Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. D. 5,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1945:17 FOLKHUSHÅLLNINGSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

V

TIDEN J U L I 1 9 4 3 — J U N I 1 9 4 4

Redogörelse

utarbetad

ekonomisk

inom rikskommissionen försvarsberedskap

S T O C K H O L M 19 4 5

för

Statens offentliga utredningar 1945 K r o n o l o g i s k 1. Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. Norstedt. 169 s. Ju. 2. Betänkande med förslag lill organisation av en luftfartsstyrelse m. m. Norstedt. 08 s. K. 3. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet a-\ till beredskapstjänstgöring inkallad personal. Haeggström. 74 s. F5. 4. Betänkande angående den husliga utbildningen. Beckman. 1G7 s. S. 5. Betänkande med utredning och förslag angående yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. Idun. 370 s. E. 6. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande. Haeggström. 1 7. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järn Del 1. Allmänna synpunkter. Iduri. 109 s. K. 8. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järn Del 2. Blekingenätets järnvägar. Idun. 121 s. 9. Promemoria med förslag till arrendebestänn för kommunal jord. Marcus. 56 s. Jo. 10. Betänkande och förslag rörande effektiviserii skyddshemselevernas eftervård m. ni. Marcus

f ö r t e c k n i n g Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 8. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 2. Betänkande med förslag till vissa åtgärder i syfte att under depression stimulera avsättningen av varaktiga konsumtionsvaror m. m. Marcus. 153 s. Fi. Investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetaret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus, viij 350 s. Fi. Bilagor till investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetaret 1945/46 av sialliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. 83 s. Fi. Socialpolitikens ekonomiska verkningar. Av C. \Yclinder. Beckman. 113 s. S. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnadslag m. m. V. Petterson. 646 s. Ju. Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 1. Haeggström. 208 s. E. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5. Tiden juli 1913 -juni 1944. Idun. 181 s. Fo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E- = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1945:17 FOLKHUSHÅLLNINGSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

V

TIDEN J U L I 1943 —JUNI 1944

Redogörelse

utarbetad ekonomisk

inom rikskommissionen försvarsberedskap

STOCKHOLM 1945 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB 418786

för

Genom beslut den 17 november 1939 liar Kungl. Maj:t uppdragit åt rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap att utarbeta och halvårsvis offentliggöra sammanfattande redogörelser beträffande under rådande krisläge vidtagna statsåtgärder på folkhushållningens område ävensom beträffande försörjningsläget under särskilda tidsperioder. Av de i anledning av detta Kungl. Maj:ts beslut utarbetade halvårsöversikterna ha förut publicerats översikter omfattande tiden augusti 1939—juni 1943, vilka sammanförts budgetårsvis i fyra volymer, ingående i serien av Statens offentliga utredningar såsom nr 1941: 18, 1942: 25, 1943: 25 och 1944: 11. Liknande halvårsöversikter framläggas härmed för andra halvåret 1943 och första halvåret 1944. Planen för framställningen och ämnesbehandlingen äro i dessa översikter i huvudsak desamma som i de tidigare. Dock ha i översikten för första halvåret 1944 tillagts två av förhållandena betingade kapitel, nämligen ett angående Statlig fredsplanering och ett angående Svenskt deltagande i internationell återuppbyggnads- och hjälpverksamhet. Beträffande den ekonomiska situationen under ifrågavarande tidsskede lämnas fylligare uppgifter i konjunkturinstitutets den 30 juni 1944 dagtecknad redogörelse för konjunkturläget våren 1944. För närmare kännedom om det stalsfinansiella läget, vilket i föreliggande översikter liksom i de tidigare behandlats helt kortfattat, hänvisas i första hand till statsverkspropositionen för år 1944 (Inkomsterna). Biträde vid redogörelsernas avfattande ävensom vid granskning av arbetets skilda avdelningar har lämnats av befattningshavare inom olika verk och kristidsorgan. Redaktionsarbetet har beträffande den nu framlagda delen av detta arbete liksom beträffande de föregående handhafts av rikskommissionens kanslichef fil. doktorn Karl Åmark. Stockholm i december 1944.

I N N E H A L L Nionde avdelningen Tiden juli—december

1. I n l e d n i n g 2. Beredskapslagstiftning s a m t a n n a n av krisläget f ö r a n l e d d lagstiftning av allmän natur Tvångsförfogande över egendom sid. 16. — Patentlagstiftwingen sid. 16. — Försäkringsväsendet sid. 16.

Sid. L>

3.

Kristidsorganisationen Livsmedelshushållningen sid. 19. — Industrien sid. 19. — Bränsle- och krafthushållningen sid. 20. — Försäkringsväsendet sid. 20. — Arbetsmarknaden sid. 21. — Revision av krisorganens förvaltning sid. 21.

4.

J o r d b r u k e t och l i v s m e d e l s h u s h å l l n i n g e n Försörjningsläget sid. 23. — Prisregleringen på jordbruksområdet sid. 29. — Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft sid. 37. — Motordriften vid jordbruket sid. 39. — Konstgödselregleringen sid. 39. — Skördegarnsregkringeu sid. 41. — Regleringen av handeln med torvströ m. m. sid. 41. — Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor m. ni. sid. 42. — Fodermedelsregleringen sid. 43. — Fröhandelsregleringen sid. 46. — Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter sid. 47. — Odlingen av spånads- och oljeväxter sid. 49. — Kött- och fläskregleringen sid. 50. — Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 52. — Äggregleringen sid. 55. — Fisket och fiskhandelsregleringen sid. 56. — Regleringen beträffande vitaminhaltiga varor m. m. sid. 60. — Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad köksväxtodling m. m. sid. 61. — Regleringen av handeln med ris och risgryn sid. 63. —• Regleringen av handeln med socker och sirap sid. 63. — Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao sid. 64. — Regleringen av handeln med t o r k a d frukt, kryddor m. m. sid. 65. — Regleringen av handeln med tobaksvaror sid. 65. — Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna sid. 66. — Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena sid. 67.

5.

Industrien

68 Översikt av produktionsutvecklingen sid. 68. — Utvecklingen inom särskilda industriområden sid. 68. —• Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion: metaller och metallvaror sid. 72; glasvaror sid. 73; byggnadspapp m. m. sid. 76; textilvaror sid. 77; tagel, borst och fiber sid. 78; hudar, skinn och läder samt skovaror sid1. 79; gummivaror sid. 81; feta oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. sid. 82; andra komiska produkter sid. 83. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion: metaller och metallvaror sid. 84; elektroder och elektrodmassa sid. 87; textilvaror sid. 88; ersättningsmedel för läder och gummi sid. 90; syntetiskt gummi sid. 91; garvämnen sid. 93; andra kemiska produkter sid. 94. — Tillvaralagande av skrot och avfallsprodukter sid. 96.

Sid. 6.

Bränsle- och s m ö r j m e d e l s h u s h å l l n i n g e n

9M

A. F a s t a b r ä n s l e n 98 Försörjningsläget sid. 98. — Förbrukningsregleringen sid. 99. — Handels- och prisregleringen beträffande stenkol och koks sid. 102. — Regleringen av handeln med ved och träkol sid. 105. — Prisregleringen beträffande ved och träkol sid. 109. — Vedproduktion och vedanskaffning sid. 111. — Produktionen av träkol och gengasved sid. 117. — Torvproduktionen och regleringen av handeln med bränntorv sid. 118. B. F l y t a n d e b r ä n s l e n 120 Försörjningsläget sid. 120. — Mineraloljor och motyl sid. 120. — Skifferprodukter sid. 121. — Sulfitsprit sid. 121. — Trätjära sid. 122. C. Gengas m. m 123 D.

Smörjmedel

7. K r a f t f ö r s ö r j n i n g e n

8.

Statlig lagerhållning

9.

Utrikeshandeln 131 Statistisk överblick sid. 131. —• Utrikeshandelns reglering sid. 135. — Handelsavtal sid. 135.

10.

Sjöfarten 139 Fartygsbeståndet sid. 139. — Sjötrafikens omfattning sid. 141. — Lejdtrafiken sid. 142. — Fraktfartsregleringen sid. 143. — Neutralitets- och sjöfartsskydd sid. 115.

11.

Landtrafiken

147 A.

Statens j ä r n v ä g a r

147 B.

De enskilda j ä r n v ä g a r n a

154 C. M o t o r f o r d o n s t r a f i k e n

12.

Postverket

13.

Telegrafverket

14.

Krigsriskförsäkring 170 Transportförsäkring sid. 170. — Annan krigsskadeförsäkring sid. 172. — Olycksfallsförsäkring sid. 173.

15.

A r b e t s m a r k n a d e n . L ö n e f r å g o r o c h social h j ä l p v e r k s a m h e t 174 Statistisk överblick sid. 174. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid 175. — Arbetsmarknadsregleringen sid. 177. — Kollektivavtalen, samt lönefrågor i allmänhet sid. 182. — Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare sid. 184.

IG.

Byggnads- och bostadsväsendet 186 Bostadsförsörjningen sid. 186. — Regleringen av byggnadsverksamheten sid. 186.

17.

S j u k v å r d och l ä k e m e d e l s a n s k a f f n i n g

18.

Priser och prisreglering 194 Översikt av prisutvecklingen sid. 194. — Prisreglerande och priskontrolleran.de åtgärder sid. 197.

19.

Penningväsendet

20.

Statsfinanserna Skattelagstiftning sid. 212.

21.

Statlig informationsverksamhet

Tionde avdelningen Tiden januari—juni

1.

Inledning

2.

B e r e d s k a p s l a g s t i f t n i n g s a m t a n n a n av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur Tvångsförfogande över egendom sid. 223. — Moratorielagstiftning m. m. sid. 225. — Jämkning av arrendeavtal m. m. sid. 226. — Patentlagstiftningen sid. 227. — Bestämmelser angående vissa statsmyndigheter, enskilda organisationer och förvaltningsorgan samt angående förmynderskap m. fl. ärenden vid krig eller krigsfara sid. 227. — Handeln med ransonerade varor sid. 228. — Krafthushållningen sid. 228. — Utrikeshandeln sid. 229. — Försäkringsväsendet sid. 229. — Arbetsmarknaden sid. 229. — Lönefrågor sid. 229. — Den militära beredskapstjänsten sid. 229. — Byggnads- och bosladsväsendet sid. 231. — Prisregleringen sid. 231. — Penningväsendet sid. 231. — Bolagslagstiftningen sid. 232. — Undanförsel av varuförråd sid. 232. — Civilförsvaret sid. 233.

3.

Kristidsorganisationen Livsmedelshushållningen sid. 234. — Industrien sid. 234. — Trafikväsendet sid. 235. —• Arbetsmarknaden sid. 235. — Utlänningskontrollen sid. 235. — Undanförsel av varuförråd sid. 236. — Informationsverksamheten sid. 237.

4.

J o r d b r u k e t och l i v s m e d e l s h u s h å l l n i n g e n Försörjningsläget sid. 240. — Prisregleringen på jordbruksområdet sid. 242. — Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft sid. 249. — Motordriften vid jordbruket sid. 249. — Konstgödselregleringen sid. 250. — Skördegarnsregleringen sid. 251. —- Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor m. m. sid. 251. — Fodermedelsregleringen sid. 254. — Utsäde sid. 256. — Fröhandelsregleringen sid. 257. — Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter sid. 257. — Regleringen av sockernäringen sid. 259. — Odlingen av spånads- och oljeväxter sid. 260. •— Kött- och fläskregleringen sid. 261. — Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 263. — Äggregleringen sid. 264. — Fisket och fiskhandelsregleringen sid. 264. — Regleringen beträffande vitaminhaltiga varor m. m. sid. 267. — Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad köksväxtodling m. m. sid. 268. — Regleringen av handeln med ris och risgryn sid. 271. — Regleringen av handeln med socker och sirap sid. 271. — Regleringen av handeln imed kaffe, te och kakao sid. 272. — Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. sid. 273. — Regleringen av handeln med tobaksvaror sid. 273. — Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna sid. 273. — Inventeringar på jordbruksoch livsmedelsområdena sid. 274.

5.

Industrien översikt av produktionsutvecklingen sid. 276. — Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion: metaller sid. 278; glasvaror sid. 279; textilvaror sid. 280; hudar, skinn och läder samt skovaror sid. 281; gummivaror sid. 282; feta oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. sid. 282; andra kemiska produkter sid. 284. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion: j ä r n och järnvaror sid. 284; andra metaller sid. 288; glasvaror sid. 289; elektroder sid. 290; textilvaror sid. 290; gummi och gummivaror sid. 290; kemiska produkter sid. 292.

8 Sid. o. Bränsle- och smörjmedelshushållningen 294 A. Fasta bränslen 294 Försörjningslägct sid. 294. — Förbrukningsregleringen sid. 295. — Handelsoch prisregleringen beträffande stenkol och koks sid. 298. — Handels- och prisregleringen beträffande ved och träkol sid. 298. — Prisclearing för fasta bränslen sid. 301. — Vedproduktion och vedanskaffning under första halvåret 1944 sid. 304. — Åtgärder beträffande vedproduktionen under bränslcåret 1944/45 sid. 309. — Produktionen av träkol och gengasved sid. 314. — Torvproduktioneii och regleringen av handeln med bränntorv sid. 315. B. Flytande bränslen 316 Försörjningsläget sid. 316. — Mineraloljor och motyl sid. 317. — Skifferprodukter sid. 317. — Sulfitsprit sid. 319. — Trätjära och trätjärprodukter sid. 320. — Drivmedelscentralen sid. 322. C Gengas m. m 322 D. Smörjmedel 325 7. Kraftförsörjningen 329 8. Statlig lagerhållning 333 9. Utrikeshandeln 338 Statistisk överblick sid. 338. — Utrikeshandelns reglering sid. 339. — Exportkredit sid. 340. — Handelsavtal sid. 342. 10. Sjöfarten 347 Fartygsbeståndet sid. 347. — Sjötrafikens omfattning sid. 347. — Lejdlrafiken sid. 348. — Fraktfarlsregleringen sid. 349. — Krigsriskersättning till sjömän sid. 351. — Åtgärder för minskyddsanordningar å samt avmagnetisering av fartyg sid. 351. — Neutralitets- och sjöfartsskydd sid. 353. 11. Landtrafiken 354 A. Statens järnvägar 354 B. De enskilda järnvägarna 359 C. Motorfordonstrafiken 360 12. Postverket 363 13. Telegrafverket 365 14. Krigsriskförsäkring 367 Transportförsäkring sid. 367. — Annan krigsskadeförsäkring sid. 369. — Olycksfallsförsäkring sid. 369. 15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet 370 Statistisk överblick sid. 370. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 371. — Arbetsmarknadsregleringen sid. 373. — Anslagsfrågor beträffande arbetsmarknadens reglering m. m. sid. 376. — Kollektivavtalen sid. 377. — Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare sid. 379. — Socialförsäkrings- och understödsfrågor sid. 381. 16. Byggnads- och bostadsväsendet 383 Bostadsförsörjningen sid. 383. — Regleringen av byggnadsverksamheten sid. 384. — Hyresregleringen sid. 384. 17. Sjukvård och läkemedelsanskaffning 387 18. Priser och prisreglering 389 översikt av prisutvecklingen sid. 389. — Den allmänna prispolitikcn sid. 392. — Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder sid. 394. 19. Penningväsendet 398 20. Statsfinanserna 401 Statsregleringen för budgetåret 1943/44 sid'. 401. — Statsregleringen för budgetåret 1944/45 sid. 402. — Skattelagstiftning sid. 404. — Statsskulden sid. 406. 21. Statlig fredsplanering 408 22. Svenskt deltagande i internationell återuppbyggnads- och hjälpverksamhet 418 23. Statlig informationsverksamhet 123

9 Bilagor Sid.

Bilaga 1. Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena, utfärdade under tiden 1 juli 1943—30 juni 1944 429 Bilaga 2. Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. den 1 juli 1944 117 Bilaga 3. Ransoneringskort för livsmedel m. m., utdelade av statens livsmedelskommission intill utgången av juni 1944 459 Bilaga 4. Kvantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt tvättoch rengöringsmedel 473 Bilaga 5. Förteckning över varuslag, som lagts under belag under tiden 1 juli 1943—30 juni 1944 476 Bilaga 6. Normalprisbestämmelser, utfärdade intill utgången av juni 1944 . . . . 478

Nionde avdelningen Tiden juli—december 1943

1. Inledning. Det a l l m ä n n a e k o n o m i s k a l ä g e t under år 1943, vilket utgjort bakgrunden för statsåtgärderna på folkhushållningens område under här ifrågavarande tidsperiod, tecknades i stora drag i den av finansministern för 1944 års riksdag i samband med årets statsverksproposition framlagda finansplanen. Det underströks i nämnda översikt, att landets försörjningsläge sedan mitten av 1942 undergått en successiv förbättring, vilken omfattat såväl tillgången på livsmedel som försörjningen med industriella råvaror och bränslen. De bägge senaste årens relativt gynnsamma skördar hade medfört en ökning icke endast av den vegetabiliska utan i betydande mån även av den animaliska produktionen. Den under denna period i huvudsak färdigställda utbyggnaden av ersättningsproduktionen hade förstärkt råvaruunderlaget lör industrien. Importen hade under 1943 i huvudsak kunnat upprätthållas vid samma volym som under 1942. Mot denna förbättring i försörjningsläget svarade dock icke en allmän ökning av produktion och sysselsättning. Inom vissa områden — t. ex. textilindustrien — syntes en förbättring i råvarulaget ha motverkats av en brist på arbetskraft, som särskilt gjort sig märkbar under sommaren 1943 i samband med de ökade militärinkallelserna. Inom andra industrigrenar — t. ex. sko- och glasindustrierna — hade råvarulaget väsentligt försämrats och framtvingat produktionsinskränkningar. Vissa förändringar på efterfrågesidan, delvis förklarade av förväntningar om fred inom en ganska nära framtid, hade likaledes verkat i riktning mot ökad ojämnhet i produktionsläget. En framträdande försiktighet hade sedan våren 1943 gjort .sig gällande icke endast beträffande efterfrågan på direkta ersättningsvaror utan även vid inköp från industriens och handelns sida av bränslen, råvaror och fabrikat av mera reguljär natur. En viss utförsäljning från lager hade medverkat till en ökning av det löpande utbudet, samtidigt som efterfrågan befunnit sig i sjunkande. Härigenom hade en pristryckande tendens uppstått och produktionen inom vissa områden i någon mån hämmats. Försämringen i exportmöjligheterna för skogsindustriernas produkter hade bidragit till att förläna konjunkturbilden ytterligare drag av osäkerhet, främst genom sin återverkan på sysselsättningen inom skogsbruket.

14 Å andra sidan hade en kraftigt fortgående utvidgning skett i bostadsbyggandet, trots alltjämt bestående knapphet på byggnadsmaterial, vilket i sin mån motverkat den konjunkturförsämrande effekten av förut berörda faktorer. Investeringsverksamheten inom industrien, som mellan 1941 och 1942 undergått en betydande ökning, hade under 1943 stabiliserats på 1942 års höga nivå. Beträffande p r i s - o c h l ö n e f ö r h å l l a n d e n a och de därav beroende tendenserna med hänsyn till penningvärdets gestaltning gjordes i den här åberopade översikten ävenledes vissa allmänna uttalanden. Såväl inkomsterna från jordbruket och skogsbruket som industriarbetarnas lönesummor syntes ha undergått en viss, icke oväsentlig stegring. Å andra sidan hade den sedan krigsutbrottet fortgående prisstegringen hejdats, närmast genom skärpning i prispolitiken i samband med genomförandet av del temporära prisstoppet den 1 november 1942. Parallellt med förbättringen av försörjningsläget hade alltså en ökning av de sammanlagda realinkomsterna för nämnda grupper kommit till stånd. Vad åter angick nettoinkomsterna inom industri och handel hade dessa till följd av prisstoppet, som genomförts trots ytterligare någon höjning av kostnaderna, i varje fall icke fortsatt att stiga. Emellertid innebure den sedan hösten 1942 ernådda stabiliseringen av prisnivån icke att spänningen mellan inkomster och köpkraft å ena sidan och tillgången på varor och tjänster å andra sidan utjämnats. Det löpande, statliga budgetunderskottet hade under 1943 varit av samma storleksordning som föregående år. Den privata investerings- och byggnadsverksamheten hade snarast befunnit sig i tillväxt. Betalningsbalansen kunde vidare väntas visa ett överskott. Någon åtstramning av föreliggande betalningsmedelsförsörjning vore under dessa förhållanden knappast att räkna med. Trots att prisstabiliseringen och förväntningarna om ytterligare fallande priser finge anses ha minskat risken för att de disponibla inkomsterna och penningoch kreditresurserna skulle användas för en prisstegrande efterfrågeökning, måste därför den föreliggande situationen ur penningvärdesynpunkt betraktas som mycket labil. Med skäl kunde befaras, att vid en förändring av framtidsutsikterna, t. ex. på grund av minskad eller fördyrad import, det monetära trycket på prisbildningen åter kunde stiga och föranleda svårigheter. Det betonades slutligen i den ifrågavarande översikten, att även i händelse av vapenstillestånd i Europa här berörda förhållanden måste bli av stor betydelse för den ekonomiska politiken. En nödvändig förutsättning för erforderlig beredskap härutinnan vore fördenskull, att de olika risker för en icke önskvärd ekonomisk utveckling och för konjunkturbakslag klargjordes, vilka kunde aktualiseras under den kommande tidens påfrestningar för det svenska näringslivet. i > i«!-!*!•['*** ! Beträffande de omfattande utredningar, som igångsatts i syfte att erhålla

15 underlag för en planering av åtgärder av skilda slag till mötande av en befarad efterkrigskris, lämnas nedan å sid. 408 ff. en redogörelse, omfattande hela budgetåret 1943/44. För senare halvåret 1943 är härvid särskilt att framhålla, att riksdagen under höstsessionen beviljade avsevärda medel för fullföljande av dessa utredningar samt för en detaljplanering av den anläggningsverksamhet, som lämpligen kunde igångsättas i händelse av en mera märkbart framträdande arbetslöshet som följd av näringslivets blivande omställning från krigs- till fredsekonomi. Riksdagen anslog även medel att användas för medverkan från svensk sida vid återuppbyggnadsarbetet i främmande krigshärjade länder.

2. Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur. Tvångsförfogande över egendom. 1 rekvisitionsförordningen den 30 juni 1942 (nr 586) vidtogos genom förordning den 8 oktober 1943 (nr 724) vissa ändringar huvudsakligen av innebörd att närmare precisera rätten till rekvisition av kraftanläggning, som avses i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar (se del III sid. 236). Genom kungörelse den 19 november 1943 (nr 779) föreskrevs, att vad i kungörelsen den 22 januari 1943 (nr 25) stadgats beträffande hästägares skyldighet att avgiva uppgifter rörande honom tillhöriga hästar och hästfordon (se del IV sid. 240) skulle eftergivas, såvitt angick uppgifter för år 1944. Patcntlagstiftningen. Lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara har genom kungörelse den 31 december 1943 (nr 942) bragts i tillämpning i förhållande till Ungern i samma omfattning som tidigare skett i förhållande till vissa andra länder, med giltighet t. o. m. den 30 juni 1944. Till samana tidpunkt har lagens tillämplighet genom kungörelse den 31 december 1943 (nr 922) utsträckts i fråga om Norge, beträffande vilket land ifrågavarande bestämmelsers giltighet — i motsats mot vad fallet varit beträffande andra länder — varje gång förlängts blott för ett halvår i sänder. Försäkringsväsendet. Enligt lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning (se del I sid. 204) skall, i den mån skada å egendom i följd av krig, vari riket kommit, icke gottgöres i annan ordning, för sådan krigsskada beredas ersättning genom statlig krigsförsäkring i den omfattning och på de villkor som stadgas i lagen. Denna omfattade från början tre skilda egendomsgrupper, nämligen fastigheter jämte vissa inventarier och produkter därå, vidare varor, huvudsakligen handelsvaror, samt slutligen maskiner. Genom lag den 6 december 1940 (nr 980) utsträcktes emellertid lagen om krigsskadeersättning att gälla

17 ytterligare en egendomsgrupp, omfattande personligt lösöre och annan lösegendom (se del II sid. 20). Varje egendomsgrupp skulle utgöra ett i förhållande till annan egendom fullt fristående försäkringskollektiv. Som nämnts avsåg det genom berörda lagstiftning skapade försäkringsskyddet endast skada i följd av krig, vari vårt land indragits. Motsvarande skydd saknades däremot beträffande skada, som drabbade egendom i riket, då detta var neutralt, och som orsakats av krig mellan andra nationer. På grund av en av de privata försäkringsbolagen allmänt tillämpad s. k. krigsklausul kunde möjligheten att genom frivillig försäkring täcka sådan skada anses praktiskt taget utesluten. Skador av nyss angiven art ha i icke obetydlig utsträckning uppkommit under det pågående världskriget. Var för sig ha dessa skador visserligen i regel icke varit av svårartad karaktär. Emellertid ha från olika håll och särskilt inom näringslivet uttalats farhågor för allvarligare skadegörelse såsom följd av krigföringens intensifiering. I anslutning därtill ha önskemål framställts om en utvidgning av lagstiftningen angående krigsskadeersättning till att gälla jämväl krigsskador, vilka uppkomma under neutralitetstid. För utredning av denna fråga tillkallade chefen för handelsdepartementet den 10 maj 1943 efter erhållet bemyndigande fyra sakkunniga (1943 års krigsskadeutredning) och på grundval av deras förslag framlade Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1943 års riksdags höstsession, nr 361. Lagförslaget innehöll jämväl vissa ändringar av tidigare meddelade bestämmelser utöver vad som sammanhängde med försäkringsskyddets utsträckning i ovan angivna hänseende. Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdades den 3 december 1943 lag (nr 808) angående ändring i vissa delar av Ingen den 27 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning. I den nya lagen fastslås, att hithörande lagstiftning avser att skydda endast egendom i Sverige; dock skall enligt densamma krigsskada å fiskefartyg ersättas även där skadan uppkommit under det fartyget nyttjats till fiske utanför den svenska territorialgränsen. Lagen skall som förut omfatta utländsk egendom inom riket, utom främmande stat tillhörig egendom. Emellertid skall Konungen, då omständigheterna föranleda därtill, kunna förordna om undantag från lagen beträffande annan utländsk egendom. Därvid har särskilt syftats på sådant fall, då i den främmande staten svensk egendom icke beredes skydd, som kan anses likvärdigt med skydd enligt lagen. I syfte att åstadkomma en klarare gränslinje mellan å ena sidan området för krigsförsäkring enligt lagen om krigsskadeersättning och å andra sidan krigsförsäkringsnämndens verksamhetsområde har vidare stadgats, att fartyg under byggnad å varv visserligen skall tillhöra det förra försäkringsområdet, dock endast till dess fartyget blivit sjösatt. 1 fråga om det nyinförda försäkringsskyddet för »krigsskada under neutralitetstid» har för denna försäkring bibehållits de bärande principerna i den ursprungliga lagen. Dock har skaderegleringen icke beträffande någon

18 egendomsgrupp ansetts böra uppskjutas. Inträffade skador skola sålunda värderas och ersättas snarast möjligt. Erforderliga medel för skadeersättningar och förvaltningskostnader ha förutsatts skola förskotteras av statsverket, medan försäkringsavgifter avsetts skola utdebiteras i efterhand i enlighet med vissa i propositionen uppdragna riktlinjer. Enligt dessa bör, om de sammanlagda skadeersättningarna inom någon egendomsgrupp utgöra ett endast obetydligt belopp, avgiftsdebitering kunna helt inställas inom den gruppen och kostnaderna stanna å statsverket. Med hänsyn till den förutsedda snabba skaderegleringen skall ränta ej åtnjutas å ersättning för skada under neutralitetstid. De nya bestämmelserna ha givits retroaktiv verkan beträffande skador, som inträffat efter den 31 augusti 1939. I samband med utfärdandet av den nya lagen tillsatte Kungl. Maj:t den nämnd, statens krigsskadenämnd, vilken har att handlägga frågor rörande ersättning för krigsskada (se sid. 20).

3. Kristids organisationen. Livsmedelshushåliningen. Beträffande statens livsmedelskommissions organisation inträffade under senare halvåret 1943 den förändringen, att den byrå för industripotatis, som från den 1 juli 1942 inrättats inom produktionsavdelningen i samband med att kommissionen övertagit statens polatismjölsnämnds verksamhet, upphörde och dess uppgifter överflyttades till sektionen för potatis m. m. inom kommissionens varuomsättningsavdelning. Den lokala kristidsförvaltningens organisation förblev väsentligen oförändrad. Antalet kristidsnämnder nedgick emellertid i följd av inträffade inkorporeringar m. m. från 1 758 den 1 juli 1943 till 1 754 vid årets slut. Normalinstruktion för kristidsstyrelsernas kontrollbyråer utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1685. Med kristidsstyrelses kontrollbyrå skulle förstås avdelning inom kristidsstyrelse, som inrättats för kontroll av de rapporter angående omsättning och innehav av ransonerade varor, som vissa handlande och andra företagare voro skyldiga att avgiva till kristidsstyrelsen, samt för utfärdande enligt gällande bestämmelser av licenser för förvärv av dylika varor eller ock för handläggning av endera av nämnda grupper av arbetsuppgifter. Hade jämlikt överenskommeLse mellan livsmedelskommissionen och kontrollstyrelsen kristidsstyrelse uppdragit åt systembolag att handlägga nyssnämnda uppgifter eller vissa av dem, skulle av bolaget för sådant ändamål inrättad avdelning anses utgöra kristidsstyrelsens kontrollbyrå. Kostnaderna för år 1943 för de kristidsnämnder, vilka sökt statsbidrag, uppgingo till sammanlagt 10 159 410 kronor. Statsbidragen härför beräknades enligt de fastställda grunderna till 2 990 821 kronor. Industrien. I samband med skoransoneringens genomförande i april 1943 inrättades inom statens industrikommissions läderavdelning sex byråer. Avdelningen har sedermera undergått viss omorganisation, varvid antalet byråer minskats till tre, nämligen produktionsbyrån, konsumtionsbyrån och utredningsbyrån.

20 Till följd av den under hösten 1943 genomförda handelsregleringen i fråga om tagel och borst m. m. (se sid. 78) har textilavdelningen utrustats med särskild personal för nämnda varor. Efter denna utökning ha inom textilavdelningen funnits följande byråer: bomullsbyrån, ullbyrån, trikåbyrån, lin-, jute- och hampbyrån, konfektionsbyrån, fiskeribyrån (för ärenden rörande fiskegarn och fisknät), trådbyrån, byrån för borstbinderiråvaror och tagel m. m., kemiska byrån, import- och exportbyrån samt kontrollbyrån. I samband med textilransoneringens införande i slutet av år 1941 hade inrättats ett särskilt organ för upprätthållande av förbindelsen mellan industrikommissionen och livsmedelskommissionen i frågor rörande nämnda ransonering, benämnd textildelegationen, bestående av en ledamot av industrikommissionen som ordförande samt en representant för industrikommissionens textilavdelning och en representant för livsmedelskommissionens konsumtionsavdelning jämte representanter för den textila gross- och detaljhandeln. Delegationen försågs från början med en särskild byrå, textilregleringsbyrån, vilken emellertid senare upphört, varvid dess uppgifter övertagits av konfektionsbyrån. Textildelegationen har däremot fortbestått. Bränsle- och krafthushållningen. Den särskilda vedinspektörsbefatlningen inom statens bränslekommissions vedavdelning har indragits och de vedinspektören dittills åvilande uppgifterna övertagits av anskaffningsbyrån inom samma avdelning. Kommissionens kraftbyrå, vilken tidigare starkt utvidgats i anledning av den planerade och delvis genomförda kraftransoneringen, har beskurits och de tre därstädes inrättade kontoren indragits. Försäkringsväsendet. För handläggning av ärenden, som sammanhänga med lagen om krigsskadeersättning den 21 juni 1940 (nr 540), vilken genom lag den 3 december 1943 (nr 808) utsträckts att gälla även i fråga om krigsskador på egendom under neutralitetstid, har Kungl. Maj:t genom beslut sistnämnda dag tillsatt den myndighet, statens krigsskadenämnd, varom bestämmelser meddelats redan i den ursprungliga lagen, ehuru nämndens tillsättning då ställdes på framtiden. Instruktion för nämnden har utfärdats den 3 december 1943 (nr 809). Nämnden skall bestå av fem ledamöter och lika antal suppleanter. Av dessa skola minst två besitta sakkunskap beträffande brandförsäkringsverksamhet och minst en ha utövat domarämbete. Det åligger krigsskadenämnden bl. a. att föranstalta om värdering av anmäld krigsskada, nämnden dock obetaget att uppdraga värderingens utförande åt enskild försäkringsanstalt eller sammanslutning av sådana anstalter, att avgöra ärenden rörande krigsskadeersättning samt att i erforderlig omfattning utfärda föreskrifter angående tillämpningen av lagen om krigsskadeersättning (se vidare sid. 172).

21 Arbetsmarknaden. En ändrad byrå- och sektionsindelning har fr. o. m. den 1 oktober 1943 genomförts i fråga om statens arbetsmarknadskommissions kansli, vilken fastställts av Kungl. Maj:t den 19 november 1943. Kansliet skall som förut bestå av två avdelningar. Till första avdelningen skola höra: en arbetsförmedlingsbyrå, en utredningsbyrå, en uppskovsbyrå, en kameral- och förrådsbyrå och en arbetsblocksbyrå samt tre sektioner, nämligen en för administrativa ärenden rörande länsarbetsnämnderna, en kanslisektion och en sektion för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Till andra avdelningen skola höra en socialhjälpsbyrå, en värnpliktshjälpsbyrå, en planläggningsbyrå och en teknisk byrå samt en sektion för byggnadsärenden och en seklion för utbildningsärenden (omskolning m. m.). Revision av krisorganens förvaltning. Genom särskilda beslut den 10 december 1943 förordnade Kungl. Maj:t, i anledning av riksdagens därom fattade beslut, om inrättande av två nya myndigheter, nämligen statens sakrevision och statens organisationsnämnd. Instruktioner för dessa myndigheter utfärdades den 10 december 1943 (SFS nr 930 och 931). Statens sakrevisions uppgift skall vara att ur allmänt ekonomiska synpunkter granska statlig och statsunderstödd verksamhet i den mån icke Kungl. Maj:t särskilt förordnat, att visst förvaltningsområde eller viss verksamhet skall undantagas från sakrevisionens granskning. Statens organisationsnämnd skall åligga att planlägga och i samverkan med vederbörande verk utföra organisationsundersökningar inom statliga förvaltningsgrenar, att anordna utbildning av deltagare i sådana undersökningar samt att tillhandagå statsmyndigheterna med råd och upplysningar i frågor, som falla inom nämndens verksamhetsområde. I den skrivelse, n r 514, som riksdagen avlät i anledning av Kungl. Maj:ts proposition vid 1943 års höstsession, nr 366, angående inrättande av en statens organisationsnämnd m. m., uttalade riksdagen bl. a., att de två olika huvuduppgifter, som ankomme på statens krisrevision (se del I sid. 231), nämligen å ena sidan den allmänt ekonomiska granskningen av försvarsmyndigheternas förvaltning och å andra sidan revisionen av krisorganen, ägde mycket ringa samband med varandra. Inom krisrevisionen hade också en särskild avdelning inrättats för den rent kamerala revisionen av krisorgancn, vartill motsvarighet saknades för försvarsväsendets del. Experter och sakkunniga, som krisrevisionen i stor utsträckning anlitat, hade varit olika för de båda grenarna av revisionens verksamhet. Med hänsyn härtill och då inrättandet av den i nämnda proposition föreslagna organisationsnämnden jämväl för sakrevisionens del borde medföra en avlastning av vissa detaljuppgifter, tedde sig en sammanslagning av krisrevisionen med sakrevisionen såsom möjlig att genomföra. Detta förutsatte dock, att revisionen av krisinstitutionerna förlades till ett annat organ. Sistnämnda revision borde här-

vid kunna begränsas och — i samband med en viss förskjutning i verksamheten över mot mera generella organisationsuppgifter — närmare anslutas till den till folkhushållningsdepartementet koncentrerade ledningen av krisförvaltningen. Det finge ankomma på Kungl. Maj:t att överväga frågan om en avveckling av krisrevisionen såsom särskilt organ redan vid början av sakrevisionens verksamhet. I anslutning till detta riksdagens uttalande förklarade Kungl. Maj:t enligt beslut den 31 december 1943, att statens krisrevision skulle med nämnda dag upphöra med sin verksamhet. Samtidigt förordnade Kungl. Maj:t, att för revision och kontroll över den statliga verksamhet som bedrevs av eller i samarbete med de organ, vilka inrättats för tillgodoseende av behov sammanhängande med krisläget, skulle fr. o. m. den 1 januari 1914 upprättas ett särskilt organ, benämnt överrevisionen för krisförvaltningen. Instruktion för denna myndighet utfärdades den 31 december 1943 (SFS nr 946). Överrevisionen skulle bestå av det antal ledamöter, som Kungl. Maj:t bestämde. Det skulle ankomma på densamma att öva tillsyn över att de arbetsuppgifter, vilka ankomme på de särskilda krisorganen eller med dem samarbetande organ, fullgjordes på ett ändamålsenligt, planmässigt och sparsamt sätt. Härvid borde beaktas att, där myndighet bedreve upphandling, tillverkning, försäljning eller ekonomisk verksamhet i övrigt, affärsmässiga grunder tillämpades. Revisionen borde tillse, att möjliga besparingar genomfördes så skyndsamt förhållandena det medgåve. Det skulle vidare åligga densamma att låta verkställa formell och saklig granskning av de räkenskaper, vilka avgåves av krisorganen. Därest överrevisionen funne, alt för ett ekonomiskt utnyttjande av personal, medel eller materiel organisatoriska eller andra åtgärder vore påkallade, hade revisionen att fästa vederbörande myndighets uppmärksamhet härpå eller, där så erfordrades, för Kungl. Maj:t framlägga de förslag, som revisionen ansåge lämpliga. Funne revisionen påkallat att, för ernående av väsentlig besparing, de å viss myndighet ankommande arbetsuppgifterna ändrades eller fördelningen av uppgifterna myndigheterna emellan jämkades, hade revisionen att göra framställning till Kungl. Maj:t i ämnet. Ledamöter av överrevisionen för krisförvaltningen utsagos till ett antal av tre. Dess verksamhet skulle tills vidare ha avseende på följande krisorgan: informationsstyrelsen, utrymningskommissionen, statens hyresråd, statens krigsskadenämnd, statens reservförrådsnämnd, statens krigsföräkringsnämnd, livsmedels-, industri-, bränsle-, handels- och trafikkommissionerna, statens priskontrollnämnd samt kristidsstyrelserna.

4. Jordbruket och livsmedelskushållningen. Försörjningsläget. 1949 å r s skörd motsvarade vad beträffar såväl brödsäd som fodersäd omkrin« 85 procent av genomsnittsskörden för åren 1930/39, höskörden knappa 80 procent. Trots att alltså en nedgång förelåg i förhållande till perioden närmast före kriget, kunde skörderesultatet dock ej betraktas som otillfredsställande, särskilt i jämförelse med 1940 och 1941 års ytterst svaga skördar Tillgången på fodermedel var sådan, att den möjliggjorde en förnyad tillväxt av den rätt starkt reducerade kreatursstammen, vilket gällde beträffande såväl nötkreatur som svin. Från juni 1942 till samma tid 1943 ökades sålunda nötkreatursstammen med 9-1 procent och svinstammen med 16-5 procent. 1943 års skörd blev något sämre än föregående års men dock tillräcklig for att bibehålla husdjursstammen på i stort sett oförändrad nivå. T i l l f ö r s e l n f r å n u t l a n d e t av livsmedel och förnödenheter for jordbruksdriften var år 1943 i flera hänseenden minskad jämfört med 1942, vilket delvis sammanhängde med att lejdtrafiken med de transoceana länderna var inställd under en stor del av året. I vissa fall ägde dock en något stegrad import rum. Brödsädsimporten var obetydlig, nämligen blott c:a 9 000 ton mot nära 100 000 ton år 1942. Även importen av majs var minskad, från 13 300 till c:a 10 000 ton. Däremot skedde en ökning beträffande risgryn från 12 200 till 14 900 ton samt beträffande havre från 6 600 till 12 800 ton. Importen av oljekakor och annat kraftfoder nedgick från 119 400 till 91 100 ton. Av kli var importen nästan ingen, men i fråga om jordnötter, kopra och sojabönor förelåg i stället någon ökning, nämligen från 24 100 till 27 600 ton och likaså i fråga om linfrö samt raps- och andra oljevaxtfron från 16 000 till 22 300 ton. Importen av animaliska och vegetabiliska fettämnen företedde stark minskning från 33 000 till 16 300 ton. Av animaliska livsmedel i övrigt var importen jämväl minskad. Så infördes blott 2 900 ton fisk mot 7 700 ton år 1942 samt 250 ton ägg mot 500 ton 1942. Av amerikanskt fläsk uppgick importen till 4 600 ton, vilket var ungefär samma kvantitet som föregående år. Vad angår tillgången på konstgödsel skedde år 1943 en viss förbättring Importen av kalksalpeter var av i det närmaste samma storlek som året förut Dessutom ökades den inhemska tillverkningen av kvävegödselmedel. Tilldel-

24 ningen till jordbruket av kvävegödsel var därför relativt god. Även tillverkningen av superfosfat — helt baserad på inhemsk råvara — tillväxte under året. I fråga om kalisalt var införseln något ökad i jämförelse med 1942 och tilldelningen kunde som förut hållas på en tillfredsställande nivå. I olikhet med föregående år ägde under år 1943 en viss import av socker rum (från Danmark), uppgående till c:a 10 600 ton. Anmärkningsvärt stor var vidare importen av färska frukter och bär, sammanlagt 32 700 ton mot 18 700 ton 1942; till väsentlig del utgjordes denna import av apelsiner (23 600 ton), varav övervägande delen från Spanien. Importen av torkad frukt m. m. var däremot minskad, nämligen från 15 000 till endast 7 500 ton. Här spelade antagligen inskränkningen i lejdtrafiken i viss mån in. Kaffeimporten uppgick till 10 700 ton mot 7 900 ton 1942. Den var alltså fortfarande starkt beskuren, vilket även gällde importen av kakaobönor, 3 700 ton mot 4 400 ton 1942, och av te, 343 ton mot 173 ton 1942. Av grönsaks importen utgjordes huvuddelen, 6 200 ton, av lök (c:a 5 000 ton 1942); införseln var här så riklig, att den vållade vissa avsättningssvårigheter för de inhemska odlarna. Liksom föregående år utgjordes den ringa e x p o r t e n av livsmedel (vete, havregryn, köksväxter m. m.) väsentligen av humanitär hjälp till Finland och Norge. Hur jordbrukets å k e r a r e a l under år 1943 användes för olika slag av grödor samt hur stor skördeavkastningen var per arealenhet i jämförelse dels med det närmast föregående året, dels med genomsnitten för tioårsperioden närmast före kriget, framgår av nedanstående tablå. Skördad areal hektar

Höstvete. Vårvete. Höstråg. . Vårråg. . . Summa brödsäd Korn Havre Blandsäd Vicker Ärter Potatis Sockerbetor Foderrotfrukter , Säd till grönfoder Olje- och spånadsväxter. Slåttervall

Skörd per hektar kilogram

1930/39

1930/39

224 300 66 500 204 900 7 500

164 000 114 600 241 200 8 200

153 300 115 200 212 300 7 700

2 450 1 820 1910 1340

1 780 1580 1 820 1 120

2 330 1 450 1870 1060

503 200

528 000

488 500

2 140

1 740

1 900

111 800 113 200 598 200 574 800 279 000 276 800 4 700 5 000 29 600 33 700 142 000 147 300 53 300 50 300 67 800 64 600 120 100 117 900 22 600 37 500 1 375 500 1 319 100 1 329 400

2 030 1820 2 160 1590 1510 13 880 35 210 37 640

1970 1550 1 890 1330 1540 12 960 32 520 33 840

2 ÖGO 1 480 1 790 1 370 1 340 14 740 37 120 35 120

3 640

2 990

2 930

108 400 660 700 251 000 4 300 20 000 132 000 47 300 79 400 104 100

Den areal, vara skördats brödsäd (vete och råg), var år 1942 ovanligt stor. Den nedgick år 1943 med ej mindre än omkring 40 000 hektar, därav c:a

25 10 000 hektar för vete och 30 000 hektar för råg. Anledningen till minskningen var i främsta rummet de ogynnsamma väderleksförhållandena under hösten 1942, som gjorde att sådden icke kunde verkställas i full omfattning. En del av den med höstsäd besådda arealen måste senare till följd av utvintring harvas upp och besåddes då med antingen vårvete eller vårråg. Totalt sett förblev arealen för den vårsådda brödsäden ungefär oförändrad. Minskningen drabbade sålunda helt höstsädsodlingen. I jämförelse med genomsnittet för åren 1930—39 var nedgången i brödsädsarealen icke så betydande, endast c:a 15 000 hektar. Av vårsäden i övrigt odlades kornet (som ju delvis även är att betrakta som brödsäd) i ungefär samma omfattning som föregående år; jämfört med åren 1930—39 var kornodlingen utökad med nära 5 000 hektar. Havre- och blandsädsarealen däremot minskades med c:a 25 000 hektar i jämförelse med 1942 och med icke mindre än 60 000 hektar i jämförelse med förkrigsperioden. Vad angår ärter förmärkes en fortgående utvidgning av odlingsarealen, tydligen föranledd av det fortsatta prisstöd denna odling åtnjutit. Detsamma gäller den i kraftig utveckling stadda produktionen av olje- och spånadsväxter. Potatisarealen utökades jämväl i jämförelse med 1942, säkerligen beroende på de medgivna garantipriserna för potatis, medan däremot odlingen av sockerbetor och foderrotfrukter något inskränktes. Väderleksförhållandena voro under år 1943 förhållandevis ogynnsamma. Sålunda härskade under maj och juni en särskilt med hänsyn till höskörden besvärande torka, under augusti däremot en alltför riklig nederbörd, vilken till en del verkade kvalitativt försämrande på skörden av såväl säd som potatis. S k ö r d e k v a n t i t e t e r n a anges i efterföljande tablå. Skörd i medeltal 1930/39 ton

Skörd 1942

Skörd 1943

Skörd 1942 ton

Skörd 1943 ton

674 500 401 500

472 000 448 100

524 200 404 800

70-0 111-6

1 076 000

920 100

929 000

85-5

77-7 100-8 86-3

218 300 1 201 600 547 900

220 100 926 000 534 700

232 600 850 300 501 500

100-8 77-1 97-7

106-6 70-8 91-5

1 967 800 1 680 800 1584 400

85-4

SO-5

Ärter (huvusakligen matärter) 30 100 45 600 45 100 Bönor (huvudsakligen bruna b ö n o r 2 ) . . . 2 100 2 800 3 200 Potatis 1 844 100 1 840 100 2 171 100 Sockerbetor 1 682 200 1 733 900 1 862 300 Foderrotfrukter 2 970 100 2 295 300 2 267 400 H ö (vallhö och ängshö) 5 495 200 4 331 300 4 272 600 Halm 3 767 200 3 449 200 3 065 900

151-5 133-3 99-8 103-7 77-3 78-8 91-6

149-8 152-4 117-7 110-7 76-3 77-8 81-4

V ä x t s 1a

Vete Råg. Summa brödsäd Korn Havre Övrig fodersäd 1 Summa fodersäd

1 Blandsäd och vicker. 2Åren 1930/39 dock mest foderbönor.

i % av skördetalen 1930/39

26 Den totala brödsädsskörden nådde något över 1942 års kvantitet. För vete förelåg en förbättring på c:a 52 000 ton, för råg däremot en försämring på 43 000 ton. Fodersädsskörden företedde en minskning på ej långt ifrån 100 000 ton jämfört med 1942 och över 380 000 ton jämfört med åren före kriget och måste sålunda betecknas som rätt svag. Då därtill kom, att även hö- och halmavkastningen var förhållandevis låg, kunde fodersituationen ingalunda sägas vara gynnsam. Gott utbyte lämnade däremot potatis och sockerbetor samt ärter och bönor. I sistnämnda fall rör det sig ju emellertid om rätt små kvantiteter. Totala skördeavkastningen från såväl åker som äng, räknat i s. k. skördeenheter, kan anses för såväl 1942 som 1943 ha uppgått till något över 90 procent av medeltalet för åren 1930—39. Hela skörden av vete och råg uppgick år 1943, som framgår av förestående tabell, till nära 930 000 ton. Av tidigare års skörd fanns vid ingången av konsumtionsåret 1943/44 i lager c:a 290 000 ton. Liksom föregående år beräknade livsmedelskommissionen, att omkring 500 000 ton skulle tagas i anspråk för förmalning till avsalu. Efter avdrag av åtgången för utsäde ävensom för löneförmalning och utfodring samt slösäd, avrens och lagringsförlust borde på detta sätt vid förbrukningsårets slut — förutsatt att ingen större export ägde rum — återstå ett överskott på c:a 420 000 ton, vilket komme att innebära en rätt avsevärd förstärkning av lagerbehållningen, jämfört med hösten 1942. Utöver nämnda för mjöltillverknmg avsedda kvantitet vete och råg räknade kommissionen med att korn skulle för inblandning i mjölet tagas i anspråk till en kvantitet av 65 000 ton. För gryntillverkning avsåg kommissionen att reservera 20 000 ton korn (delvis även för kornmjöltillverkning) samt 75 000 ton havre. De angivna kvantiteterna beräknades bli tillräckliga för upprätthållande av mjöl- och brödransoneringen i ungefär oförändrad omfattning. Knappare måste hushållningen utfalla i fråga om fodersäd för utfodringsändamål. Man beräknade här, att dels hela ingångslagret måste utnyttjas, dels ock visst tillskott ges av s. k. betfor (se sid. 44). Av fodercellulosa fanns vid början av september 1943 ännu 284 000 ton i lager, varav 109 000 ton var av sådan kvalitet, att den även var användbar för industriellt bruk. Av resten, som endast kunde utnyttjas som foder, hade vid årsskiftet försålts c:a 16 000 ton. På grund av den jämförelsevis begränsade fodersädstillgången räknades med att ytterligare en ej alldeles obetydlig kvantitet fodercellulosa skulle kunna avsättas för utfodring under förbrukningsåret 1943/44. (Förbrukningen uppgick under året 1942/43 till c:a 40 000 ton.) Tillgången på oljekraftfoder samt vete- och rågkli beräknades medge en tilldelning av resp. c:a 110 000 och 96 000 ton. I den nämnda tilldelningen oljekraftfoder ingick den ej alldeles ringa kvantitet, som erhållits genom den inhemska oljeväxtskörden. I fråga om stråfoder antogs med hänsyn till den jämförelsevis låga skör-

27 den en viss knapphet komma att föreligga längre fram under konsumtionsåret. Potatisskörden uppgick år 1943 till 2*17 milj. ton, vilket var den största som förekommit i landet näst efter 1940 års skörd. Förbrukningen av potatis kunde därför anses fullt säkrad för hela konsumtionsåret. Sockerproduktionen beräknades för tillverkningsåret 1943/44 komma att uppgå till c:a 290 000 ton mot 263 000 ton 1942/43. Jämväl försörjningen med socker kunde alltså anses väl tillgodosedd. Att 1942 års relativt goda fodertillgång föranledde en viss höjning av k r e a t u r s b e s t å n d e t är redan nämnt. I fråga om kostammen kunde denna stegring givetvis ej framträda så hastigt. Antalet mjölkkor hade sålunda vid kreatursräkningen den 1 juni 1943 ännu hunnit ökas blott i relativt ringa omfattning, nämligen från 1 650 000 den 1 juni 1942 till 1 695 000 (mot 1 921 000 år 1937). Nyrekryteringen tog sig däremot uttryck i en betydande tillväxt i antalet ungnöt och kalvar. Antalet svin redovisades den 1 juni 1943 till 984 000 mot 845 000 ett år tidigare och 1425 000 år 1937. Den ökade nyrekryteringen medförde, att slaktsiffrorna under senare hälften av 1942 och förra hälften av 1943 lågo mycket lågt. Då skördeutsikterna sommaren 1943 häntydde på en i förhållande till fjolåret försämrad foderskörd, började takten i nyrekryteringen minska avsevärt, vilket kom till uttryck i ökade slaktsiffror under andra halvåret 1943. Växlingarna i den saluförda s l a k t e n s omfattning framgå av följande siffror. Den marknadsförda slakten.

1941 1942

2 kvartalet 3 » 4 » 1 i 2 » 3 t 4 » 1 » 2 » 3 » 4 »

Ton.

Nötkreatur och ii kalvar

Hästar, får , ', och getter

„ . Svin

„ Summa

26 600 34 900 44 000 21 600 15 100 12 500 17 200 15 200 19 800 20 900 25 300

1900 2 200 7 800 2 200 1200 1 200 3 500 1 700 1 500 1 800 5 500

23 100 16 600 19 600 15 800 12 300 5 200 12 100 12 500 17 600 13 400 22 000

51600 53 700 71 400 39 600 28 600 18 900 32 800 29 400 38 900 36 100 52 800

Med undantag för svin undergingo slaktvikterna ej några anmärkningsvärda förskjutningar mellan 1942 och 1943. För svin däremot ökades slaktvikten mycket avsevärt från genomsnittligt 73*3 kg 1942 till 89-7 kg 1943. Denna utveckling sammanhängde med den förda prispolitiken i fråga om slaktsvin (se del IV sid. 32, 265 samt nedan sid. 34). Med anledning av 1942 års relativt goda skörd av fodersäd höjdes priset på tyngre svin. Denna förmånsställning för tyngre svin fortsatte t. o. m. den 17 oktober 1943. Under denna tid steg slaktvikten successivt och uppgick under veckan 11—17 oktober till genomsnittligt 100 kg. Till följd av att 1943 års försämrade foder-

28 skörd ej ansågs medgiva en fortsatt uppfödning av tyngre svin, sänktes priset på dessa fr. o. m. den 18 oktober 1943. Redan veckan efter den nyssnämnda hade medel slaktvikten på svin nedgått till 90 kg och den höll sig därefter vid ungefär detta tal. Den förbättrade köttillgången möjliggjorde en rätt avsevärd förhöjning av ransonerna, nämligen från i medeltal 320 poäng per person och vecka under första halvåret 1943 till 419 poäng under senare halvåret. Vissa produkter undantogos från ransoneringen, varjämte poängvärdet sänktes för åtskilliga slag av köttvaror. M j ö l k p r o d u k t i o n e n , vilken nådde en bottennivå under år 1942, höjde sig ej obetydligt under år 1943, nämligen från uppskattningsvis 3 652 000 till 3 976 000 ton, vilket utgör 84-3 procent av den beräknade produktionen under produktionsåret 1938/39. Mjölkinvägningen vid mejerierna steg från 2 518 000 till 2 852 000 ton. Vad mjölkens användning angår skedde såväl absolut som relativt en fortgående stegring i förbrukningen av konsumtionsmjölk. Även smör- och osttillverkningen steg i absoluta tal räknat. Av följande siffror framgår hur förhållandena utvecklat sig halvårsvis sedan början av år 1941. Försåld konsumtionsmjölk 1941 1942 1943

jan.—juni. juli—dec. jan.—juni. juli—dec. jan.—juni. juli—dec.

n

46 432 55 321 67 211 75 334 79 881 80 651

Försåld Mejeriprodukl i on en grädde (omräknad av till mjölk) smör ost T o n p e r m a n a d 11 005 J 9 470 5 631 4 939 6 533 5 531

6 613 6 502 5 701 6 237 5 963 7 248

2 143 1 587 1374 1 125 1 738 1 811

Mejeriernas mjölkförsäljning bestod under åren 1942 och 1943 uteslutande av standardiserad mjölk med 3 procents fetthalt. Den kvantitet mjölk av medelfetthalt, som genom standardiseringen kunnat inbesparas, motsvarar för år 1942 6 100 och för år 1943 6 300 ton smör eller resp. 8-4 och 8-0 procent av motsvarande års hela mejerismörproduktion. Margarintillverkningen kunde, tack vare fortfarande rätt goda förråd av fettråvoror, upprätthållas på en ganska hög nivå. Förbrukningen av margarin var dock under 1943 något lägre än under 1942. Nedanstående siffror ange den totala matfettskonsumtionens storlek under de båda åren.

Smör Margarin Annat matfett Summa 1

1942 ton 76 290 40 600 1580

1943 ton 83 640 37130 1620

Procentuell fördelning 1942 1943 64-4 68-4 34-3 30-3 1-3 1-3

118 470

122 390

100 0

Fr. o. m. november 1941 ange siffrorna standardiserad mjölk.

100 0

29 Ä g g p r o d u k t i o n e n, vilken torde ha ökats något från 1942 till 1943, har för sistnämnda år uppskattats till c:a 40 milj. kg eller ungefär 65 procent av produktionen under åren närmast före kriget. Av denna kvantitet ingick under ransoneringen c:a 15 000 ton mot 13 200 ton år 1942, vilket alltså innebär en viss ökning. Ransonerna voro emellertid ännu något knappare än under fjolåret. De minskades under senare halvåret 1943 från c:a 50 gram per person och vecka i juli till blott något över 30 gram i december. Beträffande f i s k t i l l g å n g e n se sid. 56.

Prisregleringen på jordbruksområdet.

Genom beslut den 21 juni 1943 hade riksdagen godkänt de förslag angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, som framlagts av Kungl. Maj:t i proposition n r 246. Beslutet innefattade bl. a. principiellt godkännande av de bestämmelser angående prissättningen under regleringsåret 1943/44, som Kungl. Maj:t i enlighet med livsmedelskommissionens förslag meddelat den 19 mars 1943 (se del IV sid. 268 ff.). I övrigt innebar riksdagens beslut, att de rådande priserna på jordbrukets produkter skulle bibehållas i stort sett oförändrade — dock med möjligheter till varandra kompenserande höjningar och sänkningar för särskilda produkter — såvida ej produktions- och kostnadsbetingelserna komme att utveckla sig därhän, att för jordbruket i dess helhet enligt de fastställda grunderna för beräkning av dess kostnader och inkomster vid en i augusti företagen omprövning uppstode ett kalkylmässigt överskott eller underskott motsvarande mer än 4 procent av jordbrukets samlade inkomster. Därest det vid denna omprövning visade sig, att jordbrukets inkomster med mera än 4 procent eller c:a 70 milj. kronor över- eller understege det belopp, som erfordrades för att bibehålla en i förhållande till basåret oförändrad relation mellan inkomster och kostnader, skulle en justering av priserna företagas, så att övereller underskottet nedbringades till nämnda belopp. I den mån ytterligare prisjusteringar av försörjningspolitiska eller andra skäl befunnes erforderliga, skulle dessa däremot företagas på sådant sätt, att relationen mellan inkomst- och kostnadssummorna icke rubbades. I skrivelse den 24 augusti 1943 anmälde livsmedelskommissionen, att — i överensstämmelse med de av Kungl. Maj:t och riksdagen givna direktiven — en prognos för regleringsåret 1943/44 uppgjorts inom kommissionen för utrönande av huruvida förutsättningar funnes för tillämpning av den nyssnämnda 4-procentregeln. Enligt denna prognos förelåge icke då sådana förutsättningar, att nämnda regel skulle komma till användning, och då det enligt kommissionens mening måste anses osannolikt, att läget senare bleve väsentligt annat, syntes det bäst överensstämma med beslutet den 19 mars 1943, att priserna nu fastställdes att gälla under hela regleringsåret 1943/44, dock med den reservationen, att efterjustering skulle äga rum på nyåret,

30 därest en då verkställd omräkning av kalkylen skulle giva till resultat, att förutsättningar för 4-procentregelns tillämpning förelåge. Kungl. Maj:t biträdde genom beslut den 27 augusti 1943 denna mening samt godkände även en rad andra av livsmedelskommissionen i förutnämnda skrivelse framlagda förslag beträffande pris- och regleringsfrågor, som under våren 1943 lämnats öppna för att slutgiltigt lösas i augusti. Besluten härutinnan skola nedan på behöriga ställen omförmälas. Med stöd av Kungl. Maj:ts genom nyssberörda beslut den 27 augusti 1943 givna bemyndigande utfärdade livsmedelskommissionen omedelbart därefter i cirkulär nr 1511a och b föreskrifter angående spannmålspriserna under regleringsåret 1 september 1943—31 augusti 1944. De härvid fastställda priserna överensstämde såväl till sin principiella utformning som till de fixerade beloppen i stort sett med de priser, vilka av kommissionen tidigare bestämts genom cirkulär nr 1303 (se del IV sid. 269—270). På vissa centrala punkter inneburo de ifrågavarande föreskrifterna nyheter i förhållande till vad som gällt under regleringsåret 1942/43. Sålunda hade bestämmelserna rörande normalpriser å brödsäd samt syd- och mellansvenskt korn slopats. I stället hade man i fråga om brödsäd inom hela riket samt korn från södra och mellersta Sverige övergått till ett system med inlösningsgaranti vid regleringsårets slut av samma slag som det vilket tillämpats under förra hälften av 1930-talet. Prisbildningen under året skulle i princip vara fri, men en viss riktprisnivå angavs, vilken för att uppmuntra lagring hos jordbrukarna utbildats efter en stigande skala på sådant sätt, att priserna med början den 16 oktober skulle successivt stiga med 10 öre per halvmånad och deciton för att den 1 juni 1944 uppnå de fastställda inlösningspriserna. Inlösningen skulle verkställas av Svenska spannmålsaktiebolaget under juni månad 1944 beträffande all till bolaget senast den 15 maj 1944 hembjuden spannmål av vete och råg samt i södra och mellersta Sverige odlat korn. Vid bestämmandet av riktprisnivån hade man enligt de av Kungl. Maj:t fastställda direktiven utgått ifrån att denna i genomsnitt skulle motsvara de priser, som gällt under det förflutna regleringsåret. Vårvetetillägget hade emellertid höjts från 1 till 2 kronor per deciton. Systemet med fri prisbildning kring en fastställd riktprisnivå möjliggjorde, att jordbrukarna i vissa fall på grund av handelns och kvarnindustriens konkurrens om spannmålen kunde erhålla ett pris, som låg högre än nämnda prisnivå. Med hänsyn till att mjölpriserna ej skulle tillåtas stiga samt att förmalningsersättningen i princip skulle vara oförändrad måste emellertid tillses, att spannmålspriset ej gick alltför mycket i höjden. Garantier häremot hade skapats genom skyldighet för spannmålsbolaget att tillgodose kvarnarnas nödvändiga mäldbehov från de statliga spannmålslagren till priser, som med 75 öre per deciton överstego priserna enligt riktprisnivån. Det kunde på grund härav förutsättas, att priserna ej komme att överstiga riktprisnivån med mer än nämnda belopp. Enär det å andra sidan

31 var angeläget att prisnivån ej korame att ligga alltför lågt, ålades spannmålsbolaget och de auktoriserade handlandena att inköpa all spannmål av ifrågavarande slag, som erbjöds dem, till ett pris som låg 25 öre per deciton under riktprisnivån. Genom sådana stödköp tillförsäkrades jordbrukarna ett visst minimipris. Under det närmast föregående regleringsåret hade de fastställda priserna för brödsäd gällt fritt anvisad mottagningsplats, exempelvis närmaste järnvägsstation eller brygga, vilket varit förenat med vissa olägenheter särskilt med hänsyn till kontrollen. För att undvika dessa olägenheter återgick man för 1943/44 till den tidigare tillämpade anordningen med prisorter för leveranser av brödsäd samt syd- och mellansvenskt korn. Detta innebar, att jordbrukaren var garanterad de fastställda priserna endast då leverans skedde på någon av de orter, som av Kungl. Maj:t fastställts såsom prisorter. Av de bestämda priserna avsågs ett belopp av 50 öre per deciton skola utgöra gottgörelse för den genom prisortsystemet föranledda ökade fraktkostnaden. Såsom prisorter utvaldes i första hand de större kvarnplatserna samt ett antal större utförselorter, så belägna att de kunde anses lämpliga som utlastningsplatser för vidare transport, och dessutom vissa orter, där ändamålsenliga lagringsutrymmen med rationella anordningar för mottagning och förvaring av spannmål funnos. Härtill fogades ytterligare ett antal orter, utvalda efter den grundsatsen att möjlighet borde beredas jämväl spannmålsproducenterna inom avlägset belägna trakter att vinna avsättning för sin spannmål utan att behöva belastas med alltför höga transportkostnader. — Det av prisortsystemet föranledda pristillägget av 50 öre per deciton gällde även Norrland, trots att systemet där ej skulle tillämpas. Detta motiverades därmed, att fraktkostnaderna i Norrland under alla omständigheter ställde sig dyrbara för jordbrukarna, varför det vore skäligt, att också norrlänningarna finge del av prisförhöjningen. Anordningen saknade f. ö. större betydelse, eftersom saluöverskotten av brödsäd i Norrland äro mycket små. I fråga om fodersäd bibehöllos normalprisbestämmelserna, men för att utbuden i början av regleringsåret skulle hållas tillbaka och lagringsmöjligheterna hos jordbrukarna utnyttjas hade dessa priser konstruerats efter en stigande skala på samma sätt som riktprisnivån för brödsäden. Priserna skulle från den 16 oktober 1943 — med ingångspriser liggande 50 öre (beträffande blandsäd 1 krona) per deciton under förut gällande prisnivå — stiga successivt med 10 öre per deciton för halvmånad fram till den 1 april 1944. Att sistnämnda tidpunkt valts som slutdag (ej som beträffande brödsäd den 1 juni) berodde på önskemålet, att alla fodersädsleveranser skulle vara fullgjorda vid förstnämnda tid. Följande sammanställning anger h u r prissystemet var konstruerat (kronor per dt).

32 Riktpris

Vårvete Höstvete Råg Korn i södra och mellersta Sverige. Korn i norra Sverige Stråblandsäd Vithavre Svarthavre Vicker och foderärter 1

före 16/10 19431

16/5— 31/5 1944

Inlösningspris per 1/6 1944

28: — 26: — 25: — 23: —

29:50 27:50 26:50 24:50

29: 60 27: 60 26:60 24: 60

— — — —

— — — —

—. — — —

Normalpris före 16/10 1943 1

efter 31/3 1944

— — —

— — —

22: 50 19:50 18:50 18: — 37:50

23: 70 20:70 19:70 19: 20 38: 70

Ivmånad. Stigande med 10 öre per dt för halvmånad

Ett särskilt kvalitetstillägg av 50 öre per deciton medgavs för vithavre, som innehöll 20—30 procent korn. Vid försäljning av fodersäd till förbrukare fick till det fastställda normalpriset göras ett tillägg av i södra och mellersta Sverige 1 krona och i norra Sverige 2:25 kronor per deciton. För matärter och matbönor föreskrevos fasta normalpriser. Dessa bestämdes för gula och gröna ärter till resp. 40 och 45 kronor per deciton mot förut 45 resp. 50 kronor, medan för matbönor det förutvarande normalpriset 100 kronor per deciton bibehölls. För avrens av brödsäd och korn skulle vid inlösen betalas ett pris av högst 21: 60 kronor per deciton; beträffande avrens av havre eller blandsäd skulle tillämpas högst ett pris, som med 3 kronor per deciton understeg det för svarthavre vid tidpunkten för leveransen gällande priset. Liksom föregående år fastställdes även beloppen av den tilläggslikvid, som skulle erläggas dels av grynkvarnarna som villkor för rätten att förvärva korn eller havre för gryn- eller mjöltillverkning och dels av bryggerier, brännerier eller mälterier som villkor för rätten att erhålla inköpslicens för inköp av korn, havre eller blandsäd. Priserna å utsäde av vårsäd vid försäljning från handlande till förbrukare sattes för flertalet spannmålsslag något högre än föregående år. Med hänsyn till att priset å vårvete höjts men priserna å fodersäd och ärter sänkts i jämförelse med föregående år ålades de auktoriserade spannmålshandlarna och kvarnarna att för inneliggande lager av vårvete av tidigare skörd till spannmålsbolaget inbetala prisskillnadsersättning, medan de för äldre lager av fodersäd och ärter ägde utbekomma ersättning för prisskillnaden. F ö r m ä l n i n g s e r s ä t t n i n g e n vid handelsförmalning bestämdes att fr. o. m. den 1 september 1943 provisoriskt utgå med 4: 80 kronor per deciton i avvaktan på senare definitiv fixering, då efterreglering av utbetalade

ersättningsbelopp komme att ske. Ersättningen för löneförmalning skulle som förut utgå med 2 kronor per deciton. Mjölpriserna kvarstodo oförändrade. Med avseende på fodermedel av andra slag av fodersäd må nämnas, att viss nedsättning skedde i normalpriset å oljekraftfoder samt att jämkningar vidtogos jämväl i fråga om normalpriserna å råg- och vetekli, maltgroddar, ärtavrens, vetegroddar, luzernmjöl m. m. Normalpris åsattes även s. k. betfor, vilket utgör benämningen på vissa av avfall från sockertillverkningen framställda blandprodukter med näringsvärde ungefär motsvarande fodersäd (se nedan sid. 44). Priset å betfor bestämdes med utgångspunkt från priserna på fodersäd till 23 kronor per deciton i södra och mellersta Sverige och 23:50 kronor i norra Sverige. Enär de sålunda föreskrivna normalpriserna på betfor understego sockerbolagets tillverkningspris, medgav Kungl. Maj:t livsmedelskommissionen rätt att från clearingkassan för konstgödsel och fodermedel till bolaget utbetala en subvention, motsvarande prisskillnaden. Priserna å melass, fodersirap och betmassa bestämdes för konsumtionsåret 1943/44 till samma belopp som för föregående år. De normalpriser å stråfoder, som fastställdes i augusti 1942 (se del IV sid. 31), gällde försäljning från jordbrukare. Genom cirkulär den 9 juli 1943 (nr 1449) föreskrev livsmedelskommissionen normalpriser för regleringsåret 1943/44, liggande beträffande hö 25 öre och beträffande halm 20 öre per deciton lägre än de förutvarande men endast avsedda att gälla vid försäljning till förbrukare. De sålunda bestämda priserna voro avvägda på sådant sätt, att jordbrukarna vid en normal skörd och vid sedvanliga marginaler till handeln borde erhålla de priser, som förutsatts i den godkända allmänna prisplanen. Med hänsyn till att höskörden år 1943 blivit ej oväsentligt sämre än föregående år förutsågs dock, att det kunde bliva erforderligt att senare höja höpriserna. Det visade sig ock, att under hösten inom vissa delar av landet uppkom knapphet på hö samt att priserna vid överlåtelse från odlare stego över den avsedda prisnivån. Till följd härav utfärdade livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1604 bestämmelser, avsedda att tillämpas fr. o. m. den 15 november 1943, varigenom viss höjning skedde av de förut fastställda normalpriserna vid försäljning till förbrukare. Vid försäljning från Svenska spannmålsaktiebolaget eller auktoriserad stråfoderhandlare till förbrukare skulle sålunda gälla ett normalpris för pressad vara av 13:25 kronor per deciton (mot förut 11:75 kronor) med vissa ortstillägg, nämligen i större delen av Norrland 75 öre och i de fyra största städerna 1: 75 kronor per deciton. För opressad vara skulle priset vara minst 1 krona lägre per deciton. I samband härmed sattes även ett normalpris av 11: 50 kronor per deciton vid försäljning av hö från odlare. Normalpriserna å vallväxtfrö vid försäljning från handlande till förbrukare nedsattes för flertalet fröslag rätt avsevärt fr. o. m. den 15 december 3—41S786

34 1943 (cirkulär nr 1660). Det ansågs ej erforderligt att meddela särskilda prisbestämmelser för försäljning av dylikt frö från odlare, enär försäljningsvillkoren för sådan försäljning förutsattes komma att i huvudsak anpassa sig efter de villkor som gällde för den yrkesmässiga försäljningen. I fråga om mat potatis förordade livsmedelskommissionen i sin förutnämnda skrivelse den 24 augusti 1943, att producentpriset i genomsnitt under regleringsåret 1943/44 fixerades till 10 kronor per deciton, exkl. emballage. Detta pris var något högre än garantipriset (se del IV sid. 286) men innebar en sänkning i förhållande till normalpriset å potatis av 1942 års skörd. Som skäl för prisnedsättningen åberopade kommissionen dels att vissa prissänkningar i kompensationssyfte vore erforderliga och dels att potatissituationen tedde sig så pass gynnsam, att jordbrukarna i praktiken sannolikt icke skulle kunna uppnå ett högre genomsnittligt prisläge än 10 kronor per deciton. Några nya normalpriser å matpotatis fastställdes ej under hösten. För fabrikspotatis fixerade livsmedelskommissionen på sedvanligt sätt de uppköpspriser, som de potatisförbrukande industrierna hade att tillämpa under tillverkningsåret 1943/44. Dessa priser överensstämde med dem som gällt för tillverkningsåret 1942/43. Vad angår fläsk hade på våren 1943 fastslagits såsom önskvärt, att priset under regleringsåret 1943/44 skulle ligga omkring 15 öre per kg högre än det pris, som gällde vid tiden för Kungl. Maj:ts beslut den 19 mars 1943. Priset för de högre slaktvikterna på svin hade höjts i april 1943. Vid då rådande fördelning av slaktsvinen motsvarade dessa höjningar en stegring av genomsnittspriset av c:a 11 öre per kg. Huvudsakligen till följd av de vidtagna prishöjningarna hade därefter proportionen mellan lättare och tyngre svin förskjutits, så att prishöjningarna vid i efterhand verkställd justering visat sig motsvara en höjning av genomsnittspriset med c:a 16 öre per kg. Under regleringsåret 1943/44 kunde däremot en viss mindre förskjutning i motsatt riktning väntas komma att äga rum, varigenom prishöjningen i genomsnitt komme att motsvara 15 öre per kg eller samma belopp som livsmedelskommissionen vid avgivande av sitt förslag till jordbrukspriser förordat på våren 1943. Som en kompensation för den sålunda förordade prishöjningen på fläsk hade livsmedelskommissionen tänkt sig, att sänkningar skulle kunna ske av priserna på vissa andra köttvaror. I sin skrivelse den 24 augusti 1943 rekommenderade kommissionen i anslutning härtill en nedsättning framför allt av priserna på spädkalv samt på organ och inälvor. Under sommaren 1943 hade svårigheter förelegat att få avsättning för nämnda varor. Detta sammanhängde dels med den relativt höga slakten och dels med den fortgående förbättringen i försörjningsläget. Under regleringsåret 1943/44 kunde avsättningssvårigheterna väntas komma att tilltaga, och en prisned-

35 sättning å nämnda produkter syntes därför motiverad. De av kommissionen förordade sänkningarna motsvarade för hela regleringsåret 1943/44 ett totalbelopp av c:a 9*4 milj. kronor. Sedan Kungl. Maj:t godkänt kommissionens plan på hithörande område, meddelade kommissionen i särskilda cirkulär nr 1542 och 1573 närmare bestämmelser i ämnet. Nedsättning skedde härigenom i normalpriserna på kött av spädkalv samt vissa organ och inälvor. Fläskpriserna omreglerades i viss mån på sådant sätt, att en ytterligare höjning skedde av normalpriserna på svinkroppar med en slaktvikt mellan 60 och 90 kg men en sänkning av priserna på svinkroppar med en slaktvikt av 100 kg och däröver. En allmän översyn av prisbestämmelserna för köttvaror, innebärande en del smärre jämkningar, skedde genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 1611. Vid försäljning till förbrukare av hel, halv och fjärdedels kropp av olika djurslag skulle enligt cirkulär nr 1624 fr. o. m. den 9 december 1943 gälla ett pris som med 5 procent översteg de föreskrivna normalpriserna. Åtgärder för stödjande av priset på s m å g r i s a r funnos böra vidtagas liksom under föregående år. Genom beslut den 15 oktober 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t livsmedelskommissionen att garantera grisuppfödarna ett minimipris under april och maj 1944 av 2: 25 kronor och under juni s. å. av 2 kronor per kg levande vikt för till fortsatt gödning lämpliga smågrisar, vägande 15—25 kg. Mjölkpristilläggen fortforo tills vidare att utgå enligt samma grunder som tillämpats ända sedan juni 1942. Detsamma gällde de s. k. extra mjölkpristilläggen, vilka utgått till mjölkproducenter i större delen av Norrland, nämligen i Gävleborgs län utom Gästrikland ävensom i Västernorrlands och Jämtlands län med 40 öre samt i Västerbottens och Norrbottens län med 60 öre per kg mjölkfett i den under resp. månader vid mejeri från producent invägda mjölken (se del IV sid. 34). Genom Kungl. Majrts beslut den 16 juli 1943 utsträcktes dessa extra mjölkpristillägg ytterligare till vissa delar av landet, som dittills ej erhållit sådant tillägg, nämligen Gästrikland, Gävleortens mejeriförenings område i Uppsala och Västmanlands län, Dalarnas mejeriförenings område, Värmlands län, Örebro läns bergslag samt Tössbo och Vedbo härader jämte Åmåls stad inom Älvsborgs län. Tillägget skulle i dessa områden utgå med 20 öre per kg mjölkfett. Enligt Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 16 juli 1943 meddelades även föreskrifter rörande de till mjölkproducenterna utgående p r o d u c e n t b i d r a g e n , varigenom dessa fr. o. m. juli månad kommo att utgå efter delvis andra grunder än förut. Ändringarna avsågo dels en begränsning av storleken av de brukningsdelar, till vilka producentbidrag skulle utgå, och dels bidragens belopp. Producentbidrag skulle sålunda icke utgå till mjölkproducent, som innehade brukningsdel med mer än 25 hektar åker. Å andra sidan gjordes bidragets storlek beroende av mjölkleveransernas storlek. Mejerileverantörer med en invägning av högst 1 575 kg

36 per månad erhöllo ett förhöjt bidrag. Förbättringen motsvarade för de minsta leverantörerna 1 öre per kg invägd mjölk och sjönk med stigande invägning. Leverantörer med en invägning av mer än 1 575 kg mjölk per månad fingo däremot vidkännas viss försämring. Någon s, k. efterreglering av producentbidragen skulle ej ifrågakomma. Nu nämnda föreskrifter angående mjölkprisregleringen voro närmast avsedda att gälla under juli och augusti 1943. För den efterföljande tiden meddelade Kungl. Maj.-t bestämmelser genom det allmänna beslutet rörande jordbrukets prisfrågor den 27 augusti 1943. Härigenom skänktes de redan gällande föreskrifterna på området förlängd giltighet t. o. m. juni 1944. Samtidigt reglerades även d e s . k. d i f f e r e n t i e r i n g s t i l l ä g g e n för mjölk. Beträffande dessa, vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 december 1942 skulle genom Svenska mejeriernas riksförening intill utgången av augusti 1943 utbetalas utöver eljest bestämda mjölkpristillägg i Norrland och vissa delar av mellersta Sverige (se nyss anf. st.) bestämdes nu, att även de skulle enligt samma grunder som förut utgå t. o. m. juni 1944. Därjämte bemyndigades livsmedelskommissionen att av medel, som inbesparats genom den vidtagna omläggningen av producentbidragen, för lokala differentieringsbidrag för mjölk använda högst 9 milj. kronor att efter samråd med Sveriges lantbruksförbund och Svenska mejeriernas riksförening fördelas mellan de produktionsområden, som under år 1943 lidit mest av ogynnsamma väderleksförhållanden. Närmare bestämmelser om fördelningen meddelades av kommissionen i slutet av oktober i cirkulär nr 1606. För varje bidragsberättigat område reserverades ett visst belopp, som skulle utbetalas till mejerierna med en åttondel för var och en av månaderna oktober 1943—maj 1944 i förhållande till de myckenheter mjölk, som under varje månad invägts vid mejerierna. För varje månad skulle mejerierna fördela uppburna belopp mellan sina leverantörer med lika belopp i förhållande till de myckenheter mjölk, som dessa under månaden levererat till mejeriet. Differentieringsbidragen inom de av torkan drabbade områdena växlade mellan 0*5 och 3 öre per kg mjölk. För täckande av de av produktionsminskningen föranledda kostnaderna för mjölktillförseln till de större konsumtionsorterna hade medel ställts till förfogande av 1943 liksom av 1942 års riksdag, sammanlagt 9 milj. kronor. Vad särskilt angår de häri ingående bidragen till uppehållande av mejeriernas körlinjer föreskrev livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1489, att dylika bidrag skulle utgå i Norrland med undantag av Gästrikland för tiden 1 juni 1943—30 juni 1944 samt i övriga delar av landet för tiden 1 oktober 1943—31 maj 1944. Angående grunderna i övrigt för bidragens beräkning och utbetalning skulle samma bestämmelser gälla som under 1942/43 (se del IV sid. 34). Normalpriserna å mjölk undergingo under senare halvåret 1943 blott smärre lokala ändringar.

37 Vissa ändringar skedde genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 1687 i normalpriserna på ost. Ändringarna, som företogos i syfte att åstadkomma en förbättrad kvalitet hos den inom landet tillverkade herrgårdsosten, inneburo att de gällande normalpriserna på sådan ost skulle höjas med 5 öre per kg, såvitt angick herrgårdsost som undergått särskild besiktning med hänsyn till kvaliteten och till bevis härom åsatts kvalitetsmärke (pilmärket). Prishöjningen skulle tillämpas fr. o. m. den 15 februari 1944. Angående tillämpningen av gällande normalpriser på messmör och mesost se sid. 55. 1 fråga om ägg hade vid de överläggningar, som under våren 1943 ägt rum i samband med uppgörande av förslag till jordbrukspriser för regleringsåret 1943/44, i princip fastslagits, att en höjning av producentpriset med i genomsnitt 15 öre per kg skulle äga rum för det nya regleringsåret i förhållande till det genomsnittspris, som upptagits i normalkalkylen för 1942/43, nämligen kronor 2: 60 per kg. Denna höjning kom i själva verket till uttryck redan i de priser som bestämdes att gälla under sista delen av regleringsåret 1942/43. Då emellertid en viss ytterligare höjning av äggpriset syntes önskvärd såväl ur försörjningssynpunkt som med hänsyn till småbrukets intressen, bestämde Kungl. Maj:t genom beslutet den 27 augusti 1943, att genomsnittspriset å ägg skulle under 1943/44 höjas med ytterligare 10 öre per kg, alltså med sammanlagt 25 öre per kg i förhållande till det i normalkalkylen upptagna priset. Nämnda genomsnittspris bestämdes sålunda till kronor 2: 85 per kg. I enlighet härmed genomfördes under hösten säsongmässiga ökningar av normalpriserna med 40 öre per kg från den 13 september och med ytterligare 20 öre per kg från den 1 november. Nödvändigheten att under vintermånaderna använda varmvagn vid äggtransporter föranledde därjämte fr. o. m. den 6 resp. den 17 december höjning av områdestilläggen för samtliga prisområden utom det första med några ören, växlande från 2 till 7 öre, per kg. Normalpriserna å konstgödsel, vilka fastställts för gödselåret 1943/44 genom cirkulär nr 1415, undergingo därefter ingen ändring utom så tillvida att särskilda normalpris åsattes 13- å 14-procentigt superfosfat, vilket var den av svensk råvara numera huvudsakligen tillverkade produkten, samt potatis- och rotfruktsgödsel. Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. Det hade i många fall visat sig svårt att åstadkomma en sådan frivillig samverkan inom a r b e t s b l o c k e n , som med denna organisation avsetts. I ej ringa mån syntes detta ha berott på att skäligt vederlag för lämnade tjänster icke med säkerhet kunde påräknas. För att i detta avseende skapa en mera betryggande ordning utfärdade Kungl. Maj:t efter framställning

38 av riksblockmyndigheten den 16 juli 1943 kungörelse (nr 626) om förskott av statsmedel i vissa fall i samband med arbetsblockverksamheten inom jordbruket. I kungörelsen stadgades, att den som enligt anvisning, vilken lämnats av länsblockmyndighet eller, med länsblockmyndighetens medgivande, av överblockledare eller blockledare, ställt arbetskraft, dragare eller maskinell utrustning till förfogande för blockmedlem kunde, där omständigheterna därtill föranledde, erhålla ersättning härför genom förskott av statsmedel. Den som sålunda mottagit tjänster var skyldig att till staten återgälda det förskotterade beloppet. Dock kunde riksblockmyndigheten, om synnerliga skäl förelåge, befria från betalningsskyldighet. Liksom under föregående år skett anordnades även under hösten 1943 kurser för utbildning av r e s e r v m a s k i n s k ö t a r e i jordbruket, avsedda att rycka in som ersättare för de ordinarie maskinskötarna, därest dessa inkallades till militärtjänstgöring, särskilt vid förstärkt beredskap eller i händelse av krig. De åtgärder, som från m i Ii t ä r m y n d i g h e t e r n a s sida vidtogos för att under sommaren och hösten 1943 främja jordbrukets förseende med arbetskraft, voro i huvudsak följande. Vid organiserandet av den »ordinarie beredskapen» — 1941 års klass, förstärkt med äldre värnpliktiga och delar av lokalförsvarsförbanden — inkallades jordbrukare med uppgiftskort icke under sommarhalvåret. Vid övriga inkallelser sökte man i möjligaste mån frigöra de viktigaste grupperna av jordbrukare genom att ersätta dem ur personalreserverna och genom att något minska förbandens styrka. Ur fältförbanden ställdes vidare mot ersättning personal med hästar och fordon till förfogande för medverkan vid skörden i närheten av förbandens grupperingsplatser. Vid lokalt rekryterade lokalförsvarsförband beviljades permission för jordbruksarbetare i den utsträckning beredskap och övningar medgåvo. Ledighet av olika slag gavs också i vidsträckt mån huvuddelen av årets rekryter (1942 års klass). Sålunda bestämdes det ordinarie övningsuppehållet på tio dagar efter samråd med länsarbetsnämnderna, så att anpassning kunde ske med hänsyn till skörden. Därutöver anbefalldes ett särskilt uppehåll i utbildningen om tre veckor, varvid sådana värnpliktiga hempermitterades, som med intyg styrkte sig komma att utföra jordbruksarbete på bestämd plats, under det att övriga värnpliktiga beordrades på tillfällig tjänstgöring vid lokalförsvarsförband för avlösningav äldre värnpliktiga jordbrukare. Härigenom ställdes minst 30 000 man till jordbrukets förfogande. Vid mobiliseringsdepåerna slutligen bereddes den kvarvarande personalen genom att i ökad omfattning beviljas s. k. lördag— söndagpermission större möjligheter att deltaga i jordbruksarbete och uppmanades även därtill. Angående de vidtagna anstalterna för att under skördetiden tillföra jordbruket f r i v i l l i g a r b e t s k r a f t ävensom angående läget i allmänhet på jordbrukets arbetsmarknad se nedan sid. 175 och 178.

39 Motordriften vid jordbruket. Liksom förut tilldelades jordbruket under senare halvåret 1943 flytande bränslen i begränsad utsträckning för traktordrift m. m. De bränslen som tillhandahöllos utgjordes av motorfotogen, lättbentyl, motyl 50 och motyl 85, varvid motorfotogen tilldelades för tvåtakts tändkulemotorer såväl för drivsom för startändamål, lättbentyl såsom startbränsle för traktorer med förgasarmotor, motyl 50 företrädesvis såsom startbränsle för andra förgasarmotorer än traktormotorer samt motyl 85 såsom drivmedel för förgasarmotorer. Undantagsvis lämnades för drift av tändkule- eller dieselmotorer tilldelning av motorbrännolja i stället för motorfotogen, nämligen i fall där det till fullo styrkts, att vederbörande motor icke kunnat drivas med motorfotogen. Tilldelning för traktordrift i och för höstplöjningen medgavs med högst 30 liter motorfotogen eller 48 liter motyl 85 per hektar av den areal, som skulle höstplöjas och för vilken arbetet beräknades icke kunna medhinnas med för brukningsdelen tillgängliga hästar. För tröskning ägde kristidsstyrelserna utlämna högst 0-75 liter motorfotogen eller 1*20 liter motyl 85 per deciton utvunnen spannmål. Konstgödselregleringen. Gödselmedelstillgångarna ha under krisåren nedgått ej blott till följd av den minskade tillförseln av konstgödsel utan även till följd av försämrad produktion av n a t u r l i g g ö d s e l . Förluster i sistnämnda hänseende ha uppstått dels kvantitativt på grund av minskat djurantal, dels kvalitativt på grund av försvagad utfodring, särskilt beroende på inskränkt oljekraftfodertillgång. Följande beräknade siffror, vilka hämtats ur den av livsmedelskommissionens produktionsavdelning framlagda planen för 1944 års växtodling, belysa nu nämnda förhållande.

15,5 %-ig salpeter.. 20 %-ig superfosfat 40%-igt kalisalt...

Förbrukning av konstgödsel 1938/39 ton

Kreatursgödseln 1938/39 omräknad till konstgödsel ton

180 000 300 000 90 000

411 800 257 300 320 000

Förluster 1943/44 genom minskat djurantal ton

genom minskad tilldelning av oljekraftfoder ton

34 400 24 600 27 200

18 500 7 500 3 800

i % av stallgödselns Summa beräknade näringston innehåll 1938/39 52 900 32 100 1 31 000 i

13 13

io

1 Av tablån framgår, att den sammanlagda förlusten av växtnäringsämnen till följd av kreatursgödselns kvantitativa och kvalitativa försämring får anses betydande. I jämförelse med stallgödselns beräknade näringsinnehåll under produktionsåret 1938/39 utgör förlusten år 1943/44 10—13 procent. Kväveförlusten motsvarar ungefär 30 procent av den normala förbrukningen av konstgödselkväve, fosfatförlusten något över 10 procent av den nor-

40 mala fosfatförbrukningen och kaliförlusten nära 35 procent av den normala kaliförbrukningen i konstgödsel. Denna utveckling har föranlett livsmedelskommissionen att kraftigt stödja en intensifierad upplysnings- och propagandaverksamhet för bättre gödselvård och lämpligare användning av stallgödseln. Vad angår k o n s t g ö d s e l - t i l l g å n g e n under produktionsåret 1943/44 må följande nämnas. Tillgången på fosfatgödsel var något förbättrad i jämförelse med föregående år. För framställning av fosfat stod numera endast inhemsk råvara, apatit från de mellan- och nordsvenska malmfälten, till buds. Av viss anledning nödgades fabrikerna tillverka en produkt, som endast innehöll 13 —15 procent fosforsyra i stället för 20 procent, som varit den normala halten hos superfosfat, tillverkad av importerad råvara. Under år 1944 beräknades ungefär två tredjedelar av det normala fosfatbehovet kunna tillgodoses. Förbrukningen av kaligödselmedel fylldes som förut uteslutande genom import. Sådan import kunde ske från Tyskland i den omfattning, att tillgången var ungefär normal. I fråga om kvävehaltiga gödselmedel befann sig den inhemska produktionen av såväl kalkkväve som ljungasalpeter och svavelsyrad ammoniak i tillväxt. Import av kalksalpeter kunde dessutom i viss utsträckning ske dels från Tyskland, dels från Norge. Totala tillgången på kvävegödselmedel var därför rätt god, varför någon större minskning av tilldelningen i förhållande till föregående år icke behövde förekomma. Livsmedelskommissionen utfärdade i slutet av juni genom cirkulär nr 1415 bestämmelser rörande regleringen av handeln med konstgödselmedel under gödselåret 1943/44, sedermera kompletterade genom cirkulär nr 1599. Första tilldelningsperioden, varunder tilldelning skulle lämnas för höstsådden, avsåg att omfatta tiden juli—september 1943. Andra tilldelningsperioden skulle omfatta tiden oktober 1943—januari 1944 och tredje perioden den återstående delen av gödselåret eller tiden t. o. m. den 30 juni 1944. Första perioden utsträcktes sedermera att omfatta även oktober 1943. För den första perioden medgavs av f o s f a t g ö d s e l en tilldelning, angiven i superfosfat, av 20 kg per hektar åker med avrundning till närmast högre med 40 delbara tal. Samma tilldelning beräknades även för andra perioden. Mot 40 kg superfosfat skulle svara 75 kg thomasfosfat. Fosfatgödseln kunde i viss utsträckning utbytas mot biandgödsel i form av potatisoch rotfruktsgödsel. — Av k a 1 i g ö d s e 1 gavs för första perioden inom Götaland utom Gotland samt Svealand en tilldelning av dels 80 kg vanligt kalisalt, beräknat i 40-procentig vara, och dels 80 kg kainit per hektar av den för höstråg avsedda arealen, medan för Gotland och Norrland motsvarande tilldelning blev 100 kg vanligt kalisalt. Kalitilldelningen för andra perioden sattes i förhållande till tilldelningen föregående gödselår på sådant

41 sätt, att kvantiteten för båda de två första perioderna skulle motsvara 50 procent av hela årskvantiteten 1942/43. Avrundning fick, i kilogram räknat, ske till närmast högre med 80 delbara tal. — I fråga om k v ä v e g ö d s e l gavs under första perioden tilldelning endast av kalkkväve, nämligen 75 kg för varje hektar som sökanden ämnade beså med höstråg, höstvete eller vinterraps eller som han besått eller ämnade beså med kålrot, röva eller morot för fröskörd år 1944, allt med avrundning till närmast högre med 50 delbara tal. För andra perioden lämnades tilldelning ej blott av kalkkväve utan även av kalksalpeter, ljungasalpeter och ammoniumsulfat. Sammanlagt skulle under de två första perioderna kunna erhållas av kalksalpeter 20 procent, av ljungasalpeter eller ammoniumsulfat 10 procent och av kalkkväve 30 procent av hela tilldelningen av kvävegödsel under gödselåret 1942/43. Kalkkvävet kunde på Gotland och Öland samt i Norrland till viss del utbytas mot kalksalpeter. Skördegarnsrcgleringen. Jordbrukets behov av skördegarn hade efter hand i övervägande grad måst tillgodoses med pappersgarn, vilket för ändamålet tillverkades vid vissa fabriker enligt mellan industrikommissionen och dem ingångna avtal. För skördesäsongen 1943 hade dessa avtal omfattat en kvantitet av 5 700 ton. Kronan hade genom avtalen förpliktat sig att, i den mån det tillverkade garnet icke blivit försålt före den 1 september 1943, anskaffa köpare till detsamma. Då del vid nämnda tidpunkt visade sig, att c:a 490 000 kg pappersskördegarn förblivit osålt, förordnade Kungl. Maj:t, att detta överskott fick för en kostnad av högst 716 000 kronor inlösas av reservförrådsnämnden. Med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 oktober 1943 givna bemyndigande träffade industrikommissionen även för skördesäsongen 1944 avtal med samma fabriker som förut om tillverkning av en tillräcklig mängd pappersskördegarn, nu — med hänsyn till bl. a. den förefintliga lagerbehållningen — bestämd till 5 100 ton. att levereras före den 1 juli 1944. Kronan iklädde sig på samma sätt som föregående år avsättningsgaranti för partier som icke blivit försålda före den 1 september 1944. Regieringen av handeln med torvströ m. in. Fr. o. m. den 1 augusti 1943 upphävdes normalpriserna på torvströ och torvmull. Gällande bestämmelser om prisstopp medförde emellertid, att priserna å dessa varor icke fingo höjas över de dittills tillämpade priserna. Den rikligare tillgången på hithörande varor gjorde det möjligt att under hösten 1943 genomföra avsevärda lättnader i fråga om handeln därmed. Genom cirkulär nr 1578 bestämde livsmedelskommissionen, att fr. o. m. den 16 oktober 1943 överlåtelse av torvströ och torvmull tills vidare skulle fritt få äga r u m även i de fall där sådan överlåtelse tidigare ej varit medgiven. För

rätt att bedriva handel med dessa varor erfordrades alltså i fortsättningen icke särskild auktorisation. Bestämmelserna om beslag på torvströ och torvmull gällde emellertid fortfarande. Detta innebar bl. a. att förfogande över beslagtaget förråd på annat sätt än genom överlåtelse fick ske endast i enlighet med livsmedelskommissionens föreskrifter. Beslaget blev dock hävt i och med att överlåtelse ägde rum. Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor ni. m. Genom kungörelse den 17 juni 1943 hade förordnats om beslag å spannmål av såväl detta som tidigare års skörd (se del IV sid. 278). Sedan beslut fattats av Kungl. Maj:t den 27 augusti 1943 angående priserna å bl. a. spannmål av skilda slag under det regleringsår, som började den 1 påföljande september, meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1511 a och b tillämpningsföreskrifter i fråga om spannmålsregleringen för 1943/44. De nya bestämmelserna överensstämde i allt väsentligt med de under föregående regleringsår gällande utom såvitt angick det ändrade prissystemet med — i fråga om brödsäden — successivt stigande riktpriser samt inlösningspriser och prisorter och — i fråga om fodersäden — likaledes stigande normalpriser (se sid. 30—32). Detaljer angående kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor för olika kvaliteter av brödsäd, fodersäd och matärter fastställdes genom cirkulär nr 1512. Något senare utfärdades genom cirkulär nr 1641 föreskrifter även angående handeln med och kvalitetsfordringarna m. m. för svenskodlade matbönor. Beträffande f ö r m a l n i n g e n meddelades i cirkulär nr 1513 nya bestämmelser att gälla fr. o. m. den 1 september 1943. De viktigaste av de förändringar, som härvid genomfördes, voro följande. Den genomsnittliga inmalningsprocenten för vårvete eller La Platavete av ny skörd i vete till förmalning sänktes från 40 till 25 procent. Inblandningen av råg och korn vid framställning av siktat vetemjöl och grahamsmjöl fastställdes till 12 procent råg och 8 procent korn mot förut 10 procent för såväl råg som korn. För samsikt sänktes korninblandningen från i genomsnitt 19 till 15 procent, medan den för sammalet rågmjöl höjdes från 19 till 20 procent. Den genomsnittliga utmalningsprocenten sänktes för siktat mjöl från 81 till 78. Genom de nya bestämmelser, som utfärdades att gälla från den 20 oktober 1943 (cirkulär nr 1586), nedsattes utmalningsprocenten för samsikt från 78 till 76. Det bestämdes vidare, att av den mängd vete resp. råg, som en kvarn förmalde per månad, fick högst 40 procent utgöras av spannmål av 1942 eller tidigare års skörd. För hela regleringsåret fick sådan äldre spannmål användas till sammanlagt högst den kvantitet, som livsmedelskommissionen komme att fastställa för varje kvarn. Dessa bestämmelser sammanhängde med den genomsnittligt sämre kvaliteten hos 1943 års skörd och önskvärdheten av att utdryga de kvarvarande förråden av äldre, kvalitativt bättre spannmål. Rörande förmalningsersättningen se sid. 32.

43 Vid m j ö l - o c h b r ö d r a n s o n e r i n g e n bibehöllos grundransonerna i stort sett oförändrade. Vid sidan därav förekom alltjämt en ganska riklig tilldelning av havregryn eller havremjöl samt korngryn eller andra kornprodukter (mot kuponger till inköpskort GS). Alternativt med de sistnämnda fick inköpas majsgryn (polentagryn). Den särskilda tilldelningen av ärter och bruna bönor, vilken varit inställd sedan slutet av maj 1943, återupptogs fr. o. m. den 27 september och fortfor ännu vid årsskiftet. Ärterna fingo köpas mot kupong till inköpskort GS (köttkortet); ransonen uppgick till 500 gram i månaden. Bönorna fingo till en kvantitet av 125 gram i månaden köpas mot kupong till beredskapskortet A3. En tilldelning av 250 gram bönor (alternativt torkad frukt) lämnades i december till innehavare av inköpskort U. Rätten att mot R-kupong (till inköpskort VR) alternativt med andra varor inköpa ärter bortföll fr. o. m. den 25 september. Från sistnämnda dag medgavs kupongfri servering på näringsställen av ärter och bruna bönor. Med Svenska bryggareföreningen avslöt kontrollstyrelsen för år 1944 en överenskommelse angående inbryggningsstyrkan för m a l t d r y c k e r av andra klassen av enahanda innehåll som den vilken gällt för år 1943 (se del IV sid. 46). För maltdryckstillverkning under tillverkningsåret 1943/44 medgavs bryggerierna rätt att använda intill 27 000 ton korn, därav 22 000 ton vid de skattepliktiga och 5 000 ton vid de skattefria bryggerierna. Av den medgivna kvantiteten utgjordes emellertid c:a 12 000 ton av från föregående tillverkningsår reserverad tillgång. Fodermedelsregleringcn. Angående beslaget å fodersäd samt regleringen av handeln därmed ha uppgifter meddelats ovan i samband med redogörelsen för brödsädsregleringen. Även för regleringsåret 1943/44 visade det sig nödvändigt — trots den någorlunda goda skörden — att kräva a v s t å e n d e a v f o d e r s ä d till det allmänna. Skälen härtill voro desamma som tidigare. Sålunda måste havre anskaffas för tillverkningen av havregryn och havremjöl samt för fyllande av ulsädesliandelns behov. Fodersäd måste vidare finnas tillgänglig i handeln för tillgodoseende av behovet hos de förbrukare (jordbrukare och andra), som ej i tillräcklig omfattning hade tillgång till fodersäd av egen skörd. Slutligen erfordrades vissa kvantiteter fodersäd för täckande av arméns behov och för inblandning i hönsfoder- och pälsdjursblandningar. Bestämmelser i ämnet utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär den 12 oktober 1943, nr 1560. I huvudsak överensstämde dessa med de bestämmelser, som gällt under föregående regleringsår. Liksom förut begränsades avståendet till Götaland, Svealand och Gävleborgs län. En olikhet var emellertid, att kornet i Götaland och Svealand (med undantag för de norra delarna av Dalarna och Värmland) ur teknisk regleringssynpunkt nu skulle behandlas som brödsäd och alltså inom nämnda område ej omfattas av de utställda leveransbeskeden. Dessa skulle sålunda därstädes endast

gälla havre, blandsäd, foderärter, foderbönor och vicker. Den kvantitet fodersäd, som skulle avstås till det allmänna, fördelades av livsmedelskommissionen på de olika kristidsstyrelserna med ledning av arealinventeringen den 1 juni samt årsväxt- och skörderapporterna av den 31 augusti 1943. För tttsäde beräknades genomgående en åtgång av 225 kg per hektar. Utfodringsbehovet beräknades med ledning av särskilt uppställda foderstater, vid vilkas uppgörande hänsyn tagits ej blott till fodersädsskörden utan även till skörden av andra fodermedel, såsom rotfrukter, hö och halm. Kristidsstyrelserna hade att senast den 31 oktober på kristidsnämnderna fördela den kvantitet fodersäd som skulle avstås inom vederbörande område. Senast den 20 november 1943 borde leveransbeskeden vara utlämnade från kristidsnänmderna. Leveranserna skulle vara fullgjorda senast den 15 april 1944. Inom de delar av landet, där utfodringsförbud å korn gällde, d. v. s. Götaland och Svealand med undantag av de norra delarna av Dalarna och Värmland, var kornodlare skyldig att till det allmänna avstå allt av honom skördat korn, som ej fick användas för utsädesändamål eller för tillåten hushållsförbrukning, enligt samma regler som gällde beträffande avstående av brödsäd. I den mån sådan odlare behövde inköpa fodersäd var han berättigad att i utbyte mot levererat korn erhålla tilldelning av annan fodersäd på i viss mån fördelaktigare villkor än annan jordbrukare med hänsyn till såväl kvantitet som pris. Han kunde sålunda erhålla annan fodersäd till en 10 procent större myckenhet än den kvantitet levererat korn, som svarade mot utfodringsbehovet enligt foderstaten. Vid inköp av sådan ersättningsspannmål skulle, därest köpet skedde från handlande, erhållas prisnedsättning med 1 krona per deciton av den tilldelade kvantiteten. T i l l d e l n i n g e n a v f o d e r s ä d till olika djurslag nedskärs enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 1514 för september ytterligare i förhållande till vad som gällt under sommarmånaderna. För perioden oktober— december lämnades däremot åter enligt cirkulär nr 1552 i stort sett en något rikligare tilldelning, vilken senare bestämdes skola i huvudsak fortbestå även för tiden 1 januari—14 mars 1944. Till skillnad mot vad som gällt under närmast föregående period gavs nu ånyo tilldelning för unghästar, nötkreatur, får, getter och kaniner. Tilldelningen av fodersäd för hästar hade visserligen något sänkts, men utfyllnad lämnades i form av s. k. betfor. Detta nya fodermedel skulle även i viss utsträckning tilldelas nötkreatur. Med betfor avses tvenne av Svenska sockerfabriksaktiebolaget framställda produkter, av vilka den ena, kallad betfor MS, består av sockersnitsel med tillsats av melass, den andra, betfor MP, av torkad betmassa med tillsats avvissa proteinämnen och melass. Betfor MP k a n såsom fodermedel närmast jämföras med fodersäd. Foderenhetsvärdet är ungefär detsamma som hos havre. Dess halt av smältbar äggvita är dock något lägre. Tilldelningen av fodersäd för andra svin än hushållsgrisar minskades något på grund av det jämförelsevis svaga utfallet av årets fodersädsskörd.

45 Till fjäderfä lämnades som förut i form av fodersäd eller standardiserad hönsfoderblandning dels underhållsfoder (till innehavare av yrkeshönseri, i viss begränsad omfattning även för hushållshöns), dels produktionsfoder. Tilldelningen av produktionsfoder, som beräknades efter kvantiteten mot föreskrivna kvitton försålda ägg, uppgick till 4 kg för varje kg ägg, som försålts t. o. m. den 31 juli 1943, och till 3 kg för varje därefter försålt kg ägg. Fr. o. m. den 1 januari 1944 skulle foderkvantiteten uppgå till 3,5 kg per kg försålda ägg. Fördelningen av de tillgängliga kvantiteterna oljekraftfoder och kli hade förut i huvudsak verkställts på grundval av jordbrukarnas tidigare användning av dessa kraftfodermedel. Till grund för fördelningen hade därvid i princip lagts de kvantiteter, som förbrukats på resp. brukningsdelar under år 1938, varjämte i möjlig mån tagits hänsyn till tillgången på annat äggviterikt foder, hö, grönfoderensilage m. m. Det sålunda tillämpade tillvägagångssättet hade emellertid ej fungerat helt tillfredsställande. Allt eftersom tiden gått och förändringar av olika slag inträtt i driften på de särskilda jordbruken hade nämligen fördelningen blivit alltför bunden vid den tidigare förbrukningen för att kunna uppfylla det allmänna önskemålet, att ifrågavarande fodermedel skulle på bästa sätt befrämja mjölkproduktionen. Vid regleringen av tilldelningen för konsumtionsåret 1943/44 (cirkulär nr 1486) sökte livsmedelskommissionen därför närmare anknyta denna till den faktiska mjölkproduktionen. Kommissionen fördelade till en början de för utfodring disponibla kraftfodertillgångarna på de olika länen. Till grund för denna fördelning lågo tillgängliga uppgifter om antalet nötkreatur, mjölkproduktionens storlek samt tillgången på fodermedel av olika slag inom varje län. Hänsyn togs sålunda bl. a. till ojämnheterna ifråga om skördeutfallet av årets vallgröda. Härefter fastställdes för varje län dels en grundkvantitet mjölk per ko (grundproduktionen), för vilken någon kraftfodertilldelning ej beräknades, dels de kvantiteter oljekraftfoder och kli, som skulle utdelas inom resp. län per 1 000 kg mjölk utöver grundproduktionen. För de förhållandevis obetydliga kvantiteter oljekraftfoder, som ställdes till förfogande inom de fyra nordligaste länen, skedde tilldelningen efter i viss mån andra principer. Fördelningen på förbrukarna verkställdes inom sistnämnda län av kristidsstyrelserna, medan den inom landet i övrigt sköttes av kristidsnämnderna. E n ä r oljekraftfoder under hösten inkom till landet i större omfattning än man tidigare vågat räkna med, fann livsmedelskommissionen sig föranlåten att senare på året jämlikt cirkulär n r 1593 medge en allmän extratilldelning av sådant kraftfoder utöver den tidigare bestämda. Extratilldelningen, vilken i huvudsak begränsades till Götaland, Svealand och Gävleborgs län, angavs framför allt åsyfta att stödja den mjölkproduktion, som låg under den tidigare fastställda grundproduktionen. Tillsammans fick tilldelningen — den ordinarie och den extra — ej överstiga 350 kraftfoderenheter per mjölkko.

46 Särskilda föreskrifter meddelades ock angående extra tilldelning av oljekraftfoder till dem som under skördeåret 1943 odlat oljeväxter, spånadslin eller hampa. Extra tilldelning av majs och rågkli lämnades liksom tidigare till innehavare av modersuggor, nämligen dels i september—oktober med 50 kg majs inom Götaland utom Gotland och 75 kg rågkli inom övriga delar av riket, dels i november—december med 50 kg rågkli inom hela riket, allt per modersugga. Dessutom gavs en tilldelning av 20 kg rågkli för varje mjölkko inom de fyra nordligaste länen. Tilldelningen av melass för konsumtionsåret 1943/44 reglerades efter i huvudsak samma grunder som tidigare. Luzernmjöl med en råproteinhalt understigande 15 procent ävensom fälttorkat hömjöl, klöverfröagnar och klöverfrönudlar fick fr. o. m. den 22 juli 1943 fritt försäljas. Vad beträffar foderiran gällde alltsedan den 16 maj 1943, att dylik vara fick inköpas av djuruppfödare endast mot intyg av legitimerad veterinär. För att tillgodose det ökade behovet av vitamintillskott till foderstaterna under vinterhalvåret föreskrev livsmedelskommissionen, att djuruppfödare under tiden 16 oktober 1943—15 maj 1944 ägde fritt inköpa fodertran för täckande av det normala behovet hos innehavda djur. Försäljning fick med stöd av veterinärintyg ske även av kvantiteter utöver normala utfodringsbehovet. De i augusti 1942 genomförda lättnaderna i fråga om handeln med stråfoder, innebärande rätt till fri överlåtelse av hö och halm till förbrukare för utfodringsändamål (se del IV sid. 51), fortforo att tillämpas jämväl under senare halvåret 1943. Alltjämt gällde emellertid de tidigare bestämmelserna om beslag å stråfoder, och som förut var den yrkesmässigt bedrivna handeln med hithörande varor förbehållen de auktoriserade stråfoderhandlarna, vilka voro skyldiga att ställa sig till efterrättelse av spannmålsbolaget meddelade föreskrifter. Några åtgärder för ytterligare tillverkning av foder cellulosa vidtogos icke under denna tid. Försäljningen av denna vara var fortfarande fri. Fröhandelsregleringen. Den fria försäljningen av v a 11 v ä x t- o c h r o t f r u k t s f r ö e r , vilken tillämpats sedan oktober 1942 i fråga om klöver, timotej och foderbetor och sedan februari 1943 i fråga om kålrot och röva, bestämdes av livsmedelskommissionen genom cirkulär den 30 november 1943 nr 1660 skola gälla även i fortsättningen. Såsom villkor för förbrukares rätt att utan avlämnande av inköpsbevis inköpa sådant frö uppställdes emellertid, att varan uteslutande användes såsom utsäde på köparens brukningsdel. De normalpriser å vallväxt- och rotfruktsfrö, som gällt från slutet av december 1942, nedsattes samtidigt ej obetydligt för flertalet fröslag. Beträffande o l j e v ä x t f r ö e r — vilka sedan början av 1942 voro lagda

under beslag — föreskrev livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1579, att andra innehavare av dylikt frö än kontraktsodlare skulle senast den 29 februari 1944 till Svenska spannmålsaktiebolaget till vissa bestämda priser hembjuda den del av sitt förråd, som ej beräknades åtgå för utsädesändamål eller eljest tillåten förbrukning eller för försäljning enligt gällande regleringsbestämmelser. Genom cirkulär nr 1660 föreskrevs, att jordbrukare ägde utan mottagande av inköpsbevis och utan att leveranssedel eller mottagningsbevis behövde upprättas överlåta utsäde av olje- och spånadsväxter dels till spannmålsbolaget, dels till lin- eller hampodlaresammanslutning, dels till förbrukare för utsädesändamål. Försäljning av olje- och spånadsväxtfrö från lineller hampodlareföretag och från auktoriserad fröhandlare till förbrukare fick obehindrat äga rum, dock endast för så vitt den sålda varan var avsedd att uteslutande användas som utsäde på köparens brukningsdel. Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 26 november 1943 fastställde livsmedelskommissionen normalpriser för utsädesfrö av vitsenap, vårraps, oljelin, vallmo, solros, sojaböna och hampa att gälla fr. o. m. den 15 december vid försäljning från lin- eller hampodlareföretag eller handlande till förbrukare. Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter. I syfte att erhålla möjligast noggranna kännedom om den kvantitet potatis, som fanns disponibel för konsumtionsåret 1943/44, stadgades genom kungörelse den 24 september 1943 (nr 701) skyldighet för envar potatisodlare, som innehade brukningsdel med åkerareal av minst 2 hektar, att senast den 20 oktober lämna uppgift om den å brukningsdelen efter den 31 augusti 1943 skördade kvantiteten potatis med åtskiljande av matpotatis, fabrikspotatis och foderpotatis. Sedan bearbetning hos livsmedelskommissionen skett av de sålunda avlämnade uppgifterna, visade det sig, att den med ledning därav beräknade skörden var avsevärt mindre än den potatisskörd, som framkommit vid bearbetningen av årsväxt- och skörderapporterna per den 15 oktober 1943. Då detta enligt verkställda undersökningar måste anses bero på att uppgiftslämnarna av olika skäl uppgivit sin skörd för lågt — antagligen mest på sådant sätt att de, trots givna anvisningar, gjort avdrag för utsäde och egen förbrukning — förordnades genom kungörelse den 17 december (nr 864) om förnyad potatisinventering, vilken skulle avse odlarnas förråd vid årsskiftet. Livsmedelskommissionen inskärpte i samband härmed vikten — ej minst för odlarna själva — av att denna gång lämna mera korrekta uppgifter. Den förnyade potatisinventeringen visade ett i förhållande till den tidigare inventeringen något bättre skörderesultat. Enligt vad sedermera kunde konstateras, innefattade jämväl den andra inventeringen en lägre skörd än den verkliga. Det uppdrag, som livsmedelskommissionen enligt erhållet bemyndigande tidigare lämnat Svenska spannmålsaktiebolaget att under april resp. mars

48 1944 inköpa eller inlösa till bolaget från odlare hembjudna partier potatis resp. färsk vitkål och färska morötter av 1943 års skörd (se del IV sid. 286, 305), utvidgades av kommissionen alt omfatta jämväl varor av ifrågavarande slag som hembjödos bolaget av handlande med dylika varor. Beträffande i övrigt prissättningen å potatis se sid. 34. För regleringen av p o t a t i s m j ö l s t i l l v e r k n i n g e n utfärdade kommissionen med stöd av kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 454) (se del IV sid. 286) genom cirkulär nr 1549 föreskrifter, gällande fr. o. m. tillverkningsåret 1943/44 tills vidare, av i huvudsak samma innebörd som de härutinnan tidigare gällande bestämmelserna. I samband härmed träffade kommissionen överenskommelse med Sveriges stärkelseproducenters förening rörande föreningens inköp och försäljning av potatisstärkelse under tiden 1 oktober 1943—30 september 1944. Liksom under föregående tillverkningsår skulle föreningens inköp omfatta den mängd potatisstärkelse, som framställdes enligt meddelade tillverkningslicenser å högst 40 000 ton med undantag av vad som användes till husbehov för tillverkaren och dennes potatisleverantörer. Avtalet innefattade därjämte som förut bestämmelser om avsättnings- och prisgaranti för efter regleringsårets utgång kvarliggande lager av stärkelse. Generellt tillstånd gavs att under säsongen 1943/44 för b r ä n n v i n s b r ä n n i n g använda c:a 20 000 ton potatis, huvudsakligen s. k. efterplockeller till människoföda otjänlig potatis, motsvarande en tillverkning av 5 milj. liter. Dessutom lämnades successivt särskilda tillstånd till bränning av icke lagringsduglig potatis, varjämte en del av den potatis som hembjöds Svenska spannmålsaktiebolaget till inlösen kom att användas för framställning av brännvin (se sid. 258). Härigenom kom under produktionsåret att framställas något mer än 20 milj. liter potatisbrännvin av normalstyrka. Med hänsyn till att brännvinsbränningen av potatis inställts under tillverkningsåret 1942/43 hade Kungl. Maj:t genom beslut den 11 september 1942 och den 17 juni 1943 medgivit Aktiebolaget vin- & spritcentralen att nämnda år till förtäringsändamål försälja sammanlagt 30 milj. normalliter sulfitsprit utan skyldighet för bolaget att disponera motsvarande mängd potatisbrännvin för s. k. skattefria ändamål. De inskränkningar i brännvinsbränningen som beslutats jämväl för tillverkningsåret 1943/44 föranledde Kungl. Maj: t genom beslut den 3 december 1943 medgiva bolaget enahanda rätt för ytterligare 20 milj. normalliter sulfitsprit. R a n s o n e r i n g e n i fråga om potatisprodukter (potatismjöl m. m.) hade redan under maj och juni 1943 lättats betydligt. Under andra halvåret utökades ransonerna ytterligare ganska avsevärt, så att försörjningen kunde betraktas som förhållandevis riklig. Fortfarande fingo potatisprodukter inköpas alternativt med mjöl, gryn eller bröd av spannmål mot kuponger till inköpskort VR (från den 25 september mot både V- och R-kuponger i stället för som tidigare endast mot V-kuponger). Därjämte medgavs som förut inköp av potatisprodukter mot kuponger till beredskapskort A 3 till en kvan-

49 tåtet av c:a 70 gram per vecka. En extra tilldelning av 625 gram per person lämnades alternativt med rågmjöl och rågbröd under tiden 15 juli—24 september. Fr. o. m. den 25 oktober inskränktes hithörande ransonering till att avse endast potatismjöl, medan försäljningen av andra potatisprodukter (potatisgryn, sagogryn, potatisflingor m. m.) blev fri. Odlingen av spånads- och oljeväxter. I anledning av Kungl. Maj:ts proposition vid 1943 års riksdags höstsession, nr 344, anvisade riksdagen på tilläggsstat för budgetåret 1943/44 anslag till bidrag för fortsatt utbyggande av lin- och hampberedningsanstcdter å 130 000 kronor samt anslag till förstärkning av hemslöjdslånefonden för att möjliggöra utlämnande av lån för dylika anstalter å 600 000 kronor. Ifrågavarande anslag avsågo närmast utbyggnad och komplettering av linberedningsanstalterna i Laholm, Hybo, Växjö och Kristinehamn samt hampberedningsanstalten i Värmbol ävensom förberedande åtgärder för uppförande av en ny linberedningsanstalt i Bodum invid Örnsköldsvik. Därjämte anvisade riksdagen, likaledes på tilläggsstat för budgetåret 1943/44, ett anslag å 207 000 kronor att utgå till Sveriges utsädesförening såsom räntefritt lån utan återbetalningsskyldighet för inrättande av ett linlaboratorium i Svalöv. Detta laboratorium avsågs skola ersätta det av föreningen med ekonomiskt stöd av vissa företag inom linneindustrien tidigare upprättade, under år 1943 nedbrunna linlaboratoriet å nämnda plats samt i utvidgad form fullfölja den därstädes bedrivna forskningsverksamheten. Två nya linodlaresammanslutningar tillkommo under år 1943, nämligen Östergötlands och Ångermanlands linodlareföreningar. Deras verksamhet var ännu vid årets utgång av blott förberedande natur. Tack vare det stöd som i prishänseende lämnats oljeväxtodlingen från statens sida tillväxte denna förhållandevis mycket raskt. Nedanstående siffror ange den enligt kontrakt med Svenska spannmålsaktiebolaget verkställda odlingens och den därvid erhållna skördens omfattning under vart och ett av åren 1941—1943.

Yinterraps. Vårraps. . . Vitsenap . . Vallmo.. . . Oljelin. . . . Summa

Sko r d a d a •eal

Fröskörc

hektar

ton

931 5 119 950 926

1 377 205 13 985 719 1 733

4 901 7 065 12 995 1 901 2 656

' 6 270

21 178

38 389

7 926

18 019

29 518

Därtill komme smärre odlingar av bl. a. sojabönor och solros. Odlarnas antal var år 1943 c:a 7 000 mot c:a 5 000 föregående år. Fort4—418786

50 farande dominerade vitsenapen såsom odlingsväxt, men rätt stora arealer upptogos nu även av raps, särskilt vårraps. Utvinningen av olja och oljekraftfoder av de erhållna fröskördarna har uppgivits till följande kvantiteter:

Olja Oljekraftfoder

Utvinning i ton av fröskörden år 1941 1942 1943 1613 6 274 13 294 4 349 14 287 23 908

Den uppkommande förlusten å den inhemska odlingen av oljeväxter år 1943 skulle liksom förlusten å de föregående årens produktion ersättas Svenska spannmålsaktiebolaget genom livsmedelskommissionens clearingkassa för fettvaror. I cirkulär nr 1478 meddelade livsmedelskommissionen närmare föreskrifter beträffande årets kontraktsodling av höstraps. I anslutning till tidigare fattat beslut angavs, att det fastställda grundpriset av 80 öre per kg frö skulle gälla under förutsättning alt odlare av vinterraps å vederbörande brukningsdel under hösten 1943 besådde minst lika stor areal med höstsäd (höstvete eller höstråg) som den med vinterraps besådda arealen; för skörden av raps å eventuellt överskjutande areal skulle tillämpas ett grundpris av endast 40 öre per kg frö. Denna föreskrift var avsedd att förhindra, att den tilltagande oljeväxtodlingen skulle alltför mycket inkräkta på den för landets försörjning behövliga brödsädsarealen. Extratilldelning av oljekraftfoder tillerkändes odlare av vinterraps till en myckenhet av 30 procent av vikten av levererat frö. Fri försäljning medgavs jordbrukare emellan beträffande frö av vinterraps för utsädesändamål. Beträffande i övrigt utsäde av spånads- och oljeväxter se ovan sid. 46. Kött- och fläskregleringen. I regleringssystemet för kött och fläsk vidtogos under senare halvåret 1943 icke några ändringar av större betydelse. Under hösten 1942 hade gällt en särskild reglering rörande förbrukningen av älgkött. Med hänsyn till de ökade transportsvårigheterna och det förbättrade försörjningsläget beträffande köttvaror beslöt livsmedelskommissionen i september 1943 efter samråd med Svenska jägareförbundet att upphäva nämnda föreskrifter samt medge fritt förfogande över beslagtaget älgkött samt fri försäljning av sådant kött (cirkulär nr 1535). I normalpriserna på älgkött skedde i samband härmed vissa ändringar, innebärande dels höjningar, dels sänkningar. — Beträffande p r i s r e g l e r i n g e n å kött och köttvaror i övrigt se sid. 34. I cirkulär den 14 maj 1943 (nr 1379) hade livsmedelskommissionen meddelat bestämmelser om i n s a m l i n g a v m a t a v f a l l f ö r s v i n u p p f ö d n i n g samt om tilldelning av fläsk på grundval av dylik insamling (se del IV sid. 293). Vid utfärdandet av dessa bestämmelser hade förutsatts, att kostnaderna för insamling av matavfall icke alltid skulle kunna

51 finansieras enbart genom försäljning av matavfallet utan att för dylik finansiering i vissa fall skulle erfordras, att de hushåll som ämnade deltaga i insamlingen och på grund därav önskade komma i åtnjutande av extra tilldelning av fläsk erlade en viss avgift, avsedd att helt eller delvis ställas till disposition för det företag, som handhade insamlingen på orten. Däremot hade ifrågavarande stämmelser icke utformats med tanke på att kostnaderna för insamlingsverksamheten skulle bestridas med kommunala medel. En finansiering av verksamheten på sistnämnda sätt förutsatte i princip, att fördelarna av insamlingen komme icke blott de i insamlingen dellagande hushållen utan kommunens invånare i gemen till godo. Från en del kommuner, bl. a. Stockholm, framfördes emellertid önskemål om att sådana föreskrifter måtte utfärdas, som möjliggjorde att i kommun, som ville med egna medel bestrida kostnaderna för matavfallsinsamlingen, anordna denna såsom en gemensam kommunal angelägenhet. Med anledning härav fann livsmedelskommissionen påkallat att för fall som nu sagts utfärda särskilda bestämmelser (cirkulär nr 1520). I nämnda cirkulär föreskrevs, att i kommun som med egna medel bestred kostnaderna för insamling av matavfall denna skulle i princip omfatta samtliga invånare samt organiseras inom så stort område av kommunen som utan oskäliga kostnader var möjligt. Någon anmälan om deltagande i insamlingen behövde icke göras, ej heller skulle någon särskild avgift för deltagandet uttagas. Samtliga invånare i kommunen skulle, oavsett om de verkligen deltagit i insamlingen eller icke, som regel bli berättigade att erhålla extra tilldelning av fläsk i proportion till den totala mängd matavfall, som inom viss tidrymd insamlats i kommunen. Avvikelse från denna regel finge dock ske beträffande hushåll, som underlåtit att i skälig omfattning medverka vid insamlingen. Vidare skulle i dylika kommuner vid beräkning av den myckenhet matavfall, som skulle ligga till grund för fastställandet av storleken av den extra tilldelningen av fläsk, hänsyn tagas icke blott till det matavfall som inflöt vid insamlingen utan även till den mängd matavfall, som från näringsställen samt sjukhus och andra allmänna inrättningar inom kommunen försåldes direkt till svinuppfödare. I kommun, där insamlingen av matavfall anordnats utan finansiering av kommunala medel, kunde, där så befunnes lämpligt, övergång ske till insamlingsverksamhet med kommunalt stöd. Hade i sådant fall anmälningsavgift upptagits från de i insamlingen deltagande hushållen, borde återbäring av avgifterna ske. Kristidsnämnderna uppmanades att i lämplig utsträckning taga initiativ för åvägabringande av centralkokerier för kokning av matavfall. I övrigt rekommenderades, att insamlingsföretagen måtte i första hand använda insamlat matavfall för försäljning i otorkat skick till svinuppfödare. Där möjlighet icke funnes att på sådant sätt försälja allt insamlat avfall, borde överskottet hembjudas till person eller företag, som av livs-

52 medelskommissionen erhölle tilldelning av handelsreglerade foderprodukter för tillverkning av fodermedelsblandningar, i vilka inginge torkat matavfall. Priset skulle därvid vara högst 3 öre per kg fritt insamlingsställets lokala uppsamlingscentral. I andra hand finge avfallet intorkas och i oblandad form hembjudas till kreatursuppfödare för utfodringsändamål till ett pris av högst kronor 37: 50 per deciton inkl. pappersemballage. Torkat matavfall, som icke till ett pris av lägst 22 kronor per deciton vunne avsättning, finge hembjudas Svenska spannmålsaktiebolaget till inlösen för sistnämnda pris. Uppdrag i sådant hänseende gavs bolaget med stöd av bemyndigande, som Kungl. Maj:t härutinnan meddelat kommissionen enligt beslut den 30 juli 1943. F ö r b r u k n i n g s r a n s o n e r i n g e n på kött- och fläskområdet förblev i huvudsak oförändrad i jämförelse med den förhållandevis rikliga tilldelning som lämnats under andra kvartalet. Sammanlagda tilldelningskvantiteten, uttryckt i benfritt kött och fläsk, uppgick under andra halvåret genomsnittligt till omkring 420 gram per vecka (grundransonens storlek). Fri försäljning medgavs under tiden 30 juli—11 november för fläskben och grisfötter. Fr. o. m. den 1 september lämnades även köttben och renskrapade ben samt s. k. inmatskonserv fria. Förbättringen i försörjningsläget tog sig även uttryck däri att en viss nedsättning av poängvärdena kunde fr. o. m. den 1 september företagas å kött av får och get samt ett flertal charkuteri varor och fr. o. m. den 12 november å renkött. Den 1 december sänktes poängvärdena på vissa charkuterivaror ytterligare. En allmän extratilldelning gavs under tiden 18 oktober—5 december av vissa kvantiteter späck, konserverade köttvaror och amerikanskt fläsk, vilka varor fingo alternativt inköpas mot kupong till inköpskort GS. Liksom förut erhöllo skogsarbetare särskild tilldelning av späck och amerikanskt fläsk. Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. Angående p r i s r e g l e r i n g e n å mjölk och mjölkprodukter och därmed sammanhängande anordningar hänvisas till framställningen ovan å sid. 35 ff. Vissa åtgärder vidtogos i syfte att befrämja en u t j ä m n i n g a v m j ö 1 ko c h s m ö r f ö r s ä l j n i n g e n med hänsyn till den säsongmässigt växlande produktionen. För att bidraga till en sådan tillfällig förskjutning inom matfettsförbrukningen, som var önskvärd med hänsyn till den under sommarmånaderna stegrade produktionen av lantsmör, medgav sålunda livsmedelskommissionen bageriidkare att på vissa villkor erhålla extra tilldelning av sådant smör. Bageriidkare, vilken vid uttagande av licens under tiden 1 september —31 oktober på honom tillkommande ordinarie tilldelning av matfett an-

53 malde, att han önskade uttaga minst 20 procent därav i form av lantsmör, erhöll sålunda en extra tilldelning av lantsmör, motsvarande 10 procent av hans sammanlagda matfettstilldelning under två månader. En liknande extra tilldelning medgavs även för uttagning i början av 1944, motsvarande 10 procent av bageriidkares matfettstilldelning för en månad. En särskild anordning befanns jämväl erforderlig för att åstadkomma en snabbare omsättning av det under sommaren och hösten upplagda beredskapslagret av smör. Fr. o. m. den 1 november 1943 och tills vidare skulle som villkor för mejeris eller partihandlares rätt att försälja smör gälla, att för varje vecka minst hälften av det smör, som under veckan av mejeriet eller partihandlaren såldes till annan än Svenska mejeriernas riksförening, skulle utgöras av beredskapslagrat smör, d. v. s. sådant smör som av riksföreningen med statligt stöd inlagrats i kylhus eller fryshus. Vad beträffar den direkta mjölkkonsumtionen hade denna, efter den successiva stegring som ägt rum under krisåren, stabiliserat sig på en nivå som låg 80 å 90 procent över konsumtionen år 1939 (varvid dock bör tagas i betraktande, att gräddförbrukningen genom regleringsåtgärder högst väsentligt nedbringats). Med stöd av erfarenheter från föregående år kunde man för 1943 tämligen väl fixera de områden av landet, där den ordinarie mjölktillförseln icke komme att förslå för behovet, och man blev därigenom i stånd att förbereda de åtgärder, som i olika hänseenden måste vidtagas för att förse befolkningen i bristområdena med erforderlig tillgång på mjölk. Dessa bristområden, omfattade i huvudsak hela Norrland samt Stockholm, Dalarna och Värmland. Det viktigaste momentet i den omställning som krävts för att neutralisera säsongvariationerna i mjölkproduktionen har varit, att de smörproducerande mejerierna tidvis fått rycka in och deltaga i leveranserna av konsumtionsmjölk. Söderut har detta ordnats inom vederbörande mejeriförbund eller motsvarande jordbrukarorganisationer, medan de nordliga bristområdena tillförts mjölk i första hand genom åtgärder från livsmedelskommissionens och Svenska mejeriernas riksförenings sida. Stockholms mjölkförsörjning har ombesörjts av Mjölkcentralen, som bl. a. föranstaltat om avsevärda långväga transporter med tankvagnar. Till de nu nämnda anordningarna, som redan tidigare i viss mån praktiserats, kom under år 1943 en annan, nämligen tillförseln till de nordliga bristområdena av t o r r m j ö l k i stället för vanlig konsumtionsmjölk. Åtgärden att utbyta de skrymmande mjölktransporterna på långa sträckor med försändelser av torrmjölk föranleddes framför allt av bristen på bilgummi och i viss mån även på mjölkflaskor. Avgörande för framgången härvidlag var, att det lyckats att framställa torrmjölk av sådan beskaffenhet, att den utan större svårigheter kunde återföras till sitt ursprungliga skick (s. k. spray-mjölk). För ändamålet inledde livsmedelskommissionen i början av året samarbete med statens mejeriförsök i Alnarp och senare även

med arméförvaltningen, som med gott resultat anordnade utspisningsförsök vid vissa truppförband i Norrland. Utlåtande om torrmjölkens fullvärdighet i jämförelse med vanlig mjölk avgavs av chefen för statens institut för folkhälsan, varjämte medicinalstyrelsen lämnade livsmedelskommissionen de direktiv, som ur styrelsens synpunkt erfordrades för att anordningarna med torrmjölkstransporter i större skala skulle kunna godkännas. Sedan dessa förberedelser skett, reserverade livsmedelskommissionen av sommarens högproduktion en kvantitet konsumtionsmjölk, som gjorts lagringsduglig genom att vattnet borttagits från densamma, upplade denna kvantitet i lämpliga lagringslokaler och överlämnade den därefter, när höstens mjölkbrist satte in, till mejerierna å bristorterna, där den återställdes i sitt ursprungliga skick. Torrmjölk har sålunda för utdrygning av tillgängliga kvantiteter färskmjölk kommit till användning från Boden—Luleå i norr till Gävle och Karlstad i söder. Inblandningen av torrmjölk i färskmjölken har alltefter behovet på resp. orter varierat mellan 10 och 50 procent. Anordningen kan sägas ha utfallit med fullständig framgång och några klagomål av betydelse bland konsumenterna ha ej försports. Den ordinarie ransonen inom m a t f e t t s r a n s o n e r i n g e n förblev praktiskt taget oförändrad med i regel 250 gram per person i veckan. I mitten av december lämnades emellertid en extra tilldelning av 250 gram smör. Hälften eller under vissa perioder tre fjärdedelar av den ordinarie ransonen fick uttagas i matfett efter köparens fria val, återstoden måste uttagas i margarin, matolja eller flott. Fr. o. m. den 27 december upphörde denna differentiering helt. I fråga om r a b a t t s y s t e m e t genomfördes i enlighet med kungörelse den 5 november 1943 (nr 774) vissa ändringar i samband med den utdelning av nya rabattkort för matfett och mjölk, vilken ägde r u m i slutet av november. Åldersgränsen för de förbrukare, som på grund av låg resp. hög ålder ägde erhålla rabattkort utan behovsprövning, framflyttades ett år. Sålunda utdelades enligt de nya bestämmelserna rabattkort till barn, födda efter den 31 december 1927, samt till vuxna personer, födda före den 1 januari 1877. Till grund för bedömningen av rabattsökandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden skulle vid utdelning av de nya rabattkorten läggas 1943 års taxering, med skyldighet för kristidsnämnderna att beakta sådana ändringar som inträtt efter utgången av 1942. För sådana fall, då rätt ej förelåg att erhålla rabattkort utan behovsprövning, skulle som förut gälla, att tilldelning av rabattkort kunde ske efter behovsprövning, därest synnerliga behovav prisrabattering prövades föreligga. Medgivandet för jordbrukare att använda sina rabattkort vid inköp av fodermedel, utsädesspannmål, konstgödsel och kalk skulle gälla även i fortsättningen. Den avsevärt förbättrade tillgången på ost möjliggjorde att ostransonerna kunde successivt höjas från c:a 34 gram per vecka i juli till 52 gram i de-

55 cember. Dessutom lämnades till julen en extratilldelning av 250 gram. Strax före årsskiftet skedde en ytterligare ökning av den ordinarie tilldelningen, så att veckoransonen bragtes upp till 65 gram. Fri försäljning medgavs avvissa partier från Schweiz och Danmark importerad ost. Ett särskilt kontrollsystem har införts i fråga om s. k. mesvaror (messmör och mesost). Sedan Kungl. Maj:t den 14 maj 1943 uppdragit åt styrelsen för Svenska smörprovningarna att utöva kontroll (iver mesvaror samt bemyndigat lantbruksstyrelsen att i samråd med styrelsen för Ostintressentföreningen utfärda särskilda föreskrifter för begagnande av ett å smörprovningarna registrerat varumärke för mesvaror, meddelade lantbruksstyrelsen i kungörelse den 26 juni 1943 dylika föreskrifter. Enligt sagda kungörelse kunde envar, som vid av smörprovningarna anordnade provningar visade sig tillverka (förpacka) mesvaror av god beskaffenhet, erhålla rätt att för sin mesvarutillverkning (mesvaruförpackning) använda ett på smörprovningarna inregistrerat varumärke, benämnt mesvarumärket. För att uppmuntra tillverkare (förpackare) att i så stor utsträckning som möjligt deltaga i dessa provningar och därigenom förhindra en utveckling mot dålig kvalitet och hållbarhet på inom landet tillverkade mesvaror beslöt livsmedelskommissionen i samråd med priskontrollnämnden, att de gällande normalpriserna på messmör och mesost skulle få uttagas endast för sådana mesvaror, som i vederbörlig ordning försetts med mesvarumårke, medan för omärkta varor skulle tillämpas lägre normalpriser. De nya prisbestämmelserna skulle gälla fr. o. m. den 1 november 1943. Äggregleringen. Till följd av den säsongmässiga nedgången i äggproduktionen under årets senare hälft minskades äggransonen från c:a 45 gram per person och vecka i juli till c:a 32 gram i december. Alternativt fick som förut mot äggkupongerna inköpas vissa andra varor, nämligen melange-äggpulver, havregryn och vissa köttvaror. Läget på äggmarknaden under här avsedd lid kan betecknas som fördelaktigare än under föregående år, i det att allmänheten å de flesta orter till större delen kunde utfå sin tilldelning av ägg. Vid sidan av äggransonen lämnades under hösten en särskild tilldelning av melangeäggpulver. V r å n den 11 oktober fick vid beviljande av licens till näringsställen samt till företag, som använde äggvaror för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu, tilldelningen höjas från förutvarande 35 till 50 procent av genomsnittliga veckoförbrukningen under februari och mars 1941. Fyra femtedelar av tilldelningen skulle emellertid lämnas i form av melange-äggpulver, utom vid allmänna sjukvårdsinrättningar, barnhem och liknande anstalter, där ungefär hälften av tilldelningen liksom förut skulle uttagas i äggpulver.

56 Fisket och fiskhandelsregleringen. Totalt torde fiskproduktionen i landet under år 1943 ha hållit sig på ungefär samma nivå som under 1942, dock med vissa anmärkningsvärda förskjutningar mellan de olika fiskslagen. Den redovisade strömmingsfångsten ökades och nådde en större kvantitet än under något av de föregående krisåren. Torskfisket, i synnerhet i södra Östersjön, visade sig jämväl osedvanligt givande, likaså fångsterna av vitling och flatfisk. Däremot företedde sillfisket en markerad nedgång. Den förut rätt stora fångsten av tonfisk hade nästan upphört. En delvis preliminär sammanställning beträffande det totala resultatet av saltsjöfisket, vilken offentliggjorts i Kommersiella meddelanden 1944 h. 1, anger för åren 1939—1943 följande tal (ton).

Sill Strömming Skarpsill Torsk Makrill Vitling Tonfisk Annan saltsjöfisk Summa

33 341 28 704 13 596 13 026 3 524 3 192 310 21 950

25 198 21 120 6 880 10 449 3 602 2 736 638 11 940

37 176 26 627 5 431 15 833 6 881 4 058 436 15 737

30 609 31791 11 008 18 240 5 300 6 407 2 000 15 051

25 365 32 297 13 988 20 550 4 717 8 506 23 13 390

117 643

82 563

112 179

120 406

118 836

Sötvattensfisket, för vilket icke finnes någon riksomfattande statistik, uppges för år 1943 liksom för de närmast föregående åren ha varit större än under normala år. Då denna fisk till väsentlig del konsumerats i närheten av fångstorterna, har den emellertid ofta nog icke framkommit i förut vanlig omfattning i de större konsumtionscentra. Importen av färsk fisk, vilken redan år 1942 var starkt inskränkt, nedgick år 1943 ytterligare, nämligen från 4 700 till endast 2 800 ton. Importen av salt sill upphörde nästan fullständigt. Det förbättrade försörjningsläget, särskilt i fråga om kött, gjorde att efterfrågan på fisk under senare halvåret 1943 kunde i allmänhet rätt väl tillgodoses. Detta åter möjliggjorde i flera fall prisnedsättningar samt ett lättande i vissa avseenden på handelsrestriktionerna. De överskottskvantiteter av fisk, som livsmedelskommissionen på grund av gjorda utfästelser föranleddes övertaga för saltning eller annan beredning, voro under första halvåret 1943 anmärkningsvärt stora men minskades under senare halvåret som följd av de vidtagna inskränkningarna i garantisystemet (se nedan). Totalkvantiteten av de genom saltning, konservering eller frysning för ivsmedelskommissionens räkning eller efter dess anvisning under åren 1940 —43 tillvaratagna viktigare fiskslagen redovisas sålunda i ton färsk råvara:

57 Saltning År

1940 1941 1942

1 Sill

Annan fisk1

649 917 9 971 6 068 1 274

834 2 023 9 621 2 516

Konservering

Frysning

Sill

Annan fisk1

Annan fisk1

200 150 400

204 3 212 1255 1 054

89 215 161

Annan fisk än sill, skarpsill och strömming.

De stora kvantiteterna saltad fisk, annan än sill m. m., avse huvudsakligen torsk och makrill. Den till saltning använda färska sillen motsvarar i tunnor salt sill om 100 kg år 1942 c:a 93 000 och år 1943 c:a 67 000 tunnor. Dessa siffror böra jämföras med förkrigsimporten av salt sill, som i genomsnitt uppgick till c:a 250 000 tunnor. Saltningen av annan fisk har i viss mån kompenserat minskningen i tillgången på salt sill. Den 3 juli 1942 hade Kungl. Maj:t godkänt avtal, som livsmedelskommissionen ingått med konservfabriker anslutna till Bohusläns konservfabrikers fördelningsförening u. p. a. angående inköp och k o n s e r v e r i n g av fisk under år 1942 samt lagring av de färdiga konserverna, innefattande å kommissionens sida bl. a. utfästelse om viss garanti i händelse av ett allmänt prisfall (se del IV sid. 70). Under medverkan av nämnda förening och i samråd med priskontrollnämnden överenskom livsmedelskommissionen sedermera preliminärt om de villkor, under vilka de till föreningen anslutna fabrikerna under år 1943 skulle medverka vid framvinnande av för landets försörjning erforderliga lager av fiskbullar och andra fiskinläggningar. Nya avtal ingingos härefter dels med fördelningsföreningen, dels med medlemmar i föreningen, vilka godkändes av Kungl. Maj:t genom beslut den 8 juli 1943. I avtalet med föreningen förklarade sig livsmedelskommissionen ha för avsikt att av den fisk, som i enlighet med gällande bestämmelser angående regleringen av handeln med vissa fiskslag av fiskarena infördes för försäljning å fiskmottagningsplatserna i Göteborgs och Bohus län samt Hallands län, anvisa vissa kvantiteter för konservering genom föreningens medlemmar samt sådana utanför föreningen stående fabriker, vilka kommissionen efter föreningens hörande bestämde. Utomstående fabrik skulle kontraktsenligt förbinda sig att till föreningen betala de kvoteringsavgifter, som föreningsmedlemmarna hade att erlägga. Det preciserades närmare vilka slag av fisk — makrill, tonfisk, annan reglerad fisk samt sill och skarpsill — som skulle anvisas konservindustrien, i den mån fångsterna därav ej funnes erforderliga för tillgodoseende av behovet på färskmarknaden. Fisk, som anvisades för konservering, skulle av föreningen fördelas å de särskilda fabrikerna enligt fastställd fördelningsplan.

58 I avtalen med fabrikerna förbundo sig dessa att till gällande marknadspriser till 1943 års utgång inköpa all fisk, som anvisades dem jämlikt avtalet med föreningen. Närmare bestämmelser lämnades angående olika slag av konserver och inläggningar. Beträffande inläggningar, som på grund avgällande beslag ej fingo försäljas fritt, skulle försäljningen i princip påbörjas senast den 1 januari 1944. Eljest skulle lagringsersättning utgå, i den mån kommissionen ej tilläte försäljning av färdiga konserver före ingången av år 1944. Kommissionen åtog sig som förut viss garanti i händelse av allmänt prisfall. I föregående halvårsredogörelse har omnämnts (se del IV sid. 299), att från den 1 juli 1943 åtskilliga ändringar genomfördes i p r i s - o c h g a r a n t i s y s t e m e t för saltsjöfisk, vilka inneburo bl. a. dels alt avsättningsgarantien upphävdes beträffande åtskilliga av de mindre viktiga fiskslagen, såsom äkta tunga, hälleflundra, piggvar, slätvar, tonfisk, havkatt och marulk, ävensom för de mindre sorteringarna av torskfiskar och sill, dels att normalpriserna och de garantipriser, vilka fortfarande skulle gälla, rätt avsevärt reducerades. Nedsättningar skedde även i normalpriserna på strömming och räkor samt, fr. o. m. den 15 juli, på ål. I fråga om strömming vidtogos senare under året tid efter annan jämkningar i normalpriserna, uppåt eller nedåt, i anslutning till växlingar i fångsternas omfattning, delvis kombinerade med förskjutningar i prisområdesindelningen. Pris- och avsättningsgarantien upphävdes från den 7 augusti för sådan torsk som fångats utanför eller ilandförts vid syd- eller ostkusten. Vidare kan nämnas, att regleringsbestämmelserna angående handeln med skarpsill upphävdes fr. o. m. den 1 oktober samt att normalpriserna å salt sill och skarpsill nedsattes fr. o. m. den 1 november. I skrivelse den 2 november 1943 meddelade livsmedelskommissionen, att den sänkning av priserna å ett flertal fiskslag, som skett efter den 1 juli 1943, icke kunnat förhindra, att avsevärda överskott uppstått på fisk som icke kunnat placeras till konsumtion i färskt tillstånd. Kommissionen hade därför på grund av den gällande avsättningsgarantien från nämnda tidpunkt måst övertaga ej mindre än omkring 2 milj. kg fisk, huvudsakligen torsk, vitling, kolja, lyrtorsk och gråsej. Nya prisförhandlingar hade upptagits med fiskarsammanslutningarna i september. Härvid hade enighet under vissa förutsättningar uppnåtts om en avsevärd inskränkning i prisgarantien och en friare prisbildning å ett flertal fiskslag, varigenom bättre anpassning i prishänseende efter rådande efterfrågan kunde väntas skola uppnås och försäljningen vid rikligare tillgång sålunda underlättas. Sedan Kungl. Maj.t den 12 november godkänt de av kommissionen med fiskarorganisationerna slutna avtalen, meddelade kommissionen i cirkulär nr 1622 i flera hänseenden ändrade bestämmelser i hithörande frågor att

59 tillämpas fr. o. m. den 20 november. Sålunda föreskrevs, att de tidigare meddelade bestämmelserna angående den allmänna regleringen av handeln med saltvattensfisk skulle i oförändrat skick äga tillämpning endast på makrill, sådan torsk om minst 76 cm, som fångats utanför och ilandförts vid västkusten, kolja, kummel, sandskädda, rödtunga, rödspätta, sill och strömming. Dessa fiskslag benämndes »allmänt handelsreglerad fisk». För andra slag av saltvattensfisk — med undantag av skarpsill, beträffande vilken handelsregleringen tidigare upphävts — skulle allenast en partiell handelsreglering upprätthållas. Den partiellt handelsreglerade fisken skulle få av fiskare försäljas fritt, om betalning för fisken erlades till fiskhamn. d. v. s. i de fall där köpet skedde på kommunal fiskauktion i Göteborg, Lysekil, Strömstad, Gravarna eller Smögen. Skulle betalningen erläggas direkt till fiskaren, ägde denne försälja partiellt handelsreglerad fisk antingen till vilken auktoriserad partihandlare som helst eller till enskild förbrukare eller detaljhandlare enligt dittills gällande bestämmelser. Till återförsäljare och till beredare av fisk fick partiellt handelsreglerad fisk från annan än fiskare säljas fritt. De föreskrifter om auktorisationstvång för detaljhandlare med fisk, som tidigare meddelats av livsmedelskommissionen, skulle icke ha avseende å partiellt handelsreglerad fisk. Beträffande sådan fisk skulle vidare gälla normalpriser endast vid försäljning till förbrukare, en bestämmelse som dock fr. o. m. den 23 december ändrades så, att normalpriserna skulle äga tillämpning vid all detaljförsäljning av partiellt handelsreglerad fisk. — iVvsättnings- och prisgarantien begränsades till att omfatta — förutom sill och strömming — torsk som fångats vid osteller sydkusten samt av fisk, fångad vid västkusten, följande fiskslag, nämligen makrill, vitling, torsk, kolja, lyrtorsk, gråsej, kummel, sandskädda, rödtunga, rödspätta och tonfisk. Garantipriserna å dessa fiskslag nedsattes med i allmänhet omkring 10 öre per kg. — Beträffande nordhavsräkor fastställdes normalpriser även vid försäljning till annan än förbrukare. I samband därmed höjdes detaljhandelspriset å räkor. Bestämmelser utfärdades i mitten av november om särskild tilldelning av k r i s t a l l s o d a för b e r e d n i n g av l u t f i s k . (Kristallsoda hade fr. o. m. den 18 juli 1943 underkastats handelsreglering, se nedan sid. 82). Varje fisksaltare skulle tillställas lämpligt antal inköpskuponger för kristallsoda att av denne i sin tur tillställas handlande, som av honom inköpte saltad fisk för beredning av lutfisk. Detaljhandlare ägde tillhandahålla köpare 80 gram kristallsoda för varje kg saltad fisk, som denne inköpte, samt 160 gram för varje inköpt kg torkad fisk. Genom kungörelser den 10 december 1943 (nr 832 och 834) förordnades om förlängd giltighet under år 1944 av de tidigare meddelade provisoriska bestämmelserna om sänkning av de legala minimimåtten vid försäljning av rödtunga och rödspätta (se del IV sid. 68).

60 Regleringen beträffande vitaminhaltiga varor m. ni. Genom åtgärder av skilda slag, som vidtagits av livsmedelskommissionen, hade tillverkningen av trän under åren 1942—43 vuxit betydligt i omfattning. För att de kvantiteter av denna, som behövde reserveras för tillgodoseende av framtida behov, skulle bli omhändertagna på tillfredsställande sätt hade reservförrådsnämnden enligt med livsmedelskommissionen träffad överenskommelse företagit lagringsköp i viss omfattning. Allt eftersom flera företagare börjat tillverka trän och ett större antal trankvaliteter börjat framställas, uppstodo emellertid svårigheter för reservförrådsnämnden att uppköpa de i många fall ganska små partier, som utbjödos. Härtill kom, att tranen före inköpen måste analyseras med avseende på vitaminhalt m. m. samt vid behov standardiseras och i vissa fall renas. I avsikt att ordna uppsamlingen och lagringen av trän på ett så praktiskt sätt som möjligt uppdrog livsmedelskommissionen åt Svenska spannmålsaktiebolaget att handha den centrala insamlingen och lagringen av sådan trän, som kunde användas för humant bruk eller för foderändamål. Spannmålsbolaget träffade därefter ett den 1 september 1943 dagtecknat avtal med Föreningen svensk trankontroll u. p. a., som alltsedan trän lagts under beslag (se del II sid. 271) haft livsmedelskommissionens uppdrag att medverka vid distributionen och försäljningen av fodertran. Enligt detta avtal åtog sig föreningen bl. a. att, i den utsträckning bolaget bestämde, från tillverkare inköpa all högkvalitativ trän, all fodertran samt all industritran, som lämpligen kunde användas såsom fodertran. På grund av de sålunda träffade anordningarna visade det sig nödvändigt att på vissa punkter ändra tidigare utfärdade föreskrifter angående reglering av trantillverkningen (se del III sid. 71, del IV sid. 75) samt att meddela vissa kompletterande bestämmelser för tillverkningen av och handeln med trän m. m. Så skedde genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 1505, vars bestämmelser trädde i tillämpning den 1 oktober 1943. Antalet företag, som ägde tillstånd att tillverka trän för avsalu, hade efter hand utökats något. I cirkuläret meddelades bl. a. vissa ändrade föreskrifter om antecknings- och uppgiftsskyldighet för tillverkarna samt om skyldighet för dem att bekosta viss analysering av den tillverkade tranen. — Rätt att inköpa trän skulle i fortsättningen tillkomma reservförrådsnämnden och trankontrollföreningen ävensom innehavare av inköpslicens. Trän, framställd av späck från havsdjur, fick dock alltjämt även inköpas av vissa fiskförsäljningsföreningar. Utan licens fick trän inköpas mot lakar- eller veterinärrecept från apotek. Dessutom fick fodertran av djuruppfödare inköpas i allmänna handeln mot veterinärintyg (jfr sid. 46). Särskilda normalpriser fastställdes för högkvalitativ trän. I övrigt förblevo tidigare gällande normalpriser oförändrade. Fisklever fick som förut av fiskare överlåtas endast till vissa bestämda personer eller företag, som av livsmedelskommissionen erhållit tillstånd att

61 av fisklever tillverka trän för avsalu. Överlåtelse av lever från annan än fiskare fick fortfarande ske fritt. Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad köksväxtodling m. m. En liknande kampanj till befrämjande av h u s b e h o v s o d l i n g e n a v p o t a t i s o c h k ö k s v ä x t e r som den, vilken ägt rum under år 1942, bedrevs av livsmedelskommissionen under år 1943. Sålunda utövades liksom förut propagandaverksamhet och höllos upplysningskurser för ändamålet. Härvid medverkade 30 ungdomsassistenter, vilka anställts under sex månader. För deras utbildning anordnade livsmedelskommissionen en två dagars instruktionskurs i Stockholm i slutet av mars. Den egentliga skillnaden mellan 1942 och 1943 års propaganda bestod däri, att under det senare året ett samarbete etablerades med Jordbrukarungdomens förbund (J. U. F.) på sådant sätt, att förbundets ungdomskonsulenter biträdde vid organiserandet av ungdomsassistenternas arbete samt i mån av tid och tillfälle kontrollerade detsamma. Enligt av assistenterna lämnade uppgifter hade den av ungdomar bedrivna potatis- och köksväxtodlingen ungefär samma omfattning 1943 som 1942. En del av de unga odlarna voro desamma under båda åren, men många nya tillkommo. Av assistenternas slutuppgifter framgick, att intresset för husbehovsodlingen varit stort och att odlingarna i de flesta län skötts bra. Genom beslut den 17 juni 1943 hade Kungl. Maj:t ställt ett belopp av 37 000 kronor till livsmedelskommissionens förfogande för täckande avkostnaderna för en i samråd med informationsstyrelsen planlagd propaganda för t i l l v a r a t a g a n d e a v b ä r , f r u k t e r o c h k ö k s v ä x t e r under år 1943. Rörande verksamhetens bedrivande hade livsmedelskommissionen meddelat föreskrifter genom cirkulär nr 1433 (se del IV sid. 302). Av nämnda anslag utanordnacle kommissionen vissa belopp, högst 800 kronor till varje kristidsstyrelse, såsom bidrag för bekostande av lokala demonstrationskurser, varvid uppställdes som villkor, att minst en fjärdedel av kostnaderna skulle bestridas av hushållningssällskapen eller andra intresserade på de orter, där kurserna bleve förlagda. De ifrågavarande kurserna anordnades, på samma sätt som skett under föregående år, av kristidsstyrelserna i samråd med vederbörande hushållningssällskap, varvid medverkan i första rummet lämnades av sällskapens trädgårdskonsulenter och hemkonsulenter. De båda broschyrerna »Skörd och vinterförvaring av trädgårdsprodukter» samt »Klok konservering» omtrycktes och distribuerades i mycket betydande upplagor. Skörden av bär under år 1943 kunde betraktas som medelgod, fruktskör-

den däremot som knappt medelgod. Tillvaratagandet och konserveringen av hithörande produkter torde ha skett i tillfredsställande omfattning, trots att syltsocker tilldelats i något mindre omfattning än tidigare (5 kg per person mot föregående år 6 kg). Någon lagring för livsmedelskommissionens räkning av skogsbär eller frukt företogs icke under år 1943. Rörande i n l ö s n i n g e n under år 1943 a v t i l l S v e n s k a s p a n n m å l s b o l a g e t h e m b j u d n a p a r t i e r k ö k s v ä x t e r av 1942 års skörd — dels färska, dels torkade (se del IV sid. 304) — må följande nämnas. Av hembjudna partier färska köksväxter inlöste spannmålsbolaget c:a 4 100 ton vitkål, 8 800 ton morötter, 3 800 ton rödbetor och 20 ton palsternackor. Då den inhemska marknaden under senvintern 1943 efter den ovanligt rika skörden 1942 alltjämt var väl försedd med trädgårdsprodukter, kunde de inlösta partierna endast till ringa del avsättas inom landet till konsumtion i färskt tillstånd. Vitkålspartierna måste till stor del torkas, beredas till surkål, exporteras eller avyttras till foder inom landet. Större delen av de inlösta partierna morötter nedtorkades för karotinberedning. Resten exporterades eller såldes till foder. Av rödbetorna exporterades en del. Det mesta användes dock för torkning till kaffesurrogat eller avyttrades till foder. Efter framställning från livsmedelskommissionen lämnade Kungl. Maj:t genom beslut i april 1943 ett principiellt godkännande av de viktigare åtgärder, som sålunda vidtagits för tillvaratagande av de inlösta köksyäxterna. — Av hembjudna torkade grönsaker fick spannmålsbolaget på våren 1943 mottaga sammanlagt c:a 220 ton, huvudsakligen vitkål, morötter och palsternackor. Den torkade vitkålen exporterades i viss utsträckning. Övriga torkade varor hade ännu vid 1943 års utgång endast i mindre utsträckning kunnat placeras. Rätten att erhålla lån från f r u k t - o c h p o t a t i s 1 a g e r h u s f o n d e n utsträcktes i viss omfattning enligt beslut vid 1943 års riksdags höstsession genom kungörelse den 26 november 1943 (nr 811). Ursprungligen hade fonden avsetts allenast för utlämnande av lån till ekonomisk förening för uppförande av större lagringshus, s. k. centrallagerhus. Genom den vidtagna ändringen blev det möjligt att från fonden även utlämna lån till odlare för anskaffning av mindre lagerhus, s. k. lagringskällare, för frukt, potatis eller köksväxter. Dessa mindre lagerhus skulle avses för förvaring av produkter till den tidpunkt, då odlarna lämpligen kunde leverera produkterna till centrallagerhusen. Dylika lån för anläggning av lagerkällare skulle kunna beviljas intill 60 procent av de godkända kostnaderna, tomtpriset oberäknat. Amorteringstiden bestämdes till tio år — efter de första två amorteringsfria åren — med rätt för låntagaren att före lånetidens utgång inbetala lånesumman. Som säkerhet för lånen medgavs även inteckning med bästa förmånsrätt i jordbruksinventarier liksom ock enbart fastighetsinteckning, även där denna icke hade bästa förmånsrätt i fastigheten. Prövningen

63 av säkerheten skulle ankomma på Kungl. Maj:t. I övrigt skulle den förutvarande ordningen för beviljande och utbetalande av lån äga tillämpning även i avseende på nu ifrågavarande verksamhet. N o r m a l p r i s e r för svenska äpplen (höst- och vintersorteij hade av priskontrollnämnden enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande bestämts att gälla beträffande äpplen av 1941 års skörd under tiden 24 november 1941— 30 april 1942 och beträffande äpplen av 1942 års skörd under tiden 1 oktober 1942—31 maj 1943. Jämlikt bemyndigande den 23 juli och den 20 augusti 1943 fastställde nämnden normalpriser för äpplen av 1943 års skörd att gälla dels beträffande sommarsorter fr. o. m. den 26 juli, dels beträffande höst- och vintersorter fr. o. m. den 1 september 1943. Sedermera föreskrevs, att bestämmelserna beträffande svenska äpplen även skulle avse från Schweiz och Danmark importerade äpplen av 1943 års skörd, Regleringen av handeln med ris och risgryn. Någon utransonering av ris eller risgryn hade icke förekommit sedan januari 1943 med undantag av en engångstilldelning, som lämnades alternativt med fiskkonserver t. o. m. den 30 april. Den 27 september återupptogs den regelbundna tilldelningen med en kvantitet av 250 gram per person fram till slutet av november och 500 gram per person under tiden 1 december 1943—29 februari 1944 ( = resp. 27 och 39 gram per vecka). Försäljningen skulle ske mot kupong till beredskapskortet A 3. I stället för nämnda risprodukter fick under den senare perioden i mån av tillgång inköpas dubbel kvantitet risflingor. Därjämte utlämnades fr. o. m. den 15 september 1943 för fri försäljning till enskilda hushåll samt för försäljning mot licens till näringsställen och allmänna inrättningar m. fl. ett parti s. k. brutet ris, som under sommaren inkommit till landet. Å detta ris fastställdes ett normalpris vid försäljning till förbrukare av 1 krona 10 öre per kg. Regleringen av handeln med socker och sirap. Till följd av förlängning av ransoneringsperioderna för socker och sirap fr. o. m. den 10 juli 1943 med två dagar under bibehållande av förutvarande tilldelningskvantiteter för resp. perioder, vilka nu bestämdes att omfatta envar fem veckor, nedsattes tilldelningen till hushållen i motsvarande mån. Enahanda inskränkning företogs jämväl i tilldelningen till näringsställen. Minskningen var föranledd av att enligt Kungl. Maj:ts beslut den 8 juli 1943 ett i Danmark inköpt men ännu icke i Sverige förtullat parti socker om 6 000 ton, vilket ursprungligen avsetts för svensk konsumtion, utfördes till Norge för försäljning därstädes genom Svenska Norgehjälpen. En viss ökning av socker- och sirapstilldelningen skedde under perioden 14 december 1943—13 januari 1944 med anledning av då infallande helger.

64 För syltning och saftning hade tidigare under året medgivits 1 kg per person. Denna extratilldelning utökades under juli—oktober med ytterligare 4 kg, varigenom hela syltsockertilldelningen för året blev 5 kg per person mot 6 kg under föregående år. Även allmänna inrättningar, internatskolor, skolkök och barnbespisningar erhöllo för samma ändamål en viss extra tilldelning. Biodlare beviljades licens för inköp av intill 7, i vissa landsdelar 8 kg per bisamhälle, som skulle invintras. Beträffande tillverkning av söta läskedrycker bestämdes, att fr. o. m. den 1 augusti 1943 den liksom förut till 90 gram per liter begränsade sockertilldelningen skulle till högst 70 gram utgå i svenskt socker och till 20 gram i s. k. industrisocker (jfr del IV sid. 307). Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao. Den långa ransoneringsperiod för kaffe och te, som började den 1 mars 1943, utlöpte med september månads utgång. Ny period började dock löpa redan den 1 augusti. Tilldelningen var under första delen av den långa perioden till följd av den ringa lagertillgången synnerligen begränsad. Tack vare de ganska stora partier, som inkommo till landet genom den i maj återupptagna lejdtrafiken, kunde emellertid tilldelningen av såväl kaffe som te senare ökas rätt avsevärt. Den ordinarie ransonen blev sålunda fr. o. m. september per dag räknat beträffande kaffe ungefär fördubblad och beträffande te ungefär fyra gånger så stor som under den föregående tiden. Därtill kom under tiden den 15 oktober—10 december en extra tilldelning av 250 gram rostat kaffe eller 200 gram te per person. Tilldelningen till näringsställen m. fl. ökades i motsvarande mån. De som uttagit halvt eller fjärdedels tobakskort fingo för den period som började den 1 december avstå en sjättedel, de som uttagit helt tobakskort en tredjedel av den ordinarie ransonen kaffe och te. Uttag av ett eller två tilläggskort för tobaksvaror medförde förlust av hälften resp. två tredjedelar av kaffe- och teransonen. Fördelningen av kafferansonen under perioden 1 december 1943 —29 februari 1944 blev i enlighet härmed följande: Tilldelning till person som uttagit helt tobakskort jämte t v å tilläggskort » » » ett » u * * tan » halvt » jämte t v å > * » » ett » * * utan »> intet »

Rostat kaffe gram 250 375 500 250 375 625 750

Te gram 200 300 400 200 300 500 600

Genomsnittskvantiteterna av kaffe och te per dag under resp. månader framgå av bilaga 4. Tilläggskort för äldre personer utdelades jämväl till dem som voro födda år 1881.

65 Normalpriser på te föreskrevos att gälla fr. o. m. den 15 augusti. Prisclearing med anlitande av clearingkassan för kolonialvaror genomfördes i viss utsträckning för kaffe och te i syfte att utjämna priserna å inneliggande lager samt nytillkomna till billigare pris inköpta partier. Även ransonerna av kakaopulver för de kategorier som voro berättigade därtill, nämligen innehavare av inköpskort G (barn födda något av åren 1929—1942), ökades fr. o. m. den 1 september 1943. Kvantiteterna voro ungefär dubbelt så stora som under föregående period och höjdes från den 1 december ytterligare. Mot kupong till inköpskort G fick nu även inköpas te alternativt med kakaopulver till samma kvantitet. Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. Under andra halvåret 1943 förekom liksom under större delen av första halvåret icke någon allmän tilldelning av torkad frukt. Alltjämt gavs emellertid en begränsad tilldelning av denna vara till skogsarbetare och sjömän samt till barnbespisningar vid skolor och vissa andra inrättningar. Ett mindre parti torkad frukt, som icke förslog till allmän tilldelning, försåldes under tiden december 1943—januari 1944 mot kupong till det speciella beredskapskortet U till en kvantitet av 250 gram per person. U-kortinnehavare kunde i stället för denna kvantitet torkad frukt inköpa 250 gram bruna bönor. Tilldelningen av mandel och kärnor samt kryddor nedskärs fr. o. m. den 1 augusti avsevärt, nämligen från resp. 2-3 och 1'4 till resp. L6 och 0-9 gram per person och vecka. Av mandel och kärnor lämnades under december med hänsyn till julhelgen en extra tilldelning av 50 gram per person. Fr. o. m. den 1 september genomfördes prisclearing på kanel, vilken sammanfördes med den tidigare anordnade clearingen på vissa andra kolonialvaror. Regleringen av handeln med tobaksvaror. Den tillfälliga nedsättningen av tobaksransonerna med c:a 10 procent fr. o. m. den 26 juni 1943 upphörde i augusti, och tilldelningen blev därefter i poäng räknat ungefär densamma som tidigare under året med en lätt höjning under november och december. Nedsatta poängvärden åsattes i augusti vissa utskottsvaror av cigarrer och cigarrcigarretter. Poängvärdet sänktes jämväl den 14 september allmänt för cigarretter utan munstycke till 4 poäng för 10 st. och den 2 oktober för röktobak till 24 poäng för 50 gram, medan åter poängvärdet på cigarrer den 27 november höjdes till 17, 15 och 12 per 10 st. för resp. grupperna I, II och III. Efter framställning av styrelsen för Kungafonden Med folket för fosterlandet upptog Aktiebolaget svenska tobaksmonopolet under hösten tillverkning av ett nytt cigarrettmärke, avsett att säljas till förmån för nämnda fond och benämnt Kungafondscigarretten. I anslutning härtill beslöt livs5—

66 medelskommissionen i samråd med Tobaksmonopolet att under tiden den 13 december 1943—31 mars 1944 lämna enskilda förbrukare en särskild tilldelning av sammanlagt 40 st. kungafondscigarretter utöver den ordinarie tilldelningen av tobaksvaror. Dessa cigarretter fingo icke försäljas eller inköpas annorledes än mot vissa särskilt angivna kuponger å tobakskorten. Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna. I september 1943 skedde i enlighet med livsmedelskommissionens cirkulär nr 1509 utdelning av n y a i n k ö p s k o r t dels för köttvaror (inköpskort GS3), dels för mjöl, gryn och bröd samt matfett och socker. Dittills hade använts särskilt inköpskort för mjöl, gryn och bröd, särskilt inköpskort för matfett och särskilt inköpskort för socker, men i avsikt att underlätta kortens handhavande för konsumenterna anknöts nu ransoneringen beträffande samtliga dessa varor till ett gemensamt kort (inköpskort K 3). På detta kort funnos röda kuponger, märkta V för mjöl, gryn och bröd av alla slag, gula kuponger, märkta R, för vissa slag av samma varor, gråa kuponger, märkta M, för matfett och gröna kuponger, märkta H, för socker. Dessutom funnos på korten gula eller gråa beredskapskuponger, märkta K. Liksom de äldre inköpskorten för mjöl, gryn och bröd och för matfett hade även det nya kortet olika antal kuponger för olika åldersgrupper. Såsom ifråga om förut gällande inköpskort för matfett fanns även av det nya kortets samtliga åldersgrupper en särskild typ för mjölkproducenter. Samtidigt med de nya inköpskorten utdelades till varje hushåll en broschyr med titeln »Vad får man göra med sin ranson och sina ransoneringskort?» I samråd med de centrala militärförvaltningarna och med godkännande avöverbefälhavaren över rikets försvarskrafter utfärdade livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1475, sedermera i vissa delar ändrat, nya bestämmelser att tillämpas fr. o. m. den 1 september 1943 rörande inskränkningar i rätten för personal vid försvarsväsendet att begagna inköpskort för ransonerade varor, rörande tilldelning av inköpskort för dylika varor till sådan personal samt rörande inköp av ransonerade varor för försvarsväsendets behov. I händelse av krig skulle bestämmelserna i tillämpliga delar gälla, intill dess särskilda föreskrifter meddelats. Nya reviderade bestämmelser utfärdade livsmedelskommissionen därjämte genom cirkulär nr 1540 angående den särskilda tilldelningen av ransonerade matvaror till sjuka personer samt havande kvinnor och nyblivna mödrar ävensom genom cirkulär nr 1550 angående tilldelningen av ransonerade matvaror till sjukvårdsinrättningar. I cirkulär nr 1428 hade livsmedelskommissionen i anslutning till lagstiftningen den 17 juni 1943 (nr 405—416) angående handeln med ransonerade varor lämnat en översikt av gällande ransoneringsbestämmelser i fråga om varor, som föllo under kommissionens verksamhetsområde, och därvid även av regleringarnas omfattning med hänsyn till rätten att överlåta ransonerad

vara (se del IV sid. 313). Någon närmare redogörelse för de speciella föreskrifter, som kommissionen i anledning av ransoneringskungörelserna utfärdat angående rätten i olika fall att överlåta dylika varor, hade däremot icke givits i nämnda cirkulär. Då det syntes önskvärt, att kristidsnämnderna och jordbrukarna hade tillgång till en uttömmande sammanfattning av de olika bestämmelserna beträffande överlåtelse av jordbruksprodukter från producenter och likställda personer, meddelade kommissionen i cirkulär nr 1510 en dylik sammanfattning. I samma cirkulär intogos även de bestämmelser, som reglerade rätten för jordbrukare och likställda personer att förmala och utfodra spannmål samt att nedslakta djur. Vissa ändringar och tillägg till förut gällande föreskrifter gjordes därvid, huvudsakligen i syfte att ernå större enhetlighet mellan bestämmelserna för olika varor. Ändringarna trädde i kraft den 1 oktober 1943. Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. Den 8 oktober 1943 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse (nr 725) angående i n v e n te r i n g a v v i s s a å k e r a r e a le r, liknande den som verkställts i oktober månad de båda föregående åren (se del III sid. 83 och del IV sid. 87). Allmän s v i n r ä k n i n g ägde rum per den 15 oktober jämlikt kungörelse den 8 oktober 1943 (nr 727). Angående p o t a t i s i n v e n t e r i n g a r n a i oktober 1943 samt vid årsskiftet 1943/44 se sid. 47. Sedvanliga k v a r t a l s i n v e n t e r i n g a r r ö r a n d e l a n d e t s f ö r r å d a v v i s s a l i v s m e d e l m. m. ägde rum per den 13 september och den 6 december 1943 enligt kungörelser den 3 september och den 26 november 1943 (nr 674 och 789). Varulistan utökades vid den förra av dessa inventeringar med blandningar av vit-, svart- eller kryddpeppar och vid den senare inventeringen med annan salt fisk än sill, skarpsill och strömming.

5. Industrien. Översikt av produktionsutvecklingen. Efter det bottenläge, som den industriella produktionen som helhet betraktad nådde under år 1941, då densamma enligt Sveriges industriförbunds produktionsindex för året i genomsnitt angavs med siffran 104 (medeltalet för 1935 = 100), hade produktionsvolymen successivt drivits upp, så att för år 1942 erhållits medelsiffran 108 och för år 1943 medelsiffran 109. Under året 1943 höll sig produktionen — bortsett från en viss avmattning under sommarmånaderna — i stort sett stabil, fastän utvecklingen, som naturligt är, förlöpte olika inom olika branscher. Fortsatt nedgång visade framför allt massa- och pappersindustrierna, där produktionsvolymen under senare delen av året sjönk till mindre än hälften av basårets volym mot i genomsnitt 53 procent under föregående halvår och 66 procent under senare halvåret 1942. Verkstadsindustriens produktion åter intensifierades ytterligare, så att den under årets två sista månader nådde nya maximital. Index för antalet sysselsatta arbetare inom industrien (september 1939 c= 100) varierade i allmänhet under år 1943 mellan 92 och 95 med tillfällig uppgång till 96 i juni och nedgång till 90 i juli (jfr nedan sid. 176). Över huvud synes bristen på arbetskraft mer än tidigare ha gjort sig gällande som en i viss mån produktionshämmande faktor inom flera industrier. Lejdbåtstrafikens upphörande, först under vårmånaderna, sedan under senhösten från slutet av oktober, ävensom av andra skäl föranledd minskning i tillförseln från utlandet medförde visst avbräck i råvaruförsörjningen, varav ock produktionsinskränkningar blevo följden. Bränslefrågan synes däremot under år 1943 icke ha vållat några mera betydande svårigheter. Läget skilde sig i detta hänseende ej i nämnvärd mån från förhållandena under år 1942. Kapitalinvesteringarna inom industrien voro under 1943 enligt av kommerskollegium verkställd utredning av ungefär samma storleksordning som under 1942, nämligen omkring 640 milj. kronor. De största investeringarna förekommo nu som förut inom gruppen malmbrytning och metallindustri. Utvecklingen inom särskilda industriområden. J ä r n i n d u s t r i e n s årstillverkning torde ha nått i stort sett samma omfattning 1943 som 1942. Väl skedde under sommaren en viss inskränkning

69 i driften, delvis föranledd av ökade militärinkallelser, men under hösten vidtog åter en stegring i produktionens omfattning i samband med att lättnader inträdde i arbetskraftstillgången. Den totala järnkonsumtionen inom landet har för 1943 — liksom för 1942 — uppskattats till inemot 1 milj. ton. Härmed må jämföras, att genomsnittskonsumtionen för åren 1932—41 beräknats till endast 860 000 ton. Byggnadsindustriens förbrukning torde ha motsvarat 25 a 30 procent av totalsiffran. Bristen på legeringsämnen nödvändiggjorde fortsatt sträng ransonering härav. Av järnindustriens tillverkning utgjordes liksom året förut omkring 60 procent av ordinärt järn mot omkring 40 procent kvalitetsstål, medan proportionen tidigare plägat vara den motsatta. Av skrot hade mot slutet av 1942 så gott som all import upphört; importen kunde sedan återupptagas, men den stannade vid endast omkring 11 000 ton under hela året 1943 mot ungefär det dubbla året förut. Den inhemska skrottillgången kunde, jämte denna import, nödtorftigt täcka behovet. Träkolförsörjningen var i allmänhet fullt tillräcklig. Exporten av järn och stål företedde under år 1943 liksom importen en nedgång på närmare 20 procent i jämförelse med 1942. På den inhemska marknaden var efterfrågan på handelsjärn stor, och icke prioritetsberättigade beställare hade svårt att få sina behov tillgodosedda. Det tidigare införda kvoteringssystemet mellan järnverken i avsikt att säkerställa de angelägnaste leveranserna måste därför upprätthållas. Inom v e r k s t a d s i n d u s t r i e n vållade arbetskraftsproblemet fortfarande stora svårigheter men hindrade dock i stort sett ej en fortsatt stegring av tillverkningen. Utvecklingen var emellertid ganska oenhetlig, med avgjord produktionsavmattning på vissa håll men stegring på andra håll, delvis sammanhängande med en framtidsbedömning, som tagit sig uttryck i ökad tillverkning på lager för att möta väntade exportmöjligheter. Materialsvårigheter ha i viss mån hämmat driften inom v a r v s i n d u s t r i e n , vilket framtvingat regleringsåtgärder med hänsyn till förbrukningen av framför allt fartygsplåt och spantjärn. Särskilt ha därvid inskränkningar skett, när det gällt reparation av utländska fartyg och nybyggnader för utländsk räkning. Nybyggnadsprogrammet upptog för år 1943 tillhopa 155 000 bruttoton mot omkring 210 000 ton för år 1939. De osäkra framtidsutsikterna, bl. a. i samband med den forcerade tonnageproduktionen i Amerika, ha givetvis verkat i viss mån hämmande på intresset för nya beställningar särskilt av trampfartyg. Vad t r ä i n d u s t r i e n beträffar har dess verksamhet begränsats därav att exportmöjligheterna blivit ytterligare beskurna. Den till utlandet försålda årskvantiteten av sågade och hyvlade trävaror uppgick under år 1943 till endast omkring 220 000 std eller omkring 140 000 std lägre än under 1942 och betydligt mindre än en tredjedel av 1939 års exportförsäljning. Större delen av exporten (nämligen c:a 150 000 std) gick till Tyskland; av den i handelsavtalet med detta land förutsedda kvantiteten blevo emellertid om-

kring 65 000 std outtagna. En avsevärd nedgång inträdde ock i exporten till Danmark och Nederländerna. Försäljningen till Sydamerika (Argentina) var obetydlig. Avsättningen på den inhemska marknaden har beräknats till i runt tal 550 000 std. Även denna marknad blev mot årets slut något svagare. Pappersmasseindustrien hade liksom trävaruindustrien att kämpa mot successivt försämrade avsättningsmöjligheter. Driftkapaciteten kunde utnyttjas endast till något över 30 procent, men icke ens den sålunda reducerade tillverkningen fann avsättning, varför industriens lagerökning under året var relativt betydande. Den kompensation för minskad export, som tillverkningen av fodercellulosa medförde under åren 1941 och 1942, hade till stor del bortfallit, i det att inga nya leveranser av sådan cellulosa avtalats för år 1943; den tillverkning härav som skedde under första halvåret — motsvarande omkring 25 procent av 1942 års siffra — gällde endast slutleveranser mot äldre kontrakt. Då slipmassa kunnat exporteras blott i obetydlig omfattning, har produktionen därav som förut till största delen legat nere. Enligt gällande handelsavtal med Tyskland förutsågs leverans till detta land under 1943 av sammanlagt 138 000 ton silkemassa och 89 000 sulfatmassa mot resp. 166 000 och 60 000 ton för 1942. Dessa kontingenter blevo emellertid till stor del outtagna. För silkemassa stannade den levererade kvantiteten vid omkring 90 000 ton, varav 10 000 mot kontrakt från 1942; av sulfatmassan uttogs endast omkring hälften av kontingenten. Enligt handelsavtalet med Italien levererades för första halvåret 1943 omkring hälften av den för silkemassa till 60 000 ton och den för sulfatmassa till 20 000 ton bestämda kvantiteten. Under senare delen av året bortföll den italienska marknaden helt. Relativt betydande leveranser ägde rum till Argentina under de månader då lejdtrafiken var i gång. Ett visst uppsving kunde även förmärkas på den spanska marknaden. Totalexporten av pappersmassa uppgick år 1943 till 439 000 ton (torrtänkt vikt) mot 659 000 år 1942 och 2 331 000 år 1939. Inom p a p p e r s i n d u s t r i e n hade år 1942 skett en viss återhämtning, men läget försämrades åter under 1943, framför allt mot slutet av året. Endast omkring 60 procent av brukens genomsnittliga kapacitet kunde utnyttjas, för vissa grupper av fabriker ännu mindre. Bäst kunde tillverkningen av tidningspapper upprätthållas, beroende främst på ökad efterfrågan från Argentina. I övrigt gick exporten avsevärt tillbaka. Hela exporten av papp och papper utgjorde 195 000 ton mot 238 000 ton 1942 och 602 000 ton 1939. T e x t i l i n d u s t r i e n uppvisade ungefär samma läge som under 1942. Verksamheten fortgick i den begränsade omfattning som tilldelningen av textilråvaror medgav. På åtskilliga håll gjorde sig en viss brist på arbetskraft, särskilt kvinnlig, kännbar. Importen av ull uppgick år 1943 till nära nog samma kvantitet som året förut, nämligen 6 400 ton mot 6 900 ton 1942.

71 Bomullsimporten var däremot starkt minskad, från 32 000 till 18 200 ton. Importen av cellull utgjorde 6 200 ton mot c:a 7 000 lon 1942. E n viss ökad mängd lin och hampa, dock långt ifrån tillräcklig för behovet, kunde levereras från inhemsk odling. Sedan den nya cellullfabriken vid Älvenäs under mars månad 1943 igångsatts, hade den inhemska produktionskapaciteten för cellull fördubblats. Kapaciteten uppgick till omkring 15 000 ton per år men var ännu vid årets utgång ej till fullo utnyttjad. Produktionsindex för textilindustrien höll sig under året tämligen jämnt 2 ä 4 enheter över 100. Den bristande tillgången på grövre bottenläder hade i april framtvingat förbrukningsransonering för s k o v a r o r och skärpt reglering för hela läder- och lädervaruindustrien. På grund härav tvingades under sommaren flertalet skofabriker att inställa driften. Vid vissa fabriker var det dock möjligt atl upptaga skotillverkning av ersättningsmaterial. Bottenlädertillgången blev under hösten något bättre, vilket tillät en mindre produktionsslegring. men samtidigt tenderade skokonsumtionen att sjunka i den mån de knappa ransonerna utnyttjats. Index för antalet sysselsatta arbetare inom skoindustrien, som under sommarmånaderna nedgått till 46 (september 1 9 3 9 = 100), steg mot årets slut till 72. Inom g u m m i i n d u s t r i e n var produktionen som förut till följd av råvarubrist relativt begränsad. Den starka inskränkningen av tändstickstillverkningen fortfor, medan i övrigt tillverkningen inom den k e m i s k a i n d u s t r i e n liksom även inom l i v s m e d e l s i n d u s t r i e n kunde hållas väl uppe. Vad beträffar b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n hämmades denna på kännbart sätt genom knappheten på såväl arbetskraft som vissa slag av byggnadsmaterial. 1 båda dessa hänseenden, framför allt i fråga om arbetskraften, förbättrades dock läget successivt under året, och det från början uppställda byggnadsprogrammet blev i verkligheten betydligt överskridet. Sammanlagt fullbordades år 1943 i städer med över 10 000 invånare c:a 22 200 bostadslägenheter, vilket innebar en ökning jämfört med 1942 med <»ver 40 procent. Hela antalet beviljade byggnadsföretag i de större städer, för vilka jämförelsetal för tidigare år föreligga, omfattade för år 1943 23 689 bostadslägenheter med 69 629 eldstäder mot 21310 lägenheter med 60 286 eldstäder 1942 och 29 539 lägenheter med 82 289 eldstäder 1939. Nämnda siffror för 1943 ange en vacker stegring i förhållande till året 1940, då antalet beviljade byggnadsföretag i samma städer blott omfattade 3 947 lägenheter med 11896 eldstäder. 1

1 Det må anmärkas, att de siffror rörande beviljade byggnadslov i de största städerna, som anförts i del IV, sid. 92 och 318, avse antalet eldstäder, som angivna bevdjade byggnadsföretag omfattat.

72 Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion. Metaller och

metallvaror.

Sverige har i fråga om varmvalsad järnplåt av grövre dimensioner samt varmvalsat profiljärn av olika slag i lång tid ej varit självförsörjande utan till betydande del beroende av import, särskilt för täckande av behoven för fartygsbyggnadsändamål. Så har också varit fallet under krigsåren. Importen av järnplåt i dimensioner av minst 3 mm tjocklek uppgick år 1942 till 72 000 ton, varav 45 000 ton fartygsplåt. Den inhemska produktionen av sådan järnplåt utgjorde samma år 85 000 ton, varav 19 000 ton fartygsplåt. Då fortvaron av denna import tedde sig osäker och då någon ökning av den inhemska produktionen svårligen kunde genomföras annat än på bekostnad av andra för landets järnförsörjning betydelsefulla varuslag, fann industrikommissionen det vara av synnerlig vikt, att det inhemska järnmaterial, som kunde ställas till varvsindustriens förfogande, samt det material, som kunde tillföras genom import, komme till den för landet ändamålsenligaste användningen. För att det skulle bliva möjligt för vederbörande statliga myndighet att pröva angelägenheten av de olika nybyggen och reparationer av fartyg, som under rådande förhållanden borde äga rum, syntes enligt kommissionens mening en reglering av handeln med ifrågavarande varor erforderlig. På kommissionens hemställan förordnade då Kungl. Maj:t genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 646) om beslag i viss omfattning å järnplåt och profiljärn. Beslaget, vilket trädde i kraft fr. o. m. den 1 augusti 1943, omfattade varmvalsad järnplåt av 3 mm tjocklek eller däröver samt balk-, vinkel- och annat profiljärn, vägande 5 kg per löpmeter eller däröver, med undantag av järnvägs- och spårvägsskenor. Under beslaget hänfördes dels alla inom riket befintliga förråd av nyssnämnda varor, vilka innehades av varvsföretag, dels de varupartier som efter beslagstillfället mottogos vid varv. Genom meddelande n r 146 lämnade industrikommissionen generellt tillstånd för varv att tills vidare fritt försälja beslagtagen vara. Därjämte medgav kommissionen varvsföretagen rätt att tills vidare använda beslagtagen plåt och beslagtaget profiljärn för byggande eller reparation av fartyg med en dräktighet av högst 50 bruttoton ävensom att förbruka beslagtagna varor av hithörande slag för annat ändamål än byggande eller reparation av fartyg. För användning av beslagtagen vara i andra fall än nyss sagts fordrades särskilt tillstånd av industrikommissionen. Beträffande fartyg, som vid beslagets ikraftträdande voro påbörjade, lämnade kommissionen underrättelse för varje särskilt fall. I den nedan å sid. 74 omförmälda kungörelsen den 8 juli 1943 (nr 627) med vissa bestämmelser angående reglering av handeln med glasvaror m. m. föreskrevs bl. a., att industrikommissionen ägde förordna, att kärl ej blott av glas utan ock av plåt, smidbart järn eller stål eller visst eller vissa slag av sådana kärl icke finge användas för inläggning eller emballering av va-

ror av visst eller vissa slag för avsalu samt att kommissionen, därest sådant förordnande meddelats, tillika ägde föreskriva förbud mot att yrkesmässigt saluhålla eller försälja vara, vilken förvarades i kärl som enligt förordnandet ej fick användas för inläggning eller emballering av densamma. Syftet med detta stadgande var dels att vinna ökad kontroll över ransoneringen av vitbleck, dels att kunna effektivt reglera användningen för inläggningsoch emballeringsändamål av bl. a. svartplåt. Användningen av dylik plåt särskilt för konservering av livsmedel syntes nämligen vara i tilltagande och detta under förhållanden som kunde befaras medföra risk för varuförstöring. Ännu vid utgången av år 1943 hade industrikommissionen dock ej begagnat sig av nu nämnda bemyndigande, enär behovet av reglerande ingrepp på ifrågavarande område syntes ha blivit mindre trängande än från början antagits. För handeln med skrot och annat avfall av bly och blylegeringar samt tenn och tennlegeringar fastställde industrikommissionen genom meddelanden nr 161 och 163 nya, höjda högsta priser att gälla fr. o. m. den 1 oktober, resp. med vissa ändringar fr. o. m. den 15 oktober 1943 (jfr del IV sid. 93). Normalpriser å originalmetall i oarbetad form kommo under nu ifrågavarande period för första gången till användning, nämligen å aluminium i tackor, ämnen m. m., att gälla vid försäljning från fabrikant enligt priskontrollnämndens meddelande den 31 december 1943, nr 402, vilket stödde sig på Kungl. Maj:ts beslut s. d. Dessa normalpriser skulle tillämpas fr. o. m. den 3 januari 1944. För försäljning till förbrukare gällde som förut beträffande de viktigare metallerna högsta priser, vilka bestämts av priskontrollnämnden efter överenskommelse med Metallsektionen förening u. p. a. Glasvaror. En omfattande reglering av handeln med och tillverkningen av glasvaror genomfördes under senare halvåret 1943 med stöd av lagstiftning den 7 juli s. å. Hithörande åtgärder voro föranledda dels av önskan att kunna motverka en övernormal förbrukning av glas, särskilt för emballageändamål, dels av en tilltagande knapphet på flera vid glastillverkningen använda råvaror. Att glasemballage av skilda slag (flaskor och burkar m. m.) begynt förbrukas i avsevärt vidgad omfattning sammanhängde ej minst med de restriktioner, som efter hand måst vidtagas med avseende på användningen av förtent plåt eller s. k. vitbleck för konserveringsändamål (se del III sid. 91, del IV sid. 94). Glas hade sålunda i ej ringa omfattning börjat nyttjas vid industriell konservering, vilket tidigare endast undantagsvis varit fallet. De enskilda hushållen hade ock i väsentligt större utsträckning än förut genom

konservering på glasburkar tagit till vara befintligt överskott av livsmedel, främst trädgårdsprodukter. Den stegrade förbrukningen belyses av följande siffror för glasbrukens leveranser av konservglas: Antal levererade konservglas (1 000 st.) till konservfabriker för övriga ändamål

993 7 975

1 505 12 008

2 589 17 876

I fråga om råvarulaget spelade den minskade tillgången på soda största rollen. På grund av svårigheten att erhålla kalcinerad soda i tillräcklig omfattning hade denna vara under våren 1943 lagts under beslag och handelsreglering (se del IV sid. 343). Industrikommissionen hade nödgats starkt nedskära sodatilldelningen till glasindustrien; för år 1943 räknades med att tilldelningen skulle komma att understiga halva föregående års förbrukning. Även om en viss minskning i behovet av nytillverkning av flaskor för varjehanda ändamål (vin-, sprit-, öl-, läskedrycks- och mjölkflaskor m. m.) kunde förväntas genom en ökad återtagning av tomglas, måste likväl en utpräglad knapphet på såväl dylika som andra slag av glasvaror förutses. I gemensam skrivelse den 8 juni 1943 framhöllo industri- och livsmedelskommissionerna nödvändigheten av att åtgärder vidtoges för att i möjlig mån behärska den uppkomna situationen. Målet borde vara, dels att tillgängliga råvarukvantiteter i största möjliga utsträckning reserverades för framställning av sådana glasvaror, som under rådande läge finge anses mest behövliga, och dels att förefintliga kvantiteter glasemballage komme till bästa användning, utan att likväl själva glasvarorna lades under beslag, vilket av flera skäl syntes olämpligt. Tillverkningen av glasvaror borde standardiseras samt handeln därmed i viss omfattning regleras. Viktigt vore även att i största utsträckning effektivisera insamlingen av tomglas. För att möjliggöra den önskvärda tillverkningskontrollen borde de viktigaste av de råvaror, som nyttjades eller kunde nyttjas vid glasfabrikationen, läggas under beslag och handeln därmed övervakas. Rörande sistnämnda fråga gjorde industrikommissionen särskild framställning i skrivelse den 7 juli 1943. I denna berördes även frågan om råvarutilldelningen för framställning av tvätt- och rengöringsmedel, vilken tillverkning med hänsyn till råvarorna delvis konkurrerar med glasindustrien (se härom nedan sid. 83). Som följd av dessa framställningar utfärdade Kungl. Maj:t genom kungörelser den 8 juli 1943 (nr 627—629) bestämmelser dels angående reglering av handeln med glasvaror m. m. samt användningen av kärl av glas eller plåt m. m., dels angående beslag å samt reglering av handeln med vissa natriumfosfater m. m., dels slutligen angående reglering av handeln med vissa sodahaltiga tvätt- och rengöringsmedel. R e g l e r i n g e n a v h a n d e l n m e d g l a s v a r o r enligt kungörelsen n r 627 begränsades, vad obegagnade glasvaror beträffar, av praktiska skäl till partihandeln. Det stadgades, att annan än tillverkare av glasvaror ej

75 fick yrkesmässigt eller i vinningssyfte överlåta dylika varor till återförsäljare utan att han härför av industrikommissionen erhållit partihandelsauktorisation för obegagnade glasvaror eller överlåtelsen eljest skedde i den ordning och under de former som kommissionen bestämde. Industrikommissionen bemyndigades vidare föreskriva, att som villkor för glasbrukens försäljningar samt för konservfabrikanters och andra större förbrukares inköp av glaskärl skulle krävas särskild inköpslicens eller eljest iakttagande av utav kommissionen bestämda villkor. Enligt särskild föreskrift av kommissionen kunde vidare handeln med begagnade glasvaror och glasskärv begränsas till personer eller företag, som erhållit särskilt tillstånd härtill av kommissionen eller, efter dess bemyndigande, av lokal kristidsmyndighet (handelsauktorisation för begagnade glasvaror m. m.). Bristen på de vanliga råvarorna för glastillverkningen, särskilt soda, hade nämligen gjort, att glasskrot och krossglas, vilket tidigare endast i begränsad omfattning använts till glasframställning, blivit ett mycket efterfrågat råmaterial, varför jämväl handeln därmed funnits böra underkastas viss reglering. I samma kungörelse stadgades, att, i den mån industrikommissionen så förordnade, kärl av glas — liksom ock kärl av plåt, smidbart järn eller stål — eller särskilda slag av sådana kärl icke fingo användas för inläggning eller emballering av vissa slags varor till avsalu. Sådant förordnande kunde av kommissionen förbindas med förbud mot att yrkesmässigt saluhålla eller försälja vara, vilken förvarades i kärl, som enligt förordnandet ej fick användas för inläggning eller emballering av desamma. Föreskrifter angående partihandelsauktorisation för obegagnade glasvaror ävensom angående handelsauktorisation för begagnade glasvaror utfärdades av industrikommissionen genom meddelanden nr 144 och 149. Därvid undantogos från partihandelsauktorisation fönster- och spegelglas och arbeten därav. Detaljaffärer av skilda slag erhöllo, även utan handelsauktorisation, rätt att återköpa och återsända av leverantörerna för leverans av varor använt glasemballage till priser, som godkänts av priskontrollnämnden. Likaledes fingo mejerier, bryggerier, vatten- och läskedrycksfabriker samt Vin& spritcentralen och dess filialer rätt att direkt till glasbruken sända glasskärv, som framkommit inom den egna rörelsen. I meddelande nr 159 lämnade industrikommissionen förteckning över auktoriserade handlare med begagnade glasvaror. I samband därmed inskärptes, att det skulle åligga auktoriserad skrothandlare att inom sitt distrikt i görligaste mån medverka till effektiv uppsamling av tomglas, glasskärv och glasskrot. Efter samråd med livsmedelskommissionen utfärdade industrikommissionen vidare i meddelande nr 162 jämlikt förenämnda kungörelse nr 627 föreskrifter angående användningen av vissa slag av glasemballage huvudsakligen av innehåll alt mjölkflaskor, mineralvatten- och läskedrycksflaskor samt sprit- och vinflaskor med Vin- & spritcentralens i glasmassan ingjutna firmanamn icke fingo användas för inläggning eller påfyllning för avsalu av

76 andra varor än resp. mjölk, grädde och andra mejeriprodukter, mineralvatten, läskedrycker och maltdrycker samt vin och spritdrycker, d. v. s. för de ändamål, vartill de ursprungligen avsetts. Som särskilda motiv för denna föreskrift anfördes, att därigenom ransoneringen underlättades, rengöringsmedel sparades och olyckor undvekes. Många olycksfall hade nämligen inträffat på grund av att flaskor, lätt igenkännliga såsom livsmedelsflaskor, påfyllts främmande ämnen. Kungörelsen den 8 juli 1943 (nr 628) stadgade b e s l a g fr. o. m. den 18 juli å b l . a. k a u s t i k s o d a , g 1 a u b e r s a l t o c h p o t t a s k a samt föreskrev för dessa och andra av kungörelsen berörda varor handelsreglering genom inköpslicens (se nedan sid. 83). Genom den bestämmanderätt, som industrikommissionen härigenom erhöll över de viktigaste av glasindustriens råvaror, i förening med den förutnämnda regleringen av handeln med glasskrot och krossglas (glasskärv) blev det möjligt för kommissionen att i erforderlig omfattning reglera t i l l v e r k n i n g e n a v g l a s v a r o r . Bestämmelser härom lämnades i kommissionens nyssberörda meddelande nr 162. Från regleringen undantogs fönsterglas. I övrigt skulle tillverkning av glasvaror efter den 31 oktober få äga rum endast i den omfattning industrikommissionen för varje särskild varugrupp, enligt en fastställd tillverkningslista, medgivit. (Utan hinder av tillverkningsförbudet fingo dock i obegränsad mängd framställas varor av helkristall.) I samband härmed föreskrevs en ökad standardisering av glasemballage samt minskning av antalet emballagetyper inom vissa områden. Dessa åtgärder hade — utom det produktionstekniska syftet — även till ändamål att förbättra möjligheterna för återgång av glaset och att minska lagerhållningsbehovet för att härigenom förbättra glasemballagets utnyttjande.

By g g nåds papp m. m. Beträffande tillverkningen av impregnerad papp och impregnerat papper, innehållande asfalt, beck, tjära eller tjärolja, medgav industrikommissionen vissa lättnader genom meddelande nr 134, med giltighet fr. o. m. den 9 augusti 1943. Såsom villkor för tilldelning av impregneringsmedel för tillverkning av papp eller papper av nämnt slag skulle dock alltjämt gälla, att endast vissa särskilt angivna sorter av byggnadspapp eller ock vedtäckningspapper eller emballage- eller täckningspapp av viss angiven beskaffenhet tillverkades. Tunn förhydingspapp och vedtäckningspapper samt emballageoch täckningspapp (eller -papper) fick försäljas fritt. För försäljning av övriga tillåtna tillverkningar fordrades däremot som förut av industrikommissionen utfärdad inköpslicens. Fr. o. m. den 1 december 1943 medgavs dock rätt att utan särskild licens inköpa en mindre kvantitet byggnadspapp, varvid emellertid särskilt kvitto skulle avlämnas av köparen (industrikommissionens meddelande n r 170).

77 Textilvaror. Några mera betydelsefulla ändringar skedde ej under senare halvåret 1943 i det successivt utformade systemet för reglering av textilindustriens råvaruförsörjning och fabrikationen av textilvaror. Till komplettering av vad i föregående redogörelser härom anförts må nämnas, att, medan tilldelningen av råvaror till fabrikerna ursprungligen skedde för tvåmånadersperioder, övergick industrikommissionen efter hand allt eftersom förhållandena stabiliserade sig till att utdela råvaror för perioder på sex månader, varigenom arbetsplaneringen underlättades såväl inom kommissionen som inom vederbörande industriföretag. Beträffande ett visst varuslag, nämligen kaiitschuktråd (gummitråd), vidtogos särskilda regleringsåtgärder. Någon nämnvärd produktion av denna vara hade icke förekommit inom landet, utan behovet härav — huvudsakligen för bandfabrikernas tillverkningar — vilket före kriget uppgick till c:a 45 ton per år, hade tillgodosetts genom import. Den västerifrån skeende importen minskades starkt efter krigsutbrottet och upphörde alldeles fr. o. m. år 1942. Enligt avtal med Tyskland hade emellertid en viss införsel av kaiitschuktråd kunnat äga rum. Då det ansetts angeläget att kunna tillvarataga den begränsade tillgången för upprätthållande i främsta rummet av de för landet mest angelägna tillverkningarna, särskilt av elastiska bindor och dylika sjukvårdsartiklar, och då det icke lyckats att genom frivilliga avtal åstadkomma en ändamålsenlig fördelning, meddelades på industrikommissionens i samråd med medicinalstyrelsen gjorda hemställan genom kungörelse den 3 december 1943 (nr 805) importförbud å viss gummiträd (tråd eller strängar av mjuk kautschuk, hållande högst 5 mm i största dimension av tvärsektion), varigenom en önskvärd reglering möjliggjordes. Hörande de åtgärder som vidtogos för ernående av en effektivare priskontroll beträffande i m p o r t e r a d e t e x t i l v a r o r se sid. 202. N o r m a l p r i s e r fastställdes av priskon trollnämnden genom meddelanden nr 324 och 325 för åtskilliga nya som standardvaror betecknade trikåvaror och strumpartiklar av ylle och bomull samt genom meddelanden nr 361 och 362 för ytterligare ett antal S- och T-vävnader av ylle samt licensvävnader av bomull. För vissa konstsilkevävnader angåvos överenskommelsepriser genom nämndens meddelanden nr 365 och 366. Den 1 augusti 1943 infördes produktionsreglering i samband med priskontroll å vissa slag av d a m s t r u m p o r a v k o n s t s i l k e samt å c h a r m e u s e v ä v av k o n s t s i l k e . Produktionsregleringen av charmeuseväv innebar standardisering av de för underkläder använda vävkvaliteterna. Å damunderkläder, konfektionerade av konstsilkecharmeuse, genomfördes standardisering i samband med priskontroll den 15 september 1943. Under tiden 15 september—31 december 1943 skulle 25 procent av totalt förbrukad kvantitet charmeuseväv användas för tillverkning av standardartiklar.

78 Med avseende på t e x t i l r a n s o n e r i n g e n må nämnas, att nya tillläggskort i september 1943 utdelades till personer som på grund av sitt arbete förbrukade textilvaror i avsevärt större utsträckning än som kunde anses normalt, varvid vissa ändringar vidtoges i tilldelningsgrunderna (livsmedelskommissionens cirkulär nr 1541). Sålunda blevo exempelvis manliga jordbrukare och jordbruksarbetare jämte vissa andra grupper inom jordbruket berättigade att erhålla tilläggskort. Därjämte erhöllo personer med särskilt klädförstörande arbete flera tilläggskort än tidigare. Rätt medgavs för personer, skyldiga att bära civil uniform, att i vissa fall erhålla särskild inköpslicens för uniformens halva poängvärde. Samtidigt upphävdes dock det förutvarande stadgandet om rätt för myndigheter och företag, som tillhandahöllo sina anställda tjänstedräkt, att utlämna uniform mot endast halva poängvärdet. Fr. o. m. den 1 januari 1944 genomfördes enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 1679 vissa ändringar i poängiistan. Vidare meddelades genom cirkulär nr 1680 ändrade bestämmelser om rätt för ullproducenter och linodlare att uttaga textilvaror från fabrikant. Producenterna berättigades härvid att mot avlämnad råvara utfå ej blott garn utan även vävnad. Tagel, borst och fiber. Genom minskningen i eller bortfallet av importen å de huvudsakliga råmaterialen för borstbinderi- och stoppningsindustrierna hade efter hand allt större svårigheter vållats dessa industrier att upprätthålla sin verksamhet. De ifrågavarande råvarorna utgjordes dels av tagel, dels av vissa slag avborst och vegetabilisk fiber. Det för tillverkning av borstar, för madrasstoppning och för vissa textiländamål använda beredda taglet framställes av råtagel, varav före kriget vanligen mer än en fjärdedel av årsbehovet (7 å 800 ton) importerades. Denna import hade från c:a 200 ton per år 1936—38 nedgått till 44 ton år 1942. Av den som ersättning för tagel för stoppningsändamål använda krollsplinten (en bladfiber av den i Nordafrika växande dvärgpalmen) hade importen helt upphört. Däremot hade genom lejdtrafiken en om ock starkt inskränkt import av olika slag av borstbinderifiber kunnat upprätthållas. För att möjliggöra en ändamålsenlig disposition av de begränsade förråden av hithörande råvaror samt ett rationellt tillvaratagande av de inhemska tillgångarna på råtagel hemställde industrikommissionen i skrivelse den 6 oktober 1943 om vissa angivna åtgärder. Med anledning härav utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 22 oktober 1943 (nr 756) angående beslag å samt reglering av handeln med råtagel samt vissa slag av borst och fiber m. m. Genom denna kungörelse lades fr. o. m. den 31 oktober 1943 beslag å dels inom riket befintliga, dels dit efter beslagsdagen införda partier avföljande varor: råtagel, kinesisk, rysk och indisk borst, risrötter, piassava (såväl rå som beredd), mexikansk fiber (såväl rå som beredd) samt kokos-

79 fiber, ej krusad. Under beslaget inbegreps även allt råtagel, som framdeles framkom inom riket. Handelsregleringen innefattade förbud mot yrkesmässig överlåtelse av ifrågavarande varor till annan än den, som erhållit industrikommissionens tillstånd till förvärv därav, annat än mot särskilt inköpsbevis eller eljest i den ordning kommissionen bestämde. Närmare föreskrifter lämnades i industrikommissionens meddelande nr 164. I enlighet med de i meddelandet givna bestämmelserna lämnade kommissionen vissa personer generellt tillstånd att inköpa råtagel. Beträffande övriga under regleringen fallande varor meddelades inga generella inköpstillstånd. Hudar, skinn och läder samt skovaror. Det r a n s o n e r i n g s s y s t e m för skovaror, som genomfördes i april 1943, måste till följd av den rådande knappheten i råvaruförsörjningen principiellt göras strängt restriktivt. Avsikten var dock att så snart behövliga utredningar hunnit utföras och någon erfarenhet vunnits om systemets verkningar vidtaga de lättnader, som omständigheterna medgåve. Redan i juni skedde vissa uppmjukningar i ransoneringen. Sålunda sänktes poängvärdet å vissa sommarskor och gummiskodon, i samband varmed utbytesratt i fråga om gamla gummiskodon till halvt poängvärde infördes. Lejdtrafikens återupptagande i maj gjorde det vidare möjligt att med bibehållande av grunderna för ransoneringen medgiva ytterligare partiella lättnader i tilldelningen. Sålunda erhöllo barn i olika åldrar genom meddelandet n r 155 rätt betydande tilläggsransoner samtidigt som genom meddelandet n r 160 extratilldelningar till de s. k. slityrkena kunde utlämnas. De yrkesgrupper, som berördes av extratilldelningen, kunna beräknas ha uppgått till c:a 4 a 500 000 personer. Industrikommissionen utfärdade vidare i meddelandet nr 143 bestämmelser angående extratilldelning till officerare och underofficerare, hemvärnsmän m. fl. Ändringar i såväl poänglistan som frilistan kunde vid flera tillfällen företagas. Bl. a. gjordes alla läder- och gummiskodon med träsula poängfria (meddelande nr 151). E n viss utvidgning av läder- och skohandelsregleringen skedde genom kungörelsen den 5 augusti 1943 (nr 655), varigenom under regleringen inbegrepos även g u m m i p l a t t o r avsedda för annat ändamål än för skotillverkning eller skoreparation, exempelvis för packningar, ävensom s. k. p a c k n i n g s d u k. Försäljning av de av de nya bestämmelserna berörda varorna till förbrukare, som avsågo att använda dem till skoreparation eller skotillverkning, reglerades efter samma föreskrifter som gällde för skovaror (meddelande nr 150). I december 1943 (meddelande nr 176) kunde giltigheten av de blå skokupongerna, vilka tidigare gällt endast för skoinköp, utsträckas även till reparationer, varigenom åstadkoms att samtliga kuponger medförde inköpsrätt för alla slag av skovaror.

80 Beträffande t i l l v e r k n i n g e n a v s k o d o n för civilt bruk utfärdade industrikommissionen genom meddelande nr 152 nya, ändrade bestämmelser. Sålunda upphävdes det tidigare förbudet att använda mellansulor av gummi samt tilläts användning av mellansulor av läder vid tillverkning av bl. a. pjäxor och arbetskängor. Vidare meddelades föreskrifter angående användningen av vissa ersättningsmedel för läder och gummi samt slitsulor av gummi vid tillverkning av E-skor. Sulor och klackar samt för skotillverkning eller skoreparation avsedda plattor av ifrågavarande ersättningsmedel upptogos å frilistan. Bestämmelserna angående p r i s r e g l e r i n g e n för skor, sådana dessa fastställts genom priskontrollnämndens meddelande nr 252 (se del IV sid. 329—330), undergingo vissa ändringar till följd av ett nytt avtal, som ingåtts mellan priskontrollnämnden och skofabrikanternas organisationer och varom upplysning lämnades i nämndens meddelande nr 383. Tillverkningsskyldigheten beträffande P-stämplade skor under andra halvåret 1943 fastställdes härvid till 40 procent av vederbörande skofabrikants produktion för civilt bruk under samma tid. Fabrikant, som under första halvåret 1943 ej själv tillverkat eller erhållit tillräcklig kvottilldelning (clearing) för fastställda 20 procent P-stämplade skor, skulle under andra halvåret 1943 förutom sagda 40 procent ytterligare tillverka den kvantitet P-stämplade skor, som fattades för att tillverkningen jämte eventuell tidigare kvottilldelning för första halvåret 1943 skulle uppgå till 20 procent P-stämplade skor. Fabrikant, som under första halvåret 1943 tillverkat mer än 20 procent P-stämplade skor, fick under andra halvåret tillgodoräkna sig sålunda uppkommet överskott, varigenom tillverkningsskyldigheten under andra halvåret i samma mån minskades. Vissa nya typer av P-stämplade skor fastställdes och priser härå angåvos. Bestämmelserna trädde i kraft den 6 december 1943. Generell rätt att reglera försäljningen av för skotillverkning eller skoreparation avsedda e r s ä t t n i n g s m e d e l f ö r l ä d e r e l l e r g u m m i erhöll industrikommissionen genom kungörelse den 30 augusti 1943 (nr 673). Med stöd härav utfärdade kommissionen föreskrifter i ämnet genom meddelande nr 158. Syftet med berörda reglering, för vilken den tidigare genomförda regleringen angående försäljningen av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel tjänade som mönster, var att förhindra att mindervärdiga ersättningsmedel för läder och gummi salufördes och att i övrigt åstadkomma en ändamålsenlig kontroll på ifrågavarande område. Bestämmelserna gällde alla varor, som voro avsedda att användas vid skotillverkning eller skoreparation såsom ersättningsmedel för läder eller gummi. Industrikommissionen bemyndigades meddela bindande förklaring huruvida viss vara skulle anses utgöra sådant ersättningsmedel, som avsågs i kungörelsen. Genom samma kungörelse erhöll industrikommissionen befogenhet att under vissa förutsättningar föranstalta om ransonering av ersättningsmedel. Om i ett ersättningsmedel såsom väsentlig beståndsdel ingick läder eller

81 gummi, skulle nämligen, i den mån kommissionen så föreskrev, skoransoneringsbestämmelserna äga tillämpning därå. Någon sådan föreskrift hade ännu vid utgången av här behandlade period ej meddelats. Angående framställningen av ersättningsmedel för läder och gummi se i övrigt sid. 90. Beträffande användningen av skinn och läder av nötkreatur, häst och får vid tillverkning av h a n d s k a r för civilt bruk utfärdade industrikommissionen föreskrifter i meddelande nr 148. Dessa bestämmelser inneburo, att av sådant material utan kommissionens särskilda tillstånd endast fick tillverkas arbetshandskar i vissa angivna modeller och utföranden. Av priskontrollnämnden fastställdes såväl fabrikspriser å arbetshandskar som, jämlikt bemyndigande den 30 juni 1943, normalpriser att gälla i grosshandeln och detaljhandeln. Gummivaror. Av skilda orsaker blev försörjningsläget på gummiområdet, särskilt vad angick ersättningsbehoven av bilgummi, under hösten 1943 mera ansträngt än man vid årets början ansett sig böra räkna med. Genom det tyska handelsavtalet i december 1942 hade ställts i utsikt en import under år 1943 av 1800 ton syntetiskt gummi (buna). Vissa förhoppningar funnos jämväl om import av rå gummi västerifrån. I bägge hänseendena blev resultatet av årets utrikeshandel en besvikelse. Bunaleveranserna, vilka under första halvåret fullföljdes någorlunda avtalsenligt, minskades under andra halvåret avsevärt, så att totalimporten under året stannade vid mindre än 70 procent av avtalssiffran. Västerifrån inkom allenast ett mindre parti för försvarets räkning. Då utsikterna för det kommande året ej voro ljusare, fann sig industrikommissionen nödsakad att vid sin planläggning av bilgummiförsörjningen räkna med en i stort sett fortfarande avspärrning åtminstone till slutet av år 1944. Den sålunda förväntade allt större knappheten på gummiråvaror fick kännbara verkningar särskilt i fråga om möjligheterna att förse ett för de angelägnaste transportbehovens tillgodoseende tillräckligt antal lastbilar med erforderlig ringutrustning. Beträffande de åtgärder, som vidtogos för det befintliga ringbeståndets mest ändamålsenliga användning, för en rationell begränsning av den disponibla lastbilsparken och för dess utnyttjande på ur samhällelig synpunkt lämpligaste sätt se nedan sid. 155 ff. Restriktionerna med avseende på handeln med cykelgummi kvarstodo under halvåret i stort sett oförändrade. Vissa preciseringar i regleringssystemet skedde emellertid genom industrikommissionens meddelande den 30 oktober, nr 167. Under tiden 1 november 1943—31 oktober 1944 fick samma person av kristidsnämnd icke utan medgivande från industrikommissionen för ersättningsändamål tilldelas mer än ett ytterdäck och en innerslang. Därest f>—4 1878 6

82 ansökan om inköpslicens för ersättningsändamål avsåge mer än ett däck eller en slang, skulle densamma vara åtföljd av intyg från cykelhandlare eller cykelreparatör, att de gamla däcken och slangarna voro så förslitna, att de icke kunde repareras eller vidare brukas. Återförsäljare av cykelgummi ägde icke från förbrukare mottaga inköpslicens utan att hela det i licensen angivna antalet däck och slangar samtidigt därmed utlämnades till köparen samt i förekommande fall däremot svarande inbytesgummi mottoges från köparen. Beträffande handeln med p a c k n i n g s g u m m i och liknande gummivaror se sid. 79. Feta oljor och fettämnen,

tvättmedel m. m.

Den 1 maj 1943 hade med stöd av beslag genomförts handels- och förbrukningsreglering beträffande kalcinerad soda, å vilken vara en märkbar brist börjat framträda (se del IV sid. 344). Kalcinerad soda (jämte kristallsoda) är i allmänhet huvudingrediensen i de icke eller endast svagt fettsyrehaltiga tvätt- och rengöringsmedel, vilka från början ställts utanför tvättmedelsransoneringen. Förbrukningen av soda för tillverkning av kupongfria tvätt- och rengöringsmedel uppgick år 1942 till c:a 15 000 ton. Efter sodaregleringens införande beräknades denna förbrukning minskad till högst 10 000 ton per år. Då tillgången inom landet även på övriga vid hithörande tillverkning — liksom ock inom vissa andra industrier, främst glasindustrien — använda kemikalier syntes bliva allt knappare, blevo jämväl dessa fr. o. m. den 18 juli 1943 föremål för beslag och handelsreglering (se nedan sid. 83). Nu nämnda regleringsåtgärder måste komma att resultera i en minskning av den på här ifrågavarande råvaror grundade tillverkningen av oransonerade tvätt- och rengöringsmedel, vilket gjorde faran för hamstringsköp beträffande dessa produkter överhängande. För att förekomma en sådan påföljd utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 8 juli 1943 (nr 629), varigenom förordnades, att vad i kungörelsen den 10 maj 1940 angående reglering tv handeln med tvål och såpa samt vissa andra tvätt- och rengöringsmed-?! stadgats angående sådana varor som omfattades av nämnda reglering skulle fr. o. m. den 18 juli äga tillämpning jämväl å tvätt- och rengöringsmedel med en fett syrehalt ej överstigande 4 procent, därest i desamma inginge soda (kalcinerad soda eller kristallsoda, beräknad såsom kalcinerad sodai, pottaska eller natriumbikarbonat till mer än sammanlagt 5 procent. I livsmedelskommissionens cirkulär i ämnet nr 1459 sammanfattades de av den nya regleringen omfattade tvätt- och rengöringsmedlen jämte Iristallsoda under namnet soda-blötläggningsmedel. Ransoneringen omfathde till en början kristallsoda samt åtta särskilda tvättmedelsfabrikat. Dessss antal utökades senare till ett trettiotal. Regleringen baserades på en poängvä-dering av soda-Mö tläggningsmedlen, graderad efter kvantiteten däri ingående soda. Tillverkare och importörer förbjödos att efter den 19 september 1943 för-

83 sälja soda-blötläggningsmedel, med mindre varans poängvärde fanns angivet å emballaget. Enskilda förbrukare fingo inköpa hithörande varor endast mot kupong till inköpskort; härvid nyttjades tvättmedelskortet (inköpskort D), i det att den nya ransoneringen helt anslöt sig till den tidigare tvättmedelsransoneringen. Enskilda förbrukare, som innehade tilläggskort för de förut ransonerade tvätt- och rengöringsmedlen, fingo tilläggskort även för soda-blötläggningsmedel. Kristallsoda fick av dem som använde dylik vara i industriell rörelse inköpas endast mot av industrikommissionen utställd inköpslicens. (Angående inköp av kristallsoda för beredning av lutfisk se sid. 59). Industrikommissionens licens krävdes ock för inköp av sodablötläggningsmedel för maskintvättning och för handtvätt i större omfattning, medan eljest licenseringen på detta område för allmänna inrättningar, hotell, näringsställen m. fl. skulle handhas av kristidsstyrelserna. R a n s o n e r i n g e n i ö v r i g t av t v ä t t - o c h r e n g ö r i n g s m e d e l fortgick som förut. Tilldelningen ökades något fr. o. m. den 20 september, därigenom att ransoneringsperioderna vid oförändrade kvantiteter förkortades från tio till nio veckor. Under tiden 13—31 december gavs en extra tilldelning av tvål. För soda-blötläggningsmedel bestämdes den ordinarie tilldelningen per nioveckorsperiod till 30 poäng per person, motsvarande 375 gram kristall soda eller härefter avpassad mängd av resp. sammansatta fabrikat. Tilldelningen av ljus till oelektrifierade hushåll återupptogs den 1 oktober 1943 med samma kvantiteter som under föregående vintersäsong. Till julen lämnades liksom föregående år tilldelning av julgransljus till barn under 16 år, d. v. s. födda år 1928 eller senare. Fr. o. m. den 22 november 1943 medgavs handlande fri försäljning av lyxljus med undantag av julgransljus samt ljus vägande 850 gram per styck eller däröver. Tillverkare av ljus kunde erhålla livsmedelkommissionens tillstånd att tillverka dylika ljus av råvaror, som ej voro underkastade beslag eller handelsreglering. Andra kemiska produkter. Ovan å sid. 76 har omnämnts, att för tryggande av bl. a. glas- och tvättmedelsindustriernas råvaruförsörjning ett flertal kemikalier (natriumoch kaliumföreningar) lades under beslag och handelsreglering genom kungörelse den 8 juli 1943 (nr 628). Beslaget, vilket trädde i kraft den 18 juli, avsåg följande varor: di- och trinatriumfosfat, natriumhydrat (kaustikt natron, kaustik soda) i fast form eller i lösning, natronvattenglas i fast form (s. k. råglas), natriummetasilikat, natriumsulfat (glaubersalt, kalcinerat och annat), pottaska (kaliumkarbonat) och natriumbikarbonat. Beslaget omfattade alla inom riket varande förråd av ifrågavarande varor över 100 eller beträffande vissa varor 1 000 kg samt varor som efter beslagets ikraftträdande tillverkades inom riket eller dit infördes. I meddelande nr 141 lämnade industrikommissionen generellt tillstånd för innehavare av beslagtaget förråd

84 att härav under en månad i egen rörelse använda sammanlagt högst en tolftedel av förbrukningen av vederbörande vara under år 1942. I övrigt fordrades för användning av beslagtagna förråd tillstånd av industrikommissionen i varje särskilt fall. Försäljning fick ej ske annat än mot avlämnande av för köparen utfärdad inköpslicens undantagandes i vissa smärre poster eller för vissa särskilda ändamål (sistnämnda förhållanden reglerades av industrikommissionen i meddelande nr 154). Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion. Metaller och

metallvaror.

Den under år 1943 kraftigt utvidgade byggnadsverksamheten medförde krav på byggnadsmaterial, som det i vissa fall mötte svårigheter att fylla. Detta gällde bl. a. olika slag av rör, såväl smidda som gjutna. Den inhemska produktionen av järn- och stålrör för byggnadsändamål hade sedan gammalt varit otillräcklig för behoven, vilka till största delen fyllts genom import, i främsta rummet från Tyskland. Vissa kvantiteter smidda och gjutna rör hade upptagits inom ramen för den totala järnkontingenten i de under kriget gällande svensk-tyska handelsavtalen. De första krigsåren förlöpte importen tillfredsställande, och då därjämte förbrukningen var inskränkt till följd av begränsningen i byggnadsverksamheten, förelåg ingen svårighet att tillgodose efterfrågan. I samma mån som importen från Tyskland började gå trögare, samtidigt som behoven växte, blev läget ett annat. Vad beträffar de s m i d d a r ö r e n, vilka huvudsakligen användas till värme-, gas- och vattenledningar, hade länge funnits en rätt betydande svensk produktion, men jämväl av dessa rör hade en god del av behovet måst tillgodoses genom import. En viss brist började framträda redan under hösten 1942 och den skärptes än mer under år 1943. Detta föranledde industrikommissionen att med de svenska tillverkarna träffa avtal om en på vissa villkor ökad produktion, med tyngdpunkten förlagd till de klena rördimensionerna. Denna ökning var avsedd att framträda från början av år 1944. I fråga om g j u t n a r ö r skiljer man mellan två grupper, nämligen dels s. k. normalrör, vilka användas för avlopps- och ventilationsändamål, och dels s. k. heltjocka muff- och flänsrör, vilka främst användas såsom huvudledningar för vatten och avlopp. En viktig artikel jämte de raka rören är s. k. rördelar, d. v. s. delar varmed de raka rören förbindas m. m. Den begynnande bristen på gjutna rör gjorde sig tidigast gällande beträffande n o r m a l r ö r e n . Före kriget importerades hela behovet av raka sådana rör med undantag av högst 2 000 ton per år, som tillverkades inom landet. Även i fråga om rördelar täcktes större delen av behovet genom import. Sedan denna successivt minskats, blev knappheten på ifrågavarande varor alltmer kännbar, trots den lättnad som bereddes genom medgivande att använda cementrör på sådana ställen, där detta utan olägenhet kunde ske.

85 Vad angick rördelar av hithörande slag förmådde industrikommissionen redan tidigt vissa gjuterier, som förut tillverkat sådana, att utöka sin produktion därhän, att någon mera avsevärd knapphet icke syntes behöva befaras. I avseende på raka rör kunde däremot produktionen med tillgänglig kapacitet icke uppdrivas mera än 10 å 20 procent utöver tillverkningen före kriget. Läget var alltså här med hänsyn till ovissheten om fortsatt import och de starkt stegrade behoven ganska prekärt. Emellertid lyckades kommissionen att med Aktiebolaget Åkers styckebruk, som även tidigare varit den huvudsakliga tillverkaren av raka normalrör, träffa en uppgörelse, varvid bolaget förklarade sig villigt att på vissa villkor utföra nyanläggningar och omställningar av sin drift därhän, att kapaciteten ökades från förutvarande kvantitet, högst 180 ton, till minst 300 ton per månad fr. o. m. september 1943. Avtal härom träffades med bolaget enligt Kungl. Maj:ts den 8 juli 1943 givna bemyndigande. Härigenom åtog sig bolaget att omedelbart företaga de nödiga anläggningsarbetena och igångsätta tillverkning av raka gjutna normalrör samt att lämna industrikommissionen förhandsrätt till inköp av den framställda produkten. Härvid skulle för möjliggörande av snabb avskrivning av anläggningskostnaderna erläggas visst överpris i förhållande till gällande av priskontrollnämnden fastställt pris. Kronan förband sig i övrigt att i erforderlig mån bereda bolaget avsättning för dess produktion till angivet pris eller att till bolaget verkställa viss inbetalning. Härjämte fastställdes grunder för en fördelaktig beräkning av krigskonjunkturskatten. Då behovet av normalrör för år 1944 förutsågs skola komma att stiga (till 16 500 ton mot 14 000 ton under 1943), fann industrikommissionen i slutet av år 1943 påkallat att vidtaga ytterligare åtgärder för utökning av produktionen. Efter av Kungl. Maj:t den 22 december 1943 lämnat bemyndigande slöt kommissionen sålunda avtal med ett nybildat bolag, Gjuteriaktiebolaget normalrör, ett dotterbolag till Aktiebolaget Åkers styckebruk, om igångsättande av tillverkning av raka normalrör till en kvantitet av c:a 4 400 ton per år i ett i Eskilstuna beläget, redan förefintligt gjuteri. Denna tillverkning beräknades komma i gång tidigast i april 1944. Villkoren voro härvid ungefär desamma som i det tidigare avtalet med Åkers styckebruk. Om åtgärder för fyllande av bristen på h e l t j o c k a r ö r se sid. 286. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande hade industrikommissionen, som i föregående redogörelser omnämnts, träffat avtal med Bolidens gruvaktiebolag dels den 14 juli 1941 angående framställning av viss kvantitet bly, dels den 21 februari 1942 angående utökning av bolagets Äopparproduktion, varvid statligt stöd lämnats för vissa härför erforderliga anläggningar, särskilt en linbana för utfraktning av malm. Därjämte hade kommissionen den 20 februari 1942 avtalat med Aktiebolaget svenska metallverken m. fl. metallförädlingsföretag om inbetalning till reservförrådsnämnden av vissa avgif-

86 ter, vilka skulle av nämnden användas till bestridande av pristillägg, som i avtalet med gruvbolaget rörande kopparproduktionen bestämts skola utgå å viss myckenhet av bolaget framställd koppar (se del III sid. 109 och 321). Med hänsyn till den fortsatta kopparförsörjningen befanns det sedermera erforderligt, att förnyad överenskommelse träffades med gruvbolaget angående åstadkommande av största möjliga kopparproduktion under år 1944 (det gällande avtalet avsåg blott produktionen fram till 1943 års utgång), och jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 december 1943 slöts ett tilläggsavtal om produktion av — förutom den kvantitet koppar, som återstod att tillverka av den i huvudavtalet bestämda kvantiteten, 31 700 ton — minst 14 500 ton koppar intill utgången av år 1944. Genom Kungl. Maj:ts beslut samma dag bemyndigades industrikommissionen vidare att med metallförädlingsföretagen sluta överenskommelse om förlängning tills vidare avavtalet angående avgiftsbetalningen till reservförrådsnämnden (den s. k. kopparskatten). De på grund härav erhållna medlen — vilka gottgjordes nämnda företag genom förhöjt pris å halvfabrikat av koppar och kopparlegeringar — skulle liksom förut på visst sätt tillföras gruvbolaget. Beslutet av den 31 december innehöll även bemyndigande för kommissionen att med gruvbolaget träffa tilläggsavtal till avtalet angående blyproduktionen, enligt vilket tilläggsavtal en förmånligare beräkning än förut i fråga om avskrivning av anläggningarna vid taxering till krigskonjunkturskatt medgavs; någon utvidgad produktion var det däremot icke fråga om i detta fall. Det avtal, som industrikommissionen i december 1941 ingått med Bolidens gruvaktiebolag angående framställning av nickel (se del III sid. 109) utlöpte med år 1943. Den i detta avtal förutsedda produktionen av metallisk nickel, intill nämnda tidpunkt 600 ton, härrörande dels från malm ur bolagets egna gruvor i Västerbottens län, dels från importerad finsk malm, visade sig bolaget till följd av opåräknade svårigheter vid produktionsprocessen ur stånd att till fullo åstadkomma. Framställningen beräknades sålunda till slutet av år 1943 skola komma att stanna vid c:a 400 ton nickel. Förbrukningen av nickel hade på grund av minskade militära behov samt en starkt restriktiv tilldelning från industrikommissionens sida för civila ändamål kunnat successivt nedbringas. Emellertid framstod det som ett önskemål av stor vikt, att den inhemska nickelproduktionen måtte kunna i görligaste mån upprätthållas och om möjligt ökas, dels för att tillgodose de militära beredskapskraven, dels ock för att möjliggöra lättnader i den hårda beskärningen av civilförbrukningen. Sedan förhandlingar i saken förts med Bolidenbolaget, avslöt industrikommissionen enligt Kungl. Maj:ts den 8 oktober 1943 givna bemyndigande nytt produktionsavtal för tiden intill 1944 års slut. Avtalet innefattade åtagande från bolagets sida angående tillverkning av dels 100 ton nickel i form av nickelsulfat (motsvarande c:a 500 ton nickelsulfat) , dels 635 ton metallisk nickel. Bolaget förband sig att övertaga och

förarbeta staten tillhörig finsk nickelmalm i sådan omfattning, att hela den förefmliga kvantiteten sådan malm kunde beräknas vara förbrukad vid slutet av år 1944. Industrikommissionen eller den kommissionen anvisade erhöll förhandsrätt att inköpa enligt avtalet framställt nickelsulfat och nickel till visst bestämt pris (motsvarande 16 kronor per kg nickel mot 11 å 12 kronor enligt det tidigare avtalet). Kronan åtog sig avsättningsgaranti för hela tillverkningskvantiteten till nyssnämnda pris eller ock skyldighet att verkställa viss inbetalning till bolaget samt tillförsäkrade bolaget frihet från krigskonjunkiurskatt för ifrågavarande produktion. Angående produktion av volframmalm hade industrikommissionen år 1942 träffat avtal med Aktiebolaget Yxsjö gruvor, innebärande åtagande för bolaget att utöver en grundproduktion av 10 ton volframsyra per månad i scheelitslig från 1943 års början upprätthålla en s. k. marginalproduktion, intill dess denna nått en kvantitet av 120 ton volframsyra (se del IV sid. 109). Avtalet efterträdde ett år 1940 ingånget avtal av liknande innehåll. Industrikommissionen anmälde i slutet av juni 1943, att den beräknade marginalproduktionen av vissa skäl — bl. a. brist på arbetskraft och minskad volframhalt i malmen — ej nåtts men att ett starkt intresse förelåge, att bolagets produktion vidmakthölles och om möjligt ökades. Sedan Kungl. Maj:t den 8 juli 1943 samtyckt till att nytt avtal inginges, avseende produktionen under år 1944, träffade industrikommissionen med bolaget sådant avtal, van i fortsättningen räknades med samma produktion av volframmalm som i förra avtalet, d. v. s. en marginalproduktion av malm med i genomsnitt 10 ton volframsyra per månad utöver grundproduktionen. Staten förbehölls alltjämt förhandsrätt till inköp av marginalproduktionen till oförändrat pris. Däremot lämnades från statens sida ingen avsättningsgaranti för den fortsättningsvis framställda produkten. Liksom förut tillförsäkrades bolaget befrielse från den del av krigskonjunkturskatten, som eventuellt belöpte på vinsten av marginalproduktionen. Elektroder och elektrodmassa. Alltsedan krigets början hade tryggandet av försörjningen med elektroder varit föremål för uppmärksamhet. Elektroderna, vilka äro behövliga för vissa slag av elektriska ugnar — för tackjärns- och stålframställningen, vid ferrolegeringsverken samt inom den kemiska industrien — kunna vara av olika slag, såsom grafit- eller kolelektroder eller s. k. söderbergselektroder; de sistnämnda utföras i form av ett rör av järnplåt, i vilket elektrodmassa instampas. I viss utsträckning kunna grafit- och kolelektroderna ersättas av söderbergselektroder. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande hade industrikommissionen i juli 1942 träffat ett avtal med Skandinaviska grafitindustriaktiebolaget i Trollhättan, som kunde anses nödtorftigt säkerställa försörjningen med grafitelektroder, även om den import av råelektroder, på vilken tillverkningen

88 inom landet av grafitelektroder grundats, skulle upphöra (se del IV sid. 109). I fråga om kolelektroder hade importen kunnat fortgå i någorlunda tillräcklig omfattning; alldenstund försörjningen här helt vilade på en oviss tillförsel från utlandet, kunde den dock givetvis ej betraktas som säkrad. Industrikommissionen fann därför angeläget att åtminstone tillvägabringa förutsättningar för en i n h e m s k t i l l v e r k n i n g a v f ö r f r a m s t ä l l n i n g av- s ö d e r b e r g s e l e k t r o d e r erforderlig elektrodm a s s a. Den dittillsvarande förbrukningen av ordinär elektrodmassa för angivet ändamål beräknades till era 9 000 ton per år. En väsentlig del därav hade jämlikt överenskommelse rörande det svensk-norska varuutbytet importerats från Norge, varvid som kompensation från svensk sida levererats stenkolstjära till något mer än den för framställningen erforderliga kvantiteten. Resten av behovet av ordinär elektrodmassa (varmed ej får förblandas den elektrodmassa av högre kvalitet, som erfordras för aluminiumtillverkningen) hade framställts vid vissa svenska företag, nämligen Wargöns aktiebolag, Gullspångs elektrokemiska aktiebolag, Stockholms superfosfatfabriks aktiebolag och Aktiebolaget Götaverken. Vid de två sistnämnda företagen hade tillverkningen endast avsett eget behov, medan i synnerhet vid Wargöfi en viss produktion för avsalu förekommit. Industrikommissionen ansåg önskvärt, att denna saluproduktion väsentligt utökades som en säkerhetsåtgärd, för den händelse importen skulle avsevärt nedskäras eller helt avstanna. Kommissionen avslöt fördenskull med Wargöns aktiebolag, efter av Kungl. Maj:t den 27 augusti 1943 lämnat bemyndigande, att avtal, varigenom bolaget åtog sig att utvidga sin tillverkningskapacitet för elektrodmassa från förutvarande 3 000 till 7 500 ton per år. Nämnda kvantitet antogs skola vara tillräcklig för att jämte tillverkningen på andra håll täcka den dåvarande förbrukningen och även medge en viss övergång från grafit- eller kolelektroder till söderbergselektroder i de fall då så kunde anses lämpligt. Den behövliga fabriksutvidgningen skulle vara färdig senast den 1 mars 1944. Bolaget förband sig att driva tillverkningen med fullt utnyttjande av kapaciteten, till dess 7 000 ton massa framställts, dock med viss rätt att dessförinnan avbryta eller minska densamma. Kronan erhöll förhandsrätt att till visst bestämt pris inköpa framställd massa utöver bolagets till högst 1 560 ton per år beräknade förbrukning samt förband sig att garantera avsättning till samma pris för intill 7 000 ton massa, framställd före utgången av mars 1945. Befrielse lämnades för av den ökade tillverkningen föranledd krigskonjunkturskatt. Textilvaror. Beträffande de åtgärder som vidtagits för att befrämja den inhemska odlingen av l i n och h a m p a samt effekten därav hänvisas till vad härom i denna och tidigare halvårsredogörelser i kapitlen angående jordbruket och livsmedelshushållningen meddelats under rubriken »Odlingen av spanadsoch oljeväxter».

89 I fråga om importen av de viktigaste spånadsämnena, b o m u l l och u 11, lämnas sifferuppgifter i tabellen nedan å sid. 133. Som framgår därav visade bomullsimporten år 1943 stark nedgång, medan ullimporten höll sig proportionsvis bättre uppe. Importen av c e 11 u 11, vilken reglerats framförallt genom handelsavtalen med Tyskland, hade stadigt stigit och överträffade år 1942 t. o. m. ullimporten till kvantiteten. Att den för år 1943 gick något tillbaka stod otvivelaktigt i samband med den avsevärda utvidgning som den inhemska cellullproduktionen undergått, sedan den av Aktiebolaget cellull grundade fabriken i Älvenäs under året kommit i verksamhet. Som ersättning för hampgarn har p a p p e r kommit till allt större användning; bindgarn och andra produkter av pappersgarn ha i betydande utsträckning kommit i bruk i stället för motsvarande textilprodukter. Av största betydelse har särskilt varit, att det lyckats att framställa skördegarn av papper, som kunnat helt ersätta den importerade eller av importerad råvara beredda produkten (se del III sid. 257, del IV sid. 39, 274). Vad angår den nyssberörda produktionen av cellull vid Älvenäs bör nämnas, att denna icke utvecklat sig fullt enligt beräkning, i det att oväntade svårigheter uppstodo vid starten. Av skilda orsaker blevo jämväl avsättningsmöjligheterna för cellull i viss mån mindre gynnsamma än väntat var och kunde förmodas komma att ytterligare försämras. Frågan om den statliga avsättningsgarantiens ianspråktagande jämlikt det i början av år 1942 med bolaget ingångna avtalet blev därför på hösten 1943 aktuell. Genom beslut den 3 december bestämde Kungl. Maj:t, att en första produktionsperiod — från början avsedd att omfatta sex månader — varunder bolaget hade att fullgöra en produktion av 3 750 ton prima cellull, skulle utgå först den 15 februari 1944. För denna period skulle den statliga avsättningsgarantien icke utnyttjas. Så skulle däremot bli fallet under den andra produktionsperioden, omfattande tiden 16 februari—15 augusti 1944, för vilken staten åtog sig att till det bestämda garantipriset, kronor 3: 50 per kg, bereda avsättning till halva den avsedda tillverkningskvantiteten eller 1875 ton. Kungl. Maj:t uppdrog åt reservförrådsnämnden att inköpa de kvantiteter cellull, till vilka kronan på grund av garantiförklaringen kunde bliva skyldig att anskaffa köpare. Vissa andra försörjningsfrågor på textilområdet må i detta sammanhang beröras. Den inhemska tillverkningen av s y t r å d , vilken upptagits av två företag (Mölnlycke väfveriaktiebolag och Hargs fabrikers aktiebolag), hade utvidgats därhän, att det blivit möjligt att genom densamma täcka omkring två tredjedelar av behovet. Råvaran härför var i huvudsak egyptisk eller annan långstaplig bomull men i viss mån även cellull. Åtgärder hade jämväl vidtagits för framställning av s. k. c o r d g a r n och c o r d v ä v, som erfordras för armering av bil- och cykeldäck. Helt självförsörjande hade landet, tack vare linneindustriens bemödanden, blivit i fråga om s k o g a r n och s k o t r å d. Detsamma gällde beträffande

90 försörjningen med grövre f i s k n ä t . De huvudsakliga tillverkarna härav voro Gamlestadens fabrikers aktiebolag och Albrechtsons nätfabrik. Lika goda resultat nåddes ej i fråga om fina fisknät, men även därvidlag hade en inhemsk produktion i viss utsträckning kommit i gång, särskilt sedan ett antal nätknytningsmaskiner under år 1943 inköpts från utlandet och uppmonterats i Gamlestadens fabriker. Till huvudsaklig del hade tillverkning av fina fisknät anordnats vid fabriker i Danmark, Finland, Tyskland och Norge för svensk räkning genom reservförrådsnämnden, varvid råvaran tillhandahållits genom nämnden. Ersättningsmedel

för läder och

gummi.

Försök gjordes redan i början av kriget att framställa ersättningsmaterial för läder och gummi. Men först efter skoransoneringens införande blevo hithörande frågor föremål för allmännare intresse. Om vad som på detta område åtgjorts fram till slutet av år 1943 lämnas en översikt i häfte 19 av tidskriften »Från departement och nämnder» för nämnda år. Vissa av de där omnämnda ersättningsmedlen befunnos dock senare olämpliga för sitt ändamål. De ersättningsmedel som framkommo kunde fördelas på tre olika grupper, nämligen 1. ersättningsmedel, i vilka som huvudbeståndsdel ingick defibrerat läderavfall med olika bindämnen, 2. gummiliknande material samt 3. ersättningsmedel, till huvudsaklig del bestående av cellulosafibrer. För att de olika ersättningsmedlen skulle kunna godkännas av industrikommissionen, uppställde kommissionen jämlikt den ovan å sid. 80 omnämnda kungörelsen den 30 augusti 1943 (nr 673) vissa krav ifråga om materialets egenskaper, såsom slitstyrka, elasticitet, känslighet för temperaturförändringar, vattenresistans, lämplighet för bearbetning m. m. Med kännedom om att de för framställning av ersättningsmedel tillgängliga bindemedlen icke tålde stark köld kom utprovningen snart att koncentreras på en undersökning huru materialen förhöllo sig vid praktisk användning vintertid. Resultaten av utprovningarna visade också, att särskilt de gummiliknande ersättningssulorna icke tålde någon nämnvärd kyla utan brusto sönder. Mycket goda resultat uppnåddes beträffande ett av Aktiebolaget Nol-Tingstad tillverkat läderliknande ersättningsmedel, kallat Läderit, för vilket som bindeämne använts modotiol, en av Mo & Domsjö aktiebolag framställd tiokolprodukt. De utförda proven gåvo kommissionen anledning att uppmana allmänheten till försiktighet vid användande i låg temperatur av ersättningssulor, särskilt de gummiliknande. Ett fabrikat har även framkommit och tagits i bruk för ersättning av g u m m i r i n g a r f ö r k o n s e r v e r i n g s ä n d a m å l . Ifrågavarande produkt, vilken framställes av s. k. konstmassa, hade begynt tillverkas år 1942 av Ulvsunda gummifabriks aktiebolag. De goda resultat som uppnåtts vid

91 företagna försök med ersättningsringarna föranledde industrikommissionen att i februari 1943 besluta, att någon tilldelning av råvaror för framställning av konservringar av gummi tills vidare icke skulle ske. Tillverkning av gummiringar fick dock äga rum i den utsträckning använda sådana ringar inlevererades till tillverkarna. Årsförbrukningen av konservringar beräknades till c:a 20 milj. st. För täckande av behovet fanns dels en reserv från föregående år av 5 milj. st., dels en beräknad ungefär lika stor tillverkning på grund av inlevererade ringar. Återstående behov avsågs skola fyllas genom ersättningsringar. Emellertid fick avsättningen av ersättningsringar till en början icke den omfattning som förutsatts, varför tillverkaren (Bankiraktiebolaget Trägårdh & Co.) övervägde att nedlägga eller åtminstone minska produktionen. För att likväl säkerställa ett visst buffertlager till mötande av en väntad större efterfrågan under den egentliga konserveringssäsongen bemyndigade då Kungl. Maj:t den 8 juli 1943 industrikommissionen att med tillverkaren ingå avtal om att produktionen skulle tills vidare upprätthållas i full omfattning, så att densamma, inkl. lager, uppginge till c:a 2 milj. ringar den 1 augusti. Härför betingade sig tillverkaren avsättningsgaranti till fastställt pris för de ringar som icke försålts före den 1 oktober 1943. överenskommelsen medförde, att reservförrådsnämnden efter sistnämnda dag måste inlösa hela partiet på 2 milj. ersättningsringar, vilka då ännu ej funnit köpare. Syntetiskt gummi. I anledning av riksdagens beslut våren 1943 hade industrikommissionen träffat avtal med Stockholms superfosfatfabriks aktiebolag den 24 maj 1943, varigenom bolaget åtagit sig att på vissa villkor för kronans räkning i närheten av bolagets fabriker i Ljungaverk uppföra en fabrik för framställning av syntetiskt gummi ( n e o p r e n g u m m i ) med en kapacitet av 400 ton per år samt att under tiden t. o. m. år 1968 vid denna fabrik tillverka nyssnämnda vara (se del IV sid. 350). Arbetena på ifrågavarande anläggning beräknades vara avslutade under första halvåret 1944. I skrivelse den 14 juli 1943 anförde industrikommissionen, att det med hänsyn till försörjningsläget inom landet beträffande gummi vore erforderligt dels att utbygga den redan påbörjade gummifabriken i Ljungaverk, så att dess årskapacitet ökades från 400 till 800 ton, dels ock att anlägga ytterligare en fabrik för tillverkning av syntetiskt gummi med sistnämnda kapacitet. Kommissionen hemställde samtidigt, att medel måtte förskottsvis ställas till dess förfogande för förberedande åtgärder i saken. Kungl. Maj:t biföll så tillvida framställningen, att kommissionen den 23 juli bemyndigades att vidtaga erforderliga förberedelser för utökning från 400 till 800 ton av den vid superfosfatbolagets anläggningar i Ljungaverk planerade gummitillverkningen samt att beställa härför behövliga maskiner m. m., allt för en sammanlagd kostnad av högst 375 000 kronor. Kommissionen anmälde härefter

92 i skrivelse den 29 september 1943, att kommissionen vidtagit sagda förberedelser för utökning av fabriksanläggningen vid Ljungaverk. Vidare hade kommissionen med Stockholms superfosfatfabriks aktiebolag fört förhandlingar om en från 400 till 1 600 ton per år ökad tillverkning av syntetiskt gummi. Förhandlingarna hade resulterat i att enighet nåtts mellan kommissionen och bolaget om innehållet i dels ett tilläggsavtal till det förut träffade och dels ett nytt avtal. Tilläggsavtalet avsåg en utökning av kapaciteten hos den under byggnad varande gummifabriken i Ljungaverk och villkoren voro i huvudsak desamma som i avtalet den 24 maj 1943. Bolaget skulle emellertid icke göra någon kontant insats för utökningen. Å andra sidan hade vissa jämkningar till kronans förmån skett beträffande bolagets ersättning för driften. Anläggningskostnaden beräknades till c:a 750 000 kronor. Enligt det helt nya avtalet skulle en andra fabrik för neoprengummi med en kapacitet av 800 ton dylikt gummi uppföras i Stockvik nära Sundsvall i anslutning till bolagets därvarande kalkkvävefabrik. Beträffande uppförande och drift av denna fabrik innehöll det härom uppgjorda avtalsutkastet ävenledes i stort sett samma bestämmelser som avtalet den 24 maj 1943. Ej heller i detta fall skulle bolaget bestrida någon del av anläggningskostnaderna, vilka här beräknats till c:a 3-9 milj. kronor, men en viss jämkning till kronans förmån hade liksom i tilläggsavtalet skett beträffande bolagets ersättning för driften. Bolaget skulle vidare icke erhålla någon rätt till byggnaderna efter utgången av år 1968, då bolagets driftsåtagande skulle upphöra. Som driftkapital utöver för fabriksanläggningen förut anvisat dylikt kapital ansåg industrikommissionen ett belopp av 1-5 milj. kronor erforderligt. Sammanlagt krävdes för förslagens förverkligande alltså ett belopp av 6 150 000 kronor, om vars anvisande kommissionen hemställde. Industrikommissionen beräknade, att, därest medel för ifrågavarande anläggningar erhölles inom den närmaste tiden, fabrikerna kunde vara färdiga för drift, den utökade fabriken i Ljungaverk omkring den 1 mars 1944 och den nya fabriken i Stockvik i slutet av nämnda år. Kommissionens framställning föranledde framläggande av proposition till 1943 års riksdags höstsession (nr 344). Folkhushållningsministern förklarade sig härvid vilja obetingat förorda, att förslaget till tilläggsavtal om utökning av anläggningen vid Ljungaverk godtoges från statens sida och att de för utbyggnaden och för den utökade driften erforderliga medlen beviljades. Med hänsyn till de hotande utsikterna på gummiförsörjningens område, då redan den avtalsenligt påräknade importen blott delvis kunnat erhållas och en utökning av importen syntes högeligen oviss, måste en fortsatt omedelbar utbyggnad av den inhemska produktionen av ersättningsgummi enligt departementschefens mening anses synnerligen angelägen. Det labila utrikespolitiska läget med möjligheter till snabba förändringar talade å andra sidan för att framgå med försiktighet. Då tillverkningsmetoderna för syntetiskt gummi

93 vore för vårt land helt oprövade, vore det givetvis av största värde, att erfarenheterna från den under uppförande varande anläggningen först avvaktades, innan en ytterligare kapitalkrävande anläggning uppfördes. Departementschefen förklarade sig därför för det dåvarande icke beredd att förorda, att en ny anlägggning för framställning av syntetiskt gummi omedelbart påbörjades. Läget å gummiförsörjningens område kunde emellertid tämligen hastigt förändras i sådan riktning, att ett uppskov med den ifrågavarande nya anläggningen ej längre kunde anses försvarligt. Försiktigheten syntes därför bjuda, att genom anvisande redan nu av erforderliga medel möjligheter bereddes för Kungl. Maj:t att, därest förhållandena så kunde anses påkalla, skyndsamt låta igångsätta arbetena å en ny anläggning. I enlighet med propositionen beslöt riksdagen att å tilläggsstat till riksstaten för 1943/44 till uppförande och drift av fabriksanläggningar för tillverkning av syntetiskt gummi anvisa ett investeringsanslag av 6 150 000 kronor. Sedan detta beslut av riksdagen fattats, uppdrog Kungl. Maj:t den 3 december 1943 åt industrikommissionen att med Stockholms superfosfatfabriks aktiebolag träffa avtal i huvudsaklig överensstämmelse med de vid kommissionens skrivelse den 29 september fogade båda förslagen. Till bestridande av kostnaderna för den under ledning av professor The Svedberg i Uppsala bedrivna försöksverksamheten för utvinnande av syntetiskt gummi hade tidigare anvisats tillhopa 460 000 kronor. Därmed hade avsetts att täcka kostnaderna till utgången av år 1943. På hemställan av industrikommissionen beslöt Kungl. Maj:t den 22 december 1943 att från förskottsanslag ställa till kommissionens förfogande ytterligare högst 465 000 kronor att användas för bestridande dels intill ett belopp av 400 000 kronor av utgifter för fortsatta undersökningar och experiment vid svenska gummiforskningslaboratoriet i Uppsala och dels intill ett belopp av 65 000 kronor av kostnader för inköp från nämnda laboratorium av neopren och provtillverkning därav av bilringar. Nämnda förskott täcktes sedermera enligt beslut av 1944 års riksdag genom anslag å tilläggsstat II för 1943/44. Angående den med statligt stöd bedrivna försöksodlingen av den gummiförande maskrosarten Taraxacum kok-saghyz se sid. 290. Garvämnen. De avtal, som bränslekommissionen hösten 1942 ingått med de två garvämnesproducerande företagen (Garvämnesaktiebolaget Weibull, Landskrona, och Aktiebolaget Tannin, Västervik) angående uppköp av ekved för framställning av garvämne och på grundval varav auktorisation meddelats bolagen som ensamma uppköpare av ekved inom de södra länen (se del IV sid. 110), hade utlöpt den 30 juni 1943. Vid förhandlingar, som kommissionen på hösten 1943 upptog med bolagen angående ekvedsuppköp för tiden därefter, förklarade dessa, att råvaruanskaffningen under den förflutna auktorisationsperioden utfallit väl och att deras lagerställning därför var mycket

94 gynnsam. Tills vidare ville de av detta skäl ej binda sig för nya uppköp längre än till utgången av det löpande året. Härom avslötos också avtal med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 oktober 1943. Då emellertid bolagen sedermera funno sig kunna gå med på att auktorisationsperioden ytterligare utsträcktes, trots risken att de kunde bli nödsakade uppköpa större vedkvantiteter än som ur deras synpunkt vore önskvärt, träffade bränslekommissionen med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 17 december 1943 på samma villkor som förut nya avtal med bolagen angående uppköp av ekved som avverkades intill den 30 juni 1944, varefter även nya auktorisationer utfärdades, gällande för samma tid. Andra kemiska

produkter.

I syfte att befrämja tillverkningen av flytande harts vid cellulosafabrikerna hade reservförrådsnämnden under våren 1942 bemyndigats uppköpa och lagra en betydande kvantitet av denna vara samt att därvid betala en premie av 20 öre per kg för den hartsmängd, som utvunnits utöver ett visst normalutbyte (se del III sid. 323). Det visade sig, att ändamålet med nämnda anordning vanns, så tillvida som utbytet vid de större fabrikerna ökades från 42*7 kg per ton sulfatmassa under andra halvåret 1941 till 52-9 kg under andra halvåret 1942. Det syntes därför lämpligt att även i fortsättningen tillämpa sagda premiesystem och att utsträcka detsamma även till de pappersbruk, som tillverkade sulfatmassa, kombinerat med avtal om viss ökad hartsproduktion. Då emellertid pappersbruken för att kunna uppnå önskat hartsutbyte måste delvis modernisera sina anläggningar eller nybygga sådana, krävdes från deras sida såsom villkor för åtagande om ökad hartstillverkning bl. a. att staten tillförsäkrade dem viss avsättningsgaranti. Industrikommissionen avslöt i saken preliminärt avtal dels med Svenska cellulosaföreningen såsom representant för 25 sulfatfabriker, dels med Svenska pappersbruksföreningen, såsom representant för ett antal pappersbruk, innehållande jämväl bestämmelser om visst clearingsystem för produktionspremiernas finansiering samt prisutjämning vid utförsäljning av reservförrådsnämndens tidigare till förhöjt pris inköpta lager av flytande harts. På kommissionens hemställan meddelade Kungl. Maj:t beslut i ärendet den 23 juli 1943. Härigenom bestämdes, att inom industrikommissionen skulle inrättas en c l e a r i n g k a s s a f ö r f l y t a n d e h a r t s . Till denna kassa skulle från företag, vilka i förädlingssyfte använde flytande harts, inbetalas vissa clearingavgifter för av dem bearbetad dylik vara, för vilka avgifter kompensation skulle erhållas genom höjning av priserna å raffinerat sulfatharts, hartsbeck och kokillolja. Från clearingkassan skulle utbetalas dels premier för den överenskomna överproduktionen av flytande harts vid cellulosafabriker och pappersbruk enligt avtalen med de nyssnämnda sammanslutningarna, dels prisutjämningsbidrag till förädlingsverken vid deras inköp av flytande harts från reservförrådsnämnden. Åt nämnden uppdrogs att till fastställt pris in-

95 k ö p a intill 3 400 t o n f l y t a n d e h a r t s , s o m vid p a p p e r s b r u k e n tillverkats u n d e r tio m å n a d e r fr. o. m . d e n 1 juli 1943. Till c l e a r i n g k a s s a n för f l y t a n d e h a r t s i n b e t a l a d e s s e n a r e även en h o s ind u s t r i k o m m i s s i o n e n i n n e s t å e n d e s u m m a av c:a 304 000 k r o n o r , u t g ö r a n d e överskott å m e d e l s o m t i d i g a r e i n l e v e r e r a t s till i n d u s t r i k o m m i s s i o n e n s å s o m f r a k t b i d r a g för vissa t r a n s p o r t e r av s u l f a t m a s s a . Beträffande tillkomsten av nämnda överskott av fraktbidrag för sulfatmassa förhöll det sig på följande sätt. Under hösten 1941 företogs på begäran av industrikommissionen vid pappersbruken i södra och mellersta Sverige en sådan omläggning av driften, att bruken i viss utsträckning övergingo till att använda sulfatmassa från ett antal norrländska sulfatfabriker i stället för egen sulfatmassa. Avsikten var dels att draga fördel av norrlandsvedens bättre beskaffenhet och därigenom erhålla ökad utvinning av flytande harts och terpentin, dels att minska bränsleförbrukningen och massavedkonsumtionen vid de syd- och mellansvenska pappersbrukens egna massafabriker, varigenom motsvarande mängd vedbränsle kunde frigöras i dessa delar av landet, dels ock att nyttiggöra de norrländska sågverkens avfall av sågspån och massaflis. För dessa massaleveranser medgav Kungl. Maj:t i oktober 1941 efter framställning av industrikommissionen viss fraktlindring, men då ifrågavarande driftsomläggning även med en dylik fraktlindring skulle ha blivit ekonomiskt betungande för berörda parter, beslöts i samförstånd med parterna, att priset för den levererade norrlandsmassan skulle sättas relativt lågt och att norrlandsfabrikerna i gengäld skulle äga att såsom fraktbidrag uppbära ett pristillägg efter 20 öre per kg producerat flytande harts. Uttagandet av detta pristillägg kunde med hänsyn till konsekvenserna för marknaden i övrigt icke ske genom att priset höjdes just för den mängd flytande harts, som framvanns vid tillverkningen av ifrågavarande kvantiteter våt sulfatmassa. På industrikommissionens förslag medgav därför priskontrollnämnden, att utförsäljningspriserna i stället fingo höjas för de färdiga produkter, som förädlingsverken framställde på basis av utav dem inköpt harts, nämligen raffinerat sulfatharts, hartsbeck och kokillolja, varvid överpriset kom berörda norrlandsfabriker till del genom ett särskilt clearingförfarande. Denna clearing ordnades genom överenskommelse mellan industrikommissionen och Svenska cellulosaföreningen såsom verkställande organ på så sätt, att landets tre förädlingsföretag för flytande harts vid sin försäljning av sagda produkter krediterade cellulosaföreningen omförmälda överpris, medan de norrländska massafabrikerna debiterade föreningen pristillägget för av dem framställt flytande harts. Cellulosaföreningen verkställde kvartalsvis avräkning mellan cellulosafabrikerna och hartsförädlingsverken. Leveranserna av sulfatmassa reglerades genom avtal mellan å ena sidan kommissionen och å andra sidan de norrländska sulfatfabrikerna resp. Svenska pappersbruksföreningen för de syd- och mellansvenska pappersbrukens räkning. Prisförhöjningen och clearingen utgjorde, som nämnts, ytterst ett medel att bereda de norrländska sulfatfabrikerna skälig ersättning för den massa, som levererades till pappersbruken. Då leveranserna fullgjorts, vilket skedde i början av år 1942, och täckning erhållits för det åt fabrikerna beviljade fraktbidraget, hade pristillägget å de färdiga hartsprodukterna kunnat borttagas. Emellertid bestod prisförhöjningen ända till utgången av november 1942. Anledningen härtill var, att leveranserna av sulfatmassa till de syd- och mellansvenska fabrikerna tänktes sedermera skola fortsättas och ytterligare utvidgas. Genom att så icke blev fallet kom clearingkassan att krediteras betydligt större belopp i form av pristillägg å hartsprodukter än vad som åtgick för att bereda de norrländska sulfatfabrikerna dem tillerkänt fraktbidrag. På detta sätt uppkom ovannämnda behållning av c:a 304 000 kronor.

96 Importen av kalcinerad soda var under åren 1941—43 genom handehfördrag med Tyskland fixerad till 30 000 ton per år, vilket ungefär svarade mot förbrukningen åren före kriget. Då emellertid förbrukningen under krigsåren för olika industriella ändamål, främst för glasindustrien, visade stark tendens att ökas, kunde de sålunda stegrade behoven täckas endast geiom att avsevärda såväl statliga som privata sodalager successivt togos i ansrråk. Att igångsätta en inhemsk produktion av kalcinerad soda hade ej ansetts praktiskt genomförbart. Däremot hade det befunnits möjligt att av iiom landet framställd natronlut (natriumhydrat) tillverka kristallsoda, viken vara delvis kan användas för samma ändamål som kalcinerad soda. Med en av tillverkarna av natronlut, Elektrokemiska aktiebolaget i Bohus, slöt industrikommissionen enligt Kungl. Maj:ts den 3 september 1943 givna bemyndigande avtal om inrättande av en anläggning för produktion av kristallsoda till en myckenhet av 8 000 ton per år med utnyttjande av en bolaget tillhörig byggnad i Bohus. Avtalet innebar, att arbetet med denna anläggning skulle påbörjas och bedrivas så, att aggregaten kunde komina i drift, det första senast åtta, det andra tio och det tredje tolv månader från undertecknandet. Anläggningen skulle med fullt utnyttjande av dess kapacitet drivas till dess en kvantitet av 8 000 ton uppnåtts. Bolaget förband sig att lämna industrikommissionen eller den kommissionen anvisade förhandsrätt att successivt i mån av produktionens fortgång till fastställt pris inköpa den framställda produkten. Från kronans sida garanterades avsättning av hela tillverkningen, dock ej för vara som tillverkats efter 1945 års utgång. Särskilda lättnader i krigskonjunkturskatten utfästes. Åt reservförrådsnämnden uppdrogs att inköpa de kvantiteter kristallsoda, till vilka kronan på grund av avtalet kunde bliva skyldig anskaffa köpare. Tillvaratagande av skrot och avfallsprodukter. Insamlingen av skrot och avfall av olika slag fortsattes under år 1943 och bedrevs med stegrad energi. Härvid märkes särskilt den omfattande skolpropaganda, som för ändamålet ägde rum, och den propaganda som i övrigt förekom under medverkan bl. a. av postverket, järnvägarna, Jordbrukarungdomens förbund, Sveriges lantbruksförbund, mejerierna m. m., stödd på en omfattande affischering. Av betydelse var den insamlingsverksamhet, som kom till stånd i samband med den av Sveriges ungdomsberedskap anordnade rikstävlingen, vilken under år 1943 fick en i jämförelse med föregående års betydligt vidgad omfattning. En ny gren av avfallsinsamling upptogs under året, nämligen insamlingen av begagnade glasvaror och glasskärv. Uppköpsverksamheten ordnades här med stöd av kungörelse den 8 juli 1943 (nr 627) genom auktorisation av särskilda handlare med dylika varor, samtidigt som de industri- och handelsgrenar, som i större utsträckning förbrukade glasemballage, animerades att i ökad omfattning återtaga tomglas och tillvarataga uppkommande glasavfall (se sid. 75).

97 Rikstävlingen — vilken förutom skrotinsamling även omfattade potatisoch köksväxtodling, jordbruks- och torvarbete samt insamling av bär, svamp, kottar, medicinalväxter m. m. — inbragte för industriförbrukning användbart skrot och avfall till ett värde av närmare 300 000 kronor. Värdet av de skrotmängder, som erhöllos genom Sveriges ungdomsberedskaps skrotkampanjer utanför tävlingen, torde ha uppgått till c:a 200 000 kronor. Mesta delen av de insamlade varorna utgjordes av järnskrot (c:a 230 000 kronor), glasskrot (c:a 120 000 kronor) och gummiskrot (c:a 76 000 kronor).

6. Bränsle- och smörjmedelshushåUningen. A. Fasta bränslen. Försörjningsläget. Den sammanlagda importen av fossila bränslen uppgick under andra halvåret 1943 till 2 591 000 ton mot 2 734 000 ton under motsvarande tid föregående år, vilket innebär en om ock rätt obetydlig minskning. Men då första halvårets import var väsentligt större 1943 än 1942, blev också totalimporten för året i motsvarande mån ökad, nämligen med nära 35 procent. Importen av- stenkol, koks och kolbriketter under vart och ett av åren 1939 —1943 framgår av följande sammanställning (tusental ton): Stenkol 1939 1940 1941 1942 1943

6 342 3 996 3 160 2 704 3 561

Koks och kolbriketter 2 377 1 759 1 727 1 278 1 341

Summa 8 719 5 755 4 887 3 982 4 902

Om än totaltillförseln av kolbränsle år 1943 får anses ha varit förhållandevis god, var detta ej fallet beträffande alla hithörande varuslag. Mest otillfredsställande var försörjningen med gaskol och koks, vilket under hösten 1943 föranledde å ena sidan — såsom ett medel att minska gasförbrukningen — upphävande av förbudet mot varmvattenberedning i centraluppvärmda fastigheter, å andra sidan inskränkningar i den kokstilldelning till hushållen, som förut ställts i utsikt. Då man ingått i bränsleåret 1943/44 med förhållandevis betydande vedlager, mötte det emellertid ingen svårighet att genom ökad vedtilldelning utfylla vad som brast. Av betydelse var ock, att torvproduktionen visade en vacker stegring. Med en totalkvantitet av 1 160 000 ton motsvarade den under året framställda bränntorven c:a 4 milj. kbm ved eller drygt en tiondel av den disponibla mängden bränsleved. I fråga om massaved — vilken nu som förut i viss utsträckning utnyttjades även för bränsleändamål — hade, tack vare de särskilda åtgärder som vidtagits för att stimulera produktionen därav, tillgången så ökats, att lagerställningen, från att vid föregående årsskifte ha varit oroande svag, vid utgången av år 1943 åter nått en betryggande storlek. Vad angår träkol

99 förelåg snarast ett överskott, beroende bl. a. på driftsinskränkningar vid en del järnbruk samt minskat behov för gengasdrift på grund av begränsningarna i biltrafiken. Begleringen av handeln med och förbrukningen av fasta bränslen undergick under senare halvåret 1943 ej några mera genomgripande ändringar. Genom den noggranna utformning som regleringssystemet efter hand erhållit hade de ledande myndigheterna distributionen och fördelningen av de olika bränsleslagen väl i sin hand. Över huvud kan sägas, att bränsleförsörjningen, vad de fasta bränslena angår, kunde på ett i allt väsentligt tillfredsställande sätt genomföras samt att läget i allmänhet var gynnsammare och landets bränsleberedskap starkare än under något av de föregående krigsåren. Förbrukningsregleringen. I ett den 3 september 1943 utfärdat cirkulär, nr 235, sedermera kompletterat av cirkulär nr 240, meddelade bränslekommissionen föreskrifter angående leveranser av fossilt bränsle för h u s h å l l s f ö r b r u k n i n g till innehavare av hushållslicens B (d. v. s. enbart för bostads- och lokaluppvärmning). Det erinrades om att förbrukarna inom ortsgrupperna I—Hl tidigare uppmanats att av tilldelningen för bränsleåret 1942/43 reservera en bränslekvantitet svarande mot 10 procent av summan av de å licenserna angivna bruttokvantiteterna A- och B-poäng. Förbrukarna inom ortsgrupp IV hade tillråtts att om möjligt spara hela den frigivna kvantiteten fossilt bränsle till nästa bränsleår. (Angående ortsgruppindelningen se del III sid. 329 och del IV sid. 357. Med A-poäng avsågs fossilt bränsle, med Bpoäng ved och annat ersättningsbränsle.) Kommissionen ansåg, att förbrukarna i ortsgrupperna II—IV genom nyssnämnda besparingar samt med hänsyn till att tillräckliga kvantiteter ved och torv kunde levereras icke hade behov av ytterligare leveranser av fossilt bränsle förrän omkring årsskiftet 1943/44. För förbrukarna inom ortsgrupp I samt för de smärre förbrukare i ortsgrupperna II och III, som voro berättigade att uteslutande erhålla fossilt bränsle, kunde behovet anses vara tillgodosett till slutet av november 1943. Med hänsyn till transportsvårigheterna fann kommissionen emellertid lämpligt att redan vid höstens början medge en första leverans av fossilt bränsle till samtliga hushållsförbrukare. Fr. o. m. den 10 september skulle alltså hela licenskvantiteten för bränsleåret 1943/44 få levereras till smärre förbrukare inom ortsgrupperna I—III samt viss del av licenskvantiteten för dels övriga förbrukare inom grupp I, dels medelstora förbrukare inom grupperna II och III. Fr. o. m. den 11 oktober berättigades även de större förbrukarna inom grupperna II och III till en om ock mera beskuren leverans. Hela kvantiteten A-poäng fick vidare uttagas av förbrukare å öar utan fast landförbindelse med undantag för Gotland. Värmebehovet skulle därjämte intill 10 procent av ordinarie tilldelning få tillgodo-

100 ses i fråga om nybyggda fastigheter, som tagits i bruk efter den 30 juni 1943, enligt särskilt utfärdad extralicens. Det osäkra importläget samt önskan att om möjligt åstadkomma en reserv av fossilt bränsle till förbrukningsåret 1944/45 föranledde bränslekommissionen att, enligt senare på hösten fattat beslut, begagna sig av tidigare gjort förbehåll med hänsyn till den fortsatta tilldelningen av fossilt bränsle. I cirkulär nr 247 meddelade kommissionen, att under bränsleåret 1943/44 komme att få uttagas inom ortsgrupperna I—III (med undantag för de förbrukare som redan tidigare medgivits uttag av hela licenskvantiteten) endast 70 procent och inom ortsgrupp IV (med undantag för de minsta förbrukarna) endast 50 procent av det licenserade fossila bränslet. För att förbrukarna under dessa förhållanden på bästa sätt skulle kunna planera sin bränsleförbrukning och för att underlätta distributionen medgavs emellertid redan fr. o. m. den 10 december uttag av hela den kvantitet fossilt bränsle, som enligt den gjorda begränsningen skulle få levereras på licenserna. I fråga om det ytterligare behov av bränsle, som kunde uppstå på grund av att viss mängd fossilt bränsle sålunda innehållits, skulle följande gälla. I ortsgrupp I samt för förbrukare i ortsgrupperna II och III, som hade licens å enbart fossilt bränsle, bleve det beroende på importen av fossilt bränsle samt temperaturförhållandena under fortsättningen av vintern, om förbrukarna senare komme att erhålla bränsle, svarande mot hela eller endast en del av de innehållna kvantiteterna. Till övriga förbrukare i ortsgrupperna II och III samt till förbrukare i ortsgrupp IV komme, utöver de redan frigivna kvantiteterna fossilt bränsle, något ytterligare dylikt bränsle icke att utlämnas. Dessa förbrukare komme att i stället hänvisas till ved, men storleken av denna vedkvantitet finge å de orter, där veden var ransonerad, bli beroende av temperaturförhållandena under den återstående delen av bränsleåret. Då bränsleleverantörerna förbundits att mottaga och i första hand försälja gasverkens överskott av koks, ålades förbrukarna inom samtliga ortsgrupper att mottaga gasverkskoks, därest så påfordrades av leverantören. Leveranserna av fossilt bränsle emot hushållslicens A (d. v. s. förbrukare med under hela året fortlöpande bränslebehov) fortforo med kvartalsvis bestämda leveranser, med det undantaget att man inom ortsgrupp I avMalmöhus och Kristianstads län övergick till leveranser halvårsvis. Sistnämnda anordning sammanhängde med att för nämnda län bestämts, att fr. o. m. juli månad mot A-licens som utställts i stenkol endast halva kvantiteten fick levereras i form av stenkol, återstoden i form av brunkols- eller torvbriketter. Fr. o. m. den 1 oktober 1943 fick enligt bränslekommissionens beslut v a r m v a t t e n från central varmvattenberedningsanläggning tills vidare fritt tillhandahållas inom fastighet, som begagnades huvudsakligen för bo-

stads-, butiks- eller kontorsändamål. Detta beslut motiverades framför allt med den möjlighet till besparing i gasförbrukningen, som därmed antogs skola ernås. Varmvattenförbudet hade nämligen uppenbarligen haft till följd en ganska starkt stegrad gasförbrukning i hushållen. Nu hade importen av gasverkskol så avsevärt nedgått, att en minskning i gasförbrukningen framstod som ofrånkomlig. Att nå en sådan minskning genom införande av gasransonering syntes om möjligt böra undvikas. Samtidigt fanns relativt god tillgång på ved och torv. Bränslekommissionen inskärpte, att den fortsatta friheten att tillhandahålla varmvatten var beroende av allmänhetens medverkan till en rationell gashushållning. Bl. a. rekommenderades, att varmvattnet utnyttjades icke blott vid tvätt och diskning utan även i matlagningen. Då försöket med fri varmvattentillgång syntes ha slagit väl ut, medgav kommissionen genom cirkulär den 14 december, nr 248, att fri varmvattenberedning även framdeles skulle få äga rum, förslagsvis till den 1 maj 1944, förutsatt att allmänheten även i fortsättningen visade sparsamhet med gasen och icke slösade med varmvattnet, ävensom att bränslesituationen icke radikalt förändrades genom omständigheter, som nu icke kunde överblickas. Samtidigt härmed meddelade kommissionen föreskrifter om extratilldelning av bränsle för varmvattenberedning att utgå till centraluppvärmda fastigheter. Denna extratilldelning skulle i regel, utom för förbrukare, som erhöllo sin ordinarie bränsletilldelning helt i form av fossilt bränsle, lämnas endast i form av inhemskt bränsle (ved eller torv). Tilldelningen reglerades med hänsyn dels till medelstorleken — i rum räknat — av samtliga lägenheter inom vederbörlig fastighet, dels till sättet för varmvattnets servering (badrum och tappställen, duschrum och tappställen eller endast tappställen). Vad angår bränsletilldelningen till andra än hushållsförbrukare, i främsta rummet i n d u s t r i e n , var denna som förut fördelad på två förbrukaregrupper, benämnda C och D, varvid grupp C omfattade de huvudsakligen smärre industriföretag, vilkas bränsletilldelning reglerades av kristidsstyrelserna i enlighet med av bränslekommissionen meddelade föreskrifter, medan grupp D omfattade industrier m. fl., vilkas tilldelning reglerades direkt av kommissionen. Redan tidigare hade meddelats, att till G-företagen skulle intill utgången av 1943 få levereras 40 procent av licenskvantiteten för bränsleåret 1943/44 (för handelsträdgårdar dock endast 15 procent) och återstoden under tiden fram till slutet av juni 1944. I enstaka fall, då särskilda skäl därtill förelåge, exempelvis för spannmålstorkning eller för andra tillfälliga behov, fick hela kvantiteten uttagas på en gång under hösten. Ovissheten i fråga om den framtida försörjningen med kol och koks gjorde, att bränslekommissionen fann sig böra inskränka den del av de för leveransterminen januari—juni 1944 licenserade bränslekvantiteterna till småindustrierna, som fick uttagas i form av fossilt bränsle, till tre fjärdedelar (cirkulär nr 244). Minskningen i den fossila tilldelningen skulle dock

102 icke gälla beträffande licenser, utställda å smideskol eller smideskoks för smidesändamål eller gjuterikoks för gjuteriändamål. De indragna kvantiteterna fossilt bränsle skulle efter ansökan i varje särskilt fall få ersättas med ved eller torv. Leveranserna till de industrier m. fl., vilkas bränsletilldelning handhades direkt av bränslekommissionen (förbrukaregrupp D), reglerades efter i stort sett samma principer som leveranserna till småindustrin ehuru med individuella jämkningar, beroende på förhållandena i särskilda fall. Handels- och prisregleringen beträffande stenkol och koks. Det avtal mellan staten, representerad av statens kolnämnd, å ena sidan, och Svenska kolimportörers förening 1939 u. p. a., å andra sidan, rörande reglering av handeln med stenkol, koks och kolbriketter, som ingåtts den 20 september 1939 (kolhandelns s. k. statsavtal, se del I sid. 95), kompletterades under senare halvåret 1943 genom en överenskommelse angående tolkning och tillämpning av statsavtalet. Statsavtalet hade tillkommit i ganska stor hast och var därför delvis rätt allmänt formulerat samt icke i alla punkter fullt tydligt. Det visade sig snart, att detsamma i vissa avseenden icke lämpligen kunde tillämpas efter bokstaven. Småningom utvecklades en viss praxis rörande avtalets tolkning och tillämpning, men vid olika tillfällen kom likväl till synes, att man inom kolhandeln ville inlägga en annan mening i avtalet än den som statens representanter, till en början kolnämnden och sedermera bränslekommissionen, ansågo motsvara dess innebörd; vissa föreningsmedlemmar bragte t. o. m. avtalets tolkning under domstols prövning. Då under sommaren 1942 en framställning från kolhandelns representanter om höjda lagerhandelsmarginaler kom under behandling, yrkade priskontrollnämndens ordförande på avtalets uppsägning från statens sida, enär en strikt tillämpning därav — åtminstone enligt vissa föreningsmedlemmars tolkning — särskilt beträffande handelsvinstens beräkning, icke syntes väl förenlig med den från statens sida inledda prispolitiken. På våren 1943 upptogos förhandlingar i avtalsfrågan mellan bränslekommissionen, priskontrollnämnden och kolimportörföreningen, vilka ledde till enighet om ett kompletterande avtal, benämnt »överenskommelse angående tolkning och tillämpning av kolhandelns s. k. statsavtal». Den nya överenskommelsen, som daterats den 24 augusti 1943, godkändes av Kungl. Maj:t genom beslut den 17 september s. å. Den skulle icke äga tillämpning för tiden före den 1 juli 1943 i tvist därom, som anhängiggjordes före den 1 oktober 1943. Enligt statsavtalet skulle staten ersätta varje medlem av- kolimportörföreningen den förlust, som kunde tillskyndas denne vid försäljning av stenkol, koks eller kolbriketter på de av staten föreskrivna villkoren. Vid beräkning av sådan förlust skulle föreningsmedlem gottskrivas kostnad för

103 försålt parti (samtliga självkostnader) samt därutöver handelsvinst, allt enligt kolnämndens prövning. Detta skulle enligt tilläggsöverenskommelsen innebära, att föreningsmedlem vid försäljning av kol m. m. skulle äga att för varje försålt ton tillgodoräkna sig — utöver inköpspriset jämte andra med anskaffningen sammanhängande nödvändiga kostnader — visst belopp (marginal), vilket inkluderade täckning av övriga kostnader samt vinst. Marginalerna skulle bestämmas av bränslekommissionen efter samråd med föreningen och kunna göras antingen enhetliga för samtliga medlemmar eller differentierade med hänsyn till storleken av medlemmarnas omsättning av de varor, för vilka marginalerna skulle gälla (s. k. blockade marginaler), eller med hänsyn till andra omständigheter, som väsentligen inverkade på betingelserna för medlemmarnas kolförsäljning. Föreningsmedlem kunde sålunda icke göra anspråk på individuell marginal, grundad på specialprövning av hans förhållanden. Vid marginalernas bestämmande skulle beaktas av statens priskontrollerande organ vedertagna principer för reglering av handelsmarginaler. Det underströks, att marginalbestämning och prisbildning i den statligt reglerade kolhandeln voro två skilda företeelser. Marginalbestämningen avsåge att fastställa den ersättning, som kolhandeln skulle äga tillgodoräkna sig för sin insats i varans import, lagring, förädling och försäljning. Prisbildningen däremot vore i rådande läge en rent statlig angelägenhet, vilken vore beroende av den prispolitik, som staten önskade föra, och vilken genom införandet av utjämningsförfaranden (clearingförfarandet med avseende på grosshandeln och subventionsförfarandet med avseende på lagerhandeln) kunde göras helt oberoende av marginalfrågorna. Den för grosshandeln gällande marginalen var grundad på den av kolnämnden vid kolhandelsregleringens införande verkställda prövningen med viss senare justering. Det utjämningsförfarande inom grosshandeln, som ägt rum sedan den 1 juli 1941, skulle anses innebära, att de aktiva direktimportörerna frivilligt åtagit sig att inrätta en grosshandelns utjämningskassa, som skulle vara verksam enligt av bränslekommissionen godkända regler. Lagerhandelsmarginalerna angåvos i bilaga till överenskommelsen. Däri ingående marginalelement skulle efter hand justeras i anslutning till förändringar i löneindexavtalen, lagringstid, stybbfall etc. För eventuellt ifrågakommande reservlagring skulle särskild ersättning lämnas. Med reservlagring menades lagring från ett bränsleår till ett annat av kol e t c , som icke utlevererades till förbrukare under det bränsleår, under vilket det intagits i lager, utan som av bränslekommissionen av praktiska skäl dirigerades till lagerhandeln i stället för till reservlagring i statlig regi. I den mån försäljningspris fastställts till lägre belopp än som erfordrades för täckande av inköpspris och fastställd marginal jämte andra med anskaffningen sammanhängande nödvändiga kostnader (t. ex. för transpor-

104 ten), skulle kommissionen gottgöra föreningsmedlemmarna härför, medan däremot, i den mån försäljningspriset fastställts till högre belopp än nyss sagts, föreningsmedlemmarna skulle till kommissionen inbetala överskjutande belopp. I stället för de månadsbokslut, som omnämndes i statsavtalet, skulle för grosshandeln tillämpas det rapportsystem, som föreskrivits för redovisningen gentemot kommissionens kolclearingkassa (se del II sid. 111) och som innebar särskild redovisning och avräkning för varje inkommande last. Såsom månadsbokslut i avseende på lagerhandeln skulle gälla det redovisningssystem, som dittills tillämpats och som omfattade för varje lagerhandlare månadsvis i lagerhandeln intagna och försålda varupartier. Avräkning skedde här gentemot bränslekommissionens subventionskassa för lagerhandeln (se del IV sid. 359). Subventionsförfarandet (namnet, som härrörde från kolhandelns första skede, då verklig statssubvention till förmån för vissa förbrukare förekom, bibehölls, trots att någon subvention i egentlig mening senare ej ägde rum) innebar, materiellt sett, att täckning av lagerhandlares förlust eller inbetalning till staten av mervinst skulle ske, i den mån kolet levererats, genom kontant reglering av mellanhavandet mellan lagerhandlaren och subventionskassan. Den vid månadsslutet kvarstående balansen i avräkningsförfarandet skulle genom kontanta betalningsoperationer i erforderlig riktning regleras så, att subventionsförfarandet ej komme att innebära en icke avsedd finansiering av lagerhandeln med statsmedel. Det underströks, att bränslekommissionen vid styrning av importen måste fördela kol och koks med hänsyn till försörjningsläget och att detta kunde medföra, att kol icke alltid fördelades likformigt på alla föreningsmedlemmar utan att tilldelningen kunde bli olika på olika orter. Detta hade dittills tagit sig uttryck bl. a. i ortsgruppindelningen med avseende på tilldelningen av fossilt bränsle till hushållsförbrukare. Utöver fastställda marginaler för levererade varor kunde föreningsmedlem icke göra anspråk på ersättning på grund av utebliven eller minskad omsättning. Den i statsavtalet stadgade förlustgarantien vid prisfall i samband med avtalets hävande skulle anses gälla såväl grosshandel som lagerhandel och omfatta jämväl fraktavslut, för vilket fraktfartslicens erhållits. Hade ej i samband med avveckling av statsavtalet och den statliga kolhandelsregleringen uppgörelse träffats mellan kommissionen och föreningsmedlem, enligt vilken kolparti, som medlem inköpt, skulle av honom fritt disponeras, skulle kommissionen vara skyldig övertaga partiet. Därvid skulle tillämpas pris, som täckte inköpspriset och den vid tiden för övertagandet gällande marginalen jämte sådana med anskaffningen sammanhängande nödvändiga kostnader, för vilka täckning ej beräknats i marginalen. Avdrag skulle dock göras med de i marginalen ingående element, för vilka föreningsmedlem besparades motsvarande kostnad. Kommissionen skulle vid övertagandet av

105 kol- eller koksparti äga att under en tid av minst tre månader kostnadsfritt disponera behövliga lagerutrymmen hos medlem för det parti, varom fråga var. Avräkningspriserna för stenkol och koks, som importerats till svensk hamn, förblevo under halvåret oförändrade vid de belopp som tidigare fastställts. Så var även fallet beträffande priserna i lagerhandeln. Regleringen av handeln med ved och träkol. I samband med det allmänna vedbeslaget hösten 1941 hade bränslekommissionen bemyndigats att på vissa villkor a u k t o r i s e r a u p p k ö p a r e a v b r ä n n v e d (se del III sid. 117). Dessa uppköpare skulle enligt meddelade auktorisationer inom sina respektive områden inköpa ved från enskilda skogar, ombesörja inmätning, transport, buffertlagring och avsändning av inköpt ved till av kristidsstyrelsen anvisade köpare samt, om bränslekommissionen så påfordrade, även ombesörja transport och inlastning på järnvägsvagn av ved, som direkt inköpts av kristidsstyrelsens bränslekontor. För inköpen tillhandahöll kommissionen räntefritt förlagskapital. Vid försäljning av veden ägde uppköparen betinga sig köpeskilling, motsvarande inköpspriset med tillägg av erlagda transport- och lastningskostnader, ävensom anskaffningsersättning med 50 öre per kbm samt, om uppköparen ombesörjde transporten, en tilläggsersättning med 25 öre per kbm för större och 50 öre per kbm för mindre partier. Uppköparen tillförsäkrades garanti för prisfall, om sådana förhållanden inträffade, som omöjliggjorde försäljning av den av honom anskaffade veden till nyss angivna pris. Till detta pris hade kommissionen därjämte förbundit sig att inlösa sådan ved, som uppköparen innehade, då auktorisationen upphörde att gälla. Utfärdad auktorisation gällde tills vidare med rätt för uppköparen till en månads uppsägning, dock med skyldighet för uppköparen att även därefter försälja den ved han anskaffat. De i enlighet med dessa bestämmelser auktoriserade brännveduppköparna begärde genom Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Privata auktoriserade brännveduppköpares förening redan under hösten 1942 revision av auktorisationsvillkoren, vilket emellertid med hänsyn till den korta tid verksamheten då pågått avböjdes av bränslekommissionen. Sedan vissa expertutredningar i frågan ägt rum, upptogos förhandlingar på nytt hösten 1943. Uppköparnas krav på ändrade villkor avsåg dels förhöjning av gällande anskaffnings- och tilläggsersättningar, dels förpliktelse för kommissionen att övertaga såväl ved efter viss tids lagring samt vid auktorisationens upphörande som alla förlustrisker i samband med verksamhetens avveckling. Kommissionen fann, att de verkställda utredningarna icke gåvo stöd för att de framförda kraven på högre ersättningar voro berättigade och avvisade därför desamma. Däremot ansåg kommissionen, att ett visst skydd

106 för onormala lagringsrisker rimligen borde beredas uppköparna, dock så att därvid vanliga affärsrisker i deras verksamhet ej avlyftades eller deras intresse av en rationell omsättning av veden avtrubbades. För att förebygga risker för lagringsförluster kunde enligt kommissionens mening lämpligen i auktorisationerna intagas bestämmelse om att kommissionen och uppköparna, i vad på vardera parten ankomme, skulle tillse, att tidigare avverkad ved eller sämre belägen ved vunne avsättning före ved som avverkats senare eller var bättre belägen och att därvid kastved av sämre kvalitet än prima samt långved vunne avsättning i första hand. Skulle likväl veden icke bliva levererad i fråga om långved inom ett år efter utgången av det bränsleår och i fråga om kastved inom ett och ett halvt år efter utgången av det kalenderår, under vilket den inmätts för uppköparens räkning, skulle kommissionen vara skyldig övertaga sådan ved, under förutsättning dock att uppköparen sex månader dessförinnan skriftligen anmält till vederbörande kristidsstyrelse, att veden ej kunnat levereras och att övertagande av veden komme att påkallas. Dessutom borde beträffande långved gälla, att, om sådan ved skulle lagras över sommaren, uppköparen efter framställning till kommissionen ägde strölägga långveden och åtnjuta ersättning för de verkliga kostnaderna för ströläggningen. Genom dessa bestämmelser komme kommissionen att påtaga sig en viss, skälig andel av lagringsriskerna för veden. Den kortare tiden för kommissionens övertagande av långved och de särskilda åtgärderna för ströläggning av sådan ved sammanhängde med att långveden var särskilt ömtålig för längre tids lagring på grund av sämre uttorkning och därigenom mera mottaglig för skadesvampar. De förlustrisker i övrigt för uppköparna, som i nya auktorisationer borde regleras, sammanhängde med frågan om den tid, för vilken uppköparna skulle vara bundna av auktorisationerna. Kommissionen fann, att villkoren i princip borde utformas så, att uppköparna skulle vara bundna för en närmast överskådlig tid och därjämte för så lång tid som erfordrades för en avveckling. Skäligt syntes vara, att uppköparna i första hand bleve bundna av de nya auktorisationsvillkoren till slutet av år 1944. Uppsades auktorisationen icke tre månader före auktorisationstidens utgång, borde uppköparen bli automatiskt bunden för ytterligare ett år åt gången. Dessutom borde uppköparen under en viss avvecklingstid vara bunden av auktorisationen, om Kungl. Maj:t före auktorisationstidens utgång meddelat föreskrifter om att uppköpsverksamheten skulle avvecklas. Avvecklingstiden borde bestämmas till minst tolv och högst sjutton månader, beroende på när föreskrift om avveckling meddelades. Den auktorisationsved, som återstode osåld vid avvecklingstidens slut, skulle, därest annan överenskommelse ej träffats, övertagas av kommissionen inom sex månader efter avvecklingstidens utgång. Då uppköparna på angivet sätt bundes att fortsätta uppköpsverksamheten under en viss avvecklingstid, syntes särskild ersättning böra beredas dem

107 härför med hänsyn till att deras affärsrisker under en sådan period kunde förutses bliva väsentligt ökade. Främst gällde det härvid de otvivelaktigt starkt stegrade reklamations- och kreditriskerna. Förhandlingarna rörande denna sak ledde till överenskommelse om en ersättning av 30 öre per kbm. För kvarvarande lager av osåld auktorisationsved vid avvecklingstidens utgång, vilken ved skulle övertagas av kommissionen och beträffande vilken sålunda inga kreditrisker förelåge, nedsattes ersättningen till 20 öre per kbm. I övrigt enades man om att de tidigare villkoren borde kompletteras med en bestämmelse av innebörd att kommissionen skulle ersätta uppköparen för skada och förlust, som uppkomme för visst parti ved på grund av brand, krigshandlingar, försvarsåtgärder, naturkatastrof o. dyl. Sedan bränslekommissionen i skrivelse den 29 oktober 1943 relaterat hithörande förhållanden, bemyndigade Kungl. Maj:t kommissionen genom beslut den 12 påföljande november att på de föreslagna villkoren meddela auktorisation av brännveduppköpare, vilket ock under den närmast följande tiden skedde. I cirkulärskrivelse den 17 december 1943 uppdrog kommissionen åt kristidsstyrelserna att noga tillse, att de nya auktorisationsbestämmelserna vunne avsedd tillämpning. De nya föreskrifter, som av Kungl. Maj:t den 3 december 1943 meddelades angående vedanskaffningen under avverkningsåret 1943/44 (se nedan sid. 115), föranledde vissa ändrade författningsbestämmelser av betydelse för vedhandeln. Sålunda utfärdades en kungörelse den 17 december 1943 (nr 906) angående r e g l e r i n g a v h a n d e l n m e d v e d o c h t r ä k o l , m. m., i vilken sammanfattats de förutvarande handelsreglerande bestämmelserna i flera föregående författningar, nämligen kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 263) angående beslag å ved inom vissa orter samt handeln med ved och träkol m. m. (vilken vad beslagsbestämmelserna angår redan tidigare upphävts), kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 265) angående förbud i vissa fall att inköpa eller använda ved för framställning av träkol eller gengasved samt kungörelsen den 3 oktober 1941 (nr 792) angående utvidgat beslag å ved m. m. Samtidigt föreskrevs genom kungörelse den 17 december 1943 (nr 907), att det genom kungörelsen den 3 oktober 1941 förordnade beslaget å ved skulle fr. o. m. den 1 januari 1944 vara hävt inom de fyra nordligaste länen (rörande motiven därtill se sid. 112). Den nya regleringskungörelsen för vedhandeln, vilken avsåg all ved, oberoende av om den var under beslag eller ej, innehöll i sak inga mera betydelsefulla ändringar i förhållande till vad förut gällt utom i en punkt, vari stadgades att vedproducent kunde, därest han icke vunne avsättning för av honom avverkad eller framvunnen ved, som icke var under beslag, hembjuda veden till bränslekommissionen enligt de närmare föreskrifter kommissionen meddelade. Hade kommissionen icke inom trettio dagar efter det sådant hembud skett anvisat köpare till partiet eller förklarat partiet skola inköpas för sta-

108 tens räkning, ägde vedproducenten överlåta detsamma utan iakttagande av kungörelsens bestämmelser. Inköpsförbudet beträffande g e n g a s v e d gavs i den nya kungörelsen samma omfattning som inköpsförbudet beträffande träkol. I cirkulär nr 251 föreskrev kommissionen emellertid, att regleringen i fråga om gengasved dock skulle i huvudsak ha samma begränsning som förut. Förbudet skulle sålunda avse inköp dels för användning såsom bränsle vid drift av industriell eller därmed jämförlig anläggning eller järnväg eller fartyg, dels ock för centraluppvärmning eller central varmvattenberedning i sådana fall. då inköpslicens eller inköpsbevis erfordrades för inköp av ved (d. v. s. inom handelsreglerad ort eller ort tillhörande zon 3). I cirkulärskrivelse nr 250 till kristidsstyrelserna och kristidsnämnderna i tätorter inom zon 3 reglerade bränslekommissionen närmare grunderna för uppbyggnad av c e n t r a l l a g e r av ved i nämnda orter och inleveranserna från desamma. Grundläggande princip borde vara, att centrallagringen — förutom beredskapslagring — motsvarade den lagring, som tidigare skett genom vedhandlarnas försorg för försäljning av helved. Den ved, som erfordrades för vedhandlarnas upparbetning av kapved och småved, skulle däremot lagras av vedhandlarna själva. Emellertid borde lagringen och därmed kostnaderna för kristidsnämnderna och staten på ett rationellt sätt hållas nere, utan att det på den grund bleve svårare för vedhandeln att tillgodose sina mindre kunder. Med hänsyn härtill borde leveranser av ved från bilväg, järnvägsvagn eller sjökaj även i småposter ske direkt i all den utsträckning, som var praktiskt möjlig. Vissa övre gränser fastställdes för poängtalet på inköpsbevis, som kunde berättiga till utleverans från centrallager. Inom dessa gränser inrymdes de regelmässiga lagerkunderna. För dem skulle utkörningskostnaden för veden från centrallager bestridas av statsmedel genom vederbörande kristidsstyrelse. Efter kristidsnämndens eller kristidsstyrelsens medgivande kunde även i särskilda fall förbrukare med inköpsbevis på högre poängtal än det fastställda erhålla ved från centrallager, men sådana större förbrukare skulle härvid själva betala utkörningskostnaden. Genom kungörelse den 18 juli 1942 (nr 722) hade viss reglering stadgats beträffande förvärv av s k o g s a v v e r k n i n g s r ä t t (se del IV sid. 116). Erfarenheterna under den tid dylika förvärv varit reglerade gåvo emellertid vid handen, att fastare regler voro av nöden på detta område ävensom att förtydliganden av bestämmelserna i vissa avseenden erfordrades. Nya föreskrifter utfärdades av bränslekommissionen den 27 augusti 1943 genom cirkulär nr 232, vilket ersatte tidigare cirkulär i ämnet. Härvid borttogs det allmänna tillståndet för träförädlingsverk att förvärva skogsavverkningsrätt. Dylika företag liksom även vissa virkeshandlare berättigades

109 emellertid att efter ansökan hos vederbörande kristidsstyrelse erhålla generellt förvärvstillstånd gällande för visst område. Auktoriserade veduppköpare skulle alltjämt äga generellt tillstånd att inom sina uppköpsområden — med undantag av vissa tätorters vedförsörjningsdistrikt — förvärva skogsavverkningsrätt. Tillståndet skulle dock för brännveduppköpare gälla endast då huvudsakligen brännved utvunnes och för industriveduppköpare endast då huvudsakligen massaved utvunnes. Annan person eller annat företag än de nu nämnda kunde efter ansökan, i vissa fall hos kristidsnämnd och i andra fall hos kristidsstyrelse, erhålla tillstånd att förvärva skogsavverkningsrätt. Villkoren för sådana förvärv skärptes i övrigt i flera hänseenden. Prisregleringen beträffande ved och träkol. I en i juli 1943 gjord framställning påyrkade Sveriges skogsägareföreningars riksförbund en allmän höjning av b r ä n n v e d - o c h m a s s a v e d p r i s e r n a för avverkningssäsongen 1943/44. Förbundet framhöll som skäl härtill, att de höjda priserna för huggning och körning och den alltmer framträdande bristen på vedskog, som tvingat skogsägarna till avverkning på mer avlägset belägna trakter, medfört ett ständigt sjunkande rotnetto sedan första krigsåret. En generell justering av normalpriserna för brännved vore enligt förbundets åsikt nödvändig, därest avverkningsprogrammet för säsongen skulle kunna fullföljas genom frivillig avverkning. En höjning jämväl av priserna för massaved samt garantipriserna påkrävdes. I avgivet yttrande förklarade sig bränslekommissionen vara väl medveten om att rotvärdena för veden — till följd av att omkostnaderna stigit mer än normalpriserna — visat en sjunkande tendens. Av prispolitiska skäl ansåg sig kommissionen dock ej böra tillstyrka någon höjning av brännvedpriserna, helst som rotvärdena enligt verkställd utredning visat sig vara ej obetydligt högre än före kriget. Kommissionen fäste vidare uppmärksamheten på att vissa åtgärder vidtagits i syfte att för skogsägarna underlätta fullgörandet av avverkningsplikten. Sålunda hade beträffande södra och mellersta Sverige medgivits, att avverkningsskyldigheten fick i obegränsad utsträckning fullgöras genom avverkning av massaved, varigenom möjliggjordes för en skogsägare, som huggit slut på sin vedskog, att fullgöra sitt åläggande utan att behöva hugga ved av sådan skog, som kunde apteras till värdefullare sortiment. I samma riktning verkade bestämmelsen, att timmer fick i viss utsträckning inräknas i produktionsplikten liksom även vissa gagnvirkessortiment av lövved. Kommissionen hade vidare meddelat kristidsstyrelserna i de norra länen, att produktionsskyldighet icke borde åläggas fastigheter i den omfattning, att för dess fullgörande måste anlitas skogstillgångar med sådana avverknings- och utdrivningsförhållanden, att rotnetto ej kunde påräknas. Kommissionen avstyrkte ävenledes höjning av priserna på sulfitved. Däremot fann kommissionen vissa justeringar uppåt

110 motiverade i fråga om sulfatved för att stimulera till ökad avverkning därav. För massaindustriens råvaruförsörjning vore det särskilt påkallat, att den ökade avverkningen av sulfatved komme till stånd inom de berörda fabrikernas naturliga vedfångstområden. Kungl. Maj:t följde bränslekommissionens förslag och förordnade genom kungörelse den 13 augusti 1943 (nr 658) om höjning i vissa angivna områden i mellersta och södra Sverige av normalpriserna på sulfatved med en krona för prima och 75 öre för sekunda ved, allt per kbm travat mått. I övrigt förblevo normalpriserna å ved liksom ock å träkol oförändrade under senare halvåret 1943. Beträffande b i 1 k o 1 må nämnas, att försörjningsläget under hösten 1943 undergick en förbättring, vilket medförde att överenskommelsepriserna därå i allmänhet underskredos. Med anledning därav fastställde priskontrollnämnden riktpriser för denna vara, som lågo 4—6 procent under förut gällande priser. Riktpriserna trädde i kraft den 1 januari 1944 och avsågo försäljning från tillverkare. Under närmast föregående två avverkningsår hade åtgärder vidtagits i syfte att stimulera till vedavverkning i järnvägarnas och sjöledernas närhet samt framkörning av ved med häst till uppläggningsplatser vid järnväg och lastningsplatser vid strand (se del III sid. 122 och del IV sid. 120). I cirkulär nr 241 sammanfattade bränslekommissionen de tidigare meddelade föreskrifterna i ämnet och kompletterade desamma ytterligare i vissa avseenden. Kommissionen framhöll, att det på grund av de inskränkningar i biltrafiken, som voro ofrånkomliga till följd av den allt kännbarare bristen på bilgummi och smörjmedel, var synnerligen angeläget, att biltransporter av ved på kortare avstånd ersattes med hästtransporter i all den utsträckning, som var möjlig, utan att därigenom framkörningen av ved ur skogen eftersattes. Särskilt under innevarande höst, när gammal ved från föregående avverkningsår i större kvantiteter än vanligt blivit kvarliggande, måste tillgängliga dragare i första hand utnyttjas för att få fram denna ved ur skogen. Kommissionen inskärpte vidare angelägenheten av att järnvägs- och sjötransporterna påbörjades i god tid före bränslesäsongen och bedreves med största möjliga skyndsamhet. Den ved, som avverkats före den 1 juli 1943 för vidarebefordran per järnväg, skulle enligt gällande besked vara framkörd till uppläggningsplats vid järnväg senast den 1 februari 1944. I fråga om den ved, som avverkats efter den 1 juli 1943, borde vid överenskommelse med skogsägaren om framkörning av veden med häst till uppläggningsplats vid järnväg eller lastningsplats vid strand tills vidare bestämmas, att leveransen skulle vara fullgjord före den 1 juli 1944 för att pristillägget om högst 50 öre per kbm skulle utgå. Kommissionen utsträckte sedermera tiden, inom vilken den före den 1 juli 1943 avverkade veden skulle vara framkörd för att vederbörande härför skulle få åtnjuta pristillägg, till ävenledes den

Ill 1 juli 1944. Tillämpningen av bestämmelserna om pristillägg och körningspriser ankom huvudsakligen på brännveduppköparna genom de överenskommelser, som av dem träffades med skogsägarna om leverans av ved vid sådana platser. För vinnande av en ur dispositions- och prissynpunkt erforderlig kontroll i avseende på ifrågavarande uppgörelser anmodade kommissionen kristidsstyrelserna att beträffande inkommande leveranskontrakt med skogsägare särskilt uppmärksamma, om överenskommelse träffats om vedens framkörning med häst och, om så vore fallet, kontrollera densamma med hänsyn till leveransplats och körningsersättning. Alltsedan våren 1942 hade bränslekommissionen i prisutjämningssyfte tilllämpat eller för kristidsstyrelsernas och brännveduppköparnas tillämpning föreskrivit vissa c l e a r i n g f ö r f a r a n d e n vid leverans av ved (se del III sid. 331, del IV sid. 361). Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1943 (se del IV sid. 374) inrättade kommissionen sedermera i juli 1943 en särskild clearingkassa för reglering av inbetalningar och utbetalningar på grund av clearing vid leverans av ved till handelsreglerade orter, till tätorter i zon 3 och från eller inom överskottsområden. De rörande de olika clearingförfarandena tid efter annan meddelade bestämmelserna sammanfördes av kommissionen i cirkulär den 10 september 1943, nr 237, varvid föreskrifterna i ämnet i vissa avseenden kompletterades och förtydligades. Förordnande jämlikt lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser om m ä t n i n g a v v e d o c h a n n a t v i r k e m. m. (se del IV sid. 362) utfärdades av Kungl. Maj:t genom kungörelse den 15 oktober 1943 (nr 754) samt, med upphävande av denna författning, genom ny kungörelse den 31 december 1943 (nr 944). Härigenom bestämdes, att mätning av sågtimmer, massaved, brännved och vissa andra slag av virke skulle, där mätningen var avsedd att ligga till grund för bestämmande av vederlag för virket, utföras enligt av skogsstyrelsen meddelade föreskrifter, i den mån Kungl. Maj:t ej därom särskilt förordnat. Sådan mätning skulle, där så påfordrades av den vars rätt berördes av mätningen, utföras av auktoriserad virkesmätare, i fråga om brännved i partier understigande 100 kbm dock endast såvida parterna voro ense därom eller skogsstyrelsen med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden funne skäl bifalla framställning av ena parten om sådan mätning. Tillsyn över mätningsarbetets fullgörande skulle utövas av skogsstyrelsen. Vedproduktion och vedanskaffning. Med anledning av föreskrifter som meddelats av Kungl. Maj:t den 30 juni 1943 (se del IV sid. 374) hade, vad angick vedproduktionen under avverkningsåret 1943/44 — vilken i sin helhet beräknats till 55 milj. kbm — under sommaren 1943 ålagts skogsägarna en avverkningsskyldighet

112 (inkl. vad d o m ä n v e r k e t skulle avverka) a v 23-1 milj. k b m , v a r a v 5'4 m i l j . k b m m a s s a v e d . A v v e r k n i n g s å l ä g g a n d e n a avsågo b e t r ä f f a n d e skogsägare m e d en a v v e r k n i n g s s k y l d i g h e t u n d e r 100 k b m tiden f r a m till u t g å n g e n avfebruari 1944, b e t r ä f f a n d e ö v r i g a s k o g s ä g a r e tiden t. o. m. den 31 december 1943. I skrivelse till K u n g l . Maj:t d e n 9 n o v e m b e r 1943 f r a m l a d e b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n p l a n för a v v e r k n i n g a r n a s b e d r i v a n d e u n d e r å t e r s t å e n d e delen avav v e r k n i n g s å r e t. När det gällde att bedöma behovet av v e d f ö r b r ä n s l e ä n d a m å l o c h k o l n i n g , utgick kommissionen från antagandet, att man för den första efterkrigstiden sannolikt finge räkna med en avsevärd inskränkning i importen av fossilt bränsle. Måhända komme det totala bränslebehovet under tiden närmast efter kriget att sjunka på grund av minskad sysselsättning inom industrien, men detta behov måste säkerligen till större del än tidigare täckas med inhemskt bränsle. Behovet av inhemskt bränsle under säsongen 1944/45 kunde därför icke antagas bli mindre än under det löpande bränsleåret. Ehuru lagerställningen i fråga om ved för bränsleändamål var så gynnsam vid ingången av bränsleåret 1943/44, att praktiskt taget ingen del av under året avverkad ved behövde tagas i anspråk under löpande bränslesäsong — något som varit nödvändigt under föregående år — ansåg kommissionen, att det under våren 1943 framlagda bränsleprogrammet, i vad det avsåg ved för bränsleändamål och kolning, i huvudsak borde fullföljas. Avverkningen av ved för nämnda ändamål under första halvåret 1944 borde sålunda enligt kommissionens mening omfatta en kvantitet av c:a 22 milj. kbm, vilket tillsammans med den myckenhet av c:a 18 milj., som skogsägarna ålagts avverka under senare halvåret 1943, utgjorde den vedmängd kristidsstyrelserna i samråd med skogsvårdsstyrelserna beräknat kunna uttagas. Kommissionen betonade önskvärdheten av att den erforderliga vedavverkningen måtte åstadkommas genom åtgärder som innebure en övergång till mera normala förhållanden. I sådant avseende fann kommissionen en omläggning av vedanskaffningen för de fyra nordligaste länen i främsta rummet önskvärd. Dessa län hade redan förut i fråga om avverkningsåläggande och statsgaranti intagit en särställning. Det hade sålunda varit nödvändigt att därstädes — där skogstillgångarna i och för sig möjliggjorde mycket betydande veduttag — begränsa produktionsskyldigheten till vad som förbrukades inom ifrågavarande län och vad som med utnyttjande av tillgängligt tonnage och järnvägarnas kapacitet kunde transporteras söderut. Kommissionens beräkningar över vedlagrens storlek och transportkapaciteten gåve vid handen, att en fortsatt vedavverkning under första halvåret 1944 enligt gällande bestämmelser skulle kunna medföra, att större kvantiteter bleve avverkade än som kunde förbrukas inom länen och därifrån borttransporteras. Risken för dylik överproduktion bleve än större, om exempelvis efterfrågan på träkol skulle avsevärt nedgå. I detta läge syntes man ha att välja emellan att uppnå den erforderliga avverkningsbegränsningen inom nyssnämnda län antingen genom att minska produktionsplikten eller genom att helt och hållet upphäva densamma. En nedsättning av produktionsplikten skulle emellertid endast kunna ske schematiskt genom en viss procentuell minskning av varje skogsägares åläggande. Därigenom uppnåddes icke den fördel som låge i att ved i första hand kunde köpas från sådana områden, som lågo bäst till ur transportsynpunkt. Kommissionen föreslog därför, att avverkningsskyldigheten skulle från årsskiftet helt upphävas inom de fyra nordligaste länen samt att de erforderliga vedmängderna skulle därstädes anskaffas medelst

113 uppköp genom av kommissionen auktoriserade brännveduppköpare. Genom försäljningskontrakt med uppköparna kunde skogsägarna försäkra sig om avsättning för den ved de ämnade avverka. I huvudsak borde uppköparna endast äga rätt att anskaffa kastved, då ytterligare avverkning av långved icke kunde anses önskvärd i rådande läge. De ålägganden, som utfärdats för sista halvåret 1943, skulle givetvis fullgöras. Om detta icke medhunnes före årets utgång, borde tiden utsträckas till slutet av februari 1944. Beträffande de tjugu södra länen hade bränslekommissionens undersökningar givit vid handen, att även vid en kolimport av samma storlek som under det löpande året och än mer vid en minskad kolimport de för dessa län i avverkningsprogrammet beräknade vedkvantiteterna vore erforderliga för att trygga försörjningen under nästkommande bränsleår. Den tidigare föreslagna vedavverkningen inom dessa län måste därför komma till stånd, vilket enligt kommissionens förmenande icke kunde ske på annat sätt än genom produktionspliktens kvarstående. Skogsägarna härstädes — med undantag för Värmlands län — skulle som förut äga rätt att inräkna massaved i produktionsplikten för bränn- och kolved. Denna rätt var för Kopparbergs och Gävleborgs län maximerad till vissa procent av den ålagda kvantiteten bränn- och kolved men var för länen söder därom oinskränkt. Då skogsägarna i Värmland enligt kommissionens förslag icke längre skulle få inräkna massaved i produktionsplikten, borde åläggandena i detta län sänkas med 25 procent av den kvantitet bränn- och kolved, som eljest skulle ha ålagts dem för första halvåret 1944. Vad angår m a s s a v e d f ö r i n d u s t r i e l l f ö r b r u k n i n g framhöll bränslekommissionen, att avverkningsprogrammet under säsongen 1942/43 genomförts till drygt 100 procent. Detta tillika med den minskade sysselsättningen inom massaindustrien hade medfört, att lagerställningen — särskilt i betraktande av den låga årsförbrukningen — för tillfället var synnerligen gynnsam. Lagren av massaved beräknades sålunda den 1 januari 1944 komma att uppgå till c:a 19 milj. kbm mot endast 14 milj. kbm vid början av år 1943. Härmed borde jämföras, att årsförbrukningen före kriget uppgått till något över 17 men för år 1943 beräknades till endast 8"4 milj. kbm. Under föregående avverkningssäsong hade massaindustrien genom särskilda överenskommelser åtagit sig att uppköpa och svara för hela den kvantitet massaved, som skogsägarna ålagts att avverka, nämligen 15 milj. kbm. Sådana överenskommelser utgjorde förutsättning för att avverkning av massaved över huvud skulle kunna åläggas skogsägarna. Beträffande löpande avverkningsår hade överenskommelser träffats med massaindustrien endast för tiden 1 juli—31 december 1943. Dessa överenskommelser, vilka godkänts av Kungl. Maj:t den 13 augusti 1943, avsågo tillsammans 6 milj. kbm, vilken kvantitet jämväl omfattade avverkningen på företagens egna skogar. Vid överläggningar med massaindustrien rörande avverkningen av massaved under tiden 1 januari—30 juni 1944 hade industriens representanter uttalat, att —till följd av den gynnsamma lagerställningen och befarad ytterligare nedgång i sysselsättningen — industrien icke vore benägen att träffa överenskommelser rörande uppköp av massakvantiteter av samma storleksordning som under föregående säsong. Enligt företagens mening borde därför obligatorisk produktionsplikt för massaved icke meddelas för första halvåret 1944. Kommissionen ansåg, att de avsevärda lagren tillika med den massaved, som under första halvåret 1944 kunde förutsättas bliva avverkad även utan särskilt åläggande, komme att täcka behoven, även om exportförhållandena i fråga om pappersmassa under den närmaste tiden skulle utveckla sig gynnsammare än vad nu funnes anledning antaga. Med hänsyn 8 — 4 18 786

114 härtill och till i övrigt anförda omständigheter borde produktionsplikt för massaved för nämnda tid icke komma i fråga. Tiden för fullgörandet av den redan ålagda produktionsplikten för massaved borde dock lämpligen utsträckas till utgången av februari 1944. Emellertid hade, enligt vad kommissionen upplyste, preliminära överenskommelser träffats med massaindustriens representanter av innehåll att de för tiden 1 juli —31 december 1943 gällande avtalen skulle upphävas och ersättas med avtal för hela avverkningsåret 1943/44. Företagen hade därigenom, under förutsättning av produktionspliktens upphävande, åtagit sig att uppköpa dels all massaved, som avverkats före den 1 juli 1943, och dels all massaved, som inom den för varje säljare fastställda produktionsplikten därefter avverkades fram till utgången av juni 1944. Kommissionen hade å sin sida utfäst sig att — därest företagen på grund av sitt åtagande skulle uppköpa större mängder massaved än vissa i överenskommelserna angivna kvantiteter — av sålunda inköpt massaved övertaga överskjutande kvantitet. Kommissionen anmälde härjämte, att kommissionen inlett förhandlingar med ett antal större skogsägande bolag i syfte att närmare fastlägga omfattningen av deras egna åtaganden och statens garantier på grund av produktionsplikt. Bolagens avverkningsbesked hade dittills under krisen omfattat såväl den för bolagens egna behov erforderliga veden som •— i förekommande fall — ved för avsalu. I ett läge, då det ställde sig särskilt svårt att förutse industriens sysselsättningsgrad och därför också att bedöma bolagens behov av ved för egna industrier, syntes det önskvärt, att bolagen utan åläggande åtoge sig att svara för avverkning av ved för sina egna behov och att produktionsplikten i motsvarande mån upphävdes. I den omfattning dessa bolag skäligen borde avverka ved för avsalu kunde antingen produktionsåläggande meddelas eller kontrakt om försäljning av ved tecknas med kommissionen. Statens garantiåtagande för dessa större bolags ved skulle härigenom avsevärt begränsas och bolagen skulle — sedan kommissionens anspråk på vedavverkningar för andra ändamål tillgodosetts — kunna anpassa sin vedproduktion med hänsyn till de egna behoven och icke vara bundna av visst, summariskt avvägt åläggande. Bolagen hade i regel ställt sig förstående till en sådan reglering av deras och kommissionens åtaganden. Statsgarantien, vilken enligt gällande bestämmelser var automatiskt bunden till produktionsplikten, skulle, vid de av kommissionen förordade begränsningarna av den sistnämnda, komma att för hela avverkningsåret 1943/44 avse en kvantitet ved och massaved av c:a 32 milj. kbm. I denna kvantitet ingick icke den vedavverkning, som belöpte på statens skogar (skogsägaregrupp I). I samband med produktionspliktens bortfallande i de fyra nordligaste länen förordade kommissionen, att beslaget på ved hävdes för dessa län. Bestämmelserna om transportförbud, licenser för industrier, järnvägar etc. samt handelsreglering (zonindelning) borde dock kvarstå. I stället skulle skogsägarna i nämnda län beredas möjlighet att före viss dag utbjuda ved, som icke funnit köpare, till kommissionen och sålunda garanteras avsättning till gällande normalpris. Anordningen motiverades av kommissionen sålunda: Man undanröjde olägenheterna av det vanliga missförståndet om beslagets innebörd, att beslaget medförde en garanti, att en skogsägare även i en överskottssituation alltid skulle få sin ved såld till normalpris. Genom den föreslagna övergångsformen komme man emellertid till det resultatet, att all ved som varit under beslag faktiskt vunne avsättning till normalpriser. Vidare undvek man den obehagliga åtgärden att eventuellt nödgas häva beslaget på partier, som i strid mot kommissionens planläggning avverkades och ej kunde vinna avsättning.

115 I anledning av bränslekommissionens nu refererade skrivelse och med bifall i allt väsentligt till de framförda förslagen fattade Kungl. Maj:t den 3 december 1943 beslut i frågan om vedproduktionen under avverkningsåret 1943/44 (kungl. brev till bränslekommissionen s. d., SFS nr 819). Genom kommissionens cirkulär nr 243 meddelades vissa tillämpningsföreskrifter. Huvudsakliga innebörden av de nya regleringsbestämmelserna var följande. Med ändring av beslutet den 30 juni 1943 bemyndigades bränslekommissionen att åt kristidsstyrelserna meddela anvisningar om åläggande av avverkningsskyldighet för avverkningsåret 1943/44 för ved och massaved till en myckenhet av högst 32 milj. kbm (travat mått). Utöver den avverkningsskyldighet, som redan ålagts med stöd av nyssnämnda beslut den 30 juni 1943, skulle ytterligare avverkningsåläggande icke meddelas inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt, såvitt avsåg skyldighet att avverka massaved, ej heller inom riket i övrigt. Tiden förfullgörande av den förut ålagda avverkningsskyldigheten inom de nyssnämnda norrlandslänen samt av massaved utsträcktes till den 29 februari 1944. Inom de tjugu södra länen — utom Värmlands län — fingo skogsägarna rätt att som förut inräkna massaved i produktionsplikten för koloch brännved (inom Dalsland dock till viss nedsatt procent). De tidigare meddelade bestämmelserna angående statsgaranti för ved skulle äga tilllämpning å kastved, kolved och annan långved samt massaved, som avverkades enligt det ovan sagda. För framkörning av ved samt anmälan för inlösen bestämdes delvis nya tider. Principen var, att all ved, som skulle vara avverkad senast den 29 februari 1944, skulle vara upplagd vid normal leveransplats senast den 31 augusti 1944 och anmälas för inlösen under tiden 1 juli—31 augusti 1944, samt att ved, som skulle vara avverkad senast den 30 juni 1944, skulle vara upplagd vid normal leveransplats senast den 28 februari 1945 och anmälas för inlösen under tiden 1 juli 1944—28 februari 1945. De tidigare bestämda garantipriserna förblevo oförändrade. De kvantiteter ved och massaved, som enligt de nya bestämmelserna ålades skogsägarna att avverka under hela avverkningsåret 1943/44, uppgingo till nära 40 milj. kbm, varav något över 16 milj. kbm beräknades falla på första halvåret 1944. I dessa siffror ingå även vedavverkningar å skogar under domänstyrelsens förvaltning samt vissa större skogägande bolags avverkningar för eget behov. Däremot ingå ej de vedkvantiteter, som beräknades komma att utan produktionsplikt avverkas inom de fyra nordligaste länen. Av hela produktionsplikten hänförde sig 5'4 milj. kbm till massaved för industriändamål (helt fallande på år 1943). Totalkvantiteten avverkad massaved var givetvis obestämd, eftersom skogsägarna i de södra länen fingo efter behag inräkna dylik ved i produktionsplikten och i de norra länen upp till visst procenttal. Kungl. Maj:t bemyndigade vidare bränslekommissionen att sluta avtal

116 med industriföretag angående uppköp av massaved i huvudsaklig överensstämmelse med härom preliminärt träffade överenskommelser. Angående de författningar om vedbeslaget och vedhandelsregleringen, som i samband med de nya bestämmelserna om avverkningsplikten utfärdades den 17 december 1943, se sid. 107. Beträffande de a u k t o r i s e r a d e b r ä n n v e d u p p k ö p a m a s i nk ö p o c h f ö r s ä l j n i n g a v v e d under första halvåret 1944 meddelade bränslekommissionen föreskrifter i cirkulär nr 242. Vid upprättande av kontrakt skulle enligt dessa bestämmelser iakttagas, att leveranstiden ej fick utsträckas, i fråga om ved som avverkats före den 1 juli 1943 längre än till den 1 april 1944, och beträffande ved som avverkats under tiden 1 juli 1943—30 juni 1944 längre än till den 1 juli 1944; dock kunde beträffande ved av sistnämnt slag för halva kontraktskvantiteten leveranstiden utsträckas till den 1 mars 1945. Långved, som avverkats under tiden 1 januari—30 juni 1944, fick icke uppköpas av auktoriserad brännveduppköpare. Ej heller fick sådan uppköpare överföra till auktorisationsved sådan långved. som han under samma tid avverkade å egen skog eller å område, till vilket han förvärvat avverkningsrätt. Långved, som skogsägare inom produktionspliktens ram avverkat före den 1 januari 1944, fick uppköpas endast efter tillstånd av bränslekommissionen. Dessa inskränkande bestämmelser rörande brännveduppköparnas verksamhet hade till syfte att inför den blivande avvecklingen av vedhandelsregleringen begränsa statens ekonomiska ansvar för denna verksamhet. Rörande uppköpsverksamheten i de fyra nordligaste länen, där avverkningsskyldigheten från 1944 års ingång skulle upphöra och vedproduktionen sålunda helt grundas på frivillig avverkning, meddelade kommissionen, att de auktoriserade brännveduppköparna där komme att medgivas rätt till uppköp till ungefär samma kvantiteter som under föregående år. Den inom nämnda län efter den 30 juni 1943 avverkade veden skulle vara upplagd vid normal leveransplats senast den 30 juni 1944 eller, om bränslekommissionen för visst fall eller för visst område funne skäl medgiva uppskov, vid senare tidpunkt, dock senast den 28 februari 1945.

Den tidigare föreskrivna månatliga r e d o v i s n i n g s s k y l d i g h e t e n f ö r v e d p r o d u c e n t e r n a (se del IV sid. 363) förenklades genom bränslekommissionens cirkulär nr 231 därhän, att den första redovisningen för avverkningsåret 1943/44 skulle för alla vedproducenter omfatta ett helt kvartal samt att även i fortsättningen vedproducenter med mindre avverkningsskyldighet (högst 200 kbm i de 17 södra och högst 500 kbm i de 7 norra länen) endast behövde redovisa kvartalsvis. Vissa ytterligare förenklingar föreskrevos i cirkulär nr 253 att tillämpas fr. o. m. den 1 februari 1944.

117 Inventeringen av vedlagren den 1 juli 1943 visade en i jämförelse med föregående år synnerligen god lagerställning, såsom framgår av följande siffror (1 000 kbm): 1/7 1941

1/7 1942

1/7 1943

1943 i % av 1941

1942 Brännved och kolved m. m. 1 . . Massaved och props

30 243 19 527

31 217 17 929

33 834 19 836

112 102

108 111

Summa

49 770

19 146

53 670

1 Kastved, kap- och småved, långved, avsedd för bränsle och för kolning, bakar, ribbved, splitved, stubbved och grenved.

Beträffande siffrorna för 1943 är att märka, att deklarationsskyldighet detta år ålåg endast den som innehade minst 10 kbm ved, under det att åren 1941 och 1942 även innehavare av lager om 5—10 kbm voro skyldiga att deklarera. Ökningen av vedlagren bör alltså ha varit något större än vad jämförelsen på papperet ger vid handen. Vid 1943 års slut rapporterades en avverkning av kastved och långved under de närmast förflutna sex månaderna av 12*8 milj. kbm mot 14'1 milj. kbm under senare halvåret 1942. Siffran för södra Sverige var densamma för båda åren, nämligen 4*9 milj. kbm; minskningen föll alltså helt på de norra länen. Ännu vid årsskiftet 1943/44 uppgavs mycken ved, som avverkats föregående vinter, ligga kvar i skogarna, beroende på de dåliga utdrivningsförhållanden som då rådde. Ett drygt transportarbete återstod alltså för att få framkörd såväl denna gamla ved som den ved, vilken avverkats eller komme att avverkas under det löpande produktionsåret. Förutsättningarna för avverkningsarbetets bedrivande vad beträffar vedproduktionen voro å andra sidan gynnsammare än föregående år, beroende på minskat behov av massaved, vilket — då ökad efterfrågan på sågtimmer icke var att motse — medförde bättre tillgång på arbetskraft. Förväntade driftsinskränkningar inom massaindustrien antogos komma att verka i samma riktning genom att permitterade arbetare hänvisades till skogsarbete. Produktionen av träkol och gengasved. Produktionen av träkol och gengasved fortskred under året tillfredsstäl lande. Nämnvärda svårigheter att tillgodose industriens och motortrafikens behov av dessa bränslen förelågo icke. Begleringen av produktionsförhållandena på hithörande områden fortsattes efter samma grunder som förut. Tidigare är omnämnt (se sid. 107), att bestämmelserna i kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 265) angående förbud i vissa fall att inköpa eller använda ved för framställning av träkol eller gengasved utan egentlig ändring i sak inarbetats i kungörelsen den 17 december 1943 (nr 906) angående reglering av handeln med ved och träkol.

118 Inventering av landets förråd av träkol och gengas ved den 1 januari 1944 föreskrevs genom kungörelse den 22 december 1943 (nr 868). Torvproduktioncn och regleringen av handeln med bränntorv. Torvproduktionen gynnades under år 1943 av god väderlek och bättre arbetsförhållanden än tidigare, vilket möjliggjorde ett avsevärt bättre produktionsresultat än under föregående år. Sammanlagda tillverkningen uppgick till 1 160 000 ton mot endast omkring 830 000 ton år 1942. Av hela tillverkningen utgjordes 1 040 000 ton av maskintorv, medan tillverkningen av frästorv uppgick till en kvantitet av c:a 100 000 ton, avsedd för torvbrikettframställning eller för vissa tillverkares egna behov, och tillverkningen av sticktorv till c:a 20 000 ton, varav högst 5 000 ton för avsalu. Den reglering av handeln med och transporterna av torv, som genomfördes år 1942, upprätthölls i stort sett oförändrad under år 1943. Större vikt än förut lades emellertid vid kvalitetskontrollen. Tidigare hade de auktoriserade provtagarna i huvudsak till uppgift att tillrättalägga uppkomna tvister om beskaffenheten av redan levererad torv. En följd härav blev, att de i regel verkställde sina provtagningar av torv på mottagningsplatsen i köparens upplag. År 1943 ändrades detta så, att de auktoriserade provtagarna kunde anlitas jämväl för provtagning vid torvens utlastning från mosse eller annat säljarens upplag, och kommissionen räknade med att dylika provtagningar skulle komma att ingå såsom ett normalt led i handeln med bränntorv. Utvidgningen av provtagarnas uppgifter nödvändiggjorde en kraftig ökning av deras antal. Medan under år 1942 blott ett trettiotal auktoriserade provtagare funnos, stodo år 1943 ej mindre än omkring 150 provtagare till kristidsstyrelsernas förfogande. En sammanfattande redogörelse för de tid efter annan utfärdade bestämmelserna angående provtagarna och deras uppgifter lämnade bränslekommissionen i cirkulär nr 233. Erfarenheterna från de auktoriserade provtagarnas verksamhet under år 1943 uppges ha varit goda. Tvister mellan köpare och säljare om levererad torvs beskaffenhet voro relativt sällsynta, ett förhållande vartill säkerligen även det goda torkvädret under försommaren bidrog. Torvens avsättning utgjorde icke något problem under de första krigsåren, då endast relativt små kvantiteter torv funnos tillgängliga på marknaden och torven var ett bränsle, som konsumenterna fritt kunde inköpa vid sidan av de i licenserna upptagna bränslena, kol, koks och ved. Även år 1942, då torven för första gången upptagits i försörjningsplanen, var det jämförelsevis lätt för tillverkarna att sälja sin vara. Vissa avsättningssvårigheter uppstodo däremot under år 1943 som följd av den ökade produktionen och den förbättrade tillgången på andra bränslen. Driftsinskränkningar, som hade sin grund i råvarubrist, minskade bränslebehovet för vissa industrier. I viss m å n hämmande på avsättningen verkade ock torvens relativt höga pris samt en sedan gammalt förefintlig misstro mot detta bränsle. Läget komplicerades av

119 att torvtillverkarna icke hade tillräckliga lagringsutrymmen och dessutom i åtskilliga fall hade att kämpa med likviditetssvårigheter. För att lätta på producenternas bekymmer vidtog bränslekommissionen olika åtgärder. I april underrättade kommissionen sålunda ett antal industnoch kommunikationsföretag i södra och mellersta Sverige om att de för det kommande bränsleåret måste räkna med att använda viss kvantitet torv och att annat bränsle ej kunde ställas till förfogande i ersättning härför. Kommissionen anmodade i samband härmed företagen att, eventuellt genom kommissionens förmedling, sätta sig i förbindelse med torvproducenter för att träffa preliminära avtal om inköp av torv, vilka avtal sedan kunde läggas till grund för licensgivningen. Därest icke annat uttryckligen angivits å licenserna, berättigade de torvproducenterna att försälja torven till licensinnehavare endast under det villkoret, att köpekontrakt upprättats inom en månad från licensens datum. (Denna tid nedsattes senare till 15 dagar.) Redan tidigare hade kommissionen givit styrelserna för ett antal i södra och mellersta Sverige belägna staten eller landstingen tillhöriga anläggningar besked om att dessa anläggningar skulle tilldelas torv i stället för ved. Kommissionen framhöll angelägenheten av att förbrukarna så snart som möjligt påbörjade eldning med torv för att kunna spara övriga bränslen, som lättare läto sig lagras, till den kallare årstiden. Parallellt med dessa åtgärder, vilka avsågo utplacerandet på konsumenterna av de i försörjningsplanen upptagna torvkvantiteterna, upprättades noggranna transportplaner för att möjliggöra för det inom kommissionen verksamma torvhandelskontoret att övervaka fördelningen av torvproduktionen på olika konsumentområden och konsumentgrupper. En ytterligare åtgärd som kommissionen vidtog för att främja avsättningen var, att hushållsbehovet av bränsle i de handelsreglerade orterna i Skåne bestämdes skola i viss utsträckning tillgodoses med torv i stället för med ved. Större hushållsförbrukares i dessa orter vedtilldelning nedsattes i samband härmed med i medeltal 50 procent. Genom denna åtgärd öppnades för torven en ny marknad, som uppskattningsvis beräknades uppsuga c:a 70 000 ton maskintorv. Slutligen träffade kommissionen överenskommelse med järnvägsstyrelsen, varigenom statens järnvägar förbundo sig att mottaga en förhöjd kvot av torv samt att vidtaga åtgärder för att i större utsträckning än tidigare avsetts kunna mottaga torven redan under sommarmånaderna. Samtliga nu berörda åtgärder åsyftade att på frivillighetens väg söka förmå konsumenterna att inköpa och mottaga torv. Då de icke syntes få önskad effekt, bestämde kommissionen genom beslut i juni, att tilldelningen av fossila bränslen till industrier, som tilldelats torv, skulle under det nya bränsleårets första halvår nedsättas med i medeltal 50 procent. Även på annat sätt, bl. a. genom eftergifter i upprätthållna regleringar, sökte kommissionen öppna nya avsättningsmöjligheter för torven. Kommissionens ansträngningar i skilda hänseenden kröntes småningom av framgång,

120 och vid årsskiftet kunde avsättningen av årets torvproduktion anses i huvudsak tryggad. Den viktigaste produkten, maskintorv, varav totaltillverkningen som ovan nämnts — såväl för avsalu som för egen räkning — uppgick till c a 1 040 000 ton, torde ha fördelats på olika användningsområden på ungefär följande sätt: för storindustrier 650 000 ton, för statliga och kommunala anläggningar inkl. armé och flyg men exkl. statens järnvägar 100 000 on, för kommunikationsföretag, främst statens järnvägar, 140 000 ton samt för hushållsförbrukning 150 000 ton. Ett antal torvtillverkare med en årsproduktion av c:a 400 000 ton tillhörde en sammanslutning, benämnd Svenska torvfabrikanters förening med säte i Göteborg. Dessa tillverkares försäljning har i viss utsträckning omhänderhafts av en med nämnda sammanslutning samverkande ek< nomisk förening, Svenska bränntorvfabrikanters försäljningsförening u. p a. I november 1943 bildades en allmän sammanslutning av ideell natur, benämnd Bränntorvproducenternas riksförbund, grundad på lokala bränntorvföreningar inom landet. Sammanslutningens syfte var närmast att i torvproduktionens och torvhandelns intresse företräda medlemmarna vid förhandlingar med statens organ angående prissättning, finansiering, kvalitetsbestämmelser och andra för torvhanteringen betydelsefulla frågor. Angående arbetsförmedlingstvång för torvhantering se sid. 179.

B . Flytande bränslen. Försörjningsläget. Importen av flytande bränslen var under andra halvåret jämförelsevis stor, beroende på lättnader i lejdtrafiken. Kvantiteterna överstego väsentligt dem som inkommit under årets förra hälft. De importerade varorna, vilka liksom förut utgjordes av flygbensin och brännolja, voro helt avsedda för försvarets behov. Från Tyskland inkommo mindre partier bensol. Vad angår inhemska flytande bränslen märkes en avsevärd ökning i produktionen av skifferbrännolja. Även tillverkningen av motortjära ökades något, medan däremot en nedgång inträdde i sprittillverkningen (se nedan). Mineraloljor och motyl. Tilldelning av oblandad bensin skedde alltjämt i mycket begränsad omfattning, huvudsakligen för sjukvårdsändamål samt såsom lösningsmedel för gummiindustrien. Av lättbentyl tilldelades mindre kvantiteter för startändamål, för drift av brandsprutor och för komplettering av luftskyddets förstahandsförråd samt för vissa militära ändamål. En mindre stegring i förbrukningen, jämfört med föregående halvår, ägde rum, beroende på utökningen av brandväsendet samt upplagring för luftskyddets räkning. I fråga om motylbränslen följdes vid tilldelningen samma principer som tidigare. Sålunda utlämnades motyl 85 för lantbruk, fiske samt för vissa in-

121 duslriella ändamål. Förbrukningen var betydligt större än under första halvåret, såsom naturligt är, då lantbrukets behov äro större under höstbruket än under vårbruket samt då fisket särskilt vid ostkusten kan bedrivas längre lid under hösthalvåret än under vårhalvåret. Motyl 50 tilldelades liksom tidigare som drivmedel för brandsprutor, som startbränsle till motorer vid fiske, flottning m. m. samt såsom garagebränsle för gengasdrivna bilar. På grund av den alltmer ökade tillgången på motortjära kunde denna produkt under andra halvåret 1943 ersätta motyl 98, som förut i stor utsträckning använts som driftbränsle på motorskutor. Lysfotogen tilldelades fortfarande för belysning allenast i ömmande fall, såsom till åldringar och sjuka, samt vid milkolning, i någon mån även till företag inom trafikväsen och industri. I något större omfattning än under föregående halvår kunde motorfotogen tillhandahållas, huvudsakligen till lantbruk och fiske, varjämte mindre kvantiteter gingo till kustfarten och till flottningsändamål. Motorbrännolja kom till användning företrädesvis vid fisket. Viss mindre tilldelning gavs även för provkörning av nya motorer samt för lotsning, sjöfart och hantverk. På grund av den begränsade tillgången erhöll lantbruket endast undantagsvis motorbrännolja utan fick i stället motorfotogen. Tilldelning av eldningsolja förekom icke. Skifferprodukter. Tillverkningen av skifferprodukter steg, som förut nämnts, avsevärt under andra halvåret 1943. Marinen disponerade hela den producerade kvantiteten pannbrännolja. För tillgodoseende av västkustfiskets behov av drivmedel tilldelades fisket för uidrygning av motortjäran vissa kvantiteter skifferbrännolja. De vid verken i Kvarntorp och å Kinnekulle framkomna lättare produkterna, gasbensin och råbensin, upplagrades i avsikt att sedermera efter raffinering och destination disponeras för framställning av bilbensin och fotogen. Svenska skifferoljeaktiebolaget träffade under hösten förberedelser för byggande av ett destillationsverk för sistnämnda ändamål, vilket beräknades bliva färdigt i juli 1944. .Sulfitsprit. Den utbyggnad av sulfitspritfabrikerna, som successivt skett under krisåren, hade resulterat i utvidgning av 5 äldre fabrikers kapacitet med 6 milj. liter 95-procentig sprit och tillkomsten av 13 nya fabriker med en kapacitet av 24 milj. liter sådan sprit, d. v. s. en total kapacitetsökning om 30 milj. liter. Fabrikernas hela produktionsförmåga vid normal drift hade härigenom bragts upp till c:a 75 milj. liter 95-procentig sprit. Alla de nya fabrikerna utom en voro vid utgången av år 1943 färdigställda. Produktionen uppgick under senare halvåret 1943 till 22 milj. liter, för hela året till 52 milj. liter. Tillverkningen under det senare halvåret var alltså betydligt mindre än under det förra, beroende främst på att produktionen av foder-

122 cellulosa, vilken förut möjliggjort ett ökat spritutbyte, numera helt inställts. Förbrukningen under året utgjorde c:a 57 milj. liter, vadan alltså de upplagda reservlagren måste i viss utsträckning tagas i anspråk. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande hade bränslekommissionen i september 1940, i syfte att få till stånd försöksdrift i helstor skala för tillverkning av sprit genom försockring av trä med utspädd svavelsyra, träffat avtal med Korsnäs aktiebolag om tillverkning av dylik träförsockringssprit (se del II sid. 122). Sedan giltighetstiden för avtalet utgått, hade jämlikt tilläggsavtal den 24 mars 1942 avtalstiden förlängts till den 1 september 1943, dock med skyldighet för bränslekommissionen att i viss utsträckning även därefter anskaffa köpare till av bolaget tillverkad träförsockringssprit. Det hade vid försöksdriften visat sig, att den av bolaget ursprungligen avsedda tillverkningsmetoden icke kunnat i praktiken förverkligas på ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt. Emellertid hade bolaget utexperimenterat en ny metod för utvinning av träförsockringssprit med partiell användning av svaveldioxid i stället för svavelsyra. Under hänvisning härtill utverkade sig bränslekommissionen Kungl. Maj:ts bemyndigande att med Korsnäsbolaget ingå nytt avtal om tillverkning av sprit enligt denna metod till en kvantitet av högst 2'6 milj. liter 95-procentig sprit före den 1 januari 1946 mot av staten ställd avsättningsgaranti för produkten till visst pris. Till följd av att tillverkningen av potatisbrännvin var helt inställd under tillverkningsåret 1942/43 och endast i mycket begränsad omfattning tillåten under tillverkningsåret 1943/44 togs en ganska stor del av den framställda kvantiteten sulfitsprit i anspråk för förtäringsändamål (under hela året 1943 c:a 23 milj. normalliter). Trätjära. Tillverkningen av motortjära (vilken produkt till största delen avsågs för användning vid fisket, i någon mån även för kustfarten) uppgick under andra halvåret 1943 till 7 890 ton eller c:a 900 ton mer än under första halvåret. Av produktionen belöpte c:a 3 000 ton på Aktiebolaget statens skogsindustrier och 3 400 ton på Skogens kolaktiebolag. Tillverkning av den i föregående halvårsredogörelse omnämnda ävenledes som fiskebåtsbränsle avsedda blandningsprodukten (s. k. motortjära X, se del IV sid. 383) skedde vid A. Johnson & Go:s oljereningsverk i Nynäshamn till en kvantitet under år 1943 av c:a 1 000 ton. I augusti 1943 tecknade bränslekommissionen kontrakt med Aktiebolaget Svenska Shell om tillverkning av en liknande produkt, beredd väsentligen av stubbtjärdestillat och blandvedstjära, till en kvantitet av 12 000 ton under ett år. Denna produktion tog sin början i november, och fram till nyår hade c:a 1 600 ton framställts. Tilldelningen av motortjära och liknande produkter till fiske och kustfart utgjorde under andra halvåret 1943 sammanlagt omkring 12 000 ton, varav

123 för fisket c:a 11 000 ton. Mindre kvantiteter stubbtjärdestillat tilldelades för flottningsändamål. Största tillverkaren av slubbtjära — för framställning väsentligen avsmörjolja — samt rå stubb terpentin — för framställning av renterpentin — var fortfarande Skogsägarnas oljeaktiebolag. Hela produktionen uppgick under halvåret till sammanlagt 16 245 ton. En mindre kvantitet stubbtjära exporterades till Tyskland. Behoven inom landet av tjära för bestrykningsoch impregneringsändamål kunde helt tillgodoses.

C.

Gengas m . m .

Antalet i automobilregistren upptagna gengasdrivna motorfordon, vilket förut kontinuerligt tillväxt, visade vid utgången av år 1943 en nedgång från det för den 30 juni s. å. redovisade antalet med över 3 300 fordon, såsom framgår av följande sammanställning. Omnibussar Lastbilar Personbilar Summa

31 dec. 1942 3 431 35 162 34 188

30 juni 1943 3 560 35 407 35 127

31 dec. 1943 3 539 34 292 32 949

72 781

74 094

70 780

Nedgången, vilken sammanhängde med de av gummibristen föranledda målmedvetna strävandena att nedbringa antalet fordon i drift, drabbade framför allt personbilarna, under det att nedgången var mindre beträffande omnibussar och lastbilar. Totala antalet registrerade bilar och bussar uppgick den 31 december 1943 till 77 755 mot 80 985 den 30 juni. Minskningen var något mindre än beträffande enbart de gengasdrivna fordonen, beroende på en viss ökning ifråga om antalet gasdrivna och elektriskt drivna fordon. Med hänsyn till drivmedlets art fördelade sig motorfordonsbeståndet vid årets utgång sålunda: D r i v m e d e l Gengas Acetylen Annan gas Flytande bränsle Elektrisk kraft Ej uppgivet drivmedel

Omnibussar

Lastbilar

Personbilar

Summa

3 539 — 32 206 81 6

34 292 132 347 1 996 1 028 6

32 949 160 127 2 741 89 24

70 780 292 506 4 943 1198 36

Börande gengasdriftens utveckling i Sverige har från bränslekommissionens gengasbyrå i nr 23 av tidskriften »Från departement och nämnder» för år 1943 lämnats en redogörelse, varur följande uppgifter må meddelas. Sammanlagt hade intill december 1943 ej mindre än 485 typer av gengasverk efter vederbörlig provning godkänts av gengasnämnden eller av gengasbyrån, därav hälften för träkol och hälften för ved. Bland denna stora

124 mängd typer hade emellertid endast ett mindre antal stått sig i konkurrensen. Av i bruk varande kolgasverk föll sålunda omkring 60 procent på 10 typer; närmare hälften tillhörde endast en typ. Antalet fabrikanter av kolgasverk med större årlig försäljningssiffra utgjorde endast ett tiotal. Bland vedgasverken dominerade en typ med mer än 50 procent av de i bruk varande och antalet fabrikanter uppgick till endast några få. Anmärkningsvärt är, att gengasverk kommit i bruk även på småbilar med en cylindervolym understigande en liter. Starttiderna hade mer och mer kunnat nedbringas, särskilt vid småkolsaggregaten, och startpunktligheten hade förbättrats, vilket varit till fördel icke minst för drosktrafiken i städerna. I fråga om personbilarna hade det tidigare allmänt använda systemet med en pivotvagn, hängande efter bilen, alltmer övergivits och ersatts av s. k. koffertaggregat inom koffertutrymmet eller bakom detta. I stor utsträckning hade även småkolsaggregat monterade framför kylarna kommit i bruk. Beträffande omnibussarna hade man allmänt övergått till att ha gengasverket monterat på en tvåhjulig kärra dragen efter bussen. Frågan om 2-takts tändkulemotorers apterande för gengasdrift, såväl å traktorer som å båtar och stationära anläggningar, hade nått en gynnsam lösning bl. a. genom det s. k. pulsatorsystemet, vid vilket man på gengas kunnat nå full oljeeffekt med låg vedförbrukning. En annan teknisk förbättring var, att det lyckats att inskränka användningen av nickel- eller kromlegerat material, vilket ersatts med vanligt gjutjärn efter nya utformningslinjer. Genom motorv-ärmare och avskärmningsanordningar m. m. hade gengasverken kunnat anpassas för drift vid stark vinterköld. Däremot hade de länge pågående strävandena att höja motoreffekten genom gasens komprimering i kompressor icke visat sig helt framgångsrika. Försök hade gjorts att som bränsle för gengasverken använda kol eller koks av torv, varvid torvkol visat sig väl användbara, medan torvkoks givit sämre resultat. Även briketter tillverkade av träkolsstybb hade prövats. I stort sett gällde, att utvecklingen tenderat mot standardisering, förbättrad ekonomi och driftsäkerhet, snabbare start och bättre formgivning. Vad angår frågan om kol eller ved som gengasbränsle hade från bränslekommissionens sida propagerats för en ökning av vedgasdriften på kolgasdriftens bekostnad, närmast med hänsyn till den virkesbesparing som kunde ernås genom vedgasen, i det att virkesåtgången vid användning av träkol är 2 a 2V2 gånger större än vid användning av ved. Med gällande priser ställde sig bränslekostnaden vid kolgasdrift c:a 60 procent högre än vid vedgasdrift. Å andra sidan hade gjorts gällande, att vissa andra kostnadsmoment, särskilt för service och underhåll, skulle ställa sig dyrare vid vedgasdrift. I själva verket torde de båda bränsleslagens fördelar eller nackdelar förhålla sig olika för olika slag av trafik, i det att kolgasdriften visat sig passa bäst för lättare och mera intermittent trafik, såsom personbils- och distributionskörning, särskilt i städerna, under det att vedgasdrift lämpat sig

125 bäst för den tyngre och mera kontinuerliga trafiken med omnibussar och lastbilar. En förskjutning hade fördenskull ägt rum mot ökad vedgasdrift för omnibussar och lastbilar, medan personbilarna under den senare tiden visat en ökad tendens mot kolgasdrift. Procenttalen för vedgasdrift voro vid slutet av år 1943 beträffande omnibussar c:a 70 procent, beträffande lastbilar c:a 54 procent och beträffande personbilar c:a 13 procent, eller i medeltal för hela gengasbilparken c:a 36 procent av antalet.

D.

Smörjmedel.

Med stöd av kungörelsen den 18 september 1943 (nr 695) verkställdes ny inventering av landets förråd av smörjmedel den 1 påföljande oktober. Besultatet av denna inventering gav vid handen, att tillgångarna av mineralsmörjoljor voro förhållandevis goda, mycket tack vare den relativt stora import, som under året ägt rum. Dock var det för fullföljande av den uppgjorda hushållningsplanen nödvändigt att alltjämt räkna med ett visst tillskott av inhemska tjärsmörjoljor, varav produktion fortgick i ganska avsevärd omfattning. Så tillvida skedde emellertid en ändring i tidigare planläggning, att det som ersättningsmedel brukade tjärdestillatet fanns böra i betydligt ökad omfattning undergå raffinering för erhållande av sådana kvaliteter, som krävdes för mera kvalificerade ändamål, ej minst för motordrift. Industrikommissionen kalkylerade sålunda med ett tillskott från början av år 1944 av 330 ton raffinerade och 90 ton oraffinerade tjärsmörjoljor per månad. För täckande av härigenom uppkommande merkostnader ävensom för utbyggnad av kapaciteten vid de för raffineringen erforderliga anordningarna vid oljeförädlingsverket i Nynäshamn bemyndigades industrikommissionen genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 december 1943 att anlita den inom kommissionen inrättade clearingkassan för smörjmedel. Angående regleringen av smörjmedelsförbrukningen för motorfordon se nedan sid. 157.

7.

Kraftförsörjningen.

Kraftsituationen. Nederbörden var i Svea- och Götaland i genomsnitt under andra halvåret 1943 något större än normalt, medan i Norrland ett visst underskott förelåg. I genomsnitt för hela landet uppgick nederbörden under tredje kvartalet till 99 procent och under fjärde kvartalet till 105 procent av den normala. Motsvarande siffra för hela andra halvåret var 102 procent. Vattenkrafttillgången företedde under tredje kvartalet 1943 ett underskott på i genomsnitt c:a 8 procent i förhållande till det för årstiden normala. Under fjärde kvartalet förbättrades dock tillgången kontinuerligt, så att underskottet i december minskades till c:a 3 procent. Vattenmagasinen voro vid halvårsskiftet fyllda till c:a 80 procent. De avtappades därefter kontinuerligt med undantag för tiden omkring månadsskiftet oktober—november, då en kraftig höstflod medförde en icke obetydlig återfyllnad av magasinen. Vid årsskiftet var fyllnadsgraden c:a 70 procent. Det relativt gynnsamma läget med hänsyn till vattenkrafttillgången medförde, att komplettering med ångkraft endast i ringa omfattning behövde tillgripas. Endast c:a 2 procent av den totala energiproduktionen under halvåret utgjordes sålunda av ångkraft. Belastningsnivån, som mot slutet av första halvåret 1943 steg relativt hastigt, stabiliserade sig därefter och var under andra halvåret, bortsett från mindre variationer, nära konstant. Belastningsutvecklingen framgår av nedanstående värden på belastningsintensiteten med årsskiftet 1935/36 som bas. Värdena äro icke direkt jämförbara med tidigare lämnade uppgifter, beroende på att en korrektion företagits vid den fortsatta beräkningen. Inom parentes anges emellertid de värden, som korrespondera med uppgifterna i föregående redogörelser. vr a n Q H 1V1 d

Juli Augusti September Oktober November December

II

d

Cl

Belastningsindex i medeltal j

s

J

under månaden 160 (156) 157 (153) 159 (155) 159 (154) 158 (154) 161 (157)

127 Under halvåret började kraftuttagningen vid ett nytt stort belastningsobjekt, nämligen Norrbottens järnverk. Dess första ugn togs i kontinuerlig drift i mitten av september och dess andra ugn i mitten av december. I detta andra utbyggnadsstadium uppgick järnverkets förbrukning till c:a 20000 kW. Av- förut införda restriktioner i kraftförbrukningen var endast förbudet att använda elektrisk energi för ånggenerering gällande under perioden. Tilllämpningen av detta förbud sköttes av den centrala driftledningen, som hade befogenhet att, då kraftsituationen så tillät, lämna tillstånd till inkoppling av elektriska ångpannor. Den centrala driftledningen (CDL). Inom GDL behandlades under halvåret ett flertal för kraftförsörjningen betydelsefulla frågor. Sålunda genomfördes för kraftindustriens del vissa lättnader i bestämmelserna angående arbetsförmedlingstvång för byggnadsindustrien på initiativ av CDL. Vidare förekommo ärenden av militär art rörande bl. a. bevakning, skyddsanordningar och reparationsberedskap. CDL medverkade även i en samarbetskommitté, som på bränslekommissionens initiativ bearbetat frågan om ransonering av kraft och andra förnödenheter under krigsförhållanden. I övrigt fortgick den kontinuerliga övervakningen av kraftsituationen i normal utsträckning. Tillfälliga vattenregleringar. Antalet nya ansökningar om tillstånd till reglering enligt 1939 års lag om tillfälliga regleringar var under halvåret ganska ringa och samtliga ansökningar avsågo endast mindre regleringsföretag. Härtill kommo dock ett flertal ansökningar om förnyelse av tillstånd, som tidigare meddelats enligt denna lag. Så förlängdes t. ex. tillståndet till reglering av Vättern, varvid samtidigt vissa begränsande bestämmelser upphävdes. Likaså förlängdes det provisoriska tillståndet att reglera Suorvasjöarna till + 437*42 m ö. h., medan däremot en ansökan om provisoriskt tillstånd att dämma till + 438-80 m ö. h. tills vidare icke ansågs kunna bifallas. Utbyggnad av nya krafttillgångar. Utbyggandet av kraftstationer och linjer fortsattes i samma omfattning som under de senaste åren. De största av de under perioden nytillkomna kraftstationerna voro Torpshammar i Gimån (55 000 kW), som togs i drift i juli, Skogaforsen i Klarälven (12 000 kW), vars andra aggregat igångkördes i augusti, samt Edsvalla i Norsälven (6 000 kW), som tillkom i oktober. I Krångede medförde en ny avloppstunnel, färdigställd i juli, att fjärde aggregatet kunde köras med full effekt, d. v. s. 35 000 kW. Bland de under perioden färdigställda linjerna må nämnas 130 kV-linjen från Hallsberg via Malfors till Eksund. Den utgör en betydelsefull förstärkning av förbindelsen mellan Motalanätet och det övriga Centralblocket.

128 De pågående utbyggnaderna av nya vattenkraftstationer forlskredo planenligt. Några större nybyggnader påbörjades icke under andra halvåret 1943, men planeringsarbeten pågingo. Sålunda planerade vattenfallsstyrelsen två större kraftstationer i Ångermanälven, nämligen Nämforsen och Forsmo på tillsammans c:a 96 000 kW. Landsbygdens elektrifiering. Från statens sida ha under krigsåren bidrag till betydande belopp lämnats för att under rådande svårigheter att anskaffa bensin samt lys- och brännoljor stödja strävandena att i ökad omfattning, trots bristen på koppar och annan materiel, åstadkomma elektrifieringsanläggningar på landsbygden. För vartdera av budgetåren 1940/41 och 1941/42 anvisades för ändamålet ett reservationsanslag av 5 milj. kronor. På tilläggsstat för budgetåret 1942/43 anvisades 2 milj. kronor. För budgetåret 1943/44 anvisades på riksstaten ett lika stort belopp. Då detta belopp ej syntes komma att förslå för fullföljande av verksamheten i samma omfattning som förut, utökades anslagsbeloppet för sistnämnda budgetår genom beslut vid 1943 års riksdags höstsession med ytterligare 2 milj. kronor. Sammanlagt hade sålunda för tiden juli 1940—juni 1944 till främjande av landsbygdens elektrifiering anvisats anslag å 16 milj. kronor. För avgivande av utlåtande i hithörande understödsfrågor har sedan år 1941 fungerat ett särskilt organ, den s. k. elektrifieringsberedningen, bestående även representant för envar av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och bränslekommissionen.

8.

Statlig lagerhållning.

1 reserv förrådsnämndens verksamhet skedde under senare halvåret 1943 inga anmärkningsvärda ändringar. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 17 juni 1943 hade reservförrådsnämnden bemyndigats att på samma sätt och under samma villkor som förut efter framställning eller tillstyrkan av någon av försörjningskommissionerna försälja eller utlåna varor under årets tredje kvartal till en myckenhet av högst 20 procent av den lagrade kvantiteten av vederbörande varuslag vid kvartalets början. Motsvarande bemyndigande gavs genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 september för fjärde kvartalet. Fortsättningsvis gavs enahanda bemyndigande genom Kungl. Maj:ts beslut den 17 december 1943, dock endast gällande för tiden 1 januari—15 februari 1944 samt avseende en kvantitet av högst 10 procent av förrådet av resp. varuslag vid årsskiftet. Förnyat uppdrag erhöll nämnden genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 juli 1943 att inlösa eller inköpa bilringar. Det var härvid framför allt fråga om dels ett mycket betydande antal personbilsringar av dem som lagts under beslag den 16 maj 1943 i avsikt att kunna möta efterfrågan för boggiombyggnad av lastbilar samt ersättning till den personbilstrafik, som fortfarande hölls i gång, dels lastbilsringar, som komme att frigöras genom boggiombyggnaden. Vidare anbefalldes nämnden genom beslut den 16 juli och den 12 november att företaga fortsatta uppköp av trätjäreprodukter för förädling till motorolja. Med Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog nämnden dels åt firman A. Johnson & Co., dels åt Aktiebolaget Svenska Shell att enligt en ny genom bränslekommissionen utarbetad metod tillverka vissa ganska betydande kvantiteter bränsleblandning, avsedd som fiskebåtsbränsle (se sid. 122). Nya uppdrag gåvos nämnden genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut att, i händelse så påfordrades, verkställa uppköp av inhemska varor, för vilka staten genom avtal iklätt sig viss avsättningsgaranti. Sådant uppdrag meddelades bl. a. beträffande ersättningsringar för konserveringsändamål, normalrör av gjutjärn, kristallsoda samt cellull (se sid. 91, 85, 96, 89). Inköp på grund av sålunda erhållet uppdrag skedde under här ifrågavarande 9—4187S6

130 period bl. a. i fråga om vissa partier konservringar. Bland varuslag, för vilka nämnden erhöll förnyade eller utvidgade inköpsuppdrag i samband med statliga produktionsavtal, märkas bly, nickel och nickelsulfat, pappersskördegarn samt flytande harts (se sid. 86, 87, 41, 94). Angående den genom livsmedelskommissionen bedrivna inköps- och lagringsverksamheten, omfattande framför allt slaktprodukter, smör och fisk, i mindre omfattning jämväl frukt och bär samt torrmjölk och mesost, se sid. 335.

9.

Utrikeshandeln.

Statistisk överblick. Sammanlagda värdet av Sveriges utrikeshandel år 1943 understeg med c:a 113 milj. kronor värdet av samma handel under närmast föregående år. Dock visade importen en ökning på 34 milj. kronor, medan exporten minskat med 147 milj. kronor. Följden blev, att importöverskottet, som redan 1942 var betydande, steg med ej mindre än 181 milj. kronor. Nedgången i exportvärdet var särskilt markerad under årets senare hälft. Nedanstående tablå anger utvecklingsgången sedan krigets början; månadssiffror anföras härvid för andra halvåret resp. år. (Månadssiffror för första halvåren återfinnas i del IV sid. 397.) m i 1j o n e i k r o n o r

Värde

E x p o r

I m p o r t

t

1943 Dec Juli—dec

1 142 1 148 205 140 123 218 147 180 140 220 156 275 150 259 856 1357

797 118 137 161 165 141 155 877

754 166 204 181 156 158 161 1026

881 186 136 162 166 153 130 933

913 161 186 131 161 181 156 976

690 91 96 105 102 123 120 637

596 115 129 137 128 122 118 749

550 138 121 120 152 116 122 769

601 112 101 101 87 83 77 571

Jan.—dec

2 499 2 00\

1 889

1327 1345 1319 Im portöverskott 461 677 329

1 172

1939 Jan.—juni Juli Aug Sept Okt

642 En viss belysning av den kvantitativa utvecklingen erhålles genom de beräkningar, som verkställts angående utrikeshandelns »volym», varvid indextal uträknats på grundval av genomsnittspriserna för år 1936. Medeltalen för åren 1936/38 ha härvid satts = 100.1 Importvolym Exportvolym

1939 123 102

940 74 58

50 55

49 44

46 36

1 Siffrorna för åren 1939—42 skilja sig något från dem som angivas i del IV sid. 145, beroende på att de förut offentliggjorda beräkningarna för dessa år underkastats en viss revision.

132 Enligt dessa volymsiffror skulle importen år 1943 ha kvantitativt nedgått till blott 46 procent av förkrigsvolymen, medan exporten nedgått till så låg nivå som 36 procent därav. För sex olika huvudgrupper av varor anges i efterföljande tablå de inoch utförda varumängderna i tusental ton för varje år sedan 1939. Animal. o. veget. ämnen m. m. Import, 1 000 ton: 1939.... 1940.... 1941 1942 1943 Export, 1 000 ton: 1939.... 1940.... 1941. . . . 1942 1943

Mineral o. Kemiska Hudar, tex- Trävaror, Maskiner, metaller prod., göd- tilvaror, pappers- transportSumma m. m. selmedel kautschuk massa, papmedel m. m. m. m. per m. m. m. m.

950 678 321 450 330

12 504 7 274 5 632 4 808 5 668

1 143 742 618 631 647

188 108 65 75 56

315 212 301 142 182

233 127 74 71 67

15 333 9 141 7 011 S 177 (i 930

227 99 87 28 23

14 825 10 928 10 622 9 293 10 857

115 64 48 35 25

26 8 2 2 2

6 390 3 593 3 349 2 597 1 493

221 104 52 67 38

21 804 14 796 14 160 12 022 12 438

I den stora varugruppen »Mineral och metaller m. m.» ingå vad importen beträffar fossila bränslen och mineraloljor med de vida största kvantiteterna, medan motsvarande grupp i fråga om exporten helt domineras avjärnmalmen. För ett antal särskilda, viktigare varuslag meddelas detaljsiffror i tablån å sid. 133. Till jämförelse ha här även intagits siffror för år 1936 såsom ett i förevarande hänseende mera normalt år än 1939, då importen av ett flertal varor var abnormt hög till följd av omfattande lagringsköp. Importen av vissa livsmedel och jordbruksråvaror, såsom kaffe, spannmål, fettråvaror och feta oljor samt kraftfoder, har under de senaste åren till sin omfattning betingats av lejdtrafikens växlingar. Detsamma gäller vissa viktiga industriråvaror, såsom hudar och spånadsämnen. Som framgår av uppgifter å sid. 142 var denna trafik i början och slutet av år 1943 helt inställd, men genom forcering av densamma under sommaren och hösten kunde dock hithörande varutillförsel hållas uppe på en tämligen tillfredsställande nivå. I fråga om exporten var nedgången avsevärd beträffande såväl trävaror som pappersmassa och papper. Även exporten av tackjärn samt smidbart järn och stål gick tillbaka, medan däremot järnmalmsexporten bättre hävdades. I tabellen å sid. 134 meddelas en sammanställning angående importen från och exporten till särskilda länder och ländergrupper. Det framgår

133 1936

1941 T u s e n

t o n

1942 Importvaror Livsmedel och jordbruksråvaror : 4-8 2-3 15-6 17-4 0-4 6-8

5-4 0-5 7-7 7-9 99-4 6-6 13-3 6-3 18-7 15-0

7-7 1-0 52-3 46-6 54-1 8-4 76-0 10-2 78-0 18-9

7-6 0-7 52-7 56-0 41-8 1-8 42-4 12-9 91-6 23-6

3-1 1-3 28-4 40-0 94-3 37-7 49-1 14-0 44-6 17-9

210-0 34-3 158-6 133-8 54-5 66-3 97-6

22345 166' 187' 81 139 116

68-7 19-9 141-9 40-2 18-6 119-7 90-2

5 94 26 1 127 60

5 616-4 2 077-7

6 342-5 2 339-1

3 996-4 1 725-0

3160-0 1643-2

2 704-6 1 185-6

167-7 31-8 148-1 17-0 9-8 32-3 213-3 444-1 72-7

241-8 39-6 117-6 23-0 13-3 46-9 278-5 601-4 135-5

184-6 41-2 82-8 12-1 9-7 20-1 130-4 350-6 51-0

197-1 34-9 45-6 7 4 16 96 249 11

202-0 29-8 51-2 8-0 6-9 32-0 93-8 296-4 22-1

13-9 12-7 Fläsk 26-2 19-1 Smör 36-2 20-7 Fisk 11-5 13-7 Hudar, oberedda Trävaror, oarbetade, bilade, sågade 4178-0 3 860-0 och hyvlade 1 000 m 3 2 280-0 2 331-0 Pappersmassa (torrtänkt v i k t ) . . 601-7 607-0 Papper och papp 11198-0 13 650-5 Järnmalm 170-4 120-9 Tackjärn och tackjärnsgjutgods 206-0 179-1 Smidbart järn och stål.

4-4 9-8 17-7 1-6

1-0 1-5 3-7

1-7

861-0 982-0 246-9 137-2 98-4 197-8

2 964-0 755-8 190-4 9 539-3 90-9 227-4

2144-0 658-8 237-8 8 625-2 65-0 141-3

Kött och fläsk Ägg Fisk Kaffe, orostat Vete och råg Havre Majs Kli Frukter, färska Frukter, torkade o. dyl Fettråvaror (jordnötter, kopra, so jabönor, linfrö m. m.) Vegetabiliska feta oljor Oljekraftfoder Råfosfat Chilesalpeter Kalksalpeter Kalisalter

3-9 30-7 32-3

13-3

43-1 22-6 117-5 1 104-2 87-2

Bränslen: Stenkol Koks. . Industriråvaror

m. m.

Koksalt Soda Glaubersalt Hudar, oberedda. Ull Bomull Tackjärn och tackjärnsgjutgods Smidbart järn och stål Koppar, bly, tenn och zink Exportvaror

därav, att den svenska utrikeshandeln under år 1943 i än mer utpräglad grad än under 1942 koncentrerats på länder, tillhörande den europeiska kontinenten. I synnerhet gäller detta exporten, varav år 1943 endast knappa 7 procent föll på länder utanför västspärren.

134 Miljoner 1939 Import

kronor

1942 P r o c e n t 1943

1939 1940 1941

1 352-8 1 300-8 1 376-0 1 396-7 1 491-9

54-1

64-9

82-2

78-5

82-2

180-0 619-8 39 45-9 17-0 311-3 13-5 30-9

7-2 24-8 1-6 1-8 0-7 120-5 1-2

7-7 38-4 5-1 3 0 5 0 1

8-1 52-0 7-5 4-3 1-4 3-2 0-5 3-7

7 45-4 7-2 5 1-9 2-6 1-6 5-9

7-6 49-3 4-3 6-0 2-1 2-5 3-7 5-3

från

Europeiska kontinenten (exkl. Sovjetunionen) Därav Nordiska länder Tyska riket Italien Schweiz Ungern Västeuropeiska länder1. Spanien och P o r t u g a l . . Balkanländer ö v r i g a europeiska kontinentalländer övriga

länder

155-0 769 103-0 59-5 13-6 108-7 7-5 34-3

135-9 870-2 125-6 73-0 23 53-2 8-5 61

130-3 808-3 127-2 91-2 33-5 45-8 27-8 105-0

95-1

50-1

24-3

27-6

24-8

3-8

2-5

1-5

1-4

1 145-9

703-7

298-1

383-5

322-3

45-9

35-1

17-8

21-5

17-8

S u m m a 2 498 7 2 004

137-4 894-3 78-9 109-8 38-7 46-1 66-5 95-4

1 6 7 4 1 1 7 8 0 2 1 8 1 4 2 100 0 100 0 100 0 100 0 1000

E x p o r t till Europeiska kontinenten ( e x k l . S o v j e t u n i o n e n ) . 1 040-8 1 036-8 1 190-7 / 167-0 1 091-8

78-1

88-5

0-8

24-6 37-0 5-0 2-4 0-5 5-8 0-4 0-6

24-3 41-4 7-0 5-5 0-9 6-2 0-6 0-7

93-1

Därav: Nordiska länder Tyska riket Italien Schweiz Ungern Västeuropeiska länder1.. Spanien och Portugal . . Balkanländer ö v r i g a europeiska kontinentalländer

329-5 369-0 44-5 17-8 5-7 194-4 131 14-3 52-5

23-7

Övriga

847-8

290-7

länder

326-1 491-3 67-1 31-7 6-9 76-4 5-3 8-3

326-5 557-5 93-9 73-3 12-0 83-9 8-0 9-7

266-1 529-5 115-7 93-4 21-0 54-4 31-1 25-6

193 537 45' 106' 24445945-

25-9

30-2

35-

2-8

1-8

1-9

3-1

154-5

151-8

S0-

44-9

21-9

11-5

6-9

20-2 40-1

16-5 45-9 3-8 9-1 2-1 3-8 5-0 3-8

S u m m a 1 888-6 1 3 2 7 - ö | l 345-2 1 318-8 1 1 7 2 - 3 | 100-0 100-0 100 o| 100-0 100-0 1

F r a n k r i k e , N e d e r l ä n d e r n a , Belgien o c h

Luxemburg

En markerad ökning företer handeln på T y s k l a n d , såväl absolut som relativt. Stenkol och koks levererades härifrån i en omfattning, som — frånsett restkvantiteter för tidigare år — ej mycket understeg den avtalade kvantiteten, 5 milj. ton. Av tackjärn infördes från Tyskland c:a 64 000 ton, vilket motsvarade vad som utfästs för året, medan införseln av valsverksprodukter var ungefär en sjättedel mindre än som avtalats. Införseln av kemiska produkter, färger m. m. var förhållandevis tillfredsställande. Sålunda infördes nära 28 000 ton soda (avtalat 30 000 ton), c:a 45 000 ton glaubersalt (avtalat 64 200 ton), c:a 212 000 ton koksalt — leveranser från Nederländerna inräknade — (avtalat 270 000 ton) o. s. v. Även införseln av textilråvaror var jämförelsevis god. Av cellull infördes sålunda

135 4 575 ton och av konstsilke 1 310 ton mot avtalade 3 800 och 1 200 ton. Bunagummi infördes till en kvantitet av 1 060 ton, vilket emellertid var betydligt mindre än som avtalats, nämligen 1 800 ton. Beträffande utförseln till Tyskland märkes den tidigare omnämnda ökningen för järnmalm. Däremot medgav ej clearingläget utförsel av skogsprodukter i den omfattning som förutsatts. Införseln från de n o r d i s k a l ä n d e r n a undergick ingen större förändring. Av särskilda införda varor märkes som förut i främsta rummet kalksalpeter från Norge med en kvantitet av c:a 90 000 ton och ett värde av 18-3 milj. kronor. En väsentlig höjning av införseln av denna produkt var avsedd men kunde ej fullföljas på grund av krigsskador. Utförseln till de nordiska länderna var genomgående svagare än 1942. Särskilt gällde detta andra halvåret. Speciellt hårt drabbades till följd av det skärpta läget utförseln till Danmark, som andra halvåret nedgick med närmare 60 procent i förhållande till motsvarande period 1942. Handeln med I t a l i e n försvagades avsevärt som följd av krigsoroligheterna därstädes och upphörde praktiskt taget under det sista kvartalet. En viss kompensation vanns genom ökning av handeln med S p a n i e n och P o r t u g a l . Särskilt märkes här en kraftig stegring i importen av frukt, framför allt apelsiner, samt stegringar i exporten av pappersmassa och papper. Även varuutbytet med S c h w e i z ökades ehuru ej i samma grad. Schweiz intog under året andra platsen bland de länder, med vilka svenskt varuutbyte ägde rum. Utrikeshandelns reglering. Några anmärkningsvärda ändringar i innebörden av och formerna för utrikeshandelns reglering skedde ej under senare halvåret 1943. Anmärkas bör emellertid, att handelskommissionens arbete i fråga om meddelande av licenser för gåvosändningar, främst till de nordiska grannländerna, betydligt ökades i omfattning. Den grupp av varor, som med hänsyn till möjligheterna för en ur försörjnings- eller prissynpunkt önskvärd kontroll underkastats importreglering, utökades genom kungörelse den 3 december 1943 (nr 805) till att även omfatta vissa slag av gummitråd (tråd eller strängar av mjuk kautschuk, hållande högst 5 mm i största dimension av tvärsektion). (Se h ä r o m sid. 77.) Handelsavtal. Som en följd av Förenta staternas inträde i kriget och i samband därmed från allierad sida vidtagna åtgärder för utvidgad kontroll av de transoceana ländernas tillgångar å viktiga livsmedel, industriråvaror m. m. visade det sig efter hand önskvärt att söka uppnå en utbyggnad av 1939 års svenskbrittiska krigshandelsavtal till att omfatta även Förenta staterna. Förhand-

136 lingar, som efter förberedande överläggningar i London, Washington och Stockholm i detta syfte upptogos i London i maj 1943, utmynnade i en den 23 september dagtecknad uppgörelse, innefattande förklaringar av å ena sidan svenska regeringen och å andra sidan regeringarna i Förenta staterna och Storbritannien. Deklarationerna ha icke publicerats. Den svenska förklaringen avsåg riktlinjerna för den svenska handelspolitiken under 1943 och 1944. De brittiska och amerikanska förklaringarna avsågo lejdtrafiken och de kvantiteter av vissa varuslag, s. k. basic rations, varav import kunde tillförsäkras Sverige genom den allierade blockaden. Handelsutbytet med Tyskland under kalenderåret 1943 reglerades huvudsakligen genom ett den 18 december 1942 undertecknat avtal, för vars innehåll redogörelse lämnats i en tidigare översikt (se del IV sid. 401). Varuutbytet mellan Sverige och Danmark under andra halvåret 1943 reglerades genom överenskommelse den 22 juni 1943. Värdet av införseln från Danmark, som i första hand omfattade livsmedel, såsom 2 000 ton socker jämte mjölkkonserver och fisk, samt maskiner och apparater, beräknades till 14-8 milj. kronor, varjämte överenskommelsen förutsåg danska smörleveranser till Norge med betalning över den svensk-danska clearingen till elt värde av sammanlagt 5-6 milj. kronor. Den svenska exporten, som i stort sett omfattade samma varuslag som tidigare, beräknades uppgå till 20-4 milj. kronor. I samband med varuutbytesavtalet träffades jämväl överenskommelse om förlängning under andra halvåret 1943 i stort sett på förutvarande grunder av gällande reglering avseende svenska finansiella tillgodohavanden i Danmark. Det svensk-norska varuutbytet reglerades även under andra halvåret 1943 genom en den 19 februari samma år träffad överenskommelse, för vilken redogörelse lämnats i föregående halvårsöversikt (se del IV sid. 403). Efter förhandlingar mellan de svenska och finska regeringskommissionerna undertecknades den 31 juli 1943 i Stockholm en överenskommelse angående varuutbytet mellan Sverige och Finland under andra halvåret 1943. Enligt överenskommelsen åtog sig Sverige att under avtalsperioden medgiva utförsel till Finland av varor till ett sammanlagt värde av omkring 12 milj. kronor, däribland järn och stål för omkring 3'4 milj. kronor, arbe ten av järn och stål för omkring 1-4 milj. kronor samt maskiner och apparater för omkring 4 milj. kronor. Finland förband sig att medgiva utförsel till Sverige av bl. a. vissa mängder asbest och asbestprodukter, kobolt och fanér. I övrigt skulle export från Finland äga rum i den mån landets försörjningsläge så tilläte.

137 Betalningen för den svenska utförseln skulle enligt överenskommelsen i sin helhet erläggas kontant. Det tidigare gällande systemet med delbetalning i finska skattkammarväxlar med svenska statens exportkreditgaranti blev sålunda icke tillämpligt beträffande de i överenskommelsen fastställda svenska leveranserna. I syfte att möjliggöra finsk kontantbetalning av dessa utläste sig Sverige att lämna Finland en kredit om 5 milj. kronor. Det den 14 juli 1942 undertecknade protokollet angående de svenskfinska betalningsförhållandena uppsades från finsk sida i september 1943. Under de förhandlingar rörande de fortsatta betalningsförbindelserna som med anledning därav upptogos i Stockholm klargjordes från finsk sida, att man på grund av Finlands försämrade valutaläge icke såge sig i stånd att efter den 31 oktober 1943 tills vidare verkställa överföringar till Sverige av valuta för vissa finansiella betalningar. Transferering skulle sålunda principiellt icke kunna äga rum av kapitalavkastning, såsom obligationsräntor, aktieutdelningar, räntor å svenska krediter till Finland ävensom hyresintäkter från Finland. Vidare skulle överföring icke kunna ske av amorteringar på ovannämnda finansiella förpliktelser. De betalningar som man å finsk sida icke ansåg sig kunna överföra till Sverige vore man beredd att i stället erlägga i finska mark å spärrkonto i Finland, därest vederbörande svenska fordringsägare så önskade. Å svensk sida tog man till kännedom den förklaring som sålunda avgavs från finsk sida och förbehöll sig samtidigt rätt att senare återupptaga spörsmålet om reglering av de finansiella betalningarna. Beträffande övriga frågor som reglerats genom den dittillsvarande betalningsöverenskommelsen undertecknades den 30 oktober 1943 ett nytt protokoll angående de svensk-finska betalningsförhållandena, vilket trädde i kraft den 1 november. Jämförd med dittillsvarande bestämmelser medförde den nya överenskommelsen bl. a. en begränsning av rätten att transferera licensavgifter från Finland till Sverige så tillvida, att dylik överföring fritt fick äga rum blott t. o. m. den 29 februari 1944. I övrigt anslöto sig de nya bestämmelserna i huvudsak till förut gällande betalningsregler. De berörde icke betalningen av finska statens under 1943 förfallande, i samband med det svensk-finska varuutbytet utfärdade skattkammarväxlar. Betalningar för dessa skulle sålunda fullgöras i enlighet med tidigare överenskommelse. Varuutbytet med Nederländerna och Belgien reglerades även under andra halvåret 1943 genom den med tyska vederbörande den 23 februari 1943 träffade överenskommelsen, för vilken redogörelse lämnats i näst föregående halvårsöversikt (se del IV sid. 403). Såsom framhållits i översikten för första halvåret 1943 (se del IV sid. 403) reglerades den svensk-ungerska samhandeln för perioden 1 september 1942 —31 augusti 1943 av en den 8 oktober 1942 träffad överenskommelse jämte

138 tvenne tilläggsavtal under april resp. maj 1943. Efter förhandlingar i Budapest under oktober 1943 träffades överenskommelse om förlängning av giltighetstiden för ovannämnda avtal för månaderna oktober och november samma år, innebärande i huvudsak att de nya för export och import fastställda kvoterna med vissa modifikationer begränsades till en tolftedel per månad av de tidigare avtalskontingenterna, överenskommelsen förlängdes senare att gälla till utgången av december 1943. Enighet uppnåddes jämväl om förlängning för ett halvår av överenskommelsen beträffande reglering av skuldtjänsten å svenska finansiella tillgodohavanden i Ungern. Det svensk-slovakiska varuutbytet reglerades, såsom i tidigare översikt omnämnts (se del IV sid. 404), för tiden 1 januari—1 oktober 1943 genom en den 27 februari 1943 träffad överenskommelse. Giltighetstiden för sagda överenskommelse förlängdes den 1 oktober 1943 till årets slut. Det svensk-schweiziska varuutbytet utvecklade sig under andra halvåret 1943 i överensstämmelse med de riktlinjer som uppdragits vid överläggningar i Bern under mars månad 1943 (se del IV sid. 404). Värdemässigt uppvisade avtalet en fortsatt stegring. Sedan varuutbytet mellan Sverige och Frankrike reglerats genom ett i maj 1942 ingånget ramavtal om kompensationsaffärer till ett sammanlagt värde av c:a 12 milj. kronor i vardera riktningen under närmaste ettårsperiod, ingicks den 26 november 1943, även denna gång i privat regi men under statlig kontroll, ett nytt ramavtal avseende varuutbytet fr. o. m. den 1 januari 1944. I avtalet förutsågs en export till Frankrike till ett värde av c:a 5*5 milj. kronor och en import från Frankrike till ett värde av c:a 10 milj. kronor. Den svenska varulistan omfattade i huvudsak pappersmassa, papper, järn- och stålvaror samt maskiner, medan å den franska listan upptogos diverse varor, såsom textilalster, kemiska och farmaceutiska produkter samt en betydande kvantitet vin och sprit.

10,

Sjöfarten.

Fartygsbeståndet. Vid slutet av år 1943 omfattade den svenska registrerade handelsflottan 2 076 fartyg om 1 420 608 bruttoton, motsvarande 981 738 nettoton. Detta innebar en minskning i beståndet, jämfört med årsskiftet 1942/43, med 13 fartyg men en ökning av handelsflottans sammanlagda dräktighet med 23 609 bruttoton och 14 540 nettoton. Fartygsbeståndets sammansättning vid 1943 års utgång med jämförelsetal beträffande ställningen vid krigets början samt den 31 december 1942 anges här nedan. 31/8 1939 Antal fartyg Ångfartyg Motorfartyg Segelfartyg: med hjälpmaskin (motorseglare)... andra Summa

Bruttoton

31/12 1942

31/112 1943

Antal fartyg

Bruttoton

Antal fartyg

Bruttoton

869 457

838 708 691 550

721 493

599 854 714 777

706 523

564 738 774 576

918 8

83 676 2 806

872 3

82 200 168

844 3

81 126 168

2 252 1 616 740 2 089 1 396 999 2 076 1 420 608

Förändringarna under året 1943 inneburo en nettominskning av ångfartygen med 15 st. och 35 116 bruttoton och av motorseglarna med 28 st. och 1 074 bruttoton men en nettoökning av motorfartygen med 30 st. och 59 799 bruttoton. Anmärkningsvärd är särskilt den rätt stora ökningen i fråga om motortonnage. Sammanlagt tillfördes handelsflottan under år 1943, huvudsakligen genom nybyggnad, 69 fartyg om 118 862 bruttoton; avgången genom krigsförlisning eller annat förolyckande, slopning m. m. uppgick till 82 fartyg om 95 253 bruttoton. Försäljningen av fartyg till utlandet hade helt upphört. Krigsförlisningarna, vilka under första halvåret 1943 varit relativt stora, minskades under andra halvåret i omfattning. En viktig orsak härtill var otvivelaktigt, att den farofyllda trafiken på Rotterdam inställts. Sammanlagt förolyckades under sistnämnda period genom krigsåtgärd 6 fartyg, därav 5 under juli månad. Sedan krigets början och fram till slutet av år 1943 var antalet krigsförlista fartyg 183 med 524 197 bruttoton; antalet i

140 samband med krigsförlisningarna omkomna personer var 1 101. Fördelningen på de särskilda åren var följande:

1939 1940 1941 1942 1943

l:a halvåret 2:a »

Antal fartyg 21 59 33 43 21 6

Bruttoton 38 693 154 310 106 472 147 289 62 158 15 275

Antal omkomna 76 446 215 211 152 1

524 197

1 101

Summa

Förutom dessa fartyg hade under åren 1939—43 genom krigsåtgärd förolyckats 18 fiskefartyg om 939 bruttoton, varvid omkommit 56 personer. Utom det antal fartyg, som i redogörelsen för andra halvåret 1942 (del IV sid. 158) angivits såsom prisdömda eller endast beslagtagna, ha för år 1943 icke inrapporterats några ytterligare dylika fartyg. De krigsförlista fartygen fördelade sig sålunda på olika fartygstyper: Ångfartyg .ntal Bruttoton 1939 1940 1941 1942 1943

19 46 21 25 14

31 410 86 934 41 911 64 529 30 568

Motorfartyg Antal Bruttoton 2 7 283 13 67 376 12 64 561 17 82 351 11 46 780

Segelfartyg Antal Bruttoton

— — 1 2

— .—

409 85

Av de av kommerskollegium publicerade uppgifterna om handelsflottans användning framgår, att de svenska fartyg, som upprätthållit trafik mellan svenska och utländska hamnar, under år 1943 minskats med 73 st.; minskningen i tonnage var 82 510 bruttoton (51 794 nettoton). Förklaringen till denna kraftiga nedgång är att söka icke blott i krigsförlisningarna utan även och framför allt i de ökade uppläggningarna av fartyg. Antalet fartyg, som voro engagerade i trafik uteslutande mellan utländska hamnar, d. v. s. utanför västspärren, minskades under året med 1, men deras tonnage ökades med 12 886 bruttoton (3 116 nettoton). Att en sådan ökning trots inträffade krigsförlisningar ägt rum har sin förklaring däri, att dels motorfartyget Gripsholm om nära 19 000 bruttoton efter att ha lämnat svensk hamn år 1942 utfört resor mellan utländska hamnar för utväxling av diplomater m. fl. och dels ytterligare två fartyg, varav ett om över 6 000 bruttoton, under år 1943 inträtt i Röda korsets tjänst för att frakta spannmål m. m. mellan utländska hamnar. De under år 1943 såsom ej använda rapporterade fartygen uppgingo till ett antal av 251 med en dräktighet av 290 878 bruttoton. Detta innebar en ökning i uppläggningen jämfört med 1942 av över 73 000 bruttoton. Ej få av de upplagda fartygen utgjordes av nybyggda sådana, som ännu ej insatts i trafik.

141 Sjötrafikens omfattning. Fartygstrafiken mellan Sverige och utlandet hade under första halvåret 1943 — i varje fall under månaderna januari—maj — haft väsentligt större omfattning än under motsvarande tid år 1942 (se del IV sid. 407), beroende på den jämförelsevis blida vintern, som icke medförde sådana svåra ishinder för sjöfarten som dem, vilka under fjolåret verkat så starkt hämmande. Under senare hälften av år 1943 var förhållandet omvänt. Årssiffrorna beträffande till svenska hamnar ankommet och därifrån till utlandet avgånget tonnage blevo därför för de två åren ungefär jämnhöga, vilket innebar en rätt stark minskning i förhållande till 1941 och än mer i förhållande till 1940. Nedanstående tablå innehåller månadssiffror för juli—december 1943 samt till jämförelse motsvarande siffror för åren 1939 och 1942. Avgående fartyg 1 000 nettoton

Ankommande fartyg 1 000 nettoton

Januari—juni Juli Augusti September Oktober November December Juli—december Summa för hela året

11 484 2 705 2 627 1 807 2 139 2 267 1 832 13 377

3 812 1 105 1 102 1 006 897 841 798 5 749

4 685 1 123 905 850 679 730 631 4 918

11 830 2 780 2 680 1 816 2 195 2 122 1 693 13 286

4 122 1 192 1 174 1 064 955 875 828 6 088

4 880 1 196 943 839 753 759 645 5 135

24 861

9 561

9 60:J

25 116

10 210

10 015

Lejdtrafiken, vilken legat nere från mitten av januari till mitten av maj 1943, pågick därefter i tillåten omfattning fram till slutet av oktober, då ett nytt avbrott inträdde (se nedan). Ifrågavarande trafik pågick sålunda endast under ungefär halva året. Genom stark forcering av densamma under sommarmånaderna blev resultatet därav ur transportsynpunkt dock icke i motsvarande mån minskat. Användningen av svenska fartyg i trafik utanför västspärren var alltjämt i stort sett densamma som förut. Härvid märkes, att en del av fartygen i fråga — under större delen av år 1943 10 st., i slutet av året 12 st. — användes i rödakorstrafiken på Grekland. I viss utsträckning togos svenska fartyg jämväl i anspråk för utväxling av fångar och diplomater från de olika krigförande länderna. I ovanstående tablå anförda siffror rörande de till svenska hamnar månadsvis ankomna och därifrån avgångna fartygen omfatta såväl lastförande som icke lastförande fartyg. Liksom förut förelåg under år 1943 en viss skillnad i utnyttjandet i fråga om ankommande resp. avgående tonnage, så till vida att proportionen genomgående var bättre för den senare kategorien än för den förra. För andra halvåret redovisas av ankommande

142 fartyg 69 procent av tonnaget såsom lastförande, av avgående fartyg 85 procent. För hela året voro motsvarande siffror resp. 72 och 86 procent. De svenska fartygens andel i fraktfarten på Sverige utgjorde under andra halvåret 1943 48 procent, under hela året 46 procent. Häri ingå givetvis även lejdfartygen. Det tyska tonnaget utgjorde under andra halvåret 21 procent, under hela året 18 procent, vilket innebar en viss nedgång jämfört med 1942, då talen voro resp. 22 och 20 procent. Det danska tonnaget upptog under året så stor andel av trafiken som 27 procent, men avsåg liksom tidigare väsentligen lokal färje- och annan trafik över Öresund. Det finska tonnagets andel befann sig i tillväxt med 8-1 procent mot 5*6 procent år 1942. Inrikestrafiken i svenska hamnar har minskats ganska avsevärt under krigsåren, till en del sammanhängande med att mindre mängder utrikesgods omlastats, sedan västspärren kom till, men antagligen framför allt beroende på minskad konkurrensförmåga gentemot järnvägarna. Icke så få inrikesfartyg ha försålts eller förhyrts av kronan eller legat upplagda. Under år 1943 kunde dock en viss ökning i den inrikes sjötrafiken förmärkas. Lejdtrafiken. Lejdtrafiken var under år 1943 avbruten under två perioder, nämligen dels under vårmånaderna, dels under årets två sista månader. Trafikens återupptagande efter våravbrottet markerades genom avgången av ett fartyg från Göteborg den 12 maj och ankomsten utifrån av ett fartyg den 25 maj. Därefter fortgick lejdtrafiken obehindrat enligt förut tillämpade regler ända till utgången av oktober. Efter denna tidpunkt tilläts dock ä n n u ett fartyg att ankomma västerifrån, nämligen den 12 november. Sammanlagt inkommo under året 47 fartyg, varav 8 med oljelast, samt avgingo 44 fartyg, varav 13 i barlast, häri inräknade de återgående tankbåtarna. Trots att lejdtrafiken år 1943 pågick under endast omkring sex månader, blev — tack vare att ett stort antal fartygslaster kunde hemtagas under sommaren och hösten — totalresultatet för importen förhållandevis gynnsamt. Varor infördes sålunda under året till en kvantitet av 346 000 ton coch ett värde av 350 milj. kronor emot en kvantitet av 426 000 ton och ett värde av 347 milj. kronor år 1942. De utförda varornas kvantitet var år 11943 150 000 ton med ett värde av 125 milj. kronor; 1942 års motsvarande siffror voro 196 000 ton och 158 milj. kronor. (Det är härvid att märka, att u p p gifterna om de införda och utförda varornas kvantitet grunda sig på av handelskommissionen förd statistik, vilken baserats på inklareringarna, i motsats till den officiella handelsstatistiken, som bygger på tullinlagorna, saunt att värdeuppgifterna grunda sig på krigsförsäkringsnämndens sammanställningar av de in- och utskeppade lasternas försäkringsvärde. Detta förklarar skiljaktigheter mellan här anförda siffror och dem som meddelas i kapi tlet

143 om utrikeshandeln. De i del IV sid. 160 anförda siffrorna för 1942 ha senare korrigerats.) Av 1943 års lejdbåtsimport utgjordes 185 000 ton av livsmedel och livsmedelsråvaror, därav 5 700 ton fläsk, 15 600 ton risgryn, 19 700 ton kaffe, 2 800 ton kakaobönor, 8 600 ton tobak, 54 500 ton oljeråvaror, 14 300 ton vegetabiliska oljor och fettvaror, 10 000 ton majs och 42 500 ton oljekraftfoder. Vidare infördes 23 500 ton spånadsämnen, varav 16 500 ton bomull och 6 200 ton ull, 7 800 ton hudar, 9 700 ton andra industriråvaror m. m. samt 120 000 ton mineraloljor för försvarets räkning. De införda varorna härstammade till 38 procent från Nord- och Mellanamerika, till 56 procent från Sydamerika — huvudsakligen Argentina och Brasilien — och till 6 procent från andra länder. Den övervägande delen av importen från Nordoch Mellanamerika utgjordes av mineraloljor. Av de i lejdtrafiken utförda varorna utgjordes de största posterna av pappersmassa, 46 000 ton, tidningspapper, 56 900 ton, annat papper och papp, 23 700 ton, och trävaror, 9 500 ton; resten bestod av järn och stål, järnmanufaktur, maskingods m. m. Nästan hela exporten till transoceana länder gick till Argentina. En kvantitet av 22 200 ton avsattes i Portugal. Fraktfartsregleringen. Några särskilda nya omständigheter på hithörande område av större betydelse inträffade ej under senare halvåret 1943. Vad beträffar fraktfarten innanför västspärren omfattade denna som förut även en viss begränsad trafik på Nederländerna via Kielkanalen, i någon mån även trafik mellan hamnar i de främmande östersjöländerna. Kol- och koksskeppningarna fortgingo enligt de fraktvillkor som fastställts av trafikkommissionen i maj 1942. Någon tids avbrott skedde i skeppningarna från Hamburg till följd av den svåra bombraiden därstädes i augusti. Trafiken på Rotterdam upphörde helt på grund av de ökade riskerna i farvattnen på denna led. I fråga om malm och trävaror tillämpades fraktöverenskommelser, som ingåtts mellan vederbörande svenska och tyska sjöfartsorgan i början av året. För transporter av pappersmassa och papper m. m. var marknaden som förut fri. Tyskt och i viss mån även finskt tonnage kom härvid till största delen till användning. ö v e r huvud undergingo fraktsatserna i utrikesfarten på Sverige ingen mera avsevärd förändring från 1942 till 1943. Mindre justeringar förekommo dock, närmast i syfte att utjämna kostnader för förseningar under resorna och väntetid i hamnarna. Ungefär oförändrade fraktvillkor torde jämväl ha tillämpats i fråga om de fartyg, som kunnat erhålla frakter på den fria fraktmarknaden utanför spärren, vilka fartyg emellertid blivit allt färre.

144 Av kommerskollegium sammanställda uppgifter angående den svenska handelsflottans fraktintäkter ge en viss föreställning om hur befraktningsverksamheten fördelat sig på olika huvudgrenar. Nedanstående siffror ange fraktintäkterna år 1943 i 1 000-tal kronor. Bruttofrakt inkomst Innanför spärren: från Sverige till Sverige

Tidsbefraktningsinkomst

109 700 81 400

mellan utrikes orter. . . .

5 200

Summa

196 300

9 500

Utanför spärren: från Sverige till Sverige mellan utrikes o r t e r . . . . Summa

24 100 29 700 126 500 180 300

77 300

Fraktintäkten av trafik mellan Sverige och utlandet utanför spärren motsvarar lejdtrafikens intäkter. I fråga om godstransporter i inrikes fart med motorseglare och motorpråmar hade priskontrollnämnden med giltighet fr. o. m. den 11 maj 1943 på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 21 april s. å. fastställt normalpriser för transport av alla godsslag utom ved (se del IV sid. 408). Vedfrakterna i hithörande trafik fortforo att regleras genom minimitariffer med procentuella tillägg av växlande höjd på liknande sätt som förut frakterna för andra varuslag. En framställning från Sveriges segelfartygsförening om rätt till ytterligare generell höjning av fraktsatserna gav priskontrollnämnden anledning till en undersökning av fraktläget, vilken ledde till att nämnden hos Kungl. Maj:t förordade införandet även i detta fall av normalpriser, grundade på fixerade maximifrakter. Sedan Kungl). Maj:t den 10 september 1943 godkänt nämndens förslag, utfärdade denna genom meddelande nr 349 med giltighet fr. o. m. den 4 oktober 1943 bestämmelser angående normalpriser för transporter inom landet med motorseglare och motorpråmar av ved av alla slag, nämligen massaved (pappersved), props, långved och kastved. Riket indelades härvid i tre taxedistrikt, ostkusten, västkusten samt leden Göta kanal—Vättern—Göteborg. Fraktsatserna för dessa områden bestämdes i form av normalpriser, liggande genomsnittligt omkring 10 procent över de frakter som under det senaste året utgått enligt fartygsföreningens tariffer. Vid befraktningen under november—februari fick uttagas ett vintertillägg med högst 10 procent av de fastställda fraktsatserna, dock icke för transporter på västkusten. Motorseglarna erhöllo liksom tidigare en tilldelning av drivmedel, huvudsakligen motyl 98 eller tjärolja, motsvarande ungefär 50 procent av behovet. De fartyg, som gjorde resor på Tyskland, kunde som förut därifrån erhålla viss mängd olja.

145 Neutralitets- och sjöfartsskydd. Genom vissa under här ifrågavarande period utfärdade författningar bereddes vidgade möjligheter att tillämpa de i kungörelsen den 26 september 1938 (nr 591) givna bestämmelserna angående sjöfarten inom svenskt kustvatten under vissa utomordentliga förhållanden. Enligt nämnda kungörelse i dess dittillsvarande lydelse gällde, att fartyg icke utan särskilt tillstånd fick inlöpa i eller förflytta sig inom förbjudna områden samt att chefen för marinen ägde föreskriva, att vissa av de för de förbjudna områdena gällande bestämmelserna jämväl skulle tillämpas beträffande minerat farvatten. Erfarenheten under de gångna krigsåren hade givit vid handen, att behov under vissa förhållanden kunde uppstå att tillämpa föreskrifterna för förbjudna områden och minerat farvatten även utanför dessa. För att bereda möjlighet därtill fogades genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 649) ett tillägg till förutnämnda kungörelse (10 § 4—5 mom.). Härmed gavs åt chefen för marinen befogenhet att i särskilda fall jämväl beträffande fartyg på färd inom farvatten, som ej var hänförligt till förbjudet område, föreskriva, att vissa av kungörelsens bestämmelser skulle vinna tillämpning. Genom ifrågavarande författningsändring erhöll sålunda chefen för marinen rätt att, då förhållandena så påkallade, föreskriva dels att fartyg icke utan särskilt tillstånd fick inlöpa eller passera visst område av svenskt inre territorialvatten, dels att fartyg inom dylikt område i regel icke fick begagna annat än de farleder, som av chefen för marinen bestämdes, dels att bevakningspersonal skulle medfölja vid passage av vissa områden samt dels att de ombordvarande med undantag av navigeringspersonal vid passage av vissa områden skulle befinna sig under däck. Från bestämmelsernas tilllämpning undantogs lots- eller tullverket tillhörande eller i dess tjänst eljest använt fartyg eller fartyg som av annan civil myndighet användes för polisuppsikt eller liknande ändamål. Genom kungörelse den 26 november 1943 (nr 793) gjordes 1938 års kungörelse tillämplig ej blott beträffande fartyg inom svenskt kustvatten utan även beträffande fartyg inom vissa områden av svenska inlandsvatten, nämligen Trollhätte kanal, Södertälje kanal, Hammarbyleden, Vänern och Mälaren. Någon ny svensk minering företogs ej under andra halvåret 1943. Ej heller skedde några ytterligare mineringar från utländsk makts sida av betydelse för svensk sjöfart. Regelbunden eskortverksamhet var under ifrågavarande tid ej anordnad. Däremot förekom eskortering tillfälligtvis utefter de delar av kusten, där detta för varje särskilt fall ansetts erforderligt. Eskortering av detta slag h a r varit ett av leden i den flottans neutralitetsvakt, som i övrigt tagit sig uttryck i patrullering, minsvepning, minbevakning och mindesarmering, u-båtsjakt samt övervakning. 10—41S786

146 Sammanlagt oskadliggjordes under halvåret vid svenska kusten 250 minor och en sprängboj. För trafiken på tyska hamnar och på hamnar i av Tyskland ockuperat land utfärdade chefen för marinen som förut kursanvisningar, formulerade av marinstabens sjöfartsdetalj. Dylika kursanvisningar ha distribuerats från sjöfartskontor, vilka funnits upprättade i 13 av landets hamnar. Av marinsfabens sjöfartsdetalj utfärdades alltfort sjöfartsvarningar och andra meddelanden, avsedda att underlätta och trygga den svenska handelssjöfarten under rådande utomordentliga förhållanden.

11. A.

Landtrafiken. Statens järnvägar.

Persontrafiken visade även under andra halvåret samma fortgående stegring, som pågått alltsedan krigsutbrottet. Av nedanstående sammanställning framgår persontrafikens utveckling under krigsåren i jämförelse med år 1938. År 1938 1939 1940 1941 1942 1943

Antal resor milj. 46-7 50-6 57-5 65-2 76-2 88-3

Inkomst av persontrafik milj. kr. 87-4 94-7 124-8 153-0 180-0 206-2

Ökningen var liksom tidigare under kriget förorsakad dels av den militära beredskapen, dels av inskränkningarna i busstrafiken, dels ock av hjälpverksamheten för krigsbarn. Under 1943 utgjorde den militära persontrafikvolymen, mätt i personkilometer, 28*2 procent av den totala persontrafiken. Antalet militärresor, som år 1942 utgjorde 4*7 milj., uppgick år 1943 till 4-6 milj. I syfte att frigöra elektrolok för godstågsrörelsen vidtogos i samband med övergången från sommar- till vintertidtabell, vilken år 1943 ägde rum den 6 september, i likhet med föregående höst en del tågindragningar och andra tidtabellsändringar. Jultrafiken var av ungefär samma omfattning som närmast föregående år. För att underlätta tågexpedieringen under jultrafiken bestämde järnvägsstyrelsen efter samråd med Svenska järnvägsföreningen, att under tiden 13 —24 december som resgods icke fick befordras kollin med vikt över 100 kg. Brist på personvagnar rådde även under denna period. Transporter av finska barn i riktning till Sverige förekommo under 1943 endast i ringa omfattning och avsågo huvudsakligen sjuka barn, som delvis färdades i sjukhustågsvagnar. Däremot fortgingo under året hemresor till Finland i betydande omfattning. Dessa resor, som påbörjats föregående år,

148 omfattade under 1943 inalles omkring 8 000 barn från Sverige, av vilka de flesta färdades med 16 extratåg till Haparanda, och omkring 2 200 barn från Danmark, varav omkring 1 900 med 4 extratåg till samma station. Under året företogos av norska flyktingar omkring 15 000 resor till uppsamlingsläger och därifrån till olika orter i landet. Den tyska genomgångstrafiken upphörde under hösten 1943. För att bereda barn från samhällen med över 8 000 invånare tillfälle till sommarvistelse på landet i enskilda hem anslogos även under 1943 av riksdagen medel till bekostande under vissa villkor av dessa barns resor. På grund härav kommo omkring 110 000 resor till stånd för barn och vårdare, varav på statens järnvägar 87 000. Medel anvisades likaledes för koloniresor. Antalet dylika resor utgjorde på samtliga järnvägar omkring 58 000. Till olägenhet för den resande allmänheten utbröt fr. o. m. den 6 juni till följd av avtalskonflikt strejk bland restaurangvagnspersonalen i de restaurang-, byffé- och kafévagnar, som utgingo från eller ankommo till Stockholm. Konflikten avblåstes den 14 juli, och fr. o. m. den 18 juli återupptogs serveringen successivt i mån av tillgång på personal. Cykeltransporterna visade fortsatt stegring och antalet inskrivna cyklar under andra halvåret 1943 utgjorde omkring 1 506 000. Ökningen i jämförelse med motsvarande tid föregående år uppgick till omkring 22 procent; i jämförelse med 1938 voro cykeltransporterna 1943 nära tre gånger större. Godstrafiken visade i jämförelse med föregående år endast obetydlig stegring. Den under perioden transporterade godsmängden utgjorde 12*9 milj. ton, vilket innebär en ökning med omkring 7-5 procent i jämförelse med motsvarande tid föregående år, medan antalet godstonkilometer var i stort sett oförändrat. Stagnationen i godstrafikstegringen torde kunna tillskrivas den minskade takten i upprustningen, minskningen av transporterna av ersättningsfoder (fodercellulosa o. d.) och avvecklingen av genomgångstransporterna för tysk räkning under hösten 1943. Nedanstående tabell visar styckegodstransporternas omfattning under krigsåren. Å r 1938 1939 1940 1941 1942 1943

Å SJ befordrat fraktslyckcgods (i ton) Egen Samtrafik trafik 401 934 480 874 589 487 712 361 882 525 936 987

369 429 447 062 422 791 425 725 464 221 467 790

Antal vagnar lastade med styckegods 532 794 560 839 589 111 674 964 720 886 762 756

För att minska transporterna av skrymmande ilstyckegods omkring månadsskiftet september—oktober, då styckegodstrafiken på grund av bl. a. frukt- och potatistransporter alltid är mycket livlig, utfärdades av järnvägs-

149 styrelsen i samråd med Svenska järnvägsföreningen förbud mot befordring som ilstyckegods av nya (obegagnade) möbler till vissa stationer under tiden 20 september—10 oktober. Vagnslasttrafikens utveckling framgår av följande sammanställning. År

Vagnslastgods å SJ (exkl. lapplandsmalm) ton

Tonkilometer av vagnslastgods milj.

Antal vid SJ av trafikant lastade vagnar exkl. malmvagnar

9 900 688 11665 748 14 223 626 17 382 628 19 979 402 22064 713

1 829 2 318 3 472 4 538 5 250 5 332

534 925 631927 802 013 1069 280 1 248 044 1423 192

1938 1939 1940 1941 1942 1943

Transporter av cellulosafoder förekommo i endast obetydlig omfattning. Transporlmängderna av potatis, övriga rotfrukter och grönsaker, frukt och bär, sågade trävaror, pappersmassa, papp och papper samt tyskt militärgods lågo betydligt under fjolårssiffrorna. Malmtrafiken visade en ökning av 490 000 ton (31 %) för malm utom lapplandsmalm, medan lapplandsmalmen ökades med 1"4 milj. ton (28 %). Nedanstående sammanställning utvisar förskjutningen av de transporterade mängderna av vissa varor under kriget. 1 a s t g c d s

V a g n s År

Bränsleved

Potatis, övr. rotfrukter, grönsaker

Mjölk

Spannmål

Byggnadsmaterial

Stenkol

1 000 milj. 1 000 milj. 1 000 milj. 1 000 milj. 1 000 milj. 1 000 milj. tonkm ton tonkm ton tonkm ton tonkm ton tonkm ton tonkm ton 1938 1939 1940 1941 1942 1943

17 17 242 2 244 2 192 3 432

1-5 1-4 51-9 734-3 654-3 829-2

115 136 383 427 406 566

38-9 43-3 99-2 102-7 97-9 115-8

45 40 40 65 130 199

3-6 3-7 4-8 15-5 41-7 57-5

50 83 115 115 246 190

23-7 37-0 51-8 49-2 103-5 72-4

939 1 089 909 1 025 1 506 1 799

210-G 253-2 237-9 245-0 337-7 381-7

1 043 1 357 1 431 1 273 1 246 1 414

85-2 134-0 199-8 151-0 171-2 199-9

Vagnslastgods

1938 1939 1940 1941 1942 1943

Hö, halm och fodercellulosa

Träkol

Torv

År 1 000 ton

milj. tonkm

1 000 ton

milj. tonkm

1 000 ton

milj. tonkm

54 53 100 185 297 449

9-6 9-3 17-5 28-8 36-2 51-1

255 174 319 538 557 647

93-9 45-3 129-0 227-1 238-2 314-5

49 42 176 347 458 131

21-6 19-9 54-6 131-7 173-4 39-4

150 Bristen på godsvagnar var betydande även under andra halvåret 1943 men dock icke i fullt samma omfattning som tidigare under kriget. Tillging å och behov av godsvagnar (utom malmvagnar) under krigsåren frångår av följande siffror. Vagnställningen per dag (ej malmvagnar) År Tillgång Behov 1938 1939 1940 1941 1942 1943

4 419 3 904 3 122 3 872 4 166 4 829

3 424 4 038 5 318 5 966 6 931 7 145

Höjning av vagns- och presenningspengarna ävensom nedsättning av lastnings- och lossningsfristerna för vagnslastgods gällde under hela år 1343 med undantag av en månad omkring nyårsskiftet 1943/44, då ordinarie lastnings- och lossningsfrister tillämpades. De tidigare medgivna undantagen från trafikstadgans bestämmelser i fråga om fördelning av vagnar och lasttillbehör samt medgivandet, att ändringar i befordringsavgifterna icke behövde offentliggöras, liksom ock bemyndigandet för trafikkomnissionen att, för tryggande av oundgängliga transporter, meddela förbud under viss tid mot befordran av gods eller visst slag av gods mellan särskilda orter förlängdes genom kungörelse den 10 december 1943 (nr 820) till utgången av år 1944. Ved, träkol och torv fingo på vissa avstånd icke transporteras utan särskilt tillstånd av bränslekommissionen. Kungl. Maj:t bemyndigade den 12 november 1943 järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägsföreningen att höja magasinspengarna — utöver vad trafikstadgan medgav — för paketgods, il- och fraktstyckegods, resgods och expressgods. Syftet med detta medgivande, som för statens järnvägars vidkommande begagnats endast vid vissa stationer, var att förmå mottagarna att avhämta sitt gods snabbare och därmed minska anhopningen av gods i godsmagasinen. Vagnslasttrafiken med utlandet var av ungefär samma omfattning som föregående år. Godstrafiken med Italien över de svenska tågfärjelederna, vilken tidigare varit av rätt stor omfattning, gick kraftigt tillbaka och hade mot slutet av året nästan helt upphört. Godstrafiken till och från kontinenten måste även under denna period — om än i mindre utsträckning än tidigare — på grund av inskränkta transportmöjligheter på färjeleden Trelleborg—Sassnitz tidvis i viss utsträckning framgå över Danmark och de svensk-danska färjelederna. Tåg färjetrafiken. Trafiken på färjelederna uppehölls utan långvariga avbrott. P å grund av minfara måste dock trafiken inställas enstaka dagar, nämligen Trelleborg—Sassnitz den 15 och 27 september, 3 och 4 oktober,

151 29 november och 25 december, Malmö—Köpenhamn den 29—31 augusti och 1 september. På färjeleden Hälsingborg—Helsingör uppehölls trafiken utan nämnvärda störningar. Den 16 oktober sjösattes den nya tågfärjan »Malmöhus», avsedd att efter kriget betjäna färjeleden Malmö—Köpenhamn. Den nya färjan är försedd med två propellrar, som drivas av två direktkopplade dieselmotorer om sammanlagt 5 800 ind. hkr. Statens järnvägar förvärvade under året samtliga aktier i Svenska rederiaktiebolaget Öresund, varefter med Danska statsbanorna träffades överenskommelse, att den fartygstrafik i Öresund, som tidigare ombesörjts av nämnda rederiaktiebolag, skulle fr. o. m. den 1 januari 1944 bedrivas av statens järnvägar och Danska statsbanorna gemensamt. På grund av kriget var dock denna båttrafik tills vidare inställd. Införlivning med statsbanenätet av enskilda järnvägar, elektrifieringsarbeten och förändringar i fråga om dragkraft och rullande materiel. Den 1 juli 1943 införlivades med statsbanenätet Malmö—Simrishamns, M a l m ö Trelleborg—Rydsgårds, Vellinge—Skanör—Falsterbo, Karlshamn—Vislanda —Bolmens, Hönshylte—Kvarnamåla och Östra Blekinge järnvägar. Härigenom ökades statsjärnvägarnas banlängd med 402-1 km, varav 200*6 k m normalspår, och personalantalet med 934 man. Elektrifieringen av bandelen Hälsingborg—Hässleholm slutfördes under perioden, varigenom den elektrifierade banlängden ökades med 77*3 km. Dubbelspårstrafik infördes under perioden på bandelen Skebokvarn— Flen. Härigenom har den dubbelspåriga banlängden ökats med 7-3 km till 530-0 km. Lok- och vagnparken utökades under 1943 dels genom nyanskaffning, dels genom förstatligande. Efter utrangering av äldre materiel ökades sålunda antalet elektrolok med 12 till 556, antalet ånglok med 41 till 750, antalet rälsbussar och rälsbussläpvagnar med 35 till 225, antalet person-, postoch resgodsvagnar med 148 till 3 487, antalet slutna godsvagnar med 390 till 8 918 och antalet öppna godsvagnar med 825 till 16 654. Personalställning och ekonomiskt läge. Personalbeståndet vid statsjämvägarna utgjorde — med undantag av ban- och byggnadsarbetare — i december 1943 41 297 man. Ökningen under året uppgick till 2 385 man eller 6-1 procent, medan ökningen av trafikarbetet, mätt i vagnaxelkilometer, utgjorde 7*8 procent. Antalet anställd personal för drift och underhåll i medeltal ävensom antalet vagnaxelkilometer under åren 1938—1943 framgår av nedanstående tablå.

152 Antal anställd personal i medeltal 29 616 30 176 33 529 37 976 42 557 45 141

t

1938 1939 1940 1941 1942 1943

Ökning i jämförelse med 1938 procent — 1-9 13-2 28-2 43-7 52-4

Vagnaxelkilometer (i tågdrift) milj. 1 635 1767 2 096 2 388 2 571 2 771

Ökning i jämförelse med 193S procent — 8-1 28-2 46-1 57-3 69-5

Inkomststegringen fortgick även under 1943 och statens järnvägars rörelse utvisade ett driftöverskott av 131'7 milj. kronor, vilket var nära 8 milj. kronor mer än närmast föregående år. Av nedanstående sammanställning framgår driftresultatet för åren 1938—1943. Ar 1938 1939 1940 1941 1942 1943

Inkomster

Utgifter

Driftöverskott

M i l j o n e r k r o n o r 250-5 204-8 45-7 283-2 211-5 71-7 361-1 267-5 93-6 437-0 321-5 115-5 504-4 380-6 123-8 546-9 415-2 131-7

Driv- och smörjmedelsförbrukningen m. m. Tillgången på elektrolok var även under denna period knapp och inskränkningen av antalet personförande tåg måste därför bibehållas, ehuru icke i samma omfattning som tidigare under kriget. Vedeldningen av ångloken fortgick i samma utsträckning som tidigare. Under senare halvåret 1943 inträdde redan från början en ganska kraftig stegring av bränsleförbrukningen för loktjänsten genom förvärvet av en del enskilda järnvägar fr. o. m. den 1 juli. I motsatt riktning verkade sedermera inställandet av vissa ångdrivna transiteringståg samt den fr. o. m. den 1 november fullbordade elektrifieringen av linjen Hälsingborg—Hässleholm. Följden blev en utjämning av den totala lokbränsleförbrukningen under halvåret därhän, att konsumtionen under december endast med omkring 5 procent översteg juliförbrukningen. Genom successiv utvidgning av eldningen med bränntorv å loken vid sydligare bandelar har en förskjutning av de olika bränsleslagens andelar i tolalkonsumtionen uppstått. Den ökade användningen av torv har därvid i viss m å n nedbragt såväl kol- som vedförbrukningen, vilket framgår av följande procentsiffror:

Juli 1943 December 1943 Juli—december

Stenkol

Torv

Ved

O/

O/

0/

/O

,0

/o

42-6 39-3 40-8

4-8 13-2 11-5

52-6 47-5 47-7

Under halvåret juli—december uppgick den sammanlagda torvkonsumtionen till 41 300 ton. Enligt förbrukningsplanen för bränsleåret 1943/44

153 hade statens järnvägar förbundit sig att konsumera 88 OOO ton torv, vilket syntes kunna genomföras med anlitande av de rätt betydande reservlager, som upplagts under den egentliga torvsäsongen. Genom vedeldningen på loken inbesparades under halvåret en stenkolsmängd av 80 000 ton och genom torveldningen 21 000 ton. Nedanstående sammanställning utvisar förbrukningen under kriget av ved och torv som lokbränsle och den inbesparing av stenkol, som härigenom ernåtts. „.. . . . 1-orbrukning av , ° ved torv , , kbm ton

; Ar 1940 1941 1942 1943 Summa

45 300 637 300 1 149 100 1 088 900

— — 9 800 50 500

Beräknad , besparing K. , , av stenkol ton 7 700 108 300 200 400 210 900

2 920 600

60 300

527 300

I fråga om flytande bränsle var besparingen av ungefär samma omfattning som under närmast föregående halvår. Den månatliga förbrukningen uppgick till omkring 4 500 liter bensin och bentyl och 12 000 liter motyl 50. Såsom i tidigare redogörelser omnämnts har genom förbättrade smörjanordningar smörjoljeförbrukningen under krigsåren, särskilt på loken, kunnat i betydande grad minskas. Smörjoljeförbrukningen på loken under 1943 uppgick sålunda, per lokkilometer räknat, till endast omkring 30 procent av åtgången under 1937. Om denna besparing icke kunnat vinnas, skulle under 1943 hava förbrukats 4 000 ton mer olja än som i verkligheten åtgått. Med nuvarande oljepris, omkring 2 kronor per kg, innebär detta en inbesparad kostnad av omkring 8 milj. kronor. Till denna avsevärda nedgång i oljeförbrukningen ha utöver konstruktiva förbättringar av smörjningsanordningarna i mycket hög grad bidragit de instruktioner, som meddelats lokpersonalen av de oljeinspektörer, som tillsattes av järnvägsstyrelsen år 1939. Med hänsyn till den allt knappare tillgången på råmaterial för framställning av såväl kolgas som dissousgas utfärdades skärpta föreskrifter angående sparsamhet med belysningen i vagnar med gasljus. Biltrafiken kunde i stort sett upprätthållas i samma omfattning som under föregående period. Den koncessionerade våglängden, som den 1 juli 1943 utökades med 510 km i samband med förstatligandet av enskilda järnvägar, uppgick vid årets slut till 10 051 km, varav dock endast 7 674 km trafikerades. De nödtvungna inskränkningarna ha medfört, att biltrafiken, jämfört med tiden närmast före den 1 september 1939, endast kunnat upprätthållas med omkring 44 procent av normalturlistan.

154 B.

De enskilda järnvägarna.

Antalet enskilda järnvägar av allmän betydelse minskades under år 1943 till följd av fortsatt statsinlösen från 55 till 48 och den av dylika järnvägar trafikerade banlängden från 6 140 till 5 726 km. Persontrafiken fortfor vid de enskilda järnvägarna att stiga liksom vid statens järnvägar. Vad antalet resor beträffar var stegringen från 1942 till 1943 t. o. m. större än mellan närliggande tidigare år under krisen. Ökningen torde huvudsakligen ha berott på de ytterligare inskränkningarna i vägtrafiken samt de militära resorna. Några tågindragningar skedde ej som vid statsbanorna vid tidtabellskiftet den 6 september. Godstrafiken under 1943 ökades blott obetydligt i jämförelse med 1942. Mätt i tonkilometer undergick densamma t. o. m. någon minskning. Vagnbristen var ej så markerad vid de enskilda järnvägarna som vid statsjärnvägarna, beroende på att de förra ha i förhållande till behoven större godsvagnparker. Person- och godstrafikens omfattning under krigsåren belyses av följande siffror, vilka avse de järnvägar som vid 1943 års slut kvarstodo som enskilda. Antal resor F r a k t a t gods * *

milj milj. ton milj. tonkm

1939 25-3 17-5 1642

1940 30-3 17-7 1615

1941 32-6 19-1 1670

1942 37-5 20-6 1729

1943 42-4 21-0 1702

Efter genomförd elektrifiering öppnades den 1 oktober 1943 bandelen Gävle—Falun, 92 km, av Gävle—Dala järnvägar för elektrisk drift. Nyanskaffningen av rullande materiel under året var följande: 3 ånglok, 7 elektrolok, 3 lokomotorer, 11 rälsbussar, 3 släpvagnar till rälsbussar, 4 personboggivagnar, 35 slutna och 90 öppna godsvagnar samt 20 malmvagnar. Personantalet var vid de enskilda järnvägarna i stort sett oförändrat. Liksom vid statsbanorna skedde en ytterligare nedskärning av driften i fråga om biltrafiken under samtidig ökning av linjelängden. Nedanstående siffror ge en sammanfattning av det ekonomiska resultatet under krigsåren vid de järnvägar, som vid 1943 års slut kvarstodo som enskilda. Inkomster Utgifter Driftöverskott

milj. kr. » i » »

1939 102-1 74.6 27-5

1940 118-5 88-5 30-0

1941 134-1 104-1 30-0

1942 153-1 122-2 30-9

1943 164-2 129-3 34-9

Beträffande såväl inkomster som utgifter redovisas för år 1943 en rätt stark stegring i förhållande till 1942. Utgiftsstegringen hänförde sig i huvudsak till ökade personalkostnader och höjda kostnader för materialier. Driftöverskottet var, som framgår av tablån, förhållandevis betydande.

155 C.

Motorfordonstrafiken.

De t i l l t a g a n d e f ö r s ö r j n i n g s s v å r i g h e t e r n a p å g u m m i o m r å d e t och det n e d s l å e n d e r e s u l t a t e t av en a v i n d u s t r i k o m m i s s i o n e n företagen i n v e n t e r i n g a v b i l r i n g s b e s t å n d e t i l a n d e t h a d e f ö r a n l e t t ett K u n g l . Maj:ts b e s l u t d e n 12 m a r s 1943, v a r i g e n o m u p p d r a g i t s åt t r a f i k k o m m i s s i o n e n a t t s k y n d s a m t v e r k s t ä l l a utredning rörande åtgärder som — utöver de redan vidtagna — k u n d e g e n o m f ö r a s för a t t u n d e r r å d a n d e a v s p ä r r n i n g i möjligaste m å n t r y g g a d e n för l a n d e t s försörjning o u n d g ä n g l i g e n n ö d v ä n d i g a b i l p a r k e n s förseende m e d g u m m i r i n g a r (se del IV sid. 426). Till f u l l g ö r a n d e a v d e t t a u p p d r a g i n k o m k o m m i s s i o n e n m e d u t r e d n i n g och förslag i ä m n e t d e n 18 j u n i 1943. Kommissionen utgick vid sin utredning från en avspärrningsperiod, omfattande åren 1943 och 1944. Då bristen på gummiringar väsentligen hänförde sig till ringar i lastbilsdimension, ansågs utredningen kunna begränsas till frågan om de åtgärder, som borde vidtagas för att möjliggöra den mest oumbärliga lastbilstrafikens upprätthållande under angivna tidsperiod. Härför syntes en kraftig begränsning av antalet lastbilar i drift oundgänglig. Att åstadkomma den nödvändiga beskärningen genom omedelbara åtgärder kunde av praktiska skäl ej genomföras. En sträng behovsprövning måste ske, vilken lämpligen kunde verkställas i samband med och i god tid inför stundande periodskifte beträffande smörjoljeransoneringen den 1 oktober 1943. Arbetet med denna behovsprövning borde kunna pågå under tiden fr. o. m. juli, så att berörda bilägare kunde träffa sina anstalter för övergång till andra transportmedel vid nyssnämnda tidpunkt. Verkställda kalkyler hade givit vid handen, att man för tiden 1 oktober 1943— 31 december 1944 borde kunna räkna med att c:a 66 000 ringar i lastbilsdimension stode till förfogande för ersättningsändamål, motsvarande det beräknade ersättningsbehovet för 26 600 motorfordon (3 600 bussar och c:a 23 000 lastbilar). Då antalet i bruk varande lastbilar, burna av lastbilsringar, kunde skattas till c:a 31 500, skulle den erforderliga nedskärningen komma att omfatta c:a 8 500 bilar, av vilka dock 3 000 skulle kunna få fortsättningsvis hållas i drift efter ombyggnad till P-boggi. Hänsyn togs härvid icke till möjligheten att nedskära antalet bussar i drift, då denna faktor syntes vara av liten storleksordning och antalet möjligen avställbara bussar i varje fall ej bleve större än att vid de i övrigt gjorda approximationerna deras ringkonsumtion kunde få beräknas ingå i konsumtionstalet för lastbilarna. Den önskvärda utgallringen — vilken komme att innebära avstängning från tilldelning av ersättningsdäck (jämte vägrad tilldelning av smörjolja) borde enligt trafikkommissionens mening avse såväl yrkesmässiga som privata lastbilar. Den kunde dock rimligtvis ej ske blott i proportion till de båda bilkategoriernas numerär inom de olika länen. Ej heller kunde h ä r bilägarnas intresse vara avgörande utan endast den allmänna samhällsnyttan. För de yrkesmässiga lastbilarna gällde, såsom trafikkommissionen framhöll, att man i regel ej kunde skilja i angelägenhetsgrad ett fordon såsom sådant från ett annat. Det viktigaste beträffande denna kategori vore därför att söka avväga kvarstående antal bilar så, att antalet trafikbilar bleve i möjligaste mån tillräckligt för summan av alla de skiftande transportuppdragen. Beträffande åter de privata lastbilarna framstode som ett önskemål, att numerären av fordon, i regel avsedda att endast utföra transportarbete åt bilägaren själv, bleve så låg som möjligt för att

156 numerären av fordon, i regel avsedda att i allmän trafik stå alla transportbehövande till tjänst, skulle kunna hållas så hög och så behovstillfredsställande som möjligt. De analyser, som trafikkommissionen verkställt av företagna representativa godstrafikräkningar, hade ådagalagt, att privatbilarna utnyttjades ej oväsentligt bättre i avseende på såväl genomsnittsbelastning som återlastning än lastbilarna i allmän trafiktjänst. Trots detta syntes det nu vara ofrånkomligt att söka i främsta rummet tillgodose de många transportbehövandes intresse av en i möjligast höga kapacitet hållen trafikapparat till tjänst även för sådana företagare, vilka ej längre skulle kunna beredas möjligheten att i samma utsträckning som förr hålla sig med egna fordon. Prövningen beträffande de privata lastbilarna borde enligt denna grundsats ske så att, även om fullgod samhällsnytta kunde tilläggas en företagare-innehavare av egen bil, likväl borde undersökas, om han ej skulle kunna tillgodose denna sin utövade samhällsnytta det egna fordonet förutan. Det borde prövas, om så kunde ske genom ersättningsfordon eller bruk av den befintliga transportapparaten i allmän trafiktjänst. Kommissionen hade avsett att låta företaga en genomgående behovsprövning av samtliga lastbilar, burna av lastbilsringar, så att berörda bilägare skulle snarast möjligt erhålla kännedom om, huruvida de kunde påräkna att få även i fortsättningen efter den 1 oktober 1943 behålla sina fordon i drift med rätt att få erforderliga ersättningsringar eller huruvida de måste räkna med att därefter avvara desamma och få på olika sätt söka inrätta sig därefter. Tidslängden för tilldelning av smörjolja borde förkortas till hälften av den dittillsvarande. I det tillspetsade bilförsörjningsläget med de mycket ovissa framtidsutsikterna särskilt i fråga om bilgummit tedde det sig nämligen nödvändigt, att myndigheterna ägde möjligheten att kunna med tätare mellanrum få företaga på gällande smörjoljeförfattning stödda regleringar av fordonshållningen och transporthushållningen. Kommissionens slutsats i gallringsfrågan var, att så många yrkesmässiga och privata bilar borde i de olika länen avställas, att återstoden av bilar i drift skulle kunna underhållas med lastbilsringar till utgången av år 1944. Härvid finge beaktas, att möjligheterna att övergå till substituerande fordon i allmänhet vore väsentligt större för privatbilarna med deras vanligen mera ensartade körning än för de yrkesmässiga bilarna. Flertalet av de yrkesmässiga lastbiltrafikutövarna innehade blott ett eller ett fåtal fordon, och de måste som regel vara med sina fordon rustade att kunna besörja förekommande transportuppdrag av de mest olika slag. Kommissionen erinrade om att möjlighet funnes att nu företaga boggimontering å ytterligare 3 000 bilar utöver de tidigare sålunda omställda. Detta antal borde fördelas med 2 000 på yrkesmässiga och 1 000 på privata bilar. De senare hade nämligen redan förut kunnat tillgodogöra sig möjligheten att övergå till bruk av P-boggi i en helt annan utsträckning än de yrkesmässiga lastbilarna. Antalet y r k e s m ä s s i g a l a s t b i l a r med ringutrustning av här ifrågavarande slag var c:a 14 500. Därav kunde enligt verkställd undersökning omkring 93 procent anses tillfredsställande utnyttjade. Avställningen av de yrkesmässiga lastbilarna tänkte sig kommissionen skola ske i två etapper, den 1 oktober 1943 och den 1 januari 1944. Vid det första tillfället skulle bilar i de olika länen avstängas från smörjoljetilldelning till ett antal ungefärligen motsvarande dem som angivits ha varit otillfredsställande eller icke alls utnyttjade, varjämte, som nyss nämnts, omkring 2 000 st. skulle hänvisas att övergå till bruk av P-boggi. Detta antal av 2 000 P-boggier skulle fördelas på de olika länen i proportion till det antal förelägganden för yrkesmässiga bilar att övergå till bruk av P-boggi, som på sin tid meddelats inom samma län. Utöver denna beskärning av den yrkesmässiga last-

157 bilsparken i drift borde emellertid fordonshållningen genomgående givas en sträng behovsmässig prövning för vinnande av de besparingar, vilka kunde vara ytterligare möjliga. Den vidare avställningen av yrkesmässiga bilar efter en upprepad behovsprövning inför ransoneringsperioden 1 januari—31 mars 1944 måste göras beroende bl. a. på verkningarna av minskningen av antalet privata bilar per den 1 juli 1943 samt på de möjligheter, som efter hand kunde därefter uppträda för ytterligare avställning av såväl privatbilar som yrkesmässiga bilar. Antalet p r i v a t a l a s t b i l a r på lastbilsgummi var omkring 17 000. Vid den för dessa bilar verkställda behovsprövningen borde, förutom den samhälleliga angelägenhetsgraden icke blott hos företagaren-bilägarens verksamhet utan även hos transportslaget, framför allt beaktas möjligheten för bilägaren dels att övergå till bruk av andra transportmedel eller substitut i vidsträckt bemärkelse, såsom järnväg, båt, flotlled, traktor eller truck med släpvagn, motorfordon på annat än lastbilsdäck (P-däck, trädäck, ståldäck) med eller utan släpvagn, dels att — helt eller delvis — repliera på landsvägens yrkesmässiga trafiktjänst. Substitutfordon — såväl yrkesmässigt som privat använda — skulle tryggas med smörjolja och även erforderliga gummiringar, därest något oförutsett icke komme emellan, intill utgången av år 1944. För de till boggimontering hänvisade bilarna hade försäkran redan givits om rätt att erhålla ersättningsringar till den 1 oktober 1945. Den genomgående behovsprövningen av lastbilarna skulle sålunda taga sikte på att fastslå, vilka med substitut av olika slag ej ersättningsbara fordon på lastbilsringar som fortfarande skulle få tills vidare hållas i drift. Det syntes kommissionen angeläget, att de utslagna fordonen användes så länge deras ringutrustning gjorde detta möjligt. Det borde därvid understrykas, att någon som helst tilldelning av ersättningsringar till dylika fordon icke kunde komma i fråga utan att de efter hand som ringutrustningen förbrukades måste avställas. I sitt b e s l u t i ä r e n d e t d e n 16 juli 1943 intog K u n g l . M a j : t en m e r a r e s t r i k tiv h å l l n i n g ä n t r a f i k k o m m i s s i o n e n , i det att Kungl. Maj:t f a n n försörjningsläget i fråga o m l a s t b i l s r i n g a r tillåta fortsatt tilldelning a v e r s ä t t n i n g s r i n g a r till e n d a s t 20 000 lastbilar, helt u t r u s t a d e m e d r i n g a r i l a s t b i l s d i m e n s i o n . F . ö. g o d k ä n d e K u n g l . Maj:t, att t r a f i k k o m m i s s i o n e n f ö r a n s t a l t a d e o m en a l l m ä n b e h o v s p r ö v n i n g a v l a n d e t s l a s t b i l s b e s t å n d i syfte a t t fastställa vilka l a s t b i l a r som b o r d e e r h å l l a tilldelning av s å d a n a e r s ä t t n i n g s d ä c k . I f r å g a o m d e bilar, s o m vid b e h o v s p r ö v n i n g e n u t m ö n s t r a t s , a n b e f a l l d e K u n g l . Maj:t p å i n d u s t r i k o m m i s s i o n e n s h e m s t ä l l a n t r a f i k k o m m i s s i o n e n att m e d g e tilldelning a v s m ö r j m e d e l för t i d e n efter d e n 1 o k t o b e r 1943 e n d a s t i fall, d å bilens g u m m i u t r u s t n i n g efter p r ö v n i n g f u n n e s v a r a så försliten eller eljest a v s å d a n b e s k a f f e n h e t , a t t ett i a n s p r å k t a g a n d e för a n n a t ä n d a m å l v o r e av obetydligt v ä r d e u r f ö r s ö r j n i n g s s y n p u n k t . I c i r k u l ä r d e n 28 juli n r 23 l ä m n a d e t r a f i k k o m m i s s i o n e n föreskrifter a n g å e n d e tilldelningen a v s m ö r j m e d e l till m o t o r f o r d o n av alla slag för s j ä t t e r a n s o n e r i n g s p e r i o d e n , o m f a t t a n d e t i d e n 1 o k t o b e r 1943 — 3 1 m a r s 1944. H ä r gåvos n ä r m a r e a n v i s n i n g a r h u r d e n a n b e f a l l d a b e h o v s p r ö v n i n g e n a v l a s t b i l a r m e d r i n g a r i l a s t b i l s d i m e n s i o n e r (s. k. L - r i n g a r ) skulle tillgå. Vid d e n n a p r ö v n i n g skulle b i l a r n a h ä n f ö r a s till e n d e r a av t r e

158 med A, B och G betecknade grupper. Till grupp A skulle höra lastbilar helt försedda med andra ringar än L-ringar eller med L-ringar endast å framhjulen, lastbilar på L-ringar med släpvagn på andra ringar än L-ringar under förutsättning att innehavaren avställt annan med L-ringar utrustad lastbil och i stället för denna anskaffat släpvagnen, ävensom elektriskt drivna lastbilar på L-ringar. Till grupp B skulle hänföras lastbilar, andra än de som förts till grupp A, helt utrustade med L-ringar, för vilka efter prövning ersättning för i driften efter hand förslitna ringar kunde påräknas, medan till grupp G skulle föras lastbilar, helt utrustade med L-ringar, för vilka ersättning för förslitna gummiringar icke kunde påräknas. Sedan kommissionen i meddelande till varje länsstyrelse angivit det högsta antal dels privatbilar, dels yrkesbilar med L-ringar, som inom länet finge föras till grupp B, hade länsstyrelsen att med ledning av vissa särskilda föreskrifter verkställa fördelningen. Såsom allmän förutsättning för att en privatbil skulle få ifrågakomma för fortsatt drift på L-ringar och alltså ingå i grupp B skulle gälla, att bilen avsåges för transporter, som vore samhälleligt angelägna, att för de avsedda transporterna annat transportmedel eller ersättningsfordon icke kunde komma i fråga samt att bilen kunde förväntas bliva tillfredsställande utnyttjad för ifrågavarande samhällsviktiga transporter. Särskilt beaktande borde ock ges möjligheten för bilägare att söka bilda eller ansluta sig till lastbilsblock. Privatbilägare, som hänfördes till grupp B, borde, där så lämpligen kunde ske, tilldelas tidsbegränsade trafiktillstånd, d. v. s. rätt att utföra transporter även åt andra emot ersättning. Med sådant trafiktillstånd skulle följa skyldighet att i administrativt erforderlig omfattning vara ansluten till auktoriserad lastbilscentral. — Vägledande för prövningen rörande de yrkesbilar, som finge ingå i grupp B, borde vara tillgodoseendet i möjligaste mån av behovet för den allmänna trafiktjänsten i rådande trafikläge med en tillräcklig samlad fordonstillgång inom varje trafikområde, lämpligen lastbilscentrals verksamhetsområde. Bilägare, som vid behovsprövningen ej fått sitt fordon hänfört till grupp B, kunde efter särskild ansökan erhålla tillstånd att omställa fordonet för bruk av P-boggi. (Dylik omställning beräknades, som förut nämnts, kunna ifrågakomma för ytterligare c:a 3 000 vagnar.) Lastbilar, vilka sålunda efter ansökan omställdes, komme härigenom att överföras till grupp A. De omställda bilarnas frigjorda L-ringar komme att omedelbart efter verkställd omställning inlösas av reservförrådsnämnden. Lastbilar, som ej hänförts till grupp B och ej erhållit tillstånd till påmontering av P-boggi, skulle hänföras till grupp C, vilket innebar, att ersättningsdäck ej vidare kunde påräknas. Vederbörande bilägare kunde för sådan bil efter den 1 oktober 1943 erhålla tilldelning av smörjolja endast efter dispens av industrikommissionen. Sådan dispens komme endast att medges under förutsättning att bilens däck vore i synnerligt hög grad förslitna. I cirkulär nr 25 meddelade trafikkommissionen, att härmed skulle

159 förstås, att ringarnas kvarvarande slitvärde icke översteg 20 procent för icke regummerade och 50 procent för regummerade däck. Mindre förslitna ringar förutsattes skola bli föremål för inlösning. För prövningen rörande privatbilars och yrkesbilars hänförande till de olika grupperna förordade trafikkommissionen, att länsstyrelserna tillkallade representanter för näringslivet att biträda med upplysningar och råd. Lämpligen borde anlitas en företrädare för skogs- och jordbruksintressen, en för handeln och en för industrien. Beträffande prövningen för yrkesbilarnas del förutsatte kommissionen, att länsstyrelserna trädde i samverkan även med den auktoriserade orderorganisationen. Beträffande p e r s o n b i l a r i icke yrkesmässig trafik med ringutrustning i grövre 16"-dimensioner skulle som förut smörjoljetilldelning ske endast efter noggrann prövning av behovet för sökanden att inneha och bruka fordon av sådan storlek, att bruk av ringar av ifrågavarande dimensioner betingades. Sökanden skulle alltså styrka, att han för utövande av tjänst, yrke eller näringsfång var nödsakad att använda större personbil ävensom ange de belastnings- och körtekniska hinder, som kunde föreligga för honom att betjäna sig av mindre bil med eller utan släpvagn. Rätten att hålla personbil, motorcykel eller motorbåt i yrkesmässig trafik skulle alltjämt i första hand bestämmas av den prövning, vederbörlig myndighet i annat sammanhang gjort angående behovet av antalet tillstånd till beställningstrafik för personbefordran samt av de av myndigheten efter hand meddelade bestämmelserna om rättigheternas utnyttjande. Smörjoljetilldelning för b u s s f ö r e t a g fick beviljas företagare till det antal bussar, som erfordrades för upprätthållande av en i annat sammanhang prövad och godkänd linjetrafik samt de för linjen fastställda körplanerna, ävensom till därvid godkänt antal reservbussar. Ytterligare anvisningar lämnades angående planläggningen av turlistorna för personbefordran i linjetrafik under hösten och vintern 1943/44 i trafikkommissionens cirkulär nr 24. Någon utökning av denna trafik i förhållande till vad som gällde enligt turlistorna för vintersäsongen 1942/43 finge icke tillåtas utan kommissionens medgivande. Beträffande bussturer, avsedda för skolbarns färd till och från skolan, borde förhandlingar upptagas med resp. skoldistrikt och lokala skolstyrelser för åstadkommande av sådana ändringar i tiderna för skolgången, att skolbarnen kunde använda de turer, som fastställdes för den allmänna trafiken. En förnyad översyn borde företagas av busslinjerna med avseende på hållplatsernas antal och belägenhet i syfte att genom indragning eller sammanslagning av hållplatser eller genom flyttning av i körtekniskt hänseende olämpligt belägna hållplatser nedbringa gummislitaget vid igångsättning och inbromsning av fordonen. Alla möjligheter borde tillvaratagas att minska turernas längd till att omfatta endast den del av linjen, å vilken passagerareantalet kunde motivera bussens framförande. För stadstrafiken speciellt borde vid faststäl-

160 landet av turlistorna, med hänsyn till trafikanternas möjligheter att använda andra färdsätt, busstrafiken nedskäras så långt som möjligt. Inom mindre och medelstora städer och tätorter syntes ur trafiktekniska synpunkter linjetrafiken kunna i stor utsträckning nedläggas. I fråga om landstrafiken ansåg sig kommissionen däremot, med hänsyn till redan vidtagna inskränkningar i denna trafik, icke böra generellt föreskriva ytterligare reduceringar. Det angavs dock som tillrådligt att särskilt i län, där dittills vidtagna inskränkningar voro proportionsvis mindre än för genomsnittet i landet, vidtaga åtgärder för att glesa ut turlistorna. Kommissionen hemställde vidare till länsstyrelserna att låta undersöka, huruvida och i vad mån med järnväg eller sjöledes parallellöpande godsbillinjer under rådande utomordentliga förhållanden kunde i gummibesparande syfte helt nedläggas eller, om detta icke läte sig göra, väsentligen inskränkas. Tillstånd att insätta ytterligare bilar för godsbefordran i linjetrafik borde icke längre medges utan skulle godset fördelas på flera turer eller till befordran i beställningstrafik. Allmänt uppställdes i cirkulär nr 23 i gummibesparingssyfte som villkor för smörjoljetilldelning till motorfordon, att överensstämmelse skulle råda mellan ett fordons största hjultryck och bärigheten hos samma fordons ringutrustning. I fall, då största tillåtna belastningen för något hjul var mindre än den del av totalvikten som vilade på hjulet, borde sökanden hänvisas att montera fordonet med ringar, vilka hade den största tillåtna belastning som erfordrades. I senare meddelanden gåvos närmare anvisningar för tillämpning av denna regel. Den i Kungl. Maj:ts beslut den 16 juli 1943 givna föreskriften, att tilldelning av smörjolja efter den 1 oktober 1943 icke skulle medges för lastbil, helt utrustad med lastbilsringar, vilken funnits icke böra ifrågakomma för fortsatt tilldelning av ersättningsdäck i lastbilsdimension i annan mån än att däcken vore av så dålig beskaffenhet att deras ianspråktagande för annat ändamål vore av obetydligt värde ur försörjningssynpunkt, föranledde framställning från Svenska lasttrafikbilägareförbundet med yrkande om ändring av föreskriften därhän, att nämnda bilar finge medges fortsatt smörjoljetilldelning oavsett det skick vari deras gummiutrustning befunne sig även efter den 1 oktober 1943 eller ock att ägarna till ifrågavarande lastbilar måtte genom statsbidrag hållas skadeslösa för den förlust, som uppkomme genom att bilarna icke finge användas i trafik. Framställningen avstyrkes av trafikkommissionen under hänvisning till det ytterligare försämrade gummiförsörjningsläget samt — beträffande det alternativa yrkandet — till de utan tvivel mycket vittgående konsekvenser, som ett bifall måste komma att medföra för statsmakterna i avseende å behandlingen av gamla och nya krav om ekonomisk hjälp åt andra näringsfång. Kungl. Maj:t avslog framställningen genom beslut den 3 september 1943.

161 Resultatet av den i enlighet med trafikkommissionens cirkulär nr 23 verkställda klassificeringen av lastbilarna framgår av nedanstående sammanställning. Grupp A » B » C (med dispens för tilldelning av smörjolja). . Nya förhandsbesked för boggimontering Summa fordon i drift I aulomobilregislren kvarstående bilar utan smörjoljetilldelning Till grupp C hänförda bilar, som ej erhållit smörjoljetilldelning Summa redovisade lastbilar

Yrkesbilar 820 11 829 1 400 594

fatbilar 9 110 7 900 1 883 554

Summa 9 930 19 729 3 283 1 148

14 643

19 447

34 090

1 070

1 360

15 33 4

21 1 3 \

36 468

Härtill kommo 1 210 statliga bilar och 1 383 brandbilar, varför totala antalet redovisade lastbilar utgjorde 39 061. Av de i tablån upptagna lastbilarna, vilka även omfatta de bilar som före klassificeringen utrustats med andra ringar än kvalificerade lastbilsringar, skulle alltså c:a 34 000 ha varit i drift vid tiden omkring den 1 oktober 1943. Närmare 20 000 av dessa tillhörde grupp B, d. v. s. utgjordes av sådana som voro helt utrustade med ringar i lastbilsdimensioner och som medgivits rätt att till 1944 års utgång erhålla ersättning för efter hand förslitna sådana ringar. Vid 1943 års utgång hade till kommerskollegium inkommit 131 ansökningar om s. k. P-boggilån (se del IV sid. 423), därav 111 om lån för anbringande av P-boggi och 20 om lån för anskaffande av släpvagn. Av de inkomna ansökningarna blevo 95 under året slutligt behandlade av kollegium. 73 ansökningar resulterade i bifall, varav 62 avsågo lån för anbringande av P-boggi och 11 anskaffande av släpvagn. De beviljade lånens sammanlagda belopp uppgick till 157 000 kronor. Redan tidigare hade bestämmelser varit gällande, som medgåvo u n d a n t a g f r å n g ä l l a n d e s t a d g a n d e om y r k e s m ä s s i g a u t o m o b i l t r a f i k för vissa transporter av ved m. m. i syfte att vidga möjligheterna för den förefintliga lastbilsparkens ianspråktagande för dylika ändamål. Då det nu gällde att tillse, att de lastbilar som över huvud finge hållas i drift utnyttjades på sådant sätt, att överflödiga körningar och tomgång undvekes, meddelade Kungl. Maj:t på trafikkommissionens hemställan genom förordning den 1 oktober 1943 (nr 718) särskilda föreskrifter angående tillstånd för andra än yrkesmässiga trafikutövare att i beställningstrafik utföra körningsuppdrag. Det stadgades sålunda, att bilägare som för tiden 1 oktober 1943—31 mars 1944 eller del därav erhållit tilldelning av flytande smörjmedel för att åt andra mot ersättning befordra timmer, ved, träkol 11 —

162 eller bränntorv skulle — i den mån han icke förut innehade för ändamålet erforderligt tillstånd till yrkesmässig biltrafik — anses genom beslutet om smörjmedelstilldelning ha erhållit tillstånd jämlikt 1940 års automobiltrafikförordning att under den tid, som avsågs i beslutet, i beställningstrafik befordra ovannämnda produkter ävensom tillstånd att i omedelbart samband med transport av sådan produkt såsom fyllnadsgods eller returgods i beställningstrafik transportera jämväl annat gods. Med avseende å nu nämnd trafik skulle gälla samma bestämmelser, som genom tidigare författningar stadgats beträffande s. k. tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. De till utgången av år 1943 gällande författningarna angående dylika tidsbegränsade trafiktillstånd ävensom angående vissa krisbetonade undantag från vägtrafikstadgans m. fl. författningars bestämmelser prolongerades genom förordningar den 10 december 1943 (nr 821 och 822) för ännu ett år. I detta sammanhang må jämväl nämnas, att, för möjliggörande av ett friare utnyttjande av släpfordon i godstrafik, genom kungörelse den 24 september 1943 (nr 696) föreskrevs, att den som med vederbörligt tillstånd idkade yrkesmässig trafik för godsbefordran skulle äga rätt att i trafiken använda släpfordon utan att för sådant ändamål söka särskilt trafiktillstånd eller godkännande av släpfordonet för användning i yrkesmässig trafik. Härigenom upphävdes bestämmelserna om släpfordon i kungörelsen den 12 februari 1943 (nr 55) (se del IV sid. 422). Den ovan relaterade begränsningen av antalet lastbilar —- såväl yrkesmässiga som privata — i drift måste helt naturligt medföra, att de i gång varande yrkesbilarna i ökad utsträckning komme att bli tagna i anspråk. För att kunna möta dessa ökade anspråk fann trafikkommissionen påkallat att söka förstärka effektiviteten av den genom kungörelse den 20 november 1942 (nr 908) angående auktoriserade lastbilscentraler m. m. reglerade o r d e r o r g a n i s a t i o n e n . I 15 § av denna kungörelse stadgades, att därest och i den mån trafikkommissionen så förordnade skulle det vara trafikutövare förbjudet att utföra transporter annat än i enlighet med de föreskrifter, som lämnades av kommissionen eller å dess vägnar. Dittills hade detta stadgande ej bragts i tillämpning, men så skedde nu genom av trafikkommissionen den 16 september 1943 utfärdade bestämmelser. Härigenom föreskrevs, att det skulle åligga trafikutövare att under de i 1940 års automobiltrafikförordning 23 § angivna förutsättningarna verkställa transporter endast i enlighet med av vederbörande lastbilscentral meddelade körningsuppdrag, att omedelbart till lastbilscentralen för dess därav betingade åtgärd vidarebefordra till honom ingångna beställningar å transporter, samt att omedelbart till lastbilscentralen anmäla, när fordon som av honom nyttjades i beställningstrafik för godsbefordran på grund av skada å fordonet eller i följd av reparation av detsamma icke stode till förfogande för

163 lastbilscentralen. Under hänsynstagande, i den mån så kunde ske, till bestående kundförhållanden skulle lastbilscentralen mellan de till densamma anslutna trafikutövarna fördela utförande av föreliggande beställningar å transporter enligt gällande bestämmelser angående turföljd vid tillhandahållandet av motorfordon samt i övrigt på sådant sätt, att onödig tomkörning undvekes och fordonsbeståndet jämväl i övrigt utnyttjades så ändamålsenligt som möjligt. Hänsyn borde jämväl tagas till en trafikutövares särskilda förutsättningar att utföra visst slag av transporter, såsom särskild erfarenhet för viss körning, lossning och lastning, ävensom till specialutrustning på fordonet. Till bestående kundförhållanden hänfördes sådana körningar, som trafikutövaren regelbundet plägat utföra för viss eller vissa befraktare (fasta kunder), däremot icke mera sällan och tillfälligt förekommande körningar. Vid varje lastbilscentral skulle föras särskild kundförteckning, upplagande vederbörande trafikutövares fasta kunder, de körningar, som regelbundet utfördes, samt gällande körningsavtal. Kundförteckningen skulle vara uppgjord före den 1 oktober 1943 och i avskrift tillställas länscentralen. Avtalsbundna eller eljest enligt praxis bestående körningsuppdrag m. m. skulle om möjligt respekteras under giltighetstiden. Nya avtal och förlängning av äldre avtal finge av lastbilscentralen godkännas och införas i kundförteckningen endast om avtalen avsåge transporter av hög samhällelig angelägenhetsgrad. Vid prövning härav borde av länsstyrelsen utsedd god man, om sådan funnes, rådfrågas. I tvistiga fall skulle hänvändelse ske till trafikkommissionen. Särskilt påpekades, att, enär transportförhållandena inom lastbilscentralens område hastigt kunde växla, utfästelser om körningar på lång sikt ej borde givas utan endast körningsuppdrag för kortare perioder. Av de sålunda meddelade bestämmelserna skulle de, som avsågo upprättandet av kundförteckning samt trafikutövares skyldighet att till lastbilscentral anmäla till honom direkt anmälda transporter, omedelbart träda i tillämpning, övriga bestämmelser först fr. o. m. den dag trafikkommissionen på grund av transportförhållandena inom vederbörande lastbilscentrals område därom förordnade. Nya föreskrifter utfärdades den 2 augusti angående t u r p l a c e r i n g v i d l a s t b i l h å l l n i n g för gods, avsett att transporteras med lastbil i yrkesmässig trafik, varvid med hänsyn till förskjutningarna i det allmänna transportläget vissa ändringar skedde i klassificeringen av gods, som anmäldes för befordran, efter dess angelägenhetsgrad. Trafikkommissionen framhöll i samband härmed vikten av att vid anvisning av fordon sådant fordon i mån av möjlighet valdes, som för ifrågavarande transport vore lämpligt med avseende på lastförmåga och konstruktion. För befraktning å sämre men likväl användbara vägar borde anvisas fordon med lastbilsringar och för befraktning på fullgoda vägar fordon med personbilsringar.

164 I en till länsstyrelserna den 15 oktober 1943 utsänd promemoria erinrade trafikkommissionen om de bestämmelser, som genom kungörelsen den 2 oktober 1942 (nr 797) meddelats angående bildandet av l a s t b i l s b l o c k , varigenom privata lastbilsägare erhölle möjlighet att under vissa förutsättningar samgå för gemensamt utnyttjande av en eller flera av sina bilar (se del IV sid. 175). Kommissionen framhöll, att verksamheten för åstadkommande av lastbilsblock icke, trots de obestridliga fördelar, som därigenom stode att vinna för minskning av antalet lastbilar i drift, nått den utveckling som man hoppats på. Intresset för blockbildning hade bland lastbilsägarna över huvud visat sig mycket begränsat. Då sålunda de enskilda bilägarnas initiativ syntes otillräckligt, borde saken kraftigare befrämjas genom länsstyrelsernas bemödanden, varvid ett återkallande av smörjoljetilldelning för lastbilar, som vid konstaterad möjlighet till samgående genom blockbildning ej kunde anses nödvändiga, lämpligen kunde tjäna som påtryckningsmedel. Det meddelades, att exempelvis i Uppsala län, där uppmaningarna till blockbildning i början mött ringa förståelse, sedermera genom länsstyrelsens verksamhet 22 privata lastbilägare med ett tidigare fordonsbestånd av tillhopa 35 lastbilar ingått som medlemmar i olika lastbilsblock och nu kunde åtnöjas med endast 23 bilar. Genom blockbildningen hade sålunda nära 40 procent av dessa bilägares tidigare fordonsbestånd kunnat tagas ur drift. Lastbilsblock kunde enligt kommissionens mening med största fördel bildas av olika företagargrupper i stad; i fråga om mindre städer kunde t. o. m. ett enda block mellan samtliga privata lastbilägare ifrågasättas. På landsbygden däremot bleve frågan om blockbildning beroende av bl. a. blockmedlemmarnas bostads- eller arbetsplatser. Blockbildningen finge där ej genomföras så, att den åsyftade transportrationaliseringen eliminerades genom ökat antal tomkörningar på längre sträckor. 1 detta sammanhang må nämnas, att Kungl. Maj:t på trafikkommissionens framställning genom beslut den 11 juni 1943 förordnat, att vid samtliga länsstyrelser skulle — i den mån så ej redan skett — fr. o. m. den 1 juli 1943 till handläggning av en föredragande (transportkonsulent) överlämnas alla på länsstyrelsen ankommande ärenden rörande regleringen av trafikväsendet i länet och dess samordnande med trafikväsendet i landet i övrigt jämte därmed sammanhängande frågor. Till transportkonsulent finge utses befattningshavare vid länsstyrelsen, vilken därvid kunde befrias från handläggningen av övriga på honom ankommande ärenden, eller ock annan person. Den förnyade i n v e n t e r i n g a v d e i b e r e d s k a p s f ö r t e c k n i n g a r n a u p p t a g n a l a s t b i l a r n a , vilken verkställts i januari 1943, hade visat en fortgående försämring av allmäntillståndet hos ifrågavarande

165 bilar (se del IV sid. 419). Detta torde främst ha berott på att de avställda fordonen efter hand disponerats som ersättning för fordon i automobilregistret, vilka blivit förslitna eller eljest ansetts mindre lämpade för fortsatt användning. Naturligt var även, att intresset för vård och underhåll av fordonen kommit att slappna inför ovissheten när ett fordon åter kunde tagas i bruk, så mycket mer som flertalet avställda fordon småningom berövats sin gummiutrustning, vilken omhändertagits av reservförrådsnämnden för förnyande av utrustningen å i bruk varande fordon. Å andra sidan hade till beredskapsregistren överförts lastbilar, som vid senaste behovsprövning hänförts till grupp C, i samma mån som å dessa befintliga däck blivit helt förslitna. För att få utrönt hurudan beskaffenheten och utrustningen hos de i beredskapsförteckning intagna lastbilarna efter de skedda förändringarna var förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 19 november 1943 (nr 814) om ny inventering av dessa fordon natten mellan den 30 och 31 januari 1944. Genom kungörelse den 10 december 1943 (nr 865) förordnade Kungl. Maj:t på trafikkommissionens hemställan, att en liknande s t a t i s t i s k u n d e r s ö k n i n g a n g å e n d e b i l g o d s t r a f i k e n som den, vilken ägt r u m för veckan 31 januari—6 februari 1943 och tidigare för veckan 5— 11 juli 1942 (se del III sid. 399 och del IV sid. 180), skulle verkställas för tiden 6—12 februari 1944. Trafikkommissionen ansåg det särskilt angeläget, att genom en trafikräkning måtte kunna utrönas effekten av de under sista kvartalet 1943 vidtagna åtgärderna för besparing av lastbilsgummi och material sålunda erhållas för bedömande av huruvida ytterligare besparingsåtgärder kunde vara av behovet påkallade och hur de lämpligen borde sättas in.

12.

Postverket.

Under andra halvåret 1943 ökades frankoteckensuppbörden med 6*5 procent. För hela året utgjorde ökningen 10*7 procent. Om man bortser från verkningarna av den med ingången av april 1942 vidtagna portohöjningen, stannar ökningen emellertid vid 6*8 procent. F l y g p o s t t r a f i k e n var alltjämt inskränkt till dagflyg å vissa linjer. Med Finland uppehölls sålunda flygförbindelse med dagliga turer i båda riktningarna. Flygförbindelsen med Ryssland och de baltiska staterna låg fortfarande nere. På flygpostlinjerna Stockholm—Berlin och Malmö—Köpenhamn— Berlin fortgick trafiken såsom förut med söckendagliga turer. A dessa linjer befordrades post till Tyskland och de av tyskarna ockuperade länderna i östra Europa samt till Belgien, Nederländerna, Ungern och Balkanländerna, i den mån sådan post icke befordrades med färja till Danmark och vidare över detta land. Den tillfälliga flygförbindelsen med Storbritannien upprätthölls alltjämt, ehuru trafiken var oregelbunden, särskilt efter flygplanet »Gripens» förolyckande den 22 oktober. Nämnda förbindelse utnyttjades även för posten till länder i Afrika — utom portugisiska och spanska besittningar, vilkas post sändes via Portugal resp. Spanien — samt Nord- och Mellanamerika, Ryssland, Indien, Irak, Iran, Arabien, Palestina m. fl. länder samt Australien utom japanska besittningar, Guam och Nya Guinea. I fråga om l a n d - o c h s j ö p o s t f ö r b i n d e l s e r n a med utlandet torde följande böra anföras beträffande b r e v p o s t e n . Färjtrafiken mellan Sverige och Danmark uppehölls såväl å linjen Malmö —Köpenhamn som å linjen Hälsingborg—Helsingör. Å dessa linjer befordrades post ej endast i utväxlingen med Danmark utan även med Tyskland m. fl. länder på grund av att trafiken å linjen Trelleborg—Sassnitz alltjämt var inställd eller oregelbunden. Befordringen av brevpost utan luftporto till Sydamerika och icke krigförande länder i Centralamerika fortgick såsom förut via Tyskland och

167 Spanien f. v. b. med lastfartyg till Trinidad. Dylik post till Honkong, Japan, Kina, Macao, Thailand och Franska Indokina sändes som förut via Istanbul och Sibirien. I övrigt var postutväxlingen med Ostasien inställd. Händelserna i Italien efter de allierades invasion därstädes medförde, att först paketutväxlingen och sedan all postutväxling mellan Sverige och Italien, Albanien, San Marino och Vatikanstaten blev inställd från senare delen av augusti månad. Helt avstängda från postutväxling med Sverige voro vid 1943 års utgång därjämte de baltiska staterna, Grekland, vissa delar av Jugoslavien samt av Polen och Ryssland samt — såsom nyss framhölls — vissa länder och områden i Ostasien. Till en hel del länder (Förenta staterna, England, brittiska dominions och besittningar m. fl.) kunde blott befordras luftbrevpost och till en annan grupp länder (Norge samt vissa länder i Ostasien) blott brevpost utan luftporto. Utväxlingen av p o s t p a k e t har även under andra halvåret 1943 varit inställd med nästan alla utomeuropeiska länder, med de baltiska staterna, Belgien, England, Frankrike, Grekland, Ryssland samt vissa delar av Jugoslavien och Polen. I fråga om utväxlingen med England märkes dock, att från den 10 augusti paket av högst 50 kilograms vikt befordrades i riktning från nämnda land till Sverige. Paketutväxlingen med Italien, vilken upptagits under mars månad, blev — såsom redan berörts — åter inställd från omkring mitten av augusti. Med lejdbåtar ankommo till Sverige under andra halvåret 1943 s. k. g å v o p a k e t till ett antal av 35 071 st., alla från Förenta staterna. Tidigare under året hade inga dylika paket ankommit.

13. Telegrafverket. Telefonoch telegrafförbindelserna med restriktioner ha i allt väsentligt kvarstått.

utlandet.

Tidigare

införda

Telefonförbindelsen med Italien bröts den 9 september. Under tiden den 30 augusti—den 11 december voro telefonförbindelserna med Danmark brutna. Sedan mitten av september månad saknades telegrafförbindelse med södra Italien utom Sicilien och Neapel. Till norra Italien och Rom ha endast stats- och presstelegram kunnat expedieras. Den direkta radiotelegrafförbindelsen med Grönland, som bröts den 20 mars 1942, återupptogs den 18 september 1943 för att åter brytas den 17 november 1943, varefter all trafik åter måste befordras över New York. Direkt bildtelegrafförbindelse öppnades den 23 augusti med Storbritannien (London). Utvecklingen av telegrafverkets rörelse. Under andra halvåret 1943 fortsatte nettoökningen av telefonabonnemangen att stiga. Abonnentökningen blev för år 1943 57 818 mot 56 086 under år 1942. Även antalet inländska rikssamtal och telegram steg i jämförelse med motsvarande tid föregående år, samtalen med 6*1 och telegrammen med 13-9 procent. Motsvarande siffror voro för första halvåret 1943 5-6 resp. 14*5 procent. Antalet utländska samtal och telegram sjönk i jämförelse med motsvarande halvår 1942 ehuru i något mindre grad än under första halvåret. Nedgången blev 9*2 resp. 3*4 procent mot 15*3 resp. 5#4 procent för första halvåret. Det totala antalet ord i de utländska telegrammen fortsatte dock att stiga. Ökningen i förhållande till samma halvår 1942 blev 8*4 procent mot 4*6 procent under första halvåret 1943. Närmare uppgifter om utvecklingen av den in- och utländska telefon- och telegraf trafiken under månaderna juli—december 1943 meddelas i nedanstående översikt, vari jämförelse göres med motsvarande månader såväl år 1942 som år 1938.

169 Ökning eller minskning i procent av antalet inländska rikssamtal: gentemot 1942 » 1938 samtal med utlandet: gentemot 1942 » 1938 inländska telegram: gentemot 1942 » 1938 telegram med utlandet: gentemot 1942 » 1938

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

+ 6-4 4- 9-2 4- 5-7 + 2-4 4- 8-2 -f 4-7 + 41-8 4- 34-3 4- 33-8 4- 33-0 4- 33-9 4- 31-0 8-3 — 6-5 73-4 — 74-1

23-2 79-0

13-2 — 1-3 74-0 — 71-2

Juli—dec.

4- 6-1 4- 34-6

2-1 69-8

— 9-2 — 73-7

— 20-1 4- 13-4 4- 17-9 4- 8-6 + 12-5 + 13-6 4- 56-9 4- 56-6 4- 60-8 4- 39-6 4- 46-0 4- 49-0

4- 13-9 4- 50-4

• 7-7 27-8

4-9 29-6

9-0 37-8

4-0 29-0

2-9 28-1

6-0 + 4-9

3-4 26-3

ord i telegrammen m. utlandet gentemot 1942 4- 2-5 + 11-3 4- 7-3 4- 8-0 4- 7-0 + 13-5 4- 8-4 4- 114-4 4- 122-0 4- 87-8 t- 112-3 + 110-9 + 153-6 4- 116-2 » 1938

14.

Krigsriskförsäkring.

Transportförsäkring. Kaskoförsäkringen. I fråga om reglerna för bestämmande av fartygens försäkringsvärden medgavs i juli 1943 beträffande resor till Nederländerna och tyska nordsjöhamnar, att försäkringsvärdet fick ökas från i regel 175 procent till högst 200 procent av förkrigs värdet. Härigenom ökade premieutgifter för redarna skulle dock icke få kompenseras genom ökning av frakterna. I samband härmed bestämdes, att krigsförsäkringsnämnden skulle beträffande skador uppkomna på sträckan Rotterdam—Borkum lämna ersättning utan avdrag enligt regeln nytt för gammalt mot en tillläggspremie av 0*4 procent för ifrågakommande rundresa. I slutet av oktober 1943 utfärdades ny premietabell (nr 9) för kasko, varigenom premierna för kusttrafiken på Sverige och vissa delar av Norge sänktes. Efter sänkningen utgjorde premien i svensk kustfart för det mindre tonnaget (med undantag av pråmar, bogserångare och motorsegelfartyg å sträckan Haparanda—Gävle, för vilka premien bestämdes till lägst 0*025 procent) lägst 0-05 procent och för det större tonnaget lägst 0-1 procent. Beträffande premiesatserna för lejdtrafiken sänktes krigskaskopremien i juli 1943 för hemgående resa från Mexikanska Golfen till 4 procent, dock icke i fråga om tankfartyg, beträffande vilka alltjämt tillämpades en krigskaskopremie av 5 procent, övriga specialnoteringar för denna trafik bibehöllos under halvåret oförändrade och utgjorde sålunda: för hemgående resa från sydamerikansk hamn (nordligast Pernambuco) 3 procent, för utgående resa till sydamerikansk h a m n 3 procent samt för utgående resa till Golfen 3 procent (tankfartyg 4 procent). I juli 1943 beslöt krigsförsäkringsnämnden meddela försäkring till täckning av redarens ansvar dels för hyra till befälhavare och besättning i händelse av fartygs krigsförlisning för den tid, dock högst två månader, varunder befälhavaren och besättningen vore berättigade till hyra, dels ock för s. k. livbåtspengar (500 kronor), till vilka sjöman för nämnt fall jämväl vore berättigad. Premien för försäkringen skulle i fråga om fartyg innanför spärren i regel utgöras efter en procentsats motsvarande hälften av den för krigskaskoförsäkringen gällande premiesatsen.

171 Med hänsyn till de stora intressen, som de svenska varven alltjämt ägde i vissa för utländsk räkning nybyggda fartyg, vilka lågo upplagda vid vederbörande varv, fann nämnden sig i december 1943 oförhindrad att trots fartygens utländska nationalitet meddela försäkring av fartygen under uppläggningstiden. Grunderna för ersättning vid p a r t i e l l skada vid minsprängning och liknande undergingo vissa ändringar genom beslut av nämnden i november 1943. Nämndens bidrag till kostnaderna för avmagnetiseringsanordningar å fartyg, vilka från början utgingo efter 50 procent, höjdes i juli 1943 till 75 procent, beroende på den högst avsevärda fördyring, som beställningar av anläggningar av ifrågavarande slag under tiden undergått. Nämnden såg sig snart nödsakad att ytterligare höja bidragen och då ända upp till 90 procent i september 1943. Bidragen begränsades i princip till att avse endast anläggningar, vilka bleve utförda före den 1 april 1944. De skulle liksom tidigare bidrag för ändamålet utgå allenast i form av premierabattering efter viss skala. Skada, som drabbade avmagnetiseringsanläggning vid eventuellt haveri, beslöts i oktober 1943 skola ersättas med högst 90 procent av de ersättningsgilla kostnaderna och oavsett om skadan inträffat till följd av civil- eller krigshaveri. Under andra halvåret 1943 förlorades genom krigsåtgärder tre hos krigsförsäkringsnämnden försäkrade fartyg med ett sammanlagt försäkringsvärde av omkring 8 milj. kronor. Därjämte förolyckades Aktiebolaget Aerotransports flygplan »Gladan», till vilket haveri nämnden under krigsförsäkringen bidrog med 75 procent av kostnaderna. Premieintäkterna utgjorde 49'6 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades 17-3 milj. kronor. Skadereserven uppgick vid årsskiftet till 43 milj. kronor. Varuförsäkringen. Efter framställning av vissa exportörsammanslutningar ändrades villkoren för frustrationsförsäkring, såvitt angick lejdtrafiken, så att försäkringsfall skulle anses föreligga, då på grund av krigförande makts åtgärder hinder för transportens utförande haft en längre varaktighet än sammanlagt 180 dagar efter fartygets aviserade avgångsdag. Beträffande frustrationsförsäkringen i andra fall bibehölls däremot alltjämt den tidigare bestämmelsen därom, att försäkringsfall skulle anses föreligga, då hinder av nämnt slag uppkommit för transportens utförande »inom rimlig tid». I oktober 1943 beslöts ny premietariff (nr 15) för krigsförsäkring av sjötransporter. Genom den nya tariffen slopades den tidigare tilläggspremien för passage av Falsterborev, varjämte premien för sändningar i svensk kustfart ytterligare sänktes från 0-25 till 0'1 procent. Samtidigt vidtogs sänkning av premierna för viss trafik mellan Sverige och Danmark samt mellan Sverige och norska hamnar hitom Lindesnäs.

172 Utvecklingen av krigshändelserna i Italien föranledde krigsförsäkringsnämnden att med verkan fr. o. m. den 10 september 1943 återkalla bemyndigandet för sjöförsäkringsbolagen att för nämndens räkning antaga krigsoch frustrationsförsäkringar för sändningar till eller från nämnda land. Enligt särskilda tillägg nr 2 till premietarifferna nr 10 för järnvägstransporter, n r 2 för kombinerade transporter och nr 2 för flygtransporter skulle i fortsättningen sändningar av ifrågavarande slag i stället bliva föremål för specialtariff ering. I samband med sänkningen i juli 1943 av krigskaskopremien för hemgående resa i lejdtrafik på Golfen i fråga om andra fartyg än tankfartyg till 4 procent sänktes varupremien för sändningar i denna trafik från Golfen till likaledes 4 procent. För sändningar till eller från Sydamerika i lejdtrafiken gällde under redogörelseperioden alltjämt en premiesats av 3 procent (till Golfen likaledes 3 procent). I oktober 1943 träffades mellan krigsförsäkringsnämnden och sjöförsäkringsbolagen avtal angående ersättningen åt bolagen för deras bestyr med krigsförsäkringen under 1943. Inkomsterna av premier för varuförsäkringen uppgingo under det ifrågavarande halvåret till 26*1 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades, efter avdrag för influtna försäljningsmedel etc, netto 10'2 milj. kronor. Skadereserven vid årsskiftet uppgick till 20 milj. kronor. Annan krigsskadeförsäkring. Statens krigsskadenämnd, vilken tillsatts i anledning av lagen den 3 december 1943 ^nr 808) angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning för handläggning av frågor rörande ersättning för skada enligt sistnämnda lag (se sid. 20), upptog omedelbart efter tillkomsten sin verksamhet i samarbete med brandförsäkringsbolagen. Det fastslogs, att i regel det försäkringsbolag; hos vilket vederbörlig egendom var brandförsäkrad, skulle ombesörja utredning och värdering av inträffade krigsskador. Enligt nämndens anvisningar borde sådan utredning och värdering ske på samma sätt som vid reglering av vanlig brandskada. Var skadan mycket vidlyftig eller eljest av invecklad beskaffenhet, skulle värderingen icke igångsättas, förrän samråd ägt rum mellan nämnden och bolagets huvudkontor. Den i lagen avsedda egendomen uppdelas på fyra olika kollektiv, nämligen fastighets-, maskin-, varu- och lösörekollektiven. Sistnämnda kollektiv omfattar huvudsakligen personlig lösegendom. Beträffande krigsskada inom fastighetskollektivet bestämde nämnden, att sådan skada som inträffade under neutralitetstid skulle ersättas med hela sitt belopp. För krigsskador inom de tre andra kollektiven skulle gälla, att ersättningen grundades på försäkringsavtalet, varav följde att underförsäkring medförde proportionell nedsättning av skadebeloppet, om detta var mindre än egendomens värde. I

173 fråga om lösörekollektivet skulle därjämte gälla, att den skadelidande hade att stå självrisk med 5 procent av försäkringsbeloppet. Med avseende på frågan om vad som skulle förstås med »krigsskada under neutralitelstid» gjorde nämnden följande uttalande: »Till krigsskada skall huvudsakligen hänföras skada å egendom orsakad av främmande makt genom t. ex. bombfällning, beskjutning, minsprängning, spärrballonger eller brandflaskor. I stor utsträckning äro också skador, som förorsakats av vår egen krigsmakt då vårt land självt indragits i kriget, att anse såsom krigsskador. Under neutralitetstid måste emellertid begreppet krigsskada avgränsas något snävare, såvitt angår åverkan vållad av vår egen krigsmakt. Såsom krigsskada skall dock ersättas sådan åverkan, som uppstår i följd av avvärjandet av påbörjad eller omedelbart förestående neutralitetskränkning, t. ex. skada genom splitter från luftvärnseld. Däremot falla skador, uppkomna under krigsmaktens övningar o. dyl., utanför begreppet krigsskada.» Det lämnades tills vidare öppet om någon premiedebitering skulle äga rum för gäldande av ersättningarna för inträffade skador inom de särskilda egendomskollektiven. Kungl. Maj:t har i mån av behov ställt medel till krigsskadenämndens förfogande för utbetalning av de ersättningsbelopp, som fastställts av nämnden. (Jfr sid. 369.) Olycksfallsförsäkring. Under andra halvåret 1943 krigsförliste 9 svenska fartyg, vilkas besättningar voro försäkrade enligt krigsförsäkringslagen. Därvid omkommo 7 personer och skadades 25. Dessutom omkommo under halvåret 9 personer och skadades 42 genom krigsolycksfall, som ej hade samband med förlisning. Tilläggspremierna uppgingo för riksförsäkringsanstalten och krigsförsäkringspoolen tillsammans under andra halvåret 1943 till i runt tal 4*4 milj. kronor.

15.

Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet.

Statistisk överblick. Under senare hälften av år 1943 präglades arbetsmarknaden i stort sett av samma stabilitet som förelegat sedan senare delen av 1942. Sysselsättningen var sålunda övervägande god och arbetslösheten relativt låg. Inom pappersmasseindustrien skedde dock till följd av exportsvårigheter betydande driftsnedläggelser, vilka i förening med en minskning i skogsbrukets arbetskraftsbehov framkallade en ökad arbetslöshet, huvudsakligen i Västernorrlands län. En sammanställning av de statistiska serier, som belysa arbetsmarknadens utveckling under andra halvåret 1942 och 1943, ger följande resultat.

M å n a d

Juli Augusti September Oktober November December

Antal sysselsatta Antal ansökinom industri, ningar om arbete byggnadsverkp å 100 l e d i g a s a m h e t och h a n d e l platser vid arbetsm. m. Indextal: förmedlingarna s e p t . 1939 = 100

Arbetslösheten i n o m fackförbunden (% av medlemsantalet)

Antal av arbetslöshetskommittéerna rapporterade hjälpsökande a r b e t s l ö s a i 1 000tal

95 96 94 95 94 89

90 90 91 94 93 90

99 97 97 102 114 125

89 90 93 109 129 150

4-2 4-0 4-3 4-8 5-9 10-3

3-9 3-6 3-5 4-5 5-8 9-6

7-0 6-G 6-4 6-4 6-7 8-6

4-6 4-4 4-6 5-4 7-.'> 11-7

Socialstyrelsens sysselsättningsstatistik för industri och angränsande verksamhetsområden utvisar, att antalet sysselsatta arbetare under tredje kvartalet 1943 var något lägre än vid samma tid föregående år, under årets sista månader åter ungefärligen detsamma som i oktober—december 1942. Antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser var under tiden juli—september det lägsta som förekommit dessa månader efter 1920 men överskred mot årets slut motsvarande tal år 1942. Den totala arbetslösheten inom fackförbunden var, trots ökningar under sista kvartalet inom några förbund, lägre än under samma månader föregående år, beroende på en i stort sett väl hävdad sysselsättning inom industrien. Antalet hjälpsökande arbetslösa visade däremot en stegring mot årets slut och ökade från lägsta noterade antal, 4 410, i augusti till 11 676 i december eller över 3 000 flera än vid utgången av år 1942. De yrkesgrupper, som vid utgången av 1943 uppvisade ett mera betydande antal arbetslösa, voro bygg-

175 nadsverksamhet (3 247), diversearbete (1 478), pappersindustri (1 391), jordoch stenindustri (1 206), landtransport (1 161), träindustri (1 039) samt kontors-, affärs- och lagerarbete (534). Nära tredjedelen voro hemmahörande i storstäderna och något mer än fjärdedelen i Västernorrlands län. Av de hjälpsökande voro omkring 45 procent över 50 år. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Svårigheterna att skaffa erforderlig arbetskraft till jordbruket voro ej så stora 1943 som föregående år. Skördearbetet försenades av en alltför riklig nederbörd, varför efterfrågan på arbetskraft starkt ökades under hösten, men genom hempermitteringar av värnpliktiga jordbrukare samt genom frivilliga arbetsinsatser, icke minst från skolungdom, kunde behovet av tillfällig skördehjälp fyllas. Även rotfruktsupptagningen kunde slutföras med gynnsamt resultat, bl. a. tack vare det samarbete som bedrevs mellan arbetsförmedlingskontoren i olika delar av landet för att uppbringa den erforderliga arbetskraften. I jämförelse med de forcerade avverkningarna och den omfattande överflyttningen av arbetskraft till skogsbruket under första halvåret krävde det mindre omfattande avverkningsprogrammet 1943/44 icke lika vidsträckta åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen och antalet vid avverkningarna sysselsatta ovana arbetare var betydligt lägre än under sista halvåret 1942. Antalet ovana skogsarbetare, som i en eller annan form åtnjöto kontanta bidrag, nedgick sålunda under årets sista tre månader till i medeltal 14 300 mot 17 100 ett år tidigare. Genom arbetsförmedlingarna placerades under andra halvåret 44 800 man i skogsarbete mot 77 600 under förra hälften avåret och 51 200 under andra halvåret 1942. Av dessa kommo 29 800 från andra yrkesområden; motsvarande antal under föregående halvårsperioder var 59 100 resp. 37 400. Inom industrien rådde liksom tidigare betydande skillnader i sysselsättningsnivån mellan olika industrigrupper. Inom m a l m b r y t n i n g o c h m e t a l l i n d u s t r i förelåg i stort sett fortfarande en mycket god sysselsättning, i synnerhet vid gruvor och järnbruk. Inom verkstadsindustrien gjorde sig emellertid en viss råvarubrist kännbar, särskilt för mindre företag. Bristen på kompetenta yrkesarbetare, som under första halvåret varit ett genomgående drag, minskades fördenskull successivt och var på inånga håll i det närmaste utjämnad vid årets slut. Konsumtionsvar u industriernas sysselsättning var på det hela taget jämn och god, trots knappheten på råvaror och därav föranledda ransoneringar. Inom textilbranschen var arbetsmarknadsläget gynnsamt, och korttidsarbetet var inom denna industrigren av relativt ringa omfattning. Skoindustrien var på grund av lejdtrafikens avbrytande tidvis underkastad större inskränkningar än tidigare, under några veckor t. o. m. driftsstopp, men kunde efter förnyad råvarutillförsel under hösten åter upptaga driften.

176 Genom åtgärder från arbetsmarknads- och industrikommissionerna kunde den tidigare avsevärda korttidsarbetslösheten vid skofabrikerna i det närmaste helt avvecklas vid årets slut. Socialstyrelsens undersökning av sysselsättningen inom näringslivet i november 1943 utvisade sålunda en nedgång i antalet korttidsarbetare, uttryckt i procent av hela arbetsstyrkan, från 34*8 procent i november 1942 till 6*3 procent ett år senare. Bland e x p o r t i n d u s t r i e r n a berördes i främsta rummet pappersmassefabrikerna av exportsvårigheterna under årets senare hälft, vilka medförde omfattande driftsinskränkningar, vid många större företag total driftsnedläggelse. Denna tillbakagång i sysselsättningsnivån drabbade framför allt Västernorrlands län. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n nådde under redogörelseperioden ungefärligen samma omfattning som under andra halvåret 1942 med undantag för bostadsbyggandet i Stockholm, där en viss nedgång noterades. Samma tendens till säsongutjämning gjorde sig i stort sett gällande som under föregående år. Arbetsmarknadsläget var gynnsamt, ehuru vid årets slut en något ökad arbetslöshet framträdde inom byggnadsfacken, jämfört med läget ett år tidigare; ökningen kom huvudsakligen på Stockholms stad. Inom byggnadsämnesindustrien var arbetstillgången som en följd av den livliga byggnadsverksamheten ävenledes god med en säsongnormal nedgång under årets sista kvartal. Sjöfarten var liksom tidigare starkt begränsad till följd av handelsavspärrningen. Inom handel och landtransport voro sysselsättningsförhållandena i stort sett oförändrade. Sysselsättningsläget inom olika näringsgrenar under andra halvåret 1943 belyses genom efterföljande sammanställning av uppgifter från socialstyrelsens sysselsättningsstatistik. I sammanställningen ha angivits indextal för antalet sysselsatta arbetare under augusti och november åren 1942 och 1943 med september månad 1939 som bas. November

Augusti N ä r i n g s g r e n a r

Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri. . . Kemisk-teknisk industri Samtliga industrigrupper Byggnadsverksamhet Statliga verk och byggnadsarbeten.... Kommunala verk och byggnadsarbeten Handel och varulager Samtliga näringsgrenar

110 88 76 82 101 86 83 92

105 86 73 79 96 86 66 87

112 78 70 82 109 89 88 88

114 79 71 80 106 90 82 91

71 137 94 74

61 121 84 73

60 121 84 77

56 119 85 79

177 Arbetsmarknadsregleringen. Till den offentliga arbetsförmedlingens förnämsta uppgifter hörde även under andra halvåret 1943 att på grund av rådande förhållanden söka åstadkomma utjämning mellan å ena sidan orter och arbetsområden med brist på arbetskraft och å andra sidan orter eller arbetsområden med överskott på dylik. Under halvåret tillsattes genom arbetsförmedlingen omkring 11 500 fler platser än under motsvarande halvår 1942. Särskilda åtgärder voro alltjämt nödvändiga för tillgodoseende av skogsbrukets, jordbrukets och torvhanteringens behov av arbetskraft. Efterfrågan på arbetskraft till s k o g s b r u k e t visade under halvåret någon minskning jämfört med 1942, beroende på vissa lättnader i fråga om produktionsplikten och minskad åtgång av råvaror inom sågverks- och pappersmasseindustrierna. Antalet från andra yrkesområden överförda arbetare till skogen var dock fortfarande betydande. Systemet med riksarbetare hade praktiskt taget avvecklats vid ingången av halvåret, varför den ovana skogsarbetskraften utgjordes, förutom av tjänstepliktiga av 1943 års klass, avarbetslösa av olika kategorier samt ett antal flyktingar av olika nationaliteter. Till den ovana arbetskraften utgingo de förmåner, varom uppgifter meddelats i tidigare halvårsredogörelser. Antalet till kommissionen rapporterade ovana arbetare, som åtnjöto bidrag i slutet av varje månad under halvåret, framgår av följande sammanställning: , r j, , Månad Juli Augusti September Oktober November December

Arbetslösa och .... , _ utlänningar 6 652 5 904 6 364 9 024 12 733 14 000

„,... . , . , . - „ 1 Jlanstephktiga * 9 855 4 699 3 510 2 173 2 591 2 515

För belysande av bl. a. arbetskraftsfrågor, sammanhängande med bränslekommissionens planering för avverkningarna efter den 1 januari 1944, anordnades av arbetsmarknadskommissionen i samråd med bränslekommissionen en konferens i Stockholm den o november 1943. I konferensen deltogo, förutom representanter för domänstyrelsen och skogsstyrelsen, ett 40tal representanter för de stora skogsbolagen och andra större skogsavverkare från hela riket. Det i redogörelsen för andra halvåret 1942 (se del IV sid. 193) omnämnda uppdraget till arbetsmarknadskommissionen och bränslekommissionen att verkställa utredning beträffande möjligheten att intensifiera skogsarbetet genom utsträckning av den vana skogsarbetarkårens arbetssäsong eller utökning annorledes av dess arbetsinsatser slutredovisades av kommissionerna genom underdånig skrivelse den 31 augusti 1943. Inventeringarna av arbetskraften för brännvedsförsörjningen fortsatte med stöd av kungörelsen den 19 juli 1941 (nr 668). Fr. o. m. september 1943 be12—418786

178 hövde endast större avverkare lämna uppgift varje månad, mindre avverkare däremot var tredje månad. Med större avverkare avsågos härvid sådana som under avverkningsåret 1943/44 ålagts en avverkning, motsvarande i södra Sverige 200 kbm eller däröver och i norra Sverige 500 kbm eller däröver. Liksom under de föregående krisåren mötte det ej ringa svårigheter att — särskilt under skördetiden — fylla j o r d b r u k e t s behov av arbetskraft. Svårigheterna skärptes genom den förhållandevis höga försvarsberedskap, som det politiska läget påkallade. Beträffande de åtgärder, som från militärt håll vidtogos för att i möjligaste mån underlätta situationen, se sid. 38. Därutöver togos frivilliga arbetskrafter — skolungdom, vissa kvinnokategorier, semestrande o. s. v. — som förut i stor utsträckning i anspråk. Såsom framgår av redogörelsen för första halvåret 1943 (se del IV sid. 441) hade arbetsmarknadskommissionen i samråd med bl. a. skolöverstyrelsen, Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté, Riksförbundet kvinnlig samhällstjänst och Sveriges ungdomsberedskap utarbetat vissa riktlinjer för upplysningsverksamhet bland ungdom för frivilliga beredskapsinsatser 1943. I den kampanj som bedrevs för frivilliga arbetsinsatser inom jordbruket medverkade liksom tidigare år nyssnämnda organisationer på flera sätt, såsom genom propaganda i föreningspressen, spridning av broschyrer och tidskrifter och personlig propaganda i lokalföreningarna samt genom att anordna tävlingar och arrangera arbetsläger. Mot bakgrund av en inventering bland jordbrukarna angående behovet av frivillig arbetskraft lades propagandan upp under parollen »Välj Din uppgift!». Broschyrer och affischer kring detta tema distribuerades till föreningar och arbetsplatser, och såväl dags- och veckopressen som ungdomsorganisationers tidningar publicerade appellerande artiklar om frivilliga arbetsinsatser. Ett omfattande praktiskt arbete för jordbruksproduktionen utfördes av de frivilliga, såväl de som gingo direkt ut till jordbruksarbete som de vilka genom att åtaga sig luftbevakning medverkade till att inkallade jordbrukare fingo återgå till sitt jordbruksarbete. I de med statsbidrag anordnade arbetslägren, till antalet över 500, voro drygt 10 000 personer i verksamhet. För arbete 10 dagar eller mera hos enskilda arbetsgivare inom jordbruket placerade den offentliga arbetsförmedlingen dessutom drygt 6 000 personer. Viss ledighet kunde jämlikt Kungl. Majrts cirkulär den 30 april 1943 (nr 221) även under hösten 1943 beredas skolungdom för deltagande i lantbruksarbete eller annat för folkhushållningen eller den allmänna beredskapen betydelsefullt arbete. Under ett intimt samarbete mellan skolor och arbetsmarknadsorgan utnyttjades detta medgivande i växlande omfattning allt efter förekommande behov på de olika orterna. Angående den av Sveriges ungdomsberedskap år 1943 liksom år 1942 anordnade rikstävlingen lämnas vissa uppgifter å sid. 96. Tävlingen omfattade, förutom insamlingsarbeten av skilda slag, även jordbruks- och torvarbete

179 samt potatis- och köksväxtodling. Deltagarnas antal var över 68 000 mot 24 000 i föregående års tävlan. Det av deltagarna utförda arbetet inom jordbruk och torvhantering omfattade 1 261 000 dagar. Betupptagningens arbetskraftsproblem löstes i stort sett på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Det sedvanliga sädesskördearbetet hade genom den tidiga vårsådden kunnat avslutas, innan betskörden skulle äga rum, vilket medförde, att gårdarnas såväl fasta som tillfälliga personal i större utsträckning och framför allt på ett tidigare stadium än under de föregående åren kunde deltaga i betarbetet. Till stor del berodde det goda resultatet av betupptagningskampanjen på den för alla betdistrikt gynnsamma väderleken, i det att »innedagar» på grund av regnig väderlek eller hård frost mycket sällan förekommo. Befrämjande för arbetskrafts anskaffningen var lönehöjningen i 1943 års betavtal, anordnandet av gemensamma kosthåll för den tillfälliga arbetskraften samt statsbidrag till betarbetarnas resor. Av stor betydelse voro även de militära hempermitteringarna resp. anstånden, som utverkades för betodlare, betskötare och betupptagare. T o r v f ö r e t a g e n tillfördes arbetskraft från såväl landsbygd som städer och andra samhällen. Bl. a. fullgjorde omkring 1 500 tjänstepliktiga helt eller delvis sin tjänsteplikt vid torvmossarna. Dessutom anordnades arbetsläger för ungdom, vilken sysselsattes med enklare torvarbeten, såsom vändning och kupning. Resultatet av 1943 års torvkampanj kunde anses motsvara de i förväg uppgjorda kalkylerna. Genom kungörelse den 11 december 1942 (nr 925) hade bestämmelser meddelats om arbetsförmedlingstvång för torvhantering att gälla fr. o. m. den 1 januari 1943 (se del IV sid. 196). Enahanda föreskrifter meddelades genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 641) att fortsättningsvis gälla fr. o. m. den 1 augusti 1943. Den av arbetsmarknadskommissionen i maj 1940 igångsatta omskolningsverksamheten i form av beredskapskurser för v e r k s t a d s i n d u s t r i e n fortsatte som förut. Kursernas antal uppgick i december månad till 48 för mekaniker, finmekaniker, verktygsskötare, smeder, svetsare och lindare (vid elektrisk industri). Under halvåret voro dessutom anordnade kurser för utbildning av arbetare till lin- och hampberedningsindustrien. Kursverksamheten för utbildning av k v i n n l i g i n d u s t r i e l l r e s e r v a r b e t s k r a f t fortsatte även under halvåret. I december voro på olika platser i landet 18 dylika kurser anordnade för utbildning av mekaniker, gassvetsare och bågsvetsare. I syfte att motverka den inom s k o i n d u s t r i e n rådande korttidsarbetslösheten gjorde arbetsmarknadskommissionen hos industrikommissio-

180 nen framställning om att vid tilldelning av läder till skofabrikerna måtte fästas vissa villkor. I anledning härav föreskrev industrikommissionen bl. a., att fabrik som erhöll tilldelning av läder icke fick ha flera arbetare anställda än att desamma som regel kunde tillförsäkras 48 timmars arbetsvecka. I den mån återanställning eller nyanställning av arbetare skulle ifrågakomma, hade fabrikant att till länsarbetsnämnden ingiva uppgift om det antal arbetare han önskade anställa samt övriga upplysningar och önskemål beträffande arbetskraften. Arbetsförmedlingen upprättade därefter personförslag, som tillställdes fabrikanten. I händelse av missnöje med förslaget ägde fabrikant hos länsarbetsnämnden göra erinran mot detsamma. På grund av den allt större flyktingströmmen till landet — under senhösten främst från Danmark — fann arbetsmarknadskommissionen en utvidgning och omläggning av a r b e t s f ö r m e d l i n g s v e r k s a m h e t e n f ö r u t l ä n n i n g a r nödvändig. Den verksamhet, som kommissionen tidigare bedrivit för flyktingar, handhades närmast av den kommissionen underställda arbetsförmedlingen för flyktingar, med centralkontor i Stockholm och ett antal arbetsförmedlingskontor för norska flyktingar ute i landet jämte kontor vid olika mottagningsförläggningar. Dessutom inrättades under hösten 1943 vid ett 40-tal förläggningar, som socialstyrelsen öppnade för danska flyktingar, arbetsförmedlingskontor under länsarbetsnämnderna. För att underlätta länsarbetsnämndernas handläggning av utlänningsärenden och samtidigt få till stånd en enhetlig ordning angående arbetsförmedlingsverksamheten för utlänningar fann kommissionen lämpligt att fr. o. m. den 1 december 1943 vid vissa länsarbetsnämnder förordna en särskild tjänsteman, benämnd utlänningsamanuens, att syssla med inom nämndens verksamhetsområden förekommande utlänningsfrågor. Utlänningsamanuensen, som tjänstgjorde vid nämndens huvudkontor, skulle handlägga vid nämnden förekommande utlänningsärenden och följa arbetsförmedlingsverksamheten för utlänningar inom länet. Han hade att lämna erforderliga råd och anvisningar i utlänningsfrågor till arbetsförmedlingstjänstemännen och även samarbeta med de tjänstemän, som voro representanter för olika legationers flyktingsverksamhet, ävensom med de kommittéer, som voro verksamma för flyktingarna. I samband med denna förändring underställdes förmedlingsverksamheten för flyktingar inom de olika länen helt resp. länsarbetsnämnder. De särskilda kontoren för norska flyktingar upphörde och alla utlänningar, oberoende av nationalitet, kunde i fortsättningen hänvända sig till de ordinarie arbetsförmedlingarna. All arbetsförmedlingsverksamhet vid de för olika flyktingskategorier inrättade mottagningsförläggningarna underställdes även länsarbetsnämnderna. Den centrala handläggningen av utlänningsärendena överfördes från flyk-

181 tingsförmedlingens centralkontor, som upphörde, till en särskild utlänningssektion under arbetsmarknadskommissionens arbetsförmedlingsbyrå. Kommissionen beviljade under halvåret statsbidrag till ett antal för försvaret och folkförsörjningen betydelsefulla s t a t l i g a o c h s t a t s k o m munala beredskapsarbeten. Omkring 350 arbetslösa, tillhörande tekniska och merkantila yrken, sysselsattes vid arkivarbeten, varjämte ett 70-tal arbetslösa musiker erhöllo s. k. musikerhjälp. Hjälpverksamhet i nu nämnda former bedrevs dessutom under halvåret för ett betydande antal flyktingar av olika nationaliteter. Statsbidrag beviljades under sista kvartalet 1943 dels till hemstickningskurser i Göteborgs och Bohus län för hustrur till arbetslösa stenhuggare, dels ock till en hushållskurs i Kumla för tillfälligt arbetslösa yngre skofabriksarbeterskor. Arbetarnas bildningsförbund erhöll i november statsbidrag för anordnande av studiekurser i Göteborg och Bommersvik för arbetslösa sjömän. Tillstånd till bedrivande av dagunderstöds- och hyreshjälpsverksamhet lämnades i mindre omfattning. Arbetet med r e g i s t r e r i n g e n a v o l i k a k a t e g o r i e r a r b e t a r e i avsikt att underlätta hempermittering från, resp. förhindra inkallelse till beredskapstjänstgöring fortsattes. Under senare halvåret 1943 genomfördes ny registrering inom vissa län av värnpliktiga skogskörare samt kompletterades inom samtliga län registret över män, vilka mera regelbundet, åtminstone under vinterhalvåret, brukade vara anställda för skogsavverkningsarbeten av olika slag (som huggare eller körare) eller som stubbrytare. Under sensommaren verkställdes registrering av värnpliktiga, som åtagit sig betupptagning eller betkörning. På grundval av de register, som funnos upplagda, verkställdes under halvåret hempermittering av torvpersonal, skogskörare och betupptagare. Utöver dessa åtgärder, avseende större grupper värnpliktiga, avgav kommissionen under året yttranden över ett stort antal enskilda framställningar om hempermittering från eller anstånd med beredskapstjänstgöring. Arbetet med k r i g s i n d u s t r i e n s mobiliseringsplanering fortgick bl. a. i samband med den två gånger om året återkommande revisionen av mobiliseringsuppskoven. Arbetet med iordningställandet av uttagningsregister för arbetsmarknadsoch civilförsvarsändamål av det genom 1943 års b e r e d s k a p s m ö n s t r i n g (se del IV sid. 198) införskaffade uppgiftsmaterialet, omfattande drygt 3 milj. dubbla mönstringsblanketter, slutfördes planenligt av länsarbetsnämnderna under sensommaren och förhösten 1943. Uppgiftsmateria-

182 let började därefter utnyttjas för tillgodoseende av bl. a. den krigsviktiga industriens och jordbrukets behov av reservarbetskraft i händelse av krig och vid uttagning av personal för olika civilförsvarsändamål. Kungl. Maj:t bemyndigade genom beslut den 17 december 1943 arbetsmarknadskommissionen att vidtaga åtgärder för att i huvudsaklig överensstämmelse med innehållet i en inom kommissionens kansli utarbetad promemoria vidmakthålla det genom beredskapsmönstringen inbragta uppgiftsmaterialet i aktuellt skick. Samma dag utfärdade Kungl. Maj:t två kungörelser i ämnet, den ena (nr 928) om skyldighet att lämna mönstringsuppgift, den andra (nr 929) om skyldighet för pastor att lämna flyttningsuppgift. Erforderliga åtgärder för anordnandet av den i förstnämnda kungörelse föreskrivna beredskapsmönstringen för år 1944 av svenska barn, födda år 1929, vidtogs av kommissionen. Kollektivavtalen samt lönefrågor i allmänhet. Flertalet av de per kalenderår löpande kollektivavtalen hade redan vid årsskiftet 1942/43 eller kort därefter förnyats för år 1943. Inom hotell- och restaurangfacket blev emellertid — såsom i nästföregående redogörelse omnämnts — avtalslöst förhållande rådande under hela första hälften av det nya året. Först i mitten av juli månad träffades inför en särskild förlikningskommission uppgörelse om prolongation av det tidigare gällande riksavtalet för tiden till årets utgång. I samband därmed hävdes den sedan början av juni månad pågående strejken vid restaurangvagnarna. Uppgörelsen, som innebar ett flertal smärre jämkningar i förutvarande bestämmelser, blev av kort varaktighet. Redan i september m å n a d uppsades avtalet av arbetarparten att utlöpa den 31 december 1943. Sedan förda förhandlingar om nytt avtal för 1944 strandat, förordnade Kungl. Maj:t i slutet av december månad en särskild kommission att medla i tvisten. För telegrafverkets linje- och verkstadsarbetare slötos under november månad efter långvariga förhandlingar inför en särskild kommission nya avtal att gälla under ett år, räknat fr. o. m. den 1 juli 1943. Avtalen inom skogsbruket löpa i allmänhet per den 1 oktober. Uppgörelse om förnyelse av skogsavtalen för södra och mellersta Sverige för tiden till den 1 oktober 1944 träffades i början av december inför en särskild kommission. Avtalen för skogsarbeten inom Ljungans, Indalsälvens, Ängermanälvens och Nätraälvens vattenområden prolongerades likaledes till den 1 oktober 1944. Vidare slötos nya avtal för skogsarbeten inom vissa områden i Västernorrlands och Västerbottens län samt för huggningsarbete inom Dalälvens vattenområde. Sedan avtalet för skogsarbeten inom Ljusnans vattenområde i Hälsingland uppsagts och arbetarparten — Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet — utfärdat varsel om blockad, förordnade Kungl. Maj:t i mitten av december månad en särskild kommission att medla i tvisten. Åt denna kommission uppdrogs även att medla i tvist mellan vederbörande skogsarbetsgivare och Riksförbundet landsbygdens folk angående upprättan-

183 de av avtal för skogskörslor inom Norrland med undantag av Gästrikland, vilken tvist redan i början av december lett till arbetsnedläggelse och blockad. Senare utvidgades kommissionens uppdrag att jämväl omfatta en uppkommen avtalstvist mellan Billeruds aktiebolag samt skogs- och flottningsarbetareförbundet. Någon uppgörelse i de till kommissionen hänskjutna tvisterna kom icke till stånd före årsskiftet. Redan i slutet av september månad träffades nytt riksavtal och nya löneavtal för jordbruket för det avtalsår, som började den 1 november 1943. De nya avtalen inneburo vissa ändrade bestämmelser om raster m. m. samt åtskilliga smärre löneförbättringar, bland annat beträffande kontantlönen för arbetare med naturaförmåner samt för kvinnliga arbetare. För åtskilliga mejeriföretag i olika delar av landet träffades under november månad uppgörelser om nya avtal att gälla till den 1 november 1944. I slutet av november månad slöts efter långvariga förhandlingar ett riksavtal mellan Sveriges möbelhandlares centralförbund samt Svenska sadelmakare- och tapetserareförbundet att gälla till den 1 april 1945. Avtalet, som var det första riksavtalet inom denna bransch, ersatte ett flertal tidigare lokala avtal. Avtalen för flertalet av våra största industrier löpa per kalenderår. Uppsägningstiden för dessa avtal utgår i allmänhet den 30 september. Beträffande de flesta av nu åsyftade avtal enades parterna — liksom fallet var även under hösten 1942 — att framflytta uppsägningstiden två eller tre månader i avvaktan på tillkomsten av ett nytt ramavtal mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen angående rörligt lönetillägg (s. k. indexavtal). I november och framför allt i december 1943 träffades sedermera åtskilliga uppgörelser om nya avtal för kalenderåret 1944. Bland sålunda förnyade avtal må särskilt nämnas avtalen för de till Järnbruksförbundet och Mellansvenska gruvförbundet hörande gruvorna samt riksavtalen för järnbruken, de mekaniska verkstäderna, byggnadsämnesindustrien, garverierna, skofabrikerna, rörledningsfirmorna, den elektriska installationsbranschen och handelsträdgårdarna. Uppgörelserna inneburo i allmänhet prolongation av de tidigare avtalen med vissa justeringar. Sålunda skedde i verkstadsavtalet en komplettering av reglerna om tidsstudier, varjämte avtalets timlöner höjdes något för vissa lågt avlönade arbetargrupper. Parterna i sistnämnda avtal, Sveriges verkstadsförening och Svenska metallindustriarbetareförbundet, enades därjämte att i fortsättningen tillämpa det mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen upprättade huvudavtalet eller den s. k. saltsjöbadsöverenskommelsen. Riksavtalen för pappermassefabrikerna och pappersbruken, vilka löpa per den 1 februari, prolongerades i mitten av december m å n a d på ett år eller till den 1 februari 1945. I samband med de nu omnämnda avtalsuppgörelserna träffades i allmänhet överenskommelse om tillämpning av ett blivande nytt indexavtal. För-

184 handlingar om sådant avtal fördes mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen dels i början av november och dels i mitten av december. Slutlig överenskommelse i frågan träffades emellertid först i slutet av januari 1944. Inom åtskilliga fack hade förhandlingarna rörande nytt avtal för år 1944 ännu vid årsskiftet icke lett till resultat. Redan i det föregående har omnämnts, att särskilda kommissioner förordnats att medla i avtalstvisterna inom hotell- och restaurangfacket samt inom skogsbruket i vissa delar av landet. Förhandlingar pågingo dessutom bland annat för de skånska stenkolsgruvorna, småglasbruken, träindustrien, för vilken likaledes en särskild medlingskommission förordnats, chokladindustrien, andelsslakterierna, textil- och konfektionsfabrikerna, de kemisk-tekniska fabrikerna, försvarsverken, åtskilliga kommunala företag samt stuveriarbetet i hamnarna. I åtskilliga fall hade giltighetstiden för 1943 års avtal provisoriskt förlängts i avvaktan på förhandlingarnas slutförande. Uppsägningstiden för avtalen inom byggnadsfacket, vilka avtal löpa per den 1 april, hade genom särskilda överenskommelser framflyttats, för murare, träarbetare och grovarbetare till den 31 januari och för målare å ett flertal platser till den 15 mars. Lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående b e g r ä n s n i n g a v d y r t i d s t i l l ä g g å l ö n o c h p e n s i o n (se del IV sid. 250) bragtes under år 1943 i tillämpning i två särskilda fall. Genom beslut den 24 juli 1943 föreskrev lönekontrollnämnden beträffande 18 hos Stockholms stad anställda arbetstagare, vilka icke biträtt träffade överenskommelser om begränsning av dyrtidstillägg, att dyrtidstillägg enligt de grunder som gällde enligt särskilda överenskommelser mellan Stockholms stad, å ena, samt Stockholms stads tjänstemäns samorganisation m. fl., å andra sidan, skulle fr. o. m. den 1 augusti 1943 utgå jämväl åt nämnda 18 arbetstagare. Vidare meddelade nämnden genom beslut den 22 december 1943 vissa föreskrifter med stöd av 3 § i lagen rörande 40 polismän i Uppsala stad, vilka icke biträtt träffad överenskommelse om begränsning av dyrtidstillägg. Lönekontrollnämndens beslut överklagades hos Kungl. Maj:t, som emellertid i bägge fallen lämnade de anförda besvären utan avseende. Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare. Då levnadskostnaderna under år 1943 hållit sig praktiskt taget oförändrade, i det att levnadskostnadsindex enligt 1935 års serie endast stigit med en enhet, nämligen från talet 153, som hade uppnåtts den 1 oktober 1942, till 154 den 1 januari 1944, ha kristilläggen till statliga befattningshavare och pensionärer m. fl. — med tillämpning av de grunder som beslötos av 1943 års riksdag — för hela året utgått oförändrade efter 16 procent.

185 Frågan om höjning av ö v e r t i d s e r s ä t t n i n g e n till statstjänstemän i anledning av levnadskostnadernas stegring blev under hösten 1943 aktuell på grund av framställningar från flera personalorganisationer. Det framhölls, att övertidsersättningen från början blivit snävt tillmätt i förhållande till lönen på ordinarie arbetstid. Disproportionen mellan övertidsersättning och lön hade under tiden efter avlöningsreglementets tillkomst blivit skärpt till följd därav, att rörligt tillägg och kristillägg icke utginge å övertidsersättningen. I flera fall vore nu övertidsersättningen avsevärt lägre än den ordinarie arbetslönen för timme räknat och även lägre än övertidsavlöningen enligt kollektivavtal för arbetare i statens tjänst. Samtidigt hade övertidsarbetet på vissa områden tagit en väsentligt större omfattning än som förutsatts vid avlöningsreglementets tillkomst. Kungl. Maj:t, som fann framställningarnas syfte berättigat, framlade proposition i ämnet vid 1943 års riksdags höstsession (nr 360). Med bifall därtill bemyndigade riksdagen Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om provisorisk höjning fr. o. m. den 1 januari 1944 av den enligt civila avlöningsreglementet utgående övertidsersättningen med 15 procent. Kungörelse angående dylik provisorisk höjning med giltighet tills vidare fr. o. m. den 1 januari 1944 utfärdades den 10 december 1943 (nr 932).

16.

Byggnads- och bostadsväsendet.

Bostadsförsörjningen. Byggnadsverksamhetens totala omfattning nådde, efter den betydande avmattning som ägt rum under de första krigsåren, under hösten 1942 upp till en nivå, som närmade sig förkrigsnivån. Under den efterföljande tiden förblev byggnadsproduktionen alltjämt mycket livlig och överträffade ej obetydligt fjolårets produktion. Till denna starka utveckling medverkade i hög grad de effektiva statliga stödåtgärderna, vilkas huvudsakliga uppgift varit att under kristiden möjliggöra ett räntabelt bostadsbyggande. Anmärkningsvärt är, att byggnadsproduktionen de sista åren visat ett jämnare förlopp under olika årstider än tidigare, även detta som följd av en målmedvetet bedriven bostadsbyggnadspolitik, vilken syftat till att i möjligaste mån motverka de förr vanliga starka säsongväxlingarna. För hela året 1943 beräknades totala bostadstillskottet till omkring 32 500 lägenheter, vilket var 40 procent mer än år 1942 och även betydligt översteg årsgenomsnittet för 1930-talet. Trots detta kunde konstateras, att den rådande bostadsbristen icke övervunnits. Verkställda undersökningar gåvo vid handen, att läget på bostadsmarknaden förblivit i huvudsak oförändrat. Att bostadsbristen sålunda blivit bestående trots en omfattande byggnadsproduktion fann sin förklaring däri, att bostadsbehovet under inverkan av de goda konjunkturerna vuxit starkt. Antalet ingångna äktenskap låg på en hög nivå och nettoinflyttningen till tätorterna från landsbygden var långt större än de föregående åren. Ett ytterligare uppdrivande av bostadsbyggandet till en nivå som möjliggjorde bostadsbristens fullständiga övervinnande förhindrades av knappheten på arbetskraft och än mer av den bristande tillgången på flera slag av byggnadsmaterial. Regleringen av byggnadsverksamheten. För att på ett effektivare sätt än förut varit möjligt genomföra den begränsning av byggnadsverksamheten, som krävdes dels med hänsyn till tillgångarna på arbetskraft och material, dels ock med hänsyn till förändringarna i det penningpolitiska läget, hade, som i föregående halvårsredogörelse omnämnts (se del IV sid. 461), efter beslut av 1943 års riksdag den

187 30 juni 1943 utfärdats lag om tillståndstvång för byggnadsarbete (nr 444). Lagens bestämmelser (vilka refereras å angivet ställe i del IV) trädde enligt kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) i tillämpning den 1 påföljande augusti. Samma kungörelse innehöll ock vissa tillämpningsföreskrifter. En sammanfattande redogörelse för författningsbestämmelserna tillika med detaljföreskrifter i ämnet lämnades i arbetsmarknadskommissionens cirkulär nr K 6 (1943). Under hithörande lagstiftnings tillämpningsområde hänfördes ej blott egentlig byggnadsverksamhet utan även anläggningsarbeten av alla slag, såsom anläggande av väg, järnväg, bro och h a m n samt ledningar av olika slag ävensom utförande av vattenbyggnads- och torrläggningsföretag. Byggnadstillstånd erfordrades principiellt för alla dessa byggnadsarbeten. Den möjlighet, som dittills funnits, att utan angelägenhetsprövning bedriva byggnadsarbete med förut anställd arbetskraft, var sålunda borttagen. På grund härav måste — i den mån undantag härifrån ej medgavs — byggnadstillstånd inhämtas även för sådana arbeten, som bedrevos av statliga och kommunala myndigheter samt enskilda företag med anlitande helt eller huvudsakligen av stadigvarande anställda arbetare. Vidare erfordrades byggnadstillstånd för reparations- och underhållsarbeten. Av praktiska skäl undantogos från tillståndsprövning smärre byggnadsarbeten, nämligen sådana för vilka utöver plåtslagare, elektriker, rörarbetare och glasmästeriarbetare (senare tillades även målare) ej fordrades mer än tre arbetare. Brådskande arbeten, som voro nödvändiga för att förhindra eller avhjälpa skador och icke kunde uppskjutas, fingo ock utan tillstånd bedrivas under högst åtta dagar. Därjämte lämnades på grund av tillämpningskungörelsens övergångsbestämmelser åtskilliga arbeten fria från tillståndstvång. Sålunda fingo byggnadsarbeten, som efter särskild ansökan förklarats företrädesberättigade enligt förut gällande bestämmelser, alltjämt bedrivas i enlighet med villkoren i beslutet om företrädesrätt. Byggnadsarbeten, vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut varit utan särskild ansökan företrädesberättigade, d. v. s. vissa statliga och statsunderstödda arbeten, fingo fortfarande bedrivas, därest de påbörjats före den 1 augusti 1943, dock efter särskild prövning av villkoren för deras fortsatta bedrivande. Ävenså fingo av kommun eller landsting med stadigvarande anställda arbetare utförda byggnadsarbeten, som påbörjats före den 1 augusti 1943, bedrivas utan tillstånd i samma omfattning som förut, till dess annorlunda förordnats. Underhållsoch reparationsarbeten fingo obehindrat drivas till den 1 oktober 1943, statliga och kommunala dylika arbeten till den 1 januari 1944, i senare fallet dock endast ifall egna stadigvarande anställda arbetare användes. Slutligen gåvos bestämmelser om generellt byggnadstillstånd för en mängd arbeten av olika slag, exempelvis arbeten med elektriska distributionsanläggningar, åtskilliga av domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen, enskilda järnvägar och spårvägsförvaltningar, telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen eller för deras

188 räkning bedrivna arbeten samt statliga och statskommunala beredskapsarbeten. I övrigt krävdes som regel byggnadstillstånd särskilt för varje byggnadsföretag efter därom gjord ansökan. Därvid skulle uppgifter lämnas om byggnadsarbetets art och omfattning, om behovet av arbetskraft och material samt angående större transporter till och från arbetsplatsen m. m. Beslut om byggnadstillstånd meddelades av Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadskommissionen. Kungl. Maj:t förbehöll sig i huvudsak beslutanderätten i fråga om statliga företag och sådana företag, till vilka statsunderstöd beviljades direkt av Kungl. Maj:t eller för vilkas utförande förutsattes tillstånd av Kungl. Maj:t att upptaga lån, samt andra företag av större omfattning. Beredningen av dessa ärenden verkställdes som förut av byggnadsberedningen, i vilken numera, utom förut däri deltagande representanter (se del IV sid. 203). ingingo statssekreteraren i folkhushållningsdepartementet samt, vid handläggning av ärende av särskild betydelse ur transportsynpunkt, vice ordföranden i trafikkommissionen. Vid prövning av fråga om medgivande till sysselsättning i byggnadsarbete skulle, där arbetsmarknadskommissionen ej meddelat undantag, gälla, att sådant medgivande ej fick lämnas skogs- eller jordbruksarbetare eller på landsbygden bosatt diversearbetare. Vidare skulle arbetsstyrkan vid varje byggnadsarbete sammansättas så, att vid varje tillfälle minst en fjärdedel därav utgjordes av arbetare, som fyllt 50 år. Denna bestämmelse, vilken icke var ny men nu något uppmjukad, motiverades därmed att det vore nödvändigt tillse, att den arbetskraft som frigjordes från byggnadsverksamheten genom samhälleliga åtgärder kunde överflyttas till de bristområden, där bristen var av allvarlig karaktär. Då dessa områden främst voro jordbruket och skogsbruket, borde friställningen av arbetskraft avse yngre arbetare, vilka kunde sysselsättas i dithörande arbeten. Arbetsgivare fick icke vid byggnadsarbete sysselsätta arbetare, förrän länsarbetsnämnd eller något nämnden underställt arbetsförmedlingsorgan lämnat arbetsgivaren medgivande att sysselsätta arbetaren i arbetet. Denna bestämmelse om förhandsprövning var avsedd att ersätta det tidigare arbetsförmedlingstvånget och utgjorde en kontroll föreskrift för efterlevnaden av bestämmelserna om yrkestillhörighet och ålderssammansättning. Medgivande till sysselsättning i byggnadsarbete lämnades, om det befanns att arbetares ålder och yrkestillhörighet ej enligt byggnadstillståndet utgjorde hinder för hans sysselsättning vid arbetet. Undantag från förhandsprövning av länsarbetsnämnd gjordes emellertid för vissa arbeten p å grund av överenskommelser, som träffats mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom byggnadsbranschen. Enligt dessa överenskommelser hade organisationerna i syfte att för sina medlemmar vinna befrielse från tillämpningen av förhandsprövningen förbundit sig att själva och genom sina medlemmar verka för att medlemmarna iakttoge de villkor

189 i avseende på arbetskraften, som angåves i meddelade byggnadstillstånd. Undantag gällde sålunda dels för byggnadsarbete eller del därav, som bedrevs av arbetsgivare, ansluten till Svenska byggnadsindustriförbundet eller Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund (i fråga om det senare förbundet dock endast i avseende å arbete i stad), dels ock för arbete, bedrivet av annan arbetsgivare, i den mån överenskommelse av samma innehåll beträffande arbetet träffals mellan arbetsgivaren samt Svenska grovoch fabriksarbetareförbundet, Svenska byggnadsträarbetareförbundet, Svenska murareförbundet eller Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet (i fråga om överenskommelse med sistnämnda fackförbund endast för arbete i stad). Slutligen kunde befrielse från förhandsprövning medgivas efter särskild ansökan till arbetsmarknadskommissionen jämväl i andra fall, då motsvarande överenskommelse träffals mellan vederbörande arbetsgivare och arbetarorganisation. I de fall där undantag eller befrielse från förhandsprövning medgivits hade arbetsgivare, som ville komma i åtnjutande därav, att göra anmälan därom till närmaste huvud- eller avdelningskontor av den offentliga arbetsförmedlingen samt att upprätta förteckningar på de arbetare, som han sysselsatte i arbetet. Straff för förseelse mot tillståndslagen kunde ådömas såväl byggherre som entreprenör, byggherren dock endast såframt ej omständigheterna gjorde sannolikt, att förseelsen skett utan hans vilja och vetskap. Då byggnadsarbete utfördes utan byggnadstillstånd, där sådant erfordrades, eller i strid mot föreskrift i byggnadstillstånd, kunde emellertid arbetsmarknadskommissionen såsom tillsynsmyndighet föreskriva förbud vid vite att fortsätta arbetet samt förordna om beslag på redskap och material. Under de första månaderna efter det att den nya ordningen beträffande byggnadstillstånd begynt tillämpas rådde på flertalet orter brist på byggnadsarbetare, varför det då ur arbetsmarknadssynpunkt var nödvändigt att förfara ganska restriktivt vid meddelande av byggnadstillstånd, så att tillgänglig arbetskraft kunde förbehållas de mest angelägna arbetena. Mot slutet av året ändrades emellertid läget på arbetsmarknaden så att i stället uppstod överskott på arbetskraft, bortsett från ett mindre antal lokalt avgränsade områden. Anledning fanns då ej längre att ur arbetsmarknadssynpunkt tillämpa samma stränga principer som förut. I stället framträdde emellertid nu en alltmer kännbar brist på vissa slag av byggnadsmaterial, vilket gjorde att byggnadstillstånd ofta nog måste förvägras ett arbete, trots att detsamma skulle givit riklig sysselsättning på en ort med betydande arbetslöshet bland byggnadsarbetarna. Materialsvårigheterna nödvändiggjorde därför en ingående prövning av ansökningar avseende byggnadsarbeten, vilka krävde material, varpå rådde brist. Sålunda måste en avvägning ske mellan åtgången på material och arbetets angelägenhetsgrad. Vidare måste prövas, även beträffande företag av högsta angelägenhetsgrad, om icke det svåråtkomliga ma-

190 terialet kunde bytas ut mot annat lättillgängligare eller installeras senare eller om icke åtminstone kvantiteterna därav utan större olägenhet kunde minskas. Visade sig detta görligt, beviljades byggnadstillstånd endast på de villkor som sistnämnda prövning gav anledning att uppställa. Man sökte med hänsyn härtill verka för att åtminstone större byggen projekterades på bästa sätt till undvikande av slöseri med sådant material, vara tillgången var särskilt knapp. Till sådant material räknades framför allt byggnadsjärn, armeringsjärn, balkar, rör — såväl gjutna som smidda — alla slag av plåt — galvaniserad och svartplåt — samt radiatorer. Sparsamhet måste ock iakttagas beträffande fönsterglas, asfaltpapp och linolja m. m. Även transporterna av byggnadsmaterial måste ägnas stor uppmärksamhet. För att söka åstadkomma besparing särskilt i fråga om rör för avlopp, vatten och gas utsändes från socialdepartementets byggnadsberedning en cirkulärskrivelse till de kommunala myndigheterna i de orter, där man hade att r ä k n a med ej alltför obetydlig bostadsbyggnadsverksamhet, vari framhölls angelägenheten av att denna verksamhet om möjligt dirigerades till sådana områden, där erforderliga huvudledningsarbeten redan voro utförda. Skulle detta icke låta sig göra och behövde sålunda helt nya områden tagas i anspråk, borde i första hand sådana områden väljas, där röråtgången bleve den minsta möjliga. Med hänsyn till den lättnad på arbetsmarknaden, som inträdde mot slutet av året, föranstaltade arbetsmarknadskommissionen om att en omprövning i viss utsträckning skedde av ansökningar om byggnadstillstånd, som tidigare avslagits, för att därigenom förekomma arbetslöshet bland byggnadsarbetarna å särskilda orter. I samma syfte medgav arbetsmarknadskommissionen i cirkulärskrivelse den 15 december 1943, att ansökningar om utökning av enligt byggnadstillstånd medgiven arbetsstyrka fick under tiden t. o. m. den 31 mars 1944 avgöras av länsarbetsnämnderna. Genom en den 22 december 1943 (kungörelse n r 882/1943) vidtagen ändring i tillämpningskungörelsen till tillståndslagen föreskrevs vidare, att statligt och kommunalt byggnadsarbete, hänförligt till underhålls- eller reparationsarbete, ävensom sådant annat kommunalt byggnadsarbete, som kunde beräknas draga en kostnad av högst 10 000 kronor och för vars utförande icke erfordrades, frånsett annat material, mer än ett ton gjutna rör av järn eller stål, fick utan byggnadstillstånd bedrivas med hos vederbörande fast anställda arbetstagare eller, enligt länsarbetsnämndens medgivande, specialarbetare, som ej hade sådan anställning. Kontrollen över efterlevnaden av föreskrifterna om byggnadstillstånd utövades av länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingsanstalter samt av särskilda vid arbetsmarknadskommissionen anställda, till nämndernas förfogande ställda byggnadskontrollanter. Kontrollanterna hade att genom inspektionsresor förvissa sig om att byggnadsarbeten inom deras distrikt bedreves i enlighet med bestämmelserna om tillståndstvång och i erforderlig omfattning lämna upplysningar om dessas innebörd.

191 Antalet till arbetsmarknadskommissionen under tiden 1 augusti—31 december 1943 inkomna ansökningar om byggnadstillstånd utgjorde 7 728. Därav överlämnades 1 260 ansökningar till byggnadsberedningen för avgörande av Kungl. Maj:t, medan 6 468 ansökningar behandlades av kommissionen. Av sistnämnda ansökningar biföllos 5 633 och avslogos 420; återstående 415 ansökningar föranledde icke någon kommissionens åtgärd eller voro vid årsskiftet ännu icke slutligt avgjorda.

17.

Sjukvård och läkeniedelsanskaffning.

Medicinalstyrelsens materielnämnds verksamhet fortgick jämväl under andra halvåret 1943 efter de riktlinjer, som angivits i Kungl. Maj:ts brev den 17 januari 1941. Förnyad inventering av landets förråd av läkemedel och viss annan sjukvårdsmateriel ägde rum i oktober 1943. Resultatet av inventeringen utvisade, att försörjningsläget i fråga om läkemedel m. m. fortfarande var tillfredsställande utom beträffande vissa varuslag, vilka till följd av de försämrade importmöjligheterna icke kunnat anskaffas. I anledning av resultatet av inventeringen vidtog materielnämnden de åtgärder i fråga om import, inhemsk tillverkning m. m., vilka kunde anses påkallade med hänsyn till de rådande förhållandena. För att åstadkomma en i möjligaste mån jämn fördelning av de relativt begränsade kvantiteter operationshandskar av gummi, som importerats genom statsverkets försorg, träffade materielnämnden i oktober 1943 avtal med vederbörande leverantörer om reglering av sjukvårdsinrättningarnas inköp av sådana handskar. Förslag rörande import och export av läkemedel o. d. inom ramen för blivande varuutbytesavtal med främmande länder upprättades i vanlig ordning. Vid utgången av år 1943 inventerades landets förråd av röntgenkontrastmedel. Resultatet av inventeringen gav vid handen, att tillgången på röntgenkontrastmedel avsevärt förbättrats genom de åtgärder, som på föranstaltande av materielnämnden vidtagits för tillgodoseende av sjukvårdens behov av röntgenkontrastmedel. Insamlingen av medicinalväxter fortgick enligt samma plan som tidigare. Insamlingsarbetet hade numera fått sådan omfattning, att mängden av insamlade ( = icke odlade) medicinalväxter i stort sett motsvarade landets behov. Även odlingsarbetet, som väsentligt utökats under förra delen av år 1943, gav tillfredsställande resultat, även om de nya odlingarna givetvis icke ännu kunde lämna full avkastning. I anledning av Kungl. Maj:ts proposition den 15 oktober 1943 (nr 365), i vilken bl. a. berördes frågan om Sveriges medverkan i en internationell,

193 humanitär hjälpverksamhet efter kriget (se sid. 418), påbörjade materielnämnden vid slutet av år 1943 en preliminär undersökning av Sveriges möjligheter att inom ramen för en dylik hjälpverksamhet biträda med leveranser av medicin och sjukvårdsmateriel till krigshärjade länder, i första rummet de nordiska grannländerna. Sålunda inleddes bl. a. förhandlingar med representanter för dels vissa hjälpbehövande länder angående dessa länders behov av läkemedel m. m. vid ett kommande vapenstillestånd, dels vissa läkemedelsfabriker och kemiska industriföretag inom landet för utrönande av leveransmöjligheterna i fråga om läkemedel o. d. Verktyg och annan utrustning anskaffades för protes- och bandageverkstäder vid vissa beredskapssjukhus. Av Kungl. Maj:t anbefalld utredning rörande bl. a. den framtida beredskapen på sjukvårdens område fortgick jämväl under andra halvåret 1943. Under tiden 1 juli—31 december 1943 behandlade materielnämnden 575 st. ansökningar om exportlicens för läkemedel och sjukvårdsmateriel samt 592 st. ansökningar om transporttillstånd för införsel av sådana varor.

13—418785

18.

Priser och prisreglering.

översikt av prisutvecklingen. Partiprisutvecklingen under tiden juni—december 1943 var anmärkningsvärd så till vida att denna halvårsperiod var den första sedan krigsutbrottet, under vilken en genomsnittlig sänkning av prisnivån ägde rum. Kommerskollegii p a r t i p r i s i n d e x visade sålunda en nedgång med 1 procent under denna period mot en lika stor stegring under årets förra hälft. Under tiden från prisstoppets införande och fram till december 1943 låg partiprisnivån därmed genomsnittligt sett oförändrad 76 procent över nivån i augusti 1939. Nedgången under årets senare hälft berodde huvudsakligen på de prissänkningar på flytande bränsle och gödselmedel, som ägde rum 1 juli. I motsatt riktning verkade prishöjningar i oktober på bly, tenn och nickel. Importprisindex visade endast en mindre uppgång mellan september och oktober med en halv procent på grund av höjt importpris på nickel. Exportprisindex var oförändrad under ifrågavarande period. Under hela tiden från prisstoppet till 1943 års utgång steg import- och exportprisindex med 11 å 2 procent. Det må dock framhållas, att dessa indexserier på grund av de kraftiga förskjutningar, som ägt rum inom utrikeshandeln under kriget, utgöra synnerligen osäkra mått på prisutvecklingen inom denna. Kommerskollegii indextal för parti-, import- och exportpriser under ifrågavarande period återges i nedanstående sammanställning, omräknade med augusti 1939 = 100. År 1943 Juli

Partiprisindex 177 177 176 176 176 176 176

Importprisindex 266 266 266 266 268 268 268

Exportprisindex 181 181 181 181 181 181 181

I efterföljande tabell redovisas den procentuella uppgången för olika huvudgrupper i partiprisindex under olika perioder sedan krigsutbrottet. Under tiden juni—december 1943 var som synes prissänkningen inom gruppen bränsle och smörjmedel mest framträdande.

195 Procentuell ökning för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex Aug. 1939— J u n i 1940— J u n i 1941— J u n i 1942— J u n i 1943— Aug. 1939— juni 1940 juni 1941 juni 1942 juni 1943 dec. 1943 dec. 1943

Generalindex Uppdelning av varorna efter användning: Jordbruksförnödenheter. Industriförnödenheter... Bränsle och smörjmedel Maskiner och transportmedel Konsumtionsvaror Uppdelning av varorna efter härkomst: Jordbruksprodukter.... Industriprodukter

—- 1

16 38 54

23 10 84

3 11 4

4 5 12

1 0 —7

54 79 206

18 23

8 23

4 11

3 3

0 —1

36 71

19 31

22 20

12 8

—2 6

0 —1

60 78

Detaljprisnivån, som, mätt med riksbankens k o n s u m t i o n s p r i s i n d e x , redan under förra hälften av 1943 visade en nedåtgående tendens, fortsatte att sjunka under årets senare del, ehuru ytterst obetydligt. Sänkningen, som uppgick till 0*2 procent, förorsakades främst av prissänkningar inom grupperna livsmedel, framför allt på kött och fläsk, samt bränsle och kläder. Inom övriga grupper förefunnos i huvudsak inga prisrörelser. Beräkningen av riksbankens konsumtionsprisindex har fr. o. m. juni 1943 i vissa hänseenden reviderats. Den omläggning av socialstyrelsens levnadskostnadsindex, som skett under 1943, har möjliggjort en utvidgning av antalet orter, från vilka prisuppgifter erhållas, från 15 till 25 och av antalet noterade varuslag och tjänster från 161 till 210. Slutligen har en översyn av viktsystemet ägt rum med hänsyn till de konsumtionsförändringar, som inträffat sedan 1942. Sålunda har företagits en minskning av vikten för kött, trädgårdsprodukter, specerier och kolonialvaror, bostad, bränsle och lyse samt skodon, under det att vikten ökats framför allt för ägg, drycker och tobak, inventarier samt gruppen övriga varuslag och tjänster. Den totala detaljprisstegringen från krigsutbrottet och fram till utgången av 1943 utgjorde enligt riksbankens konsumtionsprisindex 48 procent. Ett studium av hur denna uppgång fördelar sig på olika utgiftsgrupper 1 ger bl. a. till resultat, att prisstegringen på jordbruksprodukter varit betydligt mindre än den genomsnittliga prisstegringen, nämligen blott 35 procent. Detta förhållande sammanhänger emellertid därmed att priserna på jordbruksprodukter i stor utsträckning kunnat hållas nere tack vare det statliga subventionssystemet. En analys av effekten härav visar, att förändringar av subventionerna under 1943 sänkte index med 0*3 procent. Detta uppvägdes emellertid delvis av en höjning av de indirekta skatterna, varför nettoeffekten av dessa statliga ingripanden inskränkte sig till en sänkning 1

Se Riksbankens årsbok för 1943, sid. 26*—30*.

196 av index med 0*2 procent. Den totala inverkan av indirekta skatter och subventioner på detaljprisnivån från krigsutbrottet fram till slutet av 1943 blev en höjning av index med c:a 7 procent på grund av indirekta skatter och en sänkning med c:a 3 procent tack vare subventioner; nettoeffekten blev en höjning av detaljprisnivån med omkring 4 procent. Socialstyrelsens l e v n a d s k o s t n a d s i n d e x visade under andra halvåret 1943 en uppgång med en enhet i såväl 1935 som 1914 års serie till 154 resp. 240. Denna stegring, som inträffade mellan september och december, berodde uteslutande på den kraftiga ökningen av den i indexberäkningen ingående skatteposten, en ökning som i sin tur föranleddes icke av någon uppgång i själva skattesatserna — tvärtom sjönko såväl kommunal- som landstingsskattesatserna — utan därav att den till grund för skattekostnadernas beräkning liggande inkomsten antogs ha stigit under de föregående beskattningsåren. Trots den utgiftsökning, som förorsakades av den minskade frekvensen av rabattkort på mjölk och matfett, vartill hänsyn togs vid indexberäkningen i december 1943 och vilken liksom skattepostens stegring sammanhängde med tidigare inträffade inkomstförbättringar, ägde en sänkning av livsmedelskostnaderna rum. Några nämnvärda prisförskjutningar inom gruppen beklädnad skedde icke, men beklädnadskostnaderna sjönko likväl icke obetydligt till följd av den ökade användningen av priskontrollerade kläder, varigenom genomsnittspriserna på kläder sänktes. Inom övriga grupper inträffade i stort sett inga förändringar. En beräkning visar, att om under ifrågavarande period ingen skattehöjning inträffat, levnadskostnadsindex skulle — i stället för att ha stigit med 0-3 enheter — sjunkit med 0'8 enheter eller till 152 mot 154 inkl. skattehöjningen. Om man dessutom frånräknar den fördyring, som inträdde till följd av dels inskränkningen av mjölk- och matfettsrabatterna, dels den minskade tilldelningen av fossilt bränsle för vintern 1943/44 i förhållande till föregående vinter, får man till resultat en nedgång med 1-3 enheter, varvid index med 1935 som bas dock fortfarande skulle kvarstå vid 152. Sänkningen från 154 till 152 kan i stort sett sägas giva ett mått på den egentliga detaljprisnivåns utveckling under här ifrågavarande tidrymd. Vid beräkningen av levnadskostnadsindex i september 1943 kunde de av Kungl. Maj:t utfärdade direktiven för indexberäkningen, vilka i väsentliga delar börjat tillämpas redan i mars samma år, i sin helhet genomföras. Sålunda har fr. o. m. augusti 1943 skett insamling av detaljpriser genom särskilda ombud på 60 orter mot tidigare 49. En ny säsongrensningsmetod har praktiskt taget helt genomförts och slutligen h a r en revision av viktsystemet ägt rum med hänsyn till konsumtionsutvecklingen sedan 1942. Den totala partiprisstegringen sedan krigsutbrottet utgjorde vid 1943 års slut omkring 75 procent och detaljprisstegringen omkring 45 procent. Uppgången i kommerskollegii partiprisindex, riksbankens konsumtionsprisindex och socialstyrelsens levnadskostnadsindex under olika kvartal sedan krigs-

197 utbrottet belyses i en å sid. 391 intagen tabell. En jämförelse med utvecklingen under förra världskriget visar, att partipriserna då enligt Silverstolpes index stego med icke mindre än 235 procent från krigsutbrottet och fram till slutet av 1918, samtidigt som levnadskostnaderna enligt socialstyrelsens index ökades med inemot 170 procent. Därav föll på andra halvåret 1918 11 resp. 22 procent. Tack vare den lugna levnadskostnadsutvecklingen kom icke heller under senare hälften av 1943 den i 1943 års ramavtal intagna bestämmelsen om ökat lönetillägg vid ett indextal av 249 (juli 1914 = 100) att behöva träda i tillämpning. En förutsättning för den fortsatta prisstabiliseringen utgjorde Kungl. Maj:ts i augusti 1943 meddelade definitiva beslut rörande jordbrukspriserna under konsumtionsåret 1943/44 (se sid. 30). Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder. Prispolitiken hade ända sedan krigsutbrottet gått ut på att begränsa prisstegringen till det minsta möjliga. Under de första åren medgåvos i allmänhet prishöjningar till kompensation för inträffade ökningar i de rörliga kostnaderna; kompensation för skatternas höjning eller produktionens minskning lämnades däremot icke. Sedermera skärptes priskontrollen därhän, att full kompensation i många fall ej lämnades för inträffade kostnadsökningar, nämligen i den mån företagen kimde antagas vara i stånd att bära en del av belastningen själva. Denna åtstramning i prispolitiken nådde sin slutpunkt genom utfärdandet av allmänt prisstopp från den 1 november 1942. Huvudregeln blev nu, att höjningar av priserna utöver läget den 31 oktober s. å. icke skulle få äga rum utan priskontrollnämndens tillstånd. Sådant tillstånd lämnades härefter endast i undantagsfall, då inträffade kostnadsökningar icke rimligen kunde rymmas inom förefintliga vinstmarginaler. Följden blev, att företagen själva i det övervägande antalet fall fingo bära uppkommande kostnadsökningar. Hårdheten i detta tillvägagående från nämndens sida mildrades emellertid därigenom alt den inledda pris- och lönestoppolitiken också begränsade den efter den 31 oktober 1942 skeende kostnadsökningen till ett minimum. Det fasta prisläget för företagens produkter kunde ock förutsättas medföra en stark stimulans till att genom olika rationaliserings- och besparingsåtgärder pressa ned kostnaderna. En sådan stimulans fanns uppenbarligen endast i mindre grad under priskontrollens tidigare skeden, då kompensation i regel kunde påräknas för inträffade kostnadsökningar. Den nya prispolitik, som inleddes hösten 1942, innebar icke endast ett stopp för prishöjningarna. Priskontrollnämnden inriktade sig även på att genomföra prissänkningar på områden, där sådana voro möjliga. Icke endast för tillverkningsgrenar, där kostnaderna av en eller annan anledning gått ned, utan även på områden, där kostnadsstegringar tidigare i och för sig skulle ha lett till prishöjningar, lyckades det att åstadkomma prissänk-

198 ningar. Nämndens strävan var att genom en effektiv priskontroll stabilisera prisindextalet så fullständigt, att någon risk för att det gällande lönestoppet skulle hävas icke uppstode. Att den nya prispolitiken i stort sett lyckades, så tillvida som levnadskostnadsindex förblev oförändrad sedan oktober 1942, berodde givetvis icke enbart på priskontrollnämndens åtgöranden. Försörjningslägets förbättring på många områden underlättade prisstoppets genomförande. Sålunda möjliggjorde de gynnsamma skördarna en viss sänkning av priserna på livsmedel, vilken återverkade jämväl på andra varuområden. En sedan våren 1943 rätt allmänt framträdande förväntan om fred inom en ej alltför avlägsen framtid torde vidare ha dämpat företagarnas lust att betala höga priser och gjort dem mera benägna att åtnöjas med måttliga försäljningspriser. En förutsättning för prisstoppets genomförande har slutligen varit den stabilisering av prisläget för viktiga importvaror, som ernåtts främst genom avtal med Tyskland. Den senast utfärdade kungörelsen angående allmänt prisstopp av den 4 juni 1943 (nr 310) gällde till utgången av augusti 1943. Den erhöll genom kungörelse den 30 augusti 1943 (nr 664) med vissa ändringar förlängd giltighet till utgången av påföljande november månad. Genom samtidigt därmed utfärdat cirkulär (SFS nr 665) anbefallde Kungl. Maj:t statsmyndigheterna att liksom förut samråda med priskonlrollnämnden, då fråga var om höjning av taxor eller avgifter, som myndighet fastställt. Tillämpningsbestämmelser i anledning av det förlängda prisstoppet lämnades av priskontrollnämnden genom meddelande nr 340, vilket kompletterade det förut gällande meddelandet nr 306 (se del IV sid. 470). Enligt de tidigare bestämmelserna skulle i en del fall den 10 juni 1943 vara prisstoppdag, nämligen i sådana fall, där säljare eller företagare enligt med priskontrollnämnden träffad överenskommelse sagda dag tillämpat eller noterat lägre pris än som framgick av de primärt angivna grunderna för prisberäkningen. Detta datum ersattes nu av den 31 augusti 1943. Sistnämnda dag skulle räknas som prisstoppdag även beträffande förnödenheter och tjänster, som först efter den 31 oktober 1942 tillhandahållits inom landet. Vad angår förnödenheter var det härvid endast fråga om rena nytillverkningar, grundade t. ex. på nya uppfinningar, samt sådana importerade förnödenheter, som tidigare icke alls saluförts inom landet. En mindre omfattande, icke väsentlig ändring i utförandet av en förut saluförd förnödenhet medförde ej, att densamma blev att anse som ny. Följande alternativ skulle, i anslutning till vad tidigare gällt, tillämpas beträffande prisberäkningen: I första hand skulle såsom stoppris gälla det pris å förnödenhet eller tjänst, som vederbörande säljare eller företagare tillämpat den 31 oktober 1942 eller, där fråga var om förnödenhet eller tjänst, som först efter nämnda dag tillhandahållits inom landet, den 31 augusti 1943. Med

199 tillämpat pris likställdes noterat pris. I andra hand skulle — därest vederbörande säljare eller företagare vid tidpunkten i fråga icke sålde förnödenheten eller utförde tjänsten — såsom stoppris gälla det pris, som vid samma tidpunkt var att anse som gängse pris. I tredje hand skulle — där något gängse pris då ej fanns -— såsom stoppris gälla det pris, som säljaren eller företagaren senast därförut tillämpat (noterat), därest överenskommelse om annat, lägre pris icke träffats med priskontrollnämnden. Genom kungörelse den 26 november 1943 (nr 787), kompletterad genom priskontrollnämndens meddelande nr 386, utsträcktes giltigheten av prisstoppkungörelsen den 4 juni 1943 ytterligare t. o. m. den 29 februari 1944. Som sekundär prisstoppdag bestämdes nu den 30 november i stället för den 31 augusti 1943. Beträffande b e s t ä l l n i n g s a r b e t e n , u t f ö r d a a v v e r k s t ä d e r i n o m j ä r n - o c h m e t a l l i n d u s t r i e n , utfärdade priskontrollnämnden särskilda prisstoppbestämmelser genom meddelande nr 355, i syfte att för visst fall möjliggöra en smidigare prisanpassning än de eljest föreskrivna prisstoppreglerna medgåvo. Närmast avsågs här prissättning av arbeten, för vilka tidigare jämförelseoffert låg mer eller mindre långt tillbaka i tiden och där därför en höjning av tidigare tillämpat pris kunde anses berättigad. De ifrågavarande bestämmelserna medgåvo verkstäderna rätt att i stopppriset räkna med samma materialpriser och arbetslöner som dem, med vilka vederbörande företag kalkylerat den 31 oktober 1942 eller tiden närmast dessförinnan. Företagaren ägde däremot ej tillgodoräkna sig kompensation för materialprishöjningar eller andra kostnadsökningar, som skett efter nämnda tidpunkt. Prishöjningar, som verkställts med stöd av de nya bestämmelserna, fingo icke i sin tur utan särskilt tillstånd av priskontrollnämnden föranleda prishöjningar från beställarens sida. För att få rätt till prisberäkning av nu angivet slag skulle vederbörande företag upplägga särskild prisbok, i vilken priserna antecknades. Härvid skulle också sådana anteckningar rörande skälen till prishöjningen resp. hänvisning till kalkylkort göras, att de tillämpade kalkylgrunderna kunde kontrolleras. Genom de författningsändringar beträffande prisstoppet, som trädde i kraft den 17 juni 1943 genom lagen den 4 juni 1943 (nr 308) om fortsatt tillämpning av prisregleringslagen, hade detta gjorts tillämpligt på alla slags tjänster, som någon frivilligt och yrkesmässigt utförde inom landet såsom självständig företagare. Någon närmare definition på begreppet tjänst lämnades icke i lagtexten. Departementschefen yttrade i propositionen angående förstnämnda lag, att det torde få ankomma på rättstillämpningen att i tvivelaktiga fall lämna svar på frågan. Huruvida f ö r s ä k r i n g s v e r k s a m h e t skulle falla under prisstoppet i dess utvidgade form berördes ej i förarbetena till lagändringen. Då det syntes med fog kunna hävdas, att erbjudande av försäkringsskydd mot visst vederlag hade karaktären av en

200 tjänst i prisregleringslagens mening, ansåg priskontrollnämnden det allmänna prisstoppet tillämpligt på försäkringsrörelse och utfärdade med anledning därav ett meddelande (nr 384) med särskilda bestämmelser i ämnet. Av olika skäl begränsades emellertid priskontrollen på försäkringsområdet till såväl sin utsträckning som sitt innehåll. Ett flertal försäkringsformer undantogos och beträffande de övriga, däribland främst brandförsäkringen, inskränktes kontrollen till en övervakning av premiesättningen i stort. Följande försäkringsgrenar ha helt undantagits från prisstoppföreskrifterna: livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring som tecknas för längre tid än tio år, olycksfallsförsäkringsrörelse, som bedrives enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, trafikförsäkring, återförsäkring samt försäkringsrörelse som bedrives av bolag, vilket omförmäles i 265 § under c) i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse (s. k. sockenbolag), eller av annat bolag, vilket jämlikt sin bolagsordning efter räkenskapsårets utgång fastställer och uttager med hänsyn till rörelsens resultat erforderliga försäkringsavgifter. De fyra förstnämnda försäkringsgrenarna ha undantagits främst av det skälet, att de kunna sägas vara föremål för prisreglering enligt andra av Kungl. Maj:t utfärdade författningar än prisregleringslagen. Att återförsäkringsrörelse undantagits beror på att de försäkringsformer, som inrymmas härunder, äro särskilt svårtillgängliga för en priskontroll icke minst på grund av återförsäkringens internationella karaktär. Vad slutligen angår de sist uppräknade bolagen gäller det här de mindre, ömsesidiga bolagen, vilkas premiesättning knappast kan bliva föremål för priskontroll. De försäkringsgrenar, som falla under priskontrollen, äro i huvudsak följande: sjuk- och olycksfallsförsäkring för högst tio år, ansvarighetsförsäkring, brandförsäkring, sjöförsäkring och annan transportförsäkring, automobilförsäkring, husdjursförsäkring, inbrottsförsäkring, glasförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring, kreditförsäkring, garantiförsäkring, maskinförsäkring, cykelförsäkring, storm- och hagelskadeförsäkring, försäkring av ur, kameror och optiska artiklar, smycke- (inkl. päls-)försäkring samt skidförsäkring. Beträffande den icke undantagna försäkringsverksamheten får höjning av försäkringspremie vid oförändrat försäkringsskydd icke företagas, om ej tillstånd därtill erhållits av priskontrollnämnden. Från förbudet mot premiehöjning ha emellertid medgivits vissa allmänna undantag. Sålunda har generellt tillstånd lämnats till premiehöjning dels då höjningen är beroende på en allmän omtariffering, som beslutats före den 17 juni 1943, dels då höjningen — vid oförändrad allmän tariff — grundar sig på fareökning i det enskilda fallet. Med premiehöjning likställes sådan förändring av försäkringsvillkoren, som innebär minskat försäkringsskydd vid oförändrad premie eller som medför ökade kostnader för försäkringstagaren vid oförändrat försäkringsskydd.

201 Ansökan om tillstånd till premiehöjning eller ändring av försäkringsvillkoren skall beträffande varje till Svenska försäkringsbolags riksförbund anslutet försäkringsbolag enligt överenskommelse mellan priskontrollnämnden och förbundet ingivas till detta, som jämte eget yttrande vidarebefordrar handlingarna i ämnet till nämnden. Försäkringsbolag, som icke äro anslutna till förbundet, skola ingiva ansökningshandlingarna direkt till nämnden. En prisreglering av »tjänster» i anslutning till prisstoppföreskrifterna är även den som skett beträffande f r i s ö r y r k e t . Rörande denna yrkesgren bestämde priskontrollnämnden i september 1943 efter långvariga förhandlingar med branschorganisationerna, att de priser, som gällde inom yrket den 30 december 1942, skulle fr. o. m. den 1 oktober 1943 gälla såsom stoppriser. Kostnadsstegringen uppgick här mellan augusti 1939 och sommaren 1943 till omkring 30 procent. Beträffande prisregleringen å jordbrukets produkter och förnödenheter, fiskvaror samt livsmedel i övrigt hänvisas till framställningen i kapitel 4, särskilt sid. 29 ff. och 58—59. Det må nämnas, att de tidigare av priskontrollnämnden satta normalpriserna å olika slag av fågel och vilt samt kanin upphävts fr. o. m. den 13 augusti 1943. Priserna å dessa varor reglerades därefter av bestämmelserna om allmänt prisstopp. Normalprissättningens upphävande motiverades av önskan att underlätta anpassningen av prisbildningen på oransonerade köttvaror efter den på grund av de rikligare köttransonerna sjunkande efterfrågan. Fr. o. m. den 31 augusti upphävdes jämväl normalpriserna på fisk-, skaldjurs- och ärtkonserver med undantag för fiskbullar, inkokt makrill och inkokt tonfisk. Även här skulle i stället för de upphävda normalpriserna gälla stoppriserna per den 31 oktober 1942. Normalpriset på färsk importerad lök upphörde att gälla från den 19 augusti. De högstpriser å ett antal fiskprodukter (fiskkorv, fiskfärs, fiskpudding, sillbullar m. m.), vilka gällt sedan hösten 1942, upphävdes ävenledes från den 18 oktober 1943. Anledningen härtill var väsentligen densamma som motiverat upphävandet av normalpriserna på fågel och vilt, nämligen att den av den rikligare köttillgången betingade minskade efterfrågan på ifrågavarande produkter befarades icke i samma utsträckning inverka prissänkande, därest de av priskontrollnämnden godkända högsta priserna fortfarande gällde och funnos anslagna på försäljningsställena. Under sommaren 1943 slöt priskontrollnämnden överenskommelse med konditoriidkarna i vissa städer om justeringar nedåt av konditorivarupriserna. Då beträffande Stockholm med omnejd samt Karlskoga och Örebro ingen överenskommelse kunde träffas, infördes för dessa orter normalpriser på konditorivaror, vilka likaledes inneburo nedsättning av tidigare gällande priser, t. ex. på bakelser från 40 till 35 öre per styck.

202 På industriområdet märkas vissa omregleringar av de överenskomna poolpriserna på olika slag av handelsjärn (rör, armeringsjärn, plåt m. m.) i samband med förskjutningar i den tidigare förutsatta proportionen mellan försålt svenskt och tyskt järn. Härvid har en mindre prishöjning varit nödvändig som följd av minskad import av det billigare utländska järnet. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 fastställde priskontrollnämnden normalpriser på arbetshandskar, i samband varmed standardisering skedde av handskmodellerna. I anslutning härtill infördes något senare normalpris även på barkgarvade klippta svenska fårskinn, som i stor utsträckning utgör råvara for arbetshandskar. Normalprissättningen innebar en kraftig reduktion av tidigare gällande höga pris. Beträffande den fortsatta prisregleringen i fråga om t e x t i l v a r o r se sid. 77. En fråga av intresse i detta sammanhang har uppstått, nämligen åstadkommandet av en mer effektiv priskontroll över importerade textilvaror. Sådana ha visserligen fallit under det allmänna prisstoppet, men det har förekommit så betydande variationer mellan olika varor, att prisstoppet måst bli tämligen ineffektivt. För modebetonade varor har f. ö. ofta icke kunnat påvisas någon tidigare försäljning, varmed jämförelse för fastställande av stoppris kunnat göras. Rätt goda möjligheter till priskontroll ha visserligen stått till buds, när det gällt import, som förutsatt valutatillstånd, transporttillstånd eller importtillstånd ävensom import genom kompensationsaffärer, enär det i dylika fall gått att anordna en förhandsprövning av importen och att knyta prisvillkor vid tillståndsgivningen (jfr del IV sid. 399). Sämre har saken däremot legat till beträffande importen av icke importförbjudna varor från clearingländerna (främst Tyskland jämte de av Tyskland ockuperade områdena samt Italien). En utväg att här vinna förbättrade kontrollmöjligheter fann man genom en avtalsmässig anordning och en därtill knuten författning på liknande sätt som skett i fråga om handeln med färger, droger och kemikalier (se del III sid. 443, del IV sid. 473). Avtal slöts sålunda av priskontrollnämnden den 22 juli 1943 med tre organisationer, vilkas medlemmar uppgivits svara för minst två tredjedelar av textilimporten, nämligen Textilgrossisternas riksförbund, Sveriges beklädnads- & manufakturhandlareförening och Konfektionsindustriföreningen, angående villkoren för importör att bedriva parti- och detaljhandel med i avtalet avsedda textilvaror. På nämndens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t därefter kungörelse den 20 augusti 1943 (nr 660), varigenom med stöd av 5 § prisregleringslagen stadgades, att rätt för importör att bedriva handel med ifrågavarande textilvaror endast skulle tillkomma medlemmar av nyssnämnda sammanslutningar samt dem som till priskontrollnämnden avgivit förbindelse att ställa sig till efterrättelse de villkor angående rätt till dylik handel, som i avtalet uppställts för sammanslutningarnas medlemmar. Dessa villkor skulle anses såsom i anledning av prisregleringslagen uppställda villkor för rätten för importör att bedriva handel med ifrågavarande

203 textilvaror. Avtalet gällde såväl parti- som detaljhandeln samt avsåg textilvaror, vilka inkommit till riket fr. o. m. den 1 september 1943 och försåldes inom riket från nämnda dag. Importör ägde bedriva partihandel med de i avtalet angivna textilvarorna endast i den mån försäljningen skedde till återförsäljare, som med ifrågavarande varor endast idkade detaljhandel. I övrigt fick han icke utan tillstånd bedriva partihandelsförsäljning med varorna i fråga annat än till högst självkostnadspris. Genom denna bestämmelse avsågs att hindra s. k. kedjehandel. Vidare fastställdes de pålägg till inköpspriserna, som importörerna fingo uttaga vid partihandels- resp. detaljhandelsförsäljning. I motsats till vad fallet var vid regleringen beträffande kemikaliehandeln fastställdes enhetliga marginaler inom såväl partisom detaljhandeln. Större detaljhandelsföretag, såsom varuhus, ägde rätt att uttaga såväl parti- som detaljhandelspålägg. Vissa andra detaljhandelsföretag kunde efter särskild prövning av priskontrollnämnden medges rätt till extra pålägg utöver angivet detaljhandelspålägg. Såsom rådgivande organ åt priskontrollnämnden i frågor, som rörde tilllämpningen av förevarande reglering, inrättades ett särskilt textilimport råd, bestående av, förutom representanter för de avtalsslutande organisationerna, ombud för Föreningen ostasiatiska importörer, Kooperativa förbundet och Boråsortens postordergrossisters förening. Angående clearingkassan för bomull och cellull och utvidgningen av dess verksamhet se sid. 397. På bränsleområdet ha några mera betydelsefulla ändringar i prisregleringshänseende ej inträffat under senare halvåret 1943. Däremot ha i fråga om trävaror i övrigt vissa viktiga åtgärder vidtagits. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande fastställde priskontrollnämnden med tillämpning från den 27 september 1943 normalpriser på sågade trävaror av bok att gälla vid försäljning från sågverk och från återförsäljare (meddelande nr 353). De sålunda fastställda priserna lågo i huvudsak i nivå med tidigare gällande priser. Av större betydelse var den normalprissättning, som skedde i fråga om sågtimmer av furu och gran. Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 25 september 1942 hade priskontrollnämnden fr. o. m. den 15 oktober s. å. fastställt normalpriser å vissa sågade, hyvlade och bilade trävaror av furu och gran (se del IV sid. 223). Genom nyssnämnda beslut hade Kungl. Maj:t emellertid avslagit nämndens framställning om normalprissättning å sågtimmer. Bestämmelserna om allmänt prisstopp den 31 oktober 1942 gällde icke normalprissatta varor, varför priserna å sågade trävaror vid försäljning från sågverk icke berördes av desamma. Ej heller köp av rotstående virke omfattades av bestämmelserna, då prisregleringslagen knappast kunde anses tillämplig å dessa. Däremot kom, då annat icke föreskrevs, prisstoppet att gälla såväl sågtimmer som priserna i trävaruhandeln. Beträffande de sistnämnda träffade pris-

204 kontrollnämnden särskilda överenskommelser med trävaruhandlare och sammanslutningar av sådana på vissa orter, överenskommelserna föranleddes dels av önskan om en klarare precisering av högsta tillåtna priser än vad prisstoppbestämmelserna medgåvo, dels därav att vissa prissänkningar i samband med överenskommelserna kunde ernås. Denna form av prisreglering visade sig lämplig, då vid densamma hänsyn kunde tagas till lokala förhållanden av olika slag. Fortfarande måste likväl prisregleringen på råvarumarknaden anses otillfredsställande, och prisernas utveckling här fann priskontrollnämnden vara ägnad att ingiva oro. Vid kronoskogsauktionerna på hösten 1942 inträffade i södra Sverige vissa icke obetydliga prisstegringar. I slutet av februari 1943 inkommo två skogsägareföreningar till nämnden med anmälan, att de hade för avsikt att höja sina priser för sågtimmer till en nivå, som nämnden icke fann sig kunna acceptera. Nämnden upptog med anledning härav förhandlingar i avsikt att söka träffa överenskommelse om en ur olika synpunkter skälig prislista för sågtimmer. Då dessa förhandlingar blevo resultatlösa och då nämnden med stöd av gällande lagbestämmelser icke genom prisstoppföreskrifterna i längden kunde förhindra skogsägareföreningarna att företaga avsedda prishöjningar, fann sig nämnden föranlåten att den 19 april 1943 ånyo hemställa om Kungl. Maj:ts bemyndigande att fastställa normalpriser för sågtimmer av furu och gran. Enär sågtimmerförsäljningarna i södra och mellersta Sverige vid denna tidpunkt i stort sett voro avslutade för säsongen, begränsades förslaget till Norrland. Kort tid dessförinnan hade Sveriges skogsägareföreningars riksförbund hos Kungl. Maj:t protesterat mot bindning av sågtimmerpriserna i form av vare sig fixerade stoppriser eller normalpriser. I detta sakläge föranledde nämndens framställning ingen annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att nämnden den 21 maj 1943 erhöll uppdrag att förbereda förslag till normalpriser för sågtimmer för säsongen 1943/44. Vid fullgörandet av detta uppdrag fann priskontrollnämnden av erfarenheterna från det närmast förflutna året framgå, att endast två alternativ stodo öppna, nämligen antingen att normalpriser fastställdes eller att prisstoppet hävdes för sågtimmer. Att fortsätta med prisstoppbestämmelser på papperet, vilka i verkligheten icke kunde tillämpas, syntes icke vara försvarligt. Ett upphävande av prisstoppet för sågtimmer skulle i och för sig kunna tänkas, därest priserna i öppna marknaden vore fallande. Vissa tendenser till prisfall å sågtimmer hade även under sommarmånaderna förekommit i de delar av landet, som drabbats av stormfällning. Möjligt vore, att ett fortsatt prisfall kunde inträffa, om exportutsikterna försämrades och byggnadsverksamheten inom landet begränsades. I denna riktning verkade även den omständigheten, att lagerställningen beträffande såväl sågtimmer som sågade varor enligt inhämtade inventeringsuppgifter var god. Å andra sidan förelågo risker för ytterligare prisstegringar, därest efterfrågan inom

205 landet skulle ökas eller en spekulation i förbättrade exportmöjligheter vid ett snart fredsslut uppstode. Sistnämnda risker voro enligt nämndens mening av den art, att ett frigivande av prisbildningen på sågtimmer icke kunde förordas. Det måste också med den skärpta prispolitik, som nu bedrevs, vara ur principiella synpunkter betänkligt, om en så viktig råvara som sågtimmer helt undantoges från varje form av prisreglering. Icke minst de höga priser på sågtimmer, som uppnåtts i vissa fall under våren, visade att den indirekta effekten av att prisbindning genomförts å sågade varor icke var tillräcklig att hålla tillbaka en prisstegring på råvarumarknaden. Bland annat förhindrades icke härigenom maskerade överbetalningar av massaved. Nämnden kom därför till den slutsatsen, att normalpriser ofördröjligen borde fastställas för sågtimmer. Sedan nämnden överlagt i frågan med representanter för olika intresserade parter, framlade nämnden i skrivelse den 30 augusti 1943 förslag härom. En normalprisreglering fann nämnden lättare kunna genomföras nu än året förut, sedan genom lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser om mätning av ved och annat virke bättre möjligheter skapats för en enhetlig och objektiv inmätning och kvalitetsbestämning av timret. Sitt förslag till prislista för sågtimmer m. m. baserade nämnden på de gällande normalpriserna på sågade trävaror, vilka lämnades oförändrade, medan normalpriserna på sågtimmer anpassades efter dessa. I jämförelse med marknadsläget under avverkningsåret 1942/43 innebar förslaget vissa ändringar i prisnivån. Genom detsamma komme de mera betydande pristopparna att bortskäras och en utjämning ske. För vissa områden längst i norr komme någon höjning, för södra Sverige däremot en sänkning av det senaste årets marknadspriser att inträda. Förslaget upptog i motsats till tidigare förslag priser för hela landet, dock differentierade för olika landsdelar. Med hänsyn till det samband prisregleringen på förevarande område ägde med kontrollen över mätningsförfarandet syntes det nämnden önskvärt, att ett fastställande av normalpriser på sågtimmer åtföljdes av ett förordnande i enlighet med ovannämnda lag om virkesmätning, innefattande bestämmelser såväl om mätning enligt angivna föreskrifter som om rätt att påfordra mätningens utförande av auktoriserad virkesmätare. Genom beslut den 17 september 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t priskontrollnämnden att fastställa normalpriser för sågtimmer och annat rundvirke av furu och gran i huvudsaklig överensstämmelse med nämndens förslag. Vad beträffar det av nämnden påyrkade förordnandet om mätning av ved m. m. utfärdade Kungl. Maj:t efter förslag av skogsstyrelsen bestämmelser i ämnet genom kungörelser den 15 oktober och den 31 december 1943 (nr 754 och 944; se härom sid. 111). Med stöd av bemyndigandet utfärdade priskontrollnämnden genom meddelande nr 354 med giltighet fr. o. m. den 27 september föreskrifter om

206 normalpriser på sågtimmer ävensom fanértimmer, slipersämnen och sågbar kubb av furu eller gran inom Norrland samt Kopparbergs och Värmlands län. Denna geografiska begränsning motiverades av att anknytning inom nämnda landsdelar kunde ske till tumningsföreningarnas mätningsbestämmelser. Angivna delar av riket indelades i 17 prisområden. Efter det att mätningsbestämmelser och kvalitetsföreskrifter för övriga delar av landet hunnit utarbetas, vidgades normalprisregleringen genom nämndens meddelande nr 369 fr. o. m. den 20 oktober till att gälla hela riket, varvid antalet prisområden utökades till 22. Vissa ändringar och tillägg till de utfärdade bestämmelserna skedde genom meddelanden nr 375, 385 och 399. Sedan Kungl. Maj:t den 15 oktober 1943 därtill lämnat bemyndigande, fastställde priskontrollnämnden vidare genom meddelande nr 370 (sedermera ändrat genom meddelande nr 400) normalpriser på gagnvirke av lövträ att gälla fr. o. m. den 19 oktober. Dessa normalpriser avsågo sågtimmer av björk, ek, al och bok, fanérvirke av björk, ek, al och asp, tändsticksvirke av asp, skidvirke av björk samt kubb av björk, al och bok. För normalpriserna å virke av björk och asp indelades riket i 4 prisområden; för övriga virkesslag voro priserna enhetliga över hela landet. Dessa normalpriser inneburo ingen ändring i gällande prisnivå. Slutstenen i nu behandlade system för prisreglering å trävaror lades genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 december 1943, med stöd varav priskontrollnämnden i meddelande nr 395 med giltighet fr. o. m. den 28 januari 1944 fastställde normalpriser å sågade trävaror av björk att gälla vid försäljning från sågverk och återförsäljare. Härvid urskildes samma 4 prisområden som i fråga om rundvirke av björk. Angående normalprisregleringen för v e d t r a n s p o r t e r m e d m o t o r s e g l a r e e l l e r m o t o r p r å m a r inom landet se sid. 144. I en tidigare halvårsredogörelse (del III sid. 202) har lämnats vissa uppgifter angående de vid kristidsstyrelserna inrättade priskontoren och deras verksamhet. Det på hösten 1942 införda allmänna prisstoppet ställde priskontoren inför nya uppgifter. I motsats till vad fallet varit vid på vanligt sätt genomförda prisregleringar kunde denna gång inga enhetliga högstpriser meddelas av priskontrollnämnden. Det ankom därför på priskontoren att först införskaffa uppgifter om de av vederbörande företagare den 31 oktober 1942 tillämpade eller noterade priserna för att sedan i fortsättningen kunna bli i stånd kontrollera, att dessa ej överskredes. Då det givetvis var praktiskt omöjligt att i samband med prisstoppet anskaffa prisuppgifter från alla företagare i landet som berördes av prisstoppet, fick m a n vid prisinsamlingen nöja sig med att inhämta uppgifter stickprovsvis. För detta ändamål utarbetades särskilda formulär, upptagande de viktigaste livsmedlen, ett urval husgerådsartiklar, textilvaror, skodon o. s. v. Med utnyttjande av de lokala prisombuden, omkring 1 800 st., samt tillgänglig perso-

207 nal vid priskontoren kunde man relativt hastigt åstadkomma ett rätt rikhaltigt prismaterial från praktiskt taget samtliga orter av någon betydelse i landet. Vid sedermera verkställd kontroll visade sig detta material vara i stort sett tillförlitligt och därigenom mycket värdefullt. De prislistor, som de skilda organisationerna inom handeln utarbetade och ställde till priskontrollnämndens förfogande och vilka även som regel följdes av resp. organisationers medlemmar, voro även av mycket stort värde för prisövervakningen. Genom den utvidgning av prisstoppets tillämpningsområde, som inträdde i följd av priskontrollnämndens i anslutning till ändringarna i prisregleringslagen den 4 juni 1943 utfärdade meddelande nr 306, ökades priskontorens uppgifter ytterligare i betydande mån. Prisstoppet kom nu att gälla även tjänster av allehanda slag, såsom tidningarnas annonsverksamhet, biograf-, teater- och andra dylika föreställningars biljettpriser, frisörernas priser, läkares, tandläkares, advokaters m. fl. taxor, hotellens och pensionatens priser o. s. v. Härtill kom, att prisstoppet för dessa kategorier fick retroaktiv verkan, vilket innebar, att i de fall då prishöjningar verkställts efter den 31 oktober 1942, vederbörande som regel var skyldig återgå till de priser som tillämpats vid detta datum. I syfte att dels kunna kontrollera att dylika prishöjningar undanröjdes, dels få ett prismaterial, som möjliggjorde en effektiv kontroll över att otillåtna prishöjningar i fortsättningen icke verkställdes, började priskontoren infordra individuella prisuppgifter från nyssnämnda och liknande företagaregrupper. Dessa uppgifter skulle ange såväl de priser vederbörande tillämpade den 31 oktober 1942 som de, vilka tillämpades den dag uppgifterna inlämnades till priskontoret. Med ledning av detta material kunde priskontoren åstadkomma en hel del justeringar av sådana prishöjningar, som skett under mellantiden. På grund av arbetets omfattning och den relativt begränsade personalstyrkan vid priskontoren måste en ganska avsevärd tid åtgå, innan ett tillfredsställande material kunde anses vara insamlat. Vid slutet av år 1943 hade dock uppgifter inkommit från sammanlagt c:a 35 000 företagare, vilket torde få anses som ett ganska gott resultat. Under de två första år, som priskontoren varit i verksamhet, sköttes prisövervakningsarbetet i huvudsak av de lokala prisombuden, som nyss nämnts c:a 1 800. Deras arbete var och har alltjämt varit så organiserat, att ungefär en fjärdedel av ombuden, nämligen de som fungerat på de större och medelstora orterna, en gång i månaden insamlat prisuppgifter på ett större antal livsmedel och bränsle på av priskontrollnämnden uppgjorda, enhetliga formulär. Uppgifterna ha varje gång inhämtats från flera affärsföretag på samma ort. De övriga ombuden, d. v. s. de på mindre orter stationerade, ha verkställt enahanda prisundersökningar med längre mellanrum, som regel en gång i kvartalet. Uppgifterna ha av ombuden överlämnats till priskontoren, som kontrollerat att de angivna priserna icke överstigit de i varje

208 särskilt fall tillåtna. Om överpriser konstaterats, har priskontoret infordrat förklaring från vederbörande företag eller verkställt utredning på annat sätt. Har det sammanlagt uttagna överpriset överskridit visst belopp eller har förseelsen på annat sätt inneburit medvetet brott mot bestämmelserna, har anmälan ingivits till priskontrollnämnden, som haft att besluta, om åtal skulle ske. Prisombuden ha dessutom haft till uppgift att i möjligaste mån följa prisutvecklingen på resp. orter och att i de fall de erhållit vetskap om överpriser ofördröjligen anmäla detta till priskontoret. Mot slutet av år 1942 stod det klart, att den fortgående skärpningen i försörjnings- och prissituationen nödvändiggjorde en utbyggnad av prisövervakningsapparaten, om en någorlunda effektiv kontroll skulle kunna upprätthållas. För att möta detta behov tillsattes i början av år 1943 s. k. »flygande» kontrollanter, i allmänhet två vid varje priskontor. Denna åtgärd visade sig mycket verkningsfull. Kontrollanterna kunde vid sina kontrollresor genast konstatera åtskilliga större och mindre överträdelser av prisbestämmelserna. Då dessa överträdelser i många fall syntes ha orsakats av bristande kännedom om föreskrifterna, kommo kontrollanterna att jämsides med det egentliga kontrollarbetet fylla en viss konsulterande funktion, som blev till god nytta för handelns utövare. Emellertid har även en stor del medvetna överträdelser, ibland av ganska stor omfattning, kunnat uppdagas och utredas av kontrollanterna. Klart är, att priskontorens representanter icke alltid setts med så blida ögon av vederbörande företagare, speciellt sedan tvångsprisregleringarna tilltagit så i omfattning, att kontoren alltmer fått karaktären av övervakande och kontrollerande organ. Enligt priskontrollnämndens uppfattning har arbetet dock som regel gått relativt friktionsfritt. Från nämndens sida har uttalats som allmänt omdöme, att i stort sett såväl handelns utövare som de övriga kategorier, vilka berörts av priskontorens verksamhet, visat förståelse härför och genom lojalt uppträdande bidragit till att arbetet kunnat försiggå utan allvarligare störningar. 1 1

Se i övrigt beträffande priskontorens verksamhet en redogörelse i Från departement och nämnder 1944, h. 6, av F. Wikström.

19.

Penningväsendet.

Utvecklingen på kreditmarknaden under andra halvåret 1943 var i stort sett likartad med utvecklingen under närmast föregående översiktsperioder. Affärsbankernas inlåning från den svenska allmänheten steg med 340 milj. kronor, vilket var den näst största ökning, som ägt rum under något halvår sedan krigsutbrottet, medan utlåningen inom landet steg med 164 milj. kronor. Den livliga byggnadsverksamheten återspeglades i en ökning av inteckningslånen med 116 milj. kronor eller nära nog dubbelt så mycket som motsvarande ökning under närmast föregående halvår. Affärsbankernas nettoskuld till utlandet undergick en höjning med 10 milj. kronor, medan nettoinströmningen av guld och utländska valutor till riksbanken uppgick till 173 milj. kronor. Inlåningen i sparbankerna steg med 135 milj. kronor och i postsparbanken med 81 milj. kronor, exklusive räntekrediteringar. I syfte att lätta sparbankernas placeringssvårigheter sålde riksbanken under hösten skattkammarväxlar till vissa sparbanker. Riksbanken erbjöd sig därjämte att av sparbanker och centralkassan för jordbrukskredit mottaga insättningar intill ett sammanlagt belopp av 50 milj. kronor, som skulle förräntas till 3Vé procent och bindas för en tid av 10 år. Medlen skulle av riksbanken ställas till riksgäldskontorets förfogande. Vid årets slut uppgick denna inlåning till 48*7 milj. kronor. Ränteläget var praktiskt taget oförändrat. Främjande av det frivilliga sparandet. \ oktober 1943 avgåvo av riksbanken tillkallade sakkunniga betänkande med förslag till åtgärder för premiering av det frivilliga sparandet. De sakkunniga ansågo att två alternativ i och för sig kunde ifrågakomma, men förklarade sig dock icke vara beredda att förorda deras genomförande i det rådande läget. Det första alternativet innebar, att visst avdrag från den i vanlig ordning debiterade skatten skulle medgivas för på särskilt sparkonto insatt belopp. Den genom avdraget för staten uppkomna skatteförlusten skulle icke kompenseras genom senare skattläggning av de sparade medlen. Enligt det andra alternativet skulle den taxerade inkomsten minskas med det sparade beloppet, medan vid sparmedlens uttagande motsvarande tillägg till den taxerade inkomsten skulle ske. 14—418786

210 B e t r ä f f a n d e f r å g a n o m u t f o r m n i n g e n av ett eventuellt t v å n g s s p a r a n d e u n d e r s t r ö k o d e s a k k u n n i g a s v å r i g h e t e n att a v v ä g a ett t v å n g s l å n efter den i n d i v i d u e l l a b ä r k r a f t e n . I n n a n f r å g a n o m u t t a g a n d e av ett t v å n g s l å n u p p toges till n ä r m a r e p r ö v n i n g , b o r d e m e d h ä n s y n h ä r t i l l varje m ö j l i g h e t a t t p å frivillighetens v ä g n å åsyftat r e s u l t a t p r ö v a s . Penningpolitiken. D e av r i k s b a n k e n tillkallade s a k k u n n i g a för u n d e r s ö k n i n g a v p e n n i n g p o l i t i k e n efter k r i g e t (se del IV sid. 239 s a m t n e d a n sid. 409) avgåvo u t l å t a n d e i ä m n e t d e n 22 n o v e m b e r 1943. D e s a k k u n n i g a m e d d e l a d e h ä r de slutsatser, till vilka en t i l l ä m p n i n g av d e n dittills g o d t a g n a m å l s ä t t n i n g e n för p e n n i n g p o l i t i k e n syntes l e d a i den situation, s o m k u n d e v ä n t a s r å d a i Sverige efter ett v a p e n s t i l l e s t å n d . Dessa slutsatser i n n e f a t t a d e d o c k icke en r e k o m m e n d a t i o n av en viss, a v d e n faktiska u t v e c k l i n g e n o b e r o e n d e m å l s ä t t n i n g för d e n e k o n o m i s k a politiken. H ä r b e r ö r d a del a v s a k k u n n i g u t l å t a n d e t var av följande innehåll. »Om den penningpolitiska målsättningen efter kriget formuleras i anslutning till det från år 1931 tillämpade, allmänna programmet för penningpolitiken, sådant detta under årens lopp utbyggts och nyanserats, innebär detta att såsom norm för penningpolitiken uppställes en stabilisering av prisnivån inom de gränser, som betingas av fluktuationerna i varuförsörjningen i den mån dessa sammanhänga med växlingar i den inhemska produktiviteten eller i bytesrelationerna med utlandet. Det kan emellertid ifrågasättas, om detta program bör anknytas till läget vid krigets slut, vilket skulle innebära att den prisstegring, som betingats av inkomstnivåns höjning under kriget, skulle tillåtas fortbestå. Alternativt kunde man genom en parallell sänkning av inkomster och priser genomföra en sådan reduktion av inkomstvolymen, att prisnivån från tiden före kriget återställdes om varuförsörjningen åter nådde förkrigsläget. Kompromisser mellan dessa alternativ äro givetvis tänkbara. En med monetära medel dirigerad och genom en lönesänkning underbyggd deflationsprocess, åsyftande att i högre grad än vad som sker genom förbättringen av varuförsörjningen återställa förkrigstidens penningvärde, skulle vara förbunden med en omställning av arbetsmarknaden med åtföljande arbetslöshet, vars omfattning bleve beroende av den intensitet, med vilken deflationspolitiken skulle bedrivas. Den skulle därigenom komma i konflikt med kravet på vidmakthållande av full sysselsättning, vilket ingår som ett väsentligt led i det penningpolitiska programmet sådant detta under det förflutna årtiondet utvecklats. Från angivna utgångspunkter kan i prispolitiskt hänseende hävdas, att en konsekvent tillämpning av den hittillsvarande allmänna målsättningen för penningpolitiken — med bortseende från de internationella komplikationer som kunna föreligga och vilka behandlas nedan — leder till att en till följd av förändringar av produktiviteten inom landet eller gynnsammare bytesrelationer med utlandet förbättrad varuförsörjning borde helt få slå igenom i prisbildningen men att å andra sidan tills vidare inga åtgärder borde vidtagas, som syftade till att eliminera den prisstegring i jämförelse med förkrigsläget, som vid den förhöjda inkomstnivån kunde väntas komma att kvarstå även sedan varuförsörjning och importkostnader eventuellt återgått till förkrigsläget. Den härav följande förskjutningen i relationen mellan gäldenärer och borgenärer skulle sålunda få godtagas. Men hänsyn till svårigheten att vid den praktiska tillämpningen av detta program utgå från distinktionen

211 mellan sådana prisförändringar som sammanhänga med varutillgångens växlingar och sådana som betingas av fluktuationer i inkomstnivån, blir det för politikens utformning i det konkreta fallet avgörande kriteriet, huruvida prissänkningen utlöser sådana depressiva tendenser inom näringslivet som hota att leda till en mera allmän arbetslöshet. Skulle så vara förhållandet framstår det som motiverat att tillgripa åtgärder i syfte att förebygga ett vidare prisfall. I lönepolitiskt avseende bleve innebörden närmast, att förändringar i den vid tidpunkten för vapenstilleståndet rådande nominallönenivån icke skulle eftersträvas av peningpolitiska skäl; detta omdöme innefattar tydligen icke något ståndpunktstagande till frågan, huruvida en ändring av lönesättningen eller av löneavvägningen olika grupper emellan kan motiveras ur andra synpunkter än de här berörda. En förbättring av försörjningen skulle under sådana förhållanden giva upphov till motsvarande höjning av reallönenivån. Av vad som tidigare anförts framgår, att försök att under den första tiden efter kriget genom en nominallönehöjning påskynda en förbättring av reallönenivån — liksom strävanden att sänka nominallönerna i syfte alt reducera produktionskostnaderna — ha en oviss inverkan på den faktiska utvecklingen av reallönerna och sysselsättningen. I den mån den angivna inriktningen av penningpolitiken skulle medföra, att den svenska kronan internationellt komme att framstå såsom under- eller övervärderad, skulle en förändring av växelkurserna behöva vidtagas för att åstadkomma en normal relation mellan priserna på de varor som ingå i utrikeshandeln och priserna på de egentliga hemmamarknadsvarorna. Om en dylik växelkursändring av förut antydda grunder icke skulle kunna genomföras, ställes man inför valet att antingen modifiera målsättningen och låta den inhemska prisnivån anpassa sig efter den internationella prisrörelsen, varvid en motsvarande förskjutning av den inhemska nominallönenivån skulle framstå som befogad, eller att söka nå det för prispolitiken uppställda målet genom att tillgripa andra medel, som äro förenliga med Sveriges valutapolitiska 1 åtaganden. I sistnämnda fall kan en reglering av bytesförhållandena med utlandet bli oundviklig. Skulle ett dylikt val aktualiseras, måste olägenheterna av en sådan reglering — som lätt skulle kunna få en mera permanent karaktär — vägas mot de ogynnsamma verkningarna av en allmän förskjutning av den svenska pris- och lönenivån, vare sig denna förskjutning ginge i inflatorisk eller deflatorisk riktning.»

20.

Statsfinanserna.

Skattelagstiftning. Erfarenheten hade visat, att kontrollen över den allmänna omsättningsskatten icke fungerat tillfredsställande. Taxeringsnämnderna, som jämte sina övriga uppgifter haft att verkställa taxeringen till omsättningsskatt, hade uppenbarligen icke kunnat ägna tillräcklig uppmärksamhet häråt och hade även i många fall saknat erforderliga kvalifikationer för att nöjaktigt kunna fullgöra ifrågavarande uppdrag. En ännu mera framträdande brist i det rådande kontrollsystemet hade varit, att de månatligen avlämnade redovisningarna icke blivit föremål för en saklig granskning förrän efter beskattningsårets utgång i samband med taxeringen. Detta hade för illojala skattebetalare inneburit möjlighet att genom orikliga uppgifter bereda sig uppskov med skattens erläggande under avsevärd lid, ett förhållande som måste anses så mycket mera otillfredsställande som det här gällde medel, vilka skattebetalaren själv normalt uppburit av allmänheten redan i samband med försäljningen. Förslag i ämnet, åsyftande en skärpt kontroll över den allmänna omsättningsskatten, framlades av Kungl. Maj:t i proposition nr 351 vid 1943 års riksdags höstsession. Propositionen godkändes av riksdagen och förordning utfärdades den 17 december 1943 (nr 851) angående ändring i vissa delar av omsättningsskatteförordningen, avsedd att träda i kraft den 1 januari 1944. Ändringarna inneburo i huvudsak, att en fortlöpande saklig granskning skulle äga rum beträffande de skattskyldigas redovisningsuppgifter, vilken granskning skulle ankomma på länsstyrelsen. Efter räkenskapsårets utgång skulle taxering till allmän omsättningsskatt äga rum, vilken likaledes skulle verkställas av länsstyrelsen. För undvikande av skiljaktiga beslut skulle omsättningsskattetaxeringen verkställas först sedan inkomsttaxeringen blivit avgjord av prövningsnämnden. Samtidigt med nämnda förordning utfärdades bestämmelser (SFS nr 852 och 853) om undantagande från skärpt omsättningsskatt av vissa slag av mattor och skodon. Bristen på bilgummi hade framkallat strävanden att, särskilt i fråga om tyngre lastbilar, ersätta gummiringarna med ringar av annat material, särskilt trä. Genom en kungörelse den 4 juni 1943 (nr 285) hade tillfällig eftergift skett i det i motorfordonsförordningen förekommande förbudet mot att å

213 automobil använda andra ringar än antingen luftringar eller i vederbörlig ordning godkända halvmassiva ringar (se del IV sid. 427). Trots detta hade användningen av ringar av annat material än gummi fått mycket ringa omfattning. En orsak därtill var sannolikt den avsevärt högre skatt som enligt automobilskatteförordningen den 2 juni 1922 (nr 260) drabbade bilar med dylika ringar i jämförelse med de gummiringförsedda bilarna. Denna högre beskattning, vilken tillkommit på grund av den ökade vägslitning, som de hårda bilringarna framkallade, befanns lämpligen böra åtminstone tillfälligt upphävas. Härom framlade Kungl. Maj:t förslag i proposition till 1943 års riksdags höstsession, nr 349, vilken av riksdagen bifölls. Som följd härav föreskrevs genom förordning den 19 november 1943 (nr 778), att skatten för automobil med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk skulle — under förutsättning att ringarna voro av en typ som godkänts av trafikkommissionen — för tiden 1 juni 1943—31 december 1945 utgå efter samma grunder, som gällde beträffande automobil med ringar av mjuk kautschuk. Med bifall till proposition vid 1943 års höstriksdag nr 355 beslöt riksdagen bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva avdrag vid taxering under åren 1944 och 1945 till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt krigskonjunkturskatt för p e n n i n g g å v a å minst 1 000 kronor, som lämnats t i l l l i n d r a n d e av nöd b l a n d c i v i l b e f o l k n i n g e n i krigshärj a d e l ä n d e r . Bevillningsutskottet som, trots principiella betänkligheter, tillstyrkt förslaget i ämnet, förklarade sig vilja starkt understryka vikten av att ett medgivande av ifrågavarande avdragsrätt icke finge innebära ett återbeträdande av den väg för anslagsbeviljande i form av skattelättnad, som riksdagen genom sitt tidigare ställningstagande till hithörande spörsmål velat undvika (jfr del IV sid. 483). Beträffande t a x e r i n g s f ö r f a r a n d e t under åren 1942 och 1943 hade vissa åtgärder vidtagits, avsedda att provisoriskt avhjälpa de brister, som, enligt vad allmänt erkändes, vidlådde detsamma, i avvaktan på att en mera definitiv nyordning här komme till stånd såsom resultat av sedan länge pågående förberedelsearbeten härutinnan (se del III sid. 209, 455). Behovet av en omorganisation av beskattningsnämnderna hade framträtt särskilt starkt under de senaste åren med den betydande stegring av taxeringsarbetets svårighetsgrad och omfattning, som därunder ägt rum. Förslag, berörande hela det vidlyftiga frågekomplexet, förelades riksdagen vid höstsessionen 1943 i proposition nr 345. I allt väsentligt blev denna avriksdagen bifallen och som följd härav utfärdades den 17 december 1943 förordning (nr 855) angående ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379). Samtidigt utfärdades författningar (nr 856—863), innefattande av taxeringsreformen föranledda ändringar i ett flertal andra skatteförfattningar. De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1944. I samband härmed upphävdes förordningen den 30 juni 1943

214 (nr 489) angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet år 1942 i fråga om taxeringsförfarandet år 1944. Då ifrågavarande reform icke k a n anses vara mera än till en del föranledd av rådande krisläge, saknas anledning att här närmare redogöra för densamma. I korthet må dock innebörden därav angivas. Systemet med särskilda taxeringsnämnder, vilket under de närmast föregående åren provisoriskt prövats, infördes nu som en bestående institution. Dessa särskilda taxeringsnämnder skulle handha taxeringen av vissa grupper av skattskyldiga, vilkas deklarationer för sin behandling fordra speciell sakkunskap (i huvudsak aktiebolag och andra juridiska personer med undantag av oskifta dödsbon och familjestiftelser), övriga (s. k. lokala) taxeringsnämnder skulle förstärkas därigenom att vederbörande länsstyrelse förordnade lämplig person att såsom taxeringskonsulent inom visst område av länet, omfattande ett antal taxeringsdistrikt, granska och inför nämnden föredraga deklarationer och andra uppgifter, vilka avgivits av sådana rörelseidkare, som vore fysiska personer, oskifta dödsbon eller familjestiftelser. Längre tid skulle beredas för arbetet inom vissa taxeringsnämnder samt en del arbetsuppgifter avlastas från ordförandena i nämnderna och i stället åläggas vederbörande häradsskrivare eller tjänsteman i stad. 1 fråga om prövningsnämnderna genomfördes en fastare organisation och en längre arbetsperiod i syfte att därigenom vinna en allsidigare behandling av målen och som följd härav en minskning av antalet besvär till skattedomstolarna. Beträffande den allmänna fastighetstaxeringen föreskrevs en förstärkning av ledningen av arbetet i beredningsnämnderna samt, såsom en följd av den ändrade organisationen av prövningsnämnderna vid den årliga laxeringen, viss ändring i organisationen av fastighetsprövningsnämnderna. Därjämte föreskrevs en mindre förlängning av fastighetstaxeringsnämndemas och fastighetsprövningsnämndernas arbetsperiod. För att länsstyrelserna skulle kunna fullgöra de ledande och övervakande uppgifter, som avsågos skola ankomma på dem, genomfördes en förstärkning av deras personal. En särskild taxeringsavdelning bestämdes skola inrättas å varje landskontor. Slutligen stadgades viss utvidgad uppgiftsskyldighet vid taxering, närmast för att förbättra kontrollen beträffande jordbrukarnas deklarationer.

21.

Statlig informationsverksamhet.

Från den 1 juli 1943 överfördes sektionen Aktiv hushållning inom informationsstyrelsens upplysningsavdelning till priskontrollnämnden. Inom informationsstyrelsen fortgick verksamheten i övrigt med samma uppdelning på avdelningar som förut. Styrelsens allmänna avdelning hade liksom tidigare som sin främsta arbetsuppgift att följa den utländska propagandan i Sverige. Ett ingripande av viss räckvidd vidtogs på filmpropagandans område därigenom att informationsstyrelsen på allmänna avdelningens förslag den 10 december 1943 avlät en skrivelse till rikets landsfogdar och förste stadsfiskalen i Stockholm, vari vederbörandes uppmärksamhet fästes på de allt vanligare visningarna av censurförbjudna propagandafilmer inför s. k. slutna sällskap samt förordades en skärpt kontroll med avseende på dylika föreställningar. Avdelningens egen filmverksamhet bedrevs numera i samverkan med sektionen för kulturell folkberedskap. Produktionen av nationellt syftande, historiska och sociala kortfilmer fortsattes i samarbete med olika privata filmföretag. För bild- och matristjänsten tillämpades något andra former än förut. Sedan samarbetet med försvarsstabens pressdetalj upphört — denna hade numera erhållit medel att själv finansiera utsändningar av militära bilder och matriser — skedde matrisutsändningarna under medverkan av informationsstyrelsens upplysningsavdelning. I viss utsträckning kommo matriserna till användning i den svenska utlandspropagandan. Befattningen med de i tidigare redogörelser omnämnda utsändningarna genom Svenskinternationella pressbyrån överflyttades till utrikesdepartementets pressbyrå. Från informationsstyrelsens upplysningsavdelning utsändes under andra halvåret 1943 215 artiklar till pressen. Artiklarna behandlade bl. a. varjehanda jordbruksfrågor, bekämpningen av skadeinsekter, arbetsmarknadsoch bränslefrågor, priskontrollen samt brand- och luftskydd. I samarbete med Svenska slöjdföreningen påbörjades en artikelserie om bostads- och heminredningsfrågor. Till Svensk-amerikanska nyhetsbyrån levererades artiklar för distribution till den svenskspråkiga pressen i Förenta staterna. För folkförsörjningen viktiga kampanjer understöddes som förut i samarbete med vederbörande kommissioner genom upplysande artiklar, repor-

216 tage och aktuella bilder. Sådana gällde t. ex. Sveriges ungdomsberedskaps rikstävling, den fortsatta skrot- och gummiinsamlingen, strävandena att öka framställningen av A. I. V.-foder och torvproduktionen. Särskild uppmärksamhet ägnades även försöken att åstadkomma bättre hushållning med skor och kläder samt rådgivningen för bättre utnyttjande av livsmedelsransonerna. Två informationsdagar för pressen höllos. Därjämte förekommo presskonferenser rörande särskilda försörjningsfrågor. En pressresa anordnades till Värmland. I samarbetskommittén för sparpropaganda medverkade informationsstyrelsen genom sin upplysningsavdelning som förut. Av tidskriften »Från departement och nämnder» utkommo 12 nummer. Granskningen av svenska tidningar fortgick liksom tidigare och dagliga pressöversikter utarbetades till tjänst för befattningshavare hos statliga myndigheter och krisorgan. Verksamheten vid informationsstyrelsens avdelning för rådgivning och dispens bedrevs i oförändrade former och i något ökad omfattning. G:a 2 200 muntliga förfrågningar gjordes av publicitetsorgan och myndigheter. Härtill kom ett stort antal skriftliga framställningar, som vederbörligen besvarades. Ett 50-tal meddelanden offentliggjordes rörande spionerimål o. dyl. Förtroliga meddelanden sändes till chefredaktörer och tidningsredaktioner beträffande frågor av ömtålig karaktär. På avdelningen ankom som förut att granska för utförsel avsedda fotografier, filmer och andra bilder och att i sådana ärenden meddela beslut. Den med Folkberedskapen samverkande ombudsorganisationen omfattade vid årets slut ombud i 2 153 kommuner och 825 ortsnämnder. Ett antal ombuds- och informationskonferenser höllos i skilda delar av landet under medverkan av Folkberedskapens sekretariat, varvid förekommo upplysningsföredrag om den utrikespolitiska situationen och försörjningsläget m. m. Konferenserna utvidgades delvis till att omfatta även representanter för distriktsstyrelserna i fackliga, politiska, kulturella, folkbildnings-, nykterhets- och kvinnoorganisationer inom de län, där konferenserna ägde rum. Även företrädare för den militära personalvården inbjödos. Konferens med Folkberedskapens länsombud ägde rum den 18— 19 augusti med deltagande av ett 50-tal ombud. Vid denna konferens liksom ock vid sammanträden med Folkberedskapens nämnd höllos informerande föredrag av flera fackmän. Den upplysningsskrift med vägledning för rikets medborgare i händelse av krig, vars utgivning genom Kungl. Maj:ts beslut den 17 juni 1943 uppdragits åt informationsstyrelsen och inom denna handhafts av Folkberedskapen, färdigställdes och distribuerades under sommaren. Av denna skrift, som erhöll titeln »Om kriget kommer», trycktes 2 700 000 exemplar, vilka distribuerades till allmänheten i alla delar av landet, delvis genom förmedling av kristidsnämnderna samt åtskilliga personalorganisationer och yrkesgrupper. Även en finskspråkig upplaga av skriften, avsedd för den finsk-

217 talande befolkningen i Norrbotten, utgavs och distribuerades genom länsstyrelsens i Luleå försorg. En vidsträckt spridning gavs även åt en skrift med namnet »De politiska flyktingarna i Sverige», en broschyr rörande ransoneringsåtgärder m. m., benämnd »24 frågor och svar», en broschyr rörande luftskyddet, »Om det gäller oss», utgiven tillsammans med Riksluftskyddsförbundet, samt tvenne broschyrer med titel »Hemvärnet», utgivna resp. av Riksförbundet för Sveriges försvar och Centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet. Även andra upplysningsskrifter distribuerades i större eller mindre omfattning. Den av Folkberedskapen bedrivna förtroliga informationstjänsten till civila eller militära befattningshavare m. fl. fortsattes och utvidgades. Klarläggande av rykten av skilda slag skedde som förut genom utsändande av nummer i serien »Varför — Därför». Nya nummer i serien »Frågor och svar» utsändes till Folkberedskapens ombud samt till militära förband. Särskild uppmärksamhet ägnades bl. a. åt flyktingproblemen och föranledde utredningar, vilkas resultat framlades i pressen. Rörande den verksamhet som bedrivits av A k t i v h u s h å l l n i n g , vilken, som ovan nämnts, fr. o. m. den 1 juli 1943 överflyttats från informationsstyrelsen till priskontrollnämnden, lämnas nedan å sid. 424 en översikt, omfattande hela budgetåret 1943/44.

Tionde avdelningen Tiden januari—juni 1944

1.

Inledning.

Den a l l m ä n n a k o n j u n k t u r s t ä 11 n i n g e n företedde under förra hälften av 1944 i stort sett samma drag som under närmast föregående år. Man kan i viss mån, såsom skett i konjunkturinstitutets rapport angående läget under våren 1944, karakterisera hela denna period som en tid av stabiliserad högkonjunktur. Försörjningen var förhållandevis god i fråga om såväl jordbruksprodukter som — om än med vissa markerade undantag — industrivaror och bränslen. Vad livsmedlen angår framträdde särskilt en anmärkningsvärd lättnad på köttmarknaden, vilken sammanhängde med vissa egenheter beträffande fodermedelstillgången. Till jordbruksdriftens upprätthållande samt till en relativt god råvaruförsörjning bidrog, att lejdtrafiken på Amerika kunde pågå utan avbrott. Emellertid försämrades sxportmöjligheterna framför allt för skogsindustriens produkter, vilket ogynnsamt påverkade dessa industriers verksamhet och föranledde en i viss mån stegrad arbetslöshet särskilt inom massaindustrien. Byggnadsverksamheten hölls uppe på en hög nivå. Inom de industrigrenar, som under de gångna åren företrädesvis tagits i anspråk för försvarets räkning, skönjdes en alltmer markerad omläggning av produktionen från tillverkning för militära till tillverkning för civila ändamål, över huvud började inom näringslivet hänsyn till ett förväntat fredstillstånd med friare handelsutbyte göra sig allt starkare gällande. I samband härmed stod en på flera områden framträdande ökad tillverkning på lager. En viss försiktighet och återhållsamhet kunde sägas i växande mån prägla affärsverksamheten. Den allmänna prisnivån förblev i stort sett orubbad. Ett program för penningpolitiken under en blivande fredskris godkändes av riksdagen av den innebörden, att en stabilisering av penningvärdet borde eftersträvas inom de gränser som betingades av fluktuationer i varuförsörjningen, sammanhängande med växlingarna i den inhemska produktiviteten eller i bytesrelationerna med utlandet. I fråga om den s t a t l i g a r e g l e r i n g e n a v h u s h å l l n i n g e n visade det sig möjligt att i enskilda fall lätta på restriktionerna. Så skedde t. ex. på det industriella området, där förbrukningsransoneringen avskaffades beträffande vissa metaller och smärre lättnader även i andra fall genomfördes i försäljningsbestämmelserna. Prisregleringen kunde i fråga om livsmedlen på vissa punkter hävas, såsom beträffande fågel och vilt, fisk och

222 grönsakskonserver. Hänsyn till ett kommande ej alltför avlägset fredstillstånd präglade i särskild grad planläggningen av vedproduktionen för nästkommande säsong genom de anordningar som här vidtogos i syfte att begränsa statens risker vid ett läge med friare bränsleimport. Det under år 1943 igångsatta p l a n e r i n g s a r b e t e t f ö r ö v e r g å n g s t i d e n e f t e r e t t v a p e n s t i l l e s t å n d och för mildrande av den första fredstidens omställningssvårigheter intensifierades under våren 1944 i samband med att hela verksamheten nu samordnades under ett gemensamt organ. Ett första viktigt resultat gav detta beredskapsarbete genom den allmänna beredskapsstat på ej mindre än 1 274 milj. kronor, som riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag antog, avsedd att under olika villkor med hänsyn till lägets svårighetsgrad tagas i anspråk för att möta väntade rubbningar på arbetsmarknaden. För den t e k n i s k a f o r s k n i n g e n s befrämjande anslog riksdagen, i fullföljd av de beslut som härutinnan fattats under de två föregående åren, betydande belopp. En fråga, vars vikt under krigets gång alltmer accentuerats, nådde vid 1944 års riksdag sin lösning, nämligen samordnandet av de skilda grenarna av den c i v i l a f ö r s v a r s b e r e d s k a p e n (luftskydd och brandskydd samt utrymnings- och undanförselväsendet m. m.) till ett enhetligt civilförsvar, sidoställt och samverkande med det militära försvaret.

2.

Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur.

Tvångsförfogande över egendom. Genom lag den 28 april 1944 (nr 175) har giltighetstiden för allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) utsträckts till utgången av juni 1945. Till samma tidpunkt har även giltighetstiden för allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613) förlängts genom förordning den 28 april 1944 (nr 176). Även lagen den 14 maj 1943 (nr 245) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar har prolongerats till utgången av juni 1945 genom lag den 31 mars 1944 (nr 152). Så har jämväl genom kungörelse och cirkulär s. d. (nr 153 och 154) skett beträffande tillämpningskungörelsen den 14 maj 1943 (nr 246) till nyssnämnda lag samt cirkuläret s. d. (nr 247) till generalpoststyrelsen och länsstyrelserna med provisoriska föreskrifter rörande gäldande av ersättning för vissa förnödenheter, vilka tagas i anspråk jämlikt rekvisitionslagen. Den 18 februari 1944 har utfärdats förordning (nr 54) om uttagning under fredstid av motorfordon m. m. för vissa civila behov under krig eller krigsfara (civil uttagningsförordning). I samband därmed bestämdes genom särskild förordning (nr 55), att förordningen den 9 oktober 1942 (nr 832) om uttagning under fredstid av vissa förnödenheter för krigsmaktens behov (se del IV sid. 15) skulle benämnas militär uttagningsförordning. Samtidigt utfärdades kungörelse (nr 57) med vissa bestämmelser om utnyttjande vid krig eller krigsfara av landets motorfordonspark m. m., varjämte genom författningar nr 56 samt 58—60 vidtogos vissa av nyssnämnda författningar föranledda ändringar i rekvisitionsförordningen, luftskyddskungörelsen samt kungörelserna den 26 maj 1939 (nr 414) med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseeende å planläggning av rekvisition och förfogande m. m. och den 27 november 1942 (nr 885) angående uppgiftsskyldighet beträffande motorredskap m. m. Närmaste anledningen till utfärdandet av ifrågavarande författningar var den begränsning som till följd av knappheten på gummi m. m. skett i antalet tjänstedugliga motorfordon och önskvärdheten av att under sådana förhållanden de tillgängliga fordonen utnyttjades på mest rationella sätt. Det syntes angeläget, att

224 minsta möjliga antal fordon reserverades för fixerade uppgifter, medan så stor del av fordonsparken som möjligt behölles rörlig för att vid varje särskild tidpunkt kunna användas för de ur samhällelig synpunkt mest angelägna behoven. Genom kungl. brev den 8 juli 1943 hade föreskrifter meddelats, vilka syftade till en av fordonsbristen betingad centralisering av den i fredstid skeende uttagningen av motorfordon för olika ändamål. Kungl. Maj:t uppdrog genom nämnda brev åt överbefälhavaren att, i samråd med trafikkommissionen och efter hörande av övriga berörda myndigheter, fastställa det antal motorfordon, motorredskap och släpfordon, vilka under fredstid skulle bli föremål för uttagning såsom förberedelse till anskaffning genom förfogande eller på annat sätt under krig i och för organisationen för byggnads- och reparationsberedskapen, lokala flygfältsreparationsberedskapen, civila luftskyddet, utrymningsväsendet, postverket, telegrafverkets reparations- och nybyggnadstjänst, järnvägarnas reparationsberedskap, vägväsendets underbålls- och reparationsberedskap samt drivmedelscentralen. Uttagning, varom här var fråga, skulle begränsas till behov, vilka för sitt tillgodoseende oundgängligen krävde, att fordon eller redskap vore tillgängliga. Arméförvaltningens tygavdelning skulle för samtliga nämnda civila behov liksom för militära behov vara biluttagningsmyndighet. Överbefälhavaren anmodades tillse att, med hänsyn till det försämrade försörjningsläget i fråga om lastautomobiler och förnödenheter till sådana, uttagning för krigsmaktens räkning av lastautomobiler icke företoges i vidare omfattning än som funnes oundgängligen erforderlig. I den förutnämnda civila uttagningsförordningen regleras närmare formerna för och tillvägagångssättet vid fordonsuttagningen för civila ändamål. Överbefälhavaren äger att, i samråd med trafikkommissionen och efter hörande av vederbörande andra civila myndigheter, fastställa motorfordonsplanen, upptagande det antal motorfordon och motorredskap, som skall uttagas för de olika ändamålen. Uttagningen skall av arméförvaltningens tygavdelning såsom uttagningsmyndighet ske under hänsynstagande till den uttagning, som är avsedd att äga rum enligt militära uttagningsförordningen samt så bedrivas, att behov, som skola tillgodoses även under krig eller krigsfara men för vilka uttagning icke äger rum, bliva i minsta möjliga mån åsidosatta. En förutsättning för att den fasta uttagningen må kunna hållas inom en snäv ram är givetvis att möjlighet finnes att nöjaktigt tillgodose uppkommande behov av ej preciserade slag av samhällsviktiga transporter annorledes än genom ianspråktagande av uttagna fordon. Detta förutsätter emellertid, att det återstående bilbeståndet lägges under en verksam och kraftfull transportledning. Just detta skäl har i främsta rummet varit bestämmande för den anordning med länstrafikledare såsom lokalt verksamma biträden åt trafikkommissionen, vilken genomförts fr. o. m. den 15 februari 1944 (se sid. 235). Anordningen utgör ett led i uppbyggandet av en a l l m ä n c i v i l t r a f i k l e d n i n g vid krig eller krigsfara, vilken planlagts med en till trafikkommissionen knuten rikstrafikledare i spetsen. Den ovannämnda kungörelsen nr 57/1944 innehåller bestämmelser angående ordningen för militära och civila myndigheters ianspråktagande av motorfordon och motorredskap, sedan vid krig eller krigsfara en allmän

225 civil trafikledning upprättats. Det stadgas som allmän regel, att motorfordon eller motorredskap som uttagits jämlikt militära eller civila uttagningsförordningen icke får tagas i anspråk för annat ändamål än det som med uttagningen avsetts (för krigsmaktens behov, för civil myndighet eller för kommuns eller visst enskilt företags behov). Dock får, i syfte att på bästa sätt utnyttja fordonsparken, uttaget fordon eller redskap under den tid det icke begagnas av den myndighet, för vars räkning detsamma uttagits, för andra angelägna ändamål tagas i bruk av trafikledningen. Fordon eller redskap, som enligt endera uttagningsförordningen undantagits från uttagning, får icke utan trafikledningens tillstånd tagas i anspråk av annan än den till vars förmån undantaget gäller. Vid uppkommande oförutsett eller tillfälligt behov av motorfordon eller motorredskap skall vederbörande myndighet hänvända sig till trafikledningen, som, i den m å n transporten i fråga ej lämpligen kan utföras med annat transportmedel, h a r att anvisa eller tillhandahålla lämpligt fordon eller redskap. I trängande fall och då skyndsamhet är av nöden kan militär eller civil myndighet utan hinder av gällande bestämmelser taga i anspråk erforderligt fordon eller redskap men är då skyldig att så snart ske kan underrätta trafikledningen härom. Med ianspråktagande avses enligt kungörelsen anskaffning eller utnyttjande genom rekvisition, förfogande eller på annat sätt, exempelvis genom köp eller hyresavtal. Kungörelsen innehåller även bestämmelser om utnyttjande vid krig eller krigsfara på mest ändamålsenligt sätt av staten tillhöriga motorfordon och motorredskap. Vissa ytterligare ändringar i rekvisitionsförordningen skedde genom förordningar den 31 mars 1944 (nr 139) och den 22 juni 1944 (nr 385). Beträffande reparation av motorfordon m. m. under krig utfärdades kungörelse den 30 juni 1944 (nr 517). Moratorielagstiftning m. m. Genom lag den 17 mars 1944 (nr 106) har den i lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger stadgade giltighetstiden för kupong, som där avses (se del IV sid. 241), utsträckts t. o. m. den 30 juni 1945. Till samma tidpunkt har även lagen den 4 juni 1943 (nr 275) om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkurs prolongerats genom lag den 17 mars 1944 (nr 107). Samtidigt har genom kungörelse s. d. (nr 108) förordnats, att tid, inom vilken borgenär i Aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs äger anmäla sig att lyfta utdelning i konkursen, icke skall utgå före den 1 juli 1945. Under åren 1939 och 1940 hade utfärdats vissa författningar, avsedda att bereda värnpliktiga, som under rådande beredskapstillstånd tagits i anspråk för den militära beredskapstjänsten, ekonomiskt skydd av moratoriekarak15—418786

226 tär mot av militärtjänstgöringen föranledda menliga påföljder. Dessa författningar voro lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m., lagen den 31 oktober 1939 (nr 782) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. och lagen den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. (se del I sid. 32 och 200). Genom förhållanden, som uppstått under krisens fortgång, uppkom fråga dels om utvidgning i vissa hänseenden av de förmåner, som genom nyssnämnda lagstiftning tillerkänts de värnpliktiga, dels om utsträckning av ifrågavarande förmåner till grupper av värnpliktiga, som ej innefattades under gällande bestämmelser, samt till vissa eljest i försvarsberedskapen tjänstgörande personer. Förslag härutinnan förelades 1944 års riksdag i proposition nr 151, vilken av riksdagen godkändes, varefter författningar i ämnet utfärdades den 26 maj 1944 med tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1944. Genom lag sagda dag (nr 244) upphävdes de tre ovannämnda författningarna, varjämte nya bestämmelser meddelades i form av en förordning (nr 245) angående tillämpning av moratorielagen å värnpliktiga m. fl. Förordningen innehåller särskilda bestämmelser i fråga om hyra och bostadsrätt, i fråga om avbetalningsköp och i fråga om utmätning och konkurs. I huvudsak överensstämma dessa med tidigare gällande bestämmelser, dock med vissa utvidgningar och preciseringar av anståndsreglerna. Dessa skola enligt den nya författningen äga tillämpning beträffande alla värnpliktiga, således även sådana, vilka fullgöra tjänstgöring som även i fredstid skulle ha ålegat dem, med undantag av elever vid krigsskola samt värnpliktiga som undergå utbildning för vinnande av fast anställning på aktiv stat vid marinen eller flygvapnet. Dessutom gälla förordningens regler civilmilitär personal på aktiv stat eller över stat, vars tjänstgöringsskyldighet i fredstid är begränsad till viss del av året, personal som lönlös kvarstår i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet eller i flygvapnet, personal som frivilligt överförts till övergångsstat ävensom personal på reservstat eller i reserven med undantag av reserven tillhörande, från aktiv stat pensionsavgången personal, väg- och vattenbyggnadskårens personal samt icke värnpliktig personal vid sjövärnskåren. Jämkning av arrendeavtal m. m. Vad i lagen den 5 mars 1943 (nr 78) stadgats om jämkning av arrendeavtal i vissa fall i fråga om år 1943 (se del IV sid. 241) har genom lag den 10 mars 1944 (nr 71) bestämts skola gälla jämväl år 1944. I proposition i ärendet till 1944 års riksdag, nr 21, anförde chefen för jordbruksdepartementet, att i avgivna yttranden delade meningar uttalats angående behovet att giva hithörande lagstiftning förlängd giltighet. I vissa yttranden hade sålunda anförts, att lagen under år 1943 tillämpats i mycket ringa utsträckning och att

227 behov av densamma på grund därav icke förelåge. Enligt departementschefens förmenande finge dock härvid icke förbises, att frivilliga överenskommelser om jämkning av arrende säkerligen i många fall träffats mellan vederbörande parter utan att frågan hänskjutits till sådan nämnd, som avsåges i lagen. Denna hade alltså, såsom ock framhållits i flera yttranden, verkat genom sin blotta tillvaro. De skäl, som åberopats i 1943 års proposition i ämnet, syntes alltså fortfarande äga giltighet. En omständighet, som därjämte borde vinna beaktande, var, att skördeutfallet för år 1943 särskilt för vissa delar av landet blivit icke obetydligt sämre än för år 1942. Genom lag den 18 februari 1944 (nr 46) har lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. (se del II sid. 259) erhållit förlängd giltighet till utgången av år 1945. Patentlagstiftningen. Lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. samt lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. ha genom lagar den 22 juni 1944 (nr 358 och 359) erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1945. I samband med att lag den 22 juni 1944 (nr 357) utfärdats angående ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent ha vissa därav föranledda ändringar skett i förstnämnda två lagar, vilka ändringar bestämts skola träda i kraft den 1 januari 1945. De förordnanden, som tidigare, med giltighet till utgången av juni 1944, meddelats om tillämpning av vissa bestämmelser i lagen angående patent vid krig eller krigsfara m. m., dels i fråga om svenska medborgare, dels i förhållande till vissa främmande länder, ha genom särskilda kungörelser den 22 juni 1944 (nr 360—371) förlängts till utgången av juni 1945, dock vad angår Norge endast t. o. m. den 31 december 1944. Bestämmelser angående vissa statsmyndigheter, enskilda organisationer och förvaltningsorgan samt angående förmynderskap m. fl. ärenden vid krig eller krigsfara. Lagarna den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m., den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m. samt den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfålligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. ha genom lagar den 22 juni 1944 (nr 394), den 31 mars 1944 (nr 146) samt den 17 mars 1944 (nr 104 och 105) erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1945. I samband med prolongeringen av 1940 års lag angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. har, sedan riksdagen bifallit

228 förslag härom i proposition 1944, nr 200, utfärdats lag den 22 juni 1944 (nr 393) om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten m. m. I denna lag, vars giltighet begränsats till den dag då rättegångsbalken den 18 juli 1942 träder i kraft, stadgas, att inlaga eller annan handling som skall ingivas till domstol, domare, överexekutor eller nedre justitierevisionen må inlämnas genom bud e l l e r i n s ä n d a s m e d p o s t e n i betalt brev. Det sagda skall även gälla i fråga om handling som skall ingivas till militär befälhavare vid klagan över beslut i disciplinmål eller utslag av krigsdomstol. Inlämnas skriftlig vadeanmälan genom bud eller insändes den med posten, må jämväl vadepenning på enahanda sätt erläggas. Lagen har tillkommit efter framställning av militieombudsmannen närmast i syfte att minska risken av rättsförlust vid klagan i krigsrätts- och militära disciplinmål. Det har härvid ansetts, att det icke borde ifrågakomma att införa ifrågavarande lättnader på ett så vidsträckt område som den militära rättsskipningens utan att samtidigt medgiva motsvarande lättnad beträffande de allmänna domstolarna. Riksdagen har för budgetåret 1944/45 genom skrivelse nr 341 förlängt tidigare givet bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela särskilda avlöningsföreskrifter vid eventuell övergång till krisadministration. Även bemyndigandet för banko- och riksgäldsfullmäktige m. fl. att beträffande personalen vid riksdagens verk, därest så finnes påkallat, genomföra en krisadministration och i samband därmed överföra tjänstemän på en temporär krisindragningsstat har förlängts t. o. m. den 30 juni 1945 (jfr bankoutskottets utlåtande 1944 nr 55). Handeln med ransonerade varor. Vissa författningsbestämmelser ha genom kungörelser den 25 februari 1944 (nr 62 och 63), innefattande ändringar i kungörelserna den 17 juni 1943 (nr 405) och den 21 mars 1941 (nr 200), meddelats angående straff för överlåtelse eller förvärv m. m. av falska inköpskort eller personkort. Genom dessa bestämmelser har bestraffning möjliggjorts av den som förvärvat, överlåtit, utlämnat eller till salu utbjudit falska inköpskort eller personkort på samma sätt som om bevisen verkligen varit äkta, såvida strängare bestämmelser i 12 kap. strafflagen ej äro tillämpliga på grund av att vederbörande övertygats om att själv ha utfört förfalskningen eller att han ägt vetskap om densamma. Vissa närmare preciseringar ha jämväl i övrigt skett av straffbestämmelserna för olovligt förvärv eller handhavande m. m. av personkort. Krafthushållningen. Lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen avelektrisk kraft och gas (se del III sid. 17) har genom lag den 5 maj 1944 (nr 185) erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1945.

229 Utrikeshandeln. Lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. har genom lag den 5 maj 1944 (nr 184) erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1945. Försäkringsväsendet. En av de egendomsgrupper, som enligt lagen om krigsskadeersättning den 21 juni 1940 (nr 540; se del I sid. 204) var för sig utgöra i förhållande till annan egendom fristående försäkringskollektiv, omfattar fastigheter jämte vissa inventarier och produkter därå. Viss fast egendom har emellertid härvid undantagits. Sålunda ha lagens bestämmelser icke gällt huvuddelen av staten tillhöriga fastigheter, ej heller kommunikationsanstalter i allmänhet jämte därtill hörande byggnader, anläggningar och markområden, dock med undantag för järnvägar. Att de enskilda järnvägarna sålunda erhållit en särställning har berott därpå, att de utgöra säkerhet för i allmänna marknaden placerade lån av betydande storlek. I anledning av framställningar från Aktiebolaget Aerotransport och Livförsäkringsaktiebolaget Thule, vilka föranlett proposition till 1944 års riksdag, nr 248, som av riksdagen bifallits, ha av liknande skäl som åberopats i fråga om järnvägarna även flygplatser, såväl enskilda som kommunala, hänförts under krigsskadelagens tillämpningsområde. Lag härom bar utfärdats den 2 juni 1944 (nr 248). Arbetsmarknaden. Lagarna den 30 december 1939 (nr 934 och 935) om tjänsteplikt samt om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister ha genom lagar den 17 mars 1944 (nr 92 och 93) erhållit utsträckt giltighet t. o. m. den 30 juni 1945. Till samma tidpunkt har även genom lag den 30 juni 1944 (nr 464) giltighetstiden förlängts för lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m. Härvid ha även inbegripits två nya lagar, nämligen hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461) och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer den 30 juni 1944 (nr 462), vilka bestämts skola träda i kraft resp. den 1 november 1944 och den 1 januari 1945. Lönefrågor. Genom lag den 31 mars 1944 (nr 151) har giltighetstiden för lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension förlängts till utgången av juni 1945. Den militära beredskapstjänsten. Beträffande de nya författningsbestämmelser av moratoriekaraktär, som meddelats i syfte att bereda de värnpliktiga och vissa andra i beredskaps-

230 tjänsten deltagande personer ökat ekonomiskt skydd mot exekutiva åtgärder m. m. se sid. 226. Liknande förbättringar ha även genomförts i fråga om de tidigare meddelade bestämmelserna angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga genom en förordning den 9 juni 1944 (nr 283). Förslag härom hade av Kungl. Maj:t framlagts för 1944 års riksdag i proposition nr 244, vilken av riksdagen godkändes. Skyddsföreskrifterna utsträcktes genom nämnda förordning att gälla samma personalkategorier som de nyssnämnda moratorieföreskrifterna. Viss utvidgning av anståndstiden för betalning av förfallna utskylder genomfördes även. Sålunda kunde nu anstånd beviljas med indrivning av utskylder, vilka förfölle till betalning vid uppbördsstämma som till någon del inföll under tiden för militärtjänstgöringen eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut (förut två månader). Anståndet skulle gälla intill tre månader efter den värnpliktiges hempermittering eller hemförlovning, varvid dock skulle iakttagas, att anståndet städse skulle omfatta minst tre månader efter det utskylderna senast skolat erläggas. Å andra sidan stadgades, att anstånd icke fick beviljas, där det med hänsyn till den värnpliktiges ekonomiska förhållanden samt utskyldernas storlek kunde antagas, att den värnpliktige icke var i behov därav. Behovsprövning förutsattes sålunda skola ske, varvid familjebidragsnämnden skulle medverka vid utredningen. Genom den nya förordningen upphävdes förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga samt lagen den 30 december 1941 (nr 989) angående undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder. I samband härmed ersattes lagen den 17 november 1939 (nr 812) om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet genom en lag med samma rubrik den 9 juni 1944 (nr 284), vilken med hänsyn till såväl de personalkategorier, på vilka författningen var tillämplig, som dess materiella bestämmelser anslöt sig till förordningen angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl. Vissa förbättringar av de ersättningar, som utgå vid skada till följd av militärtjänstgöring ha genomförts genom ändringar, vilka enligt förordningar den 9 juni 1944 (nr 316) och den 30 juni 1944 (nr 456) skett dels i förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (den s. k. militärersättningsförordningen), dels i förordningen den 28 juni 1941 (nr 591) om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av kroppsskada (se proposition 1944 nr 107 och andra lagutskottets utlåtande nr 38). Ändringarna i militärersättningsförordningen innebära såväl en utvidgning av förordningens tilllämpningsområde som ökade förmåner beträffande förutsättningarna för

231 ersättningens utgående och de medgivna ersättningsbeloppen. Jämväl ändringarna i fråga om familjebidragen vid kroppsskada innefatta i flera hänseenden förmånligare ersättningsregler än de förut gällande. I krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521) ha genom förordning den 15 juni 1944 (nr 322) vissa ändringar vidtagits, åsyftande dels en förenkling i bidragsformerna, dels ock möjliggörandet vid krig eller krigsfara av vissa organisatoriska förenklingar. Byggnads- och bostadsväsendet. Genom lag den 17 mars 1944 (nr 94) har lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete prolongerats t. o. m. den 30 juni 1945. Giltighetstiden för lagarna den 19 juni 1942 (nr 429 och 430) om hyresreglering m. m. samt om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. har genom lagar den 31 mars 1944 (nr 120 och 121) utsträckts t. o. m. den 30 september 1945. Prisregleringen. Prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459) har genom lag den 31 mars 1944 (nr 149) erhållit förlängd giltighet till utgången av juni 1945. Så har jämväl genom kungörelse s. d. (nr 150) skett beträffande tillämpningskungörelsen till prisregleringslagen den 4 juni 1943 (nr 309). Penningväsendet. En rad författningar på penning- och bankväsendets område av beredskaps- eller kristidsnatur, vilkas giltighet begränsats till utgången av juni 1944, ha prolongerats på ytterligare ett år, d. v. s. till utgången av juni 1945. Så har skett genom lagar den 31 mars 1944 (nr 145, 147 och 148) beträffande lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m., lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv samt valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), genom lag den 21 april 1944 (nr 156) beträffande den s. k. clearinglagen den 16 februari 1934 (nr 19) ävensom genom förordning den 19 maj 1944 (nr 208) beträffande förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Vidare har riksbanken genom kungörelse den 22 juni 1944 (nr 490) medgivits fortsatt befrielse t. o. m. den 30 juni 1945 från skyldighet att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Till samma tidpunkt har förlängning jämväl av riksdagen beslutats beträffande dels bemyndigandet för Konungen att under krig, vari riket befinner sig, utom riket upptaga lån, dels bemyndigandet för riksgäldskontoret att till riksbanken i valutavårdande syfte

232 överlämna skattkammarväxlar eller skuldförbindelser i annan form, dels ock bemyndigandet för fullmäktige i riksbanken att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden fatta de beslut, som påkallas av förhållandena, även om dessa icke skulle stå i överensstämmelse med föreskrifterna i bankoreglementet (se riksdagens skrivelse nr 91 samt bankoutskottets utlåtanden nr 20 och 21). Bolagslagstiftningen. Genom lag den 12 maj 1944 (nr 190) har förordnats, att vad i lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag stadgas i fråga om utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning för räkenskapsår, som utgått den 31 december 19421 eller senare, dock före den 31 december 1944, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om vinstutdelning för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1944 eller senare, dock före den 31 december 1945. Undanförsel av varuförråd. Genom kungörelse den 8 januari 1944 (nr 10) om skyddsplacering av varuförråd m. m. har meddelats bestämmelser, avsedda att giva en fastare organisation åt verksamheten för undanförsel vid krig eller krigsfara av varor och viss annan egendom. Med den i kungörelsen införda nya termen s k y d d s p l a c e r i n g avses uppläggande av varor å sådan ort eller plats, som erbjuder önskvärd trygghet mot att varorna, i händelse av krig, genom fiendens ålgöranden förstöras eller eljest gå förlorade. Skyddsplacering äger rum genom undanförsel, varom stadgats i kungörelsen den 23 februari 1940 (nr 113). Undanförseln kan bestå antingen i u t s p r i d n i n g , varmed förstås fördelning av ett å en ort befintligt varuförråd å flera förvaringsplatser inom samma ort eller omflyttning av varuförråd från en förvaringsplats till en annan inom orten, eller ock i b o r t f ö r a n d e , varmed avses förflyttning av varuförråd från den ort, där det förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt läge. Genom tidigare författningar har stadgats att planläggning och genomförande av utspridning skall ankomma på luftskyddsinspektionen, medan motsvarande bestyr beträffande bortförande skall åvila försörjningskommissionerna (industri-, livsmedels- och bränslekommissionerna). I den nya kungörelsen nr 10/1944 föreskrives, att frågor rörande samordning av åtgärder för skyddsplacering skola centralt handhavas av den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer (centrala undanförselmyndigheten) i samråd med andra berörda myndigheter (se nedan sid. 236). Lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd jämte de därmed sammanhängande lagarna den 21 juni 1940 (nr 647) och 1 I referatet av sistnämnda lag i del IV sid. 255 har felaktigl angivits år 1941 i stället för 1942.

233 den 30 juni 1942 (nr 480) med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagarna om viss panträtt i spannmål samt i spånadslin och hampa ha genom trenne lagar den 30 juni 1944 (nr 409—411) förlänats fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1945. Till samma tidpunkt har även giltighetstiden förlängts beträffande tillämpningsförordningen nr 648/1940 till lagen om skyldighet att bortföra varuförråd. Civilförsvaret. Under första halvåret 1944 bragtes till lösning den sedan länge förberedda frågan om en samordning mellan de olika grenarna av vad som med en gemensam term benämnts civilförsvar. Härunder ha inbegripits dels luftskyddet med det därtill sedan år 1943 anknutna skogsbrandskyddet, dels utrymningsorganisationen, dels undanförseln av egendom. Förslag om en sådan samordning framlades i juni 1943 av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga i deras betänkande med förslag till lag om folkskyddsväsendet (folkskyddslag) m. m. Med anledning av den kritik, som vid remissbehandlingen riktades mot detta förslag, tillsattes i oktober samma år en ny kommitté, 1943 års civilförsvarsutredning, som den 25 februari 1944 avgav betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. I allt väsentligt på grundval av detta förslag avlät Kungl. Maj:t den 12 maj 1944 propositioner till riksdagen, nr 268—270, med förslag till civilförsvarslag samt förslag i vissa därmed sammanhängande frågor. Med smärre ändringar biföllos propositionerna av riksdagen den 12 juli 1944. Civilförsvarslag jämte övriga i samband med densamma stående författningar utfärdades den 15 juli 1944 (nr 536—548). Enär alltså författningarna i hithörande ämne daterats först efter halvårsskiftet, har redogörelsen för deras innehåll och för den med stöd därav upprättade civilförsvarsorganisationen ansetts böra uppskjutas till nästa halvårsöversikt.

3.

Kristidsorganisationen.

Livsmedelshushållningen. I statens livsmedelskommissions instruktion skedde vissa ändringar igenom kungörelse den 4 februari 1944 (nr 29). Antalet ledamöter (utom ordföranden) utökades härvid från fyra till fem. Huvudavdelningarnas antal bibehölls vid fyra, men ledamöternas förmanskap anknöts nu ej längre strängt till de särskilda avdelningarna, utan det möjliggjordes att åt viss ledamot uppdrogs att svara för delar av flera huvudavdelningar. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 maj 1944 ökades antalet ledamöter till sex. Den lokala kristidsförvaltningen förblev i huvudsak oförändrad. Antalet kristidsnämnder, som vid årets början utgjorde 1 754, ökades emellertid under halvåret med en till 1 755. Såsom bidrag till täckande av kostnaderna för kristidsnämndernas verksamhet anvisade riksdagen för budgetåret 1944/45 ett förslagsanslag av 3 milj. kronor. Industrien. Den 15 juni 1944 utfärdades instruktion för krigsmaterielverket (SFS nr 339) åtföljd av kungörelse med vissa bestämmelser för nämnda myndighets verksamhet vid krig eller krigsfara (nr 340). Samtidigt utfärdades ny instruktion för försvarets fabriksverk (nr 341), vilken ersatte den tidigare instruktionen den 30 juni 1943. I en ävenledes den 15 juni 1944 utfärdad kungörelse (nr 384) meddelades bestämmelser om upprättande av en särskild organisation för byggnads- och reparationsberedskap. Det stadgades, att en sådan organisation skulle, på sätt i kungörelsen angavs, upprättas för utförande vid krig eller eljest, då Kungl. Maj:t så förordnade, av befästningsarbeten samt byggnads- eller reparationsarbeten avseende kommunikationsväsendet, krigsindustriella anläggningar och andra anläggningar av betydelse för krigsmakten eller den civila verksamheten. Organisationens verksamhet skulle planläggas och förberedas av ett i arméns fortifikationsförvaltning ingående organisationskontor under ledning av en organisationschef. Organisationens verksamhet skulle ledas regionalt av distriktsmyndigheter, bestående envar av en till varje militärbefälsstab ansluten distriktschef jämte ett under denne lydande distriktskontor. Byggnads- och reparationsarbeten, för vilka organisationen

235 anlitades, skulle utföras av centrala och lokala arbetsavdelningar. Det stadgades samtidigt, att av statliga myndigheter genom avtal med enskilda företag organiserade arbetsavdelningar skulle fr. o. m. den 1 juli 1944 i den utsträckning överbefälhavaren bestämde omorganiseras till centrala arbetsavdelningar. Trafikväsendet. Enligt kungörelse den 21 januari 1944 (nr 21) angående ändring av instruktionen för statens trafikkommission skulle fr. o. m. den 15 februari 1944 till biträde åt trafikkommissionen vara anställda l ä n s t r a f i k l e d a r e , en för varje län, stationerade hos länsstyrelserna. Länstrafikledarnas uppgift skulle vara att, efter trafikkommissionens bemyndigande och i enlighet med kommissionens anvisningar, handha på kommissionen eljest ankommande ärenden angående regleringen av trafiken inom vederbörande län. Det skulle vidare åligga länstrafikledare att enligt trafikkommissionens anvisningar planlägga regleringen av trafiken i länet vid av krig eller därmed jämförlig orsak skärpt läge i fråga om transportförhållandena. I den mån länstrafikledaren icke toges i anspråk för nämnda uppgifter, ägde länsstyrelsen förfoga över honom såsom en styrelsen biträdande tjänsteman. Länstrafikledare skulle tillsättas av trafikkommissionen i samråd med vederbörande länsstyrelse. Även för Stockholms stad skulle till biträde åt trafikkommissionen hos denna vara anställd en lokal trafikledare, stationerad hos överståthållarämbetet. Se vidare sid. 359. Arbetsmarknaden. Genom kungörelse den 7 maj 1940 (nr 329) hade förordnats, att de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna skulle fr. o. m. den 20 maj 1940 tills vidare t. o. m. den 31 mars 1941 stå under vederbörande länsarbetsnämnds ledning samt fullgöra vad enligt tjänstepliktslagen ankomme på arbetsförmedlingsanstalt ävensom i övrigt biträda länsarbetsnämnden (se del I sid. 225). Denna föreskrift hade sedermera årligen till sin giltighet förlängts. År 1944 skedde detta genom kungörelse den 17 mars (nr 95), varigenom bestämmelsens giltighet utsträcktes t. o. m. den 30 juni 1945. Beträffande de genom lagen om arbetslöshetsnämnd den 30 juni 1944 (nr 475) föreskrivna arbetslöshetsnämnderna se sid. 375. Utlänningskontrollen. I proposition till 1944 års riksdag, nr 254, framlade Kungl. Maj:t förslag angående den centrala organisationen för utlänningskontrollen. Till grund för förslaget låg bl. a. en promemoria, som utarbetats av 1943 års utlänningssakkunniga. I propositionen betonades önskvärdheten av att åtminstone tills vidare flytta bort utlänningsärendena från socialstyrelsen. Visst fog funnes att låta arbetsmarknadskommissionen omhändertaga dessa aren-

236 den, men socialministern fann den lämpligaste vägen vara, alt för handläggningen av utlänningsärendena tillskapades ett självständigt centralorgan och att det nya organet i avbidan på erfarenheter från mer normala förhållanden erhölle karaktären av ett provisorium. Utlänningsmyndigheten borde därvid organiseras såsom kommission och icke såsom ett ämbetsverk. Även de av utrikesdepartementet handlagda inreseärendena borde överflyttas till den nya utlänningskommissionen, utrikesministern dock obetaget att besluta i de fall han ur utrikespolitiska synpunkter funne påkallat. Det föreslogs vidare, att kommissionen i princip även borde omhänderha arbetstillståndsgivningen för utlänningar. Propositionen bifölls av riksdagen. Instruktion utfärdades för statens utlänningskommission den 22 juni 1944 (SFS nr 489). Dess uppgift skulle enligt instruktionen vara att handlägga ärenden rörande utlänningars inoch utresor, uppehåll och arbete ävensom utlänningskontroll i övrigt. Kommissionen skulle bestå av en ordförande och chef och högst åtta ledamöter. Den trädde i verksamhet den 1 juli 1944. Inom kommissionen inrättades tre byråer, passbyrån, kontrollbyrån och sociala byrån. Undanförsel av varuförråd. I kungörelsen den 8 januari 1944 (nr 10) om skyddsplacering av varuförråd m. m. (se sid. 232) föreskrevs, att frågor rörande samordning av åtgärder för skyddsplacering skulle centralt handhas av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämde (centrala undanförselmyndigheten). Samtidigt med kungörelsens utfärdande förordnade Kungl. Maj:t, att för fullgörande av centrala undanförselmyndighetens uppgifter skulle upprättas ett särskilt organ, centrala undanförselbyrån, bestående av ledamöter till det antal, högst sju, som chefen för folkhushållningsdepartementet bestämde. Ledamöterna skulle utses av nämnda departementschef. En av dem skulle förordnas som ordförande och en som verkställande ledamot. Byrån ägde uppdraga åt den sistnämnde att å byråns vägnar i närmare angivna avseenden besluta i löpande ärenden. Det föreskrevs i kungörelsen om skyddsplacering av varuförråd m. m., att centrala undanförselmyndigheten ägde hos vederbörande försörjningsmyndighet göra de framställningar i fråga om skyddsplacering, som undanförselmyndigheten funne påkallade. Vid uppkommande meningsskiljaktighet skulle fråga rörande åtgärder för skyddsplacering underställas Kungl. Maj:ts prövning. Till undanförselmyndighetens åligganden skulle höra att i erforderlig mån planlägga bortförande av varuförråd under krig. Vid inträffat krigstillstånd skulle det ankomma på myndigheten att i anslutning till upprättade planer förordna om bortförande av staten tillhöriga varuförråd, att verka för att planerna, i vad de avsåge bortförande av varuförråd tillhöriga annan än staten, i största möjliga utsträckning genomfördes på frivillighetens väg samt att jämväl beträffande förråd av sistnämnda slag, där

237 så funnes erforderligt, förordna om bortförande jämlikt lagen den 21 juni 1940 om skyldighet att bortföra varuförråd. Kristidsstyrelser och kristidsnämnder skulle biträda såväl försörjningskommissionerna som centrala undanförselbyrån vid fullgörandet av h ä r ifrågavarande uppgifter. Ledamöter i centrala undanförselbyrån, vilken övertog de uppgifter som tidigare handhafts av den av försörjningskommissionerna m. fl. myndigheter bildade samarbetsdelegationen (se del III sid. 241), utsagos till ett antal av sex. Informationsverksamheten. Med hänsyn till den kritik, som från olika håll framförts mot statens informationsstyrelse och dess verksamhet, anmodade utrikesministern i februari 1944 styrelsens ordförande och chef, professor S. Tunberg, att inkomma med yttrande rörande möjliga förändringar i styrelsens organisation och verksamhet i förenklande och avvecklande riktning. Förslag härutinnan avgavs av professor Tunberg den 21 april 1944. Han förklarade sig därvid ha utgått från den bestämda förutsättningen, att vårt lands utrikespolitiska läge icke allvarligt försvårades utan tvärtom utvecklade sig, om ock långsamt, mot en stadigvarande förbättring och stabilisering. Endast med en dylik förutsättning kunde nämligen den ifrågasatta nya planeringen med tillräckliga skäl försvaras. Med utgångspunkt från professor Tunbergs förslag framlade Kungl. Maj:t proposition till 1944 års riksdag, nr 285, angående omorganisation av informationsstyrelsen. I den av utrikesministern i propositionen anförda motiveringen anfördes bl. a. följande. Flertalet av de uppgifter med avseende på statlig upplysningsverksamhet, som fullgjordes av informationsstyrelsen, komme sannolikt att kvarstå, så länge kriget i Europa påginge. Händelseutvecklingen kunde komma att medföra, att de i vissa avseenden växte i omfattning och betydelse. Ett nedläggande av styrelsens verksamhet borde därför icke i rådande läge ifrågakomma. Å andra sidan syntes det önskvärt att förbereda och underlätta den avveckling av informationsstyrelsen, som förutsattes äga rum, när utrikespolitiska förutsättningar därför förelåge, och att i detta syfte bortskära sådana verksamhetsgrenar, som icke vore nödvändiga på grund av alltjämt rådande utomordentliga förhållanden. Från dessa utgångspunkter kunde departementschefen i stort sett godkänna det förslag till begränsning av organisationen och verksamheten, som framlagts av styrelsens ordförande. De ifrågasatta inskränkningarna syntes nämligen kunna genomföras oberoende av frågan, huruvida Sveriges utrikespolitiska läge försvårades eller förbättrades. De tillgodosåge önskemålet om enkelhet och sparsamhet i statsförvaltningen utan att eftersätta kravet på nödvändig försvarsberedskap inom upplysningsverksamhetens område. I ett avseende hade departementschefen dock ansett sig böra frångå ordförandens förslag. Denne hade förordat, att posten som informationsstyrelsens ordförande och chef skulle under nästkommande budgetår förenas med chefskapet för utrikesdepartementets pressbyrå. Ehuru en dylik lösning av styrelsens chefsfråga kunde tänkas medföra vissa fördelar för det löpande arbetet, syntes den skola få

238 karaktär av provisorium i högre grad än omständigheterna ännu medgåve, och den vore även förenad med andra olägenheter. Utan tvivel vore det av stor vikt, att i spetsen för informationsstyrelsen stode en ordförande och chef, som ägde obestridd självständighet såväl gent emot andra myndigheter som gentemot pressen. Ordföranden borde på ett auktoritativt sätt företräda informationsstyrelsen och ägna särskild uppmärksamhet åt frågor av större betydelse. Däremot förefölle det vara av mindre vikt, att han deltoge i de rutinmässiga göromålen vid styrelsen. Det syntes därför vara tänkbart, att ordföranden ingrepe väsentligen endast i frågor av principiell natur eller politisk räckvidd, under det att ledningen av det löpande arbetet uppdroges åt en kanslichef. Med denna ändring tillstyrkte departementschefen ordförandens förslag. Under hänvisning till de av utrikesministern utvecklade riktlinjerna för ändringar av informationsstyrelsens organisation och verksamhet äskades i propositionen anslag härför för budgetåret 1944/45 å sammanlagt 260 000 kronor, innebärande en minskning i förhållande till anslagen för 1943/44 med 40 000 kronor. Riksdagen biföll propositionen. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beviljade riksdagen därjämte särskilt anslag till informationsstyrelsens sektion för civil folkberedskap för 1944/45 å 40 000 kronor, vilket innebar minskning i jämförelse med 1943/44 med 160 000 kronor. I samband med beslutet om medelsanvisningen uttalade riksdagen, att, därest det skulle visa sig möjligt att redan under budgetåret 1944/45 vidtaga ytterligare åtgärder, som syftade till informationsstyrelsens avveckling, det enligt riksdagens mening vore önskvärt att så skedde. Ny instruktion för statens informationsstyrelse i enlighet med den i propositionen nr 285 framlagda planen utfärdades den 15 juli 1944 (nr 563). Enligt denna skulle fr. o. m. den 29 juli styrelsen bestå av en ordförande samt tre andra ledamöter, nämligen chefen för utrikesdepartementets pressbyrå, en militär ledamot samt chefen för Tidningarnas Telegrambyrå. Inom styrelsen skulle finnas, förutom ett gemensamt sekretariat, avdelningar till det antal och med de huvudsakliga verksamhetsområden som Kungl. Maj:t bestämde. Enligt särskilt beslut av Kungl. Maj:t föreskrevs, att avdelningarna skulle tills vidare som förut vara fyra, nämligen administrativa avdelningen, allmänna avdelningen, upplysningsavdelningen samt rådgivningsoch dispensavdelningen. Såsom verkställande chef och ställföreträdare för ordföranden i fråga om ledningen av arbetet vid styrelsen skulle finnas en kanslichef. Vid angivande av styrelsens uppgifter hade i den nya instruktionen uteslutits de tidigare föreskrifterna om skyldighet att i största möjliga utsträckning genomgå i utlandet utgivna tryckalster, som kunde antagas vara avsedda att införas till riket eller eljest berörde landets intressen, om skyldighet att anordna radioavlyssning av utländska radioutsändningar, som kunde antagas beröra landets intressen, samt om skyldighet att planlägga och bedriva upplysnings- och propagandaverksamhet ej blott inom utan även utom landet. Det betonades starkare, att samarbete skulle äga rum mellan informationsstyrelsen och utrikesdepartementets pressbyrå i

239 fråga om upplysningsverksamheten inom landet rörande rikets förhållande till främmande makter. Den styrelsen åliggande befattningen med upplysningsverksamheten rörande försvarets förhållanden skulle handhas i samverkan med försvarsstaben, närmast dess press- och filmavdelning, i enlighet med särskilt utfärdade anvisningar. Den år 1941 inrättade pressnämnden skulle upphöra. I stället bestämdes, att för stödjande av informationsstyrelsens förbindelser med pressen skulle finnas fyra till styrelsen knutna p r e s s a k k u n n i g a , vilka förordnades av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen. De pressakkunniga kunde, efter beslut av styrelsens ordförande, på framställning av de sakkunniga eller eljest, adjungeras med styrelsen för behandling av visst ärende. De skulle äga rätt att till styrelsen inkomma med förslag till åtgärder i varje fråga, som fölle inom styrelsens verksamhetsområde.

Angående de organ, som tillsatts för statlig fredsplanering samt för svenskt deltagande i internationell återuppbyggnads- och hjälpverksamhet, se sid. 409 och 420. En översikt av kristidsmyndigheternas organisation och högre personal den 1 juli 1944 meddelas i bilaga 2.

4.

Jordbruket och livsmedelshushållningen.

Försörjningsläget. Som framgår av uppgifterna ovan å sid. 24 ff. kunde 1943 års skörd betraktas som delvis ganska god men likväl totalt något under medelmåttan. Brödsädsskörden var till kvantiteten ungefär jämförlig med 1942 års skörd, fodersädsskörden och höskörden däremot avgjort sämre, medan potatisen och sockerbetorna lämnat fullgod avkastning. Å andra sidan kunde under första halvåret 1944, tack vare den obrutna lejdbåtstrafiken — i viss mån som motvikt mot den förhållandevis svaga foderskörden — en relativt stor import upprätthållas av kraftfoder samt råvaror för olje- och kraftfoderproduktion. Sålunda infördes under halvåret 38 600 ton oljekakor och annat kraftfoder mot 27 700 ton under motsvarande tid 1943 samt 33 500 ton oljehaltiga frön och frukter mot endast 14 300 ton första halvåret 1943. Den goda skörden av brödsäd, potatis och sockerbetor medförde, att försörjningen med vegetabiliska födoämnen under h ä r ifrågavarande period kunde anses väl tryggad. På det animaliska området utvecklade sig situationen så, att den sedan någon tid pågående ökningen i mjölkproduktionen tills vidare ej avbröts, medan däremot den försämrade fodermedelstillgången så tillvida påverkade förutsättningarna för den fortsatta produktionen, att takten i nötkreatursstammens påbegynta nyrekrytering avsaktade, vilket tog sig uttryck i en ökad nedslaktning av såväl storboskap som kalvar. Relativt hårt drabbades svinuppfödningen av den nödtvungna inskränkningen i fodertilldelningen. Som följd härav företogs en omläggning av prispolitiken på fläskområdet därhän, att uppfödningen av tyngre svin ej längre i prishänseende ensidigt gynnades, vilket i sin ordning under de senare vårmånaderna 1944 föranledde en onormalt stor slakt av dylika svin och temporärt alltså en riklig fläsktillgång. Läget på livsmedelsmarknaden gav följdriktigt anledning till en i stort sett oförändrad förbrukning av brödsädsprodukter, potatis och socker samt mjölk och matfett men en märkbart ökad förbrukning av kött och fläsk. Sistnämnda konsumtionsökning kan belysas genom uppgifter om den utransonerade kvantiteten köttoch fläskvaror under andra kvartalet vart och ett av åren 1942, 1943 och 1944. Normalransonen härav utgjorde per person och vecka resp. 2*4, 4#3 och 5*7 hg (benfri vara). Därtill kom, att poängvärdet sänktes för ett flertal

241 produkter, att fri försäljning medgavs för fårkött, för de flesta charkuterivaror jämte kött- och fläskkonserver samt att ransoneringen av fläsk på restauranger upphävdes. Det inhemska fisket gav jämförelsevis god avkastning. Särskilt var sillfisket under februari och mars givande. Importen av fisk låg däremot nästan helt nere. Importen av kaffe utgjorde under halvåret 8 700 ton mot endast 3 600 ton första halvåret 1943, importen av kakaobönor 3 900 ton mot 2 000 ton första halvåret 1943. Även för år 1944 offentliggjorde livsmedelskommissionen en p l a n f ö r v ä x t o d l i n g e n , innefattande de riktlinjer, som enligt kommissionens uppfattning borde följas för uppnående av det under rådande läge mest önskvärda produktionsresultatet. I stora drag överensstämde denna plan med den som framlagts för växtodlingen under föregående år. Liksom då betonades sålunda vikten av att brödsädsodlingen upprätthölles i minst samma omfattning som förut. Särskilt framhölls betydelsen av att vårveteodlingen ej minskades på grund av vårvetets goda bakningskvalitet och motståndskraft mot mältningsskada. Att en tendens till sådan minskning var att befara syntes framgå av de i samband med höstens arealinventering avgivna uppgifterna om planerad odling under 1944. Denna tendens borde motverkas liksom ock den hotande minskningen av kornarealen. Däremot rekommenderades en inskränkning av den i allmänhet mindre givande havreodlingen till förmån för ökad odling av baljväxtrik blandsäd. Största möjliga utökning av potatisodlingen borde eftersträvas, varvid särskilt påpekades vikten av friskt och sortrent utsäde. Arealen för sockerbetor borde upprätthållas vid minst samma omfattning som förut och den tyvärr fortsatta minskningen av foderrotfruktarealen motarbetas. E n ytterligare utvidgning av oljeväxtodlingen syntes önskvärd, varvid framför allt rapsen (såväl höstraps som vårraps) borde gynnas på grund av denna växts högre oljehalt i jämförelse med den tidigare företrädesvis odlade vitsenapen. Beträffande vallväxtodlingen framhölls särskilt vikten av förbättrat utsäde, bättre gödsling och mera rationellt tillvaratagande av skörden genom hässjning samt ensilering enligt A. I. V.-metoden. Större omsorg borde ägnas betesvallarna, då det kunde anses fastslaget, att ingen annan odling lämnade lika billigt sommarfoder till husdjuren som väl anlagda och skötta betesmarker. I tidigare halvårsöversikter har meddelats utdrag av de i Sociala meddelanden offentliggjorda kvartalsundersökningar, som socialstyrelsen fortlöpande verkställt angående konsumtionen inom stadshushåll (se del III sid. 244, del IV sid. 263). Som fortsättning därpå intages h ä r en sammanställning, vilken belyser konsumtionen av viktigare livsmedel under andra 16—418786

242 kvartalet 1944 i jämförelse med motsvarande kvartal år 1940—43. Talen grunda sig på hushållsuppgifter omfattande en fjortondagarsperiod och avse förbrukningen under en sådan period för en genomsnittsfamilj inom grupperna arbetare och tjänstemän. Andra

Mjölk Ost Ägg

1 dl hg

Kött, fläsk, charkuterivaror Fisk Mjöl, gryn, bröd (omräknat till mjöl) » Grönsaker Socker, sirap, karameller Kaffe

kvartale t

30-9 7-8 9-1 18-9 30-9 52-3 28-2 139-1 138-0 6-7 10-6 37-9 46-4 7-4

32-8 6-0 6-9 15-8 25-3 51-3 26-9 154-3 161-0 14-8 11-4 36-4 40-1 3-9 1-8

37-5 1-4 3-5 8-9 24-0 36-8 46-8 136-6 217-0 12-7 10-6 32-6 43-4 1-3 3-0

—

40-9 1-2 4-1 10-3 24-3 38-4 43-4 144-9 213-0 13-0 14-9 37-0 37-5 0-8 3-2

40-3 6-2 5-9 11-7 28-5 55-3 28-7 152-7 193-3 13-6 14-6 39-0 37-5 2-1 1-7

Indextal 1944 1940 = 100

130-4 79-5 64-8 61-9 92-2 105-7 101-8 109-8 140-0 203-0 137-7 102-9 80-8 28-4

—

En markerad ökning från våren 1943 till våren 1944 visar förbrukningen av grädde, ost, matfett, kött och fläsk samt kaffe. Vad grädde beträffar står detta i samband med den frigivna försäljningen av denna vara sedan början av februari; i övrigt illustrera de nämnda konsumtionsökningarna den förbättrade tillgången på varorna i fråga. En mindre ökning framträder även för ägg samt mjöl, gryn och bröd. Däremot förete fisk och potatis minskning, medan förbrukningen av övriga angivna varuslag förblivit ungefär oförändrad. Utgifterna för livsmedel per dag och konsumtionsenhet uppgingo under andra kvartalet 1944 till kronor 1:91 mot under andra kvartalet år 1943 kronor 1: 78, år 1942 1: 72, år 1941 1: 62 och år 1940 1: 50. Förändringarna i kostens näringsvärde sedan föregående vår voro icke särskilt anmärkningsvärda. Totala kalorimängden var i det närmaste oförändrad och ungefär densamma som 1940. Fettförbrukningen uppgick till 98 procent av förbrukningen år 1940, vilket innebar en väsentlig förbättring jämfört med 1943, då procenttalet under andra kvartalet var endast 86. I övrigt voro förskjutningarna obetydliga. Födans halt av A-vitamin var något ökad, vilket kunde tillskrivas förhöjd vitaminisering av margarinet. Prisregleringen på jordbruksområdet. Det prissystem som av livsmedelskommissionen med Kungl. Maj:ts bemyndigande genom cirkulär nr 1511 a och b fastställts för olika slag av spannmål under regleringsåret 1943/44, innebärande för vete och råg samt

243 i södra och mellersta Sverige odlat korn vissa per den 1 juni 1944 gällande inlösningspriser med därtill dessförinnan sig anslutande riktpriser, för fodersäd åter från oktober 1943 till mars 1944 successivt stigande normalpriser, undergick under första halvåret 1944 ingen ändring utom så till vida, att sydoch mellansvenskt korn — i samband med att utfodringsförbudet därå den 1 juni 1944 upphävdes — åsattes normalpris vid försäljning till förbrukare för utfodringsändamål. Detta pris bestämdes till kronor 24: 60 per deciton, medan motsvarande normalpris för norrländskt korn sattes till kronor 25: 85 per deciton. Vad beträffar f ö r m a l n i n g s e r s ä t t n i n g e n hade denna intill den 1 september 1943 utgått med kronor 5: 80 per deciton för vete, råg och korn. För tiden därefter utbetalade livsmedelskommissionen tills vidare a conto i avvaktan på Kungl. Maj:ts definitiva beslut en ersättning av kronor 4:80 per deciton. Sådant beslut meddelades den 8 januari 1944 och innebar att förmalningsersättningen vid handelsförmalning för samma spannmålsslag skulle under tiden 1 september 1943—31 augusti 1944 utgå med kronor 6: 50 per deciton. Ersättningen för löneförmalning förblev som förut 2 kronor per deciton. Beslutet kombinerades med medgivande för kvarnarna att fr. o. m. den 28 januari 1944 höja försäljningspriset på enhetsvetemjöl, grahamsmjöl, samsikt och sammalet rågmjöl med 1 krona per deciton, nämligen till resp. kronor 37:55, 27:20, 29:15 och 25:45 per deciton (brutto för netto). Angående prisgarantien för matärter och bruna bönor se sid. 246 och 247. I fråga om normalpriserna å olika slag av kraftfodermedel skedde en viss normalisering genom livsmedelskommissionens cirkulär den 25 februari 1944 (nr 1767). Eljest bibehöllos tidigare bestämda priser oförändrade under nu behandlade period. Fr. o. m. juli 1944 genomfördes en av lagerutrymmeshänsyn betingad differentiering av priset på oljekraftfoder allt efter tiden för inköpet. Priset bestämdes för leverans i juli—augusti till 32 kronor och därefter stigande till 35 kronor per deciton för leverans i december. Den oljekraftfoderblandning, som numera tillhandahölls, innehöll 42 procent råprotein och fett mot förut 45 procent. Försäljningspriserna å kraftfoder hade fortlöpande fastställts så låga, att de medförde betydande förluster, vilka i första hand drabbade Svenska spannmålsaktiebolaget. Från förskottsstat ställde Kungl. Maj:t successivt till bolagets förfogande 29*2 milj. kronor till bestridande av kostnaderna för prisclearing beträffande oljekraftfoder och fodercellulosa ävensom beträffande konstgödselmedel under verksamhetsåret 1 september 1942— 31 augusti 1943. För verksamhetsåret 1943/44 beräknade livsmedelskommissionen motsvarande kostnader till 12 milj. kronor. Frågan om täckande av dessa utgifter underställdes riksdagen i proposition 1944, nr 275. Riks-

244 dagen beslöt i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag att till prisclearing för fodermedel m. m. å tilläggsstat för budgetåret 1943/44 anvisa ett anslag av 42 milj. kronor, vilket sålunda var avsett att täcka utgifterna för hithörande ändamål under de båda verksamhetsåren 1942/43 och 1943/44. För sistnämnda verksamhetsår beräknades icke några medel till prisclearing för konstgödselmedel bliva erforderliga. Normalpriset å hö av vallväxter vid försäljning till förbrukare förblev intill halvårsskiftet oförändrat. De tidigare fastställda normalpriserna å potatis hade redan i maj 1943 bestämts icke skola äga tillämpning å potatis av 1943 års skörd. Det föreskrevs nu, att de icke heller skulle gälla potatis av 1944 års skörd. Beträffande den statliga prisgarantien för potatisodlingen se sid. 246. Ovan å sid. 35 har nämnts, att under hösten 1943 en ändrad princip beträffande prisregleringen å fläsk kom i tillämpning, i det att man började frångå det tidigare ensidiga gynnandet av uppfödningen av tyngre svin. Orsaken därtill var, att årets försämrade foderskörd ej ansågs medgiva en så stark uppfödning av dylika svin som förut. Den i oktober 1943 genomförda prisändringen innebar en sänkning med 15 öre per kg för svin med en slaktvikt av minst 120 kg och 5 öre för svin med en vikt av 100— 120 kg, men däremot en höjning med 3, 6 och 8 öre per kg för svin vägande resp. 80—90, 70—80 och 60—70 kg. Ytterligare steg i samma riktning togs genom cirkulär nr 1840 med tillämpning fr. o. m. den 24 april 1944. Härvid skedde en höjning för viktsklassen 70—80 kg med 16 öre men sänkning för svin över 90 kg med 5—10 öre per kg, varjämte priset på suggfläsk nedsattes m e d 10—15 öre. De sålunda fastställda priserna, avseende hel eller halv kropp med huvud och fötter, voro för första prisområdet följande: Fläsk av svin (prima) vägande under 60 kg 00— 70 » 70—100 » 100—120 » minstl20 »

200 öre per 208 » » 236 » » 226 » » 216 » »

kg » » » »

Samtidigt nedsattes normalpriserna på vissa organ och inälvor. Beträffande vissa slag av animaliskt fett hade normalpriserna redan fr. o. m. den 1 april undergått viss sänkning. I fråga om alla de särskilda i prisreglerande syfte medgivna bidragen på mjölkhushållningens område hade under sommaren och hösten 1943 meddelats föreskrifter gällande även för första halvåret 1944 (se sid. 35). Härutinnan skedde under denna tid ingen ändring. Icke heller ändrades normalprisen å konsumtionsmjölk. Medelpriset på sådan mjölk vid försäljning till förbrukare utgjorde som förut omkring 29 öre per liter.

245 Normalpriserna å ost underkastades fr. o. m. den 1 juli 1944 genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 1934 viss justering i samband med att tillverkning medgavs av ost med 30—33 procents fetthalt i torrsubstansen (se sid. 263). Normalpriserna på ägg undergingo en säsongmässig sänkning fr. o. m. den 11 april 1944. Härvid nedsattes producentpriset inom första prisområdet, som omfattade större delen av Götaland, från 3: 10 till 2: 75 kronor per kg eller med 35 öre per kg. I övriga prisområden sänktes ifrågavarande pris med något högre belopp till följd av att de s. k. varmvagnstilläggen samtidigt borttogos. På grund av en vid samma tillfälle företagen minskning av vissa handelsmarginaler samt en del jämkningar av områdestillläggen nedsattes detaljhandelspriset med större belopp än producentpriset. Sålunda kom prissänkningen att i Stockholm uppgå till 43 öre per kg för de enskilda hushållens vidkommande. I Göteborg utgjorde motsvarande sänkning 46 öre per kg. Normalpriserna å konstgödsel förblevo oförändrade. För pappersskördegarn nedsattes normalpriset vid försäljning till förbrukare fr. o. m. den 24 mars 1944 från kronor 1: 75 till 1: 72 per kg. Prisreglerande åtgärder för regleringsåret 1944/45. Den 24 mars 1944 meddelade Kungl. Maj:t beslut angående de riktlinjer, som skulle tillämpas vid prissättningen å jordbruksprodukter för regleringsåret 1944/45, d. v. s. för tiden 1 september 1944—31 augusti 1945. Beslutet överensstämde beträffande grunderna för prissättningen i huvudsak med ett förslag, som avgivits av 1942 års jordbrukskommitté och biträtts av livsmedelskommissionen och dess råd i skrivelse den 14 mars 1944. Förslaget byggde på en inom jordbrukskommittén granskad kalkyl angående jordbrukets inkomster och kostnader under det kommande regleringsåret, vilken visade att jordbruket, om 1944 års skörd överensstämde med en på visst sätt beräknad normalskörd och de gällande priserna bleve oförändrade å såväl inkomst- som kostnadssidan, skulle erhålla ett inkomstöverskott av omkring 106 milj. kronor utöver vad som behövdes för att täcka kostnadsstegringen efter krigsutbrottet (se härom en redogörelse i Kommersiella meddelanden 1944, h. 4). Den under de senaste åren vid prissättningen å jordbrukets produkter tilllämpade principen, att dessa produkter skulle tillåtas stiga endast så mycket som behövdes för att jordbruket finge full täckning för kostnadsstegringen, skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut i princip tillämpas även nu, dock med vissa modifikationer i syfte att möjliggöra en förbättring i arbetsersättningen åt jordbrukets arbetskraft. Preliminärt bestämdes, att de under produktionsåret 1943/44 gällande priserna skulle i huvudsak gälla även under

246 det kommande produktionsåret. Det i inkomst- och kostnadskalkylen erhållna överskottet av 106 milj. kronor skulle sålunda icke ge anledning till några prissänkningar utöver sådana som kunde anses påkallade för att trygga avsättningen eller av liknande skäl. Då de preliminära skörderapporterna förelåge i augusti, skulle emellertid en omräkning av kalkylen äga rum. Om denna gåve till resultat ett inkomstöverskott, som uppginge till högst 106 milj. kronor, skulle detsamma i sin helhet få begagnas för att möjliggöra en höjning av lönenivån inom jordbruket. Då i kostnadskalkylen lön beräknades icke endast åt de anställda lantarbetarna utan även åt jordbrukarna själva och deras i arbetet deltagande familjemedlemmar, komme denna lönehöjning att innebära stegrade inkomster även för sistnämnda grupper. Bleve inkomstöverskottet större än 106 milj. kronor, skulle detsamma reduceras till nyssnämnda belopp genom justering av priserna. Visade kalkylen däremot ett inkomstunderskott, skulle detta bäras av jordbrukarna intill ett belopp av 4 procent av den totala inkomstsumman enligt kalkylen, d. v. s. omkring 80 milj. kronor. Bleve underskottet större, skulle detta utjämnas genom prisjusteringar, så att det minskades till omkring 80 milj. kronor. Inom de angivna gränserna -— 106 milj. kronor över och 80 milj. kronor under det belopp som vid rådande pris- och löneläge erfordrades för full täckning av den efter krigsutbrottet inträdda kostnadsstegringen — skulle sålunda priserna förbli oförändrade, såvitt icke prissänkningar befunnes nödvändiga för att främja avsättningen eller av liknande skäl. Redan i samband med principbeslutet den 24 mars 1944 fastslogs, att vissa prisändringar skulle äga rum, varom närmare besked meddelades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 1814. Sålunda bestämdes i fråga om m a t ä r t e r, att det gällande garantipriset skulle sänkas med 8 kronor till 32 kronor per deciton. Anledningen till denna sänkning var, att det på grund av att lagren av matärter nu vore ganska stora ej ansetts nödvändigt att stimulera odlingen av denna växt i samma utsträckning som tidigare. För p o t a t i s föreskrevs, att systemet med garantipriser skulle tillämpas även under regleringsåret 1944/45. Garantipriserna sänktes dock något och skulle utgöra per deciton: för matpotatis 10 kronor i Skåne och Blekinge, 11 kronor i övriga Götaland och Svealand och 12 kronor i Norrland (de förutvarande priserna varierade från 11 till 15 kronor); för fabriks- och foderpotatis 9 kronor i hela riket (förut 10). Dessa garantipriser avsågo potatis av fullgod beskaffenhet och utgjorde de priser, till vilka Svenska spannmålsaktiebolaget komme att inlösa potatisen våren 1945. För potatis, som tillverkare av potatisstärkelse eller brännvin inköpte för sin tillverkning, skulle samma priser gälla som tidigare. I fråga om h ö förutsattes vid normal skörd en återgång till de priser, som ursprungligen avsetts för regleringsåret 1943/44 men som senare höjdes

247 på grund av 1943 års flerstädes svaga höskörd. Detta betydde en sänkning med 1 krona 50 öre per deciton. (Härom meddelade livsmedelskommissionen senare genom cirkulär nr 1946 föreskrift med giltighet från den 17 juli 1944.) Beträffande k ö t t v a r o r angåvos vissa prissänkningar för fläsk samt organ och inälvor. Dessa kungjordes av livsmedelskommissionen omedelbart till efterlevnad fr. o. m. 24 april 1944 (se ovan sid. 244). Det hänvisades till att ytterligare prissänkningar å köttvaror på grund av avsättningsförhållandena kunde bliva nödvändiga. Priserna på spannmål skulle i princip bli desamma som under löpande regleringsår. Den närmare utformningen av prisregleringen på detta område komme dock först längre fram att bestämmas. Även priserna på mjölk och mejeriprodukter samt ägg komme att i stort sett förbli oförändrade. Detta innebar bl. a., att även de utgående mjölkbidragen skulle bibehållas, ehuru den närmare avvägningen av desamma först längre fram kunde verkställas. I fråga om jordbrukets förnödenheter förutsatte Kungl. Maj:ts beslut, att de år 1943/44 gällande priserna på konstgödsel och kraftfoder i huvudsak komme att kvarstå orubbade. Om det av annat skäl än avsättningssvårigheter eller liknande förhållanden befunnes påkallat att under regleringsåret 1944/45 företaga några prisändringar, skulle dessa avvägas så, att det kalkylmässiga förhållandet mellan jordbrukets inkomster och kostnader icke påverkades därav. I samband härmed må nämnas, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition 1944, nr 199, bestämde, att prisgarantien för b r u n a b ö n o r även under det kommande regleringsåret skulle bibehållas. Inlösningspriset fastställdes som förut till 90 kronor per deciton. I ny skrivelse den 31 mars 1944 framlade livsmedelskommissionen förslag till fortsatta regleringsåtgärder på jordbrukets område utöver dem som funnit sin lösning genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 mars. Förslagen lades till grund för proposition i ämnet nr 253, vilken av riksdagen i allt väsentligt bifölls. Enligt riksdagens beslut skulle — trots att det allmänna försörjningsläget beträffande livsmedel under det löpande regleringsåret undergått avsevärda förbättringar — gällande regleringsåtgärder bibehållas i stort sett oförändrade under regleringsåret 1944/45. Riksdagen framhöll, med instämmande i jordbruksministerns uttalande i propositionen, att genom Kungl. Maj:ts tidigare beslut i prisfrågan i viss m å n tillgodosetts önskemål som framförts vid 1943 års riksdag, att reallönen för jordbruksarbetarna borde vara jämställd med reallönen för andra grovarbetare på landsbygden. Det inkomstöverskott, som jämlikt prisbeslutet vid medelgod eller god skörd skulle få tillfalla jordbruket, komme nämligen att möjliggöra viss höjning av lantarbetarlönen. Denna höjning vore visserligen icke tillräcklig för åstadkommande av nämnda jämställdhet men minskade i varje fall den betydande löneskillnad, som nu var rådande. Med hänsyn till det beslutade löne- och

248 prisstoppet och under förutsättning att detta alltjämt komme att bestå under nästa regleringsår syntes under förhandenvarande förhållanden den löneökning, som sålunda ställts i utsikt, få anses godtagbar. Riksdagen förutsatte emellertid, att en ytterligare förbättring av jordbruksarbetarnas levnadsstandard kunde komma att genomföras. Kungl. Maj:t bemyndigades att liksom förut handha jordbruksregleringen samt vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar i densamma. Delvis i anslutning till motioner i ämnet uttalade sig riksdagen för vissa ändringar i fråga om producentbidragen å m j ö l k i syfte att åstadkomma ytterligare förbättring av det mindre jordbrukets ställning. Bidragen borde utbetalas kvartalsvis (ej som dittills månadsvis) och utgå med 4 öre per kg för 2 000 kg mjölk per kvartal med avdrag av 2 öre per kg för den del av mjölkleveransen, som låge över 3 500 kg per kvartal, för att upphöra vid en kvartalsleverans av 7 500 kg. Mjölkpristilläggen borde utgå efter oförändrade grunder, likaså de norrländska differentieringstilläggen (dock med den modifikationen, att dessa skulle beräknas efter kvantiteten mjölkfett i den invägda mjölken) samt de särskilda mjölkbidragen (merfraktbidragen, regleringskostnadstilläggen till mjölkorganisationerna i Stockholm och Göteborg, bidragen till uppehållande av mejeriernas körlinjer m. m.). Däremot förutsågs en viss minskning i de lokala differentieringsbidragen. Regleringssystemet beträffande k ö t t v a r o r borde förbli i huvudsak orubbat. Emellertid syntes det vara lämpligt att, i syfte att få fram kött till marknaden under sommaren 1944, köttpriserna varierades, så att priserna kunde höjas under sommaren. Den därav föranledda inkomstökningen finge kompenseras genom prissänkningar under andra årstider. Även i övrigt borde priserna å köttvaror, särskilt nötkött, kunna höjas och sänkas på sätt funnes lämpligt för att reglera tillförseln, varvid dock borde iakttagas, att genomsnittspriset för hela regleringsåret bleve det i inkomst- och utgiftskalkylen antagna. överväganden om ändringar i ä g g-regleringen borde bliva beroende av produktionsutvecklingen. Därest p o t a t i s-skörden ej bleve anmärkningsvärt dålig, syntes den rådande friheten beträffande försäljning och förbrukning av potatis böra bibehållas. Regleringssystemet för handeln med b r ö d s ä d under regleringsåret 1944/45 komme, i enlighet med vad i propositionen föreslagits, att bestämmas senare med hänsyn tagen till utfallet av årets skörd. Åtgärder borde emellertid vidtagas för åstadkommande av ökade lagringsutrymmen för brödsäd. Beträffande f o d e r m e d e l s - r e g l e r i n g e n syntes ändringar i gällande ordning ej erforderliga. Detsamma var fallet i fråga om k o n s t g ö d s e 1-regleringen. Riksdagen betonade angelägenheten av att den återhämtning i f å r s t a m m e n , som ägt rum under de gångna krisåren, icke förbyttes i en

249 reduktion av besättningarna. Med avvikelse från vad i propositionen föreslagits tillstyrkte riksdagen, att åtgärder vidtoges för lämnande av prisgaranti å svensk ull för vissa år framåt. Till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område anvisades för budgetåret 1944/45 ett anslag av 118 milj. kronor. Härav belöpte 51 milj. kronor på producentbidrag, 46*2 milj. kronor på mjölkpristillägg, 5 milj. kronor på differentieringstillägg för mjölk i Norrland, 4 milj. kronor på lokala differentieringsbidrag för mjölk, 8 milj. kronor på särskilda mjölkbidrag, såsom merfraktbidrag m. m., 500 000 kronor på pristillägg för lantsmör samt 3*3 milj. kronor på diverse kostnader. Dessutom anvisades 64 milj. kronor till täckande av kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet (jfr sid. 337) och 9 milj. kronor till prisclearing för fodermedel m. m. (innefattande ersättning för förluster i samband med försäljning av oljekraftfoder). I anledning av proposition nr 262 anvisade riksdagen vidare för budgetåret 1944/45 till prisrabattering å matfett och mjölk m. m. ett anslag av 105 milj. kronor och till förmalningsersättningar ett anslag av 40 milj. kronor. Några ändringar i grunderna för prisrabatteringen förutsattes icke skola vidtagas. Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. Se härom nedan sid. 371. Motordriften vid jordbruket. De försök, som länge pågått i syfte att erhålla ett för traktordrift användbart inhemskt flytande ersättningsbränsle, hade resulterat i att ett nytt bränsle i början av år 1944 framkommit, vilket syntes kunna ersätta motorfotogen såsom drivmedel för vissa tändkulemotorer. Det nya bränslet utgjordes av destillerad trätjära med en mindre tillsats av motorfotogen och benämndes t r a k t o r d e s t i l l a t . En mera allmän övergång till bruk av traktordestillat ansågs dock icke böra komma till stånd, förrän större erfarenhet vunnits beträffande detta bränsles användbarhet. Emellertid meddelade livsmedelskommissionen i slutet av februari genom cirkulär nr 1759, att jordbrukare som så önskade kunde för provdrift erhålla tilldelning av traktordestillat för traktorer av vissa typer. Samtidigt utfärdade kommissionen bestämmelser angående tilldelning av flytande bränsle, närmast för vårbruket, under mars—juni 1944. Härvid angåvos de bränslekvantiteter av olika slag — motorfotogen, traktordestillat, motyl 25 och motyl 85 — som för särskilda ändamål och särskilda typer av motorer kunde erhållas. Kvantiteterna överensstämde med hänsyn till sitt bränslevärde i stort sett med dem som tilldelats under våren föregående år (se del IV sid. 272). Det nämnda bränsleslaget motyl 25, vilket nu för första gången omnämndes, utgjorde en blandning av 25 procent sprit och

250 75 procent skifferbensin. Detta jämförelsevis bensinstarka bränsle bestämdes skola fr. o. m. den 1 juli 1944 ersätta motyl 85 av det skälet, att försörjningsläget beträffande sprit försämrats, medan bensin från det nya skifferoljeverket nu i ökad omfattning började framkomma. Motyl 25 skulle användas både som startbränsle och som drivmedel för förgasarmotorer. Den påbörjade tilldelningen av traktordestillat blev genom ett senare meddelande från livsmedelskommissionen stoppad, enär det visat sig, att det fortsättningsvis tillverkade destillatet var av ett annat slag med sämre egenskaper än det först erhållna, vilket dock provats i laboratoriemässig skala med gott resultat. I samband härmed tillerkändes jordbrukare, som övergått till det nya bränslet, gottgörelse för åsamkade kostnader, varjämte de kvantiteter motorfotogen ställdes till förfogande, som svarade mot de utlovade myckenheterna traktordestillat. Det ställdes i utsikt, att en användbar produkt skulle kunna i tillräcklig mängd erhållas till den 1 juli 1944 samt att tilldelning därav då skulle kunna i större skala upptagas. I fråga om tilldelningen av s m ö r j m e d e l vidtogs genom cirkulär nr 1816 den förändringen, att tilldelningen till motorredskap, drivna med flytande bränsle, nu bestämdes i förhållande till den tilldelade drivmedelskvantiteten (3—5 procent). Innehavare av motorredskap, inrättade för gengasdrift, erhöllo som förut smörjmedel i viss proportion till den brukade åkerarealen. Kristidsstyrelse, som så önskade, medgavs rätt att omhänderha all tilldelning av smörjmedel för jordbrukets behov, medan tidigare gällt att kristidsnämnderna obligatoriskt skulle, efter bemyndigande från kristidsstyrelserna, verkställa tilldelningen av fasta smörjmedel och i vissa fall tilldelningen av flytande smörjmedel för annat behov än för drift av motorredskap. Övergången till bruk av g e n g a s d r i f t för jordbrukstraktorer fortskred om ock i avsaktat tempo. Under hela perioden 1 juli 1943—30 juni 1944 försåldes till förbrukare sammanlagt 975 gengasverk för traktorer, varigenom hela antalet sedan krisens början försålda dylika verk — av vilka de allra flesta väl få antagas ha varit i bruk — ökades till c:a 14 825. Bland de under senaste åren försålda aggregaten ingingo 368 st., vilka monterats på specialbyggda gengastraktorer av en ny typ, konstruerad av Aktiebolaget Bolinder-Munktell i samarbete med Aktiebolaget Volvo. Konstgödselreglcringen. Tilldelningen av konstgödsel för tredje tilldelningsperioden av gödselåret 1943/44, omfattande tiden 1 februari—30 juni 1944, fastställdes av livsmedelskommissionen genom cirkulär i mitten av januari, nr 1712. Beträffande f o s f a t g ö d s e l beviljades en tilldelning per hektar av 10 kg inom Västernorrlands län, 20 kg inom Gävleborg, Kopparbergs, Värmlands, Västmanlands och Örebro län samt 30 kg inom övriga delar av landet med undantag av de tre nordligaste länen, inom vilka ingen tilldelning skulle

251 utgå. För de två tidigare perioderna hade generellt lämnats 40 kg per hektar. — Av k a l i g ö d s e l tilldelades en kvantitet, motsvarande högst 50 procent av den sammanlagda kvantitet (uttryckt i 40-procentig vara), som utgick såsom ordinarie tilldelning under tiden 1 juli 1942—30 juni 1943. Då förut under gödselåret lämnats lika mycket, uppgick hela kalitilldelningen för året till samma kvantitet som föregående år. — I fråga om k v ä v e g ö d s e l beviljades av kalksalpeter högst 10 procent, av ljungasalpeter eller ammoniumsulfat högst 5 procent och av kalkkväve högst 10 procent eller sammanlagt 25 procent av kvävetilldelningen 1942/43. Tidigare tilldelning under gödselåret utgjorde 60 procent av sistnämnda kvantitet, varför totalt erhölls 85 procent av fjolårstilldelningen. P å Gotland och Öland samt inom de tre nordligaste länen fick kalkkvävet som förut helt eller delvis utbytas mot ljungasalpeter eller ammoniumsulfat. I livsmedelskommissionens cirkulär nr 1741 lämnades besked om särskild tilldelning av konstgödsel utöver den reguljära för en del speciella ändamål. Vid denna tilldelning, vilken ordnades så, att vissa kvantiteter konstgödsel av olika slag ställdes till kristidsstyrelsernas förfogande för fördelning mellan förbrukarna enligt angivna grunder, tillämpades enahanda bestämmelser som de vilka gällt för motsvarande tilldelning våren 1943 (se del IV sid. 274). Sockerbetsodlare berättigades att före den 1 juli 1944 inköpa vissa kvantiteter kvävegödsel, motsvarande beträffande chile- eller kalksalpeter 150 kg och beträffande kalkkväve 200 kg per hektar tecknad sockerbetsareal. För trädgårdsodlarna reserverades som förut särskilda kvantiteter gödselmedel av olika slag. I mitten av juni gav kommissionen genom cirkulär nr 1918 besked om konstgödselregleringen under första tilldelningsperioden av gödselåret 1944/45 (1 juli—30 september 1944). Den viktigaste nyheten var härvid, att fosfatgödsel under denna period fick fritt försäljas. Skördegarnsregleringen. Då förråden inom landet av vanligt skördegarn voro praktiskt taget slut, kunde för skördesäsongen 1944 någon tilldelning av sådant garn icke förekomma, utan jordbrukarna hänvisades att täcka hela sitt behov av skördegarn för självbindare och halmpressar med pappersgarn. Enär tillgången på pappersskördegarn syntes bli tillräcklig, medgavs att detta fr. o. m. den 24 mars 1914 fick försäljas fritt, medan för inköp föregående år fordrats särskild inköpslicens. Normalpriset vid försäljning till förbrukare fastställdes till kronor 1: 72 per kg. Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor m. m. Enligt systemet för brödsädsregleringen under konsumtionsåret 1943/44 var Svenska spannmålsaktiebolaget förpliktat att under juni månad 1944

252 till fastställda priser inlösa all under år 1943 skördad brödsäd samt allt i södra och mellersta Sverige odlat korn, som av odlare hembjöds bolaget före den 15 maj s. å. Därest hembud ej skett, var jordbrukare som innehade dylik spannmål likväl pliktig att senast den 15 juni 1944 leverera spannmålen till auktoriserad spannmålshandlare eller till brödsädskvarn. I sådant fall betalades emellertid priser, som med kronor 1: 60 per deciton understego inlösningspriserna. Närmare bestämmelser angående hembuds- och inlösningsförfarandet meddelades av livsmedelskommissionen i slutet av april 1944 genom cirkulär nr 1846. Kristidsnämnderna ålades att senast den 20 juli 1944 inrapportera till kommissionen de kvantiteter brödsäd och korn av någon betydenhet, som, oaktat så kunnat ske, icke behörigen levererats. Undantagen från leveransplikt var spannmål, som erfordrades till utsäde eller för förmalning mot utmalningskort eller eljest för tillåten hushållsförbrukning eller som enligt licens fick användas för utfodring. Det förutsågs, att det skulle bli behövligt att under konsumtionsåret 1944/45 bibehålla en på statsbeslag vilande reglering av spannmålshandeln, liknande den som tillämpats under de föregående krisåren. Då emellertid den kungörelse angående beslag å brödsäd och fodersäd m. m., som utfärdats den 17 juni 1943, icke stadgade någon begränsning med hänsyn till skördeåret, erfordrades ingen särskild kungörelse angående beslag å spannmål av 1944 års skörd. Tullfriheten för korn och malt (se del IV sid. 277) förlängdes genom kungörelse den 30 juni 1944 (nr 402) t. o. m. den 30 juni 1945. I fråga om f ö r m a l n i n g e n av brödsäd utfärdades genom cirkulär nr 1776 nya bestämmelser att gälla fr. o. m. den 6 mars 1944. För förmalning av vete höjdes härvid den obligatoriska inblandningen av råg från 12 till 15 procent, medan korninblandningen sänktes från 8 till 5 procent. Vid förmalning av spannmålsblandning till samsikt fick inblandningen av korn sänkas till 10 procent mot tidigare föreskrivna 15 procent. Sammalet rågmjöl skulle framdeles tillverkas av enbart råg. Dock fick högst 15 procent av rågen utbytas mot korn och/eller veteeftermjöl. Utmalningsprocenten vid framställning av siktat vetemjöl sänktes från 78 till 77 och vid framställning av samsikt från 76 till 74. Genomsnittliga inblandningsprocenten för veteeftermjöl vid framställning av samsikt höjdes något senare från 23 till 28. I vissa avseenden ändrade förmalningsbestämmelser trädde i kraft den 1 juni (cirkulär nr 1892). Minimiinblandningen av korn sänktes härvid från 5 till 2 procent vid förmalning av vete till siktat mjöl samt från 10 till 5 procent vid förmalning av råg till samsikt. Genomsnittliga utmalningsprocenten för siktat vetemjöl sänktes till 76, medan genomsnittliga inblandningsprocenten för veteeftermjöl i samsikt höjdes från 28 till 30. Beträffande förmalningsersättningen se sid. 243.

253 M j ö l - o c h b r ö d r a n s o n e r i n g e n förblev i stort sett oförändrad; dock voro ransonerna från mitten av februari något ökade, därigenom att ransoneringsperioderna förkortats från 30 till 28 dagar. Omväxlande tre och två av de fyra kupongerna under resp. perioder berättigade från maj månad till inköp av veteprodukter mot förut endast två. Särskild tilldelning gavs av havregryn och havremjöl samt kornprodukter. Vid sidan av mjöl- och brödransoneringen förekom särskild tilldelning även av matärter och bruna bönor. Den sistnämnda upphörde dock den 5 juni. Fr. o. m. den 22 maj frigavs försäljningen av matärter helt liksom ock försäljningen av potatismjöl, vilken dittills delvis varit i ransoneringshänseende sammanförd med mjöl- och brödransoneringen. Tilldelning av bruna bönor lämnades på nytt fr. o. m. den 12 juni. Enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 609) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av bröd ägde yrkesmässig brödtillverkare ej saluhålla, försälja eller utlämna grovt rågbröd, grov rågkaka, grovt delikatessbröd, kavring eller V-R-bröd förrän dagen efter det brödet gräddats (se del IV sid. 44). Det sålunda meddelade f ö r b u d e t m o t f ö r s ä l j n i n g av g r ö v r e , m j u k t m a t b r ö d i n y g r ä d d a t tills t å n d hade motiverats huvudsakligen därmed, att det medförde en avsevärd besparing av kostnaderna för brödtransporter och därigenom även minskade förbrukningen av särskilt gummi och smörjolja. Bestämmelsen avsågs därjämte skola hålla nere svinnet vid försäljning av bröd till allmänheten på en så låg nivå som möjligt. På grund av allmänt framkomna klagomål från konsumenternas sida över ifrågavarande försäljningsförbud, särskilt beträffande de smärre brödtyperna, vilka då de icke sålts dagsfärska bleve torra och särskilt som matsäcksbröd mindre lämpliga, ävensom på grund av de i stor utsträckning förekommande överträdelserna av försäljningsförbudet, beslöts vid årsskiftet 1943/44 att lätta på detsamma i fråga om vissa mindre brödsorter. På hemställan av livsmedelskommissionen utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 8 januari 1944 (nr 6) angående ändring i sådant syfte av nyssnämnda kungörelse nr 609/1942. Samtidigt skärptes kontrollen av de kvarstående förbudsbestämmelsernas efterlevnad samt ändrades ordningen för anställande av åtal. Tillämpningsbestämmelser meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1711. De av förbudet tidigare omfattade brödtyper, som nu fingo försäljas i nygräddat tillstånd, voro vissa särskilt angivna smärre typer av grov rågkaka och V-R-bröd. För övriga slag av mjukt matbröd, som tidigare gått in under förbudet, skulle detta fortfarande kvarstå. Den skärpta kontrollen uppdrogs i främsta rummet åt kristidsnämnderna att handhas i samband med deras övriga kontrollverksamhet samt, i samverkan med dem, åt hälsovårdsnämnderna. Den direkta tillsynen över föreskrifternas efterlevnad skulle i första hand åligga resp. prisombud. Förseelser mot kungörelsens

254 bestämmelser fingo åtalas endast efter anmälan av vederbörande hälsovårdsnämnd eller av livsmedelskommissionen eller, efter dess bemyndigande, av kristidsstyrelse. Sådant bemyndigande lämnade livsmedelskommissionen alla kristidsstyrelser. De n o r m a l p r i s e r å m j u k t m a t b r ö d , vilka gällt sedan den 3 augusti 1942, undergingo fr. o. m. den 23 februari 1944 genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 1748 vissa ändringar. Sålunda sänktes i vissa delar av landet priserna på grov rågkaka, grovt delikatessbröd och kavring samt V-R-bröd. Vid normalprissättningen å mjukt matbröd hade prisbildningen å k a f f e b r ö d lämnats fri. Detta hade medfört, att priserna å sådant bröd (bullar, levar, wienerbröd m. m.) stegrats förhållandevis kraftigt. En prisreglering här syntes därför påkallad. I samband därmed befanns lämpligt att upphäva det genom kungörelsen den 10 oktober 1941 (nr 784) införda förbudet att vid yrkesmässig tillverkning av bröd eller annat bakverk inkavla matfett i degen (se del III sid. 68). Delta skedde genom kungörelse den 2 juni 1944 (nr 260) och motiverades genom den numera rikligare fetttillgången. Genom fettinkavlingsförbudets upphävande blev det möjligt att draga en gräns mellan enklare och finare kaffebröd, beroende på att inkavling av fett i degen i något så när riklig mängd ger denna en särskild konsistens, som tydligt skiljer den från annan deg. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelade livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1901 bestämmelser om normalpris på mjukt kaffebröd, gällande från den 7 juni 1944. Härvid skildes på dels sådant kaffebröd, vari inkavlats minst 1 kg fett per liter degvätska, och dels annat mjukt kaffebröd, vilket också uppdelades på två klasser, beroende på mängden inrivet fett. Normalprissättningen gällde beträffande det finare brödet riket i dess helhet, beträffande annat bröd blott vissa uppräknade orter. I bägge fallen voro priserna i Stockholm och omnejd något högre än å övriga orter. Bestämmelserna gällde icke tillhandahållande av kaffebröd genom servering på näringsställe. Fodermedelsregleringen. I bestämmelserna om fodersädens användning skedde viss ändring så tillvida att vissa lättnader genomfördes i det rådande utfodringsförbudet å sydoch mellansvenskt korn. På grund av förefintlig knapphet på havre och blandsäd bestämde livsmedelskommissionen sålunda i slutet av april (cirkulär nr 1846), att kornodlare i södra och mellersta Sverige skulle, om de så önskade, i stället för att enligt gällande regler erhålla tilldelning av viss kvantitet annan fodersäd än korn, äga utfodra en lika stor kvantitet av dem innehavt korn. Rätt till sådant utbyte skulle även tillkomma kornodlare, som för utfodring redan erhållit tilldelning av annan fodersäd än korn men som ännu ej verkställt inköp mot tilldelade inköpsbevis. Fr. o. m. den 1 juni utvidgades ytterligare (genom cirkulär nr 1890) rätten till ut-

255 fodring av korn, i det alt sådan spannmål nu allmänt fick säljas för utfodringsändamål mot inköpsbevis för fodersäd. Det medgavs även jordbrukare i de delar av landet, där utfodringsförbud för korn tidigare gällt, att utan förmalningskort förmala av dem odlat korn för tillgodoseende av det egna husbehovet (inkl. födoråd m. m ) . Knappheten på fodersäd medförde därjämte, att förbrukare, vilka tilldelats inköpsbevis för fodersäd, fingo alternativt med havre eller blandsäd tillhandahållas mältad brödsäd. Vid inköp av sådan brödsäd skulle dock minst en tredjedel utgöras av råg. T i l l d e l n i n g e n a v f o d e r s ä d under perioden 15 mars—31 maj 1944 utgick enligt cirkulär nr 1773 efter i huvudsak samma grunder som under nästföregående period. Tilldelningen till hästar höjdes likväl något. Mest betydande var denna höjning i fråga om jordbrukshästar under tiden för vårbruket samt beträffande hästar, sysselsatta med tyngre skogskörslor. För den förstnämnda av dessa kategorier höjdes sålunda tilldelningen från 1-1 kg fodersäd och 0*8 kg betfor till 3'5 kg fodersäd och 2 kg betfor per dag under tiden för själva vårbruket samt till resp. 1'5 och 1 kg för övriga delar av perioden. Tilldelningen till den senare kategorien hästar höjdes från 3*2 kg fodersäd och 1-8 kg betfor till 4 kg fodersäd och 2 kg betfor för var och en av de dagar under perioden, under vilka hästen beräknades bli brukad i särskilt tungt skogsarbete på längre avstånd från hemorten. Även tilldelningen till svin höjdes genomgående något. Tilldelningen av produktionsfoder till fjäderfä var alltsedan årsskiftet oförändrat 3*5 kg per kg försålda ägg. Med hänsyn till behovet av foder för uppfödning av ungdjur under vårmånaderna höjdes såväl tilldelningen av underhållsfoder till yrkeshönserier som tilldelningen av fodersäd och kli till kaniner, den förra från 1*5 till 3*5 kg fodersäd och hönsfoderblandning, den senare från 2*5 kg fodersäd och 1 kg kli till resp. 4 och 3 kg för hela perioden. Under tiden 1 juni—31 augusti fick jämlikt cirkulär nr 1890 någon tilldelning av fodersäd ej ges till unghästar och föl, ej heller till nötkreatur, får, getter och kaniner. Tilldelningen till hästar i jordbruksarbete sänktes med hänsyn till att bete och grönfoder förutsattes vara tillgängligt. En mindre sänkning företogs jämväl i tilldelningen till hästar, sysselsatta i skogskörslor, samt till svin. Tilldelningen av produktionsfoder för fjäderfä utgick tills vidare oförändrad med 3*5 kg per kg försålda ägg. I vissa fall måste tilldelningen under denna ransoneringsperiod uttagas i form av korn eller mältad brödsäd i stället för havre eller blandsäd. Utöver den ordinarie tilldelningen för svin fick för digivande suggor för varje grisning lämnas en extra tilldelning av högst 50 kg annan fodersäd än havre och blandsäd. Den jämförelsevis goda tillgången på kli föranledde viss extra tilldelning till modersuggor samt därjämte en extra tilldelning av 10 kg per djur till mjölkkor inom Svea- och Götaland samt Gävleborgs län. För mjölkkor i de övriga norrlandslänen gavs motsvarande tilldelning av betfor. Vad i övrigt den reguljära tilldelningen av kraftfoder (oljekraftfoder och

256 kli) beträffar meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär i slutet av juni (nr 1925), att de i detta hänseende under konsumtionsåret 1943/44 tillämpade grunderna visat sig i stort sett ha lämnat ett tillfredsställande resultat, varför kommissionen beslutat att vid fördelningen under konsumtionsåret 1944/45 tillämpa i huvudsak samma principer som förut. Inom Svea- och Götaland samt Gävleborgs län skulle tilldelning av oljekraftfoder och kli sålunda under sistnämnda år lämnas dels med vissa på grundval av mjölkproduktionen inom olika besättningar bestämda kvantiteter, dels ock med bestämda kvantiteter per mjölkko. Tilldelningen i de fyra nordligaste länen komme att ske på så sätt, att till kristidsstyrelsernas förfogande ställdes vissa kvantiteter att utdelas enligt av kommissionen direkt till styrelserna lämnade direktiv. Den oljekraftfoderblandning, som i fortsättningen komme att tillhandahållas, skulle tills vidare innehålla 42 procent råprotein och fett i stället för tidigare 45 procent. Förutom oljekakor och oljekaksmjöl skulle i blandningen ingå 10 procent baljväxter. Den fria inköpsrätten för djuruppfödare av fodertran för täckande av behovet hos innehavda djur förlängdes för tiden efter den 15 maj 1944 tills vidare. Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t uppdrog livsmedelskommissionen åt Svenska spannmålsaktiebolaget att inom vissa kommuner i Västerbottens och Norrbottens län, där brist på stråfoder uppkommit, på de villkor i övrigt som fastställdes av kommissionen, tillhandahålla stråfoder med leverans banfritt vederbörande köpares närmaste järnvägsstation eller däremot svarande leveranssätt. Jämväl för budgetåret 1944/45 beviljade riksdagen anslag till bidrag för uppförande av s i l o a n l ä g g n i n g a r för ensilagefoder till ett belopp av 150 000 kronor. Anslaget motiverades med önskvärdheten att ensilageförfarandet särskilt under rådande försörjningsläge i möjligaste mån komme till användning. Utsäde.

I cirkulär nr 1804 gav livsmedelskommissionen tillkänna sin uppfattning, att bland de varor, som komme att efterfrågas från Sverige då mera normala handelsförbindelser mellan olika länder åter kunde upptagas, även torde förekomma utsädesspannmål. Det måste anses vara av stort värde för vårt land, att den export som därvid kunde äga rum icke bleve tillfällig utan kunde fortsätta även i framtiden. En förutsättning för en dylik utveckling vore emellertid, att endast utsäde av sådana sorter, vilka voro lämpliga och odlingsvärda för det importerande landet, bleve föremål för export. För att vinna detta syftemål hade kommissionen nu, innan vårsådden verkställdes, ansett sig böra lämna vissa föreskrifter i avseende på en sort- och kvalitetskontroll av vårstråsäd och trindsäd. Föreskrifterna,

257 vilka voro avsedda att gälla så länge särskild licens erfordrades för export av sådan utsädesspannmål, hade utarbetats i samråd med statens centrala frökontrollanstalt, handelskommissionen och statens återuppbyggnadsnämnd (se sid. 420). Enligt dessa bestämmelser skulle gälla, att utsäde av vårstråsäd och trindsäd, som avsågs skola exporteras, godkänts för export. För erhållande av dylikt godkännande skulle kontroll ha verkställts även av det utsäde som använts för odling av exportvaran. Sålunda skulle, för fastställande av sortäktheten hos det utsäde som användes för odling av exportutsäde, då fråga var om icke statsplomberat utsäde, genom statens centrala frökontrollanstalt göras särskild förundersökning av utsädet. Användes statsplomberat utsäde, skulle odlaren styrka detta genom till frökontrollanstalten insänt plomberingsbevis, vilket skulle gälla som förundersökning. Utsäde som exporterades skulle vara plomberat av officiell frökontrollanstalt. Fröhandelsregleringen. De i början av år 1943 fastställda normalpriserna å k ö k s v ä x t f r ö voro avsedda att gälla under nämnda år. Nya normalpriser bestämdes av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1700 att gälla från den 1 februari tills vidare under år 1944. I flertalet fall inneburo de nya normalpriserna sänkningar i förhållande till de förut gällande. I samband härmed skedde vissa jämkningar i de tidigare reglerna om handeln med dylikt frö (se del IV sid. 283), varjämte förut stadgade inskränkningar i rätten att använda kålfrö tills vidare upphävdes. I bestämmelserna angående handeln med v a l l v ä x t f r ö samt o 1 j ev ä x t f r ö för ulsädesändamål skedde ingen ändring. Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter. 1943 års skörd av potatis redovisades till en kvantitet av 2 171 000 lon. Denna skörd, vilken med 18 procent översteg medeltalet för tioårsperioden före kriget, måste följaktligen anses mycket god. Några restriktioner i handeln med och användningen av potatis behövde därför ej ifrågakomma. I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande hade livsmedelskommissionen föregående år uppdragit åt Svenska spannmålsaktiebolaget att under april 1944 till visst bestämt pris inköpa potatis, som hembjudits bolaget senast den 15 mars s. å. Sedan hembudstiden gått till ända, kungjorde kommissionen i cirkulär nr 1815 plan för omhändertagande av hembjudna potatispartier. För detta ändamål indelades riket i två inlösningsområden, benämnda södra och norra inlösningsområdet. Södra området omfattade Skåne, Blekinge, Kronobergs län samt södra delarna av Hallands och Kalmar län, norra området övriga delar av riket. Inom södra området hembjuden potatis skulle — i den mån den ej behövde tagas i anspråk 17—418786

258 för konsumtions- och utfodringsbehov inom området — hänvisas till därinom belägna fabriker för tillverkning av potatismjöl eller sprit. Den inom norra området hembjudna potatisen avsågs i huvudsak skola finna användning för konsumtion och utfodring inom området. För genomförande av inlösningsplanen i sistnämnda del befanns erforderligt att fr. o. m. den 3 april 1944 tills vidare förbjuda auktoriserade parti- och detaljhandlare med potatis att låta transportera potatis från södra till norra inlösningsområdet. I särskilda fall kunde livsmedelskommissionen meddela undantag härifrån. Förbudet upphävdes den 25 maj 1944. Det visade sig vid hembudstidens utgång den 15 mars 1944, att ej mindre än c:a 140 000 ton potatis hade hembjudits spannmålsbolaget. Icke på långt när denna kvantitet behövde dock bolaget i verkligheten inköpa, i det att stora partier hembjuden potatis försåldes i öppna marknaden, medan i många fall nedsättning i inlösningen skedde på grund av för hög uppskattning och svinn m. m. Sammanlagt uppköpte bolaget omkring 80 000 ton, varav till industriell förbrukning (huvudsakligen brännvinsbränning) c:a 63 000 ton; c:a 9 000 ton återsåldes till jordbrukarna, resten försåldes för direkt konsumtion. Totala åtgången av potatis för industriella ändamål under tillverkningsåret 1943/44 var c:a 270 000 ton, därav för brännvinsbränning c:a 100 000 och för stärkelsetillverkning c:a 170 000 ton. Liknande inlösningsbestämmelser som gällt beträffande potatis av 1943 års skörd meddelades av livsmedelskommissionen med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 mars 1944 att gälla jämväl för potatis av 1944 års skörd. Det uppdrogs sålunda åt Svenska spannmålsaktiebolaget att under april m å n a d 1945 till fastställt inlösningspris (se sid. 246) inköpa sådan matpotatis samt fabriks- och foderpotatis av fullgod beskaffenhet, som senast den 15 mars s. å. hembjöds bolaget av odlare och av personer eller företag, vilka yrkesmässigt idkade handel med potatis. Stora svårigheter mötte för Svenska spannmålsaktiebolaget att avyttra de partier p o t a t i s f l i n g o r , som bolaget enligt gällande överenskommelser med tillverkarna måst inköpa. För att stimulera avsättningen sänktes försäljningspriset rätt avsevärt fr. o. m. den 4 februari 1944. Av 8 200 ton potatisflingor, som under tillverkningsåret 1942/43 inköpts och upplagrats, kvarlågo dock ännu vid utgången av juni 1944 omkring 6 000 ton osålda. Förbrukningsregleringen i fråga om p o t a t i s m j ö l fortgick efter i huvudsak oförändrade grunder. Fr. o. m. den 22 maj blev emellertid försäljningen härav helt fri, samtidigt med att försäljningen av matärter frigavs.

259 Regleringen av sockernäringen. Den skördade arealen för 1943 års sockerbetsodling uppgick till 50 300 hektar, vilket var 3 000 hektar mindre än under föregående år. Då emellertid hektarskörden var avsevärt högre, nämligen 371 deciton mot 325 deciton 1942, blev skördekvantiteten betydligt större; den utgjorde år 1943 1 862 300 ton mot 1 733 900 ton år 1942. Kvantiteten producerat råsocker under kampanjåret 1943/44, 290 880 ton, översteg med n ä r m a r e 27 000 ton produktionen under kampanjåret 1942/43. Gällande reglering på sockerområdet innebar, att staten enligt vissa bestämmelser tillförsäkrat Svenska sockerfabriksaktiebolaget ensamrätt till import av socker mot det att bolaget åtagit sig att inbjuda till teckning av kontrakt om sockerbetsodling i enlighet med av staten godkända grunder samt att bolaget förbundit sig att ej låta odlare ingå betodlingskontrakt med det bestämda betpriset med mindre odlaren avlämnat förbindelse angående betarbetarlönerna. Alltsedan år 1940 garanterade staten därjämte bolaget täckning av de med sockertillverkningen förbundna kostnaderna, viss förräntning av bolagets eget kapital däri inberäknad, mot det att bolaget var redovisningsskyldigt för sina på grund av sockertillverkningen erhållna inkomster. I anslutning till hemställan av livsmedelskommissionen, priskontrollnämnden och statens sockernämnd framlade Kungl. Maj:t proposition i sockerfrågan till 1944 års riksdag, nr 195, vari föreslogs att för tillverkningsåret 1944/45 i huvudsak samma principer som förut tillämpats skulle gälla för sockernäringens reglering. Efter förhandlingar med betodlarna hade uppgörelse angående betpriset träffats, varvid överenskommits att grundpriset för 1944 års odling skulle bliva detsamma som för 1943 års odling eller kronor 4: 50 för 100 kg sockerbetor med 16 procent sockerhalt med reglering av priset enligt tidigare tillämpade grunder. Omprövning skulle dock liksom föregående år på hemställan av betodlarnas centralförening få ske genom skiljemannaförfarande, huruvida höjning av betpriset kunde anses motiverad med hänsyn till sådan stegring av kostnaderna för produktionen av betor, som innebure att förutsättningarna för det avtalade priset i mera betydande mån ändrats. Skulle svårigheter uppkomma för betodlarna att få arbetare för skötseln av betodlingarna, borde statsmakterna vidtaga åtgärder för anskaffande av erforderlig arbetskraft. Bestämmelserna rörande betarbetarlönerna i den förbindelse, som betodlarna skulle avlämna till sockernämnden, borde ansluta sig till motsvarande bestämmelser i det för året gällande kollektivavtalet. Riksdagen medgav, att nytt avtal träffades mellan staten och sockerbolaget för tiden 1 augusti 1944—31 juli 1945 i huvudsaklig överensstämmelse med det förut gällande avtalet. Importmonopolet för sockerbolaget förlängdes till utgången av januari 1946 (förordning den 21 april 1944, nr 164; kungl. brev till generaltullstyrelsen den 21 april 1944, nr 165).

260 Liksom föregående år tillerkändes betodlarna rätt att till nedsatt pris övertaga viss m ä n g d melass. Betodlarna tillförsäkrades sålunda att under år 1944 erhålla antingen ett fat melass om c:a 250 kg per hektar odlade sockerbetor med dubbel rabatt, d. v. s. nedsättning med 7 öre per kg, beträffande före den 1 december uttagen kvantitet och med 5 öre per kg för därefter uttagen kvantitet eller, om tillgången det medgåve, två fat melass per hektar med enkel rabatt å varje fat. Uppfyllandet av statens garanti gent emot sockerbolaget hade, för ersättande av bolagets förlust i anledning av sockerregleringen, under regleringsåret 1942/43 medfört en kostnad för staten av 19*5 milj. kronor, vilken täckts genom anslag å tilläggsstat för budgetåret 1942/43 (se del IV sid. 287). Motsvarande förlust för 1943/44 beräknades uppgå till ej mindre än 25 milj. kronor. Anslag å detta belopp anvisades av riksdagen å tilläggsstat för budgetåret 1943/44. I likhet med vad under flera föregående år skett anvisade riksdagen för budgetåret 1944/45 anslag till anordningar för lastning och lossning avsockerbetor vid statens järnvägar till ett belopp av 415 000 kronor. Odlingen av spånads- och oljeväxter. För budgetåret 1944/45 hemställde statens linnämnd om ganska betydande nya anslag för lämnande av såväl bidrag som lån till ytterligare utbyggnad av lin- och nampberedningsanstalterna, däribland för utbyggnad av en ny linberedningsanstalt i Östergötland. Målet borde enligt nämndens mening vara att uppnå en linberedningskapacitet motsvarande 7 000 hektars odling, medan den förefintliga kapaciteten blott motsvarade ungefär 4 000 hektars odling. För hampberedningsanstalterna, vilkas kapacitet redan erhållit lämplig omfattning, krävdes kostnader för dessas fullständiga iordningställande. I proposition i ärendet till 1944 års riksdag, nr 103, uttalade jordbruksministern betänkligheter mot ytterligare kapitalinvestering i större skala i hithörande anläggningar, innan en mera omfattande erfarenhet vunnits icke minst beträffande odlingstekniken. Kungl. Maj.ts förslag begränsades därför till att av riksdagen begära anslag för budgetåret 1944/45 allenast för slutförande av de båda hampberedningsverkens i Värmbol och Visby utbyggnad i förefintlig omfattning. I motioner i båda k a m r a r n a yrkades emellertid högre anslag, varigenom avsågs att möjliggöra tillkomsten av ytterligare ett linberedningsverk, avsett för Västernorrlands och Västerbottens län. Riksdagen anslöt sig härtill och beviljade, med frångående av Kungl. Maj.ts förslag, för 1944/45 till bidrag åt linoch hampberedningsanstalter ett anslag av 250 000 kronor och, såsom förstärkning av hemslöjdslånefonden, till långivning för samma ändamål ett anslag av 1-4 milj. kronor.

261 Oljeväxtodlingen hade, tack vare det stöd som från statens sida lämnats densamma i prishänseende, kraftigt tillväxt, så att densamma år 1943 omfattade nära 30 000 hektar mot 18 000 hektar år 1942 (se sid. 49). Då statliga stödåtgärder alltjämt syntes erforderliga för den under rådande förhållanden så viktiga oljeväxtodlingens upprätthållande, hemställde Kungl. Maj:t i proposition till 1944 års riksdag, nr 199, om fortsatt bemyndigande att enligt samma grunder som förut garantera vissa försäljningspriser å producerat oljefrö. Med bifall till propositionen fastställde riksdagen följande garantipriser per kg för frö av under våren 1944 verkställd odling: vårraps 75 öre, vitsenap 65 öre, vallmo 110 öre, lin 80 öre, h a m p a 105 öre, sojabönor 140 öre och solros 110 öre. Dessa priser voro 5 a 10 öre per kg lägre än de föregående år fastställda, vilket motiverades med att priserna å oljeväxter syntes böra så småningom anpassas till de vid andra odlingar gällande priserna, så att om möjligt även under normala förhållanden odlingen av ifrågavarande kulturväxter kunde upprätthållas. För år 1943 sådd höstraps hade garantipris redan tidigare fastställts. Det förutsattes, att organisationen av oljeväxtodlingen numera skulle övertagas av odlarnas egen sammanslutning, den år 1943 bildade Sveriges oljeväxtodlares centralförening u. p. a. Överenskommelse härom träffades senare mellan livsmedelskommissionen och nämnda förening. För vinterraps, skördad år 1945, bestämde Kungl. Maj:t enligt riksdagens direktiv ett garantipris av 85 öre per kg vid leverans till oljefabrikerna av en till 9 procents vattenhalt nedtorkad vara (beträffande övriga oljeväxter avsågo garantipriserna frö med 18 procents vattenhalt). Även detta pris var lägre än det för föregående års odling bestämda. Samma garantipris som för höstraps bestämdes även för den rapsen närstående växten höstrybs. Till »stödjande av odlingen av vissa kulturväxter» anvisade riksdagen för budgetåret 1944/45 liksom föregående år ett anslag av 65 000 kronor, varav 18 000 kronor skulle ställas till Sveriges utsädesförenings förfogande för försöksverksamhet med oljeväxter m. m. Trots sänkningen av garantipriserna var intresset för oljeväxtodlingen fortfarande livligt. Med vinterraps hade hösten 1943 besatts 13 100 hektar. Kontrakten för vårodlingen 1944 omfattade c:a 30 000 hektar, varför hela arealen för årets oljeväxtodling kunde beräknas uppgå till över 43 000 hektar, innebärande en ökning med nära 50 procent från föregående år. Kött- och fläskregleringen. Försörjningsläget på kött- och fläskmarknaden företedde under första halvåret 1944 en väsenlig lättnad. Särskilt den den 24 april 1944 vidtagna prissänkningen för tyngre slaktsvin, vilken skedde samtidigt med en höjning av priset på lättare svin, fick till följd en kraftig ökning i tillförseln till slakterierna av tunga svin före ikraftträdandet av n ä m n d a prisförändringar.

262 Förbättringen i tillförseln av kött och fläsk möjliggjorde en större frihet i försäljningen och en u t ö k n i n g a v r a n s o n e r n a , vars effekt ytterligare förstärktes därigenom att antalet kupongfria charkuterivaror gång efter annan ökades. Fri försäljning och servering medgavs fr. o. m. den 7 februari beträffande renkött samt fr. o. m. den 21 februari beträffande får- och getkött. Från början av maj föll ökningen av ransonerna helt på fläskvaror. Förbrukningen av nöt- och kalvkött minskade genom att endast vissa kuponger gällde för dessa varuslag. Sålunda ökades den totala tilldelningen den 2 maj till 550 poäng per vecka, men av denna ranson gällde 450 poäng endast för andra varor än nöt- och kalvkött. Samtidigt medgavs rätt att å näringsställen servera fläsk och fläskvaror utan mottagande av restaurangkuponger. I slutet av maj gavs en större engångstilldelning till hushållen av fläsk, varjämte handeln med och serveringen av alla dittills ransonerade korvsorter och andra blandade charkuterivaror samt konserver härav helt frigavs. Fr. o. m. den 12 juni fingo med visst undantag jämväl övriga ännu icke frisläppta konserver säljas utan kuponger. En särskild tilldelning av 400 poäng amerikanskt fläsk gavs under tiden 1 mars—3 april till befolkningen i Norrland och Kopparbergs län. Det förbättrade försörjningsläget gav även upphov till lättnader i fråga om r e g l e r i n g e n a v h a n d e l n m e d l e v a n d e d j u r . Fri överlåtelse fick jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 1752 fr. o. m. den 21 februari ske beträffande får och getter och fr. o. m. den 19 juni jämlikt cirkulär nr 1910 beträffande nötkreatur, hästar och svin med undantag allenast av att licens fordrades vid överlåtelse till eller från innehavare av slakteritillstånd av typ B. För yrkesmässig handel med levande djur erfordrades enligt sistnämnda cirkulär icke längre tillstånd av livsmedelskommissionen. Skyldigheten för djurägare att föra journal över sitt djurbestånd upphävdes och i samband härmed även den av slaktgodemännen utövade kontrollen. Ungefär samtidigt nedsattes den tid, som erfordrades för innehav av hushållsgris som villkor för erhållande av slaktlicens, från fem till fyra månader. På grund av stigande importsvårigheter beträffande fårtarmar och till följd av hastig nedgång i lagerhållningen av denna vara utfärdade Kungl. Maj:t den 11 februari 1944 på framställning av statens livsmedelskommission kungörelse (nr 35) om ändrad lydelse av 10 § kungörelsen den 29 januari 1943 angående beslag å samt reglering av handeln med tarmar m. m. I anslutning till vad som sålunda stadgats utfärdade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1770 ändrade bestämmelser om förbud fr. o. m. den 13 mars 1944 mot användning av fårtarmar för yrkesmässig tillverkning och beredning av wienerkorv understigande 13 cm i längd. Angående p r i s r e g l e r i n g e n å kött och köttvaror se sid. 244 och 248.

263 Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. I föreskrifterna angående m j ö l k r e g l e r i n g e n skedde under första halvåret 1944 ingen ändring. Såsom följd av den förbättring, som inträtt i försörjningsläget för mjölk och mejeriprodukter, kunde vissa lättnader i försäljningsbestämmelserna för dessa produkter genomföras. Fr. o. m. den 1 februari frigavs sålunda genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 1721 försäljningen av t u n n g r ä d d e och f e t t e m u l s i o n , vilket innebar att ransoneringen av dessa varor upphävdes. I samband därmed bestämdes, att fr. o. m. samma dag föreskrifterna angående prisrabattering ej heller skulle äga tillämpning å sagda varor. Vidare frigavs fr. o. m. den 1 april handeln med osockrad kondenserad mjölk samt fr. o. m. den 12 juni handeln med torrmjölk av alla slag (cirkulär nr 1808 och 1907). Den fria försäljningen av grädde medförde helt naturligt, alt avsättningen härå starkt ökades. Medan försäljningen av grädde under senaste halvåret 1943 (omräknad till mjölk) blott utgjort 5 530 ton per månad, uppgick den under tiden februari—juni 1944 till 12 230 ton per månad. Ransoneringssystemet på matfettområdet medgav även i övrigt under våren en viss ej obetydligt ökad konsumtion. Från mitten av februari var sålunda matfettilldelningen c:a l 1 ^ kg per fyraveckorsperiod mot tidigare ungefär 1 kg. Till fram emot slutet av februari fick hela matfettransonen, därefter större delen av densamma uttagas i matfett efter köparens fria val. Till enskilda förbrukare gavs i januari en extra tilldelning av 250 gram smör och i april av 250 gram flott eller smält talg per person. Bageriidkare erhöllo extra tilldelning av flott. Den föreskrift som gällt sedan den 1 november 1943, att minst hälften av det smör som av mejeri eller partihandlare såldes till annan än Svenska mejeriernas riksförening skulle utgöras av beredskapslagrat smör, upphävdes den 20 mars 1944. Under nämnda tid hade praktiskt taget allt inom landet salufört smör till 50 procent utgjorts av beredskapslagrad vara. Det förbättrade försörjningsläget på fettmarknaden tog sig även uttryck däri, att möjlighet genom kungl. kungörelse den 15 juni 1944 (nr 347) bereddes att fr. o. m. den 1 juli 1944 tillverka o s t med en fetthalt av 30—33 procent. Livsmedelskommissionen erhöll befogenhet att, då försörjningsläget därtill ansågs giva anledning, medgiva tillverkning jämväl av fetare ost. Enär genom den återupptagna tillverkningen av 30—33-procentig ost anknytning ånyo vunnits till en av de internationella standardklasserna för ost, befanns lämpligt att nu genomföra kvalitetsmärkning och kvalitetsbetalning av ost i större omfattning än dittills förekommit. (Sådan märkning hade dittills skett blott beträffande s. k. herrgårdsost.) Kungl. Maj:t uppdrog fördenskull genom beslut den 15 juni åt styrelsen för Svenska smörprovningarna att handha kvalitetsmärkning av ost i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av livsmedelskommissionen föreslagna grunder samt be-

264 myndigade lantbruksstyrelsen att utfärda erforderliga bestämmelser beträffande kontrollverksamhetens organisation och utövande. Ransoneringen av ost fortgick som förut, varvid de tilldelade kvantiteterna något varierade under de olika ransoneringsperioderna. Fri försäljning medgavs av vissa partier från Danmark importerad ost. I cirkulär nr 1630 hade livsmedelskommissionen meddelat bestämmelser, att tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1944, angående handeln med och rätten att förfoga över a n i m a l i s k a f e t t ä m n e n (andra än smör och margarin) . Cirkuläret innehöll i huvudsak en sammanfattning, med vissa smärre jämkningar, av dittills gällande vid skilda tidpunkter givna föreskrifter. Motsvarande sammanfattning lämnades genom cirkulär den 12 april 1944 (nr 1835) beträffande de viktigaste v e g e t a b i l i s k a f e t t r å v a r o r n a samt vissa andra i förutnämnda cirkulär icke behandlade fettråvaror. Äggregleringen. I samband med en fortsatt allmän tillväxt av fjäderfäbeståndet ökades äggproduktionen under första halvåret 1944 rätt betydligt i jämförelse med motsvarande tid föregående år. Enligt de verkställda hönsräkningarna svarade mot ett antal vuxna höns i Svealand, Götaland och Gästrikland i april 1943 av 5 763 000 ett antal i april 1944 av 6 717 000. Ökningen utgör 16'6 procent. Årsproduktionen av ägg skattades för produktionsåret 1942/43 till c:a 35 000 ton mot 42 000 ton under produktionsåret 1943(44. Denna ökade produktion möjliggjorde en ej ringa förbättring av äggransonerna i form av upprepade extra tilldelningar fr. o. m. mitten av februari, Angående genomsnittliga månadstilldelningen se bilaga 4. Vid sidan av äggtilldelningen förekom särskild tilldelning av melange-äggpulver. Eljest gällde som förut, att mot äggkupongerna alternativt utlämnades dels äggpulver, dels ock vissa andra varor, såsom havregryn, konserverade köttvaror och amerikanskt fläsk. Bestämmelser om tilldelning av avelsägg till äggproducenter meddelades i januari av i huvudsak samma innebörd som motsvarande bestämmelser under föregående år. De föreskrifter, som i cirkulär nr 1906 gåvos i syfte att under sommaren underlätta försäljningen av ägg från producenter direkt till vissa närboende enskilda förbrukare, överensstämde även i stort sett med vad härom gällt under sommaren 1943. Fisket och fiskhandelsregleringen. De föreskrifter som livsmedelskommissionen i november 1943 meddelat angående avsättnings- och prisgaranti å särskilda slag av saltvattensfisk, varigenom garantisystemet i viss mån inskränktes, skulle enligt överenskommelse med fiskarorganisationerna på västkusten äga tillämpning till utgången av mars 1944. Under första delen av den tid systemet var i tillämp-

265 ning kunde de erhållna fiskfångsterna i regel avyttras utan att kommissionens avsättningsgaranti behövde tagas i anspråk. Sedan emellertid ovanligt rika sillfångster kunnat föras i land i februari och förra hälften av mars, måste kommissionen övertaga mycket betydande partier överskottsfisk. Av sill — huvudsakligen av mindre storlek — insaltades c:a 8 milj. kg för kommissionens räkning, av annan fisk c:a 600 000 kg, till större delen torsk, vitling och gråsej. De överenskomna, relativt låga garantipriserna bidrogo beträffande sistnämnda fiskslag att hålla överskotten inom rimliga gränser. På flera orter i landet såldes de också i detaljhandeln till priser, som avsevärt understego de fastställda normalpriserna. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 mars 1944 anförde livsmedelskommissionen, att kommissionen i anledning av de dittills gjorda erfarenheterna funnit lämpligt, att prisbildningen å fisk under det närmast följande halvåret efter den 1 april 1944 lämnades fri i alla försäljningsled, således även i detaljhandelsledet. Ett avskaffande av normalprissättningen och även av det allmänna prisstoppet å fisk ansåg kommissionen i och för sig ägnat att åtminstone under sommarhalvåret medföra en genomsnittligt lägre prisnivå för fisk än om prisbildningen skulle bindas genom statliga stoppriser eller genom normalpriser, som låge på gällande nivå eller i närheten därav. Det hade nämligen visat sig, att fiskhandeln på många håll upprätthöll de av staten fastställda maximala priserna även i fall, då ett lågt inköpspris skulle ha möjliggjort en prissänkning. De anförda synpunkterna fann kommissionen tillämpliga på alla slag av fisk, sålunda även sötvattensfisk och ål. Beträffande strömming ansåg kommissionen dock försiktigheten bjuda, att, innan normalpriset och prisstoppet för detta fiskslag bragtes ur funktion, prisnivån först sänktes genom successiva nedsättningar av normalpriset. I och med borttagandet av normalpriser och prisstopp för färsk och frusen fisk bortfolle även den viktigaste anledningen att bibehålla auktorisationstvång för partihandeln med fisk och ett system med statlig kvotering av fiskförsäljningen. Kommissionen fann visserligen såväl försörjningsskäl som sociala synpunkter tala för att en viss avsättningsgaranti för saltvattensfisken bibehölles även efter utgången av mars 1944. Dock borde garantien ytterligare avsevärt begränsas med hänsyn såväl till antalet avsättningsgaranterade fisksorter som till omfattningen av de statliga förlustriskerna, vilka borde till beloppet maximeras. Med tillämpning av dessa riktlinjer hade livsmedelskommissionen ingått avtal dels med Svenska västkustfiskarnas centralförbund och Sveriges ångtrålareförening såsom representanter för västkustfiskarena, dels ock med vederbörande sammanslutningar av fiskare vid Öresund samt vid syd- och ostkusten (Malmöhus läns havsfiskeförening, Skånska ostkustens havsfiskeförening, Blekinge läns havsfiskeförening samt Svenska ostkustfiskarnas centralförbund). Sedan de träffade överenskommelserna på livsmedelskommissionens hemställan godkänts av Kungl. Maj:t den 31 mars 1944, meddelade kommissio-

nen i cirkulär nr 1817 föreskrifter, avsedda att gälla tills vidare fr. o. m. den 5 april 1944. Härigenom upphävdes normalprissättningen beträffande samtliga slag av saltvattens- och sötvattensfisk (även ål) med undantag för färsk och frusen strömming. Upphävandet avsåg även alla slag av saltad, rökt eller på annat sätt beredd fisk (även salt, rökt eller eljest beredd strömming). Normalpriserna på nordhavsräkor upphävdes samtidigt. Enligt beslut av priskontrollnämnden skulle bestämmelserna om allmänt prisstopp tills vidare icke tillämpas å färsk eller frusen saltvattens- eller sötvattensfisk och ej heller å färsk ål och nordhavsräkor. Däremot skulle prisstoppbestämmelserna gälla beträffande saltad, rökt eller på annat sätt beredd fisk. Den uppmjukning av tidigare utfärdade regleringsbestämmelser, som i november 1943 skett i fråga om s. k. partiellt handelsreglerad fisk, utsträcktes nu även till övriga slag av saltvattensfisk med undantag för strömming och utvidgades samtidigt ytterligare, så att av sagda reglering föga mer återstod än vissa föreskrifter i fråga om försäljningen från fiskare. Särskilt tillstånd fordra des sålunda alltjämt för rätten att i och för återförsäljning uppköpa färsk, frusen eller rökt fisk från fiskare. Försäljning från fiskare av torkad fisk samt av saltad, kryddad eller sockersaltad fisk fick däremot ske fritt. För säljning från annan än fiskare av färsk, frusen, rökt. saltad eller eljest beredd saltvattensfisk fick likaledes ske fritt. Försäljningen av de större storleksgrupperna av saltad, kryddad eller sockersaltad sill var dock på grund av bestämmelserna om beslag å dylik vara till en början beroende av särskilda tillstånd. Avsättnings- och prisgarantien begränsades till i stort sett samma fiskslag som förut, men garantipriserna voro avsevärt lägre. De förluster för staten, som uppkommo på grund av fullgörande av avsätlningsgarantien, förutsattes skola liksom tidigare täckas ur clearingkassan för fisk, vilken hade att påräkna inkomster genom upptagande av reglermgsavgifter å saltvattensfisk av fiskauktionerna och av de handlande, som köpte fisk direkt från fiskare. Det var med hänsyn till denna uppbörd som en viss handelsreglering ansetts böra bibehållas för inköpen direkt från fiskarena. I syfte bl. a. att undvika att regleringsavgifter alltför hårt komme att belasta de billigare fiskslagen ändrades beräkningssättet för desamma så att avgift skulle utgå, i stället för med vissa ören per kg fisk, såsom en procentuell pålaga å inköpssumman, nämligen med 8 procent för västkustfisk och 5 procent för i Östersjön fångad annan saltvattensfisk än strömming. Enligt avtalet med västkustfiskarenas organisationer skulle de statsmedel, som under april—september 1944 finge tagas i anspråk för inköp och saltning eller annan konservering, inskränkas till 2 milj. kronor. Den erforderliga begränsningen av överskottskvantiteterna skulle ernås i första hand genom lämplig fångstbegränsning och, i den mån så icke kunde ske, genom att prisgarantien för visst eller vissa fiskslag nedsattes eller upphävdes, vilket kunde ske med en veckas varsel. Av nämnda skäl upphävdes avsättnings- och pris-

267 garantien beträffande rödtunga den 12 juni och beträffande makrill den 19 juni. Förenämnda överenskommelse hade av Svenska västkustfiskarnas centralförbund biträtts under förutsättning att priset på motortjära nedsattes med 10 öre per kg. Sådan nedsättning skedde även. Vad beträffar strömming bibehölls, som ovan nämnts, normalprisregleringen; liksom förut skulle normalpriserna hållas rörliga i förhållande till fångsternas storlek. Senaste överenskommelsen om prisernas anpassning efter fångsternas storlek träffades mellan kommissionen och priskontrollnämnden å ena sidan och strömmingsfiskarnas organisation å andra sidan den 17 april 1944. Fr. o. m. den 24 maj nedsattes partipriset kraftigt till 60 öre per kg för första prisområdet (65 för andra, 70 för tredje och 75 för fjärde prisområdet). Garantipriset bestämdes vid nyssnämnda överenskommelse till 35 öre per kg fritt salteri. Regleringsavgiften skulle som förut utgå med 1 öre per kg. Avsättnings- och prisgarantien för färsk sill reglerades i särskild ordning med olika pris för tre särskilda storleksgrupper. Handeln såväl med salt som med kryddad och sockersaltad sill frigavs successivt för de olika storleksklasserna och helt fr. o. m. den 26 juni 1944. Genom kungörelser den 12 maj 1944 (nr 193 och 194) föreskrevs, att de genom kungörelserna den 10 december 1943 (nr 832 och 834) medgivna sänkningarna av de legala minimimåtten vid försäljning av rödtunga och rödspätta skulle upphöra fr. o. m. den 1 juli 1944. Regleringen beträffande vitaminhaltiga varor m. m. Alltsedan november 1942 hade läkemedel och kemiska preparat, innehållande minst 500 internationella enheter vitamin A per gram eller innehållande karotin, varit underkastade beslag och handesreglering (se del IV sid. 76). Dylika läkemedel och preparat fingo med vissa undantag överlåtas endast mot särskild av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens eller från apotek i enlighet med medicinalstyrelsens föreskrifter. Med hänsyn till det förbättrade försörjningsläget beträffande A-vitaminhaltiga råvaror visade det sig i början av år 1944 möjligt att medgiva vissa lättnader i regleringen av handeln med här ifrågavarande läkemedel och preparat. I samråd med medicinalstyrelsen och dess materielnämnd utfärdade därför livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1735 föreskrifter, gällande fr. o. m. den 3 februari 1944, varigenom medgavs, att till apoteksvaror hänförliga läkemedel och preparat av hithörande slag fingo fritt försäljas från tillverkare till droghandel och apotek samt från droghandel till apotek. Läkemedel och preparat, ej hänförliga till apoteksvaror, fingo fritt försäljas. Normalpriserna på t r a n, vilka senast reglerats den 1 oktober 1943, nedsattes avsevärt, vad angick försäljning från tillverkare, beträffande fodertran och högkvalitativ trän fr. o. m. den 1 maj 1944 och beträffande sältran

268 och industritran fr. o. m. den 1 juni 1944. Dessa prissänkningar medförde även nedsättning av de minimipriser, efter vilka trantillverkare skulle erlägga betalning för fisklever. Angående djuruppfödares rätt till inköp av fodertran se sid. 256. En avveckling skedde jämväl fr. o. m. den 1 juni 1944, enligt livsmedels kommissionens cirkulär nr 1894, av den sedan hösten 1942 gällande regleringen av handeln med s k r a p f i s k och annat fiskavfall än lever (se del IV sid. 75). Tillverkare för avsalu av fiskmjöl, fiskensilage eller trän förpliktades emellertid att vid inköp av skrapfisk från fiskare betala visst minimipris. Vidare upphävdes bestämmelserna om skyldighet att söka särskilt tillstånd för tillverkning av fiskmjöl och fiskensilage till avsalu. Fiskmjöl fick dock icke utan livsmedelskommissionens medgivande säljas till annan än Svenska spannmålsaktiebolaget. Fiskensilage fick som tidigare fritt försäljas såväl till återförsäljare som till förbrukare för utfodringsändamål. Samtidigt nedsattes normalpriset å båda de nämnda varuslagen. Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad köksväxtodling m. m. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 januari 1944 hemställde livsmedelskommissionen om anvisande jämväl för detta år av ett anslag till stödjande av husbehovsodlingen av potatis och köksväxter efter samma linjer som under de närmast föregående åren. Med hänsyn till det i flera hänseenden förbättrade försörjningsläget lämnade Kungl. Maj:t dock framställningen utan bifall. För främjande av ett rationellt t i l l v a r a t a g a n d e a v l a n d e t s t i l l g å n g a r a v b ä r , f r u k t o c h k ö k s v ä x t e r under år 1944 vidtogos eljest i stort sett samma åtgärder som under år 1943. Enligt bestämmelse i Kungl. Maj:ts cirkulär den 12 maj 1944 (SFS nr 191) fick sålunda även under år 1944 ledighet beviljas skolungdom under sammanlagt högst fyra veckor, därav högst tre veckor under en och samma termin, för deltagande i bl. a. bärplockning. Vidare utlystes av Sveriges ungdomsberedskap, i överensstämmelse med vad fallet var under föregående år, för att sti mulera ungdomen en tävlan, avseende insamling under sommaren och hösten av olika förnödenheter, bl. a. skogsbär (den s. k. Rikstävlingen). I cirkulär nr 1922 underströk livsmedelskommissionen, att bärplockningen främst borde inriktas på att tillgodose plockarnas och deras familjers eget behov samt, i andra rummet, på avsättning till enskilda förbrukare. Någon större avsättning till konservfabrikerna ansågs icke kunna påräknas, enär rätt stora lager av bärprodukter från tidigare år alltjämt kvarlågo hos industrien och handeln. Någon ekonomisk garanti för avsättningen av bär ansåg sig kommissionen icke kunna lämna. En extra tilldelning av syltsocker förutsågs skola komma att medges av samma storlek som under år 1943. Kommissionen framhöll emellertid angelägenheten av att bären och frukten

269 inom hushållen konserverades med minsta möjliga användning av socker ävensom att den industriella konserveringen såvitt möjligt inriktades på sockersvaga eller sockerfria tillverkningar. Livsmedelskommissionen fann tillräcklig anledning icke föreligga att för år 1944 hos Kungl. Maj:t begära särskilda medel för att liksom under föregående somrar stödja en riksomfattande kursverksamhet med avseende å skörd, lagring och tillvaratagande av potatis och trädgårdsprodukter m. m. Därest någon kristidsstyrelse emellertid funne för sitt verksamhetsområde särskilt angeläget, att statsbidrag till sådan kursverksamhet utginge även för detta år, förklarade sig kommissionen villig att på därom gjord framställning söka utverka härför erforderliga medel hos Kungl. Maj:t. Angeläget vore, att styrelserna, var inom sitt område, alltjämt verkade för ett bättre tillvaratagande och en förbättrad lagring av köksväxter och bär m. m. Kommissionen sade sig likaledes förvänta, att ute i bygderna lämpliga åtgärder i sådant hänseende utan dröjsmål vidtoges av kristidsnämnderna och av de särskilda kommittéer, som nämnderna eventuellt tillsatt för ifrågavarande ändamål. Kurser, demonstrationer och utställningar borde som förut anordnas, även om särskilt statsbidrag därför ej erhölles. Kommissionen förutsatte sålunda bl. a., att efter tidsförhållandena anpassade kurser för lagring och konservering av köksväxter m. m. skulle kunna åtminstone i begränsad utsträckning bedrivas inom ramen för hushållningssällskapens ordinarie verksamhet. Rörande resultatet av den av livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande åt Svenska spannmålsaktiebolaget uppdragna i n l ö s n i n g e n av utav odlare eller handlande till bolaget hembjudna partier vitkål och morötter av 1943 års skörd (se del IV sid. 304) må med ledning av kommissionens härom i skrivelse den 23 maj 1944 lämnade uppgifter meddelas följande. För att redan före inlösningstiden avlasta marknaden viss del av förefintligt saluöverskott av m o r ö t t e r uppdrog kommissionen i december 1943 och i början av 1944 åt spannmålsbolaget att i den fria marknaden inköpa torkade morötter. På detta sätt inköptes sammanlagt 1 800 ton, motsvarande c:a 18 000 ton färsk vara. Till underlättande av försäljningen av de morötter, som kunde komma att hembjudas bolaget, medgav bolaget att hembudsgivarna finge i den allmänna handeln utbjuda och försälja hembjuden, icke inlöst vara. Av den vid hembudstidens utgång hembjudna kvantiteten morötter övertog bolaget 4 800 ton. Härav funno c:a 1 000 ton avsättning för direkt konsumtion; 2 600 ton återköptes av odlarna för foderändamål till ett pris av c:a 5 öre per kg. Återstoden eller omkring 1 200 ton nedtorkades för spannmålsbolagets räkning och beräknades lämna en kvantitet torkad vara av c:a 120 ton. De torkade morötter, som sålunda av spannmålsbolaget inköpts eller för dess räkning torkats — sammanlagt c:a 1 920 ton — avsågos att användas i form av morotsmjöl i standardiserade hönsfoderblandningar.

270 Av den till spannmålsbolaget hembjudna v i t k å 1 e n, i runt tal 25 000 ton, exporterades 2 400 ton till Norge och 300 ton till Schweiz. Den till Norge exporterade vitkålen hade för Norgehjälpens räkning uppköpts av Svenska lantmännens riksförbund av sådana partier, för vilka hembudsgivarna icke påkallat direkt inlösen genom spannmålsbolaget. Norgehjälpen hade därvid bidragit med 3 öre per kg för 900 ton och W2 öre per kg för övriga 1 500 ton, medan spannmålsbolaget förbundit sig alt till riksförbundet — intill ett belopp av 7 öre per kg för 900 ton och 13V2 öre per kg för 15 000 ton — utgiva återstoden av den likvid hembudsgivaren betingat sig för ifrågavarande kål. För den till Schweiz exporterade vitkålen erhöll bolaget ett pris av 18 öre per kg fritt Trelleborg. Beträffande de kvantiteter vitkål, som icke exporterats, träffade spannmålsbolaget i samråd med livsmedelskommissionen överenskommelse av innebörd, att bolaget skulle inlösa de hembjudna kvantiteterna till det fastställda inlösningspriset (18 öre per kg med visst avdrag) samt att dessa samtidigt skulle säljas tillbaka till hembudsgivarna för 3 öre per kg, motsva rande den levererade vitkålens fodervärde. De hembudsgivare, till vilka inlöst vitkål återförsålts, fingo förbinda sig att under tiden intill den 20 mars 1944, då inlösningsarbetet beräknades vara i huvudsak avslutat, iakttaga vissa inskränkningar i förfoganderätten över den återköpta varan samt att fr. o. m. sistnämnda dag icke försälja densamma till högre pris än att detaljpriset i Stockholm kunde hållas vid högst 20 öre per kg. Utöver ovannämnda kvantitet av 300 ton exporterades av enskilda företag till Schweiz 1 200 ton vitkål huvudsakligen av sådana hembjudna partier som återköpts av odlarna. Företagen fingo härvid förbinda sig att lämna mannmålsbolaget en avgift av 9 öre per kg. Av t o r k a d e k ö k s v ä x t e r inlöstes under förra hälften av år 1944 oå grund av lämnat bemyndigande sammanlagt c:a 200 ton, varav de dörsta partierna utgjordes av palsternackor, purjolök och sopprötter. Någon utfästelse om statlig inlösning av köksväxter av 1944 års skörd iar icke lämnats. Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 3 december 1943 fastställde priskontrollnämnden n o r m a l p r i s e r å svenska tomater och gurkor för iden 16 mars—24 juni 1944. Som kapital till f r u k t - o c h p o t a t i s l a g e r h u s f o n d e n hade för mdgetåren 1940/41—1943/44 anvisats sammanlagt 2 375 000 kronor. Räten att erhålla lån från fonden hade enligt beslut vid 1943 års riksdags höstsession utsträckts jämväl till mindre lagerhusanläggningar, s. k. lagringseällare, för frukt, potatis eller köksväxter. Ansökningar om lån från fonden lade inkommit beträffande ett antal större lagerhus och förväntades för lera dylika. Anläggning av lagringskällare planerades av Sveriges frukt»ch trädgårdsodlares riksförbund till stort antal. För mötande av lånebe-

271 hoven under budgetåret 1944/45 anvisade riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag ett ytterligare investeringsanslag av 500 000 kronor. Därjämte anvisades liksom för föregående budgetår till bidrag för samma ändamål utan återbetalningsskyldighet ett anslag av 120 000 kronor. Regleringen av handeln med ris och risgryn. Tilldelningen av ris, risgryn och rismjöl till enskilda hushåll fortsatte under hela första halvåret 1944 men med successivt minskade kvantiteter, beroende på den inskränkta importen av hithörande varor. Medan tilldelningen under januari och februari utgjorde c:a 39 gram per person och vecka, sjönk densamma under mars och april till genomsnittligt 35 och under maj och juni till genomsnittligt 27 gram. I stället för nämnda risprodukter fick liksom förut i mån av tillgång inköpas dubbel kvantitet risflingor. Regleringen av handeln med socker och sirap. Den ordinarie tilldelningen av socker och sirap till hushållen förblev under första halvåret 1944 i stort sett oförändrad ehuru med smärre variationer under de särskilda tilldelningsperioderna. För hela perioden 1 juli 1943—30 april 1944 hade tidigare bestämts, att sockertilldelningen till sötvaruindustrien skulle utgå till två tredjedelar i svenskt socker och till en tredjedel i dyrare s. k. industrisocker. Samma proportion föreskrevs skola tills vidare iakttagas även i fortsättningen. E n i början av maj inträffande arbetskonflikt inom sockerindustrien, vilken vållade hinder för utdistribution av socker och sirap från fabrikerna (se sid. 378), medförde vissa temporära inskränkningar i försäljningen av dessa varor samt indragning eller minskning i tilldelningen till andra förbrukare än enskilda hushåll. Sålunda fingo partihandlare försälja socker till detaljhandlare till en kvantitet, motsvarande de senares behov under mycket kort tid, varierande mellan 5 och 14 dagar. Tilldelningen av socker till näringsställe, bageri och konditori sänktes den 10 maj till 50 procent av den förutvarande. Fr. o. m. den 15 maj fick vid servering av socker till kaffe eller te på näringsställe till varje gäst icke utlämnas mer än en sockerbit eller däremot svarande mängd strösocker. Tilldelningen till industriella förbrukare inskränktes starkt. Sedan arbetskonflikten lösts, upphävdes fr. o. m. den 20 juni de inskränkande bestämmelserna. Det bestämdes därjämte, att minskningen i tilldelningen skulle vid nästkommande tilldelningar ersättas vederbörande förbrukare. Sockertilldelning åt biodlare medgavs för år 1944 till följande kvantiteter, nämligen för vårfodring 3 kg, för drivfodring 2 å 3 kg samt för vinterfodring efter den 15 augusti (preliminärt) 7 a 8 kg. Utöver nämnda kvantiteter kunde ytterligare tilldelning erhållas för vissa speciella ändamål, så-

272 som för odling av bidrottningar samt för bisamhälle som botats från sjukdom eller som dött under vintern. Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao. Ransoneringen av kaffe och te förblev liksom förut sammankopplad med tobaksransoneringen på sådant sätt, att den som uttog tobakskort fick lägre tilldelning av kaffe och te. Vid den utdelning av nya inköpskort för hithörande varor, som ägde rum i februari 1944, utsträcktes rätten att erhålla kaffe- och tekort till ytterligare en årsklass, nämligen personer födda år 1929, samt rätten att erhålla tilläggskort till kaffe- och tekorten ävenledes till en ny årsklass, nämligen personer födda år 1882. För den ransoneringsperiod, som omfattade tiden 1 mars—23 juni 1944, uppgick den ordinarie tilldelningen för person, som ej uttagit tobakskort, till 500 gram rostat eller 600 gram orostat kaffe eller 400 gram te. Den ordinarie tilldelningens storlek under perioden till rökare av olika kategorier samt till icke rökare framgår av följande sammanställning: Tilldelning till person som uttagit helt tobakskort jämte två tilläggskort » i »> ett » » » utan » halvt » jämte två » » » » ett » » » utan » intet »

Rostat kaffe gram

gram

— 125 250 125 250 375 500

— 100 200 100 200 300 400

T le

Under senare delen av perioden (24 april—23 juni) lämnades en extratilldelning av 250 gram kaffe eller 200 gram te till såväl rökare som ickerökare. Tilldelningen av kaffe och te till näringsställen bestämdes för tiden 16 mars—15 juni 1944 till 50 procent av tilldelningen under tiden 1 februari —15 april 1942. Allmänna inrättningar och näringsställen erhöllo samtidigt en särskild tilldelning av kaffe av sorterna Rio, Viktoria och Minos, uppgående för inrättningar till 125 gram för varje där intagen person och för näringsställen till högst 10 procent av förbrukningen under fjärde kvartalet 1939. För den efterföljande ransoneringsperioden, 12 juni—30 september 1944, bestämdes en kaffetilldelning till hushållen, som per dag var ungefär 40 procent större, samt en tilldelning av te, ungefär dubbelt så stor som den ordinarie tilldelningen under förra perioden. Näringsställen ävensom allmänna inrättningar fingo fortsatt extra tilldelning av förutnämnda märken. Ransoneringskort för kakaopulver (inköpskort C), som förut tillkommit barn födda något av åren 1929—1942, utlämnades i februari även till barn födda år 1943. De tilldelade kvantiteterna voro ungefär desamma som tidigare, nämligen c:a 22 gram per person i veckan. Alternativt kunde erhållas samma kvantitet te.

273 Genom cirkulär den 3 mars, nr 1774, meddelade livsmedelskommissionen bestämmelser om utvidgning av det genom cirkulär nr 1436 bestämda antalet chokladvaror, som chokladtillverkare fick saluhålla, med en del nya sorter. Vissa ändringar och tillägg gjordes samtidigt i de förut utfärdade föreskrifterna. Av priskontrollnämnden fastställdes i samband härmed nya och delvis ändrade normalpriser å chokladvaror. Regieringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. in. Liksom under föregående år lämnades ej någon allmän tilldelning av torkad frukt. Däremot förekom som förut en viss tilldelning till skogsarbetare och sjömän samt till barnbespisningar vid skolor och till vissa andra inrättningar. Tilldelningen av mandel och kärnor samt kryddor var ungefär lika stor som grundtilldelningen under föregående halvår. Regleringen av handeln med tobaksvaror. I februari 1944 utdelades nya inköpskort för tobak, samtidigt med utdelningen av nya inköpskort för kaffe och te. Grunderna för utdelningen av tobakskort ändrades därvid i viss mån i enlighet med bestämmelser i kungörelse den 11 februari 1944 (nr 41). Dittills hade gällt, att tobakskort i regel endast fått tilldelas person, som vid tiden för regleringens ikraftträdande mera regelbundet använde tobak. Detta villkor borttogs nu. Vidare flyttades åldersgränserna för innehav av tobakskort ett år framåt. Rätt att erhålla helt tobakskort tillkom nu män, födda 1924 eller tidigare. Rätt att erhålla halvt tobakskort tillkom män, födda 1926 eller tidigare, samt kvinnor, födda 1924 eller tidigare. Rätt att erhålla tilläggskort för tobaksvaror tillkom män, födda 1918 eller tidigare, som uttagit helt tobakskort, samt kvinnor, födda 1918 och tidigare, som uttagit halvt tobakskort. Tilldelningsbestämmelserna voro eljest i allt väsentligt oförändrade liksom ock de tilldelade kvantiteterna. Nedsättningar i poängvärdet vidtogos för vissa tobakssorter. De särskilda kupongerna för kungafondscigarretterna upphörde att gälla med utgången av mars 1944. Fr. o. m. den 22 juni 1944 fingo återstående förråd av kungafondscigarretter fritt försäljas. Inverse föreskrifter i samband med livsmedclsransoneringarna. Det i september 1943 utdelade inköpskortet K 3 var avsett att nyttjas gemensamt för ransoneringarna av mjöl och bröd, matfett och socker. Det ersattes i april 1944 av ett nytt inköpskort K 4, vilket innehöll kuponger för inköp ej endast av de nyssnämnda varorna utan även av ost. Nya bestämmelser utfärdades med giltighet fr. o. m. den 1 maj 1944 genom cirkulär nr 1836 och 1837 beträffande tilldelningen av livsmedel till sjuka personer m. fl. Det allmänt förbättrade försörjningsläget gjorde, att 18—1

274 härvid i flera avseenden gynnsammare villkor kunde bjudas än tidigare. Tilldelningen av vissa ransonerade varor till sjuka personer samt havande kvinnor och nyblivna mödrar var sålunda ej oväsentligt förbättrad. Kristidsnämnd erhöll ökad befogenhet att enligt läkarintyg på grund av sjukdom eller konvalescenstillstånd medge extra tilldelning. Tilldelningen av matfett och ägg till allmänna och enskilda sjukvårdsinrättningar för tillgodoseende av patienternas behov höjdes. Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. Genom kungörelse den 21 april 1944 (nr 160) meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter angående insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rörande s k ö r d e u t s i k t e r n a och s k ö r d e n år 1944 av samma innebörd som motsvarande bestämmelser för år 1943. I likhet med vad fallet var sistnämnda år anmodade livsmedelskommissionen med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1944 kristidsstyrelserna inom Götaland, Svealand och Gävleborgs län att förordna en eller flera personer att såsom kontrollanter tjänstgöra vid skördeuppskattningarna per den 15 juli och den 31 augusti 1944. S v i n - o c h h ö n s r ä k n i n g , organiserad liksom motsvarande räkning föregående vår, ägde rum per den 24 april 1944 enligt kungörelse den 17 mars 1944 (nr 78). I huvudsak anordnad på samma sätt som tidigare liknande undersökningar var även den a r e a l i n v e n t e r i n g o c h k r e a t u r s r ä k n i n g , vilken jämlikt kungörelse den 21 april 1944 (nr 161) verkställdes per den 1 juni 1944. Den omfattade liksom föregående års inventering riket i dess helhet. Arealuppgifter begärdes jämväl beträffande fördelningen på olika växtslag av köksväxter på åkern, men däremot ej beträffande odlingar i trädgårdar, kolonilotter och plantskolor. På grund av önskvärdheten att vid de i och för det statliga jordbruksstödet ofta återkommande beräkningarna av jordbrukets inkomster och utgifter äga kännedom om antalet jordbrukare, som levererade mjölk och grädde till mejeri, samt om storleken av de sålunda levererade kvantiteterna begärdes i samband med kreatursräkningen även uppgifter om nu nämnda förhållanden under år 1943. Specificeringen av växt- och djurslag var i vissa fall något starkare än vid tidigare inventeringar. Genom Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 22 juni 1944 bemyndigades livsmedelskommissionen att även under sommaren 1944 låta verkställa en s ä r s k i l d u p p s k a t t n i n g av s k ö r d e n på vissa b r u k n i n g s d e l a r i syfte särskilt att tjäna till ledning vid beräkningarna angående de kvantiteter fodersäd jordbrukarna under konsumtionsåret 1944/45 skulle avstå till det allmänna. Bestämmelser härom meddelades av kommissionen i cirkulär nr 1941. Uppskattningen begränsades denna gång till att avse endast fodersäd. Därjämte skulle emellertid även inhämtas uppgifter om

275 djurbeståndet samt om antalet statare och fast anställda timavlönade arbetare och om de kvantiteter fodersäd, som avtalsenligt skulle utgå till dessa. Uppskattningen skulle verkställas vid den tidpunkt, som uppskattningsmännen ansåge lämpligast för ernående av den mest tillförlitliga uppskattningen. Sedvanlig k v a r t a l s i n v e n t e r i n g a v l a n d e t s f ö r r å d a v v i s s a l i v s m e d e l m. m. ägde rum per den 28 februari och den 5 juni 1944 enligt kungörelser den 11 februari och den 19 maj 1944 (nr 36 och 211). Vid den förra av dessa inventeringar tillades amerikanskt fläsk och salt makrill, vid den senare uteslötos vissa fisksorter, som redovisats vid närmast föregående inventeringar.

5. Industrien. översikt av produktionsutvecklingen. Industriförbundets produktionsindex höll sig under första halvåret 1944 nästan oförändrat vid en nivå av 108 å 109, vilket tyder på en relativt stor stabilitet i den totala produktionsvolymen. Samma bild ge socialstyrelsens indextal för sysselsättningen inom industrien, vilka för de olika månaderna under perioden varierade mellan 92 och 94. Om sålunda några större förskjutningar i det allmänna industriella läget icke framträdde, förelågo emellertid alltjämt stora skillnader i sysselsättningsgrad och kapacitetsutnyttjande olika industrigrenar emellan. Vad j ä r n - o c h s t å l i n d u s t r i e n beträffar var ordertillgången vid handelsjärnverken god, vilket framför allt sammanhängde med den förhållandevis livliga byggnadsverksamheten. Däremot förmärktes en viss avmattning i fråga om kvalitetsståltillverkningen, en naturlig följd av den försämring som inträtt i exportmöjligheterna på området. Inskränkningar i produktionen förekommo bl. a. vid kallvalsverken, stålgjuterierna och vissa smidesverkstäder. Tillgången på smidesjärnskrot var fortfarande knapp. Läget på träkolsmarknaden åter hade märkbart lättat. I övrigt kunde råvaruförsörjningen betraktas som ungefär oförändrad. Inom v e r k s t a d s i n d u s t r i e n rådde som förut en god konjunktur. Produktionsindex höll sig här i genomsnitt uppe vid siffran 164, den högsta som nåtts för något halvår sedan krigets början. En omläggning pågick sedan någon tid till en procentuellt ökad sysselsättning för den civila hemmamarknaden, medan produktionsprogrammet i minskad omfattning upptog arbeten för försvarsändamål och för export. Att de militära beställningarna nu började avtaga stod i samband med att försvarets utbyggnad enligt den s. k. femårsplanen successivt begynte slutföras. En viss avvaktande hållning bland de civila maskinbeställarna torde ha börjat göra sig gällande i samma mån som fredsutsikterna ljusnat. A andra sidan ställdes från byggnadsindustriens sida ökade krav på många slag av verkstadsprodukter. I någon mån torde en även här framträdande minskning i exporten ha kompenserats genom ökad produktion på lager. Tillverkningen av b y g g n å d s m a t e r i a 1 kunde på flera områden, såsom beträffande cement, tegel m. m., hållas relativt väl uppe. Detta gällde

277 emellertid ej fönsterglasproduktionen, vilken rakat i ett bekymmersamt läge på grund av råvarubrist. Exportläget inom t r ä v a r u i n d u s t r i e n var alltjämt dåligt. Det kunde sålunda ej räknas med att ens de i handelsavtalen förutsedda begränsade exportkvantiteterna skulle uppnås. Inlandsförsäljningarna voro däremot som förut förhållandevis omfattande, beroende på god efterfrågan inom byggnadsverksamheten. För p a p p e r s m a s s a n försämrades exportmöjligheterna ytterligare. Här kunde i många fall driftstopp undvikas blott genom en fortsalt lagerproduktion. Redan vid årsskiftet funnos lager av färdig kemisk massa, avsedd för export, på över 400 000 ton och lagren tillväxte ytterligare under halvåret till bortåt 600 000 ton. Då befintliga lagerutrymmen nu började fyllas och flera massakvaliteter icke lämpa sig för lagring, tedde sig produktionsutsikterna rätt mörka. Beträffande mekanisk massa, för vilken lagringsmöjligheterna äro mycket begränsade, var läget än sämre. Exporthindren medförde också för p a p p - o c h p a p p e r s i n d u s t r i e n ett svårt avbräck. Hemmamarknaden, som här betyder väsentligt mer än för massaindustrien, visade däremot relativt god efterfrågan, vilket särskilt gällde finpappersbruken. Vad angår t e x t i l i n d u s t r i e n häntyder produktionsindex på en under perioden något ökad tillverkningsvolym. Läget torde för denna industri kunna tecknas som relativt stabiliserat. Beträffande övriga konsumtionsvaruindustrier gäller i stort sett detsamma. Den i vissa hänseenden rikligare råvarutillgången utnyttjades i den utsträckning arbetskrafttillgången tillät. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n kännetecknades, som redan framhållits, av en förhållandevis stor livaktighet. Arbetskraftbehovet kunde trots de ökade militärinkallelserna i allmänhet tillgodoses i tillfredsställande omfattning. Materialanskaffningen vållade ej oöverkomliga svårigheter. Besvärligast voro förhållandena i fråga om plåt och fönsterglas, vilken sistnämnda vara under perioden lades under beslag. Siffrorna för bostadsbyggandet lågo ej obetydligt över motsvarande siffror under föregående år. Medan under första halvåret 1943 de i samtliga städer med över 10 000 invånare beviljade bostadsbyggnadsföretagen omfattade sammanlagt 41 617 eldstäder, var motsvarande antal under första halvåret 1944 ej mindre än 55 562. Anmärkningsvärt nog hade — under krisens femte år — som följd av industrikommissionens försiktiga och förutseende hushållningspolitik försörjningsläget på flera varuområden begynt förbättras så pass, att smärre lättnader i handels- och förbrukningsregleringarna kunde medgivas, innebärande en om ock ringa början till avveckling av det tryckande ransoneringssystemet. Så var fallet bl. a. beträffande vissa metaller och kemiska produkter, såsom framgår av efterföljande redogörelse.

278 Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion. Metaller. I avseende på handelsregleringen för de metaller och legeringar som tidigare enligt skilda författningar lagts under beslag ävensom för bleckplåt och galvanförtent plåt genomfördes av industrikommissionen i februari 1944 genom meddelande nr 178 en viss lättnad så tillvida, att försäljning av dessa varor till återförsäljare fick ske mot sådana inköpslicenser, vilka återförsäljaren själv erhöll vid sin försäljning. Detta innebar, att detaljhandlare icke behövde hos industrikommissionen begära s. k. återförsäljarlicens utan kunde erhålla varan från tillverkare eller grossist mot den förbrukarlicens h a n mottagit från sina kunder. Likaså kunde grossist erhålla leverans från tillverkare eller annan grossist mot återförsäljar- eller förbrukarlicens, vilken han vid sin försäljning mottagit. Av större betydelse var, att i fråga om vissa metaller försörjningsläget nu förbättrats så avsevärt, att fri försäljning och förbrukning därav befanns kunna utan olägenhet tills vidare medges. Det första steget i denna avvecklingsprocedur togs genom industrikommissionens meddelande nr 182 med giltighet fr. o. m. den 1 mars 1944 och gällde aluminium och aluminiumlegeringar samt magnesium och magnesiumlegeringar ävensom halvfabrikat, skrot, aska och kräts av nämnda metaller. Nästa medgivande av samma slag skedde genom kommissionens meddelande nr 195 med giltighet fr. o. m. den 1 maj 1944 och avsåg zink och zinklegeringar samt halvfabrikat, skrot, aska och kräts därav. Tillverkare och återförsäljare av de sålunda frigivna varorna behövde icke vidare avgiva redovisning för desamma i sina månatliga rapporter till kommissionen. Författningarna angående beslag och handelsreglering i avseende på nämnda metaller m. m. förblevo emellertid fortfarande i kraft. De av industrikommissionen efter samråd med priskontrollnämnden fastställda prislistorna för skrot och avfall av ifrågavarande metaller och legeringar upphörde samtidigt att gälla. Dock skulle priserna å skrot och avfall av aluminium och zink kvarstå såsom stoppriser. Vad angår aluminium hade Aktiebolaget svenska aluminiumkompaniet redan i november 1943 i skrivelse till chefen för folkhushållningsdepartementet hemställt, att till undvikande av förluster för bolaget åtgärder måtte vidtagas dels för åstadkommande av importreglering i fråga om aluminium och produkter därav, dels ock för bibehållande tills vidare av det gällande marknadspriset å aluminium. Den senare delen av framställningen föranledde Kungl. Maj:t att den 31 december 1943 medge fastställande av normalpriser å aluminium (se sid. 73), varjämte Kungl. Maj:t den 4 februari 1944 uppdrog åt reservförrådsnämnden att till tidigare fastställt pris av bolaget uppköpa ett större parti av samma metall mot det att bolagets dotterföretag, Svenska aloxidverken aktiebolag, avtalsenligt förband sig att, därest driften vid dess fabrik för tillverkning av aluminiumoxid vid Kubikenborg komme

279 att nedläggas, under fem år därefter — dock ej längre än t. o. m. 1953 —• underhålla nämnda fabrik i driftdugligt skick. Framställningen om importreglering föranledde ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. En av de metaller, som icke lagts under beslag och icke underkastats handelsreglering, var nickel. En avsevärd del av den import av nickel, som ägt rum, hade skett från Finland enligt särskilda med detta land ingångna överenskommelser, men eljest hade nickel importerats från flera håll till varierande priser. För att vinna erforderlig kontroll över att den import som skedde kom till lämpligaste användning och även för att bättre kunna kontrollera priserna genomfördes på industrikommissionens hemställan genom kungörelse den 15 juni 1944 (nr 305) fr. o. m. den 19 juni importreglering för såväl oarbetad nickel, skrot och anoder av nickel som halvfabrikat av denna metall (plåtar, band och stänger). Glasvaror. Den minskade importen såväl av färdigt fönsterglas som av de för glasfabrikationen nödvändiga råvarorna, främst soda och stenkol, hade redan på våren 1943 föranlett en på överenskommelse med vederbörande företag och organisationer vilande reglering rörande tillverkningen och försäljningen av svenskt fönsterglas (se del IV sid. 324). Tillverkningsbestämmelserna inneburo, att fönsterglasbruken i regel ej fingo tillverka glas av större tjocklek än s. k. enkeltjockt glas annat än efter medgivande av industrikommissionen i varje särskilt fall. Försäljningsregleringen gick ut på att inköp av fönsterglas från svenska glasbruk fick ske endast mot av kommissionen utfärdat inköpstillstånd. Importen av fönsterglas och råvaror för denna tillverkning blev emellertid under fortsättningen av år 1943 bättre än vad tidigare förutsatts. Den kvantitet, som under detta år stod till förfogande, kom i själva verket att med 20 procent överstiga motsvarande kvantitet år 1942, vilket hade till följd en lagerökning, svarande mot två månaders förbrukning. Ännu under det första kvartalet 1944 kunde lagren av fönsterglas anses goda. Däremot minskades nu råvarutillgången för fortsatt tillverkning på oroande sätt. Särskilt nedgick importen av de för driften vid Oxelösunds glasbruk nödvändiga gasrika kolen och detta i så hög grad, att tilldelning av sådana kol måste upphöra, vilket hade till följd att detta bruk inställde driften den 10 maj. Då Oxelösunds glasbruk svarat för ungefär 60 procent av landets produktion av fönsterglas och då även importen av färdigt glas tenderade att minskas, var det tydligt att brist på fönsterglas snart skulle komma att inträffa. För att de mest angelägna behoven skulle kunna tillgodoses befanns därför en strängare ordning beträffande handeln med fönsterglas nödvändig. På hemställan av industrikommissionen utfärdades fördenskull kungörelse den 5 maj 1944 (nr 192), varigenom ifrågavarande vara fr. o. m. den 14 maj lades under beslag och handeln därmed legalt reglerades. Be-

280 slaget, vilket avsåg ofolierat fönster- och spegelglas med undantag av färgat glas (s. k. kulört glas), omfattade alla inom riket befintliga förråd av nämnda varor, vilka innehades av person eller företag som yrkesmässigt 1 ill verkade, försålde eller förbrukade sådan vara, övriga förråd om minst 20 kvm samt partier som efter beslagstillfället tillverkades inom riket eller dit infördes. Yrkesmässig försäljning av under beslaget hänförligt glas fick i regel ske endast mot av industrikommissionen eller å dess vägnar utfirdad inköpslicens eller eljest i den ordning kommissionen bestämde. I tillämpningsföreskrifter, som kommissionen utfärdade genom meddelande nr 197, föreskrevs, att glas till en kvantitet av högst 2 kvm för oundgängligen nödvändig reparation även fick försäljas mot kvitto av köparen samt att (med vissa undantag) bearbetat glas samt obearbetat glas i mindre stycken (strimlor) fick fritt försäljas. För att avbrott icke skulle behöva uppkomma vid pågående byggnadsarbeten meddelades vissa övergångsbestämmelser t. o. m. den 15 juni 1944. Vid handhavande av regleringen eftersträvade industrikommissionen i första hand att trygga bostadsbyggnadsverksamhetens ostörda bedrivande men därjämte även att tillse, att alla verkligen nödvändiga behov bleve vederbörligen tillgodosedda. Det meddelades, att glas däremot icke komme att beviljas för sådana mindre nödiga ändamål som innerväggar och dörrar, nybyggnader av växthus, utbyte av fönster i gamla fastigheter, skyltar, glasmontrar m. m. Vad g l a s t i l l v e r k n i n g e n o c h g l a s h a n d e l n i ö v r i g t beträffar hade med stöd av författningar den 8 juli 1943 regleringsåtgärder vidtagits, vilka sj'ftade till att dels möjliggöra en rationell och sparsam tilldelning av råvaror, dels att ordna handeln med glasskrot och krossglas samt användningen av viktigare slag av obegagnade glasvaror, särskilt glasemballage (se sid. 74). Härutinnan skedde under våren 1944 vissa skärpningar, beroende på det försämrade försörjningsläget i fråga om vissa råvaror. Sålunda återkallade industrikommissionen de tidigare för glasbruken utfärdade tillståndsbevisen, innefattande handelsauktorisation för begagnade glasvaror, och bestämde, att glasbruk fr. o. m. den 15 mars 1944 fingo inköpa glasskrot och krossglas endast mot av kommissionen utfärdad inköpslicens. För att krossglaset skulle i största möjliga utsträckning samlas på ett fåtal platser i så stor myckenhet att sortering kunde bliva ekonomiskt genomförbar, bestämdes vidare, att de auktoriserade handlarna med begagnade glasvaror endast fingo leverera krossglas till vissa såsom grossister angivna företag (meddelanden nr 181 och 193). Textilvaror. Inga viktigare ändringar skedde under första halvåret 1944 i fråga om regleringssystemet på textilområdet. Prisregleringen utsträcktes emellertid till alltjämt nya varuslag och var i

281 övrigt föremål för fortgående justeringar. I samband med standardisering av ytterligare slag av vävnader, garner, trikå- och strumpvaror m. m. fastställdes sålunda successivt högsta priser å dessa — fabrikspriserna under formen av beslagspriser samt gross- och detaljhandelspriscrna under formen av normalpriser. Ylle- och bomullskonfektionen underkastades en omfattande prisreglering med hänsyn till den kommande höstsäsongen. En ny vara som normalprissattes var trassel (puts- och polertrassel). Bestämmelser härom utfärdades med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 10 mars 1944. Importförbud — givetvis med licensmöjlighet — stadgades av handelspolitiska skäl genom kungörelse den 15 juni 1944 (nr 305) för silkesstrumpor fr. o. m. den 19 juni. I t e x t i l r a n s o n e r i n g e n vidtogos fr. o. m. den 1 april 1944 vissa jämkningar. Mot gällande inköpsbevis fingo nu inköpas samtliga ransonerade textilvaror, oavsett om de tillhörde varugrupp A eller varugrupp B. Beträffande poängmärkningen av handelns lager av textilvaror skulle emellertid uppdelningen i A- och B-varor fortfarande iakttagas. Vidare sänktes poängvärdena på lösa, beredda fårskinn och på vissa vävnader, tillverkade uteslutande av cellull, avfall av cellull eller avfall av konstsilke, samt vissa artiklar av sådana vävnader. Barn, födda under sista halvåret 1943, kunde efter ansökan hos kristidsnämnd erhålla två tilläggskort om sammanlagt 30 poäng. Fr. o. m. den 1 maj 1944 upptogos i frilistan ryssjor med en nätvikt av högst 1 kg. Hudar, skinn och läder samt

skovaror.

Ett flertal ändringar skedde i fråga om skoransoneringen, innebärande i allmänhet lättnader i gällande ransoneringsbestämmelser. Sålunda sänktes poängvärdet för bl. a. pjäxor, varjämte en del lyxskor uppfördes å frilistan, samtidigt som tillverkningsförbud för sådana skor infördes (meddelande nr 180). I slutet av mars månad kunde extratilldelningar utlämnas åt ytterligare ett antal yrkesgrupper, varjämte en särskild behovsprövning infördes för personer, som av någon anledning helt saknade såväl användbar skobeklädnad som erforderliga inköpskuponger (meddelande nr 188). Å frilistan uppfördes vid samma tidpunkt sportskor, såsom fotbollskängor, boxar- och brottarskor, bowlingkängor och spikskor, vilka från ransoneringens början varit åsatfa motsvarande poängvärde som vanliga skor och senare licenserats genom vissa sportorganisationer. Det alltmer förbättrade försörjningsläget gjorde det möjligt att börja en ny ransoneringsperiod redan den 1 juli 1944 i stället för den 31 oktober samma år. Den nya perioden skulle liksom den gamla omfatta IV2 år och sålunda sträcka sig till den 31 december 1945. Den första ransoneringsperioden skulle emellertid fortsätta att löpa till utgången av oktober 1944, vilket medförde, att under liden 1 juli—31 oktober 1944 de gamla inköps-

bevisen gällde jämsides med de nya. Grundransonen under andra ransoneringsperioden höjdes från 15 till 20 poäng, varjämte extratilldelningen till barn och ungdom ökades något för vissa åldersgrupper. Gossar och flickor likställdes i tilldelningshänseende. Beträffande extratilldelningen till de s. k. slityrkena skulle denna i huvudsak utgå efter samma grunder som förut, men utdelningen av exirakort skulle icke påbörjas förrän omkring den 1 november 1944. De nya kupongerna, som återfunnos på ett särskilt inköpskort för skor, benämnt inköpskort SK 1, skulle under den nya perioden gälla valfritt för nyinköp av skor eller för reparationer. Särskilda föreskrifter meddelades angående försäljning till nedsatt poängvärde å okuranta skodon. Sålunda medgavs möjlighet till realisation första gången avseende tiden 31 december—19 februari. Senare under sommaren fingo handlandena, denna gång även partihandlarna, möjlighet att realisera alternativt under någon av perioderna 26—30 juni eller 1—5 augusti. Under realisationerna gällde den bestämmelsen, att poängnedsättningen fick uppgå till högst 5 procent av vederbörande detaljhandlares senast deklarerade poängsumma. Vid försäljning från detaljhandlare av okuranta skodon skulle för varje par skodon tillämpas ett pris, som med minst en tredjedel understeg skodonens ordinarie detaljhandelspris. Gummivaror. Vissa lättnader genomfördes fr. o. m. den 1 mars 1944 i regleringsbestämmelserna angående försäljning av cykelgummi. (Rörande den härutinnan gällande ordningen se del IV sid. 340 samt ovan sid. 81.) Efter framställning av vissa sammanslutningar inom cykelbranschen föreskrev industrikommissionen i meddelande nr 184 — med Kungl. Maj:ts samtycke — att fr. o. m. nämnda dag licens ej vidare skulle krävas för överlåtelse av monterat cykelgummi vare sig till återförsäljare eller till förbrukare. Samtidigt frigavs även försäljningen av begagnat, omonterat cykelgummi, varvid dock undantag gjordes för regummerade däck. (Fortfarande bibehölls däremot licenstvånget för inköp av omonterade obegagnade cykeldäck med undantag för barncykeldäck.) För att förebygga att genom den fria överlåtelsen av monterat cykelgummi de verkligt kvalificerade behoven komme att eftersättas bestämdes emellertid på industrikommissionens hemställan genom kungörelse den 18 februari 1944 (nr 45), att yrkesmässig montering av cykelgummi fick ske endast efter särskilt av kommissionen meddelat tillstånd eller eljest i den ordning och under de villkor kommissionen bestämde. Kommissionen förklarade sig skola tillse, att för nödvändiga behov städse funnes ett minimilager av monterade fordon hos fabrikanterna. Feta oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. Ransoneringen av tvätt- och rengöringsmedel fortgick med samma kvantiteter per vecka som förut alltsedan den 20 september 1943. Därutöver läm-

283 nades till de enskilda hushållen under perioden 17 januari—43 februari en extra tilldelning av såpa med 250 gram per person samt fortlöpande en extra tilldelning av tvättvål av en särskild sort, kallad Tvättvål Special, ävensom för tiden maj—juli en viss mindre tilldelning av toalettvål. Vid den utdelning av nya inköpskort för tvättmedel, som skedde i början av året, utökades förteckningen på dem som voro berättigade till tilläggskort med vissa nya yrkesgrupper, bl. a. vissa arbetare tillhörande livsmedelsindustrien. Grunderna för tilldelning till tvättinrättningar ändrades genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 1771 i viss mån. Bl. a. skulle dylika inrättningar numera erhålla tilldelning endast av tvål, tvålflingor och en mindre del såpa för hand tvätt men däremot ej av tvättpulver. Fr. o. m. den 15 maj vidgades området för sådana tvättmedel som undantogos från ransonering så tillvida, att tvätt- och rengöringsmedel med en fettsyrehalt mellan 4 och 10 procent (förut upp till 4 procent) samt med en halt av soda, pottaska eller natriumkarbonat av högst 5 procent ävensom vissa slag av tvättpulver fingo fritt försäljas. Samtidigt sänktes poängvärdet på kristallsoda från 80 till 60 poäng. Vid ransoneringen av soda-blötläggningsmedel nedsattes de tilldelade kvantiteterna fr. o. m. den 24 januari med 25 procent, därigenom att ransoneringsperioderna utsträcktes från 9 till 12 veckor. Tilldelningen av ljus till oelektrifierade hushåll, vilken under vinterperioden oktober 1943—mars 1944 utgått med c:a 140 gram per månad, fortfor även under den därpå följande perioden mars—juni 1944 att utgå med ungefär samma kvantitet. Till följd av att en viss förbättring inträtt i försörjningsläget för linolja fann sig industrikommissionen fr. o. m. den 10 mars 1944 kunna medgiva vissa lättnader i ransoneringen av denna vara. Upplysningar härom lämnades av kommissionen i meddelande n r 183. Det framhölls här, att tilldelning av linolja, oljefärg och kitt alltjämt komme att ske endast i begränsad omfattning. Det hade emellertid synts möjligt att godkänna vissa mera oljekrävande behandlingssätt, efter vilka tilldelning komme att lämnas i den mån försörjningsläget det tilläte. E n viktig nyhet var, att linolja eller oljefärg i viss omfattning komme att tilldelas för målning av träväggar utvändigt; det kunde anses att här företage ett starkt eftersatt behov. Lättnader tillämnades även för vissa andra ändamål. Sålunda kunde man nu vänta ett bättre tillgodoseende av den industriella produktmålningen och fartygsmålningen. Tilldelningen beräknades kunna höjas för färgindustrien samt de industrier som vore i behov av ren linolja, såsom regnkläders-, linoleum- och vaxduksindustrierna. Samtidigt vidtogs den ändring i försäljningsbestämmelserna, att försäljning av originalförpackningar av färdigblandad oljefärg och tjockriven oljefärg, s. k. brytningsfärg, frigavs, där förpackningens nettovikt icke översteg 1 kg samt färgen i förpackningen tillverkats på färgfabrikernas fria kvot av linolja. Tidigare var denna fria

284 försäljning begränsad till förpackningar om högst Va kg netto för försäljning mot förteckning. Försäljning mot förteckning kvarstod nu endast för kitt i smärre poster, högst V2 kg vid varje tillfälle intill en sammanlagd kvantitet av 5 kg per vecka och försäljningsställe. Andra kemiska produkter. Enligt meddelande nr 185 medgav industrikommissionen vissa lättnader vid försäljning i småposter av en del allmänt brukade kemiska produkter att tillämpas fr. o. m. den 1 april 1944. Dessa lättnader, vilka voro föranledda av en av skilda orsaker framkallad ökad tillgång på här ifrågavarande varor inneburo en utvidgning av rätten till fri försäljning i detaljhandeln — dock mot skyldighet att föra försäljningsförteckning — beträffande följande varor och i följande omfattning: för bensol höjning från 10 till 15 kg och för trikloretylen höjning från 15 till 20 kg per kvartal och försäljningsställe samt för terpentinolja höjning från 5 till 7Va kg per vecka och försäljningsställe (i sistnämnda fall hade ändringen i själva verket tilllämpats redan från den 1 juli 1943). Enligt meddelande nr 189 medgavs beträffande trinatriumfosfat liknande fri försäljning i poster om högst 5 kg per person per månad ävensom till fartyg i poster om högst 50 kg. Fr. o. m. den 10 juli 1944 frigavs helt försäljningen av di- och trinatriumfosfat samt natriummetasilikat trots därå fortfarande vilande beslag. Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion. Järn och järnvaror. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 juni 1944 framhöll industrikommissionen, att det med hänsyn till rådande politiska läge finge anses ovisst huruvida importerad koks i dittillsvarande omfattning kunde komma att uppbringas för den inhemska racÄ/Y/msproduktionen under år 1945. Det vore därför av vikt, att åtgärder träffades för tryggande av en förhållandevis avsevärd tillverkning av träkolstackjärn. Av betydelse i sådant hänseende vore framför allt, att träkolsförbrukarna så snart som möjligt uppträdde på marknaden i den utsträckning, att härigenom stimulans gåves till en i erforderlig mån bedriven träkolslillverkning. Det betonades, att särskilt de fristående hyttorna dittills varit återhållsamma i sina inköp av träkol, medan stålverken visat större villighet. Orsakerna till den ringa köplusten angåvos vara dels tvekan rörande de blivande avsättningsmöjligheterna, dels uppfattningen alt det av priskontrollnämnden fastställda tackjärnspriset icke vore tillräckligt attraktivt, dels ock förefintligheten för tillfället av ett tackjärnsöverskott på den svenska marknaden, vilket beräknades växa under år 1944. Då i rådande labila läge överskottet emellertid lätt kunde förbytas i ett underskott, vore det enligt industrikommissionens mening nödvändigt att snarast vidtaga åtgärder för stödjande av träkolsproduktionen under säsongen 1944/45. Detta syntes lämpligen kunna ske genom att avtal in-

285 ginges med en del järnverk, framför allt de fristående träkolshyttorna, enligt vilka dessa förbunde sig att före viss tid uppköpa eller tillverka en bestämd mängd träkol mot att staten lämnade avsättningsgaranti för motsvarande kvantiteter tackjärn. Sedan Kungl. Maj:ts godkännande av den framlagda planen vunnits, slöt industrikommissionen avtal av nyssnämnda innebörd med tio järnbruksföretag. Avtalen avsågo inköp eller egen tillverkning av sammanlagt 424 000 kbm träkol. Avslut om träkolsinköp skulle ske till halva kvantiteten före den 1 juli, beträffande återstoden före den 1 oktober 1944. Förbindelserna rörande egen träkolstillverkning gällde den närmast efter den 1 oktober 1944 infallande kolningssäsongen. Den statliga avsättningsgarantien omfattade tillsammans 83 800 ton tackjärn till ett grundpris vid hyttan av 225 kronor per ton av martinkvalitet, vilket pris låg 17: 50 kronor under det av priskontrollnämnden bestämda producentpriset. Anfordran om avsättningsgarantiens tillämpning fick givas tidigast den 15 februari 1945, senast den 31 december 1945. Bolagen förbundo sig att lagra inköpt vara under ett år. Kungl. Maj:t uppdrog åt reservförrådsnämnden att under år 1944 — för att lätta marknaden — inköpa intill 35 000 ton koks-, elektrooch träkolstackjärn av årets svenska tillverkning. Kostnaden härför beräknades till 8 a 8'5 milj. kronor. I avtalen ingick även en bestämmelse, varigenom från statens sida utfästelse gavs, att utförsäljning av de statliga lagren icke skulle ske vid sådan tidpunkt, då orderbrist förelåge, som förorsakade inställande av driften vid tackjärnshyttorna. Sedan vid 1939 års urtima riksdag anvisats ett anslag av 10 milj. kronor till aktieteckning i det för främst tackjärnstillverkning avsedda företaget N o r r b o t t e n s j ä r n v e r k a k t i e b o l a g , hade 1941 års riksdag beviljat ett nytt anslag å 7 milj. kronor för ytterligare aktieteckning i bolaget samt beslutat, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för ett förlagslån åt bolaget till ett belopp av 3 milj. kronor (se del III sid. 110). Enligt den därvid godkända planen skulle anläggningarna bestå av — förutom allmänna anläggningar — tackjärnsverk, innefattande två elektriska tackjärnsugnar med en sammanlagd produktionskapacitet av c:a 60 000 ton tackjärn per år, sinterverk, thomasverk samt elektrostålverk. I skrivelse den 18 januari 1944 anmälde bolagets styrelse, att för färdigställande av de under arbete varande anläggningarna, främst elektrostålverket, erfordrades ett belopp av 1*5 milj. kronor utöver till bolagets förfogande redan ställda 17 milj. kronor. För uppförande av det beslutade thomasverket, vars anläggning ännu ej påbörjats, beräknades en från 2'G till 4*5 milj. kronor förhöjd kostnad. Styrelsen hemställde på grund härav, att ytterligare 6 milj. kronor måtte ställas till bolagets förfogande för anläggningens snara färdigställande i enlighet med den tidigare framlagda planen. I skrivelsen meddelade styrelsen vidare, att densamma med anledning av riksdagens uttalade önskan rörande en eventuell kombination av järnverket med ett järnsvamp-

286 verk igångsatt utredning härom och att styrelsen, därest utredningen gåve stöd därför, hade för avsikt att föreslå anläggandet av en järnsvampanläggning eller en förreduktionsanläggning till en preliminärt beräknad kostnad av 1*5 milj. kronor. I avgivet utlåtande uttalade industrikommissionen, att den tillverkning av tackjärn, som kommit i gång vid järnverket i slutet av år 1943, vore av betydelse ur försörjningssynpunkt, särskilt som utsikterna till import av kokstackjärn syntes ha minskats. Visserligen vore än så länge tackjärnstillgången god och något större än det aktuella behovet. På längre sikt och så länge möjligheterna till import av tackjärn och skrot icke förbättrades samt under förutsättning att tillverkningarna av stål och tackjärnsgjutgods icke avsevärt nedginge finge emellertid det vid Norrbottens järnverk tillverkade tackjärnet anses vara erforderligt för upprätthållande av driften vid stålverken och vid tackjärnsgjuterierna. Beträffande thomasverket talade flera skäl för att dess uppförande tills vidare borde uppskjutas. Färdigställandet av de anläggningar, vilka redan voro under utförande, således i huvudsak sinterverket och elektrostålverket, syntes däremot böra genomföras så snart som möjligt till den härför beräknade kostnaden av 1*5 milj. kronor. Vad i fråga om järnsvampframställning och förreduktion av malm kunde vinnas syntes enligt kommissionens mening vara så väsentligt, att kommissionen livligt tillstyrkte, att den igångsatta utredningen rörande dessa spörsmål med anlitande av bästa inom landet tillgängliga expertis snarast genomfördes. Frågan förelades 1944 års riksdag i proposition nr 283, varvid Kungl. Maj:t med accepterande av den av industrikommissionen förordade begränsningen föreslog anvisning av dels 1*5 milj. kronor till täckning av merkostnader och dels 1*5 milj. kronor för förreduktionsanläggningen. Produktionen vid järnverket beräknades härigenom kunna höjas med upp till 15 000 ton tackjärn per år. Det förra kapitalbeloppet borde tillföras bolaget i form av aktieteckning, det senare beloppet i form av lån att utbetalas i den mån medel för anläggningens utförande erfordrades. Riksdagen biföll propositionen. Genom under år 1943 vidtagna åtgärder hade möjligheter skapats för att genom inhemsk tillverkning nödtorftigt fylla landets behov av gjutna s. k. normalrör för avloppsledningar (se sid. 84). Beträffande dylika rör hade tidigare en viss produktion förekommit inom landet, som det nu gällde att utöka. Vad däremot angick grövre s. k. tryckrör, särskilt för vatten- och gasledningar, hade någon inhemsk tillverkning icke förekommit vare sig av gjutna sådana rör eller stålrör, de senare mest brukade för rörledningar av större dimensioner. (I viss mindre omfattning hade dock tillverkats för hithörande ändamål avsedda rördelar, d. v. s. krökar, förminskningar m. m.) Förbrukningen inom landet av tryckrör med en invändig diameter av 225

287 —600 mm uppgick före kriget till 7 å 8 000 ton per år, men sjönk därefter och utgjorde år 1943 blott c:a 5 300 ton. Det ökade bostadsbyggandet med därav föranledda utvidgade ledningssystem ställde emellertid krav på en betydligt större kvantitet rör av hithörande slag. I det svensk-tyska handelsavtalet för år 1944 hade upptagits en totalkvantitet rör av 14 000 ton, varav dock endast omkring en tredjedel beräknats utgöras av hithörande grövre dimensioner. Då fullföljandet av dessa leveranser måste anses ovisst och man samtidigt hade att räkna med stegrade behov, framstod det såsom ett viktigt önskemål att även på detta område göra landet så långt möjligt självförsörjande. Vid av industrikommissionen gjorda undersökningar visade det sig, att möjligheter funnos att vid ett antal gjuterier utan större omgång få till stånd en rätt avsevärd tillverkning av gjutna heltjocka rör av medelstor diameter. Med Kungl. Maj.ts den 26 maj 1944 givna bemyndigande slöt kommissionen med 9 verkstadsföretag avtal om tillverkning av sammanlagt omkring 7 000 ton rör i dimension över 200 mm inre diameter. Kommissionen tillerkändes förhandsrätt till inköp till visst pris av de enligt avtalen framställda produkterna, varjämte företagen erhöllo på visst sätt begränsad avsättningsgaranti. Med avseende på de större storlekarna av heltjocka rör tog industrikommissionen fasta på en metod för framställning av rör av armerad betong med däri ingjutet rör av svetsad plåt, vilken sedan länge praktiserats i utlandet, särskilt i Frankrike och under senare år även i Danmark. De ifrågavarande s. k. Bonna-rören hade konstaterats vara lämpliga bl. a. såsom vattenledningsrör, särskilt när fråga var om grövre dimensioner. En fördel därmed var även den förhållandevis ringa järnåtgången vid deras tillverkning. Sedan kommissionen förhandlat i saken med Aktiebolaget skånska cementgjuteriet, förklarade sig detta bolag berett att i samverkan med ett danskt på området redan inarbetat företag upptaga tillverkning av Bonna-rör, därest från statens sida lämnades visst bidrag och viss garanti för avsättningen. För ändamålet bildades med gemensamt kapitaltillskott av de båda bolagen ett särskilt bolag, Aktiebolaget Tryckrör. Tillverkningen skulle ske vid en fabrik i Limhamn med en kapacitet av 30 000 löpmeter per år. Med nyssnämnda, nybildade bolag slöt industrikommissionen, sedan Kungl. Maj:t den 10 mars 1944 därtill givit sitt bifall, avtal, varigenom bolaget åtog sig att omedelbart påbörja anläggning av fabriken, vilken skulle vara färdigställd senast fem månader därefter. Vid denna skulle sedan med utnyttjande av fabrikens hela kapacitet tillverkas 60 000 löpmeter Bonna-rör jämte därtill hörande rördelar. Industrikommissionen erhöll även i detta fall förhandsrätt till inköp av produkten. F r å n kronans sida lämnades avsättningsgaranti för nyssnämnda produktkvantitet, vilken dock som vid flertalet liknande avtal kunde utbytas mot viss kontant ersättning. Lättnader medgåvos i fråga om krigskonjunkturskatten. Kungl. Maj:t uppdrog åt reservförrådsnämnden att beträffande båda de

här nämnda slagen av tillverkningar uppköpa de varukvantiteter, till vilka kronan på grund av de ingångna avtalen kunde bli skyldig att anskaffa köpare. Andra metaller. Hushållningsplanen beträffande koppar visade, trots de stora ansträngningar som gjorts att utöka produktionen och trots att förbrukningen genom en alltmer skärpt ransonering starkt sammanpressats, en bristande balans för det närmaste året, som det var industrikommissionen angeläget att söka förbättra. Det gällde härvid framför allt tillgången på elektrolytkoppar. Kommissionen riktade härvid sin uppmärksamhet på möjligheten att utnyttja förefintliga ej tillgodogjorda eller för mindre kvalificerade ändamål använda skrottillgångar. Förhandlingar hade upptagits om anläggande av ett större raffineringsverk men tills vidare ej lett till resultat. Ett mindre steg i angivna riktning togs emellertid därigenom att kommissionen, efter därom av Kungl. Maj:t den 12 maj 1944 lämnat bemyndigande, slöt avtal med Aktiebolaget Ferrolegeringar, varigenom detta bolag åtog sig att vid ett å Lidingön befintligt elektrolysverk, tillhörande bolagets dotterföretag Fabriksaktiebolaget Kronsilver, under tiden juni 1944—juni 1945 framställa elektrolytkoppar av kopparskrot till en kvantitet av 500 ton. Bolaget förband sig på vanligt sätt att medge industrikommissionen förhandsrätt till inköp av produkten, varemot från kronans sida lämnades garanti för avsättning till fastställt pris. Åt reservförrådsnämnden uppdrogs att ombesörja eventuellt ifrågakommande statliga uppköp. Den tillverkning av bly, som Avesta jernverks aktiebolag enligt med industrikommissionen i september 1942 träffat avtai åtagit sig att prestera, uppgående till en kvantitet av 3 100 ton (se del IV sid. 108), beräknades bli fullgjord omkring den 1 oktober 1944. Då det syntes vara av vikt att den av bolaget bedrivna produktionen under rådande avspärrning upprätthölles, avslöt kommissionen, efter av Kungl. Maj:t den 12 maj 1944 erhållet bemyndigande, ett tilläggsavtal med bolaget, varigenom detta förpliktade sig att, i den mån kommissionen så påfordrade, framställa ytterligare intill 2 000 ton bly. Denna tillverkning skulle uppdelas på fyra poster, vardera om 500 ton bly. Industrikommissionen skulle för varje sådan post anmäla till bolaget, huruvida tillverkning därav begärdes. Industrikommissionen tillförsäkrades förhandsrätt till inköp av den enligt tilläggsavtalet framställda produkten. Från kronans sida gavs garanti för avsättningen till pris som för bolaget fastställdes något gynnsammare än vid det första avtalet. Av industrikommissionen anmäldes i början av år 1944, att kommissionen funne det lämpligt, att hela den kvantitet bly som framställdes av Svenska ackumulatoraktiebolaget Jungner enligt med kommissionen i maj 1943 ingånget avtal (se del IV sid. 346) inköptes för kronans räkning. Kungl. Maj.t uppdrog med anledning härav den 28 januari 1944 åt reservförrådsnämnden

289 att verkställa ifrågavarande inköp och anvisade för ändamålet ett belopp av högst 1*7 milj. kronor. Något senare eller den 15 juni 1944 anvisade Kungl. Maj:t ett belopp av 1 750 000 kronor att av reservförrådsnämnden användas för uppköp av zink, som producerats av Trollhättans elektrothermiska aktiebolag vid dess smältverk i Trollhättan enligt det härom med industrikommissionen i april 1943 träffade avtalet (se ävenledes del IV sid. 346). Av den avtalade tillverkningskvantiteten, 10 000 ton, beräknades under år 1944 på grund av förseningar vid driftens igångsättning blott komma att framställas högst 2 000 ton. Verkets kapacitet visade sig över huvud mindre än från början antagits. På grund härav och då osäkerhet syntes föreligga om fortsatta leveranser av zink från Tyskland sökte industrikommissionen utfinna nya vägar för en utökning av den inhemska zinkproduktionen. Därvid visade det sig möjligt att med ett mindre företag, Aktiebolaget Gliicksmans metallaffär i Trollhättan, överenskomma om utvidgning av detta bolags dittills i liten skala bedrivna verksamhet för framställande av raffinadzink genom destillering av zinkavfallsprodukter. Sedan Kungl. Maj:t den 22 juni 1944 därtill lämnat sitt bifall, träffade kommissionen med nyssnämnda bolag avtal, innebärande att bolaget skulle komplettera sin dittillsvarande anläggning med ett reduktionsverk, så att en total kapacitet av 3 000 ton raffinadzink per år ernåddes. Inom en tidrymd av 15 månader efter avtalets ingående skulle tillverkas 3 000 ton, för vilken kvantitet kronan garanterade avsättning till fastställt pris, dock med rätt att i stället för garantiens uppfyllande helt eller delvis betala viss ersättning. Med Aktiebolaget Yxsjö gruvor avslöt industrikommissionen i juni 1944, enligt Kungl. Maj:ts den 9 juni givna bemyndigande, nytt avtal angående produktion av volframmaXm gällande för år 1945. Villkoren voro härvid i huvudsak desamma som i det för år 1944 gällande avtalet (se sid. 87). Någon förhandsrätt för kommissionen till inköp av den s. k. marginalproduktionen stadgades emellertid ej denna gång. Det hade visat sig, att denna förhandsrätt tidigare icke vid något tillfälle behövt begagnas. Den önskvärda regleringen av marknaden hade kunnat genomföras enklare genom att bolaget frivilligt rättat sina försäljningar efter kommissionens anvisningar. Glasvaror. Den knappa tillgången på soda hade medfört, att tilldelningen därav för glasindustrien måst starkt inskränkas. På grund härav uppstod ökad efterfrågan på andra alkaliråvaror, i första hand pottaska. Då emellertid mycket begränsade kvantiteter även av denna vara stodo till disposition, sökte industrikommissionen på olika vägar verka för ökad användning av natriumsulfat (glaubersalt) vid glastillverkningen. Tidigare, innan soda till billigt pris blivit tillgänglig i marknaden, hade glaubersalt allmänt använts som 19—418786

290 alkaliråvara inom den svenska glasindustrien. Enär utbytet av soda mot glaubersalt visat sig under rådande förhållanden förenat med vissa olägenheter, ansåg sig industrikommissionen dock på detta område böra framgå med viss försiktighet. Kommissionen sökte därjämte intressera glasbruken för användning som råvara av s. k. råglas eller natronvattenglas i fast form, en vara som tillverkas vid flera fabriker inom landet. Det hade visat sig att härvid en god produkt kunde erhållas, men värmeförbrukningen hade ökats. Att krossglas i vidgad omfattning begynt användas som råvara vid glastillverkningen och att därav föranletts en omfattande organisation för insamling, sortering och saluförande av detta material har omnämnts å sid. 75 och 280. Elektroder. Vid Skandinaviska grafitindustriaktiebolagets elektrodfabrik i Trollhättan hade på grund av avtal med industrikommissionen uppförts en beredskapsanläggning för tillverkning av råelektroder för tryggande av bolagets produktion av grafitelektroder (se del IV sid. 109). Då den fortsatta importen av råelektroder numera syntes oviss, kunde det förutses att nämnda beredskapsanläggning skulle behöva tagas i anspråk. Som råmaterial för tillverkning av råelektroder hade tidigare räknats med koks, framställd av antracit. Sedermera hade det visat sig, att kalcinerad tjärkoks, framställd av stenkolstjära, var för ändamålet tjänligare. Industrikommissionen fann därför av behovet påkallat, att viss tillverkning av sådan tjärkoks igångsattes, och utverkade därför Kungl. Maj:ts uppdrag till reservförrådsnämnden den 3 mars 1944 att från gas- och koksverken inköpa 500 ton stenkolstjära för upparbetning till tjärkoks vid A. Johnson & Co:s oljeraffinaderi i Nynäshamn. Den efterföljande kalcineringen avsågs skola verkställas vid Norrköpings gasverk. Textilvaror. Genom beslut den 17 mars 1944 bestämde Kungl. Maj:t, att kronan skulle för en tredje produktionsperiod, omfattande tiden 16 augusti 1944—15 februari 1945, enligt det mellan industrikommissionen och Aktiebolaget cellull den 15 januari 1942 ingångna avtalet garantera bolaget avsättning till fastställt pris för under perioden tillverkad cellull (jfr sid. 89). Kungl. Maj:t uppdrog åt reservförrådsnämnden att inköpa de kvantiteter cellull, till vilka kronan på grund av garantiförklaringen kunde bliva skyldig att anskaffa köpare. Gummi och gummivaror. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 december 1943 redogjorde industrikommissionen för resultaten av de försöksodlingar av den g u m m i f ö r a n d e m a s k r o s e n T a r a x a c u m k o k - s a g h y z , som ägt rum under år 1943 (jfr del IV sid. 350). Kontrakt hade på kommissionens upp-

291 drag av Svenska spannmålsaktiebolaget ingåtts med ett antal odlare, sammanlagt 18 st., fördelade över hela landet. Resultaten voro i stort sett nedslående. Odlingarna, vilka utförts medelst frösådd, hade på ej mindre än 11 platser slagit helt fel. Även vid de övriga odlingarna hade skördeutfallet blivit synnerligen dåligt. Utbytet av rötter hade varit ringa. Som bidragande orsaker till misslyckandet angåvos torkan under våren och försommaren samt svag skjutkraft hos fröet. En ogynnsam omständighet var även, att odlingarna icke alltid kunnat förläggas till ogräsfria skiften. Emellertid syntes det önskvärt att försöken fortsattes, så att bättre kännedom vunnes om växtens odlingsbetingelser. I de länder, där gummimaskrosen tidigare odlats med gott resultat — Sovjetunionen, Tyskland och de baltiska länderna — hade man jämte frösådd börjat tillämpa den vegetativa förökningsmetoden, d. v. s. med utplantering av rotbitar. Denna metod borde prövas även i Sverige och för detta ändamål begärdes vissa medel. Lantbruksstyrelsen, vars yttrande inhämtades, framhöll, att odlingen av ifrågavarande växt näppeligen kunde få någon betydelse för landets gummiförsörjning under rådande kristid. Dock tillstyrkte styrelsen fortsatta odlingsförsök med tanke på framtida möjligheter i sådant hänseende och det värde gummiväxtodlingen i så fall möjligen kunde få ur jordbruksekonomisk synpunkt. Försöksodlingarna borde enligt lantbruksstyrelsens mening förläggas till ett mindre antal platser än förut och bedrivas under sakkunnig ledning. Den vetenskapliga ledningen borde anförtros åt Sveriges utsädesförening, Odlingen borde ske enligt den vegetativa metoden, men även odlingsförsök med importerat frö borde bedrivas. En viss analysverksamhet vore därjämte önskvärd. Kungl. Maj:t biföll så till vida industrikommissionens framställning, att genom beslut den 25 februari 1944 35 000 kronor ställdes till förfogande jämte förefintlig reservation av det för 1943 års odling anvisade anslaget att av industrikommissionen i samråd med lantbruksstyrelsen användas för bedrivande under år 1944 av försöksodling av gummiförande växter i huvudsaklig överensstämmelse med den av lantbruksstyrelsen framlagda planen. Genom industrikommissionens försorg anskaffades senare under våren från Polen ett parti av 3 220 kg maskrosrötter, vilket avhämtades därifrån med lastbilar. Odling härav anordnades företrädesvis i Halland. En viktig förnödenhet vid tillverkningen av bilringar av gummi är den s. k. cordväven. För upprätthållande av bilringstillverkningen för såväl civila som militära ändamål i den omfattning som betingades av förefintlig eller eljest påräknelig gummitillgång beräknades åtgå c:a 300 ton cordväv per år. Sådan väv hade hitintills dels importerats från Amerika, dels tillverkats inom landet företrädesvis av peruansk bomull. Då importsvårigheterna syntes förhindra ett fullt tillgodoseende av behovet på dessa vägar, fann industrikommissionen lämpligt anställa försök att vid bil ringstillverk-

292 ningen använda cordväv av konstsilke, vilket tidigare ej förekommit i Sverige men däremot i stor omfattning praktiserats i Tyskland. Kommissionen föranstaltade därför om import av ett parti dylik konstsilkecord. Då denna vara emellertid var jämförelsevis dyr i inköp, särskilt på grund av den höga tullen, ansåg kommissionen, att de därigenom vållade merkostnaderna för försökstillverkningen borde bäras av staten. På kommissionens hemställan uppdrog Kungl. Maj:t den 12 maj 1944 åt reservförrådsnämnden att från de svenska gummifabrikerna till ett pris som täckte omkostnaderna inköpa de vid ifrågavarande försökstillverkning tillverkade bilringarna samt att försälja dessa till gällande marknadspris. Kemiska produkter. I anslutning till den ökade cellulltillverkningen utbyggdes landets kapacitet för produktion av den härför erforderliga råvaran natronlut. Vid denna produktion utfaller en viss mängd klor, för vars avsättning vid tvenne fabriker, tillhörande dels Elektrokemiska aktiebolaget i Bohus, dels ock Uddeholms aktiebolag, träffats anordningar för tillverkning av kalciumklorid, ett huvudsakligen såsom dammbindnings- och impregneringsmedel för vägar (vägsalt) använt ämne. Praktiskt taget enda avnämaren av dylikt vägsalt är efter vägväsendets förstatligande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Då tillverkningskostnaden för nämnda vara ställde sig relativt hög, anbefallde Kungl. Maj:t reservförrådsnämnden att i prisutjämningssyfte uppköpa den före den 15 juli 1945 vid de båda fabrikerna framställda produkten samt att försälja de sålunda inköpta partierna till gällande marknadspris. Kungl. Maj:t medgav vidare industrikommissionen att använda ett belopp av högst 12 000 kronor till bestridande av kostnaderna för försök, avseende u t v i n n i n g a v r å s o d a u r i m p o r t e r a t g l a u b e r s a l t , vara fanns relativt god tillgång, samt för utrönande av den vid försöksverksamheten utvunna produktens användbarhet. Försöken avsågos skola äga rum vid Ljusfors och Delary sulfitfabriker. Enligt beslut av 1943 års riksdag hade det för tillverkning av röntgenfilm och röntgenpapper samt annat fotografiskt papper bildade Aktiebolaget Geaverken helt förstatligats. Verksamheten vid bolagets fabrik fortgick, utan att dock hela dess kapacitet kunde utnyttjas på grund av att tillgången inom landet på råvaror för driften var begränsad och importmöjligheterna mycket försvårade. Enligt uttalande av vederbörande myndigheter hade emellertid bolagets fabrikation visat sig under rådande importläge fylla ett verkligt behov. Önskvärt vore att driften, om än i en av förhållandena betingad mindre omfattning, alltjämt bedreves, enär därigenom möjliggjordes en fortgående kvalitetsförbättring, samtidigt som arbetet på den helt inhemska beredskapen kunde fullföljas. Visst fortsatt statligt understöd erfordrades dock särskilt av den anledningen att tillverkningskapaciteten ej kunde ut-

293 nyttjas mer än till en del. På Kungl. Maj:ts i 1944 års statsverksproposition framlagda förslag beslöt riksdagen att för budgetåret 1944/45 anvisa dels 20 000 kronor för upprätthållande av bolagets verksamhet, dels 40 000 kronor för fortsatt forskningsverksamhet. Arbetet för åstadkommande av inhemsk fabrikation av underlagsfilm sammanhängde med strävandet att åstadkomma en svensk tillverkning av acetylcellulosa. Denna tillverkning var emellertid möjlig endast i samma mån som framställning av ättiksyreanhydrid upptoges inom landet. Förhandlingar, som förts under år 1943, hade lett till att en av de större cellulosakoncernerna, som påbörjat byggandet av en fabrik för ättiksyreanhydrid, förklarat sig villig att därmed söka framställa en till film användbar acetylcellulosa. Avsikten var, att kostnaderna för det härmed sammanhängande försöksarbetet, avseende framför allt acetylcellulosafilmens ytbehandling och begjutning med ljuskänslag emulsion, skulle bestridas från det nyssnämnda anslaget för forskningsverksamhet på filmområdet.

6. Bränsle- och smörj medelshushållningen. A.

Fasta bränslen.

Försörjningsläget. Tack vare de förhållandevis stora lager av fossila bränslen, som under år 1943 kunnat uppläggas, samt de fullt tillfredsställande förråden av ved i förening med en, jämfört med fjolåret, ansenligt ökad torvtillgång kunde försörjningsläget för fasta bränslen vid ingången av år 1944 betraktas som ganska gynnsamt. Importen av fossila bränslen fortskred i god takt. Hela importkvantiteten av stenkol, koks och kolbriketter uppgick för första halvåret 1944 till 2-5 milj. ton mot 2-3 milj. ton under första halvåret 1943 och endast 1*3 milj. ton motsvarande tid 1942. Av förstnämnda kvantitet utgjordes 1*7 milj. ton av stenkol. Den skedda importen kunde anses i stort sett svara mot utfästelserna enligt svensk-tyska handelsavtalet. Ovissheten angående den framtida importens storlek gjorde emellertid, att stor försiktighet ansågs böra iakttagas vid tilldelningen av fossila bränslen såväl för hushållsförbrukningen som för industrien. Den andel, varmed kol och koks tilläts ingå i den totala bränsleförbrukningen, var därför avsevärt mindre än föregående år. Den jämförelsevis blida väderleken medförde, att bränsleåtgången under eldningssäsongen 1943/44 liksom under säsongen 1942/43 var mindre än normalt. I bägge fallen beräknades sålunda för hushållsförbrukningen en minskning med 10 procent i förhållande till den av bränslekommissionen uppskattade normalförbrukningen. Till följd härav utgick kommissionen vid sin planläggning av bränslehushållningen för nästkommande bränsleår ifrån att förbrukarna varit i stånd att göra en besparing av motsvarande storlek i den tilldelning, vartill de enligt de utställda licenserna voro berättigade. Själva systemet för handels- och förbrukningsregleringen, sådant det tidigare utformats, undergick inga nämnvärda ändringar under här ifrågavarande period. Bränslebehoven kunde genomgående väl tillgodoses, ehuru de, som förut nämnts, av hänsyn till ett befarat mindre gynnsamt försörjningsläge under krigets senare skede, i relativt ökad omfattning fingo täckas genom inhemska bränslen, i främsta rummet ved, och i minskad omfattning genom fossilt bränsle.

295 Vid periodens utgång torde bränslelagren sammanlagt ha varit större än vid motsvarande årstid någon gång tidigare under krisen. Utsikterna till ett upphörande av krigshandlingarna i Europa gjorde, att uppmärksamheten mer och mer började riktas på en avveckling av kristidens bränslehushållning. Dylika synpunkter gjorde sig sålunda i viss mån gällande vid bränslekommissionens planläggning av produktion och förbrukning för det kommande bränsleåret. De beslut, som fattades angående vedproduktionen under avverkningsåret 1944/45 ävensom angående prisregleringen på bränsleområdet efter den 1 juli 1944, präglades i rätt hög grad av hänsyn till de särskilda problem, som måste komma att uppställa sig under en övergångsperiod mellan krigs- och fredshushållning. Förbrukningsrcgleringen. I början av december 1943 hade bränslekommissionen enligt cirkulär nr 247 medgivit, att fr. o. m. den 10 december 1943 finge levereras till hushållsförbrukare (med undantag för de minsta förbrukarna) inom ortsgrupperna I—III intill 70 procent och inom ortsgrupp IV intill 50 procent av det för bränsleåret 1943/44 licenserade fossila bränslet (se sid. 100). Förbrukare med tilldelning av såväl fossilt bränsle som ersättningsbränsle erhöllo samtidigt meddelande om att någon ytterligare tilldelning under löpande bränsleår icke komme att lämnas, men att dessa förbrukare i stället längre fram, då värmebehovet för uppvärmningssäsongen bättre kunde överblickas, komme att erhålla kompensation för det innehållna bränslet i form av ved. De sålunda i utsikt ställda kvantiteterna ersättningsved ansåg sig kommissionen redan fr. o. m. den 15 februari 1944, enligt cirkulär nr 258, böra frigiva under motivering att temperaturförhållandena syntes möjliggöra en rationell uppvärmning genom uteslutande användning av ved. Härigenom kunde förbrukarna inskränka användningen av det fossila bränslet och i största möjliga utsträckning lagra detsamma för nästkommande bränsleår. Detta vore så mycket angelägnare som kommissionen måste räkna med att tilldelningen av fossilt bränsle högst väsentligt kunde komma att inskränkas under bränslesäsongen 1944/45. Beträffande sådana hushållsförbrukare, som för 1943/44 hade tilldelning uteslutande i form av fossilt bränsle, bestämdes genom cirkulär nr 261, att även dessa skulle fr. o. m. den 6 mars 1944 erhålla hela den återstående licenskvantiteten, trots att detta knappast syntes nödvändigt för täckande av behovet under resten av eldningssäsongen. Med hänsyn till att landets tillgångar av kol och koks i största möjliga utsträckning måste reserveras till nästa bränsleår kunde emellertid av de å ifrågavarande licenser tidigare innehållna 30 procenten fossilt bränsle endast hälften, eller 15 procent, beräknas säkert få uttagas i det å licensen angivna bränsleslaget. Resterande 15 procent fick i mån av tillgång uttagas i form av koksstybb, om sådan kunde användas. I övrigt hänvisades förbrukarna till ved eller torv. Bränslekommissionen framhöll, att det borde ligga i för-

296 brukarnas eget intresse att inskränka användningen av det fossila bränslet och spara detsamma för det kommande bränsleåret. Förbrukare, som dittills erhållit tilldelning uteslutande i form av fossilt bränsle, tillråddes därför allvarligt att snarast vidtaga de åtgärder, som kunde behövas för att möjliggöra bostadsuppvärmning med ved eller torv. Det medgavs genom ett i januari 1944 utfärdat cirkulär (nr 256) förbrukare i sådana orter, där såväl det fossila bränslet som vedbränslet var ransonerat (d. v. s. handelsreglerade orter och zon 3-orter), att under återstoden av säsongen i mån av tillgång utbyta ännu icke levererad kvantitet ersättningsved mot koksstybb, som i viss omfattning fanns att tillgå, särskilt i gasverksstäderna. Leveranser till hushållsförbrukare av fossilt bränsle samt av ved i handelsreglerade orter och orter inom zon 3, avseende bränsleåret 1943/44, måste vara slutförda senast den 30 juni 1944. Den frihet att i fastighet med central varmvattenberedningsanläggning tillhandahålla varmvatten, som medgivits fr. o. m. den 1 oktober 1943, fortfor till utgången av april 1944. Därefter trädde varmvattenförbudet åter i kraft. För nybyggnaders uppvärmning under tiden från värmeledningens färdigställande, till dess inflyttning skedde, erhölls direkt av bränslekommissionen tilldelning av ved samtidigt med licens å koks för uttorkning av galtar. Den tidigare meddelade föreskriften, att tilldelning av bränsle för nybyggd fastighet under första året finge ökas med högst 10 procent av den ordinarie tilldelningen, ändrades så till vida, att i orter, där såväl det fossila bränslet som vedbränslet var ransonerat, fick efter ansökan beviljas en ytterligare bränsletilldelning för nybyggda bostadsfastigheter av sten. Denna skulle utgöra högst 20 procent av den ordinarie tilldelningen men fick endast lämnas i form av ved, utom i ortsgrupp I. Extralicens fick icke utställas å högre kvantitet än vad som kunde anses motsvara den förbrukning, som belöpte sig på återstående del av bränsleåret, räknat från inflyttningsdagen. Den totala minskningen i tilldelningen till hushållsförbrukare av fossila bränslen under bränsleåret 1943/44 och ökningen, som följd härav, av den del av förbrukningen, som måste ersättas med ved eller torv, var i själva verket ganska betydande. Sålunda utgjorde tilldelningen av fossila bränslen inom ortsgrupp I endast 85 procent av hela tilldelningen i stället för 100 procent, som preliminärt förutsatts i den ursprungliga tilldelningsplanen, inom ortsgrupp 11 i medeltal c:a 45 procent i stället för 65, inom ortsgrupp III i medeltal c:a 35 procent i stället för 50 och inom ortsgrupp IV i medeltal c:a 10 procent i stället för 20. Föreskrifter angående b r ä n s l e f ö r s ö r j n i n g e n f ö r h u s h å l l e n u n d e r b r ä n s l e å r e t 1 9 4 4 / 4 5 lämnades av bränslekommissionen i slutet av juni 1944 genom cirkulär nr 270. Kommissionen betonade, att eldningsbehoven under det kommande året i ännu högre grad än tidigare under

297 krisen måste täckas genom användning av inhemska bränslen, i främsta rummet ved. Transportförhållandena nödvändiggjorde visserligen, att en del orter och landsdelar alltjämt till avsevärd del försåges med fossilt bränsle. Denna tilldelning komme emellertid att minskas samtidigt som vissa jämkningar skedde i proportionen därav olika orter emellan. Den tidigare ortsgruppindelningen bibehölls i huvudsak oförändrad, men inom de särskilda grupperna hade en uppdelning genomförts, vilken avsåg att i besparingssyfte möjliggöra noggrannare gradering av tilldelningen av fossilt bränsle efter behoven och transportmöjligheterna; Kommissionen konstaterade, att temperaturförhållandena under bränsleåret 1943/44 med undantag för den kyliga våren i stort sett varit likartade med dem som rådde 1942/43. Bränslebehovet för uppvärmning hade därför även det senaste året understigit det normala. En jämförelse med den kalla vintern 1941/42 visade, att värmebehovet under den sistförflutna vintern varit icke mindre än 27 procent lägre. Med hänsyn härtill och till den sparsamhet med bränsle, som försörjningsläget ovillkorligen krävt, måste kommissionen räkna med att ett visst överskott funnes kvar hos förbrukarna efter den avslutade eldningssäsongen, ett överskott vilket syntes kunna uppskattas till 10 procent av de för 1942/43 utställda licenskvantiteterna. Med hänsyn härtill komme förbrukarna för bränsleåret 1944/45 att utfå lika stor total bränslekvantitet som under det gångna året, då ävenledes en nedsättning av licenskvantiteterna med 10 procent skett. Nya licenser och inköpsbevis behövde därför icke utfärdas annat än där så påkallades av särskild anledning, t. ex. i fråga om nybyggda fastigheter. Den andel av tilldelningen, som högst kunde beräknas komma att utgå i fossilt bränsle inom de särskilda ortsgrupperna, begränsades avsevärt i förhållande till föregående års tilldelning och varierades, som nyss nämnts, för olika delar av resp. ortsgrupper. Förbrukarna inom ortsgrupp IV komme, med undantag för städer med gasverk, icke att erhålla något fossilt bränsle. Kommissionen framhöll emellertid starkt, att den i utsikt ställda tilldelningen av fossilt bränsle icke under alla förhållanden kunde påräknas, enär försörjningsläget kunde komma att försämras i sådan grad, att kvantiteterna dylikt bränsle måste ytterligare begränsas. Liksom tidigare skulle emot hushållslicens endast få inköpas fossilt bränsle med undantag för handelsreglerade orter, där licenserna jämväl gällde för inköp av ersättningsved. För inköp i handelsreglerad ort av normalved samt i zon 3-ort av såväl ersättningsved som normalved fordrades som förut inköpsbevis. För inköp av ved inom övriga områden skulle fortfarande endast gälla de av kommissionen tidigare meddelade allmänna föreskrifterna angående handeln med ved. Rörande allt detta skulle alltså de under 1943/44 gällande regleringsbestämmelserna oförändrade tillämpas. För förbrukare, som erhållit hushållslicens för annat ändamål än bostadsuppvärmning, d. v. s. för spisar och andra ekonomibehov (A-licens),

298 ställdes enligt cirkulär nr 278 i utsikt, att de under bränsleåret 1944/45 om möjligt skulle erhålla samma tilldelning av fossilt bränsle som under 1943/44. På grund av knappheten å stenkol fick emellertid inom ortsgrupp I av Malmöhus och Kristianstads län emot A-licens högst 85 procent av nettokvantiteten levereras i form av stenkol. Resten komme att i mån av tillgång i första hand levereras i form av torv eller brunkolsbriketter. Begränsningen i tilldelningen av fossilt bränsle under säsongen 1944/45 måste givetvis medföra motsvarande ökning i behoven av ersättningsved. Då det ur transportsynpunkt var önskvärt, att de sålunda ökade vedleveranserna komme i gång så tidigt som möjligt, meddelade bränslekommissionen kristidsstyrelserna redan i början av april 1944, att de i fråga om handelsreglerade orter och zon 3-orter, där vedtillgången var god, finge redan från nämnda tidpunkt medgiva till vissa procent av 1943/44 års licenser bestämd utleverans av ved i förskott på leveranserna för den kommande säsongen. Därvid skulle tillämpas de priser, som komme att fastställas för sistnämnda säsong. Bränsletilldelningen till s m å i n d u s t r i e n (förbrukaregrupp C) reglerades genom kristidsstyrelserna enligt förut angivna grunder (se sid. 101). I cirkulär den 1 april 1944 (nr 262) föreskrev bränslekommissionen, att tilldelningen till hithörande förbrukare i vad den avsåg ved skulle inom vissa län i stället delvis utgå i torv. Nya föreskrifter för regleringen av småindustriens bränsleförsörjning under förbrukningsåret 1944/45 meddelades genom bränslekommissionens cirkulär nr 269. Cirkuläret innehöll en ny tabell, vari med något ändrade siffror angavs tilldelningens storlek, jämfört med förkrigsförbrukningen, för särskilda industrigrupper, med fördelning på stenkol, koks och ved. Eljest voro principerna för bränsleregleringen i avseende på de nu nämnda förbrukarna i stort sett desamma som förut, utom att i fråga om leverans av fossila bränslen mera restriktiva föreskrifter än de förut tillämpade lämnades. Det preciserades närmare till vilken procent vedtilldelningen skulle i de s. k. torvlänen ersättas med torv. Vad de s t ö r r e i n d u s t r i f ö r e t a g e n samt andra därmed jämställda större bränsleförbrukare beträffar (förbrukaregrupp D) reglerades tilldelningen liksom tidigare mera individuellt direkt av bränslekommissionen. Även här tillämpades i viss ökad utsträckning utbyte av ved mot torv. Handels- och prisregleringen beträffande stenkol och koks. På detta område vidtogos under första halvåret 1944 inga nämnvärda ändringar i gällande system. Såväl avräkningspriserna som priserna i lagerhandeln förblevo ock oförändrade så när som på en mindre höjning i priset på brunkolsbriketter att tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1944. Handels- och prisregleringen beträffande ved och träkol. I enlighet med riksdagens beslut angående ordnande av bränslehushållningen under bränsleåret 1944/45 (se nedan sid. 312) förordnade Kungl.

299 Maj:t genom kungörelse den 22 juni 1944 (nr 355), att det genom kungörelsen den 3 oktober 1941 (nr 792) lagda beslaget å ved skulle, i vad det gällde massaved (pappersved) och props, vara hävt fr. o. m. den 1 juli 1944. Som följd härav lämnade bränslekommissionen i cirkulär nr 280 nya föreskrifter angående handeln med dessa varor. Det påpekades, att handeln med massaved och props alltjämt var underkastad bestämmelserna i kungörelsen den 17 december 1943 (nr 906) angående reglering av handeln med ved och träkol m. m. Dittills hade regleringen på ifrågavarande område skett i den formen, att kommissionen auktoriserat industriveduppköpare för uppköp av massaved och vissa personer och företag för uppköp av props. Denna ordning skulle nu upphöra. I stället föreskrevs, att försäljning eller annan överlåtelse mot vederlag av massaved och props endast fick ske till person eller företag, som innehade av kommissionen utfärdat tillståndsbevis att inköpa sådan ved. Inköp kunde även ske genom ombud. Förteckning över dylika ombud skulle tillställas kristidsstyrelsen för det område, där vederbörande ombud hade sin verksamhet. Vid inköp behövde inköpsnota icke upprättas. I övrigt skulle innehavare av tillstånd att uppköpa massaved eller props ställa sig till efterrättelse de i tillståndsbeviset angivna villkoren (priser och övriga bestämmelser angående köp och försäljning, uppgiftsskyldighet, skyldighet att tillhandahålla böcker och andra handlingar angående rörelsen e t c ) . De förut fastställda normalpriserna för ved av olika sortiment förblevo i stort sett oförändrade under första halvåret 1944. Angående prisclearing för ved och andra bränslen se sid. 301 ff. Lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser om m ä t n i n g a v v e d och annat virke prolongerades genom lag den 10 mars 1944 (nr 72) t. o. m. den 30 juni 1945. Genom kungörelse den 28 juni 1941 (nr 602) hade för första gången fastställts normalpriser på vissa sortiment av icke upparbetat träkol, s. k. råkol (se del II sid. 320). Under normalpriserna inrycktes vid detta tillfälle icke kol, framställt i ugn, och ej heller milkol av ren lövved. Genom ny kungörelse den 22 augusti 1941 (nr 703) hade vissa höjningar av priserna skett, varjämte ett system med körtillägg för kol, härrörande från milor på längre avstånd från järnvägar, införts (se del III sid. 122). Ytterligare prishöjningar hade vidtagits genom kungörelse den 12 juni 1942 (nr 340). Det sålunda fastställda prissystemet, vilket sedan kvarstått oförändrat, innebar, att en gränslinje uppdragits i stort sett utmed järnvägslinjerna Särna— Vansbro—Mora—Orsa—Bollnäs—Kilafors—Söderhamn, varvid priserna i orter norr om denna gränslinje bestämts till 1 krona 50 öre per kbm högre än priserna i orter söder därom; för milkol av barrved eller blandad barreller lövved gällde priser, som lågo 1 krona 50 öre högre per kbm än priserna å ribbkol. Därtill kommo särskilda avståndstillägg (se närmare del III sid. 333). I fråga om de från normalprissättningen undantagna sorti-

300 menten — alla slag av ugnskol samt rena lövvedskol från mila — hade en effektiv prisbegränsning uppåt åstadkommits på annan väg, nämligen i samband med den på råkolsmarknaden enligt kungörelse den 18 juli 1942 (nr 717) genomförda handelsregleringen (se härom del IV sid. 116). I de auktorisationer för handel med råkol, som därvid lämnats vissa sammanslutningar, hade intagits en klausul, innehållande förbud att överskrida en prisnotering, vilken skulle upprättas av branschens intressenter och godkännas av bränslekommissionen och priskontrollnämnden. Handeln med milkol är, liksom produktionen av varan, starkt säsongbetonad. Tillverkningen äger rum under vinterhalvåret, och det är sedan gammalt vanligt att kontrakteringar av milkol igångsättas under föregående vår och avslutas, när det beräknade köpebehovet är fyllt, vilket normalt brukar vara fallet fram på sommaren samma år. Endast mindre fyllnadskvantiteter bruka kontrakteras efter denna egentliga uppköpsperiod. Det har visat sig vara av stor vikt för att en tillräcklig produktion av milkol skall komma till stånd, dels att kontrakteringen kommer i gång på så tidigt stadium, att tid för de nödvändiga förberedelserna för kolningen icke saknas, och dels att redan från inköpskampanjens början priset avväges riktigt med hänsyn till den önskade produktionsvolymen. Inför uppköpskampanjen 1943/44 voro intressenterna i branschen överens med bränslekommissionen om att några förändringar i de från föregående sommar gällande normalpriserna och prisnoteringarna icke voro nödvändiga. Under senare hälften av år 1943 inträffade emellertid ett omslag på träkolsmarknaden, då för första gången under krisen råkol utbjöds i större kvantiteter än järnindustrien och gengasdriften kunde absorbera. Omslaget i läget medförde på sina håll och under vissa tider starkt överdrivna prisfall. Sedermera under vintern och våren 1944 inträdde en viss stabilisering, och den tidvis krisartade situationen utjämnades i betydande mån. Vid de undersökningar av läget, som gjordes inom bränsle- och industrikommissionerna, konstaterades först, att gengasdriftens uppköp av råkol från mila under bränsleåret 1944/45 kunde beräknas komma att starkt reduceras, sannolikt till högst 100 000 kbm från tidigare närmare 400 000 kbm. Däremot framträdde ett icke obetydligt ökat behov av träkol inom järnhanteringen. Konferenser upptogos mellan de nämnda kommissionerna ävensom med representanter för arbetsmarknadskommissionen och priskontrollnämnden samt de olika intressentgrupperna, varvid man enades om vissa riktlinjer för prisregleringen på träkolsområdet. Förslag i ämnet framlades för Kungl. Maj:t av bränslekommissionen i skrivelse den 21 april 1944. Förslaget ledde till utfärdande av kungörelse med fastställande av normalpriser å vissa råkolssortiment samma dag (nr 166) samt bränslekommissionens cirkulär i anslutning härtill nr 267. Genom denna kungörelse, vilken trädde i kraft den 1 maj 1944, utsträcktes normalprisregleringen till att omfatta, förutom råkol av barrved, blandad barr- och lövved samt ribbved, jämväl

301 råkol av björkved och blandad lövved. Vidare omfattade de nya bestämmelserna icke endast milkol utan även ugnskol. Den prisskillnad, som dittills gällt mellan norra och södra Sverige, borttogs, så att normalpriserna nu blevo enhetliga för hela landet. De nya normalpriserna voro: för råkol av björkved 28 kronor, för råkol av blandad lövved, innehållande högst en tredjedel aspved, 25 kronor, för råkol av barrved, blandad barr- och lövved samt blandad lövved, innehållande mer än en tredjedel aspved, 21:50 kronor samt för råkol av ribbved 20 kronor, allt per kbm vagnkuberat mått. Liksom förut föllo stubbugnskol och färdigt bilkol utanför normalprisregleringen. I fråga om bilkol gällde emellertid vissa av priskontrollnämnden fastställda riktpriser. Körtilläggen förblevo oförändrade och gällde samtliga normalprisreglerade sortiment. Samtidigt infördes för råkolstransporter med lastbil en lättnad i gällande räjongbegränsning om 40 km. Lastbil med hemort inom områden av Norrland, belägna norr och väster om järnvägslinjerna Bräcke—Storlien och Bräcke—Karungi, fingo sålunda intill den 1 juli 1945 transportera råkol på sträckor upp till 60 km. Från de sålunda gällande räjongbegränsningarna, 40 resp. 60 km, kunde dispens i vissa fall erhållas för ännu längre transporter av råkol. Prisclearing för fasta bränslen. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 februari 1944 anförde bränslekommissionen, att frågan om clearing av priserna på olika fasta bränslen vid upprepade tillfällen diskuterats inom kommissionen. Dittills hade dock de skäl som talade för en sådan clearing icke varit tillräckligt starka för att motivera en så genomgripande åtgärd. Inför de förändringar i bränsleförsörjningen, som kunde väntas såsom förebud till och följder av ett vapenstillestånd i Europa, hade kommissionen emellertid ansett det nödvändigt att på nytt upptaga clearingfrågan till prövning. Resultatet av de utredningar, som med anledning härav verkställts inom kommissionen, hade sammanfattats i två promemorior, varav den ena innehöll en diskussion av de olika förhållanden, under vilka en avveckling av kommissionens verksamhet med avseende å fasta bränslen kunde komma att ske, medan den andra innehöll förslag till riktlinjer för en clearing av priserna på olika slag av bränslen med verkan fr. o. m. den 1 juli 1944. På frågan om en avveckling av bränsleregleringen efter ett vapenstillestånd och de synpunkter härutinnan som utvecklats i bränslekommissionens förstnämnda promemoria finnes icke anledning att här ingå. Av aktuellt intresse voro däremot förslagen om ett omedelbart införande av ett allmänt clearingförfarande vid sidan av den speciella clearing vid leverans av ved till tätorter, zon 3, och till handelsreglerade orter, som under de senaste åren tillämpats och som förutsattes alltjämt skola bestå i oförändrad form (se del III sid. 331, del IV sid. 361 samt ovan sid. 111) och jämväl oberoende

302 a v de s ä r s k i l d a c l e r i n g a n o r d n i n g a r n a p å k o l o m r å d e t del IV sid. 359 s a m t o v a n sid. 102 ff.).

(se del II sid. 111,

Den ifrågasatta nya clearingen, vilken främst motiverades ur rältsvisesynpunkter men även nr praktiska regleringssynpunkter, avsåg närmast att åstadkomma en utjämning av priserna å ved och torv på kolets och koksens bekostnad ävensom en utjämning av priserna olika orter emellan. Ojämnheter härutinnan hade existerat redan tidigare. För hushållens del hade dessa emellertid enligt bränslekommissionens mening i tillfredsställande grad kompenserats av de större kvoter av billigare fossilt bränsle, som tillämpats just inom de orter, där vedpriserna varit högst. I fråga om industrien hade dylik kompensering visserligen icke förekommit, därför att en och samma bransch hade en enhetlig kvot oberoende av de enskilda företagens belägenhet, men ojämnheterna hade — måhända bl. a. därför att sysselsättningen inom de flesta branscher varit genomgående god — icke varit så kännbara, att kommissionen ansett sig böra föreslå en utjämning. Läget förändrades emellertid i den mån det icke längre blev möjligt att hålla samma fossila kvoter som förut. F ö r hushållens del minskades därvid den ovan åsyftade kompensationen, och även för industrierna blevo ojämnheterna större. Särskilt kännbara kunde dessa förväntas bliva vid en vikande konjunktur, då företagen måste beräknas bliva mera känsliga för sina bränslekonton. För en clearing talade vidare den omständigheten, att den skulle väsentligt underlätta en ur transportsynpunkt rationellt ordnad mottagning av de dyra ersättningsbränslena. Slutligen ansåg kommissionen det vara av största vikt att redan på ett tidigt stadium få det verktyg utprovat, som enligt dess uppfattning med stor sannolikhet ändock förr eller senare måste tillgripas. Genom att få ett fast grepp på det inbördes förhållandet mellan priserna för de olika bränslena kunde man lättare behärska oväntade situationer, som kanske inom en relativt snart framtid kunde uppstå. Bränslekommissionens förslag gick ut på att åstadkomma en clearinganordning, åsyftande att i högre grad än förut utjämna olikheterna i priserna på ved och torv. För att åstadkomma en sådan utjämning föreslog kommissionen, att priserna för pannved, beräknade fritt ankomststationerna, icke skulle få överstiga 14 kronor per kbm inom handelsreglerad ort och 15 kronor å övriga orter. (Orsaken till denna skillnad var, att konsumenterna i sistnämnda orter ansågos även kunna inköpa billigare ved i sådan omfattning, att genomsnittspriset understeg 14-kronorsgränsen). För prima torv med en vattenhalt av högst 30 procent skulle motsvarande pris vara högst 47:50 kronor per ton. Priserna på övriga sortiment av ved och torv skulle bestämmas i proportion till de nyssnämnda. Kostnaderna för nedskärningen av ved- och torvpriserna, vilka för bränsleåret 1944/45 uppskattades till 20 å 25 milj. kronor, skulle bestridas genom uttagande av clearingavgifter på kol och koks av mellan 5 och 8 kronor per ton. Härigenom skulle prisskillnaden mellan de fossila bränslena å ena samt ved och torv å andra sidan ytterligare minskas. För regleringens genomförande föreslogs inrättande av en ny clearingkassa för fasta bränslen. F r å g a n o m i n f ö r a n d e a v en a l l m ä n b r ä n s l e c l e a r i n g u p p t o g s i s a m b a n d m e d f r å g a n o m v e d f ö r s ö r j n i n g e n i p r o p o s i t i o n n r 255 till 1944 å r s r i k s d a g . Av f ö r e d r a g a n d e statsrådet a n f ö r d e s h ä r s o m f r ä m s t a s k ä l för den föres l a g n a a n o r d n i n g e n , att b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n s r e g l e r i n g s v e r k s a m h e t d ä r i g e n o m skulle avsevärt u n d e r l ä t t a s . G e n o m n e d s k ä r n i n g e n a v de h ö g s t a v e d p r i s e r n a skulle k o m m i s s i o n e n få en h e l t a n n a n möjlighet ä n tidigare att d i r i g e r a v e d e n p å l ä m p l i g a s t e sätt, vilket inför u t s i k t e n till s k ä r p t a t r a n s p o r t -

303 svårigheter måste anses vara synnerligen betydelsefullt. Särskilt då det gällde vedförbrukare inom industrien skulle kommissionen icke i samma grad som förut behöva taga hänsyn till vedprisernas inverkan på bränslekostnaderna. Detta skulle medföra fördelar även i det läge som kunde tän'kas uppkomma, om vedförbrukarna i förväntan på ett förestående fredsslut och inför utsikterna till fallande bränslepriser skulle vara ovilliga att taga på sig kostnaderna för uppläggande av de vedlager som kommissionen ansåge erforderliga. Den föreslagna sänkningen av vedpriserna skulle i viss mån bidraga till att övervinna en dylik ovillighet samt över huvud taget underlätta en kommande avveckling på bränsleområdet. E h u r u skälen för en prisbegränsning för ved icke syntes vara i samma grad tillämpliga i fråga om torv, enär den kvantitativt sett spelade en mindre roll och dess användningsområde var begränsat till vissa delar av landet, förordades i propositionen, att även här en högsta prisgräns infördes för att icke försvåra torvens avsättning i konkurrensen med ved. Däremot fann Kungl. Maj:t, att clearingavgifter på kol och koks åtminstone tills vidare icke borde införas på grund av den därmed förenade risken för prishöjningar på ur försörjningssynpunkt betydelsefulla varor. I stället borde de medel, som erfordrades för den föreslagna utjämningen av ved- och torvpriserna, kunna åtminstone under nästa bränsleår tagas ur kolclearingkassan. Någon ny bränsleclearingkassa syntes under sådana förhållanden icke behöva inrättas. Genom höjning av de av bränslekommissionen föreslagna prisgränserna beräknades kostnaden för prisutjämningen kunna nedbringas till omkring 15 milj. kronor. Clearingen föreslogs endast skola beröra sådan ved och torv, som transporterats järnvägs- eller sjöledes. Priserna för på annat sätt transporterade partier understego nämligen som regel de ifrågasatta clearingpriserna. Ved och torv, som förbrukades inom producents egna anläggningar, berördes ej heller. Riksdagen godkände förslaget samt överlämnade till Kungl. Maj:t att bestämma prisgränserna för ved och torv ävensom att avgöra i vad mån massaved borde ingå i clearingförfarandet. Genom beslut den 22 juni 1944 bemyndigade Kungl. Maj:t bränslekommissionen att i enlighet med den av riksdagen godkända planen fr. o. m. den 1 juli 1944 genomföra en utjämning av priserna på ved och bränntorv. Tillämpningsbestämmelser meddelades av kommissionen i cirkulär nr 274. Här anfördes, att clearingen skulle beträffande saluförd v e d omfatta dels kastved och långved för bränsleändamål, dels ock massaved, avsedd att användas som bränsle. Principerna i övrigt för clearingen angåvos sålunda: Vid järnvägsleveranser och vissa speciella fall av fartygsleveranser skulle gälla fastställda debiteringspriser å avsändningsorten. Dessa debiteringspriser skulle ligga till grund för clearingen. Till debiteringspriserna skulle läggas järnvägs- eller sjöfrakter, vilka emellertid begränsades genom fast-

304 ställande av vissa prisgränser för veden å mottagningsorten. Var mottagningsorten tätort, zon 3, eller handelsreglerad ort, skulle clearingen dock ske till tätortens avräkningspriser, resp. till ortens basispriser. Debiteringspriserna och prisgränserna å mottagningsorten voro beträffande viktigare sortiment följande (kronor per kbm travat mått):

Kastved: Prima björkved Prima barrved Pannved Massaved, 2-meters: Prima helbarkad sulfit- och sulfatved

Debiteringspriser Prisgränser på avsändningspå mottagstationer vid leningsorten verans per järnväg 16:50 14: 50 12:50

19:75 17: —15: —

21: 50

24: 50

Vid leveranser per fartyg skulle debiteringspriser tillämpas endast i vissa fall, nämligen i fråga om ved från kusthamnar i Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län samt från fastlandshamnar i Kalmar län. I övrigt skulle fartygsleveranser clearas på mottagningsorten. För långved och randbarkad massaved fastställdes inga debiteringspriser. Här skulle endast fraktclaering tillämpas, sålunda att clearingersättning erhölls för fraktbelopp överstigande 3 kronor per kbm för prima björklångved och randbarkad massaved och 2 kronor för annan långved. De angivna pris- och fraktgränserna skulle även gälla för leveranser, som ankommit till mottagningsorten efter den 31 mars 1944 för förbrukning mot 1944/45 års licenser. Clearing med iakttagande av pris- och fraktgränser vid leverans per järnväg skulle icke ske i fråga om leveranser till statens eller enskilda järnvägar. Clearingen vid leverans av t o r v skulle omfatta all saluförd, järnvägstransporterad bränntorv — med undantag för utav statens och enskilda järnvägar förbrukad torv — som enligt anteckning å licens avsåg bränsleåret 1944/45 och som ankommit till mottagningsorten efter den 31 mars 1944. Clearingen innebar här, att ersättning skulle ur vedclearingkassan utgå med det belopp, varmed summan av kostnaden för transport till avsändningsstationen enligt gällande normalprisbestämmelser och kostnaden för transport med järnväg översteg 4 kronor per ton. Här tillämpades alltså inga debiteringspriser utan clearingen anknöts endast till en viss fraktgräns. De förluster, som genom den nya allmänna clearingen åsamkades vedclearingkassan, skulle gottgöras denna från kolclearingkassan. Vedproduktion och vedanskaffning under första halvåret 1944. Vedavverkningarna och veduppköpen under första halvåret 1944 fortgingo i stort sett planenligt enligt de i december 1943 meddelade föreskrifterna (se sid. 115). En viss mindre jämkning i den uppgjorda avverkningsplanen vidtogs i

305 början av år 1944 av arbetslöshetsskäl. I syfte alt erhålla en ur arbetsmarknadssynpunkt önskvärd ökning av arbetstillfällena inom Västernorrlands och Värmlands län anhöll arbetsmarknadskommissionen hos bränslekommissionen, att de planerade vedavverkningarna inom nämnda län måtte i viss mån ökas. Bränslekommissionen fann jämväl med hänsyn till bränsleförsörjningen lämpligt att så skedde. Med Kungl. Maj:ts den 14 januari lämnade bifall bestämde bränslekommissionen, att utöver den vedkvantitet, som avsetts i det tidigare uppställda avverkningsprogrammet, skulle från domänverket och skogsägande bolag inköpas högst 1 milj. kbm kastved närmast från de nämnda länen men i viss omfattning även från Gävleborgs, Kopparbergs och Jämtlands län. I första hand avsågs att till de ökade avverkningarna hänvisa arbetslösa från resp. bolags egna företag samt arbetslösa skogsarbetare. Genom kungörelse den 12 maj 1944 (nr 204) föreskrevs, att i n v e n t e r i n g a v l a n d e t s v e d f ö r r å d ävensom förråd av timmer och andra trävaror skulle liksom de föregående åren äga rum per den 1 juli 1944. Uppgiftsskyldighet åvilade beträffande ved innehavare av förråd om minst 10 kbm (travat mått) samt beträffande timmer och andra trävaror innehavare av förråd om minst 100 kbm (fast mått), såvitt angick varor av tall eller gran, och minst 5 kbm (fast mått), såvitt angick varor av lövträd. Undantag från uppgiftsplikt stadgades som förut beträffande ved avsedd för hushållsförbrukning och beträffande andra trävaror avsedda för byggnadsändamål å innehavarens fastighet före utgången av nästföljande år, d. v. s. år 1945.

Som framgår av den föregående framställningen slopades avverkningsplikten för de fyra nordligaste länen fr. o. m. den 1 januari 1944, ehuruväl de skogsägare, som icke kunnat hugga den redan ålagda produktionsplikten under år 1943, tillätos att fullgöra åläggandet intill den 29 februari 1944. Likaledes upphörde fr. o. m. den 1 januari 1944 i hela landet skyldigheten att avverka massaved, under det att skogsägarna dock alltjämt ägde rätt att fullgöra avverkningsålägganden genom avverkning av massaved. Den sålunda reducerade produktionsplikten för avverkningsåret 1943/44 uppgick till drygt 39 milj. kbm. Härtill kunde läggas 5 å 6 milj. kbm, som beräknades bliva avverkade i de fyra nordligaste länen på grund av frivilliga åtaganden. I tabellen å sid. 307 angives den produktionsplikt, som ålagts inom de olika bränslekontorsdistrikten, samt redovisas resultatet av de verkställda avverkningarna. Av tabellen framgår, att produktionsplikten för södra Sverige fyllts nästan helt. I vissa län hade icke oväsentliga meravverkningar skett, vilka uppvägt de mindre gynnsamma resultaten i andra län. Anmärkningsvärt är, att avverkningarna särskilt i några av de mest skogrika länen 20-

-418786

306 icke nått upp till den fastställda produktionsplikten. Orsaken härtill torde ha varit, att de för vedavverkningar lämpliga skogarna redan skattats hårt under krisen samt att arbetskraftstillgången på vissa håll icke varit tillfredsställande. De absolut största avverkningarna hade skett inom Västerbottens, Gävleborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Värmlands län med mer än 3 milj. kbm inom vart och ett av länen. Massavedavverkningarna hade, trots de minskade åläggandena på detta sortiment, varit betydande. Den redovisade kvantiteten kastved, långved och stubbved fördelar sig på de nämnda sortimenten sålunda: Kastved Långved för kolning i mila » i annat ändamål Stubbved för tjärframställning » » annat ändamål

19 894 000 kbm 2 436 000 » 5 869 000 » 760 000 »> 131 000 » Summa 29 090 000

»

De i tabellen å sid. 307, femte sifferkolumnen, angivna kvantiteterna utgöras av gagnvirke av lövträd, virke för lådtillverkning m. m., vilket fått inräknas i produktionsplikten. Avverkningarnas fördelning på olika skogsägaregrupper framgår av nedanstående sammanställning. Grupp I omfattar kronoskogar, grupp II övriga allmänna skogar, grupp III bolagsskogar och grupp IV övriga enskilda skogar. Kvantiteterna äro angivna i 1 000 kbm (travat mått); procenttalen ange hur stor del av avverkningsskyldigheten inom varje grupp som fullgjorts. I tabellen ha icke medräknats de av produktionsplikten omfattade gagn virkessortimenten. Skogsägaregrupp I Avverkning Södra Sverige Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län De fyra nordligaste l ä n e n . . . Summa

o/ /O

Skogsägaregrupp II

Skogsägaregrupp III

Skogsägaregrupp IV

Samtliga skogsägare

Avverkning

Avverkning

Avverkning

Avverkning

O'

/o

%

%

%

1 542 84

1 324 96

2 411 85

12 929 97

18 206 94

666 86 3 114

692 84 321

4 127 82 3 600

4 986 89 5 989

10 471 86 13 024

10 13»

23 90i

41 701

5 322

2 337

Förklaringen till de förhållandevis låga procenttalen för grupperna I och III torde vara, att arbetskraftsvårigheterna varit störst på hithörande skogar. Antalet skogsägare, som ålagts produktionsplikt, var c:a 141 000. De skogsägare, som icke fullgjort produktionsplikten, torde i allmänhet haft laga förfall genom brist på arbetskraft, militärinkallelse, sjukdom m. m. Beslut om tvångsavverkning vid inträffad tredska förekommo endast i 147 fall. Liksom vid tidigare inträffade dylika fall behövde besluten dock i

307 Resultatet

av vedavverkningen

Bränslekontorsdistrikt

Stockholms län Uppsala län Södermanlands lån. . . Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar läns n o r r a . . . Kalmar läns södra. . . Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs stad Bohuslän Älvsborgs läns norra. Älvsborgs läns södra. Skaraborgs län Örebro län Västmanlands län. . . .

under

avverkningsåret

19-13J1944.

Avverkning V 7 1943- -30/„ 1944 Av 1 000 lm 3 Avverkbränslening i °/, I prod.kontoren av proKastved, plikten ålagd av dukTotal långved Massainräkn. verkning Summa avverk- tions3 o. stubb ved gagn1 000 lm plikt ning ved virke

872 984 960 1687 2 130 1858 1 106 1 006 160 518 578 250 449 55 435 1 169 1 136 1 158 1464 1 298

920 759 906 1 279 1 154 1 199 900 870 164 528 677 251 395 35 362 811 723 899 858 989

19 273

30 277 182 84 597 150

970 919 1 018 1 668 1 737 1 594 1 210 979 164 565 688 258 438 35 392 1 088 905 983 1 455 1 139

14 679

3 526

3 073 4 527 4 686 788 1 420 1 900 2 048 1578

1 416 2 413 2 576 935 1 425 1 693 2 366 1 587

1586 1317 1 164 353 704 1330 1523 1 108

Summa norra Sverige

20 020

14 411

9 085

23 496

830 Summa hela landet

39 293

29 090

12 011

1 477

Summa södra Sverige Värmlands län. . . . Kopparbergs l ä n . . Gävleborgs l ä n . . . . Medelpad 1 Ångermanland 1 .... Jämtlands l ä n 1 . . . . Västerbottens län 1 . Norrbottens län 1 . .

50 160 112 389 583 395 310 109 37 11 7 43

14 25 43 70 93 50 20 55 23 61 39 12 5 14 7 15 26 53 22

984 944 1 061 1738 1 830 1 644 1 230 1 034 164 588 749 297 450 40 406 1 095 920 1 009 1 508 1 161

113 96 111 103 86 88 111 103 103 114 130 119 100 73 93 94 81 87 103 89

18 205

18 852

3 002 3 730 3 740 1288 2 129 3 023 3 889 2 695

71 138 151 23 56 93 159 139

3 073 3 868 3 891 1 311 2 185

100 85 83

3 116 4 048 2 834 24 326

43 178 1 Produktionsplikten för de fyra nordligaste länen gällde endast till den2fl/2 1944.

regel icke verkställas, emedan flertalet vederbörande skogsägare inför hotet om tvångsavverkning själva avverkat den ålagda kvantiteten. Enligt inventeringen den 1 juli 1944 uppgick landets hela förråd av ved av olika slag vid nämnda tidpunkt till 59-3 milj. kbm. Härav utgjordes 32*7 milj. kbm av ved för bränsleändamål och kolning (inberäknat en mindre kvantitet stubbved för tjärframställning) samt 26-6 milj. kbm av massaved och props. Fördelningen på olika sortiment framgår av sammanställningen å följande sida, vari till jämförelse även medtagits siffrorna från föregående inventeringar. Totala lagren av bränn- och kolved voro den 1 juli 1944 blott obetydligt mindre än lagren ett år tidigare. Huvudsakliga skillnaden var, att

308 Förråd

den

1 juli

1941 1 000 lm 3 22 904-0 478-3 2 902-8 3147-4 701-4 108-0

1942 1 000 lm 3 22 304-9 845-8 3 545-3 3 150-8 837-5 289'1

1943 1 000 lm 3 22 201-8 289-8 5 886-6 3 730-7 1 118-2 606-7

1944 1 000 lm 3 22 319-8 227-1 5 751-4 2 593-6 1026-2 566-5

Summa bränn- och kolved m. m. 30 241-9

30 973-4

33 833-8

32 484-6

17 533-0

19 836-5

26 595-1

Kastved Kapved och småved Kolved och långved för bränsleändamål D:o för kolning Bakar, ribbved och splitved Grenved och stubbved Massaved och props

19 300-0

lagren av kolningsved förhållandevis starkt minskats. (Beträffande denna fråga se sid. 300.) I fråga om massaved och props förelåg däremot en högst betydande ökning, vilket gjorde att sammanlagda vedkvantiteten vid 1944 års inventering var omkring 10 procent större än vid inventeringen år 1943. Då massaveden ju är väl användbar även för bränsleändamål, låg i de stora förråden härav en mycket betydande bränslereserv. Vid jämförelse med de tidigare inventeringarna bör observeras, att deklarationsplikt åren 1941 och 1942 ålåg innehavare av minst 5 kbm, medan gränsen för deklarationsplikten åren 1943 och 1944 däremot satts vid ett innehav av 10 kbm. Av detta skäl böra rätteligen summorna för de två sista åren ökas med 2 å 3 milj. kbm för att bli fullt jämförbara med de två första årens siffror. För alla åren gäller, att ved avsedd för vederbörande skogsfastighets husbehovsförbrukning ej medräknats. Av hela den år 1944 deklarerade vedtillgången kvarlåg vid inventeringstillfället c:a 7 milj. kbm i skogen, varav 5*8 milj. kbm bränn- och kolved och 1*2 milj. kbm massaved och props. Resultatet var i detta avseende betydligt gynnsammare än vid föregående års inventering, då den i skogen kvarliggande kvantiteten var ungefär dubbelt så stor. Till konsumtionsort hade år 1944 framförts 6'9 milj. kbm bränn- och kolved och 8*7 milj. kbm massaved och props. Resten utgjordes av vedkvantiteter som befunno sig vid bilväg, järnväg eller flottled eller på strand eller ock under transport. Förråden å de stora konsumtionsorterna måste anses mycket goda. Sålunda fanns i Stockholm upplagd en vedkvantitet av 958 000 kbm (därav flottad ved c:a 100 000 kbm), i Göteborg en kvantitet av c:a 130 000 kbm.

Från de anslag, som av riksdagen tidigare anvisats till »reglering av vedproduktionen», sammanlagt 145 milj. kronor, ställde Kungl. Maj:t tid efter annan till bränslekommissionens förfogande vissa belopp av ännu odisponerade medel för uppköp av ved. Den övervägande delen därav utlämnades såsom rörelsekapital till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, mindre delar till andra auktoriserade brännveduppköpare. Beträffande de uppköp som gjordes av de auktoriserade brännveduppköparna av olika kategorier i fråga om ved, avverkad före den 1 juli 1944,

309 h a d e b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n g e n o m c i r k u l ä r n r 242 fastställt s ä r s k i l d a lever a n s t i d e r för den ved s o m a v v e r k a t s före r e s p . efter den 1 juli 1943 (se sid. 116). D å det visade sig, att de u p p k ö p t a v e d k v a n t i t e t e r n a icke h u n n o f r a m f o r s l a s till n o r m a l l e v e r a n s p l a t s i n o m d e s å l u n d a b e s t ä m d a t e r m i n e r n a , f ö r e s k r e v k o m m i s s i o n e n i c i r k u l ä r s k r i v e l s e d e n 28 m a r s 1944, a t t i de k o n t r a k t , s o m u p p r ä t t a d e s u n d e r tiden 1 a p r i l — 3 0 j u n i 1944, l e v e r a n s t i d e n för h e l a k o n t r a k t s k v a n t i t e t e n b e t r ä f f a n d e ved s o m a v v e r k a t s före den 1 juli 1944 fick u t s t r ä c k a s till d e n 1 m a r s 1945. Åtgärder beträffande vedproduktionen under bränsleåret 1944/45. R ö r a n d e v e d a v v e r k n i n g e n u n d e r b r ä n s l e å r e t 1944/45 f r a m l a d e K u n g l . Maj:t för 1944 å r s r i k s d a g i p r o p o s i t i o n n r 255 p l a n j ä m t e förslag till vissa å t g ä r d e r . P r o p o s i t i o n e n g r u n d a d e sig i d e n n a del i h u v u d s a k p å b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n s skrivelse i ä m n e t den 22 f e b r u a r i 1944. Vid beräkningen av den erforderliga avverkningen under avverkningsåret 1944/45 utgick bränslekommissionen från vissa antaganden rörande den fortsatta importen av stenkol och koks och kom därvid, sedan hänsyn tagits till storleken av förefintliga bränslelager och det beräknade resultatet av det löpande årets vedavverkningar, till ett avverkningsbehov av ved till hushålls- och industrihränsle samt ved för framställning av bilkol och bilved av sammanlagt 27 milj. kbm (travat mått). Kommissionen räknade med att erforderliga avverkningar av massaved för massaindustriens råvarubehov, kolved för framställning av träkol för järnindustriens behov och stubbved för tillverkning av tjära, avsedd för smörjoljeframställning, skulle komma till stånd utan medverkan från kommissionens sida. Ved för dessa ändamål ansågs därför icke böra medräknas i kommissionens avverkningsplan. För att denna skulle komma att inrymma en lämplig säkerhetsmarginal avrundade kommissionen emellertid nyssnämnda siffra till 30 milj. kbm. Kommissionen framhöll likväl, att inan, i den mån förändringar inträffade i försörjningsläget, givetvis måste vara beredd på att utvidga eller inskränka avverkningarna. Beträffande möjligheterna att få till stånd de ifrågasatta avverkningarna hade bränslekommissionen liksom föregående år samrått med representanter för de skogliga myndigheterna, länsjägmästarna m. fl. ävensom med riksskogstaxeringsnämnden. Av de inhämtade uttalandena fann kommissionen framgå, att de vedavverkningar, som beräknades erforderliga under påföljande avverkningsår, skulle medföra att gagnvirkesdimensioner i viss utsträckning måste upparbetas till kastved. Därest avverkningskvantiteten fördelades på ändamålsenligt sätt mellan olika län och olika fastigheter, syntes dock denna olägenhet kunna begränsas. Såsom resultat av gjorda undersökningar och överväganden fann kommissionen, att det föreslagna avverkningsprogrammet under avverkningsåret 1944/45 borde vara möjligt att genomföra med hänsyn till befintliga skogstillgångar. Några svårigheter att fylla arbetskraftsbehovet för avverkningarna ansåg kommissionen icke vara att räkna med i rådande läge på arbetsmarknaden med hänsyn till att den totala avverkningskvantiteten kunde väntas bliva i icke oväsentlig grad begränsad, bl. a. beroende på minskad efterfrågan på massaved. I fråga om transportmöjligheterna anförde kommissionen, som härutinnan samrått med trafik- och industrikommissionerna, att såvitt avsåge sjö- och järnvägstransporter, hinder ej syntes föreligga att genomföra del föreslagna avverkningsprogrammet. Däremot kunde knappheten på grövre lastbilsgummi medföra svårigheter

310 för vedtransporterna på landsväg. Man hade emellertid, under förutsättning att åtgärder vidtoges för ytterligare begränsning av användningen av lastbilar, anledning att räkna med att befintligt lager av grövre lastbilsringar jämte det tillskott därav, som kunde förväntas under ej alltför ogynnsamma omständigheter, skulle förslå för erforderliga vedtransporter. Den nödiga begränsningen i användningen av lastbilar kunde uppnås dels genom minskning av de tillåtna högsta vägsträckorna för lastbilstransporter, dels genom utnyttjande av jordbrukstraktorer och dels genom föreskrifter att ved icke finge fraktas med bil längre sträckor än som oundgängligen erfordrades för vedens överförande till järnvägsbefordran, även om kostnaderna för transporterna härigenom skulle komina att fördyras. A n g å e n d e a v v e r k n i n g s p l a n e n och sättet för dess g e n o m f ö r a n d e y t t r a d e f ö r e d r a g a n d e s t a t s r å d e t i d e n n ä m n d a propositionen, u n d e r å b e r o p a n d e i allt väsentligt a v v a d b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n d ä r u t i n n a n föreslagit, i h u v u d sak följande. Den ved som avverkades under avverkningsåret 1944/45 vore avsedd att förbrukas under bränsleåret 1945/46. Att redan nu beräkna behovet av inhemskt bränsle under sagda bränsleår vore givetvis mycket svårt. Det vore fortfarande lika omöjligt som förut under kriget att med någon större grad av sannolikhet beräkna, hur stor importen av fossila bränslen i fortsättningen komme att bliva. Även om ett vapenstillestånd mellan de krigförande skulle komma till stånd i Europa, komme detta med all sannolikhet icke att medföra någon säkerhet för att transportmöjligheterna ökades. Försiktigheten bjöde därför att söka åstadkomma en så tillfredsställande bränslereserv som möjligt, även om detta medförde risk för att ganska stora bränsleöverskott komme att finnas kvar vid den tidpunkt, dä tillräckliga importmöjligheter åter stode till buds. Så långt möjligt syntes denna bränslereserv böra bestå av fossila bränslen såsom varande lättast att lagra, under det att de inhemska bränslena i största möjliga utsträckning borde avses för löpande förbrukning. Den av bränslekommissionen preliminärt angivna avverkningskvantiteten av ved för bränsleändamål var något lägre än den som förutsatts i avverkningsprogrammet för 1943/44. Med hänsyn till att bränsleåtgången under den sistförflutna vintern på grund av den relativt milda väderleken varit mindre än beräknat samt till att vedavverkningarna fortgått programenligt, kunde vedlagren förutses komma att vara relativt tillfredsställande vid ingången av bränsleåret 1944/45. Särskilt syntes lagren av massaved komma att inrymma en icke obetydlig reserv för bränsleändamål. Å andra sidan bleve sannolikt ytterligare inskränkningar i förbrukningen av fossila bränslen nödvändiga, vilket komme att medföra ökade behov av ved. Möjligt vore därför, att avverkningarna icke kunde begränsas till den av kommissionen angivna kvantiteten. I rådande läge för massaindustrien syntes några statliga åtgärder icke behöva vidtagas för att stimulera avverking av massaved för industriens råvarubehov. Ej heller syntes några åtgärder erforderliga för att säkerställa behovet av stubbved för tjärframställning. Det kunde även antagas, att tillräckliga myckenheter ved för framställning av träkol för industriens behov komme att avverkas utan att några särskilda åtgärder härför behövde vidtagas. Kommissionen borde dock följa utvecklingen även beträffande dessa sortiment och vara beredd att vidtaga erforderliga åtgärder. Det borde få ankomma på Kungl. Maj:t alt taga ståndpunkt till frågan om storleken av de behövliga avverkningarna i samband med det slutliga fastställandet av avverkningsprogrammet, vilket syntes böra ske i omgångar om högst ett halvår åt gången. Bränslekommissionen hade föreslagit, att de nödiga vedkvantiteterna i första hand skulle anskaffas pä frivillighetens väg utan anlitande av bestämmelserna i lagen om

311 avverkningsskyldighet. På samma sätt som nu skedde inom de fyra nordligaste länen avsåge kommissionen att medverka till att erforderliga vedkvantiteter framkomme genom att i mån av behov låta de auktoriserade brännveduppköparna teckna kontrakt med skogsägarna om inköp av ved. Därest det visade sig att denna s. k. uppköpslinje icke vore framkomlig, skulle avverkningsälägganden enligt nyssnämnda lag utfärdas. Förarbetena till dylika älägganden skulle utföras i vanlig ordning, så att avverkningsbeskeden med kort varsel kunde utsändas till skogsägarna av kristidsstyrelserna. Med det sålunda föreslagna förfaringssättet skulle vedavverkningarna på ett smidigt sätt anpassas efter de förändringar, som kunde inträffa i bedömningen av bränsleförsörjningsläget. Huruvida tillräckliga vedkvantiteter kunde framskaffas på detta sätt, vore emellertid i stor utsträckning beroende på storleken av de vedkvantiteler som ansåges böra avverkas. Frågan om frivillighet eller tvång borde därför avgöras i samband med alt avverkningsprogrammet slutgiltigt fastställdes, liksom även frågan om vilka sortiment som borde inköpas av uppköparna eller ingå i en eventuell produktionsplikt. Vare sig anskaffandet av de erforderliga vedkvantiteterna skedde genom anlitande av uppköpslinjen eller genom utfärdande av avverkningsälägganden vore det av vikt att begränsa statens ansvar för den avverkade veden sä långt detta läte sig göra utan att avverkningsprogrammet äventyrades. Om avverkningsälägganden utfärdades, syntes en sådan begränsning lämpligast böra ske genom att åläggandena, liksom under löpande avverkningsär, meddelades för högst ett halvår i sänder. Pä motsvarande sätt kunde man begränsa statens ansvar vid användande av uppköpslinjen antingen genom att uppköpen skedde i etapper eller genom att bestämmelser infördes i kontrakten om rätt att före viss dag fränträda kontraktet i fråga om en del av kvantiteten. Vilken metod som därvid borde tillämpas finge bli beroende av omständigheterna i de olika fallen. Det finge ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma, huru stora kvantiteter, som för viss tidsperiod skulle få inköpas. Med gällande bestämmelser om s t a t s g a r a n t i för ved omfattade garantien endast sådan ved, som avverkades på grund av avverkningsåläggande. Om åläggande icke utfärdades, komme alltså någon garanti icke att gälla. Även för det fall att avverkningsålägganden utfärdades hade garantien i dess dåvarande form förlorat sin ursprungliga roll såsom stimulans till frivillig avverkning. Skogsägarna hade nämligen möjlighet att till auktoriserad uppköpare till normalpriser sälja ved, som avverkades enligt åläggande. Garantien hade dock betydelse för de fall då veden upplades vid leveransplats först efter utgången av den för sådan försäljning fastställda tidpunkten men inom den för garantiens åtnjutande fastställda tiden. Dessutom voro garantipriserna bestämmande för den ersättning som skulle tillkomma skogsägare för tvångsavverkad ved. Med hänsyn härtill kunde en garanti bliva erforderlig även under nästa avverkningsär. I likhet med föregående år borde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga administrativa bestämmelser för garantiens tillämpning, såsom rörande garantiprisernas höjd, de vedsortiment som skulle omfattas av garanti samt de tidsperioder, under vilka garanti skulle gälla eller inom vilka veden skulle uppläggas vid leveransplats m. m. N å g o t y t t e r l i g a r e a n s l a g till reglering av v e d p r o d u k t i o n e n f a n n Kungl. Maj:t icke erforderligt, e n ä r a v tidigare a n s l a g t i l l r ä c k l i g a b e l o p p stodo till f ö r f o g a n d e för d e t t a ä n d a m å l . D ä r e m o t ä s k a d e s a n s l a g för b u d g e t å r e t 1944/45 till o m k o s t n a d e r i s a m b a n d m e d inlösen a v ved m. m . till ett bel o p p a v 3 milj. k r o n o r , v a r a v 500 000 k r o n o r b e r ä k n a d e s för d i r e k t a omk o s t n a d e r för v e d i n k ö p , 1 milj. k r o n o r för k o s t n a d e r vid t i l l h a n d a h å l l a n d e

312 av ved från centrala lager i tätorter inom zon 3 samt 1*5 milj. kronor för kostnader för prisförluster på långved och andra eventuella förluster på vedclearingen. Riksdagen godkände den i propositionen gjorda hemställan om rätt för Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse med de av föredragande statsrådet angivna riktlinjerna samt anvisade det begärda omkostnadsanslaget av 3 milj. kronor. Till sitt godkännande fogade riksdagen det uttalandet, att i den mån vid vedregleringen den i första hand förordade uppköpslinjen komme i tillämpning, det borde tillses, att man ej genom oklara formuleringar skapade osäkerhet hos skogsägarna angående kontraktens verkliga innebörd och därigenom äventyrade att erforderliga vedkvantiteter inom behövlig tid framskaffades till men för bränsleförsörjningen. Angående den i propositionen nr 255 jämväl behandlade frågan om införande av clearinganordning i syfte att åstadkomma en utjämning av prisskillnaden mellan de fossila bränslena å ena samt ved och torv å andra sidan, se ovan under rubriken Prisclearing för fasta bränslen. Genom lag den 22 juni 1944 (nr 354) förlängdes t. o. m. den 30 juni 1945 giltighetstiden för lagen om avverkningsskyldighet den 30 juni 1942 (nr 493) samt genom lag den 31 mars 1944 (nr 136) till samma tidpunkt giltighetstiden för lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog. I skrivelse den 14 juni 1944 inkom bränslekommissionen med förslag angående verkställigheten av den av riksdagen godkända planen angående vedanskaffningen under avverkningsåret 1944/45. Kommissionen meddelade, att den i avvaktan på statsmakternas beslut i frågan redan tidigare funnit nödigt alt vidtaga vissa förberedande åtgärder för genomförande av avverkningsprogrammet. Genom cirkulärskrivelse den 27 mars hade kommissionen sålunda anmodat kristidsstyrelserna att upprätta avverkningslängder i vanlig ordning. Beträffande kronoskogar och skogar, tillhöriga vissa större skogägande bolag, hade kommissionen för avsikt att sluta särskilda överenskommelser om avverkning av ved. De avverkningslängder, som kristidsstyrelserna hade att upprätta, skulle sålunda icke upptaga sistnämnda skogsägarekategorier. För att fylla den preliminärt fastställda avverkningskvantiteten av 30 milj. kbm måste man enligt kommissionens mening räkna med dels all den kastved, som kunde komma att avverkas för avsalu, dels vissa kvantiteter långved, särskilt för järnindustriens behov, dels även vissa kvantiteter massaved för att fylla ut bristen i produktionen av kastved och långved. Med kastved jämställdes i viss mån randbarkad massaved. Den övriga kvantitet massaved, som kunde bliva behövlig för bränsleändamål, beräknades av kommissionen preliminärt till 2 milj. kbm.

313 Genom de förutnämnda överenskommelserna med kronan och de större skogägande bolagen beräknade kommissionen, att en avverkning av c:a 10 milj. kbm bränsle ved skulle kunna komma till stånd under avverkningsåret. I första hand avsågs härmed att tillgodose vedbehovet för dessa skogsägares egna företag och anställda ävensom för ortsbehov. De vedkvantiteter, som därutöver avverkades, beräknades komma den allmänna förbrukningen till godo. I fråga om övriga skogar, varifrån ved enligt gällande bestämmelser skulle ställas till kommissionens förfogande (ecklesiastika skogar, häradsallmänningar m. fl.), samt mindre bolagsskogar ämnade kommissionen uppdraga åt kristidsstyrelserna att för kommissionens räkning träffa överenskommelse om avverkning och försäljning av ved. Vad slutligen angick veduppköpen genom de auktoriserade brännveduppköparna (omfattande ved från här ovan ej nämnda skogar) förordade kommissionen, att dessa finge ske i etapper, varvid — med hänsyn till angelägenheten att veden i största möjliga utsträckning producerades inom de mera betydande konsumtionsområdena — uppköparna inom södra och mellersta Sverige borde auktoriseras att redan under en första etapp uppköpa en relativt stor del av årskvantiteten. Den första etappen föreslogs omfatta tiden 1 juli —31 oktober 1944. Under denna tid borde auktorisation lämnas uppköparna inom de sju nordligaste länen att inköpa omkring 50 procent och uppköparna inom de sjutton södra länen att inköpa omkring 75 procent av den mängd kastved, avverkad efter den 30 juni 1944, som beräknades skola uppköpas inom resp. län under hela avverkningsperioden. Dessa uppköp borde avse ved, som beräknades bliva avverkad beträffande de sju nordligaste länen före den 1 februari 1945 och beträffande de sjutton södra länen före den 1 juli 1945. Härutöver borde uppköpas resterande kvantiteter av ved, avverkad före den 1 juli 1944, för att tagas i anspråk under bränsleåret 1944/45. Dessa kvantiteter beräknades uppgå till c:a 2 milj. kbm. I anledning av riksdagens beslut samt bränslekommissionens nyss refererade framställning uppdrog Kungl. Maj:t enligt beslut den 22 juni 1944 åt kommissionen att genom överenskommelser med skogsägare eller genom tecknande av kontrakt om vedinköp eller genom auktorisation för brännveduppköparna att teckna sådana kontrakt söka före den 1 november 1944 få till stånd avtal om avverkning av omkring 21 milj. kbm (travat mått) kastved och randbarkad massaved. Närmare föreskrifter angående verkställigheten av detta beslut i enlighet med kommissionens förut framlagda förslag meddelade kommissionen genom cirkulär nr 275. Vid detta cirkulär var fogad en förteckning över skogägande bolag, sammanlagt 73 st., med vilka kommissionen avsåg att träffa överenskommelser om vedavverkning m. m. under 1944/45. Den direkta försäljningen av ved från producent till konsument inom zonerna 1 och 2 (se del III sid. 119) angavs skola i huvudsak fortgå i samma omfattning som förut. De auktoriserade uppköparna borde undvika uppköp av sådan ved, som lämpligen och enligt tidigare bruk

314 borde förbehållas den fria vedhandeln. Kristidsnämnderna inom nämnda zoner uppmanades att inom sina områden verka för att sådana konsumenter, som önskade köpa ved direkt från producent, redan under avverkningsårets första månader avtalade om dylika vedinköp. Med de massavedförbrukande industrierna hade bränslekommissionen under hösten 1943 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande träffat överenskommelser, varigenom dessa åtagit sig att uppköpa dels all massaved, som avverkats före den 1 juli 1943, och dels all massaved, som inom den för varje säljare fastställda produktionsplikten avverkades under tiden 1 juli 1943— 30 juni 1944. Kommissionen å sin sida hade utfäst sig att — därest företagen på grund av sina åtaganden skulle uppköpa mer massaved än vissa i överenskommelserna angivna kvantiteter — av sålunda inköpt massaved övertaga överskjutande kvantiteter (se sid. 113). I skrivelsen den 14 juni 1944 anmälde kommissionen, att densamma jämlikt förutnämnda överenskommelser hade att övertaga 2 590 000 kbm massaved. Beträffande frågan om uppköp av massaved under avverkningsåret 1944/45 fann kommissionen, med hänsyn till att tillgången på massaved numera var god, lämpligt att handeln därmed tills vidare lämnades relativt fri. Industrierna komme sålunda att få köpa massaved utan att bindas av några överenskommelser med kommissionen. Auktorisationer med skyldighet för uppköparna att avstå viss del av uppköpt massaved eller sådan ved, avverkad på egna skogar, förklarades ävenledes obehövliga. I stället borde för de massaförbrukande industrierna utfärdas generella tillstånd att uppköpa massaved utan kvantitetsbegränsning. Produktionen av träkol och gengasved. Bränslekommissionen hade i en i maj 1943 utfärdad cirkulärskrivelse uttalat, att inom områden med knapphet på lövved tillverkare av b i 1 v e d borde vid meddelande av tillstånd att inköpa eller använda ved för framställning av bilved anvisas, förutom lövved (bok- eller björkved), viss kvantitet barrved att inblandas vid tillverkningen (se del IV sid. 377). De sålunda framförda synpunkterna hade haft till följd, att tillverkare av bilved inom de södra delarna av landet i allmänhet för sin tillverkning anvisats, förutom bok- eller björkved, viss kvantitet enklare lövved (al- eller aspved) eller barrved. Då tillgången på björk- och bokved ytterligare försämrats, fann bränslekommissionen påkallat, att inom här avsedda områden en inblandning av barrved, aspved eller alved gjordes obligatorisk vid tillverkningen av bilved. Genom cirkulärskrivelse i januari 1944 föreskrev kommissionen därför, att inom kristidsstyrelseområdena söder om Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län tillstånd i intet fall finge meddelas att för tillverkning av bilved inköpa eller använda enbart bok- eller björkved eller en blandning av dessa båda vedslag. Tillstånd att inköpa eller använda ved för ifråga-

315 varande ändamål skulle inom dessa områden avse antingen 75 procent bokeller björkved och 25 procent barr- eller aspved eller en kvantitet om upp till 75 procent bok- eller björkved och återstoden alved. Beträffande övriga kristidsstyrelseområden överlämnades till vederbörande bränslekontors bedömande att med hänsyn till de lokala tillgångarna avgöra, huruvida och i vilken utsträckning tillverkning av enbart björkved skulle förekomma. Torvproduktionen och regleringen av handeln med bränntorv. De åtgärder som bränslekommissionen år 1943 vidtagit för att befordra avsättningen av bränntorv (se sid. 119) hade medfört, att vid början av år 1944 så gott som all leveransduglig torv utlevererats. Till följd av den regniga väderleken under eftersommaren hade emellertid en god del av den på torkfälten upplagda torven skadats, så att fullt normalpris icke kunde uttagas därå. Vid arbetet med upprättande av plan för landets försörjning med fasta bränslen under bränsleåret 1944/45 utgick bränslekommissionen ifrån att det vore önskvärt, om torvproduktionen år 1944 kunde upprätthållas i ungefär samma utsträckning som under år 1943. Kommissionen antog dock, att vissa torvföretag som visat sig mindre driftsdugliga komme att nedläggas samt att befarade avsättningssvårigheter kunde förväntas i viss mån verka återhållande på åtskilliga producenter. På grund härav ansåg sig kommissionen icke böra räkna med större tillverkning av maskintorv för avsalu än omkring 750 000 ton. För att säkerställa torvens avsättning använde kommissionen i huvudsak samma tillvägagångssätt som med framgång tillämpats föregående år. Industriföretagen samt statliga och kommunala anläggningar erhöllo sålunda i god tid meddelande om hur stor kvantitet torv de enligt planen skulle förbruka och anmodades samtidigt att ofördröjligen vidtaga åtgärder för att mottaga och använda torven. Tilldelningen av fossilt bränsle gjordes beroende av huruvida torven verkligen inköpts. I prisfrågan framlade kommissionen gemensamt med priskontrollnämnden förslag i skrivelse den 9 februari 1944. Det framhölls här, att en sänkning av normalpriserna på torv av flera skäl syntes påkallad. Då torven med gällande prisbestämmelser ställde sig icke oväsentligt dyrare än andra bränslen, borde en prisnedsättning bidraga att göra densamma mera konkurrenskraftig. Från jordbrukarhåll hade de fastställda producentpriserna kritiserats, emedan de tillåtit torvindustrien att betala arbetslöner av sådan höjd, att rekryteringen av arbetskraft till jordbruket i torvdistriken försvårats. En sänkning av normalpriserna kunde vidare få betydelse som incitament till rationaliseringsåtgärder och driftsomställningar, genom vilka torvindustriens produktionskostnader kunde nedbringas, något som även ur denna industris egen synpunkt med tanke på framtiden framstode som en angelägenhet av största vikt. Då å andra sidan även en mindre nedsättning

316 av normalpriserna för det stora flertalet torvproducenter otvivelaktigt skulle framstå som en beskärning av en redan förut knapp vinst- och riskmarginal och därför lätt kunde få en produktionshämmande verkan, syntes prissänkningen ej böra göras alltför stor utan stanna vid i medeltal 5 kronor per ton. I kungörelse den 3 mars 1944 (nr 64) bestämdes i enlighet med myndigheternas förslag normalpriser för såväl maskintor v som stick torv, vilka enligt den s. k. trappstegsskalan (se del IV sid. 379) för de olika kvaliteterna med 5 kronor per ton understego de förut gällande. Producentpriset bestämdes härigenom för prima maskintorv till 45 kronor per ton och för prima sticktorv till 30 kronor per ton. Beträffande den glidande skalan, vilken som förut skulle obligatoriskt tillämpas vid försäljning om minst 100 ton, sänktes ävenledes det högsta priset, nämligen för torv med högst 25 procents vattenhalt, från 55 till 50 kronor per ton. Bestämmelser om statsgaranti för bränntorv, framställd under bränslesäsongen 1944, meddelades av Kungl. Maj:t i brev till bränslekommissionen s. d. (SFS nr 65). Dessa bestämmelser överensstämde med de för föregående säsong gällande utom däri, att garantipriset för sticktorv, vilket förut varit lika med garantipriset för maskintorv, nu nedsattes med 5 kronor per ton som följd av sänkningen i normalpriset. Garanti skulle som förut få meddelas å en sammanlagd myckenhet av 500 000 ton. Uppfyllandet av meddelad garanti fick påkallas tidigast den 1 januari och senast den 28 februari 1945. Bränslekommissionen föreskrev, att garanti tills vidare fick lämnas för 300 000 ton torv enligt viss fastställd fördelning på de särskilda länen. I cirkulär nr 262 sammanförde bränslekommissionen flertalet av de föreskrifter på torvområdet, som voro avsedda att gälla under säsongen 1944. Utom i ovan berörda hänseenden innehöllo de nya bestämmelserna inga mera betydelsefulla ändringar i förhållande till vad som förut gällt. Grunderna för handelsregleringen förblevo sålunda i allt väsentligt orubbade. Kungl. Maj:t medgav genom brev till länsstyrelserna den 3 mars 1944, att samma lättnader som förut skulle med hänsyn till 1944 års produktion beredas tillverkare av såväl maskintorv som sticktorv i fråga om krigskonjunkturskatt. B.

Flytande bränslen.

Försörjningsläget. Importen västerifrån av flytande bränslen fortskred planmässigt under första halvåret 1944. Sålunda infördes ungefär hälften av den kvantitet som importerades under år 1943. Flygbensin och brännolja, vilka utgjorde de huvudsakliga importvarorna, reserverades som förut för krigsmaktens räkning. Den tidigare importen av bensol från Tyskland upphörde helt. Produktionen av inhemska flytande bränslen ökades avsevärt i fråga om skit-

317 ferprodukter men minskades något i fråga om sulfitsprit. Nämnda minskning kompenserades dock av en produktion av c:a 10 milj. liter potatissprit. Mineraloljor och motyl. Tilldelningen av oblandad bensin inskränktes ytterligare. Den begränsades liksom förut i huvudsak till gummiindustrien för användning som lösningsmedel samt till läkemedelsindustrien. Av lättbentyl förekom alltjämt en viss mindre tilldelning för startändamål. Denna upphörde emellertid mot slutet av perioden och ersattes av det nya motylbränsle, som nu börjat framställas, nämligen motyl 25. Denna produkt, vilken bestod av 75 procent skifferbensin och 25 procent motorsprit och vilken visat sig användbar för såväl start som drift, bestämdes skola fr. o. m. den 1 maj ersätta de tidigare framställda spritstarkare motorbränslena motyl 50 och motyl 85 och jämväl lättbentyl, varmed det är närmast jämförbart. Orsaken till denna omläggning i distributionen var, att skifferbensin nu i väsentligt ökad omfattning blivit tillgänglig genom den utveckling som ägt rum inom skifferoljeindustrien, medan däremot tillgången på motorsprit minskats. Enär värmevärdet för motyl 25 är avsevärt högre än för motyl 50 och motyl 85, kunde tilldelningen av motylbränsle mot halvårets slut i motsvarande mån nedskäras. Förutom den besparing som nämnda utbyte medförde beträffande spritlagren vanns även den fördelen, att mineralbensinen kunde förbehållas för sådana industriella ändamål, där skifferbensin icke kunde komina i fråga. Motyl 25 åsattes ett konsumentpris av 102 öre per liter. P å grund av den alltmer ökade tillgången på motortjära kunde tilldelningen av motyl 98 för kustfarten hållas nere på en mycket låg nivå. Förbrukning av lys fotogen förekom för samma ändamål och i samma omfattning som förut. Detsamma gällde motorfotogen, som alltjämt i begränsad omfattning utransonerades till fiske, jordbruk, kustfart och flottning. Vid distributionen utlämnades numera en blandning, bestående av lika delar mineralfotogen och från den inhemska skifferoljeindustrien härrörande skifferfotogen. Därigenom blev det möjligt att dryga ut befintliga lager av mineralfotogen. Viss tillsättning härav till skifferfotogen var emellertid alltjämt nödvändig, enär denna visat sig icke lämpligen kunna användas i oblandat skick i förekommande motortyper utan omändring av motorerna. Brännolja tilldelades i mycket obetydlig utsträckning, praktiskt taget endast för provkörning av nya motorer vid motor verkstäderna. Tilldelning av eldningsolja förekom icke alls. Skifferprodukter. På grund av den fortgående utbyggnaden av skifferoljeindustrien ökades produktionen av skifferolja under första halvåret 1944 till 26 600 kbm mot endast 19 000 kbm under andra halvåret 1943. Den framkomna pannbrännoljan disponerades helt för marinens räkning. I avvaktan på att Svenska

318 skifferoljeaktiebolagets raffineringsanläggning skulle bliva färdigbyggd skedde raffineringen av de lätta skifferprodukterna tills vidare vid A. Johnson & Co:s raffinaderi i Nynäshamn. Den härvid erhållna bilbensinen disponerades, som förut nämnts, för tillblandning av motyl 25, vilken kom till användning för såväl den militära som den civila drivmedelsförsörjningen. Att skifferfotogenen vid försäljningen tillsattes med 50 procent mineralfotogen är redan berört. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 11 februari 1944 inköptes de raffinerade skifferoljeprodukterna av reservförrådsnämnden samt försåldes av denna enligt bränslekommissionens anvisningar. Angående den fortsatta f i n a n s i e r i n g e n a v skifferoljeindus t r i e n fattades vissa beslut vid 1944 års riksdag. Den 21 maj 1943 hade Kungl. Maj:t uppdragit åt två sakkunniga att till prövning upptaga frågan angående uppkomna merkostnader för anläggningarna å Kinnekulle m. m. ävensom angående prissättning å skifferolja samt att härom inkomma med förslag. Sedan de sakkunniga fullgjort sitt uppdrag och vederbörliga yttranden inhämtats, framlade Kungl. Maj:t proposition i ärendet till 1944 års riksdag, nr 157. Av föredragande statsrådet anfördes härvid bl. a. följande. De av staten i beredskapssyfte gjorda investeringarna i skifferoljeanläggningar uppginge till betydande belopp. Sålunda hade för utbyggnad av det för marinens räkning är 1932 förvärvade skifferoljeverket ä Kinnekulle under årens lopp anvisats tillhopa över 11 milj. kronor, därav nära hälften ä driftbudgeten. Efter verkställda avskrivningar ä de med anlitande av anslag å kapitalbudgeten uppförda anläggningarna var Kinnekulleverket i statsräkenskaperna redovisat till ett värde av c:a 3-2 milj. kronor. Detta belopp ingick, sedan verket den 1 juli 1943 överförts till Svenska skifferoljeaktiebolaget mot likvid av aktier i bolaget ä samma belopp, i bokförda värdet ä statens samtliga aktier i sagda bolag. Dettas hela aktiekapital, 29-2 milj. kronor, ägdes praktiskt taget i sin helhet av staten. De anläggningar, vilka bolaget med anlitande av statens aktieteckningar uppfört vid Kvarntorp i Närke, hade av skilda orsaker dragit betydligt större kostnader än som vid medelsanvisningarna beräknats, men verket hade ä andra sidan erhållit en större produktionskapacitet än den frän hörjan avsedda. Enligt bolagets bokföring hade anläggningarna, inberäknat vissa såsom rörelsekapital redovisade tillgångar, kostat sammanlagt c:a 36 milj. kronor; enligt bokslutet för räkenskapsåret 1942/43 hade de nedskrivits till ett värde av c:a 28*8 milj. kronor. Dessa nedskrivningar hade möjliggjorts genom den dittillsvarande prissättningen å bolagets produkter, vilka huvudsakligen sålts till försvarsmakten. Sedan riksdagen år 1943 till lån åt bolaget för ytterligare utbyggnad av dess anläggningar anvisat ett anslag av 25-6 milj. kronor, hade arbetena härmed pågått och beräknades vara slutförda under våren 1944. Vid den utredning rörande bl. a. prissättningen ä skifferolja, som verkställts av de särskilt förordnade utredningsmännen, hade dessa beräknat bolagets driftkostnader, exkl. räntor och avskrivningar, till 250 kronor per kbm olja. Bolagets styrelse hade funnit denna uppskattning välgrundad. Dä bolaget enligt dittills tillämpade priser erhöll i medeltal omkring 500 kronor per kbm, hade utredningsmännen vidare beräknat, att vid bibehållet pris den kvarstående anläggningskostnaden vid Kvarntorp och Kinnekulle samt den pågående utbyggnaden vid Kvarntorp skulle vara helt avskrivna under räkenskapsåret 1947/48.

319 Då det icke kunde antagas, att bolaget under normala förhållanden skulle kunna — i konkurrens med utländska leverantörer — för sin olja erhålla ett pris som ens försloge att, jämte täckning av bolagets direkta driftkostnader, bereda möjlighet till avskrivningar, långt mindre lämna någon ränta ä det i anläggningarna nedlagda kapitalet, syntes en snabbare avskrivning av bolagets tillgångar böra ske än den som var möjlig vid rådande prissättning ä dess produkter. Den sålunda önskvärda förkortningen av avskrivningstiden borde enligt statsrådets åsikt icke lämpligen åstadkommas genom en höjning av oljepriset. För ändamålet måste då andra medel anlitas, och härvid förordade statsrådet, att staten efterskänkte sitt till bolaget lämnade lån å 25-6 milj. kronor, varigenom bolaget bereddes möjlighet att verkställa avskrivning med samma belopp. Dä vidare någon utdelning å statens aktier i bolaget icke borde påräknas, förordades jämväl att värdet ä dessa nedskreves till 100 kronor. För detta ändamål erfordrades ett anslag av i runt tal 29 238 400 kronor. Därest pä angivet sätt riksdagen beslöte efterskänka länet till bolaget å 25-6 milj. kronor samt någon utdelning på aktierna icke ifrågasattes, finge bolaget möjlighet att fr. o. m. ingången av budgetåret 1944/45 nedsätta sitt oljepris. Detta borde emellertid fortfarande lämna full täckning för de direkta driftkostnaderna samt kostnaderna för anläggningarnas underhäll och vidmakthållande ävensom medgiva teknisk forskning och utveckling inom bolagets verksamhetsområde. Till nämnda kostnader borde hänföras jämväl utgifter för större, mera sällan förekommande ombyggnads- och reparationsarbeten. Vid prissättningen å bolagets produkter borde tillses, att bolaget finge möjlighet att bedriva sin rörelse i fullt affärsmässiga former och under fullföljande av de syften, som varit bestämmande för bolagets tillkomst. Ett eventuellt beslut om prisredukticn och betalningsreslitution för verkställda leveranser borde ä ena sidan icke gå längre än att bolaget finge behålla erforderligt rörelsekapital för bl. a. önskvärd och lämplig lagerhållning samt medel för täckning av eventuella överkostnader å de under utbyggnad varande anläggningarna, men ä andra sidan ej heller få föranleda till att bolaget gåves oberättigat sken av att vara ett vinstgivande företag. Med anledning av propositionen beslöt riksdagen att dels efterskänka det Svenska skifferoljeaktiebolaget beviljade statslånet å 25-6 milj. kronor jämte ränta, dels ock för budgetåret 1944/45 anvisa till avskrivning av samma lån ett anslag å samma belopp samt till avskrivning å statens aktier i bolaget ett anslag av 29 238 400 kronor. Den nya utbyggnaden vid Kvarntorp-verket stod i mars 1944 färdig att tagas i bruk. Ungefär hälften av oljeutvinningen avsågs där skola ske efter den Ljungströmska metoden. Vid verket i dess helhet kunde därefter produceras omkring 3 000 kbm skifferolja i månaden. Därjämte fanns möjlighet för framställning av vissa biprodukter, såsom svavel och ammoniumsulfat. Sulfitsprit. Rörande sulfitspritproduktionens blivande omfattning rådde vid årets början stor ovisshet till följd av cellulosatillverkningens på exportmöjligheterna beroende osäkra läge. I verkligheten blev spritproduktionen större än som på förhand antagits. Den uppgick under första halvåret 1944 till c:a 20 milj. liter 95-procentig vara och närmade sig därmed kvantiteten för

senare halvåret 1943. Användningen fördelades som förut enligt fastställd plan på motordrift, tekniska ändamål, hushållsbruk och förtäring. Genom införandet av det nya motorbränslet motyl 25 som ersättning för förutvarande spritstarkare bränslen minskades spritförbrukningen för bränsleändamål. Trätjära och trätjärproduktcr. Det första avtal, som bränslekommissionen träffat med Aktiebolaget statens skogsindustrier angående tillverkning av motortjära (leveransavtal A) (se del III sid. 355), utlöpte den 31 december 1943. I anledning härav träffades nytt avtal med bolaget (leveransavtal G) att gälla fr. o. m. den 1 januari t. o. m. den 15 september 1944. Enligt detta avtal åtog sig bolaget att under nämnda licl producera 2 000 ton motortjära. Samtidigt överenskoms, att av bolagets leveransskyldighet enligt det ännu gällande avtalet B skulle anses återstå alt leverera 5 000 ton motortjära fram till den 15 september 1944. Bolaget åtog sig att söka verka för att dess produktion av råtjärprodukter även kunde komma till annan användning än för framställning av motortjära. — Hela produktionen av motortjära uppgick under första halvåret 1944 till 6 576 ton. Därav utgjorde Aktiebolaget statens skogsindustriers andel 2 944 ton. Den i november 1943 påbörjade lillblandningen av fiskebåtsbränsle vid Aktiebolaget Svenska Shell (se sid. 122) upphörde i mars 1944 på grund av uppkomna lagringssvårigheter men kunde dock återupptagas i maj månad, sedan fisket börjat taga i anspråk de upplagrade kvantiteterna. Nämnda tillblandning uppgick under första halvåret 1944 till 2 547 ton, vilket tillsammans med vad som åstadkommits under år 1943 utgjorde c:a 35 procent av den kvantitet, som avtalsenligt skulle vara färdigblandad före den l november 1944. Tilldelning av för motorändamål avsedd tjära skedde i huvudsak till fiske och kustfart. Behoven härvidlag kunde i stort sett tillgodoses. I cirkulär till länsstyrelserna meddelade sålunda bränslekommissionen, att med hänsyn till det gynnsamma försörjningsläget beträffande motortjära erforderliga kvantiteter därav fr. o. m. januari 1944 kunde ställas till förfogande för samtliga fiskare, som önskade använda dylikt bränsle. Konsumentpriset å motortjära sänktes fr. o. m. den 1 april 1944 från 55 till 45 öre per kg i samband med avtal, som livsmedelskommissionen ingick med fiskarorganisationcrna (se sid. 267). Under första halvåret 1944 tillverkades sammanlagt 18 700 ton stubbtjära och stubbterpentin. Härav bidrog Skogsägarnas oljeakliebolag med c:a 14 400 ton. Liksom tidigare gick stubbtjäran i huvudsak till smörjoljeframställning och stubbterpentinen till Färg- och fernissindustriens råvaruförening. Anmälda behov för bestrykning och impregnering kunde helt tillgodoses. S. k. B-tjära och lövvedstjära användes i större utsträckning än

321 tidigare för eldningsändamål. En mindre export till Tyskland av bestrykningstjära förekom även nu i utbyte mot smörjolja. Fr. o. m. den 1 april 1944 kunde bränslekommissionen ställa en viss kvantitet trädestillat till förfogande för användning som motorbränsle för bilar och motorcyklar (s. k. bildestillat). Sådant trädestillat, bestående av de lättaste fraktionerna av de flytande produkter, som erhöllos vid kolning av törestubbar (s. k. stubbtjärprodukter), hade redan tidigare i viss utsträckning använts såsom bilbränsle. Framställningsmetoden hade därvid varit den, att man först åstadkommit en uppdelning av stubbtjärprodukterna i en lättare och en tyngre del redan i kolugnens kondensationssystem. Den lättare delen hade därefter ånyo delats i en lätt och en tung del i någon enkel destillationsapparatur. Den vid destillationen erhållna lätta delen, vars storlek i förhållande till den tunga måste modereras med hänsyn till det färdiga bilbränslets kvalitet, tvättades sedan med alkali, varefter trädestillatet var färdigt att distribueras. Genom den ökade framställningen av stubbtjärprodukter hade det nu blivit möjligt att erhålla trädestillat i något större mängd. Åt reservförrådsnämnden uppdrogs genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 mars 1944 att föranstalta om tillverkning av ifrågavarande produkter hos därför lämpliga producenter samt att försälja desamma efter anvisning av bränslekommissionen. Försäljningspriset fastställdes till 140 öre per liter. Den för utdelning tillgängliga kvantiteten bildestillat var i början förhållandevis ringa och en sträng prövning av trafikbehovet måste därför äga rum, innan tillstånd att begagna bränslet kunde lämnas. Som exempel på kategorier, vilka för bilar i första hand fingo tilldelning, må nämnas läkare och veterinärer samt sådana driftsledare, drifts- och byggnadsingenjörer, verkmästare m. fl., som hade arbeten i gång på flera orter samtidigt. Företräde lämnades även sådana fordon, som hade karaktären av utryckningsfordon, skåp- och flak vagnar för distribution av viktiga förnödenheter ävensom personbilar, som inrättats för dylik distribution. Beträffande motorcyklar beviljades tilldelning för personer, som voro i stort behov av fordonet för färd till och från arbetsplatsen. Av inkomna ansökningar, c:a 18 000 st., kunde kommissionen bifalla c:a 4 200. Tilldelningen skedde i form av inköpskort, gällande för sex månader. Liksom tidigare ägde vissa tjärproducenter rätt att för motorfordonsdrift förfoga över en del av de vid tjärtillverkningen framkomna lättare derivaten. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 17 december 1943 hade ur anslaget till åtgärder för ökad användning av inhemskt motorbränsle ett belopp av 18 000 kronor ställts till bränslekommissionens förfogande för försökstillverkning av ett på grundval av motortjära och blandvedstjära framställt tjärdestillat, användbart för drift av traktorer (traktordestillat). Tillverkningen av denna produkt uppdrogs åt firman A. Johnson & Co. Angående 21—418786

de med tillverkningen och distributionen av traktordestillat förknippade omständigheterna se sid. 249. Drivmedelscentralen. Den i en föregående halvårsredogörelse (del IV sid. 386) omnämnda Drivmedelscentralen påbörjade under senare delen av 1943 planläggningsarbete för undanförsel och distribution av flytande bränslen vid krig eller krigsfara. Största svårigheten härvid beredde knappheten på transportmedel. Arbetet fortsattes under första halvåret 1944 och beräknades vara avslutat under hösten detta år. C.

Gengas m . m .

Antalet i automobilregistren upptagna gengasdrivna motorfordon var vid vart och ett av de tre senaste halvårsskiftena följande: 30

/6 1943

/i2 1943

30 Därav veddrivna %

/0 1944 3U

/0 1943

Omnibussar Lastbilar Personbilar Summa

/12 1943

o/6 1944

3 560 35 407 35 127

3 539 34 292 32 949

3 549 34 374 33 872

72 55 16

71 54 13

74 54 12

74 094

70 780

71 795

35 Förändringarna i antalet fordon av olika slag under halvåret voro som synes relativt obetydliga. Mest märkbar är en viss mindre stegring i antalet personbilar. Totala antalet registrerade bilar och bussar uppgick den 30 juni 1944 till 79 477 mot 77 755 st. vid 1943 års slut. Med hänsyn till drivmedlets art fördelade sig motorfordonsbeståndet vid juni månads utgång sålunda: Drivmedel: Gengas Acetylen Annan gas Flytande bränsle Elektrisk kraft Ej uppgivet drivmedel

Omnibussar 549 31 223 78 17

Lastbilar

Personbilar

Summa

34 374 123 355 2141 1 032 2

33 872 150 143 3 286 77 24

71795 273 529 5 650 1 187 43

Tillgången på träkol för gengasdriften var riklig, ja, den hade i själva verket under det senaste året ökats därhän, att ett överskott uppkommit, som medförde prisfall och oro på bilkolsmarknaden. Åtgärder började därför genom Råkolcentralen vidtagas för att minska tillverkningen av bilkol i syfte att förhindra en i samband med en väntad fredskris inträffande överproduktion. Därjämte uppkom ett förslag, som vann bränslekommissionens stöd, syftande till att möjliggöra en temporärt ökad lagerhållning hos bilkolproducenterna. Sedan förhandlingar härom förts mellan kommissionen

samt Råkolcentralen och Svenska gengasaktiebolaget, lämnade Kungl. Maj:t genom beslut den 14 april 1944 sitt bifall till att nämnda bolag fick av till dess förfogande ställda förlagsmedel använda högst 2 milj. kronor för åstadkommande av lagring av träkol för gengasdrift. Lagringen skulle ske genom Råkolcentralens medlemmar med stöd av utav bolaget tillhandahållna räntefria lån mot säkerhet av bankgaranti till hela beloppet och på villkor av återbetalning inom sex månader. Genom beslut den 18 december 1942 hade Kungl. Maj:t ställt ett belopp av 500 000 kronor till livsmedelskommissionens förfogande att användas för inköp och tillhandahållande åt fiskare av gengasaggregat i syfte att vinna erfarenhet rörande olika spörsmål i samband med gengasdriftens tillämpning å fiskebåtar (se del IV sid. 136). Provdrift hade sedan pågått med ett antal båtar av olika typer under ledning av Svenska gengasaktiebolaget. Kontroll över försöken hade därjämte på livsmedelskommissionens uppdrag utövats av hos hushållningssällskapen anställda fiskeritjänstemän och andra sakkunniga. Några definitiva resultat kunde dock ännu icke sägas ha uppnåtts, varför verksamheten jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni 1944 alltjämt fortsattes. De reservationsanslag som av 1940 års urtima riksdag beviljats till bidrag och lån för anskaffande av gasgeneratorer för fiskebåtar, för vardera ändamålet till ett belopp av 1 150 000 kronor (se del II sid. 155), hade endast i mycket obetydlig mån tagits i anspråk. Under alla tre budgetåren 1940/41 —1942/43 hade från berörda anslag allenast utbetalts i bidrag 14 390 kronor och som lån 4 797 kronor. Orsaken till det ringa intresse som från fiskarenas sida visats för denna sak var uppenbarligen, att fiskerinäringen alltjämt i någorlunda tillfredsställande utsträckning kunnat erhålla flytande motorbränsle. Då man emellertid fortfarande tydligtvis måste räkna med risken av ett väsentligt försämrat försörjningsläge beträffande sådant bränsle, fann riksdagen sig böra godkänna Kungl. Maj:ts förslag, att ifrågavarande anslag måtte jämväl under budgetåret 1944/45 få disponeras för med anslagen avsedda ändamål. Beträffande Svenska gengasaktiebolaget anmälde Kungl. Maj:t i proposition till 1944 års riksdag nr 255, att dess verksamhet för anskaffande av gengasaggregat i stort sett finge anses avslutad. De medel som återstodo å det för detta ändamål anvisade reservationsanslaget behövde därför icke längre stå till förfogande. Däremot kunde bolagets medverkan även i fortsättningen komma att erfordras för tryggande av försörjningen med gengasbränsle. Försiktigheten syntes därför bjuda, att förlagsmedel härför även under budgetåret 1944/45 stode till förfogande i samma utsträckning som förut. Riksdagen biföll av detta skäl förslaget, att det för budgetåret 1940/41 under fonden för förlag till statsverket anvisade reservationsanslaget till förlagskapital för Svenska gengasaktiebolaget (se del II sid. 125) finge disponeras även under budgetåret 1944/45.

324 I skrivelse den 6 september 1943 hade bränslekommissionen anfört, att verksamheten för typprovning av gengasaggregat avsevärt minskat i omfattning på grund av den stabilisering som inträtt i fråga om aggregattyperna. Kommissionen vågade emellertid ej draga alltför vittgående slutsatser av denna minskning med tanke på nya utvecklingslinjer, särskilt på vedgasgeneratorområdet. För tillfället bedrevs på gengasbyrån ett intensivt arbete i samråd med militära myndigheter för att utprova lämpliga vedgasaggregat för krigsmaktens bilar. Med hänsyn härlill vore det mest antagligt, att en fortsatt statlig kontroll- och försöksverksamhet på detta område tills vidare måste åtminstone i viss utsträckning upprätthållas. Konsulentoch inspektionsverksamheten visade på grund av de talrika förgiftnings- och brandolyckorna snarare tendens att ökas än att minskas. Det vore angeläget, att byrån med största vaksamhet följde dessa förhållanden och sökte finna medel att förebygga olyckor. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag anvisade riksdagen för budgetåret 1944/45 till kontroll och undersökning av gengasaggregat ett reservationsanslag av 110 000 kronor. Häri ingick ett belopp av c:a 90 000 kronor till täckande av gengasbyråns utgifter för avlöningar och omkostnader, vilka förut belastat bränslekommissionens avlönings- och omkostnadsanslag. Bränslekommissionens cirkulär av den 1 november 1942, nr 180, med anvisningar till ledning för tillverkning, montering och skötsel av gengasverk har efter vissa ändringar upphävts och ersatts av cirkulär nr 180 A.

Beslut fattades om ytterligare åtgärder i anledning av f ö r g i f t n i n g s f ä r a n v i d g e n g a s d r i f t med hänsyn till dess medicinska bekämpande. Tidigare hade för detta ändamål genom bränslekommissionens försorg bildats en medicinsk-teknisk nämnd under ordförandeskap av chefen för kommissionens gengasbyrå och i övrigt bestående av representanter för medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statens institut för folkhälsan och metallindustriarbetareförbundet (se del II sid. 126, 347). Den kliniska delen av hithörande undersökningsverksamhet hade efter avtal med Stockholms stad förlagts till Sabbatsbergs sjukhus, den s. k. gengaskliniken, till vars drift staten lämnat visst bidrag. Å detta sjukhus hade även inrättats ett laboratorium för undersökning av koloxidhalten hos de blodförgiftade, medan vissa andra laboratorieundersökningar rörande koloxidens inverkan på den mänskliga organismen utfördes vid Karolinska institutet och Uppsala universitet. Fr. o. m. år 1942 hade ansvaret och kostnaderna för den medicinska forskningsverksamheten rörande förgiftningsfaran vid gengasdrift överflyttats å statens institut för folkhälsan. I samband därmed hade blodprovsundersökningarna förlagts till institutet, varjämte verksamheten i övrigt blivit föremål för smärre jämkningar. Den medicinsk-tekniska nämnden, som tidigare kompletterats med representanter för arbetsgivarparten

325 och fackföreningarnas gengaskommitté, fortsatte sin verksamhet såsom f o l k h ä l s o i n s t i t u t e t s g e n g a s r å d under ordförandeskap av institutets föreståndare. Under utvecklingens gång hade de kroniska formerna av gengasförgiftning kommit att tilldraga sig allt större intresse. Samtidigt hade det framstått som angeläget, att de erfarenheter och rön rörande förgiftningsfallens diagnosticering och behandling, som vunnits vid gengaskliniken i Stockholm, gjordes tillgängliga även för landet i övrigt. Under åberopande härav hade gengasrådet i skrivelse den 7 december 1942 påkallat åtgärder såväl för beredande av ökade forskningsmöjligheter vid gengaskliniken genom anställande av ytterligare en läkare därstädes som för inrättande av liknande undersöknings- och behandlingsstationer vid vissa andra sjukhus i landet, där — efter genomgående av viss kortare utbildningskurs i ämnet — för ändamålet lämpade läkare kunde förväntas stå till buds. Närmare utformade förslag i frågan utvecklades av medicinalstyrelsen i skrivelse den 21 februari 1944. Förslagen framlades i proposition till 1944 års riksdag, nr 256. Här föreslogs, att vid ett lasarett i varje sjukvårdsområde skulle inrättas undersöknings- och behandlingsstationer, där verksamheten handhades av en för ändamålet särskilt anställd läkare såsom dennes huvudsakliga uppgift. Staten skulle medverka till dylika stationers drift genom att lämna bidrag till läkarens avlöning samt ersättning för resor till arbetsplatser, där gengasdrift förekom. De läkare, som skulle ha hand om undersökningen och behandlingen av de gengasskadade, borde beredas tillfälle att i Stockholm genomgå en särskild utbildningskurs. Det förordades vidare, att gengasrådet bereddes en självständigare ställning därigenom att det anförtroddes åt detsamma att under medicinalstyrelsens överinseende i allt väsentligt handha ledningen av den medicinska forskningsverksamheten rörande förgiftningsfaran vid gengasdrift. Rådets ledamöter skulle utses av Kungl. Maj:t, som även borde äga utfärda närmare föreskrifter rörande rådets sammansättning och verksamhet. Årskostnaderna för undersökningsoch behandlingsstationerna m. m. beräknades till sammanlagt 290 000 kronor. För budgetåret 1944/45 äskades ett anslag för ändamålet av 150 000 kronor. Riksdagen biföll propositionen. Åtgärder för verksamhetens organiserande vidtogos omedelbart, så att densamma kunde efter de angivna riktlinjerna begynna fr. o. m. juli 1944. I cirkulär nr 272 meddelade bränslekommissionen anvisningar rörande gengasförgiftningen och dess behandling samt råd till förekommande av förgiftning. D.

Smörjmedel.

Även under detta halvår ägde inventering rum av landets smörjmedelstillgångar, avsedd att utröna förrådens storlek den 1 april, enligt kungörelse den 10 mars 1944 (nr 81).

326 Vad angår regleringen av handeln med och förbrukningen av smörjmedel för motorfordon se sid. 360. I cirkulär nr 205 gav industrikommissionen en orientering angående principerna för den av kommissionen fullföljda hushållningen på smörjmedelsområdet. Kommissionen lämnade här vissa upplysningar angående t j ä r s m ö r j o l j o r n a och den utsträckning, vari dessa logos i anspråk vid tilldelningen för olika ändamål. Man hade successivt kommit därhän, att de flesta smörjmedel, som salufördes, till större eller mindre del innehöllo tjärsmörjolja. Av flera anledningar hade det visat sig nödvändigt att raffinera tjärsmörjoljan i betydligt större omfattning än man från början tänkt sig, för att densamma skulle bliva tjänlig som utdrygning av sådana smörjmedel, som användes för mera kvalificerade ändamål, i första hand bil- och andra motorsmörjoljor. Efter fullbordade omfattande försök hade mot slutet av år 1943 införts motorsmörjoljor för såväl tändkule- som automobil motorer, innehållande upp till 50 procent raffinerad tjärsmörjolja. I början av år 1944 utsträcktes inblandningen av raffinerad tjärsmörjolja till att omfatta även ljusa maskinoljor, dynamooljor, luftkompressoroljor, kuggväxeloljor etc, vidare vattenlösliga borroljor samt konsistens- och vagnsfett. Kommissionen hade efter samråd med oljebolagen bestämt sammansättningen av de nya tjäroljeblandade smörjmedlen; mängden av tjärsmörjolja i ett visst slag av smörjmedel var således densamma, oberoende av från vilken oljehandlare det inköptes. Erfarenheterna av de nya tjäroljeblandade smörjmedlen hade varit förvånande goda. Även om de givetvis icke kunde fullt mäta sig med de rena mineraloljorna, hade de visat sig fullt användbara, och några svårigheter eller olägenheter behövde icke befaras, om de användes för de ändamål, för vilka de voro avsedda. Dock tillråddes förbrukarna att i början ägna smörjningen ökad uppmärksamhet. Rena mineralsmörjmedel tilldelades fortfarande för vissa ändamål, där tjärsmörjoljeblandning icke utan olägenhet kunde begagnas, såsom för smörjning av ångturbiner samt för vissa större cirkulationssystem, t. ex. i vattenkraftstationer, dieselmotorfartyg m. m. Inblandning av tjärsmörjolja förekom ej heller i s. k. marinoljor, i ångcylinderoljor eller i kullagerfett. Tjäroljeblandade smörjmedel betecknades som olämpliga för lager och smörjställen, som arbetade vid höga temperaturer eller som utsattes för stark kyla, liksom ock för användning i smörjningssystem, där vatten kunde inkomma. Ovan å sid. 125 har omnämnts, att industrikommissionen genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 december 1943 bemyndigats att anlita den inom kommissionen inrättade c l e a r i n g k a s s a n f ö r s m ö r j m e d e l för täckande av merkostnader i samband med den i ökad omfattning skeende raffineringen av tjärsmörjoljor. Ytterligare beslut rörande finansieringen av tjärsmörjoljeproduktionen och av tjärsmörjoljans raffinering fattades av Kungl. Maj:t den 14 april 1944, sedan vissa utredningar angående kostnaderna för

hithörande produktion verkställts av priskontrollnämnden. Beslutet innebar, att de inkomster för det allmänna, som uppkommit och framdeles uppkomme genom inbetalning av clearingavgifter för smörjmedel samt av prisskillnader vid import av smörjoljor i förhållande till clearingpriset, skulle fr. o. m. den 1 maj 1944 helt komma industrikommissionens clearingkassa till godo för täckande av dess förluster samt kostnaderna för förädlingsverksamheten, medan tidigare viss del härav tillgodoförts reservförrådsnämnden i samband med nämndens verksamhet som uppköps- och försäljningsorgan på smörjoljeområdet. I enlighet härmed förklarade Kungl. Maj:t, att vad i beslutet den 17 april 1942 (se del III sid. 364 och del IV sid. 136) föreskrivits om skyldighet att från industrikommissionens clearingkassa för smörjmedel till reservförrådsnämnden utbetala mot clearingavgiften svarande belopp för andra försäljningar av smörjmedel från nämnden än sådana som skedde direkt till förbrukare skulle fr. o. m. den 1 maj 1944 upphöra att gälla. De belopp, som efter denna tidpunkt jämlikt Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut inbetalades till nämnden vid försäljning av smörjmedel direkt till förbrukare, skulle inlevereras till industrikommissionens clearingkassa. Hos nämnden kvarstående behållning på hithörande konto skulle disponeras för nedskrivning av nämndens lager av mineral- och tjärsmörjoljor till de av industrikommissionen och priskontrollnämnden fastställda avräkningspriserna; eventuellt kvarstående belopp skulle inbetalas till clearingkassan. Kungl. Maj:t medgav samtidigt, att clearingavgiften för smörjmedel fick av industrikommissionen fr. o. m. den 1 maj 1944 höjas från förutvarande 75 öre till 1 krona per kg. I samband härmed höjdes genom beslut av priskontrollnämnden normalpriserna å smörjmedel i motsvarande mån. Genom tidigare beslut (den 23 augusti 1940 och den 20 juni 1941, jfr del II sid. 129) hade Kungl. Maj:t bemyndigat reservförrådsnämnden att efter samråd med industrikommissionen inköpa inom landet tillgängliga förråd av s p i l l o l j o r och att föranstalta om omarbetning av desamma samt härför anvisat erforderliga medel. Ytterligare medel ställdes genom Kungl. Maj:ls beslut den 2 juni 1944 från anslaget till förlagskapital för inköp av förnödenheter m. m. till nämndens förfogande för fortsatta inköp och för raffinering av spillolja. Rörande spilloljorna ha från industrikommissionen i övrigt lämnats följande upplysningar. Industrikommissionen hade i samarbete med oljebolagen upplagt ett system uppsamlingsställen, fördelade över hela landet, till vilka bilverkstäder och återförsäljare hade att mot överenskommen ersättning insända sin spillolja. Uppsamlingsställena hade med jämna mellanrum vidarebefordrat inkommen spillolja till reservförrådsnämnden. som dirigerat densamma till oljeraffinaderiet i Nynäshamn. Sedan tillräckliga kvantiteter samlats i raffinaderiet, hade en fullständig omdestillering och omraffinering skett, varvid med ett utbyte av c:a 70 procent en motorolja av fullgod kvalitet framkommit, som använts vid tillverkningen av de tjäroljeblandade motor-

328 smörjoljorna. Under senaste tiden hade, som man redan tidigare förutsett, kvaliteten å spilloljan försämrats, beroende dels på att den i den ursprungliga biloljan ingående mineraloljan successivt blivit av sämre kvalitet och dels på att mängden tjärsmörjolja i spilloljan blivit allt större. Det kunde förutses, att man i fortsättningen icke skulle kunna använda den omraffinerade spilloljan för tillverkning av motoroljor utan finge använda densamma för tillverkning av vissa industrioljor.

7. KraftfÖrsörjningen. Kraftsituationen. Nederbörden var under första halvåret 1944 förhållandevis hög, nämligen i genomsnitt 120 procent av den normala. Under första kvartalet uppgick densamma till ej mindre än 127, under andra kvartalet till 116 procent av normalläget. Vattenkrafttillgången uppvisade en kraftig stegring i början av året. Efter en topp i mitten på februari började den sjunka och höll sig tämligen låg under april och maj för att åter börja stiga under juni månad. I medeltal var vattenkrafttillgången under första och andra kvartalet 104 resp. 98 procent och under hela perioden 101 procent av den normala. Vattenmagasinen voro vid årsskiftet fyllda till c:a 70 procent. Fram till mitten av april avtappades magasinen kontinuerligt, så att c:a 30 procent återstod, när fyllnadsperioden började. På grund av den gynnsamma situationen beträffande vattenkrafttillgång och magasinsinnehåll behövde under halvåret komplettering med ångkraft endast i obetydlig utsträckning ske. I genomsnitt uppgick sålunda ångkraftproduktionen till något mindre än 2 procent av totala kraftproduktionen. Under årets första fyra månader var belastningsnivån ungefär oförändrad, dock med en något stigande tendens under mars och april. Efter en relativt kraftig nedgång under maj steg belastningsintensiteten åter i juni till samma nivå som i april. Variationerna kunna utläsas ur följande värden på belastningsindex med årsskiftet 1935/36 som bas. Belastningsindex i Månad

medeltal under månaden

Januari Februari Mars April Maj Juni

158 156 161 163 152 163

Den enda restriktion i energiförbrukningen som var i kraft under halvåret var den beträffande användandet av elektrisk kraft för ånggenerering. I början av februari utvidgades tillståndet till elektrisk ånggenerering så tillvida, att de pannor som tidigare fått användas endast under natt och helg-

tid fingo användas veckan runt utom under högbelastningstid några timmar på dagen. Den centrala driftledningen skötte tillämpningen av bestämmelserna och ägde befogenhet att lämna tillstånd till inkoppling av elektriska ångpannor, när kraftsituationen så medgav. För vissa större pannor gåvos liksom förut inga generella tillstånd utan CDL lämnade medgivande från gång till gång. Den centrala driftledningen (CDL). Dennas verksamhet fortgick under halvåret efter samma linjer och i ungefär samma omfattning som tidigare. Kontinuerlig övervakning av kraftsituationen ägde rum som förut i normal utsträckning. På grund av den gynnsamma kraftsituationen behövde övervakningen icke föranleda några nämnvärda åtgärder. Under halvåret gjorde CDL en undersökning angående den sannolika förbrukningen av elektrisk kraft för storindustrien efter krigets slut genom en rundfråga till ett större antal industrier, representerande c:a 60 procent av den totala kraftförbrukningen inom storindustrien. Undersökningen visade, att kraftresurserna skulle vara i stort sett tillräckliga för att tillfredsställa även de maximala behov, som kunde beräknas uppstå närmast efter kriget. Liksom tidigare behandlades ett flertal för kraftförsörjningen under krig viktiga frågor som icke rörde kraftsituationen eller det omedelbara tillgodoseendet av kraftkonsumtionen. Bland dessa frågor, som delvis voro av militär natur, må nämnas bevakning av anläggningarna samt skyddsanordningar och reparationsberedskap vid dessa. I detta sammanhang må något mera ingående redogöras för de åtgärder, som under krisen vidtagits för ordnande av r e p a r a t i o n s b e r e d s k a p e n p å k r a f t f ö r s ö r j n i n g s o m r å d e t med tanke på krigsförhållanden. Ett omfattande arbete har inom CDL-organisationen utförts för uppnående av en god reparationsberedskap. Utredningar rörande beredskapens ordnande såväl för kraft- och transformatorstationerna som för kraftledningarna hade verkställts redan före krigets början. Under ledning av vattenfallsstyrelsens försvarskontor, vars föreståndare, militärassistenten vid styrelsen, varit föredragande inom CDL, har reparationsberedskap organiserats vid samtliga de i CDL-organisationen ingående företagen. Vid stationer av betydelse ha organiserats särskilda reparationsavdelningar, som rekryterats från den egna personalen. För kraftledningarna ha organiserats reparationslag, avsedda att stationeras vid de platser längs dessa, som fastställts av riksdriftbyrån. I dessa lag utgör den egna, fackkunniga linjepersonalen stommen, medan genom Kungl. Maj:ts medgivande ett större antal vapenfria värnpliktiga skola fylla ut lagen. Särskilda utbildningskurser ha ordnats för dessa värnpliktiga. För avhjälpande av större skador på stationsanläggningarna avses de större arbetsavdelningar skola användas, som uppsättas inom den centrala organisation för byggnads- och reparationsberedskapen (BRB), som enligt beslut vid 1944 års riksdag skall finnas för handhavande

33! av dylika frågor inom all för försvar och folkförsörjning betydelsefull byggnadsverksamhet (se sid. 234). I reparationsberedskapens ordnande ingår även anskaffning och uppläggning på lämpliga platser av reservmateriel och verktyg. Sådan anskaffning har skett inom statens vattenfallsverk och enligt anvisningar genom CDL även vid till CDL-organisationen hörande företag. För linjereparationsberedskapen har därvid materiel och verktyg utlagts i depåer längs ledningarna. För transformatorstationerna har reservuppställning av transformatorer planerats och i vissa lägen även tillfälligt genomförts. En viktig del av reparationsberedskapen utgör transportfrågan. Särskilda åtgärder ha här planlagts och genomförts. På initiativ av CDL har frågan om säkerställande av behovet av motorfordon för viktiga civila ändamål under krig, däribland kraftförsörjningen, fått sin lösning. Under februari 1914 har sålunda en civil uttagningsförordning utfärdats (se sid. 223). CDL utgör för kraftförsörjningen det centrala organet vid uttagning av motorfordon för kraftverkens reparationsberedskap. I anslutning härtill har CDL gentemot de myndigheter, som bestämma om tilldelning av flytande bränsle, smörjmedel och gummiringar till motorfordon, tillvaratagit kraftförsörjningens intressen. Tillfälliga vattenregleringar. Under halvåret inlämnades endast en ny ansökan om tillstånd till reglering enligt 1939 års lag om tillfällig vattenreglering till vattendomstol. Denna ansökan gällde Landösjön i Långans (biflod till Indalsälven) flodområde. Härtill kommo två ansökningar om förlängt tillstånd enligt samma lag, av vilka den ena gällde Storsjön och den andra Torrön m. fl. källsjöar till Indalsälven. Dessutom lämnade Norrbygdens vattendomstol tillfälligt tillstånd (under vattenåret 1944/45) att höja dämningen i Suorva i Lule älv till -j- 438*80 m ö. h. Utbyggnad av nya krafttillgångar. Under perioden fortsattes utbyggandet av kraftstationer och linjer i full utsträckning. I Krångede togs ett femte aggregat om 35 000 k W i drift i mars. I maj månad tillkom Selsforsens kraftstation i Skellefte älv om 18 000 k W och samma månad igångkördes stationen vid Gammelänge i Indalsälven med ett aggregat. Tillsammans med andra aggregatet, som togs i drift i juni, utgör effekten 40 000 kW. Bland färdigställda linjearbeten märkas de två 200 kV linjesektionerna Krångede—Ljusdal och Ljusdal—Hallsberg. Härigenom har den fjärde 200 kV linjen mellan Indalsälven och södra Sverige färdigställts, varigenom 200 kV nätet blivit utbyggt för överförande av de norrländska produktionstillskott, som erhållas under 1944 och närmast följande år. De pågående utbyggnaderna av nya vattenkraftstationer fortskredo planenligt. Under första halvåret 1944 påbörjades inga större nybyggnader. Däremot vidtogos förberedelsearbeten för en ny kraftstation vid Hölleforsen

i Indalsälven på c:a 100 000 kW, varjämte planläggning skett av en ny kraftstation vid Hjälta i Faxälven, likaledes på c:a 100 000 k W för igångsättande av utbyggnadsarbetet inom den närmaste tiden. Den förra stationen skall utbyggas av statens vattenfallsverk och den senare av ett bolag med delägarna Sydsvenska kraftaktiebolaget och Cellulosakoncernen. Ifrågavarande stationer beräknas icke bli driftfärdiga förrän år 1949 eller 1950. Landsbygdens elektrifiering. Under krisåren hade t. o. m. budgetåret 1943/44 anslag å sammanlagt 16 milj. kronor beviljats för främjande av landsbygdens elektrifiering. Befolkningen inom stora områden hade härigenom erhållit betydande hjälp för bemästrande av de svårigheter, som blivit en följd av bristen på bensin samt lys- och brännoljor. Fortfarande fanns emellertid ett stort behov av statsmakternas bistånd för utförande av önskvärda elektrifieringsföretag inom skilda delar av landsbygden. Ansökningar om bidrag hade inkommit till betydande belopp. Särskilt inom Norrlands landsbygd förelågo avsevärda elektrifieringsbehov. Med hänsyn härtill fann Kungl. Maj:t angeläget, att ifrågavarande bidragsverksamhet fortsattes även under budgetåret 1944/45. Proposition om ytterligare anslag framlades för 1944 års riksdag, nr 170. Jordbruksministern anförde härvid, att, ehuru det enligt hans mening vore önskvärt att elektrifieringen på landsbygden skedde i snabbare takt än förut, så föranledde dock den förhållandevis begränsade tillgången på koppar och annan för elektrifiering erforderlig materiel med nödvändighet en viss återhållsamhet beträffande verksamheten. En annan faktor, som härvid även måste beaktas, vore beskaffenheten av den materiel av skilda slag, som stode till förfogande för ändamålet. Det borde nämligen tillses, att den vid elektrifieringen använda materielen icke vore av sådan beskaffenhet, att anläggningarna efter krigets slut måste omläggas med därav följande dryga utgifter för intressenterna i elektrifieringsföretagen. Då emellertid ur anförda synpunkter hinder icke syntes föreligga för verksamhetens fortsättande i ungefär samma omfattning som förut, äskades i propositionen anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering för budgetåret 1944/45 å 4 milj. kronor. Anslag till detta belopp beviljades av riksdagen. Till befrämjande av landsbygdens elektrifiering anvisades för budgetåret 1944/45 även anslag å den allmänna beredskapsstaten, nämligen å beredskapsstat II till ett belopp av 2 milj. kronor och å beredskapsstat III till ett belopp av 4 milj. kronor.

8. Statlig lagerhållning. Statens reserv förrådsnämnds lagringsuppköp av u t l ä n d s k a v a r o r fortgingo som förut, om ock under allt större svårigheter till följd av de ökade handelshindren. Sammanlagda värdet av de av nämnden sedan början av dess verksamhet från utlandet inköpta varorna uppgick den 30 juni 1944 till c:a 775 milj. kronor mot c:a 661 milj. kronor ett år tidigare. Inköpen under budgetåret 1943/44 representerade sålunda ett värde av 114 milj. kronor. Av den inköpta varumängden hade vid nyss nämnda tidpunkt varor för c:a 763 milj. kronor inkommit till landet, varav under det senaste budgetåret för 154 milj. kronor mot 134 milj. kronor under föregående budgetår. Bemyndigande att på samma sätt och under samma villkor som förut efter framställning eller tillstyrkan av någon av försörjningskommissionerna försälja eller utlåna varor från de statliga reservförråden hade senast den 17 december 1943 givits nämnden för tiden 1 januari—15 februari 1944. Bemyndigandet utsträcktes genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 februari att omfatta hela första kvartalet samt gällde varor till en myckenhet av högst 20 procent av den lagrade kvantiteten av vederbörande varuslag vid kvartalets början. För andra kvartalet 1944 gavs nämnden motsvarande bemyndigande, ävenledes i två omgångar, genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 mars och den 5 maj 1944, medan försäljningsbemyndigande lämnades för hela tredje kvartalet genom beslut den 9 juni 1944. Försäljningarna från de statliga reservförråden uppgingo under budgetåret 1943/44 till ett värde av c:a 154 milj. kronor. De till beloppet mest betydande av de försålda utländska varorna voro: metaller (särskilt aluminium, bly, koppar, tenn, zink, ferrokrom och ferromangan), stenkol, mineraloljor m. m. (bensin, motorfotogen, pannbrännolja, maskinolja, paraffin), feta oljor (cottonolja, solrosolja), textilråvaror (bomull, ull, hampa) samt chilesalpeter och buna gummi. Av inhemska försålda varor märkes särskilt motoralkohol. Genom åtskilliga Kungl. Maj:ts beslut lämnades även under nu ifrågavarande period åt reservförrådsnämnden uppdrag att inköpa, i vissa fall även att ombesörja förädling av i n h e m s k a p r o d u k t e r . Vissa av inköpsuppdragen voro föranledda av önskan att upplägga beredskapslager av resp.

varor eller att öka redan förefintliga lager, andra sammanhängde ined statliga utfästelser om avsättningsgaranti för nyupptagen eller utvidgad produktion av särskilda varuslag. Ren beredskapslagring åsyftade ett beslut av Kungl. Maj:t den 4 februari 1944 om inköp intill ett belopp av 10 milj. kronor av armerings järn. Rörande de särskilda inköpsuppdrag som i övrigt under första halvåret 1944 lämnades nämnden må nämnas följande. Genom särskilt beslut uppdrog Kungl. Maj:t åt nämnden att av Svenska skifferoljeaktiebolaget till ett belopp av högst 3 milj. kronor inköpa vissa kvantiteter av bolaget framställda skifferoljeprodukter — bilbensin, motorfotogen och motorbrännolja — vilka icke av bolaget kunde omedelbart försäljas till försvarsväsendet eller a n n a n köpare. Som redan förut omnämnts (se sid. 290), bemyndigades nämnden vidare att från gasverken inköpa 500 ton stenkolstjära för bearbetning till tjärkoks, såsom råvara vid framställande av råelektroder. Betydande belopp ställdes tid efter annan till nämndens förfogande för inköp jämlikt tidigare med olika producenter ingångna avtal av stubb tjära och trätjärprodukter ävensom för produkternas förädling till tjärsmörjoljor, fiskebåtsbränsle samt bil- och traktorbränsle. Nytt uppdrag gavs nämnden att uppköpa s. k. spilloljor samt att föranstalta om dessas raffinering till användbara smörjoljor. Uppfyllandet av de statliga förpliktelser, som härrörde från i åtskilliga produktionsavtal utfäst avsättningsgaranti, föranledde i ett flertal fall inköpsuppdrag beträffande olika metaller (aluminium, koppar, bly, zink och nickel), gjutna rör (tryckrör) och armerade betongrör (s. k. Bonnarör), cellull, kalciumklorid m. m. Beslut, som den 9 och 30 juni fattades om inköp genom reservförrådsnämnden av intill 38 500 ton tackjärn, hade till närmaste syfte att säkerställa en för järnindustrien tillräcklig träkolsproduktion. Ett huvudsakligen prisreglerande syfte hade det uppdrag nämnden den 12 maj erhöll att uppköpa bilringar, som försöksvis tillverkats med cordväv av konstsilke i stället för av bomull. Slutligen må nämnas, att nämnden bemyndigades att omarbeta ett av densamma tidigare importerat parti ricinusfrö till ricinolja. Till förlagskapital för inköp av inhemska varor ävensom för bearbetning och förädling av lagrade varor jämte lossnings- och transportkostnader hade av riksdagen för budgetåret 1943/44 anvisats ett anslag av 33 milj. kronor (se del IV sid. 395). För samma ändamål beviljade 1944 års riksdag i anledning av proposition n r 163 å tilläggsstat för budgetåret 1943/44 ytterligare 25 milj. kronor. I 1944 års statsverksproposition ( l l : e huvudtiteln samt kapitalbudgeten) framlades förslag rörande finansieringen av reservförrådsnämndens verksamhet under budgetåret 1944/45. Ytterligare medel för inköp av varor i utlandet utöver härför tidigare anvisade belopp av 420 milj. kronor ansågos icke erforderliga och anslag för detta ändamål äskades fördenskull icke. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag medgav riksdagen, att riksgäldskontoret

335 fick, på samma sätt som förut, intill budgetårets utgång förskottsvis genom överlämnande av statsskuldbevis i av riksdagen tidigare medgiven omfattning ställa medel till förfogande för reservförrådsnämnden att användas för förvärv från riksbanken av för nämndens uppköpsverksamhet i utlandet erforderliga belopp i guld och valutor. Till förlagskapital för inköp av inhemska varor samt för bearbetning i anbefalld omfattning av dylika varor m. m. anvisade riksdagen ett anslag av 60 milj. kronor. Detta anslag var avsett att, jämte till nämnden influtna hos densamma kvarstående försäljningsmedel m. m., täcka följande medelsbehov: lör inköp av inhemska produkter i anledning av avtal med olika företag, varigenom staten iklätt sig viss avsättningsgaranti 33 000 000 kronor » inköp av stubbtjära och trätjärprodukter 20 900 000 » » inköp av diverse andra varor 3 175 000 » » bearbetning eller förädling av lagrade varor till halvfabrikat eller färdiga produkter 5 500 000 » » lossnings- och transportkostnader m. m 3 500 000 »

Till täckande av omkostnaderna för reservförrådsnämndens lagerhållning m. m. anvisades för budgetåret 1944/45 ett anslag av 3-5 milj. kronor.

Beträffande den under livsmedelskommissionens omedelbara överinseende bedrivna inköps- och försäljningsverksamheten i fråga om olika slag av livsmedel (med undantag av spannmål) hade i riksstaten för budgetåret 1943/44 icke anvisats särskilda medel utöver dem som tidigare beviljats för ändamålet. Däremot hade till omkostnader för hithörande verksamhet av riksdagen anvisats ett förslagsanslag av 6 milj. kronor, vilket anslag — särskilt på grund av den opåräknat stora omfattning, som lagringsverksamheten i fråga om slaktprodukter erhöll — med rätt betydande belopp överskreds. Vad angår fisk ökades de statliga inköpen starkt som följd av utvidgningen av systemet med avsättningsgaranti för producenterna. De härav föranledda ansenliga förlusterna täcktes genom anslag i särskild ordning (se nedan). Omfattningen av den under livsmedelskommissionens överinseende bedrivna lagringsverksamheten under budgetåret 1943/44 belyses av nedanstående sammanställning, vilken anger lagrens storlek den 30 juni och 31 december 1943 samt den 30 juni 1944. Det må beträffande de meddelade siffrorna anmärkas, att lagren under periodens lopp varierat starkt i omfattning och att de för de särskilda varuslagen, framför allt beträffande slaktvaror och smör, tidvis i betydande mån över- eller understigit de i tabellen angivna kvantiteterna. För budgetåret 1944/45 anvisades icke något ytterligare kapitalinvesteringsanslag för inköp och lagring av här ifrågavarande produkter. Däremot anvisades liksom för föregående budgetår ett anslag av 6 milj. kronor till omkostnader för verksamheten.

336 so

Slaktvaror Smör Mesmassa Torrmjölk Fisk 1 F r u k t np.h här 1 1

in.r>,

31/ /12

ton

1 000 kr.

13 865 3 554

30 408 14 380

10 323 1 447

8 496 1 014

ton 5 596 9 265 227 375 8 734 1 470

30 '

/o

1 000 kr.

ton

1 000 kr.

14 218 37 480 148 1 131 11 440 1076

16 620 1 001 181

41 306 4 044 118

15 499 951

6 420 773

Viktsiffrorna avse varornas vikt vid inlagringe n.

Det nämndes nyss, att särskilda åtgärder påkallades för täckande av de förluster på inköp och lagring av f i s k , vilka härledde sig från statliga garantiutfästelser beträffande denna vara. Dessa utfästelser, vilka skett i samband med en serie avtal mellan livsmedelskommissionen och vissa fiskarorganisationer, ha berörts i tidigare redogörelser (se del III sid. 283, del IV sid. 297, 299) samt ovan å sid. 266. Utvecklingen på fiskmarknaden gjorde det nödvändigt för livsmedelskommissionen att successivt övertaga avsevärda mängder fisk av olika slag, vilkas realiserande medförde eller kunde förväntas skola medföra betydande förluster, som blott delvis kunde täckas genom de i samband med ifrågavarande regleringar i prisutjämningssyfte uttagna särskilda regleringsavgifterna. Täckandet av de sålunda uppkomna förlusterna underställdes 1944 års riksdag i proposition nr 275. 1 propositionen anförde folkhushållningsministern härutinnan bl. a. följande. Det sammanlagda inköpsvärdet av de fiskpartier, som av livsmedelskommissionen övertagits för saltning efter utgången av mars månad 1942, då det första av förenämnda avtal slöts, uppgick till 26-6 milj. kronor. Främst på grund av den allmänna förbättringen å livsmedelsområdet hade fisklagren icke kunnat avyttras i beräknad omfattning. Den intill den 1 april 1944 försålda fisken representerade sålunda ett inköpsvärde av endast omkring 10*5 milj. kronor. Då ifrågavarande försäljningar inbringat en sammanlagd köpeskilling av omkring 7*7 milj. kronor, hade sålunda å försåld fisk dittills uppstått en förlust av i runt tal 2-8 milj. kronor. Härtill komrao kostnaderna för två fiskpartier på omkring 3 400 ton, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 28 januari och den 21 april 1944 ställts till förfogande för hjälpverksamhet bland nödlidande i Grekland. Dessa partier, som vid exporttillfället beräknades vid realisation inom landet ha ett sammanlagt värde av c:a 950 000 kronor, hade i inköp, inberäknat kostnaderna för partiernas iordningställande för export, dragit en kostnad av i runt tal 5 220 000 kronor. De återstående fiskpartierna, som i inköp representerade en sammanlagd kostnad av c:a 10 950 000 kronor, väntades icke kunna i sin helhet avyttras utan betydande förluster. Saluvärdet därå kunde med rådande priser uppskattas till c:a 5-9 milj. kronor, vadan försäljningen av dessa lager beräknades medföra en sammanlagd ytterligare förlust av 5 050 000 kronor — en visserligen osäker siffra, enär förlusternas storlek vore väsentligen beroende av exportmöjligheterna och det inhemska försörjningslägets utveckling över huvud. Tillsammans med de förluster, vilka förmodades uppkomma på fisk, som kommissionen kunde nödgas övertaga enligt de för tiden intill den 1 oktober 1944 gällande överenskommelserna med fiskarorganisationerna, uppgick den preliminärt beräknade totalförlusten å fiskinköpen och fiskförsäljningarna till ett belopp av 14*1 milj. kronor.

337 Till täckande av denna brist hade livsmedelskommissionen förutsatt, att tillgångarna i fiskclearingkassan, till vilken de nyssnämnda regleringsavgifterna influtit, i första hand skulle tagas i anspråk. Nettobehållningen i kassan -— med inräknande av vinsten på av kommissionen före den 1 april 1942 gjorda fiskförsäljningar — uppgick till 5 550 000 kronor. Det behövliga ytterligare beloppet för täckande av underskottet på den statliga fisklagringen utgjorde sålunda 8 550 000 kronor. Härtill borde läggas ett belopp av 700 000 kronor, som ungefär motsvarade kostnaden för gåvopartier till Grekland av torrmjölk och äppelmos. Sammanlagt erfordrades alltså för täckande av förlusterna å här ifrågavarande lagringsverksamhet ett belopp av 9 250 000 kronor. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen att till reglering av förluster å statlig fisklagring m. m. å tilläggsstat för budgetåret 1943/44 anvisa ett anslag å nyssnämnda belopp, eller 9 250 000 kronor. De medel, som erfordrades för täckning av förluster å Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet, avsågo till en del kostnader för lagring av spannmål och vissa andra jordbruksprodukter, i övrigt kostnader som föranleddes av den åt bolaget anförtrodda, delvis i prisreglerande syfte bedrivna inköps- och försäljningsverksamheten. Som å sid. 244 omnämnts beviljade 1944 års riksdag i enlighet med proposition nr 275 på tilläggsstat för budgetåret 1943/44 ett anslag av 42 milj. kronor till prisclearing för fodermedel m. m. (särskilt oljekraftfoder). För täckande av bolagets förluster i övrigt hade i riksstaten för budgetåret 1943/44 upptagits ett anslag av 41*5 milj. kronor. Härtill lades av 1944 års riksdag å tilläggsstat för samma budgetår i enlighet med proposition nr 2 ett anslag för samma ändamål av 23 milj. kronor. Samtidigt ökades bolagets rörelsekapital genom riksdagens beslut att utöver förut medgivna kredit å 180 milj. kronor ställa ytterligare lånemedel till dess förfogande till ett belopp av 40 milj. kronor. I samband med beslutet om den fortsatta jordbruksregleringen jämlikt proposition nr 253 beviljade 1944 års riksdag för budgetåret 1944/45 till kostnader, föranledda av spannmålsbolagets verksamhet, ett anslag av 64 milj. kronor jämte ett anslag av 9 milj. kronor till prisclearing för fodermedel m. m. (se sid. 249). Ehuru ej direkt sammanhängande med den statliga lagerhållningen må här nämnas, att Kungl. Maj:t genom särskilda beslut år 1943 samt i början av år 1944 anbefallde statskontoret att från förskottsstat till vederbörande försörjningskommissioner utbetala vissa belopp till bestridande av ersättningar för bortförande av i enskild ägo befintliga varuförråd i syfte att förhindra, att förråden i händelse av krig genom fiendens åtgöranden skulle förstöras eller eljest gå förlorade. Förskotten täcktes genom riksdagens beslut i anledning av proposition nr 275 om uppförande å tilläggsstat för budgetåret 1943/44 av ett anslag till undanförsel av vissa varuförråd till ett belopp av 183 500 kronor.

22—418786

9.

Utrikeshandeln.

Statistisk överblick. Utrikeshandeln under första halvåret 1944 kännetecknades av en förhållandevis hög import men en starkt reducerad export. Värdesiffrorna angivas i nedanstående tablå, som innehåller uppgifter halvårsvis fr. o. m. år 1939.

Jan.—juni Juli—dec. 1939 1940 1941 1942 1943 1944

Export milj. kr.

Import milj. kr.

Å r

1 142 1 148 797 754 881 932

Hela året 2 499 2 004 1 674 1 780 1 814

1357 856 877 1 026 933

Jan.—juni Juli—dec. 913 690 596 550 601 399

Hela året 1 889 1 327 1 345 1 319 1 172

976 637 749 769 571

Månadssiffrorna för första halvåret 1944 äro följande i milj. kronor: Januari Februari Import Export

122 47

156 62

Mars

April

Maj

Juni

169 69

158 63

165 73

162 85

Fördelningen av importen från och exporten till särskilda länder och ländergrupper belyses av tabellen å följande sida. Det framgår av denna tabell, att importens ökning jämfört med 1943 väsentligen beror på stegrad tillförsel från länder utanför den europeiska kontinenten, under det att importen från kontinenlaleuropa nedgått. Särskilt i ögonen fallande är, att handeln med Italien nästan helt bortfallit. Anmärkningsvärd minskning framträder även för Tyskland, de västeuropeiska länderna, Ungern och Balkanländerna, medan ökning föreligger för bl. a. Schweiz samt Spanien och Portugal, d. v. s. de neutrala europeiska länderna. Att importen från länderna utanför västspärren företer relativt höga siffror sammanhänger främst med att lejdtrafiken kunnat pågå praktiskt taget hela halvåret, medan den år 1943 var under motsvarande period avbruten drygt fyra månader. Största ökningen utvisa bland ursprungsländerna Förenta staterna, Argentina, Brasilien och Uruguay. Till den betydande nedgången i exporten, jämfört med fjolåret, samverkade minskning i fråga om alla de viktigare utförselvarorna, trävaror, pappersmassa, järnmalm samt järn och stål.

339 Procent

Miljoner k r o n o r 1939

604-4

557-2

'94-7

762-

53-1

74-2

90-0

81-8

76-5 251-8 20-7 19-8 7-6 150-6 5-3 14-d 57-7 534-0

60 321-8 53-6 34-6 16-9 18-4 10-3 32-4 8-4

66-4 480-0 53-2 49-9 22-5 21-2 33-4 55-2 12-9 88-7

6-7 22-1 1-8 1-7 0-7 13-2 0-5 1-3 5-1 46-9

8-1 42-9 7-2 4 2 2 1 4 1-1 25-8

7-5 54-3 6-0 5-7 2-6 2-4 3-8 6-3 1-4

193-3

64-8 467-4 5-1 67-4 17-1 17-9 53-9 38-0 30-7 169-3

10-0

6-9 50-2 0-6 7-2 1-8 1-9 5-8 4-1 3-3 18-2

I 138-4

750-5

883-4

931-7

100-0

100 0

504-3

474-4

552-7

353-1

55-5

86-7

93-7

88-6

165-8 165-6 19-9 6-9 2-8 93-3 6-2 9-6 34-2

125-5 198-6 42-6 48- 7 9< 7 19- 7 10' 7

36184-

18-2 18-2 2-2 0-8 0-3 10-3 0-7 1-0 3-8

73-0

44-5

22' 367' 813211< 13-

18-4 42-5 6-5 10-4 2-0 3-5 4-0 3-7 2-7 6-3

9-2 46-3

404-1

108-5 250-7 38-3 61-4 11-6 20-8 23-5 22-0 15-9 36-9

908-4

547-4

589-6

398-6

100 0

100-0

100 0

1000 I m p o r t f ö r s t a h a l v å r e t r e s p . å r från Europeiska kontinenten (exkl. Sovjetunionen) Därav: Nordiska länder Tyska riket Italien Schweiz Ungern Västeuropeiska länder1 Spanien och Portugal Balkanländer Övr. europ. kontinentalländer övriga

länder Summa2

E x p o r t f ö r s t a h a l v å r e t r e s p . å r till Europeiska kontinenten (exkl. S o v j e t u n i o n e n ) Därav: Nordiska länder Tyska riket Italien Schweiz Ungern Västeuropeiska länder1 , Spanien och Portugal Balkanländer Övr. europ. kontinentalländer. övriga länder , Summa

•1

10-5

4641343111145-

11-6 1-1 3-5 10-9 3-0 3-0 11-4

1 F r a n k r i k e , N e d e r l ä n d e r n a , Belgien o c h L u x e m b u r g . 2 A t t h ä r a n f ö r d a v ä r d e s u m m o r ej fullt ö v e r s t ä m m a m e d d e i t a b e l l e n å f ö r e g å e n d e s i d a å t e r g i v n a b e r o r p å a t t d e f ö r r a g r u n d a sig p å de p r e l i m i n ä r a siffrorna i m å n a d s s t a t i s t i k e n , de s e n a r e ( u t o m för 1944) p å k o r r i g e r a d e , d e f i n i t i v a siffror.

Utrikeshandelns reglering. Listan på varor, som voro underkastade importreglering under formen av importförbud med licensmöjlighet, utökades genom kungörelse den 15 juni 1944 (nr 305) med rubrikerna silkesstrumpor samt nickel (oarbetat, skrot och halvfabrikat). I bägge fallen motiverades importförbudet av försörjningsmässiga och prispolitiska skäl. Den sedan flera år tillbaka tillämpade importregleringen för socker, vilken enligt gällande författning skulle utgå den 31 juli 1944, förlängdes genom förordning den 21 april 1944 (nr 164) för ytterligare ett år. Det senast genom kungörelse den 20 november 1941 (nr 881) lämnade generella medgivandet för svensk exportör av vara, som befordrades genom Tyska riket eller av detta besatta områden till Spanien eller Portugal, att

enligt visst formulär avgiva utfästelse angående varans slutliga destination utvidgades genom kungörelse den 14 januari 1944 (nr 4) att gälla även exportör av varor, som i lejdtrafik utfördes från Göteborg. Skälet härtill var, att i det i början av året träffade avtalet om lejdtrafikens återupptagande uppställts fordran på tyskt medgivande i varje särskilt fall för utförsel av svenska varor inom ramen för denna trafik. Då antalet utfästelser av hithörande slag kunde förväntas bli betydande, ansågs för undvikande av onödig omgång ett generellt tillstånd till avgivande av dylika utfästelser önskvärt. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 april 1944 utvidgades jämväl räckvidden av det genom kungörelse den 1 augusti 1940 (nr 738) lämnade generella medgivandet för importörer av varor från Schweiz att enligt visst formulär avgiva utfästelse om inhemsk konsumtion av sålunda importerade varor (se del II sid. 141). Medgivandet hade dittills tolkats så, att utfästelsen skulle avse varje särskilt varuparti, som avsågs skola importeras. Nu medgavs rätt att formulera utfästelserna så, att de avsågo samtliga partier av visst varuslag, som av vederbörande importör under viss tid infördes från Schweiz. Som skäl för ändringen åberopades, att till följd av den oregelbundna postgången utfästelser som tillsänts firmor i Schweiz ofta nog försenats eller galt förlorade, vilket försvårat tillförseln av önskvärda varor från nämnda land.

Exportkredit. Av 1942 års riksdag fattades beslut, varigenom möjlighet bereddes att i vidgad omfattning bevilja statlig exportkreditgaranli, nämligen intill ett belopp av 300 milj. kronor t. o. m. utgången av budgetåret 1943/44 (se del III sid. 375). Enligt de i anslutning härtill meddelade bestämmelserna ägde exportkreditnämnden att, till den svenska exportens befrämjande, bevilja statsgaranti för den kredit, som av svensk exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare lämnades vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske. I särskilda fall kunde .statsgaranti även beviljas för entreprenadarbeten, som utfördes i utlandet, i förening med industrileveranser ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kunde bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantien fick högst avse, att ett belopp uppgående till 75 procent eller, i fråga om alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantslen, 85 procent av den lämnade krediten komme att inflyta, eller ock att, där slutlig förlust å krediten uppstode, av sådan förlust ej mer än 25 procent eller, i fråga om alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 15 procent skulle drabba exportören eller kreditgivaren. Garantien, vars närmare omfattning i de särskilda fallen skulle bestämmas av exportkreditnämnden, fick icke avse ute-

341 bliven betalning av annan anledning än köparens insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr el. dyl. Icke heller fick garanti meddelas för förlust på grund av kursfall i den valuta, vari kredit lämnades. I en den 11 januari 1944 dagtecknad promemoria framhöll exportkreditnämnden, att fortsatt bemyndigande för nämnden att bevilja statsgaranti för exportkredit vore av behovet påkallat. Under krigsåren hade exportindustriens behov av garanti särskilt mot förlust på grund av valutarestriktioner ökats i jämförelse med vad tidigare varit fallet och gjort sig gällande i nästan lika hög grad vid försäljningar på kontantbasis som vid kreditavslut. Därjämte hade emellertid exportkreditgarantisystemet av staten tilldelats en ny uppgift, i det att detsamma kommit att utnyttjas såsom ett instrument inom handelspolitiken. Så hade skett i samband med handelsavtal med Finland och Tyska riket. För bibehållandet av systemet kunde framföras ett flertal tungt vägande skäl. Detsamma hade sålunda i ej ringa utsträckning möjliggjort eller underlättat exporten på sådana marknader, dit statsmakterna av olika anledningar funnit önskvärt att svenska varor skulle utföras, vilket varit till fördel för såväl det allmänna som näringslivet. Vidare framhölls, att exportindustrien knappast kunde förväntas vara i stånd att efter krigets slut med önskvärd kraft, sannolikt i ytterst skarp konkurrens, deltaga i kampen om jordens olika marknader, därest den icke kunde erbjudas motsvarande stöd i form av exportkreditgarantier som dess utländska konkurrenter. Slutligen finge man ej bortse från möjligheten av att sysselsättningsgraden inom viktiga exportindustrier inom en relativt nära framtid kunde bli så otillfredsställande, att systemet kunde få en uppgift att fylla som social försvarsåtgärd. Sammanlagda beloppet av utfärdade garantier uppgick vid 1943 års slut till c:a 132 milj. kronor, varjämte garantier beviljats men ännu ej utfärdats till ett belopp av 3 milj. kronor. Av den författningsenligt möjliga garanti givningen å 300 milj. kronor hade följaktligen utnyttjats 135 milj. kronor. Då enligt exportkreditnämndens mening minst 67 milj. kronor behövde reserveras för tidigare engagemang, medan den nya garantigivningen under återstoden av kriget syntes kunna rymmas inom ett belopp av ett eller annat 10-tal milj. kronor, skulle, om gällande maximum bibehölles, för garantigivning efter krigets slut finnas disponibelt ett garantibelopp av omkring 200 milj. kronor. Förslag, grundat på exportkreditnämndens promemoria, framlades av Kungl. Maj:t för 1944 års riksdag i proposition nr 159. Här framhölls, att efter krigstillståndets upphörande en avsevärd intensifiering av nämndens verksamhet sannolikt skulle komma att visa sig önskvärd. Någon ändring i de bestämmelser, som reglerade verksamheten, syntes ej erforderlig. Med hänsyn till det ovissa läge, vari frågan om handelspolitikens framtida utformning befunne sig, förordades emellertid, att ett beslut om förlängning

342 av giltighetstiden för ifrågavarande bestämmelser begränsades att omfatta blott ett budgetår. Riksdagen biföll propositionen och medgav sålunda, att staten finge, i överensstämmelse med gällande bestämmelser, intill utgången av budgetåret 1944/45 till belopp av högst 300 milj. kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före utgången av löpande budgetår beviljades — iklädas betalningsansvar för till utlandet försålda inhemska alster av industri, jordbruk och fiske. De utelöpande exportkreditgarantierna uppgingo den 30 juni 1944 till ett sammanlagt belopp av 69-0 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 118-4 milj. kronor. Härtill kommo beviljade men ännu ej utfärdade garantier till ett belopp av 2-8 milj. kronor, motsvarande ett kreditbeiopp av 4-9 milj. kronor. Av den beviljade garantisumman föll 54-3 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 93-9 milj. kronor, på krediter till Finland. Handelsavtal. Efter sedvanliga förhandlingar mellan de svenska och tyska regeringskommissionerna under tiden november 1943—januari 1944 träffades den 10 januari 1944 en överenskommelse rörande det svensk-tyska varu- och betalningsutbytet under år 1944. Med avseende på varuutbytet förutsåg överenskommelsen, att ett samband skulle bestå mellan de båda parternas exportkvoter och att dessa ömsesidiga leveransutfästelser skulle innebära ett totalprogram, vilket beräknades ungefärligen komma att motsvara clearingomsättningen under nästföregående år. Med hänsyn till angivna förutsättningar infördes i överenskommelsen en särskild bestämmelse om att. därest det under året skulle visa sig, att det förutsedda leveransprogrammet i fråga om något eller några av de viktigaste varuslagen icke skulle kunna genomföras i avtalad omfattning, lämpliga åtgärder skulle vidtagas i syfte att åvägabringa den erforderliga balansen i clearingomsättningen. Beträffande de i överenskommelsen rörande varuutbytet ingående ömsesidiga leveransutfästelserna må följande uppgifter återgivas. Från tysk sida ställdes i utsikt bl. a. 4 milj. ton kol och koks, 280 000 ton handelsjärn, 100 000 ton kali, 230 000 ton koksalt, 50 000 ton glaubersalt, 25 000 ton soda, 20 000 ton klorkalcium, 4 000 ton vattenglas, 1 200 ton cellull, 500 ton cellullgarn samt 2 650 ton konstsilke. De tyska leveransutfästelserna omfattade sålunda de sedvanliga i den svenska importen från Tyskland förekommande viktigare varuslagen med i stort sett samma kvoter som tidigare utom med avseende på kvoten för kol och koks, vilken i jämförelse med de närmast föregående åren reducerats med c:a 1 milj. ton. För den svenska exporten till Tyskland fastställdes bl. a. följande kontingenter: c:a 7 milj. ton järnmalm, 72 milj. kronor sågade trävaror, 205 000 ton cellulosa, därav 125 000 ton konstsilkemassa, samt 80 000 ton papper.

343 I de svensk-tyska varuutbytesavtalen fr. o. m. år 1940 fastställdes priser för å ena sidan den svenska järnmalmsexporten och å andra sidan importen från Tyskland av kol och koks samt handels järn. I den för år 1944 träffade överenskommelsen bibehölls på i stort sett oförändrade villkor den för nämnda produkter tidigare skapade s. k. prisvågen. Vissa smärre prisförhöjningar genomfördes emellertid å ömse sidor. Det må dock nämnas, att höjningarna för kol och koks höllo sig inom sådana gränser, att bränslekommissionen icke i anledning därav behövde företaga någon ändring av de å den svenska marknaden tillämpade priserna för dessa varor. Genom överenskommelsen för 1944 förlängdes vidare det den 5 februari 1943 träffade allmänna prisstoppavtalet för det ömsesidiga varuutbytet att gälla jämväl under år 1944, varvid, i likhet med vad som var fallet 1943, förbehåll gjordes från svensk sida för rätten att revidera de svenska exportpriserna efter ingången av andra halvåret 1944, därest väsentliga ökningar av produktionskostnaderna skulle ha inträtt under första halvåret. Med avseende på betalningsutbytet blevo genom den för år 1944 träffade överenskommelsen de tidigare gällande överenskommelserna angående de svenska finansiella fordringarna i Tyskland förlängda att gälla jämväl under år 1944. Transfereringen av belopp erforderliga för den avtalsmässigt reglerade ränte- och amorteringstjänsten skulle sålunda fortsättningsvis komma att äga rum över clearingen. Det må vidare anmärkas, att överenskommelsen för 1944 — liksom 1943 års avtal — icke innefattade någon förnyelse av det under 1942 tillämpade systemet med exportkrediter för viss svensk export till Tyskland. Enligt gällande arrangemang för återbetalning av tidigare lämnade exportkrediter skulle huvudparten av dessa, eller omkring 80 milj. kronor, återbetalas under år 1944. Genom överenskommelse den 1 mars 1944 reglerades varuutbytet mellan Sverige och Danmark under första halvåret 1944, varvid förutsågs ömsesidiga leveranser till ett sammanlagt värde av omkring 43 milj. kronor. Inom ramen för importen från Danmark, vars värde beräknades till 23-6 milj. kronor, fastställdes kontingenter för bl. a. animaliska livsmedel av olika slag samt fisk, socker, konsthonung ävensom kemiska preparat, arbeten av trä, maskiner, apparater m. m. Den svenska exporten, vars värde förutsågs uppgå till 19*5 milj. kronor, omfattade trävaror, cellulosa, papper, järn och stål, verktyg m. m. samt maskiner, apparater etc. ävensom arbeten av lera och sten m. m. I samband med ovannämnda förhandlingar nåddes jämväl enighet om förlängning för första halvåret 1944 av gällande anordning med avseende å Sveriges finansiella tillgodohavanden i Danmark. Det svensk-norska varuutbytet bestämdes för första halvåret 1944 genom en den 14 januari samma år träffad överenskommelse. P å grundval av det

344 mellan Sveriges riksbank och Norges bank avslutade clearingavtalet uppdrogos riktlinjer för varuutbytet med en beräknad clearingomsättning på 37-4 milj. kronor. Liksom fallet var under föregående år avböjdes å svensk sida all införsel av livsmedel från Norge. Importen omfattade sålunda huvudsakligen kalksalpeter, kalkkväve, svavel, svavelkis, zink, aluminium, järn och stål, elektrodmassa och rundvirke. På den svenska exportsidan ingick, förutom läkemedel, järn och stål, maskiner samt trävaror m. m. Enighet uppnåddes jämväl angående utsträckning av bestämmelserna i gällande svensk-norska finansöverenskommelse att omfatta intill den 1 april 1945 förfallande förpliktelser. Det svensk-finska varuutbytet under första halvåret 1944 reglerades genom en i Stockholm den 23 december 1943 undertecknad överenskommelse. Enligt denna åtog sig Sverige att under avtalsperioden medgiva utförsel av varor till ett sammanlagt värde av omkring 12*5 milj. kronor. Bland exportvarorna voro upptagna järn och stål för omkring 4*3 milj. kronor, arbeten av järn och stål för c:a 1*7 milj. kronor samt maskiner och apparater för c:a 4 milj. kronor. Finland åtog sig att tillåta utförsel av bl. a. vissa kvantiteter asbest och arbeten av asbest, svavelkis, grafitmalm, natriumhydral, fanér, papper, koppar, nickel och kobolt samt att i övrigt upprätthålla exporten till Sverige i den mån landets försörjningsläge det medgåve. I likhet med avtalet för andra halvåret 1943 förutsatte den nya överenskommelsen, att den svenska utförseln i sin helhet skulle betalas kontant. Sverige förband sig, i syfte att bl. a. möjliggöra dylik finsk kontantbetalning av svenska varor, att lämna Finland en kredit om 5 milj. kronor. Den 16 februari 1944 träffades överenskommelse rörande Sveriges handels- och betalningsförbindelser med Nederländerna och Belgien under 1944. Importen från Nederländerna beräknades komma att uppgå till omkring 21-3 milj. kronor samt huvudsakligen bestå av blomsterlökar, vissa kemikalier och farmaceutiska produkter, konstsilke, radioapparater, maskiner samt elektroteknisk materiel. Den svenska exporten beräknades komma att belöpa sig till enahanda belopp med i stort sett liknande sammansättning som under föregående år, d. v. s. trävaror, cellulosa, papper samt maskinindustriella produkter. För varuutbytet med Belgien räknades med import resp. export till ett värde av omkring 8 milj. kronor. Importen omfattade bl. a. blomsterlökar, blommor, film, fotografisk materiel, glas, konstsilke, kemiska produkter och maskiner, medan exporten till Belgien huvudsakligen avsåg trävaror, cellulosa, papper samt maskiner. Det svensk-ungerska varuutbytet under första kvartalet 1944 ordnades genom en den 18 december 1943 i Stockholm paraferad överenskommelse, som undertecknades i Budapest den 8 januari 1944. I enlighet härmed be-

345 räknades värdet av importen uppgå till i runt tal 11 milj. kronor och exportvärdet till c:a 4-6 milj. kronor. Importsidan innefattade kontingenter för livsmedel, fröer, mineraloljeprodukter, bauxit, fartygsmateriel, antimon, textilvaror och radioapparater m. m., medan på exportsidan upptogs bl. a. papper, cellulosa, järn och stål, verktyg och maskiner. Efter den 1 april 1944 förelåg ingen avtalsmässig reglering av varuutbytet. Medan importen under andra kvartalet kunde någorlunda upprätthållas, reducerades däremot den svenska exporten avsevärt. Den tidigare träffade överenskommelsen om finansiella betalningar fortfor att tillämpas som förut. Under februari—mars 1944 ägde förhandlingar rum i Bern mellan svenska och schweiziska vederbörande rörande det svensk-schweiziska varuutbytet under år 1944. Överläggningarna skedde i stort sett efter samma linjer som under tidigare år. Sålunda företogs genomgång av de svenska och schweiziska leveransmöjligheterna till resp. land, varjämte riktlinjer uppdrogos för exportlicenseringen i fråga om ett antal varor av större betydelse. Importen från Schweiz omfattade under första halvåret 1944 huvudsakligen kemiska och farmaceutiska produkter, textilvaror, ur, maskiner, apparater och instrument m. m. I utförseln till Schweiz ingingo i främsta rummet cellulosa, papper, järn och stål, maskiner m. m. Den under år 1943 skedda stegringen i det svensk-schweiziska varuutbytet fortsatte jämväl under 1944 års första sex månader. Handeln med Spanien, som ej varit avtalsmässigt reglerad, var från tiden för inbördeskrigets början, 1936, t. o. m. år 1941 av mycket ringa omfattning. År 1942 begynte emellertid varuutbytet åter att komma i gång och under 1943 uppnåddes en omslutning på icke mindre än omkring 80 milj. kronor (c:a 47 milj. kronor för importen och c:a 33 milj. kronor för exporten). Vad varuutbytet under första halvåret 1944 beträffar, uppgick importen från Spanien till ett värde av c:a 49 milj. kronor, vilket i jämförelse med importen under motsvarande tidrymd 1943 innebar i det närmaste en fördubbling. Även exporten till Spanien uppvisade nära nog en fördubbling, nämligen från 14 till 26 milj. kronor. Varuutbytet har ägt rum dels på kompensationsbasis, dels medelst betalning i fria valutor. Under första halvåret 1944 bestod större delen av såväl importen som exporten av kompensationsaffärer. De större posterna å importsidan utgjordes av citrusfrukter, kolonialvaror, skinn, bly och vin; å exportsidan kan nämnas cellulosaprodukter, kul- och rullager, järn och stål, motorer samt elektriskt material. Övervägande delen av såväl exporten till som importen från Spanien under första halvåret 1944 försiggick över kontinenten, ända tills krigsutvecklingen i västra Europa lade hinder i vägen härför. Emellertid förekom

346 även varuutbyte mellan de båda länderna inom lejdbåtstrafikens ram. Sålunda gingo tre fartygslaster av huvudsakligen massa och papper till spanska hamnar, medan ett lej df ar tyg tog last från Spanien till Sverige, huvudsakligen bestående av apelsiner, mandel och vin. Handeln med Portugal har icke varit avtalsmässigt reglerad. Enligt tillgänglig preliminär statistik utgjorde värdet av exporten till Portugal under första halvåret 1944 c:a 17 milj. kronor, vilket i jämförelse med samma tidrymd 1943 innebar en värdestegring till nära nog det dubbla, och värdet av importen från Portugal c:a 5 milj. kronor eller c:a 3 milj. kronor mindre än under samma period 1943. Exporten till Portugal ägde under här ifrågavarande period i stor utsträckning rum medelst lejdbåtstrafik. Sju fartyg medförde last till Lissabon, varav fem under första kvartalet. De viktigaste exportvarorna voro tidningspapper, pappersmassa samt järn- och stålvaror. Importen från Portugal, vilken till största delen utgjordes av vin, mandel, kolofonium och kork, försiggick huvudsakligen landvägen, d. v. s. medelst transitering genom Frankrike och Tyskland. Även från Portugisiska Väst- och Ostafrika försiggick under första halvåret 1944 en betydande import inom ramen för lejdbåtstrafiken. Dess värde kan uppskattas till c:a 17 milj. kronor. De inkommande fartygen voro fem till antalet; lasterna bestodo huvudsakligen av kopra och kakaobönor.

10. Sjöfarten. Fartygsbeståndet. Enligt av kommerskollegium publicerade preliminära uppgifter tillväxte under första halvåret 1944 den svenska registrerade handelsflottan med 18 fartyg och 51 548 bruttoton. Hela fartygsbeståndet skulle den 30 juni 1944 enligt dessa uppgifter ha uppgått till 2 094 fartyg om 1 472 156 bruttoton, varav 701 ångfartyg om 559 886 bruttoton och 552 motorfartyg om 831 324 bruttoton samt 841 segelfartyg (de flesta med hjälpmaskin) om 80 946 bruttoton. ökningen föll helt på gruppen motorfartyg med 29 fartyg om 56 748 bruttoton, medan ång- och segeltonnaget nu liksom förut under krisen minskats beträffande såväl antal fartyg som dräktighet. Krigsförlisningarna voro under första halvåret 1944 jämförelsevis få. De genom krigsåtgärd förolyckade fartygen voro till antalet 11 med ett bruttotontal av 9 563. Flertalet av dessa fartyg voro sålunda av relativt liten storleksordning. Inberäknat de sålunda under första halvåret inträffade fallen omfattade de sedan krigets början t. o. m. juni månad 1944 skedda krigsförlisningarna sammanlagt 194 fartyg om 533 850 bruttoton. De i samband därmed omkomna personernas antal var 1 114. Dessutom hade genom krigsåtgärd förolyckats 19 fiskefartyg om 1006 bruttoton, varvid omkommit 56 personer. Beträffande åtgärder för införande av g e n g a s d r i f t inom sjöfarten (fiskebåtar) se sid. 323. Sjötrafikens omfattning. Sjöfarten mellan Sverige och utlandet framträder i statistiken för första halvåret 1944 med låga siffror. Det sammanlagt redovisade ankommande och avgående tonnaget var lägre än för någon motsvarande period under krisen, som framgår av följande sammanställning. Ankommande fartyg Avgående fartyg 1 000 nettoton 1 000 nettoton l:a halvåret 2:a halvåret l:a halvåret 2:a halvåret 11484 5 123 4 540 3 812 4 685 3 519

13 377 7 326 7 052 5 749 4 918

11 830 5 264 4 714 4 122 4 880 3 690

13 286 7 562 7 365 6 088 5 135

348 Månadsvis te sig trafiksiffrorna för första halvåret 1939, 1943 och 1944 sålunda: Ankommande fartyg 1 000 nettoton

Avgående fartyg 1 000 nettoton

1944 Januari. Februari, Mars... . April Maj Juni....

1 694 1 458 1 649 1 904 2 362 2 417

707 522 654 646

1 716 1 503 1 663 2 005 2 395 2 548

666 540 712 691

1 036 1 120

575 525 577 493 610 739

1097 1 174

637 515 575 537 620 806

Januari—juni.

4 685

3 519

11 830

4 880

3 690

Av de till svensk hamn ankommande fartygen voro under första halvåret 1944 88 procent, av de avgående fartygen 73 procent lastförande, vilket i förra fallet var en jämförelsevis hög siffra. Den stora procenten barlastade av de avgångna fartygen svarar mot den mycket låga siffran för under perioden utförda varor. De svenska fartygens andel av trafiken var jämförelsevis stor, nämligen nära 53 procent; de tyska fartygens andel var 23 procent. Lejdtrafiken. En överenskommelse rörande lejdtrafiken (den s. k. Göteborgstrafiken) träffades med vederbörande tyska myndigheter i samband med svensktyska handelsöverenskommelsen för år 1944. Denna trafik hade hittills vilat på olika underhandsuppgörelser med de krigförande makterna; med den tyska sidan hade de första uppgörelserna träffats i början av 1941. Dessa uppgörelser ersattes nu av en ny överenskommelse, daterad den 10 januari 1944 och avseende trafikens reglering under år 1944. Enligt denna skulle trafiken — som varit avbruten sedan mitten av oktober månad sagda år — omedelbart återupptagas och intill 1944 års slut fortgå i huvudsakligen samma omfattning och efter samma principer som enligt tidigare uppgörelser. Sålunda medgavs från tysk sida svensk sjöfart genom den s. k. Skagerack-spärren med i medeltal 6 lastfartyg per månad i vardera riktningen ävensom sammanlagt 8 tankfartyg för hela året 1944; liksom tidigare skulle intet fartyg tillåtas utpassera genom spärren, utan att ett motsvarande fartyg inpasserade. Med dessa fartyg finge varor avhämtas i Argentina, Portugal med kolonier samt Spanien med kolonier. Även i andra länder som icke befunno sig i krigstillstånd med Tyskland — men väl avbrutit de diplomatiska förbindelserna — kunde, efter särskild framställning, få avhämtas varor, som vore oundgängliga för den svenska folkförsörjningen. Med tankfartygen ägde de svenska myndigheterna hemtaga mineraloljor från hamnar i Mexikanska Golfen. Någon tysk förhandskontroll av de varor, som med lejd-

349 fartygen importerades till Sverige, etablerades icke genom denna överenskommelse, lika litet som genom tidigare uppgörelser. Den kontroll som fartygen hade att undergå vid passagen av Kristiansand skulle endast avse fartygens identitet samt en summarisk granskning av skeppspapperen. I fråga om den svenska exporten i lejdtrafiken förutsåg överenskommelsen, att sådan kunde äga rum i första hand till Argentina samt Portugal och Spanien med kolonier. Förutsättning för export över huvud taget var, att varje särskild skeppning med hänsyn såväl till moltagare som till varuslag prövats av tyska vederbörande och att på grundval av denna prövning ett särskilt skeppningsmedgivande, s. k. »Geleitschein», utfärdats. Överenskommelsen förutsåg även — till skillnad från tidigare uppgörelser — att dylika skeppningsmedgivanden skulle kunna lämnas även för svensk export till sådana länder, som avbrutit förbindelserna med Tyskland men icke förklarat detta land krig. För behandling av ansökningar om skeppningsmedgivanden (»lejdebrev») ävensom övriga tekniska frågor i samband med lejdtrafiken inrättades i Stockholm ett särskilt tyskt organ, »Schiffahrtsstelle», vilket ställdes under tyske marinattachéns ledning. Samtidigt träffades med tyska vederbörande ett avtal rörande transiteringen av svenskt exportgods genom Tyskland till Spanien och Portugal. Enligt detta avtal fordrades för dylik transitering genom Tyskland speciellt tyskt »lejdebrev» av samma slag som för export sjöledes i lejdtrafiken. I motsats mot vad fallet var under föregående år kunde lejdtrafiken år 1944 fortgå kontinuerligt under hela första halvåret. Antalet inkomna lejdbåtar uppgick till 34, varav 4 tankfartyg, antalet utgående lejdbåtar var 29. De i lejdtrafiken införda lasterna representerade en sammanlagd kvantitet av 227 200 ton, varav c:a 60 000 ton mineraloljor för försvaret. Bland importvarorna utgjorde i övrigt liksom tidigare foderkakor och fettråvaror de största kvantiteterna. I övrigt märkes särskilt kaffe, kakao, apelsiner, torkad frukt, tobak och spannmål samt vidare bomull, ull, jute och hudar. Hälften av lasterna kommo från Argentina, 4 från Brasilien, 6 från Mexikanska Golfen eller Karibiska sjön (med mineraloljelaster). Afrika representerades av 5 fartyg, medförande kopra, palmolja, jute, kakao och kryddor m. m. Spanien bidrog med en apelsinlast. De i lejdtrafiken utförda varorna, väsentligen pappersmassa och papper m. m. till Argentina, uppgingo till en kvantitet av 129 400 ton. Fraktfartsregleringcn. Fraktförhållandena i östersjötrafiken förblevo i huvudsak oförändrade i enlighet med den reglering som tillämpats under de senaste par åren. Nytt sjöfartsavtal, gällande till 1944 års slut, avslöts i början av året mellan vederbörande svenska och tyska sjöfartsorgan, d. v. s. från svensk sida Sjöfartskommittén 1939 och från tysk sida Fachgruppe Reeder i Hamburg, i

350 fråga om malm- och träfrakterna vid skeppningar mellan Sverige och Tyskland. Avtalet innehöll i stort sett samma fraktsatser och villkor som avtalet för 1943. Genom ett särskilt nytt avtal tillförsäkrades de svenska motorseglarna som förut från tysk sida viss tilldelning av olja i och för fraktfarten med virke till Tyskland. De av priskontrollnämnden i slutet av april 1943 såsom normalpriser fastställda frakttaxorna för motorseglare och motorpråmar blevo i januari 1944 föremål för viss omreglering. Sedan förhandlingar i saken ägt rum mellan nämnden samt Sveriges segelfartygsförening och Betraktarnas intresseförening, medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 31 december 1943, att fraktsatserna för transporter med ifrågavarande fartyg i inrikes fart fingo utgå med ett tillägg av lägst 95 och högst 110 procent till gällande grundfrakter. Föreskrift härom utfärdades av priskontrollnämnden i meddelande nr 407 med giltighet fr. o. m. den 20 januari. Vid sin licensgivande verksamhet i fråga om svenska fartygs användning i utrikes trafik hade trafikkommissionen i allmänhet intagit en restriktiv hållning, då det gällt att lämna tillstånd för rederi att ingå tidsbefraktningsavtal för längre tidsperioder. Kommissionen hade sålunda i regel icke lämnat medgivande, som medfört att fartyg under mer än sex månader bortfraktades till utländsk befraktare. Anledningen härtill var, att man från det allmännas sida icke ansett sig böra för längre tid binda tonnage, som måhända kunde behöva disponeras för import av för landets försörjning nödvändiga varor. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 september 1943 gjorde emellertid Sveriges redareförening gällande, att beträffande trafiken med tankfartyg — vilken under normala förhållanden till stor del vore baserad på långfristiga kontrakt, varvid 10-årscertepartier mycket ofta förekomme — förhållandena utvecklats därhän, att trafikkommissionens nämnda inställning icke längre kunde anses behöva så strängt upprätthållas. Det svenska tanktonnaget hade under kriget i icke oväsentlig grad utökats. Därigenom funnes möjlighet för Sverige, som före kriget spelat en underordnad roll å den internationella tankfraktmarknaden, att framdeles få en större andel däri till gagn för landet. Angeläget vore emellertid, att de svenska tankrederierna i god tid säkerställde befraktningarna av sitt tonnage och att icke utländska konkurrenter bleve i tillfälle att till följd av mindre restriktiva band från det allmännas sida skapa sig ett bättre utgångsläge. Trafikkommissionen upplyste i avgivet utlåtande, att det svenska tankfartygsbeståndet ökats från c:a 250 000 ton d. w. 1939 till c:a 400 000 ton 1943, vartill kom ett relativt stort antal ännu icke levererade tanknybyggen. Då Sveriges normala behov av petroleumprodukter kunde anses sysselsätta c:a 250 000 ton modernt tanktonnage, ville kommissionen icke motsätta sig redareföreningens krav på större frihet i förevarande avseende. Genom beslut den 9 mars 1944 fann Kungl. Maj:t hinder icke möta för trafikkommissionen att — trots lagen den 22 juni 1949 (nr 299) om förbud i vissa fall

351 mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. — lämna svenska tankfartygsrederier tillstånd att beträffande tanktonnage om sammanlagt omkring 100 000 ton d. w. ingå långfristiga tidsbefraktningsavtal; avtalen finge dock ej träda i kraft förrän vid den tidpunkt efter det pågående krigets upphörande i Europa, som trafikkommissionen framdeles kunde komma att angiva. Krigsriskersättning till sjömän. Lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, varigenom stadgas, att krigsriskersättning skall, i den mån Konungen därom förordnar, av redaren insättas hos postsparbanken för den ersättningsberättigades räkning, blev genom lag den 24 mars 1944 (nr 113) prolongerad för ytterligare ett år, eller till utgången av juni 1945. Genom kungörelse s. d. (nr 114) förordnade Kungl. Maj:t, att kungörelsen den 15 december 1939 (nr 857) angående tillämpning av förenämnda lag skulle gälla krigsriskersättning, som belöpte å tiden t. o. m. den 30 juni 1945. Den i postsparbanken kvarstående behållningen av insatta krigsriskersättningsmedel efter avdrag av uttagningar uppgick vid utgången av år 1943 till 19-3 och den 30 juni 1944 till 20*2 milj. kronor. Enligt förordning den 30 juni 1943 (nr 491) åtnjöto sjömännen skattefrihet för 50 procent av krigsriskersättning, som belöpte på åren 1943 och 1944, upp till ett belopp av 10 000 kronor per år. Åtgärder för minskyddsanordningar å samt avmagnetisermg av fartyg. Av det av 1939 års urtima riksdag anvisade reservationsanslaget å 1 milj. kronor till främjande av handelsfartygs förseende med s k y d d s a n o r d n i n g a r m o t m i n s p r ä n g n i n g (se del IV sid. 411) hade vid 1943 års utgång tagits i anspråk c:a 700 000 kronor för anskaffning av paravaner, bogsertrossar och inhalningstrossar m. m. Till en början hade endast ett fåtal handelsfartyg försetts med paravaner. Emellertid hade kommerskollegium, efter att ha verkställt av Kungl. Maj:t anbefalld utredning av frågan om paravanutrustning av handelsfartyg, utfärdat kungörelse den 29 mars 1943, varigenom minskyddsanordningar av ifrågavarande slag blivit obligatoriska för svenska handelsfartyg, som från svensk hamn avgingo i oceanfart. Till följd härav tog paravananskaffningen för handelsfartyg större omfattning. Sålunda hade kommerskollegium i början av år 1944 medgivit, att bidrag från nyssnämnda anslag fått utgå för sammanlagt ett 50-tal fartyg. Enligt gällande bestämmelser ägde fartygsägaren i ifrågakommande fall erhålla statsbidrag, motsvarande högst hälften av kostnaden för paravanutrustningens anskaffning och anbringande å fartyget. Då under sådana förhållanden, om tvånget för oceangående fartyg att anskaffa paravanutrustning kvarstode, det ursprungligen beviljade och till följd av riksdagens beslut alltjämt disponibla reservationsanslaget snart skulle vara förbrukat, uppställde sig frågan om eventuell ny medelsanvisning för ändamålet. I

352 skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 februari 1944 meddelade kommerskollegium, ait kollegiet inhämtat yttranden från vissa föreningar å sjöfartens område samt redare och fartygsbefälhavare angående de erfarenheter, som av dem gjorts rörande paravanskyddsanordningarnas behövlighet och användbarhet. I åtskilliga yttranden hade anordningarna rönt hög uppskattning, särskilt med hänsyn till den känsla av säkerhet de skänkte de ombordvarande. Det hade emellertid tillika framhållits, att man givetvis icke kunde bestämt uttala sig om, huruvida användandet av paravansvep under en viss resa räddat fartyget från annars oundviklig minsprängning. I några yttranden hade anförts, att de erinringar, som från en del håll gjorts mot paravanernas ändamålsenlighet, huvudsakligen med hänsyftning till att de vore ohanterliga, saknade fog och att, även om den trygghet paravanerna erbjöde ej vore fullständig, de dock säkerligen innebure ett gott skydd. Kollegium hemställde, att ytterligare anslag till främjande av handelsfartygs förseende med skyddsanordningar mot minsprängning måtte anvisas för budgetåret 1944/45 till ett belopp av 950 000 kronor. Härom framlade Kungl. Maj:t förslag till riksdagen i proposition n r 158, vilken av riksdagen bifölls. Intill den 30 juni 1944 hade kommerskollegium meddelat tillstånd till bidrag för paravanutrustning för sammanlagt 62 fartyg. För 42 fartyg hade utbetalning av bidrag skett.

1 redogörelsen för första halvåret 1943 (del IV sid. 412) har i korthet omnämnts, att en anläggning för a v m a g n e t i s e r i n g a v f a r t y g till skydd mot magnetminor under vintern 1942/43 inrättats i Stockholm och i mars 1943 tagits i bruk. Sedermera ha anordningar av hithörande slag även annorstädes kommit till stånd eller förberetts. Avmagnetiseringsstationen i Stockholm, med vilken förenats en s. k. mätstation för uppmätning av fartygs magnetiska egenskaper, utfördes av marinförvaltningen enligt särskilda Kungl. Maj:ts beslut med anlitande av medel från förskottsstaten för försvarsväsendet. Sammanlagda kostnaden var 900 000 kronor. Häri ingick även kostnaden för anordnande av s. k. stötslingor i Hälsingborg, Malmö och Trelleborg. Därjämte ställde statens krigsförsäkringsnämnd till marinförval tningens förfogande 100 000 kronor lör utbyggnad av avmagnetiseringsstationen i Stockholm. Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition till 1943 års riksdag nr 300 anvisade riksdagen för budgetåret 1943/44 under tionde huvudtiteln ett anslag av 850 000 kronor till anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation i Göteborg, vilken beräknades kunna tagas i bruk den 1 februari 1945. Ytterligare har av 1944 års riksdag, i anledning av proposition nr 247, anvisats ett anslag av 1-2 milj. kronor till anordnande av en liknande station i Karlshamn. Anslag till täckande av driftkostnaderna vid ifrågavarande stationer, utöver

.

353 dem som debiterats eller komme att debiteras fartygsägarna för bogsering, lotsning o. d., ha anvisats såväl för budgetåret 1943/44 som för budgetåret 1944/45 (se 1944 års statsverksprop., tionde huvudtiteln, sid. 182, och prop. 2/1944 sid. 101 samt därav föranledda riksdagsskrivelser). Neutralitets- och sjöfartsskydd. Genom kungörelse den 22 juni 1944 (nr 338) utökades 1938 års kungörelse angående sjöfarten inom svenskt kustvatten under vissa utomordentliga förhållanden med en tilläggsbestämmelse, varigenom stadgades, att utländskt fartyg med en bruttodräktighet överstigande 300 registerton ej fick utan tillstånd av trafikkommissionen i riket uppläggas eller eljest för längre tid än tre veckor tagas ur trafik. Därest sådant tillstånd meddelats, skulle beträffande förläggningsort för fartyget inom svenskt kustvatten och andra med sådan förläggning sammanhängande förhållanden iakttagas de föreskrifter, som chefen för marinen efter samråd med trafikkommissionen meddelat. I hithörande fall skulle alltså beträffande utländskt fartyg gälla detsamma som tidigare stadgats i fråga om svenska fartyg, som upplades eller eljest toges ur trafik för annat ändamål än klassning, ombyggnad, reparation eller underhåll (se del II sid. 378). För underlättande av den svenska neutralitetsvaktens verksamhet utsträcktes genom en kommuniké från chefen för marinen den 10 juni 1944 det område, inom vilket m i n o r utlagts vid Västkusten mellan lat. N57°15' och N 58°25' (se del I sid. 339), till att omfatta jämväl yttre territorialvatten mellan nämnda latituder. Beträffande eskortering och övrig verksamhet med avseende å handelssjöfartens skydd gällde för här ifrågavarande period detsamma som anförts i föregående halvårsredogörelse. Under tiden januari—juni 1944 oskadliggjordes vid svenska kuster 349 minor och 4 sprängbojar. Angående åtgärder för minskyddsanordningar å fartyg samt avmagnetisering av fartyg lämnas uppgifter i föregående avsnitt.

2 3 — i 18 78 6

11.

Land trafiken.

A. Statens järnvägar. Persontrafiken. Även under första halvåret 1944 fortgick den stegring av persontrafiken, som pågått alltsedan år 1933 och som varit särskilt framträdande under kriget. Antalet resor utgjorde under perioden omkring 47 300 000, vilket innebär en ökning i jämförelse med samma tid föregående år med omkring 10 procent. Persontrafikinkomsten visade ökning med omkring 4-5 procent till 99*8 milj. kronor. Den svenska militärtrafiken företedde i jämförelse med föregående år en ökning med omkring 7 procent till 14-4 milj. kronor. Transporter av finska barn i riktning t i l l Sverige började på nytt i januari 1944. Sålunda befordrades under första halvåret från Haparanda omkring 15 000 barn med tillsammans 27 extratåg. Från Stockholm befordrades dessutom med ordinarie tåg omkring 2 000 barn, som hade anlänt till Sverige med båt eller flyg. Utrymmet i persontågen var vid många tillfällen otillräckligt, vilket framträdde särskilt starkt under midsommartrafiken. Antalet inskrivna cyklar, som uppgick till omkring 968 600, visade stegring i jämförelse med föregående år med omkring 7 procent. Tågföringen var med hänsyn till den omfattande trafiken förhållandevis god under perioden. Midsommartrafiken var av större omfattning och därtill mer koncentrerad än föregående år, och trots att extratåg insattes och extra anordningar i övrigt vidtogos i all den omfattning tillgången på lok och personvagnar medgav, kunde denna trafik icke avvecklas utan besvärande trängsel och betydande tågförseningar de största resdagarna. För att underlätta för järnvägarna att på tillfredsställande sätt kunna ombesörja den stora resandetrafiken föreskrevs — utöver generellt gällande inskränkningar omkring påsk och midsommar — att för sällskapsresor nedsättning av biljettpriset i regel ej fick medgivas för resor från och med kl. 0.00 vardag före sön- eller helgdag till kl. 6.00 vardag efter sön- och helgdag. Undantagna från inskränkningen voro dock resor, som skulle anträdas före kl. 24.00 natten till vardag före sön- eller helgdag och företagas d i r e k t till bestämmelseorten. Liknande inskränkning gällde även för gruppresor av skolungdom, scouter och föreningsungdom.

355 Förbud utfärdades att vid tiden för påsk-, pingst- och midsommarhelgerna såsom expressgods eller ilstyckegods mottaga dels kollin av mer än 100 kg vikt, dels nya möbler och grövre snickerier. Detta förbud var motiverat även av den anledningen, att ilstyckegodstrafiken, som i stor utsträckning framföres i snäll- och persontågen, under krigsåren stegrats betydligt mera än fraktstyckegodstrafiken. Medan den i statsbanornas egen trafik befordrade fraktstyckegodsvikten i jämförelse med 1939 något mer än fördubblats, var paket- och ilstyckegodsmängden 1944 mer än tre gånger större än 1939. Godstrafiken. Godstrafikvolymen var något större än föregående år, men stegringen utgjorde endast 6-3 procent i fråga om den transporterade viktmängden (exkl. lapplandsmalm). Ökningen för antalet godsvagnaxelkilometer och godstonkilometer uppgick till endast 2 resp. 3*4 procent. Ökningen blir än mindre, om hänsyn tages till den ökning, som inträtt genom förstatligande av enskilda järnvägar. Den befordrade styckegodsmängden utgjorde:

Januari—juni 1939 » » !943 » » 1944

Å SJ befordrat fraktstycke- Antal vagnar gods (i ton) lastade med Egen trafik Samtrafik styckegods 199 038 184 703 264 397 435 168 227 335 358 606 490 810 224 760 388 980

Vagnslasttrafikens utveckling framgår av följande siffror:

Januari—juni 1939 » » 1943 » » 1944

Vagnslastgods å SJ Tonkilometer av ^ " J ? x[d, S"J * v (exkl. lapplandsmalm) vagnslastgods trafikant lastade ton milj. vagnar (exk . malmvagnar) 4 767 322 938 264 830 9 835 855 2 649 631762 10 434 364 2 732 678 534

Vedtransporterna voro, i tonkilometer räknat, 30 procent större än föregående år. Den transporterade vedmängden omfattade 1 521 000 ton och 588 milj. tonkilometer. I övrigt visade endast vissa godsslag någon nämnvärd stegring i jämförelse med föregående år, nämligen livsmedel, kraftfoder, frö och växter, spånadsämnen, hudar, kol, torv, jordbrukskalk, sten och gödslingsämnen. Malmtrafiken visade minskning med omkring 29 procent. Bristen på godsvagnar var än större än föregående år, vilket framgår av följande sammanställning, som visar tillgång och behov av godsvagnar (utom malmvagnar) i medeltal per dag: Januari—juni 1939 » » 1943 » » 1944

Tillgång 4 455 4 854 6 000

Behov 3 503 6 945 8 676

356 Förut gällande undantag från trafikstadgans bestämmelser i fråga om fördelning av vagnar och lasttillbehör ävensom medgivandet att ändringar i befordringsavgifterna icke behövde offentliggöras ägde fortsatt giltighet. Ved, träkol och torv ävensom kolhaltig skifferlera fingo för annans räkning än statens icke transporteras utan särskilt tillstånd av bränslekommissionen. Under april och maj gällde dessutom förbud i viss utsträckning mot transport av potatis. Förhöjda vagns- och presenningspengar, nedsatta lastnings- och lossningsfrister och på vissa stationer förhöjda magasinspengar tillämpades även under denna period. Med stöd av trafikstadgans bestämmelser utfärdade järnvägsstyrelsen i samråd med Svenska järnvägsföreningen förbud för stationerna att på avsändarens begäran verkställa räkning av kolliantalet i vagnslastsändningar av sackade gengaskol och sackad gengasved. Beträffande räkning av kolliantalet i andra vagnslastsändningar än de nu nämnda föreskrevs, att begäran om räkning icke skulle efterkommas i sådana fall, då stationens övriga tjänsteåligganden därigenom hindrades. Med hänsyn till den betydande bristen på godsvagnar utfärdade järnvägsstyrelsen under februari och juni månader i samråd med Svenska järnvägsföreningen nya direktiv till linjemyndigheterna för godsvagnsfördelningen. Enligt junidirektiven gällde att, sedan behov av vagnar för gods på militär fraktsedel och för järnvägens egna för driften nödvändiga transporter först tiligodosetts, tillgängliga vagnar skulle anvisas med företräde för vagnslastsändningar av följande slag: 1) för lik, levande djur, ilgods, lättfördärvligt gods och angelägna transporter, som avsåge folkförsörjningen; 2) för hö, halm och andra varuslag, som erfordrades för djurens underhåll, för gascylindrar samt för harts och andra produkter för tillverkning av tvättmedel; 3) för varor för export till utomeuropeiska länder (cellulosa, papper, trävaror, tändstickor och vad i övrigt kunde ifrågakomma till export över västkusthamn till annan världsdel); 4) för bränntorv: 5) för kastved, långved och massaved, avsedd till bränsle, därest transporten skedde till ort utanför avsändningslänet (inomlänstransporter voro således icke förtursberättigade och icke heller transporter av stubbved, ribbved, bakar, grenved och till bränsle avsett rivningsvirke). Först sedan behoven under 1)—5) tillgodosetts och därjämte behovet av vagnar för styckegods och samlastningsgods tryggats, fingo vagnar anvisas för övrig trafik. I samband härmed anmodades trafikinspektörerna att bland trafikanterna verka för anordnande av lastning och lossning jämväl under sön- och

357 helgdag och att ordna med lämplig tåglägenhet för under sön- och helgdag lastade eller lossade vagnar. Vagnslasttrafiken med utlandet gick till följd av krigshändelserna något tillbaka. Godstrafiken med längre bort belägna länder i Europa försvårades eller inställdes helt. Tågfärjetrafiken. På samtliga färjeleder uppehölls trafiken utan längre avbrott. På grund av minfara eller annan krigsanledning inställdes trafiken vissa dagar, nämligen på leden Trelleborg—Sassnitz den 16 januari, 21 och 26 februari, 19—22, 24—26 april och 29—30 maj, på leden Malmö—Köpenhamn den 10 april och på leden Hälsingborg—Helsingör den 25 februari. Personalställning och ekonomiskt läge. Stegringen av personalantalet fortgick under perioden, beroende såsom tidigare under kriget på den fortgående trafikökningen och den fortsatta införlivningen med slatsbanenätet av enskilda järnvägar. Antalet personal i jämförelse med trafikomfattningen framgår av följande siffror: Yagnaxelkm (i tåg och färjedrift)

i milj.

» »

» 1943... > 1944

Ökning i % i jämförelse med 1939

S18 1 336 1 357

63-3 65-9

Personal utom ban- och byggnadsarbetare och billinjepersonal vid periodens slut Antal

26 S21 38 772 40 571

Ökning i % i jämförelse med 1939

-!1-C. 51-:;

Del ekonomiska resultatet av järnvägsdriften visas i nedanstående tablå.

Januari -juni 1939 » » 1943 » » 1944

Inkomster Utgifter Driftöverskott mi1j oner kr onor 123-1 100-0 22-."> 254-7 186-61 68-2 264-4 197-91 66-5

Det minskade driftöverskottet i jämförelse med närmast föregående år är huvudsakligen att hänföra till den stegring av kostnaden för lokbränsle, som uppstått till följd av den utökade eldningen med ved och torv på ångdrivna bandelar, de minskade inkomsterna från malmtrafiken och transitotrafikens upphörande. Elektrifieringen av statsbanenätet samt drivmedelsförbrukningen. Elektrifieringen av bandelen Eslöv—Ramlösa slutfördes under perioden. Dubbelspårsarbetena pågingo och bandelen Stenstorp—Falköping C öppnades för dubbelspårsdrift den 5 juni. 1

Exkl. extra avsättning till värdeminskningskontot.

358 Som ett led i efterkrigsplaneringen tillskrev järnvägsstyrelsen under perioden de kommunala myndigheterna i samtliga städer, köpingar och andra samhällen med industriella anläggningar eller förutsättningar för sådana med hemställan, att dessa myndigheter vid planläggning av markområden för industrianläggningar, upplagsplatser m. m. måtte förlägga dessa på sådan plats, att spåranslutning till järnväg kunde erhållas på mest förmånliga sätt. Styrelsen framhöll, att ett tillgodoseende av resp. företags krav på goda transportmöjligheter bäst kunde ske medelst spåranslutning, varigenom transportkostnaderna även bleve låga, vilket inverkade gynnsamt på ett företags konkurrenskraft och hela bärighet. Linjebefälet anmodades samtidigt att tillhandagå de kommunala myndigheterna med erforderliga järnvägstekniska upplysningar. Bränsleförbrukningen i loktjänst visade under första halvåret 1944 endast obetydliga förändringar från månad till månad, beroende bl. a. på att tillgången på bränntorv genom den under år 1943 företagna lagringen säkrats för vinter- och vårmånaderna. Sålunda kunde under januari—juni 1944 konsumtionen av torv för lokeldningen hållas uppe i 6 630 ton i medeltal per månad mot endast 1 550 ton per månad under första halvåret 1943. Av lokved åtgick 87 500 kbm i medeltal per månad. De olika bränsleslagen fördelade sig procentuellt sålunda: utländska stenkol 34 procent, svenska stenkol 4 procent, ved 50 procent, torv 12 procent. Genom användningen av ved och torv inbesparades under halvåret 109 700 ton utländska stenkol eller omkring 18 300 ton per månad, vilket medförde en ökad besparing i jämförelse med första halvåret 1943 av 3 300 ton per månad. Anskaffning av maskinell utrustning för ved- och torvstationer förekom jämväl under första halvåret 1944, ehuru i minskad omfattning, huvudsakligen för att effektivisera och förbilliga bränslets behandling vid f. d. privatbanor. Förbrukningen av flytande bränsle var av ungefär samma omfattning som närmast föregående halvår. Den månatliga förbrukningen utgjorde 4 500 liter bensin och bentyl och 12 000 liter motyl 25. Tidtabellsändringar. Den nya tidtabell, som trädde i kraft den 5 juni, innebar förutom återinläggande av de tåg, som i lokbesparande syfte indrogos den 6 september 1943, dels en utvidgning av tågplanen jämfört med föregående sommar på linjer, där behovet av sådan utvidgning visat sig mest påtagligt, dels i några fall en icke oväsentlig avkortning av restiderna. Biltrafiken. Biltrafiken upprätthölls i stort sett i samma omfattning som under föregående period. Den koncessionerade våglängden, som under perioden utökades med 120 km, uppgick vid periodens slut till 10 171 km. varav dock endast 7 649 km trafikerades.

359 De nödtvungna inskränkningarna medförde, att biltrafiken, jämfört med tiden närmast före den 1 september 1939, endast kunde upprätthållas med omkring 41 procent av normalturlistan. B.

D e enskilda järnvägarna.

Persontrafiken fortsatte även under första halvåret 1944 att växa. Ökningen i resandeantalet uppgick till c:a 9 procent i jämförelse med motsvarande tid år 1943. Däremot inträdde en viss om än obetydlig nedgång i godstrafiken. Tontalet transporterat gods sjönk sålunda med c:a 2 procent jämfört med samma tid föregående år. Liksom fallet var vid statens järnvägar minskades även vid de enskilda järnvägarna det erhållna driftöverskottet under första halvåret 1944 i förhållande till överskottet under första halvåret 1943. Också h ä r torde det försämrade ekonomiska resultatet sammanhängt framför allt med högre bränslekostnader, vid vissa banor även med minskning i malmtrafiken. C.

Motorfordonstrafiken.

Ovan å sid. 235 har omnämnts, att genom kungörelse den 21 januari 1944 med ändring av trafikkommissionens instruktion föreskrift lämnats om tillsättande av länstrafikledare, en för varje län, till biträde åt trafikkommissionen med uppgift att efter kommissionens bemyndigande och enligt dess anvisningar handha på kommissionen eljest ankommande ärenden angående regleringen av trafiken inom vederbörande län. Länstrafikledarna, som stationerades hos länsstyrelserna, voro kommissionens tjänstemän och sorterade direkt under denna. Befattningarna tillsattes i februari 1944. I instruktion för länstrafikledare, utfärdad av trafikkommissionen den 9 februari 1944, angavs, att länstrafikledarens främsta uppgift i fredstid skulle vara att under hänsynstagande till samtliga transportmedel samt efter trafikkommissionens anvisningar verka för en av det svåra försörjningsläget beträffande bilgummi och smörjolja betingad rationell uppläggning av godstransporterna inom och från länet. Han skulle därvid först och främst medelst fortlöpande resor hålla sig orienterad om samtliga transportmedels användning inom länet för att kontrollera och tillse, att transporter med motorfordon icke omfattade gods, som lämpligen kunde transporteras på annat sätt, samt att nödvändiga biltransporter utfördes på ett fullt rationellt och gummibesparande sätt, med undvikande så långt möjligt av tomkörningar, körningar med för ringa last, korstransporter m. m. Länstrafikledaren skulle jämväl ha sin uppmärksamhet riktad på den yrkesmässiga trafiken med motorfordon för personbefordran. Länstrafikledaren ägde att i sitt löpande arbete samverka med de lokala militär- och järnvägsmyndigheterna samt med inom länet verksamma ägare av för transportändamål lämpade farkoster, större industri- och handelsföretag, representativa trafik-

sammanslutningar m. fl. av lastbilstransporternas rationella planläggning berörda parter. Det ålåg honom att hålla trafikkommissionen och länsstyrelsen orienterade om transportläget inom länet och de under inspektionsresorna vunna erfarenheterna samt de i samband därmed vidtagna åtgärderna. Han hade vidare att biträda trafikkommissionen i frågor rörande bl. a. tillstånd att företaga transporter utanför de legala körräjongerna, uppläggande av olika transportrationaliseringsplaner samt meddelande av beslut jämlikt kungörelsen den 30 juni 1943 angående förbud i vissa fall att transportera gods med motorfordon eller traktortåg. Angående länstrafikledarnas planläggning för transportmedlens utnyttjande i krig m. m. utfärdades särskild instruktion. Det system för t i l l d e l n i n g a v s m ö r j m e d e l t i l l m o t o r f o r d o n samt den härpå stödda regleringen av motorfordonstrafiken, vilket genomförts för sjätte ransoneringsperioden (1 oktober 1943—31 mars 1944, se ovan sid. 157), fortfor att i sina huvuddrag tillämpas även under sjunde ransoneringsperioden (1 april—30 september 1944) jämlikt trafikkommissionens härom utfärdade cirkulär nr 26. De härigenom meddelade anvisningarna överensstämde i allt väsentligt med de tidigare gällande. Sålunda skulle lastbilarna fortfarande vara hänförda till endera av tre med A, B eller G betecknade grupper. För lastbilar, som hänförts till grupperna A eller B, skulle smörjoljetilldelning beviljas, beträffande A-bil för hela perioden och beträffande B-bil för tiden t. o. m. den 30 juni 1944. För lastbil, som hänförts till grupp C, kunde smörjoljetilldelning erhållas endast under förutsättning att industrikommissionen beviljade dispens i fråga om gummiutrustning. Även för dispenserad G-bil skulle smörjoljetilldelningen begränsas till utgången av juni 1944. Trafikkommissionen meddelade i samma cirkulär, att antalet lastbilar i B-gruppen, till vilken grupp endast fick hänföras lastbil som under sjätte ransoneringsperioden tillhört gruppen, komme att vid behovsprövningen inför sjunde ransoneringsperioden undergå viss minskning. Syftet härmed var dock icke att ytterligare reducera det i bruk varande lastbilbeståndet. Kommissionens avsikt var nämligen, att de lastbilar, som icke vidare fingo kvarstå i grupp B, i största möjliga utsträckning skulle ombyggas till användning av P-boggi och därefter överföras till grupp A. För icke yrkesmässig personbil, som var försedd med ringar i s. k. kritiska dimensioner (grövre 16"-dimensioner), fick smörjoljetilldelning beviljas först efter noggrann behovsprövning. Beträffande övriga i bruk varande personbilar samt motorcyklar och motorbåtar komme förnyad smörjoljetilldelning att beviljas utan särskild behovsprövning. Reglerna om lämnande av förhandsbesked hade undergått vissa skärpningar, huvudsakligen innebärande en begränsning av länsstyrelsernas rätt att utan trafikkommissionens hörande utfärda jakande förhandsbesked.

361 I samband med de nya tilldelningsbestämmelserna för smörjmedel vidtogos vissa ytterligare r ä j o n g b e g r ä n s n i n g a r för användning av motorfordon vid transport av vissa varuslag. Bestämmelser härom meddelades av trafikkommissionen i cirkulär nr 27 ined stöd av kungörelser den 30 juni 1943 (nr 633) och den 28 januari 1944 (nr 34). De avsågo i huvudsak transporter av tyngre varuslag, som vid biltransport kunde anses kräva särskilt stor förbrukning av bilgummi och smörjolja. Sålunda stadgades förbud att utan särskilt tillstånd (av trafikkoimmssionen eller av länsstyrelse) vare sig omedelbart eller i direkt anslutning till en med annan bil verkställd transport med lastbil befordra följande slag av varor längre vägsträcka än den här nedan för varje särskild varugrupp angivna: sand, grus, sten, makadam, murbruk, tegel, cement och cement varor, vägbeläggningsmaterial samt byggnads järn och liknande varor högst 15 km (i Norrland norr och väster om järnvägslinjerna Bräcke—Storlien och Bräcke—Karungi högst 40 km), ved, props, träkol, torv samt bilade, sågade eller hyvlade trävaror m. m. högst 40 km, samt stenkol, koks och sågtimmer högst 25 km (i nyssnämnda områden av Norrland högst 40 km). Beträffande distribution eller transport av bröd samt malt- och läskedrycker begränsades körräjongen till 20 k m fågelvägen från vederbörande bageri- eller bryggeriföretags hemort. Bestämmelserna om ved m. m. trädde i tillämpning den 1 juli, övriga bestämmelser den 1 maj 1944. I fråga om tegel och vissa andra byggnadsmaterial lämnades, i avsikt att hindra avbrott i pågående byggnadsverksamhet, dispens från de nya bestämmelserna under maj månad. Utom de generella räjongbestämmelserna hade trafikkommissionen successivt i samråd med vederbörande näringsorganisationer för vissa slag av varor utfärdat särskilda räjongbestämmelser eller vidtagit särskilda rationaliseringsåtgärder, allt i syfte att i möjligaste mån inskränka biltransporterna eller överföra transporterna till andra trafikmedel (jfr del IV sid. 426). Samarbete eller samråd hade i nu nämnt hänseende ägt rum beträffande mjölk och mejeriprodukter med Svenska mejeriernas riksförening, beträffande bageriprodukter med Sveriges bageriidkareförening (i fråga om mjukt bröd) och Föreningen Sveriges spisbrödsfabrikanter (i fråga om hårt bröd), beträffande malt- och läskedrycker med Svenska bryggareföreningen, Sveriges vattenfabrikanters riksförbund och Skattefria bryggeriers riksförbund, beträffande speceri- och kolonialvaror med Sveriges kolonialvarugrossisters riksförbund och Ica-förbundet samt de fabrikantorganisationer, vilkas distribution helt eller delvis sker direkt till detaljhandeln, beträffande slaktdjur, slakteriprodukter och charkuterivaror med Sveriges slakteriförbund och Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund samt beträffande

362 frukt, bär och grönsaker med Sveriges frukt- och trädgårdsodlares riksförbund och andra liknande organisationer. För planläggningen av t u r l i s t o r n a f ö r p e r s o n b e f o r d r a n i l i n j e t r a f i k under sommarperioden 1944 meddelade trafikkommissionen bestämmelser i cirkulär n r 28. Dessa medgåvo i stort sett samma omfattning av busstrafikens turlistor som under sommarperioden 1943. Ökning av antalet turlistkilometer i förhållande till vad som gällde sommaren 1943 fick över huvud icke tillåtas utan kommissionens medgivande. Det underströks, att alla möjligheter borde tillvaratagas för minskning av linjers eller turers längd till att omfatta endast de vägsträckor, å vilka passagerareantalet kunde motivera framförande av buss. Särskilt framhölls, att länsstyrelserna så långt det läte sig göra borde tillvarataga de besparingsmöjligheter som låge i att förhindra busstrafik i parallellitet med trafik å spårbunden väg eller sjöledes. Genom förordning den 1 oktober 1943 (nr 718) hade medgivits rätt för dem, vilka för tiden 1 oktober 1943—31 mars 1944 tilldelats smörjmedel för att åt andra mot ersättning befordra timmer, ved, träkol och torv, att jämlikt biltrafikförordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) upprätthålla beställningstrafik med nämnda produkter (se sid. 161). Samma rätt tillerkändes genom förordning den 21 januari 1944 (nr 15) dem som för enahanda ändamål erhållit smörjmedelstilldelning för tiden 1 april—30 september 1944 samt utsträcktes nu även till dem som verkställde liknande transporter med traktortåg. De traktorägare, som erhållit tidsbegränsade trafiktillstånd av hithörande slag, befriades emellertid från den för trafikutövare eljest stadgade skyldigheten att vara ansluten till lastbilcentral. P å hemställan av trafikkommissionen utfärdade länsstyrelserna även för år 1944 kungörelser angående lättnad med avseende på bestämmelserna om högsta hjultryck på allmänna vägar att gälla under den tid av året, då vägbanan var så hårdfrusen, att en höjning av hjultrycket var möjlig.

12.

Postverket.

Genom kungörelse den 5 maj 1944 (nr 198) föreskrevs fr. o. m. den 1 juli 1944 viss höjning av portot för lokalbrev, nämligen för brev med vikt av högst 20 gram från 10 till 15 öre, för brev, vägande 20—125 gram från 20 till 30 öre och för brev av högre vikt från resp. 30 och 40 till 45 öre. I samband härmed skedde en utvidgning av lokalportorättens giltighetsområde. Frankoteckensuppbörden uppvisade under första halvåret 1944 en ökning med 3*7 procent. Under år 1943 var ökningen avsevärt större eller 6-8 procent, om man bortser från verkningarna av den under år 1942 vidtagna portohöjningen. F l y g p o s t t r a f i k e n var alltjämt inskränkt till dagflyg å vissa linjer. Med Finland uppehölls sålunda flygförbindelse med dagliga turer i båda riktningarna. Den direkta flygförbindelsen med Ryssland och de baltiska staterna låg fortfarande nere. På flygpostlinjerna Stockholm—Berlin och Malmö—Köpenhamn—Berlin fortgick trafiken såsom förut med söckendagliga turer. Ä dessa linjer befordrades post till Tyskland och de av tyskarna ockuperade länderna i östra och södra Europa samt till Belgien, Frankrike (endast viss post), Nederländerna, Ungern och Balkanländerna, i den mån sådan post icke befordrades med färja till Danmark och vidare över detta land. Den tillfälliga flygförbindelsen med Storbritannien upprätthölls alltjämt, ehuru trafiken var oregelbunden. Nämnda förbindelse utnyttjades även för posten till länder i Afrika — utom portugisiska och spanska besittningar, vilkas post sändes via Portugal resp. Spanien — samt Nord- och Mellanamerika, Ryssland, Brittiska Indien, Irak, Iran, Arabien, Palestina m. fl. länder samt Australien utom japanska besittningar, Guam och Nya Guinea. F r å n senare hälften av mars månad mottogs även post (vanliga brev å högst 40 gram samt vanliga brevkort) till av tyskarna icke ockuperade delar av Italien. Med hänsyn till det starkt begränsade flygplansutrymme, som stod till buds för befordran av post till och över England, blev det strax efter årsskiftet nödvändigt att vidtaga särskilda inskränkningar i fråga om de försändelser, som kunde mottagas för befordran denna väg. Sålunda föreskrevs, att för befordran över England tills vidare endast finge mottagas brev, vil-

kas innehåll uteslutande bestod av korrespondens eller av andra skrivelser eller handlingar och vilkas maximimått var 45 X 30 X 5 cm, samt brevkort. För befordran av andra försändelser erfordrades generalpoststyrelsens tillstånd. I fråga om l a n d - o c h s j ö p o s t f ö r b i n d e 1 s e r n a med utlandet må följande nämnas beträffande b r e v p o s t e n . Färjtrafiken mellan Sverige och Danmark anlitades för postbefordran till en början såväl å linjen Malmö—Köpenhamn som å linjen Hälsingborg— Helsingör. Fr. o. m. den 15 januari befordrades posten emellertid uteslutande å den senare linjen. Förbindelsen med Danmark användes jämväl för befordran av post i utväxlingen med Tyskland m. fl. länder, enär trafiken å linjen Trelleborg—Sassnitz alltjämt var inställd eller oregelbunden. Befordringen av brevpost utan luftporto till Sydamerika och icke krigförande länder i Centralamerika fortgick såsom förut via Tyskland och Spanien f. v. b. med lastfartyg till Trinidad. Dylik post till Hongkong. Japan. Kina. Macao, Thailand och Franska Indokina sändes såsom förut via Istanbul och Sibirien. I övrigt var postutväxlingen med Ostasien inställd. Förbindelsen med Italien, som tidigare varit bruten, återupptogs den 19 januari beträffande av tyskarna besatta delar av landet, varvid posten befordrades över Tyskland. På samma sätt befordrades fr. o. m. den 1 juni post till Albanien. Helt avstängda från postutväxling med Sverige voro vid ingången av juni 1944 dels de baltiska staterna och Grekland, dels vissa delar av Jugoslavien samt av Polen och Ryssland, dels — såsom nyss framhölls — vissa länder och områden i Ostasien, dels ock Guam och Nya Guinea. Till en del länder (Förenta staterna, England, brittiska dominions och besittningar m. fl.) kunde blott befordras luftbrevpost och till en annan grupp länder (Norge samt vissa länder i Ostasien) blott brevpost utan luftporto. Utväxlingen av p o s t p a k e t var även under första halvåret 1944 inställd med nästan alla utomeuropeiska länder samt med de baltiska staterna, med Belgien, England, Frankrike (utom Elsass-Lothringen), Grekland och Ryssland samt med vissa delar av Jugoslavien och Polen. Under april månad återupptogs paketutväxlingen med Vatikanstaten och de av tyskarna besatta delarna av Italien. Med lejdbåtar ankommo till Sverige under första halvåret 1944 ett antal av 30 432 s. k. g å v o p a k e t, varav 30 152 från Förenta staterna och 280 från Indien.

13.

Telegrafverket.

Telefon- och telegraf förbindelserna med utlandet. Tidigare restriktioner kvarstodo i allt väsentligt. Den 18 april 1944 inskränktes telegramtrafiken med Storbritannien så tillvida. att statstelegram avsända av andra än Storbritanniens, Sydafrikanska unionens, Förenta staternas eller Sovjetunionens statsmyndigheter i Sverige skulle vara avfattade på klart språk. Dessa restriktioner kvarstodo till den 20 juni 1944. Den 25 april avbrötos telefon- och telegrafförbindelserna med Danmark. Förbindelserna återställdes den 26 april, då emellertid endast samtal och telegram fingo utväxlas med danska och tyska myndigheter. Den 28 april utvidgades tillståndet att även gälla den svenska beskickningen i Köpenhamn. Fr. o. m. den 5 maj kunde samtal och telegram utväxlas med samtliga utländska beskickningar i Danmark samt fr. o. m. den 23 maj även med danska Röda korset. Fr. o. m. den 27 maj medgavs trafik i samma utsträckning som före den 25 april 1944. Den 23 mars 1944 avbrötos såväl telefon- som telegrafförbindelserna med Ungern. Redan den 24 mars kunde dock telegramtrafiken åter befordras via Riigen. Den 1 juni återupprättades den direkta radiotelegrafförbindelsen med Budapest. Telefonförbindelserna hade ännu vid juni månads utgång icke återställts. Den direkta radiotelegrafförbindelsen med Italien avbröts den 5 juni 1944, vilket avbrott kvarstod vid halvårets utgång. Direkt radiotelegrafförbindelse öppnades den 1 juni 1944 med Rumänien (Bukarest). Telefontrafiken med Argentina avbröts den 3 februari 1944. Den 28 februari 1944 erhöll Sverige bildtelegrafförbindelse med Schweiz. Utvecklingen av telegrafverkets rörelse. Under första halvåret 1944 fortsatte nettoökningen av telefonabonnemangen att stiga. Abonnentökningen blev sålunda för tiden januari—juni 1944 36 300 mot 26 100 under samma tid föregående år. Detta överträffar toppsiffran från andra halvåret 1941 och är alltså den största, som någonsin under ett halvår förekommit.

366 Antalet inländska rikssamtal och telegram steg i jämförelse med samma tid föregående år, samtalen med 8*3 procent och telegrammen med 12*2 procent. Motsvarande siffror för andra halvåret 1943 voro 6*1 och 13*9 procent. Likaså visade antalet utländska samtal och telegram en ökning i förhållande till första halvåret 1943. Ökningen omfattade för samtalen 8*8 och för telegrammen 9*7 procent. Antalet ord i utländska telegram utvisade en stegring i förhållande till första halvåret 1943 med 22-3 procent, en anmärkningsvärt stor ökning. Jämfört med 1939 uppgick ökningen till icke mindre än 141-9 procent. Närmare uppgifter om utvecklingen av den in- och utländska telefon- och telegraftrafiken under månaderna januari—juni 1944 meddelas i nedanstående översikt, vari jämförelse gjorts med motsvarande månader såväl år 1943 som år 1939. Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

ökning eller minskning i procent av antalet inländska rikssamtal: gentemot 1943 4- 6-9 4-10-5 4- 6-2 4- 5-8 4- 6-7 4-13-7 » 1939 4-32-0 4-41-0 4-35-9 4-34-0 4-33-1 4-33-5 samtal med utlandet: gentemot 1943 4- 0-2 4-19-8 4-11-4 4- 4-8 — 2-1 4-20-1 » 1939 —72-9 —65-3 —69-0 —68-7 —70-9 —68-0 inländska telegram: gentemot 1943 4-12-0 4-16-4 4-9-7 4-13-3 4-23-5 4- 1-1 » 1939 4-58-6 4-59-0 4-56-3 4-58-0 4-67-6 4-73-4 telegram med utlandet: gentemot 1943 4-11-4 4-24-4 4-16-2 4- 2-8 — 5-0 4-11-6 »> 1939 —20-0 —13-1 —21-3 —24-9 —28-7 —24-2 ord i telegrammen med utlandet: gentemot 1943 4-19-0 4-35-7 4-27-8 4-16-1 4- 9-3 4-28-1 • 1939 4-144-8 4-168-4 4-135-0 4-136-6 4-124-7 4-146-3

Jan.— juni

4- 8-3 4-34-8 4- 8-8 —69-2 4-12-2 4-62-5 4- 9-7 —22-2 4-22-3 4-141-9

De genom kungörelsen den 30 december 1941 (nr 987, se del III sid. 403) meddelade och sedermera till utgången av juni 1944 förlängda föreskrifterna angående vissa särskilda telefon- och telegramavgifter erhöllo genom kungörelse den 12 maj 1944 (nr 196) fortsatt giltighet tills vidare.

14. Krigsriskförsäkring. Transportförsäkring. Kaskoförsäkringen. Premietabell nr 9 för kasko ändrades fr. o. m. den 1 februari 1944 beträffande premiesatserna för svensk kustfart. Ändringen innebar sänkning till längst 0-025 procent för det mindre tonnaget och till lägst 0-05 procent för det större tonnaget. I avseende å lejdtrafiken genomfördes fr. o. m. tidpunkten för dess återupptagande efter avbrottet under viss del av vinterhalvåret 1943/44, genom beslut av krigsförsäkringsnämnden den 20 januari 1944, betydande nedsättningar i premierna. Vidare tillkommo nya premienoteringar på grund av trafikens utveckling. De ändrade och nya premiesatserna för lejdtrafiken voro bestämda sålunda: för resor Sverige— Portugal, Portugal—Sydamerika, Sverige—Sydamerikas ostkust, Västafrika —Sydamerikas ostkust, Västafrika—Sverige direkt 1 procent; Sverige—Nordamerikas ostkust och Mexikanska Golfen, Sverige—Sydamerikas ostkust via Lissabon, Västafrika—Sverige via Lissabon 1*5 procent (i fråga om tankfartyg på Golfen 2 procent); Ostafrika—Sverige direkt 2 procent, med tilllägg om resan ginge via Lissabon av 0*5 procent; Ostafrika—Sydamerikas ostkust 2-5 procent, Indien—Sverige direkt via Kap, Indien—Sydamerikas ostkust via Kap 3 procent. Specialnoteringen för upplagda fartyg sänktes i januari 1944 ytterligare för fartyg på ostkusten. Giltighetstiden för krigsutbrottsförsäkringar av kasko utsträcktes ytterligare ett år till den 1 juli 1945. Beträffande fartygens förseende med avmagnetiseringsanordningar beslöt nämnden i februari 1944, att för fartyg över 1 500 bruttoton, vilka icke före den 1 juli samma år voro försedda med permanenta sådana anordningar och som sysselsattes på vissa trader, skulle utgå särskild tilläggspremie. Undantag gjordes, förutom för nybyggnader, för sådana fartyg beträffande vilka beställningar av anläggningarna i tid blivit gjorda. Bestämmelserna angående krigsförsäkring av fiskefartyg ändrades i visst avseende i juni 1944. Under första halvåret 1944 förlorades genom krigsåtgärder 11 hos krigsförsäkringsnämnden försäkrade fartyg med ett sammanlagt försäkringsvärde av omkring 9*9 milj. kronor.

368 Premieintäkten utgjorde 29*6 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades 14 milj. kronor. Skadereserven uppgick vid halvårsskiftet till 45 milj. kronor. V'aruförsäkringen. Försäkringsvillkoren undergingo under halvåret en jämkning, som stod i samband med tillkomsten av lagen den 3 december 1943 (nr 808) angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning (se sid. 17). Krigsutvecklingen i sydöstra Europa föranledde krigsförsäkringsnämnden att med verkan fr. o. m. den 30 mars 1944 återkalla bemyndigandet för sjöförsäkringsbolagen att antaga krigsförsäkring av sändningar till eller från Ungern, Rumänien, Bulgarien. Jugoslavien, Grekland och Turkiet. Försäkringen av varor till eller från nämnda länder skulle i fortsättningen i stället bliva beroende på specialtariffering av nämnden (Tillägg nr 3 till premietariff nr 10 för krigsförsäkring av järnvägstransporter, Tillägg nr 3 till premietariff nr 2 för krigsförsäkring av flygtransporter och Tillägg nr 4 till premietariff nr 2 för krigsförsäkring av kombinerade transporter). Liksom kaskopremierna för lejdtrafiken undergingo varupremierna i denna trafik betydande ändringar. Genom ovannämnda beslut den 20 januari 1944 bestämdes sålunda premiesatserna för varor till samma procentsatser som genom samma beslut fastställts för kaskoförsäkring för resp. router. Vidare bestämdes, att för varor som skeppades England—Montevideo för vidarebefordran till Sverige skulle noteras en premie, som låg 1 procent under motsvarande engelska premie. Premien för frustrationsförsäkring bibehölls oförändrad vid 1 procent (i fråga om sändningarna England—Montevideo 2 procent). Den 1 februari 1944 beslöts, att krigs- och frustrationsförsäkring för svenskt exportgods till Eire, vilket dittills fått hos krigsförsäkringsnämnden försäkras endast såvitt angick delsträckan Sverige—Lissabon med lejdfartyg, skulle få tills vidare försäkras hos nämnden för skeppning ända till bestämmelseorten, därvid tilläggspremie skulle noteras för sändningar från Lissabon till Eire med fartyg under Eire-flagg till 2 procent, resp. med fartyg under annan flagg till 4 procent. I fråga om frustrationsförsäkringen bestämdes en premiesats av 2 procent för skeppning till bestämmelseorten; om frustrationsrisken skulle upphöra redan vid varans ankomst till Lissabon, utgjorde premien oförändrat 1 procent. Med sjöförsäkringsbolagen tecknades i februari 1944 nytt avtal angående bolagens ersättning för deras bestyr med krigsförsäkringen. Avtalet avsåg i första hand första halvåret 1944, men då uppsägning icke av någondera parten gjordes före den 1 juli, kom avtalet att gälla även för senare halvåret. Inkomsterna av premier för varuförsäkringen uppgingo under första halvåret 1944 till 16*5 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades, efter avdrag

369 för influtna försäljningsmedel e t c , netto 17 milj. kronor. Skadereserven vid halvårsskiftet uppgick till 56 milj. kronor. Annan krigsskadeförsäkring. Statens krigsskadenämnd, vilken har att handlägga frågor om värdering av krigsskada enligt lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning samt att avgöra ärenden angående sådan ersättning, började sitt arbete i december 1943. Nämnden har bedrivit sin värderande verksamhet i nära samarbete med de enskilda försäkringsbolagen. Intill den 1 juli 1944 hade nämnden utanordnat sammanlagt 496 406 kronor i krigsskadeersättning, härledande sig från 603 särskilda skadefall. Ersättningsbeloppet fördelade sig med 486 411 kronor på fastigheter, 1400 kronor på varor, 138 kronor på maskiner och 8 427 kronor på annan lösegendom. 436 skador härrörde från bombfällning. 9 skador från spärrballonger, 4 skador från störtande främmande flygplan, 135 skador från splitter från luftvärnseld, 17 skador från minexplosion och 2 skador från annan orsak. De ojämförligt största ersättningsbeloppen, tillhopa 401 720 kronor, sammanhängde med bombfällningen över Lund från brittiska flygplan den 18 november 1943. I Stockholms stad inträffade skador värderades till 58 172 kronor. De anförda siffrorna ange icke hela omfattningen av de skador, som inträffat före den 1 juli 1944. Åtskilliga dessförinnan inträffade skador ha nämligen först efteråt blivit föremål för reglering. Vidare bör uppmärksamI mas, att lagen om krigsskadeersättning utesluter viss egendom (framför allt statlig samt huvuddelen av annan allmän egendom) och därjämte innehåller bestämmelser om självrisk beträffande lös egendom. Den totala skadegörelsen i Lund har uppgivits representera ett värde av 525 å 550 000 kronor. Brittiska regeringen har förklarat sig beredd att till fullo ersätta de vid bombfällningen därstädes uppkomna skadorna. Olycksfallsförsäkring. Krigsförsäkringen på olycksfallsförsäkringsområdet upprätthölls efter samma grunder som förut. Antalet under första halvåret 1944 krigsförlista svenska fartyg, vilkas besättningar voro försäkrade enligt krigsförsäkringslagen, var 11 st. Vid dessa förlisningar omkommo 21 personer och skadades 48. Dessutom omkommo under halvåret 4 personer och skadades 40 genom krigsolycksfall, som ej hade samband med förlisning. Tilläggspremierna uppgingo för riksförsäkringsanstalten och krigsförsäkringspoolen tillsammans under första halvåret 1944 till i runt tal 3-4 milj. kronor.

-148786

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet. Statistisk överblick. Arbetsmarknaden under första halvåret 1944 kännetecknades av fortsatt god sysselsättning inom flertalet näringsgrenar. Läget inom byggnadsverksamheten, som vid årets ingång i vissa större städer — framför allt Stockholm — var något ogynnsammare än vid samma tid föregående år, förbättrades väsentligt och vid periodens utgång rådde t. o. m. brist på kvalificerade yrkesarbetare. Den försämring i arbetsmarknadssituationen i Västernorrlands län, som inträffade mot slutet av föregående halvår och som hade sin grund i driftsinskränkningar inom pappersmasseindustrien och minskade skogsavverkningar, accentuerades ytterligare och medförde att antalet hjälpsökande arbetslösa i landet i dess helhet var högre än föregående år. En sammanställning av de statistiska serier, som belysa arbetsmarknadens utveckling under första halvåret 1943 och 1944, ger följande resultat.

Månad

Januari Mars April Maj

Antal av arbetsAntal sysselsatta Antal ansökningar löshetsnämnderna inom industri, om arbete på 100 Arbetslösheten rapporterade byggnadsverksam- lediga platser vid inom fackförbunhet och handel den (% av medhjälpsökande arbetsförmedm. m. Indextal: lemsantalet) arbetslösa lingarna 1 000-tal sept. 1939 — 100 1943

90 90 90 91 93 94

90 91 91 90 91 93

137 133 114 109 99 93

164 157 139 121 103 96

8-6 7-5 6-4 6-1 4-4 4-4

8-5 8-0 7-2 5-4 3-7 3-2

10-0 9-6 8-6 7-2 6-2 5-3

15-8 17-5 17-3 15-7 11-8 8-8

Socialstyrelsens sysselsättningsstatistik för industri och angränsande verksamhetsområden utvisar, att sysselsättningen inom dessa områden var synnerligen jämn och höll sig på ungefär samma nivå som under första halvåret 1944. Antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser var emellertid genomgående högre än föregående år. Mot slutet av perioden var dock liksom under 1943 antalet arbetssökande lägre än antalet lediga platser.

371 Arbetslösheten inom fackförbunden, som i februari och mars något översteg fjolårssiffrorna, nedgick under andra kvartalet och nådde då den lägsta nivå, som överhuvudtaget konstaterats under de senaste årtiondena. Minskningen var särskilt framträdande för sko- och läderindustrien samt byggnadsfacken. Antalet hjälpsökande arbetslösa, som redan mot slutet av föregående år visat en mer än säsongmässig stegring, var under hela första halvåret 1944 betydligt större än under samma tid föregående år. Vid utgången av juni månad voro 8 790 hjälpsökande arbetslösa anmälda eller 3 537 fler än samma månad 1943. En närmare undersökning av de hjälpsökandes yrkestillhörighet den 30 juni 1944 ger vid handen, att 2 268 (25-8 %) tillhörde byggnadsfacken, 1789 (20*4%) skogsindustrierna (huvudsakligen sågverk och pappersmassefabriker) samt 1088 (12-4 %) jord- och stenindustrien. Av de hjälpsökande voro nära en tredjedel (32-9 %) hemmahörande i Västernorrlands län och omkring en femtedel (21-3 %) i storstäderna. Den därnäst största arbetslösheten förefanns i Göteborgs och Bohus län (utom Göteborgs stad), Norrbottens och Värmlands län i nu nämnd ordning. Av de hjälpsökande arbetslösa voro 4 219 eller nära hälften (48-0%) över 50 år. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Svårigheterna att anskaffa erforderlig arbetskraft till j o r d b r u k e t voro alltjämt stora. Till följd av det genom den ogynnsamma väderleken avsevärt försenade vårbruket uppstod ett stort behov av tillfällig arbetskraft. Även betskötseln krävde på grund av den utökade arealen en större arbetsstyrka än vanligt, och behovet måste delvis fyllas genom överflyttning av arbetskraft bl. a. från arbetslöshetsområdena i Norrland, hempermittering av värnpliktiga samt frivilliga arbetsinsatser från semesterfirare och skolungdom. På grund av det minskade avverkningsprogrammet 1943/44 var efterfrågan på arbetskraft till s k o g s b r u k e t betydligt mindre än föregående år. Behovet kunde i allmänhet tillgodoses inom landets södra och mellersta delar, medan brist på vana arbetare rådde inom de norra länen. Genom arbetsförmedlingarna placerades under första halvåret 1944 sammanlagt 38 914 man i skogsarbete mot 77 649 under förra hälften av 1943. Av dessa kommo 19 947 eller 51 procent från andra yrkesområden än skogsbruket. Antalet ovana skogsarbetare, som åtnjöto kontanta bidrag, sjönk under andra kvartalet 1944 till i medeltal blott 3 400. Motsvarande antal föregående år var 13 800; medräknas även tjänstepliktiga med sådant bidrag uppgick antalet till 27 600. Inom m a l m b r y t n i n g o c h m e t a l l i n d u s t r i hade inga större förändringar inträtt, och sysselsättningen var fortfarande mycket god, sär-

skilt vid gruvor och järnverk, även om en viss tillbakagång kunde förmärkas under andra kvartalet. För verkstadsindustrien tedde sig situationen snarast gynnsammare än föregående år, och en livlig efterfrågan på arbetskraft rådde särskilt i april och maj till följd av militärinkallelserna. Tillgången på specialarbetare understeg i allmänhet behovet. Även för k o n s u m t i o n s v a r u i n d u s t r i e r n a var sysselsättningen på det hela taget god. Livsmedelsindustrierna visade en stegrad efterfrågan på arbetskraft, och inom textil- och beklädnadsindustrien var under hela första halvåret bristen på kvinnlig personal ett framträdande drag. Även vid skofabrikerna var arbetstillgången relativt god, och arbetslösheten bland äldre manliga arbetare kunde väsentligt reduceras. Genom en under år 1943 träffad överenskommelse om normal arbetsvecka upphörde praktiskt taget korttidsarbetet inom nämnda industrigren. En fortsatt nedgång i sysselsättningen ägde däremot rum vid tändsticksfabrikerna, medan gruppen kemiskteknisk industri i sin helhet uppvisade en viss förbättring. För e x p o r t i n d u s t r i e r n a var läget fortfarande otillfredsställande, och permitteringar förekommo särskilt inom pappersmasseindustrien, där i januari månad, då sysselsättningsförhållandena voro ogynnsammast, omkring 30 procent av arbetarna voro permuterade. För sågverken ägde en .säsongmässig uppgång rum. Sysselsättningen synes dock trots den livliga byggnadsverksamheten ha varit något lägre än vid samma tid föregående år. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n nådde under första kvartalet 1944 icke upp till samma sysselsättningsnivå som 1943. Under andra kvartalet inträdde dock en allmän förbättring, och en viss brist på yrkesarbetare, framför allt murare, gjorde sig t. o. m. gällande. Arbetslösheten inom byggnadsfackföreningarna nedgick sålunda i juni till 6-5 procent mot 108 procent ett år tidigare. Som en följd av den livliga byggnadsverksamheten företedde byggnadsämnesindustrierna under andra kvartalet en kraftig uppgång i sysselsättningen, och tillgången på bl. a. tegelbruksarbetare svarade ej mot efterfrågan, varför vissa svårigheter uppstodo att tillräckligt snabbt verkställa beordrade leveranser. S j ö f a r t e n var liksom tidigare starkt begränsad till följd av handelsavspärrningen. Anlalet ansökningar på 100 lediga platser översteg med undantag för februari antalet för samma månader 1943. Anlalet påmönstringar och avmönstringar t. o. m. juni utgjorde 16 524 resp. 12 994 mot 16 270 och 13 639 föregående år. Även för h a m n- o c h s t u v e r i a r b e t a r n a var arbetstillgången synnerligen otillfredsställande, ehuru en viss säsongbetonad förbättring inträdde. Läget inom olika näringsgrenar under första halvåret 1944 belyses genom efterföljande sammanställning av uppgifter från socialstyrelsens sysselsättningsstatistik. I sammanställningen angivas indextal för antalet sysselsatta arbetare under februari och maj 1943 och 1944 med september 1939 som bas.

373 Februari

N ä r i n g s g r e n a r

Malmbrytning och metallindustri. . . Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk-teknisk industri Samtliga

industrigrupper

Byggnadsverksamhet Statliga verk och byggnadsarbeten Kommunala verk och byggnadsarbeten. Handel och varulager Samtliga

näringsgrenar

Maj

112 71 68 78 93 89 85 87

113 74 69 79 95 92 84 94

111 94 78 81 94 88 77 87

107 87 73 79 96 90 83 92

54 108 79 74

50 107 86 79

56 119 89 73

58 119 90 75

91 Arbetsmarknadsregleringen. Ehuru svårigheterna att tillgodose det totala behovet av arbetskraft under första halvåret 1944 voro mindre utpräglade än under de närmast föregående åren, måste dock fortfarande åtgärder vidtagas, som syftade till en ändamålsenlig fördelning av den tillgängliga arbetskraften. En av den offentliga arbetsförmedlingens viktigaste uppgifter var att söka åstadkomma en utjämning mellan å ena sidan orter och arbetsområden med brist på arbetskraft och å andra sidan orter och arbetsområden med överskott på dylik. Antalet genom arbetsförmedlingen tillsatta platser understeg antalet för motsvarande halvår 1943 med 7 700. Uppgiften att anskaffa arbetskraft till s k o g e n var under halvåret icke av samma svårighetsgrad som de föregående åren. Behovet av arbetskraft hade vid ingången av halvåret nedgått i sådan utsträckning, att Kungl. Maj:t den 21 januari 1944 kunde besluta, att kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878) om tjänsteplikt för m ä n födda år 1923 skulle upphöra med utgången av januari månad 1944. Ett icke obetydligt antal genom frivillig medverkan från andra yrkesområden överförda arbetare var dock sysselsatt med skogsarbete under halvåret. Till den ovana skogsarbetskraften utgingo de förmåner, för vilka redogörelse lämnats i tidigare halvårsöversikter. Antalet till arbetsmarknadskommissionen rapporterade ovana arbetare som åtnjöto bidrag var i slutet av varje månad följande: Arbetslösa och utlänningar Januari.. Februari. Mars April.. . . Maj Juni

15 761 16 282 11 720 5 813 2 088 2 149

Tjänstepliktiga 2 682

374 Den i föregående redogörelser omnämnda konsulentverksamheten för skogskockor fortsattes under halvåret. På framställning av riksförsäkringsanstalten medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 17 december 1943, att fem kvinnliga konsulenter fingo anställas, därav en under högst ett år, räknat fr. o. m. den 1 januari 1944, samt fyra under tiden 1 januari—30 juni 1944. Samtliga avlönades under arbetsmarknadsanslaget. Förnyade inventeringar av arbetskraft för brännvedsförsörjningen skedde med stöd av kungl. kungörelsen den 19 juli 1941 (nr 668). Fortfarande behövde endast större avverkare lämna uppgift varje månad, medan mindre avverkare hade att avlämna uppgift var tredje månad. Med större avverkare avsågos härvid sådana som under avverkningsåret 1943/44 ålagts en avverkning, motsvarande i södra Sverige 200 kbm eller däröver och i norra Sverige 500 kbm eller däröver. En omfattande propaganda bedrevs bland ungdomen för f r i v i l l i g a b e r e d s k a p s i n s a t s e r under 1944. Propagandan var upplagd efter de riktlinjer, för vilka redogörelse lämnats i översikten för första halvåret 1943. Man sökte sålunda intressera ungdomen över 15 år för frivillig luftbevakning och frivilliga arbetsinsatser samt de yngre grupperna för ungdomsberedskapens rikstävling och odlingsverksamheten. Genom länsarbetsnämndernas försorg spreds en affisch och en broschyr betitlad »Landet kallar». Vidare visades en ljudfilm med samma namn, vilken arbetsmarknadskommissionen låtit inspela genom Aktiebolaget svensk filmindustri och vari jordbruksarbete och luftbevakning behandlades. För att utröna skolungdomens möjligheter att utföra frivilliga beredskapsinsatser under ferierna företogs en inventering. Därvid användes en särskild blankett, som genom skolöverstyrelsens och arbetsmarknadskommissionens gemensamma föranstaltande tillställdes skolorna. Varje lärjunge som under året fyllt 15 år eller mera hade att på ett exemplar av blanketten angiva huruvida han (hon) under sommarlovet 1944 önskade ägna sig åt luftbevakning, jordbruksarbete, förvärvseller yrkesarbete eller annan sysselsättning. De ifyllda blanketterna tillställdes sedan vederbörande länsarbetsnämnd genom rektors eller föreståndares försorg. Den 12 maj 1944 utfärdade Kungl. Maj:t i särskilt cirkulär (nr 191) bestämmelser angående beredande av ledighet för år 1944 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m. Då knapphet alltjämt rådde på vissa kunniga specialarbetare inom v e r k s t a d s i n d u s t r i e n , fortsattes under halvåret de av kommissionen i maj 1940 igångsatta beredskapskurserna för omskolning och utbildning av tempoarbetare för nämnda industri. I juni 1944 pågingo inalles 51 kurser för mekaniker, finmekaniker, verktygsskötare, smeder, biiservicemekaniker. gassvetsare, bågsvetsare och lindare. Under halvåret voro dessutom anord-

nade beredskapskurser för utbildning av kvinnlig industriell reservarbetskraft. Antalet dylika kurser uppgick vid juni månads utgång till 4. Inom arbetsmarknadskommissionens kansli inrättades fr. o. m. den 1 januari 1944 en sektion för handläggning av ärenden rörande u n g d o m s f ö r m e d l i n g och y r k e s v ä g l e d n i n g . Under halvåret beslöts en successiv utbyggnad av ungdomsförmedlingsoch yrkesvägledningsorganisationen. Avsikten var att intensifiera verksamheten och vidga ramen för densamma till att omfatta även landsbygdsdistrikt och andra orter än de större städerna. Vid de mindre avdelningskontoren biträdde lärare eller andra lämpliga personer såsom deltidsanställda i yrkesvägledningsarbetet och fungerade på olika sätt som arbetsförmedlingens »kontaktmän» på resp. orter. Större avdelningskontor fick en fast anställd tjänsteman, men denne hade i ett flertal fall att även bedriva verksamhet inom kringliggande distrikt. Den 30 juni 1944 utfärdades lag om arbetslöshetsnämnd (nr 475) och kungörelse med tillämpningsföreskrifter till denna lag (nr 476). Genom lagen, som skulle träda i kraft den 1 juli 1944, infördes nya bestämmelser angående de kommunala organen för statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet. Benämningen på sådant kommunalt hjälporgan ändrades från arbetslöshetskommitté till arbetslöshetsnämnd. Bestämmelserna om arbetslöshetsnämnds arbetsuppgifter och sammansättning m. m. skilde sig i vissa punkter från motsvarande bestämmelser i de delar av kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet, vilka upphävdes genom den nya lagen. Enligt lagen om arbetslöshetsnämnd äger Kungl. Maj:t förordna om tillsättande av arbetslöshetsnämnd i en kommun, när arbetslösheten motiverar detta men kommunen underlåtit att på eget initiativ genom inrättande av arbetslöshetsnämnd möjliggöra effektiva åtgärder för lindrande av arbetslösheten. I övergångsbestämmelserna till tillämpningskungörelsen stadgades, att de dittills inrättade särskilda arbetslöshetskommittéerna skulle vara arbetslöshetsnämnder. Detsamma gällde de drätselkammare och kommunalnämnder, vilka enligt tidigare fattade kommunala beslut dittills tjänstgjort såsom arbetslöshetskommittéer. Arbetsmarknadskommissionen beviljade under halvåret statsbidrag till ett antal statliga och statskommunala beredskapsarbeten. Omkring 330 arbetslösa tillhörande tekniska och merkantila yrken sysselsattes vid arkivarbeten, varjämte ett 80-tal musiker erhöllo s. k. musikerhjälp. Hjälpverksamhet i nu nämnda form bedrevs dessutom under halvåret för ett betydande antal flyktingar av olika nationalitet. Statsbidrag beviljades i februari till två snickerikurser i Njurunda kom-

mun och i juni till två hemstickningskurser i Göteborgs och Bohus län, anordnade av Föreningen Bohus stickning för kvinnor ur stenhuggarfamiljer. Tillstånd till bedrivande av dagunderstöds- och hyreshjälpsverksamhet lämnades i viss omfattning. Med hänsyn till den ökning i levnadskostnaderna, som ägt rum sedan de fr. o. m. den 1 april 1942 gällande understödsbeloppen för dagunderstöd och hyreshjälp fastställdes, och för att ernå en bättre avvägning mellan dagunderstöd och fattigvård bemyndigade Kungl. Maj:t kommissionen att fr. o. m. den 10 mars 1944 fastställa ändrade något förhöjda maximibelopp, vilket ock av kommissionen verkställdes. Arbetet med r e g i s t r e r i n g e n av o l i k a k a t e g o r i e r arb e t a r e i avsikt att underlätta hempermittering från resp. förhindra inkallelse till beredskapstjänstgöring fortsattes, Hempermittering verkställdes på grund av de upplagda registren. Därutöver avgav kommissionen yttranden över ett stort antal enskilda framställningar om hempermittering från eller anstånd med beredskapstjänstgöring. Arbetet med k r i g s i n d u s t r i e n s fortgick som förut.

mobiliserings planering

Beträffande v ä r n p l i k t s l å n e v e r k s a m h e t e n 1943/44 må följande siffror anföras: Under tiden 1/6 1943— 30 / 6 1944 inkomna låneansökningar helt eller delvis bifallna ansökningar Sedan verksamhetens början 1 / 1S 1940 intill 3 0 /, 1944 inkomna låneansökningar därav helt eller delvis bifallna

under budgetåret

Antal lån

Lånebelopp kronor

960 316

1 595 649 » 280 856

22 991 8 504

35 355 480 *6 299 786

Anslagsfrågor beträffande arbetsmarknadens reglering m. m. För arbetsmarknadskommissionens verksamhet under budgetåret 1943/44 med avseende å åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. stodo jämlikt tidigare riksdagsbeslut till kommissionens förfogande dels under anslaget för dylika åtgärder för budgetåret anvisat belopp av 13 milj. kronor samt reservation från föregående budgetår, 8-97 milj. kronor, dels under anslaget till kostnader för överflyttning av arbetskraft å förskottsstaten för försvarsväsendet anvisat belopp av 50 milj. kronor. Som i redogörelsen för senare halvåret 1943 framhållits hade under hösten detta år en tendens till avmattning inträtt i den tidigare starka efterfrågan på arbetskraft. Denna tendens hade under vintermånaderna ytterligare markerats och inom vissa områden antagit karaktären av arbetslöshet, som icke kunde betraktas som enbart säsongbetonad. Framför allt gällde detta Västernorrlands län men även Värmlands samt Göteborgs och Bohus län. I främsta Bifallet lånebelopp.

rummet som följd av de offentliga arbeten, vilka funnos böra igångsättas inom de av arbetslöshet särskilt hemsökta områdena, måste de tillgängliga medlen för arbetsmarknadsreglerande åtgärder anlitas i en omfattning som syntes nödvändiggöra en förstärkning av ifrågavarande anslag. På Kungl. Maj:ts hemställan i proposition nr 163 beslöt därför 1944 års riksdag att å tilläggsstat för budgetåret 1943/44 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. anvisa ett ytterligare anslag av 20 milj. kronor. Vidare beslöt riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 80, att med hänsyn till den synbarligen tilltagande arbetslösheten till vägbyggnadsarbeten i vägoch vattenbyggnadsstyrelsens regi å tilläggsstat för budgetåret 194344 anvisa ett anslag av 15 milj. kronor. Härvid framhöll riksdagen, att arbete företrädesvis borde beredas den personal inom vägväsendet, som på grund av minskning i vägbyggnadsarbetena under krisåren måst permitteras eller avskedas. Av det förutnämnda förskottsanslaget å 50 milj. kronor till kostnader för överflyttning av arbetskraft beräknades under budgetåret 1943/44 blott komina att förbrukas 22-6 milj. kronor, största delen såsom förflyttningsbidrag och familjetillägg m. m. till arbetare, som överflyttats till skogsarbete, samt för bestridande av kostnader i samband med uttagning med tjänsteplikt av värnpliktiga. Anslag för täckning av sålunda förskottsvis utbetalade 22*6 milj. kronor anvisades av riksdagen i enlighet med proposition nr 275. Anslagsäskanden för arbetsmarknadsregleringen under budgetåret 1944/45 förelades av Kungl. Maj:t 1944 års riksdag i proposition nr 273. Under hänvisning till arbetsmarknadskommissionens i skrivelse den 17 februari 1944 framlagda redogörelse och förslag framhöll socialministern här särskilt sannolikheten av under budgetåret 1944/45 fortsatt och möjligen ökad arbetslöshet inom Västernorrlands län och möjligheten av sysselsättningssvårigheter jämväl i andra län med mera betydande cellulosaindustrier. Över huvud syntes det enligt statsrådets mening vara anledning att utgå från ett något ökat behov av arbetslöshetshjälp vid bedömande av hithörande anslagsbehov för budgetåret 1944/45 jämfört med föregående budgetår. I propositionen äskades anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering under 1944/45 å 68 milj. kronor samt anslag till avlöningar och omkostnader för arbetsmarknadskommissionen jämte länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna å 11'5 milj. kronor, vilka anslag av riksdagen beviljades. Beträffande kostnaderna för att tillgodose arbetsmarknadens bristområden med arbetskraft begärde Kungl. Maj:t intet särskilt anslag för budgetåret 1944/45. Medel för sådant ändamål upptogos i stället å den allmänna beredskapsstat, varom förslag framlades i proposition nr 281. Kollektivavtalen. Såsom redan i föregående redogörelse omnämnts, träffade Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i slutet av januari månad 1944

378 överenskommelse om nytt ramavtal angående rörligt lönetillägg (s. k. indexavtal) . I enlighet med detta avtal, som godtogs vid så gott som samtliga kollektivavtalsuppgörelser under perioden, utgick rörligt tillägg i de flesta fall liksom under år 1943 med 20*7 procent på 1938 års genomsnittsförtjänst. I föregående redogörelse nämndes, att vissa den 1 oktober 1943 utlöpande kollektivavtal inom skogsbruket, särskilt i Norrland, ännu vid årsskiftet icke förnyats samt att samma förhållande rådde beträffande åtskilliga av de riksavtal, som löpte per kalenderår. Uppgörelse rörande nu åsyftade avtal kom i allmänhet till stånd i början av det nya året. I vissa fall drogo förhandlingarna emellertid ut på tiden, så att överenskommelse ernåddes först i april eller maj 1944. Av de riksavtal, som utlöpte efter årsskiftet, blevo de flesta förnyade före periodens utgång. De träffade avtalsuppgörelserna inneburo i regel en prolongation av tidigare gällande avtal med allenast smärre ändringar eller tillägg. E n viss tendens till höjning av lönenivån framträdde dock i åtskilliga fall. Bland viktigare avtalsuppgörelser under perioden må följande omnämnas. Förhandlingar rörande nytt avtal för sockerbruksindustrien fördes under april månad inför en av Kungl. Maj:t förordnad medlingskommission. Förhandlingarna strandade emellertid, och strejk utbröt den 4 maj. Efter förnyat ingripande av medlingskommissionen träffades den 13 juni uppgörelse i konflikten, varvid nytt avtal upprättades att gälla till den 1 februari 1946. Det nya avtalet medförde bl. a. en löneförbättring av 8 öre i timmen för manliga arbetare och 6 öre i timmen för kvinnliga arbetare, varav 5 resp. 4 öre skulle utgå i form ackordskompensation. Parterna enades därjämte om att under avtalstiden upptaga förhandlingar om införande av ackordsarbete i större utsträckning än tidigare. Efter medling genom en särskild kommission slöts i januari nytt riksavtal för textilindustrien. Genom detta avtal höjdes tarifflönerna med 3 öre för såväl manliga som kvinnliga arbetare, varjämte den till vuxna arbetare utgående ackordskompensationen höjdes med 2 öre. Under redogörelseperioden upprättades för första gången riksavtal för de till Svenska arbetsgivareföreningen anslutna sadelmakeri- och tapetserareverkstäderna ävensom för vissa kemisk-tekniska fabriker, anslutna till samma organisation. Inom byggnadsindustrien träffades i slutet av februari överenskommelse om prolongation till den 1 april 1945 av de tidigare gällande avtalen för murare, träarbetare och grovarbetare. Uppgörelsen innebar bl. a., att rörligt tillägg, som sedan 1941 utgått efter en lägre procentsats än den i det allmänna indexavtalet angivna, i fortsättningen skulle utgå enligt nämnda avtal. Denna ändring medförde en ökning av timlönerna med 7 öre för Stockholm och 5—6 öre för flertalet övriga ortsgrupper. I maj upprättades nya avtal för målarfacket, likaledes gällande till den 1 april 1945 och innebä-

379 rande en löneförhöjning av omkring 3 procent för Stockholm och 1 lj2—2 procent för övriga orter. De mellan försvarets centrala förvaltningsmyndigheter och försvarsverkens civila personals förbund upprättade s. k. specialavtalen hade av arbetarparten uppsagts att utlöpa den 31 december 1943. Förhandlingar om nya specialavtal upptogos redan före årsskiftet. Dessa förhandlingar strandade emellertid, och i slutet av januari 1944 tillsattes en särskild kommission att medla i tvisten. Nya förhandlingar fördes sedan vid upprepade tillfällen, utan att uppgörelse kunde träffas. I slutet av mars utfärdade personalförbundet varsel om partiell arbetsnedläggelse fr. o. m. den 5 april. Efter ingripande av medlingskommissionen uppsköts emellertid den bebådade stridsåtgärden. I början av maj löstes tvisten omsider och nya specialavtal upprättades att gälla till den 1 april 1945. Sedan väghållningen i landet fr. o. m. årsskiftet övertagits av staten, träffades i början av april efter upprepade förhandlingar och sedan strejkvarsel utfärdats ett riksavtal för vägunderhållsarbeten att gälla till utgången av år 1945. Den 8 januari 1944 utbröt inom åkerifacket i Göteborg en strejk, som berörde ett 50-tal åkerifirmor samt omkring 500 lastbilschaufförer, kuskar och lastkarlar. Denna konflikt pågick under hela vintern och våren samt löstes först i slutet av maj efter upprepade förhandlingar inför en särskild kommission. Inom hotell- och restaurangfacket inträffade vid nyåret avtalslöst förhållande. Upprepade förhandlingar om nya avtal fördes därefter inför en redan i december månad tillsatt kommission, men någon uppgörelse kunde icke vinnas. I slutet av mars utfärdade Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund successivt varsel om strejk och blockad beträffande arbete i festvåningarna vid flertalet restauranger i Malmö, Göteborg, Stockholm m. fl. städer, och dessa stridsåtgärder gingo sedermera i verkställighet. Konflikten vann sin lösning den 29 april, då stridsåtgärderna hävdes och nya avtal upprättades att gälla till den 1 januari 1946. Vid utgången av första halvåret 1944 pågingo avtalsförhandlingar bl. a. för gat- och kantstens- samt stor- och finstensindustrierna, för de till Svenska arbetsgivareföreningen anslutna företagen inom de grafiska facken (civiltryckerier, litografiska anstalter, bokbinderier m. m.) samt för vissa personalgrupper vid telegrafverket och vid statens järnvägar. Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare. Under den regleringsperiod, omfattande tiden fr. o. m. andra kvartalet 1943 t. o. m. första kvartalet 1944, som 1943 års riksdagsbeslut angående kristillägg till statliga befattningshavare och pensionärer m. fl. avsåg (se del IV sid. 452), hade levnadskostnaderna hållit sig praktiskt taget oförändrade. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex (1935 års serie) hade stigit med endast

380 en enhet, nämligen från 153, som uppnåtts den 1 oktober 1942, till 154 den 1 januari 1944. Kristilläggen hade till följd härav utgått oförändrade efter 16 procent. Under februari 1944 höllos överläggningar om kristilläggens utformning för nästa regleringsperiod med representanter för personalorganisationerna. Vid förhandlingarna framställdes från tjänstemännens sida önskemål, att kristilläggen måtte liksom för löpande regleringsperiod bestämmas i viss anslutning till det mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen träffade ramavtalet. Särskilt påyrkades, att de på den allmänna arbetsmarknaden godtagna bestämmelserna om oförändrade tillägg även vid en relativt betydande nedgång i levnadskostnaderna måtte tillförsäkras även de statsanställda. Proposition i ärendet framlades av Kungl. Maj:t till 1944 års riksdag, nr 180. 1 finansministerns i propositionen intagna yttrande anfördes, alt vid kristilläggens reglering för nästa period intresset i främsta rummet knöte sig till de bestämmelser, som skulle gälla vid en nedgång av levnadskostnaderna. För fall av oförändrade eller stegrade levnadskostnader utgick finansministern liksom personalrepresentanterna ifrån att gällande regler skulle oförändrade tillämpas. Ett ytterligare tillägg av 5 procent borde sålunda utgå, om index stege till eller över 160 (eventuellt 249 i 1914 års serie), och vid en nedgång av index till 152 (eventuellt 237 i 1914 års serie) borde detta tilllägg bortfalla. För den händelse levnadskostnaderna skulle nedgå under talet 152 accepterade finansministern emellertid personalrepresentanternas yrkande om en begränsning av kristilläggens automatiska rörlighet nedåt. Vid en nedgång av index under 152 hade kristillägget tidigare förutsatts skola utgå med 16 procent intill det kvartalsskifte, då indextalet 148 nåddes, och därefter med 14 procent intill det kvartalsskifte, då talet 144 nåddes, samt med 12 procent intill det kvartalsskifte, då talet 136 nåddes. För att vinna en närmare anknytning till det nya ramavtalet på den allmänna arbetsmarknaden föreslogs i propositionen att 16 procents-tillägget skulle, trots att förutsättningarna för en sänkning till 14 eller 12 procent inträtt, kvarstå oförändrat, tills index sjunkit till talet 140. För att full indexmässig överensstämmelse med förhållandena på den allmänna arbetsmarknaden skulle vinnas, borde en nedgång av index i 1914 års serie till 220, om denna inträdde innan talet 140 nåddes i 1935 års serie, medföra samma konsekvenser som föl-utsatts knutna till sistnämnda förändring, dock med iakttagande av att den eventuella ändringen av kristilläggen skulle äga rum först fr. o. m. andra månaden efter det kvartalsskifte, då indextalet 220 noterats. Biksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag samt bemyndigande Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet. Då levnadskostnads index enligt 1935 års serie förblev orubbad vid siffran 154 såväl den 1 april som den 1 juli 1944, skedde ingen ändring i kristilläggsprocenten för andra och tredje kvartalen detta år.

381 Socialförsäkrings- och understödsfrågor. Storleken av den dyrtidskompensation. som för budgetåret 1943/44 skulle tillkomma dem. vilka åtnjöto folkpension, invalidunderstöd, barnbidrag eller blindhetsersättning, hade bestämts med utgångspunkt från socialstyrelsens per den 1 januari 1943 beräknade levnadskostnadsindex med 1935 såsom basår. Indextalet för nämnda tidpunkt uppgick till 153, vilket innebar, att levnadskostnaderna från tiden närmast före krigsutbrottet stigit med 41 2jz procent. Vid en levnadskostnadsstegring av denna höjd ansågos fem extra månadsutbetalningar under budgetåret vara motiverade. Enligt indexberäkningarna per den 1 oktober 1943 kvarstod indcxtalet vid 153. Då detta indextal uppnåtts redan den 1 oktober 1942, kunde levnadskostnaderna anses ha varit ungefär oförändrade under elt helt års tid. För den 1 januari 1944 hade ifrågavarande index stigit med blott en enhet eller till 154. På grund av det sålunda praktiskt taget oförändrade levnadskostnadsläget fann Kungl. Maj:t storleken av dyrtidskompensationen böra förbli densamma under budgetåret 1944/45 som under budgetåret 1943/44. Beträffande systemet för bestämmande av dyrtidstilläggen kunde icke några omständigheter anses ha tillkommit av beskaffenhet att böra rubba statsmakternas föregående vår fattade beslut. I proposition till 1944 års riksdag, nr 4. föreslog Kungl. Maj:t därför, att dyrtidstilläggen å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag skulle under budgetåret 1944/45 oförändrat utgå med tre procentuella och två fixa tillägg och å blindhetsersättningarna med fem extra månadsutbetalningar. Jämväl kommunernas och landstingens bidrag föreslogos skola förbli oförändrade. Riksdagen biföll propositionen. Författningar i ämnet utfärdades den 19 maj 1944 (nr 232—235). Anslag för ifrågavarande ändamål beviljades till belopp av sammanlagt 66*37 milj. kronor. Till kristillägg till sjukkassor anvisade riksdagen för budgetåret 1944/45 ett anslag av 2-2 milj. kronor. Kristilläggen skulle utgå efter samma grunder som under budgetåret 1943/44. Möjlighet för fiskare att med bidrag av statsmedel försäkra sig för olycksfall hade införts genom kungörelse den 2 oktober 1908 (nr 100) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. Denna kungörelse hade sedermera ersatts av ny förordning i ämnet den 11 juni 1918 (nr 375). Efter ändringar den 27 mars 1942, vilka trädde i kraft den 1 juli s. å., kunde försäkring för olycksfall i arbete efter försäkringstagarens fria val tagas i någondera av sju klasser med årlig arbetsförtjänst av i den lägsta klassen 600, i den högsta 2 400 kronor (se del III sid. 408). Om olycksfallet förorsakats av krigsåtgärd, skulle jämlikt kungörelse den 27 oktober 1939 (nr 755), sedermera ersatt av kungörelse den 30 april 1942 (nr 218), till hithörande livränta av statsmedel utgivas ett tillägg motsvarande 50 procent av ersättningen. Som omförmälts i föregående redogörelser (del III sid. 191 och del IV sid. 451) hade bestämts (senast genom förordning

382 den 30 juni 1943, nr 449), att dyrtidstillägg å livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen i anledning av olycksfall som inträffat före den 1 januari 1941 skulle utgå med 20 procent av livräntans belopp under förutsättning att arbetsförmågan var nedsatt med minst tre tiondelar, dock icke å livränta, som grundades å frivillig försäkring. Sistnämnda inskränkning anfördes som skäl för att dyrtidstillägg ej medgavs i fråga om den särskilda fiskareförsäkringen, eftersom denna var av frivillig natur. I motioner vid 1944 års riksdag framfördes förslag, att dyrtidstillägg trots detta skulle tillerkännas livräntelagare enligt 1908 och 1918 års författningar angående fiskareförsäkring. Förslaget bifölls av riksdagen efter tillstyrkande av andra lagutskottet (uti. nr 32). Utskottet framhöll härvid, att de särskilda förhållanden varunder fiskarebefolkningen i allmänhet levde och utövade sin näring motiverade något liberalare principer i fråga om statsbidrag vid fiskareförsäkringen än vid annan olycksfallsförsäkring. Förordning i ämnet utfärdades den 19 maj 1944 (nr 237) att tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1944 t. o. m. den 31 december 1945. På liknande sätt som stadgats beträffande livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen skulle enbgt nämnda förordning dyrtidstillägg utgå med 20 procent av livräntans belopp — inberäknat 50-procentstillägget i händelse olycksfallet förorsakats av krigsåtgärd — beträffande livränta som åtnjötes i anledning av olycksfall i arbete, vilket inträffat före den 1 juli 1942, så framt den skadades arbetsförmåga nedsatts med minst tre tiondelar.

16. Byggnads- och bosfadsväsendet. Bostadsförsörjningen. Byggnadsverksamheten under första halvåret 1944 fortgick i stegrad takt, trots de restriktioner som pålagts densamma genom den skärpta byggnadskontrollen. Socialstyrelsens statistik över beviljade byggnadsföretag i tätorter utvisar för denna period ett antal bostadslägenheter i dylika företag av 21 529 mot 16 765 i företag som beviljats under motsvarande tid 1943. 13 445 bostadslägenheter uppgåvos den 1 juli 1944 vara under byggnad i de 13 största städerna mot 11 555 ett år tidigare. Tillskottet av färdiga bostadslägenheter i tätorterna uppgick under första halvåret 1944 till 11 396 mot 8 477 under första halvåret 1943. Bostadsbyggandet kunde härmed i stort sett sägas ha uppnått minst samma nivå som under förkrigsåren, med undantag för rekordåret 1939. Beträffande hela året 1944 angavs i statsverkspropositionen ett tillskott av 33 500 lägenheter som sannolikt, medan tillskottet för år 1943 beräknats till 32 500, alltså en mindre ökning; för år 1945 kalkylerades med en nyproduktion av bostadslägenheter av c:a 30 000. De angivna siffrorna lågo till grund för uppskattningen av det för budgetåren 1943/44 och 1944/45 erforderliga statliga stödet åt byggnadsverksamheten i form av lån och bidrag. Med en produktion av denna omfattning beräknades väl den förefintliga bostadsbristen icke kunna på avgörande sätt minskas, men en skärpning av densamma antogs därigenom skola kunna förhindras. Vid avgivandet under hösten 1943 av förslag rörande de ytterligare erforderliga statliga stödåtgärderna hade statens byggnadslånebyrå utgått ifrån att någon väsentlig ändring icke skulle äga rum i fråga om tillgången på arbetskraft och byggnadsmaterial. Det av byrån uppgjorda bostadsbyggliadsprogrammet krävde redan för återstoden av budgetåret 1943/44 betydande nya anslag, och även för budgetåret 1944/45 räknades med höjda anslag i jämförelse med dem som upptagits i föregående års riksstat. Avsevärda nya anslag begärdes jämväl av egnahemsstyrelsen för åtgärder under budgetåret 1944/45 till främjande av bostadsbyggandet på landsbygden. De båda myndigheternas förslag, vilka icke förutsatte några ändringar av större betydelse i gällande bestämmelser i fråga om villkoren och formerna för stödverksamheten, upptogos av Kungl. Maj:t i huvudsak oförändrade, vad angick återstoden av budgetåret 1943/44 i proposition n r 2 och vad angick

384 budgetåret 1944/45 i 1944 års statsverksproposition. Vad särskilt beträffar bostadsbyggandet på landsbygden framhöll föredragande statsrådet, att denna med hänsyn till den låga standard, som merendels karakteriserade bostäderna därstädes, syntes vara en socialt så betydelsefull angelägenhet, att den trots rådande statsfinansiella svårigheter borde komma i åtnjutande av ett betydande stöd från statens sida. De nödvändiga gränserna för verksamhetens omfattning borde emellertid härvid få angivas av Kungl. Maj:t efter det aktuella lägets möjligheter i enlighet med den princip, som godtagits av 1943 års riksdag vid medelsanvisningen för löpande budgetår. Till anslagsanvisningar hade därvid knutits förbehållet, att endast 3 av anvisade 10 milj. kronor finge disponeras av egnahemsstyrelsen enligt vanliga regler, medan byggnadsarbetena för återstående 7 milj. kronor icke skulle få igångsättas utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj.'t. Enligt riksdagens beslut anvisades dels på tilläggsstat för budgetåret 194344. dels på riksstaten för budgetåret 1944/45 följande anslag: „ , .,., . , pa driftbudgeten: till hyresrabatter för mindre bemedlade barnrika familjer » bidrag Lill främjande av bostadsbyggande på landsbygden. . » inrättande av pensionärshem på kapitalbudgeten: till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet * tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet » lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer » lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden » lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder. . . » lån till bostadsförbättringsverksamhet

1943/44 milj. kr. •'

1944/45 mill. kr. J

7 !•"> 6

3d 2

80 42

10 —

30 2-7 0*5 2-7

Regleringen av byggnadsverksamheten. Lagstiftningen angående tillståndstvång för byggnadsarbete förblev oförändrad under första halvåret 1944 och likaså i allt väsentligt reglerna och anvisningarna för dess tillämpning. Genom lag den 17 mars 1944 (nr 94) förlängdes tillståndslagens giltighet t. o. m. den 30 juni 1945. Samma synpunkter, som i slutet av år 1943 gjorde sig gällande i fråga om beviljandet av byggnadstillstånd (se sid. 189), lågo i allmänhet till grund för hithörande ärendens bedömning och avgörande även under de första månaderna av år 1944, sålunda att materialknappheten snarare än knappheten på arbetskraft merendels var den utslagsgivande faktorn. Längre fram på våren inträdde, som vanligt denna tid på året, en åtstramning på arbetsmarknaden med fullständigare utnyttjande av arbetskraften, vilket medförde att ur arbetsmarknadssynpunkt snävare principer följdes vid tillståndsprövningen. Hyresregleringen.1 Den genom lagarna den 19 juni 1942 (nr 429 och 430) tillskapade hyresregleringen fullföljdes under tiden fr. o. m. den 1 juli 1943 t. o. m. den 30 1

Framställningen avser hela perioden juli 1943—juli 1944.

385 juni 1944 efter samma linjer som förut. Genom lagar den 31 mars 1944 (nr 120 och 121) förlängdes hyresregleringens giltighet t. o. m. den 30 september 1945. Under tiden 1 juli 1943—30 juni 1944 förordnade Kungl. Maj:t om hyresregleringslagens tillämpning inom ytterligare ett femtiotal orter i landet. Genom beslut dels den 7 juli 1942 och dels den 22 mars 1943 hade statens hyresråd bestämt, att någon generell hyreshöjning utöver den i hyresregleringslagen omförmälda grundhyran icke skulle förekomma under perioderna 1 oktober 1942—31 mars 1943 samt 1 april 1943—30 september 1944. Det sistnämnda beslutet överklagades av Sveriges fastighetsägareförbund, men den 1 oktober 1943 resolverade Kungl. Maj:t, att besvären icke skulle föranleda någon åtgärd. Den 24 mars 1944 beslöt hyresrådet att icke heller lämna något generellt medgivande till hyreshöjning för den efterföljande tiden fram t. o. m. den 30 september 1945. Hyresrådet motiverade detta sitt beslut sålunda: Med hänsyn bl. a. till den skärpta prisregleringen saknades skäl antaga, att de ekonomiska förutsättningarna för fastighetsförvaltning i någon avsevärd mån förändrats sedan år 1942. Frågan om medgivande för nästa hyresår till generell hyreshöjning bleve således att bedöma på samma skäl som legat till grund för motsvarande tidigare beslut, bl. a. den förändring i principerna för den allmänna ekonomiska politiken, som skett efter hyresregleringens införande. Hyresrådet hänvisade ock till det förhållandet, att Kungl. Maj:t beslutat icke medgiva generell hyreshöjning för hyresåret 1 oktober 1943—30 september 1944. Mot hyresrådets beslut den 24 mars 1944 reserverade sig fastighetsägarnas två representanter i rådet. Genom kungörelse den 3 december 1943 (nr 831) om s k y l d i g h e t a t t a n m ä l a h y r e s l e d i g h e t m. m. skapades möjlighet för Kungl. Maj:t att beträffande viss oit, där hyresregleringslagen gällde, föreskriva, att anmälningar om uppkommen hyresledighet skulle göras enligt kungörelsens bestämmelser. Syftet med bestämmelserna om anmälningsskyldighet var i första hand att på de orter, där kommunal bostadsförmedling funnes inrättad, giva denna ett fullständigare material att arbeta med. Förmedlingen bleve därigenom icke hänvisad endast till de anmälningar om lediga lägenheter, som hyresvärdarna självmant gjorde, utan finge författningsenligt in det uppgiftsmaterial, som gåve upplysning om var lediga lägenheter funnes eller kunde beräknas bliva tillgängliga under den närmaste tiden. Sådan anmälningsskyldighet kunde emellertid även införas i ort, där kommunal bostadsförmedling icke funnes, under förutsättning att anmälningsmaterialet på annat sätt kunde komma till motsvarande nytta. — Till den 1 juli 1944 gavs förordnande om kungörelsens tillämpning för fem städer. Beträffande möblerade rum hade genom den ändring av hyresreglerings lagen som vidtagits den 26 mars 1943 medgivits rätt för hyresnämnd att på eget initiativ ingripa i hyresreglerande syfte samt beretts hyresgäst i sådant rum samma uppsägningsskydd som annan hyresgäst. Även efter denna lagändring hade emellertid hyresnämndernas befattning med hyresförhållan25—118786

386 dena för möblerade rum varit mycket begränsad. Förklaringen härtill låg uppenbarligen dels i en begriplig obenägenhet hos hyresgästerna att för hävdande av sin rätt gå bröstgänges fram gentemot sina värdar, dels ock i hyresnämndernas bristande kännedom om läget på ifrågavarande del av hyresmarknaden. För att härutinnan åstadkomma en förbättring utfärdades den 14 april 1944 kungörelse (nr 144) om s k y l d i g h e t a t t l ä m n a u p p g i f t a n g å e n d e u t h y r n i n g a v m ö b l e r a d b o s t a d . Däri stadgades, att inom ort, där lagen om hyresreglering gällde och för vilken Kungl. Maj.t föreskrivit att kungörelsen skulle tillämpas, det skulle åligga envar som uthyrde möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad, att i den utsträckning, å den tid och i den ordning hyresrådet föreskreve lämna uppgift därom till hyresnämnden. Nu ifrågavarande uppgiftsskyldighet avsåg att tillgodose huvudsakligen två ändamål. Det viktigaste var att hyresnämnderna därigenom kunde erhålla underlag för ett eget ingripande beträffande hyressättningen av de möblerade rummen. Därjämte kunde hyresnämndenia få ett statistiskt jämförelsematerial av värde för handläggningen av ärenden rörande hyressättningen för dylika rum. — Till den 1 juli 1944 hade förordnande om denna kungörelses tillämpning ännu icke givits för någon ort. Hyresrådets verksamhet dominerades även under nu ifrågavarande period av besvärsmålen. Antalet under tiden juli 1943—juni 1944 inkomna sådana mål var betydande, nämligen ej mindre än 2 973 st. Då antalet avgjorda och återkallade besvär under motsvarande tid tillsammans uppgick till 3 251 st., minskades hyresrådets arbetsbalans från föregående år men var alltjämt den 1 juli 1944 ganska stort, nämligen 1 057 icke avgjorda besvärsmål. De i redogörelsen för första halvåret 1943 omförmälda instruktionskonferenserna för hyresnämndernas representanter fortsattes, varvid konferenser höllos i Växjö, Luleå, Umeå och Gävle. Inom hyresrådets kansli pågingo också arbeten med utarbetande av anvisningar över hyresregleringslagstiftningens tillämpning, avsedda att i form av en handbok för hyresnämnderna utgivas av hyresrådet.

17. Sjukvård och läkemedelsanskaffning. Medicinalstyrelsens materielnämnds verksamhet fortgick jämväl under första halvåret 1944 efter de riktlinjer, som angivits i Kungl. Maj:ts brev den 17 januari 1941. Den varje halvår regelbundet återkommande inventeringen av landets förråd av läkemedel ägde rum i april 1944. Inventeringen gav vid handen, att försörjningsläget i fråga om läkemedel fortfarande var i stort sett tillfredsställande, även om förråden av åtskilliga importerade läkemedel minskats. I några fall, exempelvis beträffande acetylsalicylsyra, hade importsvårigheterna medfört en påtaglig försämring av försörjningsläget. Då den planerade inhemska tillverkningen av acetylsalicylsyra, som beräknades komma i gång i augusti 1944, icke kunde väntas tillgodose landets totalbehov förrän fabrikationen fortgått några månader, måste materielnämnden vidtaga särskilda åtgärder i syfte att dels genom import — i den mån sådan var möjlig — söka anskaffa acetylsalicylsyra, dels genom restriktiva föreskrifter begränsa apotekens försäljning av denna vara. Materielnämnden vidtog åtgärder för anskaffning, genom import eller genom inhemsk tillverkning, jämväl av vissa andra för landets försörjning viktiga läkemedel. Under första halvåret inventerades även landets förråd av förbandsgas, katgut, operationshandskar, preventivmedel av gummi samt viss annan sjukvårdsmateriel. De vid inventeringen erhållna uppgifterna utvisade, att försörjningsläget i fråga om operationshandskar och preventivmedel av gummi försämrats i så hög grad, att åtgärder måste vidtagas för anskaffning av dessa varor. Landets förråd av röntgenfilm inventerades vid utgången av maj 1944. Av denna inventering framgick, att försörjningen i fråga om röntgenfilm fortfarande var tillfredsställande. Arbetet med insamling och odling av medicinalväxter fortgick enligt tidigare fastställda planer. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 10 mars 1944 tillsatt en särskild kommitté, benämnd Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet, med uppgift att bl. a. leda och samordna humanitära åtgärder för hjälp åt av kriget berörda länder (se sid. 420), överlämnade materielnämnden i slutet av mars 1944 till nämnda kommitté de handlingar rörande den humanitära

388 hjälpverksamheten, vilka inkommit till nämnden, jämte en redogörelse för de förberedande åtgärder som nämnden vidtagit i ärendet. Sedan nyssnämnda kommitté påbörjat sin verksamhet, uppdrog densamma åt bl. a. två representanter för materielnämnden att undersöka möjligheterna alt leverera läkemedel och sjukvårdsmateriel från Sverige till länder som berörts av kriget. Denna undersökning påbörjades i april, och en preliminär uppgift rörande undersökningens resultat överlämnades i början av maj. Undersökningsarbetet fortsattes under årterstoden av första halvåret. För statens utrymningskommissions räkning anskaffade materielnämnden viss utrustning för provisoriska förlossningshem. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande anskaffades vidare kompletteringsutrustning för vissa beredskapssjukhus, huvudsakligast sådana, som voro belägna i övre Norrland. Av Kungl. Maj:t anbefalld utredning rörande bl. a. den framtida beredskapen på sjukvårdens område fortgick jämväl under första halvåret 1944. Under tiden 1 januari—30 juni 1944 behandlade materielnämnden 475 ansökningar om exportlicens för läkemedel och sjukvårdsmateriel samt 1 043 ansökningar om transporttillstånd för införsel av sådana varor.

18. Priser och prisreglering. Översikt av prisutvecklingen. Liksom under tidigare halvårsperioder sedan prisstoppets införande förblev prisnivån under tiden december 1943—juni 1944, mätt med gängse indextal, i stort sett orubbad. En del varandra motvägande prisrörelser i uppoch nedåtgående riktning inträffade dock. Kommerskollegii p a r t i p r i s i n d e x (generalindex) låg oförändrad mellan december 1943 och april 1944. Under årets första månader sjönko indextalen för tackjärn, övriga metaller, metallmanufakturvaror samt trävaror, under det att priserna på spannmål och gödselmedel visade en stigande tendens. I maj 1944 steg partiprisindex med två enheter till 197 (1935 — 100), framför allt beroende på en uppgång av index för brännoljor, föranledd av att förkrigskvaliteter på brännoljor åter kunde noteras. (Indextalen för brännoljor äro för tiden februari 1941 till april 1944 icke fullt jämförbara med de tidigare och senare med varandra inbördes jämförbara indextalen på grund av variationer i kvalitet på tillgängliga brännoljor.) I m p o r t p r i s i n d e x steg mellan december 1943 och januari 1944 med 1 procent, närmast beroende på kol- och koksprisernas höjning. Mellan februari och mars steg den med ytterligare 1 procent, bl. a. på grund av höjda priser på garner och linfrö. Under tiden mars—juni gick importprisindex däremot ned med sammanlagt drygt 3 procent, huvudsakligen till följd av sjunkande priser på fodermedel, sammanhängande med att kontrakterade leveranser av fodermedel från dyrare marknader successivt slutfördes. För e x p o r t p r i s i n d e x ' del bestod enda förändringen under ifrågavarande period i en stegring mellan december och januaari med 1 procent. E n allmän reservation mot representativiteten i föreliggande import- och exportprisindexberäkningar måste dock göras med hänsyn till rådande förhållanden inom utrikeshandeln. Kommerskollegii parti-, import- och exportprisindex under ifrågavarande period återges nedan, resp. tal därvid omräknade med augusti 1939 = 100. Partiprisindex

December 1943. Januari 1944... Februari » . . . Mars » ... April » ... Maj » ... Juni » ...

176 176 176 176 176 177 177

Importprisindex 268 271 271 274 270 266 265

Exportprisindex 181 182 182 182 182 182 182

390 Den procentuella prisstegringen för olika huvudgrupper i partiprisindex redovisas i följande tabell. Procentuell ö <ning för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex Aug. 1939 Juni 1940 Juni 1941 Juni 1942 J u n i 1943 Dec. 1943 Aug. 1939 -juni 1940 -juni 1941 -juni 1942 -juni 1943 -dec. 1943 -juni 1944 -juni 1944 Generalindex . . . . Uppdelning av varorna efter användning: Jordbruksförnödenheter . . . . Industriförnödenheter . . . . Bränsle och smörjmedel . . Maskiner och transportmedel KonsumtionsUppdelning av varorna efter härkomst: Jordbruksprodukter Industriproduk-

—1

—7

— 1

—2

— 1

79 Riksbankens k o n s u m t i o n s p r i s i n d e x låg i december 1943 vid 148-3, i mars 1944 vid 148-2 och i juni åter i 148-3 (aug. 1939 = 100). De små variationerna berodde i huvudsak på förskjutningar inom livsmedelsgruppen. Bland de viktigare prisförändringarna där kan nämnas prissänkningen på mjukt matbröd på vissa orter i februari, den efter normalprisernas upphävande i april inträdda prisstegringen på västkustfisk på grund av dåliga fångster i samband med minspärren samt de i april sänkta normalpriserna på charkuterivaror och soppkött och höjda normalpriserna på fläsk och stekkött. Vid indexberäkningen i april höjdes indextalet för bostad med 0*2 procent, representerande den genomsnittliga hyresste grin gen mellan hyresåren 1942/1943 och 1943/1944. Socialstyrelsens l e v n a d s k o s t n a d s i n d e x , som i december 1943 utgjorde 240 (1914 = 100), steg i mars 1944 till 241 men sjönk i juni åter till 240. Serien med 1935 som bas låg oförändrad vid 153 vid ifrågavarande beräkningstillfällen. Höjningen av levnadskostnadsindex mellan december och mars, som räknat med en decimal uppgick till 0-3 procent, betingades helt av stegringen av skatteposten med 4-6 procent. Skatteposten omräknades vid indexberäkningen i mars med avseende på kommunalskatten, vilken genomsnittligt sett sjunkit något, och med beaktande av den mellan 1941 och 1942 inträdda inkomststegringen. Mellan mars och juni sjönko livsmedelskostnaderna med en halv procent, främst beroende på prissänk-

391 ningar på ägg, charkuterivaror och strömming, vilka emellertid i viss mån uppvägdes av prishöjningar på fläsk, potatis och viss saltsjöfisk. Uppgången i kommerskollegii partiprisindex, riksbankens konsumtionsprisindex och socialstyrelsens levnadskostnadsindex (1935 års serie) under olika kvartal sedan krigsutbrottet belyses i följande tabell. Procentuell

1939 4. kvartalet 1940 1. » 2. » 3. » 4. » 1941 1. i 2. » 3. » 4. » 1942 1. i 2. i 3. » 4. » 1943 1. i 2. > 3. * 4. » 1944 1. i 2. »

stegring

Partiprisindex

Konsumtionsprisindex

Levnadskostnadsindex

11-9 6-1 2*1 4-2 7-4 5-6 2-4 1-2 2-3 2-3 2-2 2-1 1-6 1-0 0-0 — 1-0 0-0 0-0 1-0

4-6 3-8 3-7 3-3 4-4 6-0 1-5 2-0 2-6 2-4 1-3 2-4 1-4 —0-2 — 0*2 —0-3 0-1 —0-1 0-1

4-6 4-4 4-2 1-6 3-2 7-7 0-0 0-7 2-8 4-1 0-7 0-7 0-0 0-0 0-0 0-0 0-7 0-0 0-0

Sedan december 1942, första beräkningstillfället efter prisstoppets införande, och fram till juni 1944 steg socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 1914 som bas med 1-5 enheter eller från 238*8 till 240-3. Denna indexhöjning sammanhänger emellertid icke med några egentliga prishöjningar. Tvärtom visar en närmare analys av levnadskostnadsindex, att indexhöjningen skulle ha förbytts i en sänkning med 4 enheter, om man eliminerade effekten av skattehöjningar och en del andra indexhöjande faktorer, som icke ha med den egentliga prisnivån att göra. Den budget, som ligger till grund för levnadskostnadsindex, har under ifrågavarande period utvisat en utgiftsökning med 30 kronor. Utgiftsändringen fördelar sig på de olika huvudposterna på följande sätt: Kronor Li vsmedel Bostad Bränsle och lyse Beklädnad Skatter Övriga utgifter

—32 + 5 + 2 — 24 +60 +19

Samtliga utgifter

+30

Därest man bortser från höjningen av de direkta skatterna, uppvisar indexbudgeten följaktligen en sänkning med 30 kronor eller 1*5 enheter i 1914 års serie. Vid en bedömning av den egentliga prisnivåns utveckling böra

392 emellertid en rad ytterligare faktorer, vilka påverkat levnadskostnadsindex i uppåtgående riktning, elimineras ur indexberäkningen. Sålunda höjdes spritskatten i juni 1943 och i november samma år företogs en inskränkning i rätten till rabattkort på mjölk och matfett. I mars 1943 skedde vid indexberäkningen en korrigering av äggpriset för en prishöjning, som inträffade redan ett halvår tidigare men som då av vissa skäl icke inräknades i index. Utgiften för bostad har höjts vid beräkningstillfällena i mars 1943 och 1944 till följd av att hänsyn tagits till av hyresnämnderna i vissa fall medgivna uppjusteringar av hyrorna och till de proportionsvis högre hyrorna i nybyggda lägenheter. I december 1943 inträffade en stegring av utgiften för bränsle och lyse på grund av relativt ökad användning av ved genom minskad tilldelning av fossilt bränsle. Om man ur indexberäkningen eliminerar samtliga nu angivna faktorer — höjning av direkta och indirekta skatter, indragning av rabattkort, äggpriskorrigering, hyreshöjning och vedsubstitution — utvisar levnadskostnadsindex en nedgång under ifrågavarande period med 3-4 enheter. För att få ett mått på hur mycket den skärpta priskontrollen har sänkt index bör hänsyn även tagas till sådana poster under > övriga utgifter» som förenings- och försäkringsavgifter, arbetshjälp i hemmet, sjukvård, resor och utgifter för intellektuella ändamål, vilka poster tillsammans ha höjt index med 0-4 enheter. Nu redovisade beräkning ger till resultat, att levnadskostnadsindex, om den hade återspeglat den egentliga detaljprisnivåns utveckling under tiden december 1942—juni 1944, skulle ha sjunkit med 4 enheter och således ha legat vid 235 i stället för vid 240 i juni 1944. Det får dock härvid observeras, att en del prissänkningar ägt rum, som icke kunna tillskrivas den skärpta prispolitiken utan sammanhänga med det förbättrade försörjningsläget. Så är fallet med fisk och grönsaker, där prissänkningarna påverkat levnadskostnadsindex med drygt 1 1jz enhet. Den allmänna prispolitiken. De ledande grundsatserna för prispolitiken och speciellt för den av priskontrollnämnden bedrivna reglerande och kontrollerande verksamheten förblevo under nu behandlade period desamma som förut. Med de medel som stodo till buds arbetades sålunda alltjämt och med framgång på bibehållandet i möjligaste mån av en stabil prisnivå och oförändrade levnadskostnader. Frågan om prispolitikens utgestaltning under krigets fortsättning samt under en övergångstid efter det att krigstillståndet i Europa upphört började emellertid nu tilldraga sig ökad uppmärksamhet. Hithörande problem blevo föremål för ingående prövning av de inom riksbanken utsedda valutasakkunniga ävensom av bankofullmäktige och kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering (rörande den sistnämnda se sid. 409). För de härvid framkomna resultaten, vilka i stort sett stämde väl överens, lämnades en redogörelse i valutapropositionen till 1944 års riksdag, nr 252. Finansministern framhöll, med instämmande i huvudsak i de gjorda uttalandena, att så länge

393 krigsförhållandena i Europa fortsatte och försörjningen icke underginge någon mera avsevärd förändring, målet för penning- och prispolitiken måste vara detsamma som förut. Särskilt med hänsyn till att prisstegringen gått vida utöver vad som motsvarade försämringen i försörjningsläget —• vilket man dock från början varit inställd på att förhindra — måste tillses, att varje ytterligare höjning av prisnivån såvitt möjligt förekommes. Detta förutsatte, att den förda restriktiva pris- och inkomstpolitiken vunne fortsatt tillämpning. Beträffande penning- och prispolitikens inriktning under de ändrade förhållanden, som kunde väntas inträda efter fientligheternas upphörande i Europa, hade valutasakkunniga ansett, att en förbättring i försörjningen borde föranleda ett motsvarande prisfall men att intet försök borde göras att återställa förkrigstidens prisnivå i vidare mån än som följde härav. Denna ståndpunkt hade i den allmänna diskussionen blivit föremål för kritik. E n viss reduktion av penninginkomstenia hade sålunda av många ansetts böra ske i syfte att pressa ned prisnivån längre än som följde av de sakkunnigas uttalanden, trots de risker för sysselsättningen med vilka en sådan deflations politik vore förbunden. Intresset var härvid framför allt att skydda realvärdet för penningfordringar uppkomna före kriget eller under de första krigsåren. Den målsättning för penningpolitiken, som valutasakkunniga ansett följa av de dittills godtagna principerna för denna politik, hade emellertid enhälligt godtagits såsom riktlinje för penningpolitiken under efterkrigstiden av såväl bankofullmäktige som kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. Under hänvisning till vad sålunda förekommit angav finansministern vissa huvudpunkter i fråga om penningpolitikens inriktning efter kriget, varom till synes enighet vunnits under ärendets förberedande behandling. Den tid efter krigets slut, som härvid avsågs, omfattade den period, varunder de olika processer försigginge, som gradvis kunde förväntas leda till den extraordinära varuknapphetens avveckling och jämviktens återställande inom pris- och kostnadssystemet. De nämnda huvudpunkterna voro — till den del de mera direkt berörde prisförhållandena och deras reglering —följande: 1. En stabilisering av penningvärdet borde eftersträvas inom de gränser, som betingades av fluktuationer i varuförsörjningen sammanhängande med växlingar i den inhemska produktiviteten eller i bytesrelationerna med utlandet. I enlighet härmed borde en förbättring i försörjningen efter kriget föranleda en motsvarande förbättring i penningvärdet. 2. Penninginkomsterna borde i regel varken höjas eller sänkas. Vid en prisfallsrörelse borde en inkomstsänkning icke eftersträvas av penningpolitiska skäl i syfte att åstadkomma en höjning av penningvärdet utöver vad som svarade mot den förbättring av försörjningsläget som prisfallet återspeglade, önskvärdheten av en sådan höjning utgjorde alltså icke ett tillräckligt skäl för en sänkning av inkomstnivån, om priserna fölle. överhuvud

394 borde icke såsom mål för penningpolitiken uppställas en återgång till någon viss prisnivå. 3. Vid tillämpningen av prissänkningsprogrammet borde tillses, att depressionsverkningar, som hotade att leda till en mera allmän arbetslöshet, undvekes, samtidigt som det emellertid borde iakttagas, att en så fullständig återgång av den under kriget inträdda prisstegringen som möjligt vore önskvärd. Rörande de uttalanden, som i detta sammanhang gjordes angående valutaoch räntepolitiken, se sid. 400. Av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering hade bl. a. även berörts frågan om utrymmet för och behovet av ändringar i avseende på inkomstavvägningen olika grupper emellan inom ramen för det allmänna penningpolitiska programmet. Härom uttalade finansministern, med instämmande i vad kommissionen varnande anfört, att om inkomstjusteringarna under här avsedda period skulle tendera att bli allmänna och väsentligt förlöpa i samma riktning kunde hela det penningpolitiska programmets fullföljande komina att vedervågas. Finansministern underströk vidare, att det sammanfattande programmet icke avsåg att fastlägga en penningpolitik som skulle tillämpas oberoende av den faktiska utvecklingen. Inom ramen av de allmänna principer som programmet angav måste denna utveckling tvärtom bli bestämmande för penningpolitikens utformning. Programmet innefattade ej heller ett ståndpunktstagande till frågan om vilken inkomstpolitik som vid en senare tidpunkt och på längre sikt kunde vara motiverad ur penningpolitiska synpunkter eller med hänsyn till det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft. Bankoutskottet anslöt sig i sitt utlåtande i ämnet (nr 57) helt till de i propositionen framlagda synpunkterna. Prisrcglerandc och priskontrollerande åtgärder. Bestämmelserna om a 11 m ä n t p r i s s t o p p fortforo att gälla. Kungörelsen härom den 4 juni 1943 (nr 310), vilken enligt senare författningar förlänats giltighet till utgången av februari 1944, prolongerades genom kungörelser den 25 februari och den 26 maj 1944 (nr 49 och 222) först t. o. m. den 31 maj och sedan t. o. m. den 31 augusti 1944. Som sekundär prisstoppdag bestämdes vid den första förlängningen den 29 februari och vid den senare förlängningen den 31 maj 1944. Vad beträffar prisregleringen å j o r d b r u k s p r o d u k t e r samt å l i v s m e d e l i ö v r i g t till den del denna föll inom livsmedelskommissionens verksamhetsområde hänvisas till framställningen härom i kap. 4 (se särskilt sid. 244 ff. och 264 ff.). Härutöver må något nämnas i fråga om de varuslag, vilkas priser reglerades av priskontrollnämnden. Normalpriser å konditorivaror hade sedan den 1 november 1943 gällt i Stockholm med omnejd samt i Karlskoga och Örebro. Dylika infördes fr. o. m. den 23 februari 1944 även för ett flertal andra orter, där prisnivån på hithörande

395 varor befunnits ligga alltför högt, nämligen städerna Luleå, Skellefteå, Sundsvall, Hudiksvall, Falun, Karlstad, Skövde, Borås och Kungälv samt Bollnäs köping. Regleringen avsåg samtliga icke kupongbelagda bakverk, dock med undantag för hela tårtor, för vilka stoppriserna gällde. Vid försäljning till förtäring på stället fingo i vissa fall uttagas högre priser än vid försäljning till avhämtning, nämligen å konditorier med vinrättigheter samt å vissa restauranger. Fr. o. m. den 23 juni 1944 utsträcktes normalprissättningen på konditorivaror att gälla ett stort antal kommuner inom Stockholms skärgård samt utefter landets västra och södra kuster. Avsikten var att förhindra, att, såsom tidigare ofta varit fallet, tillströmningen av badgäster skulle medföra höjningar av priserna å konditorivaror på badorterna. Sedan livsmedelskommissionen fr. o. m. den 1 april 1944 upphävt normalpriserna å de flesta slag av oberedd fisk (se sid. 266), fann priskontrollnämnden lämpligt att från samma tidpunkt jämväl avskaffa de ännu kvarstående normalpriserna på fiskkonserver (fiskbullar, inkokt makrill och inkokt tonfisk). Nämnden bestämde vidare genom ett flertal cirkulär nya eller ändrade normalpriser på åtskilliga slag av importerad frukt. Sammanfattande bestämmelser härom intogos i nämndens cirkulär nr 408. I fråga om priserna på i n d u s t r i v a r o r ha vissa uppgifter meddelats i kap. 5, särskilt vad avser den svenska textil- och beklädnadsindustriens tillverkningar. Ytterligare må här nämnas, att Kungl. Maj:t på priskontrollnämndens hemställan genom beslut den 10 mars 1944 bemyndigade nämnden att fastställa normalpriser dels å gummiträd samt elastiska band, snören och vävnader, dels å lönearbeten, avseende garner, vävnader, trikåvaror, strumpor och konfektionsartiklar. Dock begagnade sig nämnden under här ifrågavarande period icke av dessa bemyndiganden. — Vad angår importerade vävnader hade priskontroll tidigare organiserats på grundval av avtal mellan priskontrollnämnden och vissa importörsammanslutningar genom en kungörelse den 20 augusti 1943 (nr 660) (se sid. 202). Sedan detta avtal upphävts och ersatts med ett annat, varigenom de förut bestämda parti- och detaljhandelspåläggen reducerats, utfärdade Kungl. Maj:t ny kungörelse i ämnet den 31 mars 1944 (nr 138). Härtill anslöt sig priskontrollnämndens meddelande nr 445. På järn- och metallområdet märkes, att priskontrollnämnden i början av år 1944 lyckades träffa överenskommelse med vederbörande sammanslutningar om sänkning av priset på träkolstackjärn, avsedd som kompensation till handelsjärnverk och gjuterier för de kostnadsökningar, som uppkommit bl. a. på grund av minskad tillgång på importtackjärn. Sänkningen möjliggjordes genom inträffat prisfall på träkolsmarknaden. Priserna å normalrör av gjutjärn samt å galvaniserade rör höjdes som följd av att behoven här i större omfattning än förut måste tillgodoses genom inhemsk dyrare tillverkning. — Å aluminium samt halv- och helfabrikat av denna metall kunde vid årets början normalpriser fastställas, vilka inneburo rätt avsevärda sänkningar av förutvarande priser. Orsaken härtill var, att betydande avskrivningar fullgjorts å de under krisen uppförda anläggningarna för aluminiumtillverkning.

396 Det pristillägg å halvfabrikat av koppar och mässing (den s. k. kopparskatten), varom överenskommelse i februari 1942 träffats med fabrikanterna (se del III sid. 321) såsom kompensation för prishöjning å vissa kvantiteter koppar i och för finansiering bl. a. av en linbana vid Boliden, upphörde att utgå fr. o. m. den 6 april 1944, sedan ändamålet med nämnda anordning vunnits. Överenskommelsen mellan priskontrollnämnden och vederbörande sammanslutningar i fråga om handeln med färger, droger och kemikalier, vilken utlöpte med februari månads utgång 1944 (se del IV sid. 473), blev genom Kungl. Maj:ts beslut den 25 i samma månad utan ändring förlängd till årets slut. Angående prisregleringen å olika slag av b r ä n s l e n se kap. 7 sid. 298 ff., 315, 317 ff. Viss höjning genomfördes genom priskontrollnämndens meddelande nr 452 fr. o. m. den 1 maj 1944 i fråga om normalpriserna å s m ö r j m c d e 1. Angående orsaken härtill se sid. 326. Beträffande regleringen av frakterna för g o d s t r a n s p o r t e r med m o t o r s e g l a r e o c h m o t o r p r å m a r inom landet se sid. 350. En annan prisreglering på trafikområdet, vartill priskontrollnämnden medverkade, rörde o m n i b u s t a x o r n a och avsåg att härutinnan ernå en önskvärd förenkling. Inom nämnden utarbetades ett förslag, som samordnade de inom landet förefintliga bortåt 500 persontaxorna vid ominbustrafik i fem olika taxor för enkla biljetter, baserade på de gällande avgifterna. Taxeförslaget, som av nämnden godkändes den 18 februari 1944, var avsett att successivt genomföras i den mån ansökningar om tillstånd till ny linjetrafik, om övertagande av redan bedriven linjetrafik eller om justering av förut gällande taxor gjordes hos vederbörande myndighet. Meningen var, att tillståndsgivande myndighet skulle i möjligaste mån infoga de av företagen föreslagna taxorna i det ifrågavarande systemet. Det förutsattes, att vid eventuell laxerevision någon höjning utöver gällande taxenivå icke skulle äga rum. Avtalet mellan priskontrollnämnden och Bilverkstädernas riksförbund den 13 mars 1943 angående u t f ö r a n d e t a v v i s s a a r b e t e n å m o t o r f o r d o n m. m , vilket låg till grund för kungörelsen i ämnet den 26 mars s. å. (nr 135) (se del IV sid. 474), upphörde att gälla med utgången av juni 1944. Avtalet förlängdes genom överenskommelse mellan parterna till utgången av juni 1945. I del III å sid. 444—446 har lämnas en översikt angående clearinganordningar för prisutjämning, som intill mitten av år 1942 vidtagits på olika varuområden antingen på frivillighetens väg under medverkan av någon av försörjningskommissionerna eller priskontrollnämnden eller ock tvångsvis enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter. Angående den fortsatta utvecklingen på detta område till utgången av första halvåret 1944 må här meddelas följande. Den inom livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj:ts beslut den 10 januari 1941 inrättade clearingkassan för fettvaror har tagits i anspråk ej blott för

397 olika slag av fettämnen samt tvätt- och rengöringsmedel utan även för vissa vitaminpreparat. Clearingkassan för kolonialvaror (inrättad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 26 september 1941) har utsträckts till att omfatta ej blott bruna bönor, risgryn, torkad frukt och kryddor utan även amerikanskt fläsk och farmar. Clearinganordningarna på järnområdet utökades genom en inom Svenska järn- och balkgrossisters förening bildad clearingkassa för handelsjärn. Rörande densamma träffades den 1 juni 1943 överenskommelse mellan priskontrollnämnden och föreningen. Kassans ändamål skulle vara att bidraga till en utjämning av lagerpriserna på svenskt och utländskt handelsjärn inom grosshandeln. Den clearingkassa för bomull och cellull, vilken i juni 1941 inrättats inom Svenska bomullsfabrikantföreningen, utvidgades i början av år 1943 till en allmän clearingkassa för bomullsvaror i samband med vissa prisuppgörelser mellan priskontrollnämnden och nyssnämnda förening. Särskilt avtal angående denna kassa träffades mellan nämnden och föreningen den 5 maj 1943. Viss clearing har även ägt rum för utjämning av priserna å från reservförrådsnämndens lager utlämnad hampa. Inom Svenska råvaru- och importföreningen för kemikalier inrättades i juli 1942 en clearingkassa för kemikalier närmast för att möjliggöra en utjämning av priserna på vissa kaseinpartier. Rörande denna kassa träffade priskontrollnämnden överenskommelse med föreningen den 7 maj 1943. Clearing har genom kassan ägt rum även beträffande vissa andra kemikalier, bl. a. borax och borsyra. Vissa särskilda clearingförfaranden rörande dels sulfatcellulosa — enligt avtal mellan industrikommissionen och Svenska cellulosaföreningen — dels flytande harts — enligt avtal mellan industrikommissionen och vissa förbrukare av sistnämnda vara — omnämnas å sid. 94. Avtalet rörande flytande harts, vilket ägde samband med en viss premiering av de sulfatfabriker, som utökat sin hartsproduktion utöver beräknat normalutbyte, innebar inrättande inom industrikommissionen av en särskild clearingkassa för nämnda vara. Genom beslut den 10 december 1943 medgav Kungl. Maj:t, att den inom industrikommissionen inrättade clearingkassan för smörjmedel fick tagas i anspråk jämväl för täckande av kostnader vid raffinering av tjärsmörjoljor. Beträffande denna kassa se i övrigt sid. 326. Angående den clearing, som av bränslekommissionen genomförts för utjämning av vedpriserna inom handelsreglerade orter och vissa andra tätorter m. m. samt den härför inom kommissionen inrättade vedclearingkassan se del IV sid. 374, samt ovan sid. 111. Uppdrag att genomföra en allmän clearing av priserna å ved och torv med anlitande av nämnda kassa lämnades bränslekommissionen genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1944. Se h ä r o m sid. 301. Uppgifter angående den på clearingförfaranden av olika slag vilande prisregleringen beträffande stenkol och koks ha meddelats ovan å sid. 102 ff.

19. Penningväsendet. Läget på kreditmarknaden under första halvåret 1944 präglades liksom tidigare av ökad lätthet, främst till följd av stora utbetalningar och fortsatt inströmning av valutor från utlandet. Affärsbankernas inlåning från den svenska allmänheten steg med 167 milj. kronor mot 340 milj. kronor under närmast föregående halvår. Motsvarande siffror för utlåningen voro 179 och 164 milj. kronor. Särskilt märktes en stark ökning av affärsbankernas lån och beviljade krediter mot inteckning, nämligen med 137 milj. kronor mot 116 milj. kronor föregående halvår. Affärsbankernas nettoskuld till utlandet ökades med 33 milj. kronor, medan samtidigt en nettoinströmning till riksbanken av guld och utländska valutor ägde rum uppgående till 80 milj. kronor. Sparbankernas insättarebehållning steg med 236 milj. kronor och postsparbankens med 68 milj. kronor, räntekrediteringar ej inräknade. 1 syfte att öka sparbankernas placeringsmöjligheter erbjöd sig riksbanken i januari 1944 liksom föregående höst att mottaga insättningar från dem till förräntning efter en räntesats av 3 V* procent. Beloppet var liksom tidigare begränsat till 50 milj. kronor, men insättningarna skulle bindas på 12 år mot förut 10 år. Till följd av dessa och andra åtgärder förblev ränteläget praktiskt taget oförändrat. I skrivelse till Konungen den 30 mars 1944 rörande penningpolitiken framhöllo bankofullmäktige bl. a. följande: Riktpunkten för den penningpolitik, som förts under krigsåren, hade varit att söka förhindra en stegring av priserna utöver vad som svarade mot den försämring som inträtt i försörjningsläget. Denna politik, som för sin framgång väsentligen varit beroende av de varu- och prisregleringar som genomförts, hade för riksbankens del kommit till uttryck i olika åtgärder på penning- och kapitalmarknaderna. Huvudsakligen till följd av de inkomstökningar, som av olika skäl kommit till stånd, hade politiken blott delvis krönts med framgång. Den prisstegring, som ägt rum sedan krigets början, kunde blott till knappt halva sin omfattning anses svara mot en nedgång i försörjningen. I övrigt fölle den utom den ram, som det penningpolitiska programmet angivit. Sedan hösten 1942, då en skärpning av prisregleringen genomfördes, hade prisnivån kunnat hållas i huvudsak konstant. Samtidigt hade emellertid spänningen mellan köpkraft och varutillgång blivit bestående. Prissituationen måste därför betecknas

399 som labil. Fullmäktige ville i detta sammanhang understryka det av chefen för finansdepartementet i årets statsverksproposition gjorda uttalandet angående angelägenheten under dessa förhållanden av återhållsamhet i fråga om det allmännas utgiftspolitik och neutralisering av köpkraftsöverskottet genom ett på längre sikt bundet sparande. Om under det kommande året krigsförhållandena i Europa fortsatte och försörjningsläget icke underginge någon mera avsevärd förändring, måste målet för penningpolitiken vara detsamma som förut. En förutsättning härför vore emellertid att den restriktiva pris- och inkomstpolitik, som hävdats sedan något år tillbaka, vunne fortsatt tillämpning under den tid varom här var fråga. Efter att i a n s l u t n i n g till v a l u t a s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e (se sid. 409) h a d i s k u t e r a t d e olika a l t e r n a t i v e n för p e n n i n g p o l i t i k e n efter krigets slut b e rörde fullmäktige d e i n t e r n a t i o n e l l a valutaförhållandena och dessas å t e r v e r k n i n g a r p å den svenska p e n n i n g p o l i t i k e n och a n f ö r d e d ä r vid bl. a. följande: Olika förslag hade framlagts för en reglering av valutornas inbördes förhållanden, innefattande en relativt fast bindning av de internationella växelkurserna. Även om något dylikt förslag icke skulle realiseras, kunde man måhända förvänta, att en viss stabilisering av de mera betydande valutornas inbördes värdeförhållanden komme till stånd. Fullmäktige underströko den betydelse för världsekonomien som det skulle äga, om stabiliseringssträvandena kröntes med framgång. Sverige borde enligt fullmäktiges mening lämna stabiliseringssträvandena sitt stöd, även om detta skulle medföra att det uppställda önskemålet beträffande pris-, inkomst- och konjunkturutvecklingen inom landet i någon form finge eftersättas. Angeläget vore emellertid, att en internationell valutastabilisering lämnade utrymme dels för fastställandet av initialkurser som avspeglade det relativa pris- och kostnadsläget i olika länder, dels för den rörlighet hos växelkurserna efter stabiliseringens genomförande, som kunde bli erforderlig för att förhindra att inflations- eller deflationstendenser i ett visst land eller en viss grupp av länder erhölle internationell spridning. Ett behov av valutarörlighet kunde sålunda enligt fullmäktiges mening för Sveriges del tänkas komma att föreligga under två förutsättningar. Den ena kunde bestå i en inflationsvåg mera omedelbart efter fientligheternas upphörande till följd av att den betydande köpkraftreserven i skilda länder mobiliserades, innan varutillgången förbättrats. Den andra förutsättningen kunde tänkas bli en depression i förbindelse med prisfall, för den händelse konjunkturläget icke skulle visa sig möjligt att stabilisera på de marknader av vilka Sverige var beroende. Trots det stora värde, som fasta växelkurser ägde, ansåge fullmäktige att strävan efter intern stabilitet i båda dessa lägen gjorde en växelkursjustering berättigad. Fullmäktige räknade däremot icke med en växelkursanpassning såsom medel i konkurrensen på de internationella marknaderna. Beträffande r ä n t e p o l i t i k e n under den närmaste framtiden yttrade b a n k o f u l l m ä k t i g e i sin h ä r b e r ö r d a skrivelse bl. a.: Utvecklingen på kreditmarknaden hade under de senaste åren kännetecknats av en viss stabilisering av ränteläget. Denna räntestabilitet hade kunnat bevaras trots en fortgående stegring av likviditeten, orsakad bl. a. av inströmningen av valutor. Med hänsyn till att tillflödet av fria valutor under den kommande tiden kunde tänkas få en ökad omfattning, bl. a. i samband med valutatransaktioner företagna i kurssäk-

ringssyfte, syntes det ur beredskapssynpunkt erforderligt att öka möjligheten att övervaka och hindra dylika kapitalrörelser. Om en tendens till åtstramning av penningmarknaden skulle uppkomma efter ett vapenstillestånd, exempelvis på grund av ökade valutaanspråk från allmänhetens sida, borde denna tendens motverkas genom åtgärder från riksbankens sida, närmast genom försäljning i öppna marknaden av värdepapper, erhållna bl. a. genom rekvisition av statspapper från riksgäldskontoret. Över huvud borde en bibehållen räntabilitet eftersträvas på den långfristiga marknaden efter krigets slut; eventuella tendenser till åtstramning på kapitalmarknaden borde icke få leda till en höjning av den långa räntan, medan däremot en viss höjning av de korta räntesatserna syntes eventuellt kunna godtagas. Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering (se sid. 409) anslöt sig i huvudsak till de riktlinjer för penningpolitiken, som uppdragits av valutasakkunniga och bankofullmäktige, men gjorde vissa punkter, bl. a. rörande pris- och inkomstbildningen, till föremål för en mera ingående diskussion. I valutapropositionen, nr 252, anslöt sig finansministern till det framlagda programmet, som han därvid sammanfattade i vissa huvudpunkter. Å sid. 393 ha anförts de principer, som finansministern i detta sammanhang fann böra fastslås med hänsyn till penningpolitikens inriktning efter kriget i prishänseende. Till dessa fogade han med avseende på valuta- och räntefrågorna ytterligare följande punkter: 4. Valutastabilitet borde eftersträvas, även om detta skulle innebära, att den interna målsättningen för penningpolitiken i någon m å n finge eftersättas. I händelse Sverige skulle utsättas för ett kraftigare inflytande i depressiv eller inflatorisk riktning från utlandet, borde dock en justering av växelkurserna tillgripas som medel att möta detta inflytande, i den mån en dylik justering vore förenlig med Sveriges internationella åtaganden. En växelkursanpassning som medel i konkurrensen på de internationella marknaderna borde däremot icke ifrågakomma. 5. Den rådande räntestabiliseringen borde tills vidare fullföljas. I ett depressionsläge bleve emellertid en omprövning av räntepolitiken nödvändig. Därvid borde räntan bedömas närmast ur sysselsättningssynpunkt. Vid en eventuell inflatorisk utveckling borde ökad kontroll över penningmarknaden eftersträvas genom lämpliga monetära åtgärder. E n höjning av den långa räntan borde emellertid icke ske. Det i propositionen utvecklade penningpolitiska programmet godtogs till alla delar av bankoutskottet och riksdagen.

20.

Statsfinanserna.

Statsregleringen för budgetåret 1943/44. Den av 1943 års riksdag antagna riksstaten för budgetåret 1943/44 upptog i fråga om driftbudgeten på inkomstsidan ett belopp av 2 784 milj. kronor och på utgiftssidan ett belopp av 2 625 milj. kronor, varjämte å beredskapsstat för försvarsväsendet upptogs ett belopp av 1 325 milj. kronor. Underskottet uppgick sålunda till 1 166 milj. kronor. Kapitalbudgeten upptog utgifter för kapitalinvestering om 443 milj. kronor, därav å beredskapsstat för försvarsväsendet 20 milj. kronor. Genom beslut den 30 juni 1943 fastställde Kungl. Maj:t beredskapsstaten att lända till efterrättelse såsom förskottsstat fr. o. m. den 1 juli 1943. Därjämte beslöt riksdagen under höstsessionen 1943 i anledning av proposition nr 365 antaga en allmän beredskapsstat för budgetåret 1943/44 upptagande anslag å tillsammans 110 milj. kronor, varav 10 milj. kronor till planering av allmänna arbeten och 100 milj. kronor till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete (se nedan sid. 409). Kungl. Maj:t fastställde genom beslut den 10 december 1943 den allmänna beredskapsstaten att lända till efterrättelse såsom allmän förskottsstat. Liksom under de föregående krigsåren blevo under budgetårets lopp till riksstaten genom särskilda riksdagsbeslut fogade två tilläggsstater, vari bl. a. ingingo täckningsanslag för ianspråktagna anslag å såväl förskottsstaten för försvarsväsendet som den allmänna förskottsstaten. Anslagen å tilläggsstat I uppgingo till 66 milj. kronor och anslagen å tilläggsstat II till 1 408 milj. kronor. Jämte de å riksstaten ursprungligen upptagna anslagen å 2 625 milj. kronor blev den totala anslagssumman 4 099 milj. kronor. I förhållande till den ursprungligen beräknade inkomstsumman, 2 784 milj. kronor, förelåg sålunda ett beräknat underskott av 1 315 milj. kronor. Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning blev det verkliga budgetutfallet följande: Milj. Driftbudgeten: kr. Inkomster 3 10G Reservationer från föregående budgetår 1271 Underskott 928 Summa 3 305 Kap ilalbudgeten: Kapitalinvestering 2G—418786

Utgifter Reservationer till följande budgetår..

Milj. kr. 4 072 1 233

Summa 5 303 516

402 Ä driftbudgeten förelåg s å l u n d a vid slutredovisningen ett u n d e r s k o t t ä 928 milj. k r o n o r a t t avföras å statens b u d g e t u t j ä m n i n g s f o n d . D e n n a utvis a d e vid b u d g e t å r e t s u t g å n g e n b r i s t å 6 564 milj. k r o n o r . De å k a p i t a l b u d g e t e n r e d o v i s a d e investeringsbeloppen u p p g i n g o , s o m f r a m g å r av samm a n s t ä l l n i n g e n o v a n , till 546 milj. k r o n o r . De från föregående b u d g e t å r i c k e u t n y t t j a d e b e l o p p e n å k a p i t a l b u d g e t e n u t g j o r d e vid b u d g e t å r e t s i n g å n g 935 milj. k r o n o r , m e d a n de till påföljande b u d g e t å r k v a r s t å e n d e o u t n y t t j a d e b e l o p p e n u p p g i n g o till 1 132 milj. k r o n o r . Statsregleringen för budgetåret 1944/45. Det vid 1944 å r s r i k s d a g f r a m l a g d a riksstatförslaget för budgetaret 1944/45 företedde b e t r ä f f a n d e k a p i t a l b u d g e t e n vissa n y h e t e r i fråga o m d e n t e k n i s k a u t f o r m n i n g e n , vilka åsyftade att k l a r a r e belysa den statliga inv e s t e r i n g s v e r k s a m h e t e n s totala b r u t t o o m f a t t n i n g och den d ä r e m o t s v a r a n d e n e t t o i n v e s t e r i n g e n av n y a k a p i t a l m e d e l . Rörande ifrågavarande budgettekniska spörsmål må anföras följande. Rudgetförslaget innehöll en särskild investeringsplan, på vilken för varje kapitalfond redovisades det bemyndigande att investera nya kapitalmedel (investeringsbemyndigande), som erfordrades för genomförande av utbetalningarna för olika investeringsändamål. Till varje å investeringsplanen uppfört bemyndigande var knuten en investeringsstat, där storleken av det erforderliga bemyndigandet framräknats såsom saldot mellan å ena sidan summan av investeringsanslagen under vederbörande fond och å andra sidan å fonden för investeringsändamål disponibla avskrivningsmedel och övriga kapitalmedel. Omläggningen av kapitalbudgeten förklarades enligt förslaget böra medföra, att denna utbrötes ur riksstaten, som därigenom komme att omfatta endast driftbudgeten. Såsom sammanfattande benämning för den på detta sätt begränsade riksstaten med därtill hörande inkomst- och anslagsspecifikationer samt kapitalbudgeten — omfattande investeringsplanen jämte därvid fogade investeringsstater och anslagsspecifikationer — föreslogs beteckningen statsbudgeten. Enligt riksdagens mening talade emellertid övervägande skäl för bibehållande av den förutvarande terminologien med riksstaten såsom sammanfattande term för driftbudgeten och kapitalbudgeten. I konsekvens härmed borde kapitalbudgeten såsom en av riksstatens bägge huvuddelar alltjämt omfatta en inkomstsida och en utgiftssida. Å utgiftssidan borde därvid uppföras de nettoinvesteringar, som enligt de fastställda investeringsstaterna svarade mot de beslutade bruttoinvesteringarna, samt å inkomstsidan en balanspost, motsvarande summan av nettoinvesteringarna. Denna anordning blev ock genomförd i den av riksdagen fastställda riksstaten (jfr proposition nr 276). Termen investeringsplan bibehölls därvid såsom en sammanfattande benämning för de å kapitalbudgetens utgiftssida redovisade investeringsbemyndigandena, varigenom antyddes dess karaktär av översikt över de planerade nyinvesteringarna. Investeringsplanens slutsumma utvisade således den kalkylerade nettoinvesteringens omfattning. Mot denna slutsumma svarade en gemensam inkomsttitel, betecknad lånemedel. S o m o v a n n ä m n t s h a d e vid höstsessionen a v 1943 å r s r i k s d a g g o d k ä n t s en a l l m ä n b e r e d s k a p s s t a t för b u d g e t å r e t 1943/44, v a r a u p p f ö r t s två a n s l a g avs e e n d e finansieringen av å t g ä r d e r till f ö r b e r e d a n d e av efterkrigspolitiken.

403 Även för budgetåret 1944/45 ansåg Kungl. Maj.t behov föreligga av en allmän beredskapsstat. Enligt vad finansministern meddelade vid framläggande av finansplanen i 1944 års statsverksproposition hade denna ansetts böra uppgöras under antagande av att då rådande ekonomiska förhållanden skulle komma att sätta sin prägel på utvecklingen också under budgetåret 1944/45. Han framhöll emellertid, att ett vapenstillestånd i Europa kunde medföra en djupgående förändring i det ekonomiska läget, innefattande risker för en omfattande omställningsarbetslöshet men också vissa möjligheter för en något förbättrad materialförsörjning och därmed för en vidgad anläggningsverksamhet. De undersökningar rörande vissa ekonomiska efterkrigsproblem som pågingo avsåge bl. a. att närmare klarlägga omfattningen av föreliggande arbetslöshetsrisker samt att ge material för en planläggning av allmänna arbeten till mötande av en eventuell fredskris. En detaljplanering av sådana arbeten, som gjorde det möjligt att vid behov sätta i gång dessa utan dröjsmål, hade påbörjats med stöd av det förutnämnda på den allmänna beredskapsstaten för 1943/44 anvisade planeringsanslaget. Den för budgetåret 1944/45 erforderliga beredskapsstaten syntes, enligt vad finansministern vidare utvecklade, böra omfatta anslag av tre olika typer alltefter arten och angelägenhetsgraden av de ändamål, som därmed skulle tillgodoses. Det syntes sålunda i första hand nödvändigt att även för budgetåret 1944/45 förfoga över anslag för de båda ändamål, som tillgodosågos genom anslagen på då gällande beredskapsstat, nämligen internationellt återuppbyggnadsarbete och detaljplanering av allmänna arbeten. Till samma anslagsgrupp borde även hänföras det å riksstaten för 1943/44 uppförda anslaget till flyktinghjälp samt det av tjänstepliktslagen m. m. betingade anslaget till kostnader för överflyttning av arbetskraft, vilket för budgetåret 1943/44 upptagits å försvarsberedskapsslat men hellre borde överföras till allmän beredskapsstat. Vidare borde anslag finnas för sådana angelägna anläggningsarbeten som nu måste skjutas åt sidan på grund av nödvändigheten att begränsa investeringsverksamheten, men som borde komma till stånd, om marknadsläget skulle lätta. Slutligen erfordrades dels anslag för förstärkning av det å riksstaten anvisade anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m., dels anslag till allmänna arbeten som borde komma till utförande, om en allmän omfattande arbetslöshet skulle hota. Sistnämnda anslag borde såvitt möjligt uppföras med sedvanlig detaljspecifikation men måste sannolikt delvis anvisas såsom kollektivanslag för visst arbetsområde. Utformade förslag till allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45 framlades senare under riksdagen i proposition n r 281. För dessa förslag redogöres närmare i efterföljande kapitel 21 och 22. I propositionen föreslogs, att vad där benämndes allmän beredskapsstat I — omfattande anslag på driftbudgeten till åtgärder av här ovan först angivna slag till ett belopp av

342 milj. kronor — skulle uppföras å riksstaten och omedelbart ställas till Kungl. Maj:ts disposition. Ianspråktagandet av anslagen under beredskapsstaterna II och III skulle däremot vara bundet vid vissa närmare angivna förutsättningar med hänsyn till försörjnings- och arbetsmarknadsläget samt — vad angick beredskapsstat III — vara beroende av riksdagens prövning eller sammanträdande inom viss tid. I enlighet med den kostnadsfördelning, som år 1943 genomförts mellan riksstaten och beredskapsstaten för försvarsväsendet, skulle samtliga poster, som vore hänförliga till den år 1942 beslutade försvarsorganisationen, redovisas å fjärde huvudtiteln. På denna borde uppföras anslag även till sådana andra försvarsändamål, som avsåge försvarets fredsbehov. Övriga, med beredskapsåtgärderna sammanhängande försvarsutgifter borde liksom tidigare täckas från de å beredskapsstaten för försvarsväsendet uppförda anslagen. På försvarsberedskapsstaten skulle även upptagas anslag för vissa civila ändamål, som stode i omedelbart sammanhang med krigsläget eller vore en förutsättning för åtgärder inom ramen av gällande beredskapslagstiftning. Gemensamt för dessa anslag vore, att de ägde en sådan tillfällig karaktär, att de icke fölle under det krav på balansering, som i princip uppställts för de å riksstaten redovisade, normala utgifterna. Anslagen å beredskapsstaten för försvarsväsendet upptogos i statsverkspropositionen för budgetåret 1944/45 preliminärt till 1 025 milj. kronor å driftbudgeten samt till 20 milj. kronor å kapitalbudgeten. I det i proposition nr 278 framlagda slutliga förslaget till sådan beredskapsstat var anslagssumman å driftbudgeten höjd till 1 175 milj. kronor. I den av riksdagen slutligt antagna riksstaten upptogos utgifterna till 4 416 milj. kronor; häri ingick allmän beredskapsstat I med 342 milj. kronor och beredskapsstat för försvarsväsendet med 1 175 milj. kronor. Inkomsterna beräknades till 3 186 milj. kronor. Nettoinvesteringen å kapitalbudgeten uppgick till 450 milj. kronor, varav 20 milj. kronor avsågo beredskapsstaten för försvarsväsendet. Genom beslut den 30 juni 1944 fastställde Kungl. Maj:t beredskapsstaten för försvarsväsendet att lända till efterrättelse såsom förskottsstat fr. o. m. den 1 juli 1944, varjämte Kungl. Maj:t genom beslut den 15 juli 1944 fastställde såväl allmän beredskapsstat I som allmän beredskapsstat II att lända till efterrättelse såsom allmänna förskottsstater. De å förskottsstat II upptagna anslagen ställdes emellertid icke till vederbörande myndigheters förfogande; dispositionen av dessa anslag skulle vara beroende av Kungl. Maj:ts särskilda beslut. Skattelagstiftning. Någon av krisläget föranledd skatt av nytt slag beslöts icke av 1944 års riksdag. Ej heller voro de ändringar i gällande skattelagstiftning som genomfördes särskilt betydande med undantag av att nya, i vissa hänseenden ändrade före-

405 skrifter meddelades i fråga om fastighetstaxeringen, särskilt beträffande värderingen av skogsmark och växande skog. Då hithörande lagstiftning emellertid icke ägt något direkt samband med krisförhållandena, skall någon redogörelse härför icke lämnas i detta sammanhang. Vad först den d i r e k t a beskattningen angår må följande nämnas. Beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten beslöt riksdagen i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, att densamma skulle för år 1944 utgå efter samma grunder som föregående år. Bottenskattens grundbelopp fastställdes sålunda till 150 procent för fysiska personer och 200 procent för svenska aktiebolag m. fl. Värnskatten bestämdes jämlikt proposition nr 82 att för budgetåret 1944/45 utgå enligt samma grunder som för budgetåret 1943/44 (förordning den 26 maj 1944, nr 250, jämte tillämpningsiörfattningar, nr 251 och 252). Även krigskonjunkturskatten för år 1944, varom beslut av riksdagen fattades i enlighet med proposition nr 242, överensstämde i allt väsentligt med 1943 års motsvarande skatt (förordning den 26 maj 1944, nr 275, jämte tillämpningsförfattningar, nr 276, 481—484, 514, 611). En ändring av viss betydelse var, att lättnad med avseende å laxeringen till krigskonjunkturskatt medgavs fiskare. De berättigades åtnjuta — förutom det avdrag från den taxerade merinkomsten å 3 000 kronor, som tillkom envar skattskyldig — ett särskilt avdrag med ytterligare 2 000 kronor. Det extra avdraget skulle dock tillkomma endast dem som haft sin huvudsakliga försörjning av havsfiske. Genom förordningar den 9 juni 1944 (nr 277 och 279) genomfördes vissa ändringar — varom beslut av riksdagen fattades med bifall till proposition nr 263 — i 1938 och 1942 års förordningar om rätt för vissa skattskyldiga (aktiebolag och ekonomiska föreningar m. fl.) att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt å t n j u t a a v d r a g för a v s ä t t n i n g till konjunkturinvesteringsfond, resp. i n v e s t e r i n g s f o n d . Innebörden härav var följande. Den i 1938 års förordning stadgade tidsfrist, inom vilken fondmedel efter särskilt bestämmande av Kungl. Maj:t kunde tagas i anspråk och vilken beträffande under år 1938 eller motsvarande räkenskapsår gjorda avsättningar utgick under år 1944, utsträcktes i ill det beskattningsår, för vilket taxering komme att verkställas år 1947. 1942 års förordning, vilken avsåg fondavsättningar under de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1942—-1944, utvidgades till att avse jämväl fondavsättningar, som ägde rum under de beskattningsår, för vilka taxering komme att verkställas åren 1945—1947. Vidare medgavs utsträckt rätt för rederier att vid taxering erhålla avdrag för avsättning till investeringsfond. Slutligen medgavs genom förordning den 9 juni 1944 (nr 278) utsträckt rätt till uppskov med beskattning av försäkringsersättning för förolyckat fartyg resp. köpeskilling för avyttrat fartyg. Liknande bestämmelser om s. k. s k a t t e s p ä r r för fysiska personer, innebärande i princip att statsskatten skulle maximeras till 80 procent av inkomsten, vilka meddelats för taxeringsåren 1942 och 1943, utfärdades genom förordning

406 den 15 juni 1944 (nr 342) att gälla även för skatter, påförda på grund av taxering för taxeringsåret 1944. Beträffande de ytterligare lättnader, som medgåvos i fråga om värnpliktigas utskyldsbetalning se sid. 230. I fråga om den i n d i r e k t a beskattningen märkes, alt kungörelse utfärdades den 4 februari 1944 (nr 32) med tillämpningsbestämmelser till förordningen om allmän omsättningsskatt, i anledning av den revision som denna undergått genom förordningen den 17 december 1943 (nr 851, se sid. 212). I kungörelsen meddelades bl. a. närmare föreskrifter angående länsstyrelsernas befattning med nämnda skatt samt angående debiteringen och uppbörden av densamma. Genom tvenne kungörelser den 26 maj och 9 juni 1944 (nr 243 och 289) preciserades de slag av mjöl, gryn och bröd, vilka skulle vara undantagna från omsättningsskatt. Skattefrihet skulle som regel åtnjutas för de slag av ifrågavarande varor, som voro underkastade ransonering vid försäljning till enskilda förbrukare. Skattefrihet skulle åtnjutas även för potatismjöl, vilken vara fr. o. m. den 22 maj 1944 undantagits från ransoneringen. Förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror kompletterades genom förordning den 19 maj 1944 (nr 207). varvid under skatte plikten inbegrepos även till riket införda handskar, tillverkade av pälsverk eller försedda med foder eller besättning av pälsverk. Bestämmelserna angående den särskilda skatten för omsättning och utskänkning av spritdrycker, vilka under en följd av år antagits att gälla för ett budgetår i sänder, förlängdes genom förordning den 24 mars 1944 (nr 116) till utgången av juni 1945. De tidigare förordningarna om tilläggsskatt å bensin samt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor erhöllo genom förordningar den 17 mars 1944 (nr 90 och 91) förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1945. Till samma tidpunkt uppsköts på nytt ikraftträdandet av den i förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) föreskrivna skatten å motorsprit. Genom kungörelse den 5 maj 1944 (nr 198) höjdes i enlighet med riksdagens beslut fr. o. m den 1 juli 1944 postportot för lokalbrev, samtidigt med en utsträckning av lokalportorättens giltighetsområde, från 10 till 15 öre för brev med vikt av högst 20 gram, från 20 till 30 öre för brev med vikt av 21—125 gram samt från 30, resp. 40 till 45 öre för brev med högre vikt. Genom portohöjningen åsyftades icke någon inkomstökning för postverket utan denna avsåg endast alt förebygga den inkomstminskning, som vid oförändrade portosatser skulle komma att följa av lokalportoförmånens utsträckning. Statsskulden. Under budgetåret 1943/44 steg statsskulden med 1 042 milj. kronor mot 1 805 milj. kronor budgetåret 1942/43. Den totala statsskulden uppgick den 30 juni 1944 till 9 774 milj. kronor, varav 7 310 milj. kronor utgjordes av fonderad

statsskuld. Härvid bör observeras, att skulden till vissa statliga fonder kvittats mot motsvarande kapitaltillgång i respektive affärsverksfond eller fastighetsfond. Del sålunda kvittade beloppet uppgick till 442 milj. kronor. För konvertering av 1933 års premielån på 140 milj. kronor emitterades i slutet av september 1943 ett nytt premielån på 175 milj. kronor. Nyemissionen på 35 milj. kronor slutsåldes snabbt, medan konverteringen uppgick till 133 av utelöpande 140 milj. kronor. Räntekostnaden för det nya lånet uppgick till 3 procent, mot 3*3 procent för 1942 års och 4-3 procent för 1933 års lån. I november 1943 emitterades ett 3V2 procents lån på 10 år utan angivet lånebelopp. På lånet tecknades 355 milj. kronor, väsentligen av institutionella placerare. I mars 1944 emitterades två statslån, ett 3V2 procents lån på 48 år och ett 3 procents lån på 6V2 år, utan fastställda lånebelopp. På det förra lånet tecknades 207 och på det senare 268 milj. kronor. Av lånen tecknade affärsbanker, sparbanker och försäkringsbolag 370 milj. kronor eller 79 procent av det sammanlagda beloppet, medan enskilda placerares teckningar stannade vid 8 milj. kronor eller 1 -7 procent av det sammanlagda beloppet.

21. Statlig fredsplanering. 1 redogörelsen för andra halvåret 1943 (del IV sid. 237 ff.) omförmäles, att med stöd av Kungl. Maj:ts den 19 mars 1943 givna bemyndigande genom chefen för finansdepartementet föranstaltats om utredningar rörande en rad frågor, sammanhängande med övergången från krigs- till fredshushållning, beträffande penningpolitiken, arbetsmarknaden, byggnadsverksamheten, utrikeshandeln och sjöfarten m. m., ävensom att riksdagen i hithörande ämnen gjort ett uttalande och därvid anhållit att Kungl. Maj:t ville vid lämplig tidpunkt tillsätta ett särskilt organ med uppgift att undersöka hur näringslivets omställning till fredsproduktion borde ske och vilka praktiska åtgärder som för detta ändamål kunde vidtagas samt hur de sociala efterkrigsproblemen borde lösas, varvid hänsyn till internationella förhållanden och humanitära hjälpåtgärder borde tagas. Vid 1943 års riksdags höstsession lämnade finansministern i proposition nr 365 en redogörelse för vad dittills (intill mitten av oktober) utförts på hithörande område. Det påvisades bl. a., alt omfattande utredningar igångsatts för att inventera och föranstalta om planläggning av statliga, statsunderstödda och kommunala investeringar, lämpade att användas i syfte att lindra en befarad omfattande arbetslöshet och samtidigt täcka en del av de brister i landets kapitalutrustning, vilka blivit en följd av kriget. Avsikten vore, att denna inventering skulle fullföljas genom en sådan detaljplanering av arbetena, att dessa kunde sättas i gång, om och när läget så krävde. En svaghet i den tidigare svenska konjunkturpolitiken hade varit, att detaljplaneringen icke hållit jämna steg med den allmänna inventeringen och med uppläggande av arbetsprogram. Konsekvensen hade blivit, att alltför lång tid — trots de vidtagna förberedelserna — kommit att förflyta, innan arbetena kommit i gång. Det nu uppställda målet vore att nå fram till en total investeringsreserv motsvarande ungefär två års normala investeringsbehov, vilken vore så noggrant förberedd, att den. om så ansåges önskvärt, kunde fullt utnyttjas redan under ett första år. Det aktuella arbetsprogrammet vore avsett att inskränkas till att avse företag, om vilkas nödvändighet ingen tvekan rådde, även om delade meningar kunde göras gällande beträffande den lämpligaste tidpunkten för deras igångsättande. Det funnes under dessa omständigheter ingen anledning att underlåta en omedelbar detaljplanering, trots de stundom rätt avsevärda kostnader en sådan planering

409 krävde, och det vore därför önskvärt att medel stode till förfogande för detta och motsvarande ändamål. Då kostnaderna emellertid vore svåra att beräkna, finge man i detta sammanhang inskränka sig till att fastställa en första ram, inom vilken planeringsarbetet tills vidare kunde få fortgå. I propositionen begärde Kungl. Maj:t, att ett belopp av 10 milj. kronor måtte såsom en särskild finansfullmakt ställas till Kungl. Maj:ts förfogande samt att denna jämte en liknande finansfullmakt å ett belopp av 100 milj. kronor till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete (se nedan sid. 418) måtte beviljas såsom en allmän beredskapsstat för budgetåret 1943/44. Riksdagen biföll förslaget samt bemyndigade Kungl. Maj:t att fastställa ifrågavarande beredskapsstat att omedelbart lända till efterrättelse såsom allmän förskottsstat och att ställa å förskottsstaten uppförda anslag till vederbörande myndigheters förfogande. Riksdagen medgav vidare, att de i beredskapsstaten angivna anslagsbeloppen finge överskridas, under förutsättning att Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skulle sammanträda inom tjugu dagar. De undersökningar, som i anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 19 mars 1943 igångsatts hos olika myndigheter och organ med avseende på den ekonomiska politiken efter kriget, fortgingo under sommaren och hösten 1943 och delvis under början av år 1944 samt avsatte efter hand sådana preliminära resultat, som därmed åsyftats. De bildade programenligt första etappen i fredsplaneringsarbetet, vars avslutning markerades därigenom att Kungl. Maj:t den 11 februari 1944 tillsatte en särskild kommission för ekonomisk fredsplanering med uppgift att på grundval av de vunna utredningsresultaten pröva riktlinjerna för den ekonomiska efterkrigspolitiken sedd i samband med statsmakternas allmänna strävanden. I all korthet skall här omfattningen och innebörden av de verkställda förberedande utredningsarbetena anges. 1 Riksbankens valutasakkunniga avgåvo redan i november 1943 ett betänkande angående utgångspunkter för p e n n i n g p o l i t i k e n efter kriget (tryckt som bilaga till 1944 års slatsverksproposition, Inkomsterna). I utlåtandet redogjordes bl. a. för utvecklingen av det penningpolitiska programmet under krigsåren samt de konsekvenser, vartill detta under förutsättning av oförändrad tillämpning syntes föra vid omställningen efter ett vapenstillestånd. De sakkunniga ansågo det icke ingå i uppdraget att på detta stadium framlägga förslag till något penning-politiskt program. Med hänsyn till ovissheten om det politiska läge, som kunde förväntas föreligga efter krigets slut, begränsades framställningen till en översikt över sannolika alternativ i fråga om utvecklingen av de förhållanden, som vore av särskild vikt i hithörande sammanhang. Angående det penningpolitiska programmets utformning se sid. 398 ff. 1 Hithörande utredningar ha till större delen publicerats under titeln Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering såsom särskilda nummer i serien av statens offentliga utredningar. Fram till hösten 1944 hade härav utkommit sex delar, betecknade som nr 7, 12, 13, 14, 25 och 36 i 1944 års serie.

410 Inom konjunkturinstitutet ha utförts utredningar avsedda att ge vägledning vid bedömning av p r i s u t v c c k 1 i n g e n s f r a m t i d s u t s i k t e r samt att belysa tänkbara r i s k e r f ö r en i c k e ö n s k a d k o n j u n k t u r u tveckling. Synnerligen omfattande utredningar ha verkställts angående möjligheterna till s y s s e l s ä t t n i n g f ö r d e n a r b e t s k r a f t , s o m k a n f ö r v ä n t a s k o m m a a t t f r i s t ä l l a s e f t e r i n t r ä d a n d e t a v f r e d s t i l l s t å n cl. På detta område ha undersökningar bedrivits parallellt och delvis under samarbete av flera myndigheter och sakkunniga. Flera utredningar rörande friställning av arbetskraft från olika arbetsområden ha sålunda utförts av arbetsmarknadskommissionen. De kvantitativa förändringar, som krigsförhållandena medfört i fråga om sysselsättningen av arbetskraft inom industrien, ha studerats genom en av kommissionen i samråd med industriens utredningsinstitut upplagd undersökning. Särskilda utredningar i förevarande syfte ha vidare av kommissionen utförts rörande personal, sysselsatt i militär beredskapstjänst eller vid försvarsväsendet i övrigt, rörande friställning av personal vid statens järnvägar, rörande skogsbrukets och bränntorvsindustriens arbetskraftsförhållanden samt rörande krisorganens personal. Undersökningar angående v ä n t a d n o r m a l t i l l g å n g p å a r b e t s t i l l f ä l l e n e f t e r k r i g e t och utsikterna att genom särskilda åtgärder skapa arbetsmöjligheter ha bedrivits över ett brett område av flera utredningsinstanser. Sålunda har industriens utredningsinstitut på grundval av ett omfattande enquétematerial verkställt en undersökning rörande industriens sysselsättningsmöjligheter under de närmaste åren efter kriget. Kommerskollegium har gjort en utredning angående industriens kapitalinvesteringar i egna anläggningar med uppskattning av reserver av anläggningsarbeten, avsedda att igångsättas under förutsättning av gynnsam fredskonjunktur. Möjligheterna att bereda sysselsättning inom jordbruket och skogsbruket vid en omfattande arbetslöshet efter krigets slut ha undersökts av 1942 års jordbrukskommitté, resp. skogsstyrelsen. Såväl för jordbrukets som för skogsbrukets del har därjämte detaljplanering av arbeten ägt rum genom lantbruksstyrelsens och hushållningssällskapens resp. skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas försorg. Hela den s t a t l i g a , k o m m u n a l a o c h s t a t s u n d e r s t ö d d a anl ä g g n i n g s v e r k s a m h e t e n har varit föremål för undersökning genom den 21 maj 1943 tillkallade sakkunniga, den s. k. investeringsutredningen. Enligt särskilda grunder har en inventering skett av sådana arbeten, som lämpligen skulle kunna sättas i gång under en depression med arbetslöshet och för vilka därför detaljplanering synts böra i främsta rummet komma i fråga. B o s t a d s p r o d u k t i o n e n s e k o n o m i s k a b e t i n g e l s e r och sysselsättningsmöjligheterna inom denna näringsgren efter ett vapenstillestånd ha behandlats av en särskild sakkunnig. Uppgiften att undersöka frågor om a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s ordnande i allmänhet under en arbetslöshetskris har anförtrotts åt särskilda sakkunniga,

411 varemot arbetsmarknadskommissionen ombesörjt en särskild utredning angående organiserandet av en speciell tjänstemannaförmedling inom den offentliga arbetsförmedlingen. Vissa frågor om y r k e s u t b i l d n i n g och omskolning av arbetskraft ha behandlats av överstyrelsen för yrkesutbildning. 1 fråga om den svenska t o n n a g e u t v e c k l i n g e n under och efter kriget har kommerskollegium i samarbete med Sveriges redareförening verkställt utredning. Vidare har industrikommissionen undersökt frågan om l a n d e t s m a t e r i a l b e h o v efter kriget, varvid frågan om järnförsörjningen fullföljts genom särskild utredning. Beträffande landets e x p o r t m ö j l i g h e t e r efter kriget har enquétevägen material insamlats till belysning av exportorganisationernas egen uppfattning i frågan. De successivt framkomna utredningsresultaten ha överlämnats till den förutnämnda kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. I denna kommission, ett manstarkt organ på 21 personer under ordförandeskap av professor G. Myrdal, ha som medlemmar ingått dels företrädare för de stora partigrupperna i riksdagen, dels representanter för olika områden av näringslivet. Konlakt har skapats med de redan verksamma utredningsorganen och med finansdepartementet. Den redan uppbyggda utredningsorganisationen skulle nämligen, enligt finansministerns anförande till statsrådsprotokollet vid kommissionens tillsättning, även efter dennas tillkomst bibehållas i sin förutvarande form och fullfölja redan inledda undersökningar. Den borde vidare anlitas för de successiva kompletteringar av utredningsarbetet, som erfordrades för att resultaten skulle bibehålla sin aktualitet. Slutligen borde den genom finansdepartementets förmedling anlitas för de utredningar, som av det nya organet kunde komma att påyrkas. Den del av det stora utredningskomplexet, som närmast påkallade särskilda statsåtgärder, var den som sammanhängde med i n v e s t e r i n g s p l a n e r i n g e n i fråga om allmänna arbeten och dess omsättande i verklighet. Sedan de särskilda investeringsplaner, vilka framkommit såsom resultat av de olika utredningarna, underkastats prövning och bearbetning inom resp. departement, framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1944 års riksdag, nr 281, förslag om fastställande av en a l l m ä n b e r e d s k a p s s t a t, å vilken uppförts de anslag som erfordrades för planernas genomförande. I propositionen anförde finansministern, att de verkställda utredningarna åsyftat att få fram en reserv av statliga, statsunderstödda och kommunala anläggningsarbeten, som dels kunde i händelse av arbetslöshet sättas i gång under budgetåret 1944/45, dels vore lämpade för sysselsättning av arbetslösa och erbjöde möjligheter till en anpassning avsysselsättningspolitiken efter skilda arbetsmarknadssituationer och försörjningslägen, dels slutligen — inom den ram som uppdroges av nu nämnda båda krav — framstå såsom de ur allmän samhällelig synpunkt mest angelägna. Sistnämnda förutsättning hade för investeringsutredningens del närmare preciserats så, att reserven borde omfatta arbeten som med normal angelägenhetsbedömning borde komma till stånd under de närmaste två eller tre åren med företräde för arbeten, som vore ägnade att snabbt bidraga till en höjning av nationalinkomsten. För de av investeringsutredningen inventerade arbetena hade vidare provisoriskt uppställts den kvantitativa begränsningen, att

412 reserven borde givas en omfattning, som möjliggjorde en dubblering av den normala investeringsvolymen inom resp. verksamhetsområden. Givetvis hade det i praktiken visat sig vanskligt att helt tillgodose de olika synpunkter, som sålunda ansetts böra vara vägledande vid inventeringen. Hänsyn till möjligheten att utnyttja arbetena för sysselsättning av arbetslösa redan under budgetåret 1944/45 hade — främst till följd av svårigheten att medhinna erforderlig detaljplanering — på vissa punkter verkat starkt begränsande och alltså förryckt en eljest ekonomiskt motiverad avvägning av investeringsreserven olika områden emellan. Investeringarnas lämplighet såsom sysselsättningsobjekt med hänsyn till materialförsörjningen hade i sin tur framtvingat, att den allmänna investeringsplanen måst kompletteras med en särskild grovarbetsreserv. En sådan komplettering hade även påkallats därav, att en betydande lokal differentiering av arbetsobjekten framstått som önskvärd med hänsyn till nödvändigheten av att kunna anpassa sysselsättningsmöjligheterna efter skiftande arbetslöshetslägen. På grund av senast berörda förhållanden hade man givit den totala investeringsplanen större dimensioner än som skulle följa av en sträng tillämpning av direktiven. Arbetslöshetens fördelning och tillgång på material framtvingade emellertid ett urval inom planen, varför vissa delar av denna vore att betrakta såsom alternativa. Investeringsutredningens undersökning hade med vissa undantag omfattat hela den statliga, kommunala och statsunderstödda verksamheten. Uppgifter hade infordrats från samtliga städer, köpingar och municipalsamhällen samt från c:a 800 av rikets omkring 2 400 landskommuner. Hänvändelser hade således gjorts till myndigheterna i sammanlagt 1 205 kommuner, varav 881 inkommit med uppgifter rörande investeringsobjekt. Utredningen hade från de tillfrågade myndigheterna mottagit uppgifter rörande c:a 7 100 investeringsobjekt till en uppgiven sammanlagd kostnad av 3-7 miljarder kronor. Med tillämpning av de för utredningen gällande direktiven hade investeringsplaner upprättats för budgetåret 1944/45. Den investeringsreserv, som beräknats på detta sätt kunna bli detaljplanerad och färdig att utnyttjas i arbetsmarknadsreglerande syfte under budgetåret 1944/45, innefattade anläggningsarbeten och anskaffningar för en total kostnad av c:a 580 milj. kronor för den s. k. allmänna reserven och c:a 215 milj. kronor för den särskilda grovarbetsreserven. Genom den allmänna reserven skulle under ett budgetår i medeltal c:a 60 000 man kunna beredas arbete, genom den särskilda grovarbetsreserven 28 000 man. Enligt 1942 års jordbrukskommittés utredning beräknades de arbetsobjekt, som på jordbrukets område ansåges kunna relativt snabbt sättas i gång, ehuru de icke alla vore fullständigt planerade, giva sysselsättning åt omkring 20 000 man under ett år. Skogsstyrelsens utredning gåve till resultat, att omkring 25 000 man under ett år skulle kunna sysselsättas med där upptagna arbetsobjekt, som vore så planlagda, att de kunde tillgripas för att möta en tidigt uppträdande arbetslöshet. Den reserv av redan planlagda arbeten, som på kort varsel stode till förfogande inom jordbrukets och skogsbrukets områden, vore emellertid icke större än att den vid inträffande arbetslöshet i främsta rummet borde avses för den del av landsbygdsbefolkningen, som normalt brukade söka inkomst vid sidan av jordbruket, resp. den arbetskraft som under normala förhållanden arbetade i skogarna. Därest så vore fallet, skulle för inom övriga områden av näringslivet uppträdande arbetslöshet i huvudsak blott återstå det förut nämnda antalet personer, nämligen en allmän reserv för c:a 60 000 man och en grovarbetsreserv för c:a 28 000 man. Finansministern anförde vidare, att de redovisade arbetsresultaten av dittills verkställda utredningar hade haft det dubbla syftet att dels utgöra underlag för en framställning till riksdagen om anslag till av arbetslöshetspolitiska skäl eventuellt erforder-

413 liga anläggningsarbeten, dels tjäna såsom utgångspunkt för en forcerad detaljplanering av lämpliga arbeten i syfte att göra dem färdiga för omedelbart utförande. För sistnämnda ändamål hade 1943 års riksdag å allmän beredskapsstat för budgetaret 1943/44 anvisat ett anslag å 10 milj. kronor. Den detaljplanering som påbörjats med stöd av detta anslag borde fullföljas i så snabb takt och i så stor omfattning som möjligt. Vidare borde företagas sådana inventeringar och övriga undersökningar, vilka kunde leda till en komplettering av det framlagda materialet och ge ett bättre underlag för arbetsurvalet. Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering hade härjämte föreslagit, att ett särskilt, ospecificerat anslag uppfördes på beredskapsstaten för finansiering av sådana åtgärder, som under det fortsatta utredningsarbetet kunde finnas ägnade att förbättra vår ekonomiska efterkrigsberedskap. Nämnda kommission hade vidare understrukit vikten av att det arbetsprogram, som nu kunde komma att fastställas, icke bunde statsmakterna, när det gällde det framtida valet av olika arbetsobjekt. I anslutning till vad sålunda uttalats framhöll finansministern, att uppförandet å allmän beredskapsstat av anslag till arbeten inom ramen av det totala arbetsprogrammet icke innebure en utfästelse om att företagen i händelse av arbetslöshet skulle komma till stånd inom loppet av nästa budgetär. Om så bleve fallet eller ej måste bli beroende av å ena sidan arbetslöshetslägets och materialförsörjningens utveckling och ä andra sidan en ytterligare ekonomisk prövning utöver den som dittills medhunnits. Denna omständighet borde ej hindra, att man lade ned kostnader pä arbetenas detaljplanering. Arbetena i fråga hade nämligen utvalts sä, att man i regel kunde anses ha säkerhet för att de borde komma till stånd inom en nära framtid, även om så ej skulle påkallas av arbetslöshetspolitiska skäl. Vid anmälan av inkomstberäkningen i årets statsverksproposition hade finansministern preliminärt angivit vissa riktlinjer för den allmänna beredskapsstatens budgettekniska utformning. Han hade därvid framhållit, att anslagen å denna stat måste fördelas i skilda grupper, för vilka skulle gälla i viss män olika dispositionsregler. Beträffande en del av arbetsprogrammet komme det icke i fråga att anlita beredskapsanslagen annat än i händelse av en arbetslöshetskris. Kungl. Maj:ts rätt att förfoga över dessa anslag borde därför vara bunden vid förutsättningen, att en sådan kris inträtt. För den händelse beredskapsstaten i ifrågavarande del ansåges böra sättas i kraft, borde vidare riksdagens medgivande inhämtas, resp., om riksdagen ej var samlad, krävas, att tillfälle bereddes den att inom viss tid taga ställning till åtgärden. En andra kategori arbeten pä den allmänna beredskapsstaten syntes, enligt vad som anfördes i statsverkspropositionen, icke höra bindas vid sä stränga förutsättningar. Under krigsåren hade anläggningsverksamheten starkt begränsats med hänsyn till bristen pä material och tidvis även pä arbetskraft. En del av de arbeten som på grund därav icke kommit till stånd vore av förhållandelvis hög angelägenhetsgrad. Dessa arbeten kunde lämpligen infogas i beredskapsstatens arbetsprogram, men det syntes riktigt, att de finge komma till stånd, så snart arbetsmarknads- och materialläget blivit mera normalt och sålunda möjliggjorde arbetenas igångsättande. För att arbetena skulle få igångsättas borde alltså icke krävas, att en arbetslöshetskris inträtt. Beredskapsanslag till sädana arbeten borde få disponeras av Kungl. Maj:t under nu angiven förutsättning utan att riksdagens medgivande därtill inhämtades. Vid sidan av dessa bada anslagskategorier måste man räkna med en tredje grupp anslag å den allmänna beredskapsstaten, nämligen för sådana anslag, vilka omedelbart och utan begränsning borde få disponeras för avsett ändamål. Dessa anslag fölle nämligen samtliga utom ramen för arbetsprogrammet och hänförde sig till andra civila beredskapsändamål. Till den gruppen hörde i främsta rummet anslagen till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap och till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete

414 samt vidare anslagen till flyktingshjälp, överflyttning av arbetskraft, planering av allmänna arbeten, yrkesutbildning i beredskapskurser och administration av investeringsverksamheten. I propositionen framlades, under hänvisning till den av finansministern anförda motiveringen, förslag till allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45, uppdelad på tre skilda delstater, betecknade allmän beredskapsstat I, II och III och bundna vid olika dispositionsförutsättningar. Av dessa delstater omfattade den första de anslag som omedelbart borde ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, sammanlagt 342 milj. kronor, den andra de anslag som i sin helhet borde stå till förfogande, när försörjnings- och arbetsmarknadsförhållandena det medgåve, resp. om en försämring i arbetsmarknadsläget det påkallade, men dessförinnan borde få disponeras för olika förberedande åtgärder, sammanlagt 277 milj. kronor, samt den tredje de anslag som skulle vara bundna vid den dubbla förutsättningen, att en arbetslöshetskris inträtt och att riksdagens medgivande till anslagens disposition inhämtades resp., om riksdagen ej var samlad, att riksdagen inkallades eller ändock skulle sammanträda inom viss tid, sammanlagt 655 milj. kronor. Tillhopa skulle enligt förslaget den allmänna beredskapsstatens omslutning bli 1 274 milj. kronor. Anslagen å allmän beredskapsstat II och III föreslogos skola vara maximerade, medan för anslagen å allmän beredskapsstat l skulle gälla samma något friare dispositionsregler som tillämpades för anslagen å försvarsberedskapsstaten. Riksdagen biföll med oväsentliga ändringar de i propositionen nr 281 framlagda förslagen till allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45 och bemyndigade jämlikt skrivelse nr 432 Kungl. Maj:t, i enlighet med vad i propositionen föreslagits, att a) fastställa allmän beredskapsstat 1 att lända till efterrättelse fr. o. m. den 1 juli 1944 samt att ställa de å staten uppförda anslagen till vederbörande myndigheters förfogande fr. o. m. samma lidpunkt, b) fastställa allmän beredskapsstat II att lända till efterrättelse fr. o. m. den 1 juli 1944 samt att dels fr. o. m. samma tidpunkt ställa de å staten uppförda anslagen till vederbörande myndigheters förfogande för förberedande planeringsåtgärder, dels, om och i den mån försörjnings- eller arbetsmarknadsläget det medgåve, resp. om och i den mån en försämring av arbetsmarknadsläget det påkallade, beträffande vissa anslag eller viss grupp av anslag förklara, att de finge disponeras för därmed avsedda ändamål, samt c) efter riksdagens hörande eller, om riksdagen ej vore samlad, under förutsättning att Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skulle inom tjugu dagar sammanträda, fastställa allmän beredskapsstat III att lända till efterrättelse från den tidpunkt, arbetsmarknadsläget det påkallade, samt att ställa de å staten uppförda anslagen till vederbörande myndigheters förfogande för därmed avsedda ändamål. Därjämte medgav riksdagen, att anslag å allmän beredskapsstat I finge, om riksdagen ej vore

415 samlad, överskridas under förutsättning att Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skulle inom tjugu dagar sammanträda. I skrivelse nr 470 fastställde riksdagen de särskilda delstaternas belopp sålunda (milj. kronor):

Allmän beredskapsstat 1 • » II » » III

Driftbud„ . geten 342-2 124-4 431-1 Summa 897-7

Kapital. f . budgeten — 154-5 222-4 :J7B-«J

Summa 342-2 278-9 653-5 1271-6

1 skrivelsen nr 432 fogade riksdagen till besluten i frågan vissa allmänna uttalanden. Riksdagen ansåg sig sålunda böra bl. a. betona, att bland arbetsobjekten borde beredas utrymme för grovarbeten i betydande omfattning, dels för att arbetstillfällena skulle jämnare fördelas mellan tätorter och den rena landsbygden, dels ock för att, därest materialbrist skulle begränsa urvalsmöjligheterna, tillgång till grovarbeten måtte förefinnas i sådan utsträckning, att kontantunderstödsverksamhet så långt möjligt undvekes. Vid fördelningen av arbetsobjekten borde över huvud taget tillses, att en dragning av arbetskraften till tätorterna med därav följande bostadsknapphet ej onödigtvis befrämjades. Redan från krisens början borde vidare eftersträvas, alt valet av arbetsobjekt bleve sådant, att en återgång till sysselsättning inom enskild eller normal allmän verksamhet icke försvårades eller förhindrades. Bland de av riksdagen beslutade beredskapsanslagen under sjunde huvudtiteln ingingo bl. a. följande förslagsanslag, samtliga uppförda å beredskapsstat I: anslag till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap å 100 milj. kronor, anslag till planering av allmänna arbeten å 10 milj. kronor samt anslag till kostnader för administration av investeringsverksamheten m. m. å 200 000 kronor. Det första av dessa anslag var avsett för sådana angelägna beredskapsuppgifter, för vilka särskilda anslag ej beräknats på den allmänna beredskapsstaten, i första hand åtgärder för att förbättra landels försörjning med vissa varor av väsentlig betydelse för produktionens fortgång, på vilka tillgången fortsättningsvis kunde befaras bliva otillräcklig. 10-milj.-kronoranslaget var avsett för fullföljande av planeringen av de å allmän beredskapsstat III uppförda arbetena. Vad beträffar anslaget till kostnader för investeringsverksamhetens administration anfördes i propositionen, att fråga uppstått om att för nämnda administration ävensom för fullföljande av planeringsverksamheten inrätta ett centralt organ. Ehuru denna fråga ansetts böra bli föremål för ytterligare övervägande, borde lämpligen medel reserveras för de kostnader som uppkomme för det ifrågasatta organet. Rörande ett under sjunde huvudtiteln jämväl uppfört anslag ä 200 milj. kronor till internationellt återuppbyggnadsarbete se sid. 422. Med stöd av de av riksdagen givna bemyndigandena fastställde Kungl. Maj:t genom beslut den 15 juli 1944 allmänna beredskapsstaterna I och II

416 att lända till efterrättelse såsom förskottsstater, varvid de på förskottsstat I upptagna anslagen omedelbart ställdes till vederbörande myndigheters förfogande, medan beträffande de på förskottsstat II upptagna anslagen så komme att ske först på framställning av vederbörande myndigheter och efter prövning i varje särskilt fall. De utredningsuppdrag, som av chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 19 mars 1943 givits dels åt 1942 års jordbrukskommitté, dels åt skogsstyrelsen, innefattade föreskrifter om inventering av sådana för sysselsättning av arbetslösa lämpade anläggningsarbeten inom j o r d b r u k e t resp. s k o g s b r u k e t , som vore ägnade att öka jordbrukets och skogsbrukets produktivitet eller landets förmåga av självförsörjning och som kunde beräknas bliva under viss kortare tid utförda, dels under förutsättning att gällande regler för bidrag av allmänna medel då skulle gälla och dels med ersättning därutöver för merkostnaden på grund av de särskilda omständigheter, varunder arbetet utförts. Av de utredningar, som i anledning av de givna utredningsuppdragen verkställts av 1942 års jordbrukskommitté och skogsstyrelsen, hade framgått, att inom såväl jordbruket som skogsbruket i betydande omfattning funnes arbetsobjekt, som vore lämpade för sysselsättning av arbetslösa. Såsom dylika arbetsobjekt inom jordbrukets område hade jordbrukskommittén angivit bl. a. arbeten avseende förbättring av bostäder och ekonomibyggnader, gödselvårdsanläggningar, avdikningar, täckdikningar, betesförbättringar, nyodlingar, stenröjningar, avloppsförbättringar och jordkörningar samt jordanskaffningsföretag i Norrland. Skogsstyrelsen hade som lämpliga arbetsobjekt inom skogsbrukets område framhållit torrläggningsåtgärder, skogsodlingar och röjningar ävensom skogsvägs- och flottledsbyggnader. Samtliga dessa arbeten hade angivits vara av sådan karaktär, att ett utförande av desamma medförde en ökning av jordbrukets eller skogsbrukets effektivitet. Vid medelstora och större brukningsdelar funnes enligt utredningarna i icke obetydlig utsträckning arbetsmöjligheter i form av förbättringsarbeten, som kunde sysselsätta ett avsevärt antal arbetslösa. Vid sidan härav funnes emellertid ett flertal brukningsdelar av den ringa storlek, att de förbättringsarbeten som där kunde komma i fråga huvudsakligen endast erbjöde arbetstillfällen åt brukaren och medlemmar av dennes hushåll. I den mån innehavare av dessa mindre jordbruk förlorade de arbetstillfällen utanför den egna gården som vore nödvändiga för deras försörjning, beredde ifrågavarande förbättringsarbeten sysselsättning i hemorten. Då berörda förbättringsarbeten på jordbrukets och skogsbrukets områden alltså syntes erbjuda en betydande arbetsreserv, vilken lämpligen kunde komma till användning för arbetslöshetens bekämpande, hade å den allmänna beredskapsstaten upptagits anslag till dylika arbeten till avsevärda belopp. Redan under en lång följd av år hade emellertid staten understött

417 utförandet av förbättringsarbeten av nyssberört slag dels genom lån på förmånliga villkor och dels genom bidrag utan återbetalningsskyldighet. Beträffande åtgärder på jordbrukets område hade bidrag i allmänhet endast utgått till det mindre jordbruket och tillgängliga anslagsmedel i första hand fördelats efter behovsprincipen. I fråga om vissa åtgärder på skogsbrukets område hade föreskrivits, att bidrag icke finge utgå till aktiebolag. Givetvis hade bidragsgrunderna icke utformats med särskild tanke på att arbetena skulle användas för arbetslöshetens bekämpande. Vid ett utnyttjande av hithörande arbeten för sådant ändamål kunde det därför tänkas visa sig lämpligt, att vissa ändringar vidtoges med avseende å bidragstilldelningen. För att bereda Kungl. Maj:t möjlighet alt i vissa lägen företaga jämkningar i bidragsgrunderna framlades i anslutning till propositionen angående den allmänna beredskapsstaten en proposition, nr 264, vari Kungl. Maj:t hemställde om bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen angivna riktlinjer för budgetåret 1944/45 vid arbetslöshet fastställda grunder för utlämnande av statsunderstöd till vissa förbättringsarbeten på jordbrukets och skogsbrukets områden. De ifrågasatta grunderna skulle göra det möjligt för Kungl. Maj:t alt utlämna bidrag till dylika arbeten på förmånligare villkor och efter högre procentsatser än vad som eljest i allmänhet vore fallet. Riksdagen biföll propositionen och lämnade därmed Kungl. Maj:t det begärda bemyndigandet. I detta sammanhang må till sist omnämnas, att inom Sveriges industriförbund bildats en I n d u s t r i e n s o m s t ä l l n i n g s k o m m i t t é för att i någon mån praktiskt underlätta industriföretagens anpassning till sysselsättningsmöjligheterna efter krigets slut. Kommittén är avsedd att dels utgöra en förmedlande länk mellan de statliga myndigheterna och industrien i frågor som ha samband med efterkrigsproblemen, dels i förekommande fall stå industriföretagen och deras branschorganisationer till tjänst med råd och bistånd i frågor som gälla omställning av produktionen vid övergång till fredshushållning.

21—41S7SS

22. Svenskt deltagande i internationell återuppbyggnadsoch hjälpverksamhet. I proposition vid 1943 års höstsession, nr 365, framlade Kungl. Maj:t förslag om ett anslag å 100 milj. kronor för att möjliggöra medverkan från Sveriges sida vid återuppbyggnadsarbetet inom krigshärjade länder efter kriget (se ovan sid. 409). I propositionen anförde finansministern, att han ansåg sig kunna utgå ifrån att det i Sverige förelåge en allmänt omfattad önskan att värt land, som lyckligen förskonats från krigets direkta härjningar, skulle efter sin förmåga bidraga vid den å t e r u p pb y g g n a d som bleve nödvändig i anledning av förstörelsen under kriget. Denna vilja att hjälpa avsäge i första rummet våra nordiska grannländer, framför allt med tanke på de band som förelåge men även i betraktande av Sveriges särskilda, av det geografiska läget betingade förutsättningar för hjälpleveranser till grannländerna. Denna grundinställning innebure dock givetvis icke, att ej ett levande intresse funnes för svensk hjälp även till andra av kriget drabbade länder i Europa. Hjälpen måste, anfördes vidare, baseras på export och utförandet av transporter för andra länders räkning. Våra möjligheter att lämna sådana prestationer komme emellertid självfallet att bli beroende av vår folkhushållnings läge under tiden efter ett vapenstillestånd. En förutsättning för hjälpverksamheten måste vidare under alla omständigheter bliva, att vär import under övergångstiden finge en tillfredsställande gestaltning pä grund av det nära sammanhanget mellan importen å den ena och exporten å den andra sidan. Behov komme sannolikt att föreligga av svenska hjälpleveranser av stål och verktyg och andra järnprodukter. Var förmåga att erbjuda sådan export vore emellertid i hög grad beroende av våra möjligheter alt importera koks, skrot, handelsjärn, legeringsmetaller m. m. Pä liknande sätt bestode ett sammanhang mellan exporten av trävaruprodukter och importen av kol. En särställning intoge frågan om export av livsmedel. Om importmöjligheterna komme att vara begränsade ännu under åtskillig tid efter ett vapenstillestånd, kunde det knappast ifrågakomma att Sverige skulle kunna uppehålla en livsmedelsexport av mera omfattande eller långvarig karaktär. Däremot borde redan nu planer uppgöras för engängsleveranser, avsedda att bereda en första hjälp. Att draga upp närmare riktlinjer beträffande hjälpverksamhetens utformning vore än sä länge ej möjligt. Det läge i sakens natur, alt hjälpprestationernas omfattning och art först kunde bestämmas, sedan överläggningar ägt rum med vederbörliga institutioner och organisationer i de hjälpbehövande länderna. Det syntes även lämpligt, att kontakt såvitt möjligt upprätthölles med de internationella organisationer, vilka fullföljde samma huvudsyfte, nämligen att lämna hjälp vid återuppbyggnadsarbetet efter vapenstilleståndet. Likaledes finge frågan om villkoren för de svenska hjälpprestationerna tills vidare lämnas öppen. Det borde emellertid konstateras, att vi vore beredda

419 att i den utsträckning som kunde visa sig påkallad lämna hjälpleveranser även utan vederlag. Det funnes å andra sidan skäl att antaga, att åtskilliga av de länder, vilka i ifrågavarande läge kunde vara i behov av svenska hjälpleveranser, samtidigt komme att vara intresserade av att snarast möjligt kunna återupptaga sin export till bl. a. Sverige, detta närmast i syfte att bereda sysselsättning inom det egna näringslivet. Man hade att räkna med att den synpunkten komme att göra sig gällande, att ett effektivt återuppbyggnadsarbete måste förutsätta icke blott ensidiga hjälpprestationer till de krigshärjade länderna utan även skapande av sunda förutsättningar för ett snabbt återupptagande av det ömsesidiga och för sysselsättningen i resp. länder nödvändiga handelsutbytet. Det vore under dessa omständigheter tydligt, att hjälpverksamhetens utveckling kunde leda över även till frågor av handelspolitisk natur. Bedömandet av hjälpverksamhetens omfattning och lämpliga avvägning borde infogas inom ramen av det utredningsarbete rörande den ekonomiska politiken under efterkrigsperioden, vilket igångsatts under finansdepartementets ledning. Vid sidan av det svenska bidraget till återuppbyggnadsarbetet i egentlig mening borde även ifrågakomma hjälparbete på det h u m a n i t ä r a området, där det gällde att lämna hjälp särskilt till krigsfångar, till sjuka, till barn m. fl. Det låge i sakens natur, att de svenska bidragen på det humanitära området bäst ombesörjdes av vederbörande privata organisationer. Å andra sidan hade det frän olika håll framhållits, att det vore önskvärt att söka koordinera de olika privata initiativen. Inom ramen för den humanitära verksamheten kunde tydligen ifrågakomma leveranser till krigshärjade länder av medicin, sjukvårdsmateriel, vissa partier livsmedel m. m. Det förefölle vara naturligt, att sådana leveranser skulle kunna finansieras på samma sätt som de svenska leveranserna till återuppbyggnaden i egentlig mening. Kungl. Maj:t hemställde i propositionen om bemyndigande att inom gränserna för ett preliminärt beräknat belopp av 100 milj. kronor medverka till åtgärder, som syftade till hjälp åt av kriget härjade länder och till återuppbyggnad av deras näringsliv. Det har redan å sid. 409 omnämnts, att riksdagen biföll i proposition nr 365 framlagda förslag om rätt för Kungl. Maj:t att fastställa en beredskapsstat att omedelbart lända till efterrättelse såsom allmän förskottsstat samt att denna beredskapsstat omfattade, förutom anslag till planering av allmänna arbeten, ett anslag för nu ifrågavarande ändamål å 100 milj. kronor. Vid sitt beslut angående anslag till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete fogade riksdagen det uttalandet, att riksdagen utginge från som självfallet, att hjälpen icke nödvändigtvis behövde anstå till tiden efter ett allmänt fredsslut utan att åtgärder borde kunna vidtagas för att bispringa ett krigshärjat land, så snart förutsättningarna för hjälpen förelåge. Beträffande handhavandet av de arbetsuppgifter, som sammanhängde med Sveriges deltagande i det internationella återuppbyggnadsarbetet, anfördes i propositionen nr 365/1943, att prövningen av de försörjningsmässiga synpunkterna finge i första hand företagas av vederbörande kommissioner, särskilt de s. k. försörjningskommissionerna, medan vid uppköp av varor liksom vid upprättande av kontrakt för lämnande av tjänster reservförrådsnämnden syntes kunna anlitas, överläggningarna med vederbörande

utländska myndigheter borde ankomma på utrikesförvaltningen. Emellertid syntes erforderligt att även upprätta en särskild organisation med uppgift att planlägga och centralt handha ärendena rörande svensk medverkan i det internationella återuppbyggnadsarbetet. I fråga om hjälpverksamheten på det humanitära området framhölls även i propositionen lämpligheten av ett centralt organ med uppgift att planlägga och samordna de svenska insatserna. Under hänvisning till de sålunda gjorda uttalandena tillsatte Kungl. Maj:t den 10 mars 1944 dels en statens återuppbyggnadsnämnd, dels en kommitté för internationell hjälpverksamhet med nyss angivna uppgiften*. I å t e r u p p b y g g n a d s n ä m n d e n insattes som ledamöter ordförandena i handels-, industri- och livsmedelskommissionerna samt chefen för utrikesdepartementets handelsavdelning och vederbörande avdelningschef i riksbanken med ordföranden i handelskommissionen som ordförande. Närmast ankom på denna nämnd att handlägga ärenden rörande export för återuppbyggnadsändamål samt utförande av transporter för andra länders räkning. Under dess handläggning skulle emellertid även komma ärenden rörande svenska efterkrigsleveranscr i allmänhet, således även dylika av rent kommersiell natur. Det viktigaste praktiska arbetsresultatet på hithörande område under första halvåret 1944 utgjorde ett den 13 april i London undertecknat avtal mellan norska och svenska regeringarna om sättet för betalning av svenska leveranser för återuppbyggnadsarbetet i Norge efter kriget. Norska regeringen erhöll till underlättande av norska varuinköp i Sverige för leverans efter fientligheternas upphörande en kredit i svenska kronor till ett belopp, motsvarande sammanlagda värdet av de beställningar, som med svenskt medgivande komme alt placeras i Sverige. Den sålunda beviljade krediten förutsattes komma att disponeras för efterkrigsleveranser till Norge av bl. a. livsmedel, utsäde, fröer, läkemedel, trävaror, järn och stål, maskiner, verktyg m. in. Den ifrågavarande krediten skulle belasta det av riksdagen beslutade åleruppbyggnadsanslaget. Den övre gränsen för den svenska krediten fixerades icke i avtalet, men det har underförståtts att beloppet kunde få uppgå till 200 milj. kronor. Vid de svensk-norska överläggningarna enades man om att det planerade återuppbyggnadsarbetet borde syfta till ett återupprättande av det normala näringslivet, detta särskilt med tanke på önskvärdheten att bereda full sysselsättning. Från ömse sidor uttalades även intresse för att snarast möjligt få i gång den normala exporten länderna emellan. S v e n s k a k o m m i t t é n s f <"> r i n t e r n a t i o n e l l b j ä 1 p v e r ks a m h e t uppgift angavs vara att leda och samordna samt, i mån av behov, stödja sådana humanitära åtgärder till hjälp åt av kriget berörda länder, som vidtoges av olika på området verksamma sammanslutningar eller eljest p å enskilt initiativ, ävensom att i övrigt verka för tillgodoseende av utom

421 landet föreliggande behov av slöd i humanitärt avseende. Kommittén erhöll tio ledamöter, delvis företrädande på området verksamma organisationer. Direkt representerade voro sålunda Röda korset, Rädda barnen, Föreningen Norden, Norgehjälpen, Hjälp krigets offer, Samarbetskommittén för demokratiskt uppbyggnadsarbete, Internationella studenthjälpen och det kyrkliga arbetet. Kommitténs ordförande blev presidenten B. Ekeberg. Kommittén inledde sin verksamhet med att samla upplysningar rörande de talrika enskilda hjälporganisationernas verksamhet och planer samt att söka organisera samarbete med dessa och mellan dem inbördes. Närmast har arbetet inriktats på att bereda humanitär hjälp åt de nordiska grannländerna, men det har även tagit sikte på verksamhet i andra nödlidande länder. I stort sett kan hjälparbetet sägas ha fördelat sig på dels medicinsk, dels social hjälp; i bägge fallen har det gällt att såväl med materiella medel som med personliga insatser bispringa de hjälpbehövande. På det medicinska området har sålunda förberetts dels en omfattande produktion av läkemedel, sera och vacciner, anskaffning av instrument, annan sjukhusutrustning och förbandsartiklar m. m., dels uttagning och registrering av personliga krafter — läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal. Den sociala hjälpen har ävenledes inriktats på materiellt bistånd, t. ex. för utrustning och drift av barnhem, folkkök m. m., anskaffning av livsmedel, kläder och skodon, böcker och papper etc. Till väsentlig del h a r det emellertid också här gällt uttagning och träning av lämpliga personliga krafter, bildandet av arbetslag o. s. v. Kommitténs verksamhet har till viss del uppdelats på subkommittéer, varav en för medicinsk hjälp och tre för social hjälp i resp. Norge och Danmark, Finland samt länder utanför Norden. över huvud ha de av kommittén planerade åtgärderna, till den del de icke såsom vissa materialleveranser skola ankomma på särskilda statsorgan, avsetts skola som regel verkställas av de privata organisationerna. Sålunda skall beträffande de medicinska och därmed förknippade uppgifterna Röda korset vara det verkställande organet. I fråga om barnhjälpen har man främst räknat med det arbete som utföres av Rädda barnen, Norgehjälpen och en rad andra sammanslutningar, beträffande verksamheten i de utländska krigsfångelägren med Hjälp krigets offer och Internationella studenthjälpen o. s. v. För täckning av de å förskottsstat gjorda utgifterna för internationellt återuppbyggnadsarbete och för humanitär hjälp samt för att bereda ytterligare möjligheter för sådan hjälpverksamhet beviljade 1944 års riksdag, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 275, anslag å tilläggsstat för budgetåret 1943/44 till ett sammanlagt belopp av 200 milj. kronor, varav 20 milj. kronor å driftbudgeten och 180 milj. kronor å kapitalbudgeten. Sistnämnda belopp avsågs närmast som underlag för krediter till olika länder. I finansministerns anförande till statsrådsprotokollet i ärendet angavs uttryckligen, att hinder icke borde möta att, där det befunnes mycket an-

geläget att redan under rådande förhållanden lämna humanitär hjälp och där hjälpen fölle inom ramen för det allmänna syftet med ifrågavarande anslag, lämna bidrag till sådan hjälpverksamhet, oaktat vapenstillestånd ännu ej inträtt. För budgetåret 1944/45 uppfördes samtidigt å allmän beredskapsstat I till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete ett anslag av 200 milj. kronor.

23. Statlig informationsverksamhet. Informationsstyrelsens allmänna avdelning ägnade som förut sitt huvudsakliga intresse åt att följa den utländska propagandan i Sverige. Avdelningens filmverksamhet fortgick i samarbete med folkberedskapssektionen efter tidigare bestämda riktlinjer. Ett antal kortfilmer som inspelats av skilda filmföretag spriddes och förevisades runt om i landet. Den av upplysningsavdelningen handhavda krisinformationens artikeltjänst omfattade under första halvåret 1944 202 artiklar. Bildmaterial användes i större utsträckning än tidigare. För folkförsörjningen viktiga kampanjer understöddes som förut med reportage och upplysande artiklar i pressen. I olika artiklar behandlades livsmedelsfrågor och med ransoneringarna sammanhängande spörsmål, ungdomsberedskapens rikstävling, anskaffningen av frivilliga krafter till skörden och luftbevakningen m. m. En särskilt omfattande upplysningsverksamhet bedrevs rörande frågor, som sammanhängde med priskontrollen. Vidare behandlades frågor rörande luftvärnet, flyktingfrågan, lejdbåtsimporten, bränsleförsörjningen, gengasfaran etc. Avdelningen slällde text- och bildmaterial till Svensk-amerikanska nyhetsbyråns förfogande i och för distribution till svensk-amerikanska tidningar. Den utverkade även, att ett flertal fack- och veckotidningar kontinuerligt tillställdes den svensk-amerikanska pressen för att hålla den väl informerad om Sverige. Informationsdagar för pressen höllos vid två tillfällen. I samarbetskommittén för sparpropaganda medverkade informationsstyrelsen som förut. En broschyr »Hur klara skatten?», behandlande de av 1943 års riksdag beslutade skatteförmedlingskassorna, utarbetades i samråd med statens intressekontor och Sparfrämjandet och utsändes till arbetsgivare, fackföreningar och fackklubbar. Tidskriften »Från departement och nämnder» utkom under halvåret med 12 nummer. Granskningen av svenska tidningar fortgick som förut och i samband därmed utarbetandet av dagliga pressöversikter i in- och utrikes frågor. Vid rådgivnings- och dispensavdelningen fortgick verksamheten i oförändrade former. Antalet registrerade muntliga förfrågningar var ungefär

detsamma som under föregående halvår men de skriftliga förfrågningarnas antal ökades. Ett hundratal meddelanden offentliggjordes rörande spioneri och olovlig underrättelseverksamhet m. m. Därjämte behandlades inom avdelningen frågor rörande utförsel av fotografier, filmer och andra bilder. Framställningar gjordes som förut till tidningarna i särskilda förekommande publicitctsfrågor av ömtålig beskaffenhet. Folkberedskapens arbete fullföljdes efter tidigare uppdragna linjer. Antalet kommunombud och ortsnämnder var oförändrat. Fem ombuds- och informationskonferenser anordnades av liknande be skaffenhet som tidigare sådana. Även nu inbjödos till dessa konferenser representanter för distriktsstyrelserna i ett antal organisationer av politisk eller kulturell art inom de län, där konferenserna ägde rum. I samband med nämndsammanträden anordnades vid två tillfällen informationsmöten i Stockholm, till vilka inbjödos representanter för olika institutioner, sammanslutningar och föreningar. Därjämte höllos genom Folkberedskapens medverkan vid norska läger för polisutbildning informerande föredrag om svensk utrikespolitik under krigsåren. En redogörelse för luftvärnets arbetssätt och möjligheter utgavs i massupplaga under titeln »Luftvärnet och överflygningarna» i samråd med försvarsstaben. Den utsändes förutom till ombuden till föreningar, organisationer, militära förband m. fl. Vissa andra upplysningsskrifter rörande försvarsfrågor m. m. tillsändes ombuden. Förfrågningar besvarades rörande en mångfald förhållanden och klarläggande av rykten skedde som förut. I serien »Frågor och svar» utgåvos ytterligare tre nummer. Till ett stort antal civila och militära befattningshavare m. fl. utsändes i likhet med föregående år förtroliga orienteringar i aktuella frågor. Beträffande den o m o r g a n i s a t i o n a v i n f o r m a t i o n s s t y r e 1s e n, vilken jämlikt riksdagens beslut genomfördes från den 1 juli 1944, se sid. 237. Det organ för konsumentupplysning ni. m., vilket under namn av Aktiv hushållning tidigare varit verksamt som en sektion av informationsstyrelsens upplysningsavdelning, överflyttades den 1 juli 1943 till priskontrollnämnden. Rörande den av Aktiv hushållning eller under dess medverkan bedrivna verksamheten lämnas här en sammanfattande översikt, omfattande såväl andra halvåret 1943 som första halvåret 1944. Arbetet inom nämnda organ bedrevs under här ifrågavarande tid på två avdelningar, nämligen en allmän avdelning och en avdelning för klädvårdspropaganda. Inom den förra avdelningen fortgick i liknande former som förut en omfattande upplysningsverksamhet i kostfrågor genom artiklar i pressen, genom radioföredrag och genom besvarande, skriftligen eller munt-

425 ligen, av förfrågningar från allmänheten. Därjämte ägnades stor uppmärksamhet även åt prisfrågor. I samarbete med prisombudet i Stockholm företogos i december 1943 vissa marknadsundersökningar angående grönsakspriserna. Med anledning härav anordnades en presskonferens i frågan, som föranledde att till tidningarna varje vecka för publicering översändes prisnoteringar på grönsaker från tre stora stockholmsfirmor. Då god tillförsel av vissa födoämnen funnits och priserna på dem varit särskilt låga, ha meddelanden därom utgått genom press och radio. Tillsammans med vissa kvinnoorganisationer verkställde Aktiv hushållning en enquéte bland ett stort antal husmödrar rörande olika grenar av hemarbetet, såsom mödra- och spädbarnsvård, arbetskraften inom hemmet, tvätt- och tvättutrustning, bakning och disk. Materialet bearbetades och kom till användning på olika sätt inom verksamheten. Genom hemkonsulenterna gjordes därjämte en specialundersökning av tvätten och tvättarbetet för att söka få fram ett representativt kilopris för hemtvätt. Aktiv hushållning medverkade vidare till åstadkommande av upplysande filmer rörande hushållsarbetet, såsom angående elektricitetens rationella utnyttjande i hushållet, konservering och rotfruktsförvaring m. m. En bildserie anordnades, illustrerande goda möbler och hushållsredskap m. m. Med livsmedels- och industrikommissionerna, statens institut för folkhälsan m. fl. institutioner upprätthöll Aktiv hushållning en livlig samverkan i kost- och dietfrågor. Bl. a. igångsattes på livsmedelskommissionens uppdrag en av försörjningsläget betingad propaganda för ökad konsumtion av vissa livsmedel, såsom surkål, saltad torsk och potatisflingor. Givande samverkan ägde eljest rum särskilt med Husmödrarnas samarbelskommitté (representant för de fyra största husmodersorganisationerna), med Hushållslärarinnornas samorganisation, föreståndarna för skolköksseminarierna, hemkonsulenterna m. fl. För att få ett permanent organ för de många utredningar, som visat sig Ixmövliga på hemarbetets område, gjorde Aktiv hushållning redan under sommaren 1943 i samverkan med nämnda samarbetsorganisationer förarbeten för åstadkommande av ett H e m m e n s f o r s k n i n g s i n s t i t u t . Sedan kontakt tagits med ett antal myndigheter, organisationer och enskilda, vilka utlovade sin medverkan, bildades institutet på våren 1944 med en styrelse, vari ingingo dels representanter för Aktiv hushållning och för nyssnämnda organisationer, dels ett antal på närliggande områden verksamma personer. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 maj 1944 lämnades för forskningsinstitutets verksamhet under år 1944 ett statsbidrag å 50 000 kronor. Arbetet vid institutet har dock beräknats kunna i full utsträckning upptagas först under år 1945. Antalet genom Aktiv hushållning till pressen utsända artiklar i hushållsfrågor uppgick under här behandlade period till ett 70-tal. Genom dess medverkan ombestyrdes även ett flertal radioföredrag.

426 Aktiv hushållnings avdelning för k l ä d v å r d s p r o p a g a n d a var liksom förut huvudsakligen inriktad på att ge den konsumerande allmänheten råd och handledning för att rätt ekonomisera med textilransonen, särskilt med hänsyn till de långa ransoneringsperioderna. I samband med propaganda för priskontrolleradc kläder och skor utövades därjämte en viss upplysning om rätt val vid köp av dylika varor. Rådgivningen på hithörande område skedde alltjämt främst genom kristidsstyrelsernas klädvårdskommittéer. Deras systuge- och kursverksamhet kunde nu sägas ha utvecklats till en riksrörelse, som Aktiv hushållning ledde så tillvida som den var den sammanhållande länken mellan kommittéerna och i samverkan med det av dessa vid ombudsmöte tillsatta arbetsutskottet gav gemensamma arbetslinjer för den lokala verksamheten samt förmedlade informationer från de centrala kristidskommissionerna och gav anvisning på undervisningsmateriel. Den i föregående redogörelse omnämnda aktionen för att vinna landstingens ekonomiska stöd för klädvårdsverksamheten resulterade i anslag från ett flertal landstings sida om sammanlagt c:a 100 000 kronor. Även inånga kommuner hade föranletts att genom anslag eller på annat sätt befrämja särskilt systugornas arbete. Undervisning gavs genom klädvårdskommittéerna i ökad omfattning angående stoppning och lagning. Från vederbörande beredskapsmyndighet utgick via landstingens förvaltningsutskott en uppmaning till klädvårdskommittéerna att medverka vid upprättande av sådan sömnadsberedskap, som krävdes i händelse av krigstillstånd för att laga och is tån (Isätta krigsskadades kläder. P å detta område har Aktiv hushållning samarbetat med Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté och därvid uppgjort ett för denna och klädvårdskommittéerna gemensamt program. Åtskilligt arbete har i samband med propagandan för priskonlrollerade kläder och skor nedlagts på åstadkommandet av billiga och praktiska barnkläder. Härvid har medverkan vunnits från en för ändamålet särskilt bildad mödrakommitté. Kurser ha vidare hållits angående hemtillverkning av tygskor. Även frågan om anskaffande av bättre bäddutrustning för mindre bemedlade har uppmärksammats.

BILAGOR

I I

.

-

Bilaga 1.

Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena utfärdade under tiden 1 juli 1943—30 juni 1944. (Författningar av rent militärt innehåll äro ej medtagna.) A.

Författningar rörande folkhushållningen.

1. 'i vångsf örlogande över egendom. 8/10 1943 nr 724 K. F . om ändrad lydelse av 3 § rekvisitionsförordningen den 30 juni 1942 (nr 586). 19/11 1943 » 779 K. K. ang. befrielse för hästägare från skyldighet att år 1944 avgiva vissa uppgifter rörande hästar och hästfordon. 8/1 1944 » 2 K. K. om viss uppgiftsskyldighet för ägare av för krigsmaktens behov uttagna motorfordon m. m. 18/2 1944 » 54 K. F. om uttagning under fredstid av motorfordon m. m. för vissa civila behov under krig eller krigsfara (civil uttagningsförordning). 18/2 1944 » 55 K. F. om ändring av förordningen den 9 oktober 1942 (nr 832) om uttagning under fredstid av vissa förnödenheter för krigsmaktens behov (uttagningsförordning). 18/2 1944 » 56 K. K. om visst tillägg till 1 § kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 414) med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. m. 18/2 1944 » 57 K. K. med vissa bestämmelser om utnyttjande vid krig eller krigsfara av landets motorfordonspark m. m. 18/2 1944 » 58 K. F, om ändrad lydelse av 5 § rekvisitionsförordningen den 30 juni 1942 (nr 586). 31/3 1944 » 139 K. F. om ändrad lydelse av 17, 19, 56 och 59 §§ rekvisitionsförordningen den 30 juni 1942 (nr 586). 31/3 1944 » 152 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 14 maj 1943 (nr 245) med särskilda bestämmelser ang. gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar. 31/3 1944 » 153 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av kungörelsen den 14 maj 1943 (nr 246) med förordnande jämlikt lagen den 14 maj 1943 (nr 245) med särskilda bestämmelser ang. gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar. 31/3 1944 » 154 K. cirkulär till generalpoststyrelsen och länsstyrelserna om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av de genom cirkulär den 14 maj 1943 (nr 247) till generalpoststyrelsen och läns-

430 styrelserna meddelade provisoriska föreskrifterna rörande gäldande av ersättning för vissa förnödenheter, vilka tagas i anspråk jämlikt rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583). 28/4 1944 nr 175 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293). 28/4 1944 » 176 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613). 22/6 1944 » 385 K. F. om ändrad lydelse av 7, 71 och 72 §§ rekvisitionsförordningen den 30 juni 1942 (nr 586). 30/6 1944 » 517 K. K. ang. reparation av motorfordon m. m. under krig. 6/10 1943 » 746 27/10 1943 » 759 Riksvärderingsnämndens kungörelser om taxor, som av riksvärderingsnämnden upprättats. 5/11 1943 » 769 17/12 1943 » 867 2. Moratorium, förmynderskap m. m. 17/3

17/3

17/3

17/3 26/5 26/5 22/6

1944 nr 104 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser ang. förmynderskap, godmanskap och boutrcdning vid krig eller krigsfara m. m. 1944 » 106 Lag ang. utsträckt tillämpning (t. o. m. 30 juni 1945) av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid för ränteoch utdelningskuponger. 1944 » 107 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 4 juni 1943 (nr 275) om förlängning i särskilt fall av tiden för r ä t t a t t lyfta utdelning i konkurs. 1944 » 108 K. K. om förlängning (t. o. m. 30/6 1945) av tiden för rätt a t t lyfta utdelning i aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs. 1944 » 244 Lag om upphävande av vissa lagar rör. utmätning, återtagande av avbetalningsgods och anstånd med betalning av hyra m . m . 1944 » 245 K. F . ang. tillämpning av moratorielagen å värnpliktiga m. fl. 1944 » 394 Lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser ang. domstolarna och r ä t t e gången vid krig eller krigsfara m. m. så ock om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av samma lag.

3. Patent ni. m. 31/12 1943 nr 922 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1944) i förhållande till Norge av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 31/12 1943 » 942 K. K. om tillämpning i förhållande till Ungern av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. p a t e n t vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1944. 22/6 1944 » 358 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. p a t e n t vid krig eller krigsfara m. m. 22/6 1944 » 359 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.

431 22/6

22/6

22/6 22/6 22/6 22/6 22/6 22/6 22/6 22/6 22/6 22/6

1944 nr 360 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/0 1945) i fråga om svenska medborgare av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 1944 » 361 K. K. om fortsatt, tillämpning (t. o. m. 30/6 1945) i förhållande till Schweiz av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m.m. 1944 » 362 D:o d:o i förh. till Storbritannien och Norra Irland. 1944 » 363 D:o d:o » » » Frankrike. 1944 » 364 D:o d:o » » » Danmark. 1944 » 365 D:o d:o » » » Tyska riket jämte Böhmen—Mähren. 1944 » 366 D:o d:o » » » Nederländerna. 1944 » 367 D:o d:o » » » Belgien. 1944 >> 368 D:o d:o » » » Luxemburg. 1944 » 369 D:o d:o » » » Finland. 1944 » 370 D:o d:o » » » Ungern. 1944 » 371 371 K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 31/12 1944) i förhållande K. K. 1L oi till Norge av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m .m.

4. Förvaltningsmyndigheters eller krigsfara. 17/3

31/3

och enskilda

organisationers

verksamhet

vid

krig

1944 nr 105 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser ang. bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. 1944 » 146 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) ang. utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter.

5. Allmänna bestämmelser rörande ransoneringssystemet. Straff och påföljder vid överträdelse av ransoneringslörlattningar. 25/2

1944 nr

25/2

»

62 K. K. om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser ang. handeln med ransonerade varor, m. m. 63 K. K. om ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 200) ang. särskilda legitimationskort för erhållande av inköpskort för ransonerade varor, m. m.

6. Kristidsorganisationen. 3/12 1943 nr 809 K. instruktion för statens krigsskadenämnd. 10/12 1943 » 930 K. instruktion för statens sakrevision. 10/12 1943 » 931 K. instruktion för statens organisationsnämnd. 31/12 1943 » 946 K. instruktion för överrevisionen för krisförvaltningen. 21/1 1944 » 21 K. K. ang. ändring av instruktionen den 1 augusti 1940 (nr 747) för statens trafikkommission. 4/2 1944 » 29 K. K. om ändrad lydelse av 8, 10 och 20 §§ instruktionen den 27 oktober 1939 (nr 788) för statens livsmedelskommission. 26/5 1944 » 241 K. K. ang. ändrad lydelse av 4 § instruktionen för överrevisionen för krisförvaltningen den 31 december 1943 (nr 946).

432 15/6

1944 nr 384 K. K. med bestämmelser "ang. byggnads- och reparationsberedskap.

7. Jordbruket och livsmedelshushulluingen. a. Författningar sammanhängande med prisregleringen på jordbruksområdet. 16/7 1943 nr 625 K. K. om ändrad lydelse av 7 § kungörelsen den 28 november 1941 (nr 894) ang. pristillägg för mjölk m. m. 30,8 1943 » 666 Transumt av K. brev till fullmäktige i riksbanken ang. bestämmande av belåningsvärdet å spannmål under tiden till och med 31 augusti 1944. 30/8 1943 » 667 K. K. med vissa bestämmelser ang. framställningen av vetemjöl och rågmjöl. 30/8 1943 » 668 K. K. med vissa bestämmelser ang. tillverkningen av havregryn m. m. 21/4 1944 » 164 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/7 1945) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 3) ang. reglering av införseln av socker. 21/4 1944 » 165 K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. b. Andra författningar rörande jordbruket och trädgårdsskötseln (jfr avd. 7 d). 16/7 1943 nr 626 K. K. om förskott av statsmedel i vissa fall i samband med arbetsblockverksamheten inom jordbruket. 30/7 1943 » 648 K. K. om beviljande i vissa fall av tjänstledighet för skördearbete. 24/9 1943 » 701 K. K. ang. uppgifter för beräkning av 1943 års potatisskörd. 8/10 1943 » 725 K. K. ang. inventering av vissa åkerarealer. 8/10 1943 » 727 K. K. ang. uppgifter för svinräkning den 15 oktober 1943. 26/11 1943 » 811 K. K. ang. lån från frukt- och potatislagerhusfonden. 17/12 1943 » 864 K. K. ang. förnyad inventering av landets förråd av potatis. 18/2 1944 » 46 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1945) av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om r ä t t för arrendator att bortföra stråfoder m. m. 10/3 1944 » 71 Lag ang. fortsatt tillämpning (t. o. m. 31/12 1944) av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) om jämkning av arrendeavtal i vissa fall. 17/3 1944 » 78 K. K. ang. uppgifter för svin-och hönsräkning den 24 april 1944. 21 4 1944 » 160 K. K. ang. insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rör. skördeutsikterna och skörden under år 1944. 21/4 1944 » 161 K. K. ang. arcalinventcring och kreatursräkning inom riket, m. m. c. Fisket. 10/12 1943 nr 832 K. K. med vissa bestämmelser ang. fiske efter rödtunga. 10/12 1943 » 833 K. K. ang. undantag tills vidare under år 1944 beträffande viss del av Göteborgs och Bohus län från förbud mot användande av ljuster för fångst av ål. 10/12 1943 » 834 K. K. med vissa bestämmelser ang. fiske efter rödspätta i Skagerack, K a t t e g a t t och Öresund. 12/5 1944 » 193 K. K. om upphävande av kungörelsen den 10 december 1943 (nr 832) med vissa bestämmelser ang. fiske efter rödtunga.

433 12/5

1944 nr 194 K. K. om upphävande av kungörelsen den 10 december 1943 (nr 834) med vissa bestämmelser ang. fiske efter r ö d s p ä t t a i Skagerack, Kattegatt och Öresund.

d. Livsmedelshushållningen i övrigt (jfr avd. 7 a—c). 3/9 1943 nr 674 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 1 10-1943 > 726 K. K. ang. statsbidrag till folkköksverksamhet. 5/11 1943 » 774 K. K. om ändrad lydelse, av 5 och 9 §§ kungörelsen den 20 november 1942 (nr 877) ang. prisrabattering å matfett och mjölk m. m. 26/11 1943 » 789 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel ni. m. 8/1 1944 » 6 K. K. om ändrad lydelse av 4, 5 och 8 §§ kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 609) med vissa bestämmelser ang. tillverkning och försäljning av bröd. 28/1 1944 » 22 K. K. om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. kungörelsen den 20 november 1942 (nr 877) ang. prisrabattering å matfett och mjölk m. m. 11/2 1944 » 35 K. K. om ändrad lydelse av 10 § kungörelsen den 29 januari 1943 (nr 59) ang. beslag å samt reglering av handeln med tarmar, m. m. 11/2 1944 » 36 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 11/2 1944 * 41 K. K. om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 250) ang. beslag å samt reglering av handeln med tobaksvaror. 19/5 1944 » 211 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 2/6 1944 » 260 K. K. om upphävande av kungörelsen den 10 oktober 1941 (nr 784) ang. förbud mot inkavling av matfett vid yrkesmässig tillverkning av bakverk. 15 6 1944 » 347 K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser ang. tillverkning av och handel med ost. 30/6 1944 » 402 K. K. ang. tullfrihet under viss tid för korn och malt. Giltighet t. o. m. 30/6 1945. 30/6 1944 » 459 K. F. ang. avgift för smör som användes för framställning av grädde m. m. Härigenom upphäves K. F. 21/6 1940 (nr 621). 30/6 1944 » 460 K. K. med förordnande om avgift för smör som användes för framställning av grädde m. m. 8. Industrien (utom livsmedelsindustri). 8/7

8/7 8/7

1943 nr 627 K. K. med vissa bestämmelser ang. reglering av handeln med glasvaror m. m. samt användningen av kärl av glas eller plåt m. m. 1943 » 628 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa natriumfosfater m. m. 1943 » 629 K. K. om tillämpning å vissa t v ä t t - och rengöringsmedel, innehållande soda, pottaska eller natriumbikarbonat, av kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 320) ang. reglering av handeln med t v ä t t - och rengöringsmedel.

28—11873S

434 29/7 5/8

1943 nr 646 K. K. ang. beslag å viss varmvalsad järnplåt m. m. 1943 » 655 K. K. om tillämpning å vissa för annat ändamål än skotillverkning eller skoreparation avsedda kautschukplattor av kungörelsen den 21 april 1943 (nr 200) ang. reglering av handeln med och förbrukningen av läder och skodon m. m. 30/8 1943 » 673 K. K. ang. försäljning av för skotillverkning eller skoreparation avsedda ersättningsmedel för läder eller gummi. 15/10 1943 » 748 K. K. om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 30 augusti 1943 (nr 673) ang. försäljning av för skotillverkning eller skoreparation avsedda ersättningsmedel för läder eller gummi. 22/10 1943 » 756 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med råtagel samt vissa slag av borst och fiber m. m. 3/12 1943 » 805 K. K. ang. importförbud å viss gummitråd. 18/2 1944 » 45 K. K. om ändring av kungörelsen den 7 mars 1941 (nr 135) ang. reglering av handeln med vissa gummiringar m. m. 5/5 1944 » 192 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa slag av fönster- och spegelglas. 15/6 1944 » 305 K. K. ang. importförbud å silkesstrumpor och nickel. 9. Bränsle-, smörjmedels- och kraflliushållningen. a. Ved och träkol. 13/8

1943 nr 658 K. K. ang. vissa ändringar i den vid kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 793) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment fogade tabellen 4. 24/9 1943 nr 698 K. K. ang. ändrad lydelse av 7 § kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 502) med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen. 24/9 1943 » 699 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 15/10 1943) av förordningen den 19 juni 1942 (nr 428) ang. undantag för vissa transporter av ved m. m. från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik. 1/10 1943 » 718 K. F. ang. tillstånd för vissa trafikutövare att i beställningstrafik utföra transporter av ved m. m. 15/10 1943 » 754 K. K. med förordnande jämlikt lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser om mätning av ved och annat virke, m. m. 29/10 1943 » 758 K. K. om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 545) ang. tillämpningen av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog. 5/11 1943 » 767 K. K. ang. straffrihet i vissa fall vid överskridande av maximilast m. m. vid transport av vissa skogsprodukter. 3/12 1943 » 819 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. ytterligare statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen avverkningssäsongen 1943/1944. 17/12 1943 » 906 K. K. ang. reglering av handeln med ved och träkol, m. m. 17/12 1943 » 907 K. K. om ändrad lydelse av kungörelsen den 3 oktober 1941 (nr 792) ang. utvidgat beslag å ved, m. m. 17/12 1943 » 908 K. K. om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen 30 januari 1942 (nr 32) ang. viss reglering av handeln med virke.

435 17/12 1943 nr 909 K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 502) med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen. 22/12 1943 » 868 K. K. ang. inventering av landets förråd av träkol och gengasved. 31/12 1943 » 944 K. K. med förordnande jämlikt lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser om mätning av ved och annat virke m. m. Härigenom upphäves K. K. 15/10 1943 (nr 754). 21/1 1944 » 15 K. F. ang. tillstånd för vissa trafikutövare att i beställningstrafik utföra transporter av ved m. m. 10/3 1944 »> 72 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 30 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser om mätning av ved och annat virke. 3113 1944 » 136 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten a t t avverka skog. 21/4 1944 » 166 K. K. med fastställande av normalpriser å vissa råkolssortiment. 12/5 1944 » 204 K. K. ang. inventering av landets förråd av ved samt timmer och vissa andra trävaror. 22/6 1944 » 354 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet. 22/6 1944 » 355 K. K. ang. hävande av gällande beslag å massaved och props. 22/6 1944 »> 356 K. K. ang. vissa ändringar i de vid kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 793) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment fogade tabellerna. b. 29/7 3/3

3/3

Torv. 1943 nr 641 K. K. om arbetsförmedlingstvång för torvhantering. 1944 » 64 K. K. ang. ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 9 april 1943 (nr 173) med fastställande av normalpriser å maskintorv och sticktorv. 1944 » 65 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. statsgaranti för bränntorv tillverkningssäsongen 1944, m. m.

c. Flytande bränslen, gengas m. m. 10/12 1943 nr 843 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 413) med särskilda bestämmelser ang. vissa fartyg, å vilka gasgenerator eller acetylengasaggregat installerats. d. IS/9 28/1

10/3

Smörjmedel. 1943 nr 695 K. K. ang. inventering av landets förråd av smörjmedel m. m. 1944 » 34 K. K. om ändrad lydelse av 16 § kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel. 1944 » 81 K. K. ang. inventering av landets förråd av smörjmedel m. m.

e.

Krafthushållning.

5/5

1944 nr 185 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering a v förbrukningen av elektrisk kraft och gas. 1944 » 200 Lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser ang. tillfällig vattenreglering.

12/5

436 10. Utrikeshandeln. a. Allmänt. 14/1 1944 nr

4 K. K. ang. tillstånd till vissa utfästelser rörande svenska exportvaror. 1944 » 184 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 30 december 1939 (nr 951) ang. vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. 1944 » 303 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 214) ang. statsgaranti för exportkredit.

5/5

9/6

b. Importförbud och importreglering. 3/12 1943 nr 805 K. K. ang. importförbud å viss gummitråd. 21/4 1944 » 164 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/7 1945) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 3) ang. reglering av införseln av socker. 15/6 1944 * 305 K. K. ang. importförbud å silkesstrumpor och nickel. c. 8/7

Exportförbud. 1943 nr 638 K. K. om ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) ang. allmänt exportförbud.

11. Sjöfarten. 3/12 1943 nr 828 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 11 december 1942 (nr 956) med förordnande jämlikt 2 § lagen den 21 mars mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg. 24/3 1944 » 113 Lag ang. utsträckt tillämpning (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän. 24/3 1944 » 114 K. K. om utsträckt tillämpning (t. o. m. 30/6 1945) av kungörelsen den 15 december 1939 (nr 857) ang. tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän. 12. Trafikväsendet i övrigt. a. Järnvägarna. 10/12 1943 nr 820 K. K. med vissa föreskrifter rör. transport å järnväg. Giltighet t. o. m. 31/12 1944. b. Motorfordonstrafiken. 29/7 1943 nr 650 K. K. ang. befrielse från viss uppgiftsskyldighet för år 1943 beträffande motorredskap m. m. 29/7 1943 » 652 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 28 februari 1941 (nr 114) ang. registrering av krigsmakten tillhöriga motorfordon och släpfordon m. m. 30/8 1943 > 675 K. F . ang. ändrad lydelse av 10 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561) 24/9 1943 » 696 K. K. ang. r ä t t a t t utan särskilt trafiktillstånd använda släpfordon i yrkesmässig trafik för godsbefordran. Giltighet t. o. m. 30/9 1944.

437 24/9

1943 nr 699 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 15/10 1943) av förordningen den 19 juni 1942 (nr 428) ang. undantag för vissa transporter av ved m. m. från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik. 1/10 1943 » 718 K. F . ang. tillstånd för vissa trafikutövare a t t i beställningstrafik utföra transporter av ved m. m. 5/11 1943 » 767 K. K. ang. straffrihet i vissa fall vid överskridande av maximilast m. m. vid transport av vissa skogsprodukter. 19/11 1943 » 814 K. K. ang. skyldighet a t t lämna uppgifter rör. beskaffenheten m. m. av vissa lastautomobiler. 10/12 1943 » 821 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1944) av vissa, vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) berörande undantagsbestämmelser. 10/12 1943 » 822 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1944) av vissa, förordningen ang. yrkesmässig automobiltrafik m. ni. den 25 oktober 1940 (nr 910) berörande undantagsbestämmelser. 10/12 1943 » 865 K. K. ang. lämnande av vissa uppgifter beträffande godstrafik med lastautomobiler och släpfordon. 21/1 1944 » 15 K. F . ang. tillstånd för vissa trafikutövare att i beställningstrafik utföra transporter av ved m. m. 18/2 1944 » 60 K. K. om ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 27 november 1942 (nr 885) ang. uppgiftsskyldighet beträffande motorredskap m. m. 19/5 1944 » 206 K. K. ang. befrielse från viss uppgiftsskyldighet för år 1944 beträffande motorredskap m. m. 2/6 1944 » 263 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av förordningen den 6 augusti 1942 (nr 737) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. släpfordon. 2/6 1944 » 264 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av 1 § kungörelsen den 12 februari 1943 (nr 55) med vissa bestämmelser för befrämjande av användningen av personautomobilringar i yrkesmässig trafik för godsbefordran. 30/6 1944 » 517 K. K. ang. reparation av motorfordon m. m. under krig. 13. Post- och telegrafväsendet. 5/5 12/5

1944 nr 198 K. K. om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 149) ang. postavgifterna m. m. 1944 » 196 K. K. om fortsatt giltighet av kungörelsen den 30 december 1941 (nr 987) ang. vissa särskilda telefon- och telegramavgifter.

14. Försäkringsväsendet. a. Transportförsäkring. 3/12 1943 nr 810 K. K. om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 3 september 1939 (nr 596) med närmare föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. 15/6

b. Olycksfallsförsäkring och personell krigsskadeersättning. 1944 nr 313 K. K. om tillfällig höjning av ersättningen åt sjöfolk för förlust av effekter vid fartygs förolyckande. Giltighet t. o. m. 30/6 1945.

43 S c. Andra försäkringsfrågor. 3/12 1943 nr 808 Lag ang. ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning. 3/12 1943 » 809 K. instruktion för statens krigsskadenämnd. 2/6 1944 » 248 Lag ang. ändrad lydelse av 2 § 2 mom. lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning. 2/6 1944 » 248 Lag ang. ändrad lydelse av 2 § 2 mom. lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning. 15. Arbetsmarknaden. a.

Allmänt. 1943 nr 564 K. K. med ytterligare föreskrifter ang. anställningskort, som avses i 3 § förordningen den 30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare a t t anmäla arbetsanställning. 16/7 1943 » 626 K. K. om förskott av statsmedel i vissa fall i samband med arbetsblockverksamheten inom jordbruket. 29/7 1943 » 641 K. K. om arbetsförmedlingstvång för torvhantering. 30/7 1943 » 647 K. K. ang. befrielse i vissa fall från anmälningsskyldighet enligt förordningen den 30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare a t t anmäla arbetsanställning. 26/11 1943 » 797 Lag med särskilda bestämmelser om försäkring av vissa tjänstepliktiga män, födda år 1924, för olycksfall i arbete m. m. 26/11 1943 » 798 K. F . om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av viss tjänsteplikt för män, födda år 1924. 22/12 1943 » 882 K. K. ang. ändring av 1 § kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 21/1 1944 » 19 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878) om tjänsteplikt för män, födda år 1923. 17/3 1944 » 92 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. 17/3 1944 » 93 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 30 december 1939 (nr 935) om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister. 17/3 1944 » 94 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 17/3 1944 » 95 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen. 30/6 1944 » 464 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rör. arbetstidens reglering m. m. 30/6 1944 » 475 Lag om arbetslöshetsnämnd. 30/6 1944 » 476 K. K. med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1944 (nr 475) om arbetslöshetsnämnd. Härigenom upphäves 2—9 §§ K. K. 30/6 1934 (nr 434). 8/7

b. Uppskov med värnpliktstjänstgöring. 8/10 1943 nr 747 K. K. om ändring i vissa delar av den vid uppskovskungörelsen den 2 juli 1940 (nr 717) fogade tabellen.

439 16. Löneförhållanden, dyrtidstillägg m. m. 16/7 1943 nr 636 K. K. ang. kristillägg under tredje kvartalet 1943. 22/10 1943 » 752 K. K. ang. kristillägg under fjärde kvartalet 1943. 21/1 1944 » 18 K. K. ang. kristillägg under första kvartalet 1944. 24/3 1944 » 129 K. K. med vissa bestämmelser ang. dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. under budgetåret 1944/45. 31/3 1944 » 151 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) ang. begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension. 21/4 1944 » 159 K. K. ang. kristillägg under andra kvartalet 1944. 19/5 1944 » 232 Lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. 19/5 1944 » 233 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. 19/5 1944 » 234 K. F . om dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å blindhetsersättningar. 19/5 1944 » 235 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av förordningen om dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å blindhetsersättningar. 19/5 1944 i 237 K. F. ang. dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) ang. en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall m. m. Giltighet t. o. m. 31/12 1945. 30/6 1944 o 503 K. K. ang. begränsning i vissa fall av dyrtidstillägg och kristillägg av statsmedel å familjepension från enskild eller förutvarande enskild, av staten övertagen pensionsinrättning. 17. Den militära beredskapstjänsten; hemvärnet. 3/3

3/3

26/5

26/5 9/6

9/6

1944 nr 101 K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. avlöning till statsanställd civil personal under viss militär tjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering. 1944 » 102 K. cirkulär till vederbörande skolmyndigheter ang. avlöning till befattningshavare vid det statsunderstödda skolväsendet under viss militär tjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering. 1944 > 244 Lag om upphävande av vissa lagar rör. utmätning, återtagande av avbetalningsgods och anstånd med betalning av hyra m. m. Härigenom upphävas lagarna 14/10 1939 (nr 728), 31/10 1939 (nr 782) och 19/4 1940 (nr 233). 1944 » 245 K. F. ang. tillämpning av moratorielagen å värnpliktiga m. fl. 1944 » 283 K. F . ang. indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl. Härigenom upphävas K. F. 17/11 1939 (nr 810) och lagen 30/12 1941 (nr 989). 1944 » 284 Lag om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet a t t erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet. Härigenom upphäves lagen 17/11 1939 (nr 812).

440 9/6

9/6

30/6

30/6

15/6 15/6 15/6

15/6

22/6

22/6

1944 nr 316 K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. 1944 » 317 K. K. med närmare föreskrifter för tillämpning av förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Härigenom upphäves K. K. 25/11 1927 (nr 445). 1944 nr 456 K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen åcn 28 juni 1941 (nr 591) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada. 1944 » 457 K. K. med vissa bestämmelser ang. tillämpningen av förordningen den 28 juni 1941 (nr 591) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada. Härigenom upphäves K. K. 15/1 1943 (nr 23). 1944 » 504 K. K. ang. avlöning till vissa befattningshavare i statens tjänst under tjänstledighet för frivillig befälsutbildning. 1944 » 505 K. K. ang. avlöning till statsanställd civil personal under tjänstledighet för viss tjänstgöring vid försvarsväsendet. 1944 » 506 K. K. ang. avlöning till vissa befattningshavare vid det statsunderstödda skolväsendet m. fl. under tjänstledighet för frivillig befälsutbildning. 1944 » 507 K. K. ang. avlöning till befattningshavare vid det statsunderstödda skolväsendet under tjänstledighet för viss tjänstgöring vid försvarsväsendet. 1944 » 466 K. K. ang. frivillig personals hänförande under förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. 1944 » 467 K. K. ang. ersättning för indrivning av utskylder i vissa fall, då indrivningsavgift ej skall utgå. Härigenom upphäves K. K. 18/12 1942 (nr 957).

18. Byggnads- och bostadsväsendet. 29/7

1943 nr 640 K. K. med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. Härigenom upphäves K. K. 11/12 1942 (nr 925). 1/10 1943 » 717 K. K. om ändring i vissa delar av instruktionen för statens byggnadslånebyrå den 4 december 1942 (nr 931). 3/12 1943 » 831 K. K. om skjddighet a t t anmäla hyresledighet m. m. 22/12 1943 » 882 K. K. ang. ändring av 1 § kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 17/3 1944 » 94 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 31/3 1944 » 120 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1945) av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. 31/3 1944 » 121 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1945) av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. 14/4 1944 i 144 K. K. om skyldighet att lämna uppgift ang. uthyrning av möblerad bostad.

441 30/6 22/6

19.

1944 nr 406 K. K. om ändring i vissa delar av instruktionen för statens byggnadslånebyrå den 4 december 1942 (nr 931). 1944 » 492 K. K. ang. räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån. Sjukvården.

26/11 1943 nr 788 K. K. om ersättning i vissa fall av kostnader för vård av krigsskadade å civila sjukhus. 20. 12/5

Undervisningsväsendet. 1944 nr 191 K. cirkulär till skolöverstyrelsen, statskontoret, länsstyrelserna, domkapitlen, folkskoleinspektörerna samt rektorerna, föreståndarna och styrelserna för de under skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna ang. beredande av ledighet under år 1944 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m.

21. Prisregleringen (Beträffande prisregleringen för särskilda varuslag se avd. 7, 8 och 9.) 20/8

1943 nr 660 K. K. ang. begränsning av rätten för importör att bedriva handel med vissa textilvaror. 30/8 1943 » 664 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/11 1943) av kungörelsen den 4 juni 1943 (nr 310) ang. allmänt prisstopp. 30/8 1943 » 665 K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. storleken av vissa taxor och avgifter. Härigenom upphäves cirk. 4/6 1943 (nr 311). 26/11 1943 » 787 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 29/2 1944) av kungörelsen den 4 juni 1943 (nr 310) ang. allmänt prisstopp. 25/2 1944 » 49 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/5 1944) av kungörelsen den 4 juni 1943 (nr 310) ang. allmänt prisstopp. 31/3 1944 D 124 K. Maj:ts förnyade cirkulär till de myndigheter, vilka hava a t t sluta avtal om arbeten för statens behov, ang. prisförändringars samt ändrade arbetslöners och transportkostnaders inverkan på entreprenadsumma m. m. 31/3 1941 » 138 K. K. ang. begränsning av rätten för importör att bedriva handel med vissa textilvaror. Härigenom upphäves K. K. 20/8 1943 (nr 660). 31/3 1944 » 149 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). 31/3 1944 » 150 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av kungörelsen den 4 juni 1943 (nr 309) med närmare bestämmelser ang. tillämpning av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). 26/5 1944 » 222 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/8 1944) av kungörelsen den 4 juni 1943 (nr 310) ang. allmänt prisstopp. 22. Penning- och bankväsendet. 31/12 1943 nr 935 Valutakontorets kungörelse ang. allmän deklaration av utländska tillgångar och skulder. 31/3 1944 » 145 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 22 december 1939 (nr 895) ang. r ä t t för Konungen att meddela

31/3

31/3 21/4

12/5

19/5

22/6

särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. 1944 nr 147 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 15 december 1939 (nr 850) ang. rätt för Konungen a t t i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. 1944 » 148 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). 1944 » 156 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. 1944 » 190 Lag ang. fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. 1944 » 208 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) ang. r ä t t för Konungen a t t i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. 1944 » 490 K. K. ang. befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Giltighet t. o. m. 30/6 1945.

23. Statsfinanserna. a.

Skatteväsendet. 1943 nr 585 K. K. med vissa föreskrifter rör. beräkning av taxerad merinkomst av jordbruk och skogsbruk enligt förordningen den 17 juni 1943 (nr 399) om krigskonjunkturskatt för år 1943. 24/9 1943 » 700 K. K. ang. meddelande i fråga om yrkesmässigt bedrivet fiske av förordnande jämlikt 4 § 5 mom. förordningen den 17 juni 1943 (nr 399) om krigskonjunkturskatt för år 1943. 22/10 1943 » 760 K. K. ang. fastställelse av formulär enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt till staten, m. m. 19/11 1943 » 778 K. F. om tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler. Giltighet t. o. m. 31/12 1945. 26/11 1943 » 786 K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt. 10/12 1943 » 844 K. K. med vissa föreskrifter rör. tillämpningen av förordningen den 30 juni 1943 (nr 490) med särskilda bestämmelser ang. taxering för inkomst av under år 1943 stormfälld skog. 10/12 1943 » 845 K. K. ang. fastställelse av formulär enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 490) med särskilda bestämmelser ang. taxering för inkomst av under år 1943 stormfälld skog. 17/12 1943 » 851 K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. 17/12 1943 i 852 K. F . om viss ändring i den vid förordningen den 25 maj 1941 (nr 252) ang. skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten beträffande vissa varor fogade varuförteckningen. 17/12 1943 » 853 K. F . ang. beräkningen av allmän omsättningsskatt för vissa skodon med botten av trä. 8/7

443 28/1

4/2 17/3 17/3 17/3

24/3

14/4

14/4 19/5 26/5 26/5 26/5 26/5 26/5 26/5 26/5 9/6

9/6

9/6

9/6 15/6

1944 nr

23 K. cirkulär till generalpoststyrelsen och samtliga länsstyrelser ang. fastställelse av formulär till uppgift jämlikt 9 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. 1944 » 32 K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. 1944 » 89 K. F. om fortsatt uppskov (t. o. m. 30/6 1945) med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit. 1944 » 90 K. F . ang. fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1945) av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) om tilläggsskatt å bensin. 1944 » 91 K. F . ang. fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1945) av förordningen den 21 juni 1940 (nr 563) om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. 1944 »> 116 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. 1944 » 141 K. F. om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit. 1944 » 142 K. K. ang. ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 122) med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin. 1944 » 207 K. F. ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror. 1944 » 243 K. K. med bestämmelse jämlikt 2 § 1 mom. b) förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. 1944 » 250 K. F . om värnskatt för budgetåret 1944/45. 1944 » 251 K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 26 maj 1944 (nr 250) om värnskatt för budgetåret 1944/45. 1944 » 252 K. K. ang. fastställelse av tabell till ledning vid uträknandet av värnskatt för budgetåret 1944/45. 1944 » 259 K. K. ang. restitution i vissa fall av kupongskatt å aktieutdelning. 1944 » 275 K. F. om krigskonjunkturskatt för år 1944. 1944 » 276 K. F. med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1945 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg. 1944 » 277 K. F . om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 384) ang. r ä t t för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening a t t vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond. 1944 » 278 K. F . med ytterligare bestämmelser ang. taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg m. m. 1944 » 279 K. F . om ändring i förordningen den 12 juni 1942 (nr 371) om r ä t t att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond. 1944 » 289 K. K. med bestämmelse jämlikt 2 § 1 mom. b) förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. 1944 » 342 K. F. ang. fortsatt tillämpning av förordningen den 30 j u n i 1943 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt till staten.

444 15/6

1944 nr 343 K. K. ang. fastställelse av formulär till ansökan om avkortning eller restitution av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. 22/6 1944 » 481 K. K. ang. fastställelse av vissa formulär till blanketter för deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt år 1944 m. m. 22/6 1944 » 482 Transumt av K. brev till statskontoret ang. fastställelse av vissa för tillämpningen av förordningen den 26 maj 1944 (nr 275) om krigskonjunkturskatt för år 1944 avsedda formulär. 22/6 1944 » 483 K. K. med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 26 maj 1944 (nr 275) om krigskonjunkturskatt för år 1944. 22/6 1944 » 484 K. K. med föreskrifter rör. provisorisk påföring av krigskonj u n k t u r s k a t t för år 1944. 30/6 1944 » 472 K. F . ang. de procenttal av stadgade grundbelopp, med vilka b o t t e n s k a t t enligt 18 § förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall för år 1944 utgå. 30/6 1944 » 473 K. K. ang. fastställelse av tabell till ledning vid uträknandet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1944. b.

Statslån.

4/2

1944 nr

4/2

1944 »

4/2

1944 »

4/2

1944 »

37 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens 3 % räntelån av år 1934. 38 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens 3,5 % obligationslån av den 15 mars 1943. 39 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens 3,5 % obligationslån av den 15 april 1943. 40 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens premieobligationslån av år 1943.

B.

Andra författningar.

24. Xeutralitetsbestämmelser in. m . 1943 nr 649 K. K. om ändrad lydelse av 10 § kungörelsen den 26 september 1938 (nr 591) ang. sjöfarten inom svenskt kustvatten under vissa utomordentliga förhållanden. 26/11 1943 » 793 K. K. om u t s t r ä c k t tillämpning av kungörelsen den 26 september 1938 (nr 591) ang. sjöfarten inom svenskt kustvatten under vissa utomordentliga förhållanden. 22/6 1944 » 338 K. K. om ändrad lydelse av 8 a § kungörelsen den 26 september 1938 (nr 591) ang. sjöfarten inom svenskt kustvatten under vissa utomordentliga förhållanden. 29/7

445 25. Utlänningskontroll; passbestämmelser m. m . 30/8

1943 nr 670 K. K. ang. befrielse i vissa fall för utlänningar från skyldigheten a t t hava arbetstillstånd. Härigenom upphäves K. K. 19/3 1943 (nr 103). 18/9 1943 i 714 K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar. 18/9 1943 » 715 K. K. med vissa föreskrifter ang. utlännings hållande i förvar. 1/10 1943 » 716 K. K. om befrielse i vissa fall för utlänningar från skyldigheten a t t hava arbetstillstånd. Härigenom upphäves K. K. 30/8 1943 (nr 670). 25/2 1944 » 51 K. K. ang. viseringsfrihet för finska barn. Härigenom upphäves K. K. 11/12 1942 (nr 948). 13/3 1944 » 119 Socialstyrelsens kungörelse ang. ändrad lydelse av kungörelsen den 15 september 1941 (nr 746) med förbud för utlänningar a t t beträda vissa områden m. m. 31/3 1944 » 123 K. K. ang. ändrad lydelse av 12 § kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar. 31/3 1944 > 126 K. K. ang. förlängd giltighetstid för vissa danska pass, m. m. 15/5 1944 » 239 Socialstyrelsens kungörelse med anvisningar rör. utlännings resa genom vissa delar av riket. 15/6 1944 » 318 K. K. ang. tillstånd för utlänningar a t t besöka vissa badplatser invid Göteborg. Gäller t. o. m. 20/9 1944. 22/6 1944 » 372 Lag om ändrad lydelse av 54 och 56 §§ utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344). 22/6 1944 » 373 K. K. om överflyttande å statens utlänningskommission av vissa uppgifter som enligt utlänningslagen tillkomma socialstyrelsen m. m. 22/6 1944 » 489 K. instruktion för statens utlänningskommission. 26. Spioneri, sabotage m. m. 28/4 26/5

26/5

1944 nr 170 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff för sabotage. 1944 » 255 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara, m. ni. 1944 » 256 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 158) ang. tillämpningen av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara, m. m.

27. Ordnings- oeh säkerhetsföreskrifter. 24/9

24/9

1943 nr 708 K. K. om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter. Härigenom upphäves K. K. 27/10 1939 (nr 777). 1943 » 709 K. K. ang. tillämpning av 2—22 §§ kungörelsen den 24 september 1943 (nr 708) om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter.

440 17/12 1943 » 881 Lag om polisens ställning under krig. 3/3 1944 » 82 K. K. ang. tillämpning av lagen den 17 december 1943 (nr 881) om polisens ställning under krig. 28. Tryckfrihet. 17/3

1944 nr

99 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 8 mars 1940 (nr 128) om förbud mot a t t å allmän plats u p p s ä t t a löpsedlar m. m. rör. vissa periodiska skrifter.

29. Bet civila luftskyddet. 3/12 1943 nr 818 Lag ang. ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader a t t anordna skyddsrum m. m. 14/1 1944 » 11 K. K. ang. ändrad lydelse av 2 och 17 §§ luftskyddskungörelsen den 13 april 1940 (nr 239). 18/2 1944 »> 59 K. K. om visst tillägg till 23 § luftskyddskungörelsen den 13 april 1940 (nr 239). 30. Utrymning. 31. Undanförsel. 8/1

1944 nr

10 K. K. om skyddsplacering av varuförråd m. m. Härigenom upphäves K. K. 23/2 1940 (nr 113). » 409 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet a t t bortföra varuförråd. » 410 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 21 juni 1940 (nr 647) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. p a n t r ä t t enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss pantr ä t t i spannmål. » 411 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av lagen den 30 juni 1942 (nr 480) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. p a n t r ä t t enligt lagen om viss p a n t r ä t t i spånadslin och hampa. > 412 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1945) av förordningen den 21 juni 1940 (nr 648) med närmare bestämmelser ang. tillämpningen av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd.

30/6

30/6

30/6

30/6

Bilaga 2.

F ö r t e c k n i n g över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter in. fl. den 1 juli 1944. Beträffande bestämmelser angående de särskilda kristidsmyndigheternas organisation och uppgifter se Statsliggaren för budgetåret 1944/45. A.

Under utrikesdepartementet.

Statens informationsstyrelse. Instruktion i6J15 1 1940 (nr 60; ändrad genom K. K. nr 920/1940, 63/1941 och 777/1941). (Ny instruktion /7 1944.) Ordförande: landshövdingen C. Jonsson. Ledamöter: utrikesrådet O. Thorsing, översten G. Källner (suppleant översten O. Sundell), direktören G. Reuterswärd. Veriest, chef och ordförandens ställföreträdare: kanslichefen R. Lund. Sekr.: fil. lic. P. G. Andreen. Avdelningar och sektioner m. m. Administrativa avdelningen: chef byråchefen A. Croneborg. Allmänna avdelningen: chef fil. dr. Th. Palm. Propaganda: sekr. G. Unger. — Film och bild: sekr. J.-G. Lindström. Upplysningsavdelningen: chef redaktören K. Walles. Krisinformation: redaktören S. Rosén. — »Från departement och nämnder»: redaktören K. O. Hammarlund. — Granskning och klipparkiv: redaktören J. Löwenthal. Rådgivnings- och dispensavdelningen: t. f. chef redaktören S. Frychius. Sekr.: redaktören S. Rendrik. Folkberedskapen: chef kanslichefen R. Lund. Sekr.: fil. kand. T. Tallroth. Försvarsassistenter: översten J. E. M. Björnberg, kaptenen G. Lindberg. Sakkunnig för annonsfrågor: sekreteraren G. Horn. Folkberedskapens nämnd: samma ledamöter och suppleanter som 1/7 1943 utom a t t lantbrukaren, sedermera landshövdingen R. Johansson avgått som ledamot samt a t t redaktören O. Sehlstedt ersatts av redaktören Rertil Johansson som l:e suppleant för sekreteraren L. Eliasson. Filmrådet: samma ledamöter som 1/7 1943. Reklamrådet: samma ledamöter som 1/7 1943.

448 B.

Under socialdepartementet.

Statens arbetsmarknadskommission. Instruktion 7/s 1940 (nr 32C; ändrad genom K. K. nr 812/1910, 887/1940 och 250/1943). Ordf. och chef: landshövdingen A. Thomson. Ledamöter: överdirektören R. Lundquist (vice ordf.), ombudsmannen II. Adamsson, godsägaren K. O. H. Andersson, direktören E. Brodén, direktören A. H. Carell, förbundsordföranden E. Falk, förste sekreteraren G. Vahlberg, riksdagsledamoten fru Disa Västberg. Kommissionens kansli: Första avdelningen: chef hovrättsassessorn E. Mossberg. Arbetsförmedlingsbyrån: chef byråinspektören S. Skogh. Utredningsbyrån: chef majoren A. G. Nordin. Uppskovsbyrån: chef översten H j . Fahlström. Kameral- och förrådsbyrån: chef civilingenjören J. Jacobson. Arbetsblocksbyrån: chef inspektören H . Löfgren. Sektionen för admin. ärenden rör. länsarbetsnämnderna: chef länsarbetsdirektören K. G. Norbäck. Kanslisektionen: chef jur. kand. T. Mandorff. Sektionen för ungdomsförmedling och yrkesreglering: chef fil. lic. E. Neymark. Andra avdelningen: chef riksdagsmannen J. A. Ericsson. Socialhjälpsbyrån: fil. dr H. Nordström. Varnpliktshjälpsbyrån: chef sekreteraren C. W. Curtman. Planläggningsbyrån: chef jur. kand. W . Lingren. Tekniska byrån: chef ingenjören B. Rudhagen. Sektionen för ärenden rör. byggnadstillstånd: chef kaptenen E . Celion. Delegation för ärenden ang. värnpliktslån m. m.: ordf. arbetsmarknadskommissionens ordf. och chef. Medlemmar: ombudsmannen A. Pettersson (vice ordf.), rikdagsled, fru Elsa Johansson, revisionssekreteraren O. Bergholtz. Delegation för ärenden ang. inköp av gatsten för statens räkning: ordf. arbetsmarknadskommissionens ordf. och chef. Medlemmar: landshövdingen M. J a cobsson (vice ordf.), förrådsdirektören J. E. Nelander, direktören V. Kullgren, förtroendemannen O. W. Karlsson. Överrevisorer: byråchefen P. A. Valsinger (ordf.), krigsrådet K. Jchander, riksdagsmannen J. Mårtensson. Arbetsmarknadskommissionens råd: samma ledamöter som 1/7 1943. Under arbetsmarknadskommissionen höra länsarbetsnämnderna (K. K. 7/5 1940, nr 328, om länsarbetsnämnder) och under dem de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna (K. K. 7/5 1940, nr 329, om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen). Riksulockinyndigheten. Instruktion */i 1943 (nr 53). Ordf.: landshövdingen A. Thomson. Ledamöter: landshövdingen Bo Hammarskjöld (v. ordf.), godsägaren K. O. H. Andersson, direktören Å. Hovgård. Ersättare: överdirektören R. Lundquist, direktören A. H. Carell, länsassessorn R. Magnusson.

449 Kansli: Statens arbetsmarknadskommissions Chef: inspektören H. Löfgren. Under nr 54).

riksblockmyndigheten

arbetsblocksbyrå.

höra länsblockmyndighcterna

(Instruktion 5/2 1943,

Medicinalstyrelsens materielnämnd. K. br. "/i 1941. Ordf.: riksdagsmannen E . Fast. Ledamöter: överläkaren B. Bager, överstelöjtnanten B. H. N a t t och Dag, apotekaren S. E . Svensson, civilingenjören S. Telenius, apotekaren A. Welander. Kanslichef: byrådirektören S. Blom. Sekreterare: notarien E. K. Åkesson. Upphandlingsärenden: revisorn J . E. Olauson, Läkemedelsärenden: apotekaren J . Halldin. Utrikeshandelsärenden: apotekaren H. Nilsson. Medicinalväxtinsamling: laboratorn W. Bondeson. Statens utrymningskommission. Instruktion 13U 1940 (nr 297; ändrad genom K. K. nr 590/1911.) Ordf.: polisintendenten A. Zetterquist. Vice ordf.: överläraren B. Elmgren. Ledamöter: fru Signe Höjer, inspektören H. Löfgren, riksdagsmannen P . Persson i Norrby, folkskoleinspektören K. Steenberg, hovrättsassessorn M. Wahlbäck. Kanslichef: sekreteraren L. Hultström. Planläggning i inkvarteringsorterna: förste inspektören Å. Lundberg. Planläggning i utrymningsorterna samt socialtjänst: förste inspektören E. Sahlin. Tekniska och ekonomiska ärenden: förste aktuarien Å. Sundelin. Kommissionens rådgivande nämnd: byråchefen H . Bergils, medicinalrådet J. Byttner, majoren C. F . Lemmel, överdirektören R. Lundquist, byråchefen R. Lundqvist, rektorn G. A. Mosesson, direktören K. Möller, fru Maja Sandler, advokaten R u t h Stjernstedt, kassören A. W. Strand, fattigvårdsdirektören O. Wangson. Under utrymningskommissionen höra lokala utrymnings- och inkvarteringschefer. (Utrymningslag 28/6 1941, nr 582, och utrymningskungörelse 28/6 1941, nr 588.) Statens hyresråd. Instruktion "/„ 1942 (nr 432; ändrad genom K. K. nr 116/1943). Ordf.: f. d. landshövdingen K. Tiselius. Ordförandens suppleanter: expeditionschefen C. Romberg, hovrättsrådet S. Björkholm. Ledamöter: hovrättsrådet S. Björkholm, h o v r ä t t s r å d e t M. Wahlbäck, advokaten S. Ahlmark, majoren T. Wibom, ombudsmannen O. Bengtsson, hovrättsassessorn S. Larsson. Särskilda sakkunniga: hovrättsrådet H. Zetterberg, byråchefen A. Johansson, sekreteraren B. Erici. Kansli: Byråchef: hovrättsassessorn E . Hedfeldt; föredragande: hovrättsassessorn H . Skogman, hovrättsassessorn H. Nordholm, hovrättsfiskalen J. Victor, k a m m a r r ä t t s assessorn S. Österman, assessorn N. Gynne; sekreterare: rådmannen Y. Carlson; notarie: amanuensen E. Olsson. 2 9 — i 18788

450 Byggnadsbcrcdningcn. K. br. 19/« 1942.

Ordf.: statsrådet E . Rosander. Ledamöter: statssekreterarna i social-, finans- och folkhushållningsdepartementen, ordföranden i arbetsmarknadskommissionen, vice ordföranden i industrikommissionen, ordföranden i byggnadslånebyrån eller, i de fall denne så bestämmer, chefen för byråns kansliavdelning samt vid handläggning av ärenden av särskild betydelse ur transportsynpunkt vice ordföranden i trafikkommissionen. Kanslichef: expeditionschefen Å. S. K:son N a t t och Dag. C. Under finansdepartementet. Valutakontoret. Instruktion 25/a 1940 (nr 125). Styrelse: riksbankschefen I. Rooth (ordf.), f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, statssekreteraren D. Hammarskjöld, direktören S. Lundberg, konsuln Th. Lundgren, bankdirektören F . Wallberg. J o u r h a v a n d e : v. riksbankschefen K. Böök. Verkställande direktör: bankdirektören H . Magnusson. Biträdande direktör: direktören W. Markland. Ombudsman: bankdirektören H. Ekengren. Licens- och upplysningsavd.: kontorschef S. Joge, bitr. kontorschef T. B. Carlson. Sekretariatet: notarien Å. Lundgren. Kontrollavd.: notarien A. Stenberg. Centrala krigskonjunkturskattenämnden. K. F. 28/5 1944 (nr 275) om krigskonjunkturskatt för år 1944. Ordf.: f. d. landshövdingen N. Eden. Vice ordf.: f. d. kammarrättsrådet E. Hallberg. Ledamöter: kamreraren L. Brunes, auktoriserade revisorn O. Jelf, bankdirektören E. Browaldh, direktören T. Petterson, direktören J. Eklund, direktören E. Persson, överdirektören G. Strindlund, direktören A. H. Stensgård. Suppleanter: professorn E. Lundberg, kassören A. W. Strand, auktoriserade revisorn E . Rybeck, direktören H. Ohlin, direktören B. Ljungberger, direktören O. Bseckman, professorn P. L. Nanneson, länsjägmästaren A. E. Nyblom, riksdagsmannen K. H j . Gustafson i Dädesjö. Centralkonsulent: revisorn A. Johansson. Krigskonjunkturskatterådct. K. br. s 0 /u 1940.

Ordf.: t. f. presidenten friherre H. J. Nordenskjöld. Ledamöter: f. d. kammarrättsrådet E. D. Sivert, direktören G. Söderlund. kammarrättsrådet E. Hedelius; suppl. för Söderlund hovrättsrådet B. Lindskog. Sekreterare: amanuensen J. Löf. Centrala omsättningsskattenämnden. K. F. 13/12 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. Ordf.: justitierådet J. O. Hagander. Vice ordf.: landskamreraren A. Wigert. Ledamöter: direktören J. L. Lindqvist, professorn G. Törnqvist, revisionschefen E. Wingård. Sekr.: amanuensen B. Hybbinette. Centralkonsulent: notarien O. Åkesson.

451 Statens lönekonlroilnämnd. Instruktion 30/4 1943 (nr 623). Ordf.: justitierådet G. Dahlman. Ledamöter: förste aktuarien F . Anger, riksdagsmannen C. H. Ericsson, professorn Å. Holmbäck, byråchefen A. Johansson, Landsorganisationens ordförande A. Lindberg, direktören F . Söderbäck. Sekreterare: hovrättsfiskalen B. Petri. Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. K. br. " / , 1944. Ordf.: professorn G. Myrdal. Ledamöter: riksdagsmannen J. A. Andersson, riksdagsmannen Sven Andersson, fil. lic. M. Bonow, riksdagsmannen J. A. Ericsson, redaktören K. Fredriksson, förbundsordföranden J . Grewin, riksdagsmannen E. A. Gustafsson, kaptenen E. von Heland, direktören T. Hérnod, docenten Karin Kock, godsägaren C. G. Liedberg, Landsorganisationens ordförande A. Lindberg, fil. dr H. Nordenson, professorn B . Ohlin, landshövdingen R. Sandler, riksdagsmannen W. Svensson, direktören G. Söderlund, direktören E. Wehtje, förbundsordföranden O. Westerlund, direktören H j . Åselius. Huvudsekr.: docenten Karin Kock. Sekr.: fil. dr A. Björnberg. D . Under handelsdepartementet. Statens krigsskadenämnd. Instruktion 3/ia I 9 4 3 (nr 809). Ordf.: överdirektören O. A. Åkesson. Ledamöter: hovrättsrådet E. H. Hörstadius (vice ordf.), direktören K. K:son Wistrand, försäkringsdirektören C. G. Juhlin-Dannfelt, försäkringsdirektören P . Ulmgren. Suppleanter: byråchefen B. E. Meurk, hovrättsrådet S. A. Afzelius, riksdagsmannen J. A. Andersson, försäkringsdirektören J. W. Almkvist, försäkringsdirektören S. J. Lönnqvist. Sekr.: hovrättsassessorn O. H. Appeltofft. Statens uppfinnarnämnd. Instruktion 14/6 1940 (nr 476). Ordf.: myntdirektören A. Grabe. Ledamöter: överingenjören B. Thorbjörnsson, professorn H j . Dahl. Kanslichef: civilingenjören H . Romanus. E.

Under lolkhushållningsdepartementet.

Statens reservförrådsnämnd. Instruktion 14/8 1937 (nr 754). Ordf.: landshövdingen A. B. Gärde. Ledamöter: direktören G. A. Holmberg, överdirektören K.-G. Ljungdahl, direktören S. Nauckhoff, direktören W. Wehtje. Verkst. direktör: direktören R. Kindgren. Vice verkst. direktör och sekr.: sekreteraren C. Lamberth. Bitr. sekr.: jur. kand. C. Breitholtz. Kontorschef: kamreraren J. Söderbaum. Bokföringsavd.: B. Berndt.

452 Läkemedelsavd.: apotekaren A. Welander. Bensin- och oljeavd.: G. Crispin. Cisternförvaltningen: civilingenjören P. Holmström. Gummiavd.: K. Russeli. Befraktningar: E. Nilsson. Lagerkontroll: civilingenjörerna E. Delin och C.-E. Uddenberg. Statens livsmedelskommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 788). Ordf. och chef: landshövdingen Bo Hammarskjöld. Vice ordf.: direktören Å. Hovgård. Ledamöter: direktören H . Johansson, riksdagsled, fru O. Nordgren, lantbrukaren G. Carlsson, köpmannen L. P. Åslund, hovrättsrådet O. Söderström. A v d e l n i n g a r m. m.: Produktionsavdelningen: chef professorn Å. Åkerman; bitr. chef förste aktuarien H. Hagander. Byrån för växtodling: förest, agronomen H. Melchert. — Vitamin- och husdjursbyrån: förest, agronomen A. Örborn. Varuomsättningsavdelningen: Sektionen för administrativa ärenden: chef hovrättsassessorn N. Viklund. Byrån för utsädesvaror m. m.: förest, förste aktuarien H . Hagander. Sektionen för spannmål och fodermedel m. m.: chef agronomen G. Törnblom. Byrån för fodermedel: förest, förste aktuarien A. Andersson. Sektionen för matfett m. m.: t. f. chef greve N. Tolstoy. Byrån för lagringsfrågor m. m.: förest, förste aktuarien S. Sjöholm. Sektionen för slaktvaror m. m.: chef agronomen G. Lund; bitr. chef sekr. B. Nordström. Byrån för äggärenden: förest, sekr. B. Nordström. Sektionen för potatis m. m.: chef länsassessorn R. Magnusson. Sektionen för diverse livsmedel: chef greve N. Tolstoy; bilr. chef förste aktuarien Ch. Hamrin. Utrikes- och licensbyrån: förest, förste aktuarien G. Widell. Konsumtionsavdelningen: chef mantalsintendenten G. Kollberg. Byrån för administrativa ärenden: förest, hovrättsassessorn K. Larsson. Byrån för omsättningskontrollen: förest, revisorn H. Bergman. Byrån för konsumentärenden: förest, sekreteraren G. Hulting. Byrån för industriella ärenden: förest, notarien H, Hiort. Byrån för licensärenden: förest, notarien G. Danielsson. Byrån för textilärenden: förest, vakant; t. f. förest, notarien G. Gerdrup. Byrån för handelsärenden: förest, aktuarien H. Näslund. Allmänna avdelningen: Sektionen för kristidsstyrelserna m. m.: förest, länsassessorn R. Magnusson. Planläggningsbyrån: förest, byråchefen S. Palmi. Statistiska byrån: förest, byråchefen O. Zetterberg. Utredningsbyrån: förest, förste aktuarien G. Lange. Juridiska sektionen: chef hovrättsassessorn N. Viklund. Byrån för vissa löpande ärenden: förest, sekr. G. Linnander. Byrån för administrativa ärenden: förest, sekr. B. Nordström. Byrån för prisclearing m. m.: förest, direktören N. Eng. Sekretariatet: Sekreterarekontoret: förest, sekr. S. Ströberg (tji.); t. f. notarien I. Hellman. Kamrerarekontoret: förest, kamreraren A. Savelius.

453 Revisionskontoret: förest, förste revisorn S. Frantzich. Pressdetaljen: förest, redaktören O. Östmark. Personalchef: byråchefen O. Zetterberg. Livsmedelskommissionens råd: Samma ledamöter som 1/7 1943. Under livsmedelskommissionen höra kristidsstyrelser och kristidsnämnder (K. K. 8/9 1939, nr 657, om kristidsstyrelser; ändrad genom K. K. nr 643/1940. K. K. 8/9 1939, nr 658, om kristidsnämnder. K. K. 8/9 1939, nr 659, om kommunala kristidsförbund; ändrad genom K. K. nr 928/1941. K. K. 31/8 1940, nr 817, om kristidsnämnd för Stockholms stad.). Statens industrikommission. Instruktion 27/io 1939 (nr 787; ändrad genom K. K. nr 582/1940). Ordf. och chef: direktören S. Schwartz. Vice ordf.: direktören S. R:son Sohlman. Övriga ledamöter: överdirektören i domänstyrelsen E. Hedulff, andre ordf. i Landsorganisationen G. Andersson, överingenjören B. Sundfeldt, kommerserådet H . Carlborg, revisionssekreteraren S. Hammarskiöld. Kanslichef: revisionssekreteraren S. Hammarskiöld. Administrativ sekreterare: jur. kand. K.-A. Fagerberg. — Teknisk sekreterare: bergsingenjören E. Hylander. — Sekreterare för planläggningsärenden: pol. mag. T. Kahlin. — Kamerala frågor m. m.: notarien S. Björnwall. — Kontorschef: A. Kärnekull. — Clearingkassan för smörjmedel: G. H a m m a r s t r a n d . — Krisorganens centralupphandling: S. Ejvemark. Avdelningar: Byggnadsavdelningen: chef direktören A. Sandberg. Chefsassistenter: disponenten A. Gabrielsson och B. Leuhusen. Löpande ransoneringsfrågor: ingenjören L. Nystrand, civilingenjören S. Weisner (cement), ingenjören P. Wåhlmark (byggnadspapp), ingenjören C. E. Lundenberg (radiatorer), ingenjören S. Wilke (sprängämnen), N. G. Åkerblad (fönsterglas/maskinglas, lager- och fabrikationsändamål), ingenjören A. Österholm (fönsterglas/maskinglas, byggnadsändamål). Centralregistret för byggnadsärenden: J. Aleberg. Järnavdelningen: chef direktören J . Herlenius. Tilldelningsbyrån för valsjärn: överingenjören H. Uhrus; bitr. ingenjör H . Silvander. — Legeringsmetaller, elektroder m. m.: bergsingenjören B. Holmgren. — Löpande frågor ang. ransonering av krom: V. Eriksson. — Plåt för varvsindustrien m. m.: A. Gauffin. — Tackjärn och skrot: T. Bjerke och G. Malmström. — Rör: direktören O. Birgén. Kemiska avdelningen: chef tekn. dr R. Winbladh; stf. chef: överingenjören R. Steenhoff. — Chefsassistent: civilingenjören C. R. Blomstedt. Kemikaliebyrån: direktören B . Löfström. — Löpande ransoneringsfrågor: A. Klingberg (glycerin), J. A. Linnarson (lim), B. Feychting (harts, soda, natriumfosfater m. m., tryckfärger). — Fettbyrån: disponenten G. Palm. — Byrån för lösningsmedel: ingenjören C. A. Nilson. — Glasärenden: kamreraren R. Bittner. — Linoljeärenden: S. Larsson, E, Bengtsson och H . Simonsson. — Bakelitärenden: ingenjören E. Nylund. Krigsindustriavdelningen; chef direktören G. Leire. Radio- och signalmateriel: byrådirektören E. Magnusson. — Reservdelar till motorfordon: ingenjören M. Alm. Läderavdelningen: chef direktören E. Hallström. Sekreterare: jur. k a n d . C. Sandström. — Sakkunnig för gummiskodon: direktören N. Liliemark. — Produktionsbvrån: kamreraren L. Lindborg. — Kon-

454 sumtionsbyrån: B. Gustafsson D. H. S. — Frågor rörande gummistövlar: T. Nilsson. •— Utredningsbyrån: kamreraren E. Borgensten. Metallavdelningen: chef bergsingenjören P. Lagerhjelm. Ransoneringsfrågor: överingenjören T. Hamberg. •— Löpande ransoneringsfrågor: S. C.son Bergman (bleckplåt), ingenjören L. Kåberg. Skogsindustriavdelningen: chef direktören P. W. Ekman. Trävaror och handelslicenser: kamreraren N. Nilsson. Textilavdelningen: chef direktören E. W. Paues. Sekreterare: jur. och fil. kand. E. Rosander. Bomullsbyrån: civilingenjören G. Berg; bitr. ingenjör I. Lindqvist. — Löpande frågor: ingenjören I. Lindqvist (bomull och vävnader), B . Halén D. H. S. (cellull och konstsilke), G. Schroder (fisknät), K. Unell (garn och band). G. H u l t (sytråd). — Ullbyrån: advokaten A. Regnell. — Löpande frågor: T. Ordell (lump), T. Holm (borst, tagel m. m.). — Lin-, jute- och hampbyrån: G. Gibson D. H. G. — Pappersskördegarn: O. Wahlbeck. — Trikåbyrån: kamreraren H. Hartzell. — Konfektionsbyrån: G. Sjöberg, G. Fondelius och B. Ståhl (licenser). Verkstadsavdelningen: chef direktören G. Leire. Assistent: civilingenjören I. Depken (ärenden rörande förnödenheter för mekaniska industrien och gjuterier). — Planläggning av civila verkstadsarbeten: direktören G. Klemming (även ärenden rörande verkstadsbyggen och tekniskt gummi). — Verktygsmaskiner: ingenjören C. A. Laurin. Självständiga byråer: Elektriska byrån: chef kraftverksdirektören O. Harder. Assistent: ingenjören R. Kihlgren. Gummibyrån: chef direktören U. Houmann. Stf. chef: kamreraren D. Södergren. Tekniska frågor: ingenjören S. Borgström. — Löpande ransoneringsfrågor rör. bilgummi: B. Swedmark, rör. cykelgummi: L. Engström. — Ärenden rörande gummiverkstäderna samt inleverans av beslagtagna ringar: N. Koldrup. Juridiska byrån: chef hovrättsrådet B. Lindskog. Sekreterare: hovrättsassessorn T. Myrland, hovrättsfiskalen C. F. Hadding. Mobiliseringsbyrån: chef direktören G. Jacobsson. Prisbyrån: chef revisorn E. Larsson. Fordon, signal- och radiomateriel m. m.: revisorn A. Malmström. — Varvsindustri: revisorn A. Henrikson. — Flygmateriel: revisorn S. Stenberg. — Textilvaror: M. Reicke D. H. S. — Lädervaror: revisorn S. Henrikson. — Anbudsprövning: byråchefen J. E. Svensson. Smörjoljebyrån: chef direktören E. Bristedt. Assistent: civilingenjören S. Schöning. Löpande ransoneringsfrågor: S. Dahlin. Statistiska byrån: chef förste aktuarien A. Eriksson. Undanförselbyrån: chef direktören A. de Jounge. Militärassistent majoren H. Edgardh. Utrikeshandelsbyrån: chef sekreteraren E. Grafström. — Exportlicenser, t r a n s porttillstånd: P. Hammarskiöld. — Avtalsfrågor m. m.: kammarskrivaren P. G. Wennersten. Industrikommissionens r å d : samma ledamöter som 1/7 1943. Statens bränslekommission. Instruktion "/« 1940 (nr 581). Ordf. och chef: landshövdingen E. Lundh. Vice ordf.: överdirektören K.-G. Ljungdahl.

4o5 Ledamöter: lantbrukaren C. Carlsson, förste ordf. i Landsorganisationen A. Lindberg, direktören Å. Nerell, direktören Å. Wiberg. Kansli: Sekretariatet: chef (huvudsekreterare) hovrättsassessorn E. Leijonhufvud (tji.), t. f. hovrättsfiskalen T. Andersson; bitr. sekr. jur. kand. O. Robson och pol. mag. G. Flellström. Kameralbyrån: chef länsassessorn B. Alvin; kontorschef F. Kessmeier; kamrer C.-H. Fehrnström. Juridiska byrån: chef hovrättsassessorn H . Digman: sekr. c. o. assessorn E. Björkman och hovrättsfiskalen C. G. Kuylenstierna. A v d e l n i n g a r och b y r å e r : Planläggningsavdelningen: chef förste byråingenjören J. Fletcher. Planeringsbyrån: chef vakant; kalkylator jägmästaren F . Silvén. — Statistikkontoret; förest, ingenjören N. Lundmark. Byrån för licensärenden: chef civilingenjören P. O. Kjellström. — Kontoret för fossila bränslen: förest. B. Birgersson. — Kontoret för vedlicenser: förest. B. Lindberg. — Torvhandelskontoret: förest. I. Billström. Byrån för hushållsbränsle: chef inspektören C. Kinander; sekr. jur. kand. C. Tham. Byrån för ersättningsbränslen: chef vakant. Vedavdelningen: chef byråchefen E. F . Malmgren; bitr. chef jägmästaren G. Olhammar. Sekr. jägmästaren C. Daneli; bitr. sekr. jägmästaren S. Malmgren. Anskaffningsbyrån: chef jägmästaren N. Bergsjö. Transportbyrån: chef baningenjören G. Johnson; sekr. M. Rydell. — Sjötransporter: disponenten K. Åhrberg. Träkolsbyrån: chef jägmästaren S. Hammarberg. Kolavdelningen: chef konsuln T. Ström. Sekr.: J. V. Wallin. Bensin- och oljeavdelningen: chef disponenten H. Kähr. Sekr.: hovrättsfiskalen G. Wessman. Förste ingenjör: civilingenjören C. von Bahr. — Tjänsteman för statistik: F . Ahnsjö. — Licenskontoret, förest.: O. Ohlsson. — Byrån för drivmedelskontroll vid militära arbeten: chef kaptenen K.-G. Bussler. Gengasbyrån: chef tekn. dr N. Gustafsson. Kraftbyrån: chef förste byråingenjören J. Fletcher. Torvbyrån: chef byråchefen E. Rendahl. Sakkunniga: Träkol: direktören G. Frisell. Flytande bränslen: direktören G. Frisell, överingenjören P. H . W. Ågren. Administrativa frågor rörande motorsprit: fil. dr M. Marcus. Tekniska frågor rörande motorsprit: överingenjören B . Thorbjörnson. Tjäror: överingenjören C. W. Jacobsson. Torv: statsagronomen K. Lundblad. Gengastekniska frågor: civilingenjören B. Norlin. Acetylengasfrågor: civilingenjören O. Ågren. Information: docenten E. Hastad. Bränslekommissionens råd: samma ledamöter som 1/7 1943. Statens handelskommission. Instruktion 10 / u 1939 (nr 805). Ordf.: t. f. generaldirektören S. Sahlin. Vice ordf.: landshövdingen V. Lundvik. Ledamöter: kaptenen E. von Heland, direktören E. Sjögren, handelsrådet T. Vinell, fil. lic. M. Bonow, direktören E. Kördel, v. riksbankschefen K. Böök. Direktör: jur. kand. L. Belfrage. Bitr. direktör: förste sekr. S. Brusewitz.

45G Exportlicensavdelningcn: chef bitr. direktören. Importlicensavdelningen: chef tullkontrollören T. Palmstrand. Transportavdelningen: chef vakant; t.f. R. Mattson. Sekretariatet med statistiska avdelningen: sekr. S. Bernunger. Kontorsavdelningen: chef tullkontrollören H. Karlberg. Statens trafikkommission. Instruktion */, 1940 (nr 747). Ordf. och chef: direktören E. G. Frisell. Vice ordf. och chefens ställföretr.: byråchefen C. R. Trolle. Ledamöter: överstelöjtnanten H. Kring, direktören Å. Nerell, direktören C. A. Eriksson, direktören G. Andersson, byråchefen N. Ståhle. Kanslichef: länsnotarien G. Månsson. Sektioner: Sektionen för utrikes sjöfart: chefer direktören H. Hoogland och skeppsredaren T. Petterson. — Sektionen för inrikes sjöfart och hamnar: chef byrådirektören E. Eggert. — Sektionen för järnvägstrafik och civil luftfart: chef byråassistenten H. Brinck. — Sektionen för motorfordon: chef majoren T. Fredrikson. — Sektionen för personbiltrafik byråchefen C. R. Trolle. — Sektionen för godsbiltrafik: kaptenen C.-Fr. Grönvall. Trafikkommissionens råd: direktören G. Borgström, ombudsmannen C. Byström, ombudsmannen S. Corneliusson, hamndirektören G. Dieden, direktören J. L. Ekman, direktören K. E. Gillberg, fabrikören H. Hallgren, civilingenjören A. Hammarskiöld, förtroendemannen R. Helgesson, direktören T. Hérnod, direktören H. Hoogland, direktören E. Högberg, ombudsmannen B. Johansson, ombudsmannen S. Lindberg, direktören G. Lindmark, ingenjören H. Lindskog, direktören K. J. O. Lindström, direktören H j . Lundqvist, vicekonsuln C. W. Norenberg, godsägaren B. S. Norup, sjökaptenen G. Osvald, direktören E. Persson, direktören G. Wahlstedt, skeppsredaren P. Waller, direktören P. O. Westerberg, direktören R. Wijkander. Statens krigsförsäkringsnämnd. K. K. */, 1939 (nr 596) med närmare föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m.; ändrad genom K. K. nr 748/1939 och 810/1943. Ordf.: bankinspektören S. Lindeberg. Vice ordf.: byråchefen D. Östrand. Ledamöter: direktören J. L. E k m a n , direktören E. Högberg, assuransdircktören N. Rogberg, advokaten E. Henriques, byråchefen N. Ståhle, assuransdirektören C. E Åhmansson, direktören E. Kördel. Vid jäv för någon av ovanstående ledamöter inträda i stället, efter kallelse av ordföranden, såsom ledamöter f. d. justitierådet R. Eklund och sjötekniska konsulenten hos kommerskollegium B. G. Bergström. Av Kungl. Maj:t förordnad särskild sakkunnig: assuransdirektören Chr. Röhss. Sekreterare: advokaten E. Henriques; bitr. sekr.: jur. kand. L. Waldenström. Kanslichef: greve F. von Schwerin. Kaskoavdelningen: chef assuransdirektören C. E. Åhmansson; bitr. avd.-chef J. T. Karlsson. Varuavdelningen: chef assuransdirektören N. Rogberg; avd.-chef för haverier G. Odhelius; bitr. avd.-chef A. Thomander.

457 Statens priskontrollnämnd. Instruktion 2o/6 1941 (nr 482; ändrad genom K. K. nr 607/1942 och 312/1943). Ordf. och chef: direktören J. Bergvall. Vice ordf.: professorn E. Lundberg. Ledamöter: redaktören A. Lind, direktören H . Ståhlbrandt, direktören H. Älmeby, riksdagsmannen B. S. Norup, civilingenjören C. S:son Schmidt, ombudsmannen P. E. Nyström, direktören A. G. Matts. Kanslichef: hovrättsassessorn E. H . Dahlin. Juridiska byrån: chef sekreteraren G. Wiedesheim-Paul. Sekr.: hovrättsfiskalen K . - E . Uhlin. Chef för sekretariatet: länsnotarien B. Nordqvist. Chef för publiceringsbyrån: redaktören H. Stuge. Sektionschefer: J ä r n - och metallprodukter: professorn E. Lundberg. Bränslen och trävaror: jägmästaren Th. Bseckström. Chef för byrån för kol och olja: ingenjören H. Wiborgh. Textilprodukter: kamreraren J . H . de Broen. Läder och skor: direktören H . Älmeby. Kemisk-tekniska produkter: civilingenjören C. S:son Schmidt. Chef lör byrån för kemisk-teknisk handel: direktören H. Strand. Livsmedel: direktören H . Älmeby. Chef för byrån för köttvaror: konsulenten E. Carbell. Priskontrollnämndens representant hos livsmedelskommissionen: sekreteraren H. Lundberg. Allmänna sektionen: civilingenjören C. S:son Schmidt. lmporthandel: direktören O. Stenhammar. Prisövervakning: direktören H . Strand. Utredningar och planläggning: professorn E. Lundberg. — Sekreterare: fil. lic. G. Cederwall. Transporter: förste sekreteraren H . Engström. Aktiv hushållning: fil. lic. Brita Åkerman-Johansson. — Sekreterare: redaktören Kaj Andersson. Priskontrollnämndens råd: samma ledamöter som 1/7 1943 samt därjämte direktören H . Johansson och civilingenjören H . Mårtensson. Under priskontrollnämnden höra de vid kristidsstyrelserna inrättade ren (K. K. 20/6 1941, nr 483).

priskonto-

Centrala undanförselbyrån. K. br. «/t 1944. Ordf.: direktören A. de Jounge. Verkställande ledamot: civilingenjören T. Ericson. Ledamöter: direktören Å. Hovgård, överdirektören K.-G Ljungdahl, överstelöjtnanten A. O. Norberg, byråchefen C. R. Trolle. Sekreterare: civilingenjören Y. Berggren. Statens återuppbyggnadsnämnd. K. br. » / , 1944.

Ordf.: t.f. generaldirektören S. Sahlin. Ledamöter: v. riksbankschefen K. Böök, landshövdingen B. Hammarskjöld, utrikesrådet R. Sohlman, direktören S. Schwartz. Sekr.: fil. dr Arne Björnberg. Biträdande sekr.: notarien E. Bagge.

458 Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet. K. br. 10/3 1944. Ordf.: presidenten B. Ekcberg. Ledamöter: greve F. Bernadotte af Wisborg, fru Elsa Cedergren, ombudsmannen N. Goude, kyrkoherden F . Holmgren, fru Margit Levinson, fru Alva Myrdal, professorn G. Nyström, folkskoleinspektören K. Steenbcrg, direktören M. Waldenström. Sekr.: hovrättsassessorn E. Leijonhufvud. Överrevisionen för krisförvaltningen. Instruktion M / u 1943 (nr 946). Ordf.: bankdirektören G. Engfors. Ledamöter: riksdagsmännen redaktören K. Ward och lantbrukaren A. P . P e t tersson i Dahl. Kanslichef: förste kanslisekreteraren C.-H. von Hartmansdorff. Byråchef: förste revisorn E. Cronmark.

Bilaga

3.

ansoneringskort för livsmedel m. m., utdelade av statens livsmedelskommission intill utgången av juni 1944. Inköpskortets beteckning m. m.

Tid för utdelning (giltighetstid)

Persongrupp

Varuslag

4 l

[nktipskort A: Beredskapskort

Okt. 1939 (27/3—15/9 1940)

Diverse

Alla

[nktipskort A: Beredskapskort

Sept. 1941 (17/10 1941—10/2 1943)

D:o

D:o

Beredskapskort A 3

Mars 1943 (1/3 1943—)

D:o

D:o

Beredskapskort A '»

Maj 1944 (22/5 1944—)

D:o

D:o

[nktipskort B: Kaffe och te Tiliäggskort till inköpskort B: Kaffe och te Tilläggskort för yrkesfiskare till inköp skört B för kaffe och t e Tilläggskort för skogs- och flottningsarbetare till inköpskort B för kaffe och te

April 1940 (29/4 1940—7/9 1941) April 1940 (29/4 1940—30/9 1942) D:o

Kaffe, te, kakao

1933 o. tidigare

D:o

1879 o. tidigare

D:o

Yrkesfiskare

D:o

D:o

Skogsarbetare

Inköpskort B: Kaffekort

Sept. 1941 (8/9 1941—31/12 1943)

D:o

Personer födda 1926 o. tidigare; fr. o. m. okt. 1942 ha personer födda 1927 kunnat erhålla Bi st. f. C-kort

Inköpskort 1! 3: Kaffe och te

November 1943 (1/12 1943—10/3 1944)

Kaffe, te

Personer födda 1928 o. tidigare

Inktipskort B 4: Kaffe och te

Febr. 1944 (1/3—23/6 1944)

D:o

Personer födda 1929 o. tidigare och som icke uttagit inköpskort för tobaksvaror

Inktipskorf B 3: Kaffe och te

Juni 1944 (12/6 1944—)

D:o

Personer födda 1929 o. tidigare och som icke uttagit inköpskort för tobaksvaror

460 2

i

4 Inköpskort B Ii: Kaffe och te

J u n i 1944 (12/6 1944—)

Kaffe, te

Män födda 1926 o. ti< gare och kvinnor föd< 1921 o. tidigare

Inköpskort B 7: Kaffe och te Tilläggskort 36 till inköpskort B: Kaffekort för yrkesfiskare Tilläggskort 37 till inköpskort B: Kaffekort för äldre personer

D:o

D:o

Okt. 1942 (29/10 1942—)

D:o

Män födda 1918 o. tid gare Yrkesfiskare

D:o

D:o

Personer födda 1880 o. t digare: fr. o. m. au 1943 1881 o. tidigll fr. o. m. febr. 191 1882 o. tidigare

Maj 1940 (27/5—17/11 1940)

Matfett

Vissa inkomst- och ålder grupper

Inköpskort i.\r. Juli 1940 Smörrabattkort för mjölk- (5/8—17/11 1940) leverantörer m. fl.

Smör

Mjölkproducenter (vissa inkomst- och åldersgrupper)

Inköpskort C: Kakaokort

Sept. 1941 (8/9 1941—)

Kakao, te

Barn födda 1927—39; fr.] m. jan. 1942 även 1941 fr. o. m. okt. 1942 äve 1941; fr. o. m. aug. 194 även 1942; fr. o. m. febi 1944 även 1943; fr. o. n 1942 ha barn födda 192 o. fr. o. m. aug. 194 barn födda 1927—192 kunnat erhålla B- i s f. C-kort

Inköpskort 1): Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort till inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort (2—6) till inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort 4 till inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort 7 till inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel

Juli 1940 (8/7 1940—4/1 1942) Juni 1940 (10/6—20/10 1940)

Tvättmedel

Alla

D:o

Barn födda 1 9 3 4 - 1 9 4 0

Aug. 1940 (12/8 1940—2/2 1941)

D:o

Personer inom vissa snml sande yrken

Okt. 1940 (21/10 1940—4/1 1942)

D:o

Jan. 1941 (3/2 1941—4/1 1942)

D:o

Barn födda 1939 o. sena re; fr. o. m. mars 194 1940 o. senare Personer inom vissa smut sande yrken

Jan. 1942 (5/1 1942—23/1 1944) J a n . 1942 (5/1—13/12 1942)

D:o

Alla

D:o

J a n . 1943 (1/1 1943—23/1 1944)

D:o

Juli 1943 (1/8 1943—31/1 1944)

Soda-blötläggningsmedel

Barn födda 1936 o. sena re; personer tillhörand vissa smutsande yrkei Barn födda 1937 o. sena re; personer tillhörand vissa smutsande yrkei Barn födda 1937 o. sena re; personer tillhörand vissa smutsande yrkei

Inköpskort C: Rabattkort: Smör

Inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort 19 till inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort 18 till inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort 53 till inköpskort D: Soda-blötläggningsmedel

461 2

nköpskort D 4 : J a n . 1944 'vätt- o. rengöringsmedel. (24/1 1944—) Grupp A—B

Tvättmedel

Barn födda 1938—1944

nktipskort D 4 : D:o 'vätt- o. rengöringsmedel. Grupp C—E niläggskort 68 till inköps- D:o kort D 4: Soda-blötläggningsmedel

D:o

Personer födda 1937 o. tidigare

D:o

Barn födda 1943 o. senare; personer tillhörande vissa smutsande yrken

nköpskort E : Beredskapskort

Juli 1940 (19/8 1940—19/1 1941)

Diverse

Alla

nköpskort E : Mjöl och bröd

Nov. 1940 (2/12 1940—28/2 1942)

Mjöl m. m. 1 (dessutom använt som beredskapskort) Mjöl m. m. 1

Alla

niläggskort 1 till inköps- Okt. 1940 kort E: Mjöl o. bröd (21/9 1940—8/10 1941)

4 Personer födda 1922—33; fr. o. m. juli 1941 även 1934; personer med behov av torrskaffning Personer med behov av torrskaffning; skogsarbetare D:o; dessutom jordbruksarbetare; vissa andra personer med tyngre arbete

niläggskort 2 till inköps- D:o kort E: Mjöl o. bröd

D:o

niläggskort 3 till inköps- D:o kort E: Mjöl o. bröd

D:o

[nktipskoi-t F : Småbarnskort

Juli 1940 (8/7 1940—4/1 1942)

Kakao, te, t v ä t t medel

Barn födda 1934—1937; fr. o. m. okt. 1940 även 1938; fr. o. m. mars 1941 även 1939

nköpskort G: Fläsk

Okt. 1940 (28/10 1940—27/4 1941)

Fläsk (fr. o. m. april 1941 även andra köttvaror)

Personer födda 1930 o. tidigare

Halvt inköpskort G: Mäsk

D:o

D:o

Personer födda 1931—36; fr. o. m. febr. 1941 även 1940; personer med behov av torrskaffning; vissa personer med tyngre arbete; skogsarbetare o. kolare; jordbruksarbetare; fiskare Skogsarbetare och kolare i Norrland, Dalarna, Värmland Skogsarbetare o. kolare; jordbruksarbetare; gruvarbetare; torvarbetare; yrkesfiskare; sjömän

Extra tilläggskort till in- J a n . 1941 köpskort G (27/1—30/4 1941)

Salt fläsk

lilläggskort 9 till inköps- April 1941 kort GS (28/4 1941—9/9 1942)

Köttvaror

[nköpskort GS

Maj 1941 (3/6 1941—9/9 1942)

D:o

Personer födda 1936 o. tidigare

Halvt inköpskort GS

D:o

D:o

Personer födda 1937 o. senare

1 Härunder inbegripes mjöl, gryn och bröd av vete , råg, korn eller havre, makaroner, majsena, majs'lingor o. likn. produkter, till människoföda avsett kli, potatismjöl, potatisl lingor m. m.

462 l

3 Inköpskort GS el. GS: b : Köttkort

Maj 1942 (10/9 1942—29/12 1943)

Köttvaror (dessutom använt som beredskapskort) Kött- o. fläskvaror

Tilläggskort 29 till inköps- Juni 1942 kort GS: Köttkort (10/9 1942—9/9 1943)

4 Alla Torrskaffning; jordbruk arbetare; vissa andi personer med tyngre a: bete; sjömän

Kött- o. fläskvaror

Barn födda 1940—44

Inköpskort GS 3: D:o Köttkort. Grupp B—E Tilläggskort 54 till inköps- Sept. 1943 kort GS 3: Köttvaror (10/9 1943—19/6 1944)

D:o D:o

Personer födda 1939 o. t digare Personer med tyngre kroppsarbete; jordbruksarbetare

Juni 1944 Inköpskort GS 4: Kött o. fläsk. Grupp F (12/6 1944—)

D:o

Barn födda 1941 o. senare

D:o Inköpskort GS 4: Kött o. fläsk. Grupp G

D:o

Barn födda 1930—40

D:o Inköpskort GS 4: Kött o. fläsk. Grupp H

D:o

Personer födda 1925—29

D:o Inköpskort GS 4: Kött o. fläsk. Grupp K Tilläggskort 73 till inköps- Juni 1944 (19/6 1944—) kort GS 4: Köttvaror

D:o

Personer födda 1924 o. t digare

Inköpskort GS 3 : Köttkort. Grupp A

Sept. 1943 (10/9 1943—)

D:o

Alla

Inköpskort I I : Socker Tilläggskort 8 till inköpskort H: Socker

Socker, sirap, ost, Okt. 1940 charkuterivaror (3/11 1940—11/11 1941) Socker, sirap J a n . 1941 (27/1 1941 ersatt av II 41)

Inköpskort II: Socker

Okt. 1941 (12/11 1941—6/11 1942)

D:o

Alla

Inköpskort II: Socker Tilläggskort 41 till inköpskort H: Socker

Okt. 1942 (7/11 1942—13/12 1943) April 1943 (april 1943—)

Socker, sirap, svensk konsthonung D:o

D:o

Inköpskort J : Ljus

J a n . 1941 (7/1—31/8 1941)

Ljus

Personer boende i oelektri fierade fastigheter

Inköpskort J: Ljus

Aug. 1941 (1/9 1941—)

D:o

D:o

Inköpskort K: Beredskapskort

Nov. 1940 (8/12 1940—4/1 1942)

Diverse

Alla

Inköpskort K: Beredskapskort

Okt. 1941 (19/11 1941—31/1 1943)

D:o

D:o

Inköpskort K 3 : Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp A (p)

Sept. 1943 (25/9 1943—15/5 1944)

Mjöl o. bröd 1 , matfett, socker

Barn födda 1940—44. (Grupp Ap för mjölkproducenter)

1 Se not 1 å sid. 461.

Skogs- o. flottningsarbeta re; gruvarbetare

Skogs- o. flottningsarbeta re, gruvarbetare m. fl.

463 1

i

iköpskort K 3 : Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp B (p)

Sept. 1943 (25/9 1943—15/5 1944)

Mjöl o. bröd 1 , matfett, socker

Barn födda 1937—39. (Grupp Bp för mjölkproducenter)

iköpskort K 3 : Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp C (p)

D:o

D:o

Barn födda 1932—36. (Grupp Cp för mjölkproducenter)

iköpskort K 3 : Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp D (p)

D:o

D:o

Personer födda 1924—31. (Grupp Dp för mjölkproducenter)

D:o

D:o iköpskort K 3 : Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp E (p) illäggskort 55 till inköps- Sept. 1943 kort K 3: Mjöl o. bröd (25/9 1943—13/4 1944) illäggskort 56 till inköps- Sept. 1943 kort K 3: Matfett (2/11 1943—17/4 1944) illäggskort 57 till inköps- D:o kort K 3: Matfett för mjölkproducent

Matfett

Personer födda 1923 o. tidigare. (Grupp E p för mjölkproducenter) Torrskaffning; jordbruksarbetare; vissa andra person er med tyngre arbete; vissa skolbarn D:o

D:o

D:o

nköpskort K 4: April 1944 ljöl o. bröd, ost, matfett, (13/4 1944—) socker. Grupp A (p)

Mjöl o. b r ö d r o s t , m a t fett, socker

Barn födda 1940—44. (Grupp Ap för mjölkproducenter)

nköpskort K 4 : D:o ljöl o. bröd, ost, matfett, socker. Grupp B (p)

D:o

Barn födda 1937—39. (Grupp Bp för mjölkproducenter)

nköpskort K 4 : D:o ljöl o. bröd, ost, matfett, socker. Grupp CD (p)

D:o

Personer födda 1924—-36. (Grupp C Dp för mjölkproducenter)

D:o nköpskort K 4: ljöl o. bröd, ost, matfett, socker. Grupp E (p) niläggskort 69 till inköps- D:o kort K 4: Mjöl o. bröd

D:o

Mjöl o. bröd 1

[illäggskort 70 till inköps- April 1944 kort K 4: Matfett (17/4 1944—) iilläggskort 71 till inköps- D:o kort K 4: Matfett för mjölkproducent

Matfett

Personer födda 1923 o. tidigare. (Grupp Ep för mjölkproducenter) Torrskaffning; jordbruksarbetare; tyngre kroppsarbetare; barn födda 1924—38 D:o

D:o

D:o

nköpskort L: (Rabattkort.) Särskilt matfettskort

D:o

Vissa inkomst- o. åldersgrupper

Maj 1941 nköpskort L: Rabattkort för matfett (26/5—3/12 1941)

Matfett, grädde; (dessutom fodermedel m.m.)

D:o

[nköpskort L: Nov. 1941 Rabattkort för matfett (4/12 1941—2/12 1942) eller

Matfett, grädde; (dessutom fodermedel m. m. på Lp)

D:o (Lp endast för mjölkproducenter)

1 Se not 1 å sid. 461.

Nov. 1940 (18/11 1940—25/5 1941)

Mjöl o. bröd 1

404 o

l

4 Inköpskort Lp: Rabattkort: Matfett för producent Tilläggskort 27 till inköps- Jan. 1942 kort L: Extra r a b a t t - (jan. 1942 ersatt av L 39) kort för matfett

Matfett, grädde

Lungsjuk innehavare a\ rabattkort L, Lp

Tilläggskort 39: Nov. 1942 D:o Rabattkort L: E x t r a ra- (20/11 1942—Fr.o.m. 1/12 battkort för mattfett 1943 ej vidare utdelat)

Kroniskt sjuka (innehavi re av rabattkort)

Babattkort L: Matfett eller Babattkort Lp: Matfett för producent

Matfett, grädde (dessutom fodermedel m. m. på Lp)

Vissa inkomst- och ålden grupper (Lp endast H mjölkproducenter)

Inköpskort Ls: Aug. 1942 Rabattkort: Matfett för (13/8—2/12 1942) statavlönadc och jämställda

Matfett, grädde

Statavlönade och jämställda

Rabattkort Ls: För statavlönade och jämställda

Dec. 1942 (3/12 1942—11/1 1943)

D:o

D:o

Rabattkort LA: För statavlönade och jämställda

J a n . 1943 (12/1—29/11 1943)

D:o

D:o

Babattkort L 5: Matfett

Nov. 1943 (30/11 1943—)

Matfett

Vissa inkomst- o. ålders grupper

Babattkort Lp 5: Matfett för producent

D:o

D:o (dessutom fodermedel m. m.)

D:o (för producenthushål

Babattkort LA 5: För statavlönade och jämställda

D:o

Matfett

Statavlönade och jämställda

Speciellt rabattkort GO: Matfett

Nov. 1943 D:o Giltighetstiden angives på kortet)

Kroniskt sjuka, som inneh rabattkort för matfet vissa inkomst- o. ålders grupper

Speciellt rabattkort 6 1 : Matfett

Dec. 1943 (Giltighetstiden angives på kortet)

Matfett (dessutom fodermedel m. m.)

Vissa inkomst- och ålders grupper (för producent hushåll)

Speciellt rabattkort 62: För statavlönade och jämställda

D:o

D:o

Statavlönade och jämställda

Inköpskort M: Allmänt matfettskort eller Inköpskort Mp: Allmänt matfettskort för mjölkproducent

J a n . 1941 (13/1—25/5 1941)

Matfett

Alla (Mp för mjölkprodu center, M för övriga för brukare)

Nov. 1942 (3/12 1942—29/11 1943)

465 1

4 Tilläggskort 5 till inköps- Jan. 1941 kort M: Allmänt mat- (13/1—25/5 1941) fettskort eller Tilläggskort 6 till inköpskort Mp: Allmänt matfettskort för mjölkproducent

Matfett

Personer födda 1922—23; personer med behov av torrskaffning; skogsarbetare; vissa gruvarbetare (Mp endast för mj ölkproducenter)

Inköpskort M: Maj 1941 Matfettskort (26/5 1941—17/6 1942) eller Inköpskort Mp: Matfettskort för mjölkproducent Tilläggskort 10 till inköps- D:o kort M: Matfettskort eller Tilläggskort 11 till inköpskort Mp: Matfettskort för mjölkproducent

Matfett, grädde

Alla (Mp för mjölkproducenter, M för övriga förbrukare)

D:o

Personer födda 1922—33; fr. o. m. juli 1941 även 1934; personer med behov av torrskaffning; torvarbetare; sjömän (Mp endast för mjölkproducenter)

Inköpskort M: Matfettskort eller Inköpskort Mp: Matfettskort för mjölkproducent Tilläggskort 30 till inköpskort M: Matfettskort eller Tilläggskort 31 till inköpskort Mp: Matfettskort för mjölkproducent

Maj 1942 (18/o 1942—16/11 1943)

Matfett, grädde (dessutom använt som beredskapskort)

Alla (Mp för mjölkproducenter, M för övriga förbrukare)

Maj 1942 (18/i 1942—22/3 1943)

Matfett, grädde

Personer födda 1924—35; personer med behov av torrskaffning; vissa personer med tyngre arbete; jordbruksarbetare; sjömän; yrkesfiskare (Mp endast för mjölkproducenter)

Inköpskort M 4: Mar; 1943 Matfettskort (23/1—29/11 1943) eller Inköpskort Mp 4: Matfettskort för mjölkproducent

D:o

Personer födda 1923 o. tidigare; 1936 o. senare (Mp för mjölkproducenter, M för övriga förbrukare)

D:o Inköpskort M 5: Matfettskort eller Inköpskort Mp 5: Matfettskort för mjölkproducent Tilläggskort 42 till inköps- Aprl 1943 kort M: Matfettskort (23/5—1/11 1943) eller Tilläggskort 43 till inköpskort Mp: Matfettskort för mjölkproducent

D:o

Personer födda 1924—35 (Mp för mjölkproducenter, M för övriga förbrukare)

D:o

Personer med behov av torrskaffning; j ordbruksarbetare; andra personer med tyngre arbete; vissa skolbarn födda 1924 —36 (Mp endast för m j ölkproducenter)

Mjölk, fodermedel m. m.

Vissa inkomst- och åldersgrupper (i regel ej mjölkproducenter)

Inköpskort 0 : R a b a t t k o r t för mjölk 30—418786

J u n 1941 (9/6-21/12 1941)

466 i

4 Inköpskort 0: R a b a t t k o r t för mjölk eller Inköpskort Op: Rabattkort: Mjölk för producent

Nov. 1941 Mjölk (dessutom foder(22/12 1941—20/12 1942) medel m. m. på Op)

Vissa inkomst- och åldersgrupper (Op för mjölkproducenter, O för övriga förbrukare)

Babattkort 0: Mjölk eller Babattkort Op: Mjölk för producent

Nov. 1942 (21/12 1942—29/11 1943)

D:o

D:o

Babattkort 0 5: Mjölk

November 1943 (30/11 1943—)

Mjölk

Vissa inkomst- och åldersgrupper

Babattkort Op 5: Mjölk för producent

D:o

D:o (dessutom fodermedel m. m.)

D:o (för producenthushåll)

Speciellt rabattkort 63: Mjölk

Dec. 1943 (Giltighetstiden angives på kortet)

Mjölk

Vissa inkomst- och åldersgrupper

Speciellt rabattkort 64: Mjölk för producent

D:o

D:o (dessutom fodermedel m. m.)

D:o (för producenthushåll)

Inköpskort SK 1: Skovaror Grupp F

Juni 1944 (1/7 1944—)

Skovaror

Barn födda 1941 o. senare

Inköpskort SK 1: Skovaror Grupp G

D:o

D:o

Barn födda 1930—40

Inköpskort SK 1: Skovaror Grupp H

D:o

D:o

Personer födda 1925—29

Inköpskort SK 1: Skovaror Grupp K

D:o

D:o

Personer födda 1924 o. tidigare

Inköpskort TE

Jan. 1942 (7/1 1942—30/6 1943)

Textilvaror

Barn födda 1929—35

Inköpskort TF

D:o

D:o

Barn födda 1936—30/6 1942

Inköpskort TFS: Spädbarnsutrustning

D:o

Spädbarnsutrustning

Barn födda 1/7—31/12 1941

Inköpskort TJ

D:o

Textilvaror

Kvinnor födda 1925—28

Inköpskort TK

D:o

D:o

Kvinnor födda 1924 o. tidigare

Inköpskort TM

D:o

D:o

Män födda 1928 o. tidigare

Inköpskort TS: Spädbarnsutrustning Tilläggskort 20 till inköpskort för textilvaror

J a n . 1942 (7/1 1942—31/7 1943) J a n . 1942 (jan. 1942—30/6 1943)

Spädbarnsutrustning

Barn födda 1/1—30/6 1942 Vissa utlänningar; vissa yrkesgrupper

Textilvaror

llläggskant 21 till inköps- Jun. 1942 ! kort lon- textilvaror (jan. 1942—30/6 1943)

Textilvaror

llläggskwrt 22: Textilv ä r o r

l-cbr. 1942 (febiv 1942—30/6 1943)

Gardiner, draperier (metervara)

iköpskort TS: Spädbarnsutrustning

D:o

Spädbarnsutrus tning

Barn födda 1/7 1942— 30/6 1943

iköpskort TE 2: Textilvaror

Juni 1943 (1/7 1943—)

Textilvaror (dessutom använt till skor)

Kvinnor födda 1930—36

iköpskort TF 2: Textilvaror

D:o

D:o

iköpskort T J 2: Textilvaror

D:o

Textilvaror

iköpskort TK 2:

D:o

Textilvaror

Barn födda 1/7—31/12 1942; fr. o. m. okt. 1942 ynglingar födda 1925— 31; vissa utlänningar; vissa yrkesgrupper (Vid byte av bostad)

Barn födda 1937—30/6 1943 Kvinnor födda 1926—29

D:o

Kvinnor födda 1925 o. tidigare

D:o

Män födda 1925 o. tidigare

nköpskort TM 2: Textilvaror

D:o

nköpskort TP 2: Textilvaror

D:o

Textilvaror (dessutom använt till skor)

Män födda 1930—36

iköpskort TS 2: Textilvaror

D:o

Textilvaror

Barn födda 1/7 1943 o. senare

nköpskort TY 2: Textilvaror

D.o

D:o (dessutom använt till skor)

Män födda 1926—29

"illäggskort 48 till inköpskort för textilvaror 'illäggskort 49 till inköpskort för textilvaror 'illäggskort 50 till inköpskort för textilvaror

Sept. 1943 (1/7 1943—) D:o

Textilvaror

Vissa utlänningar; vissa yrkesgrupper D:o

D:o

Gardiner, draperier (metervara)

(Vid byte av bostad)

nköpskort l : Speciellt beredskapskort 1

Okt. 1942 (8/10 1942—)

Diverse

Efter ansökan enl. vissa förutsättningar

nköpskort YR: Mjöl och bröd Grupp A t. o. m. Grupp C Illäggskort 13 till inköpskort VR: Mjöl och bröd 'illäggskort 14 till inköpskort VR: Mjöl och bröd 'illäggskort 15 till inköpskort VR: Mjöl och bröd

Okt. 1941 (6/11 1941—28/2 1943)

Mjöl ni. m. 1 (dessutom använt som beredskapskort)

Alla

Okt. 1941 (9/10—31/12 1941)

Mjöl m. m. 1

Personer födda 1923—34

D:o

D:o

D:o

D:o

1 Se not å sid. 461. t30—418736

D:o

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete Personer med behov av torrskaffning: personer med tyngre arbete; skogsarbetare

468 2

1 Tilläggskort 16 till inköps- Okt. 1941 kort VR: (9/10—31/12 1941) Mjöl och bröd

Mjöl m. m.

Tilläggskort 23 till inköps- J a n . 1942 kort VR: (1/1—1/9 1942) Mjöl och bröd Tilläggskort 24 till inköps- Jan. 1942 (1/1—27/6 1942) kort VR: Mjöl och bröd

D:o

Tilläggskort 25 till inköps- D:o kort VR: Mjöl och bröd

D:o

Tilläggskort 26 till inköps- D:o kort VR: Mjöl och bröd Tilläggskort 34 till inköps- Juni 1942 (28/6—1/10 1942) kort VR: Mjöl och bröd

D:o

1 D:o

D:o

4 Jordbruksarbetare; andn personer med tyngre ar bete; skogsarbetare; sjö män Personer födda 1923—34

Personer med behov ai torrskaffning; persone: med tyngre arbete Personer med behov a^ torrskaffning; persona med tyngre arbete; skogsarbetare Jordbruksarbetare; perso ner med tyngre arbete skogsarbetare; sjömän Personer med behov a> torrskaffning; personel med tyngre arbete; jord bruksarbetare; yrkesfiskare

Inköpskort VR: Mjöl och bröd Grupp A

Aug. 1942 (2/9 1942—24/9 1943)

Mjöl m. m. 1 (torrmjölk i Dalarna)

Barn födda 1939—43

Inköpskort VR: Mjöl och bröd Grupp B

D:o

Mjöl m. m. 1

Barn födda 1930 -38

Inköpskort VR: Mjöl och bröd Grupp C, Grupp D

Aug. 1942 (2/9 1942—24/10 1943)

D:o

Personer födda 1924—35

Inköpskort VR: Mjöl och bröd Grupp E Tilläggskort 35 till inköpskort VR: Mjöl och bröd

Aug. 1942 (2/9 1942—24/9 1943)

D:o

Personer födda 1923 o. tidigare

Aug. 1942 (2/10 1942—28/3 1943)

D:o

Personer med behov a\ torrskaffning; personel med tyngre arbete; jord bruksarbetare; yrkesfis käre; sjömän Personer med behov a> torrskaffning; persone med tyngre arbete; jord bruksarbetare; vissa skolbarn födda 1924—3

Tilläggskort 45 till inköps- April 1943 (29/3—24/10 1943) kort VR: Mjöl och bröd

D:o

Inköpskort Y 1:

Maj 1942 (1/6—18/9 1942)

Tobaksvaror

Män födda 1922 o. tidi gare

Inköpskort Y 2:

D:o

D:o

Män födda 1924 o. tidi gare; kvinnor födda 1922 o. tidigare

Inköpskort Y 3:

D:o

D:o

Män födda 1923—24; kvin nor födda 1922 o. tidi gare

1 Se not å sid. 461.

469 2

1 I

4 Inköpskort YC 4 eller Inköps-kort YC 5

Maj 1942 (1/6—18/9 1942)

Cigarretter

Kvinnor födda 1922 o. tidigare

Inköpskort Y 6: 1: Tilläggskort YT

Juni 1942 (1/6—28/6 1942)

Tobaksvaror

Militärer födda 1924 o. tidigare

Inköpskort Y 7: Tobaksvaror

Juni 1942 (29/6 1942—)

D:o

Utlänningar, ej bosatta inom riket

Tilläggskort 8 till inköps- Aug. 1942 kort Y: (17/8 1942—26/2 1943) Tobaksvaror

D:o

Personer födda 1916 o. tidigare

Tilläggskort 9 till inköps- D:o kort YC: Tobaksvaror

D:o

Kvinnor födda 1916 o. tidigare

Inköpskort Y 11: Tobaksvaror

Sept. 1942 (19/9 1942—8/1 1943)

D:o

Män födda 1922 o. tidigare

Inköpskort Y 12: Tobaksvaror

D:o

D:o

Män födda 1924 o. tidigare; kvinnor födda 1922 o. tidigare

Inköpskort Y 13: Tobaksvaror

D:o

D:o

Män födda 1923—24; kvinnor födda 1922 o. tidigare

Inköpskort YC 14: Cigarretter eller Inköpskort YC 15: Cigarretter

D:o

Cigarretter

Kvinnor födda 1922 o. tidigare

Tilläggskort 2 till inköps- Dec. 1942 kort Y 18: (5/12—26/2 1943) Tobaks varor

Tobaksvaror

Personer födda 1916 o. tidigare

Tilläggskort 2 till inköpskort YC 19: Cigarretter

D:o

Cigarretter

Kvinnor födda 1916 o. tidigare

Tuköpskort Y 2 1 : Tobaksvaror

J a n . 1943 (9/1—25/6 1943)

Tobaksvaror

Män födda 1922 o. tidigare

Inköpskort Y 22: Tobaksvaror eller Inköpskort Y 23: Tobaksvaror

D:o

D:o

Män födda 1925 o. tidigare; kvinnor födda 1923 o. tidigare

Inköpskort YC 24: Cigarretter eller Inköpskort YC 25: Cigarretter

D:o

Cigarretter

Kvinnor födda 1923 o. tidigare

Tilläggskort 3 till inköps- Febr. 1943 kort Y 28: (27/2—14/9 1943)

Tobaksvaror

Personer födda 1917 o. tidigare

Inköpskort Y 31: Tobaksvaror

D:o

Män födda 1923 o. tidigare

Juni 1943 (26/6—26/11 1943)

470 2

|

3 Inköpskort Y 32: Tobaksvaror eller Inköpskort Y 33: Tobaksvaror Tilläggskort 4 till inköpskort Y 38

Juni 1943 (26/6—26/11 1943)

Tobaksvaror

Män födda 1925 o. tidigare; kvinnor födda 1923 o. tidigare

Aug. 1943 (14/9—26/11 1943)

D:o

Personer födda 1917 o. tidigare

Inköpskort Y 41: Tobaksvaror

Nov. 1943 (27/11 1 9 4 3 - 3 1 / 3 1944)

D:o

Män födda 1923 o. tidi-] gare

D:o Inköpskort Y 42: Tobaksvaror eller Inköpskort Y 43: Tobaksvaror Tilläggskort 5 till inköps- Nov. 1943 kort Y 48: (27/11 1943—10/3 1944) Tobaksvaror

D:o

Män födda 1925 o. tidigare; kvinnor födda 1923 o. tidigare

D:o

Personer födda 1917 o. tidigare

Inköpskort Y 51: Tobaksvaror

Febr. 1944 (10/3—23/6 1944)

D:o

Män födda 1924 o. tidigare

Inköpskort Y 52: Tobaks varor

D:o

D:o

Tilläggskort 6 till inköps- D:o kort Y 58: Tobaksvaror

D:o

Män födda 1926 o. tidigare; kvinnor födda 1924 o. tidigare Personer födda 1918 o. tidigare

Inköpskort Y 61: Tobaksvaror

Juni 1944 (22/6 1944—)

D:o

Män födda 1924 o. tidigare

Inköpskort Y 62: Tobaksvaror

D:o

D:o

Tilläggskort 7 till inköps- D:o kort Y 68

D:o

Män födda 1926 o. tidigare; kvinnor födda 1924 o. tidigare Personer födda 1918 o. tidigare

Inköpskort Ä: Äggkort

Okt. 1942 (12/10 1942—22/5 1944)

Ägg, äggpulver, havregryn, vissa köttvaror

Icke hönsägare

Inköpskort Ä 2: Ägg Beställningskort för fisk

April 1944 (22/5 1944—) Dec. 1942 ( U / 1 1943—)

D:o

D:o

Fisk

Alla inom Stockholms ransoneringsområde

Inköpskort för hundmat

Mindervärdiga djurApril 1941 (april 1941—febr. 1943) delar

Inköpskort 2 för hundmat Febr. 1943 (mars 1943—) Tilläggskort 12: Torkad frukt Tilläggskort 40: Torkad frukt Tilläggskort 17: Ärter Tilläggskort 38: Ärter

D:o

Som regel »nyttohundar» D:o

Torkad frukt Okt. 1941 (10/10 1941 — ersatt av Tilläggskort 40)

Skogsarbetare och kolare; sjömän

Nov. 1941 Ärter, bönor (19/11 1941 — ersatt av Tilläggskort 38) Ersatt av halvkupongkort

Skogsarbetare; sjömän

471 1

!

Tilläggskort 28 för skogs- Aug. 1942 arbetare (17/8—30/9 1942) Tilläggskort 32 för skogs- Aug. 1942 arbetare (31/8—31/10 1942) Tilläggskort 33: Okt. 1942 Särskilt tilläggskort för (25/10 1942—7/1 1943) skogsarbetare Tilläggskort 33: Jan. 1943 Särskilt tilläggskort för (8/1—21/3 1943) skogsarbetare Tilläggskort 44: Mars 1943 Särskilt tilläggskort för (22/3—26/4 1943) skogsarbetare Tilläggskort 46: April 1943 Särskilt tilläggskort för (27/4—31/5 1943) skogsarbetare Tilläggskort 47: Maj 1943 Särskilt tilläggskort för (1/6 1943—2/7 1943) skogsarbetare Tilläggskort 51: Juni 1943 Särskilt tilläggskort för (3/7—3/8 1943) skogsarbetare Tilläggskort 52: Juli 1943 Särskilt tilläggskort för (4/8—4/9 1943) skogsarbetare Tilläggskort 58: Aug. 1943 Särskilt tilläggskort för (5/9—7/11 1943) skogsarbetare Tilläggskort 59: Okt. 19 13 Särskilt tilläggskort för (7/10—7/12 1943) skogsarbetare Tilläggskort 65: Dec. 1943 Särskilt tilläggskort fur (8/12 1943--29/2 1944) skogsarbetare Tilläggskort 66: Febr. 1944 Särskilt tilläggskort för (21/2—24/4 1911) skogsarbetare Tilläggskort 67: April 1944 Särskilt tilläggskort för (24/4—26/6 1911) skogsarbetare Til läggskort 74: Juni 1944 Särskilt tilläggskort för (26/6 1944—) skogsarbetare

3 Skogsarbetare

Margarinost

D:o

Amerikanskt fläsk, margarinost

D:o

D:o

D:o

D:o

D:o

Fläsk, margarin

D:o

D:o

D:o

Amerikanskt fläsk, margarin

D:o

Amerikanskt fläsk

D:o

Amerikanskt fläsk, margarinost

D:o

Amerikanskt fläsk, späck

D:o

D:o, margarinost

D:o

Amerikanskt fläsk, margarinost

D:o

D:o

D:o

D:o

D:o

Växlingskort:

s\

4 Amerikanskt fläsk

DIVERSE KORT. A G G2 G3 G \ M O O2 R R2 S S2 S il

1 Mjöl och bröd Köttvaror D:o D:o D:o Matfett och grädde Mjölk (rabatt) D:o Mjöl och bröd (sammalet rågmjöl) D:o Köttvaror (viss tid ej fläsk) Köttvaror D:o D:o

V V2 Ä

Mjöl och bröd D:o Ärter

I lah kupongkort: B Kaffe, t e och kakao B Kaffe och te 1) Tvätt- och rengöringsmedel E Mjöl och bröd G Fläsk G Fläsk och köttvaror H Socker M Matfett B Mjöl och bröd (sammalet rågmjöl) S Köttvaror V Mjöl och bröd Ä Ägg Bruna bönor Ärter Beslauraugkorl: nr 1 Bröd » 2 Matfett » 3 Ägg » 4 Köttvaror » 5 Bröd » 6 Bröd av sammalet rågmjöl » 7 Gryn Dagkort: Dagkort 1: Mjöl och bröd, matfett, köttvaror » 2: Bröd, matfett Besekort: Resekort: Mjöl och bröd » V: Mjöl och bröd » R: Sammalet rågmjöl eller bröd därav Utbyleskort för textilvaror: Nr 1—4 Extrakort för skovaror: Nr 1—8 (nr 6 endast för skoreparationer) Militära inköpskort: Permissionskort 1: Kaffe, te, kakao, socker Militärt inköpskort: Kaffe, te, kakao, socker D:o Ml 1: Kaffe och te Militärt inköpskort: Tvätt- och rengöringsmedel D:o Ml 2: Tvätt- och rengöringsmedel D:o Ml 3: Rågbröd D:o Ml 4: Vetebröd (mjöl) D:o Ml 5: Matfett D:o Ml 6: K ö t t D:o Ml 7: Socker D:o Ml 8: Tvätt- och rengöringsmedel Militärt klädkort A: 1, A: 2, A: 3: Underkläder m. m. Militärt klädkort F: 1, F: 2, F: 3: Underkläder m. m. Militärt klädkort M: 1, M: 2: Underkläder m. m. Militärt reservkort MR 1 Militärt fritidskort MIF 1

473 Bilaga

4.

Kvantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt tvätt- och rengöringsmedel. Gram per dag. o Ar och manad

N

o

S-o

—

—

*-l

*->CS

o

te te

Dec

—

—

—

O

70 61 64

11-4 8-9 8-6

14 13 13 13

67 63 67 77 94 104 110 80 62

7-9 7-3 4-8 4-8 4-8 5-3 5-5 5-5 5-8

4-G 3-G 3-5 3-2 3-3 3-8 3-8 3-8 4-3 4-4 4-4 4-6

13-7 10-7 10-4 9-5 8-8 5-7 5-7 5-7 6-4 6-6 6-6 6-9

—

—

— — — —

— — —

— — — — —

— —

a c •CS C/3

> a

alternativt

—

11-4 11-4 10-5 9-7 12-2 13-3

— —

9 17

H

6-1 6-1 5-7 5-7 5-7 5-7 5-3 4-7 4-1 4-4

— —

—

3>

K/

15-2 15-1 14-3 14-3 14-3 14-3 13-1 11-6 10-2 11-0

— —

28 29 29

E-i

102 74 86 114 139 107 70 61 66

— — • —

a

alternativt

— — 215 204 214 206

o

KS

:0

1940 Mars April Maj Juni Juli Aug Sept Okt

«l-l

8-6 10-1 9-1 8-6 8-G 8-G 8-6 8-6

20-7 21-2 18-1 17-1 17-1 13- G 7-1 7-1

17-2 17-7 151 14-3 14-3 14-3 14-3 14-3

8-6 8-6 8-6

7-1 7-1 7-1

4-8 4-8 5-1

8-6 8-6 7-9 6-1 6-1 6-1 61 6-1 6-1

7-1 7-1 9-3 15-3 15-3 15-3 15-3 15-3 15-3

14-3 14-3 14-3 14-3 14-3 13-2 10-2 10-2 10-2 10-2 10-2 10-2

— —

1941 Febr

Maj Juni Juli Aug. Sept Okt Nov Dec

..:....

— — — — — — — —

— — — — — — — — —

214 220 220

30 34 35

35 40 39

214 214 193 179 179 179 179 183 194

81 65 60 57 57 56 62 66 63

41 36 39 39 38 36 35 36 37

196 190 190 183 179 176 179 181 178 174 187 224

60 57 52 44 32 25 23 28 26 28 30 33

37 36 36 36 36 36 36 36 39 40 38 38

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 7

11 11 11 11 9 17 11 13 10 6 5 5

61 60 60 61 61 69 79 96 125 133 61 65

4-7 3-0 3-0 2-1 1-5 2-1 2-8 2-8 2-8 4-8 4-8 4-5

3-7 2-4 2-4 1-3 0-6 0-8 1-1 1-1 1-1 1-9 1-9 1-8

5-6 3-6 3-6 3-6 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0

4-5 3-6 3-6 3-6 3-6 2-5 2-2 2-2 2-0 0-7 2-3 1-6

5-0 4-8 4-4 4-3 4-3 4-3 4-3 4-3 4-3 4-3 4-3 4-1

5-5 4-0 3-7 3-6 3-6 3-6 3-6 4-5 7-2 13-4 10-7 10-2

8-2 7-9 7-3 7-1 7-1 71 7-1 7-1 7-1 7-1 7-1 6-8

209 207 227 210 216 211

29 29 31 51 59 76

36 36 36 36 36 36

4 4 4 4 4 5

5 5 9 24 7 11

62 61 60 61 61 67

4-5 4-5 2-6 2-6 2-6 3-5

1-9 1-9 1-1 1-1 1-1 1-5

0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0

1-6 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0

3-9 4-0 4-3 4-3 4-3 43

9-9 10-1 10-7 10-7 10-7 10-7

6-6 6-7 7-1 7-1 71 7-1

— — 4 4 10 10 10 10

1942 Maj Juli Aug Sept

Dec 1943 Febr

Maj

4 74 Vj

«

IflJ

Å r och månad

C

o

-C ef.

-'/>

• ^

H

•s.

| |

:0

s

209 218 216 225 228 263

62 64 61 55 57 62

36 36 36 36 36 42

5 5 6 7 7 16

6 6 6 6 5 5

79 93 116 94 59 69

2-4 2-4 4-9 6-1 8-1 U-G

1-0 1-0 3-0 4-4 6-0 8-9

0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0

0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0

4-3 4-3 4-5 4-8 4-8 8-0

10-7 10-7 11 1 11-9 11-9 11-9

7-1 7-1 7-4 7-9 7-!t 7-9

225 239 245 245 230 213

57 57 57 68 125 108

43 43 45 43 45 49

9 9 8 7 7 10

7 16 20 15 19 27

60 57 63 54 55 57

8-2 8-2 4-9 6-1 10-0 7-9

6-G 6-6 3-9 4-8 8-0 8-1

0-0 0-0 0-0 00 0-0 0-0

0-0 0-0 0-0 0-0 0-0

1-8 8-1 9-1 10-3 12-0 11-9

16-2 13-7 11-8 11-7 11-7 12-1

7-9 7-9 8-8 13-4 13-7 13-8

•o -p

•Jr.

o

alternativt

alternativt

1943 Juli Aug Sept Okt Nov Dec 1944 Febr Mars Maj Juni

Anmärkningar. Uppgifterna i tabellen avse grundransonerna för vuxna personer. För spädbarn ha ransonerna i vissa fall varit lägre. Tilläggsransoner av särskilda livsmedel ha lämnats dels till äldre personer, 60 år och däröver (endast beträffande kaffe), dels till barn i olika åldrar, dels till havande kvinnor, dels till sjuka personer, dels till vissa kategorier av personer med tungt arbete, dels till vissa kategorier av personer med speciella kostförhållanden. Av tvättmedel ha tilläggsransoner lämnats dels för småbarn, dels till personer med smutsande yrke. Se härom bilaga 3. Siffrorna avse medeltal per dag under resp. månader. Då en ransonering börjat eller slutat å dag inom en viss månad, har medeltalet beräknats för den del av vederbörande månad, under vilken ransoneringen tillämpats. Beträffande de särskilda varuslagen må följande anmärkas: Mjöl, gryn och bröd ni. m.: Ransoneringen gäller för hela tiden fr. o. m. 3 / 10 1940 mjöl, gryn och bröd av vete och råg; ransonen av hårt bröd har bestämts till 0.8 och ransonen av mjukt bröd till 1.3 gånger mjöl- eller grynransonen; därjämte omfattar den i ifrågavarande kolumn redovisade ransoneringen: fr. o. m. 8 / 12 1940 även risgryn och rismjöl, 14 » / 1 1941 » produkter av havre och korn, 21 » /7 1941 » majsena, majsflingor och makaroner m. ni., 24 / 9 1941 » råg- och vetekli (kruskakli), 19 > /1X 1941 t. o. m. 21 / 6 1944 även matärter, 14 21 » /i2 1941 » / 5 1944 » potatisprodukter (potatismjöl ni. m.), 1 » / 1 1942 även bruna bönor, 2o » /7 1942 även majsmjöl och majsgryn, » »/u I 9 4 2 t- o. m. 16 /i 1944 även puddingpulver, 9 29 » / u 1942 » / 2 1944 * krämpulver och mazarinpulver, 31 t, »/ u 1942 » /s 1944 » kakpuder, anslagsmjöl och bakmjöl. Kött och fläsk: ransoneringen omfattar för tiden 6 /io 1940—»/, 1941 endast fläsk, därefter kött och charkuterivaror m. m. av nötkreatur, får, get, häst, svin och ren; ransonen är angiven i gram benfri vara. Under första halvåret 1944 ha successivt åtskilliga slag av köttvaror undantagits från ransoneringen. Så har skett fr. o. m. 7 / 2 1944 betr. renkött, 21 » / 2 1944 » får- och getkött, 3 » / 4 1944 <• fläskben och grisfötter, 2 » / 5 1944 » ett flertal charkuterivaror, 22 » / 5 1944 » övriga blandade charkuterivaror och konserver därav samt 12 » /6 1914 » de flesta övriga slag av kött- och fläskkonserver.

475 Matfett: ransoneringen omfattar under tiden M / n 1941—•"/, 1944 även grädde, varvid l 1 /, liter grädde motsvarat 250 gram matfett. Ost: ransoneringen omfattar för tiden 3 / n 1940— 31 /i 1941 endast hel- och halvfet ost av komjölk, dock ej lantost eller dessertost; fr. o. m. 1 / 7 1941 omfattar ransoneringen all ost utom mesost, getost och renost (under tiden ll7 1941— 30 / 4 1942 alternativt med charkuterivaror samt under tiden 1fi—30/6 1942 alternativt med annat matfett än smör, margarin eller matolja). Ägg: Alternativt med ägg har under olika perioder fått inköpas vissa köttvaror, amerikanskt fl äsk, köttkonserver, havregryn, risgryn, potatisprodukter eller melangeäggpulver. Socker: ransoneringen omfattar under tiden 10/4—ifll 1940 endast socker, därefter både socker och sirap; ransonen av sirap har varit 1.4 gånger sockerransonen; siffrorna i tabellen avse såväl den ordinarie tilldelningen av socker som den på eftersommaren och hösten resp. år utgående extra tilldelningen för syltning och saftning. Kaffe, te och kakao: ransonerna avse alternativt kaffe, te eller kakao. Siffrorna i tabellen avse beträffande kaffe — med bortseende från extratilldelning till äldre personer m. fl. — tilldelningen till personer som ej uttagit tobakskort. Tvätt- och rengöringsmedel: ransonerna avse alternativt tvål, såpa eller tvättpulver.

47<;

Bilaga 5.

Förteckning över varuslag som lagts under beslag under tiden 1 juli 1943—30 juni 1944. Beträffande varubeslag, som skett före den 1 juli 1943 se del IV bilaga 5. I anmärkningskolumnen betecknar a: att beslaget omfattar förråd inom landet vid beslagstillfället. b: att beslaget omfattar vara som införes till landet efter beslagets ikraftträdande. c: att beslaget omfattar vara som efter beslagets ikraftträdande tillverkas, beredes eller framvinnes inom landet (s. k. fortlöpande beslag).

Dag för beslagets ikraftNr trädande

Kungörelse Datum 1

3 Stat. nr

Varugrupp Varuslag

4 Anmärkningar

Omnämnt i texten sid.

G

5 I. Levande djur och animaliska ämnen. 22/10 1943 756 31/10 1943 » » »

78: 1, 2 ur 77

a, b , c Råtagel Kinesisk, rysk och indisk borst » » »

86 239 ur 240

Risrötter a, b , c Piassava, såväl rå som beredd » » » Mexikansk fiber, såväl r å som » » » beredd

ur 464

V7S

II. Vegetabiliska ämnen. » »

» » »

» » »

VI. Kemiska produkter etc.

» » »

» » »

» » »

474: 1 474: 2 ur 480

»

»

»

ur 480

»

» » » »

» > » »

502 503 510 511: 3

Di- och trinatriumfosfat a, b , c Natriumhydrat (kaustikt natron, kaustik soda): i fast form > » » i lösning » »» » » » Natronvattenglas i fast form (s. k. råglas) » • » Natriummetasilikat Natriumsulfat (glaubersalt): > »» kalcinerat » » » annat » » » Pottaska (kaliumkarbonat) » »» Natriumbikarbonat

ur 907

Kokosfiber

8/7 1943 628 18/7 1943

» »

V 83

XI. Spånadsämncn etc. 22/10 1943 756 31/10 1943

a, b, c

V 78

Fönster- och spegelglas, ofolie- a, b, c rat, med undantag av färgat glas (s. k. kulört glas)

V 279

XIII. Arbeten av sten ock andra mineraliska ämnen etc. 5/5 1944 192 14/5 1944 i

ur 1295 —1298

477 1

7 XV. Oädla metaller och arbeten därav. V 72 29/7 1943 646 31/7 1943 1405, 1406, Varmvalsad järnplåt utan ytbehandling, även om denur 1409, samma å ena sidan har inur 1410 valsade mönster, med en tjocklek av 3 m m eller där- Förråd vid varv samt > varor som mottagas över vid varv 1375, 1376, Balk-, vinkel- och annat varm» » » valsat profiljärn, vägande 5 ur 1377 kg per löpmeter eller däröver, med undantag av järnvägs- och spårvägsskenor Det genom K.K. 3/10 1941 (nr 792) lagda beslaget å ved har genom K.K. 22/6 1944 (nr 355) i vad let gällt massaved (pappersved) och props hävts fr. o. m. 1/7 1944.

478 Bilaga 6.

Normalprisbestämmelser, utfärdade intill utgången av juni 1944 Förkortningar: LK — Statens livsmedelskommission. BK — Statens bränslekommission. PN — Statens priskontrollnämnd. Kungl. Maj:ts beslut

Varuslag

Prisbestämn. delegerad till

Med stöd av Kungl. Majtts bemyndigande utfärdade normalprisbestämmelser

Levande djur och animaliska ämnen Fisk: K. br. 14/11 1941 K. br. [5/12 1941

torkad fisk sill

LK LK

K. br. 23/1 1942, 4,9 1942

strömming, skarpsill

LK

K. br. 31/7 1942, 18/2 1944

äl

LK

K. br. 6/3 1942, 10/7 1942, 2/10 1942, 27/11 1942, 30/6 1943

diverse saltvattenfisk

LK

LK cirk. 1067, 1817 (lutfisk) LK cirk. 551,574, 610, 686, 733, 782, 833, 856, 897, 947, 1206,1258,1278,1739,1778, 1817 (färsk o. frusen sill) LK cirk. 679, 931, 1232, 1278, 1592, 1817 (salt o. sockersaltad sill) LK cirk. 1067, 1817 (rökt sill) L K cirk. 647, 686, 768, 782, 812, 833, 856, 897, 947, 1004, 1080, 1144, 1171, 1206, 1222, 1258, 1350, 1389, 1499, 1521, 1536, 1562, 1598, 1658, 1698, 1718, 1753, 1795, 1865, 1881, 1937 (färsk o. frusen strömming) LK cirk. 871, 1361, 1817 (salt strömming) LK cirk. 1361, 1817 (surströmming) L K cirk. 1067, 1817 (rökt strömming, böckling) L K cirk. 686, 833, 897, 1258, 1278, 1817 (färsk skarpsill) LK cirk. 931, 1232, 1817 (salt o. sockersaltad skarpsill) LK cirk. 873, 975, 1004, 1452, 1676, 1817 LK cirk. 686, 719, 733, 735, 782, 833, 856, 975, 1004, 1036, 1120, 1139, 1206, 1258, 1342, 1443, 1551, 1622, 1676, 1817, 1882 (berg-; gylta, bergtunga, fjärsing, ] glyskolja, gråsej, guldlax, haj, havkatt, horngädda, hälleflundra, knot, kolja, kolmule eller blåvitling, kummel, kungsfisk, lerskädda, lubb, lyrtorsk,

479 a

1 K. br. 12/6 1942, 11/12 1942, 27/8 1943

K. br. 27/11 1942, 30/6 1943 K. br. 24/4 1942, 29/1 1943, 21/4 1943

diverse sötvattenfisk

Kräftdjur: räkor Kött- och fläskvaror: köttvaror som avses i K. K. 28/3 1941 (nr 173) (kött och fläsk samt ätbara djurdelar av nötkreatur, hästar, får, getter, renar och svin; charkuterivaror; kött- och fläskkonserver) samt blod

4 LK

långa, makrill, marulk, piggvar, rocka, rödspätta, rödtunga, sandskädda, simpa, skoläst, skrubba, slätvar, staksill, stenbit, taggmakrill, tonfisk, torsk, vitling, vitlinglyra, ålkusa, äkta tunga) LK cirk. 834,947, 1178, 1255, 1392, 1499, 1574, 1817 (abborre, asp, braxen, faren, forell, farna, gädda, gös, harr, id, karp, lake, lax, laxöring, mört, nejonögon, nors, röding, sik, siklöja, stör, sutare, vimma) LK cirk. 1145, 1258, 1817

LK LK

LK

LK LK K. br. 29/8 1941, 7/811942 K. br. 29/1 1943 K. br. 24/10 1941, 12/12 1941, 30/6 1942,23/10 1942,20/11 1942

älgkött tarmar tamfågel

LK LK PN

K. br. 28/11 1941, 14/8 1942, 4/9 1942

skogsfågel

PN

K . ' b r / 2 8 / l l T 1 9 4 1 , 4/9 1942 K. br.^30/0 1942, 19/2 1943

hare, rådjur kanin

PN PN

K. br. 7/11 1941

Mjölk och grädde

LK

K. br. 28/6 1941

Ost

LK

K. br. 19/9 1941, 26/9 1941, 24/10 1941, 9/10 1942

Äflfl

LK

LK cirk. 734, 796, 854, 921, 1009, 1194, 1209, 1336, 1339, 1425, 1576, 1581, 1611, 1624, 1840 (fläsk) LK cirk. 734, 796, 854, 921, 1009, 1209, 1339, 1425, 1542, 1611, 1624, 1840 (kött av nötkreatur, hästar och får) LK cirk. 1039, 1202, 1736 (renkött) LK cirk. 796, 854, 1009, 1209, 1542, 1611, 1840 (organ och inälvor) L K cirk. 418, 884, 1535 L K cirk. 1220, 1542 PN medd. 36, 58, 65, 141. 164, 199, 221, 268, 334 (höns, kyckling, ankor, gäss, kalkoner, pärlhöns) PN medd. 52, 147, 164, 268 (fasan, gräsand, järpe, orre, rapphöns, ripa, tjäder) PN medd. 52, 164, 268 PN medd. 140, 164, 268, 271, 334 LK cirk. 523, 586, 607, 666, 777, 862, 1047,1137, 1234, 1444, 1629, 1689 (oskummad och standardiserad mjölk samt steriliserad grädde) L K cirk. 408, 442, 598, 632, 726, 876, 974, 1360, 1687, 1934 (vissa ostslag) LK cirk. 598, 1508 (messmör, mesost, getost) L K cirk. 446, 466, 495, 509, 536, 577, 595, 606, 636,665, 711, 755, 807, 993, 1044, 1279, 1328, 1525, 1590, 1647, 1663, 1819

4 SO 2

3 Honung, svensk

PN

PN medd. 161, 347

Tagel och hur m. m.

PN

PN medd. 144, 238 (tagel, nöt hår, svinhår, renhår, älg hår, h u n d h å r och hund

1 K. br. 4/9 1942, 10/9 1943 K. br. 17/7

ull) Vegetabiliska ämnen K. br.

2/10 1942

K. br. 15/8 1941, 21/8 1942 K. br. 14/11 1941, 25/9 1942, 23/7 1943, 20/8 1943 K. br. 20/11 1942, 31/12 1943 K. br. 11/12 1942, 22/1 1943, 3/9 1943, 17/9 1943 K. br. 16/7 1943

Potatis

LK

Stråfoder: hö och halm

LK

Frukt och grönsaker: svenska äpplen

PN

svenska tomater och gurkor 7

importerad färsk frukt och lök samt importerade färska bär och grönsaker

PN PN

Te

LK

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942

Brödsäd

LK

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 27/8 1943

Fodersäd

LK

K. br. 7/5 1943 K. br. 26/9 1941, 2/10 1942, 27/8 1943

Hlrs Arter: matärter

LK LK

K. br. 26/9 1941, 2/10 1912, 27/8 1943 K. br. 15/8 1941, 2/10 1912, 26/11 1943 K. br. 26/9 1941 K. br. 15/8 1941

Bönor: bruna bönor

LK

Utsädesspannmål

LK

Gryn: risgryn Kli

LK LK

Fröer: vallväxt- och rotfruktsfrö

LK

K. br. 4/12 1942, 29/1 1943, 26/11 1943 K. br. 8/1 1943, 21/1 1944 K. br. 26/11 1943

köksväxtfrö oljeväxtfrö

LK LK

LK cirk. 987, 992, 1015, 1031 1076, 1126, 1188, 1192 1243, 1264, 1292, 1300 1312, 1337, 1363, 1898 LK cirk. 423, 814, 841, 878 1449, 1604, 1946 PN medd. 42, 61, 175, 222 321, 338 PN medd. 227, 270, 290, 299 303, 308, 428, 454, 458 P N medd. 216, 217, 218, 231 233, 234, 242, 243, 254 265, 273, 336, 352, 356, 359 374, 379, 388, 389, 408, 431 L K cirk. 1485 LK cirk. 411,497, 590, 702, 911 1126, 1164, 1410, 1511 a 1511b (vete, råg) L K cirk. 411,497, 661,702, 911 1032, 1126, 1410, 1511a 1511 b, 1890 (korn, havre blandsäd, vicker, foderärter) L K cirk. 1374 LK cirk. 485, 510, 522, 911, 964 1007, 1032, 1126, 1511a 1511b L K cirk. 485, 573, 592, 911 1252, 1511 a, 1511 b, 1641 L K cirk. 411,522, 592, 661,911, 1032, 1164, 1660 LK cirk. 538, 667, 1298, 1504 LK cirk. 437, 497, 1013, 1186 1564, 1666 LK

cirk. ? 1115/3 1182, 1660JÉP LK cirk. : é 1182, 1700 LK cirk. 1660

1193 Fett och oljor av nnimaliskt eller vegetabiliskt UTsprung K. br. 10/10 1941

K. br. 26/9 1941, 5/6 1942, 19/6 1942, 11/6 1943

Fcttvaror: råvaror

Trän

matfett

och

fett-

LK

LK

LK cirk. 4 7 6 , " 477, 513, 593 (smör) if LK cirk. 475," 593, 697, 843 (margarin)j LK cirk. 477, 843, 1030, 1813 (flott, talg m. m.) LK cirk 451, 792, 1505, 1855

•>

4 Chokladvaror

PN

K. br. 30/6 1942, 2/6 1944

Bröd: mjukt matbröd

LK

K. br. 8/10 1943, 14/1 1944, 18/2 1944

Konditorivaror

PN

P N medd. 316, 426, L K cirk. 1436, 1774 L K cirk. 836, 944, 1030, 1058, 1083, 1201. 1748, 1901, 1936 P N medd. 372, 406, 450, 468

1 Produkter av livsmedelsindustri m . m . samt fodermedel K. br. 28/5

1943 Konserver: K. br. 24/4

1942 K. br. 30/10 1942

K. br. 15/8 1941, 22/5 1942, 30/6 1943, 17/9 1943 K. br. 15/8 1941, 16/10 1942 K. br. 12/12 1941 K. br. 22/10 1943 K. br. 12/11 1943 K. br. 12/12 1941, 4/12 1942, 8/7 1943 K. br. 20/2 1942, 19/6 1942, 4/12 1942, 8/7 1943 K. br. 30/1 1942 K. br. 22/5 1942 K. br. 24/7 1942 K. br. 23/10 1942 K. br. 5/3 1943

kött- och fläskkonserver

LK

fisk-, skaldjurs- och grönsakskonserver

PN

Fodermedel: oljekraftfoder

LK

fodercellulosa

LK

standardiserade höns- och kycklingfoderblandningar vetegroddar, sopmjöl, foderbröd avrens av brödsäd, ärter och vicker samt mältad brödsäd klöverfröagnar, klöverfrönudlar, hömjöl av fälttorkat hö, maltgroddar luzernmjöl (konsttorkat hömjöl) foderjäst animaliskt kreatursfoder (foderbenmjöl, köttfodermjöl, benmjöl, valmjöl) fiskmjöl och fiskensilage dikalciumfosfat diverse annat kreatursfoder (majs, majseftermjöl, linkakmjöl, vetefodermjöl, melass, betfor, fodersirap, sockersnitsel, betmassa)

LK

L K cirk. 786, 1209,1196, 1840, 1899 P N medd. 197, 209, 285, 302, 333, 397, 433

LK

L K cirk. 437, 748, 1450, 1486. 1538, 1767, 1925 L K cirk. 426, 554, 696, 748, 910, 972, 1003, 1767 L K cirk. 531, 648, 793, 1018, 1163, 1208, 1767, 1824 L K cirk. 1636, 1767

LK

L K cirk. 1612, 1876

LK

LK cirk. 531, 038, 1097, 1106, 1463, 1610, 1767

LK

L K cirk. 649, 814, 1097, 1463, 1767 L K cirk. 619, 1767 LK cirk. 746, 785, 1037, 1215, 1767, 1838

LK LK LK LK LK

LK cirk. 872, 1767, 1894 LK cirk. 1037, 1767, 1838 L K cirk. 1306, 1522, 1568, 1767

Mfneraliska o c h fossila ä m nen K. K. 13/6 1941 (nr 383) K. K. 27/2 1942 (nr 90) K. K. 9/4 1943 (nr 173) K. K. 3/3 1944 (nr 64) K. br. 17/4 1942, 9/4 1943 K. br. 24/7

1942 K. br. 17/4

1942 Bränntorv: vid försäljning från producent vid försäljning från återförsäljare Strötorv, torvmull och torvströ Smörjmedel: smörjmedel som avses i K.K. 2/5 1941 (nr 226) samt smörjmedel framställda av trätjära

— BK

BK cirk. 133, 210

LK

L K cirk. 831, 982, 146S

PN

P N medd. 87, 120, 176, 189, 452

482 1 K. br.

2/10 1942

K. br. 17/4

smörjmedel framställda skifferråolja paraffin

av

!

±

PN

PN medd. 189

PN

PN medd. 87, 120

PN

PN medd. 292 (trätjära fö bestryknings- eller impregne ringsändamål m. m.) PN medd. 317

K e m i s k a produkter m . ni. s a m t gödselmedel K. br.

9/4

1943 K. br. 17/6

1943 K. br. 30/10 1942

Trätjära, avsedd att användas för annat ändamål än som flytande bränsle Lim: autoklavlim samt draglim och gelatinlim Konstgödsel

H u d a r , skinn oeh pälsverk s a m t arbeten därav K. br. 30/7 1943

Fårskinn, svenska, vade, klippta

K. br. 12/11

Arbetshandskar

barkgar-

PN LK

LK cirk. 1026, 1294, 1415, 1599 1785,1918 (kalksalpeter, chile salpeter, kalkkväve, ammo niumsulfat, ljungasalpeter kali, kainit, superfosfat, tho masfosfat)

PN

PN medd. 335

PN

K a u t s c h u k , guttaperka och balata s a m t a r b e t e n d ä r a v K. br. 17/4

1942 Cykelgummi: cykeldäck j£ och cykelslangar

PN

PN medd. 94, 101

Trävaror och kork s a m t arbeten därav K. K. 31/5 1940 (nr 420) K. K. 2/7 1940 (nr 664) K. K. 10/1 1941 (nr 13) K. K. 4/4 1941 (nr 199) K. K. 2/5 1941 (nr 231) K. K. 13/6 1941 (nr 381) K. K. 31/7 1941 (nr 684) K. K. 17/10 1941 (nr 793) K. K. 28/11 1941 (nr S90) K. K. 30/12 1941 (nr 1004) K. K. 6/3 1942 (nr 70) K. K. 9/10 1942 (nr 811) K. K. 11/12 1942 (nr 940) K. K. 31/12 1942 (nr 966) K. K. 13/8 1943 (nr 658) K . K . 22/6 1944 (nr 356)

Ved: vid försäljning från producent

vid försäljning från återförsäljare K. br. 17/9

1943 K. br. 25/9 1942 K. br. 15/10 1943

Andra trävaror: sågtimmer av furu och gran sågade, hyvlade och bilade trävaror av furu och gran rundvirke av björk, bok, ek, al och asp

—

BK

BK cirk. 152, cirk. skr. 26/6 1943

PN PN

PN medd. 354, 369, 375, 385, 399, 415 P N medd. 181, 204, 283

PN

PN medd. 370, 400

483 PN PN

P N medd. 395, 400 P N medd. 353

Skördegarn

LK

K. br. 10/3 1944

Puts- och polertrassel, inne hållande fibrer av ull, bom ull, cellull, konstsilke, lin, jute eller hampa

PN

LK cirk. 789, 811, 879, 1184, 1265, 1445, 1796 (skördegarn och pappersgarn) P N medd. 431

PN PN

K. br. 22/12 1943 K. br. 27/8 1943, 14/1 1944 K. K. 28/6 K . K. 22/8 K. K. 12/6 K . K . 21/4

1941 (nr 1941 (nr 1942 (nr 1944 (nr

602) 703) 340) 166)

sågaae varor av björk sågade varor av bok Träkol

Spånadsämnen s a m t arbeten därav K. br.

8/5

1942 K. br. 4/2 1944

Lackduk, svensktillverkad

K. br. 10/3 1944

Gummitråd samt elastiska band, snören och vävnader, tillv. av gummitråd och textilmaterial

K. br. 10/3 1944

Band, vävda och flätade, sy tråd och sysilke.

K. br. 29/8 1941, 24/7 1942

K. br. 12/2

1943 K. br. 12/2

1943 K. br. 10/3 1944

K. br. 30/6 1944

Andra textilvaror: vävnader som IK godkänt såsom standardvara eller som tillverkats efter av IK meddelad licens, samt kon fektions- el. andra sömnadsartiklar av sådan vävnad (i detaljhandeln) priskontrollerade S-vävnader, T-vävnader, standardoch licensvävnader av bom ull el. cellull, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, gar ner samt konfektion av stan dard- el. licensvävnader av bomull el. cellull (i grosshan deln) T-vävnader, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, garner, konfektion av T-vävna der samt hampaprodukter (i detaljhandeln) lönarbeten, avseende garner, vävnader, trikåartiklar, strumpor och konfektions artiklar Pappmattor, impregnerade med asfalt

PN medd. 420

PN PN

PN medd. 269 (bomullsgarn) P N medd. 313, 435, 436 (kard garn) P N medd. 436 (cellullgarn) PN medd. 59, 72, 119, 151, 224, 225, 256, 257, 304, 305, 429, 430 (bomullsvävnader) P N medd. 59, 72, 119, 151, 173, 174, 202, 203, 224, 225,235, 236, 256, 257, 304, 305, 311, 361, 362, 411, 412, 429, 430, 462, 463 (yllevävnader) PN medd. 119, 151, 224, 225, 304, 305 (cellullvävnader) PN medd. 276, 277, 304, 305 (kanfasvävnader) PN medd. 263, 264, 281, 282, 324, 325, 409, 410, 441, 442 (trikå- och strumpartiklar) PN medd. 59, 168, 180, 228, 275, 278, 298, 331, 332, 417, 418, 448, 449, 451, 453, 455, 460, 469 (konfektion) PN medd. 309, 401 (tågvirke av hampa och bomull)

PN

P N medd. 470

PN

P N medd. 402 (aluminium)

Oädla metaller och arbeten därav K. br. 18/12 1942, 31/12 1943

Aluminium m. fl. metaller samt halvfabrikat därav

484 i

3 K. br. 20/11 1942, 31/12 1943

Aluminiumkärl och emalj erade kärl (i detaljhandeln)

PN

K. K. 27/2 1942 (nr 111) K. K. 12/6 1942 (nr 344) K. K. 5/2 1943 (nr 50)

Virkestransportcr: transporter med gengasbil av sågtimmer, massaved, props, kolved, martinved och annan långved, kastved samt icke bearbetat träkol

K. br. 10/9 1943, 31/12 1943

Fartygsfrakter: transporter inom landet med motorseglare eller motorpråm av massaved, props, långved och kastved

4 PN medd. 219, 220, 405

Transportväsen

K. br. 21/4 1943

d:o av annat gods

PN medd. 88, 98, llO, 117, 11 163, 241, 260, 266, 288

PN

PN medd. 349, 407

PN

PN medd. 297

Statens offentliga utredningar 1945 Systematisk (Siffrorna

förteckning

inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angå- | promemoria med förslag till arrendebestämmelser för ende omhändertagande av utlänning i anstalt eller för- j kommunal jord. i(J] läggning. [1]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Utredning rörande den tekniskt-veteuskapliga forskningens ordnande. 7. Förslug till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnad m. m. [15]

Statens oeh kommunernas finansväsen.

Politi.

Kominuiii ka lions väsen. Belänkande med förslag till organisation av en luftfiartsstyrelse m. m. [2] Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. [7] Del 2. Blekingenätets järnvägar. [8] Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande ang. den husliga utbildningen. [4] Försäkringsväsen. Betänkande ork förslag rörande effektivisering av skyddselevernas eftervård m. in. [10] Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering, 8. [111 Investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga. kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. [12! Bilagor. [13] Socialpolitikens ekonomiska verkningar. [14] Statsmakterna oeh folkhushållningen under den till följd Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del ä. Tiden Betänkande med utredning och förslag ang. yrkesutjuli 1943—juni 1911. [17] bildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. [5] Hälso- och sjukvård. Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 1. [16]

Försvarsväsen. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. [3]

Allmänt näringsväsen.

Utrikes ärenden.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 45 41S768

Internationell rätt.