Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. D. 3,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1943:25

FOLKHUSHÅLLNINGSDEPARTE MENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

III

TIDEN JULI 1941—JUNI 1942

Redogörelse utarbetad för ekonomisk

inom rikskommissionen försvarsberedskap

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1943 K r o n o l o g i s k 1. Betänkande med författnings- och organisationsförslag för genomförande av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. Beckman. 321 s. K. 2. Flyttningsersättningssakkunniga. Betänkande med förslag till författningar angående ersättning för flyttningskostnad. Marcus. 156 s. Fi. 3. 1941 å r s familjebeskattningssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen. Marcus. 170 s. Fi. 4. Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för höjande av näringens bärkraft. 3. Skogsbrukets transportfrågor: Vägar och järnvägar. Idun. 260 s. Jo. 5. Utredning rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar m. m. Norstedt. 40 s. S. 6. Utredning och förslag angående pappersformaten inom statsförvaltningen. Beckman. 116 s. H. 7. 1940 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 1. Hygieniska förutsättningar för skolarbetet. Av U. Hjärne. Idun. 66 s. E . 8. Betänkande angående levnadskostnadsindex. Norstedt. 147 s. Fi. 9. Utredning och förslag angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. Beckman. 99 s. S. 10. 1940 å r s civila byggnadsutredning. Betänkande 1. Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts byggnadsstadga samt till föreskrifter rörande planläggning och utförande av byggnad för vissa vårdanstalter och folktandpolikliniker. Beckman. 80 s. K. 11. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 4. Förslag till åtgärder för textilforskningens ordnande. Haeggström. 82 s. H. 12. Betänkande med förslag till statliga åtgärder för stödjande av den privata motorlösa flygningens och modellflygningens utveckling. Beckman. 77 s. Fö. 13. Besparingsberedningens slututlåtande. Marcus. 158 s. Fi.

förteckning; 14. Betänkande angående åtgärder mot spekulation i vattenkraft. Norstedt. 79 s. Ju. 15. Utredning och förslag angående statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. Beckman. 87 s. S. 16. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 5. Förslag till åtgärder för järnoch metallforskningens ordnande. Iteggström. 79 s. H. 17. Tillströmningen till de fria fakulteterna och arbetsförhållandena närmast efter avlagd examen samt militärtjänstgöringens inverkan på universitetets- och högskoleungdomens studier och ekonomiska förhållanden. Norstedt. 145 s. S. 18. Utredning och förslag angående planmässigt sparande för familjebildning och statens bosättningslån. Beckman. 68 s. S. 19. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 2. Den psykologiska forskningens nuvarande ståndpunkt i fråga om den psykiska utvecklingen hos barn och ungdom m. m. Idun. 81 s. E . 20. Betänkande med förslag angående omorganisation av rättsmedicinalväsendet i riket. Beckman. 182 s. S. 21. Betänkande med förslag till reglering av det militära arvodesväsendet. Beckman. 165 s. F i . 22. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 6. Förslag till åtgärder för den geotekniska forskningens ordnande. Haeggström. 05 s. H. 23. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. Norstedt. 170 s. Fi. 24. Betänkande med förslag till lag om redovisningsmedel m. m. Norstedt. 77 s. Ju. 25. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 3. Tiden juli 1941—juni 1942 Idun. 528 s. Fo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1943 FOLKHUSHÅLLNINGSD EP ARTEMEN TET

STATSMAKTERNA

OCH

FOLKHUSHÅLLNINGEN

UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

III

T I D E N J U L I 1 9 4 1 — J U N I 1942

Redogörelse

utarbetad ekonomisk

inom rikskommissionen försvarsberedskap

STOCKHOLM

1943 IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG, ESSELTE AB.

MM

för

Av de redogörelser beträffande under rådande krisläge vidtagna statsåtgärder på folkhushållningens område m. m., som Kungl. Maj:t genom beslut den 17 november 1939 uppdragit åt rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap att utarbeta, framläggas härmed sådana redogörelser för andra halvåret 1941 och första halvåret 1942. De överensstämma med avseende på uppställning och ämnesbehandling i allt väsentligt med de redogörelser, vilka tidigare offentliggjorts såsom nr 1941: 18 och 1942: 25 i serien av Statens offentliga utredningar. Som bilagor ha medtagits förteckningar och översikter, motsvarande dem som finnas fogade till näst föregående volym, med tillägg av en sammanställning beträffande kvantiteterna av ransonerade livsmedel m. m. samt en översikt av de intill utgången av juni 1942 utfärdade normalprisbestämmelserna. Rörande den ekonomiska situationen och dess förändringar hänvisas som förut till Konjunkturinstitutets halvårsrapporter över konjunkturläget samt rörande det statsfinansiella läget till de härom meddelade översikterna i vederbörande statsverkspropositioner. Biträde vid redogörelsernas avfattande har i viss utsträckning lämnats av befattningshavare inom respektive ämbetsverk och kristidsorgan. Redaktionsarbetet har i fråga om denna volym liksom i fråga om de två föregående handhafts av rikskommissionens kanslichef fil. doktorn Karl Åmark, vilken ock författat största delen av redogörelsernas text. Stockholm i januari 1943.

INNEHÅLL Femte avdelningen Tiden juli — d e c e m b e r 1941. Sid.

1. Inledning 2. Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur Tvångsförfogande över egendom sid. 15. — Dödning av värdehandlingar, som förstörts eller förkommit under krigsförhållanden sid. 15. — Patentlagstiftningen sid. 16. — Straff och påföljder vid olovlig överlåtelse av ransonerade varor sid. 16. — Reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas sid. 17. — Kommunala kristidsuppgifter sid. 19.

13 15

3. Kristidsorganisationen 20 Livsmedelshushållningen sid. 20. — Industrien sid. 21. — Arbetsmarknaden sid. 21. — Prisregleringen sid. 22. — Informationsverksamheten sid. 23. 4. Jordbruket och livsmedelshushållningen 24 Försörjningsläget sid. 24. — Prisregleringen på jordbruksområdet sid. 28. — Krislån P till jordbrukare sid. 39. — Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft sid. 40. — Motordriften vid jordbruket sid. 41. — Konstgödselregleringen sid. 42. — Försörjningen med skördegarn sid. 44. — Reglering av handeln med torvströ m. m. sid. 44. — Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor sid. 45. — Fodermedelsregleringen sid. 51. — Reglering av fröhandeln sid. 57. — Potatisförsörjningen samt regleringen i fråga om potatisprodukter sid. 58. — Odlingen av spånadsoch oljeväxter sid. 61. — Kött- och fläskregleringen sid. 64. — Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 66. — Reglering av ägghandeln sid. 72. — Fisket och fiskförsörjningen sid. 74. — Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär m. m. sid. 78. — Regleringen av handeln med ris och risgryn, sid. 79. — Regleringen av handeln med socker och sirap sid. 79. — Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao sid. 80. — Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. sid. 82. — Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena sid. 82. — Diverse föreskrifter och förhållanden i samband med livsmedelsransoneringarna sid. 83. 5. Industrien 88 översikt av produktionsutvecklingen sid. 88. — Utvecklingen inom särskilda industriområden sid. 89. — Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion: metaller och metallvaror sid. 90; cement sid. 95; byggnadspapp sid. 96; textilvaror sid. 97; hudar, skinn och läder sid. 102; gummivaror sid. 103; feta] oljor och fettämnen, tvättmedel, färger m. m. sid. 105; andra kemiska produkter sid. 108. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion: metaller sid. 109; textilråvaror sid. 110; gummi sid. 111; kemiska produkter sid. 112.

6 6. Bränsle- och smörjmedelshushållningen

Sid. 113

A. Fasta bränslen 113 Försörjningsläget sid. 113. — Handels- och förbrukningsreglering sid. 114. — Prisreglering beträffande stenkol och koks sid. 119. — Prisreglering beträffande ved och träkol sid. 120. — Vedproduktion och vedanskaffning sid. 123. — Träkolsproduktionen sid. 126. — Torvproduktionen sid. 127. R. Flytande bränslen 128 Rensin och lättbentyl sid. 128. — Fotogen, motorbrännolja och eldningsolja sid. 129. — Skifferolja sid. 130. — Sulfitsprit sid. 130. — Tjära sid. 131. C. Gengas m. m 133 D. Smörjmedel 135 7. Kraftförsörjningen

8. Statlig lagerhållning

9. Utrikeshandeln 144 Statistisk överblick sid. 144. — Utrikeshandelns reglering sid. 146. — Handelsavtal sid. 147. 10. Sjöfarten 151 Fartygsbeståndet sid. 151. — Sjötrafikens omfattning sid. 153. — Lejdtrafiken sid. 154. — Fraktfartsregleringen sid. 155. — Bränsleförsörjningen sid. 157. — Neutralitets- och sjöfartsskydd sid. 157. 11. Landtrafiken A. Statens järnvägar B. De enskilda järnvägarna C. Motorfordonstrafiken

158 158 163 163

12. Postverket

13. Telegrafverket

14. Krigsriskförsäkring Transportförsäkring sid. 176. — Olycksfallsförsäkring sid. 178.

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet 179 Statistisk överblick sid. 179. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 180. — Arbetsmarknadskommissionens verksamhet sid. 183. — Kollektivavtalen och krisen sid. 189. — Socialförsäkrings- och understödsfrågor m. m. sid. 191. — Lönefrågor beträffande, statliga befattningshavare sid. 193. 16. Sjukvård och läkemedelsanskaffning

17. Priser och prisreglering

översikt av prisutvecklingen sid. 196. — Prisreglering och priskontroll sid. 199. 18. Penningväsendet

19. Statsfinanserna Skattelagstiftning sid. 208.

20. Statlig informationsverksamhet

Sjätte avdelningen Tiden januari—juni 1942. Sid.

1. Inledning

2. Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur 219 Tvångsförfogande över egendom sid. 219. — Straff och påföljder vid överträdelse av ransoneringsförfattningarna sid. 221. — Åtgärder mot vanhävd av jordbruk sid. 224. — Jämkning av arrendeavtal m. m. sid. 226. — Patentlagstiftningen sid. 227. — Brytning av alunskiffer för oljeframställning sid. 229. — Bestämmelser angående statsoch kommunalmyndigheterna, angående enskilda organisationer och förvaltningsorgan samt angående förmynderskaps- m. fl. ärenden vid krig eller krigsfara sid. 231. — Utrikeshandeln sid. 232. — Försäkringsväsendet sid. 232. — Arbetsmarknaden sid. 232. — Den militära beredskapstjänsten sid. 232. — Bostadsväsendet sid. 234. — Prisregleringen sid. 234. — Penningväsendet sid. 235. — Det civila luftskyddet sid. 236. — Undanförsel av varuförråd sid. 237. 3. Kristidsorganisationen 238 Livsmedelshushållningen sid. 238. — Industrien sid. 239. — Bränslehushållningen sid. 239. — Arbetsmarknaden sid. 240. — Prisregleringen sid. 240. — Informationsverksamheten sid. 240. — Samverkan mellan kristidsorganen sid. 241. 4. Jordbruket och livsmedelshushållningen 242 Försörjningsläget sid. 242. — Prisregleringen på jordbruksområdet sid. 245. — Krislån till jordbrukare sid. 253. — Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft sid. 253. — Motordriften vid jordbruket sid. 255. — Konstgödselregleringen sid. 256. — Försörjningen med skördegarn sid. 257. — Reglering av handeln med nikotinvaror sid. 258. — Regleringen av handeln med torvströ m. m. sid. 259. — Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor sid. 259. — Fodermedelsregleringen sid. 262. — Statligt stöd för uppförande av siloanläggningar för ensilagefoder m. m. sid. 267. — Fröhandelsregleringen sid. 267. — Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter sid. 268. — Regleringen av sockernäringen sid. 270. — Odlingen av spånads- och oljeväxter sid. 272. — Kött- och fläskregleringen sid. 274. — Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 275. — Äggregleringen sid. 278. — Fisket och fiskhandelsregleringen sid. 279. — Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad grönsaksodling sid. 288. — Regleringen av handeln med ris och risgryn sid. 292. — Regleringen av handeln med socker och sirap sid. 293. — Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao sid. 293. — Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. sid. 294. — Reglering av handeln med tobaksvaror sid. 295. — Försäljningen av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel sid. 298. — Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena sid. 300. — Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna sid. 302. 5. Industrien 304 översikt av produktionsutvecklingen sid. 304. — Utvecklingen inom särskilda industriområden sid. 304. — Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion: metaller och metallvaror sid. 306; cement sid. 308; textilvaror sid. 308; hudar, skinn och läder sid. 311; gummivaror sid. 311; feta oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. sid. 316; andra kemiska produkter sid. 318. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion: metaller sid. 321; elektrodmassa sid. 322; gummi sid. 322; garvämnen sid. 322; andra kemiska produkter sid. 323. — Anslag för utnyttjande av inhemska råvarutillgångar sid. 324. — Tillvaratagande av skrot och avfallsprodukter sid. 324.

8 Sid. 6. B r ä n s l e - o c h s m ö r j m e d e l s h u s h å l l n i n g e n 326 A. Fasta bränslen 326 Försörjningsläget sid. 326. — Handels- och förbrukningsreglering sid. 327. — Prisregleringen beträffande stenkol och koks sid. 330. — Prisregleringen beträffande ved och träkol sid. 330. — Vedproduktion och vedanskaffning: första halvåret 1942 sid. 333; åtgärder beträffande vedproduktionen under bränsleåret 1942/43 sid. 339. — Träkolsproduktionen samt produktionen av gengasved sid. 344. — Torvproduktionen samt regleringen av handeln med bränntorv sid. 345. — Åtgärder för nedbringande av bränsleförbrukningen sid. 351. B. Flytande bränslen 352 Bensin och lättbentyl sid. 353. — Fotogen, motorbrännolja och eldningsolja sid. 353. — Skifferolja sid. 354. — Sulfitsprit sid. 354. — Tjära sid. 355. — Prisreglering beträffande flytande bränslen sid. 356. — Raffinering av mineraloljor m. m. sid. 357. — Åtgärder för beredande av ökade lagringsutrymmen för flytande bränslen sid. 358. C. Gengas m. m 359 D. Smörjmedel 361 7. K r a f t f ö r s ö r j n i n g e n

8. S t a t l i g l a g e r h å l l n i n g

9. U t r i k e s h a n d e l n 372 Statistisk överblick sid. 372. — Utrikeshandelns reglering sid. 374. — Exportkredit sid. 374. — Handelsavtal sid. 376. 10. S j ö f a r t e n 379 Fartygsbeståndet sid. 379. — Sjötrafikens omfattning sid. 379. — Lejdtrafiken sid. 380. — Fraktfartsregleringen sid. 381. — Krigsriskersättning till sjömän sid. 381. — Neutralitets- och sjöfartsskydd sid. 383. 11. Landtrafiken A. Statens järnvägar B. De enskilda järnvägarna C. Motorfordonstrafiken

384 384 389 390

12. P o s t v e r k e t

13. T e l e g r a f v e r k e t

14. K r i g s r i s k f ö r s ä k r i n g Transportförsäkring sid. 404. — Olycksfallsförsäkring sid. 407.

15. A r b e t s m a r k n a d e n . L ö n e f r å g o r och social h j ä l p v e r k s a m h e t 409 Statistisk överblick sid. 409. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 410. — Arbetsmarknadskommissionens verksamhet sid. 412. — Anslagsfrågor rörande arbetsmarknadens reglering sid. 418. —- Kollektivavtalen och krisen sid. 419. — Socialförsäkrings- och understödsfrågor m. m. sid. 422. — Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare sid. 423. 1C. B o s t a d s f ö r s ö r j n i n g e n 425 Bostadsproduktion sid. 425. — Arbetsförmedlingstvång för byggen och anläggningar sid. 429. — Hyresreglering sid. 430. 17. S j u k v å r d och l ä k e m e d e l s a n s k a f f n i n g

18. P r i s e r o c h p r i s r e g l e r i n g 436 översikt av prisutvecklingen sid. 436. — Den allmänna prispolitiken sid. 439. — Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder sid. 442. 19. P e n n i n g v ä s e n d e t

20. S t a t s f i n a n s e r n a 451 Statsregleringen för budgetåret 1941/42 sid. 451. — Statsregleringen för budgetåret 1942/43 sid. 452. — Skattelagstiftning sid. 453. — Statsskulden sid. 457. 21. Statlig informationsverksamhet

9 Bilaqor J Bilaga 1. Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena, utfärdade under tiden 1 juli 1941—30 juni 1942

Sid.

465 Bilaga 2. Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. den 1 juli 1942 490 Bilaga 3. Importföreningar, bildade intill utgången av juni 1942

501 Bilaga 4. Ransoneringskort för livsmedel m. m., utdelade av statens livsmedelskommission intill utgången av juni 1942 502 Bilaga 5. Kvantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt t v ä t t och rengöringsmedel Bilaga 6. Förteckning över varuslag, som lagts under beslag före den 1 juli 1942

d0J

5 U

Bilaga 7. Normalprisbestämmelser, utfärdade intill utgången av juni 1 9 4 2 . . 526

Femte avdelningen Tiden juli—december 1941

«

1.

Inledning.

Det allmänna ekonomiska läget vid mitten av år 1941 kännetecknades på produktionssidan av en uppnådd anmärkningsvärd stadga i den industriella produktionen som helhet betraktad och en begynnande återhämtning inom den alltsedan krigets början starkt nedpressade byggnadsverksamheten med därav följande nedgång i arbetslösheten. De farhågor som tidigare under året hysts för verkningar i depressiv riktning av en produktionshämmande råvaruknapphet och en alltmer kringskuren utrikeshandel kunde knappast sägas ha besannats. Snarare kunde här skönjas konturerna av ett nytt efter kristidsförhållandena anpassat jämviktsläge, vilket vuxit fram såsom resultat av en samlad kraftansträngning för näringslivets överförande i största möjliga utsträckning på inhemsk råvarubas med bättre utnyttjande av landets produktionsförutsättningar och med klarare inriktning på den egna behovstäckningen som mål. Konsumtionen hade genom de alltmer utvidgade varuregleringarna och ransoneringarna inom vidsträckta områden begränsats. Sålunda kunde livsmedelsförbrukningen anses vara till omkring 70 procent ransonerad. Vid sidan härav förekom väl även någon konsumtionsökning inom de — visserligen rätt inskränkta — ännu fria sektorerna på varumarknaden. Sammanlagt hade emellertid otvivelaktigt en ganska betydande nedgång ägt rum i den totala konsumtionsvolymen. Med ledning av beräkningar, vilka offentliggjorts bland annat i konjunkturinstitutets halvårsrapporter, torde denna nedgång kunna skattas till vid pass 15 å 20 procent i förhållande till 1939 års volym. Skedda omläggningar i förbrukningen försvåra jämförelsen, varför nyssnämnda uppskattning måste anses som ett synnerligen grovt medeltal. Emot denna allmänna konsumtionsinskränkning stod å andra sidan en i penningar uttryckt inkomstökning, vilken med ledning av skattetaxeringarna kan beräknas till inemot 10 procent i förhållande till inkomstläget 1939. Då samtidigt en stegring skett i detaljprisnivån med 30 a 35 procent, skulle härav kunna slutas, att den andel av befolkningens inkomster som återstått till sparande och direkta skatter skulle förblivit i stort sett oförändrad (jfr konjunkturinstitutets rapport angående konjunkturläget hösten 1941, sid. 99). Det påpekas i berörda rapport, att den tilltagande begränsningen i användningsområdet för den disponibla köpkraften alltmer satt sin prägel

14 på penningmarknaden och tillsammans med utvecklingen av betalningsförhållandena gent emot utlandet åstadkommit en starkt ökad likviditet. I samband härmed framhålles, hurusom under tidigare skeden av kriget, då expansionen på vissa områden motvägdes av depressiva tendenser på andra, en väl hävdad köpkraftsutveckling och en lätt penningmarknad kunde vara ägnade att stimulera till önskvärd och möjlig produktionsutvidgning, men att situationen senare i väsentliga hänseenden ändrats så till vida som produktionen inom stora delar av näringslivet begränsats av den knappa råvaruförsörjningen och utvecklingen på arbetsmarknaden samtidigt blivit sådan, att ledig arbetskraft ej längre i nämnvärd mån stode till förfogande. Ytterligare produktionsutvidgningar syntes under sådana förhållanden svårligen kunna ske i någon större omfattning utan inskränkningar på andra områden. Den stora likviditeten måste i den sålunda uppkomna situationen medföra risker för en prisuppdrivande konkurrens om produktionsmöjligheterna. Ett oroande moment vid sidan av de hotande perspektiven med hänsyn till prisutvecklingen utgjorde de redan under sommaren klart framträdande utsikterna till en svag skörd, varigenom ej blott en förtäring av förefintliga reserver komme att framtvingas utan även en ytterligare beskärning av den redan förut knappa livsmedelsförsörjningen. Därtill kom, att genom krigets utvidgning till Östeuropa vid midsommartiden 1941 möjligheterna än mer begränsades att genom handelsbyte med utlandet förnya de krympande råvarulagren och bereda avsättning för exportindustriernas överskottsproduktion. Krispolitiken trädde under senare delen av 1941 icke på någon punkt i avgörande grad in på nya banor. En allmän skärpning i regleringssystemet kan emellertid konstateras framför allt på priskontrollens område, varjämte en märkbar åtstramning skedde bland annat i fråga om motortrafiken samt i fråga om förbrukningsregleringen för ett flertal livsförnödenheter.

*

2. Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur. Tvångsförfogande över egendom. En ändring har genom kungörelse den 21 november 1941 (nr 879) vidtagits i kungörelsen den 30 december 1939 (nr 954) med förordnande jämlikt lagen med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartggsuttagningslagen m. fl. lagar (se del I sid. 18, del II sid. 14). Medan sistnämnda författning enligt den lydelse den erhållit den 2 juli 1940 ägt tillämpning på fartyg samt motorfordon och motorredskap, som tvångsvis tagits i anspråk för kronans räkning, likgiltigt om med ägande- eller nyttjanderätt, har dess tillämpning nu begränsats till att avse allenast sådant ianspråktagande, som sker med äganderätt. Dödning av värdehandlingar, som förstörts eller förkominit under krigsförhållanden. I enlighet med proposition till 1941 års riksdag, nr 307, har utfärdats en lag den 21 november 1941 (nr 881) med vissa bestämmelser om dödande av handlingar som förstörts under krig m. m. I denna lag, vilken ansluter sig till lagen om dödande av förkommen handling den 8 april 1927 (nr 85), stadgas, att Konungen skall äga rätt att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden förordna, att, med avvikelse från vad i nyssnämnda lag föreskrives, vissa särskilda bestämmelser skola tillämpas. Sålunda kan förordnas, att, förutom de handlingar som avses i 1927 års lag, jämväl obligation, som kan antagas ha blivit förstörd eller eljest förkommit, må dödas efter därom gjord ansökan. I övrigt må förordnas bl. a., att ansökningar om dödning skola kungöras å tid och på sätt Konungen bestämmer samt att Konungen må bestämma tid för fullföljd av inkomna ansökningar om dödning. Förordnande som nyss sagts må jämväl innehålla, att den som gjort ansökan om dödning skall, därest han visar sannolika skäl att handlingen förstörts eller eljest förkommit, av domstol kunna berättigas att för tiden intill dess ärendet blivit genom laga kraftägande beslut avgjort tidigast tre månader från förfallodagen lyfta ej uppburen avkastning å handlingen. Beslutet

16 må dock kunna när som helst återkallas. Konungen skall ock kunna stadga avsteg från vad i handling som kan dödas må vara bestämt om betalning hos annan än gäldenären. Den ifrågavarande lagstiftningen har närmast föranletts av framställningar från Svenska livförsäkringsbolags förening samt försäkringsinspektionen, vari framhållits vikten av att i rådande tidsläge med ökad risk för förstörelse av värdehandlingar bestämmelse meddelades, som möjliggjorde dödning av obligationer. Det har ansetts lämpligt att i samband härmed lagstifta jämväl i övriga hithörande hänseenden. Patentlagstiftningen. Lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. (se del II sid. 16) har genom särskilda kungörelser delvis, med giltighet t. o. m. den 30 juni 1942, bragts i tilllämpning i förhållande till ytterligare vissa länder, nämligen genom kungörelser den 19 juli 1941 (nr 662 och 663) i förhållande till Storbritannien och Norra Irland samt Frankrike, genom kungörelse den 30 augusti 1941 (nr 717) i förhållande till Danmark och genom kungörelse den 28 november 1941 (nr 897) i förhållande till Tyska riket jämte Böhmen-Mähren. Genom kungörelse den 30 december 1941 (nr 976) har lagens tillämplighet gent emot Norge, vilken enligt tidigare författning begränsats till utgången av december 1941, förlängts t. o. m. den 30 juni 1942. Straff och påföljder vid olovlig överlåtelse av ransonerade varor. Genom kungörelse den 19 juli 1941 (nr 670) ha meddelats kompletterande och delvis skärpta straffbestämmelser beträffande överträdelse av gällande ransoneringsförfattningar. Sålunda har i fråga om olovlig överlåtelse av ransonerad vara föreskrivits, att förvärvaren av varan skall, därest förvärvet skett i återförsäljningssyfte eller förvärvaren uppsåtligen förlett överlåtaren till förseelsen, dömas till enahanda straff som stadgats för överlåtaren. Vidare har straffansvar — dagsböter eller fängelse — stadgats dels för den som obehörigen förskaffar sig eller annan inköpskort, inköpslicens eller annan av kristidsmyndighet utfärdad handling, som tjänar till bevis om rätt till förvärv av ransonerad vara, dels för den som, i syfte att obehörigen förskaffa sig eller annan sådant bevis eller bevis å större myckenhet av varan än eljest skolat erhållas, lämnar medvetet oriktig uppgift till vederbörande myndighet, dels slutligen för den som för förvärv av ransonerad vara obehörigen använder för annan utfärdad handling, som berättigar till varuinköp. De i kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1032) (se del II sid. 15) meddelade bestämmelserna angående påföljder vid olovlig överlåtelse av ransonerad vara ha genom kungörelse den 19 juli 1941 (nr 671) skärpts så till

vida, att det föreskrivits att domstol skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förplikta överlåtaren att utgiva ersättning för värdet av vad som olovligen överlåtits samt att sådana varuförråd, som ägas eller innehavas av den för hithörande förseelse tilltalade, kunna förklaras förverkade, oavsett om domstolen finner förråden vara avsedda för olovlig överlåtelse. Kungörelsen den 5 december 1941 (nr 902), vilken ersatt ovannämnda kungörelse nr 670/1941, har utsträckt det förut stadgade köpareansvaret för olovligen förvärvad vara till att gälla jämväl den som i strid mot gällande ransoneringsbestämmelser förvärvat vara i syfte att använda den för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu. Reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas. Det rådande försörjningsläget i avseende på elektrisk kraft föranledde under eftersommaren och hösten 1941 utfärdandet av bestämmelser angående inskränkning i rätten att använda elektrisk kraft för ånggenerering samt för uppvärmning av byggnad m. m. (se sid. 138). Därigenom skedde en begränsning i fråga om kraftkonsumtionen för vissa ändamål, som ansetts i någon mån lyxbetonade eller för vilka övergång till annat bränsle ansetts böra ske. Däremot ansågs en allmän kraftransonering icke böra ifrågakomma med hänsyn till de olägenheter och svårigheter, som en dylik ransonering skulle medföra. Det var emellertid tydligt, att de vidtagna åtgärderna icke voro tillräckliga i ett ytterligare försämrat läge utan att besparings- och regleringsåtgärder av mera generell natur då måste tillgripas. Inom bränslekommissionen hade redan tidigare pågått förberedelser för att i lagstiftningsväg utan anlitande av allmänna förfogandelagen bereda möjligheter för genomförande, därest så skulle erfordras, av ett allmänt ransoneringsförfarande i fråga om elektrisk kraft. Även beträffande gasförbrukningen har det ansetts önskvärt att tillskapa en smidigare form för genomförandet av en eventuell ransonering än den förfogandelagen erbjuder. På grundval av inom bränslekommissionen utarbetade riktlinjer framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1941 års riksdag, nr 347, lagförslag i hithörande ämne. Sedan riksdagen godkänt förslaget, utfärdades den 12 december 1941 lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas (nr 925). Denna har karaktären av fullmaktslag, vilken kan bringas i tilllämpning genom förordnande av Kungl. Maj:t under samma förutsättningar som gälla bl. a. för allmänna förfogandelagen. Sedan förordnande som nyss nämnts blivit utfärdat, må Konungen eller efter Konungens bemyndigande bränslekommissionen enligt ifrågavarande lag meddela föreskrift att, därest tillgången på elektrisk kraft ej förslår att tillgodose behovet därav, meddela föreskrift om kraftens fördelning 2—316183

mellan förbrukarna samt om användningen i övrigt av tillgänglig kraft. Härvid skall tillses, att behov, vilkas täckande är av särskild betydelse för befolkningen eller produktionen eller eljest för det allmänna, i främsta rummet bliva tillgodosedda. Har föreskrift av angiven innebörd meddelats, skall det åligga kraft- eller distributionsföretag att enligt av bränslekommissionen eller å dess vägnar meddelade anvisningar vidtaga åtgärder till förhindrande i görligaste mån av överträdelser av föreskriften. Förbrukare av elektrisk kraft, som uttager större myckenhet kraft än han enligt meddelad föreskrift äger uttaga, skall, där Konungen så förordnar, vara skyldig att erlägga en särskild överuttagningsavgift för det kraftbelopp, som överskjuter den medgivna kvantiteten. Överuttagningsavgifterna skola tillfalla kronan. Det skall åligga vederbörande kraftföretag att enligt av bränslekommissionen meddelade bestämmelser uppbära och till kommissionen redovisa överuttagningsavgifter för elektrisk kraft, som för mycket uttagits från företaget. Underlåter förbrukare att i föreskriven ordning erlägga överuttagningsavgift, åligger det kraftföretaget att avstänga honom från vidare kraftuttag. Vad sålunda stadgats angående elektrisk kraft och kraftföretag skall äga motsvarande tillämpning beträffande gas och gasverk. Överträdelse av meddelade ransonerings- eller regleringsbestämmelser, som sker uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, är, då det gäller kraftföretag eller gasverk eller sådan järnvägs- eller spårvägsanläggning eller industriell eller därmed jämförlig anläggning, vid vilken elektrisk kraft eller gas användes för annat ändamål än för belysning, straffbelagd. Däremot inträder beträffande annan förbrukare — varmed åsyftas bl. a. näringsidkare, vars verksamhet är att hänföra till hantverk eller småindustri — straffskyldighet endast i händelse förbrukaren uppsåtligen eller av grov vårdslöshet använt kraft eller gas för annat ändamål än sådant, vartill han enligt meddelad föreskrift ägt använda kraft eller gas. Anledningen till att ett vidsträcktare straffansvar drabbar den förra kategorien av förbrukare är, att det här gäller konsumenter, vilka förutsättas regelmässigt följa och kontrollera sina uttag och vilkas uttag med hänsyn till storleksordningen äro av särskild betydelse. Närmare bestämmelser kunna enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelas av bränslekommissionen. Den av kommissionen uppgjorda planen för en eventuell kraftransonering går ut på att för varje slutlig konsument fastställes ett grundbelopp energi, av vilket alltefter förhållandena en större eller mindre del skall gälla såsom tillåten uttagning. Härvid h a r avsetts, att grundbeloppen skulle i stort sett ansluta sig till uttagningsförhållandena under år 1940. Lagen om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas skulle gälla till utgången av juni 1943. Genom kungörelse den 12 december 1941 (nr 926) har Kungl. Maj:t förordnat om lagens tillämpning tills vidare.

19 Kommunala kristidsuppgifter. I lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter (se del I sid. 20) har genom lag den 12 december 1941 (nr 927) ändring vidtagits i avseende på de för kristidsförbund gällande bestämmelserna i vad angår fördelningen av kostnaderna för kristidsnämndens verksamhet mellan de i förbundet ingående kommunerna. Medan förut gällt, att kostnaderna skolat fördelas efter vad med hänsyn till verksamhetens omfattning beträffande de särskilda delarna av kristidsnämndens verksamhetsområde och övriga förhållanden vore skäligt samt att, om överenskommelse härom icke kunnat träffas, kostnadsfördelningen skolat fastställas av länsstyrelsen, ha genom den nya lagen, varom proposition framlagts till 1941 års riksdag, nr 324, föreskrivits, att ifrågavarande kostnader fr. o. m. den 1 januari 1942 skola inom kristidsförbundet, där ej annan överenskommelse träffas, för varje år fördelas i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påförts de skattskyldiga inom de särskilda delarna av kristidsnämndens verksamhetsområde vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt. Författningsändringen har motiverats därmed, att det ansetts önskvärt att i stället för den tidigare skälighetsprövningen i förevarande hänseende erhålla en objektiv norm för kostnadsfördelningen. Behovet av en sådan norm har gjort sig gällande särskilt i de fall, där en mer framträdande olikhet i den ekonomiska strukturen förefunnits mellan särskilda delar av vederbörande kristidsförbunds område. Att därvid skatteunderlaget normalt — om än ej i tvingande form —- föreskrivits skola tjäna som fördelningsgrund hellre än t. ex. befolkningstalet i kommunerna torde vara fullt i enlighet med rådande uppfattning på kommunalt håll. Enär kristidsförbunden icke äro frivilliga sammanslutningar utan bildats tvångsvis enligt vederbörande länsstyrelses bestämmande, har det synts befogat att närmast likställa dem med sekundärkommuner, vid vilket förhållande det måste anses överensstämma med kommunallagstiftningens principer att göra skatteunderlaget till norm för fördelningen av förbundens kostnader. Till beslutet har även medverkat, att det statliga bidraget till kristidsnämndernas verksamhet anknutits till skatteunderlaget.

3.

Kristidsorganisationen.

Livsmedelshushållningen. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 7 november 1941 har inom statens livsmedelskommissions varuomsättningsavdelning inrättats en sektion för administrativa ärenden. Inom samma avdelning har vidare i slutet av december 1941 inrättats en fristående byrå för handläggning av ärenden rörande prisclearing och för prisundersökningar beträffande livsmedel av olika slag. I början av september 1941 tillkallade livsmedelskommissionen i samråd med cheferna för medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan samt socialstyrelsen särskilda näringssakkunniga, bestående av — förutom representanter för livsmedelskommissionen och chefen för folkhälsoinstitutet — tre medicinska fackmän samt en representant för socialstyrelsen. Näringssakkunniga äro avsedda att vara ett rådgivande organ åt livsmedelskommissionen i frågor, som beröra befolkningens och de olika befolkningsgruppernas näringsbehov. De sakkunniga ha att avgiva yttranden till kommissionen över planerade ransoneringsåtgärder och att därvid i första hand tillse, att befintliga tillgångar bliva fördelade på ett sådant sätt, att näringsbehovet för olika befolkningskategorier blir tillfredsställande tillgodosett. I de sakkunnigas uppgifter ingår även att medverka vid tilldelningen av livsmedel till sjuka och konvalescenter samt till sjukhus och andra sjukvårdsinrättningar. Det tillkommer dem ock att söka förutse verkningarna ur nåringsfysiologisk synpunkt av en eventuell skärpning av krisen och att för sådant fall föreslå vidtagandet av lämpliga beredskapsåtgärder. Den lokala kristidsorganisationen. Kungl. Maj:t har genom kungörelse den 12 december 1941 (nr 936) meddelat föreskrifter angående statsbidrag till kristidsnämndernas verksamhet, varom beslut fattats av 1941 års riksdag (se del II sid. 231). Statsbidrag skall enligt kungörelsen kunna erhållas för bestridande av kostnader, som erfordras för fullgörande av kristidsnämnds administrativa verksamhet. Såsom villkor för erhållande av statsbidrag skall gälla, att kristidsnämnden har sin bokföring ordnad enligt av livsmedelskommissionen lämnade anvisningar samt underkastar sig den revision, som kommissionen anser påkallad. Ansökan om statsbidrag skall ställas till Kungl. Maj:t och, åtföljd av räkenskaperna för kristidsnämndens

verksamhet under förflutet år, ingivas till vederbörande kristidsstyrelse före den 15 februari året efter det, för vilket bidraget sokes. Kristidsstyrelsen har att efter granskning och med eget utlåtande insända handlingarna till livsmedelskommissionen. Denna skall före den 15 maj överlämna dem till Kungl. Maj:t, som beslutar i ärendet. Beviljat statsbidrag utlämnas till kristidsnämnden genom länsstyrelsen. Skall statsbidrag, som uppburits för kommunalt kristidsförbunds räkning, fördelas mellan de i förbundet ingående kommunerna, äger envar kommun erhålla så stor del av bidraget, som svarar mot kommunens andel i kostnaderna för kristidsnämndens verksamhet för det år bidraget avser. Även under senare halvåret 1941 skedde vissa omregleringar i fråga om landets indelning i kristidsnämndsdistrikt, varigenom distriktens antal ökades från 1 736 vid slutet av juni till 1 747 vid årets slut, beroende på upplösning av vissa kristidsförbund. Dessas antal nedgick under halvåret från 430 till 426. Indelningen i kristidsstyrelseområden och kristidsnämndsdistrikt den 31 december 1941 framgår av tablån å nästfoljande sida. Industrien. Genom kungl. brev den 22 augusti 1941 föreskrevs, att statens industrikommission skulle bestå av ordförande och minst två, högst sex (förut fem) ledamöter. Inom industrikommissionen har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 11 juli 1941 inrättats en skogsindustriavdelning. Betongtekniska byrån inom kommissionens byggnadsavdelning har fr. o. m. den 15 oktober 1941 jämlikt Kungl. Maj:ts den 19 september fattade beslut överflyttats till arméförvaltningens fortifikationsstyrelse. För handläggning av frågor rörande koordinering av konsumtion, distribution och produktion av textilvaror i samband med den fr. o. m. den 30 december 1941 tillämpade textilransoneringen har inom industrikommissionen inrättats en särskild textildelegation bestående av två representanter för industrikommissionen, en representant för livsmedelskommissionen samt två utomstående fackmän. Till delegationens förfogande har ställts en särskild fristående byrå, textilregleringsbyrån. En särskild byrå för lösningsmedel inrättades i november inom kemiska avdelningen. Arbetsmarknaden. Å första avdelningen inom statens arbetsmarknadskommissions kansli har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 november 1941 inrättats en byrå för handläggning av ärenden rörande värnpliktshjälp.

22 Kristidsförbund Kristidsstyrelseområde

Stockholms stads Stockholms läns Uppsala läns Södermanlands läns Östergötlands läns ö s t r a . . » » västra Jönköpings läns Kronobergs läns Kalmar läns norra » » södra Gotlands läns Blekinge läns Kristianstads läns Malmöhus läns södra » » norra Hallands läns Göteborgs Bohusläns Älvsborgs läns norra . . . . » » södra Skaraborgs läns s ö d r a . . . . » » norra Värmlands läns Örebro läns Västmanlands läns Kopparbergs läns Gävleborgs läns Medelpads Ångermanlands Jämtlands läns Västerbottens läns västra . . . » » nordöstra Norrbottens läns 1

Antal kommuner

Antal kristidsnämnder

1 121 88 96 42 111 136 87 40 72 92 41 150 148 97 91 19 77 100 123 151 116 a 93 65 69 *57 56 19 48 62 23 9 29

1 76 38 70 25 65 57 70 35 45 68 40 58 148 97 42 19 77 69 68 45 44 83 57 48 58 54 19 48 62 23 9 29

2 529

1 747

Antal

Antal häri ingående kommuner

28 23 20 11 23 47 14 5 14 19 1 46

73 73 46 28 69 126 31 10 41 43 2 138

17 31 34 32 8 7 16

48 86 140 104 19 15 37

1 210

En kommun är delad i t v å kristidsnämndsdistrikt.

Prisregleringen. Vid kristidsstyrelserna ha på 27 orter i landet i enlighet med kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 483) (se del II sid. 233) inrättats priskontor under ledning av särskilda föreståndare. I de fall där ett län är delat på två kristidsstyrelseområden har ett för båda styrelserna gemensamt priskontor bildats. Så är också fallet med Stockholms stads kristidsnämnd och Stockholms läns kristidsstyrelse. Under priskontoren arbeta de vid kristidsnämnderna tillsatta prisombuden, i antal uppgående till mellan 500 och 600. (Jfr nedan sid. 202.)

23 Informationsverksamheten. Statens informationsstyrelse har jämlikt kungörelse den 12 september 1941 (nr 777) undergått vissa organisatoriska förändringar. Sålunda har antalet militära ledamöter i styrelsen ökats från en till högst två. Pressrådet (se del I sid. 230) har upphört och bestämmelserna härom utgått ur instruktionen. I stället har informationsstyrelsen ålagts att samarbeta med och anlita biträde av pressnämnden. Denna, vilken tillsatts av Kungl. Maj:t den 12 september 1941 med anledning av tillkomsten av lagen den 20 juni 1941 (nr 445) med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara, består av ordförande och sju ledamöter jämte sju suppleanter, samtliga representanter för pressens organisationer. Nämndens huvuduppgift är att medverka till upprätthållandet av förbindelserna mellan pressen och myndigheterna för att åstadkomma ett önskvärt samarbete dem emellan. Genom att på detta sätt skapa ett frivilligt kontrollsystem har åsyftats att om möjligt undvika tillämpandet av den obligatoriska förhandsgranskning av svenska pressalster, som enligt förenämnda lag vid krig eller krigsfara kan införas. Det har förutsatts, att pressnämnden under sin verksamhet för att befrämja ett rätt bruk av tryckfriheten i allmänhet icke skall taga befattning med andra offentliggöranden än sådana, som sammanhänga med rådande utomordentliga förhållanden.

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen. Försörjningsläget. Under senare halvåret 1941 försvårades ytterligare möjligheterna att genom tillförsel utifrån komplettera livsmedelstillgångarna. Den inhemska produktionen blev därför i än högre grad än förut avgörande för försörjningsläget på livsmedelsområdet, så mycket mer som nu icke längre några större reserver stodo till förfogande. Emellertid var importen icke helt betydelselös. Under hela året 1941 importerades något över 100 000 ton oljekakor och annat liknande kreatursfoder mot 150 000 ton år 1940 och 175 000 ton under 1939; ungefär hälften av förstnämnda kvantitet inkom under senare halvåret 1941. Till en del gällde det här import från Östeuropa, till en del laster, som genom lejdbåtstrafiken tillfördes vårt land från Sydamerika och Ostindien. Dessutom inkom under året omkring 30 000 ton kli. Beträffande siffran för oljekraftfoderimporten bör emellertid anmärkas, att den ensam ger en något för gynnsam bild av kraftfoderförsörjningen jämförd med förkrigsläget, då samtidigt den inhemska produktionen av oljekakor och oljekaksmjöl — före kriget uppgående till c:a 150 000 ton per år, huvudsakligen härstammande från margarinindustrien — nu måst väsentligt inskränkas. Någon import av brödsäd förekom icke. Däremot infördes c:a 7 500 ton ris och c:a 20 000 ton fodersäd. Vad angår gödselmedlen kunde en relativt stor import av kali- och kvävegödselmedel fortgå från länder, med vilka vi icke varit avspärrade, varför försörjningen härutinnan kunde upprätthållas i tillfredsställande omfattning. Av råfosfat var importen starkt nedskuren. Men då tillverkningen av superfosfat i växande grad kunde baseras på inhemska apatittillgångar, blev det dock möjligt att för gödselåret 1941/42 tillgodose behovet av fosfatgödsel till omkring två tredjedelar av normalförbrukningen. Att skördeutfallet år 1941 i varje fall beträffande brödsäd skulle liksom föregående år komma att gestalta sig ogynnsamt stod klart redan tidigt på våren, då det visade sig att svåra skador uppstått å den övervintrande höstsäden. De ansträngningar, som gjordes hösten 1940 att driva upp höstsädsarealen genom en ökad odling särskilt av höstråg, omintetgjordes därmed och ökningen förbyttes i en betydande nedgång. Av en med höstvete besådd areal av 230 000 hektar måste nära 54 000 hektar harvas upp.

25 medan för höstrågen den uppsådda arealen stannade vid icke fullt 7 000 hektar. Därigenom att de uppharvade fälten delvis såddes om med vårvete kunde visserligen brödsädsarealen hållas uppe vid nästan normal storlek, men den utökning av densamma, som man inriktat sig på, uteblev. Då året även i fortsättningen kännetecknades av en i hög grad otjänlig väderlek med ihållande torka under försommaren och regn under skördetiden, blev resultatet av årets växtodling som helhet betraktad så svagt, att m a n får gå tillbaka nära 50 år i tiden för att finna något liknande. Undantag utgjorde blott rotfruktsskörden, som 1941 liksom 1940 utföll relativt fördelaktigt. Totalt kan växtproduktionen i skördeenheter räknat anses ha motsvarat endast ungefär 70 procent av medelskörden under årtiondet närmast före kriget. För flertalet grödor var nedgången långt större. De definitiva skördesiffrorna framgå av nedanstående tablå.

V ä x t s l a g

Vete Råg Summa brödsäd Korn Havre ö v r i g fodersäd Summa fodersäd Ärter Potatis Sockerbetor Foderrotfrukter Hö Halm

Skörd i medeltal 1930/39 ton

Skörd 1940 ton

Skörd 1941 ton

Skörd 1940

674 500 401 500

420 700 265 900

331 100 279 200

62-4 66-2

49-1 69-5

1 076 000

G86 600

610 300

63-8

56 7

218 300 1 201 600 550 400

189 300 937 100 490 300

157 700 775 700 432 600

86-7 78-0 89-1

72-2 64-6 78-6

1 970 300

1616 700

1 366 000

82 1

69-3

30 100 1 844 100 1 682 200 2 970 100 5 495 200 3 767 100

34 400 2 294 400 1 859 300 2 346 200 3 388 000 2 385 600

30 000 2 071 100 1 843 700 2 256 300 2 425 000 2 108 200

114-3 124-1 110-5 79-0 61-7 63-3

99-7 112-3 109-6 76-0 44-1 56-0

Skörd 1941

i % av 1930/39

Brödsädsskörden uppgick sålunda tillhopa till endast omkring 57 procent av genomsnittet för perioden 1930/39. Vetet gav ej ens hälften av normalskörd (höstvetet enbart endast en tredjedel), medan rågen gav nära 70 procent. Till sistnämnda procenttal nådde även den samlade fodersädsskörden; dock var resultatet svagare för havren. Ärtskörden var av ungefär normal storlek, under det att potatis- och sockerbetsskördarna, som i övrigt betecknade den enda ljuspunkten, liksom år 1940 överstego normaltalen. Allra sämst utföll höskörden med endast 44 procent av tioårsgenomsnittet. Skörden per hektar av vallhö uppgick till 1 610 kg, ett bottenrekord som icke tidigare registrerats under de närmast förflutna 75 åren. Absoluta siffran för brödsädsskörden var, som av tabellen framgår, c:a 610 000 ton mot 687 000 under föregående år och 1 076 000 ton i genom-

snitt 1930/39. För konsumtionsåret 1941/42 kunde beräknas ett saluöverskott för handelsförmalning på c:a 360 000 ton. Förmalningsbehovet enligt uppgjord ransoneringsplan slutade på c:a 500 000 ton, varför alltså en brist uppstod på c:a 140 000 ton. Denna brist avsågs skola täckas genom inblandning av 40 000 ton korn, 20 000 ton potatismjöl och potatisflingor (den blev i verkligheten blott c:a 11000 ton) samt i övrigt med anlitande av kvarvarande spannmålsförråd av äldre skörd jämte höjning av utmalningsprocenten. Totalförbrukningen av brödsädsprodukter skulle på detta sätt kunna under konsumtionsåret upprätthållas på en nivå, som ej låg mycket under fjolårets. Endast genom ett avsevärt tillskott av fodercellulosa blev det möjlig! att något så när utfylla den mycket svaga fodermedelstillgången. Avtal härom träffades för leverans intill sommaren 1942 av omkring 420 000 ton. Därtill kom, förutom den ovan omförmälda kraftfoderimporten, en ej obetydlig skörd av s. k. hjälpfoder, beräknad till sammanlagt c:a 50 000 ton vass, starr o. d. samt 30 000 ton löv. Trots dessa tillskott måste foderförsörjningen särskilt under vintern förväntas bliva synnerligen knapp. Inom livsmedelskommissionen utförda beräkningar visade, att totala fodertillgången under stallfodringsperioden 1941/42 i foderenheter räknat kunde skattas till omkring 65 procent av årsmedeltalet under åren 1930/39. Då alla fodermedelsförråd lagts under beslag och handeln därmed underkastats noggrann reglering, lät det sig göra att ganska väl avpassa tillgångarnas användning för olika djurslag och sålunda på lämpligaste sätt fördela den reduktion av husdjursstammen, som under alla förhållanden var ofrånkomlig. Liksom under hösten 1940 ägde under hösten 1941 en övernormal utslaktning av nötkreatur rum, vilken nedbragte kreatursstocken till ungefär 85 procent av ställningen 1939. Svin- och hönsstammen reducerades ännu mycket kraftigare. Fodertilldelningsplanen förutsatte eljest ett bibehållande av hästarna och fåren vid oförändrat antal samt en mindre reduktion av antalet tjurar och oxar. Den stora nedslaktningen av nötkreatur medförde tills vidare en relativt god tillgång på kött. Avsevärda kvantiteter härav reserverades genom infrysning eller konservering för förbrukning längre fram. Fläskproduktionen, som redan under 1940 års senare hälft begynte sjunka och ytterligare minskades under förra hälften av 1941, kunde för sistnämnda år som helhet anses ha nedgått till omkring 70 procent av fredsproduktionen. En förskjutning inträdde härigenom i förhållandet mellan köttproduktion och fläskproduktion. Medan tidigare ungefärligen rått jämvikt mellan kvantiteterna salufört kött och fläsk, sjönk fläskets andel härav till 40 procent under 1940 och till endast 25 procent under senare halvåret 1941. Dessa siffror avse emellertid som nämnts endast de saluförda kvantiteterna. Medräknas även husbehovsslakten, torde under år 1941 fläskets andel av totalproduktionen ha uppgått till omkring 45 procent.

27 Mjölkproduktionen visade i stort sett sjunkande tendens. För senare halvåret 1941 motsvarade mjölkinvägningen vid mejerierna c:a 90 procent av invägningen under motsvarande tid 1940 och endast c:a 80 procent, av invägningen senare halvåret 1939. Av hela mjölkmängden gick emellertid en även i absoluta tal räknat växande andel till direkt förbrukning såsom konsumtionsmjölk, en ökning som blev än mera markerad efter det att konsumtionsmjölkens fetthalt standardiserats till 3 procent (se sid. 66). Smörproduktionen åter kunde, trots denna ökade direkta mjölkförbrukning, rätt väl upprätthållas tack vare det i november 1940 införda försäljningsförbudet för tjock grädde och det samtidigt genomförda förbudet mot tillverkning av hel- och halvfet ost. Utvecklingen på mjölkområdet belyses av nedanstående siffror: Försåld , .. konsumtionsmjölk Ton 1939 juli—dec 1940 Jan.—juni juli—dec 1941 Jan.—juni juli—dec

42 883 42 660 43 924 46 432 x 55 321

,, . . , , .. Meienproduktionen av J ^ smör ost per månad 7 316 3 428 6 677 3 249 6 783 2 639 6 613 2 143 6 502 1 587

Försäljningen av grädde, omräknad till mjölk, sjönk från 25 255 ton per månad under senare halvåret 1939 till endast 9 470 ton per m å n a d under motsvarande tid 1941. Tillgången på ägg hade under årets förra hälft och ännu under sommaren varit någorlunda tillfredsställande. Härtill medverkade den ganska stora import, som skedde, nämligen under tiden januari—september omkring 2 300 ton. Knappheten på fodermedel gjorde det emellertid nödvändigt att åstadkomma en minskning av hönsstammen med därav följande nedgång i äggproduktionen, vilket under senare delen av september föranledde handelsreglering och ransonering beträffande ägg. Tillgången härå blev under återstoden av året alltmer begränsad. Beträffande totala konsumtionsvolymen för viktigare livsmedel har livsmedelskommissionen verkställt beräkningar, vilkas resultat, vad angår åren 1939, 1940 och 1941, meddelas i konjunkturinstitutets höstrapport 1941 (sid. 24 ff.), delvis korrigerade i vårrapporten 1942 (sid. 32 ff.). Som karakteristiska drag för utvecklingen under dessa år framhålles särskilt den ökade konsumtionsmjölksförbrukningen, den relativt väl hävdade förbrukningen i fråga om matfett och kött samt nedgången i fråga om ost och fläsk. Förbrukningen av mjöl, gryn och bröd sjönk från 1939 till 1941 med knappa 2 procent. Potatiskonsumtionen åter kunde antagas ha ökats med 6 a 7 procent som följd av de goda skördarna för denna gröda samt knappheten på en del andra livsmedel. Vad slutligen angår fiskkonsumtionen 1

Siffran

avser för senare delen av november samt för december standardiserad mjölk.

28 kunde under 1941, trots den minskade importen, en ökning konstateras i jämförelse med det föregående året, medan konsumtionen däremot under bägge dessa år låg på en avsevärt lägre nivå än under tiden närmast före kriget. En totalkalkyl rörande kostens näringsvärde visar en genomsnittsförbrukning per dag och konsumtionsenhet av 3 630 kalorier år 1939, 3 490 år 1940 och 3 310 år 1941. Det fysiologiska behovet anses ligga vid omkring 3 000 kalorier per dag och konsumtionsenhet. Största minskningen, 12*2 procent från 1939 till 1941, har drabbat fettförbrukningen. Äggviteförbrukningen nedgick med 4 procent och förbrukningen av kolhydrat med 7*8 procent. Prisregleringen på jordbruksområdet. Riksdagens beslut angående prisreglerande åtgärder på jordbruksområdet för budgetåret 1941/42 i anledning av propositionerna till 1941 års riksdag nr 278 och 279 (se del II sid. 242 ff.) låg väsentligen till grund för den prisregleringspolitik, som kom att följas under 1941 års senare hälft. De givna direktiven kunde i stora drag efterkommas, om än det svaga skördeutfallet i vissa fall befanns påkalla vidsträcktare förmåner för jordbruksintressena än man tidigare räknat med. Enligt Kungl. Maj:ts den 15 augusti 1941 lämnade bemyndigande fastställde livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 411 priser å olika slag av brödsäd och fodersäd att gälla såsom normalpriser i enlighet med prisregleringslagen från den 1 september 1941 tills vidare till utgången av februari 1942 vid frivillig försäljning från jordbrukare. Dessa priser, vilka avsågo spannmål av normalkvalitet, voro för vårvete 29, för råg och höstvete 27, för korn 26, för stråblandsäd 24, för vithavre 22: 50, för svarthavre 21:50 samt för vicker och foderärter 38 kronor per deciton. Samtidigt fastställdes prisregleringsskalor för högre eller lägre kvalitet, vilka i vissa hänseenden gjordes något gynnsammare för säljarna än förut. Beträffande brödsäd föreskrevs, att om denna på grund av sina kvalitetsegenskaper skulle betinga ett pris understigande 25 kronor per deciton, skulle spannmålsbolaget och auktoriserade spannmålshandlare likväl betala efter sistnämnda pris, under förutsättning att varan vore leveransgill enligt vedertagna regler för vattenhalt och renhet. Även sådan icke fullgod brödsäd, vilken försåldes för utfodringsändamål (utom avrens), skulle, under förutsättning att densamma i fråga om renhet och vattenhalt vore jämförlig med leveransgill vara, betalas med 25 kronor per deciton. Inom Svealand, Götaland och av Norrland Gävleborgs län skulle de angivna normalpriserna gälla vid leverans fritt vid av köparen anvisat magasin å närmaste s. k. prisort. Som prisorter fastställdes i första hand vissa bestämda platser, dit sedan gammalt spannmålshandel varit koncentrerad

29 och för vilka prissättning å spannmål skett. Som regel var det här fråga om sådana platser, där kvarnindustri eller lagringslokaler funnos. Inom andra delar av Norrland än Gävleborgs län skulle normalpriserna gälla fritt vid av köparen anvisat magasin. Vid försäljning av brödsäd från auktoriserad spannmålshandlare medgavs uttagande av ett pris, som med 35 öre per deciton översteg det fastställda normalpriset. I avsikt att bereda viss ersättning för årets svaga brödsädsskörd samt för att stimulera till ny höstsädsodling bemyndigade Kungl. Maj:t livsmedelskommissionen att såsom likvid för brödspannmål utöver normalpriset till odlarna utbetala särskilt a r e a 11 i 11 ä g g, s. k. odlingspremie, med 60 kronor för hektar av den areal som hösten 1941 besåddes med vete och 45 kronor för hektar av den areal som besåddes med råg, dock med den begränsningen, att arealtillägget för en och samma brukningsdel icke fick överstiga 800 kronor. Arealtillägget skulle utbetalas med halva beloppet, så snart höstsådden verkställts och arealinventering skett. Återstoden skulle betalas, sedan jordbrukaren visat, att han till utsädes- eller kvarnändamål i vederbörlig ordning inlevererat sin för försäljning avsedda brödsäd av 1941 års skörd. Eftersom arealtilläggen voro avsedda att utgå oberoende av den mängd brödsäd, som skördades per arealenhet, uppnåddes genom denna anordning en viss differentiering av ersättningen för årets brödsädsskörd med hänsyn till skördeutfallet på de enskilda fastigheterna. Om arealtilläggen sloges ut på årets totala salukvantitet plus löneförmalningen av brödsäd — således både höstsäd och vårsäd — skulle detta tillägg innebära en ersättning av i genomsnitt c:a 4: 35 kronor per deciton utöver de fastställda priserna. Begränsningen till 800 kronor per brukningsdel betydde dock, att tillägget, per hektar av hela brödsädsskörden, blev lägre för jordbrukare med en höstsädsareal av mer än 13-5 hektar vete eller 17 -5 hektar råg. Arealtilläggens sammanlagda belopp uppgick i verkligheten till omkring 20 milj. kronor. Vad fodersäden beträffar bestämdes, i avsikt att snarast få fram största möjliga kvantiteter, att en särskild l e v e r a n s p r e m i e a v i krona per deciton skulle utbetalas för korn, havre och blandsäd, som senast den 15 december 1941 inlevererades. Det må i övrigt i fråga om fodersädspriserna anmärkas, att medan det fastställda normalpriset för korn innebar en förhöjning sedan föregående år med 1 krona per deciton och priset för blandsäd var oförändrat, så hade priset på havre sänkts med 1 krona. Denna sänkning motiverades bl. a. med önskemålet att i största möjliga omfattning uppehålla den animaliska produktionen samt behovet för smärre jordbrukare att inköpa fodersäd; endast ungefär 10 procent av årets havreskörd beräknades bli såld till andra än jordbrukare. För u t s ä d e s s p a n n m å l , såväl höstsäd som vårsäd, som försåldes från auktoriserade utsädeshandlare, fastställdes prisskalor med varan upp-

30 delad på fyra olika kvalitetsgrupper. Normalpriser blevo jämväl bestämda för m a t ä r t e r och m a t b ö n o r vid försäljning från jordbrukare, nämligen för gula och gröna ärter resp. 50 och 55 kronor samt för bruna bönor 100 kronor per deciton, allt för vara av normalkvalitet, med tillägg beträffande bönor av 10 kronor per deciton vid leverans före den 1 februari 1942 (livsmedelskommissionens cirkulär nr 485). Det fastställda normalpriset för bruna bönor innebar, att priset å svensk-odlade bönor kom att ej oväsentligt överstiga priset å importerade bönor. För utjämning av dessa priser föreskrev Kungl. Maj:t den 26 september, att importen av bruna bönor skulle, i den mån den skedde genom enskilda företag eller organisationer, underkastas clearing på samma sätt som skett beträffande vissa andra varor. En särskild clearingkassa inrättades inom livsmedelskommissionen för bruna bönor ävensom för andra kolonialvaror, som lågo under beslag eller importreglering. Till förlagskapital för kassan, som avsågs skola bli självförsörjande, anvisades ett belopp av 300 000 kronor. Normalpriser fastställdes senare för såväl matärter som bruna bönor vid försäljning till detaljhandlare och till förbrukare (cirkulär nr 510 och 573). Den s. k. f ö r m a l n i n g s e r s ä t t n i n g e n , vilken skulle utgå vid förmalning av brödsäd för att i förbrukarnas intresse hålla nere mjölpriserna, hade alltsedan den 1 april 1941 varit fixerad till 7:50 kronor per deciton vete och råg, som förmaldes vid handelskvarnar, och 6: 35 kronor per deciton vid löneförmalning (se del II sid. 238). I samband med förhöjningen av brödsädspriserna fr. o. m. den 1 september ökades förmalningsersättningen till handelskvarnarna tills vidare för tiden 1 september— 15 oktober 1941 till 8: 15 kronor per deciton vete och råg. Däremot nedsattes den till mäldägaren utgående förmalningsersättningen vid löneförmalning till 2 kronor per deciton. Handelskvarns rätt att uppbära förmätningsersättning gjordes beroende av att kvarnen vid mjölförsäljningen ej tilllämpade högre priser än de av livsmedelskommissionen bestämda. I huvudsak bibehöllos mjölpriserna oförändrade så som de fastställts föregående höst. Samtidigt som livsmedelskommissionen bemyndigades fastställa normalpriser å spannmål, gavs kommissionen jämväl bemyndigande att bestämma normalpris för olika slag av fodermedel, andra än fodersäd. Vad först beträffar f o d e r c e l l u l o s a må nämnas, att livsmedelskommissionen tidigare, för att stimulera konsumenternas intresse av att rekvirera denna vara redan under sommaren, genom cirkulär nr 342 bestämt försäljningspriserna därå enligt en stigande skala för tiden 21 juni —31 augusti. Priserna för augusti voro: för oriven fodercellulosa 14, för Cellfor och Gellfor M 17 samt för Cellfor MM 17: 25 kronor per deciton. I och med att denna prisskala begynte tillämpas, upphörde de tidigare gällande rabattbestämmelserna för fodercellulosa liksom ock för fodersäd (jfr del II sid.

31 58). Med stöd av nyssnämnda bemyndigande föreskrev livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 426 med giltighet fr. o. m. den 8 september följande normalpris å fodercellulosa: för oriven vara 9, för Cellfor och Cellfor M 12 samt för Cellfor MM 12: 25 kronor per deciton. Dessa priser understego de förut gällande med 5 kronor per deciton. Nedsättningen var föranledd av önskan att jordbrukarna med hänsyn till den dåliga foderskörden skulle ha möjlighet att till lågt pris inköpa ersättningsfoder. Restitution till nämnda belopp medgavs för de myckenheter fodercellulosa som av jordbrukare inköpts under tiden 21 juni—31 augusti. Beträffande o l j e k r a f t f o d e r bestämde livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 437 fr. o. m. den 25 september ett normalpris av 28 kronor per deciton för vara, innehållande 45 procent råprotein och fett, samt 30 kronor för 48-procentig vara, varav dock i fortsättningen blott inneliggande lager skulle utförsäljas. För v e t e - och r å g k 1 i sattes normalpriset till 16:50 samt för h a v r e - och k o r n k l i till 16 kronor per deciton. Då det sålunda bestämda normalpriset för oljekraftfoder var högre än det förut gällande och den härigenom uppkomna vinsten icke ansågs böra utnyttjas av lagerhallarna, ålades handlande med ifrågavarande varor att för inneliggande lager till clearingkassan för jordbruksförnödenheter inbetala en clearingavgift, motsvarande prisskillnaden (resp. kronor 4:50 och 6:50 för 45-procentig och 48-procentig vara). Även s t r å f o d e r åsattes genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 423 normalpris att gälla fr. o. m. den 8 september vid försäljning från Svenska spannmålsaktiebolaget eller auktoriserad stråfoderhandlare. Såväl hö som halm indelades i tre kvalitetsklasser. Priset per deciton blev för hö av högsta klassen 18 kronor, för vanlig halm 6 å 10 kronor, lägst för vete-, högst för trindsädshalm, samt för fröhalm 15 kronor. Av det anslag å 20 milj. kronor, som riksdagen för budgetåret 1941/42 anvisat till prisclearing för fodermedel m. m. i syfte att förhindra en icke önskvärd prisstegring å jordbrukets förnödenheter (se del II sid. 244), beräknades c:a 10 milj. kronor skola tagas i anspråk för omsättningen av oljekaksfoder och kli samt c:a 4*5 milj. kronor för omsättningen av fodercellulosa. De som villkor för innehav av slakteritillstånd bestämda högstpriserna å kött och fläsk blevo i fortsättningen föremål för vissa jämkningar och kompletteringar. Sålunda infördes högstpriser för ytterligare en del varuslag, som förut varit undantagna från prisregleringen, nämligen från den 28 juli för vissa slag av inälvor och organ, från den 1 december för kött av häst och större kalv samt från den 22 december för kött av ren. Normalpris vid försäljning i detaljhandeln åsattes från den 1 september älgkött samt från den 30 oktober vissa slag av fågel och vilt. Vad angår detaljhandeln i övrigt med kött hade, såsom omnämnts i före-

32 gående halvårsredogörelse, priskontrollnämnden efter överenskommelse med handelns organisationer med giltighet fr. o. m. den 21 juni 1941 fastställt högstpriser för försäljningen av nötkött och fläsk i Stockholm med omnejd. Under senare halvåret 1941 gick nämnden vidare på den sålunda inslagna vägen. Som grundval för den fortsatta detaljprisregleringen fastslog nämnden i oktober ett enhetligt styckningsschema för olika slag av slaktdjur samt meddelade i anslutning härtill standardiseringsbestämmelser dels för styckningen och dels för de i kötthandeln saluförda kvaliteterna. Först härigenom möjliggjordes en verkligt effektiv priskontroll beträffande kött och fläsk. Sedan prisutvecklingen på vissa orter utom huvudstaden befunnits motivera ett ingripande, fastställde nämnden högstpriser för detaljhandeln med nötkött och fläsk i städerna Göteborg, Malmö, Norrköping, Borås, Lund och Mölndal fr. o. m. den 14 augusti och i samtliga rikets städer fr. o. m. den 8 december. I samband med regleringen i juli av partipriserna å vissa organ och inälvor bestämde nämnden vidare generellt högsta priser jämväl å vissa sådana varor (lever, njure, tunga, svans och blod) i detaljhandeln. Charkuterivaror åsattes den 24 september högstpriser i Stockholm. Detaljhandlarna ålades att till allmänhetens vägledning i sina butiker uppsätta anslag, upptagande de av nämnden bestämda priserna. För att stödja priset på s m å g r i s a r , vilket ansetts vara av betydelse för att motverka en allt för stark nedgång i svinstammen, medgav Kungl. Maj:t genom beslut i november och december livsmedelskommissionen att i sådant syfte använda vissa belopp, sammanlagt 475 000 kronor, av medel som stodo till kommissionens förfogande för upprätthållande av jordbruksregleringen. Kommissionen träffade med anledning härav avtal med Sveriges slakteriförbund om att genom förbundets försorg skulle uppköpas smågrisar, vägande högst 25 kg, dels under november och december 1941 till ett pris av 150 öré och dels under tiden april—juni 1942 till ett pris av 225 öre per kg levande vikt, varvid kommissionen skulle ersätta slakteriförbundet för eventuellt uppkommande förlust. Den av riksdagen godkända förordningen angående klassificering av kött, vilken omnämndes i föregående halvårsredogörelse (se del II sid. 240), utfärdades av Kungl. Maj:t den 30 december 1941 (nr 1011) att träda i tilllämpning den 1 april 1942 (se nedan sid. 247). I samband med återupptagandet av margarintillverkningen i september (se sid. 66) fastställdes enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 475 normalpris för hushållsmargarin vid försäljning till förbrukare. Normalpriset blev detsamma som det tidigare konsumentpriset, nämligen 3 kronor per kg. Även bagerimargarin åsattes normalpris. För att kompensera margarinindustrien för höjda råvaru- och andra kostnader nedsattes fr. o. m. den 1 okto-

33 ber accisen å hushållsmargarin med 81 öre pr kg, nämligen från 60 till 47 öre med borttagande av dittills utgående tilläggsaccis å 68 öre (kungörelse den 10 oktober 1941, nr 789). Normalpris bestämdes samtidigt för smör. Det skulle enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 477 utgöra 4: 55 kronor per kg vid försäljning till förbrukare. Detta pris, vilket satts med utgångspunkt från en riksnotering å runmärkt smör av 4: 05 kronor per kg, innebar en av den nu åter frigivna margarinförsäljningen betingad förhöjning med 50 öre av det under sommarmånaderna tillämpade försäljningspriset och alltså en återgång till det som gällde före den 26 maj. Den ersättning av statsmedel, som mejerierna från sistnämnda dag erhöllo såsom gottgörelse för då vidtagen prissänkning, bortföll nu liksom även den lantsmörsproducenterna tillerkända särskilda kompensationen för nämnda prissänkning. Normalpris åsattes jämväl annat matnyttigt animaliskt fett (flott och talg m. m.) samt tekniskt animaliskt fett. Även för ost fastställde livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 408 normalpriser att gälla fr. o. m. den 26 augusti vid försäljning dels från mejeri till auktoriserad partihandlare, dels till annan handlande, dels till jordbrukare. Dessa normalpriser inneburo någon förhöjning i förhållande till den förut bestämda riksprislistan. I fråga om den allmänna mjölkprisregleringen genomfördes av Kungl. Maj:t under sommaren 1941 de anordningar, som föreslagits i årets jordbruksproposition och som riksdagen i princip godkänt. Det allmänna prisutjämningsbidraget bibehölls sålunda vid i genomsnitt 1 öre per kg för hela landet. Därjämte lämnades som förut ett allmänt konsumtionsmjölkstillägg av likaledes 1 öre per kg. Producentbidragen bestämdes genom kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 619) att utgå med 3 öre per kg under hela året i stället för såsom tidigare med 2 öre under april—september och 3 öre under övriga månader för en sammanlagd mjölkkvantitet per år av 7 800 kg. Pristillägg för lantsmör och exportpristillägg skulle ej vidare utgå. Det försämrade läge, vari jordbruket blivit försatt genom årets felslagna skörd, föranledde regeringen att under hösten 1941 liksom under föregående höst upptaga förhandlingar med representanter för jordbrukets organisationer (Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk) för att utfinna medel till läftande av jordbrukarnas ekonomiska betryck. Liksom vid den föregående år träffade överenskommelsen ansågs det riktigt, att de ekonomiska konsekvenserna av skördeminskningen finge till en viss del bäras av jordbrukarna själva och till en viss del av det allmänna. Beträffande denna fördelning av inkomstbortfallet godtogos i huvudsak samma grunder som vid den tidigare överenskommelsen. Förhandlingarna ledde till en uppgörelse den 2 december 1942, varigenom de jordbruket medgivna subventionerna, vilka även nu hänförde sig till mjölkproduktionen, närmare preciserades. Mellan den nya uppgörelsen och den föregående förelåg den viktiga skillnaden, att subventionernas omfattning denna gång i viss 3—316183

34 utsträckning gjordes beroende av den faktiska produktionsutvecklingen. Uppgörelsens innebörd i detta hänseende angavs i Kungl. Maj:ts den 12 december meddelade beslut i frågan så, att subvention skulle utgå med 45 milj. kronor, under förutsättning att under tiden 1 oktober 1941—31 maj 1942 en kalkylerad mjölkinvägning vid mejerierna av 1 342 000 ton (bortsett från invägningen från nya leverantörer) uppnåddes. Detta belopp skulle fördelas på följande sätt: Merinkomst till följd av standardiseringen av konsumtionsmjölk (se nedan sid. 66) 1*5 öre per kg i genomsnitt för hela landet under tiden 21 november 1941—31 augusti 19421 9 milj. kronor Höjning av bidraget för konsumtionsmjölk från 1 till 1*5 öre per kg resp. utbetalande av mjölkpristillägg för konsumtionsmjölk med motsvarande belopp under tiden 1 oktober 1941—31 augusti 1942 4 » » Tillgodoseende under tiden 1 oktober 1941—31 maj 1942 av de områden, som hårdast drabbats av skördenedgången, samt höjning under samma tid av prisutjämningsbidraget för produktmjölk från 1 till 1*5 öre per kg 28 » » Uppehållande av mejeriernas körlinjer inom områden, där på grund av den minskade mjölkproduktionen transportkostnaderna starkt ökat 3 » » Extra mjölkbidrag till norra Sverige 1 » » Summa 45 milj. kronor Därest mjölkinvägningen vid mejerierna skulle under förutnämnda tid över- eller underskrida nämnda kvantitet av 1 342 000 ton, komme ovan angivna belopp av 28 milj. kronor att minskas eller ökas med högst 8 milj. kronor. Totalbeloppet av de summor, som skulle tillföras jordbruket såsom särskilt stöd, kunde sålunda komma att variera mellan högst 53 och lägst 37 milj. kronor. De i överläggningen deltagande jordbruksrepresentanterna uttalade, att jordbrukets organisationer skulle i vad på dem ankomme lojalt arbeta för genomförandet av anförda åtgärder ävensom sträva efter att största möjliga kvantiteter jordbruksprodukter på normala vägar tillfördes marknaden. Som följd av de fattade besluten höjdes de allmänna bidragen för oktober och november för såväl konsumtionsmjölk som produktmjölk från 1 till 1*5 öre per kg. Därjämte beslöts, att de särskilda s. k. norrlandsbidragen skulle för produktmjölk, som invägts efter utgången av september 1941, höjas över lag med 0*5 öre per kg, eller till 2 öre per kg för Gävleborgs län med undan1 Merinkomsten föranleddes av att priset å konsumtionsmjölk sänkts med 1 öre per liter, under det att besparingen i fett i medeltal mötsvarade ungefär 2-5 öre per kg.

35 tag av Gästrikland ävensom för Västernorrlands och Jämtlands län, till 2*5 öre för Västerbottens län och till 3-5 öre för Norrbottens län. Vad angår konsumtionsmjölken hade redan förut, i samband med den nedan å sid. 66 omförmälda standardiseringen härav med hänsyn till fetthalten, provisoriskt fastställts ett normalpris, som med 1 öre per liter understeg det omedelbart dessförinnan tillämpade priset vid försäljning till förbrukare (livsmedelskommissionens cirkulär nr 523). Samtidigt meddelades uppgift om de för vissa s. k. riktorter gällande normalpriserna å standardiserad mjölk. Härvid kunde ej omedelbart hänsyn tagas till olikheterna i mjölkens fetthalt i olika delar av landet, vilket medförde att merinkomsten av standardiseringen på vissa håll stannade under det förutsatta beloppet av 1-5 öre per kg. Med anledning härav företogs en omräkning av mjölkpriskalkylerna på de olika riktorterna, varvid man utgick ifrån att vederbörande mejeri genom standardiseringen skulle tillföras 1*5 öre per kg försåld konsumtionsmjölk. På vissa riktorter med relativt lågt mjölkpris höjdes därför normalpriset i enlighet med resultaten av denna omräkning, för andra beslöt livsmedelskommissionen bereda vederbörande mejeri kompensation genom utbetalning av särskilt bidrag för konsumtionsmjölken. Hela systemet för mjölkprisregleringen undergick genom en kungörelse den 28 november 1941 (nr 894) fr. o. m. 1 december 1941 en rätt genomgripande omläggning, som delvis föranleddes av mjölkstandardiseringen. Sålunda sammanfördes de förut utgående prisutjämningsbidragen och konsumtionsmjölktilläggen till ett enda bidrag, kallat mjölkpristillägg. Detta skulle utgå till mejeri med visst av livsmedelskommissionen för varje kalendermånad bestämt belopp för varje kg mjölkfett, som innehölles i den under månaden vid mejeriet från mjölkproducenter invägda mjölken. Vidare slopades den förutvarande indelningen av landet i distrikt med olika prisutjämning. Livsmedelskommissionen tillerkändes emellertid i stället befogenhet att bestämma, att mjölkpristillägget skulle utgå med olika belopp i olika delar av landet. Såsom villkor för att mejeri erhölle mjölkpristillägg skulle gälla, att mejeriet vid inköp av mjölk tillämpade kvaliletsbetalning och fetthaltsbetalning enligt av livsmedelskommissionen fastställda grunder ävensom enligt av kommissionen meddelade föreskrifter verkställde provtagning rörande kvaliteten och fetthalten hos den inköpta mjölken. För december bestämdes enligt det nya systemet det enhetliga mjölkpristillägget till 42 öre per kg mjölkfett i genomsnitt för hela riket. Till detta belopp gjordes för Norrlands vidkommande vissa tillägg, vilka skulle ersätta de förut utgående norrlandsbidragen, nämligen för Gävleborgs län (utom Gästrikland) ävensom Västernorrlands och Jämtlands län 40 öre samt för Västerbottens och Norrbottens län 60 öre per kg mjölkfett. Det allmänna mjölkpristillägget å 42 öre per kg mjölkfett motsvarade ungefär ett belopp av 1-5 öre per kg mjölk med en fetthalt av 3*6 procent. Norrlandstilläggen voro så beräknade, att de, vid samma totala mjölkinvägning som år 1939,

36 skulle komma att inom resp. områden motsvara de fr. o. m. den 1 juli 1940 utgående särskilda produktmjölksbidragen, höjda med 0*5 öre per kg produktmjölk och utslagna å all invägd mjölk. Den i ovan meddelade sammanställning angående den beslutade mjölksubventionen upptagna posten av 28 milj. kronor för tillgodoseende bl. a. av de genom skördenedgången hårdast drabbade landsdelarna skulle som förut nämnts kunna, beroende på mjölkinvägningens storlek vid mejerierna, sjunka till lägst 20 eller stiga till högst 36 milj. kronor. Vid bestämmandet av subventionsbeloppets fördelning (varonr meddelande lämnades i cirkulär nr 586) utgick livsmedelskommissionen med hänsyn till den relativt stora mjölkinvägning, som förekommit under de senaste månaderna, preliminärt från minimibeloppet för ifrågavarande post, d. v. s. 20 milj. kronor eller 2*5 milj. kronor per månad. Av detta belopp skulle först täckas kostnaderna för höjning av prisutjämningsbidraget, resp. motsvarande del av mjölkpristillägget, varefter återstoden skulle användas till prisdifferentiering. Kommissionen bestämde, att av sistnämnda belopp hälften skulle fördelas i förhållande till skördeminskningens storlek inom olika områden och hälften i förhållande till nedgången i mjölkinvägningen, i båda fallen under förutsättning att minskningen överskrede en viss procent. Områden, där nedgången i skörd eller mjölkinvägning varit mindre, erhöllo sålunda icke någon tilldelning enligt dessa grunder, utan producenterna inom dessa ansågos ha erhållit kompensation genom de allmänna prisförbättringarna. Då det ej var praktiskt möjligt att uppskatta skördeminskningen annat än länsvis och sålunda fördelningen av bidragen för skördeminskning måste ske för hela län eller hushållningssällskapsområden, blev det nödvändigt att i vissa fall åstadkomma en bättre anpassning efter olikheterna i skördeutfall och produktionsminskning. Till följd härav skulle, innan den nyssnämnda fördelningen av differentieringstilläggen ägde rum, ett särskilt belopp reserveras för utbetalning av s. k. extra tillägg inom vissa gränsområden mellan olika län (Södermanlands, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län). De sålunda beräknade differentieringstilläggen å mjölk, vilka utgingo fr. o. m. oktober månad, växlade starkt för olika landsdelar. De högsta tillläggen, varierande mellan 2 och 4 öre per kg, kommo i allmänhet på de mellansvenska länen och särskilt de nyss uppräknade, medan beloppen blevo avsevärt lägre för Sydsverige och Norrland; vissa områden, framför allt i Skåne, blevo helt utan bidrag. Beträffande bidragen till uppehållande av mejeriernas körlinjer bestämde livsmedelskommissionen, att sådana skulle efter ansökan beviljas endast för de körlinjer, för vilka det kunde visas, att transportkostnaderna per kg mjölk på grund av minskad mjölkproduktion ökat så starkt, att uppehållandet helt eller delvis av körlinjen ur kostnadssynpunkt kunde ifrågasättas, samt att transporterna icke kunde ordnas på ett mera rationellt sätt.

37 Det särskilda belopp av 1 milj. kronor, vilket skulle utgå såsom extra mjölkbidrag till norra Sverige, bestämdes skola utbetalas med en åttondel av hela beloppet under var och en av månaderna oktober 1941—maj 1942 samt fördelas på mejerierna i de norrländska länen och Dalarna i förhållande till myckenheten vid dessa mejerier invägd mjölk för att liksom differentieringstilläggen komma producenterna till godo i form av höjning av likviden för till vederbörande mejeri levererad mjölk. Bidraget uppgick för oktober till 0-56, för november till 0-50 och för december till 0-64 öre per kg invägd mjölk. I samband med äggregleringens genomförande (se nedan sid. 72) meddelade livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 446 bestämmelser om normalpris å ägg. Härvid indelades riket i sju prisområden. Priserna fixerades närmast för första prisområdet, som omfattade större delen av Sydsverige. I förhållande till de för detta område bestämda priserna fingo inom övriga områden vissa angivna pristillägg, varierande från 4 till 12 öre, göras, de högsta för det område, som omfattade de båda nordligaste länen. Särskilda marginaler bestämdes för transaktioner mellan de olika leden i omsättningskedjan: äggproducenter, auktoriserade ägguppköpare, auktoriserade partihandlare, andra handlande och förbrukare. Efter en i slutet av oktober vidtagen säsongmässig höjning utgjorde det grundläggande normalpriset, nämligen priset vid försäljning av prima ägg från äggproducent till auktoriserad ägguppköpare inom första prisområdet, 2 kronor 65 öre per kg. Motsvarande pris var i oktober 1939 1 krona 81 öre. Auktoriserad partihandlare förpliktades att inköpa alla de färska ägg, som utbjödos till honom från äggproducenter eller ägguppköpare och att för dessa erlägga betalning efter de fastställda normalpriserna. En generell sänkning av normalpriserna å ägg med 15 öre per kg genomfördes fr. o. m. den 27 december. Grundpriset, nämligen priset vid försäljning från äggproducent till auktoriserad ägguppköpare eller auktoriserad partihandlare inom första prisområdet, nedsattes härigenom till 2 kronor 50 öre per kg. Av det av riksdagen för budgetåret 1941/42 anvisade anslaget till prisclearing å 20 milj. kronor var, som å sid. 31 omförmäles, största delen avsedd att användas för att hålla nere priserna å vissa fodermedel, men en mindre del därav avsågs skola användas för prisreglering beträffande konstgödsel. Genom cirkulär nr 502 fastställde livsmedelskommissionen försäljningspriser för olika slag av konstgödsel under vintern och våren 1941/42, innehållande endast jämförelsevis måttliga höjningar i förhållande till de förut gällande priserna. Prisförändringarna belysas av följande sammanställning.

38 Kronor per deciton för leverans hösten 1941 vintern 1941 våren 1942

Superfosfat 20 % Kali 40 % Kalkkväve 18 % » 20%

10: — 15:60 20: 25 21:50

10:35 15:85 20:25 21:50

10 80 16 60 21 — 22 25

För upprätthållande av dessa priser tillfördes clearingkassan för jordbruksförnödenheter genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 december ett belopp av ytterligare 3 milj. kronor. Här nedan lämnas en sammanställning, som belyser prisutvecklingen under kriget för jordbrukets viktigare produkter och förnödenheter. Siffrorna, som grunda sig på beräkningar av Sveriges lantbruksförbund och hämtats ur tidskriften Lantmannen, årg. 1942 nr 8, utgöra indextal, varvid medeltalen för åren 1935—1937 satts = 100. Medel- Medeltal tal Dec. för för 1941 1940 1941 Jordbruksprodukter, vegetabiliska Vete Råg Korn Havre Ärter Matpotatis Fabrikspotatis Sockerbetor Hö

Medel- Medeltal tal Dec. för för 1941 1940 1941 Jordbruksprodukter, animaliska

131 141 141 152 191 172 140 121 220

152 163 170 173 226 168 168 151 316

152 163 172 170 221 156 156 175 272

Konsumtionsmjölk Smör Ägg Nötkreatur (storboskap) Svin

137 140 128 133 135

159 165 173 184 167

171 169 203 195 174

125 126 168

136 130 294

137 141 314

Jordbruksförnödenheter Konstgödsel Köpfodermedel Traktorkostnader

....

Beloppen av de statliga subventioner, som lämnats i fråga om jordbruksprodukter och förnödenheter för jordbrukets behov, ha för åren 1939/40 och 1940/41 (september—augusti) sammanställts i konjunkturinstitutets höstrapport 1941 (sid. 37 ff.); där lämnas även en prognos rörande motsvarande belopp för 1941/42. Dessa subventioner sluta på följande summor: 1939/40 1940(41 1941/42

91-9 milj. kronor 222-7 » > 368-2 » >

Syftet med subventionerna har varit att därigenom i största möjliga mån hålla nere priserna på livsmedel samtidigt som produktionen av livsmedel lämnats möjlighet att fortgå på villkor, som för producenterna icke vore sämre än vid tiden närmast före krigsutbrottet. En del av dessa subventio-

39 ner h a mera direkt haft karaktären av bidrag till jordbrukarna för nedbringande av produktionskostnaderna. Andra ha öppet erhållit den formen, att konsumenterna därigenom beretts billigare inköpspriser. Gränsen mellan de båda slagen av subventioner är i vissa fall svår att draga. De betydligaste av dels de rena producentsubventionerna, dels de subventioner, vilka mera utpräglat framstå som prisförbilligande bidrag i konsumenternas intresse, angivas nedan jämte deras för 1941/42 beräknade belopp: Producentsubventioner: Svenska spannmålsaktiebolagets förluster å omsättning av fodermedel 81-1 milj. kronor Arealtillägg (odlingspremier) 21-5 » » Diverse pristillägg för mjölk och smör 104-2 » » Subventioner å konstgödselmedel 5-2 » » Konsumentsubventioner: Förmalningsersättningar 42-0 » » Matfettsrabatter 60-0 * » Mjölkrabatter 18*2 > » Krislån till jordbrukare. Av de anslag, som av 1941 års riksdag anvisats till fonden för krislån till jordbrukare, nämligen 5 milj. kronor för vartdera av budgetåren 1940/41 och 1941/42, hade, som omtalas i föregående halvårsredogörelse (se del II sid. 246), vid juni månads utgång fördelats sammanlagt 7*5 milj. kronor. Den 15 augusti och den 17 oktober fördelades ytterligare resp. 800 000 och 400 000 kronor. Ifrågavarande låneverksamhet hade tillkommit huvudsakligen i anledning av 1940 års felslagna skörd, vilken medfört en avsevärd minskning i inkomsterna från jordbruket med därav följande svårigheter för jordbrukarna att erhålla likvida tillgångar. Då det visade sig, att 1941 års skörd utföll nästan ännu ogynnsammare än fjolårets, fann Kungl. Maj:t starka skäl tala för fortsättning av den igångsatta låneverksamheten. Som följd härav framlade Kungl. Maj:t vid riksdagens höstsession proposition, nr 327, vari föreslogs, att odisponerade medel av det till förutnämnda fond för budgetåret 1941/42 anvisade anslaget måtte få på i huvudsak samma villkor som förut användas för utlämnande av krislån till jordbrukare, vilka på grund av 1941 års felslagna skörd vore i trängande behov av ekonomiskt bistånd. Propositionen bifölls av riksdagen, som därvid uttalade, att med hänsyn till årets svaga skörd möjlighet syntes böra öppnas att efter prövning i varje särskilt fall bevilja krislåntagare nödigt uppskov med förekommande amorteringsskyldighet för krislån. I anledning av riksdagsbeslutet förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 30 december 1941 (nr 998), att krislån även i fortsättningen under budgetåret 1941/42 finge utlämnas

40 enligt samma bestämmelser som upptagits i kungörelsen den 14 mars 1941 (nr 138), dock att ansökan om sådant lån, åtföljd av uppgifter angående skördeutfallet 1941, skulle göras före den 1 april 1942 samt att återbetalning av lån skulle ske med början år 1943. Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. Det huvudsakliga hindret för tillgodoseende av jordbrukets arbetskraftsbehov under senare halvåret 1941 vållades som förut av de omfattande inkallelserna till den militära beredskapstjänsten. Genom att skörden kvantitativt var liten minskades i viss mån behovet av folk för skördearbetet. Ändock voro svårigheterna avsevärda att i rätt tid få grödan inbärgad. Av största betydelse var, att systemet med hempermittering av till militärtjänst inkallade jordbrukare med utnyttjande av de för de värnpliktiga utställda s. k. uppgiftskorten kunde tillämpas i så stor omfattning som faktiskt var fallet. År 1940 utställdes 100 000 sådana kort, av vilka 90 000 utnyttjades. Under 1941 ökades antalet väsentligt. Förutom genom hempermitteringar tillgodosågs jordbrukets behov på så sätt, att jordbrukare med uppgiftskort A ej inkallades. Ett önskemål var, att landstormsmän över huvud, för vilka uppgiftskort utfärdats, ej skulle inkallas. Arbetsmarknadskommissionen gjorde även hemställan härom. Då emellertid erfarenheten visade, att krigsdugliga landstormsförband ej kunde uppställas vid en fullständig hempermittering av alla med uppgiftskort försedda landstormsmän, kunde arbetsmarknadskommissionens hemställan ej bifallas. Däremot hempermitterades efter framställning i varje särskilt fall ett stort antal jordbrukare utan uppgiftskort. Dessutom ställdes vid vissa tillfällen militära förband genom särskild generalorder till förfogande för jordbruksarbete. Förberedelser träffades i slutet av året för att under år 1942 ytterligare utveckla systemet med uppgiftskort för värnpliktiga i jordbruket i syfte att underlätta genomförandet av kollektiv hempermittering från militärtjänst vid tidpunkter, då jordbrukets arbetskraftsbehov gjorde sig mest gällande. Det avsågs, att A-, B- och C-kort skulle liksom förut för tillgodoseende av de mest angelägna behoven till visst begränsat antal utfärdas och tillställas vederbörande militära myndigheter genom länsarbetsnämndernas försorg. I en nytillkommen angelägenhetsgrupp — grupp D — skulle därjämte övriga jordbrukare, med viss begränsning i avseende å de yngsta årsklasserna, registreras å särskilda uppgiftskort. Arbetsmarknads- och livsmedelskommissionerna meddelade efter samråd med överbefälhavaren nya föreskrifter och anvisningar rörande uppgiftskorten (arbetsmarknadskommissionens cirkulär nr G 27, 1941, och livsmedelskommissionens cirkulär n r 516). Gången av arbetet skulle enligt n ä m n d a cirkulär vara följande. Sedan arbetsmarknadskommissionen efter samråd med livsmedelskommissionen meddelat länsarbetsnämnderna uppgifter om det högsta antal uppgiftskort i grupperna A, B och C, som finge utfärdas inom varje kristidsstyrelse-

område, skulle länsarbetsnämnderna i samverkan med vederbörande kristidsstyrelse och hushållningssällskap fördela uppgiftskorten för nämnda grupper på kommunerna samt senast den 15 december 1941 lämna kristidsn ä m n d e r n a meddelande härom. Fördelningen skulle ske med ledning av tillgängliga uppgifter angående blockorganisationen och antalet ensamb r u k a r e inom kommunerna samt jämväl under beaktande av kommunernas betydelse ur produktionssynpunkt och under år 1941 vunna erfarenheter angående kommunernas behov av arbetskraft för jordbruket. Kristidsnämnderna skulle härefter upprätta förslag till placering i angelägenhetsgrupp samt senast den 15 januari 1942 insända desamma till länsarbetsnämnden, som hade att i samråd med kristidsstyrelse och hushållningssällskap fatta beslut. Kristidsnämnderna skulle till ledning för sitt arbete inhämta upplysningar rörande personförhållandena inom resp. arbetsblock genom blockledarna. För gård, som icke ingick i arbetsblock, skulle uppgifterna införskaffas från gårdens brukare. Även från innehavare av handelsträdgård — dock icke sådan där huvudsakligen blomsterodling bedrevs — skulle uppgift inhämtas. Rörande i övrigt läget under senare halvåret 1941 i fråga om jordbrukets arbetskraftsbehov och de särskilda åtgärder som vidtogos för att tillgodose detsamma se nedan sid. 184. Motordriften vid jordbruket. Beträffande tilldelningen av flytande bränslen för motordrift inom jordbruket under senare halvåret 1941 hänvisas till vad därom anföres nedan å sid. 129. Det må härutöver tilläggas, att tilldelning av flytande motorbränsle för traktordrift efter ansökan medgavs för tiden juli—augusti 1941 med 5 liter per hektar av areal som skulle skördas med självbindare, med 30 liter per hektar av areal som skulle plöjas för höstsådd och med 12 liter H?r hektar av den areal som skulle harvas, allt i den mån arbetet beräknades icke kunna ske med på brukningsdelen tillgängliga hästar. Tilldelning 'för tröskning skulle för samma tid lämnas med 0-35—0-45 liter per deciton utvunnen spannmål. För september—december skulle tilldelning för höstplöjning i mån av tillgång lämnas med högst 30 liter per hektar. Tilldelningen för tröskning var densamma som under föregående månad. Genom särskild cirkulärskrivelse erhöllo kristidsstyrelserna sedermera rätt att för sistnämnda ändamål bevilja en ökad tilldelning på grund av skördens dåliga beskaffenhet. Tilldelningen av smörjmedel för jordbrukets behov reglerades för tiden fr. o. m. den 1 juli 1941 genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 352, vilket innehöll av industrikommissionen i samråd med livsmedelskommissionen meddelade bestämmelser i ämnet. Det föreskrevs, att liksom förut all tilldelning av fasta smörjmedel ävensom tilldelning av flytande smörjmedel för annat behov än för drift av motorredskap skulle ske mot av

kristidsnämnd utfärdade inköpslicenser, medan bevis om rätt till inköp av flytande smörjmedel för drift av motorredskap för jordbrukets behov skulle, likaledes av kristidsnämnd, utfärdas i form av inköpskort, bestående av talong och ett antal kuponger, av vilka var och en berättigade till inköp av viss mängd smörjmedel. Beträffande grunderna för tilldelning av smörjmedel stadgades i huvudsak följande. För alla slag av inom jordbruket använda traktorer och motordrivna, rörliga lantbruksmaskiner skulle tilldelning av flytande smörjmedel tills vidare lämnas för tiden 1 juli 1941—31 mars 1942. Tilldelningen skulle efter ansökan bestämmas under hänsynstagande till åkerarealen och antalet arbetshästar å vederbörande fastighet. Den avsågs skola utgöra 1-2 liter per hektar av den åkerareal, för vars brukande motorredskap kunde beräknas ifrågakomma. Denna tilldelning skulle även avse tröskning i normal omfattning. För stationära motorer, beträffande vilka tilldelning av flytande bränsle erhölles, fick tilldelning av flytande smörjmedel ske med högst 6 procent av den mängd flytande bränsle, som tilldelats sökanden. Tilldelning för jordbruksändamål av flytande smörjmedel för andra behov samt av fasta smörjmedel skulle motsvara högst sex månaders beräknad förbrukning. Avdrag skulle i samtliga fall göras för av sökanden innehavda förråd av såväl obegagnade som begagnade smörjmedel av ifrågavarande slag. Tillstånd till förbrukning av egna förråd av flytande smörjmedel för framförande av med ersättningsbränsle inrättat motorredskap utanför den fastighet, för vars brukande motorredskapet användes, fick lämnas endast i det fall att annat transportmedel, såsom tåg, hästskjuts eller båt, icke lämpligen kunde komma i fråga för de transporter ansökningen avsåg. Konstgödselregleringen. Alla viktigare slag av konstgödsel hade, som i föregående halvårsredogörelse omnämnts, fr. o. m. den 1 juli 1941 lagts under beslag och handeln därmed underkastats reglering på sådant sätt, att yrkesmässig överlåtelse medgavs allenast mot särskild av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens eller eljest i den ordning och under de villkor kommissionen bestämde (se del II sid. 250). För övergödsling av betesvallar och rotfrukter ställdes vissa mindre kvantiteter kalksalpeter till förfogande. De tillhandahållna kvantiteterna begränsades till 100 kg per hektar. För rapsodling lämnades en särskild tilldelning av såväl kali som superfosfat och kalkkväve. Dessutom medgavs rätt till inköp av konstgödselmedel till blomster- och trädgårdsodlingar m. m. I övrigt tilläts icke någon försäljning av konstgödsel i n ä m n v ä r d omfattning under sommaren. Plan för tilldelningen under hösten 1941 fastställdes av livsmedelskommissionen i slutet av juli genom cirkulär nr 388. För höstsådden lämnades

en tilldelning, som i huvudsak för fosfat motsvarade 20 procent och för kali 15 procent av de kvantiteter, som förbrukades gödselåret 1940/41, samt för kalkkväve hela den kvantitet, som förbrukades hösten 1940. Med fosfat jämställdes även benmjöl. Jordbrukare, som för höstsådden ansåg sig behöva större mängd fosfat eller kali, kunde i avräkning på blivande vårtilldelning erhålla rätt att inköpa vissa ytterligare kvantiteter. I slutet av november meddelade kommissionen i cirkulär nr 502 bestämmelser angående tilldelningen för återstoden av gödselåret 1941/42. Därvid räknades med en tilldelning av fosfat (superfosfat och thomasfosfat) för hela året motsvarande 80 procent av inköpen 1940/41, d. v. s. något över hälften av föregående normal förbrukning. Tilldelningens storlek skulle för varje jordbrukare efter ansökan bestämmas av kristidsnämnden, som hade att beträffande de tilldelade kvantiteterna lämna inköpsbevis med kuponger, avsedda att vid köpet avlämnas till leverantören. Beträffande kali samt andra kvävegödselmedel än chilesalpeter (kalksalpeter, kalkkväve och ammoniumsulfat) skulle fritt, dock med skyldighet att till kristidsnämnden redovisa gjorda rekvisitioner, få inköpas så mycket som — jämte inneliggande lager — motsvarande vederbörande jordbrukares förbrukning under 1940/41. För kalksalpeter sattes en inköpsgräns av 85 procent med rätt att i ersättning för det felande erhålla kalkkväve eller ammoniumsulfat. Tillgängliga förråd av chilesalpeter förbehöllos som förut sockerbetsodlingen. Även beträffande vissa slag av blandgödselmedel begränsades inköpsrätten i viss mån. Möjligheter bereddes att för särskilda ändamål, t. ex. grundgödsling av kultiverade betesängar och nyodlingar, erhålla ökade kvantiteter konstgödselmedel efter ansökan hos kristidsstyrelsen, som vid bedömandet borde samråda med vederbörande hushållningssällskap. All handel med konstgödselmedel centraliserades till fyra företag, nämligen Svenska superfosfatförsäljningsaktiebolaget, Svenska lantmännens riksförbund, Svenska konstgödningsaktiebolaget och Stockholms superfosfatfabriksaktiebolag. Från dessa s. k. centralförsäljare skulle till återförsäljare utan särskilt tillstånd få levereras konstgödselmedel för förbrukning under gödselåret 1941/42 på villkor att leveranserna fördelades under största möjliga hänsynstagande till de uppställda allmänna tilldelningsgrunderna. De av livsmedelskommissionen bestämda försäljningspriserna för konstgödselmedel för såväl höst- som vårsäsongen utvisade någon ehuru jämförelsevis ringa stegring i förhållande till priserna under föregående gödselår (se sid. 38). Angående den medgivna rätten för mindre bemedlade jordbrukare att vid inköp av konstgödsel erhålla viss rabatt meddelas uppgift å sid. 68.

44 Försörjningen med skördegarn. Behovet av skördegarn för självbindande skördemaskiner kunde under sommaren och hösten i stort sett nöjaktigt tillgodoses genom de förråd av denna vara, som ännu funnos i landet, samt genom upparbetning av förefintliga lager av råvaror. Då emellertid möjligheterna till ytterligare import av råvara till skördegarn måste anses synnerligen begränsade, sökte livsmedelskommissionen i samråd med Jordbrukstekniska föreningen stimulera intresset för framställning av ersättningsgarn hos olika för sådan tillverkning lämpade industrier för att få fram ett så ändamålsenligt skördegarn som möjligt för 1942 års skörd. Resultatet härav blev, att flera industrier började försöksverksamhet med framställning av garn särskilt av papper. Med dessa garner företog Jordbrukstekniska föreningen omfattande undersökningar beträffande hållfasthet och lämplighet ur andra synpunkter. För bestridande av kostnaderna härför anvisade Kungl. Maj:t den 15 augusti 1941 på framställning av livsmedelskommissionen ett anslag av 6 000 kronor. I särskilt cirkulär inskärpte livsmedelskommissionen, att skördegarn i egentlig mening, d. v. s. av vegetabiliska spånadsämngn (vanligen hampa) framställt sådant garn, fick användas endast för skördearbete med självbindare, ej t. ex. för pressning av halm eller annat stråfoder. Hinder mötte däremot icke att för sistnämnda ändamål använda pappersgarn eller liknande ersättningsprodukter. Reglering av handeln med torvströ m. m. Den av det klena skörderesultatet föranledda halmbristen framkallade en stark ökning i behovet av torvströ och liknande torvprodukter (strötorv och torvmull) som strömedel i stallar och ladugårdar, så mycket mer som de begränsade halmtillgångarna väsentligen måste tagas i anspråk för utfodring. Då produktionen av torvströ tar ganska lång tid i anspråk (1 å 2 år), var man på hösten 1941 i huvudsak hänvisad till de förråd av denna vara, som begynt framställas under år 1940. En utpräglad knapphet därå började göra sig gällande, vilken blev märkbar ej endast för jordbruket utan även inom armén samt på de områden i övrigt, där torvströ finner användning, såsom byggnadsverksamhet, renhållning, trädgårdsskötsel m. m. Det befanns därför påkallat att taga de tillgängliga förråden under kontroll och med stöd därav reglera handeln och förbrukningen. På livsmedelskommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 30 oktober 1941 (nr 821) angående beslag å strötorv, torvmull och torvströ fr. o. m. den 2 november. Beslaget omfattade alla förråd hos tillverkare och handlande, övriga förråd om minst 1 000 kg samt partier, som efter beslagets ikraftträdande tillverkades inom riket eller dit infördes. Genom cirkulär nr 496 föreskrev livsmedelskommissionen, att ägare eller innehavare tills vidare fick använda innehavda förråd för eget behov, dock

45 med iakttagande av gällande förbud att använda torvströ m. m. såsom bränsle. Försäljning fick fritt ske till arméförvaltningens intendenturdepartement. I övrigt fick till en början, intill dess tillgången kunde överblickas, förfogande över beslagtagen vara ske endast efter särskilt tillstånd av livsmedelskommissionen. Den i samband med beslaget verkställda inventeringen utvisade, att ungefär hälften då återstod av de kvantiteter, som en normal årsupptagning omfattar. Med hänsyn härtill ansåg sig livsmedelskommissionen böra ganska snävt begränsa den fortsatta utförsäljningen. Genom cirkulär nr 521 föreskrevs sålunda, att torvströ tills vidare icke fick vare sig till handlande eller djurinnehavare säljas till större kvantitet än som, med inräknande av tidigare under konsumtionsåret till denne överlåtna mängder, svarade mot 50 procent av den till handlanden eller förbrukaren under föregående konsumtionsår försålda myckenheten. För att få handla med torvströ fordrades särskild auktorisation av livsmedelskommissionen. Inköp av torvströ till andra ändamål än som strömedel gjordes beroende av särskild licens av kommissionen eller, i vissa fall, av kristidsnämnd. Fr. o. m. den 5 december lättades något på förbudsbestämmelserna, så att tillverkare fick tillstånd att försälja torvströ till en myckenhet, som sammanlagt uppgick till högst hälften av det av honom i samband med beslaget deklarerade förrådet. Varje tillverkare ägde dock rätt att till auktoriserad torvströhandlare eller djurinnehavare sälja sammanlagt minst 5 000 balar. Djurinnehavare fick köpa torvströ endast mot skriftlig rekvisition, vari bl. a. även skulle lämnas uppgift om antalet innehavda kreatur. Det inskärptes, att tillverkare eller handlande icke fick sälja torvströ till djurinnehavare, därest denne uppenbarligen ej var i behov att köpa varan, och i intet fall mer än som erfordrades under återstoden av stallfodringsperioden 1941/42 vid en sparsam användning av varan. Genom månatliga rapporter bereddes livsmedelskommissionen möjlighet att följa utvecklingen och därmed tillse, att tillgångarna i fortsättningen bleve på lämpligaste sätt fördelade. Leveranspriset å torvströ vid försäljning från producent bestämdes till kronor 2: 20 per bal, fritt levererat å bil tillverkningsorten eller banfritt tillverkarens närmaste järnvägsstation. Vid försäljning från auktoriserad torvströhandlare medgavs ett tillägg av i allmänhet 20 öre per bal. Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor. Såsom grundval för den reglering av hushållningen på spannmålsområdet, som planerades för konsumtionsåret 1941/42, förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 4 juli 1941 (nr 622) om b e s l a g fr. o. m. den 9 juli å s p a n n m å l a v a l l a s l a g a v 1 9 4 1 å r s s k ö r d . Beslaget omfattade såväl brödsäd som fodersäd ävensom till människoföda tjänliga ärter och bönor. Från beslaget, vilket skulle träda i kraft i och med att grödan skilts från marken, undantogs sådan säd, som med stöd av lämnat tillstånd eller

förut utfärdade bestämmelser skördats innan den kommit till mognad. Spannmål av äldre skörd liksom ock spannmål, som importerats eller framdeles infördes till landet, var alltjämt till följd av tidigare bestämmelser underkastad beslag. Tills vidare skulle beträffande rätten att förfoga över beslagtagen spannmål tillämpas enahanda bestämmelser som gällde för spannmål av föregående års skörd. I avseende på spannmålshandelns ordnande under det nya konsumtionsåret utfärdades den 30 augusti 1941 en kungörelse (nr 711), vars huvudsakliga innebörd var, att de regler, som jämlikt kungörelsen den 13 december 1940 (nr 999) gällt i fråga om handeln med fodersäd (se del II sid. 57) — och vilka genom kungörelse den 4 juli 1941 (nr 623) förlänats giltighet även för brödsäd, som vore att anse som otjänlig till människoföda och därför borde användas som fodersäd — i huvudsak utsträcktes att gälla all handel med brödsäd. Med stöd av beslagsförfattningen samt nyssnämnda kungörelse (nr 711) utfärdade livsmedelskommissionen därefter i cirkulär nr 411 närmare bestämmelser angående reglering av handeln med spannmål av skilda slag att gälla fr. o. m. den 1 september 1941. I samband härmed genomfördes en rationalisering i organisatoriskt hänseende av viss betydelse för såväl spannmåls- som fodermedelshandeln. I propositionen angående jordbruksregleringen till 1941 års riksdag, nr 278, hade framhållits, att åtskilliga fördelar skulle vinnas, därest till ett gemensamt organ sammanfördes all den verksamhet, som med hänsyn till regleringarna på spannmåls- och fodermedelsområdena successivt uppdragits åt skilda organ. Enligt träffade avtal handhade Svenska spannmålsaktiebolaget den med beslagen å brödsäd och fodersäd förenade inköps- och försäljningsverksamheten. Motsvarande verksamhet i fråga om importerade fodermedel och fodercellulosa utövades av Foderintressentföreningen. För inköp och distribution av stråfoder fungerade Svenska stråfoderhandelsföreningen. Genom antydda centralisering — vilken även borde omfatta de statliga uppgifter som tillkomme Fröintressentföreningen — skulle kunna ernås dels bättre överblick över och samordning av hithörande regleringsåtgärder, dels ock besparingar med hänsyn till lagringsutrymmen och andra kostnader samt förenklingar i handlandenas redovisningsskyldighet och i den statliga kontrollen m. m. Den sålunda i propositionen förordade centraliseringen har enligt förslag av livsmedelskommissionen genomförts på sådant sätt, att de uppgifter, som enligt allmänna författningar eller särskilda Kungl. Maj:ts beslut förut ankommit på Foderintressentföreningen, Svenska stråfoderhandelsföreningen eller Fröintressentföreningen, fr. o. m. den 1 september 1941 överflyttades på spannmålsbolaget. Kungörelse härom utfärdades av Kungl. Maj:t den 30 augusti 1941 (nr 708). Nytt avtal ingicks samtidigt mellan staten och bolaget, gällande för tiden 1 september 1941—31 augusti 1942, varigenom bl. a. bolagets skyldighet att för statens räkning hålla ett beredskapslager av 100 000 ton brödsäd förnyades. Bolaget åtog sig vidare att

47 efter direktiv från livsmedelskommissionen handha verkställigheten av beslutade regleringar beträffande brödspannmål, frö och fodermedel. Till fullgörande av detta åtagande skulle det särskilt åligga bolaget att beträffande n ä m n d a slag av varor verkställa inköp och försäljningar inom landet, föranstalta om import och export, där sådant komme i fråga, för statens räkning övertaga beslagtagna förråd, vidtaga åtgärder för transport, lagring, förädling och fördelning av varupartier, som bragts under livsmedelskommissionens kontroll, samt öva tillsyn över efterlevnaden av gällande regleringsbestämmelser. Som säkerhet för bolagets upplåning av erforderliga rörelsemedel förband sig staten, i likhet med vad tidigare gällt, att i mån av behov tillhandahålla bolaget statens 4 procents obligationer till nominellt belopp av 150 milj. kronor. Uppkommande överskott å bolagets rörelse skulle som förut inlevereras till statsverket, medan staten å andra sidan åtog sig att täcka förluster å rörelsen ävensom att i övrigt bestrida kostnaderna för bolagets verksamhet under avtalstiden. Spannmålsbolaget hade tidigare använt inom spannmålshandeln arbetande handlande och handelsföretag som ombud eller s. k. förmedlare (se del II sid. 53). För det i vissa avseenden nya regleringssystem, som nu bragtes i tillämpning, utsåg bolaget enligt livsmedelskommissionens bemyndigande ett antal handlande och företag att såsom auktoriserade spannmålshandlare självständigt bedriva handeln med spannmål och därvid till fastställda priser inköpa och försälja såväl brödsäd som fodersäd. De nya reglerna för handeln och hushållningen på brödsädsområdet inneburo, att odlare av brödsäd som regel förpliktades att avstå den skördade produkten till det allmänna med undantag av vad som erfordrades för eget utsäde samt vad som enligt särskilda föreskrifter fick förmalas till husbehov. Brödsäd som ej var eller kunde göras tjänlig till människoföda (avrens o. d.) fick även i viss utsträckning behållas för utfodring av egna djur, dock endast efter tillstånd av vederbörande kristidsnämnd. Den brödsäd, som skulle avstås, kunde av odlarna säljas antingen direkt till kvarnar, som erhållit s. k. kvarntillstånd, eller ock till auktoriserade spannmålshandlare, vilka i sin tur ägde försälja varan till kvarnar eller lagra densamma för spannmålsbolagets räkning. För att en riktig uppfattning skulle kunna vinnas om skördens storlek och om de kvantiteter, som kunde komma att tillföras spannmålsmarknaden, ålades producenterna att lämna vissa uppgifter. Sålunda skulle senast den 5 oktober varje spannmålsodlare till vederbörande kristidsnämnd avlämna s. k. skördeuppgift, vari beträffande såväl brödsäd som fodersäd skulle redovisas den kvantitet tröskad spannmål, som uppgiftslämnaren innehade den 30 september, ävensom vad av honom före nämnda dag av årets skörd försålts eller förbrukats för husbehov, utsäde eller annat ändamål. Sedermera skulle senast den 5 i varje månad avlämnas tröskningsuppgift, innehållande redovisning för de kvantiteter, som erhållits vid tröskning föregående må-

48 nad, samt de lager otröskad spannmål, som beräknades kvarligga vid månadens slut. Angående de uppköpspriser för brödsäd, som fastställdes av livsmedelskommissionen att gälla fr. o. m. den 1 september 1941, se ovan sid. 28. Som redan nämnts lades fr. o. m. den 9 juli 1941 även matärter och matbönor av 1941 års skörd samtidigt med annan spannmål under beslag. Handeln med dessa varor (d. v. s. mogna gula och gröna ärter samt bruna bönor och med dem besläktade mogna bönor) reglerades sedermera efter i stort sett samma grunder som handeln med brödsäd. Odlare förpliktades alltså att avlåta sin skörd av ifrågavarande produkter till spannmålsbolaget eller auktoriserad uppköpare. Till höstutsäde ägde odlare att utan särskilt tillstånd använda vete och råg, som av honom redan innehades eller som skördades å egen brukningsdel. I övrigt medgavs förbrukare rätt att inköpa utsädesspannmål från jordbrukare eller auktoriserad utsädeshandlare mot överlämnande av mottagningsbevis, innehållande bl. a. försäkran att den inköpta spannmålen skulle användas endast till utsäde i eget jordbruk. För utsäde, som såldes från auktoriserad utsädeshandlare, utfärdades föreskrifter angående såväl kvalitet som priser (se ovan sid. 29). Då brist på fullgott utsäde förväntades skola uppstå, bemyndigade Kungl. Maj:t den 15 augusti 1941 livsmedelskommissionen att genom spannmålsbolaget utlämna utsäde av höstvete och höstråg till jordbrukare, som till följd av felslagen skörd behövde inköpa sådan vara för höstsådden. Utlämnandet ordnades så, att vederbörande kristidsnämnd på ansökan utfärdade tillståndsbevis för jorbrukare att från spannmålsbolaget låna den myckenhet som ansågs erforderlig, dock i intet fall mera än för höstvete 250 kg och för höstråg 225 kg per hektar av den areal, som sökanden kunde förväntas komma att beså med höstsäd. Utsädet tillhandahölls genom vissa jordbrukaresammanslutningar och större spannmålshandlare. Låntagarna förpliktades att senast den 31 oktober 1942 till bolaget antingen återlämna motsvarande myckenhet kvarngill spannmål av 1942 års skörd eller inbetala 30 kronor per deciton utlånad vara. Vissa bestämmelser angående den proportion, vari olika spannmålsslag fingo ingå vid förmalningen, hade av livsmedelskommissionen meddelats att gälla fr. o. m. den 1 juli 1941 (se del II sid. 253). Det hade därvid bestämts, att i all den till förmalning avsedda brödsäden måste per m å n a d ingå minst 15 procent råg samt att av det i mälden ingående vetet minst 20 procent skulle utgöras av vårvete. Siktat rågmjöl fick ej innehålla mer än 50 procent vetemjöl. De dåliga utsikterna beträffande årets brödsädsskörd, framför allt av vete, gjorde det nödvändigt att skärpa utmalningsbestämmelserna för vinnande av största möjliga mjölutbyte av de förhandenvarande knappa tillgångarna. Livsmedelskommissionen föreskrev därför genom cirkulär nr

49 413, att fr. o. m. den 1 september 1941 allt framställt vetemjöl till minst 25 procent skulle utgöras av rågprodukt. Utmalningen skulle vid förmalning av vete samt vid förmalning av råg till siktat mjöl ske till minst 80 procent samt vid förmalning av råg till sammalet mjöl till 100 procent med skäligt avdrag för svinn. Minst 40 procent av vid varje kvarn per månad förmalt vete skulle utgöras av vårvete. När resultatet av årets skörd kunde i någon mån överblickas, utfärdade livsmedelskommissionen med giltighet fr. o. m. den 16 oktober nya förmalningsbestämmelser (cirkulär nr 472). Proportionen av vid veteförnlalning obligatoriskt ingående vårvete nedsattes härvid till 30 procent samt proportionen i mälden ingående råg till 10 procent. Samtidigt höjdes utmalningsprocenten för vete jämte däri inblandad råg eller korn vid förmalning till siktat mjöl till 82. I utdrygningssyfte föreskrevs ytterligare, att vid framställning av vete- eller rågmjöl skulle före förmalningen inblandas korn eller efter förmalningen tillsättas kornmjöl i sådan myckenhet, att i den per månad framställda totala mjölkvantiteten inginge minst 6 procent kornmjöl. Procenten ingående kornmjöl höjdes fr. o. m. den 1 december till lägst 10 procent samt ytterligare fr. o. m. den 1 januari 1942 till lägst 13 procent. Samtidigt med förenämnda bestämmelser meddelades även föreskrifter om i sammalet mjöl obligatoriskt ingående s. k. eftermjöl i en proportion stigande från 15 procent den 16 oktober 1941 till 22 procent den 1 januari 1942. Angående tillsättning i vete- och rågmjöl av potatismjöl eller potatisflingor gåvos vissa stadganden med giltighet från 1 januari 1942. Dylik tillsättning skulle medföra minskning i eljest föreskriven minimiinblandning av korn eller kornprodukter i mjölet (se nedan sid. 60). Vissa inskränkningar vidtogos med avseende å jordbrukares rätt till förmalning mot förmalningskort. För tiden september 1941—augusti 1942 skulle sålunda jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 413 förmalningskort, gällande en och samma brukningsdel, få utställas för högst en myckenhet brödsäd, som motsvarade summan av den kvantitet, vilken år 1941 skördats å brukningsdelen, och den kvantitet av 1940 års skörd, som jordbrukaren eventuellt innehade den 27 augusti 1941. Föreskrifter meddelades ock angående den högsta medgivna mallönen inom olika delar av riket. Beträffande den s. k. förmalningsersättningen se sid. 30. I fråga om mjöl- och brödransoneringen genomfördes under senare halvåret 1941 en viss minskning av ransonerna ävensom vissa andra av det försämrade försörjningsläget betingade ändringar i ransoneringssystemet. En om ock mindre väsentlig nedsättning i tilldelningen inträdde därigenom att fr. o. m. den 1 juli den särskilda tilldelningen av havregryn, havremust, flingor av korn samt risgryn (rostat ris och risflingor inbegripna), som dittills lämnats, upphörde och försäljningen av dessa varor inräknades i den allmänna mjöl- och brödransonen, dock med undantag för risgryn, varav all tilldelning tills vidare upphörde. Även majsena, makaroner, majsflingor 4—316183

50 och liknande produkter ävensom risflingor, vilka varor genom kungörelse den 11 juli 1941 (nr 652) underkastades handelsreglering, fingo fr. o. m. den 17 juli endast inköpas alternativt med mjöl eller bröd, vilket i någon mån inkräktade på mjöl- och brödransonerna. Detsamma blev från slutet av september fallet med s. k. kruskakli, d. v. s. kli, avsett att användas direkt till människoföda. För att åstadkomma en utdrygning av mjöltillgången bestämdes vidare, att fr. o. m. den 9 oktober en tredjedel av ransonen skulle uttagas i form antingen av sammalet mjöl och bröd av sådant mjöl eller ock av havYe- eller korngryn eller kornflingor. Fr. o. m. den 6 november måste minst två femtedelar av ransonen uttagas i form av sammalet mjöl (fr. o. m. den 4 december sammalet rågmjöl) eller bröd därav. Motsvarande bestämmelser meddelades ock beträffande inköpslicenserna för näringsställen och allmänna inrättningar. Emellertid medgavs fr. o. m. den 14 december rätt att mot brödkortskupong i stället för spannmålsprodukt inköpa motsvarande mängd potatisprodukter (potatismjöl, potatisflingor m. m.) (se sid. 60). Åtskillnaden i fråga om inköpsrätten för hushållsförbrukning av mjöl, gryn och bröd m. m. av skilda slag underlättades i tillämpningen därigenom, att de nya inköpskort för dessa varor — inköpskort VR — som utdelades i slutet av oktober, innehöllo två slag av kuponger, betecknade resp. V och R, varav V-kupongerna kommo till användning för inköp av samtliga under regleringen inbegripna varor, medan R-kupongerna gällde endast för sammalet mjöl (rågmjöl) eller bröd därav. På framställning av livsmedelskommissionen, som därvid samrått med priskontrollnämnden, utfärdade Kungl. Maj:t den 22 augusti 1941 föreskrift om ändring av kungörelsen den 17 maj 1940 (nr 379) med vissa bestämmelser angående försäljning av mjukt bröd (jfr del I sid. 262, del II sid. 50). Ändringen innebar i n s k r ä n k n i n g a v a n t a l e t tillåtna v i k t k l a s s e r f ö r m j u k t b r ö d på sådant sätt, att för mjukt bröd av vetemjöl skulle gälla viktklasserna 65 och 290 gram och för annat mjukt matbröd viktklasserna 65, 260, 520, 780, 975, 1 300, 1 625 och 1 950 gram. För annat mjukt bröd än matbröd bibehöllos de förutvarande viktklasserna upp till 780 gram, medan samtliga högre viktklasser slopades. Syftet med denna åtgärd var att dels möjliggöra ett förbilligande av tillverkningen och dels underlätta priskontrollen. Den standardisering av brödtyperna, som härigenom kunde ske, tillät en överenskommelse mellan priskontrollnämnden och representanter för bagerinäringen på ett stort antal orter angående tilllämpning fr. o. m. september 1941 av högsta pris på mjukt matbröd, vilken på de flesta av dessa orter innebar en allmän prissänkning. Sedan den 1 juli hade försäljningen av mogna matärter och matbönor till förbrukare, närmast av hänsyn till försvarets behov, i huvudsak stoppats (se del II sid. 254). Försäljningen av ärter återupptogs först den 19 november och underkastades då kortransonering, kombinerad med viss tilldelning

51 till näringsställen och allmänna inrättningar. Försäljning till enskilda förbrukare fick under perioden 19 november—31 december 1941 ske mot avlämnande av kupong till inköpskort K (beredskapskortet). Den allmänna ransonen för denna period bestämdes till 450 gram okokta och 1 350 gram kokta ärter. Dessutom utdelades efter ansökan tilläggskort för ärter, innebärande tilldelning av en tredjedel av den allmänna ransonen, till skogsoch flottningsarbetare samt kolare. Från regleringen undantogos konserverade ärter samt sådana ärter, som skördats för att i färskt tillstånd förtäras eller inläggas eller för att efter torkning förtäras ospritade. Sådana ärter fingo som förut fritt försäljas. Beträffande matbönor bestämdes, att allmän försäljning därav skulle påbörjas fr. o. m. den 1 januari 1942 och därvid sammanföras med ärtransoneringen; ransonen för ärter och bönor tillsammans blev densamma som förut för ärter enbart. Försäljningstillståndet gällde emellertid blott tillgängliga förråd av importerade bönor samt svenska bönor av äldre skörd. Svenska bönor av 1941 års skörd undantogos för att tills vidare i huvudsak reserveras för försvarsmaktens behov. Fodermedelsregleringen. Alla slag av fodersäd av 1941 års skörd lades, som förut nämnts, fr. o. m. den 9 juli 1941 jämte brödsäd samt ärter och bönor under beslag. Bestämmelser utfärdades sedermera angående handeln med och användningen av fodersäden (livsmedelskommissionens cirkulär nr 411, 450, 455 m. fl.). I den mån fodersäd icke erfordrades för odlarens eget husbehov, skulle den i regel liksom brödsäden avslås till det allmänna. Dock skulle detta gälla endast inom Götaland och Svealand samt Gävleborgs län. Med hänsyn till att korn på grund av det svaga skördeutfallet för brödsäd måste till väsentlig del tagas i anspråk för framställning av mjöl till människoföda, gåvos strängare föreskrifter beträffande odlares rätt att förfoga över sin kornskörd för eget behov. Beslagtaget korn skulle sålunda endast i Norrland samt vissa skogssocknar i Kopparbergs och Värmlands län få av odlare användas för utfodring av egna husdjur. Beräkningar angående de kvantiteter fodersäd, som skulle avstås, verkställdes av livsmedelskommissionen med ledning av föreliggande skördeuppskattningar och arealuppgifter samt uppgifter om kreajursantalet. Beräkningarna utfördes särskilt för de olika kristidsstyrelseområdena. Härvid begränsade man sig till skörden å brukningsdelar med en åkerareal överstigande 10 hektar. Utsädesbehovet beräknades efter 225 kg per hektar. Behovet för utfodringen av egna husdjur bestämdes för de olika djurslagen med iakttagande av en av den rådande fodersituationen betingad begränsning av kreatursstocken. I förhållande till uppgifterna i 1937 års kreatursräkning räknades sålunda med en reducering av antalet nötkreatur och svin med resp. 15 och 50 procent. Hästarnas antal upptogs oförändrat;

52 däremot räknades ej med någon kvantitet för utfodring av fjäderfä. För varje djurslag bestämdes en viss fodersädsförbrukning per djur. De kvantiteter fodersäd, som enligt dessa beräkningsgrunder och med hänsyn tagen även till särskilda förhållanden inom olika orter funnos kunna bliva föremål för inleverering till det allmänna, uppgingo till omkring 300 000 ton. Varje kristidsstyrelse erhöll meddelande om den minimikvantitet, som skulle avstås inom styrelseområdet, jämte anvisningar för fördelning därav på kristidsnämndsområdena. Sedan leveranskvantiteterna sålunda bestämts för varje särskilt kristidsnämndsområde, ålåg det vederbörande kristidsnämnd att verkställa fördelning på de olika brukningsdelarna samt att tillställa jordbrukarna leveransbesked, upptagande den kvantitet, som skulle avstås. Några bestämda regler för nämndernas fördelning utfärdades icke utan de erhöllo frihet att förfara på det sätt, som de med hänsyn till de lokala förhållandena funne bäst. Som huvudregel angavs, att leveransplikt företrädesvis borde åläggas brukningsdelar med större åkerareal än 10 hektar. Hinder förelåg dock icke för kristidsnämnd att föreskriva avstående även från mindre brukningsdelar. Leveransplikten skulle vara fullgjord före utgången av februari månad 1942. På grund av det förutnämnda utfodringsförbudet för korn i Götaland och Svealand (utom vissa områden i Värmland och Dalarna) ålades samtliga jordbrukare i nämnda landsdelar (sålunda även de som icke erhållit leveransbesked) att avleverera allt av dem skördat korn, som icke erfordrades för utsäde eller förmalning mot förmalningskort eller som icke enligt erhållen utfodringslicens fick användas för utfodring. För varje 100 kg korn, som avståtts utöver å leveransbeskedet angiven kvantitet eller av jordbrukare, som icke erhållit leveransbesked, berättigades säljaren att inköpa 120 kg annan fodersäd. Beträffande de för fodersäd såsom normalpris fastställda uppköpspriserna se sid. 28. Försäljning av fodersäd skulle ske till Svenska spannmålsaktiebolaget, auktoriserad spannmåls- eller utsädeshandlare, brödsäds- och grynkvarnar samt personer eller företag, som av livsmedelskommissionen eller efter dess bemyndigande erhållit inköpslicens eller annat inköpsbevis. Till sistnämnda kategori hörde i första rummet de jordbrukare, som icke hade tillräckligt med fodersäd till sina djur, men även djuruppfödare utanför jordbrukarnas led, såsom åkare och hönsuppfödare, ävensom vissa industriella företag. Den egentliga yrkesmässiga handeln avsågs huvudsakligen skola gå genom de auktoriserade spannmålshandlarna och av dem vid försäljning använda mellanhänder. Vid försäljning hade sådan handlande icke rätt att uttaga högre pris än fastställt normalpris med tillägg av kostnad för emballage, räntekostnader m. m. För sitt arbete skulle spannmålshandlaren erhålla ersättning från spannmålsbolaget efter särskilda grunder. Kvarn, som inköpte spannmål för gryntillverkning antingen från jordbrukare eller spann-

53 målshandlare, skulle till spannmålsbolaget erlägga en tilläggslikvid, vilken från början bestämdes till 3 kronor per deciton för havre och 2 kronor för korn, men fr. o. m. den 1 november beträffande havre nedsattes till 1 krona och fr. o. m. den 1 december borttogs beträffande korn. Tilläggslikvid skulle även vid inköp för bryggerier, brännerier och mälterier erläggas med 2 kronor per deciton för korn och 3 kronor för blandsäd. Rätten att för utfodringsändamål inköpa fodersäd, vilken under sommaren varit i högsta grad begränsad, reglerades fr. o. m. den 1 oktober enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 455 genom vissa generella, fortfarande starkt inskränkande bestämmelser. Tilldelningen skulle som förut på ansökan bestämmas av kristidsnämnderna samt lämnas, då fråga var om inköp från handlande, i form av inköpsbevis med kuponger samt, då fråga var om inköp från jordbrukare, i form av inköpslicens. Tilldelning av fodersäd kunde erhållas för hästar, vuxna nötkreatur och svin. För vuxna fjäderfän lämnades tilldelning av fodersäd eller mjölfoderblandning endast i sådana fall, där djurinnehavare hade sin huvudsakliga utkomst av fjäderfäskötseln. Vid bestämmandet av tilldelningen för nötkreatur, svin och fjäderfä skulle räknas med en viss reducering av det före krisens inträde på brukningsdelen eller lägenheten normalt hållna djurbeståndet. Sålunda skulle för större brukningsdelar räknas med en reducering av nötkreaturbeståndet med 15 procent och av svinbeståndet med 50 procent; för mindre brukningsdelar borde ej fullt så stor reduktion beräknas. Beträffande höns skulle icke räknas med någon reduktion av antalet upp till 25, medan i fråga om antalet därutöver borde räknas med en reducering, för antal upp till 150 st. med 50 procent och för högre antal med 70 procent. För varje djur i den sålunda beskurna besättningen skulle enligt särskild beräkningsgrund bestämmas viss högsta tilldelningskvantitet under perioden oktober—december, varvid tilldelningen i fråga om höns skulle sättas i visst förhållande till producentens äggförsäljning. Sedermera bestämdes (genom cirkulär nr 540), att som produktionsfoder till fjäderfä finge lämnas endast mjölfoderblandning (ej fodersäd). Härvid skulle 1 kg mjölfoderblandning lämnas för varje kg ägg, som vederbörande djurinnehavare visade sig ha efter den 15 november försålt mot föreskrivet kvitto (se sid. 73). För hönsfoderblandningar fastställdes fr. o. m. den 1 november i kontrollsyfte en viss standardisering. Även för kaniner medgavs — dock endast till den som hade sin huvudsakliga utkomst av kaninavel — viss tilldelning av fodersäd (jämte vetekli och halm). Man utgick också här från det tidigare normala djurantalet, nämligen antalet under år 1939 innehavda vuxna avelsdjur. För nämnda antal upp till 15 räknades icke med någon reducering. Antalet mellan 15 och 75 st. reducerades med 50 procent och antalet därutöver med 70 procent. Föreskrifter utfärdades i slutet av året om ytterligare begränsning i tilldelningen av fodersäd från 1942 års ingång (cirkulär nr 565). Såsom allmänt villkor för erhållande av tilldelning av ej blott fodersäd

54 utan även av andra fodermedel samt utsädesspannmål och konstgödsel skulle gälla, att vederbörande sökande, i den mån så skäligen kunde påfordras, i behörig ordning avyttrade av honom producerade lantbruksprodukter, såsom spannmål, mjölk, smör och ägg, samt att sökanden jämväl i övrigt ställde sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelats eller komme att meddelas angående reglering av handeln med och förbrukningen av livsmedel. Av hela leveranskvantiteten fodersäd antogs minst 85 000 ton (större delen korn) komma att åtgå för mjöl- och grynframställning. För skogskörslorna och för åkerihästar samt för krigsmaktens behov beräknades en förbrukning av c:a 70 000 ton, för bryggeri- och bränneriändamål högst 15 000 ton. Resten av de uttagna kvantiteterna eller något över 100 000 ton avsågs att kunna tillhandahållas för utfodringsändamål inom jordbruket. Vad beträffar andra fodermedel än fodersäd voro redan tidigare de viktigaste slagen därav underkastade statsbeslag och därå grundad reglering. För att möjliggöra ett generellt och efter enhetliga normer verkande regleringssystem på fodermedelsområdet blevo fr. o. den 9 juli även de fodermedel, som dittills varit fria, lagda under beslag genom tvenne kungörelser den 4 juli 1941 (nr 626 och 627). Till ifrågavarande fodermedel hörde dels majs och produkter därav, dels havre- och kornkli, dels glutenfoder, melassfoder samt ett antal smärre fodermedelsslag (luzernmjöl, skurna och torkade vitbetor, bovete, durra, hirs och linser, linfrömjöl, benprecipitat och annat dikalciumfosfat m. m.). Dessa fodermedel inordnades härefter på ena eller andra sättet i gällande ransoneringsplaner samt åsattes fixerade försäljningspriser. Tilläggas bör, att i den kungörelse, varigenom beslag lagts å spannmål av 1941 års skörd (nr 622/1941), under beslaget inbegripits även foderbetor och råa vitbetor (sockerbetor). Foderbetor skulle utan hinder av beslaget få användas för utfodring av egna husdjur. Försäljning eller annan överlåtelse av såväl vitbetor som foderbetor fick ske till person eller företag, som erhållit livsmedelskommissionens tillstånd att förvärva sådan vara — därav vitbetor till Svenska sockerfabriksaktiebolaget — eljest endast efter särskilt tillstånd av livsmedelskommissionen eller (beträffande foderbetor) kristidsnämnd. Nu nämnda beslag föranleddes bl. a. av önskan att förhindra, att ifrågavarande rotfrukter i större omfattning användes för framställning av kaffesurrogat. Fr. o. m. den 16 juli inställdes all försäljning av oljekraftfoder och kli till förbrukare mot av kristidsstyrelse eller kristidsnämnd utställt inköpsbevis (jfr del II sid. 55). Nya bestämmelser angående såväl regleringen av handeln med olika slag av kraftfodermedel som tilldelningen därav under konsumtionsåret 1941/42 utfärdades av livsmedelskommissionen den 23 september (cirkulär nr 438 och 439). Beträffande handeln bibehöllos i stort sett samma anordningar som tillämpats under föregående konsumtionsår. Försäljning

55 till jordbrukare av oljekraftfoder och kli skulle sålunda alltjämt ske mot av kristidsnämnd utdelade inköpskuponger men försäljning till andra förbrukare mot av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens. De knappa tillgångarna fördelades av kommissionen på kristidsstyrelserna. Dessa hade att i proportion till tidigare förbrukning fördela de anvisade kvantiteterna på kristidsnämnderna, medan det ålåg nämnderna att verkställa tilldelningen av oljekraftfoder och kli till förbrukarna. Till ledning för nämndernas arbete därutinnan angavs, att dessa fodermedel främst vore avsedda till befrämjande av mjölkproduktionen i landet och att därför vid tilldelningen i första h a n d borde tagas hänsyn till innehavet av mjölkkor. För tiden fram till årsskiftet skulle få utdelas kuponger svarande mot en tredjedel av de till nämndernas förfogande ställda kvantiteterna. Dock finge kuponger motsvarande hela tilldelningen genast utdelas i sådana fall, där denna för oljekraftfoder resp. kli ej uppginge till 300 kg. Extra tilldelning med högst 400 kg oljekraftfoder per mjölkko skulle som förut kunna under vissa villkor lämnas odlare av oljeväxter. Vad beträffar melass kunde någon mera allmän tilldelning därav ej vidare medgivas. De tillgängliga förråden måste i första hand användas för tillgodoseende av livsmedelsindustriens behov. Betodlarnas rätt att utbekomma melass begränsades till hälften av vad som tidigare plägat utlämnas, nämligen till ett fat melass (c:a 250 kg) för varje hektar odlade sockerbetor. Resten reserverades till större delen för utlämning dels som tillskottsfoder till fodercellulosa, dels som särskild tilldelning till Norrland, där melassen visat sig vara av särskilt värde på grund av därstädes förekommande skrävelsjuka bland nötkreaturen. Som den huvudsakliga partihandlaren i fråga om kraftfoder hade sedan den 1 september 1941 Foderintressentföreningen efterträtts av Svenska spannmålsaktiebolaget. Den kännbara bristen på vanligt kraftfoder har till icke oväsentlig del kunnat ersättas genom fodercellulosa. I föregående halvårsredogörelser har omnämnts, att uppgörelse under hösten 1940 träffades om leverans från sulfitfabriker av 100 000 ton sådant foder samt under våren 1941 om leverans av först 55 000 och sedan ytterligare 200 000, eventuellt 225 000 ton att tillhandahållas successivt under konsumtionsåren 1940/41 och 1941/42 (se del II sid. 56 och 257). Då efterfrågan på detta nya fodermedel begynte taga allt större omfattning, gjordes under hösten ansträngningar för att utöka leveranserna. Detta ledde till avslutande enligt av Kungl. Maj:t den 12 december lämnat bemyndigande av köpeavtal mellan Svenska spannmålsaktiebolaget och vissa cellulosaföretag om c:a 140 000 ton fodercellulosa, framställd av sulfatmassa. Verkställda utfodringsförsök hade visat, att sulfatfodret var ungefär likvärdigt med det förut tillverkade sulfitfodret, i det att bägge dessa produkter motsvarade ungefär 75 å 80 foderenheter per 100 kg. Största svårigheten att tillgodose de alltjämt ökade rekvisitionerna från

56 jordbrukarnas sida låg i den otillräckliga kapaciteten hos förefintliga rivningsanläggningar. Åtgärder vidtogos emellertid för att avhjälpa detta förhållande, så att en rivningskapacitet kunde uppnås av c:a 40 000 ton per månad i december och 50 000 ton i januari. I syfte att möjliggöra ett fortlöpande tillgodoseende av de mest trängande foderbehoven utan hänsyn till tidpunkten för rekvisitionerna lades genom kungörelse den 21 november 1941 (nr 880) foder cellulosa under beslag fr. o. m. den 25 november. Handeln därmed överläts på Svenska spannmålsaktiebolaget och dess kommissionärer. En viss ransonering genomfördes i samband härmed för försäljningen. Rätt medgavs alltjämt för köpare av fodercellulosa att utanför kraftfoderransoneringen inköpa vissa kvantiteter tillskottsfoder, nämligen fr. o. m. den 25 september 15 kg oljekraftfoder och 9 kg melass per deciton fodercellulosa. Då inom de norrländska länen tillgången på hö var proportionsvis bättre än i de sydligare delarna av landet och något avstående av fodersäd där (utom i Gästrikland) ej krävdes, undantogos jordbrukare i nämnda län från rätten att inköpa oljekraftfoder som tillskottsfoder. De återfingo denna rätt den 1 november, dock begränsad till 8 kg per deciton. Då det bl. a. på grund av den minskade tillgången på hö och kraftfoder kunde befaras, att en viss brist på fosfat och andra mineralämnen komme att uppstå för landets kreatursstam, befanns lämpligt att kreaturen i samband med utfodring med fodercellulosa tillfördes vissa mängder mineralämnen. Livsmedelskommissionen bestämde därför i början av december, att all riven fodercellulosa skulle mineraliseras. Cellfor och Cellfor M skulle till följd därav icke vidare tillverkas. I stället skulle tillhandahållas ett nytt varuslag, betecknat Cellfor S, innehållande 98-5 procent fodercellulosa, 1 procent foderfosfat och 0*5 procent koksalt. Cellfor MM komme att tillhandahållas i sin förutvarande sammansättning. Stråfoder även av framtida produktion var sedan den 14 januari 1941 underkastat beslag (se del II sid. 258). Dispositionsrätten över beslagtaget stråfoder inskränktes från början av juli så tillvida, att ägares eller innehavares rätt att på annat sätt än genom överlåtelse förfoga över varan begränsades till de fall, då han själv var innehavare av den brukningsdel, vara varan framvunnits. Samtidigt föreskrevs, att försäljning av hö från Svenska stråfoderhandelsföreningen eller dess kommissionärer ävensom från jordbrukare till annan jordbrukare eller djurinnehavare fick ske först efter tillstånd av kristidsnämnden i orten. Generella bestämmelser angående handeln med stråfoder (hö och halm) meddelades i början av september i livsmedelskommissionens cirkulär nr 417 och 423 i enlighet med en den 30 augusti 1941 utfärdad kungörelse (nr 707). Den då fastställda regleringen innebar, att överlåtelse av stråfoder som regel endast fick ske till Svenska spannmålsaktiebolaget eller av bolaget auktoriserad stråfoderhandlare samt i öv-

57 rigt mot av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar (d. v. s. i allmänhet av vederbörande kristidsnämnd) utfärdad inköpslicens. Transport av beslagtaget stråfoder fick ej utan särskilt tillstånd av livsmedelskommissionen ske med järnväg eller annat fordon eller fartyg, såvida icke transporten verkställdes för statens räkning eller av spannmålsbolaget eller auktoriserad stråfoderhandlare eller för att fullfölja sådan överlåtelse eller genomföra sådant förfogande, som fick äga rum enligt gällande bestämmelser. Särskilda starkt inskränkande föreskrifter gåvos angående de ransoneringsgrunder, som kristidsnämnderna hade att tillämpa vid meddelande av inköpslicens för stråfoder med angivande av de kvantiteter som högst fingo tilldelas för varje djurslag intill utgången av år 1941. Den felslagna höskörden föranledde ansträngningar att i möjligaste mån insamla sådana såsom hjälpfoder användbara produkter, som eljest ej pläga tillvaratagas, såsom vass, starr, fräken och löv. Beträffande förberedelserna härför vid början av sommaren se del II sid. 259. En kungörelse utfärdades den 25 juli (nr 674), varigenom föreskrevs, att innehavare av vassbärande område, vilken icke före den 10 augusti skördat sin vass, var skyldig att, i den mån kristidsnämnden gjorde framställning härom, upplåta området för vasskörd. Tvångsåtgärder behövde dock endast i ett fåtal fall tillgripas. I viss utsträckning togos särskilt för vasstäkt men även för lövtäkt frivilliga arbetskrafter i anspråk, bl. a. genom den s. k. »skördeberedskapen», i vilken ett flertal organisationer medverkade. Även militärpersonal ställdes på sina håll till förfogande för vasstäkt. Sammanlagt beräknades genom denna kampanj c:a 50 000 ton vass, starr och fräken och c:a 30 000 ton löv ha tillvaratagits. Värdefulla erfarenheter gjordes angående möjligheter och metoder för en dylik foderinsamling i än större skala, därest så framdeles skulle visa sig erforderligt. Reglering av fröhandcln. Genom en kungörelse den 4 juli 1941 (nr 625) förordnades om beslag å vissa fröer fr. o. m. den 9 juli samt om reglering av handeln därå. Beslaget, vilket avsåg de viktigaste vallväxt- och rotfruktsfröema, nämligen dels timotej-, rödklöver-, alsikeklöver-, vitklöver- och blåluzernfrö, dels rov- och kålrot- samt foderbet- och fodersockerbetfrö, omfattade alla hos fröhandlare befintliga förråd, övriga förråd om minst 100 kg och därjämte partier som efter beslaget framvunnes i riket eller dit infördes. Frö skulle anses som framvunnet sedan tröskning verkställts, detta i olikhet med vad som gällde för spannmål, där beslaget trädde i kraft redan i och med att grödan skilts från marken. Beslaget motiverades genom rjsken för lagringsköp samt befarad knapphet på grund av låg fröskörd med därav följande oskälig prishöjning. Innehavare av beslagtagna fröpartier hänvisades enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 365 till att hembjuda desamma till Svenska spannmålsaktiebolaget, varvid hembudstvång föreskrevs endast för dem som yrkes-

58 mässigt handlade med fröer. Överlåtelse av beslagsvara fick ske till bolaget men i övrigt endast mot särskild av livsmedelskommissionen beviljad inköpslicens. Dessa provisoriska bestämmelser ersattes fr. o. m. den 25 oktober enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 452 med nya, enligt vilka den yrkesmässiga fröhandeln koncentrerades, förutom till spannmålsbolaget, till vissa av Uvsmedelskommissionen auktoriserade fröhandlare, som emellertid vid försäljning till förbrukare ägde anlita andra handlare som mellanhänder. Som auktoriserad fröhandlare antogs blott den som förfogade över lämpliga magasinslokaler för lagring av fröer samt över erforderliga torknings- och rensningsanordningar för framställning av förstklassiga frövaror. Det skulle åligga sådan handlande att avlämna rapport över företagna inköp och försäljningar samt att i övrigt ställa sig livsmedelskommissionens föreskrifter och anvisningar till efterrättelse. Det medgavs rätt för jordbrukare att till annan jordbrukare överlåta frö för tillgodoseende av dennes utsädesbehov. För all annan överlåtelse krävdes av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens. Priser fastställdes dels för försäljning till Svenska spannmålsaktiebolaget av till detsamma hembjudna fröpartier, dels för auktoriserad fröhandlares försäljning av frö till förbrukare (cirkulär nr 571). Årsbehovet av de viktigare slagen av vallväxtfrö skattas till i runt tal 5 milj. kg rödklöverfrö, 7 milj. kg timotejfrö och IY2 milj. kg alsikeklöverfrö. Största delen härav har under normala förhållanden producerats inom landet. Huvudsakligen har blott en kvantitet av omkring 350 000 kg tidig rödklöver plägat importeras, till största delen från Polen och de baltiska länderna. Emellertid vållade den under år 1941 starkt försämrade fodersituationen, att jordbrukarna kunde förutsättas bliva obenägna att avsätta så stor del av vallarna som förut för frötäkt. Åtgärder vidtogos därför för att stimulera till ökad fröproduktion. Sålunda fastställdes genom särskilda föreskrifter av livsmedelskommissionen förhållandevis höga minimipriser (resp. 5 och 3 kronor per kg) på rödklöver- och timotejfrö, samtidigt som odlarna tillförsäkrades ett pris av 15 öre per kg för fröhalmen. Tack vare dessa åtgärder kunde behovet av utsäde till ifrågavarande vallväxter tryggas för våren 1942. Vid årets slut förordnades om beslag jämväl beträffande olika slag av oljefrö fr. o. m. den 4 januari 1942 (kungörelse den 30 december 1941, nr 1001). Se härom redogörelsen för nästföljande halvår (sid. 267). Potatisförsörjningen samt regleringen i fråga om potatisprodukter. Skörden av potatis år 1941 uppgick till omkring 2 milj. ton, vilket var mindre än 1940 års skörd, som nådde den höga siffran av 2*3 milj. ton, men dock över medelmåttan. Under normala förhållanden anses 750 å 800 tusen ton potatis komma till användning för direkt mänsklig konsumtion. Omkring 250 000 ton ha plägat åtgå för industriändamål, medan resten

59 utöver utsäde och svinn förbrukats som foder. På grund av den dåliga skörden av flertalet andra grödor måste det förutses, att efterfrågan på potatis för de olika ändamål, för vilka den är användbar, komme att under konsumtionsåret 1941/42 starkt stegras. Främst gällde det då att tillse, att tillräckliga myckenheter potatis stode till förfogande för hushållsförbrukningen. Att för sådant ändamål lägga den färska potatisen under beslag och tvångsvis ordna försäljningen därav ansågs icke böra ifrågakomma, då potatisen icke väl lämpar sig för sådan reglering. Handeln med potatis lämnades sålunda fri. I stället uppmuntrades konsumenterna att i lid förse sig med tillräckliga förråd. I övrigt inskärptes vikten av sådan lagring hos jordbrukare och andra, att förråden under vintern toge minsta möjliga skada. I sådant syfte medgav livsmedelskommissionen bl. a., att mindre odlare av potatis ävensom av andra rotsaker kunde av kristidsnämnd erhålla licens för inköp av halm till täckning av rotfruktsstukor. Anstalter vidtogos härjämte för tryggande av en tillräcklig potatismjölstillverkning. Sålunda godkände Kungl. Maj;t avtal mellan statens potatismjölsnämnd och Sveriges stärkelseproducenters förening, varigenom föreningen åtog sig att mot visst pris uppköpa den mängd potatismjöl, som tillverkades enligt meddelade tillverkningslicenser upp till 40 000 ton, med undantag av vad som erfordrades till husbehov för tillverkarna och deras leverantörer. För potatis som inköptes för stärkelsetillverkning skulle utgå fraktbidrag av 1 öre per hl och stärkelseprocent. Som förberedelse för att förverkliga planerat ianspråktagande av potatisprodukter för inblandning i råg- och vetemjöl träffade Svenska spannmålsaktiebolaget efter erhållet bemyndigande avtal med Sveriges bränneriidkareförening om inköp av 11 300 ton potatisflingor, som genom föreningens åtgörande skulle tillverkas vid vissa till densamma anslutna fabriker. För flingorna betalades ett grundpris av 45 kronor per deciton, vartill kom 5 kronor såsom ersättning för föreningens kostnader för iståndsättande och anskaffning av behövlig maskinutrustning. Spannmålsbolaget bemyndigades dessutom för mjölutdrygningsändamål uppköpa intill 15 000 ton potatismjöl. Användning av potatis för brännvinstillverkning under tillverkningsåret 1941/42 medgavs av livsmedelskommissionen till en början blott för en kvantitet motsvarande en sprittillverkning av 5 milj. normalliter. Sedan inventering verkställts av potatislillgången i bränneridistrikten, utökades bränningstillståndet till en kvantitet av 10 milj. liter, varvid avsågs att i första hand frusen eller på annat sätt skadad potatis skulle komma till användning. Som var att vänta, visade sig under hösten på flera områden tendenser till ökad förbrukning av potatismjöl. Den begränsade tilldelningen av andra livsmedel gjorde potatismjölet mer än förut eftertraktat för såväl brödbakning som andra matlagningsändamål. Det vann vidare ökad användning vid tillverkning av charkuterivaror samt för varjehanda industriella behov (glykostillverkning, framställning av klister och diverse ersättningsvaror

60 m. m.). För att hindra olämpliga massuppköp samt för att vinna tillräckliga kontrollmöjligheter över användningen av och prissättningen å potatisprodukter lades på livsmedelskommissionens hemställan genom kungörelse den 5 december 1941 (nr 922) b e s l a g å s å v ä l p o t a t i s m j ö l s o m v i s s a a n d r a p o t a t i s p r o d u k t e r (potatisflingor, skuren, torkad eller finmalen potatis samt sagogryn m. m.). Beslaget, vilket trädde i tillämpning den 14 december, omfattade alla förråd hos tillverkare och handlande, övriga förråd om minst 25 kg ävensom varor som efter beslagstillfället inom landet yrkesmässigt tillverkades eller dit infördes. Närmare föreskrifter meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 563. Enskilda förbrukare och allmänna inrättningar samt näringsställen berättigades att för hushållsändamål resp. i den egna rörelsen förfoga över de förråd de innehade vid beslagets ikraftträdande. Samma rätt tillerkändes även innehavare av rörelse, där potatisprodukter användes för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu. Samtidigt med beslaget meddelades bestämmelser om handeln med potatisprodukter. Enskilda förbrukare skulle dels erhålla särskild tilldelning av potatisprodukter, nämligen för perioden 14 december 1941—28 februari 1942 200 gram mot kupong till inköpskort K (beredskapskortet); dels skulle de äga att, alternativt med mjöl, gryn och bröd av råg e t c , mot gällande med V märkt kupong till inköpskort VR inköpa potatisprodukter till en kvantitet av l1/^ kg för hel kupong. Näringsställen, allmänna inrättningar och bageriidkare skulle ej erhålla särskild tilldelning av potatisprodukter men få köpa sådana varor alternativt med mjöl, gryn och bröd på härför gällande licenser. Andra förbrukare skulle erhålla tilldelning mot särskild av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens. Potatisflingor, vilka till huvudsaklig del voro avsedda för inblandning i mjöl för brödtillverkning, fingo av tillverkare säljas endast till Svenska spannmålsaktiebolaget eller av bolaget anvisad köpare, övriga under beslaget innefattade potatisprodukter ägde tillverkare försälja till Sveriges stärkelseproducenters förening. Genom cirkulär nr 587 lämnade livsmedelskommissionen, i samband med bestämmelser om förmalningen av brödsäd fr. o. m. den 1 januari 1942, vissa föreskrifter om tillsättning vid kvarnarna av potatisprodukter i rågoch vetemjöl. Tillsättningen skulle i siktat mjöl utgöra i genomsnitt minst 5 procent potatismjöl och i sammalet rågmjöl minst 5 procent potatisflingor. Skyldigheten att inblanda potatisprodukter gällde dock icke kvarnar, vilka i av kommissionen närmare bestämd omfattning ökade den tillsättning av korn och eftermjöl, som enligt allmänna regler skulle företagas vid förmalningen av råg och vete (se ovan sid. 49). Kungörelse utfärdades den 19 december 1941 (nr 955) angående inventering av landets förråd av potatis den 31 december. Skyldighet att deklarera innehavt förråd åvilade dels envar som yrkesmässigt idkade handel med

61 potatis eller använde potatis för yrkesmässig salutillverkning, dels varje annan som innehade förråd av minst 1 000 kg. Samtidigt meddelades genom kungörelse nr 956 av besparingsskäl förbud mot att för utfodringsändamål koka potatis vid mejeri, bränneri, stärkelsefabrik eller annan industriell anläggning eller medelst ånga alstrad med ånglokomobil eller eljest med högtrycksångpanna. Närmare föreskrifter meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 570. Odlingen av spånads- och oljeväxter. De vidtagna stödåtgärderna för åstadkommande av en ökad produktion av spånadslin hade under år 1941 resulterat i en odling av omkring 1 000 hektar, varav hälften i Halland, ungefär 350 hektar i Hälsingland och resten i andra delar av landet. På grund av de allmänt ogynnsamma väderleksförhållandena blev resultatet av linodlingen icke så gott som man eljest kunnat påräkna, men linet hävdade sig dock väl i konkurrensen med övriga växtslag. För linels bearbetning hade inrättats, förutom det tidigare befintliga mindre linberedningsverket i Svalöv, ett större dylikt i Laholm. Under uppförande var även ett beredningsverk i Hybo i Hälsingland, vilket väntades bli färdigställt i början av år 1942. För att helt kunna tillgodose landets behov av spånadslin beräknas en linodling på omkring 8 000 hektar erforderlig med en skörd av genomsnittligt omkring 24 000 ton frörepad linhalm. Då självförsörjning på hithörande område enligt vunnen erfarenhet måste anses fullt möjlig alt ernå och även ur flera synpunkter eftersträvansvärd, ingick statens linnämnd till Kungl. Maj:t med skrivelse den 11 maj 1941, senare kompletterad med skrivelse den 11 september, vari framlades förslag angående åtgärder, som syntes behövliga från statens sida för att snabbt nå fram till en produktion av nyss angiven storleksordning. Dessa åtgärder bestodo dels i vidgade möjligheter för linodlarna att erhålla lån till utökande av befintliga eller påbörjade linberedningsverk och anläggande av nya dylika, dels i bidrag utan återbetalningsskyldighet för samma ändamål, dels slutligen i förlängning på vissa är av den redan förut meddelade prisgarantien för linhalm. I samma skrivelser förordade statens linnämnd även åtgärder för främjande av ökad hampodling. Nämnden framhöll, att odlingen av hampa dittills haft mycket liten utbredning, men intresset därför hade visat sig stort i flera delar av landet, speciellt inom Uppsala, Östergötlands, Gotlands och Örebro län. Knappheten på utsäde vållade visserligen en begränsning av odlingen under år 1941 till endast c:a 100 hektar. (Senare visade sig, att odlingarna omfattat närmare 150 hektar.) Så stor fröavkastning kunde dock härav under gynnsamma förhållanden påräknas, att odlingen år 1942 kunde utökas till 1 000 å 1 500 hektar. En odling på c:a 2 000 hektar, vilken ungefär skulle täcka landets hela behov av mjukhampa, borde eftersträvas. Förutsättningen för att få till stånd denna utökade hampodling syntes vara,

att minst ett större hampberedningsverk inrättades. De stödåtgärder, som nämnden föreslog för hampodlingen, voro av samma innebörd som de vilka föreslagits för linodlingen. Sedan linnämndens framställningar i huvudsak tillstyrkts av de hörda myndigheterna, framlade Kungl. Maj:t till 1941 års riksdags höstsession proposition i frågan, nr 333, vilken av riksdagen godkändes. De sålunda fattade besluten inneburo i huvudsak följande. För utvidgning av linberedningsverken vid Laholm och Hybo samt för nybyggnad av ytterligare två dylika beredningsverk ävensom för två hampberedningsverk skedde en förstärkning av hemslöjdslånefonden med 1*5 milj. kronor. Därjämte anvisades ett belopp av 500 000 kronor för lämnande av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet till uppförande av lin- och hampberedningsverk. Statsbidragens storlek skulle få uppgå till högst 15 procent av den beräknade och godkända anläggningskostnaden för vederbörande beredningsverk. Den av 1940 års urtima riksdag beslutade prisgarantien för linhalm, nämligen i fråga om kvalitetklass I 80 procent av inlösningspriset för råg av motsvarande års skörd, dock högst 200 kronor per hektar, utsträcktes till femårsperioden 1942—46. För samma period medgavs prisgaranti för hamphalm av kvalitetsklass I, uppgående till 50 procent av inlösningspriset för råg, dock även här högst 200 kronor per hektar. I de avtal, som komme att träffas angående lin- och hampberedningslån, borde ägarna av beredningsanstalterna förbinda sig att under garantitiden begränsa utdelningen till delägarna samt verkställa sådana amorteringar å statslånet, att anläggningarna vid garantitidens utgång vore nedskrivna till ett skäligt värde. Tillika borde ägarna av beredningsanstalterna förplikta sig att icke tillämpa högre priser än statens linnämnd för varje år fastställde. Till avlönande av en teknisk konsulent för linodlingen under 1941/42 anvisades ytterligare ett belopp av 11 000 kronor. Den egentliga oljeväxtodlingen under år 1941 omfattade en areal av omkring 8 100 hektar. Härav upptog odlingen av raps 1 025 hektar, av vallmo 960 hektar, av vitsenap 5 146 hektar, av oljelin 960 hektar och av solros ungefär 10 hektar. Därtill kommo odlingar av hampa på omkring 135 hektar, vilka dock mera skett för halmens än för frönas skull, samt smärre odlingar av sojabönor. Trots den svåra försommartorkan lyckades man flerstädes få en ganska god fröskörd, särskilt av vitsenap och raps. Sammanlagt erhölls något över 7 000 ton oljefrön, vilka gåvo omkring 1 900 ton olja och resten foderkakor. Rörande oljeväxtodlingen under år 1942 framlade livsmedelskommissionen förslag i skrivelse den 17 oktober 1941. Kommissionen anförde här, att odlingen under 1941 varit av sådan omfattning, att någon knapphet på utsäde till väsentligt utökade vallmo-, vitsenap- och oljelinodlingar år 1942 icke behövde ifrågakomma. Då nämnda växtslag flerstädes lämnat ett i förhållande till övrig odling av jordbruksväxter mycket gynnsamt resultat, kunde man förutsätta, alt odlingen härav komme att öka avsevärt, därest

63 en i huvudsak lika förmånlig prisgaranti lämnades som under det löpande året. Man borde därför lämpligen kunna räkna med en odling av sammanlagt c:a 15 000 hektar av de vårodlade oljeväxterna. Den med vitsenap besådda arealen hade år 1941 varit betydligt större än arealen av övriga oljeväxter. Orsaken härtill var enligt kommissionens åsikt det förhållandevis höga pris, som fastställts för frö av nämnda växtslag, detta av det skälet, att man velat omedelbart få till stånd en omfattande odling därav, enär intresset för odlingen av övriga mindre kända, vårsådda oljeväxter icke visade sig motsvara förväntningarna. Vitsenap vore en relativt odlingssäker och lättodlad växt, och därför hade det ur odlarens synpunkt ansetts förmånligare att odla denna än övriga oljeväxter. Då emellertid oljehalten hos vitsenap vore jämförelsevis låg (endast omkring 25 procent mot 35 å 45 procent hos raps och vallmo), funnes ej anledning att i fortsättningen särskilt gynna odlingen av denna växt. Skulle en oljeväxtodling bliva bestående, även sedan importvägarna åter öppnats för vegetabiliska oljor, borde densamma redan nu inriktas framför allt på odling av växter med hög oljehalt såsom raps och vallmo. En reglering nedåt av priset på vitsenapsfrö syntes därför befogad, då tillgången på utsäde av övriga oljeväxter nu var god och odlingstekniken mera känd än vad fallet var våren 1941. En ny oljeväxt, som syntes böra introduceras våren 1942, var vårraps. Denna hade vid försök inom landet visat sig lämna relativt goda skördar, och då vårrapsfrön vore betydligt oljerikare än vitsenapsfrön, syntes detta växtslag böra kunna åtminstone i viss utsträckning ersätta vitsenapen. Tillgängliga utsädesmängder medgåve dessutom en odling av c:a 10 hektar solros och högst 100 hektar soja. I fråga om hampa, som även var en värdefull spånadsväxt, borde man, delvis med anlitande av importerat frö, kunna räkna med en odling av bortåt 2 000 hektar. Livsmedelskommissionen förordade, att den för 1941 års skörd av oljeväxter lämnade prisgarantien bleve bestående även för skörden 1942, dock, som nämnt, med viss reduktion beträffande priset för vitsenap. På grundval av livsmedelskommissionens förslag framlade Kungl. Maj:t proposition till riksdagen, nr 345. I propositionen föreslogs emellertid, att prisgarantien ej längre skulle anknytas till priset på höstvete, bl. a. med hänsyn till arealtilläggets inverkan på vetepriset. I stället skulle fasta priser garanteras, och som sådana borde, med undantag för vitsenap, de för 1941 bestämda lägsta priserna gälla. Som garantipriser föreslogs alltså per kg för vinter- och vårrapsfrö kronor 1: — » vallmofrö » 1:25 » vitsenapsfrö » 0:80 » linfrö » 1: — » sojabönor » 1:50 » hampfrö » 1:25 » solrosfrö » 1: 25

64 Beträffande vitsenapsfrö borde en viss prisdifferentiering ske på så sätt, att priset fastställdes något lägre vid leverans före visst datum och något högre vid leverans efter detsamma. Odlingen borde som förut handhas av Svenska spannmålsaktiebolaget. Därjämte föreslogs, att återstoden av de medel, som tidigare anvisats för stödjande av odlingar av vissa kulturväxter, nämligen år 1939 80 000 och år 1940 100 000 kronor, finge stå till livsmedelskommissionens förfogande för stödåtgärdernas upprätthållande. Vissa belopp skulle som förut få användas dels såsom bidrag till oljeväxtodlareföreningar och hushållningssällskap för bestridande av dessas kostnader för propaganda och försöksverksamhet jämte konsulterande verksamhet på området och dels för fortsatt förädlingsverksamhet. Riksdagen godkände propositionen samt bemyndigade Kungl. Maj:t att företaga de jämkningar i stödåtgärderna, som förskjutningar i krisläget kunde motivera. Kött- och fläskregleringen. Det allmänna regleringsystem för kött och fläsk, som genomfördes i april 1941, tillämpades efter i stort sett oförändrade grunder under årets senare hälft. Vissa kompletteringar och jämkningar skedde dock, och särskilt vidtogos åtgärder, som avsågo att medföra en bättre kontroll över slakterirörelsen. Enligt de ursprungligen meddelade bestämmelserna innefattades under köttregleringen även r e n k ö t t . I cirkulär den 29 augusti föreskrev livsmedelskommissionen, att handlande, som innehade lager av fruset, saltat, torkat eller rökt renkött, skulle intill den 1 oktober 1941 äga att fritt försälja detta lager. Sedermera meddelade kommissionen i cirkulär nr 422 närmare föreskrifter angående regleringen av handeln med renkött att gälla fr. o. m. den 10 september. Utanför regleringen skulle falla vissa delar av ren, nämligen huvud och svans samt hals, framben och bakben. Tills vidare fin go ock samtliga organ och inälvor av ren säljas utan mottagande av inköpsbevis. Slakteritillstånd skulle gälla för nedslaktning av ren endast såvida i tillståndet uttryckligen angivits, att detta avsåge nämnda djurslag. I syfte att för renuppfödarna underlätta avsättningen av ned slaktade renar medgavs rätt för dem att utan särskilt tillstånd sälja kött från dem tillhöriga djur — förutom till person eller företag, som innehade slakteritillstånd för ren — till av livsmedelskommissionen särskilt auktoriserade renköttuppköpare. Beträffande dessa skulle, med undantag för rätt till nedslaktning, gälla samma bestämmelser som föreskrivits i fråga om innehavare av slakteritillstånd. Enskilda förbrukare, bosatta i de delar av landet, där renuppfödning förekommer, berättigades att för sitt husbehov fritt inköpa renkött direkt från renuppfödare. Eljest ägde renuppfödare endast efter särskilt

65 tillstånd av krislidsnämnden i orten direkt till förbrukare sälja renkött och hade därvid skyldighet avfordra köparna vederbörliga inköpsbevis. En allmän s k ä r p n i n g a v k o n t r o l l e n ö v e r s l a k t b e s t ä m m e l s e r n a s e f t e r l e v n a d genomfördes fr. o. m. den 10 november 1941 genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 483 med stöd av en den 3 oktober 1941 utfärdad kungörelse (nr 806). Med hänsyn till kontrollmöjligheterna indelades härvid slakteritillstånden i två grupper, benämnda A-tillstånd och B-tillstånd. A-tillstånd tillerkändes utan vidare samtliga innehavare av kontrollslakterier samt sådana slakteritillståndsinnehavare, som förbundit sig att låta utföra i rörelsen förekommande nedslaktning uteslutande pä visst offentligt slakthus eller på visst kontrollslakteri. Efter ansökan kunde till denna grupp hänföras även andra slakteritillståndsinnehavare, som underkastade sin rörelse övervakning genom särskild av livsmedelskommissionen godkänd kontrollant. Samtliga övriga slakteritillståndsinnehavare hänfördes till B-gruppen. överlåtelse av djur till innehavare av A-tillstånd fick enligt medgivande av livsmedelskommissionen tills vidare ske fritt, då kontrollen i detta fall ansågs erbjuda tillräckliga garantier mot överträdelse av regleringsföreskrifterna. I fråga om B-tillståndsinnehavare föreskrevs däremot, att överlåtelse av levande djur till dem fick ske endast efter licens av vederbörande kristidsnämnd. Sådan tillståndsinnehavare ålades att för varje period, för vilken han skulle avlämna omsättningsrapport lör köttvara, avge särskild redogörelse angående av honom verkställda inköp och försäljningar av levande djur, med angivande för varje djur av säljarens resp. köparens namn och adress samt dagen för inköp eller försäljning. I de ursprungliga r a n s o n e r i n g s b e s t ä m m e l s e r n a på kött- och fläskområdet hade fr. o. m. den 21 maj som följd av minskad köttillgång den ursprungliga grundransonen per vecka nedsatts från 500 till 400 gram. Denna kvantitet bibehölls i huvudsak oförändrad t. o. m. den 8 oktober, men därefter höjdes ransonen åter till 440 å 450 gram. Redan tidigare hade under ransoneringen indragits sådana organ och inälvor samt charkuterivaror därav, som förut lämnats fria. På grund av den förhållandevis knappa tillgången på fläsk fick från mitten av juli endast en del av ransonen uttagas i sådan vara, i början %, sedermera i allmänhet omkring V4. En mindre extratilldelning av kött gavs under perioden 9 oktober—11 november. Vid tilldelningen till näringsställen och allmänna inrättningar nedsattes proportionen däri ingående fläsk successivt från 35 till 15 procent. Lagad mat hade från början omfattats av regleringen, om däri ingick kött, fläsk eller charkuterivaror till mera än 10 procent. Denna gräns sänktes fr. o. m. den 9 oktober i fråga om fläsk och fläskkonserver till 5 procent. Vissa jämkningar i poängberäkningen, innebärande såväl höjningar som sänkningar av poängtalen, vidtogos från tid till annan. Beträffande prisregleringen för kött och fläsk se ovan sid. 31. :>—316183

66 Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. Tillverkningen av hushållsmargarin hade, som i föregående halvårsredogörelse omförmälts (se del II sid. 268), inställts fr. o. m. den 12 maj 1941, och förbrukningen av matfett för hushållsändamål begränsades som följd därav under sommarmånaderna, sedan de inneliggande lagren av sådant margarin slutsålts, i huvudsak till smör. För att under denna tid åstadkomma en snabbare omsättning av de beredskapslager av smör, som redan funnos eller som under sommaren kunde komma att uppläggas, föreskrevs i livsmedelskommissionens cirkulär nr 351, att fr. o. m. den 7 juli 1941 som villkor för mejeris eller partihandlares rätt att sälja smör skulle gälla, att for varje vecka minst hälften av det smör, som mejeriet eller partihandlaren försålde till annan än Svenska mejeriernas riksförening, skulle utgöras av beredskapslagrat smör, d. v. s. sådant smör som av riksföreningen med statligt stöd inlagrats i kylhus eller fryshus. Denna anordning tillämpades t. o. m. den 15 september. I slutet av september 1941 återupptogs tillverkningen av hushållsmargarin, enär smörproduktionen då begynte nedgå så att konsumtionsbehovet av matfett ej kunde täckas utan visst tillskott av margarin. Genom kungörelse den 10 oktober 1941 (nr 788) upphävdes fr. o. m. den 17 oktober kungörelsen den 9 maj 1941 angående tillverkningsförbud för dylikt margarin, och den 22 oktober tog försäljningen härav till konsumenter sin början. Råvarutillgången var då sådan, att margarin beräknades kunna under det kommande vinterhalvåret tillhandahållas i ungefär samma omfattning som under det förra. Margarinfabrikerna förständigades att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som livsmedelskommissionen komme att meddela angående proportionerna av i margarinet ingående fettråvaror av olika slag. Normalpris fastställdes i samband med nyssnämnda åtgärder för såväl smör som margarin (se ovan sid. 32, 33). Redan under hösten 1940 hade fråga uppstått att som medel för ökande av fettillgången för smörtillverkning genomföra en standardisering av fetthalten i konsumtionsmjölk men då icke föranlett något resultat (se del II sid. 69). Den minskade mjölkproduktionen gjorde, att frågan nu återupptogs av livsmedelskommissionen. Sedan majoriteten av de bland kommissionens s. k. näringssakkunniga ingående medicinska fackmännen förordat en viss nedsättning av konsumtionsmjölkens fetthalt såsom en åtgärd, vilken för utdrygande av mjölktillgången hellre borde tillgripas än en allmän mjölkransonering, samt en dylik åtgärd jämväl tillstyrkts av styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, utfärdades på livsmedelskommissionens förslag kungörelse den 7 november 1941 (nr 830) med vissa bestämmelser angående handeln med mjölk, varigenom förbjöds att fr. o. m. den 21 november — utan medgivande av livsmedelskommissionen eller, efter dess bemyndigande, av lokal kristidsmyndighet — försälja eller annorledes

överlåta a n n a n mjölk än sådan som enligt av kommissionen meddelade föreskrifter vid mejeri standardiserats till en fetthalt av 3 procent med en tolerans uppåt eller nedåt av 0-1 procent. Undantag stadgades för mjölk, som levererades till mejeri eller som av producent överläts till hos honom anställd person eller till födorådstagare. Livsmedelskommissionen föreskrev härjämte (cirkulär nr 503), att standardiseringsbestämmelserna ej skulle gälla mjölk, som levererades av arrendator enligt arrendekontrakt. Kristidsstyrelser och kristidsnämnder skulle även kunna lämna medgivande till överlåtelse av oskummad mjölk — styrelserna mera allmänt, nämnderna individuellt — där standardiserad mjölk ej funnes att tillgå för konsumenterna på rimligt avstånd, som regel 1 000 meter från bostaden. Standardiseringen avsågs skola ske antingen genom skumning eller, där detta med hänsyn till kostnaderna för anskaffning av lämpliga skumningsmaskiner m. m. ej läte sig göra, genom tillsättning av skummjölk. Eventuellt kunde tillsättning av grädde äga rum för ernående av föreskriven fetthalt. Genom standardiseringen, vilken antogs skola medföra en genomsnittlig minskning av mjölkens fetthalt med omkring V2 procent, beräknades den för direkt konsumtion tillgängliga mjölkkvantiteten vid oförändrad smöroch ostproduktion komma att ökas med omkring 15 procent. Enligt senare av livsmedelskommissionen meddelad föreskrift (cirkulär nr 545) skulle standardisering kunna äga rum ej endast vid mejeri utan även i av lantbruksstyrelsen godkänd lokal av mjölkproducent, som erhållit tillstånd av hälsovårdsnämnd att försälja s. k. kontrollmjölk. Samtidigt med införandet av mjölkstandardiseringen skedde enligt en kungörelse den 7 november 1941 (nr 862) en reglering av handeln med grädde av innebörd, att grädde (även steriliserad sådan) fr. o. m. den 20 november ej fick försäljas annat än mot kupong till inköpskort eller mot särskild av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens eller eljest i den ordning eller under de villkor kommissionen bestämde. Syftet härmed var detsamma som med mjölkstandardiseringen, nämligen att åstadkomma en besparing av fett för smörtillverkningen. Ransoneringen av grädde till hushållen ordnades på sådant sätt, att försäljningen (enligt cirkulär nr 511) inbegreps under matfettsransoneringen, så att mot kupong till matfettskort (M eller Mp) alternativt fick köpas matfett (smör, margarin etc.) eller grädde enligt proportionen 250 gram matfett = 1% liter grädde. Åt näringsställen gavs möjlighet att erhålla licens för inköp av kaffegrädde, motsvarande i allmänhet 4V2 liter för varje kilogram av näringsställets kaffetilldelning under viss period. Licenser kunde eljest meddelas för särskilda ändamål. Överlåtelse av grädde från mjölkproducent skulle i regel få ske endast till mejeri. Följden av att gräddförsäljning på angivet sätt sammanfördes med matfettsransoneringen utan att ransonen per kupong ökades blev, som var att vänta, att försäljningen av grädde till förbrukare till största delen upphörde.

68 Genom kungörelse den 28 november 1941 (nr 891) erhöllo bestämmelserna angående reglering av handeln med grädde tillämpning även beträffande fettemulsion. För standardiserad mjölk fastställdes, som förut nämnts, ett normalpris, som med 1 öre per liter understeg det pris, vilket dessförinnan tillämpats vid försäljning till förbrukare av mjölk från vederbörande mejeri (cirkulär nr 523). Denna prissättning betecknades som provisorisk i avvaktan på definitiva normalprisbestämmelser med ledning av från kristidsstyrelserna inkomna förslag. Även steriliserad grädde åsattes normalpris. M a t f e t t s r a n s o n e r i n g e n fortfor att tillämpas enligt i huvudsak samma grunder som förut. En extra tilldelning av 125 gram per person medgavs för tiden juni—augusti samt en extra tilldelning av 100 gram för tiden december 1941—januari 1942. Halva ransonen måste från den 4 december uttagas i form av margarin. Att grädde alltsedan den 20 november innefattades under matfettsransoneringen är redan nämnt. Fr. o. m. den 22 september fick matfett (utom fett som ingick i lagad mat) å restauranger och andra näringsställen tillhandahållas gäster och personal endast mot avlämnande av kupong till restaurangkort, vilka erhållits i utbyte mot kuponger till matfettskort. I samband härmed upphävdes det tidigare förbudet för näringsställe att vid servering av smör och bröd tillhandahålla mer än 20 gram smör per person (se del II sid. 266). Näringsställenas tilldelning av matfett bestämdes till att efter den 14 oktober motsvara antalet redovisade kuponger med tillägg av 30 procent av näringsställets tidigare normala förbrukning. Bageriidkarnas tilldelning av matfett (smör och bagerimargarin), vilken sedan slutet av december 1940 varit begränsad till 60 procent av förutvarande normal förbrukning, nedsattes fr. o. m. den 10 oktober till 45 procent. I sammanhang därmed meddelades genom kungörelse den 10 oktober 1941 (nr 784) förbud mot att vid yrkesmässig tillverkning av bröd eller annat bakverk inkavla matfett i degen. Förbudet drabbade huvudsakligen wienerbröd samt av smördeg framställda bakverk, d. v. s. i allmänhet lyxbröd. Jämväl matfettilldelningen till personer som bedrevo charkuterirörelse, försäljning av lagad mat till avhämtning eller tillverkning av choklad eller karameller nedsattes kraftigt fr. o. m. november, nämligen från förutvarande 70 till 45 procent av normal förbrukning. R a b a t t b e s t ä m m e l s e r n a i fråga om såväl mjölk som matfett blevo under senare halvåret 1941 oförändrade med hänsyn till rabattbeloppen och rabattkvantiteterna. För att den jordbrukande befolkningen, vilken i regel icke är i behov av att inköpa mjölk och smör, skulle komma i åtnjutande av den ekonomiska förmån, som rabatterna inneburo, i samma utsträckning som övriga befolkningsgrupper, träffades emellertid fr. o. m. den 15 oktober

69 den anordningen, att rabattkorten för matfett och mjölk erhöllo giltighet även vid inköp av lödermedel, utsädesspannmål och konstgödsel (kungörelse den 10 oktober 1941, nr 786). Under fodermedel inbegreps därvid enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 468 fodersäd (utom korn), oljekaksfoder, kli, majs, melass, stråfoder och fodercellulosa. Varje rabattkortskupong för matfett skulle berättiga till 37 öres rabatt och varje rabattkortskupong för mjölk till 35 öres rabatt vid inköp av 10 kg fodermedel, utsädesspannmål eller konstgödsel. Då i allmänhet fyra kuponger av vardera slaget ägde giltighet för en fyraveckorsperiod, motsvarade sålunda den ifrågavarande inköpsrabatten ett belopp av omkring 3 kronor per person och månad. Fr. o. m. den 20 november fingo rabattkorten för matfett utnyttjas även vid inköp av grädde. Vissa förändringar beträffande tilldelningsgrunderna för rabattkort genomfördes jämlikt tvenne kungörelser den 30 oktober 1941 (nr 824 och 825) vid den utdelning av sådana kort för såväl matfett som mjölk, vilken ägde rum i slutet av november. I fråga om rätten att erhålla rabattkort jämställdes härvid medlemmar av jordbrukarhushåll med övriga befolkningsgrupper, medan deras rätt i sådant avseende förut varit mera inskränkt. Ändringarna i övrigt hade till huvudsakligt syfte att skarpare än förut begränsa rabattförmånerna efter verkliga behovet. Övre resp. undre gränsen beträffande födelseåret för de kategorier, vilka ägde erhålla rabattkort utan behovsprövning, framflyttades ett år, nämligen från 31 december 1924 till 31 december 1925 för barn och från 1 januari 1874 till januari 1875 för åldringar. Härjämte sänktes inkomst- och förmögenhetsgränserna för dessa kategorier från 1 000 till 900 kronors beskattningsbart belopp och från 20 000 till 15 000 kronors skattepliktig förmögenhet. Rätt att utan behovsprövning erhålla rabattkort för matfett (men ej för mjölk) tillkom enligt de nya bestämmelserna även andra personer än nu nämnda under förutsättning att de hade eget hushåll samt ej större beskattningsbart belopp än 900 kronor eller större skattepliktig förmögenhet än 15 000 kronor. Den tilldelning av rabattkort utöver här angivna kategorier, som kunde äga rum efter behovsprövning, skulle ske med beaktande av att kort utlämnades endast då synnerligt behov av prisrabattering prövades föreligga. I föregående halvårsredogörelse omnämndes, att beslag å befintliga lager av ost skedde fr. o. m. den 1 juli 1941 samt att partiförsäljning av ost från mejerierna i samband därmed tills vidare i huvudsak förbjöds (se del II sid. 269). Skälet till detta förbud var, att en allmän komplettering av lagren ansågs nödvändig, innan en fullständig ransonering med ej alltför obetydlig tilldelning kunde börja tillämpas. I detaljhandeln förefintliga lager fingo utförsäljas mot kuponger till inköpskort K. Dessertost fick under juli och smältost under augusti fritt försäljas.

70 Sedan vissa organisationsåtgärder kommit till stånd, genomfördes fr. o. m. den 1 september en allmän ostransonering, varom föreskrifter meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 408. Ransoneringen omfattade alla slag av ost med undantag av getost, mesost och renost. Partihandeln skulle i första rummet handhas av vissa auktoriserade partihandlare i ost. Det medgavs även andra handlande rätt att inköpa ost från ostproducenter och försälja denna till annan handlande eller förbrukare, dock endast mot avlämnande av inköpsbevis (kuponger eller licenser) för motsvarande myckenhet. Enskilda förbrukare ägde inköpa ost mot kupong till inköpskort K, gällande per månad för inköp av 300 gram (beträffande smältost fr. o. m. oktober 375 gram); i stället för denna ostkvantitet fick inköpas charkuterivaror med undantag av kött- och fläskfärs till en myckenhet av 200 poäng. Tilldelningen till näringsställen begränsades till i regel 50 procent av tidigare normal förbrukning. För allmänna inrättningar beräknades tilldelningen som för enskilda hushåll. Fr. o. m. den 1 januari 1942 skedde en begränsning av ransonerna därigenom att dels ransoneringsperioden förlängdes från en till en och en halv månad, dels inköpskvantiteten per kupong nedsattes till 250 gram för all slags ost. Rätten att alternativt härmed inköpa 200 poäng charkuterivaror bibehölls. Det bestämdes vidare, att all ost skulle ha lagrats viss tid före försäljningen, nämligen hushållsost (d. v. s. ost i stycken om mindre än 2'5 kg) minst sex veckor och annan ost minst två månader. Vidare meddelades bestämmelser om obligatorisk datumstämpling av ost. Angående prisregleringen för mjölk, matfett och ost se sid. 32 ff. Genom kungörelse den 13 juni 1941 angående beslag å och reglering av vissa fettämnen (se del II sid. 270) hade under fettämnesbeslaget inbegripits även fett som utvunnits ur avloppsvatten. Härigenom hade garantier skapats för att fett, som på sådant sätt utvunnes, även komme folkhushållningen till godo. Dessförinnan hade inom livsmedelskommissionen i samråd med industrikommissionen pågått utredning om möjligheterna att i ökad omfattning tillvarataga dylikt fett framför allt genom ökad användning av s. k. f e 11 a v s k i 1 j a r e. På livsmedelskommissionens framställning meddelade Kungl. Maj:t härefter genom beslut den 1 augusti 1941 föreskrifter avsedda att framtvinga anskaffandet och installerandet av fettavskiljare vid företag och inrättningar, där sådant på grund av mängden av uppkommande avfallsfett kunde anses ekonomiskt motiverat. Sålunda utgick cirkulär (SFS nr 685), varigenom förordnades att vid fasta militära förläggningar ävensom sådana statliga inrättningar, där antalet av dem som åtnjöte kost å inrättningen i regel uppginge till mer än 100, skulle före den 1 november 1941 anordnas fettavskiljare i enlighet med livsmedelskommissionens anvisningar. Länsstyrelserna anbefalldes tillika verka för att detsamma skedde vid kommunala inrättningar av motsvarande storlek. Enligt Kungl. Maj:ts bemyn-

71 digande utfärdade livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 402 (ändrat genom cirkulär nr 443) bestämmelser i ämnet rörande vissa grupper av företag. Sålunda föreskrevs beträffande konservfabriker, där tillverkning av kött- och iiäskkonserver ägde rum, samt beträffande charkuterifabriker med viss minsta tilldelning av fläsk, att såsom villkor för erhållande av inköpslicens för köttvaror resp. för tillgodonjutande av slakteritillstånd skulle fr. o. m. den 1 november 1941 gälla, att fettavskiljare vid företaget dessförinnan inrättats. För näringsställen med minsta månatliga tilldelning av 200 kg matfett uppställdes enahanda villkor för fortsatt tilldelning av matfett för matlagningsändamål. Närmare bestämmelser angående fettavskiljarens beskaffenhet meddelades därjämte. Kristidsstyrelserna erhöllo befogenhet att i särskilda fall befria företag från ifrågavarande skyldighet eller medgiva uppskov eller ändring av föreskrivna anordningar. Enligt tidigare lämnade föreskrifter ägde den som framvunne fett ur avloppsvatten överlåta detta till auktoriserad uppköpare av råister och råtalg m. m., vilken var skyldig att för skäligt pris inköpa allt till honom salubjudet fett av ifrågavarande slag. De av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 317 meddelade undantagsbestämmelserna om rätt för handlande att nedsmälta och försälja matnyttigt animaliskt fett (se del II sid. 270) upphörde att gälla med utgången av september 1941. I syfte att erhålla bättre kontroll över tillverkningen av trän utfärdades på livsmedelskommissionens framställning en kungörelse den 19 september 1941 (nr 758), varigenom förbud meddelades mot tillverkning av trän för avsalu utan tillstånd av livsmedelskommissionen. I sin motivering till framställningen hade kommissionen framhållit, att det i rådande försörjningsläge vore av vikt, att tranen bereddes på sådant sätt, att dess halt av vitaminer i största möjliga utsträckning bibehölles. Så hade, enligt vad erfarenheten visat, icke alltid varit fallet. Genom förbudet sattes kommissionen i stånd att övervaka, att tillverkningen skedde efter sådana metoder och förlades till sådana företag, att kvaliteten på varan bleve så god som möjligt samt att landets behov av medicinaltran och fodertran bleve i görligaste mån tillgodosett. Tillstånd att tillverka trän lämnades av livsmedelskommissionen enligt cirkulär nr 451 till sex företag, nämligen Aktiebolaget Göteborgs torskmjölfabrik, Aktiebolaget Karlshamns oljefabriker, Extraktionsverken aktiebolag (Agnesberg), Grisslehamns fiskförädlingsaktiebolag, Oljeraffinaderiet Zonen aktiebolag (Malmö) och Svensk andelsfisk, förening u. p. a. (Göteborg). För tillverkarna fastställdes uppköpspriser å fisklever. Jämlikt erhållet bemyndigande fastställde livsmedelskommissionen även normalpriser för försäljning av fodertran och industritran. En viss ransonering, avpassad efter tidigare inköp, anbefalldes vid försäljning av fodertran till förbrukare.

72 Reglering av ägghandeln. Redan under produktionsåret 1940/41 inträdde till följd av knappheten på fodermedel en viss nedgång i den inhemska produktionen av ägg, samtidigt som efterfrågan därå kraftigt stegrades. Det dåliga skörderesultatet år 1941 gjorde det tydligt, att en ytterligare nedskärning av hönsstammen med därav följande minskad äggtillgång måste komma till stånd. Med hänsyn till att hönsen omsätta det av dem förbrukade fodret till för mänsklig förbrukning användbara födoämnen betydligt sämre än nötkreatur och svin samt med hänsyn till mjölkens och köttets resp. fläskets väsentligt större betydelse ur näringssynpunkt i jämförelse med äggen ha kor och svin måst tillerkännas företräde framför hönsen, då det gällt att fördela de tillgängliga starkt begränsade fodermedelstillgångarna. Livsmedelskommissionen hade tidigare vid sin produktionsplanering funnit, att en reduktion av hönsstammen från förutvarande omkring 8-2 milj. höns till omkring 5 milj. st., innebärande en nedsättning av äggproduktionen till något mer än 50 procent av den normala inhemska förbrukningen, kunde bliva erforderlig och ur konsumtionssynpunkt även möjlig att bära utan alltför svåra olägenheter. Vid bestämmandet av kraftfodertilldelningen till äggproducenterna hade kommissionen ock sedan början av hösten 1941 ett sådant mål i sikte. En så stark nedsättning av produktionen nödvändiggjorde emellertid en reglering av handeln och förbrukningen för att åstadkomma en möjligast rättvis fördelning av produkterna ävensom en efter läget avpassad prisreglering. På framställning av livsmedelskommissionen genomfördes ock åtgärder i sådant hänseende fr. o. m. den 24 september 1941 med stöd av en den 19 september utfärdad kungörelse (nr 757). Närmare föreskrifter meddelades av kommissionen genom cirkulär nr 446; sedermera blevo dessa i vissa hänseenden ändrade eller kompletterade genom en rad ytterligare cirkulär. Regleringen omfattade ej endast hönsägg utan även äggula och flytande äggvita samt torkad äggvita eller äggalbumin. Äggproduktionens och ägghandelns relativt svagt utvecklade organisation nödvändiggjorde vid handelsregleringen ganska djupgående ingripanden i rådande omsättningsförhållanden för att göra ransoneringen någorlunda effektiv och förhindra att ägg komme att i större utsträckning säljas utanför regleringen. Av särskild vikt ur kontrollsynpunkt var det att begränsa kretsen av de personer och företag, till vilka producenterna fingo överlåta ägg. I huvudsak ordnades handeln med ägg på följande sätt. Äggproducent skulle i princip vara förbunden att sälja sina ägg antingen till sådan detaljhandlare, söm erhållit tillstånd av kristidsnämnd att inköpa ägg från äggproducenter (auktoriserad ägguppköpare), eller till handlande, som erhållit tillstånd av livsmedelskommissionen att bedriva partihandel med ägg (auktoriserad partihandlare). Till auktoriserad ägguppköpare kunde antagas varje detaljhandlare, som tidigare brukat inköpa ägg direkt från ägg-

producenter. Till auktoriserad partihandlare antogs i regel endast handlande, som tidigare i viss ej alltför ringa omfattning bedrivit partihandel med ägg. Äggproducenterna avstängdes ej helt från rätt att sälja direkt till förbrukare, men härför fordrades särskilt tillstånd av kristidsnämnden eller (bl. a. i fråga om torghandel) av kristidsstyrelsen. Vid försäljning av ägg till auktoriserad ägguppköpare eller auktoriserad partihandlare skulle producenten erhålla ett särskilt kvitto å försäljningen. Genom dylikt kvitto kunde producenten, då fråga var om fördelning av hönsfoder, styrka hur mycket ägg han levererat. Ägguppköpare fick sälja av honom inköpta ägg antingen direkt till förbrukare mot kuponger eller licenser efter samma principer som vid andra varuransoneringar eller ock till auktoriserad partihandlare. Han kunde även av kristidsstyrelsen erhålla tillstånd att sälja ägg till andra detaljhandlare. De auktoriserade uppköparna och partihandlarna förpliktades att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som livsmedelskommissionen meddelade. Härigenom erhöll kommissionen möjlighet att bl. a. föreskriva leveransskyldighet för dylika handlande i överskottsområdena i den mån så visade sig erforderligt för att ernå jämn fördelning av produktionen, en möjlighet som kommissionen ock i viss utsträckning begagnade sig av. I konsumtionens intresse föreskrevs vidare skyldighet för auktoriserade partihandlare att verkställa kvalitetsbedömning av ägg, som de inköpte från auktoriserad ägguppköpare eller från äggproducenter. Härvid skulle äggen uppdelas i två kvalitetsklasser, prima och sekunda, samt varje godkänt ägg märkas med en bokstav (P eller S), som angåve kvalitetsklassen. En från början stadgad skyldighet att datummärka äggen upphävdes senare. Ransoneringen drabbade särskilt kännbart näringsställen, bagerier, konditorier och liknande förbrukare, för vilka tilldelningen begränsades till högst 50 procent av normal förbrukning. För de enskilda förbrukarna bestämdes ransonen per individ tills vidare till 7 å 8 ägg i månaden (450 gram för en femveckorsperiod), vilket väl för många hushåll var betydligt mindre än normalt men för andra mer. Då emellertid dessa ransoner ej ansågos kunna säkert garanteras, föreskrevs, att inköpskupongerna för ägg alternativt fingo användas för inköp av viss mängd köttvaror (utom fläsk), motsvarande 400 poäng för ransoneringsperiod. I den m å n kupongerna utnyttjades för köttinköp, innebar detta sålunda en ökning av den ordinarie köttransonen. För sjuka personer medgavs rätt att med stöd av läkarintyg (liksom förut skett beträffande matfett, köttvaror och tjock grädde) efter ansökan hos kristidsnämnd erhålla viss ökad tilldelning. Servering av kokta eller stekta ägg på näringsställen fick fr. o. m. den 3 november ske endast mot kupong till restaurangkort för ägg eller kupong till inköpskort. Rörande prisregleringen på äggområdet, vilken innefattade normalpriser för olika led i omsättningskedjan, se ovan sid. 37.

74 Fisket och fiskförsörjningen. Avkastningen av fisket, som redan under första halvåret 1941 stigit i jämförelse med förhållandena 1940, fortfor under senare halvåret att förbättras, vilket i särskild grad gällde sillfisket såväl vid Västkusten som i Skåne och Blekinge. Även torskfisket visade stigande siffror. Däremot höll sig importen på en mycket låg nivå, framför allt i fråga om den färska fisken. Med anlitande av härför anvisade anslag upprätthölls alltjämt enligt Kungl. Maj:ts tid efter annan lämnade föreskrifter prisreglering å olika fiskslag vid västkusten genom vederbörande länsstyrelses försorg. De vid fiskauktionerna uppkomna överskotten av sill och annan fisk övertogos i stor omfattning av livsmedelskommissionen, som härför ägde disponera medel från det belopp av 3 milj. kronor, som Kungl. Maj:t ställt till kommissionens förfogande för uppköp och inlagring av fisk (se del II sid. 275). Det mesta av den sålunda av livsmedelskommissionen övertagna fisken tillvaratogs genom insaltning eller konservering i annan form. Till mindre del togs uppköpt småsill i anspråk för fullföljande av vid vissa fabriker tidigare igångsatt försöksframställning av fiskmjöl och sillolja. Under hösten stego priserna särskilt å sill avsevärt och handeln på detta område började även i andra avseenden förete mindre tillfredsställande drag. Då det kunde förutses, att landets behov av salt sill under rådande förhållanden måste komma att till väsentlig del tillgodoses genom nedsaltning inom landet av därstädes ilandförd färsk sill, blev det tydligt, att ett reglerande ingripande på sillmarknaden krävdes dels för att möjliggöra ökad nedsaltning av sådan fisk, dels för att skapa möjligheter för en rättvis fördelning mellan detaljhandlarna av den färska sill, som kunde ställas till förfogande för färskkonsumtion. Det måste enligt livsmedelskommissionens åsikt anses lämpligt, att man redan under vintern saltade ned all den färska sill, som lämpade sig härför, så att den kunde sparas till längre fram, då tillgången på andra livsmedel, exempelvis kött, kunde komma att bli knappare. Till färskkonsumtion borde därför tills vidare endast användas småsill, vilken icke lämpligen kunde nedsaltas men däremot väl kunde ersätta den större sillen vid direkt konsumtion. Efter framställning från livsmedelskommissionen utfärdade Kungl. Maj:t av anförda skäl den 5 december 1941 kungörelse (nr 900), varigenom kommissionen erhöll befogenhet att r e g l e r a a l l f ö r s ä l j n i n g av f ä r s k s i l l från fiskare ävensom försäljningen av sådan vara från annan än fiskare till återförsäljare. Försäljningen av färsk sill från annan än fiskare till förbrukare berördes däremot ej av bestämmelserna i kungörelsen. Någon konsumtionsreglering å färsk sill genomfördes alltså icke. Genom beslut samma dag bemyndigade Kungl. Maj:t vidare livsmedelskommissionen att fastställa normalpriser å färsk sill. Närmare bestäm-

75 melser angående hithörande reglering meddelades av kommissionen i cirkulär n r 551. Regleringen, vilken trädde i kraft den 7 december, avsåg som nämnt färsk sill över huvud. Däri inräknades dock icke skarpsill, ej heller sådan mindre sill eller strömming, som fångats i Östersjön och Bottniska viken och beträffande vilken bestämmelser meddelats i kungörelsen den 6 juni 1941, n r 486 (se del II sid. 276). Från regleringen undantogs vidare sådan färsk sill, som fångats utanför Skånes västkust och ilandförts i Skåne. I kungörelsen stadgades, att fiskare fick sälja färsk sill endast till livsmedelskommissionen eller till person eller företag, som av kommissionen erhållit auktorisation att förvärva sådan vara, samt för övrigt endast mot av kommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens eller eljest i den ordning och under de villkor, som kommissionen bestämde. Enligt kommissionens föreskrifter skulle överlåtelse av färsk sill från fiskare i regel ske endast till Sveriges sill- och fiskimportörförening, vilken härför erhållit auktorisation, eller efter särskilt medgivande till partihandlare med färsk fisk och till konservindustrien. Nämnda förening skulle för kommissionens räkning omhändertaga den för saltning lämpade sillen. Vissa undantag från den sålunda stadgade ordningen medgåvos dock. Sålunda fick sill av mindre storlek än 50 st. per kg säljas fritt. Vidare medgavs fiskare rätt att sälja sill av alla storlekar direkt till enskilda förbrukare i fiskarens hemort för köparens husbehov. I undantagsfall kunde fiskare ock av vederbörande kristidsnämnd få tillstånd att sälja av honom fångad sill på torg eller till viss handlande i orten. Under en övergångstid fram till årsskiftet fick försäljning av färsk sill fritt äga rum från annan än fiskare till återförsäljare. Fr. o. m. den 1 januari 1942 skulle däremot partihandel med färsk sill få bedrivas endast av härför särskilt auktoriserad partihandlare. Mellan livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden å ena samt Svenska västkustfiskarnas centralförbund och Sveriges ångtrålareförening å andra sidan träffades överenskommelse angående vissa bestämda priser, som skulle tillämpas för all sill, som Sveriges sill- och fiskimportörförening för kommissionens räkning inköpte för saltning eller som efter anvisning av kommissionens ombud försåldes till handlande eller konservfabrik. Av livsmedelskommissionen fastställdes därjämte enligt givet bemyndigande normalpriser att gälla vid försäljning av färsk sill till annan än silloch fiskimportörföreningen. Priset till förbrukare bestämdes för den mindre sillen till 75 öre per kg på auktionsplatserna. I övriga delar av landet fick göras frakttillägg, varierande mellan 5 och 20 öre. I Stockholm blev sålunda minimipriset inklusive frakttillägg och omsättningsskatt 85 öre per kg. För importerad färsk sill bestämdes senare ett normalpris av 1 krona 15 öre per kg för större och 1 krona för mindre sådan fisk.

76 Samtidigt med utfärdandet av kungörelsen angående reglering av handeln med färsk sill beslöt Kungl. Maj:t att ställa till livsmedelskommissionens förfogande — utöver tidigare medgivet belopp av 3 milj. kronor — ytterligare 5 milj. kronor från anslaget till förlagskapital för inköp av förnödenheter m. m. för omhändertagande av överskott och lagring av fisk, i den mån det med hänsyn till försörjningsläget funnes önskvärt. En särskild reglering befanns erforderlig för att ordna handeln med t o r k a d fisk (lutfisk) för k o n s u m t i o n e n u n d e r julhelg e n . Den vanliga julförbrukningen av lutfisk har beräknats till omkring 2 000 ton, varav allt utgjorts av importerad vara. Då tillgången inom landet till den stundande helgen 1941 uppskattades till endast omkring 600 ton, befanns en ransonering önskvärd för åstadkommande av en rättvis fördelning. På livsmedelskommissionens hemställan lades därför fr. o. m. den 16 november genom kungörelse den 14 samma månad (nr 859) alla förråd av spillånga och annan torkad (färsktorkad) fisk hos producenter, handlande och näringsställen samt övriga förråd om minst 10 kg ävensom senare framställd eller importerad sådan vara under beslag i och för anordnande av en engångsransonering. Föreskrift härom utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 515 och 553. Ransoneringen omfattade all torkad fisk, såväl i torrt som lutat skick, samt därjämte maträtter, vari sådan fisk ingick. Tilldelningen till enskilda förbrukare bestämdes till 100 gram torr lutfisk eller 400 gram lutad vara per person och skulle erhållas mot kupong till inköpskort K. Allmänna inrättningar erhöllo tilldelning efter enahanda grunder. Beträffande näringsställen meddelades förbud mot servering av lutfisk annat än på julaftonen, ett förbud som gällde intill den 28 december. För att möjliggöra en lämplig fördelning på detaljhandlarna av de knappa förråden infördes ett system med förhandsbeställning. Det föreskrevs sålunda, att enskild förbrukare för att med säkerhet kunna utfå sin ranson skulle senast den 22 november inlämna den föreskrivna inköpskupongen till den handlande, hos vilken han ville företaga inköpet. Näringsställen, som önskade erhålla tilldelning, skulle söka inköpslicens hos kristidsnämnden och, sedan licens erhållits, omedelbart inlämna denna till handlanden. Med ledning av de sålunda i förväg avlämnade kupongerna och licenserna kunde fördelning i detaljhandeln i god tid verkställas. Försäljningen till konsumenter började den 4 december. Fr. o. m. den 28 december tillätos ägare eller innehavare av kvarvarande beslagtagna förråd av lutfisk att fritt förfoga över dessa. Handeln med denna vara frigavs helt efter den 5 januari. Beträffande t i l l d e l n i n g e n t i l l f i s k e t a v f l y t a n d e b r ä n s 1 e n meddelas uppgifter å sid. 129. Denna tilldelning, vilken som förut be-

gränsades till yrkesfiske, som kunde anses vara av betydelse ur folkförsörjningssynpunkt, utgjordes nu till väsentlig del av tjärolja. Smörjolja fingo fiskare köpa till en kvantitet, som motsvarade 6 procent av den tilldelade myckenheten flytande bränsle med avdrag av innehavda förråd av obegagnad eller begagnad smörjolja. Det tidigare intill utgången av år 1941 lämnade bemyndigandet för länsstyrelserna att, utan hinder av bestämmelserna i fiskeristadgan, meddela föreskrifter om ändring i med stöd av nämnda stadga utfärdade särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande (se del II sid. 275) förnyades genom cirkulär den 19 december 1941 (nr 947) intill utgången av år 1942. Till följd av den genom kriget uppkomna avspärrningen västerut hade de fiskare, som tidigare bedrivit s. k. storsjöfiske eller sillfiske vid Island, helt förhindrats i utövandet av dessa fisken. Särskilt hårt drabbades storsjöfiskarena ekonomiskt av denna avspärrning, då deras möjligheter att övergå till annat fiske voro starkt begränsade. Enär de båtar och redskap, som användes för ifrågavarande fiske, icke utan kostsamma kompletteringar och ändringar lämpade sig för fiske i de farvatten, som stodo öppna för svenska fiskare, syntes det vara att befara, att dessa fiskare överginge till andra näringsfång, därest icke vissa stödåtgärder vidtoges. Sedan lantbruksstyrelsen enligt uppdrag verkställt utredning i frågan, framlade Kungl. Maj:t proposition till riksdagen vid dess höstsession, nr 310, vari föreslogos åtgärder som syftade till att bereda fiskarena möjlighet att, under den tid då storsjöfisket icke bedreves, genom annat fiske förbättra sina inkomster. Förslaget bifölls av riksdagen. De stödåtgärder, som sålunda beslötos, inneburo att ett belopp av 300 000 kronor anvisades för utlämnande av låneunderstöd till fiskare, som under åren närmast före 1940 till väsentlig del livnärt sig av storsjöfiske. Lånen skulle utlämnas för komplettering och ändring av båtar och fiskredskap, som erfordrades för att annat fiske skulle kunna bedrivas. Lån finge icke lämnas till högre belopp än 20 000 kronor. Lånen skulle vara räntefria samt under tre år från lyftandet fria från amortering. Därefter skulle återbetalning ske med lika belopp under sju år, men 40 procent av det ursprungliga kapitalbeloppet skulle kunna eftergivas, därest de anordningar, för vilkas utförande lånet erhållits, blivit av låntagaren vidtagna samt desamma kommit till användning under minst tre år. Säkerhet för lånen skulle ställas i den mån så prövades möjligt. Anslaget uppfördes å tillläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 såsom avsättning till en nyupprättad fond för låneunderstöd åt vissa fiskare. Kungörelse med närmare bestämmelser angående ifrågavarande låneunderstöd utfärdades den 23 januari 1942 (nr 31).

78 Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär m. m. Omfattande förberedelser hade av livsmedelskommissionen i god tid vidtagits för en kampanj i stor stil med syfte att effektivt tillvarataga landets tillgångar av bär, frukter och trädgårdsprodukter under sommaren och hösten 1941. Ett anslag för ändamålet beviljades av Kungl. Maj:t på 60 000 kronor, av vilket större delen användes för annonsering samt för tryckande och spridande av råd och anvisningar rörande konservering m. m. För handhavande av den lokala propagandan bildades inom ett betydande antal kommuner särskilda s. k. bärkommittéer, medan inom andra kommuner kristidsnämnderna omhändertogo upplysningsarbetet. Tillgången på skogsbär var växlande inom olika delar av riket. Särskilt lingonskörden var i genomsnitt sämre än normalt, framför allt i södra Sverige, medan blåbären och hallonen i allmänhet företedde bättre tillgång. Hjortronskörden i Norrland var synnerligen riklig. Att året dock i stort sett måste betecknas som ett tämligen dåligt bärår berodde mest på den otjänliga väderleken med ihållande torka på försommaren och alltför stark nederbörd i augusti. Emellertid bedrevs på många håll en mycket livlig bärplockningsverksamhet. Utflykter anordnades i stor utsträckning per buss, tåg och cykel. Skolbarnen engagerades allmänt för dellagande i plockningsarbetet. Likaså medverkade mångenstädes scoutkårer och andra sammanslutningar. Av viss betydelse var den nedsättning i biljettpriserna på statens järnvägar, som medgavs av järnvägsstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts beslut den 8 augusti. Sådan nedsättning lämnades under augusti och september för personer, som genom legitimation från vederbörande kristidsnämnd styrkte sig skola företaga resor för plockning av skogsbär, och innefattade nedsättning till enkla biljettpriset på tredje klass för färd fram och åter å ett avstånd av högst 300 km inom loppet av fem dygn. Konserveringskurser och andra kurser för bärens utnyttjande höllos till stort antal och intresset för dessa synes ha varit mycket livligt. På en del håll inrätlades rådgivnings- och frågebyråer. Konserveringsmöjligheterna underlättades genom den extra tilldelning av socker för syltning och saftning på 5 kg per person, vilken medgavs detta år liksom det föregående. På sina håll trädde bärkommittéerna i förbindelse med uppköpare av skogsbär för att överenskomma om avsättningen. Livsmedelskommissionen hade träffat anstalter för att trygga avsättningen av överskott av skogsbär och äpplen. Några överskott av bär uppstodo dock icke. De statliga uppköpen år 1941 inskränktes till 70 ton äppelmos. I stort sett torde resultatet av de vidtagna åtgärderna få anses ha varit gott i betraktande av att förutsättningarna, som förut nämnts, på grund av den delvis mindre goda skörden ej voro särskilt gynnsamma.

79 Regleringen av handeln med ris och risgryn. Alltsedan den 2 november 1940 hade befintliga förråd av ris och risgryn samt fortsättningsvis tillverkade risgryn legat under beslag. Försäljning av risgryn till förbrukare medgavs i viss mindre omfattning för tiden 8 december 1940—31 mars 1941 (se del II sid. 80). Under tiden 1 april—30 juni 1941 fick vidare mot kupong till inköpskort K inköpas 1 kg risgryn per person alternativt med havregryn, havremust eller kornflingor (se del II sid. 254). Inköpslicens för risgryn medgavs under denna tid näringsställen samt förelag, som använde risgryn för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu, upp till 90 procent av förbrukningen under motsvarande tid 1939. Genom kungörelse den 11 juli 1941 (nr 652) förordnade Kungl. Maj:t om reglering av handeln med bl. a. risflingor och liknande genom svallning eller röstning erhållna produkter av ris eller risgryn. Livsmedelskommissionen bestämde, att sistnämnda reglering skulle sammanföras med den tidigare genomförda regleringen av ris och risgryn. Angående priset å risgryn hade kommissionen vid olika tillfällen meddelat bestämmelser efter samråd med priskontrollnämnden. Någon allmän tilldelning av ris och risgryn ägde icke rum under månaderna juli—november 1941. I december ordnades emellertid en ny tilldelning jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 538, varvid särskilt avseende fästes vid alt tillgodose den traditionella riskonsumtionen under julhelgen. Enskilda förbrukare fingo fr. o. m. den 1 december för eget husbehov förfoga över de förråd av ris eller risgryn, som de vid tiden för beslagets inträdande (den 3 november 1940) innehade, samt därjämte under tiden 8 december 1941—31 januari 1942 mot kupong till inköpskort VR inköpa 250 gram risgryn. Även innehavare av restauranger och andra näringsställen samt personer och företag, som för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu använde ris eller risgryn, fingo rätt att förfoga över innehavda förråd, dock med begränsning av förbrukningen till 60 procent av förutvarande normal förbrukning. I fortsättningen skulle inköpslicens för ris och risgryn kunna medges näringsställen och tillverkare upp till 60 procent av förbrukningen under motsvarande tid 1939. Detsamma skulle gälla för allmänna inrättningar, dock utan någon generellt bestämd förbrukningsbegränsning. I samband med nu nämnd reglering fastställde livsmedelskommissionen enligt erhållet bemyndigande normalpris å risgryn vid försäljning dels till detaljhandlare, dels till förbrukare, utgörande fritt importhamn 89 öre, resp. 1 krona 12 öre per kg med visst frakttillägg för vartdera av tre särskilda fraktområden. Regleringen av handeln med socker och sirap. De ordinarie ransonerna för socker och sirap bibehöllos under senare halvåret 1941 i stort sett oförändrade vid de kvantiteter, som bestämts för

80 den period, vilken började den 18 juni, nämligen c:a 430 gram socker eller c:a 600 gram sirap per vecka. Tilldelningen på tilläggskorten förblev även oförändrad. En extra tilldelning av socker för syltning och saftning uppgående till 2 kg per person hade medgivits för sistnämnda period utöver den ordinarie ransonen. Ytterligare extratilldelning av socker för samma ändamål om tillsammans 3 kg per person skedde under augusti och september. Sammanlagt uppgick alltså syltsockertilldelningen för sommaren och hösten 1941 till 5 kg per person. Biodlare erhöllo för höst- och vinterfodring av bisamhällena ävensom för drivfodring i de delar av landet, där sådan kunde anses erforderlig, rätt till inköp av socker mot särskild licens. 1 allmänhet skulle denna tilldelning icke få överstiga för höst- och vinterfodring 7 kg och för drivfodring 2 a 3 kg per bisamhälle. Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao. I början av september 1941 skedde utdelning av — förutom nya beredskapskort (inköpskort A) — nya inköpskort för kaffe, te och kakao (inköpskort B) samt inköpskort för enbart te och kakao (inköpskort C). B-korten gällde för personer födda tidigare än 1927, C-korten, vilka ersatte de tidigare F-korten (småbarnskorten), för personer födda åren 1927—1939. Åldersgränsen för erhållande av kaffetilldelning försköts alltså några år uppåt; tidigare hade kaffe tilldelats personer födda före 1934. Ransonerna av alla hithörande varor hade med den ransoneringsperiod, som började den 26 maj och sträckte sig ända t. o. m. den 7 september, starkt beskurits. Under återstoden av året skedde härutinnan en mindre ökning, såsom framgår av nedanstående siffror, vilka ange den ungefärliga ordinarie veckoranson som fått uttagas per person alternativt av kaffe, te eller kakaopulver.

26 maj—7 september 1941 8 september—7 december 1941 8 december 1941—18 januari 1942

Rostat kaffe gram

„ gram

Kakaopulver gram

33 38 42

27 31 33

40 46 50

Liksom förut har tilldelning av kaffe, te och kakaopulver på tilläggskort skett till äldre personer (födda före 1880) samt till skogs- och flotlningsarbetare och fiskare. Kaffe har, som förut nämnts, fr. o. m. septemberperioden blott lämnats till personer födda före 1927. På grund av den fortgående minskningen av landets lager av kaffe, te och kakaopulver befanns nödvändigt att vidtaga åtgärder för åstadkom mande av en jämnare fördelning av de lager av dessa varor, som funnos inom detaljhandeln. Cirkulär härom utfärdades av livsmedelskommissionen (nr 436) att gälla fr. o. m. den 16 september 1941. Sålunda förbjöds detalj-

handlare all för inköp av kalle, te eller kakaopulver begagna av honom mottagna kuponger till de äldre inköpskorten A och B eller till tilläggskorten till inköpskort B eller licenskuponger, mot vilka försäljning skett före den 16 september. Detaljhandlarna ålades vidare att till kristidsstyrelsen deklarera storleken av sitt lager natten till den 16 september jämte lagret vid ransoneringens början samt omsättningen av ifrågavarande varor under juni— augusti 1941. Därest av deklarationerna framginge, att en handlandes lager av kaffe vore större än som svarade mot omsättningen under en månad, skulle kristidsstyrelsen ålägga honom att, till dess lagret nedgått till denna storlek, veckovis redovisa samtliga eller viss del av de kuponger till de nya B-korten, som han mottoge i sin rörelse. Innan handlanden fullgjort denna redovisning fick han icke köpa kaffe från annan handlande. Om en detaljhandlares lager av kaffe, te eller kakaopulver var mindre än som motiverades av omsättningen, kunde han erhålla lagerökningslicens. Genom de tidigare utfärdade kungörelserna angående handeln med kaffesurrogat hade tillverkningen och omsättningen i fråga om sådana surrogat, som innehöllo kaffe eller vid vilkas framställning användes spannmål eller produkter därav, bragts under kontroll. Beträffande andra kaffesurrogat var handeln däremot fortfarande oreglerad. Detta visade sig medföra olägenheter i samma mån som kafferansoneringen åtstramades och efterfrågan på surrogat som följd därav ökades. Någon garanti fanns ej för att sammansättningen av de okontrollerade surrogaten var näringsfysiologiskt tillfredsställande, varjämte svårligen kunde bedömas, huruvida priset var skäligt med hänsyn till tillverkningskostnaden. För att avhjälpa dessa olägenheter och därjämte bereda möjlighet att reglera förbrukningen för kaffesurrogattillverkning även av andra varor än spannmål, t. ex. sockerbetor och andra ur folkförsörjningssynpunkt viktiga rotfrukter, utfärdades den 19 juli 1941 på livsmedelskommissionens framställning en kungörelse (nr 657), varigenom tidigare kontrollbestämmelser utsträcktes att gälla försäljningen av kaffesurrogat av alla slag med eller utan tillsats av kaffe och oavsett sammansättningen i övrigt. I den nya kungörelsen hade infogats bestämmelse därom, att ansökan om tillstånd att tillverka kaffesurrogat skulle vara åtföljd av utfästelse från tillverkaren jämlikt 7 § prisregleringslagen att icke försälja varan till återförsäljare till högre pris än det i ansökningen som tillverkarens försäljningspris upptagna priset. Genom denna författning upphävdes kungörelsen angående försäljning av vissa kaffesurrogat den 1 augusti 1940 (nr 759). Livsmedelskommissionen beslöt att för tiden 1 november 1941—31 oktober 1942 begränsa den tillåtna användningen av spannmål för kaffesurrogat tillverkning till sammanlagt 20 000 ton, d. v. s. 1 670 ton per månad. Detta medförde vid alltjämt stegrad konsumtion av kaffesurrogat, att halten <av däri ingående spannmål, vilken förut maximerats till 25 procent för råg, vete och korn samt 15 procent för ärter och bönor, frånsett ingående kaffe, &-316183

82 måste minskas, medan halten av fria varor, såsom ekollon, cikoria, maskrosrötter, fikon m. m., ökades, vilket givetvis var ägnat att medföra en viss kvalitetsförsämring. Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. I fråga om torkad frukt, som fr. o. m. den 1 juli 1941 lagts under beslag, hade livsmedelskommissionen föreskrivit, att försäljning av beslagtagen vara, med undantag för russin, tills vidare ej fick äga rum annat än mot särskild av kommissionen utfärdad inköpslicens (se del II sid. 279). Senare under sommaren medgav kommissionen, att förråd av s. k. bosniska plommon och iranska aprikoser, vilka icke tålde någon längre tids lagring, fingo efter anmälan hos vederbörande kristidsnämnd fritt försäljas. Först fr. o. m. den 10 oktober medgavs, i enlighet med av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 454 meddelade ransoneringsbestämmelser, en mera allmän försäljning av torkad frukt. Ransoneringen omfattade alla de slag av torkad frukt, som inbegripits under beslaget, utom iranska aprikoser, cedratfrukt, bosniska plommon och andra russin än kaliforniska. Handeln med sistnämnda varor frigavs helt. Av övriga varuslag fingo enskilda förbrukare under tiden 10 oktober—30 november inköpa 250 gram mot kupong till inköpskort E. Lika stor kvantitet fick under tiden 1 december 1941—18 januari 1942 inköpas mot kupong till inköpskort K. Dessutom medgavs rätt för skogs- och flottningsarbetare samt kolare, vilka på grund av sitt arbete voro hänvisade att under längre tid vistas borta från hemmet, att mot kupong till tilläggskort, giltigt i två månader, inköpa ävenledes 250 gram torkad frukt. Näringsställen samt företag, som använde torkad frukt för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu, erhöllo rätt att mot inköpslicens köpa dylik vara till en myckenhet motsvarande i allmänhet 50 procent av förbrukningen under motsvarande tid år 1940. För allmänna inrättningar fick inköpas så mycket som svarade mot tilldelningen till enskilda hushåll. För kryddor, varav flertalet tillika med mandel och nötkärnor liksom torkad frukt lagts under beslag fr. o. m. den 1 juli 1941, hade redan från nämnda tidpunkt ordnats en ransonering, varvid viss tilldelning till enskilda hushåll bestämts för tiden 1 juli—30 november 1941. Från ransoneringen undantogos sedermera vanilj- och vanillinsocker samt hel spansk peppar och långpeppar ävensom essenser och extrakter av saffran, vanilj eller vanillin. För perioden 1 december 1941—28 februari 1942 medgavs mot kupong till inköpskort E inköp av dels 50 gram mandel eller kärnor och dels 25 gram kryddor efter köparens val. Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. •Till ledning för bestämmandet av leveransplikten för fodersäd lät livsmedelskommissionen under augusti månad 1941 vid sidan av de ordinarie skördeuppskaltningarna verkställa en kompletterande skördeuppskattning

83 i syfte att få en tillfredsställande grund för beräkning av de särskilda brukningsdelarnas skörderesultat (livsmedelskommissionens cirkulär nr 372). Denna kompletterande skördeuppskattning verkställdes av samma personer, som av kristidsnämnderna utsetts att biträda hushållningssällskapens sockenavdelningar vid den allmänna skördeuppskattningen, varjämte även andra på området sakkunniga personer i viss utsträckning biträdde vid arbetet. Det erhållna materialet var även avsett att komma till användning vid uppläggandet inom livsmedelskommissionen av ett planerat producentregister, innehållande sådana uppgifter om jordbruksproducenterna, som kunde ligga till grund för kristidsnämndernas arbete i olika hänseenden i framtiden. Genom kungörelse den 17 oktober 1941 (nr 791) föreskrevs inventering rörande de åkerarealer, som under hösten 1941 besatts med höstvete, höstråg eller höstraps. Dessutom ålades jordbrukare inom Götaland, Svealand och Gästrikland med en åkerareal av mer än 2 hektar att lämna uppgift om storleken av de arealer, som under våren 1942 beräknades bliva besådda med vårvete, vårråg, korn, havre, blandsäd, vårraps, vitsenap, vallmo, oljelin, spånadslin eller hampa. Uppgifterna skulle senast den 31 oktober insändas till vederbörande kristidsnämnd, som hade att vidarebefordra dem till livsmedelskommissionen. Svinräkning skedde på vanligt sätt per den 6 oktober enligt kungörelse den 26 september 1941 (nr 763). Angående inventeringen av landets förråd av potatis vid årsskiftet har uppgift meddelats ovan å sid. 60. Sedvanlig kvartalsinventering beträffande landets förråd av varjehanda livsmedel ägde rum per den 1 september och den 1 december enligt kungörelser den 22 augusti och den 21 november 1941 (nr 700 och 888). Varulistan utökades vid förra tillfället med mesost och annan ost (utom getost och renost) och vid senare tillfället med lingonsylt och äppelmos (sockrat och osockrat). Diverse föreskrifter och förhållanden i samband med livsmedelsransoneringarna. Vid skilda tillfällen hade livsmedelskommissionen meddelat bestämmelser rörande inskränkningar i rätten för personer vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t att begagna inköpskort för ransonerade varor samt om inköp för försvarsväsendets behov av sådana varor. Efter samråd med de centrala militärförvaltningarna och med godkännande av överbefälhavaren över rikets försvarskrafter beslöt kommissionen i september 1941 upphäva ifrågavarande bestämmelser samt utfärdade genom cirkulär nr 441 nya sammanfattande föreskrifter i ämnet med giltighet fr. o. m. den 1 oktober. Ävenså hade bestämmelser i samband med ransoneringarna å mjöl och bröd, köttvaror, matfett, grädde och ägg m. m. meddelats angående extra tilldelning till s j u k a p e r s o n e r , som ej vårdades på »jukvårdsinrättning, samt till havande kvinnor. Jämväl på detta område utfärdade kom-

84 missionen genom cirkulär nr 512 nya föreskrifter att gälla fr. o. m. den 20 november 1941. I cirkulär nr 471 meddelades vidare, med upphävande av tidigare bestämmelser, specialföreskrifter angående tilldelning av ransonerade varor för s k o l k ö k och b a r n b e s p i s n i n g a r m. m. samt i cirkulär nr 550 föreskrifter angående tilldelning för personalen å h a n d e l s f a r t y g i inrikes och utrikes fart. En nyhet, som infördes i slutet av december, var utfärdandet av s. k. d a g k o r t, avsedda att användas av personer, vilka tillfälligt gästade annat hushåll eller på grund av sitt arbete tillhörde annat hushåll under så kort tid, att de för dylikt ändamål eljest avsedda s. k. halvkupongkorten icke lämpligen kunde brukas. Dagkorten, vilka gällde mjöl och bröd, matfett och köttvaror, bestodo av talong och sju s. k. halvdagskuponger och kunde erhållas hos kristidsnämnd mot avlämnande av halv gällande kupong till vart och ett av inköpskorten för mjöl och bröd, matfett samt köttvaror. Varje halvdagskupong motsvarade kosten under en halvdag eller en huvudmåltid, medan två kuponger motsvarade kosten under en hel dag eller två huvudmåltider. Kupongernas giltighetstid var ej begränsad. Den som av gäster fått sammanlagt sju halvdagskuponger kunde hos kristidsnämnden byta ut dem mot ett halvkupongkort för mjöl och bröd, ett för matfett och ett för köttvaror. För att i viss utsträckning åstadkomma en tilläggstilldelning av ransonerade livsmedel till personer, som på grund av sitt arbete och sina levnadsvillkor i övrigt voro i behov därav utöver de kvantiteter, som kunde erhållas mot eljest utdelade tilläggskort, igångsattes i slutet av år 1941 under medverkan av ett stort antal tidningar en k u p o n g i n s a m l i n g , avseende de närmaste vintermånaderna. En liknande kuponginsamling hade under sommaren ägt rum för att möjliggöra en viss export av ransonerade livsmedel till Finland. Den nu startade insamlingen skedde genom insändande av outnyttjade kuponger för mjöl och bröd, socker, matfett och köttvaror till vederbörande kristidsnämnd eller huvudkontoren för vissa tidningar. Kupongerna avsågos skola centralt utbytas mot tilläggskort för resp. varor, vilka i första hand skulle komma de kommuner till godo, där det största behovet förelåge, samt därstädes av kristidsnämnderna fördelas bland de mest behövande. Vid slutet av år 1941 kunde omkring 70 procent av landets hela konsumtion av livsmedel beräknas utgöras av ransonerade varor. Givet är, att den mycket omfattande och ingripande regleringen av handeln i dess olika stadier, som denna väldiga varuransonering innebar, för sitt rätta funktionerande krävde en högt utvecklad k o n t r o l l a p p a r a t såväl i toppen, d. v. s. hos livsmedelskommissionen, som hos de lokala kontrollorganen, kristidsstyrelserna. Till belysning i stora drag av hur systemet ordnats må anföras följande utdrag ur en av chefen för livsmedelskommissionens konsumtionsavdelning härför lämnad redogörelse (se Kommersiella meddelanden 1941 h. 12).

85 Grundprinciperna för försäljningskontrollen i ransoneringssystemet äro följande. Enskild förbrukare äger köpa en ransonerad vara mot kupong till inköpskort (utlämnat av kristidsnämnd). Övriga förbrukare få göra sina inköp mot inköpslicens (utfärdad av kristidsstyrelse eller i vissa fall av livsmedelskommissionen). I samband med införandet av ransonering av viss vara ålägges det såväl detaljhandlare som partihandlare att inventera sitt lager av varan och avgiva deklaration till kristidsnämnden. Om handlarens lager icke är av för rörelsen erforderlig storlek, kan han erhålla förskottstilldelning och därigenom uppbringa lagret till erforderlig storlek. Detaljhandlare får endast försälja den ransonerade varan mot inköpskupong eller inköpslicens. Vid detaljhandlares inköp hos partihandlare tillämpas sedan i huvudsak samma metod som vid förbrukares inköp hos detaljhandlare. Detaljhandlaren skall nämligen, när han förnyar sitt lager, till sin leverantör överlämna kuponger och licenser svarande mot den kvantitet av varan han beställer. Att detaljhandlaren ej säljer till annan än inköpsberättigad, kontrolleras automatiskt av partihandlare, som ej får leverera mer till detaljhandlaren än denne visat sig ha sålt. För att förenkla redovisningen har iordningställts gummerade redovisningskort, på vilka detaljhandlaren har att uppsätta mottagna kuponger. Redovisningskorten äro uppdelade i rutor, och varje kort rymmer 120 kuponger. För partihandlaren blir det härigenom en enkel sak att kontrollera, att kupongernas antal motsvarar rekvirerad kvantitet. Beträffande den inventering, som alltid äger rum i samband med ransonering av en viss vara, gäller att inventeringsuppgiften insändes i dubbla exemplar till ortens kristidsnämnd. Kristidsnämnden i sin tur har att å ena exemplaret av inventeringsuppgiften anteckna bevis om mottagandet samt återsända detta till deklaranten. Den hos kristidsnämnden förvarade inventeringsuppgiften bildar utgångspunkten för försäljningskontrollen. Varje förändring i lagret, som icke har samband med ordinarie inköp och försäljning, antecknas såväl å handlarens eget lagerkort som å det exemplar, som förvaras hos kristidsnämnden. Dylika förändringar k u n n a föranledas av tillstånd till s. k. lagerökning i de fall det vid en ransonerings början eller sedermera visar sig, att ingångslagret icke är av för rörelsen erforderlig storlek. En grundläggande kontroll ligger alltså däri, att handlarens eget exemplar av inventeringsuppgiften alltid skall överensstämma med anteckningarna å motsvarande uppgift, som förvaras hos kristidsnämnden. Genom särskilda kontrollanter har livsmedelskommissionen vidare möjlighet att tid efter annan företaga kontrollinventeringar för att erhålla förvissning om, att lagret jämte inneliggande kuponger och inköpslicenser, mot vilka försäljning skett, verkligen överensstämmer med den lämnade inventeringsuppgiften. Då en affär upphör, föreligger skyldighet för handlaren att till kristidsnämnden inkomma med redovisning för slutlagret, varvid den vid ransoneringens början ingivna inventeringsuppgiften kommer att ligga till grund för kontrollen. Kontrollen av den fortlöpande handeln sker i stort sett på följande sätt. Konsumentens inköpsrätt kontrolleras av detaljhandlaren genom granskning av de kuponger, som avlämnas vid inköp av en ransonerad vara. Därvid har handlaren att tillse, dels att rätt kupong avlämnas för den inköpta varan, dels ock att kupongen är gällande vid inköpstillfället. Lös kupong får icke mottagas, och då varje ransoneringskort skall vara försett med innehavarens namn och adress, kan viss kontroll ske av att kortet icke utnyttjas av orätt person. Detaljhandlaren, som har att å särskilda redovisningskort uppklistra mottagna kuponger, kan i sin tur använda dylika redovisningskort vid sina inköp hos sin leverantör. I den mån licenser förekomma i detaljhandeln, åligger det licensinnehavaren att med sitt namn å licensens baksida visa, att han är rätt innehavare av licensen och därmed berättigad att mot licensen göra inköp av den licensierade

86 varan. Handlaren är skyldig att förse licensen med sin firmastämpel samt å licensen göra anteckning om den försålda kvantiteten. I det fall den försålda kvantiteten är mindre än den kvantitet, för vilken licensen är utfärdad, gäller licensen vid handlarens inköp från grossisten endast för motsvarande mindre kvantitet. Partihandlaren utövar kontrollen gentemot detaljhandlaren på så sätt, att han förvissar sig om, att giltiga kuponger och licenser avlämnas av detaljhandlaren motsvarande den inköpta kvantiteten. Då s. k. kupongkredit icke är tillåten mellan detaljhandlare och partihandlare, kommer partihandlarens kontroll att omedelbart uppenbara ev. underskott i kuponger från detaljhandlarens sida. översta ledet i försäljningskedjan utgöres av vissa, av statens livsmedelskommission auktoriserade partihandlare, s. k. omsättningsrapportskyldiga partihandlare. Vid handeln mellan dylika partihandlare ersättas kuponger och licenser av omsättningsrapporten, vilken skall innehålla bl. a. uppgifter om rapportskyldigs inköp och försäljningar till annan rapportskyldig partihandlare. Vid handeln mellan en omsättningsrapportskyldig partihandlare och en icke rapportskyldig partihandlare komma kuponger och licenser till användning i enlighet med vad som tidigare sagts om handeln mellan parti- och detaljhandel. Kontrollen över handeln mellan rapportskyldiga partihandlare utövas dels av kristidsstyrelsernas kontrollbyråer och i sista hand av livsmedelskommissionens konsumtionsavdelnings avdelning för försäljningskontroll. Skyldighet att avlämna omsättningsrapport åligger varje därtill auktoriserad partihandlare. Tiden för rapportens avgivande är fastställd till viss dag efter rapportperiodens utgång. Rapporteringsperioderna kunna skifta för olika varor. Omsättningsrapporten skall inom den fastställda tiden insändas till kristidsstyrelsens kontrollbyrå inom det distrikt partihandlaren tillhör. Å kontrollbyrån sker en förstahandsgranskning. De med rapporten följande verifikaten, bestående av redovisningskort med uppklistrade kuponger samt inköpslicenser, kontrolleras nu slutgiltigt. Denna granskning omfattar i stort sett endast partihandlarens direktförsäljning till detaljhandlaren. För den händelse anledning till anmärkning vid denna granskning förekommer, antecknas anmärkningen å särskilt formulär, som medföljer rapporten till konsumtionsavdelningens försäljningskontroll. Kontrollbyrån har vidare att tillse, att omsättningsrapport avlämnas av varje till distriktet hörande rapportskyldig partihandlare. Kontrollbyrån skall senast inom 20 dagar efter rapportperiodens utgång vidaresända samtliga inom distriktet avgivna omsättningsrapporter till konsumtionsavdelningens försäljningskontroll. Den slutliga granskningen av omsättningsrapporterna sker i försäljningskontrollen, och här sammanställas de sifferuppgifter, medelst vilka konsumtionen kan överblickas. En första granskningsåtgärd innefattar genomgång av siffermaterialet. För den händelse t. ex. en partihandlare i sin omsättningsrapport uppger en viss kvantitet såsom svinn, innebär detta icke alltid en godtagbar redovisning. Någon granskning av till rapporten hörande kuponger och licenser förekommer icke i detta led av kontrollen, då en sådan granskning redan avslutats inom resp. kontrollbyråer och anteckning om ev. anmärkning bifogats rapporten. Efter avslutande av nu nämnda detaljgranskning av samtliga inom ett visst distrikt inkomna omsättningsrapporter sker en sammanräkning för varje kristidsnämndsdistrikt beträffande summan av rapporterade ingående lager och summan av rapporterade utgående lager, summan av rapporterad produktion, summan av importerade kvantiteter, försäljningen partihandlare emellan samt försäljningen till detaljhandlare. Uppgifterna sammanställas till en r i k s r a p p o r t . Ur denna kan uppgift erhållas bl. a. om den totala konsumtionen inom landet under rapportperioden av den vara riksrapporten avser.

87 Nästa led utgöres av den s. k. jämförelsekontrollen. Genom denna vinnes en kontroll över handeln partihandlarna emellan. Vid jämförelsekontrollen granskas uppgifterna i rapporterna angående handeln mellan omsättningsrapportskyldiga partihandlare. Vid förekommande differenser mellan partihandlarnas uppgifter upprättas för varje särskild partihandlare en differenslista. Skulle vid nästkommande rapport differensen icke ha utjämnats, meddelas den rapportskyldige om förhållandet och direktiv lämnas för lämplig åtgärd. Beträffande andra varuslag än kött och fläsk är försäljningskontrollen i och med jämförelsekontrollen avslutad. I fråga om partihandeln med kött och fläsk tillkommer även en särskild viktkontroll genom en jämförelse mellan de av slaktarna insända viktbevisen i original och de från vederbörande viktkontrollanter till livsmedelskommissionen översända kopiorna. Vid utformningen av ransoneringssystemet har man bemödat sig om att medelst en så begränsad administrativ apparat som möjligt skapa en fullgod kontroll, varjämte man sökt tillse, att handeln mellan parti- och detaljhandlarna samt mellan partihandlarna inbördes skall kunna fortgå på i huvudsak samma sätt som under normala förhållanden. Den på ovanstående sätt ordnade kontrollen tjänar ett dubbelt syfte. I första hand övervakas handeln, men därutöver ernås också en kontinuerlig överblick över konsumtionen av de ransonerade varorna.

5. Industrien. Översikt av produktionsutvecklingen. Den industriella produktionen under senare halvåret 1941 företedde, av Industriförbundets produktionsindex att döma, som helhet betraktad inga större förskjutningar. Efter en tillfällig nedgång under månaderna juli och. augusti till 100 från genomsnittligt 105 under första halvåret 1941 utvisade ifrågavarande index, vilken utgår frän året 1935 som basår, under återstoden av året en sakta successiv stigning till 106 under december. Stegringen var huvudsakligen att tillskriva höjda siffror för järn- och stål- samt verkstadsindustrierna, i någon mån även för pappersmasse- och pappersindustrien samt den industrigrupp, som representerar tillverkning av diverse konsumtionsvaror, medan däremot siffrorna för öviga industrigrupper visade svag eller ingen höjning eller — såsom för livsmedelsindustrien — tillbakagång. Vad textilindustrien beträffar låg indextalet under hela det senare halvåret 1941 avsevärt lägre än under det förra. En motsvarande utvecklingsgång anger socialstyrelsens statistik för sysselsättningsgraden inom industrien. Här iakttages för hela industriens vidkommande en höjning av indextalet för sysselsatta arbetare (varvid siffran för september 1939 satts = 100) från 91 i juli till 92 i november; däremot framträder i denna talserie en nedgång under december till 88, en nedgång som dock väsentligen får anses vara av säsongmässig natur. Av en av socialstyrelsen verkställd specialundersökning angående arbetstid och sysselsättning under november månad framgår, att korttidsarbete förekom i mindre utsträckning än under motsvarande tid föregående år; permittering på grund av bristande arbetstillgång ägde rum blott i ringa omfattning (1*5 procent mot 2*3 procent i november 1940). Bristen på kolbränsle nödvändiggjorde ytterligare beskärning i tilldelningen härav till industrien. Medan industriens kolförbrukning under våren 1941 kunnat upprätthållas vid en kvantitet av omkring 75 000 ton per månad — under året 1939 höll den sig vid omkring 250 000 ton — nedbragtes densamma under hösten till endast omkring 50 000 ton. Mest kännbar var denna inskränkning i koltilldelningen givetvis för de starkt bränsleförbrukande tunga industrierna. Någon nedsättning av driften till följd av kolbristen och tvånget att i stället för fossilt bränsle använda ersättningsbränslen torde dock knappast ha behövt förekomma.

89 Vad de industriella investeringarna beträffar visa i konjunkturinstitutets höslrapport 1941 meddelade uppgifter väl hävdade siffror för detta år i jämförelse med fjolåret. Den tilltagande ersättningsproduktionen och industriens tekniska anpassning till de nya produktionsförutsättningarna påkallade fortfarande avsevärda investeringar liksom den alltjämt fortsatta upprustningen, vilken framför allt påverkade förhållandena inom järn- och verkstadsindustrierna. Utvecklingen inom särskilda industriområden. J ä r n i n d u s t r i e n utnyttjade under här ifrågavarande halvår liksom förut sin kapacitet, så långt tillgången på arbetskraft och råvaror medgav. Den nödtvungna övergången från kol- till vedbränsle torde dock i viss mån ha medfört kapacitetsförluster. Svårigheten att anskaffa råvaror, särskilt träkol samt vissa metaller och legeringsämnen, gjorde sig ock alltmer kännbar. Emellertid kunde produktionen av järn och stål i stort sett upprätthållas på samma nivå som förut under året och översteg i göt räknat 1939 om än ej 1940 års produktion. På den inhemska marknaden rådde stor efterfrågan på järnvaror. Härtill medverkade, att importen av handelsjärn i avsevärd mån nedgått. Särskilt stort var behovet av byggnadsjärn för vissa allmänna ändamål och för kraftverksbyggen samt av fartygsplåt för varvsindustrien. Stark ökning framträdde därför i järnindustriens orderstock för valsat material, vilket gjorde att industrikommissionens orderfördelande verksamhet fick vidgad omfattning. Exporten av järn och stål upprätthölls totalt på ungefär samma nivå som förut. Inom v e r k s t a d s i n d u s t r i e n var sysselsättningen alltjämt mycket god. Några egentliga svårigheter förelågo icke för denna industri att fylla sitt ordinarie behov av järnmaterial. Den betydande investeringsverksamheten på de flesta industriella områden medförde fortsatt stark efterfrågan på maskiner och andra verkstadsprodukter. Till allt väsentligt måste detta behov nu fyllas genom inhemsk tillverkning, eftersom stora svårigheter mötte att importera maskinvaror. Fortfarande sysselsattes verkstäderna i hög grad genom beställningar för försvarets räkning. Däremot inskränktes framställningen av gengasaggregat, i vilken förut en mängd företag varit engagerade; den koncentrerades nu huvudsakligen till ett mindre antal härpå specialiserade fabriker. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n var som förut förhållandevis mycket ringa men nådde dock en något större volym än under föregående år (jfr sid. 182). En viss knapphet framträdde i tillgången på byggnadsmaterial, ej blott beträffande järn utan ock beträffande koppar samt sådana varor som asfalt, tjära, byggnadspapp och målaroljor. Ransonering måste på cementområdet genomföras även för ersättningscement, varvid ansträngningarna inriktades på att åstadkomma övergång till cementbesparande konstruktioner. Byggnadsindustrien hänvisades, i den mån så ansågs tekniskt möjligt,

90 till andra råvaror, såsom trä, tegel eller sten. Byggnadsvolymen torde knappast ha minskats genom knappheten på råvaror, men denna tvingade till utbyten och besparingar, varmed otvivelaktigt följde en viss standardsänkning. Senare under hösten lättades cementrestriktionerna något. I fråga om s k o g s i n d u s t r i e r n a s verksamhet må nämnas, att trävaruförsäljningama till utlandet kunnat under år 1941 fortgå i en omfattning, som ungefär motsvarat det närmast föregående årets. De uppgingo för hela året till omkring 550 000 sid. Försäljningen av trävaror inom landet uppgives ha stigit med bortåt 60 procent, vilket delvis torde ha berott på den alltmer ökade tillverkningen såväl för inhemskt bruk som för export av färdiga trähus. De cellulosafabriker, som tillverka silkemassa, hade full sysselsättning, likaså de sulfitfabriker, som inrättat sig för tillverkning av fodercellulosa. Sedan man lyckats få fram fullgod fodercellulosa även av sulfatmassa, kunde ökad sysselsättning därigenom beredas de av avsättningssvårigheter förut lidande sulfatfabrikerna. Tack vare lejdtrafiken från Göteborg kunde fortfarande en viss export av pappersmassa upprätthållas även på transoceana marknader, ehuru den politiska utvecklingen i Mellan- och Sydamerika gjorde att dessa affärer alltmer begränsades i omfattning. För pappersindustrien medförde ett med Tyskland i oktober träffat tilläggsavtal förbättrade exportmöjligheter beträffande kraftpapper. Särskilt anmärkningsvärd var den ökade efterfrågan på sådant sulfatpapper, som kan användas som råvara i stället för jute och textilfibrer vid tillverkning av papperssäckar och spinnpapper. Att t e x t i l - o c h s ö m n a d s i n d u s t r i e n , som förut nämnts, måste rätt avsevärt inskränka sin produktion är helt naturligt i betraktande av denna industris starka beroende av råvarutillförsel utifrån. Arbetarantalet minskades i allmänhet ej nämnvärt, men en förkortning av arbetstiden infördes flerstädes, så att genomsnittliga arbetstiden nedsattes till omkring 45 timmar per vecka. Även inom s k o i n d u s t r i e n inträdde minskning i sysselsättningen, och än mer var detta fallet inom g u m m ii n d u s t r i e n , där bristen på råvara gjorde sig allvarligt kännbar. Avmattningen i särskilt textil- och skoindustriernas verksamhet får också till en del sättas i samband med att de stora statliga behoven för krigsmaktens utrustning begynte att mättas, samtidigt som allmänhetens inköp avtogo på grund av fortgående prisstegringar. Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion. Metaller och

metallvaror.

Någon tillverkning av bleckplåt (plåt av smidbart järn, överdragen med tenn) har icke ägt rum i Sverige, utan landets försörjning härmed har uteslutande tillgodosetts genom import. Denna import har under krigsåren reg-

91 lerats av industrikommissionen och till största delen skett från Tyskland samt till någon del från Norge. För bleckplåtens framställning erforderlig kvantitet tenn har levererats från de svenska statslagren, varjämte för de norska leveranserna ävenledes levererats plåtämnen av smidbart järn. Att någon tillverkning av bleckplåt icke upptagits inom landet torde framför allt ha berott på härmed förenade tekniska svårigheter och höga anläggningskostnader. Den begränsade bränsletillgången har även ansetts utgöra ett hinder för utökning av den inhemska plåttillverkningen, som ej räckt ens för att fylla landets behov av vanlig järnplåt. Landets normala förbrukning av bleckplåt har hållit sig vid omkring 20 000 ton per år, varav för konservemballage åtgått c:a 14 500 ton. För att i möjligaste mån trygga konservindustriens behov av dylik plåt genomfördes av industrikommissionen redan under år 1940, i samråd med livsmedelskommissionen och efter överenskommelse med konserv- och bleckvarufabrikanlerna samt de grossister, som importerade bleckplåt, en viss reglering av förbrukningen (se del I sid. 274, del II sid. 88). Denna frivilliga reglering innebar dels att grosshandlare icke försålde större kvantiteter bleckplåt utan att särskilt av industri kommissionen utfärdat tillståndsbevis att inköpa varan företeddes, dels att bleckvarufabrikanterna levererade emballage allenast till köpare som uppvisade inköpstillstånd från kommissionen och tillverkade dylikt emballage liksom andra artiklar av bleckplåt endast efter kommissionens tillstånd, dels ock att konservfabrikanterna använde bleckplåtsemballage endast för av kommissionen medgivna ändamål. I sådana fall, då lämpligt ersättningsmaterial kunde användas, hänvisades fabrikanterna till detta. I samma mån som de inhemska lagren av bleckplåt minskades samt de fortsatta importmöjligheterna stryptes till, framstod det som önskvärt att kunna genomföra en noggrannare kontroll av förbrukningen såväl av bleckplåt som av förefintliga förråd av därutav tillverkat obegagnat emballage. På framställning av industrikommissionen utfärdade Kungl. Maj:t fördenskull kungörelse den 30 augusti 1941 (nr 706) angående beslag å bleckplåt fr. o. m. den 1 september samt angående reglering av handeln med bleckplåt och obegagnat emballage, som helt eller delvis tillverkats av sådan plåt. Beslaget, som gällde järnplåt, överdragen med rent eller blyhaltigt tenn med en tjocklek understigande 1 mm, omfattade alla förråd om minst 50 kg samt därjämte vara, som framdeles tillverkades inom riket eller dit infördes. Med stöd av kungörelsen föreskrev industrikommissionen genom meddelande nr 32, att den som vid beslagets ikraftträdande innehade beslagtagen bleckplåt ägde rätt att förbruka densamma, därest den inköpts enligt tidigare av kommissionen meddelat tillståndsbevis, och i annat fall under 20 dagar till en kvantitet motsvarande 5 procent av förbrukningen år 1939. För förvärv av beslagtagen bleckplåt i fortsättningen fordrades av kommissionen efter den 31 augusti utfärdat tillståndsbevis. Detsamma gällde ock obegagnat emballage, som helt eller delvis tillverkats av bleckplåt. Tillverkare och åter-

92 försäljare ålades månatlig redovisning angående inköp, försäljning, tillverkning, förbrukning och lager. Sveriges försörjning med metallerna antimon, bly, kadmium, magnesium, tenn och zink har under kristiden tillgodosetts dels genom utnyttjande av de inhemska förråden, dels genom import. I juni 1940 genomförde industrikommissionen efter frivilliga överenskommelser med metallfabriker, metallgjuterier och metallgrosshandeln beträffande dessa liksom flertalet andra metaller ett ransoneringssystem, varigenom en viss kontroll erhölls över konsumtionen, så att denna kunde i lämplig omfattning begränsas (se del I sid. 274). Sedan nämnda tidpunkt hade emellertid lagren av nyssnämnda metaller, trots en viss import, i allmänhet nedgått väsentligt. Möjligheterna för importens upprätthållande i fortsättningen syntes på grund av rådande utrikespolitiska förhållanden ovissa, delvis helt uteslutna. En mera effektiv kontroll av förbrukningen än som var möjlig genom gällande frivilliga överenskommelser framstod därför som önskvärd. I underdånig skrivelse den 22 oktober 1941 hemställde industrikommissionen, att bestämmelser måtte utfärdas angående beslag å och reglering av användningen av berörda metaller och legeringar därav ävensom angående utvidgat beslag å aluminium och aluminiumlegeringar. Kommissionen anförde beträffande a n t i m o n, att denna metall, vilken användes som tillsatsmedel till bly och blylegeringar, till största delen konsumerades av ammunitions-, kabel- och ackumulatorfabrikerna. Inhemsk framställning av antimon funnes icke. Förbrukningen, som under senaste år uppgått till c:a 180 ton, kunde möjligen nedbringas till 120 ton. — I fråga om b l y hade viss import ägt rum från Tyskland i utbyte mot export av blymalm. Samma industrier som förbrukade antimon vore även de största blykonsumenterna. Sedan någon tid tillbaka hade ett par ackumulatorfabriker i liten skala igångsatt tillverkning av bly av inhemska malmer med en beräknad årsproduktion av c:a 1 000 ton. Dessutom hade avtal träffats mellan staten och Bolidens gruvaktiebolag om anläggning av en blyhytta vid Rönnskär med en årskapacitet av c:a 15 000 ton bly. (Jfr del II sid. 305.) Bolidens egna malmer försloge endast för en tillverkning av c:a 4 600 ton bly per år, men möjlighet funnes att från mellansvenska gruvor leverera blymalmer i sådan omfattning, att hyttans kapacitet i det närmaste kunde utnyttjas. Landets förbrukning av bly, som år 1939 uppgick till c:a 24 000 ton, hade genom den frivilliga ransoneringen och den minskade tillverkningen av blykablar nedgått, så att den motsvarade c:a 16 000 ton per år. En ytterligare nedskärning av förbrukningen för civila ändamål syntes ofrånkomlig. — Av k a d m i u m , som huvudsakligen användes för tillverkning av en viss typ av ackumulatorer, hade förbrukningen minskats från omkring 70 till 40 ton per år och måste pressas än mer. — Beträffande m a g n e s i u m kunde ett ökat behov för krigsindustriella ändamål motses.

93 För tillfället motsvarade konsumtionen c:a 250 ton per år. Inhemsk produktion kunde eventuellt i viss omfattning igångsättas. — Förbrukningen av t e n n uppgick år 1939 till c:a 1 800 ton och kunde för 1941 beräknas till 1 300 ton, inberäknat leveranser till Tyskland och Norge för framställning av bleckplåt. Varje import av tenn måste tills vidare anses utesluten. — Beträffande z i n k hade förbrukningen kunnat nedbringas från förutvarande c:a 20 000 till c:a 11000 ton per år. Import hade i relativt stor skala kunnat äga rum från Tyskland, Belgien och Norge i utbyte mot export av zinkmalm. Huruvida ytterligare inskränkning i förbrukningen måste ske, bleve beroende på i vilken omfattning nämnda byteshandel kunde komma att upprätthållas. — Vad angår a l u m i n i u m och aluminiumlegeringar hade statsbeslag därå i viss utsträckning skett genom kungörelse den 26 april 1940. Industrikommissionen ansåg lämpligt, att detta beslag nu utvidgades samt att regleringen i fråga om användning av aluminium bragtes i överensstämmelse med vad som bleve beslutat angående övriga här berörda metaller. I anledning av industrikommissionens framställning utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 24 oktober 1941 (nr 816), varigenom beslag fr. o. m. den 1 november lades å metaller och metallegeringar i följande omfattning: aluminium och legeringar innehållande mera än 50 viktprocent aluminium: oarbetad vara, skrot, anoder och halvfabrikat; antimon: oarbetad vara; bly och tenn samt legeringar innehållande båda dessa metaller eller en av dem (utom legeringar innehållande mera än 25 procent koppar, vilka redan tidigare lagts under beslag): oarbetad vara, skrot, blyull, anoder och halvfabrikat; kadmium: oarbetad vara och anoder; magnesium samt legeringar innehållande mera än 50 viktprocent magnesium: oarbetad vara, skrot och halvfabrikat; zink samt legeringar innehållande mera än 50 viktprocent zink (utom legeringar innehållande mera än 25 procent koppar): oarbetad vara, skrot, anoder och halvfabrikat. Under halvfabrikat innefattades plåtar och band, rör, stänger, oisolerad tråd, även vriden till linor eller kablar, samt (i fråga om aluminium och zink) isolerad tråd jämte elektriska ledningskablar, linor och snören. Beslaget omfattade alla inom riket befintliga eller efter den 31 oktober dit införda partier av ifrågavarande varor, oarbetad vara som därefter framställdes inom riket samt därstädes fallande skrot, aska och kräts. Närmare bestämmelser angående beslaget och den i samband därmed ordnade handelsregleringen lämnades av industrikommissionen i meddelande nr 43. Beslagtagen vara fick som regel ej utan kommissionens tillstånd av innehavaren användas i yrkesmässigt bedriven verksamhet eller nedsmältas för avsalu. Undantag gjordes dock för vara som användes för oundgängligen erforderlig reparation till förebyggande eller avhjälpande av drift-

9-1

störning, för klichézink och stilmetall använd vid klichéanstalter och tryckerier samt för vara, som inköpts enligt av industrikommissionen tidigare meddelat tillståndsbevis eller beträffande vilken kommissionen redan meddelat användningstillslånd. Även i övrigt fick beslagtagen vara användas under 30 dagar till högst 5 procent av förbrukningen under 1940. För förvärv av hithörande varor fordrades av industrikommissionen utfärdat tillståndsbevis. Dock fick lödtenn av förbrukare fritt inköpas till en kvantitet av 1 kg per månad. Handeln med skrot och annat avfall av ifrågavarande metaller och legeringar fick bedrivas endast av personer och företag, som av kommissionen erhållit generellt tillstånd till sådan handel, samt av för dem arbetande uppköpare. För försäljning av skrot och avfall fastställde industrikommissionen i samråd med priskontrollnämnden en prislista, innefattande högsta pris vid försäljning dels från grosshandlare, dels från partihandlare, dels från industrier. Som ett led i regleringen av metallmarknaden fastställde priskontrollnämnden med giltighet fr. o. m. den 1 november 1941 högsta priser på metaller och halvfabrikat därav för försäljning i såväl parti som minut. De nya högstpriserna i partihandeln anslöto sig till och inneburo en utbyggnad av noteringarna i den av metallsektionen tidigare utgivna, av priskontrollnämnden godkända metallprislistan. Vid genomförandet av regleringen beträffande koppar och kopparlegeringar den 1 april 1941 (se del II sid. 289) hade föreskrivits, att försäljning av under regleringen fallande varor fick i viss mindre omfattning fritt ske till förbrukare, nämligen till samma förbrukare högst 5 kg per månad. Denna kvantitet nedsattes fr. o. m. den 1 december till 2 kg. Samtidigt fastställde kommissionen ny prislista för skrot och annat avfall av koppar och kopparlegeringar. I anslutning till de av industrikommissionen förut genom meddelande nr 16 givna föreskrifterna rörande elektriska anläggningar, varigenom riktlinjer fastställdes för planläggning av nya och förstärkning av äldre anläggningar i syfte att nedbringa åtgången av koppar för elektrifieringsändamål, utfärdade kommissionen under nu behandlade period en rad specialbeslämmelser i samma ämne. Sålunda utfärdades den 1 augusti (meddelande nr 24) bestämmelser angående användning av koppar för fasta elektriska starkströmsinstallationer i bostadsfastigheter och liknande samt i lantgårdars ekonomibyggnader, den 28 augusti (meddelande nr 29) bestämmelser angående tilldelning av koppar för elektrifiering av tidigare icke elektrifierade landsbygdsområden, den 31 oktober (meddelande nr 44) bestämmelser angående tilldelning av koppar till kommunala elektricitetsverk och därmed jämställda företag för distribution av elektrisk kraft samt den 15 november (meddelande nr 47) bestämmelser angående användning av ledningskoppar för fasta elektriska starkströmsinstallationer för industri, hantverk och småindustri.

95 Genom kungörelse den 17 maj 1940 (nr 372) hade förordnats om beslag å smidesjärnskrot på grundval varav reglering genomförts av handeln med och användningen av denna vara (se del I sid. 274). Det befanns nu lämpligt att utsträcka regleringen till att även omfatta skrot av icke smidbart järn (gjutjärnskrot). Sådant skrot förbrukas vid tillverkning av tackjärnsgjutgods liksom även i någon mån vid tillverkning av järn och stål i martinugn. Förbrukningen har vanligen uppgått till omkring 70 000 ton per år, varav blott en mindre del plägat importeras. Ehuru skrotfallet inom landet under det senaste året varit ungefär normalt, hade på grund av knapphet i tackjärnsförsörjningen efterfrågan på gjutjärnskrot ökat, vilket medfört kännbar prisstegring. Industrikommissionen ansåg under sådana förhållanden beslag å denna vara erforderligt. På kommissionens hemställan utfärdades också kungörelse härom den 24 oktober 1941 (nr 817). Beslaget, som trädde i kraft fr. o. m. den 1 november, omfattade alla inom riket befintliga förråd av skrot av icke smidbart järn ävensom partier som efter beslaget framkomme inom riket eller dit infördes. Deklarationsplikten begränsades till förråd av minst 2 000 kg samt framdeles importerad vara. Regleringen av handeln med och förbrukningen av gjutjärnskrot, innefattande även fastställande av högsta priser vid försäljning till förbrukare, ordnades av industrikommissionen enligt meddelande nr 42 på i huvudsak samma sätt som förut skett beträffande smidesjärnskrot. För att bringa de båda regleringarna i full överensstämmelse med varandra vidtogos genom kungörelse den 24 oktober 1941 (nr 818) vissa ändringar i förenämnda kungörelse nr 372/1940. Därjämte utsträcktes genom Kungl. Maj:ts cirkulär nr 819/1941 det gällande förbudet mot att överlåta staten tillhörigt skrot till annan än den, som erhållit industrikommissionens tillstånd att förvärva sådant skrot, till att omfatta ej endast smidesjärnskrot utan även gjutjärnskrot. Det ansträngda försörjningsläget i avseende på tackjärn föranledde industrikommissionen att samtidigt med nämnda utvidgning av skrotregleringen på frivillighetens väg genomföra en reglering jämväl av handeln med tackjärn för att på bästa sätt tillgodose de enskilda förbrukarnas behov. Regleringen, som trädde i kraft den 1 november, grundade sig på förbindelse av samtliga tackjärnstillverkare att inom landet försälja tackjärn endast efter kommissionens anvisningar. Tackjärn fick därefter endast försäljas mot av industrikommissionen utfärdat förvärvstillstånd. Förbrukare, som yrkesmässigt tillverkade järnprodukter och därvid förbrukade tackjärn, ägde att kvartalsvis till kommissionen ingiva ansökan om inköpstilldelning. Cement. Som i föregående redogörelse omnämnts (del II sid. 291), hade cement för byggnadsändamål fr. o. m. den 8 april 1941 lagts under beslag, och försäljning och användning av såväl portlandscement som (fr. o. m. den 1 juli)

96 s. k. ersättningscement hade gjorts beroende av särskilt av industrikommissionen meddelat tillstånd. Ansträngningar från cementindustriens sida att för tillverkningen kunna utnyttja varjehanda ersättningsbränslen kröntes med ganska stor framgång, så att man fram på hösten kommit därhän, att med den tilldelade mängden stenkol kunde tillverkas dubbelt så mycket cement som förut. Till följd härav förbättrades tillgången, så att byggnadsindustriens behov kunde någorlunda väl tillgodoses. Bestämmelser utfärdades av industrikommissionen den 1 november 1941 (meddelande nr 46), varigenom grunder fastställdes för licensgivningen i avseende på användning av cement till bostadshus. Det angavs, att tilldelning som regel kunde påräknas till nybyggnad av bostadshus på ort, där bostadsbrist rådde eller kunde väntas inträda under nästkommande år, under förutsättning dock att största sparsamhet med cement iakttoges. För konstruktion som utan olägenhet kunde utföras av annat material, dock med undantag för järn, borde icke betongkonstruktion användas. I byggnad ingående betongkonstruktion borde icke givas större dimensioner än som fordrades ur hållfasthets- eller andra synpunkter. E-cement borde i allmänhet komma till användning, A-cement endast i särskilda konstruktioner, där med hänsyn till uppträdande påkänningar eller på grund av andra tekniska omständigheter E-cementbetong icke vore användbar. På andra orter än de nyss nämnda kunde tilldelning av cement för nybyggnad påräknas endast i mera begränsad omfattning. För mera materialkrävande ombyggnad kunde cement i allmänhet erhållas blott då det gällde hus på ort med befintlig eller väntad bostadsbrist och blott om genom ombyggnaden en väsentlig utökning av bostadsvolymen vunnes. För reparationsarbete medgavs tilldelning, där det kunde visas, alt omedelbart behov härav förelåge. Byggnadspapp. Tillgången på impregneringsmedel för byggnadspapp — stenkolstjära, asfalt m. m. — hade sedan länge varit knapp och förvärrades under senare delen av år 1941 ytterligare. I fråga om tjära hade förbrukningen på grundval av en överenskommelse mellan industrikommissionen och vederbörande fabrikanter underkastats reglering, enligt vilken i första hand vissa särskilt viktiga, s. k. primära ändamål skulle tillgodoses, medan för övriga, s. k. sekundära ändamål, däribland byggnadspapptillverkning och takbestrykning, endast tilldelades 20 procent av förbrukningen år 1939. Beträffande asfalt hade någon ordnad ransonering ej kommit till stånd, men lagren hade starkt nedgått och någon nämnvärd import var ej att påräkna. Som följd av den alltmer begränsade tillgången på impregneringsmedel syntes en reglering av hushållningen på ifrågavarande område erforderlig, varigenom en mera ändamålsenlig disposition av den fortsättningsvis bedrivna begränsade produktionen av byggnadspapp samt förefintliga lager därav kunde genomföras. Behovet av en ransonering skärptes jämväl genom en ökad efterfrågan på byggnadspapp för täckning av ved.

97 Efter av industrikommissionen med åberopande av ovan angivna synpunkter gjord framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 17 oktober 1941 kungörelse (nr 815), varigenom fr. o. m. den 1 november förordnades om beslag på asfalttakpapp och annan med asfalt, beck, tjära eller tjärolja bestruken eller impregnerad papp samt reglering av handeln med dessa varor. Beslaget omfattade alla förråd hos fabrikanter, handlande, byggmästare och byggnadsförelag, övriga förråd om minst 500 kvm samt partier som efter beslaget tillverkades inom riket eller dit infördes. Rörande handeln med och förbrukningen av byggnadspapp utfärdade industrikommissionen bestämmelser enligt meddelande nr 38. Av regleringen berörda varor fingo icke förbrukas annat än för vissa angivna typer av arbeten, varom anvisningar meddelades. För sådana ändamål fingo innehavda förråd användas i egen rörelse intill den 23 november 1941. Eljest fordrades för användning av beslagtagen vara tillstånd av industrikommissionen i varje särskilt fall. Yrkesmässig försäljning av byggnadspapp innehållande asfalt eller tjära fick ske till förbrukare endast mot avlämnande av särskild av industrikommissionen för köparen utfärdad inköpslicens samt till återförsäljare endast mot av kommissionen utfärdad förskottslicens eller mot inköpslicens, som återförsäljaren erhållit vid försäljning av ifrågavarande varor. För vinnande av bästa ekonomi vid användningen av stenkolstjäre- och asfaltprodukter utfärdade industrikommissionen även bestämmelser angående standardisering av byggnadspapp och vedtäckningspapper (meddelande nr 37). Bestämmelserna inneburo, att tillverkningen av s. k. underhållsfri papp av dittills befintlig högsta kvalitet skulle upphöra samt att tillverkningen i övrigt skulle begränsas till sex olika typer med föreskriven högsta mängd asfalt eller tjära per kvm. Dessutom skulle tillverkning få ske av vedtäckningspapper med en jämförelsevis ringa mängd impregneringsmedel. Bestämmelsernas iakttagande gjordes till villkor för vidare tilldelning av tjära för ifrågavarande produktion. Textilvaror. Vissa svårigheter uppstodo under år 1941 att tillgodose landets behov av f i s k n ä t . Behovet av grövre nät (av bomullsgarn nr 8—40) kunde väl i huvudsak fyllas genom inhemsk tillverkning. Industrikommissionen vidtog även åtgärder för reserverande av för ändamålet tillräcklig kvantitet bomull. Finare nät (av bomullsgarn nr 42—160) hade däremot tidigare icke kunnat tillverkas inom landet. Under år 1941 igångsattes försökstillverkning härav vid Gamlestadens fabrikers aktiebolag i Göteborg, men den beräknades icke kunna erhålla någon större omfattning. I huvudsak måste därför landets behov av finare nät som förut täckas genom import. I syfte att samordna och effektivisera importen av fisknät medverkade industrikommissionen vid bildandet av en särskild importförening, benämnd Svenska fiskredskapsimportörernas förening u. p. a. Föreningens ändamål var 1—316183

98 att under kommissionens överinseende fördela till landet införda kvantiteter fiskredskap m. m., att själv verkställa import och försäljning av nämnda varuslag samt att handha sådana uppgifter med avseende å varuimport, som anförtroddes åt föreningen. För att säkerställa en rättvis och ändamålsenlig fördelning av de kvantiteter fisknät, som i fortsättningen kunde komma att importeras, befanns erforderligt att ställa denna import under reglering. Genom kungörelse den 5 december 1941 (nr 946) infördes fördenskull förbud mot att utan tillstånd av industrikommissionen till riket införa fisknät såväl av bomull som av annat material, dock med undanlag av håvar, mjärdar, ryssjor och därmed jämförliga fiskredskap. I samråd med priskontrollnämnden fortgick industrikommissionen ett stycke vidare på den inslagna vägen att genomföra en standardisering av textilindustriens tillverkningar samt en därpå baserad prisreglering. Utöver vad som på detta område tidigare uträttats bragtes under årets senare hälft en dylik reglering till stånd även beträffande b o m u 11 s t r i k å v a r o r. Standardiseringen resulterade här i augusti i uppläggande av en standardkollektion, bestående av c:a 140 olika herr-, dam- och barnartiklar samt strumpor, tillverkade av svenskspunna bomulls- och imitatgarner med eller utan inblandning av cellull. Högsta försäljningspriser fastställdes såväl för tillverkare som för gross- och detaljhandlare. Den tilldelning av det svenskspunna bomulls- och imitatgarn, som lämnades fabrikant, skulle fr. o. m. den 1 september 1941 till viss minsta del, som industrikommissionen fastställde för varje tillverkningsperiod, användas uteslutande för tillverkning av de i standardkollektionen upptagna trikå- och strumpartiklarna. Resterande del fick upparbetas enligt av industrikommissionen meddelad tillverkningslicens efter prövning av fabrikatets lämplighet och pris. Under tiden september—december 1941 var standardvarornas andel 75 procent. Från årsskiftet höjdes den till 80 procent. Bestämmelser utfärdades angående märkning av varje standardplagg genom stämpling med vederbörande fabrikants identitetsbeteckning jämte artikel- och storleksnummer. Beträffande k o n f e k t i o n e n fastställdes som följd av tidigare förberedelser för priskontrollens genomförande högsta priser på ett femtiotal olika plaggtyper av standardiserat ylletyg, omfattande bl. a. herrkostymer av olika typ, yngling- och pojkkostymer, trenchcoats, vinteröverrockar, en typ av damkappa, flickkappor, två typer av damklänningar, skidbyxor m. m. Varje på detta sätt standardiserat plagg skulle vara försett med ärmetikett, där standardvävnadens nummer, föregånget av ordet »kvalitet» och bokstaven »Y» (== yllekonfektion), samt av fabrikanten fastställt och av priskontrollnämnden godkänt minutpris skulle vara angivet. För samtliga priskontrollerade plagg godkände nämnden vissa högsta priser att tillämpas vid försäljning från fabrikant till detaljist. Priserna på kostymer och över-

99 plagg m. m. för herrar beräknades oberoende av plaggets storlek, medan man för damkappor och damklänningar gjorde en uppdelning i två prisgrupper med hänsyn till storleken och därav följande tygåtgång. Ytterligare ett antal y l l e v ä v n a d e r och filtar godkändes av industrikommissionen i oktober som standard. Vid utgången av nämnda 'månad hade sammanlagt 285 vävnader godkänts såsom standardvävnader. Den obligatoriska procentsatsen standardvaror vid tillverkningen av yllevävnader höjdes samtidigt från i genomsnitt 35 till 50. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 augusti 1941 erhöll priskontrollnämnden rätt att, efter samråd med industrikommissionen och i huvudsaklig anslutning till av nämnden förut utfärdade prislistor, fastställa n o r m a l p r i s e r att gälla vid frivillig försäljning i detaljhandeln av dels sådana vävnader, som industrikommissionen godkänt såsom standardvara eller som tillverkats efter särskild av industrikommissionen meddelad licens, dels sådana konfektions- och andra sömnadsartiklar, vilka vid konfektionsfabrik eller av annan såsom lönesömnad tillverkats av dylika vävnader. Med stöd av detta bemyndigande fastställde priskontrollnämnden med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1942 de tidigare i detaljhandeln gällande högsta priserna på ett antal standardiserade textilvaror som normalpriser. I fråga om standardvävnader av bomull skedde dock en höjning av förutvarande priser med 8 å 10 procent. De sålunda fastställda normalpriserna gällde för standardvävnader av bomull och ylle, licensvävnader av bomull samt konfektionsartiklar, tillverkade av bomull och ylle. Skyldighet stadgades för detaljhandlare med ifrågavarande varor att i sin butik uppsätta anslag om normalpriserna. Den 30 juli 1941 ingick industrikommissionen till Kungl. Maj:t med en skrivelse, vari kommissionen framlade en översikt angående försörjningsläget inom textilindustriens olika branscher samt utvecklade en plan för en textilransonering, vilken efter viss förberedelse skulle kunna sättas i kraft om och när situationen kunde göra ett sådant ingripande nödvändigt. Kommissionen meddelade, att lagren av ull och lump finge anses relativt goda och möjliggöra en till totalkvantiteten föga beskuren produktion av yllevaror för jämförelsevis lång tid framåt. Svagare var försörjningsläget beträffande bomullsvaror, även med hänsyn tagen till att förbrukningen här i betydande mån kunde utfyllas genom cellull. Tillverkningen för civilbehov av varor, innehållande lin, hade, vad anginge annat än blångarn, måst i huvudsak inställas, då samtliga lager av lin reserverats för militära och tekniska ändamål. En per den 31 december 1940 företagen inventering av lagren av färdiga plagg hade visat, att ganska stora lager funnes av tyngre yllekonfektion, särskilt kostymer, samt vävnader, avsedda för tillverkning av dylika varor. Även beträffande klänningar och klänningstyger med undantag för lättare dylika var lagerställningen god. Knappare voro förråden framför allt i fråga om arbetskläder samt underkläder och grövre ylle-

100 strumpor. En allmän lättnad i försörjningsläget syntes ha inträtt under första halvåret 1941, sannolikt beroende på att produktionen för militära ändamål avsevärt minskats. Generellt kunde sägas, att nedgången i den civila konsumtionen i förhållande till år 1939 ungefär motsvarade tillverkningen* för militära ändamål, varför den sammanlagda militära och civila konsumtionen syntes vara av ungefär samma storlek som den totala konsumtionen av textilvaror år 1939. För tillfället ansåg industrikommissionen läget ej vara sådant, att en textilransonering omedelbart påkallades. En ny skrivelse i ämnet ingav kommissionen den 5 november. Då ovissheten beträffande de fortsatta möjligheterna för import av textilråvaror vid denna tid syntes större än tidigare, förordade kommissionen nu, att en ransonering av textilvaror med undantag för yllevaror samt artiklar av silke och konstsilke måtte genomföras från den 23 eller 27 november. Alternativt förordade kommissionen från årsskiftet en ransonering, som jämväl omfattade yllevaror. Kungl. Maj:t, som i likhet med industrikommissionen ansåg tiden vara inne att bringa den planerade textilransoneringen i verkställighet, fann det senare alternativet ur flera synpunkter vara att föredraga. Kungörelse utfärdades fördenskull den 19 december 1941 (nr 966), varigenom förordnades, att handeln med och förbrukningen av textilvaror, med huvudsakligt undantag blott för varor av silke eller konstsilke samt varor med visst angivet användningssätt, skulle fr. o. m. den 30 december 1941 kl. 8 e. m. vara underkastade reglering enligt kungörelsens bestämmelser. Industri- och livsmedelskommissionerna bemyndigades att i samråd meddela undantag från dessa bestämmelser. Utfärdandet av erforderliga kompletterande föreskrifter skulle ankomma på livsmedelskommissionen i samråd med industrikommissionen. Sådana föreskrifter meddelades genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 575. Regleringen angavs i kungörelsen omfatta nedannämnda varor, såvitt de innehöllo ull, konstull, bomull, lin, cellull eller kaseinull eller avfall av nämnda spånadsämnen eller av konstsilke, nämligen garn och tråd, vävnader och filt, strumpstolsarbeten och andra genom virkning, stickning eller knytning tillverkade varor samt därjämte artiklar, vari ingick vävnad eller filt av angivet slag. Undantagna voro artiklar, i vilka vävnaden eller filten ingick endast såsom foder eller besättning, textilvaror, avsedda att användas uteslutande på annat sätt än såsom beklädnads-, heminrednings- eller husgerådsartiklar eller såsom råvara för tillverkning av sådana artiklar, samt textilartiklar, vilka voro så förslitna eller eljest försämrade, att de icke längre kunde brukas för sitt ändamål (lump). Enligt den i livsmedelskommissionens cirkulär intagna specifikationen föllo utanför regleringen bl. a. isoleringsremsor, tryckfiltar, maskinfiltar, polerskivor och andra för tekniskt bruk avsedda skivor av filt, slangar, driv- och transportremmar, tågvirke, drag- och transmissionslinor, presenningar, vissa slag av säckar, fodertor-

101 nistrar, fisklinor, fisknät och målarduk; vidare sjukvårds- och förbandsartiklar samt varor uteslutande avsedda för sport och idrott. I en särskild frilista angåvos slutligen åtskilliga varor, vilka enligt kungörelsen innefattades under regleringen men vilka tills vidare fingo fritt försäljas, bl. a. sytråd, h a n d s k a r och vissa slags vantar, hattar av annat material än vävnad eller trikå, kravatter, tygklädda möbler, skodon, begagnade säckar samt åtskilliga slag av pälsverk. Regleringen omfattade såväl nya som begagnade varor med nyss nämnt undantag för varor så förslitna eller försämrade, att de kunde betraktas som lump. Det skulle i fortsättningen tillkomma industrikommissionen att reglera produktionen och fördela denna efter skilda behov. För ändamålet bildades inom kommissionen en särskild delegation med representanter för både produktion och distribution (se ovan sid. 21). Ledningen av själva ransoneringskontrollen skulle däremot handhas av livsmedelskommissionen med biträde av kristidsstyrelser och kristidsnämnder. De under ransoneringen fallande varorna fingo icke köpas eller eljest mot vederlag överlåtas annat än mot kupong till av livsmedelskommissionen utfärdade inköpskort, s. k. klädkort (inköpskort T), eller mot särskild av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar eller — såvitt angick råvara eller halvfabrikat för industriellt bedriven rörelse — av industrikommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens eller eljest i den ordning och under de villkor som livsmedelskommissionen bestämde. Särskilda kort utfärdades för m ä n (TM), kvinnor (TK, resp. för kvinnor födda åren 1925—1928 TJ), pojkar och flickor (TE), småbarn (TF) och spädbarn (TFS). Dessutom utfärdades tilläggskort gällande för viss kvantitet textilvaror utöver vad som kunde köpas mot kuponger till det allmänna inköpskortet. Kupongerna till klädkorten voro av två slag, A-kuponger och B-kuponger. Mot A-kuponger (på klädkorten betecknade TA) fingo förvärvas endast vissa varor, främst yllevaror utom ullgarn och yllestrumpor. Mot B-kuponger (på klädkorten betecknade TB) fingo däremot inköpas samtliga ransonerade varor. Varje inköpskort berättigade till inköp av varor till ett visst antal poäng. Poängvärderingen av de olika artiklarna grundade sig i princip på den viktsmängd spånadsämnen, som ingick i varan, på sådant sätt att 50 gram motsvarade en poäng. Denna regel hade dock i vissa fall uppmjukats, i det att man därvid valt en viss medelstorlek på plaggen och åsätt denna visst poängvärde, vilket gällde för alla plagg av samma sort och viktsklass oavsett storleken. En fullständig poänglista åtföljde livsmedelskommissionens förenämnda cirkulär. Ransoneringsperioden omfattade så lång tid som ett och ett halvt år (30 december 1941—30 juni 1943). För denna tid uppgick poängsumman för vuxna män till 120, för vuxna kvinnor till 110, för kvinnor födda åren 1925—1928 till 120, för pojkar och flickor födda åren 1929—1935 till 100, för småbarn födda 1936 eller senare till 90 poäng. För spädbarn födda

102 under tiden 1 juli—31 december 1941 erhölls utöver småbarnskortet ett särskilt spädbarnskort innefattande 60 poäng. Som exempel må nämnas, att en kavajkostym för vuxen person drog 45 poäng, en klänning 4—15, en herrskjorta 4—7, ett par herrstrumpor IV2, ett par damstrumpor IV2 å 2. En normal klädbudget för vuxen man kunde under ransoneringsperioden omfatta: en kostym, ett par sommarbyxor, två skjortor, en pyjamas, en undertröja, två par kalsonger, två lösa kragar, tre par strumpor, ett par vantar, ett par badbyxor, ett par raggsockor, fem näsdukar samt någon liten komplettering av linneförrådet. På varje inköpskort funnos utom A- och B-kuponger även ett antal beredskapskuponger, vilka tills vidare icke gällde för inköp. Begagnade varor fingo köpas mot kuponger för hälften av det antal poäng, som skulle fordras för en ny artikel. Tilläggskort kunde på ansökan lämnas personer, vilka på grund av sitt arbete förbrukade textilvaror i avsevärt större utsträckning än som kunde anses normalt. Sådana kunde vidare utdelas till personer födda något av åren 1925—1929 för tillgodoseende av ökat beklädnadsbehov med anledning av hastig växt ävensom till vuxna personer med behov av kläder av större storleksnummer än normalt. Vidare kunde extra tilldelning av textilvaror medges i särskilda fall, bl. a. för personer som ämnade ingå äktenskap eller som för sin bosättning hade särskilt behov av heminrednings- eller husgerådsartiklar, för havande kvinnor och för nära kvinnliga anförvanter till avliden person. Extra tilldelning kunde även efter särskild prövning beviljas sådana personer, som på grund av exempelvis eldsvåda eller olycksfall eller andra särskilda omständigheter oundgängligen behövde nya textilvaror. Envar, som yrkesmässigt tillverkade eller försålde textilvara eller använde sådan vara för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu, ålades att senast den 10 januari 1942 till kristidsstyrelse eller kristidsnämnd avgiva deklaration rörande innehavet av varor kl. 8 e. m. den 30 december 1941. För att bereda vederbörande tillfälle att inventera sina lager infördes ett försäljningsförbud, som varade från sistnämnda dag t. o. m. den 6 januari 1942. Hudar, skinn och läder. I föregående redogörelse (del II sid. 296) har omnämnts, att industrikommissionen i juni 1941 meddelade vissa bestämmelser rörande tillverkningen av skodon för civilt bruk i syfte att ernå bättre ekonomi vid hushållningen med landets lädertillgångar. Ett ytterligare steg i samma riktning togs genom de föreskrifter angående s t a n d a r d i s e r i n g a v f ä r g e r å o v a n l ä d e r , som kommissionen utfärdade den 28 september 1941 (meddelande nr 31) och varigenom läderfabrikernas till ett par hundra uppgående färger nedbragtes till ett fåtal. Syftet var närmast att möjliggöra en begränsning av lagerhållningen inom skobranschen. Bestämmelserna avsågo

103 annat läder än sul- och bindsulläder, remläder och plattläder. De omfattade sålunda allt ovanläder, såsom skoovanläder, beklädnadsläder, bokbinderiläder etc. Bestämmelsernas iakttagande gjordes till villkor för till garverier meddelade indrivningslicenser avseende ovanläder. Då standardiseringen närmast tillkom med tanke på skotillverkningen, meddelades att undantag från bestämmelserna komme att efter ansökan medgivas för sådant ovanläder, som kunde styrkas vara avsett för annat ändamål än för tillverkning av skodon. En förutsättning för genomförandet av nyssnämnda standardisering var, att importen av ovanläder kunde kontrolleras. Fördenskull utfärdades den 19 juli 1941 kungörelse (nr 658) angående importförbud för sådan vara med giltighet fr. o. m. den 21 juli. Såsom villkor för erhållande av importlicens å ovanläder avsett för skotillverkning uppställdes, att detta i färghänseende anslöte sig till gällande standard. Vissa ändringar, och kompletteringar till förut meddelade bestämmelser angående tillverkning av skodon för civilt bruk vidtogos av industrikommissionen genom meddelande den 15 oktober 1941 (nr 36). Härigenom upphävdes bl. a. förbudet att förse vissa slag av kängor och pjäxor med yttersidor av läder. Bestämmelserna angående skafthöjd ändrades. Blekning av bottenläder förbjöds, likaså slipning eller spaltning av sulor. Gummivar or. De ovissa utsikterna för tillförsel av bilringsfabrikernas råvaror gjorde det nödvändigt att reservera alla inom landet tillgängliga förråd därav uteslutande för lastbils- och omnibusringar. Anspråken på vissa storlekar av personbilsringar ökade emellertid starkt, särskilt som påbyggnaden av gengasaggregat ofta nog höjde bilarnas hjultryck därhän, att en onormal förslitning av ringarna icke kunde undgås. Av personbilsringar fanns dock en stor reserv på avregistrerade bilar, och då dessa ringar för varje år minskade i värde, eftersom gummit försämras vid lagring, befanns lämpligt att vidtaga åtgärder för att ringarna skulle i behövlig utsträckning komma trafiken till godo. Industrikommissionen föreslog därför, att ett inlösningsförfarande skulle anordnas beträffande reservringar av sådana typer, som behövdes särskilt för armén samt för bilar i yrkesmässig persontrafik. För att möjliggöra inlösningens genomförande förordnade Kungl. Maj:t i enlighet med kommissionens förslag genom kungörelse den 25 juli 1941 (nr 675), att sådana obegagnade eller begagnade ytterdäck och innerslangar av gummi, vilka voro avsedda för ur automobilregistret avförda personautomobilcr men icke monterade på de å automobilernas axlar sittande hjulen (s. k. reservringar) skulle i viss omfattning läggas under beslag fr. o. m. den 27 juli. Beslaget omfattade ytterdäck i följande storlekar och utföranden, nämligen 6-00—16", extra förstärkt med 6 cordlager, samt 6-25—16", 6-50—16" och 7-00—16", de tre sista storlekarna såväl med 4 som med 6 cordlager, samt

innerslangar avsedda att användas tillsammans med ytterdäck av nyssberörda slag. Beslaget kan anses ha berört omkring 10 procent av landets avregistrerade personbilar, därav huvudsakligen större amerikanska bilar, fr. o. m. 1935 års modeller, samt ett antal Chevrolet-, Ford-, Plymouth- och Volvobilar med 6'00—16" däck, där köparen särskilt begärt 6-lagerdäck. I samband med beslaget uppdrog Kungl. Maj:t åt reservförrådsnämnden att till vissa bestämda priser inköpa under beslaget innefattade obegagnade ävensom begagnade men trafikvärdiga reservringar, som frivilligt anmäldes till försäljning, eller enligt allmänna förfogandelagen inlösa ringar, beträffande vilka detta ej blev fallet (industrikommissionens meddelande nr 26). Ringarna skulle levereras fraktfritt med gottgörelse i efterskott för utlagd fraktgodsfrakt på någon av fem angivna platser i landet. Reservförrådsnämnden bemyndigades att till av industrikommissionen anvisad köpare försälja de sålunda inköpta eller inlösta reservringarna. Sedermera föreskrev industrikommissionen genom meddelande nr 51, med ändring av tidigare lämnade föreskrifter, att efter den 20 december 1941 yrkesmässig överlåtelse av motorfordon, vara bilgummi av i beslagskungörelsen angivet slag fanns monterat, fick ske till förbrukare endast mot avlämnande av inköpslicens å sålunda monterade ytterdäck och slangar samt till återförsäljare endast mot avlämnande av behörigen mottagna inköpslicenser och kvitton. Försörjningsläget i fråga om rågummi var sådant, att industrikommissionen fann det nödvändigt att fr. o. m. den 1 oktober 1941 ytterligare kraftigt minska förbrukningen av denna vara inom landet. En ransonering av gummiskodon skulle på grund därav knappast kunnat undgås, därest man velat upprätthålla en oförändrad sortering av dittillsvarande skotyper. I stället befanns lämpligt att söka i möjligaste mån vidmakthålla produktionens totala storlek men fortgå på clen redan inslagna vägen att övervägande framställa lättare eller eljest mindre gummikrävande artiklar samt att vid tillverkningen så långt görligt utbyta rågummi mot regenererat gummi eller, såsom i fråga om arbetsskodon, mot trä eller läder. Industrikommissionen bestämde, att gummistövlar helt av gummi framdeles blott skulle få fritt försäljas, om skafthöjden understeg 30 cm. I övrigt skulle för arbetsbruk framställas läderskaftade gummiskodon och gummiskodon med träbottnar. Sådana ansågos kunna utan olägenhet ersätta de vanliga gummistövlarna inom de viktigaste arbetsområdena, framför allt inom skogs- och jordbruk. Vissa grupper av konsumenter, nämligen sådana som behövde arbela i vatten eller starkt vattenförande mark, måste emellertid anses ha behov av gummistövlar med normala och extra höga skaft. Dessa konsumentgruppers behov borde enligt industrikommissionens åsikt tillgodoses medelst befintliga handelslager av sådana varor. Kommissionen förordade därför, att industriens och handelns lager av gummistövlar av angivet slag reserverades

105 för personer, vilka vid särskild prövning befunnes för sin yrkesutövning hava oundgängligt behov av dylika skodon. I enlighet med industrikommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t den 17 oktober 1941 kungörelse (nr 802), varigenom mansstövlar i storleksnummer 40 (engelskt nummer 6V-2) eller större med sula av gummi och med fot och skaft av gummi eller gummibelagd väv och med en höjd av mer än 30 cm lades under beslag fr. o. m. den 26 oktober. Beslaget omfattade alla förråd hos tillverkare och handlande samt varor som efter beslaget tillverkades inom riket eller elit infördes. Föreskrifter angående den med stöd av beslaget anordnade handelsregleringen lämnades av industrikommissionen genom meddelande nr 40. Enligt clessa föreskrifter fick yrkesmässig försäljning av sådana mansstövlar, som regleringen avsåg, endast ske mot avlämnande av särskild på köparen utställd inköpslicens. Sådan licens skulle efter ansökan kunna utfärdas av kristidsnämnd för person, som i sitt arbete måste anses oundgängligen behöva mansstövlar av ifrågavarande slag och som jämlikt i ansökan lämnade uppgifter icke hade i brukbart skick befintliga sådana stövlar. Företrädesvis skulle inköpstillstånd lämnas person, som var regelbundet sysselsatt inom flottningsarbete, sjöfart, fiske, gatu-, väg- eller anläggningsarbete eller torvtäkt. Under tiden till den 1 augusti 1942 fick inköpslicens meddelas en och samma person å endast ett par gummistövlar. Rörande de åtgärder som i gummibesparande syfte vidtogos för att inskränka eller eljest reglera motorfordonstrafiken se sid. 164 ff. Feta oljor och fettämnen, tvättmedel, färger m. m. Genom kungörelse den 13 juni 1941 (nr 389) hade förbud meddelats att utan särskilt tillstånd av livsmedelskommissionen verkställa utsmältning av fett ur däggdjursben (se del II sid. 299). Samtidigt medgavs emellertid rätt för auktoriserade uppköpare eller innehavare av slakteritillstånd, som redan var innehavare av s. k. autoklav, att använda densamma för utsmältning på villkor bl. a. att utsmältningen bedrevs på sådant sätt, att fettåterstoden i benen uppginge till högst 3 procent. Genom cirkulär den 15 augusti 1941 (nr 403) föreskrev livsmedelskommissionen, att den medgivna fettåterstoden fick höjas till 5 procent av benens vikt efter utsmältningen. Ransoneringen av tvätt- och rengöringsmedel fortsattes efter samma system som tidigare. De tilldelade kvantiteterna av särskilda slag av hithörande varor blevo under senare halvåret 1941 på grund av förlängning av ransoneringsperioden något mindre än de som lämnats intill den 26 juni, men viss kompensation gavs bl. a. genom ändrad poängberäkning för såpa (se del II sid. 300). Den alltmer knappa tillgången på fetthaltiga tvättmedel och råvaror härför gjorde, att större uppmärksamhet än förut kom att ägnas frågan om s. k. m j u k g ö r i n g e l l e r a v h ä r d n i n g a v t v ä t t v a t t e n . Genom

106 verkställd undersökning hade industrikommissionen konstaterat, att nära en tredjedel av landels maskintvätterier saknade kännedom om tvättvattnets hårdhet. En fjärdedel av landets maskintvätt beräknades bli behandlad av företagare, som, fastän de arbetade med hårt eller medelhalt vatten, icke vidtagit någon åtgärd däremot. Detta medförde en betydande merförbrukning av tvål — enligt kommissionens uppskattning omkring 300 000 kg 50 %-ig tvål per år — och även minskad livslängd hos tvättgodset. I ett utsänt cirkulär (meddelande nr 28) fäste kommissionen tvätteriägarnas uppmärksamhet härpå samt meddelade råd hur hårdheten hos vattnet skulle avlägsnas. Innehavare av inköpskort för ljus (inköpskort J) hade för liden maj— augusti 1941 erhållit rätt till inköp av 425 gram nyttoljus eller lyxljus efter köparens val. Samma tilldelning gavs även för vardera av perioderna september—oktober och november—december. En särskild tilldelning av ljus skedde därigenom att för varje barn under 16 år gavs rätt att mot kupong till inköpskort A (beredskapskortet) inköpa omkring 106 gram julgransljus. Den avsedda kupongen skulle senast den 10 november inlämnas till vederbörande detaljhandlare. Inköp av beställda ljus fick ske efter den 10 december. Förbrukare, vilka icke erhållit tilldelning av julgransljus, fingo rätt att under tiden 17 oktober—30 november i mån av tillgång, ävenledes mot kupong till inköpskort A, inköpa lyxljus med undantag av julgransljus till en myckenhet av omkring 100 gram. Kvarvarande restlager i parti- och detaljhandeln av sådana lyxljus fingo fr. o. m. den 1 december fritt försäljas. Med stöd av beslaget å linolja i april 1940 hade industrikommissionen genomfört en ransonering av denna vara, vilken lid efter annan åtstramats. Emellertid försämrades försörjningsläget beträffande linolja alltmera på grund av svårigheterna att till landet införa linfrö. Lagren härav voro ej större än att de beräknades vid årsskiftet 1941/42 motsvara högst två tredjedelar av den redan till föga mer än 20 procent av den normala nedbragta årsförbrukningen. Det blev därför nödvändigt att ytterligare skärpa kontrollen över linoljeförbrukningen. Därvid framstod det som önskvärt att utsträcka denna kontroll till att omfatta jämväl vissa av linolja beredda färger m. ra., vilka dittills icke varit underkastade konsumtionsreglering. De linoljehaltiga produkter, som därvid främst åsyftades, voro dels vissa oljefärger jämte s. k. målarolja och kitt, dels vissa tryckfärger samt fernissa, innehållande smörjolja. Därest kontroll erhölles över handeln och förbrukningen med nämnda produkter, ansåg industrikommissionen sig kunna tillse, att dessa komme de mest kvalificerade ändamålen till godo, samtidigt som kommissionen, med stöd av den redan förefintliga linoljeregleringen, kunde utöva ett sådant inflytande över produktionen, att denna

107 begränsades till vad som med hänsyn till den knappa linoljetillgången kunde finnas lämpligt. Dittills hade beträffande färg- och fernissindustriens linoljeförsörjning gällt, att tilldelningen skett i förhållande till vederbörande företags tidigare förbrukning. I denna ordning avsåg kommissionen icke att göra någon ändring, då fråga var om tilldelning av linolja för tillverkning av varor, exempelvis lackfärger, vilka icke omfattades av den tilltänkta konsumtionsregleringen. Dock måste kvoterna för denna tillverkning komma att minskas. Linoljetilldelningen i övrigt till olje- och fernissindustrien borde däremot enligt kommissionens mening icke vidare grundas på kvotsystem utan på redovisning av vad företagen försålt mot från avnämarna mottagna licenser. Licensgivningen till förbrukare av färdigberedda färger och kitt borde ske efter sträng behovsprövning i varje särskilt fall. Beträffande tryckfärgindustrien ansåg kommissionen emellertid, att försörjningen med linolja borde bibehållas oförändrad, detta särskilt på den grund att lämpliga ersättningsmedel för linolja i fråga om denna speciella tillverkning svårligen kunde erhållas. Tilldelningen av färdiga tryckfärger till tryckerier skulle alltså åtminstone till en början icke behöva kombineras med någon behovsprövning utan i stället få formen av kvoter, beräknade på vederbörandes förbrukning under åren 1940—1941. Industrikommissionens framställning i förevarande ämne resulterade i utfärdandet av en kungörelse den 19 december 1941 (nr 992) angående b e s l a g å s a m t r e g l e r i n g av h a n d e l n m e d v i s s a t r y c k - och o l j e f ä r g e r m. m. Beslaget, som trädde i kraft fr. o. m. den 1 januari 1942, avsåg trycksvärta och tryckfärger samt andra färger, beredda med torkande fet olja, fernissa, bestående uteslutande av blåst eller på kemisk väg behandlad linolja och spädningsmedel (s. k. standolja), ävensom oljefernissa, innehållande smörjoljeliknande mineralolja, samt kitt, berett av torkande fet olja och fasta mineraliska ämnen. Beslaget omfattade alla förråd hos tillverkare och handlande, övriga förråd om 15, resp. beträffande trycksvärta, tryckfärger och oljefernissa 5 kg samt varor som efter beslaget tillverkades inom riket eller dit infördes. Bestämmelser angående handeln med och förbrukningen av hithörande varor utfärdades av industrikommissionen genom meddelanden nr 52, 53 och 54. I enlighet med vad förut anförts angående planen för ifrågavarande reglering medgavs innehavare av beslagtagna förråd av trycksvärta och tryckfärg samt smörjoljefernissa rätt att fritt disponera desamma för förbrukning i egen rörelse. Av oljefärg och kitt tilläts innehavare däremot endast att intill den 1 februari 1942 använda en kvantitet motsvarande högst 3 procent av förbrukningen under år 1941. Inköp fingo i fortsättningen ske blott mot licens, som efter ansökan utfärdades av industrikommissionen. Licenserna skulle utställas i poäng och berättiga till inköp av i licensen angiven vara till en myckenhet motsvarande i licensen angivet poängtal. Här-

108 vid skulle 1 kg linolja anses motsvara 100 poäng samt poängberäkningen i övrigt ske i jämna tiotal på grundval av den i varan ingående mängden torkande fet olja sålunda att 10 poäng motsvarade 100 gram fet olja. Å allt emballage (utom småförpackningar) skulle angivas varans poängvärde. Försäljning fick även ske mot kuponger till växlingskort, som utlämnats från försäljningsstället. Utan hinder av ransoneringsbestämmelserna fick till enskild förbrukare säljas tryckfärg i originalförpackningar om högst 25 gram samt färdigblandad oljefärg i originalförpackning eller tub ävensom kitt i förpackningar om högst V2 kg intill en sammanlagd kvantitet av 5 kg per vecka och försäljningsställe. I meddelande nr 54 lämnade industrikommissionen upplysning angående de grunder, efter vilka kommissionen komme att tilldela linolja, oljefärg och kitt. Det upplystes, att tilldelning komme att ske endast i mycket begränsad omfattning och i allmänhet kunde påräknas blott då direkt förstörelse genom röta, rost o. dyl. hotade de föremål, beträffande vilka målning ifrågasattes. I fortsättningen hade man därför att räkna med att målningsbehovet huvudsakligen måste täckas med oljefattigt eller oljefritt material. Tilldelning av färg komme att av besparingsskäl ske i form av maskinriven färg antingen såsom pasta jämte erforderlig mängd linolja eller målarolja för färgens färdigblandning eller i för strykning färdig form. Av pastorna komme att saluföras ett antal standardiserade sorter med garanterad färgsammansättning. Andra kemiska

produkter.

Beträffande den reglering, som avtals vis anordnats för hushållningen med inom landet framställd bensol och andra bensololjor, ha uppgifter meddelats i föregående redogörelser (se del II sid. 97, 303). För att öka framställningen av bensololjor upprättades på bränslekommissionens initiativ vid sju av landets större gasverk bensolutvinningsanläggningar, vilka togos i drift under hösten 1941. En viss import från Tyskland kunde därjämte upprätthållas. Då emellertid tillgången på hithörande varor, vilka äro av betydelse såväl för flygvapnet som för vissa industrier, alltjämt kunde befaras bliva knapp, ansågos åtgärder böra träffas för att inordna även de importerade varorna under regleringen, så att säskilt de militära behoven kunde i tillräcklig omfattning tillgodoses. Fördenskull förordnades genom kungörelse den 19 juli 1941 (nr 667) om förbud att utan tillstånd av handelskommissionen till riket införa bensol, toluol, xylol och andra bensololjor. Avsikten var att förbinda meddelade importlicenser med villkor om utfästelse från importörernas sida att endast sälja de importerade varorna mot av industrikommissionen utfärdad inköpslicens samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse industrikommissionens bestämmelser angående varorna i fråga.

109 Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion. Metaller. Förbrukningen av koppar, vilken under förkrigsåren beräknades uppgå till omkring 40 000 ton per år och under vart och ett av de två sista åren före kriget t. o. m. steg till bortåt 50 000 ton, har sedermera till följd av de statliga regleringsåtgärderna nedbringats, så att den för år 1941 uppgick till blott omkring 25 000 ton. Trots de gjorda ansträngningarna att utöka kopparproduktionen inom landet kunde dock under sistnämnda år endast ungefär hälften av den så starkt reducerade förbrukningen täckas av inhemsk produkt, varav den ojämförligt största delen framställdes vid Bolidens gruvaktiebolags smältverk vid Rönnskär. Genom överenskommelse mellan staten och nämnda bolag om exploatering av vissa statsfyndigheter i Västerbottens län (Bjurfors, Adak, Rävliden m. fl.) beräknades emellertid produktionen under år 1942 kunna uppdrivas med ytterligare minst 3 000 ton, varigenom landets hela kopparproduktion nämnda år komme att uppgå till c:a 16 500 ton. Vad beträffar bly och zink har, såsom omnämnts i föregående halvårsredogörelser, tillgodoseendet av de oundgängliga behoven under krigsåren till huvudsaklig del grundats på avtal med Tyskland, varigenom från detta land, i utbyte mot dit exporterad malm (bly- och zinkslig), erhållits vissa kvantiteter metall i retur. För att säkerställa de överenskomna leveranserna av ifrågavarande sliger har industrikommissionen med Kungl. Maj:ts bemyndigande slutit avtal med den största producenten därav, Aktiebolaget zinkgruvor, varigenom bolaget förbundit sig att i viss omfattning utöka sin verksamhet och tillhandahålla produkterna enligt kommissionens anvisningar mot att bolaget tillförsäkrats vissa lättnader i fråga om krigskonjunkturskatten. Med Bolidenbolaget har industrikommissionen vidare enligt bemyndigande träffat avtal rörande den av bolaget planerade blyhyttan vid Rönnskär och därvid meddelat bolaget avsättningsgaranti till visst pris för en sammanlagd kvantitet framställt bly av 15 000 ton, samtidigt som bolaget erhållit försäkran om eftergift i krigskonjunkturskatten. Avtal har även av industrikommissionen slutits med Bolidenbolaget angående utökning av dess nickelproduktion från förut bestämd kvantitet av 200 ton under åren 1941 och 1942 till 600 ton för tiden intill utgången av 1943. Viss del av denna kvantitet skulle framställas av importerad finsk malm. För att förstärka tillgången av den för järnframställningen oumbärliga metallen mangan, varav tidigare knappast en fjärdedel av behovet, som normalt utgör omkring 8 000 ton per år, framställts inom landet, ha förberedelser träffats för att utnyttja varpen vid vissa äldre, nedlagda mangangruvor

110 (Bölet, Spexeryd och Kesebol), varjämte åtgärder vidtagits för att tillvarataga manganet i en del av de manganrikaste järnmalmerna. Vid 1939 års urtima riksdag hade anvisats ett anslag av 10 milj. kronor till aktieteckning i ett nytt bolag, Norrbottens järnverk aktiebolag, vars ändamål skulle i första hand vara tillverkning av tackjärn med användande av malm från de lappländska gruvorna. Bolaget bildades under år 1940 med nämnda aktiekapital. I skrivelse den 15 augusti 1941 framlade bolagets styrelse resultatet av en verkställd utredning rörande det tilltänkta järnverket, vilket avsågs skola förläggas till Svartön invid Luleå, och hemställde om ytterligare medel för järnverksanläggningen. Enligt planen för denna skulle däri ingå bl. a. ett sinterverk, två elektriska masugnar med en sammanlagd kapacitet av 60 000 ton tackjärn per år, ett thomasverk om två konvertrar för framställning av thomasgöt eller förblåst thomasmetall samt en elektrostålugn för raffinering av thomasmetallen till högvärdigt omsmältningsmaterial, d. v. s. prima rent skrot eller järnsvampersättning. Produktionen beräknades kunna vara i gång år 1943. Industrikommissionen tillstyrkte i avgivet yttrande den 10 september förslaget ur försörjningssynpunkt, bl. a. med hänsyn till att den mellansvenska järnhanteringen i det rådande starkt försämrade försörjningsläget i fråga om järnskrot hade behov av sådant material, som skulle tillverkas av bolaget. I anslutning till bolagets framställning framlade Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1941 års riksdags höstsession, nr 322. Propositionen bifölls av riksdagen, som därvid framhöll, att den kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande järnverk, om vars anläggning sedan mycket lång tid tillbaka starkt berättigade förhoppningar hysts och som särskilt under förhandenvarande hårt ansträngda avspärrningsläge vore av stor betydelse för landets försörjning, borde utan ytterligare dröjsmål utbyggas. Enligt riksdagens beslut anvisades å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag ett ytterligare belopp av 7 milj. kronor, varjämte medgavs, att staten genom riksgäldskontoret finge ställa garanti för ett förlagslån åt bolaget till ett belopp av 3 milj. kronor. Textilråvaror. Av olika alternativ för åstadkommande av en ny fabrik för tillverkning av cellull, vilka framkommit vid överläggningar mellan intresserade parter, fann industrikommissionen ett av Kooperativa förbundet framlagt förslag äga de största företrädena. Förhandlingar upptogos som följd härav mellan kommissionen samt Kooperativa förbundet och Textilrådet såsom representant för textilindustrien. Dessa ledde till uppgörande av förslag till avtal mellan staten och ett av Kooperativa förbundet samt ett antal av landets textilfabriker och andra företag inom textilbranschen gemensamt bildat bolag, Aktiebolaget cellull, med ett aktiekapital av 2 milj. kronor. Sedan bolaget konstituerats, slöt industrikommissionen enligt Kungl. Maj:ts be-

Ill myndigande avtal å kronans vägnar med bolaget, varigenom detta förband sig att omedelbart uppföra och i full omfattning driva en fabrik med en tillverkningskapacitet av c:a 7 500 ton cellull per år. Fabriken, vars anläggningskostnad kalkylerats till 12 milj. kronor, beräknades bli färdig att tagas i bruk omkring ett år efter avtalets undertecknande.- Staten utfäste sig att lämna viss avsättningsgaranti för produktionen under de två första verksamhetsåren, varjämte bestämmelser meddelades angående krigskonjunkturskattens beräkning. Genom den nya fabriken, vilken senare bestämdes skola förläggas till Älvenäs i Värmland, ha förutsättningar erhållits för åstadkommande av en svensk cellullproduktion av omkring 15 000 ton per år, vilket ungefär torde motsvara textilindustriens behov i förhandenvarande läge. Gummi. Det allt ogynnsammare försörjningsläget beträffande rågummi aktualiserade frågan om åstadkommande av en inhemsk tillverkning av syntetiskt gummi. Gjorda försök att förvärva licensrätt till lämpliga i utlandet fullt utexperimenterade metoder hade icke lett till resultat. Industrikommissionen ansåg under sådana förhållanden angeläget, att verksamt stöd lämnades till försök, som syftade till att inom landet utfinna egna metoder, på vilka en svensk tillverkning av syntetiskt gummi skulle kunna baseras. Dylika försök hade redan tidigare i olika sammanhang förekommit. Ett förnyande av försöken och en intensifiering och centralisering därav måste enligt kommissionens åsikt komina till stånd. Vid en preliminär undersökning av de olika möjligheter, som härutinnan stodo till buds, hade kommissionen kommit till den uppfattningen, att bland förekommande slag av konstgummi ett huvudsakligen på acetylen baserat sådant av typ klorbutadien syntes ha största förutsättningarna för att i Sverige kunna bli föremål för fabriksmässig tillverkning. På industrikommissionens framställning anvisade Kungl. Maj:t den 28 november ett belopp av 25 000 kronor för bestridande av utgifter för försök med framställning av syntetiskt gummi. Verksamt ekonomiskt stöd utfästes även av vissa större industriföretag. Ledningen av försöksarbetena anförtroddes åt professor The Svedberg, Uppsala. Mellan den 15 och 30 september 1941 anordnades av industrikommissionen genom skolornas förmedling en insamling av gummiskrot. Resultatet härav blev ganska tillfredsställande. Kvantiteten av det genom skolbarnen insamlade gummiskrotet uppgick till över 800 ton med ett värde av c:a 145 000 kronor. Större delen av detta belopp överlämnades till de skolor, som deltagit i insamlingen, att användas för något skolans ändamål, såsom skolbibliotek el. dyl. eller till premier. Resten fördelades genom landshövdingarnas försorg bland fattiga barn i vissa särskilt nödställda områden av landet.

112 Kemiska produkter. Fodercellulosa har begynt framställas ej blott vid sulfit- utan även vid vissa sulfatmassefabriker (se sid. 55). Tillverkning av foderjäst har upptagits eller planerats vid flera sulfitfabriker. Rörande den verksamhet, som pågått för att ur s. k. töretjära framställa smörjoljor, se sid. 135. Vad angår konstgödselmedel må omnämnas, att tillverkningen av kalkkväve med visst statligt stöd återupptagits vid Stockholms superfosfatfabriks aktiebolags fabrik i Alby, vilken nedlagts efter tillkomsten av bolagets nya fabrik vid Stockvik. Årskapaciteten vid Albyfabriken är c:a 20 000 ton kalkkväve. Härigenom har tillverkningskapaciteten för framställning av inhemsk kvävegödsel (kalkkväve och ammoniumsulfat m. m.) bragts upp till omkring 75 000 ton per år. Apatitslig såsom råvara för superfosfattillverkning har under 1941 framställts till en kvantitet av c:a 30 000 ton. Genom utvidgningar av förefintliga apatitverk har apatitproduktionen, baserad på i huvudsak lappländska förekomster, beräknats komma att stiga till 55 000 ton per år, motsvarande en tillverkningskvantitet av c:a 70 000 ton superfosfat. Statsanslag av 48 000 kronor har lämnats för undersökning av vissa fosforitförekomster i Närke och Skåne i avsikt att utröna möjligheten att öka det inhemska råvaruunderlaget för superfosfatindustrien.

6. Bränsle- och smörjmedelshushållningen. A.

Fasta bränslen.

Försörjningsläget. Vid uppgörandet av planerna beträffande landets försörjning med fasta bränslen för eldningssäsongen 1941/42 hade bränslekommissionen haft att utgå från den import av stenkol och koks under år 1941, som avtalats med Tyskland i december föregående år. Denna uppgick till 4 milj. ton kol och 1-7 milj. ton koks jämte resterande kvantiteter, resp. c:a 600 000 och 300 000 ton, från 1940. Den verkliga importen stannade dock långt under nämnda kvantiteter. Totalimporten år 1941 utgjorde sålunda endast 3 244 000 ton stenkol och 1 643 000 ton koks eller sammanlagt c:a 4-9 milj. ton. Eftersläpningen var särskilt stor under första halvåret och får i viss mån tillskrivas den stränga vintern. Av hela kvantiteten inkommo närmare två tredjedelar under det senare halvåret. Redan tidigt framstod det som sannolikt, att en betydande brist i den tillförsäkrade importmängden av kolbränsle skulle uppstå, och vederbörlig hänsyn därtill hade även tagits vid bränslehushållningens planläggning. Då det härefter avpassade programmet för vedproduktionen under den förflutna avverkningssäsongen helt fullgjorts, funnos därför goda förutsättningar för att bränsleförsörjningen under 1941/42 skulle kunna ordnas efter beräkning. Så kan också sägas i stort sett ha blivit fallet vad första delen av detta bränsleår, nämligen senare halvåret 1941, beträffar. Vedförrådet i landet uppgick den 1 juli 1941 enligt verkställd inventering till c:a 31 milj. kbm. Av skilda anledningar ansåg bränslekommissionen ett tillägg på omkring 10 procent böra göras till de deklarerade kvantiteterna, varför kommissionen räknade med en total tillgång vid angivna tid på omkring 34 milj. kbm. Härav beräknades dock endast omkring 25 milj. kbm vara framforslade till järnväg eller bilväg, medan resten fortfarande kvarlåg i skogarna. För transport av veden från överskotts- till underskottsområdena och särskilt för tillgodoseende av förbrukningen å större befolkningscentra krävdes helt naturligt ett intensivt utnyttjande av alla tillgängliga transportmöjligheter. Rörande det forcerade transportarbete, som härvid utfördes å statens järnvägar, hänvisas till vad därom anföres å sid. 159. Lyckligtvis försvårades ej biltransporterna nu såsom föregående säsong genom konflikter mellan parterna. Ett allvarsammare hinder utgjorde de restriktioner, som 8—316183

114 måste åläggas lastbilstrafiken på grund av den tilltagande gummibristen. Vad tillförseln till Stockholms stad angår skedde denna liksom året förut till icke oväsentlig del genom flottar, som bogserades ned från Norrland. Sågningen av virket ägde rum vid vissa av stadens kristidsnämnd anordnade kap verk. Handels- och förbrukningsrcglering. Den av bränslekommissionen i slutet av maj fastställda preliminära planen för hushållsförbrukningen av bränsle under bränsleåret 1941/42 (se del II sid. 315) låg i huvudsak oförändrad till grund för försörjningen under senare halvåret 1941. Kommissionen ansåg sig icke böra föreskriva någon viss tidpunkt, då eldning i bostadsfastigheter fick taga sin början, men framhöll i en den 8 september utsänd kommuniké nödvändigheten av att eldning skedde med iakttagande av största sparsamhet, särskilt under den blidare delen av eldningssäsongen, enär någon garanti ännu icke kunde lämnas för att hela den för perioden fastställda licenskvantiteten skulle kunna ställas till förfogande. För de fall då såväl fossilt bränsle som ved skulle komma till användning rekommenderades att det fossila bränslet icke toges i anspråk förrän i ett senare skede. Med hänsyn till att vissa kvantiteter koks behövdes för urbränning av pannor och även för att i viss mån underlätta transporterna till förbrukningsorterna medgavs emellertid en första kokstilldelning redan fr. o. m. den 15 september. Den innebar, att mot hushållslicenser lydande på högst 20 hl hela kvantiteten omedelbart fick uttagas samt mot licenser på större kvantiteter viss mindre del därav, något varierande för de olika ortsgrupperna. Ytterligare tilldelningar, graderade efter licensernas storlek, skedde senare under hösten i ett par omgångar, dock så att för de större licensinnehavarna ännu vid årsskiftet hälften av licenskvantiteten återstod olevererad. Varmvatten från central varmvattenberedningsanläggning fick tillhandahållas dels under tiden 8—11 oktober, dels under tiden 19—24 december. Med hänsyn till de ekonomiska förluster, som åsamkats hotellinnehavare m. fl. genom det från 1941 års början gällande varmvattenförbudet, medgavs fr. o. m. den 1 oktober, att varmvatten inom byggnad, som uteslutande användes som hotell eller pensionat, fick fritt tillhandahållas i bad- och duschrum, därest övriga inom byggnaden befintliga tappställen voro effektivt avstängda. För hotell eller pensionat, som endast utgjorde en del av byggnad, kunde motsvarande tillstånd erhållas efter ansökan hos kristidsnämnden. Samtidigt återkallades det tidigare lämnade tillståndet att tillhandahålla varmvatten inom fastighet, där såsom bränsle uteslutande användes från fastigheten härrörande sopor och avfall. Genom vissa under förra delen av år 1940 utfärdade kungörelser hade förordnats om beslag å och reglering av handeln med stenkol. Beslaget om-

115 fattade endast importerade kol och icke sådana kol som brutits eller komm e att brytas inom landet. Beslag å inhemskt stenkol ansågs icke erforderligt, enär överenskommelse träffats mellan bränslekommissionen och det enda företag, som vid ifrågavarande tidpunkt bedrev stenkolsbrytning inom landet, nämligen Höganäs-Billesholms aktiebolag, om sättet och villkoren för försäljning av de brutna kolen. Under hösten 1940 påbörjades emellertid brytning av stenkol om än i liten skala av andra än bolaget. Den bedrevs av ett antal markägare i Södra Vrams socken, vilka av koncessionsinnehavaren, Höganäsbolaget, erhållit tillstånd att för egen räkning på egen m a r k upptaga schakt och utbryta vissa av bolaget tidigare kvarlämnade restpelare m. m., vilka här lågo endast på ringa djup under markytan. Denna brytning ökades sedermera till 2 500 a 3 000 ton per månad och gav upphov till en handel med ifrågavarande stenkol vid sidan av den reguljära kolhandeln. Då detta enligt bränslekommissionens åsikt måste anses olämpligt och försök från bolagets sida att ernå överenskommelse med de enskilda gruvbrytarna om övertagande av kolen misslyckats, hemställde kommissionen, att stenkol som brutits eller framdeles brötes inom landet måtte läggas under beslag. Detta ledde till utfärdande av kungörelse härom den 31 juli 1941 (nr 683). Beslaget gällde fr. o. m. den 7 augusti. E n ä r ifrågavarande kol icke kunde levereras fria från bergart, ansåg bränslekommissionen, att desamma icke borde försäljas på licens på samma sätt som övriga stenkol. Kommissionen anvisade därför för dem särskilda köpare bland större industrier och andra förbrukare och fastställde skäligt pris för varan. Någon ändring skedde härigenom icke i den med Höganäsbolaget tidigare träffade överenskommelsen. Organ för handeln med stenkol och koks har alltsedan kolregleringens början varit Svenska kolimportörers förening 1939 u. p. a., med vilken staten genom förutvarande kolnämnden träffat avtal i dessa frågor. Under sommaren 1941 genomfördes inom denna förening en fastare inre organisation med lokalföreningar och distriktsföreningar. I nära samarbete mellan bränslekommissionen och kolimportörföreningen (resp. gasverken beträffande deras koksproduktion) ha alla frågor som beröra handeln med stenkol och koks reglerats. Förhållandet mellan de tyska kolexportörerna och de svenska importörerna har baserats på privata avtal mellan dem inom ramen av gällande handelsavtal. Bränslekommissionen har lämnat direktiv för fördelningen i stort av importen med hänsyn till försörjningsläget samt bestämt förutom försäljningspriser även kolhandelns s. k. marginal (för täckning av handelsomkostnader och vinst), vilken senare varit helt oberoende av prisläget. Vedhandeln inom landet hade sedan den 27 maj 1941 reglerats genom vissa författningar, som utfärdats den 16 i samma månad, samt bestämmelser som i anslutning därtill meddelats av bränslekommissionen. Enligt

116 denna reglering rådde beslag å ved inom de s. k. handelsreglerade orterna, d. v. s. Stockholm och Göteborg med vissa förorter, samt Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Eslöv och Norrköping. I övrigt gällde transportförbud med skyldighet att söka licens för försändning av ved från ett län till ett annat samt till handelsreglerad ort. För inköp av ved till förbrukning fordrades i en del fall licens, så framför allt för s. k. ersättningsved inom de handelsreglerade orterna samt för ved till industrier och kommunikationsföretag, medan i andra fall inköp som regel fick fritt verkställas (se härom del II sid. 315 ff.). I underdånig skrivelse den 3 oktober 1941 anförde bränslekommissionen, att de vidtagna anordningarna, enligt vad erfarenheten visat, icke förmått skaffa myndigheterna tillräcklig kontroll över vedmarknaden. Transportförbudet hade visserligen varit av betydelse därigenom att det hindrat olämpliga förflyttningar och dispositioner av veden. Man behövde sålunda icke befara, att vedpartier, såsom under föregående år i betydande utsträckning skett, bortforslades från områden, där underskott på ved rådde. Däremot hade den minskning i efterfrågan på ved från längre bort belägna orter, som transportförbudet medfört, verkat återhållande på utbuden, och stora svårigheter hade därigenom uppstått för de större vedförbrukarna att tillgodose sitt behov. Kommissionen själv, som dock uppträtt som köpare över hela landet, hade icke kunnat anskaffa tillräckliga vedkvantiteter för att för någon längre tid tillfredsställa förbrukare, vilka i sådant syfte hänvänt sig till densamma. Så som läget på vedmarknaden utvecklat sig, hade det visat sig alltmer nödvändigt, att kommissionen, i den m å n ved funnes tillgänglig, kunde anvisa eller själv ha i sin hand så stora vedpartier, att den kunde täcka föreliggande brister i hushållsförsörjningen ävensom industriens löpande vedbehov. Kommissionen måste fördenskull beredas möjlighet att taga reda på odisponerade vedpartier, vilket kunde ske endast om en fortlöpande lagerredovisning infördes för producenter och mellanhänder, samt att, om ägaren icke önskade sälja veden, tvångsköpa densamma. Även ur prissynpunkt vore en stramare kontroll över vedhandeln utanför de dittills handelsreglerade orterna påkallad för att förhindra sådant jobberi, som flerstädes redan på betänkligt sätt yppat sig. Den behövliga kontrollen kunde enligt kommissionens åsikt icke åstadkommas utan ett a l l m ä n t b e s l a g p å v e d . Sådant beslag kom också till stånd fr. o. m. den 19 oktober 1941 genom av Kungl. Maj:t den 3 oktober härom utfärdad kungörelse (nr 792). Beslaget omfattade alla inom riket befintliga förråd av ved — även massaved, men däremot ej gengasved och träavfall — ävensom ved som efter beslagstillfället avverkades eller infördes till riket. Beträffande de handelsreglerade orterna omfattade beslaget dock endast ved som innehades av vedproducent och ved som senare avverkades inom orten. Deklaration skulle beträffande innehavda förråd avges dels av vedproducent (dock ej för husbehovsved), dels av vedhandlare, dels av

117 annan, som innehade lager uppgående till minst 100 kbm. Samtidigt skulle även uppgift lämnas om den ved som avverkats för avsalu under tiden 1 juli—18 oktober. Samtliga vedproducenter, som efter beslagstillfället avverkade ved, skulle sedermera senast den femte dagen efter varje månadsskifte — första gången i december 1941 — avgiva redovisning över vedinnehav, avverkning för avsalu m. m. Angående den med beslaget åsyftade och av detsamma möjliggjorda regleringen av vedhandeln utfärdade bränslekommissionen närmare bestämmelser genom cirkulär nr 98. Ändamålet med regleringen angavs vara att få producenter och andra att sälja sin ved på ett för det hela planmässigt sätt, liksom över huvud taget att förmå dem som hade ved till avsalu att avyttra denna utan tidsutdräkt eller utan att utbuden holies tillbaka. I den m å n innehavare av beslagsvara vägrade att på föreskrivna villkor överlåta veden till av myndighet anvisad köpare, skulle han vara skyldig att enligt beslut av vederbörande kristidsstyrelse avstå veden till kronan. Det egentligen nya i den nu genomförda vedhandelsregleringen var, att i varje kristidsstyrelseområde skulle finnas en eller flera av bränslekommissionen a u k t o r i s e r a d e u p p k ö p a r e a v b r ä n n v e d ävensom särskilda u p p k ö p a r e a v i n d u s t r i v e d . Som brännveduppköpare för hushållsbränsle auktoriserades i främsta rummet Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och skogsägareföreningarna men även ett antal utanförstående företag eller personer. Till industriveduppköpare utsagos framför allt industriföretag, som själva voro förbrukare av industrived, men även andra. Såväl brännved- som industriveduppköpare ägde rätt att antaga ombud. Producenterna skulle som regel vara skyldiga att sälja sin ved till de auktoriserade uppköparna eller ock direkt till bränslekommissionen eller dess organ (kristidsstyrelserna). Uppköpen skulle i princip läggas så, att kommissionen och kristidsstyrelsernas bränslekontor stodo som uppköpare av ved från domänverkets skogar, övriga allmänna skogar, bolagsskogar samt vissa större enskilda skogar, under det att från övriga enskilda skogar veden skulle uppköpas genom de auktoriserade veduppköparna. (För en viss övergångstid meddelades dock särbestämmelser.) Emellertid skulle på den rena landsbygden och i en del fall även å tätorter få i viss utsträckning förekomma direkthandel mellan producent och konsument på förut brukligt sätt, i den mån bränslekommissionen lämnade tillstånd därtill. De auktoriserade uppköparna skulle efter vederbörande kristidsstyrelses anvisningar sälja den ved de uppköpt antingen direkt till industrier och andra större förbrukare mot licens eller ock till vedhandlarna. De senare hade att ombesörja distributionen av ved till de smärre förbrukarna. Utanför de handelsreglerade orterna fingo vedhandlarna fritt sälja till konsumenter. Eljest skulle tidigare meddelade bestämmelser angående inköpslicens som villkor för rätten till vedinköp fortfarande gälla. För de auktoriserade veduppköparnas verksamhet skulle gälla vissa i

118 samband med auktorisationen meddelade särskilda bestämmelser, olika för olika slags ved. För vanlig brännved inneburo bestämmelserna bl. a. följande. Uppköparen skulle vara skyldig att inom visst angivet verksamhetsområde till normalpriser eller av bränslekommissionen eljest fastställda priser från enskilda skogar inköpa ved till de kvantiteter, som kommissionen bestämde. Uppköparen skulle vidare ombesörja inmätning, transport, buffertlagring, inlastning och avsändning av all inköpt ved till av vederbörande kristidsstyrelse anvisade köpare samt, om kommissionen så påfordrade, ombesörja transport och lastning vid bilväg eller kaj inom området även av sådan ved, som direkt inköpts av bränslekontoret. Vid försäljning ägde uppköparen betinga sig köpeskilling, motsvarande inköpspriset med tillägg av enligt gällande taxa och avtal erlagda transport- och lagringskostnader ävensom anskaffningsersättning och i förekommande fall transportersättning. Bränslekommissionen komme att tillhandahålla uppköparna förlagskapital, avvägt efter verksamhetens omfattning, dock ej för avverkningsförskott. I ett senare cirkulär (nr 104) meddelade bränslekommissionen närmare föreskrifter angående dispositionen av den ved, som komme alt stå till kristidsstyrelsernas förfogande ävensom angående handläggning av licensärenden beträffande ved. Det framhölls, att den ved, som av kristidsstyrelserna direkt omhändertoges, skulle i första hand avsättas för de större, mera svårförsörjda orternas behov, särskilt för de handelsreglerade orterna, eller disponeras som allmänt reservlager. Syftet var även, att denna ved skulle anlitas för reglering av tätorternas återförsäljningspriser. Den av brännveduppköpare upphandlade veden skulle i första rummet disponeras för att enligt kristidsstyrelsens anvisningar inom ramen för lämnade försörjningsbestämmelser täcka föreliggande behov inom kristidsstyrelseområdet. Vore tillgången större än vad som erfordrades för nämnda ändamål, skulle överskottskvantiteten tillföras områden med underskott på ved enligt bränslekommissionens bestämmande. Det ålåg kristidsstyrelserna som förut att i förekommande fall utfärda inköpslicens för ved till industri- och trafikföretag samt för ersättningsved till bostadsfastighet inom handelsreglerade orter etc. ävensom att meddela licens för inköp och användning av ved för framställning av träkol och gengasved. Det nämndes ovan, att enligt det nya systemet för vedhandeln direkt överlåtelse av ved från producent till konsument i viss utsträckning fick äga rum. Detta kunde ske beträffande ved för hushållsförbrukning samt för kolning eller framställning av gengasved — i den utsträckning som erfordrades för tillgodoseende av köparens nödvändiga behov av ved för nämnda ändamål — inom områden som bestämdes av bränslekommissionen efter förslag av vederbörande kristidsstyrelse (i undantagsfall även eljest enligt medgivande av kristidsnämnd). Rörande omfattningen av denna direklhandel meddelade bränslekommissionen föreskrifter i cirkulärskrivelser den 21 oktober och 29 december 1941 (nr 123 och 142). Enligt dessa

119 föreskrifter fördelades de till resp. kristidsstyrelseområden utanför de handelsreglerade orterna hörande kristidsnämndsområdena på t r e z o n e r . Zon 1 omfattade områden, där handel med ved av nyss nämnt slag fritt fick äga rum. Dit hänfördes hela den egentliga landsbygden, där vedhandel sedan gammalt bedrivits direkt mellan skogsägarna och av dem kända förbrukare. Dessutom fördes till zon 1 sådana tätortsområden, där förbrukningen av ved för hushållsändamål (normalved och ersättningsved) ansågs kunna i sin helhet täckas genom direkt tillförsel från producenter inom samma kristidsnämndsområde samt, efter vederbörligt tillstånd, från producenter i angränsande kristidsnämndsområden. Till zon 2 hänfördes huvuddelen av övriga större samhällen ävensom medelstora och mindre samhällen, för såvitt de icke kunde täcka sitt behov av hushållsved från eget eller angränsande kristidsnämndsområde. Hade tätorterna sådan storleksordning och sådant läge, att överlåtelserna av ved borde strängare regleras, hänfördes de till zon 3. Inom sistnämnda zon producerad ved skulle i regel övertagas av antingen kristidsstyrelsen eller kristidsnämnden för att i första hand disponeras som regleringslager för tätortens hushållsförbrukning. Tillstånd till överlåtelse mellan producent och konsument fick här av kristidsnämnden lämnas i undantagsfall men uteslutande för hushållsförbrukning utanför den egentliga tätortsbebyggelsen, t. ex. för fastighetsägares eller lägenhetsinnehavares vedinköp från kringliggande skogsområde, som tillhörde tätorten. Genom de för zon 3 givna bestämmelserna avsågs i princip, att veden skulle tillföras tätorterna i denna zon genom kristidsstyrelsen och de auktoriserade brännveduppköparna samt att vedtillförseln för hushållsförbrukning inom zonen borde ordnas på sådant sätt, att fastställda återförsäljningspriser kunde hållas. Prisreglering beträffande stenkol och koks. Bränslekommissionen fastställde i slutet av juni nya priser för stenkol och koks att gälla inom lagerhandeln fr. o. m. den 1 juli 1941. Dessa priser gällde ab lager, medan tidigare priserna avsett leverans utkört. Samtidigt med den -nya prissättningen företogs en uppdelning av lagerhandeln i två prisgrupper, nämligen lagerhandelns partihandel (prisgrupp 2) resp. detaljhandel (prisgrupp 3). (Prisgrupp 1 omfattade leveranser av hela laster eller lastrum; därvid tillämpades de fr. o. m. den 1 april fastställda avräkningspriserna, vilka skulle gälla i huvudsak oförändrade.) Partihandelspriset för lagerhandeln skulle tillämpas beträffande leveranser till vissa medelstora förbrukare mot industrilicenser, detaljhandelspriset beträffande leveranser till övriga förbrukare mot industrilicenser samt mot hushållslicenser. Ortstilläggen bibehöllos oförändrade. De nya priserna inneburo i fråga om prisgrupp 3 någon höjning mot förut gällande, i fråga om prisgrupp 2 däremot en rätt betydande sänkning. För exempelvis Stockholm kunde man i detaljhandeln räkna med c:a 15 öres högre kokspris per hl. Fr. o. m. den 1 oktober 1941 företogos vissa justeringar beträffande såväl

avräkningspriserna som priserna i lagerhandeln. De nya priserna inneburo inga ändringar i fråga om kol och koks men däremot en sänkning av priserna på antracit och antracitbrikelter. En reglering skedde nu även av utkörningstaxorna, varom överenskommelse träffats på ett tjugutal orter. De nya taxorna medförde i vissa fall ej oväsentliga sänkningar i förhållande till tidigare gällande men växlade starkt från ort till ort. De priser för koloch kokshandeln, som fastställdes att gälla fr. o. m. den 1 januari 1942, avveko från de tidigare endast däri, att vissa ytterligare nedsättningar skedde i fråga om avräkningspriserna för antracit och antracitbriketter m. m. Den relativt obetydliga höjning, som fob-priserna på kol och koks undergingo vid fastställandet av det svensk tyska handelsavtalet för 1942, ansågs icke böra medföra någon höjning av den inhemska prisnivån på dessa varor. Prisreglering beträffande ved och träkol. Normalpriser på ved hade fastställts redan genom kungörelse den 31 maj 1940 med giltighet fr. o. m. den 1 påföljande juli. Vissa höjningar häri genomfördes för begränsade områden genom kungörelser den 4 april och 2 maj 1941, varefter genom kungörelse den 13 juni 1941 fullständiga pristabellcr för ved med oförändrade belopp fastställdes enligt den nya prisregleringslagen att gälla fr. o. m. den 1 juli. Frånsett smärre ändringar — vissa ytterligare sådana skedde genom kungörelse den 31 juli 1941 (nr 684) — kunde de på våren 194-0 bestämda normalpriserna sägas ha fortbestått ännu då det allmänna vedbeslaget i oktober 1941 ägde rum, trots de väsentliga ändringar i produktions- och konsumtionsförhållandena som dessemellan inträffat. Dock hade flera framställningar gjorts om höjningar av såväl normalpriser som garantipriser för den nya bränslesäsongen, bl. a. av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Då det kunde befaras, att i och med vedbeslaget avverkningarna avstannade, därest icke samtidigt de priser tillkännagåvos, vilka skulle gälla för den framdeles avverkade veden, hade bränslekommissionen ansett sig böra, innan hemställan om beslag gjordes, verkställa en allmän och ingående omprövning av hela vedprisfrågan. I underdånig skrivelse den 3 oktober meddelade kommissionen, att den föranstaltat om en fullständig utredning av huggnings-, körnings- och de allmänna omkostnadernas utveckling på vedområdet sedan krigsutbrottet under medverkan bl. a. av Sveriges lantbruksförbund. Av utredningen framginge, att omkostnaderna för vedens framställning sedan våren 1940 och fram till september 1941 generellt sett ökats med omkring 1 krona per kbm. Garantipriset för pannved borde enligt kommissionens åsikt vara så avpassat, att det läckte tillverkningskostnaderna samt dessutom lämnade åtminstone något rotvärde. Detta borde icke någonstädes vara lägre än som kunde anses förefinnas före kriget. Ett för hela landet enhetligt garantipris av 7 kronor per kbm för pannved syntes vara väl avvägt. Vad normalpriserna beträffar ville kommissionen, till förhindrande av en för konsumen-

121 terna alltför kännbar prisuppskruvning, ej för alla områden tillstyrka, att full kompensation lämnades för omkostnadsstegringen. För Syd- och Mellansverige föreslog kommissionen sålunda, att höjningen begränsades till i genomsnitt 50 öre per kbm. För de fyra norra länen föreslogs däremot en genomsnittlig höjning, som närmade sig 1 krona; pannvedspriset ansågs där icke för något distrikt kunna sältas lägre än kronor 7:50 per kbm. Lämpligast vore enligt kommissionens mening, att ett enhetligt normalpris finge gälla för resp. distrikt oavsett tiden för avverkningen. Dock borde förhindras, alt leverans av ved till de nya priserna komme i gång, innan den gamla, billigare veden genom de auktoriserade uppköparna omhändertagits av kommissionen. På grundval av bränslekommissionens förslag utfärdade Kungl. Maj:t den 17 oktober 1941 kungörelse (nr 793) angående n o r m a l p r i s e r a v e d att gälla fr. o. m. den 1 januari 1942 vid försäljning från producent eller för hans räkning. Senare ändrades detta dock så, att de nya priserna skulle tillämpas redan fr. o. m. den 1 december 1941. Vad beträffar prima barrved bestämdes en större prishöjning å detta sortiment än å pannved. Prisskillnaden häremellan, som förut varit 1 krona per kbm, höjdes nu till 2 å 2: 50 kronor för södra och mellersta Sverige och till 1 krona å 1: 50 för de nordliga länen. Denna extra höjning av priset på prima barrved motiverades därmed, att den i rådande läge ofrånkomliga ökningen av produktionsplikten nödgade skogsägarna att i viss omfattning avverka gagnvirkesduglig skog, vilken under normala förhållanden skulle ha upphuggits till massaved. Då det för landets bränsleförsörjning vore bättre och billigare, att gagnvirket direkt upphögges till prima barrved än att det först upparbetades och försåldes som industriråvara, syntes priset på prima barrved böra vara så avvägt, att produktionen av detta sortiment stimulerades — särskilt inom och i närheten av konsumtionsområden — utan att den normala avverkningen av massaved påverkades. Beträffande övriga sortiment bibehöllos i stort sett de förutvarande prismarginalerna. Även ekved, som förut ej prisreglerats, åsattes nu normalpris utom för de fall då sådan ved användes för framställning av garvämne. I fråga om massaved hade bränslekommissionen tidigare träffat avtal med vederbörande industriföretag i södra och mellersta Sverige om vissa inköpspriser. Nu inrycktes även denna vara under normalprisregleringen. Priset skulle för helbarkad prima sulfitved, framforslad till bilväg, vara 15 kronor för 2-meterved, 14: 25 kronor för 3-meterved och 13: 50 kronor för 4-meterved, allt per kbm travat mått. För helbarkad sulfatved sattes normalpriset 2 kronor lägre än för sulfitved och för sekunda massaved 30 procent lägre än priset för prima ved av motsvarande slag. Normalpris åsattes ej massaved i norra och vissa delar av västra Sverige beroende på svårigheten att därstädes generellt så avväga priset, att det, samtidigt som det gav skälig ersättning, ej uppmuntrade till leverans vid bilväg i stället för vid flottled

122 och därigenom motverkade de av gummibristen förestavade strävandena att inskränka biltransporterna. Från bränslekommissionens sida gjordes ansträngningar att tillse, att brännveduppköparna snarast möjligt uppköpte den ved, som avverkats före den 1 juli 1941. Det kunde dock icke undgås, att ännu när de nya normalpriserna trädde i kraft vissa från föregående avverkningsår härrörande vedpartier funnos, som ännu icke körts fram ur skogarna och blivit föremål för försäljning. Även för sådan ved fingo emellertid enligt normalpriskungörelsens bestämmelser de nya normalpriserna tillämpas. Endast beträffande sådan före den 1 juli 1941 avverkad ved, som vid beslagstillfället var framkörd till bilväg, järnväg eller strand, skulle de gamla priserna alltjämt gälla. I nyssnämnda kungörelse den 17 oktober 1941 bestämdes liksom i de föregående normalpriskungörelserna, att det föreskrivna normalpriset skulle gälla vid normal leveransplats samt att vid leverans på längre avstånd tilllägg till normalpriset skulle ske med kostnaden för den extra transporten. För att stimulera skogsägarna att så vitt möjligt i omedelbart sammanhang med utdrivningen ur skogen köra fram veden med häst till järnvägsstation eller lastningsplats vid strand och därigenom spara bilkörslor, föreskrevs genom kungörelse den 30 december 1941 (nr 1004), att för kastved och långved, som levererades vid järnväg eller lastningsplats vid strand inom de områden av riket, som bränslekommissionen bestämde, skulle tillägg till normalpriset utgå med 1 krona 50 öre per kbm, oavsett om säljarens kostnad för transporten uppgått till nämnda belopp. Beträffande garantipriserna för ved som avverkades under säsongen 1941/42 se nedan sid. 124. De genom kungörelse den 28 juni 1941 (nr 602) fastställda n o r m a l p r i s e r n a å t r ä k o l (se del II sid. 320) visade sig leda därhän, att rotvärdesutbytet efter kolning av avverkad ved kom att ställa sig förhållandevis sämre än vid vedens försäljning som brännved. Med hänsyn till de större risker, som kolningsförfärandet innebär, samt svårigheter med hänsyn till anskaffningen av arbetskraft m. m. borde ett motsatt förhållande råda. På hemställan av bränslekommissionen, som därvid stödde sig på en framställning från Svenska järnbrukens träkolsförening, utfärdade Kungl. Maj:t till undanröjande av nämnda missförhållande kungörelse den 22 augusti 1941 (nr 703), enligt vilken fr. o. m. den 1 september 1941 det förut bestämda normalpriset å träkol höjdes dels generellt med 1 krona per kbm, dels därutöver med ett avståndstillägg av 1 krona per kbm för kol från mila, belägen på avstånd överstigande 15 men ej 40 km från leveransorten, resp. 1 krona 50 öre för kol från mila belägen på längre avstånd än 40 km. I samma kungörelse föreskrevs, att normalpriserna skulle gälla alla slags biandkol, oavsett i vilken omfattning däri inginge kol av lövved. Den gällande bestämmelsen, att biandkol med högre lövvedsinblandning än 25 procent skulle vara fritagna från normalprisbeslämmelserna, hade

123 visat sig svår att tillämpa samt medfört en begränsning av träkolsutbudet till järnverken. Rena lövvedskol och alla ugnskol skulle förfarande stå utanför normalprisregleringen. Vedproduktion och vedanskaffning. Den vedavverkning, som under tiden 1 juli 1941—30 juni 1942 erfordrades för tillgodoseende av bränslebehovet under bränsleåret 1942/43, hade av bränslekommissionen uppskattats till minst 40 milj. kbm. Föreskrifter hade emellertid tills vidare endast meddelats angående avverkningens storlek under en första fyramånadersperiod, omfattande tiden fram till slutet av oktober. Denna första avverkningskvantitet hade bestämts till 12 milj. kbm. 1 anslutning härtill hade Kungl. Maj:t genom brev den 20 juni 1941 meddelat föreskrift angående slatsgaranti jämlikt kungörelse den 8 december 1939 (nr 843) för ved, som anmäldes under tiden 20 juni—30 september, till en kvantitet av högst 14 milj. kbm samt fastställt garantipriser härför (se del II sid. 327). Innan avverkningsprogrammet för hela året definitivt lastslogs, anmodade bränslekommissionen kristidsstyrelserna att efter samrad med skogsvårdsslyrelserna inkomma med förslag till de ökade vedavverkningar under säsongen, som det skärpta bränsleförsörjningsläget betingade. Kommissionen hänvände sig vidare till riksskogstaxeringsnämnden för att erhålla uppgift om den vedskogskvantitet, som med hänsyn till skogsvårdens krav kunde uttagas ur landets skogar. Slutligen samrådde kommissionen med industri-, arbetsmarknads- och trafikkommissionerna beträffande försörjningsläget för bilgummi och smörjoljor, arbetsanskaffningsproblemet samt tillgången på transportmedel. Av de gjorda uttalandena fann bränslekommissionen framgå, alt det borde bliva möjligt att genom ökade avverkningar uttaga en vedkvantilet upp till 45 milj. kbm. Erfarenheterna från avverkningarna under de båda sistförflutna åren hade emellertid visat, att fastställandet av en produktionsplikt för den maximala vedkvantiteten icke utgjorde en nödvändig förutsättning för avverkningsprogrammets planenliga genomförande. Kommissionen föreslog därför i underdånig skrivelse den 14 oktober 1941, att den avverkningskvantitet, för vilken produktionsplikt ålades, måtte fastställas till 40 milj. kbm. Kommissionen räknade därvid med att det skulle lyckas densamma att på samma sätt som förut, om läget så skulle kräva, förmå skogsägarna att frivilligt avverka ytterligare vedkvantiteter. Sedan bränslekommissionens framställning godkänts av Kungl. Maj:t, meddelade kommissionen föreskrifter angående avverkningens fördelning på skilda perioder samt på län och skogsägaregrupper m. m. Sålunda bestämdes avverkningskvantiteten för tiden juli 1941—februari 1942 till 27 milj. kbm samt för återstående fyra månader av avverkningssäsongen till 13 milj. kbm. Kommissionen meddelade, att den vid bestämmandet av avverkningarnas storlek inom de fyra nordligaste länen i stort sett måste beräk-

124 na dessa med hänsyn till den begränsning av transportkapaciteten för vedtransporter söderut, som betingades av tillgångarna för detta ändamål på tonnage och järnvägsvagnar, samt i övrigt måst inom Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län med hänsyn till svårigheterna på arbetskraftens område begränsa uttagen mera än som eljest med där befintliga virkestillgångar skulle behövt ske. Som förut medgavs, att produktionsskyldigheten fick i viss utsträckning fullgöras genom avverkning av massa ved, vilken rätt nu även utsträcktes till de sju norra länen. Sådan massaved behövde av skogsägarna ej vidare reserveras för bränsleändamål. Genom brev till bränslekommissionen den 24 oktober 1941 (SFS nr 812) föreskrev Kungl. Maj:t, att statsgaranti fick av kristidsstyrelserna meddelas beträffande sådan för bränsleändamål eller Iräkolsframställning avsedd kastved, kolved och annan långved samt massaved, som anmäldes för garanti under tiden t. o. m. den 31 januari 1942. Garanti finge lämnas dels beträffande ved, som anmäldes skola avverkas t. o. m. den 28 februari 1942, dels ock beträffande ved, som vid garantianmälningens ingivande redan var avverkad, dock ej där veden avverkats tidigare än den 1 juli 1941. För garantiens meddelande förutsattes, alt veden anmäldes för uppläggning å angiven uppläggningsplats före den 1 mars 1943. Den maximikvantitet ved, för vilken garanti sammanlagt fick meddelas enligt detta brev samt kungl. brevet den 20 juni 1941, bestämdes till 30 milj. kbm. Garantipriserna ändrades i förhållande till dem som fastställts genom sistnämnda brev på sådant sätt, att som garantipriser skulle enhetligt för hela landet gälla de förut för de olika vedsorterna högst garanterade priserna (se del II sid. 327). I den mån de nya garantipriserna sålunda överstege de tidigare bestämda, skulle de äga tillämpning jämväl i fråga om ved som förut garantianmälts. Beträffande långivningen för förskottering av avverkningskostnad skedde icke någon förändring i vad som tidigare föreskrivits. För uppköp av ved för statens räkning, vartill 1941 års riksdag anvisat ett anslag av 30 milj. kronor, avslöt bränslekommissionen i augusti avtal med Sveriges skogsägareföreningars riksförbund vad avsåg uppköp inom de fyra nordligaste länen (med undantag av Norrbottens läns lappmark) samt med vissa andra företag för uppköp dels inom nyssnämnda del av Norrbottens län, dels inom Kopparbergs län. Ifrågavarande uppköp gällde ved från enskilda skogar, som icke tillhörde bolag, samt från ecklesiastika skogar och allmänningsskogar och avsågo sådan ved, som skogsägarna avverkade för avsalu och ej försålde för hushållsändamål inom länet, under förutsättning att veden anmäldes före den 1 september och kunde levereras vid järnväg, bilväg eller annan utlastningsplats före utgången av januari 1942. Dessutom organiserade kommissionen uppköp genom särskilda av densamma anställda vedanskaffningschefer i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län.

125 Efter tillkomsten i slutet av året av systemet med auktoriserade brännveduppköpare blev det dessa, som enligt avtal med bränslekommissionen fingo verkställa de erforderliga uppköpen för kommissionens räkning, i den mån uppköpen ej skedde direkt genom kristidsstyrelsernas bränslekontor. Kungl. Maj:t bemyndigade bränslekommissionen genom beslut den 28 november och den 30 december att till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ävensom till övriga auktoriserade brännveduppköpare från nyssnämnda anslag utlämna förlagskapital för uppköp av ved mot bankgaranti för viss del av förlagskapitalet. Sådant förlagskapital skulle disponeras räntefritt under sex månader och därefter löpa med 4 procents ränta. Under ett flertal år hade medel av riksdagen ställts till förfogande att användas såsom statsbidrag eller såsom lån till v ä g - o c h f l o t t l e d s b y g g n a d e r å skogar i enskild ägo. För budgetåret 1940/41 hade anvisats dels ett belopp av 1 milj. kronor till statsbidrag för byggande av s k o g sv ä g a r och dels ett belopp av 900 000 kronor till utlämnande av lån för samma ändamål från den s. k. skogsvägslånefonden. Bestämmelser angående lån från denna fond meddelades i kungörelse den 6 juni 1941 (nf 492). En av 1936 års skogsutredning verkställd undersökning gav emellertid vid handen, att de sålunda tillgängliga medlen icke kunde anses tillräckliga för att få till stånd skogsvägsbyggnader i den omfattning, som i rådande läge påkallades. Ökade anslag vore enligt utredningens åsikt erforderliga för att påskynda de med hänsyn till vedförsörjningen mest behövliga vägbyggena. Kungl. Maj-.t upptog frågan vid 1941 års riksdags höstsession och framlade härvid i proposition nr 312 förslag i ämnet. I propositionen framhölls, att de under krisen med varje åt stegrade uttagen av vedbränsle ur landets skogar syntes för skogsbruket i mellersta och södra Sverige medföra risk för en icke obetydlig överavverkning i de med avseende på transportförhållandena bättre belägna skogarna. En viss fara förelåge även för alt inom de mera välbelägna skogsområdena en misshushållning skedde med värdefull skog för utvinnande av bränsleprodukter. Uppenbarligen kunde det befaras, att dessa missförhållanden snabbt ökades vid en förlängning av krisen. Emellertid funnes även i södra Norrland samt mellersta och södra delarna av landet betydande skogsområden, som skulle kunna exploateras för vedavverkning ävensom annan avverkning, därest tillgång på vägar funnes för vedens och virkets uttransportering. Ett snabbt utbyggande av skogsvägarna vore med hänsyn härtill behövligt. Härigenom underlättades för övrigt icke blott vedförsörjningen utan även skogsskötseln och virkesproduktionen i allmänhet. För framtiden komme nämligen ett väl utbyggt vägnät på landets skogar att öka skogsbrukels bärkraft. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag anvisade riksdagen för budgetåret 1941/42 ett belopp av 2-8 milj. kronor för utlämnande av statsbidrag till ifrågavarande ändamål, varjämte till förstärkning av skogsvägslånefonden anvisades ett belopp av 300 000 kronor.

126 Av den vedkvantitet om 27 milj. kbm, som bestämts skola avverkas under tiden juli 1941—februari 1942, hade vid årsskiftet producerats nära 18 milj. kbm eller ungefär två tredjedelar. För södra Sverige uppgick den avverkade kvantiteten till 58 procent, för norra Sverige till 73 procent av den för nämnda period fastställda produktionsplikten. Av den totalt avverkade kvantiteten utgjordes c:a 2'2 milj. kbm av massaved. Träkolsproduktionen. I enlighet med bränslekommissionens planläggning har produktionen av träkol i stort sett fördelats så, att ugnskolningen och i viss utsträckning milkolningen av lövved utnyttjats för gengasdriften, medan milkolningen av barr- och biandved förbehållits järnhanteringen. Gengasdriftens årsbehov vid den omfattning denna hade under år 1941 uppskattades till omkring 2*9, järnverkens till 2*1 milj. kbm. Kol för gengasdrift kunde under senare halvåret 1941 liksom förut tillhandahållas i tillfredsställande omfattning, men järnbrukens försörjning beredde vissa svårigheter. Bränslekommissionen sökte fördenskull på olika sätt befrämja en utökning av milkolningen, bl. a. genom åtgärder för utbildning av kolare. För sådant ändamål lät kommissionen genom kristidsstyrelsernas förmedling anordna kolningskurser på lämpliga platser. Ä andra sidan uppmanades kristidsstyrelserna att tillse, att de smärre kolugnarna, vilka i allmänhet ej kunna kontinuerligt hållas i drift, utnyttjades i sådan omfattning, att därigenom en utjämning skedde i förhållande till den mera säsongartade tillverkningen vid milorna. I den m å n avsättning för ugnskolen saknades, borde kolugnsinnehavarna anvisas att hänvända sig till Svenska gengasaktiebolaget, som åtagit sig att förmedla köporder. E n undersökning, som bränslekommissionen företog beträffande transporterna av träkol, visade, att dessa ofta skedde på ett ur traiikhushållningssynpunkt mindre lämpligt sätt med kors- och returtransporter och ett många gånger onödigt ianspråktagande av järnvägarnas vagnsutrymme. Kommissionen fann därför en kontroll över träkolstransporterna önskvärd. En sådan vore ock enligt kommissionens åsikt av värde ur prisregleringssynpunkt samt för underlättande av en planenlig fördelning av träkolen efter användningsområden. På kommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t också kungörelse den 19 december 1941 (nr 950), varigenom stadgades förbud att u t a n tillstånd — meddelat av bränslekommissionen eller å dess vägnar — transportera träkol med järnväg mellan vissa angivna områden av landet, n ä m ligen 1) Västerbottens och Norrbottens län, 2) Västernorrlands och Jämtlands län, 3) Svealand jämte Gävleborgs län samt 4) Götaland. Transportregieringen skulle taga sin början från den 1 januari 1942. För att bereda nödig överblick över läget på träkolsmarknaden med hänsyn till rådande lagerhållning och lagerfördelning till ledning för en mera genomförd reglering av hushållningen anordnades vid årsskiftet med stöd

127 av en den 19 december 1941 utfärdad kungörelse (nr 949) allmän i n v e nt e r i n g av landets förråd av träkol. Uppgiftsskyldighet åvilade härvid innehavare av förråd av minst 50 hl. Uppgifterna skulle ingivas till vederbörande kristidsnämnd för att via kristidsstyrelsen översändas till bränslekommissionen. Torvproduktionen. Torvproduktionen under år 1941 hade beräknats skola uppgå till 425 000 ton. I verkligheten nåddes dock endast en kvantitet av omkring 400 000 ton, därav c:a 250 000 ton maskintorv, 65 000 ton frästorv och 75 å 100 000 ton sticktorv. Av frästorven åtgick c:a 35 000 ton för framställning av 15 000 ton torvbriketter. En undersökning angående torvproduktionens storlek och vissa i samband därmed stående frågor verkställdes i början av oktober med stöd av en den 12 september 1941 utfärdad kungörelse (nr 747). Härvid ålades envar, som under året tillverkat bränntorv, att redovisa den tillverkade myckenheten. Dessutom inhämtades uppgifter dels angående använda torvmaskiner, dels angående möjligheten alt under år 1942 utöka tillverkningen genom arbete i skift, insättning av nya torvmaskiner eller på annat sätt. Samtidigt ålades envar ägare av torvmosse, å vilken tillverkning av bränntorv bedrivits under något av åren 1914—1941 eller som vid undersökning, verkställd av statens torvingenjör eller av kommerskollegium godkänd torvtekniker, befunnits lämplig för bränntorvtillverkning, ävensom ägare av annan torvmosse i Göta- eller Svealand med en areal av minst 5 hektar att lämna uppgift om mossens namn, läge och beskaffenhet samt ungefärliga areal och avdikningsförhållanden. Dessa uppgifter voro avsedda att läggas till grund för en allmän planmässig inventering av mossarna med avseende på en eventuell exploatering för bränntorvtillverkning. I september anordnades genom bränslekommissionens försorg två kurservid Vislanda för utbildning av arbetsledare vid bränntorvföretag (torvförmän), vardera för omkring 35 personer. Härigenom ville man bidraga till att avhjälpa den brist på fackkunnigt arbetsbefäl, som under den gångna säsongen i viss mån förhindrat en önskvärd utvidgning av bränntorvtillverkningen. För bekostande av dels dessa kurser, dels den fortsatta utbildningen av torvinstruktörer samt den undersöknings- och propagandaverksamhet, som planerades för nästkommande säsong, anvisade riksdagen ett anslag av 65 000 kronor. Även i övrigt fortsattes och intensifierades förberedelserna för en väsentlig utökning av produktionen under år 1942. Av bränslekommissionen meddelades sålunda närmare föreskrifter angående de av riksdagen beviljade bidragen till förberedande arbeten å torvmossar i enskild ägo. Ansökningar om sådant bidrag började inflyta och biföllos efter förutgången granskning till ganska stort antal, varefter arbetena a mossarna kunde påbörjas. För

128 utförande av erforderliga förundersökningar anställde kommissionen ett antal assistenter. Därjämte utökades antalet av kommerskollegium godkända torvtekniker, varigenom begärda mossundersökningar snabbt kunde verkställas och vederbörliga arbetsplaner upprättas. Lån för anskaffning av torvmaskiner utlämnades i åtskilliga fall. Likaså upprättades avtal med företagare, som ämnade anskaffa maskintorvverk, angående avsättningsgaranti enligt riksdagens härom fattade beslut. Bemyndigandet för bränslekommissionen att ingå dylika avtal begränsades lill att omfatta maskintorvverk med en sammanlagd produktionsförmåga av högst 500 000 ton torv per år. Å andra sidan medgavs kommissionen rätt att bestämma leveranspriset å torv, som framställdes medelst de i enlighet med avtalen anskaffade maskintorvverken, till högst 5 kronor per ton utöver gällande normalpriser å bränntorv. De direkta framställningskostnaderna för den torv, som tillverkades med de nyanskaffade maskinerna, beräknades nämligen komma att i åtskilliga fall ställa sig högre än för torv som framställdes vid äldre anläggningar, framför allt av det skälet att en mycket kort amorteringstid — i allmänhet Ire år — ansågs böra föreskrivas beträffande de för maskinanskaffning beviljade torvlänen. På bränslekommissionens hemställan förordnade Kungl. Maj:t den 26 september 1941, att merinkomst, som under beskattningsåren 1941 och 1942 uppkomme för företagare genom tillverkning av maskintorv, skulle under vissa villkor undantagas från taxering till krigskonjunkturskatt till den del merinkomsten visades skäligen vara att hänföra till ny eller ökad tillverkning och finge antagas ha förvärvats utan höjning av försäljningspriset utöver vad statlig myndighet fastställt. Vad angår den i statlig regi av Aktiebolaget svensk torvförädling bedrivna bränntorvtillverkningen anskaffades med anlitande av det härför anvisade anslaget av 2-5 milj. kronor 35 st. torvverk, avsedda att utplaceras på åtta särskilda mossar. Sammanlagt beräknades härigenom å dessa mossar kunna åstadkommas en produktion av 100 000 ton maskintorv per år. Med bifall till Kungl. Maj:ts härom framlagda förslag anvisade riksdagen ett anslag av 2 milj. kronor att av bolaget användas såsom rörelsekapital vid maskintorvtillverkning å ifrågavarande mossar. B.

Flytande bränslen.

Viss import av flytande bränslen västerifrån ägde rum även under andra halvåret 1941. Importen söderifrån upphörde med utgången av oktober månad. Bensin och lättbentyl. Tilldelningen av bensin och lättbentyl skedde under andra halvåret 1941 enligt samma grunder som under första halvåret. Ransoneringsperioderna

129 gjordes emellertid längre. Genom en tidigare omnämnd författningsändring (SFS n r 937/1940) hade det nämligen blivit möjligt att låta ransoneringsperioderna för bensin och lättbentyl omfatta två månader liksom fallet redan tidigare var beträffande fotogen och brännolja. Bränslekommissionen ansåg sig ha fått ett så fast grepp om bensin- och lättbentylförbrukningen, att den förenkling av tilldelningsarbetet, som ändringen innebar för såväl länsstyrelserna som allmänheten, kunde genomföras. Förlängningen av ransoneringsperioderna medförde ingen ändring i oljeföretagens och deras återförsäljares skyldighet att efter utgången av varje kalendermånad redovisa sin försäljning av bensin och lättbentyl. Fotogen, motorbrännolja och eldningsolja. Liksom under första halvåret 1941 fick tilldelning av l y s f o t o g e n till hushållsförbrukning endast äga rum för belysningsändamål i ömmande fall. Tilldelning för belysning vid milkolning lämnades från och med september månad. I övrigt fingo liksom tidigare mindre kvantiteter utdelas inom fiske och trafik väsen samt industri och hantverk. I fråga om m o t o r f o t o g e n och m o t o r b r ä n n o l j a erhöllo jordbruk och fiske som vanligt den största tilldelningen. Livsmedelskommissionen utfärdade, sedan bränslekommissionen ställt vissa kvantiteter till förfogande för j o r d b r u k e t s del, i samråd med bränslekommissionen anvisningar dels för tiden juli—augusti och dels för tiden september—december (livsmedelskommissionens cirkulär n r 359, 424). I stort sett tillämpades samma principer för denna tilldelning som under vårbruket. Ytterligare en grupp traktorer avstängdes emellertid till höstbruket från tilldelning av flytande drivmedel. Avstängningen gällde sådana traktorer av vissa fabrikat, som voro tillverkade år 1937 eller senare samt användes vid brukningsdelar med en åkerareal av minst 40 hektar. Antalet avstängda traktorer var därmed uppe i drygt 7 000. Enligt beräkningar vid årsskiftet 1941/42 utgjorde antalet till gengasdrift överförda traktorer ungefär 5 000, varav närmare 4 000 voro sådana som avstängts från tilldelning av flytande bränslen. Medverkande orsak till att ett så stort antal avstängda traktorer ej överförts till gengasdrift torde framför allt h a varit, att en del traktorägare haft egna lager av flytande bränslen eller hållit sig med flera traktorer än strängt nödvändigt eller ock i förhoppning om att till sist ändå få tilldelning av flytande bränsle underlåtit att efterkomma uppmaningarna om övergång till gengasdrift. Sådana förhoppningar kommo heller icke på skam, ty för att ej äventyra höstplöjningen medgavs i november 1941 en extra tilldelning, som även omfattade avstängda men till gengasdrift ej överförda traktorer. Det betonades dock, att detta icke betydde att de avstängda traktorerna skulle kunna erhålla ytterligare tilldelning i framtiden. Vad f i s k e t beträffar fick tjäroljan i betydande omfattning ersätta motorbrännolja som drivmedel. Fotogentilldelningen hölls uppe i ungefär 9—3/6/55

samma kvantiteter som under senare delen av första halvåret. Fördelningen mellan olika län av motorbränsle till fisket följde i stort sett beräkningar, som verkställts av lantbruksstyrelsen. Ett behov av fastare underlag för tilldelning framför allt av ersättningsbränslen hade emellertid börjat göra sig gällande. Det beslöts därför, att en allmän inventering av beståndet av fiskebåtar skulle äga rum. Av olika skäl kom denna icke att igångsättas förrän omkring årsskiftet 1941/42. Inventeringen gjordes mycket fullständig. För varje fiskebåt begärdes sålunda på särskilda, av livsmedels-, industri- och bränslekommissionerna i samråd upprättade blanketter ingående upplysningar om fisket, om båten och dess motor, om fiskeredskap och om bränsleförbrukning. Materialet skulle vara livsmedelskommissionen tillhanda omkring den 1 februari 1942. Liksom tidigare anvisades smärre kvantiteter motorfotogen eller motorbrännolja även till sjöfart, industri och hantverk samt vägväsen. Tilldelning av e l d n i n g s o l j a skedde alltjämt i mycket ringa omfattning och huvudsakligen för industriella ändamål. Skifferolja. Vid de anläggningar, som Svenska skifferoljeaktiebolaget hade under uppförande i Närke, gjordes försök att utvinna olja ur skiffern enligt en ny metod, efter sin upphovsman benämnd Ljungströmsmetoden. Metoden, vilken syftar till att väsentligt reducera såväl anläggnings- som driftkostnaderna, går i princip ut på att genom uppvärmning direkt i skifferberget från detta avdriva oljeångor och gas, varefter oljeångorna på liknande sätt som sker vid de förut kända tillverkningsmetoderna underkastas kylning i en kondensationsanläggning ovan mark. Uppvärmningen av skifferberget utfördes vid försöken med elektrisk energi. Försöken gåvo så lovande resultat, att bolaget ingick till Kungl. Maj:t med en framställning om erhållande av anslag för fortsatt försöksverksamhet. Sedan Kungl. Maj:t för riksdagen framlagt proposition i ärendet, nr 343, anvisade riksdagen för detta ändamål å tilläggsstat för budgetåret 1941/42 ett reservationsanslag av 1*2 milj. kronor. Marinförvaltningens skifferoljeverk å Kinnekulle var under hösten 1941 till större delen i drift med en högsta proeluktionskapacitet av omkring 25 ton olja per dygn. Sulfitsprit. Utöver de avtal, som förut slutits med vissa cellulosaföretag angående utvidgning av förefintliga spritfabriker eller anläggning av nya dylika (se del II sid. 340) ingingos under senare halvåret 1941 ytterligare avtal dels med Konga aktiebolag, dels med Hyltebruks aktiebolag om utvidgning resp. nyanläggning av fabriker med en normalkapacitet av tillsammans nära 3 milj. liter 95 %-ig sprit per år. Intill utgången av år 1941 hade samtliga

131 tidigare avtalade fabriksutvidgningar genomförts, varjämte av de avtalade nya fabrikerna de i Domsjö, Hörnefors och Ortviken färdigställts. Trots att sulfitmassetillverkningen som helhet till följd av exportsvårigheterna fortfarande var starkt inskränkt, kunde produktionen av sulfitsprit hållas väl uppe på grund av att densamma till stor del härflutit ur tillverkning dels av silkemassa, dels av fodercellulosa, vid vilka produktionsformer spritutbytet är relativt mycket högre än vid tillverkningen av vanlig pappersmassa. Den av Korsnäs aktiebolag anordnade träförsockringsanläggningen blev under hösten 1941 färdig och leveranserna till Vin- & spriteentralen av därstädes producerad sprit, beräknad till en kvantitet av 3 milj. liter 95 %-ig vara per år, togo sin början. Det har beräknats, att vid produktion av bl. a. fodercellulosa i den omfattning som förekom under hösten 1941 skulle, sedan alla planerade spritfabriker färdigställts, kunna nås en årstillverkning av över 100 milj. liter 95 %-ig sprit. Rörande disposition av den framställda sulfitspriten meddelade Kungl. Maj:t vissa ytterligare beslut. Sålunda bemyndigade Kungl. Maj:t den 28 juni 1941 Aktiebolaget vin- & spritcentralen att sälja motorsprit i mindre kvantiteter till eljest icke inköpsberättigade förbrukare i den m å n inköpen tillstyrkts av bränslekommissionen. Vidare skulle bolaget enligt beslut den 1 augusti till reservförrådsnämnden sälja den skattefria 95 % sprit, som tillverkades under 1941 och första kvartalet 1942 och som bolaget efter samråd med industrikommissionen och bränslekommissionen funne icke vara erforderlig för hushålls- och tekniska ändamål. Slutligen utfärdades den 19 december 1941 föreskrifter om försäljning från bolaget till nämnden av den motorsprit, som tillverkades under första kvartalet 1942 och som ej skulle disponeras på annat sätt enligt av Kungl. Maj:t tidigare eller efter den 19 december meddelade beslut. Prov för utrönande av olika spritblandningars och även oblandad sprits egenskaper som motorbränsle utfördes fortlöpande. Proven voro ett led i förberedelserna för den övergång från importbränslen till inhemska bränslen, som de rådande importförhållandena syntes göra oundviklig. Tjära. Bemyndigandet den 4 april 1941 för bränslekommissionen att meddela nytillkommande tjärtillverkare viss avsättningsgaranti för tillverkning av stubbugns- och kolugnstjära (se del II sid. 343) var vid utgången av år 1941 endast utnyttjat till ett belopp av 348 500 kronor, motsvarande en tillverkning av 675 ton. Bemyndigandet gällde ett totalbelopp av högst 2 milj. kronor för en kvantitet av upp till 5 000 ton. Denna form för förbättring av produktionsvillkoren hade sålunda vid nyssnämnda tidpunkt icke tilldragit sig större intresse. I intet fall begärdes sådan garanti för tillverkning av motortjära.

132 Att denna väg icke i större utsträckning anlitades berodde antagligen till stor del på de avtalsmöjligheter, som yppade sig för tjärproducenter enligt ett mellan bränslekommissionen och Skogsägarnas oljeaktiebolag den 17 juli 1941 träffat huvudavtal, vilket godkändes av Kungl. Maj:t den 19 juli. Med stöd av detta huvudavtal kunde bolaget träffa sådana avtal med producenter, att dessa garanterades icke blott vissa priser för tjärprodukterna utan även i händelse av avtalsuppsägning i förtid ersättning för icke amorterad del av anläggningskostnaden. Producenterna fingo förbinda sig att ha anläggningarna färdiga senast den 1 maj 1942. Avtalen gällde till den 1 april 1945 med rätt för bolaget att uppsäga desamma efter den 30 april 1943. Denna rätt var beroende av att bränslekommissionen sade upp huvudavtalet. Bränslekommissionen fick ej taga ett sådant steg utan att ha inhämtat Kungl. Maj:ts medgivande. Den kvantitet, som Kungl. Maj:t bemyndigat bränslekommissionen att på detta sätt kontraktera, utgjorde högst 15 000 ton per år. Kommissionens förpliktelser enligt huvudavtalet gällde ett belopp av högst 27 milj. kronor. De ifrågavarande åtgärderna beräknades i november 1941 komma att medföra en framställning av, förutom råterpentin och tjärolja, omkring 10 000 ton stubbugnstjära och 1 000 ton motortjära. Då alltså ovannämnda bemyndigande av den 4 april 1941 och avtalet med Skogsägarnas oljeaktiebolag i stort sett blevo utan betydelse för landets försörjning med m o t o r t j ä r a , var det särskilt angeläget, att de sedan början av år 1941 pågående underhandlingarna med domänstyrelsen om en omfattande produktion av motortjära ledde till resultat. I början av december kunde kommissionen för Kungl. Maj:ts godkännande framlägga ett förslag till avtal med det genom domänstyrelsens försorg nybildade Aktiebolaget statens skogsindustrier. Enligt detta avtal förband sig bolaget att under åren 1942 och 1943 vid fyra färdiga anläggningar samt vid högst tre planerade sådana successivt leverera per år sammanlagt minst 10 000 ton råtjära och tjärolja för motordrift. Efter kommissionens medgivande fick emellertid leveransen intill 10 procent utgöras av stubbugnstjära. Kommissionen åtog sig att successivt anskaffa köpare till de kvantiteter, som sålunda framställdes under nämnda båda kalenderår, dock högst till en sammanlagd kvantitet av 10 000 ton per år. Kommissionens förpliktelser enligt avtalet beräknades omfatta ett belopp av omkring 8 milj. kronor. Bolaget hade dessutom, under förutsättning att dess kalkyler visade sig hållbara, förklarat sig villigt att efter avslutad utvidgning av de i avtalet angivna, förefintliga anläggningarna och/eller efter avslutad nybyggnad av kolugnsanläggningar under en tidsperiod av 24 månader leverera ytterligare följande kvantiteter för motordrift lämplig tjära, nämligen genom framställning ur kolved intill 16 000 ton tjära, råterpentin och tjärolja samt genom framställning ur råspån från barrved intill 10 000 ton tjära, råterpentin och tjärolja. Härom skulle träffas särskilt avtal. I detta avtal skulle stipuleras, att samtliga utvidgningar och nybyggnader skulle vara färdiga och produktionen vid

133 desamma börjad senast den 1 juli 1942. 24-månadersperioden skulle beräknas särskilt för varje anläggning. Kommissionen skulle åtaga sig att anskaffa köpare till de kvantiteter, som enligt avtalet framställdes under 24månadersperioderna, eller sålunda högst till sammanlagt 16 000 ton kolvedstjära och 10 000 ton tjära ur råspån. Kommissionens åtagande enligt detta avtal komme att gälla i runt tal 10 milj. kronor. Den avsättningsgaranti kommissionen sammanlagt skulle lämna enligt de båda avtalen uppgick alltså till högst omkring 18 milj. kronor. Räknades tilläggsavtalet innebära en årlig produktion av högst 13 000 ton motortjära, skulle genom de båda avtalen åstadkommas en årsproduktion av högst 23 000 ton motortjära. Kungl. Maj:t godkände den 19 december 1941 det framlagda avtalet mellan bränslekommissionen och Aktiebolaget statens skogsindustrier samt bemyndigade kommissionen att i huvudsaklig överensstämmelse med avgivet förslag teckna ytterligare avtal med nämnda bolag. P å framställning från bränslekommissionen bemyndigade Kungl. Maj:t den 19 december kommissionen att med samma bolag även träffa avtal om tillverkning av stubbugnstjära. Avtalet skulle avse tillverkning under en period av 24 månader från den 1 juli 1942 och omfatta en kvantitet av 5 000 ton per år. Genom detta avtal beräknade man erhålla ett välbehövligt tillskott av stubbugnstjära för framställning av smörjoljor. Avtalen med Skogsägarnas oljeaktiebolag och Aktiebolaget statens skogsindustrier medförde i stort sett icke någon ökning av produktionen under år 1941. Av de kvantiteter tjära, som under senare halvåret framkommo, gick den större delen till fisket i form av motortjära. Vidare anvisades tjära för bestryknings- eller eldningsändamål, varjämte en mindre export ägde rum enligt handelsavtal. C. Gengas in. m. Trots de restriktioner, som sedan juni 1941 genomförts med avseende å tilldelningen av driftförnödenheter och med avseende å körrättigheter för motorfordon, fortsatte det i bruk varande, numera i övervägande grad gengasdrivna fordonsbeståndet att växa även under årets senare hälft. Antalet hos länsstyrelserna inregistrerade för gengasdrift inrättade motorfordon var vid månadsskiftena följande: År 1941

Omnibussar

Lastbilar

Personbilar

Summa

30 juni 31 juli 31 augusti 30 september 31 oktober 30 november 31 december

3 414 3 538 3 610 3 638 3 663 3 673 3 664

34 628 36 114 37 175 38 035 38 955 39 357 39 147

22 270 24 064 25 608 27 199 28 856 29 754 29 944

60 312 63 716 66 393 68 872 71 474 72 784 72 755

•

134 Den huvudsakliga ökningen skedde under de fyra första månaderna och gällde särskilt personbilar. Under årets två sista månader höll sig antalet gengasbilar i huvudsak konstant. Beträffande omnibussar och lastbilar framträdde t. o. m. någon tillbakagång. Antalet avregistrerade fordon, vilka ingå i ovanstående siffror, steg från 1 076 den 30 juni till 1 729 den 31 december. Till c:a 40 procent av hela antalet voro de gengasdrivna fordonen vid årsskiftet liksom ett halvår tidigare inrättade för vedgasdrift. En viss förskjutning hade dock skett därutinnan så till vida att vid årsskiftet c:a 49 procent av såväl bussar som lastbilar voro veddrivna mot förut resp. 45 och 47*6 procent, medan procenttalet för de vedeldade personbilarnas vidkommande nedgått från 28 till 24*5. I fråga om konstruktionen av gengasverk fortgick den tekniska utvecklingen och frambragte oavlåtliga förbättringar. Landets bilverkstäder nådde allt större erfarenhet vid montering av gengasverk å motorfordon och lämnade en alltmer tillfredsställande service. Vissa framsteg gjordes även beträffande gengasdriftens användning för marina ändamål. Ett betydande arbete hade redan tidigare av Svenska gengasaktiebolaget nedlagts härå och fullföljdes under sommaren 1941 i syfte att åstadkomma nykonstruktioner av gasgeneratorer för fiske- och fraktbåtar ävensom omändringskonstruktioner av 2-taktmotorer från oljedrift till gengasdrift. Bolagets konstruktions- och experimentarbeten inriktades därjämte på omändring från oljedrift till gengasdrift av stationära motorer, bl. a. vid transportabla sågverksanläggningar, varav ett stort antal finnas utspridda i landets skogsbygder. Problemet har här varit dels att med gengasdrift uppnå jämförlig effekt mot vid oljedrift, dels att genom standardisering och förenkling av detaljkonstruktionerna i möjligaste mån minska omändringskostnaderna. Genom cirkulär den 8 oktober 1941 (nr 94) utfärdade bränslekommissionen nya föreskrifter och anvisningar för tillverkning, montering och användning av a c e t y l e n g a s a g g r e g a t å motorfordon i anslutning till kungörelsen i ämnet den 1 november 1940 (nr 927) (se del II sid. 103). Dessa föreskrifter ersatte de tidigare av den 22 november 1940. Vissa bestämmelser till skydd mot skada från gengasdrivet fordon eller redskap inom lokal, där sådant arbete bedrives, vara lagen om arbetarskydd äger tillämpning, meddelades genom kungörelse den 26 september 1941 (nr 776). I fråga om den fortsatta undersökningsverksamheten beträffande f ö r g i f t n i n g s f a r a n vid gengasdrift framlade föreståndaren för statens institut för folkhälsan i november 1941 en promemoria, vari föreslogs bl. a., att den medicinska forskningsverksamheten på detta område skulle ställas under överinseende av styrelsen för nämnda institut, att verksamheten skulle förläggas dels till gengaskliniken å Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, varest klinisk forskning skulle utövas av särskild underläkare, dels — beträffande

135 blodundersökningar — till institutet, dels ock — såvitt anginge bearbetning av det vid djurexperiment erhållna materialet å hjärnor m. m. — till patologiska institutionen vid Uppsala universitet. Vissa verk och organisationer föreslogos skola utse representanter att i egenskap av folkhälsoinstitutets gengasråd överlägga mecl institutets styrelse i frågor, som anginge forskningsverksamheten. I skrivelse den 12 december 1941 föreskrev Kungl. Maj:t, att medicinsk forskningsverksamhet rörande förgiftningsfaran vid gengasdrift skulle under tiden 1 januari—30 juni 1942 bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med de i förenämnda promemoria angivna riktlinjerna, samt uppdrog åt folkhälsoinstitutets styrelse att ha överinseende över ifrågavarande forskningsverksamhet. Kostnaderna för densamma skulle täckas från institutets anslag. D.

Smörjmedel.

Under senare halvåret 1941 blev försörjningsläget i fråga om smörjmedel alltmer prekärt. Särskilt framträdde en ökad knapphet beträffande tunnare smörjoljor och spindeloljor. Härtill medverkade bl. a. järnverkens och verkstadsindustriens fortfarande stora behov av härdningsoljor och s. k. skäroljor m. m. Bristen på transformatoroljor måste ock i väsentlig mån fyllas genom tillverkning ur förefintliga lager av spindelolja. Import av smörjoljor ägde alltjämt rum från vissa oljeproducerande länder i Europa, men i mycket otillräcklig omfattning. I stort förblev man därför för fyllande av de nödvändiga behoven hänvisad till landets egna resurser i lager och egen produktion. Förbrukningen måste under sådana förhållanden än hårdare beskäras. Särskilt gick detta ut över motortrafiken, där ransonering, avsedd att begränsa själva trafikens omfattning, tillämpats alltsedan den 1 juni. Mera verksamma besparingsåtgärder genomfördes även inom industrier, järnvägar och sjöfart. Beträffande den fortsatta ransoneringen av smörjmedel för motorfordon se nedan sid. 164. Ytterligare framsteg ha under den här behandlade perioden gjorts i fråga om tillvaratagandet och renandet av begagnade smörjoljor. En systematisk uppsamling har sålunda organiserats av den inom motortrafiken fallande spilloljan, vilken omhändertagits genom statens försorg och omarbetats till industrioljor, beträffande vilka knappheten varit mera kännbar än beträffande motorsmörjoljor. Så som läget efter avspärrningen utvecklat sig, har det för försörjningen på längre sikt varit av största betydelse, att ansträngningarna att u r i nh e m s k a r å v a r o r f r a m s t ä l l a s m ö r j m e d e l krönts med påtaglig framgång. Framför allt har denna produktion koncentrerats till bearbetning av s. k. töretjära, d. v. s. tjära erhållen vid kolning av tallstubbar. Som å sid. 132 omnämnts träffades under sommaren ett avtal mellan bränslekommissionen och Skogsägarnas oljeaktiebolag, varigenom säkerställdes en

136 icke obetydlig produktion av töretjära, vilken i slutet av året började komma i gång. Kungl. Maj:t uppdrog den 10 oktober 1941 åt reservförrådsnämnden att med företagare, som destillerade töretjära, i samråd med industrikommissionen och, såvitt angick priset, med priskontrollnämnden träffa avtal om framställning och inköp av tjarsmörjolja till ett värde av till en början högst 500 000 kronor samt bemyndigade nämnden att efter industrikommissionens anvisningar sälja sålunda inköpt tjarsmörjolja. Den smörjolja, som i första hand erhålles ur töretjäran, är närmast jämförbar med spindelolja, vilket får anses synnerligen gynnsamt ur försörjningssynpunkt. Den erhållna tjärsmörjoljan är visserligen icke av samma kvalitet som motsvarande mineraliska oljor men i rådande situation fullt användbar för många ändamål. Det har även visat sig möjligt att genom raffinering få fram finare produkter samt produkter, tjänliga till olika specialändamål. Då emellertid raffineringen medför rätt avsevärda förluster, har man i första hand inriktat sig på att använda de oraffinerade produkterna. En ny i n v e n t e r i n g av smörjmedelstillgångarna inom landet ägde rum per den 1 november med stöd av härom utfärdad kungörelse den 17 oktober 1941 (nr 809). Uppgiftspliktiga voro liksom vid föregående inventering, förutom handlande, innehavare av förråd av minst 15 kg. Undantagna voro försvarsväsendet tillhöriga förråd. I samband med inventeringen inhämtade industrikommissionen även upplysningar angående förbrukningen av smörjmedel under första halvåret 1941. Inventerings- och förbrukningsuppgifterna voro enligt industrikommissionens uttalande ämnade att läggas till grund för den skärpta behovsprövning, som kommissionen avsåg att genomföra. Ett led i den noggranna förbrukningskontrollen var även, att genom kungörelse den 7 november 1941 (nr 857) stadgades f ö r b u d , gällande från den 17 november, att utan tillstånd av industrikommissionen till r i k e t i n f ö r a s m ö r j m e d e l . Förbudet omfattade samtliga de varuslag som tidigare lagts under beslag (se del I sid. 314). Syftet med importregleringen var att förskaffa industrikommissionen inflytande över den visserligen ganska ringa import, som fortfarande ägde rum, så att den inriktades på de slag av smörjmedel, som voro mest angelägna. Därjämte beredde förbudet möjlighet att övervaka prisbildningen å importerade smörjmedel. En fördelning av de inkommande varorna avsågs skola ske under medverkan av reservförrådsnämnden samt Smörjoljecentralen, importförening u. p. a., vari samtliga de reguljära smörjmedelsimportörerna voro representerade.

7.

Kraftförsörjningen.

Kraftsituationen. Under andra halvåret 1941 var belastningstillväxten starkt markerad fram t. o. m. november månad, varefter en stagnation inträdde. Utvecklingen framgår av följande värden på index för belastningsintensiteten med årsskiftet 1935/36 som bas. Värdena äro icke direkt jämförbara med tidigare lämnade uppgifter, beroende på att en korrektion företagits vid den fortsatta beräkningen. Inom parentes anges emellertid de värden, som korrespondera mot de tidigare uppgifterna. ,Manad ,. ,

Kraftindex i„ medeltal , , under månaden

Juli Augusti September Oktober November December

128 (136) 129 (138) 132 (141) 135 (144) 140 (149) 141 (150)

E n av orsakerna till den hastiga stegringen av belastningen synes ha varit en kraftigt ökad förbrukning för hushållsändamål bland annat för bostadsuppvärmning. Andra orsaker ha varit ökad sysselsättning hos cellulosaindustrien tack vare omläggning av driften till produktion av fodercellulosa samt ökad kraftuttagning för de elektrifierade järnvägarna. Ungefär vid månadsskiftet november—december avbröts emellertid den stigande utvecklingen, vilket kan förklaras av de vid denna tidpunkt vidtagna åtgärderna för nedbringande av den elektriska kraftförbrukningen. (Se nedan.) Nederbörden i landet var under tredje kvartalet 1941 121 procent och under fjärde kvartalet 87 procent av den normala. Förhållandena voro emellertid för vattenkraftproduktionen ogynnsammare än vad nämnda siffror utvisa, emedan nederbörden var ojämnt fördelad. Norrland hade nämligen något mera än normal nederbörd, men inom Svea- och Götaland uppstod ett avsevärt underskott. För hela landet var vattenkrafttillgången under halvåret 10 å 15 procent lägre än normalt. Den låga vattenkrafttillgången i förening med den hastigt växande belastningen gjorde att behovet av värmekraftkomplettering starkt ökades, trots

138 de vidtagna restriktionerna för användningen av elektrisk kraft. I medeltal för hela perioden utgjorde värmekraftandelen för den väsentligare delen av landets kraftproduktion c:a 4 procent, vilket visserligen icke är något högt värde i jämförelse med åren närmast före kriget men dock avsevärt högre än under tiden dessförinnan. Under den här behandlade perioden vållade bristen på ledningsmetaller och transformatorolja, att största återhållsamhet måste iakttagas beträffande disponerandet av dessa material för nyanläggningar eller utvidgning av befintliga anläggningar. För linjer kom i viss utsträckning järn till användning som ersättning för koppar. I slutet av juli togs ett andra aggregat i Hissmofors kraftstation i drift. Ett tredje aggregat i samma station igångkördes vid mitten av oktober. Genom denna utbyggnad av Hissmoforsstationen ökades effekttillgången därstädes med c:a 27 000 kW. Det första aggregatet i Kattstrupeforsen på c:a 20 000 k W togs i drift i slutet av oktober. Restriktioner i kraftförbrukningen. De ovannämnda åtgärder, vilka vidtogos i syfte att begränsa åtgången av elektrisk kraft, skedde i vissa etapper. Den första åtgärden utgjordes av förbud mot att utan tillstånd av bränslekommissionen eller å dess vägnar använda elektrisk kraft för alstring av ånga. Förbudet, vilket grundade sig på en efter framställning av nämnda kommission utfärdad kungörelse den 22 augusti 1941 (nr 704), trädde i kraft den 8 september. Tillämpningen begränsades till en början till landets sydligare delar men utsträcktes efter hand till att omfatta hela landet. I inånga fall kunde förbudet dock mildras därigenom att bränslekommissionen, när så behövdes och det syntes kommissionen befogat, lämnade vederbörande företag licens för kompenserande bränsle. Nästa steg i syfte att begränsa kraftkonsumtionen bestod i utfärdandet av en kungörelse den 24 oktober 1941 (nr 820), varigenom förordnades dels att elektrisk kraft fick användas för vissa angivna ändamål, nämligen uppvärmning av byggnad, varmvattenberedning, belysning av skyltfönster och ljusreklam samt gatu- och vägbelysning och annan belysning utomhus, endast i den utsträckning och under de villkor, som bestämdes av bränslekommissionen eller å dess vägnar, dels att bränslekommissionen skulle äga meddela föreskrift om sänkning av spänningen på ledningar och nät för distribution av elektrisk kraft. Kungörelsen trädde i kraft den 1 november, men enligt av bränslekommissionen meddelade föreskrifter (cirkulär nr 101) skulle densamma tills vidare äga tillämpning blott för det s. k. Sydblocket (d. v. s. i huvudsak Skåne och Blekinge jämte delar av Halland, Småland bch Östergötland) samt Gotland. Fr. o. m. den 1 december utvidgades emellertid tillämpningsområdet genom bränslekommissionens cirkulär nr 103 till övriga Sverige med undantag av de s. k. Nord- och Hammarblocken (cl. v. s. de fyra nordligaste länen samt delar av Gävleborgs län).

139 Byggnadsuppvärmningsförbudet innebar förbud att utan tillstånd använda elkraft för uppvärmning av byggnad, vare sig med elektrisk varmvattenpanna el. dyl. eller med mindre värmekaminer av olika slag. Generellt undantag medgavs dock för sjukvårdsinrättningar samt för kyrkor och kapell, d ä r annan uppvärmningsanordning saknades. Även i vissa andra fall kunde undantag meddelas efter ansökan hos kristidsnämnd eller hos bränslekommissionen. Från varmvattenförbudet fritogos varmvattenberedningsanordningar med en effekt understigande 100 kW. I fråga om större varmvattenberedningsanordningar fordrades däremot särskilt tillstånd av bränslekommissionen. Gatu- och vägbelysningen skulle, där så icke redan skett, inskränkas så att energiförbrukningen därvid minskades till högst hälften av den normala förbrukningen. Beträffande skyltfönster-, skylt- och reklambelysningen föreskrevs, att sparsamhet skulle iakttagas; på offentliga platser borde ej anordnas andra belysningsarrangemang än den sedvanliga julgransbelysningen. Efter årsskiftet skulle emellertid bestämmelserna för sistnämnda slag av belysning skärpas. Grundregeln blev då, att skyltfönster-, skylt- och reklambelysningen fick vara tänd endast mellan kl. 8 och 19, dock med två undantag. Det första gällde butiker, utställningslokaler, restauranger och kiosker och liknande; dessa skulle få ha reklambelysningen tänd under den tid lokalen hölls öppen, även om denna tid sträckte sig utöver kl. 19. Det andra undantaget gällde teatrar, biografer och möteslokaler. Reklambelysningen vid dessa lokaler skulle behöva släckas först när den sista föreställningen för dagen började. Av bränslekommissionen föreskrevs därjämte, med giltighet för samma områden av riket som övriga bestämmelser, att spänningen på alla distributionsnät inom städer och övriga samhällen, distributionsföreningar och liknande företag skulle i mån av teknisk möjlighet sänkas med 5 procent från det eljest normala värdet. Angående den beredskapslagstiftning, som genomfördes för att vid behov möjliggöra en allmän kraftransonering (lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas den 12 december 1941, nr 925), se ovan sid. 17. Den centrala driftledningen (CDL). Riksdriftbyråns arbete under perioden präglades av den successiva försämringen i kraftförsörjningsläget. Frågor, som uppkommo vid den praktiska tillämpningen av förbudet mot användning av elektrisk kraft för ångalstring, handlades av CDL under medverkan av blockcheferna och i samarbete med bränslekommissionens kraftbyrå. De gällde främst dispenser från förbudet i enskilda fall samt omhändertagandet av de frigjorda kraftbeloppen för högvärdiga ändamål. Vidare handlades vid riksdriftbyrån ett flertal ärenden angående användning av kol, som sedan den 1 april 1941 var under beslag, för produktion av elektrisk kraft.

140 Tillfälliga vattenregleringar. Med stöd av lagen med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering ökades dämningen i Suorva med 0*7 m och i Lulejaure med 0*5 m, varigenom utvidgade produktionsmöjligheter i Porjus kraftstation erhöllos. De stora utvidgningar av regleringsmagasinen, som genomförts under krigsåren, samt den betydelse, som den provisoriska lagen därvid haft, framgå av följande uppgifter angående regleringsmagasinens energiinnehåll. Detta är beräknat vid utnyttjande av magasinen på utbyggda fallsträckor, varvid verkningsgraden antagits till 100 procent. Vid slutet av år

1938 1939 1940

Regleringsmagasinens energiinnehåll Permanenta regi. Provisoriska regi. milj. kWh milj. kWh

1810 2 410 2 580

— c:a 60 »750

Utbyggnad av nya krafttillgångar. Ett av Kungl. Maj:t på statens vattenfallsverks hemställan framlagt förslag om anslag till utbyggnad av en ny stor kraftstation vid Midskog i Indalsäven (proposition nr 305) bifölls av riksdagen vid dess höstsession 1941. Hela kostnaden för anläggningen beräknades till 32-5 milj. kronor. Härav anvisades för budgetåret 1941/42 ett belopp av 6 milj. kronor. Kraftstationen vid Midskog avsågs skola utbyggas för en effekt av 90 000 kW. Arbetet påbörjades omedelbart och stationen beräknas bli driftfärdig under sommaren 1944. Vidare har av Krångede aktiebolag planerats installation av ett femte aggregat i kraftstationen vid Krångede med en effekt av 35 000 kW. Det har beräknats bli driftfärdigt den 1 januari 1944. Av andra beslutade nyutbyggnader, som avsetts komma att färdigställas inom de närmaste åren, kunna nämnas kraftstationer vid Traryd i Lagan (Sydsvenska kraftaktiebolaget), vid Edsvalla i Norsälven (Aktiebolaget Mölnbacka-Trysil), vid Skogaforsen i Klarälven (Uddeholms aktiebolag) samt vid Selsforsen i Skellefte älv (Skellefteå stads elverk). Man beräknar, att då samtliga de pågående eller beslutade utbyggnaderna färdigställts, varav de viktigare nämnts dels i redogörelsen för första halvåret 1941, dels här ovan, skall produktionsförmågan hos landets samtliga vattenkraftstationer vid normal vattentillgång vara tillräcklig för att med måttlig värmekraftkomplettering täcka en belastning av c:a 12-5 miljarder kWh. Som jämförelse kan nämnas, att kraftproduktionen under år 1941, vilket år som helhet karakteriserats av sämre vattentillgång än normalt, beräknats till c:a 9-25 miljarder kWh, varav 4*5 å 5 procent alstrade med värmekraft. Den produktionsökning, som torde kunna beräknas under de fem närmast efter krigsutbrottet följande åren, är c:a 75 procent större än det kraftbelopp, som erhölls med de under den närmast före krigsutbrottet förflutna femårsperioden utförda nybyggnaderna.

8. Statlig lagerhållning. Statens reservförrådsnämnds verksamhet med avseende å uppköp och lagring av varor av utländskt ursprung fortgick under senare halvåret 1941 efter i huvudsak samma grunder som förut. Med anledning av att i den svensk-tyska clearingen uppstått ett tyskt skuldsaldo träffades i september överenskommelse mellan Sverige och Tyskland, att reservförrådsnämnden skulle verkställa förskottsbetalningar på sina beställningar i Tyskland intill ett belopp av 100 milj. kronor (se sid. 204). Återbetalningen av detta förskott avsågs skola ske under år 1942. Reservförrådsnämndens inköp av inhemska produkter undergingo under senare delen av 1941 en betydande ökning på grund av särskilda uppdrag, som i sådant hänseende lämnades nämnden. Sålunda bemyndigades nämnden genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 april och den 11 juli 1941 att från Aktiebolaget svenska aluminiumkompaniet uppköpa vissa myckenheter aluminium som följd av ett mellan staten och nämnda bolag slutet avtal. Kungl. Maj:t uppdrog vidare den 25 juli 1941 åt nämnden att inköpa eller jämlikt allmänna förfogandelagen inlösa sådana reservringar till avregistrerade personbilar, som lagts under beslag (se ovan sid. 104), ävensom att inköpa ytterdäck och innerslangar av samma dimensioner som de beslagtagna, vilka hembjödes åt nämnden. De sålunda inköpta eller inlösta ringarna ägde nämnden försälja till av industrikommissionen anvisade köpare. Särskilt stor omfattning erhöll reservförrådsnämndens inköpsverksamhet i fråga om sprit. Genom beslut den 25 april 1941 hade Kungl. Maj:t uppdragit åt nämnden att från Aktiebolaget vin- & spritcentralen inköpa och omhändertaga de kvantiteter motorsprit, som under år 1941 tillverkades i enlighet med av Kungl. Maj:t godkända avtal eller eljest enligt beslut av Kungl. Maj:t, i den mån denna vara icke skulle disponeras på annat sätt enligt av Kungl. Maj:t tidigare eller efter den 25 april meddelade beslut (se del II sid. 341). Av sålunda inköpta kvantiteter motorsprit skulle reservförrådsnämnden äga att till'vederbörande militärförvaltning försälja den mängd, som bränslekommissionen efter samråd med överbefälhavaren över rikets försvarskrafter kunde finna erforderlig för militära behov. Detta uppdrag förlängdes genom beslut den 19 december att även gälla motorsprit, som tillverkades under första kvartalet 1942. Vidare uppdrog

142 Kungl. Maj:t den 1 augusti 1941 åt nämnden att intill utgången av mars 1942 från Aktiebolaget vin- & spritcentralen jämväl inköpa och omhändertaga de kvantiteter skattefri 95 %-ig sprit, som bolaget hembjöde åt nämnden. Dessa kvantiteter skulle enligt samtidigt till bolaget riktad hemställan motsvara vad bolaget efter samråd med industri- och bränslekommissionerna icke funne erforderligt för hushålls- och tekniska behov. Reservförrådsnämndens verksamhet med avseende å befraktning av fartyg för den s. k. lejdtrafiken fortsatte som förut och utvecklades ytterligare i samband med utökningen av nämnda trafik. Föreskrifter hade genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 december 1939 och den 20 september 1940 meddelats bl. a. angående de grunder, efter vilka prissättning skulle ske vid försäljning av varor från de statliga reservlagren samt angående principerna för avskrivning å lagren (se del I sid. 121, del II sid. 135). Med viss ändring av dessa bestämmelser fann Kungl. Maj:t den 3 oktober 1941 gott föreskriva, att av reservförrådsnämnden skulle fr. o. m. bokslutet för budgetåret 1940/41 tillämpas följande förfarande: För varje budgetår skulle bokslut göras, innefattande balansräkning över nämndens tillgångar och skulder. Varulagret skulle i nämndens bokföring upptagas till anskaffningsvärdet, s. k. bokföringsvärde. I den mån försäljning under budgetåret skett till pris, som över- eller understigit den genomsnittliga anskaffningskostnaden vid räkenskapsårets slut per enhet av vara, skulle vid budgetårets utgång över- resp. underskotten överföras till värderegleringskonto. Detta konto skulle uppföras inom linjen å tillgångssidan i balansräkningen och eventuell behållning därå fråndragas varulagrets bokföringsvärde, varefter nettovärdet av varulagret skulle utföras. Bokföringen skulle vara så ordnad, att möjlighet vid varje tillfälle erbjöde sig att för olika varuslag kunna angiva det verkliga anskaffningsvärdet för de däri ingående varupartierna. Med stöd av från nämnden meddelade uppgifter om inköp och försäljningar och därvid tillämpade priser ville Kungl. Maj:t årligen till prövning upptaga frågan om anvisande av medel från driftbudgetanslag för ersättning av den inkomstminskning, som uppkommit på grund av försäljningar under gällande marknadspris eller under erlagda inköpspris. Den 22 augusti och den 19 december 1941 erhöll reservförrådsnämnden förnyade bemyndiganden att på samma sätt och under samma villkor som förut under perioderna september—december 1941 resp. januari—mars 1942 efter framställning eller tillstyrkan av livsmedelskommissionen, industrikommissionen eller bränslekommissionen för tillgodoseende av uppkommande behov försälja eller utlåna andra varor än läkemedel och annan sjukvårdsmateriel till en myckenhet av högst 20 procent av den lagrade kvantiteten av vederbörande varuslag vid periodens början. Beträffande läkemedel och annan sjukvårdsmateriel gällde alltjämt enligt Kungl. Maj:ts beslut den 21 juni 1940, att nämnden skulle äga att i samråd med medi-

143 cinalstyrelsens materielnämnd för tillgodoseende av uppkommande behov tills vidare utan begränsning försälja eller utlåna dylika varor. Vad angår den under livsmedelskommissionens omedelbara överinseende bedrivna inköps- och lagringsverksamheten omfattade den under här ifrågavarande period i främsta rummet kött och fläsk, beroende på den till följd av foderbristen abnormt stora utslaktningen, i andra rummet smör. Vid slutet av oktober 1941 uppgick det i lagringsprodukter bundna rörelsekapitalet till i runt tal 43 milj. kronor, därav 27 milj. kronor i slaktvaror, 14 milj. kronor i smör samt 2 milj. kronor i andra varor, såsom ost, fisk och sill m. m. Lagervärdet steg ytterligare till 52-5 milj. kronor vid årets utgång. I fråga om slaktvaror uppgingo lagren då till 21 000 ton med ett värde av 48-8 milj. kronor. Smörlagret hade däremot nedgått till endast 833 ton med ett värde av 3-3 milj. kronor.

9. Utrikeshandeln. Statistisk överblick. Sveriges handelsutbyte med utlandet under senare halvåret 1941 ökades värdemässigt i fråga om importen med omkring 25 milj. kronor och i fråga om exporten med ej mindre än omkring 109 milj. kronor i jämförelse med värdena under motsvarande tid 1940. Beträffande exporten föll denna ökning huvudsakligen på årets tredje kvartal, vilket är naturligt i betraktande av den tvära nedgång som inträffade motsvarande månader 1940 under intrycket av den i april detta år inträffade avspärrningen i sjöförbindelserna västerut, innan ännu exporten kunnat i större utsträckning inriktas efter nya linjer. För året 1941 i dess helhet uppvisar emellertid importen en lägre värdesiffra än för 1940 och exporten ett blott obetydligt stegrat belopp. Införselöverskottet reducerades till mindre än hälften av det för fjolåret redovisade. Utvecklingen månads- och halvårsvis belyses av nedanstående tablå. Värde

i

miljoner

kronor Importöverskott

Export

Import 1939

205 218 180 220 275 259

140 123 147 140 156 150

118 137 161 165 141 155

161 186 131 161 181 156

91 96 105 102 123 120

115 129 137 128 122 118

44 32 49 59 94 103

49 27 42 38 33 30

3 8 24 37 19 37

Juli—december . . .

128 Januari—december

2 499 2 004 1674

329 Januari—juni

...

Juli Augusti September Oktober November December

Ser m a n på utrikeshandelns kvantitativa utveckling, blir bilden på grund av den försiggångna starka prisstegringen delvis en annan. I efterföljande tablå anges månads- och halvårsvis siffror för importens och exportens »volym» enligt kommerskollegii beräkningar, uttryckt i form av indextal med resp. månadssiffror för 1936/38 satta = 100.

145 Importvolym i % av 1936/38 Exportvolym i % av 1936/38 1939

1941 Januari—juni

50 Juli Augusti September Oktober November December

119 138 105 106 129 127

51 51 49 49 46 45

40 46 49 48 40 48

102 118 80 98 107 86

44 45 45 49 56 57

46 55 62 54 46 42

..

51 Januari—december

50 Juli — december

Man finner av de i tabellen meddelade siffrorna vid en jämförelse mellan hela åren 1940 och 1941 för såväl import som export en stark kvantitativ minskning, vilken dock till större delen härrör från förhållandena under förra delen av år 1941. Generellt ge siffrorna intryck av att utrikeshandeln på både import- och exportsidan till sin volym under 1941 stabiliserats på en nivå, som låg ungefär 50 procent under medelläget närmast före kriget. Nedanstående tablå meddelar uppgifter angående de under åren 1939— 1941 in- och utförda varornas verkliga kvantiteter med uppdelning på vissa större huvudgrupper av varor. Utförsel 1 000 ton

Införsel 1 000 ton 1939 Animaliska och vegetabiliska ämnen m. m. 950 Mineral och metaller samt arbeten därav (jämte bränslen och smörjmedel) 12 504 Kemiska produkter 1 143 Hudar, skinn, kautschuk, textilämnen samt arbeten därav 188 Trävaror, pappersmassa, papper sam arbeten därav 315 Maskiner, transportmedel och instrument 233 Summa

15 333

7 274

5 632 14 825 10 928 10 622

212 127

301 74

6 390

3 593

3 349

9 141

7 011 21804

14 796 14 160

Gruppen animaliska och vegetabiliska ämnen m. m. innefattar i importen bl. a. alla införda livsmedel och åtskilliga för jordbruket erforderliga råvaror, främst fodermedel. Importkvantiteten har här från 1939 till 1941 nedgått till ungefär en tredjedel. I gruppen mineral och metaller etc. ingå även bränslen och smörjmedel. Totalkvantiteten för införseln under denna grupp uppgick 1941 till 45 procent av 1939 års kvantitet. För stenkol sjönk importen till c:a 50, för koks till 30 procent. Importen av kemiska produkter, vari bl. a. även ingår konstgödsel, har som helhet hållit sig bättre uppe, vilket även varit fallet med gruppen trävaror och papper m. m. Däremot har nedgången varit mycket utpräglad i fråga om hudar, skinn, kautschuk och textilvaror samt maskiner och transportmedel. 10—316183

146 Den svenska exporten domineras av tre varugrupper, nämligen dels mineral och metaller etc. (vari som väsentliga poster ingå järnmalm samt järn och stål), dels trävaror, pappersmassa och papper, dels maskiner och transportmedel m. m. Av dessa varugrupper har den förstnämnda i exporthänseende förmått hävda sig avgjort bättre än de två sistnämnda. Tillkomsten av Skagerackspärren har ju medfört, att Sveriges handelsutbyte med utlandet alltsedan våren 1940 till övervägande grad begränsats till länderna på den europeiska kontinenten. Det i juni 1941 utbrutna tysk-ryska kriget vållade att handeln jämväl med Sovjetunionen bortföll. Med länderna utanför spärren har tack vare den s. k. lejdtrafiken sedan årets början öppnats en förbindelse, varigenom en begränsad men ytterst betydelsefull import kunnat upprätthållas, framför allt från Nordoch Sydamerika, samt en ej mindre värdefull export, huvudsakligen till den sistnämnda kontinenten. Totalt har den med lejdbåtarna uppehållna varutrafiken dock icke inverkat så mycket på de statistiska huvudsiffrorna för utrikeshandeln, särskilt ej på exportsiffrorna. Värdet av de sålunda inkomna fartygslasterna uppgick under år 1941 till 220 milj. kronor och värdet av de utgående lasterna till 120 milj. kronor (se vidare sid. 155). Importen från länder utanför den europeiska kontinenten omfattade under året 17 procent av totalimporten och exporten till samma länder blott 12 procent av totalexporten mot före kriget i bägge fallen omkring 45 procent. Under senare halvåret 1941 sjönko dessa procenttal till resp. 16 och 9. Utrikeshandelns reglering. Sedan den 1 april 1941 gällde allmänt exportförbud med undantag blott för vissa i särskild frilista upptagna varor, dock med möjlighet att erhålla utförsellicens efter beslut av vederbörande licensmyndighet. Beträffande principerna för den av dessa myndigheter (främst handelskommissionen) tillämpade licenseringsverksamheten hänvisas till vad därom anförts i föregående halvårsredogörelse (se del II sid. 363). Importreglering genomfördes för ytterligare ett antal varuslag i samband med åtgärder för reglering av handeln med och prissättningen å vederbörande varor. Förbud meddelades sålunda genom kungörelse den 19 juli 1941 (nr 658) mot införsel av vissa slag av läder och beredda skinn, huvudsakligen ovanläder. Syftet härmed var att skänka effektivitet åt de någon tid därefter vidtagna åtgärderna för standardisering av färgerna i ovanläder (se sid. 102). Fördelnings- och förbrukningshänsyn anfördes som skäl för den reglering av importen, som genom kungörelse den 19 juli (nr 667) genomfördes beträffande bensol, toluol, xylol och andra bensololjor, genom kungörelse den 7 november (nr 857) beträffande smörjoljor och andra smörjmedel samt genom kungörelse den 5 december (nr 946) beträffande fisknät (se ovan sid. 108, 136, 98). Licensmyndighet var i fråga om läder och bensolprodukter handelskommissionen, i fråga om smörjmedel

147 och fisknät industrikommissionen. Biologiska skäl föranledde införandet genom kungörelse den 14 november (nr 884) av förbud mot införsel av levande bin från annan biodlare än den som blivit godkänd av statens växtskyddsanstalt. Kontrollen över utrikeshandeln och betalningsförhållandena inom denna samt över efterlevnaden av de ingångna handelsavtalen och de gjorda utfästelserna i fråga om import och export har från handelskommissionens och med denna samverkande myndigheters sida utövats på liknande sätt som förut. Privata kompensationsaffärer ha jämväl bedrivits efter tidigare utbildade metoder. Sådana affärer ha företrädesvis kommit i fråga beträffande handeln med Frankrike, Spanien, Rumänien, Bulgarien och Turkiet. I viss mån ha kompensationsaffärerna sammanhängt med valutaförhållanden, i det att det för anskaffande av valutor för inköp av svenska varor visat sig ändamålsenligt att etablera ett direkt samarbete mellan importörer och exportörer i det främmande landet, som bedriva affärer på Sverige. Handelsavtal. Handelsutbytet med Tyskland under kalenderåret 1941 reglerades i stora drag genom ett den 16 december 1940 undertecknat avtal. I föregående halvårsredogörelser ha närmare uppgifter lämnats om innehållet i detta avtal (se del II sid. 145 och 367). Det totala varuutbytet med Tyskland inklusive protektoratet BöhmenMähren uppgick under 1941 till 1 475 milj. kronor, varav importen utgjorde 890 milj. kronor och exporten 585 milj. kronor. Efter förhandlingar mellan de svenska och tyska regeringskommissionerna under november—december träffades den 19 december 1941 en överenskommelse rörande det svensk-tyska varuutbytet under 1942. Denna överenskommelse innebar, att det ömsesidiga varuutbytet under 1942 skulle uppnå ungefärligen samma omfång som under 1941. De båda regeringskommissionerna överenskommo samtidigt om de åtgärder, som erfordrades för att den svensk-tyska clearingen skulle kunna fungera störningsfritt även vid de tillfälliga, av särskilda ekonomiska förhållanden betingade påfrestningar, som förutsågos skola tid efter annan föreligga under år 1942. Samtidigt med den överenskommelse, som träffades angående varuutbytet, förlängdes överenskommelserna angående de svenska finansiella fordringarna i Tyskland att gälla även under 1942. Transfereringen av de belopp, som erfordrades för uppehållande av den avtalsmässigt reglerade ränte- och amorteringstjänsten, skulle således fortsättningsvis komma att äga rum genom clearingen. Angående de träffade överenskommelsernas innehåll må följande nämnas. Överenskommelsen angående varuutbytet innehöll beträffande den tyska exporten i huvudsak samma kvoter som det under 1941 gällande avtalet. I densamma fastställdes sålunda kvoten för kol till 4 milj. ton, för koks till

148 1-7 milj. ton, för handels järn till 305 000 ton, varjämte tillkommo från år 1941 kvarstående restkvantiteter; för vissa varor, såsom kali, koksalt samt kokstackjärn, överenskoms om smärre förhöjningar av kvoterna. Från tysk sida lämnades vidare leveransutfästelser för betydande kvantiteter av bl. a. ett flertal andra kemiska produkter än de förut nämnda samt cellull, konstsilke etc. I det för år 1941 gällande avtalet hade priser fastställts för å ena sidan järnmalm och å den andra kol, koks samt handelsjärn. Den för år 1942 träffade överenskommelsen innefattade även, att den för nämnda produkter skapade s. k. prisvågen skulle upprätthållas med vissa smärre modifikationer. Beträffande de kvantiteter järnmalm resp. kol och koks samt handelsjärn, som återstodo att leverera inom kvoterna för 1941, avtalades, att leveranserna skulle ske i enlighet med de priser och övriga villkor, varom man enats i det tidigare avtalet. Då det vid de förda överläggningarna rörande 1942 års varuutbyte kunde förväntas, att det tyska köpintresset även under detta år komme att överstiga de löpande inbetalningarna i clearingen för tysk export till Sverige, var det att förutse, att en export av svenska varor i vissa fall endast kunde äga rum, därest kredit lämnades. Den för år 1942 träffade överenskommelsen innefattade därför ett arrangemang, enligt vilket exportkreditnämnden inom ramen för gällande system beträffande exportkredit skulle kunna lämna garanti för viss del av de krediter, som svenska exportörer kunde komma att bevilja sina tyska avnämare. Detta garantierbjudande avsåg krediter vid leverans av produkter av stenindustrien, trävaror, trähus, pappersmassa, papp, papper, kullager, verktyg samt maskiner. Det avsågs härvid, att exportörerna skulle lämna kredit till 50 procent av fakturabeloppet samt att exportkreditnämnden i sådant fall skulle garantera 35 procent av fakturabeloppet beträffande produkter av sten- och skogsindustrierna samt 25 procent beträffande kullager, verktyg och maskiner. Varuutbytet med Danmark reglerades under andra halvåret 1941 genom ett den 30 maj 1941 undertecknat protokoll jämte ett den 28 juni samma år träffat tilläggsavtal (se del II sid. 368). Nämnda överenskommelser kompletterades genom tvenne ytterligare tilläggsavtal av den 12 juli resp. den 11 november 1941, varigenom den totala varuomsättningen under andra halvåret 1941 beräknades uppgå till 66*4 milj. svenska kronor med lika fördelning mellan svenska och danska exporten. Importen från Danmark utgjordes i huvudsak av ägg, kött, kött- och mjölkkonserver, socker, farmaceutiska och kemiska preparat, maskiner, apparater etc. Den svenska exporten bestod i första hand av trävaror, cellulosa, papper, järn och stål, maskiner och verktyg. Med Norge hade i april 1941 ingåtts överenskommelse rörande reglering av det svensk-norska varuutbytet under 1941, varjämte vissa bestämmelser träffats rörande dels likvidering av utestående svenska varufordringar i

149 Norge, dels en preliminär reglering avseende Sveriges finansiella fordringar i Norge. Sedan fortsatta förhandlingar mellan svenska och norska vederbörande ägt rum i juli 1941 rörande transfereringen av avkastningen å svenska finansfordringar i Norge, avslöts en formlig överenskommelse mellan Sveriges riksbank å ena samt Norges bank å andra sidan angående finansiella betalningar mellan de båda länderna (se sid. 206). Nämnda överenskommelse trädde i kraft den 1 juli 1941 och förutsågs gälla till den 31 mars 1942; den förlängdes med vissa ändringar den 19 december 1941 att gälla till utgången av mars 1943. Genom ett tilläggsavtal av den 4 september 1941 överenskoms om en utökning av det i aprilöverenskommelsen förutsedda varuutbytet under året med sammanlagt 7*9 milj. norska kronor, varav 3*7 milj. norska kronor hänförde sig till den svenska importen från Norge. Inom ramen för sistnämnda belopp ingingo i första hand 12 000 tunnor salt sill, vidare sockersaltad rom, talk och mikromineralier, elektrodmassa etc. De svenska exportkontingenterna omfattade maskiner, järn och stål, läkemedel m. m. Den med tyska vederbörande i februari 1941 avslutade överenskommelsen rörande varuutbytet med Nederländerna och Belgien avsåg tiden fram till årets slut. Vid de svensk-tyska förhandlingarna under hösten 1941 överenskoms emellertid om en viss utökning av kontingenterna beträffande den svenska importen från nämnda länder, avseende i första hand blomsterlökar och levande växter från Nederländerna och klorkalcium från Belgien mot en motsvarande ökning för den svenska exporten till dessa länder. Vårt varuutbyte med Finland reglerades under större delen av 1941 av överenskommelsen av den 31 mars, som i början av november ersattes av en ny sådan, i huvudsak innebärande en förlängning av tidigare bestämmelser intill utgången av februari 1942. För ifrågavarande fyramånadersperiod skulle — i anslutning till överenskommelsens karaktär av i huvudsak en prolongation — medgivande till export av svenska varor till Finland lämnas för enahanda varugrupper som i tidigare avtal och i stort sett i samma proportionella omfattning, sålunda bl. a. järn och stål till ett beräknat värde av omkring 6-7 milj. kronor, arbeten av järn och stål för 2*9 milj. kronor, maskiner och apparater (ej elektriska) för 8 milj. kronor samt elektriska maskiner och elektroteknisk materiel för 2*5 milj. kronor. Dessutom medgavs i novemberöverenskommelsen från svensk sida, att outnyttjade andelar av de i det tidigare avtalet fastställda kontingenterna finge utnyttjas på samma villkor som gällt enligt det gamla avtalet. Å finsk sida ställdes i utsikt export till Sverige av vissa myckenheter av bl. a. asbest och asbestprodukter, cement, kobolt, nickelmalm, en del kemiska varor samt träförädlingsprodukter. Betalningen av den svenska exporten skulle äga rum enligt oförändrade grunder. Med Italien avslöts vid årsskiftet 1941/42 ett nytt handelsavtal för år 1942,

150 som förutsåg en höjning av värdet av varuutbytet till c:a 240 milj. kronor — en höjning, som emellertid delvis föranletts av stegrade priser. Den italienska exporten under år 1942 skulle, därest uppgörelsen genomfördes, komma att till omkring 40 procent bestå av frukt — i första hand apelsiner — grönsaker och mandel, till 40 procent av textilråvaror — såsom cellull och rayon — jämte textilvaror, samt till 20 procent av kemiska produkter etc. Sverige skulle i utbyte härför lämna cellulosa och slipmassa till omkring 75 procent av hela exportvärdet samt vidare tidskrifts-, tidnings- och omslagspapper, järn och stål samt vissa slags maskiner, för vilka avsättning traditionellt vunnits i Italien. Då prisfrågorna i förhållande till Italien endast torde kunna regleras genom successiva överenskommelser för kortare perioder, finge det emellertid anses ovisst, huruvida samtliga de i avtalet fastställda kontingenterna kunde komma att helt utnyttjas. I samband med handelsavtalets undertecknande förlängdes det svenskitalienska clearingavtalet av den 23 december 1940 att i oförändrad form gälla jämväl under 1942.

10. Sjöfarten. Fartygsbeståndet. Den svenska registrerade handelsflottan omfattade vid 1941 års utgång 2 120 fartyg med en dräktighet av sammanlagt 1 465 004 bruttoton, motsvarande 1 011 157 nettoton. Nedanstående tablå upplyser om hur denna flotta fördelade sig på olika fartygstyper samt meddelar en jämförelse med ställningen dels vid krigsutbrottet, dels vid utgången av år 1940. 3

7s 1939

Ångfartyg Motorfartyg Segelfartyg: med hjälpmaskin andra Summa

31/ /il

81/

lit 1941

Antal fartyg

Bruttoton

Antal fartyg

Bruttoton

Antal fartyg

Bruttoton

869 457

838 708 691 550

787 493

706 561 725 263

734 493

633 519 746 188

918 8

83 676 2 806

915 7

84 655 2 687

888 5

82 731 2 566

2 252

1 616 740

2 202

1519 166

2 120

1 465 004

Antalet i fartygsregistret upptagna fartyg (d. v. s. i huvudsak fartyg om 20 nettoregisterton och däröver) hade alltså sedan augusti 1939 minskats med 132 om 151 736 bruttoton. Minskningen hade dock uteslutande drabbat ång- och segelfartygen, medan motorfartygens antal ökats med 36 och deras tontal med 54 638. Totala tillväxten under år 1941 utgjorde 40 fartyg om 105 982 bruttoton, därav 29 nybyggda om 91 441 bruttoton. Avgången uppgick till 122 fartyg om 160 144 bruttoton. Handelsflottans minskning har i främsta rummet berott på krigsförlisning, i mindre mån på förlisning av annan orsak, nedskrotning, försäljning till utlandet m. m. Förlusterna ha till en viss grad motvägts dels genom förvärv från utlandet, iståndsättning eller nyregistrering av äldre fartyg m. m., dels och framför allt genom nybyggnad av fartyg, vilken till allra största delen avsett motorfartyg. Visserligen har även ett antal jämförelsevis moderna motorfartyg fallit offer för krigsåtgärder, men då krigsförlusterna väsentligen drabbat ångtonnaget, har genom nybyggnaderna en stegring skett i motorfartygens andel av totala bruttotonnaget, nämligen från 43 procent vid krigsutbrottet till 51 procent vid slutet av 1941, och samtidigt en

152 modernisering och kvalitetsförbättring av den svenska handelsflottan. En del av de nybyggda motorfartygen har emellertid efter färdigställandet omedelbart upplagts i avsikt att sättas in i trafik under de tryggare förhållanden, som kunna väntas efter krigets slut. Sammanlagda antalet nybyggda fartyg, som under tiden september 1939 —december 1941 tillförts handelsflottan, uppgår till 72 st. om 177 130 bruttoton, därav 62 motorfartyg om 173 938 bruttoton. De sedan krigsutbrottet krigsförlista fartygens antal och tonnage samt antalet därvid omkomna personer framgår av följande från kommerskollegium meddelade siffror: Antal fartyg

Bruttoton

Antal omkomna

21 59 19 14

38 693 154 310 71827 34 645

76 446 189 26

Summa 113

299 475

1939 ' 1940 1941: l:a halvåret 2:a halvåret

Härtill komma 8 förlorade fiskefartyg om tillsammans 374 bruttoton med 44 omkomna (därav 10 örlogsmän, som omkommit vid minsvepning för flottans räkning). Dessutom hade intill utgången av år 1941 sammanlagt 9 fartyg om 13 973 bruttoton efter beslagtagning slutgiltigt prisdömts. Av de krigsförlista fartygen voro 86 st. ångfartyg och 27 st. motorfartyg, fördelade på följande sätt:

1939 1940 1941

Ångfartyg Antal Bruttoton 19 31 410 46 86 934 21 41911 Summa 86

160 255

Motorfartyg Antal Bruttoton 2 7 283 13 67 376 12 64 561 27

139 220

Närmare ett femtiotal av de förolyckade fartygen torde med viss sannolikhet ha sänkts genom torpedanfall, omkring 12 st. genom beskjutning från flygplan, tillhörande den ena eller andra krigförande makten, resten huvudsakligen genom minsprängning. Till utlandet har under år 1941 liksom förut försålts blott ett mindre antal huvudsakligen smärre fartyg av jämförelsevis hög ålder. Licens gavs under året för försäljning till export av ett femtiotal dylika fartyg om tillsammans c:a 8 000 bruttoton. Uppläggningen av fartyg ökades. Vid slutet av år 1941 redovisades sålunda såsom under året ej använda 249 fartyg om 232 144 bruttoton mot 151 fartyg om 89 058 bruttoton vid slutet av år 1940 samt 67 fartyg om 10 226 bruttoton vid slutet av år 1939. Största delen av de upplagda fartygen utgjordes av motorfartyg (94 st.) samt segelfartyg med eller utan hjälpmaskin (99 st.). De upplagda ångfartygens antal var 56. Orsaken till uppläggningen var i många fall brist på lämplig sysselsättning, i andra och beträffande motorfartygen måhända i flertalet fall brist på bränsle.

153 Sjötrafikens omfattning. Den svenska sjötrafiken fortfor att vara uppdelad på två grupper, med verksamheten begränsad i ena fallet till östersjötrafik samt trafik på de tyska och holländska nordsjöhamnarna, i andra fallet till trafik utanför västspärren. En viss förbindelse med hemlandet kunde for den senare gruppens vidkommande upprätthållas genom den s. k. lejdtrafiken på Göteborg, för vilken delvis dock togos i anspråk fartyg som tidigare befunnit sig i Östersjön. Totaltrafiken på svenska hamnar stannade under år 1941 på ungefär samma låga nivå som under det föregående året, ja nedgick ytterligare något, såsom framgår av följande sammanställning. Ankommande fartyg 1 000 nettoton

Avgående fartyg 1 000 nettoton

1941 Januari—juni

11 484

5 123

4 540

5 264

4 714

Juli Augusti September Oktober November December

2 705 2 627 1807 2 139 2 267 1832

1395 1306 1 191 1226 1 151 1057

905 1239 1434 1277 1088 1030

2 780 2 680 1816 2 195 2 122 1693

1461 1395 1217 1229 1161 1099

1 070 1268 1493 1344 1 143 1 047

Juli—december Summa för hela året

13 377

7 326

6 973

13 286

7 562

7 365

24 861

12 449

12 826

12 079

Den i tabellen redovisade nedgången i trafiksiffrorna under senare halvåret 1941 i jämförelse med motsvarande tid 1940 skulle framträda starkare, om m a n eliminerade den lokala färjtrafiken mellan Sverige och Danmark, vilken under år 1940 till stor del låg nere men under år 1941 återupptogs. Av cle hemgående fartygen gick uppenbarligen en väsentlig del liksom under årets förra hälft i barlast. Genomsnittligt för hela det senare halvåret redovisas blott omkring två tredjedelar av de ankommande fartygen som lastförande. Av de avgående fartygen buro däremot över 90 procent last. Den höga barlastprocenten i ankommande trafik sammanhängde främst med den tidvis förefintliga svårigheten att erhålla returlast i kol och koks från Tyskland. De svenska fartygens andel i den här ifrågavarande trafiken höll sig under senare halvåret 1941 vid omkring 39 procent, vilket innebar någon sänkning i jämförelse med föregående halvår; de tyska fartygens andel uppgick genomsnittligt till 28 å 29 procent, dock med rätt stora växlingar. Återstoden representerades huvudsakligen av danskt tonnage, varvid dock är att märka, att den omfattande färjtrafiken bidrager att förrycka proportionerna.

154 Lejdtrafiken. Trafiken med s k. lejdbåtar (jfr del II sid. 372) härleder sig från uppgörelser, som från svensk sida nåddes med båda de krigförande parterna omkring årsskiftet 1940/41. Dessa ha sedermera kompletterats och modifierats efter uppkommande situationer. Redan i april 1941 måste lejdtrafiken avbrytas till följd av utvidgningen av det tyska operationsområdet omkring England men kunde åter upptagas i juli, sedan man lyckats finna en route för lejdbåtarna, som var acceptabel för båda parterna. Reellt sett har lejden inneburit ett löfte från de krigförandes sida att genom sin blockad släppa fram ett på förhand godkänt fartyg med godkänd last från godkänt avgångsland på godkänd kurs till godkänd destination samt att om möjligt skona fartyget för anfall under färden. För varje till Sverige ankommet fartyg har ett likvärdigt fartyg måst löpa ut. I praktiken har det ordnats så, att utbytena skett mellan fartyg tillhörande samma rederi. Antalet fartyg har begränsats till fem i månaden exklusive tankfartyg. Till följd av detta villkor har man strävat efter att använda så stora fartyg som möjligt. Dessutom har man från svensk sida måst lova att i möjligaste mån begränsa frekvensen, varav följt, att två eller tre fartyg oftast samseglat genom det för militäroperationer särskilt utsatta området i Nordatlanten. Fartygens kurs har delvis varit fixerad av de krigförande och i övrigt känd för dem. Kontrabandskontroll har icke erfordrats, men fartygen ha identifierats och kontroll skett över att utbytena skett rättidigt. De krigförande ha i förväg underrättats om avgångstid, avgångsplats samt beräknad fart. Under gång h a fartygen varje dag på bestämd tid meddelat sin position, vilken delgivits de krigförande, som i sin tur informerat sina stridskrafter härom. Fartygen ha gått med belysta nationalitetsmärken. Såsom garanti för svenska regeringens löfte att de för lejden uppställda villkoren komme att iakttagas har alltsedan juli 1941 ombord på varje fartyg funnits en svensk sjöofficer, s. k. kontrollofficer. För varuutbyte med lejdbåtarna har krävts brittiska navicerts eller amerikanska exportmedgivanden för import till Sverige resp. tyska skeppningstillstånd för exporten västerut till särskilt angivet mottagarland. Dessutom ha fordrats svenska import- resp. exportlicenser jämte s. k. transporttillstånd, d. v. s. rätt till lastutrymme i fartygen. I utförselhänseende har man i första hand sökt främja export av högvärdigt gods och export från företag, som sedan gammalt haft inarbetade marknader på de transoceana länderna — allt givetvis med tillbörligt hänsynstagande till dessa länders önskemål. För importen har genom handelskommissionens försorg i samråd med försörjningsmyndigheterna utarbetats en importplan för ett kvartal i sänder. I stort sett har en tredjedel av importen gått till industrien och två tredjedelar till livsmedelsförsörjningen i vidsträckt bemärkelse. Sedan i slutet av 1940 två lejdbåtar ankommit till Göteborg, fortgick tra-

155 fiken med förutberörda uppehåll under maj och juni hela året 1941. Tillsammans med de två nämnda var antalet under år 1941 anlända fartyg 34 (därav 4 tankfartyg); antalet avgångna fartyg var 35. De importerade varornas sammanlagda krigsförsäkringsvärde utgjorde c:a 220 milj. kronor. Häri ingår för tiden t. o. m. maj en import över Petsamo på 20 å 30 milj. kronor. Under första halvåret infördes varor till en kvantitet av 71 500 ton, under andra halvåret varor till en kvantitet av 134 800 ton, d. v. s. sammanlagt 206 300 ton. Härav utgjordes c:a 36 000 ton av industriråvaror (bomull, ull och andra spånadsvaror, hudar, kautschuk, garvämnen, bly, bildelar m. m.) och c:a 93 000 ton av livsmedelsråvaror och livsmedel (spannmål, fettämnen, foderkakor, ris, torkad frukt, kaffe, kakao m. m.); c:a 55 000 ton mineralolja infördes för försvarets räkning. Av de importerade varumängderna kom 57 procent från Förenta staterna och Mellanamerika, 39-5 procent från Sydamerika, 1-2 procent från England och 2-3 procent från andra länder. Exporten under 1941 omfattade en kvantitet av 126 000 ton varor med ett krigsförsäkringsvärde av c:a 120 milj. kronor. Den övervägande delen av exporten bestod av pappersmassa, papp och papper; därutöver exporterades i huvudsak järn- och stålprodukter samt maskiner. Av exporten föll endast 8 procent på Förenta staterna, medan 90 procent gick till Syd- och Mellanamerika. Lejdtrafiken medförde under år 1941 förlust av fem fartyg om 36 000 ton d. w. samt 118 människoliv och laster till ett värde av omkring 15 milj. kronor. Fraktfartsregleringen. Trafikkommissionens licensgivande verksamhet fortgick som förut med tillämpning av i stort sett oförändrade principer. Varje befraktning av ett svenskt fartyg har sålunda varit beroende på licens från trafikkommissionen. Även barlastresor ha varit föremål för licensering, vilket ansetts nödvändigt för att ge kommissionen fullständigt grepp över fartygens disponerande. När det gällt licensering av utanför västspärren befintligt tonnage, ha föreskrivits villkor, som avsett att möjliggöra, att detta tonnage med minsta möjliga tidsutdräkt skall kunna dirigeras i fraktfart för svensk räkning, så snart kriget slutas eller sjöfarten på Sverige eljest kan i större utsträckning återupptagas. Licens innanför spärren har i regel beviljats blott för en resa i sänder eller någon gång för kortare tidsbefraktning. Vad beträffar östersjö- och nordsjötrafiken ha frakterna för de viktigaste import- och exportvarorna varit fixerade genom taxor (kol och koks) eller allmänna sjöfartsavtal (malm och trävaror). I övrigt har trafikkommissionen i samband med licensgivningen utövat en ingående kontroll över frakterna, varvid i fråga om resor till Sverige hänsyn framför allt tagits till dessa frakters inverkan på prisbildningen inom landet. I fråga om frakterna från Sverige har kommissionen velat tillse, att de icke genom sin höjd

156 försvårat svensk export. I regel har varje avtalad frakt, som sålunda berört svenska intressen, blivit föremål för trafikkommissionens prövning och intagits i det tillståndsbevis, som lämnats för varje särskild resa. För denna fraktreglering ha inom kommissionen verkställts mycket ingående beräkningar från fall till fall. Utgångspunkten har därvid varit, att frakten skolat medgiva lämplig avkastning på fartygets förkrigsvärde med hänsyn tagen jämväl till krigsförsäkringsvärdet, vilket enligt av krigsförsäkringsnämnden tillämpade grunder tillåtits överskrida förkrigsvärdet med högst 75 procent. Maximitaxa för kol- och koksfrakter hade av trafikkommissionen senast fastställts genom cirkulär den 29 maj 1941 (se del II sid. 376). I och med krigsutbrottet mellan Tyskland och Ryssland den 22 juni, varigenom tonnaget tvingades gå innanför den svenska territorialgränsen på grund av mineringar och förekomsten av ryska u-båtar i Östersjön, blevo resorna avsevärt längre och utgifterna högre genom eskorttvång och extra lotsutgifter. En tillfällig höjning av frakterna, varierande för olika sträckor från 5 till 25 procent, beviljades därför den 11 juli att gälla med retroaktiv verkan fr. o. m. den 23 juni tills vidare. Med hänsyn till inträdda ändrade förhållanden nedsattes dessa tillägg fr. o. m. den 10 augusti till hälften eller en tredjedel av förutvarande belopp och upphörde fr. o. m. den 1 oktober alldeles. Den tyska utförseln av kol och koks för skeppning till Sverige kom under sommarmånaderna att i rätt hög grad dirigeras över Rotterdam, varför stor efterfrågan på tonnage därstädes gjorde sig gällande. För att möta detta behov tvingade trafikkommissionen genom licensförfarande en del fartyg, som tidigare endast trafikerat tyska nordsjöhamnar, att lossa sina malmlaster i Rotterdam för att på detta sätt erhålla behövligt tonnagetillskott. Ett visst frakttillägg per ton beviljades samtidigt för lastning i nämnda hamn. Vad angår malm- och träfrakterna från Sverige träffades i maj 1941 mellan Sjöfartskommittén 1939 och den tyska Fachgruppe Reeder nya avtal att gälla fr. o. m. den 1 juni till årets slut. Härvid justerades frakterna i viss mån uppåt, varjämte höjning skedde i liggedagsersättningen samt särskild ersättning medgavs för hemresa i barlast i de fall då fartygen nödgades återvända utan att ha erhållit hemgående kol- eller kokslast. Genom särskilt avtal medgavs fr. o. m. den 25 september visst vintertillägg för träfrakter. För att öka tonnagetillgången för trälaster vidtogs vid vissa tillfällen den utvägen att till förmån för dessa inskränka de mera eftersökta och lönande malmlasterna. I fråga om pappersmassa voro frakterna som förut ej reglerade genom avtal, utan de bestämdes genom tillgång och efterfrågan på tonnage. De utanför västspärren befintliga fartygen sysselsattes liksom tidigare till större delen i resor för brittisk och amerikansk räkning. Frakterna hade här länge befunnit sig i stigande, men denna utveckling avbröts nu, i varje fall vad den amerikanska trafiken beträffar, genom ett allt starkare ingripande

157 av vederbörande statliga myndighet (United States Maritime Gommission). Statlig kontroll över såväl tonnagets användning som frakternas reglering genomfördes här i största utsträckning. Bränsleförsörjningen. P å detta område är intet synnerligt att anföra utöver vad som omnämnts i redogörelsen för första halvåret 1941 (se del II sid. 376). För upprätthållandet av sjöfarten på Tyskland har motorolja i fråga om motorseglaretonnaget i viss utsträckning kunnat tillhandahållas från nämnda land enligt särskilt träffade avtal. Tilldelning av motorfotogen medgavs av bränslekommissionen alltjämt i begränsad omfattning till motorseglare, speciellt för sådana fartyg, som transporterade ved. Hela tilldelningen av flytande drivmedel från inhemska förråd till fartyg (utom fiskefartyg) uppgick år 1941 till 1 195 kbm, därav för utrikes fart 220 kbm. Förbrukarna erinrades emellertid om att sådan tilldelning i fortsättningen vore oviss och att snar övergång till gengasdrift därför vore påkallad. Installering av gengasaggregat å fartyg hade dock ännu vid årets utgång skett endast i mycket ringa omfattning. Neutralitets- och sjöfartsskydd. Till underlättande av neutralitetsvaktens verksamhet utlades den 19 augusti 1941 minor på svenskt territorialvatten ost Ölands södra del mellan lat. 56° 19-5' och 56° 19'0'. Den i föregående redogörelse omnämnda minering, som den 28 juni utlades vid östbygrund ost Ölands södra del, hemtogs den 16 oktober. I samband med utbrottet av det tysk-ryska kriget i juni 1941 igångsattes eskortering i den svenska neutralitetsleden på hela sträckan Luleå—Trelleborg samt dessutom konvojering av trafiken mellan Gotland och svenska fastlandet. Nämnda eskorteringsverksamhet inställdes redan den 27 juli på sträckan Luleå—Öregrund och den 7 augusti på sträckan Landsort—Trelleborg. På den återstående sträckan Arholma— Svartklubben fortfor eskorteringen t. o. m. den 2 september. Konvojeringen av trafiken på Gotland upphörde den 29 september. Patrulleringsverksamheten med fartyg och flygplan fortgick oavbrutet, likaså minsökningen. Speciellt bör här nämnas den omfattande svepning av magnetminor, som ägt rum i Öresund. Antalet oskadliggjorda drivande minor och sprängbojar utgjorde under senare halvåret 1941 resp. 518 och 148.

11. A.

Laudtrafiken. Statens järnvägar.

Persontrafiken. Den stegring av statens järnvägars persontrafik, som gjort sig starkt gällande alltsedan krigsutbrottet, fortgick även under andra halvåret 1941. Antalet resor under nämnda tid utgjorde omkring 33'6 milj., vilka tillförde statens järnvägar en persontrafikinkomst av 82*2 milj. kronor. Detta innebar en ökning i jämförelse med motsvarande tid föregående aimed omkring 8 procent. Trafikökningen var delvis beroende på den ytterligare införlivning med statsbanenätet av enskilda järnvägar, som kom till stånd den 1 juli 1941, men rönte även inflytande av biltrafikens inskränkning och arbetskraftens omflyttning. Permittentresor av tysk militär ävensom transporter genom landet av sjuka och sårade från fronten i Finland pågingo under perioden. De sistnämnda togo sin början den 14 juli och fortforo därefter med 1 å 2 tåg per vecka. En betydande brist på personvagnar förelåg, vilket medförde svårigheter vid veckoskiftena under sommaren och särskilt under jultrafiken. Dubbleringståg för julresenärer kunde dock i begränsad utsträckning anordnas. Persontrafiken vid julen var av ungefär samma storlek som närmast föregående år. Nedanstående siffror belysa trafikens omfattning vid Stockholm G, Göteborg G och Malmö G under tiden 18—25 december. Stockholm C Antalet försålda färdbiljetter Antalet utrustade sovvagnar Antalet avsända resgodskollin

Göteborg C

Malmö C

84 526

85 214

42 635

38 645

26 286

27 769

29 515

27 190

6 794

7 125

3 595

2 728

Cykelresenärernas antal ökades alltjämt. Antalet inskrivna cyklar under andra halvåret 1941 utgjorde 1 010 177 eller c:a 90 000 mer än under motsvarande tid föregående år. För att möjliggöra förpolettering i god tid av cyklar och annat resgods bestämde järnvägsstyrelsen i samråd med Svenska järnvägsföreningen, att förköp av biljetter fick äga rum intill tre dagar före resdagen.

159 Tågförseningar förekommo till följd av den intensiva tågrörelsen även under denna period, men genom någon ökning av gångtiderna och framför allt av uppehållstiderna samt genom en del övriga åtgärder i samband med tidtabellsskiftet den 16 juni voro förseningarna särskilt under sommaren av mindre omfattning än under föregående år. Godstrafiken. Godstrafiken visade fortsatt stegring, vilken i första hand var att hänföra till de omfattande vedtransporterna från Norrland och Småland till de stora behovsområdena i mellersta och södra Sverige. Det fullgjorda transportarbetet ökades icke endast i avseende på godsmängden utan även beträffande transporternas längd. Medeltransportlängden för vagnslastgods, som under 1938 utgjorde 184 km, uppgick under år 1941 till 259 km. Styckegodstrafikens omfattning framgår av följande siffror. Å SJ befordrat fraktstyckegods » (i ton) Egen Samtrafik trafik Juli—december 1939 »> »> 1940 »> >• 1941

Nedanstående vagnslastgodset.

281 836 360127 403 034

sammanställning

Juli—december 1939 » » 1940 > » 1941

visar

262 359 225 607 225185

trafikomsättningen

,. , , Vagnslastgods a SJ (exkl. lapplandsmalm) , ' ton

™ , ., Tonkilometer av vagnslastbgods ... mill. J

6 680 255 7 480 5£4 10 029 637

1 358 1 565 2 524

Antal vagnar lastade med styckegods 296 442 342 294 360 282

beträffande Antal vid SJ av tra{ikant

lastade

(medeltal ° .. , , „, per sockendag) *\, . *• exkl. malmvagnar 2 476 3 094 4 118

Den ökade omfattningen av vedtransporterna belyses av följande: Å s. J . fraktad bränsleved ton milj. tonkilometer Juli- -december 1940 ») 1941

168 700 1 407 200

30 482

Enbart under periodens tre sista månader utgjorde antalet med bränsleved lastade vagnar 33 758, vara transporterades 1 258 700 kbm ved. Betydande mängder gengaskol och gengasved samt cellulosafoder transporterades även med järnväg, och godstrafiken nådde, särskilt under senare delen av perioden, en omfattning, som å vissa järnvägslinjer i Norrland närmade sig gränsen för statens järnvägars transportförmåga.

160 Brist på godsvagnar förekom även under andra halvåret 1941, vilket framgår av nedanstående tablå över tillgång och behov av godsvagnar i medeltal per dag. Vagnställningen per dag (ej malmvagnar) Tillgång Behov Juli—december 1939 > » 1940 » » 1941

3 904 3 122 3 872

4 038 5 318 5 966

Det för påskyndande av lastning och lossning av vagnslastgods åt järnvägsstyrelsen lämnade medgivandet att intill utgången av september 1941 uttaga s. k. vagnspengar med förhöjda belopp (se del II sid. 382) förlängdes att gälla även under oktober månad. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande skedde fr. o. m. den 5 november 1941 ytterligare förhöjning av vagnspengarnas belopp. De skulle därefter per begynnande dygn för normalspåri g vagn utgöra under första dygnet 6 kronor för öppen och 8 kronor för sluten ragn, under andra dygnet 18 resp. 24 kronor, under tredje dygnet 24 resp. 32 kronor, under fjärde dygnet 30 resp. 40 kronor samt under femte och följande dygn 36 resp. 48 kronor. Lastnings- och lossningsfristen nedsattes samtidigt från 12 till 9 dagtimmar. Presenningspengarna hade förut höjts till dubbla beloppen av de i statens järnvägars taxa angivna. Vagnslasttrafik till utlandet medgavs på grund av tidvis otillräckliga transportmöjligheter endast i begränsad omfattning. Godstraiiken med Frankrike, Grekland, Jugoslavien, Portugal, Spanien och Turkiet var helt eller delvis inställd under större delen av perioden. Utlandstrafiken över Petsamo i Finland, som tidigare varit av rätt betydande omfattning, måste i slutet av juni 1941 helt nedläggas och har därefter icke kunnat återupptagas. Färjetrafiken. Färjetrafiken Trelleborg—Sassnitz, som genom kriget mellan Tyskland och Ryssland inställdes fr. o. m. den 22 juni 1941, återupptogs den 10 juli. Till följd av minrisken utfördes till en början färjeturer endast varannan dag, men fr. o. m. den 11 augusti erhöllos i regel dagliga förbindelser. Endast den 21 och 22 oktober, 9 november samt 1 december var färjeförbindelsen helt bruten. Mellan Malmö och Köpenhamn upprätthöllos dagliga färjeförbindelser under hela perioden. Å färjeleden Hälsingborg—Helsingör fortgick trafiken utan inskränkning med undantag av den 10—14 november, då den måste inställas på grund av vissa underhållsarbeten å färjeläget i Hälsingborg. Införlivning med statsbanenätet av enskilda järnvägar samt förändringar i fråga om dragkraft och rullande materiel. Det förstatligande av enskilda

161 järnvägar, som anbefalldes enligt beslut av 1939 års lagtima riksdag, fortskred under år 1941. Fr. o. m. den 1 juli 1941 övergingo sålunda Växjöoch Ystadsjärnvägarna samt Kalmar—Torsås järnväg i statens järnvägars ägo. Härigenom utökades statsbanenätet med 604-7 km, så att det vid slutet av å r 1941 omfattade 10 257 km. Personalantalet ökades genom nämnda förstatligande med omkring 1 370 man. Statens järnvägars lok- och vagnpark tillväxte under år 1941 rätt avsevärt såväl genom nyssnämnda förstatligande som genom nyanskaffning. Sålunda ökades, efter utrangering av äldre materiel, antalet elektrolok från 476 till 488, antalet ånglok från 683 till 733, antalet motorvagnar från 46 till 50, antalet rälsbussar och rälsbussläpvagnar från 140 till 166, antalet person-, post- och resgodsvagnar från 3 026 till 3 179, antalet slutna godsvagnar från 7 522 till 8 191 och antalet öppna godsvagnar från 12 972 till 14 446. Personalställning och ekonomiskt läge. Den alltjämt fortgående trafikökningen ävensom införlivningen med statsbanenätet av enskilda järnvägar medförde en ytterligare ökning av personalbeståndet, nämligen (utom banoch byggnadsarbetare) från 31 835 personer vid slutet av 1940 till 35 834 vid slutet av 1941. ökningen utgjorde 12-6 procent. Häremot svarade en ökning i trafikarbetet, mätt i vagnaxelkilometer, med 13*9 procent. Det ekonomiska utfallet av statens järnvägars rörelse under åren 1940 och 1941, som starkt påverkats av taxehöjningar, belyses med nedanstående sammanställning: Inkomster 1940 1941

Utgifter

m i l j o n e r 361-1 267-5 437-0 321-5

Driftöverskott k r o n o r 93'6 115'5

Av inkomsterna under 1941 härledde sig sammanlagt 26*5 milj. kronor från den år 1940 genomförda taxeförhöjningen, 30 milj. från under 1940 och 1941 införlivade enskilda järnvägar och 57 milj. från militära och liknande transporter. Vedtransporterna medförde under året en inkomst av omkring 20 milj. kronor. Beträffande utgifterna under 1941 torde förtjäna nämnas, att statens järnvägar med de bränslepriser, som gällde under nämnda år, beräknades ha ernått en kostnadsbesparing av 80 a 90 milj. kronor genom den sedan 1926 fortgående banelektrifieringen. Elektrifieringen av statsbanenätet, förändringar i tidtabellen och besparingsåtgärder. Elektrifieringen av stambanan genom övre Norrland fortskred, och bandelarna Vännäs—Jörn och Boden S—Boden C kunde under perioden öppnas för elektrisk drift. I samband därmed kunde den för linjen Långsele—Boden jämte vissa anslutande linjer med hänsyn till svårigheterna å bränslemarknaden tidigare kraftigt nedskurna tidtabellen i stort sett återställas till sitt förkrigsskick. 11—5/6/53

162 Under perioden erhöllo i olika repriser ytterligare ett antal ångdrivna linjer i skilda delar av landet nya, för vedeldning särskilt anpassade tidtabeller. Det bör i detta sammanhang framhållas, att övergången till vedeldning medfört betydande svårigheter för tågföringen. E h u r u gångtiderna för de med vedeldade lok framförda tågen i regel avsevärt förlängts, ha förseningar på grund av dålig lokved ofta inträffat. Vid periodens slut vedeldades omkring 40 000 tågkilometer per dag, vilket innebar en ökning i jämförelse med juni 1941 med omkring 135 procent. Förbrukningen av lokved var under december 1941 omkring 100 000 kbm, varigenom en besparing av 17 000 ton stenkol ernåddes. Omkring 70 procent av trafiken å de vedeldade bandelarna framfördes under december 1941 med vedeldade lok, varvid är att märka, att man på grund av jultrafiken och intensiv tågrörelse i övrigt nödgades taga koleldade lok i användning i betydligt större utsträckning än som planerats. Antalet vedgivningsplatser utgjorde vid periodens slut 131 och antalet vedeldade lok 294 normalspåriga och 33 smalspåriga, varav fullständigt ombyggda 251 resp. 18. Bland övriga åtgärder, som vidtagits för att inskränka förbrukningen av importerade materialier för driften, må framhållas, att en ytterligare besparing månatligen av omkring 5 000 liter bensin och lättbentyl och omkring 10 000 liter solarolja kunnat vinnas. Förbrukningen under december uppgick till 25 000 liter bensin och lättbentyl och 10 000 liter sölarolja, vilket utgjorde 3 å 4 procent av den normala åtgången. Förbättrade smörjanordningar ha, såsom redan i föregående redogörelse omnämnts, nedbringat smörjoljeförbrukningen på elektroloken till en tredjedel av tidigare åtgång per kilometer räknat. För ångloken har genom liknande åtgärder motsvarande förbrukning kunnat minskas till omkring hälften av tidigare åtgång. Trots den betydande trafikökning, som inträtt de senaste åren — antalet godsvagnaxelkilometer har t. ex. sedan år 1938 i det närmaste fördubblats — har genom de vidtagna besparingsåtgärderna den totala smörjoljeförbrukningen i stället för att .ökas kunnat nedbringas till 75 procent av den tidigare normala förbrukningen. Biltrafiken. Statens järnvägars billinjer utökades under perioden från 8 268 till 9 116 km koncessionerad våglängd, främst genom de billinjer, som övertogos i samband med förstatligandet av enskilda järnvägar den 1 juli 1941. Den trafikerade våglängden uppgick vid periodens slut till 7 545 km; vagnparken utgjorde 477 bussar, 81 lastbilar, 8 personbilar och 63 godssläpvagnar. P å grund av anbefallda inskränkningar i biltrafiken uppehölls denna, i likhet med vad fallet var vid periodens början, med endast omkring 65 procent av normalturlistan.

163 B.

D e enskilda järnvägarna.

Persontrafiken var även vid de enskilda järnvägarna under här behandlade period starkt uppdriven. Dock förelåg knappast någon egentlig brist på personvagnar. Vedtransporterna voro i stort sett mindre omfattande än vid statsbanorna. De voro emellertid mycket ojämnt fördelade, i det att vissa järnvägar, företrädesvis i Småland, hade stora vedtransporter, andra mycket obetydliga. Vissa enskilda järnvägar ha alltjämt haft stor malmtrafik. Brist på godsvagnar förekom på sina håll, men i olika grad vid olika banor. De större enskilda järnvägarna tillämpade samma förhöjda vagnspengar samt förkortade lastnings- och lossningsfrister som statsjärnvägarna. Lok- och vagnparken tillväxte under år 1941 med följande nyanskaffade materiel, nämligen 1 ånglok, 8 rälsbussar, 14 person- och resgodsvagnar, 55 slutna och 32 öppna godsvagnar. E n viss, ehuru mindre omfattande personalökning förekom. Beträffande det ekonomiska läget gällde ungefär detsamma som därom yttrats för första halvåret 1941 (se del II sid. 385). Bandelen Kil—Daglösen av Bergslagernas järnvägar öppnades efter genomförd elektrifiering för elektrisk drift den 1 oktober 1941. Vedeldning och vid vissa järnvägar torveldning förekom i ökad utsträckning. I övrigt genomfördes besparingsåtgärder i ungefär samma grad som vid statens järnvägar. Detsamma gäller ock biltrafikens utveckling.

C.

Motorfordonstrafiken.

Omställningen av motorfordonsparken för gengasdrift hade alltsedan hösten 1940 bedrivits så målmedvetet och i så snabbt tempo, att redan vid årsskiftet 1940/41 tillgången på gengasdrivna motorfordon av alla slag kunde anses rätt väl motsvara de förefintliga allmänna trafikbehoven. Detta framträdde bl. a. med full tydlighet, när under 1941 års första kvartal de plötsligt uppkomna och starkt intensifierade transporter av ved, som då krävdes, kunde med den tillgängliga lastbilparken i stort sett nöjaktigt utföras jämte annat samhällsviktigt transportarbete. Även i fortsättningen av året 1941 pågick, trots den ökade knappheten på driftförnödenheter, särskilt smörjolja och gummi, och trots de vidtagna trafikregleringsåtgärderna, en stark utökning av den gengasdrivna bilparken. Denna steg sålunda från omkring 29 000 st. fordon den 1 januari till omkring 60 000 den 1 juli och över 70 000 den 1 november (se sid. 133). Liknande stark tillväxt framträdde ock i de beräkningar, som i fråga om lastbilar och omnibussar gjordes angående trafikens omfattning, mätt i körkilometer. Anmärkningsvärt är, att antalet körkilometer visade en stark stegring för lastbilarna även efter införandet fr. o. m. den 1 juni av det på smörj-

164 Antal registrerade gengasUppskattat antal körkilodrivna fordon vid månameter per vecka dens slut Omnibussar Lastbilar Omnibussar Lastbilar 1941 Januari . Mars Maj Juli September

21847 27 988 32 356 36114 38 035

2 421 2 904 3 230 3 538 3 638

8 520 000 10 250 000 12 360 000 14 370 000 15 600 000

2 060 000 2 250 000 2 400 000 2 350 000 2 400 000

oljetilldelningen vilande restriktionssystemet. Vad bussarna beträffar skedde däremot ingen stegring i antalet körkilometer, trots att antalet bussar fortfor att stiga. Smörjmedelsransoneringens betydelse torde, av siffrorna att döma, till en början blott ha varit den, att den i viss mån verkat återhållande och hindrat en ännu starkare ökning av fordonsparken och trafiken än som eljest antagligen skulle kommit till stånd. I samma mån som försörjningsläget, särskilt i fråga om bilringar, började te sig alltmer oroande, blev det klart, att ytterligare inskränkningar i motortrafiken voro ofrånkomliga, så att denna begränsades till de mest vitala behoven. Vad speciellt busstrafiken angår hemställde trafikkommissionen i början av september till länsstyrelserna, att vid fastställande av turlistorna för bussföretagen någon ökning utöver de tider, som förut bestämts, i allmänhet ej måtte ske. Det borde fastmer undersökas, huruvida icke turer utan större olägenhet kunde inbesparas, under vilka fordonen plägade framföras med otillfredsställande platsbeläggning, ävensom turer, vilka huvudsakligen vore avsedda att tillgodose trafik av nöjesbetonad art. Företagen borde anmodas tillse, att dubbleringar inom den regulj ä r a körplanen avmättes sparsammast möjligt. Beredskapshållning av bussar för beställningstrafik finge icke förekomma. Den för personbil, buss, lastbil, motorcykel och motorbåt, alla i yrkesmässig trafik, samt för buss och lastbil i annan trafik fastställda första r a n s o n e r i n g s p e r i o d e n f ö r s m ö r j o l j e t i l l d e l n i n g utgick den 31 oktober 1941 (se del II sid. 351). Andra ränsoneringsperioden bestämdes att omfatta tiden 1 november 1941—31 mars 1942. I fråga om tilldelning av smörjolja under denna period föreskrev trafikkommissionen i skrivelse till länsstyrelserna den 11 oktober, att tilldelningen skulle ske efter prövning av fordonens behövlighet jämväl i fråga om sådana fordon, söm under den första ransoneringsperioden erhållit tilldelning utan behovsprövning, därför att de redan förut varit inrättade för drift med annat än flytande bränsle. Denna prövning skulle verkställas av länsstyrelserna och ske enligt följande grunder: Tilldelning till personbil och motorcykel i yrkesmässig trafik skulle medges i sådana fall, då efter trafikmässigt bedömande fordonet uppenbarligen fordrades för att tillgodose ortens trafikbehov. I fråga om lastbil i icke yrkesmässig trafik finge tilldelning ske

165 under förutsättning att bilens ägare för sin näring befunnes vara i behov av bilen för samhällsviktiga transporter i sådan omfattning, att bilen kunde antagas bli tillfredsställande utnyttjad samt att ägaren för tillgodoseende i allmänhet av sina transportbehov icke utan större olägenhet kunde anlita järnväg, båt, hästfordon eller paketcykel. Tilldelning kunde dock, även om nu angivna förutsättningar icke förelåge, ske i sådana fall, då bilens maximilast icke översteg 500 kg. Beträffande lastbil och motorbåt i yrkesmässig trafik borde fordonet, för att tilldelning skulle ifrågakomma, trafikmässigt sett befinnas erforderligt för att tillgodose förekommande samhällsviktiga trafikbehov, vilka icke lämpligen kunde tillgodoses på annat sätt. Tilldelning till buss skulle ske under förutsättning att bussen prövades nödvändig för trafikens upprätthållande i enlighet med fastställd turlista eller körplan. För sådana fall, då behovsprövning icke medhunnes före den 1 november, bemyndigade trafikkommissionen länsstyrelserna att medge tilldelning för tiden 1 november—31 december beträffande fordon, vars användning icke mera omedelbart syntes till fullo vara motiverad med hänsyn till de samhälleliga behoven av transporter. Slutlig prövning av behovet att hålla sådant fordon i trafik skulle vara verkställd före den 15 december. Angående rätten att få sätta in n y a f o r d o n i trafik meddelades vissa kompletterande föreskrifter. Sålunda kunde ifråga om personbil, motorcykel och motorbåt, alla i icke yrkesmässig trafik, den som visade sig ha ett kvalificerat behov av att använda sådant fordon i sitt yrke eller i sin näring eller för färd till och från arbetsplatsen för nyanskaffat aggregat förklaras äga rätt att använda smörjolja för en körning av 300 mil, eller, beträffande motorbåt, för däremot svarande antal körtimmar. I fråga om lastbil och omnibus i såväl yrkesmässig som icke yrkesmässig trafik hade länsstyrelsen att meddela besked, att tilldelning av smörjolja komme att medgivas endast under vissa förutsättningar. Fordon skulle sålunda bl. a. ersätta ett i trafik efter den 1 juni 1941 använt fordon med ungefär samma totalvikt, vilket fordon samtidigt skulle avföras för nedskrotning ur bilregistret eller överföras till beredskapsregistret. I övriga fall skulle ansökningen för yttrande överlämnas till trafikkommissionen, innan länsstyrelsen avgjorde densamma. Ett nytt initiativ för åstadkommande av en önskvärd hushållning med motorfordonsparken främst ur gummiförsörjningssynpunkt togs av industrikommissionen genom en underdånig framställning den 1 oktober 1941. Kommissionen framhöll, att, för att betydande störningar inom godstrafiken skulle kunna undvikas, en stor del av ännu tillgängliga rågummiförråd måste disponeras för tillverkning och reparation av lastbilsgummi. Allt eftersom förråden minskades, måste dock tillverkningen nedskäras. Synnerligen viktigt vore därför,

166 att det lastbilsgummi, som redan var eller i framtiden toges i bruk, icke bleve mera förslitet än som vore nödvändigt för trafikapparatens nödtorftiga vidmakthållande. Alla förut icke prövade besparingsåtgärder, som härutinnan kunde befinnas möjliga och lämpliga och som icke innebure ett eftersättande av viktiga samhällsbehov, borde därför med det snaraste planläggas och genomföras. Över huvud krävdes effektiva åtgärder för åstadkommande av större planmässighet och ekonomisering av motorfordonstrafiken, främst beträffande lastbilstrafiken, för vilken försörjningsläget på gummiområdet var mest prekärt. Industrikommissionen ansåg sig här böra räkna med en nedskärning i gummitilldelningen med 25 å 30 procent snarast möjligt och därefter ytterligare nedskärningar successivt, allt eftersom läget försämrades genom lagerförbrukning och utebliven import. Emellertid påginge undersökningar rörande möjligheterna att genom särskilda åtgärder kompensera en dylik nedskärning av gummitilldelningen för nyproduktion eller reparation av bilringar. Det förefölle sålunda möjligt att inrätta mindre eller medelstora lastbilar för användning av personbilgummi, varvid ringarna till de avregistrerade personbilarna skulle kunna tagas i anspråk för ändamålet. Detta skulle kunna ske genom ändring av bilarnas axelsystem, vilket därvid tillika skulle förstärkas med s. k. boggieaxlar. För de lättare personbilarna utgjorde de avregistrerade bilarnas ringar en avsevärd reserv. De tyngre personbilarna åter, av vilka flertalet användes i yrkesmässig trafik, vore i fråga om ringförsörjningen betydligt sämre ställda. Då intresset för personbiltrafikens upprätthållande under längsta möjliga tid främst måste avse den yrkesmässiga trafiken, borde eventuella åtgärder för reglering av personbiltrafiken i första hand gälla nämnda gren av densamma. I a n l e d n i n g a v d e n n a i n d u s t r i k o m m i s s i o n e n s f r a m s t ä l l n i n g beslöt K u n g l . Maj:t d e n 3 o k t o b e r u p p d r a g a å t t r a f i k k o m m i s s i o n e n a t t v e r k s t ä l l a en allsidig u t r e d n i n g a n g å e n d e m ö j l i g h e t e r n a för b e s p a r i n g a r p å m o t o r t r a f i k e n s o m r å d e u n d e r vidmakthållande i största möjliga utsträckning av den verkligen b e h ö v l i g a t r a f i k e n . C h e f e n för f o l k h u s h å l l n i n g s d e p a r t e m e n t e t b e m y n d i g a d e s u t s e s ä r s k i l d a s a k k u n n i g a för a t t b i t r ä d a vid u n d e r s ö k n i n g e n . Såd a n a s a k k u n n i g a t i l l k a l l a d e s k o r t d ä r p å till ett a n t a l a v å t t a . I sitt anförande i ämnet till statsrådsprotokollet erinrade folkhushållningsministern, att motortrafiken dittills egentligen endast reglerats genom smörjmedelsransoneringen. Även om myndigheterna otvivelaktigt handhaft denna ransonering på ett förtjänstfullt sätt, lämnade dock densamma, sådan den var uppbyggd, rum för berättigade invändningar från synpunkten av nödvändig sparsamhet med gummiringarna. Situationen härutinnan vore nu så allvarlig, att nya och jämförelsevis starka ingrepp i motorfordonstrafiken framstode som ofrånkomliga. Nödvändigt vore därför att företaga en grundlig inventering av möjligheterna att göra de nödvändiga besparingarna på motorfordonstrafikens område. De hithörande frågorna vore sä mycket viktigare som det måste förutses, att den civila motorfordonsparken i en situation, då stora delar av densamma rekvirerades för militära och liknande ändamål, komme att minskas i en omfattning, som kunde bli katastrofal, om icke en rationell ordning för utnyttjande av de disponibla fordonen förut genomförts. Trafikkommissionens undersökning borde omfatta alla de möjligheter, som från praktisk synpunkt stode till buds för vinnande av den åsyftade besparingen och därmed sammanhängande rationalisering av trafiken. Beträffande omnibustrafiken syntes syftemålet kunna på ett fullt tillfredsställande sätt uppnås genom granskning och erforderlig förändring av de turlistor, som fastställdes av

167 länsstyrelserna. I fråga om lastbilstrafiken framhölls, att önskvärda trafikregleringar borde taga sikte icke endast på hur de nödvändiga besparingarna skulle kunna ernås utan även på hur de förefintliga trafikbehoven skulle kunna tillgodoses. I främsta rummet borde här övervägas, på vilket sätt man lämpligast skulle kunna åstadkomma en tillfredsställande organisation och rationalisering av godstrafiken. I vissa län hade systemet med ordercentraler och orderkontor införts. Det syntes angeläget, att undersökning skedde beträffande möjligheterna att i besparingssyfte utvidga och effektivisera detta system. Det borde därvid också klargöras på vad sätt och i vilken omfattning de icke yrkesmässiga lastautomobilerna borde och kunde anslutas till sådana orderkontor. I detta sammanhang skulle även uppmärksammas, att s. k. korstransporter ännu skedde i stor omfattning. Undersökningen borde vidare omfatta spörsmålet hur en reglering och samordning av trafiken i sin helhet skulle kunna genomföras. Därvid syftades på, att det förr eller senare kunde visa sig nödvändigt att i större utsträckning överföra transporter från motorfordon till järnvägarna och sjöfarten eller omvänt på sådana avstånd, där en omläggning av detta slag lämpligen läte sig göra. En dylik reglering kunde också innefatta, att vissa transporter med motorfordon resp. med andra trafikmedel helt eller delvis förbjödes. Även besparingsåtgärder i tekniskt avseende, såsom genom omändring av lastfordon för användning av personbilringar, borde undersökas, likaså besparingar som kunde ske exempelvis genom minskning av körhastigheten och ändrade bestämmelser om fordonens belastning. Trafikkommissionen i förening med de tillkallade sakkunniga avgav den 17 november ett första betänkande i ämnet med delförslag, avseende främst åtgärder i syfte att ernå en praktiskt och trafikbehovsmässigt möjlig m i n s k m i n g a v a n t a l e t f o r d o n i d r i f t . I sådant hänseende föreslogs huvudsakligen en inskränkning av det område, inom vilket lastbil finge utan särskilt tillstånd användas, ävensom en väsentlig skärpning i de gällande bestämmelserna om undantag från rayonbegränsning för vissa slag av varor (s. k. rayonfritt gods). Efter en omfattande remiss till myndigheter och organisationer fattade Kungl. Maj:t beslut i ämnet den 30 december 1941. De nya bestämmelserna, vilka framträdde i form av en kungörelse (nr 1003) om ändring av vissa §§ i kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel, inneburo i huvudsak följande. Som villkor för rätt att använda flytande smörjmedel stadgades beträffande lastbil, att fordonet icke utan tillstånd brukades utanför ett område, som begränsades av en tänkt linje, dragen omkring och på 40 kilometers avstånd från fordonets hemort (förut 75 km), eller användes för befordran av gods — vare sig omedelbart eller i direkt anslutning till en med annan automobil verkställd transport — utöver en vägsträcka av 50 km. Genom sistnämnda föreskrift avsågs att förhindra det kringgående av rayonbestämmelserna, som förut ägt rum genom omlastning från en bil till en annan. Utan hinder av nu nämnda föreskrifter finge dock, där ej trafikkommissionen annat bestämde, lastbil med hemort inom områden i Norrland, belägna norr och väster om järnvägslinjerna Bräcke—Storlien och Bräcke— Karungi, användas inom dessa områden. De tidigare bestämmelserna om

168 rätt att utan rayonbegränsning med lastbil verkställa transporter uteslutande av mjölk, mjölkprodukter eller ägg eller av slaktdjur till slakteri eller av träkol eller av ved, avsedd uteslutande för bränsleändamål, upphävdes. Emellertid skulle lastbil, enligt av trafikkommissionen meddelade anvisningar få användas för regelbundna transporter av mjölk till eller från mejeri eller av slaktdjur till slakteri inom ett område, som begränsades av en linje dragen omkring och på 100 kilometers avstånd från fordonets hemort. I fråga om smörjmedelstilldelningen för personbilar skedde ingen ändring. För busslinjerna förutsågos nödiga inskränkningar skola ske genom ändring av turlistorna enligt direktiv från trafikkommissionen. Bestämmelserna om körrayonens begränsning skulle träda i kraft den 1 februari, övriga bestämmelser den 15 januari 1942. Kungl. Maj:ts beslut överensstämde med trafikkommissionens förslag utom i ett avseende nämligen beträffande elektriskt drivna fordon. Rörande dessa, vilka från början undantagits från smörjoljeförfattningens tillämpning, hade kommissionen föreslagit, att även de skulle inordnas under nämnda författnings giltighetsområde. På förslag av industrikommissionen fick undantaget för de elektriskt drivna bilarna kvarstå. Avsikten var dock ej att låta utvecklingen av den elektriska bildriften försiggå i full frihet. Här gällde emellertid, att den erforderliga begränsningen var ett problem om besparing mindre av gummi än av bly, som till ganska stor kvantitet åtgår för elbilarnas ackumulatorer. Industrikommissionen avsåg att för dessa bilar anordna en särskild, direkt på blyförsörjningsläget inriktad behovsprövning genom föreskrifter, som stadgade skyldighet för vederbörande att inhämta industrikommissionens tillstånd för rätt att anbringa blyackumulatorer i motorfordon. Till förverkligande av den anbefallda gummibesparingen i fråga om b u s s t r a f i k e n meddelade trafikkommissionen i skrivelse till länsstyrelserna den 14 november 1941 nya direktiv för dessas prövning av dithörande frågor. I syfte att möjliggöra ett ytterligare nedbringande av busstrafiken skulle tillses, att denna inskränktes å linjer, vilkas huvudsakliga transportuppgifter sammanfölle med parallellt löpande annat transportmedel, främst järnvägar, förortsbanor och spårvägar, eller vilka förbunde orter, mellan vilka trafiken kunde utan synnerlig olägenhet tillgodoses på annat sätt. Det skulle tagas under övervägande att på vissa tider av dagen, såsom under de vanligen trafiksvaga timmarna mellan morgonens och eftermiddagens trafikspetsar liksom på kvällen och under natten, inskränka trafiken till ett minimum eller helt inställa densamma; att på sön- och helgdagar helt nedlägga trafiken på sådana linjer, vilkas huvudsakliga uppgift vore att ombesörja transport av personer till och från arbetsplats; att indraga turer, huvudsakligen avsedda att tillgodose trafik av nöjesbetonad art; att tillse, att buss insattes såsom förstärkning i ordinarie tur endast i de fall, då insättandet stode i god relation till vad som normalt plägade förekomma i

169 trafikrörelsen; samt att upplägga körplanen med mindre högsta körhastighet än den dittills tillåtna, där så utan ökning av antalet turer och i övrigt utan större olägenheter kunde ske. Det borde vidare tillses, huruvida icke inskränkning i de för skolresor insatta bussarnas turer kunde ske genom förändring i turlistor eller lästid samt huruvida icke för postbefordran avsedda turer kunde i största utsträckning samordnas med de nya turlistorna för personbefordran. De reviderade turlistorna borde om möjligt bringas i tillämpning senast den 12 januari 1942. Ett andra delförslag i anledning av utredningsuppdraget den 3 oktober avgavs av trafikkommissionen den 28 november, behandlande frågorna om besparingar, som kunde göras bl. a. genom m i n s k n i n g a v k ö r h a s t i g h e t e n och ändrade bestämmelser om f o r d o n e n s b e l a s t n i n g . Kommissionen erinrade om att enligt 24 § 2 mom. vägtrafikstadgan buss eller lastbil icke finge inom tättbebyggt område framföras med högre hastighet än 40 k m i timmen och annorstädes ej med högre hastighet än 50 k m i timmen. Jämlikt 34 § samma stadga gällde ifråga om tillåten hastighet för bil med tillkoppling av släpfordon under vissa förutsättningar nyssnämnda bestämmelser, under det att i övriga fall bilens hastighet sänktes, då släpfordon tillkopplades. Erfarenheten och verkställda undersökningar hade visat, att större ökningar av körhastigheten hos en bil medförde avsevärt ökad slitning av gummiutrustningen. En sänkning av körhastigheten borde alltså medföra viss minskning av gummiförbrukningen. Gummislitaget hos ett tyngre fordon, som framfördes med en hastighet av 40 km i timmen, skulle, enligt vad som uppgivits av industrikommissionens gummibyrå, uppgå till endast 85 procent av slitaget vid en hastighet av 50 km samt till 75 å 80 procent vid en hastighet av 30 k m i timmen. Trots de betänkligheter, som kunde framföras mot bestämmelser om en sänkning av maximihastigheten, bl. a. de ökade transportkostnaderna och de särskilt vid gengasdrift större svårigheterna för en rationell körning med lägre hastighet, ansåg trafikkommissionen den uppnåeliga besparingen i fråga om ringförslitningen så viktig, att den rekommenderade, att gränsen för den högsta tillåtna hastigheten för bussar och lastbilar sattes, lika för tättbebyggda områden och annorstädes, till 40 k m i timmen. För personbilar och bilar med tillkopplat släpfordon ansåg kommissionen däremot någon ändring i gällande hastighetsbestämmelser tills vidare icke påkallad med hänsyn till att särskild knapphet på bilgummi härvidlag ännu ej förelåge. Viktigt vore emellertid, att efterlevnaden av gällande bestämmelser rörande körhastigheten bleve föremål för en intensifierad och effektiviserad övervakning från myndigheternas sida samt att dessa gåves härför nödiga medel, i den mån de ej ägde sådana. Beträffande frågan om ändring av bestämmelserna angående omnibussars och lastbilars belastning ansåg kommissionen, att någon sådan ändring för det dåvarande ej borde äga rum, enär detta skulle öva ett i dagsläget icke

170 önskvärt inflytande på det för den förefintliga trafikvolymens upptagande behövliga antalet fordon och därmed på det för konsumtionen av bilringar främst bestämmande antalet körtimmar. Emellertid lämnade, liksom i fråga om körhastigheten, efterlevnaden av gällande bestämmelser på förevarande område mycket övrigt att önska, och en olycklig praxis med överskridande av den tillåtna belastningen hade fått utbilda sig och bestå. Detta hade alldeles särskilt framträtt i fråga om de lastbilar och släpvagnar, vilka sysselsattes i transporter med bränsleved och andra virkesslag. Nämnda förhållande medförde givetvis samtidigt en överbelastning av gummiringarna med synnerligen menlig inverkan på dessas livslängd. Verkställda beräkningar hade visat, att en överbelastning av ringutrustningen med 20 procent medförde en sänkning av ringarnas normala milantal med 30 procent samt att en överbelastning med 50 procent medförde en sänkning av milantalet med ej mindre än 60 procent. Det syntes kommissionen därför nödvändigt att i förebyggande syfte vidtaga sådan åtgärd, att en överträdelse av gällande bestämmelser såväl om högsta tillåtna körhastighet som om fordonens belastning beivrades strängare än vad tidigare varit fallet. Som en särskild påföljd förordade kommissionen indragning av körkort för förare, som vid skilda tillfällen begått förseelse mot ifrågavarande bestämmelser och därvid visat uppenbar likgiltighet för desamma. Ett ifrågasatt förbud mot att framföra lastbilar på vägar med dålig vägbana ansåg trafikkommissionen sig av praktiska skäl, i synnerhet övervakningssvårigheter, icke kunna förorda. Däremot fann kommissionen, att till stöd för yrkesmässiga trafikföretagare, som vårdade sig om sina fordon, det borde uttryckligen klargöras, att den i 23 § e) förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. den 25 oktober 1940 (nr 910) upptagna bestämmelsen om befrielse från skyldighet att utföra transportuppdrag i sådana fall, då giltigt skäl för vägran vore för handen, finge åberopas som giltigt skäl för vägran att åtaga sig av trafikant påfordrad körning, när gummiringarna kunde utsättas för onormal påkänning och förslitning. De av trafikkommissionen i nu berörda skrivelse framförda förslagen hade ännu vid årsskiftet icke blivit föremål för något Kungl. Maj:ts beslut. För att kännedom måtte kunna erhållas om de inom landet befintliga, synnerligast vid mobilisering betydelsefulla reserverna av u r b r u k t a g n a l a s t a u t o m o b i l e r utfärdade Kungl. Maj:t på trafikkommissionens framställning kungörelse den 21 november 1941 (nr 887) angående i n v e n t e r i n g av dylika lastautomobiler den 10 påföljande december. Skyldighet att avlämna uppgift ålåg dels ägare av i beredskapsförteckning intagen lastautomobil, dels envar, som innehade i automobilregister, beredskapsförteckning eller det militära fordonsregistret icke intagen lastautomobil. De vid denna inventering begärda uppgifterna avsågo — förutom upplysningar om typ och årsmodell, maximilast, största hjultryck m. m. — redovisning angående bl. a. ringarnas dimensioner och till-

171 stånd, fordonets uppställningsplats samt eventuell uttagning för luftskyddet eller annan civil beredskapsuppgift. Till underlättande av bränsletransporter med motorfordon föreskrev Kungl. Maj:t genom förordning den 5 december 1941 (nr 901), att trafik med t r a k t o r t å g finge, där ej motorredskapet hade hjulringar av järn eller annat hårt material samt traktortågets största bredd icke överstege 220 cm, under år 1942 bedrivas utan iakttagande av vissa av de i vägtrafikstadgan 37 § upptagna inskränkande bestämmelserna för sådan transportanordning. I samma syfte föreskrevs genom förordning den 19 december 1941 (nr 986), att de redan förut i fråga om vedtransporter gällande undantagen från föreskrifterna i förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. skulle förlängas till utgången av juni 1942. Den genom kungörelse den 17 januari 1941 (nr 38) föreskrivna skyldigheten för ägare av gengasdrivet fordon att månatligen under år 1941 lämna uppgift om förbrukningen av bränsle och smörjmedel (se del II sid. 385) utsträcktes genom kungörelse den 5 december 1941 (nr 903) att även gälla under år 1942.

12. Postverket. Den 31 juli 1941 utfärdade Kungl. Maj:t dels kungörelse rörande postbehandling vid krig eller krigsfara (nr 688), dels instruktion för generalpoststyrelsen vid krig eller krigsfara (nr 689), vilka två författningar ersatte de förut gällande motsvarande författningarna den 15 augusti 1929 (nr 266 och 267). Den nya kungörelsen och den nya instruktionen förklarades genom kungörelse nr 690/1941 skola äga tillämpning under anbefalld förstärkt försvarsberedskap. Under andra halvåret 1941 visade frankoteckensuppbörden en betydande ökning mot samma halvår närmast föregående år. Av de olika månaderna företedde september, oktober och december var för sig en stegring på nära 13 procent. För samtliga sex månader uppgick ökningen till 10-7 procent och för hela år 1941 till 7-3 procent. I fråga om Sveriges postförbindelser med utlandet under andra halvåret 1941 må följande nämnas. F l y g p o s t t r a f i k e n var alltjämt inskränkt till dagflyg å vissa linjer. Förbindelsen med Danmark, vilken låg nere under tiden 22 juni—1 juli, anlitades intill den 11 juli endast för post från nämnda land men från och med angivna dag för post i båda riktningarna. Den dagliga flygförbindelsen med södra Finland, vilken sedan den 25 juni uppehållits å en linje Stockholm—Pori (Björneborg), återupptogs den 2 september å sträckan Stockholm—Åbo samt den 29 september å hela linjen Stockholm—Åbo— Helsingfors. Flygposttrafiken å linjen Stockholm—Riga—Moskva, vilken upphörde den 22 juni, låg därefter nere under återstoden av året. Nyssnämnda dag, d. v. s. omedelbart efter det tysk-ryska krigets utbrott, inställdes trafiken även på flygpostlinjerna Stockholm—Berlin och Malmö—Köpenhamn— Berlin, men trafiken återupptogs den 2 juli och fortgick därefter med söckendagliga turer å båda linjerna. Å dessa flygpostlinjer befordrades post till Tyskland och de av tyskarna ockuperade länderna i östra Europa samt till Belgien, Nederländerna, Ungern och Balkanländerna, i den mån sådan post icke befordrades via Trelleborg—Sassnitz. För luftpost till Amerika stodo under större delen av året flygförbindelserna från Lissabon via Bermuda till New York och från Rom via Syd-

173 atlanten till förfogande. Efter Förenta staternas indragande i kriget inställdes emellertid flygförbindelsen via Rom. Även flygförbindelsen Lissabon—Bermuda—New York inställdes, men flygningarna återupptogos den 17 december ehuru å en något sydligare linje Lissabon—Trinidad— Puerto Rico—New York. Å denna linje befordrades, sedan tyska postverket medgivit transitering genom Tyskland, svensk luftbrevpost till samtliga länder och områden i Nord-, Mellan- och Sydamerika. I fråga om l a n d - o c h s j ö f ö r b i n d e l s e r n a med utlandet märkes, att färjetrafiken å linjen Trelleborg—Sassnitz, vilken inställdes den 22 juni, återupptogs den 11 september. Efter det tyska inbrottet i Jugoslavien och Grekland blevo postförbindelserna med nämnda länder oregelbundna och avbrötos så småningom helt; i fråga om Jugoslavien blevo förbindelserna dock senare i viss utsträckning återupprättade. Brevposten till Förenta staterna, Mexico samt länder i Mellan- och Sydamerika hade tidigare befordrats via Tyskland till Lissabon f. v. b. med båt till New York, men med Förenta staternas inträde i kriget upphörde denna förbindelse; befordringen av post till U. S. A. och vissa länder i Mellanamerika inställdes sålunda från den 12 december. Post utan luftporto till Sydamerika och neutrala länder i Mellanamerika kvarhölls däremot i Sverige i avvaktan på att befordringslägenheterna med spanska fartyg skulle kunna användas. Även postbefordringen till Kina och Japan, som likaledes ägt rum via Lissabon—New York, måste inställas, enär ingen annan befordringsväg stod till buds. Vad beträffar postpaket var utväxlingen vid årets utgång inställd med nästan alla utomeuropeiska länder, med Belgien, Frankrike, Storbritannien, Irland, Grekland, Sovjetunionen samt vissa Balkanstater. I fråga om postutväxlingen gällde i övrigt vad som tidigare meddelats beträffande första halvåret 1941.

13.

Telegrafverket.

Under andra halvåret 1941 ha inga mera anmärkningsvärda ändringar vidtagits i fråga om de särskilda föreskrifter rörande telefon- och telegraftrafiken, som krigsförhållandena tidigare framtvingat. Alla de inskränkningar i telefon- och telegraftrafiken med utlandet, som förefunnos den 1 juli 1941, kvarstodo vid årets utgång. Sedan Förenta staterna och Japan inträtt i kriget, brötos den 12 december 1941 radiotelefonförbindelserna mellan Berlin och New York, mellan Rom och New York samt mellan Berlin och Manila, över vilka förbindelser Sveriges telefontrafik med staterna i norra och mellersta Amerika, Filippinerna samt Havajiöarna hade framförts. Vid Tysklands ockupation av Estland, Lettland och Litauen bröts den telegrafförbindelse med dessa länder, som dessförinnan gått över Ryssland. Ny förbindelse hade vid årsskiftet ännu icke återupprättats. Omfattningen av telegrafverkets rörelse undergick — med undantag för trafiken med utlandet — under årets senare hälft stark ökning. Särskilt framträdande var den stora abonnentökningen, som avsevärt överträffade den tidigare rekordsiffran från år 1938. Ökningen i antalet telefonabonnemang under andra halvåret 1941 låg 94 procent över ökningen under motsvarande tid år 1940 och 25 procent över ökningen under motsvarande tid år 1938. En analys av siffrorna visar, att till den starka ökningen främst bidragit statliga och kommunala inrättningar, arbetare och lägre tjänstemän samt särskilt landets jordbrukare, medan affärsmän och affärsföretag visa mindre ökning än tidigare. Även antalet inländska taxerade rikssamtal steg under senare halvåret mera än under närmast föregående halvår, ökningen under senare halvåret 1941 i jämförelse med motsvarande tid år 1940 blev 8*8 procent mot en ökning med 3-0 procent under första halvåret 1941. Antalet inländska telegram under senare halvåret 1941 utvisade i jämförelse med samma tid år 1940 en ökning med 14-0 procent. Motsvarande ökning under första halvåret 1941 var 3-7 procent. Trafiken med utlandet kvarlåg under andra halvåret vid samma låga nivå som tidigare. Telefontrafiken uppgick till cirka 33 procent av trafiken under sista halvåret 1938, medan telegramtrafiken nådde upp till omkring 83 procent av fredstrafiken.

175 Närmare uppgifter om utvecklingen av den in- och utländska telefon- och telegramtrafiken under månaderna juli—december 1941 meddelas i nedanstående översikt, vari jämförelse gjorts med motsvarande månader såväl år 1940 som år 1938.

ökning eller minskning i pro cent av antalet inländska rikssamtal: gentemot 1940 » 1938 samtal med utlandet: gentemot 1940 • 1938 inländska telegram: gentemot 1940 » 1938 telegram med utlandet: gentemot 1940 » 1938

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Juli—dec

+ 6-4 + 20-9

-f 6-2 + 11-7

+ 11-7 + 17-6

+ 9-7 + 22-4

+ 6-9 + 16-2

+ 13-4 + 17-8

+ 8-8 + 18-2

+ 5-8 —66-4

—14-2 —68-3

—12-3 —70-4

—11-6 —65-5

-12-1 —65-9

— 8-7 — 65-6

— 9-3 —67-1

+ 6-5 + 13-1

-f 8-5 + 21-7

+ 13-7 + 24-1

+ 24-4 -f 9-3

+ 16-7 + 23-3

+ 12-2 + 14-6

+ 14-0 + 17-1

—12-3 —16-6

—21-3 —22a

—10 2 —27-7

—16-0 —19-1

—19-1 —18-2

—10-3 + 0-4

—14-8 —17-3

14. Krigsriskförsäkring. Transportförsäkring. På kaskoför säkring ens område tillämpades av statens krigsförsäkringsnämnd under senare halvåret 1941 i fråga om bestämmandet av fartygs försäkringsvärden de principer, som godkänts genom Kungl. Maj:ts beslut den 1 mars 1940. Vissa undantag måste emellertid tillfälligt medgivas bl. a. i avseende å fartyg sysselsatta i den transoceana trafik, som från och till Göteborg pågick med vederbörligt medgivande från de krigförande makternas sida (den s. k. lejdtrafiken). En viss förhöjning — dock icke upp till marknadsvärdet — medgavs beträffande krigsförsäkringsvärdena å vissa av dessa fartyg. Nämnden gjorde härom anmälan den 25 november 1941 till chefen för folkhushållningsdepartementet i samband med yttrande beträffande en framställning från Sveriges redareförening om höjning av krigsförsäkringsvärdena även i fråga om vissa andra fartyg. En betydelsefull omredigering av försäkringsvillkoren vidtogs under redogörelseperioden. Sålunda ändrades i vissa hänseenden grunderna för ersättning vid p a r t i e l l s k a d a vid minsprängning och liknande. Vidare bereddes möjlighet alt lämna ersättning för skador, förorsakade i samband med krigsförhållandena genom sabotage. Samtidigt inrymdes i försäkringsvillkoren föreskrift därom, att försäkring skulle vara ogill och premien förverkad, om resan företogs utan licens av svensk myndighet i fall, där sådan var föreskriven. Sistnämnda åtgärd var emellertid mera av formell natur, alldenstund redan tidigare hela tiden i praktiken förutsatts, att försäkringens giltighet vore beroende av att licens för resan medgivits. Premiesatserna i tariffen för kaskoförsäkringen den 30 maj 1941 underkastades vissa justeringar med avseende å trafiken på Hangö och hamnar norr därom. Premierna för lejdtrafiken, vilka tidigare utgjorts efter 5 procent av försäkringsvärdet i fråga om utgående fartyg och 10 procent i fråga om hemgående fartyg, sänktes vad utgående fartyg beträffar den 9 oktober 1941 till 4 procent och vad angår de hemgående fartygen den 31 i samma månad till 8 procent. Rörande krigsförsäkring för svenska fiskefartyg och villkoren härför hade i september 1939 resp. i juni 1940 fastställts vissa allmänna principer. I juni 1941 utfärdades P. M. med nya föreskrifter i detta ämne.

177 Under senare halvåret 1941 förlorades genom krigsåtgärder nio hos krigsförsäkringsnämnden försäkrade fartyg med ett sammanlagt försäkringsvärde av omkring 6 milj. kronor. Nämndens premieintäkter för kasko utgjorde under samma tid 72-4 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades 30-2 milj. kronor. Skadereserven uppgick vid årsskiftet till 39*7 milj. kronor. Varuförsäkringen. Den 13 juni 1941 hade Kungl. Maj:t, efter framställning av statens ammunitionsnämnd, bemyndigat de statliga myndigheterna att tills vidare vid varutransport genom krigszon teckna krigsförsäkring. Sådan försäkring skulle i förekommande fall tecknas direkt hos krigsförsäkringsnämnden. Bestämmelserna bragtes i tillämpning fr. o. m. den 15 juli 1941. De allmänna försäkringsvillkoren undergingo även i avseende å varuförsäkringen vissa ändringar under senare halvåret 1941. Bl. a. utökades krigsförsäkringsnämndens ansvar vid krigsförsäkringen att avse jämväl stöld, bräckage och annan skada, som direkt tillfogats försäkrat föremål genom åtgärd av strejkande eller av lockout drabbade personer eller av deltagare i kravaller, upplopp eller andra borgerliga oroligheter. Från att ursprungligen ha avsett huvudsakligen sjötransporter kom med den omläggning av import- och exportvägarna, som blev en följd av krigets utbredning, tyngdpunkten av varuförsäkringen — vad antalet försäkringar beträffar — att förskjutas från sjötransporterna till järnvägstransporter och kombinerade land- och sjötransporter. Den 31 oktober 1941 utfärdades särskild premietariff för krigsförsäkring av kombinerade transporter. Samma dag beslöts premietariff för krigsförsäkring av järnvägstransporter och premietariff för sjötransporter. Samtliga nämnda tariffer bragtes i tillämpning fr. o. m. den 9 november 1941. Premietariff för krigsförsäkring av flygtransporter beslöts den 10 september 1941. Sistnämnda tariff undergick viss ändring genom särskilt tillägg den 7 november 1941. För lejdtrafiken beslöts i juli 1941 en varupremie av 15 procent för hemgående laster och 7-5 procent för utgående laster. I slutet av oktober sänktes premierna till resp. 12 och 6 procent. Det mellan krigsförsäkringsnämnden och sjöförsäkringsbolagen träffade avtalet, varigenom överenskommits att bolagen skulle såsom agenter till nämnden och i nämndens namn teckna krigsförsäkringar å varor (se del I sid. 156), undergick under redogörelseperioden viss ändring med avseende på grunderna för agentprovisionens beräkning. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1940 (se del II sid. 174) hade intill den 6 december 1941 träffats uppgörelse förlikningsvägen i det alldeles övervägande antalet ersättningsärenden, som avsågos med bemyndigandet. Sistnämnda dag meddelade Kungl. Maj:t utslag i anledning av de besvär nämnden anfört över särskilda av rådhusrätten i Göte12—316183

178 borg den 16 juni 1941 meddelade utslag i mål angående klander av dispasch rörande krigsförsäkring av särskilda varupartier med motorfartygen »Trolleholm», »Peiping» och »Trafalgar» samt ångfartyget »Mormacstar». Genom Kungl. Maj:ts domar fastställdes rådhusrättens utslag, innebärande bifall åt försäkringstagarnas ersättningskrav. Härigenom vanns prejudikat för återstående fåtal ersättningsärenden, i vilka förlikning icke kommit till stånd. Slutrapport rörande den tidigare s. k. tredje avdelningens verksamhet avgavs i november 1941. Inkomsten av premier för varuförsäkringar uppgick under det ifrågavarande halvåret till 38-5 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades efter avdrag för influtna försäljningsbelopp etc. netto 23-4 milj. kronor. Skadereserven vid årsskiftet uppgick till 34*5 milj. kronor. Olycksfallsförsäkring. Krigsolycksfallsförsäkringen fortgick efter samma grunder som förut. I samband med förlisning av fartyg, försäkrade enligt krigsförsäkringslagen, omkommo under andra halvåret 1941 25 personer och skadades 9. Genom krigsolycksfall utan samband med förlisning omkommo dessutom 9 personer och skadades 55. Tilläggspremierna för riksförsäkringsanstalten och krigsförsäkringspoolen tillsammans uppgingo under samma tid till i runt tal 8 milj. kronor.

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet. Statistisk överblick. Arbetsmarknaden under andra halvåret 1941 utmärktes — liksom under förra halvåret — av en stabil sysselsättningsnivå. Till följd av avspärrningen och andra med kristiden sammanhängande förhållanden voro säsongrörelserna mycket begränsade särskilt inom industrien. En viss återhämtning jämfört med föregående år kunde konstateras framför allt inom byggnads- och byggnadsämnesindustrierna. Arbetslösheten reducerades till ungefär den nivå, som rådde under senare delen av 1939 och som var den lägsta under senaste årtionde. Brist på arbetskraft förelåg liksom tidigare framför allt inom skogsbruket. En sammanställning av de statistiska serier, som belysa arbetsmarknadens utveckling under andra halvåret åren 1939, 1940 och 1941 ger följande resultat:

M å n a d

Antal sysselsatta Antal av arbetsinom industri, Antal ansökningar Arbetslösheten löshetskommittébyggnadsverk- om arbete pä 1U0 inom fackför- erna rapporterade samhet och handel lediga platser vid bunden (% av hjälpsökande m. m. arbetsförmedmedlemsantalet) arbetslösa Indextal: sept. lingarna 1 000-tal 1 1939 = 100 1939 1940 1941 1939 1940 1941 1939 1940 1941 1939 1940 1941

Juli Oktober December

82-2 2 85-5 87-2 91-1 100-0 89-7 92-4 98-2 90-7 91-8 97-3 90-0 91-3 90-4 83-4 85*7

119 106 124 154 193 186

137 154 166 187 227 243

139 131 130 141 176 195

4-8 5-0 6-3 8-0 10-4 15-2

9-0 9-1 9-8 11-0 12-6 16-1

7-8 7-5 7-3 8-2 10-0 13-0

9-0 8-7 9-5 12-2 15-6 14-9

7-1 10-4 12-2 16-1 20-6 23-5

16-2 15-0 13-3 12-6 14-8 19-6

1 För år 1939 ha i antalet hjälpsökande medräknats vid statliga och kommunala beredskapsarbeten då sysselsatta arbetslösa, vilka dock först fr. o. m. juli 1940 varit anmälda som hjälpsökande arbetslösa. 2 Den låga siffran för juli sammanhänger med semestrarna.

Av socialstyrelsens sysselsättningsstatistik, som redovisar antalet sysselsatta arbetare inom industri och angränsande näringsgrenar, framgår, att sysselsättningen under andra halvåret 1941 var något högre än föregående år, men 5 å 7 procent lägre än 1939.

180 Enligt uppgifter från de offentliga arbetsförmedlingarna var under andra halvåret 1941 antalet arbetsansökningar 20 procent och antalet lediga platser 46 procent högre än under motsvarande tid föregående år. Relationen mellan arbetssökande och lediga platser var sålunda gynnsammare än under 1940. Under oktober och november 1941 var relationen även gynnsammare än under samma månader 1939. Arbetslösheten inom fackförbunden var under samtliga månader under andra hälften av 1941 lägre än föregående år och av i stort sett samma omfattning som 1939. Vid 1941 års utgång voro 13-0 procent av förbundens medlemmar registrerade som arbetslösa; denna siffra var den lägsta som dittills noterats för december under de två sista årtiondena. Inom de olika fackförbunden voro arbetslöshetssiffrorna genomgående lägre än föregående år. Endast Beklädnadsindustriarbetareförbundet, Skooch läderindustriarbetareförbundet samt Tobaksindustriarbetareförbundet redovisade större arbetslöshet samtliga månader under andra hälften av 1941. Vid utgången av augusti 1941, vilken månad uppvisar de lägsta arbetslöshetssiffrorna för byggnadsfacken under redovisningsperioden, voro 17-2 procent av byggnadsträarbetarna, 17-8 procent av byggnadsgrovarbetarna, 17*6 procent av m u r a r n a och 12*9 procent av målarna redovisade såsom arbetslösa mot resp. 23*7, 20-4, 31-2 och 14-6 procent vid samma tidpunkt föregående år. Antalet hjälpsökande arbetslösa, som vid utgången av juli månad 1941 var betydligt högre än 1939 och 1940, nedgick under höstmånaderna och var vid november månads utgång lägre än de båda föregående åren; vid 1941 års utgång var hjälpsökandesiffran 17 procent lägre än 1940 men 48 procent högre än 1939. En närmare undersökning av klientelets sammansättning vid årets slut utvisar, att de hjälpsökande huvudsakligen tillhörde byggnadsfacken (37-4 procent), sågverks- och pappersindustrien (9'1 procent), landtransport (8*2 procent), stenindustrien (8-2 procent) samt kontors-, affärs- och lagerarbete (5-9 procent). Ungefär hälften av de hjälpsökande var från storstäderna, en fjärdedel från andra städer och en fjärdedel från landsbygden, huvudsakligen Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Den knapphet på arbetskraft inom jordbruket, som gjort sig starkt kännbar sedan krigsutbrottet, minskades till följd av det svaga skörderesultatet. Behovet av extra skördehjälp var mindre än vanligt och till följd av kreatursstammens reducering minskades även behovet av ladugårdspersonal. Anskaffningen av arbetskraft till betfälten vållade däremot betydande svårigheter, beroende på att betupptagningen framflyttades en vecka och medförde ökat arbetskraftsbehov. En redogörelse för de åtgärder, varigenom arbetsmarknadskommissionen lyckades bemästra situationen, lämnas å sid. 184.

181 För att komplettera den dåliga foderskörden organiserades även en omfattande hjälpfoderinsamling, som krävde ett betydande uppbåd av frivillig arbetshjälp. Anskaffningen av arbetskraft till skogsbruket påkallade omfattande åtgärder. För att kunna genomföra den starkt utökade vedawerkningen under avverkningsåret 1941/42 måste arbetskraft från andra yrkesområden i betydlig omfattning tillföras skogsbruket. För underlättande härav anordnades skogshuggarkurser, varjämte ovana skogsarbetare tillförsäkrades vissa förmåner (se nedan sid. 183). Enligt arbetsmarknadskommissionens månatliga inventeringar av arbetskraft för brännvedförsörjningen m. m. uppgick den redovisade arbetsstyrkan vid 1941 års utgång till 81 000 man mot 39 000 den 6 augusti. Vid årets utgång redovisades ett ytterligare arbetskraftsbehov av 22 000 man, varav avverkarna själva kunde anskaffa hälften. Arbetskraftsbehovet torde dock h a uppgivits i överkant, vilket bekräftas av att det hos arbetsförmedlingarna anmälda behovet samtidigt föga översteg 2 000 vana arbetare. Arbetsförmedlingarna redovisade under andra halvåret 1941 sammanlagt 32 855 tillsatta platser inom skogsbruket, varav 18 108 tillsattes med sökande från andra yrkesområden. Liksom tidigare under året var sysselsättningen inom industrien god eller relativt god inom malmbrytning och metallindustri samt konsumtionsvaruindustrien men otillfredsställande inom exportindustrien och byggnadsindustrien. Inom m a l m b r y t n i n g o c h m e t a l l i n d u s t r i var arbetstillgången under hela perioden god vid gruvor, järnverk samt mekaniska och elektriska verkstäder, och brist rådde alltjämt på fullgoda yrkesarbetare. Yngre arbetare, som omskolats i beredskapskurser för verkstadsindustrien, bereddes med gott resultat arbete som avsynare och svarvare. Vid skeppsvarven, där arbetstillgången tidigare under året varit riklig, måste permitteringar företagas till följd av materialbrist. Inom järn- och stålmanufaktur och vid gjuterier var arbetstillgången liksom tidigare mindre tillfredsställande. Läget inom k o n s u m t i o n s v a r u i n d u s t r i e r n a undergick icke några större förändringar under andra halvåret 1941. Inom livsmedelsindustrien var sysselsättningen trots ransoneringarna i det stora hela nöjaktig. Jämfört med föregående år uppvisade bagerier, råsockerbruk samt slakterier och konservfabriker bättre men choklad- och karamellfabriker, bryggerier och tobaksfabriker sämre arbetstillgång. Inom textil- och beklädnadsindustrien kunde på grund av den minskade råvarutillgången en ytterligare minskning av arbetstillgången konstateras. Även för skofabriker och gummivarufabriker var arbetstillgången sämre än föregående år. Inom kemisk-teknisk industri var sysselsättningen alltjämt dålig vid färg-, olje- och parfymfabriker, under det att sprängämnesfabrikerna hade mycket god arbetstillgång.

182 Inom e x p o r t i n d u s t r i e r n a förbättrades arbetstillgången vid pappersbruk och pappersmassefabriker bl. a. till följd av den inhemska marknadens behov av ersättningsprodukter, såsom spinnpapper, fodercellulosa m. m. Även vid glasbruken kunde en förbättring konstateras. Vid sågverken och tändsticksfabrikerna var läget däremot oförändrat. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n var i jämförelse med läget före krigsutbrottet alltjämt mycket svag, men en ökad livaktighet förspordes dock. Bostadsbyggandet, som praktiskt taget låg helt nere under första delen av 1941, återupptogs i viss omfattning till följd av statliga stödåtgärder. Stegringen var särskilt framträdande på några orter, där krigsindustrien eller militärförläggningar medfört svår bostadsbrist, men var i övrigt av mycket inskränkt omfattning. Sysselsättningen inom hela byggnadsindustrien på hösten 1941 har uppskattats till omkring 60 procent av sysselsättningen på hösten 1939. Den ökade byggnadsverksamheten återverkade även på sysselsättningen vid byggnadsämnesindustrierna, såsom cementfabriker och tegelbruk. Arbetstillgången inom sjöfarten var under hela perioden starkt begränsad till följd av handelsavspärrningen. Siffrorna för antalet påmönstringar och avmönstringar vid sjömanshusen voro till och med något ogynnsammare än vid motsvarande tid föregående år. Inom handel och landtransport voro sysselsättningsförhållandena i stort sett oförändrade. Sysselsättningsläget inom olika näringsgrenar under andra halvåret 1941 belyses genom efterföljande sammanställning av uppgifter från socialstyrelsens sysselsättningsstatistik. I sammanställningen ha angivits indextal för antalet sysselsatta arbetare under augusti och november åren 1940 och 1941 med september månad 1939 som bas. November

A u g usti

N ä r i n g s g r e n a r

Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk-teknisk industri Samtliga

industrigrupper

Byggnadsverksamhet Statliga verk och byggnadsarbeten Kommunala verk och byggnadsarbeten Handel och varulager Samtliga

näringsgrenar

98-8 68-5 75-4 66-1 96-6 93-9 90-3 72-8

103-0 77-6 77-0 74-0 98-9 88-4 84-2 87-9

101-8 63-1 76-1 73-5 109-2 92-9 97-4 94-0

104-3 69-9 75-7 80-1 111-5 88-6 90-5 91-4

87-3

90-3

91-3

92-4

57-8 121-5 79-1 69-6

61-5 137-8 92-3 75-6

45-8 118-2 811 77-2

50-3 125-6 89-0 80-1

87-2

91-1

90-0

91-3

183 Arbetsmarknadskommissionens verksamhet. Den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet var under andra halvåret 1941 liksom under det första i stor utsträckning inriktad på att få till stånd en utjämning mellan å ena sidan orter eller arbetsområden med brist på arbetskraft och å andra sidan orter eller områden med överskott på arbetskraft. Det mest framträdande arbetsmarknadsproblemet var den ständigt ökade efterfrågan på arbetskraft för v e d a v v e r k n i n g a r . Tillgodoseendet härav påkallade från arbetsmarknadskommissionens sida ytterligare åtgärder utöver vad som därutinnan redan åtgjorts. Det utbildningsbidrag, som sedan februari lämnades till icke yrkesvana skogsarbetare, dock endast under 30 dagar, skulle enligt kommissionens beslut fr. o. m. den 17 oktober 1941 utgå under 60 dagar med sammanlagt 40 kronor för 1—15 arbetsdagen, 20 kronor för 16—30 arbetsdagen, 15 kronor för 31—45 arbetsdagen och 10 kronor för 46—60 arbetsdagen. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande höjdes samtidigt det familjetillägg, som arbetssökande familjeförsörjare från stad eller större industrisamhälle fr. o. m. den 1 juli kunde komma i åtnjutande av, till 1 krona 50 öre i ortsgrupp I, till 1 krona 75 öre i ortsgrupp II och till 2 kronor i ortsgrupp III för hustru samt till 60 öre, 80 öre och 1 krona i resp. ortsgrupper för varje barn eller adoptivbarn under 16 år. Hyresbidrag kunde alltjämt utgå på samma villkor som förut. Enligt de nya bestämmelserna kunde ovana skogsarbetare även erhålla klädesutrustning, vartill arbetarna själva skulle bidraga med visst belopp. Vid huggarkurserna ordnades mathållningen i regel gemensamt. Arbetarna betalade själva kostnaderna för maten, men till avlöning av kockpersonal ägde vederbörande länsarbetsnämnd bidraga med högst 60 kronor per månad. Kommissionen anvisade medel för anordnande av utbildningskurser för kvinnlig kockpersonal (kockor). Den i december inom riksförsäkringsanstalten tillsatta inspektrisen för skogskockorna skulle avlönas med medel ur arbetsmarknadsanslaget. I syfte att stimulera skogsägare att anställa ovan arbetskraft ställdes kojor med uppvärmningsanordningar samt tillhörande utrustning fritt till förfogande till enskilda skogsägare och skogsbolag, på vilkas marker huggaikurser lämpligen kunde anordnas men där inkvarteringssvårigheter förelågo. Arbetsgivarna voro emellertid skyldiga att bekosta transport från närmaste järnvägsstation och uppsättning av kojorna samt efter arbetenas avslutande antingen bekosta nedtagning och återtransport till närmaste järnvägsstation eller ock inlösa kojorna till av kommissionen fastställt pris. Bland de åtgärder, som vidtogos för tillgodoseende av skogsbrukets behov av arbetskraft, må ytterligare nämnas, att arbetskraft från statliga och statskommunala beredskapsarbeten överfördes till skogsarbete. Under sensommaren och hösten nedlades ett stort antal arbetsplatser helt. Av de

184 beredskapsarbetare, vilka ej överflyttades från de statliga beredskapsarbetena, voro de flesta sysselsatta vid försvars- och liknande arbeten, som av naturliga skäl ej kunde inskränkas. Då det visade sig önskvärt att kunna följa utvecklingen på skogsarbetsmarknaden även i fråga om de arbetare, som icke passerade den offentliga arbetsförmedlingen, företogos sedan augusti 1941 periodiska inventeringar av skogsbrukets arbetskraft med stöd av en härom utfärdad kungörelse den 19 juli 1941 (nr 668). Genom denna kungörelse ålades envar, som bedrev skogsavverkning med biträde av särskild för ändamålet anställd arbetskraft, att i enlighet med av arbetsmarknadskommissionen meddelade n ä r m a r e föreskrifter lämna uppgifter angående dels den arbetskraft, som sysselsattes i avverkningsarbetet, dels det ytterligare behovet av arbetskraft för sådant arbete. Den första inventeringen av detta slag ägde rum per den 6 augusti och avsåg att utröna omfattningen av skogsbrukets arbetskraftsbehov t. o. m. utgången av oktober månad. Uppgifter begärdes om dels antalet arbetare, som den 6 augusti 1941 sysselsattes med avverkningsarbeten av olika slag ävensom med stubbrytning, dels det ytterligare antal arbetare som erfordrades under tiden t. o. m. oktober, för att avverkningsskyldigheten skulle kunna fullgöras i rätt tid. Vidare skulle uppgivas hur antalet den 6 augusti sysselsatta arbetare fördelade sig på vana och ovana arbetare. Slutligen begärdes även uppgifter om det antal arbetare, för vilka bostäder, fyllande skogshärbärgeslagens bestämmelser, funnos. Nya inventeringar företogos den 22 oktober, 30 november och 31 december. Vissa huvudsiffror från ifrågavarande inventeringar anföras å sid. 413. Den knapphet på arbetskraft för j o r d b r u k e t s vidkommande, som framträtt under närmast föregående år, gjorde sig ej fullt lika kännbar under sommaren och hösten 1941, vilket medförde att några mera omfattande ingripanden i arbetsanskaffningssyfte icke behövde göras utom i vad gällde b e t u p p t a g n i n g e n på hösten i Skåne och på Gotland. Sockerbetor odlades år 1941 på sammanlagt 55 000 hektar, varav 45 000 i Skåne. Normalt beräknas betupptagningen sysselsätta omkring 60 000 personer, varav 25 000 utgöras av lejd arbetskraft. Av denna anskaffas emellertid endast en mindre del genom arbetsförmedlingen. Upptagningsarbetet, som brukar börja omkring den 1 oktober och pågå ungefär sex veckor, framflyttades hösten 1941 en vecka för att öka sockerhalten hos betorna. Denna åtgärd bidrog till att stegra behovet av arbetskraft. Erfarenheter från hösten 1940 gjorde, att arbetsmarknadskommissionen tidigt ägnade betfrågan speciell uppmärksamhet. Vissa åtgärder vidtogos därför redan vid upptagningssäsongens början. För att underlätta omflyttningen av arbetskraft medgav kommissionen, att i likhet med vad tidigare varit fallet vissa resekostnader finge gäldas av statsmedel. Då det emellertid icke visade sig möjligt att fylla behovet av arbetskraft

185 vid betfälten med vana betarbetare, riktades blickarna på det överskott av arbetslösa, som fanns i städerna, närmast i Skåne. De arbetslösa visade dock till en början ringa intresse för att antaga betarbete, trots anmodan genom arbetsförmedlingsexpeditionerna samt vädjan från såväl länsarbetsnämndens i Malmö som fackföreningarnas sida. En av orsakerna härtill var givetvis de relativt svåra upptagningsförhållanden, som voro för handen och vilka bidrogo till att förtjänstmöjligheten icke stod i rimlig proportion till arbetsprestationen. För att stimulera intresset och för att öka möjligheterna för den ovana arbetskraften att taga betarbete medgav arbetsmarknadskommissionen, att till den ovana arbetskraften från vissa städer finge utbetalas ett bidrag av 2 kronor per man och arbetsdag samt till familjeförsörjare dessutom 75 öre för varje barn under 16 år. Samtidigt lämnades vissa inskränkande direktiv rörande understödsverksamhet och hänvisning till beredskapsarbete. Bidrag utbetalades fr. o. m. den 16 oktober till upptagningens slut. Från skånestäderna deltogo i betupptagningen tillsammans 1 300 ovana arbetare, av vilka icke fullt hälften voro försörjningspliktiga. Med anledning av bristen på bostäder måste länsarbetsnämnden i Malmö för ifrågavarande arbetare i stor utsträckning anordna bussresor till sådana gårdar, som hade det särskilt besvärligt. Genom länsarbetsnämnden i Malmö anskaffades till betfälten sammanlagt 4 200 man. I viss utsträckning fylldes behovet av arbetskraft även genom hempermittering av värnpliktiga betarbetare. t Av sockerbolaget veckovis företagna inventeringar rörande bl. a. den upptagna arealen hos odlare med över 3 hektar betor voro till god ledning vid bedömandet av arbetskraftsbehovet. Dessa inventeringar utvisade, att följande procent av hela arealen upptagits vid skilda tidpunkter, nämligen den 25 oktober » 1 november » 8 »

53 % den 15 november 62 % » 22 » 77 %

90 % 94 %

Den 29 november voro endast 13*5 hektar betor oupptagna. Beträffande övriga betodlingsdistrikt erbjöd arbetskraftsfrågan ej några större svårigheter med undantag för Gotland. Under vanliga förhållanden kunna de gotländska betodlarna i stor utsträckning erhålla sin lejda arbetskraft från fastlandet, men då så år 1941 endast kunde ske i begränsad omfattning, fick även permitterad militär tagas i anspråk. I samråd med livsmedelskommissionen riktade arbetsmarknadskommissionen i augusti i en cirkulärskrivelse en maning till länsarbetsnämnderna att verksamt stödja alla förefintliga strävanden att, särskilt för insamling av hjälpfoder (löv, vass m. m.), uppbringa f r i v i l l i g arbetshjälp. Redan dessförinnan hade på åtskilliga orter uppnåtts aktningsvärda resultat genom samverkan mellan arbetsförmedlingarna, ungdomsorganisa-

186 tionerna och kvinnoföreningarnas beredskapskommittéer. Genom bildandet av lokala samarbetskommittéer i samverkan med kristidsmyndighetern a i orterna utvecklades ytterligare den sålunda påbörjade verksamheten för skapande av en omfattande skördeberedskap. På en del håll, särskilt vid vissa större vasstäkter, ordnades genom arbetsmarknadskommissionens försorg skördearbete genom arbetslösa. Sammanlagt torde omkring 10 000 personer sålunda ha utplacerats för hjälpfoderinsamling. På många orter togs därjämte hemvärn, scouter och senare även militärmanskap i anspråk för hithörande arbete. Senare på hösten sökte man i skördeberedskapssyfte åvägabringa en samorganisation för samtliga ungdomsföreningar och övriga sammanslutningar, som voro att påräkna då det gällde att tillföra jordbruket erforderlig reservarbetskraft. Härigenom ville m a n skapa en beredskapsorganisation, som skulle stå färdig i god tid före nästföljande somm a r för att då omedelbart vid behov kunna utnyttjas. De av arbetsmarknadskommissionen i maj 1940 ingångsatta b e r e d s k a p s k u r s e r n a f ö r v e r k s t a d s i n d u s t r i e n pågingo även under senare halvåret på grund av det alltjämt aktuella behovet av arbetare till denna industri. Verksamheten omfattade i december inalles 85 kurser för mekaniker, finmekaniker, verktygsskötare, elektromekaniker, smeder och svetsare. Den alltfort ökade livaktigheten på arbetsmarknaden ställde ökade krav på den o f f e n t l i g a a r b e t s f ö r m e d l i n g e n och framtvingade en utbyggnad och effektivisering av förmedlingsapparaten på åtskilliga orter inom landet. Speciella ungdomsavdelningar vid ett flertal arbetsförmedlingar, som tidigare icke varit utrustade med dylika, upprättades och även i övrigt utbyggdes verksamheten i syfte att skapa nya förutsättningar för den mera yrkesvägledande sidan därav. Inom vissa länsarbetsnämnder upprättades särskilda sektioner för skogsarbetsförmedling. Beträffande arbetsmarknadskommissionens verksamhet i övrigt med hänsyn till a r b e t s l ö s h e t e n s b e k ä m p a n d e må följande anföras. Kommissionen beviljade liksom förut statsbidrag till ett antal statliga och statskommunala beredskapsarbeten (de sistnämnda tidigare benämnda kommunala beredskapsarbeten) ävensom till ett mindre antal statskommunala reservarbeten. De statliga beredskapsarbetena bedrevos i kommissionens, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och, i två fall, i byggnadsstyrelsens regi. Upptagning av sticktorv pågick i mindre omfattning. En del kommissionen tillhörig decauvillemateriel uthyrdes till enskilda företagare, som bedrevo maskintorvupptagning. Kommissionen anmodade vissa arbetslöshetskommittéer att träda i förbindelse med statliga och kommunala verk och institutioner inom resp. k o m m u n e r för att undersöka möjligheterna att anordna nya arkivarbeten.

187 Härvid framkom ett antal nya arbetsobjekt. Kommissionen fastställde nya reglementariska föreskrifter att fr. o. m. den 1 januari 1942 tillämpas vid statliga och statskommunala arkivarbeten. Redan till följd av stumfilmens försvinnande blevo många personer inom musikerfacket arbetslösa. Då detta i stor utsträckning gällde äldre personer utan nämnvärd möjlighet att kunna försörja sig i det egna yrket eller att omskolas för sysselsättning på nya arbetsområden, hade tidigare från musikerhåll gjorts framställning om vidtagande av särskilda åtgärder till fromma för arbetslösa musiker. Med anledning därav framlade kommissionen för socialministern förslag till en försöksanordning i begränsad skala, vilken gick ut på att bispringa äldre musiker, särskilt familjeförsörjare. Socialministern godkände kommissionens förslag den 9 januari 1942. Kursverksamhet i teoretiska ämnen för arbetslös ungdom anordnades i Göteborg. I viss begränsad utsträckning anordnades kurser för personer med korttidsarbete, företrädesvis kvinnor. Tillstånd till bedrivande av dagunderstöds- och hyreshjälpsverksamhet lämnades i icke obetydlig omfattning. Fr. o. m. den 1 juli tillämpades försöksvis ett system med hyreshjälp till familjeförsörjare, som hänvisats till beredskapsarbete på sådant avstånd från hemorten, att det förhindrade användandet av familjebostaden. Tillstånd för kommuner att utgiva hyreshjälp till beredskapsarbetare avsåg endast arbetare sysselsatta vid viss i delgivningsbrev eller eljest av kommissionen angiven arbetsplats. Sådant medgivande lämnades en del större städer samt vissa förortskommuner till Stockholm i fråga om arbetsplatser med en timlön vid tidlönsarbete av omkring 1 krona eller därunder. Den 28 juni 1941 lämnade Kungl. Maj-.t med stöd av riksdagens uttalande i samband med behandlingen av förslag om förbättrade villkor för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen (se del II sid. 411) bemyndigande för kommissionen att vidtaga sådan ändring i gällande grunder för kommunernas kontantunderstödsverksamhet, att hyreshjälp till person, som åtnjöt daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, finge utgå i ömmande fall och under förutsättning att sökanden genom intyg från kassan kunde styrka, att han vid den tid, då hyreshjälp skulle börja utgå, under de närmast dessförinnan förflutna 60 dagarna uppburit daghjälp för minst 40 dagar. Med anledning härav utfärdade kommissionen föreskrifter att gälla fr. o. m. den 1 juli, vilka anslöto sig till bemyndigandet. Den fristående sektionen inom arbetsmarknadskommissionen för handläggning av ärenden rörande v ä r n p l i k t s h j ä l p omorganiserades enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 november 1941 till en byrå, benämnd värnpliktshjälpsbyrån. Beträffande vissa näringsgrenar med mera säsongbetonad sysselsättning

188 kunde generella bestämmelser utverkas rörande h e m f ö r l o v n i n g eller h e m p e r m i t t e r i n g under vissa tider av yrkeskunniga värnpliktiga. I övrigt fortgick verksamheten med avseende å handläggning av ärenden rörande uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring samt hemförlovning och hempermittering som förut. Arbetet med krigsindustriens mobiliseringsplacering fortgick i samband med den två gånger om året förekommande revisionen av mobiliseringsuppskoven. I och för a n s k a f f n i n g a v a r b e t s o b j e k t bedrev kommissionen ett planläggningsarbete på så sätt, att kommissionen hänvände sig till vissa kommuner i riket med begäran om uppgifter beträffande olika ifrågasatta beredskapsarbeten. De kommuner, som sålunda tillfrågades, voro sådana, där man i första hand hade anledning befara en uppkommande resp. stegrad arbetslöshet. De från dessa kommuner erhållna uppgifterna sammanställdes och kompletterades, varefter länsstyrelsens och andra myndigheters uppfattning inhämtades om den inbördes ordning, som borde givas företagen emellan med hänsyn till graden av deras angelägenhet; med angelägenhet avsågs härvid företagens nytta såsom sådana. Genom dessa åtgärder förelåg vid slutet av året ett betydande antal planerade företag i sådant skick, att de hade kunnat komma till utförande som beredskapsarbeten redan under vintern eller våren, om behov därav hade uppstått. Samordnad med denna planläggning av arbetsobjekt utfördes en fortgående allmän granskning av förslag till allmänna statliga och kommunala arbeten ur synpunkten av deras angelägenhet och lämplighet under rådande förhållanden med hänsyn i första hand till arbetsmarknadsläget. Därvid ägde, liksom under första halvåret, samråd rum mellan social- och finansdepartementen samt industri- och arbetsmarknadskommissionerna. Den i n v e n t e r i n g a v a r b e t s k r a f t inom industri- och hantverk, vilken kommissionen i början av året bemyndigats att utföra, slutfördes under året. Uppgifterna från den under januari månad 1941 genomförda beredskapsmönstringen var föremål för bearbetning delvis hos länsarbetsnämnderna, delvis hos kommissionen. Bearbetandet av detta material h a n n dock icke avslutas under året. I redogörelsen för arbetsmarknadskommissionens verksamhet under första halvåret nämndes, att kommissionen i juni avgav förslag till kungörelse med vissa föreskrifter om personal, avsedd att tagas i anspråk för vissa beredskapsåtgärder m. m. Genom kungörelse den 30 augusti 1941 (nr 720) fastställdes skyldighet för myndighet eller organisation, som handhade planläggning av beredskapsuppgifter, att på anmodan av kommissionen fortlöpande lämna uppgifter till de så kallade beredskapsregistren rörande beredskapspliktiga, vilka myndigheten eller organisationen ägde taga i anspråk.

189 Kollektivavtalen och krisen. Enligt den principuppgörelse, som i januari 1941 träffades mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen angående regler för dyrtidskompensation under år 1941 — det andra i ordningen av de s. k. ramavtalen — skulle sådan kompensation från den 1 februari 1941 utgå med sammanlagt 8-7 procent med möjlighet till ytterligare höjning med 4 procent från den 1 juli, om levnadskostnadsindex (med 1914 som basår) vid denna tidpunkt var 212 eller högre. På grund av levnadskostnadsstegringen blev också procenttalet från sistnämnda datum 12*7, vilken kompensationsgrad kom att gälla för hela andra halvåret 1941 på de avtalsområden, där man följt ramavtalet. Avtalsrörelserna under senare halvåret 1941 voro relativt få och i allmänhet föga omfattande, något som sammanhängde med att parterna inom våra största och viktigaste avtalsområden framflyttade avtalens uppsägningstider i avvaktan på tillkomsten av nytt ramavtal, avseende året 1942. Antalet arbetare, vilka berördes av de under ifrågavarande period träffade avtalsuppgörelserna, torde kunna uppskattas till endast omkring 120 000, av vilka c:a 50 000 voro skogsarbetare, för vilka som i tidigare redogörelser berörts avtalsmässigt sett särskilda förhållanden få anses föreligga. Den nämnda siffran för antalet av avtalsuppgörelser berörda arbetstagare torde vara den lägsta, som på mycket länge kunnat registreras i vårt land för hösthalvåret. De i början av varje krisår ingångna ramavtalen synas sålunda ha medfört en viss stabilisering av avtalsrörelserna samt en förskjutning av avtalens uppsägningstider till tiden omkring årsskiftet, varvid i allmänhet de slutliga uppgörelserna kommit till stånd först på nyåret, sedan enighet om nytt ramavtal vunnits. Där uppgörelser träffats under den tid denna redogörelse avser, ha desamma i flertalet fall i stort sett inneburit, att tidigare gällande avtal kompletterats med bestämmelser om dyr tidstillägg i enlighet med 1941 års ramavtal. På vissa områden gjorde sig dock särskilda förhållanden gällande, varom må anföras följande. För byggnadsindustrien hade i juni månad träffats en serie avtalsuppgörelser för olika byggnadsfack, vilka uppgörelser kommo till stånd först efter segslitna förhandlingar inför en särskild förlikningskommission (se del II sid. 414). Dessa uppgörelser omfattade icke alla byggnadsfack. Sålunda stodo bleck- och plåtslagare ävensom målare utanför desamma. För bleck- och plåtslagarfacket träffades uppgörelse i juli, men efterföljande ackordsförhandlingar drogo ut på tiden till omkring årsskiftet. För målar facket nåddes uppgörelse den 1 augusti inför särskild förlikningsman. För Stockholm, Södertälje och ett ytterligare antal orter sänktes timlönerna, men dessa blevo oförändrade på andra håll. Ackorden sänktes med 3—4 procent. Rörligt tillägg bestämdes att utgå efter i stort sett samma grunder som inom övriga husbyggnadsfack.

190 På skogsbrukets område råda, som redan nämnts, särskilda förhållanden. De omfattande kollektivavtal, som träffats hösten 1940 och reviderats våren 1941, gällde i regel till den 1 oktober, i några fall till den 1 november 1941. Arbetarparten begärde nu revision av dessa avtal. Parter voro, å ena sidan, domänverket, Föreningen skogsarbeten, Värmlands och västra bergslagens skogsarbetsgivareförening och Svenska lantarbetsgivareföreningen samt, å den andra sidan, dels Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt Svenska lantarbetareförbundet, dels Riksförbundet landsbygdens folk (R. L. F.). Sedan förhandlingarna strandat mellan vissa av ovan berörda parter, tillsatte Kungl. Maj:t en förlikningskommission med uppgift att medla mellan parterna. I slutet av november godkände parterna ett av kommissionen framlagt medlingsförslag, innebärande höjning av utgående kristillägg med ytterligare 5V2—10 procent samt anslutning till eventuellt nytt ramavtal, avseende 1942. Uppgörelserna, som denna gång icke medgåvo lönerevisioner under avtalstiden, gällde för elt år. Såsom omnämnts i föregående redogörelse undantogs vid den stora uppgörelsen inom byggnadsindustrien i juni 1941 byggnadsarbete för jordbrukets behov, varvid parterna enades om att frågan om lönesättningen för dylikt arbete borde upptagas till förhandlingar mellan de i frågan mest representativa parterna på arbetsgivarsidan och de tre egentliga byggnadsfackförbunden. I enlighet härmed togo förhandlingar om avtalsreglering för landsbygdens byggnadsverksamhet sin början i juli 1941 inför av parterna tillkallad opartisk ordförande. Arbetsgivarsidan företräddes härvid av Svenska lantarbetsgivareföreningen och den nybildade, i nära samarbete med R. L. F. verksamma organisationen Sveriges landsbygdsentreprenörers arbetsgivareförening (Lea). Förhandlingarna strandade emellertid den 15 augusti. Sedan meddelanden ingått om blockadåtgärder på vissa platser i landet, väsentligen i Skåne och Halland, tillsatte Kungl. Maj:t i oktober en särskild förlikningskommission, inför vilken förhandlingarna fortsatte. Kommissionen lyckades emellertid ej under loppet av 1941 ena parterna och förhandlingarna förklarades strandade. — Enligt en å förlikningsmannaexpeditionen gjord undersökning hade i december 1941 blockad utfärdats mot 28 byggmästare å landsbygden; 20 av dessa hade arbeten igång, vid vilka sammanlagda antalet strejkande arbetare utgjorde 140. Avtalssituationen karakteriserades under här behandlade period — och särskilt vad gäller sista kvartalet 1941 — av en stark återhållsamhet beträffande uppsägningar. En mängd omfattande avtal voro uppsägbara vid kvartalsskiftet september—oktober, men parterna enades i stor utsträckning om att framflytta avtalens uppsägningstider till slutet av året eller till den 15 eller 31 januari 1942 i avvaktan på nytt ramavtal för år 1942. Ett par stora avtal uppsades emellertid från arbetarsidan, nämligen lantarbetaravtalet och avtalen för hotell och restauranger. Uppgörelser inom dessa fack kommo till stånd först efter årsskiftet.

191 Även antalet arbetskonflikter har under redogörelseperioden varit ovanligt ringa. Ovan ha berörts de inträffade konflikterna hos vissa landsbygdsbyggmästare. Den enda konflikt av större betydelse, som eljest i detta sammanhang torde böra nämnas, är konflikten vid Trelleborgs gummifabrik, som sysselsätter omkring 1 500 arbetare. Strejk pågick vid företaget från den 9 augusti till den 4 oktober. Ifrågavarande konflikt var i så måtto anmärkningsvärd, som bestämmelserna i det mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen ingångna huvudavtalet om hänskjutning av konflikt till prövning av den s. k. arbetsmarknadsnämnden för första gången åberopades i ett aktuellt fall. Industrikommissionen hänvände sig nämligen i september till Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen och påkallade deras gemensamma prövning genom arbetsmarknadsnämnden av konflikten på grundval av bestämmelserna härom i femte kapitlet av förenämnda huvudavtal. Ifrågavarande bestämmelser stadga, att organisationerna skola, för att i möjligaste mån förhindra att arbetskonflikter inverka störande på samhällsviktiga funktioner, upptaga till prövning varje konfliktsituation, där skydd för ett allmänt intresse påkallas. Industrikommissionen anförde, att konflikten vid gummifabriken äventyrade försörjningen med olika artiklar av vital betydelse för försvaret och folkförsörjningen. Arbetsmarknadsnämnden behövde emellertid icke träda i funktion, ty den särskilt förordnade förlikningsmannen fann av det tagna initiativet anledning inbjuda parterna till förnyade förhandlingar och lyckades denna gång bilägga konflikten. Socialförsäkrings- och understödsfrågor m. ni. I proposition till 1941 års riksdags höstsession, nr 316, framlade Kungl. Maj:t förslag, som huvudsakligen avsågo att möjliggöra en anpassning efter de ökade levnadskostnaderna av de förmåner, vilka bestämts skola utgå enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete och vissa därmed sammanhörande författningar. I skrivelse den 25 april 1941 hade Landsorganisationen framhållit, att realvärdet av de enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående redan förut knappt tillmätta ersättningarna undergått en väsentlig minskning till följd av den under tiden efter krigsutbrottet inträdda och alltjämt fortgående levnadskostnadsstegringen. Därest ersättningarna, speciellt sjukpenningen, skulle fylla sin uppgift att bereda de av olycksfall i arbete drabbade ett drägligt uppehälle, syntes det vara oundgängligt, att — på sätt redan skett beträffande folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag — värdeminskningen i någon form kompenserades. Frågans lösning syntes icke kunna anstå till dess den åt riksförsäkringsanstalten uppdragna revisionen av olycksfallsförsäkringslagen slutförts. En fristående, provisorisk reglering syntes erforderlig. Socialministern vitsordade i propositionen det påtalade förhållandet och underströk, att det måste anses vara ett viktigt samhällsintresse att tillse, att en viss för-

192 bättring av ifrågavarande ersättningar åstadkommes såväl med avseende å de förmåner, vilka utginge enligt gällande regler — närmast sådana som redan blivit bestämda — som i fråga om förmåner, vilka framdeles komme att fastställas. Beträffande sistnämnda förmåner framhölls i propositionen, att dessa, som enligt olycksfallsförsäkringslagen bestämdes av den skadades inkomstläge, redan genom arbetsförtjänstens stegring automatiskt förbättrades. Ersättningens maximibelopp uppnåddes emellertid redan vid en inkomst av omkring 3 000 kronor. I propositionen föreslogs en höjning av denna inkomstgräns till 3 900 kronor samt såsom en följd därav en utökning av intervallsystemet för sjukpenningens beräknande med tre nya klasser (6, 6: 50 och 7 kronor per dag). Minimibeloppet för begravningshjälp skulle dessutom höjas från 100 till 250 kronor. Vidare föreslogs en av riksdagen redan år 1937 förordad höjning av sjukpenningen i de fem lägsta inkomstgrupperna, nämligen från 1 krona till 1: 50, från 1: 50 till 2, från 2 till 2: 50, från 2: 50 till 2: 75 och från 3 till 3: 75 kronor per dag. I fråga om ersättningar, som redan fastställts jämlikt olycksfallsförsäkringslagen eller därmed sammanhängande författningar, föreslogs i propositionen, att till livräntetagare skulle — med undantag för livränta, som grundades på frivillig försäkring, samt livränta, som utginge på grund av lägre invaliditetsgrad än 30 procent — utgå dyrtidstillägg av statsmedel med 15 procent. Detta innebar visserligen, såsom i propositionen påpekades, ett frångående i viss mån av principen, att olycksfallsförsäkringen skulle bekostas av arbetsgivarna. Socialministern framhöll emellertid, att livräntetagarnas läge i det övervägande antalet fall var sådant, att de voro i stort behov av en dylik kompensation, och från den omförmälda principen hade för övrigt avsteg redan tidigare gjorts. Samma proposition innehöll även, att motsvarande ändringar, som föreslagits i olycksfallsförsäkringslagen, skulle införas jämväl i 1927 års förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Ävenså föreslogs införande av dyrtidstillägg å sjukpenning eller livränta, vilken jämlikt sistnämnda förordning utginge i anledning av olycksfall eller sjukdom, som efter ingången av år 1941 drabbat värnpliktig. Dyrtidstillägget skulle i detta fall utgå med 30 procent av förmånens belopp. Propositionen bifölls av riksdagen. Vederbörliga författningar, avseende dels ändringar i olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen, dels dyrtidstillägg åt förutnämnda persongrupper, utfärdades den 19 december 1941 (nr 940—943). Författningarna angående dyrtidstillägg skulle äga giltighet blott till utgången av år 1943. Genom lag den 7 februari 1941 hade föreskrivits, att den som åtnjöt folkpension, vari inginge tilläggspension, eller invalidunderstöd eller barnbidrag skulle under år 1941 erhålla dyrtidstillägg därå med belopp motsva-

193 rande en sjättedel — eller 16% procent — av folkpensionens, invalidunderstödets eller barnbidragets belopp för året. Enligt en förordning den 7 mars 1941 skulle motsvarande dyrtidstillägg tillkomma den som åtnjöte blindhetsersättning. (Se del II sid. 415.) Storleken av de nämnda dyrtidstilläggen hade fastställts med hänsyn till det förhållandet, att socialstyrelsens levnadskostnadsindex från den 1 juli 1939 till den 1 oktober 1940 höjts från 108 till 126, d. v. s. med 16% procent. Levnadskostnadsindex steg sedermera intill den 1 juli 1941 till 140, vilket motsvarade en höjning sedan den 1 juli 1939 med nära 30 procent. Med hänsyn till den avsevärda prisstegring, som sålunda ytterligare ägt rum, syntes skäligt, att de ifrågavarande förmånstagarna tillerkändes en ökad dyrtidskompensation för andra halvåret 1941. Sedan riksdagen bifallit en av Kungl. Maj:t i ämnet framlagd proposition, nr 304, utfärdades författningar härom den 14 november 1941 (nr 839—842). Det härigenom stadgade ytterligare dyrtidstillägget för senare halvåret 1941 skulle motsvara en sjättedel av resp. förmånsbelopp för halvåret, d. v. s. en månadsutbetalning. Den kostnad, som genom det ökade dyrtidstillägget åsamkades statsverket, beräknades uppgå till omkring 11 milj. kronor. Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare. Under år 1941 utgingo till statens befattningshavare samt tjänste- och familjepensionärer jämlikt kungörelse den 17 januari 1941 (nr 29) särskilda kristillägg, avsedda att ge en viss kompensation för prisstegringen utöver den levnadskostnadsnivå, vid vilken rörligt tillägg och dyrtidstillägg enligt olika författningar voro maximerade. Kristillägget hade erhållit formen av en 50-procentig kompensation för prisstegringen över nyssnämnda nivå, varvid kompensation erhölls endast med en viss eftersläpning på grund av indexintervallens storlek och föreskriften om ändring av tillägget tidigast efter sex månader (se del II sid. 184). Fr. o. m. juli 1941 utgick kristillägget med det i kungörelsen bestämda maximala beloppet av 8 procent å kristilläggsunderlaget. Efter framställning från vissa större personalorganisationer och preliminära överläggningar med representanter för dessa framlades i proposition nr 349 förslag till kristillägg under första kvartalet 1942. Först efter fortsatta överläggningar i januari 1942 borde enligt finansministerns mening förslag om kristillägg för hela året framläggas. Propositionens förslag i fråga om första kvartalet 1942 innebar, att kristillägg skulle utgå oförändrat med 8 procent, om levnadskostnadstalet (med 1935 som basår) vid nyår icke uppginge till 144, men med 12 procent, om detta indextal skulle uppnås eller överskridas. Propositionen bifölls, och kristillägget utgick, sedan indextalet fastställts till 145, enligt det högre procenttalet.

\?,—316183

16. Sjukvård ochjläkemedelsanskaffning. Medicinalstyrelsens materielnämnds verksamhet fortgick jämväl under andra halvåret 1941 efter de riktlinjer, som angivits i Kungl. Maj:ts brev den 17 januari 1941. Genom materielnämndens försorg ägde förnyad inventering av landets förråd av läkemedel rum den 1 oktober 1941. Resultatet av inventeringen utvisade, att tillgången på läkemedel fortfarande var tillfredsställande, även om förråden av vissa ämnen hade minskats sedan närmast föregående inventering (i april 1941). Tillgången på droger hade avsevärt förbättrats till följd av det utav materielnämnden under år 1940 igångsatta och under år 1941 utvidgade arbetet med drogväxtinsamling, som givit ett i såväl kvalitativt som kvantitativt avseende gott resultat. I de fall, då läkemedelsinventeringen givit vid handen, att vissa förråd minskats i avsevärd omfattning, vidtog materielnämnden åtgärder för förrådens komplettering, där så var möjligt, antingen genom import eller genom inhemsk tillverkning. Om sådan komplettering icke kunde åstadkommas på grund av importsvårigheter eller av andra orsaker, vidtogos i vissa fall andra åtgärder. Sålunda utfärdade medicinalstyrelsen restriktiva föreskrifter i syfte att vid apoteksinrättningarna förhindra inköp för annat än medicinskt ändamål av vissa betydelsefulla läkemedel. Materielnämnden lät även inventera landets förråd av förbandsmateriel och vissa andra sjukvårdsartiklar av betydelse för sjukvården inom landet. Av inventeringen framgick, att försörjningsläget jämväl i fråga om dessa artiklar var tillfredsställande. Särskilda åtgärder i anledning av denna inventering ansågos därför icke erforderliga. Förråden av röntgenfilm såväl vid landets sjukvårdsinrättningar som hos importörer m. fl. inventerades i juli 1941. Då det visat sig, att importörerna vid vissa tillfällen hade svårigheter att anskaffa och förnya de reservförråd, som de enligt med materialnämnden avslutade avtal voro skyldiga att lagra och underhålla, utverkade materielnämnden hos statens reservförrådsnämnd, att reservförråd av röntgenfilm importerades och lagrades genom reservförrådsnämndens försorg. Under andra halvåret 1941 verkställde materielnämnden upphandling av materiel för de nya vårdplatser vid beredskapssjukhusen, vilka tillkommit genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1941. Sålunda upphandlad

195 materiel var avsedd att täcka utrustningsbehovet för omkring 3 600 vårdplatser. Efter framställning från statens utrymningskommission påbörjade materielnämnden i december 1941 anskaffningen av utrustning för 100 st. provisoriska förlossningshem, avsedda att tagas i anspråk vid utrymning. Omsättning av sådana för statsmedel anskaffade och genom statens försorg lagrade läkemedel, som icke tåla långvarig lagring, ägde rum i viss utsträckning. De tidigare påbörjade undersökningarna rörande möjligheterna att anordna en fortlöpande omsättning av dylika läkemedelsförråd genom förmedling av bl. a. sjukvårdsanstalter och apoteksinrättningar fortsattes. Arbetet med standardisering av sådan materiel, som användes inom svensk sjukvård, fortgick ävenledes såsom förut. Under andra halvåret 1941 behandlade materielnämnden 525 ansökningar om exportlicens för läkemedel och sjukvårdsmateriel. Kungörelse utfärdades den 12 september 1941 (nr 743) angående ändring av kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 637) med särskilda bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal, varigenom till medicinalpersonal hänfördes jämväl personer behöriga att inneha distriktstandskötersketjänst och tandsköterskor hos legitimerade tandläkare samt tandtekniker. Därjämte utfärdades kungörelse den 19 september 1941 (nr 781) angående ändring av den för tjänstepliktig medicinalpersonal fastställda löneplanen.

17. Priser,och prisreglering. översikt av prisutvecklingen. I motsats till vad som var fallet under 1940 stego partipriserna under andra halvåret 1941 långsammare än under det första. Stegringen i kommerskollegii partiprisindex mellan juni och december uppgick endast till 3 procent mot 8 procent under närmast föregående halvår. Av nedanstående tabell framgå generalindextalen för olika månader 1941 med 1935 som bas. Januari Februari Mars April Maj Juni

162 165 169 170 171 173

Juli Augusti September Oktober November December

173 174 175 176 178 179

Det ovan konstaterade avsaktandet i prisstegringstakten blir än mer påfallande, om man jämför den med den tidigare utvecklingen sedan krigsutbrottet. Som konjunkturinstitutet framhållit i sin rapport för hösten 1941 kan man ifråga om partiprisernas utveckling sedan förkrigstiden urskilja två perioder av hastigare och två perioder av långsammare prisstegring. Under hösten 1939 dominerades prisutvecklingen av den snabba importprisstegringen och dess spridning genom prissystemet. Kommerskollegii partiprisindex steg under denna period med i genomsnitt över 4 procent per månad. Därpå dämpades importprisstegringen något under de tre första kvartalen 1940, och avspärrningen västerut hade till en början snarast en prissänkande effekt, emedan ett flertal starkt fördyrade varor ej längre kunde införas. Partipriserna stego under denna period med c:a 1 procent per månad. Under hösten 1940 och vintern 1941 inträdde ett skede med förnyade prisstegringsimpulser. Dessa sammanhängde kanske framför allt med det starkt försämrade skördeutfallet men även med nya importprisstegringar och ökade indexlönetillägg. Avspärrningen började också i högre grad göra sig gällande med ökad varuknapphet och därav framtvingad kostsam ersättningsproduktion. Prisstegringen under denna tid var c:a 2 procent per månad. Fr. o. m. mars 1941 slutligen avsaktades partiprisstegringen märkbart och den genomsnittliga uppgången utgjorde fram t. o. m. december endast något mer än rjz procent per månad. Detta torde åt-

197 minstone delvis förklaras av att den del av importprisstegringen, som samm a n h ä n g d e med höjda frakt- och försäkringskostnader, nu i stor utsträckning uttömt sina verkningar, samtidigt som den statliga priskontrollen utvidgats och skärpts. Fördelningen av den procentuella stegringen i kommerskollegii partiprisindex under andra halvåret 1941 på olika huvudgrupper av varor erbjuder rätt litet av intresse men återges dock för kontinuitetens skull i följande tabell. Procentuell

Aug.

prisstegring

Aug.

1939— juni 1940

Juni 1940— dec. 1940

Dec. 1940— juni 1941

Juni 1941— dec. 1941

1939— dec. 1941

61 Uppdelning av varorna efter användning: Jordbruksförnödenheter Industriförnödenheter Bränsle och smörjmedel Maskiner och transportmedel Konsumtionsvaror

16 38 54 18 ' 23

20 4 46 5 13

2 6 25 5 9

3 6 0 1 4

47 62 182 29 56

Uppdelning av varorna efter härkomst Jordbruksprodukter Industriprodukter

19 31

17 10

4 9

54 62

Generalindex

o

Av sammanställningen framgår bland annat den fullständiga priskontrollen under det sista halvåret över de mycket knappa bränslena och smörjmedlen. Med sedvanliga reservationer rörande vägning och representativitet återges h ä r nedan kommerskollegii indextal för import- resp. exportpriser, jämförda med partiprisindex och omräknade med augusti 1939 = 100.

Juni Juli Augusti September Oktober November December

General-

Import-

Export-

index

prisindex

prisindex

156 156 157 158 159 160 161

217 215 217 221 225 227 230

139 139 139 140 140 141 146

Av intresse att observera är, hur den förut förhållandevis mycket lugna utvecklingen av exportpriserna förbyttes i en tämligen kraftig stegring mellan november och december. Även detaljprisstegringen var under andra halvåret måttlig och av ungefär samma storleksordning som stegringen i partipriserna. Den utgjorde

198 enligt riksbankens konsumtionsprisindex 4-9 och enligt socialstyrelsens levnadskostnadsindex 3-6 procent. Den totala höjningen sedan krigets början var emellertid väsentligt olika på de båda prisområdena. Partiprisstegringen sedan krigsutbrottet uppgick sålunda enligt kommerskollegii index till 61 procent, medan detaljprisstegringen under samma tid endast belöpte sig till 38 procent enligt riksbankens och 34 procent enligt socialstyrelsens beräkningar. Skillnaden mellan de två sistnämnda indexserierna beror främst på olikheter i representativitet, vikter och beräkningsmetod. Prismaterialet är däremot i huvudsak gemensamt. Hur den totala detaljprisstegringen fram t. o. m. december 1941 fördelade sig på olika poster framgår av följande tabell, som bygger på inom riksbanken verkställda beräkningar. Vikt

Prishöjning Effekt å aug. 1939— dec. 1941 generalindex

% Jordbruksprodukter Mjölk, smör, ost Kött Fläsk Ägg Potatis, mjöl, bröd Socker Övriga livsmedel Margarin Fisk Trädgårdsprodukter Kaffe Karameller övriga specerier Drycker, tobak m. m Spritdrycker och viner . Tobak Maltdrycker Förtäring utom hemmet Födo- och njutningsämnen Ved och elektrisk ström . . Kol, koks och kokgas . . . . Kläder Skodon Inventarier Bostad övriga utgifter

28 26 23 16

68 74 34 21

410 50 17 125 30 98 117 129

45 55 65 63 43 38 2 23

Samtliga varor och tjänster

77 37 31 7 60 14

22 51 48 69 22 35

5 15 34 13 12 12

34 105 54 74 99 72

Procentuell andel i stegringen

8-0 1-9 2-0 1-8 0-6 1-4 0-5 6-3 0-2 1-3 1-7 1-2 1-0 0-9 4-4 1-5 1-7 0-8 0-4 18-7 1-9 1-4 7-2 1-2 4-2 0-3 3-2

21-0 4-9 5-1 4-6 1-5 3-5 1-4 16-6 0-5 3-5 4-5 31 2-7 2-3 11-4 4-0 4-3 2-1 1-0 49-0 5-0 3-8 18-8 3-2 10-9 0-9 8-4

38-1

100 0

Härav framgår bl. a., att nära hälften av den totala ökningen i riksbankens konsumtionsprisindex mellan augusti 1939 och december 1941 berodde på höjda priser på födo- och njutningsämnen. Enbart på jordbruksprodukter föll något mer än en femtedel och på tobak och sprit c:a en tolftedel av den totala ökningen. Kläder och skodon betydde tillsammans trots sina relativt ringa vikttal lika mycket för ökningen som jordbruksprodukterna, vilkas detaljpriser emellertid hållits nere genom omfattande

199 statliga subventions- och rabatteringsåtgärder. mycket obetydlig.

Hyresstegringen var totalt

Prisreglering och priskontroll. Den lugna prisutveckling, som i huvudsak kännetecknade senare halvåret 1941, berodde otvivelaktigt främst på vissa samverkande reella omständigheter med avseende å såväl tillgång som efterfrågan på varor men torde även i viss mån få sättas i samband med den förda prisregleringspolitiken. Denna undergick under ifrågavarande tid en påtaglig skärpning, vilken i förening med de på olika områden vidtagna handelsregleringarna helt visst bidrog till att förebygga en av den fortgående försämringen i försörjningsläget framkallad, av kostnadsutvecklingen oberoende allmän knapphetsprisstegring. Berörda skärpning i priskontrollen sammanhängde i viss mån med den nya prisregleringslagen den 13 juni 1941, vilken medgav en hårdare bindning av priserna på olika områden (se del II sid. 222 ff.). Av betydelse var ock, att priskontrollen utvidgades till att omfatta ett stort antal varor, som tidigare icke underkastats sådan kontroll. Enligt den nya prisregleringslagen — beträffande vilken tillämpningsbestämmelser utfärdades genom kungörelse den 19 juli 1941 (nr 656) — fingo n o r m a l p r i s e r , i motsats till vad som gällde enligt den tidigare lagen, icke överskridas utan på förhand av vederbörande myndighet givet tillstånd. Sådana normalpriser fastställdes under senare halvåret 1941 för ett stort antal varor antingen direkt av Kungl. Maj:t eller av viss myndighet (priskontrollnämnden eller livsmedelskommissionen) enligt erhållet bemyndigande. Dylik legal prisbindning befanns nödig huvudsakligen på områden, där marknadens art omöjliggjorde träffandet av sådana prisavtal, som kunde väntas bli normerande för hela marknaden. En förteckning över meddelade beslut angående normalpris lämnas i bilaga 7. Som därav framgår hade intill utgången av 1941 bestämmelser om normalpris utfärdats dels för åtskilliga jordbruksprodukter och andra med livsmedelshushållningen sammanhängande varor, dels för inhemska bränslen, dels ock for vissa industrivaror. På livsmedelsområdet fastställdes under tiden j u l i december normalpris för följande varuslag: spannmål, alla slag, matärter och bruna bönor, vissa fodermedel (stråfoder, kli, oljekraftfoder, fodercellulosa, klöverfröagnar, hömjöl m. m.), mjölk och steriliserad grädde, smör, margarin, flott och talg, ost, ägg, älgkött, skogsfågel, ankor, gäss och kalkoner, risgryn, svenska äpplen, färsk sill och trän. I fråga om bränslen gällde vid 1941 års utgång normalpris för ved, träkol och bränntorv; beträffande ved och torv hade normalpris med stöd av nya prisregleringslagen utfärdats redan före halvårsskiftet. Vad angår industrivaror medgav Kungl. Maj:t den 29 augusti 1941 priskontrollnämnden rätt att på textilområdet fastställa normalpriser att gälla vid försäljning i detalj-

200 handeln av dels sådana vävnader, som industrikommissionen godkänt såsom standardvävnader eller som tillverkats efter särskild av industrikommissionen meddelad licens, dels ock sådana konfektions- eller andra sömnadsartiklar, vilka vid konfektionsfabrik eller av annan såsom lönsömnad tillverkats av dylika vävnader. Priskontrollnämnden begagnade sig emellertid av nämnda bemyndigande först vid årets utgång (se sid. 99). Bindning av priserna skedde som förut jämväl i samband med b e s l a g o c h h a n d e l s r e g l e r i n g för särskilda varuslag. I vilken omfattning detta ägde rum under här ifrågavarande period framgår av förut lämnade redogörelser för regleringsåtgärderna på livsmedels- resp. industriområdet. Ävenså avslötos i ett flertal fall, huvudsakligen på industriområdet, prisavtal mellan statlig myndighet och enskilda företag i form av u t f ä s t e l s e r enligt 7 § prisregleringslagen med därav härflytande rättsverkningar. Fastän sålunda för ett betydande antal varor en legal bindning av priserna ägt rum med stöd av prisreglerings- eller förfogandelagen, har fortfarande i stor omfattning inom industrien och handeln den ursprungliga formen av priskontroll genom f r i v i l l i g a överenskommelser utan utfästelser jämlikt ovannämnda lagrum kommit till användning. Så länge möjligheter funnits att sålunda på frivillighetens väg träffa avtal med producenter och importörer om prissättningen och dessa avtal kunnat kompletteras med prisöverenskommelser avseende parti- och detaljhandeln, har priskontrollnämnden ansett sig böra bibehålla denna mera smidiga form av priskontroll. Förutsättning för tillämpning av denna metod har givetvis varit å ena sidan att enighet kunnat vinnas om prissättningen i överensstämmelse med de grunder för kostnadsberäkningen, som myndigheterna fastställt, och å andra sidan att betryggande garantier förelegat för att de överenskomna priserna komme att hållas av alla försäljare av ifrågavarande produkter. I grunderna för bedömningen av prisernas skälighet har någon principiell ändring icke inträtt i priskontrollnämndens inställning, sådan denna redan från början fixerats. Det har sålunda alltjämt uppställts som handlingsnorm att endast godkänna sådana prishöjningar, som motsvarat inträdda direkta kostnadsstegringar. Fortfarande har principiellt fasthållits vid att företagen icke ägt att vid minskad omsättning fördela sina fasta kostnader obeskurna på den lägre omsättningsvolymen. Den fortgående försämringen i försörjningsläget h a r emellertid nödvändiggjort vissa modifikationer i tilllämpningen av de uppställda principerna. Under det att vid någorlunda normal tillförsel fastställandet av den direkta kostnadsökningen inom en viss bransch kunnat bygga på gällande återanskaffningspris för råvaror, bränslen, fabrikat e t c , har detta genom avspärrningen mer och mer omöjliggjorts, sedan tillfällena till reguljär återanskaffning inskränkts eller helt upphört. I ökad omfattning har man därför vid prissättningen måst bygga

201 på vid senaste köp faktiskt erlagda pris, såvitt dessa kunnat anses representativa för kostnadsläget. Vid kontrollen av priserna på varor, som införts genom lejdbåtstrafiken, har priskontrollnämnden i många fall sett sig nödsakad att behandla varje inkommet parti som ett prisfall for sig. Överenskommelse har därvid träffats med importörerna att vid försäljning inom landet tillämpa skäligt tillägg till redovisade erlagda kostnader for importen. För att undvika alltför stor splittring i prisnivån for importvaror har i viss utsträckning clearing av importpriserna genomförts. Vid prissättningen av nya produkter, vilka upptagits till produktion som ersättning för utebliven eller, reducerad import, har skälighetsbedömningen måst ske efter delvis andra grunder än eljest. I sådana fall, da tillverkningen kunnat med viss sannolikhet väntas upphöra efter krigets slut, har priset på ersättningsvaran i allmänhet måst sättas så högt, att det medgivit snabb avskrivning av anläggningar och maskiner jämte skälig nedskrivning av lager av råvaror och färdigvaror. Säkert kostnadsunderlag har h ä r v i d i många fall saknats och priset har fått bestämmas med hansyn till vikten av att tillverkningen kunnat nå avsedd omfattning. Vad här sagts har i främsta rummet gällt prissättningen ifråga om industriprodukter. Inom jordbruket, fisket och skogsbruket har prisregleringen delvis fått ske efter andra linjer, beroende ej minst på avsaknaden av tillfredsställande kostnadsunderlag. Även beträffande företagen mom handeln, såväl parti- som detaljhandeln, har bristen på kostnadskalkyler medfört modifikationer i tillämpningen av principerna för priskontrollen. Man har här i viss utsträckning måst gå efter a n t a g n a grunder for kostnadsökningen, vars sålunda kalkylerade belopp lagts till en beräknad fast förkrigsmarginal; i stort sett har förfarandet medfört, att marginalerna vid större prisstegring procentuellt nedgått ju mer varorna stigit i pris. Prisöverenskommelser efter här antydda riktlinjer ha merendels kunnat träffas med branschorganisationer eller enskilda företag. På sådana överenskommelser h a r man som regel även kunnat bygga, när prislaget fixerats genom bestämmandet av normalpris. Ehuru understundom opposition framträtt beträffande de av priskontrollnämnden tillämpade principerna, ha företagen dock vid uppgörelserna med de statliga myndigheterna i allmänhet funnit sig i de krav som ställts med hänsyn till den statliga prispolitikens mål. .. , . Den nya prisregleringslagen innehöll förutom de skärpta normalpusbestämmelserna vissa föreskrifter, vilka avsågo att möjliggöra en mera effektiv prisövervakning. En sådan föreskrift gällde befogenheten att enligt lagens 2 § förordna om prisstopp för viss tid. Denna befogenhet togs under här ifrågavarande tid icke i bruk vid något tillfälle, men den torde ha v a n t till gagn vid förhandlingar i fall där mindre lojala företag visat benagenhet att genom prishöjning ställa priskontrollnämnden inför fullbordat faktum Av stor betydelse för prisövervakningen har varit, att pr.skontroll-

nämnden med stöd av prisregleringslagen kunnat för vissa fall utfärda bestämmelser om uppsättande av anslag i butikerna rörande fastställda högsta priser. Härigenom har allmänheten själv kunnat medverka vid övervakningen av att de fastställda priserna icke överskridits. Beträffande den prisreglering, som med anlitande av olika metoder under senare halvåret 1941 ägt rum i fråga om j o r d b r u k e t s produkter o c h f ö r n ö d e n h e t e r s a m t l i v s m e d e l i ö v r i g t , har en sammanfattande redogörelse lämnats ovan å sid. 28 ff. samt vissa uppgifter lämnats även å andra ställen i kap. 4. Ävenså har i kap. 6 å sid. 119 ff. redogjorts för prisregleringsåtgärderna i fråga om olika slag av b r ä n s l e n . Av de mångskiftande åtgärder av hithörande art, som kommit i tillämpning på det i n d u s t r i e l l a o m r å d e t , må särskilt framhållas vad som åtgjorts beträffande prisregleringen för textilvaror. Härom ha upplysningar meddelats ovan å sid. 99. De betydligt vidgade befogenheter, varmed priskontrollnämnden genom den nya prisregleringslagen utrustats för att effektivare kunna möta de ökade påfrestningarna i prishänseende, krävde en motsvarande utvidgning av den organisatoriska kontrollapparaten ute i landet. För detta ändamål tillskapades med stöd av kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 483) en organisation med priskontor vid kristidsstyrelserna, vilken omförmälts i föregående halvårsredogörelse (del II sid. 233). Enligt nämnda kungörelse samt kungörelserna om kristidsstyrelser (nr 657/1939 och 643/1940) tillkom det priskontrollnämnden att dels utfärda vissa föreskrifter angående kristidsstyrelses och kristidsnämnds verksamhet med avseende på prisövervakningen, dels efter förslag av kristidsstyrelserna utse föreståndare för priskontoren. Arbetet med organiserandet av priskontoren fortgick under sommaren och hösten och kunde i oktober anses avslutat. I vissa län med dubbla kristidsstyrelser befanns lämpligt att inrätta ett gemensamt priskontor för bägge. Sammanlagt inrättades 28 kontor. I meddelande den 1 juli 1941 (nr 13) lämnade priskontrollnämnden i samråd med livsmedelskommissionen föreskrifter rörande kristidsstyrelsernas och kristidsnämndernas uppgifter i prisövervakningshänseende. Priskontorens verksamhet har bestått dels i en med hjälp av prisombuden hos kristidsnämnderna bedriven fortlöpande insamling av prisuppgifter och rapportering till priskontrollnämnden, dels i kontroll och övervakning av prisföreskrifternas efterlevnad med därtill knuten upplysningsverksamhet, dels i utförande av speciella uppdrag, som av nämnden anförtrotts dem. Bland sådana särskilda uppgifter må nämnas, att nämnden i vissa fall uppdragit åt priskontoren att enligt meddelade riktlinjer efter förhandlingar med företag och organisationer inom resp. län inkomma med förslag till

203 lokal prisreglering. Så har skett t. ex. beträffande prissättningen å mjukt matbröd på vissa orter samt beträffande fastställandet av utkörningstaxor för kol och koks (jfr sid. 50 och 120). Genom granskning av prisrapporter, besök hos företag och i butiker, varvid efter nämndens direktiv granskning av handelsböcker och andra affärshandlingar eller eventuella kontrollkop företagits, ha priskontoren sökt åstadkomma respekt för utfärdade prisbestämmelser. Iakttagna överträdelser ha rapporterats till nämnden, som, i den mån överträdelsen gällt priser som fastställts med stöd av prisregleringslagen, prövat huruvida de felande skolat angivas till åtal.

18.

Penningväsendet.

Kreditmarknaden. Läget på kreditmarknaden kännetecknades under andra halvåret 1941 av en alltjämt stigande likviditet. Liksom tidigare voro riksbankens valutaköp och de statliga utgiftsöverskotten de viktigaste orsakerna till denna utveckling. Under ifrågavarande period övertog riksbanken valutor och guld till ett nettobelopp av omkring 71 milj. kronor, medan affärsbankerna samtidigt minskade sina utländska nettoskulder med 22 milj. kronor. Sammanlagt uppstod sålunda en nettoinströmning av guld och valutor på omkring 93 milj. kronor, vilket innebar en ökning i jämförelse med de två närmast föregående halvårsperioderna. Till avsevärd del förklaras denna valutainströmning av de frakter, som intjänades av den del av handelsflottan, som befann sig utanför spärren. Då största delen av importen samtidigt betalades över clearing och återstoden i huvudsak motsvarades av export mot fria valutor, gav varuhandeln med utlandet icke upphov till några större nettoanspråk på valutor. Noteringarna på den svenska marknaden av de viktigare utländska valutorna liksom även clearingkurserna mellan Sverige och utlandet voro i stort sett oförändrade. Den betydelsefullaste delen av den över clearing reglerade utrikeshandeln, handeln med Tyskland, hade tidigare resulterat i ett clearingöverskotl i Stockholm, som bl. a. använts för betalning av räntor på vissa svenska fordringar i Tyskland. Under senare delen av 1941 förbyttes emellertid detta överskott i ett underskott dels till följd av ökad användning av svenskt tonnage i trafiken mellan Sverige och Tyskland, dels till följd av förseningar av vissa tyska leveranser. För att täcka denna brist överenskoms, att reservförrådsnämnden i förskott för vissa tyska leveranser under 1942 skulle i mån av behov på clearingen inbetala intill 100 milj. kronor. Av detta belopp hade vid årets utgång omkring 90 milj. kronor tagits i anspråk. Härutöver innefattade överenskommelsen, att en del av betalningen för viss svensk tilläggsexport av trä och papper skulle erläggas först i början av 1942. Ben svenska exporten till Finland har alltsedan den 1 september 1940, då en handelsöverenskommelse mellan Sverige och Finland trädde i kraft! på grund av den i Finland rådande bristen på utländsk valuta delvis lik-

205 viderats i form av finska statens icke räntebärande, 2-åriga skattkammarväxlar. Den kredit, som de svenska exportörerna härigenom lämnat Finland, har delvis garanterats av svenska staten därigenom att exportkreditn ä m n d e n lämnat sin garanti på en del av det beviljade kreditbeloppet. Utestående krediter av detta slag uppgingo i slutet av december till omkring 50 milj. kronor, varav omkring 20 milj. kronor uppkommit under andra halvåret 1941. Av siffermässigt större betydelse än förändringarna i valuta- och clearingställning ha de statliga utbetalningsöverskotten varit. De statliga utbetalningar, som icke motsvarats av löpande inkomster, ha nämligen under senare'delen av 1941 uppgått till omkring 140 milj. kronor per månad. Under intryck av ovannämnda faktorer och de rådande svårigheterna för näringslivet präglades affärsbankernas inhemska rörelse av en stark ökning av inlåningen, vilken ökning uppgått till 484 milj. kronor, samt en icke obetydlig minskning av utlåningen, nämligen 78 milj. kronor. Medan huvudparten av inlåningsökningen föll på kapital- och depositionsräkning samt checkräkning, var utlåningsminskningen väsentligen en följd av växeldiskonteringens nedgång. Rikets samtliga sparbanker redovisade samtidigt en ökning av insättarbehållningen med 66 milj. kronor och en ökning av utlåningen med 27 milj. kronor. Postsparbankens verksamhet resulterade under samma period i en ökning av insättarbehållningen med 49 milj. kronor. Mot de medel som affärsbankerna tillfördes genom inlåningens stegring och utlåningens minskning svarade en ökad placering i svenska värdepapper, varav innehavet under perioden ifråga steg med 665 milj. kronor, till största delen en följd av ökat innehav av skattkammarväxlar och andra statspapper. Sparbankernas obligationsinnehav steg under samma tid med 21 milj. kronor. Affärsbankernas behållning på checkräkning i riksbanken var efter den sedvanliga ökningen efter halvårsskiftet praktiskt taget oförändrad till slutet av november, då en betydande minskning inträdde, främst som en följd av inbetalningar på de under hösten emitterade statslånen. För perioden i dess helhet uppgick minskningen till 105 milj. kronor. Beloppet utelöpande sedlar, som under närmast föregående halvår varit praktiskt taget oförändrat, steg under andra halvåret 1941 med 251 milj. kronor till 1 700 milj. kronor vid årets slut. Såväl sparbankernas som affärsbankernas räntesatser voro oförändrade efter den sänkning som trädde i kraft den 1 juli och som omnämndes i föregående översikt. Dock genomförde sistnämnda banker en viss rantedifferentiering, i det att insättare på depositions- och kapitalräkning för belopp överskjutande 5 milj. kronor endast gottgjordes ränta efter 1 /2 procent mot för övriga belopp 21/* procent. I december skärptes dessa bestämmelser ytterligare. Räntan på tre månaders skattkammarväxlar, som för emissionerna i

början av året utgjort 2-25—2-40 procent, var under hösten 1-25—1-35 procent I november övertog riksbanken vid två tillfällen skattkammarväxlar till 1 procent och i december övertogo affärsbankerna vissa poster till samma räntesats. Den effektiva medelräntan på 1934 års 3 procents statsräntelån. som under första halvåret sjunkit från omkring 3-6 till 3-4 procent, låg fr. o. m. september så gott som oförändrat omkring 3-2 procent. Nettoräntan för nyutlämnade lån från Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, som under första halvåret sjunkit från 4-33 till 3-95 procent, utgjorde under årets fem sista månader mellan 3-53 och 3-57 procent. I skrivelse till Konungen den 21 november 1941 framhöllo fullmäktige i riksbanken, att p e n n i n g p o l i t i k e n i rådande läge borde inriktas på att uppsuga överskottsmedlen på penningmarknaden samt att motverka tillförseln till marknaden av ytterligare medel. De penningpolitiska ingripandena borde ske inom ramen av en räntenivå, bl. a. kännetecknad av en avkastning av omkring 3^2 procent på långfristiga statsobligationer och 1 procent på tre månaders skattkammarväxlar. Penningpolitiken borde vidare erhålla stöd genom vissa åtgärder utanför riksbankens verksamhetsområde, såsom fortsatta ansträngningar i syfte att främja det enskilda sparandet, effektivisering av taxerings- och uppbördsförfarandet, spärr för vissa större statliga utbetalningar och begränsning av aktieutdelningarna. Betalningsöverenskommelser. Clearing- och betalningsavtal samt spärranordningar voro i huvudsak oförändrade under andra halvåret 1941. Nya överenskommelser träffades med Norge och Kanada om reglering av finansiella betalningar m. m. Överenskommelsen med Norge, vilken ingicks mellan riksbanken och Norges bank den 1 juli 1941, innebar, att belopp som inbetalades till clearingnämnden för svenska finansiella skulder till Norge m. m. skulle användas för att till svenska fordringsägare erlägga ränta och avkastning för åren 1940 och 1941 å norska värdepapper och banktillgodohavanden i svensk ägo samt annat svenskt kapital i Norge. Denna överenskommelse förlängdes den 19 december 1941 att gälla t. o. m. den 31 mars 1943. Samtidigt utsträcktes den att omfatta svenska räntor, utdelningar m. m., som förföllo till betalning under år 1942. I överenskommelsen inbegrepos dock icke räntor å norska statens eller av denna garanterade, i svenska kronor betalbara obligationslån, vilka under år 1941 reglerats av den norska regeringen i London. Mellan riksbanken och Bank of Canada träffades med giltighet fr. o. m. den 1 augusti 1941 en provisorisk betalningsöverenskommelse, som var avsedd att möjliggöra hemtagandet av visst svenskt i Kanada dittills infruset kapital, såsom banktillgodohavanden och arvsmedel. Enligt överenskommelsen kunde dessutom transferering ske av räntor och utdelningar å värdepapper samt pensioner, skatter, försäkringslikvider m. m.

207 Sedan clearingavtalet mellan Sverige och Turkiet upphört att gälla fr. o. m. den 1 mars 1941, ha betalningar över clearingen verkställts endast för att avveckla kvarstående saldon. Handhavandet av de med den turkiska clearingen sammanhängande uppgifterna överflyttades genom kungörelse den 26 september 1941 (nr 766) från clearingkontoret till clearingnämnden.

19.

Statsfinanserna.

Skattelagstiftning. Vissa beslut i skattefrågor fattades vid höstsessionen av 1941 års riksdag. Intet av dessa var dock av mera genomgripande beskaffenhet. Det betydelsefullaste beslutet gällde tobaksbeskattningen, beträffande vilken en ändring i enlighet med proposition nr 335 genomfördes genom förordning den 30 november 1941 (nr 893). Skatteskärpningen avsåg att medföra en inkomstökning av c:a 19 milj. kronor per år. Höjningen avsåg värdeskatten å tobaksvaror och uppgick till mellan två och tolv enheter (för cigarretter utan munstycke resp. cigarrer). För rök- och tuggtobak samt vissa slag av cigarretter medförde skatteskärpningen icke någon prishöjning, beroende på en rationalisering av tillverkningen och övergång till lägre kvaliteter. Beträffande den allmänna omsättningsskatten utfärdades tillämpningsföreskrifter genom kungörelse den 14 november 1941 (nr 876). I förordningen om denna skatt den 13 december 1940 (nr 1000) genomfördes vissa ändringar enligt ett av riksdagen godkänt förslag (proposition nr 342). Förordning härom utfärdades den 30 december 1941 (nr 972). De nya bestämmelserna avsågo i huvudsak dels att klargöra i vad mån försäljning av varor å auktion skulle vara föremål för omsättningsskatt, dels att giva befogenhet åt centrala omsättningsskattenämnden att meddela bindande förklaringar om vilka varor, som till följd av vissa bestämmelser i förordningen skulle anses undantagna från skatteplikt. I en särskild förordning (nr 973/1941) föreskrevs bl. a., att förhöjd omsättningsskatt enligt förordningen den 25 maj 1941 (nr 252) icke skulle uttagas vid ändrings-, förbättrings-, underhållseller rengöringsarbete å vara, som avsågs i nämnda förordning. De senaste årens utveckling på skatteväsendets område hade medfört skärpta krav på beskattningsmyndigheterna, vilkas arbetsbörda även väsentligt ökats genom tillkomsten av nya skatter. Samtidigt hade med stegringen av skattetrycket följt, att behovet av skärpt kontroll över de avgivna deklarationerna blivit alltmer framträdande. Även oavsett krisförhållandena förelågo omfattande spörsmål rörande beskattningsmyndigheternas organisation, vilka krävde en lösning. Efter erhållet bemyndigande uppdrog finansministern den 19 september 1941 åt

209 [ särskilda sakkunniga (beskattningsorganisationssakkunniga) att verkställa utredning i syfte att nå fram till förbättrade förhållanden på ifrågavarande område. Det befanns emellertid nödvändigt att, utan att avvakta slutförandet av denna utredning, vidtaga provisoriska åtgärder för att under den närmaste framtiden fylla vissa omedelbara krav på organisationsförbättring. I tvenne propositioner till 1941 års höstsession, nr 350 och 351, framlade Kungl. Maj:t förslag i detta ämne, vilka av riksdagen i huvudsak godkändes. Härigenom bereddes möjligheter till provisorisk f ö r s t ä r k n i n g av t a x e r i n g s o r g a n i s a t i o n e n i flera hänseenden. Sålunda finge landskontorens arbetskrafter i viss utsträckning utökas samt anvisades för budgetåret 1941/42 ett anslag av 300 000 kronor för anställande av ytterligare ett antal bokföringsgranskare. Dessas verksamhet skulle huvudsakligen avse kontroll å deklarationer avgivna av rörelseidkare och utövare av fria yrken. Vidare beslöts tillsättande under år 1942 av särskilda taxeringsnämnder för vissa grupper av skattskyldiga, beträffande vilka taxeringsarbetet beredde förhållandevis stora svårigheter, nämligen aktiebolag och andra juridiska personer med undantag av oskifta dödsbon och familjestiftelser. Rörande dessa särskilda taxeringsnämnder, vilka skulle inrättas en eller flera inom varje län, samt vissa i samband med deras verksamhet stående frågor utfärdades förordning den 30 december 1941 (nr 991). Tillämpningsföreskrifter meddelades genom kungörelse den 9 januari 1942 (nr 1). Beträffande och 457.

14—316183

statsfinanserna

i övrigt samt statsskulden se sid. 451 ff.

20. Statlig informationsverksamhet. Informationsstyrelsens upplysningsavdelning arbetade under här ifrågavarande period som förut på fyra sektioner, nämligen en för krisinformation, en för film och bild, en för rådgivning och dispens och en för granskning. Beträffande krisinformationen märkes först artikeltjänsten för tidningarna. Under halvåret utsändes till dem sammanlagt 345 artiklar och meddelanden av skilda slag inom det av krisen begränsade ämnesområdet. Artiklarna fördelades delvis mellan morgon- och middagstidningar för att tillmötesgå i detta hänseende framställda önskemål. Radiotjänst och informationsstyrelsen samverkade som förut och förmedling skedde av kungörelser och meddelanden från departementen och kommissionerna. Antalet under halvåret förmedlade radiounderrättelser (inkl. sjöfartsmeddelanden) uppgick till 242. Propaganda bedrevs i olika kampanjer. 1 juli utsändes omkring 75 000 affischer om skrotinsamlingen, och intresset för denna kampanj visade sig vara mycket stort ute i landet. I samförstånd med bränslekommissionen påbörjades redan under sommaren propaganda för åtgärder, som kunde leda till besparing av elektrisk kraft. Tillsammans med industrikommissionen förbereddes riksinsamlingen av gummiskrot, vilken tog sin början den 15 september i samverkan med skolorna. De medel som därigenom inkommo till industrikommissionen uppgingo till 120 000 kronor; de fördelades efter uppgjord plan till behövande barn, skolbibliotek och liknande (jfr sid. 111). På inbjudan av informationsstyrelsen bildades i september en samarbetskommitté för sparpropaganda. Representerade voro postsparbanken, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsföreningen och Kooperativa förbundet. Kommittén överlämnade den 12 november till skolöverstyrelsen en promemoria rörande åtgärder på undervisningens område, ägnade att främja barnens sparsamhetsintres.se. Vidare inleddes förhandlingar med Radiotjänst om samarbete, varvid i kommittén företrädda grupper skulle lämna lämpliga uppslag. Även veckopressen intresserades för uppslag i sparpropagandans syfte. Samarbetskommittén för industriellt brandskydd kunde efter sitt första skede visa på en omfattande verksamhet genom föreläsningar, kurser, press och radio samt tryckalster. En ny vaksamhetskampanj inleddes den 21 november med ett uttalande av statsministern. Under kampanjens fortsättning utsändes ledande artiklar

211 författade av kända pressman. Åtskilliga organisationer deltogo i kampanjen genom uttalanden, vilka förmedlades till pressen eller på annat sätt spredos bland allmänheten. En affischupplaga på 140 000 ex. distribuerades. Även radion gav kampanjen sitt stöd. Pressresor anordnades för studium av bl. a. vass- och lövtäkten och skrotinsamlingen. Två informationsdagar höllos, vardera besökt av omkring 150 pressman från alla delar av landet. Tidskriften »Från departement och nämnder» utkom som förut med två nummer i månaden. Under benämningen »Aktiv hushållning» bedrevs alltjämt propaganda för konsumtionsanpassning efter krisläget. I allmänhet höllos två kortare radioföredrag i veckan, dessutom ett antal längre föredrag. Propaganda för tillvaratagande av bär, grönsaker och frukt anordnades som en fortsättning på kosthållspropagandan och livsmedelskommissionens propaganda för ökad grönsakskonsumtion. Den upplades i samarbete med livsmedelskommissionen, som även bekostade tre flygblad i ämnet. I samband med bladens utsändande utlystes även en konserveringstävlan, som rönte livlig anslutning. För att få kunskap om på vilka punkter upplysning angående kosthåll, matinköp och beklädnadsförhållanden var mest av nöden, när det gällde landsbygdens befolkning, utsändes förfrågningar till hemkonsulenter och distriktssköterskor. Klädvärdskampanjen fortgick som förut. Särskild uppmärksamhet ägnades därvid kampen mot målen. I samarbete med industrikommissionen och Sveriges köpmannaförbund utarbetades vidare två broschyrer med upplysningar rörande cellullen. Upplysning spreds om de priskontrollerade kläderna och trikåvarorna. Ävenså spreds ett flygblad med rubriken »Vi sätta bo», vilket innehöll råd angående bosättningen. Underhandlingar fördes jämväl med Svenska kyrkans diakonistyrelse rörande omläggning av verksamheten vid de omkring 4 000 kyrkliga syföreningarna landet runt, varigenom nya kanaler öppnades för klädvårdspropagandan. Dessutom utarbetades råd för kosthållet vid fattigvårdsanstalter, vilka råd trycktes och distribuerades av Svenska fattigvårdsförbundet. Visst samarbete upptogs även med Föreningen för elektricitetens rationella användning. Slutligen må nämnas, att konferenser hållits med representanter för husmödrar och hushållslärarinnor angående den aktuella kostpropagandan, med industrikommissionen och Föreningen för rationell stortvätt angående upplysningsverksamheten i fråga om storhushållens cellulltvätt samt propagandan för rationellare tvättmetoder och kollektiva tvättstugor ävensom med representanter för ylle- och bomullsfabrikanterna och med Sveriges köpmannaförbund angående samarbete för åstadkommande av en mera ingående pressinformation i textilfrågor. Från sektionen för film och bild pågingo de militära matrisutsändningarna till ett hundratal provinstidningar i ungefär samma utsträckning som under föregående halvår. Dessa bilder illustrerade olika sidor av verksamheten inom försvarsväsendet. Det i föregående halvårsredogörelse omnämnda sam-

212 arbetet med Svensk-internationella pressbyrån fortsattes. Härigenom kunde en kontinuerlig bildtjänst erbjudas vissa tidningar och tidskrifter i ett tjugutal europeiska och transoceana länder. Film- och biidsektionen har i övrigt statt bildfirmor och fotograier till tjänst med råd och upplysningar rörande olika av krisen betingade förhållanden m. m. Försöksproduktionen av nationellt syftande kortfilmer fullföljdes i samarbete med ett antal filmfirmor. I samråd med Aktiebolaget svensk filmindustri och Folkfilm, svenskt iilmaktieboiag, sammanställdes ett flertal olika serier av filmbilder, vilka ingått i veckorevyer m. m. och vilka belyst krisåtgärder eller pä annat sätt anknutit till den av informationsstyrelsen bedrivna upplysningsverksamheten. Frän nu berörda sektion liar vidare regelbundet utgivits en översikt upptagande de inslag i den aktuella biografrepertoaren, som ägt direkt samband med krisförhållandena. Även filmbranschens företag ha genom sektionens försorg försetts med visst informationsmaterial. Inom granskningssektionen sammanställdes som förut dagliga pressöversikter i inrikes- och utrikesirågor och en gång i veckan utsändes en jordbruksöversikt. Rådgivnings- och dispensverksamheten, vilken bedrivits enligt i huvudsak samma riktlinjer som förut, ökades i omfattning. Närmare 1 550 förfrågningar frän publicitetsorgan och myndigheter registrerades. Härtill kom ett icke obetydligt antal icke registrerade förfrågningar i samband med händelser av större publicitetsintresse. I samband med mål angående spioneri-, sabotage- och liknande brott offentliggjordes ett hundratal meddelanden. Offentliggöranden, som synts innebära åsidosättande av förbudet i kungörelsen den 12 april 1940 (nr 197) eller av från styrelsen utgångna vädjanden till pressen, föranledde genomsnittligt två gånger i månaden muntlig eller skriftlig hänvändelse till publicitetsorgan. Den 15 december utfärdade informationsstyrelsen tillsammans med pressnämnden »Redaktionella anvisningar», vilka avsågos i huvudsak ersätta styrelsens tidigare skriftliga framställningar i publicitetsfrågor (»grå lappar»). Sektionen inom informationsstyrelsen för kulturell folkberedskap, Folkberedskapen, har under andra halvåret 1941 fortsatt organisations- och planläggningsarbetet på hithörande område. Den 1 juli förordnade Kungl. Maj:t en heltidsanställd chef för sektionen. Senare ha förberedande beslut fattats i syfte att skapa livligare kontakt med de folkliga organisationerna och med vissa samhälleliga organ och allmänna institutioner. Sektionens uppgift att »vidtaga sådana vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden erforderliga åtgärder, som k u n n a vara ägnade att vidmakthålla en god samhällsanda», har under halvåret fullföljts på olika sätt. I syfte att motverka osvensk propaganda och befrämja studiet av svenska

213 värden har Folkberedskapen låtit utarbeta en korrespondenskurs »Den svenska livsformen». Kursen omfattar fem brev och ställdes hösten 1941 till studiecirklarnas förfogande mot en avgift av en krona per deltagare. Inom ett begränsat sidantal gavs h ä r en sammanhängande, lätt tillgänglig framställning rörande svenska förhållanden och institutioner på olika områden (regering, riksdag, stats- och kommunalförvaltning, domstolar, kyrkan, religiösa samfund, politiska partier, tidningspress, folkrörelser och intresseorganisationer), innefattande ej endast en faktisk redogörelse utan även en översikt av de arbetsformer, som utbildats under tiderna. I samverkan med de frivilliga bildningsorganisationerna erhölls en mycket god anslutning till denna kurs. Den 31 december räknade densamma omkring 22 500 deltagare i över 2 000 studiecirklar. Kursen har också tillvunnit sig stort intresse från pressens och radions sida. Folkberedskanen har vidare under halvåret bedrivit en omfattande verksamhot för att kontrollera ryktesspridningen och lämnat material till klarläggande av cirkulerande rykten, som kommit till dess kännedom. Den tvstnads- och vaksamhetskampanj, som genom informationsstvrelsen föregående höst igångsatts, hade särskilt uppmärksammat skadliga rvktens inverkan på stämningen i landet, och i kampanjen ingick som ett led att allmänheten skulle ha tillfälle ntt inrapportera och få rvkten klarlagda genom Folkberedskapens försorg, vilket särskilt påpekats i annonser och nå annat sätt. Speciellt under de sista månaderna av 1941 ökade förfrågningarna betydligt i antal. Efter noggranna undersökningar av Folkberedskapen har till den frågande utsänts resultatet av den utredning, som företagits. Däriämte ha översikter av rvktesmaterialet och de klarlägganden, som giorts. tillställts högre myndigheter i svfte att ge dessa en bild av folkopinionen i dessa frågor. Sålunda ha under halvåret utsänts 12 serier med inalles 20 nummer av ett förtroligt meddelande med rubriken »Vnrför — därför». Till Folkberpdskapens ombud och militära förband ha liknande sammanställningar. »Frågor och svor», utsänts. Främst hn förfrågningarna och rvktena berört utrikespolitiska förhållanden och försörjningsläget. Referat av utrikesministerns anföranden vid de informationsdagar, som anordnats av sfvrelsen. ha utsänts till ett flertal högre ämbetsmän, myndigheter samt till Folkberedskapens länsombud. Även annat informationsmaterial i form av broschyrer, cirkulär och dvlikt har utsänts till ombuden och genom dem erhållit stor *nrif!ning. Med länsombuden har i Stockholm anordnats en tvådagarskonferens med informerande föredrag i aktuella frågor, varvid ett 70-tal länsombud deltogo. Däriämte ha Folkberedskapens ortsombud vid konferenser nå olika håll i landet erhållit informationer och instruktion i sitt arbete. Genom dessa konferenser har det varit möiligt att närmare följa ombudens arbete och erhålla en uppfattning om folkstämningen i landet.

Sjätte avdelningen Tiden januari—juni 1942

1. Inledning. I den i statsverkspropositionen till 1942 års riksdag i samband med inkomstberäkningarna lämnade sedvanliga återblicken på det gångna årets ekonomiska utveckling konstaterade finansministern, att ur i n k o m s t s y n p u n k t en väsentlig förändring i jämförelse med läget ett år tidigare ägt rum inom flertalet viktigare områden av produktionslivet. En stabilisering hade inträtt i fråga om såväl den industriella produktionen som sysselsättningen inom industrien; i flertalet industrier var korttidsarbetet t. o. m. mindre omfattande vid slutet av 1941 än vid motsvarande tid 1940. Lönesummorna hade både till följd härav och på grund av ramavtalets kompensationsbestämmelser undergått en ökning sedan augusti 1940; särskilt utpräglad hade denna varit under senare delen av år 1941. Bostadsbyggandet hade nått sitt minimum under de sista månaderna 1940, och på våren 1941 kunde man inregistrera en icke oväsentlig ökning, som dock hejdades av regleringsåtgärderna på cementmarknaden under sommaren. Arbetare inom denna industri hade emellertid kunnat överföras bland annat till vedavverkningarna, vilkas betydelse för inkomstbildningen under 1941 varit stor. Vedavverkningarna hade ej endast betytt bibehållna eller ökade löneinkomster för arbetarna utan även bidragit till en icke oväsentlig höjning av jordbrukarnas intäkter. Trots den. dåliga skörden kunde man räkna med i stort sett oförändrade inkomster för jordbruket som helhet till följd av förbättrade priser och vissa subventioner. De ökade inkomsterna från skogen hade därför kommit som ett tillskott till jordbrukarnas inkomster, och detta gällde även intäkten av den övernormala nedslaktningen. Med hänsyn till v a r u t i 11 g å n g e n kunde — fortfarande enligt finansministerns översikt i statsverkspropositionen — trots det alltjämt hårda trycket över hushållningen, vissa oförnekliga lättnader noteras. De omfattande statsbeställningarna inom industrien hade — sedan de från början mycket stora behoven börjat fyllas — kunnat i flera hänseenden nedskäras. Särskilt inom konsumtionsvaruindustrierna fanns numera kapacitet tillgänglig för en normal produktion för civilt behov. I stort sett kunde produktionsomfattningen sägas vara beroende på råvarutillgången. En viss import av industriella råvaror hade kunnat ske västerifrån trots spärren, och någon kompensation för importnedgången hade även erhållits

218 genom import från länder, med vilka samfärdseln var fri. Lagren hade i viss utsträckning tagits i anspråk, men lagersituationen inom viktiga konsumtionsvaruindustrier kunde ändock betecknas som jämförelsevis god. Fabrikernas omställning från gamla till nya råvaror hade i allmänhet kunnat äga rum utan större svårigheter, medan däremot produktionen av nya råvaror krävde nya anläggningar. Bränsleförsörjningen, som på ett tidigare stadium ansetts vara ett av de stora problemen för industrien, hade i stort sett kunnat lösas tillfredsställande. I fråga om jordbruksprodukterna hade de två senaste årens dåliga skördar givetvis medfört en minskad tillgång. Härtill hade också bidragit utebliven eller starkt reducerad import av fodermedel. I den mån den minskade produkttillgången berodde på det dåliga skördeutfallet, var det dock fråga om svårigheter, som kunde förmodas skola vara av övergående art. Stagnationen i bostadsbyggandet hade medfört en utpräglad bostadsbrist, som på vissa orter föranlett någon om än mycket måttlig hyresstegring. Utsikterna för en ökad byggnadsverksamhet hade så till vida förbättrats som kapitalräntan sjunkit till en ur byggnadsindustriens synpunkt normal nivå. Expansionen hade dock hållits tillbaka genom viss brist på byggnadsmaterial och stegrade priser därå. Generellt torde kunna sägas, att — trots de antydda lättnadssymptomen — en allmän knapphet mer än förut kännetecknade den ekonomiska verksamheten vid slutet av år 1941, och detta gällde i ökad grad förhållandena under förra delen av år 1942. Uppenbart måste hushållningen numera i mycket bygga på lagerförbrukning, i viss mån också på kapitalförtäring. Dit kan räknas den nyss berörda stora utgallringen inom lantbrukets kreatursstock, dit hör även en otvivelaktigt fortgående förslitning utan motsvarande förnyelse av anläggningar, maskiner, fartyg etc. Å andra sidan har en investeringsverksamhet av icke föraktlig omfattning ägt rum, särskilt för den ersättningsproduktion som växt fram. I den mån investeringarna inriktats på sådana ändamål, ha de ur konjunkturpolitisk synpunkt haft en annan k a r a k t ä r än normalt. De ha företrädesvis tagit sikte på en omedelbar ökning av varutillgången och amorteringstiden har som regel beräknats mycket kort. Värdet av de industriella investeringarna har under krigsåren vuxit. Det var under 1941 bevisligen högre än under 1940 och höll sig även under första halvåret 1942 på en relativt hög nivå. Inom kristidspolitiken må som den måhända betydelsefullaste nyheten särskilt nämnas den från 1942 års början tillämpade förbrukningsransoneringen på textilområdet.

2. Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur. Tvångsförfogande över egendom. Genom lag den 15 maj 1942 (nr 251), vilken av riksdagen antagits med bifall till proposition i ämnet vid årets riksdag, nr 173, har allmänna förfogandelagens giltighetstid utsträckts t. o. m. den 30 juni 1943. Vissa ändringar och tillägg ha i samband därmed vidtagits i nämnda lag. Sålunda har en skärpning skett av dithörande straff- och förverkandebestämmelser närmast i avsikt att bringa förfogandelagens föreskrifter i detta hänseende i överensstämmelse med de skärpningar som av riksdagen samtidigt beslutats i fråga om straff för brott mot ransoneringsförfattningarna (se nedan). Ifrågavarande ändringar innebära dels att straffarbete införts i straffskalan även med avseende å sådana fall, där brottet är att anse som grovt men där omständigheterna likväl icke kunna betecknas som synnerligen försvårande, dels att straffskalan begränsats nedåt i vad angår de svårare fallen av överträdelser av lagens stadganden; är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, skall det alltså icke kunna sonas med böter. Vid bedömande av huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen avsett egendom av betydande myckenhet eller omfattning. — Medan förut gällt, att, då någon fällts till straff enligt allmänna förfogandelagen, domstolen kunnat efter skälighetsprövning förklara egendom som undanhållits förverkad eller, om den ej kunnat tillrättaskaffas, förplikta den tilltalade att utgiva ersättning för egendomens värde, har nu stadgats dels att sådan förverkandepåföljd alltid skall ådömas, därest icke särskilda omständigheter till annat föranleda, dels ock att förverkandepåföljden vid olovlig överlåtelse alltid skall avse det faktiskt uppburna vederlaget, vilket vanligen vid försäljning på den s. k. svarta marknaden torde vara högre än det pris, som motsvarar varans verkliga värde, sådant detta framkommer genom prissättningen i den legala marknaden. Vidare har i allmänna förfogandelagen införts bestämmelser därom, att om fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, jämlikt lagens 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, upplåtelsen skall gälla under bestämd tid, högst tio år (förut fem år). I syfte att giva kronan säkerhet för under upplåtelsetiden å fastigheten nedlagda kostnader stadgas därjämte ;

220 att kronan skall äga att med förmånsrätt före inteckningshavare av fastigheten utfå ersättning för nödiga utlägg intill belopp motsvarande den värdestegring fastigheten genom förbättringen undergått. Om fastigheten tages i anspråk av annan orsak än att densamma är vanhävdad och erfordras för jordbruksdrift, skall upplåtelsen, där det finns påkallat av särskilda skäl, gälla under bestämd tid, högst fem år. Härmed har åsyftats att bereda kronan erforderlig trygghet t. ex. i sådana fall då nyanläggning kräves för industriellt ändamål. Jämväl allmänna förfogandeförordningen har genom en den 15 maj 1942 utfärdad författning (nr 252) prolongerats till utgången av juni 1943. Vissa föreskrifter ha i samband därmed meddelats, vilka föranletts av förlängningen i tvångsupplåtelsetiden för fast egendom. I en särskild kungörelse s. d. (nr 253) ha lämnats bestämmelser angående införande i inteckningsoch fastighetsböckerna av anteckning om upplåtelse av vanhävdad jordbruksfastighet jämlikt allmänna förfogandelagen. Giltighetstiden har även beträffande lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar genom lag den 30 juni 1942 (nr 448) förlängts till utgången av juni 1943. I proposition till 1942 års riksdag, nr 201, framlade Kungl. Maj:t förslag till ny rekvisitionslag samt ny beredskapsförfogandelag (jfr del I sid. 15). Propositionen, vilken föranletts av framställningar dels från statens krisrevision, dels från chefen för armén, grundade sig på ett av särskilda inom försvarsdepartementet tillkallade utredningsmän i december 1941 framlagt betänkande (S. O. U. 1941:37). Förslaget till rekvisitionslag avsåg ej blott att som den gällande lagen i ämnet tillgodose krigsmaktens lokala och tillfälliga, behov utan även den planenliga mobiliseringsanskaffningen av hästar, fordon och fartyg, som dittills reglerats i häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagningslagen. Den nya lagen skulle alltså komma att ersätta dels den gällande rekvisitionslagen och dels de delar av nämnda speciallagar, vilka reglerade ianspråktagandet av där avsedda förnödenheter vid mobilisering. Angående uttagningen i fredstid av hästar, fordon och fartyg hade i förslaget till rekvisitionslag införts en allmän bestämmelse om uttagningen och de skyldigheter, som i samband därmed åvilade de enskilda, medan i övrigt erforderliga stadganden om uttagningen avsågos skola meddelas genom en av Kungl. Maj:t med stöd av nyssnämnda bestämmelse utfärdad uttagningsförordning. Förslaget till beredskapsförfogandelag utgjorde en omarbetning av den gällande lagen med samma titel, företagen huvudsakligen i syfte att vinna en närmare anknytning till de i rekvisitionslagen givna reglerna. Förutom den sålunda verkställda formella omarbetningen av lagstiftningen på rekvisitionsområdet inneburo lagförslagen i förhållande till gällande lagar åtskilliga sakliga ändringar av betydelse.

221 Som motivering för de ifrågavarande lagförslagen anförde försvarsministern enligt statsrådsprotokollet i ämnet bl. a. följande: »Att den gällande rekvisitionslagstiftningen är behäftad med betänkliga brister torde vara ostridigt. Sålunda har uppdelningen av bestämmelserna på ett flertal författningar — tre lagar jämte tillämpnings- och andra författningar — medfört stora svårigheter för de myndigheter, som ha att svara för genomförandet av mobilisering. Författningarna, som tillkommit successivt, ha ej heller i erforderlig grad samordnats i ett allmänt system. Detta förhållande har under kritiska perioder varit ägnat att skapa osäkerhet i tillämpningen. Särskilda svårigheter ha vållats därav, att bestämmelserna om den planenliga mobiliseringsanskaffningen av hästar och fordon icke möjliggjort ett snabbt förfarande och att rekvisitionslagen på grund härav kommit att anlitas för ett ändamål, för vilket den ej avsetts.» Propositionen bifölls av riksdagen. Som följd därav utfärdades den 30 juni 1942 följande författningar: rekvisitionslag (nr 583), beredskapsförfogandelag (nr 584), kungörelse (nr 585) om ikraftträdande den 1 oktober 1942 av n ä m n d a två lagar samt rekvisitionsförordning (nr 586), ävenledes med giltighet från den 1 oktober 1942. Fr. o. m. sistnämnda dag upphävdes ej blott 1938 års rekvisitionslag och rekvisitionsförordning (nr 87/1938 och 304/1938) samt 1939 års beredskapsförfogandelag och beredskapsförfogandeförordning (nr 297/1939 och 390/1939) utan även fartygsuttagningslagen (nr 66/1926), kungörelsen rörande tillämpning av fartygsuttagningslagen (nr 274/1927), häst- och fordonsanskaffningslagen (nr 84/1934), hästoch fordonsanskaffningsförordningen (nr 420/1934), förordningen angående undantag från tillämpningen av häst- och fordonsanskaffningslagen (nr 421/1934) samt kungörelsen angående rikets indelning i hästmönstringsområden (nr 419/1934). Dock skulle i fråga om uttagning i fredstid av vissa förnödenheter för krigsmaktens behov bestämmelserna i de sex sistnämnda författningarna gälla tills vidare, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda bestämde. Straff och påföljder vid överträdelse av ransoneringsförfattningarna. 1 underdånig skrivelse den 24 november 1941 framlade livsmedelskommissionen förslag angående skärpta straffbestämmelser och mera kännbara påföljder vid överträdelse av föreskrifter, som meddelats angående reglering av handeln med eller användningen av vissa varor. I nämnda skrivelse anförde kommissionen, att de erfarenheter, som vunnits rörande domstolarnas tillämpning av ransoneringsförfattningarna, gåve vid handen, att domstolarna i många fall för överträdelser av ransoneringsförfattningarna utdömt straff, vilka varit så låga, att de knappast varit ägnade att befrämja det med straffet avsedda ändamålet. Kommissionen hade redan av denna anledning ansett det önskvärt med en höjning av straffsatserna. Oberoende härav syntes emellertid en dylik höjning alltmer nödvändig. I det skärpta försörjningsläge, som inträtt till följd av de båda senaste årens felslagna skördar, vore nämligen lockelserna till överträdelser av ransoneringsbestämmelserna och möjligheterna att genom dylika överträdelser ernå obehöriga vinster betydligt större än tidigare. De straffsank-

222 tioner, som förefunnes, syntes i praktiken icke leda till en så kraftig reaktion från samhällets sida, som i det uppkomna läget vore erforderlig och av det allmänna rättsmedvetandet ansåges befogad. — I de fall, där ransonering å viss vara sammankopplats med beslag å varan ifråga, bleve sådan överträdelse av ransoneringsbestämmelserna, som samtidigt innebure brott mot allmänna förfojandelagen, straffbar enligt samma lags bestämmelser i stället för enligt vederbörande ransoneringsförfattning. Den som olovligen överläte ransonerad vara kunde, om varan låge under beslag, dömas till två års straffarbete, medan han, om varan ej vore under beslag, för samma förseelse ej kunde dömas till högre straff är, fängelse i sex månader, önskvärt syntes vara, att man uppnådde ett likartat becömande av överträdelser av ransoneringsbestämmelser oberoende av huruvida överträdelsen vore belagd med straff i allmänna förfogandelagen eller i någon ranscneringsförfattning. Kommissionen förordade en generell höjning av straffsatserna för alla slag av överträdelser av ransoneringsbestämmelserna till fängelse eller straffarbete i högst två år, såframt försvårande omständigheter förelåge. Därjämte föreslog kommissionen vissa utvidgningar av de ersättnings- och förverkanderegler, som gällde enligt förut härom utfärdade kungörelser. I ovanberörda skrivelse hemställde livsmedelskommissionen ävenledes, att de centrala kristidskommissionerna måtte tillerkännas befogenhet att under vissa omständigheter förbjuda handlande att idka handel med ransonerade varor. Redan vetskapen om att en dylik möjlighet förelåge skulle i avsevärd grad öka respekten för ransoneringsförfattningarnas bestämmelser. För det stora flertalet handlande, vilka önskade lojalt följa regleringsbestämmelserna, borde den föreslagna befogenheten vara till gagn. Kunde man genom hot om avstängning vinna ökad respekt för ransoneringsförfattningarna hos det fåtal handlande, som förut icke varit så nogräknade, måste nämligen detta för de lojala handlandena medföra den fördelen, att de i mindre mån bleve utsatta för press från allmänhetens sida. Med anledning av livsmedelskommissionens framställning framlade Kungl. Maj:t proposition till 1942 års riksdag, nr 172, med särskilda lagförslag rörande de av kommissionen berörda frågorna. Efter det att riksdagen i huvudsak godkänt propositionen, utfärdades den 5 juni 1942 dels lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar (nr 302) jämte vissa härmed sammanhängande kungörelser, dels lag om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor (nr 298) jämte följdförfattningar härtill. Genom lagen om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar har straffsatsen för åtskilliga brott mot nämnda författningar höjts till fängelse eller straffarbete i högst två år, om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt. Enligt den sålunda stadgade strängare straffskalan skola under nämnda förutsättning följande slag av överträdelser mot ransoneringsförfattningarna dömas: överlåtelse eller uttag ur egen rörelse av vara i strid mot stadgande i vederbörlig ransoneringsförfattning; åsidosättande av villkor, som föreskrivits för tillgodonjutande av inköpslicens eller annat tillstånd eller medgivande, varom förmäles i vederbörlig ransoneringsförfattning; förvärv av vara under sådana förhållanden, att förvärvaren är förfallen till ansvar jämlikt någon av ransoneringsförfattningarna; uppsåtlig underlåtenhet att i anteckningar, som skola föras

223 j ä m l i k t författningen i fråga, införa uppgift, som bort införas i sådana anteckningar, eller införande däri av veterligen oriktig uppgift; underlåtenhet ätit fullgöra deklarationsskyldighet, som föreskrivits i ransoneringsförfattning, eller lämnande av veterligen oriktig uppgift vid fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldighet jämlikt sådan författning; obehörigt förskaffande — genom tillgrepp eller annorledes — av inköpslicens eller annat inköpsrättsbevis eller lämnande av medvetet oriktig uppgift i syfte att förskaffa sig eller annan sådant bevis eller att förskaffa sig eller annan s å d a n t bevis å större myckenhet av varan än som eljest skolat erhållas; obehörigt förskaffande av s. k. personkort eller lämnande av medvetet oriktig uppgift i syfte att obehörigen förskaffa sig eller annan sådant kort. Vid bedömande av huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen avsett betydande myckenhet av varan eller bevis angående sådan myckenhet eller avsett ett flertal personkort. I särskild kungörelse (nr 303) har förordnats om tillämpning av bestämmelserna i förenämnda lag beträffande överträdelser mot ej mindre än 76 gällande ransoneringsförfattningar. Vissa särskilda bestämmelser angående handeln med ransonerade varor ha meddelats i en annan kungörelse (nr 306); här stadgas straff bl. a. för den som av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift till kristidsmyndighet i ransoneringsärende. I en ytterligare kungörelse (nr 307) har införts straff bl. a. för näringsidkare, som underlåter att vid omhänderhavandet av rörelsens förråd av ransonerade varor iakttaga den omsorg, som av honom skäligen kan påfordras, och till följd därav icke kan redovisa varuförrådet eller de mottagna inköpsbevisen. Åtal för dylik vårdslöshet får ske endast efter angivelse av central kristidsmyndighet. Vidare har genom en kungörelse (nr 308) en väsentlig skärpning genomförts i förut stadgade påföljder vid överträdelse av ransoneringsbestämmelserna (jfr del II sid. 15 samt ovan sid. 16). Genom denna författning, varigenom kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1032) upphävts, skall, då någon fälles till ansvar för förseelse mot ransoneringsförfattning, domstolen, såvida ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara de varor eller de penningar, som den tilltalade i samband med överträdelsen mottagit, eller den egendom, som han genom överträdelsen undanhållit eller olovligen använt, förverkade, eller, om egendom som sålunda skolat förklaras förverkad ej kan tillrättaskaffas, förplikta den tilltalade att utgiva dess värde. Äger eller innehar den tilltalade ytterligare förråd av den vara överträdelsen avsett, kan domstolen jämväl förklara sådana förråd förverkade; detsamma kan, då särskild anledning föreligger, även ske beträffande förråd av andra ransonerade varor, som ägas eller innehavas av den tilltalade. Enligt lagen om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor kan, om någon som idkar handel med ransonerade varor i väsentlig mån åsidosätter för sådan vara meddelade ransonerings- eller prisbestämmelser,

224 central kristidsmyndighet efter Kungl. Maj:ls bemyndigande meddela förbud för handlanden att saluhålla eller försälja eller annorledes överlåta ifrågavarande vara, ävensom, i den mån förhållandena därtill föranleda, övriga till myndighetens verksamhetsområde hörande ransonerade varor. Sådant förbud får icke meddelas i annat fall än då åtal blivit väckt för gärning, å vilken förbudet grundas. Om åtalet ogillas eller fällande utslag upphäves av högre rätt, skall förbudet omedelbart hävas. Den som träffas av handelsförbud äger få sitt förråd av de av förbudet omfattade varorna inlöst genom kristidsmyndighetens försorg. Vinnes ej enighet om ersättningen, skall denna bestämmas av riksvärderingsnämnden. Överträdelse av meddelat förbud straffas med böter eller fängelse. Domstolen skall vid fällande dom, där ej särskilda förhållanden lill annat föranleda, förklara gods eller penningar, som den tilltalade i samband med överlåtelsen mottagit, ävensom de förråd av de av förbudet omfattade varorna, som den tilltalade äger eller innehar, förverkade eller, om egendomen ej kan tillrättaskaffas, förplikta den tilltalade att utgiva dess värde. Enligt lag den 5 juni 1942 (nr 299) skola besvärsmål rörande meddelande eller vägrad återkallelse av handelsförbud, som här avses, prövas av regeringsrätten. Kungl. Maj:t har genom särskilt beslut (SFS nr 300/1942) bemyndigat industrikommissionen, livsmedelskommissionen och bränslekommissionen att meddela förbud, som avses i förenämnda lag, envar kommission i fråga om handel med ransonerade varor som höra till kommissionens verksamhetsområde. Ifrågasattes förbud på grund av gärning, innebärande åsidosättande av prisbestämmelse, skall samråd äga rum med priskontrollnämnden. Åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Med anledning av väckta motioner anhöll 1941 års riksdag, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning angående en provisorisk lagstiftning mot vanhävd av jordbruksfastighet med giltighet tillsvidare under rådande krisförhållanden. Sedan dylik utredning verkställts genom särskild utredningsman jämte fem sakkunniga, framlade Kungl. Maj:t på grundval härav förslag till utvidgad vanhävdslagstiftning i proposition till 1942 års riksdag nr 275. Det framhölls av jordbruksministern i den i propositionen lämnade motiveringen, att någon lag med syfte att förhindra vanhävd å jordbruksjord i allmänhet icke funnes. Den gällande lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk avsåge endast brukningsdelar, som fölle under den sociala arrendelagstiftningen, d. v. s. sådana som omfattade odlad jord eller inrösningsjord till en vidd av lägst fyra och högst tjugufem hektar och som ägdes av bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda s. k. spekulanter. Uppsiktslagen vore ett komplement till denna lagstiftning och hade till uppgift att förhindra de i socialt hänseende skadliga verkningar, som kunde bliva en följd därav att jordägare, för att undgå de för dessa brukningsdelar gällande skärpta arrendebestämmelserna, nedlade eller

225 vanvårdade jordbruket å brukningsdelarna. Visserligen vore fall av vanhävd i egentlig mening jämförelsevis sällsynta inom landet. Med hänsyn härtill kunde en lagstiftning med syfte att förhindra vanhävd knappast få någon större betydelse för folkförsörjningen. Men å andra sidan måste med rådande krav på största möjliga produktion av inhemska jordbruksalster den odlade jorden utnyttjas till det yttersta. Det kunde antagas, att blotta förekomsten av en lag, som möjliggjorde ingripande mot vanhävd, komme att ha fördelaktiga verkningar i fråga om åtskilliga mindre välskötta jordbruk och på så sätt motverka att en begynnande vanskötsel fortskrede till uppenbar vanhävd. Man kunde vidare ej bortse från det missnöje och den indignation, som uppväcktes hos befolkningen, då den i den föreliggande svåra försörjningssituationen såge möjligheter till livsmedelsproduktion lämnas outnyttjade eller illa tillvaratagna. Även av psykologiska motiv påkallades sålunda en mera utvidgad vanhävdslagstiftning. Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdades lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk den 30 juni 1942 (nr 515) med giltighet t. o. m. den 30 juni 1947. Så länge lagen ägde gällande kraft, skulle lagen den 27 juni 1927 (nr 27) angående uppsikt å vissa jordbruk med några undantag icke vinna tillämpning. Den nya vanhävdslagen, vilken som nämnts blott erhållit provisorisk giltighet, gäller för alla kategorier av jordägare med undantag av kronan. Som undre storleksgräns för de fastigheter, som inbegripas under lagen, har satts en areal odlad jord av ett hektar. Beträffande alla sådana jordbruk skall uppsikt hållas däröver att vanhävd ej äger rum, vare sig därigenom att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga äventyras, eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, om med hänsyn till dennas naturliga beskaffenhet eller belägenhet eller annan omständighet det måste anses olämpligt att där driva jordbruk. Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden till följd av förändringar i driften av jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften, eller ock av annan dylik anledning blivit obehövlig. Den föreskrivna uppsikten skall utövas av de enligt 1927 års vanhävdslag tillsatta jordbrukskommissionerna. Där jordbrukskommission finner skälig anledning antaga, att å brukningsdel förekommer vanhävd, skall kommissionen verkställa utredning i ämnet och eventuellt föranstalta om syn genom tre av länsstyrelsen utsedda gode män. Anser jordbrukskommissionen vanhävd konstaterad, skall kommissionen söka träffa överenskommelse med ägaren eller brukaren angående åtgärder till vanhävdens avhjälpande inom viss tid, i allmänhet ej över två år. Kan överenskommelse ej träffas, skall kommissionen anmäla förhållandet till länsstyrelsen, som, eventuellt efter förnyad syn, äger föreskriva erforderliga åtgärder. Då för säkerställande av sådd eller skörd å brukningsdel så är oundgängligen nödvändigt, må efter anmälan av jord15—316183

226 brukskommissionen länsstyrelsen förordna, att för nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom kommissionens försorg. Nytt reglemente för jordbrukskommissionerna har utfärdats den 30 juni 1942 (nr 536) med giltighet för samma tid som den nya vanhävdslagen. Jämkning av arrendeavtal m. m. De två senaste årens dåliga skördar jämte den till stor del därav föranledda prisstegringen å jordbruksprodukter medförde helt naturligt betydande svårigheter för de arrendatorer, för vilka arrendet helt eller delvis blivit utsatt i naturaprestationer eller för vilka arrendeavgiften, såsom särskilt ifråga om en del arrendatorer av kronoegendomar eller ecklesiastik jord, bestämts i jordbruksalster att lösas med penningar enligt de i markegångstaxan fastställda priserna eller enligt annan jämförlig värdesättning. Särskilt beträffande s. k. mjölkarrenden, där arrendeavgiften bestämts i viss kvantitet levererad mjölk och vilka äro särskilt talrika i Skaraborgs län, måste arrendevillkoren under rådande förhållanden framstå såsom oskäligt tyngande för arrendatorerna. Dessa omständigheter fann Kungl. Maj:t påkalla jämkning av arrendeavtalen i sådana fall som de nyssnämnda. Förslag härom ävensom om vissa andra närliggande frågor framlades i propositioner till 1942 års riksdag, nr 38—40. Propositionerna biföllos av riksdagen och författningar i ämnet utfärdades den 6 mars 1942 (nr 72—75). I lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall (nr 72), vilken avser arrenden av enskild jord, stadgas att arrendator, som enligt avtal slutet före den 1 september 1940 åtagit sig att utgöra arrende till minst hälften genom avlämnande av mjölk, smör eller annat jordbruksalster eller vars arrende till minst hälften utsatts i jordbruksalster att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A. i länets markegångstaxa eller enligt annan jämförlig värdesättning, skall kunna påfordra skälig jämkning av det i jordbruksalster bestämda arrendet. Jämkningen må emellertid endast omfatta, då arrendet skall utgöras genom avlämnande av jordbruksalster, tiden 14 mars 1941—31 december 1942 och, då arrendet utsatts i jordbruksalster att lösas med penningar, tiden 14 mars 1941—14 mars 1942. Såsom förutsättning för att jämkning skall kunna medgivas anges, att arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden befinnas för arrendatorn oskäligt tyngande. Därjämte stadgas, att arrendator, som skall frånträda den arrenderade fastigheten under år 1942 och som enligt arrendeavtalet åtagit sig att vid frånträdandet avlämna viss myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster, skall, där brist förefinnes i den fastställda myckenheten på grund av omständigheter, till vilka han icke varit vållande, äga rätt att i skälig omfattning vinna befrielse från skyldighet att ersätta bristen. Den jämkning av det i jordbruksalster bestämda arrendet, till vilken arrendatorn är berättigad, må icke utan synnerliga skäl bestämmas p å så-

227 dant sätt, att därigenom arrendet för den tid jämkningen avser nedsättes ! med m e r än två tredjedelar av prisstegringen å if rågakomna jordbruksalster efter d e n 14 mars 1940. Ej må arrendatorn mot jordägarens bestridande utan synnerliga skäl befrias från att ersätta jordägaren mer än två tredjedelar av den förut berörda bristen på stråfoder m. m. För den händelse enighet ej uppnås mellan jordägare och arrendator om jämkning av arrendet eller befrielse från ersättningsskyldighet gentemot jordägaren, skall frågan avgöras av särskild nämnd, bestående av tre personer, av vilka Konungen utser ordförande och vederbörande hushållningssällskap övriga två ledamöter. Genom kungörelse nr 73/1942 har Kungl. Maj:t förordnat, att sådan nämnd, som nyss sagts, skall finnas i vart och ett av fem angivna områden av landet. Motsvarande bestämmelser angående lindring i arrendevillkoren, såvitt angår arrendeåret 1941/42, i sådana fall, där arrendeavgiften helt eller delvis utsatts i persedlar att lösas i penningar enligt markegångstaxan, ha fastställts för arrendatorer av ecklesiastik jord genom lag nr 74/1942 och för arrendatorer av kronans jorbruksegendomar genom lag nr 75/1942. Prövningen av hithörande ärende verkställes i förra fallet av vederbörande stiftsnämnd, i senare fallet, om egendomen står under domänstyrelsens förvaltning, av denna myndighet och eljest av den myndighet, som har att ombesörja utarrendering av egendomen. I samband med utfärdandet av nyssnämnda författningar har även genom lag den 6 mars 1942 (nr 76) giltighetstiden för lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. (se del II sid. 259) förlängts till utgången av juni 1943. Patentlagstiftningen. Genom lag den 27 mars 1942 (nr 129) har lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. (se del II sid. 16), vilken genom lag nr 269/1941 prolongerats t. o. m. den 30 juni 1942, förlänats fortsatt giltighet till utgången av juni 1943. Genom särskilda kungörelser ha vissa av bestämmelserna i berörda lag tidigare bragts i tillämpning dels i fråga om svenska medborgare, dels i förhållande till ett antal främmande länder. Motsvarande bestämmelser ha med giltighet till utgången av juni 1943 utfärdats beträffande Nederländerna genom kungörelse den 10 april 1942 (nr 165). Bestämmelsernas tillämpning har i övrigt utsträckts t. o. m. den 30 juni 1943, beträffande svenska medborgare genom kungörelse den 5 juni 1942 (nr 317) och beträffande Schweiz, Finland, Storbritannien och Norra Irland, Frankrike, Danmark samt Tyska riket jämte Böhmen-Mähren genom kungörelser sistnämnda dag (nr 318— 323). I förhållande till Norge har tillämpningen av ifrågavarande bestäm-

228 melser genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 530) ävenledes utsträckts, dock endast t. o. m. den 31 december 1942. Av 1938 års patentutredning avlämnades den 9 december 1941 betänkande med förslag till lagstiftning om uppfinningar av betydelse för rikets försvar m. m. I betänkandet framhölls, att rättsläget på ifrågavarande område med hänsyn till rådande förhållanden vore i olika avseenden mindre tillfredsställande. Det forelåge sålunda uppenbarligen behov att trygga det allmännas intresse av tillgäng till uppfinningar av betydelse såväl för rikets försvar som för folkförsörjningen. Detsamma gällde förfaranden och anordningar, som ej hade uppfinnings natur. Bestämmelser vore ur det allmännas synpunkt önskvärda i flera hänseenden. Staten behövde på ett tidigt stadium få kännedom om tekniska nyskapelser på ifrågavarande områden. Vidare vore det av vikt att trygga hemlighållandet av dylika nyskapelser som vore av militär betydelse, för att hindra att de komme främmande makt till godo. Utvidgade expropriationsbestämmelser vore vidare behövliga for att framtvinga en ur statens synpunkt önskvärd exploatering men också såsom ett led i hemlighållandet. Slutligen vore det önskvärt att genom patent få skydd for uppfinning av militär betydelse utan att behöva uppgiva hemlighållandet. Utredningens förslag lades av Kungl. Maj:t till grund för en proposition i ämnet (nr 204), vilken förelades 1942 års riksdag och av denna till alla delar godkändes, trots att inom riksdagen delade meningar framträtt angående behovet och ändamålsenligheten av vissa bestämmelser i förslaget. Härefter utfärdades den 30 juni 1942 lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. (nr 550) jämte vissa följdförfattningar. Lagen, vilken erhållit giltighet till utgången av juni 1943, har karaktär av fullmaktslag. Det stadgas sålunda, att Konungen vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden skall aga förordna, att lagens bestämmelser skola helt eller delvis äga tillämpning. För granskning av patentansökningar med hänsyn till uppfinningarnas betydelse för försvaret eller folkförsörjningen ävensom för övriga i lagen angivna uppgifter skall finnas en granskningsnämnd, bestående av fem av Konungen förordnade ledamöter. Patentansökningar och därtill hörande handlingar skola av patentmyndigheten (patent- och registreringsverket) hållas tillgängliga för nämnden. Om det finnes angeläget med hänsyn till förenämnda intressen, äger Konungen ålägga visst näringsföretag att meddela fullständiga upplysningar om vad som inom företaget är känt angående uppfinning, som berör företagets verksamhetsområde. Om det på grund av särskilda förhållanden finnes erforderligt, kan Konungen även ålägga annan att meddela dylika upplysningar, sedan tillfälle lämnats företrädare eller ledare av företaget att uttala sig. Uppfinning, som har särskilt avseende å krigsmateriel (i viktigare fall även annan uppfinning av betydelse för forsvaret) och vilken tillkommit inom riket eller tillhör någon som är bosatt härstädes, må ej, med vissa undantag, utan tillstånd av granskningsnämn-

229 den offentliggöras eller, när den icke är offentliggjord, göras till föremål för ansökan om patent eller annan skyddsrätt i främmande land eller eljest yppas. O m granskningsnämnden finner, att uppfinning som här sagts, vara patent sökes, är av sådan betydelse för rikets försvar, att den alltjämt bör hemlighållas, skall nämnden underrätta patentverket om sitt beslut senast inom tre månader efter det ansökningshandlingarna inkommit. I sådant fall m å kungörande enligt patentförordningen ej äga rum. Gives ej underrättelse inom nyss angiven tid, skall förbudet med offentliggörande av uppfinningen eller patentansökan i främmande land ej vidare gälla, med mindre n ä m n d e n senare annorlunda beslutar. Förbud må även kunna meddelas tills vidare mot utnyttjande av uppfinning, som enligt granskningsnämndens mening bör hemlighållas. Nämndens beslut i här ovan angivna fall skall, om nämnden anser att beslutet bör förbliva bestående, inom tre månader underställas Konungens prövning. Sker det ej, upphör förbudet eller föreskriften att gälla vid utgången av denna tid. Finnes uppfinning vara av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, äger Konungen föreskriva, att uppfinningen må utnyttjas för statens räkning eller av annan som Konungen bestämmer eller att den skall ställas till allmänhetens fria förfogande. Beträffande uppfinning, som är av särskild betydelse för rikets försvar, må kunna för statens räkning meddelas hemligt patent, därest Konungen i det särskilda fallet så föreskriver. Ansökningshandlingarna förbliva då hemliga och anteckning om patentet skall göras i ett hemligt register. Flertalet av här nämnda bestämmelser kunna även bringas i tillämpning å förfarande eller anordning, som ej är att hänföra till uppfinning. Skälig ersättning skall utgå av allmänna medel för skada och intrång, som sker genom ovan angivna åtgärder från det allmännas sida. Samtidigt med utfärdandet av förenämnda lag meddelade Kungl. Maj:t genom kungörelse nr 552 förordnande om tillämpning av lagens materiella bestämmelser. Likaså utfärdades instruktion för granskningsnämnden (nr 553) samt kungörelse (nr 554) angående vad i lagen skall förstås med krigsmateriel. Brytning av alunskiffer för oljcframställning. 1 underdånig skrivelse den 20 oktober 1941 hemställde Svenska skifferoljeaktiebolaget om lagstiftning, avsedd att säkerställa möjligheten att framställa olja ur skiffer. Kungl. Maj:t, som fann viktiga skäl tala härför, framlade i proposition till 1942 års riksdag, nr 330, förslag till lagbestämmelser i ämnet, vilka av riksdagen biträddes. Den 30 juni 1942 utfärdades som följd härav trenne lagar (nr 511—513), nämligen dels lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m., dels lag om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938, dels lag om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom. Den sålunda genomförda lagstiftningen innebär i huvudsak följande.

230 Rättighet att för utvinnande av olja eftersöka och tillgodogöra sig alunskifferfyndighet skall vara beroende på koncession av Kungl. Maj:t. Förfarandet vid ansökan om koncession skall vara i huvudsak detsamma som då koncession sökes å stenkolsfyndighet. Koncessionen må ej omfatta område överstigande 1 600 hektar. Vid meddelande av koncession å alunskifferfyndighet böra fogas erforderliga föreskrifter till förhindrande att befintliga industriella företag åsamkas olägenhet. Den som erhållit koncession å alunskifferfyndighet skall äga uteslutanderätt att, med de inskränkningar som anges i koncessionslagen, inom det område, koncessionen omfattar, eftersöka och tillgodogöra sig därstädes befintlig alunskifferfyndighet för utvinnande av olja. Innan arbete må utföras å området skall mark för ändamålet anvisas av bergmästaren i orten. Lagen räknar enligt motiveringen med att fyndigheten kan komma att tillgodogöras enligt endera av två huvudmetoder. Den ena förutsätter brytning av fyndigheten; enligt den andra metoden tillgodogöres oljan genom uppvärmning av berget. Konungen äger bestämma, vilken metod som må användas. Skall fyndigheten tillgodogöras genom brytning, är koncessionsinnehavaren skyldig att lösa mark för arbete i dagen enligt vad som stadgas om expropriation, därvid förhöjning å ersättningen skall utgå med 50 procent. I ersättningen inräknas ej fyndighetens värde för oljeutvinning. Är fyndigheten icke avsedd att bearbetas genom brytning, skall koncessionsinnehavaren icke vara pliktig att lösa område, över vilket han icke behöver förfoga under längre tid än tre år. För detta fall stadgas vissa särskilda regler för markens ianspråktagande. Område, för arbetet skall av bergmästaren efter kallelse å jordägaren anvisas i mån som koncessionsinnehavaren behöver taga i anspråk mark under löpande eller nästföljande kalenderår. Även för skada och intrång, som ej innefattas i ersättning vilken utgår i samband med inlösen, skall utgå ersättning med 50 procents förhöjning. Bestämmelsen om förhöjning skall gälla även i fråga om andra fyndigheter som avses i 1886 års lag, om koncessionen meddelats efter den nya bestämmelsens ikraftträdande. Koncessionsinnehavaren skall vara berättigad att tillgodogöra sig mineraliska ämnen, vilka förekomma i sådant sammanhang med skiffern, att de ej kunna tillgodogöras för sig. Innefattar koncessionen rätt att bearbeta fyndigheten medelst brytning, må kalksten av koncessionsinnehavaren brytas, i den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga drivande. Vad sålunda brutits må av honom behållas, såframt det icke inom 60 dagar efter tillsägelse avhämtas av jordägaren mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader. Tillgodogöres alunskifferfyndighet på annat sätt än genom brytning, skall gas, som därvid erhålles, få användas av koncessionsinnehavaren. Utöver den ersättning som bestämmes vid inlösen och gottgörelse för skada och intrång skall utgå viss avgift (royalty) till jordägaren. Denna av-

231 gift skall beräknas å värdet av skiffer samt mineraliska ämnen som koncessionsinnehavaren brutit eller av olja och gas som han utan brytning utvunnit. Avgiften må ej för något år sättas högre än till 1 000 kronor för varje hektar av jordägarens mark, som helt eller delvis utnyttjats under året. Vid meddelande av koncession skall Kungl. Maj:t äga bestämma, i vilken utsträckning skifferfyndigheten årligen må utnyttjas, vid äventyr att, om koncessionsinnehavaren bryter däremot, koncessionen förverkas. Kungl. Maj:t skall vidare äga stadga, att koncession, om den ej utnyttjas minst i viss av Kungl. Maj:t angiven omfattning, skall vara förfallen. Såsom följdändring har i gruvlagen den 3 juni 1938 intagits stadgande om att vid inmutning enligt gruvlagen inmutningspunkten ej må vara belägen på och ej heller inmutat område omfatta område, vara koncession förut meddelats för eftersökande och bearbetande av alunskiffer, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband med skiffern, att det ej kan tillgodogöras för sig. Hinder mot inmutning föreligger dock ej, om koncessionsinnehavaren lämnat medgivande därtill. Härjämte har vidtagits viss jämkning i inteckningsförordningen. Bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna, angående enskilda organisationer och förvaltningsorgan samt angående förmyndarskaps- m. fl. ärenden vid krig eller krigsfara. I stället för lagen den 1 november 1940 (nr 923) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m., vilken ägt giltighet t. o. m. den 31 mars 1942, har den 13 mars 1942 utfärdats en ny lag med samma titel (nr 87) och med giltighet tills vidare. Den nya lagen, vilken tillkommit efter samtycke av kyrkomötet, är i huvudsak lika lydande med den tidigare lagen utom däri, att den utsträckts att gälla även de kyrkliga myndigheterna och deras verksamhet (dock ej kyrkomötet och dess utskott m. m.). Genom lagar den 8 maj 1942 (nr 229) och den 30 april 1942 (nr 222) har giltighetstiden förlängts t. o. m. den 30 juni 1943 för resp. lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara och lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter. Riksdagen har på Kungl. Maj:ts hemställan (riksd. skr. nr 149) beslutat för budgetåret 1942/43 förlänga tidigare givet bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela särskilda avlöningsföreskrifter vid eventuell övergång till krisadministration (se del II sid. 218). Även bemyndigandet för bank- och riksgäldsfullmäktige m. fl. att beträffande personalen vid riksdagens verk, där så finnes påkallat, genomföra en krisadministration och i samband därmed överföra tjänstemän på en temporär krisindragningsstat har förlängts t. o. m. den 30 juni 1943 (jfr bankoutskottets utlåtande 1942 nr 37).

232 Prolongation till utgången av juni 1943 har jämväl genom lagar den 27 mars 1942 (nr 131 och 130) skett beträffande lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. ävensom lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmyndarskap, god manskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m. Utrikeshandeln. Giltighetstiden för lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. har genom lag den 15 maj 1942 (nr 240) förlängts till utgången av juni 1943. Försäkringsväsendet. Vissa tillägg ha genom särskilda författningar gjorts dels till lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m., dels till lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer samt den därtill anknutna förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd. Se härom nedan sid. 405, 407. Arbetsmarknaden. Lagarna den 30 december 1939 (nr 934 och 935) om tjänsteplikt och om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister ävensom lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m. ha genom lagar den 27 mars 1942 (nr 138, 139 och 141) erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1943. Förordnande har genom kungörelse den 29 maj 1942 (nr 266) meddelats om omedelbar tillämpning av 3 kap. tjänstepliktslagen, vilket innehåller bestämmelser om arbetsförmedlingstvång och om företrädesrätt vid anvisning av arbetskraft genom den offentliga arbetsförmedlingen. Med stöd av de sålunda ikraftträdda lagbestämmelserna har utfärdats kungörelse den 29 maj 1942 (nr 267) om arbetsförmedlingstvång för torvhanteringen m. m. samt kungörelse den 19 juni 1942 (nr 563) om arbetsförmedlingstvång nybyggnadsverksamhet m. m. (se nedan sid. 350, 429). Den militära beredskapstjänsten. Av chefen för försvarsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade utredningsmän (1941 års krigsfamiljebidragskommitté) avlämnade den 24 april 1942 betänkande med förslag till dels ny krigsfamiljebidragsförordning, dels ny fredsfamiljebidragsförordning, dels förordning angående vissa ändringar i värnpliktslåneförordningen jämte tillämpningsför-

233 fattningar. Utredningen var föranledd av önskan att med ledning av vunna erfarenheter åstadkomma en revision av gällande bestämmelser på hithörande område för vinnande av större rättvisa — med ökad differentiering av bidragen efter hjälpbehoven och med beaktande bl. a. av prisutvecklingens inverkan på bidragsbeloppens storlek — förenklingar av den administrativa apparaten och större skyndsamhet vid familjebidragens utbetalning. Proposition i ärendet, nr 339, framlades vid 1942 års riksdag och vann i allt väsentligt riksdagens gillande. Den 30 juni 1942 utfärdades i enlighet härmed förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) (nr 521), förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning) (nr 524) och förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) om värnpliktslån (nr 522) ävensom tillämpningskungörelser till förstnämnda förordningar (nr 525 och 526). Den nya krigsfamiljebidragsförordningen har bibehållit det förut tillämpade bidragssystemet kompletterat med vissa regler för normerad behovsprövning att tillämpas beträffande de vanligast förekommande bidragen, nämligen familjepenning och bostadsbidrag till inkallad värnpliktigs hustru och barn. Genom tillämpning av nämnda regler har den påtalade bristande enhetligheten vid behovsprövningen ansetts kunna väsentligen övervinnas. Därutöver har införts en ny bidragsform, hemortslön, vilken avsetts skola efter viss tids beredskapstjänstgöring tillkomma samtliga värnpliktiga utan hänsyn till ekonomiskt behov och alltså utan avseende på om den värnpliktige är familjeförsörjare eller icke. Hemortslönen skall samtidigt ersätta tidigare utgående långtidstillägg till vissa värnpliktiga samt den särskilda semesterersättning och det avdrag å skatt, som enligt beslut av 1941 års riksdag tillerkändes vissa värnpliktiga, vilka under år 1940 fullgjort beredskapstjänstgöring. Enligt särskilda bestämmelser skall hemortslön utgå retroaktivt för viss beredskapstjänstgöring, som fullgjorts under år 1941 och första halvåret 1942. Med hänsyn till bl. a. hemortslönens införande har familjepenningens förutvarande grundbelopp borttagits, vilket innebär att hela familjepenningen utgår efter behovsprövning. Den nya författningen innebär vidare höjning av familjepenningens maximibelopp för samtliga kategorier av familjemedlemmar, vissa ökade möjligheter för värnpliktig att få räkna närstående personer såsom familjemedlemmar och att alltså få familjebidrag för dessa samt i vissa avseenden ändrade regler för bestäm mande av bidragsbelopp till frånskild hustru, till barn som äro under vårdnad av annan än den värnpliktige och till husföreståndarinna. Vidare meddelas ändrade bestämmelser om rätt till och beräknande av bostadsbidrag och näringsbidrag. De sammanlagda kostnaderna för familjebidrag, som skola utgå enligt krigsfamiljebidragsbestämmelserna, komma enligt den nya förordningen att i större utsträckning än förut bestridas av staten och i mindre utsträckning av kommunerna. Emellertid har genomförts en differentiering

234 av statsbidraget för olika slag av bidrag och olika kategorier av familjemedlemmar med hänsyn framför allt till de möjligheter behovsprövningen bereder kommunerna att inom de gränser författningen stadgar fastställa rätten till bidrag och bidragets belopp. I vissa delar trädde den nya krigsfamiljebidragsförordningen i kraft redan den 1 juli 1942; angående ikraftträdandet i övrigt skulle Kungl. Maj:t framdeles förordna. I den nya fredsfamiljebidragsförordningen ha huvudsakligen genomförts vissa ändringar i förhållande till den tidigare förordningen, vilka föranletts eller stått i samband med revisionen av krigsfamiljebidragsförfattningarna. så framför allt beträffande storleken av bidragsbeloppen. De vidtagna ändringarna i förordningen om värnpliktslån innefatta endast mindre jämkningar och förtydliganden i densamma. Den nya krigsfamiljebidragsförordningen har nödvändiggjort vissa ändringar i gällande bestämmelser om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl, vilka drabbats av kroppsskada (förordning den 28 juni 1941, nr 591). Dessa ändringar, varom förslag förelagts 1942 års riksdag i proposition nr 340, ha genomförts genom förordning den 18 juli 1942 (nr 657). vilken delvis trätt i kraft den 1 juli 1942. Bostadsväsendet. För att förhindra allt för ofördelaktiga verkningar av den ogynnsamma utvecklingen på bostadsmarknaden har en särskild lagstiftning om reglering av bostadshyrorna ansetts erforderlig. Som förberedelse för en reglering på detta område utfärdades den 21 mars 1942 en provisorisk lag (nr 97) om viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter. Lag om hyresreglering m. m. utfärdades sedermera den 19 juni 1942 (nr 429) jämte lag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (nr 430) samt vissa tillämpningsförfattningar. Beträffande motiveringen för denna lagstiftning och den närmare innebörden av densamma se nedan sid. 432. Prisregleringen. Prisregleringslagen den 13 juni 1941 (nr 370) har fr. o. m. den 1 juli 1942 ersatts av en ny den 30 juni 1942 daterad prisregleringslag (nr 459) med giltighet t. o. m. den 30 juni 1943. Till densamma har fogats kungörelse s. d. (nr 461) med tillämpningsbestämmelser. I den nya prisregleringslagen, vilken av riksdagen beslutats i huvudsaklig överensstämmelse med proposition i ämnet nr 337, ha intagits vissa bestämmelser, varigenom systemet för priskontrollen ytterligare utbyggts och ökade möjligheter beretts att göra denna effektiv. Den nya lagen skiljer sig från den tidigare huvudsakligen i följande avseenden: Priskontrollbestämmelserna ha utsträckts att avse även andra tjänster än transporttjänster, nämligen sådana som bestå i förfärdigande av viss förnödenhet eller verkställande av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller

235 rengöringsarbete eller annat därmed jämförligt arbete å viss förnödenhet. Medan transporttjänsten förut i priskontrollhänseende likställts med förnödenheter endast såvitt angått fastställandet av normal- och maximipriser samt uppgiftsskyldighet, ha tjänster av i lagen angivet slag nu sidoordnats med förnödenheter i fråga om alla tillämpliga bestämmelser i lagen. I syfte att förhindra onödig, fördyrande mellanhandel (s. k. kedjehandel) ävensom för att i övrigt undanröja missförhållanden inom näringslivet, vilka uppkommit till följd av krisläget och medföra onödig prisstegring, skall Konungen äga meddela föreskrift om begränsning av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet eller såsom företagare åt annan utföra tjänster, alltså en ganska generell befogenhet, som sträcker sig vida utöver den tidigare medgivna rätten att föreskriva tvångskartellering eller nyetableringsspärr. De tidigare bestämmelserna angående fastställande av maximipris ha borttagits; erfarenheterna under den tid prisregleringslagen varit i tillämpning anses ha visat, att efter tillskapandet av normalprisbegreppet maximipriset icke längre har någon funktion att fylla. Straffskalan för brott mot prisregleringslagen har utvidgats så att, om brottet är att anse såsom grovt, straffarbete kan ådömas i högst två år, medan förut endast fängelsestraff kunnat förekomma. Vid bedömande av huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande storlek. Bestämmelserna om ersättningsskyldighet vid överträdelser av lagen ha ändrats på så sätt, att domstol skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förplikta den dömde att utgiva (hela) värdet av taget eller avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet som undanhållits. Rätten att förelägga vite vid försummelse att fullgöra ålagd uppgiftsskyldighet har överflyttats från länsstyrelserna till den myndighet, som meddelat föreskrift i ämnet. Penningväsendet. En rad hithörande författningar, vilkas giltighetstid varit begränsad till utgången av juni 1942, ha prolongerats t. o. m. 30 juni 1943. Så har genom lag den 1 april 1942 (nr 154) skett beträffande lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. samt genom lagar den 30 april 1942 (nr 221, 223 och 224) resp. förordning s. d. (nr 225) beträffande följande författningar: lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m., valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående ratt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv samt förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Fortsatt befrielse intill utgången av juni 1943 har genom kungörelse den

30 juni 1942 (nr 450) givits riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar ined guld. Till samma tidpunkt har förlängning jämväl av riksdagen beslutats beträffande dels bemyndigandet för Konungen att under krig, vari riket befinner sig, utom riket upptaga lån, dels bemyndigandet för riksgäldskontoret att till riksbanken i valutavårdande syfte överlämna skattkammarväxlar eller skuldförbindelser i annan form, dels ock bemyndigandet för fullmäktige i riksbanken att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden fatta de beslut, som påkallas av förhållandena, även om dessa beslut icke skulle stå i överensstämmelse med föreskrifterna i bankoreglementet. För underlättande av beredskapsåtgärder, som avse tryggande av sparbankernas värdehandlingar, har i lag den 30 april 1942 (nr 226) föreskrivits, att, om det med hänsyn till utomordentliga omständigheter befinnes olämpligt, att sparbanks värdehandlingar förvaras på sätt i sparbankens reglemente angives, vederbörande länsstyrelse skall äga meddela sparbanken tillstånd att förvara handlingarna på annat betryggande sätt, som av länsstyrelsen föreskri ves. Beträffande de ändringar, som genom lag den 18 juli 1942, i enlighet med riksdagens av proposition 1942 nr 353 föranledda beslut, vidtagits i myntlagen i syfte att övervinna den av den försvårade tillgången på silver förorsakade skiljemyntbristen, samt de i samband därmed meddelade bestämmelserna angående skiljemyntens beskaffenhet se nedan sid. 448. Det civila luftskyddet. Med hänsyn till den elektriska kraftens stora betydelse för såväl försvaret som folkförsörjningen har det ansetts vara av synnerlig vikt, att de för kraftproduktionen och kraftöverföringen avsedda anläggningarna så långt möjligt skyddas mot skadegörelse under krig. Sedan efter framställning av chefen för försvarsstaben utredning verkställts rörande frågan om behövliga skyddsåtgärder, framlade Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1942 års riksdag, nr 244. Propositionen bifölls av riksdagen, varefter lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar utfärdades den 12 juni 1942 (nr 335). Lagen avser beträffande anläggning av väsentlig betydelse för kraftförsörjningen i riket åtgärder till skydd mot skada genom luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage. Med anläggning förstås dels elektriskt kraftverk med en generatoreffekt av minst 2 500 kVA, dels större vattenregleringsanläggning, dels elektrisk ledning avsedd för spänning av minst 40 kV och dels transformator- eller kopplingsstation, avsedd för minst nyssnämnda spänning och en genomgångseffekt av minst 2 500 kVA. Bestämmelser meddelas i lagen rörande skyldighet att vidtaga erforderliga skyddsåtgärder såväl i avseende på nyanläggningar och ombyggnader av kraftanläggningar som i avseende på befintliga äldre anläggningar. Frågor,

som här avses, skola prövas av en särskild av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, bestående av en lagfaren ledamot, en representant för försvarsstaben, en för luftskyddsinspektionen, en för vattenfallsstyrelsen och en för kommunala och enskilda kraftföretag. Innan någon utför i lagen avsedd anläggning eller verkställer väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning, skall han göra anmälan hos krigsskyddsnämnden för prövning av arbetet ur skyddssynpunkt. Krigsskyddsnämnden äger vid vite tillhålla den som är pliktig att vidtaga skyddsåtgärd enligt ifrågavarande lag att fullgöra sin skyldighet. Instruktion för krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar har utfärdats den 30 juni 1942 (nr 488). Genom särskilda författningar den 12 juni 1942 (nr 336—338) ha vidtagits vissa av ovanberörda lag föranledda ändringar i luftskyddslagen den 11 juni 1937, lagen om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m. den 1 mars 1940 samt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Undanförsel av varuförråd. Lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd, den härmed sammanhängande lagen s. d. (nr 647) med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt i spannmål samt tillämpningsförordningen till förstnämnda lag ha genom författningar den 30 juni 1942 (nr 478, 479 och 481) prolongerats t. o. m. den 30 juni 1943. Lag har även samma dag utfärdats (nr 480) med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt i spånadslin och hampa, gällande likaledes till utgången av juni 1943. (Angående lagstiftningen om sådan panträtt se nedan sid. 273.)

3.

Kristidsorganisationen.

Livsmedelshushållningen. Vissa nya uppgifter ha tillagts statens livsmedelskommission utöver dem som angivits i kommissionens instruktion. Sålunda har genom kungörelse den 6 mars 1942 (nr 100) förordnats, att vad i allmän författning eller genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut stadgats rörande statens fiskenämnd i stället skall fr. o. m. den 26 mars 1942 (i visst hänseende fr. o. m. den 1 juli s. å.) i tillämpliga delar ha avseende å statens livsmedelskommission. Enahanda föreskrift har genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 564) meddelats beträffande de i författning eller Kungl. Maj:ts beslut givna bestämmelserna angående statens potatismjölsnämnd att gälla fr. o. m. den 1 juli 1942. Statens fiskenämnd, för vilken instruktion utfärdats den 30 juni 1937 (nr 647), har sedan början av 1938 handhaft de uppgifter, som ägt samband med regleringen av handeln med färsk strömming och sill, som fångats i Östersjön och Bottniska viken samt ilandförts vid kusten därav (se del II sid. 276). Statens potatismjölsnämnd har enligt instruktion den 15 augusti 1933 (nr 515) sedan den 1 september s. å. handhaft uppgifter i samband med den genom förordning den 26 juni 1933 (nr 389) stadgade regleringen beträffande tillverkningen av och handeln med potatismjöl (jfr del I sid. 246). Inom livsmedelskommissionen ha vissa nya byråer tillkommit. Sålunda har i januari 1942 inom kommissionens konsumtionsavdelning inrättats en byrå för administrativa ärenden; i februari har dels inom kommissionens produktionsavdelning inrättats en byrå för foderfrågor, dels inom dess juridiska sektion inrättats en byrå för ärenden rörande beivrande av förseelser mot ransoneringsförfattningarna. Fr. o. m. den 1 maj 1942 har vidare inom kommissionens varuomsättningsavdelning inrättats en självständig, vederbörande kommissionsledamot direkt underställd byrå för ärenden rörande utrikeshandeln (utrikes- och licensbyrån). Fr. o. m. den 15 maj ha till denna byrå överflyttats de import- och exportlicensärenden, som tidigare handlagts å uppbörds- och licensbyrån. Övriga å sistnämnda byrå ankommande ärenden ha fr. o. m. den 18 maj överflyttats till sektionen för spannmål och fodermedel m. m. resp. sektionen för matfett inom varuomsättningsavdelningen. Uppbörds- och licensbyrån har härmed upphört. Den lokala kristidsorganisationen har under första halvåret 1942 undergått blott obetydliga ändringar. Kristidsförbundens antal minskades i ett

239 län (Stockholms) med två men ökades i ett län (Jönköpings) med ett, varigenom hela antalet kristidsförbund nedgick från 426 till 425 och antalet däri ingående kommuner minskades från 1 210 till 1 206. Hela antalet kristidsnämndsdistrikt utgjorde den 30 juni 1942 1 750 mot 1 747 vid årets början. Industrien. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 januari 1942 har statens industrikommission utökats med ytterligare en ledamot. Enligt sagda beslut skall kommissionen bestå av ordförande och minst två, högst sju ledamöter. Inom industrikommissionens kansli har i utredningsbyråns ställe fr. o. m. den 1 maj 1942 inrättats två fristående byråer, nämligen en statistisk byrå och en utrikeshandelsbyrå. Statens ammunitionsnämnd har erhållit i vissa hänseenden utvidgade uppgifter. Genom kungl. brev den 24 april 1942 har till nämndens instruktion (se del I sid. 218) fogats tilläggsbestämmelser, innebärande att nämnden, utöver vad tidigare i instruktionen föreskrivits angående anskaffning av ammunition och för dennas framställning erforderliga förnödenheter, skall för försvarsgrensförvaltningarnas räkning efter därom av Kungl. Maj:t särskilt meddelade beslut ombesörja anskaffningen av annan materiel, som är av mass- eller standardkaraktär eller som kan anses fixerad i tekniskt hänseende eller vars anskaffning bör handhas centralt för att möjliggöra fullt effektiv krigsindustriplanering. Det skall vidare ankomma på nämnden att, med utnyttjande av de råvaror, produkter och förnödenheter, den tillverkningskapacitet och den arbetskraft, som kunna stå till förfogande, i samråd med industri- och arbetsmarknadskommissionerna omhänderha planeringen av landets krigsindustri, att utöva granskning ur merkantil synpunkt och med hänsyn till krigsindustriplaneringen av viktigare anskaffningsärenden, som handläggas av försvarsgrensförvaltningarna, samt att i samråd med dessa verka för att med avseende å försvarsväsendets materiel tillverkningstekniska krav och standardiseringskrav såvitt möjligt bliva tillgodosedda under beaktande av de fordringar, som materielen ur funktionssynpunkt måste fylla. Anskaffning från utlandet av krigsmateriel och förnödenheter härtill får nämnden företaga först efter av Kungl. Maj:t lämnat medgivande. Konstruktions- och försöksverksamheten på krigsmaterielområdet skall fortfarande åvila vederbörande försvarsgrensförvaltningar. I samband med att nämndens verksamhetsområde på angivet sätt utvidgats har dess namn fr. o. m. den 1 juli 1942 ändrats till statens krigsmaterielnämnd. Bränslehushållningen. Statens bränslekommissions vedavdelning har vid årsskiftet 1941/42 undergått en omorganisation. Avdelningen har uppdelats på fem byråer och

underavdelningar, nämligen en produktionsbyrå, en anskaffningsbyrå med vedlicenskontor, en transportbyrå, en träkolsbyrå samt en vedinspektion. Produktionsbyrån har till uppgift att handlägga ärenden rörande vedproduktionen. Anskaffningsbyrån sköter ärenden rörande uppköpsverksamheten på vedområdet samt tillgodoseendet av föreliggande behov av brännved. Vedlicenskontoret ombesörjer ärenden rörande licenser för vedinköp till industrier samt vissa andra större förbrukare. Transportbyrån planlägger och kontrollerar vedtransporter i samarbete med planläggningsavdelningen. Träkolsbyrån sysslar med ärenden rörande disposition av ved för kolning och tillverkning av gengasved m. m. Vedinspektionen slutligen övar tillsyn över att vedanskaffningen inom kristidsstyrelseområdena fortgår på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni 1942 (SFS nr 558) skall det — utan hinder av vad som stadgats i instruktionerna för industrikommissionen och bränslekommissionen — ankomma på sistnämnda kommission att handlägga frågor rörande reglering av försörjningen med oförädlat virke. I ärende, som rör skogsindustriernas råvaruförsörjning, skall representant för industrikommissionen beredas tillfälle att deltaga i ärendets handläggning inom bränslekommissionen. Avviker dennes mening från beslutet, äger han få sin mening antecknad till protokollet, och skall i sådant fall, om h a n så påfordrar, beslutet icke träda i kraft utan ärendet ofördröjligen hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. Arbetsmarknaden. Inom statens arbetsmarknadskommissions kansli har fr. o. m. den 1 maj 1942 inrättats en fristående sektion för handläggning av ärenden rörande arbetsblockorganisationen, frivillig arbetshjälp till jordbruket m. m , benämnd arbetsblockssektionen. Prisregleringen. Vissa ändringar ha genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 607) skett i instruktionen för statens priskontrollnämnd. Ändringarna ha föranletts av de nya bestämmelser, som intagits i den fr. o. m. den 1 juli 1942 gällande nya prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459), särskilt den utvidgning som därigenom skett i området för lagens tillämpning till att gälla även andra tjänster än transporttjänster (se sid. 234). Informationsverksamheten. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 mars 1942 har statens informationsstyrelses organisation fr. o. m. den 1 april i vissa avseenden ändrats. Inom styrelsen skola vid sidan av det gemensamma kansliet och sektionen för kulturell folkberedskap finnas fyra avdelningar, nämligen administrationsav-

241 delningen, allmänna avdelningen (bl. a. för frågor rörande propaganda och film), upplysningsavdelningen samt rådgivnings- och dispensavdelningen. En viss omorganisation har även skett i fråga om folkberedskapssektionen. Den vid sidan av sektionens chef stående nämnden (folkberedskapens nämnd) har erhållit en fastare ställning därigenom att i densamma insatts representanter, vilka utsetts på förslag av en rad statliga organ och samhälleliga institutioner samt fria organisationer. Nämndens uppgift är att avgiva yttranden rörande viktigare frågor, framför allt sådana som äga samband med folkrörelsernas arbete. Nämnden har inom sig utsett ett beredningsorgan. Informationsstyrelsens ordförande fungerar även som nämndens ordförande. (Jfr sid. 461.) Samverkan mellan kristidsorganen. På ett visst område, nämligen i fråga om planläggningen och verkställigheten av den av militära beredskapshänsyn betingade undanförseln av varuförråd, har samarbetet mellan de berörda kristidsorganen erhållit en särskild organisatorisk utformning. För åvägabringande av bättre samverkan härvidlag, innebärande jämväl förbättrade möjligheter att vinna orientering rörande de militära önskemålen, har sålunda genom beslut av livsmedels-, industri- och bränslekommissionerna tillsatts en samarbetsdelegation för frågor rörande undanförseltjänsten. I denna delegation är var och en av de nämnda kommissionerna representerad av kommissionens föredragande för undanförselärenden. Dessutom ingår som ledamot en representant för försvarsstaben.

16—316183

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen. Försörjningsläget. Det svaga utbytet av 1941 års skörd skapade en mycket ogynnsam bas för livsmedelsförsörjningen under 1942. Nästan på alla punkter var läget vid detta års ingång sämre än året förut. Likväl kan det icke sägas, att tillståndet blivit i något väsentligt hänseende verkligt kritiskt. Konsumtions- och handelsregleringarna, som under de närmast förflutna åren ganska allsidigt utbyggts, fungerade i stort sett som förut. På ännu ett område utvecklades regleringssystemet under första halvåret 1942, nämligen beträffande fisken. Någon ransonering blev det dock icke här tal om lika litet som beträffande mjölken och potatisen; i avseende på dessa näringsmedel lämnades förbrukningen fortfarande fri. Importen av kraftfoder och konstgödsel kunde under perioden hållas relativt väl uppe. Även en viss import av vete och råg — netto något över 30 000 ton — ägde rum. Eljest var livsmedelstillförseln utifrån oväsentlig.. Brödsädsförsörjningen upprätthölls planenligt med de tillskott av korn och potatisprodukter och med den höga utmalning, som omnämnts i föregående halvårsredogörelse. Trots besparingsåtgärderna blev det emellertid nödvändigt att anlita den ännu förefintliga spannmålsreserven. Denna beräknades komma att i sin helhet tagas i anspråk under konsumtionsåret. Fodermedelstillgången var i alla hänseenden utomordentligt knapp och nödvändiggjorde en mycket sträng hushållning. Det visade sig dock möjligt att utöka tilldelningen av oljekraftfoder från förut för produktionsåret beräknade 100 000 till 125 000 ton, varav större delen utlämnades som tillskottsfoder till fodercellulosa. I sin plan för växtodlingen under 1942 framhöll livsmedelskommissionen som särskilt önskvärt, att odlingen av vårvete bibehölls vid minst samma omfattning som förut samt att kornodlingen såvitt möjligt utvidgades. Som uppmuntran härtill tjänade de odlingspremier av resp. 40 och 50 kronor per hektar, som bestämdes skola utgå för de med dessa sädesslag under året besådda arealerna. Vidare förordades en ökad odling av potatis och betor samt av baljväxtrik blandsäd, det sistnämnda huvudsakligen på bekostnad av havreodlingen. Genom en dylik förskjutning av fodersädsodlingen komme en väsentlig stegring av fodrets äggvitehalt att ernås, varigenom förutsättningarna för mjölkproduktionen förbättrades.

243 Höstens starka utslaktning av nötkreatur kulminerade i november. Därefter nedgick den hastigt. Också svinslakten avtog betydligt efter årsskiftet. Den totala saluförda slakten redovisas kvartalsvis sålunda:

1941 april—juni juli—sept o k t — dec 1942 Jan.—mars april—juni

Nötkreatur och kalvar . ton 26 200 34 200 44 500 21 500 15 600

Hästar, får och getter . ton 1 900 2 100 7 700 2 300 1 200

„ .

ton

Summa . „ ton

22 800 16 500 19 500 15 600 12 700

50 900 52 800 71 700 39 400 29 500

vm

x

Härav framgår vilken avsevärd minskning som redan under första och än mer under andra kvartalet 1942 drabbade den på marknaden framkommande kvantiteten kött och fläsk. Det må emellertid framhållas, att i de anförda siffrorna ej ingår hushållsslakten, vilken särskilt beträffande kalvarna och svinen är av betydande omfattning. Mjölkinvägningen vid mejerierna sjönk under första halvåret 1942 till 89 procent av invägningen under första halvåret 1941 och 77 procent av invägningen under motsvarande tid 1939. Trots detta undergick emellertid förbrukningen av konsumtionsmjölk en fortsatt stark stegring. Mjölkförsäljningen från mejerierna uppgick sålunda under halvåret till ej mindre än 67 200 ton per månad mot 46 400 under första halvåret 1941 och 39 500 under första halvåret 1939. Därvid är dock att märka, att den redovisade kvantiteten sedan november 1941 avser standardiserad mjölk, varför de anförda siffrorna i någon mån överdriva den försiggångna konsumtionsökningen. Den genom standardiseringen vunna kvantitetsökningen för konsumtionsmjölken beräknas uppgå till omkring 10 milj. liter per månad. Bakom den redovisade ökningen i mjölkkonsumtionen ligger en betydande omläggning i distributionssystemet, vilken inneburit att stora kvantiteter mjölk transporterats till de större städerna från avlägsna landsdelar, varifrån tidigare sådan tillförsel ej ägt rum. Smörproduktionen vid mejerierna uppgick till c:a 5 700 ton per månad, vilket innebar en minskning med c:a 14 procent i förhållande till förutvarande normal produktion. Nedgången i den totala matfettförbrukningen (smör och margarin m. m. tillsammans) torde ha varit av ungefär samma storleksordning. Äggtillgången var under hela den här ifrågavarande perioden synnerligen knapp. Till en del sammanhängde detta med att endast en starkt begränsad fodertilldelning kunde avses för hönsen. En medverkande omständighet var den stränga vintern med dess verkningar i avseende på produktion och transportmöjligheter. Uppenbart var, att regleringssystemet här verkade så, att producenterna i stor utsträckning underläto att saluföra sin produktion och i stället själva ökade sin förbrukning, vilket skärpte bristen inom de större konsumtionsorterna. Hönsstammen visade sig vid hönsräkningen i slutet av april 1942 ha nedgått med 18*5 procent i jämförelse med antalet i september 1940.

244 Tillförseln av fisk från de inhemska fiskerierna torde för första halvåret 1942 kunna skattas till ungefär tre fjärdedelar av den före kriget normala. Importen var, särskilt i fråga om salt sill, av mycket begränsad omfattning och fisktillgången som helhet därför ganska knapp. Socialstyrelsens kvartalsundersökningar rörande livsmedelskonsumtionen på grundval av hushållsräkenskaper, vilka pågått alltsedan början av år 1940 (se del I sid. 265), möjliggöra en fortlöpande överblick över förändringarna i kostens sammansättning inom representativa hushåll. De inom samtliga redovisade stadshushåll under en fjortondagarsperiod förbrukade huvudsakliga livsmedlen uppgingo i genomsnitt per hushåll (bestående av omkring fyra personer) till nedanstående kvantiteter under andra kvartalet vart och ett av åren 1940, 1941 och 1942: Andra kvartalet 1940 1941 Mjölk 1 30-9 Grädde dl 7-8 Ost hg 9-1 Ägg » 18-9 Matfett, alla slag • 30-9 Kött, fläsk, charkuterivaror » 52-3 Fisk » 28-2 Mjöl, gryn, bröd (omräknat till mjöl) . . » 139-1 Potatis » 138-0 Andra rotfrukter »> 6-7 Grönsaker » 10-6 Frukt och bär » 37-9 Socker, sirap, karameller » 46-4 Kaffe » 7-4 Kaffesurrogat » —

32-8 6-0 6-9 15-8 25-3 51-3 26-9 154-3 161-0 14-8 11-4 36-4 40-1 3-9 1 -8

1942 37-5 1-4 3-5 8-9 24-0 36-8 46-8 136-6 217-0 12-7 10-6 32-6 43-4 1-3 3-0

Ökning el. minskning från 1940 till 1942 % + 21-4 — 82-1 61-5 — 52-9 —- 22-3 — 29-G +65-9 — 1-8 +57-2 +89-6 ± 0 —14-0 — 6-5 — 82-4 —•

,

Siffrorna visa, att ganska stora förskjutningar ägt rum under de gångna krigsåren i fråga om konsumtionen av olika livsmedel, ökning i förbrukningen har skett framför allt beträffande mjölk och fisk samt potatis och andra rotfrukter, d. v. s. just de varuslag, som lämnats utanför ransoneringen. I fråga om mjöl, gryn och bröd samt grönsaker har förbrukningen varit ungefär oförändrad (stegringen i brödförbrukningen 1941 synes vara av tillfällig natur), medan för övriga livsmedel större eller mindre minskning skett i de förbrukade kvantiteterna. Den sammanlagda utgiften för livsmedel per dag och konsumtionsenhet ökades från 1 krona 50 öre till 1 krona 72 öre, d. v. s. med 14-7 procent. Då index för livsmedelskostnaderna samtidigt stegrades ungefär dubbelt så mycket, visar detta en långt gående anpassning efter förändringarna i prisläget från hushållens sida. Samtidigt har otvivelaktigt en övergång i förbrukningen i ganska stor omfattning ägt rum från dyrare till billigare kvaliteter av varor. Kostens kalorivärde minskades enligt nu refererade undersökning från 3 757 till 3 627 kalorier per dag och konsumtionsenhet, fettkonsumtionen från 144 till 117 gram, under det att äggvitekonsumtionen förblev ungefär oförändrad vid omkring 90 gram. Särskilt kalori-

245 talen ligga vid socialstyrelsens undersökning något högre än vid de av livsmedelskommissionen för landets totalförbrukning gjorda beräkningarna, vilka berördes i föregående halvårsöversikt. Det bör dock framhållas, att sistnämnda beräkningar i motsats till socialstyrelsens icke omfatta alla slag av livsmedel. Prisregleringen på jordbruksområdet. Med hänsyn till önskvärdheten av att grunderna för prissättningen på jordbruksprodukter för året 1942/43 kunde delgivas jordbrukarna redan före vårsådden framlade livsmedelskommissionen förslag härom i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 februari 1942. Kommissionen utgick ifrån att prissättningen även för nästa produktionsår borde avvägas efter den faktiska utvecklingen av jordbrukets kostnader samt att den absoluta prisnivån, såsom föregående år skett, finge fastställas först då skörderesultatet för hela landet kunde något så när överblickas. För att erhålla den inriktning av jordbruksproduktionen, som med avseende på försörjningsläget tedde sig som den mest önskvärda, borde emellertid enligt kommissionens åsikt prisrelationen mellan olika grödor bestämmas i god tid. Åtgärderna borde syfta till en ökning av brödsädsodlingen, för vars stimulerande föreslogs en större prisskillnad än den förhandenvarande mellan fodersäd och brödsäd, varjämte en särskild premie förordades för att främja odlingen av vårvete och korn. Beträffande de animaliska produkterna ansåg sig kommissionen ej på detta stadium kunna föreslå några relationspriser. Enligt kommissionens mening borde jordbrukarnas samtliga inkomster slutligt justeras genom prissättningen på mjölk och mejeriprodukter. Härvid borde principen, att jordbruket i sin helhet vid normala väderleksbetingelser skulle erhålla full täckning för de sedan krigsutbrottet inträdda kostnadsstegringarna, tillämpas även för nästa produktionsår. Med bifall till kommissionens framställning fastställde Kungl. Maj:t den 1 april en prisskala, utvisande förhållandet mellan priserna på spannmål och hö av 1942 års skörd. 1 denna prisskala hade priset på svarthavre, uttryckt i ett tänkt antal ören per kilogram, lagts till grund för priset på de övriga grödorna. För var och en av dessa fastställdes ett visst tillägg i ören i förhållande till nämnda grundpris, vilket förutsattes komma att bestämmas, så snart skörderesultatet kunde med någorlunda säkerhet bedömas. För hö bestämdes dock priset till en viss del av grundpriset. Den sålunda fastställda prisskalan hade följande utseende: Svarthavre (grundpris) = s Vithavre = s + 0-5 öre Blandsäd = s + 2 » Korn = s + 5 »>

Råg Höstvete Vårvete Hö

= = = =

s + 8 öre s + 8 » s + 9 » 0-7 s »

Härjämte bemyndigade Kungl. Maj:t livsmedelskommissionen att utbetala särskild odlingspremie (arealtillägg) till den som under 1942 odlade vårvete eller korn. Odlingspremien skulle beträffande vårvete uppgå till

246 40 kronor per hektar. För korn bestämdes den till 50 kronor per hektar men skulle utgå endast i de landsdelar, där utfodringsförbud för korn var rådande, nämligen inom Götaland och Svealand med undantag av vissa områden i Kopparbergs och Värmlands län. Ansökan om utbekommande av odlingspremie skulle enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 742 göras i början av juni 1942 i samband med den arealinventering, som då avsågs skola äga rum. Gällande normalpriser å såväl brödsäd som fodersäd fortforo att oförändrade gälla vid frivillig försäljning under hela första halvåret 1942. Den s. k. f ö r m a l n i n g s e r s ä t t n i n g e n , vilken för tiden 1 september—15 oktober 1941 fastställts till 8: 15 kronor per deciton för vete och råg, bestämdes av livsmedelskommissionen enligt av Kungl. Maj:t den 23 januari 1942 givet bemyndigande att utgå med nämnda belopp även efter den 15 oktober 1941. Samma ersättningsbelopp medgavs för korn, som förmalts tillsammans med vete eller råg eller till kornmjöl, avsett att tillsättas förmalningsprodukter av vete och råg. För potatisflingor, använda för tillsättning i mjöl, skulle ävenledes från årsskiftet utgå en motsvarande ersättning. Tvånget att vid veteförmalningen använda viss procent vårvete föranledde, att förmalningsersättningen för vårvete fr. o. m. mars månad höjdes med 1 krona 25 öre. Förmalningsersättning vid löneförmalning utgick fr. o. m. den 16 oktober 1941 även för korn. Fr. o. m. den 1 april 1942 skulle enligt beslut av livsmedelskommissionen allt siktat vetemjöl betecknas som enhetsvetemjöl eller vetemjöl av enhetskvalitet, för vilket skulle gälla ett försäljningspris av 38 kronor per deciton. Priset på grahamsmjöl fastställdes till 27 kronor per deciton. Däremot skedde ingen ändring i de ända sedan hösten 1940 bestående priserna på rågsikt och sammalet rågmjöl. Särskilda åtgärder vidtogos för stödjande av odlingen av m a t ä r t e r och b r u n a b ö n o r även under år 1942. Enligt riksdagens beslut i anledning av proposition nr 138 garanterades odlare av matärter liksom förut ett inlösningspris av 40 kronor per deciton. På liknande sätt stadgades statlig inlösningsskyldighet och garantipris för bruna bönor. Garantipriset bestämdes till 90 kronor per deciton. Beträffande prisregleringen å andra fodermedel än fodersäd må följande nämnas. Normalpriset å o l j e k r a f t f o d e r , innehållande 45 procent råprotein och fett (den enda numera tillhandahållna kvaliteten), vilket fr. o. m. den 25 september 1941 bestämts till 28 kronor per deciton, höjdes fr. o. m. den 1 juni 1942 till 33 kronor. I samband med prishöjningen förständigades vederbörande handlande att för inneliggande lager av oljekraftfoder till Svenska spannmålsaktiebolaget inbetala en clearingavgift av 5 kronor per deciton. Klipriset kvarstod oförändrat. För f o d e r c e l l u l o s a stegrades normalpriset liksom för oljekraftfoder avsevärt fr. o. m. den 1 juni, nämligen för Cellfor S från 12 till 16

och för Cellfor MM från 12: 25 till 16: 25 kronor per deciton. Även h ä r ålades handlandena att till spannmålsbolaget inbetala en clearingavgift, motsvarande prishöjningen. Normalpriset å s t r å f o d e r förblev oförändrat sådant det fastställts fr. o. m. den 8 september 1941. Även vissa andra speciella slag av fodermedel såsom luzernmjöl och kraftfoder av animaliskt avfall åsattes normalpris. I avsikt att trygga tillgången på vallväxtfrö till utsäde nästkommande år fastställdes prisgaranti för vissa slag av sådant frö, som hembjöds till inlösen våren 1943 (se sid. 268). Prisgaranti utfästes även för matpotatis såväl av 1941 som av 1942 års skörd (se sid. 269). Beslut hade av 1941 års riksdag fattats om godkännande av utav Kungl. Maj:t framlagt förslag om förordning angående klassificering av kött (se del II sid. 240). Syftet härmed var att till stöd för prisregleringen beträffande köttvaror åvägabringa ett officiellt klassificeringssystem, ägnat att bereda garantier för en opartisk och sakkunnig bedömning av marknadsfört kött. Förordning i ämnet utfärdades först den 30 december 1941 (nr 1011) att träda i kraft den 1 april 1942. Av lantbruksstyrelsen utfärdades kungörelse angående grunderna för klassificeringen den 17 februari 1942. Enligt nämnda förordning skulle kött av nötkreatur, häst, får eller svin, som vid offentligt slakthus eller kontrollslakteri godkänts vid besiktning enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus, genom slakthusets resp. kontrollslakteriets försorg före utlämnandet klassificeras samt förses med stämplar, angivande den kvalitetsklass, till vilken köttet hänförts vid klassificeringen. Motsvarande skyldighet skulle åvila köttbesiktningsbyrå, där av lantbruksstyrelsen godkänd klassificerare funnes anställd. Kött och fläsk, som ej var klassificerat, fick ej försäljas eller saluhållas under benämning, som överensstämde eller kunde förväxlas med av lantbruksstyrelsen å viss kvalitetsklass fastställd benämning; ej heller fick oklassificerat kött och fläsk förses med stämpel eller märke, som kunde förväxlas med av lantbruksstyrelsen fastställd stämpel. I samband med ikraftträdandet av nyssnämnda författningar vidtogos av livsmedelskommissionen genom cirkulär n r 703 vissa jämkningar i tidigare meddelade föreskrifter om högsta priser å kött och fläsk. Redan dessförinnan, nämligen fr. o. m. den 2 februari 1942, hade dessa priser något ökats genom höjning av områdestilläggen för vissa prisområden. De provisoriskt bestämda högstpriserna å hela och halva kroppar av storboskap, större kalv, häst och svin fastställdes fr. o. m. den 19 maj 1942 enligt livsmedelskommissionens cirkulär n r 734 i huvudsak oförändrade att gälla såsom normalpriser enligt prisregleringslagen. Priserna gällde såväl vid försäljning i slaktat skick från producent som vid försäljning från slaktare eller partihandlare till återförsäljare eller konsument. Fr. o. m. den

248 21 juni fastställdes normalpriser jämväl för vissa köttkonserver samt fr. o. m. den 29 juni för spädkalv samt vissa organ och inälvor (cirkulär nr 786 och 796). Nya högstpriser för detaljhandeln med kött och fläsk trädde enligt priskontrollnämndens beslut i tillämpning i slutet av juni. De åtgärder, som alltsedan hösten 1941 vidtagits i syfte att stödja priset på s m å g r i s a r , ha omnämnts ovan å sid. 32. Stödköp enligt det med Sveriges slakteriförbund ingångna avtalet verkställdes under slutet av november inom Skåne och Halland och utsträcktes under december till hela Götaland. Inom samma område ägde liknande stödköp rum även under april—juni 1942. Definitiva bestämmelser angående normalpriser å mjölk meddelades av livsmedelskommissionen i samråd med priskontrollnämnden och Svenska mejeriernas riksförening genom cirkulär nr 666 att lända till efterrättelse fr. o. m. den 8 mars 1942. För varje län (i vissa fall för del av län) fastställdes härvid ett pris, som skulle gälla såsom normalpris å mjölk inom länet. Där så på grund av högre transport- eller distributionskostnader eller av liknande orsaker befanns påkallat, bestämdes emellertid för viss ort eller vissa orter inom länet ett särskilt högre normalpris. De sålunda länsvis fixerade normalprisen, vilka avsågo pris vid försäljning i löst mått vid mejeri eller i mjölkbutik resp. — vid försäljning från producent direkt till förbrukare — hos producenten, varierade från lägst 25 öre per liter i Sydsverige till 32 öre i Stockholms stad och 28—35 öre inom olika delar av Dalarna och Norrland. Högsta priset, 35 öre per liter, gällde för lappmarkssocknarna i Norrbottens län. Angående det vid överenskommelsen med lantbrukets organisationer i december 1941 bestämda bidraget av 3 milj. kronor till uppehållande av vissa mejeriers körlinjer lämnade livsmedelskommissionen efter samråd med Svenska mejeriernas riksförening närmare föreskrifter genom cirkulär nr 684. Enligt dessa föreskrifter skulle bidrag utgå för uppehållande av sådana körlinjer, där transportkostnaden per kg mjölk i genomsnitt för månad uppginge till mer än 1*5 öre. Bidraget skulle för varje månad motsvara 75 procent av den summa, varmed transportkostnaden för under månaden transporterad mjölk översteg ett efter nämnda pris beräknat kostnadsbelopp. Till följd av att det särskilda belopp, som till följd av nyssnämnda överenskommelse av Kungl. Maj:t ställts till förfogande för höjning av prisutjämningsbidraget resp. mjölkpristillägget för produktmjölk, endast utgick för tiden 1 oktober 1941—31 maj 1942, nedsattes fr. o. m. juni månad mjölkpristillägget för produktmjölk från 42 till 28 öre per kg mjölkfett, d. v. s. till ett belopp motsvarande ungefär 1 öre per kg mjölk med en fetthalt av 3*6 procent. Mjölkpristillägget för produktmjölk motsvarade efter den gjorda sänkningen det prisutjämningsbidrag för produktmjölk, som utgick under tiden närmast före den 1 oktober 1941.

249 Normalpriser åsattes av livsmedelskommissionen även vissa speciella slag av ost, vilka förut lämnats utanför prisregleringen, nämligen enligt cirkulär nr 598 messmör, mesost och getost samt enligt cirkulär nr 726 margarinost. Normalpris bestämdes såväl för försäljning från tillverkare till auktoriserad partihandlare som för försäljning till annan handlande ävensom till försäljning till förbrukare. Med hänsyn till den ökning av fraktkostnaderna för ägg, som under den kalla årstiden föranleddes av att varmvagn regelmässigt måste användas vid järnvägstransport av denna vara, hade livsmedelskommissionen fr. o. m. den 1 december 1941 medgivit en säsongmässig höjning av områdestilläggen till normalprisen i två prisområden. Fr. o. m. den 12 januari 1942 infördes dylika områdestillägg även för övriga prisområden utom det första. Sedan behovet att använda varmvagn vid äggtransport upphört, borttogos samtliga områdestillägg fr. o, m. den 16 april. De återinfördes likväl den 29 juni för prisområdena i Norrland, sedan det visat sig att partihandlarna inom dessa områden vid sina inköp av ägg i allmänhet kunnat erhålla endast mindre partier åt gången och att fraktkostnaderna därför genomsnittligt blivit högre än som beräknats vid normalprisernas fastställande. Frågan om en generell höjning av normalpriserna å ägg med förslagsvis 50 öre per kg var föremål för övervägande i mars. Livsmedelskommissionen hemställde därom i underdånig skrivelse den 17 mars efter framställning av Svenska ägghandelsförbundet, under motivering att en dylik höjning sannolikt skulle leda till att producenterna minskade sin äggkonsumtion och att tillförseln av ägg till den legala handeln därigenom skulle öka. Den föreslagna prishöjningen avstyrktes dock av priskontrollnämnden, som ansåg att den knappast skulle medföra ökad tillförsel av ägg, och framställningen lämnades av Kungl. Maj:t utan avseende. Angående clearing av äggpriserna för vinnande av överensstämmelse mellan priset å svenska och priset å importerade ågg se sid. 279. I fråga om konstgödsel kvarstodo de priser, som under hösten bestämts av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 502, oförändrade. För skördegarn utvidgades genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 maj 1942 det prisclearingsystem, som tidigare införts, med syfte att åstadkomma en utjämning av priserna ej endast å inom landet tillverkat skördegarn utan även å importerat sådant garn samt pappersgarn. Normalpris fastställdes, utgörande för skördegarn av hampa 2 kronor 5 öre och för pappersgarn 1 krona 70 öre per kg. Handlande, vilka innehade sådana förråd av skördegarn, som voro att anse som partihandelslager, ålades att till clearingkassan för jordbruksförnödenheter erlägga en clearingavgift av 68 öre per kg, motsvarande skillnaden mellan anskaffningskostnaden för sagda förråd och inköpspriset å skördegarn under sommaren. *

250 Under de två senaste åren hade priserna å de viktigare jordbruksprodukterna fastställts först sedan skörderesultatet för hela landet kunnat något så när överblickas. Till ledning för prissättningen hade tjänat vissa inom livsmedelskommissionen verkställda beräkningar rörande utvecklingen av jordbrukets inkomster och kostnader sedan krigsutbrottet. Själva prisavvägningen hade skett med utgångspunkt från den principen, att jordbruket i sin helhet skulle vid normala väderleksbetingelser erhålla full täckning för inträdda kostnadsstegringar. Av denna princip hade ansetts följa, att en genom ogynnsamma väderleksförhållanden uppkommen låg skörd skulle föranleda en högre prissättning å produkterna eller andra särskilda åtgärder i syfte att bereda jordbruket kompensation för det härav förorsakade inkomstbortfallet, varvid dock förutsattes, att jordbruket skulle bära en viss del av skördeförlusten. Å andra sidan förutsattes, att prisläget vid en god skörd skulle i motsvarande grad jämkas nedåt men att jordbruket dock skulle draga fördel av det gynnsammare skördeutfallet. I sin förutnämnda skrivelse den 17 februari 1942 hade livsmedelskommissionen till behandling upptagit frågan om prissättningen på vegetabilierna under nästa produktionsår och därvid framlagt förslag till en prisskala, angivande prisrelationerna för de viktigaste grödorna av årets skörd, vilken prisskala ock av Kungl. Maj:t stadfästes den 1 april (se ovan sid. 245). Avsikten var, att de absoluta priserna skulle bestämmas, så snart resultatet av årets skörd för hela riket kunde någorlunda överblickas. Emellertid fann Kungl. Maj:t angeläget, att, innan produktpriserna för året sålunda definitivt fastställdes, en allsidig utredning ägde rum rörande de på frågan inverkande omständigheterna. Genom beslut den 15 maj bemyndigade Kungl. Maj:t därför jordbruksministern att tillkalla sakkunniga för att — i nära samarbete med livsmedelskommissionen och i samråd med priskontrollnämnden — verkställa utredning och avgiva förslag angående grunderna för prissättningen å jordbrukets produkter. Sakkunniga tillkallades av jordbruksministern kort därpå till ett antal av 27. Ordförandeskapet uppdrogs åt livsmedelskommissionens ordförande. Att så många personer kallats att biträda vid utredningen motiverades av jordbruksministern med hänvisning till de vitt skilda produktionsbetingelserna i olika delar av landet samt angelägenheten av att representanter för olika samhällsgrupper bereddes tillfälle att deltaga i utredningsarbetet. Enligt jordbruksministerns direktiv för de sakkunniga, vilka antogo namnet 1 9 4 2 å r s j o r d b r u k s k o m m i t t é , borde utredningen i första rummet omfatta den ur kostnadssynpunkt och med avseende å olika produktionsintressen lämpliga avvägningen mellan priserna på olika jordbruksprodukter. I detta syfte borde bl. a. undersökas utvecklingen av kostnaderna för olika produkter sedan krigsutbrottet. I samband därmed borde även prövas, huruvida de dittillsvarande beräkningsgrunderna kunde anses giva ett riktigt uttryck för inkomst- och kostnadsförändringarna inom jordbruket. Den indirekta metod, som kommit till användning och som från beräknade indextal för ändringar i kostnader och inkomster

251 sökte komma fram till absoluta belopp för inkomster eller bortfall av inkomster, borde därvid granskas med hänsyn till sin bärkraft och tillförlitlighet. Kommittén borde vidare verkställa sådan preliminär undersökning rörande jordbrukets inkomster och kostnader för regleringsåret 1942/43, som tidigare utförts inom livsmedelskommissionen, samt framlägga resultatet av denna undersökning till ledning för fastställandet instundande höst av priserna på jordbruksprodukter av 1942 års skörd. Jordbruksministern erinrade vidare, att önskemål uttalats, bl. a. från Sveriges lantbruksförbund, att även principerna för jordbrukspolitiken vid en framtida övergång till fredsförhållanden borde utredas. De svårigheter, som uppenbarligen mötte att redan i förväg komma till en grundad uppfattning om de lämpliga riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, borde icke avhålla från de förberedande undersökningar och överväganden, på vilka kommande beslut måste grundas. Även dessa frågor borde därför av kommittén behandlas. Därvid borde för jordbrukets del, liksom när det gällde läget för övriga näringsgrenar, särskild uppmärksamhet ägnas åt de problem, som måste uppkomma i samband med en övergång från krigs- till fredshushållning. Den 22 maj 1942 framlades från jordbruksdepartementet proposition (nr 319) angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. för budgetåret 1942/43, ävensom från folkhushållningsdepartementet proposition (nr 338) angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel. Bägge propositionerna grundade sig på de förslag i ämnet, som i skrivelser den 10 april 1942 utvecklats av livsmedelskommissionen, vilken därvid beträffande prissättningen på jordbruksprodukter i sin ordning stödde sig på en av en särskild av kommissionen tillsatt delegation verkställd utredning rörande jordbrukets inkomster och kostnader 1941/42 samt en utredning rörande jordbrukets kontanta inkomster och utgifter 1932—1940, utarbetad huvudsakligen på grundval av jordbrukarnas självdeklarationer. I förstnämnda proposition erinrade jordbruksministern om att de två senaste årens svaga skördar avsevärt försämrat landets försörjningsläge samt att landets resurser av livsmedel, vilka vid krigsutbrottet voro betydande, sedermera högst väsentligt nedgått. Det vore därför av utomordentlig vikt, att jordbruksproduktionen upprätthölles och i möjligaste ( nnån utvidgades. Vid utformningen av statsmakternas ekonomiska politik på jordbrukets område efter krigets utbrott hade man å ena sidan sökt hålla prisnivån å jordbrukets produkter inom sådana gränser, att en inflationsartad utveckling förhindrades. Man hade sålunda eftersträvat att icke tillåta priserna stiga utöver den nivå, som var nödvändig för att de ökade produktionskostnaderna skulle kunna täckas. Å andra sidan hade vid prissättningen måst beaktas nödvändigheten av att under rådande läge upprätthålla och, i den mån så kunde ske, öka produktionen. Även under kommande regleringsår syntes samma principer böra följas vid prissättningen. Några mera vittgående ändringar i det gällande regleringssystemet föreslogos icke. Som skäl härför hänvisade jordbruksministern till den utredning, som kort förut beslutats (1942 års jordbrukskommitté) och för vars

252 syfte och omfattning ovan redogjorts. De i propositionen framställda förslagen, vilka i sin helhet godkändes av riksdagen, inneburo sålunda i fråga om mjölk- och matfettsregleringen, att grunderna för mjölkpristilläggets bestämning skulle förbli orubbade. Likaså borde de bidrag, vilka utgingo för täckande av de av produktionsminskningen föranledda kostnaderna för mjölktillförseln till de större konsumtionsorterna (merfraktsbidragen, regleringskostnadstilläggen till mjölkorganisationerna i Stockholm och Göteborg, ersättningen för behandlingen av konsumtionsmjölk vid vissa mejerier som levererade mjölk till Stockholm samt bidragen till uppehållande av mejeriernas körlinjer inom vissa områden) alltjämt utgå, i den mån dessa bidrag och ersättningar visade sig erforderliga för lösande på ett tillfredsställande sätt av mjölkförsörjningsproblemet. Detsamma gällde pristilläggen för lantsmör och producentbidragen. Även fläsk- och kött- samt äggregleringarna liksom ock brödsäds-, fodermedels- och konstgödselregleringarna borde upprätthållas efter i huvudsak samma grunder som förut. Kungl. Maj:t borde emellertid liksom under de gångna krigsåren erhålla befogenhet att utan hinder av meddelade beslut och gjorda uttalanden handha jordbruksregleringen samt vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar i densamma. Å tilläggsstat för budgetåret 1941/42 hade tidigare av riksdagen anvisats dels 56 milj. kronor till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, dels 56 och senare ytterligare 33 milj. kronor för täckande av Svenska spannmålsaktiebolagets kostnader, framför allt i samband med anskaffande av oljekraftfoder och fodercellulosa. Med bifall till proposition nr 319 anvisade nu riksdagen för budgetåret 1942/43 dels till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område 93 milj. kronor (därav 39 milj. kronor beräknades erforderliga för mjölkpristillägg, 6 milj. för regleringskostnadstillägg m. m. för konsumtionsmjölk, 2 milj. för pristillägg å lantsmör, 44 milj. för producentbidrag och 2 milj. för diverse kostnader), dels till kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet 34 milj. kronor. I ovannämnda proposition nr 338 angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel äskades för detta ändamål för budgetåret 1942/43 ett anslag av 100 milj. kronor. Även denna proposition bifölls i huvudsak oförändrad av riksdagen. Därigenom godkändes de i propositionen framlagda riktlinjerna för omläggning i vissa delar av rabattsystemet för mjölk och matfett, innebärande dels en sänkning av inkomstgränsen för rabattberättigade personer, dels höjning av rabattbeloppen från 10 till 15 öre per liter mjölk och från 1: 50 till 2 kronor per kg matfett. Anslagsbeloppet innefattade icke kostnaden för förmalningsersättningar. Dessa förutsattes skola utgå från förskottsstat att täckas genom framdeles anvisade anslag. Kungl. Maj:t bemyndigades att vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar i rabattsystemet. Sedan riksdagens beslut fattats angående prisregleringen på jordbruksområdet under budgetåret 1942/43, utfärdade Kungl. Maj:t vissa författningar,

253 som sammanhängde med det fortsatta upprätthållandet av regleringssystemet, även i de delar som under rådande kristidsförhållanden ej ägde praktisk betydelse. Sålunda förlängdes genom förordningar den 30 juni 1942 (nr 490—492) giltigheten av gällande förordningar angående mjölkavgift och slaktdjursavgift till utgången av juni 1943 samt angående utförselbevis för råg och vete till utgången av augusti s. å. Genom förordning s. d. (nr 517) utsträcktes vidare Kungl. Maj-.ts befogenhet att meddela förordnande om accis å margarin och vissa andra fettvaror att avse vara, som levererades intill utgången av juni 1943. och genom kungörelser s. d. (nr 518 och 519) förlängdes för samma tid giltigheten av gällande bestämmelser angående accis och tilläggsaccis å margarin samt tullen å margarin och konstister m. m. Krislån till jordbrukare. Riksdagen hade vid höstsessionen 1941 beslutat, att odisponerade medel av det till fonden för krislån till jordbrukare för budgetåret 1941/42 anvisade anslaget finge på i huvudsak samma villkor, som gällt för dittills utdelade krislån, under nämnda budgetår användas för utlämnande av krislån till jordbrukare, vilka på grund av 1941 års felslagna skörd vore i trängande behov av ekonomiskt bistånd (se ovan sid. 39). Vid årsskiftet 1941/42 återstodo av de 10 milj. kronor, som riksdagen ställt till förfogande för ändamålet, omkring 2*3 milj. kronor odisponerade, därav 1 milj. kronor som förut anvisats åt egnahemsnämnderna men icke av dem tagits i anspråk (huvudsakligen hänförande sig till Gotlands län). På egnahemsstyrelsens förslag förordnade Kungl. Maj:t den 9 januari 1942, att krislån i anledning av 1941 års felslagna skörd finge av egnahemsnämnderna i mån av tillgång beviljas intill ett belopp av sammanlagt 1*7 milj. kronor. Sedan riksdagen, med bifall till proposition 1942 nr 242, å tilläggsstat för budgetåret 1941/42 till förstärkning av ifrågavarande fond anvisat ett belopp av 800 000 kronor, medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 15 maj 1942, att till fördelning mellan egnahemsnämnderna för meddelande av krislån finge användas ytterligare 1*3 milj. kronor. Vissa jämkningar i villkoren för erhållande av krislån föreskrevos genom kungörelse den 5 juni 1942 (nr 342). Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. Den organisation av jordbrukets arbetskraft i s. k. arbetsblock, vilken genomfördes under våren 1940 närmast med hänsyn till de behov som komme att göra sig gällande vid en eventuell mobilisering, blev i början av år 1941 föremål för en översyn, i samband varmed bl. a. instruktion av livsmedelskommissionen fastställdes för de inom kristidsnämndsområdena utsedda s. k. överblockledarna (se del II sid. 246). Ytterligare översyn av blockorganisationen anbefalldes under våren 1942 genom härom av livsmedelskommissionen och arbetsmarknadskommissionen den 21 mars utfärdade cirkulär (resp. nr 690 och nr O 3 1942). Det medde-

254 lades däri, att kommissionerna eftersträvat att finna en form för behandling av frågor rörande arbetsblocken, som möjliggjorde för såväl livsmedelskommissionen och kristidsstyrelserna som arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna att utnyttja blockorganisationen för sina respektive arbetsuppgifter med avseende å jordbruksdriftens uppehållande under krig eller kristid. Kommissionerna hade därför beslutat inrätta dels en central samarbetsdelegation (riksblockdelegation), bestående av två medlemmar från vardera kommissionen, dels i varje län en samarbetsorganisation (länsblockdelegation) , bestående av representanter för kristidsstyrelse, länsarbetsnämnd och hushållningssällskap. För varje län skulle vidare av kommissionerna utses en eller två länsblockledare, vilka skulle vara föredragande i arbetsblockärenden i länsblockdelegationen samt i förekommande fall även i kristidsstyrelse och länsarbetsnämnd. I regel skulle varje kommun bilda ett överblockområde, men även två eller flera intill varandra liggande mindre kommuner kunde tillsammans utgöra ett överblockområde. Blockindelningen skulle ur effektivitetssynpunkt närmare revideras och härefter fastställas av länsblockdelegationen. Blockledarna jämte ersättare för dem skulle utses av överblockledarna i samråd med kristidsnämnden och vederbörande blockmedlemmar. En kvinna skulle utses i varje kommun att vara kvinnlig biträdande överblockledare, d. v. s. överblockledarens rådgivare i frågor, som rörde den kvinnliga arbetskraften i lanthemmen. För varje block hade blockledaren att uppgöra en mobiliseringsplan, upptagande till buds stående traktorer och dragare samt all den arbetskraft, som funnes eller kunde anskaffas på i blocket ingående gårdar och vilken kunde beräknas stå till blockets förfogande vid mobilisering eller därmed jämförbar krissituation. Förslaget till mobiliseringsplan skulle överlämnas till överblockledaren, som hade att beräkna det icke täckta behovet av reservarbetskraft inom det honom underställda området. Blockledarens förslag till uttagning av reservarbetskraft skulle i första hand upptaga på blockets gårdar bosatta personer, som icke hade fast anställning hos arbetsgivare utom blocket. Den arbetskraft, som enligt angivna regler upptagits i blockets mobiliseringsplaner, skulle kunna förutsättas bli reserverad för dessa arbetsuppgifter och sålunda icke utan trängande skäl uttagas till andra civila arbetsuppgifter av sådan art, att de icke skulle kunna förenas med arbetsuppgifterna inom blocket. Mobiliseringsplanerna skulle därpå efter granskning av länsblockledaren fastställas av länsblockdelegationen. Sedan mobiliseringsplanerna blivit fastställda, vilket skulle ske snarast möjligt, skulle det åligga länsblockledare, överblockledare och blockledare att noga tillse, att i desamma vidtoges de justeringar, som av ändrade förhållanden (överlåtelse av brukningsdelar, flyttningar, dödsfall, minskning eller ökning av tillgången på traktorer eller dragare m. m.) kunde föranledas. Den tilltänkta lagstiftning angående organisationen av arbetsblock inom jordbruket, varigenom denna avsågs skola givas en starkare ställning, hade ännu vid halvårsskiftet icke kommit till stånd. Tills vidare bibehölls denna

255 organisation därför såsom ett på frivillighetens grund men genom myndigheternas medverkan ordnat samarbete mellan landets jordbrukare. Angående den faktiska situationen under våren och försommaren 1942 med hänsyn till jordbrukets arbetskraftsförsörjning och de särskilda åtgärder, som därutinnan vidtogos, se nedan sid. 410, 414. Motordriften vid jordbruket. Tilldelningen av flytande bränsle till jordbruket fortgick under våren 1941 enligt tidigare uppgjord plan. Som nedan å sid. 353 omförmäles, skedde emellertid fr. o. m. den 1 mars 1942 den ändringen, att bestyret med tilldelningen av inköpskort för flytande bränsle (såväl bensin och lättbentyl som fotogen och motorbrännolja) för motorredskap och stationära motorer för jordbrukets behov överflyttades från länsstyrelserna resp. kristidsnämnderna till kristidsstyrelserna. Härigenom nåddes en förenkling i tillvägagångssättet, därigenom att jordbrukarna fingo blott en myndighet att vända sig till. Samtidigt vanns ock bättre stadga i tilldelningssystemet. Beräkningssättet för tilldelningen av flytande bränsle för traktordrift vilade som förut på den principen, att inköpsrätt medgavs med vissa liter per hektar av den areal, som skulle bearbetas men för vilken vårbruket beräknades icke kunna medhinnas med för brukningsdelen tillgängliga hästar (den s. k. traktorarealen) . Därvid räknades med en åtgång per hektar av högst 20 liter för sådd, 30 liter för vårplöjning och 10 liter för trädning. Därjämte medgåvos vissa kvantiteter för drift av mjölkningsmaskiner, pumpverk, jordfräsar m. m. Apteringen av traktorerna för gengasdrift fortskred om än ej med någon större hastighet. Medan vid höstbrukets avslutande år 1941 försålts knappt 6 000 gengasverk för lantbrukstraktorer, uppgick vid utgången av juni 1942 antalet försålda gengasverk till 8 530 st. Hela antalet befintliga traktorer utgjorde då c:a 27 700 mot omkring 25 000 två år tidigare. Av dessa hade 7 748 avstängts från tilldelning av flytande bränsle, medan 15 781 rapporterades såsom oljedrivna, ej avstängda. Ett rätt stort antal kunde betraktas såsom icke varande i bruk, förmodligen av det skälet, att anskaffning och inmontering av gengasaggregat ej ansetts lönande. Såsom förut lämnades alltjämt en subvention av statsmedel av 250 kronor för varje gengasaggregat, som genom Svenska gengasaktiebolaget försåldes till jordbrukare (jfr del II sid. 43). Beträffande lån till anskaffning av gengasaggregat se sid. 361. Redan i början av februari tillkännagav livsmedelskommissionen, att jordbruket fr. o. m. den 1 juli 1942 i allmänhet icke skulle erhålla någon vidare tilldelning av importerat flytande bränsle. Däremot skulle ersättning i viss utsträckning erhållas genom tilldelning av inhemskt flytande bränsle, främst sprit. Det meddelades samtidigt, att fr. o. m. nämnda dag ytterligare ett antal typer av traktorer komme att avstängas från flytande bränsletilldelning. Härvid hade skillnad gjorts på traktorer vid brukningsdelar av olika storlek, så att större, ekonomiskt mera bärkraftiga brukningsdelar skulle få sina traktorer avstängda framför de mindre brukningsdelarna. Då spriten såsom

256 motorbränsle icke har samma effekt som mineralolja och då den dessutom ställer sig dyrare än motorbrännolja eller motorfotogen, kunde genom införandet av det nya bränslet strävandena att få åtminstone de kraftigare traktorerna apterade för gengasdrift beräknas erhålla en viss ytterligare stimulans. Sedan beslut fattats av bränslekommissionen angående tilldelning av motorbränsle för jordbruket under sommarmånaderna, utfärdade livsmedelskommissionen bestämmelser därom i cirkulär nr 772. De nya ersättningsbränslena utgjordes av »motyl 85» och »motyl 50» (se sid. 353), varav det förra, som innehöll 85 procent sprit och 15 procent bensin, var avsett såsom drivmedel, medan det senare, som bestod av hälften sprit och hälften bensin, var avsett såsom startbränsle. Till kristidsstyrelsernas förfogande komme att ställas vissa begränsade kvantiteter av vartdera av ifrågavarande bränsleslag. Tilldelningen skulle inom ramen härför av styrelserna lämnas för juli och augusti. Av motyl 85 finge lämnas för drift av självbindare högst 8 liter per hektar, för plöjning och harvning 48 resp. 20 liter samt för tröskning, för drift av mjölkningsmaskiner, pumpverk m. m. vissa smärre kvantiteter. Motyl 50 finge för startändamål för sprit- eller oljedrivna traktorer utlämnas med i allmänhet 3 procent av drivmedelstilldelningen, för gengasdrivna traktorer med högst lVi liter per beräknad full arbetsdag. Motorbrännolja finge alltjämt lämnas som drivmedel för traktorer med 2-taktsmotorer. De skärpta bestämmelserna angående avstängning av traktorer från oljetilldelning medförde, att fr. o. m. den 1 juli ytterligare omkring 3 000 traktorer överfördes till gruppen avstängda. Även bestyret med tilldelning av smörjmedel för jordbrukets behov överflyttades från den 1 mars 1942, vad angick flytande smörjmedel för drift av motorredskap, från kristidsnämnderna till kristidsstyrelserna (se sid. 361). Ändrade bestämmelser rörande tilldelningen efter nyssnämnda tidpunkt lämnades av livsmedelskommissionen genom cirkulär n r 659. Den fick för traktorer och motoriserade lantbruksmaskiner under tiden 1 april 1942— 31 mars 1943 uppgå till 1*8 liter flytande smörjmedel per hektar av traktorarealen. Tilldelningen av fasta smörjmedel samt flytande smörjmedel för annat behov än för drift av motorredskap till sådana förbrukare, som icke erhöllo tilldelning genom kristidsstyrelsernas försorg, skulle alltjämt handhas av kristidsnämnderna. Härvid finge kvantiteter lämnas motsvarande högst sex månaders sparsam förbrukning. Sistnämnda tilldelning skulle ske mot av kristidsnämnderna utfärdade inköpslicenser, medan inköpen av flytande smörjmedel för drift av motorredskap som förut skulle ske mot inköpskort. Konstgödselregleringen. Tiden för ingivande av ansökan om tilldelning av fosfatgödsel för återstoden av gödselåret 1941/42 bestämdes av livsmedelskommissionen i cirkulär n r 614 till senast den 14 februari 1942; kristidsnämndernas arbete med

257 utfärdande av inköpsbevis skulle vara avslutat den 20 februari. Delvis skedde n u tilldelning i form av 18-procentig superfosfat i stället för som förut 20-procentig. I fråga om tilldelningen av chilesalpeter till sockerbetsodlingen begränsades inköpskvantiteten till 300 kg per hektar tecknad sockerbetsareal. Härutöver medgavs sockerbetsodlarna en tilldelning av 100 kg kalksalpeter per hektar. I avseende på grunderna för tilldelningen av konstgödsel gjordes eljest ingen ändring. Bestämmelser rörande regleringen av handeln med och tilldelningen av konstgödselmedel under gödselåret 1942/43 meddelades av livsmedelskommissionen genom cirkulär den 29 juni, nr 816. Försörjningen med skördegarn. Till följd av importspärren hade tillgångarna på skördegarn och råvaror för framställning därav så försämrats, att endast en del av jordbrukarnas normala årsbehov av skördegarn kunde beräknas bli tillgodosett under år 1942. I samarbete med livsmedelskommissionen hade emellertid ett antal fabriker igångsatt en av kommissionen kontrollerad tillverkning av pappersgarn, sedan genom försök utretts, att denna vara kunde tjäna som en relativt god ersättning för skördegarn av hampa. Ifrågavarande tillverkning beräknades få en sådan omfattning, att jordbrukarnas behov av garn för självbindarna skulle bli täckt dels genom hampgarn och dels genom pappersgarn. Då det, med hänsyn bl. a. till att pappersgarnet ej tål lagring till ett kommande år, ansågs önskvärt, att pappersgarnet i första hand komme till användning, bestämde livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 749, att jordbrukare ej skulle få uttaga honom tillerkänd tilldelning av hampgarn med mindre han jämväl inköpte en viss i proportion till denna tilldelning bestämd kvantitet pappersgarn. Ansökan om inköpslicens för skördegarn av hampa för användning hösten 1942 skulle göras hos vederbörande kristidsnämnd senast den 4 juni. Den som underlät att inom nämnda tid inkomma med ansökan kunde icke påräkna tilldelning. Livsmedelskommissionen lämnade sedermera kristidsstyrelserna uppgift om den mängd skördegarn, som sammanlagt ansågs kunna ställas till förfogande inom vederbörande kristidsstyrelseområde, varefter styrelserna enligt givna anvisningar fördelade de tilldelade kvantiteterna mellan kristidsnämnderna inom områdena. På grundval av ingivna ansökningar utfärdade nämnderna härpå inköpslicenser till jordbrukarna inom ramen för erhållen tilldelning. De hade vid licensprövningen att i första hand utgå från storleken av den åkerareal, som av de olika sökandena var avsedd att under år 1942 skördas med självbindare. Hänsyn borde om möjligt även tagas till de olikheter, som kunde beräknas föreligga i skördeavkastningen per arealenhet. Licenserna utställdes att gälla för inköp hos den handlande, som angivits i ansökningen, eller, där viss handlande ej angivits, hos den som kristidsnämnden bestämt. 17—316183

258 Kristidsnämndernas omförmälda uppgifter skulle enligt de lämnade föreskrifterna vara utförda senast den 15 juni 1942. Inköpslicenserna gällde för inköp av skördegarn av hampa endast under förutsättning att licensinnehavaren hos vederbörande handlande inköpte pappersgarn till en myckenhet som stode i visst förhållande till den i licensen angivna kvantiteten hampgarn. I ett senare cirkulär, nr 789, medgav livsmedelskommissionen jordbrukare rätt att utöver licenskvantiteten inköpa hampgarn intill hälften av den mängd begagnat skördegarn som han till sin leverantör återlämnade. Förut anordnad clearing beträffande priset å inom landet tillverkat skördegarn av hampa (se ovan sid. 249) utvidgades att avse jämväl importerat sådant garn samt pappersgarn. Reglering av handeln med nikotinvaror. Landets årsbehov av nikotin för bekämpande av skadeinsekter vid jordbruk eller trädgårdsskötsel beräknas motsvara ungefär 12 000 kg 95—98 procentigt nikotinkoncentrat. En på hösten 1941 företagen undersökning gav vid handen, att förråden inom landet av nikotin och nikotinhaltiga beredningar voro jämförelsevis knappa; väntad import av dessa varor kom icke till stånd. Däremot befunnos möjligheter föreligga att av tillgängliga tobaksförråd framställa vissa mängder nikotinkoncentrat. Livsmedelskommissionen ansåg försiktigheten bjuda, att en förbrukningsreglering på ifrågavarande område komme till stånd, varigenom kunde förhindras att här avsedda varor användes för ändamål, vartill man med lika gott resultat kunde använda andra varor, å vilka tillgången var större. Sålunda borde nikotin i fortsättningen exempelvis icke användas vid rökning i växthus, eftersom cyanväte likaväl kunde användas för detta ändamål. Vidare skulle man genom en reglering av förbrukningen kunna förhindra, att nikotinet överdoserades vid användningen, vilket uppgavs icke vara ovanligt, samt möjligen även vinna en reserv för ett kommande år. På livsmedelskommissionens under åberopande av ovan anförda omständigheter gjorda framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 22 maj 1942 kungörelse (nr 249) angående beslag å samt reglering av handeln med nikotin m. m. Beslaget, som trädde i kraft fr. o. m. den 28 maj, omfattade alla hos handlande och tillverkare befintliga förråd av nikotinvaror, andra förråd av minst 10 kg samt nikotinvaror, som efter den 27 maj importerades eller framställdes inom riket. Med nikotinvaror avsågs nikotin och nikotinsulfat samt lösningar och andra beredningar därav, avsedda till bekämpande av skadeinsekter vid jordbruk och trädgårdsskötsel, med en halt av en procent nikotin och däröver. Närmare föreskrifter om beslaget och regleringen meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 754. Innehavare av beslagtagen vara fick tills vidare förfoga däröver på annat sätt än genom överlåtelse. Tillverkare av läkemedel fick även för sådant ändamål fritt använda innehaft förråd. Handelsregleringen innebar, att för all försäljning krävdes

259 av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens. Dock medgavs handlande rätt att i mån av tillgång fritt sälja nikotinhaltiga beredningar i originalförpackningar om högst 100 gram. Utan licens fick handlande även sälja sådana beredningar i originalförpackningar om högst ett kg och med en högsta nikotinhalt av, beträffande rökmedel, 40 procent och, beträffande övriga beredningar, 10 procent. Försäljning utan licens fick dock ej ske i större poster än sammanlagt ett kg till varje köpare. Förteckning skulle av handlanden upprättas över sådana försäljningar med angivande av köparens n a m n och adress. Regleringen av handeln med torvströ m. m. De på grundval av beslaget å strötorv, torvmull och torvströ den 2 november 1941 genomförda regleringsbestämmelserna beträffande handeln med dessa varor (se sid. 44) voro avsedda att gälla tillsvidare. Livsmedelskommissionen följde genom månatliga rapporter utvecklingen, så att ett ytterligare frigörande av handeln skulle kunna ske vid lämplig tidpunkt. Detta skedde i början av februari 1942, då nya regler för hushållningen på hithörande område fastställdes. Vissa fabriker anvisades såsom säljare av bestämda partier torvströ till militära myndigheter. Härigenom sörjdes för dessas behov, till dess den nya torvströskörden kunde föras i marknaden. Vidare förbehöll kommissionen vissa kvantiteter torvströ till renhållningen och andra ändamål, för vilka licens lämnades. Återstoden avsågs skola genom särskilt meddelande till de olika fabrikerna få utförsäljas, dock med iakttagande av de tidigare gällande bestämmelserna om begränsning av rätten att överlåta torvströ till jordbrukare m. fl. djurinnehavare samt till auktoriserade torvströhandlare. De torvströkvantiteter, som sålunda frigåvos för utförsäljning, voro beräknade att räcka till mitten av maj eller den tid, vid vilken kreaturen började släppas ut på bete. Även om en ganska stor knapphet förspordes, torde dock få anses, att de flesta konsumenterna under denna tid kunde få åtminstone sina viktigaste behov täckta. Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor. Fr. o. m. den 9 juli hade all spannmål av 1941 års skörd — brödsäd, fodersäd, ärter och bönor — lagts under beslag. Vad brödsäden beträffar hade odlare därav ålagts att som regel avstå den skördade produkten till det allmänna med undantag av vad som erfordrades för eget utsäde samt vad som enligt särskilda föreskrifter fick förmalas till husbehov. Genom cirkulär den 9 januari 1942, nr 590, anmodade livsmedelskommissionen envar jordbrukare, som innehade beslagtagen brödsäd av 1941 års eller tidigare skörd, att snarast möjligt och i varje fall före utgången av april 1942 avleverera den spannmål, som sålunda skulle avstås, till Svenska spannmålsaktiebolaget, auktoriserad spannmålshandlare, auktoriserad utsädeshandlare eller innehavare av kvarntillstånd, gällande för förmalning av brödsäd. Kristids-

260 nämnderna förständigades att senast den 31 maj till kommissionen inkomma med meddelande om de kvantiteter beslagtagen brödsäd av någon betydenhet, som icke behörigen levererats, ehuru så kunnat ske. Enär det med hänsyn till den sena våren på flera håll ansågs skola möta svårigheter att före den 1 maj bedöma, huruvida och i vad mån höstsäden utvintrat och på grund därav behov av vårbrödsäd för utsädesändamål uppkommit, utsträcktes senare (genom cirkulär nr 702) tiden för leverans av beslagtagen brödsäd till den 20 maj 1942. Beträffande prissättningen å spannmål av 1942 års skörd ävensom de i odlingsstimulerande syfte medgivna odlingspremierna för vårvete och korn samt garantipriserna för matärter och bruna bönor se sid. 245. Bestämmelser angående handeln med utsädesspannmål för vårsådden utfärdades av livsmedelskommissionen i början av januari genom cirkulär nr 592. Enligt dessa bestämmelser fick tillstånd till inköp av nödigt utsäde av vårvete, vårråg, matärter eller matbönor lämnas odlare, vars förråd av nämnda sädesslag efter avdrag av husbehov under återstoden av konsumtionsåret ej räckte till utsäde för våren 1942. I fråga om fodersäd fick inköpstillstånd för utsäde lämnas jordbrukare, som erhållit leveransbesked, endast om denne försålt fodersäd utöver honom åvilande leveranskvantitet. Jordbrukare, som icke erhållit leveransbesked å fodersäd, kunde erhålla inköpstillstånd för utsäde dels om han sålt en motsvarande mängd fodersäd, dels om hans förråd av sådan vara efter avdrag för behörig utfodringskvantitet under återstoden av stallfodringsperioden 1941/42 ej räckte till utsäde under våren 1942. Högst följande kvantiteter utsäde finge beräknas åtgå per hektar, nämligen av vårråg 160 kg, av vårvete, havre, korn, blandsäd och vicker 200 kg samt av ärter 240 kg. Med hänsyn till särskilda lokala förhållanden kunde dock nyssnämnda kvantiteter ökas med högst 25 procent. Tillstånd till inköp av utsädesspannmål skulle utfärdas av vederbörande kristidsnämnd. Utsädesvaror av trädgårdsärter och trädgårdsbönor fingo av utsädeshandlande försäljas till förbrukare utan licens. Tullfriheten för korn och malt (se del II sid. 257) förlängdes genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 451) t. o. m. den 30 juni 1943. Vissa ändringar i bestämmelserna om f ö r m a l n i n g e n av vete och råg m. m. trädde i kraft fr. o. m. den 1 januari 1942 jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 587. Bland de vidtagna ändringarna må nämnas, att förbud infördes mot att inblanda råg vid förmalning av vete till vetemjöl. Vidare höjdes inmalningsprocenten för korn från 10 till 13 procent samt inblandningsprocenten av s. k. eftermjöl i sammalet mjöl från 20 till 22 procent, varjämte bestämmelser meddelades om inblandning av potatismjöl eller potatisflingor. Vid inblandning av potatismjöl i siktat mjöl till minst 5 procent av mjölkvantiteten fick inblandningen av korn minskas till 10 procent. Vid inblandning av potatisflingor i sammalet mjöl till minst

261 5 procent av mjölkvantiteten fick inblandningen av s. k. eftermjöl minskas till 17 procent. Nya bestämmelser angående förmalningen av vete och råg utfärdades av livsmedelskommissionen att gälla fr. o. m. den 1 mars 1942 (cirkulär n r 664, 699). De inneburo, efter vissa fr. o. m. den 1 april gjorda jämkningar, bl. a. följande: Siktat rågmjöl skulle ej vidare få framställas utan tillstånd av livsmedelskommissionen. I vete, som förmaldes till annan produkt än gryn eller s. k. makaronimjöl, skulle inblandas så mycket råg eller korn, att spannmålsblandningen innehöll, då fråga var om tillverkning av siktat mjöl, minst 10 procent råg och 15 procent korn samt, då fråga var om tillverkning av sammalet vetemjöl, minst 10 procent råg och 13 procent korn. Vid förmalning av råg till sammalet mjöl nedsattes den obligatoriska korninblandningen till 10 procent. Av den mängd vete, som en kvarn förmalde under en kalendermånad, fick högst 30 procent utgöras av vårvete. Utmalningsprocenten bibehölls vid 82 vid förmalning till siktat mjöl och 100 vid förmalning till sammalet mjöl. Bestämmelser meddelades ock angående förmalning av majs och tillsättning av majsmjöl till mjöl av vete och råg. Därest potatismjöl, potatisflingor eller majsmjöl komme till användning för tillsättning i vete- eller rågmjöl, fick eljest föreskriven minimiinblandning av korn och eftermjöl i viss m å n minskas. Fr. o. m. den 1 juni erfordrades enligt cirkulär nr 761 livsmedelskommissionens tillstånd jämväl för framställning av vetegryn samt s. k. makaronimjöl och korngryn. Högsta procentsatsen per månad för vårvete vid veteförmalning nedsattes samtidigt till 25 procent. Inblandningen av korn vid framställning av vetemjöl sänktes till 8 procent i fråga om siktat mjöl och 6 procent i fråga om sammalet mjöl. Däremot skulle ej vare sig siktat vetemjöl eller grahamsmjöl vidare innehålla någon råg. Inblandningen av eftermjöl i sammalet rågmjöl sänktes från 22 till 20 procent. Beträffande förmalningsersättningen se sid. 246. Då det, även under förutsättning att 1942 års spannmålsskörd utfölle jämförelsevis gynnsamt, måste anses ofrånkomligt, att handels- och förbrukningsregleringen på spannmålsområdet bibehölls jämväl under nästkommande konsumtionsår, förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 19 juni 1942 (nr 446) om b e s l a g fr. o. m. den 1 påföljande juli å brödsäd och fodersäd samt ärter och bönor av 1942 års skörd av i huvudsak samma omfattning och på samma villkor som det beträffande 1941 års skörd förordnade beslaget (se ovan sid. 45). Det nya beslaget skulle liksom det förra träda i tillämpning i och med att grödan skilts från marken. Närmare föreskrifter utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 810. Tills vidare skulle beträffande förfogande över spannmål, som tagits i beslag enligt den nya kungörelsen, gälla samma bestämmelser som meddelats i avseende på förfogande över spannmål av 1941 års skörd.

262 Mjöl- och brödransoneringen undergick under här behandlade period endast smärre förändringar, merendels innebärande ytterligare inknappning av de tilldelade kvantiteterna. Ransoneringsperioden, som förut utgjort fyra veckor, förlängdes fr. o. m. den period, vilken började den 29 januari, till trettio dagar, varmed följde en motsvarande minskning av ransonens storlek. Ej mer än hälften av ransonen fick från årets början uttagas i sådana varor, för vilka R-kupongerna ej ägde giltighet. Mot R-kuponger fick inköpas sammalet rågmjöl eller bröd av sådant mjöl, havregryn, fr. o. m. den 28 februari även havremjöl samt fr. o. m. den 29 maj ärter och bönor. Från sistnämnda dag begränsades den del av ransonen, som ej fick inköpas mot R-kupong, till tre åttondelar; antalet R-kupongvaror utökades emellertid samtidigt, så att de nu omfattade ej endast sammalet rågmjöl, bröd av sådant mjöl, havregryn och havremjöl, ärter och bönor utan även korngryn, kornmjöl och kornflingor. Vad ärter och bönor beträffar hade försäljningen därav sedan den 23 april inbegripits under brödransoneringen, varemot den särskilda tilldelning, som dittills medgivits mot K-kupong (se sid. 50), då upphörde. Angående tilldelningen av ris mot kuponger till VR-kortet se sid. 292. Listan på s. k. kupongfritt bröd eller konditorivaror (jfr del II sid. 49) inskränktes från den 1 februari till att omfatta dels bakelser, tårtor, sockerkaka och mjuk pepparkaka — under förutsättning att de framställts av deg eller massa innehållande högst 40 procent mjöl eller gryn och 25 procent matfett och vikten per styck uppginge till minst 35 gram — dels fyllda s. k. wafers, dels från den 30 mars även rån. Inköpslicenserna för mjöl och gryn till tillverkare av kupongfria bakverk begränsades i samband härmed till 25 procent av den förutvarande tilldelningen. Fr. o. m. den 1 februari utsträcktes kravet på avlämnande av kupong till restaurangbrödkort vid förtäring å näringsställe eller allmän inrättning till att omfatta även gröt och välling samt sådana soppor, vari såsom huvudingrediens, förutom mjölk eller vatten, endast ingick mjöl eller gryn av spannmål eller potatis. Tilldelningen av mjöl, gryn och bröd till näringsställen för matlagningsändamål nedskärs från förutvarande 80 till 70 procent av den normala förbrukningen. Den 30 juni 1942 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse med vissa b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e t i l l v e r k n i n g o c h f ö r s ä l j n i n g a v b r ö d (nr 609), varigenom bl. a. en strängare standardisering än förut genomfördes beträffande den yrkesmässiga tillverkningen av mjukt matbröd. Då denna kungörelse emellertid ej trädde i kraft förrän den 3 augusti 1942, må redogörelsen för densamma anstå till framställningen om kristidsåtgärderna under nämnda års senare hälft. Fodermedelsregleringen. Med hänsyn till de svårigheter, som till följd av rådande väderleksförhållanden och vad därmed sammanhängde på flera håll mötte att före utgången

263 av februari 1942 fullgöra de leveranser av foder säd, varom leveransbesked utfärdats, eller de leveranser av korn, vilka eljest enligt de av livsmedelskommissionen utfärdade bestämmelserna skulle verkställas till det allmänna, medgav kommissionen, att tiden för fullgörande av dessa leveranser utsträcktes t. o. m. den 15 mars. Senast den 2 april hade kristidsnämnderna att inkomma till livsmedelskommissionen med uppgift å dem som brustit i leyeransplikten. Sammanlagt uppgingo jordbrukarnas leveranser av fodersäd till omkring 300 000 ton. I avseende på tilldelningen av fodersäd måste på grund av den knappa tillgången ytterligare inskränkningar göras från 1942 års början. De medgivna ransonerna minskades för flertalet djurslag jämfört med föregående tilldelningsperiod. Enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 565 fick sålunda för hästar, 3 år och äldre, brukade i åkerirörelse eller jordbruksarbete, under perioden 1 januari—14 mars lämnas blott 1 å 1*5 kg fodersäd per dag mot förut 2 kg, för hästar i tyngre skogsarbete 2*5 kg mot förut 3 kg; i fråga om nötkreatur fick tilldelning av fodersäd till innehavare av brukningsdel med en åkerareal överstigande 10 hektar lämnas endast för ett beräknat djurantal, motsvarande 75 procent av det före krisens inträde normalt hållna djurantalet mot förut 85 procent o. s. v. För perioden 15 mars—31 maj utökades enligt cirkulär nr 672 ransonerna för hästar i jordbruksarbete upp till 3 kg per dag under tiden för själva vårbruket. Däremot gavs från mitten av mars över huvud icke någon tilldelning för nötkreatur, får och getter, från den 1 juni ej heller för hästar under 3 år. Vad angår svin fick till besättning, där foderbehovet kunde anses till minst 50 procent bliva tillgodosett med matavfall, vassle o. dyl. (hit skulle alltid räknas s. k. hushållssvin), tilldelning av fodersäd lämnas för 50 procent av det före krisens inträde hållna beståndet av svin, vägande 15 kg eller mera. För annan svinbesättning fick tilldelning lämnas endast till 35 procent av det förut normalt hållna beståndet; den medgivna dagliga ransonen var dock här något större. Till smågrisar lämnades ingen särskild tilldelning. Däremot medgavs en viss extra tilldelning av fodersäd till digivande suggor liksom ock till dräktiga eller digivande tackor. Beträffande fjäderfä kunde som förut till den som hade sin huvudsakliga utkomst av fjäderfäskötsel, d. v. s. i allmänhet innehavare av egentligt yrkeshönseri, förutom underhållsfoder i viss begränsad omfattning, lämnas en tilldelning av produktionsfoder med 1 kg hönsfoderblandning eller kycklingfoderblandning, senare alternativt även majs, för varje kg ägg som producenten visade sig ha försålt mot vederbörliga försäljningskvitton. Från början av maj nedsattes denna tilldelning till V2 kg för varje försålt kg ägg. Reduktionssättet vid beräkning av djurantalet var detsamma som tidigare tillämpats. Tilldelningen av fodersäd m. m. till kaniner var oförändrad.

264 Beslut fattades av Kungl. Maj:t den 27 februari 1942 om bemyndigande för livsmedelskommissionen att ombesörja inköp av ytterligare kvantiteter fodercellulosa, nämligen högst 100 000 ton sulfit- och 35 000 ton sulfatcellulosa. Med stöd härav tecknade Svenska spannmålsaktiebolaget avtal om leverans före utgången av juli 1942 av 70 000 a 90 000 ton sulfitcellulosa samt före utgången av april av 25 000 ton sulfatcellulosa. Sammanlagt uppgingo leveranserna till förbrukare under tiden 1 juni 1941—1 juni 1942 till 440 000 ton, medan desamma under föregående konsumtionsår stannade vid c:a 82 500 ton. För konsumtionsåret 1942/43 beräknades en leveranskvantitet av 550 000 ton, därav hälften sulfit- och hälften sulfatmassa. Till följd av den starkt ökade efterfrågan på fodercellulosa under vintern och våren måste en viss ransonering av försäljningen upprätthållas, bestämd i enlighet med vissa per djur och månad angivna grundkvantiteter. Bättre kontroll över försäljningen till undvikande av dubbelrekvisition infördes fr. o. m. mars månad, då av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 646 bestämdes, att fodercellulosa — förutom mot licens — fick säljas till förbrukare endast mot av kristidsnämnd efter prövning av behovet meddelat inköpstillstånd. Alltsedan december 1941 såldes fodercellulosa blott i två former, nämligen Cellfor MM och Cellfor S (se sid. 56). Den ursprungliga sammansättningen av dessa fodermedel ändrades något, först i slutet av mars och sedan från den 1 juni på grund av den minskade tillgången å vissa tillskottsingredienser. Cellfor MM skulle från sistnämnda dag innehålla 6 procent melass, 0-5 procent dikalciumfosfat och 0*5 procent koksalt, Cellfor S 0-5 procent dikalciumfosfat och 0-5 procent koksalt. Vid inköp av Cellfor MM lämnades såsom tillskottsfoder viss mängd oljekraftfoder, vid inköp av Cellfor S såväl melass som oljekraftfoder. Tillskottskvantiteterna, vilka till en början voro desamma som under hösten, bestämdes i slutet av mars per deciton fodercellulosa till 15 resp. i Norrland 8 kg oljekraftfoder och 7 kg melass. Från den 1 juni nedsattes tilldelningen av oljekraftfoder till 5 kg per deciton för fodercellulosa avsedd för hästar samt 12 resp. i Norrland 5 kg för vara avsedd för nötkreatur, får och getter. Tilldelningen av fodercellulosa avsågs skola fortgå även under sommarmånaderna, trots att behovet av kraftfoder denna årstid är betydligt mindre än under vintern och våren. För att utjämna transporterna och lätta påfrestningen på transportmedlen under det följande vinterhalvåret medgav livsmedelskommissionen, att förbrukare, som så önskade, skulle äga att under sommaren uttaga tilldelning för sex månader framåt, räknat från den 1 juni. I avsikt att stimulera till inköp bestämdes för leveranser före den 1 september ett lägre inköpspris än det som senare skulle bli gällande. Kvantiteter, som inköpts före nämnda dag, skulle ej avräknas på därefter lämnad tilldelning, varemot förbrukare, som underläto att söka tilldelning för juni —augusti, icke senare kunde erhålla kompensation härför.

265 Av oljekraftfoder och kli hade från början en kvantitet av omkring 100 000 ton av vartdera slaget beräknats skola under konsumtionsåret 1941/42 kunna ställas till förbrukarnas förfogande. Kvantiteten oljekraftfoder kunde sedermera, tack vare den import som kunnat äga rum genom de s. k. lejdbåtarna, ökas till omkring 125 000 ton. Detta var välkommet framför allt på grund av de opåräknat stora försäljningarna av fodercellulosa, vilka krävde betydande mängder tillskottsfoder. Klitillgången åter påverkades i inskränkande riktning därigenom att utmalningsprocenten vid förmalning av brödsäd höjdes, vilket medförde minskat kliutbyte. Någon omläggning av grunderna för tilldelningen av oljekraftfoder och kli, sådana dessa fastställts genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 438 och 439, skedde dock ej. Den efter dessa grunder skeende ransoneringen fortgick intill utgången av maj 1942. Därefter upphörde giltigheten av utlämnade inköpskuponger. Vissa hos kvarnar och handlande kvarvarande förråd av havrekli fingo dock senare utförsäljas utan mottagande av inköpsbevis. För digivande suggor medgavs en extra tilldelning av vetekli (50 kg för varje grisning) under tiden juni—augusti. Under samma tid tillätos innehavare av fodersädskuponger att, om de så önskade, byta ut fodersädskuponger mot licens för inköp i mån av tillgång av havre- eller kornkli. Odlare av oljeväxter berättigades som förut att inköpa vissa kvantiteter oljekraftfoder utöver den allmänna tilldelningen. Enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 611 fick sålunda odlare, som hos kristidsnämnden i orten styrkt sig ha för skördeåret 1942 tecknat och fullföljt kontrakt med Svenska spannmålsaktiebolaget eller med lin- eller hampodlaresammanslutning, rätt att för konsumtionsåret 1942/43 inköpa oljekraftfoder till en myckenhet, motsvarande för odling av soja, oljelin, raps, rybs, solros och vallmo 40 procent och för odling av vitsenap 25 procent av den av odlaren levererade viktsmängden frö samt för odling av spånadslin och hampa 300 kg per hektar odlad mark. På föranstaltande av livsmedelskommissionen hade under år 1941 på olika platser i landet tillverkats s. k. luzernmjöl, varmed förstås en produkt som erhålles av vallväxter, då dessa skördats i spätt tillstånd och efter artificiell torkning förmalas eller på annat sätt pulveriseras. Luzernmjöl innehåller betydande mängder A-vitamin. Sedan den 9 juli 1941 var denna vara underkastad beslag och handelsreglering. För att under rådande knappa och delvis ensidiga utfodring möjliggöra ett ökat tillskott av A-vitamin till foderstaterna för dräktiga eller digivande suggor samt föl anordnade livsmedelskommissionen under mars månad en särskild tilldelning av luzernmjöl enligt av kristidsnämnderna utfärdade inköpslicenser. Ett annat värdefullt tillskott av kraftfoder erhölls genom de kvantiteter kreatursfoder av animaliskt avfall (benmjöl, köttfodermjöl, valmjöl och foderbenmjöl m. m.), som i ökad mängd framställdes vid slakterier eller i

266 särskilda fabriker. Även dessa produkter hade från den 9 juli 1941 lagts under beslag och handeln därmed reglerats. Beträffande regleringen av handeln med fodertran ha uppgifter lämnats ovan å sid. 71. Med hänsyn till nödvändigheten att hushålla med landets tillgångar av vitaminrika preparat bestämde livsmedelskommissionen, att försäljning av fodertran och tranemulsion tills vidare under tiden 19 juni— 30 september 1942 endast finge äga rum till uppfödare av spädkalvar eller till djuruppfödare, som medelst intyg av legitimerad veterinär styrkte, att han för djur, som han innehade, vore i omedelbart behov av fodertran eller tranemulsion. Nämnas må, att kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 446) angående beslag å spannmål m. m. i likhet med föregående års motsvarande beslagskungörelse även innehöll bestämmelser om beslag å foderbetor och råa vitbetor (sockerbetor). Med hänsyn till den synnerligen knappa tillgången på stråfoder nödgades livsmedelskommissionen inskränka tilldelningen även därav under vårmånaderna, dock ej i någon högre grad. En viss skärpning i fråga om stråfoderhandeln måste även företagas, så till vida som kristidsnämnd fr. o. m. den 15 mars icke tilläts lämna licens för inköp av stråfoder direkt från jordbrukare annat än i sådana fall, då säljarens brukningsdel var belägen inom djurinnehavarens hemortskommun. I övrigt skulle licensgivningen i dylika fall ankomma på kristidsstyrelsen. Sedermera (fr. o. m. den 17 april) borttogs helt möjligheten att lämna licens för inköp av stråfoder direkt från jordbrukare. Samtliga överlåtelser skulle alltså verkställas genom auktoriserade stråfoderhandlare. Å andra sidan upphävdes den förut för stora delar av landet gällande regeln, att endast en begränsad del av stråfodertilldelningen fick lämnas i form av hö. Licenser för inköp av stråfoder fingo alltså gälla i mån av tillgång för inköp av antingen hö eller halm. Fr. o. m. den 25 juni 1942 lättades på bestämmelserna angående jordbrukares rätt att överlåta stråfoder. Inköpslicens fick sålunda åter utställas att gälla för inköp direkt från jordbrukare. — Förbud stadgades fr. o. m. den 8 februari att använda stråfoder såsom strömedel för klavbundna nötkreatur. Under februari och början av mars företogs genom kristidsstyrelserna en inventering av förefintliga överskott av stråfoder i orterna. Denna inventering ansågs nödvändig bl. a. för att få fram stråfoder för tillgodoseende av behovet för armén och vissa andra viktiga allmänna ändamål. Härvid framkom en kvantitet av c:a 18 000 ton stråfoder, varav ungefär två tredjedelar kunde tillföras jordbrukare och åkeriidkare. Sedan genom verkställda undersökningar konstaterats, att vintervass — åtminstone bladvass — har ett ganska stort fodervärde, nämligen ungefär lika stort som vårsädshalmens, utfärdade Kungl. Maj:t, för ernående av ökad möjlighet att tillvarataga nämnda fodermedel, kungörelse den 16 ja-

267 nuari 1942 (nr 4), varigenom innehavare av vassbärande område, vilken icke före den 15 februari skördat därå befintlig vass, ålades att för vassens skörd a n d e p å framställning av vederbörlig kristidsmyndighet upplåta området till k r o n a n eller Svenska spannmålsaktiebolaget. Icke obetydliga kvantiteter vass tillgodogjordes under vintermånaderna, varvid givetvis främst jordbruk a r n a inom de trakter, som lågo närmast omkring vassområdena, drogo fördel av detta ersättningsfoder. Angående prisregleringen å fodermedel se sid. 246. Statligt stöd för uppförande av siloanläggningar för ensilagefoder m. m. F r å n det under fonden för låneunderstöd anvisade anslaget till lån för anskaffande av grästorkar (se del I sid. 78, del II sid. 260) hade vid utgången av juni 1942 beviljats lån till grästorkanläggningar till ett belopp av 504 200 kronor samt åt hushållningssällskapen beviljats lån med tillhopa c:a 860 000 kronor för utlämnande av lån till siloanläggningar för beredande av ensilagefoder. Någon ytterligare medelsanvisning för budgetåret 1942/43 ansågs ej erforderlig. F r å n det å driftbudgeten upptagna anslaget till bidrag utan återbetalningsskyldighet för uppförande av siloanläggningar hade vid samma tid beviljats hushållningssällskapen bidrag till sammanlagt belopp av c:a 320 000 kronor och dessutom till Jordbrukstekniska föreningen lämnats ett belopp av 24 000 kronor för undersökningar i syfte att förbättra och förbilliga skörd samt ensilering av vallväxter och a n n a t grönfoder. För budgetåret 1942/43 beslöt riksdagen för samma ändamål anvisa ett reservationsanslag av 200 000 kronor. Fröhandelsregleringcn. Beslag hade fr. o. m. den 9 juli 1941 lagts å vallväxt- och rotfruktsfrö och handeln därmed reglerats, varvid denna koncentrerats till Svenska spannmålsaktiebolaget och vissa av livsmedelskommissionen auktoriserade fröhandlare. Däremot var handeln med frö av oljeväxter ännu vid 1941 års slut fri. De flesta odlingar av dessa växtslag utgjordes av kontraktsodlingar för spannmålsbolaget, men möjlighet fanns att verkställa odling utan kontrakt, och i viss utsträckning praktiserades detta även, särskilt i fråga om lin och vitsenap. Att handeln med ifrågavarande fröer var fri ledde till att desamma i viss utsträckning efterfrågades och kommo till användning för mindre angelägna syften. Då det emellertid måste anses önskvärt, att tillgängliga kvantiteter oljeväxtfrö reserverades för ändamål av särskild betydelse för folkförsörjningen, lades genom kungörelse den 30 december 1941 (nr 1001) sådant frö under beslag och handeln därmed underkastades reglering. Beslaget, vilket trädde i kraft fr. o. m. den 4 januari 1942, omfattade frö av vitsenap, sojabönor, linfrö samt frö av raps, rybs, hampa,

268 solros och vallmo. Därunder inbegrepos alla förråd hos fröhandlare samt personer och företag, som använde ifrågavarande varor för yrkesmässig tillverkning eller beredning, övriga förråd om minst 50 kg ävensom oljeväxtfröer, som efter den 3 januari framvunnos inom riket eller dit infördes. Närmare bestämmelser meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 576, 611 och 626. Jordbrukare, som innehade beslagtagen vara, fick förfoga över densamma såsom utsäde på egen brukningsdel, tillverkare på samma vis för egen avsalutillverkning. I övrigt anvisades innehavare av beslagtaget förråd att senast den 1 mars 1942 hembjuda detsamma till Svenska spannmålsaktiebolaget. Försäljning fick ske dels till bolaget, dels — vad angick yrkesmässigt arbetande fröhandlare — mot inköpskort, utfärdat av spannmålsbolaget eller den bolaget därtill bemyndigat eller av lin- eller hampodlareförening, till personer som med vederbörande företag tecknat kontrakt om odling av oljeväxt. Sådant inköp måste äga rum före den 1 juni och begränsades till viss kvantitet per hektar tecknad areal. Försäljning av lin- och vitsenapsfrö kunde vidare ske mot av kristidsstyrelse utfärdad inköpslicens till apotek samt livsmedels- och kemikaliehandlande och av dessa i småposter till förbrukare. Eljest fordrades för överlåtelse av oljeväxtfrö särskild av livsmedelskommissionen beviljad inköpslicens. Inköpspris fastställdes för vara, som efter hembud överläts till spannmålsbolaget. Vad beträffar vallväxtfrö ansågs behövligt att för sommaren 1942 liksom föregående år träffa anstalter för att säkerställa en tillräcklig produktion. Livsmedelskommissionen igångsatte en livlig propaganda genom skriftspridning, radio och press för att stimulera till produktion i största möjliga omfattning. Därjämte lämnades odlarna garanti för ett relativt förmånligt försäljningspris. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni 1942 bemyndigades livsmedelskommissionen uppdraga åt Svenska spannmålsaktiebolaget att inköpa alla till bolaget före den 1 april 1943 hembjudna partier timotej-, alsikeklöver- och rödklöverfrö av 1942 års produktion och därvid betala ett pris av resp. 2, 3: 25 och 4 kronor per kg. För sådana fröpartier av sen rödklöver, beträffande vilka garantier i fråga om typ kunde lämnas av frökontrollanstalt, fröodlareförening eller annan liknande organisation, skulle dessutom utgå pristillägg med 1 krona 50 öre per kg, då fröet odlats i Norrland eller i Kopparbergs eller Värmlands län, samt med 1 krona, då fröet odlats inom övriga delar av landet. Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter. Det hade mot slutet av 1941 visat sig, att uppköp av potatis i ganska stor omfattning börjat äga rum för varjehanda industriella tillverkningar, såsom torrklister, bakhjälpmedel och kärnbindemedel m. m , i sådana former att verksamheten ej berördes av beslagsbestämmelserna rörande potatisprodukter. Inköpen skedde till högre pris än det för stärkelsefabrikerna

269 fastställda upphandlingspriset, vilket medförde vissa svårigheter för stärkelseindustrien att få sitt råvarubehov fyllt. För att i sådant hänseende vinna en bättre kontroll över potatisanvändningen utfärdade Kungl. Maj:t på livsmedelskommissionens förslag den 16 januari 1942 kungörelse (nr 5) angående a n v ä n d n i n g a v p o t a t i s f ö r i n d u s t r i e l l t ä n d a m å l . Enligt denna kungörelse, vilken icke ägde tillämpning å brännvinsbränning, ej heller å sådana potatisprodukter, som avsågos i beslagskungörelsen den 5 december 1941, fick potatis icke utan tillstånd av livsmedelskommissionen vid industriell eller därmed jämförlig anläggning användas för tillverkning eller beredning av varor för avsalu. Genom särskild av livsmedelskommissionen meddelad föreskrift undantogs dock från förbudet framställning av charkuterivaror, bagerivaror av annat slag än kex samt färdiglagade maträtter. I syfte att motverka den av den rådande knappheten på fodermedel framkallade lockelsen att använda matpotatis till utfodringsändamål bemyndigade Kungl. Maj:t den 30 januari livsmedelskommissionen uppdraga åt Svenska spannmålsaktiebolaget att under april månad 1942 inköpa all matpotatis av fullgod beskaffenhet, som hembjöds bolaget senast den 15 mars till ett pris av 13 kronor per deciton. Detta pris var satt så högt, att det måste anses göra utfodring av fullgod matpotatis oförmånlig, samtidigt som det för odlarna innebar en uppfordran att vinnlägga sig om omsorgsfull skötsel och förvaring av potatisen. För att säkerställa en omfattande potatisodling under 1942 lämnades enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1 april enahanda uppdrag åt spannmålsbolaget för uppköp under april 1943 av matpotatis, som av odlare hembjöds bolaget före den 15 mars samma år. Samtidigt fastställdes uppköpspriser (garantipriser), varierande för fem olika prisområden och utgörande per deciton 11 kronor i Skåne och Blekinge. 12 kronor i övriga delar av Götaland, 13 kronor i Svealand utom Värmland och Kopparbergs län, 14 kronor i de två sistnämnda samt Gävleborgs och Västernorrlands län och 15 kronor i de tre nordligaste länen. B r ä n n v i n s b r ä n n i n g e n hade för säsongen 1941/42 fixerats till 10 milj. liter, varvid emellertid såvitt möjligt endast frusen eller på annat sätt skadad potatis skulle komma till användning. För säsongen 1942/43 fastställdes icke någon bestämd produktionssiffra utan sprittillverkningen beräknades skola fortgå i mån av tillgång på råvara efter livsmedelskommissionens bestämmande. Härvid utgick m a n ifrån att fabrikerna skulle utnyttja all den potatis, som ej kunde avsättas till annat ändamål. Liksom under de föregående åren åtog sig Sveriges bränneriidkareförening att tillse, att minst 30 procent av den odlade fabrikspotatisen utgjordes av sådana sorter, som jämväl kunde användas som matpotatis. I fråga om de p o t a t i s p r o d u k t e r (potatismjöl och potatisflingor), som Svenska spannmålsaktiebolaget försålde till kvarnarna för inblandning i vete- och rågmjöl, fastställde livsmedelskommissionen genom cirkulär

270 nr 618 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande försäljningspriser, vilka anslöto sig till gällande priser å brödsäd, men vilka avsevärt understego bolagets inköpskostnader. Försäljningspriset sattes för potatismjöl till 26: 75 och för potatisflingor till 27:60 kronor per deciton fraktfritt eller cif kvarnplats. Förmalningsersättning skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut den 16 januari 1942 utgå för potatisflingor, använda för tillsättning i mjöl, med samma belopp som för förmald råg. Såsom omnämnts å sid. 60 hade r a n s o n e r i n g s s y s t e m e t för p o t a t i s p r o d u k t e r (d. v. s. i huvudsak potatismjöl), vad försäljningen till de enskilda hushållen beträffar, från början givits en dubbel form. Dels erhöllo dessa en särskild tilldelning av potatisprodukter mot avlämnande av kupong till inköpskort K, dels ägde de rätt att inköpa sådana produkter alternativt med mjöl, gryn och bröd mot kupong till inköpskort VR. Den särskilda tilldelningen uppgick till l 1 ^ kg för en tremånadersperiod. Denna ordning tillämpades under hela den här behandlade perioden. Även till allmänna inrättningar, vilka under den första ransoneringsperioden icke erhållit dylik särskild tilldelning, medgavs fr. o. m. den 1 mars tilldelning av motsvarande storlek som den som de enskilda hushållen åtnjöto. Däremot fingo näringsställen och bageriidkare m. fl. som förut endast inköpa potatisprodukter alternativt med mjöl och bröd m. m. på härför erhållen licens. Genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 564) överflyttades statens potatismjölsnämnds uppgifter till livsmedelskommissionen (se sid. 238). Angående frukt- och potatislagerhusfonden se sid. 291. Regleringen av sockernäringen. I motsats till vad fallet varit beträffande flertalet av jordbrukets övriga produkter hade betodlingen under år 1941 utvecklat sig förhållandevis gynnsamt. Betarealen var, trots att uppgörelse om odlingen drog ut på tiden, i det närmaste lika stor som det föregående årets eller 53 400 hektar. Skörden per hektar blev något högre eller 34 524 kg per hektar. Den utvunna råsockermängden uppgick till c:a 306 000 ton mot c:a 300 300 ton år 1940, alltså en ökning med 5 700 ton trots en med c:a 1 000 hektar minskad areal. Fr. o. m. den 1 juli 1941 hade sockerbolaget övergått till en förenklad raffinering av socker, s. k. krisraffinering. Genom denna åtgärd beräknades å raffinadtillverkningen kunna ernås en bränslebesparing med 30 ä 35 procent. Ett ytterligare steg i samma riktning togs vid de kombinerade fabrikerna genom att det sockertekniska arbetet vid dessa fabriker ändrades, så att råsockret under 1941 års kampanj icke framkom såsom sådant utan redan på ett tidigt stadium i produktionsprocessen bearbetades för

271 framställning av s. k. vitsocker. Genom den förkortade produktionsprocessen beräknades en besparing erhållas av c:a 1 000 ton stenkol. Då gällande avtal mellan staten och Svenska sockerfabriksaktiebolaget bestämts att utgå den 31 juli 1942, framlade Kungl. Maj:t proposition till årets riksdag, nr 198, angående fortsatt reglering av sockernäringen för tiden 1 augusti 1942—31 juli 1943. Propositionen stöddes på förslag av statens sockernämnd, vilket avgivits efter förhandlingar mellan nämnden och bolaget, varvid full enighet uppnåtts mellan parterna. I sin skrivelse i ämnet hade sockernämnden anfört, att flera skäl kunde åberopas för en avveckling av den sedan 1940 tillämpade garantilinjen och en övergång till det priskontrollsystem, som genom statens priskontrollnämnd tillämpades för ett flertal industrier. Emellertid hade nämnden icke ansett sig böra för denna gång förorda en så vittgående omläggning av sockerregleringen, och Kungl. Maj:t följde här nämnden. Förslaget till nytt avtal mellan staten och sockerbolaget innebar sålunda endast jämförelsevis obetydliga ändringar i det tillämpade systemet. Beträffande betpriset hade uppgörelse träffats på basis av ett grundpris för 1942 års odling av kronor 4: 50 för 100 kg sockerbetor med 16 procent sockerhalt. Reglering av priset efter sockerhalt skulle ske enligt tidigare tillämpade grunder. P å hemställan av Sveriges betodlares centralförening skulle som förut omprövning få ske genom skiljemannaförfarande, huruvida höjning av betpriset kunde anses motiverad med hänsyn till sådan stegring av kostnaderna för produktionen av betor, som innebure att förutsättningarna för det avtalade priset i mera betydande mån ändrats. Riksdagen godkände propositionen. Som följd därav förlängdes för ytterligare ett år intill den 1 augusti 1943 det statliga importmonopolet på socker (förordning den 17 april 1942, nr 227). Monopolet överläts av Kungl. Maj:t som förut på Svenska sockerfabriksaktiebolaget på de i det nya avtalet stadgade villkoren (kungl. brev till generaltullstyrelsen den 17 april 1942, SFS nr 228). För fortsatt byggande vid järnvägsstationer av arbetsbesparande anordningar för lastning och lossning av sockerbetor anvisade riksdagen å tillläggsstat för budgetåret 1941/42 anslag för anordningar vid statens järnvägar av 1 300 000 kronor och för anordningar vid enskilda järnvägar av 100 000 kronor. Den rådande kristiden hade föranlett sockerbolaget att upptaga vissa vid sidan om sockertillverkningen liggande verksamhetsgrenar. Sålunda hade under hösten 1941 igångsatts tillverkning av äggvitehaltigt foder i samband med återtagning av avloppsvattnet. Det härav uppkomna överskottet av betmassa tillvaratogs efter livsmedelskommissionens anmodan för tillverkning av kaffesurrogat. Med kommissionens medgivande upptog bolaget likaledes under år 1941 en betydande tillverkning av fodersirap och beredd fodercellulosa (cellfor).

272 Odlingen av spånads- och oljeväxter. Sedan statsmakterna ställt medel till förfogande, ha åtgärder vidtagits för att få till stånd erforderliga beredningsverk för spånadslin, svarande mot en odling av omkring 7 000 hektar, på vilken areal större delen av landets normala fredsbehov av linfiber kan produceras. Förutom ett tidigare inrättat mindre beredningsverk i Svalöv tillkom år 1941 ett större dylikt i Laholm. Våren 1942 togs ett beredningsverk i Hybo i Hälsingland i bruk. Förberedda men ej fullbordade voro vid halvårsskiftet ytterligare tre verk, nämligen i Växjö och Kristinehamn samt i Gimo i norra Uppland. Hithörande verksamhet har ordnats på sådan bas, att äganderätten till beredningsverken tillkommer linodlarna själva genom ekonomiska föreningar, vilka av dem bildats, sedan viss minimiareal för linodling tecknats. Det är till dessa föreningar, som de statliga linberedningslånen och bidragen lämnats. Föreningarna ha även anskaffat linuppryckningsmaskiner m. m., som tillhandahållas medlemmarna i tur och ordning under skördetiden. Genom denna organisationsform ha odlarna själva blivit ekonomiskt engagerade i företagen och därför kunnat förutsättas vara intresserade för att odling och beredning skötas så, att vederbörande beredningsverk blir så ekonomiskt bärkraftigt som möjligt. Erforderlig maskinell utrustning har kunnat anskaffas inom landet, sedan statens linnämnd intresserat vissa svenska företag för igångsättande av dylik tillverkning. Vad hampodlingen beträffar ha försöksodlingar pågått under flera år. Nämnvärd omfattning tog odlingen dock först år 1941 med c:a 150 hektar; dock avsågs därmed endast att erhålla frö för följande års odling. Vissa kvantiteter frö kunde ock erhållas från Tyskland. Anläggandet av ett beredningsverk på Gotland påbörjades 1941 av ett för ändamålet bildat bolag genom ianspråktagande av den nedlagda cementfabriken i Visby. För fastlandets vidkommande har under våren 1942 uppförandet av ett hampberedningsverk påbörjats vid Värmbol nära Katrineholm. Ägare härtill är en i oktober 1941 bildad sammanslutning, Sveriges hampodlareförening u. p. a. Med anledning av beslutet vid höstriksdagen 1941 angående fortsatt prisgaranti för linhalm t. o. m. år 1946 samt prisgaranti för samma tid jämväl beträffande hamphalm utfärdade Kungl. Maj:t den 17 april 1942 n ä r m a r e bestämmelser i ämnet. Bestämmelserna beträffande lin inneburo i huvudsak följande: Mellan statens linnämnd och representanter för linneindustrien skulle årligen föras förhandlingar angående det pris, som linneindustrien hade att erlägga för tågor och blånor av lin, framställda av frörepad och lufttorkad linhalm av kvalitetsklass I i den av linnämnden uppgjorda kvalitetsskalan för spånadslin. Med utgångspunkt från det sålunda överenskomna priset hade linnämnden att i samråd med linberedningsverken beräkna det pris, som dessa kunde betala odlarna för linhalm, tillhörande klass I. Uppginge det sålunda beräknade priset å linhalm icke

273 till ett pris (garantipris), motsvarande 80 procent av det för varje år bestämda inlösningspriset för råg, finge till täckande av skillnaden utgå statsbidrag, dock ej med högre belopp än 200 kronor per hektar. Detsamma skulle m e d erforderliga jämkningar gälla linhalm av annan kvalitetsklass. Motsvarande bestämmelser skulle gälla i fråga om priset på hamphalm, dock m e d den skillnaden, att garantipriset på hamphalm fastställts till 50 procent av inlösningspriset för råg. Genom kungörelse den 13 mars 1942 (nr 152) vidtogs den ändringen i bestämmelserna angående lån från hemslöjdslånefonden (SFS nr 605/1940), att återbetalningstiden för lin- och hampberedningslån begränsades till högst fem år i stället för femton. Samtidigt utfärdades kungörelse (nr 153) med bestämmelser angående statsbidrag för anläggning av lin- eller hampberedningsanstalter. Som villkor för erhållande av statsbidrag stadgades bl. a., att sökanden, därest han förut erhållit lån från hemslöjdslånefonden, förband sig att återbetala lånet inom en tid av fem år. Sådan låntagare ställdes alltså inför valet att avstå från statsbidrag eller amortera erhållet lån under kortare tid. För budgetåret 1942/43 anvisade riksdagen som kapitalförstärkning till hemslöjdslånefonden för möjliggörande av ytterligare lån till anläggning av lin- och hampberedningsanstalter ett belopp av 1 milj. kronor. För att underlätta finansieringen av lin- och hampodlingen samt av linoch hampberedningsanstalternas verksamhet fattade riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition 1942 nr 311, beslut, att sådan panträtt, som enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) kunde beviljas i spannmål och varigenom möjliggjordes att belåna spannmålsförråd utan att dessa utlämnades till panthavaren eller annan person för dennes räkning, skulle kunna medgivas även för spånadslin och hampa. Särskild lag härom utfärdades den 30 juni 1942 (nr 505). Panträtt enligt denna lag skulle kunna upplåtas endast i vara, som utvunnits i upplåtarens egen jordbruksdrift och som befunne sig i upplåtarens besittning. Sammanslutning, däri delägarna helt eller till övervägande del bestode av jordbrukare, kunde dock upplåta panträtt i vara, som utvunnits i delägares jordbruksdrift, därest varan befunne sig i delägarens eller sammanslutningens besittning. I fråga om oljeväxtodlingen bemyndigade Kungl. Maj:t den 9 januari 1942 livsmedelskommissionen att föranstalta om odlingar under året av raps, vallmo, vitsenap, oljelin, sojabönor, hampa och solros samt att uppdraga omhänderhavandet av ifrågavarande verksamhet åt Svenska spannmålsaktiebolaget i huvudsaklig överensstämmelse med de i proposition 1941 nr 345 uppdragna riktlinjerna (se ovan sid. 63) och enligt anvisningar och villkor i övrigt, som kommissionen kunde finna erforderliga. Kungl. Maj:t bemyndigade tillika livsmedelskommissionen att för verksamheten i samband med 1942 års odlingar disponera behållningen av det för budget18—316183

274 året 1940/41 till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter anvisade reservationsanslaget å 100 000 kronor, bl. a. såsom bidrag till oljeväxtodlareföreningar och hushållningssällskap för bestridande av dessas kostnader och för propaganda och försöksverksamhet samt anordnande av utbildningskurser jämte konsulterande verksamhet på ifrågavarande område. Senare medgav Kungl. Maj:t, att av n ä m n d a anslag intill 18 000 kronor finge utanordnas till Sveriges utsädesförening till bestridande av kostnaderna för av föreningen bedrivna förädlingsarbeten och försök med lin, sojabönor, vallmo, majs och lupin m. fl. växter för tiden intill den 1 juli 1943. Under våren 1942 tecknades 13 900 hektar för odling av vitsenap, 720 hektar för vallmo, 1 730 hektar för oljelin, 205 hektar för vårraps och mindre arealer för solros. Föregående höst hade därjämte omkring 2 000 hektar besatts med vinterraps. Därav utvintrade dock en tredjedel, varför endast omkring 1 380 hektar återstod att skörda. F r å n samtliga dessa odlingar beräknades under förutsättning av normal skörd kunna erhållas omkring 7 000 ton olja — därav c:a 500 ton linolja — och 15 000 ton oljekakor. Kött- och fläskregleringen. I systemet för slaktregleringen och kötthandeln skedde under första halvåret 1942 icke några större förändringar. Vissa skärpningar i regleringsanordningarna äro dock att anteckna. Vad angår handeln med renkött borttogs från mitten av januari den rätt, som förut medgivits renuppfödare att i viss omfattning direkt till förbrukare sälja sådant kött som omfattades av regleringen. En viss inskränkning i rätten till slaktlicens för tillgodoseende av enskilt hushålls behov av köttvaror genomfördes fr. o. m. den 21 april genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 715. Därvid föreskrevs, att sådan licens fick lämnas endast under förutsättning att uppfödaren ägt och innehaft djuret i fråga under minst fyra månader före den tidpunkt, då slaktlicensen söktes, samt att djuret under denna tid till huvudsaklig del utfodrats med fodermedel, härrörande från uppfödarens eget jordbruk, trädgård eller hushåll. Något senare höjdes även kupongavdraget för hushållssvin från tidigare 34 till 40 kg benfritt fläsk för helt svin, samtidigt som ett system infördes för förhandsprövning av frågor om beviljande av slaktlicens för sådana svin. Sistnämnda åtgärder stodo i samband med den starka beskärning, som successivt måst vidtagas i tilldelningen av kött och fläsk till enskilda hushåll och näringsställen beroende på den avtagande tillgången på dessa varor. Den ordinarie tilldelningen per person och vecka till enskilda hushåll, vilken ännu vid årets början uppgick till omkring 440 poäng (motsvarande lika många gram benfritt kött), minskades sålunda steg för steg ända ned till 157 poäng i slutet av juni. Blott en begränsad, under de sär-

275 skilda ransoneringsperioderna något olika bestämd andel därav fick ink ö p a s i form av fläsk. Blod och blodmat med undantag av paltbröd inbegreps fr. o. m. den 23 april under ransoneringen. Under vissa perioder förelåg tvång att uttaga en del av ransonen i köttkonserver. Restaurangkort för köttvaror infördes fr. o. m. den 26 januari. Samtidigt föreskrevs, att lagad mat och korvvaror med undantag av blodkorv och blodpudding samt andra matvaror, vari ingick oseparerat blod, skulle omfattas av regleringen, så snart däri till någon del inginge av regleringen berörda köttvaror. Undantaget beträffande blodmat bortföll den 23 april. Näringsställes rätt att erhålla inköpslicens begränsades till en myckenhet, som motsvarade antalet redovisade kuponger med tillägg av 15 procent såsom ersättning för svinn. Därutöver ägde näringsstället för tillredning av sådana maträtter, beträffande vilka skyldighet att avlämna kuponger ej förelåg, erhålla en tilldelning, uppgående till 10 procent av dess förutvarande tilldelning av köttvaror under en tidsperiod av motsvarande längd. Prisregleringen för kött och fläsk beröres å sid. 247. Vissa ändrade bestämmelser för s e r v e r i n g e n a v m a t å r e s t a u r a n g e r och andra näringsställen, berörande huvudsakligen köttförbrukningen, meddelades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 639 med giltighet fr. o. m. den 10 mars 1942. Ändringarna inneburo i vissa avseenden en mildring men i ett fall en skärpning av de tidigare föreskrifterna. Anledningen till att kommissionen ansåg sig kunna mildra en del bestämmelser var huvudsakligen, att restaurangkort införts å åtskilliga av de matvaror som serverades på näringsställen (bröd, gröt och välling, matfett, ägg, ärter, bönor och köttvaror). Begränsningen av antalet köttassietter vid servering av smörgåsmat upphävdes, men hela antalet assietter fick fortfarande ej uppgå till mer än högst sex. Vidare bestämdes, att flera än två kötträtter i egentlig mening, såsom biffar, kotletter, stek o. s. v., icke finge tillhandahållas samtidigt. (Tidigare gällde ifrågavarande begränsning även antalet uppblandade kötträtter, såsom köttfärs m. m.) Förbudet mot att servera allmänt smörgåsbord kvarstod. Däremot fasthölls ej längre vid förbudet mot utspisning från gående bord i andra fall. Rätter, för vilka kuponger skulle avlämnas, måste alltid serveras portionsvis. Skärpningen av restaurangföreskrifterna bestod i en ny bestämmelse, att en gäst till en och samma måltid icke kunde få flera än två av de tre anrättningarna smörgåsbord, fiskrätt och kötträtt. P å matsedeln måste för alla rätter, för vilka restaurangkuponger skulle lämnas, antalet kuponger finnas utsatt. Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. Ny kungörelse angående handeln med mjölk utfärdades den 6 m a r s 1942 (nr 91) med giltighet från den 1 april. I denna kungörelse upptogos de

276 tidigare bestämmelserna angående standardisering av fetthalten i konsumtionsmjölk i huvudsak oförändrade. Vissa nya stadganden tillkommo dock, varibland m å nämnas anmälningsskyldighet för mejeriinnehavare, som ämnade verkställa standardisering av mjölk, n ä r m a r e bestämmelser om provtagning av mjölk samt stadgande om straff ej blott för den som sålde utan även för den som köpte mjölk i strid mot gällande föreskrifter. Det skulle åligga lantbruksstyrelsen att övervaka efterlevnaden av standardiseringsbestämmelserna. Den omedelbara tillsynen skulle härvid utövas av utav styrelsen utsedda provtagare. I matfettsransoneringen skedde under första halvåret 1942 ingen ändring av betydelse. Ransonerna behöllos vid i det närmaste samma storlek som under december 1941. Normalransonen var alltså fortfarande 250 gram matfett per vecka. Därav måste hälften uttagas i form av margarin eller (fr. o. m. mars) matolja, varvid 1 liter matolja räknades motsvara 1 kg matfett. I stället för smör fick som förut inköpas grädde eller fettemulsion, varvid l^a liter motsvarade 250 gram smör. Liksom förut skett beträffande mjöl och bröd, medgavs att ett tilläggskort för matfett fick tilldelas sådana efter den 31 december 1934 födda barn, som påbörjat sin skolgång under läsåret 1941/42. Även rabattsystemet bibehölls oförändrat beträffande såväl m a t f e t t och g r ä d d e som m j ö l k . En särskild prisrabattering medgavs lungsjuka, i det att sådana sjuka som erhöllo rabattkort för den ordinarie tilldelningen av matfett och som på grund av sin sjukdom åtnjöto extra tilldelning av matfett, erhöllo rabattkort jämväl för den extra tilldelningen. Den rabatt, som lämnades jordbrukare mot matfetts- eller mjölkrabattkupong vid inköp av fodermedel, utsädesspannmål eller konstgödselmedel (se sid. 68), inskränktes fr. o. m. maj så till vida att varje helkupong skulle tills vidare med oförändrat belopp berättiga till rabatt vid inköp endast av 5 kg i stället för söm förut 10 kg av angivna varor. Något inställande av tillverkningen av hushållsmargarin, såsom skett under sommarmånaderna 1940 och 1941, ansågs ej böra ifrågakomma under sommaren 1942 på grund av den nedgång i mjölkproduktionen som kunde väntas i jämförelse med föregående år samt den relativt goda tillgången på margarinråvaror. Ransoneringsperioden för o s t , vilken från årets början förlängdes från en till en och en halv månad, utsträcktes sedan, efter ett fjorton dagars uppehåll i försäljningen till förbrukare under senare delen av februari, till två månader. Ransonens storlek var 250 gram för varje period. Tilldelningen till näringsställen nedsattes från den 1 mars från 50 till 40 procent av den tidigare normala veckoförbrukningen. Den rätt som förut funnits att i stället för ost mot därför avsedd kupong inköpa charkuterivaror borttogs från den 1 maj. I stället medgavs, att under maj—juni alternativt med ost fick inköpas 125 gram matfett av annat slag än smör, margarin

277 och matolja. Samtidigt beviljades en extra tilldelning till nyblivna mödrar. Dessa k u n d e efter ansökan erhålla tillstånd att för en tid av sex månader från barnets födelse inköpa 150 gram ost i veckan. E n beräkning angående m a t f e t t s - o c h mjölkrabatternas b e t y d e l s e i hushållningen gav vid handen, att ett matfettsrabattkort med de under våren 1942 medgivna ransonerna representerade ett årsvärde av 19: 50 kronor, ett mjölkrabattkort 18: 75 kronor. För en familj exempelvis bestående av man och hustru samt fyra minderåriga barn med sex matfetts- och fyra mjölkrabattkort representerade dessa kort ett årsvärde av 190 kronor. Huvudvillkoret för erhållande av rabattkort, nämligen en beskattningsbar årsinkomst av högst 900 kronor, motsvarade för olika ortsgrupper ungefär följande månadsinkomst:

Ensamstående personer Familjer utan barn Famijer med 3 barn

kr. • »

I

O r t s g r u p p II III IV

V

165 240 405

175 250 420

200* 280 475

185 260 440

190 270 460

Hela antalet utlämnade matfettsrabattkort utgjorde i juni 1942 i runt tal 3-1 milj., motsvarande 48 procent av folkmängden. Antalet mjölkrabattkort uppgick till omkring 1*5 milj. eller 23 procent av folkmängden. Eftersom mjölkrabattkort endast utlämnats till b a r n och åldringar, böra de lämpligen sättas i relation till dessas antal, som utgör i runt tal 1-9 milj. Bland b a r n och åldringar innehade alltså n ä r a 80 procent rabattkort. En företagen undersökning visade, att rabattkorten voro betydligt vanligare på landsbygden än i städerna. I Stockholm hade endast 24 procent av befolkningen rabattkort för matfett, i övriga städer varierade motsvarande tal i allmänhet mellan 30 och 50 procent, högst i småstäderna. P å den egentliga landsbygden hade som regel mer än hälften av befolkningen rabattkort; i många kommuner uppgick antalet rabattkortsinnehavare till 60 a 70, i enstaka fall till 80 procent av befolkningen. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 10 januari 1941 hade livsmedelskommissionen ingått avtal med Svenska fettindustriernas råvaru- och importförening u. p. a., varigenom föreningen förbundit sig att, i den m å n så kunde ske, efter samråd med vederbörande statliga myndigheter ombesörja importen av fettråvaror (se del II sid. 241). Föreningen förband sig att sälja inköpta fettråvaror endast i den ordning och till de priser samt på de villkor i övrigt, som livsmedelskommissionen bestämde. Under år 1941 var importen av hithörande varor jämförelsevis inskränkt; den uppgick till blott c:a 9 000 ton mot c:a 36 000 år 1940. Största delen av denna import skedde genom n ä m n d a förenings försorg; från denna övertogos varorna sedan successivt av raffinaderierna och margarinfabrikerna. Härutinnan skedde mot slutet av 1941 och under förra delen av 1942 en ändring. Den

278 då till följd av den vidgade lejdbåtstrafiken avsevärt utökade importen av fettråvaror — under första halvåret 1942 infördes ej mindre än c:a 22 000 ton — kom att mer och mer överflyttas till reservförrådsnämnden till följd av de ökade svårigheter, som uppkommo för föreningen att finansiera en så stor import. Den tanken uppkom då, att staten skulle tillskjuta kapital — förslagsvis omkring 50 milj. kronor — för att sätta n ä m n d a förening i stånd att helt taga hand om fettvaruimporten, jämte det att föreningen även övertoge reservförrådsnämndens uppsamlade lager. Ett av livsmedelskommissionen härom framställt förslag vann dock ej Kungl. Maj:ts bifall. I stället uppdrog Kungl. Maj:t den 19 juni 1942 åt reservförrådsnämnden att i fortsättningen i samråd med livsmedelskommissionen och Svenska fettvaruindustriernas råvaru- och importförening inköpa och upplagra fettråvaror. Vid försäljningen av de av nämnden importerade fettråvarorna skulle priset anpassas efter nämndens Självkostnader, vilka dittills ställt sig e$ obetydligt lägre än de fastställda clearingpriserna, ej som eljest efter gängse marknadspriser, detta i syfte att möjliggöra inbetalning till clearingkassan för fettvaror av tillräckliga clearingavgifter för fullföljande av kassans uppgift. Angående prisregleringen för mjölk och matfett m. m. se sid. 248. Äggregleringen. Den alltjämt ringa tillgången på ägg medförde, att den redan förut snäva ransoneringen på detta område under vintern och våren 1942 än mer åtstramades. Den genomsnittliga veckoransonen nedsattes från årets början från genomsnittligt 87 till 75 gram. Särskilt knapp var tillgången i större konsumtionscentra i Svealand samt i Norrland. Äggransonen fick, ja måste mångenstädes i stor utsträckning på grund av felande tillgång utbytas mot köttvaror. Denna alternativa tilldelning av köttvaror, vilken ej omfattade fläsk, uppgick till en myckenhet av 66 gram per vecka. En mindre extratilldelning av ägg skedde under juni alternativt med risgryn eller potatisprodukter. Tilldelning av avelsägg beviljades efter ansökan hos kristidsnämnd med två ägg för varje vuxet fjäderfä av en på sätt som föreskrivits i samband med foderransoneringen reducerad besättning. En åtgärd, som avsåg att lätta tillgången på färskvara för omedelbar förbrukning, var att för auktoriserade ägguppköpares och partihandlares rätt till ägguppköp från producenter sattes som villkor, att de fr. o. m. den 23 april icke utan livsmedelskommissionens medgivande verkställde konservering av ägg, söm de inköpt i och för sin rörelse. I slutet av maj medgav kommissionen partihandlare rätt att företaga viss konservering av ägg; c:a 550 ton inlagrades. I syfte att under sommaren underlätta utförsäljningen av ägg från producenter till närboende enskilda förbrukare medgåvos för tiden juni— augusti vissa lättnader i försäljningsbestämmelserna. Äggproducent till-

279 läts sålunda att under n ä m n d a tid, utan hinder av eljest gällande föreskrifter, sälja ägg direkt till enskild förbrukare, bosatt inom samma kristidsnämndsområde. Som organ för verkställande av import av ägg, i den mån sådan kunde ifrågakomma, ävensom för handhavande av vissa uppgifter beträffande lagring av ägg m. m. hade i slutet av år 1941 under medverkan av flera intresserade organisationer bildats en sammanslutning, benämnd Sveriges äggimportörförening u. p. a., i vilken livsmedelskommissionen tillsatte ordförande och vice ordförande. På denna nya förening överflyttades de uppgifter, som förut handhafts av Sveriges äggintressenters förening, vars verksamhet därmed, i vad angick den statliga regleringen på äggmarknadens område, upphörde. Genom den nyssnämnda föreningen importerades under första halvåret 1942 omkring 200 ton ägg, huvudsakligen från Danmark och Ungern. För utjämning av priserna å de sålunda delvis till högre pris , än det fastställda normalpriset importerade äggen inrättades inom livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj:ts beslut den 6 mars 1942 en särskild c l e a r i n g k a s s a , för vars verksamhet liknande föreskrifter meddelades som för övriga inom kommissionen inrättade clearingkassor. Som förlagskapital för denna kassa, vilken förutsattes skola bliva självbärande, anvisades ett belopp av 500 000 kronor. Även under våren 1942 igångsattes enligt Kungl. Maj:ts beslut den 10 april en insamling av sjöfågelsägg på liknande villkor som under föregående år. För ändamålet ägde livsmedelskommissionen taga i anspråk ett belopp av 150 000 kronor. För att i möjligaste mån minska de ur jaktvårds- och naturskyddssynpunkt skadliga följder, som en insamling av sjöfågelsägg kunde medföra, bestämde livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 721, att insamlingen skulle bedrivas av särskilda insamlare och i enlighet med anvisningar som meddelades av Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen. Insamlingen skulle endast omfatta ägg av havstrut, gråtrut, sillmås, fiskmås och skrattmås. Såsom insamlare skulle tjänstgöra personer, som av kommissionen förordnats till auktoriserade insamlare av mås- och trutägg. De insamlade äggen skulle till fastställt pris av kronor 1:75 per kg inköpas av Svenska ägghandelsförbundet. Tillstånd till försäljning av mås- och trutägg kunde även lämnas person, vilken insamlade dylika ägg å m a r k som h a n själv ägde eller arrenderade och på vilken han innehade jakträtten. Insamlingen gav till resultat en kvantitet av c:a 6 500 kg dugliga ägg, vilket var avsevärt mindre än som beräknats. Fisket och fiskhandelsregleringen. Som en följd av den ökade knappheten på andra livsmedel har fisken under krisens gång fått en ökad betydelse för folkförsörjningen. De skärpta

ransoneringarna av olika livsmedel, speciellt kött, ha också gjort att fisken, som ännu hört till de fria varorna, blivit en alltmer efterfrågad vara i hushållen. Tillgången har emellertid såväl på grund av svårigheterna för fiskets bedrivande, särskilt bristen och dyrheten på bränsle jämte de ökade krigsriskerna, som på grund av importhindren, varit begränsad. Visserligen ha fångsterna både av sill och av annan fisk vid västkusten varit relativt tillfredsställande. Detsamma kan ock sägas ha varit fallet med sill- och torskfångsterna utanför Skåne och Blekinge. Däremot har strömmingsfångsten vid ostkusten nedgått betydligt, vilket delvis haft sin grund i de svåra isförhållandena. Importen av fisk, som år 1939 uppgick till c:a 53 000 ton, varav 26 000 ton salt sill, minskade år 1941 till blott omkring 16 000 ton, varav 11 700 ton salt sill. Samtidigt sjönk emellertid även exporten av fisk från c:a 36 000 ton 1939 till 3 700 ton 1941. Nettominskningen å tillförseln var dock nära 5 000 ton. Under första halvåret 1942 uppgick nettoimporten till endast 3 400 ton fisk mot 8 600 ton första halvåret 1941. Över huvud har man för år 1942 icke ansett sig böra räkna med någon nämnvärd införsel av salt sill, varför behovet av denna vara måste till allra största delen tillgodoses genom inhemsk vara, under det att behovet före kriget till omkring 90 procent täcktes genom import. Ovan angivna förhållanden förklara den starka prisstegring, som fisken undergått sedan krigsutbrottet. Genomsnittspriset för i Göteborgs fiskhamn försåld fisk var år 1939 23 öre per kg, år 1941 67 öre. Genomsnittspriset på torsk var i samma fiskhamn i december 1941 93 öre mot 33 öre samma månad 1939, på vitling 75 öre mot 33. För sill, ilandförd i Skåne och Blekinge, voro motsvarande genomsnittspriser till fiskarena 60 resp. 20 öre, för torsk 52 resp. 23 öre. De första krigsåren inriktades statsmakternas intresse i fråga om fiskförsörjningen främst på att stimulera till ökat fiske, att i anknytning till minimiprisregleringarna garantera avsättningen av fisken och att tillvarataga uppkommande överskott på ur försörjningssynpunkt bästa sätt (se del II sid. 275—276). År 1941 omhändertogs av staten inemot 3 milj. kg fisk av skilda slag — sill, strömming, makrill, torsk, vitling m. m. Den övervägande delen saltades; återstoden bereddes huvudsakligen till fiskbullar eller tillvaratogs genom frysning. All beredning skedde för statens räkning genom den reguljära industrien, som också i stor utsträckning senare förmedlade varans avsättning. Som följd av den förut antydda starka prisstegringen och fiskens allt större roll i hushållningen fingo emellertid de statliga myndigheterna småningom anledning att av konsumenthänsyn ägna p r i s b i l d n i n g e n å f i s k särskild uppmärksamhet. Under hösten 1941 framstod ett statligt ingripande härutinnan som av behovet synnerligen påkallat. Det första steget togs genom prisregleringen å färsk sill och den därmed förbundna handelsregleringen å denna vara i december 1941, vilken omnämnts i föregående

281 halvårsredogörelse (se sid. 74). Prisregleringen å färsk sill följdes jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 23 januari 1942 av en reglering beträffande priset å färsk strömming, gällande från den 20 påföljande februari (livsmedelskommissionens cirkulär nr 647). I fråga om partihandeln med strömming hade redan flera år tidigare vissa regleringsanordningar genomförts och i samband därmed ett system med garantipriser till producenternas stöd bragts i tillämpning. Nu skedde genom livsmedelskommissionens normalprissättning i stället en maximering av strömmingspriset i konsumenternas intresse. Sillen vid Blekinges kust liksom vid Skånes ost- och sydkust inbegreps under samma normalprisreglering som strömmingen, medan sillen vid Skånes västkust temporärt lämnades fri. Senare underställdes sistnämnda slag av sill de prisbestämmelser som gällde för västkustsillen. Med hänsyn till de inom strömmingsfisket rådande särskilda förhållandena ordnades så, att tills vidare några fasta, för längre tid gällande normalpriser ej skulle fastställas för färsk strömming. Partihandelsnoteringen skulle i stället enligt vissa bestämda grunder anpassas i förhållande till strömmingsfångsternas storlek under viss tidsperiod. Detaljhandelsnoteringen skulle erhållas genom tillägg till partihandelsnoteringen av 30 öre per kg såsom detaljhandelsmarginal. Riket indelades i fyra prisområden, det första omfattande Stockholms stad samt länen i östra och mellersta Sverige jämte Gotland och Blekinge, det andra Syd- och Västsverige jämte Kopparbergs län och Medelpad, det tredje Ångermanland samt Jämtlands och Västerbottens län, det fjärde Norrbottens län. Noteringarna i andra—fjärde prisområdena skulle överstiga noteringarna i första området med resp. 5, 10 och 15 öre per kg. Enligt överenskommelse, som träffades mellan livsmedelskommissionen och Ostkustfiskarnas exportförening u. p. a., skulle normalpriset för första prisområdet variera efter den sammanlagda storleken av strömmingsfångsterna vid ostkusten norr om Blekinge samt i stort sett utgöra: vid dagsfångster under 75 ton 1 krona, vid dagsfångster om 75—100 ton 90 öre, vid dagsfångster om 100—125 ton 80 öre, vid dagsfångster om 125—150 ton 70 öre samt vid dagsfångster över 150 ton 60 öre, allt per kg. En fastställd notering skulle dock gälla tills vidare och ändras först i den mån fångsterna generellt undergingo någon mera bestämd förändring. En omreglering av prisbestämmelserna skedde senare genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 768, då prisområdenas antal nedsattes till tre, varav första prisområdet skulle omfatta Stockholms stad samt fångstorterna i de östra kustlänen. Med fångstort betecknades ort, där producentförening bedrev rörelse, eller eljest ort, där strömming regelmässigt saluhölles av fiskare. Kungl. Maj:ts beslut den 23 januari innefattade även rätt för livsmedelskommissionen att fastställa normalpris å skarpsill. Nästa steg i prisregleringen avsåg fastställande av normalpris å salt och sockersaltad sill. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 december 1941 bestämde livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 679, att normal-

282 pris å denna vara skulle gälla fr. o. m. den 17 mars 1942. För prisbestämningen indelades sillen i tre storleksklasser, den första innefattande sill i storlek om högst 13 per kg, den andra sill i storlek om 14—20 och den tredje i storlek om 21—28 per kg. De fastställda priserna vid försäljning till partioch detaljhandlare gällde endast sill i storlek om högst 28 per kg; vid försäljning till förbrukare skulle priserna för tredje storleksklassen gälla även mindre fisk. Priserna, vilka närmast avsågo Göteborg, voro för resp. storleksgrupper: för partihandlare kronor 1: 70, 1: 45 och 0: 89, för detaljhandlare kronor 1:77, 1:50 och 0:94, för förbrukare kronor 2:35, 2 : — och 1: 32. Vid försäljning å annan ort fingo tillägg göras, motsvarande verkliga transportkostnaden från Göteborg till säljarens ort, dock högst med vissa bestämda belopp för olika områden. Sedan Kungl. Maj:t den 6 mars 1942 bemyndigat livsmedelskommissionen att bestämma normalpriser jämväl å en rad andra viktigare slag av saltsjöfisk, utfärdade kommissionen i cirkulär nr 686 föreskrifter om normalpris å följande fiskslag i färskt eller fruset tillstånd: makrill, vitling, torsk, kolja, lyrtorsk, gråsej, kummel, långa, sandskädda, skrubba, lerskädda, rödtunga och rödspätta. Vid denna prisreglering, varigenom normalpris bestämdes dels vid försäljning från auktoriserad partihandlare (se nedan) till annan handlande (partihandelspris), dels vid försäljning till förbrukare (detaljhandelspris) , skedde en differentiering av priset på fem prisområden. I första hand fastställdes priser för första prisområdet, omfattande i huvudsak de s. k. fiskmottagningsplatserna i västra och södra Sverige. Fisken uppdelades på olika storleksklasser samt orensad och rensad vara. Inom övriga prisområden fingo tillägg göras för täckande av transportkostnaderna, varierande från 5 till 20 öre per kg. Såsom exempel må nämnas, att för fisk av största storleksklassen skulle inom första prisområdet gälla följande partiresp. detaljhandelspris per kg orensad vara: makrill kronor 1: 28 resp. 1: 95, torsk kronor 0:97 resp. 1:50 (senare sänkt till kronor 1:25), kolja kronor 1: 26 resp. 1: 95, rödspätta kronor 1: 95 resp. 3: —. Samtidigt gjordes vissa ändringar och tillägg till tidigare utfärdade bestämmelser angående normalpriser å färsk sill samt fastställdes normalpriser å frusen sill samt färsk och frusen skarpsill. Även beträffande vissa slag av sötvattenfisk lämnade Kungl. Maj:t den 12 juni 1942 bemyndigande åt livsmedelskommissionen att fastställa normalpris. Kommissionen hade dock ännu vid halvårsskiftet icke begagnat sig därav. Till grund för den under första halvåret 1942 genomförda prissättningen å fisk lågo i allmänhet genomsnittspriserna å berörda fiskslag år 1941. Jämfört med prisläget närmaste månaden före vederbörande reglerings ikraftträdande inneburo de fastställda normalpriserna en betydande prissänkning, jämfört med genomsnittspriserna under 1941 åter en förhöjning med c:a 10 procent. Den främsta uppgiften för prisregleringen var att förhindra den

283 ytterligare prisstegring, som eljest kunnat väntas vid ökad varuknapphet. Framför allt syntes det angeläget att begränsa prisstegringen å den billigare fisken, medan fiskarenas önskemål ansågos kunna i högre grad tillmötesgås beträffande den dyrare fisken. Bakom normalprissättningen lågo b e s t ä m m e l s e r o c h a v t a l , v a r i g e n o m h a n d e l n r e g l e r a t s samt f i s k a r e n a t i l l f ö r s ä k r a t s a v s ä t t n i n g för sina f å n g s t e r till vissa lägsta priser. Vad den färska sillen angår har denna sak omnämnts ovan å sid. 75. För strömming grundade sig pris- och avsättningsgarantien på kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 487), enligt vilken producentförening, som erhållit ensamrätt till partihandel med strömming inom visst distrikt vid ostkusten, förpliktats att för all levererad sådan fisk erlägga visst av statens fiskenämnd fastställt minimipris samt medgivits rätt till prisutjämningsbidrag för fisk, som ej till häremot svarande pris kunnat vinna avsättning för färskkonsumtion. Dessa garantipriser lågo avsevärt under normalpriserna, vilka givetvis ej garanterats. Emellertid hade livsmedelskommissionen förbundit sig att för saltning till visst lägsta pris övertaga därför lämpliga överskottspartier av färsk strömming. I underdånig skrivelse den 23 februari 1942 framhöll livsmedelskommissionen, att den ifrågavarande minimiprisregleringen genom statens fiskenämnd under rådande förhållanden ej kunde få någon egentlig betydelse, men att skäl syntes tala för att tills vidare ej avskaffa densamma lika litet som den förefintliga organisationen av strömmingshandeln genom producentföreningar. Dock borde de befogenheter, som genom kungörelsen nr 486/1941 tillkommo statens fiskenämnd, överflyttas på livsmedelskommissionen till förekommande av en olämplig dualism i regleringssystemet. Sådan överflyttning skedde ock genom kungörelse den 6 mars 1942 (nr 100) fr. o. m. den 26 mars s. å.; dock skulle t. o. m. den 30 juni frågor rörande prisutjämningsbidrag för strömming för år 1941 alltjämt handläggas av fiskenämnden. Även den normalprissättning för annan färsk fisk än sill och strömming, vilken trädde i tillämpning den 26 mars 1942, var förknippad med en reglering av handeln med sådan fisk samt pris- och avsättningsgaranti. Bestämmelser härom meddelades i kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 99) samt livsmedelskommissionens förut berörda cirkulär nr 686. Enligt nämnda kungörelse fick livsmedelskommissionen befogenhet att, i den mån kommissionen funne behövligt, reglera försäljningen från fiskare till återförsäljare och förbrukare ävensom försäljningen från annan än fiskare till återförsäljare i fråga om de å sid. 282 uppräknade fiskslag (makrill m. fl.), som samtidigt åsattes normalpris. Försäljningen av dylik fisk från annan än fiskare till förbrukare berördes däremot ej av kungörelsen. Någon konsumtionsreglering beträffande fisk av hithörande slag genomfördes alltså icke lika litet som förut skett beträffande sill och strömming. Den i samband med prisregleringen nödigbefunna organisationen av han-

284 deln med ifrågavarande slag av saltsjöfisk anslöt sig i huvuddragen till den ordning, som redan genomförts i fråga om färsk sill. Partihandel med fisk fick icke drivas utan livsmedelskommissionens tillstånd. Som auktoriserad partihandlare antogs emellertid i stort sett varje person eller företag, som tidigare idkat dylik handel. På fiskmottagningsplatser, där fisken tidigare försålts genom auktion, skulle den nu fördelas under medverkan av livsmedelskommissionens ombud; som grund för kvoteringen skulle läggas inköpen under viss föregående tid. På andra fiskmottagningsplatser fingo partihandlare inköpa fisk av fiskare i det stora hela på samma sätt och i samma ordning som tidigare. Kontrollen häröver skedde genom livsmedelskommissionen, i första hand dess ombud å vederbörande mottagningsplats, till vilket ombud fiskhandlarna hade att lämna regelbundna uppgifter över sina uppköp. Även partihandlare på andra platser än fiskmottagningsplats fingo, i den mån de normalt köpte fisk direkt från fiskare, fortsätta denna verksamhet, ehuru under kontroll av kommissionens ombud på närmaste fiskmottagningsplats. Där auktoriserad partihandlare fanns, fick — enligt vad sedermera bestämdes — detaljhandlare icke inköpa fisk utan särskilt tillstånd av livsmedelskommissionen. Från regeln att fisken skulle försäljas till personer eller företag, som av livsmedelskommissionen erhållit rätt att inköpa fisk direkt från fiskare, medgåvos smärre undantag. Det var sålunda tillåtet för fiskare att sälja av honom fångad fisk till enskilda förbrukare i fiskarens hemort för tillgodoseende av dennes husbehov. Vidare kunde fiskare under vissa förutsättningar erhålla tillstånd av kristidsstyrelsen att på viss ort eller inom visst område sälja fisk direkt till handlande eller till förbrukare. Någon reglering av handeln vid försäljning från auktoriserad partihandlare till annan handlande genomfördes ej. För att fisken skulle bli i möjligaste mån rättvist fördelad mellan olika detaljhandlare föreskrev livsmedelskommissionen emellertid, att auktoriserad partihandlare skulle vara skyldig att, om efterfrågan på fisk var större än tillgången, fördela fisken mellan de olika köparna i förhållande till deras tidigare inköp. Avsättnings- och prisgarantien för fisk av här berört slag ordnades så, att vid försäljning å fiskmottagningsplats från fiskare till auktoriserad partihandlare skulle gälla vissa av livsmedelskommissionen bestämda priser. Därest dylik handlare ej ville köpa den utbjudna fisken till det bestämda priset eller därest tillförseln av fisk till fiskmottagningsplats var så stor, att avsättning ej kunde vinnas för alla saluförda partier, skulle livsmedelskommissionen vara skyldig att till sagda priser övertaga överskottsvaran, om den var av fullgod beskaffenhet, eljest till reducerat pris, såvitt den var användbar för saltning eller beredning på annat sätt. Beträffande denna prisreduktion för ej fullgod fisk överenskom livsmedelskommissionen med fiskarenas organisationer (Västkustfiskarnas centralförbund, Ostkustfiskarnas centralförbund samt Skånska ostkustens och Malmöhus läns havsfiske-

285 förening) att densamma skulle uppgå till 33 procent av garantipriset för rundfisk och 40 procent för plattfisk. Avgörandet av huruvida fisk, som ifrågasattes till övertagande av livsmedelskommissionen, vore fullgod eller åtminstone tjänlig för saltning eller annan beredning skulle i första hand träffas av kommissionens ombud men kunde efter hemställan från fiskarena överlämnas åt en skiljenämnd, bestående av kommissionens ombud samt en representant för fiskarena och en för fiskhandlarna. De auktoriserade partihandlarna ålades att, liksom fallet var i fråga om sillhandeln, vid sina inköp av fisk från fiskarena erlägga en särskild avgift till livsmedelskommissionen, avsedd att bereda kommissionen täckning dels för kostnaderna för ombudens verksamhet, dels för de förluster, som kunde förväntas uppstå å den fisk, kommissionen fick övertaga. Avgiften skulle tills vidare utgå med ett belopp av i genomsnitt 6 öre per kg fisk. Den sålunda genomförda regleringen av handeln och prissättningen å fisk drog med sig en r e g l e r i n g även a v i n f ö r s e l n a v f ä r s k f i s k . Tidigare hade av färsk fisk endast sillen underkastats importkontroll. Däremot gällde sådan kontroll alltsedan maj 1941 beträffande importen av saltad, kryddad eller torkad fisk av alla slag ävensom saltad eller rökt torskrom (se del II sid. 275). I samband med de anordningar, som fr. o. m. den 26 mars 1942 träffades angående färskfisk försäljningen, befanns lämpligt att införa importförbud även för all annan färsk fisk än sill, vilket skedde genom kungörelse den 6 mars 1942 (nr 101). Tillstånd till införsel skulle meddelas av livsmedelskommissionen. Syftet med importkontrollen var att på lämpligt sätt kunna fördela den importerade fisken samt att genom samverkan mellan importörerna kunna uppnå fördelaktigaste importpriser. Importens handhavande överlämnades av kommissionen till den nybildade sammanslutningen Sveriges färskfiskimportörförening u. p. a. För att priserna å den importerade fisken skulle kunna anslutas till de priser, som bestämts för den inhemska fisken, förordnade Kungl. Maj:t genom beslut samma dag som nyssnämnda importreglering infördes, att inom livsmedelskommissionen skulle inrättas en särskild c l e a r i n g k a s s a för fisk, genom vilken utjämning kunde ske av vinster och förluster på olika importerade partier samt mellan import- och inlandspriserna. Därest av livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden för vederbörande importör godkänt självkostnadspris för fisk understege det av kommissionen fastställda clearingpriset, skulle importören vara skyldig att till clearingkassan inbetala skillnaden men i motsatt fall vara berättigad att från denna kassa utbekomma skillnaden. Skyldighet att efter motsvarande grunder deltaga i clearingen stadgades även för personer och företag, som yrkesmässigt uppköpte fisk från yrkesfiskare. Detta skedde dels för att prisregleringen skulle bliva så fullständig som möjligt, och dels för att likställighet skulle vinnas mellan uppköpare av inhemsk och av importerad fisk. Som förlagskapital till clearingkassan, vilken avsågs skola bestå utan statssubvention, anvisades ett anslag av 300 000 kronor.

286 Genom en kungörelse den 12 juni 1942 (nr 411) bestämdes, att fr. o. m. den 1 juli de i kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 99) meddelade regleringsbestämmelserna skulle äga tillämpning även å färsk strömming och sill, som fångats i Östersjön eller Bottniska viken samt ilandförts vid kuststräcka utmed nämnda vatten. I samband därmed upphävdes, enligt riksdagens genom bifall till proposition n r 209 lämnade medgivande, de båda kungörelserna den 6 juni 1941 (nr 486 och 487) angående reglering av handeln med färsk strömming och östersjösill samt angående reglering av priset å sådan fisk. Den i kungörelsen nr 486/1941 medgivna ensamrätten för auktoriserade producentföreningar att inom sina verksamhetsområden inköpa i kungörelsen avsedd färsk strömming och sill skulle dock i princip alltjämt kvarstå. I den m å n producentförening ej kunde vinna avsättning för av fiskare till förening levererad färsk strömming, skulle livsmedelskommissionen som förut jämlikt avtal med ostkustfiskarenas centralorganisation Ostkustfisk, förening u. p. a., vara skyldig att tills vidare övertaga strömmingen till ett pris av 40 öre per kg. Auktoriserad producentförening eller handlande, till vilken fiskare jämlikt särskilt tillstånd ägde försälja av honom fångad strömming, ålades att vid förvärv av vara, avsedd för färskkonsumtion, till livsmedelskommissionen erlägga en särskild avgift av 1 öre per kg strömming. Den sålunda genomförda ordningen hade föranletts av rådande försörjningsläge med goda avsättningsmöjligheter å fisk av skilda slag och avsåg närmast tiden t. o. m. den 30 juni 1943. Emellertid innefattade riksdagens ovan nämnda medgivande bemyndigande för Kungl. Maj:t att, om förhållandena dessförinnan ändrades, besluta om en återgång till det tidigare systemet för ifrågavarande handels- och prisreglering. I sådant förändrat läge skulle Kungl. Maj:t jämväl äga befogenhet att, därest särskilda skäl det påkallade, låta regleringen i lämplig utsträckning omfatta handeln med salt- och surströmming. Regleringen av handeln med fisk har inneburit icke blott fördelning av tillgängliga fiskkvantiteter mellan handelns olika intressenter utan även mellan s k i l d a a n v ä n d n i n g s o m r å d e n . I första hand har färskmarknaden tillgodosetts, framför allt under perioder, då tillgången på andra varor varit särskilt knapp. Under tider av gott fiske har det emellertid framträtt som angeläget att på annat sätt tillvarataga överskottet. Tidigare ägde färskmarknaden, konservindustrien och salteriindustrien möjlighet att fritt konkurrera om fisken. På grund av den knappa tillgången på kött och fläsk uppstod senare även inom charkuteriindustrien en betydande efterfrågan på fisk. Fördelningen av fisktillgången mellan dessa olika intressenter har ingått som ett viktigt led i livsmedelskommissionens försörjningsplan. Då sillfisket vid västkusten var rikligt, saltades den stora sillen genom Sveriges sill- och fiskimportörförenings försorg. Med denna förening slöt kommissionen avtal angående inköp samt saltning och lagring av alla de partier färsk sill, som för detta ändamål anvisades av kommissionen. Avtalen inne-

287 höllo bl. a. förpliktelse för saltarna att ansvara för all skada, som under lagringstiden uppkom å sillen, samt att sälja den nedsaltade sillen endast efter medgivande av kommissionen och i den ordning och på de villkor kommissionen bestämde. Kostnaderna för inköp och saltning förskotterades i viss utsträckning av kommissionen. Under tiden fram till utgången av juni 1942 nedsaltades på detta sätt genom den nämnda föreningens försorg omkring 60 000 tunnor (d. v. s. omkring 6 000 ton) sill. För konservindustriens r ä k n i n g avdelades vid västkusten vissa kvantiteter fisk av annat slag för beredning av fiskbullar m. m. Även dessa varor fingo säljas först sedan livsmedelskommissionen lämnat medgivande därtill, en anordning, som givetvis motiverades ur beredskapssynpunkt. Charkuteriindustrien har erhållit fisk blott i den mån tillgången med hänsyn till andra ändamål lämnat tillgång därtill. Det bemyndigande, som av Kungl. Maj:t tid efter annan lämnats för länsstyrelserna att, utan hinder av bestämmelserna i fiskeristadgan, meddela föreskrifter om ändring i med stöd av nämnda stadga utfärdade särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande, hade genom cirkulärskrivelse den 19 december 1941 utsträckts att gälla till 1942 års utgång. Till följd av det sålunda givna bemyndigandet hade under de gångna krisåren ett stort antal dispenser lämnats rörande upphävande helt eller delvis av för vissa tider gällande fiskförbud, förbud mot användande av viss redskap m. m. I flera fall torde härigenom avsevärt ökade fiskfångster ha erhållits. Livsmedelskommissionen fann emellertid det gällande cirkulärets avfattning för snäv för att möjliggöra en intensifiering särskilt av insjöfisket, som kommissionen ansåg önskvärd i rådande försörjningsläge, och hemställde därför om en utvidgning av dispensrätten. Kungl. Maj:t tillmötesgick denna framställning och utfärdade den 17 april 1942 förnyat cirkulär i ämnet till länsstyrelserna (nr 202), gällande t. o. m. den 31 december 1942. F r å n dispensmöjlighet undantogos nu endast sådana bestämmelser, varigenom för gädda, gös, lax, laxöring eller röding stadgats visst minimimått, ävensom bestämmelser som tillkommit i avsikt att förhindra mera varaktig minskning i beståndet av lax, laxöring och röding. För beredande av tillfälligt understöd åt fiskare jämlikt kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 281) hade för budgetåret 1941/42 anvisats ett anslag av 50 000 kronor (se del II sid. 276). Då vid budgetårets ingång å detta anslag fanns en ungefär lika stor behållning, stod till förfogande ett belopp av omkring 100 000 kronor. I riksstaten för budgetåret 1942/43 anvisades för ändamålet ånyo ett anslag av 50 000 kronor. Av de medel som anvisats till främjande av beredning och avsättning av fisk fanns under budgetåret 1941/42 ett disponibelt belopp av 400 000 kronor. Av dessa medel ha i första rummet utgått bidrag till prisreglering av

288 fisk och skaldjur särskilt på västkusten. Dessutom ha omkring 190 000 kronor tagits i anspråk för täckande av underskott vid av livsmedelskommissionen bedriven försöksframställning av fiskmjöl och sillolja m. m. Förenämnda prisreglering har under våren 1942 icke vidare tillämpats, sedan det prisgarantisystem, för vilket ovan redogjorts, kommit till användning. Någon ytterligare medelsanvisning till ifrågavarande anslag har som följd härav icke ansetts erforderlig. Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad grönsaksodling. Redan under våren och sommaren 1941 hade ett livligt intresse försports för en ökad r o t f r u k t s - o c h g r ö n s a k s o d l i n g samt framför allt för en ökad odling av p o t a t i s å kolonilotter o. dyl. invid de större samhällena. Några direkt stimulerande åtgärder i detta syfte företogos dock icke från det allmännas sida utöver en genom skriftspridning m. m. bedriven propaganda. Med hänsyn till den allvarligare karaktär, som försörjningsläget senare antog, fann livsmedelskommissionen påkallat att redan på ett tidigt stadium igångsätta förberedelser för en vidgad husbehovsodling på ifrågavarande område under år 1942. Kommissionen hänvände sig därför i november 1941 till kristidsnämnderna och framlade ett allmänt program för verksamheten. För att pådriva och leda arbetet borde de redan talrikt bildade s. k. bärkommittéerna tagas i anspråk. Där sådana ännu icke bildats, borde ansträngningar göras att få dylika kommittéer till stånd. Arbetet inom dessa för nästa säsong borde snarast sättas i gång och samarbete sökas med olika organisationer och företag. Även för b ä r - o c h f r u k t t i l l g å n g a r n a s tillvaratagande ansåg kommissionen förberedelser böra i god tid vidtagas. På livsmedelskommissionens hemställan medgav Kungl. Maj:t den 16 januari 1942, att ett belopp av 100 000 kronor finge av kommissionen disponeras för att i samråd med informationsstyrelsen bedriva propaganda för ökad produktion av köksväxter, bär och frukter. I februari anordnade kommissionen ett informationsmöte i saken med representanter för kristidsstyrelserna, varvid dessa representerades av de personer, som handhade ledningen av det praktiska arbetet i samband med odlingskampanjen inom resp. områden, i allmänhet trädgårdskonsulenter och hemkonsulenter. I samråd med hushållningssällskapen uppgjorde kristidsstyrelserna härefter planer rörande upplysningsverksamheten, vilka insändes till livsmedelskommissionen och prövades av denna. För anordnande av en mera effektiv instruktionsverksamhet särskilt bland ungdomen anvisade Kungl. Maj:t den 13 mars ett belopp av 80 000 kronor att ställas till kristidsstyrelsernas förfogande. I de anvisningar livsmedelskommissionen gav för medlens användning framhöll kommissionen lämpligheten av att inom varje kristidsstyrelse-

289 område anställdes en särskild assistent för instruktionsverksamhetens handhavande. Kristidsstyrelsen borde i ärendet samråda med hushållningssällskapet samt med inom området befintliga ungdomssammanslutningar. Vid det fortsatta planläggningsarbetet sökte livsmedelskommissionen stöd hos ett flertal betydelsefulla organisationer, såsom Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund m. fl. samt kvinno-, ungdoms- och beredskapssammanslutningar, vilka alla förklarade sig beredda att stödja odlingskampanjen. Beträffande bärkommittéernas uppgift framhöll kommissionen i cirkulärskrivelse till kristidsnämnderna, att dessa borde träda i förbindelse med de lokala avdelningarna av nämnda organisationer liksom med hushållsnämnderna och söka att i samverkan med dessa väcka intresse för och planlägga ökad husbehovsodling. I fråga om ungdomen hänvisades särskilt till den sammanslutning, Sveriges ungdomsberedskap, vilken bildats som organ för samtliga ungdomsorganisationer i landet och vars uppgift bl. a. var att söka väcka ungdomens intresse för odlingsverksamhet (se sid. 415). Odlingsuppgifterna inom denna sammanslutning omhänderhades av särskilda ungdomslag under kontroll av närmaste arbetsförmedling. Kommittéerna borde vidare verka för att industrier, handelsföretag o. d. inom området uppläte mark för husbehovsodling samt även träda i förbindelse med allmänna inrättningar och skolor o. s. v. I samråd med de kommunala myndigheterna borde de göra en inventering av den mark, tillhörande det allmänna, som kunde stå till förfogande för odling, ävensom tillse att marken på bästa möjliga sätt fördelades mellan intresserade odlare. I särskild skrivelse till myndigheterna i städer och vissa andra större samhällen hemställde kommissionen om dessas medverkan för ifrågavarande ändamål. Kommittéerna borde vidare tillse, att de odlade eller odlingsbara arealerna utnyttjades så effektivt som möjligt; råd och upplysningar borde ges angående växtval och fröanskaffning, gödsling, skötsel av fruktträd och bärbuskar m. m. En broschyr om köksväxtodling och även annat propagandamaterial spriddes i massupplagor. I ett i juni utgånget cirkulär nr 824 uppdrog livsmedelskommissionen riktlinjer för upplysnings- och propagandaverksamheten för b ä r p l o c k n i n g samt för de önskvärda åtgärderna beträffande bärens och trädgårdsprodukternas k o n s e r v e r i n g o c h l a g r i n g . I fråga om bärplockningen lämnades liknande direktiv som föregående år. Anvisningar gåvos rörande demonstrationskurser av olika slag, rörande lokala utställningar, propagandaskrifter för skörd och vinterförvaring av trädgårdsprodukter, konservering m. m. Det framhölls vidare, att frågan om förvaringslokaler för trädgårdsprodukter måste ägnas stor uppmärksamhet, särskilt i de större städerna. De lokala kristidsorganen borde verka för att hushållen erhölle instruktion angående skötseln av förvaringsutrymmen samt angående lämpliga åtgärder för förbättring av källare och vindsutrymmen. Genom hänvändelse till lämpliga affärsföretag m. fl. borde kristidsmyndigheterna söka be19-^316183

290 reda allmänheten tillfälle att på fördelaktiga villkor få inlägga sina produkter i goda förvaringslokaler. Den 21 mars 1942 ingick livsmedelskommissionen med en skrivelse till jordbruksdepartementet, vari kommissionen framlade vissa förslag till u t ö k a n d e o c h s ä k e r s t ä l l a n d e a v d e n m e r a y r k e s m ä s s i g t bed r i v n a o d l i n g e n a v k ö k s v ä x t e r . Skrivelsen stödde sig på en av särskilda sakkunniga inom kommissionen utarbetad promemoria. Det framhölls i denna promemoria, att den inhemska produktionen under normala förhållanden vore tillräcklig för den vanliga konsumtionen av tidiga grönsaker, och med hänsyn till den utökning av husbehovsodlingen, som vidare genomförts, syntes sommarkonsumtionen i allmänhet bliva rätt väl tillgodosedd. Svårare ställde det sig med vinterkonsumtionen, då denna i stor utsträckning borde tillgodoses med större lagrade partier, som gjordes tillgängliga i marknaden. En mera betydande utvidgning av odlingen betydde för odlarna vissa ekonomiska risker, då nämligen framtiden vore oviss och en återgång till normala förhållanden kunde leda till förluster. Från odlarehåll hade även framhållits, att den ökade husbehovsodlingen medförde försvårad avsättning under höstmånaderna. För att icke riskera en för liten produktion borde därför någon lämplig form för garantier åt odlarna fastställas. För ändamålet förordades ett system med g a r a n t e r a d e m i n i m i p r i s e r på produkter, som före en viss angiven tidpunkt hembjödes för inlösning, ävensom av staten garanterad avsättning för vissa kvantiteter lagringsduglig vara, som av industriföretag genom torkning konserverades. Med utgångspunkt från livsmedelskommissionens skrivelse framlade Kungl. Maj:t proposition i ärendet till 1942 års riksdag, nr 227. Propositionen innehöll följande förslag: För vitkål, morötter, rödbetor och palsternackor, som senast den 15 februari 1943 hembjödes för inlösen före den 15 påföljande mars, skulle odlare garanteras vissa bestämda priser, nämligen för vitkål 20 öre och för de övriga produkterna 15 öre per kg. Verksamheten skulle anförtros åt Svenska spannmålsaktiebolaget. Vidare föreslogs, att garanti skulle lämnas för inlösen av torkade köksväxter av fullgod beskaffenhet intill en kvantitet av 1 000 ton. En upplagring av dylika produkter syntes angelägen framför allt för tillgodoseende av försvarets behov av vegetabiliska födoämnen. Närmare överenskommelse borde sedermera efter hörande av priskontrollnämnden träffas med industriföretagen angående torkningskostnaderna samt de råvarupriser, på vilka garantipriset för de torkade produkterna borde baseras. Inlösningspriset borde bestämmas på sådant sätt, att dels odlarna erhölle skälig ersättning för sina produkter, dels tillverkningskostnaderna täcktes för industriföretagen, som verkställde torkningen, och dels företagen erhölle skälig handelsvinst. Även denna verksamhet syntes lämpligen kunna handhas av Svenska spannmålsaktiebolaget. Riksdagen beslöt i anledning av propositionen bemyndiga

291 Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder för främjande av odlingen av köksväxter i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen anförts. Bestämmelser i ämnet hade ännu vid halvårsskiftet ej utfärdats. Med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 2 framlagda förslag hade av 1941 års riksdag beslut fattats om inrättande av en ny fond, frukt- och potatislagerhus fonden, från vilken lån kunde utlämnas till uppförande av lagerhus för frukt, köksväxter och potatis. Till denna lånefond anvisade riksdagen å tilläggsstat för budgetåret 1940/41 ett anslag av 375 000 kronor. Samtidigt beviljade riksdagen å samma tilläggsstat ett anslag av 50 000 kronor som bidrag utan återbetalningsskyldighet för enahanda ändamål. Som motiv för förslaget i ärendet, vilket anknöt till en framställning från lantbruksstyrelsen, hänvisade jordbruksministern till de svårigheter, som till följd av bristen på ändamålsenliga lagerutrymmen förelågo att på ett tillfredsställande sätt under hela konsumtionsåret reglera tillförseln av frukt samt potatis och andra grönsaker till vissa delar av landet, framför allt till de större konsumtionsorterna. En förbättring av lagringsmöjligheterna för ifrågavarande varor borde vara ägnad att medföra en ur folkförsörjningssynpunkt eftersträvansvärd jämn tillförsel till stabila priser. Även om det med visst fog kunde sägas, att närmast de kommuner, vilka hade behov av * att tillförseln av frukt och grönsaker ordnades på ett tillfredsställande sätt, borde bära den ekonomiska börda, som det allmänna måste ikläda sig för spörsmålets lösning, syntes här föreligga en fråga av sådant allmänt intresse för folkförsörjningen, att även statsmakterna borde träda hjälpande emellan, i varje fall till en början för att stimulera intresset för verksamheten. Kungörelse angående fonden och låneverksamheten utfärdades den 2 maj 1941 (nr 298) samt kungörelse angående statsbidrag samma dag (nr 299). Lån skulle från frukt- och potatislagerhusfonden kunna beviljas ekonomisk förening, som prövades lämplig att driva verksamhet av ifrågavarande slag, för uppförande, inköp, nybyggnad eller inrättande av uppsamlings- eller centrallagerhus för frukt, potatis eller köksväxter med därtill hörande förpackningslokaler, maskinell utrustning och anordningar för industriell frukteller köksväxtförädling samt, i fråga om fruktlagerhus, även kylanordningar. Lån finge beviljas till belopp, motsvarande högst 75 procent av anläggningskostnaden, kostnaden för tomten ej inräknad. Räntan å lånen bestämdes till 4 procent med skyldighet dock för låntagaren att vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj:t med hänsyn till den effektiva medelräntan för statens upplåning kunde finna för gott bestämma. Skyldighet att erlägga ränta skulle inträda först fr. o. m. fjärde året efter det kalenderår, under vilket länet till någon del lyftats. Lånet skulle vara slutbetalt inom 30 år men amorteringsskyldigheten inträda först fr. o. m. femte året. Som säkerhet skulle i regel krävas inteckning med bästa förmånsrätt till hela lånebeloppet i den fastighet, vara lagerbyggnaden var avsedd att förläggas.

292 Bidrag för uppförande av frukt- och potatislagerhus skulle kunna erhållas till belopp, motsvarande högst 10 procent av den beräknade och godkända anläggnings- eller inköpskostnaden, kostnaden för tomten ej inräknad. Beslutanderätten angående lån eller bidrag ankom på Kungl. Maj:t. För budgetåret 1942/43 anvisade 1942 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag i två omgångar reservationsanslag dels till förstärkning av frukt- och potatislagerhusfonden med 500 000 kronor och dels till bidrag utan återbetalningsskyldighet för samma ändamål med 60 000 kronor eller sammanlagt resp. 1 milj. och 120 000 kronor. Vid utgången av juni 1942 hade ännu icke i något fall lån eller bidrag beviljats för här berörda ändamål, trots att planer för anläggande av åtskilliga lagerhus utarbetats särskilt av Sveriges frukt- och trädgårdsodlares riksförbund, förening u. p. a. Huvudsakliga hindret för planernas förverkligande låg i svårigheten att förvärva lämpliga byggnadstomter på de för uppförande av resp. lagerhus avsedda orterna samt tidsödande förhandlingar med vederbörande kommunala myndigheter. Regleringen av handeln med ris och risgryn. Ransoneringen av ris och risprodukter fortgick under första halvåret 1942 efter dubbla linjer, nämligen dels som en fristående ransonering, dels som en tilldelning sammankopplad med ransoneringen av vissa andra varor. Alltjämt medgåvos i begränsad omfattning inköpslicenser för ris och risgryn till näringsställen och tillverkare samt allmänna inrättningar. Den särskilda jultilldelningen av risgryn för förbrukning i enskilda hushåll, vilken tagit sin början den 8 december 1941, upphörde med januari månads utgång. Därefter medgavs för vardera av två 60-dagarsperioder under tiden februari— maj inköp mot kupong till inköpskort VR av 500 gram ris eller risgryn alternativt med 625 gram sammalet rågmjöl eller havregryn, resp. under den senare perioden 625 gram sammalet rågmjöl, havregryn eller havremjöl eller 500 gram hårt eller ungefär 813 gram mjukt bröd av sammalet rågmjöl eller 1 250 gram småbröd av sådant mjöl. Samma system fortsattes även därefter men nu med samma kvantiteter utsträckt över en period av 120 dagar (29 maj—25 september), varvid under samma ransonering alternativt även inbegrepos kornprodukter samt ärter och bönor. Vid sidan härav medgavs mot kupong till inköpskort K under tiden 26 mars—22 april inköp av 225 gram risgryn alternativt med 150 gram ärter eller bönor samt under juni och början av juli inköp mot kupong till inköpskort A av 125 gram risgryn alternativt med viss kvantitet ägg eller potatisprodukter. Då det visat sig att svårighet uppstått att vinna avsättning för de inom landet befintliga förråden av rostat ris, tilläts under februari och mars därjämte fri försäljning av denna vara så långt förråden räckte. Normalprisen å risgryn höjdes från den 2 mars vid försäljning till detaljhandlare till 1 krona 10 öre och vid försäljning till förbrukare till 1 krona

293 35 öre per kg. Detta pris utgjorde ett s. k. clearingpris, vilket fastställts efter avtal mellan livsmedelskommissionen och Svenska kolonialvaruimportföreningen u. p. a. med syfte att undgå vidare prishöjning som följd av framtida import till än högre priser. Denna clearing anslöts till den inom livsmedelskommissionen inrättade clearingkassan för kolonialvaror (jfr sid. 30). I avtalet stadgades skyldighet för föreningen att, i händelse försäljningspriset å varan till partihandlare (avräkningspriset) översteg föreningens anskaffningskostnad för av densamma förvärvat parti risgryn, inleverera skillnaden till nämnda clearingkassa samt, i motsatt fall, rätt för föreningen att från clearingkassan utbekomma skillnadsbeloppet. För inneliggande lager den 1 mars 1942 ålades partihandlare att till kassan inbetala en clearingavgift av 20 öre per kg. Avtalet innehöll även bestämmelser om viss prisfallsgaranti till förekommande av förlust för föreningen vid avtalets upphörande. Regleringen av handeln med socker och sirap. Ingen ändring skedde under här behandlade tidsrum i ransoneringen av socker och sirap vad den ordinarie tilldelningen beträffar. Varje ransoneringsperiod omfattade sju veckor och de tilldelade kvantiteterna utgjorde som förut c:a 430 gram socker eller 600 gram sirap per vecka. Tilldelningen på tilläggskorten var även oförändrad. En extra tilldelning av sirap lämnades under tiden 1 februari—28 juni för barn födda år 1935 eller senare med 200 gram per vecka och under tiden 11 maj—28 juni för barn i åldern 7—18 år med 100 gram per vecka. För syltning och saftning bestämdes nu som föregående år en viss extratilldelning av socker, varav 2 kg fingo uttagas redan fr. o. m. den 15 juni. Biodlare ägde erhålla särskild tilldelning av socker dels för vårfodring av bin med högst 2, i Skåne, Halland och Blekinge 3 kg per samhälle, dels för utbyggande av nya kakmellanväggar i bisamhälle, som botats från sjukdom, med högst 4 kg per bisamhälle, dels ock för odling av bidrottningar till avsalu med högst ett kg per befruktningssamhälle. Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao. På grund av de alltjämt minskade lagertillgångarna inom landet måste under första halvåret 1942 tilldelningen till förbrukare av kaffe, te och kakao ytterligare starkt minskas. Den vid årsskiftet löpande ransoneringsperioden sträckte sig t. o. m. den 18 januari. Den nästa perioden omfattade 12 veckor och den därpå följande ej mindre än något över 24 veckor. Under den sistnämnda perioden inskränktes tilldelningen av kakaopulver till innehavare av C-kort, d. v. s. barn födda 1927 eller senare t. o. m. 1940; någon allmän tilldelning av kakaopulver skedde ej vidare, icke heller fick denna vara köpas på tilläggskorten. De ordinarie ransonernas storlek framgår av följande sammanställning, vilken med fördelning per vecka ungefärligen

294 anger vad som under de olika perioderna alternativt fick inköpas mot kuponger till inköpskort B. Rostat kaffe 8 december 1941—18 januari 1942 19 januari—12 april 1942 13 april—30 september 1942

gram 42 21 10

T

„ _ gram &

33 17 4

Kakaopulver c

gram 50 25 —

Äldre personer (födda före 1880) samt skogs- och flottningsarbetare och fiskare fingo under mellanperioden dubbel ranson. Detsamma var under sista perioden fallet även beträffande nämnda yrkesgrupper; däremot indrogs då den extra ransonen för de gamla. Tilldelningen på C-korten motsvarade full ranson av te och kakao; för sista perioden gavs åt C-kortinnehavarna ensamma en tilldelning av c:a 8 gram kakaopulver per vecka. För restauranger och andra näringsställen nedsattes fr. o. m. februari den tillåtna inköpskvantiteten av kaffe från 30 till i allmänhet högst 25 procent av förbrukningen under motsvarande tid år 1939. Tilldelningen av te och kakao uppgick tills vidare som förut till 50 procent av 1939 års förbrukning. Fr. o. m. den 16 april nedskärs näringsställenas tilldelning av kaffe och te till hälften av den nyssnämnda, under det att kakaotilldelningen helt indrogs. I samband med tobaksransoneringens införande (se nedan sid. 296) medgavs en mindre extra tilldelning av kaffe eller te till dem som icke begagnade sig av möjligheten till inköp av tobaksvaror. Det bestämdes nämligen, att innehavare av kaffekort, vilka icke uttogo inköpskort för tobaksvaror eller som uttogo sådant kort endast för hälften av den medgivna tobaksransonen, skulle under tiden 18 juni—31 december få inköpa 250 gram rostat eller 300 gram orostat kaffe eller 100 gram te resp. hälften av dessa kvantiteter. Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. Ransoneringen av torkad frukt fortsattes efter det system, som igångsatts på hösten 1941. Den vid årsskiftet löpande ransoneringsperioden omfattade en tid av sju veckor. Under denna tid fick mot kupong till inköpskort K inköpas 250 gram torkad frukt; därjämte medgavs skogs- och flottningsarbetare samt kolare rätt att mot kupong till tilläggskort inköpa lika stor kvantitet. Genom att de efterföljande ransoneringsperioderna förlängdes, de två första, omfattande tiden 19 januari—7 juni, till vardera tio veckor och den tredje, omfattande tiden 8 juni—27 september, till sexton veckor, medan de medgivna försäljningskvantiteterna för resp. perioder förblevo oförändrade, minskades i samma mån de erhållna ransonerna, nämligen från c:a 36 till 16 gram per vecka, vad flertalet förbrukare beträffar. Uttryckligen föreskrevs, att ransoneringen även omfattade svensk torkad frukt.

295 I fråga om kryddor behöllos för tremånadersperioderna mars—maj och juni—augusti samma ransoner som de vid årets början medgivna, nämligen för var period 25 gram efter köparens val. För mandel och kärnor förblev ransonen under mars—maj oförändrat 50 gram men nedsattes för juni— augusti till 25 gram. Ransoneringen överflyttades vid den sistnämnda perioden från inköpskort K till inköpskort A. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande träffade livsmedelskommissionen i juni 1942 avtal med Svenska kolonialvaruimportföreningen u. p. a., varigenom föreningen förband sig att sälja av föreningen inköpt torkad frukt, kryddpeppar och vitpeppar i den ordning och till de priser ävensom på de villkor i övrigt, som kommissionen bestämde. Avtalet innehöll vidare bestämmelser om clearing, överensstämmande med dem som stipulerats i det tidigare mellan kommissionen och kolonialvaruimportföreningen ingångna avtalet angående risgryn (se sid. 293). Clearingavgift skulle av partihandlare med vissa angivna belopp erläggas till clearingkassan för kolonialvaror för varupartier, som funnos i lager den 8 juni. Reglering av handeln med tobaksvaror. Trots den starka prisförhöjning, som inträtt för tobaksvaror i samband med den successivt och senast den 1 december 1941 avsevärt skärpta tobaksbeskattningen, kunde någon nedgång i totalförbrukningen icke konstateras. Tvärtom visade förbrukningen av alla varuslag utom tuggtobak en fortgående ökning. Under januari 1942 stegrades sålunda försäljningen kvantitativt sett för cigarrer med 26 procent, för cigarrcigarretter med 40 procent, för cigarretter med 14 procent och för röktobak med 34 procent i förhållande till motsvarande förbrukning under januari föregående år. Till en del måste denna ökade försäljning dock anses ha berott på förrådsuppläggning från konsumenternas sida. En ganska påtaglig förskjutning ägde emellertid rum mot billigare märken inom varugrupperna cigarrer, cigarrcigarretter och cigarretter samt en markerad övergång till stegrad röktobakskonsumtion. Redan under hösten 1941 hade av detaljhandlarna en viss privat ransonering börjat tillämpas, i det att de i många fall beträffande fasta kunder vägrade försälja mer än som de ansågo svara mot dessas normala konsumtion samt minskade försäljningen till strökunder. Fr. o. m. den 1 februari såg sig Tobaksmonopolet, trots en relativt god lagerställning, nödsakat att genomföra en mer generell ransonering av sådan innebörd, att återförsäljarnas inköp begränsades till visst för varje återförsäljare maximerat belopp per månad, utan att likväl någon uppdelning på olika varuslag därvid ägde rum. Man räknade med att genom dessa åtgärder kunna åstadkomma en sådan begränsning i konsumtionen, att den försålda varukvantiteten skulle motsvara 95 procent av 1940 års försäljning. Den efter ransoneringens genomförande inträdda skärpningen i världsläget gjorde omsorgen om råvarulagren ännu nödvändigare än förut och

296 ledde till undersökningar rörande de åtgärder som borde vidtagas i syfte att vinna en effektiv besparing i de befintliga råtobakslagren. Ransoneringen skärptes till en början så tillvida, att Tobaksmonopolet för varje återförsäljare fastställde de kvantiteter av de olika varuslagen, som vederbörande månatligen fick inköpa med utgångspunkt från att den totala försäljningen alltjämt skulle motsvara 95 procent av den år 1940 försålda kvantiteten. Till följd av ökade leveranser till de militära förbanden måste återförsäljarnas inköpskvot ytterligare reduceras med omkring 10 procent. De påtagliga olägenheterna vid det sålunda tillämpade systemet gjorde det emellertid nödvändigt att undersöka möjligheterna för längre gående och mera genomgripande ransoneringsåtgärder, liknande dem som tillämpades för att begränsa eller reglera förbrukningen av åtskilliga andra varor. Sedan överläggningar ägt rum med sakkunniga inom livsmedelskommissionen samt med representanter för ett flertal intresserade organisationer, framlade styrelsen för Tobaksmonopolet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 maj 1942 förslag i ämnet. Styrelsen stödde sig därvid på en utredning av chefen för livsmedelskommissionens konsumtionsavdelning, vari bland tre föreslagna lösningar, nämligen ett system med enbart kundregistrering hos tobaksaffärerna (en utveckling av det redan tillämpade systemet), kortransonering utan kombination med annan vara samt kortransonering, kombinerad med ransonering av annan vara, bestämt förordades den tredje metoden. Med anledning av denna framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 22 maj 1942 kungörelse (nr 250), varigenom förordnades, att förråd av tobaksvaror fr. o. m. den 27 maj kl. 8 e. m. skulle vara under beslag samt att handeln med tobaksvaror från samma tidpunkt skulle vara underkastad reglering i enlighet med det i nämnda skrivelse utvecklade förslaget. Vidare förordnades, att det skulle åligga Tobaksmonopolet att bestämma de myckenheter tobaksvaror av olika slag, som de enskilda medborgarna skulle äga inköpa, men att det i övrigt skulle ankomma på livsmedelskommissionen att efter samråd med Tobaksmonopolet handha regleringen. Beslaget omfattade — med undantag av staten eller Tobaksmonopolet tillhörande varor — dels alla hos handlande befintliga förråd av tobaksfabrikat (cigarrer, cigarrcigarretter, cigarretter, röktobak, tuggtobak och snus), dels övriga förråd om minst 1 kg, dels tobaksvaror, som efter beslagstillfället infördes till riket för annans räkning än statens eller Tobaksmonopolets. Deklaration om innehaft förråd skulle av handlande avges till det tobakskontor, från vilket han tidigare brukat inköpa tobaksvaror, eller till närmaste tobakskontor, av annan till vederbörande kristidsnämnd. Regleringen av handeln med tobaksvaror innebar, att överlåtelse av tobaksvaror mot vederlag fick äga rum endast mot kupong till inköpskort eller mot särskild av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens eller eljest i den ordning och på de villkor, som livsmedelskommissionen be-

297 stämde. Försäljningsbestämmelserna voro icke inskränkta till att avse endast yrkesmässiga överlåtelser utan gällde även enstaka överlåtelser mot vederlag från enskilda personer. Tobakshandlare fick ej heller utan vederlag överlåta tobaksvaror, med mindre överlåtelsen skedde i av livsmedelskommissionen stadgad ordning. Ej heller fick han eljest ur rörelsen uttaga tobaksvaror annat än mot avlämnande av gällande inköpskuponger eller inköpslicenser. Inköpskort fick i allmänhet endast tilldelas personer, som försäkrade att de vid tiden för regleringens ikraftträdande dagligen eller så gott som dagligen använde tobaksvaror och som voro födda före 1925 eller, i fråga om kvinnor, före 1923. Män, födda 1923 eller 1924, ävensom kvinnor fingo tilldelas inköpskort endast för hälften så stor myckenhet tobaksvaror som övriga till inköpskort berättigade. De inköpskort, som tilldelades kvinnor, skulle gälla endast för inköp av cigarretter. Andra än nu nämnda personer fingo tilldelas inköpskort endast i den utsträckning som livsmedelskommissionen bestämde. Den som icke tilldelades inköpskort eller som uttog inköpskort endast för hälften av den myckenhet tobaksvaror, vartill han var berättigad, kunde efter livsmedelskommissionens bestämmande erhålla extra tilldelning av kaffe eller annan ransonerad vara. De närmare bestämmelserna rörande tobaksregleringen meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 750. Det karakteristiska för denna reglering, sådan den härvid utformades, var att den sammanfördes med ransoneringen av kaffe och te på det sättet, att envar innehavare av kaffekort, som icke uttog inköpskort för tobaksvaror, i stället erhöll en extra tilldelning av nämnda varor. Denna extra tilldelning skulle under hösten och vintern 1942 uppgå till 250 gram rostat eller 300 gram orostat kaffe eller 100 gram te samt hälften av dessa kvantiteter för den som uttog tobaksvaror endast för halva den medgivna tobaksransonen. Vid uttagandet av tobakskort var vederbörande därför skyldig att avlämna två kuponger resp. en kupong av kaffekortet. Utdelningen av tobakskort började omedelbart. Till män, födda 1922 eller tidigare, utdelades helt eller halvt inköpskort Y, till män, födda 1923 eller 1924, ett halvt eller ett fjärdedels inköpskort Y och till kvinnor, födda 1922 eller tidigare, helt eller halvt inköpskort av annan typ, betecknat YC. Under tiden fr. o. m. den 27 maj kl. 8 e. m. t. o. m. den 31 maj kl. 12 midnatt rådde försäljningsstopp, varunder förbrukare icke fingo inköpa tobaksvaror. För genomförandet av regleringen hade Tobaksmonopolet verkställt en poängvärdering av tobaksvarorna, baserad i huvudsak på den kvantitet tobak, som de olika varorna innehöllo. Härvid hade följande poängvärden åsatts de olika slagen av tobaksvaror: cigarrer cigarrcigarretter cigarretter utan munstycke (grupp I)

per 2 st. per st. per 10 st.

3 poäng 1 » 5 »

298 cigarretter med munstycke med tobaksvikt per 1 000 st. av: mer än 500 gram (grupp II) per 10 st. 351—500 gram (grupp III) per 10 st. högst 350 gram (grupp IV) per 20 st. tuggtobak per 50 gram röktobak . . per 50 gram snus per 50 gram

3 poäng 2 3 » 30 » 30 » 10 »

Första ransoneringsperioden omfattade tiden 1—28 juni. Sammanlagt fick under denna tid mot helt inköpskort Y (män) inköpas tobaksvaror till ett poängvärde av 90 poäng, motsvarande alternativt 60 cigarrer, 90 cigarrcigarretter, 180—600 cigarretter av resp. grupper, 150 gram tugg- eller röktobak och 450 gram snus. Mot helt inköpskort YC (kvinnor) kunde under perioden inköpas cigarretter till ett poängvärde av 45 poäng, motsvarande 90—300 st. av resp. grupper. S. k. auktoriserad återförsäljare, d. v. s. handlande, som blivit hos Tobaksmonopolet registrerad såsom återförsäljare av tobaksvaror, ägde hos monopolet erhålla förskottstilldelning för utökning, dock ej till mer än 85 procent, av den vanliga månadsförsäljningen, men eljest blott från monopolet eller annan auktoriserad återförsäljare inköpa tobaksvaror till en myckenhet, motsvarande av honom redovisade inköpskuponger och inköpslicenser. Han hade att månatligen avgiva omsättningsrapport till det tobakskontor, där han brukade göra sina inköp. Annan handlande ägde hos auktoriserad återförsäljare erhålla förskottstilldelning och sedan från sådan handlande mot erhållna kuponger och licenser göra sina inköp. Genom cirkulär den 11 juni nr 781 gjorde livsmedelskommissionen vissa tillägg och ändringar till den förut stadgade regleringen. Den viktigaste ändringen var, att nu även kvinnor bereddes tillfälle att köpa tobaksvaror efter eget val. På särskild ansökan kunde kristidsstyrelse tilldela kvinna, som var berättigad till erhållande av tobakskort, halvt eller fjärdedels inköpskort Y i stället för inköpskort YC. Ansökningen skulle innehålla försäkran av sökanden, att hon dagligen eller så gott som dagligen använt tobaksvaror av annat slag än cigarretter, ävensom uppgift angående det slag av tobaksvaror, sökanden brukat använda. Riktigheten av denna försäkran och uppgift skulle vara styrkt genom intyg av två trovärdiga personer, som väl kände sökanden. Andra ransoneringsperioden för tobaksvaror omfattade tiden 29 juni— 26 juli 1942. Tilldelningens storlek förblev densamma som under första perioden. Försäljningen av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel. De stränga ransoneringarna hade skapat en stor marknad för olika slag av ersättningsmedel, vilka begynt tillverkas och försäljas i allt större om-

299 fattning. Åtskilliga av dessa varor kunde anses vara till gagn för förbrukarna antingen på grund av att de själva hade ett visst näringsvärde eller därigenom att de besutto sådana egenskaper, att de i de enskilda hushållen kunde ersätta eller utdryga ransonerade livsmedel, även om de i och för sig hade ett lågt näringsvärde. Många voro dock ur båda dessa synpunkter så gott som värdelösa, varjämte priserna mången gång överstego vad som kunde anses skäligt. Beträffande kaffesurrogat gällde särskilda bestämmelser enligt kungörelsen den 19 juli 1941 (nr 657). Å vissa slag av ersättningsmedel voro bestämmelserna i förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen tillämpliga. Genom denna förordning förbjöds t. ex. att beteckna vara såsom smör, margarin, flott, mjöl, socker eller honung, där varan till sin sammansättning avveke från den normala sammansättningen hos den vara, vilken genom benämningen utmärktes. Däremot reglerade förordningen ej försäljningen av dylika ersättningsmedel i och för sig. Då det måste anses synnerligen önskvärt, att myndigheterna finge möjlighet att kontrollera tillverkningen och försäljningen av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel, ingick livsmedelskommissionen, efter samråd med priskontrollnämnden och statens institut för folkhälsan, i skrivelse den 23 januari 1942 till Kungl. Maj:t med begäran om utfärdande av författningsbestämmelser i ämnet. Kommissionen framhöll, att kontroll syntes mest trängande beträffande — förutom kaffesurrogat — ersättningsmedel för te, kakaopulver, socker, sirap, mjöl, matfett, kryddor och ägg. Även ersättningsmedel för köttvaror kunde förväntas få allt större avsättningsmöjligheter, i den mån tillgången på köttvaror minskades. I anslutning till av kommissionen framlagt förslag utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 20 mars 1942 (nr 147) angående försäljning av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel. I huvudsak överensstämde de meddelade bestämmelserna med dem som gällde beträffande handeln med kaffesurrogat. Under den nya författningen inbegreps över huvud försäljningen av varor, som voro avsedda att användas såsom ersättning för eller utdrygning av ransonerade livsmedel. Då härunder även innefattades kaffesurrogat, upphävdes den särskilda författningen härom nr 657/1941. Åt livsmedelskommissionen uppdrogs att meddela bindande förklaring beträffande frågan, huruvida viss vara skulle anses utgöra sådant ersättningsmedel, som den nya kungörelsen avsåg. Genom en senare kungörelse den 22 maj 1942 (nr 254) bemyndigades livsmedelskommissionen att utsträcka kontrollen till att även omfatta vara vilken, utan att vara a v s e d d att användas såsom ersättning för eller utdrygning av ransonerade livsmedel, likväl k u n d e användas för sådant ändamål och i vilken såsom väsentlig beståndsdel inginge mjöl eller annan produkt av spannmål eller potatis. Den som inom riket yrkesmässigt tillverkade eller

300 till riket införde ersättningsmedel av ifrågavarande slag ägde ej saluhålla varan annat än efter tillstånd av livsmedelskommissionen. Såsom villkor härför skulle gälla, att varan saluhölles i förseglad av kommissionen godkänd förpackning, försedd med tydlig uppgift om det nummer, under vilket försäljningstillståndet införts i det över sådana tillstånd hos kommissionen förda registret, ävensom om varans nettovikt, det till kommissionen anmälda detaljhandelspriset samt vikten av i ersättningsmedlet eventuellt ingående ransonerad vara. Livsmedelskommissionen ägde jämväl föreskriva, att såsom villkor för tillgodonjutande av tillstånd bl. a. skulle gälla, att förpackningen vore försedd med uppgift om varans sammansättning eller om de huvudsakliga beståndsdelarna i varan. För återförsäljare föreskrevs, att varan skulle med obruten försegling saluhållas i den förpackning, vari den levererats. Vid ansökan om tillstånd skulle jämte uppgifter angående varans sammansättning och pris m. m. lämnas utfästelse jämlikt 7 § prisregleringslagen att icke försälja varan till återförsäljare till högre pris än det i ansökan som tillverkarens försäljningspris uppgivna priset. Om i ersättningsmedlet såsom väsentlig beståndsdel inginge ransonerad vara eller produkt därav, ägde livsmedelskommissionen föreskriva, att vad i vederbörande ransoneringsförfattning stadgats beträffande den ransonerade varan skulle äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättningsmedlet. Kungörelsen den 20 mars trädde i kraft den 7 april 1942. Ersättningsmedel, som enligt dessförinnan gällande bestämmelser fått saluhållas utan tillstånd, fick utan hinder av kungörelsens bestämmelser saluhållas t. o. m. den 31 maj 1942; beträffande hos återförsäljare befintliga lager utsträcktes fristen senare t. o. m. den 31 juli 1942. I cirkulär nr 706 och 714 tillkännagav livsmedelskommissionen, att den ifrågavarande kungörelsen skulle tills vidare äga tillämpning å sådana varor, som voro avsedda som ersättnings- eller utdrygningsmedel för mjöl, potatismjöl, kaffe, te, kakao, socker, sirap, äggvaror, kryddor, mandel och kärnor samt matfett. Sackarin och andra konstgjorda sötningsmedel skulle tills vidare få säljas utan iakttagande av kungörelsens bestämmelser. Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. För att erhålla säkrare och fullständigare uppgifter om s k ö r d e n än som kunde vinnas genom den ordinarie jordbruksstatistiken hade Kungl. Maj:t år 1941 genom kungörelse den 28 juni (nr 500) meddelat bestämmelser, enligt vilka årsväxtrapporter och skördeuppgifter skulle vid vissa tidpunkter sockenvis avgivas genom hushållningssällskapens sockenavdelningar efter samråd med av kristidsnämnden i orten för ändamålet utsedd person ävensom med vederbörande överblockledare. Uppgifterna skulle genom hushållningssällskapets försorg underkastas granskning och erforderlig komplettering, varvid samarbete vid behov skulle anordnas med vederbörande kristidsstyrelser och kristidsnämnder (se del II sid. 283). Motsvarande

301 föreskrifter beträffande 1942 års skörd meddelades genom kungörelse den 24 april 1942 (nr 199). Den egentliga skillnaden var, att årsväxtrapport nu även skulle avges för den 31 maj. Närmare bestämmelser lämnades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 753. S v i n - o c h h ö n s r ä k n i n g , avseende förhållandena den 27 april 1942, ägde rum beträffande Götaland, Svealand samt Gästriklands östra och västra domsagor av Gävleborgs län i enlighet med kungörelse den 17 april 1942 (nr 186). Uppgifterna insamlades av kristidsnämnderna och insändes av dem till livsmedelskommissionen. Angående allmän i n v e n t e r i n g av r i k e t s å k e r a r e a l o c h r ä k n i n g a v a n t a l e t k r e a t u r den 1 juni 1942 utfärdades kungörelse den 30 april 1942 (nr 206). Denna inventering och räkning hade samma omfattning som den, vilken ägde rum ett år tidigare (se del II sid. 283), d. v. s. den gällde alla brukningsdelar med en åkerareal över XU hektar och alla innehavare av kreatur inom hela riket med undantag av fjällsocknarna i de nordligaste länen. Uppgifterna skulle som förut insamlas av kristidsnämnderna och av dem insändas till livsmedelskommissionen för bearbetning. Materialet var avsett att så snart det läte sig göra införas i det s. k. producentregistret, vilket med ledning av föregående års arealinventering m. m. under vinterns lopp upplagts hos livsmedelskommissionen. Vanliga k v a r t a l s i n v e n t e r i n g a r b e t r ä f f a n d e l a n d e t s f ö r r å d a v v a r j e h a n d a l i v s m e d e l ägde rum per den 2 mars och den 8 juni 1942 enligt kungörelser den 20 februari och den 5 juni 1942 (nr 53 och 310). Varulistan utökades därvid med ytterligare några rubriker, såsom sirap, torkad frukt, osockrad massa av frukter och bär, inkokt makrill och annan fisk samt (vid förstnämnda inventering) tvättmedel av olika slag. Som ett led i strävandena att åstadkomma en tillfredsställande kontroll över ransoneringssystemet på livsmedelsområdet och hushållningen med ransonerade varor utfärdade Kungl. Maj:t den 5 juni 1942, samtidigt med förordnandet om kvartalsinventering av livsmedel av nyssnämnt slag, kungörelse (nr 311) angående s k y l d i g h e t f ö r h a n d l a n d e a t t d e k l a r e r a v i s s a f ö r r å d a v r a n s o n e r a d e l i v s m e d e l m. m. Det ålades härigenom vederbörande handlande att senast den 20 juni 1942 till vederbörande kristidsstyrelse avgiva deklaration rörande de myckenheter av vissa i kungörelsen angivna varor han den 8 juni kl. 5 f. m. ägde eller innehade ävensom sitt innehav vid samma tidpunkt av sådana av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdade handlingar, som tjänade till bevis om rätt till förvärv av dylika varor. Inventeringen, vilken var avsedd att successivt utsträckas till alla slag av ransonerade livsmedel, begränsades vid nu ifrågavarande tillfälle till dels mjöl, gryn och bröd och de varor som i ransoneringshänseende sammankopplats med denna varugrupp, i främsta rummet risgryn, potatismjöl, ärter och bönor, dels socker och sirap, dels torkad frukt. I livsmedelskommissionens cirkulär nr 770 angavs närmare vilka uppgifter som av-

302 krävdes handlandena. Dessa avsågo bl. a. lagret av ifrågavarande varor vid nämnda tidpunkt, innehavet av inköpsbevis av skilda slag (licenser och kuponger m. m.), de varukvantiteter, som svarade mot det deklarerade innehavet av inköpsbevis, lagret av resp. varor vid den tidpunkt då ransoneringen därav börjat, storleken av förskottstilldelningar och lagerökningslicenser, de under tiden 1 januari—7 juni försålda varukvantiteterna samt namn och adress å handlandens huvudleverantörer av ifrågavarande varor. Partihandlare, som lämnade omsättningsrapport, behövde ej avge uppgifter angående innehav av varor och inköpsbevis. Livsmedelskommissionen meddelade senare föreskrifter angående den bearbetning, som de avgivna deklarationerna skulle undergå hos kristidsstyrelsen, samt angående beräkning av svinn i detaljhandlares lager. Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna. Genom kungörelse den 16 januari 1942 (nr 10) meddelades bestämmelser angående å t e r k a l l a n d e a v i n k ö p s k o r t , i n k ö p s l i c e n s e l l e r a n n a t b e v i s o m r ä t t t i l l f ö r v ä r v av v a r a , som utfärdats av central kristidsmyndighet eller å dess vägnar. Beslut om återkallande skulle meddelas av den centrala kristidsmyndighet, som utfärdat beviset, eller å nämnda myndighets vägnar. Återkallande kunde äga rum, om tilldelningen av beviset föranletts av oriktig uppgift eller om den, för vilken beviset utfärdats, enligt meddelade föreskrifter icke var berättigad att inneha eller begagna beviset eller om särskilda omständigheter eljest prövades föranleda bevisets återkallande. Kungörelsen innehöll vidare bestämmelser om skyldighet för innehavare av inköpsbevis att i särskilda fall (avflyttning till utlandet eller dödsfall) återlämna inköpskort till kristidsnämnd. Enligt förut gällande bestämmelser hade det icke varit möjligt att vidtaga effektiva åtgärder för att tvinga en person (förbrukare eller handlande), vilken innehade inköpsbevis, som rätteligen tillkom annan person eller enligt meddelade bestämmelser skulle redovisas till handlande eller myndighet, att återställa bevisen eller fullgöra redovisningsskyldigheten. Ej sällan hade fall av vägran i sådant hänseende inträffat, där inköpsbevis lämnats eller tagits i pant för fordran. Genom de nu utfärdade bestämmelserna bereddes möjlighet att på enkelt sätt ordna hithörande förhållanden. Därest obehörig innehavare av inköpsbevis vägrade att överlämna beviset till rätta innehavaren eller att fullgöra föreskriven redovisningsskyldighet, kunde kristidsmyndighet meddela särskilt beslut om återkallande av inköpsbeviset. Skulle innehavaren underlåta att ställa sig beslutet till efterrättelse, kunde vederbörande centrala kristidsmyndighet vid vite förelägga den tredskande att återställa beviset till den myndighet, som meddelat beslutet om återkallande. Denna myndighet kunde sedan överlämna bevisen till deras rätta innehavare. Livsmedelskommissionen meddelade tillämpningsföreskrifter till nyss-

303 nämnda kungörelse i cirkulär nr 671. Föreskrifterna skulle äga tillämpning å inköpsbevis, som utdelats av central kristidsmyndighet, kristidsstyrelse eller kristidsnämnd, och inneburo i huvudsak, att det uppdragits åt kristidsnämnd eller kristidsstyrelse att i vissa fall å kommissionens vägnar återkalla utfärdade inköpsbevis. Bestämmelser meddelades vidare om förfarandet vid återkallande och om tillvägagångssättet i fall av tredska. I fråga om p e r s o n k o r t gällde enligt kungörelsen den 21 mars 1941, att återkallande kunde ske, om utlämnandet av dylikt kort föranletts av oriktig uppgift eller om den, för vilken kortet utfärdats, icke var berättigad att inneha detsamma. Genom kungörelse den 1 april 1942 (nr 149) utvidgades möjligheten att återkalla personkort till att omfatta jämväl andra fall, då särskilda omständigheter prövades föranleda kortets återkallande, således även fall, där personkort lämnats eller tagits i pant för fordran. Sammanfattande bestämmelser angående k o n t r o l l vid utdelning av inköpskort samt rörande redovisning av sådana kort meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 795. Några inskränkningar i r ä t t e n f ö r n ä r i n g s s t ä l l e n o c h a l l m ä n n a i n r ä t t n i n g a r att för sin rörelse a n v ä n d a r a n s o n e r a d e varor a v e g e n p r o d u k t i o n funnos tidigare icke stadgade i vidare mån än att restaurangkuponger skulle avlämnas för vissa rätter, i vilka sådana varor ingingo. Med hänsyn till det skärpta försörjningsläget meddelade livsmedelskommissionen genom cirkulär den 24 februari 1942 (nr 645) föreskrifter, som i viss mån begränsade nämnda rätt att förfoga över egna produkter. Såsom villkor för tilldelning av ransonerade livsmedel till näringsställen eller allmän inrättning, som hade tillgång till matfett, ost, ägg, ärter eller bönor av egen produktion, skulle gälla, att näringsstället eller inrättningen dels begränsade förbrukningen av nämnda varor i rörelsen till en kvantitet, som med högst 10 procent översteg den tilldelning, vilken skulle erhållits, om tillgång till varan av egen produktion ej förelegat, dels ock ställde sig till efterrättelse gällande föreskrifter om skyldighet i vissa fall att avfordra gäster och personal inköps- eller restaurangkuponger för deras förtäring samt avgåve fortlöpande uppgifter om produktion och konsumtion. Vid bestämmande av tilldelning till sådant näringsställe eller sådan allmän inrättning, som delvis täckte sitt behov av ifrågakommande vara med egen produktion, skulle bortses från den egna produktionen intill en myckenhet, som motsvarade 10 procent av normal tilldelning.

5. Industrien. översikt av produktionsutvecklingen. Produktion och sysselsättning höllo sig inom industrien över huvud under första halvåret 1942 fortfarande relativt stabila. En svag stegring kunde noteras i den totala produktionsvolymen. Industriförbundets produktionsindex visade sålunda, efter en tillfällig nedgång i januari från 106 till 104, en fortgående stegring till 109 i juni. Socialstyrelsens sysselsättningsindex företedde samtidigt en uppgång från 85 i januari till 90 i maj och 94 i juni (sysselsättningen i september 1939 härvid satt = 100). Bristen på åtskilliga råvaror gjorde sig givetvis alltjämt kännbar och tilltog delvis i skärpa. Ett nytt moment tillkom härvidlag, i det att nu även i fråga om skogsindustrierna, speciellt massaindustrien, en viss råvaruknapphet förspordes till följd av den forcerade bränsleanskaffningen. Härigenom sattes gränser, varmed man ej förut behövt räkna, för produktionsmöjligheterna inom dessa industrier. Å andra sidan började de ansträngningar, som på många områden pågått för att genom ersättningsproduktion åstadkomma en utökning av råvarutillgången, nu mera märkbart bära frukt, så bl. a. i fråga om metaller och textilråvaror. Den metodiskt genomförda nedskärningen i råvaruförbrukningen kompenserades alltså i viss mån genom den ökade inhemska råvaruproduktionen, häri även inbegripet ett bättre tillvaratagande av avfallsprodukter och skrot. Som följd härav kunde i åtskilliga hänseenden ett nytt jämviktsläge skymtas, som skapade större trygghet för den industriella hushållningen för längre tid framåt. Uppenbart var dock, att man måste räkna med tilltagande försörjningssvårigheter på områden, där en ersättningsproduktion alls icke eller endast i obetydlig mån var möjlig. Särskilt bekymmersamt tedde sig detta i sådana fall, där råvarubristen drabbade produktionsgrenar med en markerad nyckelställning för vidsträckta områden av näringslivet såsom gummiindustrien. Utvecklingen inom särskilda industriområden. J ä r n i n d u s t r i e n s ställning kännetecknades alltfort av en stark kapacitetsbelastning. Behoven av handelsjärn för hemmaförbrukningen pressade så mycket tyngre som ökade krav nu framställdes från den i viss mån återupplivade byggnadsverksamheten. Orderfördelningen måste för-

305 denskull tillämpas strängare än förut med prioritering jämväl med hänsyn till olika kategorier av byggnadsföretag. Efterfrågan på kvalitetsstål var likaledes stor, och produktionen därav hämmades ej minst genom brist på legeringsämnen. Behovstäckningen i fråga om ved, träkol och skrot ingav även växande bekymmer. Vad angår v e r k s t a d s i n d u s t r i e n gällde liksom tidigare, att de statliga beställningarna togo en huvudpart av dess kapacitet i anspråk. Därvid gällde det nu i särskilt hög grad fullföljandet av det på längre sikt upplagda rustningsprogrammet. Det beräknades, att de större verkstäderna till omkring en tredjedel av sin produktionsförmåga voro sysselsatta med direkt framställning av krigsmateriel, vissa av dem, speciellt företag tillhörande den tyngre maskinindustrien, i ännu högre grad. De omfattande investeringarna för till- och nybyggnad av industrianläggningar ställde vidare alltjämt stora anspråk på verkstäderna. Härvid märkes, att dessa nybyggnader i viss omfattning jämväl krävde investering i form av bostäder samt transport- och distributionsanordningar m. m. Produktionsutvecklingen inom c e l l u l o s a i n d u s t r i e n påverkades i främsta rummet av den utvidgade tillverkningen av fodercellulosa. De mellan staten och vederbörande företag träffade överenskommelserna siktade på leveranser från juni 1942 till juni 1943 av sammanlagt 550 000 ton, hälften sulfit- och hälften sulfatmassa, dock med rätt för staten att öka eller minska de avtalade kvantiteterna med 25 procent för att kunna avpassa produktionen efter skördeutfallet. Ungefär en tredjedel av massaindustriens råvarubehov beräknades komma att åtgå för framställning av fodermassa. Därjämte kunde produktionen av silkemassa hållas väl i gång tack vare framför allt handelsuppgörelsen med Italien. De förut antydda råvarusvårigheterna för massaindustrien sammanhängde med att massaveden i större omfattning än som tidigare beräknats måste tagas i anspråk för bränsleändamål. Vid årsskiftet 1941/42 genomfördes, som redan i översikten för föregående halvår omförmälts, en ransonering med avseende å försäljningen av t e x t i l v a r o r . Ransoneringen medförde helt naturligt i början en betydande nedgång i allmänhetens inköp och föranledde även en påtaglig minskning i produktionen. Indextalet för textil- och sömnadsindustriens produktion sänktes i ett slag från 107 i december till 89 i januari. Rätt snart skedde emellertid en återhämtning, som bragte indextalet upp till 100 i april och 104 i juni. Ransoneringens syfte var att möjliggöra en hushållning med råvarorna för en längre tidsperiod, en jämnare fördelning av fabrikaten mellan konsumenterna efter deras behov och mera ingående reglering av produktionen, varvid tillverkningen av mindre viktiga varor kunde minskas eller inställas. På l ä d e r o m r å d e t kunde råvarutillgången betraktas som relativt god tack vare en viss import av sydamerikanska hudar med lejdbåtar. Där20—316183

306 emot minskades på grund av den begränsade slakten leveranserna av inhemska hudar. — Beträffande såväl textil- som lädervaror inverkade de numera avsevärt reducerade militära behoven inskränkande på produktionsvolymen. Arméns beställningar av dylika varor uppskattades för år 1942 till endast omkring 90 milj. kronor mot 165 milj. kronor under fjolåret. Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion. Metaller och metallvaror. För täckande av sitt behov av A-rom har Sverige så gott som helt varit hänvisat till import, vilken huvudsakligen skett från Turkiet, Jugoslavien och Sydafrika. Under kriget ha vissa kvantiteter krom även inkommit från Sovjetunionen. Brytvärda fyndigheter finnas icke inom landet. Krom användes i främsta rummet som legeringsmetall för stål. Den ingår sålunda som en väsentlig beståndsdel i syrafasta, eldhärdiga och rostfria stål. Pansarstål och andra konstruktionsstål samt verktygsstål innehålla ofta krom i större eller mindre mängd. Krom ingår därjämte i åtskilliga kemikalier, som ha industriell betydelse, bl. a. för ytbehandling, samt i eldfasta infodringsmaterial för ugnar. Förbrukningen uppgick under åren 1940 och 1941 till omkring 6 000 ton per år. Genom överenskommelser med tillverkare av rostfritt, syrafast och eldhärdigt stål hade industrikommissionen åstadkommit en reglering av användningen av nickelhaltiga varor av ifrågavarande slag. Denna frivilliga reglering innebar, att nyssnämnda tillverkare icke försålde dylika stålkvaliteter för vissa ändamål utan att av Jernkontorets legeringsavdelning utfärdad inköpslicens företetts. En viss begränsning av kromförbrukningen erhölls härigenom. Vid det försämrade försörjningsläge, som sedermera inträtt, då fortsatt import av krom under kriget måste anses så gott som utesluten, befanns det nödvändigt att ytterligare nedbringa förbrukningen och tillse att lagren reserverades för de mest nödvändiga ändamålen. På framställning av industrikommissionen utfärdade Kungl. Maj:t därför den 20 mars 1942 kungörelse (nr 124) angående beslag å krom och vissa kromhaltiga material samt reglering av handeln med dessa varor. Beslaget, vilket trädde i kraft fr. o. m. den 29 mars 1942, omfattade inom riket befintliga, dit införda eller därstädes efter nämnda tidpunkt framvunna eller framställda varor av följande slag: krom, krommalm, slagg, innehållande mera än 7 procent krom, kromjärn samt andra ferrolegeringar, de sistnämnda såvitt de innehöllo mera än 7 procent krom. Därjämte ingick under beslaget kromlegerat järn och stål med mera än 7 procent krom i form av göten, ämnen, varmvalsade produkter, rör, smidbart gjutgods, verktygsstål samt rostfritt järn och stål (halvfabrikat) ävensom kromlegerade oädla metaller av annat slag med mera än 7 procent krom i form av

307 oarbetad vara, plåtar och band, stänger samt tråd. Beträffande handeln med och användningen av hithörande varor lämnade industrikommissionen föreskrifter genom meddelande nr 69. Ägare eller innehavare av beslagtagen vara fick icke utan kommissionens tillstånd använda varan i yrkesmässigt bedriven verksamhet, såvitt det ej gällde utförande av oundgängligen behövlig reparation eller vara som inköpts mot tidigare av Jernkontorets legeringsavdelning utfärdad icke generell licens. För förvärv av beslagtagen vara fordrades särskilt av industrikommissionen utfärdat inköpsbevis eller av Jernkontorets legeringsavdelning tidigare utfärdad icke generell inköpslicens. Beträffande koppar och kopparlegeringar, vilka redan den 1 april 1941 lagts u n d e r beslag, nedsattes fr. o. m. den 1 maj 1942 den kvantitet, som utan inköpstillstånd fick under en och samma månad försäljas till samma förbrukare, från 2 till fy kg. För lödtenn, som jämte andra metaller lagts under beslag den 1 november 1941, nedsattes samtidigt den kvantitet, som till samme förbrukare fick per månad fritt säljas, från 1 till fy kg. Genom meddelande nr 60 fastställde industrikommissionen ny prislista för skrot och annat avfall av koppar, aluminium, zink, bly och tenn samt legeringar av dessa metaller att gälla fr. o. m. den 16 februari 1942 (jfr sid. 94). I denna prislista upptogos högstpriser vid försäljning icke blott från grosshandlare, partihandlare och industriföretag, utan även från uppköpare. Vissa ändringar genomfördes fr. o. m. den 1 juli enligt meddelande nr 84. Ändringar skedde även genom meddelande nr 68 fr. o. m. den 18 m a r s 1942 i de den 24 oktober 1941 fastställda högstpriserna vid försäljning till förbrukare av gjutjärnsskrot. Bestämmelser, vilka anknöto till av industrikommissionen tidigare utfärdade föreskrifter rörande användningen av koppar vid elektriska kraftanläggningar, fastställdes genom kommissionens meddelande nr 58 för tilldelning av koppar för elektrifiering av torvmossar. En skärpning skedde vidare i villkoren för tilldelning av blymantlade elektriska starkströmsledningar (meddelande nr 65 och 83). Tillstånd att använda blymantlade ledningar skulle i regel beviljas endast för sådana anläggningsdelar, där enligt kommerskollegii bestämmelser andra slag av isolerade ledningar ej voro tillåtna. Den knappa tillgången på gjutjärnsrör föranledde industrikommissionen att träffa anstalter för att, i de fall där detta läte sig göra, vid byggnadsföretag ersätta dessa rör med rör av annat slag. På föranledande av kommissionen och i samråd med denna föreskrev av denna anledning statens byggnadslånebyrå i juni 1942, att i bostadsbyggnader, som uppfördes med statsunderstöd, avloppsledningar i källare och vind skulle utföras med betongrör eller glaserade lerrör i stället för med järnrör (industrikommissionens meddelande nr 82).

308 Cement. Sedan inom cementtillverkningen sådana förändringar vidtagits, att denna industri blivit mindre beroende av importerat bränsle än förut, visade det sig möjligt att medge vissa lättnader i de tidigare restriktionerna beträffande användning av cement för byggnadsändamål. Industrikommissionen föreskrev sålunda (enligt meddelande nr 56), att fr. o. m. den 1 februari 1942 ersättningscement, s. k. E-cement, tills vidare åter fick säljas och användas utan hinder av beslaget. Portlandscement skulle däremot fortfarande vara underkastat reglering och alltså få försäljas och användas allenast mot av industrikommissionen utfärdat tillståndsbevis. Textilvaror. Genom flera kungörelser hade beslag i viss utsträckning lagts å ull, bomull, hampa, vissa slag av textilavfall och lump samt garn av ull och bomull, importerad sytråd samt skördegarn. På grundval härav hade industrikommissionen genomfört reglering av användningen av dessa spånadsämnen och garner m. m. för industriell tillverkning. Beträffande vissa andra spånadsämnen åter, särskilt lin och jute, hade kommissionen reglerat den industriella användningen genom överenskommelser med vederbörande fabriksföretag. Sedan genom kungörelsen den 19 december 1941 {nr 966) förbrukningen av textilvaror underkastats ransonering, erfordrades utöver förut vidtagna åtgärder jämväl en reglering av användningen av cellull och garn därav samt konstsilke för industriell produktion, särskilt till förhindrande av att okontrollerad tillverkning skedde av sådana varor, som icke omfattades av nämnda konsumtionsreglering. Då som följd härav vissa nya beslag syntes påkallade, fann industrikommissionen mest rationellt, att i samband därmed en allmän komplettering skedde av textilvarubeslagen, omfattande jämväl de råvaror, vilkas förbrukning dittills reglerats genom frivilliga överenskommelser. På kommissionens hemställan utfärdades fördenskull kungörelse den 30 januari 1942 (nr 22), varigenom beslag lades å så gott som alla spånadsämnen och garner fr. o. m. den 1 februari 1942 samt bestämmelser meddelades om reglering av handeln med spånadsämnen och konstsilke. Utanför beslaget lämnades i huvudsak blott nöthår, ramie, kokostågor o. d. och drev samt garn och silke i detaljhandelsuppläggningar (mindre uppläggningar än härvor), garn av kokostågor, ävensom tågvirke och linor samt segel- och bindgarn utom skördegarn. Beslaget omfattade dels alla inom riket befintliga förråd av samtliga ifrågavarande varor hos industriföretag, dels övriga förråd av cellull, kaseinull och konstsilke om minst 200 kg, dels till riket efter nyssnämnda tidpunkt införda varor, dels ull från inhemska får (även s. k. garveriull och skinnull), dels inom riket efter beslagstillfället producerat lin, hampa, lin- och hampblår, cellull, kaseinull och konstsilke. Beslagtagen vara fick

309 i fråga om svenskull samt inhemskt lin och hampa av producent fritt användas för framställning av produkter för eget bruk; i övrigt fick förbrukning av beslagsvara som regel under februari månad fortgå enligt förut utfärdat förbrukningstillstånd. Överlåtelse medgavs för de flesta fall blott till innehavare av utav industrikommissionen särskilt utfärdad inköpslicens. Beträffande svenskull samt inhemskt lin och hampa fick överlåtelse ske till personer eller företag, som erhållit av industrikommissionen utfärdat generellt inköpstillstånd, samt till för dem arbetande uppköpare. Dock fick handlande med lin och hampa samt lin- och hampblår fritt försälja intill 10 kg sådan vara per månad till annan handlande samt fy kg per gång till förbrukare för annan användning än till spanad. Högsta tillåtna ullinblandningen vid framställning av kardgarn för vävnadsändamål höjdes för tiden 1 maj—31 oktober på grund av en något rikligare ulltillgång från förutvarande 15 till 25 procent. Fr. o. m. den 1 april skulle i fråga om yllevävnader standardvävnadernas andel av produktionen vid vederbörande företag utgöra 70 i stället för som förut 50 procent. För bomullsindustrien förblev proportionen i detta hänseende tillsvidare oförändrad, nämligen 65 procent. Beträffande bomullsvaror voro dock även s. k. licensvaror priskontrollerade, varför priskontrollen för dessa varor alltsedan den 1 juli 1941 var 100-procentig. ^ Vad angår trikåvaror utvecklades standardiseringssystemet ytterligare. Fr. o. m. den 1 januari 1942 skulle sålunda i fråga om bomullstrikåvaror 80 procent av den tilldelade garnmängden användas för framställning av priskontrollerade standardartiklar. För strumpartiklar av ylle skulle fr. o. m. den 1 mars av garntilldelningen för sådant ändamål 70 procent användas för standardtillverkning; resten skulle enligt av industrikommissionen meddelad tillverkningslicens få upparbetas till andra artiklar efter prövning av dessas lämplighet och pris. För övriga s. k. stickade ylleartiklar ha några standardnormer icke ansetts böra föreskrivas, då dessa till stor del utgöras av modevaror, som föga lämpa sig för standardisering. Beträffande p r i s r e g l e r i n g e n f ö r t e x t i l v a r o r se sid. 99. Vissa ändringar och tillägg till de från årsskiftet gällande normalpriserna å standardvävnader av ylle och bomull vidtogos av priskontrollnämnden med giltighet fr. o. m. den 18 februari. I r a n s o n e r i n g s s y s t e m e t på textilområdet skedde tid efter annan kompletteringar och jämkningar. Enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 644 ändrades sålunda poänglistan och frilistan i åtskilliga punkter från den 23 februari. I frilistan upptogos bl. a. vissa vävnader av filt, smärre dukar, ryggsäckar, trådgardinsvävnader, vissa andra gardinvävnader, bokbindarklot, vissa beklädnadsvaror av olje- och gummiduk, korsetter, strumphållare m. m., kuddar och madrasser av standardvävnader, mössor av filt, smärre näsdukar, presenningsväv, skogarn och skotråd. Yllestrumpor och ullgarner överfördes i poänglistan till varugrupp A. Personer, som bytt

310 bostad, kunde erhålla extra tilldelning av textilvaror för inköp av draperier och gardiner. Enskild förbrukare medgavs rätt att för vissa ändamål utanför ransoneringen inköpa tyngre möbel-, gardin- och draperityger, detta i syfte att bereda någon lättnad för den av ransoneringssystemet hårt drabbade heminredningsbranschen. Lättnader medgåvos vidare bl. a. i fråga om inköp och försäljning av textilvaror för välgörande ändamål o. dyl. Föreskrifter meddelades ock för försäljning på auktion; härför skulle i regel fordras särskilt tillstånd för säljaren, dock icke om försäljning skedde genom auktionsverk eller auktoriserad auktionsförrättare. Bestämmelser utfärdades genom cirkulär nr 670 beträffande tilldelningav textilvaror till personal vid försvarsväsendet. Sådan personal med skyldighet att på egen bekostnad anskaffa för tjänsten erforderliga beklädnadsartiklar ägde erhålla särskild inköpslicens för inköp ur kronans förråd eller, i allmänna handeln av uniformspersedlar eller materialier därtill. Viss militär personal kunde erhålla särskilda militära klädkort för inköp från kronans förråd av underkläder och liknande persedlar. Nyutnämnd officer, underofficer eller därmed likställd befattningshavare ävensom vid försvarsväsendet fast anställt manskap, som ämnade avgå ur tjänst, kunde i vissa fall erhålla extra tilldelning av textilvaror för anskaffning av civila beklädnadsartiklar. Ullproducenter och linodlare fingo enligt cirkulär nr 678 rätt att från auktoriserad uppköpare uttaga ullgarn resp. lingarn mot särskilt inköpsbevis, som efter ansökan hos kristidsnämnd kunde erhållas utöver den ordinarie tilldelningen av textilvaror. I cirkulär nr 687 stadgades, att för skolor och kurser, vid vilka textilvaror förbrukades, kunde utfärdas inköpslicenser för sådana varor, under villkor att redovisning skedde av kuponger, som vid utlämnande av textilvara avkrävdes mottagaren. Tillstånd kunde under vissa villkor erhållas att fritt utförsälja vissa avpassade textilvaror, som hade karaktär av konsthantverksprodukter. Slutligen utfärdades genom cirkulär nr 730 bestämmelser, varigenom bl. a. medgavs extra tilldelning av textilvaror till personer, som på grund av sitt yrke voro i behov av arbetskläder utöver vad som kunde inköpas mot kuponger till det ordinarie inköpskortet. Den extra tilldelningen skulle i regel ske genom utdelande av tilläggskort, vilka gällde även för inköp av andra textilvaror än arbetskläder. De yrkesgrupper, inom vilka tillläggskort fingo utdelas, upptogos i en särskild yrkesförteckning. Antalet tilläggskort, som fick utdelas per person inom vederbörande yrkesgrupp, varierade mellan 1 och 3. Varje kort lydde på 15 poäng. Extra tilldelning medgavs även för nyanskaffning av arbetskläder för personer, som skulle börja nytt arbete, samt — utöver de ordinarie tilläggskorten — vid särskilt klädförslitande eller klädförstörande arbete. Arbetsgivare, som till-

311 handahölle sina anställda arbetskläder, kunde ock erhålla inköpslicens för textilvaror. Vidare meddelades regler om tilläggstilldelning för anskaffande av civila uniformer. Hudar, skinn och läder. Skärpta bestämmelser om färger på ovanläder samt tillverkningen av skodon för civilt bruk utfärdades av industrikommissionen genom meddelande den 30 maj 1942, nr 79, varigenom ändringar skedde i meddelandena nr 31 och 36. Mockaskinn skulle vid varje garveri endast få tillverkas — utom i svart — i en brun färg. Ovanläder av annat slag än mockaskinn, smorläder, fettat krom- och kombinationsgarvat läder samt därmed likartade lädersorter skulle — utom i vitt och svart — få tillverkas endast i vissa färger, som upptagits i industrikommissionens standardfärgkollektion. Herrskodon fingo enligt de nya bestämmelserna icke tillverkas vare sig helt eller delvis av mockaskinn eller liknande. Skodon med vingtåhätta fingo över huvud taget icke tillverkas. Vidare meddelades generella förbud mot tillverkning av andra damskodon än lågskor med vedertagen skafthöjd, mot tillverkning av tofflor med ovanläder av kalvskinn eller nöthudar, lackläder dock undantaget, samt mot att kläda kilklackar och s. k. plattformssulor med skinn. Industrikommissionen uppmanade skofabrikanterna att vid tillverkning av promenadskodon och liknande, därest de icke försågos med gummiklackar, gummistiftlappar eller s. k. snedbitar av gummi, å skodonen anbringa klackskydd av järn. Gummivaror. Den i december 1941 inträdda utvidgningen av kriget till Fjärran östern, varigenom världens förnämsta gummiproducerande länder indrogos i krigszonen, medförde för Sveriges vidkommande, att utsikterna till ytterligare införsel av rågummi i hög grad försämrades. Hushållningen med landets förråd måste på grund därav skärpas, och åtgärder måste vidtagas för att tillgängligt gummi komme att få en möjligast ändamålsenlig användning. I industrikommissionens plan för gummiförsörjningen, sådan den utformades i början av år 1942, ingick att förbrukningen av rågummi, frånsett användningen för militära ändamål, skulle under årets första hälft nedpressas till en kvantitet som per månad endast uppgick till något mer än en tredjedel av dittills gällande tilldelning. Den största posten skulle alltjämt komma att falla på bilgummiförsörjningens område, trots energiska försök att här genomföra besparingsåtgärder. Kommissionens strävan var, att försörjningen här skulle kunna ordnas på sådant sätt, att den nödvändiga biltrafiken kunde såvitt möjligt upprätthållas. Dittills hade de statliga åtgärderna på bilgummiområdet i huvudsak be-

312 stått däri, att handeln med och förbrukningen av omonterade bilringar, Särskilt obegagnade och nytillverkade sådana, underkastats reglering, varvid behovet av nya ringar tillika hållits tillbaka genom föreskrifter om obligatorisk regummering av begagnade ringar. För genomförande av regleringen hade vissa bilringar lagts under beslag enligt kungörelser den 14 februari och den 25 juli 1941 (nr 68 och 675). Ytterligare åtgärder voro nu av nöden, eftersom tillgången på nya bilringar och möjligheten att tillverka sådana icke längre förslogo att täcka ersättningsbehovet för de lastbilar och omnibussar, som måste anses alltjämt behövliga för den nödvändiga trafiken. Som en möjlig utväg framstod därvid, att begagnade bilringar ställdes till förfogande, varvid särskilt syntes böra ifrågakomma att utnyttja de ringar, som tillhörde avregistrerade lastbilar, omnibussar och däpfordon, ävensom sådana fordon av nämnda slag, som framdeles avregistrerades. För detta ändamål var beslag å ifrågavarande ringar erforderligt. Genom kungörelsen den 25 juli 1941 hade förordnats om beslag å s. k. reservringar till avregistrerade större personbilar och samtidigt bestämts, att ifrågavarande ringar skulle inlösas av statens reservförrådsnämnd. Nu gällde det att utnyttja även övrig ringutrustning för dessa bilar. Bristen på lastbilsringar, som var betydligt större än bristen på personbilsringar, kunde förutses komma att nödvändiggöra en ombyggnad av härför lämpade lastbilar i syfte att göra dem användbara för ringar av sistnämnda slag. Fördenskull framstod som önskvärt, att den gällande regleringen av handeln med personbilringar, vilken omfattade endast yrkesmässig överlåtelse, utsträcktes till att gälla med avseende å icke yrkesmässig överlåtelse mot vederlag. I samband därmed syntes jämväl den icke yrkesmässiga handeln med motorcykelgummi böra på motsvarande sätt regleras. Hänsyn till att förhindra kringgående av ett beslag av förut angiven art talade även för att en reglering skedde av den icke yrkesmässiga handeln med ringar, som avmonterats från lastbilar, omnibussar och släpfordon, utan att vederbörande bilar avregistrerades. Av ovan anförda skäl utfärdade Kungl. Maj:t den 13 februari 1942 på industrikommissionens hemställan kungörelser (nr 65 och 66) angående utvidgat beslag å gummiringar samt angående ändring av kungörelsen den 7 mars 1941 (nr 135) om reglering av handeln med vissa gummiringar m. m. Beslaget, vilket gällde fr. o. m. den 8 mars 1942, avsåg inom riket befintliga för lastbilar eller omnibussar avsedda obegagnade och begagnade ytterdäck med styckevikt överstigande 15 kg (lastbilsgummi) eller med en styckevikt av 15 kg eller därunder av följande storlekar, nämligen 6-00—16", 6-25—16", 6-50—16" och 7-00—16" (grövre 16 tums personbilsgummi), ävensom obegagnade och begagnade innerslangar till ringar av n ä m n d a slag. Därjämte inbegrepos under beslaget sådana ytterdäck och innerslangar av nyss angivet slag, vilka efter den 7 mars 1942 visserligen överlåtits mot

313 av industrikommissionen utfärdad inköpslicens eller jämlikt av kommissionen lämnat tillstånd men därefter anmäldes för avförande ur automobilregistret. Från beslaget undantogos däck och slangar, vilka utgjorde utrustning för hästfordon, motorredskap eller sådan släpvagn, som användes kopplad till motorredskap, samt däck och slangar, vilka voro så förslitna eller eljest försämrade, att de icke längre kunde brukas för sitt ändamål (s. k. gummiskrot, som redan förut enligt kungörelsen den 31 januari 1941, nr 43, var under beslag). Ägare eller innehavare av beslagtaget bilgummi, vilket vid beslagstillfället var monterat å hjul eller reservhjul (reservfälg) till bil, omnibus eller släpvagn, som var intagen i automobilregister, ägde utan hinder av beslaget använda bilgummit för framförande av fordonet samt även tillfälligt använda detsamma för framförande av annat å honom registrerat fordon. I övrigt fick förfogande över beslagtaget bilgummi äga rum endast enligt av industrikommissionen meddelat tillstånd. I meddelande nr 61 lämnade kommissionen generellt tillstånd för ägare av beslagtaget bilgummi att använda förråd därav i samband med nytillverkning av motorfordon eller släpvagnar. Eljest krävdes för användning ävensom för överlåtelse av beslagtaget gummi för varje särskilt fall användningstillstånd resp. inköpslicens av industrikommissionen. Ändringen av kungörelsen den 7 mars 1941 angående reglering av handeln m e d vissa gummiringar innebar — till komplettering av beslagsbestämmelserna och till förhindrande av kringgående härav — att även icke yrkesmässig överlåtelse, vare sig mot eller utan vederlag, av sådana bilringar, som omfattades av den nya beslagskungörelsen, fick ske allenast i den ordning och under de villkor industrikommissionen bestämde. Rörande sådan överlåtelse lämnade kommissionen i meddelande nr 61 den föreskriften, att ringar av angivet slag, som funnes monterade å annat fordon än motorfordon eller släpvagn (exempelvis å motorredskap eller å hästvagn), fingo fritt överlåtas i samband med överlåtelse av fordonet; försäljning fick ock ske till statens reservförrådsnämnd; i övrigt krävdes för överlåtelse industrikommissionens tillstånd i varje särskilt fall. Samtidigt utfärdades av industrikommissionen genom meddelande nr 62 skärpta bestämmelser jämväl för den yrkesmässiga handeln med bil- och motorcykelgummi över huvud (jfr del II sid. 297). Huvudregeln var fortfarande, att yrkesmässig försäljning av sådant gummi till förbrukare fick ske endast mot avlämnande av för förbrukaren utfärdad inköpslicens samt, där det gällde ersättning för förslitet gummi, under iakttagande av att det förslitna gummit avlevererades av sökanden. Undantagen hade emellertid nu gjorts snävare. Utan inköpslicens fick försäljning sålunda ske — förutom till militär myndighet — endast i följande fall, nämligen dels i fråga om bil- och motorcykelgummi monterat å annat fordon än motorfordon eller släpvagn i samband med överlåtelse av fordonet, dels i fråga om högst ett ytterdäck och en innerslang för lastbil eller omnibus efter inhämtande

314 av tillstånd från industrikommissionen eller vederbörande kristidsstyrelse i varje särskilt fall till förbrukare, som icke kunde avvakta erhållande av inköpslicens i vanlig ordning — dock först efter försäkran att det förslitna däck, som skulle ersättas, vore regummerat samt omedelbart komme att insändas till den för mottagande av förslitet gummi inrättade reklamationsnämnden för automobilgummi — samt dels i fråga om begagnade ytterdäck av smärre dimensioner. Leverantörerna av gummiringar skulle ej vidare vara mellanhänder vid ansökningar om inköpslicens. Strängare regler infördes för prövningen av licensfrågor. Kommissionen meddelade sålunda, att för lastbilar, särskilt sådana i icke yrkesmässig trafik, som sysselsattes i distributionskörning eller annan lättare trafik, tillstånd till inköp av nytt lastbilsgummi endast i undantagsfall komme att beviljas. Innehavare av sådana lastbilar hänvisades till att antingen medelst boggieanordning aptera bilen för personbilsringar eller att söka förvärva behövligt lastbilsgummi från avregistrerade bilar. Kommissionen meddelade vidare, att om skador å däck som anmälts till reklamationsnämnden kunde anses ha vållats av för hög belastning, körning med för lågt lufttryck, körning på tom ring efter punktering, som bilföraren ej uppmärksammat, eller felaktigheter hos vagnen eller dess fälgar, utbyte icke komme att medgivas vare sig däcket varit regummerat eller icke. Även regummerade däck skulle nu insändas till reklamationsnämnden. Inom denna arbetade sakkunniga, vilka hade att avgiva utlåtande om de insända däckens och slangarnas skador och huru dessa kunde antagas ha uppstått samt därjämte yttra sig om, huruvida ringarna så använts, att de kunde anses ha gjort fullgod tjänst. Särskild personal anställdes av industrikommissionen för att inspektera, instruera och handleda gummiverkstäderna och tillse att ringreparationer och regummeringar gjordes fackmässigt och väl. Beträffande handeln med cykelgummi hade vissa bestämmelser med stöd av kungörelsen den 7 mars 1941 (nr 135) utfärdats i mars s. å. genom industrikommissionens meddelande nr 12 (se del II sid. 297). Nya skärpta föreskrifter härom, framkallade av det försämrade försörjningsläget, fastställdes av industrikommissionen genom meddelande den 30 april 1942, nr 72. Enligt dessa föreskrifter, vilka trädde i kraft den 1 påföljande maj, erfordrades inköpslicens för inköp av för cyklar avsedda ytterdäck och innerslangar, såväl obegagnade som begagnade, omonterade eller monterade. Därest köpet avsåge cykelringar utan samband med köp av cykel, skulle förutom licens även förslitet cykelgummi av samma slag och samma mängd som det med köpet avsedda överlämnas till säljaren. Inköpslicens skulle utfärdas av kristidsnämnden i sökandens hemort, då det gällde gummi till cykel, som huvudsakligen användes för personbefordran, med undantag för cykel nyttjad inom försvarsväsendet eller i samband med utövande av yrke eller näring eller drivande av viss verksamhet; i andra fall skulle licens utfärdas av industrikommissionen. Ansökan skulle emellertid

315 i samtliga fall ingivas till kristidsnämnden. Angående grunderna för licensgivningen meddelade kommissionen, att tilldelning av cykelringar i regel k o m m e att medgivas endast i sådana fall, där sökanden i samband med utövande av yrke eller näring eller för drivande av viss verksamhet vore i behov av det fordon, för vilket cykelringarna voro avsedda, därvid ur samhälleliga synpunkter mest angelägna transportbehov i första hand k o m m e att tillgodoses. I de fall, där ansökningen avsåge tilldelning till cykel, som huvudsakligen användes för personbefordran annorledes än i s a m b a n d med utövande av yrke eller näring eller drivande av viss verksamhet, kunde inköpslicens påräknas blott om starka skäl talade för att sökanden måste anses vara i behov av cykel. Sålunda kunde sökande, som var bosatt i stad eller samhälle, där sådana trafikmedel som spårvagn eller omnibus funnes, i regel icke påräkna tilldelning av cykelgummi. Undantag kunde medges, då sökandens bostad var belägen inom ytterområde i stad eller samhälle, varvid han hade minst 2 km till den tätare bebyggelse, d ä r hans arbetsplats, butiker, post, skola m. m. funnes. För sökande bosatt å landsbygd eller i stad eller samhälle, där trafikmedel för lokaltrafik saknades, gällde, att tilldelning av cykelgummi blott kunde påräknas, då kortaste vägsträckan mellan sökandens bostad, å ena, samt hans arbetsplats, post- eller järnvägsstation, skola eller närmaste handelsbod, där livsmedel o. dyl. tillhandahölles, å andra sidan, uppginge till minst 2 km. I samband med nu nämnda reglering av handeln med cykelgummi, vilken kunde befaras medföra onormal prisstegring å dylika varor, fastställde priskontrollnämnden enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande normalpriser för försäljning därav till förbrukare i anslutning till de priser, som 1 september 1941 avtalats mellan nämnden och gummifabrikerna. En viss uppmjukning i bestämmelserna av handel med cykelgummi medgavs av industrikommissionen genom meddelande nr 80 med giltighet fr. o. m. den 1 juni 1942. Sålunda fick inneliggande lager av cykelgummi avsett för barncyklar och helracercyklar säljas fritt, likaså gummi monterat å tandemcykel. Begagnade cyklar fingo säljas utan licens, om de monterats med begagnat gummi. Enligt meddelade nya direktiv till kristidsnämnderna lättades i vissa fall villkoret om ett minsta avstånd av 2 km mellan bostaden och arbetsplatsen eller skolan m. m. Bl. a. fick inköpslicens utfärdas i sådana fall, där befintlig lokaltrafik icke tålde ytterligare belastning eller trafik icke upprätthölles på tid för sökandens färd till och från arbetsplats eller skola, belägen minst 2 km från bostaden. Alla licensansökningar, som kristidsnämnderna icke själva enligt meddelade direktiv kunde bevilja, skulle av dem vidarebefordras till industrikommissionen för avgörande. Flera i n d u s t r i e r ha för sin drift ett stort behov av g u m m i f ö r n ö d e n h e t e r . I syfte att åstadkomma en ändamålsenlig fördelning av sådana gummiförnödenheter träffade industrikommissionen överenskom-

316 melse med gummifabrikerna, att dessa skulle till kommissionen i och för bedömning insända inkomna order avseende ersättningsanskaffning. Kommissionen upplyste i meddelande nr 78, att industrien i fråga om mera gummikrävande varor, såsom remmar och transportband m. m., icke alltid kunde räkna med att erhålla nya varor i ersättning för förslitna och uppmanade därför förbrukarna att utan uppskov undersöka vad som behövde ändras i transportanläggningar och driftsanordningar m. m. för att förebygga eller förkorta driftsavbrott. Ersättning för gummivarorna kunde i många fall vara att finna i läderremmar, stålband, kedjetransporter, paternosterverk och liknande anordningar. Ersättningsleveranser av kilrep, slangar, packningar och hårdgummidetaljer komme att ske i den mån motsvarande förslitna varor insändes till gummifabrikerna. Även i fråga om förnödenheter, i vilka regenererat gummi inginge i större mängd, måste återhållsamhet i leveranserna iakttagas. Nyanskaffningar kunde påräknas endast då verkligt kvalificerade behov förelåge. Ny prislista för gummiskrot fastställdes den 18 februari 1942, avseende högstpriser vid uppköp av partier om minst 5 ton. Feta oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. Importen av flertalet fettvaror och fettråvaror, däribland även sådana, vilka plägat användas som råvaror för tillverkning av tvätt- och rengöringsmedel, hade genom kungörelse den 10 januari 1941 (nr 23) underkastats reglering, och samtidigt hade, för utjämning mellan priserna å varor av detta slag inom landet och priserna å utifrån inkomna varor ett clearingsystem anordnats med en inom livsmedelskommissionen inrättad clearingkassa, dit skillnadsbeloppen av importörerna inbetalades i de fall då importpriserna lågo lägre än de inhemska marknadspriserna, medan de i motsatt fall från kassan erhöllo gottgörelse för skillnadsbeloppen (se del II sid. 241). Beträffande å anförda ställe nämnda företag, till vilka importen i huvudsak koncentrerats, hade in- och utbetalningarna verkställts med stöd av med dem ingångna avtal, under det att andra importörer som villkor för erhållande av importtillstånd fått avgiva förbindelser att beträffande de importerade partierna underkasta sig clearing enligt enahanda grunder. Vissa möjligheter som yppats att genom lejdbåtar västerifrån erhålla någon tillförsel av färdiga tvätt- och rengöringsmedel till jämförelsevis lågt pris gjorde det önskvärt att kunna utsträcka clearingförfarandet jämväl till dylika varor; detta skulle underlättas, om de underkastades importreglering. Av detta skäl utfärdade Kungl. Maj:t den 30 januari 1942 kungörelse (nr 27), varigenom fr. o. m. den 10 februari stadgades förbud att utan tillstånd av livsmedelskommissionen till riket införa tvål och såpa samt tvätt-, skur-, poler-, slip-, puts-, desinfektions- och appreturmedel, innehållande fett, olja, tvål eller såpa. Med stöd härav genomfördes av

317 livsmedelskommissionen prisreglering för vissa av de nämnda varorna enligt ovan angivna grunder. Sedan den 1 mars 1940 gällde förbud att vid såptillverkning använda andra fettvaror än sådana, ur vilka glycerinen avskilts genom spaltning (se del I sid. 278). Liknande förbud hade däremot icke genomförts vid fabriker för tillverkning av andra tvätt- och rengöringsmedel. Till följd av bl. a. otillräcklig destillationskapacitet hade det för övrigt icke varit möjligt att vid åtskilliga av sistnämnda fabriker avskilja glycerinen ur fettråvarorna på samma sätt som skett vid såpfabrikerna. Dock hade vissa mängder glycerin kunnat tillvaratagas ur underlutar, som erhållits vid utsaltning av tvålen. På senaste tiden hade emellertid destillationskapaciteten ökats. Med hänsyn till det försämrade försörjningsläget fann industrikommissionen därför lämpligt att föreslå åtgärder för ett bättre tillvaratagande av glycerin vid tvål- och tvättmedelsfabriker. Ett ovillkorligt fettspaltningstvång ansåg kommissionen dock av flera skäl icke böra genomföras utan inskränkte sig till att förorda ett på visst sätt begränsat system. I enlighet med industrikommissionens förslag föreskrev Kungl. Maj:t genom kungörelse den 15 maj 1942 (nr 259), att fr. o. m. den 1 juni 1942 fett eller olja icke fick användas vid yrkesmässig tillverkning av andra tvättmedel än såpa, såvida ej antingen användes spaltad vara med minst 80 procent fria fettsyror eller minst 70 procent av den i råvarorna ingående glycerinen kunde tillvaratagas i form av underlut med en halt av minst 6 procent glycerin. I senare fallet skulle all vid tillverkningen erhållen underlut ställas till förfogande för glycerinframställning. Kontrollen skulle liksom vid det förut gällande fettspaltningstvånget vid såptillverkningen ankomma på industrikommissionen. I r a n s o n e r i n g s s y s t e m e t för tvätt- och rengöringsmedel skedde under första halvåret 1942 vissa jämkningar. Den ordinarie tilldelningen minskades, i det att densamma med oförändrad kvantitet per kupong utsträcktes över längre perioder, nämligen från den 5 januari över nio veckor (förut sju) samt från den 9 mars resp. den 18 maj över tio veckor. Minskningen kompenserades dock i viss m å n därigenom att i handeln salufördes s. k. standardtvål, som gällde för ett poängvärde av 10 poäng per styck, medan annan tvål betingade ett poängvärde av 20 poäng per styck. Priset på standardtvål fick icke överstiga 40 öre per styck. Liksom förut fick såpa inköpas endast på vissa kuponger gällande för 20 poäng. Nya bestämmelser utfärdades den 9 januari genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 594 för tilldelningen av tvätt- och rengöringsmedel till personer inom sådana yrkesgrupper, där med hänsyn till arbetets beskaffenhet behovet av sådana varor för den personliga hygienen kunde anses vara särskilt stort. Utan särskild prövning skulle kristidsnämnd äga ut-

318 lämna tilläggskort, representerande en tilldelning av 50 procent av normaltilldelningen, till personer som tillhörde någon av de i en särskild förteckning upptagna yrkesgrupperna ävensom till sjuksköterskor, barnmorskor m. fl. Yrkesförteckningen utökades ytterligare genom cirkulär den 22 juni nr 788. I allmänhet fick till varje person utlämnas blott ett tilläggskort men till sötare två, senare tre, samt till gjuteriarbetare och senare även vissa andra arbetare inom järn- och verkstadsindustri, kolugnsarbetare, gasverksarbetare och pannrensare två. Efter särskild prövning kunde tillläggskort även tilldelas andra personer. Extra tilldelning kunde ock av kristidsstyrelse medgivas tandläkare samt läkare och veterinärer ävensom arbetsgivare, som enligt avtal eller vedertaget bruk tillhandahölle tvättmedel åt arbetare på arbetsplatsen. För tillverkning av såpa fick fr. o. m. den 1 april 1942 icke användas andra fettämnen än tallolja eller vegetabilisk fettsyra med inblandning av tallolja till minst 30 procent. Fettsyrehalten i sålunda tillverkad såpa skulle uppgå till högst 38 och lägst 30 procent. Ransoneringen av ljus har fortsatt som förut. Under var och en av perioderna januari—februari, mars—april och maj—augusti 1942 har mot kupong till inköpskort J fått inköpas 425 gram ransonerade ljus, varunder inbegripits såväl nyttoljus som lyxljus. Andra kemiska produkter. Landets behov av lim (draglim och gelatinlim) har normalt kunnat tillgodoses genom inhemsk tillverkning. År 1939 bearbetades sålunda inom landet nära 20 000 ton svenska däggdjursben och omkring 2 600 ton importerade ben med högre limhalt. Limproduktionen utgjorde samma år c:a 3 000 ton, varav 400 å 500 ton utgjordes av hudlim. Hösten 1939 funnos inom landet tämligen rikliga lager av limråvaror och lim. Någon brist uppkom ej heller år 1940. Under år 1941 inträdde emellertid en allvarlig försämring i läget. Trots att boskapsnedslaktningen var större än normalt, blev sålunda tillförseln av ben till benmjölsfabrikerna icke större än omkring 17 000 ton. Detta berodde dels på att stora kvantiteter ben såldes till hushållen och dels därpå att för utvinnande av matnyttigt benfett andra kvantiteter hos slakteriföretagen underkastades behandling i autoklaver, varvid lim endast i ringa omfattning och av låg kvalitet utvanns. Då samtidigt härmed efterfrågan på lim ökades, måste benmjölsfabrikernas reservlager av ben och lim tagas i anspråk, och vid årsskiftet 1941/42 voro dessa lager praktiskt taget förbrukade. Då någon import av ben eller benlim knappast kunde påräknas, måste limförsörjningen i fortsättningen helt baseras på den tillförsel av ben och hudavfall, som härrörde från nedslaktning och hudbearbetning inom landet. Beträffande slakten kunde förutses, att denna under år 1942 skulle komma att bli avsevärt mindre omfattande

319 än förut. Det beräknades sålunda, att detta år endast c:a 10 000 ton ben k o m m e att stå till benmjölsfabrikernas förfogande. Även tillförseln av hudavfall antogs komma att minskas. Ersättningsmedel för draglim och gelatinlim, såsom exempelvis kaseinlim, kunde ej väntas framkomma i större kvantiteter. Av användningstekniska skäl kunde man ej heller räkna med att till någon större del ersätta draglim med syntetiskt lim av konsthartstyp. Med åberopande av ovan anförda förhållanden hemställde industrikommissionen, att draglim och gelatinlim måtte läggas under beslag och handeln d ä r m e d underkastas reglering, så att det bleve möjligt att förbehålla de tillgängliga kvantiteterna av dessa varor för de mest kvalificerade behoven. Så skedde ock genom kungörelse den 13 februari 1942 (nr 43), enligt vilken beslag å ifrågavarande varor skulle gälla fr. o. m. den 22 februari. Under beslaget innefattades alla förråd av draglim och gelatinlim hos tillverkare och handlande, övriga förråd av minst 10 kg samt partier, som efter beslagstillfället tillverkades inom riket eller dit infördes. Angående användningen av beslagsvaran samt regleringen av handeln utfärdade industrikommissionen bestämmelser genom meddelande nr 59. Innehavare av beslagtaget förråd fick intill den 1 april 1942 därav i egen rörelse använda intill 5 procent av förbrukningen 1941. I övrigt skulle för användning av beslagtagen vara erfordras industrikommissionens tillstånd i varje särskilt fall. Försäljning av draglim och gelatinlim vare sig till förbrukare eller återförsäljare fick som regel ej ske utan mot avlämnande av utav industrikommissionen utfärdad inköpslicens. Dock kunde handlande mot särskild licens erhålla viss förskottstilldelning. Utan inköpslicens ägde ock förbrukare inköpa lim i smärre poster, högst fy kg vid varje tillfälle. Högst en sammanlagd kvantitet av 5 kg per månad och försäljningsställe fick på så sätt fritt försäljas. Bl. a. för att förbättra råvarutillgången för limtillverkningen bestämde livsmedelskommissionen den 20 februari, att såsom villkor för att innehavare av tillstånd att i autoklav utsmälta fett ur däggdjursben (se del II sid. 299) skulle äga tillgodonjuta det honom beviljade tillståndet skulle gälla, att han vidtoge åtgärder för noggrant tillvaratagande av den s. k. limsoppa, som erhölles vid utsmältningen, samt att all den tillvaratagna limsoppan levererades till av kommissionen anvisat företag. Autoklavinnehavare ålades att månadsvis till livsmedelskommissionen insända rapport angående den av honom bedrivna utsmältningen av fett ur däggdjursben. För att trygga tillvaratagandet av ben för framställning av k 1 ö v o 1 j a föreskrev livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 683, att såsom villkor för att innehavare av slakteritillstånd skulle äga åtnjuta honom beviljat tillstånd skulle gälla, att han på samtliga nötkreatur, som nedslaktats i hans rörelse, lät avhugga fram- och bakbenen samt överlät de avhuggna benen jämte klövar till någon av vissa särskilt auktoriserade uppköpare

320 av råister, råtalg och fetthaltigt avfall. Enahanda skyldighet skulle åligga innehavare av slakteritillstånd i fråga om nötkreatur, som h a n inköpt i slaktat skick. I det system för ransonering av bakelitpressmassa (på fenolbasis), som av industrikommissionen upprätthållits alltsedan våren 1940 (se del I sid. 282) och som innebar, att presserierna tilldelades bakelitpressmassa enligt kvotering på grundval av tidigare förbrukning, skedde med tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1942 en viss omläggning, föranledd av tilltagande knapphet på denna vara. Genom meddelande nr 49 förklarade kommissionen sig nämligen från nämnda tidpunkt k o m m a att bevilja tilldelning av bakelitpressmassa endast efter ansökan i varje särskilt fall, då ett presseri önskade för beställares räkning utföra viss tillverkning. Försörjningsläget beträffande bakelitpressmassa försämrades emellertid ytterligare under början av 1942 beroende på att endast en del av den från Tyskland i enlighet med handelsavtalet importerade kvantiteten pressmassa utgjordes av fenolpressmassa. Industrikommissionen såg sig därför nödsakad att vägra tilldelning av fenolpressmassa för många ändamål, där användning av sådan pressmassa skulle varit önskvärd. Det framstod under sådana förhållanden så mycket angelägnare att tillse, att de kvantiteter övriga pressmassor, som genom avtalet stodo till buds, verkligen komme de mest kvalificerade ändamålen till godo och ej förspilldes för framställning av sådana pressdetaljer, som utan olägenhet kunde tillverkas av annat material. En verksam reglering i sådant hänseende förutsatte, att kontroll åvägabragtes över importen av härdbara pressmassor över huvud samt hartser användbara för framställning av dylika pressmassor. P å framställning av industrikommissionen förordnade Kungl. Maj:t fördenskull genom kungörelse den 20 mars 1942 (nr 98) om importreglering på hithörande område fr. o. m. den 23 mars. Denna innebar, att import av konsthartser, användbara för framställning av härdbara pressmassor, ävensom för pressningsändamål avsedda, härdbara konsthartser och oarbetade pressmassor icke fick äga rum utan tillstånd av industrikommissionen. I meddelande nr 70 lämnade kommissionen vissa föreskrifter angående förfarandet vid importregleringen. Det angavs, att tillstånd till import i regel endast komme att lämnas Svenska konsthartsindustriens råvaru- och importförening u. p. a. Annan, som önskade importvara av ifrågavarande slag, hade att hänvända sig till denna förening. Därest importlicens meddelades för oarbetad bakelit, avsedd för pressningsändamål, vilken vara jämlikt kungörelsen den 26 april 1940 (nr 291) var under beslag, gällde licensen jämväl såsom tillstånd att förfoga över vara, som med stöd av licensen infördes till riket. De i meddelande nr 49 lämnade föreskrifterna angående reglering av användningen av bakelitpressmassa utsträcktes fr. o. m. den 23 mars att i tillämpliga delar gälla även för andra pressmassor av liknande typ.

321 Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion. Metaller. För att göra det möjligt att ytterligare uppdriva produktionen av koppar vid Bolidens gruvaktiebolags smältverk vid Rönnskär avslöt industrikommissionen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i början av februari ett nytt avtal med bolaget. Avtalet gick i främsta rummet ut på att bereda bolaget statligt stöd för utvidgning av smältverket samt för anläggande av en linbana för utfraktning av malm från vissa gruvfält (Kristineberg m. fl.). Bolaget åtog sig att inom sex månader utföra de anläggningar, som behövdes för att öka smältverkets kapacitet till c:a 18 000 ton elektrolytkoppar per år, samt att framställa minst 31 700 ton koppar före utgången av 1943. Byggandet av linbanan skulle ock ske snarast möjligt. Från statens sida medgavs bolaget rätt att för ifrågavarande metallkvantitet, för möjliggörande av anläggningarnas snabba avskrivning, uttaga visst överpris samt utlovades viss avsättningsgaranti för tillverkningen under år 1943 ävensom lättnader i fråga om krigskonjunkturbeskattningen. Kungl. Maj:t uppdrog åt reservförrådsnämnden att inköpa av Bolidenbolaget framställd elektrolytkoppar intill den myckenhet, för vilken pristillägg skulle utgå. Därvid skulle kostnaden för pristilläggen bestridas genom en avgift på 15 procent av gällande pris för försålda kvantiteter halvfabrikat av koppar och kopparlegeringar. Enligt avtal mellan industrikommissionen och halvfabrikatstillverkarna (Aktiebolaget svenska metallverken m. fl.) skulle de sålunda influtna medlen av företagen redovisas till reservförrådsnämnden. För utbyggande av ett nytt anrikningsverk för kopparmalm vid det staten tillhöriga men till Bolidenbolaget för brytning upplåtna gruvfältet Adak anvisade riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 119, ett belopp av 3*5 milj. kronor, varav 500 000 kronor på tilläggsstat för budgetåret 1941/42. Genom denna utbyggnad av anläggningarna vid Adak beräknades malmtransporterna skola komma att underlättas och förbilligas. Beträffande försörjningen med andra metaller må nämnas, att förberedelser vidtagits för upptagande i mindre skala av zmMramställning vid Trollhättan, i första hand genom förädling av avfallsprodukter. För ändamålet har staten utarrenderat det under förra världskriget i gång varande men sedermera nedlagda cyanidverket därstädes. En mindre anläggning för framställning av bly, närmast för eget behov, har påbörjats av Ackumulatorfabriksaktiebolaget Tudor. Avtal har träffats mellan industrikommissionen och tvenne företag (Säters molybdenbolag och Källfallsgruvans molybdenbolag) om igångsättande av tillverkning från egna gruvor av molybdenslig. Molybden utgör en för ståltillverkningen, ej minst för militära ändamål, viktig legeringsmetall, varav tidigare ingen nämnvärd produktion ägt rum inom landet. Viss pris- och avsättningsgaranti har tillförsäkrats bolagen. 2 1 — 316183

322 Elektrodmassa. Ett viktigt hjälpmedel för framställning av aluminium är elektrodmassa, vilken för detta ändamål måste vara av särskilt hög kvalitet. Dylik s. k. specialmassa tillverkas i regel genom blandning av tjära och petroleumkoks. De behövliga kvantiteterna ha så gott som helt importerats. Då den fortsatta importen måste anses osäker, har det funnits önskvärt, att tillverkning av elektrodmassa, användbar för aluminiumindustrien, kunde ske inom landet. Utredning har genom industrikommissionen igångsatts för undersökning av möjligheterna att med användande av här tillgängliga råvaror framställa elektrodmassa för aluminiumindustrien. Gummi. Vid sidan av de undersökningar, som pågått för utfinnande av en för svenska förhållanden lämpad metod att framställa rågummi på syntetisk väg och vilka omnämnts ovan å sid. 111, ha försök igångsatts att utvinna gummi genom odling av gummiförande växter. Genom Forskningens beredskapsorganisation (FBO) ha förberedande arbeten härför utförts, vilka bekostats genom bidrag från gummifabrikerna. På hemställan av Ingenjörsvetenskapsakademien ställde Kungl. Maj:t den 12 juni 1942 till akademiens förfogande ett anslag av 17 700 kronor för bekostande av fortsatta undersökningar på området. Enligt planen för dessa undersökningar skulle arbetena omfatta provtagningar på i botaniska trädgårdar förekommande och här i landet vildväxande gummiförande växter samt provodlingar i hektarskala, företrädesvis inriktade på den kaukasiska maskrosarten Taraxacum kok-saghyz, vilken under senare år varit föremål för betydande odlingar i Ryssland och Baltikum. Försöksodlingar av sistnämnda växt ha under sommaren igångsatts vid lantbrukshögskolan i Ultuna under ledning av professor H. Osvald. Garvämnen. Den svenska läderindustrien har till följd av avspärrningen blivit så gott som helt beroende av tillgången på de inhemska garvämnen, som kunna utvinnas ur ekved samt ek- och granbark. Av sådan bark insamlades under år 1941 mer än 6 000 ton. För år 1942 h a r en kvantitet av minst 10 000 ton ansetts erforderlig. Vad angår e k v e d e n meddelade bränslekommissionen kristidsstyrelserna i de delar av landet, där ekar förekomma, vissa direktiv till förhindrande av en icke önskvärd avverkning av ekved för bränsleändamål. Kommissionen riktade jämväl skogsvårdsstyrelsernas uppmärksamhet på frågan och hemställde om styrelsernas medverkan i denna sak. Vidare uppmanades skogsägarna att ej avverka ekved annat än då huggning av ek vore ur skogsvårdssynpunkt önskvärd och att då hembjuda varan till någon av garvämnesfabrikerna. Även de auktoriserade brännveduppköparna anmodades i första hand hembjuda ekvirke till extraktindustrien. Motsvarande

323 föreskrifter lämnades av domänstyrelsen för de allmänna skogarnas vidkommande. För att främja tillvaratagandet av g r a n b a r k fastställde garvämnesindustrien för år 1942 ett pris av 9*5 öre per kg torkad bark, vilket var 1*5 öre mer än föregående år. I allmänhet ha huggarna utan särskild avgift fått tillgodogöra sig den bark av massaved, som skolat helbarkas. Då m a n som regel kan få 50—60 kg bark per kbm massaved, ha barkskalarna kunnat räkna med en ganska god förtjänst. Därtill har kommit, att den avskalade veden ofta betalts högre än på annat sätt barkad ved. Andra kemiska

produkter.

På grund av att sulfatcellulosa i starkt ökad omfattning begynt produceras för foderändamål, ävensom av det skälet att sulfatpapper i stor utsträckning fått ersätta jute, t. ex. i säckar, har sulfatmassetillverkningen kunnat hållas i gång i långt större omfattning än eljest med hänsyn till de begränsade exportmöjligheterna skulle blivit fallet. Därigenom har också en avsevärd framställning av de viktiga biprodukter, som utvinnas vid sulfatmassefabrikationen, kunnat upprätthållas. Dessa biprodukter utgöras framför allt av flytande harts (varav framställas tallolja, kokillolja, kärnolja och hartsbeck) samt terpentin och flotationsolja. För att stimulera fabrikerna till högsta möjliga utvinning av flytande harts har reservförrådsnämnden bemyndigats uppköpa en avsevärd kvantitet av denna produkt, varvid ett med 20 öre per kg förhöjt pris bestämts skola betalas såsom en premie för den hartsmängd, som utvunnits utöver ett visst normalutbyte. Av 1941 års riksdag hade på Kungl. Maj:ts förslag anvisats ett anslag på 11 600 kronor till undersökningar av olika möjligheter att framställa äggvitehaltiga fodermedel. Plan för dylika undersökningar hade på initiativ av Ingenjörsvetenskapsakademien uppgjorts av en av Forskningens beredskapsorganisation tillsatt kommitté. Ifrågavarande arbeten skulle närmast gå. ut på att utröna betingelserna för framställning av äggvitehaltig foderjäst genom odling av vissa slags jästsvampar med utnyttjande bl. a. av sulfitlut. Därjämte skulle företagas undersökningar dels angående möjligheterna att för fodermedelstillverkning direkt utnyttja luftkvävet genom industriell odling av vissa mikroorganismer, dels angående tillgodogörandet av äggvitehalten i vassla. Då dessa undersökningar visat lovande resultat, anvisade 1942 års riksdag för undersökningarnas fullföljande, med bifall till proposition nr 164, ytterligare anslag av 12 400 kronor. Genom statens uppfinnarnämnd ha ganska betydande medel ställts till förfogande för fortsatta forskningsarbeten och försök rörande framställning av flytande bränsle ur ved. De metoder, som härvid särskilt ägnats uppmärksamhet, ha varit torrdestillation av alkaliserad ved, våtkolning av sulfatlut samt framställning av metanol genom förbränning av ved till syntesgas. Den tillverkning av röntgenfilm, som med statligt stöd igångsatts vid en fabrik nära Strängnäs (se del II sid. 308), har under kontroll av industri-

324 kommissionen och medicinalstyrelsens materielnämnd utvecklats och fullkomnats. Fabriken i fråga har emellertid arbetat med importerat filmunderlag, vilket givetvis måst anses som en svaghet ur beredskapssynpunkt. Det har därför funnits vara av vikt att undersöka möjligheterna för att inom landet framställa ett användbart filmunderlag. På hemställan av industrikommissionen har Kungl. Maj:t den 10 april 1942 anvisat ett belopp av 25 000 kronor för fullföljande av vetenskapliga undersökningar rörande landets försörjning med inhemskt underlag för röntgenfilm. Anslag för utnyttjande av inhemska råvarutillgångar. För undersökningar avseende utnyttjandet av vissa inhemska råvarutillgångar hade för budgetåret 1938/39 anvisats 500 000 kronor samt för vart och ett av budgetåren 1939/40—1941/42 300 000 kronor. Med berörda anslag avsågs att stärka landets ekonomiska försvarsberedskap genom att främja utnyttjandet av förefintliga råvarutillgångar inom landet för framställning av sådana varor, vilka vid avspärrning icke kunde erhållas i tillräcklig mängd utifrån. Av de anvisade anslagsbeloppen, tillhopa Vi milj. kronor, hade vid utgången av 1941 tagits i anspråk sammanlagt c:a 1*1 milj. kronor huvudsakligen för följande ändamål, nämligen forskningsarbeten inom motorbränsleområdet beträffande torv, alunskiffer och sulfitmassa, undersökningar rörande möjligheterna att ur svensk apatit utvinna fosforgödningsämnen, förberedande åtgärder för igångsättande av torvbrikettillverkning vid Store mosse i Kristianstads län, undersökning angående metallers korrosion (rostskydd), undersökningar angående Sveriges tillgångar av nickel-, kobolt- och blymalmer, anordning av kurser för utbildande av civil mekanikerpersonal för gengasdrivna motorfordon, undersökningar och försök avseende framställning av olja ur skiffer, försök enligt elektrolytisk metod för järnframställning, utnyttjande av viss molybdenmalmfyndighet, försök enligt viss kultorvmetod m. m. För fullföljande och igångsättande av undersökningar av det slag, som avsetts med ifrågavarande anslag, beviljade riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag även för budgetåret 1942/43 300 000 kronor. Tillvaratagande av skrot och avfallsprodukter. I juni 1942 igångsatte industrikommissionen på nytt en kampanj för insamling av skrot och avfall av olika slag, nu efter större linjer än under de föregående åren. En omfattande propaganda ordnades genom affischer på offentliga platser och i publika lokaler, annonser, uppsatser och notiser i pressen samt anföranden och meddelanden i radio. Upprop utgingo även till lärarna i hela landet med hemställan att intressera skolbarnen för insamlingsarbetet. Bestämda uppköpspriser ansågos icke kunna fastställas på grund av de växlande förhållandena på olika orter. Det överläts alltså åt skrothandlarna själva att avgöra vad de kunde betala med hänsyn till kost-

325 naderna för transporter, lagring och sortering. Själva voro skrothandlarna genom föregående prissättning bundna av maximipriser vid försäljning till grossister eller till industrien. I propagandan vädjades därför mindre till förtjänsten för skrotleverantörerna än till den goda medborgarandan och det gemensamma intresset av ett gott resultat av insamlingen. Huvudsakligen åsyftades att få in största möjliga mängder skrot av gummi, järn och andra metaller. Alldeles särskilt sökte man denna gång väcka lantbefolkningens intresse för insamlingsarbetet. I cirkulärskrivelse hänvände sig industrikommissionen till kristidsnämnderna och anmodade dem att inom sina områden utse ombud för insamling och försäljning av skrotet. Allt eftersom namn- och adressuppgifter inkommo från kristidsnämnderna, tillställdes ombuden propagandamaterial och erforderliga upplysningar. För direkt propaganda i jordbrukarhemmen ställde Kvinnoföreningarnas beredskapsorganisation hjälpmedel till förfogande. Beträffande järn- och metallskrot, där den yrkesmässiga skrothandeln ansågs företrädesvis böra tjäna som mellanhand, gjordes särskilda hänvändelser till industriföretag, järnvägar, spårvägar och rederier m. fl., varvid framhölls de möjligheter till bistånd som förelåge ej blott genom tillvaratagande av det vid tillverkningar och reparationer uppkomna avfallet utan ock genom utrensning av okuranta varor, genom förrådsröjning samt skrotning av föråldrade maskiner, verktyg, installationer m. m. Gummiskrotinsamlingen ordnades på något annat sätt än insamlingen av järn- och metallskrot. Här anlitades sålunda i stor utsträckning butiker av olika slag som uppköpsställen — företrädesvis skobutiker, lanthandelsbutiker, kooperativa affärer och cykelaffärer. Sammanlagt vunnos på detta sätt över fem tusen uppsamlingsställen.

6. Bränsle- och smörjmedelshushållningen. A.

Fasta bränslen.

Försörjningsläget. Trots de stora underskott, som under år 1941 uppstodo vid fullföljandet av importprogrammet för kolbränsle, kunde särskilt under hösten nämnda år en icke så liten lagerökning härutinnan ske. Vid årsskiftet var därför lagersituationen beträffande stenkol och koks relativt tillfredsställande. Under de första månaderna av 1942 höll sig importen till följd av ishinder samt transportsvårigheter i Tyskland på en mycket låg nivå, och en fortgående lagerförtäring ägde då rum. Från april kom importen åter någorlunda i gång, men från årets början fram till halvårsskiftet hade ännu endast c:a 730 000 ton stenkol och 520 000 ton koks och briketter inkommit, vilket tillsammans motsvarade ungefär 70 procent av importen under motsvarande tid föregående år. Tillgången på såväl kolbränsle som ved var emellertid så pass god, att den uppgjorda bränsleförsörjningsplanen kunde utan större svårigheter genomföras. Driftsinskränkningar torde icke inom något område av produktionen ha behövt förekomma till följd av bränslebrist, och hushållsförbrukningen kunde överallt nöjaktigt tillgodoses. I fråga om järnindustriens träkolsförsörjning gjorde sig väl en viss knapphet gällande. Avverkningen av kolved hade under sommaren 1941 icke fått avsedd omfattning, möjligen beroende på att producenterna ansett de fastställda träkolspriserna för låga för att täcka omkostnaderna. Milkolningen nedgick därför under kolningssäsongen med 500 000 a 600 000 kbm i jämförelse med föregående säsong. Tack vare förekomsten av ganska betydande träkolslager kunde dock av bränslebrist förorsakade inskränkningar i järnproduktionen undgås. Även i fråga om gengaskol mötte ej hinder att fylla behoven i full utsträckning. Största svårigheterna för bränslehushållningens genomförande vållade framskaffandet till konsumtionsorterna av de behövliga vedkvantiteterna. Järnvägarnas transportförmåga måste härför liksom förut tagas hårt i anspråk. För att i möjligaste mån utnyttja den växlande tillgången på järnvägsvagnar upplades vid en mängd stationer i överskottsområdena s. k. buffertlager, dit veden framfördes med bilar och hästfordon. Därjämte ökades i viss mån vedtransporterna sjöledes. Havsflottningen från Norrland,

327 som u n d e r 1941 uppgått till något över 400 000 kbm, planlades för 1942 för en kvantitet av omkring 650 000 kbm. Denna flottningstrafik tog sin början sedan vattnet i Bottenhavet blivit isfritt och fortsattes sedan under sommaren. Även eljest ordnades vedtransporter i stor omfattning sjöledes. Över huvud torde kunna sägas, att transportfrågorna genom samverkan mellan olika trafikmedel lösts på ett relativt tillfredsställande sätt. Härtill medverkade bland annat även de friare möjligheter till disposition över vedförråden, som myndigheterna vunnit genom de under hösten vidtagna beslagsåtgärderna och den i samband därmed genomförda regleringen av vedhandeln. Handels- och förbrukningsreglering. Genom cirkulär den 10 februari 1942 medgav bränslekommissionen, att leveranser till hushållsförbrukare för bostadsuppvärmning av fossilt bränsle fick fr. o. m. nämnda dag, resp. för ortsgrupp A från den 1 mars, äga rum till hela den från början bestämda kvantiteten. För att icke alltför hårt anstränga transportväsendet fann kommissionen därjämte lämpligt, att beträffande vissa av de till ortsgrupp B hörande områdena, nämligen Stockholm och Göteborg, den för bränsleåret 1941/42 beräknade kvantiteten ersättningsved fick till 10 procent utbytas mot fossilt bränsle. Förbrukare, som önskade begagna sig av denna möjlighet men redan uttagit mer än 90 procent å licensen, kommo därvid att erhålla en ökning av licenskvantiteten, men måste vara beredda att reservera motsvarande vedkvantitet till nästa bränsleår. Leveranserna av fossilt bränsle för bostadsuppvärmning skulle i samtliga fall vara fullgjorda senast den 17 maj. För övrig, icke säsongbunden hushållsförbrukning, d. v. s. för spisar, badinrättningar m. m., fingo medgivna leveranser fortgå även efter denna tidpunkt. Varmvatten från central varmvattenberedningsanläggning fick under första halvåret 1942 tillhandahållas blott vid två tillfällen, nämligen den 22—25 januari samt den 24—26 april. Dessutom medgavs, att varmvatten från dylik anläggning fick fr. o. m. den 20 maj tillhandahållas, därest såsom bränsle uteslutande användes från fastigheten härrörande sopor och avfall. Med hänsyn till det svåra läge, vari handelsträdgårdarna råkat på grund av den stränga vinterkylan, medgav bränslekommissionen i början av mars innehavare av handelsträdgård en extra tilldelning av fossilt bränsle, uppgående till högst 10 procent av den år 1939 förbrukade kvantiteten. Det fr. o. m. den 19 oktober 1941 gällande allmänna vedbeslaget och de i samband därmed meddelade föreskrifterna (se sid. 116) gällde generellt för ved av olika slag, även kolved, massaved och props, men däremot ej gengasved och träavfall. Vissa av de sålunda under beslaget fallande vedsorterna — i främsta rummet massaved och props — användas emellertid till största delen såsom råvara för framställning av industriprodukter och endast i

328 mindre omfattning som bränsle. För att ej onödigtvis försvåra industriens råvaruanskaffning hade medgivits, att s. k. industrived fick av auktoriserad industriveduppköpare upphandlas mot inköpsnota eller kontrakt utan att särskilt tillstånd behövde lämnas uppköparna för varje fall. Såsom industriveduppköpare hade auktoriserats huvudsakligen företag, som bedrevo massatillverkning, ävensom inom vissa delar av landet uppköpare av rundvirke för export eller inhemsk förbrukning, varemot ej annat än i undantagsfall såsom industriveduppköpare auktoriserats andra förbrukare av industrived, exempelvis innehavare av träförädlingsanläggningar för framställning av andra träprodukter. Då för inköp av ved för sistnämnda ändamål erfordrades kristidsmyndighets tillstånd, hade sådana förbrukare följaktligen varit hänvisade till att från fall till fall söka vederbörande kristidsmyndighets tillstånd för inköp av industrived. De regler, som utfärdats för meddelande av dylika tillstånd, hade emellertid närmast tagit sikte på handeln med brännved och voro mindre väl lämpade för handeln med industrived. Bränslekommissionen fann därför erforderligt, att de redan givna bestämmelserna angående handeln med ved kompletterades med vissa tilläggsföreskrifter, som speciellt hade avseende på handeln med industrived. Ur kontrollsynpunkt befanns därvid en begränsning böra ske i fråga om de personer och företag, som skulle äga inköpa industrived, icke blott sådan som föll under beslaget utan även andra virkessortiment, som i första hand borde komma till användning såsom råvara men som under rådande förhållanden kunde förväntas vinna avsättning även för bränsleändamål. Av anförda skäl utfärdade Kungl. Maj:t den 30 januari 1942, efter hemställan av bränslekommissionen, kungörelse (nr 32) angående v i s s r e g l e r i n g a v h a n d e l n m e d v i r k e . Samtidigt vidtog bränslekommissionen genom cirkulär nr 120 vissa ändringar i de i anslutning till beslaget meddelade tillämpningsbestämmelserna. Den sålunda genomförda omregleringen av ved- och virkeshandeln innebar i princip allmänt förbud att utan tillstånd inköpa virke, som avverkats men icke försågats eller på annat sätt förädlats. Förbudet, vilket gällde alla slag av virke med undantag av vissa grova timmerdimensioner (stockar av furu och gran med en diameter vid toppändan av 15 resp. 20 cm), skulle dock icke äga tillämpning i fråga om inköp av virke för användning som bränsle eller för kolning eller framställning av gengasved. För dylika inköp skulle förut meddelade bestämmelser gälla för såväl köpare som säljare. Ej heller skulle förbudet utgöra hinder för inköp av virke för byggnadsändamål eller för stängsel å köparens fastighet eller för tillverkning eller reparation av redskap för köparens behov. I den mån inköpstillstånd enligt kungörelsen lämnats eller bränslekommissionen förordnat om fri inköpsrätt för viss användning, ägde virkesproducent till den inköpsberättigade sälja vederbörliga sortiment, även om dessa lågo under beslag. Vissa ytterligare generella undantag från inköpsförbudet stadgades. Sålunda fingo auktoriserade industriveduppköpare tillstånd att —•

329 förutom massaved och props enligt erhållen auktorisation — på samma villkor inköpa virke för träförädlingsanläggningar, tillhöriga företag, som genom vederbörande uppköpare försåges med pappersved för av företagen ägda fabriker. Innehavare av anläggning inom Norrland eller Dalarna för förädling av lövvirke fick även rätt att inom länet fritt uppköpa för anläggningen erforderligt sådant virke. I andra fall skulle som regel inköp av virke få ske endast efter av kristidsstyrelse meddelat inköpstillstånd. Antalet handelsreglerade orter utökades genom kungörelser den 5 juni 1942 (nr 330 och 331) med ytterligare några, nämligen Lidingö i Stockholms län samt vissa i närheten av Göteborg belägna kommuner i Göteborgs och Bohus län. , Plan för hushållens bränsleförbrukning under bränsleåret 1942/43 fastställdes av bränslekommissionen genom cirkulär den 5 juni 1942, n r 142. Kommissionen betonade, att den vid planens upprättande måst bygga på antaganden, vilka i vissa hänseenden voro mycket osäkra. Emellertid kunde m a n med stor visshet utgå ifrån att de bränslekvantiteter, som kunde ställas till hushållens förfogande under den kommande vintern, komme att bliva mindre än de man haft att tillgå under den förflutna säsongen. Kommissionen hade därför funnit nödvändigt att nedsätta licensernas bränslekvantiteter med 5 procent av tidigare förbrukning för rumsuppvärmning och med 75 procent för beredning av varmvatten. För att underlätta ändringar i dispositionerna med hänsyn till olika bränsleslag och därvid möjliggöra större rättvisa vid utbyte från ett bränsleslag till ett annat hade de olika bränslena åsatts viss poäng efter sitt bränslevärde. I poängsystemet motsvarade 1 hl koks 2 poäng, 1 kbm pannved 6, 1 kbm prima barrved 6*5, 1 kbm prima björkved 7'5, 1 ton prima maskintorv 17 poäng o. s. v. Poängsummorna indelades vidare på licenserna i två grupper, A-poäng och Bpoäng, varvid A-poäng i regel avsåg fossila bränslen och B-poäng ersättningsbränslen (ved och torv). En ny ortsgruppindelning genomfördes, vilken i huvudsak gick ut på en starkare koncentration av det fossila bränslet till sådana orter, som ur transportsynpunkt voro svårast att förse med ersättningsbränslen. Ortsgrupperna blevo fyra i stället för tre. För att undvika förväxlingar betecknades grupperna nu med romerska siffror i stället för med bokstäver (jfr del II sid. 315). Ortsgrupp I motsvarade i huvudsak den förra gruppen A, d. v. s. delar av Malmöhus och Kristianstads län samt vissa kommuner och öar i Bohuslän, ortsgrupp II omfattade städerna Stockholm och Göteborg samt Solna, Sundbyberg och Lidingö, ortsgrupp III de övriga områden, som tidigare varit handelsreglerade, jämte vissa till Stockholm och Göteborg angränsande områden, vilkas bränsleförsörjning måste nära sammankopplas med nämnda städers; ortsgrupp IV omfattade återstoden av riket. Under förutsättning att en tillräckligt stor import erhölles beräknades fos-

330 sila bränslen och ved få komma till användning inom de olika ortsgrupperna på sådant sätt, att ortsgrupp I komme att använda endast fossilt bränsle, ortsgrupp II i medeltal 65 procent, ortsgrupp III i medeltal 50 procent och ortsgrupp IV i medeltal 20 procent fossilt bränsle, resten ved. Med hänsyn till de små förbrukarnas större svårigheter att ersätta kol och koks med ved medgavs emellertid småförbrukarna inom samtliga ortsgrupper viss företrädesrätt vid fördelningen, så att de i mån av tillgång skulle kunna tillgodose hela sitt behov eller större delen därav med fossilt bränsle. Denna anordning ansågs jämväl skola medföra en viss lättnad i den lokala veddistributionen, speciellt i de större städerna, då antalet små förbrukare där är förhållandevis stort. I avsikt att säkerställa en möjligast rättvis disposition av förefintliga vedtillgångar på de enskilda förbrukarna inom mera svårförsörjda orter i de fall där särskild inköpslicens ej fordrades (d. v. s. i fråga om hushållsförbrukare, mindre industriföretag m. fl.) föreskrev bränslekommissionen samtidigt genom cirkulär nr 141, att vedhandlare, brännveduppköpare och vedproducenter inom den s. k. zon 3 (städer och vissa andra tätorter) tills vidare ej fingo sälja ved till sådana förbrukare annat än mot av kristidsnämnd utfärdat inköpsbevis. Motsvarande bestämmelser utfärdades även i fråga om inköp inom handelsreglerade orter av s. k. normalved (d. v. s. ved som icke var avsedd att ersätta tidigare förbrukning av fossilt bränsle). Meddelandet av inköpsbevis skulle inom kristidsnämnderna föregås av en noggrann behovsprövning. Inköpsbevis krävdes dock icke för vedkvantiteter understigande 2 kbm. Prisregleringen beträffande stenkol och koks. De avräkningspriser för stenkol och koks, som med hänsyn till clearingförfärandet fastställts att gälla fr. o. m. den 1 januari 1942, överensstämde — frånsett vissa nedsättningar i priserna å antracit och antracitbriketter — med de tidigare gällande. Någon ytterligare ändring skedde ej under halvårsperiodens lopp. Priserna i lagerhandeln förblevo jämväl oförändrade sådana de bestämts fr. o. m. den 1 oktober 1941. Prisregleringen beträffande ved och träkol. Den genom vedbeslaget i oktober 1941 åvägabragta regleringen av handeln med ved syftade bl. a. till att den ved inom en tätorts försörjningsområde, som beräknades åtgå för täckande av förbrukningen för hushållsändamål samt för småindustrier m. ,m., till större delen skulle upphandlas av brännveduppköparna samt genom dessa och vedhandlarna tillföras tätorten. I de flesta fall voro flera uppköpare verksamma inom samma försörjningsområde, och deras ved kom därför som regel att ligga på olika medelköravstånd från tätorten. Detsamma gällde ock sådan ved som av kristidsstyrelserna anvisades vedhandlarna. För att förekomma härigenom

331 uppstående ojämnheter i prishänseende vid utförsäljningen till konsumenterna bestämde bränslekommissionen, att för samtliga orter inom zon 3 ävensom för andra tätorter, i den mån kristidsstyrelserna funne förhållandena giva anledning därtill, skulle tillämpas ett c l e a r i n g f ö r f a r a n d e , som möjliggjorde en enhetlig prisberäkning. Härvid skulle tillgå så, att kommissionen efter förslag av kristidsstyrelserna fastställde återförsäljarpriserna för leveranser av ved i tätorten för hushållsförbrukning och smärre industrier samt till vedhandlares upplag. Den ved, som tillfördes orten genom brännveduppköparna, skulle debiteras förbrukarna till det fastställda återförsäljarpriset och avräknas i uppköparnas redovisningar gentemot kommissionen; i de fall där uppköparens verkliga kostnader överstege återförsäljarpriset, skulle skillnaden gottskrivas honom, medan vid motsatt förhållande skillnaden gottskrevs kommissionen. I fråga om sådan ved, som disponerades av kristidsstyrelse och anvisades en tätort, föreskrev kommissionen, att liknande avräkningsförfarande skulle anordnas genom vederbörande kristidsnämnds försorg. Dylik ved skulle debiteras kristidsnämnden till normalpriser jämte transportkostnader samt fastställd distributions- och speditionsersättning; kristidsnämnden skulle i sin ordning debitera mottagaren till fastställda återförsäljarpriser. Redovisning gent emot kommissionen i fråga om sådan ved ordnades för kristidsnämnderna på samma sätt som för brännveduppköparna. Såvitt möjligt sökte man ställa så, att leveranserna av ved till tätorterna kunde genomföras direkt från bilväg till konsument, varigenom lagringskostnader undvekos. Särskilt beträffande små leveranser var det dock i många fall ofrånkomligt, att dessa gingo över lager. För sådana fall fick det ankomma på kristidsnämnderna att avgöra, i vad mån leveranserna skulle ske via kristidsnämnden eller via en eller flera vedhandlare. I senare fallet hade kristidsnämnden att vid leveranserna från vedgård utöva erforderlig kontroll. Det uppställdes som allmän regel, att genom den egentliga vedhandeln skulle gå partier upp till 100 kbm för varje förbrukare. Eventuellt kunde dock även annan fördelningsgrund tillämpas. Sålunda borde därvid vedhandlarnas gamla förbindelser beaktas liksom ock deras bilbestånd och möjligheter att omhändertaga distributionen. Den ved som förbehölls vedhandeln borde efter förslag av kristidsnämnden fördelas på de olika vedhandlarna till stöd för anvisningsförfarandet. Där så betydande vedkvantiteter behövde anskaffas för transport järnvägs- eller sjöledes till en tätort, att en önskvärd prisutjämning icke kunde erhållas med ett clearingförfarande av ovart angivet slag, borde den handelsreglering, som genomförts genom kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 263) och bränslekommissionens cirkulär nr 62 för de s. k. handelsreglerade orterna (se del II sid. 316), utsträckas att gälla även för andra tätorter av nyssnämnt slag. Vad de handelsreglerade orterna beträffar ingick bränslekommissionen avtal med vederbörande kristidsnämnder, varigenom kommissionen åtog sig

332 att svara för tillförseln av ved till orterna till vissa bestämda priser (basispriser) fritt banvagn eller sjökaj. Kommissionens åtaganden inneburo, att för ved, vars inköpspris översteg basispriset, skillnaden skulle utbetalas till nämnden, medan för ved, vars inköpspris understeg basispriset, skillnaden skulle inbetalas till kommissionen. Även här anordnades sålunda ett clearingsystem, grundat på månatliga redovisningar till bränslekommissionen från kristidsnämnderna. De nyssnämnda avtalen godkändes av Kungl. Maj.t genom beslut den 27 februari 1942. På bränslekommissionens hemställan medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 8 maj 1942, att liknande avtal finge av kommissionen ingås jämväl för bränsleåret 1942/43 ävensom att enahanda clearingförfarande finge tillämpas vid leverans av ved till samtliga tätorter inom zon 3 samt i fråga om ved som från överskottsområdena tillfördes underskottsområdena. Angående detaljerna vid berörda clearingförfarande lämnade bränslekommissionen närmare föreskrifter i cirkulär den 22 maj nr 139. Dessa trädde i tillämpning fr. o. m. den 1 juni 1942. De genom kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 793) fastställda n o r m a l p r i s e r n a å ved vid försäljning från producent kvarstodo oförändrade under hela första halvåret 1942 och någon ändring av desamma, gällande för den efterföljande tiden, vidtogs icke heller. Däremot skedde genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni 1942 en viss omreglering i fråga om återförsäljarpriserna för ved. Dittills hade dessa priser — utom beträffande de handelsreglerade orterna — reglerats dels genom avtal mellan bränslekommissionen och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (det s. k. vedavtalet) jämte i anslutning därtill avgivna förbindelser av utanför förbundet stående återförsäljare (se del II sid. 320), dels — i fråga om de auktoriserade veduppköparna — genom de för dem utfärdade auktorisationshandlingarna. I skrivelse den 5 juni 1942 framhöll kommissionen, att det sålunda tillämpade systemet icke var så smidigt som önskligt vore. Även för den minsta prisändring fordrades särskilt avtal med riksförbundet. Tilläggsavtalen, som uppgingo till c:a 20, hade i regel ej kunnat träffas utan tidsödande överläggningar. Prisändringarna hade därför i många fall icke kunnat genomföras med sådan skyndsamhet, som förhållandena bort föranleda. Med det clearingförfarande, som kommissionen genomfört beträffande bl. a. tätorter inom zon 3, hade riksförbundet icke längre något intresse av prissättningen i dessa orter i andra fall än i fråga om återförsäljarnas handelsmarginaler. I och med att detta clearingförfarande genomförts syntes sålunda de motiv, som föranlett den dittills tillämpade formen för regleringen av återförsäljarpriserna, ha i väsentlig mån försvagats. Det syntes även önskvärt att med direkt straffansvar kunna nå. de återförsäljare, som åsidosatte de gällande prisföreskrifterna. Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut den 19 juni innebar nu, att bränslekommissionen bemyndigades att, med utgångspunkt från de gällande producentpriserna, fastställa normalpriser å ved vid annan försäljning än från

333 producent. Med stöd av det lämnade bemyndigandet fastställde bränslekommissionen genom särskilda prislistor för varje län normalpriser på ved vid all försäljning från återförsäljare att gälla fr. o. m. den 1 juli 1942. Denna normalprisreglering omfattade dels den försäljning, som förut reglerats genom vedavtalet och den i anslutning därtill utfärdade kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 476), dels försäljningen av normalved i de handelsreglerade orterna, dels de auktoriserade uppköparnas vedförsäljning. Den avsåg alla slag av kastved, kapved och småved men däremot ej massaved och långved. De sålunda bestämda återförsäljarpriserna byggde på de alltjämt gällande av Kungl. Maj:t fastställda normalpriserna för försäljning från producent enligt kungörelsen den 17 oktober 1941. Förutnämnda kungörelse den 20 juni 1941 upphävdes formligen fr. o. m. 1 juli 1942 genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 495). Normalpriserna å träkol, framställda genom milkolning, hade den 1 september 1941 undergått viss höjning (se sid. 122). På hemställan av bränslekommissionen, som i frågan konfererat med priskontrollnämnden, Svenska järnbrukens träkolsförening, skogsägareföreningarna samt representanter för skogsbolagen och skogsarbetarna, höjdes dessa normalpris ytterligare genom kungörelse den 12 juni 1942 (nr 340) fr. o. m. den 13 juni. Prisökningen motiverades med att produktionen av milkol under den gångna säsongen icke nått beräknad kvantitet och att järnindustrien för sin försörjning krävde avsevärd utvidgning av träkolsproduktionen under nästkommande säsong. För att stimulera till en sådan produktionsutvidgning måste priset fastställas redan på försommaren, enär leveranskontrakt då plägade ingås i och för tillverkningen under påföljande höst och vinter. Den nya prisregleringen innebar, att de tidigare priserna, vilka uppgingo till 20 kronor per kbm för träkol av barrved eller blandad barr- och lövved vid leverans å ort inom norra Dalarna och Hälsingland och landet norr därom och kronor 18: 50 per kbm för leverans å annan ort samt kronor 1: 50 mindre för träkol av ribbved, generellt höjdes med 3 kronor per kbm, alltså till resp. kronor 23: — och 21: 50 för träkol av barr- och biandved samt kronor 21: 50 och 2 0 : — för ribbkol. Därjämte höjdes avståndstillägget för kol från mila på längre avstånd från leveransorten än 40 km från 1: 50 till 2 kronor per kbm. Undantagna från normalprisregleringen voro fortfarande rena lövvedskol, ugnskol samt färdigt bilkol. Vedproduktion och vedanskaffning. Första halvåret 1942. Den obligatoriska avverkningskvantiteten av kastved, långved och massaved för avverkningsåret 1941/42 hade av bränslekommissionen i oktober 1941 fastställts till 40 milj. kbm. Avverkningsbesked hade före årsskiftet meddelats för tiden till februari månads utgång, gällande 27 milj. kbm,

334 och statsgaranti tillförsäkrats för sammanlagt 30 milj. kbm. (Se ovan sid. 123, 124.) Genom brev till bränslekommissionen den 30 januari 1942 (SFS nr 25) utsträckte Kungl. Maj:t kristidsstyrelsernas rätt att meddela statsgaranti beträffande ved, avsedd för bränsleändamål eller träkolsframställning, till hela den fastställda avverkningskvantiteten av 40 milj. kbm. Anmälan för erhållande av garanti skulle ske senast den 31 maj 1942. Garanti fick meddelas dels beträffande ved, som anmäldes skola avverkas t. o. m. den 30 juni 1942, dels beträffande ved som vid garantianmälningens ingivande redan var avverkad, dock ej där veden avverkats tidigare än den 1 juli 1941. Veden skulle anmälas för uppläggning å angiven uppläggningsplats före den 1 mars 1943. De enligt kungl. brevet den 24 oktober 1941 fastställda garantipriserna skulle äga tillämpning även i fråga om den nu medgivna utsträckta garantien. Bränslekommissionen lämnade i cirkulär nr 119 närmare föreskrifter angående statsgarantiens ordnande och föreskrev därom bl. a., att garanti fick meddelas för ved inom Götaland, Svealand och Gävleborgs län intill en kvantitet av 28*9 milj. kbm samt för ved inom de fyra nordligaste länen intill 11-1 milj. kbm. I dessa kvantiteter fick massaved ingå med resp. 22 och 25 procent. Kristidsstyrelserna anmodades av bränslekommissionen att verka för att såvitt möjligt all den av skogsägaregrupp IV (d. v. s. enskilda skogsägare, andra än bolag) avverkade veden, som icke skulle reserveras för producenternas eget behov eller eljest för lokal försörjning, bleve före den 1 juli överlåten på de auktoriserade brännveduppköparna eller på annat sätt ställd till bränslekommissionens förfogande. Särskilda åtgärder för detta ändamål föreskrevos för de viktigare överskottsområdena. Sedan brännveduppköparna därstädes meddelat vederbörande kristidsnämnd vilka vedkvantiteter de inköpt eller kontrakterat från varje fastighet inom nämndområdet, skulle kristidsnämnden utreda vilken lägsta kvantitet ved som envar vedproducent ytterligare borde kunna försälja samt meddela uppgift härom till kristidsstyrelsen, som i sin ordning ägde anmoda brännveduppköparna att ofördröjligen teckna köpekontrakt för motsvarande kvantiteter med ifrågavarande vedproducenter. Kristidsstyrelsen borde, där så ej redan skett, verka för att frivilliga överenskommelser inginges mellan brännveduppköparna om avgränsning av inköpsområdena, så att uppköparna ej inbördes konkurrerade om veden. Vägrade producent att överlåta viss vedkvantitet till brännveduppköpare, skulle denne anmäla saken till kristidsnämnden, som vid fortsatt vägran från producentens sida ägde anmäla ärendet till kristidsstyrelsen. Å denna ankomme sedan att avgöra, huruvida tredskande producent borde anmodas att för osåld ved teckna leveranskontrakt med bränslekommissionen. Vägran att efterkomma sådan anmodan medförde tvångsavstående enligt förfogandelagen. Beträffande tillgången å och anskaffningen av arbetskraft för vedavverkningarna se nedan sid. 412.

335 F r a m k ö r n i n g e n av veden ur skogarna och transporten av veden i övrigt ställde stora krav på lastbilarna. Ur gummi- och smörjoljebesparingssynpunkt ansåg bränslekommissionen emellertid angeläget, att hästtransporter överallt där så läte sig göra komme till användning i stället för biltransporter. I meddelande till kristidsstyrelser och auktoriserade brännveduppköpare föreskrev kommissionen, att, därest tillräckligt antal hästar funnes, biltransport av ved icke finge förekomma på intill 5 kilometers våglängd från konsumtionsort eller utlastningsplats. Inom kortare avstånd, exempelvis en rayon av 1 km från upplagsplats vid bilväg och fram till konsumtionsort eller utlastningsplats, borde veden om möjligt framforslas till nämnda plats i samband med utdrivningen ur skogen. Kommissionen fastställde särskild taxa för hästtransport av ved, vilken kristidsstyrelserna anmodades följa, i den mån körningsersättning ej var fastställd genom kollektivavtal. Taxor för biltransporter av ved fastställdes i form av normalpriser genom kungörelse den 27 februari 1942 (se sid. 394). Genom de månadsrapporter angående avverkning och lager av ved m. m., som skogsägarna genom kungörelsen den 3 oktober 1941 (nr 792) ålagts att avgiva, hade möjlighet beretts att fortlöpande följa avverkningarnas förlopp samt lagerställningen hos producenterna, vedförsäljningen och förbrukningen av ved för annat ändamål än husbehov. För att bränslekommissionen skulle kunna erhålla en fullständig överblick över försörjningsläget och därjämte en så detaljerad kännedom om vedbränslets fördelning, att nödiga transporter kunde i tid föranstaltas och ordnas på ett rationellt sätt, föreskrev Kungl. Maj:t genom kungörelse den 5 juni 1942 (nr 332), att en allmän inventering skulle äga rum angående landets vedtillgångar den 1 påföljande juli. Samtidigt föreskrevs, på hemställan av industrikommissionen, att uppgifter skulle inhämtas angående landets förråd av timmer samt av vissa slag av bilade, sågade och hyvlade trävaror (bjälkar, spärrar, sliprar, plankor, battens, bräder, läkter och ribbor). Inventeringsuppgifterna skulle insamlas av kristidsnämnderna och av dem överlämnas till kristidsstyrelserna, vilka hade att efter kommunvis gjord sammanställning avlämna veduppgifterna till bränslekommissionen; uppgifterna beträffande timmer och andra trävaror skulle utan bearbetning överlämnas till industrikommissionen. Uppgiftsskyldighet ålåg beträffande ved innehavare av förråd om minst 5 kbm (löst mått) samt beträffande timmer och andra trävaror innehavare av förråd om minst 15 kbm (fast mått) i fråga om varor av furu och gran och 5 kbm i fråga om andra träslag. Undantag stadgades beträffande ved avsedd för hushållsförbrukning och beträffande andra trävaror avsedda för byggnadsändamål å innehavarens fastighet före den 1 juli 1943. De sammanräknade siffrorna för vedavverkningen under avverkningsåret 1 juli 1941—30 juni 1942 visade, att för hela landet i fråga om egentlig

336 brännved avverkats 35*3 milj. och i fråga om massaved och props 9*4 milj. kbm (löst mått). Produktionsplikten för året var, som förut nämnts, bestämd till 40 milj. kbm. Vid avverkningsskyldighetens fullgörande fingo producenterna medräkna massaved med vissa för varje län bestämda maximiprocenter av produktionsplikten, i medeltal intill 23 procent av den ålagda kvantiteten. Av hela den under året 1941/42 avverkade kvantiteten massaved fick c:a 6 milj. kbm inräknas under produktionsplikten för brännved. Den totala kvantiteten brännved, kolved och massaved, som avverkats och som fick inräknas i produktionsplikten, översteg sålunda något den totala produktionsplikten för riket. Avverkningens fördelning på län och varuslag framgår av nedanstående tablå.

L ä n

Stockholms stad och län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Örebro Västmanlands

Produktionsplikt 1 000 lm 3

Avverkning av annan Avverkning av ved än massaved och massaved och props props 1 000 lm 3

i % av prod.plikten 123 88 112 91 80 75 105 90 108

450 350 1800 1000 1800 1150

1 233 788 1121 1363 1514 1203 1887 224 650 965 283 532 453 1923 1031 1220 1 138

18 100

1000 900 1000 1500 1900 1600 1800 250 600

1 000 lm 3

i % av prod.plikten

38 125 64 132 336 225 152

4 14 6 9 18 14

118 129 107 103 68 99

29 10 4 22 12 198 54 398 79

5 3 11 5 22 7

17 528

1 878

3 000 3 800 4 000 3 400 2 300 3 200 2 200

256 3 060 3 040 2 796 1832 2 787 1976

75 81 76 82 80 87 90

1489 1243 1017 1110 728 1203 741

50 33 25 33 32 38 34

Summa för norra Sverige

21 900

17 747

7 531

34 S u m m a och medeltal för hela riket

40 000

35 275

9 409

24 Summa för södra Sverige Värmlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

125 Behovet av massavedsavverkning under året 1941/42 hade tidigare beräknats till 15 milj. kbm (industriråvara) jämte den kvantitet massaved, som kunde behöva tagas i anspråk för bränsleförsörjningen. Den totala avverkningen uppgick emellertid, som framgår av tabellen (jämte props),

337 till blott 9-4 milj. kbm. För att bränsleprogrammet skulle helt fyllas måste, såsom ovan sagts, ej mindre än 6 milj. kbm inräknas däri. Med hänsyn till det dåliga resultatet av massavedsavverkningarna kunde det förutses, att det ej skulle bliva möjligt att för bränsleändamål taga i anspråk på långt n ä r så stor kvantitet massaved, vilket innebar en betydande svaghet med avseende på det kommande årets bränsleförsörjning. Resultatet av vedinventeringen den 1 juli gav vid handen, att de då förefintliga förråden av ved för olika bränsleändamål voro lägre än de kvantiteter, som avverkats under säsongen 1941/42. Detta förklaras därav, att en del av sistnämnda kvantiteter tagits i anspråk redan under avverkningsåret. Drygt 5 milj. kbm kunde anses ha förbrukats på detta sätt. Ersätt•ning härför kunde emellertid påräknas genom den ved som komme att avverkas under månaderna juli—september 1942. En jämförelse mellan inventeringsresultaten den 1 juli 1941 och den 1 juli 1942 för samtliga sortiment utom massaved ter sig sålunda:

Kastved, alla slag K a p - och småved Kolved, martinved och annan långved för bränsleändamål D:o för kolning Bakar, ribbved och splitved Grenved och stubbved

Förråd 1 juli 1941 lm 3

Förråd 1 juli 1942 lm 3

22 904 000 478 300 2 902 800 3 147 400 701400 108 000

22 304 900 845 800 3 545 300 3 150 800 837 500 289100

Summa 30 241 900

30 973 400

De totala förråden av massaved och props utgjorde den 1 juli 1942 17 533 000 kbm. Den 1 juli 1941 redovisades en totalkvantitet för samma virkesslag av 19 300 000 kbm. Sistnämnda siffra anses emellertid på grund av ofullständig redovisning vara något för låg. Vad siffrorna i övrigt beträffar bör observeras, att uppgiftsskyldighet ej ålåg den, vars vedförråd understeg 5 kbm, samt att ved avsedd för skogsfastighets husbehovsförbrukning ej behövde deklareras. I de anförda siffrorna ingår ej heller försvarsväsendet tillhöriga förråd. Till »reglering av vedproduktionen» hade för budgetåren 1939/40 och 1940/41 av riksdagen anvisats kapitalinvesteringsanslag av resp. 15 och 47 milj. kronor (se del I sid. 293, 298). Förstnämnda anslag var helt avsett till utlämnande av lån till skogsägareföreningarna för förskottering av avverkningskostnad för ved. Av 47 milj. kronors-anslaget avsågos 10 milj. kronor skola användas till lån för nyssnämnda ändamål, 30 milj. kronor till uppläggande av statliga regleringslager och 7 milj. kronor till täckande av kostnader för eventuell tvångsavverkning. För budgetåret 1941/42 anvisade riksdagen två särskilda kapitalinvesteringsanslag, ett å 25 milj. kronor för fortsatt långivning till avverkningsförskott åt vedproducenter och ett å 30 22—316183

milj. kronor till förlagskapital för inköp av ved (se del II sid. 327). Kvarstående reservationer å förstnämnda två anslag fördelades vid utgången av budgetåret 1940/41 på de två sistnämnda anslagen. Av de för bränsleändamål tillhopa anvisade anslagen å 117 milj. kronor hade alltså 50 milj. kronor avsett lån till förskott av avverkningskostnad för ved. Resten, 67 milj. kronor, var avsedd att användas till inköp av ved och i någon mån även till täckande av kostnaderna för eventuell tvångsavverkning. Genom särskilda beslut hade Kungl. Maj:t härav ställt till bränslekommissionens förfogande för vedinköp i lagringssyfte 6 milj. kronor samt därjämte bemyndigat kommissionen att från samma anslag i viss utsträckning utlämna förlagskapital för vedinköp dels till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, dels även till övriga auktoriserade brännveduppköpare för upp-* köp av ved mot säkerhet av ställd bankgaranti för viss del av förlagskapitalet (jfr ovan sid. 125). För sistnämnda ändamål skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 april 1942 få användas sammanlagt upp till 60 milj. kronor, varav 54 milj. kronor till lån åt riksförbundet. Ytterligare skulle enligt beslut den 5 juni 1942 för samma ändamål få användas 10 milj. kronor av anslaget till lån till avverkningsförskott åt vedproducenter. Slutligen medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 19 juni 1942, att av sistberörda anslag jämväl ett belopp av 4-2 milj. kronor finge lämnas såsom förskott till domänstyrelsen för avverkning av en viss vedkvantitet utöver de vedmängder från kronoskogarna, som avsetts skola omhändertagas av kristidsstyrelserna (se ovan sid. 117). Nyssnämnda vedkvantitet, vilken i regel kunde antagas inom varje kristidsstyrelseområde komma att uppgå till 25 procent j av den inom området avverkade brännveden å kronoskogarna och sammanlagt beräknades belöpa sig till 700 000 kbm, tänkte sig bränslekommissionen skola utgöra ett allmänt reservlager, som icke borde förbrukas förrän under första halvåret 1943, då förskottet skulle av domänstyrelsen återbetalas. I proposition nr 186/1942 underställde Kungl. Maj:t riksdagen vissa frågor rörande ändrade villkor för dispositionen av ovanberörda anslag dels till förlagskapital för vedinköp, dels till förskottering av avverkningskostnad i syfte att, såvitt möjligt, åstadkomma en smidig och efter de faktiska förhållandena bättre avpassad ordning och sålunda åt statens ekonomiska medverkan på hithörande område skänka full effektivitet. Dessa frågor inneburo, att skyldigheten att erlägga ränta å lån för bägge de nyssnämnda ändamålen skulle upphöra, att auktoriserade brännveduppköpare skulle få använda erhållet förlagskapital även till förskottering av avverkningskostnad, vilket förut ej varit medgivet, samt att anslaget till lån till avverkningsförskott åt vedproducenter i mån av behov finge användas även till förlagskapital för inköp av ved. Det föreslogs även, att bestyren med utanordnande och återbetalning av lån för förskottering av avverknings-

339 kostnad skulle överflyttas från statskontoret till bränslekommissionen. Riksdagen framhöll, att den föreslagna räntebefrielsen å avverkningslånen innebure en statssubvention till skogsavverkningen för bränslebehov samt att räntefriheten såväl för nämnda lån som för i anspråk taget förlagskapital komme att leda till en icke oväsentlig ränteförlust för staten. Med hänsyn till den stora betydelsen av att landets bränsleförsörjning med alla till buds stående medel tryggades och då omförmälda åtgärder måste betraktas som ett led i detta syfte, fann sig riksdagen dock böra godkänna de i propositionen föreslagna ändrade grunderna för ifrågavarande låneverksamhet. Kungl. Maj:t utfärdade härefter den 22 maj 1942 kungörelse (nr 343) med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen, vari meddelades föreskrifter dels angående f ö r s k o t t e r i n g a v a v v e r k n i n g s k o s t n a d , dels angående s t a t s g a r a n t i f ö r v e d . Denna kungörelse ersatte den förut gällande kungörelsen med samma titel den 8 december 1939 (nr 843) med däri senare gjorda ändringar (se del I sid. 100 och del II sid. 114). De nya bestämmelserna inneburo ändringar endast i fråga om låneverksamheten, icke i fråga om statsgarantien. Varje auktoriserad veduppköpare (sålunda ej endast skogsägareförening, ansluten till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund), som av statsmedel erhållit förlagskapital för inköp av ved, blev genom den nya kungörelsen berättigad att efter tillstånd av vederbörande kristidsstyrelse av förlagskapitalet förskottera avverkningskostnad för sådan ved som skulle levereras till honom av vedproducent men som ännu icke avverkats och inmätts. Formaliteterna vid låneverksamheten voro eljest desamma som de förut tillämpade. Åtgärder beträffande

vedproduktionen

under bränsleåret

1942J43.

I underdånig skrivelse den 14 april 1942 framlade bränslekommissionen plan beträffande vedproduktionen under avverkningsåret 1942/43 samt förslag till åtgärder för programmets genomförande jämte härför erforderliga anslag. Skrivelsen lades av Kungl. Maj:t till grund för proposition till riksdagen, nr 276, vilken helt anslöt sig till kommissionens förslag. I propositionen framhölls av föredragande statsrådet, att man för planläggningen av avverkningarna under avverkningsåret 1942/43 hade att utgå från beräkningar angående de behov för bränslesäsongen 1943/44, som skulle tillgodoses genom uttag ur skogarna. Bränslekommissionen hade beräknat behovet av ved för bränsle och kolning till omkring 37 å 38 milj. kbm. Kommissionen hade därvid såsom utgångspunkt tagit bränslebehovet under säsongen 1942/43, för vilken kommissionen ansett att en vedkvantitet av 40 milj. kbm och en torvkvantitet, motsvarande ungefär 3 milj. kbm ved, skulle bliva erforderliga. Då kommissionen för bränslesäsongen 1943/44 räknade med en ytterligare utvinning av torv, motsvarande omkring 5 å 6 milj. kbm ved, erhölles den nyss angivna siffran, 37 å 38 milj. kbm, såsom resultat av beräkningen av vedbehovet för år 1943/44. Dessa beräkningar hade verkställts med utgående från att vissa kvantiteter sten-

340 kol och koks komme att importeras under åren 1942 och 1943. Då omfattningen av denna import var oviss, borde vedavverkningarna planeras så, att möjligheter förelåge till ökning utöver en viss antagen minimikvantitet. Detta syntes kunna ske, om liksom under löpande avverkningssäsong avverkningskvantiteterna fastställdes för skilda tidsperioder, varigenom det bleve möjligt att anpassa avverkningarna efter de rådande förhållandena. Som minimikvantitet för veduttagen godtog föredragande statsrådet den av bränslekommissionen angivna kvantiteten 37 milj. kbm. Vid sidan av dessa vedavverkningar måste även betydande kvantiteter gagnvirke uttagas. Bränslekommissionen hade i sin skrivelse beräknat behovet av rundvirke för 1943 till c:a 16 milj. kbm (travat mått) massaved såsom råvara för massaindustrien, 9-6 milj. kbm (fast mått) sågtimmer samt 0-96 milj. kbm (fast mått) slipers, stolpar och diverse annat virke eller, omräknat i fast mått, sammanlagt i runt tal 22 milj. kbm. Dessa beräkningar lede visserligen av betydande osäkerhet, enär det i rådande läge förelåge föga klarhet om huru förhållandena inom virkets användningsområden komme att gestalta sig så långt fram i tiden, men de borde dock kunna tagas till utgångspunkt, då det gällde att bedöma den omfattning som avverkningarna minst borde hava under nästa avverkningssäsong. Ur skogsvårdande synpunkt syntes några betänkligheter icke möta mot genomförande av ett avverkningsprogram av angivna storleksordning. Det framginge av en av riksskogstaxeringsnämnden på vederbörligt uppdrag företagen inventering, att tillgången på skog, där gallring vore möjlig med huvudsakligt utfall av veddimensioner, finge anses större än man tidigare räknat med och detta trots de senare årens stora vedavverkningar. Uttagning av ved ur skogarna till en kvantitet av c:a 50 milj. kbm travat mått årligen finge på grundval av riksskogstaxeringsnämndens undersökningar anses vara möjlig under c:a sex år. Den försiggångna förskjutningen av tyngdpunkten i avverkningarna från industrivirke till ved hade emellertid medfört en starkare stegring av arbetskraftsbehovet i skogarna än vad som svarade enbart mot de ökade uttagen, enär det för tillredning av ved för bränsleändamål i regel åtginge ej obetydligt mera arbetskraft än för avverkning av industrivirke. Med hänsyn till de stora krav, som försvarsberedskapen ställde på folk, skapade det stegrade arbetskraftsbehovet för avverkningarna problem, vilkas lösande vore av utslagsgivande betydelse för avverkningsplanens genomförande. På grund av transportsvårigheterna borde synnerlig uppmärksamhet även ägnas åt att avverkningarna förlades till lämpliga trakter. De sammanlagda virkesuttagen borde nämligen så planeras, att påfrestningarna på trafikapparaten ej bleve större än nödvändigt. Ur denna synpunkt vore det, såsom bränslekommissionen framhållit, önskvärt, att avverkningarna av kolved och massaved i ökad omfattning koncentrerades till norra Sverige. En allmän försörjningsplan för allt virke syntes i första hand böra innebära en samordning av avverkningarna av vedbränsle och industrivirke. En viss kvantitet av för bränsleändamål avsedd ved borde, såsom bränslekommissionen föreslagit, bestå av massaved, som borde sparas så länge som möjligt under bränsleåret för att, om den ej skulle behövas såsom bränsle, användas som råvara för massaindustrien. Då det syntes klart, att de stora ved- och virkesmängder, som ifrågasatts bliva avverkade under avverkningsåret 1942/43, icke kunde utvinnas enbart på frivillighetens väg, borde skogsägarna även i fortsättningen kunna åläggas skyldighet att avverka ved till avsalu. En lag, som beredde möjlighet härtill, borde därför alltjämt finnas (se härom nedan).

341 Beträffande de statsfinansiella krav, som framställde sig för avverkningsprogrammets genomförande, anfördes i propositionen, att ytterligare anslag erfordrades i främsta rummet till förlagskapital för inköp av ved. Häri borde innefattas dels förlagsmedel för vedinköp genom auktoriserade bännveduppköpare, dels förlagsmedel för transportkostnader, dels ock medel för likvid av ved, som inköptes direkt av kristidsstyrelserna från allmänna och därmed likställda skogar, samt medel till ersättning åt industriveduppköpare, som för bränslekommissionens räkning avstode viss del av sina uppköp såsom bränslereserv. Sammanlagt beräknades för dessa ändamål en summa av 145 milj. kronor, men då tidigare härför redan anvisats anslag å tillsammans 117 milj. kronor, beräknades ett nytt anslagsbehov av 28 milj. kronor föreligga. Häri inräknades då även de kapitalbehov, som uppkomme genom fortsatt långivning till avverkningsförskott åt vedproducenter. Något särskilt anslag härför syntes ej vidare erforderligt; lämpligen borde under fonden för förlag till statsverket anvisas allenast ett reservationsanslag, benämnt Reglering av vedproduktionen, vilket komme att träda i stället för de dittillsvarande två anslagen till lån till avverkningsförskott och till förlagskapital för inköp av ved. Ett särskilt anslag krävdes även till omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved, från vilket finge bestridas eventuella förluster å de prisutjämningsförfaranden, som anordnats i fråga om vedförsäljningen i de handelsreglerade orterna och övriga tätorter (se ovan sid. 331). Vidare erfordrades medel till ersättning åt skogsvårdsstyrelserna för biträde vid utsyning av virke enligt lagen om avverkningsskyldighet. Nu berörda proposition nr 276 bifölls av riksdagen, som alltså dels godkände i propositionen angivna riktlinjer beträffande åtgärder för tryggande av vedförsörjningen, dels anvisade de av Kungl. Maj:t för ändamålet för budgetåret 1942/43 äskade anslagen. Dessa anslag voro följande: på driftbudgeten: till omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved m. m. 5 milj. kronor och till ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverkning 200 000 kronor; på kapitalbudgeten: till reglering av vedproduktionen 28 milj. kronor. Giltighetstiden för lagen den 12 april 1940 (nr 199) om skyldighet att avverka ved till avsalu utlöpte efter år 1941 vidtagen förlängning den 30 juni 1942. Då den i denna lag stadgade produktionsplikten måste anses även framdeles erforderlig, framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 277 förslag till fortsatta bestämmelser i ämnet. Därvid föreslogos vissa ändringar i gällande stadganden samt viss utvidgning av lagens giltighetsområde, varför Kungl. Maj:t fann lämpligt att denna ersattes med en helt ny lag. I propositionen anfördes, att ifrågavarande lag utan tvivel varit av mycket stor betydelse för vedförsörjningen. Den avverkningsskyldighet, som med stöd av densamma ålagts skogsägarna, hade fullgjorts tillfredsställande och icke i något fall hade tvångsavverkning för kronans räkning förekommit. Dock hade i ett antal fall vederbörande skogsägare ombesörjt honom åliggande avverkningsskyldighet först efter det beslut meddelats om tvångsavverkning. Propositionen bifölls av riksdagen med vissa ändringar, och den 30 juni 1942 utfärdades ny l a g o m a v v e r k n i n g s s k y l d i g h e t (nr 493) med giltighet till utgången av juni 1943.

342 Den nya lagen skilde sig från den tidigare huvudsakligen i följande hänseenden. Av redaktionell art voro de ändringar, som inneburo, att orden »statens vednämnd» resp. »vedkontor» utbytts mot »statens bränslekommission» resp. »kristidsstyrelse»; genom tidigare kungörelser hade förordnats, att vad i allmän författning eller genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut funnes stadgat rörande vednämnden resp. vedkontoren i stället skulle i tillämpliga delar ha avseende på bränslekommissionen resp. kristidsstyrelserna. Den tidigare lagen gällde endast beträffande ved, medan den nya lagen enligt Kungl. Maj:ts förordnande kunde bringas i tillämpning ej blott beträffande ved (bränn- och kolved) utan även beträffande virke av annat slag. Denna ändring motiverades därmed, att de ökade svårigheterna för vedavverkningen i fråga om arbetskraft och transporter med nödvändighet måste medföra ogynnsamma återverkningar beträffande avverkningen av andra sortiment, varmed följde ett allt starkare behov att behandla hela avverkningningsproblemet såsom en enda fråga. Kraven på samordning gjorde sig särskilt gällande med avseende å massaveden med dess alltmer ökade betydelse för folkhushållningen. Med hänsyn härtill syntes det önskvärt såväl att staten finge möjlighet att bestämma de minimikvantiteter, som borde avverkas, som att tvångsavverkning kunde k o m m a till stånd i de fall, där så funnes behövligt. I syfte att i görligaste mån kunna rationale sera transporterna stadgades vidare i den nya lagen, att kristidsstyrelse skulle äga att, i den mån så funnes erforderligt, bestämma å vilken del av en egendom avverkningen skulle företagas, samt den plats å eller i närheten av egendomen, å vilken veden skulle uppläggas. Därest virke upplades i strid mot bestämmelse, som sålunda meddelats, skulle länsstyrelse på anmälan av bränslekommissionen äga att vid vite förelägga den försumlige att upplägga virket å den bestämda upplagsplatsen. I anslutning till stadgandena i allmäna förfogandelagen föreskrevs vidare, att avverkning kunde åläggas utan hinder av inskränkning i rätten därtill, som kunde finnas stadgad i lag eller ha med stöd av lag föreskrivits. Avverkning skulle dock ej få åläggas i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt lagen den 6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet. Ej heller finge utan tvingande skäl och med mindre Konungen det medgivit avvikelse ske från vad som vore förenligt med god skogshushållning. För att stärka skyddet för de enskilda gent emot alltför hårda ingripanden från kristidsstyrelsernas sida, vilket syntes önskvärt i samma m å n som lagens tillämpningsområde vidgades, överflyttades beslutanderätten i fråga om tvångsavverkning från kristidsstyrelserna till bränslekommissionen. Härigenom avsågs även att vinna ökade garantier för en likformig och ändamålsenlig tillämpning av lagen. Bränslekommissionens beslut i sådant ärende skulle få överklagas hos Kungl. Maj:t. Skogsägare gjordes betalningsskyldig gent emot kronan för de utsynings- och andra kostnader, som kunde komma att föranledas av beslut om tvångsavverk-

343 ning. Genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 494) förordnade Kungl. Maj:t, att lagen om avverkningsskyldighet skulle äga tillämpning även beträffande massaved (pappersved). Rörande sådan statlig garanti för under bränsleåret 1942/43 avverkad ved, varom stadgades i kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 343), meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter genom brev till bränslekommissionen den 30 juni 1942 (SFS nr 667). Garanti skulle få lämnas för en sammanlagd vedkvantitet av högst 40 milj. kbm, utgörande dels sådan för bränsleändamål eller träkolsframställning avsedd ved (kastved, kolved och annan långved samt massaved), som anmäldes för garanti under tiden 1 juli—31 december 1942, dels sådan för industriella ändamål avsedd massaved, som anmäldes för garanti under tiden 1 juli 1942—30 juni 1943. Garantien finge avse ved, som anmäldes skola avverkas under nyssnämnda perioder ävensom ved som vid garantianmälningens ingivande redan vore avverkad, dock ej tidigare än den 1 juli 1942, allt under förutsättning att veden anmäldes för uppläggning å angiven uppläggningsplats före den 1 mars 1944. Den tid, inom vilken uppfyllande av meddelad garanti finge påkallas, fastställdes till 1 januari—28 februari 1944. Åt bränslekommissionen uppdrogs att utfärda n ä r m a r e tillämpningsföreskrifter. Garantipriset för kastved bestämdes i kronor per kbm travat (löst) mått sålunda: lägst kr.

kastved:

utskottsved pannved m. m prima barr- och alved prima björk- och bokved massaved: prima sulfitved sekunda sulfitved prima sulfatved sekunda sulfatved

högst kr.

5: -— 7: — 7:50 9: — 11: — 9: — 9:75 7: 50

13: — 10:50 11: — 9: —

Genom cirkulärskrivelse den 8 maj 1942 meddelade bränslekommissionen kristidsstyrelserna, att kommissionen för bränsleåret 1942/43 ansett sig böra räkna med en total avverkningskvantitet av 55 milj. kbm ved, varav lägst 15 milj. kbm för industriens råvarubehov och resten för bränsleändamål och kolning. För att denna betydande avverkningskvantitet skulle kunna medhinnas vore det nödvändigt, att avverkningarna igångsattes snarast möjligt vid säsongens början och med all kraft forcerades, så att minst 20 milj. kbm ved för bränsleändamål och kolning vore upparbetade före den 1 januari 1943. I denna kvantitet borde få ingå högst 3 milj. kbm massaved. Kommissionen lämnade föreskrift angående dels den totala avverkningskvantitetens fördelning på län och skogsägaregrupper m. m., dels den länsvisa fördelningen av de vedmängder, som borde vara avverkade

344 före årsskiftet. Rörande de sistnämnda borde avverkningsbesked upprättas och snarast tillställas skogsägarna. Då det med hänsyn till de alltmera ökade transportsvårigheterna syntes nödvändigt och lämpligt att i vidgad omfattning tillgodogöra sig framför allt de norrländska flottledernas stora transportkapacitet, föreskrev kommissionen, att inom de fem nordliga länen viss del av avverkningskvantiteten, sammanlagt 1-6 milj. kbm, skulle fullgöras genom avverkning av s. k. flottningsbrännved. Kolved, som inom Norrland och norra Dalarna kolades i mila, skulle i produktionsplikten motsvara 1*5 kbm brännved, stubbved, avsedd för kolugnsändamål, 2 kbm. Med bifall till proposition n r 178 beslöt riksdagen att, med hänsyn till s k o g s v ä g a r n a s betydelse för bränsleförsörjningen, till bidrag för byggande av dylika vägar å skogar i enskild ägo för budgetåret 1942/43 anvisa ett reservationsanslag av 3 milj. kronor. Härav skulle få utgå vissa mindre belopp för bekostande av dels särskilda fortbildningskurser i skogsvägbyggnad, dels viss konsulentverksamhet på detta område. Träkolsproduktionen samt produktionen av gengasved. Enligt kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 265) jämte bränslekommissionens cirkulär n r 60 gällde förbud att utan tillstånd för framställning av träkol inköpa eller använda ved — vilket förbud omfattade hela riket utom vissa av bränslekommissionen bestämda områden — ävensom förbud — gällande Kristianstads och Malmöhus län — att utan tillstånd använda ved av viss kvalitet för framställning av gengasved (se del II sid. 329). Denna förbudslagstiftning kompletterades genom kungörelse den 6 februari 1942 (nr 34) i så måtto, att de föreskrifter, som gällde ved för framställning av träkol, utsträcktes att gälla även i fråga om ved för framställning av gengasved. Förbudet skulle alltså jämväl för gengasvedens del avse hela landet utom de områden som bränslekommissionen bestämde samt omfatta samma sortiment som förbudet beträffande träkolsframställningen. Med stöd av kungörelsen utfärdade bränslekommissionen genom cirkulär nr 121 nya föreskrifter i ämnet. Förbuden att utan tillstånd inköpa eller använda ved för här ifrågavarande ändamål skulle, vad angick framställning av såväl träkol som gengasved, avse all ved med undantag av avfallsved (grenved, stubbved, ribbved e t c ) . De av bränslekommissionen från förbuden helt eller delvis undantagna områdena voro i stort sett desamma som förut undantagits från inköps- och användningsförbuden beträffade träkolsframställning. Skogsägare och annan vedproducent ägde som förut rätt att för eget bruk fritt framställa träkol och gengasved av utav honom producerad ved. Licens för inköp eller användning finge av kristidsstyrelse meddelas, då så funnes kunna ske med hänsyn till den allmänna bränsleförsörjningen inom vederbörande trakt. Som regel borde inköp av ved för framställning av träkol eller gengasved medges endast från brännveduppköpare. När så befunnes lämpligt med hänsyn till såväl vedförsörjningen i övrigt som ett ändamåls-

345 enligt utnyttjande av transportmedlen, finge dock kristidsstyrelse meddela tillstånd till inköp från vedproducent eller i undantagsfall från vedhandlare. Vedproducent borde i möjligaste mån beviljas tillstånd att använda egen ved av därför lämplig kvalitet till kolning eller framställning av gengasved jämväl till avsalu, synnerligast om tillverkningen skedde i mindre omfattning och hade rent hantverksmässig karaktär. Totala årsbehovet av träkol under rådande förhållanden med högkonjunktur inom järnhanteringen och en gengasbilpark för koldrift om c:a 44 000 vagnar uppskattade bränslekommissionen till ungefär 4*8 milj. kbm,. därav för järnhanteringen c:a 2 milj. kbm. För framställning av denna kolmängd räknade kommissionen för bränsleåret 1942/43 med en vedkvantitet av 9*5 milj. kbm. Årsbehovet av ved för framställning av gengasved uppskattades till c:a 2-2 milj. kbm. Härvid förutsågs en viss utökning av den vedgasdrivna bilparken, vilken vid halvårsskiftet omfattade c:a 26 000 fordon. Angående den höjning av normalprisen för milkol, som ansetts erforderlig för att stimulera till en ökad produktion av sådana kol, se sid. 333. Ugnskolningen, som i huvudsak tillgodosåg behoven av kol för gengasdriften, lämnades fortfarande utanför prisregleringen och ansågs därigenom tillräckligt gynnad. För tillvaratagande av bilbränsleproducenternas speciella intressen har bildats en särskild riksorganisation benämnd Bilbränsleproducenternas riksförbund, en ideell förening som konstituerats genom sammanslagning av de tvenne tidigare för resp. norra och södra Sverige bildade motsvarande föreningarna. Förberedelser, som pågått för en allmän reglering av handeln med råkol, voro vid halvårsskiftet ej avslutade. Då numera behovet av mindre kolugnar för framställning av träkol huvudsakligen för gengasdrift kunde anses i allt väsentligt fyllt, ifrågasattes från bränslekommissionens sida icke något statsanslag för fortsatt bidragsverksamhet på detta område under budgetåret 1942/43. Däremot ansågos medel för kolningskurser fortfarande erforderliga. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen förstärkning för 1942/43 av anslaget till ökad användning av inhemskt motorbränsle med 100 000 kronor. Härav avsågs ett belopp av 25 000 kronor för kursverksamhet av ovannämnt slag, huvudsakligen bedriven under skogsvårdsstyrelsernas ledning och kontroll. Återstående delen av anslaget var avsedd för undersökningar rörande ersättningsbränslens användning genom motorprovningar av skilda slag, varvid framför allt ifrågakommo råsprit, tjära, skifferolja och metanol. Torvproduktionen samt regleringen av handeln med bränntorv. Genom kungörelse den 13 juni 1941 (nr 409) hade Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser angående g a r a n t i f ö r s t a t l i g i n l ö s n i n g på vissa villkor

346 av bränntorv, som icke vunnit avsättning. Närmare föreskrifter i ämnet hade meddelats i kungl. brev till bränslekommissionen samma dag vad angick torv som tillverkades under år 1941 (se del II sid. 332). Motsvarande föreskrifter utfärdades med avseende på tillverkningen under 1942 genom kungl. brev till bränslekommissionen den 16 januari 1942 (SFS nr 12). Kristidsstyrelserna bemyndigades att för tiden intill utgången av september 1942 meddela garanti jämlikt nyssnämnda kungörelse för torv av viss kvalitet, som anmäldes för uppläggning å angiven uppläggningsplats före den 1 oktober 1942, till en sammanlagd myckenhet av 500 000 ton. Uppfyllandet av meddelad garanti finge påkallas senast den 28 februari 1943. Garantipriserna voro desamma som de, vilka fastställts för 1941 års produktion. I bränslekommissionens cirkulär nr 122 fastställdes statsgarantiens omfattning med fördelning länsvis för tills vidare 300 000 ton. Den till statlig inlösning anmälda torvens kvalitet skulle utrönas genom kontrollvägning, provtagning och analys av uttaget generalprov. Kontrollvägning och provtagning finge utföras av opartisk av vederbörande kristidsstyrelse utsedd person; för analys skulle anlitas Svenska vall- och mosskulturföreningen, Ultuna, Lantbrukskemiska kontrollstationen, Jönköping, eller Kemiska stationen i Kristianstad. Vid den bestämning av n o r m a l p r i s e r å bränntorv vid försäljning från producent, som skett genom kungörelse den 13 juni 1941 (nr 383), hade någon föreskrift ej meddelats angående de egenskaper som torven skulle besitta för att betinga det fastställda normalpriset, ej heller hade någon gradering skett i kvalitetsklasser. Bestämmelser och anvisningar i nämnda hänseenden utfärdades på bränslekommissionens hemställan genom kungörelse den 27 februari 1942 (nr 90), varvid även normalpriset för prima maskintorv höjdes med 5 kronor per ton. I kungörelsen angavs, att bränntorv för att vara berättigad till normalpris skulle utgöra antingen maskinarbetad torv (maskintorv) med en vattenhalt av högst 50 procent av vikten och en askhalt av högst 15 procent av torrsubstansen samt en vikt av lägst 300 kg per kbm vid en vattenhalt av 25 procent, eller ock handarbetad torv (sticktorv) med nyssnämnda högsta vattenhalt och askhalt samt med en vikt av lägst 200 kg per kbm vid en vattenhalt av 25 procent. Bränntorv med en askhalt av högst 8 procent torrsubstans skulle anses som prima, om vattenhalten utgjorde högst 35 procent, som sekunda om vattenhalten översteg 35 men ej 45 procent och som utskottsbränntorv om vattenhalten översteg 45 men ej 50 procent, översteg askhalten 8 procent av torrsubstansen, skulle varan anses som utskottsbränntorv, där ej bränslekommissionen med hänsyn till torvens kvalitet i övrigt medgåve, att den finge anses som prima eller sekunda. Normalpriserna fastställdes sålunda i kronor per ton fritt banvagn eller bil å tillverkningsorten:

347 Prima Sekunda Utskottsbränntorv

Maskintorv

Sticktorv

50 40 35

35 25 15

Bränntorv hade ända sedan krisens början fått säljas fritt och legat utanför de allmänna försörjningsplaner, som upprättats för övriga fasta bränslen. Anledningen härtill var i främsta rummet, att de förhållandevis små kvantiteter bränntorv, som framvunnits, icke ansetts kunna på effektivt sätt införas i en dylik försörjningsplan utan i stället funnits böra utnyttjas såsom tillskottsbränsle vid sidan av de i planerna ingående bränslekvantiteterna. Efter hand som större kvantiteter bränntorv framvunnits, hade det emellertid visat sig medföra vissa olägenheter, att en ordnad reglering av handeln med detta bränsle saknats. Sålunda hade särskilt maskintorven i stor utsträckning kommit att tillföras vissa större städer, belägna på långt avstånd från produktionsorten, för att i dessa försäljas såsom tillskottsbränsle, medan samtidigt större bränsleförbrukare inom de områden, där torven framvunnits, hade varit hänvisade att från annat håll anskaffa erforderligt ersättningsbränsle. Emedan enhetliga prisbestämmelser saknats för återförsäljning av bränntorv, hade priserna vid återförsäljning varit mycket ojämna och visat benägenhet att stiga. Då inga föreskrifter angående kvalitetsbestämning vid leverans av bränntorv funnits, hade priset å torven ofta icke svarat mot dennas värde såsom bränsle. Anförda omständigheter syntes göra en allmän r e g l e r i n g a v h a n d e l n m e d b r ä n n t o r v påkallad. Härtill bidrog jämväl, att under år 1942 en väsentligt ökad torvproduktion kunde förväntas komma till stånd, vilken med hänsyn till försörjningsläget för övriga fasta bränslen måste till huvudsaklig del utnyttjas inom ramen för den allmänna försörjningsplanen. Genom en handelsreglering borde även transportsvårigheterna kunna minskas samt kontroll vinnas över priserna vid återförsäljningen och över efterlevnaden av de utfärdade kvalitetsbestämmelserna för torv, så att förbrukarna tillförsäkrades ett bränsle, vars värde svarade mot det erlagda priset. Under åberopande av dessa skäl framlade bränslekommissionen i skrivelse den 31 mars 1942 förslag till regleringsbestämmelser på hithörande område, vilka av Kungl. Maj:t lades till grund för trenne den 17 april 1942 utfärdade kungörelser (nr 213—215) angående dels reglering av handeln med bränntorv m. m., dels förbud att försälja viss torv och dels förbud i vissa fall att transportera torv med järnväg. Kungörelserna trädde i kraft den 5 maj 1942. Samtidigt bemyndigades bränslekommissionen att fastställa normalpris vid försäljning från återförsäljare. Tillämpningsföreskrifter meddelades av bränslekommissionen i cirkulär nr 133 och 134 samt 151. Handelsregleringen omfattade ej endast bränntorv utan även frästorv och torvbriketter. Däremot berördes icke torvkoks och liknande produkter.

348 För sticktorven, som ansetts tills vidare böra få nyttjas såsom ett tillskottsbränsle utanför försörjningsplanen huvudsakligen för förbrukning inom produktionsorterna, fick regleringen jämförelsevis ringa omfattning. Försäljningen av sticktorv från producent till förbrukare lämnades sålunda fri, utom så till vida att vid försäljning av parti över 10 ton krävdes att kontrakt upprättades enligt av bränslekommissionen godkänt formulär. Däremot fick försäljning av sticktorv till torvhandlare ske endast efter erhållen inköpslicens för handlaren. Regleringen av handeln med maskintorv åsyftade, att denna torv företrädesvis skulle anvisas industrier, statliga och kommunala inrättningar, kommunikationsföretag och andra större bränsleförbrukare. I viss utsträckning fick maskintorv säljas utan licens inom det kristidsnämndsområde, där torven framvunnits, samt efter kristidsstyrelses tillstånd även inom angränsande kristidsnämndsområde. I övrigt fick producent av maskintorv försälja denna blott till innehavare av inköpslicens och mot kontrakt enligt godkänt formulär. Inköpslicenser fingo utställas av bränslekommissionen eller av kristidsstyrelse antingen för större förbrukare, som kunde inköpa torven direkt från producent, eller för torvhandlare. Licens för återförsäljning genom torvhandlare avsågs skola i mån av tillgång på torv meddelas företrädesvis för återförsäljning i produktionsortens närhet. Torvhandlare medgavs rätt att inom sitt område fritt sälja den licenserade maskintorven; beträffande kvantiteter om 10 ton eller däröver skulle dock kontrakt upprättas mellan honom och förbrukarna. Som normalpris vid återförsäljning av maskintorv skulle tillämpas producentpriset, ökat med transport- och lossningskostnader samt visst bestämt tillägg för omkostnader och handelsvinst. För frästorv och torvbriketter förutsattes försäljningen skola tills vidare regleras av bränslekommissionen från fall till fall. Samtliga producenter av maskintorv, frästorv och torvbriketter förpliktades att varje månad fr. o. m. maj avge rapport om sin tillverkning och försäljning. Sticktorvproducent behövde avge dylik rapport endast en gång, sedan produktionen för året var avslutad, senast den 15 september. Torvproducent eller torvhandlare, som funne sig på grund av handelsregleringen förhindrad att avsätta torven, kunde hembjuda den till bränslekommissionen. Om kommissionen icke inom trettio dagar inköpt torven eller anvisat köpare, ägde innehavaren försälja densamma utan iakttagande av andra föreskrifter än de gällande normalprisbestämmelserna. Bränslekommissionen räknade emellertid med att all bränntorv, som kunde framställas år 1942, utan svårighet skulle kunna avsättas direkt eller efter kommissionens anvisningar. Regleringen innefattade även föreskrifter angående viss kvalitetskontroll. Det skulle åligga torvproducent och torvhandlare att vid leverans av bränntorv underrätta köparen om torvens kvalitet. Köpare, som funne skäl till antagande att till honom levererad torv vore att hänföra till lägre kvalitets-

349 klass ä n säljaren uppgivit, kunde hos kristidsstyrelse begära, att styrelsen för h o n o m utsåge sakkunnig och opartisk person för provtagning av den levererade varan. För utförande av dylik provtagning och vattenhaltsbestämning lät bränslekommissionen utbilda samt legitimerade omkring trettio provtagare, för vilka bestämdes särskilda verksamhetsdistrikt. Kungörelsen angående förbud att försälja viss torv stadgade, att torv med högre vattenhalt än 50 procent av vikten och med lägre askhalt än 15 procent av torrsubstansen samt med lägre vikt än 300 kg per kbm beträffande maskintorv och 200 kg per kbm beträffande sticktorv vid en vattenhalt av 25 procent icke fick försäljas annat än efter särskild av bränslekommissionen meddelat tillstånd och på villkor, som bestämdes från fall till fall. Förbudet ägde icke tillämpning å sådan torv, som avsågs i kungörelsen den 30 oktober 1941 (nr 821) angående beslag å strötorv, torvmull och torvströ. Det genom kungörelsen nr 215/1942 meddelade transportförbudet innebar förbud att transportera torv för bränsleändamål med järnväg, om det sammanlagda trafikavståndet från avsändningsstationen till mottagningsstationen uppginge till 100 bankilometer eller däröver. Tillstånd till längre transporter kunde medges av bränslekommissionen i de fall, då torven ej på annat sätt kunde vinna avsättning. Syftet med förbudet var att förhindra, att torv transporterades på ur transporthushållningssynpunkt olämpligt sätt. Under mars månad anordnade bränslekommissionen liksom föregående år en kurs för utbildning av arbetsledare vid bränntorvföretag (torvförmän). En omfattande propaganda för sticktorvberedning igångsattes av kommissionen i april med anlitande av bl. a. press, film och radio. Propagandaresor företogos av de hos kommissionen anställda torvinstruktörerna eller av särskilda propagandamän, broschyrer och flygblad i ämnet spriddes och affischer anslogos runt om i bygderna. Vid denna verksamhet medverkade även den nybildade sammanslutningen Sveriges ungdomsberedskap (se sid. 415). Upplysningar angående tillgängliga mossar, lämpliga för sticktorvtäkt, lämnades i främsta rummet av torvinstruktörerna. För upplåtelse av rätt till torvtäkt på annan tillhörig mosse angav bränslekommissionen såsom lämplig en ersättning av 10 a 15 öre per kbm uppgrävd råtorv på icke utdikad samt 25 öre per kbm på en för torvtäkt fullt iordningställd torvmosse, motsvarande en resp. två kronor per ton färdig bränntorv. Den utökning av torvtäkten, som förbereddes för sommaren 1942, fordrade givetvis ianspråktagande av väsentligt större arbetsstyrka inom torvindustrien än normalt. Man räknade med att arbetskraftbehovet vid den antagna produktionen av c:a 1 milj. ton maskin- och frästorv skulle under envar av månaderna maj—juni uppgå till 17 å 18 000 personer samt under augusti och september till resp. 8 800 och 4 300 personer. Visserligen antogs

350 det skola bli möjligt att vid torvupptagningen i vidsträckt mån kunna utnyttja bygdens folk, varigenom endast en del av arbetskraften skulle behöva tillföras från andra orter. Farhågor yppades dock, att tillströmningen av folk till torvindustrien skulle komma att menligt inverka på tillförseln av arbetskraft till jordbruket. För att det skulle bli möjligt att med avseende å rekryteringen av folk till torvindustrien utöva en lämpligt reglerande inverkan beslöt Kungl. Maj :t den 29 maj (SFS nr 266) på hemställan av arbetsmarknadskommissionen att fr. o. m. den 2 juni 1942 bringa i tillämpning 3 kap. tjänstepliktslagen, som innehåller bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t dels att i erforderlig omfattning stadga förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare annorledes än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedling eller eljest med dess medgivande, dels att förordna att visst behov av arbetskraft skall tillgodoses före annat sådant, varvid riksarbetsstyrelsen (arbetsmarknadskommissionen) skall fastställa vilka företag, som skola äga företräde, samt föreskriva till vilket antal varje sådant företags arbetsstyrka av olika slag må uppbringas. Med stöd av de sålunda ikraftsatta bestämmelserna i tjänstepliktslagen utfärdade Kungl. Maj-.t kungörelse den 29 maj 1942 (nr 267) om a r b e t s f ö r m e d l i n g s t v å n g v i d t o r v h a n t e r i n g e n m. m. med giltighet till årets slut. Härigenom bestämdes, att arbetstagare icke fick anställas i torvindustriföretag annat än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest med dess medgivande. Vid prövning av fråga om anställning av arbetskraft skulle hänsyn tagas till jordbrukets och dess binäringars samt trädgårdsskötselns behov av yrkesvan arbetskraft. Torvlån från industrilånefonden utlämnades under budgetåret 1941/42 till ett antal av 95 med ett lånebelopp av sammanlagt omkring 3*6 milj. kronor. Ytterligare medel för förstärkning av möjligheterna att utlämna torvlån under 1942/43 ansågos ej erforderliga. Däremot bemyndigade riksdagen Kungl. Maj:t att jämväl under år 1943 medgiva undantag från gällande bestämmelser vid beviljande av torvlån från nämnda fond, varigenom sådana lån även i fortsättningen skulle kunna medges intill 80 procent av anläggningskostnaderna. Bidrag till förberedande arbeten å torvmossar i enskild ägo utlämnades från det för detta ändamål av riksdagen anvisade anslaget för budgetåret 1941/42 å 1*5 milj. kronor till 261 torvföretag med tillhopa c:a 1*4 milj. kronor. I statsverkspropositionen till 1942 års riksdag framhölls, att statens medverkan för en önskvärd fortsatt utökning av bränntorvproduktionen syntes böra ske efter huvudsakligen samma linjer som förut, sålunda att bl. a. även i fortsättningen statsbidrag skulle kunna erhållas till förberedande arbeten å torvmossar, varvid bidrag i förekommande fall borde kunna beviljas även åt kommuner. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag anvisade riksdagen för ifrågavarande ändamål ett anslag för budgetåret 1942/43 av 1 milj. kronor.

351 För fortsatt kurs- och instruktions verksamhet samt för propaganda på torvområdet anvisades för 1942/43 50 000 kronor. På tilläggsstat för 1941/42 anvisades ett anslag av 500 000 kronor till anskaffning av baracker för den åt Aktiebolaget svensk torvförädling uppdragna torvtillverkningen å vissa staten tillhöriga mossar. Genom beslut den 26 september 1941 hade Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter om undantag under vissa villkor från krigskonjunkturskatt för inkomst av maskintorvtillverkning under år 1942. Bestämmelser utfärdades den 30 juni 1942 angående eftergift i viss utsträckning av krigskonjunkturskatt jämväl för inkomst av maskintorvtillverkning under år 1943. Åtgärder för nedbringande av bränsleförbrukningen. Ett betydelsefullt arbete har under de gångna krigsåren pågått för att på olika sätt söka rationalisera bränsleförbrukningen för uppvärmnings- och andra ändamål och sålunda nedbringa bränsleåtgången. Detta arbete har särskilt inom industrien lett till betydelsefulla resultat. I samarbete mellan industri- och bränslekommissionerna samt de båda ångpanneföreningarna har sålunda gjorts en undersökning av värmeekonomien vid sulfatfabrikerna och kraftpappersbruken i syfte att vid behov kunna gradera fabrikerna med avseende på bränsleförbrukningen, så att endast de ur denna synpunkt mest ekonomiska skulle drivas. Denna undersökning har på flera håll lett till att nya värmebesparande åtgärder vidtagits eller planerats. En undersökning har även utförts angående värmeekonomien vid landets alla textilfabriker. För fortsatt bränsletilldelning har satts som villkor, att en av industrikommissionen godkänd expert skall undersöka de värmetekniska förhållandena vid vederbörande fabrik. Därigenom har intresse på många håll väckts för rationalisering av värmehushållningen, särskilt vid mindre anläggningar. Inom de större textilfabrikerna har värmehushållningen länge varit föremål för intresse och en fullgod standard har varit rådande. Inom järn- och stålindustrien, där alltid intresse funnits för rationell värmehushållning, har ett kontinuerligt forskningsarbete på detta område bedrivits av Jernkontoret. Även inom vissa andra starkt bränsleförbrukande industrier, framför allt cementindustrien, har en betydelsefull rationalisering ägt rum. På bostadsuppvärmningens område var intresset för rationell bränslehushållning före kriget i allmänhet mindre framträdande. Undantag funnos dock. Så t. ex. anlitade Stockholms stad sedan många år tillbaka utomstående expertis för kontinuerlig bränsleekonomisk driftkontroll vid alla stadens fastigheter. Flera andra kommuner, de flesta landsting samt åtskilliga enskilda fastighetsägare voro anslutna till sådan driftkontroll. Fortlöpande bränsleekonomisk driftkontroll utövades genom byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning vid statens civila verk och inrättningar. Liknande var förhållandet vid militära anläggningar och vid statens järnvägars fastigheter.

352 Det nya som under kriget inträffat är framför allt, att de värmeekonomiska spörsmålen tillvunnit sig ökat beaktande hos enskilda fastighetsägare. I samarbete mellan fastighetsägarnas organisationer, ångpanneföreningarna, konsulteringsingenjörer och tekniska föreningar anordnades under åren 1940 och 1941 upplysningsföredrag och utbildningskurser för fastighetsägare och värmeledningsskötare på olika ställen i landet, särskilt i de större städerna. P å nyåret 1940 anordnade industrikommissionen och ångpanneföreningarna vissa upplysningsföredrag i radio om rationell eldning och om sparsamhet med värme genom isoleringsåtgärder. Bränslekommissionen har även i upplysningssyfte utgivit åtskilliga broschyrer i hithörande ämnen. Byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning har nedlagt mycket arbete på fortsatt studium av vedeldningsproblemen vid värmeledningspannor och även provat en mängd tillsatsapparater, som kommit fram i syfte att förbättra eldningsekonomien. På bränslekommissionens begäran har byggnadsstyrelsen åtagit sig dessa provningar och stått allmänheten till tjänst med råd beträffande eldning med ved och ersättningsbränslen samt anskaffning av tillsatsapparater. De åtgärder med avseende på bostadsuppvärmningen, som här angivits, ha alla åsyftat ett omedelbart resultat. Samtidigt har emellertid även arbetats på längre sikt. I samverkan mellan Ingenjörsvetenskapsakademien, bränslekommissionen, fastighetsägareorganisationerna, byggnadsstyrelsen och ångpanneföreningarna har bildats en kommitté för rationell bostadsuppvärmning (BUV), som arbetat på flera sektioner. Vissa resultat ha efter hand publicerats i pressen. Meningen har varit att successivt offentliggöra resultaten av utförda arbeten och undersökningar i sådana publikationer, där meddelandena kunna anses göra den bästa nyttan. Ett ökat intresse för värmeekonomien har börjat göra sig gällande vid uppförandet av nybyggnader. Särskilt har detta varit märkbart vid statliga och kommunala byggnader samt sådana byggnader, som utföras med stöd av offentliga medel. Även beträffande det befintliga byggnadsbeståndet torde till följd av de höga bränslekostnaderna rationaliseringsåtgärder i viss omfattning ha genomförts eller kunna sådana förväntas komma att genomföras med avseende på värmeisolering samt värmeanläggningarnas tillstånd och skötsel.

B.

Flytande bränslen.

Under första halvåret 1942 skedde en något större import västerifrån än under andra halvåret 1941. Importen söderifrån, som avstannat i slutet av 1941, kom i någon mån åter i gång under april 1942. F r å n och med april skedde vissa mindre leveranser av bilbensin jämlikt ett med Tyskland ingånget handelsavtal, som ursprungligen avsåg import under 1941.

353 Bensin och lättbentyl. Tilldelning av ren bensin förekom endast till vissa industriella ändamål, som tidigare använt särskild industribensin. För motordrift tilldelades uteslutande lättbentyl. Tilldelning skedde i ransoneringsperioder om två månader enligt samma grunder som under 1941. Fr. o. m. den 1 mars 1942 genomfördes enligt kungörelse den 20 februari 1942 (nr 51) den ändringen, att all tilldelning av flytande drivmedel för jordbrukets behov skedde genom kristidsstyrelserna. Tidigare hade länsstyrelserna fördelat startbränslen och kristidsnämnderna övriga bränslen. På grund av det alltmer försämrade försörjningsläget i fråga om importbränslen beslöts, att övergång fr. o. m. den 1 juli 1942 skulle ske till spritstarka ersättningsbränslen, »motyl 50» och »motyl 85». Sistnämnda blandningsbränsle skulle bestå av 15 procent bensin och 85 procent sprit, under det att motyl 50 skulle bestå av lika delar bensin och motoralkohol. Omfattande förberedelser för genomförande av denna övergång ägde rum, och åtskilliga civila och militära myndigheter prövade redan före den 1 juli 1942 framgångsrikt motordrift med spritstarka ersättningsbränslen. Fotogen, motorbrännolja och eldningsolja. Liksom under andra halvåret 1941 fick tilldelning av lysfotogen till hushållsförbrukning endast ske för belysningsändamål i ömmande fall. Tilldelning till belysning vid milkolning lämnades från årets början till och med april månad. Tilldelningsmyndigheter voro även i detta hänseende från och med den 1 mars 1942 kristidsstyrelserna i stället för tidigare kristidsnämnderna (kungörelse den 20 februari 1942, nr 50). I övrigt erhöllo liksom tidigare fiske, trafikväsende samt industri och hantverk mindre kvantiteter lysfotogen. Tilldelningen av motorfotogen och motorbrännolja gick som vanligt övervägande till jordbruk och fiske. Härvidlag ägde liksom tidigare ett intimt samarbete rum mellan bränslekommissionen samt livsmedelskommissionen och lantbruksstyrelsen. För jordbrukets behov ställde bränslekommissionen vissa kvantiteter till livsmedelskommissionens förfogande. Livsmedelskommissionen utfärdade härefter i samarbete med bränslekommissionen dels cirkulär nr 560, varigenom mindre kvantiteter drivmedel ställdes till förfogande för tröskning och maskinmjölkning m. m. under januari—februari, dels ock cirkulär nr 642, varigenom något större mängder flytande bränslen anvisades för vårbruket m. m. under mars—juni 1942. Förarbeten utfördes för avstängning av ytterligare jordbrukstraktorer från tilldelning av flytande bränslen, men av hänsyn till det starka intresset att vårbruket skulle kunna bedrivas på effektivast möjliga sätt genomfördes icke några avstängningsåtgärder före den 1 juli 1942. Särskild uppmärksamhet ägnades traktorerna med tvåtakts tändkulemotorer, vilka fortfarande erhöllo tilldelning av motorbrännolja. 23—316183

354 Hittills framkomna system för gengasdrift av traktorer hade varit behäftade med så allvarliga olägenheter för tvåtaktsmotorerna, att de skäligen icke kunnat utgöra grundval för avstängningsåtgärder. Forcerat arbete pågick nu hos vederbörande traktorfabrikanter för att få fram en lösning av det betydelsefulla problemet gengasdrift av tvåtakts tändkulemotorer. Vad fisket beträffar fortfor motortjäran att i stor utsträckning ersätta motorbrännolja. Till följd av den ovanligt stränga vintern kunde fisket icke hållas i gång i full utsträckning, varför de förbrukade bränslekvantiteterna blevo något mindre än motsvarande tid 1941. Tilldelningen till kustfartens segelskutor, vilka tidigare erhållit motorbrännolja för gång i hamnar och sund m. m., utgick från april 1942 i form av 95-procentig sprit, denaturerad med bokträtjära. Detta bränsle kunde tämligen väl användas i tvåtakts tändkulemotorer. Till följd av det skärpta försörjningsläget inskränktes tilldelningen av fotogen och motorbrännolja till övriga förbrukarkategorier till det yttersta. Även inom försvarsväsendet iakttogs största möjliga sparsamhet med dessa bränslen. Vissa små mängder gingo till sjöfart, industri och hantverk samt vägväsendet. Utdelning av eldningsolja skedde i mycket ringa omfattning, enär landets lager därav helt erfordrades för marinens behov. Skifferolja. Svenska skifferoljeaktiebolagets nya anläggningar vid Kvarntorp kördes i gång i april månad, och de uppnådda resultaten visade sig motsvara förväntningarna. Därjämte utvunnos icke obetydliga kvantiteter råolja genom den s. k. Ljungströmsmetoden. Den erhållna oljeprodukten underkastades ingående prov för att man skulle kunna fastslå dess användbarhet för framställning av smörjoljor, motorbrännolja, flygbensin o. s. v. Experimenten gåvo icke några omedelbara positiva resultat. De tunga fraktionerna av skifferoljan omhändertogos tills vidare av marinen och användes i viss omfattning som eldningsolja i marinens fartyg, för vilket den lämpade sig väl. Däremot uppsamlades de lätta fraktionerna och lagrades tills vidare hos skifferoljebolaget i avbidan på slutförandet av ovannämnda experiment. Marinens skifferoljeverk å Kinnekulle hölls i kontinuerlig drift, men av olika orsaker understego de därifrån framkomna kvantiteterna tämligen avsevärt utvinningen under senare halvåret 1941. Sulfitsprit. Gellulosaföretagen kunde under första halvåret 1942 hålla sina fabriker i gång med goda resultat. Spritframställningen gynnades fortfarande av god efterfrågan på silkemassa för export. Till den rekordartade produktionen bidrog i hög grad efterfrågan på fodercellulosa. Denna efterfrågan påver-

355 kades av foderbristen i samband med den långa och stränga vintern. Däremot uppgick den normala sulfitmassetillverkningen blott till förhållandevis mindre kvantiteter. Ett nytt avtal, benämnt »Avtal VI», ingicks den 27 februari 1942, och genom detta beställdes ytterligare betydande mängder cellulosa (se sid. 264). Den av Korsnäs sågverksaktiebolag anordnade träförsockringsanläggningen i Karskär visade sig icke helt motsvara de därvid knutna förhoppningarna. Mindre mängder sprit framkommo, men på grund av tekniska svårigheter syntes något avsevärt utbyte icke vara att påräkna. Beträffande dispositionen av den framställda sulfitspriten gällde tills vidare samma principer som under 1941. Vin- och spritcentralen bemyndigades att tillhandahålla motoralkohol till oljebolagen för tillblandning av bentyl. Till hushålls- och tekniska ändamål användes alltmer ökade kvantiteter, beroende på att spriten fick ersätta fotogen samt åtskilliga lösningsmedel, som numera icke kunde erhållas. Kungl. Maj:t fastställde den 20 mars 1942 fördelningsbestämmelser, vilka överensstämde med vad som tidigare gällt på detta område. I april 1942 började tilldelning genom trafikkommissionens försorg av spritbränsle till kustfarten. Detta bränsle bestod av 95-procentig sprit, denaturerad med bokträtjära, och benämndes motorbränsle 98, fr. o. m. den 1 juli 1942 motyl 98. Härigenom kunde en tämligen användbar ersättning för motorbrännolja ställas till kustfartens förfogande. Sedan bränslekommissionen beslutat övergång till spritstarka ersättningsbränslen (motyl) fr. o. m. den 1 juli 1942, meddelade Kungl. Maj:t efter framställning olika föreskrifter för möjliggörande av övergången. Sålunda bemyndigades Vin- och spritcentralen den 29 maj 1942 att sälja motoralkohol och annan sprit till oljebolagen i sådan utsträckning, att bolagen skulle kunna fullgöra de beräknade leveranserna av blandningsbränslen. Den motoralkohol och annan sprit, som icke enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande disponerades på annat sätt, skulle jämväl i fortsättningen inköpas av reservförrådsnämnden. Tjära. Under första halvåret 1942 skulle produktionen av tjära komma i gång enligt de avtal, som ingåtts under 1941. Såsom framgår av redogörelsen för andra halvåret 1941, rörde sig bränslekommissionens garantier och de av producenterna utlovade kvantiteterna om mycket stora tal. Den största delen av tjäran skulle enligt avtalen erhållas från Aktiebolaget statens skogsindustrier. Det s. k. A-avtalet omfattade 10 000 ton tjärprodukter per år och gällde 1942 och 1943. Enligt B-avtalet, som undertecknades den 9 februari 1942, skulle 16 000 ton levereras. Avtalet skulle gälla två år från den dag, då vissa om- och nybyggnader avslutats, dock längst t. o. m. den 15 september 1944. C-avtalet avsåg tillverkning av stubbugnstjära men

356 kom aldrig till stånd. Under första halvåret 1942 erhölls från Aktiebolaget statens skogsindustrier sammanlagt blott 1 283 ton trätjärprodukter. Med Skogsägarnas oljeaktiebolag hade bränslekommissionen under 1941 ingått två avtal. Med stöd av huvudavtalet, som omfattade 15 000 ton per år, hade bolaget i juni 1942 tecknat underavtal å cirka 12 600 ton per år. Å tilläggsavtalet, vilket avsåg 10 000 ton per år, tecknades under första halvåret 1942 underavtal för cirka 2 600 ton per år. Den kvantitet tjärprodukter, som erhölls genom sistnämnda bolag, uppgick u n d e r första halvåret 1942 till 1 020 ton. Förutom med ovannämnda stora producentgrupper har bränslekommissionen tecknat olika avtal med enskilda tillverkare av stubbugnsprodukter. Sålunda slötos avtal, gällande t. o. m. 1942, å sammanlagt 284 ton per år. Enligt denna grupp av avtal framkom under första halvåret 1942 83 ton tjärprodukter. Vidare ha ingåtts avtal, gällande t. o. m. 1943, å sammanlagt 695 ton per år. Denna grupp av avtal medförde under första halvåret 1942 115 ton tjärprodukter. Slutligen har kommissionen ingått avtal med ett flertal företagare om tillverkning av stubbugnstjära med rätt för företagaren att använda viss del, högst 30—35 procent av produktionen, för eget bruk såsom drivmedel för motorfordon, motorbåtar o. dyl. I enlighet med denna avtalsgrupp producerades under första halvåret 1942 398 ton tjärprodukter. Då fiskets behov av motortjära beräknades till cirka 25 000 å 30 000 ton per år, förelåg under nu ifrågavarande tid ett tämligen betydande underskott av motortjära. Emellertid medförde den stränga och långvariga vintern, att förbrukningen icke uppgick till beräknade kvantiteter. Härigenom kunde under våren 1942 uppläggas ett något så när betryggande reservlager, som bidrog till att den av bränslekommissionen anvisade tilldelningen av motortjära kunde erhållas t. o. m. juni 1942. En ganska avsevärd kvantitet mineraloljor ställdes därjämte till fiskets förfogande. För bestryknings- och eldningsändamål anvisades tjäror i ungefär samma utsträckning som tidigare. Sedan det visat sig, att tjärprodukter voro ett synnerligen eftertraktat bytesobjekt vid internationella handelsförhandlingar, ingingos avtal med Tyskland m. fl. länder om kompensationsaffärer, enligt vilka under första halvåret 1942 nära 1 500 ton tjärprodukter utfördes i utbyte mot åtskilliga för folkförsörjningen betydelsefulla varor, bl. a. smörjoljor. Den exporterade tjäran utgjordes till övervägande del av sådana kvaliteter, som icke kunde användas för motorändamål. Prisreglering beträffande flytande bränslen. Alltsedan hösten 1940 hade den import av flytande bränslen, som ägt rum, till alldeles övervägande del skett för statens räkning. Oljebolagen, vilkas egna lager successivt slutsåldes, föranleddes, för fortsättande av sin rörelse, att i allt större utsträckning hänvända sig till reservförrådsnämnden för lagrens komplettering. I syfte att kunna bibehålla ett jämnt, likformigt utför-

357 säljningspris, närmast beträffande bensin, oavsett den varierande anskaffningskostnaden föreskrev Kungl. Maj:t den 30 januari 1942, att inom bränslekommissionen skulle inrättas en särskild c l e a r i n g k a s s a f ö r flyt a n d e b r ä n s l e n , till vilken skulle inbetalas eller från vilken skulle utbetalas belopp, motsvarande skillnaden mellan oljebolagens inköpskostnader och det fastställda basispriset. Genom kungl. brev den 8 maj 1942 bestämdes, att clearingkassans verksamhetsområde skulle utvidgas till att även omfatta andra flytande bränslen än bensin, nämligen fotogen och motorbrännolja, motorsprit, motortjära och s. k. white spirit. Särskilda clearingfonder upplades för vart och ett av dessa bränsleslag. Bränslekommissionen bemyndigades att med bolagen sluta avtal, vilka innefattade förpliktelse för dessa att till kassan inbetala vissa för prisutjämning erforderliga belopp. Avgifterna och basisprisen skulle bestämmas så, att kassans in- och utbetalningar för varje huvudslag av flytande bränslen balanserade. Införandet av de spritstarka motorbränslena påkallade en allmän omreglering av priserna å flytande bränslen, enär det icke ansågs lämpligt att sälja motylbränslena med deras i jämförelse med importbränslena låga värmevärden till de höga priser, som måste åsättas desamma, om produktionskostnaderna därför skulle täckas. Bränslekommissionen föreslog därför, att en prisutjämning skulle ske mellan de olika bränslegrupperna, så att dessas priser komme att i huvudsak överensstämma med deras mineraloljevärden. Med bifall till bränslekommissionens framställning bemyndigade Kungl. Maj:t kommissionen att ingå avtal med oljebolagen m. fl., varigenom en prisutjämning av angiven innebörd möjliggjordes medelst inbetalningar till resp. utbetalningar från clearingkassan för flytande bränslen, där en särskild fond skulle för ändamålet uppläggas, vilken förutsattes skola bli självförsörjande. Prisutjämningen, vilken genomfördes fr. o. m. den 1 juli, medförde förhöjda priser dels å importbränslen, dels å motortjära. De ökade intäkterna vid försäljningen av dessa bränslen skulle användas till nedsättning av priserna å spritbränslen, så att ett enhetligt pris per värmeenhet nåddes, motsvarande tills vidare 120 öre per liter mineralolja. Bränslekommissionen bemyndigades vidare att i samråd med priskontrollnämnden i fortsättningen fastställa normalpriser för flytande bränslen med utgående från de i förenämnda avtal bestämda detaljpriserna. Raffinering av mineraloljor m. m. Med Kungl. Maj:ts godkännande slöto industri- och bränslekommissionerna den 6 juni 1942 avtal med A. Johnson & Co, varigenom detta företag förband sig att på vissa villkor vid sina anläggningar i Nynäshamn utföra raffinering av oljeprodukter m. m. på uppdrag av nämnda kommissioner samt andra statliga organ och företag, nämligen de militära förvaltningsmyndigheterna, reservförrådsnämnden, Svenska skifferoljeaktiebolaget och Aktiebolaget svensk torvförädling. Företaget åtog sig genom avtalet, i den

358 mån uppdrag i sådant hänseende lämnades av någon av uppdragsgivarna, dels rådgivning, utredning, försök och provning i laboratorieskala eller halvstor skala beträffande flytande bränslen, smörjmedel, lösningsmedel, asfalt och dylika produkter samt kvalitetskontroll av bensin och andra oljor, dels ock framställning i industriell skala av raffinerade produkter ur trätjära, torvtjära, stenkolstjära, skifferolja eller andra flytande råvaror ävensom omraffinering eller rening av mineraloljor m. m. samt tillverkning av flygbensin, flygbentol och dylika produkter. Kommissionerna garanterade bolaget bl. a. ersättning för amortering samt ränta och vinst med vad som i sådant hänseende belöpte på en minimikvantitet av 10 000 ton ingående råvara. Avtalet skulle gälla med sex månaders uppsägning. Åtgärder för beredande av ökade lagringsutrymmen för flytande bränslen. Till anläggningar för lagring av flytande bränslen hade av 1938—1941 års riksdagar anvisats anslag till sammanlagt belopp av 30 180 000 kronor, fördelade på följande sätt (1 000 kronor):

Budgetår

1938/39 1939/40 1940/41 Summa

Försöksanläggningar

Cisternanläggningar

3 500 3 915

2 600 4 585

9 000 4 170

1000 15 100 14 080

7 415

7 185

13 170

30 180

1000 Anläggning Oljelagringsför oljeldg- anläggning ring ovan på Gotland jord

Sprängningsarbeten m. m.

Summa

Tvenne häri ingående anslag för 1940/41, nämligen ett å 3 milj. kronor till sprängningsarbeten och ett å likaledes 3 milj. kronor till cisternanläggningar, hade karaktären av beredskapsanslag sålunda att dispositionen däröver var beroende av läget på arbetsmarknaden. På Kungl. Maj:ts i proposition nr 120/1942 framlagda förslag medgav riksdagen, att nämnda båda anslag finge tagas i anspråk för därmed avsedda ändamål oberoende av de för dylika anslag eljest gällande förutsättningarna. Tillika anvisade riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag 135 000 kronor till täckande av på grund av prisstegring uppkommen merkostnad för vissa bombsäkra anläggningar för lagring av bensin. P å tilläggsstat för 1941/42 anvisade riksdagen därjämte, i anledning av proposition nr 2, ett reservationsanslag till anläggningar för oljelagring ovan jord av 1 170 000 kronor. Härav var ett belopp av 420 000 kronor avsett för bestridande av merkostnader på grund av ändrat utförandesätt för vissa anläggningar för lagring av flygbensin på Gotland, medan återstoden avsåg kompletterande utbyggnad av vissa anläggningar i de inre delarna av landet. Dessa kompletteringar föranleddes därav att motoralkohol bestämts skola i viss omfattning tagas i anspråk som ersättning för bensin, vilket fordrade byggande av nya cisterner dels för lagringsändamål vid anläggningar med

359 dittills endast en cistern, dels för blandning av resp. produkter. Därjämte erfordrades vissa kompletteringar beträffande rörledningar mellan cisternerna, utvidgning av befintliga byggnader för påfyllning av fat och flaskor ni. m. C.

Gengas m. m.

Tillväxten i det gengasdrivna motorfordonsbeståndet hade från slutet av år 1941 begynt sjunka såsom följd av de åtgärder som vidtagits i syfte att begränsa de utnyttjade fordonen till de mest angelägna trafikbehoven. Antalet i automobilregistren införda gengasdrivna motorfordon uppgick den 30 juni 1942 till 69 577 mot 72 755 vid utgången av december 1941. Den härav framgående minskningen är i viss mån skenbar, enär fr. o. m. april i redovisningen ej medtagits ett antal militära fordon, som förut medräknats. I summan ingingo 3 452 bussar, 35 349 lastbilar och 30 776 personbilar. Procenten motorfordon som drevos med vedgas höll sig fortfarande vid omkring 40. E n viss ytterligare ökning i det relativa antalet vedgasdrivna fordon hade skett beträffande bussar och lastbilar men en minskning beträffande personbilar. Antalet registrerade bilar för acetylengasdrift utgjorde den 30 juni 1942 474, antalet bilar drivna med lysgas 250, med metangas 159 och med elektrisk kraft 827. De gengasdrivna motorcyklarnas antal var 723 och de elektriskt drivna motorcyklarnas antal 927. Dessa siffror utvisa nedgång från den 30 juni 1941 för acetylengasbilarna, som då utgjorde 617, men en betydande ökning för elektriskt drivna bilar och motorcyklar (från 121 och 96 till — såsom nyss nämnts — 827 och 927). I cirkulär den 19 december 1940 (nr 35) hade bränslekommissionen lämnat vissa a n v i s n i n g a r f ö r g e n g a s d r i f t av motorfordon och motorredskap, vilka anvisningar trädde i kraft den 1 januari 1941 (se del II sid. 126). De senare vunna erfarenheterna beträffande i främsta rummet de med gengasdriften förbundna förgiftnings- och brandriskerna nödvändiggjorde en omarbetning och komplettering av berörda anvisningar. I samråd med vägoch vattenbyggnadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och sprängämnesinspektionen utarbetade därför bränslekommissionen nya anvisningar till ledning för tillverkningen, monteringen och skötseln av gengasverk. Dessa utfärdades den 10 februari 1942 genom cirkulär nr 110, som ersatte det tidigare cirkuläret nr 35. De första föreskrifterna i fråga om b e s i k t n i n g a v g e n g a s d r i v n a m o t o r f o r d o n hade av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelats i skrivelse den 13 december 1939 till samtliga besiktningsmän för motorfordon. Denna skrivelse kompletterades genom vissa bestämmelser den 23 april 1940. Erfarenheten visade emellertid, att de sålunda utfärdade bestämmelserna icke kunde anses tillräckliga för att effektivt minska de risker, som äro för-

360 bundna med gengasdriften. Med skrivelse till besiktningsmännen den 28 december 1940 översände därför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bränslekommissionens ovannämnda cirkulär nr 35, vilket föreskrevs skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid besiktning av gengasdrivet motorfordon från den 1 januari 1941. Därmed infördes ytterligare skärpta bestämmelser till undvikande av brand- och förgiftningsskador. Vid sidan av nu nämnda engångsbesiktningar förekom alltjämt s. k. flygande besiktning genom besiktningsman eller polisman samt eftersyn på grund av vid den flygande besiktningen funna bristfälligheter i enlighet med 11 § motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936. Med den tilltagande trafiken med gengasdrivna motorfordon framträdde behov dels av utbildningskurser i gengasdrift för polismännen (det gällde här huvudsakligen statspolisen), dels av enhetliga bestämmelser angående fordringarna vid flygande besiktning på gengasaggregaten och dessas montering. Utbildningen ordnades i allmänhet så, att polismännen fingo utan särskild kostnad följa och deltaga i besiktningsmännens arbete med besiktning av gengasdrivna fordon, varvid även viss undervisning meddelades. Anvisningar rörande klassificering av fel vid flygande besiktning av gengasdrivna motorfordon m. m. utfärdades av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 30 juni 1941 efter samråd med bränslekommissionen, statspolisintendenten m. fl. (bränslekommissionens cirkulär nr 87). De sålunda vidtagna åtgärderna hade emellertid, enligt vad erfarenheten visat, icke varit tillräckliga för att effektivt begränsa brandskadorna och förgiftningsfallen. De eldskador, som gengasdriften under tiden fram till hösten 1941 förorsakat, representerade enligt av Svenska brandskyddsföreningen verkställda beräkningar förluster på omkring 6 milj. kronor. Skadorna hade bl. a. omfattat varor, som i rådande försörjningsläge icke eller endast med svårighet kunde ersättas eller som eljest voro av stor betydelse för landets beredskap. I syfte att minska de med gengasdriften förenade farorna hemställde Svenska brandskyddsföreningen i underdånig skrivelse den 20 oktober 1941, att vad i 25 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) stadgades om årlig efterbesiktning av automobil eller släpfordon, som användes i yrkesmässig trafik för personbefordran, skulle utsträckas att gälla för samtliga gengasdrivna automobiler. Frågan upptogs av Kungl. Maj:t i proposition till 1942 års riksdag nr 18. I propositionen anförde kommunikationsministern bl. a. följande: »Även om en årlig efterbesiktning icke kan sägas innebära någon garanti för att fordonen mellan besiktningstillfällena hållas i föreskrivet skick, medföra emellertid besiktningarna den betydande fördelen, att fordonen vid bestämda tillfällen bliva noggrant eftersedda. Det torde nämligen kunna antagas, att ett förhållandevis stort antal fordon, innan de uppvisas för besiktning, undergår justeringar eller reparationer. Efterbesiktningarna torde därför äga betydelse icke endast på grund av att fel kunna upptäckas vid efterbesiktningarna utan även och i minst lika hög grad på

361 grund av den allmänna eftersyn, som fordonen före besiktningen undergå. På grund av bland annat dessa förhållanden anser jag en periodisk efterbesiktning kunna antagas väsentligt bidraga till att minska brand- och olycksfallsriskerna vid gengasdrift, i den mån dessa risker bero på sådana fel och andra förhållanden med avseende å gengasaggregatet, som uppkommit efter första besiktningstillfället.» Efterbesiktningsskyldigheten borde enligt statsrådets mening omfatta även fordon, som drevos med acetylengas, samt militära fordon. De i propositionen föreslagna författningsbestämmelserna godkändes av riksdagen samt utfärdades genom förordning den 13 mars 1942 (nr 143) i form av ändring av 10 och 27 §§ motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561). Kungörelsen den 26 september 1941 (nr 776) med vissa bestämmelser till skydd mot skada från gengasdrivet fordon eller redskap upphävdes genom en ny kungörelse med samma titel den 5 juni 1942 (nr 361), vilken meddelade i vissa hänseenden ändrade och förtydligade föreskrifter i ämnet. Den trädde i kraft den 1 oktober 1942. Från lånefonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift utlämnades under budgetåret 1941/42 540 lån till ett sammanlagt belopp av 819 940 kronor, under de sista månaderna huvudsakligen för anskaffande av gengasverk till traktorer. Någon ny medelsanvisning till nämnda fond för 1942/43 ansågs ej erforderlig. Till omkostnader för experiment- och försöksverksamhet genom Svenska gengasaktiebolaget, avseende arbeten under 1940—1942 beträffande gengasaggregat dels för jordbrukstraktorer, dels för fiskebåtar och fartyg i kustsjöfart, dels för stationära motorer, anvisades på tilläggsstat för budgetåret 1941/42 ett anslag av 325 000 kronor.

D.

Smörjmedel.

Genom kungörelse den 20 februari 1942 (nr 50) föreskrevs, att all tilldelning av inköpskort å flytande drivmedel för jordbrukets behov skulle ske genom kristidsstyrelserna i stället för som förut genom kristidsnämnderna (se sid. 353). Samma skäl, som föranledde denna ändring i ransoneringens handhavande med avseende å drivmedlen, ansågos tala för att motsvarande ändring skedde i fråga om tilldelningen av smörjmedel till jordbruket. P å industrikommissionens hemställan utfärdades fördenskull samma dag kungörelse (nr 52), varigenom bestyret med tilldelningen av inköpskort och inköpslicens för flytande och fasta smörjmedel för jordbrukets behov överflyttades från kristidsnämnderna till kristidsstyrelserna. Med hänsyn till att jordbrukets förbrukning av smörjmedel för annat ändamål än drift av jordbruksredskap är förhållandevis obetydlig fanns emellertid lämpligt medgiva, att kristidsstyrelserna, ehuru de i princip själva skulle handha tilldelningen, finge i förekommande fall överlåta åt kristidsnämnderna att verkställa till-

362 delningen till sådana förbrukare, som vore i behov av smörjmedel för sist angivna ändamål. Ett dylikt överlåtande avsågs regelmässigt böra ske i de fall, där förbrukaren icke tillika var i behov av smörjmedel för jordbruksredskap och för sådant ändamål ändå måste erhålla inköpsbevis genom kristidsstyrelsen. Samtidigt överflyttades tilldelningen av inköpskort eller inköpslicens i fråga om smörjmedel för fiskets behov från kristidsnämnderna till länsstyrelserna, enär det även här syntes lämpligt att tilldelningen av drivmedel och smörjmedel handhades av en och samma myndighet. Åt länsstyrelserna uppdrogs jämväl att meddela inköpslicens å fasta smörjmedel för motorbåtar, som icke tillhörde eller nyttjades av staten eller användes för yrkesmässigt fiske. Sistnämnda tilldelning hade förut ombesörjts av trafikkommissionen. Av den inventering rörande landets förråd av smörjmedel, som verkställts per den 1 november 1941 (se sid. 136), hade framgått, att dessa förråd i stort sett innehades dels av reservförrådsnämnden, dels av återförsäljare, dels av ett antal större förbrukare. Den reglering av förbrukningen av smörjmedel, som skett genom kungörelserna den 2 och den 23 maj 1941 och med stöd av dessa utfärdade bestämmelser (se del II sid. 349), avsåg — med undantag för användning av flytande smörjmedel för framförande av motorfordon, motorredskap och motorbåtar — icke sådana förråd, som innehades av förbrukare. Anledningen härtill var, att en reglering som omfattade sistnämnda förråd för smörjningsändamål ansetts skola medföra alltför stora svårigheter. Berörda svårigheter minskades emellertid i samma mån som antalet förbrukare, vilka hade egna förråd av smörjmedel, nedgick. En utsträckning av regleringen till att omfatta även dessa förråd syntes för övrigt påkallad, då fråga uppkom att ersätta mineralsmörjmedel med inom landet tillverkade tjärsmörjoljor. Enligt industrikommissionens åsikt borde nämligen sådana tjärsmörjoljor komina till användning för de ändamål, vartill desamma kunde befinnas lämpliga, samt tillgängliga förråd av mineralsmörjoljor reserveras för sådana ändamål, vilka icke lämpligen kunde tillgodoses genom användande av tjarsmörjolja. Sådant utbyte ansågs böra komma till stånd även i de fall då förbrukning skedde av egna lager av smörjmedel. För att möjliggöra en dylik utvidgning av smörjmedelsregleringen förordnade Kungl. Maj:t på industrikommissionens förslag genom kungörelse den 27 mars 1942 (nr 136) om beslag fr. o. m. den 1 april jämväl å sådana förråd av smörjmedel om minst 15 kg, vilka innehades av förbrukare. I samband härmed stadgades skyldighet att lämna uppgift — förutom beträffande innehav av beslagtagen vara — också angående innehav av s. k. spillolja liksom ock beträffande sådana förråd av smörjmedel och spillolja, vilka innehades av statliga myndigheter. Närmare föreskrifter rörande den utvidgade smörjmedelsransoneringen lämnades av industrikommissionen genom meddelande nr 71. Därvid ålades handlande och förbrukare att även redovisa försälj-

363 ningen och förbrukningen av smörjmedel under senare halvåret 1941. Beslaget skulle anses hävt, i den m å n förbrukning skedde med stöd av vederbörligen erhållet tillstånd att förbruka smörjmedel för framförande av motorfordon, motorredskap eller motorbåt samt i de fall då industrikommissionen lämnade tillstånd till användning av beslagtagen vara. Generellt förbrukningstillstånd medgavs av kommissionen beträffande bl. a. förråd av tjarsmörjolja samt innehav i övrigt av smörjmedelsförråd upp till 200 kg. Beträffande den fortsatta regleringen av smörjmedelsanvändningen för motorfordonstrafik se sid. 391. Den under år 1941 genomförda och på nyssnämnda sätt kompletterade smörjmedelsregleringen hade åsyftat att åstadkomma en rationell hushållning med inom landet befintliga lager av smörjmedel ävensom en planmässig fördelning av de smörjmedel, som tillverkades inom landet eller dit infördes. Någon p r i s r e g l e r i n g å hithörande varor hade däremot icke kommit till stånd. Frågan härom aktualiserades emellertid dels genom de uppdrivna och varierande priser, som den, trots alla hinder, fortgående begränsade importen betingade, dels genom nödvändigheten att på lämpligt sätt inordna den ökade, relativt dyrbara ersättningsproduktionen av tjärsmörjoljor i prissystemet. Landets smörjoljeförbrukning uppgick före kriget till i runt tal 60 000 ton per år. I början av 1942 hade den nedbragts till en beräknad årskvantitet av omkring 20 000 ton, varav c:a 30 procent biloljor. Ungefär hälften av förbrukningen beräknades komma att täckas av inom landet befintliga äldre lager, resten genom import, huvudsakligen från Tyskland och Rumänien, samt inhemsk framställning av ersättningsoljor. Importen, vilken, som nyss nämndes, skedde till höga och ojämna priser, ombesörjdes dels av reservförrådsnämnden, dels av vissa speditörer och grossister, dels i undantagsfall av enskilda förbrukare. Vad tjärsmörjoljorna beträffar hade uppdragits åt reservförrådsnämnden att av tillverkarna uppköpa de framställda produkterna och saluföra desamma. Produktionen under år 1942 beräknades skola uppgå till c:a 4 000 ton. Trots den höga tillverkningskostnaden voro dessa produkter av relativt låg kvalitet och hade ett begränsat användningsområde. Reservförrådsnämndens självkostnadspris för tjäroljorna låg betydligt över gällande priser å högvärdiga motsvarande mineralsmörjoljor. Då det kunde befaras, att nu nämnda förhållanden, därest icke särskilda åtgärder vidtoges, kunde komma att verka starkt prisstegrande icke blott på inom landet befintliga äldre lager av smörjmedel utan även å sådana smörjmedel, som till skäliga priser kunde införas, hemställde industrikommissionen i underdånig skrivelse den 18 mars 1942, att smörjmedel av skilda slag skulle åsättas normalpris samt att prisregleringen måtte kombineras med åtgärder för prisutjämning. Normalpriserna borde ligga i ungefärlig nivå med de gällande genomsnittliga försäljningspriserna, vilka i stort sett grun-

364 dade sig på aterans'kaffningsvardet, där detta var möjligt att fastställa. I anledning av framställningen meddelade Kungl. Maj:t beslut den 17 april. Härigenom bemyndigades priskontrollnämnden att i samråd med industrikommissionen i enlighet med kommissionens förslag fastställa normalpriser å de smörjmedel, som omfattades av regleringsförfattningarna, ävensom å smörjmedel framställda av trätjära. Därjämte förordnade Kungl. Maj:t, att inom industrikommissionen skulle inrättas en c l e a r i n g k a s s a för reglering av marknadspriserna inom landet å smörjmedel. Industrikommissionen bemyndigades föreskriva, att därest av kommissionen och priskontrollnämnden för vederbörande smörjmedelsimportör godkända kostnader för import av ifrågavarande vara understeg av kommissionen i samråd med nämnden fastställt clearingpris, importören skulle vara skyldig att till clearingkassan inbetala skillnaden samt att, därest nämnda kostnader överstego clearingpriset, importören skulle vara berättigad att ur clearingkassan utbekomma skillnaden. I avsikt att stimulera till import erhöllo importörerna en viss importpremie, vilken gottgjordes genom att fastställa ett clearingpris, som var lägre än det pris vederbörande fick betala för varan vid inköp inom landet. Vid försäljning av smörjmedel från grossist ävensom vid import direkt av förbrukare skulle till clearingkassan inbetalas viss avgift per kg försålda resp. importerade smörjmedel; kassan skulle vara skyldig att till reservförrådsnämnden för andra försäljningar än sådana, som skedde direkt till förbrukare, utbetala ett belopp per kg försålda smörjmedel, motsvarande nyssnämnda avgift. Denna avgift skulle bestämmas så, att in- och utbetalningar från kassan balanserade varandra. Kassan avsågs m. a. o. skola vara självförsörjande. Genom meddelande nr 73 bestämde industrikommissionen, att clearingavgiften tills vidare skulle utgå med 45 öre per kg. Clearingavgiften inkluderades i normalpriset. Som förlagskapital för clearingkassan för smörjmedel anvisades ett anslag av 500 000 kronor.

7.

Kraftförsörjningen.

Kraftsituationen. Den mot slutet av år 1941 inträdda stagnationen i belastningstillväxten fortsatte under de fyra första månaderna av år 1942, varefter en ökning av belastningen ånyo vidtog, vilket framgår av följande värden på index för belastningsintensiteten med årsskiftet 1935/36 som bas: Månad

Kraftindex i medeltal under månaden

Januari Februari Mars . . April . . Maj . .. Juni . ..

138 137 136 134 135 143

Stagnationen i belastningstillväxten under första delen av halvåret kan åtminstone delvis förklaras av de restriktioner, som av bränslekommissionen utfärdats för att nedbringa den elektriska kraftförbrukningen. Omfattningen härav framgår av redogörelsen för sista halvåret 1941. Nederbörden i landet uppgick under första kvartalet till 68 och under andra kvartalet till 109 procent samt i genomsnitt under halvåret till 91 procent av normal nederbörd. I Norrland var nederbörden i början av året betydligt under normal men steg därefter, så att den mot slutet av halvåret översteg den normala. Svealand uppvisade nederbördsöverskott med undantag för mars och april, då starkt underskott förelåg. Nederbörden inom Götaland var genomgående låg utom under månaden maj, som uppvisade markerat överskott. Vattenkrafttillgången uppvisade i stort sett samma stigande tendens som nederbörden. Sålunda uppgick vattenkrafttillgången under första kvartalet till 80 å 85 procent och under andra kvartalet till 90 å 95 procent av den normala. Den låga vattenkrafttillgången nödvändiggjorde en viss komplettering med ångkraft trots den begränsning av belastningen, som de utfärdade restriktionerna medfört. Ångkraftproduktionen utgjorde i genomsnitt under halvåret c:a 4-5 procent av den totala kraftproduktionen, vilket kan anses vara ett relativt lågt värde efter fredsförhållanden.

366 Vid årsskiftet igångkördes den nya kraftstationen i Voxnan vid Sunnerstaholm med en effekt av 5 000 kW. I mitten av februari togs det första aggregatet i Hojumstationen i normal drift. Härigenom ökades effekttillgången vid Götaälvsstationerna med c:a 45 000 kW, varmed följde förbättrade möjligheter att utnyttja Vänerns reglering. Generatorn för detta aggregat är den största, som hittills tillverkats och installerats i Sverige. I mitten av mars igångkördes ett andra aggregat om 20 000 k W i Kattstrupeforsens kraftstation. Ungefär vid sistnämnda tidpunkt inkopplades en ny transformator om 120 000 kVA mellan 220 kV stamlinjesystemet från Norrland och 132 kV systemet i södra Sverige. Denna transformator, som torde vara den största i världen, är dubbelt så stor som de största transformatorer, som dessförinnan tillverkats i Sverige. Restriktioner i kraftförbrukningen. Till följd av den förbättring i vattenkrafttillgången som uppstod efter vårflodens inträde blev det möjligt att upphäva en del av de kraftrestriktioner, som införts under hösten 1941. Fr. o. m. den 11 april 1942 borttogos sålunda de inskränkningar som genom bränslekommissionens cirkulär nr 101 och 103 gjorts i rätten att inom vissa delar av riket använda elektrisk kraft för uppvärmning av byggnad, beredning av varmvatten, skyltfönsterbelysning och ljusreklam ävensom de i samma cirkulär påbjudna inskräkningarna i gatubelysningen och sänkningen av spänningen på distributionsnäten. Av de vidtagna restriktionerna kvarstod blott förbudet att utan särskilt tillstånd använda elektrisk kraft för ånggenerering. Ett ytterligare steg i förberedelsearbetet för en framdeles eventuellt behövlig ransonering av den elektriska kraftförbrukningen i enlighet med lagen den 12 december 1941 (nr 925) togs därigenom att Kungl. Maj:t den 22 maj 1942 bemyndigade bränslekommissionen att vidtaga i sådant hänseende erforderliga åtgärder. Genom kungörelse samma dag (nr 260) ålades ägare och innehavare av kraftanläggningar och kraftdistributionsföretag ävensom förvaltare av fastighet att lämna för kraftransoneringens genomförande erforderligt biträde. Med stöd av nämnda bemyndigande meddelade bränslekommissionen genom cirkulär nr 131 plan med föreskrifter angående förberedande av ransonering av elektrisk kraft. Denna plan ersatte den tidigare av kommissionen utarbetade ransoneringsplanen, vilken grundats på frivillig medverkan av kraftproducenter och kraftdistributionsföretag (se sid. 18). I stort sett överensstämde den nya planen med den gamla med undantag för vissa detaljer i det administrativa förfarandet samt gruppindelningen av konsumenterna. De s. k. grundbeloppen för energiförbrukningen, på vilka ransoneringen skulle baseras, hänförde sig enligt den nya planen till förbrukningen under år 1941 i stället för under år 1940.

367 Den centrala driftledningen (CDL). För att ge ökad stadga åt CDL-block\ chefernas ställning ha dessa av bränslekommissionen blivit auktoriserade såsom högsta statliga krismyndigheter i frågor som röra vederbörande blocks försörjning med elektrisk kraft, vilket visat sig vara av stor betydelse bl. a. för arbetet med förberedande av kraftransoneringen. CDL-organisationen har utvecklats till att omfatta hela landet, sedan även Gotland under perioden införlivats därmed i form av ett särskilt block, det s. k. Gotlandsblocket, med egen blockchef. Vid riksdriftbyrån har förutom det fortlöpande arbetet med övervakning av den aktuella kraftsituationen i landet ett flertal andra frågor behandlats. Sedan den 8 september 1941 gällde bestämmelsen, att elektrisk kraft fick användas till ånggenerering endast efter tillstånd från bränslekommissionen. Dylika tillstånd ha av byrån i förekommande fall medgivits i intimt samarbete med CDL. Vidare ha behandlats ansökningar om användning av beslagtaget kol för elektrisk kraftproduktion. För att bättre utnyttja de värmeförbrukande industriernas möjligheter att med s. k. mottrycksmaskiner alstra elektrisk kraft ha stundom tillstånd givits att använda kol i större utsträckning än vad som motsvarat dessa industriers värmebehov, varvid den alstrade kraften matats in i det allmänna nätet. Ett omfattande arbete har vidare nedlagts på att organisera den linjereparationsberedskap, som är nödvändig för att vid krig säkerställa driften vid landets kraftanläggningar. Under halvåret fortsattes av riksdriftbyrån arbetet med planering av den kraftransonering, som vid behov skall kunna verkställas med kort varsel, om kraftsituationen försämras. Tillfälliga vattenregleringar. Under halvåret ha till vattendomstolen inlämnats ett tiotal ansökningar om vattenregleringar enligt lagen av den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering. Bland dessa märkes 0-3 m ökad dämning i Porjusselet i Lule älv, varigenom produktionsförmågen i Porjus kraftstation ökas. Enligt vattenlagen har ansökts om 1*2 m ökad dämning i Kallsjön i Indalsälven fr. o. m. år 1943/44. Samtidigt har emellertid den provisoriska lagen åberopats för att denna reglering skall kunna träda i kraft 1943, även om alla formaliteter, som vattenlagen fordrar, ej hinna ordnas inom denna tid. Utbyggnad av nya krafttillgångar. De pågående utbyggnadsarbetena vid statens vattenfallsverk ha fortskridit planenligt. Genom forcering av arbetena vid Torpshammars kraftstation i Gimån beräknas dock denna station komma i drift med första aggregatet redan den 1 juni 1943, vilket är två månader tidigare än vad man förut räknat med. I direkt anslutning till dammbyggnaden vid Leringens utlopp i Gimån bygges en kraftstation, benämnd Leringsforsens kraftstation. Dess effekt blir 8 000 kW.

368 Inom de enskilda företagen har utbyggnadsverksamheten likaledes bedrivits i oförminskad takt. Vid Alfta i Voxnan påbörjade Voxnans kraftaktiebolag byggandet av en kraftstation, som får en effekt av 20 000 kW. LjusneWoxna aktiebolag har beslutat bygga en kraftstation om 13 000 kW i Ljusnan. I Sydsvenska kraftaktiebolagets ångkraftverk i Malmö pågingo arbeten med insättande av en ny turbogenerator, vars effekt blir 30 000 kW.

8. Statlig lagerhållning. De rådande importsvårigheterna lade självfallet stora hinder i vägen för fullföljande av statens reservförrådsnämnds verksamhet med avseende å v a r u i n k ö p f r å n u t l a n d e t . Vissa varupartier kunde dock fortfarande förvärvas och införas till landet ej minst tack vare lejdbåtstrafiken. Sammanlagt hade av reservförrådsnämnden sedan dess verksamhet började och fram till utgången av juni 1942 inköpts varor från utlandet till ett värde av omkring 530 milj. kronor. Till landet hade under samma tid inkommit varor till ett värde av c:a 475 milj. kronor, varav under budgetåret 1941/42 för c:a 145 milj. kronor. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 mars och den 19 juni 1942 erhöll reservförrådsnämnden fortsatt bemyndigande att på samma sätt och under samma villkor som förut under perioderna april—juni och juli—september 1942 efter framställning eller tillstyrkan av livsmedelskommissionen, industrikommissionen eller bränslekommissionen försälja eller utlåna varor till en myckenhet av högst 20 procent av den lagrade kvantiteten av vederbörande varuslag vid periodens början. Försäljningarna från de statliga reservförråden representerade under budgetåret ett värde av c:a 176 milj. kronor. De till beloppet mest betydande av de försålda varorna voro aluminium, bensin, bleckplåt, bly, chilesalpeter, kalisalt, kalksalpeter, kokosolja, stenkol, tenn och valolja. Reservförrådsnämndens i n k ö p a v i n h e m s k a v a r o r ökades under förra halvåret 1942 i omfång. Särskilt var detta fallet beträffande motoralkohol och annan skattefri sprit. Som i föregående halvårsredogörelse omförmälts hade Kungl. Maj:t uppdragit åt nämnden att tills vidare intill den 31 mars 1942 från Aktiebolaget vin- & spritcentralen inköpa och successivt omhändertaga dels vissa kvantiteter motorsprit, huvudsakligen för militära behov, dels de kvantiteter 95-procentig sprit, som bolaget hembjöd åt nämnden. Sistnämnda uppdrag var föranlett av den ökning i spritproduktionen vid cellulosafabrikerna, som uppkommit i samband med den växande tillverkningen av fodercellulosa, varigenom större spritkvantiteter frambragtes än som tills vidare kunde finna avsättning i allmänna marknaden. Ifrågavarande bemyndigande för reservförrådsnämnden utsträcktes genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 mars till utgången av juni och genom beslut den 29 maj till utgången av december 1942. Samtidigt uppdrog Kungl. Maj:t åt nämnden att till årets utgång efter anvisning av bränslekommissionen till 24—3/6753

370 oljebolagen försälja sådan skattefri sprit, som icke avsetts för försvarsväsendets behov. (Se härom vidare sid. 355.) De bemyndiganden, som under här ifrågavarande tid lämnats nämnden att uppköpa bl. a. koppar, flytande harts och tjärsmörjoljor, ha omnämnts ovan å sid. 321, 323 och 363. Reservförrådsnämndens inköpsverksamhet i fråga om gummiringar, vilken jämlikt kungl. brev den 25 juli 1941 omfattat sådana reservringar, som enligt kungörelse samma dag lagts under beslag, samt ytterdäck och innerslangar av enahanda slag, utvidgades genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni 1942 till att även omfatta gummiringar, som lagts under beslag genom kungörelsen den 13 februari 1942 (nr 65, se sid. 312). Även de sålunda inköpta eller inlösta ringarna bemyndigades nämnden försälja till av industrikommissionen anvisade köpare. Till täckande av reservförrådsnämndens kostnader för inhemska varuinköp ävensom för att tillgodose livsmedelskommissionens behov av medel för inköp och lagring av jordbruksprodukter, framför allt slaktprodukter, anvisade riksdagen på tilläggsstat för 1941/42 såsom förstärkning av anslaget till förlagskapital för inköp av förnödenheter m. m. 22-5 milj. kronor, varav för sistnämnda ändamål beräknades ett belopp av 15 milj. kronor. Till inköp av motorsprit för försvarsväsendets räkning anvisades ävenledes på tilläggsstat för 1941/42 ett anslag av 40-8 milj. kronor. Anslaget till förlagskapital för inköp av förnödenheter m. m. avsågs skola kunna tagas i anspråk jämväl för täckande av kostnader, som sammanhängde med avtal, vilka staten ingått med enskilda företag om tillverkning av åtskilliga för landet erforderliga produkter. I ett flertal fall hade — delvis på statligt initiativ — anläggningar på grund av rådande försörjningssvårigheter kommit till stånd för framställning av ersättningsmedel eller för exploatering av tidigare ej utnyttjade råvarutillgångar. I allmänhet hade dessa anläggningar visat sig vara mycket kapitalkrävande, vilket medfört att priserna å de framställda produkterna — med hänsyn till att i kostnadskalkylerna ingingo avsevärda belopp för en snabb avskrivning av anläggningarna — kommo att ligga på en nivå, som kunde väntas komma att hållas endast så länge det av kriget orsakade förhöjda prisläget ägde bestånd. De företag, som upptagit eller avsågo att upptaga nytillverkningar, hade merendels såsom en förutsättning härför uppställt krav på statens medverk a n för att trygga sig mot förluster, som skulle inträffa i händelse av prisfall, innan kapitalavskrivning i skälig omfattning genomförts. Den statliga medverkan, som i sådana fall ansetts böra lämnas, hade vanligen givits formen av en förbindelse från statens sida att under viss tidsperiod svara för att den framställda varan vunne avsättning till visst pris, i vilket fall staten kunde antingen anvisa köpare eller genom lämplig myndighet själv uppköpa varan. Då det möjligen ur statens synpunkt kunde bliva förmånligare att i stället för att fullfölja avtalet erlägga en engångsbetalning, hade staten i vissa av avtalen förbehållits rätten att efter bestämd tid uppsäga av-

371 talet till upphörande mot skyldighet att till företaget inbetala visst belopp, som medgåve skälig avskrivning av anläggningskostnaderna. Avtal av nu angiven typ hade träffats bl. a. angående ökad brytning av volframmalm, framställning av nickel, bly, aluminium m. fl. metaller, cellull, tjärsmörjoljor och vissa flytande bränslen. I proposition nr 185 framlade Kungl. Maj:t förslag angående finansiering av den statliga lagrings verksamheten under budgetåret 1942/43. Med bifall till propositionen beslöt riksdagen för nämnda budgetår dels medgiva att riksgäldskontoret finge, på samma sätt som förut, intill budgetårets utgång genom överlämnande av statsskuldbevis i av riksdagen tidigare medgiven omfattning ställa medel till förfogande för reservförrådsnämnden att användas för förvärv från riksbanken av för nämndens verksamhet erforderliga belopp i guld och valutor, dels till förlagskapital för inköp av förnödenheter m. m. anvisa ett anslag av 42*5 milj. kronor. Detta anslag var avsett att, jämte beräknade 3 milj. kronor i influtna försäljningsmedel, täcka följande medelsbehov: för inköp av inhemska produkter i anledning av avtal, slutna med olika industriföretag 10*5 milj. kronor » inköp av diverse andra inhemska varor 2-5 » » » inköp av motoralkohol och 95-procentig sprit 25*0 » » » lossnings- och transportkostnader m. m 6'5 » » » bearbetning eller förädling av lagrade varor till halvfabrikat eller färdiga produkter 1-5 » » För statliga inköp i utlandet beräknades ytterligare medel icke bliva erforderliga liksom ej heller för den av livsmedelskommissionen bedrivna lagringen av jordbruksprodukter. Till täckande av omkostnaderna för reservförrådsnämndens lagringsverksamhet anvisades för budgetåret 1942/43 under elfte huvudtiteln ett anslag av 4 milj. kronor samt till täckande av omkostnader för den under livsmedelskommissionens överinseende bedrivna inköps- och försäljningsverksamheten under samma huvudtitel ett anslag av 8 milj. kronor. Slutligen anvisade riksdagen under nionde huvudtiteln till kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet för 1942/43 34 milj. kronor (se ovan sid. 252). Till någon del avsågo även dessa kostnader utgifter för varulagring, främst för vidmakthållandet och skötseln av det beredskapslager av brödsäd, som bolaget genom avtal med staten förbundit sig att hålla till en kvantitet av 100 000 ton. Då under konsumtionsåret 1941/42 hela det förut befintliga beredskapslagret beräknades komma att tagas i anspråk, skulle därigenom uppkomma en bokvinst för bolaget av c:a 20 milj. kronor. Rörande denna beräknade bokvinst bestämdes, att den skulle kvarstå hos bolaget till mötande av kostnaderna för att uppbringa beredskapslagret av brödsäd till den avtalade kvantiteten, 100 000 ton.

9. Utrikeshandeln. Statistisk överblick. Såväl importens som exportens värde minskades under första halvåret 1942 ganska starkt i jämförelse med förhållandena under motsvarande tid 1941 och än mer i jämförelse med 1940. Särskilt svagt var handelsutbytet under februari och mars månader, vilket till en del sammanhängde med de svåra ishinder, som då förelågo för sjötrafiken. V ä r d e

i

m i l j o n e r

Januari—juni Juli—december Januari Februari Mars April Maj Juni

Importöverskott

Export

Import

k r o n o r

1 148

797 877

690 637

596 749

458 219

201 128

856 258 167 150 238 198 137

127 78 107 178 178 129

155 73 50 99 184 190

167 114 139 104 80 86

84 47 87 111 132 135

86 41 54 99 125 142

91 53 11 134 118 51

43 31 20 67 46 —6

69 32 —4 0 59 48

I stort sett torde kunna sägas, att de förutsättningar, som genom handelsöverenskommelser skapats för varuutbytets upprätthållande under 1942 åtminstone på föregående års nivå, icke till fullo infriats, vad första halvåret beträffar. Tack vare en ökad tillförsel av transoceana varor genom lejdtrafiken blev nedgången något mindre utpräglad för importen än för exporten (se nedan sid. 380). Import- och exportvolymens månatliga förändringar framgå av nedanstående indextal. Importvolym i % av 1936/38 Exportvolym i % av 1936/38

Januari Februari Mars April Maj Juni

...

Januari—juni

142 110 81 118 92 60

48 30 38 66 66 48

54 26 19 36 63 61

105 78 101 54 35 40

48 24 56 52 54 61

36 15 21 35 47 55

373 Enligt dessa siffror skulle såväl importen som exporten ha under första halvåret 1942 till kvantiteten ytterligare nedgått, nämligen till blott 43 procent av förkrigsvolymen mot 50 procent första halvåret 1941. Beträffande import- och exportprisernas utveckling se sid. 436. E n mera detaljerad sammanställning rörande utrikeshandelns fördelning på ursprungs- och förbrukningsländer än som förut i dessa redogörelser lämnats meddelas i nedanstående tabell. Import milj. kr. Jan.—juni

Export milj. kr. Jan.—juni

1942 Europeiska kontinenten ( e x k l . S o v j e t u n i o n e n ) 1 352-8 1 300-8 1 376-0 1 040-8 1 036-8 1 190-7 642-8

557-2

503-0

474-4

U r s p r u n g s - o c h förbrukningsländer

I m p o r t milj. kr. 1939

1941 E x p o r t milj k r . 1939

1941 Därav: Tyska riket Italien Schweiz Ungern Västeurop. länder . . . . S p a n i e n o. P o r t u g a l . . Övriga europ. kontinentalländer

Summa

180-0 619-8 39-3 45-9 17-0 311-3 13-5 30-9

155-0 769-1 103-0 59-5 13-7 108-7 7-5 34-3

135-9 870-2 125-6 73-0 23-5 53-2 8-5 61-7

329-5 369-0 44-5 17-8 5-7 194-4 13-1 14-4

326-0 491-3 67-0 31-7 6-9 76-4 5-3 8-3

326-5 64-5 60-8 142-0 125-5 557-6 384-4 321-8 220-9 198-6 93-9 76-1 53-6 41-9 42-6 73-3 31-8 34-6 31-3 48-7 12-0 11-2 16-9 4-8 9-7 83-9 30-1 18-4 45-9 19-7 3-2 10-3 8-0 2-7 10-7 9-7 29-7 32-4 4-5 8-4

95-1

50-0

24-4

52-4

23-9

25-8

11-8

8-4

9-0

10-5

1 145-9

703-7

298-1

847-8

290-7

154-5

149-3

193-3

95-6

73-0

2 498-7 2 004-5 1 674-1 1 888-6 1 327-5 1 345-2 792-1 750-5 598-6 547-4

Årssiffrorna i denna tabell belysa, hurusom nedgången i handelsomsättningen, värdemässigt sett, helt och hållet drabbat handeln med de utanför västspärren liggande länderna (i tabellen betecknade som »övriga länder»). Införseln från dessa nedgick år 1941 till 26 procent och utförseln till dem till endast 18 procent av in- resp. utförseln 1939. Däremot har en ökning, i första hand beträffande utförseln, inträtt i avseende på handeln med de innanför spärren belägna länderna. Utvecklingen har dock därvidlag varit mycket oenhetlig. Från en grupp länder, omfattande Tyskland och Italien samt Schweiz, Ungern och Balkanländerna, visa införselvärdena avgjord stegring, medan införseln från övriga kontinentaleuropeiska länder gått mer eller mindre tillbaka. Särskilt markerad har nedgången varit för de västeuropeiska länderna (Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike), nämligen icke mindre än omkring 80 procent. En liknande tendens har även framträtt beträffande utförseln. Vad angår de nordiska länderna förblev utförseln praktiskt taget oförändrad under de tre åren, medan utförseln från Balkanländerna i motsats till införseln visade tillbakagång. Vad angår förhållandena under första halvåret kan av tabellen inhämtas, att varor från länder utanför spärren år 1941 upptogo 19 procent och år 1942 26 procent av totalinförseln. Med avseende på utförseln fortgick där-

374 emot nedgången i omsättningen med dessa länder, nämligen från 16 till 13 procent av totalutförseln. I övrigt märkes ett avbrott i den tidigare tendensen till stigande varuutbyte med Tyskland. Detsamma gäller införseln från Italien. Beträffande Spanien och Portugal kan en markerad uppgång konstateras för såväl in- som utförsel. Utrikeshandelns reglering. Härutinnan är för nu behandlade period huvudsakligen att förmäla, att importreglering införts i avseende på vissa ytterligare varuslag utöver dem som förut varit underkastade sådan reglering. Import utan särskilt medgivande av vederbörande licensmyndighet har sålunda förbjudits beträffande följande varor (jfr ovan sid. 316, 285, 320): genom kung. 30/1 1942 (nr 27): tvål och såpa samt fetthaltiga tvätt-, skur-, poler-, slip-, puts-, desinfektions- och appreturmedel (licensmyndighet: livsmedelskommissionen) ; genom kung. 6/2 1942 (nr 29): honung, även konstgjord (licensmyndighet: handelskommissionen); genom kung. 6/3 1942 (nr 101): fisk, alla slag, samt saltad, sockersaltad eller rökt torskrom (licensmyndighet: livsmedelskommissionen); genom kung. 20/3 1942 (nr 98): konsthartser, användbara för framställning av härdbara pressmassor, samt för pressningsändamål avsedda härdbara konsthartser och pressmassor (licensmyndighet: industrikommissionen). Orsaken till dessa importregleringar har väsentligen varit att möjliggöra en reglering ur försörjningssynpunkt av den inhemska marknaden för vederbörande varuslag, delvis även att kunna genomföra en effektiv priskontroll därå. Den sedan ett flertal år tillbaka tillämpade importregleringen för socker, vilken enligt gällande författning skulle utgå den 31 juli 1942, förlängdes genom kungörelse den 17 april (nr 227) för ytterligare ett år. Exportkredit. Enligt beslut vid 1941 års riksdag ägde exportkreditnämnden att jämlikt kungörelse den 26 maj 1939 (nr 214) intill utgången av budgetåret 1941/42 bevilja statsgaranti, på visst sätt begränsad, till ett belopp av högst 100 milj. kronor för den kredit, som av svensk exportör eller annan svensk kreditgivare lämnades vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske (se del II sid. 366). Sammanlagda beloppet av statens ansvarsskyldighet för utfärdade garantier uppgick den 31 december 1941 till c:a 42 milj. kronor, varjämte garantier beviljats men ännu icke utfärdats till ett belopp av 17 milj. kronor. Härtill kommo exportkreditnämndens utgifter för skaderegleringar, för vilka återbäring icke ägt rum, med 7 milj. kronor. Av den författningsenligt möjliga garantigivningen å 100 milj. kronor hade sålunda vid årsskiftet utnyttjats 66 milj. kronor. Den statliga exportkrediten hade särskilt tagits i anspråk vid exporten till

375 Finland, och alltsedan år 1940 hade den kommit att ingå såsom en integrerande del av de tid efter annan träffade regleringarna av det svensk-finska hand elsutbytet. Vad angår handelsutbytet med Tyskland, som alltsedan år 1934 ägt rum på grundval av clearing, hade, för utjämnande av det under senare delen av 1941 uppkomna betydande tyska skuldsaldot gentemot Sverige, den anordningen träffats, att reservförrådsnämnden bemyndigats i mån av behov erlägga högst 100 milj. kronor i förskott å leveranser av kol, koks, handelsjärn m. m. under första halvåret 1942. Vid årsskiftet 1941/42 hade i förskott utbetalats 90 milj. kronor. Härav återbetalades planmässigt under mars ett belopp av 22-5 milj. kronor; återstoden avsågs skola likvideras i lika rater under månaderna april, maj och juni. I den överenskommelse rörande det svensk-tyska handelsutbytet under 1942, som undertecknades den 19 december 1941, avtalades att exportkreditnämnden skulle ställa garanti för viss del av de krediter, som lämnades av svenska exportörer till Tyskland av en del särskilt angivna varor (se sid. 148). Krediterna förutsattes skola löpa under en period av mellan 12 och 18 månader. Inom ramen för denna överenskommelse ägde sedan underhandlingar rum mellan svenska exportörer och tyska vederbörande, varvid kredit lämnades, uppgående till 50 procent av fakturavärdena. Frågan om fortsatt statlig exportkreditgaranti underställdes 1942 års riksdag i proposition nr 211. Det framhölls i propositionen, att det med hänsyn till osäkerheten om de blivande behoven av kreditgaranti vore erforderligt att vid fastställande av maximibeloppet för garantigivningen lämna en icke oväsentlig marginal. Kungl. Maj:t föreslog fördenskull en höjning av det förutvarande maximibeloppet med 200 milj. kronor; bemyndigandet till bedrivande av ifrågavarande verksamhet föreslogs förlängt för ytterligare två år. Riksdagen biföll propositionen och medgav sålunda, att staten finge, i huvudsaklig överensstämmelse med gällande riktlinjer, intill utgången av budgetåret 1943/44 till ett belopp av högst 300 milj. kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före utgången av löpande budgetår kunde komma att beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet försålda alster av industri, jordbruk och fiske. Kungörelse i ämnet utfärdades den 19 juni 1942 (nr 425). Det bestämdes här, med viss jämkning av tidigare föreskrifter, att i maximibeloppet av meddelade exportkreditgarantier skulle inräknas vad exportkreditnämnden fått utgiva på grund av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke täcktes av återbetalningar eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet guldits. De utelöpande exportkreditgarantierna uppgingo den 30 juni 1942 till ett sammanlagt belopp av 76-1 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 125-9 milj. kronor. Av garantisumman föll 36 milj. kronor på krediter till Finland och 16*5 milj. kronor på krediter till Tyskland.

376 Handelsavtal. Med Danmark träffades en överenskommelse den 24 januari 1942, avseende det ömsesidiga varuutbytet under årets första sex månader. Enligt denna beräknades exporten till, resp. importen från Danmark uppgå till c:a 40 milj. svenska kronor vardera. Importen från Danmark utgjordes i första hand av socker, ägg, saltsjöfisk, kemiska och farmaceutiska varor samt maskiner. Den svenska exporten omfattade huvudsakligen trävaror, pappersmassa, papper, järn och stål, maskiner och verktyg. Utöver de i avtalet fastställda kontingenterna för leverans till Danmark av svenska varor träffades viss överenskommelse rörande utförsel från Sverige av trävaror samt järn och stål till Danmark till ett värde av omkring 12 milj. svenska kronor mot danska leveranser av livsmedel till Finland. Betalning för nämnda livsmedelsleveranser skulle äga rum genom inbetalning på det svensk-danska clearingkontot i Stockholm. I april utvidgades denna överenskommelse att avse ett belopp av ytterligare 14 milj. kronor. Genom nämnda anordning hade för första gången förutsättningar skapats för genomförande av svensk-dansk-finsk trekantsclearing. I anslutning till varuutbytesavtalet träffades en ny svensk-dansk clearingöverenskommelse, varjämte särskild notväxling verkställdes rörande reglering av Danmarks finansiella förpliktelser i förhållande till Sverige. Genom ett tilläggsavtal av den 17 april 1942 överenskoms om ytterligare svenska leveranser till Danmark av trävaror, cellulosa och papper samt järn och stål, maskiner och verktyg till ett sammanlagt värde av 15'7 milj. danska kronor mot danska leveranser till Finland av livsmedel till ett motsvarande värde. Beträffande handelsutbytet med Norge under år 1942 avslöts överenskommelse den 19 december 1941. Enligt denna beräknades den totala varuomsättningen skola uppgå till 111-6 milj. norska kronor (55'8 milj. kronor i vardera riktningen), inkl. - frakter och andra omkostnader i varuutbytet. Bland kontingenterna för import från Norge märkas i första hand färsk och saltad fisk till ett sammanlagt belopp av omkring 3 milj. norska kronor, svavel och svavelkis, salpetersyra, kalksalpeter, kalkkväve, aluminium, molybdenmalm samt rundvirke. Den svenska exporten skulle omfatta huvudsakligen trävaror, mineraliska produkter, järn och stål samt maskiner. I anslutning till varuutbytesavtalet överenskoms även om en förlängning av det i maj 1941 mellan Sveriges riksbank och Norges bank avslutade clearingavtalet, varjämte fastslogs att den mellan nämnda banker i juli samma år träffade överenskommelsen rörande finansiella betalningar mellan Sverige och Norge fortfarande skulle gälla. Genom ett tilläggsavtal av den 9 maj 1942 skapades förutsättningar för en ökning av det svensk-norska varuutbytet med 1-5 milj. norska kronor i vardera riktningen. Den norska tilläggsexporten skulle utgöras av salt sill, torrfisk och färsk fisk samt den svenska av socker och utsädespotatis.

377 Efter förhandlingar i Berlin under februari månad 1942 träffades den 5 mars samma år en överenskommelse rörande Sveriges varuutbyte med Nederländerna och Belgien under år 1942, inom ramen för vilket förutsågs en import från Nederländerna till ett sammanlagt värde av 13-5 milj. RM (c:a 23 milj. kronor) samt från Belgien av 6-5 milj. RM (c:a 11 milj. kronor). Bland de fastställda importkontingenterna för nämnda länder är särskilt att nämna blomsterlökar, blommor, fröer, konstsilke, kemiska och farmaceutiska preparat samt maskiner, apparater och instrument. Med avseende på exporten från Sverige till Nederländerna och Belgien räknades med samma belopp som för importen. Den svenska exporten skulle huvudsakligen omfatta trävaror, cellulosa, papper samt maskinindustriella produkter. För Nederländernas vidkommande avslöts jämväl överenskommelse rörande transferering av avkastningen å svenska finansiella tillgodohavanden i nämnda land. Det med Ungern i mars 1941 ingångna handelsavtalet avsåg tiden fram till utgången av januari 1942. Ny varuutbytes- och betalningsöverenskommelse slöts den 21 februari, avseende tiden fram till utgången av augusti 1942. Inom ramen för det nya avtalet fastställdes ungerska exportkontingenter till ett sammanlagt värde av 20 milj. kronor, omfattande huvudsakligen olika slag av livsmedel, textilvaror, aluminiumoxid, lövträ etc. Den svenska exporten fastställdes till ett värde av 10 milj. kronor, varav 2-5 milj. för cellulosa, 1 milj. för papper, 4*5 milj. för maskiner, kullager samt järn och stål m. m. I anslutning till det nya varuutbytesavtalet träffades överenskommelse rörande transferering av svenska kapitaltillgodohavanden i Ungern. Efter förhandlingar i Bratislava under februari och mars avslöts den 5 mars 1942 ett varuutbytesavtal med Slovakien, avseende tiden 1 april— 31 december 1942. Härvid förutsågs importen från Slovakien komma att omfatta bl. a. smörjoljor och andra mineraloljeprodukter, cellullgarner samt andra textilvaror, sågat lövträ, trädestillationsprodukter m. m. Exporten till Slovakien beräknades under avtalsperioden komma att erhålla i stort sett samma gestaltning som under föregående år och omfatta i första hand cellulosa, kullager samt maskiner etc. Beträffande det svensk-slovakiska varuutbytet under 1941 kan nämnas, att importen från Slovakien uppgick till 9'6 milj. kronor, medan exporten till sagda land samtidigt utgjorde 2-3 milj. kronor. Samtidigt med undertecknandet av nämnda varuutbytesavtal träffades överenskommelse mellan svenska och slovakiska vederbörande om fortsatt behandling som mestgynnad nation i fråga om tullar och andra avgifter i samband med det ömsesidiga varuutbytet. De förhandlingar om en reglering av varuutbytet med Finland, vilka upptogos före utlöpandet den 28 februari 1942 av novemberavtalet 1941, ledde först i maj till undertecknandet av ett nytt avtal för tiden intill utgången av

378 år 1942. Enligt detta avtal åtog sig Sverige att under avtalsperioden medgiva utförsel av varor, av vilka Finland hade behov, till ett värde av sammanlagt 35 milj. kronor, varav järn och stål omkring 10-8 milj. kronor, arbeten av järn och stål 4*9 milj. kronor och maskiner och apparater 14*9 milj. kronor, men de finska myndigheterna tillerkändes samtidigt rätt att minska den sålunda fastställda volymen, därest detta ur finsk synpunkt skulle befinnas lämpligt. För finsk export till Sverige upprättades, i motsats till tidigare, icke någon förteckning. I överenskommelsen infördes emellertid en bestämmelse, enligt vilken Finland medgav utförsel av finska varor, i den mån landets försörjningsläge det tilläte. I tidigare svensk-finska överenskommelse hade stipulerats, att minst 35 procent av köpeskillingen för svenska varor skulle överföras å förfallodagen och återstoden inom två år därefter. Den nya överenskommelsen innehöll icke någon dylik föreskrift om kontantbetalning av viss del av köpesumman, varför ifrågakommande kontraktsparter kunde fritt avtala om betalningsmodaliteterna. Finska valutamyndigheterna medgåvo enligt överenskommelsen transferering å betalningsdagen av den del av köpesumman, som skulle betalas kontant; för återstående del, vilken skulle överföras inom två år därefter, avsågos såsom förut finska skattkammarväxlar, betalbara i svenska kronor, skola utställas. För underlättande av svenska kreditleveranser till Finland medgav svenska staten, att exportkreditgaranti finge liksom tidigare beviljas av exportkreditnämnden. I syfte att underlätta finska inköp av livsmedel i Danmark beviljade Sverige vidare Finland en kredit intill ett belopp av 35 milj. kronor. Då de ökade leveranssvårigheterna i Frankrike icke kunnat undgå att kraftigt minska varuutbytet med detta land, inriktades de svenska ansträngningarna under här ifrågavarande period i första hand på att utnyttja de franska exportmöjligheter, som ännu kunde föreligga, i syfte att om än i inskränkt grad söka bibehålla de traditionella svensk-franska handelsförbindelserna. Efter förhandlingar i Paris träffades i maj månad överenskommelse om ett ramavtal för kompensationsaffärer under statlig kontroll men i privat regi, avseende ett varuutbyte för närmaste ettårsperiod till ett värde av cirka 12 milj. kronor i vardera riktningen. Den svenska varulistan omfattade i huvudsak järnvaror, maskiner, pappersmassa och papper, medan å den franska listan upptogos diverse varor såsom textilalster, kemiska och farmaceutiska produkter samt en betydande kvantitet vin och sprit. Med Bulgarien ha tid efter annan ingåtts kompensationsavtal med clearing, varvid Sverige i utbyte mot bulgariska leveranser av tobak utfäst sig att leverera vissa varor. Det senaste avtalet av denna typ, omfattande ett varuutbyte av 4 milj. kronor i vardera riktningen, avslöts under januari månad. Under våren upptogos förhandlingar i Sofia i syfte att utvidga denna avtalsform till att omfatta även andra för det svenska folkhushållet viktiga bulgariska exportvaror.

10. Sjöfarten. Fartygsbeståndet. Handelsflottans tonnage fortsatte under förra halvåret 1942 att nedgå med avseende på såväl antalet fartyg som dessas sammanlagda tontal. Mot ett totalantal vid årsskiftet 1941/42 av 2 120 registrerade fartyg om tillhopa 1 465 004 bruttoton svarade den 30 juni 1942 ett antal av 2 106 fartyg om 1 426 875 bruttoton. Även nu visade emellertid motorfartygen någon tillväxt i antal, nämligen från 493 till 499, men en minskning skedde i dräktigheten från 746 188 till 733 238 bruttoton. Alltjämt representerade motorfartygen något över hälften av handelsflottans hela tonnage. Krigsförlusterna voro under första halvåret 1942 betydligt större än under närmast föregående halvår och av ungefär samma omfattning som första halvåret 1941. Krigsförlisningarna sedan krigets början framgå av nedanstående från kommerskollegium meddelade siffror: 1939 1940 1941 1942 l:a halvåret

Antal fartyg

Bruttoton

Antal omkomna

21 59 33 20

38 693 154 310 106 472 72 510

76 446 215 103

Summa 133

371 985

840 Härtill komma 10 fiskefartyg om tillsammans 601 bruttoton, vilka gått förlorade jämte 54 man. Av de sedan krigets början beslagtagna fartygen voro 10 st. om sammanlagt 19 723 bruttoton slutligt prisdömda. 6 av de under första halvåret 1942 krigsförlista fartygen voro motorfartyg med ett sammanlagt tontal av 37 085 brutto ton; däribland var det största fartyg som intill utgången av här behandlade period förlorats genom krigsåtgärd, nämLgen det Ångfartygsaktiebolaget Tirfing tillhörande lastfartyget »Amerikahnd» på 15 337 bruttoton, vilket den 2 februari 1942 torpederades utanför Nordamerikas atlantkust. Fartygsförsäljningarna till utlandet omfattade ett femtiotal fartyg om sammanlagt c:a 6 000 bruttoton. Dessutom gavs tillstånd att för försäljning till u:landet bygga 50 fiskefartyg. Sjötrafikens omfattning. Den långvariga och stränga vinterkölden med därav följande ishinder gjorda att sjöfarten på de svenska h a m n a r n a höll sig mycket låg under årets

380 fyra första månader. Malm- och träskeppningarna kommo i större skala i gång först under april, trafiken från övre Norrland ej förrän i början av juni. Vid mitten av april öppnades Kielkanalen för genomfart och kol- och koksresorna från tyska nordsjöhamnar och Rotterdam kunde därefter upptagas i full utsträckning. Under juni var fraktfarten på Östersjön mycket livlig och efterfrågan på tonnage betydande. En ny vara, som föranledde talrika skeppningar inom kustfarten, var fodercellulosa, vilken i stora partier försändes särskilt från Norrlandshamnar till Norrköping och Landskrona. Utanför västspärren voro de där befintliga svenska fartygen som förut till stor del sysselsatta i tidsbefraktning för brittisk och amerikansk räkning. Nedanstående siffror belysa fartygstrafikens omfattning i de svenska hamnarna, jämförd med förhållandena föregående år. Ankommande fartyg 1 000 nettoton 1941 1942 Januari Februari Mars April Maj juni

623 356 591 908 1 044 1018

694 275 206 463 924 1250

Avgående fartyg 1 000 nettoton 1941 1942 633 290 607 945 1 090 1 149

706 232 230 637 1 014 1 304

För de fyra första måanderna 1942 angåvos de ankommande fartygen till ej mindre än 94 procent såsom lastförande, vilket visar att tonnaget under de fåtaliga resorna väl utnyttjades. Under maj och juni stego barlastresorna däremot till 34 procent. I fråga om de avgående fartygen var för hela perioden genomsnittligt 89 procent av tonnaget lastförande. De svenska fartygens andel i fraktfarten var större än under nästföregående halvår; den uppgick till i medeltal 46 procent mot 39 procent under senare halvåret 1941. Denna förbättrade relation för det svenska tonnaget motsvarades av en nedgång för det tyska från 28 till 16 procent. Lejdtrafiken. Under första halvåret 1942 omfattade den ingående lejdtrafiken sammanlagt 33 lejdresor, därav 4 med tankfartyg. De i trafiken deltagande fartygens antal var 28. Kvantiteten av de med lejdbåtarna införda varorna uppgick till 233 000 ton, varav 54 000 ton oljelast. Sammanlagt representerade denna import ett värde av c:a 230 milj. kronor. Den utgående lejdtrafiken, vilken omfattade samma antal resor, rörde sig om ett belopp på c:a 110 milj. kronor. Av samtliga lejdbåtar kommo två från Ostindien, sju med oljelaster från Mexikanska golfen och återstående 24 från Sydamerika eller Förenta staterna. Den del av jordklotet, med vilken varuutbyte genom lejdbåtar kunde upprätthållas, minskades i samma mån som nya länder, med vilka affärer kunde göras, indrogos i kriget. Vad exporten beträffar återstodo

381 egentligen blott Argentina och Chile som destinationsländer. Vissa svårigheter började uppstå att för de utgående fartygen erhålla tillräckliga laster. Orsaken härtill var, att Sveriges eget försörjningsläge numera nödvändiggjorde en begränsning i den tidigare exporten av vissa varor. Under det att lejdfartygen alltid voro fullastade på väg till Sverige, kunde de i flera fall blott erhålla ofullständig utgående last. Lejdtrafiken blev på detta sätt alltmer importbetonad. Av importgodset härrörde ungefär 32 procent från Förenta staterna och Mellanamerika, 63 procent från Sydamerika och 4*8 procent från Östern. De viktigaste importvarorna utgjordes av spannmål (vete, havre, majs, ris), fettämnen och fettråvaror, oljekakor, kaffe, kakaobönor och torkad frukt, vidare mineraloljor samt ett flertal industriråvaror (bomull, ull, h u d a r m. m.). Exportvarorna bestodo som förut främst av cellulosa, papper och maskiner. Fraktfartsregleringen. Genom det i december 1941 utbrutna kriget mellan Förenta staterna och J a p a n inskränktes ytterligare rörelsefriheten för det utanför västspärren befintliga svenska tonnaget. Det kunde dock alltjämt erhålla god sysselsättning fastän under strängt reglerade villkor. Vissa förut i Östersjöhamnar upplagda svenska fartyg togos i bruk för utförande mellan främmande länder av s. k. diplomatresor, varjämte underhandlingar bedrevos att med dylika fartyg för Röda korsets räkning utföra transporter från Amerika till Grekland av livsmedel och läkemedel m. m. För upprätthållande i möjligaste mån av den angelägna tillförseln av kol och koks trots den svåra issituationen beslöt trafikkommissionen i januari att liksom föregående vinter medgiva vissa frakttillägg (s. k. istillägg) för fartyg som under vintermånaderna avhämtade kol och koks från östersjöeller nordsjöhamnar. Ny maximitaxa för kol- och koksfrakter utfärdades av trafikkommissionen den 22 maj 1942 att tillämpas fr. o. m. den 1 juni. Den överensstämde i allt väsentligt med den tidigare gällande. Vad malm- och träfrakterna beträffar hade i slutet av december 1941 överenskommelse träffats mellan Sjöfartskommittén 1939 och den tyska Fachgruppe Reeder om förlängning på i huvudsak oförändrade villkor för hela år 1942 av de tidigare fraktavtalen. En nyhet på assuransområdet var införandet av en särskild ispremie, vilken var avsedd att erläggas för samtliga fartyg, som framfördes i av försäkringsgivarna såsom isfarvatten betecknade farleder. Krigsriskersättuing till sjömän. Lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, vari stadgats, att dylik ersättning skulle, i den mån Konungen därom förordnade, av redaren insättas hos postsparbanken för den

382 ersättningsberättigades räkning, ägde enligt lag den 14 mars 1941 (nr 143) giltighet beträffande krigsriskersättning, som belöpte å tiden t. o. m. den 30 juni 1942 (jfr del I sid. 26, 358, del II sid. 377). Genom kungörelse den 14 mars 1941 (nr 153) hade Kungl. Maj:t förordnat, att jämväl tillämpningskungörelsen i ämnet nr 857/1939 skulle gälla krigsriskersättning som belöpte å nämnda tid. Viss ändring i sistnämnda författning hade därefter skett genom kungörelse den 19 juli 1941 (nr 661), innebärande att insättningen hos postsparbanken av uppburen krigsriskersättning inskränktes till vad som per månad — efter avdrag för hyresavgift — översköte 150 kronor i stället för som förut 50 kronor. I proposition till 1942 års riksdag nr 245 föreslog Kungl. Maj:t att ifrågavarande lag skulle utsträckas att gälla krigsriskersättning, som belöpte å tiden t. o. m. den 30 juni 1943. I propositionen anfördes, att lagstiftningen om insättande av krigsriskersättning hos postsparbanken syntes ha varit av stor betydelse för sjömännen under den tid den varit gällande. Sedan sjöfarten västerut i huvudsak spärrats, hade, såsom framhållits i en av Svenska sjöfolksförbundet ingiven skrivelse, vissa svårigheter yppats vid tillämpningen av lagen på grund av dröjsmål med befälhavarnas rapporter. Dessa svårigheter borde dock icke tillmätas alltför stor betydelse. Tillräcklig anledning syntes därför icke föreligga att, som sjöfolksförbundet önskade, från lagens tillämpning undantaga sjömän, som hade anställning å svenska fartyg utanför Skagerackspärren. Enligt tillämpningskungörelsen till lagen förelåg icke längre hinder att när som helst uttaga hos postsparken insatt belopp, ehuru särskilt villkor stadgats för utbetalning från postsparbanken till utlandet. Det oaktat var alltjämt mycket stor del av de insatta beloppen innestående. Bestämmelserna kunde därför med fog sägas ha i hög grad bidragit till sparande. Det påpekades, att utrikesdepartementet och postsparbanken åtagit sig att bestrida kostnaderna för erforderliga telegram, när belopp rekvirerades och utbetalades till utrikes ort. I riksdagen väcktes motioner om avslag å propositionen. Emellertid beslöt riksdagen bifalla densamma men hemställde samtidigt, att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta om översyn av gällande bestämmelser i ämnet samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Lag om utsträckt tillämpning av lagen n r 856/1939 i enlighet med propositionen utfärdades den 30 juni 1942 (nr 528). Samtidigt förordnades genom kungörelse (nr 529) om motsvarande prolongering av tillämpningskungörelsen nr 857/1939 med senare däri vidtagna ändringar. Avtal om krigsriskersättning ha för olika rayoner tid efter annan avslutats mellan Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer, i vissa fall också mellan organisationer och särskilda rederier (t. ex. Sveabolaget) . Den i postsparbanken kvarstående behållningen av insatta krigsriskersättningsmedel efter avdrag av uttagningar uppgick vid slutet av 1940 till 8*2 och vid slutet av 1941 till 10*9 milj. kronor. Vid utgången av juni 1942 hade behållningen stigit till 11-2 milj. kronor.

383 Neutralitets- och sjöfartsskydd. För underlättande av den svenska neutralitetsvaktens verksamhet skedde under våren 1942 minering av svenskt territorialvatten i Höll viken, Falsterbokanalen och Kämpingebukten. Nämnda kanal hade den 1 januari öppnats för allmän trafik. Med anledning av att främmande u-båtar gått till anfall mot fartyg invid våra kuster igångsattes den 24 juni eskortering av de på svenskt vatten framgående fartygen på sträckan Svartklubben—Kalmarsund och runt Öland. Patrulleringsverksamheten fortgick som förut. Minsvepningen resulterade i oskadliggörande av 141 minor och 45 sprängbojar.

11.

Landtrafiken.

A.

Statens järnvägar.

Persontrafiken. Den civila persontrafiken visade under perioden januari —juni 1942 en än starkare stegring än den som fortgått de senaste åren. Antalet resor utgjorde under halvåret med undantag av militärtrafiken omkring 34 milj., vilket innebar en ökning i förhållande till föregående år med 4-9 milj. eller 16'9 procent. Den starkaste ökningen framträdde för resor på månadsbiljetter, vilka, närmast som en följd av den starka inskränkningen i busstrafiken, ökades med 2-2 milj. resor eller med nära 30 procent. Frånsett militärtrafiken uppgick persontrafikinkomsten under samma tid till omkring 63-8 milj. kronor, motsvarande en ökning med 15-4 procent. Militärtrafiken tillväxte i vad avsåg svensk militär med omkring 15 procent. Permittentresor av tysk militär jämte transporter av sjuka och sårade från fronten i Finland fortgingo och stegrades till nära det dubbla mot samma period föregående år. Tillgången på personvagnar visade sig otillräcklig för den stora resandetrafiken, och särskilt vid veckoskiftena var personvagnsbristen kännbar. En omfattande propaganda bedrevs för att stimulera allmänheten att förlägga sina resor till andra veckodagar än lördagar och söndagar. I samma syfte indrogos helt de s. k. söndagsbiljetterna fr. o. m. januari 1942. Med undantag för deltagare i skid-, orienterings- och skyttetävlingar samt för resande teatersällskap och liknande medgavs icke nedsättning i biljettpriset för sällskapsresor, som inföllo under tiden fr. o. m. kl. 0-00 vardag före sön- och helgdag till kl 6-00 vardag efter sön- och helgdag. Rätten för skolungdom, scouter, föreningsungdom m. fl. att vid gruppresor färdas mot nedsatt avgift indrogs beträffande resor lördagar samt sön- och helgdagar å snälltåg norr om Stockholm under mars—maj och för tiden därefter å samtliga snälltåg. Cykeltransporterna ägde ännu större omfattning än under föregående år. Antalet inskrivna cyklar uppgick under första halvåret 1941 till omkring 530 000 och under samma tid 1942 till omkring 686 000. I jämförelse med år 1939 var antalet mer än fyrdubblat. Tågförseningar och tågrubbningar förekommo i rätt stor utsträckning, huvudsakligen beroende på den stränga väderleken under februari och mars

385 men även till följd av den omfattande person- och ilgodstrafik, som måste ombesörjas med ett inskränkt antal personförande tåg. Svåra snöförhållanden medförde, att enstaka dagar under februari och mars ett flertal tåg måste helt inställas. Militärhjälp måste på vissa platser anlitas för uppröjning av översnöade järnvägslinjer. Godstrafiken. Även godstrafiken visade fortsatt stegring. Den transporterade viktmängden vanligt gods ökades sålunda under första halvåret 1942 med 20 procent i förhållande till samma tid föregående år. Antalet vagnaxelkilometer och tonkilometer stegrades med 22 resp. 28 procent. Trafikomfattningen för styckegodset framgår av följande siffror. Å SJ befordrat fraktstyckegods (i ton) Egen trafik Samtrafik Januari—juni 1939 »> > 1941 i i 1942

199 038 309 327 398 541

184 703 200 540 212 701

Antal vagnar lastade med styckegods 264 397 314 682 330 535

Vagnslasttrafiken belyses av nedanstående sammanställning. Vagnslastgods å SJ (exkl. lapplandsmalm) ton

Tonkilometer av vagnslastgods milj.

Antal vid SJ av trafikant lastade vagnar (medeltal per söckendag) exkl. malmvagnar

4 767 322 7 209 692 8 663 007

938 1 946 2 505

1 463 2 487 3 673

Januari—juni 1939 • »> 1941 > , »> 1942

Vedtransporterna voro av ungefär samma omfattning som under motsvarande tid föregående år men framfördes genomgående på kortare distanser. Fodercellulosatransporterna hade en betydande omfattning. Stark ökning i godsmängden visade dessutom varugrupperna malmer, andra än lapplandsmalm, samt s. k. samlastningsgods. Trafiken av lapplandsmalm sjönk nästan i nivå med malmtransporterna under krisåren i början av 1930-talet. Den livliga godstrafiken medförde en betydande brist på godsvagnar, vilket framgår av nedanstående tablå, som visar tillgång och behov av godsvagnar i medeltal per dag. Vagnställningen per dag (ej malmvagnar) Tilllgång Behov Januari—juni 1939 » »> 1941 t » 1942

4 454 3 957 4 133

3 503 5 176 6 469

För säkerställande av för den allmänna folkförsörjningen eller eljest utlandets synpunkt nödvändiga transporter befriade Kungl. Maj:t järnvägarna även under år 1942 från skyldigheten att på sätt föreskrives i trafikstadgan 25—316183

fördela tillgängliga vagnar och presenningar. Det skedde genom kungörelse den 12 december 1941 (nr 930). Genom samma kungörelse bemyndigades liksom tidigare statens trafikkommission att — i fråga om statens järnvägar gemensamt med järnvägsstyrelsen — utan hinder av bestämmelserna i § 3 trafikstadgan meddela förbud under viss tid mot befordran med järnväg av gods eller visst slag av gods i vagnslaster mellan vissa orter. Beträffande träkols- och torvtransporter utfärdades dylikt förbud av Kungl. Maj:t. För ved var liknande förbud redan tidigare — fr. o. m. den 27 maj 1941 — gällande. För träkolstransporter mellan vissa särskilt angivna områden och för torvtransporter på avstånd av 100 km eller däröver måste transporttillstånd — liksom för ved — anskaffas från statens bränslekommission. Järnvägarna erhöllo även genom ovannämnda kungörelse fortsatt befrielse under år 1942 från skyldigheten att offentliggöra ändringar i befordringsavgifterna. Genom propaganda uppmanades godstrafikanterna till snabbare lastning och lossning, avhämtning av godset omedelbart efter ankomsten etc. liksom ock till fullt utnyttjande av vagnarnas hela bärighet. Förhöjda vagnspengar och avkortade lastnings- och lossningsfrister tillämpades under perioden enligt samma grunder som gällde närmast föregående halvår. Vagnslasttrafiken med utlandet gick avsevärt tillbaka och medgavs tidvis, till följd av otillräckliga transportmöjligheter, endast i begränsad omfattning. Godstrafiken med Frankrike, Grekland, Jugoslavien, Portugal, Ryssland, Spanien och Turkiet var helt eller delvis inställd under perioden eller medgavs endast i viss utsträckning på särskilt föreskrivna villkor. Färjetrafiken. Svåra isförhållanden vållade betydande avbräck för tågfärjetrafiken från slutet av januari till början av april. Ä routen Trelleborg— Sassnitz fullgjordes under februari i stor utsträckning turer endast i en riktning varje dag, medan under mars månad trafiken var till övervägande delen helt inställd. Liknande var förhållandet å routen Malmö—Köpenhamn, där trafiken var helt inställd under tiden 9—22 februari. Å färjeleden Hälsingborg—Helsingör kunde trafiken i regel upprätthållas utan inskränkning. I början av februari fullgjordes dock endast enstaka turer varje dag. En bidragande orsak till färjedriftens oregelmässighet utgjorde minfaran, särskilt på routen Trelleborg—Sassnitz och Hälsingborg—Helsingör. Ehuru stor försiktighet iakttogs, voro riskerna vid svåra isförhållanden betydande genom att fartygen drevos ur sina kurser, och den 26 februari minsprängdes isbrytarfärjan Starke under färd Sassnitz—Trelleborg vid försök att losstaga färjan Konung Gustaf V, som fastnat i isen. Med hjälp av pumparna sökte man hålla Starke flytande, men alla bemödanden till trots sjönk färjan den 27 februari, omkring nio timmar efter minsprängningen. Hela besättningen kunde räddas men 22 lastade godsvagnar medföljde i djupet. Åtgärder för att bärga fartyget vidtogos under sommaren.

387 Personalställning och ekonomiskt läge. Till följd av den alltjämt ökade trafiken och införlivningen av enskilda järnvägar stegrades statens järnvägars personalbestånd i jämförelse med närmast föregående år ytterligare något. Personalens storlek, jämförd med trafikomfattningen, mätt i vagnaxelkilometer, framgår av följande tablå. Vagnaxelkm (i tåg- och färjedrift) i milj.

Januari—juni 1939 » » 1941 i 1942

818 1 099 1242

Personal utom ban- och bygg- Ökning i % nadsarbetare i jämförelse Ökning i % vid periodens med 1939 i jämförelse slut med 1939

34-4 51-8

26 821 32 494 36 086

21-2 34 -G

Det ekonomiska utfallet av statens järnvägars rörelse under perioden belyses av nedanstående sammanställning. Inkomster

Utgifter

M i l j o n e r Januari—juni 1939. » » 1941. t 1942.

123-1 198-1 235-3

100-6 141-6 170-8

Driftöverskott k r o n o r 22-5 56-5 64-5

Av inkomsterna januari—juni 1942 beräknas omkring 5 milj. kronor härleda sig från under 1941 införlivade enskilda järnvägar. Elektrifieringen av statsbanenätet, förändringar i tidtabellen, besparingsåtgärder m. m. Elektrifieringsarbetena fortgingo under perioden, och den 1 mars kunde bandelen Jörn—Boden öppnas för elektrisk drift. I och med slutförandet av detta elektrifieringsarbete voro samtliga stambanor elektrifierade och elektriskt drivna tåg kunde framföras genom landet i hela dess längd, från Trelleborg till Vassijaure. Senare under perioden slutfördes elektrifieringen av bandelen Gävle—Ockelbo. Vid periodens slut voro vid statsbanorna 4 283 km elektrifierade, vilket motsvarar 42'5 procent av hela statsbanenätet. Elektrifieringen har under krigsåren kommit att omfatta de hårdast belastade ånglinjerna. Den övervägande delen av trafikarbetet — räknat i vagnaxelkilometer — eller omkring 85 procent utfördes under första halvåret 1942 i elektrisk drift. För att frigöra dragkraft för de alltmer ökade transporterna för landets försörjning med livsmedel, byggnadsvaror, gödselmedel m. m. ansågs nödvändigt att fr. o. m. den 2 mars indraga ett betydande antal snäll- och persontåg. Fr. o. m. den 1 maj kunde en del av de indragna tågen åter framföras, och i sommartidtabellen, som gällde fr. o. m. den 15 juni, kunde övriga den 2 mars indragna tåg med undantag av tre persontåg åter inläggas.

388 Antalet för vedeldning anpassade lok utvisar någon ökning under perioden. Nämnvärd stegring i antalet vedeldade tåg- och lokkilometer uppkom dock ej, huvudsakligen beroende på vedbrist. Medeltalet lokkilometer per dag för de vedeldade loken utgjorde 42 000. Omkring 70 procent av trafiken på de vedeldade bandelarna framfördes liksom vid slutet av närmast föregående halvår med vedeldade lok. Den för loken förbrukade vedmängden utgjorde under januari och mars 105 000 kbm per månad men nedgick till omkring 90 000 kbm under juni. Detta motsvarar, evalverat till stenkol, ungefär 57 procent av statens järnvägars totala stenkolsförbrukning för loktjänsten. Antalet vedgivningsplatser ökades under perioden till 144 och antalet vedeldade lok till 355, varav 312 normalspåriga och 43 smalspåriga. Fullständigt ombyggda voro 305 normalspåriga och 28 smalspåriga. Bland övriga åtgärder för att minska förbrukningen av importerade materialier må nämnas, att en ytterligare inskränkning av förbrukningen avbensin och bentyl ernåtts. Besparingen beräknades till omkring 5 000 liter per månad och den genomsnittliga bensin- och bentylåtgången per månad utgjorde under perioden 20 000 liter i stället för under normala förhållanden omkring 750 000 liter. Den månatliga smörjoljeåtgången för lok och vagnar kunde, trots ökning i transportarbetet med mer än 100 procent i jämförelse med förkrigsliden, begränsas till 173 000 liter, vilket utgör endast omkring 60 procent av den tidigare normala förbrukningen. Enär skärpt bevakning av järnvägsstationer och tåg ansetts påkallad av tidsförhållandena, har järnvägsstyrelsen i samråd med bevakningsinspektören anställt särskild personal för bevakning på tåg och stationer. Denna personal, som utrustats med järnvägsuniform, försetts med polisemblem och beväpnats med pistol, har ålagts att biträda vid ordningens upprätthållande och i övrigt utöva erforderlig bevakning av vissa tåg och stationer. För övervakningen av militära resande ha därjämte militära kontrollpatruller kommit till användning. Krisförhållandena ha medfört en oroväckande ökning av antalet godsstölder, och järnvägsstyrelsen har därför låtit utse särskilda undersökningskommissioner för tillsyn av godsmagasinen, lastning och lossning av gods m. m. Skärpta föreskrifter ha även utfärdats för plombering av styckegodsvagnar ävensom beträffande järnvägspersonalens skyldighet att övervaka att obehöriga personer icke vistas inom järnvägens godsmagasin samt å lastnings- och lossningsplatser. Ett stort antal tågmissöden inträffade under perioden på grund av varmgång av godsvagnar. Axelbrott och urspårningar vållades ofta av dessa varmgångar, varav följde betydande skadegörelse på bana och rullande materiel. Till förebyggande härav utfärdades föreskrifter angående skärpt tillsjm av vagnarnas smörjanordningar, varjämte en kommitté tillsattes med uppdrag att företaga utredning om orsakerna till axelbrotten och inkomma med förslag till åtgärder för att begränsa och i möjligaste mån förhindra dessa.

389 Då ett stort antal rälsbrott förekommo, vilka ansågos ha uppstått på grund av s. k. bromsplattor på hjulen, vidtogos åtgärder för att i möjligaste mån förhindra uppkomsten av sådana. Enär handhavandet av bromsapparaterna på loken härvid är av den största betydelse, förordnades särskilda bromsinstruktörer för instruktion och kontroll beträffande lämnade föreskrifters efterlevnad. Därjämte utfärdades bestämmelser för att säkerställa, att vagnar med svåra bromsplattor icke inkopplades i tåg. Biltrafiken. Den av statens järnvägars billinjer trafikerade våglängden undergick under perioden icke någon nämnvärd ändring. Vagnparken uppgick vid periodens slut till 630 fordon. Ytterligare inskränkningar i bildriften vidtogos under halvåret, varigenom antalet fullgjorda bilkilometer sjönk till endast omkring 50 procent av antalet bilkilometer enligt normalturlistan. För busstrafiken vållade de svåra snöstormarna under februari och mars betydande svårigheter, särskilt i de sydliga delarna av landet.

B.

D e enskilda järnvägarna.

Persontrafiken visade under förra halvåret 1942 även vid de enskilda järnvägarna en fortsatt stegring. Denna kan dock icke såsom vid statens järnvägar sägas ha varit starkare än den som fortgått under de närmast föregående åren. Flertalet enskilda järnvägar företogo liksom statsjärnvägarna indragningar av de s. k. söndagsbiljetterna samt gjorde även inskränkningar beträffande andra nedsättningsresor. Trafiken i södra Sverige samt på Öland besvärades under vintermånaderna av svåra snöförhållanden med åtföljande inställelser av tåg. Godstrafiken steg, dock ej i samma proportion som vid statsbanorna. Malmtrafiken höll sig uppe på minst samma höjd som tidigare. Stor vagnbrist rådde vid de större enskilda järnvägarna, vilka vidtogo samma åtgärder för förbättrad vagnomsättning som statens järnvägar. En viss ytterligare ökning av personalen ägde rum. Även de enskilda järnvägsföretagen uppvisade under här ifrågavarande period ett ökat driftöverskott. Dock var detta på grund av de höjda skatterna icke tillräckligt för att hålla vinsten uppe. Denna torde därför generellt sett ha minskats något. Tågindragningar förekommo ej i annan mån än som föranleddes av indragningar vid statsbanorna. Några tågmissöden på grund av varmgång i godsvagnar med axelbrott och urspårningar, sådana som talrikt rapporterats från de statliga järnvägarna, skedde ej i nämnvärd omfattning. Orsaken till denna olikhet låg självfallet i den vid statsbanorna å de elektrifierade linjerna högre tåghastigheten med åtföljande ökade påfrestningar.

390 C.

Motorfordonstrafiken.

I kungörelse den 30 december 1941 (nr 1003), vilken trädde i kraft delvis den 15 januari och delvis den 1 februari 1942, hade Kungl. Maj:t på hemställan av trafikkommissionen, huvudsakligen av gummibesparingshänsyn, meddelat skärpta bestämmelser om r a y o n b e g r ä n s n i n g a v l a s t b i l s t r a n s p o r t e r (se sid. 167). Tillämpningsföreskrifter härtill utfärdades av trafikkommissionen genom cirkulär den 17 januari (nr 16). Därvid medgåvos vissa lättnader i rayonbestämmelserna beträffande särskilda varuslag. Sålunda föreskrevs, att stadgandena om körrayoner och högsta tillåtna vägsträcka för befordran av gods ej skulle äga tillämpning i fråga om transport av träkol för industriellt behov, industrived, bränsleved, gengasved och gengaskol från produktionsplats till den närmaste järnvägsstation eller lastageplats, där lämpliga anordningar för godsets omlastning funnes, och varifrån i förekommande fall vidarebefordran med järnväg kunde äga rum utan omlastning till järnväg med annan spårvidd; detsamma gällde transport av träkol för industriellt behov från produktionsplats till konsumtionsplats, då godsmottagaren var såväl producent som konsument eller då fråga var om transport för uppfyllande av träffat leveransavtal och transporten skedde på begäran av producenten eller konsumenten. Rätt att utföra sådana transporter skulle tillkomma innehavare av lastbil, vars hemort var så belägen, att produktionsplatsen eller destinationsplatsen för godset låg inom den för bilen tillåtna körrayonen av 40 km. Rayonbegränsningen skulle ej heller tillämpas i fråga om bl. a. snöplogning för vägdistrikts räkning, bärgning av fordon samt transport inom körrayon i och för distribution av livsmedel, foder, gödningsämnen och smågrisar eller för insamling av jordbruksoch trädgårdsprodukter, lump och skrot. Undantag skulle ock kunna av länsstyrelse medges i andra fall, då fråga var om brådskande transporter, samt även eljest efter särskilt medgivande av trafikkommissionen. Transporter av mjölk eller slaktdjur skulle inom den för sådana transporter angivna rayonen av 100 km försiggå regelbundet enligt träffat avtal eller på bestämda dagar; vid återfärd från mejeri eller slakteri finge gods medtagas till personer, bosatta utmed den väg, där transporten gick fram. Med anledning av vad trafikkommissionen i sin framställning den 28 november 1941 (se sid. 169) föreslagit angående k ö r h a s t i g h e t och m a x i m i l a s t m. m. föreskrev Kungl. Maj-.t genom förordning den 9 januari 1942 (nr 2), att fr. o. m. den 1 februari högsta tillåtna körhastigheten för bussar och lastbilar (med undantag för ambulans- och brandbilar m. fl.) inom icke tättbebyggt område skulle nedsättas från 50 till 40 km i timmen eller samma hastighet som enligt vägtrafikstadgan medgavs inom tätort. Vidare föreskrevs, att jämte föraren även ägaren till buss eller lastbil skulle vara förfallen till straffansvar, om fordonet framfördes med större hastighet än som var medgiven eller hade en last, vars vikt översteg fordonets maximilast.

391 Yrkandet på strängare beivrande av överträdelser av gällande bestämmelser om högsta tillåtna hastighet och fordons belastning föranledde ett cirkulär till länsstyrelserna från chefen för kommunikationsdepartementet den 15 januari 1942, vari anfördes, att förare som under rådande förhållanden visade uppenbar likgiltighet för de nämnda bestämmelserna borde anses ha visat sådana egenskaper, att han icke vidare borde betros med körkort. För bättre utnyttjande av lastbilarnas transportkapacitet medgåvos å andra sidan vissa lättnader i gällande föreskrifter om fordons maximilast. Genom förordning den 13 februari 1942 (nr 41) stadgades sålunda, att utan hinder av föreskrifterna i vägtrafikstadgan angående straff för befordran med lastbil eller släpfordon av last, vars vikt översteg den för fordonet fastställda maxi milasten, transport av mjölk och mjölkprodukter skulle, efter medgivande av trafikkommissionen eller efter dess bemyndigande av länsstyrelse, få ske till en vikt som med högst 20 procent överstege den för fordonet bestämda maximilasten. Vidare föreskrevs genom kungörelse den 13 mars 1942 (nr 113), att vid befordran med lastbil eller släpfordon av timmer, ved eller träkol fordonets fastställda maximilast finge överskridas enligt vissa i kungörelsen angivna grunder. Till ett bättre utnyttjande av den i drift varande lastbilsparken syftade även ett från kommunikationsdepartementet den 6 mars 1942 till länsstyrelserna utgånget cirkulär, vari dessa anmodades taga under omprövning meddelade föreskrifter om inskränkning i trafiken med avseende å hjultryck. Det framhölls, att det under rådande förhållanden vore ett starkt önskemål, att dylika inskränkningar icke vore större och för trafiken mera hinderliga än nödvändigt. Det borde även tagas under övervägande att med tillgängliga medel verkställa sådana mindre kostbara förbättringar och förstärkningar av exempelvis broar och trummor, som kunde möjliggöra att större hjultryck tillätes på för vedtransport betydelsefulla vägar. Tidigare meddelade föreskrifter angående tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik utan hinder av gällande bestämmelser om godkännande av härför använt fordon samt om trafikkort för förare m. m. återupplivades med viss av förhållandena betingad jämkning genom förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) med giltighet till årets utgång. Med hänsyn till att den från den 1 oktober 1941 löpande r a n s o n e ringsperioden beträffande s m ö r j m e d e l för motorford o n utgick den 31 mars 1942 utfärdade trafikkommissionen genom cirkulär den 21 februari (nr 17) nya anvisningar för regleringen på hithörande område att tillämpas fr. o. m. den 1 april. I fråga om fordon, för vilka medgavs tilldelning av flytande bränsle, föreskrev kommissionen, att smörjoljetilldelningen skulle i förhållande till tilldelningen av flytande bränsle uppgå till 4 procent, där bränsletilldeningen utgjorde högst 25 liter per månad (hit räknades också motorredskap), till 3 procent, där bränsletilldelningen utgjorde 25—100 liter, och till 2 procent,

392 där bränsletilldelningen översteg 100 liter per månad. I fråga om övriga fordon bestämdes, att ransoneringsperioderna framdeles skulle omfatta sex månader, nämligen tredje perioden tiden 1 april—30 september 1942, fjärde perioden tiden 1 oktober 1942—31 mars 1943 o. s. v. Smörjoljetilldelningen skulle beträffande alla kategorier av sådana motorfordon beräknas dels efter motorns effekt enligt vissa tabeller, dels efter körlängden, vilken i fråga om icke yrkesmässigt använda personbilar, motorcyklar och motorbåtar skulle anses för tredje och fjärde perioderna tillsammans motsvara en körlängd av 500 mil, resp. för motorbåtar en körtid av 100 timmar, samt i fråga om dylika fordon i yrkesmässig trafik ävensom lastbilar av alla slag beräknas med ledning av uppgifter, som angivits i tillgängliga ansökningsblanketter, med iakttagande att körlängden icke fick överstiga den våglängd per månad, som under föregående perioder lagts till grund för tilldelningen. I fråga om bussar skulle smörjoljemängden bestämmas — förutom efter motoreffekten — av det antal körkilometer, som för företaget reguljärt fastställts under perioden, under antagande att någon ändring av körplanerna icke komme att genomföras. Prövning av det trafikmässiga behovet av vederbörande fordon skulle förekomma huvudsakligen blott beträffande lastbilar i yrkesmässig trafik. Vissa föreskrifter lämnades i trafikkommissionens förenämnda cirkulär även beträffande lastbilarnas försörjning med gummiringar. Det meddelades, att innehavare av lastbil med ringutrustning av grövre typ (enligt särskild förteckning) i samband med smörjoljetilldelningen skulle underrättas om att han vid behov av ersättningsringar icke kunde påräkna nya gummidäck utan hade att tillgodose sitt behov härutinnan medelst däck, tillhörande avregistrerade bilar. Innehavare av dylik lastbil i icke yrkesmässig trafik skulle därjämte upplysas om att han endast för det fall att han före den 15 september 1942 försett fordonet med gummiringar av annan dimension än den förutnämnda (d. v. s. i allmänhet personbilsringar) eller träffat anstalter för att för sina körslor använda personbil, omändrad för befordran av gods eller användbar för framförande av släpfordon, kunde påräkna att för fjärde ransoneringsperioden bliva tilldelad smörjolja för det fordon han avsåge att bruka. Den som ämnade förvärva motorfordon eller avsåge att omändra motorfordon, inrättat för drift med flytande bränsle, till drift med annat bränsle (d. v. s. i huvudsak till gengasdrift) ägde efter därom gjord ansökan av vederbörande länsstyrelse erhålla förhandsbesked, huruvida inköpskort eller tillståndsbevis komme att beviljas honom i händelse förvärvet skedde eller ändringen vidtoges. I beskedet skulle bl. a. angivas, att tillstånd att använda fordonet sannolikt komme att medges blott för den tid, under vilken fordonets ringutrustning kunde räcka. Tilldelning av smörjolja finge beträffande fordon, som skulle ersätta ett i trafik varande fordon, medges endast under förutsättning att körtillstånd återkallades för sistnämnda fordon. Gällde det

393 utökning av antalet fordon i drift, finge smörjoljetilldelning ske — i fråga om person- eller lastbil i yrkesmässig trafik — endast om det i orten tillgängliga antalet fordon var uppenbarligen otillräckligt för ortens behov och detta behov icke lämpligen kunde på annat sätt tillgodoses samt — i fråga om lastbil i icke yrkesmässig trafik — om sökanden kunde visa sig ha ett kvalificerat behov att använda lastbilen i sitt yrke eller sin näring. Gällde det lastbil med grövre ringutrustning, måste sökanden kunna visa, att han för tillgodoseende av sina transportbehov icke kunde anlita annat fortskaffningsmedel samt att fordonet kunde antagas bliva fullt tillfredsställande utnyttjat. Utökning av antalet bussar i drift finge ske endast under förutsättning att fordonet befunnits nödvändigt för upprätthållande av fastställda körplaner eller såsom reservbuss härför. Meddelande till innehavare av lastbil i icke yrkesmässig trafik angående viss ringutrustning eller aptering av personbil för godsbefordran såsom villkor för smörjoljetilldelning under fjärde ransoneringsperioden skulle enligt trafikkommissionens skrivelse till länsstyrelserna den 14 april 1942 ej lämnas beträffande lastbilar, som på grund av militära skäl skulle undantagas från ombyggnad, ej heller beträffande vissa andra bilar, bl. a. sådana som helt eller övervägande användes för transport av virke, ved eller malm eller som företrädesvis användes annorstädes än inom stad eller eljest på goda vägar samt i övrigt bilar med en totalvikt överstigande 7 250 kg. Rörande frågan om anstalter, som kunde vidtagas för att m ö j l i g g ö r a a n v ä n d n i n g a v p e r s o n b i l s r i n g a r f ö r g o d s t r a f i k , nämligen ombyggnad av lastbilar i sådant syfte, användande av släpvagnar av olika typ, ändring av personbilar till lastbilar genom fullständig ombyggnad av karosseriet m. m., föranstaltade trafikkommissionen en teknisk utredning genom sakkunniga, vilken kommissionen med egen skrivelse överlämnade till Kungl. Maj:t den 16 mars 1942. För egen del inskränkte sig kommissionen till att för sakens befrämjande föreslå två åtgärder, nämligen dels att kommissionen måtte kunna bemyndiga länsstyrelserna att till innehavare av bil, som tillverkats eller ombyggts för användning av personbilsdäck, med tillämpning av de i gällande ransoneringsbestämmelser angivna grunderna, ställa smörjolja till förfogande för tiden intill den 1 oktober 1943, dels att sådan ändring måtte ske i förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt, att skatt icke beräknades efter den ökning i tjänstevikt, som ett fordon underginge i följd av ombyggnad till boggie. I övrigt förklarade trafikkommissionen sig anse, att de för ifrågavarande syfte förordade åtgärderna borde kunna genomföras på föranstaltande av fordonsägarna själva i deras eget intresse utan mera genomgripande stödåtgärder från statsmakternas sida. Berörda medgivande med avseende på smörjoljetilldelningen för lastbilar, som tillverkats eller ombyggts för användning av personbilsdäck, lämnades av Kungl. Maj:t i skrivelse till trafikkommissionen den 17 april 1942. Den föreslagna ändringen i automobilbeskattningen genomfördes genom för-

394 ordning den 19 juni 1942 (nr 403). I övrigt sökte trafikkommissionen verka för boggiekonstruktion för lastbilar samt ombyggnad av personbilar för godstransporter ävensom för utnyttjande av släpfordon bl. a. genom att trycka och sprida en broschyr innehållande råd och anvisningar i ämnet. Enligt från länsstyrelserna till trafikkommissionen ingångna rapporter hade vid mitten av juni 1942 c:a 5 500 lastbilar i ej yrkesmässig trafik — d. v. s. omkring 27 procent av parken — förelagts att vidtaga åtgärder för övergång till bruk av personbilsringar. Vid nämnda tidpunkt hade till länsstyrelserna från ägare till 1 963 lastbilar inkommit infordrat meddelande om de åtgärder, som ägarna önskade vidtaga med anledning av föreläggandena. I 1 187 fall förklarade sig ägarna ämna hos industrikommissionen anhålla om tillstånd att nyttja den på bilen monterade ringutrustningen så länge densamma kunde i befintligt skick brukas. Sedermera ha från ägare, som vid nämnda tidpunkt underlåtit att lämna meddelande, inkommit ansökningar om sådant tillstånd i ett mycket stort antal fall. Jämlikt motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 ålåg det länsstyrelse att utfärda taxa för bl. a. godsbefordran vid länstrafik. De av länsstyrelserna med stöd av detta lagrum utfärdade taxorna baserades ej på enhetliga grunder och skilde sig ofta väsentligt från varandra. Genom förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910), vilken ersatt bestämmelserna om yrkesmässig biltrafik i 1930 års förordning, sökte man ernå viss enhetlighet vid taxesättningen. Arbete för upprättande av allmänna grunder för uppställning avtaxor har ock pågått inom den i enlighet med 1940 års förordning tillsatta statens biltrafiknämnd. Sådana taxor hade dock ännu under våren 1942 ej kunnat genomföras, varför de gamla taxorna för beställningstrafik alltjämt tillämpats. Vad angår taxorna för transporten av virke och träkol hade emellertid dessa haft endast nominell giltighet, enär vid sidan av dem tillämpats fraktsatser, varom överenskommelse träffats på frivillighetens väg under åren 1940 och 1941. Sålunda slöts den 29 november 1941 avtal om tariffer för virkestransporter med gengasbil mellan Svenska lasttrafikbilägareförbundet, å ena, samt domänverket, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Föreningen skogsarbeten, vissa bolag samt Svenska lantarbetsgivareföreningen för dess medlemmar å andra sidan. Liknande avtal slöts den 8 januari 1942 beträffande taxorna för träkolstransporter med gengasbil mellan Svenska lasttrafikbilägareförbundet, å ena, samt domänverket, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Föreningen skogsarbeten å andra sidan. Dessa avtal avsågo liksom 1930 och 1940 års förordningar endast den yrkesmässiga biltrafiken, vilken omfattar omkring 14 000 av samtliga i bruk varande c:a 39 000 lastbilar. På bilägaresidan bundos vidare endast medlemmar av Svenska lasttrafikbilägareförbundet, vilka uppgåvos förfoga över omkring 70 procent av nyssnämnda 14 000 bilar i yrkesmässig trafik. Härav framgår, att en betydande del av virkes- och träkolstranspor-

395 terna var obunden av taxebestämmelser. En av statens priskontrollnämnd verkställd granskning av de fraktsatser, som tillämpades för virkestransporter i icke yrkesmässig trafik, visade, att frakterna för dessa ofta väsentligt överstego de avtalsreglerade taxorna. Härigenom bereddes svårigheter för upprätthållande av de fastställda normalpriserna å ved och träkol. De överträdelser av nämnda priser, som anmäldes till priskontrollnämnden, visade sig ofta nog bottna i en oskälig uppskruvning av transportkostnaderna. Dessa förhållanden föranledde priskontrollnämnden att upptaga frågan om legal reglering av ifrågavarande transportkostnader. Så mycket större skäl härtill ansåg nämnden föreligga, som risken för ytterligare missförhållanden ökades i och med en förväntad inskränkning av bilbeståndet. I underdånig skrivelse den 31 januari 1942 hemställde nämnden därför, att normalpriser måtte fastställas å biltransporter av virke och träkol i enlighet med av nämnden framlagt förslag, vilket med avseende på taxesatserna grundade sig på ovannämnda avtal. Sedan Kungl. Maj:t bifallit nämndens hemställan, utfärdades kungörelse i ämnet den 27 februari 1942 (nr 111). Härigenom fastställdes n o r m a l p r i s e r att gälla fr. o. m. den 1 april 1942 v i d t r a n s p o r t å o l i k a v ä g 1 ä n g d e r m e d g e n g a s d r i v e n 1 a s t a u t om o b i l i f r å g a om d e l s s å g t i m m e r , d e l s m a s s a v e d och p r o p s , d e l s l å n g v e d o c h k a s t v e d , d e l s t r ä k o l . De i särskilda tabeller angivna priserna avsågo transporter under goda eller medelgoda väg-, lastnings- och lossningsförhållanden. Vid sämre dylika förhållanden finge dessa priser ökas med 10 procent. Tillstånd till överskridande av normalpriset kunde beviljas av kristidsstyrelse enligt av priskontrollnämnden i samråd med bränsle- och trafikkommissionerna angivna grunder. Normalpriserna ägde icke tillämpning vid transporter uteslutande inom stad. Vissa ändringar i pristabellerna skedde genom kungörelse den 12 juni 1942 (nr 344). Som en följd av fastställandet av normalpriser å virkestransporter m. m. föreskrev Kungl. Maj:t genom förordning den 13 mars 1942 (nr 112) dels att bestämmelserna i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. i vad angick taxa i sådan trafik ej skulle äga tillämpning i fråga om virkes- och träkolstransporter, för vilka normalpriskungörelsen var gällande, dels att förordningens bestämmelser angående skyldighet för innehavare av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik att mot ersättning enligt fastställd taxa ombesörja godsbefordran skulle, såvitt anginge virkes- och träkolstransporter för vilka bestämmelserna om taxa i icke yrkesmässig trafik ej vore tillämpliga, äga motsvarande tillämpning med avseende på godsbefordran mot för transporterna gällande normalpris. Vidare stadgades — för att befrämja lastbilsbeståndets bästa möjliga utnyttjande för vedtransporter — att av myndighet meddelade bestämmelser om största medgivna last i beställningstrafik för godsbefordran, understigande den för fordonet gällande maximilasten, icke skulle äga tillämpning å virkes- och trä-

396 kolstransporter. Dock skulle vad sålunda stadgats icke medföra befrielse från skyldighet att ställa sig till efterrättelse i vägtrafikstadgan eller med stöd av denna meddelade föreskrifter angående största tillåtna hjultryck. Genom bestämmelserna om normalpriser å virkestransporter hade transportföretagarna inom motortrafikväsendet förbundits att hålla bestämda körpriser för dylika transporter. Däremot saknades effektiva medel att säkerställa, att nödvändiga biltransporter av virke m. m. verkligen bleve utförda i tillräcklig omfattning. Stadgandena om transportplikt i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. voro i sådant hänseende otillräckliga. Bristen på bunden orderorganisation gjorde det icke möjligt att anbefalla orderkontoren att vid deras trafikledande verksamhet giva samhälleligt särskilt angelägna transporter företräde framför andra. Vid sådant förhållande funno bränsle- och Irafikkommissionerna, att nyssnämnda stadganden borde kompletteras med föreskrifter om skärpning av transportplikten i de fall, då fråga var om transporter i det allmännas intresse särskilt i fråga om bränslen av olika slag. Kommissionerna hemställde därför i skrivelse den 10 juni 1942, att författningsbestämmelser i sådant hänseende måtte meddelas. I anledning härav utfärdade Kungl. Maj:t den 19 juni förordning (nr 427) om s k y l d i g h e t a t t m e d l a s t a u t o m o b i l u t f ö r a v i s s a t r a n s p o r t e r a v v e d m. m., vilken trädde i kraft den 1 juli 1942. I förordningen föreskrevs, att ägare eller innehavare av gengasdriven lastbil, vars maximilast uppginge till 2 000 kg eller mera, skulle vara pliktig att i viss utsträckning mot gällande normalpris med bilen utföra transporter av massaved (pappersved), props, kolved, martinved och annan långved, kastved samt icke bearbetat träkol (råkol). Förordningen hade icke avseende å transporter, som skedde uteslutande inom stad. Kristidsstyrelse skulle i enlighet med av trafikkommissionen meddelade anvisningar äga fastställa den myckenhet av sådant gods, som bilens ägare eller innehavare var pliktig att transportera, ävensom de tider, inom vilka transportskyldigheten skulle vara fullgjord, samt i övrigt meddela erforderliga föreskrifter beträffande transportskyldighetens fullgörande. Transportplikt finge dock icke åläggas annan än innehavare av tillstånd till yrkesmässig beställningstrafik för godsbefordran med mindre trafikkommissionen lämnat medgivande härtill. Kristidsstyrelsen skulle i hithörande ärenden, i den mån så lämpligen kunde ske, samråda med därav berörda organisationer inom styrelsens verksamhetsområde. Underlåtenhet att fullgöra ålagd transportskyldighet ägde kristidsstyrelsen anmäla hos vederbörande länsstyrelse, vilken hade att avgöra om sådan tredska skulle anses föreligga, att för bilens innehavare utfärdat inköpskort eller tillståndsbevis för inköp eller förbrukning av smörjmedel borde återkallas eller ändras. Tillämpningsbestämmelser till förordningen utfärdades av trafikkommissionen den 30 juni 1942. Kommissionen inskärpte därvid, att tvångsrekvisition av lastbilar icke borde förekomma, när inom vederbörande transport-

»

397 område omständigheterna gåve vid handen, att transporter av ifrågavarande gods utan sådan rekvisition kunde utföras inom behörig tid och i tillfredsställande omfattning. Samråd borde i första hand ske med representanter för den inom kristidsstyrelseområdet befintliga orderorganisationen för beställningstrafik. Lämpligt syntes vara att med denna organisation söka träffa avtal kollektivt eller på annat sätt om utförande av transporter i organisationens trafikledning. Vid transportskyldighetens fastställande borde städse beaktas behovet av transporter jämväl för andra ur samhälleliga synpunkter angelägna ändamål. Vid otillräcklig tillgång på lastbilar i yrkesmässig trafik finge hänvändelse göras till länsstyrelsen och av denna eventuellt till trafikkommissionen om anvisning av yrkesmässiga bilar inom länet, resp. överflyttning från annat län. Framställning till trafikkommissionen om åläggande av transportskyldighet för ägare eller innehavare av lastbil i icke yrkesmässig trafik finge göras, så snart det visat sig, att tillgången på yrkesmässiga bilar inom kristidsområdet vore otillräcklig och att överflyttning av sådana bilar icke kunnat ske samt att tillgången på icke yrkesmässiga bilar, som i enlighet med gällande bestämmelser verkställde transporter av ifrågavarande godsslag mot betalning åt andra, ej heller vore tillräcklig för de föreliggande behoven. I samband med utfärdandet av nyssberörda förordning den 19 juni föreskrevs genom förordning samma dag (nr 428), att de tidigare stadgade, till utgången av juni 1942 gällande undantagen i fråga om vedtransporter från föreskrifterna i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. skulle förlängas t. o. m. den 30 juni 1943 och samtidigt utsträckas att även gälla transporter av ved även för annat än bränsleändamål samt träkol, torv och torvbriketter. I skrivelse till kristidsstyrelserna den 9 juni 1942, således redan före utfärdandet av ovanberörda förordning om viss transportskyldighet, hemställde trafikkommissionen att de befintliga orderorganisationerna inom resp. län måtte anmanas att genomföra en sådan turplacering vid bilhållning för gods, avsett att transporteras med lastbil i yrkesmässig trafik, att de samhälleligt sett mest angelägna transporterna bleve i första hand säkerställda. I anslutning härtill och med hänvisning till de under sommarsäsongen förestående omfattande transporterna för byggnadsändamål framhöll kommissionen i ny skrivelse till länsstyrelserna den 17 juni, att byggnadsverksamheten, som tidigare jämte bränsleförsörjningen tagit en synnerligen stor del av den yrkesmässiga lastbilstrafiken i anspråk, måste — om den skulle kunna vidmakthållas — i så stor utsträckning som möjligt övergå till att nyttja andra transportmedel. Kommissionen framförde vidare till länsstyrelserna generellt det önskemålet, att dessa måtte — i den mån så läte sig göra — söka verka för att körslorna ordnades så, att största möjliga sparsamhet iakttoges med den på en ort till buds stående fordonsparken. Ytterligare tilldelning av smörjolja syntes böra vägras i de fall då lastbilar användes i trafik för bygg-

398 nadsverksamheten på ett sätt som strede mot de av statsmakterna godkända direktiven. Det hade ifrågasatts att, för att hindra en onormal förslitning av gummiringar, förbud skulle utfärdas mot att framföra lastbilar annat än på användbar väg. Trafikkommissionen hade av praktiska skäl icke kunnat ansluta sig därtill utan ansåge att man finge nöja sig med bilägarnas under rådande förhållanden skärpta uppmärksamhet på nödvändigheten av att söka så länge som möjligt bevara sina fordon med tillbehör i driftsyärdigt skick. Kommissionen hemställde, att länsstyrelserna ville i möjligaste mån verka lör att trafikföretagarna icke åtoge sig av trafikant påfordrad körning i sådana fall, då gummiringarna kunde förväntas bliva utsatta för onormala påkänningar. Även i sistnämnda fall syntes ytterligare tilldelning av smörjolja böra vägras, då det av föreliggande omständigheter framginge. att bilägarna utsatte sina lastbilar för sådana påfrestningar. Den i kommunikationsministerns direktiv för den genom beslut den 3 oktober 1941 anbefallda undersökningen om reglering av motorfordonstrafiken berörda frågan om lastbilstrafikens organisation och rationalisering genom u t v e c k l i n g av s y s t e m e t m e d o r d e r c e n t r a l e r o c h o r d e r k o n t o r (se ovan sid. 167) hade av trafikkommissionen gjorts till föremål för utredning genom särskilt tillkallade utredningsmän. En av dessa utarbetad promemoria i ämnet överlämnades av kommissionen med skrivelse den 21 februari 1942 till Kungl. Maj:t, varvid kommissionen för egen del hemställde om vissa åtgärder i syfte att få till stånd en fast och enhetlig organisation för ledningen av beställningstrafiken för godsbefordran. Yttranden över kommissionens förslag inhämtades, men ännu vid halvårsskiftet förelåg icke något Kungl. Maj:ts beslut i ärendet. Som ovan sid. 170 omnämnts, verkställdes i slutet av 1941 en i n v e n t e r i n g angående sådana lastbilar, som icke funnos intagna vare sig i automobilregistret eller i det militära fordonsregistret och således voro tagna ur bruk. Då det av olika skäl visade sig önskvärt att kontinuerligt kunna erhålla upplysning rörande motorfordon, vilka framgent avfördes ur automobilregistret, förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelser den 6 och 13 februari 1942 (nr 30 och 67), att uppgifter angående beskaffenheten och utrustningen av sådana motorfordon (lastbilar, bussar, personbilar och släpvagnar) , som anmäldes för avförande ur automobilregister, skulle samtidigt med anmälan om avförande lämnas till vederbörande länsstyrelse enligt av trafikkommissionen fastställt formulär. Den restriktiva politik på motortrafikens område, som förhållandena framtvingat, gjorde bristen på upplysande t r a n s p o r t s t a t i s t i s k t m a t e r i a l kännbar. Än större kunde behovet av sådant material väntas bli i samma mån körrestriktionerna kunde komma att behöva ytterligare skärpas. Då en fortlöpande statistik över bilgodstrafiken tills vidare icke fanns tillgäng-

399 lig, föreslog trafikkommissionen i skrivelse den 27 februari 1942, att som ersättning därför en uppgiftsinsamling av ifrågavarande slag måtte åstadkommas under vissa kortare perioder av året, lämpligen en vecka under vardera av månaderna april, juli och oktober. Förslaget ledde till utfärdande även kungörelse den 15 maj 1942 (nr 258), varigenom föreskrevs, att uppgifter beträffande utförd godstrafik under veckan 5—11 juli skulle avlämnas till vederbörande länsstyrelse av samtliga ägare eller förhyrare av i automobilregister intagna lastbilar och för godsbefordran avsedda släpvagnar. Uppgifterna, vilka skulle avfattas enligt av trafikkommissionen fastställt formulär, borde senast den 18 juli vara länsstyrelsen tillhanda och av denna senast den 31 juli översändas till trafikkommissionen. Ytterligare en åtgärd av statistisk natur, vilken kunde förväntas bliva av betydelse ur trafikregleringssynpunkt, må i detta sammanhang omnämnas, nämligen uppläggandet hos statistiska centralbyrån av det centrala automobilregister. varom förordnades genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 616).

12.

Postverket.

Den 1 april 1942 trädde vissa portohöjningar i kraft (kungörelse den 13 mars 1942, nr 96; se sid. 457). Under årets första kvartal steg frankoteckensuppbörden med 13*1 procent. Andra kvartalets resultat påverkades starkt av portohöjningen, i det uppbörden då ökades med 24*1 procent; utan portohöjningen skulle uppbörden enligt gjorda beräkningar ha stigit med endast 5*3 procent. Halvåret i dess helhet företedde en ökning av frankoteckensuppbörden av 18*7 procent, vilken utan portohöjningen skulle ha stannat vid c:a 9*2 procent. F l y g p o s t t r a f i k e n var alltjämt inskränkt till dagflyg å vissa linjer. Med Finland och Danmark uppehölls sålunda flygförbindelse med dagliga resp. söckendagliga turer i båda riktningarna. Under tiden t. o. m. den 22 februari uppehölls dessutom med Norge flygposttrafik tre gånger i veckan i riktningen f r å n nämnda land. Flygförbindelsen med Ryssland och de baltiska staterna låg alltjämt nere. På flygpostlinjerna Stockholm—Berlin och Malmö—Köpenhamn—Berlin fortgick trafiken såsom förut med söckendagliga turer. Å dessa linjer befordrades post till Tyskland och de av tyskarna ockuperade länderna i östra Europa samt till Belgien, Nederländerna, Ungern och Balkanländerna, i den mån sådan post icke befordrades via Trelleborg—Sassnitz. Sedan den 27 mars var en tillfällig flygförbindelse med Storbritannien upprättad. Trafiken fortgick med i regel en tur i veckan. Förbindelsen anlitades för befordran — på avsändarens risk — av vanliga och rekommenderade brevförsändelser (dock ej varuprov och småpaket), inlämnade i Sverige och adresserade till Storbritannien och andra länder, dit vidarebefordran från Storbritannien kunde äga rum. Bland dessa märkas samtliga stater i Nord-, Mellan- och Sydamerika, Australien med vissa ögrupper i Oceanien samt en del länder i Afrika och Asien, bl. a. Kina. Försändelser till Amerika och Kina vunno även på avsändarens risk befordran med flyg Berlin—Lissabon—New York. I fråga om l a n d - o c h s j ö f ö r b i n d e l s e r n a med utlandet märkes, att under perioderna 12—26 februari och 28 mars—9 april trafiken å linjen Trelleborg—Sassnitz var oregelbunden och under perioden 27 februari— 27 mars helt inställd, allt beroende på ishinder. Under dagarna 25—30 juni var färjetrafiken inställd på grund av ubåtsfara.

401 Såsom i översikten för senare halvåret 1941 meddelats, föranledde Förenta staternas inträde i kriget, att båtförbindelsen Lissabon—New York för befordran av post till Amerika och Ostasien upphörde. Från den 9 februari kunde emellertid post till Sydamerika samt vissa delar av Nord- och Mellanamerika befordras via Tyskland och Spanien f. v. b. med spanska lastfartyg till Trinidad. Posten till Japan, Kina och Thailand kunde sedan den 11 februari befordras via Istanbul—Sibirien

26—316/53

13.

Telegrafverket.

Telefon- och telegraf förbindelserna med utlandet. Tidigare gällande restriktioner rörande tillåtet innehåll i telefonsamtal till Norge ersattes fr. o. m. den 17 juni 1942 av bestämmelse om att samtal endast kunde utväxlas med vissa personer vid vissa telefonapparater i Norge. Telefonförbindelserna med följande länder i Sydamerika blevo under första halvåret 1942 avbrutna, nämligen med Bolivia, Brasilien och Venezuela den 6 februari, med Uruguay den 26 mars, med Peru den 1 april och med Paraguay den 17 april. Telefonförbindelsen med Kroatien återupptogs den 1 maj efter att ha varit avbruten sedan början av april 1941 i och med att Jugoslavien indrogs i kriget. Direkta radiotelegrafförbindelser upprättades den 2 januari med Argentina och den 19 januari med Brasilien. Den direkta radiotelegrafförbindelsen med Grönland bröts den 20 mars, varefter trafiken med detta land dirigerades via London och sedan den 25 juni via New York. Under första halvåret 1942 brötos telegraf förbindelserna med en del asiatiska länder, nämligen med Filippinerna och Hongkong den 2 januari, med Malaya den 15 januari, med Nederländska Indien den 9 mars samt med Brittiska Nordborneo i början av mars. Utvecklingen av telegrafverkets rörelse. Under år 1941 och särskilt under dess senare hälft hade telegrafverkets rörelse — med undantag för trafiken med utlandet — undergått stark ökning. Särskilt framträdande var den stora abonnentökningen, som avsevärt överträffade den tidigare rekordsiffran från år 1938. Enär den starka tillströmningen av nya abonnenter måste inge betänkligheter med hänsyn till den inom landet rådande knappheten på råvaror och materiel av olika slag, höjdes fr. o. m. den 1 januari 1942 inträdesavgiften för huvudabonnemang från 20 till 50 kronor, varjämte motsvarande höjning även vidtogs för vissa andra slag av abonnemang, såsom abonnemang å anknuten apparat och å förhyrd ledning. Dessa avgiftshöjningar medförde en mindre begränsning av nettoökningen, som för första halvåret 1942 stannade vid c:a 27 000 abonnemang mot omkring 29 000 under första halvåret 1941. Den inländska rikssamtalstaxan höjdes likaledes fr. o. m. den 1 januari med 10 öre per period — utom för lägsta avståndsgruppen, där höjningen

403 begränsades till 5 öre. Trots denna taxehöjning, som i första hand avsåg att öka statsinkomsterna, steg samtalsantalet under första halvåret 1942 med drygt 10 procent i jämförelse med första halvåret 1941. Även taxan för inländska telegram höjdes fr. o. m. den 1 januari 1942, då en tilläggsavgift av 20 öre per telegram infördes. Ej heller denna taxehöjning synes ha haft en hämmande inverkan på trafiken. Sålunda utvisade den inländska telegramtrafiken under första halvåret 1942 i jämförelse med samma tid år 1941 en ökning med 26'5 procent. Trafiken med utlandet kvarlåg under första halvåret vid samma låga nivå som under närmast föregående halvår. Telefontrafiken uppgick till en tredjedel av trafiken under första halvåret 1939, medan motsvarande jämförelse för telegramtrafiken utvisar en nedgång till cirka 75 procent av fredstrafiken. Närmare uppgifter om utvecklingen av den in- och utländska telefon- och telegraf trafiken under månaderna januari—juni 1942 meddelas i nedanstående översikt, vari jämförelse gjorts med motsvarande månader såväl år 1941 som år 1939. Jan. Ökning eller minskning i procent av antalet inländska rikssamtal: gentemot 1941 4- 7-6 » 1939 + 17-4 samtal med utlandet: gentemot 1941 — 11-7 » 1939 — 66-7 inländska telegram: gentemot 1941 + 18-3 » 1939 + 18-7 telegram med utlandet: gentemot 1941 — 16-5 »> 1939 — 20-1

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Jan.— juni

+ 10-8 + 1 1 1 + 11-7 + 4-8 + 14-9 4- 10-1 + 18-4 + 17-4 + 22-2 + 14-9 + 17-8 4- 18-0 — 10-7 — 12-2 — 7-5 — 8-9 — 8-7 — 10-0 — 65-7 — 68-0 — 65-2 — 66-3 — 67-3 — 66-6 + 21-3 + 7-6 + 19-3 + 25-1 + 10-7 4- 16-9 + 25-0 + 23-7 + 21-4 + 34-2 4-33-7 4- 26-5 — 17-2 — 19-0 — 13-6 — 9-4 4- 0-8 — 12-6 — 28-0 — 33-5 — 23-1 — 22-8 — 22-5 — 25-1

Genom kungörelse den 30 december 1941 (nr 987) meddelades föreskrifter angående vissa särskilda telefon- och telegramavgifter, vilka trädde i tilllämpning fr. o. m. den 1 januari 1942 med giltighet till utgången av juni 1943 (se sid. 456).

14. Krigsriskförsäkring. Transportförsäkring. Kaskoförsäkringen. Beträffande fartygens försäkringsvärden tillämpades under förra halvåret 1942 alltjämt de tidigare reglerna. Då viss tveksamhet gjort sig gällande rörande frågan huruvida och i vad mån under protection- och indemnityföretagens försäkringar täcktes även redarnas ansvar gentemot tredje man för person- och sakskada vid kollision med fartyg eller med kaj eller annat fast eller flytande föremål, i händelse kollisionen inträffat till följd av krigsåtgärd, samt de nämnda företagen förklarat sig icke beredda att påtaga sig denna risk, beslöt statens krigsförsäkringsnämnd, att risken skulle övertagas av nämnden. Någon tilläggspremie skulle därvid icke ifrågakomma utom beträffande fartyg som tidsbefraktats till utlandet. Premietillägget begränsades emellertid i detta fall till 0-01 procent per tre månader. De ifrågavarande bestämmelserna kommo i tillämpning fr. o. m. den 15 juni 1942. Sedan mellan de svenska sjöförsäkringsföretagen och varven träffats överenskommelse om utsträckning av försäkringsgivarnas ansvar beträffande fartygsnybyggnader till att avse även sabotagerisk i samband med kriget, medgav nämnden återförsäkring av denna risk hos nämnden enligt vissa grunder och mot en premie tillsvidare av 0-01 procent av leveranspriset. Beträffande den krigsutbrottsförsäkring av kasko, som anordnats för det fall att Sverige skulle komma att indragas i kriget, utsträcktes giltighetstiden för meddelade försäkringar av detta slag ytterligare att gälla till den 1 juli 1943. Premiesatserna i tariffen den 30 maj 1941 ändrades så till vida att premien för det större tonnaget i svensk kustfart fr. o. m. den 1 juni 1942 bestämdes till lägst 0-2 procent, oavsett om resan omfattade passage av Falsterborev eller icke. Tidigare hade viss rabattering förekommit, om resan lagts genom Falsterbokanalen. I fråga om premierna för den s. k. Göteborgstrafiken (lejdtrafiken) beslötos den 19 mars 1942 vissa sänkningar. Premien skulle utgöra 3 procent för fartyg, som utgingo till Sydamerika utan anlöpande av amerikansk hamn norr om Pernambuco. För tankfartyg å en motsvarande resa skulle premien utgöra 4 procent. För hemgående fartyg å samma trade bestämdes premien till 6 procent (tankfartyg 8 procent). För fartyg, som på resa från

405 Sverige anlöpte Portugal, skulle premien utgöra 6 procent. Den 29 april sänktes premien för de hemgående fartygen ytterligare till 4 procent. Beträffande vissa specialtarifferingar i övrigt må nämnas, att kaskopremien för trafiken mellan amerikanska hamnar i juni 1942 sänktes till 7 procent för enkelresa och 12 procent för dubbelresa (tidigare 8 och 12 procent). Under redogörelseperioden förlorades genom krigsåtgärder 24 hos krigsförsäkringsnämnden försäkrade fartyg med ett sammanlagt försäkringsvärde av omkring 45 milj. kronor. Premieintäkterna utgjorde 66 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades 31 milj. kronor. Skadereserven uppgick vid halvårsskiftet till 69 milj. kronor. Varuförsäkringen. Lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. har genom lag den 12 juni 1942 (nr 369) erhållit ett tillägg, varigenom möjliggjorts att efter av Kungl. Maj:t givet förordnande meddela statlig krigsförsäkring mot samma risker som i fråga om transportförsäkring jämväl beträffande egendom, som lagrats i utlandet för införsel till riket. Lagändringen, vilken tillkommit efter beslut av 1942 års riksdag i anledning av proposition nr 235, har föranletts av de svårigheter som genom krigsförhållandena i många fall uppstått att hemtransportera i utlandet för svenska importörers räkning lagrade varupartier och omöjligheten härför att med gällande bestämmelser erhålla lagringsförsäkring mot krigsrisk, enär sådan försäkring ansetts kunna beviljas endast i samband med transportförsäkring av varorna. Lagring av utav svenska importörer inköpta och betalade varor, vilka icke inom rimlig tid kunnat hemtransporteras och för vilka möjlighet till krigsförsäkringsskydd i Sverige ej funnits, har t. ex. i rätt stor utsträckning skett i Japan. Även om varorna icke för närvarande kunnat hemtransporteras, har det med hänsyn till folkförsörjningen ansetts angeläget såväl att redan inköpta varor icke återförsäljas i utlandet utan lagras i avbidan på transport till Sverige som att nya varupartier inköpas för att vara tillgängliga, då transportmöjligheter ånyo uppkomma. — Genom kungörelse den 12 juni 1942 (nr 370) har Kungl. Maj:t förordnat, att försäkring och återförsäkring må meddelas av staten enligt krigsförsäkringslagens 1 § i dess nya lydelse. Den 13 juni 1941 hade Kungl. Maj:t bemyndigat de statliga myndigheterna att tills vidare vid varutransport genom krigszon teckna krigsförsäkring hos statens krigsförsäkringsnämnd. Sedan riksdagen 1942 bifallit ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag därom att de till nämndens förfogande ställda medlen finge disponeras för meddelande jämväl av civil transportförsäkring åt statliga myndigheter och institutioner (proposition nr 168), föreskrev Kungl. Maj:t den 30 juni 1942, att försäkring beträffande transporter från eller till utrikes ort skulle, där sådan försäkring prövades erfor-

406 derlig, fr. o. m. den 1 juli 1942 av statliga myndigheter och institutioner tecknas direkt hos nämnden såväl mot risker som angåves i 1 § krigsförsäkringslagen som mot annan transportrisk. I anslutning härtill beslöt nämnden att vid premiesättningen för civilförsäkringen följa Sjöassuradörernas förenings tariffer och specialnoteringar. Av ingångna skadecertifikat och genom svenska beskickningarna i Sofia och Istanbul inhämtade upplysningar hade framgått, att ur civilförsäkringens synpunkt synnerligen vanskliga förhållanden voro rådande i fråga om varutrafiken på Turkiet över Svarta havet. I likhet med de utländska sjöförsäkringsföretagen bl. a. i Tyskland, Schweiz, Italien och Turkiet funno sig de svenska sjöförsäkringsbolagen nödsakade att tills vidare begränsa sitt ansvar för sändningar från eller till nämnda länder till villkoret »mot strandningsfall och trafikolycka». Under rådande förhållanden ansågo sig emellertid varuägarna icke själva kunna löpa risken mot enskild skada, som kunde uppkomma utan samband med strandningsfall eller trafikolycka. För | att möjliggöra varuutbytets upprätthållande beslöt därför krigsförsäkringsnämnden efter samråd med handelskommissionen medgiva sjöförsäkringsbolagen rätt att hos nämnden återförsäkra civilrisken i sin helhet mot av nämnden fastställda premiesatser. Dessa sattes till en början till 5 procent för exporten och 10 procent för importen. Sedan av nämnden upprättade kontrollorganisationer i Sofia och Istanbul trätt i funktion, kunde premierna sänkas för exporten till 2 procent med ångfartyg och 3 procent med motorseglare och för importen till 4 procent med ångfartyg och 5 procent med motorseglare. I samtliga fall beräknades en tilläggspremie av 2 procent i fråga om för- resp. efterresa till Izmir. Med sjöförsäkringsbolagen träffades tilläggsöverenskommelse, varigenom bolagen — i arbetsbesparande och förenklande syfte — bemyndigades att beträffande försändelser i svensk kustfart, vilkas värde var för sig icke översteg 5 000 kronor, i fortsättningen teckna krigsförsäkring i krigsförsäkringsnämndens namn och i förekommande fall på nämndens poliser, varvid bolagen skulle övertaga nämndens ansvar för dessa försäkringar. Vissa noteringar i den premietariff, vilken tillämpats fr. o. m. den 25 juni 1941 (tariff nr 13), ändrades i februari 1942. Sålunda sänktes noteringarna för tyska nordsjöhamnar via Kielkanalen och för Delfzijl och Groningen från 2 procent till 1'5 procent; för övriga utländska och belgiska hamnar bestämdes premien till 4 procent. I juni 1942 vidtogos vissa ändringar i avseende å noteringarna beträffande trafiken på Finland. Även premietariffen för krigsförsäkring av järnvägstransporter undergick viss ändring. Varupremien för den s. k. Göteborgstrafiken sänktes den 20 februari 1942 till 6 procent för exporten och 8 procent för importen med undantag dock för importen från ostkusthamnar i Förenta staterna, rörande vilken alltjämt bibehölls en premiesats av 12 procent. Den 29 april 1942 sänktes premien ytterligare till 4 procent för exporten och 6 procent för importen.

407 Beträffande frustrationsförsäkringen vid export, som från början avsett täckning av den s. k. frustrationsrisken först i och med inlastningen i Göteborg i det sjögående fartyget, beslöts i mars 1942, att ansvaret under nämnda försäkring skulle utsträckas att gälla fr. o. m. inlastningen i fartyget, även om denna skedde annorstädes i Sverige än i Göteborg, resp. i vissa fall fr. o. m. inlastningen i kustbåt för omlastning i Göteborg till det sjögående fartyget. Ny överenskommelse träffades med sjöförsäkringsbolagen i provisionsfrågan . Inkomsterna av premier för varuförsäkringen uppgingo under det ifrågavarande halvåret till 35 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades efter avdrag för influtna försäljningsbelopp etc. netto 7 milj. kronor. Skadereserven vid halvårsskiftet uppgick till 37 milj. kronor. Olycksfallsförsäkring. Sedan Sveriges redareförening samt personalsammanslutningarna på sjöfartsområdet i skrivelse den 6 december 1941 hemställt om sådan ändring av 1937 års lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, att densamma skulle bliva tillämplig även i de fall, då det icke kunde avgöras huruvida inträffat olycksfall hade sin grund i krigsåtgärd eller ej, framlade Kungl. Maj:t proposition härom till 1942 års riksdag, nr 107. Propositionen bifölls och den 30 april 1942 utfärdades lag (nr 216) om ändring av nyssnämnda författning, innehållande ett tillägg, vari föreskrives, att om inom område och under tid som angives i lagen i fråga person som där avses blivit borta samt all underrättelse om honom upphört, han skall anses ha omkommit genom olycksfall till följd av krigsåtgärd, där ej med hänsyn till antaglig tid och plats för försvinnandet eller andra omständigheter finnes sannolikt, att annan orsak till försvinnandet förelegat. I sådant fall skall begravningshjälp icke utgå. Motsvarande tillägg gjordes genom författningar samma dag (nr 217 och 218) även till förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd (se härom del I sid. 357) samt till kungörelsen den 27 oktober 1939 (nr 755) om höjning av ersättningen vid den särskilda olycksfallsförsäkringen för fiskare (vilken sistnämnda författning upphävdes och ersattes genom kungörelsen nr 218/1942). Krigsförsäkringen på olycksfallsförsäkringsområdet upprätthölls för övrigt efter samma grunder som förut. I samband med förlisning av fartyg, försäkrade enligt krigsförsäkringslagen, omkommo under första halvåret 1942 enligt inkomna ersättningskrav 97 personer och skadades 53. Genom krigsolycksfall utan samband med förlisning omkom dessutom 1 person och skadades 58.

408 Tilläggspremierna för riksförsäkringsanstalten och krigsförsäkringspoolen tillsammans uppgingo under samma tid till i runt tal 5'9 milj. kronor. I fråga om den för fiskare avsedda olycksfallsförsäkringen framlades i proposition till 1942 års riksdag nr 42 förslag till ändring av gällande förordning den 11 juni 1918 (nr 375). Förslaget gick ut på att medgiva tecknande av försäkring med högre sjukpenning än vad dittills förekommit. Högsta försäkringsklassen skulle avse en årlig arbetsförtjänst av 2 400 kronor mot förut 1 200 kronor, med en sjukpenning av 4: 40 kronor per dag mot gällande 2: 20 kronor. Ändringen motiverades med de ökade förtjänstmöjligheter, som fisket numera kunde erbjuda. Propositionen bifölls av riksdagen, varefter förordning i ämnet utfärdades den 27 mars 1942 (nr 120).

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet. Statistisk överblick. Arbetsmarknaden under första hälften av 1942 utmärktes av en förbättrad sysselsättningsnivå för ett flertal industrigrenar, en betydande återhämtning inom byggnadsverksamheten samt en tilltagande brist på arbetskraft inom vissa områden, speciellt skogsbruket. Arbetslösheten, som under senare delen av 1941 visade en avsevärd tillbakagång, avvecklades praktiskt taget helt under första halvåret 1942. En sammanställning av de statistiska serier, som belysa arbetsmarknadens utveckling under första halvåret åren 1941 och 1942, ger följande resultat.

Månad

Januari Februari Mars Apri) Maj Juni

Antal av arbetsAntal sysselsatta Antal ansökningar löshetskommittéinom industri, om arbete på 100 Arbetslösheten byggnadsverksam- lediga platser vid inom fackförbun- erna rapporterade hjälpsökande den (% av medhet och handel arbetsförmedarbetslösa lemsantalet) m. m. Indextal: lingarna 1 000-tal sept. 1939 = 100 1941

83 85 84 85 88 91

85 85 84 87 90 94

249 241 208 184 160 154

227 202 168 131 110 103

17-1 16-4 15-1 13-1 10-6 9-3

13-7 12-5 11-1 8-1 6-0 4-9

30-5 34-9 33-7 30-6 24-9 20-7

25-3 25-1 22-1 15-5 10-1 7-9

Socialstyrelsens sysselsättningsstatistik för industri och angränsande verksamhetsområden utvisar, att antalet sysselsatta arbetare under första halvåret 1942 var mellan 2 och 3 procent högre än under samma tid föregående år men fortfarande väsentligt lägre än vid krigsutbrottet. Vid de offentliga arbetsförmedlingarna var relationen mellan arbetsansökningar och lediga platser betydligt gynnsammare än under 1941. Detta berodde nästan uteslutande på ökad tillgång på lediga platser; antalet arbetsansökningar var däremot av ungefär samma omfattning som föregående år. För juni månad 1942 uppgick relationstalet till 103, vilken siffra betecknar minimum under sistförflutna 22 år. Antalet arbetslösa i fackförbunden var sedan februari månad 1942 lägre än under motsvarande månader något år sedan 1920. Vid utgången av juni månad 1942 redovisade samtliga förbund lägre arbetslöshetssiffror än vid samma tidpunkt föregående år. Särskilt inom byggnadsfacken var ned-

410 gången i arbetslösheten betydande. Av byggnadsträarbetarna voro sålunda 16*6 procent, av byggnadsgrovarbetarna 8*2 procent, av murarna 7-5 procent och av målarna 14-3 procent redovisade såsom arbetslösa mot resp. 27-1, 21-7, 25-5 och 20*6 procent. Till en del torde nedgången sammanhänga med att byggnadsarbetare i viss utsträckning erhållit arbete inom andra yrkesområden; detta torde särskilt gälla byggnadsgrovarbetare. Arbetslöshetssiffran för denna grupp var till och med lägre än vid samma tidpunkt 1939. Antalet hjälpsökande arbetslösa, som vid slutet av januari 1942 uppgick till 25 259, nedgick till 7 941 vid första halvårets utgång. Av samtliga dessa voro 4 328 sysselsatta vid för försvaret och folkförsörjningen betydelsefulla beredskapsarbeten, som icke kunde inskränkas, varför antalet i egentlig mening arbetslösa endast uppgick till 3 613. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Inom jordbruket var behovet av arbetskraft till vårbruket större än under normala förhållanden, beroende på att detta måste koncentreras till kortare tid än vanligt. Genom hempermittering av inkallade samt möjligheten att utsträcka arbetstiden kunde dock arbetet försiggå utan störningar. Härtill bidrog även den frivilliga arbetshjälp, som i betydande omfattning ställdes till jordbrukets förfogande. Enligt rapporter från länsarbetsnämnderna för tiden 1 juni—12 juli placerades närmare 12 000 personer i jordbruksarbete under längre eller kortare tid, varjämte 715 arbetslag med sammanlagt 14 000 medlemmar lämnade jordbruket hjälp under kortare tidsperioder. Skogsbrukets behov av arbetskraft var under hela perioden synnerligen stort, såsom arbetsmarknadskommissionens månatliga inventeringar av arbetskraft för brännvedsförsörjningen utvisade (se nedan sid. 413). Genom arbetsförmedlingarna placerades under första halvåret 1942 28 609 man i skogsarbete. Av dessa kommo 14 642 från andra yrkesområden än skogsbruket. Även torvproduktionen hade ett stort behov av arbetskraft, som dock i huvudsak kunde tillgodoses. Enligt arbetsmarknadskommissionens inventeringar av arbetskraft vid denna produktionsgren uppgick det totala arbetskraftsbehovet under säsongen till omkring 17 000 man. Hela den från början planerade produktionen kunde dock icke åstadkommas, framför allt på grund av ogynnsam väderlek men även lokalt i någon mån på grund av brist på arbetskraft. Arbetsförmedlingstvång för torvhantering m. m. infördes den 2 juni 1942 (se sid. 350). Inom industrien rådde allt fortfarande betydande skillnader i sysselsättningsnivån mellan olika industrigrupper. Inom m a l m b r y t n i n g s - o c h m e t a l l i n d u s t r i e n var arbetstillgången — liksom under föregående år — god vid gruvor, järnbruk, mekaniska och elektriska verkstäder samt skeppsvarv men mindre god för järnoch stålmanufaktur. I jämförelse med föregående år utvisade särskilt verk

411 städerna fortsatt uppgång och knappheten på kvalificerade yrkesarbetare skärptes. Även hjälparbetare och verkstadsynglingar efterfrågades i större om fattning än tidigare. Erland k o n s u m t i o n s v a r u i n d u s t r i e r n a var sysselsättningen i n o m livsmedelsindustrien trots de skärpta ransoneringarna i det stora hela taget god. Vid slakterier och charkuterifabriker förekommo dock permitterinjgar, varjämte korttidsarbete tillämpades. Vid textil- och beklädnadsindustriföretag, skofabriker och gummivarufabriker minskades arbetstillgången till följd av den tilltagande råvarubristen ytterligare. Av de särskilda undersökningar, som arbetsmarknadskommissionen företog under våren 1942 rörande sysselsättningsläget inom bl. a. textil- och gummivaruindustrierna, framgick dock, att arbetskraften vid dessa industrier hade en mera jämn sysselsättning under 1942 än under 1941. Inom den kemisk-tekniska industrien förekommo inga nämnvärda förändringar i sysselsättningen. Arbetstillgången var alltjämt dålig vid färg-, olje- och parfymfabriker och mycket god vid sprängämnesfabriker. Inom e x p o r t i n d u s t r i e r n a var arbetstillgången alltjämt ogynnsam. Vid pappersmassefabriker och pappersbruk förekommo liksom tidigare stora skillnader i sysselsättningen mellan olika företag. Vid vissa företag redovisades ökning i arbetarantalet, vid andra permitteringar. Sysselsättningsnivån var dock i sin helhet ogynnsam, ehuru en icke obetydlig återhämtning kunde konstateras särskilt vid massafabrikerna. Vid sågverken var sysselsättningen sämre än under föregående år, vid snickeri- och möbelfabriker däremot oförändrad. Glasbruken hade något bättre arbetstillgång. Vid tändsticksfabriker var sysselsättningen alltjämt mycket otillfredsställande. Inom b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n fortsatte den återhämtning, som kunde konstateras sedan hösten 1941 och som beträffande bostadsbyggandet hade sin grund i statliga stödåtgärder. Enligt socialstyrelsens byggnadsstatistik var bostadsproduktionen i de större städerna vid halvårsskiftet 1942 ungefär hälften så stor som 1939. Andra husbyggnadsarbeten samt anläggningsarbeten drogo till sig arbetskraft i betydande omfattning. Enligt arbetsmarknadskommissionens inventering av arbetskraft vid byggnads- och anläggningsarbeten den 15 juli 1942 sysselsattes vid arbetsföretag med minst tre arbetare bortåt 140 000 arbetare. För att förhindra att den för jordbruk och skogsbruk nödvändiga arbetskraften sökte sig till byggnads- och anläggningsarbete infördes arbetsförmedlingstvång (se sid. 429). Den ökade byggnadsverksamheten medförde ökad arbetstillgång även inom b y g g n a d s ä m n e s i n d u s t r i e r n a . Särskilt efterfrågades tegelbruks-, cement- och kalkbruksarbetare och en viss brist på dylika arbetare gjorde sig till och med gällande. Arbetstillgången inom sjöfarten var liksom tidigare starkt begränsad till följd av handelsavspärrningen. De ökade riskerna för krigsförlisningar medförde tätare avmönstringar än vanligt.

412 Inom handel och landtransport voro sysselsättningsförhållandena i stort sett oförändrade. Sysselsättningsläget inom oiika näringsgrenar under första halvåret 1942 belyses ytterligare genom efterföljande sammanställning av uppgifter från socialstyrelsens sysselsättningsstatistik. I sammanställningen ha angivits indextal för antalet sysselsatta arbetare för februari och maj åren 1941 och 1942 med september månad 1939 som bas. Februari

Maj

N ä r i n g s g r e n a r

Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk-teknisk industri Samtliga

industrigrupper

Byggnadsverksamhet Statliga verk och byggnadsarbeten Kommunala verk och byggnadsarbeten Handel och varulager Samtliga

näringsgrenar

101 55 63 73 90 92 95 85

103 59 62 77 92 85 84 89

100 74 74 73 96 90 90 82

105 82 71 82 196 86 82 89

37 109 81 76

36 112 79 74

48 120 92 74

53 125 90 74

90 Arbetsmarknadskommissionens verksamhet. Den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet ökade under första halvåret 1942 successivt i omfattning till följd av stegrad efterfrågan på arbetskraft inom ett flertal näringsområden samt de omfattande åtgärder som måste vidtagas för tillgodoseende av arbetskraftsbehovet inom skogs- och jordbruket. Under halvåret tillsattes genom arbetsförmedlingen c:a 70 000 fler platser än motsvarande halvår 1941. De åtgärder för tillgodoseende av s k o g s b r u k e t s behov av arbetskraft, för vilka redogjorts i närmast föregående halvårsredogörelse — intensifierad arbetsförmedling, propaganda för skogsarbete, tillfälle till utbildning i yrket för den ovane, beredande av vissa ekonomiska förmåner dels åt arbetaren under den första tiden i skogen, dels åt den hemmavarande familjen samt överförande av vid beredskapsarbeten sysselsatt arbetskraft — fortsattes och utvidgades. Landets försörjning med ersättningsbränsle blev nämligen under våren en än mer pressande uppgift än förut till följd av befarade svårigheter i fråga om kolimporten. Därjämte minskades lagren av massaved i snabb takt. Genom förhandlingar med ett flertal industrigrupper undersökte arbetsmarknadskommissionen möjligheterna att på olika vägar lösgöra arbetskraft från industrierna. Förhandlingarna resulterade i juni månad i en vädjan till

413 sågverks-, pappersmasse-, trä- och järnindustrierna samt pappersbruken att avstå 10 procent av företagens arbetskraft för sysselsättande i skogsbruket, s. k. riksarbetslag. Urvalet av arbetare skulle ske genom överenskommelser mellan arbetsledningen och vederbörande fackförening, varvid hänsyn skulle tagas till vederbörande arbetares lämplighet för skogsarbete. För att underlätta överflyttningen av arbetskraft till för folkförsörjningen viktiga yrkesområden beslöt kommissionen viss omläggning fr. o. m. den 15 juni 1942 av tidigare gällande bidragssystem. Arbetare, som icke under de senaste åren haft årligen återkommande sysselsättning inom visst arbetsområde med brist på arbetskraft och som vid arbete inom sistnämnda område icke kunde utnyttja sin ordinarie bostad, kunde härigenom, även om han icke vore att betrakta som ovan vid arbetet, vid överflyttning komma i åtnjutande av, förutom avtalsenlig lön, elt förflyttningsbidrag om 1 krona 50 öre per dag under högst 180 dagar (tillämpat endast beträffande skogsarbete). I vissa fall kunde undantag medgivas från bostadsvillkoret. Arbetare som hade anställning vid något av de företag, till vilka kommissionen riktat en vädjan att avstå arbetskraft, och som permitterades från anställningför att åtaga sig arbete i skogen kunde därutöver erhålla ett extra förflyttningsbidrag om 2 kronor (i Stockholm och Göteborg 2 kronor 50 öre) per dag. Dessutom skulle familjetillägg och hyresbidrag utgå enligt samma grunder som tidigare. Utbildningsbidrag skulle efter den 15 juni 1942 endast utgå till arbetare, som antog skogsarbete å den ort där han var bosatt och som tidigare icke haft sysselsättning inom skogsbruket i sådan utsträckning, att han kunde anses äga erforderlig yrkesvana. Utbildningsbidrag skulle utgå för högst 120 dagar med 1 krona 50 öre under de första 60 dagarna och därefter med 1 krona. Arbetare som erhöll utbildningsbidrag skulle icke komma i åtnjutande av förflyttningsbidrag, familjetillägg eller hyresbidrag. Inventeringarna av arbetskraft för brännvedsförsörjningen m. m. fortsatte med stöd av kungörelsen den 19 juli 1941 (nr 668). Inventeringar företogos vid varje månads slut. De därvid erhållna huvudresultaten meddelas här för vissa månader fr. o. m. oktober 1941.

1941 22 oktober 31 december 1942 31 januari 28 februari 31 mars 30 juni

Antal sysselsatta arbetare

Därav ovana

Ytterligare arbetskraftsbehov

55 003 80 692 109 281 105 463 89 646 32 892

4 743 6 645 9 076 8 274 6 142 2 153

53 849 21 889 14 580 14 801 13 580 36 413

Största antalet vid vedavverkningarna sysselsatta arbetare, nämligen över 109 000, förekom sålunda vid slutet av januari. Därefter nedgick antalet successivt till c:a 33 000 vid juni månads utgång. Det bör observeras, att dessa inventeringar endast avse för avverkningsändamål särskilt anställd arbets-

414 kraft och att sålunda de numerärt betydande grupperna hemmansägare, som själva deltaga i arbetet, ävensom årsanställda jordbruksarbetare ej ingå. Därjämte bör framhållas, att uppgifterna om »ytterligare arbetskraftsbehov» mera äro att betrakta som teoretiska idealsiffror än som på faktiska behov och till buds stående förläggningsmöjlighet grundade tal. De verkliga rekvisitionerna av arbetskraft hos arbetsförmedlingarna understego vid varje tillfälle högst väsentligt inventeringsresultaten. För att utröna behovet av arbetskraft inom t o r v i n d u s t r i e n under år 1942 och för att underlätta rekryteringen till nämnda industri trädde kommissionen i början av året i förbindelse med Torvindustriförbundet i vad angick bränntorvtillverkning samt med livsmedelskommissionen i vad angick tillverkning av torvströ. Därjämte gjordes med stöd av kungörelsen den 28 februari 1941 (nr 100) fr. o. m. den 31 mars 1942 vid varje månads slut inventering av arbetskraft för torvindustrien. Kommissionen tillställde företagarna ett frågeformulär i form av ett brevkort, vara uppgifter begärdes om dels antalet sysselsatta arbetare vid månadens utgång, dels det ytterligare arbetskraftsbehovet. Vidare skulle uppgivas, om arbetsgivaren själv kunde anskaffa den erforderliga arbetskraften eller om arbetsförmedlingens medverkan erfordrades samt om bostäder funnos för de arbetare, som arbetsförmedlingen skulle anskaffa. Brevkortet skulle omedelbart efter månadens utgång insändas till länsarbetsnämnden i det län, där verksamheten bedrevs. För att stimulera intresset för torvarbete bedrev kommissionen jämsides med propagandan för skogsarbetet även propaganda för torvarbete genom press, radio m. m. Propagandan skedde i samarbete med olika fackförbund, framför allt dem, inom vilka sysselsättningsgraden kunde väntas bli mindre tillfredsställande under våren och sommaren. (Se i övrigt sid. 349.) Antalet inom torvindustrien sysselsatta arbetare uppgavs vid inventeringen den 30 juni 1942 till 14 716 man. Beträffande det arbetsförmedlingstvång, som i början av juni 1942 infördes vid torvhanteringen, se sid. 350. J o r d b r u k e t s behov av arbetskraft nödvändiggjorde ett flertal åtgärder från kommissionens sida. Sålunda var blockorganisationen inom jordbruket i samarbete med livsmedelskommissionen föremål för omorganisation och effektivisering (se ovan sid. 253). I syfte att säkerställa arbetskraftsbehovet för betfälten våren 1942 träffade kommissionen efter överläggningar med Sveriges betodlares centralförening och Svenska sockerfabriksaktiebolaget överenskommelser rörande en del praktiska åtgärder, som sammanhängde med anskaffandet och utnyttjandet av olika slag av arbetskraft för betskötseln. Utbildningsverksamheten med hänsyn till jordbruket intensifierades under halvåret. Utbildning verkställdes av traktorförare och gengaschaufförer, varjämte även anordnades utbildning i linberedning.

415 För att skapa ett samarbetsorgan mellan ungdomsorganisationer och myndigheter i fråga om utnyttjande av ungdomens arbetskraft bildades en särskild organisation benämnd Sveriges ungdomsberedskap. Ungdomsberedskapen, som omfattade 42 ungdomsorganisationer, leddes av ett centralråd, i vilket arbetsmarknads- och livsmedelskommissionerna voro representerade. Ungdomsberedskapens uppgift var att stärka ungdomens intresse för att i arbetslag utföra arbetsinsatser på områden av betydelse för folkförsörjningen. Arbetslagen registrerades hos länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar å särskilda registerkort. Ungdomsberedskapen inriktade till en början sin verksamhet på att få så många ungdomar som möjligt att ägna sig åt odling av potatis och grönsaker. Till ledning för odlarna lät livsmedelskommissionen utarbeta en broschyr, »Unga odlare», som utsändes till alla ungdomslag och som även fanns tillgänglig hos arbetsförmedlingarna. Dessutom igångsattes en omfattande propaganda för att intressera ungdomen för deltagande i jordbruksarbete under sommaren. En broschyr benämnd »Hjälp till i sommar» utdelades genom organisationerna och skolorna. Ungdomen uppmanades att antingen taga anställning hos enskilda jordbrukare eller att deltaga i arbetsläger. Till ledning för lägerverksamheten utgav arbetsmarknadskommissionen en broschyr, »ABC för lägerledare». Till arbetsläger utgick statsbidrag efter vissa av arbetsmarknadskommissionen fastställda grunder. I samråd med skolöverstyrelsen igångsatte arbetsmarknadskommissionen en registrering av skolungdom för att erhålla uppgifter om elevernas färdigheter och användbarhet för olika arbetsuppgifter. Kommissionen vädjade vidare till kvinnliga studenter vid universiteten samt Stockholms och Göteborgs högskolor att deltaga i jordbruksarbete eller tjänstgöra vid ungdomslägren. Den 22 maj 1942 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär (nr 245) till skolöverstyrelsen m. fl. angående beredande av ledighet vårterminen 1942 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i för folkhushållningen eller den allmänna beredskapen betydelsefullt arbete. Lärjungar å gymnasialstadiet vid högre allmänna läroverk, å högre stadiet vid kommunala flickskolor och å motsvarande stadium vid därmed jämförliga under skolöverstyrelsens inseende ställda kommunala och enskilda läroanstalter samt lärjungar vid folk- och småskoleseminarier skulle enligt cirkuläret kunna under vårterminen 1942 för deltagande i arbete av nyssnämnt slag erhålla högst två veckors ledighet. Sådan ledighet finge dock endast undantagsvis beviljas lärjungar i skolornas avgångsklasser. Inom arbetsmarknadskommissionens kansli inrättades fr. o. m. den 1 maj 1942 en fristående sektion för handläggning av ärenden rörande arbetsblocksorganisationen, frivillig hjälp till jordbruket m. m. (arbetsblockssektionen). I framställning till chefen för socialdepartementet den 16 april 1942 föreslog arbetsmarknadskommissionen, att Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 april

416 1941 (nr 220) till statliga myndigheter och institutioner angående nyanställning av arbetskraft för användning vid arbeten, som bedrevos för statens räkning eller med bidrag av statsmedel (se del II sid. 400), skulle ersättas med en kungörelse, som gåve vidgade möjligheter till ingripanden i arbetsmarknadsreglerande syfte. Efter överläggningar i anledning härav utfärdade Kungl. Maj:t den 19 juni 1942 kungörelse (nr 563) om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m., vilken trädde i kraft den 8 juli 1942. Angående bestämmelserna i denna författning och syftet med densamma samt i samband därmed utfärdade tillämpningsföreskrifter se sid. 429. Beredskapskurser för omskolning och utbildning av tempoarbetare för verkstadsindustrien pågingo även under första halvåret 1942. Med hänsyn till läget på arbetsmarknaden minskades antalet kurser för svetsare, mekaniker och smeder något fr. o. m. april månad. I juni utgjordes verksamheten av inalles 75 kurser för mekaniker, finmekaniker, verktygsskötare, elektromekaniker, smeder, svetsare och optiker. Under sistnämnda månad påbörjades en 3-månaders kurs i enbart beredskapssyfte för kvinnliga mekaniker. Som ett led i den verksamhet, som i samarbete med skolan bedrevs av ungdomsförmedlingen och som avsåg att ge den från skolan avgående ungdomen viss vägledning vid valet av yrke och levnadsbana, hade arbetsmarknadskommissionen år 1941 utgivit en särskild upplysningsbroschyr, »Att välja yrke». Denna broschyr utgavs under första halvåret 1942 i en ny väsentligt omarbetad upplaga. Innehållet vände sig nu mera direkt även till flickorna, varjämte större utrymme beretts åt landsbygdens yrkesformer. Broschyren utdelades genom länsarbetsnämndernas försorg gratis i folkskolans avgångsklasser för genomgång under lärarnas ledning. Avsikten var, att broschyren efter hand skulle omarbetas med distriktsvis utarbetade specialhäften med översikter över olika utbildningsanstalter. En sådan översikt ingick redan i den för Stockholms stad och län avsedda delen av upplagan. För handläggning i länsarbetsnämnderna av frågor rörande planläggning och verkställighet av vid mobilisering eventuellt nödvändiga förflyttningar m. m. av industriell arbetskraft beslöt kommissionen, med hänsyn till den ytterligare arbetsbelastning som härigenom uppkomme för nämnderna, att till dessa knyta erforderlig teknisk sakkunskap med god kännedom om industrien inom resp. län. Överenskommelser träffades med riksförsäkringsanstalten om att vissa befattningshavare inom yrkesinspektionen skulle få anlitas för sagda ändamål. I syfte att ge de sålunda utsedda »industrikonsulenterna» närmare informationer om frågor och förhållanden som voro av betydelse i detta sammanhang anordnade kommissionen en konferens i Stockholm den 15—16 juni 1942. Kommissionen beviljade, närmast under första kvartalet, statsbidrag till ett antal s t a t l i g a o c h s t a t s k o m m u n a l a b e r e d s k a p s a r b e t e n samt till ett mindre antal statskommunala reservarbeten. Med hänsyn till den stora efterfrågan på arbetskraft för skogs- och jordbruksarbete samt

417 torvupptagning vidtog kommissionen under senare delen av halvåret åtgärder för att frigöra vid beredskapsarbeten sysselsatt arbetskraft. De statliga och statskommunala beredskapsarbeten, som bedrevos vid halvårets slut, utgjordes emellertid så gott som uteslutande av för försvaret och folkförsörjningen betydelsefulla arbeten, som icke kunde inskränkas. Vid a r k i v a r b e t s p l a t s e r sysselsattes några hundratal arbetslösa, tillhörande tekniska och merkantila yrken. Under halvåret anordnade kommissionen vidare, sedan chefen för socialdepartementet den 9 januari 1942 lämnat sitt medgivande därtill, försöksvis särskild hjälpverksamhet för a r b e t s l ö s a m u s i k e r efter följande riktlinjer. Arbetslösa musiker, särskilt äldre, skulle beredas sysselsättning hos amatörorkestrar, musikcirklar eller andra sammanslutningar med ej yrkesmässig utövning på sitt program, såsom musicerande instrumentalister, lärare, instruktörer eller dirigenter. Varje sysselsättningsperiod skulle omfatta en sammanhängande tid av högst sex månader. För att komma i åtnjutande av musikerhjälp skulle den arbetslöse musikern vara anmäld såsom hjälpsökande arbetslös hos vederbörande kommunala arbetslöshetsorgan. Uttagningen skulle ske av kommissionen med biträde av representanter för Musikaliska akademien och Svenska musikerförbundet. Arbetslön skulle utgå med samma belopp som för vid statliga arkivarbeten sysselsatta arbetslösa. Vid hänvisning till arbete å annan ort än hemorten skulle musiker erhålla fri resa till och från arbetet. Statsbidrag beviljades till ett mindre antal k u r s e r f ö r h e l t a r b e t s l ö s a s a m t f ö r k o r t t i d s a r b e t a n d e k v i n n o r . Kurserna för helt arbetslösa avsågo utbildning i maskinskrivning samt hushållsgöromål och snickeri. Genom kurserna för korttidsarbetande kvinnor meddelades utbildning i sömnad, hushållsarbete och hemvård. Kungl. Maj:t medgav den 27 februari 1942 kommissionen att t. o. m. den 30 juni 1942 bevilja arbetslöshetskommitté bidrag med högst 75 procent av kostnaderna för kurspremier åt deltagare i av kommitté jämlikt beslut av kommissionen anordnad kurs för personer med korttidsarbete. Som villkor för erhållande av statsbidrag till sådana kurspremier gällde bland annat, att till kursdeltagare utgående premie utgjorde 3 kronor per dag, omfattande minst tre undervisningstimmar, samt att kurspremie ej utgick till medlem av erkänd arbetslöshetskassa för \ sådan dag för vilken denne uppbar understöd från kassan. Tillstånd till bedrivande av dagunderstöds- och hyreshjälpsverksamhet lämnades i viss omfattning. Med hänsyn till den ökning av levnadskostnaderna, som ägt rum sedan de fr. o. m. den 1 januari 1941 gällande understödsbeloppen för d a g u n d e r s t ö d och h y r e s h j ä l p bestämdes (se del II sid. 183), bemyndigade Kungl. Maj:t kommissionen att fr. o. m. den 1 april fastställa ändrade något förhöjda maximibelopp, vilket ock skedde. Enligt beslut av Kungl. Maj:t nedlades de statliga g a t s t e n s b e s t ä l l n i n g s a r b e t e n a tills vidare fr. o. m. den 15 juni 1942. Hela antalet 27—5/6/53

418 vid denna tidpunkt i gatstensbeställningar sysselsatta arbetare uppgick till 1 284. Av dessa arbetare kunde omkring hälften beredas sysselsättning på öppna marknaden. För återstående vidtogos statliga hjälpåtgärder efter särskild undersökning av de individuella fallen. Den mest användbara arbetskraften hänvisades till statliga beredskapsarbeten, företrädesvis försvarsarbeten. De övriga beviljades tills vidare dagunderstöd, varvid staten iklädde sig hela kostnaden. Avsikten var emellertid att, allt eftersom lämpliga arbetsobjekt blevo tillgängliga, de av dessa understödstagare som kunde sysselsättas vid lämpligt belägna beredskapsarbeten skulle hänvisas till sådana arbeten. Det arbete med r e g i s t r e r i n g a v o l i k a k a t e g o r i e r a r b e t a r e , som under föregående år bedrivits i avsikt att underlätta hempermittering från, respektive förhindra inkallelse till beredskapstjänstgöring, fortsattes. Nya register lades upp för yrkeskunniga timmerflottare, skogskörare, förmans- och maskinpersonal inom bränntorvindustrien samt vissa arbetare och förmän vid betfälten. — Kommissionen avgav liksom förut yttranden över ett stort antal enskilda framställningar om hemförlovning eller hempermittering från eller ock anstånd med beredskapstjänstgöring. Arbetet med krigsindustriens mobiliseringsplanering fortgick i samband med den två gånger om året återkommande revisionen av mobiliseringsuppskoven. Den 30 juni 1942 utfärdades ny förordning om f a m i l j e b i d r a g å t v ä r n p l i k t i g a u n d e r k r i g s t j ä n s t g ö r i n g m. m. (krigsfamiljebidragsförordning, nr 521), vilken var avsedd att ersätta 1940 års förordning i ämnet. Den nya förordningen skulle i sin helhet träda i kraft å dag, som Kungl. Maj:t sedermera komme att bestämma. Vissa bestämmelser gjordes emellertid tillämpliga fr. o. m. den 1 juli 1942, i samband varmed vissa dittills gällande bestämmelser i fråga om familjebidrag liksom kungörelsen om långtidstillägg för vissa värnpliktiga skulle upphöra att gälla. Angående bestämmelserna i den nya krigsfamiljebidragsförordningen se ovan sid. 233. Beträffande v ä r n p l i k t s l å n e v e r k s a m h e t e n 1941(42 må följande siffror anföras:

under

budgetåret

Antal lån 2 452 1 464 1 073

Lånebelopp kronor 3 436 538 2 087 082 1 815 773

Under tiden 1/7 1941— 30 / 6 1942 inkomna låneansökningar Därav helt avslagna » helt eller delvis bifallna Sedan verksamhetens början Vio 1940 intill 30 / 6 1942 bifallna ansökningar 7 681

»5 598 434

Anslagsfrågor rörande arbetsmarknadens reglering. I mitten av maj framlade Kungl. Maj:t proposition angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering under budgetåret 1942/43, nr 344. 1

Bifallet lånebelopp.

419 I propositionen lämnades en utförlig redogörelse för läget på arbetsmarknaden och arbetsmarknadskommissionens verksamhet under år 1941. Sammanfattningsvis framhölls, att liksom arbetslöshetens ökning under sommaren och hösten 1940 i väsentlig mån betingades av byggnadsverksamhetens tillbakagång, hade dess minskning under motsvarande tid 1941 till stor del berott på förbättringen på byggnadsarbetsmarknaden. Till den relativa nedgången i arbetslöshetssiffrorna under senhösten 1941 hade dock även bidragit en konstaterad utjämning av säsongväxlingarna under rådande produktions- och avsättningsbetingelser. Utgångsläget för 1942 års arbetsmarknadsreglering var sålunda ett läge närmare full sysselsättning än vad fallet var föregående år. Under första kvartalet 1942 hade sysselsättningen fortfarande varit tillfredsställande och arbetslösheten inom fackförbunden lägre än under förkrigstiden. Efterfrågan på skogsarbetare hade varit stor, och åtgärderna för att överföra arbetskraft från andra yrkesområden till skogen hade intensifierats ytterligare. Man syntes därför ha anledning förmoda, att det praktiska arbetsmarknadsproblemet under återstående delen av år 1942 i än mindre grad komme att vara en arbetslöshetsfråga och i än mera markerad grad en fråga om försörjningen med arbetskraft av för folkhushållet och försvarsberedskapen nödvändig produktion. Av de särskilda frågor, som upptogos till behandling i propositionen, må nämnas en inventering av ofullständiga jordbruk, som på försök bedrivits i Blekinge län. Det förordades, att densamma fortsattes under ytterligare två budgetår. De företagareföreningar, som i vissa län bildats för att befordra möjligheterna för lönande småföretagsamhet, förklarades förtjänta av fortsatt stöd i samma former som förut, och ett anslag härför av 500 000 kronor begärdes. Inköp av gatsten för statens räkning borde även fortgå som dittills, men statens steninköpskommitté föreslogs skola upphöra med sin verksamhet och dess uppgifter anförtros åt en särskild delegation inom arbetsmarknadskommissionen. Till åtgärder för arbetsmarknadens reglering hade hela medelsbehovet av arbetsmarknadskommissionen beräknats till 40 milj. kronor, men då 20 milj. kronor återstodo av tidigare anslag, hade kommissionen begärt 20 milj. kronor för budgetåret 1942/43. Kungl. Maj:t fann, att 14 milj. kronor sannolikt skulle vara tillräckligt, men för att någon reserv skulle finnas tillgänglig äskades 19 milj. kronor förutom 6'85 milj. kronor till avlöningar och omkostnader för arbetsmarknadskommissionen m. m. Riksdagen nedsatte anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. till 14 milj. kronor men godkände i övrigt propositionen. Kollektivavtalen och krisen. I januari 1942 träffades för tredje gången en principuppgörelse — s. k. ramavtal — mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen angående de bestämmelser i fråga om dyrtidstillägg, vilka ansetts böra följas under år 1942 å den kollektivavtalsreglerade arbetsmarknaden. Enligt denna uppgörelse skulle de regler angående rörligt tillägg, som intagits i då gällande kollektivavtal, fortfarande äga tillämpning å de tillägg, som för det dåvarande utginge. men ytterligare tillägg enligt nämnda regler icke äga

.

420 rum. Från och med den 1 februari 1942 skulle ytterligare tillägg med 4 procent utgå, och därest socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex — med 1914 som basår — vid något följande kvartal under avtalstiden skulle stiga till minst 233 utan att uppnå talet 237, skulle ytterligare tillägg med 2-5 procent utgå. Därest nyssnämnda reglering ägt rum och index vid ett senare kvartal uppnådde minst talet 237, skulle ytterligare tillägg utgå med 1-5 procent. Detta tal nådde levnadskostnadsindex först den 1 juli 1942. I avvaktan på denna nya centrala uppgörelse hade, såsom i föregående översikt omnämnts, i ett flertal fall uppsägningstiderna för avtal, som utlöpte under hösten 1941, framflyttats, och uppgörelse träffades först efter ramavtalets upprättande. Dock hade på några viktiga avtalsområden uppsägningar skett, innan det nya ramavtalet kommit till stånd. Så var fallet med jordbruket, där uppgörelse träffades i januari efter förhandlingar inför en statlig medlingskommission. Därvid prolongerades tidigare gällande riksavtal och löneavtal med ett flertal ändringar och tillägg. I fråga om löneavtalen ökades de fasta lönetilläggen. Härjämte skulle utgå rörligt dyrtidstillägg enligt senaste ramavtal. De nya riks- och löneavtalen skulle gälla för tiden 1 januari—31 oktober 1942, men de fasta kristilläggen till års- och månadslönerna skulle utgå från den 1 november 1941 och de fasta kristillläggen till timlönerna från den 1 december 1941. För restaurangnäringen, mejerihanteringen och bilverkstäderna, vilkas avtal jämväl uppsagts innan nytt ramavtal kommit till stånd, träffades kort efter detsamma nya avtal. Därvid infördes i samtliga dessa avtal bestämmelser om dyrtidstillägg enligt senaste ramavtalet, varjämte i avtalen för mejeripersonal och bilverkstäder vissa lönehöjningar vidtogos. Det övervägande antalet avtalsuppgörelser träffades emellertid först efter det huvudorganisationerna på arbetsmarknaden enats om det nya ramavtalet, vilket undertecknades den 15 januari 1942. Uppgörelserna gingo i regel ut på prolongation för år 1942 av tidigare gällande avtal med allenast den ändringen, att det nya ramavtalets bestämmelser om dyrtidstillägg skulle tillämpas. Så var exempelvis fallet inom verkstadsindustrien, järnbruken, mellansvenska gruvorna, Höganäs-Billesholms aktiebolag, byggnadsämnesindustrien, småglasbruken, träförädlingsindustrien, sågverksindustrien, pappersbruken, pappersmassefabrikerna, beställningsskrädderierna, skofabrikerna, garverierna, tändsticksfabrikerna, rörledningsfacket, elektriska installationsfacket m. m. samt de per den 1 april löpande avtalen inom husbyggnadsindustrien. I runt tal berördes av dessa avtalsuppgörelser 430 000 arbetare. Särskilda förhållanden gjorde sig gällande inom vissa avtalsområden, varom må anföras följande. Inom torvindustrien träffades i mars central uppgörelse mellan ett för facket nybildat yrkesförbund inom Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet. Genom denna uppgörelse tillkom för första gången på detta område ett riksavtal om allmänna bestäm-

421 melser, varigenom de förut vid olika företag skiftande villkoren normaliserades. Timlönerna ökades, och ett rörligt tillägg fixerades, så att detsamma skulle motsvara det tillägg, som enligt ramavtalet utgick från februari 1942. Uppgörelsen skulle gälla till den 1 mars 1943. Flottnings- och flottledsarbetena i Norrland och Dalarna erhöllo i april nytt avtal, berörande omkring 35 000 arbetare. Uppgörelse träffades vidare om priserna för huggning av brännved och kolved samt vissa andra skogsarbeten inom de icke avtalsreglerade skogsavverkningsområdena i Norrland och Dalarna, berörande c:a 30 000 arbetare. Vid dessa uppgörelser träffades bl. a. överenskommelse om vissa kristillägg. För civiltryckeriernas typografer träffades i maj månad nytt avtal, innebärande i huvudsak prolongation av förutvarande avtal med tillämpning av 1942 års ramavtal. För tobaksindustriens c:a 2 300 arbetare innebar det nya avtal, som i januari träffades, att dyrtidstillägget anknöts till ramavtalets bestämmelser men dock med gynnsammare utgångspunkt i fråga om indextalet, som fastställdes till 178 mot ramavtalets 170, varigenom dyrtidstillägget från den 1 februari kom att utgå med 20*06 procent mot ramavtalets 16-7 procent. Tilllika höjdes löneavtalets samtliga tids- och ackordslöner från samma tid med 4 procent. Chokladindustrien och textilindustrien erhöllo jämväl nya avtal med dyrtidstillägg reglerade efter ramavtalet. För chokladindustrien innebar avtalet ökning av timlönerna inom samtliga ortsgrupper för manliga arbetare över 18 år. Inom textilindustrien blev för första gången det s. k. Saltsjöbadsavtalet satt i tillämpning. Av övriga viktigare uppgörelser kan nämnas det för storsjöfarten mellan Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer träffade avtalet, som innebar jämkningar bland annat beträffande övertidsersättningen samt vissa särskilda ersättningar under sjukdom, fartygsuppläggning, semester m. m. I fråga om krigsriskersättningen vidtogos betydande ändringar i rayonbestämmelserna, vilka icke långt efter uppgörelsen ånyo reviderades. I avtalet rörande sockerbetsodlingen, som direkt och indirekt berör cirka 50 000 arbetare, blevo ackordsprisen avsevärt förhöjda. Ytterligare kan nämnas i mars ingånget nytt avtal för personalen vid de enskilda järnvägarna, därvid uppgörelse träffades om dyrtidstilläggsbestämmelser i anslutning till 1942 års ramavtal. Vid statens järnvägar har för verkstadspersonalen i juni träfiats nytt avtal, berörande cirka 8 000 man. Inom industrien ha även överläggningar hållits angående kompensation för stegrade levnadskostnader för arbetsledare och tjänstemän. Dessa överläggningar ha resulterat i vissa rekommendationer från Svenska arbetsgivareföreningen till dess delägare rörande vissa i anslutning till ramavtalet uppgjorda regler för dyrtidskompensaticn under år 1942. Mellan Sveriges verkstadsförening och Svenska industrifänstemannaförbundet har ett riksavtal för första gången träffats rörande de allmänna anställningsvillkoren. Inför särskild förlikningsman förda för-

422 handlingar mellan Bankernas förhandlingsorganisation och Svenska bankmannaföreningen rörande löne- och arbetsvillkoren-för affärsbankernas personal strandade, sedan arbetstagareparten förkastat ett av förlikningsmannen framlagt förslag till kollektivavtal. Inom konfektionsindustrien har för första gången träffats överenskommelse om kollektivavtal för arbetsledare, varigenom vissa allmänna anställningsvillkor reglerats. Socialförsäkrings- och understödsfrågor m. m. I proposition till 1942 års riksdag nr 60 framhöll socialministern, att den i början av detta år alltjämt rådande och ytterligare skärpta dyrtiden nödvändiggjorde åtgärder för att personer, som åtnjöto folkpension, vari ingick tilläggspension, eller invalidunderstöd, barnbidrag eller blindhetsersättning även under år 1942 erhölle en skälig kompensation för levnadskostnadernas ökning. Stegringen av levnadskostnaderna sedan tiden närmast före det pågående världskrigets utbrott utgjorde enligt socialstyrelsens levnadskostnadsindex den 1 januari 341/4 procent. Frågan om utfinnande av andra former för kompensation än den som dittills tillämpats i och med de procentuella dyrtidstilläggen, mot vilka vissa anmärkningar riktats, uppsköts till en kommande proposition, där även andra jämkningar av lagarna om folkpensioneringen skulle upptagas till behandling (se nedan). För första halvåret 1942 föreslogs fördenskull i nyssnämnda proposition, att dyrtidstillägg på ifrågavarande områden skulle utgå i samma ordning som under 1941 (se del II sid. 416) med den ändringen, att för halvåret skulle lämnas två månadstillägg, ett i mars och ett i juni, motsvarande tillsammans en tredjedel av resp. förmåner. Kostnaderna för dyrtidstilläggen föreslogos skola utgå efter samma grunder som förut beslutade tillägg, d. v. s. att tilläggen å blindhetsersättningar skulle helt bekostas av staten samt övriga tillägg av staten med bidrag beträffande barnbidrag av kommunerna och beträffande folkpensioner och invalidunderstöd av kommuner och landsting. Statsverkets kostnader för tilläggen i fråga uppskattades till 22-7 milj. kronor samt kommunernas och landstingens till 4-6 milj. kronor. Riksdagen biföll propositionen. Författningar i ämnet utfärdades den 13 mars 1942, nämligen lag om dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag (nr 80), tillämpningskungörelse till samma lag (nr 81) samt förordning om dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å blindhetsersättningar (nr 82) jämte tillämpningskungörelse (nr 83). Den bebådade propositionen om ändring av lagen om folkpensionering m. m. framlades i april (nr 232). Den grundade sig i huvudsak på en av socialvårdskommittén gjord framställning. Kommittén åsyftade med sitt förslag att mildra vissa under rådande förhållanden särskilt starkt framträdande olägenheter hos den gällande lagstiftningen utan att ändringar av principiell natur därigenom vidtoges i densamma. I lagen om folkpensionering föreslogs bl. a. en höjning av det vid beräkning av tilläggspensionen av-

423 dragsfria inkomstbeloppet från 100 till 200 kronor samt nedsättning av det avdrag, som skall göras å tilläggspensionen, från 7/io till 5(io av det belopp, varmed årsinkomsten överstege det avdragsfria beloppet. Dessa ändringar motiverades med att en gynnsammare beräkning av avdragsbeloppet i förhållande till den egna inkomstens storlek vid tilläggspensionens bestämmande vore ägnat att öka folkpensionärernas intresse att söka sig eget arbete. Tillika föreslogs en skärpning vid pensionsberäkningen av gällande regler för uppskattning av fastighets eller kapitals avkastning. En liknande mildring i fråga om avdragsreglerna som vid beräkningen av tilläggspensionen föreslogs även beträffande barnbidrag, dock att inkomstavdraget vid beräkningen av sistnämnda bidrag skulle minskas från 7/io till 6/io. — Angående dyrtidstilläggen å tilläggspensionerna under budgetåret 1942/43 föreslogs, att dessa skulle få den formen, att i alla dyrortsgrupper utginge två procentuella tillägg och två fixa tillägg å vardera 35 kronor. De procentuella tilläggen skulle utbetalas under tredje och fjärde kvartalen 1942 samt vart för sig motsvara en tredjedel av folkpensionens belopp under resp. kvartal, under det att de fixa beloppen borde avse första och andra kvartalen 1943. Efter i huvudsak samma regler skulle dyrtidstillägg utgå å barnbidrag, medan å blindhetsersättningarna, vilka voro lika stora i alla dyrortsgrupper och oberoende av inkomst, fyra månadstillägg, motsvarande tillsammans en tredjedel av ersättningen för hela året, syntes vara lämpliga. Riksdagen biföll de i propositionen framlagda författningsförslagen med tillägg av ett övergångsstadgande, avsett att förhindra en sänkning av redan utgående tilläggspension enbart på grund av de ändrade reglerna för inkomstberäkningen. Beträffande dyrtidstilläggen å folkpensionerna och barntilläggen bestämde riksdagen, att i de fall då det fixa beloppet var lägre än en månadsutbetalning, i stället sistnämnda belopp skulle utgå som dyrtidstillägg. Till dyrtidstillägg av ifrågavarande slag för budgetåret 1942/43 beviljade riksdagen sammanlagt 54*2 milj. kronor, innefattande även ersättning till postverket för pensionsutbetalningar. De erforderliga författningarna angående ändringar i lagarna om folkpensionering och barnbidrag samt angående dyrtidstilläggen för 1942/43 utfärdades den 30 juni 1942 (nr 482—487). De förstnämnda författningarna skulle träda i kraft den 1 januari 1943. Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare. Under hösten 1941 hade överläggningar om utformningen av kristilläggen för statens befattningshavare samt tjänste- och familjepensionärer för år 1942 hållits med representanter för personalorganisationerna men icke lett till något definitivt resultat. Med hänsyn till ovissheten om vissa förutsättningar för den framtida prisutvecklingen — förhandlingarna med jordbrukarna pågingo ännu och frågan om nytt ramavtal på allmänna arbetsmarknaden skulle snart tagas upp mellan vederbörande riksorganisationer —

424 ansågo personalorganisationerna sig icke kunna då godtaga ett från regeringens sida framfört förslag till reglering av kristilläggen, innebärande förlängd giltighet av den för år 1941 gällande regleringens principer utan begränsning uppåt, utan anhöllo, att förhandlingarna därom måtte få återupptagas i januari 1942. I anledning av tjänstemännens önskemål om uppskov med överläggningarna förelades riksdagen då endast förslag om provisorisk reglering av kristilläggen för första kvartalet 1942 efter samma grunder som de under år 1941 tillämpade, vilket av riksdagen godkändes. I enlighet härmed bestämdes genom kungörelse den 16 januari 1942 (nr 9), att kristilläggen för nämnda kvartal skulle utgå med 12 procent å kristilläggsunderlaget. Sedan uppgörelse om nytt ramavtal i mitten av januari träffats mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen (se sid. 419), återupptogos i slutet av samma månad de från hösten uppskjutna överläggningarna med representanter för statstjänstemännens organisationer. Förhandlingarna avslutades den 26 februari, sedan enighet uppnåtts om ett förslag till grunder för kristillägg under ett år framåt, räknat från den 1 april 1942. På grundval av de vid förhandlingarna uppnådda resultaten framlade Kungl. Maj:t proposition angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl., nr 97. Riksdagen biföll propositionen. Den härigenom beslutade ordningen avsåg tiden andra kvartalet 1942— första kvartalet 1943 och var liksom den dittills gällande utformad med 50-procentig kompensation för prisstegringar utöver den nivå, som angavs av levnadskostnadstalet 120 i indexserien med år 1935 som bas. Vissa uppmjukningar hade emellertid skett i anslutning till det nya ramavtalets bestämmelser med syfte att eftersläpningen i lönerna icke skulle bli lika stark som tidigare. I stället för den förut gällande halvårsregleringen hade sålunda liksom i det nya ramavtalet godtagits en kvartalsreglering, varjämte de indexintervaller, mellan vilka ändringar i kristilläggen tidigare icke inträtt, i vissa lägen minskats. Sålunda uppdelades intervallet i levnadskostnadstalet mellan 144 och 152 i två intervaller å 4 enheter, som vardera skulle medföra 2 procents kristillägg. Vid levnadskostnadsstegring över talet 152 skulle däremot fortfarande gälla intervaller å 8 enheter med kristilläggsförhöjningar å 4 procent utan någon begränsning uppåt. Liksom förut skulle kristillägg beträffande befattningshavare, som åtnjöto rörligt tillägg, icke beräknas å den del av månadslönen som översteg 900 kronor. Med tillämpning av dessa grunder bestämdes enligt särskilda kungörelser den 25 april och den 18 juli (nr 195 och 674), att statstjänstemännens kristillägg skulle under andra kvartalet 1942 utgöra 14 procent och under tredje kvartalet 16 procent å kristilläggsunderlaget. Levnadskostnadstalet med år 1935 som bas uppgick nämligen per 1 april till 151 och per 1 juli till 152.

16.

Bostadsförsörjningen.

Bostadsproduktion. De under våren 1941 beslutade åtgärderna för främjande av bostadsproduktionen syntes beträffande flertalet orter till en början väl ägnade för det angivna syftet, skapandet av en bostadsbyggnadsverksamhet, som genomsnittligt motsvarade hälften av 1939 års produktionsvolym. Statistiken rörande antalet beviljade byggnadslov inom städer med mer än 10 000 invånare, frånsett Stockholm, utvisad,e sålunda för sommarhalvåret 1941 en ökning, som i stort sett svarade mot det uppställda målet. Starka lokala variationer funnos dock. Särskilt är att märka, att uppsvinget för Stockholms stad stannade långt under genomsnittet. Inom flertalet större och medelstora städer syntes emellertid de produktionsbefrämjande åtgärderna ha utlöst initiativ, som gåvo förhoppningar om ett realiserande av det framlagda bostadsbyggnadsprogrammet. Att dessa förhoppningar likväl till stor del svekos berodde väsentligen på tvenne omständigheter, nämligen den fortsatta stegringen av byggnadskostnaderna samt svårigheter att skaffa vissa material, främst cement och järn. En generell uppskattning av bostadsbyggnadsverksamheten under 1941 utvisade, att denna stannade vid omkring 25 procent av 1939 års volym. Det uppställda programmet blev således till inemot hälften orealiserat. Bostadsmarknadsläget försämrades till följd av produktionsunderskottet på de flesta orter. I samhällen, som redan hösten 1940 haft bostadsbrist, skärptes bristen utom i ett fåtal fall, där genom särskilda åtgärder ett mera omfattande bostadsbyggande kom till stånd. I samhällen, där tidigare en bostadsreserv funnits, såsom i de tre största städerna, förtärdes reserven till större delen och bostadsbrist uppkom. I Stockholm minskades bostadsreserven med fyra femtedelar, från 2 till 0-4 procent; årets bostadskonsumtion tillgodosågs här till två tredjedelar genom ianspråktagande av reserven, till endast en tredjedel genom nyproduktion. För landets 116 städer uppgavs av byggnadsnämnderna i svar till socialstyrelsen tillgången på moderna smålägenheter som otillräcklig i 93 fall, som knapp i 18 fall och som tillräcklig i endast 5 fall, samtliga de sistnämnda småorter. En verklig kris i bostadsförsörjningen var uppenbarligen under utveckling. För att utreda bostadsbyggnadsverksamhetens läge och utsikter för 1942

426 t i l l k a l l a d e Kungl. Maj:t i d e c e m b e r 1941 en s ä r s k i l d u t r e d n i n g s m a n , e. o. b y r å c h e f e n i socialstyrelsen Alf J o h a n s s o n , s o m d e n 5 f e b r u a r i 1942 avgav en promemoria rörande bostadsförsörjningen. Yttranden däröver inhämtades f r å n åtskilliga m y n d i g h e t e r och o r g a n i s a t i o n e r . Med u t g å n g s p u n k t från n ä m n d a p r o m e m o r i a f r a m l a d e K u n g l . Maj:t i a p r i l 1942 p r o p o s i t i o n till r i k s d a g e n , n r 221, a n g å e n d e å t g ä r d e r för f r ä m j a n d e av ö k a d b o s t a d s p r o d u k tion m. m. I propositionen anförde socialministern bl. a., att landets bostadsförsörjning uppenbarligen befunne sig i ett mycket allvarligt läge. Det stode klart, att en omfattande bostadsproduktion snabbt måste igångsättas; remissinstanserna hade också praktiskt taget enhälligt förordat åtgärder i sådant syfte. Med beaktande av de lokala behovsvariationerna syntes en total produktion, motsvarande ungefär hälften av 1939 års bostadsbyggnadsvolym, böra planeras och i görligaste mån fullföljas under år 1942; endast brister i de reala resurserna borde få föranleda en reduktion av detta program. Det syntes obestridligt, att anskaffningskostnaderna för en bostadsfastighet vid rådande byggnadskostnader icke kunde förräntas och amorteras med den avkastning, som erhölles vid gällande hyresnivå. En lösning av bostadsbyggandets räntabilitetsproblem borde emellertid icke sökas genom en allmän hyreshöjning eller genom hyreshöjning speciellt i de nybyggda bostadsfastigheterna. Liksom vid föregående års stödaktion borde i princip 1939 års hyresnivå bevaras. Under förutsättning att hyressältningen i förut befintliga bostadsfastigheter genom en hyresregleringslag, vilken var under förberedelse, bundes och hyreshöjning medgåves endast i den mån den motsvarade ökning i de verkliga driftkostnaderna borde hyressältningen bestämmas i paritet med den allmänna hyresnivån för att undvika splittring på hyresmarknaden. Dock borde byggnadslånebyrån bemyndigas att under särskilt angivna förutsättningar vid hyresbestämningen inom viss ort lägga till grund icke endast jämförelser med tidigare rådande förhållanden på orten utan även jämförelser med förhållandena på andra, i vissa hänseenden jämförliga orter. Subvention av bostadsbyggandet framstode under sådana förhållanden alltjämt såsom en ofrånkomlig åtgärd för att möta hotet om en allmän och ytterligare skärpt bostadsbrist. Denna borde givas den formen, att för bostadsbyggnadsföretag — förutom tertiärlån på i huvudsak samma villkor som förut — utlämnades tilläggslån utan ränta och amortering, vilkas återbetalning gjordes beroende av den framtida hyresnivån och därav bestämda avkastningsmöjligheter för fastigheterna. Tilläggslånen skulle avse att täcka den del av fastigheternas anskaffningskostnader, som icke var räntabel vid rådande hyresnivå. Härjämte erfordrades åtgärder för att —• bl. a. genom viss prioritering — säkerställa bostadsproduktionens behov av material, transportmedel och arbetskraft ävensom en konsekvent genomförd prisövervakning. Tillsammans syftade dessa åtgärder till att skapa förutsättningar för en tillräcklig bostadsproduktion. Någon absolut garanti för att en sådan komme till stånd innebure de emellertid icke. Uppenbarligen utgjorde det enskilda ekonomiska intresset under rådande förhållanden icke en nog stark drivkraft för att åstadkomma en marknadsmässigt sett tillräcklig tillgång på lägenheter. Ansvaret för bostadsförsörjningens tryggande måste därför även i fråga om själva produktionsinitiativet ytterst komma att vila på det allmänna. En naturlig ansvarsfördelning mellan stat och kommuner måste härvid eftersträvas. Statens uppgift måste vara att taga huvudparten av ansvaret för att de allmänna ekonomiska förutsättningarna för bostadsproduktionen åvägabragtes. På kommunerna åter finge i sista hand läggas ansvaret för initiativen till konkreta åtgärder inom ramen för dessa allmänna ekonomiska förut-

427 sättningar ute i orterna. Skulle läget ytterligare skärpas, borde övervägas en lagstiftning, som ålade kommunerna skyldighet att sörja för bostadsbyggandet, så att — med hänsyn tagen till de möjligheter, som de reala resurserna medgåve — marknaden försåges med tillräckligt antal smålägenheter. Det i förenämnda proposition framlagda stödprogrammet innefattade dels förslag till ändrade grunder för tertiärlån samt förslag angående tilläggslån för stödjande av viss bostadsbyggnadsverksamhet, dels vissa anslagsäskanden. Propositionen godkändes till alla delar av riksdagen. Beslutet innebar, som framgår av det sagda, i främsta rummet att t e r t i ä r l å n e g i v n i n g e n u t b y g g d e s m e d t i l l ä g g s l å n , vilka löpte utan ränta och amortering och vilkas återbetalning gjordes beroende av en eventuell kommande allmän hyreshöjning. Om hyresnivån i fortsättningen bevarades — så när som på förändringar, som betingades av ändring i fastigheternas driftskostnader — skulle tilläggslånen efter tio år avskrivas. Om däremot hyresnivån i framtiden komme att stiga över nämnda mått och därmed fastigheternas nettoavkastning, skulle tilläggslånen helt eller delvis kunna återfordras. Tertiärlån och tilläggslån skulle kunna beviljas dels till kommuner, som byggde i egen regi, till av kommuner eller industriföretag bildade bostadsförvaltningsföretag och till andra jämförliga företag, som i betryggande former bildats och arbetade utan enskilt vinstsyfte, dels ock till enskilda byggnadsföretagare. En viss skillnad gjordes emellan dessa båda grupper av byggnadsföretag i fråga om lånevillkoren, motiverad av hänsyn till statens krav på garanti att subventionen komme att tjäna avsett syfte. Kommunalt eller jämförligt företag kunde erhålla tertiärlån intill 95 procent av fastighetens avkastningsvärde och därutöver tilläggslån intill 95 procent av det belopp, varmed fastighetens godkända anskaffningskostnad översteg avkastningsvärdet. För enskild låntagare voro motsvarande belåningsgränser 90 procent av fastighetsvärdet resp. nyssnämnda skillnadsbelopp. I senare fallet skulle dessutom kommunen gentemot staten ansvara för de förluster, som kunde uppkomma på annat sätt än genom avskrivning enligt subventionsplanen på den del av tilläggslånet, som var placerad över fastighetsvärdet. Till grund härför låg uppfattningen, att säkerheten för staten skulle äventyras alltför mycket och möjligheterna för mindre nogräknade företagare att missbruka statsstödet ökas, om statslån av subventionskaraktär kunde utan annan säkerhet placeras över fastighetsvärdet, under det att kommunerna med sina större, ofta på personlig kännedom grundade möjligheter till urval och kontroll lågo närmare till att bära sådana risker, som kunde undvikas eller reduceras genom ett vederhäftigt och mot missbruk skyddat handhavande av de byggnads- och förvaltningsuppgifter, som statens stöd skulle tjäna. — För egnahem gällde som tidigare en övre belåningsgräns av 85 procent. Ytterligare bestämdes emellertid, att för sådana fastigheter en del av tertiärlånet eller högst 10 procent av den godkända

428 anskaffningskostnaden skulle under en tid av tio år kunna utgöra en räntefri stående del. Tilläggslån skulle även kunna beviljas utöver de av egnahemsstyrelsen förvaltade egnahemslånen och uppgå till högst 10 procent av anskaffningskostnaden. Räntan på tertiärlån till egnahem samt bostadsegnahemslån sänktes till 3*6 från förut 4*5 procent. Statssubventionen förutsatte, som ovan nämnts, viss ekonomisk medverkan från kommunernas sida. Bestämda former härför fixerades dock icke. Det angavs i propositionen, att hänsyn härvidlag skulle tagas såväl till kommunernas ekonomiska förmåga och varaktiga intresse i den ifrågakommande bostadsbebyggelsen som till anledningen till att bostadsbrist uppkommit. Som en allmän norm för värdet av kommunernas ekonomiska insats angavs, att den till sitt kapitalvärde borde motsvara ungefär halva tomtkostnaden med möjlighet för byggnadslånebyrån att under vissa omständigheter reducera anspråken på kommunalt bidrag. De nya låne- och subventionsreglerna kunde retroaktivt tillämpas, då så var av behovet påkallat, för fastigheter, för vilka tertiärlån beviljats enligt 1941 års tertiärlåneförfattning men för vilka slutligt beslut om belåningen ej fattats. Å tilläggsstat för budgetåret 1941/42 anvisades till tilläggslån ett anslag å 10 milj. kronor samt å riksstaten för budgetåret 1942/43 anslag dels till tertiärlån å 25 milj. kronor, dels till tilläggslån å 15 milj. kronor. Kungörelse innefattande bestämmelser om tertiärlån och tilläggslån enligt förevarande riksdagsbeslut utfärdades den 30 juni 1942 (nr 569). Frågan om fortsatt upprätthållande av den statliga låne- och understödsverksamheten beträffande b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g f ö r m i n d r e b e m e d l a d e , b a r n r i k a f a m i l j e r samt b o s t a d s f ö r b ä t t r i n g p å l a n d s b y g d e n m. m. upptogs till behandling i proposition nr 320. I propositionen anförde socialministern, att vägande sociala skäl syntes kunna åberopas för att understödsverksamheten beträffande de s. k. »barnrikehusen» bedreves i någorlunda oförändrad omfattning. För att bevara den kostnadsrelation, som dittills rått mellan bostadsbyggandet i allmänhet och den speciella bostadsproduktionen för nyssnämnda ändamål föreslogs, att kommun eller allmännyttigt bostadsföretag skulle för uppförande av hyreshus, avsett för barnrika familjer, kunna erhålla ett ränte- och amorteringsfritt tilläggslån, som täckte den kostnadsstegring i avseende på byggnadsföretaget, vilken kunde antagas ha inträffat sedan krigsutbrottet. I fråga om egnahem, avsedda för barnrika familjer, föreslogs, att tilläggslånets belopp skulle bestämmas till 10 procent av den av byggnadslånebyrån godkända anskaffningskostnaden. På det efter avdrag av tilläggslånets belopp återstående anskaffningsvärdet skulle sedan bostadsanskaffningslånet beräknas enligt gällande grunder. Beträffande bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden framhöll departementschefen, att den uppbures av två motivkomplex, ett bostadspolitiskt och ett arbetsmarknadspolitiskt. I förstnämnda hänseende funnes anledning antaga, att grundade anspråk på bostadsförbättring komme att ur såväl social som hygienisk synpunkt under avsevärd tid framåt göra sig gällande. I fråga om de arbetsmark-

429 nadspolitiska synpunkterna syntes läget på arbetsmarknaden icke i och för sig utgöra hinder för att bostadsförbättringsverksamheten även under nästkommande budgetår bedreves i ganska betydande omfattning. Byggandet av s. k. pensionärshem, för vilket ändamål jämväl statsbidrag lämnades, hade ännu icke definitivt slagit igenom. Av verkställd utredning framginge, att kommuner, vilka hade högre uttaxering eller vilka icke hade tillgång till fondmedel, i allmänhet funne sig icke böra inrätta pensionärshem. Med hänsyn härtill föreslogos i propositionen ändrade grunder för ifrågavarande bidragsverksamhet i syfte att tillgodose de mera skattetyngda kommunerna. Riksdagen biföll i propositionen framlagda förslag samt anvisade för budgetåret 1942/43 till förenämnda ändamål följande anslag: på driftbudgeten: till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer 4*5 milj. kronor » bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden 5-0 » » » bidrag till inrättande av pensionärshem 3*0 » » på kapitalbudgeten: till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, b a m r i k a familjer 17*5 » » Kungörelser, innefattande vissa ändrade bestämmelser angående hithörande låne- och understöds verksamhet, utfärdades den 30 juni 1942 (nr 570—575). De väsentligt ökade uppgifter, som tillkommit statens byggnadslånebyrå genom den fortsatta utvecklingen av den statliga låneverksamheten för bostadsproduktion, ha föranlett en omorganisation av denna myndighet med avsevärd utökning av staten för densamma. Arbetsförmedlingstvång för byggen och anläggningar. Den 29 maj 1942 förordnade Kungl. Maj:t, att 3:e kapitlet i tjänstepliktslagen skulle sättas i kraft, samtidigt varmed arbetsförmedlingstvång för torvupptagningen för tiden intill utgången av 1942 infördes. Något senare, nämligen den 19 juni, utfärdades kungörelse (nr 563) om arbetsförmedlingstvång jämväl för byggnadsverksamhet m. m. med giltighet likaledes till utgången av 1942. Avsikten därmed var att vid rådande knapphet på arbetskraft förhindra, att inom dylik verksamhet av mindre angeläget slag nyanställdes arbetskraft, som kunde anses ur samhällelig synpunkt bättre behövlig inom skogsbruket — för vedavverkning — och i viss mån även inom jordbruket. Det gällde alltså dels att söka vid skogs- och jordbruk kvarhålla den vana arbetskraften, dels att medverka till att speciellt till skogsbruket överföra annan arbetskraft. Med byggnadsverksamhet avsågs i kungörelsen följande slag av arbeten: uppförande av hus av alla slag, rivning av hus samt schaktning för husbyggnad; anläggande av väg, järnväg, spårväg eller annan större fast trans-

430 portanordning eller av bro, hamn, farled, flottled, kraft-, vatten- eller avloppsledning, gata eller park, utförande av vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag samt annat liknande anläggningsarbete; samt slutligen omeller tillbyggnad, reparation och underhållsarbete å byggnad eller anläggning, som nu sagts. I kungörelsen stadgades, att arbetstagare ej fick anställas i byggnadsarbete annorledes än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest med dess medgivande. Då arbetsförmedlingsanstalt anvisade arbete eller prövade fråga om medgivande till anställning, skulle, i den utsträckning arbetsmarknadskommissionen föreskrev, behov av arbetskraft till jordbruk eller skogsbruk och till sådant byggnadsarbete, som enligt beslut av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av arbetsmarknadskommissionen förklarats såsom företrädesberättigat, tillgodoses före övriga byggnadsarbetens behov av arbetskraft. Enligt de tillämpningsföreskrifter, som utfärdades av arbetsmarknadskommissionen, medgåvos vissa allmänna undantag från arbetsförmedlingstvånget. Sålunda medgavs fri anställning av arbetskraft vid byggnads- eller anläggningsföretag som bedrevs av en nära släkting till arbetstagaren eller där arbetsstyrkan var så ringa att den genom nyanställningen ej kom att överstiga tre man. Utan arbetsförmedlingens medverkan fingo vidare män som fyllt 70 år samt kvinnor antagas i hithörande arbete, varjämte utan sådan medverkan även brådskande arbeten för reparationer av skador fingo igångsättas och utföras under högst en vecka. Företrädesrätten till anställning av arbetskraft förbands med det villkoret, att företagaren skulle ordna så, att arbetsstyrkan efter hand komme att till minst en tredjedel utgöras av arbetare över 50 år, förutsatt att för arbetet lämplig äldre arbetskraft fanns tillgänglig. I samband med kungörelsens utfärdande föreskrev Kungl. Maj:t, att företrädesrätt som ovan nämnts till arbetskraft skulle tillkomma vissa särskilda slag av byggnads- och anläggningsarbeten, bl. a. pågående arbeten för försvarets räkning, byggande av skyddsrum och bostadshus med statssubvention, utförande av statliga kraftverksbyggen samt företag, vartill beviljats bidrag ur anslaget till främjande av landsbygdens elektrifiering. På ansökan kunde Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadskommissionen dessutom förklara särskilda statliga, kommunala och enskilda byggnads- och anläggningsarbeten företrädesberättigade. För beredning av ärenden rörande företrädesrätt till anställning av arbetskraft m. m. tillsattes inom socialdepartementet en särskild delegation, benämnd b y g g n a d s b e r e d n i n g e n . Hyresreglering. Läget med hänsyn till bostadsförsörjningen under våren 1942 föranledde, att frågan om en reglering av hyresmarknaden framstod som ett alltmer trängande spörsmål. Tillgången på bostäder var, som förut framhållits, i stort sett mycket knapp, och trots de omfattande hjälpåtgärderna från det

431 allmännas sida voro utsikterna till en avgörande förbättring av läget mycket ovissa. Dittills hade hyrespriserna i stort sett icke undergått någon avsevärd stegring, bortsett från ersättningen för värme och varmvatten. Enligt en statistisk undersökning, som verkställts efter oktoberflyttningen 1941, hade grundhyran för lägenheter med rörligt bränsletillägg i genomsnitt endast stigit något mer än 1 procent sedan krigsutbrottet. Ungefär samma hyreshöjning hade i stort sett ägt rum för lägenheter utan centralvärme. Betydligt större ökningar av grundhyran förekommo emellertid i de orter, där en mera utpräglad bostadsbrist inträtt till följd av särskilda krisförhållanden. Uppenbarligen måste man med den tilltagande bostadsbristen räkna med möjligheten av betydande hyreshöjningar, om prisbildningen finge förbliva fri på hyresmarknaden. En omfattande höjning av hyresnivån kunde emellertid väntas medföra mycket svåra sociala och ekonomiska missförhållanden. Särskilt för de mindre bemedlade skulle en sådan utveckling vålla allvarliga svårigheter. Dessa svårigheter kunde befaras bli så mycket mera kännbara som befolkningens realinkomster redan i stor utsträckning minskats på grund av kristidsförhållandena. Även ur allmänt ekonomiska synpunkter måste det anses synnerligen angeläget att hindra en allmän hyreshöjning på grund av de omfattande inflatoriska verkningar, som skulle följa därav. Hyrespriserna ha stor betydelse för den allmänna prisnivån, dels direkt genom att de ingå i levnadskostnaderna, dels också indirekt bl. a. genom att affärernas hyresomkostnader inverka på varupriserna. Hyresprisernas inverkan på fastighetsvärdena måste även beaktas, ö k a d e hyror utlösa snabbt höjda värden på fastigheterna. Härvid uppkomma risker för en senare krisartad utveckling, då bostadsproduktionen åter når en större omfattning eller då en allmän reduktion av prisnivån inträder till följd av en förbättring av varuförsörjningen. Med hänsyn till alla dessa omständigheter syntes det regeringen av behovet påkallat, att hyrespriserna bleve underkastade laglig reglering. I avbidan på hyresregleringens genomförande utfärdades den 21 mars 1942, efter det att riksdagen bifallit en härom framlagd proposition, nr 193, en p r o v i s o r i s k l a g (nr 97) o m v i s s i n s k r ä n k n i n g i r ä t t e n a t t u t h y r a b o s t a d s l ä g e n h e t e r . Däri föreskrevs, att om hyresvärd, utan att hyresgästen förverkat sin rätt, uppsagt hyresavtal till upphörande den 1 oktober 1942, så skulle hyresvärden likväl, om lägenheten helt eller till väsentlig del vore uthyrd till bostad, ej vara berättigad att före den 1 juli 1942 eller den tidigare dag Konungen bestämde sluta avtal om uthyrning av lägenheten till annan hyresgäst. Den som innehade lägenheten skulle ej heller vara pliktig att därförinnan låta den förevisas för annan. Avtal som slutits i strid mot sådant förbud skulle vara ogiltigt. Om den, med vilken hyresvärden ingått dylikt avtal, var i god tro, skulle h a n njuta skadestånd. I motiveringen till nyssnämnda proposition framhöll justitieministern, att uppsägningstiden i många hyresavtal var bestämd till sex månader. Upp-

432 sägning till den 1 oktober 1942 hade därför redan skett och väntades ytterligare komma att ske i många fall av den anledningen, att hyresvärden önskade höja hyran. Då det allmänt väntades, att hyresreglering skulle införas, vore såväl hyresvärden som hyresgästen osäkra under vilka villkor man kunde eller borde ingå nytt avtal. För att giva parterna rådrum att taga situationen i övervägande syntes en lagstiftning av ovan angiven innebörd lämplig. Angående grunderna för en lagstiftning om hyresreglering utarbetades inom justitiedepartementet en promemoria, över vilken yttranden inhämtades från myndigheter och sammanslutningar. I yttrandena mötte planerna på en hyresreglering invändningar endast från fastighetsägarnas organisation. Lagförslag i ämnet framlades av Kungl. Maj:t för riksdagen i proposition nr 301. Som en komplettering till nämnda lagstiftning föreslogs i proposition nr 341, med hänsyn till bostadsrättsföreningarnas betydelse för bostadsmarknaden, även en lag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt. Med vissa smärre jämkningar godkände riksdagen de ifrågavarande lagförslagen, och den 19 juni 1942 utfärdades dels lag om hyresreglering m. m. (nr 429), dels lag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (nr 430), dels ock vissa tillämpningsförfattningar, nämligen kungörelse med närmare föreskrifter angående de i hyresregleringslagen stadgade hyresnämndernas verksamhet (nr 431), instruktion för statens hyresråd (nr 432) och kungörelse om stämpelfrihet för expeditioner från hyresnämnderna och hyresrådet (nr 433). De förenämnda lagarna tk-ädde i kraft den 30 juni 1942 och ägde giltighet t. o. m. den 30 september 1943. Lagen om hyresreglering skulle äga tillämpning i varje stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade minst 2 000 invånare, samt, där Konungen så förordnade, jämväl i annan tättbebyggd ort. För prövning av ärenden enligt denna lag skulle i varje kommun, där lagen ägde tillämpning, utses en hyresnämnd eller, där kommun delats i flera hyresdistrikt, för varje distrikt en nämnd. Hyresnämnderna skulle stå under tillsyn av statens hyresråd, som jämväl skulle fungera som besvärsinstans i fråga om hyresnämnds beslut. Regleringen av hyrorna skulle i det stora flertalet fall genomföras på så sätt, att hyran för varje lägenhet fixerades genom anknytning till det hyresbelopp, som gällde för lägenheten den 1 januari 1942. Detta belopp skulle betecknas som lägenhetens grundhyra, som icke utan tillstånd fick överskridas. Vederbörande hyresnämnd skulle dock kunna medge höjning av grundhyran, om hyresbeloppet den 1 januari 1942 var avsevärt lägre än för jämförliga lägenheter eller om lägenhetens värde avsevärt ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbeten eller undantagsvis av annat skäl av därmed jämförlig betydelse. Hyresbelopp, som avsevärt översteg hyran för jämförliga lägenheter, skulle nämnden å andra sidan kunna nedsätta. Där så funnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning,

433 skulle Kungl. Maj:t eller, efter bemyndigande, statens hyresråd kunna medge, att inom en eller flera av lagen berörda kommuner hyran finge höjas med viss procent av grundhyran. Regleringen omfattade icke blott bostadslägenheter, som uthyrdes omöblerade, utan även affärslokaler och övriga slag av lägenheter, där hyresavtalet medgav tillämpning av fixerade grundhyror. För fastigheter, som färdigställts efter den 1 januari 1942, skulle hyresnämnden fastställa grundhyrorna med hänsyn bl. a. till de ökade byggnadskostnaderna, överenskommelse mellan hyresgäst och hyresvärd om högre hyra än den tillåtna skulle icke äga giltighet och kunde medföra straff i form av dagsböter eller fängelse. Beträffande ersättning för värme och varmvatten skulle parterna ha frihet att träffa avtal. Hyresnämnden ägde dock, utan hinder av att andra grunder avtalats för sådan ersättning, på ansökan förordna att skäliga grunder skulle tillämpas. Om hyresvärd uppsagt hyresavtal utan att hyresgästen förverkat sin rätt, skulle hyresnämnden på framställning av hyresgästen kunna förklara uppsägningen ogiltig, så framt den befunnes strida mot god sed eller eljest var obillig. I motiveringen underströks, att hyresnämnden vid dylika avgöranden borde mot varandra väga de berättigade intressen, som båda parterna kunde åberopa. Hyresnämnden kunde ock, om hyresgästen samtyckte därtill, förlänga hyresförhållandet mot den hyra, som hyresvärden enligt lagen ägde betinga sig, och på de villkor i övrigt, som funnes skäliga. — Utan hyresnämnds tillstånd fick bostadslägenhet icke uthyras för väsentligen annat ändamål. Hyresnämnd kunde även förbjuda uthyrning av bostadslägenhet i möblerat skick. Kungl. Maj:t kunde enligt lagen förordna, att i kommun, där lagen ägde tillämpning, avgiftsfri bostadsförmedling anordnades på kommunens bekostnad. Särskild gottgörelse för överlåtelse av hyresrätt skulle icke i någon form få utgå. Motsvarande skulle gälla för bostadsrättsföreningar enligt den särskilda lagen härom, innebärande bl. a. att den som överläte en bostadsrättslägenhet måste söka hyresnämndens godkännande inom fjorton dagar från dagen för avtalet. Hyresnämnden skulle pröva ersättningens storlek och det förbjöds att mottaga högre ersättning än hyresnämnden godkänt. Omedelbart efter de ifrågavarande författningarnas utfärdande utsagos ordförande och ledamöter i statens hyresråd samt i hyresnämnderna i kommunerna. För Stockholms stad tillsattes nio hyresnämnder. Hyresrådet beslöt den 8 juli att icke medgiva någon hyreshöjning för tiden 1 oktober 1942—31 mars 1943 utöver grundhyran. Till detta resultat kom rådet efter granskning av en av socialstyrelsen utförd undersökning angående fastighetsomkostnadernas förändringar åren 1937—42 samt andra utredningar, som gjorts på initiativ av fastighetsägare- och hyresgästorganisationer. 2 8 — 316183

17. Sjukvård och läkemedelsanskaffning. Medicinalstyrelsens materielnämnds verksamhet fortgick jämväl under första halvåret 1942 efter de riktlinjer, som angivits i Kungl. Maj:ts brev den 17 januari 1941. Inventering av landets förråd av läkemedel m. m. företogs dels i januari, dels i april. Den i januari verkställda inventeringen omfattade ett begränsat antal betydelsefulla läkemedel m. m., som på grund av anskaffningssvårigheter kunde tänkas bliva föremål för åtgärder i syfte att åstadkomma en rättvis fördelning av landets förråd av dessa varor. Resultatet av denna inventering gav vid handen, att försörjningsläget var i stort sett gynnsamt, men att åtgärder av försiktighetsskäl borde vidtagas för en reglering av handeln för medicinskt bruk med vissa varor. Då tvångsåtgärder om möjligt borde undvikas, inledde materielnämnden förhandlingar med landets droghandlare om åstadkommande av en frivillig reglering av handeln med dessa varor enligt av nämnden upprättat förslag. Detta antogs, och ett avtal om reglering av handeln med vissa läkemedel m. m. kom sålunda till stånd. Enligt avtalet, som trädde i kraft den 1 mars 1942, erhöll materieln ä m n d e n möjlighet att övervaka och reglera tilldelningen till apotek m. fl. av landets för medicinskt bruk avsedda förråd av läkemedel m. m , vilka med hänsyn till försörjningsläget ansågos böra bliva föremål för dylika åtgärder. Den i april verkställda inventeringen av läkemedel m. m. var av mera omfattande art med avseende på antalet av inventeringen berörda varuslag. E h u r u resultatet av denna inventering utvisade, att tillgången inom landet p å läkemedel fortfarande var betryggande, vidtog materielnämnden dock åtgärder i syfte att om möjligt utöka förråden av vissa nödvändiga läkemedel antingen genom import eller genom inhemsk tillverkning. Under april månad inventerades landets förråd av förbandsgas och viss a n n a n sjukvårdsmateriel. Resultatet av denna inventering gav vid handen, att försörjningsläget i fråga om dessa artiklar var tillfredsställande och att särskilda åtgärder icke behövde vidtagas. Arbetet med insamling och odling av medicinalväxter har bedrivits efter samma riktlinjer som under föregående år. Materielnämnden har utgivit en ny upplaga av broschyren »Samla medicinalväxter», som distribuerats genom apoteken och bokhandeln. På nämndens initiativ har en försöks-

435 odling av drogväxter påbörjats vid statens försöksgård Ugerup i Gärds Köpinge. Med hänsyn till den skärpning i försörjningsläget, som förorsakats av rådande importsvårigheter, har materielnämnden vidtagit vissa åtgärder i syfte att tillvarataga föreliggande möjligheter att införa läkemedel. För ändamålet har inom nämnden inrättats en särskild avdelning med uppgift bl. a. att övervaka, att möjligheterna till import av läkemedel, som äro nödvändiga för sjukvården inom landet, utnyttjas. Den i december 1941 påbörjade anskaffningen av utrustning för 100 st. provisoriska förlossningshem, avsedda att tagas i anspråk vid utrymning, har fullföljts och avslutats under första halvåret 1942. Vissa beredskapssjukhus ha försetts med anordningar för lokalalarmering. Luftreningsaggregat för beredskapssjukhusens skyddsrum ha anskaffats genom central upphandling. Under första halvåret 1942 behandlade materielnämnden 620 st. ansökningar om exportlicens för läkemedel och sjukvårdsmateriel. Genom kungörelse den 13 februari 1942 (nr 47) skedde en ny generell höjning, gällande från den 1 januari 1942, av avlöningsbeloppen i den vid kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 249) med avlöningsbestämmelser för tjänstepliktig medicinalpersonal fogade löneplanen. Grunder för ersättning av kostnader för vård av krigsskadade å civila sjukhus jämlikt lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara fastställdes genom kungörelse den 24 april 1942 (nr 196) för tiden 1 januari—30 juni 1942.

18. Priser och prisreglering. översikt av prisutvecklingen. Under första halvåret 1942 inträdde en viss, ehuru mycket begränsad ökning i partiprisstegringens takt. Kommerskollegii partiprisindex steg med 5 procent under denna tid mot 3 procent under närmast föregående halvår. Importprisindex höjdes i samma takt som under andra halvåret 1941, eller med sammanlagt 6 procent, exportprisindex däremot med icke mindre än 13 procent mot under senare hälften av 1941 5 procent, en stegring som till större delen inträffade mellan månaderna november och december. De olika indextalen återges här nedan med samma reservation som tidigare i fråga om vägning och representativitet. De ha omräknats med augusti 1 9 3 9 = 1 0 0 .

December Januari Februari Mars April Maj Juni

1941 1942 1942 1942 1942 1942 1942

Generalindex

Importprisindex

161 164 165 166 168 168 169

230 233 235 237 240 244 243

Exportprisindex 146 151 151 155 163 163 165

Det mest markanta i prisutvecklingen under den här behandlade perioden var den plötsliga och kraftiga stegringen i exportvarornas priser. En sådan stegring började framträda redan i slutet av 1941. Dessförinnan hade exportprisindex — efter den förhållandevis snabba höjningen fram till avspärrningen i april 1940 och tillbakagången under månaderna omedelbart därefter — företett en tämligen obetydlig stegring. Under tiden juni 1940 —november 1941 utgjorde den totala uppgången 12 procent, medan den under tiden november 1941—juni 1942 uppgick till 17 procent. Detta innebär, att den genomsnittliga exportprisstegringen per månad var ungefär tre gånger så stark under den senare perioden. Prisuppgången omfattade ett stort antal olika exportprodukter, speciellt trävaror, pappersmassa och papper samt järn och stål. Främsta förklaringsgrunden till den kraftiga exportprisstegringen torde helt enkelt vara den till följd av kriget tilltagande varuknappheten, vilken gjorde det möjligt för svenska exportörer att taga ut högre priser på flera olika marknader. Då de svenska importpriserna tidigare stigit mycket starkt, inneburo dessa exportprisstegringar en mycket

437 önskvärd förbättring av vårt bytesförhållande gentemot utlandet. Emellertid förelåg risk att prishöjningarna å exportvaror —• direkt eller indirekt — småningom skulle resultera i ytterligare uppdrivande av den inhemska prisnivån. Förhållandena under förra världskriget, då den ohämmade exportprisstegringen verksamt bidrog till att förstärka prisutvecklingens inflatoriska karaktär, syntes härvid ägnade att inge vissa farhågor. E n uppdelning av partiprisindex på olika huvudgrupper ger vid handen, att prisuppgången under första halvåret 1942 var kraftigast för konsumtionsvarorna, vilkas pristal steg med sammanlagt 7 procent. Jordbruksförnödenheterna förblevo däremot oförändrade i pris under hela perioden. Procentuell ökning för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex Aug. 1939— juni 1940

Juni 1940— juni 1941

Juni 1941— dec. 1941

Dec. 1941— juni 1942

Aug. 1939— juni 1942

Generalindex

69 Uppdelning av varorna efter användning: Jordbruksförnödenheter Industriförnödenheter Bränsle och smörjmedel Maskiner och transportmedel Konsumtionsvaror

16 38 54 18 23

23 10 84 8 23

3 6 0 1 4

0 5 4 3 7

47 70 192 33 68

Uppdelning av varorna efter härkomst: Jordbruksprodukter Industriprodukter

19 31

22 20

6 3

6 5

63 70

Höjningen av detaljpriserna hade under första halvåret 1942 av tillgängliga indextal att döma i det närmaste samma omfattning som partiprisstegringen. Detta belyses närmare i efterföljande tabell, där den procentuella stegringen under olika kvartal i kommerskollegii partiprisindex, riksbankens konsumtionsprisindex och socialstyrelsens levnadskostnadsindex jämföras. Den påfallande olikheten i utvecklingen mellan socialstyrelsens och riksbankens indextal sammanhänger med att socialstyrelsen efter direktiv av chefen för finansdepartementet reviderat metoden för beräknandet av skatteposten vid beräkningstillfället den 1 juli 1942 (se Sociala meddelanden 1942, n r 7, sid. 610). Riksbankens index torde ge en riktigare bild av själva detaljprisutvecklingen under de två sista kvartalen. Den sammanlagda partiprisstegringen sedan krigsutbrottet hade vid mitten av 1942 enligt kommerskollegii beräkningar stigit till omkring 70 procent, medan motsvarande ökning av detaljpriserna enligt nedanstående indextal utgjorde något mer än 40 procent. Inom konjunkturinstitutet ha liksom föregående år verkställts vissa beräkningar rörande den totala levnadskostnadsstegringens fördelning på olika poster med särskild hänsyn till skatters och subventioners effekt på index

438 P r o c e n t u e l l s t e g r i n g PartiprisKonsumtionsLevnadskostindex prisindex nadsindex 1939 4. kvartalet 1940 1. » 2. .» 3. » 4. , 1941 1. t 2. » 3. » 4. • 1942 1. • 2. »

11-9 6-1 2-1 4-2 7-4 5-6 2-4 1-2 2-3 2-8 2-2

4-6 3-8 3-7 3-3 4-4 6-0 1-5 2-0 2-6 2-4 1-6

4-6 4-4 4-2 1-6 3-2 7-7 0-0 0-7 2-8 4-0 0-4

(se konjunkturrapporten för våren 1942, sid. 83 ff.). Dessa beräkningar avse förhållandena den 1 april 1942, då den gamla metoden för skattepostens beräkning alltjämt användes. Enligt ifrågavarande beräkningar, vilka givetvis måste vara behäftade med rätt stor osäkerhet och vilka även av praktiska skäl måste utelämna flera indirekta skatter och subventioner, framgår, att det till grund för indexberäkningen liggande normalhushållets årsutgifter ökades från 3 710 kronor den 1 juli 1939 till 5 190 kronor den 1 april 1942. Av ökningen föll 356 kronor eller omkring en fjärdedel på jordbruksprodukter, omkring en sjättedel på övriga livsmedel, över en femtedel på kläder och skodon samt nästan lika mycket på övriga utgifter, där tobak och sprit spelade en stor roll. Den sammanlagda ökningen av direkta och indirekta skatter uppgick till 331 kronor (omräknad med tillämpning av de nya direktiven till 283 kronor). Ä andra sidan bidrogo de omfattande rabatterings- och subventionsåtgärder, som vidtagits sedan krigsutbrottet i fråga om vissa livsmedel (mjölk, smör, ost, margarin och mjöl), till att hålla nere årsutgifterna med 267 kronor. De faktorer, som påverkat den allmänna prisutvecklingen under första halvåret 1942, torde i stort sett ha varit desamma som gjort sig gällande ända sedan krigsutbrottet. Vissa tecken tyda emellertid på att en del förskjutningar ägt rum i de olika faktorernas relativa betydelse för den pågående prisstegringsprocessen. Det vill sålunda synas som om de på efterfrågesidan verkande faktorerna, framför allt inkomstutvecklingen, fått en ökad betydelse för prisutvecklingen. De successiva l ö n e s t e g r i n g a r , som skett inom olika grenar av näringslivet sedan krigsutbrottet, ha sålunda otvivelaktigt verkat prisuppdrivande ej blott i egenskap av kostnadsökningar, utan även i egenskap av köpkraftstillskott. I syfte att belysa lönekostnadernas utveckling jämföres i nedanstående tabell utvecklingen av levnadskostnadsindex och de enligt ramavtalen utgående indexlönetilläggen. Den av indextilläggen orsakade sammanlagda genomsnittliga lönestegringen sedan krigsutbrottet kan för 1940 beräknas till c:a 3 procent, för 1941 till c:a 10 procent och för 1942 till c:a 17 procent. För att erhålla en

439 Socialstyrelsens levnadskostnadsindex (juli 1914 = L00)

Levnadskostnadsindex omräknad med 1 jan. 1940 = 100

Indextillägg i % av 1938 års inedeltimlön 1

Löneindex (l jan. 1940, som antagits 10 % högre än 1938, satt = 100)

1939, 1 juli 169 1 okt. 171 1940, 1 jan. 178 1 april 186 1 juli 193 1 okt. 197 1941, 1 jan. 204 1 april 219 1 juli 219 1 okt. 221 1942, 1 jan. 227 1 april 236 1 juli 237

— —

— — —

— —

100 104-5 108-4 110-7 114-6 123-0 123-0 124-0 127-5 132-0 133-1

3-3C 6-3

100 103-1 105-7

8-7

107-9

12-7

111-5

1942, 1 febr. 16-7 1 maj 19-2 1 aug. 20-7

115-2 117-5 118-8

1940, 1 maj 1 aug.

—

1941, 1 febr.

—

1 juli

—

— — — •

bild av den totala lönestegringen sedan förkrigstiden måste till de i tabellen angivna löneindextalen läggas förändringarna i kollektivavtalslöner och ackordsatser, den ökade semesterersättningen, fördyrade naturaförmåner m. m. Dessa förhållanden växla ej oväsentligt för företag inom olika branscher. I genomsnitt för hela industrien kunna härav orsakade ytterligare lönestegringar måhända uppskattas till vid pass 5 a 7 procent. Den allmänna prispolitiken. Vid anmälan av inkomstberäkningen i 1942 års statsverksproposition erinrade finansministern om att prisutvecklingen under 1941 på viktiga punkter stabiliserats. Ett uttryck härför vore att levnadskostnadsindex, som — med bortseende från skatternas återverkan — under första kvartalet steg i ungefär samma takt som under motsvarande tidsavsnitt året dessförinnan, under återstoden av år 1941 visat blott obetydliga förändringar. Härtill hade bidragit, att det prisstegrande inflytandet från importen försvagats men även att vidgade prisregleringar och en intensifiering av priskontrollen under året genomförts. Större prisrörelser hade inregistrerats inom de sektorer av marknaden, där spänningen mellan tillgång och efterfrågan fritt gjort sig gällande. — En gynnsam bedömning av de fortsatta prisutsikterna kunde främst grundas därpå, att de kostnadsstegringar som inträtt vid import resp. vid övergång till inhemska ersättningsvaror finge anses redan ha tagits ut i produktprisutvecklingen samt att en fortsatt höjning av de viktigare införselpriserna knappast vore att befara under den närmaste tiden. Den anledning till prisstegring, som en ytterligare ökad köpkraft kunde komma att utgöra, neutraliserades effektivast genom ransoneringarna, vilka under år 1941 erhållit sitt tillämpningsområde väsentligt utvidgat. Vid en vidsträckt ransonering komme efterfrågan att i högre grad rikta sig mot varor och tjänster inom en relativt trång sektor. De risker för prisutveck1

Häri ingå endast de löneförändringar, som äro en följd av ramavtalen. Jämför texten.

440 lingen, som detta kunde medföra, borde till en viss grad kunna mötas genom en sträng priskontroll. Men det vore givetvis därvid av största betydelse, att den fria köpkraften såvitt möjligt bundes i sparande. Den starka uppgång i levnadskostnadsindex som framträdde under första kvartalet 1942 framkallade farhågor för att en ändring inträtt i den tämligen lugna utveckling, vilken kännetecknat senare delen av 1941. Prisstegringen under nämnda kvartal var visserligen, bortsett från skatterna, mindre ä n under motsvarande tid år 1941. Omständigheter, framför allt på lönepolitikens område, men även förhållanden som sammanhängde med handelsutbytet med andra länder syntes dock antyda, att man icke utan vidare kunde räkna med en sådan avsaktning i prisuppgången under fortsättningen av året, som ägde rum under 1941. Faran för att en ökad köpkraft kunde komma att ge upphov till en fortsatt prisstegring underströks av bankofullmäktige i skrivelse angående penningpolitiken den 21 april 1942. Fullmäktige fäste därvid särskilt uppmärksamheten på att en fortskridande prisstegring i rådande försörjningsläge svårligen kunde undvikas, om ytterligare anspråk på dyrtidskompensation från producenter och konsumenter tillmötesginges. De föreliggande riskerna för en prisutveckling i inflationistisk riktning krävde enligt fullmäktiges åsikt icke endast en intensifierad sparverksamhet utan även en skärpt löneoch prispolitik. I yttrande över fullmäktiges skrivelse diskuterade priskontrollnämnden innebörden i detta yrkande. En skärpning i prispolitiken skulle betyda, att framdeles endast mera betydande kostnadsökningar, som stode i samband med ändrad produktionsteknik eller dylikt, skulle accepteras som motiv för prishöjning. En förutsättning för att en sådan politik skulle kunna tillämpas vore enligt nämndens mening, att uppgången i löner samt råvaru- och bränslepriser samtidigt hejdades. Man måste vidare förutsätta, att den hårdare prispolitiken genomfördes på ett så likartat sätt som möjligt mot samtliga näringsgrenar. Slutligen framhöll nämnden, att skärpningen av priskontrollen kunde komma att tvinga mindre effektiva företag till rationalisering eller nedläggning. I proposition nr 354 angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m. upptog finansministern frågan om prispolitikens allmänna inriktning till förnyat skärskådande. Han framhöll därvid, att den ekonomiska politiken under kriget konsekvent inriktats både på att suga upp fri köpkraft, på att genom priskontrollerande åtgärder förhindra, att spänningen på marknaden utlöste omfattande knapphetsprisstegringar, och på att förebygga uppkomsten av ökade inkomster. Under hänvisning till bankofullmäktiges och priskontrollnämndens uttalanden anförde finansministern härefter följande: »Bankofullmäktiges och priskontrollnämndens uttalanden rikta uppmärksamheten på det betydelsefulla val inför vilket den ekonomiska politiken i nuvarande skede av utvecklingen är ställd. I och med att risken för en fortsatt prisstegring

441 icke längre i främsta rummet är knuten till höjda importkostnader utan företrädesvis betingas av omfånget hos den tillgängliga köpkraften vid ytterligare minskad varutillgång och av den köpkraftsökning som blir följden av försök att kompensera prishöjningarna, uppställer sig frågan, om man skall bryta tendenserna till ytterligare kompensation och därmed skapa underlag för en prisstabilisering eller om man skall acceptera en fortsatt växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott. Med målet för vår penningpolitik — att skydda penningvärdet mot en försämring genom ökning av penninginkomsterna — är tydligen oförenligt att acceptera en okontrollerad växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott. En oavbrntet fortgående prisstegring, även om den kunde hindras att förlöpa i snabbare takt än under det sistförflutna året, måste framkalla allvarliga betänkligheter. Men risken föreligger uppenbart, att takten skulle påskyndas, om uppfattningen vinner insteg att en dylik prisstegring är att förutse och av de valutavårdande instanserna uppfattas såsom ofrånkomlig. Lockelsen att föregripa utvecklingsresultatet blir allt starkare, och inom de grupper där återhållsamhet i kraven på kompensation iakttagils på grund av övertygelsen, att en sänkning av standarden måste följa av ett försämrat försörjningsläge för hela folket, skulle inställningen med all säkerhet bli en annan, om det med fog kunde sägas, att den fortsatta ökningen av levnadskostnaderna väsentligen blivit av inflationistisk karaktär. Det erbjuder utan tvivel stora svårigheter av olika slag att konsekvent genomföra en politik efter mera restriktiva linjer, alltså utan ytterligare kompensation men med spärr mot nya produktprishöjningar eventuellt genom en eller annan art av s. k. prisstopp. Det är för övrigt icke troligt, att en fixering av nuvarande läge för varje enskilt varupris eller varje inkomst skulle vara det mest ändamålsenliga eller önskvärda. Syftet att i genomsnitt hålla levnadskostnaderna väsentligen oförändrade är förenligt med jämkningar i olika riktningar. Men även i denna modifierade form blir politiken föremål för delade meningar om hur långt man kan gå, eftersom konflikt råder mellan det allmänna intresset av skydd för penningvärdet och de enskilda intressen som för stunden pressas vid en skärpning av löne- och prispolitiken. Den enda möjligheten till en lösning av konflikten i överensstämmelse med de riktlinjer, som hittills ställts upp för vår prispolitik, ligger i insikten om att tillfälliga uppoffringar av de enskilda gruppernas önskemål äro nödvändiga och i övertygelsen om att den allmänna politiken inriktas därefter. Man måste uttala en förväntan om att tillräckligt stöd skall vinnas för den skärpning av pris- och lönepolitiken, som nu kan visa sig nödvändig för att den eftersträvade prisstabiliteten skall kunna ernås.» I l i k h e t m e d f i n a n s m i n i s t e r n och de o v a n n ä m n d a m y n d i g h e t e r n a f a n n b a n k o u t s k o t t e t i sitt av r i k s d a g e n g o d k ä n d a u t l å t a n d e över p r o p o s i t i o n e n (nr 57) d e n r å d a n d e p r i s p o l i t i s k a s i t u a t i o n e n v a r a ä g n a d a t t ingiva oro för f r a m t i d e n . U t s k o t t e t u n d e r s t r ö k f ö r d e n s k u l l ö n s k v ä r d h e t e n av att föruts ä t t n i n g a r såvitt möjligt s k a p a d e s för en stabilisering av p r i s n i v å n . F ö r a t t n å detta m å l a n s å g ä v e n u t s k o t t e t f r ä m s t n ö d v ä n d i g t , a t t v ä x e l v e r k a n m e l l a n p r i s s t e g r i n g och i n k o m s t ö k n i n g b r i n g a d e s a t t u p p h ö r a eller, m e d a n d r a o r d , att den del a v p r i s s t e g r i n g e n avbrötes, s o m ä g d e ett d i r e k t s a m b a n d m e d e n fortgående s t e g r i n g av l ö n e r och a n d r a i n k o m s t e r . Det syntes icke r å d a n å g o t tvivel o m b e t y d e l s e n av att ett a v b r o t t i d e n f o r t g å e n d e i n k o m s t s t e g r i n g e n k o m m e till stånd, vilket vid o f ö r ä n d r a d v a r u f ö r s ö r j n i n g skulle m e d föra, att p r i s s t e g r i n g e n o c h l e v n a d s k o s t n a d s ö k n i n g e n h e j d a d e s , o c h vid e n

L

442 försämrad varuförsörjning, att prisstegringen begränsades till den ofrånkomliga verkan därav. Angående det handlingsprogram, som för uppnående av detta mål borde följas, yttrade utskottet: »Den radikalaste metoden att hejda prisstegringsprocessen är utan tvivel att införa bestämmelser om s. k. allmänt pris- och lönestopp, innebärande ett förbud mot varje prishöjning eller lönestegring utan myndigheternas tillstånd, varvid förutsattes, att sådant tillstånd beviljas endast i undantagsfall. En lagstiftning av denna genomgripande art måste emellertid väcka betänkligheter ur flera synpunkter. Framför allt skulle en långt gående direkt dirigering av produktionen och arbetskraftens användning bli erforderlig för att förhindra ogynnsamma verkningar med avseende å varuförsörjningen. Utskottet kan därför icke för närvarande förorda en politik av denna art. Lämpligare synes vara, att genom en viss skärpning och utvidgning av priskontrollen efter hittillsvarande linjer samt genom frivilliga överenskommelser mellan statsmakterna och olika producent- och konsumentgrupper en grund lägges för en stabilisering såvitt möjligt av inkomst- och prisnivån. Hittillsvarande växelverken mellan prishöjningar och kompensationstillskott har till icke ringa del berott därpå, att såväl vid lönesättning som vid fastställande av priser på jordbrukets och industriens produkter tillämpats ett kompensationssystem, som avsett att skydda var och en av de berörda grupperna mot att bära en större del av försämringen i försörjningen än övriga grupper. Skall denna växelverkan kunna brytas utan alltför stor risk för att någon grupp får bära en otillbörligt stor del av krisens bördor, synes en samtidig uppgörelse rörande riktlinjer för den inkomsterna bestämmande pris- och lönepolitiken vara ofrånkomlig. — — En lämplig tidpunkt att försöka ernå överenskommelser av detta slag synes föreligga under instundande höst.» Utskottet uttalade till sist, att därest en ekonomisk politik av antydd art icke skulle kunna genomföras med åsyftat resultat, en politik efter den radikalare linjen med allmänt pris- och lönestopp näppeligen syntes kunna undvikas. Det bleve då antagligen också ofrånkomligt, att staten införde ett obligatoriskt sparande. Hellre än att tillåta en fortsatt och kanske tilltagande prisstegring borde sist antydda åtgärder tillgripas i ett sådant krisläge. Dock ville utskottet uttala den förhoppningen, att insikten om att tillfälliga uppoffringar av de enskilda gruppernas önskemål vore nödvändiga måtte vinna allmän utbredning, så att tillräckligt stöd kunde vinnas för en politik, som tryggade den eftersträvade prisstabiliteten med minsta möjliga användande av tvångsåtgärder och utan detaljerad dirigering av produktion och arbetskraft. Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder. Priskontrollen utbyggdes under förra halvåret 1942 dels genom att nya förut fria områden underlades densamma, dels genom att regleringsåtgärderna på åtskilliga punkter ytterligare skärptes, framför allt genom en vidsträcktare användning av normalpriser eller eljest legalt bundna priser. Fortfarande sökte emellertid priskontrollnämnden att, i den mån så läte sig göra, upprätthålla systemet med frivilliga prisöverenskommelser, företrädesvis på

443 det industriella varuområdet. Tid efter annan måste likväl höjningar medges i förut gällande överenskommelsepriser, varvid principiellt alltjämt handlades efter de principer, som omnämnts i föregående halvårsredogörelse. Bland de nya varuslag, som på l i v s m e d e l s o m r å d e t underkastades normalprisreglering, märkas framför allt köttvaror (kött och fläsk, köttkonserver och inälvor) samt färsk fisk av andra slag än sill (huvudsakligen strömming och saltsjöfisk) ävensom salt sill (se sid. 247, 282). Ändringar i väsentligen stigande riktning skedde eljest i åtskilliga fall beträffande de tidigare införda normalpriserna på hithörande område. I ett fall, nämligen beträffande tarmar avsedda för charkuteritillverkning, tillgrep priskontrolln ä m n d e n på grund av inträffad kraftig prisstegring s. k. prisstopp enligt 2 § prisregleringslagen, vilket skedde genom beslut den 7 juni 1942. Det var första gången detta förfarande kom till användning. Beträffande prisregleringen i övrigt i fråga om livsmedel och förnödenheter för livsmedelsproduktionen se ovan sid. 245 ff. I fråga om b r ä n s l e n märkes, att nya, höjda normalpriser infördes för såväl ved som träkol och bränntorv (se sid. 332, 333, 346). Av betydelse för bränslemarknaden var den reglering av körtaxorna som skedde genom kungörelse den 27 februari 1942 (nr 111), då normalpriser fr. o. m. den 1 april bestämdes för transport med gengasdriven lastautomobil av sågtimmer och ved (se sid. 395). Smörjmedel åsattes normalpris fr. o. m. den 1 maj i kombination med clearinganordning (se sid. 363). P å i n d u s t r i o m r å d e t må särskilt nämnas den vid årets början införda normalprisregleringen beträffande standardiserade vävnader av bomull och ylle m. m. samt därav tillverkade konfektionsvaror, vilken omnämnts redan i föregående halvårsredogörelse (sid. 99). I april godkände priskontrollnämnden normerna för en höjning av fabrikspriserna på priskontrollerad yllekonfektion för tillverkningen hösten 1942. Cykeldäck och cykelslangar åsattes normalpris att gälla från den 1 maj 1942 vid försäljning till förbrukare. I viss mån anmärkningsvärd var den prisreglering, som fr. o. m. den 1 april 1942 genomfördes beträffande färger, droger och kemikalier. Bakgrunden härtill var strävan att söka förhindra den synbarligen alltmer tilltagande kedjehandeln med nämnda förnödenheter ävensom önskan att binda handelsmarginalernas storlek inom hithörande bransch. På hemställan av priskontrollnämnden utfärdade Kungl. Maj:t den 27 februari 1942 kungörelse (nr 69) angående begränsning av rätten att bedriva partihandel med färger, droger och kemikalier, varigenom med stöd av 4 § prisregleringslagen förordnades, att rätt till bedrivande av partihandel med berörda varor blott skulle tillkomma medlem av Färghandelns leverantörförening eller Kemikaliegrosshandelns importförening u. p. a. eller den som förbundit sig att följa de villkor angående rätt till dylik handel, som för medlemmar av föreningarna uppställts i ett mellan priskontrollnämnden och föreningarna in-

444 gånget avtal. Enligt avtalet ägde partihandlare icke utan tillstånd av priskontrollnämnden sälja till annan partihandlare, för såvitt ej försäljningen skedde utan vinst för säljaren. I övrigt fick partihandlare endast bedriva försäljning till detaljhandlare eller direkt till förbrukare. Avtalet innehöll dessutom bestämelser om den handelsmarginal, som högst fick uttagas vid partihandelsförsäljning. Detta var andra gången som prisregleringslagens bestämmelser om s. k. tvångskartellering vunno tillämpning. (Första gången detta skedde gällde det begränsning av rätten att yrkesmässigt sälja ved.) Systemet med clearing för utjämning av prisdifferenser beträffande importvaror, resp. differenser mellan importerade och inhemska varors pris, utvecklades under här ifrågavarande period ytterligare. Glearinganordningar hade under krigets gång redan tidigt kommit till användning antingen i form av frivilliga överenskommelser mellan statlig myndighet och vederbörande importörer eller importorganisationer eller ock såsom tvångsvis genomförda arrangemang. I den mån clearingsystemet utvecklades och nya clearingförfaranden tillkommo, fingo dessa i flertalet fall tvångskaraktär, beroende på att de merendels bragtes i tillämpning på varuområden, där avtalsformen på grund av intressenternas talrikhet ej var framkomlig. Frågan om clearingåtgärder för utjämning av marknadspriserna å olika slag av förnödenheter hade av Kungl. Maj:t redan på våren 1941 underställts riksdagens bedömande (se del II sid. 432). Även vid 1942 års riksdag framlades en proposition i ämnet, nr 228, vari redogjordes för de åtgärder som i clearingsyfte vidtagits intill början av mars 1942. I propositionen anfördes, att de dittillsvarande erfarenheterna av clearingsystemet enligt uttalanden av priskontrollnämnden och försörjningskommissionerna varit goda. Då importpriserna framdeles antagligen komme att uppvisa alltmera stegrade variationer, varigenom ökad osäkerhet och ekonomiska risker bleve förknippade med importen av skilda varuslag, måste åtgärder i prisutjämnande syfte alltjämt kunna vidtagas, och Kungl. Maj:t syntes därför böra äga möjlighet att även i fortsättningen, så länge rådande utomordentliga förhållanden bestode, kunna i nämnda syfte vidtaga åtgärder av samma beskaffenhet som förut. Riksdagen lämnade Kungl. Maj:ts i sådant hänseende gjorda framställning utan erinran. Lämpligt synes vara att i detta sammanhang lämna en sammanfattande översikt över de clearinganordningar av ena eller andra slaget som under den gångna tiden kommit till stånd. Härvid må även beröras sådana i vissa fall vidtagna åtgärder, som åsyftat en prisutjämning allenast beträffande inhemska varor. Genom pool mellan järnrörgrossisterna kom redan år 1940 i fråga om smidda rör och tuber av handelskvalitet samt gjutna rör en prisutjämning till stånd mellan importerade och inom landet tillverkade varor. Även i fråga om armeringsjärn har prisclearing skett mellan svenskt och tyskt järn, näm-

445 ligen beträffande sådan vara som kommit till användning för av statens byggnadslånebyrå kontrollerat bostadsbyggande. Enbart inhemska produkter åter berördes av en år 1941 vidtagen anordning, vilken avsåg en utjämning av skillnaden i tillverkningskostnaderna för vid olika järnverk framställt handelsjärn beroende på om de i sin tackjärnsframställning använde koks eller ved. En särskild clearingkassa upprättades för detta ändamål inom Jernkontoret. E n privat clearingkassa för bomull och cellull inrättades den 1 juni 1941 inom Svenska bomullsfabrikantföreningen. Det bestämdes, att för all efter denna tidpunkt spunnen bomull skulle till kassan inbetalas en viss avgift per kg bruttovikt. Av härigenom influtna medel skulle därefter visst belopp per kg utbetalas för den cellull, som inginge i de cellullblandade bomullsgarnerna. På detta sätt blev det möjligt att kalkylera alla bomullsvävnader efter ett enhetligt garnpris, oberoende av huruvida rent eller cellullblandat bomullsgarn användes för deras tillverkning. Även denna clearinganordning avsåg sålunda enbart svenska produkter. För kolonialvaror, vilka efter västspärrens tillkomst endast importerats genom Svenska kolonialvaruimportföreningen, kunde tack vare denna koncentration i tillförseln en mycket enkel prisutjämning ske. När två eller flera partier av en vara inkommit eller väntades inkomma till olika pris inom relativt kort tidrymd, träffade priskontrollnämnden avtal med föreningen om tillämpning av ett vägt genomsnittspris för dessa partier. Detta förfaringssätt, som uppenbarligen icke möjliggjorde något indragande av de enskilda importörernas lager i prisutjämningen, tillämpades i främsta rummet för torkad frukt, risgryn och kaffe. Inom Svenska garveriidkarnas råvaru- och importförening har ett liknande utjämningsförfarande skett för praktiskt taget all import av sydamerikanska hudar efter april 1940. Det första exemplet på en tvångsvis genomförd prisclearing erbjöd det genom bränslekommissionen med stöd av kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 650) anordnade clearingförfarandet för reglering av importpriserna på stenkol, koks och kolbriketter. För detta ändamål inrättades inom bränslekommissionen en särskild clearingkassa (se del II sid. 111). Sedermera tillkommo inom livsmedelskommissionen i tur och ordning clearingkassor för utjämning av import- och hemmarknadspriser beträffande förnödenheter för jordbrukets behov (Kungl. Maj:ts beslut den 27 september 1940, se del II sid. 39), för fettvaror (Kungl. Maj:ts beslut den 10 januari 1941, se del II sid. 241), för kolonialvaror (Kungl. Maj:ts beslut den 26 september 1941, se ovan sid. 30) samt för ägg och äggprodukter och för fisk (Kungl. Maj:ts beslut den 6 mars 1942, se ovan sid. 279 och 285). Beträffande förnödenheter för jordbrukets behov har med anlitande av den härför inrättade clearingkassan clearing verkställts i fråga om konstgödselmedel, kraftfoder och skördegarn. Inköp och försäljning av kraft-

446 foder har emellertid sedan hösten 1941 koncentrerats till Svenska spannmålsaktiebolaget, som fått sin förlust på denna rörelse täckt av statsmedel. För fettvaror har clearing skett av priserna å råvaror för margarinindustrien samt å linolja, tekniskt fett, stearin och olein. Clearingkassan för fettvaror har därjämte tagits i anspråk för reglering av marknadspriserna å importerade tvätt- och rengöringsmedel (Kungl. Maj:ts beslut den 30 januari 1942). Clearingkassan för kolonialvaror har anlitats för utjämning av priserna på bruna bönor, risgryn, torkad frukt, vitpeppar och kryddpeppar (se ovan sid. 30, 293 och 295). Beträffande sistnämnda clearing, vilken ersatt förutnämnda frivilliga clearingöverenskommelse på området, angavs uttryckligen, att en utjämning åsyftades av prisdifferenserna jämväl mellan redan förefintliga lager samt nyinköpta varupartier. I enlighet härmed förordnade Kungl. Maj:t den 6 mars 1942 beträffande risgryn, att clearingen skulle omfatta även sådana inom landet befintliga förråd, som voro att anse som partihandelslager. Motsvarande föreskrift meddelades sedermera även beträffande torkad frukt och peppar. Från statens sida gavs i samband härmed utfästelse om ersättning i händelse av senare inträffat prisfall intill vissa angivna kvantiteter. Vad angår clearinganordningen för fisk föreskrevs betalningsskyldighet till clearingkassan ej blott för importör utan även för yrkesmässig uppköpare beträffande fisk som inköptes från yrkesfiskare. På livsmedelsområdet må ytterligare omnämnas den clearingavgift som i samband med vidtagna prisförhöjningar å dels oljekraftfoder, dels fodercellulosa vid vissa tillfällen ålagts handlande för av dem vid tiden för prishöjningen innehavda förråd av resp. varor. För regleringen av marknadspriserna på smörjmedel inrättades enligt Kungl. Maj:ts beslut den 17 april 1942 en särskild clearingkassa inom industrikommissionen. Den prisutjämning, som härvid avsågs, gällde såväl beträffande priserna å importerade smörjmedel som beträffande priset å inhemska tjärsmörjoljor (se ovan sid. 364). Slutligen må erinras om de tidigare i denna redogörelse omnämnda clearingförfaranden, vilka av olika skäl genomförts dels i fråga om ved, som av bränslekommissionen levererats till kristidsnämnderna i de s. k. handelsreglerade orterna, dels i fråga om flytande bränslen, för vilka en särskild clearingkassa inrättats inom bränslekommissionen (se ovan sid. 331 och 357).

19.

Penningväsendet.

Kreditmarknaden. Samma faktorer, som i närmast föregående översikter angivits som bestämmande för utvecklingen på kreditmarknaden, nämligen inströmningen av valutor från utlandet och de statliga utgiftsöverskotten, präglade densamma även under första halvåret 1942. Nettoinströmningen till riksbanken av från utlandet kommande guld och utländska valutor uppgick under ifrågavarande period till 112 milj. kronor. Då affärsbankernas ställning till utlandet samtidigt kännetecknades av en nettoökning av skulderna till utlandet på omkring 16 milj. kronor, blev resultatet för landet i dess helhet ett nettoinflöde av guld och valutor uppgående till omkring 95 milj. kronor eller ungefär samma belopp som under närmast föregående halvår. Noteringarna på den svenska marknaden av utländska valutor och clearingkurser voro oförändrade med undantag av danska kronor, för vilka köpkursen den 23 januari höjdes från 80: 95 till 87: 60, säljkursen från 81: 25 till 87: 90 och clearingkursen från 81: 08 till 87: 70. Denna kursstegring var en följd av den höjning av danska kronans värde, som de danska myndigheterna företagit. Affärsbankernas inhemska rörelse präglades av en kraftig avsaktning i inlåningsökningens tempo. Den inhemska inlåningen steg med 61 milj. kronor mot 484 milj. kronor under senare halvåret 1941, medan utlåningen minskades med 85 milj. kronor eller ungefär samma belopp som föregående halvår. På grund av den räntedifferentiering som beslutats under senare hälften av 1941 och i huvudsak genomfördes under våren 1942 inträdde stora förskjutningar mellan de olika inlåningsräkningarna. Medan behållningen på depositions- och kapitalräkning minskades med 632 milj. kronor, ökades behållningen på checkräkning med 208, på uppsägningsräkning med 401 och på sparkasseräkning med 87 milj. kronor. I motsats till affärsbankerna uppvisade sparbankerna en inlåningsökning, som var dubbelt så stor som under senare halvåret 1941 eller 138 milj. kronor mot 66 milj. kronor. Postsparbankens inlåning steg med 66 milj. kronor mot 48 milj. kronor föregående halvår. Affärsbankernas innehav av svenska värdepapper steg under perioden i fråga med 38 milj. kronor som ett resultat av en minskning av innehavet av

448 skattkammarväxlar med 173 milj. kronor och en ökning av innehavet av andra svenska obligationer med 211 milj. kronor. Sparbankerna ökade sitt obligationsinnehav med 122 milj. kronor. Affärsbankernas behållning på checkräkning i riksbanken minskades under januari och februari i samband med inbetalningar på tredje försvarslånet och uppbörden av värnskatt, varefter en avsevärd ökning inträdde. Vid halvårsskiftet uppgick densamma till 544 milj. kronor eller 127 milj. kronor mera än vid utgången av 1941. Beloppet utelöpande sedlar per den 30 juni 1942 utgjorde 1 705 milj. kronor eller nära nog samma belopp som ett halvår tidigare. Fluktuationerna under ifrågavarande period voro jämförelsevis måttliga. Ränteläget var under första halvåret praktiskt taget oförändrat med en effektiv avkastning på omkring 3-23 procent av svenska statens 3 procents lån av år 1934. Nettoräntan på ny utlämnade lån i stadshypotekskassan visade en svagt fallande tendens från 3*57 procent i januari till 3-51 procent i juni. Fullmäktige i riksbanken betonade i skrivelse till Konungen den 21 april ånyo nödvändigheten av en restriktiv pris- och lönepolitik samt vikten av effektiva åtgärder för att främja det enskilda sparandet. Beträffande r ä n t e l ä g e t framhöllo fullmäktige, att den i skrivelsen den 21 november 1941 åsyftade räntestabiliseringen (motsvarande 3V2 procent för långfristiga obligationslån och 1 procent för skattkammarväxlar) hade avsett att giva en fast utgångspunkt för en mera restriktiv politik på penning- och kapitalmarknaderna. Ränteutvecklingen hade blivit den av statsmakterna eftersträvade och enligt fullmäktiges åsikt vore det olämpligt att i rådande läge genomföra en ny räntereduktion. Rörande den närmare innebörden av bankofullmäktiges uttalanden i skrivelsen den 21 april 1942 med avseende på p r i s p o l i t i k e n ävensom de principuttalanden, som i samma ärende gjordes dels av finansministern i propositionen nr 354 angående fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m , dels av bankoutskottet i dess utlåtande över propositionen se ovan sid. 440 ff. Mynt förhållanden. I skrivelse till Konungen den 21 maj 1942 anförde mynt- och justeringsverket, att situationen på silvermarknaden u n d a n för undan försämrats avsevärt, i det att importen fullständigt avstannat. Det vore under sådana omständigheter icke längre möjligt att tillgodose det ständigt växande behovet av skiljemynt av silver. Med anledning därav hade verket haft under övervägande olika åtgärder för avhjälpande av myntsvårigheterna och hade därvid utgått från att utgivande av sedlar av lägre valör än femkronesedlar såvitt möjligt borde undvikas. Av övriga tänkbara alternativ hade verket stannat för en övergång till lägre silverhalt och användande av samma legering för alla silvermynt. Verket föreslog, att s i l v e r h a l t e n i s a m t l i g a s i l v e r m y n t s o r t e r utom tioöresmyntet

449 s k u l l e s ä n k a s t i l l 40 v i k t p r o c e n t , d. v. s. samma halt som i de förefintliga tioöresmynten, och att till samtliga silvermynt skulle användas en legering av — förutom silver — koppar till omkring 55 och nickel till omkring 5 viktprocent. E n sådan åtgärd skulle enligt verkets mening möjliggöra en avsevärd ökning av silvermyntkvantiteten utan att den ökade förbrukningen av andra metaller behövde ingiva farhågor. De nya mynten föreslogos skola erhålla ny prägel. En följd av den nedsatta silverhalten vore, att de nya mynten finge lägre vikt än de gamla. Lämpligen borde i samband med kvalitetsförändringen införas en något högre viktstolerans än förut. Med hänsyn till att en myntlegering knappast kunde laboratoriemässigt underkastas sådana prov, att dess egenskaper under verkliga bruksförhållanden kunde ådagaläggas, syntes det ändamålsenligt att i myntlagen endast silverhalten fastställdes och att det finge ankomma på Kungl. Maj:t att n ä r m a r e precisera halten av oädla metaller. Proposition i ärendet framlades för 1942 års riksdag, nr 353. Kungl. Maj:t följde härvid mynt- och justeringsverkets förslag men hemställde därjämte, att åt Kungl. Maj:t måtte anförtros jämväl att utfärda föreskrifter om sammansättningen av legeringar för framställning av kopparnickel- och bronsmynt samt om kopparnickel-, brons- och järnmyntens vikt. Såsom ytterligare skäl för en sådan lagändring anfördes, att det ur systematisk synpunkt vore mindre lämpligt att bibehålla omförmälda föreskrifter i själva lagen, medan motsvarande föreskrifter rörande silvermynten utbrötes ur denna och upptoges i en administrativ författning. Någon saklig ändring beträffande kopparnickel-, brons- och järnmynten ifrågasattes dock icke. Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdades den 18 juli 1942 lag (nr 640) angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1873 om rikets mynt, varigenom stadgades, att silvermynten skulle utmyntas av legering innehållande minst 40 procent silver. I övrigt borttogos ur myntlagen alla andra stadganden beträffande skiljemynten än de som angingo dessas namnvärde samt det eller de slag av metaller, vilka skulle användas vid tillverkningen. Den nya lagen trädde i kraft den 20 juli 1942. Samtidigt utfärdades kungörelser (nr 642 och 643) angående dels silver-, kopparnickeloch bronsmyntens sammansättning samt viktstolerans, dels prägeln å de nya två- och enkronesmynten. Förstnämnda kungörelse innehöll den olikheten i förhållande till vad som ursprungligen föreslagits av mynt- och justeringsverket, att silvermyntlegeringen skulle bestå, förutom av 40 procent silver, av 50 procent koppar, 5 procent nickel och 5 procent zink. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 mars 1942 bemyndigades mynt- och justeringsverket att tillverka s k i l j e m y n t a v j ä r n av olika valörer (fem-, två- och ettören) intill ett sammanlagt belopp av 1 milj. kronor. Sådan tillverkning, vilken möjliggjorts genom en ändring av myntlagen år 1917, hade ej förekommit sedan förra världskriget. 29—316183

450 Betalningsöverenskommelser. Tidigare gällande betalningsöverenskommelser voro med vissa mindre ändringar i kraft även under första halvåret 1942. Nya överenskommelser angående betalningsförhållandena och transfereringen av avkastningen å svenska tillgodohavanden, innebärande i huvudsak en förlängning av gällande bestämmelser, träffades i fråga om Norge, Danmark, Nederländerna och Ungern. Beträffande regleringen av svenska varufordringar i Finland se sid. 378. I april träffades avtal om transferering av avkastningen på svenska s. k. privatfordringar i protektoratet Böhmen-Mähren på i stort sett samma villkor som för dylika fordringar i Tyskland enligt bestämmelserna i det svensk-tyska privatskuldavtalet.

20.

Statsfinanserna.

Statsregleringen för budgetåret 1941/42. I den av 1941 års riksdag under vårsessionen antagna riksstaten för budgetåret 1941/42 beräknades å driftbudgeten inkomsterna till 2 080 milj. kronor och utgifterna till 2 167 milj. kronor. Det sålunda beräknade budgetunderskottet, 87 milj. kronor, var dock endast av formell natur. Förutom riksstaten antog nämligen riksdagen beredskapsstat för försvarsväsendet, vilken å driftbudgeten upptog utgifter till ett belopp av 1 535 milj. kronor. — Utgifterna å kapitalbudgeten upptogos i riksstaten till 446 milj. kronor och i beredskapsstaten till 20 milj. kronor. Genom beslut den 28 juni 1941 fastställde Kungl. Maj:t beredskapsstaten att fr. o. m. den 1 juli 1941 lända till efterrättelse såsom förskottsstat (se del II sid. 439—440). Vid riksdagens höstsession äskade Kungl. Maj:t å tilläggsstat I nya anslag. Driftbudgetens utgiftssida slutade å ett belopp av 127 milj. kronor, medan kapitalinvesteringarna beräknades till 62 milj. kronor. Anslagen avsågo i huvudsak utgifter för försvaret. Tilläggsstat I upptog inga inkomster; dock kan nämnas, att den av riksdagen företagna höjningen av tobaksskatten beräknades under återstoden av budgetåret tillföra statsverket en merinkomst av c:a 19 milj. kronor. — I likhet med vad som skett de två föregående åren underställdes 1942 års riksdag genom proposition nr 2 nya anslagsäskanden, upptagna å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42. Sedan under riksdagens lopp nya propositioner avlåtits angående tilläggsstat II, erhöll densamma sin slutliga utformning i samband med proposition nr 316 angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1941/42. De beräknade inkomsterna och utgifterna å de olika staterna framgå av nedanstående sammanställning: TilläggsRiksstat I staten M i l j o n e r Driftbudgeten Inkomster Utgifter Därav å fjärde huvudtiteln Kapitalbudgeten (kapitalinvesteringar) Därav försvarsväsendets fastighetsfond

TilläggsS u m m a stat II k r o n o r

2 080 2 167 575

—

127 94

2 020 1 841

2108 4 314 2 510

446 79

62 27

100 52

608 158

452 Det beräknade underskottet att påföras statens budgetutjämningsfond utgjorde alltså 2 206 milj. kronor. Emellertid kunde detsamma antagas komma att bli något mindre, bl. a. beroende på en ökning av statsinkomsterna. Underskottet beräknades dock med säkerhet komma att överstiga såväl de vid 1941 års som vid början av 1942 års riksdag beräknade beloppen, vilket främst berodde på väsentligt ökade utgifter för försvarsväsendet. Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning uppgingo statsverkets inkomster under budgetåret 1941/42 till 2 268 milj. kronor. Å driftbudgeten redovisades utgifter till ett belopp av 3 604 milj. kronor. Under året ökades vidare reservationerna med ej mindre än 698 milj. kronor, eller från 672 till 1 370 milj. kronor. Underskottet att avföras å statens budgetutjämningsfond utgjorde sålunda 2 034 milj. kronor. Nämnda fond utvisade därefter per den 30 juni 1942 en brist å 4 402 milj. kronor. Å kapitalbudgeten upptogos utgifter å 481 milj. kronor, varjämte reservationerna ökades från 674 till 786 milj. kronor. Statsregleringen för budgetåret 1942/43. I samband med framläggandet av förslaget till riksstat för budgetåret 1942/43 upptog chefen för finansdepartementet frågan angående budgetens balansering till behandling och framhöll därvid bl. a. följande: »Vid överväganden om det statsfinansiella läget under krigsåren har ofta framhållits, att budgetens balansering i trängre bemärkelse — alltså driftsutgifternas täckning med verkliga inkomster, d. v. s. utan upplåning — inte finge anses för den allra mest trängande uppgiften. En underbalansering har allmänt och på goda grunder ansetts ofrånkomlig. Uppmärksamheten har i stället varit inriktad på den finansiella balans i vidare bemärkelse, som består däri, att en ökning av statens utgifter motväges av en minskning i de enskilda medborgarnas utgifter, vare sig denna minskning kommer till stånd genom beskattning, upplåning eller på annat sätt. Strävan efter en sådan balans har sedan krigets början satt sin prägel på den svenska finanspolitiken. Om denna balans i vidare bemärkelse synts vara för ögonblicket och på kort sikt ien väsentligare uppgiften, innebär inte detta, att frågan om den vanliga budgetbalanseringen lämnats åsido eller att de båda slagen av balans skulle vara utan samband med varandra. I stort sett torde man få antaga, att ju närmare man kommer budgetbalans i den trängre bemärkelsen, desto mindre bli riskerna för bristande balans i det vidare sammanhanget. Hållpunkter ha hittills saknats för en avgränsning av utgifterna i sådana som snarast möjligt borde balanseras med verkliga inkomster, och sådana som tills vidare utan större betänkligheter kunde finansieras lånevägen. Framför allt är det naturligtvis kostnaderna för den militära beredskapen, men även vissa utgifter för folkförsörjningen, som till en början undandragit sig alla förutberäkningar, och detta både i avseende på omfattning och varaktighet. Det enda som förefallit möjligt att göra för att tillgodose önskemålet om en begränsning av underskottens storlek, har varit att efterhand öka skatteinkomsterna, i den takt och på de vägar som vid varje tidpunkt synts medföra de minsta olägenheterna. Någon avvägning av de olika skatterna mot varandra eller av deras samlade summa gentemot utgifterna har

453 under sådana förhållanden inte kunnat äga rum, och det är endast naturligt, om besluten i budgetfrågorna fattats under stark känsla av bristen på tillräckligt fasta hållpunkter. Att kräva dessa fastare hållpunkter är inte liktydigt med att omedelbart begära en balansering av alla budgetens löpande utgifter. Ett sådant krav skulle, under förutsättning av alltjämt erforderlig omedelbar försvarsberedskap, innebära en så stark stegring av anspråken på skatteinkomster, att fördelarna av en budgetbalansering, även om den vore i praktiken genomförbar, måste förefalla tvivelaktiga. Den senast genomförda budgetordningen förutsätter också, att extraordinära utgifter just av det slag, som krig eller krigsfara medföra, skola kunna finansieras lånevägen, samtidigt med att kravet på balansering av alla mera normala utgifter vidmakthålles. Närmaste målet för budgetpolitiken måste uppenbarligen vara, att, så snart förhållandena medgiva, se till att endast de verkligen extraordinära utgifterna läggas utanför den balanserade budgeten. Arbetet för den nya budgeten har alltså kunnat inriktas på att hålla de utgifter, som måste anses för årligen återkommande, inom sådana gränser, att en täckning med verkliga löpande inkomster också i praktiken skulle bli möjlig. Till de extraordinära utgifterna ha räknats dels utgifterna för den omedelbara försvarsberedskapen, dels de kostnader for folkförsörjningen, som kunna sägas ha sin grund i missväxterna eller av annan anledning utan tvekan måste betraktas som övergående. .» Driftbudgetens utgiftssida slutade enligt statsverkspropositionen å 2 327 milj. kronor. Dessa utgifter skulle alltså täckas av inkomster, vilket erfordrade vissa höjningar av skatterna och affärsverkens taxor. Med anledning av under riksdagens lopp avlåtna propositioner ökades utgifterna något och i den av riksdagen fastställda riksstaten upptogos de till 2 361 milj. kronor. Häremot svarade inkomster å 2 363 milj. kronor. Den åsyftade balanseringen av denna del av budgeten hade sålunda uppnåtts. — Riksstatens kapitalbudget slutade å ett belopp av 410 milj. kronor. De extraordinära utgifter, vilka beräknades finansierade genom upplåning, utgjorde enligt förslaget till beredskapsstat för försvarsväsendet (proposition nr 356) 1 470 milj. kronor å driftbudgeten och 20 milj. kronor å kapitalbudgeten. Av de förstnämnda utgifterna kommo 1 325 milj. kronor å utgifter under försvarsdepartementet. Riksdagen godkände denna stat, vilken genom beslut den 30 juni 1942 av Kungl. Maj:t fastställdes att lända till efterrättelse såsom förskottsstat från och med ingången av budgetåret 1942/43. Skattelagstiftning. För att möjliggöra den ovan nämnda balanseringen av budgeten för 1942/43 erfordrades väsentligt ökade skatteintäkter. Redan vid framläggandet av förslaget till riksstat framhölls, att denna skatteskärpning måste komma att gälla både direkta och indirekta skatter. Vad de direkta skatterna beträffar föreslogs i proposition nr 355, att den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten skulle utgå med oförändrade skattesatser, och riksdagen beslöt även i enlighet härmed. Uttagningsprocenten fastställdes så-

454 lunda till 150 procent för fysiska personer och 200 procent för svenska aktiebolag m. fl. (förordning den 30 juni 1942, nr 556). Däremot föreslog Kungl. Maj:t (proposition nr 357) en höjning av värnskatten med omkring 25 procent i jämförelse med föregående år. Skattehöjningen, som fastställdes avriksdagen, beräknades tillföra statsverket en merinkomst av c:a 70 milj. kronor. Förordning om värnskatt för budgetåret 1942/43 utfärdades den 30 juni 1942 (nr 547). Tillämpningsbestämmelser meddelades genom kungörelser s. d. (nr 548, 549). Förslag till krigskonjunkturskatt för år 1942 framlades genom proposition nr 287. Sedan riksdagen beslutat i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen, utfärdades förordning den 19 juni (nr 409) jämte tillämpningskungörelser (nr 576, 577, 606 och 649). Skatten var i huvudsak konstruerad på samma sätt som föregående år. Vissa modifikationer i skattelindrande syfte hade dock vidtagits. Sålunda medgavs vid taxeringen ett utjämningsavdrag, uppgående för fysiska personer till 15 procent av jämförelseinkomsten och för juridiska personer till likaledes 15 procent av jämförelseinkomsten, om denna ej överstege 50 000 kronor, och i annat fall till 15 procent av den del av jämförelseinkomsten, som ej överstege 12 procent av det egna kapitalet i förvärvskällan vid sista förkrigsinkomstårets utgång, dock lägst 7 500 kronor. Detta utjämningsavdrag var avsett ätt kompensera de skattskyldiga för det försämrade penningvärdet, d. v. s. förhindra en beskattning av fiktiva inkomstökningar. För att minska skattebördan för mindre inkomsttagare undantogos från beskattning fysiska personer med en inkomst ej överstigande 6 000 kronor och fastställdes det minsta beloppet för jämförelseinkomsten till 3 000 kronor. Vidare medgavs rätt att mot inkomstökning under det beskattningsår, som 1942 års taxering avsåge, kvitta inkomstminskning under närmast föregående beskattningsår. En väsentlig begränsning ägde slutligen rum beträffande krigskonjunkturskatt för inkomst av skogsbruk. Denna skattelättnad innebar i huvudsak, att beskattning genomgående ägde rum av ett lägre belopp än det, som representerade skillnaden mellan prisstegring och omkostnadsökning sedan krigsutbrottet. Omfattningen av skattelättnaden bestämdes i första hand till 5 procent å bruttobeloppet vid avverkning. Men om avverkningen med 30 procent överstege den, som enligt grunderna för fastighetstaxeringen kunde anses närmast svara mot ett års avkastning, skulle åtnjutas ytterligare skattefrihet för hälften av det till den överskjutande avverkningen hänförliga belopp, som återstode efter nyssnämnda femprocentsavdrag. Dessutom bemyndigades Kungl. Maj:t att i särskilda fall medgiva ännu högre avdrag. För större förmögenhetsägare hade de senaste årens skärpning av skatterna medfört, att desamma kunnat komma att uppgå till eller överstiga inkomsten. Detta gällde i huvudsak de fall, där förmögenheterna lämnade ingen eller blott ringa avkastning. I avvaktan på en mera ingående utredning av hithörande spörsmål föreslogs i proposition n r 359 införandet av en

455 »s k at 11 e s p ä r r» för taxeringsåret 1942. Förslaget innebar, att i den mån den p å grund av 1942 års taxering påförda statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, värnskatten och den särskilda förmögenhetsskatten sammanlagt överstege 80 procent av den för samma år enligt förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt taxerade inkomsten, ökad med avdraget för erlagda kommunalskatter men minskad med krigskonjunkturskattens grundbelopp, avkortning resp. restitution finge ske för det överskjutande beloppet. Dock skulle avkortningen och restitutionen högst omfatta summan av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten, d. v. s. den särskilda förmögenhetsskatten måste alltid erläggas. Skattespärrens tillämpning skulle vara beroende av särskild ansökan av den skattskyldige. — Riksdagen godkände nämnda förslag och förordning utfärdades den 18 juli 1942 (nr 644). Genom förordning den 6 juni 1941 (nr 337) hade vissa v ä r n p l i k t i g a , vilka fullgjort militärtjänstgöring under år 1940, beretts skattelättnader för dem vid 1941 års taxering påförda skatter. Då förordningen icke erhållit likformig tillämpning beträffande värnpliktiga, vilka vid krigsmakten vunnit anställning över stat, och då dessa i många hänseenden vore att jämställa med övriga värnpliktiga, föreslogs i proposition nr 92 att nämnda bestämmelser om skattelättnad även skulle tillämpas för värnpliktiga över stat. Detta förslag bifölls även av riksdagen (förordning den 17 april 1942, nr 204). — På grund av ett samordnande av de till de värnpliktiga i olika former utgående förmånerna till enhetliga lönetillägg efter längre tids tjänstgöring föreslogos icke några särskilda skattelättnader för under år 1941 fullgjord militärtjänstgöring. Såsom ovan (sid. 209) nämnts, beslöts vid 1941 års riksdag, att taxeringen av juridiska personer under år 1942 skulle med vissa undantag ankomma på s ä r s k i l d a t a x e r i n g s n ä m n d e r . Denna anordning förutsattes vara en provisorisk åtgärd i avvaktan på genomförande av en omorganisation av beskattningsmyndigheterna. Då det icke vore möjligt att ange den tidpunkt, då frågan härom kunde upptagas till slutlig prövning, framhölls i proposition nr 326, att det kunde bli nödvändigt med en provisorisk förbättring av taxeringsorganisationen jämväl för år 1943. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen att antaga en förordning, varigenom de för år 1942 gällande bestämmelserna skulle kunna tillämpas även vid 1943 års taxering (förordning den 18 juli 1942, nr 665). Då möjlighet ännu förefunnes, att de avsedda nya bestämmelserna om beskattningsmyndigheterna kunde komma att tillämpas redan vid 1943 års taxering, skulle nämnda författning icke träda i kraft förrän den dag Kungl. Maj:t bestämde. I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 19 juni 1942 förordning (nr 377) om rätt att vid taxering år 1943 åtnjuta avdrag för gåva till s j ö v ä r n s k å r e n . I enlighet med vad som gällt för de båda föregående försvarslånen med-

456 gav Kungl. Maj:t, att tredje försvarslånets treprocentiga obligationer finge godkännas såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt (förordning den 20 mars 1942, nr 92). Vid 1942 års riksdag infördes endast en ny indirekt skatt, nämligen trafikskatten. Genom proposition nr 346 förelades riksdagen förslag till nämnda skatt, som även godkändes (förordning den 19 juni 1942, nr 375). Enligt § 1 av denna förordning skulle skatt vid befordran å järnväg utgå av »personer och resgods, cyklar och sparkstöttingar däri inbegripna, samt hundar och andra djur, för vilka frakt erlägges såsom för resande eller resgods». Skatten belöpte sig till 10 procent av befordringsavgiften och beräknades under budgetåret 1942/43 inbringa 16 milj. kronor. (Under budgetåret komme att till statsverket inlevereras avkastningen av skatten under endast tre kvartal.) Nya höjningar av omsättningsskatten å spritdrycker samt tobaksskatten beslötos även av riksdagen (propositioner nr 124 och 170). Beträffande den förra skatten höjdes sålunda grundavgiften med en krona per liter, eller från fem till sex kronor (förordning den 15 mars 1942, nr 88). De ökade skatteintäkterna till följd av denna skattehöjning beräknades till omkring 15 milj. kronor. Höjningen av tobaksskatten utgjorde två enheter, med undantag för skatten å tuggtobak och snus som höjdes med fem resp. tre enheter (förordning den 27 mars 1942, nr 126). Skatteskärpningen beräknades medföra en inkomstökning för statsverket av 15 milj. kronor. Ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag (proposition nr 213) angående höjning av den särskilda skatten å lotterivinster godkändes av riksdagen och förordningen, som utfärdades den 29 maj 1942 (nr 276), trädde i kraft den 1 juli 1942. För vinster i svenskt penninglotteri och vinster å i riket utfärdade premieobligationer höjdes härigenom skatten från 10 till 20 procent. För vinster understigande 25 kronor skulle dock liksom tidigare ingen skatt erläggas. Skattehöjningen skulle ej heller äga tillämpning beträffande vinster å premieobligationer, som utfärdats före dagen för förordningens ikraftträdande. — I samband med denna skatteskärpning beslöts att lotterivinstskatt skulle erläggas även å de vinster i andra i riket anordnade lotterier, vilka utgjordes av värdepapper (SFS nr 277). Dessa vinster skulle tidigare, om de sammanlagt uppginge till minst 100 kronor, inräknas bland vinnarens skattepliktiga inkomst, varvid dock avdrag finge göras för utgifter för inköp av lottsedlar. Genom denna beskattningsreform uppnåddes jämväl en likformigare och effektivare beskattning av större lotterivinster. Som ett led i skattepolitiken ingingo även höjningar av affärsverkens taxor. Genom kungörelse den 30 december 1941 (nr 987) förordnades sålunda, att fr. o. m. den 1 januari 1942 tills vidare t. o. m. den 30 juni 1943 skulle utgå vissa särskilda telefon- och telegramavgifter. För rikssamtal stad-

457 gad<ss en särskild samtalsavgift om 5—10 öre per samtalsperiod. E n extra telegramavgift om 20 öre (för iltelegram 40 öre) skulle vidare upptagas för inländska telegram. Slutligen skulle av nya abonnenter erläggas en särskild inträdesavgift, som telegrafstyrelsen ägde rätt bestämma till högst 30 kronor. — Il proposition nr 29 föreslogos vissa höjningar av befordringsavgifterna för brev och korsband, som beräknades medföra en vinstökning för postverket av 17 milj. kronor per år. Riksdagen godkände förslaget och kungörelsen, som utfärdades den 13 mars 1942 (nr 96), trädde i kraft den 1 april. Genom förordning den 30 juni 1942 (nr 610) undantogos, i enlighet med ett av riksdagen fattat beslut, mot läkarrecept försålda apoteksvaror från omsättningsskatt. Genom förordningar den 27 mars 1942 (nr 122, 123) erhöllo de tidigare förordningarna om tilläggsskatt å bensin samt vissa för drivande av automobil använda brännoljor fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1943. Ikraftträdandet av den beslutade skatten å motorsprit uppsköts ytterligare ett år eller till den 1 juli 1943 (förordning den 17 april 1942, nr 191). Statsskulden. Statsskuldens utveckling sedan krigsutbrottet framgår av nedanstående sammanställning: Fonderad statsskuld

wfl™

Tillfällig

Total

emigrations-

statsskuld

statsskuld

m i l j o n e r 1939 31 augusti 31 december 1940 30 juni 31 december 1941 30 juni 31 december 1942 30 juni

2 515 2 390 2 906 3 499 4 112 4 539 5 473

1 885 1 756 2 238 2 758 3 315 3 701 4 520

k r o n o r 186 274 719 1 019 1058 1 609 1 454

2 701 2 664 3 625 4 518 5 170 6 149 6 927

Under budgetåret 1941/42 ökades sålunda statsskulden med 1 757 milj. kronor mot 1 545 milj. kronor närmast föregående budgetår. Av denna ökning kom 1 361 milj. kronor på den fonderade statsskulden och 396 milj. kronor på den tillfälliga (huvudsakligen skattkammarväxlar). Den statliga upplåningen mot obligationer skedde under budgetåret genom tvenne stora låneoperationer, den ena under hösten 1941 och den andra i början av 1942. I september 1941 emitterade riksgäldskontoret två lån, båda daterade den 15 december nämnda år. Det ena lånet hade en räntesats av 3V2 procent och en löptid av 40 år, med konverteringsrätt för staten efter 10 år. Å detta lån tecknades sammanlagt 328 milj. kronor. För det andra lånet, som hade en löptid av fem år, var räntan 3 procent och teckningarna å lånet uppgingo till 323 milj. kronor. Samtidigt konverterades dock 1930 års 4V2 procents statslån, vara var utelöpande 273 milj. kronor, varför genom nämnda lån nettotillskottet för staten blev 378 milj. kronor.

458 I januari 1942 utgav riksgäldskontoret ett nytt »folklån», tredje försvarslånet, daterat den 15 augusti 1942. Lånets konstruktion var densamma som decemberlånets. För det 40-åriga lånet utgick teckningstiden den 15 februari och för det 5-åriga den 15 maj, medan sista likviddagen var densamma eller den 15 augusti. På 3V2-procentslånet tecknades 431 milj. kronor, varav vid budgetårets utgång inbetalts 392 milj. kronor. För 3-procentslånet voro motsvarande siffror 665 och 653 milj. kronor. Härtill kommo statsskuldförbindelser å 42 milj. kronor, med lika fördelning å de båda lånetyperna. I dessa belopp ingingo dock även konverteringar av 1931 års 4 procents och 1932 års 4V2 procents statslån om sammanlagt 234 milj. kronor. Nyupplåningen uppgick sålunda till omkring 900 milj. kronor. I samband med det tredje försvarslånet intensifierades även propagandan för sparobligationerna, vilka inordnades under försvarslånet. Beloppet av under tiden 15 januari—15 augusti 1942 försålda obligationer uppgick till 56 milj. kronor.

21. Statlig informationsverksamhet. 1 mars 1942 skedde en omorganisation inom informationsstyrelsen, varigenom den tidigare upplysningsavdelningen uppdelades på tre avdelningar, nämligen allmänna avdelningen, upplysningsavdelningen samt rådgivningsoch dispensavdelningen (se sid. 240). Allmänna avdelningens huvuduppgift skulle vara att handlägga sådana speciella frågor av politisk eller ur annan synpunkt ömtålig natur, som fölle under styrelsens behörighet och icke lämpligen kunde hänföras till övriga avdelningar. Bland annat skulle avdelningen fullgöra på styrelsen ankommande uppgifter i fråga om övervakningen av osvensk propaganda och därmed förknippade angelägenheter. Under upplysningsavdelningen hänfördes krisinformation jämte »Aktiv hushållning» samt granskning. Vad först angår krisinformationen må nämnas att artikeltjänsten fortgått som förut. Det utsända materialet synes, liksom tidigare, i stor utsträckning ha använts av tidningarna. Huvudparten av artiklarna har avsetts som upplysning om samt stöd och stimulans åt de stora rikskampanjer, som präglat verksamheten under första halvåret 1942, nämligen kampanjerna för ökad grönsaksodling, för arbetshjälp åt jordbruket och för anskaffande av arbetskraft till skogarna samt metall- och skrotinsamlingarna. Åtskilliga artiklar ha även behandlat tillvaratagandet av ersättningsfoder, varjämte AlV-fodret alltjämt ägnats betydande uppmärksamhet. Mot slutet av halvåret tillkom en stort anlagd propagandakampanj mot illojala inköp. Samarbetet med Radiotjänst fortsatte i samma former som tidigare. Antalet av styrelsen förmedlade radiomeddelanden utgjorde inkl. sjöfartsmeddelanden 175. Informerande och manande föredrag och »ekon» arrangerades i stor omfattning. Kortfattade vädjanden och erinringar utsändes i samband med pågående rikskampanjer. Publiciteten kring vaksamhetskampanjen var i huvudsak avslutad vid årsskiftet. I anslutning därtill utgavs ett märke, utgörande en förminskad återgivning av affischen »Spionen lägger pussel», företrädesvis avsett att klistras på avlöningskuvert. I början av april hade märket distribuerats i 700 000 exemplar. Två informationsdagar för pressen höllos. I övrigt anordnade styrelsen eller medverkade vid ett stort antal konferenser och sammanträden, framför allt de, där riktlinjerna uppdrogos för olika kampanjer.

460 Tolv nummer utkommo av tidskriften »Från departement och nämnder». »Aktiv hushållnings» verksamhet fortgick kontinuerligt genom artiklar, föredrag, ständiga kontakter med dagstidningarnas hushållssidor samt rådgivning direkt till allmänheten genom besvarande av brev och telefonförfrågningar. Propagandan rörde rationellare kosthåll, ökad grönsaksodling, förbättrad barnavård och hemvård m. m. I samband med textilransoneringens ikraftträdande på nyåret 1942 vidtog Aktiv hushållning åtgärder för att intensifiera sin år 1940 startade upplysningsverksamhet i klädvårdsfrågor. Årets aktion inriktades på att ge konsumenterna råd och handledning för att rätt ekonomisera med textilransonerna, icke minst med hänsyn till den långa ransoneringsperioden. För fullföljandet av denna uppgift erhölls ett statsanslag på 65 000 kronor. Efter hänvändelse till de lokala krismyndigheterna, förmedlad av livsmedelskommissionen, om ett rätt tillvaratagande av landets textila tillgångar togo dessa initiativ till bildande av länskommittéer för klädvård. Inalles 32 sådana kommittéer voro vid halvårsskiftet i verksamhet. I syfte att åstadkomma enhetliga linjer för kommittéernas arbete anordnades i mars en femdagarskurs i Statens hantverksinstitut i Stockholm för utbildning av länsinstruktörer, till vilken varje kristidsstyrelse fick sända två ombud. Kursen upptog föreläsningar och praktiska demonstrationer angående det textila försörjningsläget, garderobvård, personlig kläd- och skovård, tvätt, strykning, pressning, lagning etc. Denna modellkurs efterföljdes i stor utsträckning av lokala instruktionskurser, anordnade av klädvårdskommittéerna. Kostnaderna för dessa kurser ha bestritts dels genom anslag från landstingen samt residensstädernas stadsfullmäktige och dels genom att kristidsnämnderna bekostat sina ombuds resor och uppehälle i kursstaden. Där kommittéerna ännu icke hunnit ordna med länskurser ha i stället förekommit klädvårdsdagar eller -aftnar, ambulerande tvådagarskurser och informationsmöten med ungefär samma program. Klädvårdskommittéerna ha även upprättat systugor med anslag från kommunerna. Särskilt anmärkningsvärd är den systuga, som kommittén i Bohuslän iordningställt ombord på hushållningssällskapets demonstrationspråm, vilken bogserats runt kring öarna i den bohuslänska skärgården. Klädvårdskommittéerna ha även biträtt Aktiv hushållning i propagandan angående priskontrollerade kläder, vattenavhärdning, nya textilmaterial, målens bekämpande m. m. samt medverkat vid spridning av upplysande skrifter. — Aktiv hushållning har lagt upp en ny aktualiserad serie råd i klädekonomi, benämnd »Pengar och poäng». Den har även medverkat i rikspropagandan för priskontrollerade kläder genom föredrag i radio och vid kurser samt en till pressen ställd serie illustrerade artiklar i ämnet. Granskning har som förut skett av uttalanden i svenska tidningar om inrikes och utrikes frågor och dagliga pressöversikter på grundval därav sammanställts och distribuerats.

461 FiUm- och bildverksamheten har fortgått efter tidigare tillämpade riktlinjen* (se sid. 211). Detsamma har varit fallet med rådgivnings- och dispensverksamheten. Omkring 1 750 muntliga förfrågningar från publicitetsorgan och myndigheter inregistrerades. Ett 70-tal meddelanden offentliggjordes i samband med spioneri-, sabotage- och liknande brott. Till tidningarna gjordes i åtskilliga fall som förut framställningar i publicitetsfrågor. En under detta halvär nytillkommen arbetsuppgift var granskning av för utförsel avsedda flygfotografier. Genom kungörelse den 13 februari 1942 (nr 38) har nämligen förordnats, att informationsstyrelsen äger meddela tillstånd till utförsel av vissa fotografier och efterbildningar av fotografier utan hinder av det i kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 802) stadgade utförselförbudet. Under första halvåret 1942 har omorganisation av Folkberedskapen genomförts och nya instruktioner för verksamheten utarbetats. I dessa instruktioner ha inarbetats de erfarenheter man vunnit under den tid verksamheten pågått. Huvudprincipen har alltjämt varit, att Folkberedskapens verksamhet skall bygga på ett intimt samarbete med folkrörelserna och kulturella institutioner och myndigheter. I största möjliga utsträckning har därför Folkberedskapens organisatoriska uppbyggnad anknutits till folkrörelsernas centrala och lokala organisationer. Numera arbetar Folkberedskapen med dels en central organisation med chef jämte sekretariat, Folkberedskapens nämnd med beredning samt representantkonferenser, dels en lokal organisation med länsombud, ortsombud och ortsnämnder. Folkberedskapens nämnd är ett rådgivande organ, vars yttrande bör inhämtas i alla frågor, som beröra samarbetet med folkrörelserna. Nämnden, som tillsatts av informationsstyrelsen efter samråd med åtskilliga institutioner och organisationer, har erhållit en mycket representativ sammansättning. Den innesluter representanter, föreslagna av Universitetens samarbetskommitté, skolöverstyrelsen, svenska kyrkans diakonistyrelse, försvarsstaben, Landsorganisationen, Samverkande bildningsförbunden, Frikyrkliga samarbetskommittén, Svenska arbetsgivareföreningen, Centralkommittén för det frivilliga försvaret, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, kvinnoorganisationerna samt de politiska ungdomsorganisationerna. Vid nämndens sammanträden ha många aktuella politiska problem behandlats, varvid i allmänhet någon representant för de ansvariga myndigheterna inlett en diskussion eller hållit informerande föredrag. Inom denna krets ha också riktlinjerna för Folkberedskapens arbete diskuterats. Folkberedskapens representantkonferenser kunna sammankallas i syfte att underlätta spridandet av informationer beträffande landets yttre och inre läge samt för att befordra samarbetet mellan Folkberedskapen och kulturella institutioner. Till dessa konferenser inbjudas representanter för sådana riksorganisationer, som arbeta i Folkberedskapens syfte.

462 Även genom Folkberedskapens lokala organisation sökes samråd med folkrörelser och folkbildningsorganisationer. Genom ortsnämnderna erhålles kontakt med de olika föreningarna och genom kommunala representanter även med de kommunala myndigheterna. Tretton konferenser med ortsombud och ortsnämnder ha under förra halvåret 1942 hållits på olika håll i landet, varvid informationer lämnats beträffande landets yttre och inre läge. Den under 1941 igångsatta studiekursen »Den svenska livsformen» har under året vunnit ytterligare spridning, och i slutet av juni 1942 uppgick antalet deltagare till 30 480. Av dessa utgjordes en stor del av elever vid skolorna. Övrig upplysningsverksamhet har under detta halvår utvidgats. Till ombuden ha vid ett flertal tillfällen utsänts cirkulär och meddelanden beträffande militära förhållanden och försörjningsfrågor. Informationsmaterial har även tillställts militära chefer m. fl. Kontrollen över ryktesspridningen samt undersökningarna beträffande bakgrunden till inrapporterade rykten ha fortsatts, likaså utsändningarna genom serierna »Varför — därför» och »Frågor och svar» (se sid. 213). Den 30 april 1942 funnos c:a 2 200 ombud och 760 ortsnämnder. I samarbete med Centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet har anordnats en konferens, »Aktuella försvarsfrågor», med syfte att stärka och fördjupa försvarsintresset. Häri deltogo omkring 190 representanter för åtskilliga ungdomsrörelser, nykterhets-, folkbildnings- och religiösa organisationer ävensom representanter för försvarsmakten och de frivilliga försvarsorganisationerna. En liknande konferens rörande aktuella ungdomsfrågor har anordnats i samarbete med 1939 års ungdomsvårdskommitté, varvid deltogo representanter för 35 olika ungdomsrörelser. Med stöd av medel från Folkberedskapens anslag har vidare Svenska samfundet för affärsutbildning anordnat en studiekurs i krisfrågor för handelslärare. För kortfilmsverksamheten har från Folkberedskapens anslag utgått ett belopp av 25 000 kronor efter förslag av Filmutredningen. I många fall h a r kommunalt anslag erhållits för Folkberedskapens verksamhet. En viss tvekan har på sina håll rått angående befogenheten att lämna anslag för detta ändamål. Emellertid har regeringsrätten genom utslag i ett hithörande mål ogillat besvär, som anförts över kommunal myndighets beslut om anslag till Folkberedskapens ombudsverksamhet.

BILAGOR

465 Bilaga 1.

Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhåilandena utfärdade under tiden 1 juli 1941—30 juni 1942. (Författningar av rent militärt innehåll äro ej medtagna.) A. Författningar rörande folkhushållningen. 1. Tvångsförfogande över egendom. 30/8 1941 nr 21/11 1941 »

720 879

15/5

1942 »

15/5

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30—316183

K. K. om beredskapsregister m. m. K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 30 december 1939 (nr 954) med förordnande jämlikt lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser ang. gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar. Lag om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av lagen. K. F. om ändring i vissa delar av allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613) samt om fortsatt giltighet av förordningen. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser ang. gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar. K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av kungörelsen den 30 december 1939 (nr 954) med förordnande jämlikt lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser ang. gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar. Rekvisitionslag. Härigenom upphävas lagen 31/3 1938 (nr 87), K. F. 10/6 1938 (nr 304), lagen 9/4 1926 (nr 66), K. K. 18/6 1927 (nr 274), lagen 27/4 1934 (nr 84), K. F. 22/6 1934 (nr 420 och 421) samt K. K. 22/6 1934 (nr 419). Beredskapsförfogandelag. Härigenom upphävas lagen 22/6 1939 (nr 297) och K. F. s. d. (nr 390). K. K. om ikraftträdande av rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583) och beredskapsförfogandelagen samma dag (nr 584).

466 30/6

1942 nr

o/<o <«,.< 3/12 1941 » 13/S 1942 »

586 K. F. med närmare bestämmelser ang. tillämpning av rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583) (rekvisitionsförordning) .

001 l Riksvärderingsnämndens kungörelser om taxor, som av riks931 } .. , . .. , ..." 95 varderingsnamnden upprattats.

2. Patent, förmynderskap m. m. 19/7

1941 nr

19/7

1941 »

30/8

1941 »

28/11 1941 »

30/12 1941 »

27/3

1942 »

27/3

1942 »

10/4

1942 »

5/6

1942 »

5/6

1942 »

5/6

1942 »

319 K. K. om tillämpning i förhållande till Storbritannien och Norra Irland av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. K. K. om tillämpning i förhållande till Frankrike av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. K. K. om tillämpning i förhållande till Danmark av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. K. K. om tillämpning i förhållande till Tyska riket jämte Böhmen-Mähren av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. K. K. om utsträckt tillämpning i förhållande till Norge avlagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser ang. förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m. K. K. om tillämpning i förhållande till Nederländerna av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. om fortsatt tillämpning i fråga om svenska medborgare av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. om fortsatt tillämpning i förhållande till Schweiz av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. om fortsatt tillämpning i förhållande till Finland av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1943.

467 5/6

1942 nr

5/6

1942 »

5/6

1942 »

5/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

554 K. K. om fortsatt tillämpning i förhållande till Storbritannien och Norra Irland av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. om fortsatt tillämpning i förhållande till Frankrike av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. om fortsatt tillämpning i förhållande till Danmark av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. om fortsatt tillämpning i förhållande till Tyska riket jämte Böhmen-Mähren av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. om fortsatt tillämpning i förhållande till Norge av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 31/12 1942. Lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. Lag om ändrad lydelse av 23 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. K. K. med förordnande jämlikt 1 § lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. K. instruktion för granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m. K. K. ang. vad med krigsmateriel skall förstås i lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikels försvar eller folkförsörjningen m. m.

3. Förvaltningsmyndigheters och enskilda organisationers verksamhet vid krig eller krigsfara. 21/11 1941 nr

13/3

1942 »

27/3

1942 »

30/4

1942 »

222 Lag med vissa bestämmelser om dödande av handlingar som förstörts under krig m. m. Lag med särskilda bestämmelser ang. stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser ang. bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m, m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) ang. utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter.

468 8/5

1942 nr

229 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser ang. domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

4. Straff och påföljder vid överträdelse av ransoneringsförfattningar. bestämmelser rörande ransoneringssystcmet. 19/7

1941 nr

19/7

1941 »

5/12 1941 »

9/1 1/4

1942 1942

» »

10 149

5/6 5/6

1942 1942

» 298 » 299

5/6

1942 »

5/6

1942 »

5/6

1942 »

5/6

»

5/6

1942 »

5/6

»

5/6

1942 »

5/6

1942 »

5.

Allmänna

K. K. ang. straff i vissa fall för olovligt förvärv av ransonerad vara, m. m. K. K. om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1032) ang. särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor m. m. K. K. ang. straff i vissa fall för olovligt förvärv av ransonerad vara, m. m. K, K. ang. återkallande av inköpskort m. m. K , K. om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 200) ang. särskilda legitimationskort för erhållande av inköpskort för ransonerade varor, ni. m. L om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor. Lag L Lag ang. ändrad lydelse av 2 § 14:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. K. brev till statens industrikommission, statens livsmedelskommission och statens bränslekommission ang. bemyndigande jämlikt 1 § lagen den 5 juni 1942 (nr 298) om förbud i vissa fall mot handeln med ransonerade varor, m. m. K. K. om skyldighet för domstol att till central kristidsmyndighet översända vissa utslag. Lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar. K. K. med förordnande enligt 1 § lagen den 5 juni 1942 (nr 302) om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar. K. K. med vissa bestämmelser ang. handeln med ransonerade varor m. m. Härigenom upphäves K. K. 5/12 1941 (nr 902). K. K. ang. straff i vissa fall för vårdslöshet vid omhänderhavande av ransonerade varor eller av inköpsbevis för sådana varor. K. K. ang. särskilda påföljder vid överträdelse av vissa ransoneringsförfattningar. Härigenom upphäves K. K. 20/12 1940 (nr 1032). K. K. om ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 16 januari 1942 (nr 10) ang. återkallande av inköpskort m. m.

Kristidsorganisation.

12/9

1941 nr

12/12 1941 » •

12/12 1941 »

12/12 1941 »

936 K. K. om ändring i vissa delar av instruktionen den 26 januari 1940 (nr 60) för statens informationsstyrelse. Lag ang. ändrad lydelse av 4 § lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter. K. K. ang. ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 8 september 1939 (nr 659) om kommunala kristidsförbund. K. K. ang. statsbidrag till kristidsnämndernas verksamhet.

469 20/2:

1942 nr

6/3;

»

24/4

1942 »

30/6»

1942 »

30/6»

»

K. K. äng. ändrad lydelse av 5 § instruktionen den 16 februari 1940 (nr 111) för statens krisrevision. K. K. om överflyttande å statens livsmedelskommission av de uppgifter, som tillkomma statens fiskenämnd. K. K. ang. ändrad lydelse av 11 § kungörelsen den 18 april 1941 (nr 215) med vissa avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan. K. K. om överflyttande å statens livsmedelskommission av de uppgifter, som tillkomma statens potatismjölsnämnd. K. K. om ändrad lydelse av 2 § instruktionen den 20 juni 1941 (nr 482) för statens priskontrollnämnd.

6. Jordbruket och livsmedelshushållningen. fe. Författningar sammanhängande med prisregleringen på jordbruksområdet. 30/8; 1941 nr 710 K. K. om ändrad lydelse av 1 § instruktionen den 10 maj 1940 (nr 377) för statens sockernämnd. 10/10 1941 » 789 K. K. ang. nedsättning av accisen å hushållsmargarin m. m. 10/10 1941 » 790 K. K. ang. tullen å visst slag av margarin. 28/11 1941 » 894 K. K. ang. pristillägg för mjölk m. m. 19/12 1941 » 948 K. K. ang. nedsättning av tilläggsaccisen å visst slag av ersättningsmedel för smör eller flott. 17/4 1942 » 227 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/7 1943) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker. 17/4 1942 » 228 K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. 30/0 1942 » 490 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av förordningen den 28 juni 1941 (nr 488) ang. mjölkavgift. 30/0 1942 » 491 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av förordningen den 7 juni 1935 (nr 279) ang. slaktdjursavgift. 30/0 1942 » 492 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. den 31/8 1943) av förordningen den 11 juni 1937 (nr 369) ang. utförseibevis för råg och vete. 30/0 1942 » 517 K. F. ang. ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. 30/6 1942 » 518 K. K. ang. accis och tilläggsaccis å margarin m. m. 30/6 1942 » 519 K. K. ang. tullen å margarin m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. b. Andra författningar rörande jordbruket samt trädgårdsskötseln (jfr avd. 6 d ) . 26/9 1941 nr 763 K. K. ang. uppgifter för svinräkning den 6 oktober 1941. 17/10 1941 » 791 K. K. ang. inventering av vissa åkerarealer. 30/10 1941 » 821 K. K. ang. beslag å strötorv, torvmull och torvströ. 7/11 1941 » 827 K. K. om ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 815) ang. lån till uppförande av siloanläggningar för beredande av ensilagefoder. 7/11 1941 » 828 K. K. om ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 298) ang. lån från frukt- och potatislagerhusfonden. 30/12 1941 » 998 K. K. med vissa bestämmelser om krislån till jordbrukare.

470 6/3 6/3

1942 nr 1942 »

72 73

6/3

1942 »

6/3

1942 »

6/3

1942 »

13/3

1942 »

13/3

1942 »

17/4

1942 »

24/4

1942 »

30/4

1942 »

17/4

1942 »

15/5

1942 »

22/5

1942 »

5/6

1942 »

30/6 30/6

1942 » 1942 »

505 506

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

c.

Fisket.

14/11 1941 nr

5/12 1941 » 19/12 1941 »

900 947

23/1

1942 »

Lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall. K. K. med bestämmelser ang. nämnd, som avses i lagen om jämkning av arrendeavtal i vissa fall. Lag ang. lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastik jord. K. F. ang. grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar. Lag ang. fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. K. K. om vissa ändringar i kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 605) ang. lån från hemslöjdslånefonden. K. K. ang. statsbidrag för anläggande av lin- eller hampberedningsanstalter. K. K. ang. uppgifter för svin- och hönsräkning den 27 april 1942. K. K. ang. insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rör. skördeutsikterna och skörden under år 1942. K. K. ang. uppgifter för arealinventering och kreatursräkning inom riket m. m. K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. K. K. om inskrivningsåtgärder med anledning av upplåtelse av vanhävdad jordbruksfastighet jämlikt allmänna förfogandelagen. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med nikotin m. m. K. K. ang. ändrad lydelse av 10 § kungörelsen den 14 mars 1941 (nr 138) om krislån till jordbrukare. Lag om viss panträtt i spånadslin och hampa. K. K. med föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa. Lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Giltighet t. o. m. 30/6 1947. K. reglemente för jordbrukskommissionerna. Giltighet t. o. m. 30/6 1947. K. K. ang. bestridandet av vissa kostnader för jordbrukskommissionerna. K. brev till statskontoret ang. fastställande av räntefoten för lån, som under budgetåret 1942/43 beviljas ur hemslöjdslånefonden. K. K. ang. beslag å torkad fisk samt reglering av handeln med torkad fisk m. m. K. K. ang. reglering av handeln med färsk sill. K. cirkulär till överstålhållarämbetet och rikets samtliga länsstyrelser ang. meddelande av lindringar i gällande lokala fiskestadgar. Giltighet t. o. m. 31/12 1942. K. K. ang. låneunderstöd åt vissa fiskare.

471 6/3 6/3 17/4

1942 nr 1942 » 1942 »

99 101 202

12/6

1942 »

411 K. K. ang. reglering av handeln med vissa slag av fisk. K. K. ang. reglering av införseln av fisk m. m. K. cirkulär till överståthållarämbetet och rikets samtliga länsstyrelser ang. meddelande av lindringar i gällande lokala fiskestadgar. Giltighet t. o. m. 31/12 1942. Härigenom upphäves K. cirk. 19/12 1941 (nr 947). K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 99) ang. reglering av handeln med vissa slag av fisk.

d. Livsmedelshushållningen i övrigt (jfr avd. 6 a — c ) . 1/7 1941 nr 622 K. K. ang. beslag å spannmål och vissa rotfrukter av 1941 års skörd. 1/7 1941 » 623 K. K. ang. tillämpning i fråga om viss brödsäd av bestämmelserna i kungörelsen den 13 december 1940 (nr 999) ang. reglering av handeln med fodersäd. 1/7 1941 » 625 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fröer. 1/7 1941 » 626 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fodermedel m. m. 1/7 1941 » 627 K. K. ang. beslag å omalen majs m. m. U / 7 1941 » 652 K. K. ang. reglering av handeln med majsstärkelse (majsena), makaroner och vermiceller samt majsflingor m. m. 19/7 1941 » 657 K. K. ang. försäljning av kaffesurrogat. 25/7 1941 » 674 K. K. ang. upplåtande i vissa fall av område för vasstäkt. 1/8 1941 » 685 K. cirkulär till vederbörande statliga myndigheter ang. anordnande av fettavskiljare inom vissa statliga och kommunala inrättningar. 22/8 1941 » 699 K. K. ang. ändrad lydelse av 3 och 7 §§ kungörelsen den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser ang. tillverkning av och handel med ost. 22/8 1941 » 700 K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter för inventering av landets förråd av livsmedel m. m. 22/8 1941 » 702 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 17 maj 1940 (nr 379) med vissa bestämmelser ang. försäljning av mjukt bröd. 30/8 1941 » 707 K. K. ang. reglering av handeln med stråfoder. 30/8 1941 » 708 K. K. om överflyttande å Svenska spannmålsaktiebolaget av de uppgifter, som tillkomma Foderintressentföreningen u. p . a. med flera. 30/8 1941 » 709 K. K. med vissa bestämmelser ang. framställningen av vetemjöl och rågmjöl. 30/8 1941 > 711 K. K. ang. reglering av handeln med vissa slag av spannmål. 5/9 1941 » 722 K. K. om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 10 januari 1941 (nr 16) ang. beslag å stråfoder. 19/9 1941 » 757 K. K. ang. reglering av handeln med ägg m. m. 19/9 1941 » 758 K. K. ang. tillverkning av trän för avsalu. 19/9 1941 » 773 K. K. ang. vissa inskränkningar i detaljhandeln med rusdrycker. 10/10 1941 » 784 K. K. ang. förbud mot inkavhng av matfett vid yrkesmässig tillverkning av bakverk. 10/10 1941 » 786 K. K. ang. tillämpning av bestämmelserna om prisrabattering å smör och mjölk i fråga om fodermedel m. m.

472 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 9 maj 1941 (nr 233) med förbud mot tillverkning av hushållsmargarin för avsalu. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 28 mars 1941 (nr 173) ang. reglering av förbrukningen av kött-

10/10 1941 nr

3/10 1941 »

30/10 1941 »

K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 319) ang. prisrabattering å smör. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 23 maj 825 1941 (nr 303) ang. prisrabattering å mjölk. K. med vissa bestämmelser ang. handeln med mjölk. 830 K. ang. reglering av handeln med grädde. 862 K. ang. tillämpning av bestämmelserna om prisrabattering 863 å smör i fråga om vissa andra slag av matfett m. m. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med foder880 cellulosa. 888 K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 891 K. ang. tillämpning av bestämmelserna om reglering av handeln med grädde i fråga om fettemulsion. 922 K. ang. beslag å samt reglering av handeln med potatismjöl m. m. 955 K. ang. inventering av landets förråd av potatis m. m. K. ang. förbud i vissa fall mot kokning av potatis för ut956 fodringsändamål. 1001 K K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa oljeväxtfröer m. m. F. ang. klassificering av kött. 1011 K. ang. upplåtande i vissa fall av område för skörd av 4 vintervass. 5 K. ang. användning av potatis för industriellt ändamål. 10 K. ang. återkallande av inköpskort m. m. 29 K. ang. importförbud å honung. 53 K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 91 K. med vissa bestämmelser ang. handeln med mjölk. Härigenom upphäves K. K. 7/11 1941 (nr 830). 125 F. om visst undantag från bestämmelserna i 25 § första stycket förordningen den 15 december 1939 (nr 887) ang. tillverkning och beskattning av maltdrycker. 147 K. ang. försäljning av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel. 156 cirkulär till vederbörande statliga myndigheter ang. förfarandet med däggdjursben, som framvinnas vid vissa statliga och kommunala inrättningar. 149 K K. om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 200) ang. särskilda legitimationskorl för erhållande av inköpskort för ransonerade varor m. m. 210 K K. om ändrad lydelse av 1 § samt 4 § 2 mom. kungörelsen den 28 mars 1941 (nr 173) ang. reglering av förbrukningen av köttvaror.

30/10 1941 » 7/11 1941 » 7/11 1941 » 7/11 1941 » 21/11 1941 » 21/11 1941 » 28/11 1941 » 5/12 1941 » 19/12 1941 » 19/12 1941 » 30/12 1941 » 30/12 1941 16/1 1942 16/1 1942 16/1 1942 6/2 1942 20/2 1942

» » » » » »

6/3

1942 »

27/3

1942 »

20/3

1942 »

20/3

1942 »

1/4

30/4

1942 >

473 22/5

1942 nr

22/5

1942 »

5/6

1942 »

5/6

1942 »

22/5

1942 »

19/6

1942 »

19/6

1942 »

19/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

7. Industrien (utom 19/7 1941 nr 658 19/7 1941 » 667 25/7 1941 » 675 30/8 1941 » 706 17/10 1941 »

17/1J0 1941 »

24/10 1941 »

24/10 1941 i 24/10 1941 »

817 818

24/10 1941 »

5/12 1941 > 19/12 1941 J>

946 966

19/12 1941 >

19/12 1941 i

1942 >

30/1

K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med tobaksvaror. K. K. om tillämpning å konsthonung med flera varor av bestämmelserna i kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) ang. försäljning av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel. K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. K. K. ang. skyldighet för handlande att deklarera vissa förråd av ransonerade livsmedel m. m. K. K. ang. ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 91) med vissa bestämmelser ang. handeln med mjölk. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 28 mars 1941 (nr 173) ang. reglering av förbrukningen av köttvaror. K. K. ang. beslag a vissa slag av spannmål och rotfrukter av 1942 års skörd. K. K. om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 546) ang. beslag å samt reglering av handeln med till människoföda tjänliga ärter och bönor. K. K. ang. tullfrihet under viss tid för korn och malt. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. med vissa bestämmelser ang. tillverkning och försäljning av bröd. livsmedelsindustri). K. K. ang. importförbud å vissa hudar och skinn. K. K. ang. reglering av införseln av bensol m. m. K. K. ang. beslag å vissa reservgummiringar. K. K. ang. beslag å bleckplåt samt reglering av handeln med bleckplåt m. m. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa gummistövlar. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med asfalttakpapp m. m. K. K. ang. beslag å vissa metaller och metallegeringar m. m. samt reglering av användningen av samma varor. K. K. ang. beslag å skrot av icke smidbart järn. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 17 maj 1940 (nr 372) ang. beslag å skrot av smidbart järn. K. cirkulär till de myndigheter, vilka handhava statliga förråd av järnskrot, ang. överlåtelse av skrot av icke smidbart järn. K. K. ang. reglering av införseln av fisknät. K. K. ang. reglering av handeln med och förbrukningen av textilvaror. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa tryck- och oljefärger m. m. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 28 mars 1941 (nr 172) ang. reglering av handeln med linolja. K. K. ang. beslag å vissa spånadsämnen och garner samt reglering av handeln med spånadsämnen och konstsilke.

474 30/1

1942 nr

13/2

1942 »

13/2 13/2

1942 » 1942 »

65 66

13/2

1942 »

20/3 20/3

1942 » 1942 »

98 124

20/3

1942 »

1/4 15/5

1942 » 1942 »

155 259

K. K. ang. reglering av införseln av tvätt- och rengöringsmedel m. m. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med draglim och gelatinlim. K. K. ang. utvidgat beslag å gummiringar m. m. K. K. om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 7 mars 1941 (nr 135) ang. reglering av handeln med vissa gummiringar m. m. K. cirkulär till vederbörande statliga myndigheter ang. lämnande av uppgift om beskaffenheten av vissa gummiringar m. m. K. K. ang. reglering av införseln av vissa konsthartser ni. m. K. K. ang. beslag å krom och vissa kromhaltiga material samt reglering av handeln med samma varor. K. cirkulär till vederbörande statliga myndigheter ang. förfarandet med däggdjursben, som framvinnas vid vissa statliga och kommunala inrättningar. K. K. ang. förbud mot försäljning av vissa kemikalier. K. K. ang. tillvaratagande av glycerin vid yrkesmässig tillverkning av tvätt- och rengöringsmedel.

8. Bränsle-, smörjmedels- och krafthushållningen. a. Stenkol och koks. 31/7 1941 nr 683 K. K. ang. utvidgat beslag å stenkol. b. Ved och träkol. 19/7 1941 nr 668 K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter om arbetskraft vid skogsbruket. 31/7 1941 » 684 K. K. ang. vissa ändringar i den vid kungörelsen den 13 juni 1941 (nr 381) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment fogade tabellen 1. 22/8 1941 » 703 K. K. om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 602) med fastställande av normalpriser å vissa träkolssortiment. 3/10 1941 » 792 K. K. ang. utvidgat beslag å ved m. m. 3/10 1941 » 800 K. K. ang. ordningen för försäljning av staten tillhörig ved m. m. 17/10 1941 » 793 K. K. med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment. 24/10 1941 » 812 Transumt av K. brev till statens bränslekommission med ytterligare bestämmelser ang. statsgaranti för ved avverkningssäsongen 1941—1942. 28/11 1941 » 890 K. K. ang. ändrad tid för ikraftträdandet av kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 793) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment. 19/12 1941 » 949 K. K. ang. inventering av landets förråd av träkol. 19/12 1941 » 950 K. K. ang. förbud mot vissa transporter av träkol. 19/12 1941 » 986 K. F. ang. undantag för vissa transporter av ved från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik. 30/12 1941 » 1004 K. K. ang. viss ändring i kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 793) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment.

475 30/1

1942 nr

30/1 6/2

1942 » 1942 »

32 34

27/2

»

6/3

»

13/3

»

13/3

1942 »

22/5

1942 »

5/6 5/6

1942 » 1942 »

330 331

5/6

»

12/6

1942 »

12/6

1942 »

19/6

1942 »

19/6

1942 »

30/6 30/6

1942 » 1942 »

493 494

30/6

1942 »

19/6

1942 »

30/6

1942 »

c 12/9

Transumt av K. brev till statens bränslekommission med vissa bestämmelser ang. statsgaranti för ved avverkningssäsongen 1941—1942. K. K. ang. viss reglering av handeln med virke. K. K. om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 265) ang. förbud i vissa fall att inköpa eller använda ved för framställning av träkol eller gengasved. K. K. med fastställande av normalpriser å vissa virkestransporter m. m. K. K. ang. viss ändring i den vid kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 793) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment fogade tabellen 1. K. F. med särskilda bestämmelser beträffande vissa virkestransporter med automobil. K. K. ang. maximilast vid transport med lastautomobil eller släpfordon av vissa skogsprodukter. K. K. med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen. K. K. om hävande av visst beslag å ved m. m. K. K. om ändrad lydelse av den vid kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 264) ang. förbud i vissa fall att transportera ved fogade bilagan. K. K. ang. inventering av landets förråd av ved samt timmer och vissa andra trävaror. K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 602) med fastställande av normalpriser å vissa träkolssortiment. K. K. ang. vissa ändringar i de vid kungörelsen den 27 februari 1942 (nr 111) med fastställande av normalpriser ä vissa virkestransporter m. m. fogade tabellerna. K. F. om skyldighet att med lastautomobil utföra vissa transporter av ved m. m. K. F. ang. undantag för vissa transporter av ved m. m. från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik. Lag om avverkningsskyldighet. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. ang. tillämpning å massaved av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet. K. K. om upphävande av kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 476) ang. begränsning av rätten att yrkesmässigt sälja ved. Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. riksdagens skrivelse, nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. anslag för budgetåret 1942/43 till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. Transumt av K. brev till statens bränslekommission med vissa föreskrifter till främjande av vedproduktionen avverkningssäsongen 1942—1943.

Torv. 1941 nr

747 K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter rörande tillverkning av bränntorv m. m.

476 16/1

1942 nr

27/2 17/4 17/4 17/4

1942 1942 1942 1942

» » » »

90 213 214 215

29/5

»

d. Flytande

bränslen.

20/2

1942 nr

20/2

1942 »

5/6

1942 »

5/6

»

30/6

1942 »

30/6

1942 »

e. 26/9

5/12 1941 »

13/3

1942 »

13/3

1942 »

a/6

»

K. K. med vissa bestämmelser till skydd mot skada frän gengasdrivet fordon eller redskap. K. K. ang. fortsatt skyldighet att lämna vissa uppgifter rör. förbrukning av gengasbränsle och smörjmedel. K. F. om ändrad lydelse av 10 § 3 mom. och 27 § motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561). K. K. om ändrad lydelse av den vid instruktionen den 23 oktober 1936 (nr 564) för besiktningsmän för motorfordon fogade förrättningstaxan. K. K. med vissa bestämmelser till skydd mot skada frän gengasdrivet fordon eller redskap.

Smörjmedel.

17/10 1941 nr 809 7/11 1941 » 857 30/12 1941 » 1003

20/2

K. K. om ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 26 april 1940 (nr 305) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av vissa mineraloljor. K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 6 oktober 1939 (nr 699) om reglering av försäljningen av bensin och lättbentyl samt sådan varas användning för drivande av vissa fordon. K. K. ang. ändrad lydelse av 23 § kungörelsen den 6 oktober 1939 (nr 699) om reglering av försäljningen av bensin och lättbentyl samt sådan varas användning för drivande av vissa fordon. K. K. om ändrad lydelse av 17 § kungörelsen den 26 april 1940 (nr 305) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av vissa mineraloljor. Lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) ang. stenkolsfyndigheter m. m. Lag om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Gengasdrift. 1941 nr

f.

Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. statsgaranti för bränntorv tillverkningssäsongen 1942. K. K. med fastställande av normalpriser å bränntorv. K. K. ang. reglering av handeln med bränntorv m. m. K. K. ang. förbud att försälja viss torv. K. K. ang. förbud i vissa fall att transportera torv med järnväg. K. K. om arbetsförmedlingstväng för torvhanteringen ni. m. Giltighet t. o. m. 31/12 1942.

1942 »

52 K. K. ang. inventering av landets förråd av smörjmedel ni. m. K. K. ang. reglering av införseln av smörjmedel. K. K. om ändrad lydelse av 16 och 17 §§ kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel.

477 27/3 27/3

1942 nr 1942 >

136 137

K. K. ang. utvidgat beslag å vissa smörjmedel m. m. K. cirkulär till vederbörande statliga myndigheter ang. lämnande av vissa uppgifter om innehav av smörjmedel m. m.

g. Krafthushållni ng. 22/8 1941 nr 704 K. K. ang. inskränkning i rätten att använda elektrisk kraft för ånggenerering. 22/8 1941 » 705 K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter rör. distribution och förbrukning av elektrisk kraft m. m. 24/10 1941 » 820 K. K. ang. inskränkning i rätten att använda elektrisk kraft för uppvärmning av byggnad, m. m. 7/11 1941 » 829 K. K. om ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 297) ang. lån från elektrifieringslånefonden. 12/12 1941 » 925 Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. 12/12 1941 » 926 K. K. med förordnande jämlikt 1 § lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas. 22/5 1942 » 260 K. K. ang. förberedande åtgärder för reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. 9. Utrikeshandeln. a. Allmänt. 7/11 1941 nr 858

K. K. ang. tillämpning i fråga om vissa uppgifter till statens industrikommission av kungörelsen den 5 april 1940 (nr 189) med vissa bestämmelser om straff för förseelser i samband med avlämnande av uppgifter till statens handelskommission eller statens livsmedelskommission. 20/2 1942 » 54 K. K. om skyldighet att i vissa fall avgiva deklaration ang. införsel och utförsel av varor. 15/5 1942 » 240 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 30 december 1939 (nr 951) ang. vissa utfästelser rör. införsel och utförsel av varor m. m. 19/6 1942 » 425 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 214) ang. statsgaranti för exportkredit m. m. b. Importförbud och importreglering. 19/7 1941 nr 658 K. K. ang. importförbud ä vissa hudar och skinn. 19/7 1941 667 K. K. ang. reglering av införseln av bensol m. m. 5/12 1941 946 K. K. ang. reglering av införseln av fisknät. 6/2 1942 29 K. K. ang. importförbud ä honung. 20/3 1942 98 K. K. ang. reglering av införseln av vissa konsthartser. 6/3 1942 101 K. K. ang. reglering av införseln av fisk m. m. 17/4 1942 227 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/7 1943) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker. 10. Sjöfarten. 19/7

1941 nr

661 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 15 december 1939 (nr 857) ang. tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

478 30/6

1942 nr

30/6

1942 »

529 Lag ang. utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän. K. K. om utsträckt tillämpning av kungörelsen den 15 december 1939 (nr 857) ang. tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

11. Trafikväsendet i övrigt. a. Järnvågarna. 12/12 1941 nr 930 K. K. med vissa föreskrifter rör. transport ä järnväg. b. Motorfordonstrafiken. 12/9 1941 nr 744 K. K. ang. rätt att för visst ändamål tillfälligt bruka avregistrerat motorfordon eller släpfordon. 10/10 1941 » 783 K. F. med viss föreskrift ang. förmedling av godstransporter med automobil. 21/11 1941 » 887 K. K. ang. skyldighet att lämna uppgifter rör. beskaffenheten m. m. av vissa lastautomobiler. 5/12 1941 » 901 K. F. ang. tillfälligt upphävande i vissa delar av 37 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562). Giltighet t. o. m. 31/12 1942. 19/12 1941 » 986 K. F. ang. undantag för vissa transporter av ved från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. 9/1 1942 » 2 K. F. med vissa föreskrifter ang. trafiken med omnibus och lastautomobil m. m. Giltighet t. o. m. 31/12 1942. 9/1 1942 » 3 K. F. om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. Giltighet t. o. m. 31/12 1942. 6/2 1942 » 30 K. K. ang. lämnande av vissa uppgifter i samband med fordons avförande ur automobilregister. 13/2 1942 » 41 K. F. ang. tillfälligt upphävande i viss del av 41 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) m. m. Giltighet t. o. m. 31/12 1942. 13/2 1942 » 67 K. K. om utsträckt tillämpning av kungörelsen den 6 februari 1942 (nr 30) ang. lämnande av vissa uppgifter i samband med fordons avförande ur automobilregister. 13/3 1942 » 112 K. F. med särskilda bestämmelser beträffande vissa virkestransporter med automobil. 13/3 1942 » 113 K. K. ang. maximilast vid transport med lastautomobil eller släpfordon av vissa skogsprodukter. Giltighet t. o. m. 31/12 1942. 13/3 1942 » 143 K. F. om ändrad lydelse av 10 § 3 mom. och 27 § motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561). 15/5 1942 » 258 K. K. ang. lämnande av vissa uppgifter beträffande godstrafik med lastautomobiler och släpvagnar. 12/6 1942 » 345 K. K. ang. ändrad lydelse av den vid kungörelsen den 13 mars 1942 (nr 113) ang. maximilast vid transport med lastautomobil eller släpfordon av vissa skogsprodukter fogade tabellen. 19/6 1942 » 403 K. F. om visst undantag frän bestämmelserna i 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

479 19/6

1942 nr

19/6

1942 »

428 K. F. om skyldighet att med lastautomobil utföra vissa transporter av ved. K. F. ang. undantag för vissa transporter av ved m. m. från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik. Giltighet t. o. m. 30/6 1943.

12. Post- och telegrafväsendet. 31/7 31/7 31/7

1941 nr 688 1941 » 689 1941 > 690

12/12 1941 »

30/12 1941 » 6/3 1942 »

987 96

19/6

1942 »

K. K. rör. postbehandling vid krig eller krigsfara. K. instruktion för generalpoststyrelsen vid krig eller krigsfara. K. K. om tillämpning vid förstärkt försvarsberedskap av vissa bestämmelser. K. K. om ändrad lydelse av 2 § och 3 § 1 mom. kungörelsen den 10 juni 1938 (nr 488) med fastställelse av reglemente för befordring av fjärrförbindelsemeddelanden vid krig eller krigsfara. K. K. ang. vissa särskilda telefon- och telegramavgifter. K. K. om ändrad lydelse av 2, 4 och 5 §§ kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 149) ang. postavgifter m. m. K. K. om ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 31 juli 1941 (nr 688) rör. postbehandling vid krig eller krigsfara.

13. Försäkringsväsendet; krigsskadeersättning. a. 12/6 12/6 30/6

Transportförsäkring. 1942 nr 369 Lag ang. ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. 1942 » 370 K. K. med förordnande jämlikt 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. 1942 » 562 Transumt av K. brev till fullmäktige i riksgäldskontoret med föreskrifter för statliga myndigheter och institutioner ang. tecknande av försäkring för vissa transporter.

b. Olgcksfallsförsäkring och personell krigsskadeersåttning. 19/12 1941 nr 940 Lag ang. ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. 19/12 1941 » 942 K. F. ang. dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. Giltighet t. o. m. 31/12 1943. 27/3 1942 » 120 K. F. om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) ang. en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. 30/4 1942 » 208 K. K. om tillfällig höjning av ersättningen åt sjöfolk för förlust av effekter vid fartygs förolyckande. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. 30/4 1942 » 216 Lag ang. ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. 30/4 1942 > 217 K. F. med tillägg till förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd. 30/4 1942 » 218 K. K. om höjning av vissa ersättningar enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) ang. en särskild för fiskare av-

480 sedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. genom upphäves K. K. 27/10 1939 (nr 755).

Häri-

14. Arbetsmarknaden; löneförhållanden m. m. 27/3

a.

Allmänt. 1942 nr 138

27/3

1942 »

27/3

1942 »

27/3

1942 »

30/4

1942 »

29/5

1942 »

29/5

1942 »

19/6

1942 »

563 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 30 december 1939 (nr 935) om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister. K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande leslämmelser rör. arbetstidens reglering m. m. Lag ang. ändring i vissa delar av lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. K. K. med förordnande jämlikt 1 § lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. K. K. om arbetsförmedlingstvång för torvhanteringen m. m. Giltighet t. o. m. 31/12 1942. K. K. om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m. Giltighet t. o. m. 31/12 1942.

b. Uppskov med 31/7

1941 nr

värnpliktstjänstgöring. K. K. ang. uppskov med inställelse till tjänstgöring for viss reservpersonal m. m. vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap.

c. Löneförhållanden; 19/7

1941 nr

14/11 1941 »

14/11 1941 »

14/11 1941 » 14/11 1941 »

841 842

16/1 13/3

1942 » 1942 »

9 80

13/3

1942 »

13/3

1942 »

13/3

1942 »

dyrtidstillägg.

K. K. ang. tabeller till hjälp vid uträkning av kristillagg för senare halvåret 1941. Lag om förhöjt dyrtidstillägg ä folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om förhöjt dyrtidstillägg ä folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. K. F. om förhöjt dyrtidstillägg ä blindhetsersättning. K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av förordningen om förhöjt dyrtidstillägg ä blindhetsersättning. K. K. ang. kristillägg under första kvartalet 1942. Lag om dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. K. F. om dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å blindhetsersättningar. K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av för-

25/4 22/5

1942 nr 1942 »

195 244

5/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

ordningen om dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å blindhetsersättningar. K. K. ang. kristillägg under andra kvartalet 1942. K. F. om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 19 december 1941 (nr 942) ang. dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. K. K. med vissa bestämmelser ang. dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. under budgetåret 1942/43. Lag ang. ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering. Lag ang. ändrad lydelse av 5 § 2 mom. och 9 § 1 mom. lagen den 18 juni 1937 (nr 382) om barnbidrag. Lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om dyrtidstillägg under budgetåret 1942/43 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. K. F. om dyrtidstillägg under budgetaret 1942/43 å blindhetsersättningar. K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av förordningen om dyrtidstillägg rnider budgetaret 1942/43 å blindhetsersättningar.

15. Den militära beredskapstjänstcn; hemvärnet. 12/9

1941 nr

19/12 1941 »

19/12 1941 »

30/12 1941 »

13/2

13/2

1942 »

13/2

1942 »

10/4

1942 »

17/4

1942 »

24/4

1942 »

31— 316183

>

726 K. cirkulär till länsstyrelserna i samtliga län ang. verkställandet i vissa fall av skatteavdrag pä grund av militär tjänstgöring under är 1940. 941 K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring. 943 K. F. ang. dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring. 977 K. F. ang. ändrad lydelse av 4 § förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring. 44 K. K. ang. tillgodoräknande av militär beredskapstjänstgöring vid tillsättning av vissa lärartjänster. 45 K. K. ang. undantag i vissa fall frän gällande bestämmelser om åldersgräns för anställning i statens tjänst m. m. 46 K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. beredande av vissa lättnader i anställnings- och befordringshänseende för statsanställda, vilka fullgjort militär beredskapstjänstgöring, m. m. 172 K. K. om undantag i vissa fall från rätt till bidrag enligt 8 och 13 §§ krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940 (nr 223). 204 K. F. om avkortning och restitution av skatt pä grund av viss militär tjänstgöring under år 1940. 201 K. K. ang. tillägg till hemvärnskungörelsen den 31 maj 1940 (nr 408).

482 24/4

1942 nr

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 i

709 K. K. med bestämmelser om avlöning till vandringsrättare under tjänstledighet för militär tjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap m. m. K. F. om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning). K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) om värnpliktslän. K. F. ang. upphävande av 10 § andra stycket förordningen den 13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp. K. F. om familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning). K. K. med vissa föreskrifter ang. tillämpningen av krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521). K. K. med vissa föreskrifter ang. tillämpningen av fredsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 524). K. K. ang. ändrad lydelse av 12 § 3 mom. hemvärnskungörelsen den 31 maj 1940 (nr 408). K. K. ang. utsträckt tillämpning av kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 611) ang. inskränkt rätt för befattningshavare, inkallad till militär tjänstgöring, att åtnjuta semester eller ferier. K. K.'ang. ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 29 september 1939 (nr 749) med bestämmelser i fråga om avlöning till viss statsanställd civil personal under tjänstledighet för värnpliktstjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap. K. K. ang. avlöning till vissa folk- och småskollärare m. fl. under tjänstledighet för deltagande i hemvärnsövningar eller hemvärnskurser. K. K. ang. avlöning till lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor under tjänstledighet för deltagande i hemvärnsövningar eller hemvärnskurser.

byggnadsväsendet. 16. Bostad!J- och och b19/7 1941 nr 665 K. K. ang. räntefoten för statliga bosättningslån. 26/9 1941 » 778 K. K. ang. partiell hyresräkning ä vissa orter. 14/11 1941 » 860 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden. 23/1 1942 » 16 K. K. ang. ändrad lydelse av 20 § kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) om län och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem ät mindre bemedlade, barnrika familjer. 20/2 1942 » 55 K. cirkulär till statliga myndigheter och institutioner ang. utredningar rör. tillämnade byggnadsföretag. 21/3 1942 » 97 Lag om viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter. 19/6 1942 » 429 Lag om hyresreglering m. m. Giltighet t. o. m. 30/9 1943. 19/6 1942 » 430 Lag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. Giltighet t. o. m. 30/9 1943.

483 19/6

1942 nr 431

19/6 19/6

1942 » 1942 »

432 433

19/6

1942 »

30/6

1942 »

30/0

1942 »

30/6

»

30/6

>

30/6

»

30/<>

1942 »

30/(>

30/fi

1942 »

30/6

677 K. K. med närmare föreskrifter ang. hyresnämndernas verksamhet. K. instruktion för statens hyresråd. K. K. om stämpelfrihet för expeditioner från hyresnämnderna och statens hyresråd. K. K. om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m. Giltighet t. o. m. 31/12 1942. K. K. om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag. K. K. ang. ändrad lydelse av 21 § kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lan och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer. K. K. ang. ändrad lydelse av 4 och 14 §§ kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) om län och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer. K. K. om tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer. K. K. om ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem. K. K. om räntefoten för nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån. K. K. om räntefoten för bostadsanskaffningslån ur lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer. K. K. om ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 472) ang. statsbidrag för fiskarbostäder inom vissa områden. K. K. ang. ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden.

17. Sjukvården. 12/9

1941 nr

19/0

1941 »

13/2

1942 »

24/4

1942 »

196 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 637) med särskilda bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal. K. K. om ändrad lydelse av den vid kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 249) med avlöningsbestämmelser för tjänstepliktig medicinalpersonal, anställd hos staten, såsom bilaga A fogade löneplanen. K. K. ang. ändrad lydelse av den vid kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 249) med avlöningsbestämmelser för tjänstepliktig medicinalpersonal, anställd hos staten, såsom bilaga A fq«ade löneplanen. K. K. om ersättning i vissa fall av kostnader för vård av krigsskadade å civila sjukhus.

18. Undervisningsväsendet. 22/1

1942 nr

245 K. cirkulär till skolöverstyrelsen, länsstyrelserna samt rektorerna, föreståndarna och styrelserna för de under skolöverstyrelsens inseende ställda högre läroanstalterna ang. beje-

12/6

1942 nr

19/6

1942 »

dande av ledighet vårterminen 1942 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i för folkhushällningen eller den allmänna beredskapen särskilt betydelsefullt arbete m. m. K. K. ang. utsträckt tjänstgöringsskyldighet för vissa befattningshavare vid universitet och högskolor samt andra statliga med högskolor jämförliga läroanstalter. K. cirkulär till skolöverstyrelsen, länsstyrelserna, domkapitlen, folkskoleinspektörerna samt rektorerna, föreståndarna och styrelserna för de under skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna ang. beredande av ledighet under höstterminen 1942 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m.

19. Prisregleringen. (Beträffande prisregleringen för särskilda varuslag se avd. 6. 7 och 8.) 19/7

1941 nr

27/2

1942 »

13/3

1942 »

30/6 30/6

1942 » 1942 »

459 460

30/6

1942 »

461 K. K. med närmare bestämmelser ang. tillämpning av prisregleringslagen den 13 juni 1941 (nr 370). K. K. ang. begränsning av rätten att bedriva partihandel med färger, droger och kemikalier. Kungl. Maj:ts förnyade cirkulär till de myndigheter, vilka hava att sluta avtal om arbeten för statens behov, ang. prisförändringars och ändrade arbetslöners inverkan på entreprenadsumma m. m. Prisregleringslag. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. med förordnande jämlikt 1 § prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). K. K. med närmare bestämmelser ang. tillämpning av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). Giltighet t. o. m. 30/6 1943.

20. Penning- och bankväsendet. 26/9

1941 nr

1/4

1942 i

30/4

1942 »

30/4

1942 »

30/4

1942 »

30/4

1942 »

225 K. K. ang. överflyttande pä clearingnämnden av vissa clearingkontoret åvilande uppgifter m. m. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall avbetalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. ni. 30/6 1943) av lagen den 22 december 1939 (nr 895) ang. rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. Lag om forisatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). Lag om fortsatt giltighet (t. o. i | . 30/6 1943) av lagen den 15 december 1939 (nr 850) ang. rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. ni. 30/6 1943) av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) ang. rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

485 30/4

1942 nr

30/6

1942 »

21.

Lag ang. rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om förvaring av sparbanks värdehandlingar. K. K. ang. befrielse för riksbanken under viss tid frän skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Giltighet t. o. m. 30/6 1943.

Statsfinanserna. a.

Skatteväsendet.

4/7

1941 nr

11/7

1941 »

14/11 1941 »

28/11 1941 »

30/11 1941 »

30/12 1941 »

30/12 1941 30/12 1941

> >

973 974

30/12 1941 »

30/12 1941 »

9/1

1942 »

15/3

>

15/3

1942 »

27/3

1942 »

27/3

>

27/3

1942 »

27/3

1942 »

127 K. K. med föreskrifter rör. provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för år 1941, m. m. K. K. med vissa föreskrifter rör. beräkning av taxerad merinkomst av jordbruk och skogsbruk enligt förordningen den 30 maj 1941 (nr 359) om krigskonjunkturskatt för år 1941. K. K. med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. K. F. om undantag beträffande hönsägg frän skatteplikt enligt förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. K. F. om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december 1914 (nr 436) ang. statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. K. F. ang. beräkning av allmän omsättningsskatt i vissa fall. K. K. om befrielse frän eller återbäring av allmän omsättningsskatt i vissa fall för försäljning ä auktion. K. K. om undantag beträffande furfurol frän skatteplikt enligt förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningskatt. K. F. med särskilda bestämmelser rör. taxeringsförfarandet ar 1942. K. K. med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 30 december 1941 (nr 991) med särskilda bestämmelser rör. taxeringsförfarandet är 1942. K. F. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1943) av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt ä spritdrycker m. m. K. K. om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt ä spritdrycker. K. F. ang. fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1943) av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) om tilläggskatt ä bensin. K. F. ang. fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1943) av förordningen den 21 juni 1940 (nr 563) om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. K. F. om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december 1914 (nr 436) ang. statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. K. K. ang. ikraftträdande av förordningen den 27 mars 1942 (nr 126) om ändrad lydelse ay 18 § 1 mom. förordningen

17/4

1942 nr

29/5

1942 »

29/5

1942 »

2/6 12/6

1942 » 1942 »

296 371

12/6

1942 nr

19/6 19/6 19/6

1942 » 1942 » 1942 »

375 409 410

30/6 30/6

1942 » 1942 »

547 548

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

»

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

b. Statslån. 24/10 1941 nr 810

den 15 december 1914 (nr 436) ang. statsmonopol ä tobakstillverkningen i riket. K. F. om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt ä motorsprit. K. F. ang. ändrad lydelse av 1 § 1 mom. och 2 § förordningen den 28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster. Lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370). K. K. ang. restitution av varuskatt. K. F. om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond. K. K. ang. fastställelse av formulär avseende investeringsfonder. K. K. om trafikskatt. K. F. om krigskonjunkturskatt för år 1942. K. F. med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg. K. F. om värnskatt för budgetåret 1942/43. K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 30 juni 1942 (nr 547) om värnskatt för budgetåret 1942/43. K. K. ang. fastställelse av tabell till ledning vid uträknandet av värnskatt för budgetåret 1942/43. K. F. ang. de procenttal av stadgade grundbelopp, med vilka bottenskatt enligt 18 § förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall för år 1942 utgå. K. K. ang. fastställelse av tabell till ledning vid uträknandet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1942. K. K. med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 19 juni 1942 (nr 409) om krigskonjunkturskatt för år 1942. K. K. ang. fastställelse av vissa formulär till blanketter för deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt är 1942 m. m. Transumt av K. brev till statskontoret ang. fastställelse av vissa för tillämpningen av förordningen den 19 juni 1942 (nr 409) om krigskonjunkturskatt för år 1942 avsedda formulär. K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. K. K. om ikraftträdande av förordningen den 30 juni 1942 (nr 610) ang. ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. K. K. med föreskrifter rör. provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för år 1942. K. K. ang. upptagande för svenska statens räkning av ett 4 % och 3 % lån.

487 24/10 1941 nr

20/3

»

30/3

»

24/4

»

211 K. K. ang. upptagande för svenska statens räkning av ett premieobligationslån. K. F. om rätt att använda obligationer med 3 procent ränta tillhörande svenska statens tredje försvarslån såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt. K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 20 mars 1942 (nr 92) om rätt att använda obligationer med 3 procent ränta tillhörande svenska statens tredje försvarslån såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt. K. K. ang. upptagande för svenska statens räkning av ett 3V2 % och ett 3 % lån. B . Andra författningar.

22. Neutralitetsbestämmelser m. m. 12/12 1941 nr

923 K. K. i anledning av att krig utbrutit mellan Japan, å ena sidan, och Amerikas Förenta Stater samt Storbritannien m. fl. länder, å andra sidan.

23. Utlänningskontroll; passbestämmelser m. m. 11/9

1941 nr

12/9 15/9

1941 » 1941 »

742 746

26/9

1941 »

7/11 1941 »

7/11 1941 »

12/12 1941 »

16/1

1942 »

13/2

1942 > .

10/4

1942 »

2/6

1942 »

12/6

1942 »

30/6

1942 »

30/6

1942 »

546 K. K. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1941) av viss bestämmelse om finsk medborgares inresa och vistelse i riket. K. K. ang. utlännings vistelse i vissa delar av riket. Socialstyrelsens kungörelse med förbud för utlänningar att beträda vissa områden. Socialstyrelsens kungörelse med anvisningar rörande utlännings resa genom vissa delar av riket. K. K. om skyldighet för svensk medborgare att vid utresa ur riket innehava giltigt pass. K. K. om ändrad lydelse av 6 § passkungörelsen den 31 maj 1940 (nr 471). K. K. ang. fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1942) av viss bestämmelse om viseringsfrihet för finska barn. K. K. ang. befrielse från viss anmälningsskyldighet beträffande finska barn. K. K. ang. övervakning av samfärdseln över riksgränsen mot Finland och Norge (gränskontrollkungörelse). K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 12 september 1941 (nr 742) ang. utlännings vistelse i vissa delar av riket. Socialstyrelsens kungörelse ang. ändrad lydelse av kungörelsen den 26 september 1941 (nr 769) med anvisningar rör. utlännings resa genom vissa delar av riket. K. K. ang. fortsatt tillämpning (t. o. m. 31/12 1942) av viss bestämmelse om viseringsfrihet för finska barn. K. K. om ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 12 september 1941 (nr 742) ang. utlännings vistelse i vissa delar av riket. K. K. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1942) av kungörelsen den 16 januari 1942 (nr 11) ang. befrielse från viss anmälningsskyldighet beträffande finska barn.

488 24. Spioneri; sabotage ni. m. 20/3 1942 nr 20/3 1942 » 20/3

1942 »

8/5

1942 »

8/5

1942 »

103 Lag om ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen. 104 K. K. med förordnande om tillämpning av 8 kap. 29 a § strafflagen. 105 Lag ang. fortsalt giltighet (t. o. m. 30/6 1943 av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff för sabotage. 230 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. ni. 30/6 1943) av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. 231 K. K. om fortsarl giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 158) ang. tillämpningen av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

25. Ordnings- och säkerhetsföreskrifter. 13/2

1942 nr

30/6

1942 »

514 K. K. med tillägg till kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 802) ang. förbud mot försäljning och utförsel av flygfotografier m. m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943 av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) ang. upplösning av vissa sammanslutningar m. m.

26. Tryckfrihet m. ni. 19/9

1941 nr

24/3

1942 »

24/3

1942 »

17/4

1942 »

174 K. K. ang. fortsatt förbud att befordra vissa tidningar med statliga trafikmedel. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/3 1,943) av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rör. förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. K. K. ang. fortsatt förbud att befordra vissa tidningar med statliga trafikmedel. K. K. ang. förbud att befordra viss tidning med statliga trafikmedel ni. m.

27. Det civila luftskyddet. 27/2

1942 nr

12/6 12/6

194 2 » 1942 »

335 336

12/6

1942 »

12/6

1942 »

12/6

1942 »

30/6

1942 »

488 K. cirkulär till luftskyddsinspeklionen ävensom samtliga länsstyrelser och Inftskyddschefer ang. beredskapsgrader inom det civila luftskyddet under luftskyddstillstånd. Lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar. Lag om ändrad lydelse av 11 § 5 mom. luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504). Lag ang. ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m. Lag ang. tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1.) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. K. K. ang. ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 556) med bestämmelser om arvode m. m. åt vissa luftskyddschefer och ställföreträdande luftskyddschefer samt ang. fortsatt giltighet av kungörelsen. K. instruktion för krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar.

489 28. Utrymning. 30/6

1942 nr

633 K. K. ang. ändring i viss del av kungörelsen den 16 februari 1940 (nr 78) med bestämmelser om avlöning till vissa lärare i statens och kommuns tjänst under tjänstledighet för fullgörande av uppdrag såsom förläggningschef m. m. vid utrymning av skolor i anledning av krig eller krigsfara.

29. Undanförsel. 30/6

1942 nr

30/6

30/6

30/6

1942 »

478 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd. 479 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av lagen den 21 juni 1940 (nr 647) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. panträtt enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål. 480 Lag om vissa tillfälliga bestämmelser ang. panträtt enligt lagen om viss panträtt i spånadslin och hampa. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. 481 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1943) av förordningen den 21 juni 1940 (nr 648) med närmare bestämmelser ang. tillämpning av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd.

490 Bilaga 2.

Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. den 1 juli 1942. Beträffande bestämmelser angående de särskilda kristidsmyndigheternas organisation och uppgifter se Statsliggaren för budgetåret 1942/43. A. Under utrikesdepartementet. Statens informationsstyrelse. Instruktion 26/x 1940 (nr 60; ändrad genom K. K. nr 920/1940, 63/1941 och 777/1941). Ordf. och chef: professorn S. Tunberg. Vice ordf. och souschef: expeditionschefen C. Romberg. Övriga ledamöter: byråchefen O. Thorsing, översten K. G. Björck, överstelöjtnanten G. Källner, direktören G. Reuterswärd, direktören C. A. Dymling, fil. dr G. Bjurman. Sekr.: fil. lic. P. G. Andreen. Avdelningar och sektioner ni. m.: Administrativa avd.: chef vice ordföranden. Allmänna avd.: chef byråchefen N.-E. Ekblad. Film och bild: sekreteraren J.-G. Lindström. — Propaganda: sekreteraren G. Unger. Upplysningsavd.: chef redaktören K. Walles. Krisinformation: redaktören S. Rosén. —- »Från departement och nämnder»: redaktören K. O. Hammarlund. — Aktiv hushållning: fil. lic. Brita ÅkermanJohansson, redaktören Kaj Andersson. — Granskning och klipparkiv: redaktören J. Löwenthal. Rådgivnings- och dispensavd.: chef jur. och fil. kand. S. Rynell. Sekr.: S. Frychius. Folkberedskapen: chef rektorn R. Lund. Sekr.: fil. kand. T. Tallroth. Försvarsassistent: kaptenen G. Lindberg. Sakkunniga för vissa frågor: konsumentupplysning: docenten Karin Kock; annonsfrågor: kontrollören G. Horn. Folkberedskapens nämnd: översten K. G. Björck, rektorn G. Sundqvist, professorn H. Tingsten, undervisningsrådet K. Kärre, direktören C. A. Dymling, LO:s andre ordförande G. Andersson, rektorn H. Elldin, rektorn N. J. Nordström, greve F. Bernadotte af Wisborg, direktören F. Söderbäck, lantbrukaren R. Johansson, fil. dr Hanna Rydh-Munck af Rosenschöld, undervisningsrådet R. Wagnsson, redaktören O. Sehlstedt. Filmrådet: direktören O. Andersson, majoren G. Dyhlén, direktören S. Nygren, direktören C. York. Reklamrådet: direktören G. Abard, direktören T. Björklund, direktören K. Roeck Hansen, direktören G. Rosenberg, direktören S. Rygaard.

491 Pressnämnden. (K. br. 12/9 1941.) Ordf.: kommendörkaptenen S. Dehlgren, Stockholm. Ledamöter: chefredaktören, fil. dr I. Anderson, Stockholm, ersättare chefredaktören R. Ekman, Stockholm; chefredaktören A. R. Olson, Gävle, ersättare chefredaktören J. Börjesson, Norrköping; chefredaktören Hj. Berlin, Malmö, ersättare redaktören O. Sjunneson, Stockholm; chefredaktören A. Vougt, Malmö, ersättare redaktören B. Greitz, Stockholm; chefredaktören H. Hjörne, Göteborg, ersättare chefredaktören M. Ståhl, Karlstad; direktören G. Reuterswärd, Stockholm, ersättare redaktören K. E. Beckman, Stockholm; redaktören N. Andersson, Stockholm, ersättare redaktören G. R. Tjus, Stockholm. Sekreterare: jur. och fil. kand. S. Rynell.

B. Under försvarsdepartementet. Statens krigsmaterielnämnd. Instruktion 19/4 1940 med tillägg 24/4 1942. Ordf.: verkst. direktören i Höganäs-Billesholms AB. P. E. Gummeson. Verkst. ledamot: ingenjören Fr. Berthelius. Ledamöter: generallöjtnanten O. Österman, kommendören G. Odqvist, krigsrådet U. Brunskog, majoren T. Runius. Direktörsassistent: civilingenjören B. C.- Carlberg. Kanslichef: advokaten N. T. Holmer. Avdelningar och byråer: Leveransavd.: chef majoren J. Lindnér. Souschef kaptenen G. Norinder. Anskaffningsavd.: chef överingenjören G. Bergström; souschef civilingenjören K. Appelqvist. Chef för anskaffningsgrupp för projektil- och bombkroppar: tygingenjören B. Jungmarker. Chef för anskaffningsgrupp för tändmedel: civilingenjören S. Berger. Chef för anskaffningsgrupp för pjäshylsor och handvapensammunition: överingenjören F. Deijfen. Chef för anskaffningsgrupp för krut och sprängämnen: civilingenjören T. Bonell. Chef för anskaffningsgrupp för förpackningsniateriel, inventarier m. m.: R. öhlinder. Verktygsavd.: chef ingenjören W. Engström. Planeringsbyrån: chef civilingenjören K. Appelqvist. Ekonomibyrån: chef kamreraren J. Lindahl. Byggnadsbyrån: chef arkitekten T. Axen. Transportbyrån: chef C. E. Skoglund. Försvarsväsendets verkstadsnämnd. Instruktion 21/6 1940. Ordf.: direktören P. E. Gummeson. Verkst. ledamot: professorn R. Woxén. Ledamöter: verkstadsdirektören G. Aste, konteramiralen K. Bjurner, krigsrådet U. Brunskog, generalfälttygmästaren H. Gustafsson, överingenjör: civilingenjören S. ödeen.

492 Kanslichef: advokaten R. Hagman. Avdelningar: Anläggningsavd.: chef civilingenjören S. Ödeen. Ekonomiavd.: chef kamreraren R. Borstedt. Inköpsavd.: chef B. Johansson. Mer permanent arbetande sakkunniga: kanslirådet B. Nilsson för personalärenden vid nämndens verkstäder, kamreraren A. Landin och kamreraren E. Bergkvist för verkstädernas redovisningsorganisation.

C. Under socialdepartementet. Statens arbetsmarknadskommission. Instruktion 7/5 1940 (nr 326; ändrad genom K.K. nr 812/1940 och 887/1940). Ordf. och chef: landshövdingen A. Thomson. Ledamöter: undervisningsrådet R. Lundquist, vice ordf., godsägaren K. O. 11. Andersson, direktören A. H. Carell, förbundsordföranden E. Falk, direktören E. Brodén, sekreteraren G. Vahlberg, riksdagsledamoten fru Disa Västberg. sekreteraren G. Malmström. Kommissionens kansli: Första avdelningen: chef vakant. Arbetsförmedlingsbyrån: chef byråinspektören S. Skogh. Utredningsbyrån: chef majoren A. G. Nordin. Uppskovsbyrån: chef översten Hj. Fahlström. Värnpliktshjälpsbyrån: chef sekreteraren C. W. Curtnian. Arbetsblockssektionen: chef inspektören H. Löfgren. Aiidra avdelningen: chef undervisningsrådet R. Lundquist. Socialhjälpsbyrån: chef fil. dr G. H. Nordström; förste inspektör och byråchefens ställf. agronomen N. Andreen. Kanslibyrån: chef jägmästaren B. Ärvas. Tekniska byrån: chef civilingenjören E. Blomquist. Planläggningsbyrån: chef jur. kand W. Lindgren. Sektionen för teknisk planläggning av beredskapsarbeten: chef byråingenjören D. Blomberg. Intendent: forstmästaren N. Alin. Experter: för statistiska ärenden kanslichefen A. Johansson; för utbildningsärenden byråchefen O. A. Arnegren; för juridiska ärenden hovrättsassessorn E. Göransson och hovrättsassessorn E. Hedfeldt; för skogsarbetsfrägor: jägmästaren F. J a r r e och förbundssekreteraren H. Jonsson. Delegation för ärenden angående värnpliktslån m. ni.: ordf.: arbetsmarknadskommissionens ordf. och chef. Medlemmar: ombudsmannen A. Pettersson, riksdagsled, fru Elsa Johansson. Överrevisorer: byråchefen P. A. Valsinger, ordf., amiralitetsrådet K. Jehander, jourhavande överrevisor, riksdagsmannen J. Mårtensson. Arbetsmarknadskommissionens råd: samma ledamöter som den 1 juli 1941. Under arbetsmarknadskommissionen höra länsarbetsnämnderna (K. K. 7/5 1940, nr 328, om länsarbetsnämnder) och under dem de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna (K. K. 7/5 1940, nr 329, om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen).

493 Medicinalstyrelsens materielnämnd. K.br. »/, 1941. Ordf.: riksdagsmannen E. Fast. Ledamöter: överläkaren B. Bager, f. d. professorn N. Hellström, majoren B. Natt och Dag, apotekaren S. E. Svensson, apotekaren A. Welander. Kanslichef: byrådirektören S. Blom. Sekreterare: notarien K. E. Åkesson. Upphandlingsärenden: sekreteraren P. Linden. Läkemedelsärenden: apotekaren S. Kjellmark. Utrikeshandelsärenden: apotekaren H. Nilsson Medicinalväxtinsamling: laboratorn W. Bondeson. Statens utrymningskommission. Instruktion " / , 1940 (nr 297; ändrad genom K. K. nr 590/1941). Ordf.: polisintendenten A. Zetterquist. Vice ordf.: överläraren B. Elmgren. Ledamöter: fru S. Höjer, barnavårdsinspektören H. Löfgren, riksdagsmannen P. Persson i Norrby, folkskoleinspektören K. Steenberg, hovrättsassessorn M. Wahlbäck. Kanslichef: e. o. hovrättsassessorn E. Mossberg. Sekr.: jur. kand. L. Hultström. Planläggning i inkvarteringsorterna: förste inspektören Å. Lundberg. Planläggning i utrymningsorterna: inspektören E. Sahlin. Kamerala ärenden: aktuarien A Sundelin. Socialtjänst: inspektören E. D. Sundberg. Kommissionens rådgivande nämnd: förste byråinspektören IL Bergils, medicinalrådet J. Bytlner, undervisningsrådet R. Lundquist, byråchefen R. Lundqvist, överstelöjtnanten E. A. Löfgren, rektorn G. A. Mosesson, direktören K. Möller, fru Maja Sandler, advokaten Ruth Stjernstedt, kassören A. W. Strand, överstelöjtnanten B. F. Bengtsson, fattigvårdsdirektören O. Wangson. Under utrymningskommissionen höra lokala utrymnings- och inkvarteringschefer. (Utrymningslag 28/6 1941, nr 582, och utrymningskungörelse 28/6 1941, nr 588.) Statens hyresråd. Instruktion 19/e 1942 (nr 432). Ordf.: f. d. landshövdingen K. Tiselius. Ordförandens suppleant: expeditionschefen C. Romberg. Ledamöter: byråchefen E. Bexelius, ersättare hovrättsrådet S. Björkholm; kanslichefen A. Johansson, suppleant fil. lic. G. Cederwall; advokaten S. Ahlmark, suppleant ämnesläraren M. Antonsson; kaptenen T. Wibom, suppleant kamreraren J. Johansson; ombudsmannen O. Bengtsson, suppleant hovrättsassessorn S. Larsson; redaktören A. Lind, suppleant redaktören L. Fredriksson samt köpmannen B. Lundmark. Särskild sakkunnig: hovrättsassessorn H. Zetterberg. Kansli: byråchef, hovrättsassessorn K. Holmgren; sekreterare, hovrättsfiskalen T. Nordström; notarie, amanuensen B. Erici. Byggnadsbcredningen. K.br. i»/, 1942.

Ordf: statsrådet H. Eriksson. Ledamöter: statssekreterarna i social- och finansdepartementen, ordföranden i arbe smarknadskommissionen, kanslichefen i byggnadslånebyrån A. Johansson, vke ordf. i industrikommissionen direktören S. G. Schwartz. Kanslichef: länsassessorn N. O. Åkesson.

494 D. Under finansdepartementet. Kreditnämnden. Statsrådsprot. över finansärenden 3 / n 1939. Ordf.: statsrådet E. Wigforss. Ledamöter: riksbankschefen I. Rooth, fil. dr K. Hildebrand, bankdirektören C. Lindahl, bankdirektören O. Norbeck, bankdirektören J. Wallenberg, professorn B. Ohlin. Sekr.: t. f. bankrådet K. Böök. Statens krisrevision. Instruktion 16/2 1940 (nr 111), ändrad genom K.K. 2 % 1942 (nr 49). Ordf.: direktören R. Blomquist. Ledamöter: direktören J. Bergvall, överdirektören F. von Dardel, bankdirektören G. Engfors, direktören O. Falkman, riksdagsmannen A. L. Hansson i Rubbestad. riksdagsmannen E. Lindberg, riksdagsmannen G. Persson i Falla. Rådgivande sakkunnig: generaldirektören E. Stridsberg. Kanslichef: sekreteraren E. Cardelius. l:a revisionsavd. (Krisorganens räkenskaper): l:e revisorn E. Cronmark. 2:a revisionsavd. (Försvarsväsendet: allm. utredningar): sekreteraren B. von Willebrand. 3:e revisionsavd. (Försvarsväsendet: upphandlingsärenden): l:e revisorn Å. Elmquist. 4:e revisionsavd. (Speciella utredningar): sekreteraren E. Lindström. Valutakontoret. Instruktion 25/a 1940 (nr 125). Styrelse: riksbankschefen I. Rooth, ordf., f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, statssekreteraren D. Hammarskjöld, direktören S. Lundberg, konsuln Tli. Lundgren. Direktion: v. riksbankschefen F. Wallberg, bankrådet H. Magnusson, t. f. bankrådet K. Böök, kontorschefen L. Belfrage, direktören W. Markland. Ombudsman: bankrådet H. Ekengren. Licens- och upplysningsavd.: direktören W. Markland, kamreraren J. Storm. Sekretariatet: kamreraren T. B. Carlson. Kontrollavd.: kamreraren K. Wessman. •

Centrala krigskonjunkturskattenämnden. K.F. 19/6 1942 (nr 409) om krigskonjunkturskatt för år 1942. Ordf.: f. d. landshövdingen N. Eden. Vice ordf.: kammarrättsrådet E. Rosenqvist. Ledamöter: kamreraren L. Brunes, auktoriserade revisorn O. Jelf, bankdirektören E. Browaldh, direktören T. Pettersson, direktören J. Eklund, direktören E. Persson, överdirektören G. Strindlund, direktören A. H. Stensgård. Suppleanter: docenten E. Lundberg, kassören A. W. Strand, auktoriserade revisorn E. Rybeck. direktören I. Olsson, direktören B. Ljungberger, direktören O. Bseckman, professorn P. L. Nanneson, länsjägmästaren A. E. Nyblom, riksdagsmannen K. Hj. Gustafson i Dädesjö. Centralkonsulent: revisorn B. Elvefors.

495 Krig skonjunkturskatterådet. K.br. 3°/12 1940. Ordlf.: presidenten N. Quensel. Ledamöter: kammarrättsrådet E. D. Sivert, direktören G. Söderlund, kammarrättsr å d e t E. Hedelius. Sekreterare: amanuensen J. Löf. Centrala omsättningsskattenämnden. K.F. 13/12 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. Ordlf.: revisionssekreteraren J. O. Hagander. Vice ordf.: landskamreraren A. Wigert. Ledamöter: direktören J. L. Lindqvist, professorn G. Törnqvist, revisionschefen E. Wingård. Sekr.: assessorn O. von Unge.

E. Under jordbruksdepartementet. Statens linnämnd. Instruktion 31/5 1940 (nr 448, ändrad genom K. K. nr 710/1941). Ordf.: f. d. landshövdingen J. Nilsson. Vice ordf.: professorn Å. Åkerman. Ledamöter: disponenten A. Leman, direktören E. W. Paues, f. riksdagsmannen L. Olsson, godsägaren G. Bendz. Sekr.: agronomen N. Heidendahl. Permanent sakkunnig: fil. lic. I. Granhall. Teknisk rådgivare: byråingenjören N. Zetterman. Konsulent för odlingen av lin och hampa: jordbrukskonsulenten G. Knutsson.

F . U n d e r handelsdepartementet. Statens uppfinnarnämnd. Instruktion 14/6 1940 'nr 476). Ordf.: myntdirektören A. Grabe. Ledamöter: civilingenjören B. Thorbjörnson, professorn Hj. Dahl. Kanslichef: civilingenjören H. Romanus. Bitr. ingenjör: civilingenjören K. G. Svänsson.

G. Under folkhushållningsdepartementet. Statens rescrvförrådsnämnd. Instruktion 14/8 1937 (nr 754). Ordf.: landshövdingen A. B. Gärde. Ledamöter: verkst. direktören i Sveriges slakteriförbund G. A. Holmberg, verkst. direktören i Nitroglycerin AB. S. Nauckhoff, verkst. direktören i AB. Atlas Diesel W. Wehtje. Verkst. direktör: direktören R. Kindgren. Sekr. och direktörens ställf.: sekreteraren C. Lamberth. Kamrer: J. Söderbaum.

496 Statens livsmedelskommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 788). Ordf. och chef: landshövdingen B. Hammarskjöld. Vice ordf. och ledamot för produktionsavd.: lantbrukaren Reimer Johansson. Ledamöter: för varuomsättningsavd.: direktören i Konsumtionsföreningen Örebro C. F. Cederlund, för konsumtionsavd.: riksdagsled, fru O. Nordgren, för allmänna avd.: lantbruksskoleföreståndaren T. A. Hovgård. Avdelningar, sektioner e t c : Produktionsavd.: chef professorn Å. Åkerman. Varuomsättningsavd.: chef direktören C. F. Cederlund. Sektion för spannmål och fodermedel: chef kanslichefen E. Carlsson. Sektion för matfett m. m.: chef direktören H. Gräslund. Sektion för slaktvaror: chef disponenten A. Börjesson. Sektion för diverse livsmedel: chef greve N. Tolstoy. Sektion för administrationsärenden: chef hovrättsassessorn N. Viklund. Utrikes- och licensbyrån: chef fil. dr G. Widell. Byrån för prisclearingärenden: chef direktören N. Eng. Konsumtionsavd.: chef mantalsintendenten G. Kollberg. Allmänna avd.: chef lantbruksskoleföreståndaren T. A. Hovgård. Sektion för kristidsstyrelserna m. m.: chef länsassessorn R. Magnusson. Planläggningsbyrån: chef byråchefen S. Palmi. Statistiska byrån: chef byråchefen O. Zetterberg. Upplysnings- och utredningsbyrån: chef hovrättsassessorn O. Söderström; upplysningsdetaljen fil. dr A. Björnberg, pressdetaljen redaktören R. Håkansson, utredningsdetaljen förste aktuarien A. Wagenius. Jurid. sektion: chef hovrättsassessorn O. Söderström. Sekretariat och kamrerarekontor: chef sekreteraren B. Nordström. Livsmedelskommissionens råd: Produktionsavd.: riksdagsmannen K. Andersson i Löbbo, lantbrukaren B. Blomkvist, sekreteraren A. Th. Flytström, riksdagsmannen J. H. Johansson i Norrfors, godsägaren G. Liedberg, generaldirektören B. von Stockenström, landstingsmannen B. Ekström. Varuomsättningsavd.: direktören Hj. Degerstedt, disponenten A. Börjesson, direktören K. Lindström, konsuln C. W. Norenberg, direktören G. Olin, förvaltaren H. G. Ringborg. Konsumtionsavd.: professorn E. Abramson, riksdagsled, fru H. Alvén, fru M. Neumiiller, inspektrisen I. Osvald, fru G. Svensson, fru G. Wiklund. Allmänna avd.: bruksägaren friherre C. Beck-Friis, lektorn J. E. Björnsson. direktören G. Borgström, direktören Hj. Carlborn, sekreteraren P. E. Enderstein, hemmansägaren C. G. Johansson, direktören K. Möller. Under livsmedelskommissionen höra krisiidsstyrelser och kristidsnämnder (K. K. 8/9 1939, n r 657, om kristidsstyrelser; ändrad genom K. K. nr 643/1940. K. K. 8/9 1939, nr 658, om kristidsnämnder. K. K. 8/9 1939, nr 659, om kommunala kristidsförbund; ändrad genom K. K. nr 928/1941. K. K. 31/8 1940, nr 817, om kristidsnämnd för Stockholms stad.) Statens sockernämnd. Instruktion 10/5 1940 (nr 377). Ordf.: landshövdingen C. Mannerfelt.

497 Ledamöter: direktören Hj. Carlborn, direktören Hj. Degerstedt, hovrättsrådet H. R. Backman. Extra ledamöter: landstingsmannen P. Loven, agronomen O. Christoffersson. Statens industrikommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 787; ändrad genom K.K. nr 582/1940). Ordf. och chef: direktören G. Söderlund. Vice ordf.: verkst. direktören i AB Stockholms Bryggerier S. G. Schwartz. Ledamöter: överdirektören i domänstyrelsen E. Hedulff, andre ordf. i Landsorganisationen G. Andersson, direktören R. Rausing, överingenjören B. Sundfeldt, direktören C. Kleman, kommerserådet H. Carlborg. Kanslichef: revisionssekreteraren S. Hammarskiöld. Administrativ sekreterare: jur. kand. Å. Palm. Teknisk sekreterare: bergsingenjören E. Hylander. Kontorschef: A. Kärnekull. Avdelningar: Krigsindustriavd.: chef vakant. Uppskovsfrågor: direktören G. Jacobsson. Järnavd.: chef bergsingenjören S. L. Wahlström. Järnbrukens fördelningscentral m. m.: överingenjören H. Uhrus. Verkstadsavd.: chef direktören G. Leire. Metallavd.: chef bergsingenjören R. Jonson. Ransoneringsfrågor: överingenjören Th. Hamberg. Kemiska avd.: chef docenten vid Tekniska högskolan R. Th. Winbladh. Stf. chef civilingenjören R. Steenhoff. Ransoneringsfrågor: civilingenjören T. Bergström. Smörjoljebyrån: direktören E. Bristedt. Gummibyrån: civilingenjören C. G. Gislow. Fettbyrån: disponenten G. Palm. Kemikaliebyrån: civilingenjören C. G. Gislow. Stf. civilingenjören B. Löfström. Textilavd.: chef verkst. direktören i Sveriges Textilindustriförbund E. W. Paues. Sekr.: jur. kand. E. Rosander. Bomull: civilingenjören G. Berg. Ylle: advokaten A. Regnell. Lin, hampa och jute: B. Halén. Trikå: k a m r e r a r e n H. Hartzell. Konfektion: civilingenjören B. Nygren. Läderavd.: chef verkst. direktören i Läderföreningen E. Hallström. Byggnadsavd.: chef verkst. direktören i AB. Skånska Cementgjuteriet, majoren A. Sandberg. Cementransonering: civilingenjören E. Nelander. Skogsindustriavd.: chef direktören H. Wellner. Trävaror: kamreraren N. Nilsson. Fristående byråer: Juridiska byrån: chef hovrättsrådet B. Lindskog. Sekr. hovrättsassessorn T. Myrland. Undanförselbyrån: chef disponenten N. Danielsen. Prisbyrån: chef verkst. direktören i AB. Chokladfabriken Marabou H. ThroneHolst. Stf. chef auktoris. revisorn E. Larsson. Statistiska byrån: chef förste aktuarien A. Eriksson. Utrikeshandelsbyrån: chef sekreteraren E. Huss. Elektriska byrån: chef civilingenjören S. Tennander. Industrikommissionens råd: Samma ledamöter som den 1 juli 1941 med undantag av direktören C. Lundholm. 32- 316183

498 Statens bränslekommission. Instruktion «/o 1 9 4 0 ( n r 5 81).

Ordf. och chef: jägmästaren E. Lundh. Vice ordf.: direktören E. G. Pehrsson Ledamöter: lantbrukaren C. Carlsson, förste ordf. i Landsorganisationen A. Lindberg, överdirektören K.-G. Ljungdahl, direktören Å. Nerell. Kansli: Sekretariatet: chef (huvudsekreterare) jägmästaren E. W. Höjer; bitr. sekr. fil. lic. F. Kaijser, jur. kand. O. Robson och jur. kand. C. Tham. Kameralbyrån: chef länsassessorn H. Whitefield; kontorschef F. Kessmeier; notarie jur. kand. K. Hallström; kamrer F. Salwén; intendent assistenten S. Tollin. Juridiska byrån: chef hovrättsassessorn H. Digman; sekr. hovrättsfiskalen T. Andersson. Avdelningar och byråer: Planläggningsavd.: chef bergsingenjören Th. Christiansen; sekr. hovrättsfiskalen N. Graneli. Byrån för hushållsbränsle: chef inspektören C. Kinander; sekr. jur. kand. C. Hain. Byrån för industribränsle: chef civilingenjören M. A. Norell. Byrån för ersättningsbränslen: chef civilingenjören E. Diedrichs. Kolugnskonstruktioner: ingenjören J. Jonsson. Statistiska kontoret: föreståndare fil. dr O. Lundberg. Vedavd.: chef byråchefen E. F. Malmgren; bitr. chef jägmästaren G. Olhammar; sekr. jägmästaren S. Sundby. Produktionsbyrån: chef jägmästaren K. Lindberg; sekr. jägmästaren F . Silvén. Anskaffningsbyrån: chef jägmästaren L. Laurell. Vedlicenskontoret: chef disponenten A. Hillbom. Vedinspeklionen: chef jägmästaren M. Enander; sekr. jägmästaren G. Ullen. Transportbyrån: chef baningenjören G. Johnson; sekr. M. Rydell. Sjötransporter: disponenten K. Åhrberg. Träkolsbyrån: chef jägmästaren S. Hammarberg. Kolavd.: chef konsuln T. Ström; sekr. J. V. Wallin. Bensin- och oljeavd.: chef översten G. A. Nyqvist; sekr.: jur. kand. Bo Kollberg och jur. kand. S.-G. Odéen. Planläggningsbyrån för flytande bränsle: chef disponenten H. Kähr; sekr. e. o. assessorn R. af Klintberg. Byrån för drivmedelskontroll vid militära arbeten: chef kaptenen K.-G. Bussler; sekr. civilingenjören C. von Bahr. Gengasbyrån: chef professorn T. Lindmark; stf. chef direktören G. Lindmark; teknisk chef dr N. Gustafsson. Kraftbyrån: chef förste byråingenjören J. Fletcher. Torvbyrån: chef byråchefen E. Rendahl; sekr. pol. mag. S. Jönhagen. Bränslekommissionens råd: samma ledamöter som den 1 juli 1941 samt därjämte kaptenen Tor Wibom. Under bränslekommissionen höra de vid kristidsstyrelserna inrättade kontoren (K. K. 28/6 1940, nr 644).

bränsle-

Statens handelskommission. Instruktion 1 0 / u 1939 (nr 805)).

Ordf.: t. f. generaldirektören S. Sahlin. Vice ordf.: direktören i Livförsäkringsanstalten Folket K. Eriksson.

499 Ledannöter: verkst. direktören i Sveriges grossistförbund K. E. Gillberg, kaptenen E. -von Heland, landshövdingen V. Lundvik, direktören i Sveriges allmänna exportförening handelsrådet T. Vineli, direktören i Sveriges lantbruksförbund E. Sjögren, v. riksbankschefen F. Wallberg. Direkitör: sekreteraren hos Handelskammaren i Göteborg E. Kördel. Avdelmingar och byråer: Importlicensavd.: chef tullkontrollören T. Palmstrand. Tramsportavd.: chef vakant; t. f. R. Mattsson. Sekretariatet med statistiska avd.: chef sekr. i utrikesdep. C. J. Stenström. Kontorsavd.: chef tullkontrollören H. Karlberg. Statens trafikkommission. Instruktion 1js 1940 (nr 747). Ordf. och chef: f. d. generaldirektören A. Granholm. Vice ordf.: kommerserådet C. E. Landberg. Ledamöter: överstelöjtnanten H. Kring, direktören Å. Nerell, direktören C. A. Eriksson, länsnotarien N. E. Johanson. Kanslichef: revisionssekreteraren Chr. Gemzell. Sektioner: Sektionen för utrikes sjöfart: chefer direktören H. Hoogland och skeppsredaren T. Petterson. — Sektionen för inrikes sjöfart och hamnar: chef direktören B. Wsern. —- Sektionen för järnvägstrafik och civil luftfart: chef notarien H. Johanson. -— Sektionen för motorfordonstrafik: chef förste byråingenjören E. Lundeberg. Trafikkommissionens råd: direktören G. Andersson, direktören G. Borgström, ombudsmannen C. Byström, ombudsmannen S. Corneliusson, hamndirektören G. Dieden, direktören J. L. Ekman, direktören B. Gehlin, direktören K. E. Gillberg, förtroendemannen R. Helgesson, direktören T. Hérnod, direktören H. Hoogland, direktören E. Högberg, ombudsmannen B. Johansson, ombudsmannen S. Lindberg, ingenjören H. Lindskog, direktören K. J. O. Lindström, direktören Hj. Lundqvist, godsägaren B. S. Norup, sjökaptenen G. Osvald, direktören E. Persson, direktören A. Reifors, direktören G. Wahlstedt, skeppsredaren P. Waller, direktören P. O. Westerberg, direktören R. Wijkander. Statens krigsförsäkringsnämnd. K.K. 3/9 1939 (nr 596) med närmare föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 10 mars

1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m.; ändrad genom K.K. 20/io 1939 (nr 748).

Ordf.: bankinspektören S. Lindeberg. Vice ordf.: kommerserådet C. E. Landberg. Ledamöter: verkst. direktören i Svenska trävaruexportföreningen J. L. Ekman, verkst. direktören i Stockholm Rederi AB. Svea E. Högberg, verkst. direktören i Sveriges ångfartygsassuransförening E. Lange, verkst. direktören i Sjöförsäkrings AB. Ägir N. Rogberg, byråchefen i riksförsäkringsanstalten D. östrand, direktören i Sveriges grossistförbund K. E. Gillberg, advokaten E. Henriques. Vid jäv för någon av ovanstående ledamöter inträda i stället, efter kallelse av ordföranden, såsom ledamöter f. d. justitierådet R. Eklund och sjötekniska konsulenten hos kommerskollegium B. E. Bergström. Av Kungl. Maj:t förordnad särskild sakkunnig: assuransdirektören Chr. Röhss. Kanslichef: greve F. von Schwerin. Sekreterare: advokaten E. Henriques; bitr. sekr. jur. kand. J.-O. Modig och jur. kand. L. Waldenström.

500 Avdelningar och byråer: Kaskoförsäkringsavd.: chef assuransdirektören E. Lange; assistent J. T. Karlsson. Varuavd.: chef assuransdirektören N. Rogberg; avd.-chef för haverier G. Odhelius; bitr. avd.-chef Alf Thomander. Statens priskontrollnämnd. Instruktion 20/6 1941 t^nr 482, ändrad genom K. K. nr 607/1942). Ordf. och chef: direktören R. Rausing. Vice ordf.: docenten E. Lundberg. Ledamöter: redaktören A. Lind, direktören R. Schroff, direktören H. Ståhlbrandt, direktören H. Älmeby, riksdagsmannen B. S. Norup, civilingenjören C. S:son Schmidt. Kanslichef: hovrättsassessorn E. H. Dahlin. Chef för juridiska byrån: hovrättsassessorn P.-O. Hainer. Chef för sekretariatet: hovrättsfiskalen E. Walberg. Sektionschefer: Järn- och metallprodukter: docenten E. Lundberg. — Bränslen och trävaror: jägmästaren R. Rosén. — Textilprodukter: kontorschefen J. H. de Broen. — Läder och skor: direktören R. Molin. — Kemisk-tekniska produkter: vakant. — Livsmedel: direktören R. Molin. — Allmänna sektionen: civilingenjören C. S:son Schmidt. — Importhandel: direktörsassistenten P. Aleson. — Prisövervakning: revisorn F. Wikström. — Utredningar, planläggning och publicering: docenten E. Lundberg. Priskontrollnämndens råd: fru E. Andersson, L. 0:s andre ordf. G. Andersson, direktören G. Browall, fröken Karin Collin, direktören Hj. Degerstedt, direktören H. Johansson, fru M. de Laval, direktören N. Engberg, disponenten G. Engel, fru Nancy Eriksson, direktören G. Ernmark, fru H. Flood, redaktören A. Lindberger, direktören J. L. Lindqvist, lantbrukaren H. Nilsson, byggnadsingenjören A. Nordström, förtroendemannen G. Sträng, direktören E. Söderberg, disponenten H. Throne-Holst. Under priskontrollnämnden höra de vid kristidsstyrelserna inrättade (K. K. 20/6 1941, nr 483).

priskontoren

501 Bilaga

Xmportföreningar,

3.

bildade intill utgången av juni 1942.

Samtliga de importföreningar, vilka upptagas i del II, bilaga 3 (sid. 490—493), voro i verksamhet ännu vid utgången av juni 1942. Utöver dessa hade under tiden juli 1941—juni 1942 tillkommit ytterligare följande importföreningar.

Förening

Varuslag

Kontrollerande statligt organ

Levande djur och animaliska ämnen: Ostintressentföreningen u. p . a., Ost Livsmedelskommissionen Stockholm Sveriges äggimportörförening u. Färska och konserverade ägg Livsmedelskommissionen p. a., Stockholm samt äggprodukter Livsmedelskommissionen Sveriges färskfiskimportörföre- Färsk fisk ning u. p. a., Stockholm Spånadsämnen samt arbeten därav: Svenska fiskredskapsimportörer- Fiskgarn, fiskredskap och till- Industrikommissionen nas förening u. p. a., Stockholm behör Varor ej annorstädes upptagna: Svenska konsthartsindustriens Karbamidråvara- och importförening u. massa p . a., Stockholm

och fenolpress-

Industrikommissionen

502 Bilaga

4 Ransoneringskort för livsmedel m. m., utdelade av statens lii medelskommission intill utgången av juni 1942. Tid för utdelning (giltighetstid)

Inköpskortets beteckning m. m.

Persongrupp

Varuslag

K o r t , utdelade före 1 juli 1941 Inköpskort A: Beredskaps- okt. 1939 kort (27/3—15/9 1940)

Kaffe, te, socker, t v ä t t - Alla medel, margarin

Inköpskort B: Kaffe och te

Kaffe, te; (fr. o. m. juli Personer födda 1933 o. ti gare 1940 även kakao)

april 1940 (29/4 1940—7/9 1941)

Tilläggskort till inköpskort april 1940 B, Kaffe och te (25 %; (29/4 1940—30/9 1942) fr. o. m. 19/1 1942 50 % — en kup. per 2 perioder)

D:o

Personer födda 1879 o. ti gare

Tilläggskort för yrkesfiska- d:o re till inköpskort B för kaffe och te (50 %; fr. o. m. 8/12 1941 100%)

D:o

Yrkesfiskare

Tilläggskort för skogs- och d:o flottningsarbetare till inköpskort B för kaffe och te (50 %; fr. o. m. 8/12 1941 100 %)

D:o

Skogsarbetare

Inköpskort C: Rabattkort Smör

maj 1940 (27/5—17/11 1940)

Matfett; (fr. o. m. okt. Vissa inkomst- och ålde grupper 1940 även margarin)

Inköpskort C: Rabattkort Smör (50 %)

d:o

D:o

D:o

Inköpskort Cp: juli 1940 Smörrabattkort för mjölk- (5/8—17/11 1940) leverantörer m. fl.

Smör

Mjölkproducenter (vissa komst- och åldersgn per)

Inköpskort Cp: d:o Smörrabattkort för mjölkleverantörer m.fl. (50 %)

D:o

D:o

juli 1940 Inköpskort D: Tvätt- och rengöringsmedel (8/7 1940—4/1 1942)

Tvättmedel

Alla

Tilläggskort till inköpskort juni 1940 D. Tvätt- och rengörings- (10/6—20/10 1940) medel (50 %)

D:o

Barn födda 1934—40

503 1

|

|

4 I

lläggskont 4 till Inköps- okt. 1940 kort D (21/10 1940—4/1 1942) Tvätt- o>ch rengöringsmedel (100) %)

Tvättmedel

Barn födda 1939 o. senare; fr. o. m. mars 1941 1940 o. senare

lläggsko:rt (2—6) till In- aug. 1940 köpskort D (12/8 1940—2/2 1941) Tvätt- oich rengöringsmedel (50 %)

D:o

Personer inom vissa smutsande yrken

Iläggskort 7 till Inköps- jan. 1941 kort D (3/2 1941—4/1 1942) Tvätt- oich rengöringsmedel (50 %)

D:o

D:o

matfett, Alla

köpskort E : eredskap'skort

juli 1940 (19/8 1940—19/1 1941)

Socker, fläsk, mjöl

iköpskort E: jöl och bröd

nov. 1940 (2/12 1940—28/2 1942)

Mjöl (senare använt som Alla beredskapskort) Personer födda 1922—33; fr. o. m. juli 1941 även 1934; personer med behov av torrskaffning Personer med behov av torrskaffning; skogsarbetare

illäggskort 1 till inköps- okt. 1940 kort E 21/9 1940—8/10 1941) Mjöl och bröd (16-7 %)

Mjöl

illäggskort 2 till inköps- d:o kort E Mjöl och bröd (33-3 %)

D:o

illäggskort 3 till inköps- d:o kort E Mjöl och bröd (50 %)

D:o; dessutom jordbruksarbetare; vissa andra personer med tyngre arbete Kakao, te. (fr. o. m. okt. Barn födda 1934—37; fr. o. m. okt. 1940 även 1938; 1940 även tvättmedel) fr. o. m. mars 1941 även 1939 Personer födda 1930 o. tidiFläsk (fr. o. m. april 1941 gare även köttvaror) Fläsk Personer födda 1931—36; (fr. o. m . april 1941 fr. o. m. febr. 1941 även 1940; personer med beäven köttvaror) hov av torrskaffning; personer med tyngre arbete; skogsarbetare och kolare; jordbruksarbetare; fiskare

iköpskort F : måbarnskort

juli 1940 (8/7 1940—4/1 1942)

iköpskort G: läsk

okt. 1940 28/10 1940—27/4 1941)

[alvt inköpskort G: läsk (50 %)

okt. 1940 28/10 1940—27/4 1941)

D:o

Skogsarbetare och kolare i Norrland, Dalarna, Värmland Personer födda 1936 o. tidigare

Ixtra tilläggskort till in- jan. 1941 köpskort G (27/1—30/4 1941)

Salt fläsk

nköpskort GS

maj 1941 (3/6 1941—)

Köttvaror

[alvt inköpskort GS (50 %)

d:o

D:o

Barn födda 1937 o. senare

"•illäggskort 9 till inköps- april 1941 kort GS (33-3 %) (28/4 1941—)

D:o

nköpskort för hundmat

Mindervärdiga djurdelar

Skogsarbetare och kolare; jordbruksarbetare; gruvarbetare; torvarbetare; yrkesfiskare; sjömän Som regel »nyttohundar»

april 1941 (april 1941—)

•

504 i

4 Inköpskort H: Socker

okt. 1940 Socker, sirap, ost, char- Alla (3/11 1940—11/11 1941) kuterivaror

Inköpskort J : Ljus

jan. 1941 (7/1—31/8 1941)

Ljus

Oelektrifierade fastighete

Inköpskort K: Beredskapskort

nov. 1940 (8/12 1940—4/1 1942)

Diverse

Alla

Inköpskort L: Särskilt matfettskort

nov. 1940 (18/11 1940—25/5 1941)

Matfett

Vissa inkomst- och åldei grupper

Inköpskort L: Rabattkort för matfett

maj 1941 (26/5—3/12 1941)

D:o (fr. o. m. okt. 1941 D:o även fodermedel m.m.) (fr. o. m. nov. 1941 även grädde)

Inköpskort M: Allmänt matfettskort

jan. 1941 (13/1—25/5 1941)

Matfett

Andra än mjölkproducent

Tilläggskort 5 till inköps- d:o kort M Allmänt matfettskort (25 o/0)

D:o

Personer födda 1922—3 personer med behov s torrskaffning; skogsarb tare; vissa gruvarbeta

Inköpskort M: Matfettskort

D:o (fr. o. m. nov. 1941 Andra än mjölkproducent även grädde)

maj 1941 (26/5 1941—17/6 1942)

Tilläggskort 10 till inköps- d:o kort M Matfettskort (25 %)

Matfett (fr. o. m. nov. 1941 även grädde)

Inköpskort Mp: Allmänt matfettskort mjölkproducent

Matfett

jan. 1941 för (13/1—25/5 1941)

Personer födda 1922—3 fr. o. m. juli 1941 äve 1934; personer med b hov av torrskaffning; torvarbetare; sjömän Mj ölkpr oducenter

Tilläggskort 6 till inköps- d:o kort Mp Allmänt matfettskort för mjölkproducent (25%)

D:o

Inköpskort Mp: maj 1941 Matfettskort för mjölkpro- (26/5 1941—17/6 1942) ducent

D:o (fr. o. m. nov. 1941 Mjölkproducenter även grädde)

Tilläggskort 11 till inköps- d:o kort Mp Matfettskort för mjölkproducent (25 %)

D:o

Inköpskort 0 : Rabattkort för mjölk

juni 1941 (9/6—21/12 1941)

Mjölk Vissa inkomst- och ålders (fr. o. m. okt. 1941 grupper (i regel ej mjölh även fodermedel producenter) m. m.)

Inköpskort A: Beredskaps kort

sept. 1941 (17/10 1941—)

Diverse

Barn födda 1940—(41)42

Inköpskort A: Beredskapskort

d:o

D:o

Personer födda 1926 o. tidi gare

Se M:5 (endast mjölkpr( ducenter)

Se M:10 (endast mjölkproducenter)

Kort, utdelade fr. o. m . juli 1941

505 1

4 I

»köpskorrt A: eredskaipskort

sept. 1941 (17/10 1941—)

Diverse

tköpskoirt B : [affekortt

sept. 1941 (8/9 1941—)

Personer födda 1926 o. tiKaffe, te, kakao digare; fr. o. m. okt. 1942 (fr. o. m. april 1942 kan person född 1927 endast kaffe, te) erh. B-kort i st. f. C-kort

aköpskoiTt C: [akaokorrt

d:o

Kakao, te

Barn födda 1927—39; fr. o. m. jan. 1942 även 1940; fr. o. m. okt. 1942 även 1941; fr. o. m. okt. 1942 kunna barn födda 1927 erhålla B-kort i st. f. Ckort

nköpskoirt D: jan. 1942 V ä t t - oc:h rengöringsmedel (5/1 1942—)

Tvättmedel

Alla

"illäggskcort 19 till inköps- d:o kort D) Tvätt- och rengöringsmedel (50) %)

D:o

Barn födda 1936 o. senare; personer inom vissa smutsande yrken

Socker, sirap

Alla

Hll äggskort 8 jan. 1941 För skogs- och flottnings- (27/1 1941—) arbetaire m. fl. till inköpskort H för socker

D:o

Skogsarbetare; gruvarbetare

nköpskoirt J: -jus

aug. 1941 (1/9 1941—)

Ljus

Oelektrifierade fastigheter

nköpskoirt K: 3eredskaxpskort

okt. 1941 (19/11 1941—)

Diverse

Alla

nköpskoirt L: Rabattkort för matfett

nov. 1941 (4/12 1941—)

Matfett, grädde

Vissa inkomst- och åldersgrupper

D:o

Lungsjuk innehavare rabattkort L, Lp

nköpskoirt I I : »ocker

okt. 1941 (12/11 1941—)

rilläggskort 27 till inköps- jan. 1942 kort L (jan. 1942—) Extra rabattkort för

Barn födda 1927—39

av

matfett. [nköpskort Lp: Rabattkort Matfett för producent

nov. 1941 (4/12 1941—)

Matfett, grädde, foder- Mjölkproducenter (vissa inkomst- och åldersgrupper) medel m. m.

[nköpskort M: Matfettskort

maj 1942 (18/6 1942—)

Matfett, grädde

Andra än ter

Tilläggskort 30 till inköps- d:o kort M Matfettskort (25 %)

D:o

Personer födda 1924—35; personer med behov av torrskaffning; vissa personer med tyngre arbete; jordbruksarbetare; yrkesfiskare; sjömän

Inköpskort Mp: d:o Matfettskort för mjölkproducent

D:o

Mj ölkproducenter

mjölkproducen-

506 i

4 Tilläggskort 31 till inköps- maj 1942 kort Mp (18/6 1942—) Matfettskort för mjölkproducent (25 %)

Matfett, grädde

Se M: 30 (endast producenter)

Inköpskort 0 : Rabattkort för mjölk

nov. 1941 (22/12 1941—)

Mjölk

Vissa inkomst- och ålder grupper

Inköpskort Op: Rabattkort Mjölk för producent

d:o

D:o

Mjölkproducenter (vissa il komst- och åldersgruppe

Inköpskort TS: Spädbarnsutrustning

jan. 1942 (7/1 1942—)

Spädbarnsutrustning

Barn födda 1/1—30/6 19^

Inköpskort TFS: Spädbarnsutrustning

jan. 1942 (7/1 1942—)

D:o

Barn födda 1/7—31/12 194

Inköpskort TF

d:o '

Textilvaror

Inköpskort TE

D:o

Inköpskort TJ

jan. 1942 (7/1 1942—) d:o

Barn födda 1936—30/6 1942 Barn födda 1929—35

D:o

Kvinnor födda 1925—28

Inköpskort TM

d:o

D:o

Män födda 1928 o. tidigai

Inköpskort TK

d:o

D:o

Kvinnor födda 1924 o. tidigare Vissa utlänningar; vissa yrkesgrupper

mjöl

Tilläggskort 20 jan. 1942 Inköpskort för textilvaror (jan. 1942—)

D:o

Tilläggskort 21 Inköpskort för textilvaror

d:o

D:o

Tilläggskort 22 Textilvaror

febr. 1942 (febr. 1942—)

D:o fr. o. m. okt. 1942 ynj lingar födda 1925—31 Gardiner, draperier (me- (Vid byte av bostad) tervara)

Inköpskort VR: Mjöl och bröd Grupp A

okt. 1941 (6/11 1941—)

Mjöl, risgryn, kryddor, Personer födda 1922 o. mandel tidigare

Inköpskort VR: Mjöl och bröd Grupp B

d:o

Mjöl, risgryn, kryddor, Personer födda 1923—34 mandel, sirap, havregryn

Inköpskort VR: Mjöl och bröd Grupp C

d:o

Mjöl, risgryn, sirap, kryddor, mandel

Barn födda 1935—42

Tilläggskort 13 till inköps- okt. 1941 kort VR (9/10—31/12 1941) Mjöl och bröd (12-5 %)

D:o

Personer födda 1923—34

Tilläggskort 14 till inköps- d:o kort VR Mjöl och bröd (25 %)

D:o

Personer med behov ai torrskaffning; personer med tyngre arbete

Tilläggskort 15 till inköps- d:o kort VR Mjöl och bröd (37-5 %)

D:o

D:o; dessutom tare

Tilläggskort 16 till inköps- d:o kort VR Mjöl och bröd (50 %)

D:o

Jordbruksarbetare; skogs arbetare; vissa andra per söner med tyngre arbete sjömän

skogsarbe

507 1

|

illäggskcort 23 till inköps- jan. 1942 (1/1 1942—) kort VTR Mjöl o(ch bröd (12-5 %)

Mjöl

Personer födda 1923—34

'illäggskoort 24 till inköps- jan. 1942 (1/1—27/6 1942) kort V R Mjöl 0(ch bröd (25 %)

D:o

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete

rilläggskcort 25 till inköps- d:o kort V R Mjöl oich bröd (37-5 %)

D:o

D:o; dessutom tare

rilläggskcort 26 till inköps- d:o kort V r R Mjöl oich bröd (50 %)

D:o

Vissa personer med tyngre arb.; sjömän; jordbruksarbetare; skogsarbetare

rilläggskcort 34 till inköps- juni 1942 (28/6 1942—) kort V R Mjöl o.ch bröd (25 %)

D:o

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arb.; jordbruksarbetare; yrkesfiskare Män födda 1922 o. tidigare

skogsarbe-

maj 1942 (1/6 1942—) d:o

Tobaksvaror D:o

D:o; dessutom kvinnor födda 1922 o. tidigare; män födda 1923—24

[nköpskort Y 3 (25 %,)

d:o

D:o

Kvinnor födda 1922 o. tidigare; män födda 1923— 24

Inköpskort YC 4

d:o

Cigarretter

Kvinnor födda 1922 o. tidigare

Inköpskort YC 5 (50 %)

d:o

D:o

D:o

Inköpskort Y 6: 1: Tilläggskort YT

juni 1942 (1/6—28/6 1942)

Tobaksvaror

Militärer födda 1924 o. tidigare

Inköpskort Y 7: Tobaksvaror

juni 1942 (29/6 1942—)

D:o

Utlänning, som icke är bosatt inom riket

Tilläggskort 12 Torkad frukt

okt. 1941 (10/10 1941—)

Torkad frukt

Skogsarbetare och kolare; sjömän

Tilläggskort 17 Ärter

nov. 1941 (19/11 1941—)

Ärter, bönor

Skogsarbetare; sjömän

nköpskoirt Y 1 Inköpskoirt Y 2 (50 %,)

Växlingskort, h a l v k u p o n g k o r l , restaurangkort m . m . Växlingskort: A G G 2 M 0 R R 2

Mjöl och bröd Köttvaror D:o Matfett och grädde Mjölk (rabatt) Mjöl och bröd (samma let rågmjöl m. m.)

508 1

1 Växlingskort: S S 2 V V 2

3 Kaffe, te och kakao Kaffe och te Mjöl och bröd Fläsk och köttvaror Socker Matfett Mjöl och bröd (sammalet rågmjöl m. m.) Köttvaror utom fläsk Mjöl och bröd

S V Restaurangkort: nr 1 nr 2 nr 3 nr 4 Resekort Dagkort

Bröd Matfett Agg Köttvaror Mjöl och bröd Mjöl och bröd — matfett — köttvaror

Militära inköpskort: Permissionskort 1 Militärt inköpskort D:o Ml 1 Militärt inköpskort Ml 2

|

Köttvaror utom fläsk D:o Mjöl och bröd D.o

Halvkupongkort: B B E G H M R

D:o

-

Kaffe, te, kakao och socker D:o Kaffe och te Tvätt- och rengöringsmedel D:o

|

509 Bilaga 5.

Kwantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt tvätt- och rengöringsmedel. Gram per dag.

IB .År och månad

:2/£

alternativt

alternativt

19'40 Mairs. . Apiril. . Maij. . . Juni. . Juli. . . Aug.. . Sejpt.. . Okt.. . Nov... Dec. .

215 204 214 206

28 29 29

1941 Jan.. Febr. Mars. April Maj. Juni. Juli. Aug.. Sept. Okt.. Nov.. Dec.

214 220 220 214 214 193 179 179 179 179 183 194

30 34 35 81 65 60 57 57 56 62 66 63

35 40 39 41 36 39 39 38 36 35 36 37

1942 Jan.. Febr. Mars. April. Maj.. Juni.

196 190 190 183 179 176

60 57 52 44 32 25

37 36 36 36 36 36

15-2 15-1 14-3 14-3 14-3 14-3 13-1 11-6 10-2 11-0

6-1 6-1 5-7 5-7 5-7 5-7 5-3 4-7 4-1 4-4

9 17

102 74 86 114 139 107 70 61 66

11-4 8-9 8-6

4-6 3-6 3-5

4 4 10 10 10 10

14 13 13 13

70 61 64 67 63 67 77 94 104 110 80 62

7-9 7-3 4-8 4-8 4-8 5-3 5-5 5-5 5-8

3-2 3-3 3-8 3-8 3-8 4-3 4-4 4-4 4-6

It 11 11 11 9 17

61 60 60 61 61 69

4-7 3-0 3-0 2-1 1-5 2-1

3-7 2-4 2-4 1-3 0-6 0-8

8-6 10-1 9-1 8-6 8-6 8-6 8-6 8-6

20-7 21-2 18-1 17-1 17-1 13-G 7-1 7-1

171715' 1114< 1414' 14-

8-6 8-6 8-6

7-1 7-1 7-1

4-8 4-8 5-1

8-6 8-6 7-9 6-1 6-1 6-1 6-1 6-1 6-1

7-1 7-1 9-3 15-3 15-3 15-3 15-3 15-3 15-3

14 14 11 14 14 13 10-2 10-2 10-2 10-2 10-2 10-2

4-5 3-6 3-6 3-6 3 2-5

5-0 4-8 4-4 4-3 4-3 4-3

5-5 4-0 3-7 3-6 3-6 3-6

11' 11' K)' 9' 12 13 13-7 10-7 10-4 9-5 8-8

5-6 3-6 3-6 3-6

Anmärkningar. Uppgifterna i tabellen avse grundransonerna för vuxna personer (födda 1923 eller tidigare). För spädbarn ha ransonerna i vissa fall varit lägre. Tilläggsransoner av särskilda livsmedel ha lämnats dels till personer födda före 1880 (endast beträffande kaffe), dels till barn i olika åldrar, dels till havande kvinnor, dels till sjuka personer, dels till vissa kategorier av parsöner med

510 tungt arbete, varvid beträffande en del varor lämnats större ranson till personer, som varit hänvisade till att i högre grad leva på torrskaffning. Av tvättmedel ha tilläggsransoner lämnats dels för småbarn, dels till personer med smutsande yrke. Se härom bilaga 4. Siffrorna avse medeltal per dag under resp. månader. Då en ransonering börjat eller slutat å dag inom en viss månad, har medeltalet beräknats för den del av vederbörande månad, under vilken ransoneringen tillämpats. Beträffande de särskilda varuslagen må följande anmärkas: Mjöl, gryn och bröd m. m.: Ransoneringen gäller för hela tiden fr. o. m. 3/io 1940 mjöl, gryn och bröd av vete och råg; ransonen av hårt bröd har bestämts till 0-8 och ransonen av mjukt bröd till 1-3 gånger mjöl- eller grynransonen; därjämte omfattar den i ifrågavarande kolumn redovisade ransoneringen: fr. o. m. 8 / 12 1940 även risgryn och rismjöl, 14 » /x 1941 » produkter av havre och korn, 21 » /v 1941 » majsena, majsflingor och makaroner m. m., 19 » / u 1941 » ärter, 14 » /i2 1941 » potatisprodukter (potatismjöl m. m.), » Vi 1942 » bönor. Kött och fläsk: ransoneringen omfattar för tiden 6/io 1940— 31 / 3 1941 endast fläsk, därefter kött och charkuterivaror av nötkreatur, får, häst, svin och ren; ransonen är angiven i gram benfri vara. Matfett: ransoneringen omfattar fr. o. m. 2 0 / u 1941 även grädde, varvid V-L liter grädde motsvarar 250 gram matfett. Ost: ransoneringen omfattar för tiden 3 /u 1940— 31 /i 1941 endast hel- och halvfet ost av komjölk, dock ej lantost eller dessertost; fr. o. m. */7 1941 omfattar ransoneringen all ost utom mesost, getost och renost (under tiden V?—30/9 1941 alternativt med charkuterivaror). Agg: Alternativt med ägg har under olika perioder fått inköpas köttvaror (utom fläsk), under juni 1942 även risgryn eller potatisprodukter. Socker: ransoneringen omfattar under tiden 1 0 / 4 — 2 / n 1940 endast socker, därefter både socker och sirap; ransonen av sirap har varit 1-4 gånger sockerransonen; siffrorna i tabellen avse såväl den ordinarie tilldelningen av socker som den pä eftersommaren och hösten resp. år utgående extra tilldelningen för syltning och saftning. Kaffe, te och kakao: ransonerna avse alternativt kaffe, te eller kakao; ökningen i kafferansonen fr. o. m. 18 / 6 1942 har tillkommit endast dem som ej uttagit tobakskort. Tvätt- och rengöringsmedel: ransonerna avse alternativt tvål, såpa eller tvättpulver.

511 Bilaga 6.

Förteckning över varuslag som lagts under beslag före den 1 juli 1942. anmärkningskolumnen betecknar a: att beslaget omfattar förråd inom landet vid beslagstillfället, b: a t t beslaget omfattar vara som införes till landet efter beslagets ikraftträdande. c: att beslaget omfattar vara som efter beslagets ikraftträdande tillverkas, beredes eller framvinnes inom landet (s. k. fortlöpande beslag).

Dag för beslagets ikraftNr trädande

Omnämnt

Kungörelse Datum

Stat. nr

Varugrupp Varuslag

Anmärkningar

texten sid.

I. Levande djur och animaliska ämnen. 11/11 1941 859 16/11 1941

20/12 1940 1025 29/12 1940

29: 1, 55 64 65 68

1/11 1910 905

ur 70

28/6

1941 545

1/7

»

»

3/11 1940

69, 70 28/6 1911 515 1/7 1941 20/12 1910 1027 29/12 1940 ur 74 och 83:2

Spillånga samt annan torkad a, b, c (färsktorkad) fisk Kondenserad mjölk och grädde Torrmjölk a (förråd Naturligt smör b, c Ost med en fetthalt i torrsub- a, b stansen av 30 % eller däröver (utom dessertost, mesost och margarinost) Ost a, b, c Ben och annat vid slakt framvunnet fetthaltigt avfall

III

76 II 269 vid

mejeri).

II II (

II 269 II 76

II. Vegetabiliska ämnen. 10/1 1941

»

16 14/1

»

28/6 1W1 517

1/7

122 123 135 136 136: 1 137 138 139 140

28/6

1(41 548

1/7

142: 1 o. 2 148 149

Hö a, b, c Halm Aprikoser och persikor Bananer Cedratfrukt Plommon, sviskon och bruneller Päron Äpplen S. k. blandad frukt av frukter, hänförliga till nr 135—139 Skal och kärnhus av äpplen samt s. k. chopped apples till beredning av läskedrycker Russin och korinter Annan mandel än krakmandel Aprikos-, persiko- och plommonkärnor samt s. k. arachidmandel

II 258 II 279

II 280

28/6

1941 548

1/7

150 156 159—163 164, 165 166 167 168 169:1 169:2

21/2

1940 302

3/5

1/3

i

»

153, 154 155:2

170 Havre, omalen

192 193 176 177

Rågkli Vetekli Omalen råg ^a (förråd av 1939 års el- II Omalet vete ) ler äldre skörd), b Omalen spannmål av nedan an- Beslaget omfattar för- II givna slag, såväl tröskad som råd av brödsäd i hela otröskad vara, så ock sådan riket, förråd av foderspannmål i krossat eller grösäd inom Götaland, pat skick: Svealand och Gästrik Havre land samt vara som Vicker importeras fr. o. m. 16/10 1940 Ärter och bönor, ej tjänliga till människoföda Råg Vete Korn Havre Beslaget omfattar för Vicker råd inom Norrland Ärter och bönor, ej tjänliga med undantag av till människoföda landskapet GästrikKorn land Ärter: foderärter a, b. Beslaget hävt fr. o. m. 27/4 1940 (K. K. 267/1940) a, b . Beslaget hävt matärter fr. o. m. 15/7 1940 (K. K. 676/1940) Skalade och kluvna ärter a, b. Beslaget hävt fr. o. m. 15/7 1940 (K. K. 676/1940) Till människoföda tjänliga ärter a, b och bönor, jämväl skalade och kluvna Foderbetor av 1941 och 1942 a, c IIII 45 års skörd Beslaget gäller i Vitbetor (sockerbetor), råa, av och med a t t grö1941 och 1942 års skörd dan skilts från Spannmål, omalen, av 1941 och marken 1942 års skörd, såväl tröskad som otröskad vara, så ock så-l

» 8/5

»

i

» 23/7

1940 723 26/7

»

»

11/10 1940 869 16/10 1940

170 173 174, 175 176 177 178 13/12 1940 998 18/12 1940 170 173 174, 175 14/10 1939 717 16/10 1939

178 174, ur 175 179

22/12 1939 897 22/12 1939 28/6

1941 546

I 4/7 1941 622 i 19/6 1942 446

1/7

Nötkärnor a, b, c Anis, stjärnanis, fänkål, koriander och kummin; ävensom la gerblad och lagerbär, torkade Peppar, ingefära, nejlikor och nejlikstjälkar, såväl omalna som malna Kanel, såväl omalen som målen Kardemumma Muskot och muskotblomma Saffran samt essenser och extrakter därav Vanilj Vanillin samt ersättningsmedel för vanilj och vanillin Kaffe a, b Te

ur 190

1941 179, 180, ur 190 ur 87 100

a, b c

^Beslaget hävt jfr. o. m. 12/8 11940 (K.K. 1754/1940)

513 1

1 2 1

3 I

4/7 19)41 622 19/6 19)42 446

» »

» »

173 174, 175

» » » »

»

176 177 178 179, 180

i

» »

1/11 19940 902

3/11 1940

»

» »

» »

» »

188 211 212 213 214 215 220 ur 221 ur 97 ur 101 ur 181

»

» » »

» » »

ur 186 191 ur 194

»

» H941 625

4/7

» »

» » » »

•

» » »

»

i

»

1-941 627

4/7

» » »

» » » » » »

i

11941 626

4/7

9/7

9/7

9/7

» » »

» » »

5/12 1941 922 14/12 1941

» » » »

» » » t>

30/12 1941 1001

» » » » 10/5 2/7 4/4

» » » » 4/1

» » »

»

»

»

»

1940 317 12/5 1940 714 18/7 1941 189 10/4

»

» » »

1940 1940 1941

171 ur 186 ur 190 ur 194 ur 107 108 ur 186 196 ur 201 ur 157 205 206 ur 207 ur 225 ur 235 ur 235 232 ur 235

dan spannmål i krossat eller gröpat skick: Havre a, c Vicker » » Ärter och bönor, ej tjänliga » * till människoföda och ej Beslaget gäller i hänförliga till annat numoch med att grömer dan skilts från Råg » » marken » i) Vete Korn » » Ärter och bönor, tjänliga till » » människoföda Blandsäd, vari något av ovan- » » nämnda sädesslag ingår Ris, oskalat eller blott befriat a, b, c från ytterskalet Risgryn » » » Timotejfrö » » » » » i Rödklöverfrö Alsikeklöverfrö » » » » » » Vitklöverfrö Blåluzernfrö » » » Rov- och kålrotfrö » » » Foderbet- och fodersockerbetfrö i » t t » • Luzernmjöl Skurna och torkade vitbetor » » » Bovete, durra, hirs och linser, » » » om aln a Linfrömjöl och sojaäggvitemjöl » » » » » t Havrekli Kli, annat än havre-, råg-, vete-, » » >> majs- och mandelkli Majs, omalen » » » Majsmjöl » » » Majsgryn » » » Majskli » » » » > t Potatisflingor Potatis, skuren och torkad » » » Potatis, torkad och finmalen » » » Potatismjöl (potatisstärkelse) » » » Gryn av potatismjöl » » » Vitsenap, omalen (vitsenapsfrö) » » » Sojabönor » » » t » » Linfrö Frö av raps, rybs, hampa och > » » solros Frö av vallmo » » » Tallolja » » » Sulfatharts, oraffinerat » » » Kolofonium » » » Sulfatharts, raffinerat, annat än » » t tallolja

II

80 III

57 III

54 III

54 III

60 III 267

1259 II 93 II 303

III. Fett, oljor och vax av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung. 19/4 1940 247 22/4 10/5 1940 317 12/5

» » 33-316183

» »

1940 1940

» »

ur 260 255 264 265

Linolja, rå H ä r d a t animaliskt fett Jordnöt- eller arachidolja Bomullsfrö- eller cottonolja

a, » » »

b, c » » » » » »

1280 1259

514 i

10/5 194C 317

12/5 194C

267 ur 268 269 270, 271 272 266 268:1 ur 263

Sojaolja Solrosolja Palmolja Kokosolja och palmkärnolja H ä r d a t vegetabiliskt fett Majsolja Ricinolja Jungfruolja, provenceolja och sesamolja Vallmoolja Oleomargarin Flott (svinflott) Talg: premier jus » : presstalg » : annan talg, dock ej råtalg Benfett Annat djurfett, ej särskilt nämnt, dock ej råister från häst eller späck från havsdjur Olein Stearin Konstister Råister från svin och hästar

» » » »

» » » »

» » (>

»

»

»

i>

2/7 194C 714 18/7 6/12 194C 979

8/12 1940

»

»

»

» » » » » »

» » » »i

> » » » » »

20/12 1940 1026 29/12 1940

»

ur 268: 3 244 ur 245 248 249 ur 250 254 ur 256

257 259 275, 276 20/12 1940 1027 29/12 1940 ur 245 och 256 ur 250 » » »

» » »

13/6

» » »

» » »

» » » » »

1941 378 15/6

» » » » »

» » » » »

246 247 251, 252 253 ur 256 258

»

»

»

»

»

»

ur 263

i>

»

»

ur 268:3

»

»

»

273 Råtalg från nötkreatur, får och getter Ullfett och lanolin Degras och annat garverifett Trän Andra flytande animaliska oljor Späck från havsdjur Fettsyror, andra än olein, stearin samt lin-, rov- och rapsoljesyror Rov- och rapsolja, även blåsta, samt andra liknande blåsta oljor; ävensom rov- och rapsoljesyror Oliv- eller bomolja, annan än jungfruolja och provenceolja Flytande vegetabiliska feta oljor, ej särskilt nämnda, andra än solrosolja och vallmoolja Vegetabiliska fettämnen, ej hänförliga till annat nummer

a b, c

» » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » > » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » »

II

93 II

75 II

76 II

» » » » » » » » » » » » » » » » » » » » »

II 270, 299

» » »

» » » » » » » » »

IV. Produkter av livsmedelsindustri; drycker; tobak; fodermedel. 2/7

1940 673

7/7

295 296 ur 298 i> i> 297 1/8 1940 753 12/8 1940 289 22/5 1942 250 27/5 1942 354 355 » » » 356 » » » 357 » » » i> ur 358 » » 29/9 1939 677 30/9 1939 359—365: 2

» »

» » »

» »

Kakaoböner Kakaopulver, osockrat » , sockrat Kakaosmör Melass Cigarrer Cigarrcigarretter Cigarretter Röktobak Tuggtobak och snus Oljekakor

a> b a> b, c

II

» » » » » » » » »

II 55 a, b; dock ej förråd till- I I I 296 hörandeTobaksmonojolet eller införda för monopolets räkning a, b, c

I

29/9 1939 677

13/6 4/7

30/9 1939 369, 370

1941 378 15/6 1941 626 9/7

» »

1941 ur 372 1941 366: 1—3 367 368 ur 370

» » »

t

i

»

»

i>

»

»

ur 372

21/11 1941 880 25/11 1941

368:1

28/6 1941 549 1/7 4/4 1941 186 8/4 20/3 1942 124 29/3

387 402 409 ur 416

5 Mjöl, erhållet genom krossning a, b, c av oljekakor, och mjöl, framställt vid extraktion av råvara, som kan användas för tillverkning av oljekakor i » » Tranemulsion Kreatursfoder av animaliskt av- » » » fall Glutenfoder » » » » » i> Melassfoder Mjöl av extraktionsåterstoder av » i> » oljehaltiga frön eller frukter, även med inblandning av animaliska ämnen med undantag av sojamjöl ävensom av annat mjöl, framställt vid extraktion av råvara, som kan användas för tillverkning av oljekakor S. k. benprecipitat och annat » » i> dikalciumfosfat Annat kreatursfoder, ej särskilt * » » nämnt, med undantag av tranemulsion Fodercellulosa, såväl riven som » » » oriven vara och såväl oblandad fodercellulosa som sådan fodercellulosa, vilken är blandad med annan vara

7 II 270 III 54

III

56 V. Mineraliska och fossila ämnen.

»

»

19/1 1940

1941 1941 1942

» 1/2

1940 424: 1 o. 2

12/4 1940 195

» »

28/3 1941 31/7 1941 30/10 19-1 4/4 26/4 13/4

» » » » » »

1941 1940 1940

12/4 1940 420—423 i> 424: 1 o. 2 o 425: 1 o. 2 » 174 1/4 1941 420—423 683 7/8 1941 420—423 821 2/11 1941 ur 427 ur 428 » » 189 10/4 1941 ur 433 291 1/5 1940 ur 437 ur 437 » » 208 16/4 1940 ur 441 ur 441 * » i>

» » *

» » »

ur 442 ur 442 ur 442

a, b, c II 250 Råfosfat >> » i> Cement för byggnadsändamål II 291 » i> » Krommalm III 306 Slagg, innehållande mera än sju » » » viktprocent krom Beslaget omfattar koks, Koks I 289 som tillverkats vid sådana kommunala eller enskilda gasverk, vilka framställa gas för avsalu, och som antingen den 1/2 1940 fanns i lager eller som därefter tillverkats Stenkol b I 289 Koks » Kolbriketter » Stenkol a II 313 Stenkol, bruten inom riket a, c III 115 Strötorv a, b, c III 44 Torvmull och torvströ » » » Hartsbeck II 303 >> » » Karbolsyra (fenol) I 282 » » * Kresol » » » Motorbrännolja, oraffinerad I 304 » » » Beslaget hävt Pannbrännolja (även s. k. eld- » i> » fr. o. m. 14/5 1940 (K. K. nr ningsolja), oraffinerad Lysfotogen » » » 315/1940) » i> » Motorfotogen Andra raffinerade brännoljor än i> » » lys- och motorfotogen

516 2

1940 255 24/4

19/4

» » » »

* »

» » »

27/3

» » 1/6

» i

1940 744

7/8

1942 136

1/4

» » »

» » »

» » »

443 Mineralsmörjoljor, ljusa; ävensom transformatorolja Mineralsmörjoljor, mörka Paraffin Vaselin, även konstgjord Begagnad olja (s. k. spillolja) för såvitt varan är a t t hänföra till något av i K. K. 255/1940 angivna varuslag Mineralsmörjoljor, ljusa; ävensom transformatorolja Mineralsmörjoljor, mörka Paraffin Vaselin, även konstgjord Tungbensin (lackbensin), såsom kristallolja, mineralterpentin, patentterpentin, terpentinersättning, sangajol, varnolene, white spirit, ligroin, dilutin och pyrolene Mineralsmörjoljor, ljusa; ävensom transformatorolja Mineralsmörjoljor, mörka Paraffin Vaselin, även konstgjord

444 446 448

o

»

»

»

i>

1941 308

23/5

1/8

444 446 448 445:1

443 444 446 448

» » »

6 J

a, b, c

I 31<ä

» » » »

II 127

» » » »

i>

»

» » » »

» » » .> » » » <>

a

Beslaget omfattar i I I I 362 motsats till beslaget den 1/6 1941, även förråd hos förbrukare av minst 15 kg.

» » »

Beslaget hävt fr. o. m. 29/9 » >> 1940 (K. K. nr » » 839/1940)

»

II 34«

II

96 VI. Kemiska produkter och apoteksvaror; färger och fernissor; välluktande ämnen; tvål; ljus och andra produkter av oljor, fett eller vax; lim, klister och gelatin; sprängämnen; gödselmedel.

1/8

a, Glycerin, rå Glycerin renad » 744 7/8 1940 Sulfatterpentin, rå » Terpentinolja, annan än s. k. » » » pine oil Trä tjära, kol- och stubbugnster- » 134 16/3 1941 ur 522 pentinolja, rå; trätjärolja; trätjärekreosot; träimpregneringsmedel av trätjära och trätjärolja Kokillolja, erhållen såsom för- » 189 10/4 1941 ur 522 droppar vid destination av oraffinerat sulfatharts ur 540:2 Kärnolja, innehållande harts- » » » beck och kokillolja 249 28/5 1942 ur 540: 2 Nikotin och nikotinsulfat » ur 540: 2 Lösningar och andra berednin- » » » gar av nikotin och nikotinsulsamt ur fat, avsedda till bekämpande 601—603, av skadeinsekter vid jordbruk 841 och 877 eller trädgårdsskötsel och med en halt av lägst 1 % nikotin 992 1/1 1942 ur 566 Trycksvärta, beredd med tor- » kande fet olja ur 567 Bok-, sten- och koppartrycks- » » » färger, ej särskilt nämnda, beredda med torkande fet oljal

1941 336

6/6

»

» 7/3

4/4

» 22/5

»

19/12 1941

»

»

8/6

»

469 470 ur 522 ur 524

b, c

I I 301

» » » »

II 96

i>

»

» »

I I 342

» »

II 302

» » » » » »

»

i>

» »

I I I 25«

I I I 10'

517 1

i 19/12 1941 992

1/1 1942

t

»

»

*

»

•>

19/4

1940 247 22/4

30/12 1940 1063 7/1 19/4 1940 255 24/4

1941 1940

i>

»

»

»

•

»

»

i>

1941 308

1/6

»

»

>>

»

»

»

i>

»

1942 136

> )

1/4

*

»

D

13/2 28/6

» i>

43 22/2 i

1941 549 i>

1/7

Färger, beredda med torkande a, b, c fet olja, ej särskilt nämnda Fernissa, bestående uteslutande » » » ur 584 av blåst eller på kemisk väg behandlad linolja och spädningsmedel (s. k. målarolja) ävensom oljefernissa innehållande smörjoljeliknande mineralolja Kitt, ej särskilt nämnt, berett » » )> ur 585 av torkande fet olja och fasta mineraliska ämnen ur 581: 1 Linolja, blekt eller kokt (s. k. » » » 1280 standolja härunder inbegripen), även oxiderad till fast form 599 Ljus * » » II 95 » » i) 605 Maskin- och vagnssmörja 1314 Smörjoljor, utgörande en bland- » » » 606 II 127 ning av fet olja och mineralolja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen Beslaget h ä v t Andra smörjmedel, ej särskilt fr. o. m. 29/9 607 nämnda, i vilka olja eller fett 1940 (K. K. nr ingår 839/1940) Smörjoljor, utgörande en bland- » * » 608 ning av mineralolja och fet olja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen Begagnad olja (s. k. spillolja), för såvitt oljan är att hänföra till något av i K. K. 255/1940 angivna varuslag 605 Maskin- och vagnssmörja II 308 » » * Smörjoljor, utgörande en bland- » » » 606 ning av fet olja och mineralolja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen Andra smörjmedel, ej särskilt » » )> 607 nämnda, i vilka olja eller fett ingår Smörjoljor, utgörande en bland- » i) » 608 ning av mineralolja och fet olja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen 605 Maskin- och vagnssmörja a III 362 Smörjoljor, utgörande en bland606 ning av fet olja och mineralolja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen Andra smörjmedel, ej särskilt » Se anm. vid nr 443— 607 nämnda, i vilka olja eller fett 448 (K. K. 27/3 1942) ingår Smörjoljor, utgörande en bland608 ning av mineralolja och fet olja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen 613 Draglim a, b, c III 319 614 Gelatinlim » » » 492:1 Ammoniums ölfat II 250 » » » » i) » 634 Ben- och hornmjöl

» »

»

i>

i>

»

i>

»

i>

ur 569

>>

»

27/3

i>

i>

23/5

i

518 2

28/6 1941 549

|

|

1/7 1941 636:1 o. 2 637 »

»

»

» »

» »

» »

638 639—641

» »

» »

» »

642 643

7 Chilesalpeter (natriumnitrat) a, b. c Kalksalpeter (kalciumnitrat), » » » även med en halt av högst 10 % ammoniumnitrat Kalkkväve (karbidkväve) » » » Stassfurterkalisalter, ej särskilt » » » nämnda Superfosfat » » » Tomasfosfat och omalen tomasslagg samt rhenaniafosfat och andra liknande oorganiska fosforsyregödselmedel, ej särskilt nämnda »

*

i>

VII. Hudar, skinn och pälsverk samt arbeten därav. H u d a r och skinn av nötkreatur: a) Oberedda hudar och skinn, såväl torkade, kalkstrukna och torrsaltade som andra b) Sulläder och bindsulläder Beslaget omfattar: ur 654, » förråd vid garverier (även halvberedda), såväl ur 657, och (delvis) vid skokärnstycken— s. k. krupongur 658 er — som hela eller halva hu- ' fabriker samt varor dar eller stycken därav som efter beslagstillc) Andra slag av beredda eller fället mottagas vid ur 660, » halvberedda hudar och skinn garveri för beredning ur 662 än under b) sägs i stycken, vägande minst 1 kilogram, dock ej lackerade 1/4 1941 644—647, Till pälsverk ej hänförliga oberedda hudar och skinn av get, ur 651, får, häst, ren, svin eller älg, ur 652 såväl torkade som andra ur648—650 Oberedda hudar och skinn av » nötkreatur, såväl torkade, kalkstrukna och torrsaltade som andra, med en vikt i odelat tillstånd understigande i Beslaget omfattar: fråga om våtsaltade hudar elförråd vid garverier ler skinn 12 kilogram, i fråga samt varor som efter om torrsaltade eller kalkstruk- , beslagstillfället motna hudar eller skinn 8 kilotagas vid garveri för gram och i fråga om andra beredning torkade hudar eller skinn 4,8 kilogram ur 654, Sulläder och bindsulläder av » hästhudar (ävenhalvberedda), ur 657, såväl kärnstycken — s. k. kruur 658 ponger — som hela eller halva h u d a r eller stycken därav Pälsverk, oberedda, av får eller ur 675 » get

1941 366 24/5

17/5

»

»

»

»

28/3 1941 170

»

»

»

»

»

»

1940 648—650

I 276

II 296

VIII. Kautschuk, guttaperka och balata samt arbeten därav. 31/1

1/2

ur 693

Avfall och förslitna varor av a, b, c mjuk vulkaniserad kautschuk (gummiskrot)

II 297

a) För cyklar avsedda ytterdäck a, b, c II 297 och innerslangar av gummi, obegagnade och begagnade ur 709, b) För lastautomobiler eller om nibussar avsedda ytterdäck ur 710, av gummi med en styckevikt ur 1916: 1 i obegagnat skick överstiganoch 2 de 15 kilogram, obegagnade och begagnade, ävensom innerslangar, av gummi, av sedda att användas tillsammans med ytterdäck av nyss angivet slag, obegagnade och begagnade c) För automobiler eller motor a, b, c ur 709, cyklar avsedda ytterdäck och ur 710, innerslangar av gummi, ur 1916: 1 andra än de under b) omför o. 2 malda, obegagnade och begagnade 25/7 1941 675 27/7 1941 ur 709, Obegagnade eller begagnade ytI I I 103 terdäck och innerslangar av Beslaget omfattar ytterur 710, gummi, vilka äro avsedda för däck i följande stor ur 1916: ur automobilregistret avförda lekar och utföranden, 1, 2 personautomobiler men icke nämligen 6-00—16", monterade å de å automobi extra förstärkt med 6 lernas axlar sittande hjulen cordlager, samt 6-25 (så kallade reservringar) —16", 6-50—16" och 7-00 —16", de tre sistnämnda storlekarna såväl med 4 som med 6 cordlager, samt innerslangar, som äro avsedda a t t användas tillsammans med ytterdäck av nyssberörda slag 13/2 1942 65 8/3 1942 ur 709, a) För lastautomobiler eller omI I I 312 nibussar avsedda ytterdäck ur 1916:1 av gummi med en styckevikt i obegagnat skick överstigande 15 kilogram, obegagnade och begagnade b) För automobiler avsedda ytur 709, terdäck av gummi, andra än ur 1916:1 under a) omförmälda, i följande storlekar, nämligen 6-00—16°, 6-25—16*, 6-5016" och 7-00—16", obegagna de och begagnade ur 710, c) Innerslangar av gummi, av sedda att användas tillsamur 1916:2 mans med ytterdäck av under a) eller b) angivet slag, obegagnade eller begagnade 14/2

68 20/2

ur 708

IX. Trävaror och kork samt arbeten därav; korgmakararbeten, 16/5 1941 263 27/5

1941 715, 716, 7 5 1 , 752,

Ved

Beslaget omfattar en- II 314, dast förråd inom s. k. 316

520 1

3/10 1941 792 19/10 1941 715, 716, 751, 752 17/10 1941 815

23/7

1940 752 11/8

»

»

1940 893—895 899, 900

» » *

» » »

» » »

901 ur 908 ur 909

»

»

»

»

»

»

ur 923, 294—939, ur 942

» » » » *

3/1

ur 827

»

31/1

19/8

1/11 1941

» »

1940 1941 1940 1942

» 9

)> » » l> l>

»

1/2

1941 899, 900

ur 908 909 912:1 ur 913 » i> ur 913, » 915: 2 914 > » 779 25/8 1940 904, 905 911 » » 3 9/1 1941 944—960 976 » • 842 29/9 1940 978 22 1/2 1942 893—895 896 » » 901 » » 902, 903 » » 904: 1 o. 2 o » 905 906 » » 910 » » i> 911 » ur 915: 1 » »

» » » »

i>

27/9 30/1

» » i)

handelsreglerade orter samt ved som införes dit efter 26/5 1941. Beslaget hävt fr. o. m. 13/6 1942 (K. K. nr 330/1942) a. Beslaget omfattar vad I I I 116 Ved som icke förut lagts under beslag Asfalttakpapp och annan med I I I 97 asfalt, beck, tjära eller tjär- a, b, c olja bestruken eller impregnerad papp XI. Spånadsämnen samt arbeten därav. Ull av får, ofärgad eller färgad Konstull (schoddy och mungo m. m.), ofärgad eller färgad Bomull, okardad Ullavfall, annat än s. k. ullstoft Bomullsavfall, annat än bomullstrassel Vadd, av bomull, kardad bomull därunder inbegripen Garn, helt eller delvis av ull, utan inblandning av silke, ävensom garn av konstsilkeoch andra motsvarande fibrer, hänförliga till nr 915, med inblandning av ull; dock att effekt- eller fantasigarn ej inbegripes under beslaget, ej heller garn i andra för detaljhandeln lämpade smärre uppläggningar än härvor Konstull (schoddy och mungo m. m.) ofärgad eller färgad Ullavfall, annat än s. k. ullstoft Bomullsavfall Trassel Avfall av lin, annat än charpi Avfall av konstsilke

a, b, c a, b

» » i>

»

a, c

II 292

» * » * a, b, c

» »

•

Jute Linblår Hampblår På konstlad väg ur cellulosa eller kasein framställda spå-

» » » » » »

» » » »

Lump i> » » Hampa, ohäcklad eller häcklad a, b Hampblår » » Garn av bomull b Sytråd av bomull i> Skördegarn a, b, c a) Ull av får b) Ull av andra djur c) Bomull, okardad d) Lin e) Hampa f) g) h) i)

II

II

91 II 293 II 91 I I I 308

30/1 1942

nadsfibrer i mindre längder (cellull, kaseinull) j) Vadd av bomull, kardad 1/2 1942 916 bomull härunder inbegripen Beslaget, som delvis inbegriper varor, vilka 921, 922 k) Silke, konstgjort, även i förredan tidigare lagts ening med annat spånadsunder beslag, omfatämne; dock ej silke i smärre t a r dels förråd hos tillför detaljhandeln lämpade verkare samt övriga uppläggningar, ej heller s. k. förråd av cellull, kasniljgarn seinull och konstsilke 1) Garn helt eller delvis av cellur 923 om minst 200 kg, dels ull, kaseinull eller avfall av varor som efter 31/1 konstsilke utan inblandning 1942 importeras, dels av silke; dock ej garn i andra varor, tillhörande för detaljhandeln lämpade grupp a), d), e), g), smärre uppläggningar än h), i) och k), som efter härvor nämnda tidpunkt 924—941, m) Garn, helt eller delvis av ull, framställas inom ri utan inblandning av silke; ur 942 ket dock ej garn i andra för de tälj handeln lämpade smärre uppläggningar än härvor 944—960 n) Garn av bomull, utan in blandning av annat spånadsämne 963—966 o) Garn av jute, utan inblandning av annat spånadsämne ur968—975 p) Garn, helt eller delvis av lin eller hampa, ej särskilt nämnt, utan inblandning av silke eller ull XII. Skodon, hattar, paraplyer, käppar, konstgjorda blommor m. m.

17/10 1941 802 26/10 1941

ur 1187

Gummistövlar i storleksnummer a, b, c 40 (engelskt nummer 6 %)eller större med sula av gummi, fot och skaft av gummi eller väv nad belagd med gummi samt en höjd överstigande 30 centimeter

III 105

XV. Oädia metaller och arbeten därav. 24/10 1941 817 1/11 1941 20/3 1942 124 29/3 1942

1332 1337 ur 1338:3

ur 1363 ur 1366—1368 ur 1370, ur 1378—1380

Skrot av icke smidbart järn a, b, c Kr om järn Ferrolegeringar, innehållande mera än sju viktprocent krom, andra än krom järn Kromlegerat järn, innehållande mera än sju viktprocent krom, i de former och av de slag, som nedan angivas: a) göten b) ämnen av götmetall c) varmvalsat järn och stål

III 95 III 306

522 I 2 ur 1424—1427 ur 1429—1432 ur 1556—1561 ur 1371:1 ur 1371:3 ur 1371:4 ur 1371:5 ur 1371:6 ur 1579:6

ur 1579:6 ur 1595, ur 1600 ur 1616, ur 1617:4 ur 1622, ur 1623:4, ur 1624 30/8

1941 706

1/9

1416:1, ur 1416:2

17/5 26/4

1940 372 28/5 1940 290 1/5

1940 1940

1575, ur 1579:3 ur 1584 1593, ur 1595, 1598, ur 1600, ur 1602—1604 ur 1609, ur 1612 ur 1616, ur 1617 ur 1622—1625 28/3 1941 169

1/4 1941 1571, ur 1579:5 1580, ur 1584 ur 1586 ur 1587

d) rör

e)

smidbart gjutgods, icke bearbetat f) verktygsstål g) rostfritt järn och stål: billets och tillformade ämnen samt stänger tråd plåt annat Krom Kromlegerade oädla metaller, andra än järn och stål, innehållande mera än sju viktprocent krom, i nedan angivna former: a) oarbetad vara b) plåtar och band

, b . Dessutom krom malm, som efter 28/3 1942 utvinnes inom riket, samt sådana partier av ifrågavarande varor, som därefter framställas ur andra än i kol. 5 angivna varor (med vissa undantag)

c) stänger d) t r å d

J ä r n p l å t överdragen med rent a, b, c eller blyhaltigt tenn, med en tjocklek understigande en millimeter (bleckplåt) Skrot av smidbart järn Aluminium samt legeringar, i vilka ingå mer än femtio viktprocent aluminium: a) oarbetad vara

III

91 I 274 I 272

b) skrot c) plåtar (inklusive rondeller) a, b och band

d) rör e) stänger (inklusive skenor och profiler) f) tråd, icke isolerad (även vriden till linor eller kablar) Koppar och legeringar, i vilka ingå mera än tjugufem viktprocent koppar: a) oarbetad vara a, b, b) skrot c) anoder d) slaglod

II 289

523 2

»

»

1/11 1941

e) plåtar och band 1591, 1592, 1594, ur 1595, 1596,1597, 1599, ur 1600, 1601, ur 1602, ur 1603, ur 1604 1607,1608, f) rör ur 1609, 1610,1611, ur 1612 1614,1615, g) stänger ur 1616, 1617:1 o . 2 . ur 1617:4 1620,1621, h) tråd, icke isolerad (även vriden till linor eller kabur 1622, lar) 1623:1 0 . 2 , ur 1623: 4, ur 1624, ur 1625 Aska och kräts, uppkommen vid ur 418 bearbetning av ovan angivna varor

1575, ur 1579:6 1583:1, ur 1584 ur 1586 1593, ur 1595, 1598, ur 1600, ur 1602—1604 1608:1, ur 1609, 1611:1, ur 1612 1615:1, ur 1616, 1617:3, ur 1617:4 1621:1, ur 1622, 1623: 3, ur 1623:4, ur 1624, ur 1625 i>

» 1679:2

4 Aluminium samt legeringar, i vilka ingå mera än femtio viktprocent aluminium: a) oarbetad vara

a, b

» »

» »

» »

a, b, c

III

» » »

b) skrot

» » »

c) anoder d) plåtar och band

a, b

e)

rör

» »

f)

stänger

» »

» »

g) tråd, icke isolerad, även » » vriden till linor eller kablar

Antimon: oarbetad vara a, b, c Bly och tenn samt legeringar, innehållande båda dessa metaller eller en av dem, med

524 1

1572,1573, ur 1577, ur 1579:6 1581,1582, ur 1584 1585 ur 1586 1588, ur 1590, ur 1600, ur 1602—1604 1605, ur 1606, ur 1609, ur 1612 1613, ur 1616, ur 1617:4 ur 1618, ur 1622, ur 1623:4, ur 1624, ur 1625 24/10 1941 816

1/11 1941 1579:4 ur 1586

»

» 1579: 1, ur 1579:6 ur 1584 ur 1595, ur 1600, ur 1602—1604 ur 1609, ur 1612 ur 1616, ur 1617:4 ur 1622, ur 1623:4, ur 1624, ur 1625

*

»

»

1574, ur 1579:6 1583, ur 1584 ur 1586 1589, ur 1590,

undantag av sådana legeringar, i vilka ingå mera än tjugufem viktprocent koppar: a) oarbetad vara a, b, c b) skrot

»

c) blyull d) anoder e) plåtar och band

a. b

» » » »

f)

rör

.) »

g) stänger

» »

» »

h) tråd, icke isolerad, även » )> vriden till linor eller kablar Kadmium: a) oarbetad vara a, b, c b) anoder a, b Magnesium samt legeringar, j vilka ingå mera än femtio viktprocent magnesium: a) oarbetad vara a, b, c b) skrot c) plåtar och band

»

d) rör

» »

e)

» »

a, b

stänger

f) tråd, icke isolerad, även vriden till linor eller kablar

» »

Zink samt legeringar, i vilka ingå mera än femtio viktprocent zink, med undantag av sådana legeringar, i vilka ingå mera än tjugufem viktprocent koppar: a) oarbetad vara a, b, c b) skrot

»

c) anoder d) plåtar och band; ävensom s. k. ångpannezink

»

» »

a, b i)

v

525 1

v>

»

ur 1595, ur 1600, ur 1602—1604 ur 1606, e) rör a, b ur 1609, ur 1612 ur 1616, f) stänger * » ur 1617:4 ur 1618, g) tråd, icke isolerad, även » » ur 1622, vriden till linor eller kablar ur 1623:4, ur 1624, ur 1625 Aska och kräts, uppkommen vid a, b, c ur 418 bearbetning av ovan angivna varor

»

XVI. Maskiner, apparater och elektrisk materiel. 28/3 1941 169 1/4 1941\ ur 1873:1— Tråd, isolerad; ävensom elekt- a, b 24/10 1941 816 1/11 1941/ riska ledningskablar, linor och 1882 snören

II 289 III 93

XX. Varor, ej annorstädes upptagna. 26/4

1940 291

13/6

1941 378 15/6

1/5

1940 ur 2037:1 1941

ur 2087

Bakelit, avsedd för pressnings- a, b, c ändamål, oarbetad Fett, framvunnet ur avlopps- » » » vatten

1282 II 270

526 Bilaga 7.

Normalprisbestämmelser, utfärdade intill utgången av juni 1942. Förkortningar: LK IK BK PN

Statens Statens Statens Statens

livsmedelskommission. industrikommission. bränslekommission. priskontrollnämnd.

1 Kung. Maj:ts beslut.

Varuslag

4 Prisbestämn. delegerad till

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande utfärdade normalprisbestämmelser

K. br. 30/6 K . b r . 15/8

1942 1941

Bröd: mjukt matbröd Brödsäd

LK LK

K . b r . 26/9

1941 Bönor: matbönor

LK

K . b r . 17/4

1941 Cykelgummi: cykeldäck och cykelslangar Fcttvaror: matfett och fettråvaror

PN

L K cirk. 411, 497, 590, 702 (vete, råg) L K cirk. 485, 573, 592 (bruna bönor) P N medd. 94, 101

LK

LK

K. br. 10/10 1941

cirk. 476, 477, 513, 593 (smör), 475, 593, 697 (margarin), 477 (fett, talg m. m.)

Fisk: K . b r . 14/11 1941 K . b r . 5/12 1941

torkad fisk sill

LK LK

K. br. 21/1

strömming, skarpsill

LK

K.br.

6/3

fisk av de slag, som omförmälas i K. K. 6/3 1942 (nr 99)

LK

K. br. 12/6 K. br. 15/8

1942 1941

LK LK

L K cirk. 411, 497, 661, 702

K. br. 15/8 K. br. 15/5

1941 1942

vissa slag av insjöfisk Fodersäd: korn, havre, blandsäd, vicker, foderärter Fodercellulosa

LK

L K cirk. 426, 554, 696, 748

LK

LK cirk. 531, 638

K . b r . 12/12 1941

Fodermedel, diverse: klöverfröagnar, klöverfrönudlar, hörnj öl av fälttorkat hö, maltgroddar

L K cirk. 551, 574, 610, 686, 733, 782 (färsk sill) L K cirk. 679 (salt och sockersaltad sill) L K cirk. 647, 686, 768, 782, 812 (färsk strömming) L K cirk. 686 (färsk skarpsill) LK cirk. 686, 719, 733, 735, 782 (makrill, vitling, torsk, kolja, lyrtorsk, gråsej, kummel, långa, sandskädda, skrubba, lerskädda, rödspätta, rödtunga)

527 1

1 K . b r . 12/12 1941 K.br. K.br. K.br. K.br.

30/1 20/2 19/6 22/5

1942 1942 1942 1942

hönsfoderblandningar (standardiserade) foder jäst luzernmjöl (konsttorkat hömjöl) foderbenmjöl, köttfodermjöl, benmjöl, valmjöl

LK

LK cirk. 531, 648, 793

LK LK

LK cirk. 619 LK cirk. 649, 814

LK

L K cirk. 746, 785 (blodmjöl, köttfodermjöl, valmjöl, foderbenmjöl) PN medd. 42, 61

4 K . b r . 14/11 1941

Frukt: svenska äpplen

PN

K . b r . 15/8 K. br. 19/9

Kli

LK

L K cirk. 437, 497 (vete-, råg-, havre- och kornkli)

älgkött ankor, gäss, kalkoner

LK PN

LK cirk. 418 P N medd. 36, 58, 65

skogsfågel m. m.

PN

köttvaror som avses i K. K. 28/3 1941 (nr 173) (kött och fläsk av nötkreatur, hästar, får, getter, renar, och svin; charkuterivaror, kött- och fläskkonserver) samt blod

LK

P N medd. 52 (fasan, hare, järpe, orre, rapphöns, ripa, rådjur, tjäder) L K cirk. 734, 796, (kött av storboskap, större kalv, häst och svin) L K cirk. 786 (köttkonserver) LK cirk. 796 (kött — även mindre kalv — och fläsk samt organ, inälvor och blod)

1941 1941

Kött- och fläskvaror: K . b r . 29/8 1941 K . b r . 24/10 1941 K. br. 12/12 1941 K . b r . 28/11 1941 K . b r . 24/4

K.br.

7/11 1941

Mjölk och grädde

LK

K . b r . 15/8 K . b r . 22/5

1941 1942

Oljekraftfoder

LK

K . b r . 28/6

1941 Ost av olika kvaliteter

LK

K . b r . 26/9 K. br. 8/5

1941 1942

Risgryn

LK

Skördegarn

LK

K . b r . 17/4

1942 PN

K . b r . 15/8

1941 Smörjmedel som avses i K. K. 2/5 1941 (nr 226) samt smörjmedel framställda av trätjära Stråfodcr

K . b r . 29/8

1941 K. K. 13/6 1941 (nr 383) K. K. 27/2 1942 (nr 90) K . b r . 17/4 1942

Textilvaror: vävnader som IK godkänt såsom standardvara eller som tillverkats efter av I K meddelad licens, samt konfektions- el. andra sömnadsartiklar av sådan vävnad Torv, maskinarbetad eller handarbetad

LK PN

L K cirk. 523, 586, 607, 666, 777 (oskummad och standardiserad mjölk samt steriliserad grädde) L K cirk. 437, 748 LK cirk. 408, 442, 598, 632 (vissa ostslag) L K cirk. 598 (messmör, mesost, getost) L K cirk. 726 (margarinost) LK cirk. 538, 667 LK cirk. 789, 811 (skördegarn och pappersgarn) P N medd. 87

L K cirk, 423, 814 (hö och halm) PN medd. 59, 72 (standardvävnader av bomull, standardvävnader och standardfiltar av ylle, licensvävnader av bomull, konfektionsartiklar tillverkade av standardvävnader av bomull eller ylle)

— BK

BK cirk. 133

528 2

4 Trän

LK

L K cirk. 451, 792 (fodertran)

Träkol

—

Ved: vid försäljning från producent

—•

vid försäljning från återförsäljare Virkestransporter: transporter med gengasbil av sågtimmer, massaved, props, kolved, martin ved och annan långved, kastved samt icke bearbetat träkol Ägg

BK

B K cirk. 152

—

P N medd. 88, 98, 110,117,118

LK

L K cirk. 446, 466, 495, 509, 536, 577, 595, 606, 636, 665, 711, 755, 807

Ärter: matärter

LK

L K cirk. 485, 510, 522.

1 K . b r . 26/9 K . b r . 19/6

1941 1942

K. K. 28/6 1941 (nr 602) K. K. 22/8 1941 (nr 703) K. K. 12/6 1942 (nr 340) K. K. 31/5 1940 (nr 420) K. K. 2/7 1940 (nr 664) K. K. 10/1 1941 (nr 13) K. K. 4/4 1941 (nr 199) K. K. 2/5 1941 (nr 231) K. K. 13/6 1941 (nr 381) K. K. 31/7 1941 (nr 684) K. K. 17/10 1941 (nr 793) K. K. 28/11 1941 (nr 890) K. K. 30/12 1941 (nr 1004) K. K. 6/3 1942 (nr 70) K . b r . 19/6 1942 K. K. 27/2 1942 (nr 111) K. K. 12/6 1942 (nr 344)

K . b r . 19/9 1941 K . b r . 26/9 1941 K. br. 24/10 1942 K . b r . 26/9

Statens offentliga utredningar 1943 Systematisk (Siffrorna

förteckning

inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binärings Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Flyttningsersättningssakkunniga. Betänkande med förslag till författningar ang. ersättning för flyttnings- Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge med kostnad. [2] förslag till åtgärder för höjande av näringens bärkraft. Utredning och förslag ang. pappersformaten inom stats3. Skogsbrukets transportfrågor: Vägar och järnvägar. förvaltningen. [6] [4] Betänkande med förslag till lag om redovisningsmedel Betänkande ang. åtgärder mot spekulation i vattenkraft. m. m. [2-1] 114] Kommunalförvaltning.

Industri.

1940 å r s civila byggnadsutredning. Betänkande 1. Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts byggnadsstadga samt till föreskrifter rörande planläggning och utförande avbyggnad för vissa vårdanstalter och folktandpolikliniker. [10]

Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 4. Förslag till åtgärder för textilforskningens ordnande. [111 5. Förslag till åtgärder för järn- och metallforskningens ordnande. [16] 6. Förslag till åtgärder för den geotekniska forskningens ordnande. [22]

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. 1941 å r s familjebeskattningssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen. [3] Besparingsberedningens slututlåtande. [13] Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. [23]

Koinmunikationsväsen. Betänkande med författnings- och organisationsförslag för genomförande av ett förstatligande av den allmanna väghållningen på landet m. m. [1] Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi. Utredning rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar m. m. [5]

Försäkrings väsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i Övrigt.

Natlonalekonomi och socialpolitik. Betänkande ang. levnadskostnadsindex. [8] Utredning och förslag ang. statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. [9] Utredning och förslag ang. statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. [15] Utredning och förslag ang. planmässigt sparande för familjebildning och statens bosättningslån. [18] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 3. Tiden juli 1941—juni 1912. [25]

1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 1. Hygieniska förutsättningar för skola r o e t e t . [7] Bilaga 2. Den psykologiska forskningens n UV airande ståndpunkt i fråga om den psykiska utvecklingen hos barn och ungdom m. m. [19] Tillströmningen till de fria fakulteterna och arbetsförhållandena närmast efter avlagd examen samj militärtjänstgöringens inverkan på universitets- och hög.skoleungdomens studier och ekonomiska förhållandet*- [17]

Försvarsväsen. Betänkande med förslag till statliga ålgärder för stödjande av den privata motorlösa flygningens o c h modellflygningens utveckling. [12] Betänkande med förslag till reglering av det miihtära arvodesväsendet. [21]'

Hälso- och sjukvård. Betänkande med förslag ang. omorganisation av rättsmcdicinalväsendet i riket. [20]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 43 316183