1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bil. 4,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1945:44 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH UTREDNINGAR

BILAGA IV

LÄRJUNGURVALET TILL

S T U D I E L I N J E R MED DEN NUVARANDE REALSKOLANS MÅL AV

ELISABETH

DAHR

Rektor vid kommunala flickskolan i Jönköping, ledamot av 1940 års skolutredning.

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1945 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

Betänkande med förslag till utlänningslag och lag 26. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga n r 1. Biktlinjer för skapande av sociaiväangående omnändertagande av utlänning i anstalt sendets forskningsorganisation. Av Hj. Cederström. eller förläggning. Norstedt. 169 s. J u . Idun. xx, 296 s. 4 pi. Si. Betänkande med förslag till organisation av en luft27. 1944 å r s uppbördsberednings betänkande med förfartsstyrelse m. m. Norstedt. 68 s. K. slag tiil omläggning av uppbördsförfarandet. Marcus. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid åter589 s. Fi. förandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. Hajggström. 74 s. l ö . 28. Strallrättskommilténs betänkande med förslag till Betänkande angående den husliga utbildningen. ändringar av strafflagen lör krigsmakten i vad den Beckman. 167 s. S. berör brott mot staten och allmänheten. Norstedt. 86 s. J u . Betänkande med utredning och förslag angående yr29. Stralfrättskommitténs betänkande med förslag till kesutbildning av sjöloik av manskapsgrad samt åtändrad lagstiltning om ämbetsbrott av präst. Norgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medstedt. 26 s. J u . borgerliga bildning. Idun. 370 s. E. 30. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk9. Framställningar och utlåtanden från kommissioningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder lör livsnen för ekonomisk elterkrigsplanering. 3. Betänkande medelsforskningens ordnande. Haiggström. 150 s. H. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. angående den svenska handelspolitiken efter kriget Del 1. Allmänna synpunkter. Idun. 109 s. K. m. m. Marcus. 124 s. Fi. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. 31. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. Del 2. Blekingenätets järnvägar, idun. 124 s. 1 pi. K. 10. Sysselsättningsundersökningar. Marcus. 224 s. Fi.. Promemoria med förslag till arrendebestämmelser 32. Betänkande angående dyrortsgrupperingen. Haeggför kommunal jord. Marcus. 56 s. J o . ström. 400 s. F i . Betänkande och förslag rörande eliektivisering av 33. Betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland. skyddshemselevernas eftervård m. m. Marcus. 158 s. S. Sv. Tryckeri AB. 304 s. J o . Utredningar angående ekonomisk elterkrigsplanering. 34. Betänkande med förslag angående kommissionärs8. Framställningar och utlåtanden från kommissioväsendet vid statens förvaltningsmyndigheter m. m. nen för ekonomisk elterkrigsplanering. 2. BetänkanV. Petterson. 160 s. S. de med förslag till vissa åtgärder i syfte att under 35. 1944 å r s skattesakkunniga. 1. Betänkande med fördepression stimulera avsättningen av varaktiga konslag angående vissa spörsmål på den allmänna komsumtionsvaror m. m. Marcus. 153 s. F i . munalbeskattningens område. V. Petterson. 231 s. F i . Investeringsutredningens betänkande med förslag till 36. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 12. investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, 11. Framställningar och utlåtanden från kommissiokommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. nen för ekonomisk efterkrigsplanering. 4. BetänkanMarcus, viij. 350 s. Fi. de angående vissa arbetsmarknadsfrågor m. m. Marcus. 91 s. F i . Bilagor till investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 37. Betänkande angående revision av kommunala fondav statliga, kommunala och statsunderstödda anbildningslagen m. m. Hceggström. 80 s. Fi. läggningsarbeten. Marcus. 83 s. F i . 38. Kommunindelningskommittén. 2. Betänkande med Socialpolitikens ekonomiska verkningar. Av C. Weförslag till riktlinjer för en revision av rikets inlinder. Beckman. 113 s. S. delning i borgerliga primärkommuner. Haeggström. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnads346 s. S. lag m. m. V. Petterson. C46 s. J u . 39. Kommunindelningskommittén. 3. Bilagor till komBetänkande med förslag till nyorganisation av kyrmunindejningskommitténs betänkande med förslag till komusikerbefattningarna m. m. Del 1. Ilceggstrom. riktlinjer för en revision av rikets indelning i bor208 s. E. , gerliga primärkommuner. Hseggström. 124 s. S. Statsmakterna och folkhushållningen under den till 40. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskföljd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5. ningens ordnande. 8. Slutbetänkande med utredning Tiden juli 1943-juni 1944. Idun. 484 s. Fo. om silikatkemisk forskning och läderforskning m. m. Normalbrandordning för städer, köpingar och muniHseggström. 94 s. H. cipalsamhällen. Norstedt. 21 s. K. 41. 1941 å r s reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Normalbrandordning för landskommuner. AlternaDel 3. Utredning om reumatikervårdens utbyggande tiv 1. För kommuner med bygdebrandförsvaret och och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumaskogsbrandförsvaret samordnade. Norstedt. 21 s. K. tiska sjukdomarnas bekämpande. Idun. 194 s. S. Normalbrandordning för landskommuner. Alterna42. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanetiv 2. För kommuner, i vilka skogsbrandförsvaret ring. 12. Framställningar och utlåtanden från komordnats för sig. Norstedt. 22 s. K. missionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 5. BeBetänkande och förslag rörande upplysningsverksamtänkande angående övervakning av konkurrensbehet om och inom försvaret. Katalog- o. Tidskriftsgränsande företeelser inom näringslivet. Marcus. trvck. 142 s. Fö. . , , . . . 175 s. F i . a . Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommittens 43. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredninbetänkande del 3. IlEeggström. 371 s. J u . gar. Bilaga 5. Skolungdomens vägledning till utbildSocialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk unning och yrke. Av E. Neymark. Idun. 277 s. E . dersökning angående folkpensionärcrnas bostadsför44. 1940 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 4. Lärjungurvalet till studielinjer med den hållanden m. m. Beckman. 108 s. S. nuvarande realskolans mål. Av E. Dahr. Idun. 123 s. Betänkande angående grundpenningväsendet. Marcus. 64 s. II. K, • Betänkande och förslag sngående statsbidrag till 45. 1910 års skolutrednings betänkanden och utredningar. byggnader för folkskoleväsendet. Haeggström. 83 s. E. 5. Skolans betygssättning. Idun. 89 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, å r tryckorten Stockholm. Bokstaverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, urtder vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - ecklesiastikdepartementet, Jo. =jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning ( n r 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1945:44 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH UTREDNINGAR

BILAGA IV

LÄRJUNGURVALET TILL

STUDIELINJER MED DEN NUVARANDE REALSKOLANS MÅL AV

ELISABETH

DAHR

Rektor vid kommunala flickskolan i Jönköping, ledamot av 1940 års skolutredning.

S T O C K H O L M 1945 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB

INNEHÅLL. Sid.

Kap. 1. Historisk återblick samt översikt över nuvarande förhållanden . . . . a. Förhållandena före år 1927 b. 1927 års skolreform och utvecklingen efter denna tidpunkt . . . .

1 1 8

Kap. 2. Erfarenheter av nuvarande intagningsförhållanden 16 a. Inträdesprövning ^g b. Folkskolebetyg 21 c. Samverkan mellan avlämnande och mottagande skola vid lärjungars intagning 29 D. Sammanfattning av föreliggande erfarenheter 32 Kap. 3. Principiella synpunkter på urvalsfrågan

33 Kap. 4. Intagningsförfarandets beskaffenhet a. Nuvarande metoder b. Nya metoder. Testmetodiken c Jämförande framställning av testmetodiken och hittillsvarande förfaranden d. Intagning, grundad på fortlöpande kontroll av lärjungarnas skolprestationer under en viss prövotid e. Kombinationer av intagningsförfaranden

47 47 52

62 65

Kap. 5. Minimifordringar för inträde i realskolan

71 Kap. 6. Den framtida anordningen av urvalet till realskolan

5g

a. Intagningsförfarandets art 86 b. Intagning av lärjungar, som komma från annan undervisning än den, som meddelas i de normala övergångsklasserna, samt av lärjungar, som i dessa klasser icke uppnått stadgat minimiantal betygsenheter 95 c Former för samverkan mellan avlämnande och mottagande skola 101 Kap. 7. Sammanfattning av framställda förslag

107 Bilaga: P. M. ang. terminsbetygen i klass 4 resp. klass 6 i folkskolan för de lärjungar, vilka ht 1934 resp. ht 1935 blevo inskrivna i klass l 5 resp. klass l 4

m

Kap 1. Historisk återblick samt översikt över nuvarande förhållanden. a. Förhållandena före år 1927. Det första uttryckliga stadgandet om inträdesprövning vid svenska skolor finnes i 1649 års skolordning. Här föreskrevs, att lärjungar, som sökte inträde i en offentlig trivialskola, skulle examineras av rektor eller konrektor för utrönande av 1) om de ägde tillräcklig begåvning för studier, och, om de^ härutinnan godkändes, 2) till vilken klass de borde hänvisas. De, som måste förklaras synnerligen svagt begåvade, skulle prövas av offentligen anställda granskare, men gåve de efter första grundernas inhämtande icke bättre hopp om sig än förut, borde de hänvisas till andra hederliga yrken. Tydligen avsågs en verklig prövning av studielämpligheten, och ganska stor försiktighet ansågs böra iakttagas, innan någon lärjunge avvisades på grund av bristande förmåga. Emellertid synes det ovisst, i vilken mån föreskriften om prövning kunnat tillämpas på sökande till första klassen av trivialskolan. Här gällde ännu inga kunskapsfordringar, då lärjungarna i denna klass skulle inhämta de första grunderna i läsning, skrivning och räkning. Då läskunnigheten blev allmännare i landet, kunde emellertid krav på vissa förkunskaper uppställas för intagning i läroverkens första klass. Detta har skett i 1724- års skolordning, i vilken föreskrevs, att piltarna borde kunna läsa svenskan innantill, innan de kommo i skolan. Förkunskaperna skulle redovisas vid en prövning: »Rector Scholae må eij understa sig att intaga någon i Scholan utom föregångit förhör.» Bestämd inriktning på prövning av studielämpligheten föreskrevs icke vidare. ^ Inträdesfordringarna ändrades sedermera icke under 1700-talet, men år 1807 skärptes de, så att utom läskunnighet även fordrades Luthers lilla katekes utantill, någon skrivkunnighet samt kännedom om räknesiffror och tal jämte multiplikationstavlan. I skolstadgorna av 1820, 1856 och 1859 gjordes inga nämnvärda förändringar i dessa kunskapsfordringar, men år 1869, då läroverkens första klass indrogs, höjdes inträdesfordringarna. Utom läsfärdighet krävdes nu, att lärjungen med egna ord skulle kunna

6 redogöra för innehållet i en uppläst enkel berättelse, skriva redigt och jämnt och även ha någon färdighet i rättskrivning. I fråga om räkning tillades någon övning i huvudräkning, men multiplikationstavlan nämndes icke. Som något alldeles nytt tillkom vidare att kunna redogöra för Sveriges, Norges och Danmarks geografi. År 1878 ökades fordringarna något i räkning men minskades i geografi. Dessa fordringar blevo sedan i huvudsak bestående till år 1927. Visserligen beslöts någon ökning år 1894, då läroverkens kurs i viss mån anslöts till folkskolans lärokurser genom föreskriften, att provet skulle kunna fullgöras av den, som genomgått första klassen av fast folkskola Litt. A. Men fordringarna minskades åter 1905. Intagning i läroverk skedde formellt först vid höstterminens början, ehuru inträdesprövning kunde förrättas även vid slutet av föregående vårtermin. Intill 1894 avgjorde rektor ensam, om en sökande skulle intagas; efter denna tidpunkt tillkommer detta avgörande de prövande lärarna, och endast i det fall, att bland dessa meningarna äro delade om och i vilken klass den sökande bör intagas, avgöres frågan av rektor. Ehuru inträdesfordringarna redan 1894 anknutits till folkskolekursen och det sålunda principiellt hade kunnat ifrågasättas, om icke godkänt eller på särskilt sätt kvalificerat betyg från folkskola skulle gälla i stället för godkänt inträdesprov, blev denna fråga först långt senare aktuell. Inträdesprövning fordrades alltjämt vid läroverken och föreskrevs likaledes vid den år 1909 inrättade, på den 6-åriga folkskolans lärokurs byggda kommunala mellanskolan. Prövningen synes huvudsakligen ha avsett att utröna, om de sökande ägde erforderligt mått av kunskaper. Även skolkommissionen av år 1918, som föreslog generell anknytning av realskolan till genomgången fullständig — sexårig — folkskolekurs, fann det vara ett oeftergivligt krav, att effektivt kontrollerad inträdesprövning anställdes vid övergång från folkskola till realskola. Endast den högst utvecklade folkskolan, A-formen, borde nämligen ifrågakomma som omedelbart underlag för läroverket, och prövningen skulle lämna garanti för att samtliga lärjungar, från vilken folkskola de än komme, verkligen innehade det föreskrivna kunskapsmåttet. Emellertid ville kommissionen, som starkt betonade vikten av att ett riktigt begåvningsurval komme till stånd såsom grund för en lämplig fördelning av medborgarna på skilda verksamhetsområden, icke betrakta inträdesprövningen som blott en kunskapsprövning. Efter att i detta sammanhang ha övervägt möjligheten att för bedömande av de inträdessökandes förståndsutveckling taga i anspråk de metoder, som användas vid s. k. intelligensprövning, avvisade kommissionen av skäl, som senare skola närmare ^ angivas, tanken på ett sådant förfarande. Inträdesprövningen borde emellertid läggas så, att den avsåge en allsidig undersökning av den inträdessökandes förstånd, utveckling och kunskaper. Därför borde den särskilt inriktas på sådana ämnen, som kunde vara ägnade att låta vars och ens

förutsättningar för ett framgångsrikt fullföljande av studierna träda i dagen. Här nämndes särskilt modersmålet och matematik. Vidare borde samverkan mellan folkskolans och realskolans lärare stadgemässigt ingå såsom ett led i prövningen, varvid de förra skulle avge skriftliga omdömen om lärjungarnas kunskaper och personliga egenskaper; även konferenser mellan avlämnande och mottagande lärare borde kunna anordnas. Kommissionens förslag i fråga om inträdesprövningens karaktär och anordning rönte från flera håll kritik. Det betonades, att prövningen alltjämt borde förbli en kunskapsprövning. Att fälla omdömen om de sökandes studieförutsättningar vore en svår och grannlaga uppgift, som lade ett tungt ansvar på läraren; skulle dessa omdömen bli utslagsgivande, komme föräldrarnas rätt att ordna sina barns uppfostran i fara att kränkas. Att en inträdesprövning måste förekomma, ansågs i allmänhet ofrånkomligt. Även i skolöverstyrelsens yttrande över kommissionens förslag framträdde olika uppfattningar om inträdesprovets uppgift och möjligheter. Överstyrelsens majoritet fann en prövning, som möjliggjorde ett allsidigare och säkrare bedömande av de sökande, ägnad att minska svårigheterna för prövningsförrättaren. Minoriteten ansåg det alltför vanskligt att avgöra frågan om studielämplighet vid ett inträdesprov och betonade, att kunskapsprövningen alltfort borde vara i huvudsak avgörande; även ett sådant prov måste emellertid bli vanskligare ju flera ämnen och ju större kunskapsmått det gällde. Majoriteten skärskådade även frågan, huruvida godkänt avgångsbetyg från folkskolan kunde godtagas som villkor för inträde i realskolan, och fann, att en sådan ordning icke skulle låta sig genomföras. Inträdesprövning ansågs vara den enda utväg, som stode till buds, vilka olägenheter som än kunde vara förknippade därmed. I princip borde provet visserligen icke vara strängt, eftersom realskolan enligt majoritetens uppfattning mer än dittills borde få karaktären av en allmänbildande skola, men kraven på de inträdessökande måste dock göras i hög grad beroende på vilket antal platser som ställdes till förfogande vid realskolan. Överstyrelsen var enig i sin uppfattning, att en viss samverkan mellan avlämnande och mottagande lärare borde försökas, ehuru vissa svårigheter förutsågos. 1924 års skolsakkunniga uttalade sig ävenledes om möjligheten att godtaga folkskolebetyget som villkor för inträde. Då en skola byggdes på en annan, vore det ett den organiska samhörighetens krav, att den, som vunne inträde i den högre skolans lägsta klass, skulle besitta det kunskapsmått, som den grundläggande skolan meddelade; enklast vore det härvid, om den avlämnande skolans betyg godtoges som garanti för att de nödiga förkunskaperna förelåge. Men folkskolan kunde icke i sin avgångsprövning låta godkännandet bero på om lärjungarna ägde tydligt ådagalagda förutsättningar för realskolestudier; dessutom kunde i de fall, då urval måste ske mellan godkända sökande till realskolan, tillsynes likvärdiga folkskolebetyg icke säkert jämställas såsom motsvarande samma kunskapsståndpunkt,

eftersom för folkskolans betygssättning likformiga normer icke genomförts. De sakkunniga funno därför alltjämt en inträdesprövning nödvändig och ansågo, att huvudmomentet vid denna måste vara en kunskapsprövning. Men denna prövning borde dock anordnas så, att den tillika ådagalade den sökandes allmänna mognad och utveckling. Även dessa sakkunniga skärskådade möjligheterna för införande av intelligensprövning. De funno dock icke tiden mogen för en sådan anordning. I stället förordades, att särskild vikt skulle läggas vid ämnena modersmålet och räkning och att förhören skulle ordnas så, att de toge icke blott de prövades minne utan även deras förstånd i anspråk. Även andra ämnen ansågos ge lärjungarna tillfälle att ådagalägga sin förståndsmognad. Med hänsyn till önskvärdheten av att folkskolans arbete icke utsattes för olämplig återverkan av prövningen föreslogo de sakkunniga dock, att sökande från någon av folkskolans A- eller Bformer skulle fritagas från prövning i ämnena kristendomskunskap och historia, vilka ämnen ansågos särskilt känsliga för en förryckande inverkan av prövningen på folkskolans undervisning. Samverkan mellan folkskolans och läroverkets lärare betecknade de sakkunniga såsom mycket betydelsefull, då den korta prövningen innebure stor risk för felbedömningar. De förordade inrättande av genom frivilliga överenskommelser anordnade intagningsnämnder såsom organ för sådan samverkan; dessa nämnder borde dock blott fungera som rådgivande institutioner. I den kungliga propositionen angående omorganisation av det högre skolväsendet till 1927 års riksdag anförde departementschefen, att han helst sett, att det varit möjligt att låta realskolan utan inträdesprövning stå öppen för alla lärjungar, som genom betyg från folkskola styrkt sig besitta det kunskapsmått, på vilket realskolan skulle bygga. Med hänsyn till de praktiska svårigheter, som måste inställa sig, särskilt då antalet inträdessökande vore större än det tillgängliga utrymmet, avstod han dock från att föreslå en sådan ordning och förordade i stället prövning i modersmålet och räkning, medan folkskolebetyget skulle gälla i andra ämnen. Det särskilda utskott, till vilket skolpropositionen hänsköts, uttalade sig för intagning från folkskola utan prövning men ansåg, att prövning borde företagas, där bristande utrymme gjorde en gallring bland de inträdessökande nödvändig. Riksdagen följde Kungl. Maj:ts förslag. b. 1927 års skolreform och utvecklingen efter denna tidpunkt. Genom skolreformen, som innebar, att läroverkens dittillsvarande första och i många fall även andra klass försvann och att deras realskolor anknötos till folkskolans fjärde och sjätte klass, omlades intagningsförfarandet i anslutning till de principer, som framgått ur de föregående årens diskussion. Beträffande tidpunkten för intagningen har den betydelsefulla förändringen skett, att intagningen normalt skall verkställas i juni månad.

9 Någon uppräkning av kunskapsfordringarna förekommer icke längre i läroverksstadgan. För intagning i femårig realskolas första klass föreskrevs år 1928, att inträdessökande, som med minst godkända insikter i läroämnena genomgått lägst fjärde klassen av folkskola, anordnad enligt någon av denna skolas A- eller B-former, skulle för intagning i sagda klass av realskolan vid anställd prövning i modersmålet och räkning visa sig äga det kunskapsmått, som genomgång av folkskolans fjärde klass avser att bibringa. Vid intagning i första klassen av fyraårig realskola eller kommunal melIanskola fastställdes motsvarande bestämmelser för inträdessökande från högsta klassen av sex- eller sjuårig folkskola, anordnad enligt någon av denna skolas A- eller B-former, eller ock från sjätte klassen av sjuårig dylik skola, därest lärokursen i sådan folkskolas sex lägsta klasser enligt intyg av statens vederbörande folkskolinspektör kunde anses motsvara lärokursen i sexårig folkskola av nyss angiven form. De folkskolebetyg, som medförde befrielse från prövning i andra ämnen än modersmålet och räkning fingo icke vara förvärvade tidigare än under kalenderåret näst före det, under vilket inträde söktes. Inträdessökande från annan undervisning än folkskolans skulle vid anställd prövning i alla läsämnen visa sig inneha det kunskapsmått, som fjärde, respektive sjätte klassen i folkskola avser att bibringa. Dessa bestämmelser gälla i det väsentliga alltjämt men ha i vissa avseenden omformulerats åren 1929, 1933 och 1945. Genom ändringen år 1929 likställas de, som komma från sjätte klassen av sjuårig folkskola med dem, som komma från sexårig folkskolas högsta klass utan någon fordran på intyg från folkskolinspektören, och genom ändringen år 1933 införes den lättnaden, att den inträdessökande kan godkännas för intagning, om han i prövningen är godkänd i modersmålet men har bristande insikter i ett annat ämne. För intagningen i realskola gäller givetvis även, att godkända inträdessökande endast kunna intagas i mån av tillgång på plats. De mottagas därvid enligt bestämmelse, som först införts i 1905 års läroverksstadga, i följande ordning: 1. Sådana läroverkets lärjungar, vilka förut tillhört klassen och äro berättigade att där kvarstanna; 2. lärjungar, som tillhöra läroverkets lärjungeområde; 3. lärjungar, som tillhöra annat lärjungeområde. Stadgan nöjer sig emellertid icke med att ange, vad som skall fordras. Den anger även, vilka olika prov som skola förekomma i varje särskilt ämne: § 291. 8. Prövningen skall omfatta dels skriftliga prov, dels på lämpligt sätt anordnade förhör och samtal med de inträdessökande i syfte att utröna deras förståndsutveckling och läggning, nämligen a) i modersmålet: till första klassen av femårig realskola: rättskrivningsprov samt muntlig prövning, avseende innanläsning och förmåga att uppfatta och redogöra för innehållet i det lästatill första klassen av fyraårig realskola och till första kretsen av lyceum: uppsatsprov, bestående i återgivande av en uppläst text eller i behandling av ett bland flera

10 uppgivna ämnen; rättskrivningsprov; muntlig och, om så anses ändamålsenligt, skriftlig prövning i språklära; muntlig prövning, avseende innanläsning och förmåga att uppfatta och redogöra för innehållet i det lästa; b) i räkning: provräkning samt muntlig prövning; c) i övriga ämnen: muntlig prövning. Uppgifterna för de skriftliga proven skola utarbetas i huvudsaklig anslutning till de av skolöverstyrelsen givna anvisningar och under iakttagande i övrigt av de föreskrifter rörande uppgifternas omfattning, svårighetsgrad och dylikt, vilka av överstyrelsen utfärdas. 9. Angående intagning i första årsklassen av realskola och lyceum vid början av ett läsår skall iakttagas: a) Samverkan mellan läroverkets lärare och lärarna vid de läroanstalter, i vilka de inträdessökande senast åtnjutit undervisning, skall anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med av skolöverstyrelsen givna anvisningar och under iakttagande i övrigt av de föreskrifter, som överstyrelsen äger att utfärda, samt på sätt rektor i varje särskilt fall bestämmer. Beträffande den samverkan mellan läroverkens lärare och lärarna vid de läroanstalter, i vilka den inträdessökande senast åtnjutit undervisning, som sålunda är föreskriven, har skolöverstyrelsen utfärdat närmare bestämmelser. Enligt dessa skola de avlämnande skolornas lärare kallas till sammanträde med de lärare, som skola förrätta prövningarna. Därvid skall överläggas angående prövningarnas anordning, bl. a. om huru de skriftliga proven böra vara beskaffade och huru lång tid som lämpligen bör anslås till varje särskild prövning. Därjämte skola de avlämnande lärarna erhålla tillfälle att redogöra för genomgångna kurser och, i den mån de finna det lämpligt, lämna upplysningar om de vid deras betygssättning följda grunderna ävensom om sådana omständigheter i övrigt, som kunna vara av vikt för bedömandet av lärjungarnas förutsättningar att följa undervisningen i den klass eller krets, vari de söka inträde. Sådant sammanträde kan ordnas även efter prövningarnas slut, vilket väl praktiseras på några håll men i de flesta skolor icke medhinnes. Samtal mellan enskilda avlämnande lärare och rektor efter prövningarna torde däremot vara vanliga. De inträdessökandes skriftliga arbeten under senaste terminen böra före prövningarna vara tillgängliga för de prövande lärarna. Denna bestämmelse torde dock i praktiken knappast vid stora skolor eller vid skolor med vidsträckta lärjungområden kunna spela den roll, som från början varit avsedd. För att underlätta jämförelsen mellan betyg från olika skolor skall avlämnande lärare lämna vissa numera i samband med de pågående försöken med intagning av lärjungar utan prövning åtskilligt ökade uppgifter om betygen i den klass, den inträdessökande kommer ifrån, och om hans studieförutsättningar. I de sålunda utfärdade bestämmelserna innefattas ingen bestämd föreskrift om hur folkskolebetygen vid intagningen böra tillgodoräknas vid sidan

11 av inträdesprovets resultat. Inträdesprövningen framstår alltjämt som huvudmomentet vid intagningsförfarandet. Frågan om lämpligheten av de gällande bestämmelserna har främst av denna anledning efter en kort tid åter blivit aktuell. År 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att verkställa en undersökning i frågan, och samma år tillkallades av departementschefen lektorn F. Wigforss såsom sakkunnig för att biträda med undersökningen och avgiva förslag i ärendet. I sitt den 30 september 1938 avgivna betänkande med utredning och förslag angående intagning av elever i första klassen av de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter (St. off. utr. 1938: 29) föreslog denne sakkunnige på grundval av företagna jämförande undersökningar av sambandet mellan å ena sidan betyg i läroverken och å andra sidan dels folkskolebetyg, dels vitsord från inträdesprövning, att efter en övergångsperiod folkskolebetyget skulle bli gällande såsom villkor för inträde i läroverk. Betyget skulle dock vara i någon mån kvalificerat för att kunna godtagas; endast den, som i lägst fjärde, respektive sjätte klassen i någon av folkskolans A- eller B-former för vårterminen erhållit godkänt betyg samt därjämte lägst vitsordet Ba i någon av ämnesgrenarna läsning, skrivning och tillämpad räkning, skulle vara inträdesberättigad till klass l 5 , respektive l 4 . Sökande, som icke kunde uppvisa sålunda kvalificerat betyg, jämte sökande från folkskolans undantagsformer och från enskilda skolor borde få undergå prövning av större eller mindre omfattning. Proven borde uppgöras i samråd med folkskolans lärare och betygssättningen ske efter samma grunder som i folkskolan. Prövningen borde övervakas av en intagningsnämnd, omfattande representanter för både folk- och realskola; nämnden skulle äga att fatta avgörande beslut om intagning och skulle därvid som ledning ha till förfogande såväl uppgifter om de sökandes betyg och rangordning i folkskoleklassen samt om betygssummor för övriga lärjungar i denna klass som ett av folkskolläraren avgivet omdöme om de sökandes studielämplighet. Där gallring bland de sökande måste ske, borde dessa bedömas diskretionärt med hänsyn till tillgängliga uppgifter samt till lärjungarnas ålder och de klasser de genomgått i folkskolan. För att resultatet av detta intagningsförfarande skulle bli tillfredsställande, ansåg den sakkunnige dock erforderligt, att folkskolans uppenbarligen ganska ojämnt tillämpade betygsskala egaliserades, varvid skalan borde fixeras vid den fördelning kring en medelgod prestation, som framträder inom ett stort, ogallrat lärjungematerial; den enskilde läraren borde genom förefintligheten av standardiserade prov, som gåve uppgift om den normala prestationsnivån för ett visst åldersstadium, erhålla möjlighet att undersöka, i vilken mån hans klass närmar sig denna nivå, och att rätta sin betygsskala därefter. I sitt yttrande över den sakkunniges förslag framhöll skolöverstyrelsen, att det måste anses vara av avgörande betydelse för intagningsförfarandets utformning, vilken ställning realskolan i framtiden komme att erhålla. Till-

12 lämpades en restriktiv anslagspolitik, så att tillgången till platser i realskolan begränsades, måste intagningsförfarandet så långt möjligt fullkomnas, tillätes däremot skolformen att tämligen fritt utvidgas, borde folkskolebetygen, trots de varierande betygssättningsprinciper som tillämpades, kunna anses tillräckliga som intagningsgrund, då den verkliga gallringen i detta fall finge ske successivt i realskolan. Mot en dylik utvidgning kunde dock betänkligheter resas; således kunde ifrågasättas, om skolan under sådana förhållanden verkligen bleve i stånd att väl tjäna ungdomens yrkesval. Beträffande de statistiska undersökningar, på vilka den sakkunnige grundat sin slutsats, att folkskolebetygen gåve en lika god eller något bättre korrelation med framgången i realskolan, framhöll överstyrelsen, att de slutsatser, som kunde dragas ur det föreliggande materialet med hänsyn till en även av den sakkunnige påpekad felkälla, måste betraktas som osäkra. Även om inträdesprövningen i verkligheten såsom intagningsinstrument skulle vara överlägsen folkskolebetygen, kunde skillnaden dock icke vara avsevärd, överstyrelsen ansåg väl för sin del troligt, att en kombination av betyg från folkskola och inträdesprov skulle ge ett tillförlitligare resultat än vartdera betyget taget för sig, men framhöll, att även en noggrann sådan kombinationsmetod icke kunde ge en säker prognos, då den hormonala omstämning, som kännetecknade de år i de ungas liv, under vilka realskoleutbildningen försiggick, kunde medföra oförutsedda förändringar i deras utveckling. Metoden med folkskolebetyg såsom urvalsinstrument innebure också vissa utvecklingsmöjligheter sammanhängande med införande i folkskolan av standardiserade prov. Med hänsyn till dessa överväganden fann sig överstyrelsen kunna tillstyrka den sakkunniges förslag om intagning på grundval av folkskolebetyg under förutsättning, att nya parallellavdelningar i mån av behov upprättades, så att gallringen vid inträdet i de ifrågavarande skolformerna bleve relativt obetydlig. I händelse av en restriktiv anslagspolitik borde däremot inträdesprövningen bibehållas och försök att förbättra urvalet göras genom att det grundades på en kombination av folkskole- och prövningsbetyg. Beträffande de betygskvalifikationer, som borde bli gällande, om urvalet grundades på folkskolebetyg, fann överstyrelsen, att minst två överbetyg borde fordras i ämnesgruppen tal- och läsövningar, skrivning och språklära samt tillämpad räkning — eller räkning och geometri, om den av den sakkunnige föreslagna uppdelningen av ämnet icke skulle komma till stånd. Minst 4 betygsenheter borde således falla inom denna ämnesgrupp mot 3-5 enligt den sakkunniges förslag. Reservationsvis yrkades, att endast lärjungar med Ba eller högre betyg i ungefär halva antalet av folkskolans ämnen och ämnesgrenar och med överbetyg i minst två av ämnena inom den nyssnämnda ämnesgruppen skulle fritagas från inträdesprövning. Införande av standardprov för frivillig användning inom folkskolan till-

13 styrktes; det nya intagningsförfarandet borde träda i kraft, så snart dylika prov i tillräcklig utsträckning kunde tillhandahållas. Även förslaget om intagningsnämnd tillstyrktes med vissa jämkningar i fråga om tillsättning av ledamöter och om mandattid. Nämndens huvudsakliga uppgift borde vara att verkställa intagning i de fall, då utrymmeskonkurrens förelåge. På grundval av de förslag, som sålunda framkommit, pågå sedan vårterminen 1940 vid 13 högre allmänna läroverk, 1 realskola, 8 samrealskolor, 3 kommunala mellanskolor 1 , en praktisk mellanskola och 3 kommunala flickskolor (sedermera ha 6 kommunala samt 2 enskilda flickskolor tillkommit) försök med intagning utan prövning, varvid intagning grundas på folkskolebetyget, på vars beskaffenhet olika fordringar ställas vid olika mottagande skolor. I Kungl. Maj.ts nådiga brev till skolöverstyrelsen den 12 april 1940 föreskrives sålunda, att inträdessökande, som genomgått lägst fjärde respektive lägst sjätte klassen av folkskola, anordnad enligt någon av denna skolas Aeller B-former, och därvid erhållit minst vitsordet Godkänd i de till ämnet modersmålet hörande ämnesgrenarna tal- och läsövningar, skrivning och språklära samt rättstavning, i de till ämnet räkning och geometri hörande ämnesgrenarna tillämpad räkning och mekanisk räkning samt i ämnena kristendomskunskap, geografi, naturkunnighet och historia, skall vara frikallad från prövning för inträde vid läsårets början i första klassen av den femåriga realskolan respektive den fyraåriga realskolan vid 3 högre allmänna läroverk, 2 samrealskolor och 1 kommunal flickskola under förutsättning, att han i ovannämnda ämnen och ämnesgrenar erhållit minst 11 betygsenheter, därav minst 4 betygsenheter inom ämnesgruppen tal- och läsövningar, skrivning och språklära samt tillämpad räkning, vid 5 högre allmänna läroverk, 1 realskola, 3 samrealskolor, 1 kommunal mellanskola och 1 kommunal flickskola under förutsättning, att han inom sistnämnda ämnesgrupp erhållit minst 4 betygsenheter, samt vid åter en tredje grupp, bestående av 5 högre allmänna läroverk, 3 samrealskolor, 2 kommunala mellanskolor, 1 kommunal flickskola och 1 praktisk mellanskola, under förutsättning, att han inom samma ämnesgrupp erhållit minst 3V2 betygsenheter. Vid alla dessa skolor skola dock inträdesprövningar anordnas vid vårterminens slut för dem, som icke äro frikallade från prövning, samt vid höstterminens början för envar, som därtill anmäler sig. Godkänd för intagning är den, som är från prövning frikallad, så ock den, som genom inträdesprövning förvärvat de vitsord, som äro för sådan frikallelse stadgade. 1

Därav 2 numera ombildade till samrealskolor.

14 Intagning av lärjungar sker vid dessa skolor dels före utgången av juni månad, dels vid höstterminens början. I juni reserveras så många platser, som högst kunna erfordras för lärjungar, vilka redan tillhöra läroanstaltens första klass och äro berättigade att där kvarstanna, samt därutöver minst en tiondel av de återstående platserna. Dessa reserverade platser disponeras vid höstterminens början. Intagningen i juni verkställes av rektor, intagningen vid höstterminens början av en för varje särskild läroanstalt tillsatt intagningsnämnd, bestående av rektor som ordförande med utslagsröst, två av kollegiet valda ledamöter samt två ledamöter, utsedda av domkapitlet efter förslag av den statens folkskolinspektör, inom vars inspektionsområde läroanstalten är belägen. Denna nämnd kan förklara en inträdessökande berättigad till intagning, även om han icke helt fyller fordringarna. Dess huvuduppgift är dock att, om icke alla godkända sökande kunna intagas, placera de sökande i ordning efter deras lämplighet för intagning. Därvid skall hänsyn tagas till sökandens betygssumma i läroämnena och särskilt till hans betygssumma i ämnesgrenarna tal- och läsövningar, skrivning och språklära samt tillämpad räkning, till den allmänna betygsnivån inom den klass av folkskolan, han må hava tillhört, till de upplysningar om hans allmänna studielämplighet och förutsättningar, som den avlämnande läraren har givit, ävensom till hans ålder. Vid en fjärde grupp av läroanstalter, omfattande 2 högre allmänna läroverk, 1 samrealskola och 1 kommunal flickskola, förekommer en kombination av intagning på grundval av folkskolans betyg och inträdesprövning i vanlig ordning, varvid intagningen ombesörjes av en nämnd, sammansatt på samma sätt som de förut omtalade intagningsnämnderna. Denna nämnd har dels att placera de sökande i ordning efter deras lämplighet för intagning, dels att besluta angående sökandes godkännande för intagning. Skolöverstyrelsen äger utfärda närmare bestämmelser i fråga om villkoren för sökandes godkännande och intagning vid dessa läroanstalter. I detta sammanhang bör även erinras om de ändrade grunder för betygssättningen i folkskolan, som den 23 april 1940 efter Kungl. Maj:ts bemyndigande utfärdades av skolöverstyrelsen att gälla tillsvidare fr. o. m. höstterminen 1940. I ifrågavarande »Provisoriska anvisningar» förordas bland annat, att lärarna vid betygsgivningen böra utgå från en betygsgrad, som kan karakteriseras som »normalbetyget», och som sådant bör »med nöje godkänd» eller »Ba» användas (förf:s kursivering). Såsom exempel på »normal» betygsfördelning i en klass på 30 lärjungar ges följande frekvenstal för de olika betygen. A 0

a 2

AB 8

Ba 10

B 8

BC 2

C 0

Samtidigt framhålles dock eftertryckligt, att det icke skulle vara riktigt, om en lärare alltid eftersträvade en dylik betygsfördelning i sin klass; därtill

15 vore klasserna alltför olika varandra. Det framhålles också, att det »normala» frekvenstalet Va för betygen över respektive under »Ba» skulle för en stor klassavdelning med fördel kunna utbytas mot frekvensbestämningen »mellan Ve och Vi». Efter att ha infordrat yttranden från de skolor, där prövningsfri intagning försöksvis varit anordnad, har skolöverstyrelsen den 4 juli 1945 avgivit redogörelse och förslag i anledning av försöksverksamheten. Då det under dennas fortgång enligt överstyrelsens mening blivit allt tydligare, att försök böra anställas med högre inträdeskvalifikationer än de hittills praktiserade, föreslår överstyrelsen, att från och med år 1946 intagningen vid en grupp av läroverk skall vara prövningsfri endast för lärjungar, som i folkskolan nått upp till medelgoda prestationer, alltså i genomsnitt erhållit vitsordet Ba, och vid en annan grupp blott för lärjungar, med något över medelgott folkskolebetyg; försöken med relativt låga kvalifikationer anses emellertid böra fullföljas, om än i begränsad omfattning, och likaså böra försöken med kombinerat intagningsförfarande fortsättas;' överstyrelsen uttalar sig också för försök med testning som komplement till folkskolebetygen. Såsom högsta minimivillkor, avsedda att gälla vid 3 högre allmänna läroverk, 4 samrealskolor och 1 kommunal flickskola, föreslås 15 betygsenheter i dessa 9 ämnen och ämnesgrenar, därav 5 enheter inom ämnesgruppen tal- och läsövningar, skrivning och språklära samt tillämpad räkning. Närmast lägre villkor, avsedda att gälla vid 7 högre allmänna läroverk, 1 realskola, 1 kommunal och 1 praktisk mellanskola samt 3 flickskolor, skulle innefatta 13-5 respektive 4-5 betygsenheter. De lägsta villkoren, avsedda att gälla vid 3 högre allmänna läroverk, 6 samrealskolor och 5 kommunala flickskolor, skulle blott innefatta 4 betygsenheter i den nämnda ämnesgruppen. Ett för alla skolorna gemensamt grundvillkor skulle liksom tidigare vara minst godkänt betyg i varje läroämne i folkskolan; likaledes skulle alltjämt endast lärjungar från lägst fjärde, respektive sjätte klassen av folkskola av A- eller B-form kunna ifrågakomma till prövningsfri intagning.

Kap. 2. Erfarenheter av nuvarande intagningsförhållanden. Såsom av den ovan lämnade översikten framgår, gäller för närvarande diskussionen närmast frågan, huruvida folkskolans betyg och omdömen i övrigt utan vidare skola kunna godtagas som villkor för inträde i realskolan eller huruvida en särskild prövning av de inträdessökande alltjämt skall anses nödvändig. Att vid intagningen samverkan bör ske mellan folkskolans och realskolans lärare, torde få anses givet; utrönas bör emellertid, vilka former denna samverkan lämpligen skall erhålla. Dessa frågor kunna i viss mån belysas av de erfarenheter, som föreligga beträffande olika intagningsförfaranden. a. Inträdesprövning. I samband med den tidigare omnämnda utredning, som gjorts av lektorn F. Wigforss, infordrade skolöverstyrelsen år 1937 från låroverkens rektorer redogörelser för deras erfarenheter i fråga om intagning av lärjungar i första klassen. Flertalet av rektorerna ansåg, att inträdesprövningen i det hela gåve ett tillfredsställande resultat. Åtminstone ansågos de underkända mera sällan ha varit lämpade för fortsatta studier. Att misstag begåtts vid prövningen förnekades icke, men olika åsikter framfördes beträffande omfattningen och betydelsen av dessa felbedömningar. Enligt en av Wigforss refererad undersökning av intagningsförfarandets inverkan på folkskolan av folkskolinspektören S. Orrgård (High School Entrance-tests and the Work of the Primary School 1937), syntes bland folkskolans lärare den uppfattningen vara mera allmän, att genom prövningen uppenbart otjänliga lärjungar i många fall intagits, medan ett icke ringa antal för läroverksstudier lämpade lärjungar avvisats. För att få förhållandena ytterligare belysta har 19A0 års skolutredning till läroverkens samt de kommunala mellanskolornas och flickskolornas rektorer riktat en fråga beträffande intagningen. Denna fråga lydde: »Ha enligt Eder erfarenhet nu gällande villkor för intagning i realskolans (flickskolans) första klass (l 5 och l 4 , l 7 , l 6 ) i tillämpningen visat sig väl avvägda och ägnade att åstadkomma ett med hänsyn till studieförutsättningarna gott urval av lärjungar?» En till innehållet likartad fråga har även riktats till de kommunala folkskolinspektörerna och överlärarna i rikets städer med

högre skolor. De inkomna svaren på dessa frågor ha inom utredningen sammanfattats på följande sätt. Vid de högre allmänna läroverken (59 st.), realskolorna (80 st.) och de kommunala mellanskolorna (67 st.) har frågan, huruvida villkoren för intagning i realskolans (mellanskolans) första klass visat sig väl avvägda, i stort sett besvarats jakande av 157 skolor (39 + 65 + 53 st.). Vid omkring 130 av dessa anses även, att ett på det hela taget gott urval erhålles. Från en del skolor framhålles dock, att proven icke alltid giva ett fullt rättvisande resultat men att det torde vara omöjligt att utfinna en metod, som utesluter varje misstag, i synnerhet som en del för den senare framgången i studier betydelsefulla omständigheter icke kunna bedömas vid tiden för intagning. Man framhåller också, att det är kunskaperna som prövas, ej studieförutsättningarna. Oriktiga resultat anses vidare kunna vållas av tillfälliga misslyckanden och otur — väl även av missvisande goda prestationer — i prövningen, vilka olägenheter man söker motverka genom att vid konferenser efter proven inhämta fullständigare upplysningar från folkskolan. De, som komma från högre folkskoleklass än anknytningsklassen, samt de, som särskilt drillats, lyckas mången gång så väl i provet, att de intagas, ehuru de icke alltid senare kunna följa med. I vissa fall, då god platstillgång förelegat, har man icke varit så sträng vid intagningen utan i stället gallrat vid flyttning till andra klassen. I en del fall betonas platsbristens välgörande inflytande på urvalet, medan god platstillgång på vissa andra håll anses motverka drill, som då blir obehövlig, vilket innebär en lättnad ur hemmens synpunkt. Från något håll föreslås, att rektor skulle få rätt att redan efter en eller två terminer under vissa omständigheter från läroverket skilja för studier olämpliga. Rätt allmänt önskar man större likformighet i folkskolans betygssättning, och i några fall anges ojämnheten i folkskolans betyg som skäl för prövningarnas bibehållande. För att erhålla bättre resultat vid intagningen vill man på olika sätt ge ökat inflytande åt de avlämnande lärarna eller också vill man helt eller delvis förlägga proven till folkskolan. Skärpning av fordringarna begäres av några skolor, medan andra anse fordringarna tillräckliga, blott de upprätthållas. Någon anser, att prövningar och folkskolebetyg tillsammans ge ett gott resultat, medan man på annat håll tror, att varken prövningar eller folkskolebetyg kunna ge ett fullt riktigt resultat, och hoppas på intelligensprov. I samma riktning pekar ett uttalande, som understryker värdet av den muntliga prövningen i modersmålet. Å andra sidan uttalas även på åtskilliga håll sympatier för prövningarnas avskaffande. Vid en del skolor, där villkoren för intagning betecknas som väl avvägda, har man däremot icke funnit urvalet tillfredsställande. De flesta anse skälen härtill vara de redan omnämnda: drill och tillfälliga omständigheter vid prövningen. Från en skola uppges, att obekväma lärjungar intagits såväl på grund av fullt klara prov som på grund av hänsyn till folkskolebetygen. 2—518012

Bil. IV

18 Man har sökt åstadkomma rättelse genom förnyade skriftliga prov och genom konferenser med folkskolans lärare efter prövningarna. Vid de flesta av dessa skolor förordar man dock prövningsfri intagning, samtidigt som man önskar folkskolebetygens inbördes normalisering. I ett par fall ser man lösningen i grundligare prövningar, som i ett fall anses böra omfatta flera ämnen än nu. Hela frågan besvaras nekande vid 18 skolor ( 1 1 + 5 + 2 st.). Omkring en fjärdedel av dessa påyrka höjda inträdesfordringar i syfte att minska antalet kuggningar i de lägre klasserna. Fem rektorer vilja ha prövningsfri intagning. Även en anordning med prövningar och ökad hänsyn till folkskollärarnas omdömen och betyg föreslås. På ett håll vill man införa nya prövningsmetoder, som skulle taga sikte på förståndsmognad och lämplighet för studier, likaså föreslås från en annan skola intelligensprov. Man anför också, att mindre begåvade flickor, därför att de äro tidigare utvecklade än gossarna, utestänga mera begåvade gossar. Tidpunkten för prövningarna kritiseras. De kommunala flickskolorna (40 st.) ha svarat på följande sätt. Beträffande villkorens avvägning har frågan i stort sett besvarats jakande av 31 flickskolor. Åtminstone vid 28 av dessa skolor anser man jämväl, att de nuvarande villkoren i det stora hela äro ägnade att åstadkomma ett gott urval. En del flickskolor framhålla dock i likhet med många läroverk och mellaiiskolor, att proven icke alltid äro rättvisande, men anse, att ingen metod torde kunna förhindra misstag. Även här klagas över drillens verkningar. I några fall omnämnes, att hänsyn tagits till de avlämnande lärarnas omdömen. Från fem skolor har hela frågan besvarats nekande, varvid i två fall drillens förryckande verkningar understrykas. På ett håll anses de nuvarande prövningarna i modersmålet och räkning fullt tillräckliga, när det gäller goda begåvningar, men det framhålles, att i andra fall en allsidigare prövning skulle vara behövlig, då uppgifterna från folkskolan icke visa sig tillräckliga. I några fall motiverar man även här prövningarnas bibehållande med folkskolebetygens ojämnhet, medan i andra fall prövningsfri intagning föreslås för undvikande av prövningarnas tillfälligheter, fastän man på några håll har vissa betänkligheter med hänsyn till den ojämna betygssättningen vid folkskolorna; framför allt har man iakttagit stora olikheter mellan betygen från stadens skolor och landsbygdens mindre skolor. I stort sett liknande synpunkter framföras av de tillfrågade kommunala skolledarna (131 st.). Sålunda ha 35 besvarat frågan jakande. En del göra därvid samma reservationer beträffande möjligheten att alltid få ett rättvist urval, som gjorts av rektorerna. En skolledare anser, att provet är väl avvägt men att urvalet dock icke är gott, medan två anse, att urvalet i allmänhet är rättvist, ehuru proven måhända icke äro i alla avseenden väl avvägda. Frågan besvaras nekande av 25 skolledare. Av 25 skolledare (delvis inräknade bland de redan nämnda) anses, att proven tillmätas för stor

19 betydelse och att de avlämnade lärarnas omdömen och betyg borde få spela en större roll. Man anser också på något håll, att proven kunna verka ganska nyckfullt. Två anse tiden för proven för knappt tillmätt. En anför, att provens utfall ej alltid svarar mot förutsättningarna. Ett par anse, att proven helt eller delvis äro för svåra, 21 skolledare mena däremot, att det I för närvarande är alldeles för lätt att komma in i läroverk, vartill komma 3, som funnit, att alla anmälda intagas, utan att någon gallring sker; 9 skolledare anse, att proven släppa igenom i preparandkurser drillade men icke alltid särskilt studiebegåvade lärjungar. Utom vad ovan anförts beträffande normalisering av folkskollärarnas betyg, föreslås en del reformer. Sålunda anses, att barnen under sista året eller terminen i folkskolan borde undergå skriftliga prov (så har skett på två orter), som skulle översändas till läroverket (i ett fall vill man tillmäta dessa prov samma värde som inträdesproven), att inträdesprövningen borde ersättas med avgångsprov från folkskolan, att proven borde förrättas av folkskolans lärare i närvaro av läroverkslärare, att intelligens- och omdömesprov skulle införas i kompletterande syfte och att förnyade prov skulle anordnas i händelse av misslyckande. Prövningsfri intagning förordas av flera skolor, men åtskilliga anse, att, där sådan intagning nu förekommer, de nu tillämpade fordringarna äro för låga. Man föreslår även, att första året i läroverket skulle vara ett provar. Standardiserade prov i folkskolan efterlysas. Dessa olika svar kunna sammanfattas så, att man i rätt stor utsträckning • är nöjd med nuvarande kunskapsfordringar för intagning men mindre nöjd med det erhållna urvalet. Prövningsförfarandets brister erkännas, och många olika förslag framläggas, som avse att förbättra resultatet. Av dessa torde väl förslagen om prövningsfri intagning och om att större värde skall få tillmätas den avlämnande lärarens betyg och omdömen vara betydelsefullast. Då det på många håll anses, att varken prövningar eller folkskolebetyg ensamma kunna ge ett gott urval, har man såsom en utväg att uppnå ett bättre resultat utnyttjat den kännedom i övrigt om de inträdessökande, som den avlämnande läraren bör äga. Därvid ha olika anordningar försökts, framför allt med avseende på de tveksamma fallen. Med sådana anordningar anser man sig på åtskilliga håll kunna komma tillrätta med de fall, då tvekan kan råda om att godkänna eller underkänna, samt med ordningen mellan sökande från samma klass. Om alla godkända kunna intagas, tror man sig då icke behöva riskera att utestänga någon orättvist. Värre anses det vara, om platsbrist råder. Vanskligheten av jämförelser mellan av olika lärare avgivna kunskapsbetyg erkännes rätt allmänt, men ännu svårare anses det vara att inbördes värdesätta allmänt hållna omdömen om studielämplighet o. s. v. Även om folkskolans betyg genom användning av standardiserade prov bli mera likvärdiga än nu, anser man på sina håll, att det åt-

20 minstone vid platsbrist måste begäras en hel del kompletterande uppgifter från folkskolans lärare, och detta vare sig prövningarna bibehållas eller icke. Omdömena från rektorer och skolledare torde i allmänhet såväl 1937 som 1941 ha avgivits utan någon ingående statistisk undersökning som grund. E n dylik undersökning har verkställts av lektor Wigforss i hans tidigare omnämnda betänkande angående intagning av elever i läroverkens första klass. I första hand har denne undersökt, vilket studieresultat som de efter inträdesprövning enligt nuvarande bestämmelser intagna läroverkseleverna uppnått. Av dem, som intagits i realskolans första klass år 1935, hade i 5-årig realskola nära 30 % av gossarna och omkring 15 % av flickorna och i 4-årig realskola omkring 26 % av gossarna och 15 % av flickorna icke erhållit flyttning vid första läsårets slut; kvarsittare blevo bland dessa i l 5 12 % gossar och 6 % flickor, i l 4 14 % gossar och 7 % flickor. Till jämförelse må nämnas, att enligt av skolutredningen utförda undersökningar, avseende vårterminen 19391, procenttalen icke flyttade i första klassen av 5-årig realskola voro för gossar 29*5, för flickor 16*1; i samma klass av 4-årig realskola för gossar 23-7 och för flickor 16*1. Kvarsittare blevo i l 5 10*9 % gossar och 3*7 % flickor, i l 4 6*7 % gossar och 4-1 % flickor; i det hela förvägrades omkring 14 % av gossarna och 8 % av flickorna slutgiltigt flyttning efter första året i realskolan. Wigforss har gjort en särskild undersökning över hur de lärjungar, som efter vårterminsprövningen intagits med tvekan (B?-gruppen), förmått följa undervisningen i läroverket. Hans material omfattar 14 olika klasser vid 5 realskolor (högre allmänna läroverken i Falun, Hudiksvall och Kalmar, Arboga realskola och Djursholms samskola) och en kommunal flickskola (Jönköping); endast vid ett läroverk ha lärjungarna följts till och med klass 2 5 respektive 24, vid de andra blott i klass l 5 respektive l 4 ; i några fall gäller prövningsresultatet blott något av ämnena modersmålet och matematik. Högst 79 och lägst 34 % av dessa med tvekan intagna ha i de olika klasserna visat sig i stånd att följa läroverkets undervisning. De höga procentsiffrorna anser Wigforss peka i riktning mot att risken är ganska stor för att ett Be i inträdesprovet kan tilldelas sökande, som äro lämpliga för undervisningen i läroverket. Av särskilt intresse är det försök, som Wigforss gjort, att vid läroverket i Kalmar undersöka, i vilken mån de lärjungar i klass l 5 , som icke kunnat följa undervisningen på tillfredsställande sätt (»klarat sig dåligt» enligt Wigforss icke fullt entydiga uttryck), äro identiska med dem, som vid inträdesprovet erhållit de sämsta godkända vitsorden; två svaggrupper av lika storlek ha således jämförts. Det visade sig härvid, att av 494 lärjungar 99 bildade svaggruppen i läroverket; av dessa hörde 41 till den sämre men 58 till 1

Jfr skolutredningens betänkande II.

21 den bättre gruppen vid inträdesprövningen. Bland de 99 sämsta av de vid provet godkända funnos följaktligen 58 (99 — 41), som sedermera skötte sig väl i läroverket. Om dessa 99 sämsta förvägrats inträde, skulle således 58 ha utestängts med orätt; 58 andra skulle ha intagits, vilka sedermera misslyckats i läroverket. Tillsammans skulle alltså 116 lärjungar eller 23'5 % av hela den undersökta gruppen ha blivit felaktigt placerade genom provet. På liknande sätt ha jämförelser skett mellan de lärjungegrupper, som i inträdesprovet bedömts med betygen B och Ba samt B och AB. Av 162 lärjungar hade 67 vid prövningen fått B och 95 Ba. Bland dessa B-elever nådde i klass l 5 26 bättre resultat än 23 av Ba-eleverna; tillsammans hade således 49 eller 30*2 % uppenbart felbedömts, medan 113 eller 69*8 % i det hela bedömts någorlunda riktigt. Av 138 lärjungar hade 67 vid provet erhållit betyget B och 71 AB. Av de förra nådde 12 bättre resultat än 16 av de senare; i detta fall hade således 28 eller 20-3 % synnerligen allvarligt felbedömts. Även om överensstämmelsen mellan prövningsbetyget och den följande skolprestationen i allmänhet visade sig ganska stor, betonar dock Wigforss, att för ett betydande antal lärjungar rangordningen med hänsyn till studieresultatet i läroverket varit den motsatta till ordningen vid prövningen. Wigforss har angivit olika mätetal för styrkan av sambandet mellan inträdesprovets resultat och framgången i läroverket. Av störst intresse i här förevarande sammanhang är den korrelationskoefficient r, som angivits för ett antal skolor, avseende i 2 fall klass l 5 , i 3 fall klass l 4 och i vardera ett fall klasserna 2 5 och 24. Lägsta r-värdet är här + 0*44, högsta + 0'61> medelvärdet + 0-51. Denna siffra är något högre än den medelsiffra, som erhålles, om blott ämnena modersmålet och matematik jämföras, + 0'43. I det hela finner Wigforss, att frågan, huruvida inträdesprövningen ger tillfredsställande möjlighet att bedöma de sökandes förutsättningar för studier och därigenom åstadkomma ett lämpligt urval bland dessa, knappast kan besvaras annat än nekande. b. Folkskolebetyg. Jämte inträdesprövningens resultat skola, som nämnts, även de inträdessökandes betyg från folkskolan tagas i betraktande vid intagningen. Vilken betydelse dessa betyg i praktiken äga i jämförelse med prövningsresultatet, framgår icke klart av de uppgifter, skolorna år 1937 och år 1941 lämnat rörande intagningsförfarandet. Det bör i detta sammanhang betonas, att godkänt inträdesprov stadgeenligt som regel erfordras för intagning. Hur starkt an folkskolebetygen kunna tala för att en elev bör intagas, måste han avvisas, om provet i modersmålet misslyckats; om lärjungen underkänts i räkning, kan han däremot intagas under vissa villkor. Åtskilliga skolor anse, som nämnts, att den avlämnande lärarens betyg och omdömen böra tillmätas större värde än nu sker, och förslag om prövningsfri intagning på

grundval av dylika vitsord ha framlagts. Ganska allmänt framhålles dock av skolorna, att folkskolans betygsskala är mycket ojämn och att betygen från olika lärare därför icke äro likvärdiga. I sitt sakkunnigutlåtande meddelar lektor Wigforss resultatet av en undersökning, som av honom företagits rörande sambandet mellan betygen i den sist genomgångna klassen av folkskolan och framgången i läroverket. Undersökningens material är icke stort, det omfattar blott en grupp på 359, och en på 465 lärjungar, båda från högre allmänna läroverket i Kalmar. Den förra gruppen, vars medlemmar alla kommit till klass l 5 från folkskolans fjärde klass, har undersökts med hänsyn till betygen i modersmålet och matematik. I det förra ämnet underkändes i klass l 5 76, bland dem hade 35 haft relativt svaga betyg i folkskolan, medan 41 haft bättre betyg. För dessa 41 hade således folkskolebetyget varit missvisande högt; om på grundval av detta betyg de 76 svagaste utmönstrats, skulle blott 35 ha avvisats med rätta, medan 41 hade avvisats med orätt, då deras folkskolebetyg varit missvisande lågt. Felbedömda skulle således ha blivit tillsammans 82 — på grundval av inträdesprovet i ämnet skulle på samma sätt 86 ha felbedömts. I matematik blevo 96 underkända i läroverket, av dessa voro 51 relativt svaga och 45 bättre i folkskolan. Felbedömda enligt föregående grunder skulle således 90 lärjungar ha blivit; i inträdesprovet hade motsvarande antal blivit 104. Den senare gruppen, vars 465 medlemmar kommo till klass l 5 från såväl fjärde som femte folkskoleklassen, har undersökts med hänsyn till det allmänna resultatet i läroverket. Svaggruppen i läroverket omfattade 96 lärjungar, av dessa voro 47 svaga i folkskolan och 49 bättre. Vid utgallring av en lika stor svaggrupp efter folkskolebetygen skulle således 49 ha utmönstrats och lika många intagits med orätt. Felbedömda skulle alltså ha blivit tillsammans 98, inträdesprovet hade här givit siffran 110. Korrelationskoefficienten r befanns för den förra gruppen, om totala betygspoängen togs i betraktande, vara 0*54, för den senare var den 0*52. Inträdesprovet gav koefficienten 0'51 för båda grupperna. På grundval av betygsundersökningar från skilda platser har Wigforss slutligen sammanställt ett par tabeller, i vilka på liknande sätt vunna sifferuppgifter meddelas rörande effekten av utgallring av de enligt inträdesprov och folkskolebetyg svagaste. Tabellerna visa enligt hans uppfattning, att intagningen, såvitt man kan döma av de intagnas studieresultat i läroverket, kunnat ske lika bra, utan att inträdesprövning behövt företagas. Såsom Wigforss själv framhållit och även i skolöverstyrelsens yttrande påpekats, ha vid dessa undersökningar jämförelserna företagits på redan genom inträdesprövning gallrat material. Vid kontrollundersökning på en fingerad elevgrupp fann överstyrelsen, att en helt och hållet skenbar, icke alldeles obetydlig överlägsenhet erhölls för folkskolebetygen. Materialet ger sålunda enligt överstyrelsens uppfattning inga hållpunkter för säkra slutsatser men kan likväl anses visa, att i varje fall ingen mera avsevärd över-

lägsenhet finnes hos inträdesprövningen såsom intagningsinstrument framför folkskolebetygen. Senare företagna undersökningar, vilka skola refereras i det följande, ge i det hela stöd åt de av Wigforss vunna resultaten. I en för skolutredningens räkning av /. d. undervisningsrådet H. Wallin utförd undersökning, närmast avsedd att utröna, hur hög betygsstandard som i genomsnitt erfordras vid inträdet i realskolan för normal genomgång av denna skola (se bilaga), ha folkskolebetygen och realskoleprestationen sammanställts för 1 193 lärjungar, som ht 1934 intagits i klass l 5 , och för 1 358 lärjungar, som ht 1935 intagits i klass l 4 vid 51 allmänna läroverk. Den senare lärjungegruppen hade i genomsnitt något högre betyg från folkskolan än den förra. Hos lärjungar, som genomgått realskolan på normaltid — i 5-årig realskola 43 % och i 4-årig 55 % — kunde följande fördelning efter olika hög betygssumma i folkskolan iakttagas: Betygssumma (7 vitsord i 6 ämnen: A = 6, a = 5, AB = 4, Ba = 3, B == 2, BC, C = 0)

5-årig realskola . . . . Antal l ä r j u n g a r . . . . Procent

under 18 18 19 20 11 2

8 18 28 2 4 5

4-årig realskola . . . . Antal l ä r j u n g a r . . . . Procent

—

—

—

över 22

66 13

83 16

301 58

under 22 22

24 25 26 27 28

över 28

S:a

17 2

40 56 54 65 90 6 8 7 9 12

357 48

741 100

44 6

18 2

,

_

S:a 515 100

Av de lärjungar, som genomgått 5-årig realskola på normaltid, hade således blott 8 % lägre betygssumma i fjärde folkskoleklassen än 20 betygsenheter (19 enheter —-5 Ba, 2 B), av dem, som på samma sätt genomgått 4-årig realskola, hade 6 % lägre betygssumma än 22 (21 enheter = 7 Ba). Medelbetygssumman i folkskolans fjärde klass för lärjungar, som i normal ordning — således utan att någon gång ha suttit kvar — antingen övergått till gymnasium från klass 4 5 eller avlagt realexamen, var i modersmålet (2 särskilda vitsord) och räkning 10'5 betygsenheter, i samtliga 6 ämnen 23-8 enheter (3 AB, 4 Ba). För lärjungar, som icke utfört denna prestation, voro samma medeltal 9*3 och 21*3 (7 Ba). Medelbetygssumman i folkskolans sjätte klass för lärjungar, som i normal ordning gått till gymnasium eller avlagt examen, var i modersmålet (2 vitsord) och räkning 12*2, i samtliga 6 ämnen 28*3 (7 AB). Övriga lärjungar hade medelbetygssummorna 10*5 och 24-6 (4 AB, 3 Ba). Ett tydligt samband framträder således mellan folkskolans betyg och framgången i realskolan. Vid studiet av de individuella betygen, visade det sig dock, att enskilda lärjungar med svaga betyg från folkskola emellanåt lyckats jämförelsevis bra vid avgången från realskolan. En särskild under-

sökning av den prestation, som den sämste av de vid varje skola intagna lärjungarna sedermera utfört, gav sålunda bland annat vid handen, att en av dessa lärjungar, vilken med endast B i betyget intagits i klass l 5 , vid avgången från realskolan erhållit avsevärt högre betyg än exempelvis en kamrat, som intagits med 2 AB och 5 Ba. Liknande fall kunde konstateras även i fråga om lärjungar i klass l 4 . Med hänsyn till de icke alltför stora och i en del fall motsägande betygsdifferenserna för olika lärjungegrupper ställer sig Wallin i viss mån tveksam till möjligheten att genom föreskrift om ett visst antal överbetyg från folkskolan få med just de lärjungar, som äga förutsättningar för att på normal tid genomgå realskolan. Han har dock i detta hänseende framlagt vissa förslag, som i det följande skola närmare angivas. Undersökningsresultatet berör icke de förhållanden, som blivit rådande, sedan de nya principerna för betygssättning börjat tillämpas i folkskolan. Vid 13 högre allmänna läroverk, 9 realskolor, 3 kommunala mellanskolor, 3 kommunala flickskolor och en praktisk mellanskola pågå, såsom tidigare nämnts, sedan 1940 försök med intagning utan prövning. Från dessa skolor har 1940 års skolutredning infordrat yttranden rörande erfarenheterna av det prövningsfria förfarandet. Ehuru proven pågått så kort tid, att skolorna knappast ansett sig kunna fälla säkra omdömen, uttala sig närmare tio skolor för den prövningsfria intagningen, varvid dock i flertalet fall anses, att högre folkskolebetyg böra fordras, ökning av betygsfordringarna påyrkas även från andra skolor, som icke ännu velat göra bestämda uttalanden. Man anser sig på åtskilliga håll ha fått sämre urval med det nya förfarandet, särskilt gällde detta klass l 4 , då denna i högre grad rekryterades från landsbygdsfolkskolor med ojämnare betygsskala. En del skolor förklara, att ingen egentlig skillnad iakttagits. Man anser vidare, att den prövningsfria intagningen icke verkar gallrande i de fall, då alla berättigade kunna intagas. Vid ett par skolor sker dock gallring med det nya förfarandet. Från en av dessa omtalas, att de, som ej ha föreskrivna betyg, nu avstå från att försöka vinna inträde genom prövning, medan tidigare låga folkskolebetyg mera sällan avskräckt från inträdesprövning. Vidare anföres, att platsbristen har neutraliserat de för låga fordringarna. Vid några skolor har man iakttagit ogynnsamma verkningar av de nya bestämmelserna om medelbetyget i folkskoleklasserna i form av alltför höga folkskolebetyg hos de sökande. Från rektorerna vid samma läroanstalter jämte 8 flickskolor, som senare fått rätt att anordna prövningsfri intagning, har skolöverstyrelsen vid en senare tidpunkt — höstterminen 1943 — infordrat uttalanden om hur det prövningsfria intagandet i olika hänseenden utfallit jämte statistiska uppgifter rörande de intagna lärjungarna. Ur det sålunda erhållna primärmaterialet kan inhämtas, att samtliga rektorer utom 4 förklarat sig föredraga

25 det prövningsfria förfarandet framför intagningsprövning. Några yrka dock på kompletterande prov i tveksamma fall, en förordar grupptestning såsom komplement till folkskolebetyget och en förklarar den prövningsfria intagningen i klass l 4 vansklig med hänsyn till de höga folkskolebetygen i klass 6. Av de 4 rektorer, som icke uttryckligen förklarat sig föredraga sådan intagning, yrka 2 på inträdesprövning, en gör intet bestämt uttalande och en förordar prövning blott i det fall, att de konstaterade olägenheterna av det prövningsfria förfarandet skulle visa sig omöjliga att bemästra. I det hela anses den prövningsfria intagningen fungera någorlunda tillfredsställande och lämna ett lika acceptabelt resultat som inträdesprövningen. De betänkligheter, som vid skolutredningens tidigare omnämnda förfrågan riktats mot detta förfarande, återfinnas emellertid även i de i detta sammanhang gjorda uttalandena. Allmänt betonas sålunda, att folkskolans betygsskala är betänkligt hög och fortfarande mycket ojämn, varför kraftiga normaliserande åtgärder anses erforderliga. På ett par håll har man tyckt sig iakttaga, att folkskolebetygen alltför frikostigt höjas, för att i tveksamma fall lärjungar skola kunna hjälpas in i läroverk. De flesta skolorna, nämligen 4 av 6 i den grupp, där de högsta betygsfordringarna gälla, 11 av 14 i mellangruppen och 13 av 15 i den grupp, där fordringarna äro lägst, yrka på att minimikraven för inträde åtminstone i någon mån höjas. De övriga finna villkoren lämpligt avvägda utom en, som anser viss sänkning möjlig. I sin redogörelse för försöksverksamheten sammanfattar skolöverstyrelsen skolornas uttalanden så, att 15 skolor opterat för låga inträdesfordringar, 10 för fordringar ungefär motsvarande medelgoda prestationer i folkskolan och 6 för ännu något högre inträdeskrav; 4 skolor ha gjort allmänt hållna uttalanden för en höjning, och 2 ha icke ansett sig kunna göra något uttalande. De infordrade statistiska uppgifterna ha ingående bearbetats av skolöverstyrelsen. Denna undersökning omfattar i första hand 7 199 lärjungar, som intagits utan prövning i real- och mellanskolor, och avser dels medelbetygen i folkskola och läroverk under åren 1940—1943, dels korrelationen mellan folkskolebetyg och läroverksbetyg i klass 1 och följande klasser tillika med de intagnas flyttningsförhållanden och verkningarna av olika minimivillkor för intagning, dels även de lärjungars skolprestation, som övergått från högre klass i folkskola än anknytningsklassen. Undersökningen ger vid handen, att de intagna lärjungarnas medelbetyg från folkskolan ligger högre än det medelbetyg de sedermera erhållit i läroverkets första klass; skillnaden har de senaste åren ökats, vilket synes kunna tillskrivas de betygssättningsprinciper, som sedan 1941 tillämpas vid folkskolan. För lärjungar, som år 1942 intagits från den normala anknytningsklassen, svarade mot ett betygsmedeltal av 1*81 betygsenheter per ämne i folkskolans fjärde klass ett medeltal av 1*22 enheter i klass l 5 , och mot ett medeltal av 1*92 i folkskolans sjätte klass ett medeltal av 1*26 i klass l 4 . Sär-

2(5 skilt i senare fallet låg således folkskolans medelbetyg mycket nära AB, medan realskolans blott låg mellan B och Ba. Att sjätte folkskoleklassens medelbetyg äro högre än fjärde klassens förmodas bero främst på att alltjämt i många fall en »glidande» betygsskala tillämpas i folkskolan; i någon mån anses de äldre lärjungarnas högre medelbetyg också bero på att flickorna, vilka i genomsnitt ha högre betyg än gossarna, äro avsevärt talrikare i den grupp, som övergått efter sjätte klassen till klass l 4 än i den, som från fjärde klassen avgått till klass l 5 . Vidare bekräftar undersökningen antagandet, att de intagnas betygsnivå är mycket olika på olika orter. Sålunda varierade inom nyssnämnda årsgrupp realskolornas medelbetyg inom gränserna 1*13 och 1*42, folkskolornas inom gränserna 1*63 och 2*05. På samma ort kunde folkskolebetygen ligga på en hög men läroverksbetygen på en låg nivå. De högsta folkskolebetygen härrörde i allmänhet från landsbygdsskolor. Efter den omläggning av folkskolans betygssättningsprinciper, som skett 1940 och som från och med vt 1941 påverkat de intagnas folkskolebetyg, uppnådde lärjungar med en given medelmåttig betygsnivå i folkskolan sämre resultat i läroverket än tidigare: sålunda hade lärjungar med 5 betygsenheter i 3 ämnesgrenar före omläggningen (vt 1940) ett medelbetyg i l 5 av 1-18 och i l 4 av 1*15; efter omläggningen (vt 1942) blevo respektive medelbetyg 1*12 och 1*10. Procenttalet icke flyttade i denna grupp var före omläggningen i l 5 30*5, i l 4 28*5, efter densamma respektive 35'8 och 46'4. Vid beräkningen av korrelationen mellan folkskole- och läroverksbetyg för varje läroverk och år konstaterades i allmänhet ett icke oväsentligt samband mellan betygsresultaten; särskilt tydligt var detta samband i fråga om de högsta betygen. Men det visade sig också, att frappant stora olikheter kunde uppstå i läroverksbetygen mellan lärjungar med samma betygssumma från folkskolan, såväl inom lärjungematerialet som helhet som vid varje särskilt läroverk. Med ledning av en lärjunges betyg från folkskola kan man sålunda, såvida betyget icke är påfallande högt, icke med större säkerhet uttala sig om hurudant hans studieresultat i läroverket skall komma att te sig. Den lägsta korrelation, som konstaterades mellan folkskole- och läroverksbetyg, var + 0-10,1 den högsta + 0'85. Det aritmetiska mediet av korrelationskoefficienterna för samtliga skolor och år var, om i folkskolebetyget endast de tre ämnesgrenarna tal- och läsövningar, skrivning och språklära samt tillämpad räkning togos i betraktande, för klass l 5 + 0-55, för klass l 4 -f 0*57. Om samtliga 9 ämnesgrenar i folkskolebetyget medräknades, var detta medeltal för klass l 5 -f- 0*61 och för klass l 4 + 0-62. De oftast förekommande värdena voro för 3 ämnesgrenar -f- 0-55 å + 0-64, för 9 ämnesgrenar + 0*60 å + 0*69. Mellan betygssummorna i klasserna l 5 och 25 samt 25 och 3 5 var däremot korrelationen så stor som + 0*83 1

Siffran betecknar, ett specialfall. Närmast högre siffror äro + 0-26 och + 0-31.

27 å H-O-84; mellan dessa summor i l 4 och 2 4 + 0*81 å 0*85 och i 2 4 och 3 4 + 0-88. Mellan betygen i l 5 och 3 5 var korrelationen -f 0'73, i l 4 och 3 4 + 0-76. Korrelationen mellan folkskolebetygen och betygen i högre klasser i läroverket var lägre än den, som gällde för l 5 och l 4 : för 2 5 var den således i 1940 och 1941 års material + 0'43 (3 ämnesgrenar) och + 0*46 å -4- 0*48 (9 ämnesgrenar), för 3 5 i 1940 års material +0*40, respektive -f-0"42. För 2 4 var den i samma årsgrupper + 0*52, respektive + 0*56 och för 3 4 + 0*47, respektive + 0*51. För 1942 års material föreligga inga siffror för högre klasser än första realskoleklassen. Då lärjungarnas flyttning från klass till klass i realskolan följdes, varvid det även registrerades, huru många som helt undgingo underbetyg och huru många som erhöllo lägst Ba i medelbetyg, befanns, att av 885 intagna i l 5 508 eller 57 % i normal ordning flyttats till 4 5 . Bland dessa hade 328 — 37 % av de intagna — undsluppit underbetyg, men blott 148 eller 17 % nådde i klass 3 5 upp till en betygssumma av 13*5 betygsenheter eller Ba i medelbetyg. Av 937 intagna i klass l 4 flyttades i normal ordning till 3 4 509 eller 54 %. Bland dessa hade 343 eller 37 % av de intagna undgått underbetyg och 178 eller 19 % hade i 3 4 lägst Ba i medelbetyg. Siffrorna, som avse 1940 års intagna, kunna givetvis icke gälla obetingat, sedan betygssättningsprinciperna i folkskolan ändrats. Flyttningsfrekvensen vid här ifrågavarande skolor visade sig efter de nya intagningsbestämmelsernas genomförande ha sjunkit, särskilt i den 4-åriga realskolan. Förhållandet åskådliggöres genom följande översikt. 4-årig realskola

5-årig realskola fl

g

Procentta

»

flyttade 1938 » 1943

fl

vt

ht

vt

ht

vt

ht

vt

ht

68 67

84 82

86 80

91 89

77 68

86 80

85 79

91 88

Beträffande verkningarna av olika höga minimikrav för intagning kunde på grundval av den senaste undersökta årgångens siffror — 1942 års intagna — konstateras, att om 70 % av dem, som intagits med den lägsta medgivna betygssumman, skolat undgå underbetyg, hade denna summa i betyget från fjärde klassen måst sättas så högt som till 6 betygsenheter i de tre särskilt beaktade ämnesgrenarna och i samtliga 9 ämnesgrenar till 17 enheter. I betyget från sjätte klassen hade det erforderliga antalet enheter måst sättas till 6, respektive 18 (AB i medelbetyg). Om en betygssumma av 4*5, respektive 13 betygsenheter hade fått gälla som minimifordran för inträde, skulle blott 50 % av de elever, som intagits i l 5 med denna summa, kunnat beräknas undslippa underbetyg i klassen. För att samma procenttal skulle

ha uppnåtts i l 4 , hade 5, respektive 15 enheter måst fordras. För att 80 % av de svagaste intagna skulle ha blivit godkända, hade erfordrats en betygssumma av minst 6 — i l 4 6*5 — respektive 18 betygsenheter. Redan en höjning av minimisumman i tre ämnesgrenar till 5*5 betygsenheter hade emellertid utestängt 397 av de 976 intagna lärjungarna i l 5 och 313 av de 1 099 intagna i l 4 . I den förra klassen skulle bland de sålunda utestängda ha funnits icke mindre än 206, som verkligen kunnat genomgå klassen utan underbetyg. De lärjungar, som vid här ifrågavarande skolor sökt inträde från högre klass i folkskolan än den normala anknytningsklassen — mellan 19*5 och 16 % av de intagna i klass l 5 och mellan 9'2 och 6*3 % av de intagna i klass 1 4 — hade i regel svagare folkskolebetyg än lärjungar från »normalkjass». De av dessa lärjungar, som intagits i l 5 , erhöllo emellertid i denna klass såväl högre medelbetyg som bättre flyttningssiffror än i de normal ordningintagna, medan ingen motsvarande skillnad kunde iakttagas i klass l 4 . Av skolutredningen företagna undersökningar av de från högre klass intagna lärjungarnas totala prestation i realskolan 1 ha emellertid givit vid handen, att dessa lärjungar i det hela lyckas betydligt sämre än lärjungar från »normalklass». De båda undersökningsresultaten torde få anses belysa det kända förhållandet, att särskilt på yngre åldersstadier större åldersmognad och mer omfattande förstudier tillfälligt kunna övertäcka en sämre utrustning i fråga om allmän studielämplighet. Tillströmningen av inträdessökande till de läroverk, som tillämpa prövningsfri intagning, har hållit sig i det närmaste konstant, medan tillströmningen till övriga läroverk icke obetydligt nedgick höstterminen 1940; vid samma tidpunkt steg vid försöksläroverken antalet avdelningar av klasserna 1 5 och l 4 medan detta antal sjönk något vid läroverken i övrigt. Överstyrelsen drager av dessa förhållanden den slutsatsen, att den prövningsfria intagningen i sin nuvarande form i dubbel måtto bidrager till att hålla lärjungeantalet högt: genom att öka tillströmningen av sökande och genom att minska gallringsprocenten vid inträdet. I det hela bekräfta de av skolöverstyrelsen framlagda siffrorna den redan av Wigforss gjorda iakttagelsen, att korrelationen mellan folkskolans betyg och betygen i läroverkens lägre klasser är ungefär lika god som korrelationen mellan inträdesprovet och sistnämnda betyg. Dessa siffror bestyrka också, så långt materialets beviskraft sträcker sig, den allmänna uppfattningen inom de berörda skolorna, att minimikraven för godkännande till intagning, särskilt efter de nya betygssättningsprincipernas genomförande i folkskolan, satts alltför lågt. De gällande intagningsbestämmelserna ha befunnits utöva en speciellt ogynnsam verkan på arbetsresultatet i den 4-åriga realskolan. 1

Jfr skolutredningens betänkande II.

2»

c. Samverkan mellan avlämnande och mottagande skola vid lärjungars intagning. Beträffande den föreskrivna samverkan mellan avlämnande och mottagande skolor har skolutredningen till rektorerna vid de högre allmänna läroverken, realskolorna samt de kommunala mellanskolorna och flickskolorna framställt följande fråga: »a) Hur tillämpas vid Eder läroanstalt de gällande föreskrifterna för samverkan mellan avlämnande och mottagande skola vid lärjungarnas intagning? Har därvid någon samverkan utöver den föreskrivna förekommit mellan avlämnande och mottagande skolas ledning eller lärare i frågor rörande inträdesprov, intagning av lärjungar, inlärande i grundskolan av vissa kursmoment m. m. ? b) Har Ni funnit det sålunda tillämpade förfaringssättet ändamålsenligt? c) Om så ej är fallet, vilka önskemål har Ni att framföra? Samma kommunala skolledare, som tillfrågats om intagningsvillkoren, ha frågats a) Anser Ni de nu gällande formerna för samverkan mellan avlämnande och mottagande skolor vid intagning av lärjungar i högre skola vara ändamålsenliga och tillfredsställande? b) Om så ej är fallet, vilka önskemål har Ni att framföra? samt »Har inom Edert distrikt någon samverkan utöver den i gällande bestämmelser föreskrivna förekommit mellan avlämnande och mottagande skolors ledning eller lärare i frågor rörande inträdesprov, intagning av lärjungar, inlärande i grundskolan av vissa moment m. m.?» Svaren på ovannämnda frågor ha inom utredningen sammanfattats på följande sätt. Från 193 (43 + 68 + 52 + 30 st.) skolor meddelas, att det föreskrivna sammanträdet hålles någon tid före prövningarna. Vid detta tillfälle diskuteras de inträdessökande mer eller mindre ingående med hänsyn till förmåga att följa med, flit, uppförande, energi, arbetshastighet samt eventuella särdrag (dövhet, dålig syn, ordblindhet, nervositet o. dyl.) m. m. Utom dessa muntliga uppgifter erhållas på åtskilliga håll även skriftliga upplysningar utöver dem, som sedan 1940 alltid skola lämnas om studielämplighet och platssiffra i klassen. Vid 45 skolor (4 + 1 5 + 1 8 + 8 st.) diskuterar man också folkskolans kurser i modersmålet och räkning, varvid satslösningen synes tilldraga sig största intresset. I ett tiotal fall uppges, att dessa diskussioner lett till positiva resultat, i vissa fall till överenskommelser om kursernas omfattning och om terminologien. Anordningen och arten av de mottagande skolornas prov äro även föremål för överläggningar vid 73 skolor (14 + 27 + 2 2 + 1 0 st.). Huvudintresset knyter sig därvid till de skriftliga proven, vilkas innehåll diskuteras, varvid i många fall föregående års uppgifter läggas till grund. Vid bortåt ett trettiotal skolor utarbetas de skriftliga proven under direkt medverkan i någon form från folkskolan. Sammanträden med folkskolans lärare hållas på en del håll även efter prövningarna för inhämtande av kompletterande uppgifter om dem, som misslyckats i proven. Upplysningar inhämtas även per telefon eller på annat sätt.

30 Man yttrar i många fall, att dessa sammanträden, sedan kurserna diskuterats och provens beskaffenhet blivit utformad, icke längre tilldraga sig något egentligt intresse från folkskolans håll, och anser i andra fall, att skriftliga upplysningar om de inträdessökande numera ge bättre vägledning och göra sammanträdena onödiga. Av dessa skäl liksom även på grund av lärjungeområdets vidsträckthet, som hindrar många av folkskolans lärare att komma, samt med hänsyn till det stora antalet avlämnande lärare, som gör sammanträdena mindre givande, har man vid ett fyrtiotal skolor numera inga allmänna sammanträden utan skaffar sig uppgifter om de inträdessökande antingen skriftligen eller genom samtal, ofta per telefon, mellan rektor och respektive folkskollärare. Från 154 skolor (42 + 5 1 + 4 1 + 2 0 st.) meddelas, att det tillämpade förfaringssättet varit ändamålsenligt. Åtskilliga underkänna dock den form, som de nuvarande sammanträdena ha. Man påpekar svårigheten att, då prövningarna förrättas i början av sommarlovet, få till stånd sammanträden efter proven eller överhuvudtaget att då få kontakt med avlämnande lärare. Skriftliga uppgifter anses på många håll helt kunna ersätta sammanträdena. Å andra sidan önskar man intimare kontakt med folkskolan samt föreslår och har även på något håll praktiserat periodiska konferenser under läsåret. Ömsesidig auskultering föreslås. Av de kommunala skolledarna besvara ett sextiotal den första frågan i stort sett jakande. Tjugofem svara däremot nekande. En grupp på sju skolledare önskar bättre personlig kontakt och samarbete mellan avlämnande och mottagande lärare, åtminstone i tveksamma fall. Två skolledare anse, att avlämnande lärare borde vara skyldig att avgiva skriftligt omdöme rörande de inträdessökande enligt fastställt formulär. Några anse, att dessa omdömen böra vara konfidentiella. Man önskar samarbete vid de skriftliga provens upprättande och begär på annat håll enhetliga inträdesprov till samtliga högre skolor. Vidare föreslås, att proven bedömas vid gemensamma sammanträden mellan avlämnande och mottagande lärare och att sammanträden hållas efter proven för behandling av tveksamma fall. Den senare frågan, om samverkan utöver den föreskrivna förekommit, besvaras nekande av något över 70 skolledare och i största allmänhet jakande av en skolledare. Andra grupper meddela beträffande de skriftliga proven, att de utarbetas gemensamt, att folkskolans lärare beredas tillfälle att avgiva omdömen om och önskemål beträffande dem samt att samråd förekommer mellan rektor och folkskoleinspektören. I övrigt meddelas, att rektor infordrar skriftliga konfidentiella svar från klasslärarna på vissa frågor, att en samarbetskommitté utarbetat en sammanfattning av inträdesfordringarna i modersmålet, att en lokalavdelning av modersmålslärarnas förening med medlemmar från läroverk och folkskola arbetar på liknande sätt, att man önskar en överenskommelse om grammatikundervisningens omfattning, att inga överenskommelser om vad som skall inläras träffats och att särskilda prov och kurser inom folkskolan anordnas för de inträdes-

_ 31 sökande. I Malmö förekommer ett detaljerat, huvudsakligen på skriftliga uppgifter baserat samarbete. Av de svar, som avgivits, framgår det tydligt, att, hur värdefulla de gemensamma sammanträdena än kunna vara, ha dock på vissa håll praktiska svårigheter uppstått vid tillämpningen av gällande bestämmelser, som tvungit till inskränkningar i och omläggningar av det normala förfaringssättet. I stora samhällen med flera mottagande skolor och många avlämnande lärare och med inträdessökande från samma läraravdelning till olika läroverk samt vid skolor med stora lärjungeområden och från läroverksorten avsides liggande avlämnande folkskolor behövas andra tillvägagångssätt än på mindre orter med mera samlat belägna avlämnande folkskolor. Sedan man efter några år fått de skriftliga proven avpassade efter ortens förhållanden såväl i fråga om utarbetande och innehåll som i fråga om den för dem tillmätta tiden, finnes icke så mycket att överlägga om beträffande själva prövningen. Det viktigaste som därefter återstår är givetvis de upplysningar, den avlämnande läraren kan lämna om de inträdessökande från hans klass. Även här ha dock svårigheter mött. Alla lärare kunna icke komma till de föreskrivna sammanträdena, och en del uteblir utan känd anledning; på en del håll komma endast valda ombud för de avlämnande lärarna. Kännedomen om de inträdessökande blir av dylika skäl ojämn. Det har också visat sig svårt att få fram värdefulla omdömen vid sammanträden, där många avlämnande lärare äro närvarande. Uppgifterna bli ofta skäligen vaga och utan egentligt praktiskt värde, vilket kanske kan bero på en rätt begriplig obenägenhet hos läraren att i närvaro av flera till äventyrs obekanta personer avge personliga värdeomdömen om sina lärjungars begåvning, flit, uppförande m. m. Det har därför också »av några skolor föreslagits, att dessa uppgifter skulle lämnas skriftligt helst efter fastställda formulär och med enhetlig terminologi, så att icke någon fråga blir obesvarad för vissa lärjungar. På några håll har yrkats, att uppgifterna skulle vara konfidentiella — på en ort, där skriftliga omdömen utöver de nu föreskrivna infordras av rektor, behandlas de även så. Vad särskilt beträffar de skolor, vid vilka i samband med intagning på grundval av folkskolebetygen eller dessa i kombination med prövning intagningsnämnd utsetts, har skolöverstyrelsen vid sin undersökning av erfarenheterna av denna intagningsmetod även inhämtat rektorernas yttrande rörande intagningsnämnden. Ur primärmaterialet kan inhämtas, att endast 5 av rektorerna vid de 38 skolor, från vilka uttalanden föreligga, bestämt yrkat på bibehållande av en intagningsnämnd med nuvarande funktion, att 3 skolor icke bestämt yttrat sig på grund av sin begränsade erfarenhet och att de övriga i allmänhet ansett nämndens funktion utan skada kunna övertagas av rektor eller denne i samråd med kollegiet, de prövande lärarna eller en kommitté inom kollegiet; några skolor begränsa dock detta omdöme blott till de fall, där konkurrens icke råder om tillgängliga platser. Tämligen bestämt uttala sig 19 skolor för att nämnden avskaffas, varvid

således samverkan mellan avlämnande och mottagande skolor skulle ske enligt i övrigt gällande bestämmelser; 11 skolor synas däremot icke vilja frånkänna nämnden ett visst berättigande, åtminstone vid större skolor med stark elevtillströmning. Några ha funnit den befordrande för samarbetet med folkskolan eller lämplig såsom avgörande instans i tveksamma fall och vid otillräckligt platsantal. I ett par fall påyrkas, att nämnden i stället för intagning skall få på sin lott utfärdande av likformiga provuppgifter till avlämnande skolor, överstyrelsen finner icke tillräckliga skäl att föreslå vare sig ett avskaffande av nämnden eller en utvidgning av dess uppgifter och befogenheter under den tid försöken ännu pågå. d. Sammanfattning av föreliggande erfarenheter. Av de anställda förfrågningarna och undersökningarna rörande nuvarande intagningsmetoder framgår, att någon omedelbar förbättring eller försämring av lärjungurvalet troligen icke behöver följa av att den nuvarande inträdesprövningen utbytes mot intagning enbart på grundval av folkskolebetyg. Båda förfarandena ge ungefär samma korrelation med framgång i realskolan. Bibehållas de nu försöksvis gällande kvalifikationsbestämmelserna för folkskolebetygen, kommer däremot säkerligen lärjungematerialets genomsnittliga kvalitet särskilt i 4-årig realskola att sjunka, antagligen på grund av att folkskolans nuvarande betygssättningsprinciper göra dessa kvalifikationsvillkor föga effektiva ur urvalssynpunkt, överhuvud framstår det som en nödvändig förutsättning för en rättvis bedömning av de inträdessökande, att folkskolans betygsskala normaliseras, vilket knappast kan ske utan allmänt införande av likformiga prov i denna skola. De kompletteringar av betygsuppgifterna liksom de upplysningar i övrigt om lärjungarnas egenskaper och grundskolans förhållanden, som lämnas genom samverkan mellan avlämnande och mottagande skola, anses i princip värdefulla. Det har dock visat sig svårt att firma en praktiskt användbar och effektiv form för denna samverkan. Försöken att vid prövningsfri intagning låta en av representanter för båda skolformerna sammansatt intagningsnämnd fungera ha knappast visat sig framgångsrika; något allmänt behov av en dylik nämnd har icke kunnat konstateras. I det hela synas de erfarenheter, som föreligga, ännu icke lämna så klar överblick över de framtida verkningarna av ett prövningsfritt intagningsförfarande, att införandet av ett sådant förfarande kan anses omedelbart tillrådligt. Från några av de tillfrågade skolorna ha också ingått förslag rörande dels utjämningsåtgärder beträffande folkskolebetygen och dels prov av testkaraktär; dessa förslag synas vara förtjänta av prövning. Vissa principiella överväganden i fråga om urvalsproblemet synas också böra företagas, innan bestämda förslag om en ändring av nuvarande förhållanden framläggas.

Kap. 3. Principiella synpunkter på urvalsfrågan. I den diskussion, som förts kring frågan om urvalet av lärjungar till högre skolor, har ofta framhållits att urvalet måste syfta till att jämna vägen för de dugande och att sätta rätt man på rätt plats. Härvid har allmänhetens kritik i främsta rummet riktats mot de hinder av ekonomisk och annan yttre art, som ännu i många fall stå i vägen för den enskilde lärjungens strävan att välja den utbildnings väg, som svarar mot hans förmåga. Att sådana hinder undanröjas, så att förefintliga begåvningar finna möjlighet att utvecklas och göra en mot deras kvalitet svarande medborgerlig insats, är otvivelaktigt såväl ett samhällsintresse som en åtgärd av rättvisa gentemot den enskilde. I detta syfte har skolutredningen också föreslagit studiehjälp av olika slag för landsbygdsbarn, ett förslag, som av 1945 års riksdag i huvudsak godtagits; skolutredningen ämnar även föreslå sådan hjälp åt mindre bemedlade lärjungar i städer och på andra tätorter. Åtgärder av detta slag innebära emellertid ingen lösning av urvalsproblemet. De kunna endast möjliggöra, att urvalet grundas på enhetliga och för dess ändamålsenlighet väsentliga principer, närmast då lämpligheten för studier. Sedan dessa principer fastslagits, kan urvalsfrågan anses innefatta två huvudspörsmål: 1) vilka metoder böra användas, för att en säker gradering av lämpligheten skall kunna vinnas, och 2) vilken grad av lämplighet skall anses tillfyllest för uttagning till mer krävande undervisning. Båda frågorna skola i det följande -— kapitlen 4 och 5 — närmare behandlas. Att märka är, att det sistnämnda spörsmålet alltid måste kombineras med frågan om vilket antal platser som kan ställas till förfogande i förhållande till antalet i och för sig lämpliga sökande. Ju starkare tillströmningen till skolformen är, ju flera sökande som kunna styrka sin lämplighet för de studier den erbjuder, dess större anspråk ställas på platsantalet. Om detta måste begränsas — och en begränsning kan framtvingas såväl av finansiella hänsyn som av kravet på en ändamålsenlig fördelning av arbetskraften på olika verksamhetsområden — höjes också det för godtagande erforderliga minimikravet på lämplighet. Det blir då en ytterst maktpåliggande och grannlaga sak att utskifta de tillgängliga platserna rättvist med hänsyn till de sökandes grad av lämplighet. Om antalet tillgängliga platser är 3—618012

Bil. IV

mindre än antalet lämpliga sökande, faller således, såsom också framhållits i skolöverstyrelsens tidigare berörda yttrande, urvalsproblemets hela tyngd på frågan om de tillförlitligaste metoderna för gradering av lämpligheten. Under debatten kring frågan om urvalet till mer krävande studielinjer har det knappast blivit fullt klarlagt, vilka principiella svårigheter som möta vid ett urval, grundat enbart på de sökandes lämplighet. Många synas föreställa sig, att urvaisfrågan i huvudsak blivit löst, sedan de ekonomiska och sociala hindren för den enskildes val av studieväg undanröjts. Det dragés därvid knappast i tvivelsmål, att den återstående huvuduppgiften, utfinnandet av ett urvalsinstrument, som medger en riktig rangordning mellan de sökande allt efter graden av studielämplighet, skall kunna lösas på ett fullt tillfredsställande sätt, varefter samhället skall kunna fixera en med hänsyn till dess behov lämplig gräns för godtagande. Gentemot en dylik uppfattning måste det bestämt fastslås, att ingen möjlighet föreligger att skapa ett så osvikligt verkande urvalsinstrument. Då de överdrivna förhoppningarna på detta område torde grunda sig på bristande kännedom om urvalsproblemets invecklade och svårlösta karaktär och även om principerna för de undersökningsmetoder, med vilkas hjälp ett urvalsförfarandes lämplighet kan studeras, torde ett klarläggande av dessa förhållanden vara av värde. Ett fullständigt positivt samband mellan ett urvalsförfarandes resultat och graden av framgång på det verksamhetsområde, som urvalet gäller, skulle innebära, alt om aspiranterna ordnades efter graden av framgång vid urvalsprovet, exakt samma ordning skulle bli rådande, om de sedermera placerades efter graden av visad duglighet i den verksamhet, vartill de utvalts. I serien från absolut oförmåga till hundraprocentig duglighet på det ifrågavarande verksamhetsområdet bör rimligtvis finnas en viss grad av prestationsförmåga, som kan anses nätt och jämnt kvalificerande för verksamheten. Personer, som icke nå upp till denna grad av prestationsförmåga, borde helst icke tillåtas försöka sig på arbetet i fråga. Att utmönstra sådana är ju bl. a. urvalsprocedurens uppgift; vid denna bör därför vara fixerad en gränspunkt för godkännande, som motsvarar kvalifikationsgränsen inom verksamhetsområdet. På de flesta sådana områden torde det dock vara svårt att i praktiken med tillräcklig säkerhet draga en dylik skarp kvalifikationsgräns. Den gräns för godtagande, som får gälla vid urvalsproceduren, blir därför också i regel i sin mån godtycklig; den fastställes kanske genom formell poängberäkning utan samband med de verkliga kraven inom verksamheten eller också göres den beroende av den väljande instansens mer eller mindre genomtänkta uppfattning om vad som lämpligen bör fordras. Vid urval av studerande vid högre skolor och utbildningsanstalter äro emellertid förhållandena lättare att överblicka. Här kan verkligen en fast gradering av prestationerna både vid urvalet och i den högre utbildningsanstalten ske i form av betyg, och ett minimikrav för godkännande kan upp-

35 ställas enligt vid denna sistnämnda anstalt gällande regler. Uppgiften att fixera en motsvarande minimiprestation som villkor för godkännande vid urvalet bör alltså bli väsentligt lättare. Dessutom brukar det antagas, att lärjungar i fråga om intellektuella prestationer i det hela skola fördela sig regelbundet kring en medelprestation enligt den s. k. normalkurvan, om försökskontingenten blott göres tillräckligt stor och icke i något hänseende förut sovrats. Då hela urvalsproblemet sålunda får klarare konturer, kunna de principiella svårigheter, som alltfort kvarstå vid urvalet, bäst demonstreras genom diskussion av dylika urvalsuppgifter. En sådan diskussion skall här försökas, huvudsakligen i anslutning till en utredning av urvalsproblemet, som gjorts av den skotske forskaren W. McClelland i en nyligen utförd undersökning av urvalet till högre skolor (Selection for Secondary Education, Univ. of London Press, 1942). Urvalsproblemet får en i viss mån olika karaktär, beroende på om platstillgången i den ulbildningsanstalt, som avses, är tillräcklig för alla godkända sökande eller begränsad. 1 förra fallet gäller det att bestämma det antal elever, som överhuvud har förmåga att tillgodogöra sig skolformens undervisning, i det senare att avskilja ett på förhand givet antal, vilket rimligtvis bör innefatta de bästa av de sökande, ordnade efter graden av duglighet för undervisningen ifråga. Helst om urvalet sker med ledning av de betyg, som erhållits i den underliggande skolformen, är det, av skäl, som närmare utvecklas i skolutredningens framställning av betygssättningsproblemet, icke tänkbart, att intagningsinstrumentet skulle kunna verka osvikligt. En del lärjungar komma att göra ett bättre, andra ett sämre arbete än det, som kunnat väntas på grundval av deras tidigare skolprestationer. I ett stort, osovrat lärjungematerial komma snart sagt alla grader av avvikelse från det ideala sambandet att bli representerade. Även avvikelserna kunna antagas gruppera sig regelbundet kring detta samband; en s. k. normal korrelation uppkommer. Hur urvalsproblemet ställer sig i det fall, att antalet platser i den högre skolformen är tillräckligt för att rymma alla kvalificerade aspiranter, åskådliggöres genom nedanstående figurer, vilka representera två fall av olika starkt positivt samband mellan betygsresultaten i den lägre och den högre skolan. Om den ideala positiva korrelationen betecknas med siffran -j- 1 och frånvaron av varje korrelation med siffran 0, anger fig. 1 en korrelation (r) av + 0-8 och fig. 2 en korrelation (r) av + 0*5. Prestationens halt i den lägre skolan anges genom graderingen av den lodräta linjen OA, prestationens halt i den högre skolan genom graderingen av den vågräta linjen OB. Vid fullständig positiv korrelation tänkas lärjungarna gruppera sig på den diagonala linjen OC med regelbunden fördelning kring medelprestationen M. Minimiprestationen för godkännande i den högre skolan anges av punkten D2 på den vågräta linjen. De fall, där lärjungarna fylla den högre skolans krav, ligga således vid fullständig korrelation till höger om punkten

36 Korrelationsytor för de delar av populationen, som falla inom gränserna 3a, när G motsvarar en betygsenhet. Medelbetyg Ba.

AB +1

r=0,

Fig. 1.

D på den diagonala linjen OC. För att göra urvalet fullt riktigt borde i den lägre skolan en motsvarande minimiprestation för godtagande fixeras. Denna bör ligga vid punkten D x . Högre krav för godkännande skulle medföra, att några förtjänta lärjungar utestängdes, lägre, att några mindre lämpliga intoges. Är korrelationen icke fullständig, komma lärjungarna icke att hopa sig på linjen OC utan att sprida sig kring denna, mer eller mindre allt efter styrkan hos det samband, som existerar mellan prestationerna i de båda skolformerna. Huvudparten fördelar sig regelbundet på och över den yta, som anges av de båda ellipserna, med alltmer ökad anhopning, ju mindre avståndet är till storaxeln och ellipsens medelpunkt. Bibehållas nu den högre skolans krav oförändrade, kunna dessa krav fyllas av alla de lärjungar, som falla till höger om den gräns, vilken på figuren representeras av linjen D2G.

AB + 1 -

r = 0,5

Fig. 2.

Bibehålles även den för intagning erforderliga minimiprestationen i den lägre skolan oförändrad, bli alla, som falla ovanför gränsen DiH, godtagna. Figurerna visa, att vid ofullständig korrelation alltid en del lärjungar komma att intagas felaktigt, medan en del felaktigt utestängas. Ju sämre korrelationen är, desto större bli dessa båda kontingenter i förhållande till dem, som intagas eller utestängas med rätta. Men proportionerna mellan dessa fyra kategorier bero också på hur stränga den högre skolans krav äro och hur intagningsfordringarna avvägas i förhållande härtill. Att en så god korrelation som möjligt bör eftersträvas, framstår som ett elementärt krav. Men lika viktigt är, att minimikravet för godtagande avväges riktigt med hänsyn till de behov och önskemål, som faktiskt föreligga i fråga om det antal, som bör tillförsäkras högre undervisning av ifrågavarande slag. Föreligger ett stort behov av sålunda utbildade och vill man fördenskull tillvarataga varje elev, som har möjlighet att tillgodogöra sig

38 utbildningen, böra tydligen inträdeskraven hållas låga; lägre ju sämre korrelationen mellan skolornas resultat är och ju lägre den högre skolans krav i sin mån hållas (jfr de streckade linjerna IK på båda figurerna). Men därvid måste den högre skolan också finna sig i att få mottaga åtskilliga, som icke kunna följa dess undervisning; flera, ju sämre korrelationen är och ju större krav som den högre skolan ställer. Är behovet av utbildade mindre stort och kan således den högre skolans naturliga önskemål att försäkra sig om ett gott lärjungematerial få bli avgörande vid urvalet, böra inträdesfordringarna skärpas. Om endast sådana, som verkligen förmå tillgodogöra sig undervisningen, skola intagas, måste skärpningen bli större, ju sämre korrelationen är och ju skarpare fordringarna äro i den högre skolan (jfr de streckade linjerna LN på de båda figurerna). Men därvid få elever och målsmän finna sig i att många utestängas, som väl kunnat tillgodogöra sig den högre skolans undervisning; flera, ju sämre korrelationen är och ju lägre krav, som i och för sig gälla för den högre skolan. Hur minimikravet för intagning skall läggas, beror således på vilken kategori av felbedömda man ur samhällets eller skolväsendets synpunkt finner minst önskvärd: de som utestängas felaktigt eller de som intagas felaktigt med hänsyn till sin duglighet för den högre skolan. Anser man däremot varje fall av sådan felbedömning lika beklagligt, vilken kategori den felbedömde än må tillhöra, blir det tydligen av intresse, att det sammanlagda antalet felbedömda hålles så lågt som möjligt, oavsett vilken proportion som blir gällande mellan de båda kategorierna. Härvid får icke förbises, att ett urvalsförfarande i vissa fall i och för sig kan ge högre felprocent än fri intagning. Om nämligen korrelationen mellan den lägre och den högre skolans resultat är låg och därtill den senare skolans krav äro så låga, att de kunna fyllas av flertalet sökande, kan det förhållandet inträda, att sammanlagda antalet av de vid urvalsförfarandet felaktigt intagna och utestängda blir större än det antal, som vid fri intagning skulle ha mottagits av den högre skolan utan att verkligen kunna tillgodogöra sig dess undervisning. Den tidigare omnämnda skotska undersökningen, som räknar med att 72'6 % av samtliga i den undersökta lärjungekontingenten äro i stånd att fylla den högre skolans krav, finner, att en intagningsprocedur, vars korrelation med framgången i denna skola är + 0*4, skulle medföra felbedömning av minst 26*5 % av lärjungarna, d. v. s. praktiskt taget lika många procent som vid fri intagning skulle visa sig odugliga, eller 27*4 %. Minimisiffran 26*5 förutsätter, att minimikravet för intagning fixerats på lämpligaste sätt. Hålles detta krav för högt eller för lågt, stiger antalet felbedömda kanske icke oväsentligt över 27*4 %. Vid undersökningar över det prognostiska värdet av betyg, som utnyttjas såsom villkor för intagning i högre utbildningsanstalter, räcker det således icke att utröna korrelationen mellan betygsnivå och framgång i den högre skolan; det behöver också undersökas, om minimikravet för intagning är riktigt avvägt, En stor svårighet vid sådana undersökningar är, att katego-

39 rien avvisade-lämpliga sällan låter sig säkert bestämmas, ja, ibland knappt ens röjer sin existens, då de avvisade merendels sakna varje möjlighet att påvisa skolans misstag och då de själva acceptera dess domslut. Kategorien intagna-olämpliga är däremot lätt att bestämma och tilldrager sig mer uppmärksamhet. Det göres väl icke sällan gällande, att intagningsförfarandets effektivitet måste vara mer fulländad, ju säkrare det utestänger de i realiteten odugliga sökandena. Hur oriktigt ett sådant antagande är, bevisar tydligt den ovannämnda skotska undersökningen, vilken kunnat anordnas så, att även de avvisade-lämpliga lärjungarna tagits med i räkningen. Av 416 undersökta lärjungar skulle 81 ha intagits, om gränsen för godkännande satts så högt, att ingen av de godkända sedermera misslyckats. Ur den högre skolans synpunkt kan ett sådant resultat förefalla gott; denna skola får en fåtalig elit att arbeta med. Men av de uteslutna lärjungarna hade icke mindre än 223 verkligen kunnat tillgodogöra sig den skolkurs, från vilken de avvisades. Ett så strängt intagningsförfarande skulle således ha inneburit ett ganska upprörande slöseri med lärjungematerialets intellektuella resurser. Siffrorna äro givetvis icke utan vidare tillämpliga på svenska förhållanden. Deras inbördes proportioner bero som nämnts även på hur stort överhuvud antalet dugande för högre undervisning är i en lärjungekontingent; i det skotska materialet befanns procenttalet dugande vara så högt som 72*6. Även om korrelationen mellan urvalsförfarandets och den följande skolgångens resultat är synnerligen god, förblir det för den enskilde lärjungens del alltid vanskligt att ställa en tillförlitlig prognos beträffande hans följande .skolprestation. Minskningen av det fel, som vidlåder bedömningen av den enskilde lärjungens möjligheter, kan uttryckas i procent av det fel, som skulle uppstå vid slumpartat urval, exempelvis vid lottdragning. Procenttalen bli för olika grader av korrelation följande. 1 Korrelationskoefficienten r

Minskningen av felet, u t t r y c k t i procent av felet vid slumpartat tirval (»forecasting efficiency»)

O-oo 0-10 0-20 0-30 0-40 0'50

0 % 0-5 % 2-0 % 4'6 % 8'4 % 13'4 %

0-60

20-0 /o 28-6 % 40-0 % 56*4 % 68-8 % 100-0 %

0-70 0-80 0-90 0-95 1-00

Ur Philip E. Vemon, The Measurement of Abilities. Univ. of London Press 1942,

r = 0,

Ännu vid en korrelation av + 0*90 är således den enskilde lärjungens chans att bli riktigt bedömd i medeltal blott ungefär dubbelt så stor som den skulle ha varit, om han intagits genom lottdragning. Detta förhållande belyser, hur små utsikterna äro att genom urvalsförfaranden vid intagningen i en högre skola vinna garantier för att rätt man kommer på rätt plats. Är man synnerligen angelägen att verkligen i alla enskilda fall lägga vägen fri för den dugande, synes den enda utvägen vara att göra inträdesfordringarna så milda som möjligtvis kan ske, utan att den högre skolan alltför mycket tynges ned av mindre dugande lärjungar, och att låta sovringen av lärjungematerialet försiggå successivt, allt efter som den enskildes brister eller förtjänster mer tydligt träda i dagen. Vad ovan sagts gäller, som nämnts, i det fall att antalet platser vid den högre skolan är så stort, att alla godkända kunna intagas. Är antalet platser

41 Fig. 4. Y = 0,5.

däremot begränsat, bli förhållandena annorlunda. Ett visst bestämt antal lärjungar kan mottagas, övriga måste avvisas, oavsett om de äro i stånd att fylla den högre skolans fordringar eller icke. Naturligtvis söker man utvälja detta antal så, att de bäst förtjänta i mån av förtjänst komma i fråga. Fig. 3 och 4 visa, hur möjligheterna till ett gott urval ställa sig vid god ( + 0*8) och vid svagare ( + 0*5) korrelation. De områden, som falla till höger om den lodräta linjen PR, beteckna det genom platsernas begränsning givna antal lärjungar, som nått det bästa resultatet i den högre skolan — exempelvis 100 stycken. Det lika stora område ovanför den vågräta linjen ST betecknar det lika stora antal lärjungar, som i den lägre skolan fullgjort de bästa prestationerna — likaså 100 stycken. Vid fullständig korrelation skulle alla dessa falla på sträckan UC. Vid ofullständig korrelation uppstå, som synes, felbedömningar av båda slagen: vissa lärjungar, som intagits, fullgöra sämre prestationer än dem, som vissa andra, vilka icke mottagits,

skulle ha utfört. Är korrelationen god och äro den högre skolans krav relativt lindriga, såsom i fig. 3, kan det visserligen inträffa, att alla intagna verkligen fylla fordringarna, om också en del knappast nå utöver den erforderliga minimiprestationen, här angiven genom linjen D2G. Skolan synes då uppvisa ett särdeles gott resultat. Få besinna, att likväl avsevärda felbedömningar kunna ha gjorts vid intagningen och att åtskilliga mer förtjänta inträdessökande kunna ha fått stå tillbaka för de lärjungar, som gå ut med de lägsta betygen. Är korrelationen mindre god, såsom i fig. 4, blir antalet felbedömda av båda slagen påfallande stort i förhållande till de med rätta intagna. Även sådana lärjungar, som icke förmå fylla den högre skolans fordringar, intagas (jfr den streckade linjen D2G), medan många, som skulle ha förmått nå ett verkligt gott resultat, utestängas. Sålunda kan det förhållandet förklaras, att — trots avsevärt skärpta inträdesfordringar — underbetyg och kvarsittning ingalunda äro ovanliga företeelser på orter med stark tillströmning till de högre skolorna och starkt begränsat platsantal vid dessa skolor. Mycket bestämt bör det också framhållas, att den kategori, som felaktigt utestänges, på sådana orter blir beklagligt stor. Det är en verkligt bitter orättvisa, som vederfares många av dessa utestängda. Vid tillräckligt platsantal skulle de felaktigt uteslutna i allmänhet icke ha uppnått mer än ett passabelt eller medelmåttigt resultat. Vid begränsat platsantal stämplas även många av dem, som kunde ha uppnått ett verkligt gott resultat, såsom olämpliga och ratas, utan någon möjlighet att rehabilitera sig, till förmån för mycket slätstrukna eller helt olämpliga sökande. Vid begränsat platsantal är det således av yttersta vikt, att intagningsinstrumentet ger god korrelation med framgången i ifrågavarande högre skolform. Ju högre krav denna skolform ställer på lärjungarnas prestationsförmåga, dess mer grannlaga blir valet. Den enskildes möjligheter att bli riktigt bedömd förbli även vid hög korrelation mycket vanskliga. De ovan diskuterade förhållandena ha väl främst giltighet i fråga om de villkor, som skola gälla vid urvalet bland sökande till realskola och gymnasium. De kunna dock i sin mån även belysa det urvalsproblem, som gäller för de högre utbildningsanstalterna och överhuvud för intellektuellt krävande levnadsbanor, möjligen också för andra. Vad särskilt beträffar urvalet till studielinjer av det slag, som den nuvarande realskolan representerar, måste en korrelation av + 0*95 mellan urvalsinstrumentets utslag och den följande skolprestationen betecknas som ouppnåeligt hög. Delta beror icke blott på svårigheten att göra instrumentet exakt utan även på beskaffenheten hos det lärjungematerial, inom vilket urvalet till realskolan skall ske. Det prognostiska värdet av en intagningsmetod är nämligen beroende på i vad mån de egenskaper, som metoden lämnar besked om, under loppet av den följande skoltiden förbli oförändrade och behålla sin betydelse för

skolprestationen. Förändringar i dessa egenskaper kunna framkallas av lärjungarnas utveckling. Såsom även av skolöverstyrelsen framhållits, måste en skolform sådan som realskolan, vilken mottager eleverna före eller vid början av puberteten och sedermera sysselsätter dem under de egentliga pubertetsåren, räkna med förskjutningar av lärjungarnas intressen och med utvecklingsförhållanden av svårbedömbar art. I individuella fall torde därför det prognostiska värdet av varje metod för intagning i realskolan, hur riktigt den än registrerar elevernas förutsättningar vid tidpunkten för intagningen, alltid bli ovisst. Härtill kommer, att realskolan under skoltidens lopp i vissa hänseenden ändrar sina krav på lärjungarna; de fordringar på förmåga av begreppsbildning och logisk bearbetning av lärostoffet, som ställas på skolans högstadium, torde i mycket vara av annan art än de krav på minneskunskap och inövning av färdigheter, som dominera på lågstadiet. En intagningsmetod, som avser att ställa prognosen för hela skoltiden, måste uppenbarligen inriktas på att främst ge upplysning om de egenskaper, som på olika stadier av skolgången förbli av väsentlig betydelse för skolprestationen. I verkligheten bekräfta de föreliggande korrelationssiffrorna, att realskolans krav likaväl som lärjungarnas förmåga att motsvara dem under skoltidens lopp successivt ändras på ett sätt, som vid intagning med nuvarande metoder icke kan riktigt förutses. Sålunda sjönk i det av skolöverstyrelsen undersökta materialet från skolor med prövningsfri intagning korrelationskoefficienten från + 0-55 i klass l 5 till + 0-42 i klass 3 5 samt från + 0-63 i l 4 till + 0-51 i 3 4 . Likaså sjönk motsvarande koefficient för korrelationen mellan den första realskoleklassens och de följande klassernas betygssumma; för klasserna 1—2 var den -f- 0*85, för klasserna 1—3 + 0'75. Den av Wallin gjorda stickprovsundersökningen av en grupp lärjungar, som genomgått realskolan på normaltid, visar emellertid, att fortfarande ett avsevärt samband finnes mellan goda prestationer i folkskolan och förmåga att fylla realskolans krav: blott 8 % av den nämnda lärjungegruppen i 5-årig och 3 % i 4-årig realskola hade vid intagningen lägre medelbetyg än Ba. Korrelationssiffrorna för realskoleklasserna inbördes torde kunna betraktas som maximala siffror för den korrelation, som kan uppnås mellan intagningsinstrumentets resultat och framgången i realskolan. Bättre prognos än realskolans egna betyg kan ett intagningsinstrument väl knappast förväntas ge. Med hänsyn till de speciella svårigheter i fråga om likformig bedömning, som måste föreligga, då lärjungar intagas från ett flertal olika skolor, synes det tvärtom synnerligen troligt, att intagningsinstrumentet aldrig kan ge fullt lika hög korrelation med realskolebetygen som dessa betyg inbördes visa. En korrelation av + 0-8 med första klassens betyg, + 0-7 med följande klassers, torde få betraktas som indicium på att intagningsinstrumentet praktiskt taget står på höjden av funktionsduglighet. Den

förutnämnda skotska undersökningen har lyckats uppnå siffran + 0*8 för hela prestationen i den högre skolan; härvid är dock att märka, att hela intagningsproceduren leddes och övervakades av psykologiskt skolade krafter. I svenska skolor har en så hög siffra uppnåtts i enstaka fall, men blott i fråga om första klassens betyg. Vid en så hög korrelation som + 0-95 minskas den enskildes risk att bli felbedömd blott med 69 % av risken vid lottdragning. Vid en korrelation av + 0*8, som nämnts den högsta, som torde kunna beräknas vid svenska skolor, minskas den med 40 %. Siffrorna belysa mycket tydligt, hur omöjligt det i realiteten är att genom ett riktigt urval vid tidpunkten för övergång till högre undervisning vinna garantier för att i individuella fall vägen lägges »fri för den dugande» och för att »rätt man kommer på rätt plats». På grund av dessa konstitutiva osäkerhetsmoment böra tillgängliga urvalsinstrument alltid utnyttjas med största försiktighet. Det måste betecknas som olyckligt, om ett officiellt fastställt urvalsförfarande skulle tillåtas spela rollen av enda utslagsgivande faktor vid uttagning av lärjungar till högre undervisning. En sådan tvångsuttagning skulle upphäva den enskildes rätt att välja levnadsbana utan att väsentligt förbättra samhällets möjligheter att åstadkomma en riktig fördelning av arbetskraften på skilda verksamhetsområden. I första rummet avgörande för fördelningen på olika undervisningslinjer måste givetvis vara de önskemål, som framträda hos elever och målsmän. Men otvivelaktigt förekomma fall, där önskemålen äro felaktigt inriktade eller där föräldrarna brista i förståelse och hänsyn gentemot barnens intressen och anlag. Läraren i grundskolan bör här med ledning av den kännedom om barnens begåvnings- och anlagstyp, som han har möjlighet att förskaffa sig, kunna ingripa korrigerande genom att före tidpunkten för urvalet ge förslag och råd beträffande lärjungarnas framtida val av skolutbildning. Då vidare såväl detta förberedande, på elevers och målsmäns önskemål samt ofta nog även på lärarens råd baserade urval som det med hjälp av det officiella intagningsinstrumentet verkställda urvalet, kan vara missvisande, är det angeläget, att möjlighet skapas för rättelse av begångna misstag. Resultatet av det officiella urvalsförfarandet bör därför helst icke betraktas som definitivt och absolut avgörande. Genom prövning av enskilda fall böra felplacerade lärjungar sedermera beredas tillfälle att gå över till utbildningsvägar, för vilka deras anlagstyp visar sig bättre avpassad. Möjligheterna att sålunda justera urvalets resultat bli större, ju mer de utbildningsvägar, på vilka eleverna uppdelats, i början kunna bringas att löpa parallellt med hänsyn till undervisningsämnen och lärokurser, så att felplacerade lärjungar utan större svårigheter kunna överföras till lämpligare utbildning. Ur denna synpunkt synes det också viktigt, att det urval, som avser grundläggande och allmän skolutbildning, icke uppskjutes så länge, att

45 den tid, som står till buds for prövning och eventuell justering av urvalsresultatet, innan ett mer definitivt val av levnadsbana måste ske, blir alltför kort. ((Willie Med hänsyn till dessa synpunkter kan en mycket tidig uppdelning av lärjungematerialet efter graden av studielämplighet framstå såsom fördelaktig. E n sådan ger icke blott rikliga möjligheter till justeringar utan tilllåter även ett successivt urskiljande av de bästa begåvningarna. Sålunda hänvisar professor J. Elmgren i sitt utlåtande (Statens off. utr. 1943: 19) till möjligheten att redan vid intagningen i grundskolan på grundval av läkarutlåtanden och skolmognadstest differentiera lärjungarna efter begåvning och att sedermera låta dem undergå en förnyad differentiering på liknande grunder i 9-årsåldern, innan den slutgiltiga uppdelningen på olika ungdomsskolor med speciella utbildningsmål sker. Ett så komplicerat förfarande synes visserligen icke minst av organisatoriska och praktiska skäl knappast möjligt att införa. Det torde ur undervisningssynpunkt heller icke vara nödvändigt att under de tidigare skolåren genomföra någon mer omfattande begåvningsdifferentiering än den, som särskiljandet av hjälpklassklientelet innebär. Men att de första skolåren på mellanstadiet i sig innesluta möjligheten att välja och pröva skolarbete av mer krävande art utan att nödvändiggöra ett definitivt och för det framtida yrkesvalet bestämmande val av utbildningsväg, torde kunna betecknas som en praktiskt såväl som psykologiskt mycket lämplig anordning. I verkligheten kommer säkerligen det stora flertalet av dem, som en gång intagits till den mer krävande undervisningsformen, att fullfölja skolgången inom denna, om blott urvalsmetoden kan göras tillräckligt effektiv; härför talar den omständigheten, att såsom professor Katz i sitt expertutlåtande påpekar, intelligenskvoten under de år, som h ä r avses, i allmänhet förblir konstant. Att möjligheterna till övergång mellan olika undervisningsformer underlättas och ordnas, innebär främst ett bättre tillgodoseende av två hittills ganska förbisedda tärjungegruppers intressen, dels den, som för närvarande på mer oregelmässigt sätt avslutar sin skolgång efter att ha misslyckats i realskolan, och dels den, som sent kommer till klarhet om sin begåvning och sitt intresse för realskoles tudier. Om sålunda möjligheterna att justera gjorda misstag förbättras, bör dock icke omsorgen att utfinna ett från början exakt och tillförlitligt verkande urvals- eller differentieringsinstrument eftersättas. Att den enskildes utsikter att erhålla en rättvis bedömning alltid i viss mån förbli osäkra, är väl som tidigare nämnts oundvikligt. Men ett väl avvägt och klokt utformat urvalsinstrument kan dock väsentligt reducera den procentuella storleken hos de båda lärjungegrupper, som genom felaktigt bedömande vid urvalet bringas att falla på orätt och på rätt sida om intagningsstrecket. På vilket sätt de olika här nämnda kategorierna för närvarande äro representerade i realskolan och hur deras inbördes proportioner lämpligen

46 böra för framtiden avvägas, skall i ett senare kapitel närmare utredas. I första hand skall upptagas frågan om hur intagningsförfarandet bör vara beskaffat för att uppnå en så god korrelation som möjligt mellan prestationerna vid tiden för urvalet och under den följande skoltiden. Innan detta sker, synes dock en annan fråga av principiell innebörd böra i korthet beröras. Om en grupp elever med i det hela goda intellektuella förutsättningar utväljes och överföres till särskild undervisning, måste den återstående lärjungekontingenten röna inverkan härav. Så länge den avskilda elevgruppen är fåtalig, är väl denna verkan obetydlig, måhända omärklig, men om den avskilda gruppen skulle uppgå till 25 eller 30 % av det totala lärjungeantalet i en årgång, kan det icke undgås, att de återståendes genomsnittliga förmåga att tillgodogöra sig undervisning av liknande art som den, de avskilda på sitt håll åtnjuta, blir nedsatt. Visserligen kan aldrig så stor selektivitet hos urvalsförfarandet uppnås, alt icke elevmaterialet på båda undervisningslinjerna blir i viss mån »blandat», men en genomsnittlig olikhet måste dock ofrånkomligen i längden framträda, och denna olikhet blir större, ju mer urvalsförfarandet kan förfinas och ju tier lämpliga elever som vilja gå över på den linje, som urvalet avser. Skulle exempelvis 30 % av lärjungarna i en årgång utväljas och skulle urvalet kunna göras så, att endast lärjungar, som med hänsyn till sina prestationer i skolans läroämnen tillhöra den bättre hälften inom denna årgång, avskildes, komme framdeles i den återstående elevkontingenten icke 50 % utan 30 % att hålla sig över och icke 50 % utan 70 % att hålla sig under den tidigare medelprestationen. Med hänsyn till de olägenheter en sådan förändring inom elevmalerialet anses kunna innebära för de återstående lärjungarnas undervisning och allmänna fostran har det emellanåt framställts betänkligheter mot att en differentiering efter lämplighet för mer omfattande studier över huvud företages inom den obligatoriska skolans ram. Under loppet av en sju- eller åttaårig skolpliktstid blir dock en sådan differentiering redan av praktiska skäl ofrånkomlig; varken ämneskrets, lärostoff eller undervisningsmetoder kunna rimligen förbli lika för alla barn upp till 15-årsåldern. 1 pedagogiskt hänseende innebär differentieringen såväl fördelar som olägenheter; om de förra eller de senare överväga, kan här icke närmare diskuteras. Det kan blott betonas, att den oundvikliga differentieringen lika oundvikligt leder till en viss genomsnittlig olikhet mellan de lärjungekontingenter, som särskiljas från varandra, och att denna olikhet icke kan lämnas obeaktad vid utformningen av lärokurser, undervisningsmetoder och prestationskrav för de skilda studielinjer, till vilka lärjungarna efter verkställt urval överföras.

Kap. 4. Intagningsförfarandets beskaffenhet. a. Nuvarande metoder. De båda intagningsinstrument, som för närvarande användas, inträdesprövning i vissa ämnen och på olika sätt kvalificerade folkskolebetyg, ha vid företagna undersökningar framstått såsom i stort sett likvärdiga med hänsyn till den korrelation de visa med resultatet i realskolan. Korrelationskoefficienten har vid prövningsförfarandet visat sig uppgå till omkring + 0'5, vid intagning på grund av folkskolebetyg till omkring + 0*6. Härvid är att märka, att de båda angivna koefficienterna icke äro fullt jämförliga; den förra är grundad på inträdesprövning blott i två ämnen och är medeltalet av flera särskilda undersökningars koefficienter, av vilka 2 avse klass 1 5 ; 3 klass l 4 , 1 klass 2 5 och 1 klass 2 4 i realskolan, den senare är grundad på folkskolebetyget i 9 ämnen och ämnesgrenar, är det aritmetiska mediet av de korrelationskoefficienter, som under tre år erhållits vid skolor med prövningsfri intagning på grundval av olika högt kvalificerade folkskolebetyg, och avser endast klasserna l 5 och l 4 . De särskilda skolornas koefficienter variera, vad inträdesprövningen beträffar, mellan + 0-47 och + 0#6l, vad folkskolebetygen beträffar mellan + 0*26 ( + 0-10) och + 0'85. Korrelationskoefficienternas storleksordning förefaller vid första påseendet icke ogynnsam. Enligt uppgift i den förutnämnda skotska undersökningen har vid fyra nyligen företagna undersökningar, tre engelska och en australisk, korrelationen mellan resultatet av inträdesexamen och framgången i högre skolor stannat vid i medeltal -f 0*34. Emellertid är att märka, att de svenska siffrorna endast avse resultatet i realskolans lägsta klasser; toges hela skolgången i betraktande, skulle de med visshet utfalla sämre. Den enskildes utsikter att bli riktigt bedömd äro även vid en korrelation av + 0*5— + 0-6 rätt osäkra. Då korrelationen är ungefär densamma, synes det ur lärjungurvalets synpunkt tämligen likgiltigt, vilket av de båda nuvarande intagningsinstrumenten som för framtiden skall komma till användning. Skall ett val mellan dem ske, torde det i främsta rummet böra utrönas, vilket av dem båda som tillåter den största förbättringen och förfiningen. Vidare bör beaktas, vilket instrument som innebär minsta påfrestningen på de lärjungar, som skola prövas, och vilket som i användningen kan utformas smidigast och bekvä-

48 mast. Men det bör också betonas, att ett val mellan nuvarande förfaranden icke behöver framstå som enda utvägen. En kombination av båda förfarandena har redan i liten skala försökts och visat sig ge förhållandevis gott resultat. Även helt andra urvalsmetoder kunna komma i fråga. Inträdesprövningens största förtjänst anses av de flesta bedömare vara, att den vid varje skola tillåter en jämförelsevis likformig värdesättning av lärjungar, som söka inträde från olika folkskolor. De ställas alla inför samma uppgifter och bedömas efter så enhetliga grunder som möjligt av lärare, vilka kunna överblicka och direkt jämföra samtliga prövade lärjungars prestationer. Att individuella olikheter i bedömningen kunna förekomma hos skilda prövningsledare, är dock givet. En annan förtjänst är, att uppgifternas art och de normer, som uppställas vid bedömandet, kunna tillrättaläggas efter realskolans behov. Det kan således kontrolleras, att lärjungarna inneha de som grundval för realskolans undervisning nödvändiga förkunskaperna. Vidare bör en viss garanti kunna vinnas för att den studielämplighet, som ådagalägges vid prövningen, just är av den art, som realskolan kräver. Emellertid har prövningsförfarandet även påtagliga olägenheter. Om det, såsom mestadels är fallet, innebär en engångsprövning, kunna tillfälliga omständigheter av olika slag fördunkla och förrycka resultatet; om prövningen, såsom tidigare försökts vid en eller annan skola, får upprepas, uppstå praktiska svårigheter och kanske även kostnader för lärjungarna, som skola samlas i läroverket vid två prövningstillfällen. En annan olägenhet är den oro och nervositet i hemmen och hos lärjungarna själva, som gärna förbindes med särskilda prövningar, av vilka de ungas framtid beror. Sådan nervositet h a r mycket starkt gjort sig gällande inför inträdesprovet till realskolan, särskilt på orter, där platsantalet i denna skola är väsentligt mindre än antalet sökande. Det måste också betecknas som påfrestande för de inträdessökande, att de införas i en ny och obekant skolmiljö och ställas inför obekanta examinatorer, som i sin mån kunna ha svårt att genast förstå och värdera deras individuella reaktioner. Överhuvud är det icke lämpligt, att barn på de åldersstadier, som här komma i fråga, utsättas för en så stark psykisk press, som inträdesprövning av nuvarande form kan innebära och som säkerligen ytterligare skulle skärpas, om ett förfarande med upprepade prov infördes. Helt omöjligt är det dock icke att undanröja dessa olägenheter. Skriftliga prövningsuppgifter kunna, såsom också påpekats av vissa bland de tillfrågade skolorna, färdigställas i enlighet med realskolans fordringar men ges inom ramen för folkskolans undervisning och under övervakning av klassläraren i denna skola för att sedan översändas till realskolan för rättelse. Provens och bedömningens likformighet skulle vid ett sådant förfarande någorlunda garanteras; upprepade prov skulle kunna anordnas utan att verka särskilt

49 påfrestande. En enbart skriftlig prövning är visserligen på sitt sätt ensidig men, klokt anordnad, kan den otvivelaktigt ge en mycket god och tillförlitlig bild av lärjungens allmänna kapacitet. Vid den ovan omnämnda skotska undersökningen nåddes genom likformiga och strängt likformigt bedömda skriftliga prov ett påfallande gott resultat. Korrelationen med den följande skolprestationen i dess helhet blev så hög som + 0*770. Folkskolebetygen såsom intagningsinstrument ha den fördelen, att de utfärdas på grundval av årets samlade skolprestation. De behöva därför icke påverkas av tillfälligheter, och de böra ge en allsidigare bild av lärjungens verkliga kapacitet än en kortvarig prövning. De behöva heller icke ge anledning till hets och nervositet hos lärjungarna eller i hemmen. Om endast dessa betyg skola läggas till grund för gradering av lärjungarnas lämplighet för realskolestudier, är det dock en ytterst betydelsefull olägenhet, att de utfärdas av olika lärare, vilkas möjligheter att jämföra och bedöma lärjungarnas prestationer hänföra sig blott till en enda undervisningsavdelning åt gången. Bedömningen blir under sådana förhållanden med nödvändighet starkt subjektiv, vilket röjer sig i en avsevärd olikformighet i användningen av den vedertagna betygsskalan. I ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande rörande betygssättningen i folkskolan (St. off. utr. 1942: 11) ges frappanta belägg på hur olika valörer ett och samma betygsuttryck, B, Ba eller AB, kan äga hos olika lärare. Från skolor, som tillämpa prövningsfri intagning, har också mycket bestämt framhållits, att en egalisering av betygsskalan i folkskolan är en nödvändig förutsättning för att skolformens betyg skola kunna nyttjas som intagningsinstrument. Den stora variationsvidden mellan korrelationskoefficienterna vid de skolor, där prövningsfri intagning tillämpas, + 0-26—+ 0'85 pekar i samma riktning. Den ovannämnda skotska undersökningen finner också grundskolans betyg i deras ursprungliga form helt oanvändbara som enda intagningsinstrument. Ojämnheterna i betygsskalan gälla i särskilt hög grad de kunskaper, som värderas genom de avgivna vitsorden. Fordringarna äro här mycket tänjbara; vad den ene läraren anser oundgängligt kan den andre tillmäta mindre vikt. Men även omdömena om studielämplighet kunna hos olika lärare utfalla mycket olika. I det hela få de betyg, som givas i folkskolan, prognostiskt värde för prestationen i realskolan i den mån de av folkskolans målsättning bestämda kraven på kunskaper och studielämplighet äro analoga med realskolans, så att samma egenskaper och kunskapsmoment bestämma prestationens halt i båda skolformerna. Med hänsyn till att folkskolans lärokurs är avsedd att inhämtas av alla barn utom de uppenbart svagt begåvade, kan det knappast anses självklart, att folkskolan i sin bedömning skall ha anledning att fästa huvudvikten vid sådant, som får sin fulla betydelse, först då vissa av lärjungarna ställas inför uppgifterna i en mer krävande skolform. 4—518012 Bil. IV

50 Denna sistnämnda olägenhet synes svår att avlägsna. Som ett försök härtill kan möjligen räknas den nu gällande bestämmelsen, att de lärjungar, som övergå till realskola, i modersmålet och räkning skola bedömas med mer differentierade vitsord än de övriga, varvid sådana grenar av ämnena särskilt skola vitsordas, som kunna anses i högre grad än andra ge besked om intelligensmognaden. Men även här kvarstår den svårigheten, att folkskolans lärare vanligen icke ha personlig erfarenhet av realskolans fordringar. Det har också framgått av undersökningar, vilka i det följande närmare komma att beröras, att dessa lärare ha benägenhet att överskatta sina lärjungars möjligheter att tillgodogöra sig realskolans undervisning. För att minska olägenheterna av subjektiviteten i folkskolans betygssättning lämnas numera för lärjungar, som övergå till realskola, uppgift om deras rangplats i klassen. Det har också otvivelaktigt visat sig, att man genom att beakta rangordningen kan erhålla en säkrare index enbart på studielämplighet än om blott betygssummor användas. (Jfr O. Dahlgrens undersökning, refererad på sid. 66.) Emellertid lämnar rangordningen mellan eleverna i en klass ingen upplysning om klassens genomsnittsnivå i förhållande till andra klassers; den förste i en klass kan väl vara att jämställa med den andre eller tredje i en klass med högre genomsnittsnivå. Ett försök att undanröja denna olägenhet och att skapa en gemensam måttstock för folkskolans betygssättning innebära de enligt förslag av lektor Wigforss i folkskolan anordnade försöken med standardiserade prov, vilka skola sätta läraren i stånd att jämföra sina lärjungars prestationer med den för klasstadiet i fråga normala genomsnittsprestationen. I samband med dessa försök ha folkskolans betygssättningsnormer justerats, så att de särskilda betygsbeteckningarna skola begagnas i överensstämmelse med den procentiska fördelning på ett antal prestationsklasser, som kan fastställas genom prövning av ett stort osovrat lärjungematerial. Försöken anvisa otvivelaktigt en framkomlig väg att uppnå större likvärdighet hos olika lärares och skolors betyg och böra därför utbyggas och fullföljas. Detta synes vara en uppgift för det nyligen inrättade pedagogisk-psykologiska institutet. Efter förbättringar av ovannämnd art kunna säkerligen både prövningsförfarandet och den prövningsfria intagningen i dess nuvarande form var för sig ge en något förhöjd korrelation med framgången i realskolan. Båda lida emellertid i ungefär samma mån av vissa andra olägenheter. En sådan olägenhet är att lärjungeprestationerna påverkas av den särskilda förberedelse eller »drill», som hemmen, och emellanåt även skolan, kunna tillgripa för att tillfälligt höja en elevs prestationsduglighet i vissa hänseenden. Särskilt starkt har verkan av en intensiv drill före inträdesprövning av nuvarande art gjort sig gällande. Men givet är, att även vid de prov eller övningar, som anordnas inom det dagliga skolarbetets ram, en viss tillfällig höjning av prestationsförmågan kan ernås genom särskild drill och att denna höjning vid betygssättningen måste premieras, också i det

51 fall att den prövande läraren är medveten om dess orsak. Detta gäller visserligen i första hand sådana ämnen, där rutinmässig träning och schematisering av arbetssättet inverka på resultatet, men på det skolstadium, som här kommer i fråga, torde knappast något ämne kunna drivas utan anlitande av mekanisk övning och minnesmässigt inlärande. Ett försök att minska betydelsen av dylika moment innebär den tidigare nämnda bestämmelsen, att vissa grenar av ämnena modersmålet och räkning, vilka anses särskilt tydligt vittna om förståndsmognaden, skola betygssättas för sig. I verkligheten torde visserligen rutinmässig övning även inom dessa ämnesgrenar på de åldersstadier det här gäller vara långt ifrån betydelselös för prestationernas halt. Möjligheterna att variera uppgifterna inom såväl uppsatsskrivning och muntlig framställning som tillämpad räkning äro tämligen begränsade, och vissa lätt igenkännliga och för rutinmässig behandling ägnade typer av uppgifter måste säkerligen alltid komma till användning. Det kan dock tänkas, att prestationerna inom dessa ämnesgrenar kunna vittna om förekomsten av speciella anlagsfaktorer, vilka i sin mån äro av väsentlig betydelse för resultatet i sådana viktiga skolämnen som språk och matematik. Ur denna synpunkt borde det prognostiska värdet av betygen i här ifrågavarande ämnesgrenar grundligt undersökas. Överhuvud är det synnerligen vanskligt att vid bedömning av prov eller andra lärjungeprestationer på de skolstadier, som här komma i fråga, särskilja det som härflyter ur lärjungens individuella begåvning från det som beror på miljöns inflytande. Att elever från en intellektuellt mindre utvecklande miljö varken med hänsyn till språkliga färdigheter och ordförråd eller med hänsyn till mängden av föreställningar på de områden, som särskilt beröras i skolarbetet, kunna vara lika gynnsamt ställda som elever från hem med högre intellektuell standard, är obestridligt. Det måste vara lättare att fatta och följa undervisningen för den, som redan delvis är insatt i situationen, än för den, som ställes inför något helt nytt; till det yttre lika prestationer kunna därför i verkligheten hos den ene lärjungen innebära långt mindre av självständigt intellektuellt arbete än hos den andre. Skola lärjungarna rangsättas efter betyg, vare sig dessa erhållits i en inträdesprövning eller efter en skoltermins arbete, är det fara värt, att i en del fall hemmiljön snarare än begåvningsnivån kommer att bestämma rangordningen. Även om läraren väl är medveten om att en sådan risk föreligger, är det icke möjligt för honom att avgöra, vilken grad av inverkan han i det enskilda fallet bör tillskriva den ena och den andra av de båda faktorerna. En annan olägenhet följer av att på ifrågavarande skolstadier större åldersmognad alltid ger ett försprång i prestationsduglighet, som icke behöver motsvaras av verklig överlägsenhet. En och samma betygsnivå, uppnådd vid ett prov eller i terminsbetygen, anger således i verkligheten sannolikt större prestationsduglighet hos en yngre än hos en äldre lärjunge. Än mer kompliceras förhållandena, om lärjungarna, såsom ofta nog sker vid intagning

52 på grundval av terminsbetyg, måste jämföras med hänsyn till helt olika prestationer. Ganska många lärjungar söka inträde i realskola från andra klasser än de avsedda anknytningsklasserna. Ha dessa lärjungar överskridit klassens normalålder, bli deras betyg mindre värda än motsvarande betyg för yngre lärjungar från samma klass; ha de icke uppnått denna ålder, bli däremot deras betyg mer värda än äldre klasskamraters och jämnåriga lärjungars betyg från lägre klass. I intet fall kan inom ramen av vanlig betygssättning någon pålitlig metod angivas för rättvis avvägning av åldersfaktorns inverkan på prestationen. För avlägsnande av de här nämnda olägenheterna erfordras ett instrument, som åtminstone i någon mån tillåter särskiljande av tränings-, miljö- och åldersfaktorerna från sådana faktorer, som äro konstanta och i längden avgörande för den enskilde lärjungens studielämplighet. Utformningen av sådana instrument har länge betraktats som -en viktig uppgift för intelligensoch anlagsforskningen. De möjligheter, som utpekas av denna forskning, torde icke böra lämnas obeaktade vid försöken att utforma ett tillförlitligt urvalsinstrument för realskolan. b. Nya metoder. Testmetodiken. Frågan om användande av s. k. intelligenstestning för uttagning av lärjungar till högre skolor berördes i någon mån av 1918 års skolkommission. Tanken på en sådan uttagningsmetod avböjdes, då metoden i sitt dåvarande skick väl syntes kommissionen vara användbar för bedömande av intelligensen, där denna tenderade mot endera av ytterligheterna, men ansågs ge mindre tillförlitligt resultat, när frågan gällde gradationer av mer normal begåvning; icke heller syntes den ägnad att allsidigt belysa de personliga egenskaper, som vore av avgörande betydelse för ett framgångsrikt studiearbete. 1924 års skolsakkunniga uttalade, att intelligensprövningar av ifrågavarande typ hos oss varken nått sådan utveckling eller tillvunnit sig sådant förtroende, att de skulle kunna rekommenderas såsom hjälpmedel vid inträdesprövningarna till den högre skolan, dock ville de sakkunniga ined hänsyn till att intelligens- och begåvningsforskningen vore av så ungt datum, att det icke kunde förutses, vilka praktiska resultat den skulle kunna skänka, icke principiellt motsätta sig dylika prövningars användning på förevarande område. Hos professorn i pedagogik och psykologi vid universitetet i Uppsala, R. Anderberg, har skolutredningen förfrågat sig om möjligheten och lämpligheten av att använda intelligenstestning vid intagning till högre skolor. Denne framhåller, att intelligensundersökningen endast bör användas för komplettering av andra prövningsmetoder och av den avlämnande lärarens omdöme om lärjungarna men att den såsom kompletterande prövningsförfarande kan vara mycket värdefull, vilket bestyrkts av undersökningar i andra länder. Änder-

53 berg nämner särskilt en undersökning av W. Sander i Norderney rörande övergång från grundskola till högre skola. En för svenska förhållanden avsedd testskala har utexperimenterats av Anderberg och sedermera efterprövats av andra forskare. Denna skala gäller närmast åldrarna 7*5—10*5 år; att framställa en parallell skala av fullgod art skulle enligt hans uppfattning icke vålla avsevärda svårigheter. Behovet av lämpliga prövningsledare anser Anderberg kunna fyllas genom att lärare instrueras i testmetodik och testbedömning. Härvid skulle huvudsakligen kortare kurser och praktiska övningar komma i fråga. Sådana kurser ha visat sig tillfyllest för uppnående av tillförlitliga prövningsresultat. Vid dem skulle lokala prövningsledare utbildas; på varje ort eller i varje distrikt borde emellertid även finnas åtminstone en grundligare utbildad person för rådgivning och för kontroll av de lokala undersökningarna. Personer utan särskild utbildning ha icke visat sig lämpade att använda testmetoden. Den av Anderberg utexperimenterade testskalan är avsedd för individuella undersökningar, vilka alltid måste bli av tidskrävande art. Försök med s. k. grupptest göres för närvarande i vårt land. Sålunda har professor J. Elmgren i Göteborg från engelskan översatt och för svenska förhållanden modifierat bl. a. det s. k. Simplextestet. Vidare har fil. lic. O. Dahlgren färdigställt ett grupptest, avsett att användas för intagning i klass l 4 , och fil. lic. S. Hallgren ett dylikt, test för folkskolans klass 3. Ett par av de skolor, som tillfrågats rörande uttagningsförfarandet, ha, som nämnts, hänvisat till möjligheten att använda test vid urvalet till högre skolor. I en till skolutredningen överlämnad underdånig skrivelse från styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund påyrkas under hänvisning bl. a. till av O. Dahlgren gjorda undersökningar en grundlig utredning av frågan om möjligheten att använda begåvningstest såsom komplement till folkskolebetygen. Den metod att klassificera individer med hänsyn till deras intellektuella kapacitet, som intelligenstestningen innebär, möttes från början icke minst på skolhåll med skepsis och misstro i vårt land liksom flerstädes i övrigt. Denna misstro har ännu icke skingrats. Kännedomen om den utveckling, som lett fram till testmetodikens nuvarande ståndpunkt, liksom om de psykologiska prövningsmetodernas innebörd och möjligheter torde bland allmänheten och bland skolans representanter icke vara särskilt stor. Med hänsyn härtill synes en kort överblick över dessa förhållanden motiverad. De första försöken att uppskatta eller mäta individuella differenser i fråga om psykiska egenskaper knötos till den vid slutet av 1700-talet gjorda iakttagelsen, att olika personer även under omsorgsfullt tillrättalagda observationsbetingelser behövde olika lång tid för att uppfatta och registrera en och samma företeelse. Med hänsyn härtill blevo sinnesförnimmelser och reaktionstider de första föremålen för metodiska undersökningar; under senare

54 delen av 1800-talet började man även söka konstruera prov eller »test» för studiet av intellektuella egenskaper, såsom minne och föreställningsförmåga, och av känslo- och viljelivets reaktioner. I samband härmed började en diskussion av begreppet intelligens, som ledde till omfattande och grundliga forskningar rörande intelligensens väsen och egenart. Problemet att mäta individens allmänna intelligens angreps på ett fruktbärande sätt av den franske forskaren Binet. Denne utgav tillsammans med sin medarbetare Simon år 1905 en serie test, vilka ordnats efter svårighetsgrad, så att serien kunde tjäna såsom instrument för särskiljande av intellektuellt efterblivna barn från normala. År 1908 följdes denna testskala av en annan, vars olika prov ordnats i grupper, avpassade efter olika åldersstadier; med hjälp av denna skala ville Binet söka bestämma ett barns »intelligensålder», alltjämt i första hand med sikte på efterblivenhet och intelligensdefekter. Binets strävanden möttes från början med misstro, men de ledde också till ett livligt forsknings- och experimentarbete, genom vilket värdet och användbarheten av hans metod slutgiltigt fastslogos. Binets testskalor ha efterpröväts och bearbetats i skilda länder; mest känd har kanske den bearbetning blivit, som i Förenta staterna verkställts av L. M. Terman m. fl. och som brukar benämnas »the Stanford Revision of the Binet Scale». I Sverige introducerades Binets skala av sedermera professorn vid Göteborgs högskola G. Jsederholm; en testskala för svenskt bruk har som nämnts senare utarbetats av professorn vid Uppsala universitet R. Anderberg. Såsom ett mått på den växande individens allmänna intelligens infördes av den tyske forskaren W. Stern i stället för intelligensåldern den s. k. intelligenskvoten, I. Q., eller förhållandet mellan intelligensålder och kronologisk ålder. De normala värdena på I. Q. gruppera sig kring 1 eller enligt ett annat beteckningssätt 100; efterblivenhet av olika grader anges med värdena under 0-70 eller 70 och överlägsen begåvning med värdena över 1-29 eller 129, medan gränsområdena nedåt och uppåt karakteriseras av värdena 0-70—0-89 och 1-10—1-29, respektive 70—89 och 110—129. Intelligensprövning efter de av Binet angivna riktlinjerna har funnit vidsträckt användning såväl inom pedagogik som inom rättsväsen och medicin. Som medel att särskilja efterblivna individer från normala visade sig testskalorna redan i sin första utformning obestridligen funktionsdugliga; deras värde som medel att uppskatta differenser i normala personers intelligensnivå var väl från början mera omstritt, men med den förbättring och förfining av test och testmetodik, som alltjämt pågår, framstå testskalorna allt tydligare såsom användbara instrument även i detta hänseende. Vad som främst hindrat deras användande i stor skala, exempelvis inom skolväsendet, är att prövningen måste ske individuellt och ledas av i metodiken väl förfarna krafter; den kräver en tid och en ledarstab, som i vanliga fall icke kunna ställas till förfogande. Med hänsyn härtill började man konstruera test, som voro avsedda att

55 ges samtidigt till ett flertal individer, s. k. grupptest. Den första testserien av detta slag utarbetades av den amerikanske forskaren Otis, och det var också på amerikansk botten, som metoden nästan omedelbart fick en för praktiskt bruk synnerligen viktig utformning genom den kommitté, som under förra världskriget tillsattes i Förenta staterna i syfte att utarbeta ett instrument för lämplig uttagning av rekryter till olika uppgifter inom armén. Den huvudserie av grupptest, som inom kommittén färdigställdes för läskunniga engelsktalande, Army Alpha Intelligence Examination, visade sig mycket värdefull för sitt ändamål. En stark utveckling av grupptestmetodiken följde, och testserier utarbetades för skilda kategorier: kindergartenbarn, skolelever av högre och lägre ålder samt universitetsstuderande. Numera torde grupptestmetodiken ha nått en sådan utveckling, att grupptest för åtskilliga ändamål äro lika användbara och pålitliga som individuella test. Testmetodikens snabba utveckling och det stora intresse, som från allmänhetens sida kom den till del, hade icke helt gynnsamma verkningar. Otillräckligt utprövade test släpptes emellanåt ut i marknaden, metoden reklamerades på vissa håll alltför kraftigt och fick i allmänhetens ögon anseende som nära nog ofelbar och fulländad. Med tiden har en klarare insikt framvuxit om dess begränsning och om mångfalden av de problem, som knyta sig till den. Analysen av begreppen intelligens och begåvning har medfört en inriktning av testmetoderna på studiet av de särskilda faktorer, som verka bestämmande på intelligensprestationerna. Den har också lett till större hänsynstagande till egenskaper av icke-intellektuell art, vilka äro av betydelse för individens prestationsföråga. Mer än tidigare beaktar man även den modifierade inverkan på testresultatet, som utövas av miljöfaktorer av sådan art, att de svårligen kunna utmönstras ur försöksbetingelserna. Innebörden och den riktiga definitionen av begreppet intelligens har varit och är ännu en starkt omdebatterad fråga, på vilken här icke närmare kan ingås. Det synes emellertid ådagalagt, att intelligenstestningen verkligen i viss män nått sitt uppställda praktiska mål: att värdera faktorer, som äro av central betydelse för den intellektuella prestationsförmågan. Om någon exakt värdering kan man dock ännu icke tala. Vidare är det, såsom betonats redan av 1918 års skolkommission, klart, att dessa faktorer icke ensamma äro avgörande för framgång och duglighet vare sig i skolan eller senare i livet. Såväl på grund av denna ensidighet i bedömningen som på grund av ofullkomligheter i själva det bedömningsinstrument, som testningen utgör, är det från början mindre troligt, att testningen ensam skulle kunna lämna en avsevärt säkrare prognos beträffande en lärjunges utsikter att tillgodogöra sig en högre skolas kurs än andra, i praktisk pedagogik utformade urvalsinstrument. I verkligheten visar också testresultatet, taget för sig, icke bättre korrelation med framgången i högre skolor än tidigare berörda urvalsmetoder. Dahlgren har hos svenska realskolelever funnit en korrelation på omkring

+ 0*5 mellan intelligenstest och realskolebetyg; till ungefär samma resulta! ha amerikanska forskare kommit; den förutnämnda skotska undersökningen visar en korrelation av + 0.691 mellan intelligenskvot och framgång i en högre teoretisk skola, närmast jämförlig med den svenska realskolan.

Metoder av liknande art som de, vilka utformats för intelligensprövningen, ha visat sig användbara även för andra syften inom skolväsendet. Icke minsl gäller detta prövningen av lärjungarnas kunskaper och färdigheter i olika läroämnen. Att muntliga examina och förhör ge mycket stort utrymme ål subjektivitet från lärarens sida, och ringa garanti för likformigt och rättvis! bedömande även av lärjungarnas kunskapsstandard, har sedan länge stått klart. De likformiga skriftliga examensprov, som från och med mitten av^ 1800-talet allmänt infördes i skolväsendet, voro avsedda att eliminera dennd subjektivitet och att vid kunskapsprövningen skapa opartiskhet, rättvisa] grundlighet och inriktning på det väsentliga. Men även dessa prov visade sia otillräckliga för sitt syfte. Mycket stora divergenser i bedömningen kundd vid särskilda försök konstateras icke blott mellan olika bedömare utan också hos samma bedömare vid skilda tillfällen. Just denna subjektivitet i beJ dömningen har man sökt eliminera genom att forma kunskapsproven eften samma mönster som intelligensproven. Så ha i olika ämnen utformats serier av objektiva prov eller kunskapstest, avsedda att ges under lika villkor lör alla och att bedömas enligt strikt likformiga normer. För att ytterligare vinna stöd för bedömningen av den enskildes prestation söker man vanligen också ställa denna i relation till den genomsnittsprestation, som uppnås inom ett stort material av lärjungar på samma klass- eller åldersnivå och med samma förundervisning. Provuppgifter, som undersökts med hänsyn till sin lösningsfrekvens inom ett visst lärjungematerial, ha i vårt land färdigställts för vissa folkskoleklasser under namnet standardiserade prov. På den vidsträckta användning, som testmetodiken fått vid prövning av personers anlag och förutsättningar för vissa yrken och levnadsbanor, kan här icke närmare ingås. c. Jämförande värdering av testmetodiken och hittillsvarande förfaranden. Såsom tidigare framhållits, erkännes allt mer bestämt, att vid bedömningen av inträdessökande till våra högre skolor större vikt bör läggas vid lärjungarnas förmåga att tillgodogöra sig dessa skolors undervisning än vid deras kunskaper vid intagningen. Att elevernas allmänna intelligensutveckling är av grundläggande betydelse för denna förmåga, är obestridligt. I den mån inträdesprov och betyg avse att ge en jämförande värdering av den allmänna intelligensen, sammanfaller deras uppgift således med intelligenstestningens. Att denna senare metod verkligen i viss mån lyckats utvälja och värdera

57 ör den intellektuella prestationsförmågan väsentliga faktorer, har ovan framlållits, liksom även att våra vanliga intagningsinstrument icke bestämt kunna [solera dessa faktorer från andra, vilka påverka lärjungens skolprestation: ålder, hemmiljö, särskild träning m. m. Det är i verkligheten en olöslig uppgift för en prövningsledare eller lärare utan grundligare psykologisk skolning än den, som normalt ingår i den svenska lärarutbildningen, att dels utforma ett prov så, att det kan ge bestämt besked om intelligensnivån hos ie prövade, dels vid bedömningen av prestationerna särskilja denna faktors nverkan från andra faktorers. Även om erfarna lärare emellanåt rent emjiriskt kunna komma fram till en viss allmän uppskattning av vad som i letta hänseende är väsentligt, hindras de av hänsyn till andra karakteris:ika i prestationerna och av traditionella betygssättningsnormer från att ge ienna uppskattning klart uttryck i poängsättningen. Att ett intelligenstest h a r giltighet speciellt såsom mätare av intellektuella faktorer, söker man däremot, >å långt överhuvud säkerhet i denna fråga står att vinna, försäkra sig om »enom särskilda metoder. Det har också i den nämnda skotska undersöklingen konstaterats, att medan korrelationen med framgången i högre skoor beträffande vanliga inträdesbetyg sjunker, allt efter som lärjungarna passera genom klasserna, på grund av att många faktorer, som påverkat de tidigare vitsorden, förlora i betydelse, består eller förbättras korrelationen ! ör testresultatets del. Detta resultat bär alltså vittnesbörd om en skoltiden genom lika verksam faktor. Vid sidan av prövningen av de inträdessökandes allmänna studielämpliglet måste emellertid en skola av realskolans typ alltid försäkra sig om att le som intagas äga tillräckliga förkunskaper. Skolan måste veta, vilken kunikapsgrund den har att bygga på; den kan icke ägna mycken tid åt att kom)lettera den ene eller andre lärjungens brister i fråga om grundskolans kunikapsstoff utan måste räkna med att alla vid kursens början i det stora hela tunna starta från samma linje. Om tidigare läroverkens inträdesprövning i le i hela uppfattats som huvudsakligen en kunskapsprövning, har på senaste id prövningen av den allmänna lämpligheten för realskolestudier skjutits nera i förgrunden. Alltjämt måste dock den förutsättningen gälla, att en viss tunskapsstandard uppnåtts av de sökande, för att dessa skola kunna intalas i realskolan. Såsom indicium på att denna kunskapsstandard föreligger [odtagas för närvarande i de flesta läroämnen folkskolebetyget. Den ofta påalade ojämnheten i bedömningen av lärjungarna och i de för godkännande ippställda fordringarna vid avgivande av betygen från folkskola utgöra mellertid en ytterst allvarlig olägenhet. Det torde knappast finnas någon annan utväg att avlägsna denna olägenlet och att uppnå en någorlunda likvärdig och objektiv betygssättning av ärjungarnas prestationer i läroämnena än likformiga och lika bedömda kriftliga prov. Ju mer dessa prov få karaktären av kunskapstest, dess mer illförlitliga och vittnesgilla bli de. De ovan nämnda i samband med en un-

58 dersökning av betygssättningen i folkskolan utarbetade standardiserade proven i modersmålet och räkning för vissa folkskoleklasser innebära ett försök att skapa sådana kunskapstest i syfte att utjämna betygsskalan. Test av detta slag kunna givetvis också utformas för att direkt bestämma enskilda lärjungars kunskapsstandard. För varje skolform, klass och ämne kunna test konstrueras och standardiseras på det lärjungematerial, som står till buds. Deras signifikans blir givetvis begränsad till elevmaterial av väsentligen samma art som det, på vilket standardiseringen skett. I vilken m å n sådana test kunna vara ändamålsenliga och praktiskt användbara vid urvalet av lärjungar till realskolan, torde ävenledes böra närmare undersökas. De metodiska och principiella frågor, som knyta sig till användningen av kunskapstest, äro i huvudsak desamma som gälla beträffande intelligenstesten. Dessa frågor behandlas med hänsyn härtill här nedan i ett sammanhang. Den subjektivitet i bedömningen av lärjungeprestationerna, som ovan betecknats såsom ofrånkomlig vid de enskilda klasslärarnas betygssättning och svår att undvika även vid inträdesprövning, kan testmetodiken i stor utsträckning eliminera genom fastställande av detaljerade bedömningsnormer för varje test, grundade på omsorgsfull förprövning av testet. I den mån värdesättningen av de enskilda prestationerna trots dessa normer blir beroende av bedömarens omdömesgillhet och psykologiska kunnighet, söker man skapa garantier för ett gott och enhetligt bedömningsresultat genom att kräva särskild skolning hos bedömarna. Även i fråga om pålitlighet och giltighet såsom mätare av psykiska egenskaper äga testproven fördelar framför andra prov. Uppgöras prov av annat slag för ett visst examenstillfälle, finnes ingen säker garanti för att de i fråga om innehåll och form äro ur examinandernas synpunkt otvetydiga och klara. Icke heller kan med säkerhet bedömas, om de verkligen pröva de egenskaper, som läraren vill ha belysta genom provet. Användas uppgifterna vid upprepade tillfällen, kan väl den enskilde läraren med tiden konstatera, om en viss uppgift visar oregelbundenheter i lösningsfrekvensen, som tyda på att den icke alltid förstås på samma sätt, eller om den desavoueras av senare erfarenhet på sådant vis, att den icke kan anses ge tillförlitligt besked om vad den är avsedd att pröva. Att mindre sådana oregelbundenheter utan systematiska undersökningar skola kunna upptäckas, är dock icke troligt. Systematisk prövning med hänsyn till hållbarheten och giltigheten av resultatet sker emellertid beträffande test enligt särskilda metoder. Även om testens giltighet ofta nog är långt ifrån säkerställd, föreligger således mindre risk för att ett test prövar andra egenskaper än de avsedda — exempelvis kunskapsstandard och miljöfaktorer i stället för intelligens — än för att ett vanligt examensprov brister i detta hänseende. Risken för variationer i prövningsresultatet på grund av bristande stabilitet och tillförlitlighet hos proven blir likaledes mindre vid testning än vid prövning av annat slag. Det bör be-

59 tonas, att testens tillförlitlighet icke kan säkerställas på förhand genom att testet ges en ur den vuxnes synpunkt än så klar och otvetydig karaktär utan måste empiriskt utprövas för de åldersstadier det gäller. Intelligenstest för barn förefalla emellanåt för vuxna oklara och svåra att lösa på logiskt och sakligt tillfredsställande sätt. Å andra sidan få lärare icke sällan göra erfarenheten, att även logiskt och språkligt oanfäktbara prövningsuppgifter bland barn kunna bli föremål för överraskande missförstånd och tveksamhet om innebörden. Skall ett prov ge riktigt utslag beträffande den prövades individuella kapacitet, måste det vara avpassat så, att det varken är för lätt eller för svårt. Vid intagningsprov såväl som vid prövningar inom en klass avvägas mestadels lärjungeprestationerna mot varandra genom en kvantitativ poängräkning, varvid en viss minimiprestation uppställes som gräns för godkännande. De särskilda uppgifterna kunna väl vara av något olika svårighetsgrad, och kanske poängsättas emellanåt med hänsyn härtill vissa delprestalioner inom provet högre än andra, men i det hela anses vanligen, att alla uppgifterna böra vara sådana, att de kunna bemästras av de sökande. Gränsen för godkännande kan av den prövande läraren sättas något högre eller lägre, i den mån provet som helhet visar sig lätt eller svårt, vanligen bestämmes den dock av skolformens kursfordringar för den klass eller det stadium det gäller. Dessa fordringar få väl betraktas som framvuxna genom en kompromiss mellan kultursamhällets krav — i sina enskildheter bestämt av vederbörande lärares personliga uppfattning — och den genomsnittliga prestationsnivån hos skolformens lärjungeklientel. Att fordringarna bli annorlunda beskaffade i den högre skolan än i den obligatoriska grundskolan är naturligt med hänsyn till att samhället här ställer sina utbildningskrav högre och att lärjungematerialet i vissa avseenden har en annan struktur än i grundskolan. Men härav följer, att grundskolan får vissa svårigheter att bedöma, i vilken mån lärjungarnas kapacitet räcker för den högre skolans krav, helst som dessa krav icke blott äro kvantitativt sett högre utan även kvalitativt något annorlunda beskaffade. Den högre skolan å sin sida löper fara att vid sin intagningsprocedur ställa de sökande inför alltför stora krav på momentan anpassning till nya fordringar. Att utforma ett urvalsförfarande, vars svårighetsgrad är riktigt avvägd med hänsyn till de berörda skolformernas egenart, är således redan i och för sig en vansklig uppgift. Än vanskligare är det att gestalta detta förfarande så, att lärjungar av olika ålder och utvecklingsgrad, oavsett den särskilda träning, de kunna ha fått för prövningstillfället, få avlägga vittnesbörd om sin verkliga kapacitet. Det har otvetydigt visat sig, att nuvarande intagningsförfaranden gynna de överåriga på ett sätt, som icke är till gagn vare sig för eleven själv eller för den högre skolan. Ävenledes omvittnas ofta, att detsamma är fallet beträffande lärjungar, som särskilt förberetts för provet. Dessa olägenheter ha väl närmast framträtt vid inträdesprövning av nuvarande typ. De gälla dock även i fråga om folkskole-

60 betygen. Så länge den psykiska utvecklingen fortskrider i något så när snabb takt, innebär högre ålder ett försteg i utveckling, som ger den äldre möjlighet att hävda sig gentemot den yngre även i vanligt skolarbete, och på alla de stadier av skolgången, där minneskunskap och väl inövade färdigheter måste få avsevärd inverkan på värdesättningen av lärjungarnas prestationer, kan specialträning i hemmet eller för privatlärare verka höjande på betygen. Testmetoden ställer var och en, som prövas, inför en serie prov av stigande svårighetsgrad — från alltför lätta, till alltför svåra. Den normala lösningsfrekvensen för varje åldersstadium är för varje enskilt test noggrant bestämd. Individens prestationsförmåga utnyttjas således till fullo, och det antal uppgifter inom skalan, som han bemästrar, anger graden av denna förmåga i förhållande till den normala prestationsnivån på olika åldersstadier. Genom att detta resultat ställes i förhållande till individens kronologiska ålder, kan. såsom tidigare nämnts, en uppskattning erhållas av hans reella kapacitet, vare sig denna såsom vid kunskapstest avser en viss skolkurs eller såsom vid intelligenstest den allmänna intelligensnivån. Långt mer omsorgsfullt och systematiskt än vid vanliga skolprövningar kunna också miljöinflytelserna beaktas vid testning. Till dessa inflytelser böra först räknas de omständigheter, som råda vid prövningstillfället. De olikheter, som vid detta tillfälle av skilda skäl kunna föreligga i fråga om de prövades psykiska beredskap, äro visserligen i sina detaljer knappast åtkomliga vid någon form av prövning; olikheter i fråga om de yttre prövningsomständigheterna — vilka vid prövning i skilda skolor, med skilda uppgifter och skilda prövningsledare kunna vara synnerligen stora — söker man vid testning undgå genom att proven formuleras exakt lika och erbjudas på exakt samma sätt åt alla. Helst vid de former av grupptestning, där test och testsvar äro skriftliga, blir prövningsövervakarens personliga andel i proceduren föga framträdande. I övrigt har man från början sökt minska miljöinflytelsernas inverkan på testresultaten genom att låta testen röra sig endast med erfarenheter, färdigheter och kunskaper av sådan art att alla, som skola prövas, med säkerhet haft tillfälle att tillägna sig dem — vid kunskapstest den avsedda klassens kurs, vid intelligenstest det kunskapsmaterial, den erfarenhet och de färdigheter, som kunna förutsättas vara allmän egendom bland försökspersonerna. Att sådana differenser i dessas prestationer, som bero på olika sociala, ekonomiska, hygieniska och geografiska miljöförhållanden, icke helt kunna elimineras på detta sätt, är visserligen obestridligt; differenser av denna art äro också svåra att särskilja från de konstitutiva olikheter, som bero av arvsfaktorer. Testmetodiken bemödar sig emellertid om ett systematiskt studium av dylika förhållanden, vilket i varje fall kan ge vissa hållpunkter för uppskattningen av deras betydelse i det hela. I förhållande till de metoder, som inom praktisk pedagogik utformats för uttagning av lärjungar till olika skolformer, äger testmetoden, såsom av

61 det ovan anförda torde framgå, avgjorda fördelar framför andra metoder, som pröva samma egenskaper. Det praktiska handhavandet av testmetoderna kräver dock alltjämt stor kunnighet, försiktighet och omdömesgillhet. Redan överförandet av kända och beprövade test till annan folk- och språkmiljö är vanskligt. Den gemensamma föreställningskrets och den elementära fond av kunskap, som testen förutsätta hos försökspersonerna, kunna i olika länder ha vissa grundläggande olikheter, som icke äro möjliga att från början överblicka. Själva översättningen av testen kan vålla svårigheter på grund av små men för förståelsen betydelsefulla skiftningar i ordens valör. En sakkunnig omprövning och anpassning av testen efter olika länders — eller landsdelars — behov är därför nödvändig. De svenska versioner av utländska testserier, som finnas tillgängliga, torde i dessa hänseenden kräva en noggrann revision. Individuell testning bör för att ge användbart resultat utföras av särskilt skolade ledare. Så sker också i allmänhet i de fall, där sådan testning förekommer i vårt land; vid undersökning av efterblivna, psykiskt egenartade eller vanartiga barn, vid skolmognadsprov samt i fråga om vuxna vid sinnesundersökningar o. dyl. Grupptestning, som icke kan innefatta några noggranna observationer av detaljer i de testades personliga reaktioner, är i fråga om prövningens anordning mindre ömtålig, i de fall, där proven kunna meddelas skriftligt. Ledaren har här blott att under noggrant iakttagande av givna föreskrifter tillse, att testuppgifterna läsas och utföras i riktig ordning och inom given tidrymd samt att varje deltagare arbetar oberoende av de andra. För bedömningen av testningsresultatet kräves däremot även vid grupptestning särskilt tränade personer. En olägenhet, som kanske för lekmannen framstår såsom särskilt iögonenfallande, följer av testprovens oföränderligt lika innehåll och form; deri risken föreligger onekligen, att proven exempelvis genom tidigare prövade på förhand kunna ha kommit till de lärjungars kännedom, som skola prövas. Denna risk har emellertid icke visat sig så stor som man befarat. De skriftligen utförda proven inlämnas omedelbart till prövningsledaren; den tid, som står till buds för varje prov, medger icke avskrivning eller exakt memorering av uppgiften, och den prövades ovisshet om h u r hans prestation skall bedömas och om vad som egentligen åsyftas med det enskilda testprovet gör det knappast möjligt för honom att efteråt korrekt rekonstruera detta i minnet. Naturligtvis måste det förutsättas, att testen icke tillhandahållas allmänheten och att de behandlas strängt konfidentiellt av vederbörande prövningsledare. Om testning mera allmänt skall användas vid uttagning av lärjungar till högre skolor, kan det med hänsyn till vad som tidigare framhållits knappast bli fråga om någon annan form än grupptestning. Främsta villkoret för en sådan anordning är att lämpliga och för våra skolors behov standardiserade

test ställas till förfogande. Detta synes kunna ske genom de psykologiska institutionerna vid universitet och högskolor, samt genom det psykologiskpedagogiska institutet, vilka även böra samarbeta med pro vårsanstalter och folkskoleseminarier på sådant sätt, att blivande lärare kunna erhålla grundläggande kännedom om testmetodiken och övning i bedömande av testresultat. I standardiseringsarbetet böra även de allmänna skolorna deltaga. Vid bestämda tidpunkter böra de test, som skola användas vid urvalsförfarandet, översändas till skolorna och föreläggas eleverna inom ramen för den vanliga skolundervisningen enligt av läraren strikt iakttagna föreskrifter. Kunskapstest, åtminstone sådana, som avse att medföra utjämning av betygsskalan, torde med hjälp av omsorgsfull instruktion kunna rättas och bedömas av klassläraren, som ju under alla förhållanden bör taga noggrann del av det resultat, vartill de lett. Intelligenstesten däremot — och helst även de kunskapstest, som äro avsedda att direkt nyttjas vid urvalet av lärjungar till högre skolor — böra säkerligen rättas och bedömas av speciellt tränade krafter. Det torde kunna förutsättas, att genom de psykologiskpedagogiska institutionernas verksamhet med tiden på varje läroverksort åtminstone någon sådan bedömare skall kunna finnas att tillgå. Bedömningscentraler skulle således anordnas, till vilka de fullgjorda testproven omedelbart borde insändas, och från vilka läroverken kunde inhämta omdömen om lärjungarnas resultat. d. Intagning, grundad på fortlöpande kontroll av lärjungarnas skolprestationer under en viss prövotid. Vid den förfrågan rörande intagningsförfarandet, som skolutredningen riktat till landets skolor, har på något håll framkastats tanken, att det första året i realskolan skulle vara ett provar, inrymmande en grundligare gallring av elevmaterialet än den, som skulle verkställas vid intagningen. Med den organisation, som det svenska skolväsendet för närvarande har, synes ett sådant förslag icke erbjuda någon lämplig lösning av urvalsfrågan, då det innebär, att en del lärjungar finge förslösa lid på att sätta sig in i elementerna av en lärokurs, som de icke kunde fullfölja, för att därpå återföras till folkskolan, sedan dess lärokurs för dem förlorat sin kontinuitet; undervisningens mål i första realskoleklassen skulle också genom en sådan anordning förryckas och dess effektivitet skadas. Däremot synes det väl tänkbart, att i ett skolväsen, där olika utbildningsvägar i början sammanhållas genom parallella lärokurser och så långt möjligt gemensam undervisning, urvalet till mer krävande skolutbildning kunde få formen av en prövotid, under vilken lärjungarna finge möjlighet att dokumentera sin duglighet för sådan utbildning. En differentiering av undervisningen på folkskolans mellanstadium såsom förberedelse för övergång till egentliga realskolestudier kan tänkas lämna möjligheter för ett

63 urvalsförfarande av denna art. Det torde böra undersökas, hur ett sådant skulle kunna utformas för att ge garantier för ett likformigt och rättvist urval och vilka fördelar eller olägenheter det skulle kunna innebära för lärare och elever. Vid ett fullt genomfört urvalsförfarande av sådant slag skulle givetvis ingen prövning av lärjungarna ske före övergången till det differentierade skolstadiet utöver det normalt förekommande särskiljandet av efterblivna och svagt begåvade från normalt utrustade elever. Däremot borde klassläraren, äga rätt och plikt att gå hemmen till hända med råd beträffande lärjungarnas kommande val av studieväg. De, som anmälde sig till den mer krävande utbildningsformen, borde — vare sig de sammanfördes till särskilda klassavdelningar eller alltjämt undervisades tillsammans med sina tidigare klasskamrater utom i vissa specialämnen — under loppet av det differentierade stadiet särskilt kontrolleras med hänsyn till sin förmåga att fylla de strängare kraven. Visade sig deras prestationer tillfredsställande, skulle de få fullfölja de påbörjade studierna, i annat fall skulle de hänvisas till den mindre krävande kurs, som samtidigt lästes av kamrater utan planer på mer omfattande utbildning. Sådan hänvisning, som kunde innebära antingen överflyttning till annan klassavdelning eller övergång till annan studiegrupp inom den förutvarande klassavdelningen, borde kunna ske under prövotidens lopp; senast vid dess slut skulle full klarhet ha vunnits i fråga om den enskilde aspirantens förmåga att tillgodogöra sig den egentliga realskolekursen. Av stor betydelse vid ett urvalsförfarande av ovan nämnt slag är frågan, vilka prestationer som skola anses mest vägledande för urvalet. Om särskilda ämnen eller tilläggskurser ingå i den mer krävande undervisningen, kan det synas, som om prestationerna i dessa närmast böra komma i fråga. Principiellt bör dock framhållas, att om prestationerna i dylika specialämnen skola kunna bli särskilt signifikanta i fråga om lärjungarnas förmåga att i framtiden tillgodogöra sig den mer krävande undervisningen, ämnena måste vara av den karaktär, att de mer än andra taga i anspråk sådana intellektuella egenskaper, som vid sidan av intresse och energi i arbetet komma att fälla utslaget beträffande skolprestationens kvalitet. Vad svenska förhållanden beträffar, måste i första hand ett främmande språk komma i fråga såsom särskilt ämne under en prövotid av här berörd art. Språkundervisning på det åldersstadium det här närmast måste gälla bör emellertid i stor utsträckning bygga på lärjungarnas förmåga av imitation och minnesmässigt inlärande; den för den senare skolgången säkerligen långt mera betydelsefulla förmågan av begreppsbildning och tilllämpning av grammatiska regler kan icke tagas särskilt starkt i anspråk. Engelska såsom första främmande språk torde därvid ge mindre vägledning än tyska beträffande utsikterna till framgång vid fortsatta språkstudier. Det kan således knappast beräknas, att lärjungarnas prestationer under det elementära språkstudiet skola ge nämnvärt bättre besked om deras framtida

64 studielämplighet än de ämnen, vilka såsom obligatoriska för alla höra till stadiets ämneskrets. Bland de vanliga obligatoriska ämnena har det ansetts, att dels matematiken med dess ofrånkomliga krav på abstraktionsförmåga och dels modersmålet med dess möjligheter att pröva förmågan av klar och sammanhängande språklig framställning skulle vara för begåvningsurvalet särskilt vägledande. Genom uppdelningen i ämnesgrenar och fordran på särskilda kvalifikationer i en del av dessa ha också vid de undersökningar, som gjorts beträffande prövningsfri intagning, ämnena i fråga fått en mycket stark ställning vid lärjungebedömningen. Om betygen i dessa ämnesgrenar tagas för sig, visa de emellertid lägre samband med den följande skolprestationen i samtliga ämnen än om de inläggas såsom en, visserligen tungt vägande, del i den totala betygssumman. Hur sambandet skulle ställa sig vid en beräkning av korrelationen med betygen enbart i de ifrågavarande ämnena i realskolan, har här icke kunnat undersökas. I varje fall synes det icke ådagalagt, att de säkerligen mycket betydelsefulla begåvningsfaktorer, som ingå i prestationerna i vederbörande ämnen, i renodlad form komma till uttryck i vanliga betyg. Det synes således knappast kunna göras gällande, att betygen i dessa båda ämnen vore ägnade att under en eventuell prövotid tillmätas utslagsgivande betydelse för urvalet. Den samlade skolprestationen utgör troligen för närvarande en bredare och säkrare basis för detta urval; härvid får det anses mindre väsentligt, om urvalet sker under loppet av en längre prövotid eller på grundval av något visst terminsbetyg. Det urval, som sker i och genom prövotiden, måste självklart följa lika rättvisa och likformiga principer som urval efter andra metoder. De i grundskolan givna terminsbetygen ha i ojusterat skick visat sig otillräckliga som enda grund för urvalet. Om prövotiden anordnas så, att flera bedömare med erfarenhet av realskoleundervisningens krav kunna lära känna eleverna och inbördes jämföra sina iakttagelser av deras förmåga, torde vissa garantier för en någorlunda jämn och rättvis värdesättning av denna vara för handen, men om en enda klasslärares betygssättning alltjämt blir avgörande och således urvalsförfarandet endast ändras därhän, att urvalet på grundval av denna betygssättning sker successivt, synes ingen verklig förbättring av förhållandena ha inträtt. I det fall, att särskilda avdelningar bildas av aspiranterna på realskoleutbildning, har klassläraren icke större jämförelsematerial till hands för sin bedömning än läraren i en vanlig klassavdelning; i det fall att dessa aspiranter bilda en grupp inom en klassavdelning, är hans material till och med ännu mindre. Behovet av något medel för utjämning av betygsskalan synes i sådana fall vara lika stort på det stadium, som innefattar prövotiden, som på andra stadier; även om flera bedömare kunna samverka, synes för övrigt ett sådant medel långt ifrån onödigt. I varje fall föreligger ett oavvisligt behov av ett medel för vinnande av jämnhet i bedömningen av elever från olika skolor och klassavdelningar. Standardiserade prov erbjuda

65 sig här som hjälpmedel. Men bli dylika prov erforderliga, föreligger ingen principiell skillnad mellan metoden med prövotid och metoden med intagning vid bestämd tidpunkt. Skillnaden blir närmast den, att i förra fallet standardproven måste upprepas då och då under prövotiden, medan de i senare fallet alla avläggas före inträdet på den studieväg det gäller. I och för sig synes det icke otroligt, att sådana upprepade prov i längden kunna ge ett tillförlitligare utslag i fråga om studielämplighet än engångsprov. Kunna de anordnas på ett skonsamt sätt, skulle väl ur urvalssynpunkt intet vara att erinra mot anordningen med särskild prövotid. Det kan emellertid anmärkas, att om kurserna göras någorlunda parallella i realskolans lägre och folkskolans högre klasser en efterprövning av lärjungarnas kapacitet på ett naturligt sätt kan genomföras under de första skolåren i realskolan och motsvarande år i folkskolan, varvid en urvalsförbättring kan vinnas, vilken leder till ett lika gott slutresultat som det urval en prövotid kan ge. Ur organisatorisk synpunkt torde en sådan finjustering av ett vid bestämd tidpunkt företaget urval vara långt mer lätthanterlig än en långsamt fortlöpande urvalsprocedur, som ju innebär, att elevantalet i de klassavdelningar och lärjungegrupper, där urvalet försiggår, blir flytande och svårt att på förhand överblicka. e. Kombinationer av intagningsförfaranden. Ju mer mångsidigt ett urvalsförfarande kan göras, dess högre kan dess prognostiska värde bli, dock endast om de olika proven också verkligen pröva olika egenskaper och om samtidigt en riktig värdering och avvägning sker av de beaktade egenskapernas betydelse för den kommande skolprestationen. Ett enda prövningsförfarande kan knappast lämna ett resultat, som tillåter en detaljerad analys med hänsyn till de egenskaper, av vilka skolprestationen beror. En kombination av prövningsförfaranden, vilka vart för sig ge besked om olika egenskaper, är därför att föredraga. Detta bör gälla även en kombination av de båda vid svenska skolor använda intagningsförfarandena, inträdesprövning och rangsättning efter folkskolebetyg. Inträdesprövningen, som lägger en någorlunda enhetlig måttstock på de prestationer lärjungar från olika skolor och klasslärare utföra, verkar härvid som ett korrektiv mot ojämnheterna i folkskolans betygsskala och lämnar sannolikt också säkrare besked om lärjungarnas möjligheter att fylla läroverkens krav, då provuppgifterna utformats av lärare, som väl känna dessa; folkskolebetygen i förening med andra omdömen, som avgivits av den avlämnande läraren, komplettera genom sin mångsidigare och på långvarigare observation grundade karakteristik av lärjungarna den torftigare och flyktigare värdering, som kan ske vid inträdesprövningen. Men kombinationen måste genomföras klart, följdriktigt och regelbundet. Den mer obestämda samverkan mellan den mottagande och den avlämnande skolan, som rekommen5—518012 Bil. IV

deras i nuvarande intagningsföreskrifter, är föga effektiv. Däremot har det försök med en fast, på båda förfarandena grundad poängberäkning, som gjorts vid fyra skolor, visat, att en dylik kombination givit märkbart bättre resultat än vartdera förfarandet ensamt. Kombinationen genomfördes i enlighet med av skolöverstyrelsen givna anvisningar så, att till summan av den sökandes folkskolebetyg i samtliga ämnen och ämnesgrenar lades summan av de vid inträdesprövningen givna sammanfattningsbetygen i modersmålet och räkning, varvid den vanliga betygsskalans poängvärden multiplicerades med 6. Betyget B i såväl folkskolebetygets som inträdesprovets samtliga ämnen gav således poängsumman 9 + 12 = 21; för intagning erfordrades i regel minst 23 poäng. Vid den av skolöverstyrelsens statistiska avdelning företagna undersökningen av intagningsresultatet vid dessa fyra skolor erhöllos följande medeltal av skolornas korrelationskoefficienter under försökstiden, avseende resultatet i första klassen. Enbart folkskolebetyg (3 ämnesgrenar) 0-49 i) t, (9 » ) 0-55 » inträdesprövning (2 ämnen) 0-50 Kombinerat förfarande 0-61

Med hänsyn till det resultat undersökningen lämnat finner chefen för skolöverstyrelsens statistiska avdelning beklagligt, att det material, som stått till förfogande, varit så litet. Skolöverstyrelsen uttalar, att vid den fortsatta försöksverksamheten de kombinerade metoderna böra tillmätas större betydelse än hittills. Även vissa andra resultat föreligga beträffande effektiviteten av ett kombinerat intagningsförfarande vid svenska skolor. I den förutnämnda underdåniga skrivelsen från styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund hänvisas till en av fil. mag. O. Dahlgren verkställd undersökning, vilken i sammandrag publicerats i Tidskrift för psykologi och pedagogik, årg. 1, häfte 1. I denna kombinerades grupptest och en index, angivande en på betygssumman i folkskolan baserad rangordning mellan lärjungarna. Korrelationen (r) beräknades mellan å ena sidan dels testet, dels nämnda index och dels en kombination av båda och å andra sidan betygen i 7 läsämnen efter 2 terminer i klass l 4 . Materialet omfattade dels 3 gossklasser och 3 flickklasser vid kommunala mellanskolan i Göteborg, intagna ht 1941 (grupp I), dels 3 gossklasser vid samma skola, intagna ht 1938 (grupp II). Korrelationerna blevo följande: Grupp I Test Index Test + index

Gossar och flickor (167 st.) -62 -62 -69

Grupp II Test Rangordning Test + rangordn

(sannolika felet -04) ( » o -04) ( » » -03) Gossar (79 st.)

-54 -71 -80

(sannolika felet -06) ( » » -04) ( » » -03)

Gossar (85 st.) -75 -58 -85

(sannolika felet -04) ( » » -05) ( t » -02)

67 Korrelationen med betygen i modersmålet, matematik, tyska och engelska efter fyra terminer, således i klass 24, blev för den sistnämnda gruppen, som reducerats till 65 lärjungar: Test Rangordning Test -f rangordn

-48 -59 -7 8

(sannolika felet -06) ( » » -05) ( » i -04)

I en senare undersökning, 1 vars resultat före publikationen ställts till styrelsens förfogande, har Dahlgren för en grupp på 85 gossar, intagna i ovannämnda skola ht 1942, erhållit följande korrelationer med betygen i modersmålet, tyska eller engelska och matematik i klass l 4 efter 2 terminer: Folkskolebetyg Index Test

fBg£k Tesl + index

0,465 0,569 0,482

0,762

Av Dahlgren omnämnda utländska undersökningar ha lett till liknande resultat. Även vid den tidigare omnämnda skotska undersökningen befanns en kombination av prövningsförfaranden lämna ett tillförlitligare resultat än varje förfarande taget för sig. Sålunda gav en kombination av utjämnade grundskolebetyg och inträdesprövning med hela prestationen i den högre skolan r-värdet 0-783, medan grundskolebetyget enbart gav värdet 0*720 och prövningen värdet 0-770. Inbegreps i kombinationen även den på grundval av testprövning fastställda intelligenskvoten, blev r-värdet så högt som 0*804; denna kvot ensam gav värdet 0-691. Om inträdesprövningens resultat utbyttes mot resultatet av kunskapstest i engelska och aritmetik, gav kombinationen r-värdet 0*782, medan kunskapstesten enbart gåvo värdet 0*698. Ett sådant utbyte befanns trots det något sämre slutresultatet icke omotiverat med hänsyn till den större påfrestning på lärjungarnas nerver, som ett inträdesprov ansågs innebära. Det bör betonas, att det inträdesprov, på vilket den skotska undersökningen byggt, arrangerats med en sakkunskap och en minutiös noggrannhet, som knappast kunna vara för handen vid vanliga skolprövningar. Utöver ovan nämnda förfaranden, inträdesprov, folkskolebetyg och test, i kombination med varandra, kunna givetvis vid bedömningen även andra omständigheter inbegripas. Sålunda föreskrives i de försöksvis gällande villkoren för prövningsfri intagning, att läraren i folkskolan skall avgiva ett allmänt omdöme om studielämplighet enligt en 3-gradig skala. Detta inräknas icke regelmässigt i någon poängsättning. Det synes böra undersökas, huruvida ett sådant inräknande vore fördelaktigt och huruvida även andra omständigheter regelbundet borde beaktas vid bedömningen, exempelvis lärjungens hälsotillstånd och miljöförhållanden. En grundläggande : 1

Grupptestet och dess praktiska användning. Ped. skr. 187—188. Göteborg 1945.

68 svårighet vid uppskattningen av dylika faktorers inverkan är emellertid, att likformiga normer för värderingen av denna icke med säkerhet kunna fastställas. Den skotska undersökningen har även till behandling upptagit frågan om det prognostiska värdet hos faktorer av denna art. Ett försök gjordes att gradera lärjungarnas flit och hälsotillstånd liksom deras studielämplighet enligt grundskollärarens uppskattning efter en 5-gradig skala och att göra graderingsskalorna för dessa särskilda faktorer någorlunda jämförliga inbördes. Därefter undersöktes i första hand följderna av en utmönstring av de lärjungar, som placerats i lägsta graden av varje skala. Det visade sig härvid, att urvalet knappast alls påverkades genom en utmönstring av de minst flitiga; ett skäl härtill ansågs möjligen vara, att lärjungarnas flit redan kommit fullt klart till uttryck i den genom ämnesbetyg och testresultat värdesatta skolprestationen. En utmönstring av de till hälsan klenaste ledde till någon försämring av urvalsresultatet. Det synes särskilt anmärkningsvärt, att även en utmönstring av de enligt grundskollärarnas mening minst studielämpade ledde till en tydlig försämring av detta resultat. I andra hand undersöktes följderna av en systematisk prövning av de gränsfall, där tvekan kunde råda om godkännande på grundval av de i övrigt använda prövningsmetoderna. Härvid erhöllo eleverna plus- eller minuspoäng allt efter sin position på den 5-gradiga skalan; dessa poäng inverkade på den allmänna rangsättningen vid urvalsproceduren. Resultatet blev för samtliga tre faktorer detsamma som vid den först företagna undersökningen: ringa inverkan av flitfaktorn samt försämring av resultatet genom beaktandet av hälsofaktorn och av lärarnas omdöme om studielämplighet. Slutligen gjordes även ett försök att utröna inverkan av andra personliga egenskaper hos lärjungarna och av miljöfaktorer. Grundskollärarna fingo karakterisera lärjungarna med hänsyn till vissa egenskaper, vilka ur skolsynpunkt ansågos positiva, negativa eller ovidkommande. Såsom positiva egenskaper räknades exempelvis uthållighet, pålitlighet, grundlighet och ambition, såsom negativa slarv, lättja och modlöshet. Såsom ovidkommande i förhållande till skolans fordringar räknades älskvärdhet, gott skick, blyghet, godmodighet. Varje god egenskap honorerades med en pluspoäng, varje dålig med en minuspoäng. Då de tveksamma fallen närmare värdesattes enligt dylika bedömningsgrunder, erhölls en tydligt sämre prognos än om blott betyg samt prövnings- och testresultat användes. Även här förmodades, att betygen och dessa resultat bära ett mer tillförlitligt vittnesbörd om de för framgången i den högre skolan betydelsefulla personliga egenskaperna än lärarens subjektiva bedömande. Mera tvivelaktigt utföll försöket att värdesätta inverkan av lärjungarnas miljöförhållanden. Det omedelbara resultatet av att vissa plus- och minuspoäng gåvos för goda och dåliga hemförhållanden var visserligen en försämring av urvalet, men själva poängsättningen visade sig osäker, och ett

69 allmänt intryck erhölls av att hemmiljön i själva verket hade avsevärd betydelse. Anmärkas bör till sist, att även försök att vid poängsättningen särskilt gradera åldersdifferenser bland de inträdessökande visade sig föga framgångsrika. I det hela gav undersökningen det resultatet, att de enda omständigheter, som med fördel kunde tagas i betraktande vid en individuell prövning särskilt av de fall, som ligga vid gränsen för godkännande, vore utpräglat goda resultat i något specialämne samt misslyckande av uppenbart tillfällig art vid något prov. I dylika fall ansågs minimikravet för godkännande kunna sänkas något, varför detta krav i princip ansågs böra fastställas individuellt för varje elev i gränsgruppen. Den ovan refererade undersökningen berättigar väl knappast till definitiva slutsatser rörande värdet av detaljerade omdömen om lärjungarnas egenskaper och förhållanden såsom grund för intagning i högre skolor. Dess resultat synas dock ge vid handen, att hänsynstagande till en brokig mångfald av omständigheter icke är ägnat att förbättra urvalsresultatet, så länge dessa omständigheter icke kunna fullt objektivt värderas ur urvalssynpunkt samt riktigt avvägas mot varandra. Såsom den bästa intagningsmetoden framstår enligt nämnda undersökning en kombination av skriftligt inträdesprov eller kunskapstest, utjämnat folkskolebetyg och intelligenskvot; en individuell prövning av gränsfallen synes som nämnts därjämte tillrådlig. Ett enhetligt, omsorgsfullt anordnat och sakkunnigt bedömt inträdesprov kan, såsom ovan visats, ge ett i prognostiskt avseende mycket gott resultat. Korrelationen mellan inträdesprov (skriftligt prov i engelska och matematik) och framgång i den teoretiska högre skolan var således enligt den skotska undersökningen + 0-770 mot + 7-720 för utjämnade grundskolebetyg och + 0-691 för I. Q. Det torde dock stöta på avsevärda praktiska svårigheter att arrangera prövningen så minutiöst noggrant och sakkunnigt som vid denna undersökning kunnat ske. Den för de inträdessökande och deras hem allvarligaste olägenheten vid en inträdesprövning, spänningen och nervositeten inför provet och den obekanta prövningsmiljön, är också under alla förhållanden ofrånkomlig. Med hänsyn härtill måste det anses önskvärt, att inträdesprovet i dess nuvarande form kan ersättas med något annat förfarande, vilket k a n utgöra ett tillfredsställande korrektiv till folkskolebetygen och samtidigt kan göras fritt från de olägenheter, som mest besvära hos detta prov. Det bästa förfarande, som härvidlag synes stå till buds, är prövning medelst intelligenstest samt kunskapstest eller standardiserade prov. Dessa test ha den enhetliga form, som behövs, för att en likformig grund för bedömningen av lärjungeprestationerna skall kunna vinnas, och deras svårighetsgrad kan avpassas efter den högre skolans behov. Prestationernas bedömning sker enligt en fix norm och kan därför bli enhetlig, även om olika bedömare anlitas. Testen kunna ges inom ramen för den

vanliga undervisningen i grundskolan och behöva således icke omges med någon atmosfär av oro och nervositet. Fullt lika tidskrävande och ingående som uppgifterna vid en inträdesprövning kunna testuppgifterna troligen icke göras, och de komma därför säkerligen att ge en något mindre allsidig bild av den sökandes förmåga. Vid den skotska undersökningen blev också korrelationen sämre för kunskapstesten än för inträdesexamen i samma ämnen: -f 0-698 mot + 0-770. Men framför en inträdesprövning av i vårt land förekommande art borde kunskapstest dock kunna ge vissa fördelar. Försök med prov av liknande slag pågå redan i våra folkskolor: en utvidgning av denna försöksverksamhet med inriktning av proven på uppgifter, som anpassas efter realskolans behov av förkunskaper och prestationsduglighet hos sina lärjungar, får anses synnerligen önskvärd. I sitt särskilda yttrande till Göteborgs högskolas lärarråds protokoll den 12 oktober 1944, innefattande lärarrådets yttrande över 1940 års skolutrednings betänkanden, har professorn J. Elmgren under hänvisning till fil. lic. O. Dahlgrens, vid Göteborgs högskolas psykologiska institution företagna undersökningar anfört, att den bästa överensstämmelsen mellan inlagningsförfarandets resultat och den följande skolprestationen torde nås genom en kombination av test och pedagogisk bedömning genom hänsynstagande i senare fallet till skolrangordningen efter betyg i vissa kunskapsämnen. Professor Elmgren finner det med hänsyn härtill önskvärt, att genom skolmyndigheternas samarbete med de vetenskapliga institutionerna lämpliga grupprov centralt utarbetas. Även i den förut omnämnda underdåniga framställningen från Sveriges folkskollärarförbund anges såsom en uppgift för den utredning av intagningsförfarandets framtida utgestaltning, varom förbundet hemställer, utarbetandet av ett lämpligt försöksprogram för en del läroverk i syfte att utröna effekten av kombinerad intagning, varvid eventuellt också försök kunde göras att införa studielämpligheten i intagningskombinationen. Sedan numera statens psykologisk-pedagogiska institut trätt i verksamhet, synas de här nämnda önskemålen kunna tillmötesgås genom av institutet i samarbete med de psykologiska institutionerna vid universitet och högskolor anordnade undersökningar.

Kap. 5. Minimifordringar för inträde i realskolan. Jämte frågan om vilka metoder som böra användas vid urvalet bland sökande till realskolan har det i det föregående angivits som en viktig fråga, vilken grad av studielämplighet som bör fixeras såsom minimivillkor för intagning. För att denna fråga skall kunna riktigt bedömas, bör först undersökas, hur de nuvarande intagningsvillkoren förhålla sig till de krav på studielämplighet, som realskolan i verkligheten ställer, och hur stora de lärjungegrupper äro, som med dessa villkor dels intagas felaktigt och dels avvisas felaktigt. Först därefter bör diskuteras, i vilken mån justeringar äro önskvärda, och om dessa justeringar böra avse minimivillkoret för intagning eller realskolans krav på studielämplighet. Intagningen bör sedan avvägas så, att den grupp av felplacerade, som kan anses förtjäna mest hänsyn, blir så liten som möjligt, utan att därför den andra gruppens storlek alltför mycket ökas. Givetvis är det också nödvändigt, att intagningen ordnas så, att realskoleorganisationen i sin helhet får en ur samhällssynpunkt lämplig och ändamålsenlig storlek. De undersökningar skolutredningen företagit beträffande lärjungarnas studiegång i realskolan ge vissa hållpunkter för bedömandet av de krav på studielämplighet, som realskolan för närvarande uppställer. Lärjungematerialets betygskvalifikationer från folkskolan ha kunnat studeras vid de skolor, där intagning sker enbart på grundval av folkskolans betyg. En sammanställning av de resultat, som båda undersökningarna ge, kan i viss mån belysa verkningarna av förändringar såväl i fråga om intagningsvillkoren som i fråga om realskolans målsättning. I den av utredningen undersökta lärjungårgången ha omkring 70 % av de i realskolan intagna fullföljt sin skolgång där genom avläggande av realexamen eller övergång till gymnasium efter flyttning till högsta klassen. 1 Givetvis kunna icke alla de 30 %, som avbrutit skolgången i förtid, anses därmed ha dokumenterat bristande lämplighet för realskolestudier. Dock framgår det av undersökningarna, att de ojämförligt flesta av de lärjungar, som i förtid avgå från skolan, haft svårigheter med skolarbetet; i klasserna l 8 — 3 5 samt l 4 och 24, från vilka klasser för tidig avgång huvudsakligen sker, 1

Jfr skolutredningens betänkande II tab. 10 b.

ha vid slutet av vt och början av ht 1939 tillsammans blott 1-7 % lämnat skolan med fullt godkända betyg i läroämnena. 1 Icke heller kunna alla, som fullbordat sin skolgång, anses därmed ha bevisat sin lämplighet. Många ha haft underbetyg under skoltidens lopp, och åtskilliga ha måst tillgripa extraläsning under terminer eller ferier 2 för att kunna följa klassen i vanlig ordning; omkring 14 % ha någon gång suttit kvar. Vill man nöja sig med att såsom bevis för studielämplighet fordra fullföljande av skolgången, ha något mindre än % av de intagna lämnat detta bevis. Gruppen intagna-olämpliga uppgår således till något mer än 1fé av samtliga intagna; hur stor den är i förhållande till det totala antalet prövade kan på grundval av det föreliggande materialet icke utrönas. Vill man ställa kravet på studielämplighet högre, blir gruppen givetvis större. Fordrar man exempelvis genomgång av realskolan på avsedd tid utan försening, ha blott omkring 56 % av de intagna fyllt detta krav. Medges härvid för avgång eller försening på grund av sjukdom, olämpliga miljöförhållanden och dylikt en så stor marginal som 4 %, kan det anses sannolikt, att omkring 60 % av de intagna äga denna grad av studielämplighet. Gruppen intagnaolämpliga, 40 %, får säkerligen betecknas som oproportionerligt stor. Även med det nyssnämnda mildare kravet på lämplighet förefaller denna grupp betänkligt talrik. Det kan dock nämnas, att i England blott 60 % av de i sekundärskolorna intagna fullfölja skolgången fram till den vid 16-årsåldern avlagda första examen och avlägga denna examen. Det av skolutredningen undersökta materialet tillåter väl ingen direkt beräkning av hur stor gruppen intagna-olämpliga är i förhållande till det totala antalet inträdes sökande. Då de intagna under treårsperioden 1937— 1939 genomsnittligt utgjorde 78 % av detta totalantal, kan det emellertid antagas, att gruppen intagna-olämpliga enligt det strängare lämplighetskravet utgjort omkring 30 och enligt det mildare något över 20 % av samtliga sökande. Även dessa siffror måste betecknas som höga. Lektor Wigforss meddelar i sitt förutnämnda betänkande rörande intagning i läroverken, att enligt en av nuvarande folkskolinspcktören S. Orrgård gjord enkät beträffande folkskollärarnas uppfattning om inträdesprovets tillförlitlighet såsom mätare på lämpligheten för realskolestudier, 3 mellan 7 och 8 % av antalet sökande från sådana klasser i folkskolan, vilkas lärare besvarat den framställda frågan — tillsammans 1 229 lärare — icke ansetts lämpa sig för läroverket. 1 den mån de tillfrågade lärarna bemödat sig att ställa en noggrann prognos rörande lärjungarnas lämplighet, tyder detta låga procenttal på en icke obetydlig överskattning av elevernas verkliga förmåga. Huru stor den andra gruppen felplacerade, de avvisade-lämpliga, är, kan 1 2

3 Jfr skolutredningens betänkande

II tab 19.

»

»

»

»

» 12.

S. Orrgård; High School Entrance-tests and the Work of the Primary School. Stockholm 1937.

73 på grundval av skolöverstyrelsens material icke bedömas. Enligt den ovannämnda enkäten ha mellan 4 och b % av de sökande från klasser, vilkas lärare besvarat frågan — 1 262 lärare — av folkskolläraren ansetts lämpa sig för studierna i läroverket men fallit igenom i inträdesprovet. Dessa elever utgjorde enligt Wigforss gott och väl en fjärdedel av samtliga underkända. Huruvida folkskollärarnas omdöme om deras lämplighet varit tillförlitligt, låter sig icke bedöma; möjligt är, att även här en viss överskattning av lämpligheten förekommit. I det hela finnas vissa skäl för antagandet, att med nu gällande inträdesprövning omkring 25 % av dem, som söka inträde i realskola, felbedömas med hänsyn till sina möjligheter att där fullfölja sin skolgång på sådant sätt, att de falla på orätt sida om intagningsstrecket, och att härvid gruppen intagna-olämpliga är avsevärt större än gruppen avvisade-lämpliga. För närvarande pågå, som nämnts, försök med intagning, enbart grundad på folkskolans betyg och omdömen. Den första lärjungårgång, för vilken dessa villkor gällt, hade visserligen, då uppgifter om dess studiegång infordrades, icke avslutat sin skolgång, men då lärjungarna dock hunnit uppflyttas till fjärde klassen av realskolan, torde vissa hållpunkter finnas för bedömande av hur inträdesvillkoren verkat med hänsyn till de förhållanden, som här närmast äro av intresse. Vid de ifrågavarande skolorna har urvalet bestämts av på olika sätt kvalificerade folkskolebetyg. Lägsta kvalifikationsvillkor har varit 9-5, högsta 11 betygsenheter i 9 ämnen och ämnesgrenar; lägst 3*5, högst 4 enheter ha härvid måst falla inom ämnesgruppen tal- och läsövningar, skrivning och språklära samt tillämpad räkning. Dessa minimivillkor ha visserligen icke fullt ut kunnat få gälla på alla orter, då antalet tillgängliga platser varit mindre än antalet inträdesberättigade sökande. Dock ha i det hela endast få procent av totalantalet sådana sökande måst avvisas, varför några större förskjutningar i resultatet knappast på denna grund kunna ha inträtt. Det måste emellertid förutskickas, att alla undersökningar, som göras på det material, som de sålunda intagna utgöra, lida av det felet, att materialet icke är ogallrat; sökande, som avvisats, emedan deras betygssumma icke uppgått till den för intagning erforderliga minimisumman, kunna icke redovisas. De procenttal, som vid undersökningarna erhållits, bli därför osäkra. Emellertid torde effekten av den gallring, som skett, i det hela vara ganska obetydlig; i varje fall ge undersökningarna säkerligen tillräckligt tydligt besked om förhållandena i stort. Samtliga undersökta lärjungar ha intagits från de organisatoriskt förutsatta anknytningsklasserna. För att vinna än större enhetlighet ha vid här nedan redovisade undersökningar endast de lärjungar medtagits, vilkas betygssumma från folkskolan uppgår till minst 11 enheter. Ytterst få ha av denna anledning måst uteslutas. Som bevis för studielämplighet har fått gälla flyttning till fjärde klassen i realskolan utan försening. Härvid har

icke korrektion kunnat göras för sådan försening, som kan ha vållats av andra skäl än bristande lämplighet. Av de 865 lärjungar, som år 1940 intagits i klass l 5 på ovan angivna villkor, ha 506 eller 58-5 % utan försening flyttats till klass 4 5 ; av de 927, som intagits i klass l 4 , ha 509 eller 54-9 % utan försening flyttats till klass 4 4 . Gruppen intagna-olämpliga skulle således enligt det strängare kravet omfatta i 5-årig realskola högst 41*5 % och i 4-årig realskola 45-1 % av de intagna. Naturligtvis måste det förutsättas, att dessa procenttal höjas under den fortsatta skoltiden, särskilt i 5-årig realskola, där ytterligare ett flyttningstillfälle återstår före slutexamen. Lärjungar från samma anknytningsklasser i skolutredningens tidigare nämnda undersökningsmaterial uppvisa för gruppen intagna-olämpliga, beräknad efter liknande grunder men inbegripande hela skolprestationen, i 5-årig realskola, siffran 46 %, i 4-årig realskola siffran 40-4 %. Procenttalen för prövningsförfarandet synas vad beträffar denna senare linje vara de gynnsammare. Siffrornas jämförlighet torde dock vara så diskutabel, att några bestämda slutsatser i detta hänseende icke böra dragas; tydligt är blott, att någon minskning av gruppen intagna-olämpliga icke vunnits genom prövningens borttagande. Det förebragta materialet tillåter emellertid även en tämligen säker beräkning av storleken hos gruppen avvisade-lämpliga inom materialet. Visserligen innefattar detta icke de lärjungar, som sökt inträde med lägre betygssumma än 11 enheter, och veterligen finnas bland dessa lärjungar ett par, som i vanlig ordning flyttats till fjärde klassen. Att även lärjungar med slätstrukna folkskolebetyg kunnat genomgå realskolan i sådan ordning och till och med i realexamen få högre betyg än andra, som vid intagningen varit bättre kvalificerade, visar för övrigt också Wallins tidigare refererade undersökning. Men på goda grunder kan antagas, att sådana fall äro undantag. I det föreliggande materialet är nämligen gruppen avvisade-lämpliga bland sökande med minst 11*5 enheter i folkskolebetyget helt orepresenterad. Alla de felplacerade på denna betygsnivå falla således inom gruppen intagnaolämpliga. Då korrelationen mellan intagningsförfarandets och realskolans resultat visat sig ungefär lika, vare sig intagningen skett genom folkskolebetyg eller genom prövning, och då gruppen intagna-olämpliga i båda fallen är av samma storleksordning, 40—45 % av de intagna, torde man kunna draga den slutsatsen, att gruppen avvisade-lämpliga, som är nästan helt orepresenterad vid intagning genom folkskolebetyg, även vid intagning efter prövning i verkligheten är synnerligen liten. Vid ett minimikrav på 11 betygsenheter torde med de betygssättningsprinciper, som intill 1940 gällt i folkskolan, intagning genom folkskolebetyg, hittills i det hela ha kunnat tillförsäkra den 5-åriga realskolan ett elevmaterial av ungefär samma kvalitet som intagning genom prövning enligt gällande bestämmelser, den 4-åriga realskolan däremot kan möjligen ha fått vidkännas någon kvalitetssänkning.

75 Emellertid kan det icke med någon säkerhet antagas, att dessa förhållanden skulle bli för framtiden bestående, om realskolans intagning grundades enbarl på folkskolebetyg, avgivna enligt dessa principer. De intagna lärjungarnas fördelning efter antalet betygsenheter i folkskolebetygen år 1940 förhåller sig på följande sätt: Intagna från avsedd anknytningsklnss i

klass l 5 klass l 4

högst 11,5

13,5

15,5

17,5

19,5

minst 20

Medelbetyg per ämne

53 14

206 107

230 187

248 272

112 236

16 111

1,69 1,87

De lägsta betygssummorna äro svagt representerade, särskilt i klass l 4 . Om tillströmningen av lärjungar med lägre betyg skulle ökas proportionsvis mer än tillströmningen av lärjungar med högre, kunde således en betydande allmän kvalitetssänkning hos de inträdesberättigade inträda, för vilken intet korrektiv, motsvarande den nuvarande prövningen, skulle finnas. Huruvida en tendens till sådan tillströmning finnes vid de skolor, som använt det nya intagningsförfarandet, har visserligen icke säkert kunnat utrönas, då folkskolans medelbetyg t i 11 följd av de nya betygssättningsbestämmelser, som där gälla, synas ha förskjutits uppåt. Medelbetyget i första klassen av 5-årig realskola är i de tre årgångar, som undersökts, konstant, vilket tyder på att ingen kvalitetsförsämring inträtt; i 4-årig realskola har detta betyg sjunkit från 1*27 till 1*25 enheter, vilket kan antyda en sådan försämring. Det torde också få betraktas som sannolikt, att möjligheten att vinna inträde i realskola på lindrigare villkor kommer att utnyttjas mer av allmänheten, ju mer känd denna möjlighet blir. De tre år, under vilka de nuvarande försöken pågått, torde knappast ha varit tillfyllest för att fullständigt orientera en större allmänhet om de ändrade intagningsvillkoren. Emellertid är det också möjligt, att någon mer omfattande tillströmning av lärjungar med lägre folkskolebetyg icke skulle bli följden av att inträdesprövningen ersattes med en fordran på minst 11 enheter i folkskolebetygen eller ens med fordran på enbart godkända folkskolebetyg. Principerna för urvalet skulle härvid kunna bli på ett karakteristiskt sätt förändrade. Urvalet efter studielämplighet skulle särskilt i senare fallet kunna komma att spela mindre roll, det skulle kanske blott svara för den grövsta sållningen av de sökande. Den slutgiltigt verkande urvalsprincipen bleve därvid föräldrarnas önskemål, lärjungarnas egna intressen och i viss mån även folkskollärarens rådgivande omdömen. Erfarenheten från skolor med prövningsfri intagning synas kunna tolkas så, att denna senare urvalsprincip för närvarande verkar tämligen starkt gallrande. Lärjungar, som i folkskolan icke uppnå väsentligt mer än godkända betyg, synas i de allra flesta fall antingen sakna lust för fortsatta skolstudier eller foga sig efter folkskollärarnas avrådande från sådana. Dylika lärjungars föräldrar synas också mera sällan ha önskemål beträffande fortsatt skolutbildning för barnen. I vad mån dessa för-

76 hållanden kunna bli bestående för framtiden är givetvis ovisst. I längden torde här den uppfattning allmänheten bildar sig dels om möjligheterna att fullfölja en påbörjad skolgång i realskolan dels om värdet av den där meddelade utbildningen bli avgörande för tillströmningen till skolformen. Med nuvarande intagningsförfaranden, såväl prövning enligt gällande bestämmelser som godtagande av på visst sätt kvalificerat folkskolebetyg, föreligger tydligen ganska liten risk för att lämpliga sökande skola avvisas, medan däremot en mycket stor grupp intagna i verkligheten saknar förmåga att fylla realskolans fordringar. Hur en skärpning av inträdesfordringarna skulle påverka elevurvalet, kan undersökas med hjälp av det ovannämnda materialet från skolor med prövningsfri intagning. De siffror, som erhållas, få visserligen, såsom förut betonats, icke betraktas som auktoritativa, detta så mycket mindre som folkskolans betygssättningsprinciper ändrats, sedan lärjungarna i fråga togos in i realskolan. De ange blott den allmänna kvalitetsförändring hos lärjungematerialet, som följer av stigande inträdesfordringar, och de anvisa en väg för ytterligare undersökningar. Om kravet på studielämplighet alltjämt anses uppfyllt av dem, som utan försening flyttats till fjärde klassen, bli procenttalen felplacerade för olika höga minimikrav i betygshänseende vid intagningen följande: 1 Minimivillkor för intagande: Betygssumma i 9 ämnen

5-årig realskola (865 lärjungar) Procent felaktigt

a n t . enheter

minimibetyg

intagna

11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

5 B, 4 Ba 3 B, 6 Ba I B , 8 Ba 8 Ba, 1 AB 6 Ba, 3 AB 4 Ba, 5 AB 2 Ba, 7 AB 9 AB 7 AB, 2 a 5 AB, 4 a

41,5 36,8 31,9 22,4 16,9 10,8 6,1 2,2 0,9 0,2

avvisade

M 4,4 10,9 16,3 25,8 35,0 45,9 53,3 56,9

4-årig realskola (927 lärjungar)

Summa felplacerade

intagna

41,5 38,2 36,3 33,3 33,2 36,6 41,1 48,1 54,2 57,1

45,1 43,6 40,0 34,3 27,6 21,6 16,3 9,5 4,9 2,5

avvisade

Summa felplacerade

0,5 2,3 5,8 9,7 17,5 27,0 37,2 45,4

45,1 43,6 40,5 36,6 33,4 31,3 33,8 36,5 42,1 47,9

Procent felaktigt

Kravet på minst 11 betygsenheter har tidigare karakteriserats som för lågt: nära hälften av de intagna förmå icke fylla realskolans fordringar, medan ingen med lägre betygssumma än 12 — i 4-årig realskola 13 — enheter avvisats med orätt. En fordran på minst 20 enheter skulle kasta om förhållandet. Omkring halva antalet sökande skulle avvisas, medan praktiskt taget inga lärjungar intoges, som icke kunde fylla realskolans krav. Dylika inträdesvillkor skulle uppenbarligen vara för höga, särskilt i den 5-åriga real1

Jfr skolutredningens betänkande om betygssättningsfrågan.

77 skolan, som kunnat räkna med en lägre betygsskala i folkskolan än den 4-åriga. Minsta sammanlagda antalet felplacerade skulle vinnas i den förra skolformen med ett intagningskrav på 14—15 enheter, i den senare med ett krav på 16 enheter. Sättes minimikravet i 5-årig realskola till 14 enheter, skulle samma proportion i båda skolformerna vinnas mellan de båda grupperna felplacerade: Va av dessa felplacerade skulle avvisas felaktigt, 2[s intagas felaktigt. Men sammanlagda antalet sålunda felbedömda skulle dock icke reduceras till mer än 33—31 % av de sökande. Antalet felaktigt intagna skulle likaså uppgå till 33 % av antalet intagna. Sistnämnda siffra är visserligen lägre än den som erhållits vid skolutredningens undersökning över studiegången i realskolan, 45—40 %, men den avser heller icke hela skolprestationen. Slutresultatet kan antagas ha utfallit föga bättre än det, som nu vinnes i realskolan. Undersökningen ger fog för antagandet, alt en sänkning av inträdesfordringarna under här beräknade minimibetygssumma ytterligare skulle öka gruppen intagna-olämpliga men så gott som helt eliminera gruppen avvisadelämpliga; realskolans arbetsförhållanden måste därigenom försämras. Den visar också, hur ödesdigert en rigorös höjning av inträdesfordringarna under i övrigt oförändrade förhållanden skulle inverka på många studiebegåvade barns möjligheter att vinna inträde i realskolan. Ett verkligt slöseri med landets intellektuella resurser kunde bli följden av en sådan åtgärd. Slutligen visar den, att även om intagningsvillkoren avvägdes ytterst noggrant, så att sammanlagda antalet felplacerade bleve det minsta möjliga, likväl minst 20 % av de sökande skulle intagas felaktigt, medan omkring 10 % bleve felaktigt utestängda — detta visserligen med en tämligen sträng definition av begreppet lämplighet. Med det intagningsförfarande, som vid undersökningen använts, gradering efter folkskolebetyg, hade för närvarande, i den mån de föreliggande siffrorna äro beviskraftiga, intet bättre resultat kunnat uppnås. Till jämförelse med ovan meddelade siffror angives här även det resultat, vartill undervisningsrådet Wallin kommit i sin tidigare refererade undersökning över terminsbetygen i folkskolans anknytningsklass för lärjungar, som utan försening genomgått realskolan. Wallin räknar endast med 7 vitsord i folkskolebetyget, då i det av honom använda materialet ämnesgrenarna rättskrivning och skrivning och språklära samt mekanisk och tillämpad räkning icke särskiljas. Han föreslår, ehuru med tvekan på grund av de många irreguljära fall, som konstaterats, att såsom minimivillkor för inträde i klass l 5 skall uppställas en betygssumma av 20 poäng, motsvarande 10 betygsenheter eller 1 B och 6 Ba, och i klass l 4 en summa av 23 poäng motsvarande 11*5 belygsenheter eller 5 Ba och 2 AB. Med en sådan gräns för godkännande hade i Wallins material i klass l 5 37 av 515 och i klass l 4 62 av 741 lärjungar (i båda fallen 8 % av det undersökta materialet) avvisats, ehuru de kunnat genomgå realskolan på normaltid. Dessa siffror synas bestyrka an-

78 tagandet, att i den närmast förut refererade undersökningen procenttalet avvisade-lämpliga skulle ha blivit större, om hela prestationen i realskolan kunnat tagas i betraktande. Någon möjlighet att utröna, vilket resultat det för realskolorna i allmänhet föreskrivna förfarandet med inträdesprövning skulle ge vid olika avvägning av villkoren för godkännande, har icke förelegat. På grundval av de undersökningar, som gjorts rörande lärjungarnas studiegång i realskolan, kan det dock knappast anses troligt, att siffrorna i det hela skulle h a utfallit gynnsammare än de, som erhållits ur folkskolebetygen. En bättre balans mellan intagningsvillkor och resultat i realskolan kan givetvis också vinnas genom nedsättning av de krav på studieiämplighet, som realskolan för närvarande med hänsyn till sitt slutmål uppställer. Härmed menas naturligtvis icke blott en kvantitativ beskärning av kurserna utan en minskning av nu gällande fordringar på kvalitet hos den utförda prestationen, vunnen genom en sänkning av kvaliteten hos den kompetens, som reaiexamen ger. Hur stor sänkningen skulle bli, komme att bero dels på de intagningsvillkor, som man i sådant fall ville låta gälla, och dels på den marginal för felplaceringar, som man ansåge skäligt att medgiva. Några erfarenheter, som kunde tjäna till ledning för ett bedömande av dylika avvägningsfrågor, finnas givetvis icke. De intagningsvillkor, som uppställdes, tillika med de önskemål om realskoleutbildning, som kunde föreligga från hemmens och lärjungarnas sida, skulle bestämma lärjungematerialets genomsnittliga kvalitet, och realskolans mål finge justeras så, att det låge på en mot genomsnittslärjungarnas förmåga svarande nivå. På grundval av ovanstående utredning kan realskolans inlagningslråga sammanfattas sålunda. Så länge intet osvikligt intagningsinstrument linnes, mäste man räkna med ielpiaceringar av enskilda sökande. Härvid torde det knappast kunna bestridas, att de felaktigt utestängda förtjäna mer hänsyn än de felaktigt intagna. Den bildning realskolan ger är av så grundläggande och användbar art, att den icke borde förvägias någon, som verkligen förmår skaffa sig den. Men hänsynen till de lämpliga aspiranternas intressen bör dock icke helt få leda till eftersättande av de mindre lämpligas. Det må vara sant, att dessa själva äro nöjda med att ha fått chansen att försöka gå realskolans studieväg och att de i många fall kunna ha nytta av sin skolgång där, även om de icke förmå fullborda den. Men i de flesta fall torde de dock ha varit bättre betjänta med att utan tidsförlust och utan de deprimerande erfarenheter, som en misslyckad skolgång innebär, få övergå till levnadsbanor, för vilka de bättre lämpa sig. Vidare är det oförnekligt, att en alltför stor grupp olämpliga lärjungar tynger och besvärar realskolans undervisning i en grad, som skadar arbetsresultatet och minskar de lämpliga lärjungarnas möjligheter att gå fram i den takt, som passar deras begåvning. Med hänsyn härtill synes man böra taga risken att fel-

79 aktigt avvisa ett mindre antal lämpliga lärjungar för att vinna en rimlig storlek hos den grupp, som intages felaktigt. Med nuvarande intagningsförfaranden — prövning eller folkskolebetyg — uppstår en stor skillnad mellan intagningsvillkoren och realskolans verkliga krav på lämplighet. Gruppen intagna-olämpliga är avgjort alltför stor. Att ytterligare öka skillnaden och därmed även storleken av denna grupp genom att under i övrigt oförändrade förhållanden sänka intagningsvillkoren, synes icke tillrådligt, helst som redan nu mycket få verkligt lämpliga utestängas. Förbättringsåtgärderna böra tvärtom inriktas på att minska skillnaden och samtidigt reducera antalet felplacerade. Här äro tre förfaringssätt teoretiskt möjliga. 1. Intagningsvillkoren kunna sänkas och realskolans studiemål nedsättas, så att dess krav på studielämplighet motsvara den genomsnittliga begåvningsnivån hos dem, som intagas. Elevernas intressen och hemmens önskemål skulle därvid bli den avgörande faktorn vid intagningen i realskolan, sedan blott vissa minimikrav på förståndsutveckling uppfyllts, exempelvis godkänt betyg från folkskola. Därmed skulle vinnas, att varje intellektuellt normalt utrustad elev finge en chans att försöka sig på realskolestudier; gruppen avvisade-lämpliga skulle helt försvinna. Gruppen intagna-olämpliga skulle kunna hållas vid en mycket måttlig storlek, varigenom realskolans arbetsförhållanden skenbart skulle förbättras. I verkligheten finge hela undervisningen läggas på ett lägre plan än nu, varigenom de verkligt studiebegåvade lärjungarnas möjligheter att gå fram i för dem avpassad arbetstakt bleve avsevärt försämrade. Förutsättningarna för att en sådan princip skulle kunna genomföras äro, dels att realskolorganisationen kan tillåtas svälla ut till den storlek, som önskemålen från elever och hem bestämma, dels att en sänkning av kvaliteten hos den kompetens, som realskolan ger, ur samhällssynpunkt och särskilt med hänsyn till lärjungeklientelets intressen och till de kompetenskrav, som måste uppställas av institutioner och arbetsgivare, vilka mottaga realskolans lärjungar, kan anses lämplig eller åtminstone försvarlig. Ingen av dessa förutsättningar synes i verkligheten vara för handen. De ekonomiska konsekvenserna av en okontrollerad ansvällning av realskolorganisationen kunna bli oöverskådliga. Beträffande realskolutbildningen ha arbetsgivare och fortbildningsanstalter av olika slag uttalat, att någon kvalitetssänkning icke bör ifrågakomma. Under sådana förhållanden torde åtgärder, som innebära en sänkning av inträdeskravet tillika med en justering av realskolekompetensen av här nämnt slag, i praktiken icke kunna ifrågakomma. 2. Intagningsvillkoren kunna bibehållas eller eventuellt ytterligare höjas, samtidigt som realskolans slutmål kvalitativt sänkes. Därmed skulle gruppen intagna-olämpliga minskas och realskolans arbete ytterligare underlättas. En betydande ökning av realskoleorganisationen skulle visserligen kunna inträda, i och med att många flera än nu skulle söka inträde och även kunna

80 fylla realskolans krav, men denna ökning kunde motverkas genom höjning av inträdeskraven. En åtgärd av här ifrågavarande slag är dock i praktiken ej heller tänkbar, och detta icke blott emedan den innebär en sänkning av realskolans studieresultat, utan även emedan den skulle medföra mycket stora olägenheter för den kategori felbedömda, som kallats de avvisade-lämpliga. Denna elevgrupp, som nu är obetydlig, skulle automatiskt ökas, om realskolans krav sänktes, utan att inträdesfordringarna nedsattes, och varje höjning av dessa fordringar skulle komma gruppen att svälla än mera. 3. Intagningsvillkoren kunna skärpas, medan realskolans studiemål bibehålies kvalitativt oförändrat. En sådan åtgärd framstår som både möjlig och lämplig under nuvarande förhållanden. Den skulle medföra minskning av den nuvarande kategorien intagna-olämpliga och därmed även förbättring av realskolans arbetsförhållanden. Mot minskningen måste emellertid i viss mån svara en ökning av kategorien avvisade-lämpliga. Detta är en olägenhet, som väl icke kan undvikas men som kan hållas inom rimliga gränser genom att höjningen sker försiktigt. Den bör under inga omständigheter gå längre än till den punkt, där sammanlagda antalet felplacerade når sitt minimum. Möjligen bör skärpningen icke drivas fram ända till denna punkt, med hänsyn till att procenttalet avvisade-lämpliga där kan framstå som alltför högt. Åtgärden borde i och för sig kunna medföra en viss minskning av realskoleorganisationen. En sådan kan emellertid motverkas av ökad tillströmning på grund av förbättrade ekonomiska villkor eller av andra skäl. I sådant fall synes det rimligt, att organisationen i allmänhet erhåller den storlek, som bestämmes av de över hela landet lika inträdesvillkoren, och att således sådan skärpning av dessa villkor på grund av lokal platsbegränsning, som nu emellanåt sker, så mycket som möjligt undvikes. Föreliggande undersökningsmaterial tillåter ingen säker överblick över hur intagningsgränsen vid en måttlig höjning av realskolans intagningsvillkor lämpligen bör dragas. Här är ytterligare försöksverksamhet av nöden, innan definitivt avgörande fattas. Då förbättrad korrelation mellan intagningsförfarandets resultat och den senare skolprestationen innebär minskning av båda grupperna felplacerade och höjning av den gräns, där minsta totalantalet felbedömda återfinnes, beror för övrigt mycket på den grad av tillförlitlighet, som ett framtida intagningsinstrument kan erhålla. Förbättrade undervisningsmetoder i realskolan kunna också ändra de proportioner mellan olika lärjungegrupper, som böra verka bestämmande på intagningsvillkoret. I den mån folkskolans betyg komma att läggas till grund för intagningen, synes emellertid redan nu den ändringen möjlig, alt en betygssumma av 13*5 enheter, motsvarande Ba i samtliga läroämnen och ämnesgrenar, göres till villkor för intagning. Betyget Ba betecknar enligt nuvarande betygssättningsprinciper i folkskolan en medelgod, det vill säga genomsnittlig prestation; enligt skolöverstyrelsens anvisningar böra i en normal klass i varje ämne ungefär 1jz av lärjungarna erhålla högre, x\z lägre betyg. En

81 total betygssumma av minst 13*5 enheter bör kunna uppnås av den bättre hälften av klassens lärjungar. Den inskränkning i detta antal, som kan vållas av att vissa lägre betyg ej torde böra få kompenseras med överbetyg, motväges av att lärarna, då det gäller lärjungar på betygsskalans mellersta del, ofta nog anse sig böra ge högsta möjliga betyg i tveksamma fall. Denna bättre hälft skulle således, i den mån folkskolebetyget bleve avgörande för intagning, äga rätt till inträde i realskolan eller därmed parallella skolformer. Enligt en uppgift av Dahlgren i hans förutnämnda uppsats i Tidskrift för psykologi och pedagogik skulle blott x/s av folkskolans lärjungar i verkligheten ha möjlighet att tillgodogöra sig realskolans undervisning. Under förutsättning att folkskolebetygen i det hela någorlunda riktigt uppskatta lärjungarnas prestationsförmåga, skulle det således knappast föreligga större risk för att lämpliga lärjungar utestängdes genom en sådan höjning av inträdesvillkoren. Lärjungar, som i folkskolan icke kunnat komma upp till en medelmåttig prestation, torde väl också i allmänhet ha mycket små möjligheter att fylla realskolans krav. I det senast av skolöverstyrelsen undersökta materialet, inom vilket medelbetyget från folkskola — enligt tidigare tillämpade betygssättningsprinciper — översteg medelbetyget 1*5 per ämne med 0-23, respektive 0-38 betygsenheter, genomgingo endast 58, respektive 55 % på avsedd tid de tre första klasserna i realskolan. Den föreslagna höjningen kan givetvis icke jämföras med den på sidan 77 angivna höjningen av minimivillkoret till 14, respektive 16 betygsenheter, icke heller med av Wallin föreslagna minimikrav, då i båda dessa fall beräkningen avser det tidigare använda betygssättningssystemet. Den är närmast att betrakta som en följd av de ändrade betygssättningsbestämmelserna i folkskolan och torde ur urvalssynpunkt icke innebära någon garanti för en framtida mera avsevärd förbättring av realskolans elevmaterial. I sin redogörelse för försöksverksamheten uttalar också skolöverstyrelsen, att det onekligen ter sig mycket naturligt, då nu vitsordet Ba skall utmärka medelgoda lärjungar i folkskolans ogallrade klasser, om den betygssumma, som motsvarar genomsnittsbetyget Ba, sättes som inträdeströskel för den högre skolan. Under förutsättning att den glidning uppåt, som i tidigare undersökningar konstaterats hos folkskolans betygsskala, allt eftersom lärjungarna uppnå högre klasser, icke blir för framtiden bestående, böra betygsvillkoren vara desamma, vare sig intagningen sker från folkskolans fjärde eller från dess sjätte klass. Visserligen synas de av skolöverstyrelsens statistiska avdelning företagna undersökningarna ge vid handen, att i praktiken en viss glidning ännu förekommer. I och med att innebörden av de nya betygssättningsbestämmelserna alltmer klargöres, torde dock denna glidning försvinna. Med hänsyn härtill bör för framtiden ingen olikhet i de intagningsvillkor, som skola gälla för sökande från folkskolans fjärde och från dess sjätte klass, vara erforderlig. 6—.518012 Bil. IV

82 Enligt nuvarande försöksvis tillämpade principer för prövningsfri intagning tillmätas betygen i vissa ämnesgrenar större betydelse än i andra. Ämnesgrenarna i fråga äro tal- och läsövningar, skrivning och språklära samt tillämpad räkning. Att särskild vikt lägges vid prestationerna i modersmålet och matematik är i och för sig rimligt, då dessa ämnen icke blott äro huvudämnen i skolundervisningen utan även, vid sidan av det första främmande språket, ha visat sig mest utslagsgivande i fråga om lärjungarnas möjligheter att fortsätta sin påbörjade skolgång i realskolan. Det är också i och för sig troligt, att särskilt viktiga begåvningsfaktorer i längden skola röja sig genom prestationerna i dessa ämnen. Genom uppdelningen i ämnesgrenar har man velat förbättra möjligheten att vid betygssättningen i folkskolan renodla dylika faktorer och värdera dem gentemot andra. Närmast synes man ha velat särskilja de moment, i vilka rena förståndsfaktorer spela en huvudroll, från sådana, i vilka rutin och mekanisk övning kunna bli bestämmande för prestationens beskaffenhet: mekanisk räkning och rättskrivning. I de ovan refererade undersökningarna över sambandet mellan folkskolans och realskolans betyg ha i vissa fall folkskolebetygen i de nämnda ämnesgrenarna särskilt beaktats men däremot icke realskolebetygen i närmast motsvarande ämnen; realskoleprestationen har endast angivits genom den samlade betygssumman, varvid alla ämnen fått samma poängvärde. Korrelationen med denna totalsumma har naturligt nog visat sig högre, om samtliga ämnen i folkskolebetyget inräknas än om blott betygen i de nämnda ämnesgrenarna medtagas. Det bör dock betonas, att på grund av uppdelningen i ämnesgrenar ämnena modersmålet och matematik ensamma svara för 5 av de i folkskolan givna 9 betygen. De få härigenom större relativ vikt för betygssumman än gruppen modersmålet, och matematik i realskolans betyg; dessa ämnen svara tillsammans för 2 av de 7 betyg, som avgivas i första klassen. Någon klar bild av det samband, som består mellan prestationerna i de båda skolformernas mest betydelsefulla ämnen kunna dessa undersökningar således icke ge, icke heller kasta de ljus över frågan, om det verkligen lyckats att genom uppdelningen i ämnesgrenar renodla och fästa tillbörlig vikt vid de mest avgörande begåvningsfaktorerna. Det kan på grundval av dessa undersökningar blott sägas, att betygen i de tre ämnesgrenarna ge ungefär lika god korrelation med den samlade betygssumman i realskolan som inträdesprövning av vanlig form i modersmålet och matematik, och att sambandet framträder något tydligare, om basen för folkskolans bedömning breddas genom beaktande av prestationerna även i andra läroämnen. De av Wallin i hans tidigare nämnda undersökning vunna resultaten tyda heller icke på någon särställning i betygshänseende för ämnena modersmålet och matematik. Under hänvisning till att den moderna faktoranalysen påvisat förekomsten av såväl en verbal som en numerisk anlagsfaktor, vilka synas vara av be-

83 tydelse för resultaten i skolans språkliga, respektive matematiska ämnen, finner skolöverstyrelsen i sin redogörelse för den prövningsfria intagningen i och lör sig icke omotiverat att fastställa en viss betygströskel för här ifrågavarande ämnesgrupp såsom en garanti för att dessa anlagsfaktorer icke understiga det minimum, som är obetingat nödvändigt för framgång i realskolestudierna. Då det dock måste statistiskt visas, att vid ett gallringsförfarande, som grundas på betygssummor, sådana delfaktorers inverkan kan bli i tillräcklig grad bestämmande för urvalet, och då i det föreliggande materialet ingen korrelationsberäkning gjorts mellan betygen i de tre ämnesgrenarna i folkskolan och betygen i motsvarande ämnesgrupp i realskolan, har överstyrelsen sökt beräkna dessa ämnesgrenars prognostiska värde i förhållande till den samlade betygssummans genom att jämföra kvarsittningsfrekvensen inom två lika stora svaggrupper, av vilka den ena bildats på grundval av betygen i de tre ämnesgrenarna, den andra på grundval av hela betygssumman. Båda urvalsmetoderna visade sig leda till ungefär samma resultat och kunde således betecknas som jämngoda, så långt materialets beviskraft sträcker sig. Med erkännande av att denna beviskraft icke är särskilt stor finner sig överstyrelsen böra tillstyrka, att vid den fortsatta försöksverksamheten kravet på en betygssumma av 13-5 enheter kompletteras med en föreskrift, att 4*5 enheter skola falla på de tre här ifrågavarande ämnesgrenarna. Den betydelse, som sålunda tillägges dessa ämnesgrenar, är icke helt den från början avsedda. Det kan möjligen ifrågasättas, om icke under sådana förhållanden samtliga grenar inom ämnena modersmålet och matematik borde i lika mån beaktas. I varje fall synes det icke otroligt, att på de skolstadier det här gäller den numeriska faktorn kan göra sig starkt gällande även vid s. k. mekanisk räkning. Vad rättskrivningen beträffar, kunna veterligen konstitutiva defekter vid en i övrigt god intelligensnivå sänka prestationsförmågan; i dylika fall är det ju synnerligen rimligt, att en prestation, som icke når upp till betyget Ba, får godtagas. Men konstitutiva defekter kunna också verka sänkande på prestationsförmågan i ämnesgrenen taloch läsövningar; en ovillkorlig fordran på minst Ba kan därför också i denna ämnesgren i vissa fall te sig obillig. Överhuvud erfordras för att verkningarna av olika faktorer klart skola kunna särskiljas en långt mer ingående analys av lärjungeprestationerna än den, som en summarisk uppdelning i ämnesgrenar kan medföra. Prov av objektiv karaktär, noggrant tillrättalagda för att belysa olika begåvningsfaktorers inverkan, vore här mest önskvärda. Om en så långt driven analys av praktiska skäl blir svår att genomföra, borde det dock vara angeläget alt utfinna ett tillvägagångssätt, som tillåter en individuell bedömning av mer likformig och systematisk art än de vanliga folkskolebetygen. Så länge inga närmare undersökningar föreligga beträffande de nämnda ämnesgrenarnas särskilda betydelse för den kommande skolprestationen,

84 synes det emellertid tillrådligt, att de liksom hittills betygssättas särskilt och att fordran på minst Ba, motsvarande en genomsnittligt god prestation, uppställes såsom villkor beträffande samtliga tre grenar. Dock bör, där särskilda skäl föreligga, undantag från denna fordran kunna göras beträffande ämnesgrenen tal- och läsövningar. En viss allmän skärpning av fordringarna för inträde i realskola har ur flera synpunkter framstått som önskvärd. På grundval av föreliggande undersökningar kan det antagas, att någon allvarligare olägenhet för de lärjungar, som verkligen äga förmåga att tillgodogöra sig realskolans lärokurs, icke skulle uppstå, om redan nu den åtgärden vidtoges, att tills vidare vid intagning i realskola och därmed jämförliga skolformer, i den mån denna grundas på folkskolebetyg, såsom villkor för inträde finge gälla en minimisumma av 13-5 betygsenheter, av vilka minst 4-5 enheter skulle falla på ämnesgrenarna läsning, uppsatsskrivning och tillämpad räkning. En justering av minimivillkoren borde med tiden kunna ske på grundval av noggranna undersökningar av lärjungarnas studiegång i nämnda skolformer. Av detta skäl borde den nu pågående försöksverksamheten fortsättas, om än i andra former. Givetvis finnes även mycket, som talar för ännu några års försöksverksamhet, innan överhuvud bestämda kvalifikationsvillkor fastställas för samtliga skolor. Skolöverstyrelsen, som intager denna ståndpunkt, påpekar, att efter ingången av höstterminen 1946 åter ett lika stort nytt material står till buds för statistisk analys som det redan behandlade, och detta nya material kan bättre än det tidigare ge besked exempelvis om verkningarna av det fortskridande standardiseringsarbetet inom folkskolan; dessutom kan undersökningen av de redan vid den första bearbetningen beaktade lärjungarnas fortsatta studiegång fullföljas. En fortsatt försöksverksamhet kan ju också ordnas så, att resultaten av de tidigare försöken kompletteras och förbättras, så att den förändring av intagningsförfarandet, som till sist vidtages, blir i alla avseenden välgrundad. Överstyrelsens förslag beträffande anordningen av den fortsatta försöksverksamheten bygger i mycket på de önskemål, som uttalats från olika i försöksarbetet deltagande skolor. Framställda krav på avsevärt höjda kvalifikationsvillkor ha tillgodosetts genom förslaget, att vid en skolgrupp en minimisumma av 15 betygsenheter, därav 5 inom ämnesgruppen tal- och läsövningar, skrivning och språklära samt tillämpad räkning, skall vara föreskriven för prövningsfri intagning. Vid en annan och större grupp skulle den medelgoda prestationen, 13-5 betygsenheter fordras; 4-5 av dessa skulle falla på den nämnda ämnesgruppen. Slutligen skulle vid en tämligen stor skolgrupp kravet begränsas till 4 enheter inom denna ämnesgrupp, medan i övrigt det allmänna grundvillkoret på minst godkända betyg från folkskola skulle få gälla. Med hänsyn till de synpunkter, som i föreliggande framställning lagts på

85 urvalsfrågan, framstår det icke som helt troligt, att dessa riktlinjer äro de mest lämpliga. Att nuvarande kvalifikationsvillkor äro för låga, torde vara till fullo klarlagt. Men skall den lämpligaste betygströskeln fastställas, bör detta ske med hjälp av ett försöksmaterial, som tillåter full överblick både över den lärjungegrupp, som intages utan att kunna följa den fortsatta undervisningen, och den, som avvisas, trots att den väl kunnat följa denna undervisning. Ett lärjungematerial, som från början gallrats genom stränga intagningskrav, blir signifikant blott för den förra gruppens del. På ett från början ogallrat material däremot kan lätt verkan av olika höga fordringar teoretiskt studeras med hänsyn till såväl de uteslutnas som de godtagnas verkliga möjligheter, exempelvis på det sätt som angives på sid. 76. Det kan således ifrågasättas, om icke den fortsatta försöksverksamheten, i varje fall i den mån den avser att fastställa den lämpligaste kvalifikationsgränsen, endast borde innefatta låga intagningsvillkor. Helst borde lärjungematerialet alls icke utsättas för någon förhandsgallring utöver den, som kravet på minst godkänt betyg från folkskola alltid innebär; det borde därför lämpligen också hämtas från skolor med möjlighet att intaga alla sålunda godkända sökande. Då den föregående försöksverksamheten synes ha klarlagt, att antalet sökande med mycket låg betygsstandard är obetydligt, och då försöksskolorna av praktiska skäl icke gärna kunna utsättas för risken att nödgas intaga en alltför stor grupp uppenbart olämpliga elever, torde det emellertid te sig motiverat att upprätthålla ett visst, om än lågt, kvalifikationskrav även vid dessa skolor. Överstyrelsens förslag om lägst 4 betygsenheter i vissa nyckelämnen synes knappast kunna leda till någon mer betydande förhandsgallring och torde ur denna synpunkt vara lämpligt. Om således frågan om det bäst avvägda minimikravet helst bör studeras ined hjälp av ett ogallrat eller blott obetydligt gallrat elevmaterial, finnes knappast något skäl att experimentera med mycket stränga betygskvalifikationer vid en grupp försöksskolor. Skola försöksbetingelserna varieras, borde andra sidor av urvalsproblemet än minimikravet för intagning beaktas. Slutligen bör framhållas, att varken folkskolans eller realskolans betygsskala i realiteten kan hållas fullt fixerad, såvida den icke bindes vid en bestämd norm. Som sådan norm tjäna för realskolans del de över hela landet likformiga skriftliga proven i realexamen; de avse dock blott några få ämnen. Där denna norm icke verkar, är det icke blott möjligt utan i verkligheten ofrånkomligt, att bedömandet och betygsskalan med tiden rättas efter den genomsnittliga kvaliteten hos det lärjungematerial varje skola arbetar med. Vad folkskolebetygen beträffar, finnes numera en möjlighet att genom användande av standardiserade prov genomföra en viss allmän utjämning av betygsskalan. Vid betygssättningen av enskilda lärjungeprestationer torde emellertid ingen säker ledning erhållas genom prov av nuvarande art och omfattning. Från skolor, där prövningsfri intagning tillämpas, ha på grund-

86 val av gjorda erfarenheter uttalats farhågor för att folkskolläraren i sin betygssättning icke skall kunna förbli opåverkad av medvetandet, att hans betyg blir avgörande för lärjungens möjligheter att förskaffa sig realskoleulbildning. Vid undersökningen av inträdessökandes betyg har skolöverstyrelsens statistiska avdelning också konstaterat, att folkskolan tillämpat en jämförelsevis hög betygsskala på den ort, där konkurrensen om platser i realskolan vid den prövningsfria intagningen varit starkast, medan däremot de betyg, som de intagna sedermera erhållit i läroverket, visat sig relativt låga. Att betygsnivån i folkskolan kan skruvas upp, synes således icke osannolikt, om folkskolebetygen göras till enda grund för intagningen i realskolan. Icke minst med hänsyn till dylika överväganden har också tidigare möjligheten att använda ett kombinerat intagningsförfarande med kunskaps- och intelligenstest såsom komplement och korrektiv till folkskolebetygen understrukits. Skolöverstyrelsen betonar i sitt ovan nämnda yttrande, att de kombinerade metoderna vid den fortsatta försöksverksamheten böra tillmätas större betydelse än hittills skett.

Kap. 6. Den framtida anordningen av urvalet till realskolan. a. Intagningsförfarandets art. Kunde ett urvalsförfarande utformas, som innebure en kombination av å ena sidan väl utjämnade folkskolebetyg, möjligen kompletterade av läraromdömen rörande sådana för den framtida skolgången betydelsefulla omständigheter, som icke kunna inbegripas i betygen, å den andra intelligenstest och helst även för realskolans fordringar särskilt avpassade kunskapstest, torde de bästa betingelser för ett gott urval, som överhuvud stå att vinna, ha skapats. Möjligheterna att utforma ett sådant urvalsinstrument, som tillika är förhållandevis lätt att i praktiken använda på ett för resultatet betryggande sätt, borde noggrant undersökas, vilket väl närmast vore en uppgift för statens psykologisk-pedagogiska institut. Detta skulle emellertid därvid ställas inför synnerligen vittutseende och tidskrävande undersökningar. Intill dess att nämnda undersökningar lett till ett tillfredsställande resultat, måste urvalsfrågan ordnas på annat sätt. Inträdesprövningen i dess nuvarande form har i vårt land väckt kritik från olika håll främst med hänsyn till dess enerverande verkan på de prövade. Den korrelation, som prövningen, tagen för sig, ger med framgången i realskola, omkring + 0*5, synes icke vara så god, att den uppväger dessa olägenheter. Icke heller synes den korrelationsförbättring från omkring + 0*55 till + 0*60, som vid de — visserligen alltför fåtaliga — försöksskolorna vunnits genom en kombination av prövning och folkskolebetyg, vara av den storleksordning, att den kan motivera allmänt införande av en sådan kombination. På grund av dessa överväganden synes det kunna föreslås, att inträdesprövning av nuvarande typ avskaffas vid intagningen i realskolan och därmed jämförliga skolformer. Närmast erbjuda sig därvid folkskolebetygen såsom intagningsinstrument. Om urvalet grundades enbart på dessa, skulle korrelationen med prestationen i realskolan icke bli sämre än den, som uppnåtts vid prövning; tages den totala betygssumman i betraktande, kan den troligen till och med bli något bättre. Däremot kan det med största sannolikhet förutses, att en viss nivåsänkning i fråga om studielämplighet hos realskolans

88 lärjungematerial skulle bli följden, om icke de för intagning erforderliga betygskvalifikationerna sattes avsevärt högre än dem, som nu gälla vid prövningsfri intagning. Den höjning av minimivillkoret till 13'5 betygsenheter, som i föregående avsnitt föreslagits, torde icke vara tillräcklig; den kommer på många håll närmast att kompensera en reell sänkning av villkoret, tillkommen såsom en följd av att enligt gällande betygssättningsbestämmelser i folkskolan betyget Ba förlorat sin karaktär av kvalitetsbetyg. En ytterligare höjning av minimisumman skulle emellertid vara betänklig, då med rådande korrelation den minskning av antalet intagna-olämpliga, som kunde vinnas, i viss mån måste motsvaras av en ökning av antalet avvisade-lämpliga. Enda utvägen att undgå denna svårighet är att förbättra korrelationen. Främst böra med hänsyn härtill åtgärder vidtagas, som äro ägnade att avhjälpa folkskolebetygens allvarligaste ofullkomlighet, den bristande likformigheten och stabiliteten i lärjungebedömningen. De mest iögonenfallande ojämnheterna synas väl redan ha försvunnit till följd av de nya betygssättningsbestämmelserna, enligt vilka betygsgraderna skola fördelas regelbundet kring Ba, som betecknar klasstadiets normalprestation. Men dessa bestämmelser kunna bli verkligt effektiva, först när den enskilda klassavdelningens ställning till denna medelprestation fullt objektivt kan bestämmas. De standardiserade proven anvisa här en framkomlig väg. Så länge de blott omfatta ett par ämnen och användas endast av de lärare, som så önska, innebära de dock icke tillräckliga garantier för en allmän stabilisering av betygsskalan. Att utforma och genomföra ett tillfredsställande system av sådana prov måste också taga avsevärd tid i anspråk. Innan detta skett, blir den enskilde klasslärarens uppfattning om vad som skall betraktas som en normalprestation i viss utsträckning beroende av hans personliga erfarenhet och omdömesgillhet; att härvid stora skiljaktigheter i värderingen kunna uppkomma, ha de gjorda undersökningarna mycket tydligt visat. Helt kan heller icke den synpunkten förbigås, att folkskolebetygens uppgift såsom enda urvalsinstrument kan utsätta bedömningen för nya påfrestningar. Ett tungt ansvar kommer att vila på den enskilde klassläraren, om hans betygssättning ensam skall bli avgörande för lärjungarnas möjligheter att förskaffa sig högre skolutbildning; hans ställning som skiljedomare blir också alltmer ömtålig, ju flera som vilja tävla om tillgängliga platser i realskolan och ju flera som vid ett utvidgat system av studiehjälp vilja genom folkskolebetygen dokumentera sin lämplighet att komma i fråga till sådan hjälp. Att läraren under dylika omständigheter skall bli benägen att i tveksamma fall hellre hjälpa än stjälpa, är icke blott synnerligen troligt utan även i viss mån försvarligt. Men det kan leda till att hans betygsskala skruvas i höjden, då han rimligtvis icke kan ge förmånen av en mildare bedömning blott åt dem, som vilja söka inträde i realskola eller studieunderstöd.

89 Ett tämligen lätthanterligt medel att utjämna sådana ojämnheter i bedömningen, som bero på alltför stränga eller alltför milda krav hos enskilda klasslärare, är, såsom i ett föregående avsnitt framhållits, att vid jämförelsen beakta icke de absoluta betygssummorna utan lärjungarnas relativa duglighet, deras rangordning i klassen. Att en viss korrelationsförbättring på denna väg står att vinna, visa de av O. Dahlgren gjorda undersökningarna. Hos en grupp av 85 lärjungar erhölls korrelationen -f 0-465 mellan vanliga folkskolebetyg och realskolebetyg i tre ämnen men korrelationen + 0-569 mellan rangordning i folkskoleklassen och samma realskolebetyg. Nämnda resultat måste väl bedömas med stor försiktighet med hänsyn till materialets ringa omfattning. Möjligen kan dock antagas, att rangordningsbedömningen kan ge en korrelationsförbättring av samma storleksordning som en kombination av vanligt inträdesprov och folkskolebetyg. Åtminstone intill dess att systemet med standardiserade prov hunnit ge klart utslag beträffande sin korrelationsförbättrande verkan, synes det därför tillrådligt, att folkskolebetygen justeras med hjälp av en rangordningsindex, i den mån de skola användas som intagningsinstrument. En lämplig form för en sådan index torde tämligen snabbt kunna utexperimenteras. Det måste emellertid betonas, att en rangordningsbedömning icke ger obetingat riktigt utslag såsom utjämnande faktor. Olikheter i betygsgradernas valör bero icke alltid på ojämnheter i lärarnas bedömning, de kunna vållas även av verkliga olikheter i klassavdelningarnas prestationsförmåga. Medelprestationen i en svag klass kan ligga betydligt lägre än i en god klass, men i båda fallen kan den betecknas med Ba. En i realiteten god medelprestation kan i sin mån bero på att den genomsnittliga intelligensnivån i klassen är hög, på att lärarens effektivitet som undervisare är god eller på att många lärjungar erhållit särskild träning i hemmet — vid stark konkurrens om platserna i realskolan göra bevisligen många hem sitt yttersta för att genom särskild »drill» driva fram goda prestationer vid tidpunkten för intagningen. En rangordningsindex räknar icke med sådana förhållanden. Den höjer och sänker de enskilda prestationernas värde i enlighet med principen, att den genomsnittliga prestationsnivån i verkligheten är lika i de klasser, som jämföras. Faktiska ojämnheter i denna nivå kunna avslöjas endast genom likformiga, objektiva prov. Om dessa ojämnheter sedan bero på begåvningsdifferenser eller på speciell träning, kan avgöras, blott om proven äro så utformade, att de medge särskiljande av begåvningsoch träningsfaktorer. Att standardiserade prov av den typ, som nu prövas i svenska folkskolor, kunna avslöja förefintliga faktiska ojämnheter i betygsskalorna, är tydligt. Orsakerna till dessa ojämnheter kunna de dock säkerligen icke klarlägga. Visserligen kan ett eller annat prov utformas som ett intelligenstest, men för att en någorlunda tillförlitlig individuell begåvningsprövning skall kunna

90 ske, fordras en långt mer systematisk intelligensprövning. De nuvarande standardproven torde knappt ge hållpunkter för individuella jämförelser överhuvud, helst som det icke med säkerhet kan kontrolleras, om proven anordnas och bedömas med nöjaktig sakkunskap och noggrannhet. Deras resultat är icke heller avsett att redovisas; det beror helt på läraren, om han i enskilda fall finner lämpligt att låta prövningsresultatet påverka betyget eller icke. Det skulle möjligen kunna göras gällande, att de nuvarande proven borde utvidgas till att omfatta en mångsidig individuell prövning under betryggande prövningsbetingelser, så att verkliga jämförelser av de prövades individuella prestationsförmåga kunde ske. Prövningen skulle således utbyggas till en grupptestning, avseende både intelligens och kunskaper. Härvid vore det givetvis icke tillräckligt att redovisa testningsresultatet blott genom terminsbetygen; den summariska form dessa äga ger inga möjligheter till att ingående deklarera och värdera testningens utfall. Betyg och testningsresultat finge säkerligen i stället samarbetas genom ett kombinerat förfarande av sådant slag som tidigare omnämnts. Det torde emellertid vara uppenbart, att en generell prövning av folkskolans lärjungar enligt en sådan metod skulle bli ytterst tidskrävande och betungande, oavsett de krav på sakkunnighet i fråga om prövningsmetodiken, som obetingat måste ställas på varje lärare. Ett lätthanterligt urvalsinstrument vore en sådan anordning förvisso icke. Bestämda skäl synas således tala mot ett utbyggande av standardproven i denna riktning. Deras huvuduppgift, att till tjänst för alla lärjungekategorier skapa en jämn och rättvis betygssättningsnorm, torde kunna fyllas med långt mindre uppbåd av tid och möda. De gjorda övervägandena synas visa, att det icke är möjligt att genom egaliseringsåtgärder sådana som rangordningsbedömning eller standardiserade prov av rimlig omfattning vinna en så avsevärd förbättring av folkskolebetygens korrelation med prestationen i realskolan, att ett urval enbart på grund av dessa betyg kan ske efter stränga grunder. Höjning av minimivillkoret för intagning utöver den tidigare nämnda gränsen, 13*5 betygsenheter, är således knappast tillrådlig ens efter genomförande av sådana åtgärder. Med denna gräns synes det föga troligt, att många lämpliga sökande skulle utestängas, men det kan säkert förutsättas, att ett tämligen stort procenttal olämpliga alltjämt få tillträde till realskolan. Dessa måste successivt utgallras under de följande åren; realskolans kuggningsprocent torde således förbli tämligen stor. I den mån alla godkända sökande verkligen kunna intagas, innebär den stora kuggningsprocenten en olägenhet främst med hänsyn till arbetsförhållandena och undervisningens effektivitet på realskolans lågstadium samt med hänsyn till de lärjungar, som få pröva på besvikelsen att avvisas från en redan beträdd studieväg. I den mån antalet tillgängliga platser i realskolan är mindre än antalet godkända sökande, mister det urval, som skall

91 ske, sin karaktär av grundläggande, genom successiv efterprövning justerat val och får en mer definitiv prägel; gruppen avvisade-lämpliga växer därvid, medan gruppen intagna-olämpliga minskas. Ju strängare minimikrav som framtvingas av platsbristen, dess allvarligare bli de fall av felaktigt utestängande, som kunna vållas. Då en så liten kuggningsprocent som möjligt i realskolan måste vara en stor fördel och då det också måste vara av största vikt att skapa garantier mot svåra orättvisor vid intagningen i fall, där tävlan mellan godkända inträdessökande blir ofrånkomlig, synes det böra noggrant övervägas, om icke ett kombinerat urvalsförfarande av förhållandevis enkelt och lätthanterligt slag skulle kunna utformas för omedelbart bruk, i varje fall intill dess att testningsmetodens möjligheter hunnit utprövas. Det ena ledet i ett dylikt förfarande borde rimligtvis utgöras av folkskolebetygen, så noga som möjligt justerade med hjälp av de metoder, som nu stå till buds, rangordningsindex samt standardiserade prov. Det andra ledet borde vara ett skriftligt prov av en typ, som så långt möjligt närmar sig testets, ett prov, utfört under lugna förhållanden i lärjungarnas vanliga skolmiljö men utformat med hänsyn till realskolans krav, likformigt och lika bedömt, åtminstone på varje realskolort, samt innefattande även möjligheten att upprepas, om i enskilda fall tillfälliga omständigheter kunna antagas ha gjort resultatet missvisande. Vid det slutgiltiga avgörandet om intagning skulle enligt en bestämd poängberäkning resultatet av detta prov sammanställas med folkskolebetyget, eventuellt kompletterat med andra läraromdömen. Att en bredare basis för bedömning och jämförelse av de sökande skulle kunna vinnas på detta sätt är tydligt; en motsvarande korrelationsförbättring är med hänsyn härtill att vänta, och urvalet skulle kunna göras strängare, utan att verkligt dugande aspiranters intressen alltför mycket åsidosattes. För att ge en jämförande överblick över de sökandes ståndpunkt i fråga om vissa för realskolestudierna grundläggande färdigheter bör provet avse förmåga att behandla modersmålet samt räknefärdighet; prov i uppsatsskrivning, språklära och rättskrivning samt i mekanisk och tillämpad räkning borde således alltfort ingå däri. Därjämte synes det kunna diskuteras, om icke lärjungarnas prestationsförmåga i något annat av folkskolans läroämnen borde inryckas i jämförelsen. Dessa ämnen erbjuda ett rikare stoff för prövningen av elevernas språkliga mognad och allmänna förråd av föreställningar och begrepp än de ytterst enkla berättelser och upplevelser, som kunna utnyttjas såsom grund för ett uppsatsprov, och de ge därför otvivelaktigt stora möjligheter att uppskatta den allmänna intelligensutvecklingen och förståndsmognaden, om blott provuppgifterna utformas på lämpligt sätt. Fritt återberättande av genomgångna kursmoment, tolkande av bilder, svar på enkla frågor, vilka dock utformats så, att svaret vittn a r o m graden av uppfattning, synas var för sig kunna ge goda upplys-

92 ningar om en lärjunges studiebegåvning. Sådana uppgifter, som enbart avse kunskapsredovisning, synas däremot icke böra förekomma. Ämnena historia, geografi och naturkunnighet torde böra komma i fråga vid en dylik prövning. Varje år skulle därvid lämpligen prov ges i ett av dessa ämnen. Med hänsyn till att ingen verklig erfarenhet föreligger rörande utarbetande av provuppgifter och dylikt i de nämnda ämnena, torde det dock tillsvidare vara lämpligt, att prövning i dessa ämnen försöksvis anordnas vid vissa skolor för utrönande av användbarheten och den eventuellt korrelationsförbättrande verkan av sådana prov. För att så långt möjligt vinna likformighet hos de provuppgifter, som i samtliga förekommande ämnen skola föreläggas lärjungarna, synas dessa böra fastställas lika för varje ort, där en eller flera högre skolor finnas, och för det lärjungområde, som sluter sig till denna ort; proven böra också bedömas centralt och efter samma grunder på läroverksorten. Råd och anvisningar rörande den lämpliga utformningen av prövningsuppgifterna torde böra hållas tillgängliga hos statens psykologisk-pedagogiska institut. Förslag rörande de institutioner, som skulle ha till uppgift att färdigställa och bedöma proven, skola framläggas i ett följande kapitel. För undvikande av oro och nervositet vid provet bör detta anordnas såsom ett skriftligt prov inom ramen av den dagliga undervisningen i folkskolan. Prövningsuppgifter jämte instruktioner för klassläraren såsom prövningsledare böra således vid bestämd tidpunkt — förhållandevis tidigt under vårterminen — översändas till de klasslärare, från vilkas avdelningar lärjungar anmälts till inträde i realskolan eller andra därmed jämförliga skolformer. Uppgifterna skola omedelbart föreläggas lärjungarna, och provskripta skola genast efter provets fullgörande orättade insändas till vederbörande skola för bedömning. Proven borde normalt omfatta omkring tre lektionstimmar, förlagda inom samma läsvecka men icke till samma dag. En timme skulle anslås till uppsatsprovet och en till ett blandat prov i mekanisk och tillämpad räkning. Rättskrivningsprovet borde beräknas omfatta närmare en lektionstimme i fjärde klassen, i sjätte klassen synes det kunna begränsas till en halv lektionstimme, varvid andra hälften skulle användas till ett elementärt skriftligt prov i språklära. Vid de skolor, där eventuellt försök skulle komma till stånd med prov i ännu ett läroämne, tillkomme ytterligare en prövningstimme. Det synes böra få bero på den enskilde klassläraren, om han vill låta klassen i dess helhet utföra provuppgifterna eller lämna dessa som individuella arbetsuppgifter till de lärjungar, som anmälts till inträde i läroverk, medan övriga elever sysselsättas med andra övningar. Rättskrivningsproven torde väl av praktiska skäl mestadels bli gemensamma för klassen. Där provuppgifterna föreläggas i skriftlig form, böra de således i tillräckligt stor antal översändas till lärarna; för uppgifter av här ifrågavarande slag är sådan sekretess, som omger de verkliga testen, onödig.

93 Sedan de inträdessökandes prov rättats och bedömts vid läroverket, bör snarast meddelande om prövningsresultatet översändas till klassläraren jämte anmodan om yttrande beträffande såväl detta resultat som provets lämplighet. Dessutom bör klassläraren avge särskilda omdömen om de lärjungar, om vilkas intagande tvekan kan råda, samt eventuellt förslag om förnyad prövning i ett eller annat ämne för de lärjungar, som enligt hans mening kommit till ett missvisande prövningsresultat. Lärarens yttrande bör åtföljas av skriftliga prov, som under året utförts av de elever, vilkas prövningsresultat vid bedömningen givit anledning till tveksamhet i fråga om godkännande — vid platsbrist även i fråga om intagning. Upprepning av provet bör, om de lärare, som vid läroverket bedöma de prövade, kunna lämna sitt tillstyrkande och om läroverkets rektor med hänsyn till antalet tillgängliga platser i realskolan finner skäligt, medgivas i fall, då de prövade icke anses ha givit klart besked om sin verkliga kapacitet, vare sig på grund av tillfälligheter vid prövningstillfället eller på grund av att de först givna uppgifterna icke stämt överens med de i klassen medhunna kursmomenten. Lärjungar, som varit frånvarande vid det första prövnings tillfället eller icke kunnat anmälas förrän i efterhand, böra vid ett sålunda förnyat provfå möjlighet att deltaga. Två serier av prövningsuppgifter av så långt möjligt lika svårighetsgrad böra således finnas till hands vid varje intagningstillfälle. För eventuellt förekommande prövning vid höstterminens början, vilken då måste ske vid läroverket, torde däremot särskilda prov icke behöva färdigställas. Vitsorden över de fullgjorda proven böra sedermera på sätt, som särskilt föreskrives, kombineras med betygssumman för vårterminen, justerad med hjälp av en rangordningsindex. I enlighet med den poängsumma, som sålunda uppkommer, böra lärjungarna placeras i rangordning i alla de fall, där platsbrist råder, varvid särskilt gränsfallen böra underkastas en ingående prövning, så långt möjligt företagen i samarbete med vederbörande klasslärare. I de fall, där samtliga godkända kunna intagas, är uppgörande av sådan rangordning icke erforderlig. Här måste emellertid en noggrann prövning ske av de lärjungar, om vilkas godkännande tvekan kan råda; givetvis måste även här nära samarbete råda med klasslärarna i folkskolan. Om intagning skall kunna verkställas vid vårterminens slut, måste tillräcklig tid för bedömande och rangsättning av de sökande beredas de prövande och beslutande instanserna under vårterminens lopp. Även om, såsom nu är fallet och torde vara tillrådligt även för framtiden, vissa platser hållas öppna intill höstterminens början, synes det vara angeläget, att intagningsförhållandena kunna i stort sett överblickas vid vårterminens slut. Om ansökningar om inträde ingivas i mars och om det första grundläggande provet avlägges exempelvis redan tidigt i april månad, torde goda möjligheter vinnas att omsorgsfullt rätta detta prov och att inhämta folkskollärarnas yttrande, helst som de mer specificerade uppgifterna liksom lärjungeskriv-

94 ningarna endast behöva lämnas och granskas i fråga om gränsfallen. Den svårighet att hinna taga del av de sökandes skriftliga prestationer under läsåret, som från läroverken i flera fall betonats, skulle således icke vidare behöva förekomma. Om ett förnyat prov vore önskvärt, skulle detta kunna avläggas i början av maj. Det allvarligaste hindret för ett tidigt avgörande av intagningsfrågan är, att vårterminens folkskolebetyg måste inarbetas i poängsumman. Endast genom en bestämmelse om avgivande av förhandsbetyg ett par veckor före vårterminens slut torde denna olägenhet kunna undanröjas. Det synes böra undersökas, huruvida en sådan åtgärd kan vidtagas, utan att folkskolans arbete utsattes för mera betydande störningar. Skulle här svårigheter yppa sig, finge givetvis nuvarande förhållanden i fråga om tidpunkten för intagning fortbestå. Då ett intagningsförfarande av ovan angivet slag innefattar en kombination av två i förhållande till de nuvarande icke oväsentligt förfinade urvalsinstrument, borde det, såsom förut nämnts, kunna ge rätt avsevärt bättre korrelation med framgången i högre skolor än hittills använda intagningsmetoder. Med hänsyn härtill synes det icke innebära allvarligare risk för en försämring av felbedömningsprocenten, om den för inträde erforderliga totala poängsumman — baserad såväl på prövningsresultatet som på folkskolebetyget — sattes högre än vad som vore tillrådligt, om endast folkskolebetyget skulle användas såsom intagningsinstrument. Det ovan skisserade förfarandet har formats närmast med hänsyn till de fall, då övergång till realskolestudier innebär förflyttning till en annan fristående skolform. I den mån övergången gestaltas såsom en omfördelning av lärjungarna på olika studielinjer inom en och samma skola bli de yttre betingelserna för urvalsförfarandet givetvis enklare. Kunna betingelser skapas för införande av effektiv grupptestning såsom led i ett kombinerat förfarande, bör sådan testning snarast få ersätta det ovan angivna prövningsförfarandet, överhuvud måste, som nämnts både det ovan föreslagna minimivillkoret i fråga om betyg och den nyss skisserade prövningsformen betraktas som i viss mån provisoriska, och metoder för ytterligare förfining av urvalsinstrumentet borde utprovas genom fortsatta försök. Den lämpligaste utformningen av ett kombinerat urvalsförfarande måste vara ett huvudsyfte för försöksverksamheten, men även verkningarna av egaliseringsåtgärder i fråga om folkskolebetygen borde systematiskt undersökas. Av största värde vore det därför, om inom vissa försöksskolors lärjungområden standardprov kunde anordnas vid samtliga folkskolor. Likaså borde effekten av särskilda rangordningsindices studeras och jämföras med effekten av den egalisering, som betygen kunna vinna genom anordnande av standardprov. Försök av denna art kunna genomföras utan att lärjungarnas arbetsförhållanden vid försöksskolorna märkbart påverkas. Standardprov och test eller andra prövningsformer kunna inryckas i det dagliga skolarbetet; de

95 behöva här icke för lärjungarna framstå såsom prov, då deras resultat helst icke bör få några praktiska följder för elevernas skolgång. Även vid undersökningar av här if rågakommande slag är det nämligen av värde, att undersökningsmaterialet så långt möjligt förblir ogallrat, så att det kan avgöras, i vilken mån de med olika gallringsmetoder utmönstrade hade avvisats med orätt. Om det blott tillses, att de i försöksverksamheten ingående »proven» icke återkomma för ofta eller rubba det vanliga skolarbetets gång, kan en och samma elevkontingent lämna material till en mycket mångskiftande undersökningsverksamhet. Närmast erfordras för en sådan försöksverksamhet en icke alltför fåtalig grupp av skolor, vid vilka så låga intagningsvillkor få gälla, som det praktiskt taget är möjligt att uppställa. Villkoren böra vid alla dessa skolor vara lika; helst böra skolorna ha möjlighet att mottaga samtliga de sökande, som uppfylla dessa villkor. Det lägsta av skolöverstyrelsen föreslagna kvalifikationsvillkoret, 4 betygsenheter i de tre ämnesgrenarna läsning och talövningar, skrivning och språklära samt tillämpad räkning jämte minst godkänt betyg i samtliga läroämnen, synes utgöra en i det hela lämplig grund för verksamheten.

b. Intagning av lärjungar, som komma från annan undervisning än den, som meddelas i de normala övergångsklasserna, samt av lärjungar, som i dessa klasser icke uppnått stadgat minimiantal betygsenheter. Om vid urvalet till realskolan de sökande skola placeras i rangordning efter sina förutsättningar att tillgodogöra sig den undervisning skolformen erbjuder, är det ett ofrånkomligt villkor, att normerna för uppskattningen av dessa förutsättningar äro lika för samtliga sökande. De som komma från annan undervisning än den, som meddelas i de normala övergångsklasserna, intaga här en särställning, som gör det svårt att uppfylla ett sådant villkor. Vid vanlig inträdesprövning påverkas deras prestationer i en utsträckning, som icke närmare kan överblickas, av den skillnad i ålder och förundervisning, som råder mellan dem och sökande från normal övergångsklass. Sker intagning på grundval av betyg, blir själva normen för jämförelsen otillförlitlig; om dessa sökande överhuvud kunna förete betyg, avse vitsorden ofta nog andra kurser och ett annat skolstadium än vitsorden från normal övergångsklass. I de fall, då antalet platser i realskolan är så stort, att samtliga godkända sökande kunna intagas, spela visserligen felaktigheter i rangordningen mellan de sökande ingen roll, men så snart det begränsade antalet platser nödgar till ett val mellan godkända sökande, blir det ett rättvisans krav, att rangordningen är riktig. Sökande från avvikande förundervisning måste därför så långt möjligt beredas tillfälle att skaffa sig vitsord, som motsvara grundskolebetygen från normal övergångsklass och som kunna poängberäknas på samma sätt som dessa. Även övriga intagningsprov böra anordnas så, att olikheter i ålder och förundervisning icke bli avgörande för prestationernas halt.

96 Vid prov av testtyp kan åldersfaktorn elimineras genom att jämförelsen grundas icke direkt på prövningsresultatet utan på en kvot av detta och levnadsåldern. Inverkan av olika förundervisning kan också genom testens utformning begränsas. Så långt intagningen grundas på dylika prov, kunna således sökande från avvikande förundervisning någorlunda likställas med andra sökande. Ersättning för felande betyg från normal grundskoleklass torde i många fall endast en inträdesprövning kunna erbjuda. En sådan prövning kan visserligen icke ge en så tillförlitlig och allsidig bild av den sökandes förutsättningar som ett på långvarigt studium av hans skolprestationer grundat terminsbetyg. Härtill komma de olägenheter, som alltid följa med en engångsprövning inför okända examinatorer och i obekant skolmiljö. Prövningsnervositet kan knappast helt undvikas, och skall prövningen omfatta flera ämnen i tät följd, tillkommer ytterligare den psykiska påfrestning, som det innebär att samtidigt hålla kunskaperna i dessa skilda ämnen aktuella. Hur skonsamt än prövningen anordnas, synes det därför svårt att helt jämställa dess resultat med vanliga terminsbetyg. Men denna ojämnhet är oundviklig. Självklart är, att normerna vid bedömandet av proven så långt möjligt böra vara desamma som normerna för betygssättning i den normala övergångsklassen. Så snart denna förutsättning uppfyllts, bör såsom minimivillkor för intagning gälla samma betygssumma som den för intagning från nämnda klass föreskrivna. Enligt vad tidigare föreslagits, skulle sålunda vid prövning i 9 ämnen och ämnesgrupper minst 135 betygsenheter fordras för godkännande. Den erhållna betygssumman bör sammanställas med resultatet av genomgångna intagningsprov — i framtiden möjligen testprov — på samma sätt som sker med grundskolebetygen. För lärjungar i de normala övergångsklasserna, som icke uppnått den erforderliga minimisumman i folkskolebetyget men godkänts i den inom folkskoleundervisningens ram anordnade särskilda prövningen, samt för lärjungar, som av något skäl önska genomgå inträdesprövning, ehuru de kunna förete godtagbara betyg från grundskola i normal ordning, bör möjlighet att genomgå sådan prövning lämnas öppen; de vitsord de i prövningen erhålla böra härvid alltid upptagas i poängberäkningen i stället för det i grundskolan erhållna betyget. Prövningen bör i alla dylika fall omfatta samtliga ämnen. En särskild grupp bland inträdessökande med avvikande förundervisning utgöres av dem, som söka inträde från annan klass i grundskolan än den normala övergångsklassen. För dem, som komma från lägre klass än denna och således icke i grundskolan ha genomgått de kursmoment, som vid intagningen göras till föremål för bedömande, torde inträdesprövning, avseende dessa kursmoment, vara ofrånkomlig; vitsorden över inträdesprövningen böra tillgodoräknas efter de regler, som gälla för grundskolebetyg, och betyget från den klass i grundskolan, som sådana sökande senast genomgått, bör icke ingå i bedömningen på annat sätt än möjligen såsom

97 skiljande moment, om tvenne sökande eljest ha exakt lika meriter. För dem, som komma från högre klass och som således tidigare ha genomgått den för inträde i realskolan erforderliga kursen, synas förhållandena vara annorlunda. Sådana sökande ha hittills fått tillgodoräkna de betyg de erhållit i den klass av folkskolan, som de senast genomgått, såsom om de avsett den normala övergångsklassen. Detta har gällt även i de fall, då intagningen varit prövningsfri; några närmare föreskrifter om hur betyg från högre klass härvid skolat tillgodoräknas vid en noggrann placering i rangordning av samtliga sökande har icke lämnats. Antalet sökande från högre klass i folkskolan än den normala övergångsklassen är i 4-årig realskola • icke stort. Under 3-årsperioden 1937—1939 prövades vid allmänna läroverk och kommunala mellanskolor 1 275 sådana sökande. Av dessa godkändes 1 042 och intogos 966; det sistnämnda antalet utgjorde endast 5 % av samtliga i klass l 4 intagna. I 5-årig realskola är antalet sökande från högre folkskoleklass än den normala väsentligt större. Under samma 3-årsperiod prövades vid de allmänna läroverken för inträde i klass l 5 4 330 sökande från folkskolans femte och 610 från dess sjätte klass. Av dessa godkändes 3 470 från femte och 517 från sjätte klassen. Intagna blevo från den förra klassen 3 107 eller 24 % och från den senare 462 eller 4 % av samtliga intagna. Tillsammans kommo således under perioden 28 % av de intagna från högre klass i folkskolor än den fjärde. Av den årgång lärjungar, som normalt avlade realexamen år 1939, kommo, sedan fall med okänd studiegång fråndragits, i 4-årig realskola omkring 5 % och i 5-årig realskola nära 23 % från sådan klass. En särskild undersökning av ifrågavarande lärjungegrupp inom den nyssnämnda årgången, närmare redovisad i Betänkande II, ger tydligt vid handen, att gruppens genomsnittliga lämplighet för realskolestudier varit lägre än den övriga lärjungekontingentens. Procenttalen för dem, som utan försening uppnått målet för skolgången, ställde sig inom de båda lärjungekontingenterna på följande sätt: 1 Procent avgångna efter att ha uppnått skolgångens mål utan kvarsittning

5-årig realskola gossar flickor

intagna från normalklass » högre klass

51,1 36,9

64,6 50,9

4-årig realskola gossar flickor 54,9 42,4

63,0 55,7

Särskilt märkbar är gruppens underlägsenhet i 5-årig realskola; den måste här utgöra en besvärande belastning vid undervisningen och i icke ringa mån bidraga till att sänka arbetsresultatet i det hela i denna realskoleform. Med anledning härav och med hänsyn till att dessa lärjungar icke vinna någon tid i förhållande till dem, som genomgå 4-årig realskola i vanlig ordning har flertalet av utredningens ledamöter uttalat, 1

Skolutredningens betänkande I I , t a b . 17.

1—518012 Bil. IV

98 att bestämmelserna rörande intagning i realskolan böra så revideras, att lärjungar från femte folkskoleklassen normalt hänvisas till att senare söka inträde i den 4-åriga realskolan och de eftertraktade platserna i den 5-åriga realskolan förbehållas dem, som ha utsikter att kunna utnyttja den kortare studietid denna skola erbjuder. De iakttagelser beträffande graden av studielämplighet hos lärjungar från högre grundskoleklass, som utredningen haft att bygga på, avse emellertid en lärjungekontingent, som intagits efter prövning enligt gällande regler. I denna kontingent ingå utan tvivel många, som tidigare sökt inträde i klass l 5 men misslyckats, och säkerligen också åtskilliga, som icke ens vågat ett sådant försök utan på förhand bestämt sig för att stärka sin position vid inträdesprovet genom ännu ett års förkovran i folkskolan. Högre ålder och längre förutbildning ha vid inträdesprovet kunnat ge dessa lärjungar en fördel framför yngre medsökande, som de sedermera förlorat, i den mån studielämplighet i egentlig mening börjat bli av avgörande betydelse för skolprestationen. De ha gynnats av den intagningsmetod, som använts. Emellertid kan det icke anses självklart, att ett intagningsförfarande av annat slag måste leda till ett liknande urval bland de sökande från högre klasser. Sedan vissa uppgifter inhämtats från de skolor, där försök pågå med intagning enbart på grundval av folkskolebetyg, ha verkningarna av ett sådant intagningsförfarande undersökts av skolöverstyrelsens statistiska avdelning även i fråga om lärjungar, som intagits från högre klass än den normala övergångsklassen. Det har därvid konstaterats, att denna lärjungegrupp i det hela intagits med svagare folkskolebetyg än gruppen från normal klass men att den likväl mycket väl hävdat sig i klass l 5 , där den uppvisar lägre underbetygsfrekvens, högre medelbetyg per ämne och bättre flyttningssiffror än den yngre gruppen, och att den i klass l 4 i det hela uppnått samma resultat som klassens övriga elever. Den äldre lärjungegruppens prestationer synas här vara av helt annan halt än vid föregående undersökning. Emellertid kunna inga vittgående slutsatser dragas ur de högre siffror, som föreligga. Urvalet vid skolorna i fråga torde i det hela ha följt samma linjer som vid övriga skolor; konkurrensen om tillgängliga platser har icke varit särskilt stor, och i de flesta fall ha alla godkända sökande kunnat intagas. Bland dessa godkända ha lärjungarna från högre klass, såsom medelbetyget utvisar, i allmänhet legat ganska lågt. Att de likväl i realskolans första klass, ställda inför samma uppgifter som de yngre kamraterna med deras kortare och mindre omfattande förutbildning, hävdat sig relativt väl, synes till fullo förklaras av att ålders- och träningsfaktorer ännu i denna klass äro starkt verksamma, särskilt i 5-årig realskola. Hur dessa äldre elevers senare skolprestation kommer att utfalla, är alltjämt ovisst. Det k a n dock icke förbises, att folkskolebetygen i fråga om sökande från

99 högre klass utgöra ett jämförelsematerial av helt annat slag än vitsorden från en inträdesprövning. De lämna intet besked om de sökandes standard beträffande just de kursmoment, på vilka realskolans undervisning närmast skall grundas, och de kunna därför utnyttjas blott som indicier på allmän studielämplighet. Är kursen i varje årsklass av folkskolan väl avpassad efter det ålders- och utvecklingsstadium den avser och avges tillika betygen i alla klasser efter en likformig princip, böra också principiellt betyg från olika årsklasser i detta hänseende vara direkt jämförliga. Med hänsyn härtill kan en rangordning efter folkskolebetyg principiellt innebära en riktigare placering av elever från högre klass än en rangordning efter resultatet av ett likformigt inträdesprov, allt under förutsättning att endast studielämpligheten tages i betraktande. Det kan dock ifrågasättas, om de nuvarande folkskolebetygen äro användbara som grundval för en sådan rangordning. Huruvida folkskolans kurs i varje klass ä r väl avpassad efter åldersstadiets utvecklingsförhållanden, har icke undersökts. Att likformiga principer icke tillämpas vid folkskolans betygssättning, har ofta och från olika håll framhållits. Närmast ha dylika uttalanden gällt avdelningar inom samma årsklass, men det är icke troligt, att större jämnhet i bedömningen skulle förefinnas i fråga om olika årsklasser. Här tillkommer dessutom det konstaterade faktum, att betygsskalan »glider» uppåt. Orsakerna till denna glidning torde icke vara klarlagda. Den kan, såsom Wigforss antager, bero på att bedömningen av lärjungeprestationen successivt blir mildare, den kan också, ehuru det synes mindre sannolikt, bero på att klassernas lärokurser successivt bli mindre krävande i förhållande till elevernas åldersmognad. Möjligt är också, att glidningen i viss mån är skenbar och beror på ett bättre utnyttjande av de högre betygsgraderna efter noggrannare värdering av de godkända prestationernas kvalitet. Under alla förhållanden gör den betyg från olika årsklasser mindre väl jämförliga. De åtgärder, som vidtagits för att utjämna betygssättningen i folkskolan, äro även avsedda att förhindra betygsskalans glidning och kunna således i framtiden avhjälpa denna olägenhet. Emellertid torde det ändock knappast kunna anses tillfredsställande, att vid upprättande av en rangordning mellan sökande betygspoäng jämställas, som avse helt olika kursmoment. Riktigare synes det vara, att de betyg jämföras, som de sökande erhållit i den avsedda övergångsklassen, vare sig de komma direkt från denna eller ha genomgått ännu någon klass i folkskolan. Betyget från den högre klassen borde härvid få betydelse endast såsom skiljande moment vid val mellan två eljest lika meriterade sökande. Äldre betyg än de, som utfärdats läsåret närmast före det, då inträde i realskola sökes, borde icke få tillgodoräknas, vilket skulle göra intagning i klass l 5 från folkskolans sjätte klass omöjlig, såvida den sökande icke vill underkasta sig prövning i alla läroämnen. Inräknas betygen från den rätta övergångsklassen på detta sätt i meriterna, torde icke någon bestämmelse bli behövlig, som utestänger lärjungar

100 från femte folkskoleklassen från den 5-åriga realskolelinjen; en sådan bestämmelse skulle också leda till den olägenheten, alt folkskolebetygens giltighet som eljest vid övergång till realskola sträcker sig ett läsår utöver det, då de utfärdats, på en enda punkt bleve inskränkt. Fjärde folkskolcklassens betyg blir under alla omständigheter vägledande för intagningen. Ett underkännande vid intagningstillfället kan icke repareras och den sökandes position vid nästa intagningstillfälle kan icke förbättras genom att han ytterligare ett år förkovrar sig i folkskolan. Frestelsen att ordna sin skolgång på sådant sätt bortfaller. En elev, som på grund av underårighet eller fysisk klenhet icke vågat begagna möjligheten att övergå från fjärde klassen till realskola, ehuru hans betygsresultat varit godtagbart, får emellertid ännu ett år behålla rätten att utnyttja den 5-åriga realskolans studiegång. Om lämplighet för realskolestudier skall räknas som den vid intagningen utslagsgivande faktorn, synes det för övrigt principiellt icke helt försvarligt att från någon studieväg utestänga sökande, som äga denna förutsättning, till förmån för andra, som äga den i mindre mått, även om de till åren äro yngre. Avgörande härvidlag är, att urvalsmetoden så långt möjligt renodlar de utslagsgivande faktorerna och särskiljer dem från mer tillfälligt verkande faktorer. Den föreslagna åtgärden att endast beakta betygen från fjärde klassen verkar i denna riktning, helst om betygen kombineras med prov av så långt möjligt objektiv typ. Liknande synpunkter synas kunna åberopas beträffande intagning från folkskolans sjunde klass. Elever, som efter genomgång av sjätte klassen icke uppnått den för intagning erforderliga poängsumman, torde knappast genom ett års ytterligare studier i folkskola kunna kvalificera sig tillräckligt för att i fortsättningen fylla realskolans krav. Men elever, som av yttre skäl icke kunnat utnyttja möjligheten att övergå till realskola efter sjätte klassen, ehuru deras betyg varit godtagbara, böra ytterligare ett år få bibehålla rätten att utan försvårande prövning intagas. För studiebegåvade ungdomar, som ännu senare vilja övergå till realskolestudier, torde däremot andra utvägar än genomgång av den vanliga realskolan böra öppnas. Sammanfattningsvis föreslås sålunda beträffande sökande från annan förundervisning än den normala, att samtliga sådana sökande skola genomgå det för intagning i realskola eller därmed jämförlig skola fastställda likformiga provet i vissa ämnen — i framtiden det testprov, som möjligen i stället kan komma att föreskrivas. Vidare föreslås, att sökande från närmast högre klass i folkskolan än den normala övergångsklassen, skall vid intagningen bedömas med hänsyn till de betyg han föregående år erhållit i denna klass, varvid dock hans i följande klass erhållna betyg kan tillmätas betydelse såsom skiljande omständighet, om tvenne sökande ha i övrigt lika meriter. Vidare föreslås, att lärjungar från annan undervisning än folkskolans samt sökande från lägre klass i folkskola än den normala övergångsklassen, ävensom sökande från högre klass än den, vilken ligger närmast över denna klass, skola undergå

101 inträdesprövning i samtliga läroämnen, anordnad av den mottagande skolan, varvid normerna för bedömningen av sådana prov skola vara desamma som normerna för folkskolans betygssättning i vederbörande övergångsklass. Rätt att genomgå prövning bör därjämte vara medgiven varje sökande, oavsett vilket betyg han kan förete; prövningen skall härvid alltid omfatta samtliga ämnen; det prövningsbetyg, som sådan sökande erhåller, skall vid intagningen gälla i stället för tidigare erhållna betyg. För sökande från folkskolans undantagsformer föreslås samma villkor som för sökande i övrigt. c. Former för samverkan mellan avlämnande och mottagande skola. Den nuvarande samverkan mellan realskolan såsom mottagande och folkskolan såsom avlämnande skola har enligt gällande bestämmelser två former, varjämte försöksvis ännu en tredje form införts. Vid samtliga mottagande skolor inhämtas från folkskolans lärare enligt fastställda formulär skriftliga uppgifter, som skola tjäna bedömandet av de sökandes betygsmeriter och allmänna lämplighet för realskolestudier. För mottagande och avlämnande skolors lärare ordnas sammanträden, varvid överläggning sker om prövningarnas anordning och upplysningar inhämtas om genomgångna kurser och om de omständigheter i övrigt, som äro av vikt för bedömandet av lärjungarnas förutsättningar att följa realskolans undervisning. Vid skolor med försöksvis anordnad prövningsfri intagning sker slutligen samverkan även genom en intagningsnämnd, som vid den intagning, vilken anordnas vid höstterminens början, granskar och bedömer fall, där rätten till intagning synes tvivelaktig, samt vid platsbrist placerar de godkända sökande, bland vilka ett urval måste ske, i riktig rangordning. I nämnden ingå läroverkets rektor samt två av dess kollegium valda ledamöter jämte två ledamöter, som efter förslag av vederbörande statens folkskolinspektör utses av domkapitlet; härvid tillses, att såväl stads- som landsbygdsskolor bli företrädda. Givetvis förekommer mångenstädes samverkan även under andra former än de sålunda uttryckligen föreskrivna, främst personliga samtal och i brev lämnade upplysningar och rekommendationer rörande enskilda sökande. Av de svar, som lämnats vid förfrågningar hos de särskilda skolorna rörande formerna för samverkan, framgår tydligt, att den enskilde klasslärarens uppgifter angående enskilda sökande av skolorna fattas som det mest värdefulla momentet i den nuvarande samverkan mellan folk- och realskola. Att vid de föreskrivna sammanträdena de berörda klasslärarna icke alltid kunna vara tillstädes, namnes ofta med beklagande. Särskilt påtalas, att på en del håll inom den avlämnande skolan utses blott en eller annan representant till det gemensamma sammanträdet, så att personliga omdömen om de sökande endast i få fall stå att vinna. I intagningsnämnden deltaga endast sådana representanter; den betraktas också på skolhåll

102 som ganska betydelselös för bedömningen av de enskilda lärjungarnas kapacitet. Personliga överläggningar mellan lärare, som ha att räkna med handledandet av samma elever, måste alltid framstå såsom önskvärda. I den mån övergång till realskolutbildning i framtiden ordnas såsom övergång till en särskild linje inom samma skola, bli betingelserna för ett dylikt ingående samarbete mellan lärare givetvis mycket goda. I den mån övergången alltjämt medför byte av skolform eller överflyttning till en annan skolenhet, är det angeläget, att goda former för samarbete mellan avlämnande och mottagande lärare skapas. Det vore härvid otvivelaktigt lyckligast, om detta samarbete icke blott koncentrerades kring intagningen och därmed sammanhängande frågor utan även kunde avse det dagliga skolarbetets problem. I verkligheten kan det ifrågasättas, om personliga konferenser kunna ge verkligt god ledning just i frågan om ett riktigt lärjungurval. Den tidigare omnämnda skotska undersökningen synes visa, att tillgång till en brokig mångfald av uppgifter om enskilda lärjungar snarare verkar försämrande än förbättrande på urvalet. Många egenskaper, som vid sådana konferenser tillfälligt framhävas hos en eller annan individ, ha redan vid avgivande av betyg inbegripits i bedömningen och fått en betydligt mer enhetlig och rättvis värdering än den, som den muntliga diskussionen vid ett sammanträde kan ge. Vissa omständigheter, som tillfälligtvis äro kända i fråga om en del lärjungar, framdragas och påverka omdömet om dessa elever men förbli okända och betydelselösa vid bedömandet av andra, för vilka de i verkligheten måhända spela en ännu större roll. Vid personliga konferenser får också den enskilde klasslärarens förmåga och vilja att föra sina elevers talan lätt en alltför stor betydelse. En lärare kan vara obenägen att fälla definitiva omdömen, som han fruktar icke skola bekräftas av andras erfarenheter i det följande, en annan kan däremot frestas att ge sina omdömen en särskilt utpräglad form för att icke eftersätta sina elevers intressen. Två likvärdiga elever kunna av sådana skäl få helt olika värdering vid konferensen. Skola de inträdessökande godkännas och placeras i rangordning efter någorlunda enhetliga grunder, måste de uppgifter, som föreligga om dem, vara likformiga och jämförliga. Endast skriftliga uppgifter, avgivna enligt fastställda formulär, fylla den första förutsättningen, likformighet, den andra, jämförlighet, fylles endast om alla särskilt angivna faktorer värderats enligt en likvärdig skala och om varje faktors valör riktigt avvägts gentemot de andras. Ju flera faktorer som beaktas och ju vanskligare värderingen av varje faktor är, dess mer svåröverskådligt blir slutresultatet. Innan klarare överblick vunnits över betydelsen och värderingen av personliga egenskaper och miljöförhållanden, synes det tillrådligt att grunda bedömningen av lärjungarna helt på skriftliga uppgifter, avgivna enligt fastställda formulär

103 och endast upptagande sådana uppenbart väsentliga omständigheter, som särskilt vid val mellan sökande, vilka uppvisa samma poängsumma, kunna tjäna till ledning. För lärjungurvalet skulle således personliga konferenser mellan avlämnande och mottagande lärare bli obehövliga. För de intagna lärjungarnas handledning och fostran torde det däremot vara av den allra största betydelse, att den förutvarande klassläraren meddelar sina personliga erfarenheter och intryck av den enskilde eleven. Det måste anses fördelaktigast, att åtminstone de viktigaste upplysningarna av denna art meddelas i skriftlig form. De borde vara tillgängliga såväl för rektor som den blivande klassföreståndaren och även för andra lärare, som få med nyintagna lärjungar att skaffa, och de borde avse alla elever och sålunda icke saknas i de fall, då klassläraren icke haft tillfälle att sammanträffa med den mottagande skolans representanter. Då uppgifterna i fråga icke ha betydelse för intagningen, skulle ingen likformighet behöva eftersträvas; de kunde lämpligen få formen av ett fritt stiliserat intyg, ett »testimonium» för att använda en i svenskt skolväsen tidigare bruklig term. Dessa intyg torde böra behandlas som konfidentiella. De borde sändas direkt från de avlämnande till den mottagande skolan och endast företes för vederbörande medlemmar av kollegiet. Den intygsgivande läraren skulle därvid stå fri gentemot föräldrar och elever. Att denna frihet skulle missbrukas torde få anses osannolikt med hänsyn till att den mottagande läraren i samtliga fall har möjlighet att efterpröva och kontrollera de givna uppgifterna och omdömena. Där så kan ske, är det givetvis ytterst önskvärt, att personliga konferenser mellan mottagande och avlämnande lärare anordnas för komplettering av i intygen givna uppgifter och för diskussion av frågor, som röra lärjungarnas egenskaper och handledning. Då varken intyg eller konferenser av ovan angivet slag ha omedelbar betydelse för intagningsfrågan, framläggas emellertid i detta sammanhang inga uttryckliga förslag rörande dylika anordningar. En uppgift av annat slag för de gemensamma sammanträden, som för närvarande äro föreskrivna, är anordningen av inträdesprovet och därmed sammanhängande diskussion av genomgångna kurser och av betygssättningsprinciper. Om inträdesprovet i framtiden skulle ersättas med standardiserade prov och intelligenstest, vilka färdigställas och utsändas av statens psykologisk-pedagogiska institut, komme uppgiften att anordna inträdesprovet att bortfalla. I detta hänseende bleve således de gemensamma sammanträdena mellan avlämnande och mottagande lärare ur intagningens synpunkt obehövliga. Det bör emellertid betonas, att konferenser mellan dessa lärargrupper rörande lärokurser och allmänna undervisningsfrågor ur andra synpunkter skulle kunna få en synnerligen stor betydelse. Frågan om folkskolans betygssättningsprinciper har däremot direkt betydelse för intagningen. I den mån denna grundas på folkskolans betyg, måste det nämligen befinnas ytterst önskvärt, att de enskilda klasslärarnas

104 betygssättningsprinciper klarläggas och att en jämförande granskning av dessa kommer till stånd. Vid sidan av de standardiserade proven skulle lärarkonferenser med ingående diskussioner av hur lärjungeprestationerna böra bedömas säkerligen verka utjämnande på betygssättningen. Med hänsyn till de skillnader i kraven på prestationerna, som råda mellan folk- och realskola, borde även realskolans lärare vara representerade vid sådana konferenser, så att ömsesidiga informationer kunna lämnas rörande båda skolformernas fordringar och möjligheter. Samverkan mellan skolformenia bleve dock icke konferensernas enda uppgift; lika viktig bleve den samverkan mellan grundskolans klasslärare inbördes, som genom dem komme till stånd. Konferenser av detta slag borde hållas minst en gång årligen. Ytterst önskvärt vore, att härvid lärare från landsbygdens skolor, vilka för närvarande sällan träda i personlig förbindelse med den mottagande skolans representanter, finge tillfälle att närvara; ersättning för resekostnader, som från någon skola påyrkats för landsbygdslärare, vilka önska närvara vid de nuvarande gemensamma sammanträdena, synes vid konferenser av här ifrågavarande art vara väl motiverad icke minst med hänsyn till den stimulans i allmänt undervisningsavseende, som de skulle innebära för de ofta nog ganska isolerade landsbygdslärarna. En olägenhet är givetvis, att på orter, där folkskolorna sända lärjungar till realskolor på olika håll, en och samme lärare kan behöva deltaga i flera konferenser. En annan svårighet är, att konferenserna i större städer och i allmänhet på orter, där realskolornas lärjungområden äro stora, skulle få mycket stor omfattning. De torde här i allmänhet få formen av diskussioner på grundval av inledande föredrag, men även under denna form skulle de säkerligen kunna ge gott utbyte i fråga om egalisering av klasslärarnas fordringar och ömsesidig inblick i real- och folkskolans betygssättnings- och undervisningsproblem. De borde helt och hållet vara av rådgivande och upplysande karaktär. Föreskrift om obligatoriskt anordnande av konferenser av ovan angiven art torde således böra lämnas, och landsbygdslärarnas intressen synas härvid särskilt böra tillvaratagas. Då det vidare måste vara ytterst värdefullt för den förutvarande klassläraren att erhålla kännedom om vilket resultat hans elever uppnå i realskolan, hur hans omdöme om deras förutsättningar bekräftas av deras senare betygsresultat och hur hans betygssättning hävdar sig i förhållande till realskolans, synes det lämpligt, att terminsbetygen för första klassen i realskolan genom rektorsexpeditionens försorg tillställas elevernas tidigare lärare. Den intagningsnämnd, som vid skolor med prövningsfri intagning för närvarande har det yttersta avgörandet av intagningen i sin hand, har redan nu en föga betydande uppgift. Då de sökandes betygsmeriter beräknas enligt en fast, av skolöverstyrelsen bestämd poängskala, kan nämnden icke avsevärt påverka den rangordning, som vid intagningen uppgjorts. Den har blott att, då antalet tillgängliga platser är mindre än antalet godkända sö-

105 kände, avgöra, vilken av två eller flera sökande som skall tilldelas den sista tillgängliga platsen, samt att vid tillräckligt platsantal bestämma, om möjligen någon sökande trots viss svaghet i betygsresultatet skall anses värd att intagas. Då de sökande endast i undantagsfall äro personligen kända av nämndens ledamöter, komma dylika avgöranden mestadels att vila på formella och principiella överväganden. De gränser, inom vilka dylika överväganden kunna röra sig, äro emellertid mycket trånga. Såsom i vissa av skolornas yttranden antydes, synes nämnden utgöra en alltför stor och kostsam apparat för dessa mindre väsentliga avgöranden. Dessa synas helt vara att jämställa med den utslagsröst rektor äger i fall, då kollegiet stannar vid olika meningar beträffande lärjunges flyttning. Rimligast och naturligast synes det därför vara, att rektor även vid intagning i första klassen får rätt att träffa val mellan sökande med lika poängsumma samt att bestämma en individuell gräns för godkännande i fall, där minimipoängsumman icke helt uppnåtts. Vid sådana avgöranden synes rektor dock böra åläggas att i intagningskatalogen göra anteckning om de omständigheter, som föranlett beslutet. Intagningsnämnder av nuvarande art skulle således för framtiden icke vara behövliga. Skulle intagningen helt grundas på betygssumma och resultatet av testning, blir bedömningen av lärjungeprestationerna vid testproven liksom uträkningen av den sammanlagda poängsumman och upprättandet av en rangordning mellan de sökande en formell uppgift, som tillkommer dels den i testmetodik skolade bedömaren och dels rektorsexpeditionen. Förutsättningar för införande av ett sådant intagningsförfarande äro emellertid, såsom tidigare betonats, icke för handen. Tillsvidare har föreslagits en prövning av de inträdessökande under mer ordinära men så vitt möjligt objektiva former, avsedd att ske inom ramen av folkskolans undervisning. Färdigställandet av uppgifter för denna prövning liksom upprättandet av enhetliga bedömningsprinciper synes böra anförtros åt en nämnd, i vilken böra ingå representanter för såväl avlämnande som mottagande skolor. Nämnden torde lämpligen böra bestå av den mottagande skolans rektor såsom ordförande, vidare av en av kollegiet vald representant från den mottagande skolan för varje ämne, i vilket prövning skall anordnas, samt ett motsvarande antal representanter för den avlämnande skolformen, vilka, liksom nu sker med intagningsnämndernas folkskolerepresentanter, torde böra utses av domkapitlet efter förslag av vederbörande statens folkskolinspektör. På orter, där flera skolor finnas, böra de valda ämnesrepresentanterna från varje skola tillika med motsvarande antal representanter från folkskolan lämpligen bilda ett utskott, som under ordförandeskap av den rektor, skolöverstyrelsen lämnar uppdraget, färdigställer prövningsuppgifterna och utarbetar bedömningsnormerna för vederbörande ämnes del. Likaså torde skolornas rektorer, då så erfordras, böra bilda en konferens för avgörande av frågor om fördelningen av godkända sökande mellan olika skolor.

106 De inkomna prövningsuppgifterna böra i enlighet med de fastställda bedömningsnormerna rättas och vitsordas av de lärare vid den särskilda mottagande skolan, som inom eller utom nämnden härtill av kollegiet utses. I tveksamma fall hänskjutes frågan om godkännande till nämnden eller ämnesutskottet. På det slutgiltiga lärjungurvalet synes nämnden icke böra ha något inflytande. Enligt de normer, som generellt komma att av skolöverstyrelsen fastställas, bör av rektor eller den han därtill anmodar poängtalet för folkskolebetyg och prövningsresultat beräknas för varje vid prövningen godkänd sökande, som företer minst det föreskrivna minimiantalet betygsenheter i sitt folkskolebetyg från anknytningsklassen, erhållet samma eller närmast föregående vårtermin, varefter de sökande placeras i rangordning efter poängantalet; i fall, där på grund av platsbrist ett urval bland godkända sökande måste ske eller där en sökandes totala poängsumma något underskrider gränsen för fullt godkännande, bör det avgörande beslutet om intagning tillkomma rektor. I den mån realskolelinjer skulle komma att anordnas inom skolenheter, som också inbegripa grundskolestadiet, bli med tiden inom varje skolenhet lärarkrafter tillgängliga, vilka ha kunnat samla erfarenhet såväl från detta stadium som från realskolestadiet. Detta torde dock icke böra få leda till att samarbetet mellan olika skolenheter i fråga om provens utformning och bedömning inskränkes. För färdigställande av likformiga och väl avvägda prov liksom för upprättande av normer, som kunna leda till lika och rättvis bedömning, torde alltfort för större skolområden gemensamma provnämnder vara väl behövliga.

Kap. 7. Sammanfattning av framställda förslag. På grundval av gjorda undersökningar och överväganden ha i det föregående följande förslag framställts. Inträdesprövning i nuvarande form till studielinjer med den nuvarande realskolans mål bör avskaffas. Urvalet till sådana studielinjer bör grundas på ett kombinerat förfarande, i vilket under alla omständigheter betygen från den underliggande skolan böra utgöra det ena huvudledet. De betyg, som härvid böra komma i fråga, äro vårterminens betyg från den klass av folkskolan, från vilken övergång till nämnda studielinjer normalt sker. Härvid göres ingen skillnad mellan folkskolans huvudformer och dess undantagsformer. Betygen skola vara utfärdade tidigast vårterminen närmast före den, då övergång sökes. För att så långt möjligt skapa likvärdighet och jämförlighet mellan betygen från skilda skolor och lärare böra betygen tills vidare justeras med hjälp av en rangordningsindex. Den lämpligaste formen för denna index bör snarast genom försök fastställas. De nuvarande försöken med standardiserade prov såsom utjämningsmedel böra fortsättas och utbyggas i syfte att undersöka, om genom generellt genomförda sådana prov i framtiden en tillfredsställande grad av jämnhet och likvärdighet i folkskolans bedömning av lärjungeprestationerna kan uppnås. Såsom minimivillkor för inträde på här ifrågavarande studielinjer, i den mån detta göres beroende av folkskolebetygen, bör tills vidare uppställas godkända betyg i läroämnen, innefattande en summa av 13-5 betygsenheter i 9 ämnen och ämnesgrenar, varav i regel 4-5 enheter skola falla på ämnesgruppen tal- och läsövningar, skrivning och språklära samt tillämpad räkning. I den mån korrelationen mellan urvalsförfarandets utfall och den följande skolprestationen kan förbättras, bör villkoret ytterligare höjas. Hur det därvid lämpligen skall avvägas, bör utrönas genom försöksverksamhet. För att möjliggöra uppskattning av storleken hos den lärjungegrupp, som med höjda inträdesfordringar skulle löpa risk att avvisas, ehuru den i verkligheten förmår följa realskolans undervisning, bör vid försöksskolorna ett lågt kvalifikationsvillkor gälla, förslagsvis 10 betygsenheter, därav 4 i den nämnda särskilda ämnesgruppen.

108 Såsom det andra huvudledet i det kombinerade urvalsförfarandet äro för framtiden psykologiska prov, avseende såväl intelligens som kunskaper, önskvärda. Dylika prov böra tillhandahållas genom statens psykologiskpedagogiska institut i samarbete med de psykologiska institutionerna vid universitet och högskolor; på varje ort, där här ifrågavarande studielinjer finnas, böra också tillräckligt utbildade bedömare och granskare av de fullgjorda proven vara att tillgå. Närmast är emellertid en grundlig undersökning av möjligheterna att färdigställa och i urvalsförfarandet inordna dylika prov av nöden; denna undersökning bör ske genom statens psykologiskpedagogiska institut. Intill dess att klarhet i fråga om de psykologiska provens användbarhet vunnits, bör såsom det andra huvudledet i det kombinerade förfarandet ingå ett skriftligt prov av en typ, som så långt möjligt närmar sig grupptestets. Detta prov bör avse de båda huvudämnena modersmålet och matematik och omfatta uppsats- och rättskrivning, vid övergång från sjätte folkskoleklassen även elementär språklära, samt mekanisk och tillämpad räkning. Försöksvis bör vid några skolor även införas ett prov i något av ämnena historia, geografi och naturkunnighet, så utformat, att det kan ge vägledning för bedömande av förståndsmognaden; det bör utrönas, i vilken mån ett sådant prov kan verka förbättrande på korrelationen mellan urvalsförfarandets utfall och den följande skolprestationen. För att enhetlighet och signifikans hos provuppgifterna skall kunna vinnas, böra uppgifterna på varje läroverksort utarbetas av en nämnd, som även har att lämna anvisningar och upprätta principer för bedömningen. I nämnden bör såsom ordförande ingå den mottagande skolans eller linjens rektor, vidare en av kollegiet vald representant för de två eller tre ämnen, som prövningen omfattar, jämte motsvarande antal representanter för de avlämnande skolorna, utsedda av domkapitlet efter förslag av vederbörande statens folkskolinspektör. På större skolorter böra de valda ämnesrepresentanterna från varje mottagande skola tillika med motsvarande antal representanter för folkskolan bilda ett utskott, som under ordförandeskap av den rektor, skolöverstyrelsen lämnar uppdraget, utarbetar uppgifter och bedömningsnormer för vederbörande ämne. Råd och anvisningar beträffande provuppgifternas närmare utformning böra tillhandahållas av statens psykologisk-pedagogiska institut. För att undvika prövningsnervositet böra proven ges inom ramen av den ordinära undervisningen i folkskolan, allt efter lärarens önskan såsom samfällda uppgifter eller såsom grupparbete. De böra tillsammans omfatta högst fyra veckotimmar under samma läsvecka. Upprepande av proven bör medges i sådana fall, där klassläraren funnit den första prövningen missvisande och där provbedömare och rektor vid den mottagande skolan med hänsyn till antalet tillgängliga platser finna ett sådant upprepande lämpligt. Två

109 serier av prov böra därför av den ovan omtalade nämnden tillhandahållas för varje urvals tillfälle. Sedan proven fullgjorts i folkskolan, böra provuppgifterna omedelbart av klassläraren insändas till den mottagande skolan, där bedömning och vitsordande sker genom den eller de lärare, som av kollegiet därtill utses. Uppstår tvekan om bedömningen, hänskjutes frågan till nämnden. De vitsordade uppgifterna återsändas till klassläraren för yttrande, varvid särskilt de lärjungar, om vilkas godtagande tvekan råder, böra beaktas; dylika lärjungars under året utförda skriftliga prov skola biläggas lärarens yttrande, som även kan innefatta förslag om förnyad prövning. Summan av vitsorden över de fullgjorda proven bör sedermera, på sätt som av skolöverstyrelsen föreskrives, av rektor eller den han därtill anmodar kombineras med betygssumman för vårterminen, justerad så som tidigare angivits. Den för godkännande erforderliga minimipoängsumman bör fastställas av skolöverstyrelsen; efter individuell prövning bör dock intagning kunna få ske av sökande, som icke fullt uppnått denna summa. I de fall, där antalet godkända sökande är större än antalet tillgängliga platser, böra de sökande placeras i rangordning efter poängsumma. Avgörandet i fråga om intagning bör tillkomma rektor. Där ett val måste ske mellan sökande med lika poängsumma eller där en sökande ifrågasattes till intagning, ehuru han icke helt uppnått den föreskrivna poängsumman böra skälen för intagningen av rektor angivas i betygskatalogen. Då det måste betecknas som mycket önskvärt, att urvalsfrågan så långt möjligt kan avgöras vid vårterminens slut, böra de särskilda proven utföras redan i april månad och de förnyade prov, som eventuellt måste förekomma, i början av maj. Vidare bör det undersökas, om från folkskolan förhandsbetyg för de sökande kunna avges två veckor före vårterminens slut, så att erforderlig tid för poängräkning kan beredas den mottagande skolan. Liksom nu är fallet vid skolor med prövningsfri intagning, böra dock alltjämt ett mindre antal platser hållas öppna till höstterminens början för eventuella kvarsittare och under sommaren nytillkommande sökande. Dylika sökande böra få avlägga de särskilda proven vid läroverket; färdigställandet av provuppgifterna synes i sådana fall kunna ankomma på vederbörande skola. Läraromdömen i annan form än betygens och rangordningsuppgiftens böra tillsvidare icke ingå såsom något konstitutivt led i poängberäkningen vid urvalsförfarandet, men väl böra sådana omdömen inhämtas i och för den individuella bedömning, som skall ske vid val mellan sökande med lika poängsumma eller då tvekan råder om godkännande. Genom försöksverksamhet bör emellertid möjligheten att erhålla likvärdiga, jämförliga och med hänsyn till den relativa betydelsen väl avvägda sådana omdömen undersökas och deras korrelationsförbättrande inverkan studeras. All den försöksverksamhet, som avser ytterligare förbättring av korrelationen mellan

110 urvalsförfarande och följande skolprestation, bör förläggas till de skolor, där till följd av låga inträdesvillkor ett på förhand föga gallrat lärjungematerial finnes att tillgå, och bedrivas så, att under skoltidens lopp ingen annan gallring av materialet sker än den, som beror av lärjungarnas förmåga att följa skolformens undervisning. Sökande från annan förundervisning än den normala böra samtliga få undergå de i det föregående nämnda särskilda proven — i framtiden de psykologiska prov, som kunna komma att föreskrivas. Sökande från närmast högre klass av folkskolan än den normala övergångsklassen bör därjämte vid poängsättningen bedömas med hänsyn till de betyg han föregående år erhållit i denna klass. Övriga sökande från annan förundervisning böra undergå inträdesprövning i samtliga ämnen, anordnad av den mottagande skolan, varvid provuppgifter och bedömningsnormer skola överensstämma med folkskolans i vederbörande övergångsklass. I förekommande fall sker därefter poängsättning och rangordningsbedömning med ledning av det vunna prövningsresultatet i stället för folkskolebetyg. Rätt att genomgå prövning bör tillkomma varje sökande, oavsett vilken förundervisning han erhållit; prövningen skall dock alltid omfatta samtliga läroämnen och dess resultat gälla i stället för betyg från övergångsklassen. Samverkan mellan lärare vid avlämnande och mottagande skolor bör avse att ge ömsesidiga upplysningar om bedömningsnormer och fordringar. I detta syfte böra gemensamma konferenser anordnas, där dylika förhållanden dryftas, och vidare böra de avlämnande lärarna genom de mottagande skolornas rektorsexpeditioner få kännedom om de betyg, som deras tidigare elever erhålla under sitt första år i nämnda skolor. Vidare bör samverkan avse att lämna de mottagande skolornas lärare så utförliga uppgifter som möjligt om de lärjungar, som vunnit inträde i dessa skolor; skriftliga meddelanden om vad som kan befinnas vara av betydelse för lärjungarnas fortsatta undervisning och fostran böra därför av de avlämnande lärarna insändas till de mottagande skolornas rektorer, så snart urvalsfrågan avgjorts.

Ill Bilaga.

P. M. ang. terminsbetygen i klass 4 resp. klass 6 i folkskolan för de lärjungar, vilka ht 1934 resp. ht 1935 blevo inskrivna i klass l 5 resp. klass l 4 .

Inledning. Undersökningen avser närmast att söka få kännedom om hur hög betygsstandard, som i genomsnitt erfordras vid inträdet i realskolan för normal genomgång av denna. För detta ändamål ha ett antal läroverk (10 högre allmänna läroverk, 4 gossrealskolor och 37 samrealskolor) meddelat uppgifter om antalet olika betygsgrader i folkskolebetygen för de lärjungar, vilka ht 1934 från klass 4 och ht 1935 från klass 6 i folkskolan intogos direkt i klass l 5 resp. klass l 4 och vilka antingen vid slutet av vt 1938 flyttades till fyraåriga gymnasiets första ring eller vid slutet av vårterminen 1939 godkändes i realexamen. För jämförelses skull ha lämnats även sammanfattande uppgifter om folkskolebetygen för de övriga lärjungar, som sagda terminer intogos i klass l 5 resp. I 4 från fjärde resp. sjätte folkskoleklassen och vilka alltså icke lyckats genomgå realskolan på normal tid. Uppgifter ha lämnats om tillsammans 1 193 lärjungar i klass l 5 och 1 358 lärjungar i klass l 4 . Likaså ha uppgifter om lärjungarnas ålder lämnats. Vid bearbetningen av de lämnade primäruppgifterna ha flera fel och missförstånd iakttagits. I fråga om räknefel och uppenbara skrivfel har jag infört rättelse på formulären. I ett antal fall har jag genom skriftlig hänvändelse till vederbörande rektorer eller per telefon inhämtat närmare upplysningar. Givetvis har det ej varit möjligt att beträffande uppgifterna i allmänhet utöva någon kontroll, vadan det ej är osannolikt, att en del felaktigheter kvarstå. Tabeller över de lämnade uppgifterna från de olika läroverken ha utarbetats. Av dessa tabeller ha gjorts sammandrag, som här bifogas (tabellerna 1—6). Vid beräkningarna har följande skala för de olika betygen använts: A = 6; a = 5; AB = 4; Ba = 3; B = 2; BC och C — 0, Betygen från folkskolan avse kristendomskunskap, modersmålet (två vitsord), räkning och geometri, geografi, naturkunnighet och historia eller tillsammans 7 vitsord. Därjämte har särskild uppgift lämnats om betygen i modersmålet (två vitsord) och räkning. För 5 lärjungar saknas vitsord i kristendomskunskap. Femåriga

realskolelinjen.

Av tabell 1 framgår i huvudsak följande. Betygsdifferenserna för de olika grupperna av lärjungar äro jämförelsevis obetydliga. Tydligt är dock, att vitsorden från folkskolan i genomsnitt äro något högre för de lärjungar, som på normal tid genomgått realskolan än för de övriga, som samtidigt intogos i klass l 5 . För alla 7 ämnen är skillnaden 2*5, d. v. s. 2V2 Ba eller ett AB och ett halvt Ba. Medelbetyget för varje ämne är för den förra gruppen 3*4 eller mitt emellan Ba och AB och för den senare 3-1 eller något över Ba. Ser man på betygen i ämnena modersmålet och räkning, finner man, att medelbetygen i dessa ämnen genomgående äro obetydligt högre än i samtliga ämnen. Någon mera markerad skillnad mellan gossar och flickor finnes icke; anmärkningsvärt är dock, att gossarna äro något överlägsna flickorna.

112 Jämför man de olika slagen av läroverk, finner man, att lärjungarna vid de högre allmänna läroverken ha något högre betyg från folkskolan, ungefär ett Ba, än lärjungarna i gossrealskolorna och samrealskolorna. Detta sammanhänger sannolikt därmed, att det i regel är något svårare att få plats i klass l 5 vid de högre allmänna läroverken än vid de övriga. Som förut är nämnt, skiljes såväl i primäruppgifterna som i tabellerna mellan de lärjungar, som godkänts för intagning i gymnasiet vt 1938, och dem, som vårterminen 1939 avlagt realexamen utan att vt 1938 ha blivit godkända för intagning för gymnasiet. Betygsskillnaden är obetydlig, ett knappt Ba, till förmån för den förra gruppen. Att en lärjunge icke blivit godkänd för intagning på gymnasiet beror emellertid i många fall på att han ej läst franska och behöver ej tyda på någon svaghet i övrigt. För vart och ett av de behandlade läroverken har beräknats hur stor procent av de redovisade lärjungarna lyckats genomgå realskolan på normal tid. Dessa procenttal äro mycket växlande. De variera mellan 18 (Västra realskolan i Göteborg) och 72 (samrealskolan i Trelleborg). För de högre allmänna läroverken är det i genomsnitt 45 %, för gossrealskolorna 31 % och för samrealskolorna 48 %. Medelvärdet för samtliga lärjungar är 43 %. Nedanstående tabell ger en översikt över betygssummorna från klass A i för de lärjungar, som genomgått realskolan på normal tid. Betygssumma mindre än 18 Antal läri

11 Procenttal

(7

folkskolan

v i t s o r d) Summa

större än 22

8 2

18 4

100 Av tabellen framgår, att av 515 lärjungar 11 hade lägre betygssumma än 18 (4 Ba och 3 B), 19 lägre summa än 19, 37 lägre än 20 o. s. v. Uttryckt i procent hade 8 % av de lärjungar, som genomgått 5-åriga realskolan i normal ordning, lägre betygssumma än 20 (6 Ba och 1 B) vid övergången från folkskolans fjärde klass till realskolan. Härvid är dock att märka, att undersökningen omfattar blott 51 av samtliga 138 allmänna läroverk. Vitsorden för de lärjungar, som med de svagaste betygen från folkskolans fjärde klass lyckats genomgå realskolan på normal lid, framgår av följande sammanställning. Härvid har den vid inträdet i klass l 5 svagaste lärjungen från varje läroverk medräknats. Uppgift lämnas också om de över- och underbetyg de svagaste lärjungarna fått vid flyttning från klass 4 5 vt 1938 eller i realexamen vt 1939. Även om slutsatser av generell art icke få dragas från individuella fall, är det anmärkningsvärt, att den lärjunge, som kom med slätstrukna B från folkskolan, hade avsevärt högre betyg vid flyttning från klass 4 5 än en av de lärjungar i Enköping, som kom från folkskolan med 2 AB och 5 Ba, hade i realexamen. I stort sett ha de med svaga betyg från folkskolan, som överhuvud kunnat fullfölja sin skolgång i realskolan, lyckats jämförelsevis bra vid avgången från denna skola. Anledningarna härtill kunna vara flera, t. ex. att de varit sent utvecklade, att deras betyg i folkskolan varit för låga i jämförelse med vissa kamraters eller att de genom flit och energi kompenserat vissa brister i studiebegåvning. Vad här anförts tyder på att man bör vara rätt försiktig med att draga några allmänna slutsatser av betygen från folkskolan. Betygsskalan i de olika folkskolorna och.

113 Betygssumma i folksk.

14 (7 B) 15 (1 Ba, 6 B) 16 (2 Ba, 5 B) 16 » 16 » 16

•>

17 (3 Ba, 4 B) 17 » 17 • 18 (4 Ba, 3 B) 18 » 19 20—22 23 (2 AB, 5 Ba)

Över- och underbetyg

Läroverk från

l5

i realexamen

Arvika (22) *

2 AB, 4 Ba

Västerås (45) Katarina (35) Vasa Sthlm (33) Lidköping (48) Halmstad (56) Piteå (54) Trelleborg (72) Kalmar (61) Östersund (38)

2 BC Reälex. vt. 1939 7 Ba 7 Ba 5 Ba, 1 BC 6 Ba — 5 Ba, 1 C 1 a, 5 AB, 3 Ba 1 AB, 6 Ba 5 Ba

15 » » Enköping (31)

4 AB, 6 Ba, resp. 4 Ba

1 Siffrorna inom parentes ange huru stor proc 3nt av de intagna i klass l 5 genomgått realskolan på normal tid.

som även från rektorshåll framhållits, i olika klassavdelningar inom samma skola är tydligen mycket olika. Härtill kommer, att utvecklingsgången för lärjungarna ej sällan är mvcket olika. I tabell 2 lämnas en översikt över de olika betygsgraderna, d. v. s. huru många A, a, AB o. s. v. lärjungarna erhållit i läsämnena vid avgången från fjärde klassen i folkskolan. Särskild redovisning i berörda avseende lämnas för vitsorden i modersmålet (två vitsord) och räkning. Av tabellen framgår, att för 351 lärjungar, som blivit godkända för intagning i gymnasiet vt 1938, fördelade sig de sammanlagda vitsorden från folkskolan på följande sätt: a 4 %; AB 39 %; Ba 52 %; B 5 %. För de 164 lärjungar, som avlagt realexamen vt 1939 utan att vt 1938 ha blivit godkända för intagning i gymnasiet, var fördelningen a 3 %; AB 30 %; Ba 60 % ; B 7 %. För de övriga 678 lärjungarna var fördelningen a 1 %; AB 21 %• Ba 62 %• B 17 %. Som är att vänta sjunker betygsskalan successivt från första till tredje gruppen. Tager man endast hänsyn till betygen i modersmålet och räkning, visar det sig, att dessa betyg i genomsnitt ligga på en högre nivå än betygen i samtliga läroämnen. Någon mera framträdande skillnad i nu berörda avseende mellan gossar och flickor eller mellan de olika slagen av läroverk finnes icke. Lärjungarnas ålder vid inträdet i klass l 5 i läroverket framgår av tabell 3. Då enligt gällande bestämmelser barnen i regel skola inskrivas i folkskolans första klass det år de fylla 7 år och då de lärjungar, varom här är fråga, komma från folkskolans fjärde klass, framgår av tabellen, att 5*2 % av gossarna och 4'4 % av flickorna inom grupp a) (godkända för intagning i gymnasiet) samt 4*7 % av gossarna och 1*3 % av flickorna inom grupp b) (avlagt realexamen) antingen inskrivils i folkskolan ett år för sent eller också varit kvarsittare ett år. 12-0 % av gossarna och 10*0 % av flickorna inom grupp a) samt 8*2 % av gossarna och 2-6 % av flickorna inom grupp b) hava däremot blivit inskrivna redan vid 6 ärs ålder eller också genomgått de fyra första klasserna i folkskolan på tre år. Medelåldern vid inträdet i klass l 5 , som normalt bör vara 8—518012

114 11 år, äro obetydligt lägre, 10-96 år. För lärjungarna inom grupp a) var den 10-94 år och för lärjungarna inom grupp b) 10-99 år. Då alla här ifrågavarande lärjungar gått ett år i varje klass i realskolan, var alltså medelåldern vid inträdet i ring I4 14-91 år och vid realexamens avläggande 15-99 år. För att undersöka i vad mån de »överåriga» och »underåriga» lärjungarna i fråga om betyg vid avgången från folkskolan skilja sig från de »normalåriga» har jag beträffande de högre allmänna läroverken och gossrealskolorna beräknat medelbetygen för de lärjungar, som blevo godkända för intagning i gymnasiet vt 1938. Därvid ha nedanstående värden erhållits. Medelvärde a v betygen i Födda år

Högre

alltn.

Antal lärj. alla läroämn.

mod. o. råkn.

7 2

3-41 3-93

3-52 3-82

lärov.

Flickor

1922 1922

G o s s a r och flickor

3-5 2

3-.59

Gossar Flickor

1923 1923

78 57

3-60 3-45

3-68 3-53

G o s s a r och flickor

3-54

3-62

Gossar Flickor

1924 1924

9 8

3-81 3-38

4-00 3-42

G o s s a r och flickor

3-61

3-7 3

1922 1923 1924

1 45 6

2-21) 3-32 3-31

2-33 3-46 3-50

Gossrealskolor

»

Det visar sig härvid, att den yngsta åldersgruppen ligger något före de övriga. Skillnaden i betyg för de olika åldersgrupperna är dock mycket obetydlig. Det har därför icke ansetts behövligt att fullfölja undersökningen i fråga om samrealskolorna. Slutligen må erinras om att enligt blankettformuläret skulle platssiffran i folkskoleklassen angivas för varje lärjunge, i fall denna meddelats i samband med intagningen. Platssiffran har angivits för samtliga lärjungar endast från högre allmänna läroverket i Karlskrona samt dessutom för en eller annan lärjunge vid några få läroverk. Någon bearbetning av dessa uppgifter har därför ej kunnat komma i fråga. Fyraåriga

r e a 1 s k o 1 e 1 i n j e n.

För de lärjungar, som komma från folkskolans sjätte klass till klass l 4 i läroverk, äro betygen i genomsnitt något högre än för lärjungarna från folkskolans fjärde klass! Skillnaden i betyg från folkskolan för de lärjungar, som genomgått den 4-åriga realskolan på normal tid, och för övriga lärjungar, som samtidigt intagits i klass l 4 , är något större än motsvarande skillnad för den 5-åriga realskolelinjen. Enligt tab. 4 är betygssumman för grupperna a) och b) (genomgång av realskolan på normal tid) i samtliga sju ämnen 3-7 enheter högre än för de övriga lärjungarna. Medelbetyget för varje ämne är för den förra gruppen 4-0 eller AB och för den senare 3-5 eller mitt emellan AB och Ba. Medelbetygen för modersmålet och räkning äro praktiskt sett desamma som för samtliga ämnen. Någon skillnad att tala om mellan avgångsbetygen från folkskolan för gossar och flickor finnes icke. Ej heller är det någon mera markerad skillnad mellan lärjungarna vid de olika slagen av läroverk.

115 Betygen för de lärjungar, som godkänts för intagning p å gymnasiet, ligga något över (för gossar 1 Ba och för flickor 2 Ba) betygen för de lärjungar, som avlagt realexamen u t a n att året förut h a blivit g o d k ä n d a för intagning p å gymnasiet. Enligt gjord b e r ä k n i n g h a 55 % av de redovisade l ä r j u n g a r n a lyckats genomgå den 4-åriga realskolan p å n o r m a l tid, u n d e r det att, som förut ä r n ä m n t , endast 43 % genomgått den 5-åriga realskolelinjen p å n o r m a l tid. F ö r högre a l l m ä n n a läroverken ä r det 52 %, för gossrealskolorna 29 % och för samrealskolorna 56 % av lärjungarna, s o m p å den 4-åriga linjen lyckats p å n o r m a l tid. I nedanstående tabell meddelas en översikt över b e t y g s s u m m o r n a från klass 6 i folkskolan för de lärjungar, s o m genomgått den 4-åriga realskolan p å n o r m a l tid. Betygssumma

(7

vitsord) Summa

Mindre än 22

28 Större än 28

Antal lärjungar

44 1

741 Procenttal . . . .

1 Av dessa hade 25 betygssumman 21, d. v. s. Ba i medelbetyg.

Av tabellen framgår, att av 741 l ä r j u n g a r h a d e 44 lägre betygssumma ä n 22, d. v. s. högst B a i medelbetyg, 62 lägre ä n 23, 79 lägre ä n 24 o. s. v. Uttryckt i procent h a d e 8 % av de lärjungar vid de undersökta läroverken, som genomgått den 4-åriga realskolan i n o r m a l ordning, lägre betygssumma ä n 23 (2 AB och 5 Ba) vid övergången f r å n folkskolans sjätte klass till realskolan. Vitsorden för de lärjungar, som med de svagaste betygen från folkskolans sjätte klass lyckats genomgå den 4-åriga realskolan p å n o r m a l tid, framgå av nedanstående sammanställning. H ä r v i d h a r den vid inträdet i klass l 4 svagaste lärjungen från varje l ä r o v e r k m e d r ä k n a t s . Uppgift l ä m n a s även o m över- och underbetygen för de svagare lärjungarna. Betygssumma i folksk.

ö v e r - och underbetyg Läroverk

Domnarvet (50) 1 17 (3 Ba, 4 B) 1 7 ( 1 AB, 3 Ba, 2 B, 1 BC) Filipstad (64) Huskvarna (43) 18 <4 Ba, 3 B) Mariestad (69) 18 ( i ) Höganäs (72) 19 (5 Ba, 2 B) Malmö realsk (41) 20 (1 AB, 4 Ba, 2 B) Alingsås (67) 20 ( . ) Borgholm (42) 20 (6 Ba, 1 Gudmundrå (62) 20 (1 AB, 4 B) Ba, 2 B) Hedemora (64) 20 (6 Ba, 1 B). 13 skolor 21 22 » 22—28 Åmål (29) 32 (4 a, 3 AB).

från kl. 3*

i realexamen

3 AB, 1 Ba, resp. 1 Ba 6 Ba 1 Ba 9 Ba 5 Ba 2 AB, 7 Ba 4 AB, 5 Ba 2 AB, 6 Ba 2 AB, 7 Ba, 1 BC 8 Ba 6 Ba 3 AB, 6 Ba

1 Siffrorna inom parentes ange, hur stor procent av de intagna i klass 1* genomgått realskolan på normal tid.

S o m förut ä r n ä m n t , ä r o folkskolebetygen för de lärjungar, som gå till 4-årig realskollinje, i a l l m ä n h e t högre ä n för dem, som gå till den 5-åriga linjen. F ö r de svagare lärjungar, vilkas prestationer följts, äro betygen vid avgången från realskolan även h ä r jämförelsevis goda och i stort sett lika m e d m o t s v a r a n d e betyg å den 5-åriga linjen. 8f Bi . IV

116 Även för nu ifrågavarande lärjungar lämnas en översikt över de olika betygsgraderna vid avgången från folkskolan. Enligt tabell 5 fördelade sig de sammanlagda vitsorden från sjätte klassen i folkskolan för de 430 lärjungar, som blivit godkända för intagning i gymnasiet vt 1938, på följande sätt: A 2 %; a 29 %; AB 54 %; Ba 14 %• B 1 %. För de 311 lärjungar, som avlagt realexamen vt 1939 utan att vt 1938 ha blivit godkända för intagning i gymnasiet, var fördelningen A 1 %; a 16 %; AB 54 %; Ba 26 %; B 3 %. För de övriga 617 lärjungarna var fördelningen A 1 %; a 9 %; AB 41 %; Ba 40 %; B 9 %. Betygsskalan sjunker successivt från första till tredje gruppen. Någon mera framträdande skillnad mellan gossar och flickor eller mellan olika slag av läroverk förefinnes icke. Jämför man de här anförda procenttalen med motsvarande procenttal vid avgången från folkskolans fjärde klass, är det uppenbart, att de höga betygen, särskilt a och AB, förekomma i betydligt större omfattning vid avgången från klass 6 än från klass 4 i folkskolan. Det är ju också en vanlig företeelse, att betygsskalan i en skola är högre i de högre klasserna och särskilt i avgångsklasserna. Möjligen inverkar härvid också den omständigheten, att övergång till realskolans 4-åriga linje i stor utsträckning äger rum från landsbygdens och mindre orters folkskolor, där betygsskalan måhända är jämförelsevis hög. Lärjungarnas ålder vid inträdet i klass l 4 i läroverket framgår av tabell 6. Det stora flertalet av de lärjungar, som intogos i klass l 4 höstterminen 1935, voro födda år 1922 och inskrivna i folkskolans första klass 1929. Av de i tabellen redovisade 741 lärjungarna äro inom grupp a) (godkända för intagning i gymnasiet) 11-5 % av gossarna och 12-2 % av flickorna överåriga samt 15*4 % av gossarna och 7-3 % av flickorna underåriga. Inom grupp b) (avlagd realexamen) äro 18-6 % av gossarna och 12-8 % av flickorna överåriga samt 5-5 % av gossarna och 3-0 % av flickorna underåriga. Medelåldern vid inträde i klass l 4 , som normalt bör vara 13 år, var för a)-gruppen 13-02 och för b)-gruppen 13-15 år. Då alla här ifrågavarande lärjungar gått ett år i varje klass i den 4-åriga realskolan, var alltså medelåldern vid inträdet i ring I 4 16-02 år och vid realexamens avläggande 17-15 år. Jämför man dessa värden med motsvarande åldersuppgifter för lärjungarna i den 5-åriga realskolan, finner man, att den 4-åriga linjens lärjungar vid inträdet på fyraåriga gymnasiet i genomsnitt voro 1-08 år och vid avläggande av realexamen 1*16 år äldre än den 5-åriga linjens lärjungar. Sammanfattning. Även om föreliggande material är rätt begränsat och primäruppgifterna i vissa fall måhända ej fullt tillförlitliga, bör undersökningen dock kunna ge någon ledning vid bedömning av frågan om och på vad sätt man lämpligen bör fordra någon bestämd betygsnivå för inträde i realskolan. Betygsdifferenserna för de olika lärjungegrupperna äro i det hela obetydliga och i en del fall motsägande. Man kan därför tveka, om det är möjligt att genom föreskrift om ett visst antal överbetyg från folkskolan få med just de lärjungar, som kunna anses äga förutsättningar för att på normal tid genomgå realskolan. Tydligt är dock, att ett visst samband i regel föreligger mellan avgångsbetygen från folkskolan och framgången i realskolan. Detta framgår bl. a. därav, att enligt tabellerna

117 1 och 4 skillnaden mellan medelbetygssummorna i folkskolebetygen för de lärjungar, som genomgå realskolan på normal tid, och de övriga är för den 5-åriga linjen två och ett halvt Ba och för den 4-åriga nära tre och ett halvt Ba. Att nämnda samband ej framträder skarpare torde i främsta rummet bero på den olika betygsskalan vid olika skolor. Frågan om hur hög betygsstandard som eventuellt bör fordras för inträde i realskolan, är mycket svår att avgöra och torde böra bliva beroende av närmare föreskrifter om betygssättningen i folkskolan. Då emellertid beträffande den 5-åriga realskolelinjen den gjorda undersökningen utvisar, att medelbetygen för de lärjungar, som icke lyckats genomgå realskolan på normal tid, är Ba och då enligt tabellen å sidan 112 endast 37 lärjungar av 515 eller knappt 8 % med lägre betygssumma än 20 från folkskolans fjärde klass genomgått realskolan på normal tid, torde man kunna räkna med en fordran på minst 20 betygsenheter, t. ex. 6 Ba och 1 B, i avgångsbetyget från folkskolan. Medelbetygen för de lärjungar, som övergå till realskolan från sjätte klassen i folkskolan, ligga på en något högre nivå. Med hänsyn härtill torde man kunna uppställa en fordran på en betygssumma av minst 23 enheter, t. ex. 2 AB och 5 Ba, för inträde i klass l 4 . Enligt tabellen å sidan 115 skulle med en sådan fordran i det närmaste 8 % av de lärjungar vid de undersökta läroverken, som genomgått den 4-åriga realskolan på normal tid, blivit utestängda. Enligt vad utredningen utvisar, torde det knappast vara behövligt att föreskriva överbetyg i visst eller vissa ämnen för inträde i realskolan, enär medelbetygen i modersmålet och räkning ligga på samma nivå som medelbetygen i samtliga ämnen. Då man emellertid kan befara, att en fordran på en viss betygssumma åtminstone i en del fall skulle medföra, att svagare lärjungar skulle försöka skaffa sig överbetyg i sådana ämnen, i vilka betygen i jämförelsevis stor utsträckning grunda sig på minneskunskaper, torde försiktigheten bjuda, att fordran på minst Ba i modersmålet och i räkning uppställes. Genom föreskrift om viss minimibetygssumma för inträde i realskolan skulle utan tvivel en eller annan lärjunge, som kunde ha förutsättningar att på normal tid genomgå denna, bliva utestängd. Det torde därför böra finnas möjlighet för intagsmyndigheten att i särskilda fall medgiva undantag från sådan föreskrift. Den här gjorda undersökningen grundar sig på betyg, som äro avgivna redan vt 1934 och vt 1935. Någon hänsyn har därför icke kunnat tagas till de av skolöverstyrelsen den 23 april 1940 utfärdade provisoriska anvisningarna för betygssättningen i folkskolan. Då enligt dessa anvisningar lärarna vid betygsgraderingen böra utgå från betyget »med nöje godkänd» eller Ba som normalbetyg, torde en jämkning uppåt i här ovan ifrågasatt fordran på viss betygssumma för inträde i den 5-åriga realskolan vara påkallad. Harald Wallin.

118 Tabell

1.

Medelbetygen

i klass 4 i folkskolan

för lärjungar,

i klass

vilka ht

1934 blevo inskrivna

l5.

Gossar

Antal

F l i c k o r

Summa Summa Summa Summa betyg Medel- betyg i Medelbetyg Medel- b e t y g i MedelAntal i 7 betyg mod. o. b e t y g i 7 b e t y g mod. o. b e t y g ämnen räkn. ämnen räkn.

a) Godkända för intagning i g y m n a s i e t v t 1938. H . allm. läroverk Gossrealskolor Samrealskolor

95 52 45

25-2 23-6 23-2

3-61 3-37 3-32

11-1 10-3 10-2

3-69 3-44 3-41

23-1

3-30

10-5

3-50

Summa

24-3

3-48

3-56

3-36

3-51

....

23 22 41

25-3 22-3 23-5

3-61 3-17 3-36

10-9 9-9 10-2

3-62 3-30 3-40

23-7

3-39

10-5

3-51

3-28

10-3

3-43

medelvärde

23-6

3-38

10-3

3-43

22-9

3-27

3-41

23 8

3-39

10-5

3-50

21-7

3-10

9-6

3-20

och

medelvärde

24-1

3-45

10-6

3-53

b) A v l a g t r c a l c x a m e n vt 1939 u t a n att v t 1938 blivit g o d k ä n d a för intagning i gymnasiet. H. allm. läroverk Gossrealskolor Samrealskolor Summa

och

a) och b) ( g o s s a r o. flickor). Summa

och

medelvärde

c) Övriga lärjungar, s o m i n tagits i kl. I 5 ht 1934 från klass 4 i folkskolan. H . allm. läroverk Gossrealskolor Samrealskolor

193 162 133

22-1 21-1 20-8

3-16 3-02 2-98

9-7 9-3 8-9

3-23 3-10 2-95

20-7

2-95

9-3

3-09

Summa

21 -4

3-06

9-3

3-01

9-4

3-13

(578

21-3

3-05

9-3

och

medelvärde

Gossar o c h flickor. Summa

och

medelvärde

119 Tabell 2. Terminsbetygen i klass 4 i folkskolan för de lärjungar, vilka ht 1934 blcvo inskrivna i klass l 5 . Antal vitsord i modersmålet och räkning

Antal vitsord i alla läroämnen

Antal lärj. A

AB

Ba

B

42 341

a

BCC

A

a

AB

Ba

B

BCC

a) Godkända fur intagn. i gymn. vt 1938 Högre allm. låroverk 95 68

265 252

17 18

— — 27 151

— 25 181

100 95

7 8

67 522

42 237

4 126

7 104 9 218

186 367

18 43

3 54 7 137

73 115

5 14

10 191

61 61

33 271

Flickor Summa

1 Samrealskolor Gossar Flickor

52 45 91

—

Summa

16 322

553 Summa gossar Summa flickor

192 159

— 53 571

658 619

Summa

^Sl

34 399

— 87 970 1277 122 52 5 — — 4 39

%

— —

—

—

— .— 22 223 — — 55 494 — — 5 47

257 210

15 22

—

— —

—

b) Avlagt rcalexamen vt 1939 utan att vt 1938 blivit godkända för intagning i gymnasiet Högre allm. läroverk Gossar Flickor Summa Samrealskolor Gossar Flickor

8 2

31 22

26 49

4 2

94 84

153 265

24 15

9 3

38 59

71 92

5 5

83 48

57 114

9 10

15 131

13 7

23 25

41 53

—

12 3

—

—

—

—

—

Summa

20 178

418 Summa gossar Summa flickor

86 78

28 214 10 136

307 382

50 25

— — 20

88 83

138 142

12 7

—

Summa

o

38 350

— — 25 171 — — 5 35

— —

815 253 368 66

—

/o

— —

488 190

28 753 2 038 594 3 224 887 215

1 1

31 977 2 925 809

c) Övriga lärj., som intagits i kl. I 5 bt 1934 från kl. 4 i folksk.

Summa

% 1 2

— —

62 En lärjunge saknar vitsord i kristendomskunskap. Två lärjungar sakna » » »

18 378 2 133

20 511 1 183 319

—

J 25

58|

—

120 Tabell

3.

Lärjungarnas ålder vid inträde i klass l 5 omedelbart eiter a v g å n g e n från klass 4 i folkskolan. a) Godkända för intagning i gymnasiet vårterminen 1938 Gossar Födelseår

Flickor Födelseår

6 1 3

78 45 36

11 6 6

80 Summa

%

5-2 82-8 12-0

(bossar Födelseår

Summa lärj.

1922 1923 1924 1922 1923 1924 H. allm. lärov. Gossrealsk. . . . Samrealsk. . . .

b) Avlagt realexamen v t 1939 Flickor Födelseår

1922 1923 1924 1922 1923 1924

Summa lärj.

163 52 136

— 20 3

1 2 4

— •— — 51

481 22 941

164 2

4-7 87-1

8-2

1-3 96-1

2-G

4-4 85-5 10-0

23 —

•

Medelålder vid inträde i klass l 5 (ht 1934).

H. allm. lärov. Gossrealsk. . . . Samrealsk. . . .

10-95 10-90 10-93

10-91

Samtliga

10-93

x

) Därav 1 gosse född 1921. 2 ) » 2 gossar födda 1921.

11-09 10-91 10-98

11-00

10-97

10-93 10-90 10-95

11-02

11-04 10-91 11-00

10-94

10-94

10-98

11-01

10-99

121 Tabell 4.

Medelbetygen i klass 6 i folkskolan för lärjungar, vilka ht 1935 blevo inskrivna i klass l 4 . F lick

G o s s a r

Antal

D r

Summa Summa Summa Summa betyg Medel- betyg Medelbetyg Medel- betyg MedelAntal i 7 b e t y g i mod. b e t y g betyg i mod. b e t y g i 7 o. r ä k n . ämnen o.räkn. ämnen

a) G o d k ä n d a för i n t a g n i n g i g y m n a s i e t vt 1 9 3 8 . 4-29

12-9

4-30

29-0

4-14

12-7

4-23

29 2

4-17

12 7

4-23

27-7

4-0

12-0

4-0

2G-7

3-8

11-7

3-9

1G6

26-9

3-8

11 7

3-9

4-07

—

—

—

—

10-1 9-3 10-2

3-4 3-1 3-4

25-9

3-7

3-7

23-8

3-4

10-9

3-6

3-4

3-4

24-2

3-5

10-9

3-5

3-5

—

—

—

—

—

H . allm. läroverk

42 8 158

30-0 29-4 29-1

4-29 4-20 4-16

131 13-1 12-4

4-37 4-47 4-13

30-0

185 Summa

29-3

4-19

12-6

4-19

15 4 126

26-5 26-0 28-2

3-8 3-7 4-0

121 10-5 11-5

4-0 3-5 3-8

4-0

11 6

3-9

28-3

4-04

12-2

56 30 238

24-1 21-9 24-2

3-4 31 3-5

23-9

24-6

och

medelvärde

b) A v l a g t r e a l e x a m e n vt 1939 u t a n a t t vt 1938 blivit g o d k ä n d a för i n t a g n i n g i gymnasiet. H . allm. läroverk

Summa

och m e d e l v ä r d e

a) och b) (gossar o. flickor). Summa

och m e d e l v ä r d e

—

•

c) Övriga l ä r j u n g a r , s o m i n lagils i klass l 4 ht 1935 från klass 6 i folkskolan.

Summa

och m e d e l v ä r d e

G o s s a r och flickor. S u m m a och m e d e l v ä r d e

122 Tabell

5.

Terminsbetygen i klass 6 i folkskolan för de lärjungar, vilka lit 1 9 3 5 blevo inskrivna i klass l 4 . Antal vitsord i alla läroämnen

Antal lärj

AB a) Godkända för intagit, flymn. vt 1938

Ba

B

Antal vitsord i modersmålet och räkning

BC C

AB

Ba

65 47

11 15

11 129 245 12 175 303

81 62

23 304 548 143

181 319 223 350

i

Högre allm. läroverk Gossar Flickor

98 1 108 7 206

163 115

27 35

158 185

21 302 23 355

607 725

167 184

Summa Gossrealskolor Samrealskolor Gossar Flickor . . .

4 Summa

44 657 1 332 351

Summa gossar Summa flickor

208 222

31 418 21 463

Summa

5."

/o

792 840

203 219

881 1 632 422 29

7 19 0-6

77 404 669 173 31 52 13

b) Avlagt rcalexamcn vt 1939 utan att vt 1938 blivit godkända för intagning i gymnasiet Högre allm. läroverk Gossar Flickor

1 1

22 38

47 81

33 39

2 2

15 18

15 16

—

12G 143

15 152 2 140

458 567

229 259

27 33

65 188 108 73 245 96

15 23

Summa Gossrealskolor. Samrealskolor Gossar Flickor . . . Summa

2C9

17 292 1025

138 433 20-

Summa gossar Summa flickor

145 166

16 177 3 178

271 298

30 35

Summa

19 3uo 1 168 569

81 207 128 91 112 277 172 240 484

520 648

324 293

11 154 26 218

873 880

979 249 770 155

67 332 442 99 405 292

G17

37 372 1753

749 404

166 737 734

—

c) Övriga lärj., som intagits i l 4 ht 1933 från kl. 6 i folkskolan Gossar. Flickor Summa

2 sakna vitsord i kristendomskunskap.

40 B

BC (

.

11|

oo •«* <? CO cc

3 -

cs

CO

1 er

73 OJ

co OJ

05 CO Oi

u o

u CA

o >

fa OJ OJ

O

_ b a

•o O

>o CO

'-i

1 CM

T-

A CO

T*

CM "T

1 i>

:

c.

„

cö

cö

IH

—

1 ^— • ^

,

O »O

~

w

^;

W

— ,

"

OJ

fa

*C *-»

CO OJ c ö

-H £C1

i

co

00 OJ

•

H

1 1 & Cl

11 O OJ

«

CN

0>

1 CN <X

« <

co OJ

ÖD

ec

la 3

4) CA

OJ OJ

O

n

0"

CO

oi

s

| 0C

1 r- 0 J

CM

fa a

o U0 l>

T)

0 O

"P

•fl ^ 10. ^

bi

H

1 CO

-

"O e n oo c o

OJ 00 OJ

fa

>

<H 'CA

a

a &

o

•cd u

o

4)

"•«

•d o

OJ OJ

CO CO

CO

•#

C9

OJ

^"

OJ

1 ^ 01 1 o

O

n 2 3 "S 0o •o

M

É

0)

, _. |

co

e c^*

01 CO lÖ

CS

kl

•3

cä

:CS

CA

- T CO

<a o CA

4)

O

O

•a O ••o

«

fa

f »

i T-

OJ OJ —1

>H

[^

.

01 LO «•""•

os

H

CO I>

•-I

•"* en

OI

OJ

| c<-

us

O OJ

tff

CX OS

c ö CÖ O I H H l "

o O

w H

•*

a)

^o c"

0D

s 6 0

X

!73

(1

o

c7)

faj

!

, o

C

J3 ^ ! —* to

^ v

$ S

"s *•

a>

^ > o a)

> :CS

*-> sa

ti

1)

a

"~

OJ

Cg

Ex

CÖ

SS

kl

c/i

ted

CN

O CÖ

•o l>

l >

»0 SJ

eo H

c ö c ö cö

»S3

CO

OJ

h

0 C

1 CN

3 c

c

|

00 O CM

ö so

"3

o

| "4 1 1-

| IT 1 "ej

Ä

bo C

c c

3 •

•*->

o o

»1

a

S

73 CO 05

tH cö

1"

3 O OJ

1 7.

ec o C5 >0 cö o i

?>-P fe " E-

~« ^ fe »-

OJ OJ ^-H

H •C3 •ö "Ö «—i

•2 c

S 2= ctf " 3 —

u

» *-<

SH

sa J>

CT;

t

t

SP" £ S O i /

TH

rt

Statens offentliga utredningar 1945 S y s t e m a t i s k för t e c k ning1

(Siffrorna

inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angå- Promemoria med förslag till arrendebestämmelser' för ende omhändertagande av utlänning i anstalt eller förkommunal jord. [9] läggning. [1J Straffrättskommittcns betänkande med förslag till ändringar av strafflagen lör krigsmakten i vad den berör brott mot staten och allmänheten. 128] Vaticnväseii. Skogsbruk. Bergsbruk. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om ämbetsbrott av präst. [29J Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Industri. Betänkande ang. dyrortsgrupperingen. [32] Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskninBetänkande med förslag ang. kommissionärsväsendet vid gens ordnande. 7. Förslag till åtgärder lör livsmedelsstatens förvaltningsmyndigheter m. m. [34] forskningens ordnande. [6] Kommunalförvaltning. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnadslag Handel och sjöfart. m. ni. [15J Kommunindelningskommittén. 2. Betänkande med förslag till riktlinjer lör en revision av rikets indelning Betänkande ang. grundpenningväsendet. [24] i borgerliga primärkommuner. [38] 3. Bilagor till kommunindelningskommitténs betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerKommunikationsväsen. liga primärkommuner. [39] Betänkande med förslag till organisation av en luftfartsstyrelse ni. m. [2] Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvågar. 1944 års uppbördsberednings betänkande med förslag til! Del 1. Allmänna synpunkter. [7] Del 2. Blekingenätets omläggning av uppbördsförfarandet. [27] järnvägar. [8] 1944 års skattesakkunniga. 1. Betänkande med förslag ang. vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område. [35] Betänkande ang. revision av kommunala fondbildningslagen m. m. [371 Bank-, kredit- och penningväsen. Politi. Normalbrandordning för städer, köpingar och municipalsamhällen. [18] Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 1. [19J Alternativ 2. [20]

Försäkrings väsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande med utredning och förslag ang. yrkesutBetänkande ang. den husliga utbildningen. [4] bildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder Betänkande och förslag rörande effektivisering av till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerskyddshemselevernas eftervård m. m. [10] liga bildning. [51 Utredningar ang. ekonomisk elterkrigsplancring. 8. [11J Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomu9. [30] 10. [31] 11. [3G] 12. [42] . sikerbelattningarna m. m. Del 1. Uti] Investeringsutredningens betänkande med förslag till in- Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommitténs bevesteringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, tänkande del 3. [22] kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Betänkande och förslag ang. statsbidrag till byggnader [12] Bilagor. [13] för folkskoleväsendet. [25] Socialpolitikens ekonomiska verkningar. [14] Betänkande ang. yrkesutbildningen i Norrland. [33] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd 1940 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5. Tiden 5. Skolans betygssättning. [45] Bilaga 4. Lärjungurjuli 1943—juni 1944. [17] valet till studielinjer med den nuvarande realskolans Socialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk undermål. [14] Bilaga 5. Skolungdomens vägledning till utsökning ang. folkpensionärcrnas bostadsförhållanden bildning och yrke. [43] m. m. [23] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga n r 1. Riktlinjer för skapande av socialväsendets forskningsorganisation. [26] Försvarsväsen. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet Hälso- och sjukvård. till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring in1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 3. kallad personal. [3] Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet Utredning om rcumatikervårdens utbyggande och vidom och inom försvaret. [21] tagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas bekämpande. [41] Allmän! näringsväsen.

Utrikes Ärenden.

Iduns fr., Esselte, Slhlm 4 5 5 1 8 0 1 2

Internationell rätt.