Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 8,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1945:40 HANDELSDEPARTEMENTET

UTREDNING RÖKANDE

DEN

TEKNISKT-VETENSKAPLIGA

FORSKNINGENS

ORDNANDE

VIII SLUTBETÄNKANDE MED UTREDNING OM SILIKATKEMISK OCH LÄDERFORSKNING

S T O C K H O L M 1 9

5 FORSKNING MM.

Statens offentliga utredningar 1945 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

Betänkande med förslag till utlänningslag och lag an- 21. Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret. Katalog- o. Tidskriftstryck. gående omhändertagande av utlänning i anstalt eller 142 s. F ö . förläggning. Norstedt. 169 s. J u . Betänkande med förslag till organisation av en luft- 22. Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 3. Haeggström. 372 s. J u . fartHstyrelse m. m. Norstedt. 68 s. K. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återföran- 23. Socialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk undersökning angående folkpensionärernas bostadsfördet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring hållanden m. m. Beckman. 108 s. S. inkallad personal. Heeggströrn 74 8. F ö . 24 Betänkande angående grundpenningväsendet. Marcus. Betänkande angående den husliga utbildningen. Beck64 s. H . man. 167 s. S. 25. Betänkande och förslag angående statsbidrag till byggBetänkande med utredning och förslag angående yrnader för folkskoleväsendet. Haeggström. 83 s E . kesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medbor- 26. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga nr 1. Riktlinjer för skapande av socialväsendets gerliga bildning. Idun. 370 s. E. forskningsorganisation. Av Hj. Cederström. Idun. xx, Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk296 s. 4 pl. S. ningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsme27. 1944 års uppbördsberednings betänkande med förslag delsforskningens ordnande. Haeggström. 150 s. H . till omläggning av uppbördsförfarandet. Marcus. 589 Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. B. F i . Del 1. Allmänna synpunkter. Idun. 109 s. K. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. 28. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändringar av strafflagen för krigsmakten i vad den berör Del 2. Blekingenätets järnvägar. Idun. 124 s. 1 pl. K. brott mot staten och allmänheten. Norstedt. 86 s. J u . Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för 29. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändkommunal jord. Marcus. 56 s. J o . rad lagstiftning om ämbetsbrott av präst. Norstedt. Betänkande och förslag rörande effektivisering av 26 s. J u . skyddshemselevernas eftervård m. m. Marcus. 158 s. S. 30. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 9. Framställningar och utlåtanden från kommissionen 8. Framställningar och utlåtanden frän kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 3. Betänkande anför ekonomisk efterkrigsplanering. 2. Betänkande med gående den svenska handelspolitiken efter kriget m. m. förslag till vissa åtgärder i syfte att under depression Marcus. 124 s. F i . stimulera avsättningen av varaktiga konsumtionsvaror 31. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. m. m. Marcus. 158 s. F i . 10. Sysselsättningsundersöknmgar. Marcus. 224 s. F i . Investeringsutredningens betänkande med förslag till 32. Betänkande angående dyrortsgrupperingen. Haeggström. investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, 400 s. F I . . kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. 33. Betänkande angående yrkesutbildningen i XTNorrland. Marcus, viij, 350 s. F i . Sv. Tryckeri AB. 304 s. J o . Bilagor till investeringsutredningeus betänkande med 34 Betänkande med förslag angående kommissionärsväsenförslag till investeringsreserv för budgetåret 1945 46 av det vid statens förvaltningsmyndigheter m. m. V. Petterstatliga, kommunala och statsunderstödda anläggson. 100 s S. ' . ningsarbeten. Marcus. 83 s. F i . 35 1944 års skattesakkunniga. 1. Betänkande med forslag Socialpolitikens ekonomiska verkningar. Av C. Welinangående vissa spörsmål på den allmänna kommunalder. Beckman. 113 s. S. beskattningens område. V. Petterson. 231 s. F i . Stadsplaneutredningen L942. 3. Förslag till byggnads- 30 Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. lag m. m. V. Petterson. 646 s. J u . 11 Framställningar och utlåtanden från kommissionen Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrför ekonomisk efterkrigsplanering. 4. Betänkande angåkomusikerbeiattuingarna m. m. Del 1. Haeggström. ende vissa arbetsmarknadsfrågor m.m. Marcus. 9 1 s . * I . 208 s. E . 37. Betänkande angående revision av kommunala fondStatsmakterna och folkhushållningen under den till bildningslagen m. m. Haeggström. 80 s. F i . följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5. 38 Kommunindelningskommittén. 2. Betänkande med lorslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning Tiden juli 1943-juni 1944. Idun. 484 s. F o . i borgerliga primärkommuner. Iheggström. 316 s. S. Normalbrandordning för städer, köpingar och munici39. Kommunindelningskommittén. 3. Bilagor till kompalsamhällen. Norstedt. 21 s. K. muiiindelniugskommitténs betänkande med forslag till Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ riktlinjer för en revision av rikets indelning i borger1. För kommuner med bygdebrandförsvaret och skogsliga primärkommuner. Haeggström. 124 s. S. brandförsvaret samordnade. Norstedt. 21 s. K. Normalbraudordning för landskommuner. Alternativ 2. 40. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 8. Slutbetänkande med utredning För kommuner, i vilka skogsbrandförsvaret ordnats for om silikatkemisk forskning och läderforskning m. m. sig. Norstedt. 22 s. K. Haeggström. 94 s. H .

An™

n m särskild trvckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebok-

utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1945:40

HANDELSDEPARTEMENTET

UTREDNING RÖRANDE

DEN TEKNISKT-VETENSKAPLIGA FORSKNINGENS ORDNANDE VIII SLUTRETÄNKANDE MED UTREDNING OM SILIKATKEMISK

FORSKNING

OCH LÄDERFORSKNING M. M.

S T O C K H O L M IVAR

H^GGSTRÖMS

1945 BOKTRYCKERI

^1'0V

A. B.

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för

Kungl.

Handelsdepartementet.

Utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande överlämnar härmed sitt betänkande nr VIII, i vilket lämnas dels en översiktlig redogörelse för utredningens arbete, dels specialredogörelser för utredningens undersökningar, överläggningar och åtgärder beträffande silikatkemisk forskning, läderforskning, värme-, ventilations- och sanitetsteknisk forskning, fordonsteknisk forskning samt forskning inom elektroniken (elektrofy siken). Att såsom särskilda experter biträda utredningen har Kungl. Maj:t efter framställning av utredningen förordnat direktören S. E. Sieurin för den silikatkemiska forskningen och professorn E. Norlin för läderforskningen. Redogörelserna i detta betänkande för förhållanden inom silikatindustrierna respektive läderindustrierna bygga väsentligen på uppgifter, vilka avgivits av Sieurin respektive Norlin. Utredningen har vidare beträffande dessa industriers forskningsfrågor samrått med och inhämtat uppgifter av ett flertal representanter för de tekniska högskolorna och för berörda industrigrenar. Vad beträffar forskningen inom värme-, ventilations- och sanitetstekniken har utredningen fört överläggningar med bland andra företrädare för Svenska värme- och sanitetstekniska föreningen och statens kommitté för byggnadsforskning, och vad beträffar den fordonstekniska forskningen ha diskussioner ägt rum med representanter för Sveriges automobilindustriförening, aktiebolaget Volvo, aktiebolaget Seania-Vabis, Kungl. automobilkliibben, Svenska teknologföreningen, arméförvaltningens tygavdelning, tekniska högskolan i Stockholm och ingenjörs vetenskapsakademien. I fråga om forskningen på elektrofysikens område har utredningen konfererat med representanter för tekniska högskolan i Stockholm samt med målsmän för de industriella, intressena på detta forskningsområde inom vattenfallsstyrelsen och telegrafstyrelsen ävensom inom de stora elektroindustriföretagen. Tillgodoseendet av de forskningsbehov på olika områden, som genom ovanberörda undersökningar och överläggningar belysts, har i vissa delar befunnits kunna anstå tills vidare och i andra delar har en temporär lösning kunnat ernås genom att samverkan etablerats mellan å ena sidan producent-

intressena och å den andra vissa befintliga forskningsinstitutioner och forskningsorganisationer. Utredningen har därför ansett sig icke böra i detta betänkande göra några direkta framställningar till statsmakterna om vidtagande av organisatoriska åtgärder eller om anvisande av anslag. Vad slutligen beträffar forskning rörande mätinstrument och mätningsmetodik såsom hjälpmedel i forskningens och den industriella produktionens tjänst har utredningen funnit, att denna fråga bör ytterligare utredas, lämpligen genom ingenjörsvetenskapsakademien. Utredningens ledamot Veländer har till belysning av hithörande spörsmål uppgjort en promemoria, vilken återges som bilaga till detta betänkande. Härmed har utredningen behandlat de tekniskt-industriella områden, som framstått såsom mest angelägna. Även inom andra områden kunna naturligtvis förhållandena vara sådana, att åtgärder skulle kunna vara motiverade till stöd åt den tekniska forskningen, eventuellt genom statens medverkan, men utredningen har ansett sig böra begränsa sig till de framlagda förslagen. Det synes i fortsättningen vara en lämplig uppgift för de centrala tekniska forskningsorganen — statens tekniska forskningsråd och ingenjörs vetenskapsakademien — att komplettera och föra vidare utredningens arbete med beaktande av efterhand vunna erfarenheter om utvecklingen. Med hänsyn härtill anser sig utredningen ha fullgjort sitt uppdrag med framläggande av detta betänkande. Stockholm den 15 september 1945. G. MALM HARALD CARLBORG HARALD NORDENSON EDY VELÄNDER

H. KREUGER THE SVEDBERG STEN WESTERBERG / Ernst Sundström

A. Sammanfattande redogörelse för utredningens arbete.

1. Utredningens direktiv. De direktiv, som gällt för utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande, framgå av ett yttrande till statsrådsprotokollet den 31 augusti 1940 av chefen för handelsdepartementet. Enligt dessa direktiv skulle utredningen bland annat klarlägga i vilken omfattning och på vilket sätt statsmakternas medverkan borde lämnas till en utvidgad tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet. Utredningen skulle vidare undersöka vilka organisationsformer, som äro lämpligast för en sådan statsunderstödd forskning, och därvid bland annat taga i övervägande inrättandet av ett centralt institut för tekniskt-vetenskaplig forskning. I utredningens förslag skulle iakttagas, att forskningsintresserade lärarkrafter vid högskolorna borde beredas tillfälle till fortsatt och utvidgad forskningsverksamhet vid sidan av undervisningstjänsten, och därjämte skulle tillses, att jämväl forskningen vid utanför högskolornas organisation ställda institutioner skulle komma undervisningen vid högskolorna till godo. Slutligen skulle beaktas frågan om åtgärder för bevarande av forskarbegåvningar inom landet i den teknisktvetenskapliga forskningens tjänst. Därvid skulle enligt direktiven måhända erfordras, att åt forskarna skaffa tryggare framtidsutsikter och bättre ekonomiska möjligheter, än de vilka i allmänhet stode till buds. Den 13 oktober 1944 överlämnade Kungl. Maj:t därjämte till utredningen en skrivelse och promemoria från besparingsberedningen, vari bland annat erinrades om, att den tekniska forskningen var en uppgift som även nära anginge de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna vid universiteten, och underströks betydelsen av att jämväl utnyttja universitetens resurser för den tekniska forskningen.

2. Utredningsarbetets bedrivande. För att erhålla en överblick över inom landet tillgängliga, resurser för tekniskt-vetenskaplig forskning har av utredningen införskaffats en betydande mängd uppgifter angående forskningsinstitutioner vid universiteten och hög-

skolorna, vidare angående självständiga forskningsinstitutioner av olika slag och angående forskningslaboratorier hos industriella organisationer och enskilda industriföretag. Utredningen har vidare genom besök vid forskningsinstitut och laboratorier av olika slag studerat deras arbete och organisation. Uppgifter angående den tekniska forskningen i utlandet ha inhämtats ur litteraturen, genom korrespondens med utländska fackmän och slutligen genom studieresor, som representanter för utredningen gjort i Tyskland, Schweiz, Finland, Danmark och Amerikas Förenta Stater. Uppgifter angående forskningen i England ha inhämtats främst genom en av Sveriges industriförbund år 1938 utsänd studieresa, i vilken bland andra deltogo personer, som senare kommo att bliva ledamöter av utredningen. Redogörelser för utredningens studiebesök i Tyskland, Schweiz och Finland ha i form av stencilerade reseberättelser överlämnats till handelsdepartementet och ett flertal intressenter (bibliotek, forskningsinstitut, undervisningsanstalter, industriföretag m.m.). Utredningen fann vid sina undersökningar, att på vissa områden en framgångsrik och jämförelsevis omfattande forskning bedrevs här i landet, medan andra områden voro mindre väl tillgodosedda. Som helhetsintryck kunde konstateras, att forskningen ej bedrevs i den omfattning, som erfordrades för att landet skulle kunna följa med i det snabba tekniska utvecklingsarbetet. En jämförelse med utländska förhållanden visade också, att den teknisktvetenskapliga forskningen i vårt land var i förhållande till storleken av den industriella produktionen betydligt mindre än i många andra länder, ej endast de stora industriländerna utan även mindre stater med högt utvecklad industri, såsom t. ex. Schweiz.

3. Sammanfattning av utredningens resultat. Resultatet av sitt arbete har utredningen framlagt dels i en serie betänkanden (I—VII) under samlingsrubriken »Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande», dels i vissa i annan ordning avgivna yttranden. De härvid framlagda förslagen ha till större delen redan behandlats av statsmakterna och lett till beslut i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen. I betänkandet nr I har till en början lämnats allmänna uppgifter angående den tekniskt-vetenskapliga forskningens läge såväl i vårt land som i vissa andra kulturländer, varjämte framlagts de allmänna synpunkter rörande forskningens ordnande och statens medverkan därvid, vilka utredningen funnit böra vara vägledande. I korthet angivet skulle statens uppgift därvid vara att vidta åtgärder för att kvalificerade forskare i tillräcklig omfattning utbildas,

att vidta åtgärder för att öka forskningsverksamheten, så att den motsvarar tidsenliga krav, samt att söka åstadkomma samverkan och samordning inom forskningsverksamheten för höjande av effektiviteten och undvikande av onödigt dubbelarbete. Statens ekonomiska stöd bör, har utredningen framhållit, framför allt ägnas åt grundforskningen under det att åtgärderna för att öka omfattningen av forskningen inom näringslivet främst böra ta sikte på att stimulera den forskning, som bedrives av producenterna själva. För främjande av den tekniskt-vetenskapliga forskningen i allmänhet har utredningen föreslagit inrättande av statens tekniska forskningsråd och upprättande av en forskningsfond. För den på skogsprodukter baserade industrien, för järn- och metallindustrien, textil- och konfektionsindustrien samt livsmedelsindustrien, vilka industrigrenar äro särskilt stora i avseende på produktionsvärdet, har utredningen föreslagit upprättande av nya forskningsinstitut, åstadkomna i samverkan mellan staten och vederbörande delar av näringslivet. Varje institut skulle därvid utgöra ett självständigt, såsom privat företag arbetande organ. Statens respektive näringslivets skyldigheter och rättigheter skulle regleras dels genom avtal mellan å ena sidan staten och å den andra vederbörande intressenter inom näringslivet, sammanslutna i särskilda, för ändamålet bildade stiftelser, dels genom till avtalen hörande stadgar. För organiserandet av forskning på byggnadsområdet ha föreslagits särskilda former, såsom av det följande framgår. Beträffande övriga grenar av näringslivet har utredningen ansett sig icke böra för närvarande föreslå inrättande av särskilda forskningsinstitut eller självständiga forskningsorgan av annat slag, utan inskränkt sig till att verka för att dessa produktionsområden skola få sitt behov tillgodosett under hägn av eller genom befintliga institutioner, främst ingenjörsvetenskapakademien och de tekniska högskolorna. I följande översikt över utredningens förslag och utlåtanden belyses ytterligare det av utredningen utförda arbetet.

4. Framlagda förslag till forskningens främjande. I frågan om utbildningen av tekniskt-vetenskapliga forskare ingav utredningen gemensamt med 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen den 24 september 1941 en framställning till Kungl. Maj:t med förslag om införande av teknisk licentiatexamen vid de tekniska högskolorna och om inrättande av ett antal statliga studiestipendier. Framställningen har i stort sett bifallits av statsmakterna, ehuru beloppen för studiestipen-

8 dierna reducerades till hälften. Anslag till dylika stipendier för främjande av högre tekniska studier ha anvisats med 22 500 kronor för budgetåret 1942/43 och därefter med 45 000 kronor per budgetår. Frågan om utbyggnad av de tekniska högskolorna för att möjliggöra en ökning av antalet studerande har däremot icke behandlats av utredningen utan utretts av nyssnämnda 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen. Dessa framlade den 9 oktober 1943 betänkande med utredning och förslag angående den högre tekniska undervisningen (stat. off. utr. 1943: 34—37). Hittills ha endast några detaljfrågor i de sakkunnigas förslag avgjorts, under det att de mera genomgripande organisationsförslagen ännu icke slutprövats. Beträffande spörsmålet om hur tillgången på forskare skall kunna ökas, vill utredningen vidare erinra om, att den ökning och aktualisering av forskningsverksamheten, som skett under senare år, i sig själv torde verka lockande på studerande med håg och fallenhet för forskning. För att i längden säkerställa en god rekrytering av forskningspersonalen är det emellertid nödvändigt, att forskare beredas lika god ställning både ekonomiskt och organisatoriskt som de tekniker med motsvarande kvalifikationer, vilka arbeta i den industriella driften eller på konstruktionskontoren. Vid framläggandet av sina förslag har utredningen sökt beakta detta. I detta sammanhang vill utredningen därjämte framhålla angelägenheten av att såväl staten som det enskilda näringslivet bereder forskningspersonalen ekonomiska villkor som bättre än hittills motsvara kvalifikationerna och som kunna vara ägnade att stimulera till ökad anslutning till forskarnas led. Vad angår frågan om samordning av forskningen för höjande av effektiviteten och undvikande av onödigt dubbelarbete har utredningen erinrat om, att ärenden angående statligt stöd åt den tekniskt-vetenskapliga forskningen handlägges på de flesta statsdepartement, men att många skäl tala för en koncentration i största möjliga utsträckning av sådana ärenden till ett departement, förslagsvis handelsdepartementet. I denna riktning går också det av 1940 års sakkunniga avgivna förslaget till ordnande av den högre tekniska undervisningen. De sakkunniga ha nämligen föreslagit att de tekniska högskolorna skulle överflyttas från ecklesiastik- till handelsdepartementet. Det må erinras om att jämförbara fackhögskolor i regel lyda under respektive fackdepartement, exempelvis lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan under jordbruksdepartementet samt handelshögskolorna under handelsdepartementet. Av de av utredningen framlagda förslagen i övrigt beröra vissa den teknisktvetenskapliga forskningen i allmänhet. Utredningen har sålunda funnit behov föreligga av ett statligt centralorgan för tekniskt-vetenskaplig forskning och utarbetat förslag (stat. off. utr. 1942: 6) till inrättande av ett tekniskt forskningsråd, vilket skulle ha till uppgift

9 1) att följa den tekniska utvecklingen och hålla kontakt med den i landet pågående forskningen samt stödja och vid behov organisera frivilligt samarbete mellan forskningsintressenter, såväl industriföretag och andra enskilda forskningsorganisationer som statliga myndigheter och institutioner; 2) att stödja initiativ till för näringslivet betydelsefull forskningsverksamhet samt vid behov själv ta initiativ till forskningens främjande, även i fråga om organisation av ny forskning; 3) att avgiva av Kungl. Maj:t infordrade utlåtanden, såväl i frågor rörande organisation av statlig forskning på olika områden som ock rörande statsanslag och statsbidrag till forskningsverksamhet samt 4) att enligt Kungl. Majrts uppdrag ordna kontroll över att anvisade medel användas i enlighet med givna villkor och föreskrifter. I enlighet med utredningens förslag ha statsmakterna inrättat statens tekniska forskningsråd, vilket varit i verksamhet alltsedan 1942. Bland ledamöterna i rådet finnas sakkunniga från universitet och högskolor, fristående forskningsinstitut, statliga verk och det enskilda näringslivet. E t t viktigt medel till effektivisering och intensifiering av forskningen inom befintliga laboratorier av olika slag utgör det anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning, som efter utredningens förslag (stat. off. utr. 1942: 6) årligen anvisats av statsmakterna. Anslaget, som disponeras av Kungl. Maj:t efter förslag av statens tekniska forskningsråd, har för budgetåret 1942/43 u t g å t t med 500 000 kronor och för budgetåren 1943/44, 1944/45 och 1945/46 med 700 000 kronor per år. Det förslag, som ursprungligen framlades av utredningen, avsåg a t t anslaget efter hand skulle ökas till minst 1 000 000 kronor per år för att medge ett nöjaktigt utnyttjande av befintliga laboratorier. Hittills disponerade anslagsmedel ha kommit såväl enskilda forskares arbete som forskningen vid olika statliga och industriella laboratorier tillgodo. Särskilt ha av detta anslag medel beviljats till forskning vid ingenjörsvetenskapsakademien, tekniska högskolor, universitet och allmänna högskolor. För forskning vid de tekniska högskolorna framlade utredningen den 24 september 1941 d. v. s. innan förslaget till ovannämnda forskningsanslag utarbetats, gemensamt med 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen ett förslag till särskilt forskningsanslag om 150 000 kronor per år. Anslag har årligen beviljats enligt utredningens förslag, varvid dock för budgetåret 1945/46 beloppet höjts till 190 000 kronor. Av sistnämnda belopp har emellertid 40 000 kronor avsetts för speciellt ändamål (elektronikforskning vid tekniska högskolan i Stockholm). Medel från anslaget anvisas av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande tekniska högskola. Vidare må i detta sammanhang erinras om, a t t utredningen framhållit betydelsen för den tekniska provningen av att erhålla tillräckliga medel för a t t bedriva forskning angående provningsmetoder och beträffande sådana andra forskningsfrågor, som aktualiseras i samband med provningsverksamheten. Genom förmedling av statens tekniska forskningsråd har sedermera

10 provningsanstalten fått medel till vissa särskilda undersökningar av det förenämnda anslaget till tekniskt-vetenskaplig forskning. Däremot har något årligt anslag av det slag utredningen avsåg icke kunnat erhållas. Av stor betydelse för den tekniska forskningen i dess helhet är slutligen en effektiv teknisk litteraturtjänst. Utredningen har därför gemensamt med 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen i ett den 5 april 1944 avgivet betänkande (stat. off. utr. 1944:17) framlagt förslag till främjande av litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdena. Enligt förslaget skulle de tekniska högskolornas bibliotek utbyggas till centraler för den tekniska litteraturtjänsten i landet, varjämte som kontaktorgan mellan å ena sidan de tekniska högskolornas bibliotek och å den andra undervisningen, forskningen, näringslivet, de stora allmänvetenskapliga biblioteken m. fl. skulle inrättas ett tekniskt biblioteksråd. Förslaget är för närvarande föremål för statsmakternas prövning. Vad därefter gäller de särskilda förslag, som utredningen framlagt till ordnande av forskning för speciella produktionsområden, må först nämnas inrättande enligt förslag, som framlagts i utredningens betänkande nr I I I (stat. off. utr. 1942: 12), av ett stort institut för grundläggande träforskning, Svenska träforskningsinstitutet, jämte till detta anknutna centrallaboratorier för av industrien bedrivna och bekostade undersökningar rörande fabrikationsproblem. Statens och näringslivets förpliktelser för institutets och centrallaboratoriernas finansiering regleras som tidigare anförts av ett avtal och institutets verksamhet av till avtalet hörande stadgar. Statsmakterna och vederbörande industriorganisationer ha beslutat genomföra det framlagda förslaget och anvisat medel. Institutets byggnader beräknas till större delen kunna tas i bruk hösten 1945. Driften har emellertid redan påbörjats i tillfälliga lokaler. För budgetåret 1944/45 har anvisats ett anslag av 220 000 kronor till bidrag till driften av Svenska träforskningsinstitutet och för budgetåret 1945/46 uppgår statsanslaget till institutets drift till 445 600 kronor. För att tillgodose byggnadsindustriens forskningsbehov fann utredningen det av olika skäl icke lämpligt och möjligt att framgå efter samma linjer som för träförädlingsindustrien. Dels utgjorde nämligen byggnadsforskningen icke ett enhetligt forskningsområde på samma sätt som träforskningen. Dels funnos redan för olika områden av byggnadsforskningen lämpliga, men på grund av brist på driftmedel outnyttjade forskningsresurser, vilka det i första hand ansågs lämpligt att utnyttja innan nya laboratorier inrättades. Med hänsyn härtill föreslog utredningen (stat. off. utr. 1942: 7), att en statens kommitté för byggnadsforskning skulle inrättas med uppgift bland annat att taga initiativ till och låta verkställa byggnadsforskning. Då det av sonderingar, som utredningen företog, framgick att någon större samlad insats från byggnadsindustriens sida för finansiering av forskningsverksamheten ej var att påräkna föreslog utredningen att kommittén för byggnadsforskning skulle helt till-

11 sättas av Kungl. Maj:t ehuru bland ledamöterna skulle finnas representanter bland annat för berörda grenar av näringslivet. I enlighet med utredningens förslag har en kommitté för byggnadsforskning inrättats och bedrivit sin verksamhet alltsedan början av år 1943. För forskningsverksamhetens finansiering föreslogs utom ett administrationsanslag för statens kommitté för byggnadsforskning även ett särskilt anslag till byggnadsforskning. Det förhållandet, att verksamheten skulle i första hand baseras på statsmedel, minskade självfallet icke angelägenheten av att näringslivet lämnade forskningen ekonomiskt stöd, så att en önskvärd expansion av verksamheten skulle kunna vinnas. Statens anslag till byggnadsforskningskommittén har hittills utgått med 40 000 kronor per år och till byggnadsforskning med 200 000 kronor per år. Ett särskilt område inom byggnadsforskningen utgöres av den geotekniska forskningen, vilken nära sammanhänger med det normala geotekniska undersökningsarbetet. Denna verksamhet är till största delen ett statsintresse och utredningen har fördenskull föreslagit (stat. off. utr. 1943: 22) inrättande av statens geotekniska institut för geoteknisk forskning och undersökningsverksamhet. Statsmakterna ha beslutat i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag och institutet har varit i verksamhet sedan år 1944. Årskostnaderna för institutet beräknas för budgetåret 1945/46 till 232 300 kronor, varav dock större delen beräknas komma att motsvaras av inkomster för utförda undersökningar. Institutet är för närvarande inrymt dels i en förhyrd bostadsvåning, dels i vissa lokaler inom statens väginstituts byggnad, men frågan om ny byggnad för institutet torde komma upp till prövning inom den närmaste tiden. För tillgodoseende av det trängande behovet av central textilforskning och i samband därmed även högre textilundervisning har utredningen föreslagit (stat. off. utr. 1943: 11) inrättande av ett nytt institut, Svenska textilforskningsinstitutet, och statsmakterna och berörda näringsorganisationer ha beslutat i enlighet med utredningens förslag. Institutet skall finansieras och ledas av staten och näringslivet gemensamt enligt i det föregående angivna principer. Byggnad för institutet har i det närmaste färdigställts och statsmedel till institutets drift ha anvisats med 34 200 kronor för budgetåret 1944/45 och 69 300 kronor för budgetåret 1945/46. För landets största industrigrupp, järn- och metallindustrien, har forskningsfrågan redan tidigare varit jämförelsevis väl ordnad och statsverkets insatser för denna forskning visade sig av detta och andra skäl kunna göras jämförelsevis små. Utredningen har för detta produktionsområde föreslagit (stat. off. utr. 1943: 16) utvidgning och omorganisation av det redan förut av näringslivet med visst statligt stöd drivna Metallografiska institutet samt inrättande i samband därmed av ett centrallaboratorium för gjuteriteknik. Genom den föreslagna omorganisationen skulle statens och näringslivets insatser för insti-

tutet regleras av avtal och institutets verksamhet av stadgar på tidigare angivet sätt. Statens andel i driftkostnaderna skulle dock inskränka sig till uppvärmning och yttre underhåll av byggnaderna samt ett årsanslag av 10 000 kronor. Avtal mellan staten och näringslivet om institutet har slutits och medel ha anvisats till byggnader. Dessa äro under uppförande och beräknas bli färdiga i början av år 1946. Några driftmedel ha emellertid ännu icke anvisats av statsmakterna. För ordnande av livsmedelsforskningen har utredningen framlagt vissa förslag i sitt betänkande nr VII (stat. off. utr. 1945: 6). Förslagen gå ut på dels att inrätta ett institut för konserveringsforskning, dels att utvidga livsmedelsforskningen vid tekniska högskolan i Stockholm. Institutet för konserveringsforskning skulle inrättas och drivas gemensamt av staten och näringslivet enligt tidigare angivna grunder. Förslaget ligger för närvarande under Kungl. Maj:ts prövning. Utvidgningen av livsmedelsforskningen vid tekniska högskolan i Stockholm bör enligt utredningens uppfattning inordnas i den plan för successiv utbyggnad av de tekniska högskolorna, som framlagts av 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen. Fördenskull har förslaget av utredningen överlämnats till tekniska högskolan i Stockholm med hemställan att högskolan måtte vid lämplig tidpunkt hos Kungl. Maj:t äska medel för den föreslagna utvidgningen av livsmedelsforskningen. Utredningen har även enligt särskilt uppdrag av Kungl. Maj:t behandlat frågan om ordnande av forskning inom det gränsområde mellan teknisk forskning och jordbruksforskning som avser bevarande av livsmedel i obearbetat skick och den 20 maj 1944 avgivit förslag till inrättande av en statens kommitté för lagringsforskning samt till anslag för bedrivande av sådan forskning. Statsmakterna ha i anledning av utredningens förslag beslutat att lagringsforskningen skall anknytas till lantbruksakademien och finansiellt stödjas medelst medel från ett anslag till främjande av forskning på jordbrukets område m. m. Vidare har utredningen avgivit tillstyrkande yttrande rörande ett laboratorium för cement- och betongforskning, vilket redan uppförts i anknytning till tekniska högskolan i Stockholm och vilket helt bekostats av vederbörande industribransch. Slutligen må erinras om, att utredningen den 28 februari 1941 avgav yttrande med tillstyrkan efter viss omarbetning av ett förslag från ingenjörsvetenskapsakademien om uppförande av en bränsleteknisk försöksstation vid Drottning Kristinas väg i Stockholm och att, sedan statsmedel till erforderliga byggnadsarbeten anvisats av staten, byggnad för försöksstationen uppförts och verksamheten igångsatts. Bränsleforskningen bedrives under akademiens hägn och försöksstationen förvaltas av en särskild styrelse.

5. Forskningsområden, som icke tidigare behandlats av utredningen. Förutom de ovan berörda forskningsområdena, vilka utredningen behandlat i tidigare avgivna betänkanden och yttranden, har utredningen emellertid även verkställt vissa andra undersökningar, nämligen beträffande behovet av utvidgad forskning angående silikatkemi, läder-, värme-, ventilations- och sanitetsteknik, fordonsteknik, elektronik samt angående mätinstrument och mätningsmetodik. Ehuru det icke befunnits påkallat att rikta någon direkt framställning till Kungl. Maj:t i anledning av dessa undersökningar, har utredningen dock ansett sig böra i följande avsnitt av detta slutbetänkande lämna en översikt över dem för att ge en allsidigare bild av forskningsbehoven inom olika tekniskt-vetenskapliga områden. Härutöver vill utredningen — i anslutning till vad föredragande departementschefen anfört i utredningens direktiv — framhålla, att bärande skäl ej synas föreligga för inrättande av ett centralinstitut till vilket den statliga och statsunderstödda tekniskt-vetenskapliga forskningen i större utsträckning skulle koncentreras. Den under ingenjörsvetenskapsakademiens hägn bedrivna forskningsverksamheten komme visserligen att väsentligt utvidgas, om akademiens försöksstation utbygges i enlighet med det av akademien framlagda förslag, som beröres på sid. 38 och 59 i det följande, men även efter en sådan utbyggnad skulle denna verksamhet icke bli av den art och omfattning, att den skulle motsvara ett sådant centralinstitut, som antytts i utredningsdirektiven.

R. Silikatkemisk forskning.

1. Översikt över silikatindustrierna. Som silikatindustrier bruka räknas följande industrier, där silikatkemi vunnit praktisk tillämpning, nämligen cementindustrien, den grov- och finkeramiska industrien, glasindustrien samt i viss mån även slipskiveindustrien och emaljindustrien. Då emellertid cementindustrien redan fått sin forskningsfråga ordnad genom inrättandet av cement- och betonginstitutet i anslutning till tekniska högskolan i Stockholm, kommer denna industris forskningsproblem icke att behandlas i den följande redogörelsen. Enligt Sveriges officiella statistik uppgick det sammanlagda försäljningsvärdet år 1939 för grov- och finkeramisk industri, glasindustri och slipskiveindustri till omkring 106 miljoner kronor. Härav svarade den grovkeramiska industrien för cirka 50 miljoner kronor, den finkeramiska industrien för cirka 15 miljoner kronor, glasindustrien för cirka 38 miljoner kronor och slipskiveindustrien för cirka 3 miljoner kronor. Exportvärdet för den grov- och finkeramiska industriens samt glasindustriens produkter utgjorde år 1939 nära 4.3 miljoner kronor. Samma år exporterades sådana slipskiveindustriens produkter som slip-, bryn- och polerstenar för något över 1 miljon kronor. Arbetarantalet var år 1939 vid den grovkeramiska industrien omkring 4 500, vid den finkeramiska industrien omkring 3 000, vid glasindustrien 4 500 ä 5 000 samt vid slipskiveindustrien omkring 300. Sammanlagda arbetarantalet inom dessa industrier uppgick sålunda till mellan 12 000 och 13 000. Grovkeramisk industri. Till den grovkeramiska industrien bruka hänföras företag för tillverkning av tegel, dräneringsrör, chamottevaror, klinker, lerrör, lerkärl, krukmakargods, keramik o. s. v. Tegelindustrien är fördelad på ett stort antal — cirka 200 — olika företag med i regel relativt liten tillverkning. Denna uppdelning i småföretag torde bland annat bero på, att det förhållandevis låga försäljningsvärdet för produkterna och de i jämförelse härmed stora transportkostnaderna föranlett

15 uppförande av fabriker i närheten av de större avsättningsplatserna i den mån tillgången på råmaterial, särskilt leror, möjliggjort detta. År 1942 hade det största företaget en tillverkningskapacitet på 45 miljoner tegel. De tio därpå i storleksordningen följande företagen kunde vardera producera 10 a 15 miljoner tegel årligen, 30 företag kunde tillverka mellan 4 och 10 miljoner tegel per år och de övriga företagen, cirka 150, hade lägre tillverkningskapacitet. Produktionens omfattning varierar i hög grad från år till år, vilket sammanhänger med konjunkturvariationerna inom byggnadsindustrien. Råmaterialet till produkterna utgöres i huvudsak av sand och lera, så gott som undantagslöst kvartärlera. För tillverkning av poröst tegel kommer även sågspån till användning. Av övriga råmaterial spelar bränslet den största rollen. I allmänhet användes under normala tider importerat bränsle (stenkol eller koksstybb) men även torv, sågspån och vedavfall komma, ehuru i mindre omfattning, till användning. Tillverkningen är starkt säsongbetonad, beroende på att torkningen av teglet i avsevärd omfattning sker i öppna lador under den varmare delen av året. Fabrikationen uppehölls därför före kriget, trots att bränningssäsongen kunnat genom användande av nya torkmetoder avsevärt förlängas, för flertalet tegelbruk endast 5 å 6 månader av året. På de senaste åren har med hänsyn till bristen på arbetskraft, samtidigt som det varit angeläget att hålla produktionen uppe, en säsongutjämning skett. Framställningskostnaderna för den färdiga produkten beräknades i början av det andra världskriget fördela sig på följande sätt: Arbetslöner Bränslekostnader Övriga kostnader

40 a 50 procent 15 a 20 procent 30 a 35 procent

Flertalet av byggnadstegelbruken äro sammanslutna i Sveriges tegelindustriförening (kollektivt ansluten till Sveriges industriförbund) samt i Tegelbrukens centralförbund. I motsats till tegelproduktionen är tillverkningen av chamottevaror, golvplattor, klinker, lerrör, syrefast tegel, keramik m. m. koncentrerad till några få platser med betydande anläggningar — vid Bromölla (chamotte och plattor) samt vid de skånska stenkolsverken i Höganäs, Bjuv och Skromberga. Fabrikationen är i huvudsak baserad på företagens egna fyndigheter av råmaterial och bedrives året runt. Den är av största betydelse för ett flertal andra industrier, t. ex. för metall- och trämasseindustrier, gasverk, byggnadsindustri m. m. Tillverkningsvärdet för dessa industrier utgjorde år 1939 något över 13 miljoner kronor. Exportvärdet av produkterna uppgick vid samma tid till cirka 25 procent av tillverkningsvärdet.

16 Finkeramisk industri. Tillverkningen inom den finkeramiska industrien avser främst hushållsporslin, sanitetsporslin och tekniskt porslin. Vid en del mindre fabriker utföres endast dekorering av keramik. Antalet fabriker — frånsett de småföretag som endast syssla med dekorering — är för närvarande åtta med såsom tidigare nämnts ett sammanlagt försäljningsvärde år 1934 av omkring 15 miljoner kronor. Inom porslinsindustrien i landet tillverkas för närvarande fältspatporslin (»äkta porslin»), flintporslin (»fajans»), sanitetsporslin samt benporslin (»benäkta porslin») ävensom vissa speciella porslinskvaliteter. D e viktigaste råvarorna äro kvarts eller flinta, fältspat, kaolin, vitbrännande feta leror samt benaska. Av dessa erhållas kvarts, fältspat och ben inom landet, medan kaolin och vitbrännande fet lera måste importeras. Även vissa i mindre kvantiteter nyttjade råvaror såsom blyoxid, borax, borsyra och vissa metalloxider måste hämtas utifrån. Viktiga hjälpmaterial äro inhemsk eldfast lera samt importerad gips. Till porslinsbränning användes i normala tider stenkol. P å senaste tiden ha dock elektriskt upphettade ugnar i viss utsträckning kommit till användning. Av tillverkningskostnaderna torde 10 procent belöpa sig på råvaror, 10 procent på bränsle och kraft samt 60 procent på arbetslöner. Årliga förbrukningen av porslin motsvarade år 1939 ett värde av 15 a 16 miljoner kronor, varav för flintporslin ungefär 10 miljoner kronor och för fältspatporslin 5 ä 6 miljoner kronor. År 1939 importerades flintporslin för cirka 2.5 miljoner kronor, fältspatporslin för cirka 1.5 miljoner kronor och sanitetsporslin för cirka 2 miljoner kronor. Glasindustri. Glasindustrien kan indelas i buteljglas-, fönsterglas- och småglasindustri. Butelj- och fönsterglasindustrien bedrives vid ett tiotal större eller medelstora företag, medan småglas tillverkas vid ett 40-tal bruk, vilka till sin storlek äro mycket varierande. Sålunda funnos år 1940 fyra företag med 150 —250 arbetare, fem med 100—150 och 31 med mindre än 100 arbetare. D e viktigaste råvarorna, för glasindustrien utgöras av kvartssand och soda samt, som ersättning för sodan, natriumsulfat. Dessa voro före kriget — med undantag av sand för butelj glastillverkningen — nästan helt och hållet importvaror, men under kriget har den förut obetydliga inhemska produktionen av natriumsulfat utvidgats, och inhemska fyndigheter av för finare glassorter användbar kvarts börjat utnyttjas. Bränslet vid de större fönster- och buteljglasbruken utgöres normalt huvudsakligen av importerat stenkol, vid småglasbruken däremot till övervägande delen av ved, stundom av torv.

17 Av tillverkningsvärdet beräknas för buteljglasbruken 35 procent komma på kostnader för råmaterial, 13 procent på bränsle- och 20 procent på arbetskostnader. Vid småglasbruken äro arbetskostnadernas andel av tillverkningsvärdet betydligt högre och torde utgöra 50 procent, medan kostnaderna för råmaterial torde utgöra 10 procent och för bränsle 10 procent. Under år 1939 importerades glasvaror för mellan 14 och 15 miljoner kronor. Denna import bestod delvis av vissa viktiga specialglasvaror, som icke tillverkas inom landet. Exporten samma år utgjorde cirka 4.2 miljoner kronor. Slipskiveindustri. Slipskiveindustrien i Sverige omfattar ett tiotal företag, de största ägda eller kontrollerade av Höganäs-Billesholms aktiebolag. Antalet arbetare uppgick år 1939 till 350 a 400. Fabrikationen omfattar tillverkning av slipskivor av olika kvaliteter och med olika bindningsmaterial samt vidare av polerduk och slippapper. Slipmaterialet utgöres av kiselkarbid, korund (smält aluminiumoxid), smärgel, glas, flinta, granat och andra hårda ämnen. Slipskivor tillverkas framför allt av kiselkarbid och korund med leror i stor utsträckning som bindemedel. Även schellack, konstharts och vissa kemikalier användas som bindemedel. År 1939 utgjorde exporten av slip-, bryn- och polerstenar något över 1 miljon kronor, medan importen uppgick till omkring 1.5 miljoner kronor.

2. Hittillsvarande forskning inom silikatindustrien. ^ Den vetenskapliga forskning, som tidigare bedrivits på silikatkemiens område, har till större delen utförts av geologer och mineraloger. Den moderna silikatkemien kan sägas ha utvecklats från dessa tidigare arbeten och har på senare tid fått allt större praktisk betydelse för industrien. Under förra seklet och även i början på detta utgick man framför allt från den kemiska analysen, men modernare undersökningsmetoder ha sedermera möjliggjort en djupare kännedom särskilt om silikaternas konstitution och rörande de reaktioner, som uppträda vid upphettning och smältning av blandningar av kiselsyra och andra oxider. Med tillhjälp av röntgenanalys har frågan om silikaternas kemiska konstitution klarlagts, och den moderna jämvikts- och fasläran har här blivit av stor betydelse. För de s. k. eldfasta materialen ha under senare tid en del vetenskapliga undersökningar verkat klargörande. Särskilt må då nämnas de utredningar, som utförts i Amerikas förenta stater rörande kvartsens smältpunkt och om2

18 vandlingar. Klarläggandet av de olika kiselsyremodifikationerna har lagt grunden till en rationellt bedriven tillverkning av silikattegel och även medverkat till den rätta användningen av detta för många industrier så viktiga, men ofta svårhanterliga material. I början på detta århundrade konstaterades, att lagarna för smältpunktsnedsättning i saltlösningar och metallegeringar även gälla för silikatsmältor. Denna viktiga upptäckt i samband med det tidigare fastställda eutektikumfenomenets giltighet i detta fall har varit betydelsefull för silikatindustrierna. Bland annat erhöll man härigenom en förklaring på det s. k. mjukningsfenomenet hos vissa eldfasta material. En för tillverkningen av eldfasta material och porslin viktig upptäckt är vidare konstaterandet av förefintligheten i hårt brända keramiska massor av ett högeldfast ämne, mullit. Även många andra viktiga problem inom porslins- och glasindustrierna ha klargjorts genom forskning inom den grundläggande silikatkemien. Hit hör särskilt utredning av en rad olika system, särskilt de som innehålla alkalier och kalk jämte lerjord och kiselsyra. Beträffande glasframställning pågår i utlandet en livlig vetenskaplig försöksverksamhet i synnerhet rörande glas för optiska och kemiska ändamål. Inom silikatkemien har under senaste tid en ny vetenskapsgren tillkommit, som brukar kallas »fasta ämnens reaktionskemi». På detta område har professor J. A. Hedvall allt sedan år 1914 framlagt betydelsefulla resultat rörande omsättningen mellan fasta ämnen eller mellan dessa och andra faser vid temperaturer långt under smältgränsen. Särskilt betydelsefullt är det resultat, som därvid framkommit rörande sådana förändringar i reaktionshastighet, som betingas av att ämnenas kristallgitter avviker från den normala geometriska uppbyggnaden. I samband härmed ha viktiga resultat framkommit beträffande de keramiska färgämnena och rörande gasers förmåga att inverka på den kemiska aktiviteten hos fasta ämnen. Silikatforskning bedrives även vid Sveriges geologiska undersökning och naturhistoriska riksmuseet. Tillfälligtvis har vidare en del arbeten inom detta vetenskapsområde upptagits på programmet vid universiteten. Någon lärostol i silikatkemi finnes däremot icke upprättad vid någon av våra tekniska högskolor. Välutrustade laboratorier för silikatkemi finnas vid vissa grovkeramiska industriföretag och vid en del porslinsfabriker. Dessa laboratorier arbeta i första hand med rutinarbeten och andra frågor, som mer eller mindre direkt sammanhöra med tillverkningen. Grundläggande forskning bedrives däremot knappast. De problem, som skola bearbetas, föreläggas i allmänhet av driftledningen. Byggnadstegel- och glasindustrierna sakna (med ett undantag inom glasindustrien) laboratorier i egentlig mening.

19 Forskningsresurser i Sverige. I utredningens betänkande nr I (stat. off. utr. 1942: 6) har redogörelse lämnats bland annat för institutionen för kemisk teknologi vid Chalmers tekniska högskola ävensom för Sveriges geologiska undersökning, Elektrovärmeinstitutet och Centrallaboratoriet vid Höganäs-Billesholms aktiebolag. Beträffande dessa forskningsinstitutioner hänvisas till nämnda betänkande. Beträffande en del andra institutioner av betydelse för den silikatkemiska forskningen lämnas i det följande vissa uppgifter. Mineralogiska avdelningen vid naturhistoriska riksmuseet disponerar ett mindre laboratorium där röntgenspektrografi och kemiskt analysarbete utföres. Vid vissa universitets- och högskoleinstitutioner, särskilt sådana för geologi och mineralogi, utföras spektrografiska och analytiska undersökningar av råmaterial. Aktiebolaget Gustavsbergs bruks intressenter har inrättat ett laboratorium med en golvyta av 800 m2 vid sin porslinsfabrik i Gustavsberg. Laboratoriet omfattar ett allmänt kemiskt-analytiskt laboratorium och ett speciallaboratorium för olika silikatkemiska arbeten, särskilt inriktade på porslinsindustri. Vid laboratoriet finnas sålunda ugnar för temperaturer upp till 2 000°, konstruerade för provning av olika ugnsatmosfärer, ävensom mikroskopisk utrustning. Antalet vid laboratoriet anställda är 8, varav 2 med högre teknisk utbildning. Aktiebolaget Iföverken har vid Bromölla ett laboratorium med en golvyta av 1 250 m 2 .1 laboratoriet utföras exempelvis undersökningar av olika isolatorer, och för sådana undersökningar finnes därjämte i fabriken en försöksavdelning, där kontinuerliga undersökningar utföras för typprovningar. Möjlighet finnes att undersöka isolatorer, utsatta för elektriska och mekaniska påkänningar samtidigt. Laboratoriet är gemensamt för såväl porslinssom chamottefabrikationen. Utrustning finnes för utförande av allmänt kemiska, analytiska och fysikaliska undersökningar. För silikatkemiska arbeten finnes specialutrustning, bland annat ugnar med upp till 3 m3 volym och för över 2 000° temperatur. Vidare firmas mikroskopisk utrustning, apparatur för bestämning av elektriska och mekaniska materialkonstanter, testtransformatorer med omformare på upp till 500 kV och 1 000 kVA vid normal frekvens och upp till 200 kV vid högfrekvens. Inom laboratoriet finnes även en fullständig porslinsfabrik i miniatyr. Antalet vid laboratoriet anställda är 28, varav 3 med högre teknisk eller akademisk utbildning. Aktiebolaget Rörstrands porslinsfabriker har inrättat ett laboratorium i Lidköping. Detta består av analys- och mikroskopiavdelning, ugnsavdelning, målnings- och massberedningsanläggning samt avdelning för driftkontroll. Antalet anställda utgör 7—9, varav en med högre teknisk utbildning.

20 Tegelmästarskolan och Aktiebolaget Försökstegelbruket i Svedala. År 1904 bildades av Sveriges tegelmästareförening en tegelmästarskola i Svedala. Undervisningen omfattar dels teoretisk undervisning och dels praktiskt arbete vid Försökstegelbruket i Svedala. I medeltal har undervisning meddelats till något mer än 8 elever per år. Skolans årsbudget balanserade läsåret 1939—1940 på 13 853 kronor, varav statsbidrag utgått med 3 073 kronor och enskilt bidrag med 8 980 kronor. Elevavgiften utgjorde 1 800 kronor. Undervisningen omfattar dels praktiskt arbete under en sommarkurs och teoretisk undervisning under en vinterkurs. Skolan har ett laboratorium på ungefär 190 m 2 . Aktiebolaget Försökstegelbruket i Svedala anlades likaledes år 1904 på initiativ av Sveriges tegelmästareförening för att möjliggöra bibringande av praktisk undervisning åt studerande vid Tegelmästarskolan. Det omfattar ett fullständigt tegelbruk med modern utrustning av ugnar, maskiner m. m. Eleverna deltaga under sommarkursen i arbetet vid tegelbruket som avlönade arbetare, men erhålla samtidigt undervisning i arbetets olika detaljer. Försökstegelbruket utövar samtidigt en viss forskningsverksamhet, som huvudsakligen består i praktisk provning av insända råmaterial, leror, sand m. m. ävensom utprovande av nya maskiner och detaljer till sådana, exempelvis tegelpressar, munstycken, avskärningsbord och dylikt. Även provning av olika bränslen och av lämpliga anordningar för deras utnyttjande utföres. Forskningsresurser i utlandet. I utlandet är den silikatkemiska forskningen på många håll vida bättre tillgodosedd än hos oss och under de senaste åren har den silikatkemiska forskningen utvidgats vid de stora läroanstalterna och provningsanstalterna varjämte ett stort antal speciallaboratorier inom det silikatkemiska forskningsområdet inrättats, framför allt i Amerikas förenta stater, England, Frankrike, Nederländerna och Tyskland. Beträffande forskningen i utlandet lämnas i det följande vissa uppgifter. Danmark. Den Polytekniske Lcereanstalts Institut for Teknisk Kemi, Avd. for Mortel, Glas och Keramik, Köpenhamn, kan sägas vara ett institut för silikatkemi särskilt inriktat på studier beträffande cement, glas och keramik. Laboratoriet omfattar ungefär 25 rum och utgör även ett övningslaboratorium för eleverna vid högskolan. Laboratoriet har en ganska komplett utrustning av sådana apparater och ugnar, som erfordras för ifrågavarande studiearbeten. Forskning bednvesav institutets föreståndare med biträde av assistenter. Anslag från högskolan utgår med kronor 12 000:— per år, löneutgifter oberäknade. Därjämte finnas i Danmark enskilda laboratorier vid Den Kongelige Porcelamsfabrik, Köpenhamn, och Porcelcensfabriken Norden A/S, Köpenhamn.

21 Tjeckoslovakien. Vid tjeckiska tekniska högskolan i Prag fanns före kriget en professur i glaskemi och keramik och två docenturer, den ena i keramiska ämnens teknologi, den andra i glaskemi och keramik. Tyskland. Kaiser-Wilhelm-Institut fur Silikatchemie i Berlin-Dahlem har framför allt arbetat med vetenskaplig silikatkemi och varit synnerligen väl utrustat. Undersökningarna omfattade framför allt grundläggande forskning, men man sysselsatte sig även med mer eller mindre vetenskapligt betonad tillämpnings- och målforskning. Endast undantagsvis mottogos uppdrag från enskilt håll. Chemisches Laboratorium fiir Tonindustrie, Berlin, omfattade ett 20-tal rum. Personalen har bestått av 10 vetenskapligt utbildade tjänstemän och ett 20-tal hjälparbetare. Laboratoriet var egentligen ett provningslaboratorium, där på uppdrag analyser och undersökningar av leror, tegel och andra råmaterial utfördes samt råd gavs åt enskilda företag beträffande olika tillverkningsdetaljer. Laboratoriet har arbetat på förbättring av olika provningsmetoder inom sitt fack samt på konstruktion av lämpliga provningsapparater. Chemisch-technische Versuchsanstalt bei der Staatlichen Porzellan-Manufåktur, Berlin, har utfört undersökningar beträffande olika detaljer inom silikatkemin (särskilt sådana som röra keramik) och sysslat såväl med grundläggande forskning som tillämpningsforskning. De arbeten, som här utförts, ha visat sig vara i hög grad befruktande på utvecklingen av silikatindustrien. Förutom forskning i egen regi ha mottagits undersökningsuppdrag rörande hithörande problem samt utförts konsultation rörande driftstekniska detaljer. Laboratoriet för glas- och slaggkemi vid Technische Hochschule i Berlin omfattade ett par rum. Föreståndaren utförde i samarbete med andra tyska vetenskapsmän speciella undersökningar inom området keramik, glas och cement. Av de högre undervisningsanstalternas institutioner på området må vidare nämnas en docentur i keramik i Darmstadt, en professur i silikatkemi i Dresden, en professur i silikat- och slaggkemi i Karlsruhe och en professur för eldfasta material och keramik i Breslau. Ytterligare må nämnas Forschungsinstitut des Vereins Deutscher EisenportlandZement-Werke, Dusseldorf, vilket utgett tidskrifterna Stahl u. Eisen och Zement, samt den viktiga tekniska sammanslutningen på området, Deutsche Keramische Gesellschaft, som utgett publikationen Berichte der D. K. G. England. I England finnes ett institut för branschforskning, British Refractories, Research Association, med ett laboratorium för silikatindustri, Mellor Laboratories. Laboratoriet har huvudsakligen anlagts för att lämna industriföretag råd och hjälp beträffande råmaterial och färdigfabrikat, men arbetar även med standardisering av råmaterial och färdiga produkter samt med utarbetande och standardisering av provningsmetoder. En del forskningsfrågor av allmänt intresse äro även föremål för studium. Så ha t. ex. under senare tid omfattande arbeten ägnats frågan om slaggangrepp på eldfast tegel, varvid de fundamentala processerna vid slaggangrepp underkastas noggrann och kontinuerlig undersökning. Hittills har man särskilt studerat inverkan på lerjordsrik chamotte och på silikattegel av kalk-aluminium-kiselsyreslagg och kalk-aluminium-kiselsyre-järnslagg. En omfattande undersökning utföres även beträffande inverkan av olika gaser på eldfast tegel, t. ex. angrepp av ångor från

22 alkalier, koloxid, kolväten, vattenånga och svavelsyrlighet. Beträffande eldfasta material ha undersökningar utförts angående de speciella egenskaper, som erfordras av material för olika industriändamål, såsom för järn- och stålindustri, annan metallindustri, glasindustri, gasindustri och kemisk industri. För olika forskningsområden ha vid institutet tillsatts rådgivande tekniska kommittéer såsom Refractory Materials Joint Committee, Furnace Refractories Joint Committee, Saggar Research Joint Committee (»Pottery») och Open Hearth Refractories Committee. Driftskostnaden för institutet beräknas normalt uppgå till 4 000 ä 5 000 pund per år, varav hälften statsbidrag och hälften bidrag från industrien. Av andra forskningsinstitutioner må nämnas en professur och docentur i glaskemi vid University of Sheffield och bland tekniska sammanslutningar märkas Society of Glass Technology samt British Ceramic Society, som utger publikationen Transactions of The British Ceramic Society. Amerikas förenta stater. Geophysical Laboratory of Washington, grundat år 1907, har inom den grundläggande silikatforskningen utfört ett omfattande arbete, vilket varit av stor betydelse för utvecklingen av silikatindustrierna. Bland viktigare arbeten, som där utförts, märkas särskilt utredningar rörande kvartsens smältpunkt och omvandlingar, systemet Al 2 O a —Si0 2 samt de binära silikatsystemen med CaO, FeO, MgO m. fl. Vidare märkes den betydelsefulla upptäckten av det högeldfasta materialet mullit. Vid Bureau of Standards samt en del industriföretag ha även viktiga forskningsarbeten utförts. Battelle Memorial Institute, ett fristående forskningsinstitut i Columbus, Ohio, har keramisk forskning som en av sina specialiteter. Framför allt studeras eldfasta material för den metallurgiska industrien. Vid ett stort antal högre undervisningsanstalter i Förenta staterna finnas professurer i keramik. Vid var och en av Ohio State University, University of Illinois och Rolla School of Mines finnas sålunda två professurer, och vid var och en av Georgia School of Technology, Colorado School of Mines, University of Southern California, College of Physicians and Surgeons San Francisco, University of Washington och Pennsylvania State College en professur. Bland viktigare sammanslutningar må nämnas American Ceramic Society med säte i Columbus. Denna sammanslutning utger Journal of the Amer. Ceramic Soc, Magnesite and Silica Bibliographs, Refractories Bibliography, Emanel Bibliography och Standard Reports.

3. Utredningens yttrande. Betydelsen och behovet av utvidgad silikatkemisk forskning. D e till silikatindustrierna hörande produktionsgrenarna grovkeramisk industri (tegelfabrikation samt tillverkning av chamottevaror, golvplattor, klinker, lerrör, lerkärl, krukmakargods, grovkeramik), finkeramisk industri (tillverkning av porslin) samt glas- och slipmedelsindustri redovisade år 1939 ett försäljningsvärde av över 100 miljoner kronor och sysselsatte omkring 13 000 årsarbetare. Denna grupp kan sålunda icke i storlek jämställas med våra

23 största industrigrupper, såsom järn- och metallindustrien, träförädlingsindustrien, textilindustrien, byggnadsindustrien och livsmedelsindustrien utan är att räkna som en branschgrupp av medelstorlek. De silikatkemiska industriernas produkter levereras till stor del till andra industrier, vilka utnyttja dem i sin produktion. Sålunda äro tegel, fönsterglas, golvplattor och sanitetsporslin viktiga material för byggnadsindustrien, dräneringsrör för byggnadsindustri och jordbruk, chamottevaror, silikattegel, syrafast tegel, slipmaterial etc. för ett flertal industrier såsom stål-, metall, trämasse- och byggnadsindustrierna, gasverken m. fl., porslin för elektrotekniska och kemiska industrier, glas som emballage för kemisk-tekniska industrier o. s. v. Av Höganäs-Billesholms aktiebolags och Aktiebolaget Iföverkens produktion av grovkeramiskt gods liksom av småglasproduktionen exporterades före kriget betydande kvantiteter, men eljest äro de silikatkemiska industrierna att betrakta som typiska hemmamarknadsindustrier, delvis — såsom beträffande porslinsindustrien — starkt tullskyddade. Forskningens betydelse för silikatindustrierna har varierat från tid till annan. Efter upptäckten i Europa av porslinet och porslinsframställningen för över 200 år sedan ansågs exempelvis den tekniska utvecklingen på porslinstillverkningens område länge som i huvudsak avslutad, men under 1900-talet har den moderna silikatkemien åstadkommit betydande förbättringar på detta område. Även inom andra silikatindustrier har produktionen länge skett efter ålderdomliga, oftast empiriskt utprovade metoder ända fram till de senaste årtiondenas genomgripande tekniskt-vetenskapliga utveckling. Betydelsen för våra silikatindustrier av forskning framhålles i en skrivelse, som i juni 1941 överlämnades till utredningen av Höganäs-Billesholms aktiebolag, Hammars glasbruks aktiebolag och Aktiebolaget Gustavsbergs fabriks intressenter. I denna skrivelse framhålles bland annat följande. Endast genom att systematiskt undersöka och fullt behärska sammanhanget mellan å ena sidan valet av råmaterial, dettas mekaniska, fysikaliska och kemiska behandling och å den andra egenskaperna hos därur framställda produkter kan på reproducerbart sätt väl definierade varor framställas. Vid valet av lämpligaste råvaror och deras behandling och anpassning till kemisk-teknisk apparatur möta massor av problem. Endast genom deras lösning blir ett slöseri med råvara onödiggjort, och endast genom en intim kunskap om vad som händer under upphettning eller andra processer under olika betingelser kan en fabrikant påstå sig så känna sin vara att en önskad kvalitet kan erhållas eller alstras. Endast genom systematisk forskning av olika och nya materialslag blir en fabrikation av nya varor med speciella krav på egenskaper möjlig. Användningen av tillsatser av t. ex. de s. k. sällsynta jordarterna till glas och glasyrer ger exempel på vad som här kan vinnas. Det rör sig här liksom inom metallografin ofta om mycket små mängder av ämnen, som behandlats på alldeles särskilt sätt. Redan nu veta vi genom utlandsnytt, att på dylika sätt framställts exempelvis sega glasyrer, speciellt hårda glasyrer, högisolerande porslin samt porslin av stor hållfasthet och i nya färgnyanser, ävensom glas av liknande egenskaper och glas med speciella önskade brytnings- eller ljusgenomsläppbarhetsegenskaper.

24 Men erfarenheten har lika tydligt visat, att vi ej kunna leva på dessa rön som lån utifrån. De materialslag, som inom dessa industrier användas, besitta ofta i sig små föroreningar, som på ett lokalt betonat sätt ändra deras egenskaper och framför allt deras ytors fysikalisk-kemiska uppträdande. För användning av vårt material gäller detsamma som i andra länder. Till inhemskt material kräves inhemsk systematisk forskning. Resultatet av förfrågningar som gjordes under år 1942 visade att man inom vederbörande svenska industrikretsar allmänt förmodade att åtgärder erfordrades för att öka och effektivisera den tekniskt-vetenskapliga silikatforskningen. Den totala eller nästan totala avsaknaden av laboratorier för vissa specialområden och bristen på högskoleutbildade tekniker vid vissa av silikatindustrierna gjorde a t t industriledningen ofta icke kunde bemästra viktiga tekniska problem, av vilka åtminstone en del säkerligen skulle ha kunnat lösas genom vetenskaplig behandling. Bristen på speciallaboratorier gjorde även att man ofta måste gå till utlandet för att få sakkunnig hjälp, i vissa fall t. o. m. för kemiska analyser. Silikatanalyser äro nämligen ofta svåra att utföra. Särskilt gäller detta inom glasoch porslinsindustrierna, där man ofta har att noggrant bestämma halten av ämnen som ingå i mycket små mängder. Stundom utgöras dessa ämnen av sällsynta jordarter, vilkas bestämmande bjuder på särskilda svårigheter. Sådana analyser torde knappast kunna utföras av andra än specialutbildade kemister. För sammanställning och provning av glasmassor saknas inom landet lämplig laboratorie- och provugnsutrustning. Bristen på tekniker och laboratorieutrustning torde vara förklaringen till att vi här i landet nästan alldeles sakna tillverkning av vissa glassorter, t. ex. glas för kemiska och optiska ändamål. Om glasindustriens forskningsproblem framhåller diplomingenjör C. I . Scheutz i en till utredningen överlämnad promemoria bland annat, a t t den svenska småglasindustrien i huvudsak bygger på erfarenhetsmässiga grunder, medan den utländska glasindustrien i allt högre grad tillgodogör sig vetenskapliga rön och systematiskt omsätter dessa i praktiken. E t t intimt samarbete består sålunda där mellan vetenskap och industri, och de enskilda företagen ha inrättat sig därefter, bland annat genom att anställa vetenskapligt utbildade glastekniker samt genom att upprätta egna industrilaboratorier för forskning och kontroll. Tack vare dessa åtgärder intager den utländska glasindustrien i flera länder en helt annan ställning än den svenska, då det gäller tillverkning av olika slags specialglas. Inom porslinsindustrien möta delvis liknande svårigheter. Kemiska undersökningar böra även här utföras av kemister, som äro särskilt utbildade på området, och sammansättning av massor och glasyrer fordra i vissa fall tillgång till specialapparater, som saknas vid de svenska fabrikslaboratorierna.

25 Vid byggnadstegelindustrien saknas alldeles fabrikslaboratorier. När det exempelvis gällt att vid denna industri undersöka en lersorts lämplighet för ett visst ändamål, har man därför ofta tvingats att vända sig till utländska speciallaboratorier. Vid den grovkeramiska industrien med undantag för byggnadstegelindustrien liksom vid vissa av de finkeramiska företagen finnas däremot välutrustade laboratorier med specialutbildad personal, varför dessa företags behov av på industriella mål inriktad forskning är jämförelsevis väl tillgodosett. Forskning på silikatområdet är utom för silikatindustrierna av grundläggande betydelse även för den rad av andra industrier, som i sin produktion använda silikatindustriernas produkter. Den tekniska utvecklingen på silikatkemins område är därför av stort intresse. I många fall äro dessa andra industriers utveckling och drift beroende av kvaliteten av hjälpmaterialen (eldfasta material inom den metallurgiska industrien, porslinsmaterial inom elektrotekniken och radiotekniken, syrafasta material inom cellulosaindustrien O. S.

V.).

Som av det föregående framgått, föreligger behov av såväl grundforskning och målforskning som forskarutbildning. Den svenska silikatindustriens företrädare synas tillmäta grundforskningen, både den fria, akademiska och den på särskilda, industriellt betydelsefulla problem dirigerade, stor betydelse. Frågan om forskarutbildningen sammanhänger intimt med grundforskningen, enär man bäst erhåller sådan utbildning genom forskningsarbete, t. ex. som assistent vid högskolornas och universitetens forskningsinstitutioner eller vid fristående forskningsinstitut. Från industrihåll har man framför allt pekat på vissa råmaterialfrågor och strukturfrågor som angelägna forskningsobjekt. Särskilt från de industriers sida, vilka saknat tillfredsställande forskningsresurser, har vidare framhållits betydelsen av att branschforskning ordnas, varigenom skulle möjliggöras såväl nödvändiga och önskvärda analyser som andra undersökningar och provningar av råmaterial och slutprodukter. Genom ordnandet av sådan forskning skulle också företagen kunna erhålla sakkunnig hjälp vid lösandet av sina fabrikationsproblem och slippa att vara hänvisade till den hjälp de kunna få från utländska speciallaboratorier. Några aktuella forskningsuppgifter. Tegelindustrien saknar, som framgår av redogörelsen för hittillsvarande forskning, egna laboratorier, varför dess forskningsområde ännu är i stort sett obearbetat. En forskningsuppgift inom detta område, som sannolikt skulle visa sig givande, är en systematisk inventering av råmaterialen. För vanligt byggnadstegel och taktegel ha här i landet praktiskt taget endast kvartära leror kommit till användning. Någon mera ingående undersökning över de olika lerfyn-

26 digheterna torde knappast ha förekommit, särskilt av den orsaken, att vid bestämmandet av platsen för ett tegelbruk dettas belägenhet i närheten av ett gott avsättningsområde och andra praktiska synpunkter ofta fått spela en avgörande roll. Särskilt för de dyrare tegelsorterna, fasadtegel, taktegel och dylikt bör dock lerans kvalitativa egenskaper tillmätas utslagsgivande betydelse, och det torde icke vara uteslutet att även för vanliga byggnadstegel lerans kvalitet och därav betingade fördelar i tillverkning kunna även i ekonomiskt hänseende i vissa fall fullt motväga olägenheterna av ett i fraktavseende sämre läge. E n sådan inventering av lertillgångarna kunde lämpligen ske under medverkan av Sveriges geologiska undersökning. I samband med en sådan inventering skulle det vara av intresse att undersöka de svenska skiffrarnas lämplighet för tegelfabrikation, eventuellt i blandning med kvartära leror, ävensom att göra undersökning rörande svenska tillgångar av moler- eller kiselgurfyndigheter och deras lämplighet för tillverkning av vissa tegelmaterial. Olika förmagringsmedels inflytande på tegelfabrikat hör vidare till de frågor, som kunde upptagas på forskningsprogrammet. I samband härmed skulle beskaffenheten och användbarheten av vissa avfallsprodukter från anrikningsverk kunna undersökas. Andra forskningsuppgifter, som framhållits från industrihåll, äro: Forskning rörande förbättring av teglets kvalitet t. ex. genom ändringar av råmaterialet åstadkomna genom blandningar och tillsatser, genom utbyte av förmagringsmedel och dylikt. Principiella undersökningar rörande torknings- och svinnproblemet. Undersökningar beträffande möjligheten att genom tillsatser förminska teglets ömtålighet vid torkningsprocessen samt beträffande förhöjning av intervallet mellan hårdbränning och smältning. Undersökning rörande möjligheter att förändra teglets färg, t. ex. genom tillsatser eller ändrade bränningsmetoder. Undersökningar rörande möjligheter för förbilligande av fabrikationsprocessen, exempelvis genom hastigare bränning eller införande av helårsdrift. Förnyad forskning rörande bränningsförloppet och de processer som därvid äga rum, och i samband härmed beträffande kylningsproblemet. Undersökningar angående orsaken till avflagringsbenägenhet vid vakuumpressning och möjligheten till avhjälpande av denna olägenhet. Systematiska undersökningar beträffande frostbeständigheten. Undersökningar rörande frågan om högporösa tegelfabrikat (särskilt sådana med ringa vattenabsorption) och rörande teglets benägenhet till vattenabsorption samt möjlighet att minska denna, eventuellt genom lämplig efterbehandling. Undersökningar angående torrpressning. Annan grovkeramisk industri är jämförelsevis väl utrustad med fabrikslaboratorier, varför undersökningarna rörande företagens egna fabrikationsproblem icke synas påkalla särskilda åtgärder i fråga om central forskning.

27 Däremot torde undersökningar angående problem av grundläggande och för industrigruppen gemensam natur icke bedrivas i sådan utsträckning att därigenom central forskning är obehövlig. Av mera betydelsefulla forskningsarbeten, som skulle lämpa sig särskilt för att studeras centralt, ha från industrihåll framhållits: Inventering och undersökning av råvaror, såsom leror, aluminium- och magnesiumrika bergarter samt kiselsyrerika råvaror. Syntetisering av leror för utvinnande av speciella egenskaper. Undersökningar rörande motståndskraften mot smält slagg hos eldfast tegel och eldfasta massor. Detta problem anses vara långt ifrån utrett, varför grundläggande forskning härom borde kunna bli fruktbringande. Undersökningar beträffande syrafast keramikmaterial. Inom detta område föreligga många olösta problem, som med fördel borde göras till föremål för forskning. Särskilt gäller detta frågor rörande svallning, skivbildning och saltimpregnering hos kokarteglet. Undersökningar angående framställning av basiska tegel av specialkvalitet. Normgivning och standardisering av fabrikat. Finkeramisk industri. D e svenska fabrikerna torde, åtminstone vad angår de större, få anses i tekniskt avseende vara fullt jämställda med de bästa utländska och i flera avseenden överträffa dessa. Flera av de större verken ha på senare år undergått omfattande modernisering beträffande såväl maskinell utrustning som ugnsutrustning. Moderna bränsle- och kapselbesparande tunnelugnar ha bland annat uppförts, och elektrisk bränning i samband med gasbränning tillämpas i betydande omfattning. I kvalitativt hänseende anses det svenska porslinet motsvara det bästa som utlandet kan prestera. Forskningslaboratorier finnas vid tre fabriker och dessutom finnas vid så gott som samtliga fabriker smärre driftlaboratorier, huvudsakligen för sammansättning och kontroll av massor och glasyrer. Behandling av företagens speciella problem kan alltså i regel ske genom företagen själva, men däremot erfordras central forskning angående grundläggande och gemensamma frågor. Bland viktigare sådana forskningsuppgifter, som angivits från industrihåll, må nämnas: Inventering av svenska råmaterialtillgångar särskilt beträffande lera och kaolin. Undersökningar rörande krossnings- och malningsproblem. Utarbetande av metoder för kornstorleksbestämningar. Röntgenkristallografiska undersökningar av råmaterial och färdigfabrikat i kombination med mikroskopiska undersökningar. Undersökningar angående torkningsproblem. Undersökningar angående möjligheterna för framställning av sintrat gods vid lägre temperatur än som nu användes. Undersökningar angående glasyrfrågor — exempelvis ersättandet av vissa oxider (borax, tennoxid) vid avspärrning — angående olika problem beträffande kvalitets-

28 keramik, porslin för elektrotekniska ändamål, specialporslin för radioteknik och för glödlampsfabrikationen, porslin för elektrovärmeindustrien (specialmassor med MgO — AI2O3 — Si0 2 ), inbäddningsmassor för elektriska värmeapparater, porslin för den kemiska industrien samt pulverkeramiska produkter. Undersökningar angående aluminiumsilikaters omvandling och sönderfall vid upphettning, angående inverkan av olika gaser på reaktioner och smältförlopp, angående systemet MgO — A1203 — Si0 2 (eventuellt med tillsatser), angående gipsproblemet samt angående temperaturväxlingsbeständighet. Glasindustrien, som ännu i stor utsträckning vilar på rent empirisk grund, erbjuder ett rikt fält för såväl grundforskning som målforskning. E n inventering av inhemska råmaterial synes böra företagas och även omfatta tillgången på kalksten, dolomit, fältspat etc. Möjligen skulle även vissa avfallsprodukter från bergskemiska och metallurgiska industrier kunna komma till användning inom industrien. Beträffande soda anses att denna råvara allt framgent till stor del torde få importeras. E n viss ehuru icke betydande besparing av alkali torde kunna göras genom att använda svensk fältspat, vilket av nyare undersökningar att döma sannolikt skulle medföra viss kvalitetsförbättring hos glaset. Fältspaten har nämligen visat sig vara ett bra och billigt medel för att införa A1 2 0 3 i glaset. Genom denna tillsats uppnås lättbearbetat glas med goda kemiska och mekaniska egenskaper. E n ingående systematisk undersökning härom torde i och för sig erfordra ett långvarigt och krävande arbete. Särskilt vid avspärrning av tillförseln kan det vara av vikt att kunna ersätta vissa importerade material med inhemska. Detta är exempelvis f.n. förhållandet med antimon, flusspat och brunsten, vilka ämnen just nu äro svåra att erhålla. E n ingående forskning beträffande möjligheten att här få fram inhemska ersättningsmedel synes vara av betydelse. Sand för glasfabrikation importerades tidigare i mycket stor utsträckning. P å senare tid har inhemsk sand av god beskaffenhet kommit till användning. Den svenska sanden är dock i allmänhet så pass dyr, att den normalt knappast kan konkurrera med utländsk vara vid nuvarande produktionsförutsättningar. Det torde dock icke vara uteslutet, att inhemsk vara genom rationalisering av produktionen skulle kunna erhållas till rimligt pris, kanske med tillämpning av moderna sorterings-, tvättnings- och anrikningsmetoder. Möjligheterna böra också undersökas att använda svensk kvarts, särskilt för vissa specialändamål. E n systematisk forskning i detta avseende hör till ett område, som skulle kunna komma en stor del av glasindustrien till godo. Även en del andra råmaterial än de här ovan nämnda importeras och skulle möjligen kunna ersättas med svenska material. Sandens kornstorlek och fuktighetshalt vid användningen äro av vikt för smältningsförloppet. Undersökningar rörande dessa frågor anses böra komma

till utförande ävensom i samband härmed konstruerandet av lämpliga torkningsanläggningar för erhållande av konstant fuktighet. Bränslekostnaden är av stor ekonomisk betydelse för glasindustrien och systematiska undersökningar erfordras beträffande möjligheterna att göra bränslebesparingar. Det har framhållits av fackmän, att särskilt småglasindustrien är i behov av sakkunnig hjälp med kontroll och drift av glasugnarna. Särskilt har påpekats behovet av principiell forskning beträffande smälttekniken och de fysikaliska och kemiska lagar, som äro avgörande för denna. Sakkunnigt bistånd skulle också erfordras för avhjälpande i samarbete med teknikens män av glasfel vid fabrikationen. Vetenskapliga och praktiska undersökningar rörande kylningsförloppet anses vidare vara av största betydelse, särskilt för småglasbruken. Bräckaget vid småglasindustrien är nämligen betydande, ofta upp till 20 a 30 procent, och detta bräckage är framför allt att tillskriva felaktig kylning. Utredning beträffande gasabsorption anses önskvärd. Gashalten i glaset ger ofta anledning till glasfel, men förloppet härvid anses icke vara utrett. Forskning erfordras även beträffande möjligheten att använda elektrisk smältning. Elektriska smältugnar för glas finnas visserligen för olika specialändamål, men i allmänhet torde dock det jämförelsevis höga priset på elektrisk kraft under normala förhållanden hindra ett allmänt användande av elektrisk smältning vid glasproduktion i stor skala. För småglasbrukens mindre ugnar och för specialtillverkningar torde dock metoden även under normala tider eventuellt kunna bli ekonomiskt försvarlig. Forskning erfordras även beträffande glasets bearbetningsegenskaper (angående storleken av det temperaturintervall, inom vilket glaset kan bearbetas), beträffande hållfasthet, såväl mekanisk som mot temperaturväxlingar, samt rörande optiska och elektriska egenskaper. Den viktiga frågan om vattenlöslighet erfordrar ingående undersökning, och i samband härmed böra normer fastställas för tillåten vattenlöslighet särskilt för förbrukningsglas. Eldfast material, som användes inom glasindustrien, hämtas i viss utsträckning från utlandet. De svenska glasbruken smälta i stor utsträckning specialkvaliteter av natron-kali-kalk-blyglas, vilka fordra särskilda degel- och tegelmaterial. Det anses önskvärt att undersöka, om icke ersättningsmassor skulle kunna erhållas inom landet. En sådan utredning finge givetvis företagas i intimt samarbete mellan specialister inom glastekniken och inom de eldfasta materialens teknik. Vissa synnerligen viktiga glaskvaliteter — t. ex. glas för optiska och kemiska ändamål — tillverkas som förut nämnts icke i nämnvärd omfattning inom landet. Upptagande av tillverkning av sådana och andra viktiga glassorter

förutsätter en ingående vetenskaplig undersökning rörande möjligheterna härför, en undersökning som knappast kan ifrågakomma utan tillgång till ett speciallaboratorium med lämplig forskningspersonal. Inom slipskiveindustrien finnas vid en del av fabrikerna laboratorier, främst för rutinundersökningar av råmaterial och färdigfabrikat, men även för vissa experimentarbeten. Ett forskningsområde, som här sannolikt kommer att bliva av stor betydelse, är pulverkeramikens frittningsproblem, som sannolikt kommer att visa sig vara i hög grad beroende av felbyggnadsfaktorer. Sammansintringen i osmälta massor påverkas säkerligen i avsevärd grad av strukturfel hos kristallerna, i likhet med vad förhållandet är med metaller. Åtgärder för den silikatkemiska forskningens ordnande. Såsom i det föregående visats föreligger behov av ökad forskning beträffande såväl grundläggande problem som tillämpningsfrågor. Grundforskningen bör vara av två slag, dels en fri vetenskaplig forskning för att fortsätta utforskandet av de lagar och principer, som äro bestämmande för reaktionerna mellan olika ämnen, dels en dirigerad forskning för att utreda sådana frågor, som äro aktuella och av mer eller mindre direkt och gemensamt intresse för silikatindustrien i dess helhet eller för större grupper av företag inom denna industri. Målforskning behövs för vidare utveckling hän mot industriell tillämpning av resultaten av den grundläggande forskningsverksamheten ävensom för undersökningar rörande andra för industriföretagen aktuella tillverkningsproblem, särskilt sådana av omedelbar betydelse. Någon bestämd gräns är icke möjlig att draga mellan ovannämnda forskningsgrupper, utan forskningsområdena flyta över i varandra. Man kan tänka sig olika alternativ för organisationen av den silikatkemiska forskningen. I första hand böra därvid beaktas möjligheterna att anknyta till befintliga institutioner, som arbeta på det silikatkemiska området. Den viktigaste av dessa är institutionen för kemisk teknologi vid Chalmers tekniska högskola. Vid denna har under en lång följd av år utförts betydelsefulla forskningsarbeten på silikatkemiens område, varför det kunde synas naturligt att göra denna institution till det centrala forskningsinstitutet på området. Emellertid utgör silikatkemien endast en del av det arbetsfält som institutionen för kemisk teknologi omfattar, varför en alltför stor specialisering på silikatkemien skulle kunna inkräkta på institutionens övriga verksamhetsområden. Den betydande silikatkemiska forskningen, till stor del rörande rena tillämpningsfrågor, som erfordras, skulle vidare i viss mån bryta organisationsramen för en vanlig högskoleinstitution. Om man med utnyttjande av den befintliga institutionens personella och materiella resurser vill

ordna den centrala grund- och målforskningen inom silikatkemien vid Chalmers tekniska högskola synes därför den förmånligaste organisationsformen vara att utbryta silikatkemien ur institutionen för kemisk teknologi och i anknytning till högskolan inrätta ett fristående forskningsinstitut för silikatkemi, organiserat efter samma principer som Svenska textilforskningsinstitutet. Emellertid synes den allmänna åsikten bland industriens företrädare vara att en central forskningsinstitution för silikatkemi bör förläggas till Stockholm, åtminstone i vad avser den mer industribetonade målforskningen. Vissa tillfrågade industriledare ha t. o. m. förklarat en sådan förläggning vara ett villkor för att de överhuvudtaget skola medverka till åstadkommande och drift av en forskningsinstitution. De silikatkemiska industrierna äro också främst koncentrerade till östra och södra Sverige, varför industriens lokalisation talar för annan förläggningsplats än Göteborg. En del av verksamhetsområdet för det nyinrättade Cement- och betonginstitutet i anknytning till tekniska högskolan i Stockholm ligger också inom silikatkemien, ehuru den endast representerar en begränsad del av detta vetenskapliga område. En anknytning till detta institut för den silikatkemiska forskningen i dess helhet kunde dock ur vissa synpunkter medföra fördelar. Då emellertid Cement- och betonginstitutet väsentligen finansieras av cementindustrien och dennas inflytande på institutet är betydande, synes det möta bestämt motstånd från vissa grupper inom silikatindustrien att anknyta en gemensam silikatkemisk forskning till detta institut. För undvikande av onödigt dubbelarbete är det dock — hur än den silikatkemiska forskningen kommer att ordnas — önskvärt, att en god kontakt uppehälles mellan å ena sidan den organisation, som får hand om den gemensamma silikatkemiska forskningen, och å den andra Cement- och betonginstitutet. De båda organisationsalternativ som i första hand torde böra övervägas äro: a) Ett institut för grundforskning förenat med ett centrallaboratorium för den industriella forsknings- och försöksverksamheten, d. v. s. den organisationsform som valts för Svenska träforskningsinstitutet. b) Ett för grund- och målforskningen gemensamt institut. I båda fallen måste dock industriens medverkan förutsättas för att verksamheten skall bli till avsedd nytta. Utredningen har därför företagit vissa sonderingar inom industrikretsar. Det har därvid konstaterats, att det för närvarande icke går att samla de utslagsgivande industrigrupperna inom området omkring en lösning, vid vilken staten och industrien skulle samverka för drivande av forskningsverksamhet efter liknande principer, som man följt, när det gällt träforskning, järn- och metallforskning samt forskning för textil- och beklädnadsindustrierna. Med hänsyn härtill har utredningen icke ansett sig böra uppgöra och framlägga förslag till en efter dylika principer uppbyggd forskningsverksamhet.

32 Ej heller har utredningen funnit sig böra framlägga förslag till ett helt statligt forskningsinstitut på ifrågavarande område. Den närmast erforderliga forskningen skulle till stor del avse rena fabrikationsproblem och borde därför i enlighet med de av utredningen tillämpade principerna i huvudsak bekostas av industrien själv, dock med skäliga bidrag av statsmedel för behandlingen av frågor av mera allmän betydelse. Synbarligen torde det emellertid — trots det av många klart insedda behovet — vara svårt för industrien a t t få till stånd en forskningsverksamhet utan initiativ utifrån. Erfarenheten har visat a t t i ett sådant läge ingenjörsvetenskapsakademien kan under sitt hägn samla intresserade krafter till gemensam forskning. Utredningen har fördenskull tillskrivit akademien den 4 januari 1943 och därvid bland annat framhållit: På grund av vissa omständigheter har utredningen funnit det icke vara lämpligt att nu framlägga något förslag till ett fristående institut för silikatkemisk forskning, utan i stället beslutat att efterhöra möjligheterna att genom ingenjörsvetenskapsakademiens hjälp få detta forskningsområde tillgodosett. Utredningen hemställer därför om akademiens yttrande i frågan om och på vad sätt akademien kan medverka till igångsättande av silikatkemisk forskning. Utredningen förklarade sig också beredd att i mån av behov medverka vid akademiens undersökningar beträffande den framförda frågan. I ett den 13 april 1943 dagtecknat svar på utredningens hänvändelse meddelade akademien bland annat följande: Vad beträffar grundläggande forskning inom området, må erinras därom, att vi i Sverige äga en forskare, som specialiserat sig på oxid- och silikatkemi och som på detta område gjort betydande insatser, vilka även väckt internationellt erkännande, nämligen professorn i kemisk teknologi vid Chalmers tekniska högskola, fil. dr Arvid Hedvall. Det har då synts önskvärt att kring Hedvalls arbeten i Göteborg skapa en miljö, som gör det möjligt för honom att fördjupa sina grundläggande arbeten inom oxid- och silikatkemin. Akademien har erfarit, att vissa industrier förbundit sig att under några år framåt sammanskjuta ett årligt belopp — 25 a 30 000 kronor — såsom understöd till Hedvalls forskningsarbeten och att Hedvall jämväl hos Statens tekniska forskningsråd ansökt om statsbidrag. Akademien vill för sin del tillstyrka, att ökat ekonomiskt underlag skapas för Hedvalls arbeten genom att på detta sätt sammanföra enskilda och statliga forskningsmedel. Vad beträffar inrättandet av ett direkt praktiskt betonat centrallaboratorium har akademien inhämtat, att något allmänt intresse för ett sådant laboratorium knappast kan påräknas inom porslinsindustrien och icke heller inom den del av grovkeramisk industri, som omfattar tillverkning av eldfasta och klinkerprodukter. Däremot har från vissa företag inom byggnadstegel- och glasindustrierna uttalats önskvärdheten av att någonting dylikt kommer till stånd, även om man för närvarande icke anser sig mogen att föreslå inrättandet av något mera omfattande laboratorium. En möjlighet vore att förlägga ett sådant laboratorium till Göteborg i samband med den på dylika arbeten starkt inriktade Provningsanstalten vid Chalmers tekniska högskola. I sammanhanget må omnämnas, att Chalmers provningsanstalt

33 i skrivelse till akademien erbjudit sig att taga hand om experimentella arbeten och provningar på området. Då man emellertid inom intresserade industrikretsar understrukit önskvärdheten av att centrallaboratoriet förlägges till Stockholm, har akademien främst ansett sig böra undersöka denna möjlighet. En nära till hands liggande parallell är därvid det cementlaboratorium, som med understöd från cementindustrien arbetat i anslutning till akademien under åren 1929 till och med 1939. Cementlaboratoriets verksamhet handlades av två unga forskare, civilingenjör Donovan Werner och nuvarande direktören S. Giertz-Hedström, vilka grepo sig an med både grundläggande forskningsproblem och resultatens omsättande i praktiken. Akademien bidrog genom att ställa lokaler till förfogande, dels kontorsrum, dels vissa laboratorier. Rörelsen bedrevs till en början i relativt blygsam skala med en årsbudget av omkring 30 000 kronor men utvidgades gradvis, så att omsättningen exempelvis 1932 uppgick till över 60 000 kronor. Laboratoriet förfogade vid denna tid över 2 kontorsrum på sammanlagt 40 m2 och 2 laboratorierum samt ett rum med större takhöjd för halvtekniska försök på sammanlagt 145 m 2 . Laboratorierna ställdes till förfogande utan avgift, ehuru cementlaboratoriet givetvis täckte kostnaden för där förbrukad elkraft, gas etc. För kontorsrummen erlades en mindre hyra. Laboratoriets arbeten rönte livligt erkännande såväl inom industrien som inom internationella vetenskapliga kretsar. Arbetena utmynnade bland annat i en på vetenskaplig grund genomförd klassificering av olika cementtyper för olika användningsområden. Vid laboratoriet organiserades en uttömmande litteraturgranskning. På grundval av denna och genom laboratorieundersökningar kunde man bedriva en icke oväsentlig rådgivningsverksamhet. Genom laboratoriets upplysningsverksamhet och kontroll åvägabragtes bland annat en avsevärd förbättring i den hantverksmässigt bedrivna tillverkningen av cementrör i landet. Cementlaboratoriet torde få anses bilda en av utgångspunkterna för det större forskningsinstitut, som skall komma till stånd vid tekniska högskolan. _ Sedan cementlaboratoriet upphörde 1939, ha ifrågavarande lokaler disponerats av Ångvärmeinstitutet och för andra ändamål. I och med att byggnaden för den bränsletekniska försöksstationen vid Drottning Kristinas väg blir färdig för inflyttning i höst kunna emellertid dessa lokaler frigöras eller motsvarande. Akademien är villig att taga under övervägande att för viss tid upplåta dem till en av tegel- och glasindustrierna bildad forskningsgrupp. Det synes akademien att cementlaboratoriet erbjuder ett efterföljansvärt exempel, då det gäller att anordna en forskningsverksamhet i mindre skala för ett begränsat ändamål. Genom ett sådant arrangemang skulle verksamheten kunna igångsättas utan att man nu behöver engagera sig för någon större budget eller för något förslag att skapa ett centrallaboratorium med mera omfattande verksamhet eller uppföra en institutsbyggnad. Därest rörelsen sedermera utvecklas i sådan riktning, att ett särskilt institut anses motiverat, är det väl tänkbart, att plats därför kan beredas inom ett eventuellt blivande centralt tekniskt-vetenskapligt forskningsinstitut, som projekterats inom akademien under åren 1939 och 1940, och i vilket byggnaden för den bränsletekniska försöksstationen ingår såsom en första del. Utredningen har av akademiens ovan återgivna skrivelse dragit den slutsatsen, att det finns goda utsikter till att ingenjörsvetenskapsakademien under sitt hägn skall kunna inrätta ett laboratorium för silikatkemisk forskning efter liknande mönster, som tidigare tillämpats för det åberopade cementla3

34 boratoriet, dock med forskningen åtminstone tills vidare väsentligen begränsad till byggnadstegel- och glasindustrierna. E t t sådant arrangemang förutsatte självfallet att en överenskommelse komme till stånd mellan å ena sidan akademien och å de andra intressenterna inom vederbörande industrier. D å enligt utredningens mening tiden icke var mogen för att upprätta ett mera omfattande institut för silikatkemisk forskning på grund av dels den olika uppfattning rörande behovet av gemensam forskning, som framträtt inom olika grupper av den hithörande industrien, dels den befintliga bristen på kvalificerade forskare inom området, hemställde utredningen därefter i en skrivelse till akademien den 10 maj 1943 att denna måtte söka k o n t a k t med de företag och industriorganisationer, som visat sig intresserade för gemensam forskning, och med dem söka träffa överenskommelse om upprättande och drift av ett laboratorium för forskning inom ifrågavarande begränsade område. Med anledning härav upptog akademien förhandlingar med vederbörande industriintressenter. I skrivelse till utredningen den 9 oktober 1943 meddelar akademien härom bland annat: Akademien får i anledning härav meddela, att underhandlingar förts genom akademiens ledamot, direktören vid Gustavsbergs fabrikers A.-B., Hjalmar Olson, med såväl glas- som tegelindustrien. Något beslut från glasindustriens sida föreligger ännu ej. Däremot har Sveriges tegelindustriförening och Tegelbrukens Centralförbund tacksamt mottagit akademiens förslag om ordnandet av silikatkemisk forskning på tegelområdet och förklarat sig villiga att bekosta uppsättning av för ett sådant laboratorium erforderlig apparatur och driften av detsamma. Gustavsbergs fabrikers aktiebolag har därjämte förklarat sig villigt att stödja igångsättningen och även medverka i fortsättningen. De lokaler, som för ändamålet ställas till förfogande av akademien, kunna få tagas i anspråk i december månad. Utrustning finnes redan delvis i lokalerna. Den personal, som till en början beräknats erforderlig, utgöres av en föreståndare, vartill sokes en man med långvarig praktisk erfarenhet från industrien samt som biträde till denne en laborant. Rörande den grundläggande forskningen vid Chalmers tekniska högskola kan akademien meddela utöver vad som framfördes i skrivelsen den 13 april, att för densamma anställts tre civilingenjörer som assistenter åt professor Hedvall. Surte glasbruk, Gustavsbergs fabrikers A.-B. och Mälardalens tegelbruk ha förbundit sig att tillsammans årligen tillskjuta ett belopp av cirka 40 000 kronor1 för bekostande av driften och för anslag till forskningsuppgifter. Dessutom lämnas anslag för inköp av apparatur. För ändamålet har en vid Chalmers tekniska högskola befintlig byggnad ställts till förfogande. För inredning av denna byggnad, som beräknas vara färdig för inflyttning vid årsskiftet, har beviljats statsanslag med tillhopa 110.000 kronor. Den anställda personalen har börjat verksamheten med att besöka de olika bruken för att sätta sig in i de problem som föreligga. 1

Åtagandet gäller tills vidare under fem år.

35 Den praktiskt inriktade forskningsverksamhet för tegelindustrien, som enligt ovanstående skulle organiseras i akademiens laboratorielokaler, får betraktas såsom ett försök avsett att utröna förutsättningarna för gemensam forskning av detta slag. Det torde finnas förhoppning, att verksamheten kommer att utvecklas på tillfredsställande sätt med anslutning av glasindustrien och andra grupper, och det är då akademiens avsikt att söka överflytta laboratoriet till en av de framtida byggnaderna i den försöksstation, som enligt ett av akademien framfört förslag skulle uppföras vid Drottning Kristinas väg och i vilken bränsletekniska försöksstationen utgör en första enhet. Ifrågavarande silikatkemiska forskningsgrupp skulle där inrymmas tillsammans med ett ifrågasatt garveritekniskt laboratorium m. fl. industriella forskningsgrupper, och hänsyn härtill kommer att tagas vid den fortsatta utformningen av akademiens förslag beträffande den centrala försöksstationen. Såsom av ingenjörsvetenskapsakademiens citerade skrivelse framgår, ha vissa åtgärder vidtagits och vissa belopp ställts till förfogande både från statligt och enskilt håll för intensifiering av den silikatkemiska forskningen. Arbetena med inredning av lokaler för silikatkemisk forskning i en tidigare odisponerad byggnad, den s. k. maskinhallen, vid Chalmers tekniska högskola ha slutförts och lokalerna ha tagits i bruk för avsett ändamål. Den nya forskningsinstitutionen står under ledning av professor A. Hedvall, som för att kunna leda denna verksamhet beviljats tjänstledighet i erforderlig mån från sin befattning som professor i kemisk teknologi vid Chalmers tekniska högskola. Utom från industrihåll har denna forskningsverksamhet även erhållit följande bidrag av statsmedel enligt förslag av statens tekniska forskningsråd: 1. Kungl. brev den 5.2.1943. 5 700 kronor från reservationsanslaget till Teknisktvetenskaplig forskning. Ändamål: Oxidkemiska arbeten, avseende undersökningar av det inflytande, som även i vanlig mening icke kemiskt aggressiva gaser under vissa förhållanden befunnits utöva på oxidiska eller icke metalliska ämnens uppförande m. m. 2. Kungl. brev den 19.3.1943. 9 300 kronor från reservationsanslaget till Undersökningar avseende utnyttjandet av vissa inhemska råvarutillgångar m. m. Ändamål: Undersökningar beträffande framställning av tegel och porslin samt glasprodukter. 3. Kungl. brev den 30.6.1944. 18 250 kronor från reservationsanslaget till Tekniskt-vetenskaplig forskning. Ändamål: Fortsatta undersökningar rörande tegel och porslin m. m. Beträffande forskningsprogrammet har professor Hedvall i skrivelse till utredningen meddelat följande: Sedan ungefär tre år har ett forskningsarbete ägt rum med Gustafsbergs Porslinsfabrik. Från och med nyår ingicks dessutom samarbetsavtal med A.-B. Mälardalens Tegelbruk och A.-B. Surte Glasbruk. Tre av dessa trenne företag avlönade ingenjörer arbeta sedan ungefär ett år under min ledning med forskningsuppgifter för

36 porslins-, tegel- och glasindustrierna i fråga. Ett flertal undersökningar ha fullbordats (delvis i tryck), andra löpa fortfarande. Som exempel må nämnas: a) nya metoder för plasticering av svenska leror, b) reglering av intervallet mellan sintring och smältning för keramiska produkter genom tillsatsoxider, c) inverkan av ugnsgaser på skärvens ytegenskaper, särskilt med hänsyn till glasyrens häftning och beständighet, d) ytspänningsförhållanden vid kontaktytan skärv-glasyr, e) anledningen till tegels formändringar och framför allt dessa egenskapers beroende av ugnsatmosfär och råmaterialens sammansättning, f) betydelsen av fukthalten hos sanden vid framställning av glasmenger, g) kristallisationsfenomen i glas, h) inverkan av kristallografiska olikheter i råmaterialet på smältningsförloppet i glashyttan, och i) hävande av »glassjuka». De nämnda trenne industrierna avlöna undertecknad samt de tre ingenjörerna och bekosta i viss utsträckning inköp av apparater och preparat. Tills vidare existerar ett femårskontrakt. Det är meningen, att examenslaboranter även skola deltaga i dessa arbeten och dymedelst få en ytterligare förbättrad teknisk kontakt med problemen. Redan i höst 1 torde i dessa lokaler minst 10 personer vara i forskningsarbete. Tillsammans med mina övriga tre assistenter, gästande forskare och examensarbetare bli väl i båda institutionerna minst 20 personer sysselsatta med forskning och bör efter vad det synes mig ett mycket effektivt samarbete mellan ren grundforskning, mera specialiserad sådan och viss tillämpningsforskning komma till stånd. Vad beträffar den i ingenjörsvetenskapsakademiens skrivelse av den 9 oktober 1943 nämnda centrala forskningsverksamheten för tegelindustriens forskning ha planerna utvecklats på följande sätt. Sedan numera Sveriges tegelindustriförening och Tegelbrukens centralförbund beslutat anslå medel för bedrivande av forskning beträffande råmaterial och färdiga produkter inom tegelindustriområdet, ha vissa laboratorielokaler i akademiens fastighet, Grevturegatan 14, uppgående tillhopa till 275 m 2 , disponerats för ett tegelindustriens centrallaboratorium. Avsikten är att komplettera detta laboratorium med en avdelning, där materialets byggnadstekniska egenskaper kunna undersökas. Avtal har uppgjorts med ingenjörsvetenskapsakademien beträffande upplåtelse av ifrågavarande laboratorielokaler. Nyssnämnda, organisationer ha enat sig om en interimsstyrelse för laboratoriet bestående av: Styrelseledamöter: Direktör Arvid Carlander, Stockholm, Direktör John Baunge, Bruksägare Gunnar Wulf, Vänersborg, Civilingenjör Einar Falke, Vittinge, samt såsom representant för ingenjörsvetenskapsakademien Ingenjör Hjalmar Olson, Gustavsberg. 1

Hösten 1944..

37 Styrelsesuppleanter: Kapten Hilding Ström, Vänersborg, Disponent Hilding Lundström, Svedala. Såsom chef för laboratoriet har anställts geologen Christer Enberg, tidigare anställd vid Iföverken såsom laboratoriechef. D å avsikten är, a t t centrallaboratoriet vid sidan av sin forskningsverksamhet även skall stå medlemmar till tjänst med råmaterialundersökningar beträffande de färdiga produkternas byggnadstekniska egenskaper, kommer centrallaboratoriet att åtnjuta inkomster för sådana uppdrag. P å grund härav har någon stat för laboratoriet icke för närvarande ansetts böra fastställas. För att emellertid från början få den ekonomiska grunden för laboratoriet säkerställd, har Sveriges tegelindustriförening och Tegelbrukens centralförbund förbundit sig att gemensamt bidra till verksamheten med 45 000 kronor per år samt till anskaffning av utrustning för laboratoriet avsatt ett engångsanslag av 25 000 kronor för centrallaboratoriet och 20 000 kronor för byggnadstekniska laboratoriet. För att ge mera stadga åt de föreslagna åtgärderna och för a t t bereda trygghet för personalen vid laboratoriet pågår insamling av garantiförbindelser gällande under 10 år från företagen inom tegelindustrien. Alternativt få företagen teckna förbindelse att kvarstå såsom medlemmar i Sveriges tegelindustriförening t. o. m. utgången av år 1954. I fråga om glasindustriens forskningsproblem må meddelas, a t t vid e t t talrikt besökt sammanträde i Växjö den 30 maj 1942 med Svenska hushållsglasfabrikanternas förening ingenjör Hjalmar Olson, Gustavsberg, i ett föredrag framlade betydelsen för glasindustrien av teknisk forskning. D e närvarande uttalade sitt stora intresse av att få till stånd gemensam forskningsverksamhet. Efter förnyade överläggningar i frågan har i slutet av maj månad 1945 bildats stiftelsen Glasinstitutet i Växjö med uppgift att understödja och befordra undervisning och tekniskt-vetenskaplig forskning rörande glas samt a t t tillhandagå med tekniska konsultationer. Stiftare äro Svenska hushållsglasfabrikanternas förening, Belysningsglasbrukens förening och Svenska flaskfabrikanternas förening och till stiftelsen kunna ansluta sig varje svenskt företag eller svensk organisation inom de områden, som stiftarna representera. Stiftelsen har i Växjö inrättat ett laboratorium, som börjat sin verksamhet den 10 augusti 1945 och till en början främst sysslar med råvaru- och materialprovning, men som enligt stiftelsens stadgar även skall syssla med forskning och undervisning. Laboratoriets lokaler bestå av fyra rum om tillhopa cirka 150 m 2 . Föreståndare har anställts och under det närmaste året beräknas ytterligare två personer komma a t t sysselsättas. Vad slutligen angår porslinsindustrien, industrien för framställning av eldfast och syrafast gods etc. samt slipskiveindustrien synes för närvarande icke

något direkt intresse finnas för inrättande av gemensam forskningsverksamhet, enär de dominerande företagen redan äga egna välutrustade laboratorier. Med hänsyn till ovan relaterade omständigheter har utredningen beträffande forskningen inom den keramiska industriens och glasindustriens område inskränkt sig till att stödja upptagande av forskningsverksamhet, som tillgodoser de angelägnaste behoven. Det bör dock understrykas, att för att forskningsverksamheten skall kunna på bästa sätt fylla sin uppgift bättre lokaler och utrustning krävas än som kunnat ställas till förfogande genom ovan angivna åtgärder. Erforderliga lokaler kunna lämpligen beredas i samband med en utbyggnad av ingenjörsvetenskapsakademiens försöksstation vid Drottning Kristinas väg i Stockholm. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 november 1944 har nämligen akademien hemställt, att försöksstationen snarast måtte utbyggas i enlighet med en av akademien framlagd plan. Enligt denna plan skulle invid den befintliga byggnaden för försöksstationen uppföras ytterligare två byggnader, nr 2 och 3, och i byggnaden nr 3 skulle inrymmas bland annat laboratorier för tegelforskning (250 m2 golvyta) och för glasforskning m. m. (250 n r golvyta). Kostnaderna för de båda byggnaderna (sammanlagt 4 000 n r golvyta) ha av byggnadsstyrelsen beräknats till 2 500 000 kronor. Anslag för byggnaderna har icke av Kungl. Maj:t äskats på riksstat, utan ärendet har överlämnats till investeringsutredningen att tagas under övervägande vid uppgörandet av förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46. I det förslag till sådan reserv, som investeringsutredningen framlagt i ett den 28 februari 1945 dagtecknat betänkande (stat. off. utr. 1945: 12 och 13) har emellertid endast medtagits anslag till uppförande av ovanberörda byggnad nr 2, varför lokalfrågan för silikatforskningen icke därigenom förts närmare sin lösning.

C. Läderforskning.

1. Översikt över läderindustrien. Till läderindustrien räknas garverier och pälsskinnsberederier ävensom sko-, handsk-, skinn- och reseffektfabriker samt vissa klädesfabriker. Läderindustrien tillhör industrigruppen läder-, hår- och gummivaruindustri, vilka olika industrier sammanförts till en grupp på grund av viss samhörighet beträffande de färdiga produkterna. I detta sammanhang kommer dock icke annat än frågan om forskningen för läderindustrien att behandlas och därvid göres även den inskränkuingen att det gränsområde till läderforskningen, som berör konstläderprodukter av olika slag, icke upptages till närmare utredning. Enligt uppgift ur Sveriges officiella statistik utgjorde år 1939 sammanlagda värdet av läderindustriens salutillverkningar 228.7 miljoner kronor, fördelande sig på garverier med 58.2 miljoner kronor, päls- och skinnvarufabriker med 26.7 miljoner kronor, skofabriker med 105.6 miljoner kronor samt annan hithörande industri med 38.2 miljoner kronor. Motsvarande uppgifter för år 1913 voro för hela läderindustrien 87.9 miljoner kronor samt för de nämnda delindustrierna respektive 34.6, 5.8, 42.o och 5.5 miljoner kronor. Någon nämnvärd export förekommer icke vare sig av råmaterial, halvfabrikat eller färdiga produkter, varemot importen särskilt i vad avser hudar till garverierna varit betydande. Enligt uppgifter i Sveriges officiella statistik fördelade sig garveriernas hudförbrukning på svensk och utländsk vara år 1939 så, att cirka 19 400 ton av förbrukningen täcktes med import och cirka 9 200 ton med inhemsk produktion. Antalet anställda var år 1939 vid garverier omkring 2 650, vid päls- och skinnvarufabriker omkring 2 450, vid skofabriker omkring 13 150 samt vid annan hithörande industri 4 550. Sammanlagda antalet anställda inom läderindustrierna uppgick sålunda till närmare 23 000. Garverier. För att ge en riktig bild av behovet av forskning inom garverinäringen torde det vara motiverat att till en början belysa innebörden av garvningsprocessen och utvecklingen av beredningsmetoderna fram till nuvarande tid.

40 Vid garvningen genomgår djurhuden vissa fysikaliska, kemiska och biokemiska processer för att därigenom omvandlas till halvfabrikat, som benämnas läder och skinn. Under medeltiden och fram till 1700-talet bedrevs i Sverige endast husbehovsgarvning för tillverkning av skodon och sadelmakeriarbeten. Det stora behov av läder som uppstod särskilt på grund av krigen på 1600-, 1700- och 1800-talen föranledde emellertid att förändrade driftsmetoder började tillämpas. Sålunda vann under 1600-talet den s. k. engelska garvningen insteg inom landet, innebärande andra garvningsmetoder än de, som dittills brukats i skrågarverierna. För att skapa en lädermanufaktur i Sverige lämnade myndigheterna särskilda privilegier åt de garverier, som utnyttjade de nya garvningsmetoderna. Liknande försök att stimulera läderindustrien gjordes även under frihetstiden på 1700-talet, vilket resulterade i att denna industri blomstrade upp, särskilt i de större städerna. Det stora behov av läder, som förorsakades av krigen omkring sekelskiftet 1800, kunde ej fyllas tillräckligt snabbt på grund av de årslånga beredningar som skinnen underkastades enligt då gängse metoder. I början av 1800-talet började emellertid även snällgarvningsmetoden att tillämpas i Sverige, varvid för garvningen användes ej endast garvämneshaltiga bark- och träslag utan även lösningar av garvämnesrika, vegetabiliska garvämnen, s. k. extrakter. I början av 1850-talet gjordes garvningsförsök med kromsalter, varigenom grunden lades till mineralgarvningen, som började praktiskt tillämpas under 1870-talet. Kromgarvningsmetoden utvecklades vidare för att slutligen vid början av 1900-talet helt dominera tillverkningen av ovanläder för skoindustrien. Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet övergick den hittills mera hantverksmässigt bedrivna garverinäringen till industriell fabrikation och genom förbättrade och nya garvningsmetoder förkortades garvningstiden betydligt. Driftskoncentration genomfördes och tillverkningen koncentrerades mer och mer till fabriksföretag med modern teknisk och ekonomisk utrustning, samtidigt som hantverksmässigt bedrivna smågarverier nedlades. Under de senaste årtiondena ha syntetiska garvämnen framställts, varigenom en ny epok inletts i läderberedningens historia. Dessa syntetiska garvämnen ha kommit mer och mer till användning och varit av särskilt stor vikt för de länder, vilkas tillgång på naturliga garvämnen varit otillräcklig. Den snabba utvecklingen av läderfabrikationen i Sverige i början av 1900talet möjliggjorde tillgodoseendet av det stora behov av läder, som uppstod i och med skotillverkningens industrialisering. Av en viss betydelse för utvecklingen har också varit den tullpolitik, som då fördes. De tullnedsättningar, som verkställdes under senare hälften av 1800-talet, medförde, att det ökade behovet av läder kom att i stegrad grad täckas genom import. Som exempel kan nämnas, att tillverkningen av sulläder år 1868 uppgick till 2.o miljoner och importen till 0.4 miljoner kronor. För år 1888 voro motsvarande siffror

41 l.o respektive 4.2 miljoner kronor. Efter en tullförhöjning, som genomfördes år 1897, omkastades förhållandena. Tillverkningen av sulläder stegrades, importen sjönk, och redan år 1913 fylldes över 96 procent av landets behov av sulläder genom inhemsk produktion. I fortsättningen har helt säkert den år 1918 införda lagstiftningen mot förtyngning av vissa, grövre läderslag bidragit till att hindra import av utländskt läder av sämre kvalitet. Fabrikationen av andra läderslag visade också under denna tid starkt stigande tillverkningssiffror. Utom beredning av grövre och finare skinnslag till ovanläder för skoindustrien upptogs tillverkning av läder för handsk- och beklädnadsindustrien, automobil-, möbel- och reseffektindustrierna samt maskinremläder och olika slags läder för tekniskt bruk. Landets behov av läder av olika slag kunde härigenom fyllas genom inhemsk tillverkning. I Sverige fanns år 1941 enligt Svenska garveriidkareföreningen 103 garverier och pälsskinnsberederier fördelade på olika landsändar i ungefärlig relation till folktätheten. Av dessa företag voro 81 lädergarverier, av vilka 39 år 1941 tillhörde Svenska garveriidkareföreningen. Storleksfördelningen av de 39 garverierna med uppdelning i grupper efter arbetarantalet år 1941 framgår av följande tabell. 1 företag häröver 400 arbetare 1 2 5 6 24

:> )> )> >> >>

» 300—400 » 200—300 » 100—200 » 50—100 » 1— 50

De 42 lädergarverier, som icke tillhöra Svenska garveriidkareföreningen, ha vardera mellan 1 och 50 arbetare. Råvarukostnaderna utgöra en stor del av läderindustriens tillverkningsvärde och de betydande prisstegringar på råvarorna, som skedde efter krigsutbrottet, ha föranlett en avsevärd höjning av garveriernas produktionsvärde till 93.5 miljoner kronor för år 1940 mot, som förut angivits, 58.2 miljoner för år 1939. Det viktigaste råmaterialet för läderindustrien utgöres av hudar. Grövre hudar importeras till större delen saltade eller torkade från Sydamerika. Färska, tunnare hudar erhållas från den inhemska marknaden samt från grannländerna. Uppgifter för åren 1939—1941 om hudimporten och även om mängden av inhemska hudar, som erhållits i samband med genom slakteriföreningarna besiktigad slakt äro sammanställda i det följande.

Importerade hudar Inhemska hudar

22 920 ton 14 349 »

12 104 ton 17 736 »

7 1 9 1 ton 17 427 >

42 Hudar av obesiktigad slakt beräknas uppgå till 5—10 procent av viktsiffrorna för de inhemska hudarna, vilka siffervärden därför böra höjas i motsvarande mån. Av stor betydelse som råmaterial vid läderberedningen äro garvämnen och garvämnesextrakter. Importen härav åren 1939—1941 framgår av nedanstående tabell.

Summa

9 844 ton 2 504 » 251 » 12 599 »

5180 ton 2178 > 257 > 7 615 »

9 ton 391 » 316 » 716 »

Under normala tider användas vid garverierna 30—40 procent inhemska garvämnen ur ekbark, ekträ och granbark, under det att 60—70 procent garvämnen importeras. Uppgifter om totala förbrukningen av olika slag av vegetabiliska garvämnen och garvämnesextrakter samt mineralgarvmedel vid garverierna under åren 1939—1941 äro sammanställda nedan.

Summa

2 503 ton 12129 » 113 » 883 » 15 628 »

2 450 ton 16 061 » 129 » 1282 » 19 922 •

2 646 ton 12 905 » 241 » 1229 » 17 021 »

Vid såväl garvningen som efterbehandlingen av lädret och skinnen användas kemikalier såsom svavelnatrium, koksalt, soda, natriumsulfit m. fl. samt fettämnen såsom talg, trän, mineralolja m. fl. Storleken av vid garverierna förbrukade mängder av kemikalier och fettämnen under åren 1939—1941 framgår av nedanstående tabell. 1939

3 323 ton 1205 »

5 233 ton 2 204 »

4 024 ton 1392 »

Det har tidigare i korthet omnämnts att råmaterialet för lädertillverkningen utgöres av djurhudar, som genom fysikaliska, kemiska och biokemiska processer omvandlas till halvfabrikaten läder och skinn. Läder kännetecknas av bland annat att det i kallt vatten icke undergår förruttnelse och vid kokning i varmt vatten icke lämnar lim. I fråga om inverkan av kokande vatten för-

hålla sig råhud och skilda läderslag på olika sätt. Råhud omvandlas sålunda under förlust av sin struktur nästan omedelbart till lim. Alungarvat läder omvandlas vid kokning tämligen fort till lim. Sämskgarvat skinn är betydligt mera beständigt och omvandlingen till lim sker mycket långsamt. Vegetabiliskt garvat läder återigen blir visserligen ej lim under inverkan av kokande vatten, men förstöres dock och omvandlas till en strukturlös förening mellan lim och garvämne, limtannat. Kromgarvat läder kan däremot betraktas som beständigt mot inverkan av kokande vatten. Huden består av två lager, överhuden och underhuden, den senare även kallad läderhuden, emedan den lämnar råmaterialet till läder. Håren sitta på överhuden med hårrötterna i särskilda hårsäckar, vilka äro nedsänkta i läderhuden. Enär överhuden är värdelös avlägsnas densamma jämte hårbeklädnaden före garvningen medelst avhårningsmedel, vilka lämna läderhuden till större delen oberörd. Huden består av äggviteämnen (proteiner) samt fetter och vatten. Proteinerna i huden äro av tre slag, nämligen kollagen, som utgör huvudbeståndsdelen i läderhudens fibrer, elastin, som ingår i läderhudens övre lager, benämnt narvskiktet, samt slutligen coriin, vilket måste delvis avlägsnas för att bereda plats åt garvämnen. Vid garvningen förenas de tre nämnda proteinerna i hudsubstansen med de tillförda garvmedlen. Beroende på garvämnenas natur skiljer man mellan å ena sidan vegetabilisk garvning och sämskgarvning, varvid garvningsprocessen är såväl fysikalisk som kemisk, samt å andra sidan kromgarvning och alungarvning, där garvningsprocessen är i huvudsak kemisk. Innan den egentliga garvningen utföres, måste hudarna genomgå en rad förbehandlingar, vilka äro av stor vikt för det blivande lädrets kvalitet. Först skola hudarna genomgå en reningsprocedur, den s.k. vekningen, i stora vattenfyllda bassänger, varvid de saltade och torkade hudarna skola befrias från saltet och samtidigt upptaga så mycket vatten, att de bli lika mjuka, som då de voro färska. Vekvattnet skall vara mjukt och dess temperatur låg för att hindra inverkan av förruttnelsebakterier. Sedan hudarna vekats, skall överhuden och hårbeklädnaden avlägsnas, varjämte läderhuden skall svällas och fiberknippena uppluckras, vilket allt ernås genom en avhårningsprocess i kombination med kalkning. Olika metoder komma härvid till användning, såsom smultning, vitkalkning, svavelnatriumkalkning, ansvedning samt enzymbehandling. Smultning är en partiell förruttnelseprocess, varvid överhudens slemlager men endast delvis coriinet i läderhuden angripes. Det avskilda håret blir oskadat och utgör en värdefull biprodukt. Vitkalkning innebär behandling av hudarna i en serie bassänger med mättad kalklösning. Vid denna process påverkas det avskilda håret obetydligt, men blir dock ej av samma kvalitet som vid smultning.

44 Svavelnatriumkalkning är den mest effektiva avhårningsprocessen, men härvid förstöres även håret, så att det blir oanvändbart till spånadsmaterial. Vid ansvedning lagras hudarna två och två med köttsidorna mot varandra och med ett mellanskikt av en blandning av kalk och svavelnatrium. Efter ett dygn har svavelnatrium förstört hårrötterna, så att håret lätt avskaves och har därvid i övrigt icke tagit någon skada. Vid enzymbehandling svällas hudarna först i natriumhydroxidlösning, varefter de behandlas med bikarbonat, så att fritt alkali övergår i neutralt karbonat, vilket är oskadligt för enzymer. Därpå överföras hudarna i ett enzymbad, vilket består av trypsin, blandad med kreosolsåpa. Efter avhårning och svallning befrias hudarna från vidhängande köttrester och bindväv genom s. k. skavning i särskilda skavmaskiner, varvid samtidigt från hudarna bortskäras klövar, svans, öron och mulär, vilket avfall kallas limläder och användes för tillverkning av snickarlim och gelantin. För att undvika att kalken i de avhårade hudarna genom kolsyreupptagning blir olöslig måste hudarna avkalkas genom behandling med syror, såsom saltsyra, myrsyra, ättiksyra eller mjölksyra. Avkalkningen kan också utföras samtidigt med pyrningen, vilken process har till syfte att motverka och borttaga hudarnas svallning vid föregående operationer samt att delvis upplösa och avlägsna elastinfibrer och coriin. Pyrningen utföres med enzymer såsom trypsin, steapsin m. fl., absorberade på trämjöl och vid användningen blandade med ammoniumsalter. Vid vegetabilisk garvning användas numera som regel i stället för bark garvämnesextrakter, vilka för tillverkning av olika läderslag sammansättas av garvämnen på olika sätt så att önskade speciella egenskaper hos lädret erhållas. Hudarna behandlas därvid i en serie bassänger med lösningar av ökande garvämneshalt från ungefär 1 procent till cirka 15 procent. Därefter behandlas hudarna med koncentrerade garvämneslösningar antingen i särskilda kar, s. k. kargarvning, eller i roterande valkfat, s. k. valkgarvning, varvid i båda fallen hudarna skola mättas med garvämnen. Vid vegetabilisk garvning inblandas ofta syntetiska garvämnen i extraktlösningarna. För kromgarvning eller som den vanligen kallas mineralgarvning undergå de avhårade, kalkade och väl pyra de hudarna en speciell förbehandling benämnd pickling, varvid de utsättas för inverkan av en lösning, innehållande koksalt och saltsyra eller svavelsyra. Syftet är att väl kalkrena och genomsyra hudarna, varvid koksaltet skall hindra svallning. Sedan överföras hudarna direkt i lösning av basiskt kromsalt, vilken beredes genom att lösa kromalun eller kromklorid och till lösningen sätta koncentrerad sodalösning. Vegetabilisk garvning och kromgarvning äro de mest använda metoderna. Dessa kunna även kombineras, varvid s. k. kombinationsgarvat läder erhålles.

45 För speciella ändamål användas alungarvning och sämskgarvning och i vissa fall formalingarvning. Alungarvning användes mest vid beredning av pälsverk, sämskgarvning och formalingarvning för läder till kappor, västar, handskar m. m. Efter garvningen avlägsnas överskottet av garvämnen genom sköljning, varefter lädret får torka. Det torkade lädret impregneras med appretur- eller infettningsmedel, och får genomgå mekanisk behandling genom en serie procedurer på verkstaden, för att få den utformning och konsistens samt det utseende, som kännetecknar varje särskilt läderslag. Detta färdigberedningsarbete benämnes gemensamt för tagning. Stora olikheter såväl i fråga om användningsområde som egenskaper råda emellan de läderslag, som tillverkas. Bottenläder är det grövsta och tyngsta lädret för sulor och dylikt. Det förekommer i marknaden antingen som hela eller halva hudar eller också som s. k. kruponger, varvid hals- och sidostycken äro avskilda. Koläder är ett lättare slag av bottenläder, som tillverkas av kohudar. Plattläder och remläder användas för sadelmakeriarbeten. Av ovanläder skiljer man mellan de grova, starkt fettade lädersorterna, smorläder och vaxläder samt det finare ovanlädret av boxkalv, som utgöres av kromgarvat kalvskinn, samt chevreau, vilket är benämningen på kromgarvat getskinn. Därjämte tillverkas av hästhud ett ovanläder benämnt hästchevreau. Förutom ovannämnda för skotillverkningen avsedda läderslag tillverkas läder för en mångfald andra ändamål, såsom reseffektläder, möbelläder, bokbinderiläder, automobilläder, beklädnadsläder och handskläder.

Sko-, päls- och skinnvarufabriker. Den största grenen av läderindustrien med hänsyn till antalet sysselsatta arbetare och tillverkningens värde är skofabrikationen, vartill hänföres icke blott egentlig skofabrikation utan även fabrikation av vissa för skotillverkningen använda halvfabrikat, såsom nåtlingar, ränder, klackar etc. Antalet anställda vid skofabrikerna var, som tidigare omnämnts, år 1939 omkring 13 150, varav cirka 12 000 utgjordes av arbetare. Produktionsvärdet uppgick för samma år enligt den officiella statistiken till cirka 106 miljoner kronor. År 1939 importerades färdiga skodon till ett värde av cirka 2.3 miljoner kronor, men importen har därefter på grund av kriget minskat i hög grad. sålunda uppgick värdet av importen år 1941 till endast 0.9 miljoner kronor. Exporten av skodon är obetydlig. Enligt Sveriges officiella statistik fanns det år 1939 inom landet 257 skofabriker.

46 Till skinn- och pälsvaruindustrien, som är av betydligt mindre omfattning än skoindustrien, hänföras tre slag av fabriker, nämligen handskfabriker, pälsvarufabriker och skinnvarufabriker. Antalet anställda var år 1939 enligt Sveriges officiella statistik cirka 2 450, varav cirka 2100 arbetare. Värdet av produktionen samma år uppgick till cirka 26.7 miljoner kronor. Enligt uppgifter från Svenska garveriidkareföreningen importerades pälsverk till ett värde av 7.3 miljoner kronor år 1939 och 6.5 miljoner kronor år 1941. Importen av färdiga arbeten av pälsverk uppgick samma år till ett värde av 7.7 respektive 3.6 miljoner kronor.

2. Hittillsvarande forskning inom läderindustrien. Forskningen i Sverige. Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att garveriindustrien relativt sent utvecklats från hantverk till industri. De arbetsmetoder, som användas, äro i avsevärd grad empiriska och utvecklade genom långvarig praktisk erfarenhet. Man har i många fall obetydlig kunskap om det egentliga förloppet vid garvningsprocesserna och kan därför icke i tillräcklig grad reglera och leda processerna i önskad riktning. Synbarligen föreligger ett ganska starkt behov av grundläggande allmän forskning för studium av de omsättningar av kemisk, fysikalisk och biokemisk natur, som äga rum under lädertillverkningens olika skeden. Detta framgår även av de stora svårigheter, som de senaste årens krisförhållanden medfört. Genom bristen på sådana material, som under normala tider äro tillgängliga men under kriget icke kunnat importeras, har det blivit nödvändigt att i vissa fall göra större omläggningar av driften, med påföljd att resultaten ofta i onödig grad blivit mindre goda eller rent av misslyckade. Det erbjuder till exempel stora svårigheter att nu tillverka verkligen genomgarvat bottenläder och kvaliteten såväl som rendementet eller utbytet ha blivit nedsatta. Tanken på ett centrallaboratorium med tillhörande försöksgarveri är av rätt gammalt datum. Sålunda bildades under 1920-talet en interskandinavisk kommitté för att bland annat utreda frågan om grundandet av ett gemensamt forskningsinstitut för de nordiska länderna. Utredningens syfte var närmast att pröva frågan om att sammanknyta ett sådant institut med den redan då existerande Garvarföreningens försöksstation i Köpenhamn. Under de följande åren fram till utbrottet av andra världskriget fick dock frågan om gemensam forskning för garveriindustrien vila. Vid krigets början utsågs emellertid inom Svenska garveriidkareföreningen en produktionskommitté,

som fick i uppdrag att åstadkomma samarbete med de vetenskapligt skolade krafterna vid de svenska läderfabrikernas driftlaboratorier. Uppgiften avsåg närmast att genom samverkan försöka åstadkomma en lättnad i den bristhushållning, som läderindustrien till följd av kriget ställdes inför, att skaffa fram ersättningsmaterial för garvämnen, fettämnen och andra varor samt att på ett mera ändamålsenligt sätt utnyttja de vid läderfabrikationen fallande avfallsprodukterna. Under produktionskommitténs arbete framstod klart behovet av ett centrallaboratorium och för denna frågas vidare behandling utsåg därför Svenska garveriidkareföreningen en särskild kommitté bestående av ingenjör Lars Matton, Gävle, ingenjör Sven Segerdahl, Tranås, samt direktör Gösta Ehrnberg, Simrishamn. Inom läderindustrien i Sverige bedrives forskning fastän i mindre skala vid de större och medelstora läderfabrikerna. Dessa ha inrättat egna laboratorier, vilka dock närmast syssla med kontrollproblem sammanhängande med driftsförhållandena vid respektive företag. Något kontinuerligt forsknings- eller undersökningsarbete bedrevs ej annat än i rena undantagsfall vid den tid, då utredningen påbörjade sina överväganden och undersökningar om detta forskningsfält. I de fall, då forskning bedrivits, har denna i regel varit inställd på aktuella problem i samband med tillverkningen. Sålunda inreddes för länge sedan vid Mattons läderfabrik i Gävle ett för sin tid rikt utrustat laboratorium, varest numera avlidne civilingenjören Theodor Prof fe gjorde omfattande undersökningar, vilka voro av stor betydelse för utvecklingen av de speciella arbetsmetoder, som användas vid denna fabrik. Vid Ehrnberg och sons garveri i Simrishamn har direktör Gösta Ehrnberg och fil. mag. Sture Hemberg i samarbete utfört tekniskt betydelsefulla arbeten för förbättring av lädrets kvalitet. Även inom övriga företag i branschen finnas dugande kemister och tekniker, vilka gjort insatser av värde. Det ur forskningssynpunkt viktigaste arbetet har utan tvivel utförts av ingenjör K. H. Gustavson, för närvarande anställd vid C. J. Lundbergs läderfabriksaktiebolag i Valdemarsvik. Ingenjör Gustavson har tidigare haft sin verksamhet förlagd till Amerikas förenta stater och har där bland annat samarbetat med den framstående läderkemisten J. A. Wilson. Genom sina arbeten har ingenjör Gustavson förvärvat internationellt anseende. Av officiella institutioner är det endast statens provningsanstalt som, ehuru i mindre omfattning, bedrivit läderforskning, särskilt i samband med den kontroll av i läder ingående förtyngningsmedel samt den kontroll av skotillverkningen ur materialsynpunkt, som provningsanstalten fått i uppdrag att verkställa. Följande publikationer avseende läder hava utgivits från provningsanstalten. 1. Den svenska lagstiftningen mot läderförtyngning och metoder för lädrets undersökning, av Evert Norlin 1925.

2. Jämförande provning på laboratoriet och vid användning av läder och därav tillverkade marschskodon, av Evert Norlin 1937. 3. The physical properties of sole leather. Part l.A. comparison of machines for testing resistance to abrasion, by Dorothy Jordan Lloyd, R. C. Bowker, F. O. Flaherty, E. Norlin, J. Gordon Parker and E. L. Wallace, 1939. Dessutom bör omnämnas, att den framstående tyske garverikemisten professor E. Stiasny, vilken gjort grundläggande och mycket betydelsefulla arbeten på ett flertal av läderforskningens områden, sedan flera år tillbaka är bosatt i Sverige och även gjort vissa undersökningar. Undervisning i garveriteknik meddelas icke vid någon av våra tekniska högskolor. Läderindustrien har i väntan på lösandet av frågan om inrättandet av ett statsunderstött forskningslaboratorium bildat Stiftelsen Garverinäringens forskningsinstitut, vilken stiftelse tagit initiativet till inrättandet av ett provisoriskt laboratorium i Hälsingborg. Därvid har överenskommelse träffats med professor Stiasny, som ställt sig till förfogande såsom chef för laboratoriet, varjämte två ingenjörer anställts såsom medarbetare. Utrustning med apparater och utensilier till laboratoriet har anskaffats. Arbetet igångsattes i september månad 1943. Kostnaderna för laboratoriets inredning och utrustning ha uppgått till cirka 24 000 kronor, därav för inventarier cirka 11 000 och för utensilier jämte kemikalier cirka 13 000 kronor. Till belysning av laboratoriets verksamhet och hittills uppnådda resultat må särskilt nämnas, att vid laboratoriet ett omfattande forskningsarbete bedrivits i syfte att utvinna syntetiska garvämnen ur inhemska råmaterial. Tvenne typer av sådana garvämnen ha utexperimenterats. Fortsatta undersökningar avse att utröna tillgång på råmaterial och utbytet av mellanprodukter ur dessa råmaterial. Vidare äro betingelserna för garvämnenas tillverkning i halvstor och full fabriksskala föremål för utredning. Garvämnena ha provats vid garverier, och en provning i praktisk drift i större omfattning har planerats. Vidare har vid laboratoriet gjorts en undersökning för att få fram ett skyddsmedel mot mögelbildning i garvämneslutar. Ett flertal ämnen har provats och ett ämne, vilket kan framställas av inhemskt råmaterial, har utexperimenterats och med gott resultat provats i praktisk drift i garverier. Det framställes nu i fabriksskala inom landet samt har redan fått en ganska omfattande användning. Utöver denna forskning har garverinäringen igångsatt undersökningar i en lokal i laboratoriebyggnaden Drottning Kristinas väg nr 37 i Stockholm, vilken med Kungl. Maj:ts medgivande ställts till förfogande av ingenjörsvetenskapsakademien. Statsbidrag till förenämnda läderforskning i Hälsingborg och Stockholm har beviljats av Kungl. Maj:t efter förslag av statens tekniska forskningsråd.

49 Den tidigare omtalade stiftelsen har för att få till stånd närmare kontakt mellan forskningen och industrien samt för a t t verkställa tekniska utredningar låtit inrätta en Garveriteknisk nämnd, som delvis i samarbete med forskningslaboratoriet i Hälsingborg verkställt nedannämnda utredningar och försök. Utredning om arméns leveransbestämmelser för kromgarvade fårskinn och om metodiken för krombestämning i skinnens pälsläder samt utarbetande av förslag till fordringar på kromberedda fårskinn och till analysmetoder. Detta förslag har med obetydliga ändringar antagits av arméförvaltningens intendenturdepartement. Analyser och praktiska försök med härdad solrosolja. Denna har därvid befunnits utgöra fullgod ersättning för talg. Utredning om saltning av svenska hudar och skinn samt utarbetande av bestämmelser härför. Utredningen har överlämnats till Svenska garveriidkareföreningen för vidtagande av vissa åtgärder. E n särskild kommitté har därjämte tillsatts för undersökning av betingelserna för ett samarbete med Institutet för husdjursförädling i Viad, i syfte att vid institutets arbete på att förbättra fårraserna i Sverige möjligheterna att höja pälslädrets kvalitet även skulle beaktas. Forskningen i utlandet. I utlandet är läderforskningen betydligt bättre tillgodosedd än hos oss och sedan 1920 har sådan forskning bedrivits vid speciallaboratorier framför allt i Tyskland, Tjeckoslovakiet, England, Ryssland och Amerikas förenta stater. I ett flertal länder har läderforskningen ordnats genom anläggning av dels institut och laboratorier i anslutning till universitet och tekniska högskolor samt dels fristående försöksanstalter. Forskningen bedrives såväl med bidrag av industrien som med statligt understöd. Av de nordiska länderna synes det endast vara Danmark som tidigare bedrivit central läderforskning. I övrigt hänvisas till efterföljande uppgifter angående förhållandena i vissa länder. Uppgifterna avse förkrigstiden. Danmark. Vid Teknologiska Institutet i Köpenhamn har anordnats ett centrallaboratorium för läderindustrien, vilket delvis bekostas av Garverforening en. Vid laboratoriet utföras analyser av läder och förbrukningsmaterial, medan egentlig forskning bedrives endast i begränsad omfattning. Tjeckoslavakien. I Tjeckoslovakien, som före utbrottet av det pågående kriget intog en ledande ställning inom den europeiska läder- och skobranschen, fanns ett särskilt institut vid tekniska högskolan i Brunn samt en försöksanstalt i Königgrätz, varjämte den världsomfattande skofirman Bota hade ett stort forskningsinstitut. Tyskland. I Tyskland har man sedan lång tid tillbaka haft institut, som sysslat med teknisktvetenskaplig forskning för läderindustrien. Sålunda bedrevs sedan år 1922 grund4

50 läggande forskning vid Kaiser-Wilhelm-Institut filr Lederforschung i Dresden. Verksamheten har huvudsakligen inriktats på teoretiskt grundläggande problem, i första hand på proteinernas och proteinasernas kemi och först i andra hand ha garveri-kemiska problem av direkt praktisk betydelse bearbetats, såsom hudens konservering, hudskador, bestämning av lädrets egenskaper samt undersökning av delprocesser i garvningen. Under de sista åren ha sådana praktiska problem behandlats, som frågor om garvämnesförsörjning, användning av nytt hudmaterial, impregnering och fettning av läder samt tillgodogörande av hud- och läderavfall. Institutet hade före kriget en stab på ett tiotal vetenskapligt utbildade forskare, vidare gästforskare samt talrika laboranter och tekniker. Verksamheten finansierades efter de riktlinjer, som uppdragits för Kaiser-Wilhelm-Instituten i intim samverkan med den tyska garveriidkareföreningen. Vid tekniska högskolan i Darmstadt grundades år 1920 ett institut för garverikemi, varvid samtidigt inrättades en professur och en docentur i garverikemi. Forskningsverksamheten har huvudsakligen bedrivits med tillhjälp av de doktorander, vilka specialiserat sig på garverikemi. Ett trettiotal större undersökningar ha publicerats, omfattande skilda områden inom garverikemien med speciell inriktning på kromsalternas och kromgarvningens kemi. Slutligen må nämnas att forskningsoch laboratorieverksamhet med huvudvikten lagd på analytiska undersökningar bedrivits vid Deutsche Versuchsanstalt fur Lederindustrie i Freiberg, utgörande centrallaboratorium för den tyska garveriindustrien och den officiella läderprovningsanstalten för försvars väsendets läderbehov. På senare tid har därjämte en viss praktiskt inriktad forskningsverksamhet bedrivits med särskilt beaktande av nya garvmedel, fetter samt ersättningsmedel för läder, s. k. Werkstoffe.

England. År 1925 upprättades i London ett läderforskningsinstitut i anknytning till det engelska forskningsrådet och med statligt stöd i relation till industriens egen insats. E t t dussintal vetenskapliga medarbetare med en talrik stab av tekniker och assistenter bearbeta en mångfald problem, till större delen av grundläggande karaktär. Praktiskt betydelsefulla resultat delges medlemmarna av forskningsgemenskapen. Resultat av allmängiltig karaktär och av allmänt teoretiskt intresse publiceras. I London finnes därjämte en garverikemisk-teJcnisk utbildningsanstalt med eget försöksgarveri. Vid den garverikemiska avdelningen vid universitetet i Leeds samt vid dess Procter International Research Laboratory, grundat till hyllning av pionjären på det garverikemiska området, professor Hemic Procter, bedrives betydelsefull grundläggande forskning, grupperande sig omkring hudproteinernas fysikaliska kemi. Vid universitetet finnes därjämte en speciell avdelning med försöksgarveri för utbildning av garverikemister. Frankrike. Vid Lyons universitet har en betydelsefull forskningsverksamhet inom garverikemien bedrivits, speciellt med beaktande av fysikaliskt-kemiska problemställningar. Vid institutionen för kemisk teknologi vid nämnda universitet har inrättats en professur i garverikemi samt ett specialinstitut, vilket samarbetar med garvarskolan i Lyon. Italien. Institut för läderkemi finnas såväl i Turin som Neapel, vilka institut dock ej gjort sig gällande på det vetenskapliga området.

51 Ryssland. I Ryssland bedrives vid ett stort centralt institut, Z.W.I.K.P., forskning rörande garvämnen, läder och skotillverkning. Institutet omfattar särskilda försöksfabriker i full skala, såsom: försöksfabrik för garvämnen, försöksmaskinfabrik, försöksgarveri och försöksskofabrik. Till försöksgarveriet äro anslutna: allmänt analytiskt laboratorium, avdelning för mikroskopiska arbeten, röntgenlaboratorium, avdelning för syntetiska garvämnen samt avdelning för fysikalisk och mekanisk provning. Till skofabriken höra hjälpverkstäder samt avdelning för utprovning och värdesättande av läderersättningsmedel, konstläder och andra liknande material. Institutet samarbetar med andra forskningsinstitut beträffande speciella problem, t. ex. med ett veterinärinstitut beträffande frågor av histologisk natur samt angående bekämpande av skadedjur, vidare med ett institut för kautschuk och plastiska massor och med fabriker, vilka tillverka dylika material. I Ryssland finnas även andra läderforskningsinstitut. Amerikas förenta stater. Vid universitetet i Cincinnati inrättades år 1920 ett forskningsinstitut, som bekostas av den amerikanska garveriidkareföreningen i intimt samarbete med universitetet. Förutom den fast anställda personalen arbeta ett stort antal kandidater för högre akademiska examina med forskningsuppgifter. Särskilt ha praktiska problem bearbetats med huvudvikten lagd på hudens histologi och egenskaper samt de förberedande behandlingsmetoderna vid garvning. Betydande praktiska resultat av forskningsarbetet ha uppnåtts. I Washington finnas statliga institut för läder vid Bureau of Chemistry och Bureau of Standards. Den förstnämnda institutionen behandlar huvudsakligen problem rörande hudar och skinn, deras konservering, försörjningen med vegetabiliska garvämnen samt lädrets egenskaper vid användningen. Bureau of Standards arbete har grupperat sig kring frågor om lädrets lagring, inverkan av skadliga ämnen på läder samt lädrets fysikaliska egenskaper. Vid en särskild institution vid Columbiauniversitetet i New York har med ekonomiskt understöd av privata intressen utförts fundamentala arbeten beträffande hudproteinernas fysikaliska kemi samt garvningens kemi. Övriga länder. Utöver de i detta sammanhang särskilt behandlade länderna må nämnas Canada med den statliga, på läderkemiens område arbetande försöksanstalten i Toronto samt vidare Indien, Japan och Australien, vilka länder även ha särskilda institut för läderforskning.

3. Utredningens yttrande. Betydelsen och behovet av utvidgad läderforskning. De till läderindustrien hörande grupperna — garverier, päls- och skinnvarufabriker, skofabriker samt annan hithörande industri — redovisade år 1939 ett sammanlagt salutillverkningsvärde av cirka 230 miljoner kronor, och antalet anställda uppgick därvid till omkring 23 000. Även om denna bransch-

52 grupp sålunda icke i storlek kan jämställas med våra största, är den dock över medelstorleken. Största delen av produktionen inom läderindustriea går till allmänna handeln utan att passera andra industrier. Garveriernas halvfabrikat gå till övriga grupper inom läderindustrien, såsom skofabriker, pälsvarufabriker och handskfabriker, och från dessa till detaljister för försäljning. Endast en förhållandevis ringa del av läderindustriens produkter är avsedd för export, varför denna industri kan betraktas som en utpräglad henmamarknadsindustri. Trots den forskning inom hithörande områden, som under de två senaste decennierna bedrivits inom olika länder, måste det framstå som anmärkningsvärt, att betydelsen av dylik forskning hittills icke beaktats i tillräcklig grad. Såsom framgår av redogörelsen på sidorna 39—45 innefattar läderfabrikationen ett stort antal delvis komplicerade ehuru vetenskapligt mycket ofullständigt utforskade tillverkningsprocesser, varför det inom läderforskningens område finnas många olösta problem av allmänt intresse, framför allt grundläggande organiskt-kemiska frågor. En väsentlig skillnad råder mellan forskningsuppgifterna för garveriindustrien, vars tekniska problem äro av kemisk art, och skoindustrien med problem av mera mekanisk och fysiologisk art. Som ett exempel på att även skoindustriens problem ansetts motivera kontinuerlig forskning må dock nämnas, att skoindustrien i England inrättat ett eget forskningsinstitut. Från vederbörande svenska industrikretsar har till utredningen framhållits behovet av vetenskaplig forskning samt påvisats den brist, som avsaknaden av ett centralt forskningsinstitut för läderindustrien innebär. I en till utredningen överlämnad promemoria har en av garveriindustriens representanter, direktör G. Ehrnberg, Simrishamn, bland annat framhållit, att behovet av ett forsknings- och undersökningsinstitut starkt aktualiserats av de omläggningar, vilka måst företagas på grund av brist på sådan material, som ej kunnat importeras under kriget. Genom en systematiskt bedriven forskningsverksamhet skulle svenska produkter för läderindustrien i hög grad kunna utnyttjas. Exempelvis skulle tjärprodukter kunna utgöra råvaran för tillverkning av syntetiska garvämnen. Likaså skulle avfallslut från pappersmassefabrikerna kunna komma till användning inom läderindustrien, och vissa avfallsprodukter från läderframställningen, såsom falspån och limläder, skulle kunna tillvaratagas bättre. Några aktuella forskningsuppgifter. För att få en föreställning om, vilka områden inom garveritekniken, som behöva bearbetas genom forskning, ha förslag till forskningsuppgifter lämnats av ett antal av de större läderfabrikernas sakkunniga, av Garvämnesaktiebolaget i Landskrona och av professor E. Stiasny i Hälsingborg.

53 Såsom aktuella forskningsuppgifter för ett läderlaboratorium ha bland andra angivits följande. Hudens och hudfibrernas byggnad och strukturella förändring vid kalkning, garvning och infettning. Profylaktiska åtgärder för konservering och bevarande av hudmaterial och i samband därmed erforderliga bakteriologiska undersökningar. I hudsubstansen ingående äggviteämnen, speciellt kollagens reaktionsförhållande ur kemisk och fysikalisk synpunkt vid hudens kalkning, garvning och infettning. Kolloidkemiska undersökningar av olika garvämnen. Undersökningar av sockerarters, andra kolhydraters och övriga icke garvade ämnens roll vid vegetabil garvning. Neutralsalters inflytande på garvningen med speciellt beaktande av de förberedande stadierna vid garvningen (vekning, kalkning, pyrning o. s. v.). Studium av komplexa kromföreningar och deras garvtekniska egenskaper. Framställning av syntetiska garvämnen med tillhjälp av under normala tider tillgängliga utgångsmaterial. Bakteriologiska och biokemiska undersökningar av i garvlösningar ingående sockerarters och andra ämnens omvandling genom jäsning och bakterieverksamhet till för lädertillverkningen nyttiga ämnen, t. ex. organiska syror, pH-värdets roll vid de olika beredningsprocesserna m. m. Olika vattens inverkan på garvningen och övriga processer i garveriet. Avhårningsförfarande genom sur hydrolys. Lämpligaste metod för extraktion av i möjligaste mån högprocentiga garvämnen ur inhemska lågprocentiga råmaterial såsom ekträ och granbark med hjälp eventuellt av oorganiska salter eller organiska lösningsmedel. Försöksodling på olika ställen i landet av garvämnesförande träd och växter t. ex. ädelkastanj, badanrötter m. fl. Utarbetande av en kombinerad järn- och kromgarvningsmetod i syfte att minska kromåtgången. Framställning av garvämnen ur sulfitavfallslut och pyrolysprodukter ur trä och torv av sådan beskaffenhet, att de verkligen bindas av hudsubstansen. Försök att ur nämnda utgångsmaterial få fram garvämnen, vilka i fråga om konstitution och egenskaper likna de naturliga garvämnena. Syntetiska garvämnen ur inhemska råmaterial med användande av furfurol i stället för formalin som kondensationsmaterial. Olika garvämnens förhållande i blandningar; speciellt deras inbördes dispergeringsförhållande. Mest fördelaktiga garvningsmetoder med inhemska garvningsmedel. Undersökning av lädrets egenskaper och dess förbättring i olika avseenden med nya användningsmöjligheter som mål. Utredning om lädertorkningsproblemet. Framställning ur läderavfall eller mindervärdiga delar av garvade läderhudar av konstgjort läder med avsevärt förbättrade egenskaper. Försök med avgarvning av kromläder för utnyttjande av kromfalsspån till limoch gelantinfabrikation. Bättre utnyttjande av hudavfall (limläder). Användningssätt för håravfall från svavelnatronkalkar. Bearbetning av olösliga fällningar i garvlösningar till lösliga garvämnen.

54 Framställning ur inhemska råmaterial (trätjäror m. m.) av en del hjälpmedel för läderindustrien såsom lösningsmedel för cellulosafärger, emulgatorer, konsthartsprodukter, färgpigment. Utnyttjande av det urkokta materialet från ekträ- och granbarksextraktion för framställning av nyttiga biprodukter t. ex. furfurol, socker, fiberplattor m. m. Analys- och provningsarbeten. I anslutning till forskningsundersökningar på de vetenskapliga och tekniska avdelningarna på ett centralt läderlaboratorium måste analyser och provningar utföras av till stor del samma slag som vid driftkontroll i garverier. Sådana analyser och provningar behöva även göras på insända prov, antingen de härröra från garverier, vilka sakna egna laboratorier, eller insänts för att få en jämförelse med vid garverilaboratorier verkställda undersökningar. I det följande har en sammanställning gjorts över viktigare material, vilka behöva undersökas och över de provningar, som vanligen kunna ifrågakomma. Hudar (undersökningar angående vattenhalt, fetthalt och mineralämnen). Garvämnen och garvämneslösningar. Vegetabiliska garvämnen (vatten, garvande ämnen, icke garvande ämnen, pHvärdet, mera sällan sockerarter, upplösnings- och garvningsegenskaper). Vegetabiliska garvämnesextrakter (specifik vikt, garvande ämnen, icke garvande ämnen, syratal, pH-värde). Vegetabiliska garvlagar (specifik vikt, syratal, pH-värde, i vissa fall även garvämnesbestämning och bestämning av halt av olöst substans). Mineralgarvmedel, kromextrakter, kromlösningar samt mer eller mindre använda kromgarvlagar (kromhalt, basicitet, pH-värde, neutralsalter och vid lösningarna specifik vikt). Veklösningar (mineralsalter, specifik vikt, koksalt och svavelnatrium, fritt alkali, fri och bunden ammoniak, lösta äggviteämnen, pH-värde). Kalk- och avhårningslösningar (kaliumhydroxid, natriumsulfid, arsenik, fritt alkali, ammoniak, pH-värde). Avkalknings- och pyrningslösningar (fria syror, pH-värde, neutralsalt, bunden ammoniak, kalciumoxid, avsvällningsförmåga). Picklingslösning (specifik vikt, natriumklorid, natriumsulfat och fria syror, beräknade som klorvätesyra, pH-värde). Fetter (halt förtvålbart och oförtvålbart, förtvålningstal, jodtal, syratal och andra egenskapstal). Oljor (viskositet, köldbeständighet m. fl. bestämningar). Kemikalier för framställning av lösningar och preparat, som användas vid olika moment av lädrets tillverkning (kemisk analys för utrönande av renhetsgrad och koncentration). Färdiga preparat (kontrollanalys av sammansättning eller önskvärda egenskaper). Nya i handeln framkommande preparat (kemisk kontrollanalys av sammansättning och uppgivna egenskaper, provning på användbarhet).

55 Vatten (kemisk analys av hårdhet, järn, mangan, indunstnings- och glödningsrest, permanganatförbrukning m. fl. bestämningar, eventuellt fysikalisk och bakteriologisk provning). Förbehandlade hudar (fritt alkali, sulfider, kalk, natriumkarbonat, natriumklorid). Under garvning varande hudar (kokprov och genomgarvning). Färdigt läder. a. Ovanläder: tjocklek, vattenabsorption och vattenbindning, dorn- och rivningsprov, fett, aska, fri svavelsyra; vid vegetabilt läder: urtvättningsförlust och kvävehalt; vid kromgarvat läder: kromoxid i askan, bundna sulfatgrupper. b. Bottenläder: nötningsprov, bockningsprov, draghållfasthet, volymvikt, tjocklek, vattenabsorption och vattenbindning, halt av fett och aska, fri svavelsyra och kväve, urtvättningsförlust.

Åtgärder för läderforskningens ordnande. Läderindustrien är av en stor betydelse såväl i fråga om samlat tillverkningsvärde som i fråga om produktionens oumbärlighet i vår folkhushållning. Som av den tidigare redogörelsen för fabrikationsprocesserna framgår, bilda dessa ett omfattande och delvis svårbemästrat forskningsområde, där man å ena sidan har de huvudsakligen läderkemiska problemen inom garverinäringen och å andra sidan de till stor del fabrikationstekniska inom skoindustrien. Trots de obestridliga behoven av vidgad läderforskning, anser dock utredningen sig icke för närvarande böra föreslå inrättande av något fristående institut för forskning på detta område. Av flera skäl, bland annat bristen på forskarpersonal, synes m a n för närvarande böra inskränka sig till att inrätta större självständiga forskningsinstitut för de större industrigrupper, beträffande vilka utredningen framlagt förslag, medan forskningen för mindre omfattande produktionsområden åtminstone tills vidare bör tillgodoses med institutioner eller laboratorier inordnade inom redan befintliga forskningsorganisationer, exempelvis inom någon av de tekniska högskolornas eller inom ingenjörs vetenskapsakademiens organisation. Statens stöd åt forskningen kan i sådana fall till art och omfattning smidigt anpassas efter förhållandena och efter prövning av statens tekniska forskningsråd finansieras av anslaget till tekniskt-vetenskaplig forskning. Innan ett slutligt uttalande formuleras om hur och var läderforskningen bör ordnas torde vissa synpunkter böra framföras på förläggningsfrågan och därmed sammanhängande spörsmål. Med hänsyn till råvarutillgången och till samarbetet med industrien torde den centrala forskningen utan större olägenheter kunna förläggas till vilken landsända som helst, eftersom företagen inom läderindustrien, och särskilt inom garverinäringen, vilken visat det största forskningsintresset och torde ha det största forskningsbehovet av de till läderindustrien hörande näringsgrenarna, äro spridda till alla delar av landet.

56 Den av utredningen ofta framhållna betydelsen av samverkan mellan å ena sidan central teknisk forskning, särskilt sådan av grundläggande art, och å den andra sidan högre teknisk undervisning talar dock för att en institution för central läderforskning helst bör förläggas i närheten av endera av tekniska högskolan i Stockholm eller Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Därigenom skulle också underlättas att få till stånd undervisning i garveriteknik, förslagsvis i anknytning till ämnet kemisk teknologi, varigenom kemister och driftledare för garveriindustrien skulle kunna utbildas inom landet. För undervisningen skulle därvid kunna anlitas någon vid den centrala läderforskningen anställd fackman. Därest ifrågavarande forskning skulle ordnas i Göteborg kunde samverkan utom med därvarande tekniska högskola även erhållas med Svenska textilforskningsinstitutet, vilket skulle innebära fördelar med hänsyn till de likheter, som råda mellan läderforskningen och textilforskningen. Dels använda de sig nämligen i stor utsträckning av samma metodik, dels ha de näringsgrenar, som dessa forskningsgrenar betjäna, ett gemensamt gränsområde (konstlädertekniken) . Till förmån för att lägga läderforskningen till Stockholm talar å andra sidan flera skäl. Därigenom skulle nära samarbete med fördel kunna etableras med Svenska träforskningsinstitutet, med vars verksamhet läderforskningen i vissa avseenden hänger samman. Garvämnena äro nämligen produkter av träd och växter och de träbearbetande industriföretagen lämna produkter, som kunna bearbetas till garvämnen, oljor och andra inom garveriindustrien använda ämnen. Sulfitavfallsluten är föremål för undersökningar för utvinning av garvämnen, och ur tjärprodukter från kolning av barr- och björkved kunna oljor och möjligen också garvämnen för läderindustrien erhållas. Som ett exempel på den betydelse som sambandet med träforskningen tillmätts, må erinras om att det första tyska läderforskningsinstitutet började sin verksamhet som en avdelning av Forstakademie i Tarant, innan det utbröts och gjordes till ett självständigt institut. Som andra skäl för förläggning till Stockholm må anföras att samarbete därigenom skulle underlättas dels med veterinärhögskolan beträffande hudens byggnad, behandling och konservering samt beträffande skadedjur, som kunna åstadkomma hål och felaktigheter i hudarna, dels med Institutet för husdjursförädling i Viad angående hudegenskapernas beaktande vid husdjursförädlingen. I Stockholm och Uppsala finns därjämte ett flertal institutioner med vilka en institution för läderforskning skulle kunna samarbeta, exempelvis i frågor av bakteriologisk och biologisk natur, och vid statens provningsanstalt i Stockholm kunna mekaniska och andra materialprovningar i samband med läderforskningen i mån av behov utföras.

57 Även det förhållandet, att trådarna för de berörda industriernas branschorganisationer löpa samman i Stockholm, talar till förmån för a t t lokalisera den centrala forskningen dit. Utredningen har vid bedömning av de olika synpunkterna på förläggningsfrågan funnit a t t övervägande skäl tala för en förläggning till Stockholm, helst i lokal anknytning till tekniska högskolan och statens provningsanstalt. Inom garveriindustrien, där man visat stort intresse för att få till stånd central läderforskning, synes också den allmänna meningen vara att Stockholm är den ur olika synpunkter lämpligaste platsen för sådan forskning. Såsom å sid. 48 i detta betänkande framhållits har man inom garveriindustrien bildat Stiftelsen Garverinäringens forskningsinstitut med ändamål bland annat att finansiera läderforskning. Sådan har ju också igångsatts vid ett provisoriskt laboratorium i Hälsingborg under ledning av professor Stiasny, varvid av denne uttalade önskemål torde ha varit bestämmande för valet av förläggningsort. Därjämte har stiftelsen behandlat frågan om upprättande och finansiering av ett garveriindustriens forskningsinstitut, varvid det framkommit att garveriindustrien torde vara intresserad för att göra ganska stora insatser för inrättande och drift av ett tidsenligt läderforskningslaboratorium. Industriens representanter ha emellertid vid överläggningar med utredningen framfört önskemål om statligt stöd åt en central läderforskning, och många skäl tala för a t t staten bör på ena eller andra sättet lämna sin medverkan. Därigenom skulle förutsättningarna ökas för att forskningen angående grundläggande frågor och angående andra problem av långtidskaraktär bleve tillräckligt tillgodosedd och därigenom skulle möjligheterna ökas att dra nytta av den centrala forskningen jämväl för undervisningen vid tekniska högskolan. Utredningen är dock, som förut sagts, icke beredd att för läderforskningen föreslå något fristående statsunderstött forskningsinstitut i analogi med Svenska träforskningsinstitutet. Däremot har utredningen undersökt andra utvägar för tillgodoseende av det föreliggande forskningsbehovet. Med hänsyn till forskningsarbetets karaktär av till stor del industriell forskning, delvis bedriven som storskaleförsök, och med hänsyn till att industrien själv bör leda verksamheten, torde det icke vara lämpligt a t t inordna densamma i tekniska högskolans organisation. Ej heller synes det motiverat att söka inrymma forskningsverksamheten i fråga inom statens provningsanstalts organisation. Däremot skulle verksamheten bli likartad med den forskning och försöksverksamhet, vilken på vissa andra områden bedrives under ingenjörsvetenskapsakademiens hägn. Utredningen har med anledning härav tillskrivit akademien den 5 maj 1943 och därvid bland annat anfört följande: Utredningen som tills vidare ställt sig tveksam till frågan om inrättande av ett helt fristående laboratorium för läderforskning, får härmed rikta en förfrågan till Ingenjörsvetenskapsakademien huruvida akademien skulle kunna medverka som organisatör eller på annat sätt till ordnandet av läderforskningen.

58 Samtidigt med denna skrivelse överlämnade utredningen till akademien en av professor Evert Norlin utarbetad redogörelse med förslag till forskningslaboratorium. I ett den 8 oktober 1943 dagtecknat svar på utredningens hänvändelse meddelade akademien bland annat följande: Sedan akademien tagit del av den gjorda utredningen och konfererat med representanter för garveriindustrien, får akademien avgiva följande yttrande. På området vid Drottning Kristinas väg intill och ovanför Statens provningsanstalt har akademien planerat uppförande så småningom av ett antal, upp till fem stycken byggnader, avsedda för forskningsändamål. Den första av dessa byggnader »Bränsletekniska försöksstationen» är färdigbyggd och invigdes som bekant den 10 september. Akademien avser nu att låta utarbeta ett förslag med ritningar till ytterligare två av dessa planerade byggnader av samma storleksordning och huvuddimensioner som »Bränsletekniska försöksstationen», och förutsätter att de nya byggnaderna förläggas på området invid försöksstationen. Den närmaste andra byggnaden skulle avses för vissa forskningslaboratorier, som stå i nära samband med bränsleforskningen, däribland ett motorlaboratorium. I den tredje byggnaden skulle garverinäringens forskningslaboratorium inrymmas jämte andra institutioner, varvid ett laboratorium för silikatkemi och ett forskningslaboratorium för färger och fernissor kunde ifrågakomma. Genom garverilaboratoriets förläggande till den planerade tredje laboratoriebyggnaden skulle de fördelar kunna vinnas, vilka i utredningen framhållas som önskvärda, nämligen ett organiserat samarbete med träforskningsinstitutet och andra på området vid Drottning Kristinas väg liggande och planerade forskningsinstitutioner. Närheten till Statens Provningsanstalt och Tekniska Högskolan äro även beaktansvärda fördelar. Från industriens representanter har framförts önskemål om att ett nytt fullständigt forskningsinstitut inrättas utan dröjsmål, så att en mera omfattande allmän garveriforskning kan komma i gång så snart som möjligt. I samband härmed har uttalats förhoppningen, att institutet skulle kunna börja sin verksamhet inom tre år. Det har meddelats att ingenjören K. H. Gustavson, Valdemarsvik, vilken förvärvat internationellt anseende som en framstående forskare och vetenskapsman inom läderkemien, borde kunna påräknas som chef för det nya laboratoriet. Inom garveristiftelsen avser man icke att vid det nya forskningsinstitutet inrätta ett särskilt centrallaboratorium vid sidan av det allmänna laboratoriet för grundläggande forskning. Man ansåg, att vissa arbeten i garveriinstitutet, vilka voro av grundläggande natur, borde utföras med bidrag av statsmedel, under det att andra av mera industriell natur borde bekostas av stiftelsen. Akademien finner de anförda synpunkterna riktiga och är villig att biträda vid organiserandet av ett nytt forskningslaboratorium för garverinäringen. Härvid borde det vara lämpligt att ett avtal träffas mellan staten och stiftelsen, vari utfärdas bestämmelser om att akademien skall vara mellanhand vid tillhandahållande av lokaler och allmän försöksutrustning samt deltaga i forskningsinstitutets administration och ordna samarbetet med andra forskningslaboratorier oeh institutioner. Nämnda avtal bör avfattas enligt liknande principer som tillämpas i avtalen mellan staten och träforskningsinstitutet eller textilforskningsinstitutet.

59 Sedan Utredningen fattat ståndpunkt i frågan, är ingenjörsvetenskapsakademien villig att om så önskas låta uppföra förslagsritningar till byggnaden nr 3 med däri infogat forskningsinstitut för garverinäringen samt förslag till avtal med Stiftelsen garverinäringens forskningsinstitut. Sedermera har ingenjörsvetenskapsakademien i fråga om dispositionen av de olika försöksstationerna föreslagit vissa ändringar. I sin på sid. 38 i det föregående omnämnda framställning till Kungl. Maj:t den 30 november 1944 har akademien härom bland annat anfört, a t t fyra nytillkommande byggnader borde uppföras i stort sett efter mönster av den redan förefintliga byggnaden, dock med de mindre ändringar i användningen av utrymmena, som föranleddes av de erfarenheter, som vunnits under den tid den första försöksstationen varit i verksamhet. M a n skulle därför utan dröjsmål kunna sätta i gång med uppförandet av desamma. Akademien har vidare framhållit, a t t laboratoriet för läderforskning enligt de nya planerna skulle inrymmas i byggnaden nr 2, därvid för ändamålet skulle disponeras 450 m 2 i källarvåningen och bottenvåningen. Förslaget till lokaler för laboratoriet har utarbetats med ledning av professor Norlins utredning. Slutligen hemställde akademien att försöksstationen snarast måtte utbyggas i enlighet med den framlagda planen. Därest det emellertid av skäl, som akademien icke haft anledning taga ställning till, icke vore möjligt att uppföra de föreslagna byggnaderna samtidigt, borde, framhöll akademien, uppförandet av byggnad nr 2 i första hand komma i fråga. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 februari 1945 understödde ordförandena i Svenska garveriidkareföreningen, Läderföreningen och Stiftelsen Garverinäringens forskningsinstitut akademiens förslag. Därvid framhölls bland annat följande. Stiftelsen har förhyrt lokal i Hälsingborg och inrättat ett mindre, provisoriskt laboratorium, vilket förestås av den framstående garverikemisten professor Edm. Stiasny. Vid laboratoriet äro tre medarbetare f. n. anställda. Sedan laboratoriet inrättades, ha undersökningar utförts rörande framställning av syntetiska garvämnen, varjämte utredningar verkställts bland annat rörande antimögelmedel för garverier, normer för saltning och konservering av hudar m. m. Det har härunder visat sig, att utrymme och resurser på laboratoriet äro mycket begränsade. Särskilt är behovet av lokaler och anordningar för utförande av garvningsförsök i halvstor skala synnerligen stort. Detta har gjort, att en del planerade undersökningar måst uppskjutas. Från representanter för garveriindustrien ha även önskemål framförts om att ett nytt, fullständigt forskningsinstitut inrättas utan dröjsmål, så att en mera omfattande allmän läderforskning kan komma igång så snart som möjligt. Enär professor Stiasny är 72 år gammal, utlöper den med honom träffade överenskommelsen är 1948, varefter han tillförsäkrats pension. Ingenjör K. H. Gustavson, Valdemarsvik, vilken förvärvat internationellt anseende som en framstående

60 forskare och vetenskapsman inom läderkemien, kan påräknas som chef för det nya laboratoriet. På grund av det anförda få undertecknade hemställa, att åtgärder vidtagas för att få ett anslag beviljat, så att den av Ingenjörsvetenskapsakademien föreslagna byggnaden 2 kan uppföras inom de närmaste två åren. Såsom på sid. 38 i detta betänkande i samband med redogörelsen angående den silikatkemiska forskningen framhållits, överlämnade Kungl. Maj:t ingenjörsvetenskapsakademiens ovanberörda framställning till investeringsutredningen a t t tagas i beaktande vid fullgörandet av denna utrednings uppdrag, och i investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 har som reservföretag för sysselsättning av friställd arbetskraft medtagits uppförande av den av akademien föreslagna byggnaden nr 2, i vilken bland annat ett laboratorium för läderforskning skulle inrymmas. Den av industrien igångsatta forskningsverksamheten i Hälsingborg och Stockholm är av stort värde för ett blivande läderforskningslaboratorium av större omfattning och mera permanent karaktär genom den forskningserfarenhet och personalutbildning, som den ger. Utredningen får som slutomdöme om erforderliga åtgärder för läderforskningens ordnande tillstyrka att ett laboratorium för sådan verksamhet inrättas under ingenjörsvetenskapsakademiens hägn samt att denna forskningsverksamhet erhåller fortsatt ekonomiskt stöd genom medverkan av statens tekniska forskningsråd eller på annat sätt.

D. Värme-, ventilations- och sanitetsteknisk forskning.

En viktig del av området för byggnadsforskning utgöres av värme-, ventilations- och sanitetstekniken. Hithörande spörsmål sammanhänga även intimt med andra delar av byggnadstekniken, såsom med byggnadsstommens utformning, materialens och konstruktionens isoleringsförmåga m.m. Sedan enligt utredningens förslag statens kommitté för byggnadsforskning inrättats har denna blivit ett organ för stöd åt byggnadsforskningen i dess helhet. Kommittén disponerar icke över egna laboratorier eller egen forskningspersonal, utan den av kommittén stödda forskningen bedrives genom utnyttjande av befintliga forskningsresurser på olika håll. I utredningens betänkande nr I I (stat. off. utr. 1942: 7) lämnades på sid. 10—30 en redogörelse för tillgängliga och planerade forskningsresurser för byggnadsforskning. Efter det att detta betänkande avgavs ha forskningsmöjligheterna ökats genom att då redovisade laboratorieplaner förverkligats. Sålunda har den i betänkandet omnämnda nybyggnaden för avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg uppförts och statens geotekniska institut i Stockholm inrättats, varjämte i anknytning till tekniska högskolan i Stockholm med donerade medel inrättats ett cement- och betongforskningsinstitut. Härigenom ha viktiga delar av byggnadsforskningen blivit tillgodosedda. Vad särskilt gäller värme-, ventilations- och sanitetstekniken ha forskningsresurserna ökats genom tillkomsten dels av ingenjörsvetenskapsakademiens bränsletekniska försöksstation, dels av tekniska högskolans laboratorium för värme-, ventilationsoch sanitetsteknik. Utvecklingsarbetet i vårt land har emellertid varit mindre framträdande i fråga om värme-, ventilations- och sanitetstekniken än inom de flesta andra grenarna av byggnadsforskningen. Man kan säga att ända till de senaste åren knappast någon forskning., alls bedrivits här i landet på berörda område. Många problem återstå därför olösta och konstruktörerna nödgas ofta vid sina kalkyler bygga på premisser, som ej äro på ett tillfredsställande sätt vetenskapligt klarlagda. Inom värme-, ventilations- och sanitetstekniken föreligger därför ett mycket kännbart behov av tekniskt framstegsarbete byggt på vetenskaplig forskning. Svenska värme- och sanitetstekniska föreningen, som är en sammanslutning av tekniker, tillsatte hösten 1942 en forskningsdelegation bestående av 18 per-

62 söner för a t t söka ordna den tekniskt-vetenskapliga forskningen för värme-, ventilations- och sanitetstekniken. Delegationen utarbetade en den 19 mars 1943 dagtecknad promemoria med preliminärt förslag och motivering angående inrättande av en organisation för ifrågavarande forskning och överlämnade denna promemoria med skrivelse den 28 april 1943 till utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande med hemställan att utredningen måtte upptaga forskningen inom värme-, ventilations- och sanitetstekniken till behandling. Till belysning av forskningsfrågans läge vid den tidpunkt, då skrivelsen i fråga ingavs, må följande utdrag ur promemorian här göras: Det är inga överord, om man säger, att den värme-, ventilations- och sanitetstekniska branschen är ett av de områden, där behovet av forskning gör sig starkast gällande. Branschens splittring på en mängd småföretag har gjort, att erforderliga resurser för forskning endast funnits på ett fåtal ställen. Då arbetet inom facket dessutom till stor del är av anläggningsteknisk karaktär, bli problemen ofta av så allmän natur, att industrien icke har något intresse för dem. Till stor del är det också fråga om hygieniska och fysiologisk-tekniska problem, som ligga helt utanför vederbörande industriers arbetsområden. Kåren av konsulterande ingenjörer, vars verksamhet till stor del blir normgivande för utvecklingen, arbetar under så hårda konkurrensförhållanden och med så blygsamma arvoden, att de i regel icke medgiva ens de enklaste experimentella undersökningar. Olägenheterna ha heller icke uteblivit. För någon tid sedan kunde man på ledarspalt i en av våra största dagliga tidningar läsa om hur efterblivet i tekniskt avseende värmefacket är, och att våra uppvärmningsanordningar konstruerades efter samma normer som för hundra år sedan. Det sista påståendet är visserligen en grov överdrift, men uttalandet är icke helt gripet ur luften, och tyvärr torde det vara ganska betecknande för uppfattningen inom vida kretsar. Ett faktum är också, att till och med själva grunderna för uppvärmningstekniken äro mycket bristfälligt kända. Det råder stor osäkerhet rörande vilka krav man måste ställa på klimattillståndet i ett rum. Vi ha icke ens tillgång till instrument, som äro lämpliga för mätning av inomhusklimatet. E t t annat belysande exempel är ventilationsfrågan, som diskuterats fram och tillbaka i flera tiotal år, utan att man gjort några avgörande framsteg. Även när det gäller den för ekonomien kanske viktigaste delen på en värmeanläggning, nämligen pannorna, återstår mycket att önska. För att centralvärme på allvar skall vinna insteg på landsbygden erfordras goda, små vedpannor. De hittillsvarande strävandena att åstadkomma dylika ha icke lett till önskat resultat. Exemplen kunna mångfaldigas. Det skulle dock föra för långt att här gå in på detaljer, och det skall därför endast betonas, att anhopningen av olösta problem är mycket stor. Den ekonomiska betydelsen av att föreliggande problem bli effektivt bearbetade, framgår omedelbart därav att branschens tillverkningsvärde för år 1939 enligt officiella siffror uppgick till 174 miljoner kronor. Härtill kommer att i värmeanläggningarna förbrukas bränsle, motsvarande mer än hälften av landets totala bränslekostnader. Redan i fredstid uppgår kostnaden för byggnadsuppvärmning till cirka 370 miljoner kronor, och under innevarande kristid har siffran blivit ungefär fördubblad. För närvarande skulle alltså redan en minskning av bränsleförbrukningen med en procent innebära en årlig besparing av cirka 7 000 000 kronor. De

63 kostnader man skulle behöva lägga ned på en effektiv forskning rör sig om några få hundradels procent av den årliga bränslekostnaden. Den besparing man skulle kunna göra är naturligtvis svår att uppskatta, men det är troligt, att man mycket väl skulle kunna åstadkomma besparingar, som kunde räknas i hela procent, och det ligger inom möjligheternas gräns, att man skulle kunna få räkna med tiotals procent. Det torde vara svårt att uppleta en bättre penningplacering. Forskningens berättigande ligger emellertid icke endast däri att den skulle ge möjlighet till stora besparingar i fråga om anläggningar och bränslekostnader. Uppvärmnings-, ventilations- och sanitetsteknikens betydelse för hygienen och folkhälsan är så stor, att de vinster, som äro att inhösta på detta område — fastän svårare att uppskatta — torde vara av samma storleksordning. Man behöver bara erinra om att de reumatiska sjukdomarna, som uppenbarligen till stor del ha sina orsaker i klimatiska och bostadshygieniska förhållanden, förorsaka vårt land kostnader, som snarare torde ligga över än under 100 miljoner kronor per år. En av de närmaste årtiondenas största uppgifter torde bli att förbättra våra bostadsförhållanden. Bostadsstandarden, framför allt ute på landsbygden, ligger betänkligt efter i utvecklingen. Det är ännu så länge endast en mindre del av landets bostadsbestånd, som är försett med vad vi kalla moderna bekvämligheter. Dessutom förefaller det sannolikt att vi ganska snart torde bli nödsakade att modifiera våra begrepp om hur bostaden i tekniskt avseende bör vara utrustad. Den hemarbetets kris, som vi för närvarande genomlever, såväl i fråga om stad som landsbygd, har uppenbarligen sin orsak däri att hemarbete icke kan betalas tillräckligt högt i jämförelse med annat arbete. Man kan också uttrycka saken så, att hemarbetets omkostnader äro för höga. Hjälpen häremot är tydligen rationalisering. En dylik rationalisering måste, förutom på organisatoriska och byggnadstekniska förändringar, till stor del även bygga på den tekniska utrustning, som framställes av här ifrågavarande bransch. Det gäller här ett arbete, som utföres på omkring 2 miljoner arbetsplatser till en kostnad, som även lågt räknat bör uppgå till flera miljarder. Bara en sådan detalj som diskningen, vilken ligger ovanligt väl till för tekniska hjälpmedel, torde kosta svenska folket omkring 1 miljard kronor per år. Huruvida en genomgripande rationalisering skall bli möjlig, kommer till stor del att bero på om den värme-, ventilations- och sanitetstekniska industrien blir kapabel att lösa de uppgifter, som komma att läggas på densamma. En av förutsättningarna för att så skall bli fallet torde vara, att denna industri tager till vara de ökade möjligheter som en välordnad systematisk forskning erbjuder. Behovet av forskning är alltså klart dokumenterat, och det ligger onekligen närmast till hands, att de firmor och enskilda, som arbeta inom branschen taga initiativ till, organisera och åtminstone delvis bekosta denna forskning. Detta kan den köpande men i tekniska ting obevandrade allmänheten fordra som motprestation för att den gynnar branschen med sina beställningar. Vore det fråga om en enskild kund, som kunde komma med mera preciserade fordringar i detta avseende, skulle anspråk av den blygsamma art det här är fråga om säkerligen icke negligeras. De kostnader det här är fråga om äro av en sådan storleksordning, att de icke kunna verka på något sätt betungande. Vid god anslutning från branschens sida torde det komma att röra sig om en årlig kostnad av några hundradels procent av årsomsättningen. För branschens utövare medför en intensifierad forskning emellertid icke enbart åligganden. Med det tekniska framåtskridandet följer, att nya marknader kunna erövras och den ökade omsättning, som blir en följd härav, torde med säkerhet komma att kompensera de kostnader och besvär forskningen medför. Man kan

64 lätt övertyga sig om att det behövs en mycket obetydlig ökning av omsättningen för att så skall ske. Liksom sund reklam är oundgänglig för modern affärsverksamhet, torde det även komma att visa sig — och det har för övrigt på många andra områden redan visat sig — att en systematiskt driven forskning är ett livsvillkor för en industri som önskar följa med sin tid. Forskningen bör dessutom redan i sig själv bli en god reklam både för facket i sin helhet och för de enskilda firmorna genom den ökade vederhäftighet och det ökade förtroende som den medför. Den forsknings- och utvecklingsverksamhet, som hittills bedrivits inom det värme-, ventilations- och sanitetstekniska facket har huvudsakligen gällt tillfälliga arbeten rörande utexperimenterandet av apparater, vilka blivit föremål för fabrikation, och andra dylika problem, som kunnat finna omedelbar ekonomisk t il— lämpning. Denna tillämpningsforskning har huvudsakligen bedrivits av industrien. Det är säkerligen icke blott önskvärt, utan om man skall kunna påräkna en sund Utveckling, även nödvändigt att denna av industrien bedrivna forskningsverksamhet intensifieras och att man anställer för ändamålet skolade krafter, som till sitt förfogande få de resurser och den arbetsro som dylikt arbete kräver. Utöver dylik av industrien själv bedriven forskning kräves emellertid, att fackets fysiologiska, hygieniska och allmänna tekniska problem bli föremål för bearbetning. Denna på allmänna problem inriktade grundforskning är den del som mest försummats hittills. Att så blivit fallet beror, som redan tidigare framhållits, på att industrien helt naturligt saknat intresse för dessa allmänna problem, och att några med statliga medel bekostade institutioner, som kunnat bearbeta hithörande problem icke funnits. Sålunda saknas fortfarande en professur i ämnet, trots att branschens tillverkningsvärde är mångdubbelt större än många andra genom professur representerade fackområden. Bristen på inhemsk grundläggande forskning har gjort att praktiskt taget all konstruktionsverksamhet och även allt nydaningsarbete av annan art måst baseras på det kunskapsstoff, som kunnat erhållas från utlandet. Visserligen ha vi hittills kunnat hjälpa oss fram på detta sätt och få naturligtvis till stor del göra det även i fortsättningen, men behovet av en inhemsk forskningsverksamhet till komplettering av vad vi kunna få utifrån har blivit alltmera markerad under de sista åren. Möjligheterna att få taga del av vad som göres utomlands ha blivit mer och mer beskurna. Ju längre utvecklingen fortskrider, desto mera skärpas också kraven på att vi måste taga särskild hänsyn till våra speciella förhållanden och justera de utländska erfarenheterna i överensstämmelse härmed. För närvarande äro vi emellertid så blottade på forskningsresurser, att vi här i landet icke ens ha möjligheter att kontrollera, om de utländska forskningsresultaten äro tillämpliga på våra förhållanden. Om man besinnar, att vårt klimat, våra rasbiologiska, sociala och ekonomiska förhållanden, våra tillgångar av bränsle och byggnadsmaterial etc. äro helt olika mot vad som förekommer i de länder, som f. n. dominera forskningen på detta område, så förstår man, att vi i längden icke kunna slaviskt följa de riktlinjer, som uppdragas i utlandet utan att begå misstag, som kunna vara allvarliga i både ekonomiskt och hygieniskt avseende. För att tekniken på detta område skall utvecklas i rätt riktning, är det nödvändigt, att grundforskningen intensifieras och lägges på en så pass bred bas, att vi få möjligheter icke endast att sovra och tillgodogöra oss de utländska forskningsresultaten utan även på ett positivt sätt angripa våra egna speciella problem. Under senaste tiden har från statsmakternas sida vissa åtgärder vidtagits för understödjande av forskningen inom ifrågavarande tekniska område. Sålunda har uppförandet av en bränsleteknisk försöksstation påbörjats. Denna station, som står

65 under ingenjörsvetenskapsakademiens ledning, är dock huvudsakligen avsedd för bränsleforskning, som ligger utanför det uppvärmningstekniska området. Emellertid torde vissa om än begränsade möjligheter finnas att få disponera utrymme inom denna försöksstation för personer eller organisationer, som där önska bedriva forskning. Något arbetande organ, som skall ägna sig åt bränsleforskning berörande uppvärmningstekniken saknas dock liksom även medel för dylik forskning. Vidare är vid tekniska högskolan ett laboratorium med 400 m 2 golvyta under uppförande. Detta laboratorium är delvis avsett för undervisningen i värme-, ventilations- och sanitetsteknik, men kommer samtidigt att medgiva goda möjligheter även för forskningsarbeten. För utrustningen torde ett anslag på 55 000 kronor kunna påräknas. Medel för forskning saknas dock helt. Även vid statens hantverksinstitut finnas vissa laboratorielokaler, avsedda för samma fack. Dessa lokaler torde till stor del komma att tagas i anspråk för undervisning, men även här komma vissa möjligheter för forskningsarbeten att finnas. Slutligen har staten tillsatt en kommitté för byggnadsteknisk forskning. Svenska värme- och sanitetstekniska föreningen erhöll på egen begäran tillstånd att yttra sig över det av forskningssakkunniga avgivna förslaget till den byggnadstekniska forskningens ordnande. I sitt yttrande framhöll föreningen önskvärdheten av att även värme-, ventilations- och sanitetstekniken bleve representerad i den planerade forskningskommittén. Detta yttrande ha emellertid av Kungl. Maj:t lämnats utan beaktande. Då facket alltså icke är representerat i kommittén, torde man icke kunna vänta, att denna skall taga några mera djupgående initiativ till forskning inom ifrågavarande område. Kommitténs uppgift torde också komma att i stort sett begränsas till att fördela medel till redan befintliga forskningsorgan och då något sådant organ, som representerar värme-, ventilations- och sanitetstekniken icke existerar, kan man knappast vänta, att tillsättandet av denna kommitté skall resultera i någon nämnvärd intensifiering av forskningen inom ifrågavarande område. För närvarande är alltså läget det, att vissa om än begränsade laboratorieresurser stå till förfogande, och det torde även finnas möjligheter att inom rimliga gränser få statsmedel för forskning rörande värme-, ventilations- och sanitetstekniska problem. Något arbetande organ, som kan åtaga sig själva forskningsarbetet, finnes dock icke. Den närmaste uppgiften skulle därför vara att tillskapa ett dylikt arbetsdugligt forskningsorgan eller forskningsinstitut. Vad kostnaderna beträffar torde uppgiften kunna begränsas till anställandet av forskare och medhjälpare åt dessa samt sänkandet av de löpande kostnaderna för materiel, instrument etc. Särskilda lokaler torde endast komma att erfordras i mindre utsträckning och då närmast i form av kontorslokaler samt eventuellt förrådslokaler. Laboratorielokaler torde, åtminstone i den utsträckning, som erfordras under de första åren, kunna få disponeras inom ovan nämnda laboratorier vid tekniska högskolan, bränsletekniska försöksstationen och hantverksinstitutet. I den mån erforderliga utrymmen icke kunna erhållas vid dessa institutioner torde de få förhyras. Om forskningsorganet skall kunna ge resultat, som står i rimliga proportioner till kostnaderna, får det icke tagas till i alltför liten skala. Om instrument, material och erfarenheter m. m. skola kunna utnyttjas på ett effektivt sätt, är det vidare nödvändigt, att arbetet lägges på lång sikt. Även med hänsyn till forskarna är detta nödvändigt. Dels är det icke överhuvudtaget möjligt att få kvalificerade krafter, om icke stadigvarande arbete och någorlunda säkra avlöningsförhållanden kunna erbjudas, dels kräver forskningsverksamheten liksom allt annat kvalificerat arbete en långvarig utbildning. 5

66 Enligt till promemorian hörande förslag skulle årskostnadsstaten för det planerade institutet sluta på 150 000 kronor, och man tänkte sig att hälften härav skulle bestridas av staten och hälften av en forskningsstiftelse bildad av firmor inom branschen. Institutet skulle anställa egen personal, men lokalfrågan skulle lösas genom utnyttjande av på olika håll befintliga resurser. Under de första åren skulle en del av årskostnaderna gå till inköp av instrument och annan utrustning och utgifterna för forskningsarbeten i motsvarande mån minskas. Utom nämnda organisations- och kostnadsförslag hade till promemorian fogats en förteckning över ett betydande antal viktiga forskningsuppgifter av olika slag. Med anledning av det utdrag av promemorian, som återgivits i det föregående, må här göras den erinringen, att det förhållandet, att den gren av byggnadsforskningen, det här är fråga om, icke är speciellt representerad i statens kommitté för byggnadsforskning, ingalunda avsetts innebära att denna forskningsgren icke skulle stödjas. Utvecklingen under den tid kommittén för byggnadsforskning varit i verksamhet har också visat, att den värme-, ventilations- och sanitetstekniska forskningen i ej ringa utsträckning blivit föremål för kommitténs uppmärksamhet och ekonomiska stöd. För att erhålla klarhet beträffande inställningen till dessa spörsmål hos statens kommitté för byggnadsforskning riktade utredningen i skrivelse den 17 maj 1943 följande förfrågan till kommittén. Från arbetsutskottet för Svenska värme- och sanitetstekniska föreningens forskningsdelegerade har utredningen erhållit bifogade förslag till åtgärder för ordnande av värme-, ventilations- och sanitetsteknisk forskning. Då detta forskningsområde har anknytningar till verksamhetsområdet för statens kommitté för byggnadsforskning får utredningen anhålla om yttrande huruvida kommittén skulle ha intresse av att uppta samarbete med Svenska värme- och sanitetstekniska föreningen för ordnande av ifrågavarande forskning. På denna förfrågan svarade kommittén för byggnadsforskning i skrivelse den 29 september 1943 att kommittén vid sammanträde den 13 september 1943 dryftat denna fråga samt därvid funnit det vara önskvärt att vid senare tidpunkt, då planerna för ordnandet av ifrågavarande forskning hunnit taga fastare form, genom lämplig representant upptaga samarbete i denna angelägenhet med intresserade parter. För vidare behandling av de i delegationens förutberörda promemoria framlagda förslagen ordnades den 8 oktober 1943 överläggningar mellan å ena sidan delegationen och å den andra utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. Därvid erinrades från utredningens sida, att det ifrågavarande forskningsområdet var så heterogent, att det skulle stöta på svårigheter att ordna ett särskilt forskningsinstitut för detsamma. Det framhölls också, att statens medverkan till denna forskning skulle kunna

lämnas genom medverkan av statens tekniska forskningsråd och statens kommitté för byggnadsforskning samt att vissa laboratorieresurser för sådan forskning redan funnos, bland annat vid tekniska högskolan och bränsletekniska försöksstationen. Utredningen föreslog därför delegationen att undersöka möjligheterna att med hjälp av de laboratorier och organisationer, som redan stodo till buds, organisera forskning rörande de mest angelägna problemen inom värme-, ventilations- och sanitetstekniken. De vid en sådan forskning i mera begränsad skala vunna erfarenheterna finge sedan bli vägledande för hur utvecklingen skulle föras vidare. Särskilt framhölls från representanter för utredningen, att man kunde tänka sig en lösning av denna forskningsfråga genom en utbyggnad av statens kommitté för byggnadsforskning med en specialkommitté för värme-, ventilations- och sanitetsteknik. Sedan ovan berörda överläggningar mellan utredningen och delegationen ägde rum har delegationen ytterligare undersökt de framkomliga vägarna att få till stånd önskad forskning. I en den 8 maj 1945 upprättad promemoria har tekn. dr John Rydberg lämnat uppgifter om delegationens vidare arbete och därvid bland annat framhållit, att det ansetts önskvärt att tillvarataga det intresse och den beredvillighet att ekonomiskt stödja forskningen, som visats av företagarna inom branschen. Fördenskull utarbetade delegationen ett nytt, den 10 oktober 1944 dagtecknat förslag till ordnande av den värme-, ventilations- och sanitetstekniska forskningen. Detta förslag skulle kunna genomföras oberoende av vilka åtgärder, som från statens sida komme att företagas i frågan. Förslaget var en förenkling av det till utredningen tidigare inlämnade och avsåg i huvuddrag att Svenska värme- och sanitetstekniska föreningen skulle grunda en stiftelse, vars uppgift skulle vara att genom initiativ och ekonomiska bidrag understödja och befordra forskningsverksamheten. Medel för verksamheten skulle utverkas av näringsutövarna inom branschen. Begynnelsekapitalet skulle uppgå till 125 000 kronor och i den mån detta förbrukades skulle ytterligare medel anskaffas genom branschens organisationer. Stiftelsens angelägenheter skulle handhas av en forskningsnämnd om tio ledamöter. Nämndens huvudsakliga arbetsuppgifter skulle bli att följa den tekniska utvecklingen och då så ansågs lämpligt taga initiativ till forskningsarbeten, att efter ansökan lämna ekonomiska bidrag till utförandet av forskningsarbeten och att söka kontakt och samarbete med övriga inom arbetsområdet verkande statliga eller privata forskningsorgan. Vid årsmöte i oktober 1944 beslöt Svenska värme- och sanitetstekniska föreningen att bilda ifrågavarande stiftelse. Stadgar för stiftelsen antogos och en forskningsnämnd utsågs. Avsikten var att efter stiftelsens bildande genom olika intresseorganisationer inom branschen införskaffa erforderliga medel för verksamhetens bedrivande. Då det i vissa fall för medlens beviljande erford-

rades beslut vid vederbörande organisationers årsmöten har det dragit ut på tiden innan medel i planerad utsträckning kunnat ställas till disposition. I början av maj månad i år hade emellertid garantier erhållits för praktiskt taget hela det beräknade begynnelsekapitalet, 125 000 kronor. Forskningsnämnden har påbörjat vissa förberedande arbeten, men några av stiftelsens medel bekostade undersökningsarbeten ha ännu då detta skrives icke utförts. Dock har, som förut nämnts, viss forskning igångsatts med stöd av statens kommitté för byggnadsforskning och utredningen har anledning antaga att denna kommitté även i fortsättningen skall lämna sitt stöd åt forskningen inom värme-, ventilations- och sanitetstekniken. Av den lämnade redogörelsen framgår att den här avhandlade forskningsfrågan är på väg att komma till en för närvarande godtagbar lösning. Förutom igångsättandet av den ovan angivna, planerade forskningsverksamheten synes det nu mest angelägna vara att åstadkomma en professur inom ifrågavarande forsknings- och undervisningsområde. Utredningen ansluter sig härvid till det av 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen framlagda förslaget till inrättande vid tekniska högskolan i Stockholm av en professur i ämnet uppvärmnings- och ventilationsteknik.

E. Fordonsteknisk forskning.

Behandlingen av ämnet fordonsteknisk forskning begränsas i detta sammanhang till att avse fordon på land, eftersom forskningen beträffande fordon på vatten och i luften får anses relativt väl ordnad i vårt land. De av människor eller dragdjur drivna fordonen på land — skottkärror, vagnar, slädar etc. — äro tekniskt sett enkla konstruktioner, vilkas utveckling väsentligen betingats av under tidernas lopp gjorda erfarenhetsrön i kombination med praktisk experimentverksamhet men utan anlitande av mera djupgående vetenskapligt studium. Det må dock framhållas, att särskilt rationaliseringssträvandena inom jordbruket lett till, att under de två senaste årtiondena de inom jordbruket nyttjade lastvagnarna gjorts till föremål för systematiska studier av forskningsnatur, vilka lett fram till avsevärt förbättrade konstruktioner. I och med införandet av maskindrivna fordon framträdde emellertid mera komplicerade problem, vilka krävde ett fördjupat tekniskt-vetenskapligt studium. Forskning inom detta område har med stor framgång bedrivits på olika håll ute i världen, medan däremot de svenska insatserna i framstegsarbetet varit av jämförelsevis begränsad omfattning utom beträffande järnvägselektrifiering, där Sverige i vissa avseenden varit ett föregångsland. Det synes dock vara av stor vikt att den fordonstekniska forskningen drives vidare med all kraft även inom vårt land, där den maskindrivna trafiken på grund av de stora avstånden redan kommit och för framtiden kan beräknas komma att än mer spela en stor roll för utvecklingen. De maskindrivna fordonen kunna indelas i spårbundna (järnvägarnas och spårvägarnas rullande materiel) och icke spårbundna. Det tekniska utvecklingsarbetet beträffande rullande materiel för järnvägar och spårvägar har pågått alltifrån de första järnvägarnas tillkomst i början av 1800-talet och nått erkännansvärt långt. Utvecklingen på detta område synes framför allt ha drivits fram av de stora special verkstäderna och de stora järnvägsförvaltningarna och har i särskilt hög grad varit internationell samt förmedlad genom internationella sammanslutningar och kongresser. Några krav på att inom landet organisera forskning på området har ej heller framkommit. Självfallet äro dock många och betydelsefulla forskningsproblem gemensamma för alla slag av maskindrivna fordon och skulle fordonsteknisk forskning beträffande icke spårbundna fordon komma till stånd, har man säkerligen anledning att räkna med att resultaten av detta framstegsarbete i tillämpliga

delar skulle kunna komma även utvecklingen av den spårbundna materielen till godo. De maskindrivna, icke spårbundna fordonen äro till övervägande delen motorfordon. För att belysa utvecklingen i vårt land, må anföras följande uppgifter rörande antalet registrerade fordon av detta slag. Ur 1931 års väg- och brosakkunnigas betänkande (stat. off. utr. 193é: 27) kunna följande siffror anföras. Ungefärligt antal fordon

År

1916 . . 1926 . . 1932 . .

Bilar

Motorcyklar

Summa

400 80 000 150 000

250 25 000 55 000

650 105 000 205 000

Vad angår utvecklingen efter år 1932 må återges följande siffror angående antalet i automobilregistret upptagna motorfordon. Vid slutet av år

Personbilar

Bussar

Lastbilar

Summa

1935. . 1938. . 1939. . 1940. . 1941. . 1942. . 1943. . 1944. .

109 096 156 573 180 717 34 646 31854 36 749 36194 39137

3 914 4 894 5109 3 604 3 523 3 826 3 870 3 896

42116 57 734 63 028 43 084 38 998 38 523 38 050 38 206

155 126 219 201 248 854 81334 74 375 79 098 78114 81239

Antal bilar

Antal tyngre motorcyklar

Antal motorfordon sammanlagt

45 950 43 551 48 711 22 884 6 640 6 401 7 219 10 691

201 076 262 752 297 565 104 218 81015 85 499 85 333 91930

Beträffande åren 1935—1942 äro siffrorna hämtade ur statistisk årsbok 1944 och beträffande åren 1943 och 1944 ur av statistiska centralbyrån utgiven särskild statistik. I ett betänkande, som av Kungl. automobilklubben överlämnats till utredningen, uppskattas motorfordonsbeståndets nyanskaffningsvärde vid det andra världskrigets utbrott till 1.5 miljarder kronor, vilket motsvarar en förnyelsekostnad av 250—300 miljoner kronor per år. Om också kriget medfört en betydande vågdal i utvecklingskurvan, kan man säkerligen räkna med att kurvan snart åter kommer att gå i starkt stigande riktning. Uppenbart är i varje fall att motorfordonsanskaffning och förnyelse för framtiden kommer att utgöra en högst avsevärd utgiftspost för det svenska folkhushållet och det kommer därför att framstå som betydelsefullt för landet att söka hålla sig i främsta ledet i fråga om det tekniska framstegsarbetet.

71 Med hänsyn till den stora förslitning som landets bilbestånd utsatts för under krigsåren har man till och med att räkna med att behovet av nyanskaffning blir särskilt stort de närmaste efterkrigsåren. Under världskriget har vidare tillkommit det förhållandet, att motoriseringen av armén fortgått i alltmera vidgad omfattning, en omständighet som jämväl talar för att de årliga kostnaderna för nyanskaffning komma att ligga åtskilligt högre än tidigare. Nyanskaffningskostnaderna per år kunna väntas bli av sådan storleksordning, att det borde finnas goda livsmöjligheter för en svensk industri att upparbeta och behålla en stor hemmamarknad. Då industri av ifrågavarande slag bör ligga väl till för vårt land synas också förutsättningar kunna finnas för den svenska industrien att slå sig fram på världsmarknaden och utvecklas till en av våra stora exportindustrier. Huvudtillverkningen, som tillhör verkstadsindustriens område, synes vara väl lämpad både för svenska ingenjörer och arbetare, och redan den svenska marknadens storlek bör ju kunna ge utrymme för anläggningar i storindustriell skala. Även ur materialsynpunkt synes denna produktion ligga väl till för oss, eftersom alla viktigare råvaror utom gummi finnas inom landet. Härtill kommer det stora intresse för utveckling av en motorfordonsindustri med stor kapacitet och hög teknisk standard, som försvaret uppenbarligen måste ha. Den svenska motorfordonsindustrien är för närvarande i huvudsak representerad av två företag, aktiebolaget Scania-Vabis och aktiebolaget Volvo. Dessa företag planera för efterkrigstiden en avsevärd ökning av produktionen, så att deras sammanlagda tillverkningsprogram skulle komma upp till i runt tal 20 000 motorfordon per år. Före kriget såldes årligen på den svenska marknaden 40 000 å 50 000 bilar, varför även med den planerade utvidgade produktionen endast en del av det normala svenska årsbehovet skulle kunna fyllas. Behovstäckningen genom inhemsk produktion torde vidare minskas eftersom den svenska motorfordonsindustrien, som redan före kriget till viss del var inriktad på export, även räknar med denna möjlighet för framtiden. Beträffande undervisning och forskning med direkt inriktning på fordonsteknik må framhållas, att för närvarande inga särskilda institutioner härför finnas inrättade vid våra tekniska högskolor. Insikten om att detta förhållande är otillfredsställande har emellertid vaknat och i det betänkande, som hösten 1943 avgavs av 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen, föreslogs att från och med läroåret 1945/46 vid tekniska högskolan i Stockholm skulle inrättas en speciallärarbefattning i ämnet fordonsteknik samt att i samband därmed i en ny byggnad skulle anordnas ett laboratorium för fordonsteknisk forskning. När detta genomförts blir en om än blygsam början gjord och undervisningen och den grundläggande forskningen på området får en målsman. Den vidare utvecklingen synes böra bli beroende av de erfarenheter, som vinnas, och det intresse, som visas av industrien.

72 Vad beträffar de forskningsmöjligheter, som finnas vid de svenska industrierna i branschen, må nämnas att laboratorier finnas vid såväl aktiebolaget Volvo som aktiebolaget Scania-Vabis. I fråga om forskningen inom motorfordonstekniken bör observeras, att motorfordonet är ett sammansatt objekt och att forskningen beträffande fordonets olika delar — å ena sidan själva vagnen, bestående av chassiet med dess mekaniska delar (bromsar, styrinrättning, axlar, hjul m. m.) och karosseriet samt å andra sidan motorn — är av rätt skiftande natur. Utom forskning beträffande de olika delar och material, som bilda ett motorfordon, finnes emellertid ett betydande forskningsfält angående motorfordonet som helhet. Sistnämnda slag av forskning torde böra inriktas på studium av alla de faktorer, som man måste känna för att kunna konstruera motorn och övriga delar. Studiet bör avse fordonets egenskaper under olika förhållanden, i värme och kyla, vid vägbanor av olika slag och med växlande kurvighet, vid olika hastigheter m. m. Vidare bör studeras såväl inverkan av olika sätt att fördela lasten som andra på själva konstruktionsschemat influerande faktorer. En viktig fråga för hela motorfordonets egenskaper är materialforskningen. Motorerna kräva specialstudier i flera avseenden, särskilt i fråga om deras förhållande till olika bränslen, olika slag av smörjmedel m. m. och även andra rörliga delar av fordonen behöva göras till föremål för forskning. Det anförda torde belysa, att forskningsbehovet på ifrågavarande område är mångskiftande, men därav torde också framgå, att erforderlig forskning till stor del bör kunna utföras vid redan befintliga speciallaboratorier av olika slag. Frågan om ordnande av motorfordonsforskning har varit föremål för bearbetning av en kommitté, tillkommen på initiativ av Kungliga automobilklubben och benämnd laboratoriekommittén, bestående av representanter för tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, ingenjörsvetenskapsakademien, arméförvaltningens tygdepartement, Svenska teknologföreningen, Automobilindustrikommittén och Kungl. automobilklubben. Sistnämnda organisation har med en egen skrivelse översänt laboratoriekommitténs utlåtande jämte därtill hörande handlingar till utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande med anhållan att utredningen måtte till behandling upptaga frågan om ett rationellt ordnande av forskningsarbetet på motorfordonsområdet. Laboratoriekommitténs utlåtande, som innehåller ett preliminärt förslag till en statlig fordonsteknisk forskningsanstalt, refereras i korthet i det följande. Till en början betonas motorfordonens betydelse för samhället och försvaret. Biltransportväsendet är normalt större arbetsgivare än järnvägarna och före kriget sysselsattes uppskattningsvis 175 000 personer inom biltransportväsendet. Inköps-

73 värdet för inregistrerade bilar utgjorde, som förut sagts, vid tiden för krigsutbrottet i runt tal 1.5 miljarder kronor, motsvarande årlig förnyelse till ett belopp av 250— 300 miljoner kronor. I betänkandet framhålles ytterligare att Sverige med sina rika tillgångar på utsökta råmaterial borde kunna vara självförsörjande vad såväl bilar som bränslen beträffar. En icke obetydlig export av motorfordon skulle även kunna tänkas. De bilproducerande länderna ha rationaliserat sin bilindustri och nedlagt stora belopp på främjandet av den biltekniska forskningen inom fordons-, motor- och bränsleområdena. Vår egen industri har hittills i viss mån dragit nytta av utlandets forskning. Tyvärr hålles dock det värdefullaste av utlandets forskning hemligt, varför vi ha kämpat med svårigheter i försöken att hålla oss i nivå med utlandet. Vi ha ej heller i större utsträckning kunnat komma med nya rön. Ur nationalekonomisk synpunkt och med tanke på utvidgad konkurrenskraftig industri på området bör, framhåller laboratoriekommittén, en fordonsteknisk forskningsanstalt inrättas. Anstalten skulle syssla med en mångfald problem inom fordons- och motorområdet med tillhörande bränslen, smörjoljor och gummiringar m. m. Uppmärksamhet skulle också ägnas åt gengasverk. Det framhålles, att när ingenjörsvetenskapsakademiens bränsletekniska försöksstation kommer igång skola vid denna anställas försök med olika bränslen, varför det kunde anses behövligt att en fordonsteknisk anstalt anordnas vid sidan av nämnda försöksstation för att samarbeta med denna vid den praktiska utformningen av motorer för olika flytande bränslen ävensom vid utprovningen av dessa bränslen och av inom landet framställda smörjoljor. Vidare är försvarsväsendet i samband med anskaffandet av motormaterial i stort behov av undersökningar och kontrollprovningar. De klimatiska förhållandena i Sverige föranleda helt andra krav på motorfordonen än i länder med mildare klimat. På grund härav skulle behövas en klimatanläggning för köldprovning av motorer. Forskningsanstalten skulle också få betydelse ur undervisningssynpunkt genom att upplåta sina resurser för lärarnas forskningsarbeten och teknologernas examensarbeten. Även industrien och privata forskare skulle kunna nyttja laboratoriet. Det framhålles, att arbetet vid forskningsanstalten skall sikta till att vara av grundläggande vetenskaplig natur. Sammanfattningsvis definieras forskningsanstaltens uppgift sålunda: a) att utföra forskningsarbete på det fordons- och motortekniska området i avsikt att föra utvecklingen framåt, b) att lämna tillfälle till specialstudier på detta område, c) att verkställa undersökningar över olika slag av konstruktioner, motorbränslen, smörjoljor, gummi m. m. samt d) att med tanke på fredliga förhållanden söka utveckla och omplantera de under kriget vunna erfarenheterna. Anstalten föreslås omfatta tre huvudavdelningar, nämligen: Fordons- och motortekniska avdelningen, för uppgifter rörande fordons, motorers och tillbehörs egenskaper under drift samt frågor rörande olika bränslens användbarhet. Köldundersökningsavdelningen för uppgifter rörande fordons, motorers och bränslens egenskaper under vinterförhållanden. Bränsle- och oljekemiska avdelningen för uppgifter rörande bränslens och smörjoljors fysikaliska och kemiska egenskaper m. m.

74 Inom anstalten skulle därjämte finnas en kontors- och en verkstadsavdelning. Ledningen av anstalten skulle utövas av en styrelse bestående av åtta av Kungl. Maj:t för en tid av högst tre år utsedda ledamöter samt chefen för anstalten. Ledamöterna skulle utses efter förslag av respektive tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, ingenjörsvetenskapsakademien, Överbefälhavaren, kommerskollegium, Kungl. automobilklubben, Svenska teknologföreningen och Sveriges industriförbund. Engångskostnaderna beräknas till 1 800 000 kronor, varav byggnadskostnader 800 000 kronor och utrustning 1 000 000 kronor. Driftskostnaderna beräknas till 210 000 kronor per år, varav avlöningar 100 000 kronor och omkostnader 110 000 kronor. I omkostnaderna ha därvid icke inräknats underhåll av tomt, byggnader, maskiner, instrument och verktyg. Inkomsterna i form av ersättningar för utförda arbeten uppskattas till 30 000 kronor per år. Kommittén påpekar vidare, att behov föreligga av bilpi-ovningsanstalter på flera håll i landet. Tre dylika provningsanstalter funnes redan i Stockholm och en i Göteborg. Därutöver ifrågasätter kommittén inrättande av dylika anstalter vid Chalmers tekniska högskola och vid de tekniska gymnasierna. Inom kommittén har emellertid tydligen framkommit vissa betänkligheter i fråga om möjligheten eller riktigheten av att för närvarande uppbygga ett så stort forskningsinstitut för motorfordonsforskning, särskilt som detta i vissa delar skulle innebära dubblering av forskningsutrustning, som redan finnes på andra håll. Genom a t t på vissa betydelsefulla områden ordna samarbete med andra forskningsorgan skulle man — anföres sålunda i en särskild bilaga — kunna skära ned programmet och organisera det hela som en enda avdelning med uppgiften koncentrerad på studium av motorfordonet i dess helhet. Kungl. automobilklubben har överlämnat kommitténs förslag till utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande och därvid framfört egna, i viss mån kritiska reflexioner. Automobilklubben skriver sålunda bland annat. Till de uppslag, som i samband därmed framförts, har Kungl. automobilklubben icke i frågans nuvarande läge kunnat fatta någon ståndpunkt. Mot den av kommittén framförda tanken på ett rent statligt forskningsorgan, avsett att omfatta alla inom detta forskningsområde ifrågakommande arbetsuppgifter, har dock redan nu inom Kungl. automobilklubbens styrelse framförts starka betänkligheter. Det är också Kungl. automobilklubbens uppfattning att frågans lösning hellre borde sökas efter sådana linjer, att man dels uppnådde en koordination av det arbete, som bedrives eller är avsett att upptagas av andra forskningsanstalter, jämte en rationell arbetsfördelning dem emellan under central ledning, dels — och framför allt — vunne en både ekonomisk och organisatorisk samverkan med den på området arbetande industrien och andra företagarintressen. Kungl. automobilklubben vill i detta sammanhang understryka, att man på detta forskningsområde borde kunna påräkna ett starkt intresse för den tekniska utvecklingens befrämjande icke blott hos de på tillverkning av motorer, fordon och hithörande förbrukningsartiklar inriktade industriföretagen utan även hos den yrkesmässiga motorfordonstrafiken

75 och dennas företagaresammanslutningar. I sistnämnda avseende har man att räkna med såväl enskilda företagarintressen av stor ekonomisk omfattning som vissa statliga trafikverk. Det borde — vill det synas — icke vara uteslutet att genom en kombination av nu angivna intressen erhålla ett tillräckligt ekonomiskt underlag för forskningens organiserande i friare former än som äro utmärkande för den rent statliga administrationen. Utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande har utom i samband med ovan refererade förslag även i annat sammanhang haft att ta ställning till frågan om utvidgning av laboratorieresurserna på det fordonstekniska området. Sålunda har utredningen i mars 1941 avgivit utlåtande rörande en av lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm gjord framställning om inrättande av ett laboratorium för motorfordonsprovning vid tekniska högskolan i Stockholm. I denna fråga hänvisas till utredningens betänkande nr I (stat. off. utr. 1941: 6). I statsverkspropositionen till 1942 års riksdag har Kungl. Maj:t funnit sig ej kunna tillstyrka förslaget om inrättande av laboratoriet i fråga. För a t t få en bättre orientering rörande de åtgärder för forskning på ifrågavarande område, som skulle behöva vidtagas, gjorde utredningens ledamöter ett studiebesök vid aktiebolaget Scania-Vabis verkstäder i Södertälje den 4 oktober 1943. Därvid demonstrerades tillverkningarna och höllos överläggningar med företagsledningen. Vid dessa och andra överläggningar med industrirepresentanter framkom, att det i själva verket torde vara så, a t t fordonsteknikens problem av vetenskaplig grundforskningskaraktär i huvudsak avse materialproblem eller problem av annan fysikalisk karaktär och sålunda äro gemensamma med motsvarande frågor vid andra maskintekniska industrier. D e t torde finnas goda möjligheter för motorfordonsindustrien att få sådan grundforskning utförd vid redan befintliga forskningsanstalter och laboratorier. Sålunda har statens väginstitut vissa möjligheter att studera motorfordonens vägegenskaper och för utforskande av lämpliga motorbränslen står numera ingenjörs vetenskapsakademiens bränsletekniska försöksstation till buds. M a t e rialfrågor komma bland annat att kunna studeras vid det under uppförande varande Metallografiska institutet. D e båda tekniska högskolornas institutioner och laboratorier för förbränningsmotorteknik synas i första hand böra vara hemvist för den grundforskning i fråga om motorteknik, som erfordras inom området. Om den av 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen föreslagna institutionen för fordonsteknik vid tekniska högskolan i Stockholm inrättas och om laboratorium med en golvyta av 200 m 2 anknytes till densamma såsom nämnda sakkunniga föreslagit, böra där vidare kunna studeras grundläggande problem för fordonet såsom helhet. Den särskilt tillsatta kommittén för fortsatt beredning av byggnadsfrågor vid tek-

76 niska högskolan har vid sin behandling av byggnadsfrågorna upptagit ett dylikt laboratorium. Det torde böra i detta sammanhang framhållas att vid Chalmers tekniska högskola liksom vid tekniska högskolan i Stockholm finnes en institution i förbränningsmotorteknik med professur, men att där ej föreslagits någon lärarbefattning i fordonsteknik. Den forskning i övrigt, som skulle komma att äga rum vid det ifrågasatta forskningsinstitutet, skulle antagligen i övervägande grad bli industriell målforskning och borde sålunda enligt de principer, som tillämpats vid av utredningen tidigare framlagda förslag, ordnas av industrien själv. Enär motorfordonsindustrien i huvudsak är koncentrerad till två större, med varandra konkurrerande företag, synes det helt naturligt, om vart och ett av dessa företag vill driva sin målforskning efter egna linjer. Det synes också knappast vara anledning att söka öva något inflytande på dessa företag för a t t få till stånd gemensam målforskning, detta så mycket mindre som båda företagen ledas med målmedvetenhet och framåtanda i tekniskt avseende. Det är dessutom att märka, att de kunniga motorfordonsteknikerna finnas huvudsakligen samlade inom dessa båda företag, varför det åtminstone för närvarande säkerligen skulle möta stora svårigheter att förse ett forskningsinstitut av föreslagen storlek med kvalificerad personal. Ledningen vid aktiebolaget Scania-Vabis gav vid utredningens förenämnda besök vid företaget uttryck åt sin mening på följande sätt. Därest tekniska högskolan i Stockholm erhåller de institutioner för motor- och fordonsteknik, som föreslagits, bör den grundläggande forskningen bedrivas där, medan däremot tillämpningsforskningen kan bedrivas på andra befintliga forskningsinstitut eller hos de större fabrikanterna. På så sätt skulle tills vidare ett särskilt forskningsinstitut kunna anstå, tills större erfarenheter vunnits och kvalificerad personal kan tänkas ha utbildats för att kunna ta hand om eventuellt större arbetsuppgifter. Vi vilja alltså på det livligaste understödja upprättandet av de föreslagna institutionerna vid tekniska högskolan. Utredningen har vidare den 15 mars 1945 haft överläggningar med representanter för Sveriges automobilindustriförening, aktiebolaget Volvo, aktiebolaget Scania-Vabis, Kungl. automobilklubben, Svenska teknologföreningen, ingenjörsvetenskapsakademien, arméförvaltningens tygavdelning och tekniska högskolan i Stockholm. Därvid delgåvos representanterna de i det föregående återgivna uppgifterna och synpunkterna beträffande den fordonstekniska forskningen. Vid överläggningarna betonades från militärt håll, att de nya typerna av militära fordon ha aktualiserat många problem och att från olika håll många idéer förts fram, vilka skulle erfordra en vetenskaplig prövning. Som lämpligt forum för sådan prövning föreslogs en forskningskommitté. Automobilindustriens representanter underströko, att det ställde sig svårt a t t laboratorie-

77 mässigt angripa användningsproblemen och att det icke i nuvarande läge vore påkallat att inrätta något centralt forskningsinstitut. Däremot framhöllo industrirepresentanterna betydelsen av att undervisningen i fordonstekniska ämnen ordnades på ett tillfredsställande sätt och förklarade sig intet ha att erinra mot inrättandet av en samarbetskommitté för fordonsteknisk forskning. Frågan om en forskningskommitté har också behandlats av den i det föregående omnämnda, på Kungl. automobilklubbens initiativ tillsatta utredningskommittén, vilken framhållit att, om en centraliserad forskningsanstalt icke komme till stånd, ett samarbetsorgan eller en forskningskommitté borde bildas med uppgift att på ett rationellt sätt utnyttja landets laboratorietillgångar och att arbeta för en lämplig fördelning av olikartade forskningsuppgifter. Forskningskommittén skulle sammansättas av tekniskt sakkunniga och i den skulle företrädare för olika intressen kunna mötas för diskussion och sammanställning av gemensamma forskningsprogram. I kommittén skulle sitta representanter för det konstruktiva arbetet beträffande fordonen och motorerna, vidare för den bränsletekniska forskningen, försvaret, motortrafiken och vägtekniken. Forskningsuppgifterna skulle fördelas på befintliga organ för forskning och följas genom subkommittéer eller delegationer. Efter ovan refererade överläggningar och med beaktande av vad som framförts skriftligen av Kungl. automobilklubben och dess förut berörda forskningskommitté har utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande ansett sig kunna sammanfatta behovet av åtgärder för främjande av fordonsteknisk forskning sålunda. 1. Den tekniska undervisningen och den i samband därmed stående forskningen bör ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som avgivits av 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen. 2. En samarbetskommitté synes böra inrättas för gemensam forskning och utbyte av erfarenheter. Initiativet till en dylik kommitté torde vid lämplig tidpunkt kunna tagas av ingenjörsvetenskapsakademien i samråd med automobilindustrien, Kungl. automobilklubben och vederbörande militära myndigheter.

F. Forskning inom elektroniken (elektrofysiken).

Av den redogörelse för den tekniskt-vetenskapliga forskningen i Sverige, som lämnats i utredningens betänkande nr I (stat. off. utr. 1942: 6), framgår att forskningen på det elektriska området är förhållandevis väl tillgodosedd. Grundläggande forskning bedrives sålunda i första hand vid ett antal statliga och statsunderstödda institutioner, såsom vid vetenskapsakademiens forskningsinstitut för experimentell fysik och institutet för högspänningsforskning vid Uppsala universitet ävensom vid ett flertal undervisningsinstitutioner vid universiteten och högskolorna. Genom ökad medelstilldelning kan forskningsverksamheten intensifieras vid befintliga institutioner. Planer föreligga vidare att öka forskningsresurserna genom byggande av ett nytt laboratorium för elektroteknik vid tekniska högskolan i Stockholm. För den industriella målforskningen är det likaledes jämförelsevis väl sörjt. Sålunda ha de stora företagen inom elektroindustrien — särskilt Allmänna svenska elektriska aktiebolaget (Asea) och Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson — ävensom telegrafverket och de stora företagen för produktion och distribution av elektrisk kraft — i första hand statens vattenfallsverk — visat stort intresse för forskning angående industriella tillämpningsfrågor och sedan lång tid bedrivit ett framgångsrikt tekniskt utvecklingsarbete. Med hänsyn till dessa omständigheter utgick utredningen till en början från att ifrågavarande forskningsområde både i vad det gällde grundforskning och målforskning kunde anses bli tillfredsställande ordnat genom att öka medelstillgången med utnyttjande av anslaget till tekniskt-vetenskaplig forskning och genom att utbygga tekniska högskolan i Stockholm enligt ett förslag, som då behandlades av 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen. I början av år 1944 överlämnade emellertid rektor vid tekniska högskolan i Stockholm till utredningen en av professorn H. Alfvén uppgjord promemoria med förslag till inrättande vid högskolan av ett laboratorium för elektronik (elektrof ysik). Några anläggningskostnader eller kostnader för utrustning voro icke upptagna i förslaget, enär det antogs, att dessa kostnader skulle kunna inrymmas i de anslag, som krävdes för den elektrotekniska avdelningens nybyggnad och dess utrustning. De årliga driftkostnaderna för ett laboratorium för elektrofysik beräknades

79 uppgå till 229 000 kronor, varav 149 000 kronor till löner och 80 000 kronor till material och expenser. I lönekostnaderna ingick ej lön åt föreståndaren för laboratoriet, utan förslagsställaren tänkte sig synbarligen, a t t ämnesprofessorn i teoretisk elektroteknik med mätteknik jämväl skulle vara vetenskaplig chef för laboratoriet. Som motiv för laboratoriets upprättande anförde professor Alfvén i huvudsak följande. I det moderna livet spelar elektriciteten en mycket stor roll. Vi ha i våra bostäder elektriskt ljus, elektriska telefoner, radioapparater, dammsugare, kokplattor etc. Tågen gå numera övervägande med elektrisk kraft och framför allt, en stor del av vår industri drives elektriskt. Om man sammanräknar våra elektriska industriers och kraftverkens årsprodution, når man en summa av omkring en miljard kronor per år. Det innebär ingen sidvördnad för teknikernas utomordentliga insatser vid elektrifieringen av vårt liv om man konstaterar att allt detta dock ursprungligen kommit från fri grundläggande forskning — ofta under mycket blygsamma ekonomiska förhållanden — inom elektricitetslärans del av fysiken. Sålunda är det tack vare Faraday's, Maxwell's och många andra forskares insatser som läran om elektromagnetism under 1800-talet nådde den fulländning, som var förutsättningen för bland annat elektromaskinlärans utveckling. Det är tack vare det studium av gasurladdningar, som Richardson och många andra bedrevo vid sekelskiftet, som den moderna teletekniken blivit möjlig. Tanken att upprätta ett laboratorium för elektrofysik (elektronik) har uppkommit till följd av att forskningen inom detta I många hänseenden synnerligen betydelsefulla område är mycket försummad här i landet. Vid universiteten (inbegripet Stockholms Högskola) tillhör elektricitetsläran ämnet fysik. Detta ämne har emellertid vid universiteten mer och mer kommit att identifieras med en av sina underavdelningar, spektroskopien. Detta beror till stor del på den serie mycket framstående spektroskopister, som vårt land kunnat uppvisa. Specialiseringen på spektroskopi har tidigare lämnat plats även för andra grenar av fysiken. På sista tiden har den emellertid drivits så långt, att forskning inom andra områden än spektroskopi endast undantagsvis utförts. Sålunda handla cirka 80 procent av doktorsavhandlingarna i fysik under det senaste decenniet om spetroskopi. Samtliga tre professurer i fysik ha sedan länge alltid besatts med utpräglade spektroskopister. Under dessa omständigheter är det uppenbart, att universitetens fysikinstitutioner icke kunna fylla det förefintliga behovet av högre undervisning och forskningsverksamhet inom elektricitetsläran. Det enda universitetslaboratorium, som är inriktat på forskning inom elektricitetsläran, är högspänningsinstitutet i Uppsala, som dock är specialiserat på atmosfäriska urladdningar. Icke heller där förekommer högre undervisning, och inga licentiater eller doktorer ha hittills utbildats. Ehuru denna institution arbetar inom en viktig gren av elektricitetsläran, är det uppenbart, att den icke kan tillfredsställa landets behov av forskning och undervisning inom hela elektricitetsläran. Vid de tekniska högskolorna bedrives forskning inom elektricitetsläran men i tämligen liten omfattning. Bristen på högre studier och forskning inom elektricitetsläran har utan tvivel varit och är fortfarande vårt land till stor skada. Visserligen har våra elektriska industrier gjort synnerligen stora framsteg, stödda på egen forskning inom sina spe-

80 cialiteter. Men de nya grenar inom elektrotekniken, som under de senaste decennierna kommit upp utomlands, ha ej utvecklats här. Från fysikalisk synpunkt kan man kanske karakterisera den viktigaste nya utvecklingslinjen såsom ett omsättande av atom- och eletronfysikens rön till elektroteknik. På detta område äro vi sorgligt efterblivna. När radion gjorde sitt segertåg och därmed en ny industri uppstod, var det svåraste problemet elektronrörstillverkningen. I de länder, där fysiken — särskilt elektricitetsläran — var väl utvecklad, funnos de tekniskt-vetenskapliga förutsättningarna för en rörindustri. Så var däremot icke fallet i vårt land, där det under de senaste decennierna har rått och fortfarande råder en mycket stor brist på fackmän inom detta område. Häri kan man se om icke den avgörande så åtminstone en starkt bidragande orsak till att vi först under de senaste åren fått en rörfabrikation, dock endast av vissa standardtyper. Sändarrör tillverkas fortfarande ej här i landet, vilket har haft beklagliga följder även för rundradion. Radiofabrikerna inom landet klaga på, att de ofta komma i efterhand med nyheterna, beroende på att de få del av de nya rörkonstruktionerna så mycket senare än sina utländska konkurrenter, vilka ha direkt samarbete med den tekniskt-vetenskapliga forskning, som ombesörjer den vidare utvecklingen på elektronrörsområdet. Sveriges import av radiorör under förkrigsåren belöpte sig till 4 a 5 miljoner kronor per år. Lika viktigt eller ännu viktigare är, att den nya utvecklingen inom ultrakortvågstekniken endast delvis kunnat följas i vårt land av brist på elektronrör av de konstruktioner, som användas utomlands. Från militär synpunkt är utvecklingen av ekoradion och angränsande områden av stor betydelse. I ett föredrag vid Teknologföreningens årsmöte 1944 yttrade en representant för marinen, kommendörkapten C. G. Landström, följande: »Jag kan icke låta bli att i detta sammanhang beröra en ur krigsberedskapssynpunkt mycket allvarlig fråga — bristen på en fullständigt utbyggd svensk elektronrörsindustri. Denna brist utgör enligt min mening en av de allvarligaste luckorna i nutida svensk försvarsberedskap. Om vi i framtiden överhuvudtaget skola kunna tänka oss att på ett kvalitativt jämbördigt sätt gå in i ett krig framstår det, men den oerhörda betydelse som måste tillmätas teletekniken i modern krigföring, som ett oeftergivligt villkor, att en allomfattande elektronrörsindustri snarast skapas i landet.» Även för civilt bruk kommer med största sannolikhet ekoradion att inom kort bli av utomordentlig betydelse, icke minst för flygtrafiken. Det är ju uppenbart, att den efterlysta svenska elektronrörsindustrien icke kan skapas enbart genom att forskning inom elektricitetsläran uppmuntras, men det är också uppenbart, att den icke kan följa med och — som den helst borde — vara i täten av den internationella utvecklingen utan kontakt med och stöd av rent vetenskaplig forskning. Många andra områden inom elektroniken äro stadda i en snabb utveckling. Framstegen inom televisionen äro i hög grad beroende på elektronikens utveckling för framställande av de olika bildsändare- och bildmottagarerören. Vad som ovan sagts om elektronikens betydelse för svagströmstekniken gäller sannolikt i lika hög grad för starkströmstekniken. Enligt uttalanden från framstående representanter för den svenska starkströmstekniken är dess framtid intimt förknippad med utvecklingen av strömriktarna. Om de nuvarande jonventilerna (kvicksilverströmriktarna) kunna utvecklas till driftsäkra apparater för högre spänningar och större effekter, skulle synnerligen stora framsteg inom kraftöverföringstekniken göras. För att möjliggöra detta fordras emellertid en på bred bas lagd grundforskning inom området.

81 Slutligen bör nämnas, att elektroniken har och sannolikt i än högre grad kommer att få medicinsk betydelse. Inom landet finnes sedan någon tid en fabrikation av röntgenrör. Den internationella utvecklingen går på detta område mot allt högre rörspänningar för åstadkommande av allt hårdare strålning. Med hjälp av en ny apparat, betatronen eller induktionsacceleratorn, är det numera möjligt att framställa en strålning, som är fullkomligt ekvivalent med radiums medicinskt verksamma strålning. Man har även lyckats uppnå mycket högre energier än dem, som svara mot radiumstrålningens, vilket kan medföra en helt ny utveckling av radioterapien. E t t stort behov av ett laboratorium för elektrofysik synes alltså föreligga. Ett sådant skulle kunna drivas för en årskostnad, som vore betydligt mindre än 1 procent av elektroindustriens ovannämnda årsomsättning. Såsom en återbäring till den typ av forskning, från vilken elektroindustrien ytterst stammar, är denna mycket blygsam. Man kan emellertid också räkna med upprättandet av ett laboratorium i elektrofysik som en kapitalplacering, ty man kan med stor sannolikhet förutse, att resultaten av en grundläggande forskning snart i en eller annan form skulle komma elektroindustrien och vårt näringsliv till nytta. E t t laboratorium för elektrofysik har även en annan betydelse, nämligen för utbildning av tekniskt-vetenskapliga forskare. Då det som är ren vetenskap idag blir teknisk vetenskap i morgon och ren teknik i övermorgon, är en rent vetenskaplig utbildning av stor betydelse, åtminstone för vissa grupper av blivande teknisktvetenskapliga forskare. Den högre undervisningen inom elektricitetsläran liksom inom de flesta delar av fysiken har visserligen tidigare varit förlagd till universiteten, men till följd av ovannämnda förhållanden torde den — om den nu skall återuppväckas — lämpligen förläggas till Tekniska högskolan. För detta talar också det faktum, att Tekniska högskolan genom upprättandet av fackavdelningen för teknisk fysik fått en linje, som tager sikte på en grundlig vetenskaplig skolning. Vidare har införandet av den tekniska licentiatexamen möjliggjort en högre utbildning vid högskolan. För tekniska licentiater och doktorer inom elektrotekniska fackavdelningen torde tillgången till ett laboratorium i elektrofysik vara av mycket stor betydelse. För a t t få ett klarläggande av behovet av forskning inom ifrågavarande område och en säkrare grundval för a t t bedöma hur det väckta spörsmålet bäst borde lösas, ordnade utredningen den 20 maj 1944 en konferens med representanter för tekniska högskolan och målsmän för de industriella intressena hos vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen och de stora företagen inom elektroindustrien. Med ledning av vad som förekom vid denna konferens och vid andra överväganden sammanfattade utredningen i skrivelse till tekniska högskolan i Stockholm sin uppfattning angående ordnandet av forskning inom elektroniken på följande sätt. Det synes kunna vitsordas, att fri grundforskning på elektronikens område är mycket betydelsefull för utvecklingen av den tillämpade elektrotekniken både inom stark- och svagströmsområdet. Av skäl, som professor Alfvén anfört, har grundforskning inom elektronikens område ej bedrivits vid universiteten och det finnes ingen sannolikhet för att sådan forskning inom de närmaste åren kommer att upptagas där. 6

82 På grund dels härav, dels den nära samhörigheten mellan denna forskning och forskningen inom elektriska tillämpningsområden, hörande till tekniska högskolan, synes det riktigt att grundforskningen i elektronik vid tekniska högskolan livligt uppmuntras. Om det är riktigt att i samband med uppförande av den nya institutionsbyggnaden för den elektriska avdelningen, om vars nödvändighet full enighet råder, upprätta ett laboratorium för forskning i elektronik av fullt den omfattning, som professor Alfvén föreslår, synes utredningen däremot tvivelaktigt. Enligt utredningens mening lär det icke vara möjligt att förena det vetenskapliga chefsskapet för ett så stort laboratorium med en undervisningsprofessur av den beskaffenhet, professor Alfvén innehar och för tekniska högskolan lär — åtminstone för närvarande — denna undervisningsprofessur vara viktigare än den vittomfattande forskning i elektronik, som förslaget innebär. Skulle det föreslagna laboratoriet för forskning i elektronik upprättas, torde det böra ske efter en linje, som pekar på inrättande av ett särskilt, fristående institut ungefär lika med dem, som inom vissa tekniska tillämpningsområden växa fram i anslutning till tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola. I viss mån kan undervisning utan olägenhet meddelas av vederbörande högskola i samverkan med ett fristående institut, men detta torde icke gärna låta sig göra beträffande ett ämne av så stor omfattning som teoretisk elektroteknik med mätteknik. Utredningen är för sin del icke beredd att tillstyrka inrättande av ett dylikt fristående institut för elektronik, men vill med hänsyn till betydelsen av att forskning på det ifrågavarande området får behörig plats vid tekniska högskolan understödja tanken att bereda professor Alfvén möjlighet att bedriva all den forskning i elektronik, som han med bibehållande av sin nuvarande undervisningsprofessur kan medhinna. I den planerade nya institutionsbyggnaden, som från början bör tagas till med visst reservutrymme, bör åtminstone för en god tid framåt kunna erhållas tillräckliga lokaler. För finansiering av forskningsverksamheten torde man kunna nöja sig med att som första steg utverka ett anslag till Alfvén av 80—100 000 kronor per år. Av detta belopp borde det vara möjligt att utverka en del som bidrag av de stora industrier, som ha särskilt intresse av ifrågavarande forskning. Lämpligen bör man söka erhålla garanti för bidragen under visst antal år. Det återstående beloppet borde kunna erhållas dels genom statens tekniska forskningsråd, dels i form av ett särskilt anslag till ändamålet. Sedan man samlat erfarenheter av ett i sådan skala bedrivet forskningsarbete har man goda utgångspunkter för att bedöma nästa steg för denna forskningsfrågas definitiva lösning. Utredningen föreslog därjämte tekniska högskolan att vidta åtgärder för att i huvudsak enligt den ovan återgivna tankegången ordna forskning i elektronik vid tekniska högskolan. I sina petita för budgetåret 1945/46 underströk högskolan betydelsen av ifrågavarande forskningsområde och hemställde dels om inrättande av en professur i elektronik, dels om anvisande av ett anslag av 50 000 kronor för elektronikforskning. Professuren i elektronik skulle huvudsakligen bli en forskningsprofessur och den därmed förbundna undervisningsskyldigheten skulle begränsas till 4 tim-

mar föreläsningar per vecka under en termin och 2 timmar föreläsningar och seminarieövningar per vecka under en termin. I samband med professurens inrättande skulle professuren i teoretisk elektroteknik med mätteknik begränsas till att omfatta endast teoretisk elektroteknik. Efter förslag i proposition nr 326 till årets riksdag har riksdagen beslutat inrättande av ovanberörda nya professur, varjämte reservationsanslaget till Gemensamma ändamål vid de tekniska högskolorna: Bidrag till främjande av teknisk forskning höjts från 150 000 kronor till 190 000 kronor, varvid anslagshöjningen, 40 000 kronor, skulle utgå till elektronikforskning. Enligt vad professor Alfvén i en den 16 april 1945 dagtecknad promemoria meddelat hade däremot förfrågningar hos elektroindustrien om bidrag till forskning inom elektroniken icke dittills gett några resultat. Med de av statsmakterna beslutade åtgärderna synes det nu aktuella behovet av statligt stöd åt forskning och undervisning inom elektroniken kunna anses bli jämförelsevis väl tillgodosett.

G. Forskning angående instrument- och mätteknik samt laboratoriemetodik.

Det må slutligen omnämnas, att utredningen haft under övervägande ett förslag av sin ledamot professor Edy Veländer om organisation av central forskning och upplysningsverksamhet beträffande instrument- och mätteknik samt laboratoriemetodik. Av andra ledamöter av utredningen har emellertid hävdats, att sådana undersökningar effektivast utföras i samband med den forskning, vid vilken de olika hjälpmedlen och metoderna skola användas. Med hänsyn till att det sålunda rått delade meningar om principerna för ordnande av ifrågavarande forskningsfält, har utredningen funnit att frågan bör ytterligare utredas genom lämpligt organ, förslagsvis ingenjörsvetenskapsakademien, innan definitiva förslag framläggas. Till frågans närmare belysning har professor Veländer ingivit en promemoria, vilken återges som bilaga till detta betänkande.

Bilaga.

PM om behovet av ett centralt organ för forskning och upplysningsverksamhet beträffande vetenskapliga och tekniska mätinstrument och mätmetoder. Av professor Edy

Veländer.

Mätteknikens betydelse. Allt naturvetenskapligt och tekniskt framåtskridande är ytterst baserat på möjligheten att systematiskt och kvantitativt behärska studerade och tillämpade fenomen. Den matematiska analysen ger därvid de sammanfattande ekvationerna medan de siffervärden, som måste insättas i de generella formlerna för att dessa skola beskriva det individuella fallet, erhållas genom mätningar. Det är i själva verket dessa förhållanden som karakterisera de s. k. exakta vetenskaperna. Inom den grundläggande forskningen är det mätningarnas noggrannhet som begränsar den noggrannhet, varmed ett naturfenomen kan beskrivas. Inom tekniken är det möjligheten att genom exakta mätningar följa tillverkningsprocesser och drift som bli utslagsgivande för den precision, varmed ett känt fenomen kan reproduceras och tillämpas för nyttiga ändamål. I båda fallen beror mätresultatets pålitlighet dels på de använda mätinstrumentens egenskaper, dels också på den precision, varmed man kan definiera de förhållanden under vilka mätningen sker, d. v. s. på själva mätmetodiken. En tredje faktor att räkna med är observatörens skicklighet och de psykologiska påverkningar han kan vara utsatt för. Dessa kunna i viss mån utjämnas genom statistiska metoder, baserade på sannolikhetskalkyl. Man kan därför med fog påstå, att mättekniken är det mellanled mellan hypotes och realitet, varpå vetenskapens praktiska tillämpningar bero, och att den skicklighet varmed mätmetoderna behandlas blir utslagsgivande både för vetenskapsmannens upptäckter och för industriprodukternas och transportmedlens precision. Man kan instämma med sir John Appleton — sekreterare i det engelska forskningsdepartementet — som nyligen yttrade att mättekniken är nyckeln till industriell produktion.

86 Inom grundforskningen. Inom grundforskningen ligger ej sällan huvudvikten på själva mätmetoden. Nya, sinnrika instrument och metoder krävas för att få grepp på de ofullständigt kända fenomen, som studeras. Har metoden väl efter årslångt arbete blivit fullkomnad och erforderliga nya instrument byggts kan det vara lätt nog att genom praktisk tillämpning få fram de sökta resultaten med önskad precision. Mätmetodiken är därför i och för sig ofta en väsentlig del av forskningsarbetet och flera svenska forskare ha vunnit internationell berömmelse just för sina insatser på det mättekniska området. Sådan mätteknisk forskning som avser pionjärarbete vid utarbetandet av nya metoder och instrument för den grundläggande forskningen är tydligen oupplösligt förenad med denna grundläggande forskning. Inom tillämpningarna. Då det gäller de vetenskapliga resultatens tillämpning inom tekniken ligger saken annorlunda till. Här är den vetenskapliga grundvalen redan känd, huvudsaken är det praktiska resultatet. Mättekniken är i regel blott en tillämpning av kända hjälpmedel för att kontrollera och dirigera processerna. För att snabbt nå fram till resultat är det fördenskull oftast bättre ju mindre tid forskaren spiller på instrument och metodik. Därför uppstår inom den tekniska forskningen ständigt på nytt behovet att rådfråga särskilda specialister för att få snabb och effektiv behandling av de undan för undan uppdykande mättekniska problemen. Även inom den grundläggande forskningen förekomma för övrigt mängder av rutinmässiga mätningar och även den mest framstående forskare finner det därför vara god ekonomi att beträffande metoder och instrument för dylika arbeten anlita rådgivare hellre än att själv ägna tid däråt. En vanlig metod är då att vända sig till någon stor instrumentfirma, som är villig att ställa expertis till förfogande. Då den hittills ganska outvecklade svenska instrumentindustrien endast i undantagsfall varit en sådan uppgift vuxen, har svensk forskning blivit ganska starkt beroende av utlandet, särskilt av tyska instrumentfirmor. Denna praxis har i sin tur utgjort ett hinder för en spirande inhemsk mätteknisk industri att göra sig gällande och få växtkraft. En synpunkt som icke får försummas i detta sammanhang är att utländska världsfirmor genom dylika konsultationer få ingående kännedom om svenska tekniska nyheter och planerade anläggningar. Man föredrar därför ibland att själv söka lösningen till de mättekniska problemen och tillkallar någon svensk vetenskapsman som rådgivare. Här möter emellertid en annan svårighet. En mätmetod är endast i undantagsfall en renodlad produkt av en viss vetenskapsgren och ofta står

valet mellan metoder som hämta sina grundelement ur helt olika kunskapsfält. Man riskerar då att redan vid anlitandet av rådgivare a priori begränsa sig till en viss lösning, som kanske ej visar sig vara likvärdig med metoder som utomlands arbetas fram på basis av ett vidare urval. Man kan även riskera att den anlitade experten, hur skicklig specialist han än må vara på sitt eget område, presterar ett mindre gott arbete när han under utredningens gång tvingas ut på andra fält, som han ej fullt behärskar. På få områden gäller så starkt som inom mättekniken att ett fullgott resultat endast kan vinnas genom samarbete mellan specialister från olika fält. Centralt samarbete behövs. Det är därför högeligen önskligt att inom vårt land skapa förutsättningar för ett organiserat centralt samarbete för utrednings- och upplysningsverksamhet i mättekniska frågor. Detta centralorgan bör vara så utformat att var och en som brottas med ett mätproblem med fullt förtroende skall kunna vända sig dit och lägga fram sina förutsättningar. Det bör vara så välutrustat att den kunskapssökande kan känna sig förvissad om att genom detta organ få tillgång till den bästa expertis som står att få i landet, och därigenom också få kännedom om allt väsentligt, som gjorts av utländska firmor i form av kommersiella lösningar av motsvarande mätproblem eller som publicerats av mättekniska laboratorier i andra länder. Dessa önskemål torde bäst tillgodoses genom inrättandet av ett centralt mättekniskt institut i vars uppbyggnad ingår som en väsentlig del en rådgivande krets, sammansatt av mättekniska specialister från olika fält inom vetenskap och teknik. En viktig uppgift för centralorganet bör vara inrättandet av ett hela landet omfattande nät av kunskapsförmedling beträffande nya mätmetoder och instrument. Behovet av samarbete inom den tekniska mättekniken må belysas med ett par exempel. Antag att en ny kemisk process kräver kontinuerlig övervakning av koncentrationen hos en lösning. Detta kan kanske ske genom att bestämma den elektriska ledningsförmågan med likström eller växelström. Man kanske får noggrannare resultat genom att observera lösningens genomskinlighet vid någon viss våglängd, som kan ligga antingen i det synliga ljusets område eller inom de infraröda eller ultravioletta delarna av spektrum. Metoden måste då kombineras med en konstant monokromatisk ljuskälla och en elektro-optisk cell för uppmätning av det genomströmmande ljusets styrka. Andra kombinationer kunna tänkas på basis av brytningsindex eller polarisationsplanets vridning. Kanske det är lämpligare att blanda någon i lösningen ingående komposant med ett radioaktivt ämne och sedan observera intensiteten hos den strålning, som uppstår kring vätskeblandningen. I andra fall kanske det är lämpligare att med en automatisk

pump taga ut prov ur ledningen med vissa tidsmellanrum, blanda dessa med särskilt avpassade kemikalier och göra mätningar sedan därvid vissa kemiska reaktioner skett. Vilken metod man än väljer är det troligt att konstruktören behöver anlita elektronrörsförstärkare och automatiska inställningsanordningar med reläer och hjälpmotorer. Stundom måste man i stället observera lösningens inverkan på levande organismer, t. ex. mikrokulturer. Redan vid ett dylikt fundamentalt och ständigt återkommande fall spänner alltså själva metodvalet över vida fält inom elektroteknik och mekanik, optik och elektronik, fysikalisk och analytisk kemi, ja till och med biologi. Intet av de ingående elementen behöver vara nytt, på sin höjd förekomma kanske modifikationer av kända anordningar, men det kan ändå vara en forskningsuppgift av rang att bland denna mångfald av lösningar välja den bästa, ge den en god praktisk utformning och fastslå dess noggrannhet. Just genom mätteknikens förmåga att på detta sätt smidigt tillgodogöra sig metoder från de mest skilda kunskapsfält uppkommer behovet av samarbete mellan olika specialister. Mätmetodernas universalitet. Det händer ofta att en viss mätmetod får tillämpning inom ett flertal skilda områden. Spektrografiska analysmetoder ha t. ex. funnit stor användning ej blott inom kemi, geologi och metallurgi utan vid studiet av växternas gödslingsförhållanden och vid undersökning av mikroskopiska blodprov. Exemplet är karakteristiskt för en ofta återkommande iakttagelse, nämligen att en metod som ursprungligen tillkommit på ett visst område, fått avgörande betydelse först då den förts ut på helt andra fält. Liksom spektroskopet har mikroskopet spritt sig från optikerns studerkammare till snart sagt varje laboratorium. Katodstråleröret har redan övergått från en experimentapparat i de elektrofysikaliska speciallaboratorierna till ett mångsidigt hjälpmedel inom vetenskap och teknik — i förstärkare och oscillografer, i elektronmikroskop och masspektrografer samt i instrument för elektrondiffraktion. Röntgenstrålarna möjliggöra icke blott genomlysning av eljest ogenomskinliga kroppar, de ge även besked om kristallers och fibrers struktur och kunna till och med användas för spektrografiska ändamål på grund av den karakteristiska strålning atomer av olika inre byggnad avge under elektronbombardemang. De ha dessutom ofta specifik inverkan på levande celler. Destination är till sin natur en rent fysikalisk företeelse, men dess tilllämpningar ha tagits om hand av kemisterna, som nu veta mer än fysikerna om fraktioneringskolonner, molekylärdestillation i högvakuum och över-

89 huvudtaget om möjligheter och begränsningar då det gäller att noggrant bestämma halten ingående ämnen i flyktiga blandningar. Exemplen kunna mångfaldigas, men det sagda torde vara nog för att göra klart att mättekniken icke kan anses höra hemma under någon viss vetenskaplig disciplin utan hämtar impulser från alla, och att å andra sidan en viss mätmetod endast sällan är något visst tillämpningsområdes exklusiva tillhörighet. Mättekniken kräver alltså sina egna experter och sin egen högborg där det erforderliga samarbetet kan ordnas mellan fysiker och kemister med mätteknisk inriktning och mellan dessa och skickliga instrumentmakare och varifrån kontakt kan etableras med de många grenar av teknisk verksamhet där mättekniken med rätta betraktas som ett hjälpmedel och ej som ett forskningsobjekt. Mättekniska institut i utlandet. Mätteknikens stora betydelse för den vetenskapliga och tekniska utvecklingen har föranlett flera av de stora industriländerna att inrätta centralinstitut för dess främjande. Sålunda fanns i Berlin utom den statliga materialprovningsanstalten i Dahlem det världsbekanta Physikalisch-Technische Reichsanstalt, vars huvuduppgift just har varit att granska olika instrument och mätmetoder och utarbeta nya sådana i mån av behov samt att sörja för deras införande i den tyska forskningen och produktionen. Anstalten har också haft en viktig och inkomstbringande arbetsuppgift i att kontrollera termometrar, elektricitetsmätare och andra kommersiellt använda instrument. En motsvarighet finns i London i National Physical Laboratory, Teddington, som på sin tid startades av Royal Society men sedermera överförts under Department of Scientific and Industrial Research. Detta institut är även utrustat för forskningsarbeten inom fysiken, som icke ha avseende på mätmetoder, och för materialundersökningar. I England finnes även sedan 1943 en British Scientific Instruments and Measurements Research Association bildad i analogi med övriga industriella, statsunderstödda branschorganisationer inom forskningen. Här må som exempel ytterligare omnämnas Bureau of Standards i Washington, som är Amerikas förenta staters centrala högsta instans för allt vad till instrumentteknik och mätmetodik hör. Där finns även en stor enskild provningsanstalt, Underwriters Laboratories i Chicago, som, ehuru den i huvudsak är inriktad på kommersiell materialprovning, ofta kommer in på mättekniska frågor. Tidigare svenska åtgärder för främjande av mättekniken. Då Statens Provningsanstalt, tidigare kallad Statens Materialprovningsanstalt, inrättades, torde avsikten på vissa håll ha varit att där, vid sidan

90 av en auktoritativ materialprovning till allmänhetens tjänst, inrätta ett centralt rådgivande organ för mättekniska frågor. Samtidigt bestämdes emellertid, att anstalten skulle göras i viss mån självbärande, och därmed kom intresset att koncentreras på betalade provningsuppdrag, under det att de mättekniska studierna fingo stå i efterhand. Det torde också vara svårt att med den strängt auktoritativa verksamhet, som Statens Provningsanstalt måste bedriva, kombinera rådgivningsverksamhet beträffande nya instrument och metoder, som anstalten ännu icke har haft möjlighet att grundligt prova. Om å andra sidan uttalanden icke ske förrän sådant grundligt studium verkställts, riskerar man, att upplysningarna komma allt för sent för att vara till nytta för forskare och andra, som söka efter nya och bättre hjälpmedel för sitt arbete. För att i någon mån tillgodose det senare behovet inrättades därför 1935 i samarbete mellan ingenjörs vetenskapsakademien och Kungl. Tekniska Högskolan, närmast representerad av professor Waloddi Weibull, ett speciellt arbetsorgan, som kallades Institutet för mätteknik. Avsikten var att under dess regi ordna en permanent och dock kontinuerligt växlande utställning av det nyaste i instrumentväg, som marknaden hade att bjuda. Av olika skäl kunde planen emellertid ej genomföras, trots att akademien lämnade ekonomiskt bistånd. Akademien har även på annat sätt sökt främja mätteknikens utveckling. Sålunda inrättades 1939 i samarbete med Kungl. Flygförvaltningen och AB Nordiska Armaturfabrikerna det s. k. Instrumenttekniska Institutet, som närmast utgjorde en inramning för civilingenjören G. Paulins mättekniska forsknings- och konstruktionsverksamhet. Företaget övergick sedan i privata händer under namn av Instrumenttekniska Aktiebolaget. Ett viktigt steg till främjande av vetenskapliga mätmetoders införande togs då Kungl. Tekniska Högskolan år 1932 inrättade en särskild avdelning för teknisk fysik. Syftet härmed torde i främsta rummet ha varit att varje år utbilda ett begränsat antal unga ingenjörer med forskarhåg och ge dem en grundlig träning i den fysikaliska laboratoriemetodiken, varigenom de skulle bli särskilt skickade för vidare utbildning till tekniskt-vetenskapliga forskare. Goda möjligheter förefinnas tydligen för studerande vid denna avdelning att ägna sig åt någon gren av mättekniken som specialitet. När vid krigsutbrottet Forskningens Beredskapsorganisation (FBO) inrättades för att utgöra en clearing mellan problemställare och problemlösare inom forskning och industri, visade det sig snart, att just intresset för mätmetoder var mycket stort. FBO har därför från och med början av 1942 anordnat en rad av metodikkonferenser, vid vilka dels nya mätmetoder beskrivits, dels äldre välkända metoder granskats och diskuterats med hänsyn till tillämpbarhet, noggrannhet etc. Inalles ha under de gångna åren ett 15-tal sådana konferenser hållits, till vilka intresserade ur alla natur-

91 vetenskapens och teknikens grenar inbjudits. En grupp på cirka 400 personer antecknade sig från början som intresserade av metodikkonferenserna, och anslutningen har i allmänhet varit mycket god. Verksamheten har i huvudsak bedrivits med frivilliga krafter, och uppkommande kostnader ha täckts av akademien. Som ett led i denna verksamhet framstår anordnandet i september 1943 under akademiens och Föreningens för elektricitetens rationella användning regi av utställningen »Den tekniskt-vetenskapliga forskningens hjälpmedel». Denna utställning blev en stor publiksuccé, vilket på sitt sätt vittnar om det vitt utbredda intresset för mättekniska frågor och behovet av upplysningsverksamhet. Under åren 1942 och 1945 anordnade dessutom den inom Svenska Teknologföreningen relativt nybildade Tekniska Fysikers Förening några mycket besökta kurser i mättekniska ämnen. Kurserna omfattade föreläsningar om röntgenstrålarna, deras fysik och tillämpning inom materialforskningen, vidare om speciella temperaturmätningsproblem, fotografisk registrering av snabba förlopp, tid- och hastighetsmätningar, mätning av små längder och krafter, hydrodynamiska och aerodynamiska mätmetoder, mätningar vid hållfasthetsundersökningar samt slutligen om vacuumteknik. Ytterligare en viktig åtgärd i samma syfte innebar utsändandet i april 1945 av en särskild mätteknisk kunskapare, som har besökt England och för närvarande vistas i Förenta staterna för att grundligt sätta sig in i vad instrumentfirmorna ha att bjuda på och för att med forskare i olika institut diskutera nya instrument och metoder. Denna studieresa möjliggjordes genom ett statsanslag, som tillstyrktes av Statens Tekniska Forskningsråd, jämte ett ungefär lika stort bidrag, som akademien insamlade från intresserade industriföretag och institut. Sammanfattning och förslag. Här ovan har understrukits mätteknikens fundamentala betydelse för såväl vetenskaplig utveckling som industriell precisionstillverkning. Det har vidare framhållits, att framsteg inom instrumentteknik och mätmetodik med nödvändighet måste baseras på ett samarbete mellan mättekniskt inriktade experter från skilda fack — fysik, kemi, biologi — samt kunniga finmekaniker och instrumentkonstruktörer. Mätteknikens behov att tillgodogöra sig hjälpmedel från de mest skilda fält spränger alla gränser mellan de vetenskapliga disciplinerna och gör det omöjligt att inrangera begreppet mätteknik under något visst undervisningsämne. Härav har slutsatsen dragits, att instrumenttekniken kräver sin egen centrala högborg. Ovan har ytterligare i korthet påvisats, att sådana centralinstitut för instrumentteknik och mätmetodik vuxit fram på många håll utomlands. En

92 summarisk skildring har givits av några åtgärder, som delvis på initiativ av ingenjörs vetenskapsakademien under gångna år vidtagits för att främja mättekniken och åstadkomma en vederhäftig och aktuell kunskapsförmedling på området. Vad som sålunda hittills framkommit i form av sporadiska ansatser kan emellertid icke betraktas som tillfyllest särskilt icke i jämförelse med de mycket omfattande åtgärder, som vidtagas utomlands. Det är därför av synnerlig betydelse för vårt lands forskning och teknik, att ett verkligt auktoritativt centralorgan skapas på detta område. Det naturliga är då att söka en organisationsform, som innefattar samarbete mellan staten och intresserade grupper inom näringslivet på sätt som skett exempelvis vid Svenska träforskningsinstitutet, Svenska textilforskningsinstitutet etc. Den svårigheten möter emellertid, att det inom landet icke finns någon stark, specialiserad instrumentindustri, som kan ekonomiskt bära ett centralinstitut. Goda ansatser för mätmetodernas utveckling ha gjorts inom ett flertal skilda industrier, såsom Asea, L M Ericsson, med det därur nyligen utbrutna AB Ermi, AB Nordiska Armaturfabrikerna, Svenska AB Gasaccumulator m. fl. Av särskilt intresse är det tämligen nya företaget LKB-Produkter, som särskilt syftar till tillverkning av vissa svenska specialiteter i fråga om högvetenskapliga mätinstrument, emanerande från sådana ledande svenska forskare som The Svedberg, Manne Siegbahn, Arne Tiselius m. fl. Det ligger emellertid i sakens natur, att vårt land icke kan inom egna gränser utveckla och tillverka alla de mätmetoder och instrument, som behövas. Det är därför icke i första hand ett svenskt industriintresse utan fastmer ett konsumentintresse att få till stånd en central forsknings- och upplysningsverksamhet inom mättekniken. Såsom tidigare sagts, måste inom institutets ram skapas former för samarbete i ganska vida kretsar, dels mellan anställda specialister från olika fält, dels med mättekniskt intresserade personer inom naturvetenskap och teknik såväl i Sverige som i utlandet. Institutet borde se som en naturlig uppgift att vara centralställe för sådana utställningar och konferenser i mättekniska ämnen, som här ovan skildrats, ävensom för utsändandet av studiestipendiater och tillgodogörandet av deras rön. En väl utvecklad litteraturtjänst, eventuellt också dokumentation i vidare bemärkelse på det mättekniska området, borde även vara en väsentlig uppgift för institutet. Dess verksamhet borde slutligen omfatta ett slags bibliotekstjänst avseende själva instrumenten, så att intresserade där kunde få låna eller i institutets egna laboratorier själva använda nya, svåråtkomliga eller särskilt dyrbara instrument.

I N N E H Å L L S F Ö R T E C K N I N G

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet . . A. Sammanfattande

redogörelse för utredningens

arbete

1. Utredningens direktiv 2. Utredningsarbetets bedrivande 3. Sammanfattning av utredningens resultat 4. Framlagda förslag till forskningens främjande 5. Forskningsområden, som icke tidigare behandlats av utredningen B . Silikatkemisk

forskning

Sida 3 5 5 5 g 7 13 14

1. Översikt över silikatindustrierna Grovkeramisk industri Finkeramisk industri Glasindustri Slipskiveindustri

14 14 jg jg ^7

2. Hittillsvarande forskning inom silikatindustrien Forskningsresurser i Sverige Forskningsresurser i utlandet

17 19 20

3. Utredningens yttrande Betydelsen och behovet av utvidgad silikatkemisk forskning Några aktuella forskningsuppgifter Åtgärder för den silikatkemiska forskningens ordnande

22 22 25 30

C. Läderforskning 1. Översikt över läderindustrien Garverier Sko-, päls- och skinnvarufabriker

39 39 09 45

2. Hittillsvarande forskning inom läderindustrien Forskningen i Sverige Forskningen i utlandet

46 4g 49

3. Utredningens yttrande

51 Betydelsen och behovet av utvidgad läderforskning Några aktuella forskningsuppgifter Analys- och provningsarbeten Åtgärder för läderforskningens ordnande

51 52 54 55

94 Sida

D. Värme-, ventilations- och sanitetsteknisk forskning

61 E. Fordonsteknisk forskning

69 F. Forskning inom elektroniken (elektrofysiken)

78 G. Forskning angående instrument- och mätteknik samt laboratoriemetodik . . 84 Bilaga: PM om behovet av ett centralt organ för forskning och upplysningsverksamhet beträffande vetenskapliga och tekniska mätinstrument och mätmetoder 85

Statens offentliga utredningar 1945 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Fast e g e n d o m . Jordbruk med binäringar. Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angå- Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord. [9] ende omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. [1] Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändringar av strafflagen för krigsmakten i vad den berör brott mot staten och allmänheten. [28] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Straffrättskominitténs betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om ämbetsbrott av präst. [29] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. dyrortsgrupperingen. [32] Betänkande med förslag ang. kommtssionärsväsendet vid statens förvaltningsmyndigheter m. m. [34]

Industri. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande. [6] 8. Slutbetänkande med utredning om silikatkemisk forskning och läderforskning m. m. [40]

Kommunalförvaltning. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnadslag m m. 115] Handel och sjöfart. Kommunindelningskommittén. 2. Betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borger- Betänkande ang. grundpenningväsendet. [24] liga primärkommuner. [38] 3. Bilagor till kommuniudelningskommitténs betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. [39] Kommunikationsväsen. Betänkande med förslag till organisation av en luftfartsstyrelse m. m. [2] Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. 1944 års nppbördsberednings betänkande med förslag till Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. D e l l . Allmänna synpunkter. [7] Del 2. Blekingenätets järnomläggning av uppbördsförfarandet. [27] vägar. [8] 1944 ärs skattesakkunniga. 1. Betänkande med förslag ang. vissa spörsmål pä den allmänna kommunalbeskattningens omräde. [85] Bank-, kredit- o c h p e n n i n g v ä s e n . Betänkande ang revision av kommunala fondbildningslagen m. m. [37] Pollti. Normalbrandordning för städer, köpingar och municipalsamhäilen. [18] Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 1. [19] Alternativ 2. [20] Nationalekonomi o c h socialpolitik. Betänkande ang. den husliga utbildningen. [4] Betänkande och förslag rörande effektivisering av skyddshemselevernas eftervård m. m. [10] Utredningar ang ekonomisk efterkrigsplanering. 8. [11] 9. [30] 10. [31] 11. [36] Investeringsutrednitigens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. [12] Bilagor. [18] Socialpolitikens ekonomiska verkningar. [14] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5. Tiden juli 1943—juni 1944. [17] Socialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk undersökning ang. folkpensionärernas bostadsförhållanden m. m. [23] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga nr 1. Riktlinjer för skapande av socialväsendets forskningsorganisation. [26] Hälso- o c h sjukvård.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen.

U n d e r v i s n i n g s v ä s e n . Andlig odling i övrigt. Betänkande med utredning och förslag ang. yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. [5] Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 1. [16] Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommitténs belänkande del 3. [221 Betänkande och förslag ang. statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. [25] Betänkande ang. yrkesutbildningen i Norrland. [33] Försvarsväsen. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. [3] Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret. [21]

Allmänt n ä r i n g s v ä s e n .

Utrikes ärenden.

Stockholm 1945 Ivar Hreggströms Boktryckeri A. B. *6J53S

Internationell rätt.