadgat. Icke blott befattningshavarens egna tillhörigheter utan jämväl sådana, som tillhöra övriga personer, för vilka reseersättning enligt 2 § kan utgå, räknas till bohaget. För gift kvinnlig befattningshavare räknas såsom bohag tillhörigheter, vilka ovan nämnts, i den mån de icke utgöra hennes mans enskilda egendom. Har på grund av särskilda omständigheter bohag måst försändas i varmvagn eller såsom ilgods eller resgods, må fraktkostnaden härför ersättas den flyttande. Avgift för resgodsbiljett gottgöres dock allenast i det fall, att den flyttande nödgats erlägga avgift för resgodsövervikt. till 3 och 5 §§. Skall flyttningsföretag anlitas för transport av bohag eller för utförande av arbete, varom i 5 § sägs, skola, om möjligt, anbud med kostnadsförslag infordras från minst tre sådana företag. Därest så låter sig göra, skall åtminstone ett av anbuden begäras från ett mindre flyttningsföretag. till 5 §. Befattningshavaren och dennes hushållsmedlemmar böra, i den mån det låter sig göra, till nedbringande av flyttningskostnaderna biträda vid arbete, varom i denna paragraf sägs. till 6 §. Det åligger befattningshavaren att i möjligaste mån bidraga till att den förutvarande bostaden efter avflyttningen varder uthyrd. Befattningshavare kan tillerkännas ersättning för kostnad för magasinering av bohag, om härigenom undvikes eller minskas utgift, för vilken ersättning enligt denna paragraf eljest skulle utgå, och härvid åstadkommes besparing för statsverket. till 2—6 §§. I räkning å flyttningsersättning och redovisning för förskottsvis mottaget belopp skola i skilda poster upptagas de kostnader, för vilka ersättning begäres, och skall därvid fogas nödiga verifikationer. Vid transport med järnväg eller båt skall sålunda biläggas fraktsedel eller konossement, utvisande det transporterade godsets vikt och erlagd frakt. Å järnvägsfraktsedel skall finnas av järnvägsförvaltningen anbragt stämpel, utvisande att bohaget vägts. Sker flyttningen med automobil, skall vågsedel företes. Vid styrkt hinder för vägning, så ock då transporten skett på annat sätt än ovan

110 angivits, skall till styrkande av bohagets vikt vid räkningen eller redovisningen fogas intyg av tvenne i hithörande frågor erfarna personer (stadsbud, expressarbetare eller dylika). Ansökning om hyresersättning skall åtföljas av bevis, dels om storleken av erlagd hyra för såväl den förutvarande som den nya bostaden för den tid ersättningsyrkandet avser, dels ock om de åtgärder, som vidtagits för undvikande av dylik utgift. För bestämmande av ersättning, varom i 5 eller 6 § är fråga, skola erforderliga, bestyrkta uppgifter lämnas angående befattningshavarens avlöningsförmåner. till 9 §. Sker omplacering mellan befattningar, beträffande vilka handläggning av frågor om flyttningsersättning ankommer på olika myndigheter, tillkommer beslutanderätten den myndighet, som är behörig handlägga sådana frågor rörande den befattning, till vilken omplaceringen sker.

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 24 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8). Härigenom förordnas, att 24 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 skall erhålla följande ändrade lydelse: 24 §.

Tjänsteman må åtnjuta ersättning för flyttningskostnad är särskilt stadgat.

enligt vad därom

Denna kungörelse träder i kraft den Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag.

Ill

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 31 § militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275). Härigenom förordnas, att 31 § militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939 skall erhålla följande ändrade lydelse: 31 §. Beställningshavare må åtnjuta ersättning för flyttningskostnad enligt vad därom är särskilt stadgat. Denna kungörelse träder i kraft den Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag.

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 20 § 3 mom. civila ickeordinariereglementet den 15 juni 1939 (nr 273). Härigenom förordnas, att 20 § 3 mom. civila icke-ordinariereglementet den 15 juni 1939 skall erhålla följande ändrade lydelse: 3 mom. Extra ordinarie tjänsteman må åtnjuta ersättning för flyttningskostnad enligt vad därom är särskilt stadgat. Denna kungörelse träder i kraft den Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag.

112 Förslag till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e ä n d r a d l y d e l s e a v 20 § 3 m o m . militära ickeo r d i n a r i e r e g l e m e n t e t den 15 juni 1939 ( n r 276). Härigenom förordnas, att 20 § 3 mom. militära icke-ordinariereglementet den 15 juni 1939 skall erhålla följande ändrade lydelse: 3 mom. Extra ordinarie tjänsteman må åtnjuta ersättning kostnad enligt vad därom är särskilt stadgat.

för

flyttnings-

Denna kungörelse träder i kraft den Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag.

Förslag till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e ä n d r a d l y d e l s e a v 26 § 4 m o m . m a n s k a p s a v l ö n i n g s r e g l e m e n t e t den 21 juni 1940 (nr 652). Härigenom förordnas, att 26 § 4 mom. manskapsavlöningsreglementet den 21 juni 1940 skall erhålla följande ändrade lydelse: 4 mom. Beställningshavare må åtnjuta ersättning enligt vad därom är särskilt stadgat.

för

flyttningskostnad

Denna kungörelse träder i kraft den Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag.

113 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § 3 mom. krigsavlöningsr e g l e m e n t e t d e n 15 juni 1939 ( n r 278). Härigenom förordnas, att 4 § 3 mom. krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 skall erhålla följande ändrade lydelse: I fråga om rätt till flyttningsersättning skola i fredstid gällande bestämmelser äga tillämpning, i den mån Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar. Denna kungörelse träder i kraft den Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag.

Avdelning

B

KOMMUNALT ANSTÄLLDA LÄRARE

KAPITEL

I.

Gällande författningar för de särskilda kommunala skolformerna. Folkskolor. Den allmänna barnundervisningen i riket meddelas i folkskolan. Denna innefattar småskolan, där den grundläggande undervisningen gives, och den egentliga folkskolan, där undervisningen fullföljes. I vissa skoldistrikt fiimas s. k. mindre folkskolor. För samtliga dessa skolformer meddelas bestämmelser i stadgan den 26 september 1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket. För Stockholm finnes en särskild stadga i förevarande ämne (nr 294/1923). Undervisningen i de egentliga folkskolorna skötes av examinerade folkskollärare, i mindre folkskolor och småskolor i allmänhet av lärare med lägre utbildning. Lärarna äro ordinarie eller extra ordinarie; dessutom kunna anställas extra lärare och timlärare. För ifrågavarande skolformer finnes ett gemensamt avlöningsreglemente. folkskolans avlöningsreglemente av den 30 juni 1942 (nr 619). Enligt 6 § reglementet placeras — beroende på den årliga lästidens längd — ordinarie folkskollärare i någon av lönegraderna LO 17 eller LO 16 och extra ordinarie folkskollärare i LEo 15 eller LEo 14. Ordinarie småskollärare eller lärare - vid mindre folkskola hänföres till LO 9, extra ordinarie sådan lärare till LEo 7. Lärare vid mindre folkskola skall åtnjuta lön enligt den löneklass, som är närmast högre än den, i vilken han eljest är placerad (8 §). Statsbidrag utgår med belopp, motsvarande — bortsett från några mindre Undantag — skoldistriktets samtliga kostnader enligt avlöningsreglementet (se nr 624/1942). Från avlöningsreglementets tillämpningsområde äro undantagna övningslärare. Ej heller upptager reglementet bestämmelser om de vid vissa skolor anställda överlärare. De sistnämnda bruka av kommunala medel åtnjuta arvoden, till vilka statsbidrag kan utgå [kungörelsen den 12 juni 1936 (nr 307)]. Åt 1941 års lärarlönesakkunniga har emellertid uppdragits att utreda spörsmålen angående överlärarnas fastare inordnande i skoladministrationen samt rörande övningslärarnas anställnings- och avlöningsförförhållanden. Enligt kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 704) angående utsträckt tillämpning av folkskolans avlöningsreglemente m. m. skall detta reglemente med vissa förbehåll gälla jämväl för lärare, som anställts vid sjukvårdsanstalt

118 eller barnhem för undervisning på folk- eller småskolestadiet och till vilkens avlöning enligt av Kungl. Maj:t meddelat särskilt beslut statsbidrag utgår, samt för föreståndarinna, biträdande föreståndarinna och vikarie för föreståndarinna eller biträdande föreståndarinna vid skolhem, tillhörigt skoldistrikt eller Skytteanska skolan i Tärna, eller vid arbetsstuga, tillhörig någon av stiftelserna Västerbottens läns arbetsstugor och Norrbottens läns arbetsstugor. I kungörelsen stadgas, bland annat, att lärare vid sjukvårdsanstalt eller barnhem med anställning tillsvidare med ömsesidig rätt till minst tre månaders uppsägning skall i avlöningshänseende vara likställd med ordinarie lärare, att föreståndarinna, varom ovan sagts, skall i sådant hänseende vara likställd med ordinarie småskollärare, att biträdande föreståndarinna skall tillhöra lönegraden LO 6 men i övrigt i avlöningshänseende vara likställd med ordinarie småskollärare samt att omförmälda vikarier skola vara likställda med extra småskollärare. I folkskolestadgan § 23 punkt 2, enligt dess lydelse jämlikt kungörelsen den 19 april 1940 (nr 250), meddelas vissa föreskrifter om kommunal myndighets rätt att förflytta lärare i n o m skoldistrikt, därvid det åligger skoldistriktet att, därest ombyte av bostad för läraren på grund av förflyttningen blir erforderligt, bestrida kostnaderna för förflyttningen. En liknande föreskrift finnes i stadgan angående folkundervisningen i Stockholm § 22 punkt 4. Enligt dess lydelse genom kungörelsen den 20 januari 1933 (nr 12) utbetalas nämligen, då folkskoledirektionen finner sådant skäligt, flyttningsersättning till läraren vid förflyttning från en tjänst till en annan inom staden. Avlöningsreglementet innehåller i 9 § följande bestämmelse om förflyttning av ordinarie lärare: »Lärare är pliktig att låta förflytta sig till annan ordinarie lärartjänst inom folkskoleväsendet, då sådant erfordras för indragning av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro. Närmare bestämmelser angående förfarandet vid förflyttning meddelas av Kungl. Maj:t.» De bestämmelser, som åsyftas i andra stycket av paragrafen, äro meddelade i kungörelsen den 5 september 1942 (nr 783) med vissa bestämmelser angående förflyttning av lärare vid folk- och småskolor. Angående innebörden av bestämmelserna om förflyttningsskyldighet torde här få hänvisas till 1941 års lärarlönesakkunnigas betänkande med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m. (Statens offentliga utredningar 1942:9, sid. 102—104). Av vad där sagts må särskilt framhållas, att enligt de före tillkomsten av ifrågavarande avlöningsreglemente gällande bestämmelserna lärare var skyldig låta förflytta sig till annan lärarbefattning inom u n d e r v i s n i n g s v ä s e n d e t samt att han därvid ägde erhålla ersättning för flyttningskostnad. Då några förflyttningar utom folkskoleväsendet icke förekommit, gjordes i 9 § gällande reglemente en inskränkning i förflyttningsskyldigheten. Enligt lärarlönesakkunnigas uttalande syntes hinder icke

119 böra möta för Kungl. Maj:t att, då särskilda förhållanden förelåge, förflytta lärare från andra områden till folkskoleväsendet. Dessa regler om förflyttningsskyldigheten kompletteras av föreskrifter om flyttningsersättning. Huvudbestämmelsen härom är given i avlöningsreglementets 24 §, som är av följande lydelse: »Förflyttas lärare med stöd av 9 § på grund av indragning av övertalig lärartjänst eller eljest utan egen ansökan eller därom uttryckt önskan, äger han uppbära ers ä t t n i n g f ö r f l y t t n i n g s k o s t n a d enligt de föreskrifter, som Kungl. Maj:t meddelar. Beslut om sådan ersättning fattas av skolöverstyrelsen, som har att i ärendet inhämta yttrande av statskontoret.» Av bestämmelsens plats i reglementet framgår, att densamma avser allenast ordinarie lärare. Andra lärare äga ej rätt till flyttningsersättning. Avlöningsreglementets bestämmelser om förflyttningsskyldighet och flyttningsersättning avse icke omplaceringar inom skoldistriktet. Att så är fallet framgår därav, att folkskolestadgornas ovan angivna bestämmelser alltjämt bibehållas, ävensom av innehållet i 24 § andra stycket avlöningsreglementet. Nämnda paragraf handlar endast om s. k. tvångsförflyttning. Har vid indragning av tjänst läraren förklarat sig villig att övergå till annan tjänst och därefter dit förflyttas, äger han trots det uttalade medgivandet åtnjuta flyttningsersättning enligt särskild föreskrift i 5 § sista stycket kungörelsen nr 783/1942. Bestämmelser om flyttningsersättning vid befordran saknas. 24 § folkskolans avlöningsreglemente innehåller allenast stadgande om när flyttningsersättning kan utgå. I övrigt hänvisar paragrafen till de föreskrifter, Kungl. Maj:t meddelar. Enligt 1 § kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 621) med tilläggsbestämmelser till folkskolans avlöningsreglemente skall härutinnan gälla den förut i detta betänkande under avd. A omtalade kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 429) angående ersättning för flyttningskostnad enligt civila och militära avlöningsreglementena (»flyttningsersättningskungörelsen»). Enligt 3 § kungörelsen den 10 december 1937 angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor m. m., i dess lydelse jämlikt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 624), utgår icke statsbidrag för förflyttning av lärare inom skoldistriktet. Kostnad för förflyttning till tjänst utom distriktet ersattes däremot av statsverket direkt till läraren. Fortsättningsskolor. Fortsättningsskolan är en påbyggnad på den egentliga folkskolan och har till uppgift att såsom praktisk ungdomsskola grundlägga och förbereda de ungas utbildning för deras levnadsyrke och befordra deras framtida medborgerliga duglighet. Skolkursen är ett- eller tvåårig. Undervisningen omhänderhaves till stor del av lärare, som hava sin huvudsakliga sysselsättning inom annat område (folkskollärare, andra lärare, yrkesmän o. s. v.). Av de lärare, som helt ägna sig åt denna skolform, ambulera många mellan olika skolor. För lärarnas avlöning samt statsbidrag därtill

120 gäller kungörelsen den 30 december 1932 (nr 587). Bestämmelser om flyttningsersättning saknas. En specialform av fortsättningsskolan är den s. k. ersättningsskolan, som avser att bereda fortsatt undervisning åt minderåriga, som avgått från mindre folkskola och åt vilka icke kan beredas tillfälle att deltaga i undervisning vid den egentliga fortsättningsskolan eller som avgått från egentlig folkskola utan att hava erhållit fullständigt avgångsbetyg. Även beträffande lärare i sådan skola saknas föreskrifter om flyttningsersättning. Frågor om löneförmåner till ämneslärare vid fortsättnings- och ersättningsskolor äro föremål för utredning av 1941 års lärarlönesakkunniga. Högre kommunala skolor. Kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor — för vilka här nedan användes den gemensamma beteckningen h ö g r e k o m m u n a l a s k o l o r — förete i organisatoriskt hänseende så avsevärda inbördes likheter, att de i nu förevarande avseende lämpligen kunna behandlas gemensamt. Undervisningen i dessa skolor handhaves av lärare, som avlagt examina vid universitet, högre lärarinneseminariet eller folkskolseminarium. Lärarna äro anställda såsom ordinarie eller extra ordinarie men även andra icke-ordinarie lärare finnas. För alla dessa skolformer finnes ett gemensamt avlöningsreglemente den 11 november 1938 (nr 660). Ett betänkande med förslag till nytt avlöningsreglemente för dessa skolor (Statens offentliga utredningar 1942: 26) har emellertid framlagts av 1941 års lärarlönesakkunniga. Det lärer vara avsett, att detta förslag skall föreläggas 1943 års riksdag. De ordinarie och extra ordinarie lärarna äro ämneslärare i lönegraderna 19 —23 samt andra lärare i lönegraderna 15—20 i vederbörlig löneplan. Till rektor, som utses bland de vid vederbörande skola tjänstgörande lärarna, utgår särskilt arvode efter den arvodesgrupp, till vilken skolan hänföres. Om ordinarie lärares förflyttningsskyldighet stadgas i 10 § 3 mom. reglementet, enligt vilket förfaltningsrum denne kan förflyttas till »annan befattning inom undervisningsväsendet». Jämlikt 1941 års lärarlönesakkunnigas ovannämnda förslag skall skyldigheten gälla förflyttning till annan ordinarie lärartjänst vid någon av nu ifrågavarande fyra slag av skolor eller vid folkskoleväsendet eller det statliga undervisningsväsendet (se 7 § förslaget samt betänkandet sid. 24 och 25). Om flyttningsersättning ges en bestämmelse i 22 § avlöningsreglementet. Däri stadgas, att ersättning för flyttningskostnad utgår, då lärare utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttas från en tjänstgöringsort till en annan eller eljest ålagts förändrad bostadsort. Stadgandets plats i avlöningsreglementet anger, att det allenast äger tillämpning å ordinarie lärare;. andra lärare äga ej rätt till dylik ersättning. Någon bestämmelse angående ersättning vid befordran eller vid åläggande att byta tjänstebostad utan att bostadsorten förändras meddelas icke. Paragrafen fastslår allenast, när rätten till flyttningsersättning föreligger,

121 och hänvisar i övrigt till de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t meddelar. Enligt 3 § kungörelsen den 12 maj 1939 (nr 193) med tilläggsbestämmelser till omförmälda avlöningsreglemente avses därmed 1935 års flyttningsersättningskungörelse, som numera ersatts av den förut omtalade kungörelsen den 22 juni 1939. Med hänsyn till den föreslagna förflyttningsskyldigheten och med avseende å avfattningen av flyttningsersättningsparagrafen i folkskolans avlöningsreglemente intogs under 24 § i omförmälda författningsförslag följande, helt och hållet omformulerade bestämmelse om flyttningsersättning för ordinarie lärare: »Förflyttas lärare med stöd av 7 § på grund av omorganisation av den skolform läraren tillhör eller indragning av övertalig lärartjänst eller eljest utan egen ansökan eller därom uttryckt önskan, äger han uppbära e r s ä t t n i n g f ö r f l y t t n i n g s k o s t n a d enligt de föreskrifter, som Kungl. Maj:t meddelar. Beslut om sådan ersättning fattas av skolöverstyrelsen, som har att i ärendet inhämta yttrande av statskontoret.» Anmärkas bör att, enligt upplysningar från centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen, kommunala mellanskolornas lärarförening samt praktiska mellanskolornas och högre folkskolornas lärarförening, tillämpning av bestämmelserna om flyttningsersättning förekommit allenast i något enstaka tall, särskilt vid nedläggande av högre folkskola. Enligt 2 § kungörelsen den 9 december 1938 (nr 754) angående statsbidrag I ill avlöning av lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor utgår statsbidrag med tre fjärdedelar av den avlöning, som jämlikt sistnämnda avlöningsreglemente utgår till lärare vid dessa skolor samt med tre fjärdedelar av belopp, motsvarande skolområdets kostnader för vissa förmåner, bl. a. flyttningsersättningar. Utan hinder av dessa bestämmelser har emellertid Kungl. Maj:t för vart och ett av de senaste budgetåren utfärdat vissa föreskrifter av delvis annan innebörd. Sålunda gäller för närvarande kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 636) angående statsbidrag för redovisningsåret 1942/43 till avlöning av lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor m. m., enligt vars första punkt statsbidrag utgår med 78 °/o av avlöningar och kostnader för vissa förmåner, bl. a. flyttningsersättning. Beträffande statsbidrag uttala lärarlönesakkunniga sig för en differentiering med hänsyn till olika ortsgrupper men anse ytterligare utredning önskvärd. Kommunala gymnasier. I ett fåtal fall hava statens realskolor tillbyggts med av vederbörande kommuner bekostade gymnasier. I ett par av fallen utgår till gymnasierna statsunderstöd. Vid dessa undervisningsanstalter finnas således såväl av staten som av kommunen anställda lärare. Det är i allmänhet intet hinder, att lärarna vid kommunala gymnasier hava en del av sin undervisning förlagd till realskolan, liksom ock lärare vid sistnämnda skola kunna fullgöra en del av sin undervisning vid gymnasiet.

122 Någon flyttningsersättningsrätt finnes ej stadgad för de vid gymnasiet anställda lärarna. Av de vid dessa skolor anställda lärarna komma således en del att sakna dylik rätt, under det att de andra — de statsanställda — åtnjuta sådan enligt för statens befattningshavare meddelade bestämmelser. Folkhögskolor. En fristående skoltyp utgör folkhögskolan, som avser att åt vuxen ungdom meddela allmän medborgerlig bildning. Av folkhögskolorna ägas några av landsting, andra av enskilda stiftelser, som i regel åtnjuta bidrag från landstingen. Kungörelsen den 5 september 1942 (nr 801) angående avlöning åt lärare vid folkhögskola samt statsbidrag till sådan skola innehåller icke bestämmelser om flyttningsersättning. Andra kommunala skolor. Utöver ovan angivna skolor finnas åtskilliga kommunala undervisningsanstalter av skilda typer. Mera i förbigående torde här få omnämnas de kommunala handelsgymnasierna. För tillgodoseende av den kommunala yrkesundervisningen finnas åtskilliga skolformer (lärlingsskolor, yrkesskolor, verkstadsskolor, ettåriga handelsskolor, hushållsskolor m. fl.), för vilka finnes en gemensam, av Kungl. Maj.t utfärdad stadga (nr 706/1921 med vissa ändringar). Skolorna kunna komina i åtnjutande av statsunderstöd. Någon allmän föreskrift rörande flyttningsersättning åt skolornas lärare finnes ej, och för den nu ifrågavarande utredningen torde en närmare redogörelse för dessa skolor ej vara av intresse. Vad nu sagts gäller i tillämpliga delar av landsting eller andra kommunala myndigheter upprättade centrala verkstadsskolor (stadga nr 835/1941) och verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom. Nomadskolor. Det återstår här att omnämna nomadskolorna, vilkas lärare visserligen äro statliga befattningshavare men beträffande utbildning, verksamhet och avlöningsvillkor kunna anses likställda med kommunalt anställda lärare. Undervisningen i nomadskola meddelas dels i visteskola dels i byskola. I visteskolan, som i väsentlig del är avsedd att vara i verksamhet under nomadlapparnas uppehåll vår, sommar och höst i fjälltrakterna och där i allmänhet är förlagd till eller i närheten av dessa lappars visten, meddelas den grundläggande undervisningen, som sedan under nomadlapparnas vinteruppehåll i skogslandet fullföljes och avslutas i byskolan. För tjänstgöring vid visteskola erfordras småskollärarexamen, och vid byskola folkskollärarexamen. Liksom vid andra skolor anställas lärarna som ordinarie eller extra ordinarie, men även andra lärare förekomma. Enligt avlöningsreglementet för nomadlärare den 30 juni 1942 (nr 620) skall, med smärre undantag, folkskolans avlöningsreglemente i tillämpliga delar gälla för dessa lärare. Ordinarie lärare vid byskola tillhör lönegrad LO 17. I 6 § först berörda avlöningsreglemente finnes följande bestämmelse om förflyttningsskyldighet:

123 »I stället för 9 § folkskolans avlöningsreglemenle gäller, att ordinarie nomadlärare är pliktig att låta förflytta sig till annan ordinarie lärartjänst inom det statliga undervisningsväsendet eller till tjänstgöring å lärartjänst inom det kommunala undervisningsväsendet, då sådant erfordras för indragning av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro.» Någon bestämmelse om flyttningsersättning, som direkt svarar mot föreskriften om förflyttningsskyldighet ges ej; genom hänvisning i 1 § till folkskolans avlöningsreglemente blir emellertid 24 § sistnämnda författning, som visserligen avser allenast förflyttning inom folkskoleväsendet, tillämplig å nomadlärare. Då nomadskolor torde inbegripas i folkskoleväsendet, lärer det få anses, att enligt 9 §, jämförd med 24 § folkskolans avlöningsreglemente, rätt till flyttningsersättning föreligger vid övergång från folkskollärar- till nomadlärarbefattning. Genom berörda hänvisning till folkskolans avlöningsreglemente kominer 1939 års flyttningsersättningskungörelse att äga giltighet även för nomadlärare. Då dessa äro statliga befattningshavare, utgår vid flyttning ersättningen av statsmedel. Detta torde gälla även då förflyttningen sker till en kommunal befattning.

124 KAPITEL

II.

Principerna för ändrade bestämmelser. De sakkunnigas uppdrag. I det till de sakkunniga lämnade uppdraget att utreda frågan om flyttningsersättning åt statens befattningshavare betonades starkt sparsamhetskravet. Samma direktiv gäller givetvis även utredningsarbetet beträffande motsvarande förmån åt kommunalt anställda lärare. I motsats till vad fallet är för befattningshavare vid statens undervisningsväsende föreligger emellertid rätt till flyttningsersättning för de kommunalt anställda lärarna i jämförelsevis begränsad omfattning. Flyttningsersättningskostnaderna för de sistnämnda uppgå också till relativt blygsamma belopp. Möjligheten att åstadkomma några besparingar på ifrågavarande område torde därför vara ganska begränsad. Emellertid lärer de sakkunnigas uppdrag, såvitt nu är fråga, i väsentlig mån hava föranletts av önskemålet att åvägabringa största möjliga likställighet -i flyttningsersättningshänseende mellan de statliga och de kommunala lärarna. Härom anförde 1941 års lärarlönesakkunniga i sitt ovan åberopade betänkande med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m. (sid. 121) bland annat följande: »De sakkunniga ha övervägt, huruvida rätten till flyttningsersättning för kommunalt anställda lärare borde vidgas, på sätt gäller för tjänstemän inom den allmänna civilförvaltningen. Rent principiellt synas inga hinder för en dylik utsträckning av rätten till flyttningsersättning föreligga. De sakkunniga ha dock icke kunnat undgå att finna, att en dylik utsträckning skulle, särskilt vad folkskoleväsendet beträffar, innebära icke obetydliga utgifter samt ett omfattande administrativt arbete. Redan detta är ägnat att bjuda till varsamhet vid utvidgning till nya befattningshavargrupper av den förmån, det här gäller. Men härtill kommer — och detta skäl har för de sakkunniga varit avgörande — att, enligt vad de sakkunniga under hand erfarit, utredning är ifrågasatt angående ändrade bestämmelser beträffande rätten till flyttningsersättning för vissa statens befattningshavare samt beträffande ersättningens storlek. Med hänsyn härtill anse de sakkunniga, att frågan om vidgad rätt till flyttningsersättning för lärare vid det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet icke för närvarande bör upptagas till prövning.» Ett liknande uttalande göres av samma sakkunniga i betänkandet med förslag till avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna (sid. 36). Av det till flyttningsersättningssakkunniga lämnade uppdraget framgår ej direkt, vilka kommunalt anställda lärare utredningen avsetts skola omfatta. De sakkunniga utgå emellertid från att — ej minst av besparingsskäl — därvid åsyftats allenast de lärare, för vilka redan i för dem gällande avlönings-

125 reglementen finnas intagna föreskrifter om flyttningsersättning, d. v. s. lärare inordnade under folkskolans avlöningsreglemente och reglementet för de högre kommunala skolorna. Av övriga kommunala skolor, som omtalats I i föregående kapitel, äro folkhögskolorna, de kommunala yrkesskolorna och likartade läroanstalter av den speciella beskaffenhet, att de sakkunniga förutsätta, att utredningen icke avsetts skola omfatta vid dessa skolor anställda lärare. Detsamma torde gälla de kommunala gymnasierna på grund av ersättningsfrågornas ringa betydelse. Mera tvekan kan råda beträffande fortsättningsskolorna, vilka i verkligheten äro ett slags folkskolor. Emellertid äro de, som för närvarande sköta undervisningen i fortsättningsskolorna, i allmänhet tämligen lösligt knutna till dessa anstalter — en stor del av lärarna utgöres av personer, som tillika hava annan verksamhet. Med hänsyn härtill och då avlöningsförhållandena vid dessa skolor äro föremål för särskild utredning, hava de sakkunniga icke ansett sig böra till behandling upplaga frågan om flyttningsersättning till sådana lärare. Allmän grundsats. Författningsbestämmelserna för de kommunalt anställda lärare, varom nu således är fråga, böra lämpligen utformas efter de principer, som föreslagits för de statliga befattningshavarna. I vissa avseenden erfordras likväl på grund av speciella förhållanden avvikande regler, på sätt närmare framgår av vad här nedan anföres. Folkskolor. De sakkunniga utgå ifrån, att utredningen icke skall omfatta frågor om ersättning för flyttningar inom ett och samma skoldistrikt, vilka, såsom i föregående kapitel utvecklats, ej skola bestridas av statsmedel. I fråga om folkskolestadgornas förut omtalade bestämmelser om flyttningsersättning föreslås alltså i det följande icke någon ändring. Flyttningsersättningsbestämmelserna i övrigt för folkskolans lärare äro, såsom i föregående kapitel angivits, intagna i 24 § folkskolans avlöningsreglemente och 5 § andra stycket kungörelsen med vissa bestämmelser angående förflyttning av lärare vid folk- och småskolor. I anledning av en av de sakkunniga till skolöverstyrelsen riktad förfrågan, huruvida anledning förefunnes till ändring av gällande bestämmelser om flyttningsersättning för kommunalt anställda lärare, har ämbetsverket anfört bl. a. följande. »Av de i föregående stycke åberopade bestämmelserna framgår, att en lärares förflyttning från ett skoldistrikt till ett annat kan ske enligt två skilda grunder, nämligen antingen enligt Kungl. Maj:ts bestämmande eller också därigenom, att ett skoldistrikt, utan iakttagande av vad som eljest är föreskrivet rörande lärartillsattning, till innehavare av en ledig lärartjänst antager lärare från annat distrikt. Förfarandet är enligt sakens natur i de båda fallen olika och angives närmare i vederbörande författning. Ur här förevarande synpunkt kan skillnaden mellan de båda slagen av förflyttningar karakteriseras på följande sätt. Den av Kungl. Maj:t beslutade förflyttningen sker eller kan i varje fall ske oberoende av den flyttandes vilja eller önskningar. Då erforderliga förutsättningar föreligga, kan Kungl. Maj:t föreskriva att förflyttning s k a l l äga rum. Enligt allmänt vedertagen terminologi kallas detta t v å n g s f ö r f l y t t n i n g . Vid det andra slaget av förflyttning — da ett

126 skoldistrikt antager lärare från annat skoldistrikt — h a r man däremot att taga hänsyn till den enskildes vilja. I före den 1 juli 1942 gällande författning stadgades i detta hänseende, att förflyttningen skulle äga rum 'efter ansökning' av vederbörande lärare. I nu gällande författning uttryckes motsvarande förhållande så, att vederbörande lärare, för att i denna ordning kunna flyttas, skall hava 'förklarat sig vilhg att övergå till ifrågavarande tjänst'. I enlighet härmed h a r sistnämnda slag av flyttning i allmänhet betecknats som f r i v i l l i g förflyttning. Vid båda de nu angivna slagen av förflyttning stadgas rätt för den flyttande att erhålla ersättning för flyttningskostnad. Det tillkommer överstyrelsen att fatta beslut om sådan ersättning, men innan sådant beslut fattas, inhämtas statskontorets utlåtande. Då det gäller att bestämma ersättningsbeloppets storlek, tillämpas samma grunder, som galla beträffande befattningshavare tillhörande den civila statsförvaltningen, vilka grunder närmare angivas i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 429) angående ersättning för flyttningskostnad enligt civila och militära avlöningsreglementena. Enligt dessa grunder är rätten till flyttningskostnadsersättning av olika räckvidd for sådana befattningshavare, vilka — som i sistnämnda kungörelse säges — ' u t a n egen ansökning eller därom uttryckt önskan' förflyttals från ort till annan, och sådana som flyttas efter egen ansökan eller önskan. Beträffande de förstnämnda gäller nämligen enligt 6 § nyssnämnda kungörelse, alt de kunna — utöver ersättningen för de egentliga flyttningskostnaderna — efter granskning i varje särskilt fall av företedda, detaljerade verifikationer, tilldelas ersättning för särskilda med flyttningen direkt sammanhängande utgifter, som icke tidigare i kungörelsen omförmälts, dock högst med vissa närmare angivna belopp, beroende på den traktamentsklass, till vilken befattningshavaren är hänförd. Sådan särskild ersättning kan däremot icke tilldelas dem, vilka flyttats efter egen ansökan eller önskan. I analogi med nu angivna principer göres, då fråga är om flyttningsersättning åt folkskollärare, skillnad mellan dem, som flyttats enligt Kungl. Maj:ts bestämmande de tvångsförflyttade, och dem, som flyttats enligt den särskilda ordning för tjänstetillsättning i ett skoldistrikt, som ovan nämnts, de frivilligt förflyttade. De till den förra kategorien hörande kunna således enligt grunderna i ovanberörda 6 § kungörelsen nr 429 utöver den egentliga flyttningskostuadsersättningen tillerkännas ersättning för särskilda med flyttningen direkt sammanhängande utgifter, vilket däremot ar förmenat de flyttade av den senare kategorien. Mot själva denna princip har överstyrelsen givetvis intet att erinra, men erfarenheten har givit vid handen, att dess tillämpning på folkskolans lärare icke kan anses berättigad. Detta beror därpå, att själva indelningsgrunden — tvångsförflyttning å ena sidan, frivillig förflyttning å den andra — för lärarnas del icke är riktig. Skillnaden mellan tvångsförflyttade och frivilligt förflyttade är nämligen här av övervagande formell natur. Syftet med de båda slagen av förflyttningar är gemensamt, folkskoleväsendets rationalisering genom indragning av övertaliga lärartjänster och forflyttning av deras innehavare till tjänster, där de äro av behovet påkallade. Den s. k. frivilliga förflyttningen är därför icke artskild från tvångsförflyttningen. Den innebär endast en annan väg, ett smidigare förfarande för att nå målet. Även om den icke helt kan jämställas med förflyttningen enligt Kungl. Maj:ts bestämmande, kan den å andra sidan i själva verket icke kallas frivillig. Lärarens samtycke till förflyttningen fordras visserligen, och naturligtvis är detta icke utan betydelse, men mot bakgrunden av den för myndigheterna till buds stående möjligheten att, om så erfordras, tillgripa den strängare formen av förflyttning måste valfriheten te sig tämligen värdelös och är i själva verket skenbar. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga, att varken tvångsförflyttningen eller den frivilliga förflyttningen i sak alltid gör skäl för sitt namn. Om en flyttning i realiteten är tvångsförflyttning eller frivillig förflyttning beror icke på den författningsenliga formen utan på andra förhållanden i varje särskilt fall, och de flyttade utgöra, oberoende av formen, i verkligheten en enhetlig kategori och borde ur här ifrågavarande synpunkt så behandlas.

127 Som av det anförda framgår ä r överstyrelsen av den meningen, att sådan ändring i tillämpningen av berörda författningsbestämmelser borde komma till stånd, att de frivilligt förflyttade lärarna inom folkskoleväsendet med avseende på rätten till flyttningsersättning likställdes med de tvångsförflyttade.» Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening, som jämväl l ä m n a t s tillfälle a t t y t t r a sig i f ö r e v a r a n d e ä m n e , a n f ö r : »Ersättning av statsmedel för flyttningskostnader kan folk- och småskollärare erhålla, endast då ordinarie lärare blir tvingad att flytta till annat skoldistrikt. Orsaken till sådan förflyttning är nästan alltid den, att beslut föreligger om indragning av lärartjänst och att detta kan ske endast om en ordinarie lärare förflyttas till annat distrikt. Sedan det blivit bestämt, att sådan förflyttning av lärare skall ske, undersöker folkskolinspektören, huruvida inom inspektionsområdet finnes ledig tjänst, till vilken enligt hans mening den ifrågavarande läraren lämpligen kan överflyttas. Är detta fallet, uppmanar han läraren att godtaga den ifrågavarande tjänsten, och att till folkskolestyrelsen ingiva merithandlingar jämte ansökan till tjänsten. Samtidigt uppmanar han folkskolestyrelsen att för den ifrågavarande läraren utfärda förordnande å tjänsten. Syftet med lärarens ingivande av merithandlingar och ansökan till tjänsten, som icke kungjorts ledig, är att bereda skolstyrelsen möjlighet att bedöma lärarens lämplighet, innan styrelsen tager ståndpunkt till folkskolinspektörens uppmaning att anställa honom. Vägrar läraren eller folkskolestyrelsen att efterkomma folkskolinspektörens anmodan, överlämnar denne ärendet till skolöverstyrelsen, som söker på enahanda sätt åstadkomma den för indragning av den obehövliga lärartjänsten nödvändiga förflyttningen av läraren. Om detta misslyckas, hänskjutes ärendet till Kungl. Maj:t, som bestämmer, till vilken tjänst läraren skall förflyttas. Vid bestämmande av ersättning till läraren för flyttningskostnaderna synas vederbörande myndigheter i allmänhet utgå ifrån att ersättning till folk- och småskollärare för sådana med flyttningen direkt sammanhängande utgifter, som avses i 6 § av kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 429), bör utgå endast i det fall, att Kungl. Maj:ts beslut rörande förflyttning påkallats. Sannolikt grundas denna begränsning av ersättningen för flyttningskostnaderna därpå, att formligt åläggande för läraren att flytta till den ifrågavarande tjänsten icke förekommit, eftersom han icke vägrat godtaga folkskolinspektörens eller skolöverstyrelsens förslag i ämnet. Centralstyrelsen kan icke dela den uppfattning av författningens innebörd, som här gör sig gällande. Att en lärare, som vet, alt han måste förflyttas till någon annan tjänst, efterkommer överordnad myndighets anmodan att översända sina merithand lingar och ansökan till viss skolstyrelse, innebär icke, att läraren giver tillkänna en önskan att utbyta sin egen befattning mot den lediga i det andra skoldistriktet. Det innebär endast, att läraren i det tvångsläge, vari han blivit försatt genom beslutet om indragning av hans tjänst, föredrager att godtaga en viss angiven tjänst, om vilken han kunnat erhålla alla nödiga upplysningar, framför att genom vägran påkalla Kungl. Maj:ts beslut om förflyttningen. Därvid skulle han nämligen kunna riskera att bliva förflyttad till någon tjänst, som visade sig vara för honom väsentligt olämpligare. Även vid förflyttning av befattningshavare i statens tjänst, t. ex. lärare vid statlig läroanstalt, torde allmänt praktiseras, att befattningshavaren beredes tillfälle att framföra sina önskemål, särskilt om flera lediga tjänster stå till förfogande. Men det ifrågasattes ingen minskning av ersättningen för de verkliga flyttningskostnaderna, om befattningshavarens önskemål kunnat tillgodoses. Avgörande för denna ersättnings utgående är, att förflyttningen visat sig nödvändig. Enligt dessa grunder borde även folk- och småskollärares rätt till ersättning för flyttningskostnader bedömas, då förflyttningen blivit nödvändig på grund av indragning av tjänst eller annan omorganisation av skolväsendet.»

128 24 § folkskolans avlöningsreglemente avviker till innehållet knappasl från de statliga avlöningsreglementenas bestämmelse om att flyttningsersättning utgår, då befattningshavare utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttas från en stationeringsort till en annan — under förutsättning likväl, att stationeringsort i detta fall likställes med skoldistrikt. Att i de omtalade fallen av s. k. frivillig förflyttning tillerkänna folkskollärare reducerad flyttningsersättning — i likhet med vad som för statens befattningshavare gäller vid befordran — överensstämmer icke med vad som stadgas för sistnämnda befattningshavare. Emellertid lärer ifrågavarande spörsmål kunna finna en lösning om man — såsom av de sakkunniga föreslagits för statens tjänstemän — inför ett stadgande för nu ifrågavarande lärare, enligt vilket flyttningsersättning såsom vid tvångsförflyttning utgår, då han på tillfrågan av förman eller överordnad samtycker till att låta sig omplaceras eller med föranledände av sådan tillfrågan inkommer med ansökan, anmälan, tjänsteförteckning eller dylik handling. Härigenom kommer även i de ifrågavarande fallen av s. k. frivillig förflyttning full flyttningsersättning att utgå och stadgandet i 5 § andra stycket kungörelsen med vissa bestämmelser angående förflyttning av lärare vid folk- och småskolor kan såsom obehövligt upphävas. Någon rätt till flyttningsersättning vid befordran finnes för närvarande ej stadgad för folkskollärare. Härom yttrar skolöverstyrelsen: »Avsikten med de för kommunalt anställda lärare genomförda eller ifrågasatta löneregleringarna har bland annat varit att bringa dessa lärares löneförhållanden i så nära överensstämmelse som möjligt med de för statligt anställda lärare gällande villkoren i detla hänseende. Då i fråga om flyttningsersättning några principiella eller praktiska hinder icke kunna möta för genomförande av en dylik likställighet, anser överstyrelsen, att likartade bestämmelser böra gälla för statligt anställda lärare och för lärare vid det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet. Därest rätten till flyttningsersättning vid befordran bibehålies för statligt anställda lärare, bör därför samma förmån utsträckas till övriga här nämnda lärargupper.» Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening anför: »Till statliga befattningshavare, som övergå från lägre till högre tjänst, utgår flyttningsersättning vid förändring av bostadsort. En dylik förmån vore också av stor betydelse för lärarpersonalen vid folk- och småskolor och kunde bland annat bidraga till en något större rörlighet inom lärarkåren. Likställighet mellan folk- och småskollärare och statens befattningshavare i berörda avseende finner centralstyrelsen för sin del skälig och kan även anses lända skolväsendet till båtnad.» En närmare undersökning visar, att frågan för ordinarie lärare ej bålstor betydelse. De fall, då befordran huvudsakligen skulle kunna ifrågakomma, äro vid övergång från småskollärar- till folkskollärartjänst, men då småskollärare i regel icke hava sådan kompetens, att en dylik befordran kan ske, lärer här endast bliva fråga om undantagsfall. Av principiella skäl lära dock några erinringar mot ett medgivande av rätt till flyttningsersättning åt här avsedda lärare även vid befordran knappast kunna göras. De sakkunniga förorda därför, att bestämmelser i sådant syfte meddelas.

129 Liksom för statens befattningshavare bör flyttningsersättning utgå även då befordran vinnes efter därom gjord ansökning. Angående innebörden i förevarande avseende av begreppet befordran torde böra gälla vad de sakkunniga föreslagit för statens befattningshavare, d. v. s. att det avgörande är, om den flyttande efter omplaceringen erhåller ökad lön. Enligt hithörande avlöningsreglementen kan folkskollärare med hänsyn till den årliga lästidens längd vinna uppflyttning till högre lönegrad och småskollärare vid omplacering till mindre folkskola erhålla löneklassuppllyttning. Därest vederbörande vid flyttning till annan tjänst erhåller högre lön av nu angiven orsak bör dock befordran icke anses föreligga. För vinnande av enhetlighet torde lämpligen samtliga ordinarie folkskollärare i flyttningsersättningsavseende anses innehava tjänst i lönegrad LO 17, till vilken ordinarie nomadlärare vid byskola hänföres. I likhet med vad som föreslagits för statens befattningshavare bör i fråga om rätt till flyttningsersättning med befordran likställas förordnande å högre tjänst. Om en tjänst skall anses högre eller ej avgöres — i enlighet med vad som gäller för de statliga befattningshavarna — med hänsyn tagen till samtliga avlöningsförmåner. Några undantag från denna regel, motsvarande dem, som gälla för sistnämnda befattningshavare, böra dock föreskrivas för åstadkommande av en rättvis beräkning och vinnande av förenkling. Av större praktisk och ekonomisk betydelse än det nyss avhandlade spörsmålet är frågan, om flyttningsersättning skall tillkomma extra ordinarie lärare. Andra icke-ordinarie lärare böra icke komma i åtnjutande av sådan förmån, då enligt de sakkunnigas förslag motsvarande statliga befattningshavare skola därifrån uteslutas. Då någon förflyttningsskyldighet icke åvilar de extra ordinarie lärarna, lärer det för deras del endast kunna bliva tal om rätt till flyttningsersättning vid befordran eller förordnande å högre tjänst. Skolöverstyrelsen framhåller också, att någon anledning att i andra fall tillerkänna extra ordinarie lärare flyttningsersättning icke föreligger. Vid bedömande av föreliggande spörsmål torde till en början böra framhållas, att full överensstämmelse ej råder mellan de extra ordinarie statliga lärarnas och de motsvarande kommunala befattningshavarnas anställningsförhållanden. I motsats mot de förstnämnda, vilkas anställning får betraktas som tämligen fast, kunna de extra ordinarie folkskollärarna efter något års tjänstgöring ganska ofta stå utan någon sysselsättning eller få nöja sig med kortare vikariat. Börande hithörande förhållanden få de sakkunniga hänvisa till 1941 års lärarlönesakkunnigas betänkande med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m. Olikheten mellan extra ordinarie anställning inom den statliga och inom den ifrågavarande kommunala lärarkåren torde likväl icke vara av den art, att därav bör föranledas en mindre omfattande flyttningsersättningsrätt för de extra ordinarie folkskollärarna vid befordran än för motsvarande statliga befattningshavare. Utvecklingen har också gått i riktning mot allt stör9—437025.

130 re likformighet ifråga om avlöningsförhållandena för dessa båda kategorier. De sakkunniga hava därför — ehuru med någon tvekan — ansett sig kunna föreslå att rätt till flyttningsersättning beredes extra ordinarie lärare vid befordran. Inom folkskolväsendet torde extra ordinarie lärares befordran så gott som alltid ske till ordinarie tjänst. Skulle det i något fall förekomma, att befordran sker till högre extra ordinarie befattning — exempelvis från anställning såsom extra ordinarie småskollärare till extra ordinarie folkskollärartjänst — lärer även i detta fall flyttningsesättning böra utgå. Då lästidens längd icke bör inverka på frågan om befordran föreligger, bör, på sätt ovan föreslagits för ordinarie folkskollärare, även extra ordinarie lärare i förevarande hänseende anses tillhöra en och samma lönegrad, nämligen i detta fall LEo 15. I likhet med vad de sakkunniga föreslagit för statens befattningshavare synes ersättning för flyttning i anledning av befordran böra utgå med elt i förhållande till motsvarande ersättning vid tvångsförflyttning reducerat belopp. Kostnaderna förutsättas skola utgå av statsmedel. Högre kommunala skolor. Såväl enligt 22 § gällande avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna som jämlikt det av lärarlönesakkunniga föreslagna motsvarande stadgandet skall flyttningsersättning utgå vid tvångsförflyttning. Ehuru såsom redan sagts sådan förflyttning förekommer mycket sällan och bestämmelsen alltså har ringa praktisk betydelse, torde likväl föreligga skäl att bibehålla stadgandet; dock synes detsamma böra erhålla i huvudsak samma lydelse som motsvarande stadganden i andra avlöningsreglementen och alltså gälla även vid tillträde eller frånträde av tjänstebostad. I förslaget till nytt avlöningsreglemente för dessa skolor finnes begreppet stationeringsort, ehuru någon definition därå icke gives. Tillfälle har beretts vissa personalsammanslutningar inom den till de högre kommunala skolorna hörande lärarkåren att meddela de sakkunniga, huruvida anledning förefunnes till ändring av gällande bestämmelser om flyttningsersättning för de vid dessa skolor anställda lärarna. I anledning härav har centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen upplyst, att någon erfarenhet om tillämpningen av dessa bestämmelser med avseende på de kommunala flickskolornas lärare hittills icke kunnat vinnas och att med hänsyn därtill centralstyrelsen ej heller kunde göra något uttalande, huruvida anledning funnes att ändra ifrågavarande bestämmelser. Från andra föreningar hava framkommit vissa önskemål, vilka särskilt röra flyttningsersättning vid befordran. Sålunda yttrar kommunala mellanskolornas lärarförening, att ersättning vid befordran bör utgå i samma utsträckning, som gäller eller kan komma att gälla för läroverkslärare. Föreningen anser, att ersättning bör utbetalas helt av statsmedel, då det torde vara omöjligt alt rättvist fördela kostnaderna mellan de kommuner, mellan vilka läraren förflyttas. Ordföranden i praktiska mellanskolornas och högre folkskolornas lärarförening anför härom i huvudsak följande: Lärarna vid de högre kommunala skolorna erhålla ersättning endast vid tvångsförflyttning, under det att statstjänstemannen och

131 alla lärarna vid statsläroverken under vissa förutsättningar äga uppbära ersättning även vid av befordran orsakad flyttning. En sådan skillnad i hithörande bestämmelser kan omöjligen vara motiverad av några som helst sakskäl och måste därför verka obillig och orättvis, alldenstund de högre kommunala skolornas lärare redan i sak äro inordnade i det för statsläroverkens lärare och civilstatens tjänstemän gällande lönesystemet och för dem i övrigt i stort sett tillämpas samma avlöningsbestämmelser. Som bekant ha det gällande avlöningsreglementets bestämmelser för högre kommunala mellanskolornas lärare i sin helhet nyligen varit föremål för utredning och 1941 års lärarlönesakkunniga avgivit betänkande med förslag till nytt avlöningsreglemente för dessa lärare, vilket innebär en slutgiltig och i princip fullständig anpassning efter för statsläroverkens lärare gällande avlöningsbestämmelser. Då nu frågan om flyttningsersättning blivit föremål för en särskild utredning, som även innefattar de högre kommunala skolornas lärarpersonal, må framhållas vikten av att full likställighet även i hithörande fall åvägabringas mellan lärarna såväl vid de praktiska mellanskolorna och högre folkskolorna samt övriga högre kommunala skolor som vid statsläroverken. Denna ståndpunkt innebär givetvis, att om avgörande skäl synas tala för alt flyttningsersättningen begränsas till att ifrågakomma endast vid tvångsförflyttning, bör denna inskränkning gälla all lärarpersonal, såväl statligt som kommunalt anställd, men om ersättning för flyttningskostnader fortfarande skulle anses böra medgivas även vid förflyttning av annan anledning, såsom under vissa förutsättningar vid övergång från icke-ordinarie till ordinarie tjänst eller vid befordran, i fråga om statstjänstemännen i allmänhet och lärarna vid de statliga läroanstalterna, så bör samma rätt även medgivas lärarna vid de högre kommunala skolorna. Även skolöverstyrelsen biträder denna ståndpunkt. De s a k k u n n i g a a n s e av principiella s k ä l o c h för v i n n a n d e av l i k f o r m i g het, a t t det av f ö r e n i n g a r n a s å l u n d a f r a m s t ä l l d a ö n s k e m å l e t b ö r tillmötesgås. Rätt till flyttningsersättning vid b e f o r d r a n t o r d e — av s a m m a s k ä l , s o m a n f ö r t s b e t r ä f f a n d e f o l k s k o l o r n a — b ö r a u t s t r ä c k a s ä v e n till e x t r a o r d i n a r i e b e f a t t n i n g s h a v a r e , s o m b e f o r d r a s till o r d i n a r i e eller — d ä r e s t s å d a n t fall skulle f ö r e k o m m a — till h ö g r e e x t r a o r d i n a r i e tjänst. Med b e f o r d r a n b ö r jämställas f ö r o r d n a n d e å h ö g r e befattning. R ö r a n d e i n n e b ö r d e n av u t t r y c k e t b e f o r d r a n h ä n v i s a s till v a d d ä r o m förut a n f ö r t s . Beträffande flyttningsersättning vid annan omplacering mellan extra ordinarie tjänster anför praktiska mellanskolornas och högre folkskolornas lärarförening: »1941 års lärarlönesakkunniga ha i sitt betänkande med förslag till avlöningsreglemenle för de högre kommunala skolorna icke medtagit någon bestämmelse om rätt till flyttningsersättning för extra ordinarie lärare i likhet med för de ordinarie lärarna, med den motiveringen, att någon tvångsförflyttning icke förekommer för förstnämnda lärare. Då en sådan författningsbestämmelse ansetts böra medtagas i nu gällande avlöningsreglemente även för de extra ordinarie lärarna, förefaller det icke fullt motiverat att härutinnan göra en ändring. Även om säkerligen en tvångsförflyttning av extra ordinarie lärare mycket sällan skulle ifrågakomma, måste det dock anses vara ändamålsenligare, att den nu gällande rätten till flyttningsersättning för dessa lärare bibehålles, för den händelse i något enstaka fall en tvångsförflyttning dock skulle anses böra tillämpas även för sn extra ordinarie lärare, t. ex. med mycket lång tjänstgöringstid. En tvångsförflyttnuig av en ordinarie lärare innebär ju dock samtidigt en rätt för denne att icke gå förlustig de med en ordinarie befattning förenade avlöningsförmånerna. En extra ordinarie lärarbefattning är också avsedd att vara en avsevärt tryggare och fastare anställningsform än annan icke ordinarie befattning.» Skolöverstyrelsen avstyrker en sådan vidgning av ersättningsrätten.

132 Rätt till ersättning för flyttning vid omplacering mellan extra ordinarie folkskollärartjänster utom vid befordran bör enligt de sakkunnigas ovan uttalade mening icke medgivas. Något skäl att intaga en annan ståndpunkt beträffande motsvarande lärare vid de högre kommunala skolorna föreligger icke, särskilt som förslaget till nytt avlöningsreglemente för lärarna vid ifrågavarande skolor icke innehåller några bestämmelser om förflyttningsskyldighet för icke-ordinarie lärare. Då nya bestämmelser om statsbidrag åt högre kommunala skolor äro under utarbetande, anse sig de sakkunniga icke böra ingå på frågan, i vad mån kostnaderna för flyttningsersättning åt lärare vid dessa skolor böra gäldas av kommunala medel eller av statsmedel. Nomadskolor. För närvarande äro beträffande flyttningsersättning åt lärare vid nomadskolor tillämpliga de för folkskollärare gällande principerna, och skäl torde ej föreligga att härutinnan göra någon ändring. Den för lärare vid folkskolorna utvidgade rätten till sådan ersättning skulle således komma att tillämpas å nu ifrågavarande skolform. Förflyttning mellan lärartjänster tillhörande olika slag av undervisningsanstalter. Såsom angivits föreligger i vissa fall — nämligen då bestämmelserna om förflyttningsskyldighet tillämpas — rätt till flyttningsersättning vid övergång mellan lärarbefattningar tillhörande de olika nu ifrågavarande avlöningsreglementena. Men rätt till dylik ersättning vid övergång mellan sådana befattningar lärer böra stadgas även då befordran föreligger. Det torde exempelvis ej kunna anges något övertygande skäl, varför flyttningsersättning skall medgivas vid befordran från en tjänst vid en högre kommunal mellanskola till en högre tjänst vid en kommunal flickskola men vägras vid befordran från den egentliga folkskolan till den högre folkskolan. De sakkunniga anse goda skäl föreligga för ersättning vid omplaceringar mellan folkskolorna — däri inberäknade nomadskolorna — och de högre kommunala mellanskolorna. Måhända kan det sägas, att flyttningsersättning borde utgå även vid omplacering mellan befattningar vid de ifrågavarande kommunala skolorna — nomadskolorna inräknade — och tjänster vid statens undervisningsanstalter. Emellertid omfattar den statliga förvaltningen en mångfald undervisningsformer, många av mera speciell art, och det möter givetvis svårigheter att generellt angiva de statliga läroanstalter, som härvid skola komma ifråga. För övrigt kan naturligtvis i detta sammanhang diskuteras, varför begränsning skall göras allenast till statliga undervisningsanstalter. Andra fall kunna tänkas, då vid omplacering mellan kommunal lärartjänst och statlig befattning ersättning skäligen borde beredas den flyttande (t. ex. vid en folkskollärares befordran till folkskolinspektör). Att utan förbehåll införa ersättningsrätt vid alla befordringar mellan statstjänst och kommunal lärartjänst

133 lärer dock icke för närvarande böra ske. Den bästa lösningen av frågan synes vara, att Kungl. Maj:t bestämmer, om ersättning skall utgå vid omplacering mellan kommunal lärartjänst — vartill i detta sammanhang räknas anställning vid nomadskola — och statlig befattning. De sakkunniga förutsätta därvid, att någon inskränkning icke skall ske i den rätt till flyttningsersättning, som för närvarande föreligger för de kommunalt anställda lärarna vid tvångsförflyttning.

134 KAPITEL

III.

Specialmotivering till författningsförslagen. Inledning. Såsom i kap. VII i föregående avdelning närmare utvecklats, böra de stadganden, som reglera rätten till flyttningsersättning åt statens befattningshavare, utbrytas ur avlöningsreglementena och sammanföras i en särskild förordning, innehållande bestämmelser av grundläggande betydelse. I anslutning härtill synes i en och samma författning böra sammanföras stadgandena om rätt till flyttningsersättning såväl för de kommunalt anställda lärare, å vilka tillämpas folkskolans avlöningsreglemente och avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna, som för nomadlärare, vilka senare visserligen äro statliga befattningshavare men underkastade folkskolans avlöningsreglemente. Då rätten till flyttningsersättning betraktas som en avlöningsförmån, bör i folkskolans avlöningsreglemente en hänvisning göras till den särskilda förordningen. Någon motsvarande hänvisning erfordras däremot ej i avlöningsreglementet för nomadlärare, vars 1 § hänvisar till folkskolans avlöningsreglemente. Bestämmelsen om flyttningsersättning i 22 § avlöningsreglementet den 11 november 1938 för lärare vid de högre kommunala skolorna torde icke behöva i detta förslag ändras, då hela reglementet avses skola upphävas och ersättas av ett nytt avlöningsreglemente för dessa skolor. I en dylik författning torde beträffande rätten till flyttningsersättning hänvisas till den ifrågasatta särskilda förordningen om sådan förmån. Utöver nämnda förordning, vilken förutsattes skola föreläggas riksdagen, bör gälla en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse med tilläggsbestämmelser av motsvarande innehåll, som föreslagits för statens befattningshavare. S p e c i a l m o t i v e r i n g till f ö r o r d n i n g e n a n g å e n d e e r s ä t t n i n g för flyttn i n g s k o s t n a d åt vissa b e f a t t n i n g s h a v a r e vid det k o m m u n a l a s k o l v ä s e n d e t m e d flera. Rubriken. Rubriken är avfattad i överensstämmelse med överskriften till motsvarande författning rörande statens befattningshavare. Att förevarande författning kommer att innehålla föreskrifter även om de statligt anställda nomadlärarna antydes med tillägget »med flera».

1 §• Med den föreslagna avfattningen kommer ersättning att utgå till dem som nödgas flytta på grund av omplacering mellan tjänster, lydande under de olika reglementena. I 1 mom. angives, att förordningen gäller ordinarie och extra ordinarie befattningshavare och genom stadgandet i 2 mom. första stycket under c) begränsas tillämpningsområdet så, att rätt till ersättning icke utgår vid sådana flyttningar, som dessa befattningshavare företaga i anledning av omplacering till andra slags tjänster eller tjänster, vara icke något av ifrågavarande avlöningsreglementen är tillämpligt. Angående de ytterligare begränsningar av tillämpningsområdet, som angivas i 3 mom., hänvisas till vad härom anförts i kap. II av denna avdelning. 2—6 §§. Rörande dessa paragrafer hänvisas till kap. II av denna avdelning samt till vad i motsvarande avseenden anförts i avd. A beträffande statliga befattningshavare. 7 §• Med förevarande bestämmelser avses att Kungl. Maj:t skulle, då särskilda omständigheter föreligga, kunna medgiva flyttningsersättning åt lärare, varom i förordningen är fråga, även om villkoren i 1 § 2 mom. under a) eller b) icke äro uppfyllda, till exempel, då omplacering utan befordran skett efter egen ansökning, ävensom då lärare vid det statliga undervisningsväsendet övergår till kommunal lärartjänst eller till anställning som nomadlärare. Angående flyttningsersättning vid omplacering från kommunal lärarbefattning eller anställning såsom nomadlärare till annan statlig anställning hänvisas till bestämmelserna i 7 § förslaget till förordning angående ersättning för flyttningskostnad åt statens befattningshavare. Paragrafen avses skola tillämpas även om i något sällsynt fall flyttning skulle ske till eller från utlandet.

S p e c i a l m o t i v e r i n g till k u n g ö r e l s e n m e d t i l l ä g g s b e s t ä m m e l s e r till f ö r o r d n i n g e n a n g å e n d e e r s ä t t n i n g för flyttningskostnad åt befattn i n g s h a v a r e v i d det k o m m u n a l a s k o l v ä s e n d e t m e d flera. Som flertalet av paragraferna äro av samma betydelse som paragraferna i motsvarande kungörelse för statens befattningshavare, hänvisas till specialmotiveringen till sistnämnda författning. Beträffande några av förevarande kungörelses föreskrifter anföres följande.

136 5 §. För att erhålla ledning vid bestämmande av de högsta belopp, med vilka ersättning må utgå för de s. k. entreprenörskostnaderna har på de sakkunnigas föranstaltande en undersökning gjorts av till skolöverstyrelsen inkomna handlingar angående flyttningsersättning åt folk- och småskollärare under budgetåret 1941/42. Av undersökningen framgår, att ifrågavarande kostnader för dessa lärare i genomsnitt varit icke obetydligt lägre än för de statliga befattningshavarna. Orsakerna härtill torde vara att söka däri, att flyttningarna i flertalet fall ägt rum mellan relativt närbelägna orter på landsbygden, där kostnaderna i allmänhet kunna antagas hava varit lägre samt mindre dyrbara anordningar påkallats för flyttsakernas emballering. Till de högre kommunala skolornas lärare har — såsom redan framhållits — flyttningsersättning utgått endast i ett par fall. Den omständigheten, att folkskollärarnas flyttningskostnader i allmänhet varit relativt låga, skulle måhända kunna giva anledning till att för nu ifrågavarande personalkategorier fastställdes något lägre maximisiffror än som föreslagits för de statliga befattningshavarna. Vid ett biträdande av föreliggande förslag torde emellertid av de kommunala lärarna företagna flyttningar komma att i åtskilliga fall företagas under samma betingelser, som gälla för de statliga befattningshavarna. Med hänsyn härtill och då det synes mest tilltalande med enhetliga regler på förevarande område, hava de sakkunniga frånfallit tanken på någon ytterligare begränsning härutinnan för den kommunala lärarpersonalen. 8 §• I avlöningsreglementena saknas — med bortseende från några bestämmelser i reglementet för nomadlärare — föreskrifter om resekostnadsersättning, och allmänna resereglementet, som gäller statens befattningshavare, är icke tillämpligt å kommunalt anställda lärare. Då emellertid 1939 års flyttningsersättningskungörelse på grund av särskilda stadganden gäller även för nämnda lärare, torde de i kungörelsen förekommande hänvisningarna till rese- och traktamentsklasser i allmänna resereglementet så förstås, att därmed avses de rese- och traktamentsklasser sådana lärare skulle hava tillhört, därest sistnämnda reglemente varit tillämpligt å dem. De sakkunniga, som finna denna tolkning riktig, anse att en uttrycklig föreskrift härom bör givas i denna paragraf. Emellertid synas samtliga folkskollärare, oberoende av den lönegrad vederbörandes befattning tillhör, böra hänföras till en och samma rese- och traktamentsklass, förslagsvis klass II D. I 3, 4 och 7 §§ hava allenast traktamentsklasserna D—F behövt medtagas. 9 §. Motsvarande bestämmelse återfinnes för närvarande i 24 § folkskolans avlöningsreglemente och 24 § förslaget till avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna.

137 Specialmotivering till kungörelsen angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. kungörelsen den 10 december 1937 (nr 999) angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor m. m. Då enligt förslaget flyttningsersättning skall kunna utgå ej blott vid tvångsförflyttningar utan även vid befordran, erfordras en ändring av förevarande författningsrum. Det torde få anses stå i överensstämmelse med eljest gällande principer, att statsverket bidrager till ersättning för sådan flyttning.

Specialmotivering till kungörelsen angående ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 5 september 1942 (nr 783) med vissa bestämmelser angående förflyttning av lärare vid folk- och småskolor. Angående innehållet i denna författning hänvisas till kap. II.

138 KAPITEL

IV.

Författningsförslag. Förslag till förordning angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa befattningshavare vid det kommunala skolväsendet med flera. 1 §• 1 mom. Ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare, å vilken folkskolans avlöningsreglemente, avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna eller avlöningsreglementet för nomadlärare är tillämpligt, äger under de förutsättningar, varom i 2 mom. förmäles, rätt till ersättning för kostnader för flyttning. 2 mom. Ersättning, varom i 1 mom. sägs, utgår allenast under förutsättning a) att flyttningen sker i anledning av beslut, som för befattningshavaren medför omplacering från en stationeringsort till en annan eller innebär åläggande för honom att tillträda eller frånträda tjänstebostad ( b o s t a d s b y t e ) , b) att det i a) omförmälda beslutet antingen innebär befordran eller tillkommit utan att befattningshavaren uttryckt önskan angående omplaceringen eller bostadsbytet, samt c) att befattningshavaren även efter omplaceringen eller bostadsbytet innehar ordinarie eller extra ordinarie befattning, vara något av de i 1 mom. omförmälda reglementena är tillämpligt. Befattningshavaren anses icke hava uttryckt önskan, varom i b) sägs, allenast därigenom, att han på tillfrågan av förman eller överordnad rörande omplacering eller bostadsbyte samtyckt därtill eller med föranledande av en sådan tillfrågan inkommit med ansökan, anmälan, tjänsteförteckning eller dylik handling. 3 mom. Vad i 1 och 2 mom. sägs äger icke tillämpning å befattningshavare, för vilken folkskolans avlöningsreglemente gäller, vid flyttning inom ett och samma skoldistrikt, eller extra ordinarie befattningshavare vid omplacering eller bostadsbyte utan att befordran föreligger.

139 2 §. Flyttning skall anses äga rum på grund av beslut, som innebär befordran, a) om flyttningen sker i anledning av befattningshavarens övergång till en befattning, för vilken lönen överstiger lönen i den tidigare befattningen, eller b) om flyttningen sker i anledning av tillträde eller frånträdande av förordnande, som för befattningshavaren medför högre avlöning. Vid tillämpning av bestämmelserna under a) iakttages, att i förekommande fall lönen anses utgå enligt lönegradens högsta löneklass samt efter dyrortsgrupp E utan tjänste- eller familjepensionsavdrag. Härvid anses ordinarie folkskollärare hänförd till lönegrad LO 17 och extra ordinarie folkskollärare till lönegrad LEo 15. Hänsyn skall icke tagas till sådan förmån, som omförmäles i 8 § 1 mom. andra stycket folkskolans avlöningsreglemente eller 7 § avlöningsreglementet för nomadlärare. Med avlöning, varom under b) sägs, avses förutom lön särskilda kontanta förmåner, såsom arvode eller dylikt. Hänsyn tages däremot icke till förhöjning av avlöning på grund av stationeringsortens speciella förhållanden (löneökning på grund av flyttning till ort i högre dyrortsgrupp, kallortstillägg, språktillägg eller dylikt) eller till ersättning för bestridande av särskilda utgifter. 3 §. I kostnader, som i 1 § 1 mom. sägs, ingå rese- och traktamentskostnader, utgifter för frakt, särskilda kostnader för bostad i anledning av flyttningen samt andra av flyttningen föranledda utgifter, allt i enlighet med de föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t äger föreskriva, att då flyttning sker i anledning av befordran, ersättning skall utgå med lägre belopp än då flyttning företages av annan anledning. 4 §• Har Kungl. Maj:t meddelat i 3 § andra stycket omförmäld föreskrift och visar sig vid upphörande av förordnande, varom i 2 § första stycket under b) sägs, att den ersättning, som befattningshavaren åtnjutit för flyttning till och från ort, där han under förordnandet tjänstgjort, med tillägg av den under tiden för förordnandet åtnjuta avlöningsförhöjningen, understiger den ersättning, som eljest skulle hava vid de båda flyttningarna utgått, äger befattningshavaren uppbära tillägg till flyttningsersättning med belopp, motsvarande skillnaden mellan sistnämnda ersättning, å ena sidan, och förstnämnda ersättning, ökad med avlöningsförhöjningen, å andra sidan. 5 §. Förfaller beslut, som i 1 § sägs, utan att detta beror på omständigheter, varöver befattningshavaren kunnat råda, utgår ersättning för skäliga utlägg, som verkställts i anledning av tilltänkt flyttning.

140 6 §.

Har yrkande om utbekommande av flyttningskostnadsersättning icke framställts inom tre år efter det beslut, som i 1 § sägs, meddelats, är rätten till ersättningen förfallen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådant yrkande om utbekommande av tillägg till flyttningsersättning jämlikt 4 §, som icke framställts inom tre år efter upphörandet av förordnande, som i samma paragraf omförmäles. 7 §•

På Kungl. Maj:ts prövning beror om och i vad mån ersättning må i anledning av särskilda omständigheter utgå för kostnad för flyttning, som i 1 § 1 mom. omförmäld befattningshavare företager i andra fall än i nämnda paragraf angivas. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning å flyttning, som verkställes av statens befattningshavare i anledning av beslut, som medför ordinarie eller extra ordinarie anställning, å vilken något av de i 1 § 1 mom. omförmälda avlöningsreglementena är tillämpligt. 8 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i räkning eller annan uppgift å flyttningskostnadsersättning lämnas oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som bör utgå enligt denna förordning eller av Kungl. Maj:t för tillämpning härav meddelade föreskrifter. Denna förordning träder i kraft den Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag.

141 Förslag till kungörelse med tilläggsbestämmelser till förordningen den angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa befattningshavare vid det kommunala skolväsendet med flera. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Ersättning för kostnad, varom sägs i 3 § förordningen angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa befattningshavare vid det kommunala skolväsendet med flera, bestämmes enligt nedan i 2—8 §§ angivna grunder. 2§För resa i anledning av flyttning utgår resekostnads- och traktamentsersättning för den flyttande befattningshavaren själv enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet. I förekommande fall utgår därjämte vid sådan resa med motsvarande tiltlämpning av föreskrifterna i resereglementet resekostnadsersättning för befattningshavarens hustru och för hans barn under 19 års ålder samt för husföreståndarinna eller en tjänare. Med barn förstås i denna paragraf även adoptivbarn och styvbarn. Ersättningen beräknas för varje särskild person efter den reseklass i resereglementet, till vilken den flyttande befattningshavaren bör hänföras. Vid resa å järnväg må likväl ersättning beräknas, i fråga om befattningshavarens hustru och barn ävensom i fråga om husföreståndarinna eller tjänare, som medföljer för vård av barn under två ars ålder högst för biljett till andra klass samt beträffande husföreståndarinna eller 'tjänare i andra fall, för biljett till tredje klass. Vid resa å fartyg ma för husföreståndarinna och tjänare allenast beräknas avgift for salongsplats. I intet fall må ersättning utgå för mer än en plats åt varje person. 3 §. Vid flyttning av bohag utgår, med iakttagande av bestämmelserna här nedan, ersättning för frakt, som erlagts för transport med järnväg, fartyg eller annat färdmedel från den förutvarande till den nya stationeringsorten. Ersättning, varom nu är fråga, må ej utgå för större viktmängd än som nedan angives för den traktamentsklass i allmänna resereglementet, till vilken befattningshavaren närmast före beslutet angående omplaceringen hanförts, nämligen

142 a) i fråga om flyttande,

som har eget

1 Traktamentsklass D »

E

hushåll: 2

3 Om antalet personer, för vilka reseersättning enligt 2 § kan utgå, icke överstiger fem

I annat fall

5 500 kilogram 4 500 3 500 >

6 500 kilogram 5 000 > 4 000 ,

b) i fråga om flyttande, som icke har eget hushåll: hälften av i kolumn 2 angiven viktmängd. Vid flyttning till eller från Gotland må likväl ersättning utgå för en viktmängd, som med tio procent överstiger den viktmängd, efter vilken, enligt vad ovan sagts, ersättning högst kan medgivas. Där vid transport å järnväg frakten enligt gällande taxebestämmelser skall beräknas efter viss lägsta vikt, må, utan hinder av föregående bestämmelser, ersättning för dylik transport utgå efter nämnda vikt. Ersättning, varom i denna paragraf är fråga, må icke beräknas för större våglängd än som motsvarar den i frakthänseende billigaste vägen mellan den förutvarande och den nya stationeringsorten. Har kostsammare transportsätt kommit till användning än som kan anses nödvändigt eller har transporten eljest dragit högre kostnader än som v a n t behövligt, skall ersättningen i skälig mån nedsättas. 4§Vid flyttning till eller från Gotland utgår ersättning för utgivna premier för sjöförsäkring och i förekommande fall krigsriskförsäkring av bohaget, dock högst för försäkringsbelopp, som nedan angives för den traktamentsklass i allmänna resereglementet, till vilken befattningshavaren närmast före beslutet angående omplaceringen hänförts, nämligen traktamentsklass D 20 000 kronor E 12 000 » F 7 000 » 5 §• För utgifter för bohagets in- och uppackning samt ned- och uppbärning, för nödigt emballage samt för annan transport av bohaget än sådan, som avses i 3 §, utgår ersättning för skäliga kostnader, dock högst med belopp, beräknade enligt i nedan intagna tabell för olika fall angivna procenttal av den flyttande befattningshavarens årslön.

143 Flyttning från en stationeringsort till en annan

Flyttande personer

Flyttning inom samma stationeringsort Båda orterna å fast- Allenast den ena orten å Gotland landet eller å Gotland Befordran

Annan Annan Befordran Befordran anledning anledning

Annan anledning

P r o c e n t t a l Befattningshavare med eget hushåll Antal personer, för vilka reseersättning enligt 2 § kan utgå, över-

Befattningshavare utan

3 4

b

7 9

1-5

2 2-5

1 Med årslön förstås i denna paragraf lön utan tjänste- eller familjepensionsavdrag i den lönegrad och den löneklass befattningshavaren tillhört närmast före meddelandet av det beslut, som föranlett flyttningen, med tillägg av å lönen belöpande, då tillämpligt rörligt tillägg, kristillägg samt likartad, av dyrtiden föranledd rörlig löneförhöjning. Därest lönen bestämmes efter dyrortsgrupp, skall densamma beräknas utgöra medeltalet av de för samma löneklass bestämda lönebeloppen enligt de dyrortsgrupper, till vilka avflyttnmgsorten och ankomstorten äro att hänföra. Omförmälda tillägg uträknas med hänsyn till den sålunda beräknade lönen. 6 §. Har befattningshavare i anledning av beslut, som föranleder omplacering eller bostadsbyte, nödgats hyra ny bostad för tid, innan flyttningen verkställts, må, därest han för samma tid vidkänts hyra jämväl för den förutvarande bostaden, skälig ersättning beredas honom för hyra av förstnämnda bostad under berörda tid. Nödgas befattningshavaren efter flyttningen vidkännas hyra för den förutvarande bostaden trots styrkta försök att undvika dylik utgift, må han därför åtnjuta skälig ersättning. I hyra inräknas värmeersättning och annan utgift, som befattningshavaren enligt hyresavtal har att vidkännas, ävensom utgift tor annonsering om uthyrning av den förutvarande bostaden eller dylikt. Hyresersättning må icke beräknas för längre tid än ett år; har det beslut, som föranlett flyttningen, meddelats å sådan tid, att befattningshavaren icke kunnat uppsäga gällande hyresavtal till upphörande senast vid utgången av löpande hyresår, må likväl tiden för ersättningens beräknande kunna utsträckas högst ett halvt år utöver nämnda maximitid. Hyresersättning må icke utgå med högre belopp än en tredjedel av befattningshavarens å ifrågavarande tidrymd belöpande lön. Lönen beräknas

144 på satt i 5 § sista stycket sägs, dock skall lönen, då densamma bestämmes efter dyrortsgrupp, beräknas i enlighet med den dyrortsgrupp befattningshavaren tillhört närmast före meddelandet av det beslut, som föranlett flyttningen. Vid flyttning från eller till bostad i egen fastighet bestämmes ersättningen efter uppskattning av bostadens hyresvärde.

För särskilda med flyttningen sammanhängande utgifter, som icke förut i denna kungörelse omförmälts, äger den flyttande uppbära ersättning i ett för allt med följande för olika fall bestämda belopp. Befattningshavare med eget hushåll Traktamen tsklass

Befordran

Annan anledning

Annan befattningshavare Befordran

Annan anledning

K r o n o r D E eller F

75 50

150 100

37-50 25

75 50

8 §. För tillämpning av bestämmelserna i 2—4 och 7 §§ anses befattningshavare vid det kommunala skolväsendet tillhöra den rese- och traktamentsklass enligt allmänna resereglementet, till vilken han jämlikt tilläggsbestämmelserna till samma reglemente B) skolat hänföras, därest han varit i statens tjänst Oberoende av den lönegrad, vartill folkskollärare hänföres, anses denne tillhöra rese- och traktamentsklass II D. 9 §. Fråga om ersättning för flyttningskostnad handlägges av skolöverstyrelsen som har att i ärendet inhämta yttrande av statskontoret. 10 §. På därom gjord ansökning äger skolöverstyrelsen i fall, där ersättning för flyttningskostnad må utgå, bevilja lämpligt förskott för flyttningskostnadernas bestridande; åliggande det befattningshavare, som erhållit förskott att snarast möjligt efter flyttningens verkställande och senast inom tre månader efter forskottets lyftande redovisa detsamma. 11 §• I den mån särskilda föreskrifter finnas lämpliga för nedbringande av ersattmngskostnadema och kunna meddelas utan inskränkning av den ersättning, som enligt denna kungörelse bör tillkomma befattningshavare, ankommer det på skolöverstyrelsen att utfärda dylika föreskrifter.

145 I samma ordning meddelas, där så erfordras, närmare bestämmelser rörande ansökning om ersättning för flyttningskostnad samt om de uppgifter, vilka böra av sökande lämnas för kostnadernas bestyrkande och ersättningens beräknande. Denna kungörelse träder i kraft den Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag. Anvisningar till 2 § Till minskande av resekostnaderna bör familjebiljett användas, där så kan ske. till 3 §. Till bohag hänföras personliga tillhörigheter, möbler, husgeråd och andra lösören, som tillhöra befattningshavarens hem, så ock förråd för normal förbrukning i hemmet av födoämnen, vari inräknas konserver, saft, sylt, rotfrukter o. d. Till bohag räknas även smärre arbetsredskap, velociped, sparkstötting och skidor men däremot icke automobil, motorcykel, båt eller levande djur samt icke heller ved, kol eller annat bränsle. Icke blott befattningshavarens egna tillhörigheter utan jämväl sådana, som tillhöra övriga personer, för vilka reseersättning enligt 2 § kan utgå, räknas till bohaget. För gift kvinnlig befattningshavare räknas såsom bohag tillhörigheter, vilka ovan nämnts, i den mån de icke utgöra hennes mans enskilda egendom. Har på grund av särskilda omständigheter bohag måst försändas i varmvagn eller såsom ilgods eller resgods, må fraktkostnaden härför ersättas den flyttande. Avgift för resgodsbiljett gottgöres dock allenast i det fall, att den flyttande nödgats erlägga avgift för resgodsövervikt. till 3 och 5 §§. Skall flyttningsföretag anlitas för transport av bohag eller för utförande av arbete, varom i 5 § sägs, skola, om möjligt, anbud med kostnadsförslag infordras från minst tre sådana företag. Därest så låter sig göra, skall åtminstone ett av anbuden begäras från ett mindre flyttningsföretag. till 5 §. Befattningshavaren och dennes hushållsmedlemmar böra, i den mån det låter sig göra, till nedbringande av flyttningskostnaderna biträda vid arbete, varom i denna paragraf sägs. till 3 §. Det åligger befattningshavaren att i möjligaste mån bidraga till att den förutvarande bostaden efter avflyttningen varder uthyrd. 10—437025.

146 Befattningshavare kan tillerkännas ersättning för kostnad för magasinering av bohag, om härigenom undvikes eller minskas utgift, för vilken ersättning enligt denna paragraf eljest skulle utgå, och härvid åstadkommes besparing för statsverket. till 2—6 §§. I räkning å flyttningskostnadsersättning och redovisning för förskottsvis mottaget belopp skola i skilda poster upptagas de kostnader, för vilka ersättning begäres, och skall därvid fogas nödiga verifikationer. Vid transport med järnväg eller båt skall sålunda biläggas fraktsedel eller konossement, utvisande det transporterade godsets vikt och erlagd frakt. Å järnvägsfraktsedel skall finnas av järnvägsförvaltningen anbragt stämpel, utvisande att bohaget vägts. Sker flyttningen med automobil, skall vågsedel företes. Vid styrkt hinder för vägning, så ock då transporten skett på annat sätt än ovan angivits, skall till styrkande av bohagets vikt vid räkningen eller redovisningen fogas intyg av tvenne i hithörande frågor erfarna personer (stadsbud, expressarbetare eller dylika). Ansökning om hyresersättning skall åtföljas av bevis, dels om storleken av erlagd hyra för såväl den förutvarande som den nya bostaden för den tid ersättningsyrkandet avser, dels ock om de åtgärder, som vidtagits för undvikande av dylik utgift. För bestämmande av ersättning, varom i 5 eller 6 § är fråga, skola erforderliga, bestyrkta uppgifter lämnas angående befattningshavarens avlöningsförmåner.

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 24 § folkskolans avlöningsreglemente den 30 juni 1942 (nr 619). Härigenom förordnas, att 24 § folkskolans avlöningsreglemente den 30 juni 1942 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Lärare må åtnjuta ersättning särskilt stadgat.

24 §. för flyttningskostnad

enligt vad därom är

Denna kungörelse träder i kraft den Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag.

147 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. kungörelsen d e n 10 d e c e m b e r 1937 ( n r 999) a n g å e n d e statsbidrag till a v l ö n i n g a v l ä r a r e v i d folk- o c h s m å s k o l o r m. m. Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. 1 kungörelsen den 10 december 1937 angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse: 1. Statsbidrag utgår särskilt stadgas. Till skoldistriktets nämnda kostnader hänföres icke kostnad för lärares sjukvård eller för lärares flyttning utom distriktet. Till kostnad för lärares flyttning inom skoldistrikt utgår icke statsbidrag. Om i annat fall ersättning för flyttningskostnad enligt vad därom särskilt stadgas skall utgå till lärare, ersattes kostnaden av statsverket direkt till läraren. Denna kungörelse träder i kraft den Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag.

Förslag till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e ä n d r a d l y d e l s e av 5 § k u n g ö r e l s e n d e n 5 s e p t e m b e r 1942 ( n r 783) m e d v i s s a b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e förflyttning a v l ä r a r e v i d folk- o c h s m å s k o l o r . Härigenom förordnas, att 5 § kungörelsen den 5 september 1942 med vissa bestämmelser angående förflyttning av lärare vid folk- och småskolor skall erhålla följande ändrade lydelse: 5 §• Utan hinder vederbörande folkskolinspektör. Lärare, som förflyttats från ett skoldistrikt till annan befattning enligt 1

Senaste lydelsen se 1942: 624.

148 bestämmelserna i denna paragraf, skall icke, så framt ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda förordnar, äga åtnjuta ersättning för genom förflyttningen uppkommen minskning i löneförmåner. Denna kungörelse träder i kraft den Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag.

149 Särskilda yttranden av personalrepresentanterna. 1. Herrar Olin, Linnäs, Christiansson, Gabrielsson, Sergel, Modigh, Bergdahl, Karen, Torbjär, Öije och Henning samt fru Linder hava i ett gemensamt yttrande anfört: I det förslag till ändrade grunder för flyttningsersättning, som framlagts av de sakkunniga, föreslås avsevärda försämringar i fråga om ersättningen för s. k. entreprenörskostnader såväl vid tvångsförflyttning som vid flyttning i anledning av befordran. I fråga om tvångsförflyttning ha de sakkunniga visserligen i princip förklarat sig anse, att full flyttningsersättning bör utgå men i praktiken ingalunda tillämpat denna principståndpunkt. De föreslagna reglerna för maximering av entreprenörskostnaderna äro nämligen utformade på sådant sätt, alt de tvångsförflyttade tjänstemännen i ett mycket stort antal fall komma att själva få bekosta en avsevärd del av dessa kostnader. De kostnader, varom nu är fråga, ha, såsom även framgår av den å sid. 52—53 i betänkandet framlagda utredningen, under de senare åren väsentligt ökats och beräknas nu uppgå till mellan 18 och 20 kronor för 100 kg flyttgods. De sakkunniga ha emellertid vid utformandet av maximeringsreglerna icke, vilket skulle varit naturligt, utgått från dessa, av dem själva konstaterade ersättningsbelopp, vilka även vi vid företagna undersökningar funnit riktiga. I stället synas de ha utformat maximeringsregler på grundval av en beräkning av medelkostnaderna för ett antal flyttningar inom vissa förvaltningsområden. Därvid synas de ha bortsett från faktiska omständigheter, vilka äro av väsentlig betydelse för frågans bedömande. För belysande av detta förhållande må till en början fastslås att nu ifrågavarande kostnader äro av mycket olika storleksordning vid skilda slag av flyttningar. I de fall flyttning avser en kortare väg, särskilt då den kan ske medelst lastautomobil, erfordras givetvis icke lika omsorgsfull inpackning, som då transport skall ske medelst järnväg. I vissa fall, exempelvis när omlastning från smalspårig till bredspårig järnväg eller vice versa skall ske eller förutom järnvägstransport längre landsvägstransport ifrågakommer, måste självfallet inpackningen ske särskilt omsorgsfullt, om skador under transporten skola kunna undvikas. Om man överhuvud taget erkänner, att en tvångsförflyttad tjänsteman skall erhålla skälig gottgörelse för ofrånkomliga utgifter vid flyttning, måste väl dessa till fullo ersättas även i sistnämnda fall. Vid tillämpning av de föreslagna maximeringsreglerna skulle emellertid detta icke bli fallet. Den föreslagna regeln skulle i stället leda till det i 10f—437025.

150 och för sig orimliga förhållandet, att, medan vid kortare flyttningar, då åtminstone under normala förhållanden biltransport kan ifrågakomma, den flyttande skulle erhålla full eller i det närmaste full ersättning för entreprenörskostnadema, han däremot vid flyttning till mera avlägset belägen ort finge själv vidkännas en större del av flyttningskostnaderna. En maximering bör och får enligt vårt förmenande endast avse att förhindra, att kostnaderna stiga till oskäliga belopp. Mot en maximering i sådant syfte ha vi ingen invändning att göra. Det framstår för oss som självklart, att den flyttande tjänstemannen bör och skall medverka till att kostnaderna för staten bliva så låga som möjligt, men däremot måste vi med styrka hävda, att detta icke får åvägabringas genom att övervältra ofrånkomliga kostnader på honom. Vid sitt ståndpunktstagande synas de sakkunniga icke ha tillräckligt beaktat de stora variationer i entreprenörskostnaderna, som betingas av ovan berörda förhållanden Detta är så mycket mera anmärkningsvärt, som de själva påpekat förhållandet å sid. 83 i betänkandet, där det framhålles, att entreprenörskostnaderna inom de undersökta förvaltningsområdena varierat mellan 149 och 00G procent av den flyttandes årslön. De grundläggande fel, vartill de sakkunniga gjort sig skyldiga, då de med utgångspunkt från föreliggande utredningsmaterial sökt utforma en maximeringsregel, synes vara, att de vid den statistiska bearbetningen av materialet dels tagit med kostnadssiffror, vilka uppenbarligen endast innefattat in- och uppackning samt emballage men däremot icke ned- och uppbärning samt transport å av- och inflyttningsort, dels ock använt sig av medeltalsberäkning för fastställande av ett gränsvärde. Att använda sig av ett medeltalsvärde, när det såsom i det föreliggande fallet är fråga om att fastställa ett högsta gränsvärde, är uppenbarligen oriktigt och har även lett till orimliga konsekvenser. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida det kan vara riktigt att sätta maximibeloppet för entreprenörskostnader i förhållande till den flyttandes årslön. Så vitt vi kunna finna, komme det nämligen att innebära en starkare beskärning av ersättningen för de lägst avlönade befattningshavarna, vilket vi finna principiellt oriktigt. För vår del anse vi det riktigare att utfinna bestämmelserna efter samma metod, som nu tillämpas för in- och uppackning samt emballage, d. v. s. fastställa ett visst högsta belopp för 100 kg flyttsaker. Närmast borde väl därvid användas det av de sakkunniga själva angivna beloppet för entreprenörskostnader, vilket, om så befunnes lämpligt, kan uppdelas i en fast del och en rörlig del, vilken senare då borde beräknas efter levnadskostnadsindex. Därest emellertid maximibeloppet skall fastställas till viss procent av årslönen, kan enligt vår bestämda åsikt procentsatsen icke sättas lägre än 10. Vad härefter angår ersättningen vid flyttning i anledning av befordran måste vi bestämt reservera oss mot den av de sakkunniga hävdade principen, att den flyttande härvid skall själv bestrida största delen av entreprenörskostnaderna. Införandet av restriktiva bestämmelser av denna inne-

151 börd skulle enligt vår åsikt på ett markant sätt strida mot den tanke, vilken — såsom även framhållits av statsrådet och chefen för finansdepartementet vid meddelandet av de sakkunnigas uppdrag — varit den ledande, då rätt till flyttningsersättning tillerkänts olika tjänstemannakategorier, nämligen att urvalsmöjligheterna vid tjänstetillsättningar, befordringar och förordnanden icke borde vara beroende av vederbörandes förmåga att bära flyttningskostnaderna. Om ersättningen för flyttningskostnader vid befordran beskäres på föreslaget sätt, skulle uppenbarligen tjänstemän i mindre god ekonomisk ställning ofta se sig nödsakade att avstå från att söka tjänster och förordnanden i de fall, då flyttningskostnaderna kunna beräknas bli jämförelsevis höga. Merendels kan en befordringssökande icke r ä k n a med att bli placerad mer än en eller två löneklasser högre. Det torde då ofta komma att inträffa, att den flyttande finge använda hela löneskillnaden för ett år eller mer för att bestrida sin andel av flyttningskostnaden. Det bör härvid jämväl tagas hänsyn till att vid varje flyttning uppkomma avsevärda kostnader av olika slag, vilka icke ersättas vare sig enligt nuvarande eller föreslagna grunder. Vi bortse icke från att de sakkunniga föreslagit att jämväl vid befordran ersättning skulle utgå med ett mindre belopp för särskilda med flyttningen sammanhängande utgifter. De utgifter, bl. a. ökade bostadsoch levnadskostnader under den tid flyttning pågår och kostnader för anskaffande av bostad, som avses skola täckas härmed, uppgå emellertid regelbundet till avsevärt större belopp än det, varmed ersättning föreslås skola utgå. I varje fall måste det anses orimligt, om den flyttande skall köpa detta blygsamma bidrag till sina utgifter för nämnda ändamål med en avsevärd nedsättning av den nuvarande ersättningen för in- och uppackning, emballage och transporter på av- och inflyttningsort. En nedsättning av flyttningsersättningen i denna del måste även med hänsyn till den begränsade lönekompensation för ökade levnadskostnader, som tjänstemännen erhålla, framstå som obillig och kan, såsom ovan framhållits, medföra sådana konsekvenser i befordrings- m. fl. hänseenden, att den i längden skulle bli till skada för statsverksamheten. Vi anse oss med hänsyn härtill böra bestämt yrka på att i fråga om s. k. entreprenörskostnader samma regler skola tillämpas vid flyttning i anledning av befordran som vid tvångsförflyttning. 2. Herrar Olin och Linnäs hava särskilt anföi-t: Enligt 3 § 2 mom. i nuvarande bestämmelser angående ersättning för flyttningskostnad utgår ersättning för förflyttning av automobil och motorbåt, som prövas vara erforderlig eller till avsevärt gagn för tjänstens utövande. De sakkunniga ha emellertid, såsom framgår av anvisningarna till tilläggsbestämmelsernas 3 §, föreslagit borttagande av denna förmån och motiverat åtgärden med »att anskaffandet av automobil eller båt i de allra flesta fall torde få anses hava skett mera för befattningshavarens och hans familjs personliga bekvämlighet än på grund av tjänstens krav».

152 Även om nyss citerade uttalande i viss utsträckning kan anses riktigt, förefaller det icke rimligt att tillämpa detsamma också på de fall, då det måste anses uppenbart felaktigt. Såsom exempel härpå k a n nämnas åtskilliga av domänverkets jägmästare, för vilka verket tillhandahåller drivmedel med ty åtföljande förbud för befattningshavaren att använda fordonet för privata resor. Det synes oss under sådana förhållanden svårt förstå de sakkunnigas inställning till frågan, så mycket mer som en ersättning av samma art i ett annat fall, nämligen vid transport av tjänstehäst, allt fortfarande avses skola utgå. Vi yrka därför på nu ifrågavarande bestämmelses bibehållande. 3. Herr Modigh har särskilt anfört: I anvisningarna till 3 och 5 §§ föreskrives, att, därest flyttningsföretag skall anlitas, skola om möjligt anbud med kostnadsförslag infordras från minst tre sådana företag samt att, därest så låter sig göra, åtminstone ett av anbuden skall begäras från ett mindre flyttningsföretag. Givetvis böra vidtagas alla åtgärder, som kunna bidraga till flyttningskostnadernas nedbringande, utan att den flyttande därför lider ekonomisk förlust. Ett led häruti måste infordrandet av anbud anses vara, varför en föreskrift, att, där så kan ske, anbud skall infordras från tre flyttningsfirmor, synes fullt berättigad. Däremot synes bestämmelsen, att åtminstone ett av anbuden skall infordras från »ett mindre flyttningsföretag», icke vara tillfredsställande avfattad. Givetvis skola anbud icke konsekvent infordras enbart från de största flyttningsföretagen, utan böra även mindre företag beredas tillfälle att avgiva anbud, men när i anvisningarna föreskrives, att »därest så låter sig göra» anbud skall infordras från »ett mindre flyttningsföretag», kommer detta säkerligen att tolkas så, att, så snart det å orten finnes en affärsrörelse, som åtager sig flyttningar, den flyttande skall vara skyldig att infordra anbud från detta företag. Då det emellertid kan förutses, att i inånga fall dessa mindre företag icke hava den erfarenhet, att de kunna utföra flyttningar på ett tillfredsställande sätt, kan, därest ett sådant företag genom avgivande av lägsta anbudet erhåller entreprenaden, den flyttande nödgas lämna sitt flyttgods i händerna på inkompetenta företag. Uppkommer sedan å flyttgodset skador av större art, föreligger i flera fall risken, att företaget saknar möjligheter att till fullo ersätta eller låta reparera skadorna. Skulle så bliva fallet, synes den flyttande, enär han ju genom anvisningarnas avfattning tvingats att anlita en mindre lämplig firma, vara berättigad att framställa krav på ersättning genom kronans försorg. Till undvikande av en sådan eventualitet synes sista meningen i anvisningarna till 3 och 5 §§ böra givas följande avfattning: »Därest så låter sig göra, skall anbud begäras även från ett mindre flyttningsföretag, som kan anses kompetent att utföra fullgod flyttning och som kan ställa fullgod säkerhet för eventuellt uppkommande, företaget åliggande, skadeersättning.» Anvisningarna till 5 § föreskriva, att befattningshavaren och dennes hus-

153 hållsmedlemmar böra, i den m å n det låter sig göra, till nedbringande av flyttningskostnaderna biträda vid arbete, varom i denna paragraf sägs. Även i detta fall måste man ställa sig fullt förstående till de motiv, som legat till grund för tillkomsten av denna föreskrift, men kan icke undgå att framställa följande frågor: 1. Huru skall den prövande myndigheten kunna avgöra, i vilken mån en befattningshavare och hans hushållsmedlemmar haft kompetens, tid och krafter att deltaga i emballering, in- och upppackning, ned- och uppbärning samt transporter av flyttgodset? 2. Huru skola flyttningsföretagen kunna avgiva exakta anbud å entreprenörskostnaderna, därest det vid anbudsinfordrandet meddelas, att den flyttande och hans hushållsmedlemmar skola deltaga i arbetet i den mån, lid och övriga omständigheter medgiva? 3. Vem skall ersätta skador, som uppkommit å flyttgodset under transporten? Flyttningsföretagen ikläda sig nämligen icke ansvaret för sådana skador, därest de icke själva utfört alla arbeten. Dessa frågor torde klart belysa de konsekvenser, som ovannämnda bestämmelse kan komma att medföra. Den prövande myndigheten kommer säkerligen att ställas inför svåra uppgifter vid försök att rättvist tillämpa denna bestämmelse och säkerligen komma myndighetens och den flyttandes uppfattning härvidlag att avsevärt gå isär. Vad kostnaderna beträffar, torde det även var tveksamt, om dessa i flertalet fall verkligen komma att nedbringas genom sagda föreskrift. Emballagekostnaderna bliva under alla förhållanden icke lägre utan snarare tvärt om. Så måste t. ex. erforderliga lådor m. m. inköpas av den flyttande i stället för att, därest entreprenören själv ombesörjer inpackningen i sin helhet, denne i regel såsom lån tillhandahåller både lådor och viss annan emballeringsmateriel. Enär denna bestämmelse synes vara mera ägnad att skapa irritation än att nedbringa flyttningskostnaderna och det dessutom synes principiellt felaktigt att utfärda föreskrifter, vars efterlevnad icke tillfredsställande kan kontrolleras, synes denna anvisning böra utgå.

154 Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet

3 Avd. A. Statens befattningshavare. Kap.

Kap.

I. Historik. Civila befattningshavare Militära befattningshavare II. Gällande svensk rätt. Författningsöversikt Förutsättningar för erhållande av flyttningsersättning.... Flyttningsersättningens bestämmande Kungl. Maj:ts befogenhet att i särskilda fall förordna om flyttningsersättning

7 10 12 14 27 35

Kap. III. Principerna i utländsk rätt

36 Kap. IV. De sakkunnigas uppdrag

48 Kap. V. Besparingsåtgärder 50 Kap. VI. Översyn och omarbetning av gällande bestämmelser. Förutsättningar för erhållande av flyttningsersättning.... 57 Flyttningsersättningens bestämmande 78 Kap. VII. Specialmotivering till författningsförslagen. Inledning 90 Specialmotivering till förordningen angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare. . . . 91 Specialmotivering till kungörelsen med tilläggsbestämmelser till förordningen angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare 95 Specialmotivering till kungörelsen angående ändrad lydelse av 24 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) 100 Specialmotivering till kungörelsen angående ändrad lydelse av 4 § 3 mom. krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278) 100 Kap. VIII. Författningsförslag. Förslag till förordning angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare 101 Förslag till kungörelse med tilläggsbestämmelser till förordningen angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare 104

155 Sid.

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 24 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 31 § militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275) Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 20 § 3 mom. civila icke-ordinariereglementet den 15 juni 1939 (nr 273) Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 20 § 3 mom. militära icke-ordinariereglementet den 15 juni 1939 (nr 276) Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 26 § 4 mom. manskapsavlöningsreglementet den 21 juni 1940 (nr 652) Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § 3 mom. krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278)

110 111

111 112 112

113 Avd. B. Kommunalt anställda lärare. Kap.

I. Gällande författningar för de särskilda kommunala skolformerna 117

Kap.

II. Principerna för ändrade bestämmelser

Kap.

III. Specialmotivering till författningsförslagen. Inledning Specialmotivering till förordningen angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa befattningshavare vid det kommunala skolväsendet med flera Specialmotivering till kungörelsen med tilläggsbestämmelser till förordningen angående ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare vid det kommunala skolväsendet med flera Specialmotivering till kungörelsen angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. kungörelsen den 10 december 1937 (nr 999) angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor m. m Specialmotivering till kungörelsen angående ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 5 september 1942 (nr 783) med vissa bestämmelser angående förflyttning av lärare vid folk- och småskolor

Kap.

124 134

137 IV. Författningsförslag. Förslag till förordning angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa befattningshavare vid det kommunala skolväsendet med flera 138 Förslag till kungörelse med tilläggsbestämmelser till förordningen angående ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare vid det kommunala skolväsendet med flera 141

156 Sid.

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 24 § folkskolans avlöningsreglemente den 30 juni 1942 (nr 619) 146 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. kungörelsen den 10 december 1937 (nr 999) angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folkoch småskolor m. m 147 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 5 september 1942 (nr 783) med vissa bestämmelser angående förflyttning av lärare vid folkoch småskolor 147 Särskilda yttranden av personalrepresentanterna

s

i

Statens offentliga utredningar 1943 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning, R ä t t s k i p n i n g . F å n g v å r d .

H ä l s o - oeh sjukvård.

A l l m ä n t näringsväsen.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Flyttningsersättmngesakkunniga. Betänkande med förslag till författningar ang. ersättning för flyttningskostnad. [2]

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar.

Vattenväsen.

Skogsbruk. Industri.

Bergsbruk.

K o m m u n a l förval tiling. H a n d e l oeli sjöfart.

Statens och k o m m u n e r n a s

flnansväson.

Komimmlkationsväsen. Betänkande med författnings- ocli organisationsförslag för genomförande av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet ni. in. [1] Bank-, k r e d i t - och peimlngväsen.

Försäkringsväsen. Polltl. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. odling 1 övrigt.

Andlig

Försvarsväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Utrikes ärenden. I n t e r n a t i o n e l l r ä t t .

Isaac Mnrcus Boktr.-A.-B., Sthlm 437025