Betänkande med förslag till byordningar och instruktioner för ordningsmännen i lappbyarna

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

E.x

^ ,

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

ö * ^L-s

1944:6

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

BYOR DN INGÅR : OCH

INSTRUKTIONER FÖR ORDNINGSMÄNNEN I LAPPBYARNA Avgivet

den 31 januari

1944.

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1944 K r o n o l o g i s k Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. Av E. Lindahl och L. Lernne. Marcus. 71 s. Jo. Betänkande med förslag angående långtjänstunderbefäl m. m. Beckman. 91 s. Fö. Betänkande angående nykterhetstillståndet under krigsåren. Marcus. 336 s. Fi. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. Hteggström, 66 s. S.

f ö r t e c k n i n g Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. Beckman. 262 s. S. Betänkande med förslag till byordningar och instruktioner för ordningsmännen i lappbyarna. Marcus. 85 s. Jo.

Anm, Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartenentet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttje anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1944: 6 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

BYORDNINGAR OCH

INSTRUKTIONER FÖR ORDNINGS MÄNNEN I LAPPBYARNA Avgivet

den 31 januari

STOCKHOLM ISAAC MARCUS

1944.

19 44

BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 438466

fl

-Tj

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet 5 1. Byordningar ,7 2. Instruktioner för ordningsmän och vice ordningsmän 27 Bil. A. Utdrag av protokoll, hållet vid möte i Arvidsjaur den 22—24 september 1943 30 Bil. B. Normalförslag till byordning för fjällappby 43 Bil. C. Normalförslag till byordning för skogslappby 55 Bil. D. Normalförslag till byordning för lappby inom koncessionsområden 67 Bil. E. Normalförslag till instruktion för ordningsmännen i fjällappbyarna . . . . 79 Bil. F. Normalförslag till instruktion för ordningsmännen i skogslappbyarna . . 82 Bil. G. Normalförslag till instruktion för ordningsmännen i lappbyarna inom koncessionsområdena 33

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet.

I anslutning till Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 14 december 1939 åt undertecknad att såsom sakkunnig inom departementet verkställa överarbetning av 1930 års lapputrednings betänkande (SOU 1936: 23) ävensom verkställa den utredning i övrigt rörande lappväsendet, som sammanhänger med i betänkandet omhandlade spörsmål. Att såsom experter med utredningsmannen deltaga i överläggningar i dessa frågor ha av departementschefen jämlikt samma bemyndigande förordnats ledamöterna av riksdagens andra kammare O. W. Lövgren, Boden, och U. R. Jacobson, Vilhelmina, samt t. f. lappfogden K. E. Kängas, Luleå, jordbrukskonsulenten W. L. Wanhainen, Luleå, kyrkoherden G. L. Park, Stemsele, och lappmannen P. L. Andersson-Juuso, Luokta lappby, Arjeplog. Sedermera utsågs av departementschefen dåvarande förste kanslisekreteraren G. Nordberg att vara sekreterare åt utredningsmannen. 1930 års lapputredning omhänderhades på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 30 maj 1930 av länsstyrelsen i Norrbottens län jämte vissa särskilt tillkallade personer samt avsåg de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län yppade missförhållandena, samt de kostnader, som därav kunde föranledas. Utredningen avgav den 29 december 1935 betänkande i ämnet. Betänkandet benämnes i det följande Norrbottensutredningen. Samtidigt med att Kungl. Maj:t gav berörda uppdrag åt länsstyrelsen i Norrbottens län anbefalldes länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands län var för sig att i erforderlig omfattning verkställa utredning angående de åtgärder, som för överskådlig tid kunde behöva vidtagas till renskötselns ändamålsenliga bedrivande i vederbörande län. Med anledning därav avgåvos av länsstyrelsen i Västerbottens län två särskilda den 26 maj 1939 dagtecknade utlåtanden (Västerbottensutredningen). Länsstyrelsen i Jämtlands län framlade i skrivelse den 15 juni 1940 resultatet av sitt arbete (Jämtlandsutredningen) . Till behandling har utredningsmannen först upptagit spörsmålet om nya grunder för upplåtelse av lägenheter å kronans mark åt lappar, som nödgats lämna renskötseln. Betänkande med förslag i ämnet avgavs den 27 november

o 1940 (SOU 1940: 37). Denna fråga erhöll sin lösning vid 1941 års riksdag, varefter Kungl. Maj:t den 6 juni 1941 utfärdade kungörelse (nr 484) angående upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. I en den 28 september 1942 dagtecknad skrivelse till statsrådet avgav utredningsmannen förslag till förbättring av lapptillsynsinännens anställningsoch avlöningsförhållanden. Därefter framlade utredningsmannen i betänkande den 30 september 1942 (SOU 1942:41) förslag till åtgärder från statsmakternas sida till stöd för de renskötande lapparna. Sistnämnda båda förslag blevo avgjorda vid 1943 års riksdag, varefter Kungl. Maj:t den 9 april och den 17 juni 1943 meddelade erforderliga bestämmelser i ämnet. Med skrivelse den 27 oktober 1943 avgav utredningsmannen vidare förslag rörande vissa med lappväsendets administration sammanhängande frågor. Med denna skrivelse framlägges betänkande med normalförslag till lappbyordningar samt till instruktioner för ordningsmännen i byarna. Dessa förslag ha genomgåtts med de tillkallade experterna; och föreligger enighet med dem rörande förslagen. Till utredningsmannen har överlämnats dels för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande ett flertal till Kungl. Maj:t eller chefen för jordbruksdepartementet inkomna framställnigar från myndigheter och enskilda, dels ock för yttrande vissa Kungl. Maj:ts remisser. P å grund av dylika remisser har utredningsmannen avgivit yttranden i följande ärenden, nämligen den 20 mars 1942 rörande förslag till ny kungörelse angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m., den 14 apri 1942 angående ansökan av N. A. Thomasson att såsom tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen bliva befriad från skyldighet att fullgöra värnplikt i fredstid m. m., den 11 november 1942 rörande anvisande av medel för inköp av livrenar samt den 31 januari 1944 dels angående vissa upplåtelser åt lappar av jordbrukslägenheter å kronomark, dels angående vissa upplåtelser åt lappar av bostadslägenheter å kronomark, dels angående ansökan av L. A. Hedlund m. fl. angående rätt att inom Kälvjärvs koncessionsområde i Norrbottens län innehava större antal renar än renbeteslagen medgiver dels ock angående vederlag åt vissa lappar för intrång i renskötseln m. m . Med avlämnande av nu ifrågavarande betänkande angående normalförslag till lappbyordningar m. m. har utredningsmannen framlagt utredning och förslag i de frågor, som med anledning av uppdraget synts böra av honom upptagas. Stockholm den 31 januari 1944. LENNART BERGLÖF. /

G.

Nordberg.

1. By ordningar. Enligt 7 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige skola lapparna för renskötselns drivande vara indelade i lappbyar. De trakter, där renskötsel får drivas under varje tid av året, skola fördelas mellan lappbyarna på det sätt, att gränser fastställas för de områden, inom vilka betesrätt får utövas av de särskilda byarna. Det ankommer å länsstyrelsen att efter lapparnas hörande verkställa denna indelning och att vidtaga den ändring däri, som av omständigheterna påkallas. I den mån så prövas möjligt och lämpligt må i samma ordning för lappbyn fastställas betesområden med bestämda gränser jämväl inom de trakter, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar endast under viss del av året. För två eller flera lappbyar kan fastställas gemensamt betesområde. I de trakter nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län, där lapp äger att enligt 57 § renbeteslagen efter särskilt tillstånd av länsstyrelsen driva renskötseln (koncessionsområden), bestämmas lappbys gränser i anslutning till de av länsstyrelsen fastställda gränserna för det eller de koncessionsområden, varav byn består. I 8 § samt 58 § 1) renbeteslagen meddelas närmare bestämmelser om vilka personer, som skola anses tillhöra en lappby. För varje lappby skall enligt 11 § finnas en av länsstyrelsen efter lapparnas hörande utfärdad byordning. Beträffande dennas innehåll stadgas i sistnämnda paragraf, vilken med smärre jämkningar motsvarar 9 § i 1898 års renbeteslag, följande: Byordningen skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla föreskrifter angående ordningen för renskötselns drivande inom lappbyn samt i övrigt angående förhållandet mellan lapparna inbördes, såsom om a) fördelning av betet inom lappbyn, flyttningar, som för renbetets bevarande och renskötselns ändamålsenliga drivande anses nödiga, och ordnande i övrigt av betesrättens utövning; b) antalet renar, som må föras på bete å visst betesområde; c) renhjordarnas bevakning, antalet renvaktare, dessas anskaffande i fall av tredska på den tredskandes bekostnad ävensom hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar; d) renhjords samlande för märkning, för frånskiljande av främmande renar eller för annat ändamål; e) förfarandet vid renmärkning ooh renslakt, särskilt vid nedslaktning av omärkta renar eller av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade eller äro okända, ävensom vid försäljning av dylika renar, levande eller slaktade, så ock tid för och förfarande vid uppvisning enligt lagen om renmärken av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade eller äro okända;

8 f) ersättning till lapp för märkning av annans ren eller för tillfällig vård om främmande renar eller till ordningsman för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar eller med renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade eller äro okända; g) förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt tillhöriga medel; samt h) sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt, ävensom i vilka fall lappbyn må uppdraga åt fullmäktige att besluta å lappbyns vägnar och i vilken ordning dessa skola utses. I byordning må, där ej ansvar enligt denna lag är bestämt, stadgas vite från och med fem till och med femhundra kronor för underlåtenhet att ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse. Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot byordning, fortsätter samma förseelse skall, när han varder lagligen förvunnen härtill, för varje gång stämning utfärdats och delgivits fällas till vite efter ty i byordningen är sagt. För de fjorton lappbyarna inom Jämtlands län och Idre socken av Kopparbergs län har länsstyrelsen i förstnämnda län den 31 december 1929 fastställt en gemensam byordning. För Västerbottens sex fjällappbyar finnes likaså en gemensam byordning, vilken utfärdats den 26 mars 1923; och för Mala skogslappby har byordningen fastställts den 24 juli 1909. Inom Norrbottens län finnes en särskild byordning för var och en av länets fjorton fjällappbyar och nio skogslappsbyar, vilka fastställts den 9 april 1927 med undantag dock av de för Gällivare och Vittangi skogslappbyar utfärdade, vilka byordningar fastställts respektive den 14 januari och den 12 juni 1928. För de lappbyar, vari koncessionsområdena nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län ingå, ha icke utfärdats byordningar. Norrbottensutredningen har i sitt betänkande föreslagit, att vissa ändringar skulle vidtagas i den gällande byindelningen inom länet ävensom att de olika byområdena skulle uppdelas på särskilda betesområden att fördelas mellan skilda grupper av byns lappar. Vidare har utredningen upprättat utkast till nya byordningar för såväl fjäll- som skogslappbyarna. Beträffande byordningsförslagen har utredningen anfört följande. »Under ett tidigare skede av utredningen har den tanken varit föremål för övervägande, huruvida det ej kunde anses lämpligt att utfärda en för länets samtliga lappbyar gällande gemensam byordning. På detta sätt har frågan behandlats i Jämtlands län, och lagens bestämmelse, att 'för varje lappby' skall finnas en byordning, torde väl knappast, om åtgärden i övrigt vore ändamålsenlig, behöva tolkas så strängt, att ett beslut i antydd riktning kunde anses vara lagstridigt. Om emellertid för Jämtlands län, där de förhållanden, under vilka lapparna leva och arbeta, torde vara ganska ensartade, en för länet gemensam byordning kan befinnas vara det lämpligaste sättet att genomföra föreskriften i förenämnda lagstadgande, så är detta däremot ej fallet beträffande Norrbottens län. Dess större ytvidd och därmed följande växlande betingelser för renskötselns utövande lägga så stora svårigheter i vägen för en gemensam byordning, att tanken på en sådan synes böra helt uppgivas. Därtill kommer, att om man även i särskilda kungörelser skulle kunna lämna föreskrifter, som fastställde gränserna för de områden, inom

9 vilka betesrätt må utövas av de särskilda lappbyarna, allt i enlighet med 7 § av gällande renbeteslag, så återstode dock att inom ramen av en gemensam byordning lösa frågan om fördelningen av betet inom lappbyn. Visserligen kan detta tänkas ske genom att i byordningen intaga bestämmelse om att dylika angelägenheter finge avgöras genom överenskommelse mellan de renskötande lapparna, men den mindre goda ordning i fråga om renskötseln, som varit och är rådande i vissa trakter av Norrbottens län, och vilken — under utredningens gång av lapparna själva omvittnad — föranlett den nu avslutade utredningen, synes ej göra en dylik lösning tillrådlig. För att bringa ordning i renskötseln inom de särskilda lappbyarna kan det dessutom bliva nödvändigt att lagfora lapp, som för sina renar på bete inom område, där han ej har betesrätt. Även av denna anledning inger det betänkligheter av rättsligt-formell art att låta lappbyns uppdelande i betesområden bliva beroende av privata överenskommelser lapparna emellan; det torde nämligen kunna antagas, att den rättsliga betydelsen av en sådan överenskommelse i händelse av rättegång kan bliva föremål för olika tolkning, vilket däremot ej kan bliva fallet, om bestämmelsen är intagen i byordningen.» Utredningens förslag till byordningar för fjäll- och skogslappbyar finnas intagna å sid. 166—178 i utredningens betänkande. Utredningen har ansett, att någon särskild motivering till de i byordningarna föreslagna bestämmelserna knappast vore av nöden. Dels utgjorde de i huvudsak ett förnyande av gällande byordningar, dels hänförde de sig till de frågor, som enligt 11 § i 1928 års renbeteslag skulle göras till föremål för behandling i byordningar. Endast i tvenne fall ansågs av utredningen en närmare förklaring till de avgivna förslagen vara påkallad. Det ena gällde den i § 3 av förslaget till byordning för fjällappbyar intagna bestämmelsen, att lapparna skulle för varje betesområde utse en förman, såvida icke lappbyns ordningsman tillhörde betesområdet. Förmanssysslan vore en konsekvens av de bestämmelser om avgränsade betesområden på sommarbeteslanden, vartill utredningen framlagt förslag, och förmännen vore avsedda att underlätta förbindelsen mellan lapparna såväl inbördes inom den egna lappbyn och angränsande som med lappväsendets statsanställda befattningshavare. De stora avstånden inom länets fjälltrakter motiverade i och för sig en anordning av föreslagna art. Den andra bestämmelsen i de föreliggande förslagen, som ansetts behöva en förklaring, är intagen i § 11, p. 2 (rätteligen p. 3), av byordningen för fjällappar och i § 10, p. 2 (p. 3), av byordningen för skogslappar. Enligt förslaget skulle vissa hemmavarande söner och döttrar till en såsom husbonde uppförd lapp även anses som husbönder. Därmed avsåges att jämställa dessa renägare med renskötande lappar och mot dem göra tillämpliga de föreskrifter, som av myndighet kunde utfärdas, samt de bestämmelser om påföljd för underlåtenhet att iakttaga sådana föreskrifter, som gällde mot renskötande lapp. Erfarenheten hade nämligen visat, att hemmasöner förmenat sig icke drabbas av de förbud eller föreskrifter, som utfärdats mot den renskötande husbonden, och att viten, som utsatts för överträdelse av påbudet, ej skulle kunna hos dem exekutivt

10 uttagas. Även om denna uppfattning ej vore riktig, syntes det dock vara enbart till fördel, om varje tvekan därom undanröjdes. I sitt yttrande över utredningens förslag har lappfogden i Västerbottens lån, i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt, anfört, att såväl renskötselmetoderna som nomadlapparnas levnadssätt och sedvänjor vore så olika på olika trakter, att speciella bestämmelser krävdes för varje särskild trakt. Det vore enligt lappfogdens mening lyckligast om byordningarna kunde anpassas efter de lokala behov, som funnes eller kunde uppstå. De detaljerade föreskrifter rörande bevakning, samling och skiljning m. m., som utredningen upptagit i förslaget, vore icke heller ägnade »att anknyta lappförfattningarna till levande livet». Den föreslagna anordningen med förmän på de svenska betesområden, där ordningsmannen för lappby icke vore hemmahörande, saknade praktisk betydelse för Västerbottens vidkommande, där denna sak brukat ordnas genom att någon av nomaderna utan offentligt uppdrag tagit ledningen inom respektive betesområde. Vissa andra av de föreslagna bestämmelserna syntes däremot böra tagas i beaktande vid fastställandet av nya byordningar för länets olika lappbyar. Vid det i oktober 1937 hållna allmänna lappmötet i Arvidsjaur upptogos förslagen om lappbyarnas uppdelning på olika betesområden och om nya byordningar till behandling. Mötet beslöt »förkasta» dessa förslag och antog beträffande det förstnämnda följande resolution. »I fråga om lapputredningens förslag till indelning av varje lappby i olika betesområden, där varje grupp ovillkorligen under angiven tid hade att vårda sina renar, vill landsmötet enhälligt och med bestämdhet framhålla, att med den extensiva renskötselmetod, som numera är rådande överallt, är en sådan indelning synnerligen verklighetsfrämmande och oändamålsenlig, enär ju varje lappby i allmänhet är ett sammanhängande fjällområde med endast skogklädda dalgångar eller lägre betesområden mellan de olika fjällpartierna. Då sålunda inga naturliga hinder finnas som spärr mot renens vandringar från det ena området till det andra, skulle den enda följden av en sådan indelning bli allenast missämja mellan grannarna samt därtill idel trakasserier från lappväsendets sida i form av upprepade åtal med åtföljande höga böter — dock utan den ringaste nytta för renskötseln. Därjämte förkasta vi ifrågasatt gruppering av vinterbeteslanden, som i stället böra begagnas enligt gammal sedvänja.» Mötet beslöt vidare godkänna ett av dess ordförande kyrkoherden G. L. Park upprättat förslag till nya byordningar för fjäll- och skogslappbyarna (sid. 80—87 i protokollet för mötet). Till motivering av mötets förslag anfördes i huvudsak, att detta byggde på nomadernas egen vilja att utvinna bästa resultatet av sin näring och på deras eget initiativ i olika situationer. Bestämmelsen i § 6 mom. 2 gåve härvidlag klaven till rätt förståelse av den ledande princip, som bure upp förslaget. Norrbottensutredningens förslag till byordningar vilade på helt andra principer, nämligen tvångsåtgärder mot lapparna och lapptjänstemännens dominerande inflytande på renskötselns utövning. Kunde däremot renägarna med

11 stöd av byordningen fatta lagligt bindande beslut, som också kunde effektueras, skulle det självfallet bliva en helt annan arbetsglädje inom renskötselnäringen än dittills. Renägarna behövde då icke ständigt och jämt hänvända sig till lapptillsyningsmännen och lappfogden för att få rättelse, utan lappbyn ägde laga befogenhet att på ett effektivt sätt ingripa till fromma för renskötseln. Ansvaret komme att vila å vederbörande ordningsman, som kunde ställas till laga ansvar, därest han försummade sin plikt. Men av denna större ansvarsbörda borde ock följa att hans arvode i väsentlig mån borde höjas. Enligt mötets förslag (§ 4 mom. 3 och 5) skulle vidare varje lappby få välja den renskötselmetod, som kunde anses vara lämpligast. Vid skiljningar och andra sådana förrättningar tillkomme bestämmanderätten renägaren eller ordningsmannen, vilket vore det naturligaste. Endast i de fall, varom nämndes i § 7 mom. 4, hade även lapptjänstemännen rätt att träffa avgörande. Det vore nämligen där fråga om direkta polisåtgärder. I de yttranden, som inhämtats över lappmötets beslut, ha förevarande spörsmål berörts av lappfogdarna i Norrbottens län och länsstyrelsen därstädes. Lappfogdarna ha framhållit, att ett borttagande av uppdelningen av lappbyarna i mindre betesgrupper skulle bliva till uppenbar skada för såväl rennäringen i dess helhet som den enskilde renägaren. Av betesgruppernas sammanslagning skulle följa en kollektivisering av renskötseln, som vore ägnad att nedsätta varje renskötares självansvar. Arbetet skulle gå trögare, då den enskilde renägaren under sitt arbete icke längre sporrades av medvetandet, att det vore just om sin egendom han hade hand. Han sattes att vårda något, som mycket betecknande uppe i fjällsocknarna benämndes »allmänhetens renar». Renskötarens eget initiativ och hans självansvar i krävande situationer vore grundläggande faktorer för en framgångsrik renhantering. Lappfogdarna avstyrkte därför, att de nuvarande smärre betesområdena skulle sammanslås till större enheter. Lappfogdarna ha vidare anfört, att det av Norrbottensutredningen avgivna förslaget till byordningar icke vore avsett att fastställas helt i den form, som det i betänkandet erhållit. Ordningsföreskrifterna måste helt naturligt anpassas efter de lokala behov, som gjorde sig gällande i olika lappbyar, och dessa behov kunde vara av rätt olikartad karaktär. Byordningsförslaget avsåge endast att tjäna till ledning för uppställningen av de olika slag av föreskrifter, som enligt anvisningarna i renbeteslagen borde ingå i en lappbyordning. Vid utarbetandet av de särskilda byordningarna komme givetvis de renskötande lapparnas på allmänna sammanträden eller annorledes uttalade önskemål att noggrant övervägas. Likaså skulle det av ledningen för lappmötet utarbetade förslaget göras till föremål för allsidig prövning. Lappfogdarna hölle emellertid före, att de slutliga byordningsförslag, som lappväsendet kunde komma att framlägga, i vissa betydelsefulla avseenden komme att bygga på andra synpunkter än dem, som mötesledningen anlagt på dithörande frågor. Den princip på vilken mötesledningens byordningsförslag sades vila, nämligen att lapparna skulle vårda renarna i enlighet med gängse, av erfarenheten utbildade regler för en god och ändamålsenlig renskötsel, vore vis-

12 serligen i och för sig riktig. Men om principen skulle kunna upprätthållas i praktiken, måste ordningsföreskrifterna givas sådan utformning, att det genom dessa någorlunda klart framginge, vilka de av erfarenheten utbildade reglerna vore. Åsikterna om vad som vore lämpligt och ändamålsenligt i renskötseln kunde växla. Under lappmötet hade det till exempel framkommit att missförhållandena i renskötseln inom Pite lappmark just hade sin grund däruti, att olika uppfattningar varit rådande hos renskötarna rörande sättet för renvårdens ordnande. Skulle ordningsmannen, på vilken det närmast måste ankomma att övervaka ordningen i renskötseln, i sådana fall kunna göra sig gällande, vore det nödvändigt, att ordningsföreskrifterna vore klart och bestämt avfattade och icke svävande som i mötesledningens förslag. Man kunde vara övertygad om att, därest detta i oförändrat skick bleve upphöjt till gällande byordning, skulle det uppstå allvarlig oreda i renskötseln till och med i sådana trakter, där ordningen för närvarande ännu kunde sägas vara god. Genom föreskrifterna skulle det exempelvis beredas möjlighet för vissa större renägargrupper att låta ensidiga nyttosynpunkter bliva de bestämmande för renskötselordningen i en hel lappby. Mötets byordningsförslag kunde därför knappast anses ändamålsenligt eller lämpligt och syntes icke heller ägnat att vidmakthålla en god renskötsel. länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att Norrbottensutredningen eftersträvat att genom de föreslagna byordningarna stadfästa gammal sedvänja inom renskötseln. Erfarenheten hade givit lappadministrationen otaliga bevis på att oklarhet om vars och ens betesområde och därav föranledd sammanblandning av djuren icke blott framkallat tvister utan jämväl i hög grad ökat arbetet med renvården. En lämplig och väl avvägd indelning i betesområden skulle gagna renvården och därmed lappbefolkningens intressen. Därjämte har framhållits att länsstyrelsen vid olika tillfällen ingående dryftat frågan om nya byordningar vid sammanträden med lappbefolkningen inom olika lappbyar. Innan byordningarna fastställdes, komme framförda önskemål att noggrant prövas. Skulle länsstyrelsen vid fastställandet av byordning efter sådan prövning icke lyckas att på ett för lappbefolkningen tillfredsställande sätt lösa denna uppgift, torde vederbörande lappar icke underlåta att draga ärendet inför Kungl. Maj:t. Utredningsmannen. På grund av de ofta väsentligen olika förhållanden, som beträffande renskötseln råda inom de vidsträckta områden, inom vilka lapparna utöva sin näring, kan icke genomföras en för alla lappbyar i landet gemensam byordning. Å byordningarna må emellertid kunna ställas det krav, att de grundläggande stadgandena sins emellan överensstämma samt att med varandra likartade ämnen erhålla samma reglering, i vilket avseende särskilt må erinras att förseelser, som ske mot bestämmelser av samma innehåll, böra enhetligt bedömas och beläggas med samma straff. Vid utredningsmannens arbete med upprättandet av normalförslag till byordningar inom de olika länen har framgått, att större överensstämmelse föreskrifterna emellan torde stå att vinna än som vid arbetets början syntes

13 möjligt. Främsta skiljaktigheterna äro sådana som hänföra sig till lokala förhållanden såsom lappbyarnas gränser och indelning i betestrakter, betesordningen under olika årstider o. d. Likartade föreskrifter torde däremot kunna införas såvitt angår rätten för lapparna att själva ombesörja renskötselns ordnande och besluta därom ävensom reglerna rörande renvaktare, gemensamma arbeten i renskötseln, ordningen å platser där renskiljningar och andra dylika arbeten försiggå, fullmäktige med rätt att besluta å lapparnas vägnar, lappbykassas förvaltning och användning m. m. Kan gemensam byordning fastställas för vissa lappbyar, synes detta böra ske; dock att härvid, särskilt med hänsyn till den beskrivning av lappbyns gränser, som byordning skall innehålla och som för alla byar blir olika, hinder ej bör möta att envar by erhåller sin egen byordning, som då utom i nämnda hänseende blir likalydande med de andra byarnas. Vad särskilt gäller fjällappbyarna inom Norrbottens län torde böra undersökas, om en till innehållet lika byordning kan fastställas för de byar, där lapparna flytta •ill Norge, och en byordning för de övriga fjällapparna. Såsom ledning för upprättandet av i möjligaste mån enhetliga byordningar torde, i anslutning till vad sålunda anförts, vara tillfyllest att ett särskilt normalförslag till byordning upprättas för fjällappby, ett för skogslappby och ett för lappby bestående av koncessionsområden. Efter samarbete med lappfogdarna hade av utredningsmannen sammanställts första förslag till byordningar. Till dessa hade utarbetats en preliminär motivering. Sedan det ansetts önskvärt att nämnda förslag underställdes lapparnas yttrande, innan slutliga förslag framlades, ha ombud för samtliga lappbyar varit kallade till möte i Arvidsjaur i september 1943. Vid mötet, till vilket resebidrag hade beviljats av Kungl. Maj:t, tillstädeskommo ombud från landets lappbyar, med undantag av endast ett fåtal, ävensom representanter för länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, samtliga lappfogdar m. fl. personer med verksamhet avseende renskötseln. Med det protokoll, som fördes vid mötet, följa såsom bilagor ovanberörda första förslag till byordningar. Dessa förslag blevo vid mötet föredragna av utredningsmannen; och föranledde däri upptagna bestämmelser i flera fall uttalanden från de närvarande. Ett utdrag av protokollet, såvitt rör byordningslagen, har såsom bilaga A (sid. 30) fogats till denna utredning. I anslutning till vad vid mötet förekommit har viss jämkning skett i de först utarbetade förslagen. De slutliga normalförslag till byordningar, som sålunda upprättats, finnas bilagda denna utredning. Förslaget till byordning för fjällappby, till vilken grupp jämväl lappbyarna i Jämtlands län och Idre socken i Kopparbergs län räknats, avser närmast fjällappby i Norrbottens län (Bil. B; sid. 43). Normalförslaget rörande skogslappby (Bil. C; sid. 55) gäller i första hand dylik lappby i Norrbottens län. För koncessionsområdena, som finnas allenast i sistnämnda län, torde kunna erhållas de mest enhetliga byordningarna (Bil. D; sid. 67). Här nedan betecknas förslaget till byordning för fjällappby med F, till

byordning för skogslappby med S och till byordning för renägare inom koncessionsområden med K. Frågan om ändring i byarnas nuvarande indelning och gränser bör upptagas i samband med den förestående revideringen genom länsstyrelserna av byordningarna inom länen. Beskrivning å de särskilda byarnas gränser bör, såvitt angår fjällapp- och skogslappbyarna, intagas i vederbörande byordning. Byarna för renägare inom koncessionsområdena bestå av ett eller flera koncessionsområden, vart och ett med av länsstyrelsen bestämda gränser. I vissa fall äro trakter gemensamma för två angränsande dylika områden. I varje koncessionsområde finnes en eller flera koncessionsinnehavande lappar, av vilka envar äger att i sin vård innehava ett av länsstyrelsen bestämt högsta renantal. Enär koncession till renskötsel gives endast för viss jämförelsevis kort tid (ej överstigande 10 år) samt under koncessionstiden det givna tillståndet till renskötsel kan återkallas eller ändring vidtagas i villkoren för tillståndet, har ej synts lämpligt att i byordningarna angivas byarnas gränser eller det högsta antalet renar, som må finnas inom varje by. I dessa hänseenden torde allenast en hänvisning böra ske till de av länsstyrelsen för varje särskilt område givna föreskrifterna. Önskvärt synes vara, att i byordningarna införes en bestämd terminologi med avseende å de särskilda områden inom lappbyn, som användas vid betesutövningen under olika årstider. Förslagsvis har såsom benämning å de särskilda områden, som begagnas under vinter, vår och höst samt sommar, i föreliggande normalförslag använts »betestrakt» och alltså »vinterbetestrakt», »sommarbetestrakt» etc. De områden, vari nämnda betestrakter i en del byar uppdelas för att under viss årstid nyttjas av olika grupper bland byns lappar, ha benämnts betesland. Bestämmelser om uppdelningen av lappbys område i särskilda betestrakter anslutande till betesutövningen under olika årstider och dessa trakters gränser synas icke böra införas i byordningarna likasom ej heller betestrakternas fördelning, där så prövas lämpligt, i särskilda betesland. Bestämmelser om dylika uppdelningar torde böra intagas i särskild av länsstyrelsen utfärdad kungörelse, där även angivas de tider, varunder de särskilda betestrakterna och beteslanden må nyttjas. Ordningen härutinnan kan lätt behöva ändras, och synes detta lättare kunna ske, om bestämmelserna äro upptagna i en särskild kungörelse, än genom ändring av byordningen, vilken så sällan som möjligt bör bliva föremål för jämkning. Utredningsmannen har föreslagit, att lapparna själva i allmänhet må besluta rörande ordningen i renskötseln. Emellertid må beaktas, hurusom denna näring, trots de isolerade trakter i landet, där den i många fall bedrives, icke står fri i förhållande till andra inbyggares verksamhet. Jordbrukets utbredning inom de trakter, där renskötseln försiggår, föranleder lätt svårigheter och kräver att jämvikt uppehälles mellan båda näringarna, så att de kunna bestå och förkovras vid sidan av varandra. Genom den skadegörelse, som renarna, om de ej noggrant tillses, kunna förorsaka å grödan på den jord-

15 brukande befolkningens ägor, är förhållandet emellan lapparna och de inom renbetestrakterna boende bofasta ofta känsligt. Renbeteslagen har tillkommit för att skilja mellan värderas rättigheter och skyldigheter och reglerar förhållandet dem emellan. Det är givet, att jämväl byordningarna måste taga hänsyn härtill. I de fall, då icke blott lapparnas utan även de bofastas intressen beröras, kan avgörandet rörande renskötselordningen icke helt läggas i lapparnas händer, utan måste slutliga bestämmanderätten tillkomma myndigheterna. Erinras må ock att ordningsmannen, som ibland torde ha svårt att uppehålla respekten bland sina egna, gent emot de bofasta i allmänhet torde sakna nödig auktoritet. I anslutning härtill har utredningsmannen föreslagit, att länsstyrelsen skall ha att avgöra angående lappbys uppdelning i betestrakter och betesland. Vidkommande de husbönder, som skola föra sina renar på bete å de särskilda beteslanden, samt angående vinterbetestrakts uppdelning torde väl lapparna böra äga att besluta. Kunna emellertid lapparna ej enas härom, bör lappfogden förordna huru i saken skall förhållas. Detta bör jämväl vara fallet, där lapparnas beslut kan befaras leda till överbelastning av särskilda områden eller beslutad ordning eljest må anses olämplig. Fråga huruvida en husbonde eller mindre grupp av husbönder må erhålla tillstånd att driva intensiv renskötsel synes lappfogden alltid böra givas tillfälle att pröva. Att lappfogden bör äga att ingripa i fall som de nyss nämnda synes vara påkallat även för att skilja lapparna emellan, därest oberättigad opposition skulle av majoriteten resas mot genomförandet av ur allmän synpunkt önskvärd reglering eller en majoritet skulle söka tillskansa sig förmåner, som kunde medföra eftersättande av andra lappars berättigade intressen. Såsom bekant kan inom renskötseln urskiljas olika renskötselmetoder. I Sverige torde ursprungligen ha varit vanligt, att varje familj eller mindre grupp av husbönder hade sin hjord för sig, som var föremål för ständig översikt. Renarna sammanfördes dagligen och hela familjen, både män, kvinnor och barn, deltogo, envar efter sin förmåga, i djurens vård. Under den tid av året så kunde ske mjölkades renarna, vilket arbete i allmänhet torde utförts av kvinnorna. Även barnen hjälpte till efter förmåga bland annat med att döda de på somrarna kring hjorden svärmande kormflugorna. I renarnas vallning deltogo män och kvinnor. Denna noggranna omsorg om renarna medförde, att dessa blevo jämförelsevis tama. Ifrågavarande renskötselmetod, även kallad »den gamla renkonsten», har numera nästan helt upphört. Den finnes fortfarande bevarad i ett och annat fall, såsom i Gällivare och Vittangi skogslappbyar samt, mer eller mindre genomförd, vid särskilda tillfälliga försök som prövas av en och annan lapp. Den nu förhärskande renskötseln visar en helt annan typ. Byns renar bevakas, såsom förhållandet genomgående är exempelvis i Jämtlands län, i en enda hjord eller ock äro de, särskilt inom de större fjällappbyarna inom Västerbottens och Norrbottens län, sammanförda i ett fåtal grupper åtminstone under vissa tider av året. All individuell skötsel av renarna har vid denna ordning upphört. För renarnas bevakning ha husbönderna i byn att

16 tillhandagå med folk. Bevakningen sker genom utsända väktare, som följa hjorden eller äro förlagda till vissa fasta bevakningsplatser, eller genom bevakningskedjor ofta i ytterlinjen av det av hjorden använda betesområdet. Renarna få sålunda ströva i stort sett fria. För att de ej skola alltför mycket förvildas pläga de då och då sammandrivas. Nödvändigt är nämligen att de åtminstone i den utsträckning tämjas, att märkning kan ske av kalvar samt att renarna kunna samlas för utskiljning av i hjorden inkomna främmande renar, för slakt, räkning m. m. Man hör understundom sägas, att sistnämnda s. k. extensiva renskötsel införts genom till Karesuando socken i Sverige inflyttade kautokeino- och andra norska lappar, som från Karesuando spritt sig söderut till trakter, dit under senare tid lappar från sagda socken på grund av där rådande trängsel på betesmarkerna överflyttat med sina renar. Väl må i och för sig vara sant, att den nya renskötselmetoden på detta sätt vunnit spridning. Härvid har den intensiva renskötseln fått vika, då det givetvis innebär stora svårigheter för en lapp, som vill hålla på den gamla ordningen, att vårda sina renar i särskild hjord i en lappby, där de övriga lapparnas renar alla ströva tillsamman. Det är dock så att, innan den extensiva renskötseln börjat vinna utbredning i norr, ej sällan inträffat att i sydligare lapptrakter förekommit gemensamma hjordar inom lappbyarna. Detta har där tidigare framställts såsom en sämre renskötselform. Urartning av renskötseln har vid tider för dess tillämpning inträffat. Så var för några decennier sedan fallet i dåvarande Åre-Storsjö lappby i Jämtlands län. Alla renar i byn blandades där i en enda hjord, vilken så förvildades, att enda möjligheten att tillvarataga djuren och åvägabringa en bättre ordning var att nedskjuta desamma såsom om fråga varit om vildren samt skaffa nya renar Med anledning av denna erfarenhet skedde ny indelning av byarna i Jämtlands län, därvid man utgick från att till varje by ej skulle läggas större område än att alla renarna inom byn skulle kunna vårdas i en för byns lappar gemensam hjord. Jämfört med förhållandena i Västerbottens och Norrbottens län är på grund härav byarnas antal i Jämtlands län synnerligen stort och deras områden små. Emellertid har även inom Västerbottens län redan för några årtionden sedan åtminstone i vissa trakter tillämpats, att inom därvarande stora byar renbetesmarkerna nyttjats uppdelade i ett fåtal områden, inom vilka renarna vårdats i en gemensam hjord. Meningarna äro delade rörande lämpligheten av den utveckling som lett därhän, att den intensiva renskötseln i stort sett försvunnit. Det torde emellertid vara så, att vardera metoden har sina fördelar och nackdelar. Den större rörelsefrihet, som genom den extensiva metoden medgives renarna, har visat sig medföra att djuren bliva större och kraftigare. Ur köttproduktionens synpunkt är detta en fördel. Likaså kräver sagda metod mindre antal väktare för hjordarna än när byns renar äro uppdelade i ett flertal småhjordar, som skola vaktas var för sig och förhindras att komma in i andra hjordar. Metoden innebär emellertid stora faror för renarnas förvildning och renvårdens urartning, varmed följer faran för ökad skadegörelse på de bofastas ägor.

17 Även i socialt hänseende kunna uppstå vissa olägenheter. Det har sålunda understundom visat sig svårt att åvägabringa en rättvis fördelning mellan byns lappar av bevakningsansvaret för den gemensamma hjorden. Den intensiva renskötseln medger i detalj ett noggrannare tillvaratagande av renens produkter. Sålunda förekommer mjölkning av vajorna med ostberedning och preparering av mjölk för hushållsbehovet. Men framför allt grundlägges en god renvård och större möjlighet för lapparna att envar märka in sina renar och övervaka hjordens förkovran samt förhindra skadegörelse på de bofastas ägor. Det har emellertid visat sig, att rensjukdomar, särskilt den bland renarna förekommande klövsjukan, lättare uppstå och vinna utbredning inom de hårt vallade hjordarna. Djuren bliva dessutom icke så storvuxna och erhålla mindre köttvärde. Valet av renskötselmetod får emellertid verkningar ej allenast med avseende å renarna. Även lapparnas egna levnadsförhållanden påverkas därav. Vid den intensiva renskötseln följer hela lappfamiljen renarna året om och, såsom förut berörts, deltaga alla hushållets medlemmar i renarnas vård. Det starka krav, som numera även från fjällapparnas sida framträtt att äga fasta bostäder, torde sammanhänga med den allmänna övergången till extensiv renskötsel. Vid tillämpning av denna metod deltaga kvinnorna ej i större utsträckning i renskötseln. Vid flyttningen vid sommarens inbrott mot fjällen stanna fjällapparnas kvinnor gärna med barnen på vår- och höstvistet. Uppehållet där blir ofta nog långvarigt. Naturligt är att behov härigenom uppstått att erhålla en bostad, som erbjuder större bekvämlighet och utrymme än tälteller torvkåtan. Allt vanligare har fördenskull blivit att även fjällapparna, såsom förhållandet länge varit bland skogslapparna, skaffa sig stugor. Dessa bliva under vår, sommar och höst utgångspunkt för renvården, varifrån väktare sändas ut till hjorden försedda med mat för längre eller kortare tids frånvaro och dit de återvända och vila ut efter utfört arbete. Givet är att med -den gamla renkonsten» hela familjens intresse för rennäringen och dess detaljer underhölls livligare, än där den extensiva renskötseln härskar. Med familjens bosättning föras lapparna ock närmare de bofastas vanor, levnadssätt och säkerligen även tänkesätt. Blandningsformer av ovannämnda båda renskötselmetoder förekomma väl här och var. I synnerhet är vanligt att under lapparnas uppehåll å vinterlandet byns renar äro uppdelade i ett flertal grupper, som vårdas var för sig. Undantagsvis inträffar även, att en enskild lapp eller några lappar tillsammans vare sig stadigvarande eller under viss del av året försöka hålla sina renar i en hjord för sig. Dylika uppdelningar bryta dock föga den alltmant tillämpade ordningen. Lagstiftningen har ej tagit ståndpunkt vare sig till aen ena eller andra av ifrågavarande renskötselmetoder, ehuru den i mycket bygger på den äldre metoden. Att tänka sig ett allmänt återförande av renskötseln till denna lärer vara omöjligt. Renskötseln är för närvarande i allt för hög grad bunden vid den nya formen, som ock såväl i princip som praktik lärer omfattas av de flesta lapparna. Av lappväsendet självt är den införd i Jämtlands län. Lagstiftning2—438466

18 en synes böra inrikta sig på att i möjligaste mån förebygga de olägenheter, som medfölja både den ena och andra ordningen. En viss blandning av dem båda, därvid den intensiva renskötseln begagnas åtminstone viss tid av året, synes kunna erbjuda vissa fördelar bland annat till förekommande av renarnas förvildning. Huru utvecklingen i framtiden kan komma att ställa sig må vara svårt att veta. Omständigheterna kunna framtvinga en stramare vård av renarna. Sker ingen förändring i nuvarande yttre läge, torde emellertid någon större inskränkning i den rådande extensiva metoden knappast vara att emotse. I det av utredningsmannen framlagda förslaget till byordningar för fjälllappbyar och skoglappbyar har uttryckligen utsagts, att hinder ej må uppställas för den intensiva metodens användning, där någon lapp skulle önska begagna sig av densamma och förhållandena inom byn göra detta möjligt (F och 5 § 3 mom. 3). För lappbyarna i koncenssionsområdena påkallas icke dylik föreskrift. I F § 3 mom. 10 samt 5 och / v § 6 mom. 1 avhandlas frågan om skyldighet för den för renarnas vård ansvarige lappen att skyndsamt ingripa för att om möjligt avvärja skadegörelse genom renarna, om fara för sådan är för handen. I anslutning därtill stadgas att för åtgärder, som sålunda av lapp behörigen vidtagas, äger han utbekomma ersättning av vederbörande renägare. Vid mötet i Arvidsjaur diskuterades, huruvida icke föreskrift borde intagas att i händelse av tvist rörande ersättningens belopp detta borde bestämmas av utomstående person. I sådant avseende framkommo olika förslag såsom att avgörandet skulle lämnas åt ordningsmannen i byn eller opartisk lapp från närliggande lappby eller lapptillsyningsman eller lappfogden eller bland lapparna på förhand utsedda gode män. Givetvis vore önskvärt att uppkommen tvist kunde hänskjutas till annan person för avgörande. Vad särskilt angår förslaget att ordningsmannen i varje fall skulle anlitas torde detta knappast vara lämpligt, enär han i de flesta fall lärer vara jävig. Emellertid må framhållas, att bestämmelse om tvångsavgörande av en fråga av förevarande slag genom annan person icke torde kunna intagas i en byordning. I sista hand är härtill allenast domstol behörig. Lämpligt synes däremot vara, att parterna uppmanas att själva hänskjuta tvistens avgörande till ordningsmannen, där han icke personligen är inblandad, eller till lappfogde eller annan opartisk person. Till nyssnämnda stadgande om ersättning för av vederbörande lapp vidtagna åtgärder har ansetts böra fogas tillägg därom att vid fördelning av ersättningen å för densamma betalningsskyldiga renägare skola gälla de i F § 10 mom. 1, sista stycket, respektive S och K § 11 mom. 1, sista stycket, angivna grunder. Detta innebär, att ersättningen skall fördelas efter det antal renar varje lapp innehar i den renflock arbetet gäller samt att, om detta renantal ej kan fastställas, fördelningen skall ske efter renantalet i gällande renlängd. Den i förslaget F § 4 mom. 5, första stycket, upptagna föreskriften om skyldighet för husbonde att med nödigt antal väktare under vistelsen å vår- och

19 hösttrakten ha boplats inom betestraktens gränser har ansetts böra kompletteras med en bestämmelse, att länsstyrelsen kan medgiva att boplalsen må förläggas utanför betestrakten. Vid mötet i Arvidsjaur framkom, att det kunde inträffa, att lapp hade sin fasta bostad inom sommarbetes trakten. På länsstyrelsens prövning synes böra bero, om i sådant fall må vara lämpligt, att lappen å vår- och höstbetestrakten, där renarna pläga uppehålla sig större del av året än på annan trakt, inställer sig ensam med sina väktare. Vid mötet i Arvidsjaur anfördes beträffande F § 4 mom. 5, tredje stycket, samt S och K § 4 mom. 5, första stycket, att det vid uppehåll å vinterbelestrakten understundom kunde vara svårt för lapparna att erhålla bostad inom 10 kilometer från den plats, där renarna uppehölle sig. Med hänsyn härtill torde vara påkallat, att sådan jämkning medgives att, så framt särskilda omständigheter nödga därtill, avvikelse från nämnda huvudregel må vara tillåten. I utredningsmannens förslag F § 10 mom. 2, fjärde stycket, samt S och K § 11 mom. 2, fjärde stycket, hade intagits, att renägare som, efter det kalleise till skiljning utsänts, ej bortförde honom tillhöriga renar i annans hjord skulle, där lappfogde så funne skäligt, till ägaren av hjorden utbetala en vårdavgift för varje ren av 10 öre i veckan. Vid mötet i Arvidsjaur uttalades av landssekreteraren Sundberg, att h a n funne denna avgift, som knappast vore högre än vanlig sköteslega, icke utgöra tillräckligt pådrivande medel för att den försumlige renägaren skulle avhämta sina renar. Enligt hans mening borde vårdavgiften bestämmas till 50 öre i veckan. Några lappar föreslogo avgiftens höjande till 15 öre i veckan, under det andra funno den föreslagna avgiften, 10 öre, lämpligt avvägd. Med hänsyn till de skäl, som i sådant avseende anförts, synes det utredningsmannen lämpligt att avgiften något höjes; och föreslår utredningsmannen en avgift av 25 öre i veckan. Emot bestämmelsen i F § 10 mom. 5 samt S och K § 11 mom. 5, avseende att, innan renskiljning må äga rum, i hjorden befintliga omärkta årskalvar skola märkas, så framt detta med hänsyn till väderleksförhållandena lämpligen kan ske, framfördes vid mötet i Arvidsjaur vissa erinringar. Lappfogden Gardham yttrade, att inom södra delarna av Jämtlands län det vore vanligt, att kalvarna icke vore märkta, när sommarskiljning ägde rum. Ombudet för Frostvikens södra lappby ansåg, att ifrågavarande bestämmelse vore för sträng. Under en varm sommar kunde det vara svårt att ha hjorden samlad och verkställa kalvmärkning. Ombuden för Vilhelmina norra samt Umbyns lappbyar föreslogo en föreskrift, att »jämsides med skiljning skola i hjorden befintliga omärkta årskalvar märkas». Lappfogden Malmström framhöll, att inom hans distrikt renhjorden, när skiljning skulle ske, vanligen först fördes in i en s. k. märkningshage och, sedan kalvmärkning där ägt rum, i en skiljningshage. Emellertid hunne man knappast med att märka alla kalvarna före sommarskiljningen utan först till höstskiljningen. Malmström föreslog, med instämmande av en fjällapp från Västerbotten, att det måtte föreskrivas att främmande renägare skulle beredas tillfälle att se över hjor-

20 den för märkning av dem tillhöriga kalvar, innan skiljning ägde rum. Kyrkoherden Park åberopade den särskilda ordning vid skiljningar, som tillämpades hos skogslapparna i Gällivare och som avsåge att vid skiljningen kalvarnas mödrar fördes för sig i ett särskilt sidogärde samt att, sedan skiljningen skett, kalvarna bereddes tillfälle uppsöka dem och därvid märktes; och föreslog Park följande bestämmelse: »Senast i samband med sommarskiljningen skola i hjorden befintliga omärkta årskalvar märkas, så framt det med hänsyn till förhållandena lämpligen kan ske». J^appar från Jämtland framhöllo, att den av Park omtalade metoden icke kunde användas i Jämtland. På grund av förhållandena där skulle, om sagda metod användes, svårigheter uppstå för kalvarna att återfinna sina mödrar. För närvarande tillämpades exempelvis vid skiljning i Handölsdalens lappby, att lapparna under första dagen hjorden vore samlad i gärdet brukade märka kalvar. Därefter verkställdes skiljning av hanrenar. Det borde endast föreskrivas att, innan höstskiljning skedde, kalvarna skulle vara märkta. Mattias Kuoljok från Sirkas lappby uttalade, att det vore nästan omöjligt att märka kalvarna, sedan de införts i gärde. Kalvarna borde vara märkta, innan skiljningen påbörjades. Han gjorde tillika motsvarande anmärkning mot den av Park omnämnda metoden som framförts av ombud från Jämtland. Ett av ombuden för Gällivare skogslappby fann den i utredningsmannens förslag upptagna bestämmelsen lämplig. Såsom synes förekommo olika meningar rörande lämpligheten av renkalvars märkning i samband med skiljning. Under det att, å ena sidan, det påtagligen är önskvärt, att kalvarna äro märkta före skiljnings vidtagande och sålunda före sommarskiljningarnas början, kan man, å andra sidan, ej bortse från de svårigheter, som förefinnas att företaga märkning av kalvar i ett gärde, där en stor mängd renar äro samlade för skiljning. Dessa svårigheter kunna ytterligare ökas, där stark värme är rådande vid tillfället eller ringa tillgång till renbete finnes i trakten. Erfarenheten lärer emellertid visa, alt märkning icke sker så tidigt på året som med bättre ordning skulle vara möjligt. En erinran i byordningen synes lämpligen böra intagas, rörande vad härutinnan må vara eftersträvansvärt. På grund av de inom olika lapptrakter växlande naturförhållandena ävensom de skiftande förutsättningar för skiljning, som bättre och sämre väderlek och betesmöjligheter erbjuda, synes en dylik bestämmelse emellertid icke kunna göras helt bindande. Utredningsmannen föreslår en bestämmelse av följande innehåll: »Då skiljning företages, skola, så framt ej tvingande hinder förelegat i hjorden befintliga årskalvar vara märkta. Har detta ej skett tidigare, skall märkning företagas i samband med skiljningen, där ej detta omöjliggöres av rådande väderleks- eller andra förhållanden. Genom ordningsmannen eller hjordens ägare skola närvarande främmande lappar beredas tillfälle att företaga märkning av kalvar, som tillhöra dem eller i övrigt stå under deras vård.» I de av Norrbottensutredningen föreslagna bestämmelserna hade intagits, att rösträtt i »ärenden, som röra lappbyn gemensamt», skulle tillkomma envar renskötande lapp, man eller kvinna, som fyllt 21 år och är husbonde.

21 Härvid har tillfogats, att som husbonde skall i renlängden uppföras icke allenast renskötande lapp med eget hushåll utan även hemmavarande söner och döttrar, vilka fyllt 21 år och äga över 150 renar. Redan av formella skäl kan en dylik ordning ej godtagas. Enligt 13 § renbeteslagen äga vid val av ordningsman rösta endast till lappbyn hörande renskötande lappar och till dessa räknas enligt 1 § 1 mom. i samma lag lapp, som själv eller genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel. Dylik lapp torde även motsvara vad i dagligt tal kallas husbonde. Att i byordningarna införa en tolkning av detta begrepp och för vissa kategorier binda detsamma vid ställning såsom son eller dotter till renskötande lapp, viss ålder och innehav av visst renantal kan icke blott giva anledning till besvärliga tolkningsfall utan även komma i strid med lagen. Såsom person som själv driver renskötsel kan ej i varje fall betraktas en lapp, som är myndig och äger över 150 renar. Det avgörande härvid synes böra vara, förutom myndig ålder, huruvida barnen kunna anses för egen räkning driva renskötsel och därav ha sin utkomst. Äga de ett något större antal renar, vilkas skötsel de själva ombesörja, torde de få anses såsom egna husbönder, även om de bo i samma kåta som sina föräldrar, till och med om de med dem ha gemensamt hushåll. Äro de gifta och för sig tillreda sin mat, ombestyra sitt bohag etc. framträder deras ställning såsom fristående i sitt arbete än tydligare. Det synes böra överlämnas åt praxis att avgöra, huru i särskilda fall skall förfaras; och dylik tolkning av renbeteslagens stadgande lärer ej heller saknas. Önskvärt torde dock vara att lappfogdarna genom en likartad tillämpning göra denna praxis enhetlig för alla renbetesområden. Utredningsmannen finner lämpligt att beträffande sådana vid lapparnas gemensamma sammankomster förekommande frågor som röra renskötseln samt bykassans medel rösträtt bör tillkomma allenast husbonde. Det är dessa som bära ansvaret för renskötseln. Erinras må, att rätten att deltaga i röstning i dylika spörsmål ej bör ses ur social synpunkt. Underlaget härvid är av ekonomisk natur och avser bästa sättet att bereda skydd för renhjorden, så att förluster undgås, att förhindra att renarna göra skada å de bofastas ägor samt att på ekonomiskt fördelaktigaste sätt tillgodogöra sig avkastningen från hjorden. Härunder ingå frågor om bevakning, skiljning, märkning, slakt m. m. eller spörsmål motsvarande vad som i vanliga fall kunde tänkas tillkomma en ekonomisk förenings verksamhet. Däremot håller utredningsmannen före, att i andra frågor än de nyss nämnda rösträtt bör givas envar till lappbyn hörande myndig man eller kvinna, som deltager i renskötseln. En dylik ordning synes ägnad att uppehålla intresset för byns gemensamma angelägenheter och bidraga till sammanhållningen i byn. För erhållande av en röstlängd användbar såväl i de fall, då samtliga omförmälda lappar äga rösta, som då endast husbonde innehar rösträtt, bör i förteckningen över lapparna i byn särskilt utmärkas båda dessa kategorier. Bestämmelser i ämnet ha införts i F § 12 mom. 1 och 2 samt S och A' § 13 mom. 1 och 2. Vidkommande medlemskap i koncessionslappbyarna må erinras, att jämlikt renbeteslagen hör till lappby ej allenast lapp, som innehar tillstånd att

22 å område inom byn driva renskötsel, utan också ägare av skötesrenar därstädes även om han icke är lapp. Skötesrenägarna må deltaga i överläggningar och beslut i frågor, som röra deras rätt såsom renägare i byn. Till F § 12 mom. 1, fjärde stycket, samt 5 och K § 13 mom. 1, fjärde stycket, synes böra fogas ett tillägg rörande rätt för förmyndare för omyndig lapp att för den omyndige utöva rösträtt. Med avseende å dylik rätt må emellertid ihågkommas de särskilda förhållanden, som i förevarande fall äro rådande. Sålunda synes endast en förmyndare, som själv är lapp och tillhör byn, böra få framträda och föra den omyndiges talan i byns angelägenheter. Tillika bör i frågor, i vilka endast husbonde äger rösta, den omyndige intaga ställning, som motsvarar en husbondes. Av utredningsmannen har föreslagits [F § 14, S § 15 och K § 16) att, därest lappby skulle önska använda bykassan till andra ändamål än de, som särskilt uppräknas i byordningen, eller för något ändamål anslå högre belopp än 750 kronor, samtycke därtill skulle begäras av länsstyrelsen. Norrbottensutredningen hade upptagit, att befogenheten att medgiva användning av kassans medel till nya ändamål eller visst högre belopp, av utredningen angivet till 300 kronor, skulle tillkomma lappfogden. Anledningen till utredningsmannens frångående av Norrbottensutredningens förslag rörande den prövande myndigheten sammanhänger därmed, att det kan inträffa, att lapparna önska vidtagandet av åtgärder, vilka få inverkan jämväl på den bofasta befolkningens verksamhet. Så kan förhållandet vara exempelvis med gärdesbyggnader till reglerande av renarnas kringströvande. Dessa gärden framdragas understundom långa sträckor och kunna avgränsa enskildas områden. Visserligen äga lapparna att själva besluta om dylika byggnader, men det bidrag, som utan särskilt tillstånd må medgivas ur bykassan, skulle uppgå till allenast 750 kronor, ett belopp alltför obetydligt för utförande av större byggnadsföretag. Vilja lapparna för sådana företag anslå högre belopp, bör försiktighet iakttagas. Även skulle av lappara kunna föreslås i byordningen ej angivna ändamål, vilkas lämplighet bör prövas av länsstyrelsen. Jämväl ur synpunkten av enhetlighet vid dessa frågors bedömande synes en dylik prövning önskvärd. Detta gäller väl särskilt Norrbottens län, där tre lappfogdar finnas, men även samtliga de tre län, varom här är fråga, vid vakanser för de ordinarie lappfogdarna eller om unga och mindre erfarna lappfogdar tjänstgöra. De ändamål, vartill bykassas medel i allmänhet torde komma till användning, ingå bland de i byordningen uppräknade, beträffande vilka lapparna själva skulle äga att besluta. Med hänsyn härtill och då det belopp, varöver de skulle råda, skulle höjas från nuvarande 300 kronor till 750 kronor, torde knappast vara att befara, att länsstyrelsen skall i större utsträckning betungas med ärenden av ifrågavarande slag. I lappbyarna inom koncessionsområdena finnas för närvarande icke några bykassor. I stället har varit vanligt, att renägarna inom varje koncessionsområde sammanslutit sig i en förening, vars ekonomi och kassa omhänderhafts av därtill utsedda kassamän och vars räkenskaper granskats av revi-

23 sorer. Föreningarna ha väl icke varit registrerade men dock sammanslutna i viss inre fasthet. Då de koncessionsområden, som tillsammans må bilda en lappby, inbördes ha ringa gemenskap särskilt vad gäller de ekonomiska förhållandena, synes naturligt att i praxis förvaltningen av varje områdes gemensamma tillgångar ordnats på sätt som sålunda skett. Anledning synes ej föreligga att förhindra denna utveckling. Endast för den händelse varje koncessionsområde i byn ej skulle för sig ordna frågan om de för området gemensamma medlens förvaltning, synes en gemensam kassa för byn böra komma till stånd. I såväl det ena som det andra fallet böra emellertid gälla samma begränsningar som för fjäll- och skogslappbyarna rörande de ändamål, vartill medlen må användas utan särskilt medgivande av länsstyrelsen (K§ 16). Såsom närmare omförmäles i utredningsmannens med skrivelse den 27 oktober 1943 avgivna betänkande angående »Lappväsendets administration», har Norrbottensutredningen föreslagit tillsättande för de särskilda betesområden (betesland), vari fjällappbyarnas marker i en del byar pläga uppdelas under vissa årstider, av särskilda befattningshavare, kallade förmän, med ställning såsom en andra ordningsman med begränsat tjänstgöringsområde och tjänsteåliggande. Utredningsmannen har funnit lämpligare att i de större lappbyarna skulle kunna i mån av behov tillsättas vice ordningsmän, vilka skulle ha i uppdrag att vid giltigt förfall för ordningsmannen inträda i dennes ställe samt att i övrigt tjänstgöra, då arbetet i byn så påkallade. I förslagen till byordningar (F § 15, 5 § 16 och K § 17) har i samband med stadgande rörande skyldighet för ordningsmännen att åtlyda av lappväsendets tjänstemän meddelade ordningsföreskrifter intagits en erinran jämväl om vice ordningsmännens skyldigheter i sådant avseende. Jämlikt 62 § renbeteslagen skola viten, som ådömas för överträdelse av byordning, enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen, användas till förmån för lapparna. Efter det lappfonder tillkommit inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, har gällt, att dylika viten tillfördes nämnda fonder. Sedan numera alla lappfonder hopslagits till en fond, statens lappfond, ingå vitena till den nybildade fonden. Vid mötet i Arvidsjaur upptogs denna fråga av landssekreteraren Sundberg, som, med instämmande av ett flertal lappar, yrkade att, med ändring av vad nämnda lagrum stadgade, det måtte föreskrivas, att vitesbeloppen skulle tillföras bykassan i den by, där förseelsen ägt rum. Med anledning härav vill utredningsmannen erinra, att genom lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige infördes bestämmelser om att för varje lappby skulle finnas en byordning. Därvid föreskrevs tillika, att för underlåtenhet att ställa sig byordnings föreskrifter till efterrättelse kunde stadgas vite samt att ådömt vite skulle tillfalla lappbyn. En förändring i sistberörda avseende skedde genom lagen den 19 juni 1917

angående ändring i vissa delar av nyssnämnda lag. Där intogs föreskrift, att viten för överträdelse av byordning skulle, enligt de bestämmelser som meddelades av Konungen, användas till förmån för länets lappar. Av förarbetena till lagändringen framgår, att denna skedde i samband med höjning från 100 kronor till 500 kronor av maximum för vite, som kunde ådömas enligt hyordningarna. Och ansågs att vid sådan skärpning av vitesbestämmelserna det ej vidare vore lämpligt, att vitena tillf olle lappbyn. Uti ett första förslag, som i ämnet upprättats inom justitiedepartementet, hade upptagits att vitena i stället borde tillkomma kronan. Häremot gjordes erinringar i vissa av de utlåtanden, som inhämtades över förslaget. Lapparna i flera byar hemställde sålunda, att vitena måtte tillfalla lapparna och ingå i bykassorna eller, såsom av jämtlandslappar ifrågasatts, användas till premier åt goda renskötare eller överlämnas till fonden för lappväsendet. Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt och länsstyrelsen i länet föreslogo, att vitesbelopp enligt byordning på ett eller annat sätt måtte komma lapparna till godo och anförde till stöd därför, att det vore byalagen, som bleve lidande av överträdelserna av byordningarna, och att annan gottgörelse än dessa vitesbelopp sällan kunde erhållas. Länsstyrelsen i Västerbottens län samt lappfogden och länsstyrelsen i Jämtlands län ansågo, att vitena borde användas till förmån för lapparna samt, enligt de två sistnämnda myndigheternas förslag, tillfalla lappfonderna i de olika länen. Departementschefen framhöll i anslutning till de framkomna anmärkningarna, hurusom anledningen till den föreslagna ändringen vore önskvärdheten av att dessa viten, i synnerhet sedan ett förhöjt vitesmaximum kunde komma att avsevärt öka deras belopp, icke borde tillföra den sakfällde någon fördel; och anförde han vidare: Detta skulle bliva händelsen, om vitena tillfölle kassan i den lappby den sakfällde tillhörde, och framträdde särskilt i de fall, då, såsom genom den i Jämtlands län införda byindelningen vore förhållandet, lappbyn vore mycket liten och omfattade endast ett fåtal renskötande husbönder. Något hinder syntes emellertid ej föreligga att förfoga över dessa viten för ändamål, som gagnade lapparnas sak mera allmänt, och funne departementschefen icke något vara att erinra mot en bestämmelse att enligt byordningen utdömda viten användes till förmån för länets lappar. Lämpligen kunde de tillföras de fonder, som upprättats till främjande av renskötseln i de särskilda länen, men på grund av de växlande förhållandena syntes det böra överlämnas åt Kungl. Maj:t att meddela de närmare bestämmelserna härutinnan. I det förslag till ny renbeteslag, som med Kungl. Maj:ts proposition nr 43 förelades 1928 års riksdag och vilket förslag ledde till antagandet av nu gällande renbeteslag av samma år, hade i förevarande avseende upptagits en bestämmelse av motsvarande innehåll som enligt 1917 års lagändring. I det av särskild sakkunnig utarbetade betänkande, som jämte annan utredning låg till grund för sistnämnda proposition, hade bibehållits bestämmelsen i förevarande avseende i 1917 års lag. I yttrande över sakkunnigförslaget anmärkte länsstyrelsen i Norrbottens län mot detta stadgande bland annat:

25 Viten ådömda för överträdelse av byordning skola jämlikt 62 §, enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t, användas till förmån för länets lappar, med andra ord: tillföras lappfonden. Denna föreskrift infördes genom 1917 års lagstiftning och har oförändrad här upptagits. Anledningen till dess införande lär hava varit att i Jämtland funnos lappbyar med ytterst få medlemmar, i vissa byar endast en eller två, så att vitesstraffet icke skulle medföra den rätta verkan genom att de bötfällde så att säga botade till sig själva. Vare härmed huru som helst; föreskriften i fråga har alltsedan sin tillkomst hos länets lappar väckt starkt missnöje. Länsstyrelsen kan icke annat än giva lapparna rätt i denna sak. Förseelser mot byordningarna innebära överträdelse av den stadgade ordningen för renskötseln, och de som bliva lidande på förseelserna äro de övriga lapparna i byn. För användandet av lappbykassornas medel äro i byordningarna stadgade bestämda och noggranna regler avseende just förhindrande av förseelsers återupprepande och angivande över huvud ändamål, som åsyfta åstadkommande av god ordning i renskötseln. Länsstyrelsen hemställde fördenskull om en återgång i förevarande avseende till bestämmelsen i 1898 års renbeteslag och sålunda att vitena skulle tillfalla lappbyns kassa. Föredragande departementschefen fann, att av vad som upplysts rörande tillkomsten av ifrågavarande ändrade bestämmelse torde framgå, att det icke endast varit förhållandena i Jämtlands län, som påkallat införandet av densamma. Då de skäl, som departementschefen år 1917 anfört till stöd för olämpligheten av att dessa viten tillfölle lappbyarna, syntes fortfarande äga giltighet, ansåge han vad länsstyrelsen anfört icke böra föranleda ändring i stadgandet. En viss jämkning gjordes emellertid däri, i det, såsom synes vid överarbetningen inom socialdepartementet av den sakkunniges förslag, föreskriften att vitena skulle användas »till förmån för länets lappar» ändrades till: »till förmån för lapparna». Såsom av det ovanstående framgår har frågan om dispositionen av viten utdömda enligt byordningarna varit föremål för statsmakternas prövning vid särskilda tillfällen. De skäl, som därvid anförts till stöd för den nuvarande alltsedan år 1917 gällande bestämmelsen att dylika viten ej skola ingå i bykassorna utan användas till förmån för lapparna, bestå alltjämt. Härtill kan ytterligare anföras, att det för närvarande icke synes förekomma i samma utsträckning som tidigare att lappar ställas till ansvar för förseelser mot byordningarna. De medel, som på sådant sätt inflyta, torde ej uppgå till några större belopp, vadan bykassorna genom dem skulle erhålla föga förstärkning. Tillika kan erinras, att genom upprättandet av en gemensam fond för lappväsendet av den storlek, att betydande bidrag kunna lämnas till åtgärder för renskötselns stödjande, flera av de behov, för vilka kostnaderna bestritts genom bykassorna, i den mån de därtill lämnat tillgång, numera kunna tillgodoses i annan ordning. Utredningsmannen kan fördenskull ej tillstyrka, att den nu ånyo ifrågasatta ändringen i 62 § renbeteslagen vidtages.

20 Under åberopande av vad ovan anförts hemställer utredningsmannen att Kungl. Maj :t måtte delgiva länsstyrelsen i Jämtlands län det av utredningsmannen utarbetade normalförslaget till byordning för fjällappby, länsstyrelsen i Västerbottens län normalförslagen till byordningar för fjällappby och skogslappby samt länsstyrelsen i Norrbottens län alla tre normalförslagen till byordningar, att av vederbörande länsstyrelse tagas i övervägande vid utfärdande av nya byordningar.

2.

I n s t r u k t i o n e r för o r d n i n g s m ä n o c h vice o r d n i n g s m ä n .

Då ordningsmansinstitutionen först infördes i samband med tillkomsten av 1886 års lag, lämnades i lagen (9 §) vissa närmare bestämmelser rörande de åligganden som skulle tillkomma ordningsmannen. I renbeteslagen av år 1898 (10 §) intogos motsvarande föreskrifter; och gjordes till dessa ett mindre tillägg samtidigt med de ändringar, som 1917 skedde i lagen. I det förslag angående lapparnas renskötsel, som framlades av 1919 års lappkommitté, ansåg kommittén den detaljerade beskrivningen av de skyldigheter, som skulle åligga en ordningsman, bättre hava sin plats i en för honom meddelad särskild instruktion och upptog därför icke de i renbeteslagen förekommande utförligare stadgandena. Härutinnan skedde ej ändring vid den överarbetning genom särskilt tillkallad sakkunnig, för vilken det av nämnda kommitté utarbetade lagförslaget sedermera gjordes till föremål; och erhöll stadgandet därvid, med viss obetydlig formell jämkning av kommitténs förslag, den lydelse, som detsamma har i nu gällande lag (13 § 2 mom.). I nämnda lagrum stadgas, att ordningsman har att vaka över efterlevnaden av gällande lagar rörande renskötseln och av den för lappbyn utfärdade byordningen samt att han i övrigt skall ställa sig till efterrättelse den instruktion länsstyrelsen utfärdar för honom. Någon särskild instruktion för ordningsmännen har icke av vederbörande länsstyrelser utfärdats. Norrbottensutredningen har i sitt betänkande (sid. 212) framlagt förslag till instruktion för ordningsmännen. I de yttranden, som avgivits med anledning av nämnda betänkande, har instruktionsförslaget berörts endast av ett par myndigheter. Lappfogden i Västerbottens län har framhållit, att ordningsmännens befogenheter borde preciseras genom utfärdande av särskild instruktion och kanske i viss mån utvidgas så att ordningsmannen, oberoende av de andra nomadernas mening, skyndsamligen på vederbörande bykasssas eller försumlig renägares bekostnad kunde vidtaga sådana åtgärder som tarvade snabbt ingripande, exempelvis avhämtande av renar, som olovligen betade i Norge eller uppehölle sig nedanför odlingsgränsen under otillåten tid, och andra liknande åtgärder. Länsstyrelsen i Västerbottens län har helt allmänt förklarat sig kunna i allt väsentligt ansluta sig till vad lappfogden i sitt yttrande andragit i frågor av mera allmän betydelse för lappadministrationen. I det yttrande, som av lappfogdarna i Norrbottens län avgivits angående de av myndigheterna meddelade utlåtandena, över Norrbottensutredningen, uttalas, att de synpunkter, som av myndigheterna i Västerbotten anförts be-

28 träffande ordningsmannainstitutionen, vore beaktade av nämnda utredning i vad det gällde utfärdande av särskild instruktion för ordningsmännen. I Västerbottensutredningen har, med erinran att någon instruktion icke blivit fastställd för ordningsmännen, anförts att dylik instruktion lämpligen syntes böra upprättas och behandlas i samband med förslagen till byordningar. och ansågs därvid det av Norrbottensutredningen framlagda instruktionsförslaget kunna tjäna till ledning. I utredningen göres i övrigt beträffande ordningsmännens befogenheter samma uttalande, som i lappfogdens i Västerbottens län ovan omförmälda yttrande rörande Norrbottensutredningen. I detta sammanhang må erinras, hurusom utredningsmannen med skrivelse den 27 oktober 1943 framlagt förslag rörande möjligheten att i de lappbyar, där sådant med hänsyn till arbetets omfattning och i övrigt rådande särskilda förhållanden kunde finnas erforderligt, anställa biträden att inträda i egenskap av vice ordningsmän. Såsom motivering för detta förslag har åberopats, hurusom ordningsmännens betydelse torde väsentligt ha ökats sedan den tid, då tjänsten först tillkom. Den vidgade jordbruksbebyggelsen krävde större uppmärksamhet från lapparnas sida och ordningsmannen vore den, som i första hand hade att vaka däröver. Ordningsmannens biträde behövdes vid alla de anordningar till renskötselns stöd, vartill bidrag nu utginge av statsmedel. Så vore förhållandet med de omfattande gärdesbyggnader, som uppfördes till underlättande av renarnas bevakande och för renskiljningar, ävensom andra byggnadsföretag för lapparnas räkning. Tillika föranledde den extensiva renskötseln mera arbete för ordningsmannen än då varje lappfamilj vårdade sina renar i en för sig avskild hjord. Numera bleve ordningsmannen på ett helt annat sätt ledare för byns renskötsel. Utredningsmannens förslag om tillsättande av vice ordningsmän har upptagits av Kungl. Maj:t, som genom proposition den 28 januari 1944 beslutat förelägga riksdagen förslag, bland annat, till vice ordningsmansinstitutionens införande. För ändamålet kräves ändring av 13 § renbeteslagen. Tillika har i statsverkspropositionen till 1944 års riksdag framlagts förslag, att särskilt arvode av allmänna medel skulle utgå jämväl till vice ordningsman i lappby; och har beräknats medel för detta ändamål för nästa budgetår. Med hänsyn till de förhållanden, som numera råda inom renskötseln och vad därmed äger samband och vilka ytterligare belysas genom förslaget om beredande av möjlighet att förordna vice ordningsmän, synes lämpligt att fullständigare anvisningar meddelas dem, som skola tjänstgöra såsom ordningsmän, än de summariska föreskrifter, som äro intagna i renbeteslagen. Skulle ovannämnda proposition godkännas av riksdagen, torde i övrigt upprättande av särskilda instruktioner för ordningsmännen och vice ordningsmännen framtvingas. I förslaget har nämligen ordalagen i 13 § renbeteslagen jämkats på sådant sätt, att det skall åligga ordningsmannen och vice ordingsmannen att »i enlighet med den instruktion Konungens befallningshavande utfärdar vaka över, efterlevaden av gällande lagar rörande ren-

29 skötsel och av den för lappbyn utfärdade byordningen samt i övrigt fullgöra de uppdrag som angivas i instruktionen». Önskvärt är att vid dylika instruktioners utfärdande största möjliga enhetlighet i bestämmelserna blir genomförd för alla lappbyar. Det arbete, som åligger ifrågavarande befattningshavare, är i stort sett av samma innehåll i samtliga lapptrakter, med undantag möjligen för koncessionsområdena nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län, där i viss mån avvikande förhållanden råda. En särskild anledning till dylik enhetlighet ligger jämväl däri att numera förbindelserna mellan lapparna icke allenast inom angränsande byar utan även i de särskilda länen blivit allt mera ingående. Av utredningsmannen framläggas härmed normalförslag till instruktioner för ordningsmän och vice ordningsmän. Ett förslag har utarbetats för ordningsmannen i fjällappbyarna (Bil. E; sid. 79), ett förslag för ordningsmännen i skogslappbyarna (Bil F; sid. 82) och ett förslag för ordningsmännen i lappbyarna inom koncessionsområdena (Bil. G: sid. 83). Till grund för normalförslagen ligga bestämmelserna i 1898 års renbeteslag samt instruktionsförslaget i Norrbottensutredningen. Vad beträffar det uttalande, som från myndigheterna i Västerbottens län framförts rörande inrymmande åt ordningsmannen av vidgad befogenhet att ingripa för bevarande av ordning i renskötseln, synas de föreskrifter, som härutinnan må vara erforderliga, lämpligen böra upptagas i byordningarna och ej i instruktionen för ordningsmännen. I de förslag till byordningar, som av utredningsmannen framlagts, ha ordningsmännen tillagts vissa rättigheter i berörda avseende. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utredningsmannen att Kungl. Maj:t måtte delgiva länsstyrelsen i Jämtlands län det av utredningsmannen framlagda normalförslaget till instruktion för ordningsmännen i fjällappbyarna, länsstyrelsen i Västerbottens län normalförslagen till instruktioner för ordningsmannen i fjällappbyarna och skogslappbyarna samt länsstyrelsen i Norrbottens län normalförslagen till instruktioner för ordningsmännen i fjällappbyarna, skogslappbyarna och lappbyarna inom koncessionsområdena, att av vederbörande länsstyrelse tagas i övervägande vid utfärdande av dylika instruktioner.

30 Bil. A.

Utdrag av protokoll, hållet vid möte i Arvidsjaur den 22—2A september 1943 inför utredningsmannen för överarbetning av 1930 års lapputrednings betänkande m. m. generaldirektör I^ennart Berglöf med representanter för lappbyarna i riket. Sedan utredningsmannen i skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 11 augusti 1943 — med förmälan att han hade för avsikt att inom den närmaste tiden framlägga betänkande med normalförslag till byordningar för lappbyarna ävensom förslag i övriga till utredningsmannen hänskjutna frågor — framhållit, att det syntes lämpligt att representanter för lapparna bereddes tillfälle att vid ett samfällt möte avgiva yttrande över förslagen, hade Kungl. Maj:t genom beslut den 20 augusti 1943 till utredningsmannens förfogande ställt ett belopp av högst 4 000 kronor för utdelande av resebidrag till de representanter för lappbyarna, som efter kallelse av utredningsmannen komme att deltaga i mötet. Härefter hade utredningmannen låtit utlysa ett möte med lapparna att hållas i Arvidsjaur med början onsdagen den 22 september kl. 11 och i skrivelser till länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län anhållit, att de måtte genom vederbörande lappfogde föranstalta om att varje lappby bereddes tillfälle att utse en representant vid mötet, dock att för de lappbyar, där antalet lappar enligt senast tillgängliga folkmängdsuppgifter överstege 50, borde kallas två representanter. Den 22

september.

Då sammanträdet kl. 11 förklarades öppnat, tillstädeskommo, förutom utredningsmannen och undertecknad sekreterare, dels de i utredningen deltagande experterna riksdagsmannen U. R. Jacobson, jordbrukskonsulenten W. L. Wanhainen, t. f. lappfogden K. E. Kängas, kyrkoherden G. L. Park samt lappmannen P. L. Anderson Juuso, dels landssekreterarna R. A. Sundberg och S. A. Swedberg ävensom lappfogdarna N. W. Gardham, H. Johansson, E. G. Hedbäck och K. E. Malmström, dels följande representanter för nedannämnda lappbyar, nämligen dels ett stort antal närboende lappar. Det antecknades, att Tranris, Anarisets, Kalls samt Frostvikens mellersta och norra lappbyar icke sänt några representanter till mötet liksom icke heller Kalix, Tärendö och Sattajärvi koncessionsområden.

1 §• Utredningsmannen öppnade mötet och hälsade de närvarande välkomna. Sedan exemplar av de tryckta normalförslagen till byordningar för fjälllappby (Bil. 35; nedan betecknat F), skogslappby (Bil. 36; nedan betecknat S) och koncessionsområde (Bil. 37; nedan betecknat K) utdelats till envar av representanterna för fjällappbyarna, skogslappbyarna och koncessionsområdena, redogjorde ordföranden för huvuddragen i förslagen och framhöll därvid bland annat, att desamma grundade sig i stort sett på de av Norrbottensutredningen och 1937 års lappmöte framlagda förslagen till byordningar. Vidare framhölls att man vid förslagens utarbetande, vilket skett i samråd med lappfogdarna i länen, funnit önskvärt att i huvudsak samma bestämmelser komme att gälla för de olika lapptrakterna. De allmänna reglerna rörande betesrättens utövning, renarnas bevakning, antalet renvaktare, flyttningar, märkning av ren, renslakt, gemensamma arbeten, förfarandet vid sammanträden, förvaltningen av gemensamma medel och bestraffning av överträdelser m. m. borde sålunda kunna bliva tämligen lika för byarna inom de tre länen. Men de lokala förhållandena nödvändiggjorde att vissa bestämmelser, såsom om ordningen å de särskilda betestrakterna, bleve olika för de skilda byarna liksom regler angående förebyggande åtgärder mot skadegörelse genom ren varierade för olika grupper av byar. 2 §•

Enär bestämmelserna i §§ 1 och 2 vore väsentligt olika i de särskilda förslagen till byordningar, upptog ordföranden först till behandling § 3, vars stadganden i huvudsakliga delar vore med varandra överensstämmande i alla tre förslagen. Ordföranden redogjorde för bestämmelserna i § 3 mom. 1 och 2 i F och S. Härefter yttrade nedan antecknade personer i huvudsak följande: Bror Petrus Johansson: De föreslagna bestämmelserna vore lämpliga och borde inflyta i blivande byordningar. Anders Georg Nilsson Winka, Jovva Spik och Nils Petter Stenberg förklarade sig instämma i Johanssons yttrande. Redogjordes för § 3 mom. 3 i F och S med därtill hörande motivering. Landssekreteraren Sundberg: I gällande byordningar för lappbyarna i Norrbottens län funnes intagna bestämmelser, som möjliggjorde för lapp att driva s. k. intensiv renskötsel. För Norrbottens läns vidkommande kunde därför icke finnas något att erinra mot det ifrågavarande stadgandet. Per Markus Persson Bals framhöll, att renskötseln lämpligen borde bedrivas i enlighet med den extensiva metoden. Därigenom vunnes att flera lappar kunde vinna utkomst inom rennäringen än vad som vore fallet om renskötseln bedreves intensivt. Vid den extensiva metoden bleve markerna icke så hårt betade och renarna mindre utsatta för sjukdomar. Lars Petter Kitti ansåg däremot, att den intensiva renskötselmetoden vore att föredraga särskilt i de trakter, där det funnes många bosättningar och

ströängar. Vid den intensiva metoden bleve renarna mer tama och man kunde hålla hjorden bättre i sin hand. Vidare bleve hela familjen mer knuten till arbetet med renarna. Allt detta vore av största betydelse för vinnande av ett gott resultat av näringen. Johan Olsson Svonni instämde i Kittis yttrande. Anders Baer anförde, att betesmarkerna icke skulle räcka till för de renskötande lapparna, därest man allmänt skulle återgå till den intensiva metoden. Men även vid extensiv renskötsel kunde man ernå ett gott resultat av näringen. Mattias Kuoljok: Man måste välja den renskötselmetod, som passade bäst lör trakten. Inom de trakter i Sirkas lappby, där han bedreve renskötsel, vore den extensiva metoden att föredraga. Även vid denna metod kunde hela familjen deltaga i renvården. Dessutom vore att märka att betesmarkerna gåve utrymme åt ett större antal renar och att sjukdomar vunne mindre spridning bland renarna. Jovva Spik framhöll, att Sirkas lappby vore uppdelad i två grupper, av vilka den ena bedrev i huvudsak intensiv och den andra extensiv renskötsel. Den förra gruppen utgjordes till största delen av släkter, som sedan långt tillhaka i tiden bedrivit renskötsel i trakten. Den extensiva metoden medförde åtskilliga svårigheter och besvärligheter. Jonas Åhrén: Frågan vilken renskötselmetod, som vore den bästa, vore mycket diskuterad. Vid den intensiva metoden kunde betesmarkerna ofta bliva nedtrampade och för hårt avbetade. Vidare kunde kalvarna bliva svaga och lätt omkomma. Vilken metod, som borde väljas, vore i viss mån beroende på betesmarkerna. Så t. ex. vore den intensiva metoden att föredraga på våta myrmarker, medan den extensiva vore bättre på hårda fjäll. Det framlagda förslaget att intensiv renskötsel skulle få bedrivas, när en enskild husbonde eller grupp av husbönder så önskade, vore lämpligt och borde genomföras Per Markus Persson Bals instämde i Åhréns yttrande och tillade, att vid den extensiva renskötseln kunde renstängsel vara av samma värde som åtskilliga renvaktare. Axel Larsson och Bror IJetrus Johansson tillstyrkte, att ifrågavarande stadgande skulle inflyta i byordningarna. På fråga av ordföranden förklarade samtliga närvarande lappar, att de icke funne något att erinra mot samma stadgande. Redogjordes för bestämmelserna i § 3 mom. 4—9 F och S. Mot dessa bestämmelser framställdes icke någon erinran. Redogjordes för § 3 mom. 10 i F. Landssekreteraren Sundberg: Enligt de för lappbyarna i Norrbottens län gällande byordningarna stadgades, att lapp för åtgärder, som han vidtagit för avvärjande av skada genom renar, ägde utbekomma ersättning av renägaren med belopp, som i händelse av tvist bestämdes av ordningsmannen. Denna bestämmelse vore lämplig. Tvisten om ersättningen, som i allmänhet icke rörde sig om några mer betydande belopp, borde avgöras på »färsk gärning».

33 Per Markus Persson Bals ansåg, att sagda tvist borde avgöras av en opartisk skiljeman. Såsom skiljeman borde utses en lapp från någon närliggande lappby. Axel Larsson: Tvisten borde alltid avgöras av lappfogden. Det vore troligt att frågan, huruvida ersättning skulle utgå och om dess storlek, komme att tagas upp på det av lappfogden med byn hållna årssammanträdet och vid sådant förhållande syntes vara lämpligast att lappfogden ägde besluta i saken. Nils Rutfjäll instämde i Axel Larssons yttrande. Mattias Kuoljok anförde, att ersättning för vidtagna åtgärder för förhindrande av skada alltid borde utgivas av den gemensamma bykassans medel. Anders Baer höll före, att tvisten om ersättningen borde avgöras av vissa bland lapparna på förhand utsedda gode män, vilka vore särskilt renmärkeskunniga. Jovva Spik ansåg, att tvisten borde slitas av vederbörande lapptillsyningsmam Jonas Åhrén: Den av de renskötande lapparna i byn utsedde ordningsmannen, vilken åtnjöte allmänt förtroende, borde erhålla uppdrag att avgöra tvisten. Anders Georg Nilsson Winka yttrade, att ordningsmannen borde avgöra saken i samråd med de andra lapparna i byn. Kunde de emellertid icke enas borde saken hänskjutas till lappfogden. Landssekreteraren Swedberg framhöll, att tvisten icke definitivt kunde avgöras på något av de föreslagna sätten, utan i sista hand alltid kunde hänskjutas till prövning av allmän domstol. Redogjordes för de varandra motsvarande § 3 mom. 11 F och § 3 mom. 10 S. Mot dessa bestämmelser framställdes icke någon erinran. 3 §. Redogjordes för § 4 mom. 5 F. Per Markus Persson Bals yttrade, att han och hans familj vore bosatta inom sommarbeteslanden. Att i byordningen föreskriva, att husbonden och hans familj under vistelsen å vår- och höstbetestrakten alltid skulle ha boplats inom betestrakten syntes honom knappast lämpligt. Det vore tillräckligt att husbonden jämte nödigt antal väktare uppehölle sig hos renarna, när dessa befunne sig å vår- och höstbetestrakten. Mattias Kuoljok: Inom Sirkas lappby vore det vanligt att hela familjen flyttade med renarna till såväl vår- och höstbetestrakten som sommarbetestrakten. För en god renskötsel vore det av största vikt, att hela familjen ständigt åtföljde renarna och flyttade med dem till de olika betestrakterna. Nils Thomasson ansåg, att bestämmelsen att husbonden skulle ha sin boplats å vår-, sommar- och höstbetestrakterna, när renarna uppehölle sig å dessa betestrakter, vore alldeles för sträng. Hölle husbonden endast tillräckligt antal renvaktare, vore det icke av större betydelse, om han själv följde renarna. Renskötseln behövde icke bliva sämre därför att de renskötande 3—138466.

bodde någorlunda bekvämt. Ifrågavarande bestämmelse borde därför mjukas upp. Anders Larsson Bengtsson instämde med Thomasson och framhöll tilllika, att, därest en renskötande familj ägde jordbruk, husbonden borde kunna dela upp familjens arbetskraft mellan renskötseln och jordbruket och själv ägna sig åt sistnämnda näringsgren. Lappfogden Gardham invände häremot, att det icke borde tillåtas i byordningen att en renskötande lapp lämnade allt arbete i renskogen åt sitt husfolk. Axel Larsson framhöll, att det stundom kunde vara svårt för renvaktarna att under vistelsen å vinterbetestrakten erhålla bostad inom ett avstånd av 10 km från hjorden. Flyttbara stugor borde därför anskaffas genom det allmännas försorg och upplåtas till lapparna för att användas å vinterbetestrakten. Lappfogden Malmström ansåg, att boplatsen alltid borde vara förlagd inom respektive betestrakt. Redogjordes för § 4 mom. 5 S och K. Nils Petter Stenberg anförde, att det mången gång kunde vara svårt för lapparna att erhålla bostad å vinterbetestrakten inom 10 k m från den plats, där renarna uppehölle sig. Lapparna finge då taga in hos bofasta, som bodde på längre avstånd från renhjorden. Mot bestämmelserna i övrigt funnes däremot icke något att invända. Bror Petrus Johansson förklarade sig instämma i Stenbergs yttrande. Lars Petter Kitti och Isak Persson Kaati ansågo de föreslagna bestämmelserna vara lämpliga. 4 §• Redogjordes för § 5 F, S och K. Landssekreteraren Sundberg anförde, att det syntes bliva svårt för en domstol att utdöma straff för förseelser mot de allmänt avfattade föreskrifterna om renarnas bevakning. För övrigt framställdes icke någon invändning mot ifrågavarande bestämmelser. Deltagarna i sammanträdet åtskildes härefter kl. 18.15. Den 23

september.

5 §• 6 §•

Redogjordes för § 6 F och § 7 S och K. Lars Johansson ansåg, att de renskötande lappar, som blott hade ett mindre antal renar, icke borde få räknas såsom husbönder, såvida de icke fyllde ut sitt reninnehav med tillräckligt antal skötesrenar. Det vore i annat fall synnerligen svårt att upprätthålla god ordning inom renskötseln.

35 Per Markus Persson Bals framhöll, att så snart förhållandena det medgåve borde flera stängsel byggas för att förhindra, att renarna trängde in i Norge. Mattias Kuoljok ifrågasatte, huruvida det icke borde vara tillräckligt att en väktare holies för 300 renar, två för 600 renar, tre för 900 renar o. s. v. Jovva Spik yttrade, att förhållandena vore så olika i de olika lapptrakterna, att någon enhetlig bestämmelse om det antal renvaktare, fjällapparna vore skyldiga att hålla, knappast vore möjlig. Inom de nordligare lappbyarna vore icke erforderligt att ett lika stort antal väktare holies som inom de sydligare. Bror Petrus Johansson, Anders Georg Nilsson Winka, Axel Larsson, Nils Petter Stenberg, Wilhelm Öhbery, Anders Larsson Bengtsson och Lars Petter Kitti ansågo de föreslagna bestämmelserna lämpliga, såvitt anginge de av dem representerade lappbyarna. Anders Persson Blind: Det vore tveksamt om sådana renvaktare, som anställdes för kortare tid, komme att räknas såsom tillhörande det arbetsmanskap, renägaren vore skyldig att hålla under alla tider av året. Ordföranden framhöll i anledning härav att även tillfälliga arbetskrafter komme att medräknas vid bedömande av frågor, huruvida tillräckligt vaktmanskap hållits. Landssekreteraren Sundberg framhöll, att i gällande byordningar inom Norrbottens län straffades uraktlåtet iakttagande av bestämmelserna om det antal renvaktare, lapp vore skyldig att hålla för sin renhjord, med böter från och med 300 till och med 500 kronor för varje väktare som bruste. Sundberg ifrågasatte, huruvida det kunde vara lämpligt att såsom utredningsmannen föreslagit sänka minimistraffet med 100 kronor till 200 kronor. 7 §• Redogjordes för § 7 F och § 8 S och K. Nils Petter Stenberg framhöll, att de inom Västra Kikkijaure lappby vore nödsakade att på hösten samla renarna å sådana invid flyttningsvägarna belägna platser, som av andra renägare brukade nyttjas såsom rastställe vid flyttningarna. Några misshälligheter hade icke uppkommit därigenom. Lappfogden Malmström yttrade i anledning därav, att det lätt uppkomme motsättningar mellan fjäll- och skogslappar, därest betet vid de förras rastplatser toges i anspråk av skogslapparna. Johan Larsson instämde i Malmströms yttrande. Anders Baer höll före, att skogslapparna på hösten borde flytta undan, innan fjällapparna komme ned från fjällen. Lappfogden Kängas invände häremot, att det befunnits vara mest ändamålsenligt att fjällapparna på hösten först flyttade österut till vinlerbetestrakterna och skogslapparna efter dem. Per Markus Persson Bals yrkade, att det allmänna på lämpliga platser vid flyttningsvägarna skulle låta uppföra hagar, där renarna under flyttningarna kunde drivas in för att vila.

36 8 §• Redogjordes för § 8 F och § 9 S och K. Jonas Åhrén anförde, att den föreslagna ersättningen åt ordningsmännen för bestyret att försälja renar, vartill ägare ej kunnat anträffas, vore alldeles för låg. Liksom för närvarande vore fallet borde ersättningen utgå med 3 kronor för varje försåld ren. Per Markus Persson Bals ansåg, att ersättningen i fråga borde bestämmas till 1 krona för varje ren jämte viss procent av försäljningssumman. Wilhelm öhberg biträdde det av Bals framlagda förslaget. Anders Georg Nilsson Winka fann den föreslagna ersättningen av 2 kronor för varje ren vara fullt tillräcklig. Renprisen vore under normala förhållanden ej så höga att större ersättning än 2 kronor borde utgå för varje försåld ren. 9 §• Redogjordes för § 9 F och § 10 S och K. Anders Baer framhöll, att slaktkontrollanter borde anställas och avlönas av staten. Mattias Kuoljok instämde i detta förslag. Anders Larsson Bengtsson ansåg att ersättningen åt de personer, som erhölle uppdrag att kontrollera slakten, borde utgå av bykassans medel. Frans Persson instämde i Larsson Bengtssons förslag. Jonas Åhrén yttrade, att det låge närmast till hands att ordningsmannen vore den, som handhade kontrollen över slakten. Per Markus Persson Bals invände häremot, att ordningsmannen icke kunde hinna med att övervaka all slakt och att därför även andra personer borde få i uppdrag att utöva kontroll över slakten. Kyrkoherden Park fann förslaget om anställande av särskilda slaktkontrollanter synnerligen lämpligt. Ordningsmannen, som mången gång vore den största renägaren i byn, kunde ej hinna med allt. De lappbyar, där så behövdes, borde redan innevarande höst utse slaktkontrollanter och utverka tillstånd att få avlöna dem med bykassans medel. Vidare borde de begära polismans skydd och befogenhet för kontrollanterna. Härigenom skulle vinnas bättre ordning och större trygghet vid slakten. I^appfogden Gardham påpekade, att i Mittådalens lappby hade man redan anställt slaktkontrollanter. Nils Thomasson ansåg, att renarna väl borde få avlivas inom gärdena men ej uppslaktas därstädes. Det vore ofta så bråttom under de korta vinterdagarna, att man ej hunne med att föra bort de renar från gärdet, som skulle avlivas. Frans Persson gjorde gällande, att det ginge lika fort att taga renen levande ur gärdet och avliva den som att först döda den och därefter släpa ut den för att uppslaktas. Nils Petter Stenberg anförde, att de föreslagna bestämmelserna om renslakt för skogslapparnas del syntes ändamålsenliga.

37 Jon Alfred Lindh och Isak Persson Kaati instämde i Stenbergs yttrande såvitt anginge koncessionsområdena. 10 §. Redogjordes för § 10 F och § 11 S och K. Nils Petter Stenberg tillstyrkte, att de föreslagna bestämmelserna om gemensamma arbetens utförande skulle inflyta i blivande byordningar. Landssekreteraren Sundberg framhöll, att enligt förslaget skulle renägare, som efter skiljning ej bortförde honom tillhöriga renar från annans renhjord, där lappfogden så funne skäligt, till ägaren av hjorden för varje ren utbetala en vårdavgift av 10 öre i veckan. Denna vårdavgift, som knappast vore högre än vanlig sköteslega, utgjorde enligt Sundbergs mening icke tillräckligt pådrivande medel för att den försumliga renägaren skulle avhämta sina renar. Vårdavgiften borde därför lämpligen bestämmas till 50 öre i veckan. Axel Larsson ansåg, att lapparna allmänt brukade inställa sig vid skiljningstillfällena och avhämta sina renar. Någon höjning av den föreslagna vårdavgiften, 10 öre i veckan, syntes därför knappast påkallad. Anders Georg Nilsson Winka påpekade, att bestämmelsen närmast toge sikte på sådana lappar, som icke behörigen vårdade sina renar. För att tvinga dem att avhämta sina renar från andra renägares hjordar borde vårdavgiften bestämmas till 15 öre i veckan. Jonas Åhrén och Jon Alfred Lindh instämde i Winkas yttrande. Bror Petrus Johansson anförde, att skogslapparna alltid brukade infinna sig vid skiljningarna, så för deras vidkommande vore det av mindre betydelse till vilket belopp vårdavgiften bestämdes. Mattias Kuoljok höll före, att lapparna såvitt det vore möjligt alltid avhämtade sina renar vid skiljningarna. Det vore därför endast, om de till följd av flyttning, sjukdom el. dyl. icke kunde inställa sig vid förrättningarna, som bestämmelsen om utgivande av vårdavgift finge betydelse. Den i förslaget angivna vårdavgiften av 10 öre i veckan vore därför väl avvägd. Lappfogden Gardham yttrade, att enligt mom. 5 i förevarande paragraf skulle samtliga i hjorden befintliga omärkta årskalvar vara märkta innan skiljning finge äga rum. Inom de södra delarna av Jämtlands län vore det emellertid vanligt att kalvarna icke vore märkta, när sommarskiljning ägde rum. Jonas Åhrén ansåg den i mom. 5 upptagna bestämmelsen vara alldeles för sträng. Vore sommaren varm, kunde det vara svårt att ha hjorden samlad och verkställa kalvmärkning. Frans Persson fann däremot bestämmelsen synnerligen lämplig. Axel Larsson föreslog, att i bestämmelsen skulle föreskrivas att »jämsides med skiljning skola i hjorden befintliga omärkta årskalvar märkas». Anders Georg Nilsson Winka instämde i Larssons förslag. Lappfogden Malmström påpekade, att renhjorden, när skiljning skulle äga rum, vanligen först fördes in i en s. k. märkningshage och, sedan kalvmärk-

38 ningen ägt rum, i en skiljningshage. Det vore emellertid sant att m a n knappast hunne med att märka alla kalvarna före sommarskilj ningen utan först till höstskiljningen. Kyrkoherden Park: Enligt vad han utrönt vid ett besök hos skogslapparnu i Gällivare företages renskiljningarna därstädes på i huvudsak följande sätt. Vid skiljning i rengärde droges endast vajorna u r den stora hjorden in i en sidokammare utan att man brydde sig om kalvarna, som sålunda bleve kvar. Sedan skiljningen vore avslutad, släpptes den stora hjorden först u r gärdet men manövrerades i närheten av gärdet så länge, att de moderlösa kalvarna hunnit besinna sig och komma underfund med att deras mödrar icke funnes där. Dessa kalvar återvände därför till skiljningsgärdet, där de senast hade kontakt med sina mödrar. Dessa befunne sig också mycket riktigt i renskocken i det lilla gärdet. Det dröjde därför icke länge innan kalvar och mödrar påträffat varanda, ehuru rengärdet skilde dem åt, men då passade man på och gjorde en öppning däri, så att kalvarna kunde springa in till sina oroligt väntande mödrar i sidogärdet. Samtidigt härmed märkte man in varje kalv i moderns märke. Härigenom undginge man felmärkning, som eljest vore så vanlig, när kalvar märktes i en stor samlad hjord. När så alla kalvar återförenats med sina mödrar och blivit inmärkta, släpptes renarna ut från sidogärdet. Denna märkningsmetod baserades sålunda på djurens naturliga instinkt och vore tidsbesparande och därtill mycket effektiv. I anslutning därtill föresloge Park, att § 10 mom. 5 måtte få ungefär följande formulering: »Senast i samband med sommarskiljningen skola i hjorden befintliga omärkta årskalvar märkas, så framt det med hänsyn till förhållandena lämpligen kan ske.» Lars Kråik yttrade, att vid skiljning inom Handölsdalens lappby brukade de under första dagen, som hjorden vore samlad i gärdet, märka kalvar. Därefter verkställdes skiljning av hanrenar. Den av skogslapparna i Gällivare praktiserade metoden, att vid skiljning först utdraga ko, som hade kalv, kunde icke användas vid fjällrenskötseln. Med hänsyn till betestillgången finge fjällapparna vanligen föra den ur gärdet utsläppta renhjorden på sådant betydande avstånd från gärdet, att de kalvar, som kommit bort från sina mödrar, med säkerhet icke kunde hitta tillbaka till gärdet. P å grund därav kunde man icke vänta, att kalvarna skulle återfinna sina mödrar. Jonas Åhrén instämde i att den av Gällivare skogslappar använda metoden vid skiljning ej kunde tillämpas inom fjällrenskötseln. De kalvar, som kommit bort från sina mödrar, stannade på den plats, där de sist haft känning med mödrarna, och kunde då lätt duka under särskilt om stark sommarvärme vore rådande. I bestämmelsen borde därför föreskrivas endast att, innan höstskiljning skedde, skulle kalvarna vara märkta. Lars Kråik, Nils Thomasson och åtskilliga andra Jämtlands- och västerbottenslappar biträdde Ähréns förslag. Mattias Kuoljok anförde, att det vore nästan omöjligt att märka kalvar, när renarna införts i gärde. Därför borde kalvarna redan vara märkta, innan skiljning påbörjades. Om det vore stark sommarvärme, finge kalvmärkning-

39 en verkställas om natten. Vid fjällrenskötseln syntes det icke vara möjligt att manövrera en renhjord, som släppts ut ur ett gärde, på sådant sätt att kalvar, som vore i hjorden, kunde återfinna mödrarna om dessa vore instängda i gärdet. Man hade gjort försök att föra renhjorden så, att kalvarna skulle kunna påträffa mödrarna, men försöket hade icke slagit väl ut. Man hade nämligen varit nödsakad att föra undan hjorden, innan kalvarna hunnit få tag på mödrarna, enär renarna måste föras på bete och det dessutom varit bråttom med att få in nya renmassor i gärdet. Lappfogden Malmström framhöll, att i förevarande bestämmelse borde föreskrivas, att främmande renägare skulle beredas tillfälle att se över hjorden för märkning av dem tillhöriga kalvar, innan skiljning ägde rum. Per Markus Persson Bals instämde i Malmströms förslag. 11 §• Redogjordes för § 11 F och § 12 S och K. Mot dessa bestämmelser gjordes ingen erinran. 12 §. Redogjordes för § 12 F och § 13 S och K. Jovva Spik ansåg, att vid val av ordningsmän eller fullmäktige samt vid avgörandet av frågor, som anginge renskötseln och förvaltningen och användningen av bykassas medel, borde ej blott husbönderna utan även andra lappar i byn, såsom t. ex. drängar, som länge arbetat inom renskötseln, erhålla rösträtt. Det hade väckt opposition särskilt bland de unga lapparna, att de icke finge vara med och avgöra ärenden, som vore av betydelse för deras näringsutövning. Därjämte ifrågasatte Spik, huruvida icke även den lapp, som fyllt aderton år, borde få utöva rösträtt. Landssekreteraren Swedberg anförde, att det här icke vore fråga om någon politisk eller kommunal rösträtt. I lappbyn borde rösträtten närmast utövas på samma sätt som i en ekonomisk förening. Det vore emellertid att märka, att förslaget icke upptoge bestämmelse om att för omyndig skulle förmyndaren få rösta. En dylik bestämmelse borde därför inflyta i blivande byordningar. Jonas Åhrén framhöll, att hemmavarande söner till renskötande husbönder borde få deltaga i avgörandet av alla beslut inom lappbyn. Därigenom skulle uppstå mer samhörighet och större förtroende mellan medlemmarna i byn. Lappfogden Malmström påpekade, att när renlängden gjordes upp brukade myndiga söner till renskötande lappar, oaktat att de bodde hos föräldrarna, tagas upp som renskötande husbönder, när de hade så stort reninnehav att de kunde erhålla sin bärgning på renskötseln. Lappfogdarna Hedbäck och Gardham vitsordade, att samma förfaringssätt tillämpades inom deras distrikt. Landssekreteraren Sundberg framhöll, att enligt de för lappbyarna i Norrbottens län gällande byordningarna tillkomme rösträtt å sammanträde med

lappbyn envar renskötande lapp, man eller kvinna, som fyllt tjuguett år och vore husbonde. Någon svårighet att avgöra vem, som vore husbonde, hide aldrig förefunnits. Enligt förslaget skulle rösträtt i vissa frågor tillkomma envar till lappbyn hörande myndig man eller kvinna, som deltoge i renskötseln, och i andra frågor endast den lapp, vilken såsom husbonde själv eller genom medlemmar av sitt hushåll dreve renskötsel. Skulle förslaget genomföras finge man upprätta två olika röstlängder. Detta medförde emellertid enligt Sundbergs mening onödigt besvär och arbete. Det syntes vara enklare att beträffande alla frågor bibehålla den gällande regeln för rösträttens utövning. Anders Larsson Bengtsson instämde i Sundbergs yttrande och underströk, att endast husbönderna borde få utöva rösträtt. Axel Larsson ansåg däremot de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna mycket lämpliga. I Larssons yttrande instämde ett flertal lappar. 13 §. Redogjordes för § 13 F och § 14 S och K. Nils Petter Stenberg fann förslaget, att lappby skulle kunna uppdraga åt fullmäktige att besluta å byns vägnar, ändamålsenligt och värt att genomföras. Häri instämde åtskilliga lappar. 14 §. Ordföranden redogjorde härefter för sitt förslag (bil. 38), att sådan ändring skulle vidtagas i gällande renbeteslag att länsstyrelsen ägde förordna att såsom biträde åt ordningsman skulle utses en vice ordningsman. Jovva Spik fann förslaget välmotiverat men framhöll, att inom Sirkas lappby erfordrades säkerligen två vice ordningsmän såsom biträden åt ordningsmannen. Olof Johansson Nutti, Per Markus Persson Bals, Mattias Kuoljok, Wilhelm Öhberg, Axet Ivarsson, Isak Parfa, Nils Georg Nilsson Winka, Knut Sjaunja och Nils Persson tillstyrkte bifall till förevarande förslag. Deltagarna i sammanträdet åtskildes härefter kl. 18.10. Den 24

september. 15 §.

Sedan förhandlingarna återupptagits kl. 10.15 påföljande dag, redogjorde ordföranden för § 14 F, § 15 S och § 16 K. Landssekreteraren Sundberg framhöll, att enligt såväl gällande byordningar i Norrbottens län som Norrbottensutredningens förslag skulle beslut om utgift, som skulle bestridas av bykassans medel och som överstege 300 kronor, godkännas av lappfogden för att kunna verkställas. Enligt förevarande förslag skulle beslut att använda bykassans medel till andra ändamål än de i

paragrafen omnämnda eller till högre belopp än 750 kronor för något av de angivna ändamålen underställas länsstyrelsen. Sundberg ifrågasatte, huruvida icke lappfogden alltjämt kunde anförtros prövningen av ifrågavarande ärenden. Wilhelm Öhberg instämde i Sundbergs yttrande. Jonas Ärhén fann utredningsmannens förslag vara lämpligt men ifrågasatte, huruvida icke bykassans medel även borde få användas för utlämnande av bidrag eller lån till fattiga lappars understöd. Landssekreteraren Sundberg yttrade, att enligt gällande renbeteslag skulle viten ådömda för överträdelse av byordning användas till förmån för lapparna. På grund därav hade de vitesbelopp, som erlagts, tillförts lappfonderna i de tre länen. Numera skulle beloppen ingå till statens lappfond. Enligt Sundbergs förmenande borde emellertid vitesbeloppen tillföras bykassan i den by, där överträdelsen ägt rum. Sundberg yrkade därför, att förslag om ändring av renbeteslagen i angivna hänseende måtte av utredningsmalmen avgivas till Kungl. Maj:t. I Sundbergs yttrande instämde ett flertal lappar. 16 §. Redogjordes för §§ 15 och 16 F, §§ 16 och 17 S och §§ 17 och 18 K ävensom för §§ 1 och 2 F, S och K. Mot dessa bestämmelser framställdes icke någon erinran. 17 §. Redogjordes för § 4 mom. 1—4 och 6 F, S och K. Mattias Kuoljok framhöll, att de i § 4 mom. 1 och 2 F angivna tiderna vore lämpliga, såvitt anginge betesförhållandena inom den lappby han tillhörde, men att den i mom. 3 angivna tiden för vistelsen å sommarbetestrakten vore alldeles för lång. Lapparna i byn vore nödsakade att redan i början av augusti eller i varje fall den 10—15 augusti flytta till höstbetestrakten. I Kuoljoks yttrande instämde Axel Larsson, Isak Parfa och Emanuel Persson. Anders Baer yttrade beträffande mom. 4, att vid uppehållet å vinterbetestrakten brukade de vanligen företaga kringränning av hjorden varje dag. Jonas Åhrén anförde, att om betesförhållandena vore goda behövde de icke företaga daglig kringränning men om betet vore dåligt kunde kringränning erfordras dygnet runt. Bror Petrus Johansson framhöll, att renskötseln i Mala lappby bedreves i huvudsaklig överensstämmelse med vad som angivits i § 4 S. Nits Petter Stenberg fann bestämmelserna i § 4 mom. 3 S, att renarna på sommaren skulle hållas samlade tills alla kalvar vore märkta, och i mom. 4, att renarna skulle vara uppdelade i vintergrupper senast i mitten av december månad, vare alltför stränga. De borde därför mjukas upp genom en föreskrift, att så skulle ske »såvitt förhållandena det medgåve».

18 §. Redogjordes för § 6 S och K. Frans Persson föreslog, att staten snarast skulle vidtaga åtgärder för indragning av ströängar på allmänningsskogarna, ty det vore fullkomligt omöjligt att vakta renarna så väl att de icke gjorde skador å dessa ströängar. Mattias Kuoljok ansåg, att dylika åtgärder borde vidtagas beträffande ströängarna å kronans marker ovan odlingsgränsen i Jokkmokks socken. 19 §. Redogjordes för §§ 3 och 15 K. Jon Alfred Lindh anförde vidkommande § 15, att bestämmelsen att ordningsmannen skulle minst 10 dagar före renräkningens början kungöra tidpunkten och platsen för renräkningen knappast kunde efterlevas. Det vore nämligen icke möjligt att så långt i förväg bedöma, huruvida man med hänsyn till väderleksförhållandena kunde få renarna hopsamlade vid den angivna tiden. Sammanträdet avslutades härefter kl. 18.15. In fidem: G. Nordberg.

43 Bil. B. (Jfr sid. 13.)

N o r m a l f ö r s l a g till b y o r d n i n g för fjällappby. § ILappbyns gränser och högsta renantal i byn. Alternativ

I.

Gränserna för den del av lappbyns betesområde, som är belägen ovan odlingsgränsen, utgöra i söder — — — — — — — — — — — — — — — — —, i väster — — — — — — — — — — — -, i norr — , i öster odlingsgränsen. Den del av lappbyns betesområde, som är belägen nedom odlingsgränsen, sträcker sig i söder — — — — — — — — — — —- — — — — — — — —, i väster till odlingsgränsen, i norr , i öster så långt lapparna enligt sedvanerätt plägat utsträcka sina flyttningar. Alternativ

II.

Gränserna för — lappby äro: i söder — — — — — — — —• — — — • — — —, i väster — — , i norr — — —, i öster sträcker sig lappbyn så långt som lapparna enligt sedvanerätt plägat utsträcka sina flyttningar. I lappbyn må icke föras p å bete mera ä n — årskalvar däri ej inräknade.

renar,

§ 2. Byområdets indelning i betestrakter och betesland. 1. Lappbyns område skall aUt efter dess användning för renbete under olika årstider uppdelas i betestrakter.

44 2. Där så prövas lämpligt, må sådan trakt delas i särskilda betesland, ettvart att användas av viss grupp bland byns lappar. 3. Rörande uppdelning i betestrakter och i förekommande fall betesland beslutar länsstyrelsen efter lapparnas hörande. 4. De tider, varunder de särskilda betestrakterna och beteslanden skola användas, bestämmas likaledes av länsstyrelsen efter lapparnas hörande. 5. Huru del av betestrakt inom lappby må kunna anvisas för användning av enskild husbonde eller mindre grupp av husbönder, som önska vårda sina renar i en för sig avskild hjord, stadgas i § 3 mom. 3. § 3. Allmänna regler rörande betesrättens utövning. 1. Lapparna inom lappby äga vid allmän sammankomst besluta rörande med renskötseln samt lapparnas näring i övrigt sammanhängande gemensamma frågor, i den mån icke av i ämnet gällande författningar, denna byordning eller förhållandena i övrigt följer, att föreliggande ärende skall regleras genom myndigheternas försorg. Vid sina beslut hava lapparna att noggrant iakttaga vad i gällande författningar och denna byordning stadgas. Lapparna äga sålunda att under nämnda förutsättning bestämma bland annat angående renbetesmarkernas utnyttjande under olika årstider, renarnas bevakning, samlande och flyttningar samt renskiljning, märkning och slakt. 2. Lapparna må tillika i anslutning till sedvana besluta angående de husbönder, som skola föra sina renar på bete å de särskilda betesland, vari de efter årstiderna fastställda betestrakterna må vara uppdelade, sam: angående vinterbetestraktens fördelning mellan byns lappar. Kunna lapparna ej enas eller finner lappfogden av lapparna i nämnda avseenden beslutad ordning olämplig, må han i ämnet förordna. 3. Vill husbonde eller mindre grupp av husbönder under hela året eller viss del därav vårda sina renar i en för sig avskild hjord, må detta ej förvägras, där förhållandena i byn icke utgöra hinder därför. Även fråga hirom liksom rörande de områden, som må användas för dylik hjord, upp:ages till handläggning av lapparna. Lapparnas beslut skall underställas lappfogdens godkännande. 4. Vad här ovan föreskrives rörande överläggning i gemensamma frågor inverkar ej på ordningsmannens befogenhet att, där ej annat förutsattes, utan dylika överläggningar handlägga ärenden avseende hans tjänst såsom ordningsman. 5. Lapparna skola hålla renarna inom lappbyns område. Å främmande lappbys till gränserna bestämda område må renarna ej inkomma, så framt ej länsstyrelsen därtill lämnat tillstånd. 6. Under de tider lapparna hänvisats att använda viss betestrakt eller visst betesland skola de där vårda renarna.

45 Motsvarande föreskrift gäller med avseende å lapp, som driver renskötsel i den i 3 mom. omförmälda ordning, beträffande område, som för sådan renskötsel anvisats. 7. Lapp må ej med sin hjord undantränga annan från av honom intagen betesmark eller med sin hjord intränga på den betesmark, som annan intagit. 8. Lapp äger icke vidtaga någon åtgärd med avseende å renskötseln inom annat betesområde än det, dit han hör, därest tillstånd ej lämnats av ordningsmannen i det främmande området eller av vederbörande hjordägare därstädes. Sålunda vare det envar förbjudet att begiva sig till främmande lappby eller till annat betesland eller särskilt betesområde inom egen lappby för letning efter renar eller för sammandrivning, avhämtning, slakt eller märkning av renar. 9. Till förekommande av renarnas förvildning samt underlättande av kalvars märkning och främmande renars utskiljande ävensom främjande i övrigt av en god renvård skola sammandrivning och sammanhållning av hjordarna och renflockarna inom lappbyn företagas så ofta under året omständigheterna göra sådant möjligt och lämpligt. 10. Är fara för skadegörelse genom renar för handen, är för renarnas skötsel ansvarig lapp pliktig att skyndsamt söka själv avvärja skadan. Kan han det ej, skall han omedelbart underrätta ordningsmannen. För åtgärder, som sålunda av lapp behörigen vidtagas, äger han, där fråga ej är allenast om renar som stå under hans egen vård, utbekomma ersättning av vederbörande renägare. Vid dylik ersättnings fördelning å olika renägare skola gälla de i § 10 mom. 1, sista stycket, angivna grunder. 11. Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet överträder vad i mom. 5 stadgas bestraffas jämlikt renbeteslagen med böter från och med 5 till och med 500 kronor. Underlåtenhet att iakttaga bestämmelserna i mom. 6, 7, 9 och 10 straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor; och straffas den som överträder föreskrifterna i mom. 8 med vite från och med 10 till och med 500 kronor. §4. Särskilda bestämmelser angående ordningen å de olika betestrakterna. 1. Hopsamling av renar för flyttning till sommarbetestrakten skall påbörjas i så god tid, att flyttningen från vårbetestrakten kan påbörjas i slutet av juni (eller eventuellt: »i början av juli»). 2. Senast i mitten av augusti (eller event.: »i mitten av juli») skola lapparna påbörja sammandrivning av renarna inom sommarbetestrakten för utskiljning av främmande renar. Flyttning till höstbetestrakten får ej ske förr än sådan skiljning skett. 3. Lapp må ej inflytta å höstbetestrakten före den 20 augusti. För vinterflyttningens förberedande skall på höstbetestrakten hopsamling av gemensamma hjordar påbörjas senast före utgången av oktober (eller

event.: »före utgången av september»). Skiljning till grupper om det antal renar, som högst må gemensamt föras på bete p å vinterbetestrakten (vintergrupper), skall vara genomförd före utgången av november månad (eller event.: »i mitten av november»). Sedan sådan skiljning skett, skall utan dröjsmål flyttningen till vinterbeteslanden vidtagas. 4. Vid uppehåll å vinterbetestrakten skola renarna vara uppdelade i grupper om högst 1 500 djur i varje grupp eller, därest husbonde i sitt hushåll äger att innehava högre antal, högst detta. Lapp skall tillse, att renarna under vinterbetningen så vitt möjligt hållas i samlad hjord. Fördenskull skall han dagligen företaga kringränning av hjorden (eller event.: »ägna noggrann tillsyn över hjorden») och till densamma återföra de strövrenar, som till äventyrs kunna hava avlägsnat sig därifrån. Från början av april månad skola såsom förberedande åtgärder till vårflyttningen renarna hållas samlade inom minsta möjliga område. 5. Under vistelsen å vår- och höstbetestrakten skall husbonde jämte sitt husfolk hava boplats inom betestraktens gränser, så framt icke länsstyrelsen, där särskilda skäl föreligga, medgiver, att boplatsen må förläggas utanför betestrakten. Är denna uppdelad i särskilda betesland, skall boplatsen, om ej annat i nämnda ordning medgives, vara förlagd inom vederbörande land. Å sommarbetestrakten skall, där ej såväl husbonden som hans husfolk dit inflytta, husbonde tillika med nödigt antal väktare taga boplats inom betestrakten. Är denna uppdelad i särskilda sommarbetesland, skall boplatsen vara förlagd inom vederbörande land. Under vistelsen å vinterbetestrakten må renvaktare icke hava sin bostad på längre avstånd än 10 kilometer från hjorden, så framt ej särskilda omständigheter nödga honom därtill. 6. Underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna paragraf straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor; dock att försummelse att verkställa erforderliga skiljningar medför vite från och med 10 till och med 500 kronor. Därest ogynnsamma betes- och väderleksförhållanden förhindra vidtagandet av åtgärder med avseende å renarnas flyttning och samlande, varom i denna paragraf är fråga, bortfaller ansvarspåföljd för överträdande av i sådant avseende gällande bestämmelser. § 5. Renarnas bevakning. 1. Lapp åligger att väl övervaka de renar, som äro under hans vård. För upprätthållande av god ordning inom renskötseln skola renarna varje tid av året stå under tillsyn av lapparna. Därvid skall anordnas den bevakning, som varje årstid är påkallad för renarnas kvarhållande inom betesomi-

47 rådet samt till förekommande av renhjordars sammanblandning och skadegörelse å de bofastas gröda ävensom med hänsyn till väderleksförhållandena eller eljest föreliggande omständigheter och gällande föreskrifter. 2. Bevakning sker allt efter förhållandena genom vakters utsättande, hjordarnas vallning eller på annat betryggande sätt. 3. Hålla alla lapparna i byn renarna i en gemensam hjord eller äro byns lappar med av dem vårdade renar uppdelade i ett fåtal större grupper, skall vid sammankomst, varom i § 3 mom. 1 förmäles, uppgöras plan rörande den gemensamma bevakningen av renarna och bevakningsmanskapets fördelning för sådant ändamål. 4. Vårdar en familj eller ett mindre antal familjer sina renar för sig i en hjord, ansvara vederbörande husbönder för renbevakningens ordentliga fullgörande. 5. För Underlätelse att ställa sig till efterrättelse de under mom. 1 och 4 meddelade bestämmelserna straffas den försumlige med vite från och med 5 till och med 300 kronor. § 6. Renvaktare. 1. Lapp åligger att för de renar, han enligt gällande renlängd har under sin vård, under alla tider av året, med den jämkning varom i mom. 2 förmäles, hava följande antal renvaktare, nämligen: för högst 200 renar 1 väktare, » » 400 » 2 » » » 700 » 3 » samt för varje påbörjat 300-tal därutöver ytterligare 1 väktare. Renvaktare skall hava fyllt 18 år samt besitta god arbetsförmåga och även i övrigt vara fullt duglig. Två personer i åldern 15 till och med 18 år räknas motsvara en renvaktare över 18 år. Av det ovan föreskrivna antalet renvaktare skall dock för hjordar om högst 400 renar alltid minst en vara i åldern över 18 år, och för hjordar överstigande 400 renar skola alltid minst två innehava denna ålder. I hushåll, där barn under 10 år finnas hemma, skall en av husets vuxna kvinnor anses som föreståndare för hushållet och får icke räknas som renvaktare. 2. Vintertid, då hjordarna enligt § 4 mom. 4 skola vara uppdelade i grupper, envar grupp med visst begränsat högsta antal djur, må antalet renvaktare beräknas, som om det vore allenast en ägare av renarna i varje särskild grupp. 3. Där fara för skadegörelse eller renars olovliga inträngande i Norge eller andra särskilda förhållanden sådant påkalla, äro lapparna pliktiga att tillhandahålla den ytterligare arbetskraft som prövas erforderlig. Rörande skyldigheten att bestrida kostnaden för dylik arbetskraft och kostnadens fördelning gäller vad i § 10 mom. 1, sista stycket, stadgas för där avsedda fall.

48 4. Därest icke det antal renvaktare eller det tillfälliga vaktmanskap, som här ovan föreskrives, hålles, äger lappfogden anskaffa det bristande antalet väktare eller erforderliga vaktmanskapet för den försumliges räkning och på hans bekostnad. 5. Finnes icke för varje särskild hjord det antal renvaktare, som ovan i mom. 1 sägs, straffes den ansvarige lappen med vite från 200 till och med 500 kronor för varje väktare som brister. § 7. Flyttningar. 1. Vid flyttning skola hjordarna framföras väl samlade på sätt god sedvana bjuder. Det skall noga tillses, att alla renar, som höra till hjorden, så vitt möjligt medfölja denna och att inga lämnas efter eller ströva i förväg. 2. Vid flyttning skola begagnas de av ålder nyttjade vägarna eller, där dessa ansetts böra ersättas av andra, de vägar, som för ändamålet anvisats av länsstyrelsen. 3. Vid tillåten flyttning genom annans betesområde må lapp med sina renar uppehålla sig vid varje särskilt rastställe under högst ett dygn. 4. Lapp, som för sin hjord äger använda trakt, där flyttningsväg går fram, må ej beta sina renar å sådan invid flyttningsvägen belägen plats som av annan renägare plägar nyttjas såsom rastställe vid flyttning. 5. Därest vid flyttning renar skulle lämnas efter eller ströva i förväg, skola lapparna, på sätt renbeteslagen för sådant fall stadgar, så fort ske k a n samla renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att lappfogden äger verkställa detta på lapparnas bekostnad eller, då fråga är om allenast ett fåtal renar, vidtaga annan lämplig åtgärd. 6. Överträdelse av de under mom. 1, 2, 3 och 4 givna föreskrifter straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor. § 8. Märkning och försäljning av ren i vissa fall. 1. Verkställes ej märkning av årskalvar inom lagstadgad tid och ombesörjes sedermera märkningen av ordningsmannen, skall ersättning härför av renägaren utgivas med 1 krona för varje inmärkt kalv. 2. Lapp, som kan styrka, att han, på sätt i 9 § 2 mom. lagen om renmärken förutsattes, verkställt märkning av annans i hans hjord varande renkalv, åtnjuter härför av ägaren ersättning med 1 krona för varje kalv. 3. Försäljning av renar, vartill ägare ej kunnat anträffas, skall genom ordningsmannen ske så snart byalagets lappar mera allmänt samlas och företrädesvis vid större skiljningar. För bestyret med dylik försäljning vare ordningsmannen berättigad till ersättning med 2 kronor för varje försåld ren, att utgå sedan likvid för den försålda renen influtit.

49 § 9. Renslakt. 1. Under pågående skiljning eller renmärkning eller annat dylikt arbete inom gärde må ren ej där avlivas eller uppslaktas, utan skall detta ske på plats utanför gärdet eller inom därtill ansluten inhägnad, som anvisas av ordningsmannen eller, där denne ej är tillstädes, hjordens ägare. Allt slaktavfall skall sammanföras till härför anvisad plats. 2. Ej må någon för försäljning eller slakt uttaga annans ren, så framt han ej därvid styrker, att den person han företräder är ägare av det öronmärke, som bäres av renen, samt att han erhållit renägarens tillstånd till renens emottagande. 3. Överträdelse av bestämmelsen i mom. 1 straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor samt överträdelse av föreskriften i mom. 2 likaledes med vite från och med 5 till och med 300 kronor, där överträdelsen ej är straffbar enligt allmän lag. § 10. Gemensamma arbeten. 1. Envar husbonde är skyldig att själv och med sina renvaktare deltaga i förekommande gemensamt arbete för renarnas bevakning, samling, flyttning, skiljning, märkning och räknande eller i övrigt för renarnas skötsel. För dylika arbetens utförande skall, i den ordning i § 3 mom. 1 sägs, av de renskötande lapparna uppgöras plan. Skyldigheten att tillhandahålla arbetskraft skall beräknas efter det antal renar, som enligt gällande renlängd står under vederbörande lapps vård. Tredskar lapp att utföra honom åliggande arbete, må detsamma genom lappfogdens, tillsynsmans eller ordningsmannens försorg utföras på lappens bekostnad. I sådana fall, då gemensamt arbete utföres genom för ändamålet särskilt anställt arbetsmanskap, vare samtliga lappar, som arbetet avser, skyldiga att ersätta kostnaden för manskapet, varvid ersättningen skall fördelas efter det antal renar varje lapp innehar i den renflock, arbetet gäller. Kan detta renantal ej fastställas, skall fördelningen ske efter renantalet i gällande renlängd. 2. Utskiljning från renhjord av främmande lappars renar skall äga rum, när sådana renar i mera nämnvärd utsträckning inblandats i hjorden. Då skiljning skall ske, åligger det hjordens ägare att därom underrätta ordningsmannen i egen lappby. Denne har att om tid och plats för skiljningen underrätta lapparna i byn samt ordningsmännen i angränsande lappbyar, vilka senare hava att vidarebefordra meddelandet envar till lapparna i sin by. Lapparna äro pliktiga att till skiljningen sända manskap med åliggande att utskilja och till sin lappby eller sitt betesområde återföra dit hörande renar. Det åligger hjordens ägare att på i kallelsen till skiljningen bestämd tid och plats hava hjorden samlad för skiljning, så att de främmande lapparna där må kunna utan tidspillan utskilja och bortföra sina renar. 4—438466.

50 Kommer manskap ej tillstädes till skiljning, varom ovan nämnts, m å lappfogde, tillsynsman eller ordningsmannen på de försumligas bekostnad verkställa renarnas utskiljande och överförande till närmaste hjord inom den betestrakt eller det betesland dit renarna höra. Skulle utskiljning och bortförande av de främmande renarna ej komma till utförande, skall renägaren, där lappfogden så finner skäligt, till ägarna av den hjord, där renarna uppehålla sig, för varje ren utbetala en vårdavgift av 25 öre i veckan, räknat från dagen för skiljningen och till dess renen hämtas. 3. Ej må främmande renar utskiljas från hjorden och lämnas utan vård (s. k. lönnskiljning). 4. Då lappfogden, tillsynsman eller ordningsmannen i lappbyn eller tre andra husbönder inom byn för skiljning eller annat med renskötseln samhörande viktigt ändamål sådant påfordra, vare lapp skyldig att ofördröjligen och med noggrannhet hopsamla sin renhjord, vid äventyr, förutom vitespåföljd, att detta på hans bekostnad verkställes genom tillkallat manskap. 5. Då skiljning företages, skola, så framt ej tvingande hinder förelegat, i hjorden befintliga årskalvar vara märkta. Har detta ej skett tidigare, skall märkning företagas i samband med skiljningen, där ej detta omöjliggöres av väderleks- eller andra förhållanden. Genom ordningsmannen eller hjordens ägare skola närvarande främmande lappar beredas tillfälle att företaga märkning av kalvar, som tillhöra dem eller i övrigt stå under deras vård. 6. Uraktlåtenhet att tillhandahålla arbetskraft, på sätt i mom. 1 första stycket sägs, samt att iakttaga bestämmelserna i mom. 5 straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor. Förseelse mot föreskrifterna i mom. 2, 3 och 4 medför vite från och med 10 kronor till och med 500 kronor. § 11. Ordningen å gemensam plats för skiljning, märkning, slakt m. m. 1. Då renhjord är samlad för ett för flera lappar gemensamt ändamål, skola hundar, som ej äro erforderliga för hjordens sammanhållande, hållas bundna. 2. När renhjord samlats för skiljning, märkning, räknande, slakt eller annat liknande ändamål, vare alla vid tillfället närvarande renskötande lappar och deras medhjälpare pliktiga att på tillsägelse av ordningsmannen i den lappby, där hjorden finnes, eller, om han ej är tillstädes, hjordens ägare biträda vid intagandet av renar i skiljningshage (ringgärde), stängande av grindar till denna ävensom andra förekommande arbeten. 3. Ordningsmannen eller, där denne ej är tillstädes, hjordens ägare har att vaka över ordningen vid plats, där renar, på sätt ovan sägs, äro samlade; och äro de i förrättningen deltagande pliktiga att därvid vara behjälpliga. 4. Vid tillfälle av skiljning eller i samband därmed företagen slakt eller vid renars samlande för annat ändamål, varom här är fråga, må eldar tän-

51 das allenast efter tillstånd av ordningsmannen eller hjordens ägare, vilka det tillkommer att bestämma, varest eld må uppgöras. Försäljning av kaffe samt varor från salustånd må vid dylika tillfällen ske endast å plats, som i nämnda ordning anvisas på lämpligt avstånd från renhjorden. 5. För uraktlåtenhet att iakttaga bestämmelserna i mom. 1, 2 och 4 eller att lämna biträde i fall, varom i mom. 3 sägs, utgör straffet vite från och med 5 till och med 300 kronor. § 12. Förfarandet vid sammanträde angående gemensamma ärenden. 1. Till sammanträde angående ärenden, som enligt renbeteslagen, denna byordning eller i övrigt gällande föreskrifter skola handläggas inför lappfogden eller landsfiskalen, skall kallelse utfärdas med angivande av de viktigaste av de ärenden, som skola förekomma vid sammanträdet. Kallelsen bör, där tiden det medgiver, införas i tidning inom orten. Över ärenden, som behandlas å sammanträdet, skall föras protokoll av den, inför vilken sammanträdet hålles. I frågor, som vid sammanträdet bliva föremål för omröstning, tillkommer rösträtt envar till lappbyn hörande myndig man eller kvinna, som deltager i renskötseln. Vid val av ordningsman eller fullmäktig, varom i § 13 sägs, ävensom beträffande fråga, vilken angår ordningen för renskötseln samt förvaltningen och användningen av bykassas medel, äger dock i röstning deltaga allenast lapp, vilken såsom husbonde själv eller genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel. Frånvarandes talan och rösträtt må utövas genom fullmakt, dock må ej någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för mera än en röstberättigad. Såsom ombud må användas allenast lapp, som äger rösträtt i föreliggande fråga. För omyndig må förmyndaren föra talan och rösta, där denne äger att själv såsom medlem av lappbyn deltaga i omröstningen samt, beträffande ärende i vilket endast husbonde må rösta, den omyndige är att jämställa med husbonde. Omröstning skall ske öppet, där ej vid val sluten omröstning begäres. Utgången bestämmes genom enkel röstövervikt. Vid lika röstetal skiljer i fråga om val av ordningsman eller fullmäktig lotten; och gäller i andra frågor den mening, som ordningsmannen biträder. 2. Till sådan sammankomst mellan lapparna som avses i § 3 mom. 1, 2 och 3 skall av ordningsmannen utfärdas kallelse med angivande av förekommande viktigare ärenden. Där så av lapparna beslutas, skall, därest i föreliggande fall tiden det medgiver samt ärenden av större betydelse förekomma, meddelande om dylik sammankomst tillika införas i tidning inom orten och anslås å för ändamålet bestämd plats därstädes. Sammankomsten ledes av ordningsmannen, som därvid jämväl för protokoll, vilket justeras av två bland de närvarande utsedda lappar.

52 Rörande rösträtt i frågor, som vid sammankomsten kunna bliva föremål för omröstning, samt röstningens utförande ävensom rätt att företräda frånvarande eller omyndig skola tillämpas motsvarande bestämmelser som vid sammanträde, varom i mom. 1 sägs. 3. Avse föreliggande frågor uteslutande förhållandena inom visst betesland inom lappbyn, må av ordningsmannen hållas sammankomst som i mom. 2 sägs med allenast de till beteslandet hörande lappar. 4. Är lappfogden eller tillsynsman närvarande vid sammankomst, som i mom. 2 och 3 förmäles, äger han att inträda såsom ordförande vid sammankomsten, och har han därvid att över de handlagda ärendena föra protokoll. § 13. Fullmäktige. Lapparna äga uppdraga åt fullmäktige att jämte ordningsmannen, såsom ordförande, å lappbyns vägnar besluta i andra ärenden ä n dem, i vilka beslut jämlikt lag eller denna byordning skola fattas å de ii 12 och 13 §§ renbeteslagen nämnda sammanträden. Fullmäktige skola vara tre till antalet samt bland byns husbönder utses å det i 12 § renbeteslagen omförmälda sammanträdet för en tid av tre år, räknade från och med året näst efter det, då valet förrättas. Avgår fullmäktig före utgången av den tid, för vilken h a n blivit utsedd, väljes ny fullmäktig för återstående tiden. Fullmäktige äro beslutmässiga, när ordningsmannen och två fullmäktige äro närvarande. Vid omröstning bestämmes utgången genom enkel röstövervikt. Falla rösterna lika för olika meningar, gäller den mening, som biträdes av ordningsmannen. Är lappfogde eller tillsynsman närvarande vid sammankomst med fullmäktige, som i denna paragraf avses, äger han att där inträda såsom ordförande. § 14. Bykassa. Lappbyns gemensamma medel — bykassan — förvaltas under gemensam ansvarighet av ordningsmannen och en av lapparna vid det i 12 § renbeteslagen föreskrivna sammanträdet för tre år utsedd kassaman. Ordningsmannen och kassamannen skola vid vite från och med 5 till och med 50 kronor vid dylikt årssammanträde avgiva skriftlig redovisning över kassans ställning och medelsförvaltningen för att vid sammanträdet föredragas och granskas. Sedan detta skett, hava lapparna att besluta rörande ansvarsfrihet för ordningsmannen och kassamannen för deras förvaltning. Bykassans medel må efter beslut å sammanträde användas till följande ändamål:

53 1) dels budskickningar avseende gemensamma sammanträden, renarnas bevakning, samlande, flyttning, skiljning och räknande samt upplysning om betesförhållanden och dylikt, dels ock annonsering och anslående av meddelanden om viktigare sammanträden med byns lappar; 2) lokal för gemensamma sammanträden; 3) uppförande och underhåll av för byn gemensamma skiljningshagar, renstängsel och vaktkåtor samt åtgärder till underlättande av för renskötseln erforderlig samfärdsel inom renbetesområdena; 4) belöningar för rovdjurs dödande, i den mån dylika belöningar lagligen må utfästas, ävensom för renstölders uppdagande; 5) gäldande av ersättning för höskador, som orsakats av lappbyns sammanblandade hjordar, såvitt lappfogden och ordningsmannen finna detta lämpligt; 6) förskotterande av kostnader för hopsamling och hämtning av renar, som olovligen uppehålla sig i Norge, samt av strövrenar inkomna i andra lappbyalags hjordar; 7) ersättning åt person, som av byns lappar utsetts att såsom kontrollant närvara vid renslakt; samt 8) ersättning åt kassans handhavare samt åt räkenskapsförare och revisorer, där särskilda sådana utsetts, ävensom utgifter för skrivmaterialier och andra expenser. Vilja lapparna använda bykassan till andra ändamål, än ovan sagts, eller vilja de för något ändamål anslå högre belopp än 750 kronor, må de härom göra framställning till länsstyrelsen, som har att pröva ärendet. Bykassans medel skola för lappbyns räkning insättas i bank eller användas för inköp av obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten, svensk kommun eller landsting, eller utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa eller Svenska bostadskreditkassan, eller ock må medlen utlånas mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet. § 15. Ordningsföreskrifter meddelade av lappväsendets tjänstemän. Lapparna samt deras ordningsmän och vice ordningsmän hava att efterkomma de föreskrifter med avseende å renskötseln och lapparnas därmed samhörande förhållanden, som med stöd av gällande författningar och föreskrifter givas av lappfogde eller lapptillsynsman eller deras ställföreträdare, såsom angående lapparnas gemensamma arbeten för renskötseln samt renarnas räknande, bevakning, samlande, flyttningar, skiljning, märkning och slakt ävensom ordningen å plats för arbeten av dylikt slag eller annan förrättning avseende renskötseln.

54 § 16. Besvär. Förmenar någon att beslut å sammanträde, som i § 12 mom. 1 avses, strider mot gällande lag eller denna byordning eller kränker hans enskilda rätt, äge han däröver hos länsstyrelsen anföra besvär inom 45 dagar efter sammanträdesdagen.

Innehållsförteckning. Sid.

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16.

Lappbyns gränser och högsta renantal i byn Byområdets indelning i betestrakter och betesland Allmänna regler rörande betesrättens utövning Särskilda bestämmelser angående ordningen å de olika betestrakterna Renarnas bevakning Renvaktare Flyttningar Märkning och försäljning av ren i vissa fall Renslakt Gemensamma arbeten Ordningen å gemensam plats för skiljning, märkning, slakt m. m Förfarandet vid sammanträde angående gemensamma ärenden Fullmäktige Bykassa Ordningsföreskrifter meddelade av lappväsendets tjänstemän Besvär

43 43 44 45 46 47 48 48 49 49 50 51 52 52 53 54

55 Bil. C. (Jfr sid. 13)

N o r m a l f ö r s l a g till b y o r d n i n g för s k o g s l a p p b y . § ILappbyns gränser och högsta renantal i byn. Gränserna för lappby äro: i söder , i väster , i norr , i öster sträcker sig lappbyn så långt som lapparna enligt sedvanerätt plägat utsträcka sina flyttningar. I lappbyn må icke föras på bete mera än renar, årskalvar däri ej inräknade. § 2. Byområdets indelning i betesområden, betestrakter och betesland. 1. Inom lappby, där lapparna bedriva renskötsel i skilda grupper, skall byns område uppdelas i särskilda betesområden, ett för varje grupp. 2. Byns odelade betesområde samt särskilt betesområde, varom i mom. 1 förmäles, må allt efter områdets användning för renbetning under olika årstider uppdelas i betestrakter. 3. Rörande uppdelning i särskilda betesområden och betestrakter beslutar länsstyrelsen efter lapparnas hörande. 4. De tider, varunder de särskilda betesområdena och betestrakterna skola användas, bestämmas likaledes av länsstyrelsen efter lapparnas hörande. 5. Huru del av lappbys betesområde må kunna såsom särskilt betesland anvisas enskild husbonde eller mindre grupp av husbönder, som önska vårda sina renar i en för sig avskild hjord, stadgas i § 3 mom. 3. § 3. Allmänna regler rörande betesrättens utövning. 1. Lapparna inom lappby äga vid allmän sammankomst besluta rörande med renskötseln samt lapparnas näring i övrigt sammanhängande gemensamma frågor, i den mån icke av i ämnet gällande författningar, denna byordning eller förhållandena i övrigt följer, att föreliggande ärende skall regleras genom myndigheternas försorg. Vid sina beslut hava lapparna att noggrant iakttaga vad i gällande författningar och denna byordning stadgas.

56 Lapparna äga sålunda att under nämnda förutsättning bestämma bland annat angående renbetesmarkernas utnyttjande under olika årstider, renarnas bevakning, samlande och flyttningar samt renskiljning, märkning och slakt. 2. Lapparna m å tillika i anslutning till sedvana besluta angående vinterbetestraktens fördelning mellan byns lappar. Kunna lapparna ej enas härom eller finner lappfogden beslutad ordning olämplig, må han i ämnet förordna. 3. Vill husbonde eller mindre grupp av husbönder under hela året eller viss del därav vårda sina renar i en för sig avskild hjord, må detta ej förvägras, där förhållandena i byn icke utgöra hinder därför. Även fråga härom liksom rörande särskilt betesland, som må användas för dylik hjord, upptages till handläggning av lapparna. Lapparnas beslut skall underställas lappfogdens godkännande. 4. Vad här ovan föreskrives rörande överläggning i gemensamma frågor inverkar ej på ordningsmannens befogenhet att, där ej annat förutsattes, utan dylika överläggningar handlägga ärenden avseende hans tjänst såsom ordningsman. 5. Lapparna skola hålla renarna inom lappbyns område. Ä främmande lappbys till gränserna bestämda område må renarna ej inkomma, så framt ej länsstyrelsen därtill lämnat tillstånd. 6. Under de tider lapparna hänvisats att använda visst särskilt betesområde eller viss betestrakt skola de där vårda renarna. Motsvarande föreskrift gäller med avseende å lapp, som driver renskötsel i den i 3 mom. omförmälda ordning, beträffande betesland, som för sådan renskötsel anvisats. 7. Lapp må ej med sin hjord undantränga annan från av honom intagen betesmark eller med sin hjord intränga på den betesmark, som annan intagit. 8. Lapp äger icke vidtaga någon åtgärd med avseende å renskötseln inom annat betesområde än det, dit han hör, därest tillstånd ej lämnats av ordningsmannen i det främmande betesområdet eller av vederbörande hjordägare därstädes. Sålunda vare det envar förbjudet att begiva sig till främmande lappby eller till annans särskilda betesområde eller betesland inom egen lappby för letning efter renar eller för sammandrivning, avhämtning, slakt eller märkning av renar. 9. Till förekommande av renarnas förvildning samt underlättande av kalvars märkning och främmande renars utskiljande ävensom främjande i övrigt av en god renvård skola sammandrivning och sammanhållning av hjordarna och renflockarna inom lappbyn företagas så ofta under året omständigheterna göra sådant möjligt och lämpligt. 10. Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet överträder vad i mom. 5 stadgas bestraffas jämlikt renbeteslagen med böter från och med 5 till och med 500 kronor. Underlåtenhet att iakttaga bestämmelserna i mom. 6, 7 och 9 straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor; och straffas den som överträder föreskrifterna i mom. 8 med vite från och med 10 till och med 500 kronor.

57 § 4. Särskilda bestämmelser angående ordningen å de olika betestrakterna. 1. Vid uppehåll å vinterbetestrakten skola renarna vara uppdelade i grupper om högst 1 500 djur i varje grupp eller, därest husbonde i sitt hushåll äger att innehava högre antal, högst detta. Lapp skall tillse, att renarna under vinterbetningen, som skall pågå så länge betesförhållandena på vårvintern det medgiva, så vitt möjligt hållas i samlad hjord. Fördenskull skall han dagligen företaga kringränning av hjorden (eller event.: »ägna noggrann tillsyn över hjorden») och till densamma återföra de strövrenar, som till äventyrs kunna hava avlägsnat sig därifrån. Från början av april månad skola såsom förberedande åtgärder till vårflyttningen renarna hållas samlade inom minsta möjliga område. 2. Renarna skola under vårflyttningen vallas dygnet runt; och skola de efter framkomsten till vårbeteslanden, såvitt förhållandena det medgiva, hållas i vintergrupper, intill dess kalvningstiden inträffar. Lapparna skola noggrant tillse, att renarna icke ströva tillbaka till vinterlanden. Sker detta, skola strövrenarna snarast återhämtas. 3. Lapp skall sommartid vid mitten av juni månad påbörja hopsamlingen av renar för märkning av kalvar. Arbetet härmed skall pågå i en följd intill dess såvitt möjligt kalvarna blivit märkta. Härunder skall jämväl utskiljning ske av främmande renar. 4. Under hösten, senast före mitten av september månad, skola lapparna hopsamla renarna; och skola dessa därefter hållas samlade åtminstone till brunsttidens början. Renarnas uppdelning i vintergrupper skall påbörjas senast efter brunsttidens slut och, där betesförhållandena det medgiva, vara genomförd senast före mitten av december månad. Utskiljning skall härvid jämväl ske av främmande renar. Efter det nämnda uppdelning skett, skall flyttningen till vinterbeteslanden utan dröjsmål påbörjas. 5. Under vistelsen å vinterbetestrakten må renvaktare icke hava sin bostad på längre avstånd än 10 kilometer från hjorden, så framt ej särskilda omständigheter nödga honom därtill. Under övriga betestider skola väktarna, där särskilda skäl ej annat föranleda, hava boplats inom lappbyns område. 6. Underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna paragraf straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor; dock att försummelse att verkställa erforderliga skiljningar medför vite från och med 10 till och med 500 kronor. Därest ogynnsamma betes- och väderleksförhållanden förhindra vidtagandet av åtgärder med avseende å renarnas flyttning och samlande, varom i denna paragraf är fråga, bortfaller ansvarspåföljd för överträdande av i sådant avseende gällande bestämmelser.

58 § 5. Renarnas bevakning. 1. Lapp åligger att väl övervaka de renar, som äro under hans vård. För upprätthållande av god ordning inom renskötseln skola renarna varje tid av året stå under tillsyn av lapparna. Därvid skall anordnas den bevakning, som varje årstid är påkallad för renarnas kvarhållande inom betesområdet samt till förekommande av renhjordars sammanblandning och skadegörelse å de bofastas gröda ävensom med hänsyn till väderleksförhållandena eller eljest föreliggande omständigheter och gällande föreskrifter. 2. Bevakning sker allt efter förhållandena genom hjordarnas vallning, vakters utsättande eller på annat betryggande sätt. 3. Hålla alla (lapparna i byn renarna i en gemensam hjord eller äro byns lappar med av dem vårdade renar uppdelade i ett fåtal större grupper, skall vid sammankomst, varom i § 3 mom. 1 förmäles, uppgöras plan rörande den gemensamma bevakningen av renarna och bevakningsmanskapets fördelning för sådant ändamål. 4. Vårdar en familj eller ett mindre antal familjer sina renar för sig i en gemensam hjord, ansvara vederbörande husbönder för renbevakningens ordentliga fullgörande. 5. För Underlätelse att ställa sig till efterrättelse de under mom. 1 och 4 meddelade bestämmelser straffas den försumlige med vite från och med 5 till och med 300 kronor. § 6. Åtgärder till förekommande av skadegörelse genom ren. 1. Är fara för skadegörelse genom renar för handen, är för renarnas skötsel ansvarig lapp pliktig att skyndsamt söka själv avvärja skadan. Kan h a n det ej, skall han omedelbart underrätta ordningsmannen. För åtgärder, som sålunda av lapp behörigen vidtagas, äger han, där fråga ej är allenast om renar som stå under hans egen vård, utbekomma ersättning av vederbörande renägare. Vid dylik ersättnings fördelning å olika renägare skola gälla de i § 11 mom. 1, sista stycket, angivna grunder. 2. Under våren och sommaren skola renvårdarna inom lappbyn genom färder i de trakter, där renarna vistas, ägna noggrann uppsikt över dem och därvid hålla dem borta från områden, som äro särskilt utsatta för skadegörelse. Hava de inkommit å sådana områden, skola de omedelbart bortföras därifrån. Å trakter, varest skador av större omfattning inträffat år efter annat, skall vaktmanskap vara tillstädes dygnet runt. För vakthållning, varom i detta mom. är fråga, skall av ordningsmannen uppgöras plan, som skall delgivas lappfogden och landsfiskalen. Planen skall, bland annat, innehålla uppgift om de platser, där fast vaktmanskap

59 skall finnas, och antalet väktare på varje plats ävensom ordningen i övrigt för bevakningens utövande. 3. Dragrenar, som äro avsedda att omhändertagas av lapp, skola till denne överlämnas p å våren, medan lappens hjord är samlad; och skola därvid skällorna avtagas dragrenarna. 4. Underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna paragraf straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor. § 7. Renvaktare. 1. Lapp åligger att för de renar, han enligt gällande renlängd har under sin vård, under alla tider av året, med den jämkning varom i mom. 2 förmäles, hava följande antal renvaktare, nämligen: för högst 150 renar 1 väktare, » » 300 » 2 » , » » 600 » 3 » samt för varje påbörjat 300-tal därutöver ytterligare 1 väktare. Renvaktare skall hava fyllt 18 år samt besitta god arbetsförmåga och även i övrigt vara fullt duglig. Två personer i åldern 15 till och med 18 år räknas motsvara en renvaktare över 18 år. Av det ovan föreskrivna antalet renvaktare skall dock för hjordar om högst 300 renar alltid minst en vara i åldern över 18 år, och för hjordar överstigande 300 renar skola alltid minst två innehava denna ålder. I hushåll, där barn under 10 år finnas hemma, skall en av husets vuxna kvinnor anses som föreståndare för hushållet och får icke räknas som renvaktare. 2. Vintertid, då hjordarna enligt § 4 mom. 1 skola vara uppdelade i grupper, envar grupp med visst begränsat högsta antal djur, må antalet renvaktare beräknas, som om det vore allenast en ägare av renarna i varje särskild grupp. 3. Där fara för skadegörelse eller andra särskilda förhållanden sådant påkalla, äro lapparna pliktiga att tillhandahålla den ytterligare arbetskraft som prövas erforderlig. Rörande skyldighet att bestrida kostnaden för dylik arbetskraft och kostnadens fördelning gäller vad i § 11 mom. 1, sista stycket, stadgas för där avsedda fall. 4. Därest icke det antal renvaktare eller det tillfälliga vaktmanskap, som här ovan föreskrives, hålles, äger lappfogden anskaffa det bristande antalet väktare eller erforderliga vaktmanskapet för den försumliges räkning och på hans bekostnad. 5. Finnes icke för varje särskild hjord det antal renvaktare, som ovan i mom. 1 sägs, straffes den ansvarige lappen med vite från 200 till och med 500 kronor för varje väktare som brister.

§ 8. Flyttningar. 1. Vid flyttning skola hjordarna framföras väl samlade på sätt god sedvana bjuder. Det skall noga tillses, att alla renar, som höra till hjorden, så vitt möjligt medfölja denna och att inga lämnas efter eller ströva i förväg. 2. Vid flyttning skola begagnas de av ålder nyttjade vägarna eller, där dessa ansetts böra ersättas av andra, de vägar, som för ändamålet anvisats av länsstyrelsen. 3. Vid tillåten flyttning genom annans betesområde må lapp med sina renar uppehålla sig vid varje särskilt rastställe under högst ett dygn. 4. Lapp, som för sin hjord äger använda trakt, där flyttningsväg går fram, må ej beta sina renar å sådan invid flyttningsvägen belägen plats som av annan renägare plägar nyttjas såsom rastställe vid flyttning. 5. Därest vid flyttning renar skulle lämnas efter eller ströva i förväg, skola lapparna, på sätt renbeteslagen för sådant fall stadgar, så fort ske kan samla renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att lappfogden äger verkställa detta på lapparnas bekostnad eller, då fråga är o m allenast ett fåtal renar, vidtaga annan lämplig åtgärd. 6. överträdelse av de under mom. 1, 2, 3 och 4 givna föreskrifter straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor. § 9. Märkning och försäljning av ren i vissa fall. 1. Verkställes ej märkning av årskalvar inom lagstadgad tid och ombesörjes sedermera märkningen av ordningsmannen, skall ersättning härför av renägaren utgivas med 1 krona för varje inmärkt kalv. 2. Lapp, som kan styrka, att han, på sätt i 9 § 2 mom. lagen om renmärken förutsattes, verkställt märkning av annans i hans hjord varande renkalv, åtnjuter härför av ägaren ersättning med 1 krona för varje kalv. 3. Försäljning av renar, vartill ägare ej kunnat anträffas, skall genom ordningsmannen ske så snart byalagets lappar mera allmänt samlas och företrädesvis vid större skiljningar. För bestyret med dylik försäljning vare ordningsmannen berättigad till ersättning med 2 kronor för varje försåld ren, att utgå sedan likvid för den försålda renen influtit. § 10. Renslakt. 1. Under pågående skiljning eller renmärkning eller annat dylikt arbete inom gärde må ren ej där avlivas eller uppslaktas, utan skall detta ske på plats utanför gärdet eller inom därtill ansluten hägnad, som anvisas av ordningsmannen eller, där denne ej är tillstädes, hjordens ägare.

63 Allt slaktavfall skall sammanföras till härför anvisad plats. 2. Ej må någon för försäljning eller slakt uttaga annans ren, så framt han ej därvid styrker, att den person han företräder är ägare av det öronmärke, som bäres av renen, samt att han erhållit renägarens tillstånd till renens emottagande. 3. Skötesrenägare må ej uttaga honom tillhörig ren utan att därom meddela den lapp, som har renen i sin vård. 4. Överträdelse av bestämmelserna i inom. 1 och 3 straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor samt överträdelse av föreskriften i mom. 2 likaledes med vite från och med 5 till och med 300 kronor, där överträdelsen ej är straffbar enligt allmän lag. § 11. Gemensamma arbeten. 1. Envar husbonde är skyldig att själv och med sina renvaktare deltaga i förekommande gemensamt arbete för renarnas bevakning, samling, flyttning, skiljning, märkning och räknande eller i övrigt för renarnas skötsel. För dylika arbetens utförande skall, i den ordning i § 3 mom. 1 sägs, av de renskötande lapparna uppgöras plan. Skyldigheten att tillhandahålla arbetskraft skall beräknas efter det antal renar, som enligt gällande renlängd står under vederbörande lapps vård. Tredskar lapp att utföra honom åliggande arbete, må detsamma genom lappfogdens, tillsynsmans eller ordningsmannens försorg utföras på lappens bekostnad. I sådana fall, då gemensamt arbete utföres genom för ändamålet särskilt anställt arbetsmanskap, vare samtliga lappar, som arbetet avser, skyldiga att ersätta kostnaden för manskapet, varvid ersättningen skall fördelas efter det antal renar varje lapp innehar i den renflock, arbetet gäller. Kan detta renantal ej fastställas, skall fördelningen ske efter renantalet i gällande renlängd. 2. Utskiljning från renhjord av främmande lappars renar skall äga rum, när sådana renar i mera nämnvärd utsträckning inblandats i hjorden. Då skiljning skall ske, åligger det hjordens ägare att därom underrätta ordningsmannen i egen lappby. Denne har att om tid och plats för skiljningen underrätta lapparna i byn samt ordningsmännen i angränsande lappbyar, vilka senare hava att vidarebefordra meddelandet envar till lapparna i sin by. Lapparna äro pliktiga att till skiljningen sända manskap med åliggande att utskilja och till sin lappby eller sitt betesområde återföra dit hörande renar. Det åligger hjordens ägare att på i kallelsen till skiljningen bestämd tid och plats hava hjorden samlad för skiljning, så att de främmande lapparna där må kunna utan tidspillan utskilja och bortföra sina renar. Kommer manskap ej tillstädes till skiljning, varom ovan nämnts, må lappfogde, tillsynsman eller ordningsmannen på de försumligas bekostnad verk-

ställa renarnas utskiljande och överförande till närmaste hjord inom den betestrakt eller det betesland dit renarna höra. Skulle utskiljning och bortförande av de främmande renarna ej komma till utförande, skall renägaren, där lappfogden så finner skäligt, till ägarna av den hjord, där renarna uppehålla sig, för varje ren utbetala en vårdavgift av 25 öre i veckan, räknat från dagen för skiljningen och till dess renen hämtats. 3. Ej må främmande renar utskiljas från hjorden och lämnas utan vård (s. k. lönnskiljning). 4. Då lappfogden, tillsynsman eller ordningsmannen i lappbyn eller tre andra husbönder inom byn för skiljning eller annat med renskötseln samhörande viktigt ändamål sådant påfordra, vare lapp skyldig att ofördröjligen och med noggrannhet hopsamla sin renhjord, vid äventyr, förutom vitespåföljd, att detta på hans bekostnad verkställes genom tillkallat manskap. 5. Då skiljning företages, skola, så framt ej tvingande hinder förelegat, i hjorden befintliga årskalvar vara märkta. Har detta ej skett tidigare, skall märkning företagas i samband med skiljningen, där ej detta omöjliggöres avväderleks- eller andra förhållanden. Genom ordningsmannen eller hjordens ägare skola närvarande främmande lappar beredas tillfälle att företaga märkning av kalvar, som tillhöra dem eller i övrigt stå under deras vård. 6. Uraktlåtenhet att tillhandahålla arbetskraft, på sätt i mom. 1 första stycket sägs, samt att iakttaga bestämmelserna i mom. 5 straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor. Förseelse mot föreskrifterna i mom. 2, 3 och 4 medför vite från och med 10 kronor till och med 500 kronor. § 12. Ordningen å gemensam plats för skiljning, märkning, slakt m. in. 1. Då renhjord är samlad för ett för flera lappar gemensamt ändamål, skola hundar, som ej äro erforderliga för hjordens sammanhållande, hållas bundna. 2. När renhjord samlats för skiljning, märkning, räknande, slakt eller annat liknande ändamål, vare alla vid tillfället närvarande renskötande lappar och deras medhjälpare pliktiga att på tillsägelse av ordningsmannen i den lappby, där hjorden finnes, eller, om han ej är tillstädes, hjordens ägare biträda vid intagandet av renar i skiljningshage (ringgärde), stängande av grindar till denna ävensom andra förekommande arbeten. 3. Ordningsmannen eller, där denne ej är tillstädes, hjordens ägare har att vaka över ordningen vid plats, där renar, på sätt ovan sägs, äro samlade; och äro de i förrättningen deltagande pliktiga att därvid vara behjälpliga. 4. Vid tillfälle av skiljning eller i samband därmed företagen slakt eller vid renars samlande för annat ändamål, varom h ä r är fråga, må eldar tändas allenast efter tillstånd av ordningsmannen eller hjordens ägare, vilka det tillkommer att bestämma, varest eld må uppgöras. Försäljning av kaffe

samt varor från salustånd må vid dylika tillfällen ske endast å plats, som i nämnda ordning anvisas på lämpligt avstånd från renhjorden. 5. För uraktlåtenhet att iakttaga bestämmelserna i mom. 1, 2 och 4 eller att lämna biträde i fall, varom i mom. 3 sägs, utgör straffet vite från och med 5 till och med 300 kronor. § 13. Förfarandet vid sammanträde angående gemensamma ärenden. 1. Till sammanträde angående ärenden, som enligt renbeteslagen, denna byordning eller i övrigt gällande föreskrifter skola handläggas inför lappfogden eller landsfiskalen, skall kallelse utfärdas med angivande av de viktigaste av de ärenden, som skola förekomma vid sammanträdet. Kallelsen bör, där tiden det medgiver, införas i tidning inom orten. över ärenden, som behandlas å sammanträde, skall föras protokoll av den, inför vilken sammanträdet hålles. I frågor, som vid sammanträdet bliva föremål för omröstning, tillkommer rösträtt envar till lappbyn hörande myndig man eller kvinna, som deltager i renskötseln. Vid val av ordningsman eller fullmäktig, varom i § 14 sägs, ävensom beträffande fråga, vilken angår ordningen för renskötseln samt förvaltningen och användningen av bykassas medel, äger dock i röstning deltaga allenast lapp, vilken såsom husbonde själv eller genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel. Frånvarandes talan och rösträtt må utövas genom fullmakt, dock må ej någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för mera än en röstberättigad. Såsom ombud må användas allenast lapp, som äger rösträtt i föreliggande fråga. För omyndig må förmyndaren föra talan och rösta, där denne äger att själv såsom medlem av lappbyn deltaga i omröstningen samt, beträffande ärende i vilket endast husbonde må rösta, den omyndige är att jämställa med husbonde. Omröstning skall ske öppet, där ej vid val sluten omröstning begäres. Utgången bestämmes genom enkel röstövervikt. Vid lika röstetal skiljer i fråga om val av ordningsman eller fullmäktig lotten, och gäller i andra frågor den mening, som ordningsmannen biträder. 2. Till sådan sammankomst mellan lapparna som avses i § 3 mom. 1, 2 och 3 skall av ordningsmannen utfärdas kallelse med angivande av förekommande viktigare ärenden. Där så av lapparna beslutas, skall, därest i föreliggande fall tiden det medgiver samt ärenden av större betydelse förekomma, meddelande om dylik sammankomst tillika införas i tidning inom orten och anslås å för ändamålet bestämd plats därstädes. Sammankomsten ledes av ordningsmannen, som därvid jämväl för protokoll, vilket justeras av två bland de närvarande utsedda lappar. Rörande rösträtt i frågor, som vid sammankomsten kunna bliva föremål för omröstning, samt röstningens utförande ävensom rätt att företräda från-

varande eller omyndig skola tillämpas motsvarande bestämmelser som vid sammanträde, varom i mom. 1 sägs. 3. Avse föreliggande frågor uteslutande förhållanden inom visst betesland inom lappbyn, må av ordningsmannen hållas sammankomst som i mom. 2 sägs med allenast de till beteslandet hörande lappar. 4. Är lappfogden eller tillsynsman närvarande vid sammankomst, som i mom. 2 och 3 förmäles, äger han att inträda såsom ordförande vid sammankomsten, och har han därvid att över de handlagda ärendena föra protokoll. § 14. Fullmäktige. Lapparna äga uppdraga åt fullmäktige att jämte ordningsmannen, såsom ordförande, å lappbyns vägnar besluta i andra ärenden än dem, i vilka beslut jämlikt lag eller denna byordning skola fattas å de i 12 och 13 §§ renbeteslagen nämnda sammanträden. Fullmäktige skola vara tre till antalet samt bland byns husbönder utses å det i 12 § renbeteslagen omförmälda sammanträdet för en tid av tre år, räknade från och med året näst efter det, då valet förrättas. Avgår fullmäktig före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, väljes ny fullmäktig för återstående tiden. Fullmäktige äro beslutmässiga, när ordningsmannen och två fullmäktige äro närvarande. Vid omröstning bestämmes utgången genom enkel röstövervikt. Falla rösterna lika för olika meningar, gäller den mening, som biträdes av ordningsmannen. Är lappfogde eller tillsynsman närvarande vid sammankomst med fullmäktige, som i denna paragraf avses, äger han att där inträda såsom ordförande. § 15. Bykassa. Lappbyns gemensamma medel — bykassan — förvaltas under gemensam ansvarighet av ordningsmannen och en av lapparna vid det i 12 § renbeteslagen föreskrivna sammanträdet för tre år utsedd kassaman. Ordningsmannen och kassamannen skola vid vite från och med 5 till och med 50 kronor vid dylikt årssammanträde avgiva skriftlig redovisning över kassans ställning och medelsförvaltningen för att vid sammanträdet föredragas och granskas. Sedan detta skett, hava lapparna att besluta rörande ansvarsfrihet för ordningsmannen och kassamannen för deras förvaltning. Bykassans medel må efter beslut å sammanträde användas till följande ändamål: 1) dels budskickningar avseende gemensamma sammanträden, renarnas bevakning, samlande, flyttning, skiljning och räknande samt upplysning om betesförhållanden och dylikt, dels ock annonsering och anslående av meddelanden om viktigare sammanträden med byns lappar;

65 2) lokal för gemensamma sammanträden; 3) uppförande och underhåll av för byn gemensamma skiljningshagar, renstängsel och vaktkåtor samt åtgärder till underlättande av för renskötseln erforderlig samfärdsel inom renbetesområdena; 4) belöningar för rovdjurs dödande, i den mån dylika belöningar lagligen må utfästas, ävensom för renstölders uppdagande; 5) gäldande av ersättning för höskador, som orsakats av lappbyns sammanblandade hjordar, såvitt lappfogden och ordningsmannen finna detta lämpligt; 6) förskotterande av kostnader för hopsamling och hämtning av strövrenar, som inkommit i andra lappbyalags hjordar; 7) ersättning åt person, som av byns lappar utsetts att såsom kontrollant närvara vid renslakt; samt 8) ersättning åt kassans handhavare samt åt räkenskapsförare och revisorer, där särskilda sådana utsetts, ävensom utgifter för skrivmaterialier och andra expenser. Vilja lapparna använda bykassan till andra ändamål, än ovan sagts, eller vilja de för något ändamål anslå högre belopp än 750 kronor, m å de härom göra framställning till länsstyrelsen, som har att pröva ärendet. Bykassans medel skola för lappbyns räkning insättas i bank eller användas för inköp av obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten, svensk kommun eller landsting, eller utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa eller Svenska bostadskreditkassan, eller ock må medlen utlånas mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet. § 16. Ordningsföreskrifter meddelade av lappväsendets tjänstemän. Lapparna samt deras ordningsmän och vice ordningsmän hava att efterkomma de föreskrifter med avseende å renskötseln och lapparnas därmed samhörande förhållanden, som med stöd av gällande författningar och föreskrifter givas av lappfogde eller lapp tillsynsman eller deras ställföreträdare, såsom angående lapparnas gemensamma arbeten för renskötseln samt renarnas räknande, bevakning, samlande, flyttningar, skiljning, märkning och slakt ävensom ordningen å plats för arbeten av dylikt slag eller annan förrättning avseende renskötseln § 17. Besvär. Förmenar någon att beslut å sammanträde, som i § 13 mom. 1 avses, strider mot gällande lag eller denna byordning eller kränker hans enskilda rätt, äge han däröver hos länsstyrelsen anföra besvär inom 45 dagar efter sammanträdesdagen. 5—4384G6.

66 Innehållsförteckning. Sid.

§ 1. Lappbyns gränser och högsta renantal i byn § 2. Byområdets indelning i betesområden, betestrakter och betesland § 3. Allmänna regler rörande betesrättens utövning § 4. Särskilda bestämmelser angående ordningen å de olika betestrakterna.. § 5. Renarnas bevakning § 6. Åtgärder till förekommande av skadegörelse genom ren § 7. Renvaktare § 8. Flyttningar § 9. Märkning och försäljning av ren i vissa fall § 10. Renslakt § 11. Gemensamma arbeten § 12. Ordningen å gemensam plats för skiljning, märkning, slakt m. m § 13. Förfarandet vid sammanträde angående gemensamma ärenden § 14. Fullmäktige § 15. Bykassa § 16. Ordningsföreskrifter meddelade av lappväsendets tjänstemän § 1 7 . Besvär

55 55 55 57 58 58 59 60 60 60 61 62 63 64 64 65 65

67 Bil. D. (Jfr sid. 13.)

N o r m a l f ö r s l a g till b y o r d n i n g för lappby i n o m k o n c e s s i o n s o m r å d e n . § 1. Lappbyns område och högsta renantal. Lappbyn omfattar följande koncessionsområden: . Gränserna för varje särskilt koncessionsområde fastställas av länsstyrelsen. I varje koncessionsområde må finnas högst det antal renar, som vederbörande koncessionsinnehavare där må enligt länsstyrelsens beslut föra på bete. § 2. Indelning i betestrakter och skadeersättningsområden. 1. Koncessionsområde må allt efter dess användning för renbetning under olika årstider uppdelas i betestrakter. 2. Rörande uppdelning i betestrakter samt de tider, varunder envar av dessa skola användas, beslutar länsstyrelsen efter renägarnas hörande. 3. Huru lappby skall utgöra ett eller flera skadeersättningsområden bestämmes, på sätt i renbeteslagen föreskrives, av länsstyrelsen. § 3. Allmänna regler rörande betesrättens utövning. 1. Lapparna och skötesrenägarna inom lappbyn äga vid allmän sammankomst besluta angående frågor, som röra deras rätt såsom renägare i byn, i den mån icke av i ämnet gällande författningar, denna byordning eller förhållandena i övrigt följer, att föreliggande ärende skall regleras genom myndigheternas försorg. Vid beslutens fattande skall noggrant iakttagas vad i gällande författningar och denna byordning stadgas. I angelägenheter gemensamma för byn och avseende andra frågor än medlemmarnas i byn rätt i deras egenskap av renägare deltaga allenast byns lappar. 2. I lappby, som utgöres av allenast ett koncessionsområde, må lapparna och övriga renägare i byn i anslutning till sedvana besluta angående vinterbetestraktens fördelning mellan byns lappar. Består byn av flera koncessionsområden, må i beslutet rörande dylik fördelning inom varje särskilt område deltaga allenast de till området hörande renägarna. Kunna renägarna ej enas härom eller finner lappfogden beslutad ordning olämplig, må han i ämnet förordna.

68 3. Vad i mom. 1 och 2 föreskrives rörande överläggning i gemensamma frågor inverkar ej på ordningsmannens befogenhet att, där ej annat förutsattes, utan dylika överläggningar handlägga ärenden avseende hans tjänst såsom ordningsman. 4. Koncessionsinnehavare skall hålla de under hans vård varande renarna inom koncessionsområdets gränser. 5. Under de tider lapparna hänvisats att använda viss betestrakt skola de där vårda renarna. 6. Lapp må ej med sin hjord undantränga annan från av honom intagen betesmark eller med sin hjord intränga på den betesmark, som annan intagit. 7. Lapp äger icke begiva sig till främmande koncessionsområde för letning efter renar eller för sammandrivning, avhämtning, slakt eller märkning av renar, därest tillstånd ej lämnats av vederbörande hjordägare därstädes. 8. Till förekommande av renarnas förvildning samt underlättande av kalvars märkning och främmande renars utskiljande ävensom främjande i övrigt av en god renvård skola sammandrivning och sammanhållning av hjordarna och renfjockarna inom koncessionsområdet företagas så ofta under året omständigheterna göra sådant möjligt och lämpligt. 9. Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet överträder vad i mom. 4 stadgas bestraffas jämlikt renbeteslagen med böter från och med 5 till och med 500 kronor. Underlåtenhet att iakttaga bestämmelserna i mom. 5, 6 och 8 straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor, och straffas den som överträder föreskrifterna i mom. 7 med vite från och med 10 till och med 500 kronor. § 4. Särskilda bestämmelser angående ordningen å de olika betestrakterna. 1. Vid uppehåll å vinterbetestrakten skola renarna vara uppdelade i grupper om högst 1 500 djur i varje grupp eller, därest husbonde i sitt hushåll äger att innehava högre antal, högst detta. Lapp skall tillse, att renarna under vinterbetningen, som skall pågå så länge betesförhållandena på vårvintern det medgiva, så vitt möjligt hållas i samlad hjord. Fördenskull skall han dagligen företaga kringränning av hjorden (eller event.: »ägna noggrann tillsyn över hjorden») och till densamma återföra de strövrenar, som till äventyrs kunna hava avlägsnat sig därifrån. Från början av april månad skola såsom förberedande åtgärder till vårflyttningen renarna hållas samlade inom minsta möjliga område. 2, Renarna skola under vårflyttningen vallas dygnet runt; och skola de efter framkomsten till vårbeteslanden, såvitt förhållandena det medgiva, hållas i vintergrupper, intill dess kalvningstiden inträffar. Lapparna skola noggrant tillse, att renarna icke ströva tillbaka till vinterlanden. Sker detta, skola strövrenarna snarast återhämtas.

69 3. Lapp skall sommartid vid mitten av juni månad påbörja hopsamlingen av renar för märkning av kalvar. Arbetet härmed skall pågå i en följd intill dess kalvarna blivit märkta. Härunder skall jämväl utskiljning ske av främmande renar. 4. Under hösten, senast före mitten av september månad, skola lapparna hopsamla renarna; och skola dessa därefter hållas samlade åtminstone till brunsttidens början. Renarnas uppdelning i vintergrupper skall påbörjas senast efter brunsttidens slut och, där betesförhållandena det medgiva, vara genomförd senast före mitten av december månad. Utskiljning skall härvid jämväl ske av främmande renar. Efter det nämnda uppdelning skett, skall flyttningen till vinterbeteslanden utan dröjsmål påbörjas. 5. Under vistelsen å vinterbetestrakten må renvaktare icke hava sin bostad på längre avstånd än 10 kilometer från hjorden, så framt ej särskilda omständigheter nödga honom därtill. Under övriga betestider skola väktarna, där särskilda skäl ej annat föranleda, hava boplats inom vederbörande koncessionsområde. 6. Underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna paragraf straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor; dock att försummelse att verkställa erforderliga skiljningar medför vite från och med 10 till och med 500 kronor. Därest ogynnsamma hetes- och väderleksförhållanden förhindra vidtagandet av åtgärder med avseende å renarnas flyttning och samlande, varom i denna paragraf är fråga, bortfaller ansvarspåföljd för överträdande av i sådant avseende gällande bestämmelser. § 5. Renarnas bevakning. 1. Lapp åligger att väl övervaka de renar, som äro under hans vård. För upprätthållande av god ordning inom renskötseln inom koncessionsområdet skola renarna varje tid av året stå under tillsyn av lapparna. Därvid skall anordnas den bevakning, som varje årstid är påkallad för renarnas kvarhållande inom betesområdet samt till förekommande av renhjordars sammanblandning och skadegörelse för de bofasta ävensom med hänsyn till väderleksförhållandena eller eljest föreliggande omständigheter och gällande föreskrifter. 2. Bevakning sker allt efter förhållandena genom hjordarnas vallning, vakters utsättande eller på annat betryggande sätt. 3. Hålla alla lapparna i koncessionsområdet renarna i en gemensam hjord eller äro lapparna med av dem vårdade renar uppdelade i ett fåtal större grupper, skall vid sammankomst, varom i § 3 mom. 1 förmäles, uppgöras plan rörande den gemensamma bevakningen av renarna och bevakningsmanskapets fördelning för sådant ändamål.

4. För Underlätelse att ställa sig till efterrättelse de under mom. 1 meddelade bestämmelser straffas den försumlige med vite från och med 5 till och med 300 kronor. § 6. Åtgärder till förekommande av skadegörelse genom ren. 1. Är fara för skadegörelse genom renar för handen, är för renarnas skötsel ansvarig lapp pliktig att skyndsamt söka själv avvärja skadan. Kan han det ej, skall h a n omedelbart underrätta ordningsmannen. För åtgärder, som sålunda av lapp behörigen vidtagas, äger han, där fråga ej är allenast om renar som stå under hans egen vård, utbekomma ersättning av vederbörande renägare. Vid dylik ersättnings fördelning å olika renägare skola gälla de i § 11 mom. 1, sista stycket, angivna grunder. 2. Under våren och sommaren skola renvårdarna inom koncessionsområdet genom färder i de trakter, där renarna vistas, ägna noggrann uppsikt över dem och därvid hålla dem borta från marker, som äro särskilt utsatta för skadegörelse. Hava de inkommit å sådana marker, skola de omedelbart bortföras därifrån. Å trakter, varest skador av större omfattning inträffat år efter annat, skall vaktmanskap vara tillstädes dygnet runt. För vakthållning, varom i detta mom. är fråga, skall av ordningsmannen uppgöras plan, som skall delgivas lappfogden och landsfiskalen. Planen skall, bland annat, innehålla uppgift om de platser, där fast vaktmanskap skall finnas, och antalet väktare p å varje plats ävensom ordningen i övrigt för bevakningens utövande. 3. Dragrenar, som äro avsedda att omhändertagas av lapp, skola till denne överlämnas på våren, medan lappens hjord är samlad; och skola därvid skällorna avtagas dragrenarna. 4. Underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna paragraf straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor. § 7. Renvaktare. 1. Lapp åligger att iför de renar, h a n enligt gällande renlängd har under sin vård, under alla tider av året, med den jämkning varom i mom. 2 förmäles, hava följande antal renvaktare, nämligen: för högst 150 renar 1 väktare, » > 300 > 2 » » » 600 » 3 » samt för varje påbörjat 300-tal därutöver ytterligare 1 väktare. Renvaktare skall hava fyllt 18 år samt besitta god arbetsförmåga och även i övrigt vara fullt duglig. Två personer i åldern 15 till och med 18 år räknas motsvara en renvaktare över 18 år. Av det ovan föreskrivna antalet ren-

71 väktare skall dock för hjordar om högst 300 renar alltid minst en vara i åldern över 18 år, och för hjordar överstigande 300 renar skola alltid minst två innehava denna ålder. I hushåll, där barn under 10 år finnas hemma, skall en av husets vuxna kvinnor anses som föreståndare för hushållet och får icke räknas som renvaktare. 2. Vintertid, då hjordarna enligt § 4 mom. 1 skola vara uppdelade i grupper, envar grupp med visst begränsat högsta antal djur, må antalet renvaktare beräknas, som om det vore allenast en ägare av renarna i varje särskild grupp. 3. Där fara för skadegörelse eller andra särskilda förhållanden sådant påkalla, äro lapparna pliktiga att tillhandahålla den ytterligare arbetskraft som prövas erforderlig. Rörande skyldighet att bestrida kostnaden för dylik arbetskraft och kostnadens fördelning gäller vad i § 11 mom. 1, sista stycket, stadgas för där avsedda fall. 4. Därest icke det antal renvaktare eller det tillfälliga vaktmanskap, som här ovan föreskrives, hålles, äger lappfogden anskaffa det bristande antalet väktare eller erforderliga vaktmanskapet för den försumliges räkning och på hans bekostnad. 5. Finnes icke för varje särskild hjord det antal renvaktare, som ovan i mom. 1 sägs, straffes den ansvarige lappen med vite från 200 till och med 500 kronor för varje väktare som brister. §8. Flyttningar. 1. Vid flyttning skola hjordarna framföras väl samlade på sätt god sedvana bjuder. Det skall noga tillses, att alla renar, som höra till hjorden, så vitt möjligt medfölja denna och att inga lämnas efter eller ströva i förväg. 2. Vid flyttning skola begagnas de av ålder nyttjade vägarna eller, där dessa ansetts böra ersättas av andra, de vägar, som för ändamålet anvisats av länsstyrelsen. 3. Vid tillåten flyttning genom annans betesområde m å lapp med sina renar uppehålla sig vid varje särskilt rastställe under högst ett dygn. 4. Lapp, som för sin hjord äger använda trakt, där flyttningsväg går fram, må ej beta sina renar å sådan invid flyttningsvägen belägen plats, som av annan renägare plägar nyttjas såsom rastställe vid flyttning. 5. Därest vid flyttning renar skulle lämnas efter eller ströva i förväg, skola lapparna, på isätt renbeteslagen för sådant fall stadgar, så fort ske kan samla renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att lappfogden äger verkställa detta på lapparnas bekostnad eller, då fråga är om allenast ett fåtal renar, vidtaga annan lämplig åtgärd. 6. Överträdelse av de under mom. 1, 2, 3 och 4 givna föreskrifter straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor.

§9Märkning och försäljning av ren i vissa fall. 1. Verkställes ej märkning av årskalvar inom lagstadgad tid och ombesörjes sedermera märkningen av ordningsmannen, skall ersättning härför av renägaren utgivas med 1 krona för varje irimärkt kalv. 2. Lapp, som kan styrka, att han, på sätt i 9 § 2 mom. lagen om renmärken förutsattes, verkställt märkning av annans i hans hjord varande renkalv, åtnjuter härför av ägaren ersättning med 1 krona för varje kalv. 3. Försäljning av renar, vartill ägare ej kunnat anträffas, skall genom ordningsmannen ske så snart byalagets lappar mera allmänt samlas och företrädesvis vid större skiljningar. För bestyret med dylik försäljning vare ordningsmannen berättigad till ersättning med 2 kronor för varje försåld ren, att utgå sedan likvid för den försålda renen influtit. § 10. Renslakt. 1. Under pågående skiljning eller renmärkning eller annat dylikt arbete inom gärde må ren ej där avlivas eller uppslaktas, utan skall detta ske på plats utanför gärdet eller inom därtill ansluten hägnad, som anvisas av ordningsmannen eller, där denne ej är tillstädes, vederbörande koncessionsinnehavare. Allt slaktavfall skall sammanföras till härför anvisad plats. 2. Ej må någon för försäljning eller slakt uttaga annans ren, så framt han ej därvid styrker, att den person han företräder är ägare av det öronmärke, som bäres av renen, samt att han erhållit renägarens tillstånd till renens emottagahde. 3. Skötesrenägare m å ej uttaga honom tillhörig ren utan att därom meddela den lapp, som har renen i sin vård. 4. Lapp skall föra noggranna anteckningar över de under hans vård varande renar, vilka genom hans försorg nedslaktas, likasom ock över i hans vård varande skötesrenar, vilka slaktas av renarnas ägare. Nämnda anteckningar skola snarast överlämnas till den person, vilken såsom kassanian omhänderhar byns eller koncessionsområdets kassa, för att av honom förvaras. 5. Överträdelse av bestämmelserna i mom. 1, 3 och 4 straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor samt överträdelse av föreskriften i mom. 2 likaledes med vite från och med 5 till och med 300 kronor, där överträdelsen ej är straffbar enligt allmän lag.

73 § 11. Gemensamma arbeten. 1. Envar husbonde är skyldig att själv och med sina renvaktare deltaga i förekommande gemensamt arbete för renarnas bevakning, samling, flyttning, skiljning, märkning och räknande eller i övrigt för renarnas skötsel. För dylika arbetens utförande skäll, i den ordning i § 3 mom. 1 sägs, uppgöras plan. Skyldigheten att tillhandahålla arbetskraft skall beräknas efter det antal renar, som enligt gällande renlängd står under vederbörande lapps vård. Tredskar lapp ätt utföra honom åliggande arbete, m å detsamma genom lappfogdens, tillsynsmans eller ordningsmannens försorg utföras på lappens bekostnad. I sådana fall, då gemensamt arbete utföres genom för ändamålet isärskilt anställt ärbetsmanskap, vare samtliga lappar, som arbetet avser, skyldiga att ersätta kostnaden för manskapet, varvid ersättningen skall fördelas efter det antal renar varje lapp innehar i den renflock, arbetet gäller. Kan detta renantal ej fastställas, skäll fördelningen ske efter renantalet i gällande renlängd. 2. Utskiljning från renhjord av främmande lappars renar skall äga rum, när sådana renar i niera nämnvärd utsträckning inblandats i hjorden. Då skiljning skall ske, åligger det hjordens ägare att därom underrätta ordningsmannen i egen lappby. Denne har att om tid och plats för skiljningen underrätta lapparna i byn samt ordningsmännen i angränsande lappbyar, vilka senare hava att vidarebefordra meddelandet envar till lapparna i sin by. Lapparna äro pliktiga att till skiljningen sända manskap med åliggande att Utskilja och till sin lappby återföra dit hörande renar. Det åligger hjordens ägare att på i kallelsen till skiljningen bestämd tid och plats hava hjorden samlad för skiljning, så att de främmande lapparna där må kunna utan tidsspillan utskilja och bortföra sina renar. Kommer manskap ej tillstädes till skiljning, varom ovan nämnts, må lappfogde, tillsynsman eller ordningsmannen på de försumligas bekostnad verkställa renarnas utskiljande och överförande till närmaste hjord inom den betestrakt eller det betesland dit renarna höra. Skulle utskiljning och bortförande av de främmande renarna ej komma till utförande, skall renägaren, där lappfogden så finner skäligt, till ägarna av den hjord, där renarna uppehålla sig, för varje ren utbetala en vårdavgift av 25 öre i veckan, räknat från dagen för skiljningen och till dess renen hämtats. 3. Ej må främmande renar utskiljas från hjorden och lämnas utan vård (s. k. lönnskiljning). 4. Då lappfogden, tillsynsman eller ordningsmannen i lappbyn för skiljning eller annat med renskötseln samhörande viktigt ändamål sådant påfordrar, vare lapp skyldig att ofördröjligen och med noggrannhet hopsamla sin renhjord, vid äventyr, förutom vitespåföljd, att detta på hans bekostnad verkställes genom tillkallat manskap.

71 5. Då skiljning företages, skola, så framt ej tvingande hinder förelegat, i hjorden befintliga årskalvar vara märkta. Har detta ej skett tidigare, skall märkning företagas i samband med skiljningen, där ej detta omöjliggöres av väderleks- eller andra förhållanden. Genom ordningsmannen eller hjordens ägare skola närvarande främmande lappar beredas tillfälle att företaga märkning av kalvar, som tillhöra dem eller i övrigt stå under deras vård. 6. Uraktlåtenhet att tillhandahålla arbetskraft, p å sätt i mom. 1 första stycket sägs, samt att iakttaga bestämmelserna i mom. 5 straffas med vite från och med 5 till och med 300 kronor. Förseelse mot föreskrifterna i mom. 2, 3 och 4 medför vite från och med 10 till och med 500 kronor. § 12. Ordningen å gemensamma platser för skiljning, märkning, slakt m. m. 1. Då renhjord är samlad för ett för flera lappar gemensamt ändamål, skola hundar, som ej äro erforderliga för hjordens sammanhållande, hållas bundna. 2. När renhjord samlats för skiljning, märkning, räknande, slakt eller annat liknande ändamål, vare alla vid tillfället närvarande renskötande lappar och deras medhjälpare pliktiga att på tillsägelse av ordningsmannen i den lappby, där hjorden finnes, eller, om han ej är tillstädes, vederbörande koncessionsinnehavare biträda vid intagandet av renar i skiljningshage (ringgärde), stängande av grindar till denna ävensom andra förekommande arbeten. 3. Ordningsmannen eller, där denne ej är tillstädes, vederbörande koncessionsinnehavare har att vaka över ordningen vid plats, där renar, på sätt ovan sägs, äro samlade; och äro de i förrättningen deltagande pliktiga att därvid vara behjälpliga. 4. Vid tillfälle av skiljning eller i samband därmed företagen slakt eller vid renars samlande för annat ändamål, varom här är fråga, m å eldar tändas allenast efter tillstånd av ordningsmannen eller vederbörande koncessionsinnehavare, som det tillkommer att bestämma, varest eld må uppgöras. Försäljning av kaffe samt varor från salustånd må vid dylika tillfällen ske endast å plats, som i nämnda ordning anvisas på lämpligt avstånd från renhjorden. 5. För uraktlåtenhet att iakttaga bestämmelserna i mom. 1, 2 och 4 eller att lämna biträde i fall, varom i mom. 3 sägs, utgör straffet vite från och med 5 till och med 300 kronor. § 13. Förfarandet vid sammanträden angående gemensamma ärenden. 1. Till sammanträde angående ärenden, som enligt renbeteslagen, denna byordning eller i övrigt gällande föreskrifter skola handläggas inför lappfogden eller landsfiskalen, skall kallelse utfärdas med angivande av de vik-

75 tigaste av de ärenden, som skola förekomma vid sammanträdet. Kallelsen bör, där tiden det medgiver, införas i tidning inom orten. över ärenden, som behandlas å sammanträde, skall föras protokoll av den, inför vilken sammanträdet hålles. I frågor, som vid sammanträdet bliva föremål för omröstning, tillkommer rösträtt envar till lappbyn hörande lapp, som erhållit länsstyrelsens tillstånd att å område inom byn driva renskötsel. Rösträtt tillkommer jämväl ägare av skötesrenar hos dylik lapp, dock allenast i frågor som röra hans rätt såsom renägare i byn. Frånvarandes talan och rösträtt må utövas genom fullmakt, dock må ej någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för mera än en röstberättigad. Såsom ombud må användas allenast renägare, som äger rösträtt i föreliggande fråga. För omyndig må förmyndaren föra talan och rösta, där denne äger att själv såsom medlem av lappbyn deltaga i omröstningen. Omröstning skall ske öppet, där ej vid val sluten omröstning begäres. Utgången bestämmes genom enkel röstövervikt. Vid lika röstetal skiljer lotten i fråga om val av fullmäktig, varom i § 14 sägs, och gäller i andra frågor den mening, som ordningsmannen biträder. 2. Till sådan sammankomst som avses i § 3 mom. 1 och 2 skall av ordningsmannen utfärdas kallelse med angivande av förekommande viktigare ärenden. Där så av renägarna beslutas, skall, därest i föreliggande fall tiden det medgiver samt ärenden av större betydelse förekomma, meddelande om dylik sammankomst tillika införas i tidning inom orten och anslås å för ändamålet bestämd plats därstädes. Sammankomsten ledes av ordningsmannen, som därvid jämväl för protokoll, vilket justeras av två bland de närvarande utsedda renägare. Rörande rösträtt i frågor, som vid sammankomsten kunna bliva föremål för omröstning, samt röstningens utförande ävensom rätt att företräda frånvarande eller omyndig skola tillämpas motsvarande bestämmelser som vid sammanträde, varom i mom. 1 sägs. 3. Är lappfogden eller tillsynsman närvarande vid sammankomst, som i mom. 2 förmäles, äger han att inträda såsom ordförande vid sammankomsten, ooh har han därvid att över de handlagda ärendena föra protokoll. § 14. Fullmäktige. Renägarna äga uppdraga åt fullmäktige att jämte ordningsmannen, såsom ordförande, å lappbyns vägnar besluta i ärenden, som röra renägarnas rätt i denna deras egenskap dock icke i frågor, i vilka beslut jämlikt lag eller denna byordning skola fattas å de i 12 och 13 §§ renbeteslagen nämnda sammanträden. Fullmäktige skola vara tre till antalet samt bland byns renägare utses å det i 12 § renbeteslagen omförmälda sammanträdet för en tid av tre år, räknade från och med året näst efter det, då valet förrättas.

76 Avgår fullmäktig före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, väljes ny fullmäktig för återstående tiden. Fullmäktige äro beslutmässiga, när ordningsmannen och två fullmäktige äro närvarande. Vid omröstning bestämmes utgången genom enkel röstövervikt. Falla rösterna lika för olika meningar, gäller den mening, som biträdes av ordningsmannen. Är lappfogde eller tillsynsman närvarande vid sammankomst med fullmäktige, som i denna paragraf avses, äger han att där inträda såsom ordförande. § 15. Renräkning. 1. Sedan jämlikt 58 § 8) renbeteslagen länsstyrelsen bestämt, när renräkning skall hållas, har ordningsmannen att snarast till lappfogden avgiva förslag till tid och plats för renräkmngen, och äga renägarna föreslå personer att såsom renräknare biträda vid förrättningen. Lappfogden förordnar närmare i ärendet och skall i god tid före förrättningen lämna meddelande om denna till ordningsmannen. Det åligger ordningsmannen att minst tio dagar före renräkningens början på lämpligt sätt för renägarna kungöra tidpunkten och platsen för räkningen samt att därom särskilt underrätta landsfiskalen. 2. Därest samtliga renar ej kunna räknas på förrättningens första dag, skall ordningsmannen efter samråd med de närvarande renägarna lämna föreskrift om ordningen för räkningens snara fullföljande. 3. Vid räkningen skall för varje koncessionsområde föras längd över de räknade renarna, därvid skola upptagas för varje lapp antalet av hans egna Och husfolkets renar samt skötesrenar efter dessas ägare ävensom i särskilda kolumner för envar av nämnda grupper: tjurar, oxar, honrenar, fjolarskalvar med angivande av kön, samt årskalvar, därest sådana då finnas, också de med angivande av kön. 4. Renar tillhörande koncessionsområde, varest räkning redan verkställts, skola räknas där de anträffas. 5. Renlängden skall undertecknas och till riktigheten bestyrkas av ordningsmannen i lappbyn och de utsedda renräknarna. 6. Lappfogden har att lämna närmare anvisningar rörande sättet för betecknandet av de vid förrättningen räknade renarna. § 16. Renförenings och lappbys kassa. Renägarna i koncessionsområde ingående i lappbyn må besluta, att områdets gemensamma medel skola förvaltas för sig i den ordning, sotat av dem må bestämmas.

77 Har dylikt beslut ej fattats av renägarna i samtliga i byn ingående koncessionsområden, skola de gemensamma medlen — bykassan — förvaltas under gemensam ansvarighet av ordningsmannen och en av renägarna vid det i 12 § renbeteslagen föreskrivna sammanträdet för tre år utsedd kassaman. Ordningsmannen och kassamannen skola vid vite från och med 5 till och med 50 kronor vid dylikt årssammanträde avgiva skriftlig redovisning över kassans ställning och medelsförvaltningen för att vid sammanträdet föredragas och granskas. Sedan detta skett, hava renägarna att besluta rörande ansvarsfrihet för ordningsmannen och kassamannen för deras förvaltning. Gemensamma medel, vare sig de förvaltas särskilt för varje koncessionsområde eller för lappbyn, må användas allenast till följande ändamål: 1) dels budskickningar avseende gemensamma sammanträden, renarnas bevakning, samlande, flyttning, skiljning och räknande samt upplysning om betesförhållanden och dylikt, dels ock annonsering och anslående av meddelanden om viktigare sammanträden med renägarna; 2) lokal för gemensamma sammanträden; 3) uppförande och underhåll av för renägarna gemensamma skiljningshagar, renstängsel och vaktkåtor samt åtgärder till underlättande av för renskötseln erforderlig samfärdsel inom renbetesområdena; 4) belöningar för rovdjurs dödande, i den mån dylika belöningar lagligen må utfästas, ävensom för renstölders uppdagande; 5) gäldande av ersättning för höskador, som orsakats av sammanblandade hjordar, såvitt lappfogden och ordningsmannen finna detta lämpligt; 6) ersättning för särskilt manskap för renarnas samlande, skiljning och bevakning, där lappfogden finner dylik ersättning böra bestridas av gemensamma medel; 7) förskotterande av kostnader för hopsamling och hämtning av strövrenar, som inkommit i andra lappbyalags hjordar; 8) ersättning åt person, som utsetts att såsom kontrollant närvara vid renslakt; samt 9) ersättning åt av renägarna vald förtroendeman samt åt kassaförvaltare, räkenskapsförare och revisorer ävensom utgifter för skrivmaterialier och andra expenser. Vilja renägarna använda gemensamma medel till andra ändamål, än ovan sagts, eller vilja de för något ändamål anslå högre belopp än 750 kronor, må de härom göra framställning till länsstyrelsen, som har att pröva ärendet. Gemensamma medel skola för renägarnas räkning insättas i bank eller användas för inköp av obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten, svensk kommun eller landsting, eller utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa eller Svenska bostadskreditkassan, eller ock må medlen utlånas mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet.

78 17 §. Ordningsföreskrifter meddelade av lappväsendets tjänstemän. Lapparna och övriga renägare samt ordningsmän och vice ordningsmän hava att efterkomma de föreskrifter med avseende å renskötseln och renägarnas därmed samhörande förhållanden, som med stöd av gällande författningar och föreskrifter givas av lappfogde eller lapptillsynsman eller deras ställföreträdare, såsom angående gemensamma arbeten för renskötseln samt renarnas räknande, bevakning, samlande, flyttningar, skiljning, märkning och slakt ävensom ordningen å plats för arbeten av dylikt slag eller annan förrättning avseende renskötseln. § 18. Besvär. Förmenar någon att beslut å sammanträde, som i § 13 mom. 1 avses, strider mot gällande lag eller denna byordning eller kränker hans enskilda rätt, äge han däröver hos länsstyrelsen anföra besvär inom 45 dagar efter sammanträdesdagen.

Innehållsförteckning. Sid.

§ 1. Lappbyns område och högsta renantal § 2. Indelning i betestrakter och skadeersättningsområden § 3. Allmänna regler rörande betesrättens utövning § 4. Särskilda bestämmelser angående ordningen å de olika betestrakterna. . § 5. Renarnas bevakning § 6. Åtgärder till förekommande av skadegörelse genom ren § 7. Renvaktare § 8. Flyttningar § 9. Märkning och försäljning av ren i vissa fall § 10. Renslakt § 1 1 . Gemensamma arbeten § 12. Ordningen å gemensamma platser för skiljning, märkning, slakt m. m. § 1 3 . Förfarandet vid sammanträden angående gemensamma ärenden § 14. Fullmäktige § 1 5 . Renräkning § 16. Renförenings och lappbys kassa § 17. Ordningsföreskrifter meddelade av lappväsendets tjänstemän § 18. Besvär

67 67 67 68 69 70 70 71 72 72 73 74 74 75 76 76 78 78

79 Bil. E. (Jfr sid. 29.)

N o r m a l f ö r s l a g till i n s t r u k t i o n för o r d n i n g s m ä n n e n i fjällappbyarna inom län. 1 §• Ordningsmannen har att vaka över efterlevnaden av lagarna om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och om renmärken samt av övriga för renskötseln och vad därmed äger samband gällande författningar, byordningen och andra föreskrifter. Där överträdelse av gällande bestämmelser inträffar, skall han söka åstadkomma rättelse och, om sådan ej sker eller förseelsen är av svårare beskaffenhet, därom underrätta lappfogden eller tillsynsmannen. 2 §.

Ordningsmannen skall söka befordra god ordning inom lappbyn. Han skall verka för att god sämja uppehälles såväl mellan lapparna inbördes som mellan dem och den bofasta befolkningen. Uppkomma tvister, skall han söka bilägga desamma. Han skall skaffa sig kännedom om de till byn hörande lapparnas allmänna förhållanden, renskötselns ulövning och renarnas uppehållsställen. När för lapparna i byn gemensamma frågor uppkomma av beskaffenhet att böra upptagas vid allmän sammankomst, skall ordningsmannen därtill på föreskrivet sätt utfärda kallelse. 3 §.

Med avseende å renskötseln åligger det ordningsmannen särskilt: a) att övervaka att renskötseln inom lappbyn så bedrives, att renbetesmarkerna rätt utnyttjas, renarna noga bevakas, renarnas sammanblandning med främmande hjordar liksom ock deras förvildning förekommes samt skadegörelse å de bofastas gröda undvikes; och skall tillses, att lapp för de renar han har under sin vård håller föreskrivet antal renvaktare; b) att hålla uppsikt över att renarna kvarbliva inom det betesområde, som skall för årstiden användas; och skall särskilt uppmärksammas, att renar, vare sig enstaka eller i hjord, icke inkomma i Norge på förbjudet område eller under otillåten tid; c) att tillse att icke andra lappar än de, som därtill hava rätt, beta sina renar inom de till byns ensamma begagnande upplåtna områden samt att främmande renar i vederbörlig ordning föras tillbaka till den lappby dit de höra;

d) att tillse att lapparna företaga sina flyttningsfärder i föreskriven tid och i god ordning framföra sina hjordar mellan de olika betesområdena, att renar därvid icke ströva i förväg, att vid flyttningen från fjällen om hösten och från vinter- och skogslanden på våren samtliga renar medtagas samt att, om renar lämnas efter, noggranna samlingar (sänkningar) företagas och renarna snarast återföras till hjorden; e) att tillse att anmälan om lapparnas och renarnas ankomst till de olika socknar, som under flyttningarna besökas, sker på föreskrivet sätt samt att vid flyttning förbi bebyggda orter underrättelse om flyttningen om möjligt i förväg meddelas där boende; f) att övervaka att erforderliga skiljningar genomföras; g) att tillse att lapparna i föreskriven ordning märka sina renar; och skall ordningsmannen föra förteckning över alla inom lappbyn använda renmärken; h) att tillse att det för byn fastställda högsta renantalet och det renantal, som varje renskötande lapp högst må innehava, icke överskrides samt uppmärksamma, huruvida överbelastning av renar förekommer å byns betesmarker; i) att med uppmärksamhet följa för renskötseln ogynnsamma väderleksoch betesförhållanden samt förekomsten av rensjukdömar, för renarna farliga rovdjur och andra liknande företeelser, som kunna menligt inverka på renskötseln, ävensom i dylika fall söka vidtaga åtgärder till förekommande av skada; samt j) att övervaka ej mindre att vid förrättning, då renhjord är samlad för gemensamt ändamål, god ordning upprätthålles och att de i förrättningen deltagande därutinnan medverka än även att olovliga tillgrepp av renar i möjligaste mån förhindras och för sådant ändamål hava kontroll över öronmärkena å renar, som slaktas vid renslakter gemensamma för flera lappar. Skulle lapparna visa försumlighet i sina åligganden beträffande renskötseln och vad därmed samhör samt ej efter tillsägelse sig rätta eller hotas renskötseln av svårigheter av större omfattning, har ordningsmannen att därom underrätta lappfogden eller lapptillsynsmannen. 4 §•

Ordningsmannen skall hava uppsikt över, att till renskötselns underlättande uppförda stängsel, skiljningshagar, vaktstugor, vaktkåtor, bodar, broar, båtar och båthus m. fl. till gemensamt gagn utförda tekniska anordningar äro i gott skick, samt så vitt möjligt förhindra att skadegörelse sker å dem. 5 §. Ordningsmannen skall noggrant iakttaga honom åliggande skyldigheter såsom medförvaltare av bykassan samt redovispingen till denna av medel, som inflyta vid försäljning av omärkta renar och renar med okända märken.

81 6 §.

Skulle behov av fattigvård uppkomma för lapp inom byn, skall ordningsmannen därom snarast underrätta ordföranden eller annan ledamot i vederbörande fattigvårdsstyrelse, lappfogden eller lapptillsynsmannen. 7 §•

Ordningsmannen skall övervaka att utomstående icke utan att tillstånd därtill i vederbörlig ordning förvärvats begagna sig av bete, slätter, jakt eller fiske m. fl. nyttigheter, varom i 56 § renbeteslagen förmäles. 8 §. Inträffa andra förhållanden än ovan angivits, som böra komma till myndigheternas kännedom, skall ordningsmannen jämväl därom snarast göra anmälan till lappfogden eller tillsynsmannen. Ordningsmannen skall även i övrigt lämna offentlig myndighet det biträde, som å tjänstens vägnar påfordras. Han skall punktligt infinna sig vid förrättningar och sammankomster, vid vilka han har att vara närvarande eller till vilka han i vederbörlig ordning kallas av lappfogden, landsfiskalen eller tillsynsmannen. 9 §. Vad ovan stadgats rörande ordningsman skall gälla även vice ordningsman, när denne tjänstgör såsom ordningsman; och skall, om åt vice ordningsmannen uppdragits att biträda endast med vissa av ordningsmannens göromål, tillämpas de bestämmelser i instruktionen, som hava avseende därå.

6—438466.

82 Bil. F. (Jfr sid. 29.)

Normalförslag

till i n s t r u k t i o n för o r d n i n g s m ä n n e n byarna inom

i

skogslapp-

län.

1 och 2 §§. — Likalydande med resp. 1 och 2 §§ i förslaget till instruktion för ordningsmännen i fjällappbyarna. — 3 §. Med avseende å renskötseln åligger det ordningsmannen särskilt: a) — Likalydande med 3 § a) i förslaget till instruktion för ordningsmännen i fjällappbyarna; — b) att hålla uppsikt över att renarna kvarbliva inom det betesområde, som skall för årstiden användas, och att de föreskrifter, som må hava utfärdats angående inskränkning av renbetesutövningen å vissa platser, noggrant iakttagas; c) — Likalydande med 3 § c) i förslaget till instruktion för ordningsmännen i fjällappbyarna; — d) att tillse att lapparna företaga sina flyttningsfärder i föreskriven tid och i god ordning framföra sina hjordar mellan de olika betesområdena, att renar därvid icke ströva i förväg, att samtliga renar medtagas samt att, om renar lämnas efter, noggranna samlingar (sänkningar) företagas och renarna snarast återföras till hjorden; e)—j) samt sista stycket — Likalydande med 3 § e)—j) och sista stycket i förslaget till instruktion för ordningsmännen i fjällappbyarna. — 4, 5 och 6 §§. — Likalydande med resp. 4, 5 och 6 §§ i förslaget till instruktion för ordningsmännen i fjällappbyarna. — 7 §.x Ordningsmannen skall övervaka att utomstående icke, utan att tillstånd därtill i vederbörlig ordning förvärvats, ovan odlingsgränsen begagna sig av bete, slätter, jakt eller fiske m. fl. nyttigheter, varom i 56 § renbeteslagen förmäles. i i M^.' 8 och 9 §§. — Likalydande med resp. 8 och 9 §§ i förslaget till instruktion för ordningsmännen i fjällappbyarna. — 1 Här upptagna 7 § tarvas allenast i instruktionerna för ordningsmännen i Vittangi, Jokkmokks, Ståkke och Maskaure skogslappbyar.

83 Bil. G. (Jfr sid. 29.)

Normalförslag

till i n s t r u k t i o n för o r d n i n g s m ä n n e n inom koncessionsområdena.

i lappbyarna

Ordningsmannen skall hålla uppsikt över efterlevnaden inom lappbyn av lagarna om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och om renmärken samt av övriga för renskötseln och vad därmed äger samband gällande författningar, byordningen och andra föreskrifter. Sker överträdelse av gällande bestämmelser, skall han söka åstadkomma rättelse och, om sådan ej sker eller förseelsen är av svårare beskaffenhet, därom underrätta lappfogden, landsfiskalen eller lapptillsynsmannen, om sådan finnes. 2 §.

Ordningsmannen skall söka befordra god ordning inom lappbyn. Han skall verka för att god sämja uppehälles såväl mellan lapparna inbördes som mellan dem och den bofasta befolkningen. Uppkomma tvister, skall h a n söka bilägga desamma. Han skall skaffa sig kännedom om de till byn hörande lapparnas allmänna förhållanden, renskötselns utövning och renarnas uppehållsställen. När för lapparna i byn gemensamma frågor uppkomma av beskaffenhet att böra upptagas vid allmän sammankomst, skall ordningsmannen därtill på föreskrivet sätt utfärda kallelse. 3 §.

Med avseende å renskötseln åligger det ordningsmannen särskilt: a) att övervaka att renskötseln inom byn så bedrives, att renbetesmarkerna rätt utnyttjas, renarna noga bevakas, renarnas sammanblandning med främmande hjordar liksom ock deras förvildning förekommes samt skadegörelse för de bofasta undvikes, åliggande det ordningsmannen att, där skadegörelse hotar, omedelbart vidtaga åtgärder för renarnas avlägsnande; och skall tillses, att lapp för de renar han har under sin vård håller föreskrivet antal renvaktare; b) att hålla uppsikt över att renarna kvarbliva inom det betesområde, som skall för årstiden användas; c) att hålla uppsikt över att icke andra lappar än de, som därtill hava rätt, beta sina renar inom de särskilda till byn hörande koncessionsområ-

84 dena samt att främmande renar i vederbörlig ordning föras tillbaka till det område dit de höra; d) att tillse att lapparna företaga sina flyttningsfärder i föreskriven tid och i god ordning framföra sina hjordar mellan de olika betestrakterna, att renar därvid icke ströva i förväg, att samtliga renar medtagas samt att, om renar lämnas efter, noggranna samlingar (sänkningar) företagas och renarna snarast återföras till hjorden; e) att tillse att anmälan om lapparnas och renarnas ankomst till de olika att renar därvid icke ströva i förväg, att samtliga renar medtagas samt att, vid flyttning förbi bebyggda orter underrättelse om flyttningen om möjligt i förväg meddelas där boende; f) att övervaka att erforderliga skiljningar genomföras: g) att tillse att lapparna i föreskriven ordning märka sina renar; och skall ordningsmannen föra förteckning över alla inom lappbyn använda renmärken; h) att med uppmärksamhet följa för renskötseln ogynnsamma väderleksoch betesförhållanden samt förekomsten av rensjukdomar, för renarna farliga rovdjur och andra liknande företeelser, som kunna menligt inverka på renskötseln, ävensom i dylika fall söka vidtaga åtgärder till förekommande av skada; samt i) att övervaka ej mindre att vid förrättning, då renhjord är samlad för gemensamt ändamål, god ordning upprätthålles och att de i förrättningen deltagande därutinnan medverka än även att olovliga tillgrepp av renar i möjligaste m å n förhindras och för sådant ändamål hava kontroll över öronmärkena å renar, som slaktas vid renslakter gemensamma för flera lappar. Skulle lapparna visa försumlighet i sina åligganden beträffande renskötseln och vad därmed samhör samt ej efter tillsägelse sig rätta eller hotas renskötseln av svårigheter av större omfattning, har ordningsmannen att därom underrätta lappfogden eller tillsynsmannen, om sådan finnes. 4 §. Ordningsmannen skall hava uppsikt över, att till renskötselns underlättande uppförda stängsel, skiljningshagar m. fl. till gemensamt gagn utförda tekniska anordningar äro i gott skick, samt så vitt möjligt förhindra att skadegörelse sker å dem. 5 §. Där gemensam bykassa finnes, skall ordningsmannen noggrant iakttaga honom åliggande skyldigheter såsom medförvaltare av kassan samt redovisningen till denna av medel, som inflyta vid försäljning av omärkta renar och renar med okända märken. 6 §. Skulle behov av fattigvård uppkomma för lapp inom byn, skall ordningsmannen därom snarast underrätta ordföranden eller annan ledamot i veder-

85 börande fattigvårdsstyrelse, lappfogden, landsfiskalen eller lapptillsynsmannen, där sådan finnes. 7 §•

Inträffa andra förhållanden än ovan angivits, som böra komma till myndigheternas kännedom, skall ordningsmannen jämväl därom snarast göra anmälan till lappfogden, landsfiskalen eller tillsynsmannen, där sådan finnes. Ordningsmannen skall även i övrigt lämna offentlig myndighet det biträde, som å tjänstens vägnar påfordras. Han skall punktligt infinna sig vid förrättningar och sammankomster, vid vilka han har att vara närvarande eller till vilka han i vederbörlig ordning kallas av lappfogden, landsfiskalen eller tillsynsmannen. 8 §. Vad ovan stadgats rörande ordningsman skall gälla även vice ordningsman, när denne tjänstgör såsom ordningsman; och skall, om åt vice ordningsmannen uppdragits att biträda endast med vissa av ordningsmannens göromål, tillämpas de bestämmelser i instruktionen, som hava avseende därå.

I

Statens offentliga utredningar 1944 i

S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska forteckningen).

Allman lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . F å n g v å r d ,

i

Vattenväsen. S k o g s b r u k .

Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning

Industri.

'•' Kommunalförvaltning. I • Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala upp. drag m. m. [4]

H a n d e l och sjöfart.

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen.

Kommunikationsviiscn.

Politi. Betänkande ang. nykterhetstillståndet åren. [3]

B a n k - , k r e d i t - och penningväsen. under krigs-

Nationalekonomi och socialpolitik.

Hälso- och sjukvård.

F ö r s ä k r i n g s väs<ii.

Kyrkoväsen.

Allmänt näringsväsen.

Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. långtjänstunderbefäl m. Betänkande med förslag till civilföisvarslag m. m. [5]

F a s t egendom. J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r . Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1] Betänkande med förslag till byordningar och mstruk. tioner för ordningsmännen i lappbyarna. [6]

Utrikes ä r e n d e n . Internationell r ä t t .

Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 1944. 438406