Betänkande med förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten

= tdC7S National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1944:56 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

DEN STATSUNDERSTÖDDA TORRLÄGGNINGSVERKSAMHETEN AVGIVET AV 1942 ÅRS TORRLÄGGNINGSSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1944 Kronologisk

förteckning

1. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. Av E. Lin- 28. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 2. Utredning och förslag rörande behovet av och formen dahl och L. Lemue. Marcus. 71 s. J o . för statligt understöd till utbyggande inom landets 2. Betänkande med förslag angående långtjänstunderbesjukvärdsväseu av efterbehandling och konvalescentfäi m. m. Beckman. 91 s. F ö . vård. Sv. Tryckeri AB. 101 s. 6 ritu. S. 8. Betänkande angående nykterhetstillståndet under krigs- 29. Soeialutbilduingssakkunniga. 1. Utredning, och förslag åren. Marcus. 336 s. F i . rörande den högre socialpolitiska och kommunala utbildningen. Hseggström. 192 s. E . 4. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala upp 30. Ungdouisvårdskouamitiéns betänkande 1 med utredning och förslag angående psykisk barna- och ungdomsvärd. drag m. m. Hseggström. 66 s. S. Norstedt. 277 s. J u . 5. Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. 31. tyngdornsvårdskommitténs betänkande 2 med utredning Beckman. 262 s. S. och förslag angående stöd at ungdomens föreningsliv. 6. Betänkande med förslag till byordningar och instrukNorstedt. 195 s. J u . tioner för ordningsmannen i lappbyarna. Marcus. 85 s. 82. Slututlåtande avgivet av besparingsberedningens järnJo. vägssakkunniga. Marcus. 169 s. F i . 7. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 33. Socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930. Beckman. 69 s. S. 1. Marcus. 215 s. F l . Socialvärdskommitténs betänkande. 9. Utredning och 8. Betänkande med förslag angående revision av riks- 34. förslag angående revision av lagstiftningen om barnadagens arbetsformer. Norstedt. 114 s. J u . vårdsanstalter och fosterbarnsvård. Beckman. 296 s. S. 9. Processlagberedningens förslag till lag om införande 35. Betänkande med förslag till lag om skyldighet för inneav nya rättegångsbalken m. m. 1. Lagtext. Norstedt, havare av järnväg eller spårväg att hälla stängsel. viij, 192 s. J u . Norstedt. 76 s. J u . 36. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 10. Processlagberedningens förslag till lag om införande 6. Marcus. 130 s. F i . av nya rättegångsbalken m. m. 2. Motiv m. m. Norstedt. 37. Korumuniudelning.^kommittén. 1. Den lantkommunala ^500 s. J u . författningsregleringens historia. Av E. Schalling. 11. Statsmakterna och folkhushållningen under den till Marcus. 108 s. S. följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. 38. Betänkande angående ordnandet av civilanställniDg för Tiden juli 1942—juni 1943. Idun. 559 s. F o . avgående fast anställt manskap vid försvaret. Beckman. 12. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 160 s. F ö . 2. Investeringsutredningens betänkande med förslag 39. Betänkande med förslag i anledning av utredning rötill invesieringsreserv av statliga, kommunala och stats rande tillstånd för juridiska personer att utöva yrkesunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1944/45. mässig automobiltrafik. Idun. 122 s. K. Maretis. 272 s. F i . 13. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 40. Promemoria angående socialvålden under krig. Idun 115 s. S. 3. Bilagor till investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv av statliga, kom 41. Forslag till handledning i sexualundervisning för lärare i folkskolor. Hseggström 70 s. 4 pl. E . munala och statsunderstödda anläggningsarbeten för 42. 1943 års riksteaterutrednings betänkande och förslag anbudgetåret 1944,45. Marcus. 77 s. F i . gående riksteaterns omorganisation m m. Blom. 117 s. E . 14. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 43. Betänkande med förslag till inrättande av ett forsknings4. Marcus. 153 s. F i . råd på jordbrukets område. Hseggström. 108 s. J o . 15. Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring. Beck- 44. Betäukande med förslag rörande utnyttjandet av ingeujörtekniskt utbildad personal inom försvarsväsendet man 360 s. S. o c h d ä i m e d sammanhängande frågor. Idun. 169 s. F ö . 16. Social värdskommitténs betänkande. 8. Kostnadsberäkningar angående lag om allmän sjukförsäkring. Beck- 45. Betänkande med förslag till åtgärder för den jordbrukstekniska forskningens oi-h upplysningsverksamman. 91 s. S. hetens ordnande. Idun. 75 s. J o . 17. Betänkande med förslag till åtgärder för främjande! av litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdena. 46. Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord & Hseggström. 165 s. E. landet samt lag om sammanläggning av fastigheter å 18. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m. landet m. m. Norstedt. 294 s. J u . Beckman. 84 s. - K . 19. Om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forsk- 47. Statens sjukhusutreduing av år 1943. Betänkande 1. Utredning och förslag rörande den förvaltningsekoningsråd. Hseggström. 23 s. E . nomiska statistiken vid kroppssjukhusen. Beckman. 20. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 96 s. S. 1. Skolan i samhällets tjänst. .Frågeställningar och prob48. Betänkande med förslag till allmän ordningsstadga lemlfige. Idun. 138 s. E . m. m. Beckman. 184 s. S. 21. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 2. Sambandet mellan folkskola och högre skola. idun. 49. Betänkande angående organisationen av garnisonssjukvården i Stockholm. Beckman. 92 s. F ö . 854 s. E . 22. 19 tO års skolutrednings betänkanden och utredningar. 50. Strafflagberedningens beiänkande augående verkställigheten av frihetsstraff m. m Marcus. 888 s. J u . 8. Utredning och förslag angåeude vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. 51. Betänkande i abortfrågan. Beckman. 351 s. S. Idun. 104 s E. 52. Folkbokföringskommitténs belänkande med förslag (ill omorganisation av folkbokföringen. Marcus. iv,413 s. F i . 23. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde den 15 — 53. Belänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer. den 17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgi Del 1. Allmänna grunder. Norstedt. 408 s. 2 bil. S. vande nämnd. Idun. (2), 148 s. E . 24. Betänkande med förslag rörande revision av lagstift- 54. Betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer. ningen om kvinnas behörighet att innebava statstjänst Del 2. Organinationens utformning, avlöningsfrågor och annat allmänt uppdrag. Norstedt. 65 s. J u . m. m. Norstedt. 248 s. S. 25. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 5. Promemoria angående yrkesutbildning för arbets- 55. Betänkande rörande organisatoriska åtgärder för den medicinska forskningens främjande. Hseggström. 214 lösa m. m. Hseggström 92 s. E . s. E. 26. Befolkningspolitik i utlandet. Beckman 239 s. S. 27. Betänkande med utredning och förslag angående rät-ten 66. Betänkande med förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten. Hseggström. 307 s. 3 bil. J o . till vissa uppfinningar m. m. Marcus. 83 s. H . A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vi ket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1944:56

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

DEN STATSUNDERSTÖDDA TORRLÄGGNINGSVERKSAMHETEN AVGIVET AV 1942 ÅRS TORRLÄGGNINGSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1944 IVAR

HJEGCSTRÖMS

B O K T R Y C K E R I A. B.

I N N E H A L L S F Ö R T E C K N I N G Sid. se till statsrådet Axel Rubbestad I. II. III.

IV.

V.

5 Utredningsuppdraget

7 Tidigare bestämmelser och utredningar Den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens nuvarande omfattning 1. Förrättningarnas antal och omfattning m. m. åren 1935—1943 . . 2. Omfattningen av statens stöd åt torrläggningsverksamheten . . . .

14 Torrläggningsverksamhetens understödjande med statsmedel . . 1. Nuvarande bestämmelser om statsbidrag, deras tillkomst och tilllämpning 2. Tidigare ändringsförslag 3. Torrläggnings verksam he tens inriktning 4. Kritik av gällande bidragsbestämmelser 5. Behovet av statsunderstöd 6. Allmänna riktlinjer för reformering av understödsverksamheten 7. Vilka företag böra understödjas? 8. Understödets form 9. Statsbidragets storlek och villkoren för dess utgående i normala fall a. Bidragsprocenten b. Till vilka kostnader bör statsbidrag givas? c. Tilläggsbidrag då kostnaden blivit större än beräknat d. Minskning av statsbidraget, då verkliga kostnaden understigit den beräknade e. Sättet för upprättande av förslag till företaget f. Odlingsskyldighet g. Skall statsbidraget tillkomma företaget eller delägarna? 10. Understöd till avhjälpande av skador, förorsakade genom tilledande av vatten 11. Understöd till komplettering av företag, av vilka beräknad båtnad icke vunnits 12. Statslånets storlek och villkoren för dess utgående 13. Den framtida omfattningen av statens understödsverksamhet . .

19 19 20 26 26 31 37 43 47 49 50 54, 54 54, 61 67 70 71 72 75 77 gj 83 84

Torrläggningsverksamhetens organisation 86 1. Nuvarande förhållanden; omfattningen av hushållningssällskapens torrläggningsverksamhet m. m g6 2. Brister i organisationen och förslag till deras avhjälpande 89 Förslag rörande organisationens huvuddrag 92 Torrläggningsnämndernas uppgifter, förrättningsmännens behörighet 95 3. Lantbruksingenjörernas utbildning 105

4 4. Lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställningsoch avlöningsförhållanden 119 a. Lantbruksingenjörer 123 b. Icke-ordinarie ingenjörspersonal 133 c. Assistenter 141 d. Tekniska biträden 144 e. Rit- och skrivbiträden 146 f. Övergångsersättning till vissa lantbruksingenjörer 147 g. Rese- och traktamentsersättningar 154 h. Övergångsanordningar 156 i. Lantbruksingenjörernas pensionsförhållanden 159 5. Lantbruksingenjörstaxan 161 6. Statens övertagande av lantbruksingenjörsorganisationen 170 7. Lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå 170 Kap.

VI.

Misslyckade torrläggningsföretag

174 Kap.

VII.

Åtgärder för torrläggnings verksamhetens rationalisering 186 1. Vad bör vid syneförrättning anses som båtnad av jords torrläggning? 186 2. Sakkunskap för bedömande av torv- och gyttjejordar 191 3. Tillgodogörande av limnologisk sakkunskap 191 4. Naturskyddet och torrläggningen 193 5. Fiskets tillgodoseende 196 6. Skyldighet för flottled att bidraga till kostnad för vattenavledning 199 7. Fråga om lättnad i villkoren för utrivning eller ändring av vattenverk till förmån för torrläggningsföretag 203 8. Förhållandet mellan torrläggning för jordbruksändamål och skogsdikning 211 9. Åtgärder för att befordra användning av maskiner i torrläggningsverksamheten 217 10. Underhållsskyldighet och kontroll över dess fullgörande 219 11. Forsknings- och försöksverksamhet 224 12. Torrläggningspersonalens fortbildning 226

Kap. V I I I .

Torrläggning för minskande av frostländigheten

229 Kap.

IX.

Torrläggning som reservarbete vid arbetslöshet

232 Kap.

X.

Rationalisering av vissa jordbruk genom ändring av fastighetsindelningen i samband med torrläggning 235

Kap.

XI.

Statens understödjande av täckdikningen

239 Kap.

XII.

Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor 1. Statens avdikningsanslag 2. Statens avdikningslånefond 3. Statens torrläggningsmaskinfond 4. Lantbruksingenjörsorganisationen

245 245 247 249 249

Kap. X I I I .

Författningsförslag

256 Kap. XIV.

Sammanfattning av de sakkunnigas förslag

265 Särskilt yttrande av herr Flodkvist

267 Bilagor

Till Herr Statsrådet

Axel

Rubbestad.

Undertecknade, 1942 års torrläggningssakkunniga, få härmed överlämna »Betänkande med förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten». Särskilt yttrande av herr Flodkvist bifogas. Stockholm den 28 november 1944. BERNHARD NÄSGÅRD HERMAN FLODKVIST

BERTIL EKLUNDH

ELIS ENDERSTEIN

HENRIK WELIN-BERGER

GÖSTA SCHIRÉN

Kap. I. Utredningsuppdraget. Genom beslut den 18 september 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet F . Domö att tillkalla sakkunniga för att enligt i statsrådsprotokollet angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag angående den statsunderstödda torrläggnings verksamheten. I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed föredragande statsrådet anmälde berörda ärende, anfördes följande. I bilaga till årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkterna 5 och 147, anmälde jag en till chefen för jordbruksdepartementet den 28 juni 1941 överlämnad promemoria med yttrande och förslag av besparingsberedningen rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten. I promemorian hade bland annat föreslagits, att åtgärder snarast måtte vidtagas för genomförande av ett av 1934 års avdikningssakkunniga i betänkande den 28 december 1936 (stat. off. utr. 1937: 8) framlagt förslag om lönereglering för lantbruksingenjörerna och deras biträden i förening med avskaffande av ingenjörernas taxeinkomster. Vidare hade i promemorian föreslagits vissa åtgärder för rationalisering och effektivisering av den statsunderstödda torrläggningsverksamheten m. m. Vid anmälan av dessa frågor framhöll jag, att de framlagda förslagen borde upptagas till övervägande men att de icke torde kunna genomföras utan en mera omfattande utredning, bland annat för att närmare bestämma den kompensation för mistade taxeinkomster, som skäligen borde utgå till olika befattningshavare, samt för att bedöma, i vilken omfattning mindre företag borde kunna handläggas av annan förrättningsman än lantbruksingenjör. Jag torde nu få ånyo anmäla detta ärende. I sin promemoria har besparingsberedningen inledningsvis framhållit, att, även om åtgärder numera blivit vidtagna för att råda bot mot vissa uppenbara med verksamheten förenade olägenheter, ytterligare garantier mot att mindre bärkraftiga företag skulle komma till stånd syntes böra skapas. Det vore emellertid enligt beredningens uppfattning icke tillräckligt härmed. Hela verksamheten borde först och främst mer än hittills direkt inriktas på att om möjligt endast fullt ekonomiskt bärkraftiga företag understöddes från statens sida. På längre sikt torde det knappast vara ett allmänt intresse att, åtminstone i första hand, utvidga jordbruksarealen, enär i framtiden avsättningsförhållandena beträffande jordbruksprodukter kunde tänkas bliva likartade som under tiden före avspärrningen. Tillskapandet av nya jordbruk med därav föranledda betydande byggnadsomkostnader under nuvarande tid måste därför anses betänkligt. Däremot funne beredningen, med hänsyn till önskvärdheten att mera rationellt utnyttja redan odlad mark och där vinna ökat skördeutbyte, det ändamålsenligt, att åtgärder vidtoges för att torrlägga vatensjuk åker- och ängsmark. Förekomsten av s. k. ofullständiga jordbruk syntes vidare motivera torrläggning av förut icke odlad mark för att skaffa erforderlig tilläggsjord till dessa redan befintliga jordbruk. Enligt beredningens uppfattning borde åtgärder snarast vidtagas för att avdikningssakkunnigas förslag om fullständig reglering av anställnings- och löneförhållandena för lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden genomfördes.

8 Att som numera skedde låta staten lämna bidrag intill hälften av kostnaderna för ett torrläggningsföretag, syntes enligt beredningens mening vara ägnat att stimulera tillkomsten av nya oekonomiska företag. Då såsom allmän princip måste eftersträvas att endast fullt räntabla företag komme till utförande och staten lämnade förmånliga lån till företagen intill de beräknade kostnaderna och 70 procent av den utvunna båtnaden, kunde det synas skäligt att som regel icke låta bidragen överstiga 30 procent av de beräknade kostnaderna. Vore företaget icke räntabelt, borde det som regel icke komma till stånd. En sådan ändring i grunderna för bidragstilldelningen kunde starkt ifrågasättas, att lantbruksstyrelsen icke skulle få lämna bidrag med högre belopp än 30 procent av de beräknade kostnaderna. Det syntes dock i sådant fall böra lämnas möjlighet öppen för Kungl. Maj:t att, där särskilda, skäl förelåge, t. ex. önskvärdheten att skaffa tilläggsjord till de ofullständiga jordbruken, medgiva bidrag även över 30 procent av kostnaderna, dock ej med högre belopp än som motsvarade 50 procent av dessa kostnader. Av stor betydelse för att ekonomiskt ofördelaktiga torrläggningsföretag icke skulle^ komma till stånd vore, att såväl kostnaderna som båtnadsvärdet beräknades på ett fullt tillförlitligt sätt. Härför krävdes en omfattande utbildning och erfarenhet hos förrättningsmännen. Av särskild betydelse vore att lantbruksingenjörernas utbildning mer än hittills även komme att inriktas på rent agronomiska uppgifter. Detta syntes enligt beredningens uppfattning så mycket naturligare som det stora flertalet förrättningar knappast innefattade några rent tekniska problem men däremot alltid förutsatte en båtnadsuppskattning. Genomfördes en ändrad organisation av lantbruksingenjörerna, ifrågasatte beredningen, om det icke för flertalet förrättningsmän skulle vara tillräckligt med en huvudsakligen på agronomexamen grundad utbildning. Vid en sådan organisation borde enligt beredningens mening såsom chefer för stora distrikt anställas ett mindre antal (förslagsvis 5) förrättningsmän med såväl agronomisk som teknisk utbildning. Dessa skulle själva leda de största och svåraste företagen samt i övrigt utnyttjas för konsultationer av underlydande förrättningsmän i svårare frågor och för inspektioner. Kontrollen över underhållet av färdiga torrläggningsföretag borde enligt beredningens mening mest praktiskt kunna ordnas genom att ålägga lantbruksingenjörerna, envar för sitt distrikt, att exempelvis vart femte år inspektera underhållet å äldre företag inom distriktet samt föreskriva vidtagande av de åtgärder, som kunna finnas erforderliga. Besparingsberedningen förslag till åtgärder torde kunna sammanfattas på följande sätt: 1) slopande av lantbruksingenjörernas taxeinkomster, 2) minskning av bidragsprocenten, 3) åstadkommande av större noggrannhet vid båtnadsuppskattningen och kostnadsberäkningen, 4) förändring av nu tillämpad ordning för den bidragsbeviljande myndighetens prövning av önskvärdheten ur ekonomiska och andra synpunkter av torrläggningsföretagens tillkomst samt 5) åtgärder för en mera omfattande kontroll av underhållet av med statsmedel utförda torrläggningsföretag. Över besparingsberedningens promemoria ha utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen och föreningen statens lantbruksingenjörer. Lantbruksstyrelsen, som inhämtat yttranden från samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott, har anfört bland annat följande.

9 Styrelsen hade verkställt en undersökning rörande den omfattning, vari ekonomiskt mindre lyckade torrläggningsföretag förekommit under senare tid. Undersökningen hade givit vid handen, att under 20-årsperioden 1921—1940 statsunderstöd beviljats till 16 425 torrläggningsföretag med sammanlagt omkring 121 080 000 kronor, varav i runda tal 68 295 000 kronor i form av bidrag och 52 785 000 kronor i form av lån. Av nämnda företag ha sammanlagt 34 stycken eller 0,2 procent av hela antalet av olika anledningar kommit i ett ekonomiskt ' sett så ogynnsamt läge, att statens särskilda mellankomst blivit påkallad. Till sistberörda 34 företag beviljade särskilda statsunderstöd ha uppgått till sammanlagt 2 420 000 kronor eller 2 procent av hela statsunderstödet under ifrågavarande period. Beträffande 10 av ifrågavarande 34 företag, representerande ett ytterligare understöd å tillhopa omkring 950 000 kronor, hade det ursprungliga statsunderstödet beviljats redan före år 1921, i fråga om det äldsta företaget så tidigt som år 1903 eller sålunda före vattenlagens tillkomst, då grundlinjerna för torrläggningsverksamhetens bedrivande och understödjande med statsmedel ännu voro ganska svävande och förrättningsmännen i viss utsträckning icke ägde de kvalifikationer, som numera krävas av lantbruksingenjörerna. I fråga om besparingsberedningens förslag, att understöd borde utgå företrädesvis till torrläggning av vattensjuk åker- och ängsmark, kunde lantbruksstyrelsen vitsorda av hushållningssällskapen lämnad uppgift att med den utveckling ifrågavarande verksamhet på senare tid fått så redan vore fallet. Företag som avse bildande av nya jordbruk vore numera sällan förekommande och då nästan uteslutande i landets nordligare delar. Vad beträffar slopandet av lantbruksingenjörernas taxeinkomster har lantbruksstyrelsen framhållit, att tidigare anförda skäl för en omorganisation av lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställnings- och avlöningsförhållanden fortfarande ägde sin fulla giltighet. Det nuvarande systemet, innefattande statsanställning av vissa tjänstebiträden hos befattningshavare, som icke äro helt statsavlönade, hade onekligen medfört avsevärda svårigheter, som även om desamma delvis vore av övervägande natur sannolikt till stor del komme att bliva bestående. Lantbruksstyrelsen delade därför besparingsberedningens uppfattning, att åtgärder borde vidtagas för genomförande av 1934 års avdikningssakkunnigas förslag att göra lantbruksingenjörerna och deras biträden helt statsavlönade. Ytterligare utredning härom vore emellertid erforderlig. Vad angår besparingsberedningens förslag att lantbruksingenjörernas utbildning mer än hittills borde inriktas på rent agronomiska uppgifter har lantbruksstyrelsen framhållit, att nuvarande undervisning vore avsedd att bibringa de blivande lantbruksingenjörerna samma kunskaper i rent agronomiska ämnen som erfordras för avläggande av agronomexamen vid lantbrukshögskolan. Styrelsen har bestämt avstyrkt en utökning av kompetensvillkoren för lantbruksingenjören att omfatta jämväl agronomexamen liksom även förslaget om en minskning av fordringarna på lanbruksingenjörernas tekniska utbildning. Däremot syntes närmare böra undersökas, huruvida och i vad mån en omläggning av undervisningen vid lantbrukshögskolan i de ämnen, som ingå i specialkursen för lantbruksingenjörsaspiranter, må kunna ske i syfte att bibringa dessa aspiranter fördjupat agronomiskt vetande. Den av besparingsberedningen framförda tanken på en uppdelning av förrättningsmännen inom torrläggningsverksamheten i olika grupper med hänsyn till arbetsuppgifternas svårighetsgrad har lantbruksstyrelsen ansett värd beaktande, varvid även en viss differentiering av kompetenskraven för ifrågavarande personal kunde vara tänkbar.

10 Vattenlagens stadgande att såsom båtnad av jords torrläggning må medräknas allenast genom torrläggningen uppkommande ökning i jordens alstringsförmåga begränsar enligt lantbruksstyrelsens uppfattning båtnadsbegreppet på ett mindre lyckligt sätt, exempelvis i fråga om förbättring av betingelserna för jordens rationella brukning. Det skulle därför vara synnerligen önskvärt att denna fråga upptoges till utredning. Föreningen statens lantbruksingenjörer har rörande de i besparingsberedningens promemoria berörda huvudfrågorna framfört i stort sett likartade synpunkter som lantbruksstyrelsen. Föreningen har dessutom till diskussion upptagit frågan om ett i samordnande av statens och hushållningssällskapens organisationer för torrläggningsverksamheten. Dessa båda verksamheter vore så nära samhöriga och så beroende av varandra, att en besparings- och rationaliseringsutredning rörande endera grenen knappast kunde undgå att beröra även den andra. Detta vore en fråga av stor räckvidd, som med det snaraste borde lösas. Vidare borde statliga dräneringsförsök anordnas i sådan omfattning, att frågan om åkerjordens lämpligaste torrläggningsdjup inom rimlig tid kunde lösas. I en framställning den 30 september 1941 ha hushållningssällskapens ombud uttalat vissa önskemål bland annat beträffande hushållningssällskapens täckdikningsnämnders befattning med av lantbruksingenjörer planerade torrläggningsföretag, samt föreslagit, att lantbruksstyrelsen, när ansökan om statsunderstöd avsåge större eller eljest svårbedömbart företag, borde inhämta yttrande från vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Vidare ha ombuden föreslagit sådan jämkning av bestämmelserna i 35 § 10 kap. vattenlagen rörande godemansinstitution, att den ene gode mannen skulle utses bland sådana för framstående insikter i jordbrukets tekniska och ekonomiska frågor kända personer, vilka för ändamålet förordnats av vederbörande länsstyrelse på förslag av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Bland de frågor, som böra upptagas till förutsättningslös prövning vid nu ifrågasatt utredning rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten, vill jag erinra om torrläggningsverksamhetens organisation, vilken fråga under lång tid diskuterats, varvid starkt skiljaktiga meningar kommit till uttryck. 1934 års avdikningssakkunniga övervägde i detta avseende tre olika alternativ, innebärande dels torrläggnings verksamhetens inordnande i sin helhet under hushållningssällskapen, dels torrläggningsverksamhetens ställande i sin helhet direkt under statlig ledning, dels slutligen bibehållande av hittillsvarande uppdelning av verksamheten på lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen. I proposition nr 204 till 1939 års lagtima riksdag angående vattenavlednings- och torrläggningsverksamheten lämnades denna fråga öppen, bland annat under hänvisning till dess sammanhang med spörsmålet om hushållningssällskapens framtida ställning och arbetsuppgifter. Då förslag rörande hushållningssällskapens organisation m. m. nu framlagts av särskilt tillkallade sakkunniga, synes denna fråga, som även berör gränsdragningen mellan hushållningssällskapens och lantbruksingenjörernas verksamhetsområden, böra upptagas till ny prövning. Undersökning bör verkställas rörande de ytterligare åtgärder som kunna vidtagas för att förhindra tillkomsten av misslyckade torrläggningsföretag. Beträffande lantbruksingenjörernas taxeinkomster bör lämpligheten av deras avskaffande och ersättande med helt statlig avlöning undersökas. Jag vill erinra, att denna frågas snara lösning måste anses i särskilt hög grad påkallad efter den år 1939 genomförda anordning, varigenom vissa hos lantbruksingenjörerna anställda tjänstebiträden erhållit statsanställning, nämligen ett så stort antal förste assisten-

11 ter, assistenter samt rit- och skrivbiträden, varav ett mera stadigvarande behov ansetts föreligga. Samtidigt med att staten övertog ansvaret för avlönandet av nämnda biträden ålades lanbruksingenjörerna att av sina inkomster, till statsverket avstå belopp, ungefärligen motsvarande dem, som de förut haft att utgiva för nämnda tjänstebiträdens avlönande. I detta sammanhang må omnämnas en skrivelse den 8 februari 1942 från föreningen statens lantbruksingenjörer angående åtgärder till motverkande av förlust för föreningens medlemmar på grund av den ändring av 10 kap. 76 § vattenlagen, som genomfördes vid 1939 års riksdag, till följd av vilken antalet exemplar av de synehandlingar och ritningar som erfordras för erhållande av statsunderstöd till torrläggningsföretag och som lantbruksingenjörerna haft att upprätta, minskats från tre till två. Den genomförda ändringen har beräknats minska bruttoinkomsterna enligt lantbruksingenjörstaxan med omkring 15 procent. Föreningen har anhållit, att taxan måtte höjas med 15 procent för att kompensera ifrågavarande inkomstminskning för lantbruksingenjörerna. Lantbruksstyrelsen har i yttrande över framställningen tillstyrkt ett provisoriskt taxetillägg att gälla till dess en blivande lönereglering kan komma att träda i kraft. Denna fråga torde böra upptagas till undersökning snarast möjligt. I fråga om lantbruksingenjörernas utbildning bör bland annat förslaget om en huvudsakligen på agronomexamen grundad utbildning för flertalet förrättningsmän upptagas till undersökning. För närvarande pågår inom lantbrukshögskolans lärarråd en utredning rörande utbildning av arbetskrafter inom det agronomiskhydrotekniska området. Utredningen har till utgångspunkt en statistisk sammanställning rörande samtliga de företag, som av landets lantbruksingenjörer under ett år handlagts; sammanställningen utföres i avsikt att belysa graden av den agronomiska och tekniska sakkunskap, som vid arbetena i fråga kommer till användning. Vid bedömandet av utbildningsfrågan torde resultatet av denna undersökning böra uppmärksammas. Det bör även stå utredningsmännen fritt att upptaga andra frågor till behandling, som under utredningens bedrivande befinnas tarva ett närmare klarläggande. För den utredning som jag anser nu böra igångsättas och som bör bedrivas skyndsamt, torde böra tillkallas högst fem utredningsmän. I den mån så befinnes erforderligt böra utredningsmännen samråda med de intressegrupper, som i ett eller annat avseende beröras av utredningen. Därest vissa frågor finnas kräva ett avgörande innan utredningen i sin helhet är slutförd, torde dessa frågor böra göras till föremål för utredning och förslag i särskild ordning. Jämlikt ovanberörda bemyndigande tillkallade statsrådet Domö såsom sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten landshövdingen C. E . A. Mannerfelt, åt vilken jämväl uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar, professorn vid lantbrukshögskolan G. H . Flodkvist, Uppsala, förvaltaren B . E . H j . Eklundh, Hamra, lantbruksingenjören A. H . Welin-Berger, Västerås, och hovrättsrådet, sedermera häradshövdingen E . M . Holm, åt vilken tillika uppdrogs a t t tjänstgöra som de sakkunnigas sekreterare. Sedan Mannerfelt i skrivelse den 25 februari 1943 anhållit om entledigande från sitt uppdrag, förordnades statssekreteraren B . Näsgård att från och med den 1 mars 1943 vara ledamot, tillika ordförande i utredningen. Samtidigt förordnades sekreteraren i Skaraborgs läns hushållningssällskap P . E . Enderstein att från och

12 med nyss nämnda dag vara ledamot av utredningen. Sedan även Holm anhållit om entledigande från sitt uppdrag, förordnades tillförordnade revisionssekreteraren, assessorn i Svea hovrätt, G. U. Schirén att från och med den 1 november 1943 vara ledamot, tillika sekreterare i utredningen. Efter framställning från de sakkunniga tillkallade statsrådet den 25 juli 1944 ovanbemälde Holm och f. d. vattenrättsingenjören S. Aspegrén att såsom experter biträda de sakkunniga vid behandlingen av frågor om båtnad av jords torrläggning samt vissa andra vattenrättsfrågor. Vid behandlingen av avlöningsfrågor ha de sakkunniga biträtts av kanslirådet Alfred Carlsson. D e sakkunniga ha med vederbörligt tillstånd företagit följande resor: 5—9 juli 1943 till Blekinge, Kronobergs, Skaraborgs och Örebro län; 11—16 juli 1943 till Norrbottens och Västerbottens län; 24—25 september 1943 till Västmanlands och Gävleborgs län; 15—18 maj 1944 till Södermanlands, Malmöhus och Hallands län; 31 maj 1944 till Uppsala län; 9—12 juli 1944 till Västernorrlands och Gävleborgs län. Den 3 april 1944 hölls med vederbörligt tillstånd sammanträde i Stockholm med ett antal representanter för hushållningssällskapens torrläggningsverksamhet jämte vissa andra experter. D e sakkunniga ha på grund av remisser från Kungl. Maj:t avgivit yttranden i följande ärenden: Den 8 mars 1943 angående tilläggsunderstöd till Tarfsjöns torrläggningsföretag i Husby Långhundra socken av Stockholms län samt Tänglinge och Bahra myrars dikningsföretag av år 1938 i Etelhems m. fl. socknar av Gotlands län; den 7 december 1943 angående vissa ändringar i vattenlagen; den 10 januari 1944 i fråga om statsunderstöd till Vebomarksträskets i Västerbottens län torrläggning: den 14 februari 1944 angående en framställning av strandägare vid Fläck-, Rörbo- och Hällsjöarna om sänkning av dämningshöjden vid Svanå övre fall i Västmanlands Svarta; den 3 april 1944 angående torrläggning av Lina myr på Gotland; den 3 april 1944 angående besvär över lantbruksstyrelsens beslut om minskning av beviljat statsbidrag och lån till Opparydsbäckens torrläggningsföretag av år 1935 i Västra Torsås socken, Kronobergs län; den 27 juni 1944 angående statsbidrag till förrättningskostnader av planering av Bomans sänkningsföretag i Väddö och Häverö socknar, Stockholms län; 'den 12 september 1944 över 1940 års sakkunnigas för den högre tekniska undervisningen betänkande såvitt gällde frågan om undervisningen för blivande lantbruksingenjörer; och

13 den 5 oktober 1944 över framställning av lantbruksstyrelsen om utökning av antalet rit- och skrivbiträden hos lantbruksingenjörerna. Följande ärenden och framställningar ha av Kungl. Maj:t överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag: framställning den 30 september 1941 av hushållningssällskapens ombud angående täckdikningsnämndernas befattning med ton-läggningsföretag m. m., framställningar den 30 juni 1939 av Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och den 15 augusti samma år av föreningen statens lantbruksingenjörer och föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter angående utökad t äckdikningsf örsöks verksamhet, framställning den 15 september 1942 av lantbruksstyrelsen med förslag till riktlinjer för samarbete mellan vederbörande myndigheter vid beviljande av statsunderstöd till torrläggningsföretag för jordbruksändamål och till skogsdikningsföretag, framställning den 9 april 1941 av vetenskapsakademien rörande tillvaratagande av den allmänna landskapsvårdens och det vetenskapliga naturskyddets intressen vid torrläggningsföretag, framställning i juli 1942 av ledamoten av riksdagens första kammare J. A. Andersson m. fl. om ändrade bestämmelser rörande utrivning och förändring av vattenverk till förmån för torrläggningsföretag, riksdagens skrivelse den 6 maj 1944, nr 256, angående undersökning rörande avdikningens inverkan på frostländigheten, framställning den 4 september 1944 av lantbruksstyrelsen i fråga om förbättrat skydd för fisket och naturskyddsintressena vid sjösänkningar, invallningar m. fl. torrläggningsföretag, och framställning den 10 oktober 1944 av Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund om förhöjda ålderstillägg åt tekniska biträden.

Kap. II. Tidigare bestämmelser och utredningar. Statens understödjande verksamhet för jordbrukets främjande genom torrläggning av mark går tillbaka till 1840-talet. Från denna tid ställde riksdagen till Kungl. Maj:ts disposition medel för utdelande av låneunderstöd till befrämjande av utdikningar och avtappningar av sänka trakter och sjöar inom rikets mellersta och södra län. Därjämte beviljade riksdagen för befrämjande av vattenavtappningar i de norra länen särskilda medel att användas i form av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet. Genom beslut vid 1873 års riksdag ställdes till Kungl. Maj:ts disposition två för hela riket gemensamma summor, den ena att såsom låneunderstöd anvisas för sådana utdikningar och avtappningar av sänka trakter och sjöar, som huvudsakligen avsåge att befrämja odlingsföretag (den s. k. äldre odlingslånefonden), och den andra att såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet användas till understödjande av sådana myrutdikningar och vattenavtappningar, som företrädesvis avsåge att förminska frostländigheten (den s. k. frostminskning'sjonden). Enligt beslut vid 1883 års riksdag bildades den s. k. nya odlingslånefonden med ändamål att genom lån understödja odling av sänka trakter (kungörelse 1883:46). År 1895 utsträcktes rätten att erhålla lån från fonden jämväl till vattenavledningsföretag avseende förut odlad mark. Från och med år 1913 kunde lån erhållas från fonden, även om statsbidrag beviljats vederbörande företag. De båda odlingslånefonderna blevo genom beslut av 1913 års riksdag sammanslagna till en fond, benämnd odlingslånefonden. År 1926 förändrades odlingslånefondens namn till statens avdikning slånefond (kungörelse 1926:258), i samband varmed lånens ändamål begränsades till understödjande av torrläggningsföretag, avsedda att höja markens alstringsförmåga i vissa angivna avseenden. I stället för nämnda, år 1873 bildade frostminskningsfond anvisade 1906 års riksdag två särskilda anslag, dels norrländska avdikning sanslag et (kungörelse 1906: 58 s. 5), som avsåg torrläggning av mark för såväl uppodling som minskning av frostländigheten, till en början blott inom de fyra nordligaste länen men från och med år 1913 även inom Gävleborgs och Kopparbergs län, och dels allmänna frostminskning sanslaget (kungörelse 1906: 58 s. 4) för avdikning avseende minskning av frostländighet inom södra och

15 mellersta delarna av riket. Vid 1911 års riksdag bildades allmänna avdikning sanslag et, avseende torrläggning av mark för såväl uppodling som minskning av frostländighet i södra och mellersta Sverige (kungörelse 1911:64). Med detta anslag införlivades allmänna frostminskningsanslaget. Vissa betydelsefulla ändringar i bestämmelserna om allmänna avdikningsänslaget vidtogos år 1916. Bland annat medgavs då, att bidrag kunde beviljas ej blott för oodlad utan även för odlad jord. Efter beslut vid 1926 års riksdag sammanslogs allmänna avdikningsanslaget med norrländska avdikningsanslaget till ett för hela riket gemensamt anslag, benämnt statens avdikning sanslag (kungörelse 1926:257). De nya bestämmelserna inneburo delvis väsentliga förändringar i förut gällande bidragsvillkor, bland vilka må framhållas, att torrläggningsföretag, vilka avsågo allenast minskning av frostländighet, uteslötos från rätt till statsbidrag. Torrläggningsverksamheten har under senare år vid flera tillfällen varit föremål för statliga utredningar och här skall i korthet angivas de kommittéer och utredningsmän, vilkas uttalanden komma att i det följande i skilda avseenden åberopas. 1931 års utredningsmän (herrar Stridsberg, Fredholm och Olsson i Hov) tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 november 1931 för att inom jordbruksdepartementet biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag rörande de ändringar i då gällande grunder för understöd ur statens avdikningsanslag och statens avdikningslånefond, som kunde finnas erforderliga för att de för sagda ändamål anvisade medlen måtte med vederbörligt beaktande av ekonomiska synpunkter användas med största möjliga nytta för det allmänna. Utredningsmännen överlämnade betänkande den 23 februari 1932 med bland annat förslag om en bidragskvot för hela riket av högst en tredjedel av kostnaden för respektive företag. Vidare föreslogs att för de fall, där båtnaden av torrläggningen ej uppvägde kostnaden, statsunderstöd skulle beviljas endast för den händelse kostnaden utgjorde högst 110 procent av båtnadsvärdet, i stället för tidigare tillämpade 120 procent, samt att vid prövningen inom lantbruksstyrelsen av frågan om kostnadens och båtnadens inbördes förhållande icke såsom dittills finge bortses från förrättningskostnader och andra därmed jämförliga, själva torrläggningsarbetet icke direkt vidkommande kostnader. Slutligen förordades ett av lantbruksstyrelsen framlagt förslag om nedsättning i vissa fall av till torrläggningsföretag utgående statsunderstöd med hänsyn till företagets verkliga kostnader. Betänkandet blev föremål för proposition (nr 215) till 1932 års riksdag. Ovan återgivna förslag vunno bifall med undantag för den förordade sänkningen av bidragskvoten. 1934 ärs avdikningssakkunniga (herrar Gärde, Carlström, Flodkvist och

16 Fredholm) tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1934 för att enligt närmare angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag rörande den med understöd av statsmedel bedrivna avdikningsoch täckdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål. Sedermera uppdrogs åt de sakkunniga att jämväl verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om anställnings- och avlöningsförhållanden för tjänstebiträden hos statens lantbruksingenjörer. De sakkunniga avgåvo betänkande den 28 december 1936 (stat. off. utr. 1937:8). I betänkandet föreslogs bland annat, att beslutanderätten i fråga om beviljande till torrläggningsföretag av bidrag från statens avdikningsanslag och lån ur statens avdikningslånefond med angivna inskränkningar skulle tillkomma lantbruksstyrelsen i stället för såsom tidigare Kungl. Maj:t, att bestyren med ut- och återbetalning samt redovisning av beviljade lån i ur lånefonden skulle överflyttas till lantbruksstyrelsen från statskontoret, i vilken myndighet emellertid fortfarande skulle ha a t t förvalta fonden, att statsbidrag utan återbetalningsskyldighet under angivna förutsättningar ! skulle kunna beviljas till förrättningskostnaden för torrläggningsföretag även om företaget icke komme till utförande, att för beviljande av bidrag till företag av mindre betydelse och omfattning icke skulle erfordras förslag, u p p r ä t t a t vid syneförrättning enligt vattenlagen, samt att bestämmelser skulle utfärdas för a t t möjliggöra ett enklare och billigare förrättningsförfarande, särskilt i fråga om mindre företag, och snabbare handläggning av torrläggningsärendena. Vidare framfördes förslag beträffande torrläggningsverksamhetens organisation, lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställningsförhållanden m. m. Betänkandet blev föremål för proposition (nr 204) till 1939 års riksdag i och resulterade bland annat i n y a kungörelser den 30 juni 1939 nr 431 | och 432 angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag och lån från statens avdikningslånefond. I enlighet med förslaget blevo även vissa av lantbruksingenjörernas tjänstebiträden statsanställda. Torrläggningskommittén (herrar Insulander, Karlsson i Munkedal och Andersson i Södergård) tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 juni 1937 för a t t verkställa undersökning rörande de statsunderstödda torrläggningsföretagen i ändamål a t t konstatera i vilken omfattning kompletteringsarbeten kunde vara behövliga och under vilka villkor statligt understöd borde utgå för arbeten av detta slag, särskilt med hänsyn till möjligheterna a t t under tid av omfattande arbetslöshet bereda ökad sysselsättning i produktiv verksamhet. K o m m i t t é n avgav slutbetänkande den 6 december 1941 och föreslog däri bland annat följande åtgärder: Utförande vid arbetslöshet av torrläggningsarbeten i betydligt större omfattning än dittills med särskild inriktning på äldre företag, som behövde kompletteras, åtgärder för ökning

17 av tillgången på färdigställda arbetsplaner, särskilt anslag till statsbidrag till utredningskostnader, skärpta bestämmelser angående kontroll å torrläggningsarbetenas utförande och underhåll, bestämmelser om statsunderstöd till utförande av torrläggningsföretag ägnade att motverka arbetslöshet samt återinförande av odlingsskyldighet för torrläggningsintressenter. Som resultat av kommitténs verksamhet kan nämnas att efter olika framställningar från kommitténs sida medel av statsmakterna anvisats dels till förrättningskostnader för vissa torrläggningsföretag dels ock för avsättande för beredskapsändamål med avseende å torrläggningsverksamheten, att genom kungörelse den 30 juni 1939 (nr 433) meddelats föreskrifter om statsbidrag till förrättningskostnader för torrläggningsföretag avsedda som reservarbeten vid arbetslöshet (jämför proposition 204/1939 sid. 101) samt att av kommittén påtalat behov av en fullständigare instruktion för lantbruksingenjörerna med noggrannare föreskrifter om krav på säkra undersökningar och goda beräkningar vid planläggning av företagen ävensom på en mera ingående kontroll över arbetenas utförande och underhåll torde ha bidragit till tillkomsten av lantbruksstyrelsens kungörelse den 27 april 1940 med nya tjänsteföreskrifter för statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater m. m. (lantbruksstyrelsens kungörelser m. m. berörande jordbruk och fiske 1940 nr 2, ändrad genom kung. den 7 juli 1941 nr 6). I denna har nämligen flertalet av kommitténs önskemål i vad det rör upprättandet av planer för torrläggningsföretag beaktats och strängare krav än tidigare uppställts på tillförlitligheten hos uppgjorda beräkningar av kostnader och båtnadsvärden. Besparingsberedningen tillsattes med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 november 1940 av chefen för finansdepartementet för handläggning av det fortsatta besparingsarbetet inom statsförvaltningen, vilken uppgift sedermera utvidgades att omfatta bland annat även den statliga bidrags- och understödsverksamheten. Av beredningen har delegationen för IX huvudtiteln (herrar Akselsson, Carlström och Nordström) den 28 juni 1941 till chefen för jordbruksdepartementet avgivit en promemoria med yttrande och förslag rörande den statsunderstödda torrläggnings verksamheten. Promemorian utmynnar i krav på slopande av lantbruksingenjörernas taxeinkomster, minskning av bidragsprocenten, åstadkommande av större noggrannhet vid båtnadsuppskattningen och kostnadsberäkningen, förändring av nu tillämpad ordning för den bidragsbeviljande myndighetens prövning av önskvärdheten ur ekonomiska och andra synpunkter av torrläggningsföretagens tillkomst samt åtgärder för en mera omfattande kontroll av underhållet av de med statsmedel utförda torrläggningsföretagen. Besparingsberedningens promemoria anmäldes av statsrådet Domö i bi2 -144J3S

18 laga till 1942 års statsverksproposition punkterna 5 och 147. Därvid framhölls, att de i promemorian framlagda förslagen borde upptagas till övervägande men att de icke torde kunna genomföras utan en mera omfattande utredning, bland annat för att närmare bestämma den kompensation för minskade taxeinkomster, som skäligen borde utgå till olika befattningshavare, samt för att bedöma, i vilken omfattning mindre företag borde kunna handläggas av annan förrättningsman än lantbruksingenjör. Statsrådet Domö anmälde ånyo ärendet den 18 september 1942. Efter redogörelse för beredningens promemoria samt vissa uttalanden av däröver hörda myndigheter lämnades därvid direktiv för 1942 års torrläggningssakkunniga.

Kap. III, Den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens nuvarande omfattning. 1. Förrättningarnas antal och omfattning m. m. åren 1935—1943. Antalet i lantbruksingenjörsdistrikten under nioårsperioden 1935—1943 utförda förrättningar ävensom arealen av de torrläggningsföretag, till vilka arbetsplaner upprättats under samma tidsperiod, framgår närmare av de vid betänkandet fogade tabellerna I och II. Tabellerna, som utgöra fortsättning å motsvarande av 1934 års avdikningssakkunniga ombesörjd statistik för tioårsperioden 1925—1934, äro upprättade i ändamål att belysa torrläggningsverksamhetens utveckling inom de olika lantbruksingenjörsdistrikten. En jämförelse mellan tioårsperioden 1925—1934 och nioårsperioden 1935— 1943 utvisar, att sammanlagda antalet förrättningar i medeltal per år under den sistnämnda perioden nedgått med 15 från 4 303 till 4 288 medan sammanlagda arealen av torrläggningsföretagen per år nedgått med 5 738 hektar från 37 236 till 31498. Det framgår emellertid tillika, att denna nedgång av medeltalen helt är att tillskriva den inskränkning av torrläggnings verksamheten, som ur tabellerna kan utläsas beträffande de senaste krisåren. Under periodens tidigare år företer torrläggnings verksamheten en markerad ökning i förhållande till föregående period. Tabell II belyser vidare det förhållandet, att lantbruksingenjörernas befattning med täckdikning varit av relativt obetydlig omfattning och ytterligare nedgått vid jämförelse med tioårsperioden 1925—1934. De för täckdikning planlagda arealerna motsvara nu i genomsnitt för år allenast något över 2 procent av de arealer, som planlagts för öppen dikning, vattenavledning och invallning. Av tabellen framgår jämväl att det liksom tidigare endast är inom ett fåtal Iantbruksingenjörsdistrikt som vederbörande befattningshavare i nämnvärd grad planlagt täckdikningar. De nu behandlade tabellerna ge icke någon fullständig bild av de anspråk, som ställas på arbetskrafterna i lantbruksingenjörsdistrikten. Sålunda har antalet för varje år inkomna ansökningar om biträde av lantbruksingenjör vida överstigit det i tabell I för respektive år redovisade antalet utförda förrättningar. Detta har vad beträffar första delen av ifrågavarande nioårsperiod sin grund däri, att antalet förrättningsmän och tjänste-

biträden i lantbruksingenjörsdistrikten varit otillräckligt med hänsyn till den i samband med jordbrukets allmänna utveckling inträffade stegringen i torrläggningsverksamheten, och är vad angår de senaste krisåren, då balansen ökat oaktat samtidigt såväl antalet inkomna som antalet avslutade förrättningar väsentligt nedgått, huvudsakligen beroende på bristande tillgång på teknisk biträdespersonal samt rit- och skrivbiträden. Till följd härav har den av 1934 års avdikningssakkunniga konstaterade balansen av icke medhunna förrättningar icke kunnat avarbetas utan på det hela taget ökat år efter år. Förhållandet belyses närmare av efterföljande sammanställning över den omfattning, vari på lantbruksingenjörernas handläggning beroende förrättningar hunnit avslutas under åren 1935—1943.

Kalenderår

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943

Under året avslutade

Till nästa år överförda delvis handlagda

icke handlagda

Under året inställda

Summa antal

Antal

%

Antal

o/0

Antal

%

Antal

%

3 238 3 567 3 508 3 367 3 233 2 349 2 271 2 502 2 518

50 54 53 53 53 44 44 45 44

1395 1463 1496 1376 1381 1135 1187 1259 1379

22 21 23 21 23 22 23 22 24

1551 1353 1281 1320 1204 1376 1343 1511 1551

24 20 19 21 20 26 26 27 27

293 360 306 315 268 423 360 350 277

4 5 5 5 4 8 7 6 5

6 477 6 743 6 591 6 378 6 086 5 283 5161 5 622 5 725

Som av sammanställningen framgår har under åren 1935—1939 antalets avslutade förrättningar hållit sig mellan 3 200 och 3 600 under det att krisåren 1940—1943 upptaga siffror, som äro ungefär ett tusental lägre. Balansen av oavslutade, till ett följande år överförda förrättningar uppgår för de först angivna fem åren till i genomsnitt 43 procent men för de fyra sistnämnda till 49 procent.

2. Omfattningen av statens stöd åt torrläggningsverksamheten. Den hittillsvarande utvecklingen av torrläggningsverksamheten har \kraftigt befordrats genom det understöd, som av statsmakterna lämnats densamma. Vad beträffar formerna för medelsanvisningen tillämpas å såväl bidrag som lån det förfarandet, att riksdagen dels medgiver ett högsta belopp, vartill bidrag respektive lån under nästföljande budgetår må beviljas, dels

ock anvisar de anslag, som beräknas bli erforderliga under budgetåret för täckande av utbetalningarna av beviljade understöd. De av riksdagen medgivna högsta bidrags- och lånebeloppen under vart och ett av de tio senaste budgetåren framgå av följande sammanställning. Budgetår

Bidrag ur statens avdiknin gsanslag

Lån ur statens avdikningslånefond

1935/36 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940 41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45

5 400 000 3 300 000 3 800 000 2 400 000 3 800 000 4 800 000 1 800 000 3 500 000 3 500 000 3 500 0C0

3 800 000 3 000 000 2 900 000 2 800 000 2 800 000 2 800 000 2 800 000 3 000 000 3 000 000 3 000 000

Den av riksdagen under de senaste åren medgivna bidragstilldelningen i vad beträffar statsbidrag utan återbetalningsskyldighet har visat sig otillräckliga för tillgodoseende av de ansökningar om sådana bidrag, som inkommit till lantbruksstyrelsen. Därigenom har hos denna förorsakats en anhopning av ansökningar, vilken närmare framgår av följande uppställning. Tidpunkt

Antal icke avgjorda ärenden

Beräknat bidrag, kronor

V» 1937 » 1938 » 1939 » 1940 . 1941 . 1942 . 1943 » 1944

242 282 725 1060 700 1113 1055 1 251

1 220 000 1 800 000 3 400 000 4 500 0i 0 3 900 000 5 800 000 5 300 000 5 825 000

Den efterfrågan på bidrag, som sålunda icke kunnat tillgodoses, har föranlett allt längre dröjsmål med bidrags beviljande. Om företagen icke varit sådana, att de såsom särskilt önskvärda kunnat vinna förtur, har dröjsmålet under senaste tiden utgjort omkring två år. Ofta har det hänt att företag under väntetiden blivit utförda med hjälp av på privat väg upplånade medel. Vad åter angår lånen ha de av riksdagen medgivna högsta beloppen

icke för något år i sin helhet tagits i anspråk. Detta har berott på att en avsevärd del av företagen — något mer än hälften, representerande närmare en tredjedel av företagens sammanlagda kostnad — utförts med understöd allenast i form av bidrag, under det att behovet av lånemedel beräknats från den förutsättningen, att till utförande av flertalet torrläggningsföretag komme att anlitas understöd även i denna. form. Avdikningslån ha av lantbruksstyrelsen och i förekommande fall av Kungl. Majli under de senaste budgetåren beviljats med tillhopa följande belopp. Budgetår

Kronor

1935/36 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44

2 529 570 2 134 645 2 024 165 1993 110 1 202 200 2 799 820 1 231 530 2 572 740 2180 240

1934 års avdikningssakkunniga konstaterade att verksamheten för jords torrläggning och statsmakternas uppoffringar för verksamhetens bedrivande fått en högst betydande omfattning samt angåvo, att under de tio budgetåren 1927/28—1936/37 till utförande av torrläggningsföretag beviljats statsunderstöd med i runt tal 69 500 000 kronor, därav 40 200 000 ( kronor i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet och 29 300 000 kronor såsom lån, att företagen omfattat en areal av tillhopa i runt tal 340 000 hektar, att kostnaderna för företagen beräknats till sammanlagt i runt tal 89 240 000 kronor samt att kostnaderna per hektar av företagens totala! areal i medeltal uppgått till 260 kronor. Såsom här förut intagen sammanställning utvisar ha under de senaste! tio budgetåren till utförande av torrläggningsföretag beviljats statsunderstöd med tillhopa 65 700 000 kronor, därav 35 800 000 kronor i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet och 29 900 000 kronor såsom lån. Under nioårsperioden 1935—1943 ha torrläggningsföretagen omfattat en areal av tillhopa i runt tal 184 400 hektar. Kostnaderna för företagen ha beräknats till sammanlagt omkring 54 366 000 kronor. Räknade per hektar av företagens totala areal uppgå kostnaderna under nioårsperioden till r medeltal 295 kronor. Till närmare belysning av torrläggnings verksamhetens omfattning och utveckling under de senaste åren ha uppgjorts de vid betänkandet fogade tabellerna I I I och IV.

23 I tabell III redovisas beträffande torrläggningsföretag, till vilka statsunderstöd beviljats under budgetåren 1935/36—1942/43, dels företagens antal, arealer och kostnader, och dels statsunderstödets storlek. I tabellen har fördelning skett mellan å ena sidan företag, till vilka utgått allenast bidrag, och å andra sidan sådana företag, för vilka beviljats såväl bidrag som lån. Vidare ha företagen indelats i olika grupper med hänsyn till statsunderstödens storlek per hektar. Vid jämförelse mellan å ena sidan uppgifterna i tabellen angående de för respektive budgetår beviljade bidragen och å andra sidan de i ovan intagna sammanställning angivna, av riksdagen för samma år medgivna högsta bidragsbeloppen framgår, att beloppen ungefärligen överensstämma utom för budgetåren 1935/36 och 1939/40, under vilka år de i tabellen redovisade bidragsbeloppen med i runda tal 700 000 och 1 800 000 kronor understiga de av riksdagen medgivna beloppen. Den bristande överensstämmelsen för sagda två budgetår har sin orsak däri att de beviljade anslagen i enlighet med föreskrifter av Kungl. Maj:t av besparingshänsyn icke till fullo tagits i anspråk. Vad angår sammanlagda antalet med statsmedel understödda torrläggningsföretag har detta under de budgetår, som redovisats i tabell III, varierat ganska betydligt, från 286 under budgetåret 1941/42 till 1 214 under budgetåret 1935/36. Fördelningen av torrläggningsarbetena inom olika grupper med hänsyn till statsunderstödens storlek per hektar har åter för angivna budgetår, såsom tabellen utvisar, varit tämligen konstant. Således återfinnas för samtliga budgetår största antalet (47 ä 55 procent) inom understödsgruppen 100—200 kronor för hektar. Den därnäst största gruppen (omkring 19 procent) utgöres av företag med understöd av mindre än 100 kronor för hektar. Understödsgruppen 200—250 kronor för hektar upptar omkring 13 procent av företagen. Understöd med 350 kronor för hektar eller därutöver har tilldelats i runt tal 5 procent av sammanlagda antalet företag för respektive är. Vid jämförelse med de statistiska uppgifter, som i förevarande hänseende lämnats av 1934 års avdikningssakkunniga, framgår att liksom genomsnittskostnaden per hektar stigit statsunderstödets storlek per hektar undergått en motsvarande icke oväsentlig ökning. Detta förhållande torde i främsta rummet ha sin grund i den allmänna prisnivåns höjning men skulle också till någon del kunna bero på att de i ekonomiskt hänseende mest gynnsamma torrläggningsföretagen i första hand komma till utförande. Av tabell III framgår vidare att de arbeten, till vilka utgått enbart statsbidrag, till övervägande del omfattat icke odlad jord under det att beträffande företag, som kommit i åtnjutande av såväl bidrag som lån, för-

hållandet varit det motsatta. Redan odlad jord har sålunda i förstnämnda fallet utgjort i medeltal omkring 36 procent och i de senare fallen omkring 76 procent av hela den planlagda arealen. 1934 års avdikningssakkunniga. som ur sitt material fingo fram de motsvarande procenttalen 27 och 73, angåvo att förklaringen till dessa tal vore att söka däri, att de företag, till vilka utgått allenast bidrag, huvudsakligen förekomme i de norrländska länen, där torrläggningsverksamheten i avsevärd grad vore inriktad på utdikning av sänka marker för dessas uppodling, under det att de arbeten, som erhållit såväl bidrag som lån, nästan undantagslöst hänförde sig till landets mellersta och södra delar, varest verksamheten i allt större utsträckning ginge ut på förbättrad torrläggning av redan odlad jord. Den sålunda angivna förklaringen torde fortfarande gälla och en ytterligare anledning till att odlad jord i ökad utsträckning ingått i torrläggningsföretagen torde kunna vara de bidragsbestämmelser, som under de senaste åren tillämpats i fråga om odlad jord. I tabell IV har för budgetåren 1934/35—1942/43 sammanställning gjorts av torrläggningsföretagen fördelade med hänsyn till dels den beräknade arbetskostnadens storlek och dels förhållandet mellan kostnaden och båtnaden (relativa kostnaden). Såsom av tabellen närmare framgår äro arbeten av mindre omfattning starkare företrädda inom de norrländska länen samt Dalarna än vad fallet är inom riket i övrigt. Således utgöra företag med en beräknad arbetskostnad av intill 6 000 kronor inom Norrland och Dalarna 51 å 70 procent och inom landet i övrigt 40 å 64 procent av samtliga arbeten för respektive år. Vid jämförelse med de motsvarande procenttal, som angivits av 1934 års avdikningssakkunniga, 59 ä 67 procent för Norrland och Dalarna samt 43 å 47 procent för landet i övrigt, framgår att den angivna olikheten något minskats. För riket i dess helhet utgöra, under den tid nu förevarande statistik omfattar liksom tidigare, företag med en arbetskostnad av mellan 3 000 och 6 000 kronor den procentuellt största delen eller i medeltal 28 procent. Därnäst komma företag med en arbetskostnad av mellan 1 000 och 3 000 kronor, omfattande omkring 25 procent, samt företag med en arbetskostnad av mellan 6 000 och 10 000 kronor, omfattande omkring 18 procent. 1934 års avdikningssakkunniga anförde i anledning av för budgetåren 1929/30—1933/34 upprättad statistik att i fråga om företagens fördelning med hänsyn till den relativa kostnadens storlek en tydlig skillnad gjorde sig märkbar beträffande å ena sidan de norrländska länen och Dalarna samt å andra sidan mellersta och södra Sverige. Inom de förstnämnda landsdelarna förekomme nämligen i avsevärt större grad företag med relativ kostnad av 1 och därutöver. De sakkunniga framhölio, att detta förhållande till stor del sammanhängde med att vid det sedan år 1927

25 j medgivna enklare syneförfarandet utan biträde av gode män, vilket huvudsakligen tillämpats vid de norrländska företagen, uppskattning av båtnaden vanligen skedde endast approximativt, därvid båtnadsvärdet ofta ' uppskattades till ungefärligen samma belopp som kostnaden. För riket i dess helhet hade emellertid företag med särskilt hög relativ kostnad under de senare åren alltmera minskats i antal. Såsom framgår av tabell IV har i det av 1934 års avdikningssakkunniga påpekade förhållandet beträffande den relativa kostnadens storlek inom olika landsdelar skett en omkastning. Antalet företag, som uppvisa en relativ kostnad av 1 och därutöver, motsvarar nämligen nu i medeltal för år i Norrland och Dalarna endast omkring 8 procent men inom landet i övrigt närmare 19 procent av antalet, företag inom respektive landsdelar. Motsvarande procenttal uträknade på grundval av statistiken för bud', getåren 1929/30—1933/34 bliva 59 och 35. För riket i dess helhet fördela sig företagen i medeltal för år enligt tabell IV på relativa kostnads' grupperna 0—0,75, 0,75—1 samt 1 och därutöver med procenttalen 5, 81 i och 14. Motsvarande procenttal uträknade med ledning av den tidigare statistiken bliva 12, 43 och 45. Vid jämförelse mellan de båda perioderna framgår att en markerad sänkning av den genomsnittliga relativa kostnaden hos torrläggningsföretagen ägt rum under de senaste åren. Detta förhållande torde emellertid icke berättiga till några långt gående slutsatser. De sakkunniga äro nämligen av den meningen att uppskattningen av den relativa kostnaden, sådan den för närvarande sker, icke är ägnad att ensam läggas till grund för ett säkert bedömande av torrläggningsföretagens lönsamhet.

Kap. IV. Torrläggnings verksamhetens understödjande med statsmedel. 1. Nuvarande bestämmelser om statsbidrag, deras tillkomst och tillämpning. Jämlikt kungörelse den 30 juni 1939 (nr 431) angående statsbidrag från statens avdikningsanslag gäller nu i huvudsak följande. Statsbidrag må anvisas till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slätter- och betesvall. Därjämte kan bidrag från anslaget anvisas till kostnad för planläggning av dylikt företag även för det fall, att statsbidrag icke utgår till företagets utförande. Förslag till utförande av företag, vartill statsbidrag sökes, skall i allmänhet vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen, varjämte beträffande företaget skall vara verkställd utredning enligt närmare av lantbruksstyrelsen meddelade föreskrifter. Sökes emellertid statsbidrag till företag av mindre betydelse och omfattning, erfordras icke för beviljande av bidrag att förslaget är upprättat vid syneförrättning, som nyss nämnts. Förslaget skall för sådant fall uppgöras i den ordning, som lantbruksstyrelsen föreskriver. Avser företaget upptagande av i täckdikningsplan ingående, för täckdikning erforderligt mindre avlopp, må, därest den beräknade kostnaden för företaget icke överstiger 1 000 kronor, förslaget rörande detsamma upprättas av jordbrukskonsulent. Ansökning om statsbidrag skall, åtföljd av nyssnämnda förslag och utredning insändas till lantbruksstyrelsen, vilken myndighet som regel har att pröva frågan om beviljande av statsbidrag samt att fastställa arbetsplan. I vissa fall skall emellertid ansökningen av lantbruksstyrelsen med eget utlåtande överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande, nämligen där företaget berör allmänna intressen av större betydelse såsom urtappning eller reglering av mera betydande sjö eller vattendrag, mera påtaglig förändring av landskapsbilden, naturskydd eller dylikt, eller fråga uppkommer att vid beviljandet av statsbidrag göra avsteg från vedertagna principer, eller på grund av mera avsevärd kostnadsökning eller förändring i företagets utförande fråga uppstår om beviljande av ökat statsbidrag, eller lantbruksstyrelsen eljest finner ärendet på grund av särskilda omständigheter böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. Statsbidrag kan beviljas under förutsättning att

lantbruksstyrelsen finner kostnaden för det företag, vartill bidrag sökes, understiga eller högst uppgå till värdet av båtnaden i de avseenden, som tidigare omförmälts, dock att där kostnaden för företaget överstiger värdet av nämnda båtnad, statsbidrag i undantagsfall kan beviljas, när särskilda skäl därtill äro. Den omständigheten, att för samma företag, som bidraget avser, lån åtnjutes från statens avdikningslånefond, utgör icke hinder för bidrags beviljande. Statsbidrag kan beviljas till högst hälften av den godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet, tegdikning eller dränering däri ej inräknad, som ock för förslag och utredning beträffande företaget. Därest kostnaden understiger båtnadsvärdet, skall bidraget undergå skälig minskning. Beträffande de undantagsfall, där kostnaden överstiger båtnadsvärdet, kan bidraget motsvara högst hälften av nämnda värde. De växlingar, som torrläggningsändamålet och statsbidraget varit underkastade efter den 1 januari 1917 eller den tidpunkt, efter vilken statsbidrag kunnat utgå till ej blott oodlad utan även odlad jord, framgå av nedan intagna, av 1931 års utredningsmän uppgjorda översiktstabell. Av sammanställningen framgår, att de särskilda förmåner, som tidigare tillkommit sådana företag i södra och mellersta Sverige, vilka enbart avsågo minskande av frostländighet, år 1926 helt upphävdes. Omkastningen är i verkligheten än större, i det att företag, som endast avse frostminskning, numera ej alls kunna erhålla statsbidrag. Sammanställningen utvisar även, att företag i de norra delarna av landet tidigare i allmänhet varit gynnade med hänsyn till bidragskvoten men att detta företräde upphört med de år 1927 vidtagna ändringarna. Den för företag, innefattande oodlad jord, stadgade högre bidragskvoten medförde dock alltjämt en viss fördel för de norra landsdelarna, då i dem förekommo dylika företag i relativt större utsträckning än vad fallet var inom landet i övrigt. De år 1927 antagna bestämmelserna inneburo, att i fråga om odlad jord de norrländska företagen i vissa fall erhöllo en mindre bidragskvot än vad förut varit gällande. De från norrlandshåll framförda önskemålen om återgång till den förutvarande ordningen härutinnan ledde slutligen år 1929 till att, såsom av sammanställningen framgår, odlad jord i hela riket erhöll samma gynnsamma ställning i bidragshänseende, som dessförinnan huvudsakligen tillkommit oodlad jord. Om därefter undersökes gällande båtnadsbestämmelsers tillkomst, framgår att i de tidigaste författningarna angående understöd till torrläggningsverksamhet någon fordran på att företaget skulle vara lönande icke blivit uppställd. I likhet med vad som för närvarande gäller beträffande åtskillig annan statsunderstödd verksamhet nöjde man sig med ett allmänt antagande beträffande lönsamheten, varjämte stundom fordrades att vederbörande menighet efter offentlig kungörelse skulle ha avgivit yttrande angående företagets lämplighet och nytta. Någon uppskattning av värdeför-

28 Tid Jan. 1917— sept. 1923

Högsta statsbidrag i förhållande till kostnaden

Norrland och Dalarna Kung. 1916:377 Yi för avdikning av oodlad eller odlad jord eller för frostminskning. Mellersta och södra Sverige YA för avdikning av oodlad eller odlad jord. Yi för avdikning avseende enbart frostminskning.

okt. 1923— juni 1926

Norrland och Dalarna Yi för avdikning av oodlad eller odlad jord eller för frostminskning. Mellersta och södra Sverige Yi för avdikning av oodlad eller odlad jord. Yi för avdikning avseende enbart frostminskning.

juli 1926— juni 1927

Praxis i anslutning till departementschefens yttrande till IX II. T. 1923 (s. 227) och riksdagens skrivelse 1923: 9 A (s. 20).

Kung. 1926: 257 Norrland och Dalarna samt vissa delar av Värmlands och Örebro län Yi lör avdikning, till någon del avseende oodlad jord. Yi för avdikning av enbart odlad jord.

Övriga delar av riket YA för avdikning av oodlad eller odlad jord. juli 1927— juni 1929

Kung. 1927:276 Hela riket Yi för avdikning av enbart oodlad jord. Yi för avdikning av enbart odlad jord. Yi för avdikning av såväl odlad som oodlad jord, då torrläggningen av den oodlade jorden hade minst samma betydelse för fastigheten som torrläggningen av den odlade jorden. Yi för avdikning av såväl odlad som oodlad jord i övriga fall.

från och med Hela riket juli 1929 Y för avdikning av oodlad eller odlad jord.

Kung. 1929:215

höjningen verkställdes emellertid icke. I kungörelsen den 28 juli 1916 angående villkoren för erhållande av statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget infördes den avvikelsen från tidigare bestämmelser att föreskrift meddelades om att lantbruksstyrelsen vid avgivande av utlåtande i ärende

29 angående statsbidrag från anslaget skulle noggrant tillse, bland annat, a t t kostnaden för avdikningen stode i sådant förhållande till den därigenom uppkommande värdeförhöjningen å den i företaget ingående jorden, a t t företaget kunde anses värt att utföras. Kungörelsen den 28 juli 1916 angående allmänna avdikningsanslaget innehöll en motsvarande bestämmelse. Rörande tillämpningen av ifrågavarande kungörelser kan nämnas a t t i fråga om företag, vid vilka uppskattning av jordvärden skett, intill förra delen av år 1917 statsbidrag i regel icke beviljades därest kostnaden beräknades bli högre än jordförbättringsvärdet. Vid företag där uppskattning ej skett bedömdes torrläggningskostnaden per hektar och där denna kostnad ansågs oskäligt hög, beviljades ej bidrag. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 27 april 1917 beviljat statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget till företag, som beräknades draga större kostnad än som motsvarade värdeförhöjningen å marken, tillämpades till och med år 1920 den principen a t t bidrag beviljades, därest den beräknade kostnaden efter avdrag av statsbidragets belopp motsvarade eller understeg värdeförhöjningen. Från och med år 1921 beviljades icke statsbidrag till företag, för vilka kostnaden med mer än 20 procent översteg förbättringsvärdet. Från och med år 1922 beviljades icke bidrag från norrländska avdikningsanslaget till företag, där uppskattning av båtnaden ej skett, om företaget beräknades draga en kostnad av mer än 750 kronor per hektar, och bidrag beviljades till sådana företag med belopp av högst 250 kronor per hektar. Beträffande allmänna avdikningsanslaget beräknades sedan hösten 1921 bidraget vid icke bäriga företag till viss del av värdeförhöjningen, ej av kostnaden. Från senare delen av år 1923 beviljade Kungl. Maj:t i regel icke bidrag från anslaget till det enligt gällande bestämmelser såsom högst medgivna beloppet utan med endast en fjärdedel av kostnaden, eventuellt jordförbättringsvärdet, till företag avseende även annat ändamål än minskning av frostländighet och med endast en tredjedel till företag avseende endast minskning av frostländighet. I de fall, där båtnadsuppskattning icke skett, beviljades icke bidrag till företag, som dragit högre kostnad än 720 kronor per hektar. Vid 1926 års revision av bestämmelserna angående torrläggningsverksamheten anförde lantbruksstyrelsen bland annat: Såsom av det föregående framgår hava grunderna för denna verksamhet tid efter annan undergått väsentliga ändringar, påkallade än av vunnen erfarenhet, ån av statsfinansiella förhållanden. Liknande omständigheter torde, såsom närmare framgår av nedan lämnade utredning, tala för att även nu gällande grunder för ifrågavarande understödsverksamhet i åtskilliga avseenden tarva en revision. Vid en dylik revision torde böra uppställas såsom mål, att statsunderstöden avvägas så, att det med understödsverksamheten avsedda ändamålet vinnes i önskvärd omfattning utan att staten därför behöver vidkännas större utgifter än vad som oundgängligen kräves för vinnande av detta syfte.

30 Förutsättning för erhållande av statsunderstöd till företag, varom här är fråga, bör undantagslöst vara att genom torrläggningen vinna sådan höjning av markens alstringsförmåga ur jordbrukssynpunkt, som enligt vattenlagen utgör förutsättning för tvångsdelaktighet i företaget. En höjning av jordens alstringsförmåga från nämnda synpunkt kan, frånsett förbättring av skogsväxt, torvtäkt och dylikt, ernås antingen genom förbättring av åker eller äng eller ock genom åtgärder till fördelaktigare utnyttjande av marken för bete. Enär företag, avseende sistnämnda ändamål, kunna förväntas erhålla allt större betydelse, torde desamma med hänsyn till möjligheten att erhålla statsbidrag för erforderliga torrläggningsåtgärder böra likställas med övriga här ifrågavarande torrläggningsföretag. Härvid torde särskilt böra beaktas, att utnyttjande av mark för betesändamål ofta ställer sig lika ekonomiskt fördelaktigt som dess användning för andra kulturändamål, vilka kräva större torrläggningsdjup och därigenom större kostnader. Från statens sida torde därför böra tillses, att bidrag icke lämnas till större kostnader än som äro strängt nödvändiga för markens ekonomiska utnyttjande. De olika sätt, varpå mark kan efter torrläggning utnyttjas för jordbruksändamål, och som i sin mån bliva bestämmande för omfattningen av if rågakommande torrläggningsåtgärder, synas kunna innefattas i begreppen åker samt ständig slätter- och betesvall, varvid företaget kan avse antingen omvandling av obruten mark till något av nämnda markslag eller förbättring av mark, som redan utnyttjats för något av sagda ändamål. Med hänsyn därtill att höjandet av alstringsförmågan hos redan odlad jord icke synes böra tillmätas mindre betydelse än nyodling av obruten jord, synes det i nu gällande författningar lämnade företrädet för löretag, avseende sådan nyodling, framför företag, vilka helt eller till huvudsaklig del avse utdikning av redan odlad jord, icke böra bibehållas. I anslutning till lantbruksstyrelsens förslag ha gällande bestämmelser angående det ändamål, för vilket understöd kan beviljas samt villkoren om förhållandet mellan kostnad och båtnad utformats. Rörande tillämpningen av bestämmelserna må nämnas a t t efter förslagav 1931 års utredningsmän den begränsningen införts a t t statsunderstöd beviljats endast för den händelse kostnaden motsvarade högst 110 procent av båtnadsvärdet. Vidare är a t t anteckna lantbruksstyrelsens föreskrifter den 9 november 1942, tillkomna efter direktiv från jordbruksdepartementet och innebärande att bidrag från avdikningsanslaget kan beviljas intill högst hälften av kostnaden allenast under förutsättning a t t vederbörande företag antingen i mera avsevärd grad är ägnat a t t skapa tillskottsjord för ofullständiga jordbruk eller huvudsakligen avser förbättring av redan odlad jord, under det att därest ingen av nämnda förutsättningar är uppfylld, statsbidrag kan beviljas med högst en tredjedel av kostnaden. E t t företag anses härvid vara i mera avsevärd grad ägnat a t t skapa tillskottsjord för ofullständiga jordbruk, när tillskottsjordens areal utgör minst 20 procent av hela den areal, som förbättras genom företaget, samt för samtliga av företaget berörda ofullständiga jordbruk uppgår till i medeltal minst ett hektar. Såsom ofullständigt räknas jordbruk med en sammanlagd åkerareal ej överstigande tjugu hektar. E t t företag anses huvudsakligen avse förbätt

31 ring av redan odlad jord när båtnadsvärdet å den i företaget ingående odlade jorden motsvarar minst en tredjedel av värdet å hela den genom företaget uppkommande jordförbättringen. 2. Tidigare ändringsförslag. 1931 års utredningsmän föreslogo dels sänkning av bidragskvoten från hälften till en tredjedel av kostnaden, dels ock reducering av statsunderstödet, därest den verkliga kostnaden understege den beräknade. Förslaget vann emellertid icke statsmakternas bifall (prop, nr 215/1932; jordbruksutsk. uti. nr 77/1932; r. skr. nr 332/1932). I vad beträffar den ifrågasatta reduceringen av statsbidraget återupptogs förslaget av Kungl. Maj:t redan år 1933 och blev då av riksdagen antaget (statsverksprop. punkt 123; jordbruksutsk. uti. nr 1, punkt 123; r. skr. nr 9/1933). 1934 års avdikningssakkunniga funno de skäl för en sänkning av den högsta gränsen för den relativa kostnaden till 1.10, som åberopats av 1931 års utredningsmän, fullt bärande. De ansågo jämväl riktigt, att förrättningskostnaderna medräknades vid bestämmande av den relativa kostnadens storlek och ansågo sig ej böra ifrågasätta ändring i gällande bestämmelser rörande högsta bidragskvot. Efter närmare undersökning av de särskilda bestämmelser och villkor i övrigt, som gällde i fråga om statsunderstöd ur avdikningsanslaget och avdikningslånefonden, hade de sakkunniga funnit desamma väl avvägda, i följd varav någon ändring i dessa hänseenden enligt de sakkunnigas mening icke syntes vara av förhållandena påkallad. Lantbruksstyrelsen anförde i yttrande över avdikningssakkunnigas betänkande: Ett särskilt kraftigt verkande medel för hindrande av tillkomsten av ur ekonomisk synpunkt mindervärdiga torrläggningsföretag vore onekligen att sänka den nu fastställda kvoten för utgående av bidrag utan återbetalningsskyldighet, enär det utan tvivel kunde förutsättas, att den nuvarande relativt rikliga bidragstilldelningen verkade lockande till utförande av dylika företag. Ehuru det därjämte torde kunna förväntas, att även med någon sänkning av denna bidragskvot torrläggningsverksamheten inom landet ändock skulle få en tillfredsställande omfattning, ville dock styrelsen på av de sakkunniga angivna skäl — nämligen att frågan därom nyligen varit föremål för statsmakternas prövning — icke nu framställa något förslag om en dylik sänkning. Däremot talade jämväl den omständigheten att täta justeringar av denna bidragskvot måste medföra ojämnheter i bidragstilldelningen och orättvisa de olika torrläggningsföretagen emellan. Departementschefen anslöt sig i prop. 204/1939 på de av lantbruksstyrelsen anförda skälen till uppfattningen, att tillräckliga skäl icke förelåge att sänka den till 50 procent fastställda kvoten för utgående av bidrag utan äterbetalningsskyldighet.

32 Besparingsberedningen anförde: Hela verksamheten borde först och främst mer än hittills direkt inriktas på att om möjligt endast fullt ekonomiskt bärkraftiga företag understöddes från statens sida. Detta syntes böra gälla även under tider av arbetslöshet. Det statliga stödet för hindrande av arbetslöshet borde icke givas sådan form, att man lockade fram nya jordbruksföretag, vilka med sannolikhet framdeles bleve i behov av ytterligare stöd för att kunna bestå. Beredningen ville med andra ord understryka, att statens understödsverksamhet ej finge skapa nya understödsobjekt. Tillkomsten av nya torrläggningsföretag sammanhängde mycket nära med det stöd från statens sida som lämnades till företagen. Ju större bidrag som erbjödes och ju förmånligare lånevillkoren vore desto mindre framträdde för intressenterna de avhållande momenten att igångsätta ett ekonomiskt dåligt företag. Möjligheterna att av staten i rena bidrag erhålla ända till hälften av kostnaderna för ett företag, som kanske dessutom komme att lämna arbetstillfällen för deltagarna, lockade säkerligen till igångsättandet av även mindre räntabla företag. Då härjämte den del av de beräknade kostnaderna, varför bidrag icke lämnades, förskotteras av staten i form av lån, ansåge sig de enskilda icke behöva riskera några utgifter för företaget förrän efter sex år, då lånen skulle börja att amorteras och förräntas. Att som nu skedde låta staten lämna bidrag intill hälften av kostnaderna, syntes enligt beredningens mening vara ägnat att stimulera tillkomsten av nya oekonomiska företag. Då som allmän princip måste eftersträvas att endast fullt räntabla företag komme till utförande och staten lämnade förmånliga lån till företagen intill de beräknade kostnaderna och 70 procent av den utvunna båtnaden, kunde det synas skäligt I att som regel icke låta bidragen överstiga 30 procent av de beräknade \ kostnaderna. Det ställde sig nämligen ingalunda oförmånligt för den enskilde att erhålla statens direkta bidrag till 30 procent av kostnaderna för ett torrläggningsföretag, som vore förmånligt, då han kunde erlägga återstående del av kostnaderna efter arbetets slutförande genom årliga små amorteringar. Vore företaget icke räntabelt ställer det sig annorlunda, men i sådant fall borde det ej heller som regel komma till stånd. Med hänsyn till det anförda förmenade beredningen sådan ändring i grunderna för bidragstilldelningen starkt kunna ifrågasättas, att lantbruksstyrelsen icke skulle få lämna bidrag med högre belopp än 30 procent av de beräknade kostnaderna. Vid sådant förhållande borde någon reduktion av bidragsrätten för företag, där båtnaden överstege kostnaderna, icke bibehållas. I vissa fall torde emellertid av sociala och andra skäl, t. ex. önskvärdheten att skaffa tillskottsjord till de ofullständiga jordbruken, vara önskvärt, att även mindre räntabla företag igångsattes. Det syntes därför böra lämnas möjlighet öppen för Kungl. Maj:t att, där särskilda skäl före-

låge, medgiva bidrag även över 30 procent av kostnaderna, dock ej med högre belopp än som motsvarade 50 procent av dessa kostnader. Alltjämt borde självfallet gälla, att bidrag och lån tillsammans icke finge överstiga de beräknade kostnaderna. Genomfördes den nu av beredningen ifrågasatta ändringen av bidragsgrunderna, innebure detta en avsevärd besparig i statens kostnader för verksamheten. Först och främst komme i varje enskilt företag att nedläggas ett betydligt mindre belopp än nu i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet (en minskning med 40 procent). Vidare skulle den föreslagna regeln säkerligen direkt medverka till att många ur såväl den enskildes som statens synpunkt mindre önskvärda företag överhuvud icke komme till stånd. — Nyttan av ett företag borde prövas ingående innan staten lämnade detsamma sitt stöd. Härvidlag vore det icke tillräckligt att konstatera, att båtnaden verkligen väsentligen överstege kostnaderna för företaget. Själva företaget såsom sådant måste fylla ett ekonomiskt försvarbart ändamål. Som regel borde genom företaget antingen skapas lämplig tilläggsjord för komplettering av ofullständiga jordbruk eller dräneras redan odlad mark. Denna prövning borde tillkomma den som beviljade bidrag till företaget, i allmänhet alltså lantbruksstyrelsen. Båtnads värdena och kostnaderna borde beräknas med största möjliga noggrannhet. Därjämte borde en plan över den torrlagda markens användning upprättas. Med ledning av detta utredningsmaterial måste det bli lättare för den bidragsbeviljande myndigheten än hittills att pröva önskvärdheten av ett företags tillkomst. I allmänhet borde även eftersträvas att de bästa företagen, d. v. s. sådana som snabbt och med relativt små kostnader kunde väsentligen utöka jordbrukets avkastning, i första hand komme till utförande. Statskontoret yttrade häröver: Statskontoret måste för sin del finna, att de skäl, vilka hittills verkat återhållande ifråga om en ändring av bidragsgrunderna, knappast kunde åberopas i nuvarande statsfinansiella läge. Med hänsyn därtill och då den till grund för förslaget anförda motiveringen syntes fullt bärande, biträdde ämbetsverket beredningens förslag på denna punkt. Ur statskontorets synpunkt måste det, särskilt under rådande förhållanden vara en angelägenhet av vikt, att alla möjligheter till nedbringande av statsverkets kostnader för torrläggningsverksamheten tillvaratoges. Med hänsyn därtill hade ämbetsverket icke heller kunnat undgå att ställa sig tveksamt gentemot beredningens förslag om slopande av bestämmelsen angående reduktion av bidragsrätt för företag, där båtnaden överstigit kostnaderna. Då emellertid förslaget syntes utgöra ett led i beredningens allmänna strävan att åstadkomma sådana för bidragstilldelningen gällande bestämmelser, som i främsta rummet framlockade företag med hög båtnad, ville ämbetsverket dock ej framställa någon erinran mot bifall till detsamma. Statskontoret förutsatte likväl, att i de fall, då så 3 44 1238

kunde finnas görligt, vederbörande beslutande myndighet utnyttjade möjligheten att hålla bidragstilldelningen vid lägre procentsats än den högsta medgivna. Lantbruksstyrelsen anförde: I fråga om den av besparingsberedningen föreslagna minskningen av bidragsprocenten hade samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott i yttranden till lantbruksstyrelsen med några få undantag ställt sig bestämt avvisande. Detta gällde i synnerhet de norrländska länen. Södermanlands och Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hade utan att särskilt behandla denna fråga generellt anslutit sig till beredningens förslag i dess helhet. Östergötlands läns förvaltningsutskott hade ansett sig kunna godtaga beredningens förslag under förutsättning, att därmed avsåges blott en tillfällig besparingsåtgärd med hänsyn till det rådande statsfinansiella läget. För egen del anförde styrelsen därefter: Frågan om grunderna för torrläggningsverksamhetens understödjande med statsmedel har vid upprepade tillfällen under de senaste årtiondena varit föremål för statsmakternas prövning. Efter att dessa grunder från början varit i hög grad invecklade och svårtillämpliga hava de efter hand omarbetats till överensstämmelse med nyare och mera rationella synpunkter på hithörande problem. Sedan styrelsen redogjort för de viktigaste ändringar, som villkoren för erhållande av statsunderstöd undergått, yttrades: Den stabilisering av sagda villkor och deras tillämpning, som till slut uppnåtts, har visat sig vara för verksamheten gagnelig, och något verkligt vägande skäl att ånyo taga upp dessa frågor i syfte att företaga en ny omläggning av bidragsvillkoren föreligger enligt lantbruksstyrelsens mening icke. Det av besparingsberedningen anförda skälet, enligt vilket en ändring av bidragsvillkoren vore påkallad till förhindrande av ekonomiskt misslyckade torrläggningsföretag, saknar såsom lantbruksstyrelsen i annat sammanhang påvisat reellt underlag. I sak innefattar den av besparingsberedningen föreslagna ändringen en generell sänkning av bidragskvoten från 50 till 30 procent av kostnaden, oberoende av relationen mellan kostnad och båtnad, dock att det skulle vara Kungl. Maj:t förbehållet att, där särskilda skäl därtill föreligga, bevilja bidrag till högst 50 procent av kostnaden. Rent principiellt kunde en dylik sänkning av bidragskvoten synas försvarad i vad beträffar torrläggningsföretag inom landets södra och mellersta delar. Av dessa företag berörda markägare begagna sig nämligen i allmänhet av möjligheten att till den på dem belöpande kostnaden utöver statsbidrag erhålla lån från avdikningslånefonden. För jordbrukarna i landets nordligare delar står däremot sistnämnda utväg som regel icke öppen. En avsevärd skillnad i fråga om utsikterna att hastigt kunna draga nytta av en utdikning råder nämligen mellan denna landsända och landet i övrigt. På grund härav och den i allmänhet ringa tillgången på kontanta medel hos de

35 norrländska jordbrukarna kan ett anlitande från deras sida av lån från av.dikningslånefonden endast i undantagsfall komma i fråga. För dessa jordbrukares vidkommande skulle därför en sänkning av bidragskvoten på sätt beredningen föreslagit få allvarliga följder. Vidkommande landets övriga delar kunde såsom ovan nämnts den föreslagna ändringen äga åtminstone visst fog. Lantbruksstyrelsen har jämväl för egen del tidigare framfört den uppfattningen att en bidragskvot bestämd till en tredjedel av kostnaden, borde kunna medföra en torrläggnings verksamhet av tillfredsställande omfattning. Frånsett besparingsberedningens enligt lantbruksstyrelsens övertygelse felaktiga uppfattning om den nu gällande bidragskvotens inverkan på torrläggningsverksamhetens ekonomiska grundval skulle emellertid en sänkning av bidragskvoten otvivelaktigt få av beredningen förväntad, i viss grad hämmande inverkan på torrläggnings verksamheten. Lantbruksstyrelsen yill för sin del starkt ifrågasätta, huruvida det kan ligga i det allmännas intresse att under nuvarande förhållanden, då snarare allt bör göras för en utökning av ifrågavarande för höjande av livsmedelsproduktionen betydelsefulla verksamhet, tillgripa en dylik i motsatt riktning verkande åtgärd. Det bör vidare bemärkas, att torrläggningsföretagen kunna spela en icke oväsentlig roll som beredskapsarbeten för sysselsättning av arbetslösa. Med hänsyn även härtill kan det knappast anses välbetänkt att för ernående av en relativt skäligen obetydlig besparing på avdikningsanslaget åstadkomma en nedskärning av nämnda verksamhet och de arbetstillfällen densamma erbjuder. Föreningen statens lantbruksingenjörer yttrade: Beredningen föreslår, att villkoren för erhållande av statsbidrag skola ändras från nu utgående 18.5 a 50 procent av kostnaderna (vid en relativ kostnad av 10—100 procent av båtnaden) till 30 procent för alla företag oberoende av relativa kostnaden. Den anger att den direkta besparingen härmed skulle bli 40 procent utöver den besparing, som uppkommer genom att en del mindre lönande företag då beräknas ej komma till utförande. Denna beräkning är oriktig, då det nu utgående statsbidraget i allmänhet uppgår till mindre än 50 procent av kostnaden. Denna felräkning är givetvis icke utslagsgivande för ett ställningstagande till förslaget, utan detta bör baseras på principiella avväganden. I första hand måste man då ta ställning till, vad man vill uppnå med bidraget. Önskar man huvudsakligen, vad beredningen tycks åsyfta, uppmuntra till sådana torrläggningsföretag, som äro obestridligt och under alla omständigheter bokföringsmässigt lönande vid fri konkurrens med världsmarknadens normala priser, så kan det ju ifrågasättas, om icke bidragsprocenten är tämligen likgiltig och lika gärna kunde sättas till noll för att tvinga till mesta möjliga skogsbruk, som ju har visat sig fullt konkurrenskraftigt utan tullar eller subventioner både hemma och på världsmarknaden. Vi äro dock av den meningen, att även efter nu rådande av-

spärrning en viss självförsörjning är önskvärd och klok, och då är nog ett lämpligt avvägt torrläggningsbidrag ett av de effektivaste och billigaste medlen att göra jordbruket konkurrenskraftigt gent emot världsmarknaden. Vilket procenttal, som efter kriget kan anses lämpligast, får ju bedömas efter då rådande förhållanden, likaså i vad mån den nu tillämpade differentieringen, som gynnar de mindre lönande företagen, bör bibehållas. För en lugn och störningsfri fortgång av torrläggningsverksamheten är det också av väsentlig betydelse, att större ändringar i villkoren för bidrags erhållande icke allt för ofta förekomma. En plötslig ändring av bidragsprocenten till 30 skulle rent psykologiskt verka starkt hämmande på torrläggningsintresset och säkerligen under åtskilliga år hålla tillbaka många i och för sig synnerligen berättigade torrläggningsföretag. Därför böra enligt vårt förmenande ändringar i bidragsvillkoren ej göras, så länge den nuvarande avspärrningen vidmakthålles och därefter endast i den mån en mera fullständig utredning än den nu framlagda ger motiv härför. Egnahemsstyrelsen anförde: I en väsentlig punkt kan styrelsen icke tillstyrka beredningens förslag, nämligen i vad detta avser en minskning av bidragsprocenten från 50 till i regel 30 procent av de beräknade kostnaderna för torrläggningsföretags genomförande. En sådan reducering av statens bidrag skulle säkerligen icke blott hämma tillkomsten av oekonomiska företag utan ock medföra, att vederbörande intressenter finna sig ur stånd att genomföra företag, vilka kunna anses önskvärda ur det allmännas synpunkt såsom ägnade att främja jordbruksnäringen. När det eljest gäller att förstärka ofullständiga jordbruk, ställer staten i skilda former betydande bidrag till förfogande, som i det enskilda fallet kunna och vanligen också överstiga 50 procent av kostnaderna. Det torde icke vara välbetänkt att vid en form av förstärkning — genom torrläggning — draga upp en snävare marginal för statsbidrag än då andra former tillgripas. En konsekvens därav skulle kunna bliva, att möjligheten att anskaffa tilläggsjord genom torrläggning komme att mindre anlitas än andra för staten kostsammare utvägar. Torrläggningskommittén har anfört: Det torde kunna diskuteras, huruvida det icke borde vara såväl hjälp nog som ock tillräckligt uppmuntrande för företagsamheten, om det rena bidraget minskades till exempelvis en tredjedel av kostnaden, och om bidragslämnandet normalt begränsades till fall, då kostnaden icke överstege båtnaden, dock att bidrag borde, när alldeles särskilda skäl därtill förelåge, kunna av Kungl. Maj:t beviljas såväl till större del av kostnaden som ock till företag, för vilka kostnaden beräknades bliva större än båtnaden. Såsom stundom återkommande fall av denna senare art kunna nämnas sådana, då det gäller komplettering av ofullständiga jordbruk. Genom denna nedsättning av bidragens relativa storlek skulle också den i vissa fall från understödssynpunkt föreliggande

skäligheten av att sätta ned dem vid bättre lönsamhet bliva reducerad. Bidragen synas dessutom böra i normala fall bestämmas till en och samma andel av kostnaden, varigenom man även skulle undvika det från rationellt ekonomisk synpunkt motbjudande i att de ekonomiskt mera motiverade företagen bleve i fråga om statsbidragen missgynnade i förhållande till de övriga. Normalt böra tydligtvis de mera lönsamma ävensom de för sin ort mera behövliga företagen i första hand understödjas. Med hänsyn till de för närvarande rådande ovissa förhållandena anser kommittén dock att en förändring härutinnan tillsvidare bör kunna anstå, detta även emedan alltjämt mera avsevärt behov föreligger av att de odlade arealerna inom landet förbättras och ökas. 3. Torrläggningsverksamhetens inriktning. Vid en diskussion av riktlinjerna för torrläggningsverksamhetens framtida inriktning och omfattning torde i första rummet uppmärksamheten böra fästas vid förekomsten av vattensjuk mark, som med fördel kan bliva föremål för torrläggning — antingen det gäller att åstadkomma förbättrad torrläggning av redan odlad jord eller att genom utdikning av ännu icke i kultur tagen jord utvinna nya marker för odling — samt det syfte statsmakterna kunna tänkas vilja uppnå med sitt understödjande av torrläggningsverksamheten. Vad beträffar mark, som behöver torrläggas, framhöllo 1934 års avdikningssakkunniga i sitt den 28 december 1936 avgivna betänkande, att under överskådlig framtid förutsättningar förefunnes inom vårt land för en fortsatt torrläggningsverksamhet i dåvarande eller till och med ökad omfattning såväl i fråga om avlopps upptagande och utvidgande som invallningar och täckdikningar. Vad särskilt anginge omfattningen av redan odlad men icke fullständigt utdikad jord, som vore i behov av ytterligare torrläggning, hade av inhämtade uppgifter framgått, att arealen dylik mark vore mycket betydande och säkerligen överstege 1 000 000 hektar. 1936 års utredning angående beredskapsarbeten (betänkande den 27 juli 1937) utförde även en inventering av torrläggningsarbeten. Som norm gällde, att arbetena skulle vara av den beskaffenhet, att båtnaden uppvägde eller överstege kostnaden. Enligt inventeringen skulle under tioårsperioden 1937—1946 för torrläggning av försumpade marker för jordbruksändamål kunna beredas arbete, motsvarande en åtgång av 4 517 000 dagsverken. Utredningen framhöll emellertid, att de för beredskapsändamål redovisade arbetena på intet vis kunde anses utgöra resultatet av en fullständig inventering av de förefintliga arbetsobjekten. De utgjorde säkerligen snarare den stock av arbeten, som redan vore planerade och mer eller mindre fullständigt blivit föremål för undersökning. Torrläggningskommittén uttalade i sitt den 6 december 1941 avgivna betänkande och förslag beträffande erforderlig komplettering av statsunderstödda torrläggningsföretag vid arbetslöshet

38 m. m., att behovet av förbättrad torrläggning i nästan alla län vore större än vad av kommitténs under dess resor upprättade förteckningar framginge, vilka förteckningar upptoge inalles 364 företag med en beräknad totalkostnad av 30 å 40 miljoner kronor. I de tre nordligaste länen vore behovet för överskådlig tid praktiskt taget obegränsat och nästan detsamma kunde sägas om ett så långt söderut beläget län som Kristianstads län; mycket stort vore behovet även i Jönköpings, Kronobergs och Värmlands län. Den av torrläggningskommittén företagna inventeringen gällde i första hand med statsunderstöd utförda företag, som av ena eller andra anledningen icke fyllde sitt ändamål och som kunde anses lämpliga som beredskapsarbeten vid inträffande arbetslöshet, jnen kommittén fann sig under utredningens gång föranlåten a t t även i viss utsträckning medtaga till större eller mindre del nya företag. Enligt en helt approximativ uppskattning ansåg sig kommittén ha anledning beräkna, att beredskapsarbeten av ifrågavarande art i händelse av särskilt stort behov skulle kunna ordnas i en omfattning, som motsvarade en kostnad av 60 a 80 miljoner kronor. D å torrläggningskommitténs beräkningar åtminstone till huvudsaklig del avse företag, som icke kunna väntas komma till utförande enbart med hjälp av statsunderstöd enligt allmänt gällande regler, ha de i detta sammanhang anförts endast som exempel på tillgängliga arbetsobjekt under förutsättning att statsmakterna av speciella skäl anse sig böra ställa erforderliga medel till förfogande. Redan av tidigare utredningar torde framgå, att behovet av torrläggning i och för sig är tämligen obegränsat för mycket lång tid framåt. D e sakkunniga anse sig med hänsyn till under utredningen inhämtade uppgifter icke heller ha anledning att draga detta förhållande i tvivelsmål. Frågan är således närmast i vilken utsträckning verksamheten bör uppmuntras genom stöd från statsmakternas sida. E n utredning av frågan om och i vad mån fortsatt avdikningsverksamhet kan antagas även för framtiden komma att bliva av stort värde för den enskilde och staten måste besitta en ringa grad av tillförlitlighet med hänsyn till svårigheten a t t i förväg vinna kännedom om vissa av de faktorer på vilka den måste grundas, t. ex. skördeförhållandena, ländernas export- och importpolitik, världsmarknaden m. m., framhöllo 1934- års avdikningssakkunniga i sitt ovan nämnda betänkande. Kommittén anförde därefter vissa orienterande synpunkter på problemet, bland annat följande. En utökning av livsmedelsproduktionen måste givetvis förutsätta förbättrad jordkultur eller utökade odlingsarealer. E t t villkor för utökning av livsmedelsproduktionen är emellertid, att världsmarknaden till lönande priser kan mottaga landets överskott av jordbruksprodukter. Under de senaste åren har dock i stort sett överproduktion av livsmedel, eller åtminstone vissa livsmedel, förelegat i världen, vilket medfört att vårt land, liksom många andra länder haft stora svårigheter att vinna avsättning av jordbrukets produkter till rimligt pris.

39 Om visshet förelåge, att de under senaste åren rådande förhållandena på livsmedelsmarknaden skulle komma att fortfara längre tid framåt, kunde det ur nu berörda synpunkt sett knappast anses rimligt att fortsätta med en statlig understödsverksamhet, som skulle medföra överskott på jordbruksprodukter och därmed leda till ett försvårande av de prisreglerande åtgärder, som redan nu måst tillgripas för att förhindra ruinerande priser för producenterna. Det kunde icke vara rimligt, att staten å ena sidan skulle ingripa och offra penningmedel till produktionens höjande för att å andra sidan anslå medel till undanröjande av det överskott, som genom produktionsökningen uppstode. Nu lärer det emellertid icke vara möjligt att för någon längre tid framåt förutspå, huru utvecklingen kommer att gestalta sig beträffande världsmarknaden på jordbruksprodukter. Ingen säkerhet föreligger för att icke till följd av svaga skördar, andra länders export- och importpolitik och dylikt i stället för det överskott av vissa jordbruksprodukter, som under de senaste åren förelegat i vårt land, kan uppkomma brist på livsmedel. Ej heller kan man förutsätta, att jords torrläggning under alla förhållanden måste medföra motsvarande ökning av produkterna på livsmedelsmarknaden. Vid de ofullständiga jordbruken, vid vilka en avsevärd verksamhet för jordens avdikning och grundförbättring äger rum, samt vid tillskapande av nya enbart självförsörjande jordbruk, vilket särskilt för rikets nordliga delar torde vara angeläget, kommer ökad produktion utan tvivel i första hand att medföra höjande av familjernas levnadsstandard. Kommittén erinrade om betydelsen av att inom landet vid eventuell avstängning av importen kan produceras vad som erfordras för människornas försörjning och djurens utfodring; vidare framhölls att framskapandet av en förbättrad växtkultur till ersättning för importerat kraftfoder samt beteskulturens utveckling kunde giva anledning till förbättring eller utökning av de odlade arealerna samt att ändrade vattenavrinningsförhållanden, icke minst på grund av den tilltagande utdikningen av skogsmark, komme a t t medföra behov av förnyade regleringar av vattendrag. Besparingsberedningen yttrade i sin promemoria bland annat följande rörande denna fråga. På längre sikt torde det knappast vara ett allmänt intresse att, åtminstone i första hand, utvidga jordbruksarealen, enär i framtiden avsättnmgsförhållandena beträffande jordbruksprodukter kunna tänkas bli likartade som under tiden före avspärrningen. Tillskapandet av nya jordbruk med därav föranledda betydande byggnadskostnader under nuvarande tid måste därför anses betänkligt. Däremot finner beredningen, med hänsyn till önskvärdheten att mera rationellt utnyttja redan odlad mark och där vinna ökat skördeutbyte, det ändamålsenligt att åtgärder vidtagas för att torrlägga vattensjuk åker- och ängsmark. Förekomsten av s. k. ofullständiga jordbruk synes vidare motivera torrläggning av förut icke odlad mark för att skaffa erforderlig tilläggsjord till dessa redan befintliga jordbruk. Torrläggningskommittén anförde i denna fråga i huvudsak följande. Den under senare år ofta uttalade uppfattningen, att gagnet av en fortgående produktionsstegring hos jordbruket vore tvivelaktigt, torde numera och särskilt efter utbrottet av det nu pågående stormaktskriget i hög grad ha förlorat såväl i

anslutning som i berättigande. De mest framträdande skälen härtill torde vara dels den vunna insikten om det oeftergivliga kravet att så långt som möjligt tillgodose livsmedelsförsörjningen, dels behovet att möta en nödig och eftersträvansvärd befolkningstillväxt samt dels slutligen önskvärdheten och delvis nödvändigheten att avsevärt öka vissa slag av växtodlingar ävensom att upptaga helt nya sådana. För tillgodoseende av livsmedelsförsörjningen kräves på torrläggningsområdet dels en förbättrad torrläggning av redan partiellt torrlagda och odlade marker samt dels torrläggning av nya områden för deras läggande under plogen. Av utomordentlig vikt är att där så lämpligen låter sig göra komplettera ofullständiga jordbruk, särskilt inom trakter, där befolkningen på grund av om- eller nedläggning av sådana industrier, som tidigare plägat ge talrika och relativt säkra arbetstillfällen åt ortens jordbrukarbefolkning, ej längre äger tillgång till sådant arbete utan blir hänvisad att så vitt möjligt för sitt uppehälle i långt högre grad än förut och kanske helt och hållet lita till jordbruket. De torrläggningsföretag, som i huvudsak eller till | avsevärd del möjliggöra komplettering av ofullständiga jordbruk äro talrikt förekommande. Önskvärdheten av att staten beträffande dessa jordbruk träder hjälpande emellan torde vara så allmänt erkänd, att någon vidare motivering därav icke synes påkallad. I dylika fall kan det även bliva väl befogat, att det allmänna lämnar vederbörande jordbrukare ett långt kraftigare understöd än vad normalt eljest borde förekomma. För ett ändamålsenligare tillgodogörande av marken erfordras i andra fall en betydande nyodling av mark till ersättning för äldre, i ett eller annat avseende mindre god åker, som med största fördel kan omläggas till betesmark. Dylikt ordnande av förbättrade beten har som känt visat sig synnerligen fördelaktigt, men har ännu icke på långt när ägt rum i den omfattning, som kan anses påkallad, särskilt gäller detta Norrland. På grund härav krävas betydande omläggningar av åker till bete, varigenom uppstår behov av nya åkerarealer, som i sin tur påkalla nödiga torrläggningsarbeten. Till främjande av att den jordbrukande befolkningen må kunna bevaras vid jorden och dess brukande böra i stor utsträckning nyodlingar företagas. Härvid böra i första hand tagas i anspråk goda och väibelägna odlingsmarker, som allt- i jämt finnas att tillgå i riklig mängd. Kommittén har under sina resor erfarit, att | jordbrukarungdomen i många fall hyser en brinnande önskan att få ägna sig åt I jordbruket och då helst i hembygden. Då emellertid ofta nog den i vederbörande familjs ägo varande jorden ej räcker för ytterligare uppdelning till nya självstän- : diga gårdar — något som kan gälla hela byarna — kan denna ungdomens önskan ej uppfyllas med mindre än att särskilda anordningar vidtagas, vilka för att medföra avsedd nytta skulle bliva av sådan omfattning — särskilt i Norrland — att endast samhället, enkannerligen staten, mäktar genomföra dem. Härutinnan får kommittén uttala den uppfattningen, att det allmännas intresse av att landsbygdens jordbrukande befolkning icke blott må kunna stanna kvar i sina respektive orter utan också normalt tillväxa — således kraftigare än vad som nu sker — är så stort, att ingen tvekan bör råda om viljan att vidtaga nödiga, mången gång säkerligen mycket kostsamma åtgärder. De sakkunniga: Vårt jordbruks utveckling torde ha medfört, att frågan om den absoluta storleken av jordbruksproduktionen i landet icke längre har den betydelse, som under tidigare perioder tillmätts densamma och tagit sig uttryck i skiftande uppskattning av exempelvis den genom torrläggning möj-

liggjorda nyodhngsverksamheten. Det svenska jordbrukets stora framsteg i kvalitativt hänseende under senare årtionden, som möjliggjorts icke minst genom den snabba utvecklingen på växtförädlingens och maskinteknikens områden samt den ökade tillgången på och mera rationella användningen av växtnäringsämnen för att nämna några exempel, ha medfört minskat beroende av den kvantitativa utvecklingen. Spörsmålet torde nu icke längre vara huruvida torrläggningsverksamheten bör stimuleras i större eller mindre utsträckning med hänsyn till det önskvärda — eventuellt icke önskvärda — i att utvidga den odlingsbara jordens areal, utan i stället böra de jordbruksekonomiska synpunkterna vara avgörande. Tyngdpunkten av torrläggningsverksamheten har alltmera förskjutits i den riktningen, att verksamheten kommit att avse förbättrad torrläggning av redan odlad jord. Företag som avse bildande av nya jordbruk förekomma numera sällan och nästan uteslutande i landets nordligare delar. Härvid bör dock inskjutas, att i ett avseende nyodlingsmöjligheterna i samband med torrläggning bibehållit och kanske till och med ökat sin betydelse, nämligen när fråga är om komplettering av ofullständiga jordbruk. I bestämmelserna för statsunderstöd till torrläggningsföretag finns ett undantag stadgat från regeln, att den uppskattade båtnaden skall vara minst lika stor som de beräknade kostnaderna för att ett företag skall kunna erhålla understöd av statsmedel, och detta undantag gäller företag som i större utsträckning avse att utvinna jord för komplettering av ofullständiga jordbruk. Det är möjligt att en ytterligare uppmjukning av de vanliga reglerna kan vara nödvändig på denna punkt för att bättre avpassa bestämmelserna efter statsmakternas jordbrukspolitiska intentioner. Med det läge i fråga om jordbruksproduktionens kvalitativa och kvantitativa möjligheter, som nu måste anses föreligga, ha de sakkunniga icke funnit anledning att till närmare diskussion upptaga frågan i vad mån jordbruksproduktionens sammanlagda omfattning jämte avsättnings- och liknande förhållanden kunna vara ägnade att påverka målsättningen för torrläggningsverksamheten. Skulle det befinnas önskvärt att åstadkomma en ökning av det samlade produktionsresultatet, kan en sådan antagligen både snabbare och för mindre kostnad vinnas genom intensifiering av driften än genom nyodling. Förbättrad torrläggning av redan odlad jord kan dock här spela en viktig roll. Stundom kan det emellertid vara önskvärt att genom torrläggning möjliggöra utvinning av ny mark. Behovet av nya brukningsdelar i vissa trakter av Norrland är omvittnat, och i fråga om de ofullständiga jordbruken torde enighet råda därom att komplettering bör ske även genom nyodling, där så är möjligt. Kompletteringen behöver för övrigt icke uteslutande avse ofullständiga jordbruk i vedertagen bemärkelse, varvid syftet är att bringa upp mindre jordbruksenheter, som utgöra brukarens enda eller huvudsakliga förvärvskälla, till en storlek, som efter ortsförhållandena svarar mot vad som

brukar räknas som s. k. familjejordbruk, utan den kan även gälla större jordbruk, som för en ändamålsenlig drift ha behov av en utökning av arealen. Hushållningssällskapsutredningen underströk i sitt betänkande den 8 juli 1942, att den gängse definitionen av ofullständiga jordbruk icke vore ur ekonomisk synpunkt tillfyllest. Man brukar med denna beteckning avse sådana jordbruk som på grund av allt för liten åkerareal eller en med hänsyn till produktionsinriktningen olämplig fördelning av jorden på skilda ägoslag, sålunda på åker, betesmark och skogsmark, icke giva brukaren full bärgning. Utredningen ville i stället i princip såsom ofullständiga beteckna alla jordbruk, vid vilka med förhandenvarande produktionsinriktning samtliga produktionsfaktorer icke kunna fullt utnyttjas. Om också en dylik definition I icke torde kunna läggas till grund för stödjande åtgärder från det allmännas sida, kan den dock, enligt de sakkunnigas mening, tjäna som rättesnöre i j förekommande fall vid bedömandet av torrläggningsverksamhetens betydelse ] ur jordbruksekonomisk synpunkt. Ganska vanligt är att beteskulturens ut- I veckling medför behov av ökade arealer, som ofta icke kunna erhållas på annat sätt än genom att vattensjuk mark tages i anspråk. Som bekant finns det dessutom i ej ringa utsträckning odlad jord, som på grund av dålig beskaffenhet eller ofördelaktigt läge rätteligen borde läggas ut till skogsmark. Dylik rationalisering underlättas givetvis, om möjlighet finnes att exempelvis genom torrläggningsåtgärder utvinna för odlingsändamål mera tjänlig mark som ersättning. Vad gäller komplettering av ofullständiga jordbruk upp till familjejordbrukets nivå torde skäl ofta föreligga till understöd av statsmedel i särskild ordning, då kostnaderna för kompletteringen kunna bli så höga, att de enskilda jordbruken icke kunna bära dem, men kompletteringen av jordbruket i en ort kan vara av betydelse för ortsbefolkningens framtida försörjningsmöjligheter. I fråga om större jordbruk av mera affärsmässig struktur torde man böra utgå från att understödet skall beräknas enligt vanligen tillämpade grunder även om det gäller komplettering av ena eller andra slaget. Man får utgå ifrån, att omläggningar av detta slag äro lönande ur driftsekonomisk synpunkt och att de därför komma till stånd i den utsträckning som ur allmän ekonomisk synpunkt kan anses önskvärt med regelmässigt understöd av statsmedel. Att vägra statsunderstöd till dylika rationaliseringssträvanden synes däremot icke vara lämpligt, då det även ur samhällets synpunkt måste anses som en fördel att företagsenheterna driftsekonomiskt sett bliva så effektiva som möjligt. Det kan ju även inträffa att ägaren till ett sådant jordbruk, varom här är fråga, ehuru en omläggning kalkylmässigt framstår som lönande, icke ser sig i stånd att bära eller icke anser sig kunna riskera härmed förenade kostnader, som vanligen innebära en investering på tämligen lång sikt.

43 I enlighet med det anförda vilja de sakkunniga som sin mening framhålla, att vid bedömande av frågan om torrläggningsverksamhetens inriktning och omfattning den samlade jordbruksproduktionens storlek i och för sig numera icke bör tillmätas någon egentlig betydelse. Vare sig verksamheten avser att åstadkomma ett bättre utbyte av redan odlad jord eller att möjliggöra nyodling behöver den icke med nödvändighet utöva något avsevärt inflytande på den samlade produktionen. Skulle det exempelvis befinnas ur det allmännas synpunkt önskvärt, att produktionen i större utsträckning stegras, torde någon ändrad inriktning av torrläggningsverksamheten i syfte att framlocka nyodling i större skala icke därför vara erforderlig, utan önskat resultat kan ernås inom den nuvarande jordbruksarealens ram. Att särskilt inrikta torrläggningsverksamheten på att framskapa nyodlingsmöjligheter är således icke nödvändigt för att öka produktionen. Skulle den samlade produktionen å andra sidan till äventyrs anses vara för stor i ett givet läge, kan detta förhållande icke heller behöva påverka en rätt ledd torrläggniingsverksamhet, då denna alltid bör vara inriktad på att förbättra det ekonomiska utbytet av sådan jord, som under rådande förhållanden måste anses värd att göras till föremål för kulturåtgärder. Mången gång kan det, såsom i det föregående anförts, ur driftsekonomisk synpunkt vara önskvärt att nyodling möjliggöres genom torrläggning, men däremot bör nyodling för en allmän utökning av arealen som regel icke uppmuntras, såvida icke försörjningsförhållandena, t. ex. inom vissa delar av Norrland, gör bildandet av nya brukningsdelar särskilt önskvärt. Enligt de sakkunnigas mening bör alltså torrläggningsverksamheten i främsta rummet betraktas som en jordbruksekonomisk åtgärd. Då god torrläggning är ett grundvillkor för att den i anspråk tagna jorden skall lämna bästa möjliga ekonomiska resultat, måste torrläggningsverksamheten anses som ett viktigt led i strävandena att underlätta en rationell jordbruksdrift och statens stöd till verksamheten bör avvägas med hänsyn tagen härtill. 4. Kritik av gällande bidragsbestämmelser. Nuvarande bestämmelser om statsunderstöd ha i vad avser torrläggningens ändamål nära anknutits till vattenlagens stadganden om grunderna för tvångsdelaktighet och kostnadsfördelning. I vardera av de båda kungörelserna angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag och angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond har i 1 § första stycket torrläggningsändamålet angivits genom bestämmelsen, att statsunderstöd må anvisas till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slätter- och betesvall. Enligt vattenlagen är det också den båtnad, som höjningen i markens alstringsförmåga medför, som skall ligga till

grund för avgörandet om tvångsdelaktighet och kostnadsfördelning. Mot den bestämning av det understödsberättigade företagets ändamål, som sålunda skett, vore måhända i och för sig intet att invända. Som villkor för understöd har emellertid i 4 § av kungörelserna ytterligare uppställts förutsättningen, att lantbruksstyrelsen skall finna kostnaden för det företag, vartill understöd sökes, understiga eller högst uppgå till värdet av båtnaden i de avseenden, som omförmälas i 1 % första stycket, d. v. s. värdet av den båtnad, som består i ökad alstringsförmåga hos åker, slätter- och betesvall. Härmed synes en mindre lycklig sammankoppling med vattenlagens båtnadsbestämmelser ha skett. Det torde nämligen med bestämdhet kunna sägas, att den båtnadsbedömning, som skall äga rum enligt vattenlagen, tillkommen för annat ändamål, icke är av sådant slag att den bör vara avgörande även för frågan om företaget bör understödjas med statsmedel. För att statsunderstöd skall ifrågakomma torde böra fordras, att företaget i varje fall på längre sikt skall vara ekonomiskt bärkraftigt och fördelaktigt för delägarna. För bedömandet härav kräves en fri och allsidig prövning av företagets ekonomiska förutsättningar. Båtnadsbedömningen enligt vattenlagen är emellertid inskränkt till att omfatta den jordförbättring, som vinnes i form av ökad alstringsförmåga. Den omständigheten att värdet av jordförbättringen överstiger kostnaden för torrläggningen utgör icke tillräckligt bevis för att företaget är ekonomiskt väl grundat, liksom icke heller den omständigheten att kostnaden överstiger jordförbättringen utesluter att företaget har sitt berättigande.

Någon anledning att väsentligen ändra det enligt vattenlagen föreskrivna bätnadsbegreppet och därigenom lägga en ny grund för bätnadsuppskattningen vid syneförrättningen synes emellertid icke föreligga. Även om vissa | former av s. k. brukningsbåtnad äro så påfallande att det måste övervägas ! om icke hänsyn bör tagas även till dem, torde det kunna, fastslås, att båtnadsbegreppet på det hela taget väl fyller sina uppgifter enligt vattenlagen: med ledning av den i enlighet därmed verkställda uppskattningen prövas om och i vad mån tvångsdelaktighet skall föreligga, uppskattningen tjänar som grundval för en rättvis kostnadsfördelning mellan delägarna och den utgör en viss ] värdemätare pä nyttan av företaget vid bedömande av dettas tillåtlighet i förhållande till motstående intressen. Ur samtliga dessa synpunkter har en förenklad och huvudsakligen restriktiv båtnadsberäkning varit önskvärd och detta torde vara anledningen till att båtnadsbegreppet icke gjorts mera vidsträckt. Avsikten att fördelar av tvivelaktigt värde icke skola tillmätas betydelse framstår tydligt, då man beaktar : stadgandet att till båtnad, som genom torrläggning beredes mark, icke får hänföras förmån, som består i att frostländigheten minskas eller att de klimatiska förhållandena eljest förändras. Om utdikningens betydelse för frostländighetens minskande och klimatets förbättring råder hos allmänheten en

45 djupt rotad övertygelse, men från vetenskapligt häll ha tvivel framförts om uppfattningens riktighet. Vad som nu i understödshänseende gäller innebär sålunda i första hand att hänsyn icke får tagas till annan nytta eller förmån av torrläggning än den, som ingår under beteckningen jordförbättring i betydelsen ökning av alstringsförmågan. Detta leder närmast till reflexionen, att därmed beretts en säkerhetsmarginal mot att båtnaden uppskattas för högt. Måhända har detta också varit avsikten. En båtnadsberäkning, som bygger endast pä hänsyn till jordens alstringsförmåga, kan emellertid — även om denna måste anses fullt tillförlitligt uppskattad — vara missvisande antingen så att ett jordbruksekonorniskt oförmånligt företag framstår såsom lönande eller tvärtom. Den enskildes verkliga fördel eller båtnad av jords torrläggning torde helt allmänt kunna betecknas som den varaktiga värdeökning, som tillföres en ändamålsenligt brukad fastighet genom att en torrläggning planenligt genomföres och fullföljes. För att bedöma om företaget är ekonomiskt ändamålsenligt är det av vikt att hänsyn tages i synnerhet till hur den vunna eller möjliggjorda jordförbättringen bör och kan väntas komma att tillgodogöras. I allmänhet ingår i ett torrläggningsföretag mark tillhörig ett flertal ägare. Torrläggningen kan för dem vara av mycket olika betydelse även om den förbättrade marken för dem alla är tämligen likartad. För några ägare kunna de vunna förmånerna vara av stor vikt för deras utkomst. Andra ha måhända ringa eller intet behov av de ökade möjligheter att utvidga jordbruksdriften, som torrläggningen kan innebära. Mark för vilken vid syneförrättningen beräknats värde såsom blivande åker kommer kanske, enär ägaren icke anser det för sin jordbruksdrift förmånligt att uppodla den, att användas som betesmark. Tillgäng till kapital och arbetskraft för att nyttiggöra de öppnade förbättringsmöjligheterna, ekonomibyggnadernas storlek, förut befintlig tillgång eller brist på jord av det slag som vinnes och många andra omständigheter kunna inverka på den enskilde jordägarens handlande i denna fråga. Det sagda leder till slutsatsen, att största avseende måste fästas vid den torrlagda jordens blivande användning och att nyttan av torrläggningen måste bedömas med hänsyn till de driftsenheter, vari de berörda jordområdena ingå. Anknytning till bestämmelserna i vattenlagen torde i främsta rummet ha förestavats av en önskan att skapa garantier för torrläggningsföretagens behöriga underhåll. Trygghet i detta hänseende vinnes emellertid redan om det kravet uppställes, att syneförrättning skall ha ägt rum för att möjlighet till statsunderstöd skall föreligga. Som sammanfattning torde kunna fastslås, att den båtnadsberäkning, som skall ske enligt vattenlagen, icke är tillfyllest för bedömande av ett företags lönsamhet. Då derlna båtnadsberäkning hittills varit av avgörande betydelse för statsbidragsfrågan, kan det anses förklarligt om synemännen stundom,

mer eller mindre avsiktligt, anpassat båtnadsberäkningen så, att möjlighet till statsunderstöd beretts de företag som ur en vidare synvinkel befunnits nyttiga och önskvärda. Den kalkyl, som innefattas i syneförrättningens kostnads- och båtnadsberäkning, har måst utvisa att företaget skulle vara i sig självt lönande, oaktat rätta förhållandet ofta kan ha varit, att det endast under förutsättning att statsbidrag erhölles tett sig lönande ur enskild synpunkt. Vid en undersökning om torrläggningsverksamhetens rationella understöd- i jande synes det icke vara nog att endast i allmänhet fastslå att staten har intresse av en torrläggningsverksamhet av viss omfattning. Det bör även närmare klarläggas vari statens intresse av de särskilda företagen består jämfört med de enskilda jordägarnas intresse. Om det anses att en ökad eller förbilligad jordbruksproduktion är till gagn för samhället, torde det stå klart att det ligger i statens intresse att de torrläggningsföretag komma till stånd, vid vflka båtnaden för markägarna uppväger kostnaden och vilka sålunda äro lönande ur enskild synpunkt. Med sädana företag kan alltså sägas följa, utöver båtnaden för de enskilda, även en allmän båtnad. I regel är den allmänna båtnaden parallell med de enskildas båtnad, den är detsamma som fördelarna ur allmän synpunkt av ett för de enskilda nyttigt företag. Att uppdraga någon bestämd gräns mellan vad som därvid skall anses som allmän båtnad och som enskild båtnad är icke möjligt.

Utöver eventuell fördel i form av allmän båtnad kan emellertid för staten inträda särskild nytta av vissa företag, och detta kan ske även om företagen icke äro direkt lönande för de enskilda intressenterna. Ett torrläggningsföretag kan medföra även båtnad av social natur. Till dylik båtnad kunna räknas j sådana fördelar som att tillskottsjord skapas för ofullständiga jordbruk, var- | igenom utkomstmöjligheterna vid jordbruket ökas och ortsbefolkningens eko- ] nomiska läge förbättras, att möjlighet beredes att vidmakthålla en önskvärd jordbruksdrift, samt att hygieniska eller andra ur samhällets synpunkt beaktansvärda fördelar stä att vinna. Båtnad av detta slag synes lämpligen kunna benämnas social båtnad. Denna båtnad kommer visserligen indirekt i större eller mindre mån markägarna tillgodo men den bör dock huvudsakligen be- | traktas som en vinst för det allmänna. Det kan t. ex. förekomma fall då ett någorlunda utvecklat jordbruk utgör en förutsättning för bedrivande av annan närings- och förvärvsverksamhet eller för utnyttjande av förefintliga naturtillgångar. Företag med social båtnad torde få anses ur statens synpunkt särskilt behjärtansvärda. Till de sociala fördelar som företagen medföra kan emellertid hänsyn icke tagas vid båtnadsuppskattning enligt vattenlagen. I gällande lagstiftning har icke tillräckligt beaktats vilken ställning i understödshänseende som bör tillkomma företag med social båtnad. En möjlighet att med statsmedel särskilt stödja sådana företag finns dock redan nu, ehuru den är mycket begränsad.

47 Sålunda gäller att, där kostnaden för företaget överstiger värdet av båtnaden — jordförbättringen — statsbidrag och lån i undantagsfall kan beviljas, när särskilda skäl därtill äro. Bidraget kan då motsvara högst hälften av det godkända båtnadsvärdet. Genom den vid tillämpningen införda begränsningen, att statsunderstöd beviljas endast för den händelse kostnaden motsvarar högst 110 procent av bätnadsvärdet, kan sägas för närvarande vara medgivet att de 10 procent, varmed kostnaden må överstiga jordförbättringen, få uppvägas av social båtnad. Enligt lantbruksstyrelsens föreskrifter den 9 november 1942 ha även företag med social båtnad i form av tillskotts jord för ofullständiga jordbruk — i likhet med företag som avse förbättring av redan odlad jord — kunnat erhålla bidrag upp till hälften av kostnaden, medan bidraget eljest kunnat uppgå till högst en tredjedel av kostnaden. När förutsättningar för statsbidrag i vanlig ordning icke förelegat, har riksdagen i enstaka fall med hänsyn till sociala skäl ställt medel till förfogande, vanligen såsom hjäp till redan utförda företag, vilka kommit i nödläge. Frågan om statsunderstöd till torrläggningsföretag, som äro påkallade av såväl jordbruksekonomiska som sociala skäl, kan uppenbarligen icke anses rationellt löst med nuvarande bestämmelser. Redan den omständigheten att vid bätnadsuppskattningen hänsyn icke kan tagas till social båtnad, föranleder att sådan båtnad nu ej kan tillräckligt beaktas vid understödsfrägans bedömande. Det är vidare oegentligt att, dä tillvaron av social båtnad motiverar understöd till ett företag, vilket om hänsyn toges endast till jordförbättringen icke skulle vara önskvärt, statsbidraget skall bestämmas till viss procent av värdet på jordförbättringen. Det principiellt riktiga synes vara att om ett företag, trots att det icke kan anses ekonomiskt försvarbart ur delägarnas enskilda synpunkt, dock av sociala skäl betraktas som nyttigt och önskvärt, staten bör dels helt svara för den del av kostnaden, som överstiger värdet av de enskildas båtnad, dels ock därjämte lämna bidrag till företaget efter samma normer, som tillämpas på företag utan social båtnad. 5. Behovet av statsunderstöd. Det kunde förefalla som om den rationalisering av jordbruket, som sker genom torrläggningsverksamheten, borde vara i sig själv lönande och därför icke i behov av understöd. Det må väl också antagas att torrläggningsverkvsamhet av det slag, som hittills ansetts förtjänt av statens stöd, ofta skulle, i varje fall på längre sikt, befinnas ur markägarnas synpunkt ekonomiskt fördelaktig statsunderstödet förutan. Men även då det gäller företag, om vilkas förmånlighet för delägarna det icke synes behöva råda tvekan, torde enligt vad erfarenheten visat statliga stödåtgärder erfordras. Anledningarna härtill äro flera. De enskildas obenägenhet att på egen risk och bekostnad sätta i

gäng ett företag kan vara att tillskriva bristande företagsamhet, oförmåga att bedöma företagets lönsamhet eller svårighet att anskaffa erforderliga medel. För att delägarna skola kunna tillgodogöra sig de förbättringsmöjligheter, som torrläggningen medför, erfordras att ytterligare arbete och kostnader nedläggas på markens kultivering. Utöver avloppen kräves ofta detalj dikning, odling och gödsling m. m. innan nyttan av torrläggningen visar sig i form av bättre skörd. Genom vattenlagens bestämmelser om tvångsanslutning nödgas stundom en markägare deltaga i ett företag även vid för honom olämplig tidpunkt. Till följd av brist på kapital eller arbetskraft kan han måhända ej tillgodogöra sig nyttan av företaget förrän i en mer eller mindre avlägsen framtid. En annan anledning till att staten bör understödja verksamheten j är den skuldbelastning, som vårt jordbruk har att bära. De angivna om- j ständigheterna synas nödvändiggöra statsunderstöd såsom en stimulans även dä fråga är om företag, som understödet förutan skulle vara lönande för delägarna. I än högre grad är tydligen statens medverkan av nöden dä det gäller företag, vilkas fördelar för de enskilda med större eller mindre sannolikhet icke uppväga kostnaderna men vilka dock med hänsyn till allmänna intressen måste anses nyttiga och önskvärda, eller med andra ord företag, vilkas tillkomst till avgörande del motiveras av den sociala båtnad de medföra. Det är otvivelaktigt, att den torrläggning av jord, som ägt rum i vårt land sedan staten började understödja verksamheten, hittills varit av utomordentlig betydelse icke blott för de enskilda jordbrukarna utan även för det allmänna. Den såväl kvantitativa som kvalitativa utveckling, vilken ägt rum på jordkulturens område och som till väsentlig del möjliggjorts genom jordens för-1 bättrade avdikning, har varit en oundgänglig förutsättning för tryggande av stora befolkningslagers utkomst och för tillgodoseende av landets livsmedelsförsörjning. Som i det föregående framhållits torde det även i framtiden förbli ett viktigt allmänt intresse att åtgärder vidtagas, som äro ägnade att rationalisera och, om så erfordras, öka produktionen inom jordbruket. Även om en stegring av produktionen genom ökning av den odlade arealen icke anses i större utsträckning böra eftersträvas, blir en mycket betydande torrläggnings- j verksamhet av nöden. Av utredning, som de sakkunniga införskaffat från hushållningssällskapen, framgår, att omkring 1 724 000 hektar eller inemot j hälften av den nu befintliga åkerjorden i landet är i behov av förbättrad torrläggning i form av täckdikning. Man torde kunna räkna med att för större j delen av denna jord även kräves upptagande av nya eller förbättrade avlopp. Dä erfarenheten visat, att understöd erfordras för att man skall få till stånd även ekonomiskt bärkraftiga torrläggningsföretag i önskvärd omfattning, är det av utomordentlig vikt att staten även i fortsättningen lämnar verksamheten sitt stöd.

6. Allmänna riktlinjer för reformering av understödsverksamheten. Den frågan uppställer sig då, vilka förutsättningar som böra vara uppfyllda vid ett torrläggningsföretag för att detta skall anses förtjänt av statens uppmuntran. Såsom besparingsberedningen framhållit är det viktigt att genom torrläggningsverksamheten icke skapas nya understödsobjekt. Det första krav som måste uppställas är därför, att företaget icke får vara sådant att dess genomförande bereder delägarna framtida ekonomiska svårigheter. Det förhandsbedömande som måste ske i denna fråga är givetvis av grannlaga beskaffenhet. Den vid syneförrättningen verkställda båtnads- och kostnadsberäkningen kan tydligen icke få vara ensam avgörande. I synnerhet utgör den begränsade båtnadsuppskattningen hinder däremot. Huru frestande det än kunde vara att uppställa krav pä en annan båtnadsberäkning, som mera allsidigt och ur jordbruksekonomisk synpunkt mera tillförlitligt gäve besked om företagets ekonomiska förutsättningar, torde man emellertid av praktiska skäl nödgas avstå därifrån. Många av de fördelar torrläggningen medför äro av sådan art, att de icke låta sig uttryckas i odiskutabla siffror. De sakkunniga vilja därför icke föreslå införandet av någon annan siffermässig bätnadsoch kostnadsberäkning än den, som enligt vattenlagen skall ske vid syneförrättningen. Därvid förutsattes att, efter erforderlig ändring i vattenlagen, även påräknad brukningsbätnad blir beaktad vid syneförrättningen. Vid bedömningen av statsbidragsfrågan bör emellertid alltjämt väsentlig hänsyn tagas till den vid syneförrättningen skedda beräkningen. Det kravet synes nämligen ofrånkomligt, att kostnaden för torrläggningsarbetet alltid skall stå i skäligt förhållande till jordförbättringen. Frågan om företaget är lämpligt och önskvärt bör i övrigt av den bidragsbeviljande myndigheten prövas med hänsyn tagen till jordbruksekonomiska och allmänna synpunkter. Genom en organisatorisk förändring av statsbidragsfrågans handläggning avse de sakkunniga att tillförlitligt material för denna frågas bedömande skall komma att ställas till den understödsbeviljande myndighetens förfogande. För övrigt torde få antagas att det minskade inflytande på understödsfrågan, som synemännens båtnadsuppskattning skulle få, kan komma att öka denna uppskattnings tillförlitlighet. Någon frestelse för synemännen att sätta båtnaden hög för att möjliggöra statsunderstöd synes i varje fall icke vidare böra föreligga. Å andra sidan bör beaktas att vissa torrläggningsföretags tillåtlighet enligt vattenlagen är beroende av att värdet av jordförbättringen överstiger kostnaden jämte skadan å annans egendom. Skulle följden av det ovan sagda bli en allmän sänkning av båtnadsvärdena vid syneförrättningarna, komma dessa företag i oförmånligare ställning i förhållande till motstående intressen. De företag det här gäller äro huvudsakligen sjösänkningar och sjöregleringar. Med hänsyn till de ofta mindre goda erfarenheterna av dylika företag synes 4

50 emellertid en snävare båtnadsuppskattning icke föranleda betänkligheter utan tvärtom vara till fördel såsom ägnad att motverka tillkomsten av mindre lämpliga företag. Föreskrifter synas böra meddelas, som reglera ställningen i understödshänseende för företag, vilka vid sidan av den enskilda båtnaden medföra båtnad av social natur. Då genom dessa företag skapas fördelar för samhället utan att de enskilda delägarna i samma män tillföras ekonomisk vinst, synes staten böra bära större del av kostnaderna för dessa företag än som enligt vanliga regler skulle ske. 7. Vilka företag böra understödjas?

Den torrläggnings verksamhet, om vars understödjande nu är fråga, torde såsom hittills böra avse upptagande av huvudavlopp för en eller flera fastigheter. Även detaljdikningen, företrädesvis täckdikningen, är visserligen, som de sakkunniga i annat sammanhang komma att närmare utveckla, i hög grad | förtjänt av uppmuntran, men frågan om stöd åt denna verksamhet torde på grund av de väsentliga olikheter som råda mellan denna och torrläggningsverksamheten i övrigt böra behandlas i särskild ordning. Enligt gällande bestämmelser har täckdikning och annan detaljdikning undantagits genom föreskriften, att kostnaden för tegdikning eller dränering ej får inräknas i den kostnad för torrläggningsarbetet, som lägges till grund vid understöds beviljande. De sakkunniga ämna icke föreslå någon ändring härutinnan. I övrigt synes för ernående av en lämplig begränsning av statens understödjande verksamhet avseende böra fästas vid vederbörande torrläggnings- j företags ändamål och lönsamhet. a. Företagets ändamål. Det understödsberättigade företagets syfte torde kunna bestämmas så, att företaget skall avse torrläggning av mark för jordbruksändamål. Begreppet torrläggning bör därvid fattas så vidsträckt att det avser icke blott sänkning av grundvatten och borttagande av översvämningar utan även förbättrande av torrläggning så att den äger rum på det för jordbruksdriften mest ändamålsenliga sättet. Företaget behöver icke avse torrläggning av förut odränerad jord. Det kan vara fråga om förbättring av en tidigare utförd bristfällig torrläggning t. ex. genom att, såsom i 7 kap, 33 § vattenlagen sägs, dike i sådant ändamål utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras. Enligt 7 kap. 4 § må dike göras öppet eller täckt efter ty finnes lämpligast. En förändring av dike, som på senare tid fått allt större betydelse, är den då öppet dike ändras till täckt. Ändamålet med torrläggningsföretaget är därvid i regel att vinna såväl de direkta förmåner, som bestå i sänkning av grundvattnet genom att diket fördjupas samt i minskning av underhållskostnaderna, som ock den indirekta fördelen att möjlighet öppnas till en mera

ändamålsenlig brukning av jorden. Skulle ett sådant fall inträffa att ett torrläggningsföretag har förbättrade brukningsförhållanden och förenklat underhåll till enda ändamål, bör företaget icke på denna grund vara uteslutet från möjlighet till statsunderstöd. En annan sak är att ett sådant företag endast sällan torde uppfylla övriga villkor för rätt till understöd. Det har icke undgått de sakkunniga att vid förbättring av förut utförd torrläggning statsbidrag kan komma att beviljas med avseende å mark som förut torrlagts med bidrag av allmänna medel. Sålunda kan t. ex. ett öppet avlopp, som fördjupas och igenlägges till täckt, en gäng ha upptagits med hjälp av statsunderstöd. Det må emellertid då erinras om att det nya understödet förutsattes ha motsvarighet i ett båtnadsvärde, som icke kom i betraktande då det tidigare understödet beviljades. Däremot bör icke i vanlig ordning kunna lämnas understöd till en förbättring, som endast innebär komplettering av ett företag, vilket blivit såtillvida misslyckat att den förut beräknade båtnaden kan vinnas först genom kompletteringen. Utöver kravet på att torrläggningen skall frambringa eller förbättra för jordbruksdrift tjänlig jord ha för statsunderstöd hittills varit uppställda ytterligare villkor. Sålunda har betydelse tillmätts den till torrläggning ifrågasatta jordens egenskap av odlad eller oodlad, dess belägenhet inom landet, dess beskaffenhet att utgöra tillskottsjord till ofullständiga jordbruk samt frågan huruvida genom torrläggningen vinnes ökning av alstringsförmägan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtteroch betesvall. De sakkunniga äro av den uppfattningen, att enhetliga understödsbestämmelser böra gälla för hela riket samt att de i övrigt anmärkta omständigheterna visserligen böra beaktas i samband med bätnadsuppskattningen och vid bedömande av understödsfrågan men icke utan vidare tillmätas sådan betydelse, att de utgöra villkor för understöd. b. Företagets lönsamhet. Vid utväljande av de understödsberättigade företagen måste, om båtnaden är av uteslutande enskild natur, en begränsning ske med avseende på företagens lönsamhet för delägarna. I dessa fall synes man nämligen böra fasthålla vid principen att företaget skall vara att anse som lönande även om statsbidrag icke utgår. Statsbidragets funktion blir alltså för sådana företag huvudsakligen att tjäna som en stimulans och en riskersättning. Också när social båtnad föreligger, måste hänsyn tagas till om företaget är ekonomiskt fördelaktigt, därvid emellertid som båtnad av företaget böra. räknas även andra fördelar än den direkta vinsten för delägarna. Gällande bestämmelser i denna del vila på förutsättningen, att endast i sig själva ekonomiskt bärkraftiga företag böra understödjas med statsmedel, och sådan bärkraft förutsattes vara för handen, om kostnaden för ett företag icke överstiger värdet av jordförbättringen. De sakkunniga ha redan i det föregående riktat kritik mot denna grund för bedömande av lönsamheten. Enligt de sakkunnigas mening kan, även i fall då båtnaden är av uteslutande

enskild natur, prövningen om ett företag är sådant, att det bör anses förtjänt av statsunderstöd, ofta icke ske uteslutande efter siffermässiga beräkningar. De fördelar, som stå att vinna genom torrläggningen, äro delvis av sådant slag, att de näppeligen låta sig uppskattas till vissa penningbelopp. Vissa skador och olägenheter, såsom förlust av naturskönhet, skada å växt- eller djurliv, äro av samma beskaffenhet, Man torde därför vid prövningen få nöja sig med att fastslå att nyttan av företaget anses överväga kostnad och skada. Företagets berättigande bör, närmare bestämt, prövas fritt och allsidigt och med hänsyn tagen till alla de omständigheter, som kunna vara av betydelse för bedömande av dess vikt för enskilda och allmänna intressen. De kvalifikationer, som måste finnas hos företaget, torde kunna formuleras så, att det skall vara ur allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt. Den vid syneförrättningen verkställda kostnads- och båtnadsberäkningen bör givetvis tjäna till ledning vid statsbidragsfrågans bedömande, men avgörande inflytande synes icke böra tillerkännas vare sig denna beräkning eller, såsom hittills, en eventuellt inom lantbruksstyrelsen verkställd korrigerande värdering. I synnerhet som jordförbättringen alltid lärer komma att utgöra den väsentliga vinsten av jords torrläggning för jordbruksdrift torde emellertid det villkoret böra uppställas, att rätt till understöd endast må tillkomma företag, vid vilka värdet av jordförbättringen står i skäligt förhållande till kostnaden för torrläggningens utförande. Vid bedömandet därav torde, i vad avser jordförbättringen, den vid syneförrättningen skedda uppskattningen i regel utan vidare kunna läggas till grund. Emellertid bör givetvis tillses att någon allvarlig anmärkning icke kan riktas mot de beräknade jordvärdenas skälighet. Beträffande kostnaden ställer sig saken något annorlunda. Enligt gällande stadganden bestämmes statsbidraget till viss procent av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden. En sådan ordning torde fortfarande få anses välbetänkt, i synnerhet som kostnaden lätt påverkas av konjunkturerna på arbetsmarknaden och understödsfrågan stundom kan bli föremål för prövning först sedan en icke obetydlig tid förflutit från syneförrättningen. Då en omprövning av kostnaden sålunda alltid skall ske i lantbruksstyrelsen, synes det därvid eventuellt framkomna nya kostnadsbeloppet böra begagnas även vid bedömandet av den relativa kostnadens rimlighet. I övrigt synes såsom antytts för rätt till understöd böra få bli avgörande att företaget antingen från jordbruksekonomiska utgångspunkter befinnes lönande för markägarna eller ock att företaget, ehuru det icke kan anses ur enskild synpunkt bärkraftigt, dock på grund av tillkommande allmänna intressen är så förmånligt, att nyttan kan anses överväga kostnad och skada. I sistnämnda fall måste följaktligen undersökas om värdet av den båtnad, vartill hänsyn icke kunnat tagas vid syneförrättningen, är så stort att det uppväger det vid syneförrättningen eller lantbruksstyrelsens omprövning konstaterade underskottet i jordförbättring.

53 För bedömandet av företagets lämplighet och önskvärdhet synas ytterligare vissa normer böra tjäna till ledning. Sålunda bör hänsyn tagas till beskaffenheten av den jord som skall torrläggas, syftet med torläggningen, jordens blivande användning, markägarnas intresse för torrläggningen m. m. I dessa hänseenden må här framhållas följande. Av de torrläggningsföretag, som kunna anses ekonomiskt försvarbara ur markägarnas enskilda synpunkt, torde de vara mest förtjänta av stöd, som bäst överensstämma med torrläggningsverksamhetens önskvärda jordbrukspolitiska inriktning. Hit höra för närvarande i främsta rummet företag, som avse förbättrad torrläggning av redan odlad jord. De äga bland annat det företrädet att snara resultat kunna väntas i ökade skördar och att båtnadsberäkningen vid dem kan ske med största säkerhet. Om det också må anses mera angeläget att förbättra redan odlad jord än att framskapa ny odlingsjord, synes emellertid icke all verksamhet med sistnämnda ändamål böra vara utesluten frän statens stöd. Även företag som avse nyodling böra anses gagneliga för det allmänna om de äro av synnerlig betydelse för en rationell jordbruksdrift. I detta sammanhang bör särskilt nämnas att nyodling av försumpad mark kan vara en lämplig form för att bereda tillskottsjord till ofullständiga jordbruk ävensom att på sina håll förutsättningar torde föreligga för genomförande av invallningsföretag, om vilkas lämplighet och önskvärdhet tvivel icke synes behöva råda. I Norrland förekomma även vissa torrläggningsföretag med huvudsakligt ändamål att skapa nya jordbruk, vilka med hänsyn till rådande förhållanden kunna anses ekonomiskt och socialt önskvärda. Som i annat sammanhang framhållits är hänsyn till den torrlagda jordens blivande användning av största vikt för bedömande av företagets lämplighet. Att vinna en säker uppfattning därom kan emellertid möta svårighet till följd av bestämmelserna om tvångsanslutning. En avsevärd del av den jord som torrlägges ingår i företagen trots att ägarna icke sökt torrläggning och stundom äro direkta motståndare till densamma. Under sådana förhållanden måste hinder ofta föreligga för förrättningsmännen att — i varje fall i samverkan med ägarna — planlägga den framtida användningen. Meningen jämväl hos de intressenter, som äro motståndare till företaget, synes då böra få komma till uttryck innan företagets lämplighet och önskvärdhet bedömes. Det torde sålunda icke låta sig göra att som villkor för statsunderstöd uppställa krav på fullständig utredning om den torrlagda jordens blivande användning, men däremot synes det rimligt att fasthålla vid en allmän fordran att företaget skall vara ägnat att befordra en ur ekonomisk synpunkt ändamålsenlig jordbruksdrift på de fastigheter det berör. Även om vid undersökningen av företagets lönsamhet skulle befinnas, att de ekonomiska förutsättningarna för statsbidrags beviljande föreligga, torde i undantagsfall ansökan om understöd böra avslås om t. ex. hos flertalet del-

54 ägare rader ringa intresse för eller rent av motvilja mot företaget. Äro förhållandena sådana, att det kan befaras att avsevärd del av de förbättringsmöjligheter som vinnas icke inom rimlig tid komma att tillgodogöras av delägarna, torde med statsunderstödet i varje fall böra anstå till dess större intresse visat sig. Vid de företag, vilka icke kunna anses ur enskild synpunkt lönande men som dock ej böra lämnas å sido och uteslutas från statens stöd, måste som nämnts vad som brister i enskild båtnad täckas av social båtnad. Såsom övervägande social torde den båtnad böra betecknas, som består i att jordbruksbefolkningens levnadsvillkor i en trakt finnas kunna avsevärt förbättras genom torrläggning av mark. Den nu rådande allvarliga tendensen till avfolkning av landsbygden beror uppenbarligen till väsentlig del på att de utkomstmöjligheter jordbruket kan bereda sina utövare ställa sig mindre förmånliga i förhållande till vad andra grenar av näringslivet kunna erbjuda. En fortskridande försämring för jordbruket kan tydligen inom en icke avlägsen framtid i vissa landsdelar leda till en inskränkning av jordbruksdriften, som ur det allmännas synpunkt ej är önskvärd. Kan torrläggning av mark antagas motverka en sådan utveckling, måste den anses önskvärd även om den kräver betydande uppoffring av allmänna medel. Strävandena att skapa tillskottsjord åt ofullständiga jordbruk och att förbättra de hygieniska förhållandena på landsbygden ha även sin grund i betydelsefulla sociala syften. I den mån dessa kunna nås genom torrläggningsföretag måste företagen anses i särskild grad förtjänta av det allmännas uppmuntran och stöd. Företag, vilkas huvudsakliga ändamål är att tillgodose sociala behov, böra emellertid icke understödjas i nu förevarande ordning. De uteslutas genom de förut föreslagna bestämmelserna att torrläggningen skall ske för jordbruksändamål och att kostnaden skall stå i skäligt förhällande till värdet av jordförbättringen. 8. Understödets form. Statens understödjande av torrläggningsverksamheten har såsom förut nämnts sedan länge haft formen av dels statsbidrag utan återbetalningsskyldighet, dels ock statslån. En sådan anordning med två varandra supplerande former har enligt vad erfarenheten visat slagit väl ut, och de sakkunniga ha därför ingen anledning ifrågasätta ändring härutinnan. 9. Statsbidragets storlek och villkoren för dess utgående i normala fall. a. Bidragsprocenten. Enligt gällande bestämmelser kan statsbidrag beviljas till högst hälften, eller i vissa fall högst en tredjedel, av den godkända kostnaden för torrläggningsarbetet, tegdikning eller dränering däri ej inräknad, för förrätt-

55 ningsmannens förslag rörande företaget och för utredning, som i enlighet med lantbruksstyrelsens föreskrifter ägt rum i ändamål att tjäna till ledning vid bedömande av statsbidragsfrågan. I de undantagsfall, då bidrag beviljas ehuru kostnaden överstiger båtnadsvärdet, kan bidraget motsvara högst hälften av båtnadsvärdet. Då de sakkunniga nu gå att behandla frågan om statsbidragets storlek, må avvägandet av bidragsprocenten först bli föremål för bedömande, och spörsmålet om vad som bör medräknas i de kostnader, till vilka bidrag lämnas, upptagas i ett följande avsnitt. Vid bedömande av bidragsprocentens lämpliga storlek bör till en början beaktas statsbidragets syfte. Bidraget har att fylla följande ändamål: det skall tjäna som en stimulans för att framkalla önskvärda torrläggningsföretag, det bör vara en riskersättning för delägarna, det skall beträffande företag, som äro önskvärda av sociala skäl, bereda täckning för sä stor del av kostnaden, som kan anses svara mot den sociala båtnaden, och det kan slutligen uppfattas som ett statens anslag till jordbrukets rationalisering. Ser man bidraget uteslutande från de båda förstnämnda synpunkterna, som en stimulans och en riskersättning, torde med skäl kunna ifrågasättas om en så hög bidragsprocent som den högsta hittills medgivna kan vara erforderlig. Bidragsbehovets storlek blir givetvis beroende bland annat av den grad av säkerhet, med vilken företagets förmånlighet för delägarna kan på förhand bedömas. Kostnaderna för utförandet kunna väsentligt påverkas av oförutsedda arbetssvårigheter och ändrade konjunkturer. Båtnadsberäkningen måste grundas på en förhandsbedömning, som av många skäl långt ifrån alltid kan vinna motsvarighet i verkligheten. För att minska den förlustrisk, som följer av en alltför hög båtnadsuppskattning, är ett icke alltför obetydligt statsbidrag av nöden, särskilt med hänsyn till delägare vilka med tvång anslutas till företaget. Om emellertid ett företag vid en allsidig och omsorgsfull bedömning befunnits ur enskild synpunkt förmånligt, torde det få antagas att även ett väsentligt mindre bidrag än som motsvarar hälften av kostnaden skulle vara tillräckligt som uppmuntran och stöd till utförandet, Betraktas statsbidraget tillika som ett statens anslag till skapande av sociala förbättringar och till rationalisering av jordbruket, kunna tydligtvis andra synpunkter läggas på frågan om vilken bidragsprocent som kan anses vara skälig och erforderlig. Den sociala båtnaden kan uppenbarligen vara så avsevärd att staten bör svara för en väsentlig del av torrläggningskostnaden. Vid beaktande av rationaliseringssynpunkten må man ej bortse från att den torrläggningsverksamhet, till vilken bidraget lämnas, allenast avser avloppens upptagande och därför icke alltid direkt tillför markägarna fördelar i form av ökad produktion. Mången gång öppnar den endast möjlighet till förbättrande av jordbruksdriften, och innan produktionsökning vin-

56 nes kräves ytterligare kostsamma åtgärder. Då statsbidraget enligt detta sistnämnda betraktelsesätt har till ändamål att möjliggöra och stimulera en ur det allmännas synpunkt önskvärd rationalisering inom vår viktigaste näringsgren, kan uppenbarligen även en hög bidragsprocent anses försvarad. Innan ställning tages till frågan om bidragsprocentens storlek kan det vidare vara lämpligt att ägna uppmärksamhet åt spörsmålet huruvida bidraget bör vara fast eller utgå med belopp som växlar med hänsyn till torrläggningsföretagets önskvärdhet eller behov av understöd. Nu gäller stadgandet att, därest den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden understiger bätnadsvärdet, statsbidraget skall undergå skälig minskning. För beräknande av denna minskning har lantbruksstyrelsen i enlighet med av Kungl. Maj:t godkända grunder upprättat diagram och tabeller. Enligt de därvid tillämpade grundsatserna är statsbidragets storlek direkt beroende av förhållandet mellan kostnad och båtnad (relativa kostnaden). Som exempel kan nämnas att, om kostnaden är lika med båtnaden, d. v. s. relativa kostnaden är 1, statsbidraget för de i bidragshänseende förmånsberättigade företagen utgör 50 procent av kostnaden, medan vid en relativ kostnad av 0.50, d. v. s. då kostnaden är hälften av båtnaden, statsbidraget uppgår till 32.50 procent av kostnaden. I fall då det högsta bidraget är begränsat till ^ av kostnaden, bli bidragen vid nyssnämnda relativtal i stället 33.33 respektive 21.70 procent av kostnaden. Gällande föreskrift bygger på grundsatsen att statsbidraget i varje särskilt fall skall lämpas efter företagets ekonomiska ställning. Intressenterna i ett ekonomiskt gynnsamt företag, som beräknas lämna en avsevärd vinst, ha ansetts icke vara i samma mån beroende av understöd i form av statsbidrag som deltagarna i ett annat företag, varav vinsten blir väsentligt mindre eller ingen. Bestämmelsen om minskning av bidraget har varit föremål för vissa anmärkningar. Sålunda framhöll föreningen statens lantbruksingenjörer i skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 november 1931, att ifrågavarande föreskrift utgjorde ett direkt premierande av de mindre fördelaktiga företagen samt en kraftigare hjälp till framdrivande av de sämre än de bättre företagen. 1931 års utredningsmän ansågo däremot att ekonomiskt fördelaktiga torrläggningsföretag borde genom utsikten till en säker vinst i sig själva utgöra lockande arbetsobjekt och att tilldelande av onödigt höga statsbidrag till företag, vilka skulle komma till stånd även om bidraget vore mindre, icke syntes förenat med sund ekonomi. Däremot ansågo utredningsmännen det väl motiverat att kraftigare understödja sådana företag vilka, ehuru kalkylerna utvisade en relativt låg siffermässig vinst, likväl ansåges med hänsyn till de med jordbruksdriften å fastigheterna i övrigt

57 sammanhängande förhållandena böra komma till utförande. Utredningsmännen erinrade om att yrkanden om slopande av reduceringen underställts 1929 års riksdag men icke föranlett ändring av gällande bestämmelse. De framhöllo även att verkningarna av bidragets reducering varit ur statsfinansiell synpunkt betydelsefulla. Besparingsberedningen uttalade som sin uppfattning i huvudsak följande: Det syntes icke riktigt att staten genom sin bidragsverksamhet mera stimulerade igångsättandet av sämre än av bättre företag. Om det av sociala och andra skäl syntes motiverat att lämna högre bidrag till de mindre räntabla än till de mera räntabla företagen, borde det allmänna åtminstone se till att de sämre företagen icke stode i vägen för de bättre. Bidrag borde i första hand, oberoende av företagens ålder, lämnas till sådana företag, beträffande vilka någon tvekan rörande räntabiliteten icke kunde anses föreligga. Med hänsyn till de förmånliga lånemöjligheterna kunde det synas skäligt att bidragen till räntabla företag i regel icke finge överstiga 30 procent. De icke räntabla borde som regel ej komma till stånd. Om bidrag icke utginge med högre belopp än 30 procent av kostnaden, borde någon reduktion av bidragsrätten för företag, vid vilka båtnaden överstege kostnaden, icke bibehållas. Torrläggningskommittén — som fann det kunna diskuteras om icke bidraget kunde minskas till exempelvis en tredjedel och bidragslämnandet normalt begränsas till fall, då kostnaden icke överstege båtnaden, dock med rätt för Kungl. Maj.t att bevilja bidrag såväl till högre belopp som i andra fall än de nyssnämnda — ansåg att bidragen i normala fall borde bestämmas till en och samma andel av kostnaden, varigenom man även skulle undvika det från rationellt ekonomisk synpunkt motbjudande i att de ekonomiskt mera motiverade företagen bleve i fråga om statsbidragen missgynnade i förhållande till de övriga. Normalt borde enligt kommitténs mening tydligtvis de mera lönsamma ävensom de för sin ort mera behövliga företagen i första hand understödjas. Med hänsyn till de för det dåvarande rådande ovissa förhållandena ansåg kommittén dock att en förändring härutinnan tills vidare borde kunna anstå. De sakkunniga: Med hänsyn till den i det föregående återgivna uppfattningen, att den båtnads- och kostnadsberäkning som skall ske enligt vattenlagen icke utgör en fullständig och tillförlitlig kalkyl över företagets ekonomiska förutsättningar, är det självfallet att de sakkunniga icke kunna finna det motiverat att statsbidraget, såsom nu sker, utgår med varierande belopp beräknade efter den relativa kostnaden. Storleken av denna kostnad synes enligt de sakkunnigas mening icke utgöra något säkert bevis om företagets större eller mindre behov av stöd. Än mindre kan den relativa kostnaden ensam anses visa huruvida företaget är ur allmän eller enskild syn-

58 p u n k t ändamålsenligt och önskvärt. Det synes därför icke tillfredsställande a t t de procenttal, efter vilka statsbidrag skall utgå, graderas efter den relativa kostnadens växlingar. D e sakkunniga vilja i stället föreslå införandet av en sådan ordning vid bestämmandet av statsbidragets storlek, att hänsyn tages huvudsakligen till företagets större eller mindre önskvärdhet ur allmän synpunkt men även i någon m å n till dess behov av understöd. De bidragsberättigade företagen böra visserligen alla fylla det i det föregående uppställda kravet att vara ur allmän och enskild synpunkt nyttiga och önskvärda, men en viss inbördes gradering mellan dem kan dock tydligtvis ske såväl med avseende på deras önskvärdhet ur statens synpunkt som med hänsyn till deras förmånlighet för intressenterna. Denna gradering synes kunna läggas till grund vid bestämmande av statsbidragets storlek. På grund av bedömandets vansklighet vilja de sakkunniga emellertid icke föreslå en längre gående differentiering än en uppdelning av företagen i två grupper. Till den ena gruppen, den lägre bidragsklassen, synas böra hänföras företag, genom vilka vinnes huvudsakligen enskild båtnad, d. v. s. närmast sådana, vid vilka icke avses att i mera betydande utsträckning skapa tillskottsjord till ofullständiga jordbruk eller andra sociala fördelar utan som väsentligen böra betraktas som ur jordbruksekonomisk synpunkt påkallade rationaliseringsåtgärder, vilka vid tillförlitlig kostnads- och båtnadsberäkning t e sig ur enskild synpunkt lönande. Den andra gruppen, den högre bidragsklassen, torde böra omfatta företag, vilka måste anses ur allmän synpunkt vara av synnerlig betydelse, d. v. s. i huvudsak sådana som medföra avsevärd social båtnad och som — emedan den enskilda båtnaden stundom icke uppväger kostnaden — äro i särskilt behov av stöd från det allmännas sida. Den nu föreslagna ordningen för lämnande av bidrag till företag med social båtnad avviker från vad de sakkunniga i det föregående betecknat som den principiellt riktiga lösningen av bidragsfrågan vid sådana företag. Sålunda framhölls, att staten borde helt svara för den del av kostnaden, som överstege värdet av delägarnas enskilda båtnad, samt därjämte lämna bidrag till företaget efter samma normer, som tillämpades på företag utan social båtnad. Vid en lösning enligt denna linje skulle det emellertid bli nödvändigt a t t först göra en värdering av delägarnas enskilda b å t n a d för a t t fastställa det belopp, för vilket delägarna själva hade att svara med hjälp av vanligt statsbidrag. Återstående kostnad skulle vila på statsverket. D å värdet på jordförbättringen, brukningsbåtnaden inberäknad, såsom de sakkunniga ofta framhållit, ej med visshet utgör ett riktigt uttryck för delägarnas båtnad, skulle en särskild uppskattning därav behöva göras. I stället för en sådan lösning efter principiella linjer ha de sakkunniga funnit mera praktiskt, att dessa företags berättigade anspråk på särskilt stöd av

59 det allmänna tillgodoses genom att för dem öppnas möjlighet till ett procentuellt högre statsbidrag, enhetligt beräknat på hela kostnaden för företaget. De sålunda föreslagna två bidragsklasserna synas vad beträffar bidragets storlek böra vara i huvudsak fasta, så att följaktligen för vardera klassen skall gälla en enhetlig bidragsprocent. Som skäl mot en gradering av statsbidragen inom bidragsklasserna talar i första hand den förut berörda svårigheten att vid jämförelse mellan de olika företagen finna hållpunkter för en mera detaljerad och samtidigt rättvis gradering av statsbidragen. Avvägningen skulle med nödvändighet bli mer eller mindre godtycklig. För i huvudsak fixerade bidragssatser talar vidare markägarnas intresse av att på förhand kunna kalkylera med vissa kända bidragsbelopp. Om sålunda med hänsyn till det anförda fasta bidragssatser föreskrivas synes dock, i överensstämmelse med vad ovan yttrats om att hänsyn i någon mån bör tagas till företagets behov av understöd, möjlighet böra lämnas öppen att i undantagsfall, när de ekonomiska betingelserna för företaget giva anledning därtill, vidtaga jämkning med avseende på bidragsprocenten. Detta skulle kunna ske när en torrläggning enligt kalkylerna ställer sig ur enskild synpunkt särskilt fördelaktig. En sådan jämkningsmöjlighet synes kunna få betydelse i synnerhet med avseende på den högre bidragsklassen. Samtidigt som ett företag medför betydande social båtnad och därför blir hänförligt till denna klass, kan det nämligen ur enskild synpunkt vara så lönande att ett bidrag understigande det högsta medgivna kan vara tillfyllest för att trygga företagets tillkomst. Vad slutligen angår bidragsprocentens storlek ha de sakkunniga efter övervägande av de omständigheter som böra inverka därpå och med hänsyn till de erfarenheter som vunnits av statens hittills utövade understödsverksamhet stannat för att föreslå att statsbidraget i regel skall utgöra till företag i den lägre bidragsklassen en tredjedel av kostnaden, och till företag i den högre bidragsklassen hälften av kostnaden. Det kan måhända befaras att, då enligt de sålunda föreslagna reglerna statsbidraget i allmänhet skulle utgå efter de båda andelstal, hälften och en tredjedel, som hittills betecknat de högsta gränserna för bidraget, den nya ordningen skulle komma att föranleda förhöjda bidrag till företagen och därmed ställa ökade anspråk på statskassan. Under det att statsbidragets storlek hittills varit beroende av förhållandet mellan kostnad och båtnad och statsbidraget sålunda i vissa fall kunnat utgå efter procenttal, som avsevärt understigit de högsta medgivna, skulle enligt de nu föreslagna reglerna bidragen fixeras. Emellertid äro de sakkunniga av den meningen, att, om än åtskilliga företag skulle erhålla högre bidrag enligt den nya ordningen än enligt den nuvarande, detta bör mer än väl uppvägas därav att

60 andra företag, vilka med nu gällande regler äro förmånsberättigade och sålunda kunna erhålla bidrag u p p till hälften av kostnaden, i fortsättningen komma att hänföras till den lägre bidragsklassen. Det är i detta sammanhang av intresse a t t kasta en blick pä hur de nuvarande bestämmelserna verkat med avseende pä bidragsprocentens storlek. Enligt uppgift från lantbruksstyrelsen har under budgetåret 1943/44 statsbidrag från statens avdikningsanslag u t g å t t med högst 30 procent av kostnaden till 5 företag » 30,1—35 » » » * 5 » » 35,1—40 » » » » 19 » » 40,1—42 » » » »10 » » 42,1—44 » » » »17 » » 44,1—46 » » * * 29 » » 46,1—48 » » * » 100 » » 48,1 — 50 » » » » 387 » och med 50 » » båtnaden » 58 » summa 630 företag (varjämte bidrag u t g å t t endast till förrättningskostnad till 12 företag). Bidragsprocenten h a r alltså i mer än % av fallen legat över 48 procent och beträffande 545 av 630 företag, eller i 86 procent av fallen, varit högre än 46 procent. Att bidragsprocenten allmänt blivit så hög har sin förklaring i den nu I gällande tillämpningsföreskriften a t t företag, som huvudsakligen avse förbättring av redan odlad jord, äga r ä t t till bidrag efter den förmånligare skalan, eller upp till hälften av kostnaden. I följd av den inriktning på odlad jord, som torrläggningsverksamheten under senare år erhållit, har detta medfört a t t det stora flertalet företag blivit hänförliga till denna grupp. Detta generella premierande av alla företag med huvudsakligen odlad jord k a n h a föranlett att statsbidrag i vissa fall utgått efter högre procentsats än som strängt taget varit erforderlig för att trygga företagens genomförande. Enligt de föreslagna n y a bestämmelserna komma en del av de nu förmånsberättigade företagen, nämligen de som medföra huvudsakligen enskild båtnad, a t t tillhöra den lägre bidragsklassen och därigenom erhålla mindre statsbidrag än de nu skulle få. D e t torde därför k u n n a påräknas a t t medelprocenten för bidraget snarare kommer att minskas än ökas. Någon motsvarighet till nu gällande föreskrift om statsbidragets storlek för det fall a t t kostnaden överstiger båtnaden skulle icke vara behöv-

61 lig. Enligt de sakkunnigas förslag skall nämligen för rätt till statsbidrag alltid fordras att båtnaden, bedömd ur en vidare synvinkel än hittills, överstiger eller åtminstone motsvarar kostnaden. b. Till vilka kostnader bör statsbidrag givas? Statsbidrag lämnas nu till den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden för torrläggningsarbetet, tegdikning och dränering däri ej inräknade, för upprättande av förslag till företaget och för den särskilda utredning, som skall ligga till grund för statsbidragsfrågans avgörande. Att kostnaden för själva torrläggningsarbetet alltjämt bör utgöra föremål för statsbidrag, torde icke behöva närmare utvecklas. I fråga om kostnaden för upprättande av förslag — planläggningskostnaden — och för den i samband därmed uppkommande hantlangningskostnaden ha rått olika meningar. Dessa kostnader skola därför här nedan ägnas närmare uppmärksamhet, i likhet med vissa kostnader för torrläggningsföretags underhåll, till vilka statsbidrag nu icke lämnas. Planläggningskostnad. Om statsbidrag beviljas till ett företag, lämnas bidrag till planläggningskostnaden efter samma procenttal, som tillämpas för övrig kostnad. Planläggningskostnaden inräknas nämligen då i den kostnad, som godkännes av lantbruksstyrelsen. Bidrag till planläggningskostnaden kan emellertid lämnas även för det fall a t t statsbidrag icke utgår till företagets utförande. Därom stadgas nu att, om vid planläggning av företag, vartill förslag upprättats vid syneförrättning enligt 10 k a p . vattenlagen, utredningen ger vid handen att stadgade förutsättningar för erhållande av statsbidrag till företagets utförande ej föreligga, Kungl. Maj:t kan bevilja statsbidrag till kostnaderna för utredningen. Statsbidrag må dock icke utgå till kostnad för sådant utredningsarbete, som mot förrättningsmannens avstyrkande verkställts på yrkande av sakägare, ej heller för det fall a t t , oaktat stadgade villkor för företagets understödjande med statsbidrag föreligga, Kungl. Maj:t med hänsyn till särskilda omständigheter finner sådant understödjande icke böra komma ifråga. H ä r avsett statsbidrag må beviljas till högst sjuttiofem procent av den godkända utredningskostnaden. Är företaget avsett som beredskapsarbete gälla bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 433) angående statsbidrag till förrättningskostnader för planläggning av vissa torrläggningsföretag. Enligt dessa kan från särskilt anslag utgå statsbidrag till kostnader för undersökning och utredning rörande torrläggningsföretag, som är avsett a t t vid inträffande arbetslöshet komma till utförande såsom beredskapsarbete. Undersökningen och utredningen skola vara verkställda vid syneförrättning enligt

bestämmelserna i 10 kapitlet vattenlagen. Statsbidrag kan utgå till hela den beräknade undersöknings- och utredningskostnaden, avrundat nedåt till helt tiotal kronor. Kostnad för hantlangning och därför erforderlig material må dock däri icke inräknas. Statsbidrag, varom här är fråga, beviljas av Kungl. Maj:t. Torrläggningskommittén föreslog att planläggningskostnaden städse borde utbrytas och göras till föremål för statsbidrag i särskild ordning och efter förmånligare grunder än som gällde kostnaderna för det egentliga torrläggningsarbetet. Som skäl härför anfördes huvudsakligen, att planläggningskostnaden till sin storlek kunde variera högst betydligt för i övrigt likartade företag, att denna kostnad för små företag bleve relativt högre än för de större företagen samt att vid tidpunkten för bedömande om ett företag borde understödjas med statsmedel eller ej planläggningskostnaden redan blivit utlagd och återstående arbeten därför gåve vinst, om kostnaden för dessa vore lägre än båtnaden. I proposition nr 204 till 1939 års riksdag anförde departementschefen, att vad torrläggningskommittén yttrat angående förrättningskostnadernas utbrytande från övriga kostnader för genomförandet av ett torrläggningsföretag syntes honom innefatta ett beaktansvärt uppslag till ernående av mera rationella metoder vid bidrags- och lånetilldelningen till torrläggningsverksamheten. Då ett genomförande av kommitténs förslag i denna del emellertid torde kräva en ingående omprövning av frågan om den högsta medgivna relativa kostnaden samt, bland andra frågor, storleken i procentuellt avseende av den föreslagna bidragsgivningen torde böra ytterligare övervägas, vore departementschefen icke beredd att för nämnda års riksdag framlägga något förslag i denna del. Besparingsberedningen har uttalat farhågor för att bestämmelsen om att statsbidrag kan beviljas till högst 75 procent av kostnaden för ett företag, som icke kommer till utförande, i vissa fall kunde föranleda till att intressenterna kände sig direkt manade att vidtaga alla åtgärder för att företaget verkligen skulle utföras, samt med hänsyn därtill funnit det vara ur statens synpunkt fördelaktigast att lämna möjlighet öppen åt Kungl. Maj:t att då särskilda skäl därtill föranledde bevilja statsbidragtill hela planläggningskostnaden. Detta förslag har avstyrkts av statskontoret, lantbruksstyrelsen samt lantbruksingenjörerna. De sakkunniga: Den föreslagna åtgärden att bryta ut planläggningskostnaden och göra den till föremål för statsbidrag i särskild ordning skulle medföra en minskning av de kostnader, till vilka enligt nuvarande ordning hänsyn tages vid bedömningen av statsbidragsfrågan. E n sådan utbrytning skulle uppenbarligen medföra ett gynnsammare förhållande

mellan kostnad och båtnad, vilket framför allt skulle få betydelse för mindre företag och leda till att ett ökat antal sådana kunde uppvisa båtnad överstigande kostnaden och sålunda framstå som bidragsberättigade. De skäl som åberopats för att behandla planläggningskostnaden särskilt för sig kunna visserligen anses beaktansvärda, men deras betydelse förringas avsevärt om statsbidragsfrågan löses efter de riktlinjer som de sakkunniga avsett. Något behov av att bryta ut planläggningskostnaden för att göra ett företag bidragsberättigat skulle på grund av den relativa kostnadens minskade inflytande på statsbidragsfrågan icke vidare föreligga. Vid det av de sakkunniga föreslagna bedömandet huruvida kostnaden skall anses stå i skäligt förhållande till jordförbättringen skulle hänsyn till planläggningskostnaden givetvis i någon mån kunna inverka på utgången. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid vid detta bedömande planläggningskostnaden i allmänhet kunna anses vara av underordnad betydelse och följaktligen lämnas åsido. Statsbidrag till planläggningskostnad för företag som komma till stånd torde liksom hittills böra utgå med samma procent, som tillämpas för annan torrläggningskostnad. Vad angår storleken av bidraget till planläggningskostnad för företag, vilka icke komma till utförande, så kunna de sakkunniga icke ansluta sig till uppfattningen att en möjlighet att bevilja bidrag till hela planläggningskostnaden skulle vara av någon betydelse för att minska faran för tillkomsten av misslyckade torrläggningsföretag. De sakkunniga anse det rimligt att delägarna — i detta fall sökandena till förrättningen — i regel få vidkännas någon del av planläggningskostnaden. Skulle den helt bäras av staten kan det befaras att framställningar komme att göras även om onödiga planläggningar. Emellertid kunna undantagsfall förekomma, då det kan anses billigt och skäligt att bidrag lämnas till hela planläggningskostnaden. Detta gäller särskilt i fråga om planläggning av företag, vilka sedermera visa sig icke få komma till utförande på grund av att naturskydds-, försvars- eller andra allmänna intressen skulle bli lidande av torrläggningen. Detta blir ofta uppenbart först sedan planläggningen utförts eller i varje fall åtskilligt arbete nedlagts därå och markägarna ha därvid i allmänhet icke haft möjlighet att förutse att hinder skulle föreligga mot företagets utförande. Med anledning av vad sålunda anförts vilja de sakkunniga föreslå att möjlighet öppnas att, när särskilda skäl därtill äro, bevilja statsbidrag till hela planläggningskostnaden. Slutligen finna de sakkunniga tillräcklig anledning icke föreligga till att frågan om bidrag till planläggningskostnad skall vara förbehållen Kungl. Maj:ts prövning. I synnerhet som det här gäller förhållandevis små belopp synes bidragsfrågan kunna prövas i vanlig ordning och sålunda i allmänhet

avgöras av lantbruksstyrelsen och endast i undantagsfall hänskjutas till Kungl. Maj:t. Hantlangningskostnad. 1931 års utredningsmän anförde härom: Dittills hade hantlangningskostnader kunnat inräknas i de kostnader, för vilka statsbidrag finge beräknas. Det hade emellertid visat sig möta svårighet att vid torrläggningsärendenas granskning i lantbruksstyrelsen åstadkomma en effektiv kontroll av dylika utgiftsposter. Hantlangningskostnaderna syntes i övrigt, bland annat av den anledningen att de jämväl omfattade för fältarbetena nödig materiel, såsom borrstål, virke m. m., vilket även efter syneförrättningens avslutande ägde visst värde för intressenterna, vara av sådan speciell natur, att de icke lämpligen borde till någon del täckas av statsmedel. I prop, nr 215/1932 förklarade departementschefen, att det framställda ändringsförslaget icke syntes honom då böra upptagas till genomförande. Torrläggningskommittén har framhållit, att då bidrag utgår från det genom riksdagens skrivelse nr 349 år 1939 anvisade anslaget till statsbidrag till förrättningskostnader intressenterna själva skola bestrida omkostnaderna för hantlangning och därför erforderlig materiel, under det att eljest dessa kostnader få inräknas i utredningskostnaderna, samt har ansett att på grund härav skillnaden i bidrag till utredningen (som i förstnämnda fall kan utgå med hela den på angivet sätt begränsade utredningskostnaden) i de båda fallen till stor del blir utjämnad. De sakkunniga: Att städse låta hantlangningskostnaden stanna å intressenterna torde komma att drabba olika företag tämligen ojämnt, särskilt { som anlitande av utomstående arbetskraft för hantlangning blir allt vanligare. Hantlangningskostnaden synes därför liksom hittills böra omfattas av statsbidraget. Underhållskostnad.

Endast sällan kan torrläggningsarbetet utföras på sådant sätt att företaget under någon längre tid blir fritt från underhåll. Oftast måste tvärtom i underhållsåtgärder vidtagas redan kort efter arbetets utförande. Den om- j ständigheten att underhållet icke sällan blivit eftersatt pä grund av de med dess utförande förenade kostnaderna har framkallat önskemål om statsunderstöd även till underhällskostnad. Sedan i en motion till hushållningssällskapens ombuds möte år 1939 framhållits bland annat, att ett tillfredsställande underhåll av torrläggningen under de senaste åren på grund av stegrade arbetslöner blivit mycket betungande, i synnerhet för dem som hade sina egendomar belägna intill större avloppsdiken, och att det därför vore önskvärt att statsmakterna vidtoge

65 åtgärder i syfte att understödja även föreskrivna rensningar av utförda avloppsdiken, anförde hushållningssällskapens ombud i skrivelse till Kungl. Maj.t den 26 september 1939: Ombuden anse sig böra framhålla, att särskilt under första åren efter det ett torrläggningsföretag slutförts arbeten kunna erfordras, som bliva mycket betungande för delägarna. Ofta sjunker sålunda marken, ras och förskjutningar kunna inträffa m. m. De arbeten, som på grund av sådana omständigheter måste utföras, kunna närmast betraktas såsom en sorts kompletteringsarbeten. Ombuden anse sig böra föreslå att möjlighet till statsbidrag beredes delägare i torrläggningsföretag, förslagsvis vid de två första föreskrivna rensningarna av i företaget ingående avloppsdiken. Härefter torde företagen i regel kunna betraktas som fullt färdigställda. Bidragsprocenten synes härvid skäligen kunna bestämmas till högst 50 procent av kostnaden för den första rensningen och högst 25 procent av kostnaden för den andra rensningen. Statsbidrag till ytterligare rensningar skulle däremot icke utgå. Torrläggningskommittén, som fått ombudens skrivelse till sig överlämnad, uttalade i huvudsak: Först torde böra nämnas att begreppet »de två första föreskrivna rensningarna» icke har annan motsvarighet i verkligheten än att det föreskrivna underhållet naturligtvis påkallar rensningar och att två av dessa bli de första. Det av ombuden använda uttrycket torde syfta på ett motionärens uttalande, att rensningar skola ske vart femte år, vilket han åter tydligen hämtat från något exempel i praktiken, där förening träffats, innehållande en sådan bestämmelse, vilken också på vissa håll synes vara ganska normalt förekommande. Men generellt gäller endast, att företagen skola vederbörligen underhållas, oberoende av om arbetena för detta ändamål bedrivas årligen, vilket är mest önskvärt och vid större arbeten nödvändigt, eller med vissa års mellanrum, i vilket senare fall ett fortlöpande underhåll ändock icke får eftersättas i de delar, där så påkallas. Det är just ofta felet med underhållet av en del företag, att endast större rensningar göras och detta med flera års mellanrum, utan att däremellan något underhållsarbete alls verkställes, även om under tiden avsevärda hinder för vattnets framrinnande i kanalerna uppstått. Kommittén har under sina besiktningar iakttagit, huru — utom naturligt fortskridande igenväxningar och igenslamningar, som icke blivit vederbörligen efterhållna — sådant fått inträffa som att en bro rasat, en fördämning gjorts för ordnande av en tvättplats, en ifyllning verkställts för beredande av tillfällig väg över kanaler m. m. dylikt utan att något gjorts däråt, allt naturligtvis med resultat, att torrläggningen av marken i hög grad försämrats. Måhända har till och med vid de verkställda upprensningarna en del dylika hinder icke ordentligt undanröjts eller genast åter ditlagts, där de haft något i och för sig kanske 'övligt ändamål att fylla, som dock tydligtvis bort tillgodoses på ett helt annat sätt, även om detta skulle ha medfört mera arbete och besvär, t. ex. 5

4442US

66 när det gällt anordnande av tvättplats eller vattningsställe. Emellertid förekommer det, att rensningar icke verkställts ens vart femte år, kanske till och med icke någon enda gång alltsedan företagets tillkomst. Hushållningssällskapens ombuds framställning avser visserligen icke, att bidrag till underhållet skulle utgå, sedan arbetena blivit »fullt färdigställda», men detta anses vara fallet först efter det att två större rensningar verkställts. Med detta betraktelsesätt borde avsyning och godkännande icke kunna äga rum förr än efter dessa rensningar, och då borde ej heller det lämnade statsbidraget slutbetalas förr än därefter. Emellertid synes en sådan anordning icke lämplig och ännu mindre den av ombuden föreslagna med särskilt bidrag till den första tidens underhåll. Det enda riktiga synes vara att — såsom inom vissa lantbruksingenjörsdistrikt också tillämpats — avsynings- j bevis icke utfärdas med mindre än att, sedan det egentliga grävningsarbetet slutförts och en vinter följt därpå med tjällossning, samtliga kanaler och diken under tjänlig årstid undergått en fullständig rensning med arbetet fortgående i riktning uppifrån nedåt och att först därefter avsyning verkställts. På detta sätt böra, då hädanefter redan i arbetsplanerna nödigt förutseende i fråga om sättningar och ras m. m. dylikt bör kunna påräknas, ; även därpå beroende skador i regel bliva tillräckligt avhjälpta. Om arbetena äro mycket omfattande, så att nämnda grundliga rensning uppifrån nedåt ej medhinnes under ett år, bör en putsning och efterrensning göras inom den övre under första året rensade delen innan den stora rensningen inom den nedre delen genomföres. Endast om arbetet är mycket begränsat och framgår genom något så när bra mark, som icke slammar nämnvärt och naturligtvis icke heller har benägenhet för ras eller utskärning, kan, omj nämnda rensning fullständigt genomförts före viss lämplig tid (ungefär 1 september i norra och 15 oktober i södra delarna av landet) avsyning tänkas ske samma års höst vid barmark. Nu avhandlade slutliga rensning synes med nödvändighet alltid böra rymmas inom de i den fastställda planen beräknade kostnaderna och bör i fråga om större företag, för vilka kostnaden kan vara mera avsevärd, även lämpligen upptagas såsom en särskild post i kostnadsförslaget, varigenom också underlättas att om så erfordras — såsom t. ex. vid ordnande av entreprenad kan vara önskvärt — avskilja denna rensning från det övriga arbetet. I tillhörande utlåtande bör alltid angivas, att en sådan slutlig rensning tillhör planen för företaget och inrymmes inom ramen av de beräknade kostnaderna. Härigenom blir också statsbidraget beräknat med hänsyn även till denna rensningskostnad. De sakkunniga: Det torde icke vara befogat eller lämpligt att allmänt utsträcka statens understöds verksamhet till att omfatta även kostnaderna för torrläggningsföretagens underhåll. Sådan kostnad bör betraktas som en jordbruksdriften åvilande produktionskostnad, vilken med längre eller kor-

tare mellanrum återkommer. Hänsyn härtill måste tagas redan vid bedömande av båtnaden av företaget. Jord som är belastad med en särskilt underhållskrävande torrläggning kan uppenbarligen icke värderas lika högt som i övrigt likvärdig jord, vilken endast fordrar mindre underhållskostnad. Ett företag, som skulle kräva ett alltför drygt underhåll, måste anses icke önskvärt och bör ej komma till stånd med statens stöd. På markägarna synes sålunda alltjämt böra ankomma att själva svara för underhållet. Såväl ur deras enskilda synpunkt som ur statens är det emellertid angeläget, att underhållet vederbörligen fullgöres, och erfarenheten torde visa att bättre garantier böra skapas därför. I en särställning står emellertid det första underhållsarbete som i regel nedlägges på ett företag något år efter det egentliga torrläggningsarbetet. Såsom torrläggningskommittén yttrat bör en sådan första rensning betraktas som en förutsättning för att torrläggningsarbetet skall anses på betryggande sätt utfört och först efter det denna rensning blivit verkställd bör företaget avsynas såsom färdigt. De sakkunniga äro av den meningen att kostnaden för denna första rensning bör inräknas i kostnaden för torrläggningsarbetet och sålunda inbegripas i de kostnader, till vilka statsbidrag lämnas. Den bör medtagas i kostnadsberäkningen vid företagets planläggning och särskilt redovisas. Meddelande av föreskrifter härom torde böra ankomma på lantbruksstyrelsen. c. Tilläggsbidrag då kostnaden blivit större än beräknat. Även om kostnadsberäkningen utföres med kunnighet och omsorg kan det uppenbarligen icke undvikas att de verkliga kostnaderna för utförande av ett torrläggningsföretag understundom komma att överstiga de beräknade. Torrläggningsföretagen intaga i detta avseende icke någon särställning i förhållande till andra större arbetsföretag. I gällande bidragskungörelse har detta förhållande även förutsetts såtillvida som i 3 § föreskrivits, att om på grund av mera avsevärd kostnadsökning eller förändring i företagets utförande fråga uppstår om beviljande av ökat statsbidrag, sådan fråga är förbehållen Kungl. Maj:ts avgörande. Det blir här tydligen av vikt att avgöra hur en begäran om statsunderstöd bör bedömas när de ekonomiska förutsättningarna för företaget ändrats efter den ursprungliga prövningen. Torrläggningskommittén yttrade i detta hänseende bland annat. Om den beräknade kostnaden skulle överskridas och detta bero på en sådan hastigare omkastning av konjunkturerna, som icke rimligtvis kunnat tagas i beräkning vid tiden för arbetsplanens fastställande, syntes det väl grundat att på särskild framställning staten efter prövning för varje fall kunde träda stödjande till. Flera exempel härpå förekomme i fråga om arbeten, som utfördes under förra världskrigets senare år och åren därefter. Vid bestäm-

mande av då beviljade tilläggsbidrag togs särskild hänsyn till de olika intressenternas ekonomiska ställning, ett tillvägagångssätt, som kommittén funne lämpligt även för nu rådande och framtida kristider. I regel hade dessa tilläggsbidrag skett i den formen, att för täckande av viss del av till ett företag lämnat avdikningslån bidrag beviljats från avdikningsanslaget. Möjligen skulle till förenklande av förfarandet, som under nuvarande förhållanden krävde riksdagens bifall till beviljandet av ett dylikt tilläggsbidrag, saken kunna ordnas på sådant sätt, att Kungl. Maj:t erhölle bemyndigande att för ändamålet bevilja bidrag från avdikningsanslaget. Statskontoret har förklarat sig för sin del icke kunna biträda detta, enligt ämbetsverkets mening alltför vittutseende förslag i varje fall icke utan avsevärd modifiering. I övrigt ha invändningar rests mot torrläggningskommitténs förslag att tilläggsunderstödet skulle graderas efter intressenternas ekonomiska ställning. Sålunda har föreningen statens lantbruksingenjörer förklarat sig icke kunna finna någon rimlighet och rättvisa i att, om ett företag på grund av häftiga omkastningar i konjunkturerna, vartill staten ofta själv genom sin penningpolitik vore medverkande, befunnes böra erhålla särskilt understöd, detta skulle graderas såsom någon sorts nödhjälp, en gradering som alltid måste bli i viss mån godtycklig och kunde komma att kännas som en prickning både av dem som finge och dem som icke finge understöd. Några hushållningssällskap ha uttalat samma mening. De sakkunniga: Tillförlitligheten av synemännens kostnadsberäkning skall alltid prövas av lantbruksstyrelsen. Statsunderstödet beräknas med avseende pä den av styrelsen godkända kostnaden. Om kostnadsökning inträder i förhållande till vad vid syneförrättningen beräknats, kunna fyra olika fall särskiljas allteftersom dels kostnadsstegringen konstateras före eller efter statsunderstödets beviljande och dels företaget med hänsyn tagen till kostnadsökningen fortfarande kan anses uppfylla stadgade betingelser för erhållande av statsunderstöd eller icke. Fråga om tilläggsbidrag uppkommer givetvis endast för de två fall, då kostnadsstegringen upptäckes efter det understödsfrågan blivit prövad och avgjord, men det kan vara av intresse att i detta sammanhang något beröra även de båda andra fallen. Om kostnadsökning konstateras innan statsunderstöd lämnats men företaget alltfort finnes understödsberättigat möter givetvis icke hinder mot att understöd beviljas. Storleken av understödet bör då bestämmas med hänsyn till den vid beviljandet tillämpliga kostnadsberäkningen. En sådan ordning torde jämväl för närvarande tillämpas av lantbruksstyrelsen. Om åter vid understödsfrågans prövning kostnaderna för ett företag, som vid syneförrättningen tett sig lönande, befinnas bli så stora att företaget icke längre fyller betingelserna för erhållande av understöd, bör företaget åt-

69 minstone icke då komma till utförande med statens medverkan. Beror skillnaden i kostnadsberäkningarna på en konjunkturförändring bör med företagets utförande anstå till tider, då arbets- och materialkostnader icke äro onormalt höga. Det bör dock beaktas att ett företags snara utförande i vissa fall kan vara av väsentlig betydelse för det allmänna och att sålunda social båtnad kan föreligga som uppväger ett underskott i enskild båtnad. Å andra sidan måste gälla att en av konjunkturändring betingad allmän kostnadsoch värdestegring icke direkt föranleder en motsvarande båtnadsökning. Endast i den mån en ökning av jordvärdena visar sig bli bestående under längre tid bör den få öva inverkan på båtnads värdena. Sålunda uttalade de sakkunniga i denna fråga i yttrande till Kungl. Maj:t den 7 mars 1943 i anledning av remiss angående statsunderstöd till Tarfsjöns m. fl. torrläggningsföretag (återgivet i jordbruksutskottets utlåtande nr 42 vid 1944 års riksdag) bland annat följande: »Utan att här taga närmare ståndpunkt till hur båtnadsbegreppet bör utformas torde man våga säga, att båtnaden icke under några förhållanden bör beräknas med hänsyn till vid viss tidpunkt rådande jordvärde utan på basis av medelvärden under en tidrymd av betryggande längd. Båtnads värdet bör med andra ord vara oberoende av konjunkturväxlingar och något utrymme för en höjning i efterhand av båtnadsvärden med hänsyn till stigande jordvärden bör sålunda knappast finnas. Som skäl härför skulle i första hand kunna anföras, att en ändring i jord värdet, i varje fall om ändringen är betingad av krisförhållanden, till största delen torde vara avhängig av förändringar hos penningvärdet. Att vid båtnadsuppskattningen taga hänsyn till dylika prisfluktuationer synes vara att däri införa ett hasardartat riskmoment, som för en statsunderstödd verksamhet bestämt bör avvisas.» I fråga om de fall, där kostnadsökning konstateras sedan statsunderstöd beviljats och arbetet helt eller delvis utförts, må till en början framhållas, att eftersom statsbidraget i normala fall bland annat fyller uppgiften att utgöra en riskersättning, den omständigheten att bidraget helt eller delvis måst tagas i anspråk till att täcka oförutsedda kostnader icke i och för sig bör betraktas som ett avgörande skäl för beviljande av tilläggsbidrag. Först om ett väsentligt underskott uppkommit sedan statsbidraget tagits i anspråk borde principiellt sett frågan om tilläggsbidrag bli aktuell. Detta skulle innebära att anspråk på tilläggsbidrag till företag, som efter statsunderstöds beviljande trots förekommen kostnadsökning fortfarande fylla betingelserna för erhållande av statsunderstöd, i regel icke borde bifallas. Emellertid tala vissa billighetshänsyn för en motsatt ståndpunkt. I allmänhet torde en kostnadsökning i praktiken komma att framstå som en direkt förlust även om den enligt gjorda beräkningar närmast borde innebära en minskad vinst. En kostnadsökning beroende på konjunkturväxlingar är vidare av sådan beskaffenhet att den svårligen kunnat förutses vid före-

tagets igångsättande. Härtill kommer att staten, såvitt avser de senaste åren, k a n anses i viss m å n medansvarig till eventuella ogynnsamma result a t därigenom att intressenterna under kanske läng väntan på statsbidrag underlåtit a t t i tid påbörja arbetet. Den omständigheten att statsbidraget k a n jämkas nedåt, därest den verkliga kostnaden understiger den beräknade, kräver även ett visst beaktande. Allt detta synes medföra att Kungl. Maj:t bör i nu avhandlade fall liksom hittills kunna bevilja tilläggsunderstöd inom ramen för högsta tillåtna statsbidrag. Vad slutligen angår företag som efter statsbidragets beviljande på grund av kostnadsökning icke längre framstå som bidragsberättigade torde billighetshänsyn som regel än starkare tala för tilläggsunderstöd, då här ofta är fråga om en konstaterad förlust för företaget. A t t såsom föreslagits i hit- i hörande fall förenkla understödsärendets behandling genom bemyndigande j för Kungl. Maj:t att bevilja för ändamålet avsedda bidrag finna de sakkunniga knappast välbetänkt. Enligt de sakkunnigas mening böra nämligen reglerna om sädana tilläggsbidrag av principiella skäl icke inarbetas i det mera normala förfarandet utan framstå som sällsynta nödfallsutvägar, vilkas anlitande kräva riksdagens medverkan. Vad angår tilläggsbidragets förhållande till intressenternas ekonomiska ställning finna de sakkunniga denna fråga icke föranleda annat yttrande än a t t enär här städse blir fråga om en ren skälighetsbedömning det icke finnes någon anledning att icke intressenternas ekonomi eller företagets behov av understöd skulle vara en faktor bland andra att taga i beaktande vid tilläggsbidragets bestämmande. De sakkunniga ha i förenämnda utlåtande den 8 mars 1943 närmare angivit de grunder som enligt de sakkunnigas mening borde, vid tillämp- i ning av hittills gällande bestämmelser om statsbidrag, vara vägledande vid I tilläggsbidragets beräknande i de t v ä sist här avhandlade fallen. d. Minskning av statsbidraget, då verkliga kostnaden understigit den beräknade. Sedan år 1932 gäller föreskriften att, därest det skulle visa sig a t t torrläggningskostnad, varför statsbidrag beviljats, beräknats till högre belopp än den verkliga kostnaden, lantbruksstyrelsen äger, där denna skillnad är av någon betydenhet i förhållande till den verkliga kostnaden, föreskriva motsvarande minskning av statsbidraget. Föreskriften har tillkommit efter en framställning av lantbruksstyrelsen, som framhöll bland annat att det för skyddande av statens intressen syntes vara av vikt att tillse, att statsmedel — bidrag såväl som lån — icke toges i anspråk i större utsträckning än behovet krävde. För a t t möjliggöra bestämmelsens tillämpning åläggas lån- och bidragstagare att, när lantbruks-

71 styrelsen så påfordrar, förete behörigen verifierade räkenskaper över företagets utgifter. De sakkunniga finna dessa föreskrifter böra bibehållas. Vid tillämpningen har tveksamhet yppat sig huruvida reduceringen av understödet borde ske i direkt proportion till kostnadsminskningen eller ock sålunda att den tidigare bidragsprocenten ersattes med en efter den förändrade relativa kostnaden svarande lägre bidragsprocent. De sakkunniga finna det förra alternativet sakligt mest rimligt. Härtill kommer a t t enligt de sakkunnigas förslag understödets storlek icke vidare skall vara beroende av den relativa kostnaden. Reduceringen bör därför i fortsättningen verkställas så att understödet minskas i samma proportion som kostnaden. e. Sättet för upprättande av förslag till företaget. Som villkor för a t t statsbidrag skall kunna erhållas gäller a t t förslag till utförande av företaget i regel skall vara u p p r ä t t a t vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. Genom denna föreskrift bli vattenlagens stadganden om skyldighet att underhålla utförda torrläggningsföretag tillämpliga på det statsunderstödda företaget och säkerhet skapas för att de av staten för torrläggningen offrade medlen även för framtiden skola medföra avsedd nytta. I undantagsfall, nämligen beträffande företag av mindre betydelse och omfattning, erfordras icke för beviljande av bidrag a t t förslaget är u p p r ä t t a t vid syneförrättning. Lån från avdikningslånefonden kan dock icke beviljas i sådant fall. D e allmänna förutsättningar lantbruksstyrelsen uppställt för erhållande av statsbidrag ehuru syneförrättning icke ägt rum äro dels att företaget skall vara beläget inom eller i nära anslutning till inägojorden och beröra allenast en eller ett fåtal jordägare, dels ock att eventuell försummelse av företagets underhåll skulle få ingen eller endast obetydlig inverkan på redan förefintlig eller blivande dränering av i företaget ingående mark, samt med hänsyn härtill beviljandet av statsbidrag till företaget finnes icke böra förenas med underhållstvång för delägarna. Därjämte förutsattes a t t approximativ uppskattning av den genom företaget uppkommande båtnaden skall vara av förrättningsmannen verkställd. Vid denna båtnadsuppskattning är biträde av gode m ä n icke erforderligt. Förslaget upprättas även beträffande dessa företag av mindre betydelse och omfattning i regel av lantbruksingenjör. Emellertid är även jordbrukskonsulent behörig handlägga sådan förrättning om företaget avser upptagande av i täckdikningsplan ingående mindre avlopp och den beräknade kostnaden för företaget icke överstiger 1 000 kronor. De sakkunniga finna de nu behandlade villkoren för erhållande av statsbidrag vara i huvudsak lämpliga. E n ändring synes dock såtillvida påkallad

72 som bestämmelsen om kostnadsgräns med avseende pä jordbrukskonsulents behörighet att handlägga förrättningar rörande mindre avlopp synes böra utgä. Denna fråga kommer att närmare behandlas i samband med torrläggningsverksamhetens organisation. f. Odlingsskyldighet. D å torrläggning av icke odlad men odlingsbar jord understödjes med allmänna medel, är avsikten i allmänhet att jorden skall bli föremål för odling eller kultivering till ständig slätter- eller betesvall. Om odlingsskyldighet bör uppställas som villkor för åtnjutande av statsbidrag, är en fråga i vilken r å t t delade meningar och den är, bland annat till följd av torrläggningskommitténs ståndpunktstagande, alltjämt i någon mån aktuell.

1931 års utredningsmän framhöllo, a t t utförandet av det statsunderstödda avdikningsarbetet ofta endast utgjorde den första etappen för markens för-1 bättring, vilken för åstadkommande av en verklig höjning av alstringsför-1 mågan borde följas av markens uppodling eller ytterligare torrläggning genom detalj dikning. E n eventuell ändring av understödsvillkoren syntes böra givas formen av en utökning av statsbidraget, därest ytterligare förbättringsarbeten komme till utförande. D e t t a skulle icke vara jämförligt med eller innebära en återgång till tidigare gällande bestämmelser om odlingsskyldighet såsom villkor för erhållande av lån från odlingslånefonden. Dessa bestämmelser hade upphävts år 1926 (prop, nr 82 sid. 22, kung. 1926 nr 258) efter framställning av lantbruksstyrelsen, som ansåg, att det kunde ifrågasättas, om de för odlingsskyldighetens bibehållande framförda skälen, huvudsakligen inteckningshavarnas säkerhet, vore av sådan b e t y - | delse, a t t de kunde anses uppväga de avsevärda olägenheter, vilka i allt" högre grad funnits bli en följd av odlingsskyldighetens praktiska tillämpning. I proposition till 1929 års riksdag (nr 199 sid. 24) avvisade departementschefen tanken på a t t åter upptaga frågan om stadgande av viss odlingsplikt såsom villkor för högre bidrag i fråga om mark, som ej vore odlad. Statsbidraget föreslogs för landet i dess helhet till högst hälften av kostnaden för företaget, oavsett om marken var odlad eller ej. Riksdagen biföll propositionen (skrivelse nr 225). 1931 års utredningsmän åberopade vidare av lantbruksstyrelsen verkställda inspektioner av de inom de norrländska länen med statsmedel tidigare torrlagda markerna, vilka inspektioner givit vid handen a t t i förhållande till markernas omfattning jämförelsevis ringa del blivit utnyttjad för odling. Utredningsmännen ifrågasatte att öka statsbidraget för sådana fastigheter, vara odlingsarbete företagits, med 50 procent utöver det bidrag, som eljest kunnat utgå till samma fastigheter. Bidragstillskott tänktes skola

utgå med visst maximibelopp för odlad arealenhet; odlingsverksamheten och tilldelningen av understöden borde handhavas av hushållningssällskapen. Av flera skäl — nämligen befarade avsevärda utgifter för upprättande och lastställande av odlingsplaner, för kontroll av odlingsarbetena och för utbetalning av bidragstillskotten samt bidragstekniska svårigheter genom att medlen till bidragstillskotten skulle behöva reserveras under en följd av år efter torrläggningsföretagets fullbordande — kommo emellertid utredningsmännen till den uppfattningen att ett eventuellt ytterligare understödjande av nyodling lämpligen borde åstadkommas utan samband med det statsbidrag från statens avdikningsanslag som kunde ha utgått. Utredningsmännen avvisade även tanken att med liknande bidragstillskott understödja jordägare, som genom täckdikning förbättrade med statsmedel torrlagd, l redan tidigare odlad jord. En av utredningsmännen, herr Olsson i Hov, uttalade sig emellertid för att bidragskvoten normalt skulle sättas till en tredjedel av den godkända kostnaden samt möjlighet beredas markägare, som verkställde följdarbeten, att genom tilläggsbidrag i förhållande till dessa arbetens omfattning få bidragskvoten höjd till hälften av den godkända kostnaden. Torrläggningskommittén anförde: Under sina besiktningsresor hade kommittén i ett flertal fall iakttagit, att med statsmedel understödda företag icke föranlett odling av vissa däri ingående och för odling synnerligen lämpliga områden. Detta hade framträtt mest påfallande, där utmärkt vackra odlingar omväxlade med för fäfot liggande och med oduglig snårig småskog bevuxna skiften. I lantbruksstyrelsen hade inhämtats, att det visat sig vara förenat med alltför stor tidsutdräkt och kostnad att kontrollera odlingsarbetena, som dels krävde mycket olika tid att genomföra för respektive jordägare och dels icke effektivt kunde utkrävas av de försumliga. Då under senare år företagen i regel ändrat karaktär, i det att det numera mindre gällde nyodlingar än förbättring av redan odlad mark, och då erfarenheten visat, att intressenternas liknöjdhet för tillgodogörande av de med företagen förenade möjligheterna numera icke framträdde i avsevärd grad, hade det ansetts icke längre vara erforderligt att utkräva odlingsskyldighet. På dessa m. fl. grunder hade år 1926 efter riksdagens hörande beslutats, att odlingsskyldigheten skulle upphöra. Kommittén kunde emellertid icke underlåta att uttala sig för att sådan skyldighet åter infördes. I fråga om besiktningarna av odlingarna syntes det kommittén lämpligt, att vid ett återinförande av odlingsskyldigheten dessa bleve verkställda av jordbrukskonsulenterna, då deras resor tydligtvis mycket lättare kunde anpassas för detta ändamål än lantbruksingenjörernas. Även för fullgörandet av odlingsskyldigheten borde säkerställande bestämmelser meddelas, avseende i fall av försummelse återbetalande av såväl på vederbörande intressent fallande

del av till företaget beviljat lån som viss del utav på hans andel belöpande statsbidrag. De yttranden som av olika myndigheter avgivits över torrläggningskommitténs betänkande visa, att motstridiga uppfattningar råda om lämpligheten av kommitténs ståndpunkt i förevarande avseende. För återinförande av odlingsskyldighet ha följande uttalat sig: statskontoret, länsstyrelsen i Stockholms län, hushållningssällskapen i Kronobergs, Gotlands och Kopparbergs län samt egnahemsnämnderna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands län. Till odlingsskyldigheten ha följande ställt sig avvisande: lantbruksingenjörerna och lantbruksingenjörsassistenterna, länsstyrelsen i Örebro län, hushållningssällskapen i Östergötlands, Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län samt egnahemsnämnderna i Kalmar läns södra landstingsområde, i Kopparbergs och Norrbottens län. Utöver de skäl som av lantbruksstyrelsen till torrläggningskommittén anförts mot odlingsskyldigheten har i yttrandena framhållits bland annat: Markägare tvingades stundom mot sin vilja med som intressenter i torrläggningsföretag. En del av de sålunda tvångsdelaktiga kunde anse sig redan inneha tillräckligt med odlad jord. De torrlagda markerna kunde för somliga ligga långt ifrån deras gårdar. Ekonomibyggnader kunde bli otillräckliga om nyodling ägde rum. Otillräcklig arbetskraft eller sjukdom kunde utgöra hinder mot odling. Priserna på jordbrukets produkter kunde i förhållande till produktionskostnaderna vara sådana, att nyodling ej vore lönande. De sakkunniga: Det är givetvis av största vikt att jord som torrlägges med hjälp av statsunderstöd får den användning som förutsatts vid understödets beviljande. I synnerhet är det angeläget att avsedd odling kommer till stånd i fall då ett företag blivit bidragsberättigat eller hänfört till den högre bidragsklassen på grund av sina möjligheter att bereda tillskotts jord till ofullständiga jordbruk. Det vore tänkbart att införa en sådan ordning att, då på grund av föreliggande utsikt att vinna social båtnad statsbidrag beviljades enligt den högre bidragsklassen samt nyodling vore det nödvändiga villkoret för den sociala båtnadens inträdande, bidrag till en början utbetalades med endast en tredjedel av den godkända kostnaden, medan vad som återstode av bidraget enligt den högre bidragsklassen innehölles till dess visst odlingsarbete fullgjorts. Emellertid torde numera hos ägare av ofullständiga jordbruk intresset för komplettering av jordbruken vara sä stort att särskilda åtgärder för dess framtvingande kunna anses onödiga. Då även de övriga skäl som anförts mot odlingsskyldighet såsom villkor för statsunderstöd äro tungt vägande, finna sig de sakkunniga icke böra förorda återinförande av sådan skyldighet. Det är emellertid ofrånkomligt att de fortsatta förbättringsåtgärder — nyodling och täckdikning — utan vilka torrläggningens slutliga ändamål ofta icke kan näs, även beredas erforderligt stöd frän det allmännas sida. De sakkunniga

75 finna i likhet med 1931 års utredningsmän lämpligt att detta stöd gives i särskild ordning utan samband med eventuella understöd från avdikningsanslaget eller avdikningslånefonden. För närvarande lämnar också staten genom hushållningssällskapen bidrag till dessa åtgärder med anlitande av medel, vilka av riksdagen ställas till förfogande dels som bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m., dels ock som bidrag och lån till täckdikning. Vad som med avseende på denna understödsverksamhet hittills brustit torde ha varit, att knapphet på medel gjort det omöjligt för hushållningssällskapen att bereda stöd i den omfattning som varit önskvärd. g. Skall statsbidraget tillkomma företaget eller delägarna? Frågan om statsbidraget bör tilldelas företaget eller de särskilda delägarna i detta blir av betydelse i det fall a t t kostnaden för torrläggningens utförande visar sig överstiga den vid syneförrättningen beräknade båtnaden. Enligt 7 kap. 27 § vattenlagen är delägare, som icke sökt företaget eller förenat sig med sökanden, ej skyldig vidkännas större bidrag till kostnaden än som svarar mot värdet av hans båtnad. Om statsbidraget tillkommer företaget i dess helhet, kan i första hand bidraget användas till bestridande av kostnaderna för utförandet, varefter kostnad, som ej täckes av bidraget, uppdelas på delägarna efter de i kostnadsfördelningslängden angivna procenttalen. Därvid tillses att belopp, som en icke sökande har att tillskjuta, begränsas till värdet av hans båtnad. Anses däremot de särskilda delägarna i företaget var för sig ha rätt till sina andelar av statsbidraget, kommer den som icke sökt företaget i en förmånligare ställning. Hans andel i kostnaderna är då från början begränsad till värdet av hans båtnad, och hans maximiutgift för torrläggningen blir — oberoende av om den verkliga kostnaden för företaget är större eller mindre — lika med beloppet av hans båtnadsvärde med avdrag av hans andel av statsbidraget. Om statsbidrag utgår med 50 procent av båtnadsvärdet är sålunda en icke sökandes delaktighet i praktiken begränsad, icke till hans bätnadsvärde utan till halva detta värde. D ä överskjutande kostnad faller på de sökande, kommer förhållandevis större risk a t t vila på dem, och detta sätt a t t fördela kostnad och statsbidrag har följaktligen ansetts ägnat a t t hålla tillbaka ekonomiskt ofördelaktiga företag. I praktiken torde det emellertid verka återhållande på intressenternas benägenhet att ställa sig som sökande även till ekonomiskt fördelaktiga företag. Någon direkt bestämmelse om vem statsbidraget skall tillkomma finns ej. Bland annat formuleringen av föreskriften i 9 § bidragskungörelsen, att beviljat statsbidrag skall utbetalas till vederbörande bidragstagare eller dennes befullmäktigade ombud synes närmast peka på att bidraget tillkommer de särskilda delägarna. Frågan har varit föremål för högsta domstolens prövning i ett den 26 februari 1937 avgjort mål (Nytt juridiskt arkiv 1937, sid. 148). Högsta

76 domstolen omfattade — i motsats till hovrätten över Skåne och Blekinge — sistnämnda mening och förklarade, att en delägare, som icke sökt företaget och således ej var pliktig vidkännas större bidrag till kostnaden än som svarade mot värdet av hans båtnad, vid fullgörandet av sin betalningsskyldighet ägde tillgodoräkna sig hela den ä hans båtnadsvärde belöpande andelen av statsunderstödet. Spörsmålet har även behandlats vid överläggning inom föreningen statens lantbruksmgenjörer. Dess medlemmar synas så gott som enhälligt ansluta sig till den motsatta meningen, eller att en icke sökandes andel i kostnaderna bör utgöra vad som, sedan statsbidraget förbrukats, belöper på honom, hans utgift dock begränsad till båtnadsvärdet. Som skäl för denna ståndpunkt har anförts bland annat att stadgandet i 7 kap. 27 § vattenlagen hade till ändamål att skydda icke sökande mot förlust men ej att bereda dem vinst på de sökandes bekostnad genom billigare torrläggning. De sakkunniga: Bestämmelsen i 7 kap. 27 § vattenlagen ägde beträffande dikning sin motsvarighet i 1879 års dikningslags stadgande att den, som ej fordrat dike, icke vore skyldig lämna större bidrag än som svarade mot den nytta hans jord genom diket bereddes. I fråga om vattenavledning har bestämmelsen ersatt vad som tidigare gällde om rätt att undandra sig delaktighet i ett ton-läggningsföretag genom att avsäga sig båtnaden av detsamma. Ändamålet med avsägelserätten var, såsom framhölls av nya lagberedningen, att bereda en jordägare, som icke frivilligt velat ansluta sig till företaget, ett korrektiv mot oskäligt betungande dels i de fall, då själva företaget såsom sådant vore osäkert, och dels för den händelse jordägaren icke hade den ekonomiska bärkraft, som erfordrades för utgörande av den ä honom belöpande kostnaden för företaget. Genom den nya bestämmelsen om begränsning av icke sökandes bidragsskyldighet avsågs, enligt vad som anfördes vid förarbetena till vattenlagen, att mot förlustbringande och dåligt beräknade företag erhålla en garanti av större trygghet för den enskilde än den till sina verkningar tvivelaktiga avsägelserätten. Av det anförda framgår, att en tolkning enligt vilken statsbidraget tillkommer företaget skulle medföra att de icke sökande bibehölles vid det skydd mot förlust, som tillkommer dem enligt 7 kap. 27 § vattenlagen, men berövades möjligheten att, då kostnaden överstege den vid syneförrättningen beräknade båtnaden, vinna en fördel på de sökandes bekostnad. E n sådan förändring torde få ökad praktisk betydelse för den händelse tillvaron av social båtnad — vartill ju hänsyn icke kan tagas vid syneförrättningen — kommer att motivera genomförandet av företag, vilka enligt beräkningarna vid syneförrättningen framstå som icke lönande. D å den nu diskuterade ordningen sålunda i vissa fall skulle leda till en rättvisare kostnadsfördelning, vilja de sakkunniga förorda dess införande.

77 Att statsbidraget tillkommer företaget bör givetvis icke hindra att viss andel av bidraget beräknas belöpa på varje enskild fastighet, vilket kan vara av betydelse bland annat för bestämmande av storleken å statslån till de särskilda jordägarna. I visst fall synes det även nödvändigt a t t kunna utesluta markägare från andel i statsbidraget. Sålunda komma de sakkunniga att i annat sammanhang föreslå att statsbidrag icke skall beviljas till kostnader som belöpa på delägare, vilken ej är villig att medverka till sådan ändring av fastighetsindelningen, som lantbruksstyrelsen finner skäligt föreskriva såsom villkor för företagets rätt till statsunderstöd.

10. Understöd till avhjälpande av skador, förorsakade genom tilledande av vatten. De sakkunniga ha uppmärksammat, a t t klagomal emellanåt anförts över a t t genomförda torrläggningsföretag efter någon tid icke längre medföra avsedd båtnad på grund av att andra torrläggningar, som kommit till stånd längre upp i samma vattendrag, orsakat ändrade avrinningsförhållanden med åtföljande temporära stegringar av vattenstånden. Sålunda försämrade förhållanden kunna givetvis inträda även beträffande marker som icke ingått i något torrläggningsföretag. Det är uppenbart att om genom sjösänkningar eller andra större vattenavledningar förefintliga vattenmagasin avsevärt minskas, flodavrinningen lätt kan ökas i sådan grad att de dimensioner på nedanliggande delar av vattendraget, som finnas av naturen eller blivit bestämda vid syneförrättningar, komma att visa sig otillräckliga för tillfredsställande torrläggning av närliggande mark. Omfattande skogsdikningar kunna medföra samma verkan. Även andra omständigheter än torrläggningar kunna minska magasineringsförmågan inom ett nederbördsområde, t. ex. större skogsavverkningar genom kalhuggning. De fall, då försämrad torrläggning orsakas uteslutande av flodvatten, äro även av andra orsaker tämligen sällsynta. I regel medverka till de otillfredsställande torrläggningsförhållandena sådana omständigheter som marksjunkning, knappa dimensioner hos avloppen, ovanliga nederbördsmängder m. m. Nu berörda förhållanden ha tidigare varit föremål för lantbmksstyrelsens uppmärksamhet. Sålunda ansåg sig styrelsen i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 januari 1932 böra sätta i fråga att hithörande för torrläggningsverksamheten betydelsefulla frågor gjordes till föremål för utredning av särskilda sakkunniga. Kungl. Maj:t beslöt emellertid den 29 maj 1936 (just.dep.) att skrivelsen icke skulle föranleda åtgärd. I lantbruksstyrelsens framställning, vilken gjordes i samband med utlåtande rörande vissa frågor om vattenförhållandena i Emån, anfördes bland annat: Det syntes enligt lantbruksstyrelsens uppfattning icke böra bortses från den

möjligheten, att inträffade förändringar i Emäns högvattenföring kunde i högre eller lägre grad vara en följd av under arens lopp utförda torrläggningsföretag inom åns vattensamlingsområde. Genom verkningarna av dylika företag på vattenföringen i ett vattendrag kunde otvivelaktigt, när företagen uppnådde en viss från förevarande synpunkt kritisk storleksgräns, utnyttjandet av längre ned vid vattendraget belägna marker på det allvarligaste äventyras. E t t flertal exempel pä sålunda orsakade olägenheter och kostnader för ägarna av en dylik mark skulle kunna anföras. Lantbruksstyrelsen ville endast nämna, hurusom vid ett i Örebro län beläget, relativt betydande företag, avseende torrläggning av Mosjöns botten och omgivande marker, det vid företagets planläggning under syneförrättning för omkring 20 är sedan påräknade torrläggningsresultatet icke kunnat av nu angivna orsaker helt uppnäs. Till följd av tvenne längre upp i i samma vattendrag under de senare aren utförda sjösänknings- och vattenavledningsföretag, vilka medfört en minskning av det därstädes tidigare befintliga vattenmagasinet vid flod med omkring 3 800 000 m 3 , hade nämligen flodavrinningen genom Mosjöbottnens torrläggningsomräde blivit i sådan grad ökad, att de för vattendraget i denna del bestämda dimensionerna visat sig otillräckräckliga. Det försämrade läge, vari företaget sålunda kommit, hade föranlett företagets intressenter att göra framställning om lindring i fråga om återbetalningen av lån från statens avdikningslånefond. — Det ville synas lantbruksstyrelsen, att vid planläggningen av torrläggningsföretag hithörande förhållanden icke ägnades den uppmärksamhet, som med hänsyn till deras stora betydelse torde få anses påkallad. Likaså syntes det kunna ifrågasättas, huruvida vad i vattenlagen stadgades om åtgärder till förhindrande av skada genom torrläggningsföretag å nedanför belägen mark samt om ersättning för dylik skada, vare sig densamma kunnat av synemännen eller vattendomstolen förutses eller icke, erbjöde vederbörande jordägare tillräcklig trygghet. Särskilt framhöll lantbruksstyrelsen önskvärdheten av sådana bestämmelser, varigenom det skulle tillkomma synemännen att, även för den händelse direkt yrkande därom icke fastställdes från vederbörande jordägares sida, likväl giva undersökningarna angående ett ifrågasatt torrläggningsföretag sådan omfattning, som kunde vara erforderlig för bedömande av verkningarna å nedanför belägen mark av de genom företaget orsakade förändringarna i vattenavrinningen. De sakkunniga: I detta sammanhang torde följande bestämmelser i vattenlagen böra uppmärksammas. Beträffande dikning stadgas i 7 kap. 3 §, att om därav vållas olägenhet för nedan liggande mark dit vattnet ledes och sådan olägenhet kan genom dikning avhjälpas, det skall åligga den som dikar att åt dikningen giva den utsträckning och omfattning i övrigt, som är av nöden för olägenhetens avhjälpande, eller att ersätta skadan. Detsamma gäller enligt 7 kap. 37 § i fråga om vattenavledning, d. v. s. företag genom vilket vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling i torrläggningssyfte för-

79 ändras. För vattenavledning gäller därjämte enligt 7 kap. 38 § a t t den ej är tillåten utan a t t nyttan efter avdrag av kostnaden finnes överstiga skadan eller intrånget å annans egendom, därvid skadan eller intrånget i vissa fall beräknas dubbelt. I 7 kap. 57 § lämnas beträffande både dikning och vattenavledning bestämmelser för de fall, att skada eller intrång vållas som icke förutsetts av synemän eller vattendomstol; bestämmelserna giva rätt till ersättning eller erhållande av ändrade föreskrifer rörande skötseln av de för företaget gjorda anläggningarna. Som ett sammanfattande omdöme om vattenlagens regler i berörda avseenden torde kunna uttalas, att dessa regler innesluta möjlighet a t t tillgodose den nedanför liggande bygdens intressen. Vad särskilt beträffar önskemålet, att synemännen vid förrättning för torrläggningsföretag skulle äga att även utan direkt yrkande av jordägare utsträcka undersökningarna till att omfatta ett bedömande av företagets verkningar på nedanför belägen mark, torde kunna göras gällande, att synemännen redan nu icke blott äga sådan befogenhet utan även ha skyldighet a t t vidtaga de sålunda avsedda undersökningarna. Måhända ha emellertid dessa undersökningar ofta i praktiken icke gjorts tillräckligt omfattande, i det att man icke förrän på senare tid allmänt haft klart för sig att .torrläggning av ett vattenuppsamlingsområde lätt kan medföra betydande ojämnheter i vattendragets vattenföring och därigenom kan vålla skada å mark nedanför området. De sakkunniga vilja framhålla angelägenheten av att förrättningsmännen i fortsättningen ägna tillbörlig uppmärksamhet åt ifrågavarande företeelser så att sådana sjösänkningar och andra större vattenavledningar, vilka kunna förväntas orsaka förhållandevis betydande skador på nedanför belägen mark, förhindras eller i varje fall icke tillåtas komma till stånd mecl mindre gällande bestämmelser om skyddsåtgärder och skadestånd noggrant iakttagas. Å andra sidan synes man icke böra bortse från att de nämnda bestämmelserna till sitt innehåll äro sådana, att en sträng tillämpning av desamma i vad gäller mindre betydande företag knappast kan vara önskvärd. A t t fordra fullständig utredning huruvida ett vattenavledningsföretag under vissa nederbörds- och avrinningsförhållanden kan orsaka skador längre ned i ett vattendrag kunde lätt leda till orimliga konsekvenser. Så skulle krav på profilering av långa sträckor av vattendraget eller omfattande utredning om snösmältnings- eller andra hydrografiska förhållanden inom olika delar av nederbördsområdet föranleda a t t syneförrättningen droge oskäliga kostnader och icke kunde slutföras inom rimlig tid. P å grund av de svårbestämbara omständigheter som medverka till skador av förevarande slag måste beräkningarna också bli mycket osäkra, Många torrläggningsföretag äga icke sådan ekonomisk bärkraft att de kunde komma till utförande om åtgärder måste föreskrivas mot skador, vilka med större eller mindre visshet kunna uppstå under ogynnsamma förhållanden. Även bestämmelsen om skyldighet att till förebyggande av skada utsträcka dikningsarbete över ne-

dan liggande mark kan tydligen, om den icke tillämpas med försiktighet, leda till orimliga resultat. En annan omständighet som bör beaktas är den, att skador av tillfälliga höga vattenstånd vid ett vattendrags nedre lopp i regel äro följden av ett flertal torrläggningsföretags eller andra åtgärders samverkande inflytande på avrinningsförhållandena. Företagen kunna ha utförts inom en lång tidrymd och vart och ett kan ha föranlett någon höjning av flodvattenstånden på vissa punkter i vattendraget, men icke förrän efter utförandet av de sista företagen ha vid inträffade ogynnsamma förhållanden menliga verkningar blivit påtagliga i form av försämrad torrläggning eller översvämningar. Det kan då näppeligen anses rimligt att det eller de allra sista företagen ensamma skola bära ansvaret för skadorna av de höga vattenstånden, vilka i verkligheten äro en sammanlagd följd av flera företag. Ä andra sidan kan givetvis ett företag, som en gång fått sina skyldigheter mot utomstående fastslagna genom lagakraftägande syneförrättning, icke efter den för framställande av anspråk på grund av oförutsedd skada bestämda tiden åläggas nya förpliktelser. Olika sätt att komma till rätta med förevarande problem kunna diskuteras men att finna något i allo tillfredsställande synes ej möjligt. Riktigast vore att alla torrläggningsföretag, som anses böra komma till utförande inom ett vatten-. drags hela nederbördsområde, planlades samtidigt, därvid hänsyn kunde tagas till varje företags andel i uppkommande inverkan på vattenständsförhållandena. Denna utväg torde dock icke vara framkomlig i vårt land, där torrläggningsverksamheten redan nått så stor omfattning. En möjlighet att bereda gottgörelse åt skadelidande vore att föreskriva skyldighet för varje torrläggningssamfällighet att inbetala en efter areal eller båtnad beräknad avgift till en fond med ändamål att bestrida kostnaderna för skadeavhjälpande åtgärder. Mot denna lösning kan invändas bland annat, att redan utförda företag icke kunna åläggas avgiftsskyldighet. En annan utväg vore att stadga en allmän förpliktelse för torrläggningssamfälligheter att framdeles taga del i sådana torrläggningsföretag längre ned i samma vattendrag, vilka helt eller delvis hade till ändamål att avhjälpa olägenheter som vållats av ovanför utförda torrläggningar. Denna förpliktelse faller inom ramen för den redan nu föreliggande skyldigheten att svara för oförutsedd skada. Vid förarbetena till vattenlagen uppställdes kravet att sistnämnda skyldighet måste vara begränsad till viss tid. Begränsningen ansågs vara en nödvändig följd ej allenast därav att den förpliktade hade en berättigad fordran att ej under all framtid vara utsatt för anspråk av dylik art, utan ock av svårigheten att sedan någon tid förflutit efter det förändringarna i vattendraget vidtagits åvägabringa tillförlitlig utredning angående förhållandena dessförinnan och de orsaker, som kunde ha medverkat till skadan. Dessa skäl torde gälla även i nu förevarande fall och stå i vägen för den framkastade lösningen. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde någon annan utväg icke stå öppen

81 än att bereda de skadelidande en förmånlig ställning med avseende på möjlighet till statsunderstöd för skadornas avhjälpande. På grund av svårigheten att samordna de statsunderstödda torrläggningsföretagen så att Utförandet av det lena icke vållar skada å det andra, synes det också rimligt att, när skador genom tilledande av vatten kunna påvisas och ersättning ej erhålles av någon skadevållande, staten tar på sig en betydande del av kostnaderna för skadornas avhjälpande. De sakkunniga ha övervägt huruvida för dessa fall särskilda bidragsvillkor, förmånligare än de vanliga, äro befogade. Ehuru så otvivelaktigt av flera skäl kunde anses vara förhållandet ha emellertid de sakkunniga, bland annat för att undvika att för dessa relativt fåtaliga fall inrätta en särskild bidragsklass, icke velat gå längre än att förorda deras hänförande till den i det föregående föreslagna högre statsbidragsklassen med möjlighet till bidrag intill hälften av kostnaden. En särskild svårighet vid genomförande av torrläggningsföretag av nu behandlat slag synes emellertid även böra beaktas. Sålunda torde tvivel ibland kunna uppstå om ett företag uppfyller det för statsunderstöd i allmänhet uppställda villkoret att kostnaden för arbetets utförande skall stå i skäligt förhållande till värdet av jordförbättringen. Enär de arbeten som ingått i en tidigare torrläggning i allmänhet torde ha givits den utsträckning, som ansetts ekonomiskt möjlig, lärer en ytterligare fördjupning eller vidgning av ett vattendrag eller avlopp stundom komma att draga kostnader, vilka överstiga det värde vartill skadan av mer eller mindre tillfälliga översvämningar eller eljest förhöjda vattenstånd kan skattas. För att de skadelidande då icke skola bli ohjälpta torde en välvillig tillämpning av bidragsvillkoren vara att för dessa fall rekommendera. Skulle emellertid befinnas att bidrag icke kan beviljas enligt vanliga regler, bör, där så anses påkallat, understödsfrågan underställas riksdagens prövning. 11. Understöd till komplettering av företag, av vilka beräknad båtnad icke vunnits. Det har otvivelaktigt icke sällan förekommit att båtnaden av ett torrläggningsföretag blivit av mindre värde än på förhand beräknats. Ett sådant förhållande kan ha haft sin grund i olika omständigheter. Jorden kan ha visat sig vara mindre lämplig för odling, genom marksjunkning och förmultning av mossjord kan torrläggningsdjupet eller det brukningsbara jordlagret ha blivit otillräckligt, felbedömning kan ha skett med avseende på vattenmängder o. s. v. Vidare kunna avlopp och detaljdiken på grund av benägenhet för släntras m. m. kräva opåräknade förstärknings- och underhållsarbeten liksom också vallar som anlagts till skydd för invallningsområden kunna behöva påbyggas, förstärkas eller efter inträffade genombrott delvis nybyggas. 6 444*38

82 Det torde icke kunna helt undvikas att sådana fall som de nämnda komma att inträffa även i fortsättningen. Med hänsyn till de föreskrifter som redan meddelats av lantbruksstyrelsen om skyldighet för lantbruksingenjörerna att verkställa noggrannare undersökningar vid företagens planläggning och till följd | av de åtgärder i övrigt, som de sakkunniga föreslå för att minska riskerna för tillkomsten av misslyckade företag, synes man emellertid vara berättigad förvänta att nn^sräkningar för torrläggningsintressenterna skola bli alltmera sällsynta. Staten har under de sista årtiondena i åtskilliga fall trätt stödjande emellan då torrläggningsföretag lämnat otillfredsställande resultat. Sålunda har anstånd medgivits med erläggande av annuiteter å län från odlingslånefonden och statens avdikningslånefond. Vidare har understöd i vissa fall lämnats genom att obetalda annuiteter till nämnda fonder avskrivits, därvid medel ställts till vederbörande företags förfogande frän avdikningsanslaget genom särskilt beslut av j riksdagen. Denna hjälpverksamhet synes i mån av behov böra fortsättas. För j understöd av detta slag, vilket avser att lätta de ekonomiska bördorna av misslyckade företag, synes det icke möjligt att uppställa några allmängiltiga regler. " Ett särskilt bedömande påkalla de företag, där bristfälligheter kunna avhjälpas eller minskas genom ytterligare arbeten. Hit höra i synnerhet företag, vilka icke medfört tillfredsställande torrläggningsdjup eller som ej varit tillfyllest för att avvärja översvämningar, samt företag vid vilka det på grund av jordskred eller släntras visat sig orimligt betungande att vidmakthålla torrläggningen. För att sätta sädana företag i stånd erfordras i allmänhet nya syneförrättningar, därvid behövliga åtgärder föreskrivas, såsom fördjupning och breddning av avlopp eller upptagande av nya sådana, minskande av släntlutningar, befästande av slänter och botten, anordnande av täckta ledningar m. m. Mot genomförande av sådana kompletteringsarbeten möta nu ofta svåra hinder på grund av de betydande anspråk de ställa på sakägarnas ekonomi. För närvarande föreligger nämligen icke möjlighet att i vanlig ordning erhålla statsunderstöd till ett rent kompletteringsföretag, beroende på att genom ett sådant icke vinnes någon ny båtnad utöver den som beräknats uppkomma genom det ursprungliga, förut understödda företaget. Där tekniska brister i utförda torrläggningar kunna avhjälpas för kostnader, som med hänsyn till bristernas ekonomiska betydelse icke äro orimliga, måste det emellertid betraktas som angeläget, att erforderliga åtgärder också vidtagas. De medel som redan uppoffrats te sig eljest som mer eller mindre bortkastade. Om ifrågavarande jordområden alltjämt skola brukas, kan det ej vara tillfredsställande att låta dem förbli i ett mindre produktionsdugligt skick. Även företag av detta slag borde därför beredas möjlighet att, när skäl därtill föreligga, erhålla statsbidrag och lån. Det kan allvarligt ifrågasättas om icke beslut om understöd till sådana företag lämpligen borde meddelas i administrativ ordning. De sakkunniga ha övervägt denna lösning men slutligen funnit det mest lämpligt att möjligheten till

83 understöd i dessa fall icke framstår som normal och lättillgänglig. Med hänsyn såväl därtill som till förhoppningen att dessa företag skola bli alltmera sällsynta ha de sakkunniga icke velat för närvarande föreslå möjlighet till understöd i vanlig ordning. Frågan om understöd till komplettering av företag, av vilka beräknad båtnad icke vunnits, skulle alltså bli beroende på prövning av riksdagen i varje särskilt fall. 12. Statslånets storlek och villkoren för dess utgående. De bestämmelser, som enligt kungörelse den 30 juni 1939 (nr 432) angående villkoren för län från statens avdikningslånefond gälla för erhållande av låneunderstöd, äro uppbyggda efter samma grunder som bestämmelserna rörande statsbidrag. För erhållande av lån till utförandet av torrläggningsföretag gälla sålunda i fråga om det ändamål, för vilket understöd kan beviljas, upprättandet av förslag till företags utförande samt förhållandet mellan båtnad och kostnad enahanda villkor, som fastställts för beviljande av bidrag. Förslag till utförande: av företag, vartill statslån sökes, skall dock städse vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. I fråga om ärendenas handläggning, tillsynen över och slutligt godkännande av torrläggningsarbete, till vars utförande lån beviljats, ävensom beträffande underhållsskyldighet av sådant arbete gälla motsvarande bestämmelser som för arbeten, vilka komma i åtnjutande av bidrag. Därjämte gälla för låneunderstöden i huvudsak följande särbestämmelser. Lån kan beviljas intill den godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet, tegdikning eller dränering däri ej inberäknad, som ock för förslag och utredning, efter avdrag för det bidrag, som för samma företag kan varda lämnat från statens avdikningsanslag, dock med iakttagande av att lånet ej må för någon i företaget ingående fastighet överstiga 70 procent av det genom torrläggningsarbetet uppkommande, av lantbruksstyrelsen godkända båtnadsvärdet. Å lånesumman beräknas de tre första åren efter första lyftningsdagen icke någon ränta. Därefter beräknas ränta efter tre och sex tiondels procent, vilken till och med sjätte året lägges till lånesumman. Med sjunde året börjar amorteringen, vilken är så beräknad, att amorteringstiden blir omkring 26 år. Sedan kontrakt mellan lantbruksstyrelsen och låntagare avslutats, har lantbruksstyrelsen att därom underrätta statskontoret samt lämna statskontoret uppgift å den eller de fastigheter, för vilka lånet beviljats. En första del av lånet må utanordnas sedan bland annat till statskontoret överlämnats med behörig borgen eller annan säkerhet försedd skuldförbindelse, som skall innefatta vederbör andes åtagande att, intill dess beslut enligt 2 § lagen den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån eller motsvarande äldre stadganden meddelats och vunnit laga kraft, ansvara för länets återbetalning. Återstoden av lånet utbetalas i mån av arbetets fortgång. Då lånet eller första delen därav utbetalats, skall lantbruksstyrelsen därom ofördröjligen underrätta

länsstyrelsen och därvid överlämna uppgift om lånet samt å den eller de fastigheter, för vilka lånet beviljats. Länsstyrelsen åligger att omedelbart översända uppgiften till inskrivningsdomaren. Det ankommer slutligen på lantbruksstyrelsen, då lån, som helt eller delvis utbetalats, blivit indraget, och på statskontoret, då lån helt eller delvis återfordrats, att därom underrätta länsstyrelsen, som i sin ordning har att om åtgärden meddela inskrivningsdomaren. Sedan med lån understött torrläggningsarbete blivit slutligen avsynat och av lantbruksstyrelsen godkänt, åligger det styrelsen att därom meddela statskontoret underrättelse, varefter länsstyrelsen har att efter framställning från statskontoret meddela beslut om ordningen för lånets återbetalning samt, där flera fastigheter skola svara för återbetalningen, om lånets fördelning å dessa fastigheter. Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall länsstyrelsen underrätta inskrivningsdomaren om de ärliga avbetalnings- och räntebeloppen. Likaledes åligger det länsstyrelsen att skyndsamt översända avskrift av nämnda beslut till magistraten eller häradsskrivaren för debiterings verkställande. De årliga avbetalnings- och räntebeloppen skola därefter, i den mån de förfallit eller förfalla till betalning, under särskild rubrik uppbäras och redovisas i samband med den allmänna kronouppbörden. Då lånet blivit till fullo betalt, skall underrättelse därom från statskontoret lämnas länsstyrelsen, som har att i sin ordning giva mskrivningsdomaren besked. I lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans förmånsrätt för avdikningslån stadgas, att sedan beslut meddelats om ordningen för lånets återbetalning samt, där flera fastigheter skola ansvara för återbetalningen, om lånets fördelning å dessa fastigheter, kronan äger för de årliga avbetalnings- och räntebelopp, som sålunda bestämts, lika rätt i fastighet, vilken lånet blivit påförd, som för avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs. Gällande bestämmelser om lån från statens avdikningslånefond ha såvitt känt icke varit föremål för andra anmärkningar än sådana som riktats mot grunderna för understödsverksamheten i allmänhet. De sakkunniga finna heller icke anledning att härutinnan föreslå andra ändringar än dem som betingas av att villkoren för lån i tillämpliga delar synas böra anpassas efter vad som föreslagits skola gälla om bidrag. Statslån torde icke böra tilldelas företaget utan liksom hittills de särskilda delägare som önska komma i åtnjutande därav. 13. Den framtida omfattningen av statens understödsverksamhet. Såsom i det föregående framhållits ha de medel, som under de senaste åren anvisats till statens avdilmingsanslag icke varit tillräckliga för beredande av understöd medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet till alla de företag som uppfyllt villkoren för statsunderstöd. I lantbruksstyrelsen har hopats en

85 betydande balans av bidragsansökningar, varav följt att företagens utförande fördröjts eller att de måst utföras med hjälp av lånemedel som delägarna själva anskaffat. De sakkunniga finna det angeläget att de otillfredsställande förhållanden som sålunda nu råda snarast möjligt bringas att upphöra. Då torrläggningsverksamhetens omfattning alltid torde bli beroende av markägarnas initiativ och av sökta företags tillåtlighet enligt vattenlagen, anse de sakkunniga det icke möjligt att framlägga någon plan över verksamhetens beräknade eller önskvärda framtida omfattning. Möjlighet föreligger därför icke heller att för någon längre framtid förutsäga vilka anspråk, som för torrläggningens understödjande kunna komma att ställas på statskassan. Den erforderliga framtida omfattningen av statens understödsverksamhet torde kunna angivas så, att anslag bör beviljas i den utsträckning som är behövlig för att företag, vilka fylla de uppställda fordringarna för understöd, må kunna utan uppskov tilldelas sådant. Skulle det vid viss tid befinnas ur det allmännas synpunkt önskvärt att öka torrläggningsverksamhetens omfattning, synes detta utan svårighet kunna ske genom att rikligare anslagsmedel ställas till verksamhetens förfogande och bidragsprocenten eventuellt ökas. För den närmaste tiden torde, bland annat med hänsyn till påräknat behov av ökade arbetstillfällen efter ett fredsslut, böra räknas med en icke obetydlig ökning av torrläggningsverksamheten och därmed även av understödsbehovet.

Kap. V. ToiTläggnings verksamhet ens organisation, 1. Nuvarande förhållanden; omfattningen av hushållningssällskapens torrläggningsverksamhet m. m. Den centrala ledningen av den statsunderstödda torrläggningsverksamheten utövas av lantbruksstyrelsen, som enligt instruktion den 15 augusti 1933, nr 509, ändrad den 4 januari 1940, nr 12, och den 12 maj 1944, nr 301, har att bland annat handlägga tekniska och administrativa ärenden angående sådana torrläggnings- och odlingsföretag för jordbrukets höjande, för vilka understöd av statsmedel sökts eller beviljats. Under lantbruksstyrelsen lyda lantbruksingenjörerna och deras biträden. Alltsedan år 1924 är riket indelat i 24 lantbruksingenjörsdistrikt, vilka med några få undantag sammanfalla med landets länsindelning. Förrättningsmän med uppgift att planlägga och leda utförandet av torrläggningsföretag äro de ordinarie lantbruksingenjörerna, en i varje distrikt, samt extra lantbruksingenjörer och sådana lantbruksstipendiater, vilka av Kungl. Maj:t tillerkänts behörighet att hålla syneförrättning enligt vattenlagen rörande torrläggning av jord. De extra lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna, vilka för närvarande till antalet äro högst respektive 7 och 5, fördelas av lantbruksstyrelsen till tjänstgöring inom distrikt, där arbetets omfattning påkallar behov av biträdande förrättningsmän. Frågorna om dessa statliga förrättningsmäns kompetens, utbildning och avlöningsförhållanden äro viktiga organisatoriska detaljer, vilka även vid tidigare utredningar varit föremål för överväganden. De komma att av de sakkunniga särskilt behandlas i annat sammanhang. Till torrläggningsföretag som icke avse endast detalj dränering skola förslag i regel upprättas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, därvid förrättningsmannen biträdes av två gode män. Biträde av gode män är dock icke erforderligt i vissa fall, nämligen i huvudsak då vid förrättningen ej är fråga om ersättning till delägare eller annan och förrättningsmannen ej heller finner båtnadsuppskattning behövlig för bestämmande av markägarnas delaktighet i företaget. Såsom i det föregående framhållits har de nämnda statsanställda förrättningsmännens verksamhet alltmera kommit att inriktas på företag med ändamål att planlägga avlopp för vattenavlednings- och dikningssamfälligheter,

medan däremot detalj dräneringen, främst täckdikningen, i allt större utsträckning omhändertagits av hushållningssällskapen. Bestämmelser om ordningen för hushållningssällskapens befattning med täckdikningsarbeten, till vilka utgår understöd av statsmedel i form av lån eller bidrag, äro meddelade i kungörelserna den 22 juni 1920 (nr 332) angående villkoren för lån frän täckdikningslånefonden (med däri vidtagna ändringar genom kung. nr 358/1921, 239/1922, 84/1930, 306/1933 och 434/1939) samt den 30 juni 1933 (nr 434) angående statsbidrag till täckdikning (ändrad genom kung. nr 572/1937). Enligt dessa bestämmelser skola hushållningssällskapen vid utövandet av sin här ifrågavarande verksamhet stå under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen, till vilken myndighet sällskapen ha att årligen avgiva vissa redogörelser och uppgifter. Inom varje hushållningssällskaps område handläggas ärenden, som avse det direkta ledandet och övervakandet av täckdikningsarbetena, av en mängd, bestående av tre till fem personer. Självskrivna ledamöter i nämnden äro dels inom området tjänstgörande lantbruksingenjör, dels ock ledaren av täckdikningsverksamheten om denne är annan än lantbruksingenjör. Till ledare av täckdikningsverksamheten skall av förvaltningsutskottet utses inom området bosatt lantbruksingenjör, länsagronom, jordbrukskonsulent eller annan person, som utskottet prövar för uppdraget kompetent. Härför kräves att ha efter avlagd agronomexamen antingen under minst tre månader med gott vitsord tjänstgjort som assistent hos lantbruksingenjör eller med sådant vitsord genomgått särskild av staten anordnad utbildningskurs för förrättningsmän vid täckdikningsföretag eller ock att ha på annat sätt förvärvat sig sådan insikt som lantbruksstyrelsen vid prövning av företedda betyg och intyg finner sig kunna för ändamålet godkänna. Förrättningsmän för handläggning av täckdikningsärenden äro i regel jordbrukskonsulenter, men därjämte anlitas även extra förrättningsmän och vandringsrättare. Flertalet av dessa befattningshavare äro vid sidan av täckdikningsverksamheten sysselsatta med andra arbetsuppgifter såsom frågor om nyodling, betesförbättring, gödselvård m. m. Jordbrukskonsulenterna ha avlagt agronomexamen, vilket i allmänhet även är fallet med de extra förrättningsmännen. Flertalet ha därjämte genomgått av staten anordnad kulturteknisk kurs. Vandringsrättarna ha lägre kompetens. Till avlönandet av jordbrukskonsulenter och vandringsrättare utgår bidrag av statsmedel. I hushållningssällskapens arbete med täckdikningen ingår även utövande av arbetsledning samt övervakning och kontroll av arbetenas utförande. För dessa uppgifter anlitas bland annat täckdikningsförmän. De sakkunniga ha frän hushållningssällskapen införskaffat vissa uppgifter om den genom sällskapen bedrivna täckdikningens omfattning. Av den vid betänkandet fogade tabell V framgår att av landets totala åkerareal, beräknad

88 till omkring 3 740 000 hektar, anses omkring 1 029 000 hektar tillfredsställande täckdikade, medan däremot omkring 1 724 000 hektar äro i behov av täckdikning eller omdikning. Den i vårt land behövliga täckdikningen skulle alltså, såvitt avser omkring 37 procent av jordarealen, hittills vara utförd. I tabell VI ha sammanställts uppgifter, vilka visa omfattningen av hushållningssällskapens verksamhet med avseende på täckdikningen under åren 1933—1942, nämligen dels upprättade täckdikningsplaner till antal och planlagd areal dels ock omfattningen av den jord som täckdikats i hushållningssällskapens regi. Av tabellen framgår att verksamheten varit av mycket växlande omfattning inom olika delar av landet, att densamma till och med år 1936 varit stadd i kraftig tillväxt, under åren 1937—1939 något stagnerat samt efter utbrottet av stormaktskriget kraftigt nedgått och därefter hållit sig på en avsevärt lägre nivå än förut. Slutligen har i tabell VII gjorts en sammanställning av hushållningssällskapens uppgifter rörande omfattningen av den personal, som varit sysselsatt i täckdikningsverksamheten samt dess arbetstid inom nämnda verksamhet. Av uppgifterna framgår att vid vartdera av hushållningssällskapen i Uppsala och Örebro län en jordbrukskonsulent har full sysselsättning med täckdikningsverksamhet. I Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Södermanlands län upptar täckdikningen en väsentlig del av en eller flera konsulenters arbetstid. I andra län t. ex. Stockholms, Kronobergs, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs är konsulenternas befattning med täckdikningen av tämligen ringa omfattning, medan verksamheten i stället uppdragits åt mindre kvalificerade befattningshavare. Vid behandlingen av frågan om den torrläggnings verksamhet, som utövas av hushållningssällskapen, må erinras om att denna författningsenligt även kan omfatta upptagande av vissa avlopp. Jämlikt kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag, 2 §, erfordras för att statsbidrag skall kunna beviljas till avdikningsföretag av mindre betydelse och omfattning icke, att förslaget är upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. Förslaget skall för sådant fall uppgöras i den ordning, som lantbruksstyrelsen föreskriver. Avser företaget upptagande av i täckdikningsplan ingående för täckdikning erforderligt mindre avlopp, må, därest den beräknade kostnaden för företaget icke överstiger 1 000 kronor, förslaget rörande detsamma upprättas av jordbrukskonsulent. Såsom framgår av det anförda är den statsunderstödda torrläggningsverksamheten nu organisatoriskt uppdelad mellan lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen. Mellan de båda verksamhetsgrenarnas förrättningsmän förekommer dock i viss omfattning ett organiserat samarbete i och genom täckdikningsnämnderaa. Med föreskriften att såväl lantbruksingenjören som leda-

89 ren för hushållningssällskapets täckdikningsverksamhet skall vara ledamot av nämnden har avsetts att tillgodose behovet av samarbete mellan torrläggningsverksamhetens olika grenar (prop, nr 204/1939 sid. 102). I syfte att bereda utrymme för agronomiska synpunkter vid prövningen av torrläggningsförslag, som upprättats av de statliga förrättningsmännen, har vidare — i instruktion den 26 januari 1923 (nr 30) för statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater § 3 punkt 7), sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 436) — föreskrift lämnats därom, att lantbruksingenjören, respektive inom hushållningssällskapets område verksam extra lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat, skall inför nämnden lämna redogörelse för planerade torrläggningsföretag. I konsekvens därmed äga jämväl de statliga förrättningsmän, vilka icke äro ledamöter av nämnden, närvara vid föredragningen av täckdikningsärenden inför nämnden eller eljest taga del av föreslagna täckdikningsföretag. Beträffande ordningen för avlämnande av nyssnämnda redogörelse samt vad därvid är att iakttaga skola lända till efterrättelse vissa av lantbruksstyrelsen i skrivelse den 2 november 1939 till befattningshavarna givna föreskrifter. Enligt dessa skall bland annat redogörelsen avlämnas vid lämplig tidpunkt före avslutandet av syneförrättningen angående företaget. Redogörelsen skall innehålla så fullständiga uppgifter om företagets omfattning, kostnad, av detsamma påräknad båtnad m. m., att med ledning därav ett bedömande kan ske av företagets ekonomiska förutsättningar. Vidare föreskrives att, om redogörelsen skulle föranleda särskilt yttrande av täckdikningsnämnd, sådant yttrande skall biläggas den utredning rörande statsunderstöd till företaget, som av förrättningsmannen kan komma, att avgivas. Från åtskilliga hushållningssällskap har uppgivits, att de förväntningar som ställts på täckdikningsnämndernas möjligheter att öva inflytande på torrläggningsverksamheten icke infriats utan att nämndernas befattning med avloppsföretagen blivit av huvudsakligen formell natur. Utöver sålunda föreskrivet samarbete förekommer enligt uppgifter från hushållningssällskap och lantbruksingenjörer i vissa fall samverkan mellan förrättningsmännen genom utbyte av kartmaterial och annan utredning, rådplägning rörande förläggning och dimensionering av täckdikesavlopp m. m. 2. Brister i organisationen och förslag till deras avhjälpande. Den kritik som anförts mot torrläggningsverksamheten har huvudsakligen haft sin grund i inträffade fall, då företag lämnat ett ekonomiskt ogynnsamt resultat. När det gällt att finna anledningen till uppkomsten av sådana fall och utvägar att förebygga deras upprepande har uppmärksamheten även riktats på verksamhetens organisation. Förutom att anmärkningar därvid framförts mot de statliga förrättningsmännens kompetens och sättet för deras

90 avlönande har ifrågasatts bland annat en förbättrad kontroll över lantbruksingenjörernas förrättningar, ett bättre samordnande av vattenavlednings- och täckdikningsverksamheten för vinnande av tillförlitligare båtnadsbedömning m. m. samt ett ökat agronomiskt och jordbruksekonomiskt hänsynstagande vid bedömande av torrläggningsföretagens lämplighet. De av chefen för jordbruksdepartementet den 13 januari 1933 tillkallade utredningsmännen, lantbrukaren Nils Adler och majoren friherre Fabian Lilliecreutz, vilka erhållit i uppdrag att verkställa utredning rörande statens understöds- och låneverksamhet för jordbruksnäringens förkovran, framförde i promemoria den 29 april 1933 tanken på en enhetlig organisation av vattenavlednings- och täckdikningsverksamheten under hushållningssällskapens ledning. De föreslogo, att torrläggningsverksamheten i sin helhet skulle läggas under lantbruksingenjörernas ledning och att för vinnande av förbättrad kontroll över verksamheten dessa ingenjörer skulle ställas under hushållningssällskapen och såmedelst inlemmas i den övriga lokala, för jordbruket avsedda förvaltningsorganisationen. 1934 års avdikningssakkunniga övervägde ingående möjligheterna att förbättra torrläggningsverksamhetens organisation. En lösning innebärande hela verksamhetens förläggande under hushållningssällskapen fann de sakkunnigas majoritet av flera skäl icke kunna komma under slutligt övervägande. Sålunda ansågs bland annat, att stora svårigheter föreläge att från statens sida utöva en verkligt effektiv tillsyn över hushållningssällskapens verksamhet,, att sällskapens arbetsuppgifter lämpligen icke borde utökas, att sällskapen icke vore utrustade med sådana arbetskrafter, att de skulle äga förmåga att i tekniska och andra avseenden utöva ledningen av torrläggningsverksamheten i dess helhet samt att det ej vore tillrådligt att ytterligare utöka antalet sådana tjänstemän, vilka i en eller annan form avlönades av statsmedel under det att deras anställningsförhållanden m. m. i stort sett undandroge sig statens inflytande. Avdikningssakkunniga undersökte därefter samt upprättade kostnadsberäkningar och statförslag för två andra alternativ, det ena innebärande en organisation med bibehållande av uppdelningen av verksamheten på Lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen och det andra avseende en organisation med verksamheten direkt under statlig ledning. Det förra alternativet befanns något förmånligare ur ekonomisk synpunkt. För en omedelbar statlig ledning av verksamheten ansågs tala bland annat att, då fråga förelåge om såväl täckdikning som avlopp, frågan kunde behandlas i ett s;ammanhang och av samme förrättningsman, att gemensam expedition kunde anordnas för förrättningsmännen inom de olika verksamhetsgrenarna oca personalen bättre utnyttjas samt att lantbruksingenjörerna kunde befrias från bestyret med handläggningen av mindre dikningsföretag, vilka i stället kumde överlåtas på de tjänstemän som handhade täckdikningarna.

91 Trots de skäl, som talade för en enhetlig statlig ledning, ville emellertid avdikningssakkunniga icke till omedelbart genomförande föreslå en sådan. Täckdikningsverksamhetens utbrytande från hushållningssällskapen hade mött enigt motstånd från sällskapens sida. Ovissheten om täckdikningens framtida omfattning föranledde, att den nya statliga organisation, som skulle inrymma även för denna verksamhet nyanställda förrättningsmän och biträden, kunde befaras bli till sin storlek svårbedömbar. Avdikningssakkunniga förordade därför bibehållande av fördelningen av de olika verksamhetsuppgifterna mellan lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen. I proposition nr 204 till 1939 års lagtima riksdag angående vattenavlednings- och torrläggningsverksamheten lämnades organisationsfrågan öppen, bland annat under hänvisning till dess sammanhang med spörsmålet om hushållningssällskapens framtida ställning och arbetsuppgifter. Även besparingsberedningen övervägde ändring av torrläggningsverksamhetens organisation och ifrågasatte, om det icke för flertalet förrättningsmän skulle vara tillräckligt med en huvudsakligen på agronomexamen grundad utbildning. Vid en sådan organisation borde enligt beredningens mening såsom chefer för stora distrikt anställas ett mindre antal, förslagsvis fem, förrättningsmän med såväl agronomisk som teknisk utbildning. Dessa skulle själva leda de största och svåraste företagen samt i övrigt utnyttjas för konsultationer av underlydande förrättningsmän i svårare frågor och för inspektioner. Lantbruksstyrelsen har i yttrande över besparingsberedningens förslag uttalat, att tanken på en uppdelning av förrättningsmännen inom torrläggningsverksamheten i olika grupper med hänsyn till arbetsuppgifternas svårighetsgrad vore värd beaktande, varvid även en viss differentiering av kompetenskraven för ifrågavarande personal kunde vara tänkbar. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 september 1941, vilken överlämnats till de sakkunniga, ha hushållningssällskapens ombud efter verkställd utredning gjort framställning om åtgärder till befordrande av en ändamålsenlig utveckling på torrläggningsverksamhetens område, vilka åtgärder sammanfattats sålunda: 1. Det personliga samarbetet mellan företrädarna för täckdikningsverksamheten och för den övriga torrläggningsverksamheten bör på allt sätt främjas. 2. Länsstyrelse bör åläggas att i samband med meddelande av förordnande om syneförrättning rörande företag enligt 7 kap. vattenlagen tillställa vederbörande täckdikningsnämnd avskrift av förordnandet ävensom av den ansökning, vara förordnandet är grundat. 3. Ljuskopior av alla förslagsritningar till torrläggningsföretag böra genom vederbörande lantbruksingenjörs försorg tillställas täckdikningsnämnden. 4. Redogörelse för planerat torrläggningsföretag bör lantbruksingenjör även i fortsättningen lämna inför täckdikningsnämnden; tidpunkten för sådan redogörelse bör bestämmas av nämnden i samråd med lantbruksingenjören. 5. När ansökning om statsunderstöd till torrläggningsföretag avser större eller eljest svårbedömbart företag, bör lantbruksstyrelsen inhämta yttrande från veder-

92 börande hushållningsällskaps förvaltningsutskott, som därvid bör höra täckdikningsnämnden. 6. I 35 § 10 kap. vattenlagen bör vidtagas sådan jämkning, att den ene gode mannen utses bland sådana för framstående insikter i jordbrukets tekniska och ekonomiska frågor kända personer, vilka för ändamålet förordnats av vederbörande länsstyrelse på förslag av hushållningssällskapets förvaltningsutskott; i regel böra minst två och högst fyra sådana gode män förordnas inom varje län; ersättning till sådan god man bör utgå efter samma grunder som till vattenrättsnämndeman och gäldas av statsmedel. HushåUningssällskapsutredningen har i sitt betänkande (stat. off. utr. 1942: 32)framhållit bland annat: Vid uppgörande avförslag till produktionsbefrämjande förbättringsåtgärd å ett jordbruk vore det av betydelse, att hänsyn toges icke allenast till denna åtgärd för sig utan att i regel en plan samtidigt uppgjordes för de åtgärder, som över huvud taget erfordrades för att göra jordbruket i fråga »fullständigt». Vidare vore det önskvärt, att lantbruksingenjörernas verksamhet närmare anknötes till övriga produktionsbefrämjande åtgärder, enär jämväl torrläggningsspörsmål i regel icke torde kunna lösas tillfredsställande utan a t t ingå i en allmän förbättringsplan för de egendomar, som berördes. Enligt utredningens mening torde ett samarbete, grundat på nu gällande bestämmelser om täckdikningsnämnder, även om de av hushållningssällskapens ombud föreslagna ändringarna och tilläggen genomfördes, utgöra en i organisatoriskt hänseende knappast slutgiltig lösning av dithörande spörsmål. D e t planerade torrläggningsföretagets inverkan på andra förbättringsåtgärder å vederbörande jordbruk torde alltför sent komma under omprövning. Hushållningssällskapens befattning med torrläggningsfrågor torde enligt nu gällande bestämmelser innebära, att hushållningssällskapen, deras täckdikningsnämnder och däri representerad agronomisk sakkunskap, i icke ringa utsträckning bleve och borde vara medansvariga i fråga om handläggningen och genomförandet av i synnerhet mera omfattande företag. Under sådana förhållanden framstode emellertid för utredningen såsom synnerligen betydelsefullt, a t t hushållningssällskapens befattning med torrläggningsföretag så organiserades, att deras medverkan, i och för sig önskvärd, icke bleve endast en tom formalitet. Förslag rörande organisationens

huvuddrag.

Beträffande torrläggningsverksamhetens organisation föreligger möjlighet att välja mellan tre alternativ: verksamhetens inordnande i sin helhet under hushållningssällskapen eller verksamhetens ställande i sin helhet direkt under statlig ledning eller slutligen bibehållande av hittillsvarande uppdelning av verksamheten på lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen. D e två förstnämnda alternativen innebära, att hela verksamheten skulle erhålla en organisatorisk enhetlighet, som utan tvivel skulle medföra vissa givna fördelar. Så t. ex. borde man kunna förutsätta ett bättre och jämnare utnytt-

93 jande av arbetskraften inom distrikten, särskilt vad beträffar den biträdande personalen, om hela torrläggningsverksamheten vore enhetligt organiserad. Inom en del län har den av hushållningssällskapen bedrivna täckdikningsverksamheten en ganska ringa omfattning, varför den personal som har denna verksamhet om hand under större delen av aret måste sysselsättas med andra uppgifter och således endast blir i tillfälle att skaffa sig jämförelsevis liten erfarenhet i torrläggningsfrågor. Inom åtskilliga län är däremot hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet av en mycket betydande omfattning, varför också personalen erhåller en motsvarande grundlig och allsidig erfarenhet på området. Det torde råda en ganska enstämmig uppfattning inom hushållningssällskapen, att det skulle vara olyckligt ur jordbrukssynpunkt, om täckdikningsverksamheten skildes från sällskapen och hela torrläggningsverksamheten bleve förstatligad. Som ett av de starkaste skälen för denna uppfattning framhälles, att hushållningssällskapen ha helt andra möjligheter att genom upplysningsverksamhet befordra täckdikningsarbetet, särskilt vid de mindre jordbruken, än statliga myndigheter eller tjänstemän. För att denna upplysningsverksamhet skall kunna bedrivas med framgång måste emellertid sällskapen till sitt förfogande ha tjänstemän med praktisk erfarenhet från torrläggningsarbetet, då upplysningsverksamheten annars icke fyller det avsedda ändamålet. Enhetlighet i organisationen skulle även kunna uppnås genom att överflytta hela torrläggningsverksamheten till hushållningssällskapen. Man finge därvid förutsätta, att lantbruksingenjörerna och de hos dem sysselsatta statsanställda tjänstemännen genom utfärdade instruktioner underställdes vederbörande hushållningssällskap som chefsmyndighet, under det att högsta ledningen fortfarande utövades av lantbruksstyrelsen. En olägenhet härvidlag är emellertid, att vissa hushållningssällskap hittills i ganska ringa utsträckning sysslat med torrläggnings verksamhet, varför en överflyttning, som torde böra ske samtidigt över hela landet, för närvarande kunde möta svårigheter på sina håll. Någon mera utbredd önskan att övertaga verksamheten torde icke heller förefinnas hos hushållningssällskapen. Däremot har i olika sammanhang framhållits, att gränserna för den av hushållningssällskapen bedrivna torrläggningsverksamheten äro alltför snävt dragna. De sakkunniga ha för sin del stannat för att föreslå bibehållande i huvudsak av nuvarande organisation. Verksamheten skulle alltså fortfarande vara uppdelad mellan lantbruksstyrelsen med de denna underställda lantbruksingenjörerna, eller i vissa fall jordbrukskonsulenter, som förrättningsmän samt hushållningssällskapen, hos vilka jordbrukskonsulenterna skulle vara förrättningsmän. För att effektivisera och förbättra den nuvarande organisationen vilja emellertid de sakkunniga förorda vissa ändringar däri, varav den viktigaste skulle innebära tillskapande av nya organ med uppgift bland annat

att taga. en väsentlig del av ansvaret för den statliga understödsverksamheten på torrläggningens område samt ute i de särskilda landsdelarna utöva enhetlig ledning av torrläggningsverksamheten och samordna förrättningsmännens arbete. De nya organ som de sakkunniga anse sig böra föreslå skulle utgöras av nämnder, förslagsvis kallade torrläggningsnämnder, en inom varje hushållningssällskaps verksamhetsområde. Torrläggningsnämnderna synas böra övertaga de nuvarande täckdikningsnämndernas befogenheter men dessutom erhålla åtskilliga andra och mera betydande uppgifter. Varje nämnd föreslås skola bestå av fem personer och ha följande sammansättning: ordförande, en i administrativa frågor erfaren och i övrigt för uppdraget lämplig person, utsedd av länsstyrelsen; inom området tjänstgörande ordinarie lantbruksingenjör; hushållningssällskapets sekreterare; den hushållningssällskapets jordbrukskonsulent, som utövar ledningen av sällskapets täckdikningsverksamhet; och en i jordbruk kunnig och erfaren person, utsedd av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Av detta förslag rörande torrläggningsnämnds sammansättning framgår, att de sakkunniga funnit skäligt att två ledamöter skola kunna anses som statliga representanter och tre som företrädare för hushållningssällskapet. Den majoritetsställning, som sålunda beretts sällskapet, ha de sakkunniga funnit motiverad därav, att sällskapet, om så anses önskvärt, bör äga möjlighet att uppdraga åt nämnden att träffa avgörande i vissa understödsfrågor, som eljest skulle tillkomma sällskapets förvaltningsutskott. Av det sagda följer, att till ordförande i nämnden icke bör utses person, som tillhör hushållningssällskapets ledning. I ärenden, som röra ofullständiga jordbruk, bör det åligga nämnden att inhämta yttrande från egnahemsnämnden eller egnahemsdirektören. Den sistnämnde torde stundom lämpligen böra beredas tillfälle att närvara vid torrläggningsnämnds sammanträde och deltaga i nämndens överläggningar. Nämndens ordförande och den av hushållningssällskapet utsedde ledamoten torde böra förordnas för en tid av fyra år i sänder. I samband med omorganisationen bör sådan ändring företagas i fråga om ledningen av täckdikningsverksamheten, att i mom. 15 kungörelsen den 22 juni 1920 (nr 332) angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden (senaste lydelse: 1921 nr 358) kommer att föreskrivas, att till ledare av täckdikningsverksamheten skall utses inom området tjänstgörande jordbrukskonsulent. Detta torde endast innebära stadfästande av en redan allmänt tillämpad praxis.

95 Torrläggningsnämndernas uppgifter, förrättningsmännens behörighet. Vid betraktande av det sätt på vilket den statsunderstödda avdikningsoch vattenavledningsverksamheten i detalj arbetar är det av vikt att skilja mellan upprättandet av planen för ett torrläggningsföretag, prövningen huruvida företaget är rättsligen tillåtligt samt bedömandet, om företaget ur agronomiska och jordbruksekonomiska synpunkter är sådant, att det bör komma till stånd. Företaget skall i regel planläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen. Vid planläggningen ankommer det på förrättningsmannen bland annat att finna den ur ekonomiska och agronomiska synpunkter bästa lösningen av det föreliggande torrläggningsproblemet, såsom fördelaktigaste torrläggningsdjup, lämpligaste utsträckning av öppna diken och täckta ledningar, mest ändamålsenliga läge för broar o. s. v. På förrättningsmannen såsom sakkunnig rådgivare åt markägarna bör även ankomma att undersöka och uttala sig om företagets lönsamhet och betydelse för deras jordbruksdrift. Vid den rättsliga bedömning av torrläggningsföretaget, som syneförrättningen innefattar, tages däremot i regel icke hänsyn till om företaget är lönande eller ej. Därvid avgöres, huruvida företaget är tillåtligt med hänsyn till motstående allmänna intressen och enskilda rättigheter, och regleras tillika delägarnas inbördes förpliktelser. Endast i vissa fall skola vid avgörandet av frågan om företagets tillåtlighet anläggas ekonomiska bedömningsgrunder, nämligen då fråga är om rätt att vidtaga sjösänkning eller annan vattenavledning, utrivning eller förändring av vattenverk m. m. (7 kap. 38 § vattenlagen). Därvid prövas, om den på visst sätt uppskattade båtnaden av torrläggningen (jordförbättringen) står i sådant förhållande till kostnaden och skadan, att företaget kan tillåtas. Det innebär emellertid ej en tillfredsställande prövning, om företaget är ur allmänt ekonomiska synpunkter önskvärt. Befinnes vid syneförrättningen, att laga hinder icke möter mot företaget, ha synemännen att förklara detta lagligen tillåtligt. I praktiken torde emellertid, om det under utredningen visat sig att kostnaderna överstiga fördelarna, sökandena efter rådplägning med förrättningsmannen i allmänhet återkalla sin ansökan och synefönättningen inställas. För det fall att så icke sker gälla enligt vattenlagen föreskrifter, vilka fritaga den som ej är sökande från skyldighet att bära större del av kostnaden än som svarar mot hans båtnad, men de ogynnsamma ekonomiska förutsättningarna utgöra däremot intet rättsligt hinder för dem, som äro beredda att själva taga på sig de överskjutande kostnaderna, att driva företaget igenom. Det kan alltså sägas, att vid syneförrättningen undersökes om torrläggningsföretaget kan och får, men icke om det bör komma till stånd. Då någon annan bedömning av företagets lönsamhet i regel ej varit tillgänglig, torde emellertid i verkligheten såväl för markägarna själva som för utomstående bedömare den båtnadsuppskattning, som ägt rum med huvudsakligt ändamål att ligga till grund för en rättvis fördelning av kostnaderna mellan delägarna, ha kommit att framstå som ett uttryck för de eko-

96 nomiska fördelar som påräknats av torrläggningen. Genom att planläggningen av torrläggningsföretagen på sätt som skett kommit att sammankopplas med den rättsliga bedömningen har enligt de sakkunnigas mening de skäl, som äro av betydelse för denna bedömning, fått en dominerande ställning i förhållande till de ekonomiska omständigheter, vilka borde vara avgörande för frågan om ett företags praktiska berättigande. Som därjämte rätten till statsunderstöd regelmässigt varit direkt beroende av syneförrättningens kostnads- och båtnadsberäkning har icke heller efter denna förrättning blivit från det allmännas sida fråga om någon allsidig prövning av företagets önskvärdhet och lämplighet. Enligt de sakkunnigas uppfattning tala starka skäl för en viss revidering av vattenlagens nuvarande båtnadsbegrepp, så att bland annat större hänsyn tages till torrläggningens inverkan på brukningsförhållandena, Såsom båtnad av torrläggning bör med andra ord anses även brukningsbåtnad. Därmed skulle en i någon mån förbättrad överensstämmelse åvägabringas mellan syneförrättningens båtnadsberäkning och den jordbruksekonomiska bedömningen av företaget. I vidare mån än så synes det emellertid varken möjligt eller lämpligt att vid själva syneförrättningen bereda ökat utrymme för jordbruksekonomiska bedömningsgrunder. Dessa böra däremot anläggas dels vid den föregående planläggningen och dels vid den efterföljande prövning, vid vilken det gäller att avgöra, huruvida ett tekniskt möjligt och rättsligen tillåtligt företag bör utföras med stöd av allmänna medel. Den av de sakkunniga åt torrläggningsnämnderna tillämnade verksamheten att öva kontroll över torrläggningsföretagens ekonomiska lämplighet och önskvärdhet synes alltså, beträffande företag som planläggas vid syneförrättning, böra förläggas, i den mån så kan ske, före men huvudsakligen efter syneförrättningen. Det är uppenbarligen betydelsefullt för markägarna att på ett så tidigt stadium som möjligt kunna erhålla ett sakkunnigt utlåtande, huruvida ett planerat torrläggningsföretag är tillrådligt eller ej. För förrättningsmannen är det av vikt att före planens utarbetande bland annat torrläggningens ändamål och jordens blivande användning klarläggas, så att planläggningen kan anpassas med hänsyn därtill. En väckt torrläggningsfråga synes därför redan före syneförrättningen böra upptagas till behandling av vederbörande torrläggningsnämnd i den utsträckning som på detta förberedande stadium kan ske. Den viktigaste uppgiften för torrläggningsnämnderna blir emellertid ätt taga ställning till frågan, huruvida av förrättningsmännen planlagda torrläggningsföretag böra med statsunderstöd komma till utförande eller ej. Nämndens ståndpunkttagande till denna fråga torde få olika form beroende på öm ett företag avser uteslutande täckdikning eller om däri ingår

97 upptagande av avlopp. I det förra fallet ha hittills hushållningssällskapen haft att — efter det vederbörande täckdikningsnämnd eller sakkunnig ledamot av denna avgivit yttrande — besluta om län och bidrag. I många fall torde hushållningssällskap ha på täckdikningsnämnderna överlåtit att självständigt och utan sällskapens hörande avgöra, om understöd skall utgå eller ej. Betänkligheter synas med hänsyn till de föreslagna torrläggningsnämndernas kompetens icke böra möta mot att dessa övertaga de uppgifter, som i iörevarande avseende åvilat hushållningssällskapen. Då det emellertid icke torde vara lämpligt att ställa statliga anslagsmedel direkt till nämndernas förfogande, synes det böra ankomma på hushållningssällskapen, vilka liksom hittills böra disponera medlen, att avgöra huruvida sällskapen vilja på nämnderna överlåta berörda uppgifter. Vederbörande hushållningssällskap bör därför få bestämma, om torrläggningsnämnden inom dess verksamhetsområde skall ha i uppdrag antingen att till sällskapet avgiva yttrande i frågor om understöd till täckdikningsföretag eller ock, i den omfattning sällskapet finner lämpligt, själv pröva ansökningar om bidrag och lån, bevilja understöd inom ramen för tilldelat anslag, avsluta kontrakt med vederbörande bidrags- respektive låntagare samt utbetala beviljade understöd. I fråga om andra torrläggningsföretag än täckdikningar bör avgörandet rörande statsbidrag eller statslån liksom hittills tillkomma lantbruksstyrelsen eller i vissa fall Kungl. Maj:t. Nämndens uppgift att taga ståndpunkt till ett sådant företags lämplighet synes böra fullgöras i den formen, att nämnden åligger att till lantbruksstyrelsen avgiva utlåtande rörande företaget, då bidrag eller lån sökes. Den skyldighet, som nu åvilar förrättningsmannen att verkställa utredning i understödsfrågan och däröver avgiva betänkande, skulle alltså överflyttas på nämnden. Ansökan om statsunderstöd synes böra ingivas till nämnden, som därefter, sedan den behandlat ärendet, har att vidarebefordra handlingarna till lantbruksstyrelsen. Enligt nu gällande tjänsteföreskrifter för statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater (lantbruksstyrelsens kungörelse den 27 april 1940 nr 2, § 17) skall vad beträffar torrläggningsföretag, vartill förslag upprättats vid syneförrättning enligt vattenlagen, utredning intagas i ett av förrättningsmannen avgivet betänkande enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär. Betänkandet skall innehålla en allmän orientering om företagets ändamål, omfattning och ekonomiska förutsättningar ävensom beträffande av företaget berörda motstående intressen. Vidare skall antecknas bland annat dels om statsunderstöd tidigare utgått till torrläggning av i företaget ingående mark, dels ock av förrättningsmannen beräknade statsunderstöd. Om kostnaderna överstiga båtnaden, skola de särskilda skäl angivas, vilka synas tala för att statsunderstöd likväl bör utgå. Likaså skall uppgift lämnas om bidrags- och lånesökandenas andelar av den i företaget ingående 7

98 marken, på dem belöpande båtnad och kostnad samt för varje sökande beräknade bidrags- och länebelopp. Enligt 2 § andra stycket kungl. kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag kan statsbidrag (men icke lån) beviljas till företag av mindre betydelse och omfattning, även om förslaget till företaget icke är upprättat vid syneförrättning enligt vattenlagen, Förslaget skall för sådant fall uppgöras i den ordning som lantbruksstyrelsen föreskriver. Lantbruksstyrelsen har i 18 § i sin förenämnda kungörelse beträffande dessa företag såsom allmänna förutsättningar för statsbidrag uppställt, dels att företaget skall vara beläget inom eller i nära anslutning till inägojorden och beröra allenast en eller ett fätal jordägare, dels ock att eventuell försummelse av företagets underhäll skulle få ingen eller endast obetydlig inverkan på redan förefintlig eller blivande dränering av i företaget ingående mark samt att med hänsyn härtill beviljandet av statsbidrag till företaget finnes icke böra förenas med underhällstvång för delägarna i detsamma, Bätnadsuppskattning får ske utan biträde av gode män. Även beträffande dessa företag skall förrättningsmannen avgiva utredning angående statsbidrag i form av ett betänkande. Detta skall innefatta »samtliga de uppgifter rörande företaget, som för ett bedömande av dess rättsliga, ekonomiska och tekniska betingelser äro erforderliga». Uppgift skall även lämnas huruvida statsunderstöd förut utgått till torrläggning av samma mark. De sålunda gällande bestämmelserna om utredning till ledning för avgörande av frågan om statsunderstöd synas i huvudsak lämpliga. Av förestående redogörelse torde framgå, att de frågor som skola avhandlas i betänkandena till väsentlig del äro av sådan beskaffenhet, att ett säkrare och mera allsidigt bedömande av desamma bör kunna påräknas, om det kommer att åligga torrläggningsnämnden och icke endast förrättningsmannen att taga ståndpunkt till dem. Vad angår betänkandets detaljer bör särskilt understrykas betydelsen av den orientering, som skall lämnas rörande förslagets ekonomiska förutsättningar. Det må tilläggas att nämnden, när anledning därtill föreligger, synes böra uttala sig även om kostnadsberäkningens tillförlitlighet och om båtnadsuppskattningen. Föreligger enligt nämndens uppfattning social båtnad, vartill hänsyn icke kunnat tagas vid syneförrättningen, bör utredning därom förebringas. Detta fär särskild betydelse för den händelse e t t företag, för vilket vid syneförrättningen befunnits, att kostnaden överstiger alstrings- och brukningsbätnaden, av nämnden anses vara av sådan beskaffenhet, att det ändock bör komma till stånd och därvid understödjas av det allmänna, Föreligger brukningsbätnad utöver vad vid syneförrättningen kunnat tagas i beaktande måste det för torrläggningsnämnden bli en uppgift att även förebringa utredning om den ur driftsekonomisk synpunkt betydelsefulla inverkan pä brukningsmöjligheterna, som torrläggningen kan medföra, för därav berörda fastigheter. Betänkandet synes böra innehålla ett direkt

uttalande, huruvida enligt nämndens mening företaget bör bringas till utförande med statsunderstöd eller ej, ävensom i förstnämnda fall förslag rörande understödets form och storlek. I likhet med vad nu gäller torde det böra ankomma pä lantbruksstyrelsen att meddela de närmare föreskrifterna om utredningen. Vad beträffar den praktiska handläggningen hos nämnden av en understödsfråga så torde den böra ordnas så att, då ansökan om statsunderstöd ingivits, vederbörande förrättningsman har att snarast möjligt föredraga torrläggningsärendet i nämnden och därvid tillika framlägga av honom förebragt utredning jämte utarbetat förslag till betänkande. För att bilda sig en säker uppfattning om föreslagna torrläggningsföretags lämplighet bör nämnden äga att, om den finner erforderligt, antingen i dess helhet företaga besiktning på platsen eller ock uppdraga åt någon sin ledamot att verkställa dylik besiktning och däröver avgiva yttrande till nämnden. Den förhoppningen torde icke kunna anses ogrundad, att den nu föreslagna ordningen skall bidraga till att minska faran för tillkomsten av misslyckade torrläggningsföretag. Naturligtvis föreligger möjligheten, att någon nämnd av missriktad omtanke eller kanske för att bereda ökade arbetstillfällen kan vilja medverka till statsunderstöd även åt något torrläggningsföretag av tvivelaktigt värde. Men med de möjligheter till ett riktigt bedömande, som nämnderna måste anses besitta, kunna de, om de brista i omsorg eller omdöme, icke undgå ett tungt ansvar för misslyckade företag. Även om avgörandet i understödsfrågan vilar hos annan myndighet, kommer dock med hänsyn till nämndernas sakkunskap och lokalkännedom ansvaret för avgörandena, i den mån de överensstämma, med nämndernas förslag, att huvudsakligen vila på nämnderna. Torrläggningsnämnderna, synas vidare böra få till uppgift att var inom sitt distrikt leda och övervaka torrläggningsverksamheten. Detta innefattar i första hand övertagande av täckdikningsnämndernas befogenheter i förevarande hänseende men även utövande av rådgivande och kontrollerande verksamhet i övrigt. Uppgiften innebär icke, att nämnderna skola öva ett direkt inflytande på själva förrättningarna, Lantbruksingenjörer och övriga därtill behöriga förrättningsmän böra som hittills handlägga syneförrättningar under tjänsteansvar i enlighet med vattenlagens stadganden och lantbruksstyrelsens föreskrifter. Jämväl täckdiknings- och andra torrläggningsförrättningar, som icke behandlas vid syneförrättning, böra av förrättningsmännen, i regel jordbrukskonsulenterna, handläggas på förrättningsmännens ansvar med ledning av allmänna direktiv. För att kunna leda och övervaka torrläggningsverksamheten måste torrläggningsnämnd redan på ett tidigt stadium få kännedom om varje inom dess område förekommande torrläggningsärende. Detta synes lämpligast kunna ske

100 genom att, då fråga är om företag, som skall planläggas vid syneförrättning, ansökningen om förordnande av förrättningsman ingives till nämnder., vilken sedan får vidarebefordra den till länsstyrelsen. Som i det följande kommer att utvecklas bör nämnden därvid avgiva förslag å lämplig förrättningsman. Då länsstyrelsen förordnat förrättningsman, bör underrättelse om förordnandet tillställas nämnden. Ärendet skulle sålunda redan före synefcrrättningen bli föremal för en preliminär behandling i nämnden, och denna bör därefter i fortsättningen hålla sig underrättad om förrättningens fortskridande. Då nämnden som ovan anförts skall ha ett avsevärt inflytande i fråga om statsunderstödet, kan det givetvis för förrättningsmannen, ehuru han i sådan egenskap har en självständig och oberoende ställning, vara av vikt att redan på ett förberedande stadium av förrättningen kunna inhämta nämndens mening om en torrläggningsplan som han håller på att utarbeta. Det synes också angeläget, att förrättningsmannen i tveksamma fall eller där olika lösningar av ett torrläggningsproblem kunna tänkas anmäler ärendet till behandling i nämnden och därvid under hand eller möjligen genom ett principuttalande av nämnden får del av dess synpunkter. Finner nämnden anledning till anmärkning mot visst planläggningsarbetes bedrivande eller fortgång, torde detta böra meddelas lantbruksstyrelsen, där nämnden ej anser annan åtgärd tillfyllest. Sådana torrläggningsföretag, som icke behöva handläggas vid syneförrättning, torde kunna inordnas under torrläggningsnämndens ledning genom att föreskrift meddelas om att ansökan om förrättningens planläggning skall ställas till nämnden. På denna bör därefter ankomma att fördela dessa förrättningar mellan behöriga förrättningsmän samt i fortsättningen övervaka handläggningen på sätt förut angivits. I vissa fall synes det även böra tillkomma torrläggningsnämnd att taga ställning till frågan, huruvida en begärd syneförrättning bör handläggas av lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent. Det torde vara lämpligt att i detta sammanhang till bedömande upptaga det tidigare vid olika tillfällen diskuterade spörsmålet om gränsdragningen mellan lantbruksingenjörernas och jordbrukskonsulenternas behörighetsområden. Såsom förut nämnts framhöllo 1934 års avdikningssakkunniga som en fördel av en enhetlig statlig organisation, att lantbruksingenjörerna, kunde befrias från bestyret med handläggningen av de mindre dikningsföretagen och arbetsuppgifterna därmed i stället överlåtas på de tjänstemän, vilka komme att ha hand om täckdikningarna. Från hushållningssällskapshåll har i olika sammanhang uttalats önskemål om att jordbrukskonsulent måtte tilläggas behörighet att handlägga förrättningar rörande upptagande av avlopp för täckdikningsföretag. Därmed skulle i första hand vinnas den påtagliga fördelen för rekvirenterna, att dessa skulle slippa att för en och samma torrläggning anlita två förrättningsmän. Under nu före-

101 varande utredning ha några jordbrukskonsulenter uttalat önskemål i samma riktning. De ha ansett konsulenternas behörighet onödigt trång och framhållit, att nuvarande gränsdragning i kompetenshänseende ibland lett till att bäde lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent nödgats taga befattning med samma torrläggningsföretag, vilket icke varit av mera invecklad beskaffenhet än att det bort kunna i dess helhet slutbehandlas av konsulenten. Därav hade följt dubbelarbete och tidsutdräkt. Nu gäller som villkor för statsbidrag bestämmelsen, att jordbrukskonsulent äger att upprätta förslag — dock icke genom syneförrättning enligt vattenlagen — till för täckdikning erforderligt mindre avlopp, därest den beräknade kostnaden för företaget icke överstiger 1 000 kronor. Som skäl för införandet av denna bestämmelse, som tillkom år 1939, uttalade departementschefen i propositionen nr 204/1939 att anordningen, förutom att den medförde fördelar för den enskilde jordbrukaren, jämväl syntes bli av betydelse därigenom, att en viss avlastning skedde av lantbruksingenjörernas arbetsbörda. De sålunda uttalade förväntningarna ha emellertid icke infriats. Endast i ett fåtal fall har det förekommit, att jordbrukskonsulenter begagnat sig av den medgivna behörigheten, och bestämmelsen anses därför numera vara utan praktisk betydelse. Anledningen till att bestämmelsen icke i nämn>värd omfattning kommit att tillämpas torde i främsta rummet ha varit, att syneförfarande i allmänhet ansetts påkallat för att bereda garanti för det framtida underhållet eller för att öppna möjlighet till erhållande av statslån, men i någon mån torde förhållandet även kunna förklaras av en viss obenägenhet hos konsulenter att ge sig i kast med de för dem nya arbetsuppgifterna samt svårigheten att på förhand bedöma om kostnaden komme att stanna under den angivna kostnadsgränsen. Denna gräns har betraktats som olämplig, i synnerhet som den icke lärer kunna tjäna som måttstock för en förrättnings svårighetsgrad. De sakkunniga ha övervägt detta spörsmål och finna betänkligheter icke böra möta mot att medgiva behörighet för jordbrukskonsulent att, i annan ordning än vid syneförrättning, utan begränsning med hänsyn till kostnaderna upprätta förslag till sädana avdikningsföretag av mindre betydelse och omfattning, vilka ingå i täckdikningsplaner. Vad härefter angår frågan om jordbrukskonsulenternas rätt att hålla syneförrättningar för jords torrläggning, må till en början antecknas vad som nu gäller om syneförrättare enligt vattenlagen. Jämlikt 10 kap. 32 § 1 mom. skall till förrättningsman för handläggande av syneförrättning rörande torrläggningsföretag förordnas lantbruksingenjör eller annan, enligt särskilt stadgande därtill behörig tjänsteman eller ock annan person, vilken på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i hithörande ämnen av Kungl. Maj:t förklarats behörig att hålla dylik

102 förrättning. Om sättet för utverkande av sådan behörighet ha bestämmelser meddelats i kungörelse den 17 oktober 1941 (nr 847). I enlighet med nämnda föreskrift i vattenlagen har genom kungörelse den 27 juni 1930 (nr 274) åt vissa hos skogsvårdsstyrelse och skogssällskapet anställda befattningshavare meddelats en på närmare angivet sätt begränsad behörighet att handlägga skogsdikningsförrättningar. Däremot torde under de två senaste årtiondena någon annan person än lantbruksstipendiat, d. v. s. aspirant på lantbruksingenjörsbefattning, icke ha blivit av Kungl. Maj:t förklarad behörig som förrättningsman. Emellertid föreligger sålunda icke något formellt hinder för jordbrukskonsulent, som befinnes för uppgiften kompetent, att erhålla behörighetsförklaring. Vid bedömande av frågan om en generell utsträckning av rätten att hålla syneförrättningar torde först böra fastslås, att det ej kan vara lämpligt att för mera betydande företag medgiva sänkning av förrättningsmännens kompetens i tekniskt avseende. Något behov av att jordbrukskonsulenter handha planläggningen av andra företag än sådana, som äga direkt samband med deras nuvarande egentliga verksamhetsområde, täckdikningen, har icke gjorts gällande och torde för närvarande ej föreligga. I vissa landsdelar har därjämte täckdikningen hittills haft en sä obetydlig omfattning, att en utvidgning av de där verksamma konsulenternas behörighet icke torde vara nödig eller tillrådlig. Vad däremot angår de distrikt, där en mera omfattande täckdikningsverksamhet förekommer, måste det enligt de sakkunnigas mening anses ändamålsenligt, att enklare avlopp för täckdikningar kunna planläggas av jordbrukskonsulent även i fall, då syneförrättning enligt vattenlagen finnes påkallad. Detta skulle nämligen medföra den praktiska fördelen, att jordbrukarna i sådana, fall icke behöva anlita mer än en förrättningsman, tidsutdräkt samt dubbelarbete vid avvägningar och kartläggning kunna undvikas och lantbruksingenjörerna frigöras från vissa planläggningsuppgifter, vid vilka några större tekniska eller rättsliga problem icke föreligga, För handläggningen av sådana syneförrättningar torde, utöver den kunskap, som en erfaren täckdikningsledare i denna sin egenskap måste besitta, allenast erfordras kännedom om det synerättsliga förfarandet och tillämpliga lagbestämmelser samt en ytterligare inblick i vissa tekniska frågor. För att anspråken på teknisk och rättslig fortbildning skola kunna på lämpligt sätt begränsas, torde de ifrågakommande dikningsföretagen kunna närmare bestämmas så, att de böra vara av mindre omfattning och enkel beskaffenhet och ej kunna antagas beröra motstående intresse av någon betydelse. De sakkunniga ha utarbetat förslag till behörighetsbestämmelser i enlighet med vad sålunda angivits. För behörighet att handlägga ifrågavarande syneförrättningar bör enligt de sakkunnigas mening fordras, att befattningshava-

103 ren avlagt fullständig avgångsexamen från lantbrukshögskolans jordbrukslinje, under minst ett år såsom assistent eller tekniskt biträde fullgjort aspiranttjärstgöring hos lantbruksingenjör, tjänstgjort minst tre år i större täckdikningsverksamhet hos hushållningssällskap samt med godkänt vitsord genomgått av staten anordnad fortbildningskurs i till jords torrläggning hörande ämnen, Det förutsattes att tjänstgöringen hos lantbruksingenjör kan anordnas pä sådant sätt, att aspiranten därunder får en liknande sysselsättning och handledning, som de sakkunniga avse skola tillkomma ingenjörsaspirant och som närmare angives i annat sammanhang. Man torde fä räkna med att även i de distrikt, där en större täckdikningsverksamhet nu bedrives, denna under den närmaste tiden kommer att handhavas av befattningshavare, vilka icke i alla avseenden uppfylla de ovan för behörighet som syneförrättare angivna kraven. Frågan om dessa befattningshavares kompetens för den ifrågasatta behörigheten synes böra efter ansökan prövas av Kungl. Maj:t från fall till fall. De sakkunniga anse sig emellertid böra förorda åtgärder i ändamål att för jordbrukskonsulenter, som nu handha ledningen av en mera betydande täckdikningsverksamhet, underlätta möjligheten att vinna den avsedda kompetensen. Med hänsyn till dessa konsulenters redan förvärvade utbildning och erfarenhet pä torrläggningens område torde ytterligare erforderliga kunskaper lämpligen kunna bibringas dem vid en för ändamålet anordnad fortbildningskurs av kortare varaktighet. Vid en sådan synes undervisning böra meddelas rörande de rättsliga och tekniska frågor, vilka kunna uppkomma vid nu ifrågavarande förrättningar, varjämte kursdeltagarna böra vid praktiska övningar bibringas kunskap om syneförrättningarnas formella handläggning. De vid kursen tjänstgörande lärarna torde böra. gemensamt avgiva utlåtande, huruvida deltagare anses besitta erforderliga kunskaper för den ifrågasatta behörigheten. Kursen synes lämpligen böra äga rum under ledning av lantbruksstyrelsen, på vilken myndighet bör ankomma att, efter samråd med lantbrukshögskolans styrelse, upprätta och för Kungl. Maj:t framlägga plan för kursen. Genom rese- och traktamentsersättningar torde böra sörjas för att den kan bevistas utan kostnad för deltagarna.

Därest inom en torrläggningsnämnds verksamhetsområde förutom lantbruksingenjör även jordbrukskonsulent är behörig att handlägga syneförrättningar, bör nämnden, då ansökan om förordnande för förrättningsman inkommit, överväga vilken av dem, som med hänsyn till det sökta torrläggningsföretagets art och väntade omfattning samt omständigheterna i övrigt bör få hand om planläggningen. Nämnden skall därefter vid ansökningens överlämnande till länsstyrelsen avgiva förslag rörande förrättningsman. Skulle vid en av jordbrukskonsulent påbörjad syneförrättning uppkomma sådana svårigheter av teknisk eller rättslig beskaffenhet, att förrättningen lämpligen

104 bör överflyttas på lantbruksingenjör, bör en sådan överflyttning med nämndens medverkan äga rum. Nu förefintlig möjlighet för lantbruksingenjör att efter hänvändelse till lantbruksstyrelsen få överlämna vissa förrättningar till extra lantbruksingenjör bör bibehållas. Jämväl över ansökan därom torde torrläggningsnämnd få avgiva yttrande. Som förut berörts är det av vikt, att jordbrukarna beredas tillfälle att erhålla sakkunniga råd och anvisningar i torrläggningsangelägenheter. Denna upplysningsverksamhet synes böra ankomma pä eller utövas under överinseende av vederbörande torrläggningsnämnd. Det bör jämväl stå hushållningssällskapen öppet att till torrläggningsnämnderna överlämna handläggningen av andra grundförbättringsfrägor inom jordbruket. På jordbrukskonsulent torde i sådant fall ankomma att under nämndens överinseende upprätta planer till de grundförbättringar som anses möjliga, däribland anvisningar på förefintliga torrläggningsmöjligheter. I torrläggningsnämndernas uppgifter bör givetvis ingå den att främja ett gott och effektivt samarbete mellan de inom torrläggningsverksamheten sysselsatta. För täckdikningsnämnd gäller nu skyldighet att bereda inom hushållningssällskapets område verksam statlig förrättningsman, vilken icke är ledamot av nämnden, tillfälle att närvara vid föredragningen av täckdikningsärenden inför nämnden ävensom att eljest taga del av till nämnden inkomna förslag rörande täckdikning. Bland annat ur samarbetssynpunkt synes det lämpligt att beträffande torrläggningsnämnderna denna skyldighet bibehälles och utsträckes sä att rätt kommer att föreligga för samtliga inom området verksamma förrättningsmän för torrläggning att närvara vid föredragning av torrläggningsärenden inför nämnden och att taga del av hos nämnden förvarade torrläggningsplaner. Då förrättningsmännen härigenom erhålla bättre kontakt med varandra och kännedom om varandras arbeten, torde planering av gemensamma arbetsuppgifter komma att underlättas och dubbelarbete kunna förebyggas. Varje torrläggningsnämnd måste tydligen ha ett kansli och äga tillgång till erforderlig kontorspersonal. Då nämndens arbetsuppgifter till stor del äro sädana, som nu ankomma på vederbörande hushållningssällskap, torde dettas sekreterare lämpligen böra bli självskriven sekreterare hos nämnden, och hushållningssällskapets expedition kunna tjäna jämväl som kansli för nämnden. För att på tillfredsställande sätt kunna leda och övervaka torrläggningsverksamheten inom sina distrikt samt fullgöra sina övriga uppgifter måste nämnderna sammanträda regelbundet och ej alltför sällan. Lämpligen torde man böra räkna med sammanträden en gäng i månaden efter en på förhand fastställd plan. Instruktion för torrläggningsnämnderna torde böra fastställas av Kungl. Maj:t. De sakkunniga ha upprättat förslag härtill. På lantbruksstyrelsen synes

105 böra ankomma att meddela de tillämpningsföreskrifter samt ändringar i de för förrättningsmännen gällande tjänsteföreskrifter, som föranledas av omorganisationen. Den huvudsakligen ekonomiska kontroll över upprättade torrläggningsplaner, som avses att äga rum genom torrläggningsnämnderna, torde — liksom den tekniska kontroll som äger rum i lantbruksstyrelsen — böra ske på statsverkets bekostnad. Enligt de sakkunnigas mening synes därför kostnad för nämndernas utredningar och betänkanden rörande torrläggningsföretag, liksom övriga kostnader för nämndernas verksamhet, böra stanna å statsverket. Vad angår frågan om ersättning till torrläggningsnämndernas ledamöter må till en början anmärkas vad som nu gäller i fråga om täckdikningsnämndema. Enligt de grunder, som av hushållningssällskapen härutinnan i allmänhet torde tillämpas, äga dessas ledamöter rätt till viss rese- och traktamentsersättning. Däremot torde ersättning i form av dagarvode i allmänhet icke utgå. Beträffande lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent synes ledamotskapet i torrläggningsnämnd böra anses som ett tjänsteåliggande och följaktligen icke motivera särskild ersättning. Däremot torde det vara ofrånkomligt, att ordföranden, sekreteraren och den av hushållningssällskapets förvaltningsutskott utsedde ledamoten erhålla ersättning för sina uppdrag, de båda förstnämnda i form av årsarvode och den sistnämnde i form av dagarvode. Årsarvodet till ordföranden och sekreteraren torde böra avpassas efter arbetets omfattning i vederbörande distrikt och synes i genomsnitt kunna beräknas till 500 kronor för envar av dem. I likhet med vad som enligt kungl. brev den 7 juni 1940 gäller för annan ledamot i egnahemsnämnd än egnahemsdirektör synes dagarvodet till den av förvaltningsutskottet utsedde ledamoten böra fastställas till 20 kronor för varje sammanträdesdag. Till arvoden torde följaktligen böra beräknas ett årligt anslag av 35 000 kronor. Resekostnads- och traktamentsersättning bör för ordförande och samtliga ledamöter i torrläggningsnämnd, likaledes i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om egnahemsnämnderna, utgå enligt klass I I C i allmänna resereglementet. Till expenser torde böra beräknas ett årligt belopp av 10 000 kronor. 3. Lantbruksingenjörernas utbildning. Enligt ett år 1865 av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente för statens lantbruksingenjörer fordrades för att kunna antagas till lantbruksingenjör att ha a) genomgått tvåårig kurs vid lantbruksinstitut, b) arbetat minst två år som praktikant (stipendiat) hos lantbruksingenjör, c) arbetat e t t år hos lantmätare, d) avlagt lantmäteriexamen, e) praktiserat minst ett år vid större »avtappningsföretag» samt slutligen undergått tentamen i mekanik, hydraulik, allmän byggnadslära och vattenbyggnadskonst för av lantbruksakademien utsedd person. År 1907 utfärdades ett reglemente, enligt vilket för att bli antagen som sti-

106 pendiat fordrades att ha a) genomgått tvåårig kurs vid lantbruksinstitut, b) tjänstgjort ett år hos lantmätare och c) avlagt lantmäteriexamen. Under stipendiattiden skulle vederbörande sedan d) praktisera minst ett år vid större företag, e) avlägga avgångsexamen från tekniska högskolans avdelning för vägoch vattenbyggnad, alternativt genomgå av lantbruksstyrelsen godkänd teknisk kurs samt f) praktisera tre är hos lantbruksingenjör. År 1911 bestämdes som huvudsakliga kompetensfordringar för anställning som lantbruksingenjör treårig kurs vid tekniska högskolan samt en ettårig specialkurs vid lantbruksinstitut. I den föreskrivna treåriga kursen vid tekniska högskolan ha de blivande lantbruksingenjörerna under senare år studerat följande ämnen: matematik I, tillämpad matematik, beskrivande geometri, mekanik I , kemi, ritteknik, nationalekonomi, allmän geologi, grafostatik och hållfasthetslära, byggnadsstatik, vägbyggnad, cirka % av ämnet vattenbyggnad I, brobyggnad, maskinlära, byggnadsteknik n , geodesi, materiallära. I verkligheten har kursen vid tekniska högskolan vanligen blivit fyraårig, då aspiranterna föredraga att avlägga fullständig civilingenjörsexamen på väg- och vattenbyggnadslinjen. E n markerad förskjutning från agronomisk till teknisk utbildning blev följden av de år 1911 införda bestämmelserna. Lantbruksundervisningen, som numera är förlagd till lantbrukshögskolan, omfattar följande ämnen: meteorologi, lantbrukskemi, lantbruksbotanik, marklära, jordbrukslära, växtodlingslära, lantbruksekonomi, nationalekonomi, författningskunskap och agronomisk hydroteknik. Den praktiska utbildning som föreskrives utgöres av 6 månaders arbete vid jordbruk samt 1 års arbete hos lantbruksingenjör. Sedan studierna vid tekniska högskolan avslutats och sistnämnda praktik fullgjorts, kan aspiranten bli stipendiat hos lantbruksingenjör. Vederbörande skall tjänstgöra minst två år som lantbruksstipendiat och därefter fullgöra ett års praktik vid allmänna arbeten och 6 månaders tjänstgöring i lantbruksstyrelsen. Specialkursen vid lantbrukshögskolan genomgås för närvarande först sedan ingenjörerna hunnit så långt, att de blivit lantbruksstipendiater, alltså vanligen ett par år efter avlagd civilingenjörsexamen. Frågan om lantbruksingenjörernas utbildning har under senare år föranlett en ganska vidlyftig diskussion. 1934 års avdikningssakkunniga funno på sin tid icke anledning föreligga att föreslå ändring i 1911 års kompetensbestämmelser, men i 1939 års proposition angående vissa den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten berörande frågor uttalade chefen för jordbruksdepartementet, att såväl de sakkunniga som vissa av de hörda myndigheterna, i betraktande av att torrläggningsverksamheten dock främst vore ett jordbruksekonomiskt problem, alltför litet värdesatt den agronomiska kompetensen hos de befattningshavare, som handhava denna verksamhet. Vad anginge lantbruksingenjörernas utbildning kunde det rent av ifrågasättas, om icke hu-

107 vuddelen av denna till större båtnad för det allmänna skulle kunna förläggas till lantbrukshögskolan. Att departementschefen icke ansåge sig böra framlägga förslag i sådan riktning, berodde bland annat därpå att han komme att föreslå sådan ändring beträffande täckdikningsnämndernas sammansättning, att därav skulle kumia följa ett bättre tillgodoseende inom lantbruksingenjörernas verksamhetsområde av agronomiska synpunkter. I sin promemoria den 28 juni 1941 framhöll besparingsberedningen, att det för att ekonomiskt ofördelaktiga torrläggningsföretag icke skulle komma till stånd vore av stor betydelse, att såväl kostnaderna som båtnads värdena beräknades på ett fullt tillförlitligt sätt. Härför krävdes en omfattande utbildning och erfarenhet hos förrättningsmännen. Av särskild betydelse vore att lantbruksingenjörernas utbildning mer än hittills komme att inriktas pä rent agronomiska uppgifter. Detta syntes så mycket naturligare som det stora flertalet förrättningar knappast innefattade några rent tekniska problem men däremot alltid förutsatte en båtnadsuppskattning. Beredningen ifrågasatte, om det icke för flertalet förrättningsmän skulle vara tillräckligt med en huvudsakligen på agronomexamen grundad utbildning, under det att ett mindre antal förrättningsmän med såväl agronomisk som teknisk utbildning anställdes som chefer för stora distrikt. Lantbruksstyrelsen har avstyrkt en utökning av kompetensvillkoren för lantbruksingenjör att omfatta jämväl agronomexamen liksom även förslaget om en minskning av fordringarna på lantbruksingenjörernas tekniska utbildning. Däremot syntes enligt lantbruksstyrelsen närmare böra undersökas, huruvida och i vad mån en omläggning av undervisningen vid lantbrukshögskolan i de ämnen som ingå i specialkursen för lantbruksingenjörsaspiranter kunde ske i syfte att bibringa dessa aspiranter fördjupat agronomiskt vetande. Torrläggningskommittén konstaterade i sitt betänkande den 6 december 1941 — under hänvisning till besparingsberedningens förslag om en förskjutning från mera teknisk till övervägande agronomisk utbildning — att den tekniska utbildningen dominerar, vilket kommittén också fann vara i sin ordning med hänsyn till arten av lantbruksingenjörernas arbete. Visserligen kunde det diskuteras, om någon måttligare förskjutning i ena eller andra riktningen kunde vara påkallad, men erfarenheten torde icke giva stöd för behovet av någon mera avsevärd förskjutning. Kommittén kunde dock finna det önskvärt, att jordbrukspraktiken ökades till jämnt ett helt år i sträck, vilket möjligen skulle kunna kompenseras med att tiden för praktik hos lantbruksingenjör efter vunnen stipendiatkompetens minskades från 2 till iy 2 år. 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen ha i sitt den 9 oktober 1943 avgivna betänkande i samband med förslag om viss omläggning av läroplanerna vid lantmäteriavdelningen vid tekniska högskolan även diskuterat frågan om lantbruksingenjörernas utbildning och därvid utan att avgiva något förslag framhållit som tänkbart att helt förlägga utbildningen av lantbruksingenjörer till tekniska högskolan, om en studieplan sammansattes av för

108 dem lämpliga läroämnen inom avdelningarna för väg- och vattenbyggnad och lantmäteri. Vid tekniska högskolan ha — framhåller kommittén — för lantbruksingenjörsutbildning under åren 1916—1942 antagits 27 aspiranter, något ojämnt fördelade på olika år. E t t flertal lantbruksingenjörer ha genomgått 4årig kurs inom väg- och vattenbyggnadsavdelningen och utexaminerats som civilingenjörer. Efter att ha redogjort för vilka ämnen som inga i den föreskrivna 3-åriga kursen vid tekniska högskolan och den ettåriga kursen vid lantbrukshögskolan uttalar kommittén, att undervisningen vid de båda högskolorna med det ringa antalet lantbruksingenjörsaspiranter uppenbarligen icke kunnat inrättas med särskild hänsyn tagen till dessa, vilket medfört en viss ineffektivitet och ett otillfredsställande utnyttjande av tiden. Särskilt borde uppmärksammas, att ingen som helst undervisning i skogstekniska och skogsekonomiska ämnen meddelas de blivande lantbruksingenjörerna, varjämte kurserna vid lantbrukshögskolan lära vara svära att helt fullfölja. Kommittén har i övrigt anfört i huvudsak följande angående lantbruksingenjörsutbildningen. E n lantbruksingenjörs åligganden omfatta huvudsakligen: uppgörande av planer till företag, som avse torrläggning av mark, jords bevattning, jords odling eller indelning till omloppsbruk genom åkeromläggning med mera dylikt; uppgörande av planer till arbeten och anläggningar av allehanda slag, som kunna bli förenade med ovan nämnda företag; uppskattning och värdering av den nytta eller skada, som följa av jords torrläggning eller av uppdämning av vatten; verkställande av förrättningar, som enligt vattenlagen eller eljest enligt lag eller särskild författning anförtros honom; kontroll, besiktningar, avsyning och inspektion av företag av ovan nämnt slag; utförande av utredningar och beräkningar, kartor och ritningar, där fråga föreligger om beredande av understöd av statsmedel åt företag av ifrågavarande slag. E t t begrepp om lantbruksingenjörens tekniska åligganden erhålles av nedanstående exemplifiering av hans arbete: 1) Utarbetande av förslag och planer, omfattande bland annat: teknisk, ekonomisk utredning rörande dimensioner av avlopp och anläggningar såsom trummor, broar, dammbyggnader, brunnar etc, förstärkningsarbeten för vägar och slänter, allt med kostnadsberäkningar; beräkningar av erforderliga pumpaggregat för invallningar och därmed förenad utrustning, ritningar och beskrivning till pumpstationer och deras anslutning till samlingskanaler och utlopp; utredningar rörande avloppsledningar för mindre samhällen och enstaka fastigheter med tillhörande reningsanläggningar; stundom också för vattenledningar med branddammar m. m. ävensom rörande bevattningsanläggningar med ledningssystem och utrustning; upprättande av förslag till allmänna vägar (?) ävensom till i samband därmed erforderliga vattenavlopp, trummor, broar samt arbeten av olika slag till skydd för befintliga dräneringssystem; förslag till avdikning och dräneringar. Vid större sänknings- eller vattenavledningsföretag beröras ofta farled, flottied, fiskebyggnader, vattenverk och damm-

109 byggnader, för vilka åtgärder måste vidtagas. Även kunna anläggningar påfordras till förekommande av skada å nedanför liggande vattendrag. 2) Utförande av företag. Lantbruksingenjören fungerar ofta som teknisk ledare för förekommande arbeten och anläggningar i så måtto att han infordrar anbud, upprättar entreprenadkontrakt, kontrollerar arbetet, handhar utsättning och uppmätning och vid mindre företag träffar överenskommelse med arbetslag. Även materialinköp ombesörjes ofta av lantbruksingenjören. Av det relaterade framgår, att lantbruksingenjören behöver en utbildning av en omfattning, som nära svarar mot avgångsexamen från avdelningen för vägoch vattenbyggnad vid teknisk högskola. Emellertid är det också tydligt, att han för bedömande av torrläggnings- och uppdämningsspörsmål även måste ha utbildning i jordbrukstekniska och jordbruksekonomiska samt skogstekniska och skogsekonomiska discipliner, och det är därför uppenbart, att det för en lantbruksingenjör vid sidan om praktisk utbildning icke är tillräckligt med en utbildning, som kan meddelas inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan. P å grund härav meddelas även undervisning vid lantbrukshögskolan. Det måste emellertid betraktas som en olägenhet, att utbildningen skall behöva förvärvas vid två högskolor, i synnerhet om den dessutom icke är upplagd på sådant sätt, att det avsedda ändamålet blir väl fyllt. Den nuvarande tekniska utbildningen torde vara tillgodosedd, om än ej på lämpligaste sätt. På övriga områden är utbildningen till synes behäftad med ganska stora brister. Om man skall vidhålla kravet på a t t lantbruksingenjörer med tillfredsställande teknisk utbildning fortfarande skola utbildas, kan man icke utan en kostsam utökning av lärarkrafterna förlägga undervisningen helt till lantbrukshögskolan. Det var ursprungligen icke heller möjligt att helt förlägga undervisningen till avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan pä grund av kravet på jordbruksutbildning. År 1932 har emellertid en ny avdelning, nämligen avdelningen för lantmäteri, fogats till tekniska högskolan. Inom denna avdelning förekommer undervisning i för lantbruksingenjörernas utbildning så viktiga ämnen som exempelvis marklära, jorddelningsrätt (fastighetsrätt), skogsekonomi och skogslära, jordbrukslära och jordbruksekonomi samt skifteslära. Lantbruksingenjörerna kunna med avseende på sin verksamhet anses i många hänseenden stå nära lantmätarna. De ha mera att skaffa med fastighetstekniska eller skiftestekniska spörsmål än agronomer, som huvudsakligen ha att syssla med praktiska eller vetenskapliga frågor rörande jordbruksdriften. Lantbruksingenjörernas verksamhet utgör i viktiga delar ett fristående arbete inom ett detaljområde av fastighetstekniken, vilken som helhet betraktad borde tillhöra lantmätarna. Det vore säkerligen det lyckligaste, om avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan kunde helt omorganiseras, så att den bleve lämpligare för framtida lantmätarutbildning och även ett hemvist för utbildning av lantbruksingenjörsaspiranter eller en däremot svarande kategori. Emellertid har det icke varit möjligt a t t framlägga förslag om omorganisation av avdelningen för

110 lantmäteri förrän begreppen om lantmätarnas framtida åligganden klarnat. Sådant förslag torde ej kunna upprättas förrän fastighetslagstiftningen blivit reviderad. Sakkunniga för den högre tekniska undervisningen, vilkas resonemang här återgivits, synas vara av den meningen, att lantbruksingenjörsutbildningen, oberoende av en framtida omorganisation av lantmäteriavdelningen, skulle kunna helt förläggas till tekniska högskolan, i all synnerhet — tillägga de — om de av de sakkunniga föreslagna läroplanerna komma att införas. E t t förslag till provisorisk förbättring av undervisningen vid lantmäteriavdelningen har nämligen uppgjorts, ehuru slutgiltigt förslag till undervisningens omorganisation icke nu ansetts kunna framläggas. De sakkunniga ha även uttalat önskvärdheten av en försöksgård för lantmäteriundervisningen och därom anfört följande: »Lantmäteriundervisningen är till sin natur sådan, att övningar på fältet äro nödvändiga i synnerligen stor omfattning, vilket framgår av uppgjorda sammanfattande läro- och timplaner i det följande. Det har av sådan anledning flera gånger framkastats en tanke på anskaffandet av en försöksgård, dit icke blott ekonomiska, jordbruks- och skogstekniska samt till skifteslära hörande utan även mätningstekniska demonstrationer och övningar kunde förläggas. Det har sålunda framstått som ett starkt önskemål att äga tillgång till ett permanent demonstrations- och försöksfält, där undervisningen kunde levandegöras och behövliga försök i olika hänseenden verkställas. Det har framhållits av representanter för lantmäteriet såsom omöjligt att helt tillfredsställa fordringarna i undervisnings- och forskningshänseende i avdelningens tekniskt-ekonomiska ämnesområden, om icke en för ändamålet lämpad försöksgård ställes till förfogande. Hittills har den praktiska undervisningen fått ordnas på av olika jordägare välvilligt upplåtna områden samt i samband med studieresor. Därvid ha alla slag av övningsarbeten, som avsett tekniska anläggningar och övriga moment i en reell fastighetsbildning, produktionen o. s. v. av naturliga skäl varit uteslutna, varför undervisningen i nämnda hänseenden icke kunnat bli verklighetsbetonad i önskvärd grad. Likaså ha alla möjligheter till den på hithörande områden oundgängliga empiriska forskningen varit praktiskt taget uteslutna. Här åsyftas försökverksamhet av olika slag, såsom tidsstudier och kostnadsundersökningar beträffande olika arbeten, som lantmätaren har att i sin praktik planlägga och kostnadsberäkna, olika tekniska åtgärders inverkan år från år på produktionsresultaten, utprovning och kontroll av anläggningar av olika slag, studier av enskilda detaljer i produktionsprocessen inom jordbruk och skogsbruk för att utfinna nya metoder för planläggning och för att erhålla kunskap om viss tillämpad metods effekt etc. Man står därför också för närvarande så gott som helt utan tillgång till användbara resultat rörande de flesta hithörande problem. Man kan ej heller falla tillbaka på den förefintliga försöksverksamheten inom det egentliga jordbruket och skogsbruket, då denna verksamhet icke är inriktad på de problem, som uppkomma vid fastighetsbildningen, utan främst på dem, som röra den årliga driften. Här måste alltså försöksverksamheten få sin självständiga inriktning. Bland de önskemål, som synas böra tillgodoses för effektiv utbildning av våra lantmätare och en därför erforderlig forskningsverksamhet står således anskaffande av ett permanent demonstrations- och försöksfält. För att ett sådant skall fylla

Ill sina uppgifter, bör detsamma förutom rätt omfattande arealer inrösningsjord och skogsmark av varierande markslag även innefatta vattenområden, således lämpligen utgöras av en större, vid sjö belägen lantgård. En utredning för realiserandet av denna fråga borde anbefallas tekniska högskolans avdelning för lantmäteri att verkställas i samråd med lantmäteristyrelsen och domänverket, i samband med den omorganisation av lantmäteriundervisningen. som kan väntas komma till stånd, sedan det pågående arbetet med revision av fastighetslagstiftningen blivit slutfört.» Lantbrukshögskolans läranåd har i ett yttrande till lantbrukshögskolans styrelse över 1940 års sakkunnigas för den högre tekniska undervisningen betänkande framhållit, att antingen agronomexamen å jordbrukslinjen kompletterad med erforderlig teknisk utbildning eller inrättande vid lantbrukshögskolan av en särskild linje för lantbruksingenjörsaspiranter vore den mest ändamålsenliga utbildningsformen för förrättningsmän vid torrläggningsföretag. Samtidigt har lärarrådet framlagt förslag till sådan utbildning. Såsom första och viktigaste krav på en förrättningsman inom torrläggningsområdet måste, enligt lärarrådet, uppställas a t t vederbörande har sådan utbildning, att han kan bedöma de av honom handlagda förrättningarna ur jordbruksekonomisk synpunkt. Med hänsyn härtill böra kraven i fråga om jordbruksutbildning icke ställas lägre än som ungefärligen motsvarar agronomexamen å jordbrukslinjen vid lantbrukshögskolan. Den av 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen förordade till tekniska högskolan förlagda jordbruksutbildningen har lärarrådet betecknat såsom otillräcklig. Visserligen hade ett jämförelsevis stort antal undervisningstimmar för rent agronomiska ämnen insatts, men vederbörande studenter hade icke förvärvat tillräcklig praktisk erfarenhet av jordbruk före inträdet och icke heller tillräcklig utbildning i de för jordbruksämnena grundläggande naturvetenskaperna kemi och biologi. I ett särskilt till yttrandet fogat förslag till omorganisation av utbildningen av förrättningsmän för torrläggningsverksamheten har lärarrådet framlagt tvenne alternativ, av vilka det ena innebär att den teknisk-teoretiska utbildningen inlägges efter avlagd agronomexamen å jordbrukslinjen och det andra inrättandet vid lantbrukshögskolan av en särskild linje för lantbruksingenjörsaspiranter. Utgångspunkten för båda alternativen är att lärarrådet anser lantbruksingenjörernas nuvarande tekniska utbildning mer än nödvändigt omfattande för handläggning av det stora flertalet förrättningar. Som stöd för denna uppfattning hänvisas till en statistisk sammanställning, som lärarrådet låtit utföra över samtliga de torrläggningsföretag, vilka under ett år (1937) planlagts av statens lantbruksingenjörer och till vilka statsbidrag utgått. Av denna sammanställning anser lärarrådet framgå, att det ojämförligt största antalet förrättningar äro i tekniskt avseende relativt enkla samt a t t lantbruksingenjörerna i så gott som samtliga de fall, då byggnadsarbetet varit ur teknisk synpunkt krävande, tillkallat specialister eller använt sig av vattenlagens bestämmelser om rätt a t t till-

112 kalla särskild fackman som biträdande förrättningsman, vilken sedan haft det tekniska bedömandet om hand. Enligt det första alternativet skulle som nämnts den tekniska utbildningen följa efter avlagd agronomexamen å jordbrukslinjen vid lantbrukshögskolan. Lärarrådet framhåller, att genom de två års praktik, som fordras för inträde vid högskolan, ha de studerande förskaffat sig god kännedom om det praktiska jordbruket och dess problem och genom utbildningen vid högskolan först i matematik, fysik, kemi och botanik samt senare i marklära, jordbrukslära, växtodlingslära, maskinlära, agronomisk hydroteknik och lantbruksekonomi lägges en god grund för utbildning till förrättningsman vid torrläggningsföretag. En viss teknisk-teoretisk utbildning gives inom ämnet agronomisk hydroteknik, som ingår i agronomexamen å jordbrukslinjen, men denna utbildning måste för blivande lantbruksingenjörer utvidgas. Enligt lärarrådet bör emellertid en reduktion i fråga om den hittillsvarande teoretisk-tekniska skolningen kunna ske. Att giva varje lantbruksingenjör en så omfattande teknisk utbildning, att han blir i stånd att lösa varje i hans praktik sporadiskt förekommande byggnadstekniskt problem synes nämligen icke nödvändigt och icke ekonomiskt berättigat. I dessa fall torde det i stället vara lämpligast att, som redan nu i stor omfattning sker, tillkalla specialutbildad person som biträdande förrättningsman. Den teoretiska utbildningen utöver agronomexamen skulle enligt förslaget omfatta 790 timmar, därav 690 timmar teoretisk-teknisk utbildning samt tillsammans 100 timmar i ämnena författningskunskap, linmologi och skifteslära, och förläggas till lantbrukshögskolan. En kurs av denna omfattning borde kunna medhinnas på ett läsår, anser lärarrådet, som även skisserat följande undervisningsplan för kursen. a) Matematik: ett fördjupande av agronomutbildningens kurs i differential- och integralkalkyl samt genomgång av tekniskt viktiga differentialekvationer 40 tim. b) Fysik: agronomutbildningens kurs fördjupas i avseende på statik och mekanik 40 » c) Geodesi: denna kurs måste bli relativt omfattande och gå avsevärt utöver agronomexamens kurs. Den bör omfatta instrumentkännedom (teodoliten, tachymetern, höjdmätningsinstrument, längdmätningsinstrument) samt fördjupad kännedom om metoderna för höjdmätning, längdmätning och vinkelmätning (triangelmätning, polygonmätning, tachymetermätning). Vidare skall särskild uppmärksamhet ägnas åt felbedömning och felutjämning. Kursen bör dessutom omfatta kartkännedom 100 » d) Materiallära: kortfattad genomgång av viktigare byggnadsmaterial, deras framställning, egenskaper, användning och provning. . 30 » e) Hållfasthetslära med byggnadsstatik och grafostatik. Hållfasthets-

113 lärans teori genomgås. Vidare behandlas hållfastheten hos träkonstruktioner, järnkonstruktioner och konstruktioner i armerad betong. Dessutom behandlas paining och jordtrycksteori . . . . 50 tim. f) Agronomisk hydroteknik: ämnet uppdelas på följande avdelningar: hydraulik, hydrodynamik, hydrometri 75 tim. hydrologi och hydrografi 75 » egentlig agronomisk hydroteknik 150 » 300 » g) Brobyggnad: valda delar av teorien för brobyggnader genomgås samt vidare det praktiska utförandet av trummor samt mindre broar 50 » h) Vägbyggnad: planering av vägar, byggande av vägbankar, vägbeläggningar, vägunderhåll och väglagstiftning genomgås 30 » i) Betongteknik: undervisningen bör här taga sikte på betongarbeten som utföras för hydrotekniska ändamål 50 » Summa 690 tim. Författningskunskap, i huvudsak vattenlagstiftning. Kursen bör ha samma omfattning som den som f. n. gives lantbruksstipendiater 60 tim. Limnologi. De viktigaste vattentyperna, organogena sjösediment, biologiska, kemiska och geologiska effekter genom partiell sjösänkning, limnologiska arbetsprinciper vid planläggning av partiell sjösänkning 10 » Skifteslära. Jordskiftet under olika tidsepoker. Regler och principer för nutida fastighetsbildning 30 » Summa 100 tim. Som ett andra alternativ kunde man tänka sig inrättandet av en särskild agronomisk-hydroteknisk studielinje vid lantbrukshögskolan, framhåller lärarrådet. Härigenom skulle bland annat studietiden kunna bli något kortare genom en mera rationell uppläggning av studierna, vilka redan från början kunde inriktas på de kommande arbetsuppgifterna med uteslutande av vissa i agronomexamen på jordbrukslinjen ingående ämnen, såsom t. ex. husdjursämnena. De som avlade agronomexamen å en linje av detta slag bleve emellertid så specialiserade, att de knappast skulle kunna vinna kompetens för anställning inom andra verksamhetsområden för agronomer än torrläggningsområdet. De enligt det första alternativet utbildade skulle däremot, i den mån de icke finge sysselsättning inom torrläggningsområdet, ha de möjligheter som agronomexamen å jordbrukslinjen ger, t. ex. på lärarbanan. Därest statsmakterna skulle besluta att torrläggningsverksamheten skall omhänderhavas av en organisation samt att såväl förrättningsmän som assistenter skola ha samma utbildning, torde behovet av specialutbildade personer bli täm-

114 ligen stort, framhåller lärarrådet, och under dessa förutsättningar torde det andra alternativet bli det lämpligaste. Efter den agronomiska och tekniskt-teoretiska utbildningen skall praktik inhämtas hos förrättningsmän, som arbeta inom området. Denna praktiktid bör enligt lärarrådet ej understiga 3 år. Därutöver bör viss praktiktid föreskrivas som tekniskt biträde vid lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå, förslagsvis Y2 år. Inom lärarrådet har professor Hugo Osvald anmält avvikande mening i fråga om den tekniska utbildningen, som enligt hans mening bör förläggas till tekniska högskolan. I fråga om lantmäteriutbildningen har lärarrådet bland annat anfört, att det är i hög grad angeläget att lantmätarna erhålla en grundligare utbildning framförallt i de ämnen, som erfordras för åstadkommandet av en efter rationella driftstekniska och ekonomiska riktlinjer genomförd fastighetsbildning inom jordbruk och skogsbruk. Skola lantmätarna på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sin viktiga uppgift i utvecklingen på detta område, måste deras utbildning inriktas på att ge nödiga insikter och sakkunskap angående de driftstekniska och ekonomiska faktorer, som måste beaktas vid en rationell fastighetsbildning. I samband härmed uppställer sig även frågan om den lämpligaste platsen för lantmäteriutbildningen och om icke denna med större fördel kunde förläggas till lantbrukshögskolan än vid tekniska högskolan, ett spörsmål som lärarrådet anser böra upptagas till allsidig och förutsättningslös utredning. Lantbrukshögskolans styrelse har åberopat lärarrådets yttrande såsom eget yttrande i ärendet och därvid framhållit, att frågan om lantbruksingenjörsaspiranternas utbildning bör upptagas till utredning i samband med den utredning, som av lärarrådet föreslagits beträffande utbildningen av lantmätare. De sakkunniga: Såsom framgår av det relaterade ha delade meningar framförts angående lantbruksingenjörernas utbildning. Alltsedan år 1911 har denna utbildning varit i huvudsak tekniskt inriktad med efterföljande jordbruksutbildning som komplement. Denna jordbruksutbildning, som tidigare var förlagd till lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp, äger numera rum vid lantbrukshögskolan. Emot lantbruksingenjörernas nuvarande tekniska utbildning ha, såvitt de sakkunniga kunnat finna, några anmärkningar icke riktats. I stället har gjorts gällande, att den tekniska utbildningen måhända kan anses mer än nödigt omfattande med hänsyn till arten av det stora flertalet förekommande förrättningar. I fråga om jordbruksutbildningen ha anmärkningar framställts från olika håll samt ifrågasatts, huruvida icke fullgod agronomisk kompetens vore viktigast för de blivande lantbruksingenjörerna, medan den tekniska utbildningen borde kunna väsentligt inskränkas. Denna mening har särskilt starkt framhållits av lantbrukshögskolans lärarråd under hänvisning till vikten av att de

115 jordbruksekonomiska synpunkterna böra fä spela en avgörande roll vid ledningen av torrläggnings verksamheten. Olika uppfattningar kunna givetvis göras gällande rörande avvägningen mellan den tekniska utbildningen och lantbruksutbildningen för lantbruksingenjörerna. Mycket talar t. ex. för att det skulle vara ändamålsenligt att som lantbrukshögskolans lärarråd föreslagit låta praktisk och teoretisk jordbruksutbildning föregå den tekniska utbildningen. Aspiranterna skulle då efter att ha inhämtat jordbrukspraktik först avlägga agronomexamen å jordbrukslinjen vid lantbrukshögskolan och därefter skaffa sig erforderlig komplettering i fråga om teknisk utbildning. Härigenom skulle lantbruksingenjörsaspiranterna få sin grundläggande och huvudsakliga utbildning på det agronomiska området med teknisk specialutbildning som påbyggnad. Med hänsyn till att aspiranterna få sin framtida verksamhet förlagd till jordbruksområdet vore det helt naturligt önskvärt, att jordbruksutbildningen bleve så fullständig som möjligt. Här uppkommer emellertid frågan, om man kan inskränka den tekniska utbildningen så som lantbrukshögskolans lärarråd tänkt sig, nämligen till ungefär ett års teknisk utbildning efter avlagd agronomexamen. 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen ha ansett att lantbruksingenjörerna behöva en utbildning av en omfattning, som nära svarar mot avgångsexamen från avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid teknisk högskola. Torrläggningskommittén kom efter sina överväganden till en slutsats, som pekar i samma riktning. Såväl nyss nämnda sakkunniga för den högre tekniska undervisningen som lantbrukshögskolans lärarråd ha funnit det önskvärt, att utbildningen koncentreras till en högskola, varvid de sakkunniga förordat, att utbildningen helt förlägges till tekniska högskolan, och lärarrådet, att den helt förlägges till lantbrukshögskolan. De sakkunniga äro i likhet med lantbrukshögskolans lärarråd av den meningen, att det skulle vara fördelaktigt om hela utbildningen kunde förläggas till lantbrukshögskolan. De sakkunniga anse sig dock icke kunna förutsätta, att en teknisk utbildning av den varaktighet och omfattning som lärarrådet föreslagit skulle vara till fyllest. Ehuru det torde vara riktigt att det ojämförligt största antalet förrättningar, som lantbruksingenjörerna ha att utföra, äro i tekniskt avseende jämförelsevis enkla, torde tillräckligt många i tekniskt avseende mera komplicerade förrättningar förekomma för att motivera en grundlig teknisk utbildning. Därtill kommer att torrläggningsverksamheten icke sällan berör motstående intressen av sådan art, att det måste anses önskvärt att lantbruksingenjören även har möjlighet att bedöma tekniska problem, som icke direkt ligga inom hans egentliga verksamhetsområde. Arbetsuppgifter av enklare beskaffenhet torde redan nu i huvudsak anförtros lantbruksingenjörernas biträden, och de sakkunniga förutsätta, att så kommer att bli fallet även framdeles. Kesparingsberedningen har ifrågasatt två slag av förrättningsmän, varvid flertalet skulle ha en huvudsakligen på agronomexamen grundad utbildning och ett

116 mindre antal, såsom chefer för större distrikt, såväl agronomisk som teknisk utbildning. Kompetenskravet för dessa tilltänkta chefer för större distrikt måste väl i så fall vara civilingenjörsexamen från avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan samt agronomexamen å jordbrukslinjen vid lantbrukshögskolan jämte erforderlig praktik. Enligt de sakkunnigas mening kan det dock icke vara lämpligt att införa så vidsträckta kompetenskrav för förrättningsmännen.Härtill kommer att den huvudsakliga motiveringen för besparingsberedningens förslag om uppdelning av förrättningsmännen i två kategorier, nämligen att det stora flertalet förrättningar icke synes kräva högre teknisk kompetens, förlorar i styrka, om de sakkunnigas förslag att hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter skola få rätt att planlägga vissa mindre avloppsföretag vinner beaktande. Den största svårigheten i utbildningsfrågan torde bestå däri att om man förutsätter en något så när grundlig lantbruksutbildning och icke anser det tillrådligt att mera avsevärt minska den tekniska utbildningen, den sammanlagda utbildningstiden blir alltför lång. Därest utbildningen från början kunde inriktas på torrläggningsverksamheten, förefaller det emellertid troligt, att en ej obetydlig tidsvinst skulle kunna uppnås. Studierna skulle då kunna få en mera rationell uppläggning. De grundläggande ämnena matematik och fysik t. ex. skulle, såsom lärarrådet framhållit, kunna studeras i följd och därefter åtföljas av tillämpningsämnen, vissa i agronomexamen på jordbrukslinjen ingående ämnen skulle kunna uteslutas o. s. v. Med en sålunda ordnad utbildning bleve de å denna linje utexaminerade på grund av utbildningens specialisering i huvudsak hänvisade att ägna sin framtida verksamhet åt torrläggningsområdet, även om det kunde tänkas att exempelvis vissa kommunala arbetsområden skulle kunna stå öppna för dem. Som en följd av specialiseringen torde få förutsättas, att antalet studerande å linjen begränsades till i stort sett det antal, som kunde beräknas få anställning inom området. Lärarrådet, har i detta sammanhang framkastat tanken att såväl förrättningsmän som assistenter inom torrläggningsverksamheten — under förutsättning av en enhetlig organisation — skulle ha samma utbildning, varigenom behovet av personal med den skisserade specialutbildningen bleve avsevärt mycket större än med nu rådande ordning. Denna tanke kunna de sakkunniga icke biträda, då det skulle innebära att överkvalificerad personal utan befordringsutsikter i stor utsträckning skulle komma att användas för uppgifter, som lika bra kunna skötas av personal med enklare och framförallt mindre kostsam utbildning. Vid ett genomförande av lantbrukshögskolans lärarråds förslag att förlägga lantbruksingenjörsutbildningen till lantbrukshögskolan synes det, enligt de sakkunnigas mening, nödvändigt att inrätta en särskild linje vid lantbrukshögskolan för lantbruksingenjörsaspiranterna, då det endast på detta sätt torde vara möjligt att inrymma tillräcklig tid för den tekniska undervisningen utan att den sammanlagda utbildningstiden blir orimligt lång och därigenom alltför be-

117 tungande för aspiranterna. Då utbildningen av aspiranter icke lämpligen bör avsevärt överstiga behovet av förrättningsmän, skulle den nya linjen icke kunna mottaga mer än i genomsnitt en, högst två elever årligen, under det att undervisningen skulle draga betydande kostnader på grund av behovet av nya lärarbefattningar för den tekniska undervisningen. De sakkunniga anse sig av denna anledning icke för närvarande kunna förorda det av lärarrådet framförda förslaget. Annorlunda skulle det ställa sig, om lantmäteriutbildningen överflyttades till lantbrukshögskolan, då omkring ett 20-tal lantmätare utexamineras årligen. Det framgår av 1940 års sakkunnigas för den högre tekniska undervisningen betänkande och lantbrukshögskolans lärarråds yttrande över detsamma, att undervisningen i viktiga ämnen borde kunna göras gemensam i viss omfattning för blivande lantbruksingenjörer och lantmätare, varigenom såväl lokaler som institutioner och lärarkrafter bleve effektivare utnyttjade. Lärarrådet har även erinrat om att tillgång på för lantmäteriutbildningen erforderliga arealer för övningar och demonstrationer kunde beredas i omedelbar närhet av utbildningsanstalten. Härvid torde bland annat det i det föregående omnämnda behovet av en särskild försöksgård för lantmäteriundervisningen bortfalla. 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen ha icke ansett det möjligt att framlägga förslag angående omorganisation av avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan förrän fastighetslagstiftningen blivit reviderad och lantmätarnas framtida arbetsuppgifter därigenom närmare klarlagts. Under sådana förhållanden torde ej heller den av lantbrukshögskolans lärarråd väckta frågan om lantmäteriundervisningens förläggning till lantbrukshögskolan nu kunna upptagas till prövning liksom ej heller frågan om inrättande av en särskild linje vid lantbrukshögskolan för utbildning av lantbruksingenjörsaspiranter. De sakkunniga vilja här ansluta sig till vad styrelsen för lantbrukshögskolan framhållit, nämligen att frågan om lantbruksingenjörsaspiranternas utbildning bör upptagas till behandling i samband med den utredning beträffande utbildningen av lantmätare, varom lärarrådet framlagt förslag.

Ehuru någon omedelbar omorganisation av lantbruksingenjörernas utbildning således enligt de sakkunnigas mening icke bör äga rum, torde skäl föreligga att överväga huruvida icke ingenjöremas lantbruksutbildning borde kunna ordnas på ett mera ändamålsenligt sätt än för närvarande. Det måste exempelvis betecknas såsom direkt olämpligt, att lantbruksutbildningen inplaceras på ett så sent stadium av utbildningen som nu sker, sedan aspiranterna icke blott genomgått föreskriven kurs vid tekniska högskolan eller avlagt civilingenjörsexamen utan även varit ute en tid i praktisk verksamhet. Samma olägenhet förelåg visserligen under den tid, då lantbruksutbildningen försiggick vid de båda lantbruksinstituten, men det torde ha varit lättare att

118 inordna denna specialutbildning i institutens standardiserade undervisning än i lantbrukshögskolans universitetsmässiga former. Någon egentlig särskild undervisning torde knappast kunna ordnas för ingenjörerna, som äro hänvisade till att följa den undervisning som sammanfaller med deras utbildning och att i övrigt bedriva sina studier på egen hand. Lantbrukshögskolans lärarråd har i sitt förslag till omorganisation av utbildningen av förrättningsmän för torrläggningsverksamheten som sin uppfattning framhållit, att högst avsevärda olägenheter i skilda avseenden äro förenade med lantbruksstipendiaternas agronomiska utbildning. Sålunda har endast i viss utsträckning undervisning kunnat göras gemensam för agronomkurs och stipendiatkurs dels på grund av schematekniska skäl, dels på grund av de båda kategoriernas mycket olika förkunskaper. Då lärarnas strängt upptagna tid ej medgivit anordnandet av extrakurser för stipendiaterna i full utsträckning, ha dessa mast anvisas litteratur för självstudier. Lärarrådet erinrar därom att svårigheter av nu nämnd art förutsägos redan före lantbrukshögskolans tillkomst men att några åtgärder för deras hävande icke vidtogos, emedan man menade att nuvarande lantbruksingenjörsutbildning vore att betrakta som ett provisorium. Enligt de sakkunnigas mening skulle det i och för sig innebära en förbättring, om lantbruksutbildningen kunde meddelas jämsides med den tekniska utbildningen. Detta skulle förutsätta, att lantbruksutbildningen tillsvidare förlades icke till lantbrukshögskolan utan till avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan, varvid de blivande lantbruksingenjörerna skulle erhålla sin lantbruksutbildning tillsammans med de blivande lantmätarna. För lantmätarnas undervisning i jordbruksämnen finnes en speciallärare anställd jämte en assistent, som biträder vid vissa övningar. Föreläsningarna upptaga cirka. 140 timmar, fördelade på två terminer, jämte ett ungefärligen lika stort timantal för övningar. Föreläsningarna anges i studiehandboken beröra följande ämnen. Jordbrukslärans huvuddrag, innefattande: översikt av Sveriges klimat ur jordbrukssynpunkt, jordbrukets bakterier, åkerjordarnas allmänna egenskaper, tillväxtfaktorer, åkerjordarnas bearbetning, naturliga gödselmedel och konstgödsel samt deras användning, jordens kalkning; bekämpande av ogräs, växtsjukdomar och skadeinsekter, beteskultur; nyodling och torvmarkskultur; allmän och speciell växtodling, jordbruksekonomiens grundsatser; produktionsfaktorer; kapitalbehov, lantbrukets byggnader; arbetsbehov och arbetskostnader, olika produktionsinriktningar, driftens organisation, kooperation, ekonomiskt resultat. Vid övningarna förekomma beräkningar och diskussioner i anslutning till föreläsningskurserna; fältövningar: studiebesök å lantegendomar under lärares ledning, insamlande av material för uppgörande av kulturplan, avfattande av redogörelse för rön, som gjorts under studiebesöken, lantbruksbokföring, upprättande av kulturplan över valfri egendom. Dessutom förekommer bland annat undervisning i marklära (av en professor vid skogshögskolan) och skogsekonomi med skogslära (av en jägmästare).

119 Lantbruksundervisningen vid tekniska högskolans avdelning för lantmäteri är visserligen ganska elementärt lagd i motsats till undervisningen vid lantbrukshögskolan, men detta torde vara en fördel med hänsyn till den relativt korta tid som står till buds. Beträffande kunskapsfordringarna torde justeringar kunna vidtagas, därest så anses nödvändigt. I den mån det befinnes erforderligt torde speciallärare kunna anlitas för undervisningen i vissa ämnen. De sakkunniga vilja såsom en provisorisk anordning förorda, att lantbruksutbildningen överflyttas till avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan. Enligt vad de sakkunniga inhämtat torde någon svårighet icke föreligga att vid lantmäteriavdelningen mottaga lantbruksingenjörsaspiranterna, liksom det ej heller synes möta hinder att planlägga de tekniska studierna på ett sådant sätt, att lantbruksutbildningen medhinnes utan förlängning av den normala fyraåriga .studietiden vid högskolan. Kursen i författningskunskap bör även infogas i studieplanen. Vad beträffar kravet på lantbrukspraktik för inträde på lantbruksingenjörsbanan anse de sakkunniga, att minst ett års, i regel sammanhängande kontrollerad praktik bör föreskrivas, vilken skall ha fullgjorts före inträdet vid tekniska högskolan. Denna praktik bör om möjligt kombineras med genomgång av lärokurs vid härför lämpad lantbruks- eller lantmannaskola. Såsom redan framhållits bör, enligt de sakkunnigas mening, i samband med en blivande utredning om lantmäteriutbildningens omorganisation tagas i övervägande om ej utbildningen av såväl lantmätare som lantbruksingenjörer kunde förläggas till lantbrukshögskolan.

4. Lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställnings- och avlöningsförhållanden. I sitt den 28 december 1936 avgivna betänkande framlade 1934 års avdikningssakkunniga förslag till vissa betydelsefulla ändringar i lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställnings- och avlöningsförhållanden. I sådant hänseende må här i korthet erinras om följande. Vad först angår lantbruksingenjörerna skulle enligt avdikningssakkunnigas förslag det nuvarande avlöningssystemet, varigenom dessa tjänstemän dels åtnjuta lön enligt viss lönegrad, dels ock därutöver uppbära arvode enligt taxa för utförda förrättningar, avvecklas och ifrågavarande tjänstemän uteslutande avlönas av statsmedel. För detta ändamål förordade de sakkunniga en uppflyttning av lantbruksingenjörstjänsten från 21 till 29 lönegraden enligt den då gällande, i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451; jfr nr 270 år 1925) intagna löneplanen. De befattningshavare, som vid tidpunkten för den föreslagna omläggningens genomförande vore ordinarie innehavare av sina tjänster, skulle erhålla viss kompensation i form

120 av personliga lönetillägg för genom omläggningen uppkommande minskning i sina inkomster av tjänsten. Avdikningssakkunniga föreslogo vidare att de med arvode avlönade extra lantbruksingenjörerna skulle erhålla anställning såsom extra ordinarie tjänstemän och därvid inplaceras i 25 lönegraden av den för extra ordinarie tjänstemän då gällande löneplanen (kungörelsen nr 397/1935). I fråga om de arvodesavlönade lantbruksstipendiaterna ifrågasatte de sakkunniga däremot i princip ingen ändring. Enligt de sakkunnigas mening vore arvodesformen väl lämpad för ifrågavarande befattningar, vilka vore att betrakta som rekryteringstjänster. Emellertid förordade de sakkunniga vissa ändringar uppåt av det till lantbruksstipendiaterna av statsmedel utgående månadsarvodet. Jämväl för de extra lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna skulle ersättning enligt taxa för utförda förrättningar bortfalla. Vad slutligen angår de hos lantbruksingenjörerna anställda tjänstebiträdena ansågo de sakkunniga sådan ändring böra genomföras, att dessa befattningshavare erhölle statsanställning och bleve helt avlönade av statsverket. I detta syfte föreslogo de sakkunniga, att ett antal förste assistenter, assistenter samt rit- och kontorsbiträden skulle antagas till extra ordinarie tjänstemän och erhålla avlöning enligt den för extra ordinarie tjänstemän då gällande löneplanen. Även till övriga hos lantbruksingenjörerna anställda ritoch skrivbiträden ävensom till de tekniska biträdena borde enligt de sakkunnigas mening avlöningen helt utgå av statsmedel, dock utan ändring i den dittillsvarande formen för deras avlönande medelst arvode. Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 10 mars 1939 av proposition till riksdagen (nr 204) angående vissa den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten berörande frågor lämnade departementschefen, såsom framgår av det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, en utförlig redogörelse för avdikningssakkunnigas betänkande i nu berörda delar ävensom för de yttranden härutinnan, som av verk och myndigheter avgivits under remissbehandlingen. För egen del anförde departementschefen, att det syntes vara ställt utom allt tvivel, att det dittillsvarande systemet för lantbruksingenjörernas avlönande samt de för deras tjänstebiträden dittills gällande anställnings- och avlöningsförhållandena vore i behov av en genomgripande förändring i riktning mot att göra lantbruksingenjörerna oberoende av taxeinkomster samt att bereda tjänstebiträdena statsanställning. Vad särskilt sistnämnda fråga anginge, kunde det enligt departementschefens uppfattning icke anses lämpligt, att en tjänstemannakår, som hade att förrätta ett rent statligt arbete, icke endast vore undandragen tjänstemannaansvar utan även vore berövad de förmåner, som en anställning i statens tjänst medförde. Det av de sak-

121 kunniga framlagda förslaget härutinnan syntes vara av beskaffenhet a t t kunna i huvudsak godtagas. Dess genomförande komme emellertid, särskilt under övergångsåren, att medföra en betydande kostnadsökning utöver för det dåvarande för ändamålet utgående anslaget. Med hänsyn härtill syntes det av statsfinansiella skäl lämpligt att låta omorganisationen äga rum i två etapper. Beträffande först förrättningsmännen, d. v. s. lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och behörigförklarade lantbruksstipendiater, syntes det departementschefen, att frågan om deras framtida avlöningsförmåner lämpligen borde göras till föremål för ytterligare övervägande, vadan med fattandet av definitivt beslut angående dessa befattningshavares ställning i lönehänseende borde få anstå till ett kommande år. Vid en blivande lönereglering torde den av de sakkunniga berörda frågan angående gottgörelse för minskning i de befattningshavarna dittills tillförsäkrade avlöningsförmånerna få upptagas till närmare övervägande. Vad anginge de hos lantbruksingenjörerna anställda tjänstebiträdena syntes det visserligen icke vara lämpligt, att staten, innan lantbruksingenjörerna övergått till det nya avlöningssystemet, övertoge ansvaret för all den å distrikten erforderliga biträdespersonalen. I fråga om den del av personalen, varav ett mera stadigvarande behov förelåge, syntes emellertid på förut anförda skäl så utan dröjsmål böra ske. I enlighet med de sakkunnigas förslag borde 24 förste assistenter, 20 assistenter samt tillhopa 34 rit- och skrivbiträden erhålla statsanställning såsom extra ordinarie tjänstemän. Därest staten sålunda övertoge ansvaret för avlönandet av förste assistenter och assistenter samt flertalet rit- och skrivbiträden, borde lantbruksingenjörerna åläggas att av sina inkomster till statsverket avstå belopp ungefärligen motsvarande dem, som de för det dåvarande hade a t t utgiva för dessa tjänstebiträdens avlönande. N ä m n d a belopp syntes lämpligen kunna bestämmas till för förste assistent 175 kronor, för assistent 150 kronor, för ritbiträde 175 kronor och för kontorsbiträde 125 kronor, allt för månad. I sitt utlåtande (nr 80) över förenämnda proposition och i ärendet väckta motioner anförde riksdagens jordbruksutskott följande beträffande personalens i lantbruksingenjörsdistrikten anställnings- och löneförhållanden. Utskottet anser för sin del goda skäl tala för ett genomförande av avdikningssakkunnigas förslag att göra lantbruksingenjörerna oberoende av taxeinkomster samt att bereda deras tjänstebiträden statsanställning. Såsom de sakkunniga anfört medför det nuvarande avlöningssystemet för lantbruksingenjörerna, varigenom dessa åtnjuta viss fast grundlön samt därutöver uppbära arvode enligt taxa för utfört arbete, oundgängligen, att de för sin utkomst bliva i väsentlig grad beroende av den omfattning, vari förrättningar bliva åt dem överlämnade. Detta system torde alltså kunna innebära, att lantbruksingenjören ej kan stå fullt

122 opartisk vid bedömandet av ett till utförande ifrågasatt torrläggningsföretags ekonomiska förutsättningar. Beträffande tjänstebiträdenas anställningsförhållanden synes det utskottet, i likhet med departementschefen, icke lämpligt, att en tjänstemannakår, som har att förrätta ett rent statligt arbete, icke endast är undandragen tjänstemannaansvar utan även berövad de förmåner, som en anställning i statens tjänst medför. Med hänsyn till den betydande kostnadsökning, som ett genomförande av de sakkunnigas förslag i hela dess vidd skulle medföra, har departementschefen av statsfinansiella skäl ansett det lämpligt att låta omorganisationen äga rum i två etapper. Frågan om lantbruksingenjörernas, extra lantbruksingenjörernas och lantbruksstipendiaternas framtida avlöningsförmåner borde därför, enligt vad departementschefen uttalat, göras till föremål för ytterligare överväganden. Utskottet vill till detta uttalande endast knyta den förhoppningen, att ett genomförande i huvudsak av de sakkunnigas förslag även i dessa delar skall kunna ske inom snar framtid. Beträffande de hos lantbruksingenjörerna anställda tjänstebiträdena ansluter sig utskottet till de sakkunnigas av departementschefen tillstyrkta förslag, att 24 förste assistenter, 20 assistenter samt 34 rit- och skrivbiträden nu erhålla statsanställning som extra ordinarie tjänstemän. I fråga om placeringen i lönegrad av dessa befattningshavare ha de sakkunniga ansett, att förste assistenterna skulle placeras i 17 :e lönegraden och assistenterna i 15:e lönegraden, medan Kungl. Maj:t föreslagit dessa tjänsters hänförande till en lönegrad lägre. Motionärerna åsyfta, bland annat, att de sakkunnigas förslag i detta avseende bifalles. För sin del anser utskottet, med hänsyn till det betydelsefulla och ansvarsfyllda arbete ifrågavarande tjänstemän utföra, goda skäl tala för att de erhålla den löneställning motionärerna påyrkat, och ansluter sig utskottet alltså till vad motionärerna härutinnan hemställt. Vidkommande rit- och skrivbiträdena tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag, att 24 dylika biträden med benämningen ritbiträden få placeras i 7:e lönegraden och 10 biträden, vilka böra benämnas kontorsbiträden, i 4:e lönegraden. Utskottet förklarade sig jämväl godkänna vad departementschefen förordat i fråga om skyldighet för lantbruksingenjörerna a t t till statsverket inbetala vissa belopp såsom bidrag till tjänstebiträdenas avlönande. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 juni 1939 (nr 349) anmälde riksdagen, att riksdagen fattat beslut i överensstämmelse med vad utskottet i utlåtandet föreslagit. Genom brev den 9 juni och den 21 juli 1939 meddelade Kungl. Maj:t därefter de föreskrifter, som erfordrades för genomförandet av riksdagens beslut. Besparingsberedningen framhöll i sin den 28 juni 1941 avgivna promemoria, a t t åtgärder snarast borde vidtagas för att avdikningssakkunnigas förslag rörande omreglering av lantbruksingenjörernas anställnings- och löneförhållanden genomfördes. Den omedelbara därav föranledda kostnadsökningen skulle enligt beredningens mening med visshet mer än kompenseras av den förbättring av själva verksamheten som därigenom ernåddes. I y t t r a n d e n över besparingsberedningens promemoria ha statskontoret och två hushållningssällskap förklarat a t t de icke blivit övertygade o m att

123 den omedelbara kostnadsökning för statsverket, som skulle uppkomma vid ett bifall till beredningens förslag, verkligen komme att kompenseras av en utgiftsminskning för själva torrläggningsverksamheten. D å ett förbilligande av denna verksamhet torde kunna ernås p å andra vägar och då ett genomförande av löneregleringen ur kostnadssynpunkt nu måste anses mera olämpligt än tidigare, kunde statskontoret icke biträda beredningens förslag härutinnan. Lantbruksstyrelsen förklarade däremot i sitt yttrande, att styrelsen på grund av de svårigheter det nuvarande systemet medfört delade beredningens uppfattning att åtgärder borde vidtagas för genomförande av avdikningssakkunnigas förslag att göra lantbruksingenjörerna och deras biträden helt statsavlönade, därvid emellertid ytterligare utredning erfordrades om kostnaderna härför och om personalbehovet. De sakkunniga, som jämlikt de dem givna direktiven haft att undersöka lämpligheten av ett avskaffande av lantbruksingenjörernas taxeinkomster och deras ersättande med helt statlig avlöning, ha vid sitt övervägande av hithörande frågor för sin del icke funnit anledning att intaga någon annan ståndpunkt härutinnan än den, vilken avdikningssakkunniga tillkännagåvo och åt vilken såväl föredragande departementschefen som jordbruksutskottet vid behandlingen av 1939 års proposition gåvo sin anslutning. Jämväl de sakkunniga vilja alltså förorda, a t t en omläggning av lantbruksingenjörernas avlöningsförhållanden nu kommer till stånd i ändamål a t t göra dem helt statsavlönade samt a t t i anslutning härtill samtliga de hos lantbruksingenjörerna anställda tjänstebiträdena erhålla statsanställning och avlöning av statsmedel. D e sakkunniga övergå härefter till att närmare behandla frågan om ordnandet för framtiden av ifrågavarande personals anställnings- och avlöningsförhållanden . a. Lantbruksingenjörer. Nuvarande avlöningsförhållanden. Vid 1930 års riksdag genomfördes på framställning av Kungl. Maj:t (statsverksprop. I X H . T . , p u n k t 3, och R D . skr. nr 77, punkt 1) en allmän lönereglering för lantbruksingenjörerna. Till grund för framställningen låg ett av 1902 års löneregleringskommitté den 22 juni 1923 avgivet förslag ävensom ett däröver av särskilt för ändamålet tillkallade sakkunniga den 16 november 1929 avgivet utlåtande, innefattande ett överarbetat förslag till lönereglering. I enlighet med n ä m n d a riksdags beslut inordnades lantbruksingenjörerna under avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, av den 22 juni 1921 (nr 451, jfr 270 år 1925).

124 Befattningen såsom lantbruksingenjör hänfördes till 21 lönegraden, avd. B, av den i 9 § av nämnda reglemente intagna löneplanen. I pensionshänseende skulle befattningen anses tillhöra 26 lönegraden. Vid sidan av lön enligt löneplan bibehöllos lantbruksingenjörerna vid den dem tidigare tillkommande förmånen att för utförda förrättningar av sakägare uppbära ersättning enligt taxa (lantbruksingenjörstaxan). 1929 års sakkunniga, vilka förordat en allmän sänkning av taxeavgifterna, hade emellertid beräknat, att den behållna inkomsten av taxa efter en dylik sänkning i ett distrikt med normal arbetsbörda skulle komma att uppgå till åtminstone 4 000 kronor för år och summan av en lantbruksingenjörs årsinkomst av avlöning och taxa till omkring 12 000 kronor. En revision av lantbruksingenjörstaxan i sänkande riktning genomfördes ock i samband med löneregleringen och ny taxa utfärdades den 27 juni 1930 (nr 303). Denna taxa är alltjämt gällande. Genom löneregleringen kommo lantbruksingenjörerna i de nordligaste länen (Umeå, Skellefteå och Luleå) i åtnjutande av särskilda kallortstillägg vid sidan av lönen i enlighet med i avlöningsreglementet därom meddelade föreskrifter. I likhet med vad som skett beträffande statens övriga, för det dåvarande nyreglerade befattningshavare tillerkändes även lantbruksingenjörerna dyrtidstillägg, däri inbegripet förhöjning av dyrtidstillägg för barn (barntillägg), enligt de grunder som gällde för statens nyreglerade verk (nr 265/1923, 4 §). Genom riksdagsbeslut åren 1931 och 1935 angående provisoriskt dyrortstillägg till vissa befattningshavare i statens tjänst blevo lantbruksingenjörerna å vissa dyrorter (Stockholm, Östersund och Luleå) delaktiga av sistnämnda tillägg och genom 1937 års riksdags beslut angående provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa statens befattningshavare kommo samtliga under 1921 års avlöningsreglemente lydande lantbruksingenjörer i åtnjutande av sådan avlöningsförstärkning. Vid antagande från och med den 1 juli 1939 av det nu gällande civila avlöningsreglementet av den 4 januari 1939 (nr 8; jfr nr 272 s. å.) inordnades lantbruksingenjörsbefattningen under sistnämnda reglemente utan förändring i avseende å lönegradsplaceringen. I följd härav tillhör befattningen såsom lantbruksingenjör numera 21 lönegraden av den i 5 § av reglementet intagna löneplanen A. Å lön i befattningen utgår rörligt tillägg enligt i reglementet angivna grunder, vartill numera även kommer kristillägg enligt bestämmelser, som innefattas i särskild kungörelse av den 17 januari 1941 (nr 29). Kallortstillägg utgår alltjämt till lantbruksingenjör, som är placerad i Umeå, Skellefteå eller Luleå, ehuru med de förhöjda belopp som innefattas i det nya reglementet. Lantbruksingenjör, som före övergången till det nya avlöningsreglementet åtnjutit förhöjning av dyrtidstillägg för barn, äger övergångsvis uppbära barntillägg enligt de närmare bestämmelser, som meddelats i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 428). I 59 § 1 mom. c) av det nya civila avlöningsreglementet (jfr 66 § 1

125 mom. c) kungörelsen den 15 juni 1939, nr 272) hade intagits ett stadgande av innehåll, att beträffande tjänsteman, vilken vid reglementets ikraftträdande innehade befattning som i reglementet avsåges, skulle såsom förutsättning för reglementets tillämpning gälla, bland annat, att tjänstemannen ej före viss av Kungl. Maj:t fastställd tidpunkt gjort anmälan, att han icke ville underkasta sig reglementets villkor och bestämmelser. I anledning av nämnda stadgande inkommo sådana anmälningar från samtliga dåvarande ordinarie lantbruksingenjörer med undantag av en. Civila avlöningsreglementet kom följaktligen under den närmaste tiden efter dess ikraftträdande att tillämpas, förutom å denne ende lantbruksingenjör, allenast å sådana lantbruksingenjörer, som efter nämnda dag utnämndes till sina befattningar. Sedan emellertid Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande i särskild kungörelse den 30 juni 1942 (nr 594) förordnat, att tjänsteman, som enligt därom meddelade bestämmelser varit berättigad att övergå till civila avlöningsreglementet men till följd av gjord anmälan kvarstode å äldre lönestat, finge under vissa förutsättningar — bland annat att anmälan därom gjordes till vederbörande myndighet före den 15 augusti 1942 — övergå till civila avlöningsreglementet, med tillämpning av samma övergångsbestämmelser som jämlikt kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 274) gällt vid övergången den 1 juli 1939, anmälde 11 av de å 1930 års lönestat kvarstående lantbruksingenjörerna inom den föreskrivna tiden sin önskan att underkasta sig civila avlöningsreglementets villkor och bestämmelser. I följd härav och sedan en av dessa sedermera avgått från tjänsten med pension är det civila avlöningsreglementet — med inräknande jämväl av de 5 lantbruksingenjörer, som efter den 1 juli 1939 utnämnts å sina befattningar — för närvarande tillämpligt å tillhopa 16 av rikets 24 ordinarie lantbruksingenjörer. Övergången till civila avlöningsreglementet har icke medfört någon förändring i den lantbruksingenjör tillkommande rätten att för förrättningar i tjänsten åtnjuta ersättning enligt lantbruksingenjörstaxan. Ä 1930 års lönestat kvarstå sålunda fortfarande 8 lantbruksingenjörer. I enlighet med vad förut anförts åtnjuta dessa befattningshavare fortfarande den lön och de övriga förmåner, som tillkomma dem enligt 1921 års avlöningsreglemente. Jämlikt särskilt stadgande under IV, punkt 3, förenämnda kungörelse den 15 juni 1939 (nr 274), äro ifrågavarande, å äldre stat kvarstående befattningshavare berättigade att uppbära dyrtidstillägg enligt samma grunder, som före den 1 juli 1939 voro för dem gällande, dock att förhöjning av dyrtidstillägg (barntillägg) icke utgår beträffande barn, för vilka försörjningsplikt inträtt efter utgången av mars 1939. Därjämte utgår till dem numera även kristillägg enligt de i kungörelsen den 17 januari 1941 (nr 29) angivna grunderna. Däremot äga ifrågavarande å äldre stat kvarstående lantbruksingenjörer icke åtnjuta vare sig provisoriskt dyrortstillägg eller provisorisk avlöningsförstärkning.

126 Såsom i det föregående anförts är lantbruksingenjör, vare sig han tillhör äldre lönestat eller är underkastad civila avlöningsreglementet, skyldig att av sina inkomster av tjänsten avstå vissa belopp såsom bidrag till avlönande av statsanställt biträde, som placeras till tjänstgöring hos honom. För utgifter i tjänsten i övrigt, såsom för grundavlöningar till av lantbruksingenjören anställda tekniska biträden, utgifter för tjänstelokal samt för materiel- och expeditionskostnader har lantbruksingenjören att själv svara. Antalet ordinarie lantbruksingenjörer är, såsom redan nämnts, för närvarande 24. Tjänstgöringsdistrikt, stationeringsorter samt stationeringsorternas placering i dyrortsgrupp framgå av följande sammanställning: Distrikt

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län samt Älvsborgs läns södra del Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns norra del Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens läns södra del Västerbottens läns norra del och Norrbottens läns södra del Norrbottens läns norra del

station eringsort

orlsgrupp

Stockholm Uppsala Nyköping Linköping Jönköping Växjö Kalmar Visby Karlskrona Kristianstad Malmö

I F E F E C E D F D F

Halmstad

D

Vänersborg Skara Karlstad Örebro Västerås Falun Gävle Härnösand Östersund Umeå

D C F F F E F F H G

Skellefteå Luleå

F H.

1934 års avdikningssakkunniga. Avdikningssakkunniga anförde, hurusom för bedömandet av frågan, i vilken lönegrad de ordinarie lantbruksingen-

127 jörerna borde placeras efter en omorganisation, som beredde dem ställning såsom helt statsavlönade tjänstemän, de sakkunniga hade från lantbruksingenjörerna infordrat uppgifter beträffande deras inkomster av förrättningar enligt taxa ävensom rörande av dem bestridda utgifter i tjänsten under femårsperioden 1931—35. Av dessa uppgifter hade framgått, att i övervägande antalet lantbruksingenjörsdistrikt medeltalet av den behållna inkomsten enligt taxa väsentligt överstigit det av 1929 års sakkunniga beräknade beloppet 4 000 kronor för år och i medeltal för hela riket uppgått till 8 000 a 8 500 kronor. Vid fastställandet av den lön, som lantbruksingenjörerna efter övergång till nytt avlöningssystem med hel statsavlöning skäligen borde erhålla, kunde det dock enligt de sakkunnigas uppfattning icke komma i fråga att enbart taga hänsyn till de sammanlagda inkomster, som dessa befattningshavare med tillämpning av dittills gällande avlöningssystem i gemen kunde uppnå. De sakkunniga hade vid avvägandet av lantbruksingenjörernas lönegradsplacering ansett sig särskilt böra beakta de löneförmåner, som gällde för jämställda högre kvalificerade tjänstemän i övrigt inom statsförvaltningen, exempelvis inom de affärsdrivande verken och inom vägorganisationen. Avdikningssakkunniga uttalade såsom sin mening, att lantbruksingenjörerna borde med hänsyn till den för dem föreskrivna långa utbildningstiden samt den ansvarsfulla arten av deras tjänsteuppgifter, vilka kunde få verkningar av djupgående ekonomisk räckvidd för såväl det allmänna som den enskilde, erhålla något högre avlöning än den, som fastställts för vägingenjörerna (B 28 enligt då gällande löneplan). En placering i lönegrad B 30 i samma löneplan, varigenom de skulle komma i åtnjutande av den lön, som exempelvis utginge till byråcheferna, funno dock de sakkunniga ur löneteknisk och organisatorisk synpunkt icke lämplig. De sakkunniga föreslogo därför, att lantbruksingenjörerna inplacerades i lönegrad B 29. Att i likhet med vad som i vissa fall skett vid löneregleringar för andra tjänstemannagrupper, såsom för landssekreterare, vägingenjörer m. fl., giva lantbruksingenjören i Gotlands län en lägre löneställning än lantbruksingenjörerna i övriga län funno de sakkunniga på av dem närmare anförda skäl icke motiverat. I detta sammanhang må erinras om, att avdikningssakkunniga förutsatte att, sedan lantbruksingenjörerna blivit helt statsavlönade, inflytande avgifter enligt taxa för av dem utförda förrättningar skulle inlevereras till statsverket. Avgivna yttranden. I de över avdikningssakkunnigas betänkande avgivna utlåtandena upptogs förslaget beträffande lantbruksingenjörernas löneställning till särskild behandling av statskontoret, riksräkenskap sv erket, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och lantbruks styr elsen, varjämte Föreningen statens lantbruksingenjörer yttrade sig i ämnet.

128 S t a t s k o n t o r e t erinrade om hurusom vid den för lantbruksingenjörerna vid 1930 års riksdag genomförda löneregleringen fastställts, att för dem skulle tillämpas det pensionsunderlag, som gällde för befattningshavare i 26 lönegraden. Då således riksdagen måste anses ha funnit lantbruksingenjörerna böra jämställas med tjänstemän i 26 lönegraden och då sedermera icke förekommit något som kunde föranleda, att dessa tjänstemän skulle i avlöningshänseende likställas med befattningshavare i högre lönegrad än den 26 lönegraden samt en jämförelse mellan lantbruksingenjörerna och de högre tekniska tjänstemännen vid affärsverken eller vägingenjörerna knappast kunde anses giva vid handen, att lantbruksingenjörerna i lönehänseende borde givas en så förmånlig löneställning som de sakkunniga föreslagit, ville statskontoret förorda, att de placerades i 26 lönegraden. R i k s r ä k e n s k a p s v e r k e t anförde, att i jämförelse med andra befattningshavare inom statsförvaltningen med liknande arbetsuppgifter en placering av lantbruksingenjörerna i 29 lönegraden syntes vara väl hög och att ett tillmötesgående av de sakkunnigas förslag härutinnan med all sannolikhet komme att medföra anspråk på löneförhöjningar från andra befattningshavare. Vid bedömandet av lantbruksingenjörernas lönegradsplacering borde ej heller förbises, att aspiranter till dylika tjänster förutsatts skola erhålla avlöning med belopp, som avsevärt skulle överstiga vad som eljest plägade utgå till rekryteringspersonal inom den civila statsförvaltningen. På grund härav och då vägingenjörerna, med vilka lantbruksingenjörer närmast syntes kunna jämföras, placerats i 28 lönegraden, finge ämbetsverket föreslå, att jämväl lantbruksingenjörerna placerades i denna lönegrad. A l l m ä n n a c i v i l f ö r v a l t n i n g e n s l ö n e n ä m n d framhöll, att även med beaktande av de skäl, som de sakkunniga anfört för en placering av ifrågavarande tjänster i 29 lönegraden, lönenämnden likväl icke kunnat undgå att finna densamma väl hög i jämförelse med den löneställning, som likartade befattningshavare intoge. För att kunna antagas till lantbruksingenjör erfordrades visserligen utöver genomgång av olika teoretiska kurser långvarig praktisk utbildning, men vederbörande syntes i icke oväsentlig utsträckning kunna erhålla avlönad anställning under utbildningstiden. Vägingenjörernås verksamhet syntes med hänsyn till sin ekonomiska räckvidd väl kunna jämställas med lantbruksingenjörernas arbetsuppgifter. På grund härav och med hänsyn till den löneställning, som ansetts böra tilldelas andra statstjänstemän med utbildning av motsvarande omfattning, hade lönenämnden funnit sig böra förorda, att lantbruksingenjörerna hänfördes till 28 lönegraden. L a n t b r u k s s t y r e l s e n yttrade, att det ville förefalla, som om en placering i 29 lönegraden vore väl hög. Styrelsen erinrade om den lönegradsplacering, som gällde för byrådirektörerna i lantbruksstyrelsen med egen

129 föredragning och fiskeriintendenterna (B 26) samt byrådirektören för insjöfisket hos styrelsen (B 28). Då emellertid lantbruksingenjörerna på intet villkor borde hänföras till lägre lönegrad än vägingenjörerna (B 28), ansåge styrelsen för sin del, att en placering i 28 lönegraden vore väl avvägd och skälig. Föreningen statens lantbruksingenjörer framhöll till en början, att för de ordinarie befattningshavarna liksom även för extra lantbruksingenjörer och för till lantbruksingenjörstjänst kompetenta stipendiater innebure de sakkunnigas förslag en avsevärd minskning av den nettoinkomst, som enligt dittills gällande avlöningsbestämmelser i regel intjänades. Föreningen uttalade som sin uppfattning, att den lönegrad, som närmast skulle motsvara den tidigare av statsmakterna sanktionerade inkomsten av 12 000 kronor, vore B 30, varför alltså förslaget betydde en avsevärd försämring av lantbruksingenjörernas ekonomiska ställning. Såsom ett ytterligare motiv för lönegraden B 30 ville föreningen framhålla, att lantbruksingenjörerna självständigt handhade torrläggningsverksamheten i respektive distrikt och därvid hade ledningen av och ansvaret för upp till ett 10-tal biträden. De finge alltså anses inneha chefsställning, vilket förhållande efter den föreslagna omorganisationen med statsanställning av samtliga biträden skulle bli ytterligare poängterat. Skulle förslaget om placering i lönegrad B 29 komma att genomföras, kunde det enligt föreningens förmenande förväntas, att den framtida rekryteringen av lantbruksingenjörskåren bleve väsentligt försvårad.

De sakkunniga: För bedömandet av frågan om lantbruksingenjörernas löneställning efter övergång till ett system med uteslutande statsavlöning ha de sakkunniga ansett det vara av betydelse att erfara storleken av de inkomster av taxa, som tillkommit lantbruksingenjörerna under de år, som förflutit sedan avdikningssakkunniga avgåvo sitt betänkande. De uppgifter, som infordrades av avdikningssakkunniga, avsågo tidsperioden 1931— 1935. De från lantbruksingenjörerna nu införskaffade uppgifterna omfatta tiden 1936—1943. Med anlitande tillika av avdikningssakkunnigas uppgiftsmaterial har det nu varit möjligt att göra en sammanställning av inkomstuppgifterna för den relativt långa perioden av 10 år räknat från och med år 1934. Sammanställningen har givit vid handen att, om hänsyn tages allenast till de befattningshavare, till antalet 17, som under hela perioden innehaft ordinarie lantbruksingenjörstjänst, alltså med frånräknande av de ordinarie lantbruksingenjörer som utnämnts till sina befattningar senare än år 1934 och följaktligen under någon större eller mindre del av perioden innehaft förordnande såsom extra lantbruksingenjör, den behållna inkomsten (nettoinkomsten) av taxa — d. v. s. bruttoin9 4442S8

130 komsten efter avdrag av utgifter i tjänsten för löner till biträden, hyra för expeditionslokal samt expeditions- och materielkostnader — i genomsnitt utgjort omkring 8 800 kronor. För de särskilda åren har brutto- och nettoinkomst av taxa uppgått i medeltal per befattningshavare till följande (avrundade) belopp: År

Bruttoinkomst kr.

Nettoinkomst kr.

Är

Bruttoinkomst kr.

Nettoinkomst kr.

1934 1935 1936 1937 1938

21360 20 670 22 930 21 590 20 530

8 720 8 820 11560 9 600 8 340

1939 1940 1941 1942 1943

20 210 18 680 17 470 19 430 19 650

8 790 8 920 7 600 7 910 8 030

Av sammanställningen framgår, att taxeinkomsterna uppvisa betydande variationer år från år. En beräkning av nettoinkomsten av taxa för samtliga nuvarande ordinarie lantbruksingenjörer, d. v. s. med inräknande jämväl av de lantbruksingenjörer, som under större eller mindre del av perioden innehaft anställning såsom extra lantbruksingenjörer, visar att inkomstbeloppet i medeltal för år belöpt sig till omkring 7 800 kronor. Anledningen till den avsevärda skillnaden i medeltalsbeloppen torde vara att söka däri, att inkomsten av förrättningar under den icke ordinarie anställningstiden merendels varit lägre än efter övergången till ordinarie tjänst. De inkomna inkomstuppgifterna visa stora olikheter jämväl vid en jämförelse de olika lantbruksingenjörerna emellan. Detta framgår närmare av nedanstående sammanställningar A. och B. över nettoinkomst av taxa i medeltal per år och befattningshavare under förenämnda 10-årsperiod. Under B. ha särskilt redovisats de befattningshavare, som icke under hela perioden innehaft ordinarie lantbruksingenjörstjänst. Nettoinkomst av taxa kr.

Antal befattningshavare

Nettoinkomst av taxa kr.

Antal befattningshavare

8 000— 9 000 9 000—10 000 10 000—11000 11 000—12 000 mera än 12 000

3 1 1 5 1

5 0 0 0 - 6 000 mera än 6 000

1 1

A 3 000—4 000 4 000—5 000 5 0 0 0 - 6 000 6 000—7 000 7 000—8 000

1 1 3 1 L

3 000—4 000 4 0 0 0 - 5 000

1 4

131 Om man utgår från ett belopp av 8 800 kronor såsom en beräknelig genomsnittsinkomst av taxa för en ordinarie lantbruksingenjör, skulle de sammanlagda årliga förmånerna av fast lön enligt lönegrad A 21 civila avlöningsreglementet, inklusive rörligt tillägg och kristillägg, samt av taxa för förrättningar i tjänsten för närvarande kunna beräknas till följande (avrundade) belopp

I begynnelselöneklassen . . . . I slutlöneklassen

C-ort

D-ort

E-ort

F-ort

G-ort

H-ort

I-ort

17100 18 800

17 400 19100

17 700 19 400

18 000 19 700

18 300 20 000

18 600 20 300

18 800 20 600

Det är emellertid tydligt, att med de stora variationer i inkomsterna av tjänsten, som det för lantbruksingenjörerna nu gällande lönesystemet möjliggör, icke enbart de nuvarande inkomstförhållandena kunna — såsom också avdikningssakkunniga framhöllo — läggas till grund för lantbruksmgenjörstjänsternas inplacering i lönegrad enligt civila avlöningsreglementet vid ett slopande av de nuvarande taxeinkomsterna. Även i fråga om dessa befattningar böra givetvis de allmänna principer för löneställningens bestammande följas, som tillämpats i fråga om andra befattningshavargrupper. Härvid kommer då i betraktande den lönegradsplacering, som beretts med lantbruksingenjörerna närmast jämförliga befattningshavare mom andra grenar av statsförvaltningen. Då de sakkunniga sålunda gått att bedöma spörsmålet, vilken löneställning skahgen bör tillkomma innehavare av ordinarie lantbruksingenjörstjänst, ha de sakkunniga till en början övervägt, huruvida den nuvarande tillsattningsformen med fullmakt alltfort bör bibehållas eller huruvida en övergång lämpligen borde ske till den numera för åtskilliga kvalificerade befattningar mom statsförvaltningen tillämpade anställningsformen med förordnande på viss tid. I förra fallet torde befattningen såsom lantbruksingenjör alltjämt böra hänföras till lönegrad enligt löneplan A, i senare fallet skulle möjlighet öppnas för en mera fri lönesättning genom att befattningen inplacerades å löneplan C. Denna fråga kan sägas ha vunnit viss aktualitet genom att några med lantbruksingenjörstjänsterna likartade befattningar tillsättas genom förordnande. De sakkunniga syfta härvid närmast på befattningarna såsom vägdirektör och länsarkitekt. Vid den omorganisation av vägadministrationen, som genomfördes vid 1943 års riksdag i samband med vägväsendets förstatligande och som innebar inrättandet av särskilda vägförvaltningar i de olika länen, med en vägdirektör som chef, samt indragning av de förutvarande, i 28 lönegraden placerade vägingenjörerna, bestämdes, att vägdirektorsbefattningen skulle tillsättas genom förordnande på viss tid och pla-

132 ceras i lönegrad C 5, såvitt angår befattningarna i Gotlands och Blekinge län, och i lönegrad C 6 såvitt angår övriga vägdirektörsbefattningar. Vid samma riksdag genomfördes ock en omorganisation av länsarkitekttjänsterna, därvid dessa befattningar hänfördes till lönegrad C 5. I berörda fråga ha emellertid de sakkunniga för sin del kommit till den uppfattningen, a t t tillräckliga skäl icke föreligga för en ändring av den hittillsvarande ordningen för lantbruksingenjörstjänsternas tillsättande. De arbetsuppgifter, som åvila lantbruksingenjörerna äro av den speciella art, a t t de kräva lång praktisk utbildning och erfarenhet inom denna förvaltningsgren, och m a n är fördenskull vid tillsättande av ordinarie lantbruksingenjörsbefattningar hänvisad till den tämligen begränsade krets av aspiranter, som omedelbart efter högskoleexamen sökt sig in på lantbruksingenjörsbanan och där under en längre följd av år tjänstgjort i ickeordinarie anställning. Motivet för en tillämpning av förordnandesystemet med dess möjlighet till friare och förmånligare lönesättning än eljest väger därför ur synpunkten av bästa möjliga rekrytering icke lika tungt i fråga om lantbruksingenjörstjänsterna som i fråga om vissa andra kvalificerade befattningar inom statsförvaltningen, beträffande vilka ofta en önskan kan förefinnas att genom ett förhållandevis förmånligt löneläge göra dem lockande även för särskilt kvalificerade sökande från andra förvaltningsområden än det förhandenvarande eller från det enskilda förvärvslivet. Härtill kommer, att karaktären av vissa av de på lantbruksingenjörerna ankommande arbetsuppgifterna, exempelvis uppgiften som syneförrättare, synes de sakkunniga utgöra grund för att de i sin tjänsteutövning innehava den oberoende ställning, som följer av utnämning medelst fullmakt. De sakkunniga utgå alltså från att lantbruksingenjörsbefattningarna allt fortfarande skola tillsättas genom fullmakt och i likhet med flertalet andra fullmaktstjänster inom statsförvaltningen inplaceras å löneplan A i civila avlöningsreglementet. Fråga uppkommer då till vilken lönegrad de skäligen böra hänföras. Avdikningssakkunniga föreslogo för sin del, att lantbruksingenjörsbefattningen skulle inplaceras i 29 lönegraden medan statskontoret ansåg 26 lönegraden vara tillfyllest, och riksräkenskapsverket, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och lantbruksstyrelsen uttalade sig för en placering i 28 lönegraden. För egen del anse de sakkunniga, att med hänsyn till de ansvarsfulla och ur ekonomisk synpunkt synnerligen viktiga tjänsteåligganden, lantbruksingenjörerna ha att fullgöra, den chefsställning de intaga i sin tjänsteutövning i länen samt i betraktande jämväl av de inkomster av tjänsten, som hittills varit förenade med lantbruksingenjörsbefattning, nämnda befattning skäligen bör erhålla en något högre löneställning än exempelvis yrkesinspektörerna och statsinspektörerna inom den elektriska inspektionen, vilka tillhöra lönegrad A 28. D e sakkunniga ansluta sig till det förslag beträffande

133 lönegradsplaceringen, som framlades av avdikningssakkunniga, och vilja sålunda förorda, att befattningen såsom ordinarie lantbruksingenjör placeras i lönegrad A 29. I denna lönegrad böra enligt de sakkunnigas mening även placeras lantbruksingenjörstjänsterna i de mindre länen, exempelvis i Gotlands och Blekinge län. D e sakkunniga vilja i avseende härå framhålla, att inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för revision av tjänsteförteckningen till civila avlöningsreglementet i betänkande den 18 juni 1942, Del I I (stat. off. utr. 1942:30), föreslagit, a t t den nuvarande differentieringen i lönegradsplaceringen för överlantmätarna skall upphöra. Erinras må ock, att differentiering i olika lönelägen icke förekommer för exempelvis förste provinsialläkare och länsveterinärer, vilka liksom överlantmätarna och flertalet lantbruksingenjörer ha länet till arbetsområde. D e sakkunniga anse sig böra föreslå att, därest det nuvarande lönesystemet slopas och lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden bli helt statsavlönade, uttryckligt förbud i instruktionen stadgas för lantbruksingenjör och dennes biträdande tjänstemän att från kommuner eller enskilda mot ersättning mottaga uppdrag berörande lantbruksingenjörsverksamheten. Vad slutligen angår det erforderliga antalet lantbruksingenjörsbefattningar må här anmärkas följande. I skrivelse till lantbruksstyrelsen den 14 april 1944 hemställde de sakkunniga, a t t styrelsen ville upprätta och till de sakkunniga överlämna förslag till personalstat för den statsunderstödda torrläggningsverksamheten byggt på sådana förutsättningar, a t t arbetsfördelningen mellan hushållningssällskapen och lantbruksingenjörerna bibehölles, att lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden bleve helt statsanställda samt att verksamhetens omfattning förbleve väsentligen oförändrad. I svarsskrivelse den 24 maj 1944 har styrelsen, under framhållande av det vanskliga i att under nämnda förutsättningar beräkna personalbehovet för framtiden, föreslagit viss ökning i det nuvarande personalbeståndet i lantbruksingenjörsdistrikten, därvid styrelsen dock utgått från att denna ökning k a n åstadkommas endast efter hand och under en relativt lång följd av år. I fråga om lantbruksingenjörerna har styrelsen anfört som sin mening, att antalet skulle behöva ökas från 24 till 32. D e t t a skulle betyda inrättande av 8 nya distrikt, varvid givetvis en omreglering av de nuvarande distriktsområdena finge vidtagas. D e sakkunniga ha för den närmaste framtiden ansett sig icke böra räkna med någon utökning av antalet lantbruksingenjörer. b. Icke-ordinarie ingenjörspersonal. Nuvarande avlöningsförhållanden. Vid 1930 års lönereglering för lantbruksingenjörerna fastställdes det till extra lantbruksingenjör av statsmedel

134 utgående arvodet till ett belopp av 4 800 kronor för år. Å arvodet beräknades dyrtidstillägg enligt för statens nyreglerade verk gällande grunder. P å förslag i 1939 års proposition (nr 204) förändrades arvodesbeloppet till 5 400 kronor genom inräknande i arvodet av dyrtidstillägg, varvid samtidigt bestämdes, a t t dyrtidstillägg icke skulle utgå å det sålunda förhöjda arvodesbeloppet. Vid 1942 års riksdag höjdes arvodet ytterligare, så att det nu utgör 5 700 kronor. I brev till lantbruksstyrelsen den 14 april 1944 har Kungl. Maj:t förordnat, a t t för extra lantbruksingenjör skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i civila icke-ordinariereglementets 10—15 §§ (semester, tjänstledighetsavdrag), 19 § (ersättning vid vikariat) samt 20 § 1 mom. första stycket (ersättning vid resa), därvid befattningshavaren skall anses tillhöra lönegraden Eo 18, löneklassen 18. I avlöningsstaten för lantbruksingenjörer och deras biträden för budgetåret 1944/45 äro medel beräknade för arvoden till 7 extra lantbruksingenjörer. För närvarande inneha emellertid endast 6 befattningshavare förordnande såsom extra lantbruksingenjör. Vid förenämnda lönereglering fastställdes arvodet till lantbruksstipendiat till 250 kronor för månad, vartill kom dyrtidstillägg. Jämväl d e t t a arvode har vid 1939 och 1942 års riksdagar undergått höjningar och utgår för närvarande med 295 kronor. Ej heller å detta arvode beräknas dyrtidstillägg. Enligt förenämnda brev den 14 april 1944 skola för lantbruksstipendiat i fråga om semester, tjänstledighetsavdrag, ersättning vid vikariat och ersättning vid tjänsteresa i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 31—35 §§, 37 § och 38 § civila icke-ordinariereglementet, varvid befattningshavaren skall anses tillhöra lönegraden Ex 10, löneklassen 8. Förutom nämnda, av statsmedel utgående arvode torde sådan stipendiat, som är tjänstemedhjälpare åt lantbruksingenjör, efter överenskommelse med denne i regel kunna påräkna särskild tilläggsersättning till växlande belopp. I avlöningsstaten för innevarande budgetår äro medel beräknade för arvoden till lantbruksstipendiater med en sammanlagd anställningstid av 60 månader, vilket innebär att 5 helårsavlönade stipendiater k u n n a anställas. För närvarande äro emellertid endast 2 befattningshavare förordnade såsom stipendiater. Extra lantbruksingenjör liksom även sådan lantbruksstipendiat, som efter av Kungl. Maj:t tillerkänd behörighet att handlägga förrättning jämlikt 10 kap. 32 § 1 och 2 mom. vattenlagen tjänstgör såsom förrättningsman, äger vid förrättningar i tjänsten — utöver av statsmedel utgående arvode — åtnjuta ersättning enligt lantbruksingenjörstaxan.

135 1934 års avdikningssakkunniga. I fråga om anställnings- och avlöningsvillkor for de extra lantbruksingenjörerna anförde avdikningssakkunniga, att statsmakterna dittills ansett arvodesformen vara den lämpligaste för de extra lantbruksingenjörsbefattningarna. De sakkunniga funne emellertid, att därest förslaget om de ordinarie lantbruksingenjörernas inplacering å löneskalan såsom helt statsavlönade genomfördes, frågan om de extra lantbruksingenjörernas ställning komme i annat läge. Enligt de sakkunnigas mening talade övervägande skäl för att de extra lantbruksingenjörerna, vilka fullgjorde samma arbetsuppgifter som ordinarie lantbruksingenjör, vid en ändrad organisation bereddes ställning såsom extra ordinarie tjänstemän. Beträffande den lönegradsplacering, som därvid borde ifrågakomma, erinrades om att det vid 1930 års lönereglering beräknats, att dessa befattningshavare skulle utöver det fastställda arvodet, 4 800 kronor, kunna erhålla ersättning av förrättningar enligt taxa till sådant belopp, att deras sammanlagda årsinkomst komme att uppgå till omkring 8 500 kronor. Av uppgifter som införskaffats från de fyra äldsta extra lantbruksingenjörerna rörande deras inkomster av taxa hade emellertid framgått, att inkomsterna i medeltal uppgått till omkring 4 200 kronor för år och att således de extra lantbruksingenjörernas sammanlagda årsinkomster något överstigit det år 1930 beräknade beloppet. Avdikningssakkunniga föreslogo, att extra lantbruksingenjör inplacerades i 25 lönegraden enligt den för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen. Förslaget innebar med då gällande löneplan för extra ordinarie tjänstemän (kungörelsen 397/1935), att begynnelselönen skulle utgå enligt 23 löneklassen. Beträffande lantbruksstipendiaterna ifrågasatte däremot avdikningssakkunniga ingen ändring i anställningsformen. Enligt vad de sakkunniga uttalade vore arvodesformen väl lämpad för ifrågavarande befattningar, vilka kunde betraktas såsom rekryteringstjänster. Arvodet borde bibehållas vid det år 1930 fastställda beloppet av 250 kronor för månad. Under den tid, Jantbruksstipendiat vore tjänstemedhjälpare åt lantbruksingenjör, borde dock utöver nämnda arvode utgå särskild ersättning med 150 kronor för månad. Till behörigförklarad stipendiat borde arvodet bestämmas till 500 kronor för månad, allt av statsmedel. För såväl extra lantbruksingenjörer som lantbruksstipendiater skulle givetvis särskild ersättning för förrättningar enligt taxa bortfalla. Avgivna yttranden. S t a t s k o n t o r e t anförde i sitt utlåtande över avdikningssakkunnigas betänkande, att de extra lantbruksingenjörerna icke syntes böra hänföras till högre lönegrad än 22 lönegraden. Även r i k s r ä k e n s k a p s v e r k e t och a l l m ä n n a civilförvaltninge n s l ö n e n ä m n d förklarade sig i sina utlåtanden över betänkandet anse en placering i 22 lönegraden tillfyllest. L a n t b r u k s s t y r e l s e n ,

136 som i motsats till avdikningssakkunniga förordade, att de extra lantbruksingenjörerna gåves ställning såsom tjänstemän å extra stat (1 § kungörelsen 397/1935) ansåg sig icke kunna tillstyrka högre lönegrad för dessa tjänstemän än 23 lönegraden, detta med hänsyn till dels sannolik befordringsålder, dels ock det förhållandet, att den extra lantbruksingenjörsbefattningen vore den första tjänst, vartill befordran kunde vinnas å lantbruksingenjörsbanan. Styrelsen framhöll att, då löneskalan för tjänstemän å extra stat låge en löneklass över löneskalan för extra ordinarie tjänstemän, skillnaden mellan de sakkunnigas och styrelsens förslag utgjorde endast en löneklass. Mot de föreslagna löneförmånerna för lantbruksstipendiaterna hade s t a t s k o n t o r e t och l a n t b r u k s s t y r e l s e n intet att erinra. R i k s r ä k e n s k a p s v e r k e t och a l l m ä n n a civilförvaltn i n g e n s l ö n e n ä m n d framställde allenast den erinringen, att arvodet till behörigförklarad stipendiat borde undergå någon minskning i syfte, att den sammanlagda ersättningen bleve lägre än begynnelselönen för extra lantbruksingenjör. De sakkunniga. För en tillfredsställande rekrytering av lantbruksingenjörsbefattningarna är det enligt de sakkunnigas mening en angelägenhet av största vikt, att avlöningsförmånerna under den icke-ordinarie anställningstiden så tillmätas, att unga ingenjörer med håg och fallenhet för lantbruksingenjörens arbetsuppgifter vid val av levnadsbana icke av ekonomiska skäl se sig förhindrade att söka inträde på denna bana. Det sagda synes de sakkunniga så mycket mera vara förtjänt av beaktande som den, vilken vinner anställning inom denna gren av statsförvaltningen, har att räkna med en tämligen lång anställningstid innan han vinner befordran till ordinarie tjänst. I sistnämnda hänseende må erinras om att de 5 lantbruksingenjörer, som sedan år 1939 tillträtt ordinarie lantbruksingenjörstjänst, vid befordringstillfället uppnått en ålder av: en 42 år, en 41 år, en 40 år och två nära 39 år. I allmänhet torde kunna sägas, att utnämning till ordinarie tjänst nu icke kan beräknas ske förrän vid en ålder av 40 år eller däröver. Ett slopande av det nuvarande avlöningssystemet för lantbruksingenjörerna och en övergång till den föreslagna nya ordningen med uteslutande statsavlöning nödvändiggör en omläggning även av den icke-ordinarie lantbruksingenjörspersonalens avlöningsförhållanden i ändamål att bereda också denna personal avlöning helt och hållet av statsmedel. Avdikningssakkunniga föreslogo i sådant hänseende en omändring av de extra lantbruksingenjörstjänsterna till extra ordinarie befattningar men bibehöllo stipendiatbefattningarna såsom arvodestjänster, ehuru med vissa jämkningar i

137 arvodesbeloppet. I övrigt lämnade avdikningssakkunniga den nuvarande befordringsgången oförändrad. De sakkunniga ha vid sitt övervägande av den icke-ordinarie lantbruksingenjörspersonalens anställnings- och avlöningsförhållanden funnit omständigheterna påkalla en genomgripande omläggning härutinnan. Det till stipendiat nu utgående arvodet, 295 kronor för månad, måste, även om hänsyn tages till att stipendiattiden är en prövnings- och utbildningstid, enligt de sakkunnigas mening anses såsom en alltför låg ersättning, särskilt i betraktande av att stipendiattjänstgöringen hittills i åtskilliga fall kommit att sträcka sig över en tidrymd av upp till 5 a 6 år, i några fall upp till 8 a 10 år. Denna uppfattning förändras på intet vis av det förhållandet, att de äldre stipendiaterna kunnat bereda sig ökning i löneförmånerna genom taxeinkomster från utförda förrättningar eller genom bidrag till avlöningen från vederbörande lantbruksingenjör. Enligt vad de sakkunniga erfarit har också under de senare åren anställandet av lämpliga stipendiater mött betydande svårigheter. Vad de extra lantbruksingenjörerna beträffar ha visserligen inkomstförhållandena hittills så till vida varit gynnsammare, som dessa tjänstemän mera regelmässigt kunnat till det av statsmedel utgående arvodet lägga en större eller mindre inkomst från förrättningar i tjänsten. Över huvud taget måste det emellertid för den icke-ordinarie personal, varom här är fråga, framstå såsom mindre tillfredsställande att pensionsberättigande befattning icke kan vinnas förrän vid en uppnådd ålder av omkring 40 år och först efter 12—15 års icke-ordinarie anställningstid. De sakkunniga ha inhämtat upplysningar rörande anställningsförhållanden för den icke-ordinarie ingenjörspersonalen inom vissa andra grenar av statsförvaltningen, såsom kommunikationsverken, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och patent- och registreringsverket. Härav har framgått, att vid telegrafverket, statens järnvägar, vattenfallsstyrelsen och patent- och registreringsverket nyanställda ingenjörer med civilingenjörsutbildning redan efter 1 ä 2 års prövnings- och utbildningstid kunna påräkna extra ordinarie anställning, i regel med placering i 20 lönegraden. Med hänsyn härtill och med beaktande av den långvariga praktiska specialutbildning, som en aspirant till lantbruksingenjörsbefattning måste underkasta sig, ha de sakkunniga ansett sig böra förorda en ändring i befordringsgången på lantbruksingenjörsbanan efter ungefär följande linjer. Aspirant till lantbruksingenjörsbefattning antages av lantbruksstyrelsen efter därom gjord ansökan och anställes tills vidare för högst ett år. Under denna anställningstid benämnes den antagne ingenjörsaspirant. Ingenjörsaspiranten placeras till tjänstgöring hos någon lämplig, för aspirantutbildningen intresserad lantbruksingenjör, som får till uppdrag att leda denna hans utbildning. Måhända kan det befinnas ändamålsenligt, att aspiranttjänstgöringen förlägges hos två olika lantbruksingenjörer, med halva tiden

138 hos vardera. Aspiranttiden bör vara en prövo- och utbildningstid, avsedd att ådagalägga aspirantens lämplighet för lantbruksingenjörsbanan. Aspiranten bör därför deltaga i och biträda lantbruksingenjören och dennes assistenter vid fältarbeten, åtfölja lantbruksingenjören vid syne-, kontrolloch inspektionsförrättningar samt i övrigt beredas tillfälle att vinna närmare inblick i de en lantbruksingenjör åvilande arbetsuppgifterna. Under den del av året då fältarbeten ej pågå sysselsattes han å lantbruksingenjörens expedition, varvid det åligger honom att biträda i utarbetande av planer till torrläggnings- och andra jordbrukskulturen berörande företag samt vid utarbetande av kartor och andra handlingar, som tillhöra lantbruksingenjörens verksamhet. Befinnes ingenjörsaspiranten enligt av vederbörande lantbruksingenjör utfärdat intyg rörande hans tjänstgöring böra erhålla fortsatt anställning å lantbruksingenjörsbanan, antages han efter första anställningsårets utgång av lantbruksstyrelsen på därom gjord ansökan till extra tjänsteman med benämning extra ingenjör. Anställningstiden såsom extra ingenjör bör vara en fortsatt utbildningstid, varunder vederbörande inhämtar de praktiska kunskaper och den erfarenhet i tjänsten, som hittills krävts för erhållande av behörighetsförklaring jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 847) om utverkande av behörighet som förrättningsman enligt 10 kap. 32 § vattenlagen. Den extra ingenjören placeras följaktligen av lantbruksstyrelsen för fortsatt tjänstgöring under minst ett år i något lantbruksingenjörsdistrikt såsom tjänstemedhjälpare åt lantbruksingenjören. Därefter bör han förordnas att under ett år tjänstgöra hos hushållningssällskap för att vinna erfarenhet i grundförbättrings- och växtodlingsfrågor m. m. Efter fullgörandet härav bör han beordras till tjänstgöring under ett halvt år å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå, därvid tillfälle beredes honom att deltaga i behandlingen av olika på denna byrå förekommande ärenden. Såsom ett sista led i den praktiska utbildningen bör följa förordnande att under en viss, ej alltför kort tid, förslagsvis 1 år, tjänstgöra såsom kontrollant eller arbetsledare vid större arbetsföretag inom lantbruksingen jörsdistrikt eller vid annat arbete, som av lantbruksstyrelsen kan befinnas lämpligt. I det föregående ha de sakkunniga föreslagit, att den teoretiska kurs i vissa lantbruksämnen vid lantbrukshögskolan ävensom i vissa juridiska ämnen, vilka ansetts böra ingå i den nuvarande stipendiatutbildningen, skulle förläggas till tekniska högskolan och inordnas såsom ett led i högskoleexamen för sådan högskoleelev, som har för avsikt att ägna sig åt lantbruksingenjörsverksamheten. Därest detta förslag icke skulle komma att realiseras, torde den praktiska utbildning under extraingenjörsstadiet, som de sakkunniga nyss skisserat, böra jämkas i syfte att undvika, att genom

139 lantbrukshögskolekursen nämnvärd förlängning uppstår i tiden för anställning såsom extra ingenjör. Efter det den extra ingenjören på tillfredsställande sätt fullgjort tjänstgöring som nu angivits, bör anställning beredas honom såsom extra ordinarie lantbruksingenjör. De sakkunniga anse sålunda, att extra ordinarie anställning normalt bör kunna vinnas inom 41/2 eller högst 5 år efter det vederbörande blivit antagen till aspirant. Förutsättning för befordran till extra ordinarie lantbruksingenjör bör emellertid under alla omständigheter vara, att den extra ingenjören under utbildningstiden förskaffat sig sådan kompetens, som erfordras för behörighetsförklaring enligt förenämnda kungörelse den 17 oktober 1941 (nr 847). Med den placering i lönegrad av befattningen såsom extra ordinarie lantbruksingenjör, som de sakkunniga i det följande föreslå, bör förordnande att tills vidare inneha sådan befattning meddelas av Kungl. Maj:t. Med förordnandet synes utan vidare böra följa behörighet att handlägga syneförrättning enligt 10 kap. 32 § 1 och 2 mom. vattenlagen. Härom bör uttrycklig föreskrift införas i instruktionen för lantbruksingenjörerna. De sakkunniga äro väl medvetna om att utsikten att inom behörig tid vinna befordran till extra ordinarie befattning måste bli beroende av det antal extra ordinarie lantbruksingenjörstjänster, som stå till förfogande för ändamålet. Då ifrågavarande tjänster torde böra beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen och uppföras å särskild tjänsteförteckning, skulle följaktligen antalet sådana tjänster komma att i stat upptagas till bestämt antal. De sakkunniga förutsätta emellertid dels att så många extra ordinarie befattningar inrättas, som kan anses oundgängligen nödvändigt för fyllandet av rekryteringsbehovet på lantbruksingenjörsbanan eller för tillgodoseende av behovet av biträdande förrättningsmän i de mera arbetstyngda lantbruksingenjörsdistrikten, dels ock att ej större antal ingenjörsaspiranter anställas än som är förenligt med angelägenheten av en jämn befordringsgång. De sakkunniga övergå härefter till att beröra den icke-ordinarie lantbruksingenjörspersonalens avlöningsfråga. Högskoleutbildad ingenjör som antages till ingenjörsaspirant synes liksom hittills böra erhålla ersättning i form av arvode. Med hänsyn till den ersättning, som nu tillerkännes nyanställda ingenjörer med högskoleutbildning vid andra statens verk, anse sig de sakkunniga icke kunna förorda lägre arvode för ingenjörsaspirant än 500 kronor för månad. Vissa särskilda förmåner böra medgivas aspirant, såsom semester enligt för extra tjänstemän gällande grunder samt ersättning vid tjänsteresa. Vad angår befattningen som extra ingenjör, i vilken befattning tjänstetiden skulle uppgå till 3V2 å 4 år, så bör denna enligt de sakkunnigas mening hänföras till 21 lönegraden av löneplan Ex, varav skulle

140 följa att begynnelseavlöningen komme att utgå enligt 18 löneklassen av samma löneplan. Med nu gällande rörligt tillägg och kristillägg skulle den extra ingenjörens avlöning belöpa sig till vid tjänstgöring å C-ort 578 kronor, å D-ort 598 kronor, å E-ort 618 kronor, å F-ort 639 kronor, å G-ort 659 kronor, a H-ort 679 kronor och å I-ort 700 kronor. De sakkunniga torde i detta sammanhang få erinra därom, att assistenterna å länsarkitektkontoren äga åtnjuta lön enligt lönegraden Eo 21. Enligt avdikningssakkunnigas förslag skulle extra ordinarie lantbruksingenjör placeras i 25 lönegraden av löneplanen för extra ordinarie tjänstemän, vilket för det dåvarande innebar en begynnelseavlöning enligt 23 löneklassen. Avdikningssakkunniga framhöllo därvid, att enligt inkomna uppgifter rörande inkomster av förrättningar enligt taxa de extra ingenjörernas sammanlagda årsinkomst av arvode och taxa något överstigit det vid 1930 års lönereglering beräknade beloppet, 8 500 kronor. De sakkunniga ha till följd av ofullständighet i de uppgifter rörande inkomster av taxa, som influtit från de nuvarande extra lantbruksingenjörerna, icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning rörande den beräkneliga sammanlagda årsinkomsten för en extra lantbruksingenjör under senare år, men hålla före, att den för närvarande genomsnittligt sett icke lärer understiga ett belopp av 10 000 kronor. En löneinkomst å detta belopp synes, därest den lägges till grund för en inplacering å den extra ordinarie löneskalan, närmast anvisa en löneställning i lönegrad Eo 24. Då de sakkunniga anse sig böra föreslå, att befattningen såsom extra ordinarie lantbruksingenjör hänföres till nämnda lönegrad, ha de sakkunniga funnit stöd för detta sitt förslag även i det förhållandet att en med de extra lantbruksingenjörerna jämförlig grupp befattningshavare, nämligen de biträdande länsarkitekterna, enligt beslut av 1939 års riksdag inplacerades i samma lönegrad efter att dessförinnan såsom tjänstemän å extra stat ha tillhört 24 lönegraden. Det torde här få påpekas, att en extra ordinarie lantbruksingenjör skulle ha att, liksom de nuvarande extra lantbruksingenjörerna, fullt självständigt och med samma ansvar som en ordinarie lantbruksingenjör utföra de förrättningar, han förordnas att handlägga. Då begynnelselönen i lönegrad Eo 24 utgår enligt 23 löneklassen sammanfaller de sakkunnigas förslag med vad avdikningssakkuninga i förevarande hänseende förordade. I förutnämnda skrivelse den 24 maj 1944 till de sakkunniga angående förslag till personalstat för den statsunderstödda torrläggningsverksamheten har lantbruksstyrelsen upptagit antalet extra lantbruksingenjörer till 10 och antalet lantbruksstipendiater likaledes till 10. Vid beräknandet för den allra närmaste framtiden av antalet befattningar såsom extra ordinarie lantbruksingenjör och såsom extra ingenjör synes det emellertid de sakkunniga som om man bör kunna utgå från det antal extra lantbruksingen-

141 jörer respektive lantbruksstipendiater, som för närvarande finnes anställt. Därjämte böra ingenjörsaspiranter få antagas i den omfattning, som motsvarar det beräkneliga rekryteringsbehovet, därvid hänsyn även bör tagas till a t t viss gallring av aspiranterna kan behöva ske. Om ock de sakkunniga förutse, att antalet icke ordinarie befattningar framdeles kan behöva utökas, vilja sålunda de sakkunniga likväl förorda, a t t å tjänsteförteckningen för första budgetåret efter den nya organisationens ikraftträdande uppföras allenast 6 befattningar såsom extra ordinarie lantbruksingenjör samt att medel beräknas för anställande av 2 extra ingenjörer och 2 ingenjörsaspiranter. c. Assistenter. Nuvarande anställningsförhållanden. I det föregående har antytts hurusom, på framställning i proposition nr 204, 1939 års riksdag godkände framlagt förslag om överförande till statsanställning av ett antal hos lantbruksingenjörerna anställda förste assistenter och assistenter och beredande åt dem av extra ordinarie befattningar. Riksdagen beslöt att förste assistent skulle placeras i lönegraden Eo 17 och assistent i lönegraden Eo 15. Avlöning till dessa statsanställda extra ordinarie tjänstemän skulle utgå av statsmedel, men lantbruksingenjörerna skulle åläggas att till statsverket inbetala vissa bidrag till deras avlönande. Antalet förste assistenter bestämdes till 24 och antalet assistenter till 20. D e i enlighet härmed anställda tjänstemännens antal har sedermera icke undergått någon ändring. I samband med inrättandet av extra ordinarie befattningar såsom förste assistent och assistent infördes i instruktionen för lantbruksingenjörerna särskilda bestämmelser angående de kompetenskrav, som skulle erfordras för att kunna antagas till förste assistent och assistent (nr 436/1939). I enlighet härmed gäller numera, att förste assistent och assistent skola ha genomgått statsunderstödd lantbruks- eller lantmannaskola, avlagt examen å byggnadslinjen vid statligt tekniskt läroverk samt genomgått kurs för utbildning av förrättningsmän vid täckdikningsföretag därest sådan kurs anordnas med understöd av statsmedel. Därutöver erfordras för assistent att minst två år med goda vitsord ha varit anställd såsom tekniskt biträde och för förste assistent a t t minst fem år med goda vitsord h a varit anställd såsom assistent hos lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat. Enligt uttryckligt stadgande i instruktionen må dock lantbruksstyrelsen godtaga annan teoretisk eller praktisk utbildning, som k a n befinnas likvärdig med den nyss angivna.

142 I en till de sakkunniga i augusti 1943 inkommen skrift har Föreningen lantbruksingenjörsassistenter uttalat vissa önskemål beträffande assistenternas anställnings- och löneförhållanden. Under åberopande av den löneställning, som numera fastställts för vissa lägre ingenjörsbefattningar (A 19 och A 21) inom vägorganisationen i länen, för vilkas innehav icke erfordras högskoleutbildning, har föreningen ifrågasatt inrättande inom lantbruksingenjörsorganisationen av befattningar med motsvarande löneställning, lämpligen benämnda förste dikningskonsulent och dikningskonsulent och placerade i lönegrad A 21 respektive A 19. Dessa tjänster borde i första hand besättas med de nuvarande förste assistenterna och assistenterna samt de mest kvalificerade tekniska biträdena. De sakkunniga. Vid omprövning av anställnings- och avlöningsförhållandena för de nuvarande förste assistenterna ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att goda skäl kunna anföras för att vid ett mera definitivt ordnande av lantbruksingenjörsorganisationen förste assistentbefattningen omändras till ordinarie. Denna befattning blir för vederbörande innehavare sluttjänst, och den ställning förste assistenten intager såsom lantbruksingenjörens närmaste medhjälpare synes väl motivera den fasta anställning som följer med ordinarie tjänst. De sakkunniga förorda fördenskull, att befattningen såsom extra ordinarie förste assistent förändras till ordinarie. Även i fråga om de extra ordinarie assistenterna synes ett överförande på ordinarie stat vara berättigat, bland annat på grund av det förhållandet att assistenter och förste assistenter i stort sett ha att utföra samma göromål. Då emellertid de sakkunniga i det följande föreslå en betydande utökning av antalet assistenttjänster, torde en viss begränsning i antalet ordinarie dylika befattningar få anses befogad, och vilja de sakkunniga föreslå, att å ordinarie stat upptagas 20 assistentbefattningar. Övriga assistenttjänster böra inrättas såsom extra ordinarie. Vad härefter angår lönegradsplaceringen så ha de sakkunniga icke kunnat bortse från det förhållandet, att inom vägorganisationen tillskapats ett antal ordinarie ingenjörsbefattningar, för vilka icke är föreskriven högre teknisk utbildning och som placerats i högre lönegrad (A 21 och A 19) än som för närvarande gäller för förste assistent hos lantbruksingenjör. Såsom framhållits i propositionen nr 224 till 1943 års riksdag (sid. 94) kan det förväntas, att till nämnda ingenjörsbefattningar vid vägväsendet kunna komma att befordras även vågmästare (A 13) och övervägmästare (A 16) med framstående duglighet och erforderlig teknisk underbyggnad. Med hänsyn härtill och till de krav på teknisk utbildning och föregående praktisk verksamhet inom lantbruksingenjörsorganisationen, som ställas på

143 innehavare av förste assistentbefattning, finna de sakkunniga fullt motiverat, att denna befattning i samband med dess överförande på ordinarie stat uppflyttas till 19 lönegraden. De sakkunniga föreslå sålunda, att befattningen såsom ordinarie förste assistent hänföres till lönegrad A 19. De skäl, som anförts för den nu föreslagna löneställningen för förste assistent, motivera enligt de sakkunnigas mening jämväl, att befattningen såsom assistent placeras i högre lönegrad än som nu är för denna befattning gällande. De sakkunniga föreslå, att ordinarie assistentbefattning hänföres till lönegrad A 16 och extra ordinarie assistentbefattning till lönegrad Eo 16. De sakkunniga anse sig sakna anledning att förorda någon ändring av förste assistent- och assistentbefattningarnas benämning. I fråga om det erforderliga antalet befattningar i förste assistent- och assistentgraderna må nämnas, att lantbruksstyrelsen i sin skrivelse den 24 maj 1944 ansett sig böra räkna med 42 förste assistenter och 52 assistenter. De sakkunniga hålla emellertid före, att antalet förste assistenter bör tills vidare bibehållas vid det nuvarande. Härvid förutsätta de sakkunniga, att en förste assistent skall vara placerad i ett vart lantbruksingenjörsdistrikt. Vad åter angår assistenterna lärer en avsevärd ökning av deras antal icke kunna undvikas. Enligt de sakkunnigas mening kräver ett rationellt utnyttjande av arbetskraften, att varje extra ordinarie lantbruksingenjör tilldelas en assistent. Denne torde lämpligen jämväl böra vara extra ordinarie. Ökningen av assistentantalet är vidare påkallad av behovet att sörja för arbetets behöriga fortgång inom lantbruksingenjörsdistrikten till förebyggande av för markägarna menliga dröjsmål med planläggningen av begärda företag. För detta ändamål har den nuvarande biträdespersonalen visat sig otillräcklig. Hänsyn bör i detta sammanhang även tagas till vissa nya viktiga arbetsuppgifter, som öka arbetsbördan inom distrikten. I sådant hänseende är främst att beakta de arbeten med planläggning av kloakledningar på landsbygden, stundom kombinerade med torrläggningsföretag, vilka tillkommit som en följd av år 1941 genomförda ändringar i vattenlagen och vilkas antal visat sig alltmera tilltaga. De sakkunniga komma vidare att i det följande föreslå en utökad kontroll över underhållet av utförda torrläggningsföretag, vilken verksamhet jämte åtföljande planläggning av underhållsarbeten till väsentlig del skulle ankomma på lantbruksingenjörernas tekniskt utbildade biträden. Med hänsyn till det nu anförda finna sig de saidkunniga böra beräkna en ökning av antalet assistentbefattningar från nuvarande 20 till 32. De sakkunniga vilja slutligen i detta sammanhang uttryckligen betona, att det förslag i fråga om antalet biträdande tjänstemän hos lantbruksingenjörerna, som de sakkunniga framlägga, icke är att betrakta såsom

144 definitivt u t a n fastmera är avsett att tjäna såsom grund för beräkning av avlöningsstat för lantbruksingenjörsorganisationen under det första budgetåret efter den nya ordningens genomförande. d. Tekniska biträden. Nuvarande anställningsförhållanden. Tekniskt biträde antages av lantbruksingenjören (extra lantbruksingenjör, lantbruksstipendiat) efter medgivande av lantbruksstyrelsen. Någon teoretisk kompetens är författningsenligt icke föreskriven för anställning som tekniskt biträde. Hittills ha dock anställda tekniska biträden ofta plägat inneha särskild teoretisk utbildning av varierande art, såsom examen från lantbruksinstitut, tekniskt gymnasium, studentexamen m. m. E t t stort antal biträden ha dock haft en utbildning av lägre kvalitet. Avlöning till tekniskt biträde bestrides av arbetsgivaren. Genom beslut av 1942 års riksdag ha de tekniska biträdena därutöver kommit i åtnjutande av avlöningsförbättring av statsmedel. Enligt Kungl. Maj:ts brev den 14 april 1944 gälla för närvarande i huvudsak följande grunder för avlöningsförbättringens åtnjutande. Tekniskt biträde, som efter lantbruksstyrelsens medgivande innehaft anställning i sådan egenskap eller såsom assistent under tre år eller mera med en sammanlagd effektiv tjänstgöringstid av minst 24 månader, erhåller avlöningsförbättring genom ålderstillägg å 240 kronor för därefter infallande kalenderår om minst 8 effektiva tjänstgöringsmånader. P å enahanda villkor må efter ytterligare tre anställningsår ålderstillägget utgå med 480 kronor, efter ytterligare tre år med 720 kronor, efter ytterligare tre år med 960 kronor och slutligen efter ytterligare tre år med 1 200 kronor. H a r tekniskt biträde på grund av behörigen styrkt sjukdom hindrats att visst år uppnå åtta effektiva tjänstgöringsmånader, beror på prövning av Kungl. Maj:t, huruvida biträdet må för det året uppbära en med hänsyn till den verkliga tjänstgöringens längd skälig del av den för full tjänstgöring utgående avlöningsförbättringens belopp. Det åligger lantbruksstyrelsen att övervaka, att obehörig nedsättning i tekniskt biträdes avlöningsförmåner ej sker då biträdet tillerkännes avlöningsförbättring av statsmedel. Avlöningsförbättringen utbetalas vid ingången av kalenderåret näst efter det, för vilket densamma skall utgå. Antalet hos lantbruksingenjörerna anställda tekniska biträden är icke konstant år från år u t a n växlar alltefter behovet av dylika arbetskrafter. För närvarande utgör hela antalet omkring 25. Av dessa erhöllo för är 1943 11 befattningshavare statlig avlöningsförbättring. D e sammanlagda avlöningsförmånerna av lön från arbetsgivaren jämte avlöningsförbättring av

145 statsmedel, uppgingo, fördelade på kalendermånad, för nedanstående antal befattningshavare till följande belopp: 5 250—300 kronor 3 300—350 » 1 350—400 » 2 400—450 » . I förenämnda skrivelse i augusti 1943 har Föreningen lantbruksingenjörsassistenter uttalat sig för att de tekniska biträdena m å t t e inordnas i lönegrad i civila icke-ordinariereglementet och placeras i lönegrad E o 15 respektive lönegrad E x 15. Vidare har Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund i skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 oktober 1944, vilken skrivelse överlämnats till de sakkunniga för att tagas under övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag, likaledes hemställt, a t t de tekniska biträdena måtte överföras till extra ordinarie anställning. Alternativt har förbundet yrkat, a t t de tekniska biträdena måtte erhålla viss höjning av ålderstilläggen samt därutöver få komma i åtnjutande av en löneförbättring, motsvarande den ökning, som kunde komma a t t tillerkännas de lägre statstjänstemännen. De sakkunniga: Såsom ovan nämnts erfordras för närvarande ingen särskild kompetens för erhållande av anställning såsom tekniskt biträde. Avdikningssakkunniga ansågo det ej heller vara nödvändigt att författningsenligt uppställa några särskilda kompetensvillkor för de tekniska biträdena utan borde det ankomma på lantbruksstyrelsen a t t härom utfärda de föreskrifter som kunde befinnas erforderliga. D e sakkunniga ha i det föregående erinrat om att såsom villkor för erhållande av befattning såsom assistent hos lantbruksingenjör gäller, att ha med goda vitsord varit anställd såsom tekniskt biträde hos lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat under minst 2 år. D å sålunda anställningen såsom tekniskt biträde huvudsakligen bör betraktas som en passagetjänst för befordran till assistent och förste assistent, är det enligt de sakkunnigas mening att förorda, att vid nyantagning av tekniska biträden anställning beredes ett så stort antal med för assistentbefattning erforderlig teoretisk kompetens, som erfordras för rekrytering av ledigblivande assistentbefattningar. Vad härefter angår avlöningsvillkoren för de tekniska biträdena efter övergång till statsanställning i anledning av omläggningen av det nuvarande lönesystemet för lantbruksingenjörerna, hålla de sakkunniga före, a t t ersättningen till dessa biträden liksom hittills bör utgå i form av arvode. Såsom begynnelsearvode finna de sakkunniga ett belopp av 300 kronor i månaden lämpligt och skäligt. D e t t a arvodesbelopp skulle utgå även till agronomer, ingenjörer m. fl., vilka, u t a n att ha för avsikt a t t ägna sig åt 1 0 444238

146 lantbruksingenjörsverksamheten, under någon kortare tid såsom tekniskt biträde önska praktisera på förevarande verksamhetsområde. Emellertid lärer man framgent liksom hittills för fyllande av behovet av tekniska biträden med fördel kunna anlita även personer, som sakna den för befordran till assistent erforderliga tekniska utbildningen och på grund därav komma att längre eller kortare tid kvarstå i tjänst såsom tekniskt biträde. De sakkunniga finna det därför rimligt, att arvodesbeloppet efter viss tjänstetid höjes, och vilja föreslå att detta efter 3 år bestämmes till 350 kronor, efter ytterligare tre år till 400 kronor och efter ytterligare tre år till 450 kronor för månad. Tekniskt biträde med arvode synes, åtminstone efter någon kortare prövningstid, i övrigt böra få komma i åtnjutande av vissa av de förmåner, som i civila icke-ordinariereglementet äro stadgade för extra tjänstemän, exempelvis semester, lön under sjukledighet och ersättning för tjänsteresa. Med ledning av de från lantbruksstyrelsen inhämtade uppgifterna ha de sakkunniga beräknat antalet erforderliga tekniska biträden för nästa budgetår till omkring 30. Med föranledande av det av förenämnda personalorganisationer gjorda yrkandet om överförande till extra ordinarie anställning av de tekniska biträdena vilja de sakkunniga som sin mening framhålla, att ett sådant överförande under vissa förhållanden bör anses skäligt. De sakkunniga avse härmed sådana fall, då tekniskt biträde kvarstått i tjänst under en avsevärd tid, 10 a 12 år eller mera, eller då tekniskt biträde befinnes så dugligt, att det ur statsverkets synpunkt är önskvärt att biträdet får en fastare anställning. I dylika fall torde åtgärd böra vidtagas för beredande åt biträdet av extra ordinarie anställning med därav följande pensionsrätt, och torde därvid en placering i lönegrad Eo 13 kunna ifrågakomma. Med hänsyn till svårigheten att för närvarande bedöma behovet av dylika extra ordinarie befattningar, anse sig de sakkunniga icke kunna framlägga något förslag i detta hänseende. e. Rit- och skrivbiträden. I enlighet med förslag i propositionen nr 204 till 1939 års riksdag godkände riksdagen anställande hos lantbruksingenjörerna av 24 extra ordinarie ritbiträden med placering i lönegraden Eo 7 samt 10 extra ordinarie kontorsbiträden med placering i lönegraden Eo 4.1 det föregående är nämnt, att lantbruksingenjörerna ha att för avlönande av dylika statsanställda biträden till statsverket inbetala bidrag med 175 kronor för varje ritbiträde och 125 kronor för varje kontorsbiträde, allt för månad räknat. I enlighet med beslut av 1941 års riksdag (statsverksprop. IX H. T., sid. 8) har antalet ritbiträden nedsatts från 24 till 21.

147 För närvarande finnas statsanställda rit- och kontorsbiträden till ett antal av 32. Härtill komma ett 10-tal rit- och skrivbiträden avlönade helt och hållet av lantbruksingenjörerna själva. I förutnämnda skrivelse i augusti 1943 har Föreningen lantbruksingenjörsassistenter uttalat sig för att de statsanställda biträdena skulle erhålla ordinarie anställning, ritbiträde med placering såsom kanslibiträde i lönegrad A 7 och kontorsbiträde i lönegrad A 4.

De sakkunniga. Då befattningen såsom ritbiträde i de allra flesta fall torde för innehavaren förbli en sluttjänst, anse de sakkunniga skäligt, att sådan befattning nu uppföres å ordinarie stat. I betraktande av den huvudsakliga arten av de göromål, som äro förenade med denna befattning, ha de sakkunniga ej heller någon erinran att framställa mot förslaget, att befattningen samtidigt erhåller den förändrade benämningen kanslibiträde. De sakkunniga förutsätta att vid första tillsättandet av de ordinarie befattningarna såsom kanslibiträde tillses, att endast sådana sökande därtill befordras, som hunnit prövas i icke-ordinarie anställning, samt att, där kvalificerad sökande icke anmäler sig, befattningen tills vidare uppehälles på förordnande. Befattningen såsom kontorsbiträde torde enligt de sakkunnigas mening även i fortsättningen böra bibehållas såsom extra ordinarie i lönegrad Eo 4. De sakkunniga beräkna efter övergången till den nya organisationen ett ordinarie kanslibiträde för varje lantbruksingenjörsdistrikt. Beträffande biträdesbehovet i övrigt för framtiden finna de sakkunniga av skäl, som ovan anförts i fråga om behovet av ökat antal assistenter, att en viss ökning av antalet extra ordinarie kontorsbiträden blir nödvändig. Därjämte synes biträdesbehovet böra tillgodoses genom inrättande av ett antal befattningar som extra skrivbiträde i lönegrad Ex 2 och genom anlitande av tillfällig skrivhjälp. Varje e. o. lantbruksingenjör synes böra tilldelas ett kontors- eller skrivbiträde. De sakkunniga föreslå, att för nästkommande budgetår medel beräknas för 24 extra ordinarie kontorsbiträden och 10 extra skrivbiträden, varjämte ett mindre belopp, förslagsvis 5 000 kronor, tages i beräknande för anlitande vid behov av tillfällig biträdeshjhälp. f. Övergångsersättning till vissa lantbruksingenjörer. I propositionen nr 204 till 1939 års riksdag uttalade föredragande departementschefen, att i avvaktan på en blivande lönereglering ledigblivande lantbruksirgenjörsbefattningar borde uppehållas allenast på förordnande. I enlighet med detta uttalande, mot vilket riksdagen icke framställde någon erinran, förklarade Kungl. Maj:t i brev den 9 juni 1939, att då lantbruksingen-

148 jörsbefattning vore eller bleve ledig, densamma skulle, i avvaktan på lönereglering för statens lantbruksingenjörer, tillsättas allenast medelst förordnande tillsvidare.. Med upphävande av detta beslut förklarade sedermera Kungl. Maj:t genom brev den 19 juli 1940 att lantbruksingenjörsbefattning, som vore eller bleve ledig, skulle i vederbörlig ordning tillsättas, dock med det villkoret, att den utnämnde skulle vara skyldig underkasta sig den lönereglering för statens lantbruksingenjörer, som statsmakterna framdeles kunde komma att besluta. Efter utfärdandet av sistnämnda brev ha fyra ordinarie lantbruksingenjörer transporterats och förordnats att vara lantbruksingenjörer i annat län samt fem extra lantbruksingenjörer utnämnts och förordnats att vara lantbruksingenjörer. I de fullmakter, som utfärdats för ifrågavarande nio lantbruksingenjörer, har intagits ett förbehåll om skyldighet för dem att vara underkastade den lönereglering för statens lantbruksingenjörer, som statsmakterna framdeles kunde komma att besluta. Nu nämnda befattningshavare äro sålunda pliktiga att övergå till de nya avlöningsbestämmelser de sakkunniga föreslå. Övriga femton ordinarie lantbruksingenjörer torde med de för dem hittills gällande avlöningsbestämmelserna icke kunna anses skyldiga att mot sitt bestridande låta sig överföras till ny lönestat. Såsom i det föregående framhållits, komma de nya avlöningsbestämmelser, som de sakkunniga föreslå, att för åtskilliga av de nuvarande lantbruksingenjörerna medföra en icke oväsentlig beskärning av de inkomster, som de hittills uppnått och även i fortsättningen kunde beräknas komma att uppnå, därest det nuvarande lönesystemet ägde fortsatt tillämpning. Fråga uppstår då, huruvida åtgärder böra vidtagas för att bereda dem kompensation för inträffande inkomstminskning. 1934 års avdikningssakkunniga. Denna fråga upptogs till ingående behandling av avdikningssakkunniga och föranledde dem att i sitt betänkande framlägga särskilt förslag i ämnet. Beträffande detta förslag må här allenast erinras om följande. De sakkunniga framhöllo, hurusom de sammanlagda avlöningsförmåner, som lantbruksingenjörerna under de senare åren åtnjutit, i vissa fall hade uppgått till så höga belopp, att det enligt de sakkunnigas mening icke gärna kunde ifrågasättas att lägga desamma till grund för beräknande av personliga lönetillägg. En begränsning härvidlag borde äga rum. De sakkunniga erinrade om vad i sådant hänseende tidigare förekommit. Sålunda hade vid genomförande av den år 1919 beslutade löneregleringen för kommunikations verken de tjänstemän vid telegrafverket, vilka dessförinnan ägt uppbära sportler i form av telegramprovision, vid övergången till det nya lönesystemet erhållit särskilt personligt lönetillägg i den mån den sammanlagda löneinkomsten vid

149 övergången jämte de sportler, som för år 1919 belöpt å de ordinarie tjänster de omedelbart före övergången innehaft, överstigit den avlöning de ägde uppbära efter övergången. Härvid hade emellertid sportlerna beräknats till högst 5 400 kronor. Vidare hade vid löneregleringarna för vissa tjänstemän inom tullverket (rd. skr. nr 276/1922), för landssekreterare och landskamrerare (rd. skr. nr 333/1925) och för sekreteraren i överståthållarämbetets kansli (rd. skr. 205/1926) bestämts, att personliga lönetillägg skulle utgå till dessa tjänstemän i den mån de nya avlöningarna komme att medföra inkomstminskning, och hade även här lönetillägget i varje särskilt fall begränsats till högst 5 400 kronor för år räknat. Beträffande samtliga nu nämnda kategorier av tjänstemän hade föreskrivits, att lönetillägget skulle minskas, i den mån tjänstemännens avlöning å den nya staten ökades, samt avskrivas under nio år med en niondel årligen. I fråga om begränsningen av det personliga lönetillägget till lantbruksingenjörerna uttalade avdikningssakkunniga, att detta likaledes lämpligen borde sättas vid ett belopp av 5 400 kronor. Däremot funno de sakkunniga — som ansågo det synnerligen önskvärt, att anslutning till det av dem föreslagna nya lönesystemet kunde ernås från samtliga dåvarande lantbruksingenjörers sida — att en ur tjänstemännens synpunkt fördelaktigare övergångstid till sagda lönesystem borde beredas ifrågavarande befattningshavare än vad som skett i ovannämnda fall. De sakkunniga förordade för sin del, att det personliga lönetillägget skulle utgå oavkortat under de fem första åren från löneregleringens genomförande samt att detsamma, skulle avskrivas under därpå följande sex år med en sjättedel årligen. Lönetillägget borde minskas eller upphöra, därest och i den mån tjänstemännens avlöning å den nya staten skulle komma att ökas. För beräknande av de personliga lönetilläggen ansågo avdikningssakkunniga lämpligt att individuellt indela lantbruksingenjörerna i sex olika grupper med hänsyn till storleken av den inkomstminskning, som var och en av dem till följd av den föreslagna löneregleringen beräknades få vidkännas. Därvid hänfördes till samma grupp de lantbruksingenjörer, vilkas inkomstminskning skulle bli av ungefärligen samma storleksordning. Enligt avdikningssakkunnigas förslag skulle befattningshavarna komma i åtnjutande av personligt lönetillägg i följande omfattning: Antal befattningshavare

Grupp

Personligt lönetillägg kr.

5 1 5 1 2 8

I II III IV V VI

1500 2 000 2 500 3 000 4 000 5 400

150 Lönetilläggens sammanlagda årliga belopp under de fem första åren beräknades till 76 200 kronor. Å lönetilläggen skulle dyrtidstillägg icke utgå. Avgivna yttranden. I fråga om de föreslagna, personliga lönetilläggen anförde s t a t s k o n t o r e t , att det knappast kunde vara lämpligt, att lantbruksingenjörerna erhölle förmånligare villkor med avseende å övergång på ny stat än vad som beretts andra grupper av befattningshavare, vilka vid lönereglerings genomförande fräntagits sina sportelinkomster. R i k s r ä k e ns k a p s v e r k e t påpekade, att lantbruksingenjörerna vid 1930 års lönereglering placerats i 21 lönegraden med utgångspunkt från att den behållna inkomsten av förrättningar beräknats uppgå till i medeltal 4 000 kronor per år. Enligt de sakkunnigas utredning hade densamma under en femårsperiod i verkligheten uppgått till 8 000 a 8 500 kronor. Även om det kunde anses skäligt, att ifrågavarande tjänstemän bereddes viss kompensation för den löneminskning de fingo vidkännas vid överflyttning till den nya lönestaten, syntes på grund av det anförda de föreslagna, ersättningsbeloppen alltför höga. Ämbetsverket ansåge, att det personliga, lönetillägget icke borde överstiga 4 000 kronor för är samt att detsamma borde avskrivas under de närmaste nio åren efter den nya lönestatens ikraftträdande med en niondel årligen. A l l m ä n n a c i v i l f ö r v a l t n i n g e n s l ö n e n ä m n d förklarade sig icke finna tillräckliga skäl anförda för att frångå dittills tillämpad praxis, enligt vilken dylika tillägg avskreves under nio år med en niondel årligen. Lönenämnden framhöll, att vederbörande befattningshavare vid de tidigare tillfällen, då ett sådant avskrivningsförfarande förekommit, icke i sådan utsträckning som nu avsetts kommit i åtnjutande av förbättrade avlöningsförmåner. L a n t b r u k s s t y r e l s e n , som på sätt förut omförmälts förordade en inplacering av lantbruksingenjörsbefattningen i 28 lönegraden, yttrade, att genom styrelsens förslag till lönegradsplacering lantbruksingenjörs inkomst av lön komme att minskas med 480 kronor för är i förhållande till de sakkunnigas förslag. Styrelsen ville emellertid bestämt framhålla, att genom styrelsens förslag någon ytterligare reducering av nuvarande lantbruksingenjörers sammanlagda inkomst av lön och kompensation icke finge ske. Styrelsen ville därför föreslå, att en ytterligare kompensation av 500 kronor för år måtte tillerkännas de nuvarande lantbruksingenjörerna samt att detta lönetillägg finge utgå till en var av dem, så länge han kvarstode i tjänst. Statens utgifter för ändamålet skulle härigenom ökas från 76 200 till 88 200 kronor. Slutligen må nämnas, att f ö r e n i n g e n s t a t e n s lantbruksi n g e n j ö r e r framhöll, att föreningen ur skälighetssynpunkt och för att en mera allmän övergång till nya lönestaten skulle kunna påräknas ville föreslå, att kompensationstiden utsträcktes åtminstone till 15 år d. v. s. med 10 års oförändrad kompensation och därefter minskning med en sjättedel år-

151 ligen. Tillika hemställde föreningen att personligt lönetillägg enligt vissa av föreningen angivna grunder måtte få utgå jämväl till extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater såsom kompensation för uppkommande löneminskning. De sakkunniga. I likhet med avdikningssakkunniga och de myndigheter, som yttrat sig över deras betänkande, finna de sakkunniga skäligt, att de lantbruksingenjörer, som vid övergång till ny lönestat komma att lida minskning i sina inkomster av tjänsten, erhålla viss kompensation för sådan inkomstminskning. De sakkunniga anse sig böra framhålla angelägenheten av att denna ersättning göres så pass förmånlig, att de lantbruksingenjörer, som icke kunna anses skyldiga att övergå till ny lönestat, skola finna det med sin fördel förenligt att underkasta sig de nya avlöningsbestämmelserna. Det ligger i sakens natur att, sedan all den hos lantbruksingenjörerna anställda biträdespersonalen blivit överförd till statsanställning, med avlöning uteslutande av statsmedel, det skulle bli förenat med stora olägenheter icke minst i administrativt hänseende, därest ett större eller mindre antal av dessa lantbruk sin genjör er skulle föredraga att kvarbliva vid det hittillsvarande lönesystemet. Vad angår frågan om grunderna för beräknande av en övergångsvis utgående ersättning till lantbruksingenjörerna för minskad inkomst av tjänsten torde de sakkunniga till en början få erinra om att liknande spörsmål även under de senare åren vid olika tillfällen varit föremal för övervägande och föranlett positiva beslut. I sådant hänseende må nämnas, att i samband med ikraftträdandet den 1 juli 1939 av de civila avlöningsreglementena genom kungörelse den 22 juni 1939 (nr 334) meddelades föreskrift om att befattningshavare, å vilken civila avlöningsreglementet eller civila, icke-ordinariereglementet bleve tillämpligt, icke skulle efter ingången av år 1940 äga räkna sig tillgodo den provision för försäljning av stämplar, varom förmäldes i 42 § första stycket förordningen angående stämpelavgiften. I kungörelsen intogs emellertid en övergångsföreskrift av innehåll, att befattningshavare, som före den 1 juli 1939 varit berättigad till stämpelprovision och för är 1939 ägt uppbära dylik provision med minst 100 kronor, skulle för år 1940 äga tillgodoräkna sig oavkortad stämpelprovision, varefter denna för varje år skulle minskas med en femtedel och således upphöra med ingågen av år 1945. Där provisionen med tillämpning härav under något år skulle understiga 100 kronor, skulle rätten till provision upphöra med det året. Vidare må nämnas, att vid behandlingen vid 1942 års riksdag av frågan om lönereglering för häradshövdingarna bestämdes, att övergångsersättning skulle tillkomma häradshövding, som genom övergången till ny lönestat komme att lida löneminskning. Nämnda ersättning skulle beräknas på grundval av medelinkomsten under tioårsperioden 1933—1942. Under det första övergångsåret

152 (budgetåret 1943/44) skulle ersättningen utgå med fyra femtedelar av skillnaden mellan lön i lönegrad B 2, i förekommande fall ökad med avlöningsförstärkning, å ena sidan, och nämnda medelinkomst, å andra sidan. Övergångsersättningen finge dock icke överstiga 10 000 kronor för år. Vid jämförelsen skulle även rörligt tillägg och kristillägg inräknas. De sakkunniga ha i det föregående lämnat en redogörelse för den nettoinkomst av taxa, som i medeltal under tioårsperioden 1934—1943 influtit till de nuvarande lantbruksingenjörerna. En jämförelse visar, att denna genomsnittliga nettoinkomst, vilken lantbruksingenjörerna intjänat med tilllämpning av en av Kungl. Maj:t fastställd taxa, i de flesta fall utgjort en mycket avsevärd del av lantbruksingenjörernas inkomster av tjänsten och i vissa fall uppgått till eller rentav överskridit den fasta lön med därtill hörande tillägg, som tillerkänts dem genom deras inordnande å löneplan. Att i sistnämnda fall löneinkomsten varit resultatet av en högst betydande arbetsinsats från vederbörande befattningshavares sida ligger i öppen dag. Efter övergången till den nya lönestaten skulle möjligheten för lantbruksingenjörerna att genom ökad arbetsprestation inverka på löneinkomstens storlek ej längre förefinnas. Vid sådant förhållande och då de föreliggande medeltalssiffrorna rörande lantbruksingenjörernas inkomster av förrättningar hänföra sig till en så lång tidsperiod som tio år, finna de sakkunniga det i och för sig billigt och skäligt, att till grund för beräknande av kompensation för uppkommande löneminskning lägges summan av befattningshavarens årslön omedelbart före övergången och hans genomsnittliga årliga nettoinkomst av förrättningar åren 1934—1943. I regel bör skillnaden mellan denna summa och årslönen å den nya lönestaten utgå såsom kompensation, lämpligen benämnd övergångsersättning, under det första övergångsåret. Med hänsyn till de grundsatser, som i andra liknande fall tillämpats, finna sig emellertid de sakkunniga böra för de lantbruksingenjörer, vilka åtnjutit de högsta taxeinkomsterna, förorda viss begränsning av övergängsersättningen. Sålunda föreslå de sakkunniga att i fall, då övergångsersättningen under första övergångsåret skulle överstiga 6 000 kronor, densamma fastställdes till detta belopp och i fall, då övergångsersättningen skulle ligga mellan 6 000 och 5 000 kronor, densamma, begränsas till sistnämnda belopp. I anslutning till vad som bestämdes beträffande övergångsersättningens avskrivande för häradshövdingarna bör övergångsersättningen till lantbruksingenjörerna avskrivas med en tiondel under vart och ett av de följande åren. Om det nya avlöningssystemet tillämpas från och med den 1 juli 1945, skulle följaktligen övergångsersättningen komma att upphöra senast med utgången av budgetåret 1954/55. Vid jämförelsen mellan löneinkomsten före och efter övergången till den nya lönestaten bör rörligt tillägg (dyrtidstillägg) och kristillägg liksom även, i förekommande fall, kallortstillägg inräknas.

J 53 De sakkunniga ha även övervägt frågan huruvida de lantbruksingenjörer, som enligt vad ovan nämnts på grund av i fullmakt inryckt förbehåll äro skyldiga att underkasta sig de nya avlöningsbestämmelserna, böra tillerkännas övergångsersättning för löneminskning till följd av övergången till ny lönestat. I detta avseende må erinras om att vid bestämmande av övergångsersättning till häradshövdingarna undantag — utom i ett fall — icke gjordes för de häradshövdingar, som vid sin utnämning genom i fullmakten intaget villkor ålagts skyldighet a t t övergå på ny lönestat (prop, nr 198/1943 och rdr. skr. nr 290/1943). D e sakkunniga anse, att även nyssnämnda lantbruksingenjörer bÖTa få komma i åtnjutande av övergångsersättning enligt de av de sakkunniga förordade grunderna. D e sakkunniga ha med tillämpning av nyssnämnda grunder beräknat övergångsersättningarna under det första övergångsåret för de nuvarande lantbruksingenjörerna till följande belopp. (Inom parentes angivas de belopp, vartill övergångsersättningarna skulle ha uppgått, därest ovan nämnda begränsningar icke vidtagits.) Lantbruksingenjör

Belopp kronor

Kindblom, K. G 6 000 (8 100) Wallér, C.-H 6 000 (6 700) Risberg, N. E 6 000 (6 600) Olsson, F. M 6 000 (6 400) Welin-Berger, A. H. . . 6 000 (6 400) Wadman, G 5 000 (5 900) Berner, C 5 000 (5 100) Helin, L P 4 400 Hägglund, J. M 4 300

Lantbruksingenjör

Hegethorn, G. H Lindqvist, E. G Welin-Berger, A. E Zielfelt, E Hallin, S. G. V Westling, K. F Gustafsson, N. G Öjefors, K. E Lingström, L. M

Belopp kronor

3 600 3 500 3 100 2 200 2 000 1 900 1 400 800 200.

Av ovanstående sammanställning framgår, att övergångsersättning skulle tillkomma inalles aderton lantbruksingenjörer. D e övriga sex lantbruksingenjörerna skulle genom övergången till ny lönestat icke komma att lida någon beräkningsbar löneminskning. Det sammanlagda beloppet av övergångsersättningar skulle under det första övergångsåret uppgå till 67 400 kronor. I yttrande över avdikningssakkunnigas betänkande yrkade föreningen statens lantbruksingenjörer, att även extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater skulle tillerkännas kompensation för uppkommande löneminskning. Därest lönefrågan för denna icke-ordinarie personal ordnas på sätt de sakkunniga i det föregående föreslagit, torde anledning till sådan åtgärd i allmänhet icke komma a t t förefinnas. Skulle det visa sig, att vid extra lantbruksingenjörs eller stipendiats inplacering i löneklass å löneplan i civila ickeordinariereglementet någon nämnvärd löneminskning uppkommer, torde fram-

154 ställning få göras hos Kungl. Maj:t om placering i sådan löneklass inom den för honom fastställda lönegraden, att löneskillnaden i möjligaste mån elimineras. g. Rese- och traktamentsersättningar. Genom kungörelse den 5 juni 1942, nr 339, vidtogos efter riksdagens hörande vissa ändringar i allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210), innebärande, bland annat, viss höjning av de i reglementet stadgade traktamentsersättningarna. I anslutning härtill utfärdades den 19 juni 1942 ny kungörelse med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglementet (nr 496). I enlighet med sistnämnda kungörelse äro lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden hänförda till följande rese- och traktamentsklasser i allmänna resereglementet, nämligen lantbruksingenjör klass II C, extra lantbruksingenjör och förste assistent klass II D, lantbruksstipendiat och assistent klass I I E , tekniskt biträde och ritbiträde klass III E och kontorsbiträde klass IIIF. Härförutom gälla i fråga om traktamentsersättning vid resor i tjänsten vissa särskilda, bestämmelser, meddelade genom förordningen den 31 december 1920 (nr 911) angående lantbruksingenjörer m. fl. tillkommande resekostnads- och traktamentsersättning (resereglemente för lantbruksingenjörer). Enligt detta s. k. besparingsreglemente utgår traktamentsersättning, där ej fråga är om resor som avses i 6 § i förordningen, i allmänhet med lägre belopp än enligt allmänna resereglementet. De i besparingsreglementet ursprungligen stadgade traktamentsersättningarna ha gäng efter annan undergått jämkningar. Den senaste ändringen genomfördes genom kungörelse den 19 juni 1942, nr 600, och föranleddes av de år 1942 företagna ändringarna i allmänna resereglementet. Av nedanstående sammanställning framgå de traktamentsersättningar, som enligt allmänna resereglementet och besparingsreglementet för närvarande tillkomma lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden vid resor i tjänsten. Allmänna resereglementet Befattning

Lantbruksingenjör Extra lantbruksingenjör och Lantbruksstipendiat, assistent, tekniskt biträde

Besparingsreglementet

Traktamentsersättning

Traktamentsersättning

För dag

För natt

Tillhopa för dygn

För dag

För natt

Tillhopa för dygn

C

16 D

14 E E F

10 10 8

6 6 5

16 16 13

14 Traktamentsklass

155 I sin skrivelse till de sakkunniga i augusti 1943 har föreningen lantbruksingenjörsassistenter under hänvisning till en hos Kungl. Maj:t den 27 april 1942 gjord framställning om besparingsreglementets slopande hemställt, att de sakkunniga måtte upptaga denna fråga till behandling och därvid taga skälig hänsyn till vad föreningen i sin nyss berörda framställning till Kungl. Maj:t anfört och hemställt. De sakkunniga. Genom den i det föregående föreslagna löneregleringen för lantbruksingenjörerna och den i samband därmed förordade omregleringen av vissa av de nuvarande biträdestjänsterna skulle befattningshavarna inom lantbruksingenjörsorganisationen komma att i åtskilliga fall utan vidare erhålla uppflyttning i högre rese- och traktamentsklass enligt allmänna resereglementet. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga, som i avseende å lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens resor i tjänsten ansett sådana särskilda förhållanden icke föreligga, som kunna motivera ett slopande av särskilda traktamentsföreskrifter för dem, vidtagit en omprövning av de i besparingsreglementet fastställda traktamentsbeloppen. Med utgångspunkt från de traktamentsbelopp, som i samband med 1942 års ändringar i allmänna resereglementet eller senare fastställts i besparingsreglementen för lönegradsplacerade befattningshavare inom vissa andra grenar av statsförvaltningen, föreslå de sakkunniga, att traktamentsersättning till tjänstemän inom lantbruksingenjörsorganisationen vid tjänsteresa inom eget lantbruksingenjöisdistrikt skall, där sådan ersättning enligt allmänna resereglementet utgår och ej enligt samma reglemente skall beräknas till lägre belopp, utgöra följande belopp alltefter den traktamentsklass enligt allmänna resereglementet vederbörande befattningshavare på grund av sin placering i lönegrad skulle komma att tillhöra: Traktamentsklass enligt allmänna resereglementet

För dag kr.

För natt kr.

Tillhopa per dygn kr.

B C D E F

12 11 10 9 7

8 7 6 5 4

20 18 16 14 11

Enligt vad de sakkunniga erfarit har extra lantbruksingenjör i egenskap av förrättningsman ansetts i vissa fall berättigad till traktamentsersättning enligt samma grunder som gällt för ordinarie lantbruksingenjör. Sedan befattningen blivit inplacerad i lönegrad enligt löneplan Eo, skall givetvis den för befattningen gällande traktamentsklassen tillämpas, där ej enligt allmänna

156 resereglementet traktamentsersättning skall utgå enligt högre traktamentsklass. Följande sammanställning utvisar de traktamentsbelopp enligt allmänna resereglementet och besparingsreglementet, som efter genomförd lönereglering skulle i enlighet med det anförda tillkomma lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden: Allmänna resereglementet Befattning

Eo lantbruksingenjör Extra ingenjör Förste assistent Ingenjörsaspirant

Traktamentsklass B C D D E E E E F F

Besparingsreglementet

Traktamentsersättning

Traktamentsersättning

För dag

För natt

Tillhopa för dygn

För dag

För natt

Tillhopa för dygn

15 13 12 12 10 10 10 10 8 8

8 7 7 7 6 6 6 6 5 5

23 20 19 19 16 16 16 16 13 13

12 11 10 10 9 9 9 9 7 7

8 7 6 6 5 5 5 5 4 4

20 18 16 16 14 14 14 14 11 11

I detta sammanhang torde de sakkunniga få erinra om, att Kungl. Maj:t genom beslut den 10 mars 1944 meddelat vissa särskilda föreskrifter angående resekostnadsersättning till lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden vid resor med eget motorfordon. h. Övergångsanordningar. Lantbruksingenjör som övergår på den nya lönestaten torde, i anslutning till vad avdikningsssakkunniga förordade, i fråga om löneklassplacering inom lönegraden A 29 böra få taga i beräkning den tid han tillhört lönegrad A 21 eller, vad angår lantbruksingenjör å äldre lönestat, lönegrad B 21. Den som vid övergången till den nya lönestaten exempelvis tillhör 24 löneklassen inom lönegrad A 21 eller samma löneklass inom lönegrad B 21 bör sålunda enligt de sakkunnigas mening inplaceras i 32 löneklassen av lönegrad A 29. Den som vid övergången exempelvis tillhör 21 löneklassen inom lönegrad A 21 eller samma löneklass inom lönegrad B 21 bör erhålla placering i 29 löneklassen samt därjämte för uppflyttning i högre löneklass få taga i beräkning den tid han tillhört 21 löneklassen. I fråga om placering i löneklass av extra lantbruksingenjör såsom extra ordinarie tjänsteman inom lönegrad Eo24, lantbruksstipendiat såsom extra

157 ingenjör inom lönegrad Ex 21, förste assistent såsom ordinarie tjänsteman inom lönegrad A 19, assistent såsom ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman inom lönegrad A 16 respektive E o l 6 samt ritbiträde såsom kanslibiträde inom lönegrad A 7 torde de i vederbörande avlöningsreglemente meddelade allmänna föreskrifterna rörande löneklassplacering böra äga tillämpning. Vid beräknande av arvoden till tekniska biträden synes det skäligt, att vederbörande tjänstemän få för erhållande av förhöjt arvode tillgodoräkna sig den tid de hos lantbruksingenjör innehaft anställning såsom tekniskt biträde, varvid de sakkunniga förutsätta, att ingen skall behöva lida minskning i nuvarande avlöningsförmåner vid övergången till statsanställning. Ordinarie lantbruksingenjör, som övergår till den nya lönestaten, bör efter övergången få uppbära övergångsvis utgående barntillägg i enlighet med de bestämmelser, som meddelats i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 428) angående barntillägg ät vissa befattningshavare i statens tjänst. Enär hittills åtnjuten inkomst enligt taxa för verkställda förrättningar i tjänsten skulle efter löneregleringens ikraftträdande komma att inlevereras till statsverket, erfordras föreskrifter i fråga om beräknande av ersättning för sådan förrättning, som vid övergången icke avslutats. Sådan föreskrift påkallas jämväl av det förhållandet, att enligt de sakkunnigas i det följande framlagda förslag vissa ändringar i taxebestämmelserna skulle träda i kraft samtidigt med löneregleringen. Lantbruksingenjör, extra lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat som vid tidpunkten för övergången icke avslutat påbörjad förrättning torde, om förrättningen kan komma att avslutas inom ett år från övergången, ha att i samband med avslutandet upprätta räkning enligt före övergången gällande taxa samt insända denna till lantbruksstyrelsen med angivande av de förrättningsåtgärder, som härröra från tiden före övergången och de som utförts efter nämnda tidpunkt. På lantbruksstyrelsen bör därefter ankomma att besluta om det i räkningen upptagna beloppets fördelning på statsverket och förrättningsmannen. I fråga om förrättning, vilken icke kan avslutas inom nämnda tid av ett år, torde det böra åligga förrättningsmannen att inom samma tid upprätta och till lantbruksstyrelsen insända räkning å den honom enligt dittills gällande taxa tillkommande gottgörelsen för intill tiden för övergången verkställda förrättningsåtgärder jämte förteckning över sagda åtgärder. Belopp, som på grund av nämnda räkningar tillkomma förrättningsmännen, torde böra till dem utbetalas i den män betalning inflyter från sakägarna. De sakkunniga hålla före, att med hänsyn till de övergängsersättningar som i det föregående föreslagits och de förmåner i övrigt som skulle följa med övergången, samtliga nuvarande ordinarie lantbruksingenjörer skola finna det med sina intressen förenligt att underkasta sig den nya löneregleringen. Då

158 emellertid vissa av dem icke torde kunna mot sitt bestridande överföras på ny lönestat, synes en föreskrift böra meddelas om att icke övergångspliktig lantbruksingenjör, som ej vill underkasta sig den nya löneregleringen, har att till lantbruksstyrelsen därom göra anmälan före viss av Kungl. Maj:t fastställd dag. För det fall att lantbruksingenjör efter sålunda gjord anmälan.kvarstår å nu gällande lönestat erfordras — särskilt med hänsyn till att de biträdande tjänstemännen i distriktet skulle avlönas uteslutande med statsmedel — föreskrifter för reglerande av hans inkomster av verkställda förrättningar. I detta avseende torde man icke kunna bortse frän det beslut, som av 1942 års riksdag fattades med avseende på löneförmånerna för häradshövding, som i samband med genomförande av ny lönereglering icke ville underkasta sig denna. Enligt sagda beslut skulle sådan häradshövding bibehållas vid sina löneförmåner — lön och tjänstgöringspengar, partiell löneförbättring, dyrtidstillägg och kristillägg — enligt före löneregleringen gällande grunder. Därjämte skulle ersättning tillkomma honom för den minskning i inkomster av tjänsten, som föranleddes av indragning till statsverket av häradshövdingarna tillkommande sportler. Denna ersättning skulle bestämmas till sådant belopp, att häradshövdingens samtliga, löneförmåner komme att ungefärligen motsvara hans dittillsvarande genomsnittliga inkomst — med visst avdrag — i den mån denna inkomst icke överstege löneförmånerna för befattningshavare i lönegrad B 2, d. v. s. de löneförmåner, som å den nya lönestaten skulle tillkomma häradshövding i domsaga utan rätt till avlöningsförstärkning. Enligt de grundsatser som sålunda tillämpades för häradshövdingarna torde Kungl. Maj:t äga föreskriva begränsning jämväl av taxeinkomst som skall tillkomma lantbruksingenjör, vilken kvarstannar å hittills gällande lönestat. I anslutning härtill synes sådan lantbniksingenjör böra äga i fortsättningen uppbära — förutom lön enligt nu gällande lönegrad samt rörligt tillägg (dyrtidstillägg), kristillägg och, i förekommande fall, kallortstillägg — ersättning enligt gällande taxa för förrättningar i tjänsten. De sammanlagda inkomsterna av lön jämte tillägg samt ersättning enligt taxa torde dock icke böra av honom få uppbäras till sammanlagt högre belopp än som skulle i lön jämte rörligt tillägg och kristillägg samt, i förekommande fall, kallortstillägg ha tillkommit honom, om han vid löneregleringens genomförande övergått på den nya lönestaten. Överskjutande taxeersättning bör inlevereras till statsverket såsom ersättning för de utgifter, statsverket genom löneregleringen åtager sig i avseende å den biträdande personalens i distriktet avlönande, hyres- och materielkostnader m. m. Enligt de sakkunnigas mening bör sålunda förstatligandet av förvaltningen i distriktet ske oberoende av om lantbruksingenjören övergår till ny lönestat eller han vill kvarstå vid det nuvarande lönesystemet.

159 Därest emellertid lantbruksingenjörens nuvarande sammanlagda inkomster av tjänsten — lön jämte tillägg samt genomsnittlig nettoinkomst av taxa — i nämnvärd mån överstiga vad som med nyss anförda inkomstbegränsning skulle tillkomma honom, torde framställning eventuellt få göras till riksdagen om beredande åt honom av personligt lönetillägg. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag till lönereglering för personalen i lantbruksingenjörsdistrikten påkallar vissa ändringar i gällande avlönings- och andra författningar. Sålunda torde vad civila avlöningsreglementet angår stadgandet i 56 § 2 mom. böra utgå. Vidare böra i-tjänsteförteckningen till reglementet göras de ändringar, som betingas av den nya lönegradsplaceringen för lantbruksingenjörerna samt av uppförande å ordinarie stat av befattningarna såsom förste assistent, assistent och kanslibiträde. Befattningen extra ordinarie assistent synes böra intagas i den bilaga, som finnes fogad vid kungörelsen den 30 juni 1944 (nr 471) med föreskrifter i fråga om placering i lönegrad av vissa extra ordinarie tjänstemän. Då vidare lantbruksingenjör efter omregleringen skall i avseende å rese- och traktamentsklass följa den för hans lönegrad gällande, bör det i tilläggsbestämmelserna till allmänna resereglementet under A införda särskilda stadgandet angående lantbruksingenjörs rese- och traktamentsklass upphävas. I resereglementet för lantbruksingenjörerna böra vidtagas de ändringar, som påfordras genom de av de sakkunniga i det föregående föreslagna nya traktamentsbeloppen. Slutligen torde ett flertal ändringar och kompletteringar bli erforderliga i instruktionen för lantbruksingenjörerna. i. Lantbruksingenjörernas pensionsförhållanden. För de nuvarande ordinarie lantbruksingenjörerna gälla i pensionshänseende skilda bestämmelser allt eftersom vederbörande äro underkastade civila avlöningsreglementet eller kvarstå å äldre lönestat. För de i det föregående nämnda 8 lantbruksingenjörer, vilka lyda under 1921 års avlöningsreglemente, gälla i tjänstepensionshänseende bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442), varvid jämlikt stadgande i reglementets 18 § 2 mom. å dem skola tillämpas det pensionsunderlag och det pensionsavdrag, som enligt 1 mom. samma paragraf gälla för 26 lönegraden. I familjepensionshänseende gälla för dessa lantbruksingenjörer bestämmelserna i allmänna familjepensionsreglementet den 16 oktober 1936 (nr 542), varvid även här tillämpas 26 lönegradens pensionsunderlag och pensionsavdrag enligt stadgande i reglementets 10 § 2 mom. För de övriga 16 ordinarie lantbruksingenjörerna, vilka lyda under 1939 års civila avlöningsreglemente, gälla allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet av den 30 december 1941 (nr 1008 och

160 1009). Å dem tillämpas jämlikt föreskrift i 34 § 1 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet och 23 § 1 mom. allmänna familjepensionsreglementet det tjänstepensionsunderlag och det tjänstepensionsavdrag, respektive det familjepensionsunderlag och det familjepensionsavdrag, som enligt sagda reglementen gälla för lönegraden A 26. Med hänsyn till det förbehåll, som enligt vad förut omförmälts intagits i fullmakt för 9 av de nuvarande ordinarie lantbruksingenjörerna, komma dessa att vid löneregleringen utan valfrihet överföras till ny lönestat, därav 1 befattningshavare som är underkastad 1921 års avlöningsreglemente och 8 befattningshavare lydande under civila avlöningsreglementet. Av övriga 15 lantbruksingenjörer tillhöra 7 tjänstemän 1921 års avlöningsreglemente och 8 tjänstemän civila avlöningsreglementet i dess nuvarande lydelse. Beträffande de å 1921 års avlöningsreglemente kvarstående 8 lantbruksingenjörerna torde en övergång till de föreslagna nya avlöningsbestämmelserna böra medföra, att allmänna tjänstepensionsreglementet med de ändringar, som kunna varda beslutade i samband med löneregleringens genomförande, erhåller tillämpning på dem. Övergången avses skola innebära, att för dem bli utan vidare gällande det tjänstepensionsunderlag och det tjänstepensionsavdrag, som äro stadgade för lönegraden A 29. Någon rätt att övergå till ny lönestat men samtidigt kvarstå vid äldre tjänstepensionsbestämmelser bör alltså i dessa fall icke medgivas. Uttrycklig föreskrift härutinnan bör meddelas. För lantbruksingenjör, som redan är underkastad allmänna tjänstepensionsreglementet, skulle likaledes övergången till ny lönestat medföra, att tjänstepensionsunderlag och tjänstepensionsavdrag efter övergången beräknas enligt lönegrad A 29. Även beträffande sådan lantbruksingenjör bör emellertid föreskrivas, att han vid övergången på ny lönestat är skyldig att underkasta sig de ändringar i reglementet, som kunna varda beslutade i samband med löneregleringen. För de lantbruksingenjörer, som för närvarande tillhöra 1936 års respektive 1941 års allmänna familj epensionsreglemente, böra på motsvarande sätt genom löneregleringen bli gällande 1941 års familjepensionsreglemente med de ändringar däri, som föranledas av löneregleringen. För lantbruksingenjör tillhörande 1921 års avlöningsreglemente eller civila avlöningsreglementet, vilken icke är övergångspliktig och som anmäler sig icke vilja övergå på ny lönestat, bör någon ändring i pensionsförhållandena ej inträda. Särskilt stadgande härom erfordras endast för det fall, att vederbörande redan för närvarande är underkastad allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena. För sådan lantbruksingenjör bör gälla, att reglementena skola å honom tillämpas i deras nuvarande lydelse, alltså utan de ändringar, som betingas av löneregleringen.

161 I samband med löneregleringen bör stadgandet angående lantbruksingenjörs tjänstepensionsunderlag och tjänstepensionsavdrag i 34 § 1 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet och motsvarande stadgande i 23 § 1 mom. allmänna familjepensionsreglementet upphävas. I detta sammanhang må slutligen erinras om att i 16 § 1 mom. andra stycket allmänna tjänstepensionsreglementet äro meddelade vissa föreskrifter angående beräkning av tjänstepensionsunderlag i det fall, att befattning innehafts kortare tid än tre år före pensionsålderns inträde eller, i fråga om tjänsteman, som avgår med rätt till förtidspension, tre år före avgången. I dylika fall skall viss medeltalsberäkning av tjänstepensionsunderlag äga rum. Ehuru för lantbruksingenjör, som övergår till ny stat, förändring i tjänstepension sunderlagets belopp skulle, komma att inträda, förutsätta dock de sakkunniga, att 16 § 1 mom. andra stycket icke blir ä sådan lantbruksingenjör tillämpligt, alldenstund han genom övergängen icke tillträder ny befattning. Någon särskild föreskrift härutinnan torde icke vara erforderlig. 5. Lantbruksingenjörstaxan. De föreskrifter, som enligt förordningen den 27 juni 1930, nr 303, (lantbruksingenjörstaxan) gälla angående den gottgörelse, lantbruksingenjör äger av förrättningssökande uppbära för verkställt arbete, äro mycket detaljerade och invecklade. I samband med den nu föreslagna omläggningen av avlöningsförhållandena för lantbruksingenjörerna synes därför en genomgripande förändring och förenkling av grunderna för förrättningsarvodenas bestämmande böra genomföras. Det kan å ena sidan anses önskvärt, att inflytande medel, vilka hädanefter skulle tillkomma statsverket, täcka en så stor del som möjligt av kostnaderna för lantbruksingenjörsorganisationen, men å andra sidan är det givetvis också angeläget att den allmänhet, som önskar biträde av lantbruksingenjör, ej betungas med högre kostnader därför än nödvändigt. Någon väsentlig ökning av vad förrättningssökande hittills haft att erlägga för biträde av lantbruksingenjör anse de sakkunniga icke böra bli en följd av omorganisationen. Å andra sidan kan någon genomgående nedsättning av nu gällande arvoden ej heller anses av behovet påkallad. Om sålunda rekvirenternas utgifter för förrättningarna i allmänhet icke böra stegras, finna dock de sakkunniga lämpligt föreslå vissa icke obetydliga ändringar i taxan för att avhjälpa olägenheter, som vidlåda nuvarande taxesystem. Särskilt har beaktats, att arvodet för mindre syneförrättningar med tillämpning av gällande taxa kan bli oproportionerligt högt och betungande för sakägarna, medan däremot exempelvis arbetsledning vid torrläggningsföretag, utredningar rörande markskador vid uppdämning för kraftändamål, förslag till kloakledningar m. m. debiteras alltför lågt i förhållande till de arvoden, som i den allmänna marknaden utgå för likvärdiga tjänster. De nämnda ändringarna komma att medföra en viss ökning 11 444*36

162 i de statsverket tillkommande förrättningsavgifterna jämfört med vad lantbruksingenjörerna själva nu få uppbära. De sakkunniga kunna här endast i stora drag angiva de huvudgrunder, efter vilka arvodena synas böra beräknas, under framhållande av att det torde få ankomma på lantbruksstyrelsen att i detalj utforma och till Kungl. Maj:t avgiva förslag till erforderliga närmare bestämmelser. Lantbruksingenjörernas förrättningar kunna hänföras till två huvudgrupper. Till den ena, vilken i huvudsak omfattar förslag med en vid förrättningen redovisad markareal, höra främst förslag till torrläggning av mark för jordbruksändamål, med eller utan syneförrättning, samt täckdikningsplaner. Till denna grupp bör av praktiska skäl även hänföras förslag till kloakanläggningar, vilka icke sällan äro kombinerade med torrläggning av jordbruksjord och som oftast fastställas vid syn enligt vattenlagen. Den andra gruppen omfattar övriga tjänsteuppdrag såsom arbetsledning och kontroll, torrläggning för annat ändamål än jordbruk, värdering av dämningsskador m. m. För att bedöma storleken av den inkomst av lantbruksingenjörernas verksamhet, som statsverket efter omorganisationen bör kunna påräkna, erfordras i första hand en utredning rörande hittillsvarande bruttoinkomster av lantbruksingenjörernas förrättningar samt vidare uppgifter å de olika slagen av förrättningsuppdrag och deras storleksordning. 1934 års avdikmngssakkunniga verkställde vid utarbetandet av sitt förslag till taxor m. m. en utredning rörande lantbruksingenjörernas sammanlagda bruttoinkomster. Dessa beräknades då uppgå till 517 000 kronor för år, i vilken summa syneförrättningar enligt vattenlagen ingingo med i runt tal 495 000 kronor, täckdikningsplaner med 11 200 kronor samt övriga tjänsteuppdrag med 10 800 kronor. Vid de utredningar, som nu företagits rörande lantbruksingenjörernas sammanlagda brattoinkomster, har det visat sig, att dessa enligt infordrade uppgifter uppgått till ungefär samma totalbelopp som avdikningssakkunniga beräknade. Emellertid har under de senare åren försiggått en icke obetydlig förskjutning av den inbördes fördelningen av de olika gruppernas andel i totala inkomsten i det att gruppen »övriga tjänsteuppdrag», särskilt med hänsyn till antalet förrättningar för kloakledningar ävensom utredningar för kraftändamål, visat en kraftig stegring, under det att inkomsten av förrättningar avseende täckdikning minskat. a. Planläggning för jordbruksändamål och för kloakledningar. Vid beräkningen av bruttoinkomsten av förrättningar med syn enligt vattenlagen verkställde 1934 års avdikningssakkunniga en del utredningar rörande företagens ungefärliga frekvens inom olika storleksklasser varvid undersökningsmaterialet omfattade 2 000 förrättningar. Härvid konstaterades a t t det över-

163 vägande flertalet, 1 760 stycken eller 88 procent, återfanns i de fem lägsta storleksklasserna med en areal intill 80 hektar. Dessa företag hade därför ett avgörande inflytande på förrättningsarvodenas sammanlagda storlek. Medeltalet under ett år avslutade syneförrättningar hade beräknats till 1 050 med en sammanlagd areal av 42 350 hektar. I denna areal ingingo de nedan angivna storleksklasserna I—V med en areal av 22 700 hektar eller ej fullt 54 procent av hela årsarealen. Fördelningen av årsarealen inom de olika storleksklasserna samt ungefärliga arvodesbelopp för hektar framgingo närmare av nedanstående tabell.

Storleksklass

Företagets areal hektar

Antal företag

Summa areal

Förrättnings ma nuens arvode per hektar kronor

I II III IV V VI VII VIII IX X XI

< 10 1 0 - 20 20— 30 30— 50 50— 80 80-120 120—170 170—230 230-300 300—400 >400

220 268 155 180 100 58 32 16 13 5 2

1100 4 000 3 900 7 200 6 500 5 800 4 650 3 200 3 450 1750 800

32: — 20 16 . 13 — 10 25 8 75 8 25 7 75 7 50 7 6 50

42 350

—

Summa

De förrättningsarvoden, som klasserna I—V beräknades inbringa, utgjorde 337 825 kronor, motsvarande 68 procent av hela årsinkomsten av syneförrättningarna. 1. Med ledning av här ovan angivet material samt uppgifter från de senaste aren i lantbruksstyrelsens årsberättelser ha de sakkunniga utarbetat det förslag till förrättningsavgift för syneförrättningar enligt vattenlagen, som framgår avbifogade Diagram 1. Detta avses att gälla för diknings-, vattenavlednings- och vattenregleringsföretag samt invallningsföretag utan pumpanläggning ävensom, med en särskild tilläggsavgift, jämväl för invallningar med pumpanläggning, men däremot icke för företag som huvudsakligen äro att anse som kloakledningsföretag. Diagrammet är upprättat efter väsentligen samma grunder som avdikningssakkunnigas motsvarande förslag, dock med bland annat den skiljaktigheten att de mindre företagen givits en något förmånligare ställning med avseende på förrättningsavgiftemas storlek. Förrättningsavgifterna ha föreslagits skola utgå med dels visst grundbelopp för hektar av den markareal som

164 förrättningen omsluter, dels en efter förrättningens svårighetsgrad avpassad tillläggsavgift, bestämd såsom viss efter arealen varierande procent av företagets totala kostnad på sätt nedan närmare angives. Detta sätt att beräkna tilläggsavgiften motiveras därav, att utredningarna i regel bli mera arbets- och tidskrävande ju större kostnader ett företag drager per arealenhet, beroende på att arbetssvårigheter av olika slag ofta föranleda särskilda markundersökningar, alternativa förslag m.m. Förrättningens svårighetsgrad synes sålunda kunna anses stå i direkt förhållande till det belopp, varmed kostnaderna för företagets utförande över- eller understiga medelkostnaderna för företag av samma storleksklass. De sakkunniga ha funnit det angeläget att söka nedbringa kostnaderna för förrättningar i den minsta storleksklassen, vilka, såsom ovan framhållits, med gällande taxa bli alltför höga, varemot en måttlig höjning föreslagits för de större förrättningarna. Sistnämnda åtgärd anses motiverad, dels av önskemålet att minska olikheten i kostnad per arealenhet, dels ock av att handläggningen av de större förrättningarna ofta föranleder omfattande och tidskrävande utredningsarbeten. I stort sett torde tillämpningen av Diagram 1 vid medelkostnad upp till 400 kronor per hektar innebära en sänkning av förrättningsarvodena i förhållande till nuvarande taxa för företag med areal upp till 20 hektar, men höjning för övriga företag. Vid lägre kostnader per hektar sjunka arvodena ytterligare, vid högre stiga de däremot. Vid en medelkostnad av 300 kronor per hektar skulle inkomsten av förrättningar, fördelade på sätt förestående tabell utvisar, för klasserna I—V (0—80 hektar) uppgå till 344 475 kronor mot förut beräknade 337 825 kronor enligt gällande taxa, varvid dock arvodena för lägsta klassen med areal upp till 10 hektar komme att sänkas från 32 kronor för hektar till 17 kronor 10 öre för hektar. 2. Vad beträffar förrättningar utan samband med syn framgår av undersökning, som företogs av 1934 års avdikningssakkunniga och som omfattade ett undersökningsmaterial av 420 förrättningar för öppen avdikning, att den nuvarande taxan kan beräknas lämna en inkomst av i medeltal 17 kronor 50 öre för hektar vid företag intill 10 hektar, 7 kronor vid företag intill 50 hektar, 3 kronor 80 öre vid företag i storlek 50—200 hektar samt 2 kronor för hektar vid företag om 200—400 hektar. De sakkunniga ha beträffande blivande arvoden för detta slags förrättningar helt anslutit sig till det förslag, som avdikningssakkunniga framlade, se Diagram 2. I följd av statsmakternas skärpta krav på torrläggningsföretagens rationella underhåll och den därmed sammanhängande bestämmelsen, att statsunderstöd i form av lån ej kan utgå utan att planen för företaget fastställts vid syneförrättning enligt vattenlagen, ha förrättningar utan samband med syn förekommit alltmera sällan. Vid beräkningen av de sammanlagda taxeinkomsternas storlek torde dessa förrättningar sakna betydelse, varför de sakkunniga i fortsättningen bortsett från inkomsten av dem.

165 Förenämnda efter förrättningens svårighetsgrad avpassade tilläggsavgift, vilken utöver arealavgiften skulle utgå enligt såväl Diagram 1 som 2, ha de sakkunniga ansett skäligen böra avvägas på sätt följande tabell utvisar. Syneförrättning

Annan förrättning

Företagets areal hektar

Procentsats i medeltal

Företagets areal hektar

Procentsats i medeltal

< 10 10— 50 50—200 200-400 >400

2"50 2'25 1'60 1-20 1*00

< 10 10— 20 20— 50 > 50

1"35 TIO 0-85 0"50

Vissa förrättningar äro emellertid av den art att för dem en särskild ökningav tilläggsavgiften måste anses befogad. Här avses invallningar med pumpanläggning, vilka förrättningars planläggning i regel är förknippad med särskilda svårigheter och som därför kräva större uppmärksamhet och mestadels mera tidsödande utredningar än vanliga avdikningsförrättningar. För dessa företag synes den enligt Diagram 1 utgående grund- och tilläggsavgiften skäligen böra ökas med 2 procent av kostnaden för pumpstation med utrustning. 3. En särställning bland lantbruksingenjörernas syneförrättningar intaga av flera skäl förrättningar för planläggning av kloakledningar från tomter eller andra bebyggda områden, därvid jordbriiksintressen icke beröras av företagen eller befinnas vara i jämförelse med de sanitära intressena av underordnad betydelse. Beträffande sådana företag ha lantbruksingenjörerna hittills haft möjlighet att, enligt vad som stadgas i lantbruksingenjörstaxan, träffa överenskommelse med rekvirenterna beträffande arvodet. I regel torde detta ha icke oväsentligt understigit de arvoden, som skulle betingats av icke statsanställda förrättningsmän. De sakkunniga anse det icke befogat, att rekvirenternas utgifter för av lantbruksingenjör utförd förrättning av ifrågavarande slag, i den mån dessa utgifter åvila annat intresse än jordbruksintresset, utgå med väsentligt mindre belopp, än som skulle bli fallet, därest utredningarna verkställdes av annan pä området sakkunnig person än lantbruksingenjör. Med beaktande av dessa synpunkter ha för förrättningar rörande kloakledningsföretag, vilka handläggas vid syneförrättning enligt vattenlagen, beräknats förrättningsavgifter på sätt bifogade Diagram 3 angiver. De avgifter, som enligt diagrammet skola sammanfattas till slutligt förrättningsarvode, utgöras avdels ett grundbelopp för hektar av den mark som beröres av företaget, dels vissa procenttillägg å företagets kostnader av olika slag och dels viss avgift för varje i företaget ingående fastighet. Grundbeloppet för hektar har beräknats till 25 kronor, då företagets areal uppgår till eller överstiger 50 hektar, samt ökats

enligt å diagrammet uppritad kurva i den mån arealen minskas, så att det för ett nektar eller därunder skulle utgöra 40 kronor. Procenttillägget å företagets kostnader har bestämts till 2.5 procent av arbetskostnaden vid en areal av 50 hektar eller däröver samt ökas enligt kurva till 5 procent, då arealen är ett hektar eller därunder. Procenttillägget för materialkostnad och kostnad för reningsanläggning har föreslagits till fasta belopp, 2 respektive 4 procent. Slutligen har den särskilda kostnaden för varje i företaget ingående fastighet ansetts böra bestämmas till 5 kronor. För bedömandet av den föreslagna förrättningsavgiftens skälighet må nämnas, att av detta slags företag berörda tomter och fastigheter i allmänhet ha relativt liten areal, ofta 0.10 å 0.15 hektar, samt att arbetet med kostnadernas fördelning på de olika i ett företag ingående enheterna ökas och i regel försvåras i samma mån som antalet fastigheter stiger. Ä diagrammet anfört exempel tydliggör sättet för förrättningskostnadernas beräkning. I den mån utredningsarbete vid kloakledningsföretag icke kan hänföras till viss areal eller till vissa exakt bestämda arbeten och anläggningar, såsom då utredningen avser förorening i vattendrag, kostnadsfördelning vid redan utfört företag m. m., synes ersättningen böra utgå i form av dagarvode. Detta arvode anse de sakkunniga böra bestämmas till 40 kronor för förrättningsdag, som av lantbruksingenjör, assistent eller tekniskt biträde tages i anspråk för arbetet. För halv dag torde böra beräknas 20 kronor. 4. Till planläggningar, vid vilka viss markareal kan redovisas, höra även förslag till täckdikning, där sådan sker i jordbrukssyfte. Även om detta slagav förrättningar alltmer övergått till att handläggas av hushållningssällskapens tjänstemän, torde dock lantbruksingenjör alltjämt stundom få anledning att utföra sådana. Det synes lämpligt att för dessa arbeten samma taxor komma till användning, som tillämpas av hushållningssällskapens förrättningsmän. De sakkunniga ha inhämtat, att för närvarande någon gemensam taxa för samtliga hushållningssällskap icke tillämpas utan att kostnaderna för dräneringsplaner variera betydligt i olika län. Det synes emellertid önskvärt, att vid genomförandet av den omorganisation av hushållningssällskapen, som nu överväges, likformighet i detta hänseende kunde ernås. Intill dess sådana gemensamma bestämmelser kunna bli fastställda, torde lantbruksingenjör böra tillämpa samma taxa för dräneringsplaner, som vederbörande hushållningssällskap för sin del fastställt. b. Övriga tjänsteuppdrag. Vad beträffar de på lantbruksingenjörerna ankommande tjänsteuppdrag, för vilka viss markareal icke redovisas, så synes avgiften för dem böra utgå med visst belopp för dag, som för förrättningen tages i anspråk. Detta belopp torde

167 i fråga om förrättning, som verkställes i direkt jordbrukssyfte, kunna bestämmas till 15 kronor för dag, vilket i förhållande till vad nu gäller innebär en ökning med 3 kronor. För förrättning, som tager i anspråk högst 4 timmar, bör avgiften sänkas till 7 kronor 50 öre, och när flera förrättningar av detta slag utföras samma dag, bör avgiften för varje förrättning likaså utgå med 7 kronor 50 öre. Innefattar förrättningen upprättande av kostnadsförslag för visst arbete, synes det skäligt att tilläggsavgift beräknas med 1 procent av förslagets kostnadssumma. För förrättning, som avser värdering av skada genom uppdämning eller annan utredning rörande reglering för kraftändamål, bör ersättningen beräknas efter ett dagarvode av 40 kronor för dag. Samma belopp bör beräknas för förrättning som avser dränering av begravningsplats, idrottsplats, flygfält och dylikt, utredning rörande vattenavlopp vid allmänna vägar samt åtgärder av olika slag, vilka vid framdragande eller ändring av vägar kunna ifrågasättas till skydd för jordbrukets eller andra allmänna och enskilda intressen, ävensom för värdering av skada och intrång, lösen av mark m. m. vid nya vägars utläggning. För arbetsledning och kontroll av torrläggningsarbeten bör arvode utgå med viss procent av företagets beräknade kostnad. Denna arbetsledning är därvid avsedd att omfatta biträde för företagets utsättande å entreprenad, prövningav inkomna anbud, upprättande av entreprenadkontrakt med arbetsakter, utsättning av awägningspålar m. m. samt erforderlig, regelbundet återkommande kontroll med uppmätning av utfört arbete och uträkning av utgående likvider, ävensom hjälp med uppläggning av företagets räkenskaper samt fördelning på sakägarna av kostnaderna för företaget. De sakkunniga anse det vara av synnerlig vikt, att lantbruksingenjörerna sålunda äga tillfälle a t t noggrant följa arbetena samt vara arbetsstyrelserna behjälpliga i alla de frågor, som röra företagens utförande och framtida underhåll. Ersättning för arbetsledning och kontroll i enlighet med vad här ovan angivits synes böra utgå efter följande grunder. Beräknad arbetskostnad

Förrättningsavgift i % av beräknade arbetskostnader

Kronor

Öppet avlopp

Täckt avlopp samt invallningsföretag

< 2 000 2 000— 5 000 5 0 0 0 - 1 0 000 10 000—25 000 25 000—

3'00 %, minst 50 kr. 2-75 %, » 75 » 2-25 %, » 125 » 1-75 %. » 200 . 1-50 %. » 375 »

3'75 %, minst 50 kr. 3-25 %, » 100 » 2-75 %, , 175 » 2'25 %, » 300 .» 1-75 %, » 500 »

För materialkostnader överstigande 100 kronor bör beräknas en tilläggsavgift av 1 procent.

168 Omfattar företag såväl öppet som täckt avlopp, synes kostnaden för arbetsledning i sin helhet böra utgå enligt vad som angives för det slag av avlopp, som är övervägande. Om för vissa förrättningsåtgärder särskilda bestämmelser befinnas bli erforderliga eller särskilda detalj föreskrifter för avgifternas beräknande prövas böra tillämpas, torde lantbruksstyrelsen böra till Kungl. Maj:t därom avgiva förslag till taxans kompletterande. I fråga om debiteringen av de avgifter, vilka skola av förrättningssökandena gäldas för av lantbruksingenjör verkställda förrättningar, samt ordningen för inlevererandet till statsverket av dylika avgifter synes följande tillvägagångssätt böra tillämpas. Till grund för debitering av förrättningskostnad, som utgår i form av dagarvode, föres å varje lantbruksingenjörskontor dagbok, däri, beträffande arbete som skall betalas pä nämnda sätt, för varje anställd dagligen antecknas förrättning och arbetsuppgifter, varmed han är sysselsatt, samt arbetstiden. Med ledning av dagbok och förrättningsakt har förrättningsmannen att vid förrättnings avslutande upprätta räkning å förrättningsavgiften. Räkningen skall upprättas i två exemplar, varav det ena tillställes vederbörande sakägare samt det andra översändes till lantbruksstyrelsen. För detta ändamål bör för styrelsens räkning särskilt tjänstepostgiro anordnas. Beträffande förrättning av sådan omfattning, att dess handläggning tar en längre följd av år i anspråk, kunde det ifrågasättas, huruvida icke efter ett visst antal år förskottsräkning borde upprättas å vad staten för dittills verkställda förättningsåtgärder har att fordra. Med avseende härå må framhållas, att i den för lantbruksingenjörerna nu gällande arvodestaxan bestämmelse finnes införd, som medgiver förrättningsmannen att å sådan förskottsräkning uppbära viss del av det slutliga arvodet för förrättningen. Denna bestämmelse torde få anses vara motiverad därav, att handläggningen av förrättningar av mera betydande omfattning är förenad med relativt avsevärda utlägg för förrättningsmannen till avlönande av tjänstebiträden m. m. Efter en övergång till en sådan ordning, att förrättningsavgifterna skola inlevereras till statsverket, synes emellertid anledning icke förefinnas att av rekvirenterna kräva förskottsinbetalning å förrättningsavgifterna . Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen att utöva kontroll över förrättningsmännens debitering av förrättningsavgiftema och därom utfärda de närmare bestämmelser, som kunna finnas erforderliga. Lantbruksstyrelsen bör likaså ha att övervaka inbetalandet av avgifter, som upptagits i till styrelsen översända räkningar. Därest sådan räkning avser företag, vartill understöd av statsmedel beviljats, bör iakttagas, att understödet icke i sin helhet utbetalas, förrän full likvid för i räkningen påförda avgifter influtit.

169 Framhållas må, att enligt kungörelsen den 10 mars 1922 (nr 103) angående gottgörelse åt synemän vid vissa syneförrättningar och kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 271) angående gottgörelse åt befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse och skogssällskapet vid vissa syneförrättningar, nu gällande lantbruksingenjörstaxa är i vissa delar tillämplig jämväl för det fall, att till förrättningsman eller biträdande förrättningsman förordnats annan än lantbruksingenjör. Genom införandet av de av de sakkunniga i det föregående föreslagna nya bestämmelserna rörande beräkningen och debiteringen av förrättningsavgifterna torde vissa ändringar i nämnda kungörelser bli påkallade. I detta sammanhang må tillika framhållas lämpligheten av att de i det föregående med avseende på lantbruksingenjörsverksamheten föreslagna förrättningsavgifterna bli tillämpliga även pä förrättningar, handlagda av jordbrukskonsulent. Avgiften torde emellertid då böra tillkomma vederbörande hushållningssällskap. Ändringen av lantbruksingenjörstaxan synes böra genomföras samtidigt med löneregleringen inom lantbruksingenjörsorganisationen. De nya bestämmelserna böra emellertid tillämpas endast på förrättningar och åtgärder, som påbörjas efter nämnda tidpunkt. I fråga om förrättning eller uppdrag, som vid ändringens ikraftträdande redan till någon del varit föremål för handläggning, synas de hittills gällande bestämmelserna om taxeavgifternas beräknande böra tilllämpas på förrättningen eller uppdraget i dess helhet.

En säker beräkning av den uppbörd, som i form av förrättningsavgifter enligt de föreslagna nya bestämmelserna kan komma att inflyta till statsverket, är givetvis svår att utföra. Under förutsättning att torrläggningsverksamheten får bibehålla minst samma omfattning, som den haft under det senaste årtiondet, samt att organisationens arbetskapacitet kan hållas på minst nuvarande höjd — vilket kan väntas bli fallet om den personalökning kommer till stånd, som de sakkunniga föreslagit — torde bruttoinkomsterna för syneförrättningar enligt vattenlagen, avseende torrläggning av mark, icke behöva beräknas understiga 545 000 kronor för år. Vid denna beräkning ha medelkostnaderna för företagen för vinnande av trygghet beräknats så lågt som till genomsnittligen 300 kronor för hektar. Om medelkostnaden för klasserna I—V ökas till 400 kronor för hektar, vilket med hänsyn till nuvarande prisförhållanden måste anses fullt befogat, men för storleksklasserna VI—XI bibehålles vid 300 kronor för hektar, blir årliga bruttoinkomsten av dessa syneförrättningar i stället 597 000 kronor. Övriga inkomster såsom av förrättningar för kloakledningar, arbetsledning samt andra tjänsteuppdrag ha överslagsvis beräknats till 50 000 kronor. Statens sammanlagda inkomst av lantbruksingenjörsverksamheten bör därför antagas komina att uppgå till i runt tal 650 000 kronor per år.

170 Den omständigheten att hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter kunna komma att handlägga en del av de mindre syneförrättningarna synes, i varje fall icke vad avser den närmaste tiden, böra antagas medföra nämnvärd minskning av statens sålunda beräknade inkomst av förrättningar.

6. Statens övertagande av lantbruksingenjörsorganisationen. Utöver de kostnader för lantbruksingenjörsorganisationen, som statsverket redan nu svarar för, såsom rese- och traktamentsersättningar samt sjukvård till statsanställd personal, bör statsverket efter löneregleringens genomförande övertaga ansvaret för de omkostnader för tjänsten, som hittills burits av lantbruksingenjörerna själva. Hit höra utgifter för hyra för tjänstelokal med uppvärmning, lyse, städning och telefon samt vidare möbler och kontorsmaskiner, rit- och skrivmateriel samt instrument och annan fältutrustning, som erfordras för verksamhetens bedrivande. Vad som av sådana inventarier m. m. vid övergången innehaves av lantbruksingenjörerna, torde i den mån det befinnes för statsverket ändamålsenligt böra, efter förslag och värdering av för ändamålet tillsatta värderingsmän, inlösas av statsverket. Därest extra ordinarie lantbruksingenjör befinnes böra stadigvarande stationeras på samma ort som ordinarie lantbruksingenjör, torde böra undersökas möjligheten av att anordna gemensam lokal för båda befattningshavarnas verksamhet. 7. Lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå. Den centrala ledningen över den med understöd av statsmedel bedrivna vatten a vledningsverksamheten utövas av lantbruksstyrelsen. Instruktion för lantbruksstyrelsen är utfärdad den 15 augusti 1933 (nr 509). Inom lantbruksstyrelsen handläggas ärenden rörande torrläggnings- och odlingsföretag ävensom rörande personal i lantbruksingenjörsdistrikten å styrelsens kulturtekniska byrå, därvid ärendena rörande torrläggningsföretag skola, i vad de avse granskning av arbetsplaner och kostnadsförslag och vad därmed äger sammanhang ävensom företags godkännande, handläggas å en teknisk avdelning inom byrån, med byråchefen såsom föredragande, samt, i vad nämnda ärenden angå kontrakt och säkerhetsförbindelser, utbetalning av statsmedel m. m., handläggas å en kameral avdelning inom byrån med en förste byråingenjör som föredragande (§7). Den å tekniska avdelningen tjänstgörande personalen utgöres, förutom byråchefen, av en förste byråingenjör, två extra ordinarie byräingenjörer, 4 extra ordinarie ingenjörsbiträden, en förste amanuens samt viss kvinnlig biträdesper-

171 sonal. Inom den kamerala avdelningen äro anställda, förutom den föredragande förste byräingenjören, viss kvinnlig biträdespersonal. Enligt instruktionen (§ 28) skall byråchefen och de båda förste byråingenjörerna ha fullgjort vad som är föreskrivet för kompetens till lantbruksingenjörstjänst. Byråchefen skall dessutom ha under minst fem år tjänstgjort såsom 1 antbruksingen jör. Till byråchefen utgår lön enligt lönegrad A 30 civila avlöningsreglementet. Den nuvarande innehavaren av tjänsten åtnjuter dessutom sedan ett flertal år tillbaka ett särskilt årligt arvode av 1 200 kronor för ökade göromål med avseende å torrläggnings verksamheten. Hitintills har byrächefsbefattningen å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå regelmässigt besatts med personer ur lantbruksingenjörernas led. Till befattningen bör dock enligt de sakkunnigas mening kunna komma i fråga även annan, till exempel vattenrättsingenjör med sakkunskap särskilt beträffande torrläggning av mark eller eljest lämplig person, vilken besitter erforderlig teknisk utbildning samt administrativ skicklighet. Det synes emellertid kunna allvarligen ifrågasättas, huruvida löneställningen i lönegrad A 30 för denne byråchef kan anses tillfyllest för att möjliggöra befattningens tillsättande med den därför lämpligaste. I detta sammanhang rnå nämnas, att befattningen som vattenrättsingenjör tillhör lönegrad A 30. För att denna ansvarsfulla och maktpåliggande byråchefstjänst skall te sig lockande för högt kvalificerade krafter, däribland även de dugligaste bland lantbruksingenjörerna, finna de sakkunniga angeläget, att en förbättring av löneförmånerna i befattningen kommer till stånd, En sådan åtgärd är motiverad jämväl av att byråchefens redan nu stora arbetsbörda skulle ytterligare ökas vid ett genomförande av de föreslagna ändringarna i ordningen för understödsärendenas behandling och i lantbruksingenjörsorganisationen. En lämplig utväg för beredande av en gynnsammare löneställning åt byråchefen å kulturtekniska byrån erbjuder sig genom befattningens inplacerande å löneplan C civila avlöningsreglementet, därvid samtidigt befattningen omändras till s. k. förordnandetjänst, som tillsättes på viss tid. En sådan organisationsåtgärd har redan vidtagits beträffande en annan byråchefsbefattning i lantbruksstyrelsen, nämligen chefsbefattningen å styrelsens stuteribyrå (C 5). f förutnämnda betänkande den 18 juni 1942 angående revision av tjänsteförleckningen till civila avlöningsreglementet har föreslagits, att även byråchefen a styrelsens lantbruksbyrå måtte överflyttas till löneplan C och därvid inplaceras i lönegrad C 7. I betänkandet anföres tillika att för chefsbefattningen a kulturtekniska byrån likaledes skulle kunna ifrågasättas en överflyttning till C-planen. De sakkunniga anse, att fullgoda skäl finnas för att byråchefstjänsten å kul-

172 turtekniska byrån omändras till förordnandetjänst, som tillsättes på viss tid, förslagsvis 6 år. Beträffande frågan om den lönegrad å löneplan C, som härvid kan ifrågakomma, ha de sakkunniga efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter stannat för att föreslå, att befattningen, i likhet med vad som förordats beträffande byråchefstjänsten å lantbruksbyrån, hänföres till lönegraden C 7. Årslönen i denna lönegrad utgör 15 000 kronor, vartill för närvarande komma rörligt tillägg och kristillägg med 3 348 kronor, sålunda tillhopa 18 348 kronor för år. Vad i övrigt angår personaluppsättningen å kulturtekniska byrån vilja de sakkunniga erinra om att avdikningssakkunniga funno åtgärder böra vidtagas för åstadkommande av en effektivare kontroll över såväl vattenavledningsverksamheten som den av hushållningssällskapen handhavda täckdikningsverksamheten och för sådant ändamål föreslogo anställande av två nya, i 29 lönegraden placerade befattningshavare, förslagsvis benämnda överinspektörer. Av dessa befattningshavare skulle den ene vara agronomiskt utbildad och närmast ha till åliggande av övervaka hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet. Bland annat med hänsyn till de uppgifter som enligt de sakkunnigas meningskulle tillkomma torrläggningsnämnderna ha de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att understödja detta de avdikningssakkunnigas förslag. Emellertid synes det synnerligen önskvärt, att lantbruksstyrelsens kontakt med och övervakande av hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet förstärkes. En förutsättning härför torde vara, att styrelsen har tillgång till härför kompetent arbetskraft. Vidare kommer inom lantbruksstyrelsen att föreligga behov av arbetskraft för att biträda med det ansvarsfulla jordbruksekonomiska bedömande av understödsärendena, som skulle följa med de föreslagna nya grunderna för prövningen av rätten till understöd. De sakkunniga vilja därför ifrågasätta, huruvida icke förste byråingenjörsbefattningen å kulturtekniska byråns kamerala avdelning lämpligen bör vid uppkommande ledighet utbytas mot en befattning som förste byråagronom (A 26). Denna befattning bör besättas med person med agronomisk utbildning och med tillräckliga kvalifikationer för att å styrelsens vägnar kunna ha överinseendet över hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet och biträda med förenämnda bedömande av understödsärendena. För befattningen skulle med hänsyn till arbetets art närmast komma i fråga en kvalificerad jordbrukskonsulent hos hushållningssällskap. Under förutsättning att sålunda en befattningshavare med agronomisk utbildning tillföres kulturtekniska byrån, erfordras en förstärkning av byråns arbetskrafter för handläggningen av kontraktsärendena. För detta ändamål torde lämpligen kunna avses en kameral eller teknisk befattning i lönegraden Eo 24. De sakkunniga hålla före, att sistnämnda tjänst bör kunna besättas med en extra ordinarie lantbruksingenjör eller ock någon befattningshavare i förste assistents eller assistents grad vid lantbruksingenjörsdistrikt.

173 Slutligen vilja de sakkunniga framhålla, att de å kulturtekniska byråns tekniska avdelning placerade byråingenjörsbefattningarna böra vid inträffade vakanser till gagn för arbetets bedrivande ä avdelningen besättas med personer, vilka under längre tids tjänstgöring såsom förste assistent eller assistent i lantbruksingenjörsdistrikt förvärvat rildig erfarenhet om torrläggningsverksamhetens praktiska bedrivande och kunna förete goda vitsord rörande sin verksamhet därstädes. I samband därmed synas byråingenjörsbefattningarna böra göras l ill ordinarie tjänster (A 21).

Kap- VI. Misslyckade torrläggningsföretag. Enligt direktiven ha de sakkunniga att verkställa utredning om de ytterligare åtgärder, som kunna vidtagas för att förhindra tillkomsten av misslyckade torrläggningsföretag. Förekomsten av sådana företag har tidigare i olika sammanhang varit föremål för uppmärksamhet och diskussion. Efter en redogörelse för vissa av lantbruksingenjörer handlagda förrättningar för torrläggningsföretag, vilka sedermera visat sig vara ur ekonomisk synpunkt mindervärdiga, funno sig riksdagens år 1927 församlade revisorer föranlåtna att rikta en skarp kritik mot det sätt, varpå enligt revisorernas mening lantbruksingenjörerna handhade dem anförtrodda uppdrag. Revisorerna uttalade, att det vore ofrånkomligt, att intressenterna i företag av denna art hade befogade anspråk på att, där de i dylika frågor hänvände sig till statens för ändamålet tillsatta befattningshavare, saken också av dessa utreddes på ett så vederhäftigt, sätt, att intressenterna ej genom felbedömningar eller slarv av förrättningsmannen föranleddes till oräntabla eller illa planerade företag och därigenom utsattes för allvarliga ekonomiska risker. Jämväl borde enligt revisorernas uttalande ihågkommas att viktiga statsintressen lede allvarligt avbräck genom misskrediterandet av detta slags företag. De framkomna anmärkningarna föranleddes närmast av att vissa vattenavlednings- och sjösänkningsföretag av större omfattning utfallit ogynnsamt i ekonomiskt hänseende, med påföljd att vederbörande intressenter råkat i nödläge samt måst vända sig till staten med begäran om bistånd utöver eljest till företagen utgående statsunderstöd. De år 1932 församlade statsrevisorerna funno sig även föranlåtna beröra nu föreliggande frågor, därvid de efter redogörelse för vissa andra av lantbruksingenjörer handlagda förrättningar av samma art som de år 1927 omförmälda såsom slutomdömen i sin berättelse uttalade, bland annat, att verksamma åtgärder ovillkorligen måste vidtagas för ernående av större vederhäftighet i de utredningar, som lades till grund för vattenavledningsföretag. Dessa utredningar kunde icke blott öva inflytande på en hel trakts ekonomiska väl utan föranledde även betydande utgifter för statsverket. Revisorerna framhöllo åtskilliga förhållanden, som i ändamål att avhjälpa, förefintliga brister borde göras till föremål för närmare undersökning, däribland frågan huruvida bestämmelserna angående statsunderstöd till förrättningskostinader vid torrläggningsföretag borde revideras. De anmärkningar som gjordes av 1927 års revisorer fann statsutskottet (utlåtande nr 90/1928) ej påkalla yttrande från utskottets sida. Aannärk-

175 ningarna föranledde ej heller någon riksdagens åtgärd. De av 1932 års revisorer gjorda anmärkningarna ansåg statsutskottet (utlåtande nr 105/1933) ej heller föranleda något förslag från utskottet till riksdagen om vidtagande av särskild åtgärd, men utskottet ansåg sig likväl böra omförmäla vad som förekommit. Någon åtgärd blev ej av riksdagen vidtagen. 1934 års avdikningssakkunniga framhöllo de alldeles särskilda svårigheter, varmed lantbruksingenjörernas verksamhet ej sällan vore förenad, samt påpekade, att bemästrandet av dylika svårigheter i vissa fall låge utanför förrättningsmannens räckvidd såsom då den värdeökning, som intressenterna kunde påräkna för sina jordbruk, vore beroende av vid tillfället rådande konjunkturer med avseende på jordvärden och avsättningsförhållanden. De sakkunniga uttalade emellertid tillika, att det icke sällan torde ha förekommit, att torrläggningsföretag, som enligt vid syneförrättning framlagda kostnads- och båtnadskalkyler visat sig vara av ganska tvielaktigt värde ur ekonomisk synpunkt, likväl bringats till utförande på yrkande av sakägarna, vilka därvid känt sig lockade av det relativt frikostiga statsunderstöd, som stått till förfogande för ändamålet. Slutligen framhöllo de sakkunniga, att det vore obestridligt, att orsaken till den ogynnsamma utgången av en del företag haft sin grund i mindre tillfredsställande eller rent av felaktiga undersökningar av förrättningsmannen vid planläggningen av företagen. Besparingsberedningen uttalade bland annat följande: Samtidigt som ett flertal torrläggningsföretag visat sig räntabla vore emellertid ett ej ringa antal sådana, åtminstone ekonomiskt sett, mindre lyckade. Den vunna båtnaden understege nämligen i många fall de å företagen nedlagda kostnaderna. Torrläggningsföretagen hade ej sällan föranlett betydande förluster för intressenterna och skulle till och med i vissa fall ha ruinerat dem, om icke staten lämnat dem ytterligare bidrag. Även om åtgärder numera blivit vidtagna för att råda bot mot dylika uppenbara missförhållanden, syntes ytterligare garantier mot att mindre bärkraftiga företag komme till stånd böra skapas. Beredningen lämnade förslag till följande åtgärder för att rationalisera och effektivisera den statsunderstödda torrläggningsverksamheten: slopande av lantbruksingenjcrernas taxeinkomster, sänkning av statsbidraget så att detta i regel icke finge överstiga 30 procent av den beräknade kostnaden, medverkan av hushållningssällskap och egnahemsnämnder vid båtnadsbedömningen, reformering av den bidragsbeviljande myndighetens prövning av inkomna ansökningar om understöd samt förbättring av kontrollen över torrläggningsföretagens underhåll. Lantbruksstyrelsen, som efter hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott den 15 oktober 1941 avgivit utlåtande över besparingsberedningens promemoria, har till en början erinrat om att redan före den tidpunkt, då anmärkningar mot torrläggningsverksamheten först framställdes från riksdagens revisorer, statsmakterna på förslag av lantbruksstyrelsen vid-

176 tagit vissa, åtgärder för erhållande av ur jordbrukets synpunkt rationella och lämpliga grundlinjer för verksamheten och dess understödjande med statsmedel ävensom för utbildningen av för ifrågavarande tjänsteuppgifter anställda befattningshavare. Dessa åtgärder liksom även och i väsentlig grad tillkomsten år 1921 av de delar av vattenlagen, vilka innehålla bestämmelser rörande dikning och vattenavledning m. m., hade medfört en sanering och stabilisering av torrläggningsverksamheten. Jämsides därmed hade med hänsyn till göromålens stegrade svårighetsgrad åstadkommits en ökningav kompetensen hos befattningshavarna. Lantbruksstyrelsen har därefter i fråga om den nuvarande frekvensen av ekonomiskt mindre lyckade företag framhållit, att sjutton förvaltningsutskott i sina yttranden icke närmare uttalat sig därom, samt tillagt: Av de nio övriga förvaltningsutskotten hava åtta uttalat en mot beredningen avvikande mening. Sålunda framhåller förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssällskap, att misslyckade torrläggningsföretag på det hela taget ej förekomme inom länet, än mindre sådana som föranlett ekonomisk ruin för delägarna. Antalet mindre lyckade företag inom Östergötlands län uppgives vara mycket ringa, och de fall, som kunde finnas, berättigade ej till allt för långt gående konsekvenser. De mindre lyckade företag, som förekomme inom Jönköpings län, vore enligt förvaltningsutskottets åsikt oftast sådana som utförts under dyrtid, men som amorterats under tider av lågkonjunktur, ett förhållande som icke kunde läggas torrläggnings verksamheten som sådan till last. Inom Kalmar läns norra hushållningssällskaps område hade torrläggningsverksamheten i stort sett försiggått efter goda ekonomiska principer; dock förefunnes ett icke ringa antal företag som varit ytterligt betungande för intressenterna och beträffande vilka det varit fördelaktigare om de ej kommit till stånd. Förvaltningsutskottet i Gotlands läns hushållningssällskap anser möjligt, att missbruk eller misshushållning med allmänna medel kan hava förekommit, men beredningens synpunkter och skäl kunde, såsom varande alltför vaga och svävande, dock icke av utskottet i allo godtagas. Inom Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps område hade torrläggningsverksamheten enligt förvaltningsutskottets mening slagit mycket väl ut. I de få fall, där vinsten blivit mindre än den beräknade, torde skulden härtill icke kunna läggas på förrättningsmannen utan fastmera på jordägarna, som icke förstått att utnyttja de fördelar som torrläggningen erbjudit. Inom Västernorrlands län hade enligt vederbörande förvaltningsutskotts yttrande, även om vissa statsunderstödda företag blivit mindre räntabla än som påräknats, veterligen icke förekommit torrläggningsföretag, som inneburit förlust för intressenterna. Enligt Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott kunde man ej heller inom detta län tala om misslyckade företag i den mening, som avsåges i besparingsberedningens P. M. Däremot hade förekommit fall, då dikesläggningen blivit olämplig med hänsyn till sedermera tillkommen traktordrift. Förvaltningsutskottet i Västerbottens lans hushållningssällskap framhåller, att inom länet förekommande oräntabla torrläggningsföretag vore tämligen få. För egen del anförde lantbruksstyrelsen härefter: Besparingsberedningens påståenden om den nuvarande torrläggningsverksamhetens allmänna karaktär hava icke på något sätt av beredningen bestyrkts och

177 innefatta uppenbarligen en betydande överdrift. I verkligheten ligga förhållandena helt annorlunda till. Även om enstaka torrläggningsföretag, som kommit till utförande med understöd av statsmedel, av olika anledningar givit ett mindre gott resultat och föranlett beviljande av ytterligare statsunderstöd i särskild ordning, är likväl härifrån steget långt till påståendet att de ekonomiskt mindre lyckade företagen uppgått till ett »ej ringa antal» och »ej sällan» föranlett betydande förluster för intressenterna. För att ställa denna fråga i sin rätta belysning har lantbruksstyrelsen verkställt en undersökning av den omfattning, vari dylika företag förekommit under senare tid. Undersökningen har gått tillbaka till år 1921, då genom vattenlagens tillkomst en säkrare grund lades för torrläggningsverksamheten och förutsättning skapades för den alltsedan dess i stora drag ännu bestående ordningen för dess understödjande med statsmedel. Denna undersökning har givit vid handen, att under 20-årsperioden 1921—1940 statsunderstöd beviljats till 16 425 torrläggningsföretag med sammanlagt omkring 121 080 000 kronor, varav i runda tal 68 295 000 kronor i form av bidrag och 52 785 000 kronor i form av lån. Av nämnda företag hava sammanlagt 34 stycken, eller 0.2 procent av hela antalet, av olika anledningar kommit i ett ekonomiskt sett så ogynnsamt läge, att statens särskilda mellankomst blivit påkallad. Till sistberörda 34 företag sålunda beviljade särskilda statsunderstöd hava uppgått till sammanlagt 2 420 000 kronor, eller endast 2 procent av hela statsunderstödet under ifrågavarande period. Av sistnämnda belopp utgingo 2 220 000 kronor i form av bidrag och 200 000 kronor i form av lån. Vidare är att märka, att beträffande 10 av ifrågavarande 34 företag, representerande ett ytterligare understöd å tillhopa omkring 950 000 kronor, det ursprungliga statsunderstödet beviljats redan före år 1921, i fråga om det äldsta företaget så tidigt som år 1903 eller sålunda före vattenlagens tillkomst, då grundlinjerna för torrläggningsverksamhetens bedrivande och understödjande med statsmedel ännu voro ganska svävande, och förrättningsmännen i viss utsträckning icke ägde de kvalifikationer, som numera krävas av lantbruksingenjörerna. Med stöd av ovan anförda siffror för frekvensen på senare tid av »misslyckade» torrläggningsföretag måste besparingsberedningens påståenden om torrläggningsverksamhetens ekonomiskt svaga och i allmänhet ur tillförlitlighetssynpunkt låga standard bestämt tillbakavisas såsom i hög grad överdrivna och stridande mot verkliga förhållandet. Det kunde i detta sammanhang ligga nära till hands att göra en jämförelse med säkerhetsgraden hos de kostnadskalkyler, som framläggas beträffande andra med understöd av statsmedel bedrivna arbetsföretag, exempelvis offentliga väg- eller husbyggnader m. m. Det hör icke till ovanligheten att de för dylika arbeten beräknade kostnaderna högst väsentligt överskridas av, bland annat, den anledningen, att till följd av arbetenas speciella art fullt exakta kostnadskalkyler över huvud taget icke kunna framläggas. Det måste här framhållas, att svårigheterna i sistberörda avseende äro, i vad beträffar sådana torrläggningsföretag av särskilt stor omfattning, varom i detta sammanhang nu huvudsakligen är fråga, otvivelaktigt ännu starkare framträdande än vad fallet i allmänhet är vid ovannämnda arbeten. Då vidare besparingsberedningen vill taga av beredningen påstådda missförhållanden inom torrläggningsverksamheten till intäkt för krav på omorganisation av samma verksamhet i olika avseenden, är en närmare undersökning av anledningarna i varje särskilt fall till överskridandet av de för ovannämnda 34 företag beräknade kostnaderna av intresse. Enär de i särskild ordning till sagda företag beviljade lånen å tillhopa 200 000 kronor i detta sammanhang sakna nämnvärd betydelse, har härvid hänsyn tagits endast till statsbidraget å 2 220 000 kronor. Vid denna 1 2 444238

178 undersökning har framgått, att av nämnda bidragsbelopp endast omkring 270 000 kronor, eller 12 procent beviljats med anledning av att av vederbörande förrättningsman verkställda markundersökningar varit bristfälliga och till följd därav de beräknade kostnaderna överskridits eller påräknad båtnad icke erhållits. I samtliga övriga fall hava andra förhållanden, varöver förrättningsmannen icke kunnat råda, utgjort anledningen till företagens mindre goda ekonomiska resultat och därmed följande uppoffring av statsmedel. Av nämnda statsbidrag, 2 220 000 kronor, har sålunda ett belopp av omkring 330 000 kronor (15 procent) utgått med anledning av att antingen viss merkostnad uppstått såsom följd av dålig ledning av arbetet från sakägarnas sida, eller beräknad båtnad icke helt erhållits på grund av att sakägarna icke fullgjort dem åliggande underhåll av utförda arbeten; till 28 procent eller med omkring 620 000 kronor har ytterligare statsbidrag föranletts av ökade arbetspriser under arbetets utförande eller nedgång i priset på jordbruksprodukter, och med ända till 45 procent, eller omkring 1 000 000 kronor, har ytterligare statsbidrag utgått till merkostnad på grund av svårartade ras och jordskred, vilka närmast haft karaktär av naturkatastrof. I detta sammanhang bör erinras därom, att torrläggningsföretagen i relativt stor utsträckning utförts för lägre kostnad än den beräknade och till följd härav nyssberörda opåräknade utgifter för statsverket kunnat delvis kompenseras genom återleverans av beviljade statsbidrag och lån. Sålunda har sedan år 1933, då i bestämmelserna rörande statsunderstöd till torrläggningsföretag infördes föreskrift av detta innehåll, reducering av till och med budgetåret 1940/41 beviljade statsunderstöd skett i omkring 300 fall med i runt tal 282 000 kronor å statsbidrag och 235 000 kronor å lån. Framhållas må, att förenämnda omkring 300 fall omfatta endast en mindre del av de företag, som under angivna tidsperiod kommit i åtnjutande av statsunderstöd, nämligen i allmänhet sådana arbeten av relativt stor omfattning, beträffande vilka lantbruksstyrelsen funnit anledning att från vederbörande intressenter infordra uppgifter och räkenskapssammandrag rörande storleken av de verkliga arbetskostnaderna. Genom av lantbruksstyrelsen i det föregående framlagda fakta^ i fråga om den nuvarande torrläggningsverksamhetens ekonomiska grundval ur såväl statens som jordägarnas synpunkt få besparingsberedningens påståenden om förefintligheten av uppenbara missförhållanden inom sagda verksamhet anses hava reducerats till sina rätta dimensioner. I den mån av beredningen i promemorian framlagda förslag tillkommit enbart ur nyssnämnda utgångspunkt, synas desamma sålunda icke förtjäna avseende. Föreningen statens lantbrulcsingenjörer har i yttrande över besparingsberedningens promemoria gjort gällande, att vad beredningen uttalat om misslyckade torrläggningföretag vore att likna vid omdömen som tidigare vid flera tillfällen och stundom i mera tillspetsad form framförts, när mindre sakkunnigt folk velat komma den statliga torrläggnings verksamheten till livs. Föreningen framhöll, att chefen för lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå år 1931 med anledning av ett liknande, offentligen framfört påstående låtit verkställa utredning, vilken givit till resultat »att de påtalade företagen utgöra en^ försvinnande bråkdel eller knappast 0.1 procent av hela antalet torrläggningsföretag, som under det senaste decenniet utförts i vårt land». Beträffande den av lantbruksstyrelsen senast gjorda undersökningen ansäge föreningen,

179 att densamma för lantbruksingenjörernas vidkommande utvisade ett synnerligen gott resultat, som knappast torde överträffas inom annan jämförlig verksamhet. D e framkomna siffrorna gäve i varje fall intet stöd åt besparingsberedningens påståenden och de slutsatser och förslag, som byggde därpå, måste därför betecknas som omotiverade. Torrläggningskommittén har i sin skrivelse den 11 maj 1939 till chefen för jordbruksdepartementet erinrat om att åtskilliga under de senaste två årtiondena utförda torrläggningsföretag, däribland flera av större omfattning, utfallit mer eller mindre ogynnsamt i ekonomiskt hänseende. Kommittén, som under sina besiktningar varit i tillfälle att göra närmare iakttagelser rörande de omständigheter, som i synnerhet torde ha bidragit till att vissa torrläggningsföretag misslyckats, har framhållit angelägenheten av att åtgärder vidtagas till förekommande av att vid planläggandet av nya företag felaktigheter av samma slag som tidigare bliva begångna eller a t t i allt fall riskerna för dylika felaktigheter så långt som möjligt begränsas. Kommittén har ansett, att sädana misslyckanden, som konstaterats beträffande ett flertal torrläggningsföretag, kunna tillskrivas tre huvudorsaker, nämligen bristande fullständighet i de för respektive företag uppgjorda kostnadsberäkningarna, oriktig uppskattning av den båtnad företaget bör kunna medföra, och sådana konjunkturförskjutningar, som medföra stegring av arbets- och materialkostnader, minskning av jordvärdena eller bådadera. Jämte det kommittén anvisat olika utvägar för de påtalade missförhållandenas avhjälpande har kommittén utvecklat det sagda pä följande sätt: I första hand äro givetvis kostnadsberäkningarna för ett företag beroende av tillförlitligheten hos de undersökningar, på vilka de äro grundade. Här bör framhållas, att kostnaderna för undersökningarna enligt hittills gällande bestämmelser normalt skola helt förskjutas av vederbörande intressenter. För den händelse företaget kominer till utförande med anlitande av statsbidrag, kan dock dylikt bidrag få tillgodonjutas även för bestridande av viss del av undersökningskostnaderna. Med hänsyn till nu angivna förhållanden draga sig intressenterna naturligt nog tor mera kostsamma undersökningar och löpa hellre den i regel såsom liten an* sedda risken att grundförhållandena eller andra omständigheter sedermera under arbetets fortgång kunna bereda oangenäma överraskningar. Det är huvudsakligen i tre avseenden, som sådana brister i fråga om undersökningarna framträtt, vilka mera avgörande påverka kostnaderna för företagen. I samtliga fall hänföra sig bristerna till grunden under markytan, där diken eller kanaler planeras bliva framdragna, och bero på icke beräknad förekomst av 1) berg eller annan särskilt hård mark, 2) lösa jordarter, vilka kunna flyta ut, samt 3) sådan jord, som på grund av dräneringen sjunker samman och »sätter sig». Undersökningarnas bristfällighet plägar i fallen 2) och 3) även bero på underskattandet av de svårigheter, som kunna vållas av att grunden visar sig äga i nämnda fall angiven karaktär, eller av de extra arbeten, som av dylik anledning kunna vara påkallade. Fullständiga undersökningar i nu omförmälda avseenden medföra kostnader, som i vissa fall kunna bliva mycket höga, ett förhållande som gör att intressenterna på sätt nyss nämnts gärna förbise undersökningarnas betydelse. Vad angår oförutsedd före-

180 komst av berg eller annat särskilt hårt material torde de största misstagen härvidlag riskeras, då respektive kanal skall föras fram genom så hårda jordarter, till exempel stenig morän, att borrningar till fullt djup möta alltför stora svårigheter. I fråga om kanalers framdragande i terräng, där grunden innehåller jordarter, som efter vattenståndets sänkning och ändring av de statiska förhållandena i grunden på kanalens sidor hava benägenhet att flyta ut, må framhållas, att i ogynnsamma fall omfattande jordskred kunna inträffa, vilka i hög grad äventyra ett företags ekonomiska resultat. I praktiken ha t. ex. förekommit fall, där en sammanskjutnmg av ett relativt djupt nedskuret utlopp ökat arbetskostnaderna till det tredubbla och total förstört respektive företags ekonomi. Visserligen har staten i åtskilliga fall trätt stödjande emellan — något som för övrigt även framdeles kan förväntas ske i fråga om enstaka såväl redan existerande som blivande företag — men med hänsyn till de erfarenheter, som gjorts, är det tydligen nödvändigt att så långt möjligt .söka undvika nya misstag av den art, som tidigare begåtts i förevarande avseende, misstag, som visat sig kunna för större företag medföra oförutsedda kostnader på flera hundra tusen kronor. I det föregående har såsom en orsak till konstaterade brister i undersökningarna angivits icke beräknad förekomst av sådan mark, som »sätter sio-». Detta fenomen är i regel beroende därpå, att, när vattenståndets nivå i marken" genom torrläggningsåtgärderna sänkes, det över denna nivå befintliga crrundvattnet tömmes ut, varvid jorden av sin egen tyngd pressas samman med den påföljd, att respektive jordlagers tjocklek minskas och markens mva sankes. Vad nu sagts gäller särskilt torvjord, gyttja och lösa leror. Uppkommande marksättningar kunna pågå mycket länge, i början hastigare och därefter i långsammare tempo. Numera är det sedan lång tid tillbaka brukligt, att man i samband med planernas uppgörande räknar med en viss marksättning. Emellertid har erfarenheten visat, att sättningarna ofta nog blivit avsevärt större an som sålunda uppskattats. Dessutom förekommer en sänkning av markytan, som till sina verkningar i stort sett liknar sättningarna, nämligen den sänkning, som beror pa den i ytan liggande jordens »bortodling». En årlig sänkning av 0.5 centimeter ar icke i och tor si* märkvärdig och för övrigt förekomma även större sänkningar. Utöver vad i det föregående andragits må här nämnas ännu en anledning, ehuru av helt annan ar t, till att kostnaderna för torrläggningsföretagen understundom beräknas tor lagt. Det händer nämligen ej sällan, att vederbörande förrättningsman räknat med tor små vattenmängder vid bestämmandet av kanaldimensionerna. Härigenom komma kanalerna att bliva otillräckliga för flöden, som de rätteligen böra kunna taga emot - hit höra i regel ej de exceptionella flödena - med påföljd att översvämningar alltför ofta inträffa och företaget således icke fyller sin uppgift utan måste anses i viss mån misslyckat. I detta sammanhang vill kommittén jämväl fasta uppmärksamheten på det förhållandet att framtida företag belägna uppströms om det varom för visst fall är fråga, kunna medföra risk för en stegring ^amdeles av flödena. Slutligen torde i fråga om uppgörandet av kostnads förslag till .torrläggningsföretag böra tilläggas, dels att förslagen uppenbarligen icke fa uppgöras med nå»on tendens till nedprutning och dels att omedelbart före bestammandet av ett ifrågasatt statsunderstöd en kontrollberäkning bör ske i och for kostnadernas upptagande till dagens prisläge. Att beräkna kostnaderna i underkant kan ligga i markägarnas intresse i de mycket ofta förekommande fall, då båtnaden befinnes knapp.°Då intressenterna normalt äro inställda på att erhålla statsbidrag till halva den beräknade kostnaden, torde för dem fördelen av bidraget vara stor, även om den verkliga kostnaden skulle överstiga den beräknade med t. ex. 10 ä 30 procent. Vidkommande frågan om båtnadens beräknande vid upprättande av torrlägg-

181 ningsplaner har det ofta visat sig, att båtnaden uppskattats alltför högt. Detta kan tydligtvis bero på ett överskattande av markens alstringsförmåga i torrlagt skick men kan även vara föranlett av en viss tendentiös strävan att genom beräknande av hög båtnad lättare komma i åtnjutande av statsunderstöd, särskilt i de fall, då båtnaden eljest knappt skulle täcka kostnaderna. Intressenterna beröras härav på ungefär samma sätt som nyss sagts i fråga om för lågt beräknade kostnader. En ej ovanlig företeelse är för övrigt, att för ett och samma företag kostnaderna beräknats för lågt och båtnadsvärdet för högt. I syfte att möjliggöra ett riktigt beräknande av båtnaden tarvas tillförlitliga undersökningar rörande dels markens höjdläge — i detta hänseende framträder dock enligt vad erfarenheten givit vid handen sällan anledning till erinran — dels jordens egen beskaffenhet inom olika delar av torrläggningsområdet, till såväl ytlager som alv, i och för bedömande av jordens näringsförmåga för avsedd brukning, dels storleken av de marksättningar som böra beräknas komma att inträda, dels jordens olika redan förefintliga odlingsgrad, dels ock jordens tillgänglighet för sina brukare. Det har ofta visat sig, att inom relativt små områden markens förutsättningar för ett bättre tillgodogörande kunna variera starkt ävensom att i andra fall marken på grund av t. ex. stark svavelhalt ej alls kan bära någon gröda utan att stora kostnader nedläggas på densamma. För bedömandet av frågor av sistnämnda art torde ej sällan erfordras tillgång till speciell sakkunskap. Sådan torde finnas tillgänglig inom lantbrukshögskolans institution för jordbruksförsök samt inom svenska vall- och mosskulturföreningen. För det fall att den till torrläggning föreslagna marken redan är odlad och företaget således närmast avser en förbättrad torrläggning i stället för en helt ny sådan, äro betingelserna för den torrlagda arealens utnyttjande mycket gynnsammare än om nyodling måste verkställas. Det vill förefalla kommittén, som om vederbörlig hänsyn till dessa olikheter understundom icke tagits. Vid båtnadsuppskattningen torde slutligen nödigt avseende böra fästas vid sådana faktorer som förekomsten av vägar respektive möjligheten att ordna dylika mellan de olika gårdarna och nyodlingarna. Erfarenheten giver sålunda vid handen, att, när det är fråga om relativt avlägsna odlingar eller större torrläggningsområden, de erforderliga vägarna — även sådana av allra enklaste markvägstyp — kunna draga kostnader av flera tiotusentals kronor. Dock torde torrläggningsområdena i vissa fall ha en sådan belägenhet, att möjlighet föreligger att erhålla särskilda statsbidrag till anläggande av vägar av olika slag genom eller invid områdena. Svårigheter av sist angivna art för ett omedelbart utnyttjande av de torrlagda områdena äro uppenbarligen ägnade att verka starkt reducerande på båtnaden. Ofta synes emellertid detta förhållande icke ha beaktats i skälig utsträckning. Med anledning av världskriget och dess efterverkningar ha konjunkturerna vid flera tillfällen under de senaste årtiondena varierat så starkt och hastigt, att det för många företag icke varit möjligt att i förväg bedöma förändringarna i materialoch arbetskostnader, å ena, samt i jordvärden, å andra sidan. Följden har också blivit, att flera företag fått sin ekonomiska ställning svårt rubbad och i vissa fall helt förstörd. Otvivelaktigt bidrogo statsmakterna själva i viss mån till skapandet av icke bärkraftiga torrläggningsföretag genom att under världskriget och de närmast därpå följande åren i stor utsträckning animera markägarna till vidtagande av torrläggningsåtgärder av olika slag. Ur synpunkten av folkförsörjningens tryggande ansågs det nämligen av behovet synnerligen påkallat, att nya arealer lades under plogen samt att redan odlad jord förbättrades i och för ökande av dess avkastning. Slutligen torde här få beröras ytterligare ett par anledningar till att utförda torr-

182 läggningsföretag uppvisa mindre tillfredsställande resultat i ekonomiskt hänseende utan att sagda resultat kan tillskrivas felaktigheter i arbetsplanen eller i kostnadsberäkningarna. Kommittén syftar härvid dels på sådana fall, då torrläggningsarbetet icke blivit fullständigt utfört enligt fastställd plan, och dels på sådana fall, då underhållet av ett företag försummats. Såväl ofullständigt utförande av det i arbetsplanen bestämda dikningsarbetet som försumlighet i underhållet kan uppenbarligen medföra, att torrläggningseffekten blir mindre god. Vidkommande underhållet av utförda torrläggningsföretag förefinnes numera större säkerhet än tidigare för en tillfredsställande skötsel, i det att markägarna med sina fastigheter ansvara för underhållet, vilket för övrigt vid försummelse från markägarnas sida kan verkställas på deras bekostnad. Även härutinnan föreligger emellertid en svaghet i gällande bestämmelser. För äldre företag — i stort sett sådana som tillkommit före år 1926 — finnes ej nyssnämnda större garanti för ett tillfredsställande underhåll. Erfarenheten giver också vid handen, att brister i underhållet förekomma oftare beträffande äldre företag än när det gäller företag av färskare datum. I detta sammanhang må vidare påpekas, att underhållsbesiktningar i egentlig mening sällan kunna verkställas under nuvarande förhållanden, beroende framför allt därpå att de tillgängliga arbetskrafterna icke räcka till. Att underhållet effektivt övervakas är emellertid icke blott i och för sig synnerligen önskvärt utan synes vara desto mera påkallat som gällande lag, på sätt nyss berörts, avser att understryka skyldigheten till underhåll av utförda torrläggningsföretag. Den nuvarande bristen på personal lägger dock hinder i vägen för ett dylikt effektivt övervakningsarbete. Lantbruksstyrelsen kan varken genom tjänstemännen i styrelsen eller genom sina ingenjörer ute i bygderna ombesörja här ifrågavarande inspektioner. I regel äro nämligen såväl styrelsens egna tjänstemän som ingenjörerna för närvarande överhopade av göromål, om än just under det senaste året en viss lättnad i arbetsbördan förmärkts. Där försummelse i underhållet av torrläggningsföretag konstateras, äger jämlikt 13 kap. 16 § vattenlagen den som lider men av försummelsen att, efter i föreskriven ordning verkställd besiktning, på den försumliges bekostnad avhjälpa försummelsen. Om försummelse i underhållet äger rum vid företag, till vars utförande av allmänna medel lämnats lån, som ej till fullo återbetalats, eller bidrag utan återbetalningsskyldighet, tillkommer enligt 13 kap. 17 § vattenlagen nyssnämnda rätt att själv låta bota konstaterad brist i underhållet länsstyrelsen eller den myndighet Konungen bestämmer. Då emellertid ingen som helst garanti förefinnes för att saken kommer till länsstyrelsens (eller annan av Kungl. Maj:t bestämd myndighets) kännedom, äro enligt kommitténs mening ändrade och strängare bestämmelser om underhållsbesiktning påkallade. För ett rätt bedömande av de till arbetsplanerna hörande kostnadsförslagen, om vilkas tillförlitlighet talats i det föregående, är det givetvis av stor betydelse att äga tillgång till goda uppgifter rörande den arbetsmängd, som erfordras för utförande av olika slag av arbeten. När det gäller torrläggningsarbeten, torde kunna sägas, att schaktningsarbetena i regel äro de dominerande. Just i fråga om dessa arbeten äro emellertid enhetspriserna mycket varierande på grund av den vitt skilda bearbetbarheten hos förekommande jordarter. Andra viktiga grupper av arbeten äro sten- och bergsprängning, stenbeklädnader, murning av olika slag, betonering, vissa träarbeten och järnkonstruktioner — dessa senare äro dock sällan av annat än enklaste slag — o. s. v. I första hand tages naturligtvis i anspråk den personliga erfarenheten, som kan förefinnas hos vederbörande förrättningsman rörande kostnaderna för olika slag av arbeten. Men innan förrättningsmannen haft tillfälle att förvärva tillräckligt god och mångsidig erfarenhet på området, är man uppenbarligen hänvisad

183 att helt eller delvis söka stöd i andras erfarenhet. Och understundom gäller det här specialarbeten, beträffande vilka även en erfaren man kan ha stort gagn av uppgifter från annat håll. De sakkunniga: Såsom misslyckade torrläggningsföretag ha betecknats sådana som orsakat delägarna ekonomiska besvikelser på grund av att förhållandet mellan kostnad och båtnad icke blivit tillfredsställande. Detta kan ha berott på att värdet av båtnaden visat sig väsentligt understiga vad som i sådant hänseende uppskattats eller på att kostnaden blivit avsevärt högre än beräknats eller på en samverkan av båda dessa omständigheter. E t t sålunda, närmast ur enskild synpunkt misslyckat företag innebär ofta en missräkning även för det allmänna. Jämsides med de enskildas förlust uppstår förlust eller ytterligare kostnad för statsverket. Antingen uteblir den båtnad för det allmänna, som det lyckliga genomförandet av en torrläggningsplan anses innebära, eller ock måste staten träda emellan och genom särskilda, ofta betydande bidrag rädda företaget. Beträffande förekomsten och omfattningen av misslyckade torrläggningsföretag är lantbruksstyrelsens utredning, avseende tiden 1921—1940, av stort intresse. Den däri lämnade översikten av de särskilda orsakerna till att staten mast träda till och stödja, vissa företag är även av värde, dä det gäller att överväga åtgärder för att förebygga nya misslyckanden. Enligt lantbruksstyrelsen skulle omfattningen av misslyckade företag vid kritiken av torrläggningsverksamheten ha blivit i hög grad överdriven. Emellertid är att märka, att de fall, som styrelsens utredning avser, långt ifrån omfatta samtliga de företag, vilka rätteligen böra anses som misslyckade. D e t har enligt de sakkunnigas mening förekommit icke så få fall, i vilka intressenterna utan att vända sig till staten själva burit uppkomna merkostnader eller stillatigande funnit sig i att påräknad båtnad i större eller mindre grad uteblivit. Här bör emellertid icke förbises att allmänt hållna uttalanden om misslyckad torrläggning stundom göras utan att konkreta belägg kunna anföras. I vissa fall då klagomål uttalas över att avsedd båtnad av en torrläggning icke vunnits kan markägarnas besvikelse i själva verket bero på a t t de ställt alltför höga förväntningar på den torrlagda jordens blivande användbarhet. Som exempel härpå kan nämnas att ibland kunna iakttagas mer eller mindre misslyckade försök att som åker bruka jord, vilken vid företagets planläggning icke beräknats bli odlingsbar utan upptagits som blivande äng. Ehuru det sålunda torde vara uppenbart, a t t torrläggningsföretag blivit misslyckade i större omfattning än lantbruksstyrelsens utredning angiver, lärer det icke vara möjligt att vinna verklig klarhet vare sig om antalet företag som vållat markägarna missräkningar eller om de förluster dessa kunna anses ha lidit. Som omdöme rörande förekomsten av sådana företag, vilka rimligen icke bort komma till utförande, anse sig emellertid de sakkunniga såväl med hänsyn till resultatet av lantbruksstyrelsens utredning som på grund av upp-

184 lysningar och erfarenheter, vilka inhämtats i landets olika delar, kunna uttala att dylika företag till antal och betydelse äro ringa i jämförelse med dem som visat sig ändamålsenliga och fördelaktiga. Härvid torde man av praktiska skäl böra stanna och i stället rikta uppmärksamheten på de utvägar, som stå till buds när det gäller att med rimliga uppoffringar söka avlägsna riskerna för nya misslyckanden. Redan den konstaterade förekomsten av dylika, liksom även hänsyn till de ganska avsevärda belopp, som statens stödåtgärder till ekonomiskt nödställda företag representerat, motivera att sådana utvägar sökas. Orsakerna till att torrläggningsföretag bli att betrakta som misslyckade äro av skiftande beskaffenhet. Det otillfredsställande förhållande som kommit att uppstå mellan båtnad och kostnad kan vara att tillskriva förbiseende, felbedömning eller bristande kompetens vid planläggningen, oriktigt utförande eller underlåtenhet att fullfölja eller underhålla torrläggningen. Fördyring av företaget kan även ha orsakats av omständigheter som icke rimligen kunnat förutses, såsom naturkatastrofer eller prisstegring under arbetets utförande. Av de brister, som torrläggningskommittén påtalat, kunna några numera anses ha blivit avhjälpta. Sålunda föreligger, sedan statens geotekniska institut inrättats, tillfälle för förrättningsmännen att anlita geoteknisk sakkunskap för att i största möjliga utsträckning undgå misslyckanden, som ha sin grund i att jordarter bli ur arbetskostnads- eller underhållssynpunkt felaktigt bedömda. En förbättrad och mera grundlig utredning i samband med planläggningen torde även ha avsetts med de nya tjänsteföreskrifter för lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater, som lantbruksstyrelsen den 27 april 1940 utfärdat. Däri ha noggranna föreskrifter lämnats bland annat om undersökningar och utredningar, som skola vidtagas vid förundersökningar för upprättande av arbetsplaner. De sakkunniga ha icke funnit det för närvarande påkallat att föreslå ändring i dessa föreskrifter. Vad angår åtgärder som ytterligare kunna vidtagas i syfte att minska riskerna för tillkomsten av misslyckade företag ha de sakkunniga i det föregående i olika sammanhang förordat åtgärder, vilka mer eller mindre böra vara ägnade att verka i sådan riktning. Sålunda har i fråga om lantbruksingenjörernas utbildning föreslagits viss ändring i ändamål att öka förrättningsmännens kompetens i agronomiska och jordbruksekonomiska frågor. Den föreslagna mera obundna bedömningen av företagen vid prövningen av frågan om rätt till statsunderstöd innebär bland annat att hänsyn mer än hittills skall tillmätas de jordbruksekonomiska betingelserna för torrläggningen. Ett säkrare bedömande av dessa betingelser torde vara att påräkna genom att torrläggningsnämnderna få granska planerna och över dem avgiva betänkanden. Vidare har förordats ökning av den agronomiska sakkunskapen å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå. Lantbruksingenjörernas taxeinkomste*föreslås avskaffade, varmed skulle följa att dessa befattningshavares från några

185 håll påtalade ekonomiska, intresse av att torrläggningsverksamheten har en viss omfattning upphör. Beträffande företagens utförande vilja de sakkunniga i detta sammanhang betona vikten av att lantbruksingenjörerna i största möjliga utsträckning anlitas för arbetsledning och kontroll. Slutligen komma de sakkunniga att i det följande även förorda bättre kontroll över torrläggningsföretagens underhåll, tillgodogörande av limnologisk sakkunskap vid sjösänkningar, anslag till statlig forsknings- och försöksverksamhet rörande jords torrläggning ävensom fortbildningskurser för torrläggningspersonalen. D å man sökt utvägar att minska riskerna för tillkomsten av misslyckade torrläggningsföretag har ofta som radikalmedel rekommenderats en sänkning av bidragsprocenten. Ehuru det icke kan förnekas att en sådan sänkning i praktiken kunde få den effekten att ett och annat torrläggningsföretag av tvivelaktigt värde icke komme till utförande, anse de sakkunniga dock att en sådan utväg icke bör anlitas förrän andra vägar visat sig oframkomliga. Om bidragsprocenten blivit riktigt avvägd måste nämligen en sänkning av dess maximala belopp verka återhållande även på många ändamålsenliga och nyttiga företag och sålunda medföra en inskränkning av torrläggningsverksamheten, som icke för närvarande kan anses önskvärd.

Kap. VII. Åtgärder för torrläggningsverksamhetens rationalisering. 1. Vad bör vid syneförrättning anses som båtnad av jords torrläggning? De brister, varmed den statsunderstödda torrläggningsverksamheten hittills ansetts behäftad, ha till avsevärd del haft sin orsak i svårigheten att på förhand tillförlitligt bedöma företagets lämplighet. Ett försök att rationalisera verksamheten synes därför böra i främsta hand inriktas på åtgärder, som öka. möjligheten att bemästra denna svårighet. Såsom i det föregående berörts har bedömandet av rätten till understöd hittills skett huvudsakligen på grundval av synemännens enligt vattenlagen företagna uppskattning av båtnaden. De sakkunniga ha utvecklat den meningen, att nyttan av företaget bör bedömas med hänsyn även till andra, främst jordbruksekonomiska omständigheter. Det är emellertid uppenbart, att syneförrättningens båtnadsberäkning alltjämt blir av den största vikt för prövning av företagets berättigande. Den därvid framkomna båtnaden är ofta den enda, som kan med någon säkerhet uppskattas i penningar, och det är därför angeläget att den ger en sä riktig bild av företagets ekonomiska förutsättningar som möjligt. Det har anmärkts, att bestämmelserna i vattenlagen icke tillåta att alla de fördelar, som kunna vinnas genom eller i samband med jords torrläggning, tagas i beräkning vid synen. Då det är fråga om torrläggning för jordbruksändamål beaktas vid uppskattning av båtnaden enligt 7 kap. 22 § vattenlagen endast den höjning i vattenskadad marks alstringsförmåga som uppstår eller möjliggöres genom det ökade torrläggningsdjupet. Vad som närmast åsyftas torde vara ökningen i biologisk alstringsförmåga. Enligt 10 kap. 60 § skola synemännen för utrönande av värdet å sådan båtnad efter undersökning uppskatta marken såväl i dess skick före företaget som ock i det skick, vari den antages komma efter företagets fullbordan. I motiven till sistnämnda lagrum uttalade 1919 ärs vattenrättssakkunniga, att båtnaden i varje fall borde bestämmas med hänsyn till den värdeökning, beräknad efter gängse prisförhällanden och med hänsyn till normala betingelser i övrigt, som marken tillfördes genom torrläggningen. Storleken av denna värdeökning vore enligt de sakkunnigas mening, då fråga vore om jordförbättring, beroende av i vilken grad jordens alstringsförmåga höjdes.

187 Det är måhända icke möjligt att i vattenlagen uppställa ett båtnadsbegrepp så beskaffat att det omfattar alla direkta och indirekta fördelar som följa med jords torrläggning. Fördelar av tvivelaktig eller svårbedömd art böra rimligtvis icke få inverka på frågorna om företagets tillåtlighet och om markägarnas delaktighet i torrläggningskostnaden. Det är också huvudsakligen för ett visst slag av båtnad, den s. k. brukningsbåtnaden, som önskemål framkommit om att plats måtte beredas i vattenlagen. Sedan besparingsberedningen framhållit lämpligheten av att vid båtnadsuppskattningen toges hänsyn till bland annat även företagets jordpolitiska syfte och den förbättrade eller nyvunna jordarealens betydelse för de fastigheter som berördes, framhöll lantbruksstyrelsen i yttrande däröver i huvudsak följande: Vattenlagens stadgande om bätnadsberäkningen begränsade pä ett ett mindre lyckligt sätt båtnadsbegreppet i såväl av beredningen angivna som andra avseenden, exempelvis förbättring av betingelserna för jordens rationella brukning. Detta hade länge varit uppenbart för såväl lantbruksstyrelsen som lantbruksingenjörerna. Frågan hade vid flera tillfällen behandlats vid lantbruksingenjörernas ärliga överläggningar och det vore synnerligen önskvärt att den upptoges till slutlig prövning. Föreningen statens lantbruksingenjörer har i yttrande över besparingsberedningens promemoria pekat pä brukningsbätnadens förekomst och framhållit, att de flesta torrläggningsförrättningarna i södra och mellersta Sverige för närvarande söktes i första hand för tegdikens och avlopps igenläggande med rör för att göra maskinell drift möjlig. I yttrande över torrläggningskommitténs betänkande uttalade föreningen önskemålet, att bestämmelserna om statsunderstöd bleve mera tidsenliga och verklighetsbetonade sä att understöd kunde erhållas även till kostnad för dikning, som avsäge att åstadkomma bättre brukningsförhållanden. Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har understrukit att utom den båtnad, som visade sig i skillnaden mellan jordvärdena före och efter torrläggningen, funnes även andra, båtnadsvärden, framförallt brukningsbåtnaden, vilka icke kunde angivas med siffror, men som dock innebure ett stort realvärde ur räntabilitetssynpunkt. Det syntes utskottet vara en brist, att besparingsberedningen vid sin behandling av båtnadsvärdena icke ägnat uppmärksamhet jämväl åt dessa spörsmål. De sakkunniga: Brukningsbåtnad kan i samband med ett torrläggningsföretag vinnas antingen genom själva torrläggningen eller ock till följd av det särskilda sätt, pä vilket denna utföres. Den vanligaste fördelen i brukningshänseende i följd av själva torrläggningen är, att de genom denna förbättrade områdena kunna brukas tillsammans med angränsande högre belägna områden i större skiften, varvid brukning, sådd och skörd kunna ske vid samma tid över hela skiftet. Brukningsbåtnad av detta slag kan uppenbarligen in-

188 träda icke endast för markområden som torrläggas utan även för angränsande mindre ägofigurer, om nämligen dessa till läge, storlek eller form äro sädana att de icke lämpa sig för brukning annat än tillsammans med den vattenskadade marken och fördenskull, innan torrläggningsföretaget utföres, icke kunna brukas rationellt. Under senare är har användandet av täckta avloppsledningar blivit allt vanligare och därmed har ytterligare ett slag av brukningsbåtnad trätt i förgrunden. Sålunda genomföres ofta i samband med torrläggning en sådan rationalisering i brukningshänseende som att förut befintliga öppna avloppsdiken, som delat sönder för enhetlig brukning lämpliga skiften, göras täckta. En likartad brukningsbåtnad är den som vinnes genom att öppna diken flyttas till lämpligare läge och förläggas t. ex. vid sidan av den odlade jorden eller i råskillnad. De nu senast berörda fördelarna i brukningshänseende följa icke av själva torrläggningen som sådan utan vinnas genom att denna utföres på ett särskilt sätt. Understundom kan även brukningsbåtnad av sistnämnda slag uppkomma för mark, som icke vinner torrläggning. Sä är fallet om ett öppet dike utan att fördjupas lägges igen till täckt ledning. Ett i praktiken oftare förekommande fall är det, att ett öppet avlopp genom ett förhällandevis högt, redan tillräckligt torrlagt område fördjupas, icke av hänsyn till den mark varigenom det går fram, utan för att förbättra ovanför belägen vattenskadad jord. Om ett sådant avlopp därvid utbytes mot täckt ledning, uppstår ofta för marken varigenom det sträcker sig en brukningsbåtnad, som kan vara av stort ekonomiskt värde. Med nuvarande bestämmelser kan dock ingen skyldighet att taga del i kostnaden för företaget åläggas den, vars mark ligger så högt att den icke tillika vinner torrläggning. Vid avfattningen av vattenlagens stadganden om torrläggningsbåtnad torde endast ha avsetts båtnad av det skadliga vattnets undanskaffande. Denna ståndpunkt kan förklaras antingen av att det icke ansetts principiellt riktigt att taga. hänsyn till indirekta fördelar av ett torrläggningsföretag, eller ock av att brukningsbåtnaden vid tiden för vattenlagens tillkomst icke tillmättes så stor betydelse som nu. Det slag av sådan båtnad, som föranledes av att täckta ledningar begagnas, var dessutom vid den tiden sällan förekommande. Att emellertid lagstiftaren icke var främmande för tanken att fästa avseende även vid brukningsbåtnad synes framgå av den avfattning föreskriften i 10 kap. 26 § (som motsvarade nuvarande 10 kap. 60 §) hade i 1910 års förslag till vattenlag. Där föreskrevs nämligen, att vid uppskattning av ökningen i jords alstringsförmåga synemännen borde, med fäst avseende å jordens naturliga beskaffenhet till matjord och alv samt den större eller mindre svårigheten och kostnaden för brukningen, med varandra jämföra jordens avkastning i dess av vatten besvärade skick och den avkastning som med hänsyn till jordens mer eller mindre fullständiga torrläggning till bestämt

189 djup vore att påräkna. Att denna formulering icke återkom i 1919 års sakkunnigförslag eller i vattenlagen synes främst ha berott pä en anmärkning av lantbruksstyrelsen, vilken som sin åsikt framhöll, att avseende borde fästas icke i främsta rummet vid avkastningen utan vid själva jordförbättringen. Mot att brukningssvärighet och brukningskostnad beaktades synes emellertid någon invändning ej ha avsetts. Det förtjänar i detta sammanhang uppmärksammas, att högsta domstolen i ett nyligen avgjort rättsfall (Nytt juridiskt arkiv 1942 sid. 207) haft att taga ställning till frågan huruvida ersättning i visst fall skulle erläggas för brukningsbåtnad, som uteblev på grund av att ett torrläggningsföretag icke kom till stånd. Därvid förklarades att vid beräkning, i anledning av stadgandet i 7 kap. 17 § vattenlagen, av skada därigenom att ett torrläggningsföretag icke utföres hänsyn skall tagas till uteblivande ej blott av höjd alstringsförmåga hos den jord som skolat torrläggas — båtnad enligt 22 § samma kap. — utan även av indirekt nytta, t. ex. att denna jord efter torrläggning kunnat förenas med närliggande mark till en gemensam brukningsenhet. Ersättning beräknades i det föreliggande fallet för utebliven brukningsbåtnad såväl för mark som för sin torrläggning var beroende av företaget som ock för vissa mindre områden, vilka oberoende av detta kunde torrläggas till 1.2 meters djup men som på grund av sitt isolerade läge endast, kunde brukas tillsammans med starkt försumpad mark och vilkas alstringsförmåga därför endast delvis kunde utnyttjas. Vid överläggningar, som de sakkunniga bland annat under resor till olika delar av landet hållit med lantbruksingenjörer, representanter för hushållningssällskap samt andra för torrläggiiingsverksamheten intresserade, har allmänt framhållits vikten av att vid syneförrättning hänsyn tages även till förekommande brukningsbåtnad. Det torde också vara obestridligt att med nuvarande brukningsmetoder, vilka alltmer bygga på användningen av maskiner, förhållanden som underlätta jordens brukning kunna vara av utomordentlig betydelse och i vissa fall nära nog lika värdefulla som själva torrläggningen. Även för det icke utpräglat maskinella jordbruket är brukningsbåtnaden av vikt. På grund av den ändrade värdesättning av arbetskraften, som inträtt under de senaste årtiondena, övar den stort inflytande också på ett sådant jordbruks lönsamhet. Med hänsyn till vad sålunda anförts om brukningsbåtnadens betydelse synes den icke längre kunna lämnas åsido när det gäller att riktigt bedöma, om ett torrläggningsföretag är ekonomiskt berättigat. Att brukningsbåtnaden därför måste tagas i beaktande, då frågan om statsunderstöd skall prövas, finna de sakkunniga oundgängligt. Ovan har emellertid framhållits vikten av att även syneförrättningen ger en såvitt möjligt riktig bild av företagets ekonomiska förutsättningar. Brukningsbåtnaden synes också böra tillmätas betydelse när

190 det gäller att mot utomstående intressen väga nyttan av ett torrläggningsföretag eller att mellan delägarna rättvist fördela kostnaden för företaget. Det är för de sakkunniga känt, att åtminstone några lantbruksingenjörer redan nu anse sig böra och kunna vid båtnadsuppskattningen taga hänsyn till vissa slag av brukningsbåtnad, ehuru detta icke väl stämmer överens med lagens ordalydelse. Ä andra sidan ha de sakkunniga under sina resor iakttagit utförda torrläggningsföretag, av vilka markägare vunnit påtagliga brukningsfördelar utan att behöva erlägga däremot svarande andel i kostnaderna, beroende på att vederbörande förrättningsman funnit sig av gällande lagbestämmelser förhindrad att för sådan båtnad ålägga delaktighet i kostnaderna. Enligt de sakkunnigas mening bör i vattenlagen införas en bestämmelse att såsom båtnad av torrläggning skall anses även brukningsbåtnad. Med sådan båtnad skulle då förstås de förbättrade betingelser för jordbruksdriften, som i form av minskad brukningssvårighet eller brukningskostnad uppkomma för vattenskadad mark eller för därintill belägna mindre jordområden antingen genom torrläggningen såsom sådan eller till följd av dennas utförande på visst föreskrivet sätt, t, ex. medelst täckt dike eller genom flyttning av dike till lämpligare läge. Om ett tillägg med sådan innebörd göres till 7 kap. 22 §, torde enligt de om tvångsdelaktighet gällande bestämmelserna (7 kap. 20 och 23 §§) skyldighet att taga del i kostnaderna för ett torrläggningsföretag kunna åläggas även den, vars mark endast vinner brukningsbåtnad. De sakkunniga ha icke förbisett, att man till en början torde få räkna med vissa svårigheter när det gäller att uppskatta brukningsbåtnaden i penningar. Dessa svårigheter kunna emellertid icke bli av sådan storlek eller varaktighet att de böra föranleda betänkligheter mot att detta bätnadsbegrepp införes i vattenlagen. Det torde i längden icke bli svårare att uppskatta den ökning av markens värde, som följer av att brukningen underlättas och förbilligas, än att fastställa värdeökningen på grund av höjd alstringsförmåga. Den i 10 kap. 60 § givna anvisningen om sättet för båtnadsuppskattningens verkställande synes kunna oförändrad gälla även i fråga om brukningsbåtnaden. I samband med den föreslagna utvidgningen av båtnadsbegreppet synes även en redaktionell ändring av bestämmelsen i 7 kap. 22 § behöva vidtagas. Mark som genom ett torrläggningsföretag tillskyndas gagn i jordbrukshänseende har i lagrummet betecknats som »mark, vars nytta av torrläggning består i höjning av dess alstringsförmåga». Då såsom framgår av det föregående nyttan för jorden kan innefatta även annat än förhöjd alstringsförmäga, torde en formulering med mera vidsträckt innebörd vara erforderlig. Det synes även vara lämpligt att begreppen alstringsbätnad och brukningsbåtnad inryckas i lagtexten och däri till sin betydelse klargöras.

2. Sakkunskap för bedömande av torv- och gyttjejordar. En angelägenhet av största vikt är att mark, vars torrläggning ifrågasattes, blir rätt bedömd med avseende på sitt värde ur odlingssynpunkt. Det har framhållits att i flertalet fall, då utförda torrläggningsföretag ansetts förlustbringande, torrläggningen berört torv- och gyttjejordar, vilka ur nämnda synpunkt varit mer eller mindre värdelösa. I synnerhet sådana marker böra därför göras till föremål för sakkunnig bedömning. 1984 års avdikningssakkunniga uttalade i sitt betänkande, att en skärpning av kompetensfordringarna för lantbruksingenjör så att krav skulle uppställas på specialutbildning beträffande moss- och torvjordar icke syntes påkallad. De särskilda synpunkter, som i sådana fall kunde göra sig gällande, syntes bäst kunna tillgodoses genom tillkallande av speciellt sakkunnig. I överensstämmelse härmed har i de av lantbruksstyrelsen meddelade tjänsteföreskrifterna för lantbruksingenjörer stadgats att, när fråga är om särskilt svårbedömliga jordarter eller andra på företagets ekonomiska utfall avgörande, med jordens fysikaliska och kemiska egenskaper sammanhängande förhållanden, exempelvis risk för stark hopsjunkning efter torrläggning, förekomst av växtskadliga ämnen m. m., utlåtande skall inhämtas av i dylika frågor sakkunnig. De sakkunniga: Om det ändamålsenliga i den sålunda gällande föreskriften torde delade meningar icke råda. Den sakkunskap, som anlitats för bedömande av torv- och gyttjejordar, har hittills i synnerhet stått till förfogande hos kulturingenjörer, anställda av Svenska vall- och mosskulturföreningen. Såväl lantbruksingenjörerna som lantbruksstyrelsen ha vid sin handläggning av torrläggningsärenden ofta från dem inhämtat utlåtanden i frågor tillhörande deras specialområden. Då för närvarande pågår en av Kungl. Maj:t anbefalld utredning rörande föreningens verksamhet, finna, de sakkunniga påkallat framhålla nödvändigheten av att sådan sakkunskap även för framtiden ställes till torrläggningsverksamhetens förfogande. 3. Tillgodogörande av limnologisk sakkunskap. Det studium av sötvattnets fysikaliska, kemiska och biologiska förhållanden, som tillhör den limnologiska vetenskapen, har på senare tid lett till beaktansvärda resultat, vilka synas kunna bli av vikt för bedömande av vissa torrläggningsföretags önskvärdhet och lämplighet. Detta gäller i synnerhet med avseende på sjösänkningar. Vid sidan av övriga faktorer, till vilka hänsyn måste tagas vid en sjösänkning, böra även beaktas dennas verkningar i hydrografiskt och biologiskt avseende dels på det kvarblivande vattenområdet och dels på stränderna. Erfarenheter och rön, som i dessa hänseenden gjorts inom limno-

192 logien, ha emellertid först under sista tiden blivit sä utformade och kända att de kunnat öva praktiskt inflytande pä torrläggningsverksamheten. Av särskild betydelse är den uppmärksamhet, som limnologien ägnat ät frågan om sjösänkningars inverkan pä slamavlagringen (sedimenteringen). Betingelserna för sedimenteringen äro, enligt vad erfarenheten och forskningen visat, beroende bland annat av vattendjupet i sjön. En minskning av detta kan föranleda t. ex. att sedan läng tid tillbaka lagrade gyttjeomräden under inverkan av vind och vågrörelser på nytt slammas upp, så att vattnet grumlas och förorenas. Om sjön såsom ofta är fallet utgör recipient för kloakledningar, kan föroreningen bli sä kraftig att hygieniskt menliga verkningar inträda, igenväxning befordras och skönhet svärden försvinna. Detta kan givetvis lätt föranleda ekonomiskt menliga följder för deltagarna i sänkningsföretaget. Sädana kunna även orsakas av inträdda förändringar nedanför sjön, såsom att det lösgjorda bottenslammet avsätter sig i det upptagna avloppet och där åstadkommer uppgrundning och igenväxning med åtföljande opåräknade underhällskostnader. För att förebygga eller minska sådana olägenheter som nu antytts kräves, att vid planläggningen av en sjösänkning sådan hänsyn tages bland annat till sedimentförhållandena i sjön och dess tillflöden, att de naturförändringar som kunna väntas uppstå genom sänkningen kunna någorlunda säkert förutsägas. Docenten i limnologi vid Lunds universitet Sven Thunmark har i en till de sakkunniga ställd skrivelse den 30 september 1944, vilken såsom Bilaga A bifogas detta betänkande, närmare utvecklat den limnologiska vetenskapens betydelse för torrläggningsvcrksamheten, speciellt sjösänkningsföretagen, och jämväl framhållit de sociala och ekonomiska olägenheter, som nu i vissa fall kunna uppstå på grund av bristande hänsyn till limnologiska erfarenheter. Såsom riktlinjer för att undanröja eller minska bristfälligheterna i den nuvarande verksamheten har Thunmark föreslagit, dels att avskrift av ansökan om sjösänkning skulle överlämnas till limnologisk myndighet vilken, om den funne limnologisk undersökning erforderlig, skulle företaga sådan och därefter avgiva yttrande om de genom den tilltänkta sänkningen uppkommande betydelsefulla följdverkningarna i sjön och dess strandområde, dels ock att i lantbruksingenjörernas utbildning inrycktes viss undervisning i centralt limnologiska frågor, så att dessa tjänstemän självständigt kunde göra vissa limnologiska fastställanden, vilka stundom kunde vara tillfyllest för att ligga till grund för den limnologiska myndighetens yttrande. Limnologisk undervisning skulle enligt Thunmarks menmg vara av betydelse icke blott för lantbruksingenjörer utan även för civilingenjörer och lantmätare, som sysselsättas med kommunernas tekniska uppgifter, detta i synnerhet med hänsyn till den starkt stegrade verksamhet för avloppsvattenfrågornas lösning, som kunde förväntas bland annat på grund av det pågående omfattande planläggningsarbetet för efterkrigstiden. För lösandet av avloppsvattenfrägor vore limnologiska synpunkter och kunskaper ofta av

193 utomordentligt värde och stundom oundgängliga. Undervisningen i limnologi borde ändamålsenligt inordnas dels i lantbruksingenjörsutbildningen och dels i kursplanerna för avdelningen för väg- och vattenbyggnad och avdelningen för lantmäteri. Antalet föreläsningar syntes kunna begränsas till omkring 10, ehuru ett större antal vore synnerligen önskvärt. Föreläsningarna borde beröra bland annat följande ämnen: de viktigaste vattentyperna och deras regionala fördelning i värt land, de organogena sjösedimentens struktur och stratigrafi, strandmorfologiska förhållanden, biologiska och kemiska effekter på grund av sjösänkning samt tillämpandet av limnologiska arbetsprinciper och arbetsmetoder vid planläggning av sjösänkning. Utöver de obligatoriska föreläsningarna vore frivilligt deltagande i någon kurs i limnologi att rekommendera. De sakkunniga: Av det anförda finna de sakkunniga det framgå, att de erfarenheter och rön som gjorts inom den limnologiska vetenskapen och som redovisats i Thunmarks skrivelse äro av betydande värde för torrläggningsverksamheten. De av flera anledningar vanskliga sjösänkningarna skulle otvivelaktigt med avseende på sina blivande verkningar kunna göras till föremål för säkrare förhandsbedömning, om därvid jämväl limnologiska bedömningsgrunder anlitades. Det måste därför enligt de sakkunnigas mening anses angeläget, att de limnologiska synpunkterna beredas möjlighet att utöva det praktiska inflytande på torrläggningsverksamheten som de förtjäna. De sakkunniga vilja i första hand förorda, att i förevarande avseende begagnas den enligt 10 kap. 46 § vattenlagen föreliggande möjligheten för förrättningsman att tillkalla sakkunnigt biträde och att sålunda vid planläggning av sjösänkning förrättningsmannen införskaffar den utredning av limnologiskt sakkunnig, som kan vara av betydelse för bedömande av sjösänkningens framtida verkningar. Erinran härom torde böra införas i de av lantbruksstyrelsen utfärdade tjänsteföreskrifterna för förrättningsmännen. Vidare vilja de sakkunniga ansluta sig till det av Thunmark framlagda förslaget om införande av viss undervisning för blivande lantbruksingenjörer i centralt limnologiska frågor, en undervisning som säkerligen, såsom framhållits, skulle vara av stor betydelse även för vissa civilingenjörer samt för lantmätarna. För de nuvarande lantbruksingenjörerna torde utbildning i limnologi kunna inrymmas i de fortbildningskurser som de sakkunniga i annat sammanhang komma att föreslå. 4. Naturskyddet och torrläggningen. Torrläggningsföretag, som kunna medföra väsentlig skadegörelse pä naturförhållandena och naturskönheten, ha avsetts att förhindras genom stadgandet i 7 kap. 39 § vattenlagen, enligt vilket lagrum sjösänkning eller annan vattenavledning under vissa omständigheter icke får ske ändå att hinder mot densamma ej föreligger av ekonomiska skäl. Bland de angivna omständigheterna 1 3 441233

194 namnes den, att genom åtgärden skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara. Kungl. Maj:t äger dock, om företaget är av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, efter hemställan av vattendomstol, lämna medgivande till företaget. Vid behandlingen av ett torrläggningsärende ankommer det på kammarkollegiet att bevaka naturskyddets intressen. Enligt 10 kap. 42 § vattenlagen har förrättningsmannen — då fråga är om sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup eller läge i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän flottled finnes, eller då torrläggningsföretag eljest kan antagas beröra allmänna intressen av någon betydelse — att utan dröjsmål översända avskrift av ansökningshandlingarna jämte utfärdad kungörelse till kammarkollegiet, som har att, där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen som kunna vara i fråga. I samband med översändande av handlingarna bör förrättningsmannen, enligt 10 kap. 45 §, tillika lämna de upplysningar rörande nämnda intressen som för honom äro att tillgå. Vidare är att i detta sammanhang märka bestämmelsen om prövning av statsbidragsfrågan i vissa fall, då naturskyddsintresse beröres av torrläggning. Härom föreskrives i 3 § andra stycket kungörelsen om statsbidrag från statens avdikningsanslag (1939: 431) att, om ett företag berör allmänna intressen av större betydelse, såsom urtappning eller reglering av mera betydande sjö eller vattendrag, mera påtaglig förändring av landskapsbilden, naturskydd eller dylikt, ansökningen om statsbidrag skall av lantbruksstyrelsen, tillika med styrelsens eget utlåtande, överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande. I en till Kungl. Maj:t gjord framställning den 9 april 1941 hemställde vetenskapsakademien om vidtagande av åtgärder för införande i för statens lantbruksingenjörer gällande instruktion eller särskilda tjänsteföreskrifter av ett stadgande om skyldighet för nämnda tjänstemän att i samband med torrläggningsföretag beakta såväl den allmänna landskapsvårdens som det vetenskapliga naturskyddets intressen. Vid framställningen var fogad en skrivelse från akademiens naturskyddskommitté, däri framhölls bland annat: Torrläggningsföretag hade i många fall på ett ödesdigert sätt influerat pä landskapets karaktär och förstört oersättliga skönhets- och naturvärden. Den gotländska stormyren vore nu nästan utrotad som naturtyp. Åtskilliga större och mindre slättsjöar inom södra och mellersta Sverige hade fatt försvinna till stor skada för fågellivet. Fastlandskärren toges i allt raskare takt i anspråk för odlingsändamål och även frän mossarnas serie försvunne den ena märkliga typen efter den andra. Det vore en rimlig fordran, att vid utredningen rörande torrläggningsföretag hänsyn toges även till traktens skönhets- och speciella naturvärden och att en förnuftig avvägning av de olika intressena mot varandra eftersträvades. Detta

195 borde icke blott i de extrema fall, varpå vattenlagens s. k. naturskyddsparagraf syftade, utan ständigt vara ett av utredningens ledmotiv. Sedan lantbruksstyrelsen den 7 juli 1941 i de för lantbruksingenjörerna gällande tjänsteföreskrifterna intagit en bestämmelse om skyldighet för förrättningsman att vid upprättande av arbetsplan rörande torrläggningsföretag taga vederbörlig hänsyn till den allmänna landskapsvårdens och det vetenskapliga naturskyddets intressen, beslöt Kungl. Maj:t den 21 maj 1943, att framställningen icke skulle föranleda annan åtgärd än att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till de sakkunniga för att tagas under övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag. I en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse den 4 september 1944, vilken likaledes överlämnats till de sakkunniga, har lantbruksstyrelsen bland annat ifrågasatt, huruvida icke fiskeriintendent vid avgivande av sitt yttrande angående sjösänknings inverkan på fisket även borde uttala sig över sänkningens inverkan ur naturskyddssynpunkt. Lantbruksstyrelsen framhöll, att dessa båda intressen i fråga om skador genom vattenförorening skulle beaktas i ett sammanhang och stå under tillsyn av fisketillsynsmyndigheten. De sakkunniga: Det är uppenbarligen en angelägenhet av största vikt, att torrläggningsföretag icke vålla skada eller förstörelse på naturvärden och att, i fall då detta icke kan undvikas, den menliga inverkan så mycket som möjligt begränsas. Såväl den allmänna landskapsvårdens som det vetenskapliga naturskyddets intressen måste därför behörigen beaktas vid torrläggningsföretagens planering och utförande. Därest skönhets- och naturvärden skulle lida allvarlig skada av en torrläggning, bör denna i varje fall icke få utföras utan att en noggrann avvägning ägt rum av de mot varandra stående intressena. Gällande bestämmelser synas visserligen med avseende på innehåll och räckvidd bereda möjlighet till ett betryggande skydd för de värden, varom här är fråga, och de sakkunniga finna därför icke anledning att i detta avseende föreslå ändrade föreskrifter. Med hänsyn till arten av berörda värden och den mången gång mötande svårigheten att rätt väga desamma mot det för jordbruksdriften betydelsefulla torrläggningsintresset, erbjuder emellertid bestämmelsernas tilllämpning möjlighet till växlande bedömning. En sådan har också i verkligheten förekommit. Vad det vid tillämpningen i främsta rummet kommer an på är emellertid, att vederbörande förrättningsmän äga verklig känsla och förståelse för naturvärdena, vilket torde vara den säkraste garantien för att desamma icke uppoffras i onödan eller för ekonomiska fördelar av kanske tvivelaktigt värde. Det bör i detta sammanhang nämnas, att kammarkollegiet, enligt vad de sakkunniga erfarit, under senare år ägnat stor uppmärksamhet åt naturskyddsintressenas bevakande. I anslutning till det anförda vilja de sakkunniga uttala det önskemålet, att myndigheter, nämnder och förrättningsmän, på vilka torrläggningsföretagens

196 tillkomst och sättet för dessas utförande bero, måtte ägna tillbörligt intresse åt de värden vårt lands natur har att bjuda, rätt uppskatta dessa värden samt i förekommande fall söka finna möjligheter att bevara naturvärdena åt efterkommande. Emellertid bör även beaktas den stundom svåra belägenhet, vari jordägare befinna sig, vilka förhindras att torrlägga sin mark pä grund av att naturskyddet eller annat allmänt intresse skulle genom torrläggning trädas för nära. Frågan om gottgörelse av statsmedel till sådana jordägare var i anledning av väckta motioner föremål för prövning av 1942 års riksdag, som dock, efter avstyrkande av jordbruksutskottet (utlåtande nr 31), avslog framställt yrkande om utredning i förevar ande avseende. De sakkunniga, som funnit frågan om ersättning i sådana fall ligga utanför det åt dem givna uppdraget, vilja allenast som sin mening uttala, att fall torde ha förekommit, i vilka det kunnat synas befogat med ett statligt stöd i någon form, samt att frågan därför bör göras till föremål för närmare övervägande. 5. Fiskets tillgodoseende. Genom åtskilliga bestämmelser i vattenlagen har fisket beretts skydd vid sådana ingrepp i vatten, som kunna inverka menligt på fisket eller fiskbeståndet. I en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse den 4 september 1944, vilken överlämnats till de sakkunniga, har lantbmksstyrelsen uttalat, att fiskeintresset i det stora hela vore väl tillvarataget, men framhållit, att detta dock icke kunde anses vara fallet beträffande vissa företag, nämligen sjösänkningsföretag, invallningar och under särskilda förutsättningar jämväl andra torrläggningsföretag. Dylika företag kunde ej sällan medföra avsevärda skador på fisket eller fiskbeståndet av varaktig eller mera övergående natur, skador som drabbade både det allmänna och den enskilde, utan att verkningarna därav bleve tillräckligt beaktade. Lantbruksstyrelsen framförde med anledning därav önskemål om vissa lagändringar i ändamål att i ökad omfattning bringa ansökningar och beslut rörande torrläggningsföretag till fiskemyndigheternas kännedom för att möjliggöra ett bättre bevakande av fiskets intressen. a. I 10 kap. 43 § vattenlagen stadgas, att ansökan och kungörelse rörande torrläggningsföretag i vissa fall skall av förrättningsmannen översändas till lantbruksstyrelsen. Detta gäller då fråga är om sänkning eller urtappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller då ett torrläggningsföretag eljest kan antagas beröra fiskeintresse av någon betydelse. Finner lantbruksstyrelsen det uppenbart, att fiskeintresse icke kan röna inverkan av företaget, skall styrelsen meddela förrättningsmannen detta. I annat fall förordnar styrelsen fiskeritjänsteman att under syneförrättningen till förrättningsmannen avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom

197 företaget lida väsentligt förfång, så ock om de särskilda åtgärder som kunna erfordras till skydd för fisket. Lantbruksstyrelsen har i förevarande avseende anfört: D å det gällde andra torrläggningsföretag än sjösänknings- eller uttappningsföretag ankomme det på förrättningsmannen att själv pröva, huruvida fiskeintresse av någon betydelse kunde antagas beröras av företaget och handlingarna skulle översändas till lantbruksstyrelsen. Sistnämnda företag, särskilt sådana som avsåge invallnings- och vissa dikningsåtgärder, kunde emellertid medföra skadliga inverkningar pä gäddleken och över huvud taget inverka decimerande på gäddbeståndet. I dylika fall syntes frågan om företagets eventuella inverkan på fisket icke lämpligen böra avgöras av förrättningsmannen, vilken i regel ej torde äga förutsättningar ati bedöma densamma. Det torde därför ur fiskets synpunkt vara önskvärt, att samtliga torrläggningsärenden, som på något sätt kunde beröra fiskeförhållandena, bringades till fiskerimyndigheternas kännedom. Lantbruksstyrelsen ville med hänsyn därtill ifrågasätta sådan utvidgning av skyldigheten för förrättningsman att till lantbruksstyrelsen översända ansökningshandlingar rörande företag, som i 7 kap. vattenlagen avses, att densamma komme att omfatta alla de fall, där fiskeintresse berördes. b. För att ett sjösänkningsföretag skall få komma till stånd fordras enligt 7 kap. 38 § vattenlagen, att nyttan av företaget efter avdrag av kostnaden för dess verkställande skall överstiga skadan och intrånget å annans egendom. Härvid skall i kostnaden för företaget även inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å egendom tillhörig den, för vars räkning företaget sker, må skattas. Lantbruksstyrelsen har i denna del yttrat: I praktiken hade det visat sig, att fisket stundom värderats ytterligt lågt, trots att det enligt vederbörande fiskeritjänstemans yttrande varit av ganska stor betydelse. Detsamma gällde de genom företaget på fisket och fiskbeståndet orsakade skadorna. Det syntes mången gång, som om fiskeriintendentens yttrande icke tillmättes någon större betydelse. Även om det alltid vore ytterligt svårt att någorlunda exakt beräkna och värdesätta skadeverkningarna, vilket måhända lätt kunde föranleda, a t t fiskeriintendenten räknade i överkant, torde det i allt fall ur fiskets synpunkt vara önskvärt, a t t icke en motsatt ståndpunkt intoges. I dylika fall syntes de olika intressena böra prövas ur mera allmän synpunkt. Det torde säkerligen vid dylik prövning befinnas, att i åtskilliga fall det fiske, som genom företaget förstördes och bortginge, vore av större allmänt värde än man i allmänhet föreställde sig. Liksom vid flertalet andra ingrepp i sjöar och vattendrag, syntes prövningsrätten i nu förevarande fall böra tillkomma vattendomstolen. I viss utsträckning vore visserligen redan nu så formellt förhållandet. Jämlikt bestämmelserna i 7 kap. 45 § vattenlagen skall nämligen, om företaget avser sänkning eller urtappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup eller läge i

198 vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän flottled finnes, synemännens utlåtande underställas vattendomstolens prövning, dock att vattendomstolen ej mä ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande företagets utförande. I praktiken torde detta underställande, därest besvär ej anförts, endast föranleda en mera formell granskning. För närvarande vore förrättningsmannen i fråga om i 7 kap. vattenlagen avsedda företag icke skyldig att översända syneutlåtandet till fiskeriintendenten, lantbruksstyrelsen eller kammarkollegiet. De, som ur det allmännas synpunkt skulle bevaka fiskeintressena, hade därför i regel icke möjlighet att göra detta. Det skulle i hög grad underlätta möjligheten för fiskeriintendenten att hos kammarkollegiet göra framställning om anförande av besvär, därest förrättningsmannen vore skyldig att översända utdrag ur syneutlåtandet till vederbörande fiskeriintendent. Där besvär anförts torde en mera ingående prövning från vattendomstolens sida komma till stånd i fråga om fiskeintressena; något som enligt vad framhållits icke torde vara fallet i de rena underställningsmälen. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att genom kungörelse den 17 oktober 1941 nr 850 föreskrivits att, när vattendomstol, vattenöverdomstolen eller högsta domstolen i andra vattenmål än sådana, som röra företag enligt 8 kap. vattenlagen, meddelat utslag som innefattar bestämmelser till fiskets skydd eller befrämjande, det skall tillses att avskrift av utslaget i de delar det innehåller bestämmelser som nyss sagts skyndsamt översändas till lantbruksstyrelsen. De sakkunniga: Vad först angår den ovan under a. berörda skyldigheten för förrättningsman att i vissa fall pröva, om fiske som kan röna inverkan av ett planerat torrläggningsföretag är av någon betydelse, och i så fall bereda fiskerimyndighet tillfälle att yttra sig i ärendet, så kunna de sakkunniga icke dela den av lantbruksstyrelsen uttalade meningen att förrättningsmännen i regel ej skulle äga förutsättningar att bedöma denna fråga. Emellertid bör måhända framhållas angelägenheten av att förrättningsmännen, särskilt dä fråga är om invallningar, ägna tillbörlig uppmärksamhet ät eventuella fiskeintressen samt i de fall då tveksamhet kan föreligga om fiskets betydelse hellre till lantbruksstyrelsen översända föreskriven underrättelse om företaget än underlåta detta. Erinran härom torde, om det anses erforderligt, kunna av lantbruksstyrelsen införas i de särskilda tjänsteföreskrifterna för lantbruksingenjörer med flera. Däremot finna de sakkunniga icke anledning föreslå någon ändring av vattenlagens bestämmelser i förevarande avseende. Vad härefter beträffar den under b. behandlade frågan om möjligheten att i underställningsmål hävda fiskets intressen vid målets behandling i vattendomstolen, vilja de sakkunniga vitsorda att denna möjlighet nu icke är väl tillgodosedd. Tillfället för fiskeintresset att låta sig företrädas vid domstolen torde sä-

199 lunda icke sällan försittas till följd av att vederbörande fiskeritjänsteman icke i tid erhåller kännedom om synemännens utlåtande. De sakkunniga anse sig därför böra förorda införande av en bestämmelse att, om fiskeritjänsteman i yttrande, som avgivits på grund av förordnande enligt 10 kap. 43 § vattenlagen, förklarat fiskerinäring av betydenhet kunna genom företaget lida väsentligt förfång eller föreslagit särskilda åtgärder till skydd för fisket, det skall åligga förrättningsmannen att inom trettio dagar efter förrättningens avslutande till fiskeritjänstemannen översända utdrag av synemännens utlåtande i vad det avser fisket. Den föreslagna bestämmelsen synes lämpligen böra få sin plats i 10 kap. 74 § vattenlagen. 6. Skyldighet för flottled att bidraga till kostnad för vattenavledning. Vattenavledning med ändamål att förbättra jords torrläggning verkställes i allmänhet genom att ett förut befintligt vattendrag fördjupas, utvidgas och rätas. Stundom graves för en bäck eller å en helt ny fåra på sträckor, där den naturliga befinnes alltför krokig eller eljest olämplig att bibehålla. Det torde vara uppenbart, att sålunda vidtagen fördjupning, vidgning eller uträtning kan i större eller mindre grad underlätta flottning, som bedrives i vattendraget. Ehuru flottled alltså kan vinna båtnad av en vattenavledning, har i vattenlagen icke föreskrivits skyldighet för flottled att bidraga till kostnad för vattenavledning. Detta synes innebära en avvikelse från den i andra avseenden gällande grundsatsen om skyldighet för varje intresse att lämna bidrag till kostnader för vattenbyggnad, vilken länder intresset till nytta. Det ligger beträffande vattenavledning nära till hands att göra jämförelse med vad som gäller i fråga om vattenreglering. Genom införande av sistnämnda rättsinstitut avsågs enligt förarbetena till vattenlagen att lämna toreskrifter om samverkan mellan olika av vattenförhållandena i en sjö eller ett vattendrag beroende intressen. En vattenreglering har i allmänhet i främsta rummet till ändamål att reglera vattnets avrinning ur en sjö eller annan vattensamling eller i ett vattendrag i ändamål att för nedanför liggande kraftverk åstadkomma bättre hushållning med vattnet eller eljest bereda ökad möjlighet att utnyttja vattenkraften. Såsom vattenreglering betecknas emellertid även ett företag, som därförutom avser att bereda förbättrad torrläggning av mark. Vattenreglering kan alltså ske antingen för att samtidigt tillgodose de båda syftena att åt jordbruket bereda ökade odlingsmöjligheter och åt vattenkraftsindustrien ett fullständigare och mera ändamålsenligt tillgodogörande av vattenkraften, eller ock endast för sistnämnda syfte. Har företaget uteslutande till ändamål vinnande av jord-

200 förbättring, hänföres det däremot icke till vattenreglering utan till vattenavledning. För de i en vattenreglering samverkande intressena föreligger ömsesidig skyldighet a t t bidraga till kostnaderna. Därjämte har enligt 3 kap. 9 § andra stycket vattenlagen föreskrivits bidragsskyldighet för åtskilliga utomstående intressen, som av vattenregleringen kunna vinna nytta, bland annat flottningen. Om vattenreglering blivit utförd och det därefter visas a t t den länder till n y t t a för allmän flottled sålunda a t t stadigvarande minskning vinnes i kostnaderna för flottningen eller för flottledens underhåll, kan sålunda flottleden förpliktas a t t därför erlägga gottgörelse. Denna skall uppgå till så stor del av den på flottleden belöpande nyttan, som svarar mot förhållandet mellan företagets anläggningskostnad och båtnaden för regleringsintressenterna. Flottledens bidrag skall av de flottande betalas i den ordning som gäller om allmän flottleds anläggningskostnad. Skillnaden mellan en vattenavledning och en vattenreglering kan såväl med avseende på ingreppet i vattendraget som i fråga om nyttan för flottleden vara ringa eller ingen. E n fördjupning, vidgning eller rätning av en å kan till exempel ske enbart för a t t möjliggöra en sjösänkning för jordbruksändamål och den betecknas då som en vattenavledning. Men åtgärden kan utföras på ungefär samma sätt och därvid tillika tjäna ändamålet a t t genom sänkning av sjön vid lågvatten öka vattenmängden for ett längre ned beläget vattenverk eller fallhöjden för ett omedelbart ovan sjön beläget sådant. Den får då rättsligen karaktären av vattenreglering'. Trots a t t de båda företagen ur flottningens synpunkt måste te sig likvärdiga, föreligger bidragsplikt för flottleden endast i det senare fallet. Torrläggningskommittén, som tidigare i skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 november 1939 ifrågasatt införande av skyldighet för flottningsintresset a t t i mån av båtnad deltaga i kostnaderna för sådana upprensningar i ett vattendrag, som erfordrades för bättre torrläggning av ovanliggande mark, y t t r a d e härom vidare i sitt betänkande: Sådan skyldighet föreligger för närvarande endast i det fall, som behandlas i vattenlagens 3 kap. 9 §; förutsättningen är då, att torrläggningen skall vara kombinerad med sådan även för vattenhushållning ordnad vattenreglering, som avses i 1 § av samma kapitel. I praktiken kan föreskriften näppeligen komma till nytta för ett torrläggningsföretag i annat fall, än då rensning erfordras i en fors vid utloppet av en reglerad sjö. Kommittén har emellertid under sina resor flerstädes stött på marker utefter floder och åar, som lida väsentligt av vattnet, och som skulle kunna erhålla förbättrad torrläggning efter upprensning av en nedanliggande fors, men där kostnaden blir alltför hög för genomförande av enbart ett torrläggningsföretag. Mycket ofta för att icke säga normalt skulle en förefintlig flottled ha stor nytta av en dylik forsrensning och om flottningsintresset kunde lagligen tillförbindas att oberoende av kombination med vattenreglering i sin mån deltaga i kostnaderna analogt med vad' i vattenlagens 3 kap. 9 § säges, skulle synbarligen

201 i många fall vederbörande torrläggningsföretag kunna komma till utförande. För flottningens vidkommande är påtagligen fördelen av en dylik forsrensning — med eller utan dammbyggnad — alldeles oberoende av om forsen är belägen nedom en sjö eller om en reglering för ett vattenkraftsintresse skulle vara i fråga. Den i vattenlagen i regel genomförda principen, att varje intresse skall deltaga i mån av sin fördel i olika vattenbyggnader, synes också vara ett bestämt skäl för samma hänsynstagande gentemot torrläggningsföretagen. I anslutning härtill synes det kommittén påkallat, att i vattenlagen intagas nödiga bestämmelser om flottningsintressets skyldighet att deltaga i kostnaderna för varje flod- eller årensning för torrläggningsändamål, varigenom fördel tillskyndas flottningsintresset, i mån av vinst beträffande såväl drift som underhåll. Då enligt vattenlagens 3 kap. 9 § flottledens bidrag skall gäldas i samma ordning som i lagen om flottning säges, torde saken i denna del böra ordnas på samma sätt som för nu ifrågavarande arbeten. Till torrläggningskommitténs förslag ha bland andra statskontoret och åtskilliga hushållningssällskap i avgivna y t t r a n d e n anslutit sig. Föreningen statens lantbruksingenjörer har ansett det av kommittén påpekade förhållandet innebära en ofullkomlighet i lagen, som bör avhjälpas. Vattenrättsoch dikningslagskommittéerna beaktade i sitt år 1910 avgivna betänkande, a t t vattenregleringarna även fylla en ej oviktig uppgift bland annat vid inrättande eller förbättrande av allmän flottled: genom vattenavrinningens ökning under flottningstiden möjliggöres eller underlättas ofta flottgodsets framkomst. Kommittéerna övervägde, a t t i fråga om vattenreglering likställa farleds- och flottledsintressena med vattenkrafts- och jordbruksintressena, men stannade dock vid a t t icke föreslå en sådan utvidgning av vattenregleringens begrepp. Såsom skäl härför åberopade kommittéerna svårigheten a t t finna någon ens tillnärmelsevis tillförlitlig norm för avvägandet av den inbördes delaktigheten i e t t vattenregleringsföretag mellan vattenkrafts- och jordbruksintressena, å ena, samt farleds- och flottledsintressena, å andra sidan. D e n n a norm utgjordes, framhöllo kommittéerna, för de båda förstnämnda intressena av den i penningar uppskattade båtnad som dessa intressen tillfördes. E n sådan uppskattning särskilt för farledsintressets del skulle däremot, enligt kommittéernas åsikt, ställa sig alltför osäker för a t t på densamma lämpligen skulle kunna grundas rätt för farledsintresset a t t påkalla tvångsanslutning med jordbruksoch vattenkraftsintressena. D e t vore a t t befara, a t t farledens bidrag bleve beräknat alltför lågt eller allenast till det belopp, som med säkerhet kunde styrkas, och att strömfalls- och jordägare alltså kunde mot sin vilja inledas i vittutseende företag mot otillräckligt bidrag från sökandesidan. Vad sålunda yttrats om allmän farled syntes kommittéerna m å h ä n d a icke ha fullt lika obestridd tillämplighet beträffande allmän flottled, men då flottledsförhållandena icke utgjorde föremål för kommittéernas behandling, hade

man ansett frågan om flottledsintressets likställighet böra anstå till en framtida revision av flottledsförfattningarna. Emellertid ansågs rätt böra stadgas att påkalla bidrag till en utförd vattenreglering även från bland annat ägare av flottled för så vitt det kunde visas, att flottleden av företaget hade verklig nytta av den beskaffenhet att den kunde uppskattas till visst penningvärde. Denna fråga behandlades sedermera, såvitt angick flottningsintresset, av särskilda flottningssakkunniga, vilka i sitt den 14 december 1916 avgivna betänkande yttrade i huvudsak: De sakkunniga instämde med kommittéerna däri, att allmän flottled icke borde räknas med bland intressenterna för utförande av vattenreglering, men ansåge dock, liksom kommittéerna, att under vissa förutsättningar allmän flottled, som funnes när vattenreglering skedde, borde kunna förpliktas att, sedan regleringen blivit utförd, lämna bidrag till kostnaderna för densamma. Villkor härför skulle vara att vattenregleringen lände till nytta för flottleden genom stadigvarande minskning i kostnaderna för flottningen eller för flottledens underhåll. Delaktighet i vattenregleringsföretaget skulle icke förvärvas genom sådant bidrag och å andra sidan skulle det ej medföra förpliktelse att deltaga i framtida underhållskostnader. 1919 års vattenrättssakkunniga uttalade, att det otvivelaktigt varit följdriktigast om, såsom vattenfallsstyrelsen påyrkat, i fråga om samverkan mellan olika intressen vid en vattenreglering åtminstone farleds- och flottledsintressena hade kunnat fullt jämställas med vattenkrafts- och jordbruksintressena. Då emellertid såväl kommittéerna som de flottningssakkunniga av praktiska skäl ansett sig böra avstyrka ett dylikt ordnande av denna fråga, hade de sakkunniga icke ansett det tillkomma dem att härutinnan göra gällande en motsatt åsikt. De sakkunniga: Med hänsyn till vad sålunda anförts vid förarbetena till vattenlagen torde tillräckliga skäl icke föreligga att nu vidtaga en sådan ändring i bestämmelserna om vattenreglering, att flottledsintresset likställes med jordbruks- och vattenkraftsintressena med därav följande ömsesidiga förpliktelser. Det synes emellertid uppenbart, att den nuvarande frånvaron av en mot stadgandet om flottleds skyldighet enligt 3 kap. 9 § vattenlagen svarande bestämmelse rörande skyldighet för flottled att i mån av båtnad bidraga till kostnader för utförande av vattenavledningsföretag icke kan anses tillfredsställande. Såsom torrläggningskommittén framhållit är för flottningens vidkommande fördelen av rensning i ett vattendrag alldeles oberoende av om reglering för ett vattenkraftsintresse äger rum eller ej. De skäl som ligga till grund för flottleds skyldighet att bidraga till anläggningskostnad för vattenreglering torde med samma styrka tala för bidragsskyldighet även i fråga om kostnad för vattenavledning.

203 De sakkunniga vilja därför förorda, att sådan skyldighet införes. Detta synes lämpligen kunna ske i form av ett tillägg till 7 kap. 41 § av innehall, att vad i 3 kap. 9 § föreskrives om skyldighet för flottled att bidraga till kostnad för vattenreglering skall äga motsvarande tillämpning å vattenavlednin gsf öretag. 7. Fråga om lättnad i villkoren för utrivning eller ändring av vattenverk till förmån för torrläggningsföretag. Frågan om rätt att för möjliggörande av marks torrläggning borttaga annan tillhörigt strömfall eller minska dess fallhöjd behandlas i 7 kap. 38 § vattenlagen. I detta lagrum stadgas, att sådan åtgärd ej är tillåten utan att nyttan därav efter avdrag av kostnaden för dess verkställande finnes överstiga skadan och intrånget å annans egendom. Tillskyndas strömfallsägare förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning, eller av förmån som i fråga om vattenhushållning eller vattentillgång tillkommer honom såsom kraftverksägare, skall vid denna jämförelse förlust, skada eller inträng som nu sagts beräknas två gånger. I kostnaden för åtgärden skall inräknas värdet av skada och intrång å egendom tillhörig den, för vars räkning företaget sker. En undantagsbestämmelse har givits i 7 kap. 39 § andra stycket, där det stadgas, att om ett företag finnes vara av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten eller eljest frän allmän synpunkt, Konungen må, ändå att hinder mot företaget skulle möta av bestämmelserna i 38 §, efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till företaget. Sådan hemställan skall enligt 46 § andra stycket göras, om vattendomstolen finner att ett företag, mot vilket hinder skulle möta, ändock bör komma till stånd. Ersättning för skada och intrång, som torrläggningsföretag vallar å strömfall, skall enligt 9 kap. 48 § vattenlagen för tillgodogjord vattenkraft och för icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning, beräknas till fulla värdet och hälften därutöver. Beträffande annan vattenkraft skall jämlikt 49 § sistnämnda kap. ersättning betalas med fulla värdet. I en den 31 juli 1942 till jordbruksdepartementet inkommen skrivelse, vilken överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem lämnade uppdraget, ha lantbrukarna J. A. Andersson i Valnäs och K. E. Hansson i Skediga m. fl. anfört i huvudsak följande. De bestämmelser i vattenlagen, som reglera dämningsrätten, äro icke tillfredsställande. De förhindra i viss utsträckning en eljest önskvärd torrläggning av för-

204 sumpade marker, varigenom stora arealer nu obrukbar mark skulle kunna omvandlas till prima odlingsjord eller god skogsmark. På många håll i vårt land finnas dylika marker, särskilt är detta förhållandet i Uppland och Västmanland. Genom en torrläggning av sådana marker skulle man kunna utvidga många ofullständiga jordbruk, vilket måste anses synnerligen önskvärt, icke endast under nu rådande förhållanden, då produktionen av livsmedel med alla till buds stående medel måste ökas, utan även under fredsförhållanden. Genom torrläggningen kan mycken god odlingsjord erhållas, som kan läggas till de nuvarande ofullständiga brukningsdelarna. Detta är så mycket viktigare som omfattande jordområden nu tagas i anspråk för andra ändamål än odling av kulturväxter. Även den förbättring av skogsmark, som skulle uppnås genom torrläggningen, skulle för folkhushållnkgen vara av stor betydelse. För att få en tillfredsställande lösning av frågan till stånd måste en ändring av den urgamla rätten till dämning ske. Denna har icke heller samma betydelse som förut, då genom den moderna tekniken tillgodogörande av vattenkraften kan äga rum på ett mycket effektivare sätt än som tidigare skett. Vattenlagen gör emellertid ingen skillnad mellan prima och sekunda vattenkraft, utan alla strömfall, stora eller små, betydelsefulla eller mindre betydande, beredas gentemot motstående intressen samma skydd. Redan under medeltiden byggdes enkla s. k. skvaltkvarnar, och vår järnindustri använde under århundraden vattenkraften för drivande av stångjärnshammare m. m. Det är helt naturligt, att detta tillvaratagande av våra strömfall i första hand kom att ske i samband med landets bebyggelse i övrigt och att därför i ett landskap som exempelvis Uppland nästan varje vattenfall, hur obetydligt det än är, tagits i bruk för något ändamål, särskilt så länge vattenkraftens användning varit knuten till själva kraftkällan eller dess närmaste grannskap. Under förra hälften av 1890-talet ägde emellertid en förändring rum på elektroteknikens område, vilken man är frestad att beteckna som revolutionerande. Då uppfanns nämligen av bland andra svensken Jonas Wenström det elektriska trefassystemet, som gjorde det möjligt att ut över hela vårt land föra kraft från våra stora förnämliga kraftkällor i Norrland. Av Sveriges vattenkraft är som bekant 75 procent belägen i Norrland norr om Dalälven. Med denna utveckling kommo våra gamla kvarnar och våra små kraftstationer i mellersta och södra Sverige att förlora den betydelse för kraftförsörjningen, som de tidigare möjligen haft. Och möjlighet uppstod att mera rationellt väga våra nationaltillgångar emot varandra. Det är nu ofta fallet, att en liten kvarn eller ett mindre kraftverk, som i gamla tider kan ha haft stor betydelse för orten, alltjämt vidmakthålles och brukas ett par månader av året men i övrigt får sitt kraftbehov genom energi överförd från stabilare kraftkällor. Anläggningen hindrar emellertid många gånger att ett markområde på 100 eller 200 hektar eller mer torrlägges i erforderlig grad för att kunna brukas till produktion av lantbruksprodukter, och på grund av lagens föreskrifter skyddas den alltjämt mot utrivning. För torrläggningen av marken erfordras ofta att vattendraget ovan kraftverket fördjupas utom det att strömfallet borttages eller sänkes. Rent siffermässigt kan det kanske väga tämligen jämnt mellan dessa kostnader för företaget och den uppkommande jordförbättringen, och någon vinst kan det vara nog så vanskligt att framvisa. Men den vinst, som erhålles i ökade produktionsmöjligheter, den vinsten kan inte mätas i pengar men är likvisst tillfinnandes och är särskilt i tider som de nuvarande avsevärd. Det förefaller därför rätt omotiverat, att den dåliga kvarnen eller sekunda kraftanläggningen skall åtnjuta det skydd gentemot jordbruksintresset att för dess utrivning erfordras att vinsten av torrläggningsföretaget skall överstiga dubbla värdet av strömfallsanläggningen. Tiden synes nu vara inne att efter någon

205 ur nationalekonomisk synpunkt mera rationell metod väga fördelen ur landets synpunkt av den ena och den andra naturtillgången. Det finns många olika sätt att uttrycka krafttillgångens mer eller mindre prima eller sekunda beskaffenhet. Man kan låta vattensamlingsområdets storlek, tillgången på magasinerande sjöar, strömfallets höjd, antalet naturhästkrafter eller dylikt vara utslagsgivande. Men n å g o n gränslinje synes utan svårighet kunna dragas och sådan förändring införas, att även utbyggda strömfall under denna gräns icke beredas samma skydd som anläggningar av prima beskaffenhet. Exempelvis kunde man för dessa mindervärdiga kraftanläggningar tänka sig, att de kunde vara tillräckligt skyddade av samma bestämmelse, som nu gäller icke tillgodogjorda strömfall, samt att ersättning kunde bestämmas till fulla värdet utan något tillägg därutöver.

Historik. D e tidigaste bestämmelserna i förevarande ämne funnos i Kungl. förordningen den 20 januari 1824 angående ändring eller utrivning av vattenverk, som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling. Däri stadgades, a t t om vattenverk vållade uppdämning, varav jord fördränktes eller odling av jord hindrades, jordägaren hade r ä t t a t t fordra a t t på vissa villkor verket ändrades, flyttades eller utrevs eller a t t vattenledning anlades. Kunde uppdämningen ej avhjälpas u t a n a t t vattenverket utrevs eller så ändrades, a t t dess värde för framtiden därav minskades, fick åtgärden vidtagas endast om värdet av den jord, som till följd av dämningen ej kunde brukas, eller värdet av jordförbättringen uppgick till dubbelt mot vattenverkets fulla värde eller till dubbelt m o t värdet av verkets försämring. Jordägaren skulle betala ersättning med fulla värdet och hälften därtill samt själv ombesörja rivningen. Om vattenverket tillhörde boställe, bestämdes dock ersättningen endast till vad som motsvarade värdet. I 1826 års förslag till byggningabalk intogs samma ståndpunkt. Frågan behandlades vidare i lagstiftningen uti ett betänkande, som år 1865 avgavs av den s. k. första vattenrättskommittén. R ä t t e n a t t till förmån för ett torrläggningsföretag ändra eller utriva annans vattenverk ansågs av kommittén som en så vidsträckt tvångsrätt gentemot annans egendom, a t t den endast kunde grundas på företagets gagn för det allmänna. För medgivande av tvångsrätten skulle därför fordras, a t t företaget av Kungl. Maj:t förklarades för allmännyttigt, varefter ersättningsbeloppen skulle bestämmas av en expropriationsnämnd. 1870 års vattenrättskommitté förklarade däremot, a t t nyssnämnda förslag innebure en icke önskvärd begränsning av tvångsrätterna, enär de mindre avtappnings- och odlingsföretagen därigenom skulle nästan alldeles undertryckas. Det måste nämligen antagas a t t ett företags allmännyttighet i de flesta fall torde — möjligen med r ä t t a — bli bedömd efter företagets omfattning. Härigenom skulle så mycket säkrare en betydlig del av den dåvarande lagstiftningens välgörande inverkan på jordbruket gå förlorad, som de mindre företagen oftare förekomme och lättare genomfördes än de

mera omfattande. Det vore dessutom principiellt betänkligt att all relativitet emellan de olika intressena — jordbrukets och vattenverkens — försvunne ur lagstiftningen och bleve ersatt av en prövning, som i många fall torde bli antingen intetsägande eller godtycklig. Så länge lagen själv upp-, ställde värdet som jämförelsegrund uteslötes allt godtycke i tillämpningen, och de oegentligheter som kunde uppstå måste tillskrivas beskaffenheten av den antagna jämförelsegrunden. Men om någon myndighet, t. o. m. den högsta inom samhället, skulle avgöra frågan om ett företags nytta för det allmänna, så syntes icke lätt att finna den rättsgiltiga grund, varpå ett sådant avgörande borde stödjas. Åtminstone torde den skada, som genom företaget åstadkommes, böra uppenbarligen överstiga fördelen, om tvångsrätten skulle vägras; men för sådana företag torde tvångsrätten sällan tagas i anspråk. Att söka en analogi mellan förevarande ämne och expropriation för allmänt ändamål syntes så mycket mindre lämpligt som i det senare fallet just detta ändamål, vilket måste vara klart och fullständigt ådagalagt, innefattade en säker grund för prövningen. Denna kommitté kunde följaktligen icke dela sin föregångares uppfattning i denna del. Genom 1879 års dikningslag gjordes ingen saklig ändring i förevarande ämne. För tillstånd till utrivning eller ändring av vattenverk fordrades enligt lagens 17 §, att värdet av den förbättring å jorden, som erhölles genom vattnets avledande, befanns stiga till dubbelt mot värdet av vattenverket eller till dubbelt mot värdeminskningen därå. Ersättning skulle gäldas för värdet och hälften därutöver och jordägaren skulle själv besörja rivningen. Dessa bestämmelser förblevo gällande till dess de nuvarande infördes. Vattenlagens stadganden i fråga om konkurrensen mellan de båda motstående intressena vattenkraften och jordbruket bygger i viss mån på ömsesidighet. Om rätten att till förmån för vattenverk tvångsvis vidtaga åtgärd, som vallar skada eller intrång för jordbruket, stadgas sålunda i 2 kap. 3 § vattenlagen att ingen får bygga i vatten sa, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång göres å annan tillhörig egendom, utan så är, att nyttan av byggnaden prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger skada och intrång, som göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom. Enligt 3 kap. vattenlagen äger detta stadgande även tillämpning i fråga om vattenreglering. Genom sistnämnda bestämmelser har man velat skapa en garanti för att byggnads- eller regleringsföretaget ur nationalekonomisk synpunkt är av den betydelse, att andra intressen av enskild natur böra vika för detsamma. Denna synpunkt låg givetvis också till grund för bestämmelsen i 17 § dikningslagen, ehuru vid den jämförelse mellan nytta och skada som gjordes enligt dikningslagen hänsyn icke togs till kostnaderna för företagets utförande och ej heller till annan skada än den, som gjordes å annan tillhöriga

207 vattenverk, fiske verk m. m. Vattenlagen ansågs beträffande torrläggningsföretagen böra bringas i överensstämmelse med de grunder som i fråga om vattenbyggnadsföretag gällde enligt det då redan antagna 2 kap. av samm a lag. I sakkunnigbetänkandet den 15 december 1919 yttrades vidare bland annat: »I likhet med vad som iakttagits vid avrättningen av bestämmelserna i 2 kap. synes som om till en början åtskillnad bör göras mellan å ena sidan sådan kapitalförlust genom företaget, som utgöres av kostnad för arbetets utförande och skada å företagaren själv tillhörig egendom, samt å andra sidan skada och intrång å annans egendom. Till den del kapitalförlusten utgöres av kostnad och skada av förstnämnda slag uppställes allenast det villkoret att nyttan överstiger sådan kostnad och skada. Den jämförelse mellan nytta och skada, som skall äga rum vid prövning av tillåtligheten av en åtgärd för vattenavledning, bör sålunda avse å ena sidan bruttonyttan efter avdrag av arbetskostnad och skada å företagarens egendom och å andra sidan skadan å annans egendom. (Då härefter talas om nytta, avses den efter sagda avdrag återstående nyttan.) Såsom redan framhållits föreskrives i 2 kap. 3 § såsom allmän regel, att nyttan av åtgärden skall uppgå till dubbelt mot skadan. Härifrån göres undantag bland annat beträffande skada å åker och äng, i vilket fall nyttan skall uppgå till tre gånger skadan. Anledningen till denna skärpning har, såsom framgår av de sakkunnigas motiv, varit den stora betydelse, som ur allmän och social synpunkt måste tillmätas jordbruket såsom landets modernäring. De företag, varom nu ifrågavarande del av vattenlagen rör sig, torrläggningsföretagen, hava i främsta rummet till uppgift att höja jordbruksnäringen. Ett fullföljande av den grundtanke, som är innesluten i de redan antagna bestämmelserna i 2 kap., måste alltså enligt vårt förmenande leda till, att dessa företag komma i åtnjutande av väsentligt gynnsammare ställning i förevarande hänseende än vattenbyggnadsföretag i allmänhet. Under de närmast förflutna åren har också jordbruksnäringens stora samhälleliga betydelse framträtt allt skarpare. Vid sådana förhållanden anse vi, att man bör stanna vid att för tillåtligheten av åtgärd för vattenavledning såsom allmän regel uppställa, att nyttan av åtgärden överstiger skadan å annans egendom. I denna regel kräves dock en skärpning i vissa fall. Liksom vid vattenbyggnadsföretagen i allmänhet den för odling i anspråk tagna jorden tillerkänts ett ökat skydd, torde goda skäl föreligga att skapa en motsvarande garanti med avseende å de värden i fråga om vattnets tillgodogörande, som kommit till användning för produktionen. Den uppfattning, varåt redan gällande dikningslag i detta hänseende giver uttryck, synes oss välgrundad. I överensstämmelse härmed hava vi ansett oss böra föreslå, att då fråga är om förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning eller av annan förmån, som i fråga om vattenhushållning eller vattentillgång tillkommer ägare av^ byggnad för uttagande av vattenkraft, ävensom då fråga är om skada eller intrång å fiskeverk, bevattningsanstalt eller annan därmed eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig inrättning, förlusten, intrånget eller skadan skall vid jämförelsen med nyttan tagas i beräkning två gånger. Är det åter fråga om skada å obegagnade strömfall eller fiske, som ej utnyttjas genom fiskeverk, eller å vattenställe eller andra sådana förmåner, för vars tillgodogörande ej gjorts särskilda anstalter, eller å brygga, båt- eller badhus eller andra dylika inrättningar,

208 som icke tillkommit i produktivt syfte, torde ett torrläggningsföretag vara tillräckligt motiverat, därest nyttan endast överstiger skadan.» Beträffande ersättningen bör märkas, att bestämmelsen i 9 kap. 48 § om vederlag med 150 procent för vattenkraft, som är tillgodogjord eller avsedd att tillgodogöras vid befintlig eller påbörjad anläggning, är avfattad så a t t den gäller under alla de förhållanden, då sådan kraft enligt vattenlagen tages i anspråk för enskild räkning, oavsett vilket ändamålet är. Det torde väl ej heller v a r a lämpligt a t t bestämma ersättningen olika för den händelse till exempel ett utbyggt strömfall indämmes för kraftändamål och för den, då ett vattenverk utrives för jordbruksändamål. I motiven uttalas i huvudsak följande: Den åtskillnad som redan i tidigare författningar gjorts beträffande förhöjd och icke förhöjd ersättning synes i stort sett vila på riktiga grunder. I första hand fästes avseende vid, huruvida genom skada å fast egendom sker inskränkning i möjligheten av dess framtida utveckling till ökad produktivitet eller icke. Är det förra händelsen, föreskrives 150 procent ersättning, i a n n a t fall 100 procent. I enlighet med denna princip skall det bebyggda strömfallet gottgöras med förhöjt belopp. Även beträffande obebyggda strömfall kan man tala om utvecklade produktionsmöjligheter. D e hänföras dock under den lindrigare ersättningsberäkningen utom i det fall, a t t vattenkraften uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning. D e t händer icke sä sällan, att för en kraftstation en fors i närheten eller särskilt strömfall hålles så a t t säga i reserv för a t t bebyggas, när behov inträder av ökat kraftbelopp. D å bör huvudregeln gälla och ersättning bestämmas till 150 procent. Frågan om lämpligheten av gällande bestämmelser om utrivning eller ändring av vattenverk har nyligen varit föremål för riksdagens prövning. Sålunda hade i motioner till 1942 års riksdag (1:104 och I I : 76) bland andra förut nämnda herrar Andersson och Hansson riktat anmärkning mot bestämmelserna och hemställt, a t t riksdagen hos Kungl. Maj:t ville begära skyndsam utredning och förslag i frågan. I övrigt hade motionerna i huvudsak samma lydelse som den till Kungl. Maj:t ingivna skrivelsen. I yttranden över motionerna förklarade sig lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och rikets vattenrättsdomare icke kunna förorda bifall till motionen. Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 34: Enligt utskottets mening är det — särskilt under nu rådande förhållanden — otvivelaktigt av stor vikt för folkförsörjningen att alla möjligheter prövas, varigenom kan erhållas ökad utvinning av jordbruksprodukter. Härvid kan uppenbarligen frågan om torrläggning av vattensjuk mark vara av betydelse. I den mån en dylik åtgärd medför intrång eller skada å andra intressen, måste emellertid de olika intressena vägas emot varandra. Vad då särskilt angår intresset av vattenkraftens utnyttjande må erinras, att även till-

209 godoseendet av kraftbehovet inom landet kommit att utgöra ett alltmera betydelsefullt led i folkets försörjning. Vid utarbetande av nu gällande bestämmelser beträffande avvägningen mellan torrläggnings- och vattenkraftsintressena har särskilt beaktats jordbruksnäringens stora samhälleliga vikt. I anslutning härtill kräves i princip för tillstånd till åtgärd för vattenavledning — i motsats till vad som gäller beträffande vattenbyggnadsföretag i allmänhet — allenast att nyttan av åtgärden överstiger skadan å annans egendom. För vissa fall, avseende huvudsakligen förlust av tillgodogjord vattenkraft, skarpes emellertid kravet därhän, att vid nämnda jämförelse förlusten tages i beräkning två gånger. Detta har ansetts motiverat för att tillbörligen skydda de värden i fråga om vattnets tillgodogörande, vilka redan kommit till användning för produktionen. Det torde endast i sällsynta fall kunna ifrågakomma att vattenavlednkigsföretag, som eljest bort komma till stånd, förhindras på grund därav att skada även beträffande utbyggt strömfall av sekunda beskaffenhet skall beräknas dubbelt. Då fråga är om sådana anläggningar torde nämligen som regel värdet vara jämförelsevis ringa. För övrigt synes erfarenheten giva vid handen, att en viss försiktighet kan vara påkallad vid igångsättandet av vattenavledningsföretag. Statsmakternas uppmärksamhet har sålunda vid upprepade tillfällen varit riktad på frågan om undvikande av att ekonomiskt sett mindre bärkraftiga vattenavledningsföretag komma till utförande. Med hänsyn till det anförda och då några olägenheter av vikt ej kunnat påvisas av de i motionen berörda lagbestämmelserna, finner utskottet — i likhet med de hörda myndigheterna — ej påkallat, att för närvarande vidtaga någon utredning i det av motionärerna angivna syftet. Utskottet hemställde, a t t motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, och riksdagen biföll denna hemställan.

De sakkunniga: N ä r såsom i förevarande avseende ett enskilt intresse skall tillåtas a t t utöva tvångsrätt mot ett annat sådant intresse, synes det böra krävas, att det förra klart överväger det senare och a t t tvivel sålunda icke kan råda om vilketdera intresset som samhälleligt och ur ekonomisk synpunkt är bäst förtjänt av a t t främjas. Det har tidigare ifrågasatts, om ett allmänt bedömande av de olika intressenas företrädesrätt kunde vara tillfyllest, men man stannade, såsom framgår av historiken, för a t t bibehålla den redan förut tillämpade metoden a t t göra en jämförelse mellan vartdera företagets värde ur enskild synpunkt. Annan bedömningsgrund synes ej heller nu böra ifrågasättas. Den gällande regeln a t t värdet av utbyggd vattenkraft, som avses skola vika för ett torrläggningsföretag, skall vid jämförelsen räknas två gånger innebär, a t t en säkerhetsmarginal uppställts, grundad på den utan tvivel riktiga principen att försiktighet bör iakttagas, då det gäller a t t uppoffra en redan befintlig produktiv tillgång för en beräknad vinst i förbättrade odlingsmöjligheter. Anordningen synes välbetänkt även ur den synpunkten, a t t värdet av den tillgodogjorda vattenkraften låter sig beräkna med större visshet än den blivande vinsten av torrläggningen. 14 |M*U

210 Då i den till de sakkunniga överlämnade skrivelsen framställts såsom omotiverat att små mindervärdiga kraftanläggningar, som kanske endast brukas korta tider av året, gentemot jordbruksintresset få åtnjuU det nu medgivna skyddet, må till en början anmärkas, att vid den varder:ng, som föregår jämförelsen mellan de båda intressena, en anläggning av det slag som beskrivits givetvis icke bör åsättas något högre värde och därf 5r sällan kan utgöra hinder för ett verkligt bärkraftigt torrläggningsföretag. Det är också att märka, att om vid undersökning som en gång företagits värdet av skadan å kraftanläggningen befunnits så högt, att torrläggningsföretaget ej kunnat tillåtas, därigenom icke träffats något för framtiden bindande avgörande. Om kraftanläggningen försämras eller minskar i betydelse eller förhållanden eljest inträda, som kunna föranleda ett för jordägarna fördelaktigare bedömande, står det dem givetvis öppet att påkalla ny prövning av frågan om utrivning eller ändring av anläggningen. Då i skrivelsen anföres, att vattenlagen icke gör skillnad mellan prima och sekunda kraft, är detta endast så till vida riktigt som de båda slagen av kraft bedömas efter enhetliga grunder. Åtskillnad göres givetvis med hänsyn till kraftens kvalitet och krafttillgångens varaktighet så att sekunda kraft icke i värde jämställes med prima. Att värdera kraft av visst slag från en mindre kraftanläggning lägre än samma slag av kraft från en större anläggning skulle däremot varken vara motiverat ur ekonomisk synpunkt eller kunna anses förenligt med befogade krav på likhet i rättsskydd. I framställningen ha omnämnts torrläggningsföretag, för vilka det kan vara nog så vanskligt att siffermässigt framvisa någon vinst men som dock äro önskvärda. Vad som kan motivera att ett sådant företag kommer till stånd är huvudsakligen förekomsten av betydande social båtnad. Enligt 7 kap. 39 § vattenlagen har Kungl. Maj:t rätt att till företag, som är av synnerlig betydelse för orten eller eljest från allmän synpunkt, lämna medgivande även om företaget enligt de vanliga reglerna icke skulle vara tilllåtet. Syftet med denna bestämmelse torde ha varit att möjliggöra utförandet av företag med betydande social båtnad. Denna utväg att söka Kungl. Maj:ts medgivande till företaget har, såvitt de sakkunniga funnit, ännu icke vid något tillfälle anlitats. Slutligen ha de sakkunniga från lantbruksingenjörerna inhämtat, att det hittills endast i några få fall förekommit att kraftanläggningar, som kunnat anses som mindervärdiga, befunnits utgöra hinder för torrläggningsföretag. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då tillräckliga skäl för ändring av gällande bestämmelser om skadeersättningens beräkning icke synas föreligga, ha de sakkunniga icke funnit anledning förorda ändring av de i framställningen avsedda lagbestämmelserna.

211 8. Förhållandet mellan torrläggning för jordbruksändamål och skogsdikning. Med anledning av en från lantbruksstyrelsen gjord framställning anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 5 mars 1941 lantbruksstyrelsen att efter samråd med dåvarande centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund upprätta förslag till riktlinjer för samarbete mellan vederbörande myndigheter vid beviljande av statsunderstöd till torrläggningsföretag för jordbruksändamål och skogsutdikningsföretag. Sedan lantbruksstyrelsen med anledning därav i skrivelse den 15 september 1942 inkommit med för slag i ämnet och därvid fogat en av skogsstyrelsen den 10 juni 1942 avgiven promemoria, beslöt Kungl. Maj:t den 15 januari 1943, att skrivelsen skulle överlämnas till de sakkunniga för att av de sakkunniga tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. Det samarbete, som i förevarande avseende i första hand ifrågasattes, avsåg att förhindra att ett och samma torrläggningsföretag eller del därav komme i åtnjutande av statsbidrag från mera än ett anslag. Skogsstyrelsen väckte emellertid samtidigt frågan huruvida icke åtgärder även borde vidtagas för ett sammanknytande av jordbruks- och skogliga synpunkter vid dikningsföretag av påtagligt gemensamt intresse genom samråd och ömsesidigt biträde vid arbetsplanernas upprättande. a. Åtgärder till förekommande av obehöriga statsbidrag. Statsbidrag till skogsdikning lämnas nu under skogsstyrelsens överinseende genom skogsvårdsstyrelserna, vilka äga befogenhet att bevilja statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag, tillfälliga skogsvårdsanslaget och norrländska skogsproduktionsanslaget. Förslag till sådant torrläggningsarbete, som anses böra vidmakthållas under längre tid än tio år, skall upprättas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen. Så skall även ske, om det kan antagas att med hänsyn till allmän eller enskild rätt hinder möter mot företaget. Såsom förrättningsmän tjänstgöra hos skogsvårdsstyrelse eller skogssällskapet anställda befattningshavare med skoglig utbildning, dock att dessa icke äro behöriga att planlägga sjösänknings- eller andra större vattenavledningsföretag. I samband med uppkommen fråga om statsunderstöd till visst torrläggningsföretag fann lantbruksstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 mars 1939 anledning framhålla, att det vid syneförrättning rörande torrläggning av mark för jordbruksändamål lätt kunde undgå förrättningsmannens uppmärksamhet, att samband kunde finnas med tidigare utförd statsunderstödd skogsdikning å samma mark. Liknande vore förhållandet, när en ifrågasatt skogsdikning berörde mark, till vars torrläggning redan utgått

212 statsbidrag i annan ordning. Risken därför bleve särskilt framträdande, när företagets intressenter medvetet eller omedvetet uraktläte att upplysa förrättningsmannen om en dylik samhörighet. Med hänsyn till företagens understödjande med statsmedel förelåge våda av att ingen som helst kontakt funnes mellan dessa båda grenar av statlig understödsverksamhet. Från skogsvårdshåll framfördes tanken att den önskvärda kontakten mellan jordbruks- och skogsvårdsintressena skulle kunna befrämjas genom att förrättningsmännen vid de båda slagen av dikningar, så snart anledning förelåge förmoda, att statsunderstödd dikning av det andra slaget utförts eller kunde komma att utföras å samma eller närliggande mark. satte sig i förbindelse med vederbörande, d. v. s. med skogsvårdsstyrelsen i fråga om skogsdikningar och lantbruksingenjören i fråga om dikningar för jordbruksändamål. I skrivelse den 27 mars 1940 framhöll lantbruksstyrelsen att, då avgörandet enligt nämnda förslag bleve beroende av förrättningsmannens subjektiva uppfattning, det icke torde bli möjligt att på denna väg vinna det avsedda syftemålet. Styrelsen ansåg nödvändigt, att det erforderliga samarbetet ordnades efter i huvudsak följande linjer: Därest vid förrättning för utdikning av skogsmark befunnes, att dikningen komme att utsträckas över mark, som utnyttjades eller kunde antagas bli utnyttjad för jordbruksändamål, eller att sådan mark eljest komme att ingå i företaget, skulle detta förhållande särskilt antecknas i förslagshandlingarna med angivande tillika av pä dylikt sätt berörda fastigheter och deras ägare respektive brukare. När sedermera statsbidrag till företaget beviljades av vederbörande skogsvårdsstyrelse, skulle denna ha att till såväl lantbruksstyrelsen som lantbruksingenjören i distriktet insända antingen utdrag av arbetsplanen i berörda del eller ock sådana uppgifter i ärendet, som kunde vara erforderliga för företagets lokalisering, därest fråga uppkomme om utdikning av samma mark för jordbruksändamål. På samma sätt borde vid förrättning för torrläggning av mark för jordbruksändamål, när företaget utsträcktes genom eller eljest berörde mark, som utnyttjades eller kunde antagas bli utnyttjad för skogsbörd, motsvarande anteckning därom göras i förrättningshandlingarna, varjämte, sedan statsunderstöd från avdikningsanslaget eller avdikningslånefonden beviljats till företaget, lantbruksstyrelsen skulle ha att till vederbörande skogsvårdsstyrelse meddela underrättelse på det sätt och av den innebörd, som ovan angivits i fråga om motsvarande meddelande från skogsvårdsstyrelsernas sida. Av lantbruksstyrelsen sålunda lämnade uppgifter skulle av skogsvårdsstyrelsen meddelas den eller de förrättningsmän, åt vilka uppdragits att handlägga förrättning rörande skogsdikning i ifrågavarande trakt. Över företag, beträffande vilka meddelande i nu nämnd ordning ingått, skulle hos lantbruksstyrelsen

213 och lantbruksingenjören i länet respektive hos vederbörande skogsvårdsstyrelse och dess förrättningsmän föras särskilt register. I promemoria den 10 juni 1942 vitsordade skogsstyrelsen, att i viss utsträckning behov förelåge av samverkan mellan de av olika myndigheter handlagda grenar av den med statsunderstöd bedrivna torrläggningsverksamhet, som omfattade vattenavledningar för odlingsändamål och skogsdikningar. Härmed avsåg skogsstyrelsen icke blott den av lantbruksingenjörerna och skogsvårdsstyrelserna bedrivna verksamheten utan även hushållningssällskapens från nyodlingsanslagen och nyodlingsfonderna understödda torrläggningsverksamhet. Vidkommande åtgärder till förhindrande att samma företag eller del därav obehörigen komme i åtnjutande av bidrag från mera än ett anslag fann skogsstyrelsen det av lantbruksstyrelsen framlagda systemet vara tillräckligt effektivt. Av praktiska och ekonomiska skäl förutsattes a t t företag av ringa omfattning lämnades utanför vid det tilltänkta samarbetet. Häröver uttalade sig lantbruksstyrelsen i sin förut nämnda skrivelse den 15 september 1942 och framhöll därvid till en början, a t t de hithörande dikningsarbetena som inginge i hushållningssällskapens verksamhet vore av mycket obetydlig omfattning och därför av praktiska skäl icke lämpligen borde komina i fråga vid samarbetet. Såsom ytterligare skäl till att det ifrågasatta underrättelse- och registreringsförfarandet icke kunde anses påkallat beträffande dessa dikningsarbeten borde framhållas, a t t vattenlagens bestämmelser angående det framtida underhållet av med statsunderstöd utförd dikning icke vore i dessa fall tillämpliga. I övrigt anslöt sig lantbruksstyrelsen till skogsstyrelsens uppfattning. För undvikande av ovisshet om innebörden av begränsningen av samarbetet till a t t omfatta företag av icke ringa omfattning ansåg emellertid lantbruksstyrelsen be gränsningen böra närmare fixeras. I likhet med vad fallet komme a t t bli beträffande dikningsarbeten för jordbruksändamål borde enligt lantbruksstyrelsens mening samarbetet på ifrågavarande område innefatta allenast sådana av olika anslag understödda skogliga dikningsföretag, beträffande vilka förslag skulle enligt de för erhållande av statsbidrag från anslagen gällande bestämmelserna vara upprättade vid syneförrättning enligt vattenlagen. Vissa föreskrifter torde bli erforderliga för vinnande av enhetlighet vid företagens registrering m. m. Dylika detalj bestämmelser torde det emellertid få ankomma på vederbörande myndigheter a t t i samråd utfärda. Under åberopande av vad sålunda förekommit hemställde lantbruksstyrelsen, a t t Kungl. Maj:t mätte föreskriva dels att, när statsunderstöd beviljas till torrläggningsföretag, som avser höjande av alstrinssförmågan hos mark såväl med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slätter- eller betesvall som med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd, lantbruksstyrelsen skall till vederbörande skogsvårdsstyrelse respektive skogs-

214 vårdsstyrelse till lantbruksstyrelsen, insända utdrag av arbetsplanen för företaget i berörda del jämte sådana uppgifter i övrigt, som kunna vara erforderliga för företagets lokalisering, dels att till lantbruksstyrelsen och skogsvårdsstyrelse sålunda inkomna uppgifter skola meddelas vederbörande lantbruksingenjör respektive skogsvårdsstyrelsens förrättningsmän, dels ock att särskilt register över företag, beträffande vilka meddelande i ovan nämnd ordning ingått, skall föras hos lantbruksstyrelsen och vederbörande skogsvårdsstyrelse ävensom hos vederbörande lantbruksingenjör i enlighet med föreskrifter, som meddelats av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen gemensamt. De sakkunniga: D e t är icke ovanligt, a t t e t t torrläggningsarbete utföres i flera etapper och därigenom blir föremål för statsbidrag mer än en gång. Det först utförda företaget befinnes av en eller annan orsak otillräckligt, varför åtgärder vidtagas för a t t utvidga eller fördjupa avloppet. Även till det senare arbetet kan statsbidrag beviljas och det sammanlagda statsbidraget behöver genom uppdelningen icke bli större än om hela arbetet utförts på en gång. Bidragen kunna utgå från olika anslag, om det ena gången är fråga om en skogsdikning och den andra om en utdikning för jordbruksändamål. D e t är givetvis alltid av vikt a t t vid det senare företaget få kännedom om att statsunderstödd torrläggning av samma m a r k förut ägt rum. Särskild svårighet a t t vinna kunskap därom föreligger ifall den tidigare torrläggningen skedde för huvudsakligen annat ändamål än den senare och bidragsfrågan därför då handlades av andra myndigheter. M e r eller mindre avsiktligt missbruk av bidragsmöjligheter kan äga rum exempelvis i den formen a t t företag, som fått understöd från det ena anslaget, sedermera lämnas att förfalla men därefter önskas iståndsatta och förbättrade med hjälp av bidrag från det andra anslaget. Den av lantbruksstyrelsen föreslagna registreringen av vissa företag synes väl ägnad a t t bereda förrättningsmännen och vederbörande styrelser möjlighet a t t uppmärksamma tidigare företag och därigenom förhindra missbruk av bidragsmöjligheterna. Sedan sålunda utförda företag med hjälp av registret vid senare förrättningar kommit i dagen, torde emellertid tillfälle och anledning föreligga a t t närmare undersöka dem i deras helhet. Det kan därför av besparingsskäl ifrågasättas om icke det föreslagna upprättandet av utdrag av arbetsplanerna är en överflödig åtgärd. D e sakkunniga vilja därför förorda, a t t bestämmelser utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med lantbruksstyrelsens förslag med undantag av den föreslagna föreskriften om upprättande och översändande av utdrag av arbetsplanerna. b . Åtgärder för samarbete vid u p p r ä t t a n d e av arbetsplaner. Skogsstyrelsen följande:

yttrade härom i sin förenämnda promemoria i huvudsak

215 Behovet av samarbete mellan de båda grenarna av den statsunderstödda torrläggningsverksamheten betingas av att ett och samma dikningsföretag stundom kan vara av väsentlig betydelse för de bägge syftena, odling och skogsbörd, var för sig eller i förening. Detta sammanhänger med att, i särskilda fall, utdikad mark lämpar sig för båda dessa produktionsformer men kommer till användning för endera därav samt jämväl att ett företag kan vara av beskaffenhet att, direkt eller indirekt, tjäna dessa tvenne ändamål samtidigt. Vid här avsedda förhållanden uppkomma speciella krav på företagets utformande och stödanordningarnas utnyttjande med hänsyn till markens framtida disposition. Vem än den förrättningsman må vara, som utför den förberedande rekognosceringen, skall marken erhålla den ur driftssynpunkt ändamålsenligaste användningen samt dikningens planläggning och verkställande anpassas härefter. Vidare är angeläget att, om denna planläggning sker för ett av nu ifrågavarande båda syften, de önskemål, vilka ur det andras synpunkt kunna framställas i samband därmed, i skälig grad vinna beaktande. Då anledning därtill föreligger böra alltså arbetsplanerna uppgöras under hänsynstagande till såväl jordbrukets som skogsbrukets behov. En lösning torde böra åvägabringas genom samråd och ömsesidigt biträde vid arbetsplanernas upprättande. Sålunda bör den förrättningsman, som först kommer i kontakt med ett torrläggningsobjekt, bedöma huruvida annan sakkunskap bör tillkallas för planläggningen med hänsyn till markens blivande användning och dikningens verkställande. Tillämpningen härav innebär att därest vid förrättning, verkställd av förrättningsman hos skogsvårdsstyrelse, befinnes att dikningen i väsentlig mån utsträckes över eller på annat sätt berör mark, som redan brukas eller kan antagas komma att nyttjas för jordbruksändamål, skall denna omständighet föranleda att med de lokala förhållandena förtrogen sakkännedom på jordbruksområdet redan på ett förberedande stadium konsulteras rörande dikningsområdets nyttiggörande och arbetsplanens utförande. För dylik konsultation torde i främsta rummet av hushållningssällskapen på förhand utsedda personer samt, då det gäller företag av större omfattning, lantbruksingenjörerna böra anlitas. Vid detta samråd skall företagets karaktär fastställas, varefter handläggningen av förrättningen överlåtes å den därtill lämpligaste. På enahanda sätt skall vid förrättning för torrläggning av mark för jordbruksändamål, när företaget berör för skogsproduktion lämpad mark, vederbörande skogsvårdsstyrelsetjänsteman beredas tillfälle att framföra sina synpunkter i ärendet. Om i sådant fall lantbruksingenjör eller befattningshavare hos hushållningssällskap är förrättningsman, skall han genom hänvändelse till länsjägmästaren eller av denne därtill utsedd person påkalla skogligt biträde. Samarbete bör äga rum även då ett indirekt samband är för handen, till exempel då ett för jordbruksändamål utfört dikessystem kan vara eller bliva av betydelse för torrläggning av i närheten befintlig skogsmark. Lantbruksstyrelsen ställde sig i sin skrivelse den 15 september 1942 avvisande till den sålunda föreslagna formen för samarbete under framhållande, a t t särskilda bestämmelser icke torde erfordras om tillkallande av sakkunnig person a t t biträda vid förrättning, som förutom huvudintresset, jordbruks- respektive skogsbördsförbättring, i mera betydande grad berörde jämväl det andra av nämnda båda intressen. Lantbruksstyrelsen hänvisade till a t t föreskrifter i sådant avseende äro meddelade i 10 k a p . 46 § vattenlagen.

216 Genom sistnämnda lagrum är föreskrivet att om vid syneförrättning förekommer fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fackkunskaper, synemännen äga hos länsstyrelsen begära förordnande för ojävig sakkunnigperson att biträda synemännen. De sakkunniga äro av den uppfattningen att behov av samarbete mellan ifrågavarande båda slag av förrättningsmän i vissa fall otvivelaktigt föreligger. Vad angår förrättningar handlagda av lantbruksingenjörer ha visserligen några allvarliga brister med avseende på torrläggningens anpassning för skogsbrukets behov icke kommit till de sakkunnigas kännedom. Emellertid är det uppenbart, att det för ett tillförlitligt beräknande av torrläggningsbåtnaden för skogsmark ofta kan vara nödvändigt att lantbruksingenjör tillkallar i skogliga ämnen utbildad person. Där ett rädförande under hand icke är tillfyllest eller besiktning av berörda skogsområden erfordras, synes den enligt 10 kap. 46 § vattenlagen anvisade utvägen med förordnande av sakkunnig böra anlitas. Vad skogsdikningarna beträffar så torde förrättningsmännen i regel väl kunna lösa de frågor med avseende på torrläggning av jordbruksjord, som uppstå exempelvis då mindre odlingslägenheter vinna torrläggning i samband med skogsdikning. Skulle mera avsevärda jordbruksfrågor uppstå torde möjligheten att tillkalla sakkunnig icke försummas. Särskild uppmärksamhet kräva emellertid de fall, då skogsdikning kan väntas medföra skada å nedanliggande odlad jord. Enligt vad de sakkunniga erfarit eller iakttagit ha skador eller olägenheter av skogsdikningar stundom uppstått, vilka torde kunnat förebyggas eller minskas, om vid planläggningen rått samarbete med jordbrukets torrläggningsorgan. Åtminstone under den första tiden av mera utbredd skogsdikningsverksamhet lärer det ibland ha brustit i uppmärksamhet på de vådor, vilka för nedanliggande marker följa av att nederbörd, som förut under längre tid hållits kvar inom ett skogsområde och som till stor del fått avgå genom avdunstning, i stället genom skogsdikningen hastigt föres ned till odlad bygd. Den tidvis kraftigt ökade vattentillförseln kan där förorsaka översvämningar och vidare föranleder vattnets oftast stora hastighet, att med detsamma följer uppslammade partiklar av lösa jordarter, vilka sedan avsättas och förorsaka uppgrundning av avlopp och tilltäppning av täckdikessystem. På senare tid synes emellertid större försiktighet ha iakttagits vid skogsdikningars anslutning till förut befintliga avlopp genom odlad jord. Sålunda ha skogsdiken ofta icke tillåtits att direkt mynna ut i avloppen utan fått sluta något hundratal meter ovan dessa, varvid avsättningsområden bildats eller anordnats för sand och slam, som eljest kunnat försämra torrläggningen nedanför. Av det anförda torde framgå, att de problem som möta vid skogsdik-

217 nings anslutning till jordbrukets torrläggning äro av sådan beskaffenhet och vikt, att ett samarbete vid planläggningen mellan skogsbrukets och jordbrukets förrättningsmän skulle vara till nytta. Möjlighet finns givetvis för förrättningsman vid skogsdikning att genom hänvändelse till länsstyrelse tillkalla sakkunnigt biträde, men oftast torde ett samarbete under enklare former med vederbörande lantbruksingenjör vara till fyllest. En muntlig överläggning, eventuellt med ledning av upprättad konceptkarta, skulle förmodligen i allmänhet ge gott resultat. I andra fall kan det måhända vara lämpligare, att förrättningsmannen inhämtar skriftligt yttrande från lantbruksingenjören. Den senare bör givetvis vid behov, och helst tillsammans med förrättningsmannen, kunna företaga besiktning på platsen. En anordning liknande den skogsstyrelsen torde ha tänkt sig för »samråd och ömsesidigt biträde vid arbetsplanernas upprättande» skulle alltså för detta fall vara tillrådig. De sakkunniga finna följaktligen påkallat föreslå, att förrättningsmannen vid skogsdikning åläggas att för fall, då sådan dikning avses skola mer eller mindre direkt anslutas till redan befintligt avlopp för jordbruksjord, innan planläggningen slutföres samråda med eller inhämta yttrande från vederbörande lantbruksingenjör angående sättet för anslutningen och om de särskilda åtgärder som till följd av denna kunna behöva vidtagas till förebyggande av skador genom dikningen. Meddelandet av sålunda erforderlig föreskrift synes böra ankomma på skogsstyrelsen.

9. Åtgärder för att befordra användning av maskiner i torrläggningsverksamheten. Kostnaderna för utförande av torrläggningsarbeten bestämmas på det hela taget av i marknaden rådande arbets- och materialkostnader. Någon möjlighet att genom särskilda åtgärder från statens sida allmänt förbilliga utförandet torde därför icke föreligga. I vissa fall synes det emellertid vara möjligt att befordra en kostnadsminskning, nämligen om man beträffande en ej alltför ringa del av arbetet har möjlighet att välja mellan att utföra detta för hand eller med hjälp av maskiner. Maskinellt torrläggningsarbete utföres nu i viss omfattning inom några av de viktigare jordbruksdistrikten, medan det däremot i övrigt förekommer endast i undantagsfall. Det torde dock kunna sägas vara regel att, där möjlighet att välja arbetssätt föreligger, det maskinella utförandet kan avsevärt nedbringa kostnaderna. Företag, vilka vid beräknat utförande för hand ej kunna komma till stånd på grund av att båtnaden icke uppväger kostnaden, skulle icke sällan kunna bli lönande om exempelvis större avlopp och vallbyggnader utfördes med maskin.

218 Torrläggningsarbeten med maskin utföras nu endast av ett fåtal entreprenörer. De priser dessa betinga sig torde därför i regel ställa sig högre än som kunde förväntas vid konkurrens mellan flera företagare. Frånvaron av konkurrens beror givetvis på att det stora flertalet mindre torrläggningsentreprenörer icke kunnat eller icke velat i sin rörelse investera de betydande belopp, som erfordras för anskaffande av maskiner. Även om kapital stått till buds, kan det ofta ha tett sig icke lönande att binda detta i maskiner, vilka kunde beräknas få stå oanvända under långa tider. För att maskinanskaffning skall vara lönande för en entreprenör måste denne ha möjlighet att undan för undan skaffa sig nya arbeten av sådant slag, att maskinerna kunna hållas i bruk i den omfattning, som erfordras för deras amortering inom rimlig tid. Det bör i detta sammanhang icke förbises, att torrläggningsföretag ofta anlitats som reservarbeten vid arbetslöshet, därvid som skäl för deras lämplighet såsom sådana bland annat framhållits förekomsten av manuellt arbete i stor omfattning. Även i framtiden torde sådana lägen kunna uppstå, att det ur arbetsförsörjningens synpunkt kan befinnas önskvärt att torrläggningsarbete i största utsträckning utföres för hand. Härifrån synes man emellertid kunna bortse vid en undersökning av möjligheterna att rationalisera torrläggningsverksamheten så att den ur produktionssynpunkt skall ställa sig så förmånlig som möjligt. Det bör även erinras om att själva tillkomsten av större maskinellt utförda företag skapar behov av manuell arbetskraft för kompletterande dikningsarbeten. I en hel del fall torde en förutsättning för att snabbt kunna bereda ökad sysselsättning vid torrläggningsarbeten vara, att lämpliga maskiner för upptagning av huvudavloppen finnas tillgängliga. Ett ingripande av staten i ändamål att befordra användningen av maskiner synes kunna medföra betydande fördelar för torrläggningsverksamheten i form av billigare arbetskostnader. Om staten anskaffade ett antal arbetsmaskiner av olika slag och ställde dessa till verksamhetens förfogande, skulle det maskinella torrläggningsarbetet otvivelaktigt vinna ökad spridning och kostnaderna för detsamma minskas. Även en allmän påverkan av torrläggningskostnaderna i för jordbruket förmånlig riktning torde i viss mån kunna vinnas i synnerhet i tider med brist på arbetskraft. Om maskiner, åtföljda av van personal, stode till företagens direkta förfogande skulle arbetsstyrelserna i större utsträckning än nu kunna utföra arbetena i egen regi med lantbruksingenjören som arbetsledare och kontrollant. En lämplig form för statens tillhandahällande av maskinerna torde vara att desamma kunde hyras ut till arbetsstyrelser eller mindre entreprenörer. Uthyrning torde, såvitt avser entreprenörer, böra ske för utförande av i varje särskilt fall angivet statsunderstött torrläggningsföretag, som entreprenören visar att han åtagit sig. I hyra bör betalas vad som motsvarar

219 statens självkostnader, varför verksamheten icke skulle ha understödskaraktär eller behöva medföra några fortsatta ekonomiska uppoffringar från statens sida. Skötsel och underhåll av maskinerna under hyrestid bör givetvis bekostas av hyrestagaren. Vad det direkta handhavandet beträffar så torde svårighet icke möta att finna lämpliga maskinskötare, villiga att följa maskinerna från den ene hyrestagaren till den andre. Som lämpligt organ for att å sjtatens vägnar handha anskaffning, förvaltning och uthyrning av maskinerna torde kunna förordas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det bör anmärkas, att de maskiner som komma i fråga äro sådana, som kunna komma till användning även för annat än torrläggningsarbeten. I den mån någon maskin tillfälligt icke erfordras för torrläggningsverksamheten synes hinder icke böra möta mot att densamma på stadgade villkor ställes till förfogande till exempel för arbeten, som bedrivas av nyssnämnda styrelse. Med anledning av det anförda vilja de sakkunniga föreslå, att statsmakterna måtte ställa erforderliga medel till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande för bedrivande av den sålunda antydda verksamheten med tillhandahållande av arbetsmaskiner. Vad angår antal och beskaffenhet av de maskiner som skulle behövas vilja de sakkunniga åberopa vad herr Welin-Berger därom anfört i en vid betänkandet fogad promemoria, Bilaga B. Därav framgår, att en för den närmaste tidens behov erforderlig maskinuppsättning torde kunna anskaffas för en kostnad av omkring l 000 000 kronor. De sakkunniga vilja därför föreslå, att anslag beviljas med nämnda belopp. Inköp av maskiner samt bestämmande av villkoren för uthyrningen torde böra ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med lantbruksstyrelsen. Huruvida i framtiden kan behövas ytterligare anslag för maskinbeståndets utökning blir givetvis beroende på vilken efterfrågan på maskiner som visar sig föreligga. Skulle denna i framtiden icke tillfredsställas på annat sätt, torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med lantbruksstyrelsen böra göra framställning om ytterligare anslag. De sakkunniga ha vid behandlingen av förevarande fråga samrått med den nu arbetande kommittén för maskinell täckdikning. Därvid har befunnits, att något direkt samband icke råder mellan den maskinanskaffning som nu föreslagits och det eventuella behov av maskiner för täckdikningen, som utgör föremål för nämnda kommittés utredning. 10. Underhållsskyldighet och kontroll över dess fullgörande. Gällande bestämmelser: Den grundläggande regeln om skyldighet att underhålla torrläggningsföretag finnes i 7 kap. 34 § vattenlagen, däri det stadgas, att dike som upptages enligt vattenlagen skall, där någons rätt

kan vara därav beroende, underhållas av deltagarna i företaget. Motsvarande gäller om vattenavledning, vattenreglering och invallning. Om underhållet av statsunderstödda företag är särskilt stadgat i 12 § statsbidragskungörelsen (1939:431) att sådana med statsbidrag utförda företag, vartill förslag upprättats vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, skola av vederbörande delägare i företaget underhållas, intill dess sådan underhållsskyldighet kan varda andra i laga ordning ålagd eller vederbörande därifrån befriats, samt att övriga med statsbidrag utförda företag skola underhållas i den ordning, som bestämts i det med lantbruksstyrelsen upprättade kontraktet. Motsvarande bestämmelse finnes i 14 § lånekungörelsen (1939:432). I de nyssberörda 12 och 14 §§ stadgas vidare, att övervakandet av underhållsskyldighetens fullgörande skall ankomma på lantbruksstyrelsen samt art därest underhållsskyldigheten försummas, beträffande företag, vartill förslag upprättats vid syn enligt 10 kap. vattenlagen, med avseende på bristens botande och uttagande av därför erforderliga kostnader hos den försumlige skall gälla vad därom stadgas i 13 kap. 17 § vattenlagen. Enligt 13 kap. 16 § vattenlagen kan den, som lider men av försummat underhåll, efter besiktning få verkställa underhållsarbetet på den försumliges bekostnad. I 17 § samma kap. föreskrives att, om efter den 1 januari 1921 till utförande av torrläggningsföretag av allmänna medel lämnats lån, som ej till fullo återbetalats, eller till sådant företag lämnats bidrag utan återbetalningsskyldighet under villkor att arbetet vederbörligen un derhålles, skall, där försummelse i underhållet äger rum, rätten att bota bristen tillkomma Konungens befallningshavande eller den myndighet Konungen bestämmer. I dessa fall må kostnaden för underhållsarbetet av utmätningsman omedelbart uttagas hos den försumlige. Kontrollen över underhållsskyldighetens fullgörande utövas genom inspektioner dels av lantbruksstyrelsens tjänstemän och dels av lantbruksingenjörerna. De sistnämnda äro enligt 22 § lantbruksstyrelsens tjänsteföreskrifter för lantbruksingenjörerna anbefallda att, när sä kan ske i direkt samband med handläggandet av annat på dem ankommande tjänstegöromål, verkställa inspektion av underhållet av i samma trakt belägna torläggningsföretag, vartill understöd av statsmedel beviljats efter den 1 januari 1921, samt att över sådan inspektion ingiva rapport till lantbruksstyrelsen. Stundom meddelar lantbruksstyrelsen, då anledning därtill förekommer, särskilt förordnande för lantbruksingenjör att kontrollera underhållet av visst företag. Torrläggningskommittén har framhållit, att nuvarande kontroll över underhållet är alldeles för ofullständig, tydligen nästan helt beroende pä bristande tillgång på arbetskrafter, samt att möjligheterna att genomdriva avhjälpandet av brister i underhållet äro synnerligen otillfredsställande. För

221 att göra arbetskrafter tillgängliga för kontrollen ifrågasatte kommittén antingen att 3—5 särskilda inspektörer tillsattes, eller att lantbruksingenjörerna erhölle vissa bättre kvalificerade biträden, så att de själva bättre kunde hinna med underhållskontrollen, eller ock att 5—8 lantbruksingenjörer finge en ställning som till exempel förste lantbruksingenjörer med uppdrag att utom sitt nuvarande arbete inspektera utförande och underhåll av arbetena inom vissa angränsande distrikt. Till undvikande av stora kompletteringsarbeten ansåg kommittén nödvändigt icke blott att tillförbinda företagens intressenter att vederbörligen underhålla företagen utan också att genom effektiv kontroll övervaka att så skedde. Det syntes kommittén ligga närmast till hands att underhållsskyldigheten borde gälla för all framtid. Utom för de mindre företag, för vilkas understödjande icke kräves syneförrättning, ansåg kommittén nödvändigt, att underhållet kontrollerades avsevärd tid, till exempel intill 40 år efter arbetets godkännande. Vid utgången av denna tid borde efter besiktning bestämmas om regelbundna underhållsbesiktningar alltjämt skulle vidtagas. Besparingsberedningen framhöll, att lantbruksstyrelsen med sin begränsade personal icke hunnit med kontroll i önskad omfattning. Beredningen, som underströk det uppenbara statliga intresset av att de på torrläggningsföretagen nedlagda stora kostnaderna icke förlorade sin betydelse genom ett eftersatt underhåll, förmenade att kontrollen över underhållet mest praktiskt kunde ordnas genom att lantbruksingenjörerna ålades att envar för sitt distrikt exempelvis vart femte år inspektera underhållet å äldre företag inom distriktet samt föreskriva de åtgärder som kunde finnas erforderliga. Denna uppgift komme att i någon mån minska lantbruksingenjörernas möjligheter att hinna med övriga arbeten, men med hänsyn till av beredningen ifrågasatt minskning i hela torrläggningsverksamheten syntes detta icke föranleda någon olägenhet. Lantbruksstyrelsen har framhållit, att styrelsen länge haft sin uppmärksamhet pä underhållsfrågan. Den 15 mars 1938 avgav styrelsen efter uppdrag av Kungl. Maj:t utredning jämte förslag i frågan, vilket innefattade att inom lantbruksingenjörsdistrikten borde anställas ytterligare ett antal tjänstebiträden med huvudsaklig uppgift att biträda lantbruksingenjörerna med kontroll över företagens utförande och framtida underhåll. Denna senare kontroll borde enligt förslaget upprepas minst vart femte år till och med 30: e året efter statsunderstödets beviljande. Statens kostnad för denna kontrollverksamhet beräknades under förutsättning av dåvarande anställningsförhållanden för dylika biträden till 33 000 kronor för år och, under förutsättning att sagda biträden bleve helt statsavlönade, till 85 000 ä 90 000 kronor för år. Förslaget omnämndes i statsrådsprotokollet över jordbmksärenden den 4 januari 1939, IX. H.T., punkt 5, varvid föredra-

gande departementschefen yttrade, att förslaget för det dåvarande icke borde föranleda någon åtgärd. Föreningen statens lantbruksingenjörer har ansett det föreliggande behovet av effektivare underhållskontroll bäst lösas genom den av lantbruksstyrelsen föreslagna ökningen av antalet kvalificerade biträden och föreningen lantbruksingenjörsassistenter har framhållit, att nuvarande förste assistenter och assistenter samt flertalet tekniska biträden ägde de kvalifikationer, som i allmänhet erfordrades för kontroll över utförande och underhåll, varför ett statsanställande av lämpligt antal biträden med den friare ställning, som följde av tjänstemannaansvar och tryggare anställningsförhållanden, automatiskt skulle lösa problemet om ifrågasatt vidgad kontroll. I yttranden över torrläggningskommitténs och besparingsberedningens förslag ha de hörda myndigheterna allmänt uttalat sig för bättre kontroll över underhållsskyldighetens fullgörande.

De sakkunniga: Beträffande behovet av bättre underhåll av de statsunderstödda torrläggningsföretagen synas meningarna icke vara delade. Då det gäller att söka bot för rådande missförhållanden, bör först klargöras anledningen till desamma. Vidmakthållandet av ett uppnått torrläggningsresultat borde, kan det tyckas, vara värt minst lika stort intresse från markägarnas sida som själva torrläggningsarbetet, men då så uppenbarligen icke är fallet, måste anledningen vara att söka i olikheter i de förhållanden, under vilka å ena sidan den första uppgrävningen och å andra sidan ett erforderligt upprensningsarbete kommer till stånd. I regel torde väl torrläggningsbehovet vara större och mera iögonfallande i det förra fallet än i det senare. Men å andra sidan är kostnaden i regel ojämförligt mycket mindre i det senare fallet såväl absolut som i förhållande till det vunna resultatet. Upprensning av bottenslam och nedrasad jord är ett betydligt lättare arbete än att lösgöra materialet i dess ursprungliga beskaffenhet. De formella besvärligheterna vid ett underhållsarbete äro så gott som inga, medan de som måste övervinnas vid företagets första genom förande kunna vara betydande. Endast i ett avseende synes ett underhållsföretag ställa sig mera betungande än ett nytt, nämligen så till vida som det kräver ett direkt kapitalutlägg av markägarna, vilket på grund av befintliga bidrags- och lånemöjligheter i allmänhet icke är fallet med det första utförandet. Det torde också vara detta förhållande, som utgör förklaringen till att underhållsarbetet i stor utsträckning eftersattes. Den omständigheten, att ett upprensningsarbete torde kunna anses i förhållande till effekten billigare och således mera lönande än den första uppgrävningen, borde föranleda större intresse även hos statsmakterna för

underhållsarbetet än för nya företag. I den mån torrläggningsverksamheten anses böra begränsas bör därför statens intresse mera inriktas på att vidmakthålla redan utförda företag än att jämna vägen för nya sådana. De kostnader, som en effektiv kontroll över underhållet skulle draga, synas ej böra avhålla staten från att utöva en sådan. Om orsaken till det bristande underhållet såsom nyss antytts närmast torde vara, att detta förorsakar kostnader för markägarna, ligger det närmast till hands att undersöka, om anledning föreligger att genom statsunderstöd bereda markägarna lättnad i underhållskostnaderna. De sakkunniga ha i det föregående i annat sammanhang avvisat denna tanke och intagit den ståndpunkten, att underhållet i dess helhet bör åvila markägarna. Ett undantag har föreslagits beträffande den första rensningen, vilken i allmänhet bör betraktas som den sista åtgärden i företagets färdigställande. Det därefter följande egentliga underhållet bör emellertid enligt de sakkunnigas mening betraktas som en återkommande produktionskostnad, vilken måste tagas i beräkning vid förutbedömningen av torrläggningsföretagens lönsamhet. Underhällskostnaden får sålunda icke förbises vare sig vid båtnadsberäkningen eller vid den prövning av företagens lämplighet som skall ske vid avgörande av understödsfrågan. Det är icke osannolikt, att ett kraftigare inarbetat medvetande om underhållsskyldighetens ofrånkomlighet kan i någon mån minska diknings- och vattenavledningsföretagens popularitet. Om till följd därav ett eller annat ekonomiskt tvivelaktigt företag icke blir igångsatt, torde detta snarast vara till nytta. Den åtgärd som erfordras för att förverkliga ett bättre underhåll synes vara, att det ordnas med en effektiv kontroll över underhållsskyldighetens fullgörande. Något behov av särskilda nya tjänster för underhållskontrollen finna de sakkunniga icke föreligga. Den kan utan tvivel tillfredsställande skötas av lantbruksingenjörerna och deras biträden. Avvägningar och profileringar, vilka kunna erfordras för kontrollen eller för upprättande av arbetsplaner för underhållsarbeten, kräva icke större erfarenhet eller yrkesskicklighet än de planläggningsuppgifter, som nu utföras av lantbruksingenjörernas assistenter och tekniska biträden, och de kunna därför väl anförtros åt dessa. Ehuru kontrollarbetet bör utövas under lantbruksingenjörernas överinseende och på deras ansvar, torde alltså de mera tidskrävande detaljarbetena komma att utföras av biträdespersonalen. För kontrollens utövande vilja de sakkunniga förorda följande ordning. Underhållet av statsunderstött torrläggningsföretag, som handlagts vid syneförrättning enligt vattenlagen, skall kontrolleras genom besiktning vart femte är intill dess 30 år förflutit efter företagets avsyning. Vid utgången av denna tid bestämmes av lantbruksstyrelsen, huruvida med hänsyn till företagets beskaffenhet och då i övrigt rådande förhållanden regelbundna underhållsbesiktningar alltjämt skola vidtagas under ytterligare viss tid.

224 Lantbruksstyrelsen upprättar och tillställer före den 1 april varje år envar lantbruksingenjör förteckning över de företag inom hans distrikt, vilka under nästkommande kalenderår skola besiktigas. Lantbruksingenjören underrättar ofördröj ligen styrelserna för företagen om att kontroll av underhållet kommer att äga rum och ungefärliga tiden därför. Genom detta förhandsmeddelande, som i regel torde komma att lämnas minst ett är före besiktningen, beredas de underhållsskyldiga tillfälle att före denna avhjälpa förefintliga brister, och resor med enda ändamål att konstatera, att underhållet är bristfälligt, skulle icke behöva förekomma. Därmed skulle även den tid som behövde åtgå för underhållskontrollen begränsas. Efter besiktningen lämnar lantbruksingenjören föreskrift om de ytterligare åtgärder med avseende pä underhållet, som kunna erfordras. Han avgiver årligen rapport till lantbruksstyrelsen över verkställda inspektioner. På lantbruksstyrelsen ankommer att meddela de förelägganden som av rapporterna föranledas och att, då så erfordras, vidtaga åtgärder för underhållsarbetenas utförande i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. 16 och 17 §§ vattenlagen. Sistnämnda bestämmelser finna de sakkunniga kunna anses till fyllest. Det är givet att en så ordnad underhållskontroll kommer att medföra ökning av den arbetsbörda, som åvilar lantbruksingenjörerna och deras biträden. Med hänsyn till att en rationell planläggning av arbetet med besiktningar och undersökningar torde bli möjlig, synes man emellertid berättigad räkna med att arbetsökningen icke kan bli av sådan storlek, att den ensam för sig kan motivera ökning av biträdespersonalen i lantbruksingenjörsdistrikten. Den bör emellertid jämte övriga omständigheter tillmätas betydelse vid bestämmande av biträdespersonalens storlek. Vad beträffar kostnaderna för underhållskontrollen så synas besiktningarna böra, i likhet med vad som nu sker, verkställas utan kostnad för markägarna. Då underhållet befinnes eftersatt och det blir nödvändigt att upprätta planer över erforderliga underhällsarbeten, böra intressenterna erlägga avgift därför efter gällande taxa. Det torde ankomma pä Kungl. Maj:t att efter förslag av lantbruksstyrelsen meddela de föreskrifter, som enligt det ovan anförda erfordras för kontroll över underhållsskyldighetens fullgörande. 11. Forsknings- och försöksverksamhet. Som en brist i den hittillsvarande torrläggningsverksamheten inom jordbruket mä framhållas att, trots ett omfattande internationellt forskningsarbete på området, vari även Sverige deltagit, ett flertal på det ekonomiska resultatet i avsevärd grad inverkande faktorer icke äro klarlagda.

225 Såsom exempel på viktiga, hittills mer eller mindre utredda spörsmål av betydelse för torrläggnings verksamheten må nämnas: torrläggningsintensiteten (dikesdjup och dikesavstånd under olika förhållanden) , behovet av täckdikning samt dennas rationella utförande, grundvatten- och dagvattentillrinningens storlek, vattenhastigheten vid olika fall och rördimensioner, speciellt med avseende på minimihastigheten för avlägsnande av inslammade jordpartiklar till förhindrande av dräneringssystemens igenslamning, åtgärder till förhindrande av järnfällning i ledningarna, ökad luftcirkulation i marken genom täckdikning samt åtgärder mot släntras i kanaler och öppna ledningar. Utforskning av dessa problem kan icke ske enbart genom praktiska försök. Jämsides med sådana kräves en teoretisk-vetenskaplig forskning i avsikt att vinna kännedom om lagbundenheter, till exempel rörande vattnets förekomst och rörelse i marken och i vattendrag, tjälbildningens och avsmältningens förlopp, allt under de växlande förhållanden, som i vårt land förekomma till följd av olikhet i klimat och jordarter o. s. v. Inom flera anstalter för forskningsverksamhet i vårt land ha utförts undersökningar, som i avsevärd grad varit ägnade att belysa flera av de anförda för jordbruket viktiga problemen, såsom lantbrukshögskolan och den med denna förenade jordbruksförsöksanstalten, centralanstalten för försöks väsendet på jordbruksområdet, vars verksamhet överflyttats till lantbrukshögskolan, geologiska institutionerna vid universiteten i Uppsala och Lund, skogsförsöksanstalten, Sveriges geologiska undersökning, Svenska väginstitutet samt Svenska vall- och mosskulturföreningen. Från jordbrukarhåll har på senare tid särskilt framhållits behovet av klarhet om vilken torrläggningsintensitet som kan anses mest ekonomisk för olika växtslag och jordarter. Det har ifrågasatts om icke, utan att avkastningen försämrades, täckdikenas djup kunde minskas och avstånden mellan dem göras större än vad nu i allmänhet är fallet. Därmed skulle även avloppens dimensioner kunna inskränkas. Ur ekonomisk synpunkt skulle detta betyda, att de enskildas kostnader för torrläggningen minskades och att staten kunde göra besparingar med avseende på statsbidragen. Till de sakkunniga har överlämnats en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse den 30 juni 1939, vari Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott berört behovet av forskning och försöksverksamhet på torrläggningens område samt hemställt att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för anordnande snarast möjligt av en väsentligt utökad täckdikningsförsöksverksamhet i landet, av vilken praktiskt tillämpbara och ur ekonomisk synpunkt värdefulla resultat kunde förväntas. 1 5 4-U288

226 En liknande framställning har den 15 augusti 1939 gjorts av föreningarna statens lantbruksingenjörer och Sveriges jordbrukskonsulenter. Lantbruksstyrelsen har i yttrande häröver förklarat sig vilja starkt understryka täckdikningens betydelse för en ekonomisk jordbruksdrift samt vitsorda, att behovet av större klarhet i fråga om det under olika förhållanden lämpligaste utförandet av denna grundförbättring gjort sig alltmera gällande. Försöksverksamheten borde enligt styrelsens mening utökas och erhålla en mera rationell inriktning än hittills. Därvid borde iakttagas, att fältförsök utlades på sådana platser i olika delar av landet, som med avseende på jordarts- och klimatförhållanden vore representativa för större jordbruksområden. För organiserandet av en dylik försöksverksamhet borde en fullständig plan utarbetas, innefattande jämväl beräkning av kostnaderna för försökens anläggande och drift. Lantbruksstyrelsen hemställde, att erforderlig utredning i angivna syfte måtte företagas. De sakkunniga: Utan att på något sätt förringa värdet av den omfat tände och betydelsefulla forsknings- och försöksverksamhet, som på torrläggningens område hittills bedrivits såväl i vårt land som utomlands, vilja de sakkunniga framhålla, att behov föreligger av ytterligare utredning i åtskilliga avseenden. Av särskild vikt är därvid att få ådagalagt, huruvida besparingar kunna genomföras med avseende på dikningskostnaderna. Om en mindre intensiv torrläggning än den hittills i allmänhet tillämpade skulle visa sig vara till fyllest, skulle detta givetvis bli av stor betydelse såväl för staten som för de enskilda. Även beträffande andra ekonomiska spörsmål rörande torrläggningen kräves ytterligare klarhet, såsom i fråga om betydelsen av igenläggning av öppna diken till rörledningar, lämpligaste metoder för förstärkning av kanal- och dikesslänter m. m. På grund av det anförda vilja de sakkunniga förorda, att medel ställas till förfogande för en intensifiering av den nu pågående forsknings- och försöksverksamheten på förevarande område, därvid den utökade verksamhe ten särskilt bör inriktas på praktiskt användbara resultat. Den synes böra bedrivas vid lantbrukshögskolan, därvid emellertid de praktiska försöken lämpligen torde anordnas i intimt samarbete med de på torrläggningsområdet verksamma förrättningsmännen. Att upprätta plan och kostnadsförslag för verksamheten torde lämpligen böra uppdragas åt lantbrukshögskolan. 12. Torrläggningspersonalens fortbildning. Föreningen lantbruksingenjörsassistenter har i skrivelse till de sakkunniga den 10 juni 1944 hemställt, att anslag måtte utverkas för anordnande

227 av fortbildningskurser för lantbruksingenjörernas tjänstebiträden. I skrivelsen anföres bland annat: Det förekommer ofta inom det privata näringslivet, att arbetsgivarna medverka till anordnandet av fortbildningskurser för sina tjänstemän. Det anses allmänt — och detta med all rätt — att det är ett arbetsgivarintresse, att tjänstemännen komma i kontakt med den senaste utvecklingen inom det område, där vederbörande arbetar. Även inom statsförvaltningen är det vanligt, att olika myndigheter anordna särskilda fortbildningskurser för sina tjänstemän. Så är fallet exempelvis inom post, telegraf och tull. Helt nyligen ha statsmakterna också anslagit medel till en fortbildningskurs för de tekniska biträdena hos distriktslantmätarna. Behov av motsvarande kurser även för lantbruksingenjörernas tjänstebiträden förefinnes. Detta behov torde komma att göra sig särskilt starkt gällande i samband med den ifrågasatta omorganisationen av torrläggnings verksamheten. Dessa kurser torde böra anordnas av lantbruksstyrelsen. Deltagandet i kurserna synes skäligen icke böra medföra några kostnader för kursdeltagarna. Föreningen anser sig icke böra upprätta förslag till fullständiga kursplaner för dessa kurser. Vi tillåta oss emellertid att uttrycka några önskemål beträffande vissa delar av undervisningen. Undervisning synes böra meddelas i bland annat marklära och jordartsbedömning. Dessa kurser skulle eventuellt kunna anordnas enligt samma principer som hushållningssällskapens motsvarande kurser. Samarbete torde kunna etableras såväl med lantbrukshögskolan som med hushållningssällskapen. Vid lantbrukshögskolans hydrotekniska institution utföras experimentella undersökningar bland annat rörande sambandet mellan fall- och vattenhastighet m. m. för tegelrörsledningar. Det vore önskvärt att kursdeltagarna finge del av de rön, som framkomma vid sådana undersökningar. Vid vissa av lantbrukshögskolans försöksgårdar pågå försök rörande olika grundvattenstånds inverkan på jordens alstringsförmåga. Kursdeltagarna synas böra få del även av resultaten av dessa försök. Undervisning i geoteknik synes böra ske i samarbete med det nystartade »Statens Geotekniska Institut». Denna kurs torde böra pågå i fyra dagar, av vilka en dag ägnas åt fältarbete, provborrningar av olika jordarter, en åt praktiska övningar i laboratoriet och två åt föreläsningar och diskussioner. En särskild kurs torde också böra anordnas i tekniska och juridiska spörsmål. I samband med handläggning av syneförrättning enligt vattenlagen förekomma ofta mer eller mindre invecklade frågor av dylik art, särskilt beträffande spillvatten och kloakledningar. Redan vid tjänstebiträdenas fältarbete är det nödvändigt, att de äga goda kunskaper i hithörande spörsmål. Undervisning bör meddelas jämväl i betongarbeten och rörprovningar. I denna del torde samarbete lämpligen böra etableras med statens provningsanstalt. De sakkunniga: Det sålunda framkomna önskemålet om fortbildningskurser finna de sakkunniga förtjäna a t t beaktas och i lämplig form förverkligas. E n kursverksamhet sådan som den ifrågasatta synes kunna bli av värde även för annan torrläggningspersonal än lantbruksingenjörernas tjänstebiträden, varför det bör övervägas om icke också andra än dessa böra få tillgång till eventuella kurser.

228 Lantbruksingenjörerna ha genom föreningen statens lantbruksingenjörer sedan flera år nedlagt ett erkännansvärt arbete på sin fortbildning. Sålunda ha vid föreningssammankomster bland annat anordnats föredrag och diskussioner rörande nytillkomna arbetsuppgifter och lagbestämmelser, om rön och erfarenheter i arbetet, lagtolkningsfrågor m. m. Redogörelser för vad därvid förekommit har föreningen utgivit i tryck i »Tidskrift för statens lantbruksingenjörer». Vid ett par tillfällen har det även förekommit, att lantbruksstyrelsen inkallat lantbruksingenjörerna till överläggningar i frågor rörande deras verksamhet. Även lantbruksingenjörsassistenterna ha på liknande sätt i viss utsträckning själva vinnlagt sig om sin förkovran. För jordbrukskonsulenter ha sedan många år varit ordnade försöksledarmöten och andra kurser. Då det synes lämpligt, att staten ägnar omsorg åt denna fråga, vilja de sakkunniga förorda att anslag ställas till förfogande för anordnande av kurser i frågor av betydelse för torrläggningsverksamhetens praktiska bedrivande. För att bereda den i verksamheten sysselsatta personalen ökad möjlighet att genom ömsesidigt utbyte av erfarenheter berika sina kunskaper torde kurserna lämpligen kunna göras gemensamma för vissa grupper av statens och hushållningssällskapens befattningshavare, därvid dock, om så erfordras, lämplig differentiering av undervisningen torde kunna ske med hänsyn till vederbörandes arbetsuppgifter eller tidigare utbildning. Kurserna torde böra anordnas under lantbruksstyrelsens ledning. Behov torde knappast föreligga att göra dem årliga, men det synes vara av vikt att de få återkomma med icke alltför långa mellanrum. Om de anordnas ungefär vartannat år, torde de kunna väl fylla uppgifterna att sprida kännedom om nya rön av betydelse för verksamheten och i övrigt stimulera personalen och öka dess kunskaper. Som föreningen lantbruksingenjörsassistenter yttrat synas kurserna skäligen icke böra medföra några kostnader för deltagarna.

Kap. VIII. Torrläggning för minskande av froslländigheten. Den av staten utövade verksamheten för understödjande av torrläggningsföretag avsäg till en början till väsentlig del torrläggning med ändamål att minska frostländigheten. Alltifrån förra hälften av 1800-talet, då understöds verksamheten tog sin början, var den uppfattningen vedertagen, att avdikning var ett verksamt medel i sådan riktning. I början av 1900talet blev emellertid, huvudsakligen från vetenskapligt håll, avdikningens betydelse för minskande av frostfaran satt i tvivelsmål. Bland annat till följd därav uteslöts vid 1926 års ändring i bestämmelserna för den statsunderstödda torrläggningsverksamheten möjligheten till statsunderstöd till sådana företag, vilka endast hade till syfte att minska frostländigheten. Till grund för Kungl. Maj:ts förslag i ämnet låg bland annat ett av lantbruksstyrelsen år 1925 avgivet förslag, däri styrelsen — under hänvisning till den ståndpunkt, som då intogs bland åtskilliga vetenskapsmän — förklarade sig anse dikningens betydelse för frostminskningen icke kunna tillmätas större vikt. I två vid 1944 års riksdag väckta, likalydande motioner (I: 50 och II: 81) ha herrar Carlström och Andersson i Gisselås m. fl. hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt lantbrukshögskolan att uppgöra plan för i motionerna ifrågasatt undersökning rörande avdikningens inverkan på frostländigheten samt hemställa om erforderligt anslag för undersökningens genomförande. I enlighet med riksdagens i skrivelse den 6 maj 1944, nr 256, gjorda hemställan har Kungl. Maj:t genom beslut den 12 maj 1944 överlämnat motionerna till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag. Motionärerna ha framhållit bland annat, att frågan om avdikningens inverkan på frostländigheten icke blivit tillfredsställande utredd och att de i jordbruket praktiskt verksamma icke kunde dela de av vissa vetenskapsmän uttalade meningarna om att avdikningen i förevarande hänseende vore av ringa vikt. Då frostfenomenet och dess orsaker vore frågor av stor ekonomisk betydelse, ansågo motionärerna en utredning vara väl motiverad. Lantbruksstyrelsen har i utlåtande till riksdagens jordbruksutskott tillstyrkt bifall till motionerna samt i övrigt yttrat:

230 Såsom i motionerna nämnts anförde lantbruksstyrelsen i utlåtande till Kungl. Maj:t den 21 oktober 1925 med förslag till revision av gällande författningar rörande de norrländska och allmänna avdikningsanslagen samt odlingslånefonden m. m., bland annat, att den statsunderstödda torrläggningsverksamheten, i den mån densamma avsåge enbart minskande av frostländighet, under årens lopp högst väsentligt minskats samt att utdikningsföretagens betydelse ur frostminskningssynpunkt sedan lång tid tillbaka varit omstridd. Lantbruksstyrelsen framhöll tillika, att enligt 7 kap. 22 § tredje stycket vattenlagen till båtnad, som genom torrläggning beredes mark, ej må hänföras förmån, som består däri, att markens frostländighet minskas eller att de klimatiska förhållandena eljest förändras, vid vilket förhållande vattenlagen ej vore tillämplig i fråga rörande torrläggning av mark enbart för frostminskningsändamål. Med hänsyn därtill och då betryggande garanti för det framtida underhållet av i dylikt syfte verkställd dikning icke kunde erhållas, ansåge styrelsen densamma icke lämpligen böra understödjas med bidrag av statsmedel i samma ordning, som enligt i förenämnda utlåtande framlagt förslag borde gälla beträffande avdikning för höjande av jords alstringsförmåga. Frågan om sambandet mellan avdikning och frostländighet kvarstår emellertid alltjämt olöst. En eventuell inverkan i nämnda avseende i positiv riktning skulle givetvis innebära ett extra, ehuru icke uppskattningsbart tillskott till den jordbruksbåtnad, som erhålles genom en ur ekonomisk synpunkt berättigad utdikning och som motiverar ett företags understödjande med statsmedel. Men jämväl i övriga fall bör, för den händelse en dylik positiv inverkan kan konstateras, utdikning av våra allmänt förekommande så kallade frosthärdar få räknas till arbeten av för jordbruket särskilt hög angelägenhetsgrad. Hithörande problem hava tidigare varit föremål för vetenskapliga undersökningar. I motionerna har framhållits, att resultaten av dessa undersökningar icke fullt överensstämma med den praktiska erfarenheten och på senare tid gjorda erfarenheter och försök. Frågan är sålunda alltjämt omstridd och bör kunna vinna på att göras till föremål för ytterligare undersökningar. Jämväl styrelsen för statens meteorologisk-hydrografiska anstalt tillstyrkte bifall till motionerna. Jordbruksutskottet (uti. nr 34) uttalade, att inom utskottet icke saknats förespråkare för den uppfattningen att en på vissa håll påvisbar minskning i frostländigheten näppeligen kunde ha annan grund än därstädes företagna utdikningar och a t t vattenavledningsföretag sålunda skulle vara av betydelse för minskning av frostländigheten. Utskottet tilltrodde sig emellertid icke a t t enbart med stöd av den i ärendet företagna utredningen kunna fatta ståndpunkt i frågan. Med hänsyn därtill samt i anseende till ämnets betydelse för jordbruket, icke minst i Norrland, ville utskottet icke motsätta sig a t t de i motionerna framförda synpunkterna finge tagas under övervägande vid den allmänna översyn av torrläggningsverksamheten som för närvarande ägde rum. D å de sakkunniga anse det vara av betydelse för jordbruket, särskilt det norrländska, a t t säkrare kännedom vinnes om avdikningens inverkan på frostländigheten, vilja de sakkunniga förorda att Kungl. Maj:t vidtager

231 erforderliga åtgärder för en allsidig vetenskaplig undersökning av nämnda fråga. För ändamålet torde i första hand lämpligen böra uppdragas åt lantbrukshögskolan att upprätta plan och kostnadsberäkning för en sådan undersökning.

Kap. IX. Torrläggning som reservarbete vid arbetslöshet. Frågan om anlitande av torrläggningsföretag som reservarbeten vid arbetslöshet har ingående behandlats av torrläggningskommittén. I sitt betänkande den 6 december 1941 framlade kommittén följande förslag till grunder för beviljande av statsunderstöd till sådana torrläggningsföretag, som anses ägnade a t t motverka arbetslöshet: a) Från särskilt för ändamålet anvisat anslag eller av eljest tillgängliga medel kan av Kungl. Maj:t beviljas statsbidrag till utförande av sådana i 1 § kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag omförmälda torrläggningsföretag, som avse lindrande eller motverkande av arbetslöshet. Dessa företag kunna vara dels större sådana, som böra utföras såsom statliga beredskapsarbeten, dels ock mindre sådana, vilka närmast äro lämpade att vid mera lokal arbetslöshet komma till utförande genom intressenternas försorg. b) Företag, som i högre grad än annat prövas kunna lindra eller motverka arbetslösheten inom landet, respektive orten äger företräde till erhållande av statsbidrag. c) För de under mom. a) avsedda större företagen skall gälla: att statsbidrag före arbetets igångsättande skall beviljas till gällande av samtliga de kostnader, vilka åtgå för torrläggningsarbetet, tegdikning eller dränering däri ej inberäknad, med avdrag för det kostnadsbelopp, som, enligt vad här nedan i detta mom. omförmäles, företagets intressenter (bidragstagaren) skola vidkännas; att bidragstagaren skall bestrida kostnaderna för företagets utförande med av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämd del av det beräknade båtnadsvärdet, dock högst hälften av den före arbetets igångsättande godkända kostnaden, eller beträffande företag, där kostnaden beräknats överstiga båtnadsvärdet, högst hälften av sagda värde; att, därest särskilda omständigheter föreligga, bidragstagarens andel kan nedsättas till en femtedel av det beräknade båtnadsvärdet; samt att bidragstagarens andel i kostnaden vid statsbidragets beviljande skall bestämmas till visst belopp. d) Till de under mom. a) avsedda mindre företagen kan statsbidrag beviljas till högst sjuttio procent av den godkända kostnaden för torrläggningsarbetet, tegdikning eller dränering däri ej inberäknad, dock att bidraget, där kostnaden överstiger båtnadsvärdet, kan motsvara högst sjuttio procent av nämnda värde. e) Angående statsbidragen till såväl de större som de mindre företagen skola i övrigt bestämmelserna i ovannämnda kungörelse den 30 juni 1939 (nr 431) så ock vad eljest i författning är stadgat om bidrag från statens avdikningsanslag äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande:

233 att, innan ansökning om statsbidrag av lantbruksstyrelsen överlämnas till Kungl. Maj:t, styrelsen bör inhämta yttrande i ärendet från statens arbetsmarknadskommission, därvid tillses, att yttrandet inhämtas så skyndsamt, att igångsättandet av vederbörande företag ej fördröjes; att, sedan statsbidrag till visst företag beviljats, bidragstagaren skall vara skyldig att, vid äventyr att bidragsrätten må kunna av Kungl. Maj:t förklaras förverkad, utan uppskov igångsätta företaget; samt att bidragstagaren skall vara pliktig att lämna de uppgifter rörande företagets utförande, som i särskild ordning må föreskrivas. f) Bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 432) angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond skola i tillämpliga delar gälla för de företag, som nu äro i fråga. g) Kungl. Maj:t skall vid inträffande arbetslöshet av viss omfattning kunna förordna, att utfärdad kungörelse, innehållande de under mom. a)—f) föreslagna bestämmelserna, skall från viss dag träda i kraft, för hela landet eller för vissa län. Vidare förordade kommittén bland a n n a t åtgärder för att underlätta att arbetsplaner till torrläggningsföretag färdigställdes i sådan omfattning, a t t tillräckliga arbeten omedelbart kunde igångsättas vid inträffande arbetslöshet. För sådant ändamål ansåg kommittén nödigt dels att, såsom skett från och med budgetåret 1939/40, medel ställdes till förfogande till förrättningskostnader för torrläggningsföretag, ämnade a t t komma till utförande som besparingsarbeten, dels ock a t t arbetskrafterna inom lantbruksingenjörsdistrikten förstärktes. De sakkunniga: D e t torde vara obestridligt a t t torrläggningsarbeten, såväl avlopps- som täckdikningsföretag, äro synnerligen väl lämpade som reservarbeten vid arbetslöshet. Med hänsyn till de särskilda omständigheter och former, under vilka de som reservarbeten anlitade torrläggningsföretagen komma till utförande, böra vid dem stundom gälla förmånligare understödsvillkor än de i allmänhet tillämpade. E n riktig grundsats synes vara den av torrläggningskommittén uttalade, a t t vid företag, vilka beräknas bli utförda som statliga beredskapsarbeten eller eljest genom statens direkta medverkan, intressenternas bidrag till kostnaderna måste på förh a n d fixeras till viss, efter prövning för varje särskilt fall bestämd del av den beräknade båtnaden eller kostnaden. Staten skulle på detta sätt ikläda sig garanti för oberäknade kostnader för företagets genomförande. I övrigt synes statsbidrag böra kunna beviljas icke blott efter en högre bidragsprocent än vanligt u t a n även till företag, vilka enligt de vanliga reglerna icke borde anses understödsberättigade. Vid bedömande av frågan om ett såsom reservarbete ifrågasatt företag kan anses nyttigt och önskvärt bör m a n nämligen vara berättigad a t t göra någon eftergift på fordringarna rörande företagets lönsamhet ur enskild synpunkt, detta med hänsyn till att staten i förevarande fall är beredd att av särskilda sociala skäl bära en del av kostnaden.

234 Att på förhand utforma fasta regler om statsunderstöd till torrläggningsföretag avsedda som reservarbeten torde icke vara lämpligt. Understödsvillkoren lära vid olika tider få anpassas efter då rådande omständigheter. För att så vitt möjligt förebygga, att misslyckade torrläggningsföretag komma till stånd som reservarbeten, synes det tillrådligt att torrläggningsnämnderna fä till uppgift att yttra sig även om lämpligheten av torrläggningsföretag avsedda som reservarbeten.

Kap. X. Rationalisering av vissa jordbruk genom ändring av fastighetsindelningen i samband med torrläggning. Det har framhållits, att torrläggning av försumpade marker kan vara en lycklig utväg att vinna tillskottsjord för komplettering av ofullständiga jordbruk. Särskilt i Norrland föreligger på sina håll denna möjlighet. Emellertid kunna fastighetsindelning och äganderättsförhållanden inom område som skall torrläggas stundom vara sådana, att flertalet delägare icke få verklig nytta av torrläggningsföretaget, om icke en omreglering sker med avseende på deras ägoinnehav. Enbart torrläggningen är i sådana fall icke en tillräcklig åtgärd för en rationell komplettering av de ofullständiga jordbruken. Måhända kan det någon gång inträffa, att genomförandet av ett torrläggningsföretag får en så genomgripande inverkan på betingelserna för jordbruket i en trakt, att nytt laga skifte kan befinnas önskvärt. Sådana fall lämnas emellertid här å sido. För dem torde de allmänna bestämmel serna om delning av jord böra tillämpas. Vad de sakkunniga vilja fästa uppmärksamheten på äro de fall, där en omfördelning av jorden inom själva torrläggningsområdet kan anses önskvärd och även vara någorlunda till fyllest. Ägoskiftena kunna inom torrläggningsområdet vara olämpligt belägna för ett lönande sambruk med den övriga inägojord, med vilken de höra samman. För fastigheter, som behöva kompletteras, äro kanske andelarna i torrläggningsområdet alltför små, medan andra fastigheter genom samma torrläggningsföretag erhålla så stora tillskott av odlingsbar jord att utökningen, bland annat med hänsyn till torrläggnings-, odlings- och byggnadskostnaders betydande storlek, blir alltför betungande eller kräver övergång till jordbruksdrift av icke önskvärd storleksordning. Genom utbyte av jord eller överflyttning därav från en fastighet till en annan skulle bättre brukningsförhållanden vinnas. Ej sällan kanske även nya brukningsdelar böra bildas. Omreglering av jordinnehavet inom ett torrläggningsområde torde näppeligen kunna ske utan medverkan av ett statligt eller annat allmänt organ för jordförmedling. Den kunde tänkas ordnad på det sättet, att delägarna i torrläggningssamfälligheten kunde till det allmänna helt eller delvis avstå sina ursprungliga andelar i det försumpade området och i stället få

efter företagets utförande förvärva till läge och storlek lämpligare avpassade områden. Mot en sådan ordning, innebärande ett temporärt avskiljande av odlingsmark från en fastighet, torde emellertid möta principiella betänkligheter ur fastighetsbildningssynpunkt. Ännu en viktig omständighet tillkommer också, vilken synes påkalla en annan lösning, nämligen angelägenheten av.att de fastigheterna åvilande förpliktelserna att svara för kostnaderna för företagets genomförande, för återbetalningen av lån ur avdikningslånefonden och för det framtida underhållet komma att ligga på de i samband med torrläggningen nybildade och icke på de ursprungliga fastigheterna. För att de av vissa delägare avträdda områdena skola kunna betraktas som självständiga fastigheter måste dessa områden först utbrytas ur stamfastigheterna genom avstyckning. I allmänhet fordras därjämte, att utbrutna områden sammanläggas med andra stamfastigheter eller med varandra för bildande av till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt lämpliga fastigheter i enlighet med bestämmelserna i 19 kap. 3 § jorddelningslagen. Frågan gäller då vid vilken tidpunkt under torrläggningsföretagets gång, som dessa avstyckningar och sammanläggningar skola vara slutförda och de nybildade fastigheterna alltså vara i alla avseenden självständiga för att ovan nämnda ansvar i skilda hänseenden skall kunna läggas på dem. Stora svårigheter möta att — med upprätthållande av både vattenlagens och jorddelningens grundsatser — finna en praktiskt genomförbar lösning av förevarande problem. Efter att ha ägnat detta ingående uppmärksamhet anse sig emellertid de sakkunniga böra förorda en utväg, byggd pä intimt samarbete mellan vederbörande lantbruksingenjör och lantmätare samt medverkan av länets egnahemsnämnd. Självfallet blir det oundvikligt, att gången för behandling av såväl själva torrläggningsförrättningen som understödsfrågan kommer att förete avvikelser från den vanliga. Behandlingen av ett ärende av förevarande slag synes kunna försiggå efter följande huvudlinjer. Om lantbruksingenjören vid förberedande av ett torrläggningsföretag finner anledning därtill föreligga, torde han böra påkalla egnahemsnämndens utlåtande huruvida en omreglering av ägoinnehavet inom torrläggningsområdet anses påkallad för att torrläggningen skall bli till verklig nytta för de ofullständiga jordbruk som beröras därav. Sedan egnahemsnämnden avgivit sitt utlåtande har lantbruksingenjören att bedöma huruvida han bör fullfölja förrättningen i vanlig ordning eller tilllämpa ett förfarande, som möjliggör en samtidig omreglering av ägorna. I sistnämnda fall synes den närmaste åtgärden böra bli, att lantbruksingenjören upprättar en preliminär plan för torrläggningen, upptagande avloppens läge och sträckning, fullständig kostnadsberäkning samt en approximativ beräkning av båtnaden, som gör det möjligt att bedöma om kostnaden kommer att stå i skäligt förhållande därtill. Den sålunda åstad-

komna utredningen förelägges torrläggningsnämnden tillika med delägarnas ansökan om statsunderstöd till företaget. Nämnden har därefter att fatta ståndpunkt till frågan huruvida särskilda villkor i fråga om jordfördelningen böra uppställas. Anser nämnden omfördelning av jordinnehavet erforderlig, bör nämnden, som därvid bör ha hört överlantmätaren, redan på detta stadium göra frågan om statsunderstöd till föremål för bedömande. Det synes nämligen angeläget, att de omfattande åtgärder och ingripanden, som i förevarande fall erfordras, icke vidtagas förrän det prövats om torrläggningsföretaget är av beskaffenhet att böra komma till stånd med statens stöd. Sedan nämnden med eget yttrande överlämnat ärendet till lantbruksstyrelsen, ankommer det på styrelsen att avgöra om företaget under de förutsättningar, som den föreliggande utredningen angiver, är understödsberättigat eller ej och att i det förra fallet bestämma, huruvida rätten till statsunderstöd skall vara förknippad med villkor angående omreglering av jordinnehavet. Om lantbruksstyrelsen finner anledning därtill, bör ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. Förklaras företaget understödsberättigat under nämnda villkor, ha sökandena därefter att begära förordnande för lantmätaren att verkställa erforderliga avstyckningsätgärder. Till grund för dessa skall lantmätaren i samråd med sakägarna, lantbruksingenjören och egnahemsnämnden upprätta fastighetsindelningsplan för torrläggningsområdet. Sålunda upprättad plan bör alltid underställas ägodelningsrättens prövning innan avstyckningarna slutföras. Därefter upprättas köpekontrakt med egnahemsnämnden, varvid varje markägare säljer den jord han enligt fastighetsbildningsplanen skall avstå och samtidigt köper den, som enligt planen skall läggas till hans fastighet. Genom erforderliga avstyckningar och sammanläggningar införes sedan den nya fastighetsindelningen. Redan innan så skett och i allt fall sedan ägodelningsrätten prövat och godkänt planen för fastighetsbildningen torde lantbruksingenjören kunna fortsätta sitt arbete, därvid emellertid båtnadsberäkning och kostnadsfördelning verkställas efter markinnehav i enlighet med de nyupprättade köpekontrakten. För att markägarnas framtida förpliktelser skola bli knutna till deras nya fastigheter måste vidare tillses, att den nya fastighetsbildningen är slutligen fastställd senast innan torrläggningsföretaget avsynas och återbetalningsskyldigheten för lån fastställes. Meddelandet av de särskilda föreskrifter, som sålunda torde erfordras beträffande handläggningen av ärenden av förevarande slag, synes böra ankomma på lantbruksstyrelsen efter samråd med lantmäteristyrelsen. De sakkunniga ha icke förbisett den givetvis förefintliga möjligheten att ett företag, som i ovan angiven ordning förklarats berättigat till statsunderstöd och för vars planerande vidtagits de beskrivna omfattande åtgärderna, sedermera kan, till exempel efter besvär av representant för ett motstående

238 intresse, av domstol förklaras icke lagligen tillåtligt. Sådana fall torde emellertid icke komma att inträffa alltför ofta och markägarna försättas därvid icke i annat läge än det som normalt föreligger när ett sökt företag ej får komma till stånd. Är det fråga om ett för jordbruket verkligt betydelsefullt företag, står enligt 7 kap. 39 § andra stycket vattenlagen möjlighet öppen för Kungl. Maj:t att i särskild ordning lämna medgivande till företagets utförande. För att avsedd förbättring av jordfördelningen skall kunna vinnas måste åtminstone det övervägande flertalet av markägarna vara beredda att vidtaga de dispositioner, som erfordras för fastighetsbildningsplanens genomförande. I ändamål att befordra en så vitt möjligt allmän anslutning torde lämpligen böra i statsbidragskungörelsen (1939:431) intagas en bestämmelse om att statsbidrag icke må beviljas till kostnader, som belöpa på delägare, vilken ej är villig att medverka till sådan ändring av fastighetsindelningen, som lantbruksstyrelsen funnit skäligt föreskriva såsom villkor för företagets rätt till statsunderstöd. Erinran om denna bestämmelse torde böra göras i beslut, varigenom företag förklaras understödsberättigat. För att ifrågavarande ur det allmännas synpunkt önskvärda rationalisering icke skall hindras eller motverkas av därmed förenade utgifter för jordägarna finna de sakkunniga lämpligt, att kostnaderna för fastighetsindelningsplanens upprättande och fastställande stanna å statsverket. Sådana kostnader torde kunna täckas från avdikningsanslaget. Att i detta sammanhang utsträcka statens ansvarighet även till kostnaderna i övrigt för behandlingen av erforderliga avstycknings- eller sammanläggningsärenden eller därför behövliga relaxationer av inteckningar med mera, torde emellertid ej vara erforderligt. Fråga om statsbidrag i denna del torde böra prövas enligt bestämmelserna om statsbidrag till lantmäteriförrättningar. Dessa bestämmelser medgiva, att bidrag efter behovsprövning utgår såväl för avstyckningskostnader som vissa vid sammanläggning uppkomna kostnader.

Kap. XI. Statens understödjande av täckdikningen. Till täckdikning lämnar staten stöd dels genom statsbidrag och dels genom lån. Om bidragsverksamheten, vilken ursprungligen tillkom som ett led i arbetslöshetens bekämpande, ha föreskrifter meddelats i kungörelse den 30 juni 1933 (nr 434) angående statsbidrag till täckdikning (ändrad genom kungörelse nr 572/1937). I huvudsak gäller följande: Bidrag lämnas i den mån tillgängligt anslag det medgiver åt ägare eller brukare av åker eller annan odlad jord. Bidrag må enligt kungörelsen utlämnas oberoende av storleken av den fastighet, därå täckdikningsarbetet är avsett att utföras. I samband med begränsning av anslag till bidragsverksamheten uttalade emellertid riksdagens jordbruksutskott år 1936 (uti. nr 1) att för att möjliggöra en fördelning av anslagsbeloppet å så många håll som möjligt det syntes böra eftersträvas, att statsbidrag i största utsträckning lämnades till mindre och medelstora jordbruk. I enlighet härmed har Kungl. Maj:t i årliga brev till lantbruksstyrelsen (det första den 25 september 1936) angående beviljade anslagsbelopps fördelning mellan hushållningssällskapen, vilka handha utdelningen av bidrag, föreskrivit att bidrag icke må utlämnas till innehavare av fastigheter med större åkerareal än 75 hektar. Bidrag må utgå till högst 25 procent av den beräknade kostnaden. Bidrag jämte lån kan beviljas samma person med högst 5 000 kronor under ett och samma år. Ej må någon utan Kungl. Maj:ts tillstånd inneha bidrag och häfta i skuld för lån till högre belopp sammanlagt än 10 000 kronor. Sammanlagda beloppet av statsbidrag och täckdikningslån får vid täckdikning med rör uppgå till hela kostnaden, dock högst 500 kronor för hektar, och vid täckdikning med annat material till 4/5 av kostnaden, dock högst 350 kronor för hektar. Bidrag skall främst tillkomma dem, som äro mest i behov därav. Hänsyn bör även tagas till önskvärdheten att genom bidrags beviljande rådande arbetslöshet lindras eller motverkas. Storleken av de under de senaste tio budgetåren till förfogande ställda medlen och de av hushållningssällskapen sökta bidragsbeloppen framgår av följande sammanställning.

240 Budgetår

Av riksdagen till förfogande ställda medel kronor

Av hushållningssällskapen sökta bidragsbelopp kronor

1934/35 1935/36 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44

1 500 000 1 500 000 1 000 000 500 000 600 000 500 000 200 000 200 000 200 000 400 000

1 903 000 2 022 000 2 557 000 1 827 000 1 569 259 1 496 044 897 459 1 084 202 1147 270 1 228 321

För budgetåret 1944/45 har beviljats ett anslag å 400 000 kronor. I samband med framställning därom uttalade föredraganden, statsrådet Domö, i statsverkspropositionen, att vid tilldelningen av bidrag särskild hänsyn alltjämt borde tagas till vederbörandes ekonomiska förhållanden och att sålunda sökande, som beträffande storleken av brukad åkerareal vore berättigad till bidrag men som hade en god ekonomisk ställning, antingen icke tilldelades bidrag eller allenast erhölle ett reducerat bidrag. Om låneverksamheten gäller kungörelsen den 22 juni 1920 (nr 332) angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden, ändrad genom kungörelser 358/1921, 239/1922, 84/1930, 375/1932, 306/1933 och 434/1939. För täckdikning med rör kan lån lämnas till hela den beräknade kostnaden, dock högst 500 kronor för hektar, för dikning med annat material lämnas lån till 75 procent av kostnaden, högst 350 kronor för hektar. Maximibelopp till samme låntagare är under ett år 5 000 kronor och han må ej på grund av särskilda täckdikningslån samtidigt häfta i skuld till högre belopp än 10 000 kronor eller, efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t, 15 000 kronor. Täckdikningslån är ränte- och amorteringsfritt under tre år och löper sedan med 4 procent ränta samt amorteras på tolv år. Lån förmedlas av hushållningssällskapen, vilka äga att bestämma de närmare villkoren, tid för arbetets fullgörande m. m.

Att befrämja den odlade jordens dränering har blivit en av hushållningssällskapens viktigaste uppgifter. Särskilt av de sällskap, vilka inom sina arbetsområden rymma stora jordbruksbygder, har denna torrläggnings verksamhet omfattats med synnerligt intresse och sällskapen ha i olika sammanhang givit uttryck för erfarenheterna om täckdikningens betydelse för en rationell jordbruksdrift. Sålunda har till exempel Skaraborgs läns hus-

241 hållningssällskap bland annat i anledning av de tidigare utredningar som berört torrläggningsverksamheten uttalat, att full båtnad av ett torrläggningsföretag ofta icke kan vinnas förrän även täckdikning genomförts, att sådan dikning oundgängligen måste ersätta de öppna tegdikena för att möjliggöra den maskinella jordbruksdrift som framtvingas av bristen på arbetskraft samt att det bestämt måste förutsättas, att täckdikningen även i fortsättningen komme att understödjas med statsbidrag. Vid de sakkunnigas besök i olika landsändar ha liknande synpunkter framförts. Tillika har uttalats, att verksamheten skulle till båtnad för landets jordbruksproduktion avsevärt stimuleras om statsbidrag beviljades till högre belopp än nu. Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i skrivelse till de sakkunniga den 30 december 1943 framhållit bland annat följande: Täckdikningen vore enligt utskottets förmenande av så avgörande betydelse för jordbrukets räntabilitet, att arbetet därmed syntes böra bli föremål för statsmakternas stöd i avsevärt större utsträckning än vad som för närvarande vore fallet. Rationalisering av jordbruksdriften med maskinella hjälpmedel kunde näppeligen genomföras så länge den odlade jorden vore söndersplittrad, icke blott i ogynnsamma brukningsdelar utan dessutom avöppna diken å varje liten brukningsdel. Statsmakterna hade under senare år på ett mycket effektivt sätt understött nyodlingsverksamheten men syntes icke ha beaktat att det ur produktions- och lönsamhetssynpunkt vore minst lika betydelsefullt, att den redan odlade jorden sattes i hög kultur. Medan statsbidrag till nyodling kunde utgå med 400 kronor för hektar, vore täckdikningsbidraget betydligt mera blygsamt. Täckdikningen vore dock en kulturåtgärd, som för den mindre jordbrukaren vore mera kapitalkrävande än nyodlingen, vilken i många fall kunde utföras med egen arbetskraft och med avsevärt mindre kontanta utlägg än täckdikningen. Utskottet hemställde att de sakkunniga måtte föreslå, att statsbidrag till täckdikning finge utgå efter procentuellt samma grunder som för nyodling. Utskottet har vidare behandlat de problem som möta, när ägosplittring och olämplig form på ägolotterna försvåra täckdikning, samt därom anfört i huvudsak följande. Den nuvarande ägofördelningen inom Norrbottens län utgjorde ett mycket betydande hinder för en rationellt genomförd täckdikning av länets jord, såväl den redan odlade som den, vilken i framtiden komme att odlas. Jorddelningen kunde i vissa byar vara så barock, att den icke medgåve täckdikning av de enskilda brukningsdelarna var för sig, utan antingen måste täckdikningen verkställas gemensamt av hela byalaget eller del därav, eller också måste man avstå från täckdikning. I en del fall hade jordbrukare inom länet bildat föreningar för täckdikning enligt gemensam plan av skiften, som gränsade till varandra. Med kännedom om den betydelse, som täckdikningen hade såväl för jordens produktivitet som för dess rationella brukning, syntes det vara en angelägenhet av betydande stor1 6 1441S8

leksordning, att möjlighet bereddes sammanslutningar av jordbrukare att erhålla statsbidrag för gemensamt utförande av täckdikning. Utskottet hemställde om förslag att statsbidrag till täckdikning även måtte kunna utgå till sammanslutning av jordbrukare för täckdikning av i sammanslutningen deltagande jordbrukare, var för sig tillhöriga jord, enligt samma grunder som till enskild jordbrukare. De sakkunniga: Beträffande omfattningen av den jord, som är i behovav täckdikning, vilja de sakkunniga hänvisa till hushållningssällskapens uppgifter därom, sammanfattade i den vid detta betänkande fogade Tabell V. På grund av täckdikningens obestridliga betydelse för en rationell jordbruksdrift är det av vikt att denna form av jords torrläggning av statsmakterna tillbörligen underlättas och främjas, i första hand genom att tillräckliga anslag ställas till hushållningssällskapens förfogande för anställande av erforderlig personal för täckdikningsarbetenas planläggning, ledning och övervakning, anskaffande av maskiner samt spridande av upplysning om täckdikningen. Med hänsyn till att frågan om hushållningssällskapens organisation för närvarande är föremål för statsmakternas bedömande i särskild ordning, ha emellertid de sakkunniga icke ansett sig böra närmare ingå på frågan om organisationen av sällskapens torrläggningsverksamhet. Vad beträffar statens understödjande av de särskilda täckdikningsföretagen torde det icke råda delade meningar om det lämpliga i att jordbrukarna lämnas den hjälp, som ligger i möjligheten att av statsmedel erhålla förmånliga lån till anläggningskostnaden. De i sådant hänseende nu gällande villkoren böra enligt de sakkunnigas mening kunna anses tillfredsställande, dock att högsta lånebeloppet för hektar beträffande täckdikning med rör på grund av de stegrade kostnaderna synes böra ökas till 600 kronor. Däremot torde det icke lika allmänt erkännas, att det är befogat eller nödigt att stödja täckdikningsf öretag med statsbidrag utan återbetalningsskyldighet. Rådande betänkligheter häremot grundas på såväl principiella som ekonomiska skäl. Att täckdikningen undantagits från den för avdikningen i övrigt gällande stödverksamheten kan måhända i någon mån ha berott på att detaljdräneringen i allmänhet icke kommit att i någon betydande omfattning handläggas av de statliga torrläggningsorganen utan så småningom tagits upp av hushållningssällskapen, vilka genom sina jordbrukskonsulenter biträtt jordbrukarna med att upprätta dräneringsplaner och genomföra desamma. Täckdikningen har därigenom blivit i huvudsak fristående i förhållande till den torrläggningsverksamhet som avser upptatagande av avlopp. Ur principiell synpunkt kan emot statsbidrag till täckdikningen andragas, att redan statens bidrag till avloppsföretagen till en

del äro motiverade av att dessa företag ofta icke direkt utan först sedan även täckdikning utförts medföra ekonomiska förmåner i form av ökad produktion. Emellertid torde skäl icke föreligga att fästa alltför stort avseende vid denna principiella uppfattning, i synnerhet som täckdikning nu i de flesta fall utföres särskilt för sig och icke som direkt följd av ett statsunderstött avloppsföretag. Den förnämsta anledningen till att särskilda regler utbildats för statens understödjande av täckdikningen torde vara att de skäl, vilka vid torrläggning av annat slag göra statsunderstödet nödvändigt ur de enskilda jordägarnas synpunkt, icke med samma styrka gälla i fråga om täckdikning. I synnerhet framträda de skiljaktigheterna, att vid täckdikning möjlighet i allmänhet föreligger att säkert överblicka de ekonomiska betingelserna, att nyttan oftast är direkt inträdande och påtaglig samt att den enskilde jordbrukaren kan särskilt för sig sätta igång ett täckdikningsföretag vid tidpunkt och i omfattning, som han finner lämplig, och sålunda icke påtvingas företaget såsom kan bli fallet vid företag enligt vattenlagen. I fråga om täckdikningens lönsamhet uttalade torrläggningskommittén för sin del den meningen, att de på täckdikning av odlad jord nedlagda kostnaderna såsom regel kunde, under förutsättning att vid arbetets planläggande och utförande nödig omsorg iakttoges, förväntas bli inom relativt kort tid, vanligen endast några år, till fullo ersatta genom ökad avkastning av jorden. Med hänsyn därtill syntes det kommittén att ett ytterligare understödjande från statens sida utöver det låneunderstöd som erhölles från täckdikningslånefonden icke vore av behovet påkallat i all synnerhet vad beträffade rikets södra och mellersta delar. Enligt de sakkunnigas uppfattning innebär täckdikningen en rationalisering som, därest prissättningen på jordbrukets produkter är skälig, måste anses i sig själv lönande och därför under normala tider kan förväntas komma att utföras utan stöd av statsmedel i annan form än genom lån. Huruvida en statlig understödsverksamhet genom bidrag utan återbetalnings skyldighet skall anses befogad, synes sålunda böra vara beroende av de vid olika tider rådande ekonomiska betingelserna för jordbruket. Detta innebär emellertid icke att ens under goda tider möjlighet till statsbidrag bör vara helt utesluten. I varje fall tills vidare måste en lämpligt avvägd bidragsverksamhet under alla förhållanden anses önskvärd såsom en stimulans åt mindre jordbrukare att förbättra sin jord och öka sina utkomstmöjligheter. För sådant ändamål är det angeläget, att anslag till statsbidrag alltjämt ställas till förfogande i åtminstone samma omfattning som nu. Tilldelningen synes böra ske efter behovsprövning och bidrag icke beviljas jordbrukare i god ekonomisk ställning. Frikostigare grunder för bidragsverksamheten böra emellertid komma till användning om täckdikningsföretag anlitas som beredskapsarbeten vid arbetslöshet, ett ändamål för vilket de måste anses

synnerligen lämpade. Behovet av anslag till verksamheten blir då givetvis av en helt annan storleksordning. De sakkunniga finna ej anledning att för närvarande förorda höjning av gällande procentsats för bidraget eller föreslå annan ändring i villkoren därför, än att den nu tillämpade begränsningen av bidragsrätten till att avse fastigheter med en åkerareal av högst 75 hektar intages i författningstexten. Vad beträffar den ovan återgivna framställningen om möjlighet att lämna statsbidrag till sammanslutning för gemensam täckdikning förmena de sakkunniga, att gällande föreskrifter icke lägga hinder i vägen mot att bidrag beviljas åt enskild jordbrukare, som utför täckdikning gemensamt med andra. Då vid samfälld täckdikning en överenskommelse om kostnadsfördelning alltid måste föreligga och statsbidrag därefter bör kunna beviljas varje delägare efter hans andel i företaget samt något oundgängligt behov ej torde föreligga av att bidraget tilldelas sammanslutningen såsom sådan, synes någon författningsändring i förevarande hänseende icke vara erforderlig. För att stimulera till deltagande i ett gemensamt företag kan det måhända någon gång befinnas nödvändigt att lämna bidrag även till delägare, som vid en sträng behovsprövning ej borde anses bidragsberättigad.

Kap. XII. Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor, 1. Statens avdikningsanslag. För statsbidrag från statens avdikningsanslag är i riksstaten för innevarande budgetär uppfört ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor. F r å n anslaget må enligt riksdagens beslut under budgetåret beviljas statsbidrag å tillhopa högst 3 500 000 kronor. Lantbruksstyrelsen har i sina anslagsäskanden till 1945 års riksdag hemställt, att anslaget för budgetåret 1945/46 m å t t e uppföras med 4 000 000 kronor samt att bidragstilldelningen från anslaget för samma budgetår m å t t e bestämmas till högst 5 000 000 kronor. Styrelsen har därvid anfört i huvudsak följande. Under budgetåret 1943/44 ha bidrag från avdikningsanslaget beviljats dels av Kungl. Maj:t till 14 företag med tillhopa 9 430 kronor, dels ock av lantbruksstyrelsen till 628 företag med tillhopa 3 490 550 kronor eller sammanlagt 3 499 980 kronor. Vid ingången av budgetåret 1944/45 funnos hos lantbruksstyrelsen inneliggande ansökningar om statsbidrag till 1 251 torrläggningsföretag, representerande ett bidragsbelopp av omkring 5 800 000 kronor. Utöver nämnda ansökningar torde under budgetåret nya dylika ansökningar kunna förväntas inkomma i ungefärligen samma omfattning som under det sist förflutna budgetåret eller till ett sammanlagt belopp av omkring 4 000 000 kronor, därvid dock förutsattes, att gällande bestämmelser om tillståndstvång för byggnadsarbete icke komma att i mera avsevärd grad lägga hinder i vägen för utförandet av torrläggningsföretag. Föl- tillgodoseende under löpande budgetår av samtliga såväl föreliggande som under året motsedda ansökningar skulle sålunda erfordras en bidragstilldelning av (5 800 000 -f 4 000 000 = ) 9 800 000 kronor. För ändamålet må emellertid beviljas bidrag från statens avdikningsanslag till ett belopp av endast 3 500 000 kronor. Av för budgetåret 1944/45 föreliggande och påräknade ansökningar om statsbidrag kunna sålunda under nyss angivna förutsättningar ansökningar å ett belopp av (9 800 000 — 3 500 000 = ) 6 300 000 kronor förväntas bliva överförda till budgetåret 1945/46. Jämväl under sistnämnda budgetår torde under förutsättning att byggnadstillstånd kan erhållas nya ansökningar om statsbidrag kunna förväntas inkomma till ett belopp av omkring 4 000 000 kronor. För tillgodoseende under ifrågavarande budgetår av ansökningar om statsbidrag skulle sålunda erfordras i runt tal (6 300 000 + 4 000 000 =) 10 300 000 kronor. Till undvikande av att, såsom tidigare varit fallet, ansökningarna om statsbidrag på grund av brist på medel hopas i lantbruksstyrelsen och till allvarlig

246 olägenhet för avdikningsverksamheten bliva avgjorda först efter flera års väntan, synes bidragstilldelningen böra så avvägas, att anhopningen av torrläggningsärenden hos lantbruksstyrelsen må om möjligt kunna successivt minskas. Med hänsyn härtill torde bidragstilldelningen från anslaget under budgetåret 1945/46 icke böra sättas lägre än till 5 000 000 kronor. Även med en bidragstilldelning av denna storleksordning torde det i varje fall icke bliva möjligt att under budgetåret tillgodose andra än de med hänsyn till nyttighetsgraden mest angelägna företagen. De sakkunniga: Såsom de sakkunniga i annat sammanhang framhållit har anslagstilldelningen till statens avdikningsanslag under senare år icke varit tillräcklig för att tillgodose de företag, vilka enligt gällande bestämmelser befunnits berättigade till bidrag. Den därigenom uppkomna stora balansen av antalet oavgjorda ansökningar om bidrag från avdikningsanslaget har tidigare varit föremål för uppmärksamhet. Enligt uttalande av föredragande statsrådet i statsverkspropositionen till 1944 års riksdag avsågs med den då föreslagna bidragstilldelningen om 3 500 000 kronor att möjliggöra en viss avverkning av denna balans. Enligt de sakkunnigas mening är det för torrläggningsverksamhetens rationella bedrivande synnerligen angeläget, att den nu rådande långa väntan på statsunderstöd med därav vallade svårigheter för markägare och arbetsstyrelser icke fortsätter att bestå, och de sakkunniga vilja därför förorda en anslagstilldelning tillräcklig för att snarast möjligt avlägsna anhopningen av bidragsansökningar. Balansen har emellertid nu n å t t en sådan storlek, a t t det icke torde vara möjligt att räkna med dess omedelbara avskaffande genom anslag i vanlig ordning. Skulle däremot förhållandena på arbetsmarknaden bli sådana att arbetslöshetsanslag kunna komma torrläggningsverksamheten tillgodo, bör det beaktas att här föreligger en betydande arbetsreserv som lätt kan ställas till marknadens förfogande. R ä k n a r m a n emellertid med att balansens undanröjande utsträckes över tre budgetår, erfordras att möjlighet beredes att under vart och ett av dessa bevilja bidrag med 2 000 000 kronor utöver vad som för närvarande får anses normalt. Vad beträffar det normala bidragsbehovet må erinras om vad de sakkunniga i det föregående uttalat om att det icke synes möjligt att uppgöra någon plan för understödsverksamhetens omfattning under någon längre tid på grund av a t t torrläggningsverksamheten alltjämt med nödvändighet synes bli beroende av de enskildas initiativ och sökta företags tillåtlighet enligt vattenlagen. D å de av de sakkunniga föreslagna ändrade bidragsvillkoren icke i och för sig torde komma a t t föranleda ökade anspråk på statsbidrag, samt bidragsberättigade företag böra under den närmaste tiden beräknas framkomma i ungefär samma omfattning som under de senaste åren, synes i förevarande avseende böra för närvarande räknas med ett årligt bidragsbehov av 4 000 000 kronor.

247 F r å n statens avdikningsanslag torde vidare böra täckas kostnaderna för torrläggningsnämndernas organisation och verksamhet. De sakkunniga ha i det föregående beräknat årliga kostnaden för arvoden till ordförande och ledamöter i torrläggningsnämnderna samt expenser till 45 000 kronor. Därtill kommer kostnad för rese- och traktamentsersättningar, vilken för närvarande torde kunna upptagas till förslagsvis 15 000 kronor. Det av torrläggningsnämndernas inrättande föranledda anslagsbehovet skulle alltså uppgå till 60 000 kronor årligen. Slutligan torde till föreslagen fortbildningskurs för de jordbrukskonsulenter, som avses skola förvärva behörighet som förrättningsmän vid vissa syneförrättningar, böra beräknas ett anslag av 15 000 kronor. Enligt de sakkunnigas mening böra även dessa medel kunna utgå från avdikningsanslaget. Vid bedömande av erforderlig medelsanvisning under avdikningsanslaget för budgetåret 1945/46 bör hänsyn tagas till att bidragstilldelningen under budgetåret enligt det ovan anförda skulle uppgå till 6 000 000 kronor. Vid sådant förhållande synes anslagsbehovet för bidragsändamål kunna beräknas till 4 300 000 kronor, vartill k o m m a de ovannämnda kostnaderna för torrläggningsnämnderna 60 000 kronor och för fortbildningskurs 15 000 kronor. P å grund av det anförda vilja de sakkunniga förorda, att Kungl. Maj:t m å t t e föreslå riksdagen a t t 1) medgiva, a t t under budgetåret 1945/46 må beviljas statsbidrag från statens avdikningsanslag å tillhopa högst 6 000 000 kronor; 2) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av kronor 4 375 000. 2. Statens avdikningslånefond. Jämlikt riksdagens beslut har det belopp, vartill lån ur fonden årligen fått beviljas, för vart och ett av budgetåren 1942/43—1944/45 uppgått till högst 3 000 000 kronor. Lantbruksstyrelsen har i sina anslagsäskanden till 1945 års riksdag hemställt, att beloppet för utlåning från avdikningslånefonden under budgetåret 1945/46 m å t t e bestämmas till högst 3 300 000 kronor, samt därvid anfört i huvudsak följande. Under budgetåret 1943/44 ha lån från fonden av lantbruksstyrelsen beviljats till 248 företag med tillhopa 2 180 240 kronor. Vid utgången av budgetåret 1943/44 funnos hos lantbruksstyrelsen inneliggande ansökningar om lån från fonden till 503 företag, representerande ett lånebelopp av i runt tal 3 075 000

248 kronor. Under nu löpande budgetår kunna med ledning av erfarenheterna från de närmast föregående åren nya ansökningar om lån beräknas inkomma till ett belopp av omkring 2 400 000 kronor. Sammanlagt synes lånebehovet för budgetåret 1944/45 sålunda kunna beräknas till (3 075 000 + 2 400 000 = ) 5 475 000 kronor eller i runt tal 5 500 000 kronor. Till företag av ifrågavarande slag sökes i regel jämväl bidrag från statens avdikningsanslag. Under innevarande budgetår må från sistnämnda anslag beviljas statsbidrag å tillhopa högst 3 500 000 kronor. Med ledning av förhållandet under de närmast föregående budgetåren mellan beviljade statsbidrag och lån kan beräknas, att till de företag, vilka under budgetåret 1944/45 bliva delaktiga av nämnda statsbidrag, omkring 2 200 000 kronor av det för budgetåret tillgängliga lånebeloppet, 3 000 000 kronor, komma att tagas i anspråk. En förutsättning härför är emellertid, att torrläggningsverksamheten icke kommer att i mera avsevärd grad inskränkas till följd av gällande bestämmelser om tillståndstvång för byggnadsarbete. Övriga under budgetåret 1944/45 föreliggande ansökningar om lån, representerande ett lånebelopp av (5 500 000 — 2 200 000 = ) 3 300 000 kronor, komma sålunda att balanseras till budgetåret 1945/46. Det kan under nyssnämnda förutsättningar antagas, att även under sistnämnda budgetår ansökningar om lån inkomma i ungefärligen samma omfattning som beräknas bliva fallet innevarande budgetår eller till ett sammanlagt belopp av omkring 2 400 000 kronor. Under budgetåret 1915/46 föreliggande ansökningar om lån skulle därigenom komma att motsvara ett lånebelopp av (3 300 000 -j- 2 400 000 = ) 5 700 000 kronor. För samma budgetår ha ansökningarna om statsbidrag till torrläggningsföretag i lantbruksstyrelsens förslag om medelsanvisning å avdikningsanslaget beräknats representera ett bidragsbelopp av 10 300 000 kronor. Under åberopande av vad i detta avseende anförts i nyssberörda förslag, vill lantbruksstyrelsen här ytterligare understryka angelägenheten av att en dylik stor anhopning hos styrelsen av arbetsplaner rörande torrläggningsföretag så vitt möjligt undvikes. I sådant syfte har lantbruksstyrelsen för budgetåret 1945/46 föreslagit en bidragstilldelning ur avdikningsanslaget av 5 000 000 kronor, varigenom lämplig reducering av balansen av de hos lantbruksstyrelsen inneliggande ansökningarna bör bliva möjlig. För tillgodoseende av ansökningarna om lån till de företag, vilka kunna förväntas erhålla del av sagda statsbidrag, torde under samma budgetår ett belopp av sammanlagt omkring 3 300 000 kronor bliva erforderligt. Vad beträffar de utbetalningar av lån från fonden, som kunna komma att påfordras under budgetåret 1945/46, så synas desamma böra beräknas till omkring 2 500 000 kronor. Enligt från statskontoret inhämtade upplysningar beräknas kapitaltillgången å fonden komma att under ifrågavarande budgetår uppgå till så stort belopp, att densamma blir tillräcklig för mötande av utbetalningar till nämnda belopp. Något kapitaltillskott till fonden synes därför ej erforderligt för budgetåret 1945/46. De sakkunniga: Om bidragstilldelningen från avdikningsanslaget i enlighet med de sakkunnigas förordande för budgetåret 1945/46 fastställes till 6 000 000 kronor, torde den summa, intill vilken lån under samma budgetår må beviljas från avdikningslånefonden, böra bestämmas till 4 000 000 kronor. Utbetalningarna från fonden under nämnda budgetår torde kunna beräknas till 3 000 000 kronor. Enligt från statskontoret inhämtad upplysning

249 kan fondens kapitaltillgång beräknas vara tillräcklig för en sådan utbetalning och något nytt kapital sålunda icke behöva tillföras fonden. De sakkunniga vilja alltså förorda, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att under budgetåret 1945/46 må beviljas lån från statens avdikningslånefond å tillhopa högst 4 000 000 kronor. 3. Statens torrläggningsmaskinfond. De sakkuniga ha i det föregående föreslagit att medel måtte ställas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande för inköp av vissa för torrläggningsverksamheten erforderliga maskiner att uthyras till arbetsstyrelser och mindre entreprenörer. Det torde vara lämpligt att ifrågavarande medel avsättas såsom en särskild fond, förslagsvis benämnd Statens torrläggningsmaskinfond, att förvaltas och redovisas av nämnda styrelse. Med stöd av förebragt utredning ha de sakkunniga framhållit, att en för den närmaste tidens behov erforderlig maskinuppsättning torde kunna anskaffas för en kostnad av omkring 1 000 000 kronor och föreslagit att anslag beviljas med nämnda belopp. Då det under nu rådande förhållanden är ovisst, huruvida och i vilken omfattning de åsyftade maskinerna kunna till förmånliga priser inköpas under budgetåret 1945/46, samt maskinbehovet torde kunna tillfredsställande fyllas genom en successiv anskaffning under två eller tre budgetår, vilja de sakkunniga icke för närvarande föreslå att för budgetåret 1945/46 anvisas större belopp för ändamålet än 500 000 kronor. Under åberopande av det anförda förorda de sakkunniga, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till inrättande av Statens torrläggningsmaskinfond för budgetåret 1945/46 anvisa ett investeringsanslag av kronor 500 000. 4. Lantbruksingenjörsorganisationen. I. A v i ö n i n g s s t a t e n. I enlighet med de sakkunnigas i det föregående framlagda förslag till lönereglering för tjänstemän i lantbruksingenjörsdistrikten och med utgångspunkt från nuvarande dyrortsplaceringar, i den mån sådana ansetts kunna läggas till grund för en kostnadsberäkning, ha de sakkunniga beräknat kostnaderna för den nya organisationen för budgetåret 1945/46 på följande sätt, därvid de sakkunniga utgått från antagandet, att samtliga nuvarande lantbruksingenjörer övergå på den nya lönestaten.

250 A. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat. 1. Lantbruksingenjörer

(A 29).

29 löneklassen: 1 befattningshavare å 10 380 (D-ort) 29/30 » 1 » » 11078(F-ort) 29/30 » 1 » H528(H-ort) 30 » 1 > » U 100 (E-ort) 30 » 1 * * 11325 (F-ort) 32 » 2 » » 11 640 (C-ort) 32 » 3 » 11865 (D-ort) 32 » 3 » » 12 090 (E-ort) 32 » 8 » » 12 315 (F-ort) 32 » 1 » » 12 510 (G-ort) 32 » 1 » » 12 765 (H-ort) 32 » 1 » » 12 990 (I-ort) Kallortstillägg (Umeå, Skellefteå, Luleå) Övergångsersättningar o Förste

assistenter

kronor 10 380 » 11078 » 11528 » 11 100 » 11325 ; > 23 280 » 35 595 » 36 270 » 98 520 » 12 540 » 12 765 * 12 990 > 480 * 67 400 kronor 355 251 (A 19).

19 löneklassen: 2 befattningshavare å 5 646 (C-ort) 19 > 4 » » 5 841 (D-ort) 19 » 4 » » 6 036 (E-ort) 19 » 10 » » 6 231 (F-ort) 19 » i » » 6 426 (G-ort) 19 » 2 » » 6 621 (H-ort) 19 » 1 > » 6 816 (I-ort) Kallortstillägg (Umeå, Skellefteå, Luleå) 3. Assistenter

kronor 11292 » 23 364 » 24144 » 62 310 » 6 426 » 13 242 » 6 816 * 480 kronor 148 074

(A 16).

16 löneklassen: 20 befattningshavare å 5 118 (F-ort, medeldyrort) 4. Kanslibiträden 1

kronor 102 360

(A 7).

8 löneklassen : 2 befattningshavare å 3 117 (C-ort) 8 » 4 » » 3 237 (D-ort) g » 4 » » 3 357 (E-ort) 8 » 10 » » 3 477 (F-ort) 8 » 1 » » 3 597 (G-ort) 8 » 2 » 3 717 (H-ort) 8 » 1 » > 3 837 (I-ort) Kallortstillägg (Umeå, Skellefteå, Luleå)

kronor 6 234 » 12 948 » 13 428 » 34 770 » 3 597 » 7 434 » 3 837 » 480 kronor 82 728 Summa kronor 688 413

Avgår pensionsavdrag: för lantbruksingenjörer » förste assistenter » assistenter » kanslibiträden

kronor 20 088 * 10 584 * ? 02^ » ^ 248 kronor 41 940 Summa kostnad för ordinarie tjänstemän kronor 646 473

1 Beräknad med hänsyn till de nuvarande ritbiträdenas faktiska löneklassplaeering.

251 B. Avlöningar 1. Extra ^3 löneklassen: deldyrort)

till icke-ordinarie

ordinarie

personal.

lantbruksingenjörer

6 befattningshavare å 7 875 (F-ort,

(Eo24).

mekronor

2. Extra

ordinarie

assistenter

(Eo 16).

15 löneklassen; 12 befattningshavare å 4 860 (F-ort, medeldyrort) kronor 3. Extra

ordinarie

ko7itorsbiträden

18 löneklassen:

ingenjörer

...

kronor biträden

Arvode 4 200: 15 befattningshavare * 3 600: 15 » 7. Extra

kronor

12 000

(arvode).

kronor 63 000 » 54 000 k r onor 117 000 skrivbiträden

(Ex 2).

Löneklass b : 10 befattningshavare å 2 166 (F-ort, medeldyrort) kronor 8. Tillfällig

21 660

arbetskraft.

Beräknad kostnad 9.

12 828

(arvode).

Arvode 6 000: 2 befattningshavare 6. Tekniska

63 648

(Ex 21).

2 befattningshavare å 6 414 (I-ort) 5. Ingenjörsaspiranter

58 320

(Eo4).

3 löneklassen: 24 befattningshavare å 2 652 (F-ort, medeldyrort) kronor 4. Extra

47 250

kronor

5 000

kronor

5 000 kronor 342 706

Vikariatsersättningar.

Beräknad kostnad

Summa kronor 342 706 Avgår pensionsavdrag: för extra ordinarie lantbruksingenjörer » * » assistenter » kontorsbiträden

kronor » »

3 348 3 924 3 384 k r o n o r

10656 Summa kostnad för icke-ordinarie personal kronor 332 050

C. Rörligt tillägg till ordinarie och icke-ordinarie personal. Beräknad kostnad

kronor 119 100

I enlighet med förestående beräkningar skulle avlöningsstaten för lantbruksingenjörsorganisationen erhålla följande utseende:

252 Avlöningsstat. 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis . . . . kronor 646 500 2. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis . . » 332 100 3. Rörligt tillägg, förslagsvis » 119 100 Summa kronor 1 097 700. Anslagsposterna 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän och 3. Rörligt tillägg ha upptagits förslagsvis såsom eljest plägar ske vid statberäkningar. Även anslagsposten 2. Avlöningar till icke-ordinarie personal har ansetts tillsvidare och i avvaktan på närmare erfarenhet rörande personalbehovet böra upptagas förslagsvis, varvid dock torde få förutsättas, att densamma icke må utan Kungl. Maj:ts medgivande överskridas. I enlighet med de sålunda utförda kostnadsberäkningarna förorda de sakkunniga, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till Lantbruksingenjörsorganisationen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av kronor 1 097 700. II.

Omkostnadsstaten.

I den för budgetåret 1944/45 fastställda omkostnadsstaten för lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden har anslagsposten till Sjukvård m. m. upptagits till 2 000 kronor. Med hänsyn till den i de sakkunnigas statförslag ingående ökningen av sjukvårdsberättigad personal, ha de sakkunniga ansett nämnda anslagspost böra upptagas med ett till 3 000 kronor förhöjt belopp. För Reseersättningar är i omkostnadsstaten för innevarande budgetår angivet ett belopp av 263 000 kronor. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1945/46 har lantbruksstyrelsen med hänsyn till den budgetåret 1943/44 konstaterade medelsåtgången upptagit sagda anslagspost till 285 000 kronor, därvid styrelsen i fråga om traktamentsersättningar givetvis utgått från de bestämmelser i sådant hänseende, som för närvarande äro gällande. Efter löneregleringens genomförande komma, såsom förut framhållits, resetraktamenten till tjänstemännen i lantbruksingenjörsdistrikten att i allmänhet utgå med högre belopp än hittills. En höjning av anslagsposten till reseersättningar torde därför bli nödvändig. Med hur stort belopp höjningbör ske är vanskligt att på förhand bedöma, särskilt som även andra faktorer kunna komma att inverka på belastningen av denna anslagspost. De sakkunniga ha emellertid ansett sig böra räkna med etc belopp av 300 000 kronor. I samband med omorganisationen blir det nödvändigt att medel beredas för anskaffande av möbler, skriv- och räknemaskiner, fältutrustning och

253 dylikt för personalen i lantbruksingenjörsdistrikten. Avdikningssakkunniga beräknade för ifrågavarande ändamål ett engångsanslag av 164 000 kronor. [ betraktande av de prisförhöjningar, som skett sedan avdikningssakkunniga avgåvo sitt betänkande, ha de sakkunniga ansett sig böra förorda, att för ifrågavarande ändamål beräknas ett belopp av 180 000 kronor. Beloppet torde böra upptagas såsom en särskild post under benämningen Kontorsinventarier m. m. i omkostnadsstaten för budgetåret 1945/46, för att sedermera med utgången av sagda budgetår utgå ur omkostnadsstaten. För årlig förnyelse av kontorsinventarier torde böra avses ett belopp av 20 000 kronor. Därjämte böra medel beräknas för rit- och skrivmateriel, att fördelas på de olika distrikten. De sakkunniga förutsätta att upphandling därav, tryckning av blanketter m. m. skall ske centralt genom lantbruksstyrelsen. Det av avdikningssakkunniga för detta ändamål angivna beloppet 31 000 kronor torde böra ökas till 40 000 kronor. I enlighet härmed synes anslagsposten till Expenser böra i omkostnadsstaten upptagas till ett sammanlagt belopp av 60 000 kronor. För lokalhyror, uppvärmning, lyse, telefon m. m. räknade avdikningssakkunniga med en årlig kostnad av 35 000 kronor. Med nuvarande prisförhållanden lärer detta belopp bli för ändamålet otillräckligt. Oaktat de svårigheter, som förefinnas att i förväg bilda sig någon uppfattning om storleken av ifrågavarande kostnad, ha dock de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att för ändamålet avses ett belopp av 70 000 kronor. I överensstämmelse med det sålunda anförda torde omkostnadsstaten beräknas på följande sätt: Omkostnadsstat. 1. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Reseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. Lokalhyror, uppvärmning m. m., förslagsvis 5. Kontorsinventarier m. m., förslagsvis

kronor 3 000 » 300 000 » 60 000 » 70 000 » 180 000 Summa kronor 613 000.

På grund av det anförda få de sakkunniga förorda, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till Lantbruksingenjörsorganisationen: Omkostnader för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av kronor 613 000. III.

Uppbördsmedel.

Enligt Kungl. Maj:ts brev den 21 juli 1939 skola de bidrag till tjänstebiträdens avlönande, som lantbruksingenjörerna för närvarande äro skyl-

254 diga att erlägga, redovisas såsom inkomster å driftbudgeten under A. Egentliga statsinkomster. I I . Uppbörd i statens verksamhet, för vilket ändamål finnes inrättad en särskild inkomsttitel, benämnd Inkomster av iantbruksingenjörsförrättningar. Denna inkomst är för innevarande budgetår beräknad till 140 000 kronor. I stället för sagda bidrag, som bortfalla, torde å nämnda inkomsttitel hädanefter böra redovisas de avgifter enligt taxa. som inflyta till statsverket från förrättningar i lantbruksingenjörsdistrikten. Inkomsttiteln torde i fortsättningen lämpligen böra i anslutning till motsvarande inkomsttitel för länsarkitektorganisationen benämnas Inkomster vid lantbruksingenjörsorganisationen. D e sakkunniga ha i det föregående u p p s k a t t a t här ifrågavarande inkomstmedel efter skedda jämkningar i lantbruksingenjörstaxan till 650 000 kronor för år. Sammanfattning. E n jämförelse mellan de årliga kostnaderna för den nya, av de sakkunniga föreslagna lantbruksingenjörsorganisationen och kostnaderna för den hittillsvarande organisationen, beräknade med hänsyn till budgetåren 1945/46 respektive 1944/45 utvisar följande: 1945/40. Avlöningsstaten Omkostnadsstaten, frånsett slag 1945/46

kronor 1 097 700 engångsan-

» 433 000 kronor 1 530 700 Avgår uppbörd i statens verksamhet kronor 650 000 kronor 880 7(10 1944/45.

Avlöningsstaten Omkostnadsstaten

kronor » kronor Avgår uppbörd i statens verksamhet kronor

606 000 265 000 871000 140 000

»

731 000

Kostnadsökning kronor 149 700 Kostnadsökningen enligt ovanstående skulle alltså uppgå till omkrinp 150 000 kronor. Emellertid är beträffande den nuvarande avlöningsstaten att märka, att dyrtidstillägg till de å 1930 års stat kvarstående befattningshavarna, beräknade till omkring 16 000 kronor, icke äro däri inräknade utan utgå från det under I X huvudtiteln upptagna gemensamma förslagsanslaget till dyrtidstillägg. Kostnadsökningen minskas alltså med motsvarande belopp. Ä andra sidan k o m m a utgifterna för kristillägg, vilka över h u v u d taget icke äro inräknade i staterna, a t t ökas med omkring 48 000 kronor. Den

255 föreslagna nya organisationen skulle sålunda under första året efter den nya lönestatens ikraftträdande föranleda en kostnadsökning för statsverket av omkring 180 000 kronor. Slutligen tillkommer för samma är det ovan beräknade engångsanslaget fölkontorsinventarier m. m. av 180 000 kronor.

Kap. XIII. Författningsförslag. Förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen. Härigenom förordnas att 7 kap. 22 och 41 §§ samt 10 kap. 33 ocl 74 §§ vattenlagen 1 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives: 7 KAP. 22 §. Vid torrläggning för jordbruksändamål skall såsom båtnad (jordförbättring) anses dels den genom företaget åstadkomna höjningen i markens alstringsförmåga genom torrläggning intill ett djup av 1.2 meter eller det större djup, vartill jordens ägare äskat torrläggning av densamma, ävensom den ökade möjligheten till alstringsförmågans höjande på sätt nu sagts (alstringsbåtnad), dels ock de genom företaget åstadkomna eller möjliggjorda bättre betingelserna för brukning av den mark som torrlägges eller eljest beröres av företaget (brukningsbåtnad). Med djup. Ej förändras. 41 §. Å företag, som i 37 § sägs, skall vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11—13 §§, 14 § andra stycket, 27—30 §§, 31 § andra stycket samt 32—34 §§ stadgas beträffande byggande i vatten ävensom vad i 3 kap. 9 § andra stycket föreskrives i fråga om vattenreglering äga motsvarande tillämpning. 10 KAP. 33 §. Förordnande därför. Ansökning, som avser torrläggning av mark för jordbruksändamål, skall ingivas till vederbörande torrläggningsnämnd, vilken har att med förslag å lämplig förrättningsman överlämna ansökningen till Konungens befallningshavande. Vad i 2 § stadgas om ställande av säkerhet för förrättningskostnaden samt om underrättelse till vattenrättsdomaren äge tillämpning jämväl i fråga om förordnande enligt denna §. Avser förordnandet torrläggning som 1 Senaste lydelse, se beträffande 7 kap. 22 och 41 §§ 1920: 459 samt beträffande 10 kap. 33 ooh 74 §§ 1911:614.

257 i andra stycket sägs, skall underrättelse jämväl genast tillställas torrläggningsnämnden. 74 §. Avskrift ställen. I andra fall därav. H a r fiskeritjänsteman i yttrande, som avgivits på grund av förordnande enligt 43 §, förklarat fiskerinäring av betydenhet k u n n a genom företaget lida väsentligt förfång eller föreslagit särskilda åtgärder till skydd för fisket, skall förrättningsmannen inom samma tid till denne översända utdrag av synemännens utlåtande i vad det avser fisket. I fråga fisketillsynsmyndigheten. Denna lag träder i kraft den Förslag till kungörelse angående behörighet för vissa befattningshavare hos hushållningssällskap att handlägga syneförrättning rörande närmare angivna företag enligt 7 kap. vattenlagen. Härigenom förordnas, att för handläggande av syneförrättning rörande sådant dikningsföretag enligt 7 kap. vattenlagen, varmed avses a t t upptaga avlopp för täckdikning, må, där företaget är av mindre omfattning och enkel beskaffenhet och ej kan antagas beröra motstående intresse av någon betydelse, till förrättningsman förordnas hos hushållningssällskap anställd befattningshavare, som avlagt fullständig avgångsexamen från lantbrukshögskolans jordbrukslinje, tjänstgjort minst ett år som assistent eller tekniskt biträde hos lantbruksingenjör och minst tre år i större täckdikningsverksamhet hos hushållningssällskap samt med godkänt vitsord genomgått av staten anordnad fortbildningskurs i till jords torrläggning hörande ämnen. Denna kungörelse träder i kraft den Förslag till kungörelse angående torrläggningsnämnder. Härigenom förordnas som följer: 1 §. För varje hushållningssällskaps område skall finnas en torrläggningsnämnd med uppgift att under lantbruksstyrelsens överinseende leda och övervaka den av staten understödda verksamheten för torrläggning av m a r k för jordbruksändamål. 1 7 41*238

258 2 §. Torrläggningsnämnd skall hava följande sammansättning: ordförande, en i administrativa frågor erfaren och i övrigt för uppdraget lämplig person, utsedd av Konungens befallningshavande, inom området tjänstgörande ordinarie lantbruksingenjör, hushållningssällskapets sekreterare, som tillika skall vara sekreterare i nämnden, den sällskapets jordbrukskonsulent, som är ledare av täckdikningsverksamheten, och en'i jordbruk kunnig och erfaren person, utsedd av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Ordföranden och den av förvaltningsutskottet utsedde ledamoten förordnas för en tid av fyra år i sänder. 3§. Torrläggningsnämnd åligger, 1. att genom råd och upplysningar till förrättningsmän och jordbrukare verka för en ändamålsenlig torrläggningsverksamhet, 2. att beträffande sådana torrläggningsföretag för jordbruksändamål, som skola planläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, mottaga och till Konungens befallningshavande vidarebefordra ansökningar om förordnande av förrättningsmän och därvid för varje företag avgiva förslag å lämplig förrättningsman; i fråga om andra torrläggningsföretag, varom framställningar göras hos nämnden, fördela planläggningsuppdragen mellan förrättningsmännen; föra register över sökta förrättningar samt hava uppsikt över planläggningsarbetenas behöriga fortgång och, om brist därutinnan iakttages, anmäla förhållandet för lantbruksstyrelsen eller vidtaga annan åtgärd som befinnes lämplig, 3. att, då statsbidrag från statens avdikningsanslag eller statslån från statens avdikningslånefond sökes till utförande av planlagd torrläggning, i enlighet med närmare föreskrifter av lantbruksstyrelsen verkställa utredning och till lantbruksstyrelsen avgiva betänkande rörande företagets jordbruksekonomiska förutsättningar och betydelse samt övriga omständigheter av vikt för understödsfrågans bedömande jämte förslag i nämnda fråga, 4. att till hushållningssällskapet avgiva yttrande i ärenden rörande statsbidrag till täckdikning och lån från täckdikningslånefonden så ock, i den omfattning hushållningssällskapet finner skäligt uppdraga åt nämnden, meddela beslut i sådana ärenden, samt

259 5. a t t efter hushållningssällskapets uppdrag handlägga andra ärenden rörande grundförbättringar inom jordbruket. 4 §.

Vid behandling i torrläggningsnämnd av fråga om statsunderstöd skall den förrättningsman, som planlagt företaget, inför nämnden föredraga ärendet s a m t framlägga förslag till betänkande, yttrande eller beslut. 5 §. H a r ifrågasatt torrläggning till ändamål a t t i avsevärd omfattning bereda tillskottsjord till ofullständiga jordbruk, åligger det torrläggningsnämnden att i ärendet höra vederbörande egnahemsnämnd eller egnahemsdirektör.

6§. Torrläggningsnämnd skall bereda inom dess område verksam förrättningsman vid torrläggningsföretag, vilken icke är ledamot av nämnden, tillfälle a t t närvara vid föredragningen av torrläggningsärenden ävensom att eljest taga del av de torrläggningsförslag, som förvaras hos nämnden.

7§. Torrläggningsnämnd skall sammanträda regelbundet, i allmänhet en gång i månaden. För fullgörande av sina åligganden äger nämnden inom sitt verksamhetsområde företaga nödiga resor och besiktningar. Samma rätt tillkommer enskild ledamot av nämnden, då han erhåller nämndens uppdrag a t t i visst torrläggningsärende verkställa särskild utredning eller undersökning. För nämnden inrättat kansli skall hållas öppet å tider som nämnden bestämmer.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 juni 1939 ( n r 4 3 1 ) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag. Härigenom förordnas a t t 1—5, 9 och 14 §§ i kungörelsen den 30 juni 1939 angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag skola hava följande ändrade lydelse:

1§. Från statens avdikningsanslag må i enlighet med bestämmelserna i denna kungörelse anvisas statsbidrag till utförande av företag för torrläggning av mark för jordbruksändamål. Statsbidrag utförande. 2 §.

Förslag till utförande av företag, vartill statsbidrag sökes, skall, där ej nedan annorlunda stadgas, vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. Sökes statsbidrag till företag av mindre betydelse och omfattning, erfordras icke för beviljande av bidrag, att förslaget är upprättat vid syneförrättning som nyss nämnts. Förslaget skall för sådant fall uppgöras i den ordning, som lantbruksstyrelsen föreskriver. Avser företaget upptagande av i täckdikningsplan ingående, för täckdikning erforderligt mindre belopp, må förslaget rörande detsamma upprättas av jordbrukskonsulent. 3 §.

Ansökan om statsbidrag skall ställas till lantbruksstyrelsen och, åtföljd av ovannämnda förslag, ingivas till vederbörande torrläggningsnämnd. Denna har att beträffande företaget verkställa den utredning, varom lantbruksstyrelsen meddelar närmare föreskrifter, samt att med betänkande däröver insända ansökningshandlingarna till lantbruksstyrelsen. Där Kungl. Maj:t. I övriga arbetsplan. Erfordras ärendet. 4§. Statsbidrag kan beviljas om företaget befinnes ur allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt. Vid bedömande därav skall särskilt beaktas, att torrläggningen skall avse jord, som till huvudsaklig del redan är odlad eller som utgör lämplig tillskottsjord till ofullständiga jordbruk eller vars torrläggning eljest är av synnerlig betydelse för ett rationellt jordbruk, att värdet av jordförbättring (alstrings- och brukningsbåtnad), som vinnes genom företaget, skall stå i skäligt förhållande till kostnaden för torrläggningsarbetets utförande, samt att företaget skall vara ägnat att befordra en ekonomiskt ändamålsenlig jordbruksdrift på de fastigheter det berör.

5§. Bidrag må i allmänhet beviljas till en tredjedel av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet, tegdikning eller dränering däri ej inräknad, som ock för förslaget till företaget. I kostnaden för torrläggningsarbetet skall inräknas kostnad för en första rensning av de i företaget ingående avloppen. Är företaget av särskilt intresse ur allmän synpunkt, såsom att därigenom i avsevärd utsträckning beredes tillskottsjord för ofullständiga jordbruk, förbättrade levnadsvillkor för den jordbrukande befolkningen i orten eller eljest betingelser för jordbruksdriftens uppehållande i önskvärd omfattning, eller har företaget väsentligen till ändamål att avhjälpa skada, som förorsakas genom att vatten tilledes från andra torrläggningsområden, kan bidrag beviljas till hälften av den godkända kostnaden. När så finnes skäligt med hänsyn till företagets förmånlighet för markägarna må bidraget bestämmas lägre än ovan angivits. Har i samband med torrläggningens planläggande upprättats förslag till ändring av fastighetsindelningen inom torrläggningsområdet och finner lantbruksstyrelsen den föreslagna ändringen böra utgöra villkor för statsbidrag, skall andel i bidraget icke tillkomma delägare, vilken ej är villig medverka till ändringen. 9 §.

Beviljat statsbidrag utbetalas av lantbruksstyrelsen till bidragstagare eller dennes befullmäktigade ombud. Äro i företaget flera delägare, skall bidraget tillkomma företalget och utbetalas till dettas styrelse. En första godkänt. 14 §. Därest vid planläggning av företag, som omförmäles i 2 § första stycket, utredningen giver vid handen, att i denna kungörelse stadgade förutsättningar för erhållande av statsbidrag till företagets utförande ej föreligga, kan statsbidrag beviljas till kostnaderna för utredningen; dock att statsbidrag icke må utgå till kostnad för sådant utredningsarbete, som mot förrättningsmannens avstyrkande verkställts på yrkande av vederbörande sakägare. Enahanda i fråga. Här avsett statsbidrag må i allmänhet beviljas till högst sjuttiofem procent av den godkända utredningskostnaden. När särskilda skäl därtill äro, såsom att mot företaget mött hinder på grund av allmänna intressen, vilkas vikt sakägarna icke skäligen kunnat förutse, må statsbidrag beviljas till hela den godkända utredningskostnaden. Denna kungörelse träder i kraft den

262 Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 4 3 2 ) angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond. Härigenom förordnas a t t 1—5 §§ i kungörelsen den 30 juni 1939 angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond skola hava följande ändrade lydelse: 1 §. Från statens avdikningslånefond må i enlighet med bestämmelserna i denna kungörelse anvisas lån till utförande av företag för torrläggning av mark för jordbruksändamål.

2§. Förslag till utförande av företag, vartill statslån sökes, skall vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen.

3§. Ansökan om statslån skall ställas till lantbruksstyrelsen och, åtföljd av ovannämnda förslag, ingivas till vederbörande torrläggningsnämnd. Denna har a t t beträffande företaget verkställa den utredning, varom lantbruksstyrelsen meddelar närmare föreskrifter, samt a t t med betänkande däröver insända ansökningshandlingarna till lantbruksstyrelsen. Där skolande, där lån beviljas, även arbetsplanen fastställas av Kungl. Maj:t. I övriga

arbetsplanen.

Erfordras

ärendet. 4 §.

Statslån k a n beviljas om företaget befinnes ur allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt. Vid bedömande därav skall särskilt beaktas, att torrläggningen skall avse jord, som till huvudsaklig del redan är odlad eller som utgör lämplig tillskottsjord till ofullständiga jordbruk eller vars torrläggning eljest är av synnerlig betydelse för ett rationellt jordbruk, att värdet av jordförbättring (alstrings- och brukningsbåtnad), som vinnes genom företaget, skall stå i skäligt förhållande till kostnaden för torrläggningsarbetets utförande, samt a t t företaget skall vara ägnat a t t befordra en ekonomiskt ändamålsenlig jordbruksdrift på de fastigheter det berör.

263 5 §. Statslån må i allmänhet beviljas intill den godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet, tegdikning eller dränering däri ej inräknad, som ock för förslaget till företaget, efter avdrag för det bidrag, som för samma företag k a n varda lämnat från statens avdikningsanslag, dock med iakttagande att lånet ej må för någon i företaget ingående fastighet överstiga sjuttio procent av det genom torrläggningsarbetet uppkommande, av lantbruksstyrelsen godkända värdet å jordförbättringen. I kostnaden för torrläggningsarbetet skall inräknas kostnad för en första rensning av de i företaget ingående avloppen. Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 434) angående statsbidrag till täckdikning. Härigenom förordnas a t t 1, 2 och 4 §§ i kungörelsen den 30 juni 1933 angående statsbidrag till täckdikning skola hava följande ändrade lydelse: 1 §• I den ordning och under de villkor, som angivas i denna kungörelse, må, i den mån tillgängligt anslag det medgiver, å t ägare eller brukare av åker eller annan odlad jord, tillhörande fastighet med en åkerareal av högst 75 hektar, utlämnas statsbidrag för verkställande av täckdikning. Bidrag må beträffande brukare utlämnas oberoende av brukningstidens längd. 2§. Statsbidrag beloppet. Tillika skall iakttagas, att sammanlagda beloppet av statsbidrag och täckdikningslån högst må uppgå till, där fråga är om täckdikning med rör, hela den beräknade kostnaden, dock ej mer än 600 kronor för hektar av den jord, som är avsedd att förbättras genom företaget, samt, där fråga är om täckdikning med annat material, fyra femtedelar av den beräknade kostnaden, dock högst 350 kronor för hektar av sådan jord som nyss sagts. Vid efterrättelse. Har utgå. 4 §. Vid motverkas. Hushållningssällskap må ej bevilja statsbidrag u t a n hörande av sakkun-

264 nig ledamot av torrläggningsnämnden inom dess område och ej heller, utan medgivande av lantbruksstyrelsen, mot sådan ledamots avstyrkande. Innan statsbidrag beviljas, bör hushållningssällskapet tillika bereda vederbörande arbetslöshetskommitté eller motsvarande organ tillfälle att yttra sig i ärendet. Plan i fråga. Denna kungörelse träder i kraft den Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 22 juni 1920 ( n r 3 3 2 ) angående villkoren för lån från täckdikningslånef onden. Härigenom förordnas dels att mom. 3, 8 och 15 av kungörelsen den 22 juni 1920 angående villkoren för lån från täckdikningslånef on den skola hava nedannämnda ändrade lydelse, dels ock att mom. 14 av samma kungörelse skall upphöra a t t gälla. 1 3) Hushållningssällskap må ej av statslånebelopp utlämna täckdikningslån u t a n hörande av sakkunnig ledamot av torrläggningnämnden inom dess område och ej, u t a n medgivande av lantbruksstyrelsen, mot dylik ledamots avstyrkande. Lantbruksstyrelsen har att öva uppsikt och kontroll å hushållningssällskapens täckdikningslåneverksamhet. Angående sker. 8) Täckdikningslån, som lämnas för täckdikning med rör, må kunna uppgå till hela beloppet av den beräknade kostnaden, dock ej till mer än 600 kronor för hektar av den jord, som är avsedd att förbättras genom företaget. För täckdikning med annat material må täckdikningslån ej lämnas till högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av den beräknade kostnaden och ej heller överstiga 350 kronor för h e k t a r av sådan jord, som nyss sagts. Lån för täckdikning med a n n a t material än rör må icke lämnas annat än där marken är synnerligen lämpad härför eller hinder för användande av rör förefinnes. 15) Täckdikningsverksamheten inom sällskapets område skall närmast under vederbörande torrläggningsnämnd ledas av den sällskapets jordbrukskonsulent, som förvaltningsutskottet därtill utser och som lantbruksstyrelsen förklarat för uppdraget kompetent.

D e n n a kungörelse träder i kraft den 1

Senaste lydelse, se beträffande mom. 3 och 15 1938:84 samt mom. 14 1939: 4-34.

Kap. XIV. Sammanfattning av de sakkunnigas förslag. De av de sakkunniga i det föregående framlagda förslagen kunna i korthet sammanfattas sålunda. Principerna för avdikningsföretagens understödjande med statsmedel föreslås ändrade såtillvida som rätten till understöd i väsentlig mån frigöres från det nuvarande beroendet av syneförrättningens båtnads- och kostnadsbedömning. I stället för att hänsyn hittills huvudsakligen tagits till värdet av jordförbättringen avses, att nyttan mera skall bedömas ur jordbruksekonomisk synpunkt. Vid prövning av ett företags önskvärdhet skall hänsyn även tagas till båtnad av social natur. Den nuvarande graderingen av statsbidragsprocenten efter den relativa kostnaden (förhållandet mellan kostnad och jordförbättring) föreslås ersatt med två i huvudsak fasta bidragsklasser, den ena, med bidrag till hälften av kostnaden, väsentligen omfattande företag med betydande social båtnad, och den andra, med bidrag till en tredjedel av kostnader, avseende företag vilka mera äro att betrakta som ur enskild synpunkt önskvärda rationaliseringsåtgärder. Förbättrade möjligheter till statsunderstöd föreslås för företag med ändamål att avhjälpa skador, som uppstå genom att vatten tilledes från andra torrläggningsområden. I fråga om torrläggningsverksamhetens organisation innefattar förslaget bibehållande i huvudsak av nuvarande fördelning av arbetsuppgifterna mellan lantbruksingenjörerna och hushållningssällskapen. För att leda och samordna verksamheten förordas nya lokala organ, torrläggningsnämnder, vilka därjämte skulle få till uppgift bland annat att beträffande avdikningsföretag förebringa och för lantbruksstyrelsen framlägga utredning om dessas lämplighet och ekonomiska förutsättningar samt att i täckdikningsärenden avgiva yttranden eller efter hushållningssällskapens uppdrag pröva och avgöra understödsfrågan. Vidare förordas ökning av jordbrukskonsulenternas behörighet att planlägga enklare företag utan syn samt underlättande av möjligheten för dem att vinna behörighet att handlägga syneförrättningar enligt vattenlagen för planläggning av vissa täckdikningsavlopp. Lantbruksingenjörernas jordbruksutbildning föreslås skola provisoriskt omläggas och förenas med motsvarande utbildning för blivande lantmätare, varjämte jordbrukspraktiken skulle ökas. Lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater

skola enligt förslaget bli helt statsavlönade. Beträffande de båda sistnämnda slagen av befattningshavare avses en sådan omorganisation, att för aspiranter på lantbruksingenjörsbanan beredes en fast befordringsgång jämte förbättrade avlönings- och pensionsförhållanden. För hela den inom lantbruksingenjörsverksamheten erforderliga biträdespersonalen föreslås statsanställning, därvid förste assistenter, en del av assistenterna samt kanslibiträden anses böra beredas tjänsteställning som ordinarie. För biträdespersonalen förordas vissa löneförbättringar. Riktlinjer ha utarbetats för beräknande av förrättningsavgifter samt för dessa avgifters inlevererande till statsverket. Beträffande lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå föreslå de sakkunniga mindre ändringar i organisationen och i kompetensfordringarna för vissa befattningshavare, betingade huvudsakligen av en önskan att förstärka arbetskrafterna i agronomiskt och torrläggningstekniskt avseende. För byråchefen föreslås förbättrad löneställning. Slutligen förorda de sakkunniga åtskilliga mera speciella åtgärder, vilka kunna sägas ha som gemensamt syfte att tjäna till torrläggnings verksamhetens rationalisering. Sådan ändring föreslås skola vidtagas i vattenlagen att brukningsbåtnad, som uppkommer i samband med jords torrläggning, skall vid syneförrättningen tagas i beaktande då båtnaden av torrläggningen bedömes. Skyldighet förordas för flottled att bidraga till kostnad för vattenavledning och vidare föreslås visst samarbete mellan verksamhet för torrläggning av jordbruksjord och skogsdikning. Ett statligt ingripande anses påkallat för att befordra användningen av maskiner inom torrläggningsverksamheten. Ytterligare förordas bland annat förbättrad kontroll över underhållet av utförda statsunderstödda torrläggningsföretag, anslag till ökad forsknings- och försöksverksamhet, understödjande av torrläggningspersonalens fortbildning, utredning om torrläggningens inverkan på frostländigheten samt rationalisering av vissa jordbruk genom ändring av fastighetsindelningen i samband med torrläggning. Utan att därav föranletts förslag till ändrade bestämmelser ha de sakkunniga verkställt utredning bland annat rörande frågor om odlingsskyldighet, om understöd till komplettering av torrläggningsföretag av vilka beräknad båtnad icke vunnits, om lättnad i villkoren för utrivning eller ändring av vattenverk till förmån för torrläggningsföretag samt om torrläggning som reservarbete vid arbetslöshet. De sakkunniga anse det årliga behovet av statsbidrag till torrläggningsverksamheten — bortsett från de anslagsbehov, som kunna komma att föreligga vid eventuellt inträffande större arbetslöshet — för närvarande böra beräknas till 4 000 000 kronor, samt förorda, att därutöver skulle under de närmaste tre budgetåren få beviljas statsbidrag med ytterligare 2 000 000 kronor årligen för att undanröja den betydande balans på bidragsansökningar som nu föreligger hos lantbruksstyrelsen.

267 Det fulla förstatligandet av lantbruksingenjörsorganisationen beräknas under första budgetåret orsaka en kostnadsökning för statsverket av omkring 180 000 kronor. Genomförandet av förändringen skulle därjämte föranleda en engångsutgift av 180 000 kronor.

Särskilt yttrande av herr Flodkvist. Beträffande utbildningen av lantbruksingenjörer ha de sakkunniga uttalat den meningen, att det skulle vara fördelaktigt, om hela utbildningen kunde förläggas till lantbrukshögskolan. Med hänsyn till aspiranternas ringa antal och till det vid en förläggning till lantbrukshögskolan uppkommande behovet av nya lärarkrafter för undervisningen ha dock de sakkunniga ansett en sådan anordning icke kunna vidtagas annat än i samband med en överflyttning till lantbrukshögskolan jämväl av lantmätarnas utbildning. Som ett provisorium ha de sakkunniga förordat, att lantbruksingenjörernas jordbruksutbildning överflyttas från lantbrukshögskolan till avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan. I förevarande avseende har jag så till vida en annan mening än de sakkunnigas majoritet, att jag i likhet med lantbrukshögskolans lärarråd — till vars utredning i frågan jag hänvisar — anser, att lantbruksingenjörernas utbildning i sin helhet bör, även utan samband med lantmäteriutbildningen, förläggas till lantbrukshögskolan.

BILAGOR

Bilaga A.

Till 1942 års torrläggningssakkunniga. Inom den tillämpade limnologien är i vårt land den ändamålsenliga lösningen av sjösänkningsfrågan ett betydelsefullt spörsmål. I viktiga delar har sjösänkningsfrågan ännu icke nått en acceptabel lösning. E t t betydande antal sjösänkningsföretag hava i olika hänseenden givit ett mer eller mindre otillfredsställande resultat. Därigenom hava icke blott avsevärda belopp av allmänna och enskilda medel gått förlorade, utan även betydande naturvärden onödigtvis blivit spolierade. En i flera hänseenden förbättrad planläggning av sjösänkningsprojekt, varigenom onödiga olägenheter och kostnader kunna undvikas eller reduceras, är uppenbarligen av nationalekonomiskt intresse liksom även av betydelse ur naturbevarande synpunkt. En huvudorsak till allvarliga bristfälligheter vid planläggningen av sjösänkningsföretagen är att söka i den omständigheten, att inom den limnologiska grundforskningen utvecklade arbetsprinciper och arbetsmetoder i alltför ringa utsträckning eller icke alls kommit till praktisk användning, men vilka för uppnåendet av bästa möjliga resultat äro av betydelse att tillämpa. Så hava uppkommande biologiska och kemiska sänkningseffekter i sjön och dess strandområde icke i erforderlig utsträckning beaktats och ej heller har i möjligaste mån hänsyn tagits till omfattningen och verkan av den omsedimentation, som betingas av den efter vattenytans sänkning inträdande mekaniska sedimentupplösningen. På grund av att i nämnda och andra hänseenden bristfällig planläggning av sjösänkningsföretagen förelegat, hava i betydande utsträckning sociala olägenheter av sådant omfång uppstått eller extra kostnader av sådan storlek krävts, att av sänkningen berörda personer understundom — ehuru för sent — önskat, att densamma icke hade kommit till stånd. E t t saklage av anförda beskaffenhet är i viss utsträckning förklarligt, ty av de limnologiska arbetsresultat, som härvid kunnat praktiskt utnyttjas, hava vissa förelegat endast relativt kort tid. Under senare tid har en viss återhållsamhet i sjösänkningsverksamheten dessbättre gjort sig gällande. Särskilt för jordbruks- och industriändamål komma emellertid sjösänkningar — liksom givetvis även urtappningar och regleringsåtgärder — säkerligen att krävas i rätt betydande utsträckning. Med hänsyn härtill är det otvivelaktigt av stort värde att snarast möjligt söka avhjälpa allvarliga brister vid sjösänkningsföretagens planläggning. ^ I föreliggande sammanhang avses givetvis icke endast sjösänkningsföretag av sådan betydande storleksordning som t. ex. Hornborgasjöns — ett allmänt känt och beklagat fall av omfattande förstörelse — utan även och i minst lika hög grad medelstora och små sjösänkningsföretag. På företag av sistnämnda storleksordning torde en tämligen betydande del av den totala sänkningskostnaden falla. Till slutsatsen om behovet av att med limnologiska moment komplettera planläggningen av sjösänkningsföretag har jag kommit huvudsakligen vid regionallimnologiska studier i skilda delar av Sydsverige, vid vilka jag i rätt betydande utsträckning kommit i beröring med för agrikulturellt ändamål sänkta sjöar.

272 Under de senaste åren har jag efter jämförande grunder ägnat en alltmera ökad uppmärksamhet åt skilda slag av sänkningseffekter såväl i sjöarna som i deras strandområden och har även i viss utsträckning inriktat den övriga verksamheten vid Lunds universitets limnologiska institution på hithörande spörsmål. Ett synnerligen betydelsefullt led i frågeställningens behandling bilda de omdömesgilla erfarenheter och synpunkter beträffande sänkningsresultaten, som av sänkningar berörda personer meddelat. Givetvis äro såväl den sänkningen tillskyndande som den denna motverkande parten härvid representerade. Det praktiska syftemålet med dessa undersökningar är i främsta rummet att på grundval av limnologiskt faktamaterial söka ställa prognoser beträffande vissa sänkningseffekter, vilka komma att uppstå i det fall den planerade sjösänkningen skulle bliva verkställd. Ehuru såväl fält- som laboratorieundersökningar i viss omfattning ännu återstå, hava dock erfarenheter av sådan praktisk betydelse redan vunnits, att jag finner det motiverat att nu söka åstadkomma en fastare kontakt mellan den teoretiska och den tillämpade limnologien beträffande den vidare utvecklingen av det problemkomplex, vilket här betecknas såsom »sjösänkningsfrågan». I det följande skola rådande brister vid planläggningen av sjösänkning liksom icke önskvärda följder därav något närmare exemplifieras samtidigt som några riktlinjer för förbättrad planläggning skola uppdragas. Inledningsvis skall en orienterande framställning över några huvuddrag i sjöarnas sedimentationsmekanik lämnas. , . I förhållande till den rådande sjövattenytan utbildas den övre, strandlinjen närmast belägna gränsen för de färdigbildade organogena sedimenten — vilka exempelvis representeras av olika slags gyttjor — på ett bestämt djup under den ifrågavarande vattenytan (normalfall i enhetliga bäcken). På grund av de huvudsakligen genom vindverkan betingade strömförhållandena inom sjobackenet ligger denna sedimentgräns normalt djupare inom vindexponerade strandavsnitt än inom vindskyddade sådana. En höjning av vattenytan innebär sedimentation upp till högre nivå än den tidigare gällande, en sänkning av vattenytan återigen resulterar i en förskjutning nedåt av sedimentgränsen. En följd av vattenytans sänkning blir emellertid en strömbetingad erosion av den del av sedimenttäcket, som är belägen ovanför den nivå, vilken motsvarar laget for den nya, djupare belägna sedimentgränsen. Denna erosion kan vara av sådan omfattning, att efter en viss tid ifrågavarande sedimentparti totalt borteroderats eller endast till förhållandevis ringa del återstår. Sedimentationsförlopp av anförda art — vilka här blott lätt skisserats — hava klarlagts genom utvecklingshistoriska undersökningar, genom vilka under äldre tidsskeden inträffade vattenståndsförändringar i de sydsvenska sjöarna blivit i sina huvuddrag utredda. Dessa rön äro av tämligen ungt datum, nämligen från mitten av 1920talet. Genom en serie sedimentundersökningar — som till en del företagits under de senaste åren i syfte att bidraga till sjösänkningsfrågans lösning — har kunnat fastställas, att i genom kulturingrepp sänkta sjöar en sedimenterosion inträffat, vilken är att betrakta såsom en direkt följd av sänkningen. I mycket starkt sänkta, av grunda bäcken kännetecknade sjöar äger därvid ibland en vag- och strömbetingad sedimentupplösning av relativt betydande omfattning rum, vilken kan vara mvcket verkningsfull och som — om vid planläggningen av sjosänkningsföretaget hänsyn i möjligaste mån ej tages till sedimentförhållandena — kan åsamka sänkningsföretagarna oförutsedda kostnader av betydande stor-

273 lek på grund av erforderligt avlägsnande av på annan plats i vattendraget omsedimenterat material. Erosionsförlopp av här behandlad art resultera sålunda i en uppslamning av tidigare bottenfällt material, vilken allt efter sjöbäckenets utbildningsform och de för erosionen utsatta sedimentpartiernas horisontaloch vertikalutsträckning samt mäktighet kan hava rätt växlande omfång. E t t genom sänkning åstadkommet ingrepp i sjöns sedimentförhållanden kan giva rätt olikartad effekt. Den omedelbara följden av en mer eller mindre omfångsrik mekanisk sedimentupplösning är en grumling av vattnet, vilket särskilt i grunda sjöar och sjöpartier kan vara av betydande styrka och därigenom medföra olägenheter på flera sätt. I de merendels under lång tid — ofta tusentals år — utbildade sedimenten hava växtnäringsämnen successivt anrikats. Vid den av sänkningen betingade sedimentupplösningen äger emellertid en relativt sett mycket hastig mobilisering rum av magasinerade växtnäringsämnen, varigenom kemiskt-biologiskt grundade företeelser av mycket besvärande art kunna uppstå. I näringsrika sjöar kan det genom sedimentupplösningen betingade tillskottet till vattnet av produktionsbefordrande växtnäringsämnen sålunda medföra en massutveckling av mikroorganismer, vilken understundom även kan giva upphov till en självförorening. För utvecklingsförlopp av anförda art kan sjöns regional-limnologiska läge spela en avgörande roll. På grund av olikartade geologiska förhållanden i omgivningen kan nämligen den kemiska beskaffenheten hos de exempelvis som gyttjor utbildade sedimenten vara ytterst olika från landområde till landområde liksom även från sjö till sjö. Till ett dylikt sakförhållande bör i fortsättningen noggrann hänsyn tagas vid planläggningen av sjösänkning. Även bör man söka klarlägga om efter den avsedda sänkningen — genom vilken sjöns vattenvolym måhända kommer att starkt reduceras — sjövattnet i fortsättningen kan tåla den belastning, som det till äventyrs tillrinnande avloppsvattnet från ett närbeläget samhälle betingar utan att därvid en förorening uppstår eller intensifieras. Uraktlåtenhet att vid sjösänkningsföretagets planläggning möjligast ingående beakta dylika omständigheter kan medföra allvarliga konsekvenser icke blott med avseende på den direkta föroreningsverkan utan även i ekonomiskt hänseende. E t t exempel på en sänkt sjö, där inom en icke alltför avlägsen framtid en mycket besvärande situation av anförda art kan komma att uppstå, är sjön Salen i Kronobergs län. Denna för omkring ett årtionde sedan relativt starkt sänkta sjö, som i naturligt tillstånd tillhörde den för centraldelen av det sydsvenska höglandet regionalt karakteriserande näringsfattiga sjötypen, är i sin jämförelsevis smala norra del mestadels mycket grund. I nordspetsen av sjön infaller Stråkån — som dessförinnan passerar det terrängavsnitt norr om sjön, inom vilket genom sänkningen torrlagda markområden äro belägna — och omkring dess nordända är Alvesta municipalsamhälle grupperat, varifrån avlopp avgå till sjön. Enligt av mig företagna observationer har inom nämnda sjöparti vattenkvaliteten i såväl fysikaliskt som kemiskt hänseende efter sänkningen undergått en försämring — ehuru densamma redan före sänkningen på grund av viss kulturpåverkan icke var att beteckna såsom förstklassig — samtidigt som en alltmer expansiv igenväxning äger rum. Igenväxningen försiggår genom ställvis mycket kraftig vassutveckling såväl utefter stränderna som ute i öppna sjön. Vassbildningen ute i sjön möjliggöres genom det där numera rådande ringa vattendjupet, därvid den i sin översta del av gyttja bestående sjöbottnen erbjuder gynnsamma betingelser för utveckling av en riklig vassvegetation. Den genom försämrad vattenkvalitet och andra omständigheter tämligen starkt 1 8 444238

274 markerade och på samma gång relativt hastigt inträffade lägeförändringen i sjön är att betrakta såsom en följd av den förhållandevis starka sänkningen. Utan att i det föreliggande sammanhanget närmare ingå på frågan om huru i en framtid situationen i norra delen av sjön Salen och dess strandområde kan komma att gestalta sig är beträffande sänkningsresultatet följande helt allmänt att konstatera: Med hänsyn till jordförbättringsvärdet har sänkningen tydligen utfallit på ett tillfredsställande sätt; men å andra sidan har densamma framkallat eller förstärkt olägenheter i sjön, som med tiden uppenbarligen komma att tilltaga i omfång och vilka där skapa ett i flera hänseenden otillfredsställande läge. I föreliggande fall träffa olägenheterna i jämförelsevis stor utsträckning även andra parter än sänkningsföretagarna. Om vid planläggningen av detta sjösänkningsföretag en limnologisk undersökning varit representerad (bland annat berörande vattenbeskaffenheten i olika sjöavsnitt liksom i natur- och kulturbetingade tillopp till sjön, mikrobiologiska förhållanden, högre vattenvegetation, sediment- och bottenförhållanden), så hade ett klarläggande kunnat göras beträffande vissa med bestämdhet respektive med stor sannolikhet uppkommande ofördelaktiga eller förkastliga sänkningseffekter. Bland sådana kunna anföras nedsatt vattenkvalitet, försämrade badmöjligheter, igenväxning och förfulat strandområde. Likaså hade risken för eventuellt uppstående missförhållanden såsom exempelvis en i nordligaste delen av sjön invid Alvesta så småningom uppträdande vattenförorening kunnat påpekas. Med stöd av en dylik utredning hade man — och då måhända i samband med ett generellt ordnande av förhållande i sjön Salen — kunnat vidtaga sådana dispositioner, att för framtiden ett allmänt godtagbart tillstånd i sjön och dess närmaste omgivning blivit säkerställt. Under sådana omständigheter hade alltså olika praktiskt-hygieniska frågor kunnat beaktas bättre än vad fallet blev liksom andra sociala intressen kunnat i långt högre grad tillvaratagas. Den av ett sänkningsingrepp betingade och närmast genom den mekaniska sedimentupplösningen åstadkomna ökningen av sjövattnets slamhalt medför en materialtransport från sjön, som understundom är av flerfaldigt större omfång än den som före sänkningen var kännetecknande. Allt efter den av sedimentvolym, bäckenbeskaffenhet och sänkningsdjup jämte andra faktorer beroende omfattningen av sedimentupplösningen kommer en till sin storleksordning växlande avsättning av det i sjön uppslammade materialet till stånd i vattendraget nedanför sjön. Denna omsedimentation kan mycket verksamt bidraga till en mer eller mindre stark och ur flera synpunkter ogynnsam uppgrundnirig av avloppsvattendraget. Dylik uppgrundning kan även under en jämförelsevis kort tid erhålla en betydande omfattning. För Virestadsjökomplexet i Kronobergs län — bland annat innefattande sjöarna Garanshultsjön, Virestadsjön och Steningen — gäller sålunda, att efter endast något mer än ett årtionde uppgrundning av avloppskanalen ägt rum i sådan utsträckning, att en rensning av densamma måst beslutas. På grund av försvårade avrinningsmöjligheter har exempelvis i Garanshultsjön sommarvattenståndet under de senare åren stigit med sammanlagt flera decimeter (enligt av mig företagna observationer). Inom ifrågavarande sjökomplex har sålunda den särskilt ur sänkningsföretagarnas synpunkt ogynnsamma situationen uppstått, att ett visst markområde ånyo övervattnats, vilket man uppenbarligen hoppats att genom sänkningsåtgärden definitivt hava torrlagt. Den betydelsefulla roll, som sedimenterosion och omsedimentation skulle komma att spela vid uppgrundningsförloppet, var vid sjösänkningsföretagets planläggning uppenbarligen icke förutsedd. Återställandet

275 av det hydrografiska utgångsläget för hela sjökomplexet sådant detta gestaltade sig omedelbart efter sänkningens genomförande kommer att draga avsevärda kostnader, med visshet uppgående till flera tiotusentals kronor. För mången delägare blir den genom sänkningen erhållna odlingsbara jorden därigenom säkerligen tämligen dyrköpt. För förebyggandet av att ogynnsamma omständigheter av anförda eller liknande art skola inträffa eller för att giva dem en möjligast starkt kontrollerad begränsning måste vid planläggning av sjösänkning stor hänsyn tagas till sedimentförhållandena. Likaså måste uppmärksamhet ägnas det slammaterial, som genom tillflödena tillföres sjön. Avser man utvinnandet av odlingsbar mark ur torrlagd sedimentbotten måste vid företagets planläggning noggranna sedimentundersökningar företagas. Därvid bör klarläggandet av de ifrågavarande sedimentens konsistens- och lagerföljdsförhållanden intaga en framskjuten plats. Såvida ingående kännedom om dylika omständigheter på förhand ej föreligger, kunna oförutsedda kostnader av ibland betydande storlek krävas innan det torrlagda sedimentområdet eller delar därav kunna användas för avsett ändamål. E t t belysande exempel härpå representerar torrläggningen av Mästermyr på Gotland, där genom bristfällig planläggning beträffande sedimentförhållandena extra kostnader på hundratusentals kronor erfordrades för anläggandet av vägar över torrlagda sedimentområden innan dessa effektivt kunde utnyttjas. På grund av dylika omständigheter liksom i betraktande av, att ej alla torrlagda sedimentområden genom sedimentens kemiska eller övriga beskaffenhet utan vidare äro lämpade till uppodling eller bete (t. ex. utpräglade sjömalmsbottnar), bör man under noggrant hänsynstagande till sedimentförhållandena mera ingående än tillförne överväga, om den ifrågasatta torrläggningen är nationalekonomiskt berättigad. Över genom sjösänkning framkallade missförhållanden och olägenheter hava därav berörda personer i stor utsträckning uttalat berättigade klagomål. Främst hava dessa gällt nedsatt vattenkvalitet, försämrade bad- och tvättmöjligheter, otillfredsställande bottenförhållanden, störande igenväxning, förfulat strandområde, ogynnsamma förändringar i grundvattenförhållandena i sjöomgivningen (bland annat i brunnar) samt med sänkningen förbundna oförutsedda kostnader. (Fiskeintressena äro i det föreliggande icke upptagna till behandling.) I enlighet med anförda omständigheter kan följande sammanfattningsvis fastställas: I allmänhet äro sänkningsföretagarna icke tillfredsställda enbart med en viss areal torrlagd mark såsom resultat av sänkningen oberoende av huru naturen i övrigt reagerar gentemot sänkningsingreppet. Det har klart framgått, att om en välgrundad förhandsuppgift hade lämnats över, huru de mot det tilltänkta sänkningsdjupet svarande naturförändringarna ungefärligen skulle komma att gestalta sig, så hade även bland de sänkningen ivrigast tillskyndande strandägarna starka betänkligheter mot dess genomförande i planerad utsträckning ofta uttalats liksom tanken på sänkning understundom hade blivit helt förkastad. De erfarenheter, som hittills vunnits genom här relaterade undersökningar över sänkningsförhållanden hava ådagalagt, att det resultatet ofta torde kunna uppnås, att med ett moderat sänkningsdjup båda de önskemål kunna förenas, vilka åsyfta å ena sidan torrläggning och å den andra goda eller åtminstone godtagbara förhållanden i sjön och dess strandområde. Med vad som i det föregående andragits har jag velat poängtera det otillfredsställande läge, som en mycket betydelsefull del av sjösänkningsfrågan be-

276 finner sig i, samtidigt som jag angivit några riktlinjer, varigenom de anförda bristfälligheterna kunna undanröjas eller förminskas. Det bör i detta^ sammanhang understrykas, att de båda utförligare omnämnda exemplen på sjösänkningsföretag med otillfredsställande följdverkningar (sjön Salen och Virestadsjökomplexet) ingalunda tillhöra de med de mest svårartade sociala och ekonomiska konsekvenser behäftade företagen. Läget på sjösänkningsområdet fordrar uppenbarligen, att vid planläggning av sjösänkning utrymme lämnas för vissa limnologiskt grundade undersökningar och bedömanden, varigenom möjligast uttömmande och hållbara förutsägelser kunna göras om den följd sänkningen ur allmän social synpunkt kommer att hava på förhållandena i sjön och dess strandområde. En efter angivna riktlinjer kompletterad planläggning av sjösänkningsföretagen kommer med säkerhet att giva bättre valuta för de investerade medlen än vad hittills i allmänhet varit fallet. Även om det efter den limnologiska undersökningen ibland kommer att bliva mycket vanskligt att ställa mera detaljerade prognoser, är det dock ofrånkomligt, att införlivandet i sänkningsplanen av detta moment mycket starkt ökar förutsättningarna för den bästa möjliga problemlösningen. För de flesta människor intager just sjön en särskilt gynnad ställning i naturen. E t t onödigt kraftigt våldförande på sjöarna är icke förenligt med god kultur, då nämligen detta kan förebyggas tack vare förefintliga insikter om deras liv. I enlighet med här framlagda synpunkter kan grundorganisationen för en förbättrad planläggning av sjösänkning effektivt genomföras medelst följande två varandra kompletterande moment, sammanfattningsvis betecknade såsom »Limnologiskt sakkunnig prövning» och »Undervisning i centralt limnologiska frågor». 1) Limnologiskt sakkunnig prövning. Liksom vattenlagen 10 kap. 42—44 §§ föreskriver, att avskrift av ansökan om sjösänkning skall inlämnas till kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och läkarmyndigheten, så bör även avskrift av ansökan inlämnas till limnologisk myndighet för yttrande. I det fall denna myndighet anser limnologisk undersökning erforderlig, skall sådan företagas. Det bör åligga den limnologiskt sakkunnige att på grundval av föreliggande faktamaterial utreda arten och omfattningen av genom den tilltänkta sänkningen uppkommande betydelsefulla följdverkningar i sjön och dess strandområde samt att i övrigt lämna av behovet påkallade upplysningar. Dessa omdömen böra beaktas vid vattendomstolens prövning av ärendet. Det må här erinras om, att i föreliggande sammanhang fiskeintresset icke berörts, enär detta tillvaratages av kungl. lantbruksstyrelsen. Med hänsyn till att vissa limnologiska spörsmål på sjösänkningsområdet ibland intimt sammanhänga med fiske-^och vattenföroreningsfrågor, vore i förekommande fall ett samarbete av värde mellan den limnologiska myndigheten och kungl. lantbruksstyrelsen respektive statens fisketillsynsmyndighet. 2) Undervisning i centralt limnologiska frågor. För att planläggningen av sjösänkningsföretaget skall kunna genomföras på ändamålsenligaste sätt bör lantbruksingenjören självständigt kunna göra vissa limnologiska fastställanden. Av lantbruksingenjören gjorda klarlägganden av limnologiskt innehåll äro nämligen dels av värde för hans egen behandling av ärendet och dels av orienterande eller kompletterande betydelse för den limnologiskt sakkunniges verksamhet. Med stöd av genom lantbruksingenjören verk-

277 ställda limnologiska observationer torde den limnologiskt sakkunnige ibland även kunna avgiva ett tillräckligt uttömmande yttrande blott på grundval av en specialundersökning liksom understundom även utan egen undersökning. För att lantbruksingenjören skall kunna lösa uppgifter av limnologiskt innehåll erfordras att undervisning i limnologi ingår i dennes utbildning. Av praktiska skäl måste denna undervisning emellertid koncentreras till behandling av några centralt limnologiska frågor med tyngdpunkten lagd på principiella förhållanden. Utbildningen kan givetvis icke belastas med bibringandet av det synnerligen omfattande kunskapsstoff, som erfordras för en detaljbehandling av alla ifrågakommande limnologiska spörsmål. Limnologisk undervisning av anförd art är emellertid av betydelse icke blott för lantbruksingenjören i hans tjänsteutövning. Även för de civilingenjörer (avdelning för väg- och vattenbyggnad) och lantmätare (avdelning för lantmäteri), vilka komma att knytas till kommunernas tekniska verksamhet är det av vikt, att redan under studietiden hava förvärvat grundläggande kännedom i vissa centralt limnologiska spörsmål. Åtskilliga omständigheter tala för, att inom avloppsvattenfrågornas område en starkt stegrad verksamhet inom en snar framtid kommer att äga rum. Dessa omständigheter äro främst de nyligen genomförda ändringarna i 8 kap. vattenlagen samt det pågående omfattande planläggningsarbete för efterkrigstiden, som bedrives inom olika statliga myndigheter och utredningsorgan. För lösandet av avloppsvattenfrågor äro limnologiska synpunkter och kunskaper ofta av utomordentligt värde, understundom äro de oundgängliga för den rätta problemlösningen. Det kommer nämligen framdeles säkerligen ofta ifråga, att ett flertal intressenter — kommuner, samhällen och industrier — söka gemensamt lösa frågor av sådan art som renhållning av vattendrag, vilket utgör deras gemensamma recipient. Det är då förmånligt att äga förhandskunskaper om vattendragens självreningsförmåga, så att de tekniska insatserna kunna till gemensam båtnad verkställas just på de punkter och med användande av de metoder som giva det bästa möjliga slutresultatet. I undervisningen inom avdelningen för lantmäteri ingår bland annat läroämnet »Fiskerikunskap». Föreläsningarna i detta läroämne innefatta sådana discipliner som Sveriges fiskarter, deras biologi och utbredning, olika sjötyper och deras produktionsförmåga, fiskevård, fiskeredskap och fiskemetoder. Av minst lika stor betydelse torde det vara, att de blivande lantmätarna och vägoch vattenbyggarna erhålla undervisning i för deras verksamhet så relativt viktiga ämnen som t. ex. sedimentkännedom och strandmorfologi. Om genom sjösänkning utvunnen mark — även inneslutande sedimentbotten — skall undergå laga skifte, uppkommer frågan om bedömning av markens bonitet. För verkställandet av skiftet på bästa möjliga sätt är det därvid av vikt att äga kännedom bland annat om olika slag av sedimenttyper. Den lämpligen av speciallärare meddelade undervisningen i ett förslagsvis såsom »Tillämpad limnologi» betecknat läroämne bör ändamålsenligt inordnas dels i lantbruksingenjörsutbildningen och dels i kursplanerna för avdelningen för väg- och vattenbyggnad och avdelningen för lantmäteri. Antalet föreläsningar torde kunna begränsas till omkring 10, ehuru ett större antal är synnerligen önskvärt. Föreläsningarna böra beröra bland annat följande ämnen: De viktigaste vattentyperna och deras regionala fördelning i vårt land. De organogena sjösedimentens struktur och stratigrafi.

278 Strandmorfologiska förhållanden. Biologiska och kemiska effekter på grund av sjösänkning. Tillämpandet av limnologiska arbetsprinciper och arbetsmetoder vid planläggning av sjösänkning. Utöver de obligatoriska föreläsningarna vore frivilligt deltagande i någon kurs i limnologi att rekommendera. Dylika kurser hållas varje sommar vid Lunds universitets limnologiska institution, laboratoriet i Aneboda i Kronobergs län. Lund den 30 september 1944. Sven

Thunmark

Docent i limnologi vid Lunds universitet

Bilaga B.

P. M. angående arbetsmaskiner. Under de senaste årtiondena har behovet av arbetsmaskiner för utförandet av torrläggningsföretag blivit allt större och det har ofta varit mycket svårt, och i vissa delar av landet omöjligt, att genomföra mera omfattande arbeten av detta slag utan grävningsmaskiner. Redan åren närmast före kriget förelåg brist på yrkessakkunniga grävnings- och schaktningsarbetare, och de militära inkallelserna under kriget hava så lamslagit verksamheten att endast en del av företagen kunnat utföras. Emellertid kunde man redan före kriget iakttaga hurusom arbetarna ogärna sökte sig till de tunga och fysiskt starkt arbetskrävande grävningsarbetena, vilka ej så sällan medförde ohälsa i form av reumatiska sjukdomar m. m., för att i stället söka sig till industrierna, där samma dagsförtjänster som vid grävningsarbeten kunde erhållas mot väsentligt mindre fysisk ansträngning och under angenämare yttre arbetsförhållanden. Rekryteringen av yngre arbetare har ej skett i samma omfattning som avgången och för närvarande finns det i vissa starkt jordbruksbetonade län endast ett fåtal arbetslag, vilka på entreprenad utföra dikningsföretagen det ena efter det andra. Vid mindre dikningsföretag såväl som vid rensningsarbeten och mindre täckdikningar torde arbetet alltjämt med fördel komma att utföras genom manuell arbetskraft, men vid medelstora och framför allt vid de större företagen kan det mänskliga arbetet ej konkurrera med maskinernas arbete, och maskiner måste användas om arbetena skola kunna utföras till rimliga kostnader och med överskådlig arbetstid. De moderna grävningsmaskinerna hava stor framkomlighet i lösa och försumpade marker och kunna även arbeta fastän vattnet står intill en halv meter högt på marken. Vid ett invallningsföretag, som för närvarande är under utförande, stå vattenstånden 0.5—O.G m över marken, där maskinen går fram. Samtidigt som samlingskanalen uppgräves läggas grävningsmassorna i vallen på ett avstånd av 8—15 m från kanalslänten. Detta arbete skulle med manuell kraft vara omöjligt att utföra på grund av de oöverkomliga priser, som arbetet under dessa förhållanden skulle betinga, om man på det hela taget kunde få några arbetare att dag efter dag, månad efter månad arbeta i vatten. De arbetsmaskiner, som kommit till användning, och som äro lämpliga samt konstruerade för arbeten av detta slag kunna hänföras till: 1. de, som arbeta flytande i vattnet, mudderverk, sandsugare m. fl. 2. de, som arbeta efter avloppets kanter eller uppställas tvärs över detsamma, enskopiga grävmaskiner, flerskopiga grävmaskiner, mallmaskiner m. fl. De enskopiga mudderverken hava stor framkomlighet i så gott som alla jordslag utom berg och grovblock. De flerskopiga mudderverken (paternosterverk) äro särskilt lämpliga, då markerna äro lösa och ej bära landgående grävmaskiner. Mudderverken kunna

280 framföras vid vattendjup 0.5—l.o m och taga upp avlopp med bottenbredd ner till 2.o m. De enskopiga grävmaskinerna monteras antingen med släpskopa, som nedhänger från grävarmens övre ände, och som fylles genom att släpas in mot maskinen (»Dragline»), eller med lyftskopa, som med rörelse mot elbr från maskinen fylles och härefter tömmes på avsedd plats. Det är framför alt släpskoporna, som visat sig lämpliga för kanal- och dikesgrävningar i lös jord, Dessa maskiner icke blott lösgöra schaktningsmassorna, de kunna även lägga upp dem i vallar på avstånd- av 8—15 m från kanalslänten, och äro särskilt väl kmpade för vallbyggnader vid invallningsföretag. Som exempel kan anföras att dylik kanalgrävnings- och samtidigt vallbyggnadsarbete med maskin för närvarande betingar ett pris av 1: 50 ä 2: 00 kronor per m 3 fast vallmassa, då samma arbete utfört med mänsklig arbetskraft kostar 2 ä 3 gånger så mycket. Arbetsstyrkan för en sådan maskin är två till tre man och dess arbete motsvarar 40—80 mans prestationer. En hel del olika grävningsmaskiner funnos före kriget i marknaden, framförallt av amerikansk och tysk tillverkning, och under de senare åren hava ett par svenska firmor tillverkat mindre grävningsmaskiner. Det kan förväntas att efter kriget dels en del maskiner, som tillverkats för krigsändamål kunna Inköpas relativt billigt, dels att nykonstruktioner och förbättringar utarbetais, som göra dessa maskiner ännu mer hanterliga och lämpade för grävningsarbeten av här angivet slag. Förutom ovan angivna större maskintyper, vilka komma till användning vid stora torrläggningsföretag (minst 15 000 a 20 000 m3) användas med fördel vid mindre företag spel med släpskopor, varvid såsom drivaggregat elektriska motorer, bilmotorer, traktorer m. fl. kunna användas. Dessa spel skötas av två man, och deras arbete motsvarar i lösjord 8 ä 10 mans arbete. Slutligen bör framhållas att för genomförande av större torrläggningsföretag i regel erfordras rörliga kraftmaskiner dels för driften av bergborrmaskiner, dels för återfyllnads- och planeringsarbeten samt för transporter. Härvid hava de framkomliga bandtraktorerna med en hel del olika påsättbara element såsom »bulldozer», »planers» m. fl. visat sig mycket arbetsbesparande och värdefulla. »Caterpillar» 15, 20 och 60 hkr utföra härvid arbeten, som i hög grad underlätta företagens snabba genomförande, och de öka möjligheterna att uppgöra noggranna beräkningar om arbetskostnaderna och arbetstidens längd. Att göra upp en plan för de arbetsmaskiner, som skulle erfordras för att nöjaktigt kunna tillgodose behovet inom vårt land under de närmaste åren, är mycket svårt, och ännu svårare är det att under nuvarande förhållanden angiva kostnaderna för en lämplig maskinpark. Utgående från att torrläggningsverksamheten kommer att bedrivas i den omfattning densamma hade före kriget, och med framhållande av att en hel del mycket stora torrläggningsföretag äro planlagda eller under planläggning för vilka arbetsmaskiner av här angivet slag äro nödvändiga (Tämnaren, Sagan, Fyrisån, Olandsån, Emån m. fl.) får jag lämna följande förslag till maskinuppsättning:

281 1. Större grävningsmaskiner med släpskopa av ungefärlig typ »Dragline» med utbytbar lyftskopa, skoprymd 0.5— O.75 m 3 . 3 st. pris 1939 cirka 60 000: — kronor kronor 2. Mindre grävningsmaskiner, skoprymd O.37—0.50 m 3 . Pris 1939 cirka 30 000: — kronor. 5 st. ä 30 000: — kronor . . » 3. Mudderverk flerskopigt med pontoner av plåt, lämplig typ »De Hollandsche Ijssel». Pris 1939 cirka 25 000: — kronor. 2 st. ä 25 000: — kronor : » 4. Grävspel med skopa och utrustning. 10 st. pris 1939 cirka 4 000: — kronor » 5. Caterpillartraktor eller liknande utrustade med Bulldozer och Leaning Wheal Graders. Pris 1939 cirka 50 000: — kronor. 2 st. 30 hkr a 50 000: — kronor » Samma för 60 hkr och med liknande utrustning. 2 st. 60 hkr a 70 000: — kronor » 6. Maskinkranar 10 st ä 3 000:— kronor kronor 30 000: — Mindre kranar 10 st. ä 1 500: — kronor » 15 000: — Tippvagnar, räls, elektriska strålkastare m. m » 20 000: — »

180 000: 150 000:

50 000: 40 000: 100 000: 140 000:

65 000

Kronor

Tillägges för nuvarande prisläge cirka 40 procent

725 000 275 000 Summa kronor 1000 000 Henrik

Welin-Berger.

282 Tabell I.

Antal i lantbruksingenjörsdistrikten un<] 1935

Distrikt

*-

193G

bo

fcD S

a.B

«— be 03 . 9

«TÖ

<3 t.

Stockholms län . . .

56 Uppsala län

110 Södermanlands län

41 Östergötlands län .

68 Jönköpings län

.. .

20 Kronobergs län .. ,

60 Kalmar län

89 Gotlands län

19 Blekinge län

42 Kristianstads län

97 Malmöhus län

90 Hallands län och Älvsborgs läns södra del

48 Göteborgs och Bohus län samt Älvs borgs läns norra del

101 Skaraborgs län

53 Värmlands län

102 Örebro län

101 Västmanlands län

37 Kopparbergs län

50 Gävleborgs län

63 Västernorrlands län

64 Jämtlands län

105 Västerbottens läns södra del

269 Västerbottens läns norra del och Norrbottens läns södra del

127 Norrbottens läns norra del

220 Sui

1895 2 675 4 570 2 042 2 987 5 029 2 091 2 952 5 043 2 003 2 846

283 irsperioden 1 9 3 5 — 1 9 4 3 handlagda förrättningar. 1939

V

p

:3 rt tf.fi

< ~ te

JU

a

a

a2

ca g 1 3

SO cs.E

•M

i-A g"

e s3

ca

:0 tf «« to P i ca .g

»- a

<J1

no

cS

§S

3 CO

ca F i-5 S?

i, t:o «a «*H to ca-S t. c

Medeltal per år

ca

a s

js

:o ca

ca

ca S

S S

fe «*. to

to 2 c3 P

* d •«->

3 C/2

8> 2

:o ca « ~ to ca » 2

ca F i-) S?

ca

S S

3 CO

Ja

CO

+J

< 5 »H

\2

91 Ib

)5

152 273

182 276

p

(5

)-!

19 155

261 131

|6 103

184 108

la

)!

•1

>> : 237 332

134 218 111

)i

100 280 148

245 175

107 308

,2 162

224 126

253 131

154 116

167 310 156

305 200

53 2 575 4508 1448 2 033 3 481 1514 1868 3 382 1627 2 210 3 837 1753 2140 3893 1811 2 477 [4 288

284 Tabell II.

Arealen av de torrläggningsföretag, till vilka arbetsplaner upprätts 1938

ii ö Distrikt

Q ii

Q">

Stockholms län

1496 Uppsala län

2 006

2 006

895 2 457

2 603

3 216

248 Kristianstads län

5 357

5 464

1565 Malmöhus län

3 786

3 906

81 24 285 — — — 40 242 60 2

Hallands län och Älvsborgs läns södra del

2 Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns norra del

1536 Södermanlands län

1037 Östergötlands län

911 Jönköpings län

586 812

Kronobergs län

1250 Kalmar län

1250 Gotlands län

1988 Blekinge län

Hektar

Hektar

HektE

Hektar

2 661

871 1247 812 577 1250

2 028 3 927

580 Skaraborgs län

2 532

2 554

1431 Värmlands län

743 Örebro län

955 Västmanlands län

815 963 601 799 487 618

1877 Västerbottens l:s södra del 2 423

2 423

3 723

819 565 24 1455 2 262 815 1101 — — 963 1 337 182 783 654 799 427 — 487 409 — 618 553 — 1877 2 060 — 3 723 2 427 —

Västerbottens l:s norra del och Norrb:s l:s södra del 2 071

2 071

3 043

—

4 001

4 028

450 4 478 3 550

Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län

....

Jämtlands län

Norrbottens läns norra del

3 819

182 Summa 30 648 1179 31827 39 693 1

3 043 1520

41084 32108 1392 33 500 34 583

mtbruksingenjörsdistrikten under 9-årsperioden 1 9 3 5 — 1 9 4 3 . 1939

to

tb

.3

tf g g 3

ra •"3 O :c3

CO

H

1941 B 1*

<u ca

to

£ >

.5

ca

ca .c

M

£

r

s

-3^

>•

to £ 3 .3 •g c r3

CJ

H

OJ

.3 •-

Hekt IV

337 2 337 385 4 1589 326 2 628 771 86 860 336 — 336 779 — 779 181 — 1481 B57 68 2 925 756 166 922 568 21 2 689 351 28 2 579 747 —

224 S g 3

o

:ca

H

707 — 707 1125 102 1227 182 182 507 — 507 704 — 704 2 086 20 2 106 69 49 118 1557 47 1604 694 1 695 315

3 'la ca

ca _ 3

S M

'3 .5

s

o

Cfl

e~

H

tö *

c

> •"

S o :ca

3 .3 a a ^5

c 32 CJ ca

bo

% 3

tö w

Medeltal per år

w

H

OJ

ca

Hektar

6 173 55 6 228

315 —

ca

> •" söBf

1943 S3 "S

to

"3 3 '3

«1 Hektjir

1912 Hektar

996 _ 996 562 26 588 416 — 416 775 87 862 172 — 172 186 — 186 810 — 810 2 192 16 2 208 979 66 1045 1342 — 1342 876 — 876 484 —

_

.5

>'

T)

ii

H

1510 1973

239 —

S

3 in

CJ

9 1815 622 47 669 603 11 614 593 — 593 1056 265 1321 739 225 964 490 — 490 284 — 284 869 — 869 1068 — 1 0 6 8 766 — 766 611 — 611 2 745 12 2 757 1115 10 1 125 218 41 259 545 12 557 1376 100 1476 1102 158 1 2 6 0 839 — 839 941 — 941 1806

474 —

-i

tö 5? .3 -3

ca 3

Hektar

Hektar 1805

to

a>

30 2 003 679 8 687 885 145 1 0 3 0 472 3 475 801 — 801 1052 2 1054 2 203 42 2 245 672 205 877 2 033 60 2 093 1434 22 1456

518 — 518 560 — 560 973 973 670 670 421 666 421 666 366 — 3 066 2144 — 2 144 2 600 — 2 600 2 202 — 2 202 2 584 — 2 584 2 247 5 2 252 191 — 1191 875 — 875 554 — 554 820 — 820 1139 — 1139 919 12 931 41 — 541 526 526 — 387 40 427 1150 — 1150 1104 3 1107 858 6 864 227 143 370 114 55 169 670 63 733 260 26 286 558 14 572 524 116 640 385 — 385 1206 — 1206 308 — 308 580 — 580 327 — 621 327 621 — 346 — 846 277 207 — 277 207 470 — — — 701 470 688 688 701 310 — 810 505 — 505 643 — 643 478 — 694 478 682 — 682 694 — 258 — 1258 610 — 610 643 — 643 448 — 448 850 — 850 1326 — 1326 333 — 2 033 498 — 498 4 785 — 4 785 2 602 — 2 602 2 527 — 2 527 2 495 — 2 495 341 — 107 —

2 541

1765 —

3 407 2 286 -

2 300 —

2 300 1 565 —

2 286 4 559 —

4 559 2 720 —

2 720 2 983 —

1275 —

1952 —

2 983 3 613 71 3 684

520 518 34 838 25 709 329 26 038 28 419 298 28 717 27 012 464 27 476 24 372 469 24 841 30 763 735 31498

286 Tabell

III.

ppgifter avseende areal, kostnad och statsunderstöd för torrläggningsföretag, 1 1 9 3 8 / 1 9 3 9 , 1 9 3 9 / 1 9 4 0 , 1 9 4 0 / 1 9 4 1 , 1 9 4 1 / 1 9 4 2 och 1 9 4 2 / 1 9 4 3 , sammi s t a t s b i d r a g

E n b a r t cca bo T3 3

Bidragets resp. lånets storlek per hektar

A r e a l Antal förslag

pq

Kronor

St.

%

< 100 . . 240 31'3

Kostnad Odlad jord Har

%

2 750'88 37-5

Annan mark

%

Har

Bidrag

Summa Har

%

Kronor

Kronor

8 699-34 59-1 11450-22 51-9 1 697 507: 83

818 780 3

9 406-49 42-6 2 643 881:41

1285 000 5

5 544-88 37-6

386f6l

52-9

200—250. .

9"7

496'2 5

356 - 57

2-4

852-82

376 937: 28

250-300. .

2-9

161-35

2-3

111-96

0-8

273-31

1-2

148 617:97

? | 300-350. .

l-o

29-12

6-80

35'9 2

0-2

23 311:07

co

0-5

12-92

0-2

5'16

—

18-08

o-i

13115:24

6 480

o-i

-

o-i

13 802: 86

6 870

100—200. . 414 54-0

CO

350-400. . 400-500. .

0-6

10-11

Summa 767 100

7 322 24 100 14 730 64 100

2 387 330 K

1157-19 31-8

3108-73 50-3

4 265-92 43-4

671 248: 99

324120 2'

100—200. . 245 60-6

2 001-57 54-9

2 775-82 44-9

4 777-39 48-6 1 363 870: 80

667 860 5(

200-250. .

43 10-7

330-20

9l

2-9

511-84

226 856:16

i

250—300. .

3-3

205-52

2-1

112 235:66

55 590

i

64-15

39 483:12

19 720

—

— — —

3 874: 64

4-0

1-2

30-78

0-9

0-5

CO

350-400. .

—

—

—

—

'-'

400-500. .

0-5

3G4

> 500. .

—

—

—

— — —

— — —

300-350. . 7< to

l - 00

—

4-64

—

— —

—

1920 1

— 1 1 8 0 490 K

Summa 404 100

3 64254 100

6 1 8 6 9 2 100

9 829 46 100 2417 569:37

84 16-8

1799-16 3 3 l

2 810-30 3 3 4

4 609-46 33-3

740 023: 27

355 310 21

100—200. . 322 64-3

3129-22 57'6

5 247-98 62-3

8 377*20 60-4 2 374 685: 83

1 141 490 61

< 100 . . 200—250. . er

22 052 88 100 4 9 1 7 1 7 3 : 6 6

93 23-0

< 100 . .

CO

250-300. .

60 120 23

4'6

289-90

5-3

292-59

582-49

4-2

270 596: 61

129 300

3-2

60-14

0-7

235-96

129 291: 09

64 060

0-2

19 989: 59

9 950

2 300—350. . 1 {

23-16

6-46

29-62

350—400. .

0-8

10-60

0-2

2-44

13-04

9 991:61

4 900

400—500. .

0-4

0-2

1-91

— —

11-43

o-i

10 178: 28

5 040

tco T-H

(

"

> 500. .

co

16'04

5 93

186 670

i

> 500. . Summa 501 100

5 437-38 100

8 42182 100

13 859 20 100 3 554 756:28 1 7 1 0 050 1

ta statsunderstöd beviljats u n d e r budgetåren 1 9 3 5 / 1 9 3 6 , 1 9 3 6 / 1 9 3 7 , 1 9 3 7 / 1 9 3 8 , Ida med hänsyn till statsbidragets respektive lånets storlek per hektar. S t a t ntal rslag %

s b i d r a g

och

lån

A r e a l

St a t s u n d e r s t ö d Kostnad

Odlad jord Har

%

Annan mark Har

7"

28-8

6 759'69 46-7

2 263-50 46"9

45"2

6154-78 42-5

1 967-62 407

12-8

846-95

5-8

227-37

1-6

71-41

1-5

4-7

353'0l

2-4

1-3

381-72

7-9

Summa Har

%

Kronor

Bidrag

Lån

Kronor

Kronor

Summa Kronor

%

9 023-19 46-7 1 442 615: 22

612 920 729 439 1 342 359 28-1 8122-40 4 2 1 2 544 586: 75 1140 370 1 124 630 2 265 000 47'5 1 228-67 6-4 569 686: 44 270 950 273 160 544110 11-4 298-78 1 6 175 760:91 82 850 87 890 170 740 3-6 413-76 2-1 268 480: 52 128 330 134 350 262 680 5-5

1-1

53-09

0-4

30 95

0-6

84-04

0-4

63 093: 73

29 630

60 960

1-3

2-0

59-08

0-4

40-31

0-8

99-39

0-5

87 558: 99

41 810

40 950

82 760

1'7

0-7

25'08

0-2

12-13

0-3

37-21

0-2

40 556: 71

19 960

20 400

40 360

0-9

100 14 479 05 100

4 8 2 8 3 9 100 19 307 44 100 5 1 9 2 339:27 2 328 520 2 440 449 4 768 969 100

19-6

3 903-61 35-0

1497-24 40-5

5 40085 36-4

910 288: 71

390 830

424 320

49-3

5 281-96 47-4

1577-03 42.6

6 858-99 46-2 2 016 601:30

943 660

944 740 1 888 400 46-4

815150 20-0

12T.

962-70

8-6

279-26

7-5

1241-96

8-4

573 052: 15

269 660

277 260

546 920 13-4

7-7

509-60

4'6

4-1

659-88

4-4

373 956: 47

181 320

145 120

326 440

4-9

242-06

2-2

3-6

375-23

2-5

248 370: 06

117 930

239 060

3-5

164-65

1-5

46-55

1-3

211-20

1-4

163 924: 76

79 250

76 880

156 130

3-8

1-2

48-02

0-4

6-35

0-2

54-37

0-4

48 640: 92

23 930

24 300

48 230

1-2

1-2

37-01

0-3

9-54

0-2

46 - 55

53 484:21

26 010

1-3

100 11149 61 100

3 699-42 100 14 84903 100 4 388 318:58 2 035 880 2 036 560 4 072 440 100

20-8

3 609-61 34-5

1 190-25 33-0

4 799-86 34-1

831 592: 68

365 540

390 930

4 818-79 46-1

1835-58 51-0

6 654-37 47-3 2 104 409: 63

987 150

921 380 1 908 530 47'9

17-7

1176-95 11-2

1445'9 9 10-3

756 470 19 0

269-04

7-5

666 611:95

317 680

310 843

628 523 15'»

8"l

599-72

5-7

193-35

5-4

793-07

5"7

431 654: 42

214 920

215 720

430 640 10.8

1-3

56'87

187-81

120 904: 39

58 960

59 220

118 180

2-8

96-86

0-9

50-34

1-4

147-20

1*1

111069:55

54 080

55 870

109 950

2-8

ro

27-65

0-3

5'36

O-i

33-01

29 430:21

14 390

14 590

28 980

100 110 460 52 100

3 60079 100 14 06131 100 4 295 672:83 2 012 720 1 9 6 8 553 3 981273 100

288 s t a t s b i d r a- g

E n b a r t Bidragets resp. lånets storlek per hektar

u »ca cy

to 3 W

(

Odlad jord

Kronor

St.

Har

< 100 . .

24 18-2

417-32 26-7

100-200. .

82 62-1

976-20 62-5

200-250 . . 250—300. .

CO

300-350. .

^CO

CO OS T-i

A r e a l Antal förslag

Kostnad

°/o

13 8

9-8 6-1

%

120-69

7-7

32-00

2-1

Annan mark

Summa

Har

Har

%

%

Kronor

BidragKronor

55 5" 2 7 26-9

972-59 26-8

155 087: 29

73 390 :

66-9

2 352-59 65-0

1376-39 9022 27'69

646 484: 99

317 150 1

-

4-4

79-190:82

47 775 :

1-3

60-29

1-7

32 298: 38

16 050

-

3-8

13-89

ro

11-30

0'5

25 l9

0-7

15 848: 28

7 900

—

—

—

—

—

—

—

—

—

-

928909:76

462 265

350—400. . 400—500. •. > 500 . . Summa 132 100

(

< 100 . .

21 12-5

1 56070 100

181-30

8-7

2 060 87 100

365'93

7'8

3 62157 100

88 419:11

5 864-59 86-5

547-29

8-1

100—200. . 105 62-5

1 7 1 7 8 5 81'7

1 977 685: 49

728 770 j

200—250. .

26 155

5'4

149-30

3-2

262-96

3-9

118196:91

56 580

250—300. .

-

61-58

2-9

76-34

1-1

40 377:07

19 950

300-350. . 705

3-0

19-44

1*86

o-i

21-30

0-3

14 342:42

7 050

350—400. .

1-2

8-58

0-4

1-27

—

9'85

o-i

7 428: 63

3 670

400-500. .

—

-

—

—

—

—

—

—

—

—

> 500 . .

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

o•5

co

2 1 0 2 47 100

4 679-86 100

6 78233 100

2 246 449:63

857 930 |

90 15'7

1228-16 24-3

2 415-72 28-0

3 643-88 26-7

620 673: 42

295 910

1 0 0 - 2 0 0 . . 316 55-0

2 585-32 51-2

5 391-15 627

7 976-47 58-4

Summa 168 100

< 100 . .

200—250. .

4146-74 88-6

91 15'9

2 336 166: 07 1143 810

671-01 1 3 3

521-74

6-1

1192-75

8-7

529155:53

260 1^50

250-300. .

329-93

6-6

218-42

2-5

548-35

4-0

305 547:15

148 800

300-350. .

2-4

141-92

2-8

23-23

0-3

165-15

1-2

106 311:27

350-400. .

2-3

72-65

1-4

109-29

0-8

72 314:37

0-7

-

16 30

0-3

3-74

—

20-04

0-2

17 916:54

8 760

0-2

-

—

-

—

5 821: 37

2 630 '

400-500. . > 500 . .

4 1

-

Summa 574 100

4 l0

o-i

5 049 39 100

0-73

4 83

8 611-37 100 13 660 76 100

3 993 005:72 1 9 4 8 280

289 S t a t s b i d r a g

och

lån

A r e a l

ital •slag

St a t s u n d e r s t ö d Kostnad

Odlad jord

%

Har

%

Annan mark

Summa

Har

Har

%

%

Bidrag

Lån

Summa

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

497 460 15-2

%

15'8

2 840-97 37-6

1 122-99 25-1

3 963-96 33o

555 700: 36

233 900

263 560

48-8

3 533-64 4 6 8

2 773-33 62-0

6 306-97 52-5 1964 028:19

940 590

899 510 1 840 100 56-3

16-5

674'39

8-9

323-81

7-2

998-20

8-3

463 787: 37

226 470

202 300

428 770 13-1

4'3

142-84

1-9

40-19

183'03

1-5

100 563: 00

48 700

49 510

98 210

3-0

7"3

3-1

349'06

2-9

240 027: 02

110 630

119 570

230 200

7-0

3-7

88-71

1-2

70-46

l-o

159'17

1-3

123 413: 82

59 750

59 830

119 580

2'4

41'44

0-5

19-89

0-4

61'33

0-5

51 708: 99

25 840

24 950

50 790

1-6

1-2

1-13

—

o-i

4'26

—

4 889: 38

2 370

3 770

o-i

7 553 64 100

13-3

2 821-05 43'1

662-69 34-6

3 48374 41*2

492 913:19

218 830

232 370

451 200 193

48-6

2 126-04 32'5

881-35 46-1

3 00739 35-5

902 949: 79

411 420

420 220

831 640 35-5

17-3

874-06 1 3 3

157-84

8-3

1031-90 12-2

470 531:39

227 990

204 160

432 150 18-5

5'8

234'5 7

305-04

3-6

169 753:18

82 250

82 670

164 920

7-0

5-8

259-59

4-0

54-86

2-9

208 295: 41

103 030

99 740

202 770

8-7

2-9

106'88

1-6

34'60

1-8

141-48

1-7

107 124: 17

53 350

52 050

105 400

4-5

-

107-07

1-6

48-45

1-8

130 776: 70

63 640

127 750

5-5

1-7

19-43

0-3

2oo

o-i

21-43

25 536:16

12 590

23 970

l-o

6 548 69 100

1 9 1 2 26 100

4 472-94 100 12 02658 100 3 5 0 4 1 1 8 : 1 3 1 6 4 8 250 1620 630 3268 880 100

12*8

2 540-49 21'2

986-55 30-9

38'8

5 497-06 45*9

1 030-60 32-3

15-2

1 421'73 i i ' 9

230-92

12-8

1 138'69

9'5

359-87 11-3

7-2

0-3

8 460 95 100 2 507 879:99 1 1 7 3 570 1166 230 2 339800 100

3 527-04 232

585 375: 32

254 590

268 990

523 580

6 527'66 43-0 2 000 243:21

941 450

960 390 1 901 840 34-7

1 652-65 10-9

765 301: 97

366 090

374 780

740 870 135

1 498'56

9'9

874 948: 39

415 040

832 140 15'2

9-1

212-12

6-7

843'45

5-6

556 835: 23

269 410

268 020

537 430

9-8

402-21

233-37

7-3

635'58

4-2

482 597: 38

236 180

215 590

451 770

8-3

3-4

272-98

2-8

100'52

373'50

2-5

356 315: 62

168 950

166 820

335 770

6-1

2'2

34-61

109'96

166 242: 49

80 350

73 900

154 250

2-8

100 1 1 9 7 9 84 100

1 9 444238

100 15168-40 100 5 787 859:61 2 732 060 2 745 590 5 477 650 100

290 J t a t s b i d r a g

E n b a r t Bidragets resp. lånets storlek per hektar

u .ca bo 3

W

-* OS

%

A r e a l Kostnad Odlad jord

%

%

Har

St.

<100. .

21 14-9

187-80 13-0

277'88 18'1

100-200. .

87 61-7

810-61 56-1

968'24 62'9

15 107

Har

Annan mark

Kronor

200-250. . CO

Antal förslag

-

57 15

3-9

6-8

-

73 99

2'3 4-8

Bidrag

Summa

%

Kronor

Kronor

465'68 15-6

83 617:18

39 240 I

1778'85 596

491481:88

240 220 \

92-52

3-1

40 771:33

19 800

171-84

5-8

95 990: 20

47 550

462-82 15'5

193 294: 71

152 900 J

Har

250-300. .

7-8

97'85

300—350 . .

2-8

284-68 19-7

350-400. .

5"68

0'4

roo

o-i

6-74

0-2

5 370:00

2 680

400-500. .

1-4

2-16

0'l

3-81

0-2

5'97

0-2

5 284: 59

2 560

> 500. .

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

178-14 11-6

Summa 141 100

1445-93 100

1 5 3 8 49 100

2 984 42 100

915 809:89

504 950

46 14-8

569-95 20'6

1596-01 32-2

2 165-96 2 8 0

348193:12

164 030 1

100—200. . 191 61-4

1805 72 65*2

3 144-09 63-3

4 949-81 64-0

1355 971:01

662 730 fc

200-250. .

34 10-9

184'9l

6'7

106-48

2-2

291-39

132 627: 80

64 790

250-300. .

7-7

141'73

5'1

86-30

1-7

228-03

2-9

122 638: 29

60 680

T< 300—350. .

3-6

34'58

1'3

15T6

50-34

0-7

32 309: 92

15 810

350—400. .

1-3

30'80

1'1

6-43

37-23

0-5

27 692: 63

13'800

—

—

—

—

—

—

—

—

—

0*3

0'37

—

0-2

10-62

0'l

11 998:63

5 990

< 100 . .

co

CM

"# OS

400—500. . > 500 . .

t

F

ca

1 Summa 311 100

2 768'06 100

4 965 32 100

7 733-38 100

2 031431:40

987 830 \

77 20-4

1 036-00 28'3

2 479-00 38'7

3 515*00 34'9

550 600: —

264100 i

1 0 0 - 2 0 0 . . 220 58-2

2111-00 57-6

3 574-00 55'9

5 685-00 56'5

1 648 800: —

773 400 (

< 100 . .

200—250. .

45 11-9

283 00

7-7

217-00

3'4

500-00

5'0

221 800: —

109 600

250-300. .

6-1

140-00

3-8

1'3

225-00

2'2

123 400: —

60 600

300-350. .

1'9

72-00

2-0

35-00

0-6

l'i

55 600: —

34 600

350-400. .

l-o

18-00

7'00

25-00

17 000: —

8 400

400-500. .

5'00

0'1

2-00

7oo

0'1

6 400: —

> 500 . .

—

—

1*00

—

l-oo

— —

2-00

—

2 200: —

6 40000 100 1 0 0 6 6 0 0

4->

Summa 378 100 •

3 666 oo 100

2 625 800: - 1 2 5 4 900 1

291 S t a t . s b i d r a g ntal •slag

%

och

lån

A r e a l Odlad jord Har

%

St a t s u n d e r s t ö d

Annan mark Har

%

Kostnad Summa Har

%

Bidrag

Lån

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Summa

%

1 49359 27-6

640-23 39-8

2 1 3 3 8 2 30-4

371 437: 83

170 080

172 890

342 970 15-3

40-0

2 832'72 52-4

470-96 29-3

3 30368 47-1 1 052 296: 81

488 030

497 570

985 600 43-9 159 510

15-1

289'60

5-4

66-89

4-2

356-49

165 789:26

80 350

13-8

413-83

7-6

171-16 10-6

584-99

8-3

345 137: 22

159 840

310 010 13-8

6'9

201'56

3-7

144-83

9-0

346-38

4-9

225101:84

105 650

97 700

203 350

9-0

5-5

86-50

1-6

100-87

6-3

187-37

2-7

146 405: 70

69 680

67 580

137 260

6*1

3-5

60-28

8-59

0-5

68-87

1*0

61 608:05

29 500

58 680

2-6

0-6

4-65

0-3

37-44

0-5

54 249: 59

26 140

22 930

49 070

2-2

5 4 1 0 87 100

11-8

2 415-90 21-9

378-04 18-8

2 793-94 21-4

204 020

237 430

40-6

5 004-07 45-5

678-09 33*6

5 682-16 43-6 1 781 920: 16

820 940

850 780 1 671 720 33-3

13-5

1 247-70 1 1 3

1377-11 10-6

688 714: 49

314 590

313 680

628 270 12-5

578 269: 62

281 320

252 710

534 030 10-7 269 570

6-4

7-1

7 019 04 100 2 422026:30 1 1 2 8 080 1118 370 2 246 450 100

413 451:81

441 450

8-8

10-6

695-46

6-3

332-06 16-5

1027-52

7-9

7-3

2-8

102-86

5-1

408-48

283 192: 87

133 000

136 570

6-2

808-79

7-4

213-54 10-6

1022-33

7-9

809 386: 42

386 160

406 730

792 890 15-8

6-5

346-28

3*1

160*48

8-0

3-9

473 008: 45

225 260

219 670

444 930

8-9

183-28

1*7

20-39

203-67

1-6

233 884: 37

114 100

115 300

229 400

4-6

5'4

100 11007 10 100

2 014 87 100 13 02197 100 5 261828:19 2 479 390 2 532 870 5 012 260 100

17-9

3 298-00 33-6

1 093-00 34-5

4 391-00 33-8

700 400: —

306 300

340 000

44-5

4 406-00 44-8

1 402-00 44-3

646 300 16-6

5 808-00 44-7 1 795 900: —

834 200

827 400 1 661 600 42*8

14 6

937-00

9-5

230-00

1167-00

9-0

545 400: —

259 100

254 600

513 700 13-2

8-4

495-00

5-0

174-00

5-5

669-00

5-2

381 300: —

183 300

175 100

358 400

6-2

294-00

3-0

111-00

3-5

405-00

3-1

268 900: —

128 800

129 100

257 900

6-6

3-9

226-00

2'4

98-00

3-1

324-00

2-5

250 900: —

121 200

120 500

241 700

6-2

2-9

120-00

1*2

49-00

1-5

169-00

1*8

154-900: —

74 200

73 000

147 200

3-8

1*6

47 - 00

0-5

11-00

0-3

58-00

0-4

72 400: —

35 200

33 900

1*8

9 82300 100

3 1 6 8 0 0 100 12991-00 100 4 1 7 0 1 0 0 : — 1942 300 1953 600 3 895 900 100

292 Tabell IV. Uppgifter rörande torrläggningsföretag, till vilka statsunderstöd beviljats under budgetåren 1 9 3 4 / 1 9 3 5 , 1 9 3 5 / 1 9 3 6 , 1 9 3 6 / 1 9 3 7 , 1 9 3 7 / 1 9 3 8 , 1 9 3 8 / 1939, 1939/1940, 1 9 4 0 / 1 9 4 1 , 1941/1942 och 1 9 4 2 / 1 8 4 3 , sammanställda med hänsyn till kostnadens storlek samt förhållandet mellan kostnad och båtnad (relativa kostnaden). Antal =ca

Relativ-

OJ

to

TI 3 PQ

kostnad

H M

vg O i—i

ii

företag

CO

kostnad

1 M 1 * |i

ii il 1-1

med

O O O O O O

<© o

Ii k "

CM

1-

O O

o o o o o o »ra o

M

§§

O O CN

ii A l

co te

Norrland

och

Summa

Ii

förslag

—

o% o%

—

—

—

—

0-75—1-00 . .

l-oo-l-io . .

1-10—1-20 . .

—

—

—

—

— —

Summa antal Relationstal

— — — — —

3*1 % 35-2% 28.4% 17 7% 13-3% 1-8%

0-5%

0%

268 Mellersta iO CO

os

co cs

<

0-25

och

södra

0-50—0-75 . .

—

0-75—1-00 . .

l-oo—l-io . .

1-10—1-20 . .

1 Summa antal Relationstal

0 - 25

0%

—

— —

—

—

— —

— — — — — —

4 Q'4%

85.9%

134%

0-3%"

100%

100%

Sverige

—

0%"

3-1*

10*8*

62-5%

21-3%

2-8^

100%

3-6% 31-8%- 2 8 ' 8 % 14-8% U'9%

4-8%-

1-2%

o-i%

0%

100%

—

133 Hela <

— — — — —

. . . .

0-25—0-50 . .

riket 0%

. . . .

0-50—0-75 . .

—

— —

0-75—1-00 . .

reo—rio . .

. 1

—

1-10—1-20 . .

—

—

—

— — — — — —

3"3% 33-5%- 28-6% 16-3% 14-1% 3-2%' 0-9%

o-i%

0%

0-25—0-50 . .

Summa antal Relationstal

tal

Dalarna

0-25—0-50 . . 0-50—0-75 . .

Relations-

1 Vb%

5'2%"

74-6%

17-2%

1-5%

100%

100%

293 Antal

företag

med

kostnad

Relativ-

Summa

kostnad

pq

V

o o o o o o

o o O O CO O

s ,n

Norrland — —

0-50—0-75 .

— — —

0 7 5 —1'00 .

l'OO—1*10 .

< 0*25 . . . 0-25—0-50 .

— —

A

och — —

förslag

Dalarna

—

—

—

—

— —

—

— — —

— —

—

— —

—

—

-

-

—

2-8% 29" 5% 30-1% 17'9% 16'0% 2-9% 0-6% 2*2%

0%

100%

1-10—1-20 . Summa antal Relationstal

Mellersta

och

södra

< 0-25 . . .

—

—

—

—

0-25—0-50 .

—

050—0-75 .

0 75—1-00 .

118 Too—l-io .

1*10—1-20 .

1 Summa antal

-

Relationstal

Sverige

— —

— —

— —

—

—

—

—

—

—

2-8% 22-9% 28*7% 20-3% 16-9% 6-7% 1-1% 0-6%

0%

100%

Hela

— — — —

10 63 394 59 6

riket

< 0-25 . . .

0-25—0-50 .

0-50—0-75 .

0-75—1-00 .

l'OO—l'lO .

1-10—1-20 .

1 Summa antal

6 199

56 -

10 Relationstal 2-8% 26-6% 29-5% 19-0% 16-4% 4 6% 0-8% 0-3'

1214 0%

100%

294 Antal

företag

med

kostnad

IH

.ca CJ

bo T) 3

Relativkostnad

M

Ii

v g §§

PQ

o

•""' CO

i

k

"i

oo oo CO

o

co 0

Ii

ii k gg o o o o 2 >» o* S 1-1

Norrland

och

—

— —

— —

2-2% 32-5% 26-9% 16-4% 18-0% 3-4% 0-3% 0 3 %

— — —

— —

— — —

— 58

l'OO—1*10 . .

1-10—1-20 . .

—

—

— —

Summa antal

53 Mellersta

och

södra

—

—

—

—

— —

0-50—075 . .

— — —

— —

0 %

0-3%

947%

4-7%

0 - 3%

—

100 %

0%

100%

0 %

Sverige

—

0 %

1'4%

9-1%

— — —

76-9%

12-0%

0-6%

—

100 %

Relationstal 3-1% 26-2% 28-7% 14"2% 20-0% 6-0% 1-4% 0-4%

0%

100%

—

0 %

0-9%

5'6%

84-0%

9-0%

0-5% 100 %

< 0 25 . . . . t^-

0-25—0-50 . .

—

— — —

0-75 — 1-00 . .

l'OO—1'10 . .

1 TH

1-10—1-20 . .

—

—

—

—

—

Summa antal

7 Hela

— —

—

CO

CD

tal

Dalarna

0-75—1-00 . .

förslag

Relations-

CM

0-50—0-75 . .

-

co os

§§

Summa

O O

— — — — — —

— —

Relationstal

Al

— — —

— — —

< 0 25 . . . . 0-25—050 . .

ti

— — —

— — —

-

lO o

Ii

riket

— — —

— — —

—

—

-

—

—

— — — — — —

—

808 Relationstal 2-7% 28-7% 28-0% 15"1% 19-2% 4-9% l-o% 0-4%

0%

100%

—

—

—

—

— —

0-50—0-75 . .

— — —

0-75—1-00 . .

1*00—1*10 . .

1-10—1*20 . .

—

2 Summa antal

< 025 . . . . 0-25—050 . .

295 Antal

företag

med

kostnad

Relativ-

«

kostnad

Summa

J. -sa

M

förslag

A

vg Norrland

och

Relationstal

Dalarna

< 025 . .

0 %

0-25 — 0-50

o % o %

0.50—075 0-75—1-00

—

—

94-5%

l'OO—110

—

—

—

—

5'5%

rio—1*20 Summa antal Relationstal

0 % 3

—

—

1-4% 24-7% 30-0% 21-6% 19-2% 2-4% 0-7%

0%

0%

100%

125 Mellersta

och

södra

100 %

Sverige

< 0-25 . .

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

0 %

0-25—0-50

—

—

—

—

—

—

—

0-6%

050—0-75

—

—

—

—

6.6%

0-75—1-00

—

79-8%

l-oo—l-io

—

—

—

11-7%

1-10—1-20

—

—

—

—

—

—

—

1-3%

Summa antal

—

100 %

1-7% 25-0% 27-1% 19-6% 20'0% 5'3% 1-1%

0%

0-2%

100%

Relationstal

Hela

riket

< 0-25 . .

—

0-25 — 0-50

—

—

—

—

—

—

—

0-3%

0*50—0-75

—

—

—

—

3" 5%

O-75 — l'OO

—

86-7%

0 %

l-oo—l-io

—

—

—

8-8%

1-10 — 1-20

—

—

—

—

—

—

—

0-7%

Summa antal

—

100 %

1-6% 24-8% 28-4% 20-6% 19*6% 4-0% 0-9%

0%

o-i%

100%

Relationstal

296 Antal

företag

med

kostnad Summa

Relativkostnad pq

o o o o o o

V

förslag

A

•=! "**

Norrland —

— —

— —

— —

— —

— —

— —

— —

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

0-9% 32-4% 24-6% 21-1% 18-4% 2-6%

0%

0%

0%

100%

0'75—1*00 1-00—1*10

0-25—0-50

Dalarna

— —

— —

< 0-25 . .

och

-

0-50—0-75

1-10—1'20 Summa antal Relationstal

-

sta

och

södra

Sverige

— —

— —

— —

— 2

—

— —

0 25—0'50

——

0-60—0-75

—

—

0-75—1-00

—

l-oo—l-io

< 0 25 . . -

co cs

M eller

— — —

— — —

—

—

—

33 1

1-10—1-20

2 15

182 Relationstal 0-6% 14-8% 24-7% 16-5% 25*2% 11-0% 5*5% 0-6% 1-1%

100%

Summa antal

46 Hela

riket

0-25—0-50

— —

—

—

—

0-50—0-75

—

0-75—1*00

—

l-00—l'lO

1-10—1-20

—

—

—

Summa antal

< 025 . .

— —

—

—

—

—

— —

—

—

296 Relationstal 0-7% 21-6% 24-7% 18-2% 22'6% 7-8% 3-4% 0-3% 0-7%

100%

— —

—

297 Antal

företag

med

kostnad

Relativpq

kostnad

i .a

vg

IA o o o o o o o o

i

Summa

5 "»

10 o

och

D alar ?i

Norrland

förslag

A S o

-

< 0 25 . . . 0-25—0-50 .

:

0-50 — 0 7 5 .

—

_

: —

0-75—1-00 .

1'00 —1*10 .

—

—

0% 19-7% 31-6% 26-5% 17-9% 4 3%

0%

—

— 110

—

—

—

0%

100%

1*10 —1*20 . Summa antal Relationstal

—

-

Mellersta

och

södra

— -

— —

— 1

— --

0-50—0-75

— — —

0-75—1-00

l-oo—l-io

1-10—1-20

—

1 Summa antal

< 0"25 . . 0-25—0-50

Relationstal

—

0%

Sverige — —

— —

— — —

—

— — —

—

—

—

—

4-9% 23-2% 26-8% 15-6% 17-4% 8-5% 2-2% 0-9% 0-5%

100%

Hela

— 2 10

riket

0-25—0-50

— —

0-50—0-75

—

— '— — — — —

0-75—1-00

— —

l'OO—1*10

—

1-10—1-20

—

—

—

—

—

4 Summa antal

3-2% 22-0% 28-4% 19*4% 17-6% 7-0% 1-5% 0-6% 0-3%

100%

< 0-25 . .

Relationstal

— —

— —

—

—

— —

— —

— 10 283

298 Antal

företag

med

kostnad

oca <u bo 3

Relativkostnad

c M

vg

pq

o

Ii

i

12 o o

ii ii CO

»i

CO 5 0

o o CO o

Norrland

2w

50 000— 100 000 kr.

t-i

och

D alar

ii k

ti

Summa

ii A | §1

förslag

Ii

M

tal

O O

na 0 %

< 0'25 . . . . 0-25—0-50 . .

Relations-

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

0 %

— — —

93-6%

6'2%

0-2% 100 %

0 %

0-50—0-75 . . 0-75—1*00 . .

l'OO—1*10 . .

1-10—1-20 . .

— —

—

—

—

—

—

— — —

Summa antal

—

—

453 Relationstal 0.7% 25*4% 31*3% 21*4% 16*5% 4*0% 0-7%

0%

0%

100%

—

Sverige — —

—

0 %

— —

— —

— —

0-8%

5-7%

74*2%

18-9%

0-4% 100 %

M eller — —

st a och södra — — — —

—

0-50-0-75 . .

— —

— -

0-75—1-00 . .

"*

l-oo—l-io . .

rH

1-10—1-20 . .

—

—

—

—

—

—

— — —

Summa antal

—

1-5% 20*8% 25-8% 17*2% 25*4% 5*9% 2*5% 0*9%

0%

100%

< 025 . . . . iH

•<*

cs T-(

O

0-25—0-50 . .

Relationstal

Hela -

riket

—

0-25—0-50 . .

— —

—

0-50—0-75 . .

—

0*75—1-00 . .

< 0 25 . . . .

0 %

—

— —

—

— —

— — —

0-4%

3-1%

83*2%

13*0%

0*3% 100 %

1*00—1*10 . .

1-10—1-20 . .

—

—.

—

—

—

—

— —

Summa antal

—

1-1% 22*9% 28-4% 19*2% 21-3% 5*0% 1*6% 0*5%

0%

100%

Relationstal

299 Antal

företag

med

kostnad

u oc3 0) bO

Relativ-

kostnad

pq

u

vg

ii

ii ii o 1-1

cc

CO 5 0

ii ii k Ii

o o

O O CO o

Norrland

och

— — —

0*75—1*00 . .

— — —

— — —

l*oo—l-io . .

1*10 — 1*20 . .

—

—

—

— —

Summa antal

12 Relationstal

A|

—

— —

— — — — — —

—

—

2*0% 33*7% 34-6% 11*9% 14*8% 3*0%

0%

0%

< 0*25 . . . .

—

"•#

0*25 — 0*50 . .

as

0*50—0*75 . .

— —

0*75—1-00 . .

— —

— —

— —

södra

— —

förslag

Relationstal

CM

— — — — — —

och

Summa

O O CN

— — — — — —

Mellersta

— — —

0 %

89-1%

10-9%

—

0 %

—

100 %

0%

100%

0 % 0 %

Sverige

— —

— —

— — —

64*3%

1*00—1*10 . .

—

—

27*6%

1*10—1-20 . .

—

—

—

—

—

—

1*1%

Summa antal

100 %

Relationstal 4*3% 15*7% 29-7% 17-3% 200% 7*0% 4*3% 1*1% 0-6%

100%

CM

T-l

1§

u

M

Dalarna

— — —

0*25—0*50 . .

ii rt

— — —

0*50—0*75 . .

as

o

— —

< 0*25 . . . .

1-1

10 Sia

o o o o o o o o m o

Ii

Hela < 0*25 . . . .

—

—

—

—

— — —

— —

0 %

7-0%

0 %

riket

—

—

—

—

—

—

0-25—0*50 . .

0 % 0 %

—

0-75—1*00 . .

1*00—1*10 . .

—

—

4*5%

73*1%

—

21*7%

-

—

—

—

— —

—

0-7%

100 %

Relationstal 3*5% 22*0% 31-5% 15*4% 18*2% 5*6% 2*8% 0*7% 0 3 %

100%

0*50—0*75 . .

1*10—1*20 . . Summa antal

300 Antal

företag

med

kostnad

Relativpq

kostnad

Summa

IJÖ

M

o o o o o o

vg

ITS

Norrland

och

förslag

A H g

o

Dalarna

< 0*25 . .

—

0*25—0*50 0.50 — 0*75

o-75—roo

1-00—1*10

—

—

—

—

1*10 — 1-20 Summa antal Relationstal

T*

CM

—

—

9 1

—

—

16% 26-8% 31-8% 16*9% 18*8% 3*4% 0-8%

0%

0%

100%

och

södra

— —

— —

—

—

0*25—0*50

— —

— —

0-50—0*75

0*75—1*00

1-00—1*10

< 0'25 . .

—

1 Mellersta co

—

Sveriae

— — —

— — —

— —

1*10—1*20

-

—

—

—

—

—

—

— —

Summa antal

1*5% 17*2% 23*6% 19*2% 26.4% 8*0% 2*8% 1*0% 0*3%

100%

Relationstal

Hela

riket

< 0*25 . .

.

0-25—0*50 0-50—0-75

. 1

—

—

—

24 533 90

0-75—1*00

1'00—1*10

—

1*10—1*20 Summa antal Relationstal

1*5% 21-1% 26*9% 18*3% 23*3% 6*1% 2*0% 0*6% 0*2%

100%

301 Tabell V. Tabell visande täckdikningens omfattning i Sverige vid årsskiftet 1 9 4 3 / 4 4 , enligt uppgifter från hushållningssällskapen. Å k e r a r e a l

i

h e k t a

Hushållningssällskap Total

Täckdikad

I behov av täckdikning el. omdikning

1 2

Stockholms

157 222

42 450

Uppsala

154 496

42 258

84 991

3 Södermanlands

177 080

62 863

90 000 103 000

70 257

4 Östergötlands

249 000

80 000

5 Jönköpings

134 897

12 000

6 Kronobergs

99 912

9 952

7 Kalmar norra

63 826

9 000

8 Kalmar södra

125 500

12 000

60 000

9 Gotlands

83 600

30 000

10 Blekinge

62 685

14 890 1

32 000

11 Kristianstads

235 998

58 600

12 Malmöhus

338 925

203 355

135 360

50 000 1

30 000 30 000

13 Hallands

144 918

61 395 1

40 0o0

14 Göteborgs och Bohus

93 923

23 084 1

60 000

15 Älvsborgs norra

128 619

22 000

83 000

16 Älvsborgs södra

80 000

10 000

32 000

17 Skaraborgs

322 022

60 000

195 000

18 Värmlands

187 625

15 000

120 000

19 Örebro

158 249

47 474

70 000

20 Västmanlands

163 326

100 335

40 000

21 Kopparbergs

108 634

90 000

22 Gävleborgs

25 300

65 000

23 Västernorrlands

100 178

26 511

40 000

24 Jämtlands

67 800

9 000

15 000

25 Västerbottens

114 807

5 740

50 0o0

26 Norrbottens

73 690

4 200

50 000

3 740 044

1 0 2 9 051

1724 208

Anm. I ovan angivna täckdikade areal ingår i en del fall även sådan som är i behov av omdikning. 1

Uppgifterna avse förhållandena vid 1937 års jordbruksräkning.

302 Tabell VI. Tabell visande omfattningen av hushållningssällskapens verksamhet och areal som täckdikats i 1933 Hushållningssällskap

Upprättade täckdikningsplaner Antal

Hektar

1934 Utförd täckdikning Hektar

Upprättade täckdikningsplaner Antal

Hektar

1 Stockholms

2 Uppsala

3 Södermanlands

4 Östergötlands

1951 Jönköpings

6 Kronobergs

7 Kalmar norra

8 Kalmar södra

9 Gotlands

355 Blekinge

10 11

Kristianstads

12 Malmöhus

13 Hallands

1148 Göteborg o. Bohus

15 Älvsborgs norra . ..

16 Älvsborgs södra . ..

17 Skaraborgs

3 030

4 909

18 Värmlands

475 Örebro

20 Västmanlands

21 Kopparbergs

22 Gävleborgs

19 Västernorrlands . . .

24 Jämtlands

25 Västerbottens

250 3

26 Norrbottens

4 030

15 982

7 410

5 209

20 450

Summa 1

Medeltal av den för åren 1933—1937 till sammanlagt 516 hektar uppskattade arealen.

2 Medeltal av den för åren 1933—1942 till sammanlagt 2 500 hektar uppskattade arealen.

för täckdikningen åren 1 9 3 3 — 1 9 4 2 : upprättade täckdikningsplaner hushållningssällskapens regi. 1935

1936 Antal

Hektar

Utförd täckdikning Hektar

2 039

2179 Upprättade täckdikningsplaner

1937 Antal

Hektar

Utförd täckdikning Hektar

876 Upprättade täckdikningsplaner

Upprättade täckdikningsplaner

Utförd täckdikning Hektar

Antal

Hektar

5 6

103 1

103 1

103 1

—

1 606

—

—

2(54

16 17

5 653

2 429

5 098

4 035

3 785

2 684

1 173

250 2

250 2

250 2

5 598

22 852

14 324

5 669

24 381

4 788

19 438

304 1939

193 8 Hushållningssällskap

Stockholms .

Hektar

531 Antal

Hektar

Utförd täckdikning Hektar

424 641

Upprättade täckdikningsplaner

....

737 Södermanlands

401 Östergötlands

139 Uppsala

Jönköpings

9 Antal

Utförd täckdikning Hektar

Upprättade täckdikningsplaner

.

Kronobergs . .

112 Kalmar norra

72 Kalmar södra

258 Gotlands

80 480

10 Blekinge

11 Kristianstads

12 Malmöhus

13 Hallands

1 107

14 Göteborg o. Bohus

15 Älvsborgs norra . . .

16 Älvsborgs södra . . .

419 Skaraborgs

2 471

18 Värmlands

19 Örebro

20 Västmanlands . . . .

612 134

103 Gävleborgs

23 Västernorrlands . .

21 Jämtlands

25 Västerbottens . . . .

26 Norrbottens

18 557

3827 3 827

9 952

21 Kopparbergs

....

Summa

Medeltal av den för åren 1933—1942 till sammanlagt 2 500 hektar uppskattade arealen.

305 Antal

Hektar

Utförd täckdikning Hektar

248 Upprättade täckdikningsplaner

194 2

19 4 1

19 4 0

Antal

Hektar

Utförd täckdikning Hektar

325 Upprättade täckdikningsplaner

Antal

Hektar

Utförd täckdikning Hektar

2 Upprättade täckdikningsplaner

—

—

1 355

—

1 001

3 266

25 26

101 2 085

84 l

63 1

12 568

5 203

2 789

12 525

4 980

10 037

4 569

2 609

306 Tabell VII. Befattningshavare hos hushållningssällskapen, sysselsatta i täckUppgifterna avse, där annat ej Jordbrukskonsulenter Hushållningssällskap Antal

1 Stockholms

2 Uppsala

3 Södermanlands

4 Östergötlands

5 Jönköpings

6 Kronobergs

7 Kalmar norra

8 Kalmar södra

9 Gotlands

10 Blekinge

11 Kristianstads

12 Malmöhus

13 Hallands

..

....

14 Göteborgs o. Bohus

15 Älvsborgs norra . .

16 Älvsborgs södra .

17 Skaraborgs

18 Värmlands

19 Örebro

20 Västmanlands . . .

21 Kopparbergs

,

22 Gävleborgs

23 Västernorrlands .. .

24 Jämtlands

25 Västerbottens

26 Norrbottens

Beräknad arbetstid dgr pr år

43 300 285 150 60—100 64 10 163 171 112 200 300 150 180 150 45 255 125 300 37 45 34 69 150 150 92

Vandringsrättare

Antal

Beräknad arbetstid dgr pr år

32 8 40-60 102 30

144 20

7 1 2

132 105 150

62 Tekniska biträden

Antal

dikningsverksamheten; deras arbetstid inom denna verksamhet, angives, förhållandena år 1943. Täckdikningsf örmän

Rit- och kontorsbiträden Anmärkningar

Beräknad arbetstid dgr pr år

Antal

Beräknad arbetstid dgr pr år

1 2

J uPPg23

1 2

1 680

—

—

ej uppg.

35—210

1 2

30 85

Uppgifterna avse år 1942. Uppgifterna avse år 1942.

Antal

e

4 Uppgifterna avse medeltal för längre tid.

5 6

4 2

200—300

ej uppg.

2—3

ej uppg.

> 3 000

—

650-830»

12—19

ej uppg.

1 2

—

—

7 Uppgifterna avse år 1942.

8 9

16 17

1 Uppgiften avser åren före 1940.

18 19

Uppgifterna avse år 194.2.

20 21

Uppgifterna avse år 1942.

—

—

ej uppg.

—

—

26 Uppgifterna avse år 194.2. I några fall har uppgivits att dessutom skattmästare, kamrer eller bokhållare enstaka dagar sysslat med täckdikningsverksamheten.

Avgift för syneförrättning enligt vattenlagen Diagram n:r 1

EXEMPEL'- Areal 60hektar,• total

kostnad. 8U.000 kronor.

fétrråOninqsaMotH 60'7.SO*/.9oV.2/,ooo* lOSé kr, (13 kr 20 fre -får hektar). fö*r tirr&tininq rörande uu,aUn2n* uioar handover särskild aualH med 2 prooe/U av kostnaden /Hr pumpstxdlon med

O &0 40 60 80 100

600 TOO

SOO

uirustninq.

tOOO

Areal i hektar.

Avgift för förrättning utan samband med syn enligt vattenlagen Diagram n:r 2

EXEMPEL' Areal 50 hektarj totad, kostnad rarräärdnfscuylft

/S000 kronor.

* SO-3.85*0.77 •/, • /3000 « 508 kr. (' 6kr. 16Sre -for nektar)

P ^ l ffiiä

-

IM I.Z

Grundcu/qlH får ha/dar (vänstra T&U&cTgsprocerii (hoara. SÅ

skatan). 1.0 08 0.6 OM QZ

-r-frl-Hil!-;-

_ J

9 0 / 0 0 / 1 0 / 2 0

190 BOO

2/0

230 Areal l

hektar.

1 ÖS

ä'

Kl

AVGIFTEN (TTGAR MED-

EXEMPEL-

l Viss grundavgift

för Aekiar. arbetskostnaden. materialkostnaden.

Areal 4, o hektar/ •fastigheter (tomter)30siy arbetskostnad 4QOO kr.-, materialkostnad 3000 knf kostnad for reningsanläggning 3000 kr. förrébUningsavolH * 4o 34.10+4.** V. • 4000 **•/.• 5000 +30'5 »654 kr. 40ore (' »I kr. 14ore för

fastighet)

3/

50 29 2*

Grundavgift

27 Procent

ior

hektar

ow arbets kostnaden

(vänstra

skalan)

(néora

skalan)

a fi*

m

23 O

t

*

10 IS

20 Areal

_

t

nektar.

Statens offentliga utredningar 1944 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . F å n g v å r d . Processlagberedmngeus förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken in. m. 1. Lagtext. [9] 2. Motiv m. m. [10] Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. [24] Betänkande med forslag till lag om skyldighet för innehavare av järnväg eller spårväg att hälla stängsel. LS6] Strafrlagberedningens belänkande ang. verkställigheten av frihetsstraff m. m. [6o] •

Fast e g e n d o m . Jordbruk med biiäringar. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1] Betänkande med förslag till byordningar orh instruktiont för ordningsmannen i lappbyarna. [6] Betänkande med förslag till inrättande av ett forskningsrf) på jordbrukets område. [43] Betänkande med förslag till åtgärder för den jordbruk tekniska forskningens och upplysningsverksamheter ordnande. [46] Betänkande med förslag till lag om ä n d r h g i vissa deh av lagen den 18 juni 1926 om delning a^ jord å landf samt lag om sammanläggning av fastigheter å lande m. m. [46] Statsförfattning. A l l m ä n s t a t s f ö r v a l t n i n g . Betänkande med förslag ang. den statsutderstödda tor Betänkande med förslag ang. revision av riksdagens arbetsläggningsverksamheten. [56] former. [8] Folkbokföringskommitténs betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen. [52] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Kommunalförvaltning. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. [4] Kornuiunindelningskommitténl 1. Den lantkommunala författningsregleringens historia. [37] Statens o c h k o m m u n e r n a s finansväsen. Politi. Betänkande ang. nykterhetstillståndet under krigsåren. [3] Betänkande med förslag till allmän ordningsstadga m. m. [48] Betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer. Del 1. All mäuua grunder. [53] Del 2. Organisationens utformning, avlöning m. m. [54] N a t i o n a l e k o n o m i o c h socialpolitik. Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. 1. [7] 2. [12] 3. 113] 4. [14] 6. 125] 6. [36] Statsmakterna och folkhushällningen under den till följd av stormaktskiiget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. [11] Socialvårdskommiiléns betänkande. 7. Utredningar och förslag ang. lag om allmän sjukförsäkring. [15] 8. Kost nadsberakningar ang. lag om allmän sjukförsäkring. [16] 9. Utredning och förslag ang. revision av lagstiftningen om barnavärdsanstalter och fosterbarnsvård. [34] Befolkningspolitik i utlandet. [26] Socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930. [83] Promemoria ang. socialvården under krig. [40] Betänkande i abortfrågan. [61]

H ä l s o - o c h sjukvård. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 2. Utredning och • förslag rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvärdsväsen av efterbehandling och konvalescentvård. [28] Ungdomsvårdskommittéus betänkande 1 med utreduing och förslag ang. psykisk barna- och ungdomsvärd. [30] Statens-sjnkhusutredning av år 1943. Betänkande 1. Utredning och förslag rörande den förvaltningsekonomiska statistiken vid kroppssjukhusen. [47] Betankande ang. organisationen av garnisonssjukvården i Stockholm. [49] Allmänt n ä r i n g s v ä s e n . Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till vissa uppfinningar m. m. [27j

Industri. Handel och sjöfart. Kommunikationsväsen. Betänkande med förslag till vägtrafikstadgi m. m. [18] Slututlåtande avgivet av besparingsberedningens järnvägi sakkunniga. [32] Betänkande med förslag i anledning av ut:edaing rörand tillstånd för juridiska personer att utöva yrkesmässi biltrafik. [39] Bank-, kredit- o c h penningvisen. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till åtgärder föl främjandet a litteraturtjänsten inom de tekniska fackemrädena. [17] Om inrättande av ett samhällsvetenskap.igt "orskningl råd. [19] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredninga 1. Skolan i samhällets tjänst. [20] 2. Saobaudet meila folkskola och högre skola. [21] 3. Utredung och förslå ang. vidgade möjligheter till högre uidervisuing ft landsbygdens ungdom. [22] Bilaga 8. Förbandlingarn vid sammanträde den 1 5 - d e n 17 juni 1913 med 1940ål skolutrednings rådgivande nämnd. [23] Socialutbildningssakkunniga. 1. Utredning och förslag rt rande den högre socialpolitiska och koamunala uibilc ningen. |29] öngdomsvårdskommitténs betänkande2 mel utredning oel förslag ang. stöd åt uugdomens föreningsliv. [31] Förslag till handledning i sexualundervisning för lärare folkskolor. [41] 1943 års riksteaterutrednings betänkande och förslag at gående riksteaterns omorganisation m, nu [42] Betankande rörande organisatoriska åtgärder för den m< dicinska forskningens främjande. [55] Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. långtjänstunderbefäl m. m. [ Betänkande med förslag till civilforsvarslar m. m. [5] Betänkande ang ordnandet av civilanstä.lning för avg ende fast anställt manskap vid försvaret. [38] Betänkande med förslag rörande utnytijanlet av ingenjö tekniskt utbildad personal inom försvarsväsendet oc därmed sammanhängande frågor. [44] Utrikes ärenden.

Stockholm 1944 Ivar Hwggströms Boktryckeri A. B. 444238

Internationell rätt.