1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bil. 6,
Hänvisat till av
\ ) N C
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1945:62 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH UTREDNINGAR
BILAGA VI
SAMMANFATTNING AV ALLMÄN ORGANISATIONSPLAN
S T O C K H O L M
Statens offentliga utredningar 1945 K r o n o l o g i s k
1. Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anställ eller förläggning. Norstedt. 169 s. J u . 2. Betänkande med forslag till organisation av en luftfartsstyrelse m. ra. Norstedt. 68 s. K. 3. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. I-Iaeggström. 74 s. Fö. 4. Betänkande angående den husliga utbildningen. Beckman. 167 s. S. 5. Betänkande med utredning och förslag angående yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. Idun. 370 s. E. 6. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande, Haiggström. 150 s. H. 7. Betänkande rörande Sveriges smalspäriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. Idun. 109 s. K. S. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 2. Blekingenätets järnvägar. Idun. 124 s. 1 pl. K. 9. Promemoria med törslag till arrendebestämmelser för kommunal jord. Marcus. 56 s. Jo. 10. Betänkande och förslag rörande elfektivisering av skyddshemselevernas eftervård m. m. Marcus. 158 s. S. 11. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanenng. 8. Kramställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 2. Betänkande med förslag till vissa åtgärder i syfte att under depression stimulera avsättningen av varaktiga konsumtionsvaror m. m. Marcus. 153 s. Fi. 12. Investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. M a n u s . viij. 3D0 s. Fi. 13. Bilagor till investeringsutredningens betänkande .ned förslag till .investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. 83 s. Fi. 14. Socialpolitikens ekonomiska verkningar. Frågeställningar och riktlinjer. Av C. Welinder. Beckman. 113 s. . 15. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnadslag m. in. V. Petterson. 660 s. J u . 16. Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 1. Hajggslröm. 210 s. E. , 17. Statsmakterna och folkhushållnmgen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5. Tiden juli 1943-juni 1944. Idun. 484 s. Fo. 18. Normalbrandordning för städer, köpingar och mumcipalsamhällcn. Norstedt. 21 s. K. 19. Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 1. För kommuner med bygdebrandförsvaret och skogslirandförsvaret samordnade. Norstedt. 21 s. K. 20. Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 2. För kommuner, i vilka skogsbrandförsvaret ordnats för sig. Norstedt. 22 s. K. 21. Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret. Katalog- o. Tidsknftstrvck. 142 s. Fö. • 22. Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommittens betänkande del 3. Hseggström. 372 s. Ju. 23. Socialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk undersökning angående folkpensionärernas bostadsforhållanden m. m. Beckman. 108 s. S. 24. Betänkande angående grundpenningväsendet. Marcus. 64 s. H. , ... .... 25. Betänkande och förslag angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. Hffiggström. 83 s. E. 26. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga n r 1. Riktlinjer för skapande av sociatyasendets forskningsorganisation. Av Hj. Cederstrom. Idun. xx, 294 s. 4 pl. S. . 27. 1944 års uppbördsberednings betänkande med forslag till omläggning av uppbördsförfarandet. Marcus. 589 s. Fi.
f ö r t e c k n i n g
28. Straffrättskoinmitténs betänkande med förslag till ändringar av strafflagen för krigsmakten i vad den berör brott mot staten och allmänheten. Norstedt. 85 s. J u . 29. Straffrättskoinmitténs betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om ämbetsbrott av präst. Norstedt. 26 s. J u . 30. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 9. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 3. Betänkande angående den svenska handelspolitiken efter kriget in. m. Marcus. 124 s. Fi. 31. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 10. Sysselsättningsundersökningar. Marcus. 224 s. F L 32. Betänkande angående dyrortsgrupperingen. Hseggström. 400 s. Fi. 33. Betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland. Sv. Tryckeri AB. 301 s. J o . 34. Betänkande med förslag angående kommissionärsväsendet vid statens förvaltningsmyndigheter m. m. V. Petterson. 160 s. S. 35. 1944 å r s skattesakkunniga. 1. Betänkande med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna kommunalbcskattningens område. V. Petterson. 231 s. Fi. 36. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 11. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 4. Betänkande angående vissa arbetsmarknadsfrågor m. m. Marcus. 91 s. Fi. 37. Betänkande angående revision av kommunala fondbildningslagen m. m. Hseggström. 80 s. Fi. 38. Kommunindelningskommittén. 2. Betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. Hseggström. 342 s. S. 39. Kommunindelningskommittén. 3. Bilagor till kommunindelningskommitténs betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. Hseggström. 124 s. S. 40. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 8. Slutbetänkande med utredning om silikatkemisk forskning och läderforskning m. m. Hseggström. 94 s. H. 41. 1941 års reumalikervårdssakkunnigas betänkande. Del 3. Utredning om reumatikervårdens utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas bekämpande. Idun. 194 s. S. 42. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 12. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 5. Betänkande angående övervakning av konkurrensbegransande företeelser inom .näringslivet. Marcus. 175 s. Fi. 43. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 5. Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. Av E. Neymark. Idun. 277 s. E. 44. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 4. Lärjungurvalet till studielinjer med den nuvarande realskolans mål. Av E. Dahr. Idun. 123 8. E. 45. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 5. Skolans betygssättning. Idun. 89 s. E. 46. Socialvårdskommitténs betänkande. 11. Utredning och förslag angående revision av lagen om folkpensionering. V. Petterson. 312 s. S. 47. Betänkande om skolmåltiderna. Beckman. 322 s., 1 bil. S. 48. Naturvetenskapliga forskningskommittén. 1. Den naturvetenskapliga forskningens behov av personal, anslag och lokaler. Förslag om inrättande av ett naturvetenskapligt forskningsråd. Beckman. 243 s. E. 49. Betänkande med förslag till förordning om vissa investeringsfonder m. m. Marcus. 129 s. F i . (Forts, å omslagets 3:e sida)
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
1945:00
ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH UTREDNINGAR
BILAGA VI
SAMMANFATTNING AV ALLMÄN ORGANISATIONSPLAN
STOCKHOLM
19 45
IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG, ESSELTE AB 518621
Då det av praktiska skäl ansetts önskvärt, att en sammanfattning lämnades av det betänkande (Statens offentliga utredningar 1945: GO), vari skolutredningen framlagt en allmän organisationsplan för skolpliktstidens skolformer, har skolutredningen låtit ombesörja en dylik sammanfattning.
ti—S18621. Bil. VI.
Sammanfattning. Den plan för organisationen av skolpliktstidens skolformer, som framlagts i skolutredningens betänkande IV. Skolpliktstidens skolformer. 1. Allmän organisationsplan, avviker på väsentliga punkter från den nu gällande organisationen. För att underlätta överblicken över de skilda förslagen lämnas h ä r en sammanfattning av dem och av givna motiveringar. Vad först beträffar skolans uppgift, framhålles, att. skolans arbete icke får ses allenast ur synpunkten av vad det ger av värde för den kommande verksamheten i yrke och medborgerligt liv. Skolan måste, så långt den kan, sörja för att den enskilda individens utveckling under den tid, skolan har denne i sin vård, sker under harmonisk utbildning av alla värdefulla anlag och krafter. Samtidigt som intellekt, karaktär och sinne för det sköna odlas och förädlas, måste den kroppsliga hälsan och prestationsdugligheten främjas och de skilda praktiska anlagen, icke minst handaskickligheten, utvecklas. Skolan skall i förtroendefullt samarbete med hemmen främja en allsidig utveckling av den unges hela personlighet, skolan skall skänka bildning, ej blott utbildning. Redan i de s. k. allmänbildande skolorna måste arbetet läggas så, att de unga få tillfälle att bilda sig en uppfattning om förvärvslivets olika former och villkor samt om sin duglighet och lämplighet för skilda studie- och yrkesbanor. På de allmänbildande skolorna bygga olika slag av skolor för yrkesutbildning med uppgift att föra över till skilda arbetsområden. Yrkesutbildningen faller visserligen utanför skolutredningens uppdrag, men den får icke lämnas ur sikte vid organiserandet av de allmänbildande skolformerna. Det är tvärtom av största vikt, att den allmänna obligatoriska skolan icke betraktas som en fristående enhet. Även yrkesskolningen måste dragas in i undervisningssystemets helhetsbild och ändamålsenligt infogas i detta. Beträffande den obligatoriska skolans längd framhåller skolutredningen, att den brist, som tydligast framträder, om man jämför Sveriges skolväsen med de stora kulturländernas, otvivelaktigt gäller den obligatoriska skolans längd. I Sverige är skolplikten för närvarande i princip 7-årig och kan av
6 det enskilda skoldistriktet efter särskilt medgivande ytterligare utsträckas. Frågan om den obligatoriska skolans längd är nu brännande, ö k a d e anspråk ställas på lärjungarnas färdighet att läsa, skriva och räkna liksom på den allmänna medborgerliga bildningen. Även ur ungdomsvårdens synpunkt ställas nya fordringar på den obligatoriska skolan. Genom 1936 års riksdagsbeslut om införande av obligatorisk 7-årig folkskola och beredande av möjlighet att införa en obligatorisk skola med mer än sju klasser är vägen banad för ett ytterligare utvecklande och stärkande av den allmänna folkundervisningen. Införandet av en 8-årig obligatorisk skola skulle möjliggöra en höjning av resultaten beträffande de elementära färdigheterna att läsa, skriva och räkna, och även skolans kunskapsämnen skulle vinna mycket på en dylik förlängning. Jämväl det nu starkt kända behovet av en grundligare yrkesorientering ställer tidskrävande anspråk på den obligatoriska skolan, och därtill komma de allt starkare kraven på vidgande av den obligatoriska skolans ämneskrets. Det främsta önskemålet härvid gäller införandet av undervisning i främmande språk. En 8-årig folkskola skulle för yrkesskolor av skilda slag utgöra en vida bättre grund än den 6- eller 7-åriga. Vad det gäller är icke att bereda alla samma skolning utan att bereda alla en i stort sett likvärdig skolning. Även ur sociala och etiska synpunkter ha starka skäl anförts för en utsträckning av skolplikten. De stundom framkomna yrkandena på en omedelbar utsträckning av skolpliktstiden till 9 år anser sig skolutredningen icke kunna biträda och anför åtskilliga skäl mot en sådan åtgärd, ej minst bristen på kompetenta lärare. Dock bör möjligheten för skoldistrikt att anordna ett obligatoriskt nionde skolår liksom att inrätta frivilliga årsklasser utöver den åttonde bibehållas. När nu folkskolan växer i höjden, dess ämneskrets vidgas och dess slutmål i motsvarande utsträckning höjes, frågar man sig, om dessa förändringar böra föranleda någon ändring även av realskolans målsättning. Med ledning jämväl av svar, som på tillfrågan av skolutredningen avgivits av målsmän för de arbetsområden, till vilka lärjungarna i realskolan och med den likställda skolformer syfta, anser sig skolutredningen kunna uttala den meningen, att för den kategori av ungdom, som är villig till och rustad för en mera krävande utbildning än den för alla obligatoriska, i varje fall en kortare lärogång än den nu förekommande 9-åriga icke bör ifrågasättas. Vad bildningsmålet beträffar, ha yrkandena snarare gått i riktning åt en förstärkning av utbildningen än åt en nedprutning. Skolutredningen framhåller slutligen vikten av alt skolan under den tid. den h a r möjlighet att påverka de unga, ger dem en sådan orientering, som naturligt och självklart leder dem in i det frivilliga fortbildningsarbetet med dess bibliotek och studiecirklar och andra former av mera självständig bildningsverksamhet.
7 Skolutredningen föreslår alltså, att den obligatoriska skolan skall omfatta åtta årsklasser, dock med rätt för skoldistrikt att, där särskilda förhållanden därtill föranleda, efter Kungl. Maj:ts medgivande anordna skola med större antal obligatoriska årsklasser än åtta. Därjämte föreslår skolutredningen, att rätten för skoldistrikt att inrätta frivilliga årsklasser utöver åttonde klassen må bibehållas. Skolutredningen erinrar om att många med tanken på en generell utsträckning av skolpliktstiden förbinda tanken på en sammansmältning av folkskolan och den högre skolan, främst realskolan och jämförliga undervisningsanstalter, till en organisk enhet. För denna organisatoriska helhet användes med förkärlek beteckningen enhetsskola. Efter en översikt av den innebörd, som på olika håll givits åt begreppet enhetsskola, lämnar skolutredningen följande definition av n ä m n d a begrepp: med enhetsskola i ordets vidaste bemärkelse förstås ett alla undervisningsanstalter omfattande, organiskt sammangjutet skolsystem, där varje uppväxande individ, oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får, där så påkallas med det allmännas stöd, den utbildning, som hans begåvning, krafter och anlag göra honom lämpad för. Kravet på en sådan enhetsskola har i Sverige funnit allmän anslutning, men det gäller att undersöka, vad som kan göras för att den på samma gång nationella och demokratiska idén om en dylik skola må kunna bli full verklighet. Med avseende på studiegången är det, såsom förut antytts, framför allt en brist, som gjort sig starkt gällande: den obligatoriska skolan har slutat för tidigt. Skolutredningen har därför, som nämnts, föreslagit en generell förlängning av skolpliktstiden till 8 år och möjliggörande av en utsträckning till 9 år. En annan svaghet har vidlådit studiegången genom folkskola och högre skola: den lärogång, som avsetts för lärjungar, vilka övergått till högre skolor, har icke alltid varit så väl tillrättalagd, som skolväsendets resurser i varje särskilt fall tillåtit. I detta hänseende föreslår skolutredningen en successiv omorganisation, ägnad att avhjälpa ifrågavarande brister. Vad som hittills mest påtagligt saknats, när det gällt att öppna väg för dugligheten, är det ekonomiska stöd, som för obemedlade lärjungar särskilt från landsbygden är en avgörande förutsättning för alla slag av högre studier. Skolutredningen har i särskilt betänkande framlagt förslag om studiehjälp av olika slag för landsbygdens ungdom, vilka lett till beslut av 1945 års riksdag, samt kommer att lägga fram förslag till studieunderstöd även för obemedlad ungdom inom tätorterna. Enhetsskolans idé har också ansetts innebära, att alla lärjungar, oberoende av vilka skolformer de tillhöra, under skolpliktstiden skola komma i åtnjutande av samma förmåner i fråga om s. k. socialpedagogisk omvård-
8 nad. Dessa frågor kommer skolutredningen att behandla i särskilt sammanhang. Den nuvarande utvecklingen kännetecknas som antytts därav, att folkskolan växer i höjden och den högre skolan på bredden på ett sätt, som bringar hela organisationsfrågan i ett nytt läge. Den avslutade folkskolan kan icke längre tänkas bilda den grund, på vilken övriga läroanstalter, organiskt förbundna med varandra, bygga. Folkskolan måste i sitt högre stadium utvecklas med hänsyn till sina särskilda syften och göras så konkurrenskraftig som möjligt i förhållande till den högre skolan, och denna måste i sin tur utan att förlora sin egenart på ändamålsenligt sätt sidoordnas och samordnas med folkskolans högre stadium. En obligatorisk skola, som utan hänsyn till individernas olikhet länge sammanhåller lärjungarna årskullsvis i en enhetlig undervisning, erbjuder vissa sociala värden, vilka särskilt vid anknytningsfrågans dryftande blivit starkt framhävda, men i den mån av anlagen betingade önskningar i fråga om skilda studiemål börja att framträda, bli olägenheterna av lärjungarnas sammanhållande i gemensam undervisning större. Somliga lärjungar gå snabbare fram i studiearbetet, andra långsammare. Att lägga tillrätta vägar, där lärjungarna kunna gå fram var med sin egen fart, är därför ett behov, för vars tillgodoseende organisatoriska åtgärder äro av nöden: särskilda linjer anordnas för de olika lärjungekategorierna. Dylik arbetsuppdelning inom skolan brukar betecknas med termen differentiering. Det karakteristiska för differentieringen inom skolan är alltså en uppdelning av undervisningen, som gör denna effektivare och resultatet bättre än som vore möjligt utan delningen. För skolan är det en plikt att så långt möjligt bereda sina lärjungar en studiegång, anpassad efter vars och ens krafter och arbetstakt. Ju starkare begåvningens spridning framträder och ju tydligare lärjungarnas olika anlag och intressen ge sig till känna, dess viktigare blir ur undervisningens synpunkt anordnandet av skilda studievägar, siktande mot skilda studiemål. Den väg, som erfarenheten här anvisar, är en differentiering inom enhetsskolans ram. Det gäller att skapa en på ändamålsenligt sätt differentierad enhetsskola. Den första frågan blir då den, när en dylik differentiering bör inträda. Detta är i främsta rummet en utvecklingspsykologisk fråga. En annan fråga blir, i vad mån skolorganisationen i verkligheten kan tillgodose de psykologiskt motiverade kraven. Med denna skolorganisatoriska fråga åter sammanhänger den företrädesvis sociala frågan, hur det praktiska kravet på differentiering inom den obligatoriska skolan skall kunna förenas med kravet på denna skolas enhetlighet. Olika tidpunkter för differentieringens inträde ha tidigare varit bestämda eller förordats. Beträffande skälen för den nu förekommande differentieringen efter fjärde skolåret hänvisas till skolutredningens betänkande II,
9 d ä r jämväl givits motivering för generell differentiering efter sjätte folkskolåret. Ett enhetsskolesystem, utgörande en så långt möjligt enhetlig skola för i första hand det obligatoriska skolstadiet, har för skolutredningens samtliga ledamöter framstått såsom ett mål, till vilket den kommande skolreformen borde sikta. Det svenska skolväsendets hittillsvarande utveckling företer många och viktiga drag, som ge goda förutsättningar för ett sådant skolsystem, och skolutredningen har fattat som en av sina främsta uppgifter att planera ett utbyggande av den svenska skolan i denna riktning. Främst kräves som sagt en förlängning av skolpliktstiden och i samband härmed en förstärkning av den nuvarande folkskolan. Syftet är att genom vidgande av dennas ämneskrets och fördjupande av dess undervisning närma resultatet av dess studiegång till den nivå av allmänt medborgerlig bildning, som kännetecknar den hittillsvarande realskolans slutmål. Den andra stora förändring, som skolutredningen också enhälligt föreslår, är att ungdomarna skola kunna välja den för var och en bäst passande utbildningen så vitt möjligt oberoende av familjens bostadsort och ekonomiska villkor. Blir detta krav genomfört, är det av största vikt, att de ökade möjligheterna i fråga om valet av utbildningslinje icke leda till en överfyllnad av de teoretiska banorna utan att de mer praktiskt inriktade studievägarna te sig som ur olika synpunkter minst lika lockande. Slutligen äro den ytterligare samordning av studieplaner m. m. och de former för fördelningen av eleverna på olika linjer, som skolutredningen föreslår, givetvis av betydelse för utförandet i praktiken av enhetsskolans idé inom det svenska skolväsendet. 1 dessa grundläggande frågor rörande enhetsskoletankens förutsättningar och praktiska konsekvenser ha ej förekommit några principiella meningsskiljaktigheter bland skolutredningens ledamöter. Icke heller ha olika meningar rått därom, att på det lägre stadiet undervisningen skall göras lika och gemensam för alla och att på ett högre stadium även under skolpliktstiden undervisningen skall erhålla en olika inriktning och anpassning efter olika utbildningsmål och olika studieförutsättningar. Däremot ha bland utredningens ledamöter olika meningar gjorts gällande rörande den odifferentierade skolans längd och även rörande arten och omfattningen av differentieringen på det högre stadiet. Likaså ha meningarna gått i sär beträffande hur långt man bör gå i fråga om att göra det högre stadiet organisatoriskt och administrativt enhetligt. De reformer i skilda hänseenden, som anses påkallade inom varje skolform, bli i en framtida enhetsskola, vilken form denna än må erhålla, av samma värde som i det nuvarande skolsystemet. Med hänsyn härtill och
10 då man måste räkna med att den nuvarande skolorganisationen med fristående skolor under lång tid framåt i större eller mindre omfattning kommer att bestå, ha utredningarna anknutits till de skoltyper, som nu finnas. De framlagda utredningarna och förslagen kunna i allmänhet omedelbart överföras på den framtida enhetsskolan i dess helhet eller på dess skilda linjer. Med avseende på frågan om principerna för sammanbyggandet av skolpliktstidens skolformer ha Ordföranden samt skolutredningens samtliga ledamöter utom ledamoten Kårre, som i särskilt yttrande framfört sina synpunkter, närmare utvecklat sin mening på i huvudsak följande sätt. Dessa ledamöter erinra därom, att de — liksom jämväl ledamoten Kärre — förutom Ordföranden i särskilt yttrande i skolutredningens betänkande II hemställt, att försök i erforderlig omfattning måtte anställas med sådan differentiering av undervisningen i folkskolan, att lärjungar med tillräckliga studieförutsättningar kunna på tre år efter genomgången av sjätte folkskoleklassen nå fram till realexamen. Vid den ingående undersökning av denna fråga, som skolutredningen sedan verkställt, ha ifrågavarande ledamöter emellertid funnit det möjligt och angeläget att redan nu utforma förslag till genomförande av ny skolorganisation. Detta förslags närmare innebörd samt motiveringen härför ha Ordföranden, som härutinnan ansluter sig till vad nämnda ledamöter föreslagit, och samma ledamöter framlagt i särskilt yttrande, däri de anföra i huvudsak följande. De för lärjungar i skolpliktsåldern avsedda skolformerna tänkas förbundna med varandra så, att de fungera icke som skilda skolor utan som linjer inom en och samma skola, som i sin differentiering erbjuder skilda utbildningsmöjligheter. Lärjungarna kunna där så lämpar sig inom samma skolenhet föras fram på en examensfri linje, motsvarande folkskolans högre klasser, eller på en examenslinje, motsvarande de olika formerna av realskolor och kommunala mellanskolor. De olika skolorna kunna ju icke i varje fall erbjuda alla utbildningsmöjligheter. Vid en stor skola kunna jämte den examensfria linjen kanske ett par examenslinjer upprättas, vid en mindre endast en och vid ett stort antal små skolor säkerligen ingen. Genom att där så lämpligen kan ske realskolan och folkskolans överstadium sammanföras inom samma skola kan i det allmänna betraktelsesättet vinnas en större jämställdhet för dessa båda studielinjer, som efter den obligatoriska folkskolans utökning till 8-årig eller mera omfatta i det närmaste eller exakt samma antal skolår. Det är av stor vikt, att den skarpa gränslinjen mellan folkskola och högre skola så till vida avlägsnas, att en av praktiska skäl önskvärd samorganisation utan hinder av administrativ eller ekonomisk art kan åvägabringas. I princip bör skolsystemet vara så organiserat, att de olika bildningsvägarna äro så lätt åtkomliga som möjligt för alla lärjungar. I den mån
11 yrkesskolväsendet utbygges, torde studievägen över den examensfria linjen i enhetsskolan fram till yrkesskolan komma att bliva mer eftersökt. Även inom examenslinjerna bör undervisningen i första hand inriktas på den allmänt medborgerliga bildning, som är erforderlig i det praktiska arbetslivet. Skolutredningen erinrar i detta sammanhang om en läroanstalt, statens normalskola i Stockholm, där en folkskolelinje är anordnad vid sidan av linjer, tillhörande högre skolformer, samt omnämner de goda erfarenheter, som gjorts av denna organisation. Därvid åberopas ett försök i Stockholm med en i folkskolan inlagd realskolelinje, vilket visat fördelarna av en sådan anordning. För att bereda landsbygdens ungdom ökad tillgång till högre skolstudier erfordras, som nämnts, studieunderstöd i olika former, men syftet kan främjas även genom organisatoriska åtgärder, ej minst upprättande av realskolor och kommunala mellanskolor. Sådana skolor kunna emellertid förläggas endast till jämförelsevis stora samhällen och tjäna i första hand dessa samhällens barn. önskvärt vore att landsbygdens ungdom kunde få tillgång till realskolundervisning utan att behöva lämna sin hemmiljö. En lösning av organisationsfrågan, som i många bygder skulle möjliggöra detta, torde kunna erhållas, om realskolelinjer finge samorganiseras med större folkskolor. Man skulle på detta sätt även lättare kunna reglera tillgången på realskolelinjer än genom en organisation med fristående realskolor. Undervisningen på examenslinjerna skulle givetvis handhavas av lärare med härför erforderlig kompetens, som i fråga om de särskilda läroämnena icke motsvarar lägre krav än den, som nu gäller för behörighet att erhålla befattning vid realskola eller kommunal mellanskola. Men även på de examensfria linjerna ställer undervisningen i de teoretiska ämnena stora anspråk på lärarens insikter och metodiska skolning, och den får icke betraktas såsom mindre krävande. En dylik överensstämmelse i fråga om lärarbehörigheten för de båda slagen av linjer är av synnerlig vikt även ur synpunkten av linjernas jämställdhet i det allmänna betraktelsesättet. Genom utbildning av lärare för kombinerade ämnes- och övningslärartjänster skulle det slutligen bli lättare att erhålla kompetenta sökande till övningslärarbefattningar vid mindre skolor. Enhetsskolan i här förevarande bemärkelse skulle omfatta följande av de nuvarande skolformerna: folkskolan med fortsättningsskolan, realskolan, den kommunala mellanskolan, den praktiska mellanskolan, den högre flickskolan och den högre folkskolan. Den högre flickskolans speciella problem behandlas av skolutredningen i annat sammanhang. Vid utformandet av skolsystemets enskildheter är det i fråga om de lokala förutsättningarna särskilt två faktorer, som måste tagas i betraktande, nämligen skolvägarnas längd och skolenheternas storlek. J u mindre T 2 — Ö 1 S 6 2 1 . Bil.
IV.
12 barnen äro, dess angelägnare måste det vara, att vägen till skolan göres så kort som möjligt. Även beträffande de äldre lärjungarna är frågan om skolvägarna av betydelse. I själva verket tvingar emellertid behovet av starkare specialisering på det högre stadiet till en centralisering av undervisningen, som för inånga måste medföra längre skolvägar. I sina specialförslag har skolutredningen använt de hittills brukade benämningarna på de skilda skolformerna. För de föreslagna nya skolformerna har skolutredningen tänkt sig nya namn. Såsom gemensam benämning föreslås elementarskola. Denna skulle omfatta två stadier, ett lägre, odifferentierat, med namnet folkskola och ett högre, differentierat, som bör få namnet realskola. I elementarskolans högre klasser måste givetvis undervisningen bliva differentierad med hänsyn till de skilda utbildningsbehoven. Den bör innesluta dels examensfria linjer, dels linjer, som föra fram till examen: en allmän men i viss mån differentierad examensfri linje, den praktiska realskolan, motsvarande den nuvarande folkskolans högre klasser jämte fortsättningsskolan, folkskolans högre avdelning och vissa former av den högre folkskolan; en speciell examensfri linje, motsvarande den nuvarande högre flickskolan; en allmän examenslinje, den teoretiska realskolan, motsvarande den nuvarande allmänna realskolan och den kommunala mellanskolan, samt en praktisk examenslinje, den tekniska realskolan, motsvarande den nuvarande praktiska mellanskolan jämte vissa former av den högre folkskolan. Inom dessa huvudlinjer böra differentieringsmöjligheter finnas. Undervisningen i den föreslagna praktiska realskolan bör sålunda kunna anordnas enligt alternativa planer efter lokala önskemål och behov. Likaså böra skilda möjligheter erbjudas i fråga om undervisningsplanen för den föreslagna tekniska realskolan. De vittutseende frågor, som uppstå vid genomförandet av förslaget om att genom centralisering skapa vidgade utbildningsmöjligheter för de äldre lärjungarna ulan eftersättande av kravet på att i varje fall de yngre barnen skola så vitt möjligt få sin skolundervisning nära hemmen, kunna icke lösas generellt efter enhetliga linjer. För varje skolområde måste, i varje fall före införandet av ett åttonde skolår, en plan utarbetas. Härför krävas särskilda undersökningar, i vilka icke minst de lokala skolmyndigheterna måste medverka. Ej sällan måste uppstå behov av samverkan mellan två eller flera skoldistrikt för upprättandet av en centralskola. Initiativet till dylik samverkan skoldistrikten emellan kan i allmänhet väntas utgå från kommunalt håll, men bör också kunna tagas av vederbörande statens folkskolinspektör. Denne bör även upplysa de lokala skolmyndigheterna inom inspektionsområdet.om förefintliga möjligheter att utbygga och nyorganisera skolväsendet. När skoldistrikt önskar inrätta examenslinje vid folkskola, synes medgivande härtill böra, i likhet med vad som nu sker vid
13 upprättandet av högre folkskola, sökas hos Kungl. Maj:t. Kravet på ökad tillgång till realskolebildning för landsbygdens ungdom bör i framtiden tillgodoses i första hand genom inrättandet av examenslinjer i folkskolan. Skolutredningens Ordförande och samtliga ledamöter utom Kärre hemställa sålunda, att principbeslut snarast må fattas rörande ny skolorganisation i enlighet med de grundsatser, som i det föregående framlagts och motiverats. De förutsätta därvid, att i samband med ett dylikt principbeslut statsmakterna fatta ståndpunkt jämväl i fråga om differentieringens utformning. Ledamöterna — till vilka i detta avseende Ordföranden icke anslutit sig och vilka i Betänkande II föreslagit, att på ett antal orter försök skulle anställas med en inom folkskolan från och med klass 5 differentierad linje med särskild undervisning i den utsträckning, som kunde befinnas erforderlig, varigenom skulle utrönas, i vad mån en med den nuvarande realskolans likvärdig utbildning kunde uppnås på den föreslagna vägen — foga till sin ovannämnda hemställan den erinran, att med folkskolans utveckling till 8-årig de grundläggande förutsättningarna för skolsystemets organisation ändras. Genom den utredning, som efter utarbetandet av Betänkande II verkställts och som bl. a. lett till förslag om minst 8-årig skolplikt, ha ifrågavarande ledamöter kommit till den uppfattningen, att det är både möjligt och lämpligt att redan nu fastställa konturerna till den definitiva organisation av enhetsskolan, som betingas av en minst 8-årig obligatorisk skola. Såsom förut framhållits måste undervisningen i en till 8 år eller därutöver utsträckt obligatorisk skola i ett antal årsklasser vara differentierad. En differentiering med hänsyn till skilda studiemål synes av flera skäl näppeligen kunna förläggas till annan tidpunkt än efter det fjärde eller efter det sjätte skolåret. Skälen för och emot dessa båda alternativ ha i skolutredningens betänkande II behandlats i samband med frågan om den s. k. anknytningen mellan folkskola och realskola. I detta sammanhang har skolutredningen även upptagit en delvis hithörande fråga: vörkortad högre skola på odifferentierad folkskola. Förslag härom har under senare tid framkommit. Skolutredningens ledamöter, som noggrant övervägt efter skilda förutsättningar uppgjorda undervisningsplaner för den ifrågasatta 3-åriga studiegången, äro ense om att en sådan realskola icke kan leda till samma resultat som den nuvarande realskolan. Under sådana omständigheter anser sig skolutredningen icke kunna ifrågasätta en skolform av denna art. Enligt en tämligen allmän mening bör realskolan leda till ett med det nuvarande likvärdigt bildningsmål.
14 Med denna gemensamma utgångspunkt ha skolutredningens ledamöter emellertid stannat vid olika meningar beträffande tidpunkten för differentieringens inträde samt dess omfattning. En grupp av ledamöterna, omfattande Ordföranden samt ledamöterna Andra?, Karin Cardell, Elisabeth Dahr, Hjärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander, utgår från att den första differentieringen, bortsett från överförandet till hjälpklass, skall inträda efter fjärde skolåret, varvid Karin Cardell ansett, att den nuvarande 5-åriga realskolan snarast möjligt bör avvecklas, sam* Kärre beträffande vissa sidor av problemet hänvisat till sitt särskilda yttrande, medan en annan grupp, bestående av ledamöterna Fredriksson, Sigrid Jonsson, Karneli och Persson, förutsätta den första differentieringens inträde efter sjätte skolåret. Den förstnämnda gruppen har i huvudsak anfört följande. För svenska folkets ställning i världen är det av största vikt, att dess kulturstandard i det hela icke blott upprätthålles utan så vitt möjligt höjes. För den allmänna folkundervisningen skall denna höjning enligt skolutredningens mening vinnas framför allt genom den föreslagna utsträckningen av skolpliktstiden, vartill skola komma andra åtgärder för den obligatoriska skolans utveckling till större effektivitet. Vidare skola vidgade möjligheter beredas ungdomen att förvärva högre utbildning. Om jämväl denna högre utbildning skall kunna stärkas eller åtminstone hållas på nuvarande nivå, får emellertid dess underlag icke försvagas. Särskilt måste undervisningen i främmande språk få en ställning, som kan tillfredsställa nutidens krav" på språkkunskaper hos ungdom med högre skolbildning. Å andra sidan får studietiden för de unga icke göras längre än som med hänsyn till skilda studieförutsättningar och studiemål är nödvändigt. Som självklart måste gälla, att en reform icke får medföra en ur hälsosynpunkt vådlig forcering av studiet i de högre klasserna. Om den allmänbildningsnivå, till vilken realskolan hittills fört sina lärjungar, skall kunna i det hela bibehållas, och om realskolan allt fortfarande skall kunna lägga en någorlunda säker grund för fortsatta studier i högre läroanstalter av olika art utan förlängning av studietiden till realskolans slutmål utöver nio år och utan en olämplig forcering av studierna under de sista åren, kan den differentierade undervisningens påbörjande icke framskjutas längre än till början av det femte skolåret. Där en sådan anordning icke kan genomföras utan den högre undervisningen måste byggas på ett sexårigt odifferentierat grundstadium, måste realskolelinjerna liksom för närvarande vara fyraåriga. För att den kortare skoltid, som den tidigare differentieringen möjliggör, skall kunna så långt som möjligt komma även landsbygdens ungdom till godo, och för att underlätta genomförandet av sådan differentiering i skolor med lägre lärjungeantal, ha emellertid ifrågavarande ledamöter varit angelägna att begränsa differentie-
15 ringens omfattning till vad oundgängligen måste krävas för att det avsedda målet skall kunna nås. Inom denna grupp av ledamöter har enighet rått därom, att undervisningen i det första främmande språket måste sätta in efter fjärde skolåret. De erinringar, som gjorts mot denna tidigare differentiering, anses väga lätt mot de fördelar som med denna anordning vinnas. De senare årens starkt ökade tillströmning till realskolan har i hög grad utjämnat den tidigare iakttagna sociala olikheten mellan folkskola och realskola. Än mer kommer denna olikhet att utplånas, om de båda skolformerna framstå som linjer inom samma skolenhet. I den mån en social skillnad kvarstår, kommer den att göra sig gällande, vare sig differentieringen inträder efter fjärde eller efter sjätte skolåret, då den ändå icke kan uppskjutas till efter det åttonde. Ur utvecklingspsxjkologisk synpunkt ha av de fyra rådfrågade representanterna för den pedagogisk-psykologiska vetenskapen vid rikets universitet och högskolor tre bestämt förordat en tidig differentiering och en förklarat en differentiering efter sjätte folkskoleklassen lämplig endast för gossar under svårgenomförbara förutsättningar. Alla fyra ha biträtt de förord för en differentiering efter fjärde skolåret, som i yttranden över skolutredningens tidigare betänkanden avgivits från universitet och högskolor. Även chefen för arbetsmarknadskommissionens sektion för ungdomsförmedling och yrkesvägledning E. Neymark framhåller önskvärdheten av att differentieringen för ungdomar med tydligt ådagalagd håg och fallenhet för skolstudier ordnas så, att studietiden i görligaste mån förkortas. Den psykologiska argumentering, som brukar andragas till förmån för differentiering först efter sjätte årsklassen, utgår från att differentieringen icke skulle avse en uppdelning efter allmän intelligensutveckling utan ett slutgiltigt val mellan teoretiska och praktiska levnadsbanor. Denna utgångspunkt är emellertid oriktig. Den mer krävande linjen avser endast att låta de mera sludiebegåvade gå fram i raskare takt. D£n allmänna intelligensnivån kan bestämmas ganska tidigt och differentiering med hänsyn till denna alltså genomföras redan efter fjärde årsklassen, men yrkesvalet kan ske tidigast under åttonde skolåret. Uppskjutandet av differentieringen till tidpunkten efter sjätte skolåret innebär en kompromiss, som avser att nå två syften men i själva verket förfelar båda. Vill man vänta med differentieringen, tills de särskilda anlagen börja att mer tydligt framträda, så måste man vänta ända till åttonde skolåret eller än längre. Vill man åter differentiera efter allmänbegåvningen för att bereda dem, som kunna gå snabbare fram, en efter deras kapacitet avpassad lärogång, måste man låta differentieringen inträda redan med femte klassen, eljest försenas de intellektuellt bättre utrustade i sin utveckling, och dyrbar tid går förlorad. De uttalade farhågorna för att den tidigare differentieringen skulle medföra ökad tillströmning till de teoretiska studiebanorna bekräftas icke av
16 erfarenheten. Ingenting tyder på att under i övrigt lika förhållanden dragningen till teoretiska studier skulle vara mindre stark efter sjätte folkskoleklassen än efter fjärde. Den lockelse, som den högre skolan i Sverige sedan gammalt utövar, verkar på de unga och deras föräldrar på alldeles samma sätt, hur övergången än ordnas, och kan väntas få ökad styrka ju mera den obligatoriska skolans slut närmar sig realskolans. Om en 3-årig realsköllinje på odifferentierad 6-årig grundskola kunde föra fram till realskolans nuvarande slutmål, så skulle det bli enklare att även för landsbygdens ungdom organisera en 9-årig studiegång till realexamen. Men då en sådan studiegång skulle leda till en alltför stor sänkning av slutresultaten, måste andra utvägar tillgripas, såsom i det följande utföres. De olägenheter för folkskolan, som den dubbla anknytningen av realskolan ansetts medföra, bortfalla väsentligen, om den nu föreslagna organisationen av enhetsskolan med differentiering efter fjärde skolåret genomföres. Folkskolan och realskolan komma att bilda en enhet, inom vilken undervisningen liksom andra förmåner på alla stadier erbjudas lärjungarna på samma ekonomiska villkor, och genom anordningen med differentierad undervisning i klasserna 5 och 6 erhålla lärjungarna möjlighet att på den kortare vägen nå fram till realskolans mål men behöva icke träffa ett avgörande val av studieväg förrän efter sjätte skolåret. Ledamöterna erinra vidare om den nya skolorganisation, som i England beslutits år 1944. Omorganisationen innebär, att den tidigare uppdelningen av uppfostran i folkskola och högre skola kommer att upphöra. I stället skall utbildningen fullföljas genom tre stadier: primär uppfostran, sekundär uppfostran och »fortsatt» uppfostran. En 2-årig förskola är obligatorisk. Väsentliga och karakteristiska drag i den engelska skolorganisationen äro, utom förskolan, en 4-årig enhetlig juniorskola, som bildar grund för högre skolformer, den för alla barn gemensamma »nya starten» i Il-årsåldern, principen att likställa alla skolformer ovanför grundskolan och förläna all undervisning i dessa prägeln av högre undervisning samt icke minst det starkt utvecklade stipendiesystemet. Vad beträffar den av skolutredningen föreslagna nya organisationen av det svenska skolväsendet, består, framhålla ledamöterna, den mest framträdande olikheten mellan denna organisation och den nuvarande däruti. att folkskola och realskola i framtiden skulle utgöra en organisk enhet. E n folkskola — eller det högre stadiet av en sådan — och en realskola skulle kunna förenas inom samma skolenhet under samma ledning. Därjämte skulle genom anordnandet av differentierad undervisning i klasserna 5 och 6 en till nio år begränsad studiegång till realexamen möjliggöras, utan att slutligt val av studieväg behövde träffas förrän efter det sjätte skolåret.
17 Om en sådan studiegång skall bli möjlig, måste examenslinjen redan från femte klassen arbeta med ett lärjungematerial, som är utvalt med hänsyn till studieförutsättningar och studiemål, och med arbetsmetoder, som äro ägnade att låta dem nå det åsyftade målet. De elever i folkskolans femte och sjätte klass, som inrikta sig på att fortsätta till realexamen, måste så långt ske kan undervisas i särskilda klassavdelningar, en anordning, som förutsätter jämförelsevis stora skolenheter, på landsbygden i många fall centralisering. Om lärjungantalet ej räcker till för en sådan organisation. måste en partiell differentiering, en gruppdifferentiering anordnas. 1 fråga om organisatoriska konsekvenser av differentieringens inträde efter fjärde skolåret ha nu ifrågavarande ledamöter framhållit olika möjligheter. Där det på en skolort rör sig om större årskullar, kan det bli lämpligt att låta stadiet ovan det fjärde skolåret bilda en enhet, en realskola med examenslinjer och examensfria linjer. Där elevantalet är mindre, kan en examenslinje växa fram inom en av den obligatoriska skolans åtta klasser bildad skolenhet. Där elevantalet överhuvud icke medger en uppdelning av lärjungarna på skilda linjer, kan en differentiering ske endast med bibehållande i det hela av klassavdelningarnas enhet. I rikets största städer, där flera folkskolor och flera skolor av läroverkstyp finnas, skulle folkskolorna kunna kompletteras med examenslinjer och till real- och mellanskolor kunna överföras examensfria linjer som ersättning för de examenslinjer, vilka flyttats till folkskolor. I städer med endast ett högre allmänt läroverk skulle folkskolan kunna organiseras som elementarskola med en eller annan examenslinje, om behov härav funnes, och eljest med differentierad undervisning i klasserna 5 och 6 samt endast examensfri linje. Ofta torde det vara lämpligt att till elementarskolan knyta en praktisk examenslinje. I mindre samhällen, där enbart realskola eller mellanskola finnes upprättad, kunde denna skola liksom folkskolorna omorganiseras till elementarskolor med lämplig fördelning på de olika skolenheterna av examenslinjer och examensfria linjer. Där endast en folkskola och vid sidan av denna en realskola eller mellanskola finnes, kunna de båda skolorna i åtskilliga fall sammanföras till en skolenhet. Då fråga uppstår om nyupprättande av en realskola eller en mellanskola, kan denna växa fram ur folkskolan, vare sig folkskolans storlek redan är tillräcklig eller kan göras tillräcklig genom lämpliga centraliseringsåtgärder. Olika möjligheter finnas alltså att genom centralisering skapa förutsättningar för en samordning av examensfria linjer och examenslinjer. Genom centralisering kan en studiegång fram till realexamen organiseras efter tre olika linjer: skoldistriktet kan vid en elementarskola anordna en 5-årig studiegång med särskilda klassavdelningar; där detta icke låter sig göra, kan gruppdifferentiering genomföras inom femte och sjätte årsklas-
18 sen; där bebyggelsens gleshet eller andra omständigheter medföra, att skoldistrikt icke finner en sådan anordning lämplig, få barnen efter genomgång av sex årsklasser i odifferentierad skola övergå till 4-årig realskola. E n omorganisation efter de angivna grunderna måste, framhålles det, taga ganska lång tid i anspråk. Härigenom vinnes emellertid att den nya organisationen kan smidigt anpassas efter lokala önskemål och behov, att betydande kostnader kunna delvis undvikas och i övrigt fördelas över en längre följd av år samt att organisationen kan modifieras med hänsyn till erfarenheter under övergångstiden. Under denna övergångstid böra inga andra principiella förändringar av det nuvarande skolsystemet vidtagas än sådana, som omedelbart sammanhänga med omorganisationens successiva genomförande inom de särskilda skolområdena. Den 5-åriga realskolan bör alltså icke, såsom av andra ledamöter av skolutredningen föreslagits, nu avvecklas. De nu ifrågavarande ledamöterna behandla slutligen frågan, vilken omfattning differentieringen behöver äga under det femte och sjätte skolåret, för att det önskade studiemålet skall kunna nås ulan skadlig forcering av arbetet under de tre sista åren. På denna punkt ha olika meningar gjori sig gällande bland dem, som förorda differentiering från och med femte skolåret. Ledamöterna Karin Cardell och Jonzon ha i detta hänseende anfört, bland annat, följande. Enhetsskolans allmänna tankegång gör det önskvärt, att omfattningen av differentieringen under de första åren så långt som möjligt inskränkes. Den här ifrågasatta särskilda undervisningen i folkskolans femte och sjätte klasser kan och bör omfatta endast det första främmande språket. Där förhållandena så medgiva, sammanföras de språkläsande lärjungarna i särskilda avdelningar, där detta icke är möjligt, undervisas samtliga lärjungar gemensamt i alla ämnen utom det främmande språket med viss befrielse från undervisning i andra ämnen. Det blir dock möjligt för lärjungar, som visa sig ha svårighet att följa undervisningen i språkgrupperna, att i regel utan försening övergå till klassavdelning eller lärjungegrupp utan språkundervisning. Deltagandet i den differentierade undervisningen i klasserna 5 och 6 skulle icke innebära ett egentligt val av linje utan medge lärjungarna möjlighet att hålla valet öppet ett par år, medan de deltaga i en undervisning, som genom sin mera krävande beskaffenhet kan bli vägledande foldern och deras målsmän vid bedömandet av deras anlag och förutsättningar. Kursplanerna för den 5-åriga realskolans två lägsta klasser kunna enligt ifrågavarande två ledamöters uppfattning bringas att helt sammanfalla med de utarbetade kursplanerna för folkskolans femte och sjätte klasser utan
19 all detta skulle medföra någon sänkning av realskolans bildningsmål. Under sådana förhållanden bör, anse de, ingen tvekan kunna råda därom, att de språkläsande lärjungar, som i särskilda avdelningar genomgå folkskolans femte och sjätte klasser och därefter fortsätta genom de tre åren till realexamen, kunna till fullo inhämta den 5-åriga realskolans kunskapsmått. I fråga om differentieringens omfattning ha Ordföranden samt ledamöterna Andra:, Elisabeth Dahr, Hjärne, Iverus, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander anfört i huvudsak följande. Om den teoretiska realskolelinjens lärjungar skola få en lugn, planmässigt och jämnt fortskridande lärogång, är det av största vikt, att den första differentieringen sker redan efter fjärde skolåret och att de följande fem årens kurs verkligen hålles samman genom en enhetlig undervisningsplan. Den teoretiska linjen bör alltså organiseras med enhetlig och kontinuerlig lärogång, och vid differentieringen böra så långt som möjligt bildas särskilda klassavdelningar. Skolutredningen har, som nämnts, sökt åstadkomma största möjliga överensstämmelse i kursplanen mellan å ena sidan folkskolans femte och sjätte klass och å andra sidan den 5-åriga realskolans första och andra klass. Även om en fullständig och generell parallellisering av kursinnehållet i de berörda folkskole- och realskoleklasserna icke är möjlig, skulle redan en samordning i fråga om den yttre ramen underlätta en senare övergång mellan folkskola och realskola, och detta i båda riktningarna. Det har visat sig, att en tämligen långt gående samordning varit möjlig och att själva kursramen kunnat göras i det väsentliga gemensam. Däremot har det icke befunnits möjligt att låta denna överensstämmelse i fråga om kursramen sträcka sig till att inbegripa även det innehall och den omfattning, som de sålunda till den yttre ramen samordnade kurserna böra få. Förslaget om en på en språkläsande sjätte folkskoleklass fotad 3-årig realskola bygger på den förutsättningen, att man i femte och sjätte folkskoleklassen skulle, bortsett från det främmande språket, hinna lika mycket som i de båda första klasserna av den 5-åriga realskolan — en förutsättning, som strider mot en lång erfarenhet. Denna realskolas försprång framför folkskolan måste de från sjätte folkskoleklassen kommande lärjungarna taga igen under den 4-åriga realskolans första klass. Denna är ingalunda, söm stundom påståtts, endast en repelilionsklass. I den 4-åriga realskolans första klass genomgås dels den nya kursen i det främmande språket, dels andra helt nya moment, dels slutligen i viktiga stycken kurserna i folkskolans femte och sjätte klass, behandlade av facklärare på det grundligare sått och i den utförligare form, som tillämpas i klasserna l 5 och 2 5 i realskolan. Differentieringen i femte och sjätte folkskoleklasserna måste få en sådan omfattning, att kurserna i de till det högre målet syftande avdelningarna
motsvara det kursinnehåll, som avsetts för den 5-åriga realskolans båda lägsta klasser. Där i detta hänseende väsentliga skillnader föreligga mellan folkskole- och realskolelinjen, böra den mera teoretiska linjens lärjungar genomgå kurserna i den utformning, som de ha på realskolelinjen. Detta är också en ovillkorlig förutsättning för att de olika studievägarna till realexamen skola bli och skola framstå såsom likvärdiga. En differentiering, som omfattar endast det främmande språket, blir, om studiemålet skall kunna bibehållas, icke tillfyllest. Än mindre kan den studiegång genom 6-årig grundskola och 3-årig realskola med viss undervisning i engelska i grundskolans högsta klass, som antydes i Betänkande II s. 302, erbjuda en lösning av problemet att med 9-årig studietid föra fram till realexamen på nuvarande nivå. Till belysning av olikheten i lärogången erinras om att de lärjungar, som gå till realskola med prövningsfri intagning, i sina folkskolebetyg före avgången till realskolan ha avsevärt högre medelbetyg per ämne än folkskolans lärjungar samt att de i realskolan använda läroböckerna i regel äro betydligt utförligare än folkskolans. En närmare genomgång av undervisningsplanen för de olika ämnena visar också tydligt skillnaden i fråga om omfattningen av kursinnehållet mellan folkskolans och realskolans undervisning. Den utvidgning av femte och sjätte folkskoleklassens kurser, som måste ske, för att dessa klasser skola kunna ersätta den 5-åriga realskolans båda lägsta klasser, berör i större eller mindre mån samtliga ämnen. Den differentierade undervisningen bör emellertid icke betraktas endast som en förberedelse för en fortsatt 3-årig studiegång till realexamen. Differentieringen sker inom folkskolans ram och tillgodoser, även om den närmast riktar sig till dem, som sikta till realexamen, på ett naturligt sätt de skilda behov, som följa av elevernas olika arbetstakt och olika inställning till teoretiska studier i det hela. Ett definitivt val av bildningslinje behöver vid denna anordning icke ske förrän efter sjätte folkskoleklassen. Beträffande differentieringens genomförande i praktiken hänvisas i första hand till erfarenheterna från de s. k. sångklasser vid Stockholms folkskolor, vilka i huvudsak läsa realskolans kurser i de olika ämnena med användande av för realskolan godkända läroböcker. Denna form av differentiering åsyftas med beteckningen klassdifferentiering: eleverna följa realskolans kursplan och läroböcker men folkskolans timplan med undantag för de avvikelser, som be lingas av det främmande språkets inträde på läsordningen. I de fall, där behov av differentierad undervisning föreligger men där lärjungantalet varaktigt eller tillfälligt icke räcker till för anordnande av klassdifferentiering, bör s. k. gruppdifferentiering kunna anordnas: den teoretiska linjens lärjungar undervisas gemensamt med folkskolelinjens utom i det främmande språket och i de fall, där det visar sig möjligt, även i modersmålet, åtminstone vissa veckotimmar. Vad särskilt språkundervisningen inom de differentierade linjerna beträf-
21 far, bör denna meddelas av lärare med adjunktskompetens eller däremot svarande behörighet. Som en viktig förutsättning för den föreslagna organisationen framhålles en förstärkning av folkskollärarnas utbildning. Skolutredningen lämnar till sist en översikt av frågan om lärjungarnas fördelning på olika utbildningslinjer, en fråga, som avser dels urvalet av lärjungar till mer krävande och omfattande allmänna studier och därvid i första hand lärjungarnas intagning i skolformer, som äro av samma typ som den nuvarande realskolan, dels uppdelningen av lärjungarna på den obligatoriska skolans åldersstadier allt efter anlags- och intresseinriktning p å olika med hänsyn till yrkes- och arbetslivets krav tillrättalagda utbildningslinjer. Dessa frågor ha gjorts till föremål för särskilda undersökningar inom skolutredningen. Det förra spörsmålet behandlas av dess ledamot Elisabeth Dahr (se Bilaga IV till 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar: Lärjungurvalet till studielinjer med den nuvarande realskolans mål. Statens off. utredn. 1945:44). Det senare spörsmålet belyses i en omfattande utredning om anlags- och yrkesorienterande verksamhet på ifrågavarande åldersstadier, vilken för skolutredningens räkning utförts av sektionschefen E. Neymark (se Statens off. utr. 1945:43). Inledningsvis framhåller skolutredningen, att i och med att skoltiden i den egentliga folkskolan utsträckts till 14-årsåldern, och ännu mer om den utsträckes till 15- eller 16-årsåldern, frågan om en förberedande uppdelning av lärjungarna för att möta olika yrkesområdens mer speciella utbildningskrav får långt större betydelse än tidigare. Skolpliktstidens utsträckande får icke medföra, att den egentliga yrkesutbildningen påbörjas vid en olämplig tidpunkt eller att ett för tidigt och förhastat val av sådan speciell utbildning måste träffas. Vilka möjligheter som föreligga att inom den obligatoriska skolan förbereda ett lämpligt yrkesval och meddela sådan speciell förutbildning, som olika yrkes- och verksamhetsområden kräva, utredes i Neymarks förutnämnda undersökning. Grunden för en fördelning av lärjungarna på olika med hänsyn till yrkes- och arbetslivets krav tillrättalagda utbildningslinjer bör enligt hans mening vara dels en yrkesorienterande, dels en anlagsorienterande verksamhet. Denna senare bör dock beakta, att de flesta unga ha möjlighet till anpassning i olika riktningar och att all nödig hänsyn måste tagas såväl till de faktiskt föreliggande möjligheterna på olika yrkesområden som till särskilda miljöfaktorer. Neymark betonar, att en mer realistisk inställning till frågan om yrkesvalet i allmänhet börjar göra sig gällande hos de unga först från och med 14-årsåldern. Det vore därför lyckligt, om ungdomen kunde slippa att träffa några viktigare avgöranden om val av yrke eller yrkesutbildningslinje förr än tidigast vid 15-årsåldern. Härvid avser Neymark givetvis icke den valsituation, som uppstår vid övergång till realskola eller därmed jämförliga
22 skolformer. Försummas denna övergång, har dock eleven avstått från den genaste vägen till vissa levnadsbanor, som kräva högre skolbildning, och därigenom begränsat sitt valperspektiv. För lärjungar med utpräglad fallenhet för studier — en fallenhet, som i regel röjer sig på alla skolstadier — är det av vikt, att de göras uppmärksamma på de skolmöjligheter, som stå till buds, och att deras studietid så långt möjligt förkortas. Lärjungar, som med rätta kunna beräknas få direkt svårt att följa undervisningen i mer krävande skolformer, böra avrådas från att genomgå dylika skolor. I tveksamma fall bör man däremot icke utan vidare avråda, då åtskilliga för sådana lärjungar lämpliga levnadsbanor ställa krav på realskolutbildning. Kraven för inträde på utbildningslinjer av realskolans typ böra icke ställas så högt, att endast utpräglade studiebegåvningar mottagas. Valet av studielinjer, som leda till praktisk realexamen finner dock Neymark i realiteten äga en stark prägel av ett första yrkesval. Mot ett system med sådana linjer, byggda omedelbart på sjätte folkskoleklassen, där de speciella anlag och intressen, som böra avgöra ett dylikt val, ännu i regel icke hunnit framträda hos lärjungarna, ställer han sig därför kritisk. Ledamoten Elisabeth Dahr har i sin utredning erinrat om de sedan några år pågående försöken såväl med intagning uteslutande på grundval av grundskolebetygen jämte omdömen av lärarna i avgångsklasserna som med intagning på grund av ett kombinerat förfarande, vid vilket betygssumma från folkskola och inträdesprövning systematiskt sammanställas. De i hennes utredning omnämnda undersökningarna befinnas ge vid handen, atl inträdesprövning i nu bruklig form och folkskolebetyg i de ämnen denna prövning omfattar båda uppvisa ett positivt samband med graden av framgång i realskolans lägre klasser av ungefär samma storleksordning; korrelationskoefficienten är omkring + 0#5. Till ungefär samma resultat ha vissa svenska försök med intelligenstestning lett. Det är, påpekas det, givetvis möjligt att i viss mån förfina och förbättra de båda angivna förfarandena, och vidare har en kombination av de olika metoderna liksom en kombination av grundskolebetyg och prov av grupplesttyp visat sig ge tydligt förbättrad korrelation. I en principiell utredning av urvalsproblemet har ledamoten Elisabeth Dahr fastslagit, att intet exakt verkande urvalsinstrument står att erhålla. Stränga minimikrav bli särskilt vid lägre korrelation ödesdigra, då därigenom många verkligt lämpliga sökande avvisas. Låga minimikrav åter avlägsna denna olägenhet men öppna skolformen för många olämpliga med därav följande svårigheter för undervisningen och stark utkuggning. I ledamoten Elisabeth Dahrs utredning föreslås, att inträdesprövning i nuvarande form avskaffas. Såsom en framtidsmöjlighet skisseras ett urvalsförfarande, byggt på en kombination av intelligens- och kunskapstest samt folkskolebetyg, utjämnade genom ett system av standardiserade kunskapsprov. Tills vidare föreslås såsom ett komplement till folkskolebetygen
prov av enklare typ än testen men med stark inriktning på likformig bedömning och skonsamhet vid prövningsförfarandet. Såsom minimikrav på betygssumma från folkskolans urvalsklass föreslås en poängsumma av 13*5, motsvarande medelbetyget Ba i 9 ämnen och ämnesgrenar. Skolutredningen har för sin del beträffande yrkesvalsfrågan anfört, bland annat, att den utökning av realskolorganisationen, som på senare tid skett, betraktats som ett oroande tecken på att tillströmningen till sådana teoretiskt inriktade levnadsbanor håller på att bli alltför stor i förhållande till de praktiska levnadsbanornas behov av nyrekrytering. De närmast till hands liggande utvägarna att undgå denna olägenhet anses vara dels förstärkning av folkskolan och andra skolformer med praktisk inriktning, dels en restriktiv anslagspolitik gent emot skolformer av den vanliga realskolans typ. Den förra utvägen bör givetvis försökas, den senare blir i längden knappast möjlig att anlita. Skolväsendet måste därför anordnas så, att själva dess organisation blir ägnad att främja en sund och ändamålsenlig lösning av de enskilda lärjungarnas yrkesvalsfråga. Ingen lärjunge bör ledas till ett mer definitivt ställningstagande till yrkesvalsfrågan förrän vid den tidpunkt, då hans anlag och intressen kunna antagas ha framträtt. De lärjungar, som dessförinnan med hänsyn till sin grad av allmänbegåvning kunnat välja en mer krävande studieväg, böra liksom alla övriga vid nämnda tidpunkt få tillfälle till en omprövning av sina framtidsplaner med ledning av en god yrkes- och anlagsorientering. Ur samhällets synpunkt är det emellertid även önskvärt, att realskolan så anordnas, att lärjungarnas intresse så tidigt som möjligt inriktas även mot praktiska yrkesområden. I den allmänna, obligatoriska 8-åriga skolan bör, anser skolutredningen, den egentliga yrkesvägledningen förläggas till avgångsklassen. En viss differentiering särskilt med hänsyn till de på landsbygden typiska näringarna är likväl möjlig i denna klass, ja i någon mån redan i sjunde klassen även om denna differentiering icke får drivas långt. Beträffande urvalet till mer teoretiskt inriktade studielinjer av den nuvarande realskolans typ, anser skolutredningen, att en ändamålsenlig anordning av den examensfria linjen och en utökning av de praktiska ungdomsskolorna böra vara ägnade att motverka en ökad tillströmning till sådana linjer. Dock befinnes en viss gallring bland de inträdessökande för framtiden ofrånkomlig. Det är därvid av yttersta vikt, att det urval, som sker vid inträdet på dylika utbildningslinjer, göres så noggrant och rättvist som möjligt. De i grundskolan erhållna betygen måste spela en viktig roll vid detta urval. Som minimivillkor för inträde på examenslinjen föreslås en medelbetygssumma i folkskolebetyget på 13-5 betygsenheter, motsvarande Ba i samtliga 9 ämnen och ämnesgrenar. Beträffande den grad av selektivitet, som i övrigt bör anses erforderlig hos intagningsförfarandet, ha olika meningar gjort sig gällande inom skolutredningen.
24 Ledamöterna Andra:, Elisabeth Dahr, Iverus, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander föreslå, att möjligheterna för en kombination av folkskolebetyg och särskilda prov av grupptesttyp grundligt utredas; härvid böra såväl intelligens- som kunskapstest komma till användning. Innan en sådan försöksverksamhet hunnit leda till bestämda resultat, bör en kombination av folkskolebetyg och kompletterande prov av enklare men så vitt möjligt objektiv typ användas. Ordföranden samt ledamöterna Karin Cardell, Fredriksson, Hjärne, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson förorda likaledes utredning av frågan om prov av grupptesttyp. Tills vidare bör emellertid enligt dessa ledamöters mening intagningsförfarandet i fråga om de inträdessökande, som uppnått erforderliga betygsresultat och icke önska undergå inträdesprövning, grundas helt på betygen i folkskolan. I fråga om tiden för inträdet av differentiering mot olika studiemäl ha ledamöterna Fredriksson, Sigrid Jonsson, Karnell och Persson anfört i huvudsak följande. Ledamöterna erinra till en början om att i den principiella synen på lösningen av de föreliggande skolproblemen i väsentliga delar överensstämmande uppfattningar gjort sig gällande inom skolutredningen. Såsom betydelsefulla mål för den planerade skolreformen ha framstått en allmän höjning av vårt folks kulturella standard och en demokratisering av undervisningsväsendet, varigenom vidgade möjligheter till praktisk och teoretisk utbildning beredas ungdomar ur skilda befolkningsgrupper, oavsett målsmännens bostadsort eller deras sociala och ekonomiska villkor. Enighet har i stort sett uppnåtts även därom, att utvecklingen bör fortskrida mot en på ändamålsenligt sätt uppbyggd enhetsskola. Ledamöterna stå även bakom kraven på att folkskolan utökas till 8-årig, alt studietiden pä examenslinjerna så långt som möjligt förkortas, att undervisningen i främmande språk får en stark ställning inom enhetsskolan, att skolans undervisning bättre anpassas efter pedagogiska och praktiska synpunkter samt att en olämplig forcering av studierna undvikes. I några viktiga avseenden ha dock dessa ledamöter icke kunnat ansluta sig till den ståndpunkt, som skolutredningens övriga ledamöter intagit. nämligen dels beträffande förslaget att en fördelning av lärjungarna mot skilda studiemål skulle ske redan efter folkskolans fjärde klass med därav följande vittgående konsekvenser i olika avseenden, dels i avseende på behövligheten eller lämpligheten att pålägga folkskolan uppgiften att meddela två slags undervisning i engelska med början på skilda klasstadier. De fyra ledamöterna erinra om innebörden av deras i skolutredningens betänkande II om sambandet mellan folkskola och högre skola (sid. 300— 303) framförda förslag om skolsystemets framtida anordning. Enligt detta
25 skulle den första uppdelningen av lärjungarna på skolor eller linjer med olika studiemål företagas efter genomgången av sjätte folkskoleklassen. Den 5-åriga realskolan, som bygger på fjärde folkskoleklassen och sålunda ställer lärjungarna inför valet mellan olika utbildningslinjer redan i 10—Ilårsåldern, skulle avvecklas efter viss övergångstid. En till realexamen förande 9-årig studiegång skulle organiseras så, att på den 6-åriga grundskolan skulle byggas 3-åriga examenslinjer. Sådana linjer skulle kunna anordnas även vid folkskolor såväl i städer som på landsbygden. De skulle stå öppna för lärjungar, som väl inhämtat en grundskolekurs, vilken i sjätte klassen upptager även främmande språk (engelska). Språkundervisningen i sjätte klassen skulle liksom undervisningen i övriga ämnen ligga till grund för den fortsatta undervisningen såväl i folkskolans högsta klasser som i realskolan. De svagare lärjungarna i folkskolan skulle befrias från språkundervisningen och sysselsättas med undervisning i andra ämnen. Den nuvarande 4-åriga realskolan, som också bygger på sjätte folkskoleklassen, skulle bibehållas i varje fall tills vidare. Stipendier skulle beviljas och andra stödåtgärder vidtagas för att underlätta fortsatta studier för landsbygdens och de mindre bemedlade hemmens barn. Ledamöterna påpeka, att dessa förslag böra ses i samband med skolutredningens i annat sammanhang framställda förslag, att den obligatoriska skolan skall utbyggas till 8-årig med möjlighet till ytterligare förlängning. Enligt ledamöternas organisationsförslag skall undervisningen av lärjungarna i klasser ovanför den sjätte kunna ske antingen på examensfria linjer eller på linjer ledande till realexamen. Härigenom erhålles en enhetlig 6-årig grundskola, i vilken alla normalt utvecklade lärjungar under den egentliga barndomstiden erhålla en gemensam grundläggande undervisning. Därefter öppna sig inom den obligatoriska skolans ram skilda studievägar, som utformats med tanke på de olika studieförutsättningar samt anlag och intressen, som lärjungarna kunna ha visat i barndomsskolan. För de lärjungar, som önska att vid skolpliktstidens slut övergå till förvärvslivet eller till yrkesskolor, finnas minst 2-åriga examensfria linjer, medan de lärjungar, som önska avlägga realexamen, kunna fullfölja sin skolgång på 3-åriga — tills vidare även 4-åriga — examenslinjer. De här ifrågavarande förslagen avse enligt ledamöterna definitiva anordningar utom vad beträffar omfattningen av realskolans framtida förenande med folkskolan samt frågan om huruvida även den 4-åriga realskolan helt må kunna ersättas av en 3-årig examenslinje. Slutgiltig ståndpunkt till dessa spörsmål bör senare tagas med ledning av vunna erfarenheter. Ledamöterna framhålla vidare, att om en uppdelning eller differentiering av lärjungarna med tanke på realskolestudier företages efter fjärde klassen och en ny sådan genomföres efter sjätte klassen med bibehållande av möjlighet till övergång jämväl efter femte klassen, detta medför samma olägen-
26 heter som den nuvarande dubbla anknytningen. De hänvisa härvid till vad som yttrats i skolutredningens betänkande II samt till sitt votum i samma betänkande. En uppdelning av lärjungarna på till olika mål ledande bildningslinjer anse ledamöterna böra företagas först vid den tidpunkt, då den är nödvändig för att skolan skall kunna tillgodose dels olika begåvningstyper och intresseriktningar bland de unga, dels samhällets behov av en mot olika arbetsområden inriktad utbildning. För bedömandet av hithörande spörsmål hade det, säga ledamöterna, varit av stort värde, om den psykologiska vetenskapen kunnat framlägga säkra och entydiga resultat, som vore ägnade att klargöra frågan om den lämpligaste tidpunkten för differentieringens inträdande. Emellertid företräda ännu psykologer av facket skilda åsikter om hur barnets uppväxttid kan fördelas på olika psykiska utvecklingsskeden. Ledamöterna hänvisa i detta hänseende till flera psykologiska forskares utsagor, bland annat om den lämpliga tiden för påbörjande av språkundervisning, och framhålla, att intet av de anförda uttalandena räknar med Il-årsåldern såsom en psykologisk gräns mellan två markerade utvecklingsskeden. Ledamöterna omnämna även de organisatoriska förhållandena i vissa andra länder. Efter att ha framhållit, hurusom skolväsendets organisation i skilda länder har utformats under inflytande av den historiska utvecklingen och landets egen skoltradition, redogöra ledamöterna för skolförhållandena i England. De omnämna, att skolplikten där inträder i 5—6-årsåldern och att en differentiering på olika linjer sker i 11—12-årsåldern, medan i Skottland övergång till högre undervisning sker i 12—13-årsåldern. I Amerikas Förenta stater är, framhålla ledamöterna, grundskolan 6—-9-årig, och i Holland liksom i flertalet kantoner i Schweiz är den odifferentierade grundskolan 6-årig. Ett skolsystem med 4-årig grundskola representeras numera framför allt av Tyskland och Österrike. Starkt framhålles nödvändigheten av att den praktiska utbildningen förstärkes och huru olyckligt det vore, om de ökade studiemöjligheterna skulle förorsaka en rusning till de redan överbefolkade teoretiska banorna. Ledamöterna säga sig ha funnit det vara en olöslig uppgift att med en så tidig övergång som från fjärde klassen skapa ett skolsystem, som skänker de praktiska och de teoretiska banorna lika möjligheter och icke störande återverkar på folkskolans inre arbete och dess yttre utveckling. De anse, att en alltför tidig övergång till teoretiska studielinjer måste leda till en social undervärdering av de praktiska levnadsbanorna. Det synes dessa ledamöter vidare uppenbart, att den lärare, som i grundskolan får följa lärjungarna även under femte och sjätte skolåret, har möjlighet att vid slutet av sjätte klassen lämna ett vida tillförlitligare omdöme om lärjungens lämplighet för den ena eller andra utbildningsvägen, än den, som nödgas lämna råd härom redan i slutet av fjärde skolåret. I samband härmed återgivas uttalanden
27 av dels sektionschefen i statens arbetsmarknadskommission E. Neymark, dels den engelske psykologen Alexander angående den lämpliga åldern för val av studieväg, vilka stödja uppfattningen, att valsituationen i allmänhet ter sig gynnsammare i 13-årsåldern än i Il-årsåldern. Av stor vikt är, framhålles det, att lärjungar med god allmänbegåvning ledas över även till de examensfria linjerna och därmed till de yrkesskolor och arbetsområden, för vilka dessa linjers utbildning är avsedd. Även, och icke minst, tala ekonomiska skäl för att skolans klyvning i studielinjer, som avse att föra till olika mål, uppskjutes till efter sjätte klassen. De sedan gammalt åberopade sociala skälen för att lärjungarna på det egentliga barndomsstadiet hållas samman, gälla alltjämt, framhålla ledamöterna. Det måste anses vara oförenligt med enhetsskolans idé att normalt utrustade lärjungar på barndomsstadiet, då deras anlag och intressen endast i få fall med säkerhet kunna skönjas, skola uppdelas i linjer med olika studiemål. Man har motiverat kravet på ett tidigt överförande till realskolestudier av en del av lärjungarna med att de tidigare utvecklade lärjungarna ej bli tillräckligt sysselsatta inom folkskolan. Genom redan vidtagna eller av skolutredningen föreslagna åtgärder — bland annat ökad intagning av tidigt skolmogna barn i 6-årsåldern — är det emellertid enligt ifrågavarande ledamöter sörjt för att lärjungar med olika läggning och arbetsförmåga skola kunna gå fram i olika takt, i enlighet med sina förutsättningar. Vad beträffar dessa ledamöters förslag om 3-årig realskola, ha de framhållit, att den av dem föreslagna studiegången omfattar samma antal skolår som den nuvarande organisationens kortaste väg till realexamen. Den del av enhetsskolan, varom delade meningar råda, utgöres väsentligen av femte och sjätte skolåren. Kursplanen för den av vissa ledamöter föreslagna 5-åriga realskolan har lagts så, att i denna skolas två lägsta klasser skulle genomgås i det närmaste samma kursavsnitt som i femte och sjätte klassen i folkskolan. Det är således icke erforderligt att under femte och sjätte skolåren överföra vissa lärjungar till realskola eller till särskild på realexamen inriktad undervisning. Engelska skulle enligt de fyra ledamöternas timplan få 6 veckotimmar i sjätte klassen, vilket timtal är lika som för lägsta klassen av den 4-åriga realskolan. I den 3-åriga realskolan får engelska 2 veckotimmar mer än i den 4-åriga realskolans 3 högsta klasser. Vad beträffar modersmålet, får detta ämne i femte och sjätte klassen 18 veckotimmar mot 12 i den 5-åriga realskolans motsvarande klasser. De lärjungar, som i folkskolans sjätte klass väl inhämtat kursen i engelska, böra kunna föra språkstudiet till det mål, som uppnås i 4- eller 5-årig realskola. Detta anse ledamöterna framgå vid en mera detaljerad undersökning av undervisningsplanerna. Ledamöterna framhålla vidare, ätt realskolan ställer alltför stora krav i fråga om minnes- och detaljkunskaper, att
28 bristande överensstämmelse råder mellan realskolans krav och lärjungarnas prestationsförmåga samt att användandet av specialutbildade facklärare på 10—12-årsstadiet i sin mån bidrager till en allt för stark skärpning av kunskapskravet på bekostnad av andra för barnets utveckling betydelsefulla faktorer. De framhålla även den allmänna förbättring av folkskolans arbetsvillkor, som redan vidtagits eller som av skolutredningen föreslagits. Folkskolans lärjungeklientel är numera ej heller ogallrat i tidigare bemärkelse. Därjämte förenar folkskolan numera i allt större utsträckning klassundervisning med individuell undervisning inom klassens ram. Kursen i den 3-åriga realskolans första klass blir, påpeka ledamöterna, en direkt fortsättning av kursen i grundskolans sista klass, varigenom erhålles en enhetlig studiegång. Farhågorna för en forcerad arbetstakt i en 3-årig realskola äro ogrundade. En på sjätte klassen byggd 3-årig realskola skulle liksom en på fjärde klassen byggd 5-årig giva en ett år kortare studiegång än den på 6-årig grundskola byggda 4-åriga realskolan. Om kursen i den 4-åriga realskolans första klass konsekvent byggde på sjätte klassens kurs — vilket enligt ledamöternas mening icke är fallet — skulle resultatet i den 4-åriga realskolan väsentligt höja sig över resultatet i en på fjärde folkskoleklassen byggd 5-årig realskola. Som kursen i klass l 4 nu är lagd, skulle nämnda realskoleklass kunna, efler hand som undervisning i engelska införes i folkskolan, kunna indragas, utan att det kunskapsinnehåll, som den 4-åriga realskolan hittills kunnat giva, i större utsträckning förändras eller minskas. Det i skolutredningens direktiv starkt framhävda kravet på en lämplig avvägning mellan teoretisk och praktisk utbildning skulle otvivelaktigt bliva bättre tillgodosett, om grundskolan genomgående bleve 6-årig. Beträffande undervisningen i engelska ha de fyra ledamöterna anfört, att det av vissa ledamöter av skolutredningen framförda förslaget om differentierad undervisning efter fjärde klassen innebär, att i folkskolan skulle meddelas två slag av språkundervisning, syftande till olika mål. Enligt ledamöternas mening blir det inte minst vid landsorlens vanligaste skolformer förenat med mycket stora svårigheter och kostnader att organisera folkskolans språkundervisning på detta sätt. En sådan organisation av folkskolans språkundervisning skulle inte minst vid landsbygdens vanligaste skolformer medföra mycket stora svårigheter och kostnader. Differentiering av undervisningen från och med femte klassen skulle på landsbygden kräva en mycket omfattande och kostsam centralisering med svårlösta transportproblem. En mera allmänt genomförd centralisering kan och bör komma till stånd först från och med sjunde folkskoleklassen. Härigenom skulle centraliseringen för undervisning med realexamen som mål kunna inträda vid samma tidpunkt som den på många håll erforderliga centraliseringen av folkskolans högsta klasser eller från och med sjunde klassen.
29 De olika förslagen om differentierad undervisning från och med femte klassen skulle innebära, att den nuvarande organisationen med en på fjärde folkskoleklassen byggd 5-årig realskola och en på sjätte klassen byggd 4-årig realskola bibehålies, vartill skulle komma den differentierade på realexamen inriktade undervisningen i folkskolans femte och sjätte klass. Vi skulle i stället för den av skolutredningen motiverade enhetsskolan erhålla en utbyggnad av parallellskolesystemet på det egentliga barndomsstadiet. En organisation med flera olika övergångsanordningar från och med femte skolåret vid sidan av varandra skulle säkerligen för allmänheten komma att framstå såsom flytande och konturlös, och målsmännen skulle få svårt att vid planläggningen av barnens skolgång överblicka skolsystemet. Den obligatoriska folkskolans utbyggande till 8-årig och realskolans förenande med folkskolan skulle ej påkalla, att principen om den 6-åriga bottenskolan frångås. Ledamöterna hänvisa till vad av 1927 och 1936 års riksdagar härutinnan anförts. De av skolutredningen föreslagna kurs- och timplanerna för folkskolan ha, påpeka ledamöterna, också uppgjorts så, att från och med sjunde klassen val skall kunna ske mellan mera teoretiskt och mera praktiskt inriktade studielinjer. Dessa ledamöter framhålla även att den av dem föreslagna skolorganisationen vid remissbehandlingen av skolutredningens betänkanden I—II vunnit anslutning från bl. a. majoriteten av de skoldistrikt samt stads-, municipal- och kommunalfullmäktige, som yttrat sig, ävensom från praktiskt taget alla statens folkskolinspektörer. Ledamöterna betona, att, såsom skolutredningen redan anfört, det är nödvändigt att bestämda utvecklingslinjer redan från början angivas för genomförandet av organisationen av skolpliktstidens skolformer. Av praktiska och ekonomiska skäl är det enligt ledamöternas mening önskvärt, att skolorganisationen i möjligaste mån förenklas och begränsas till ett fåtal huvudtyper, vilka icke böra inrättas på försök utan erhålla en fast ställning i skolorganisationen. Den första åtgärden för avskaffandet av den nuvarande dualismen i skolsystemet anse ledamöterna böra bliva, att en enhetlig 6-årig grundskola genomföres. Den 5-åriga realskolan bör samtidigt organiseras till 3-årig realskola. I samband därmed införes på de berörda orterna undervisning i engelska i folkskolans sjätte klass. En tillräcklig övergångstid — förslagsvis 10 år — bör fastställas för denna omorganisation, och till grund för denna lägges en av skolöverstyrelsen i samråd med vederbörande kommunala myndigheter uppgjord plan. Den indragning av realskoleklasser, som blir en följd av omorganisationen, möjliggör upprättandet av nya examenslinjer utan att kostnaderna för den till realexamen ledande undervisningen behöva ökas. De nyinrättade examenslinjerna böra i regel förenas med folkskolan. I den mån minskning av lärarbehovet i realskolan kan uppkomma vid ett genomförande av den
30 föreslagna reformen, ökas också möjligheterna att tillmötesgå kraven pä sänkning av lärjungantalet i klassavdelningarna. Sedan tillräcklig erfarenhet vunnits av den nya skolorganisationen, tages, säga ledamöterna till sist, under slutlig omprövning dels frågan huruvida realskolan helt bör förenas med folkskolan, dels frågan om den 4-åriga realskolans lägsta klass kan indragas och examenslinjerna således genomgående bli 3-åriga. Ledamoten Kärre har slutligen avgivit ett särskilt yttrande, i vilket han anfört i huvudsak följande. I viktiga avseenden säger sig Kärre vara ense med övriga ledamöter i vad dessa gemensamt anfört men vill tillkännage en avvikande mening beträffande frågan, huru statsmakterna f ö r n ä r v a r a n d e böra ställa sig till den slutliga organisationen i vad avser dels differentieringen av folkskolans undervisning, dels den yttre samordningen mellan folkskolan och de mera teoretiska utbildningslinjerna. Efter en erinran om den gemensamma hemställan om viss differentiering av undervisningen i folkskolan, som skolutredningen gjort i sitt år 1944 avgivna betänkande II, samt de särskilda meningar, som därvid uttalats, framhåller Kärre, att skolutredningen då angivit, att de föreslagna anordningarna skulle tills vidare ha karaktären av försök men att i de nu gjorda förslagen till organisation av enhetsskolan utredningens flertal funnit sig böra skjuta försökstanken i bakgrunden. Deras argumentering har skett från den utgångspunkten, att det av respektive grupp föreslagna systemet skall bli ett normalt led i organisationen eller rent av den normala organisationen. Tanken att införa >differentierade» klasser i folkskolan såsom ersättning för realskoleklasser är, påpekar Kärre, jämförelsevis ny och har i varje fall icke framförts såsom bestämt förslag förrän i skolutredningens betänkande II. Han finner goda skäl kunna anföras för en sådan differentiering men hävdar samtidigt, att den enhetliga och obrutna lärogång inom vardera skolformen, folkskolan lika väl som realskolan, som kännetecknar vårt nuvarande skolsystem, äger pedagogiska värden, vilka icke böra offras, utan att säkra fördelar av annat slag i stället stå att vinna. Under alla förhållanden bör den differentierade undervisningen ge en fullgod ersättning för den realskolundervisning, som avses skola bortfalla. Detta gör enligt hans mening varken det av ledamöterna Jonzon och Karin Cardell framlagda förslaget eller det av ledamöterna Fredriksson m. fl. företrädda. Det av ordföranden och övriga ledamöter framställda förslaget åter bör, anser Kärro, kunna leda till ett i det hela likvärdigt resultat. Anslutningen till förslaget om differentiering av folkskolans undervisning och därtill anknuten 3-årig studiegång till realexamen måste därför bli beroende av om differentieringen organiseras på det ena eller andra sättet och om den införes som en för-
31 söksanordning, kanske samtidigt efter olika linjer, eller som en slutgiltig organisation, vilken skall successivt genomföras över hela linjen. Ovissheten om verkningarna av den föreslagna differentieringen och meningsskiljaktigheterna om dennas art och omfattning äro, anser Kärre, alltför stora, för att ett principbeslut om sådan differentiering redan på frågans nuvarande stadium bör fattas. Ett dylikt principbeslut på förhand är icke heller på något sätt nödvändigt, eftersom en lång övergångstid under alla förhållanden erfordras och eftersom en omläggning och förstärkning av lärarutbildningen under alla förhållanden påkallas med hänsyn till folkskolans nya och vidgade uppgifter. Vad som i nuvarande situation för erfarenhets vinnande och för vinnande av klarhet om differentieringens lämpligaste utformning är angeläget är, att försök i erforderlig utsträckning igångsättas med differentiering av folkskolan, eventuellt enligt olika förslag, och med en därtill ansluten 3-årig studiegång till realexamen. Kärre övergår härefter till frågan om folkskolans och realskolans samordning till en yttre enhet under gemensam ledning och ger därvid till en början uttryck åt vissa överväganden av allmän art, vilka utan att stå i strid med vad övriga ledamöter anfört dock i viss mån beteckna en avvikande syn på det nuvarande problemläget. Folkskolans förlängning och förstärkning, som närma denna skolform till realskolan, i förening med de organiserade övergångarna mellan dem båda gör det naturligt att betrakta dessa skolpliktstidens skilda skolformer som en enhetsskola, inom vilken skolplikten kan fullgöras på vilken som helst av de förefintliga linjerna, även om en av dessa alltfort är att betrakta som den obligatoriska och den eller de andra som frivilliga med särskilda studiemål. Den frivilliga, till ett särskilt studiemål och en officiellt fixerad kompetens ledande realskolelinjen har officiellt betecknats och framstått som en högre skola och den har på visst sätt kommit att åtnjuta ett högre anseende än den kortare, obligatoriska folkskolan. Realskolelinjens krav på studieförutsättningar ha varit större, dess kursomfattning och utbildningsresultat likaså, skillnader mellan skolorna i ekonomiskt hänseende och i fråga om socialpedagogiska förmåner ha förefunnits, realskolelinjens läroböcker ha varit fler, större och dyrare än folkskolans, och skolor av realskoletyp ha funnits endast på ett relativt litet antal orter i förhållande till de två och ett halvt tusen folkskoledistrikten. Det är under sådana förhållanden naturligt, att skillnaderna mellan de båda utbildningsvägarna kommit att framträda i vida starkare relief än likheterna. Därför har det orättvisa i att geografiska eller ekonomiska förhållanden i många fall hindrat klart studiebegåvade ungdomar från att utnyttja de utbildningsförmåner, som realskolevägen erbjudit, känts med särskild styrka. Två reformkrav framstå i denna situation som särskilt aktuella. Det ena är, att ekonomiska och geografiska spärrar så långt sig göra låter avlägsnas — detta har skolutredningen i första hand
velat tillgodose genom förslaget om studieunderstöd — det andra lika viktiga kravet är, att folkskolan omorganiseras och förlänges — detta sker genom förslaget om 8-årig folkskola. I vårt allt starkare demokratiserade samhälle ter sig en utjämning uppåt i bildningshänseende såsom en viktig angelägenhet och som ett allmänt samhällsintresse. Men även efter en sådan utjämning mellan de båda utbildningsvägarna komma elevernas olika läggning och studieförutsättningar och deras olika utbildningsbehov att alltjämt motivera betydande skiljaktigheter i fråga om undervisningsplan och kunskapsfordringar. Folkskolan bör, säger Kärre, först och främst ta hänsyn, utom till själva den personliga bildningssynpunkten, till det praktiska arbetslivets och den medborgerliga verksamhetens behov, medan realskolan — förutom att den liksom folkskolan för många elever leder direkt ut i arbetslivet — också för mer än hälften av de elever, som nått föresatt studiemål, leder till fortsatt utbildning i gymnasier av olika slag och med dem jämställda utbildningsanstalter. Realskolan måste därför nå fram till en viss utbildningsnivå, för att skolformen skall kunna fylla sin uppgift. Valet mellan de båda linjerna bör bli ett val efter begåvningsarten, intresseinriktningen och icke minst snabbheten i arbetstakt, när det gäller teoretiska studier, men det bör icke bli ett val efter föräldrarnas ekonomiska och sociala ställning. Det är emellertid också av fundamental vikt, att en högre värdesättning av praktisk begåvning kommer till stånd, även om denna icke skulle vara förenad med teoretisk, liksom ock en högre värdesättning av praktisk utbildning och praktiskt arbete. Folkskolan och realskolan liksom folkskolans och realskolans elever böra därför vara föremål för samma omvårdnad av det allmänna. Från dessa allmänna utgångspunkter kommer Kärre in på frågan om ett sammanbyggande av folkskola och realskola. Skolutredningen har, erinras det, tidigare enhälligt föreslagit att, tills vidare försöksvis, förlägga realskollinjer till lämpligt belägna folkskolor och därvid organisera dessa på ett sådant sätt, att därigenom en sammanlagt endast 9-årig väg till realexamen skulle i större utsträckning beredas. I nu förevarande betänkande har skolutredningens flertal förklarat det vara lämpligt i och för sig, att folkskolan och realskolan även i yttre avseende och administrativt förenas till en skolenhet, och på några håll har man velat i begreppet enhetsskola inlägga en sådan samorganisation. Såsom mest väsentligt för själva enhetsskolebegreppet ter det sig dock, säger Kärre, att skolformerna äro organiskt förbundna med varandra dels genom en gemensam grundskola, dels genom tillrättalagda övergångar från den ena till den andra, och i detta avseende kan enhetsskolan i huvudsak redan anses vara genomförd i vårt land. Det organisatoriska problemet bör icke i första hand angripas från teoretiska utgångspunkter utan organisationen bör utformas efter praktiska behov. Starka skäl ha förebragts för att pröva en anordning, som bygger upp
33 realskolelinjer i nära anslutning till folkskolan. Härigenom böra möjligheterna till högre utbildning kunna fördelas jämnare bland landets ungdom, vilket vore en åtgärd av rättvisa gentemot den avlägset boende landsbygdsungdomen. Förfaringssättet vid förverkligandet av denna tanke borde enligt Kärres mening, åtminstone till en början bli analogt med det, som för närvarande tillämpas vid högre folkskolors erkännande som kommunala mellanskolor. Liksom i fråga om differentieringen av folkskolan med därtill anknuten 3-årig studiegång till realexamen synes det emellertid nödvändigt att även i fråga om sammanbyggandet av folkskola och realskola (flickskola) till en början gå fram successivt och försöksvis. Tillräcklig utredning har icke ännu förebragts för ett principbeslut i förhand, och större klarhet behöver vinnas icke minst angående de svårlösta administrativa detaljerna vid en samorganisation. Under en försökstid medan erforderliga expertutredningar verkställas och frågan blir i sin helhet kartlagd, kan också erfarenhet av verkningarna vinnas. I det följande påpekar Kärre vissa svårigheter, som måste övervinnas vid en samorganisation, och vissa omständigheter, som äro i icke ringa mån ogynnsamma för en samorganisation. Det råder sålunda principiella olikheter mellan folkskola och realskola i fråga om bestridande av de med skolverksamheten förenade kostnaderna (skolbyggnader m. m.), i fråga om framför allt den lokala administrationen och dess enskildheter samt i fråga om lärarnas tillsättning, kompetens och avlöning. En ökning av det statliga och en minskning av det kommunala inflytandet på folkskolan torde vid en samorganisation i längden bli oundviklig. Att ersätta linjer i statliga läroverk med i folkskolan inbyggda kommunala realskolelinjer eller att överhuvud vidga den kommunala organisationsformen måste anses innebära en tillbakagång. Även frågan om den centrala skolmyndighetens organisation beröres på det närmaste av en eventuell samorganisation mellan folkskola och realskola. Detsamma gäller de inspekterande, kontrollerande och rådgivande organen i det hela. Tim- och kursplaner för de båda skolformerna äro olika, och att övergå till gemensam stadga torde möta svårigheter av rent praktiskt slag. I vilken utsträckning ett nyinrättande av skolor eller linjer ledande till realexamen kan anses vara av behovet påkallat med hänsyn till en rättvis fördelning av utbildningsmöjligheterna och inom en skälig kostnadsram, låter sig icke bedömas förrän i samband med en allmän översyn över de lokala skolbehoven. Det är dock under alla förhållanden uppenbart, att även om ett stort antal nya realskolor eller realskolelinjer skulle komma att successivt upprättas, förutsättningar likväl saknas för att antalet skolor av denna typ skulle tillnärmelsevis komma att motsvara antalet skolor med den inom alla distrikt obligatoriska folkskolelinjen. Vid sidan av den stora massan av »enkellinjiga» folkskolor komme att stå ett relativt fåtal skolor,
34 som vore förenade med realskolelinje. Detta förhållande minskar, principiellt sett, i hög grad värdet av en samorgänisation. Frånsett ovan antydda och andra administrativa frågor, som måste närmare klarläggas, innan ett principbeslut fattas, framhåller Kärre i fortsättningen vissa omständigheter av allmän natur, som tala för att ett mera omedelbart sammanbyggande i större skala av folkskola och realskola icke bör ske utan tills vidare i huvudsak begränsas till orter, där särskilda skäl tala för en samorganisation. En dylik samorganisation har, framhåller Kärre sålunda, ansetts vara ägnad att utåt markera den jämställdhet och den likvärdighet, som man bör eftersträva att de båda skolformerna få i det allmänna medvetandet. En sådan verkan vore enligt Kärres mening ett starkt skäl för den föreslagna organisationen. Men han finner icke en sådan verkan säkerställd och håller före, att folkskolan med sin förbättrade och moderniserade undervisningsplan, som bl. a. upplager ett främmande språk, kan hävda sin auktoritativa ställning lika väl såsom fristående skola. Vissa motsättningar mellan de båda linjerna inom en samorganisation kunde icke anses uteslutna, och Kärre hänvisar därvidlag bl. a. till yttranden av skolöverstyrelsen vid olika tillfällen. E n samorganisation borde dock erbjuda vissa fördelar vid sorteringen av elevmaterialet på olika linjer. Den allvarligaste farhågan och det som framför allt gör, att man känner en betydande tveksamhet inför en samorganisation i stor skala, är emellertid enligt Kärres mening, att en sådan kommer att lägga en alltför stor tyngd i realskolans vågskål. Det torde icke vara klokt att som regel ge realskolelinjerna en sådan ställning i skolsystemet, att deras attraktion på eleverna blir oproportionerligt större än andra skolformers, icke minst yrkesskolornas, vilkas betydelsefulla ställning starkt betonas. Detta lär icke kunna undgå att bli fallet, om just realskolelinjerna skola byggas ihop med folkskolan. Realskolelinjernas egenskap av linjer, som äro endast obetydligt längre än folkskolelinjerna men krönas med en examen och öppna vissa möjligheter till vidare utbildning och som sannolikt få en viss särprägel, kommer att göra dem i hög grad lockande för de ungas målsmän. Det är att befara, att det kommer att uppstå en sugning till dessa linjer, som kommer att skada både folkskolelinjen och realskolelinjen, medan de praktiska yrkesskolorna komma i skymundan. Erfarenheterna från andra skolformer och skolor med viss samorganisation ge vid handen, att de längre ledande linjerna i viss mån kväva de mindre långt ledande. En annan fråga avser skolans lokala ledning. Det bleve enligt Kärres mening sannolikt icke alltid lätt för den »dubbla» (eller »flerdubbla») skolans ledare att sakkunnigt, likformigt och rättvist tillgodose de olika linjernas intressen och krav eller att anses vara fullt opartisk i sina avvägningar. Rektorn för en sådan skola bleve lätt alltför mycket administrator och mindre
35 av pedagogisk ledare. Mycket kunde i en sådan skola gå förlorat i fråga om enhetlighet, överskådlighet och personlig ledning. Av särskild vikt är, att skolenheterna icke bli för stora; härom råder enighet mellan skolutredningens ledamöter. Det torde emellertid i många fall möta stora praktiska svårigheter att genomföra en enhetsskola i den meningen, att den sammanför folkskola med teoretisk eller praktisk realskola eller med flickskola till en lokal och administrativ enhet, utan att den blir en anstalt med proportioner, som icke i vårt land ansetts vara de lämpligaste för en skola. En kollektivskola blir väl på sitt sätt en enhetsskola men den blir icke en enhetlig skola. I detta sammanhang hänvisar Kärre jämväl Lill engelska förhållanden och till den försiktighet, som man i England visar gent emot en omläggning av skolsystemet i här antydd riktning. Den enhetliga skolan hade där ansetts bilda den mest effektiva arbetsenheten. I mindre samhällen, där en realskola kan beräknas komma att omfatta endast en serie parallellavdelningar, det må gälla en 5-årig, 4-årig eller 3-årig realskola, synes det under alla förhållanden vara klokt, att folkskolan och realskolan lokalt byggas i nära anslutning till varandra med åtskilliga gemensamma lokaliteter. Detta borde alltså ske oberoende av all samorganisation och vore viktigare än en samorganisation. Vad beträffar medelstora eller större samhällen, kunna realskolelinjer knappast byggas in i mer än någon eller några enstaka bland folkskolorna i en större stad. Ett inbyggande av folkskolelinjer i ett läroverk stöter återigen på svårigheten, att läroverket ofta redan är för stort i sig självt. Men givetvis kan ett utbyte av linjer mellan skolorna ske, och det synes önskligt, att vid försöks anställande ett sådant utbyte sker på en eller annan ort för vinnande av erfarenhet. De ökade specialutrymmena och materielutrustningen för realskolelinjen vid flera skolor komma givetvis att medföra ökade kostnader. Därest det av utredningens flertal föreslagna systemet skulle genomföras, torde det leda till en slutlig skolorganisation, där alla fristående realskolor och mellanskolor överförts till folkskolorna och där utom folkskolorna på sin höjd endast gymnasierna kunna vara förenade med realskolelinjer. Det är icke styrkt, att en »enhetsskola» i denna mening verkligen är överlägsen en enhetlig skola och att den representerar en ur samhällets synpunkt lyckligare organisation. I varje fall synes det icke tillrådligt, att statsmakterna fatta ett principbeslut, innebärande en omorganisation av vårt nuvarande skolsystem i antydd riktning, innan försök på föreslaget sätt gjorts för att på erfarenhetens väg utröna en sådan organisations funktionsduglighet och dess verkningar för alla de berörda skolformerna och icke minst för tillströmningen till olika utbildningsvägar.
50. Betänkande om förlossningsvården. Beckman. 180 s. S. 51. Betänkande om akademikernas amorteringsproblem. Beckman. 67 s. S. 52. Betänkande med förslag angående reglering av den territoriella församlingsindelningen i Göteborg. Eländer, Göteborg. 107 s., 2 kartor. E. 53. Statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan. Beckman. 410 s. S. 51. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 13. Sysselsättningen under och närmast efter kriget. Av E. Wcstcriind. Marcus. 247 s. Fi. 55. Betänkande om åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. Beckman. 173 s. S. 5G. Betänkande med utredning och förslag angående lakar utbildningen. 3. Utbildningen efter medicine licentiatexamen. Haiggström. 171 s. E.
57. överarbetning av förslag angående läkarutbildningen. Hxggström. 100 s. E. 58. Betänkande med förslag angående skogsvårdsstyrelserna. Marcus. 287 s. Jo. 59. Betänkande med förslag till lagstiftning om längre semester för vissa arbetstagare. Beckman, 184 s. S. 00. 1040 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 1. Allmän organisationsplan. Idun. 184 s. E. 61. 1910 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 3. Realskolan. Teoretisk linje. Idun. 428 s. E. 62. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 6. Sammanfattning av allmän organisationsplan. Idun. 35 s, E.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. e*. E. — ecklesiastikdepartementet, Jo. =• jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
Statens offentliga utredningar 1945 Systematisk
förteckning
(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmänt näringsväsen. Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller forläggning. [1] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändringar av strafflagen för krigsmakten i vad den be- Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för rör brott mot staten och allmänheten. [28] kommunal jord. [9] Straffrättskommitténs betänkande med förslag till andrad Vattenväscn. Skogsbruk. Bergsbruk. lagstiftning om ämbetsbrott av präst. [291 Betänkande med lörslag angående skogsvårdsstyrelserna. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. [58] Betänkande ang. dyrorlsgrupperingen. [32] . . . . Industri. Betänkande med förslag ang. kommissionärsyasendet vid statens förvaltningsmyndigheter m. m. [34J Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder. lör livsmedelsKommunalförvaltning. forskningens ordnande. [6] 8. Slutbetänkande med inredning om silikatkemisk forskning och låderforskning Stadsplaneutredningen 1942. 3 . Förslag till byggnadslag m. m. ]40[ Kommunindelningskommittén. 2. Betänkande med förHandel ocb sjöfart. slag till riktlinjer för en revision av rikets inde mnfc i borgerliga primärkommuner. [38] 3. Bilagor ti 1 kom- Betänkande ang. grundpenningväsendet. [24] munindelningskoinmitténs betänkande med forslag till Kommunikationsväsen. riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. [39] Betänkande med förslag till organisation av en luftfartsstyrelse m. m. [21 Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. [7] Del 2. Blekingenätets 1944 års uppbördsberednings betänkande med förslag til] järnvägar. [8] omläggning av uppbördsförfarandet. [27] ..„,„_ 1914 års skattesakkunniga. 1. Betankande med forslog Bank-, kredit- och peiiningväsen. ang. vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskatlningens område. [35] JVIIJ_I-«, Betänkande ang. revision av kommunala fondbildningsFörsäkringsväsen. lagen m. m. [37] _ . Betänkande med förslag till förordning om vissa investeringsfonder m. m. [49] Polltl. Normalbrandordning för städer, köpingar och munici- Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling I övrigt. palsamhällcn. [18[ . . i Betänkande med utredning och lörslag ang. yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 1. till höjande av sjöfolkets allmänna och medborger[19] Alternativ 2. [20] liga bildning. [5] Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomuNationalekonomi och socialpolitik. sikerbefatlningarna ni. m. Del 1. [16J Betänkande ang. den husliga utbildningen. [4] Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommitténs beBetänkande och förslag rörande effektivisering av tänkande del 3. [22] skyddshemselevernas eftervård m. m. 110] Betänkande och förslag ang. statsbidrag till byggnader Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. 8. i n j för folkskoleväsendet. [25] 9. [30] 10. [31] 11. [30] 12. [121 13. [54] Betänkande ang. yrkesutbildningen i Norrland. [33] Investciiiigsutrediiingens belänkande med torslag till in- 11)11) års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. vesteringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, Skolpliktstidens skolformer. 1. Allmän organisationsplan. [60] S. Realskolan. Teoretisk linje, [til] 5. Skokommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. lans betygssättning. [45] Bilags 4. Lårjungurvalet till [12] Bilagor. [131 , . studielinjer med den nuvarande realskolans mål. [Ill Socialpolitikens ekonomiska verkningar. |14j Bilaga 5. Skolungdomens vägledning till utbildning och Statsmakterna och folkhushållningcn under den till följd yrke. [43] Bilaga 6. Sammanfattning av allmän orgaav stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5. riden nisationsplan. [62] juli 1943—juni 1944. 117] Socialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk under- Naturvetenskapliga forskningskommittén. 1. Den naturvetenskapliga forskningens behov av personal, anslag och sökning ang. folkpensionärernas bostadsförhållanden lokaler. Förslag om inrättande av ett naturvetenskapm. m. [23| 11. Utredning och förslag ang. revision av ligt forskningsråd. [48] lagen om folkpensionering. [46] • Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga Betänkande med lörslag ang. reglering av den territoriella församlingsindelningen i Göteborg. [52] nr 1, Riktlinjer för skapande av socialväscndets forskBetänkande med utredning och förslag angående läkarutningsorganisation. [26] bildningen. 3. Utbildningen efter medicine licentiatexaBelänkande om skolmåltiderna. [47] men. [56] Betänkande om förlossningsvården. [50] överarbetning av förslag ang. läkarutbildningen. [57] Betänkande om akademikernas amorteringsprolilem. 51 Statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan. U>31 Försvarsväsen. Belänkande om åtgärder för beredande av vila och rekreaBetänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet tion åt mödrar och barn. [55] till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inBetänkande med förslag till lagstiftning om längre semeskallad personal. [3] ter för vissa arbetstagare. [59] Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet Hälso- och sjukvård. om och inom försvaret. [21] 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 3. Utrikes ärenden. Internationell rätt. Utredning om reumatikervårdens utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas bekämpande. [41] Idum lr., Esselte, Slhlm 45 GlBim