Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1945:9

JOBDBBUKSDEPABTEMEXTET

PRO M EMORIA MED FÖRSLAG TILL

ARRENDEBESTÄMMELSER FÖR KOMMUNAL JORD A V G I V E N AV

inom jordbruksdepartementet utredningsmän

S T O C K H O L M

tillkallade

Statens offentliga utredningar 1945 K r o n o l o g i s k Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. Norstedt. 169 s. Ju Betänkande med förslag till organisation av en luftfartsstyrelse m. m. Norstedt. 68 s. K. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. Hajggström. 74 s. Fö. Betänkande angående den husliga utbildningen. Beckman. 167 s. S. Betänkande med utredning och förslag angående yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt

f o r t o c k n i n g åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. Idun. 370 s. E. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande. Hseggström. 150 s. H. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. Idun. 109 s. K. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 2. Blekingenätets järnvägar. Idun. 124 s. 1 pl. K. Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord. Marcus. 56 s. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1945:9

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

PROMEMORIA MED FÖRSLAG TILL

ARRENDEBESTÄMMELSER FÖR KOMMUNAL JORD A V G I V E N AV

inom jordbruksdepartementet utredningsmän

STOCKHOLM

tillkallade

1945 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 457116

Till Herr Statsrådet

och chefen för

jordbruksdepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 januari 1944 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet dels samma dag till utredningsmän för verkställande av utredning rörande arrendebestämmelser för kommunal jord m. m. häradshövdingen N. Wihlborg, tillika ordförande, och stiftssekreteraren T. V. K. Gynnerstedt samt dels den 15 maj 1944 att såsom sakkunniga deltaga med utredningsmännen vid överläggningar i ämnet arrendatorn E. Johnsson, Lagklarebäcks gård, Mölndal, agronomen G. Lundgren, Stockholm, direktören F. Persson, Göteborg, och ledamoten av riksdagens andra kammare A. P. Pettersson, Dahl, Vessigebro. Till sekreterare åt utredningsmännen har förordnats assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge H. G. Andersson. Sedan utredningen såvitt angår arrendebestämmelser för kommunal jord nu slutförts, få utredningsmännen härmed vördsamt överlämna en i ämnet upprättad promemoria, innehållande dels förslag till lag med vissa bestämmelser angående arrende av kommunal jord och dels förslag till lag angående ändring av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom jämte motiv. Lagförslagen hava varit föremål för överläggningar med de sakkunniga vid sammanträden den 25 och den 26 september samt den 24 november 1944 och den 12 februari 1945. Därvid hava herrar Johnsson, Lundgren och Pettersson förenat sig med utredningsmännen i deras förslag och uttalanden. Herr Persson har avgivit ett särskilt yttrande vilket intagits i promemorian. Stockholm den 16 februari 1945. NILS WIHLBORG.

TAGE GYNNERSTEDT. / Hans G. Andersson.

\

I. 1943 års sociala arrendelagstiftnings förhållande till arrenden av kommunal jord. Till 1943 års riksdag framlades genom proposition den 8 oktober 1943 (nr 346) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Till grundval för berörda proposition låg ett utav 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivet betänkande (SOU 1938: 38). Sedan utlåtande över propositionen ävensom vissa i anledning av denna väckta motioner avgivits av det vid riksdagen tillsatta tredje särskilda utskottet (uti. nr 2), antog riksdagen i huvudsak propositionen. Den nya lagstiftningen finnes upptagen i lagen den 22 december 1943 (nr 883) angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1944. Andra kapitlet i nyttjanderättslagen innefattar efter antagandet av 1943 års lagändringar — liksom förhållandet var dessförinnan — dels allmänna bestämmelser om jordbruksarrende gemensamma för alla under nyttjanderättslagen hörande jordbruksarrenden och dels huvudsakligen av sociala hänsyn betingade särbestämmelser för vissa kategorier av arrendejordbruk. Beträffande särbestämmelserna vilka innehållas i 2 kap. 49—69 §§ är att märka dels att desamma ersätta de sociala arrendebestämmelser, som förut funnits upptagna i lagen om arrende av viss jord i Norrland och vissa delar av Svealand, och dels att även i övrigt bestämmelserna erhållit ett i förhållande till förut gällande lag avsevärt vidgat tillämpningsområde. Specialregleringen skall sålunda tillämpas, om den utarrenderade brukningsdelen 1) tillhör bolag, förening eller stiftelse eller 2) utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss eller 3) äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet som är i sambruk med densamma och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket. I likhet med äldre lag stadgar även nya lagen det villkor för de speciella bestämmelsernas tillämplighet att brukningsdelens storlek ej överskrider en viss maximiareal. Denna s. k. övre arealgräns som enligt äldre lag var satt vid tjugofem hektar är nu bestämd till femtio hektar odlad jord. Lagändringen i denna del sammanhänger med en i viss mån ändrad uppfattning av specialregleringen, vilken synes förestavad visserligen i första hand av f l — ^57116.

6 socialpolitiska hänsyn men därjämte jämväl av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran å de utarrenderade fastigheterna. Med hänsyn härtill hade följdriktigheten egentligen krävt att någon övre arealgräns icke bibehållits. Att så dock blev förhållandet och att gränsen sattes vid femtio hektar torde hava sin förklaring däri att beträffande frågan om den sociala arrendelagstiftningens berättigande överhuvudtaget och i all synnerhet dess omfattning väsentligen skiljaktiga meningar gjort sig gällande. Däremot har i den nya lagstiftningen, i motsats till vad förut gällt, för specialregleringens tillämplighet icke fastställts någon s. k. nedre arealgräns.' Under denna reglering falla numera även de allra minsta arrendena; gränsen nedåt för de sociala arrendena är sålunda bestämd på samma sätt som gränsen mellan jordbruksarrende och hyra, beträffande vilken gräns hänvisas till bestämmelsen i 3 kap. 2 § första stycket nyttjanderättslagen. Det bör dock i detta sammanhang anmärkas att enligt bestämmelse i 2 kap. 49 § andra stycket nyttjanderättslagen de i specialregleringen inrymda stadgandena angående minimiarrendetid, optionsrätt och förköpsrätt, vilka stadganden innehållas i 50—57 och 67 §§, icke skola äga tillämpning, om med arrendeupplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre brukningsdel (huggartorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe) där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Vid gränsdragning mellan de i 2 kap. nyttjanderättslagen innehållna särskilda arrendereglerna och de allmänna bestämmelserna för arrende har uppenbarligen i princip följts den grundsatsen att arrenden som äro att anse såsom permanenta eller i allt fall såsom varande av mera varaktig karaktär skola vara underkastade specialregleringen, medan de tillfälliga arrendeupplåtelserna skola förbliva under de allmänna bestämmelserna. Dock är härvid att märka att under den särskilda regleringen icke indragits, trots deras permanenta karaktär, kronoarrenden och ecklesiastika arrenden och ej heller arrenden av jord tillhörig universitet, akademier, högskolor och vetenskapliga samfund. Vad angår kronoarrendena gälla för desamma på grund av stadgande i 77 § av 1809 års regeringsform särskilda av riksdagen antagna grunder. Huvudparten av de ecklesiastika arrendena regleras genom i särskild ordning stiftad lag (ecklesiastik boställsordning). Jämväl arrenden av jord som tillhör universitet, akademier, högskolor och vetenskapliga samfund hava ansetts böra regleras i särskild ordning, och har i avseende h ä r å en särskild utredning företagits. 1936 års arrendeutredning, vars betänkande såsom här ovan nämnts legat till grund för den år 1943 antagna nya arrendelagstiftningen, hade i samband med prövning av frågan om vilka arrenden som borde falla under specialregleringen under övervägande huruvida dit borde hänföras arren1 1936 års arrendeutredning uttalar i avseende härå: >Den sociala arrendelagstiftningen får såsom helhet icke någon annan gräns nedåt än den som kan sägas gälla för all arrendelagstiftning överhuvudtaget.»

den av kommunal jord. I avseende härå yttrade emellertid arrendeutredningen att något egentligt behov av skärpta regler för dylika arrenden ej torde föreligga samt att det även skulle möta särskilda svårigheter att genomföra sådana regler enär kommunernas arrendeupplåtelser mycket ofta vore av tillfällig karaktär. I propositionen nr 346 till 1943 års riksdag upptogos ej heller de kommunala arrendeupplåtelserna bland de arrenden å vilka de sociala bestämmelserna ansågos böra tillämpas. Sedan emellertid tredje särskilda utskottet i sitt utlåtande över propositionen uttalat att utskottet för sin del ansåge att särskild utredning borde komma till stånd beträffande bl. a sådana arrenden å kommunal jord vilka besutte en mera varaktig karaktär samt utskottets utlåtande i denna del godkänts av riksdagen (r. skr. nr 533), förordnade Kungl. Maj:t den 14 januari 1944, efter hemställan av chefen för jordbruksdepartementet, att den utav riksdagen begärda utredningen skulle verkställas. Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t uttalade departementschefen beträffande utredningens omfattning och innebörd bland annat följande: Vid utredningen borde närmare undersökas i vilken omfattning arrenden av kommunal jord förekomme. Föreskrifterna för dessa arrenden torde böra ansluta sig till de särskilda sociala bestämmelserna i nyttjanderättslagen. Därvid syntes anledning dock icke föreligga att vid arrenden av ifrågavarande slag upprätthålla den för dessa bestämmelsers tillämpning stadgade arealgränsen av femtio hektar. I princip innebure detta att, oavsett fastigheternas storlek, arrendatorerna skulle tillförsäkras optionsrätt samt att byggnads- och underhållsskyldigheten i fråga om fastigheternas åbyggnader skulle åvila jordägaren. Det syntes dock böra övervägas, i varje fall såvitt anginge något större fastigheter, att i viss mån begränsa jordägarens skyldigheter i fråga om underhållet av den utarrenderade fastighetens åbyggnader på sådant sätt att arrendatorerna skulle svara för normalt underhåll av dessa. Emellertid borde beaktas att för korttidsarrenden av kommunal jord icke lämpligen torde kunna gälla så stränga bestämmelser som nyss antytts.

II. De sociala arrendebestämmelsernas innebörd. De särskilda sociala arrendebestämmelser, vilkas tillämpning jämväl å arrende av kommunal jord ifrågasattes, innehållas såsom redan nämnts i 2 kap. 49—69 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom. I 49 § är bestämmelsernas nuvarande tillämpningsområde fastställt. I avseende härå hänvisas till vad därom anförts här ovan. Beträffande innebörden i bestämmelserna i övrigt lämnas här följande kortfattade redogörelse. I 50 § föreskrives att arrendeupplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år; om kortare arrendetid är avtalad gäller upplåtelsen likväl för fem år. — I 51 § stadgas att arrendatorn vid utgången av arrende som gäller för viss tid äger rätt till nytt arrende för en tid av fem år, och sådan rätt, i lagen benämnd optionsrätt, tillkommer ånyo arrendatorn vid utgången av vart femte år. Optionsrätten kan utövas hur länge som helst och den kan vid arrendatorns frånfälle övergå till hans arvinge. Förbehåll enligt vilket arrendet skall upphöra med arrendatorns död gäller icke. För det fall att arrendatorn ej själv vill tillgodonjuta något nytt arrende stadgas i 52 § att arrendatorn skall tillkännagiva detta för jordägaren senast ett år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat. Om sådant tillkännagivande ej sker inom föreskriven tid skall arrendatorn anses hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år. Under vissa förutsättningar kan, enligt stadgande i 53 §, jordägaren bryta optionsrätten. Sålunda kan detta ske först och främst om arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet. Vidare kan optionsrätten brytas därigenom att jordägaren avser att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten. Slutligen upptages såsom grund för optionsrättens brytande att det på grund av särskilda förhållanden måste anses medföra påtagligt men för jordägaren att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Såsom exempel på fall då denna regel kan bliva tillämplig har nämnts bl. a. det förhållandet att fastigheten förvärvats av kommun med tanke på genomförande av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av samhälleliga intressen vid fortskridande bebyggelse. Genom i 53 § intagna särskilda bestämmelser regleras de formella betingelser som skola iakttagas för att optionsrätten skall kunna brytas. — Enligt bestämmelser i 54 och 55 §§ skall, därest vid arrendeperiodens utgång överenskommelse om arrendevillkoren ej kan ernås, frågan därom avgöras av skiljemän. Har skiljeavtal mellan parterna ej träffats skola ledamöterna i den jordbrukskommission inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen vara skiljemän. — För det

9 fall att vid arrendetidens utgång tvist om rätt till nytt arrende eller om ändring av arrendevillkoren ännu icke avgjorts skola, enligt 56 §, så länge frågan är svävande eller, om rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrendatorn, intill dess han blir skyldig att avflytta, de förut gällande arrendevillkoren tillämpas. — Därest fastigheten eller del därav säljes tillerkännes arrendatorn om han har optionsrätt, jämlikt 57 §, förköpsrätt enligt bestämmelserna i en särskild den 22 december 1943 utfärdad lag om förköpsrätt. Denna rätt innebär att arrendatorn då försäljningen sker till någon utomstående äger lösa till sig fastigheten till det av köparen utfästa priset. Förköpsrätt må utövas endast om försäljningen omfattar hela det arrenderade området eller om den odlade jord som ingår i den försålda fastigheten till större delen omfattas av arrenderätten. Förköpsrätt må icke utövas allenast i fråga om en del av den försålda fastigheten. Beträffande vad i övrigt gäller om förköpsrätt hänvisas till bestämmelserna i förenämnda lag. — I syfte att förhindra jordägaren att kringgå lagen har i 67 § upptagits ett stadgande, som innebär att om optionsrätten förfallit på den grund att jordägaren avsett att själv bruka fastigheten, jordägaren skall vara skyldig inhämta jordbrukskommissionens tillstånd därest han vill sälja fastigheten innan två år förflutit från arrendets upphörande. Brott häremot straffas med dagsböter — 58 § föreskriver att arrendeavgiften skall vara till sin storlek bestämd. — Byggnadsskyldigheten vid sociala arrenden regleras i 59 och 60 §§. I avseende härå gäller att det åligger jordägaren att vid tillträdet avlämna ej mindre bostadshus i det skick som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves än även för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen påkallas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Byggnadsskyldighetens omfattning bestämmes vid tillträdessyn. Verkställer ej jordägaren honom vid synen ålagt byggnadsarbete inom utsatt tid, äger arrendatorn utföra arbetet i jordägarens ställe med rätt till gottgörelse därför av jordägaren. För den tid fastigheten är i bristfälligt skick är arrendatorn berättigad ej blott till skälig nedsättning i arrendeavgiften utan även till skadestånd. Nybyggnadsskyldighet föreligger även med avseende å behov som kunna inställa sig efter tillträdet. Det föreskrives sålunda att om under arrendetiden erfordras, utan att vållande ligger arrendatorn till last, att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus som är att hänföra till nödig byggnad eller att å sådant hus verkställes annan än mindre reparation jordägaren är skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom besörja. Byggnadsföreläggande i det hänseende senast sagts kan under arrendetiden meddelas vid särskild syn. — Arrendatorns hävde- och underhållsskyldighet är enligt 61 § bestämd på det sätt, att det åligger arrendatorn att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga byggnader som föranleda blott mindre reparation samt vårda och underhålla övriga fastighetens tillhörigheter så att icke något under arrendetiden försämras. Beträffande jordens hävd och andra till fastigheten hörande inrättningar än egentliga byggnader gäller således samma regel som i fråga om arrenden i allmänhet, varemot i fråga om egentliga byggnader underhållsskyldigheten är inskränkt till att avse mindre reparationer, varmed förstås avhjälpande av smärre brister å

10 golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra åtgärder vilka äro att anse såsom tillfällig lagning. — I 63 § upptages bestämmelse om rätt för arrendatorn till husbehovsfiske, och 64 § reglerar, vad norra delen av riket angår, arrendatorns rätt till skogsfång och bete. — I 62 § föreskrives dels att, om å fastigheten finnes hus som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är att hänföra till nödig byggnad, det skall anses undantaget från arrendet och dels att, om byggnaden ingår i arrendet, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet skall gälla vad om nödig byggnad är stadgat. — Samtliga de sociala arrendebestämmelser för vilka redogörelse nu lämnats, med undantag för reglerna i 62 §, äro av tvingande karaktär enligt vad som föreskrives i 65 §. Denna paragraf innehåller även föreskrift därom att vissa uppräknade, i den allmänna avdelningen av arrendekapitlet upptagna stadganden skola vara tvingande vid de arrenden för vilka specialregleringen är tillämplig. De avsedda stadgandena äro upptagna i: 8 § andra stycket — som reglerar arrendatorns rätt att lämna från sig arrendet då avtalet är slutet för viss tid ej understigande tio år —; 9 § — som innehåller föreskrift om vad i avseende å arrendeavtalet skall gälla i händelse av arrendatorns död —: 12 § sista stycket — som bestämmer att jordägaren och arrendatorn skola gemensamt vidkännas kostnaden för tillträdes- och avträdessyn —; 17 § — som reglerar arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten —; 18 § tredje och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning — vilka lagrum innehålla vissa föreskrifter i avseende å det fall att jordägaren ej vill inlösa överloppshus m. m. —; samt 20 § första stycket — som reglerar arrendatorns rätt till nyodling —. Viktigast av de nu nämnda tvingande stadgandena äro de som reglera arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten (17 §). I detta hänseende tillerkännes arrendatorn under vissa i lagen angivna förutsättningar rätt till ersättning för verkställd täckdikning och gödselstadanläggning, för anläggning av markväg, inrättande av silo för konservering av foder eller utförande av annan varaktig, för jordbruket nyttig anläggning som ej är att hänföra till åbyggnad eller elektrisk anläggning samt för nyodling, särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk eller annan jordförbättring än sådan som avser bättrande av tillrädesbrist, för såvitt fastighetens värde därigenom blivit på ett varaktigt sätt förökat. — Emellertid kan, därest särskilda omständigheter visas böra föranleda därtill, dispens erhållas från en eller flera av de tvingande lagbestämmelserna. Föreskrift härom finnes upptagen i 68 §. För att dispens skall kunna erhållas, förutsattes att arrendeavtal upprättats och att i detta intagits förbehåll att medgivande till dispens må sökas. Dispens sökes hos jordbrukskommissionen över vars beslut klagan kan föras hos länsstyrelsen. — Slutligen må nämnas att det enligt stadgande i 66 § ankommer på jordbrukskommissionen att på begäran av jordägaren eller arrendatorn granska dem emellan slutet arrendeavtal. Om jordbrukskommissionen vid granskningen finner att avtalet innehåller bestämmelse som enligt lagen är utan verkan, skall kommissionen därom lämna jordägaren och arrendatorn skriftligt besked.

III. Omfattningen av kommunala arrenden. För erhållande av upplysning om i vilken omfattning arrenden av kommunal jord förekomma hava utredningsmännen dels från samtliga städer införskaffat vissa uppgifter enligt översända formulär angående städerna tillhörig utarrenderad jordbruksjord och dels anmodat landstingens förvaltningsutskott att till utredningsmännen inkomma med uppgift om landstingen äro ägare av jordbruks jord som är upplåten på arrende samt att, i händelse så är förhållandet, meddela brukningsdelarnas antal m. m. Vidare hava utredningsmännen i skrivelse till stiftsnämnderna anmodat dessa att till utredningsmännen lämna uppgift å antalet klockarlönefastigheter som enligt Kungl. Maj:ts beslut överlämnats till vederbörande församling för att av församlingen disponeras på sätt om kommunal jord i allmänhet gäller. Uppgifter i sistnämnda hänseende hava införskaffats enär det lärer kunna antagas att dylika förutvarande klockarlönefastigheter i den mån de ännu innehavas av de församlingar till vilka de överlämnats i allmänhet icke brukas av församlingarna själva utan äro upplåtna på arrende. Det är naturligtvis icke uteslutet att även andra kommunala fastigheter som brukas av arrendatorer finnas än de som avses med de begärda uppgifterna, men då dessas antal icke torde vara stort har det icke ansetts erforderligt att införskaffa uppgift angående dem. För erhållande av fullständig upplysning angående förekomsten av kommunala arrenden vore det nödvändigt att tillskriva, förutom de kommuner, nämligen städerna och landstingen, från vilka på sätt ovan nämnts uppgifter införskaffats, även samtliga landskommuner i riket, vilket dock av nyss anfört skäl befunnits icke böra ske. Klart är emellertid att därest en särskild reglering av de kommunala arrendena anses böra företagas denna reglering bör gälla alla dylika arrenden oavsett om ägaren av den arrenderade fastigheten är stadskommun, landsting, landskommun eller kommun av annan karaktär såsom köping, municipalsamhälle e. d. De från städerna införskaffade uppgifterna avse för varje stad dels antalet utarrenderade brukningsdelar med en åkerareal överstigande 0,25 hektar, fördelade på olika storleksgrupper, därvid åtskillnad gjorts mellan brukningsdelar försedda med för jordbruksdriften erforderliga byggnader och obebyggda brukningsdelar, dels tiden för arrendeupplåtelserna samt dels arealen och värdet å den utarrenderade jordbruksjorden. Såsom brukningsdel har, liksom vid 1937 års allmänna jordbruksräkning skett, ansetts böra

12 räknas varje jordbruk med mer än 0,25 hektar åker som i avseende å driften utgör ett och samma företag och drives med en och samma arbetsstyrka. Begärda uppgifter hava inkommit från samtliga städer som innehava utarrenderad jordbruksjord. Städerna Sundbyberg, Solna, Djursholm, Öregrund, Höganäs, Lysekil, Filipstad, Fagersta, Avesta och Sandviken hava upplyst att de icke äro ägare av jordbruksjord som är upplåten på arrende. De från städerna inkomma uppgifterna hava sammanställts i de på s. 13 intagna två tabellerna, tabell 1 och tabell 2, av vilka den förra upptar för hela riket antalet brukningsdelar och tiden för arrendeupplåtelserna och den senare upptar länsvis arealen och värdet å den utarrenderade jordbruksjorden. Av de från landstingens förvaltningsutskott inkomna uppgifterna inhämtas i huvudsak följande. Stockholms läns landsting är ägare av tre utarrenderade jordbruksfastigheter med sammanlagt värde av 83 800 kronor. Arrendet uppgives vara tillfälligt för en av fastigheterna men permanent för de båda andra. — Södermanlands läns landsting äger en jordbruksfastighet som är utarrenderad på sju år. Värdet är 41 300 kronor. Arrendet uppgives vara permanent. — Östergötlands läns landsting äger en jordbruksfastighet, värderad till 41 900 kronor, vilken utarrenderas permanent. — Kronobergs läns landsting äger en under styrelsens för en lantmannaskola förvaltning slående jordbruksfastighet med ett värde av 151 600 kronor. Den är tillfälligt utarrenderad i avvaktan på att den skall användas till skoljordbruk. — Kalmar läns norra landsting äger sex mindre utarrenderade jordbrukslägenheter belägna på ett landstinget tillhörigt skogskomplex. Lägenheterna synas vara avsedda såsom skogsarbetar- eller körarboställen. — Gotlands läns landsting äger en jordbruksfastighet med ett värde av 79 500 kronor. Den är tillfälligt utarrenderad i avvaktan på att användas för en ny lantmannaskola. — Kristianstads läns landsting äger tre utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde av cirka 13 200 kronor. Arrendetiden är för alla tre brukningsdelarna ett år i sänder. — Malmöhus läns landsting är ägare av tolv utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde av 194 400 kronor. Arrendeupplåtelserna uppgivas vara permanenta. — Hallands läns landsting äger tre utarrenderade jordbruksfastigheter. Arrendena uppgivas vara tillfälliga. — Älvsborgs län landsting är ägare av två jordbruksegendomar vilka för närvarande äro upplåtna på tillfälliga arrenden. — Värmlands läns landsting äger två jordbruksfastigheter vilka för tillfället äro upplåtna på arrende men vilka landstinget har för avsikt att försälja. — Örebro läns landsting äger en till 44 300 kronor värderad jordbruksfastighet vilken för närvarande disponeras genom tillfällig arrendeupplåtelse. — Västmanlands läns landsting är ägare av en jordbruksfastighet, värderad till 6 700 kronor. Fastigheten är tillfälligt utarrenderad i avvaktan på dess användning på annat sätt. — Jämtlands läns landsting äger två utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde av 26 700 kronor. Arrendeupplåtelserna uppgivas vara permanenta. — Västerbottens läns landsting äger fyra utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde av 10 000 kronor. Arrendeupplåtelser-

13 T a b e l l 1.

Uppgifter a n g å e n d e s t ä d e r n a s u t a r r e n d e r a d e j o r d b r u k s j o r d . Försedda med för jordbruksdriften erforderliga byggnader

Antal brukningsdelar med en åkerareal av

Utarrenderade

för

1 år eller därunder

över 1—5 år

över 5-10 år

över 10 år

S:a

1 år eller därunder

35 41 93 74 55 23 28 14 3

10 19 35 61 41 49 26 13 13

9 18 23 11 11 3 11 5 1

64 87 162 166 127 91 85 57 44

10 9 11 20 20 16 20 25 27 158

0,26— 1 har Över 1— 2 > > 2— 5 > > 5— 10 » > 1 0 - 20 » » 20— 30 > » 30— 50 » > 50—100 > > 100 Summa

T a b e l l 2.

Obebyggda brukningsdelar e n t i <l a v över 1—5 år

över 5—10 år

över 10 år

530 248 266 95 28 5 4 1 3

126 110 163 59 41 8 2

145 104 189 81 23 10 6 2

34 14 15 9 3 1

—

S:a

—

— — —

835 476 633 244 95 24 12 3 4

2 326

Uppgifter a n g å e n d e s t ä d e r n a s u t a r r e n d e r a d e j o r d b r u k s j o r d . Sam- Sammanmanlagda lagda arealen värdet Hektar Kronor

Stockholms stad Städerna i: Stockholms län Uppsala län Södermanlands län . . . Östergötlands län . . . . Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län

4 000 000 Städerna i: Göteborgs och Bohus län. 664 1 885 500 Älvsborgs län 1002 2 537 000 Skaraborgs län 1140 1 627 800 Värmlands län 4 019 7 714 800 Örebro län 1399 1 20 807 800 Västmanlands län 122 272 000 Kopparbergs län 1342 2 682 154 Gävleborgs län 120 352 600 Västernorrlands län 650 1 261 500 Jämtlands län 1181 1 844 000 Västerbottens län 5 055 14 711 686 Norrbottens län 878 1 878 600 Summa

Sam- Sammanmanlagda lagda arealen värdet Hektar Kronor

2 473

2 032 871 993 562 1181 810 207 753 207 54 27 109 27 851

3 888 000 2 393 346 1 839 500 1514 000 3 525 726 742 800 407 500 820 600 1127 300 2

60 000 350 0C0 78244212

1 Häri ingår för Jönköpings stad ett belopp av cirka 20 000 000 kronor som uppgives vara värdet å stadens utarrenderade jordbruksjord, upptagen till cirka 960 hektar. 2 Värdet har icke kunnat angivas. Anm. För de flesta städer ha såväl arealen som värdet angivits endast approximativt.

j2- 457116.

H na äro tillfälliga enär »ingen vill binda sig på längre tid». — Övriga landsting äro icke ägare av någon utarrenderad jordbruksjord. Av de utav stiftsnämnderna insända uppgifterna beträffande till församlingar upplåtna klockarlönefastigheter framgår att antalet dylika fastigheter uppgår till 585, därav i Uppsala ärkestift 105, Linköpings stift 59, Skara stift 59, Strängnäs stift 18, Västerås stift 47, Växjö stift 12, Lunds stift 206, Göteborgs stift 28, Karlstads stift 16, Härnösands stift 8, Visby stift 4 och Stockholms stift 23.

15 IV. Enquéte angående de kommunala arrendena. För vinnande av upplysning i vissa hänseenden beträffande de kommunala arrendena i städerna har till fastighetsnämnden i Stockholm och till drätselkammaren i rikets övriga städer översänts ett frågeformulär däri till besvarande framställts följande frågor: 1. Är i de fall då utarrendering av jordbruks jord sker endast på kort tid (under 5 år) detta beroende på att staden avser att inom den närmaste tiden använda jorden för annat ändamål än jordbruk (för stadsplaneändamål e. d.) ? I vad mån kunna, med hänsyn till vad nyss sagts eller av annan grund, stadens arrendeupplåtelser sägas vara av tillfällig karaktär? 2. Är det regel att då vid utgången av en arrendeperiod fastigheten skall utarrenderas ånyo utarrenderingen sker till den förre arrendatorn? 3. Hur är i allmänhet nybyggnadsskyldigheten ordnad vid upplåtelser a) på kortare tid än 5 år? b) på längre tid? (Åligger byggnadsskyldigheten jordägaren eller arrendatorn, helt eller delvis?) 4. Förekommer det, och i så fall i vilken omfattning, att arrendatorn ålägges underhållsskyldighet beträffande åbyggnaderna i ringare eller vidsträcktare omfattning än som avses i 2 kap. 10 § första stycket nyttjanderättslagen (vårda och underhålla så att icke något under arrendetiden försämras) ? 5. Förekommer det att i arrendekontraktet intages förbehåll att arrendatorn ej må tillgodoräkna sig ersättning för utförd nyodling, betesförbättring, täckdikning, elektrifiering eller andra varaktiga förbättringsarbeten? 6. Plägar i allmänhet till- och avträdessyn hållas å arrendefastigheterna? Ytterligare hava fastighetsnämnden i Stockholm och drätselkammaren i övriga städer i skrivelse anmanats att till utredningsmännen uttala sig beträffande de synpunkter som de ansåge böra särskilt beaktas vid bedömande av den uppkomna frågan om tillämpning även å kommunal jord av de sociala arrendebestämmelserna sådana de utformats i 1943 års lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Härjämte hava landstingens förvaltningsutskott anmodats att i samband med lämnande av de begärda uppgifterna angående landstingens utarrenderade jordbruksjord uttala sig beträffande frågan om det skulle vara till olägenhet om de sociala arrendebestämmelserna tillämpades på arrendeupplåtelserna.

L6 På de till städerna framställda frågorna hava svar inkommit från samtliga städer som äro ägare av utarrenderad jordbruksjord. Vad angår den under 1 upptagna första frågan äro svaren så gott som undantagslöst jakande. I avseende å svaren å nämnda fråga och å den andra under 1 upptagna frågan må i övrigt följande anföras. Det framhålles i de flesta svaren att den utarrenderade jorden i allmänhet av staden förvärvats icke för att brukas såsom jordbruk utan för tillgodoseende av stadens behov av mark för försäljning av byggnadstomter eller för andra kommunala ändamål. Det upplyses också från en del städer att i arrendekontrakten angående jorden, även då dessa gälla fem år eller därutöver, intages förbehåll om att, närhelst staden anser sig vara i behov av arrendeområdet eller någon del därav för något ändamål som staden har att företräda, staden äger återtaga området före arrendetidens utgång. För sådant fall medgives arrendatorn intet skadestånd utan berättigas han endast då det återtagna området utgör blott en del av arrendeområdet att erhålla ett området motsvarande avdrag å arrendeavgiften. Att döma av vissa av svaren synes också under de senare åren en tendens till förkortning av arrendeperioderna rätt så allmänt hava inträtt. Överhuvudtaget göres bestämt gällande att en tillämpning på de kommunala arrendena av de genom 1943 års lagändring genomförda sociala arrendebestämmelserna skulle vara till avsevärt men för städerna och verka hindrande för arrendejordarnas exploatering för de kommunala ändamål för vilka de egentligen äro avsedda, varigenom i många fall städernas utveckling skulle hämmas. De synpunkter på det föreliggande lagstiftningsspörsmålet som sålunda av så gott som alla städer hävdas i svaren på de under 1 framställda frågorna framhävas ytterligare av en del städer i särskilda till utredningsmännen inkomna yttranden vilkas huvudsakliga innehåll kommer att återgivas längre fram i denna promemoria. Det bör dock redan nu framhållas att, ehuru från de utgångspunkter som nyss berörts städernas arrendeupplåtelser enligt städernas eget förmenande i allmänhet äro att anse såsom varande av tillfällig art, det dock i de inkomna svaren från vissa, om ock ett fåtal städer anföres att förutom jord som är föremål för dylika tillfälliga upplåtelser förekommer även jord som utan olägenhet kan utarrenderas på villkor som motsvara de år 1943 antagna sociala arrendebestämmelserna. Vid sidan av de mera tillfälliga arrendeupplåtelserna förekomma sålunda i städerna, om ock i jämförelsevis ringa omfattning, arrendeupplåtelser som äro att betrakta såsom mera permanenta. Även på frågan 2 äro svaren visserligen i det övervägande antalet fall jakande, emellanåt med ett tillägg som utmärker att förnyad utarrendering till samme person sker endast under förutsättning att han icke åsidosatt sin underhålls- och hävdeskyldighet. Men från icke så få städer upplyses det att då vid slutet av en arrendeperiod förnyad utarrendering av fastigheten skall ske anbud å arrendet infordras eller auktion därå hålles, varefter fastigheten utarrenderas till den högstbjudande; den förutvarande arrendatorn har företrädesrätt endast om buden äro lika. Såsom av den här ovan intagna sammanställningen av de inkomna upp-

17 gifterna angående städernas utarrenderade jordbruksjord inhämtas, äro 883 brukningsdelar, motsvarande ungefär 28 procent av samtliga brukningsdelar, försedda med för jordbruksdriften erforderliga byggnader under det att övriga 2 326 brukningsdelar uppgivas vara obebyggda. Svaren på frågan 3, vilken rör nybyggnadsskyldigheten, utvisa att denna skyldighet där sådan förekommer i regel åvilar fastighetsägaren, dock att i vissa städer arrendatorn uppgives vara pliktig att bekosta grundgrävning och körslor. Beträffande en stad (Halmstad) uppgives det att vid behov av nybyggnad överenskommelse i varje särskilt fall brukar träffas mellan staden och jordägaren, därvid storleken av vardera partens bidrag bestämmes med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I en annan stad (Borås) intages i arrendekontrakten en bestämmelse av denna lydelse: »Varder genom vådeld eller annorledes å fastigheten befintlig byggnad förstörd eller så skadad, att ny- eller ombyggnad erfordras, är staden befriad från skyldigheten att verkställa ny- eller ombyggnad. Dock medför sådan olyckshändelse rätt för arrendatorn att erhålla skälig nedsättning i arrendeavgiften med belopp, som för den händelse godvillig överenskommelse ej kan träffas bestämmes av skiljemän.» Vidare må från de inkomna svaren antecknas följande: Skänninge: Byggnadsskyldigheten åligger i allmänhet jordägaren. Arrendatorn erlägger ränta å kostnaden, eventuellt även mindre kontant bidrag. Jönköping: Om byggnadsskyldigheten kan underhandlas, beroende på byggnadens art och storlek. Karlskrona: I regel tillhöra byggnaderna arrendatorerna. Karlshamn: Arrendatorerna äro ägare till åbyggnaderna utom i två fall då staden utarrenderar bebyggda hemman. Göteborg: a) Vid korttidsarrende ifrågakommer ej uppförandet av nybyggnader; b) Sedan oavvisligt behov av nybyggnad konstaterats bekostar staden uppförandet av nybyggnad. Örebro: a) Nybyggnad förutsattes icke skola ske; b) Nybyggnadsskyldighet anses åvila staden; arrendatorn uppför enstaka gånger nybyggnader mot i syn bestämt vederlag. Eslöv: Staden söker undvika varje nybyggnad, då jordbruksdriften efter hand inskränkes och byggnaderna ju snart bli onyttiga. Ängelholm: Arrendatorn äger själv samtliga byggnader. Hälsingborgs stad frikallar sig enligt arrendekontrakt från att under arrendetiden å egendomen uppföra nybyggnader eller andra anläggningar. Vad angår underhållsskyldigheten beträffande jordägaren tillhöriga åbyggnader, varom förmäles i frågan 4, lämnas i svaren olika uppgifter av vilka dock kan utläsas att det är regel att i avseende å sagda skyldighet bestämmelsen i 2 kap. 10 § första stycket nyttjanderättslagen vinner tillämpning. I enstaka fall skiljes dock mellan mindre och större reparationer sålunda, att de förra åvila arrendatorn och de senare jordägaren. I andra fall kan i arrendekontraktet vara bestämt att arrendatorn äger att av staden kostnadsfritt bekomma för reparationer erforderligt virke. I någon stad berättigas arrendatorn att, då vid tillträdet befintliga brister blivit av honom avhjälpta, omedelbart härför erhålla ersättning av staden. I en annan stad stadgas i arrendekontrakten att »för de bristfälligheter, vilka vid tillträdet möjligen kunna förefinnas, må arrendatorn hos den avträdande söka ersättning.» I

18 vissa kontrakt är underhålls- och hävdeskyldigheten bestämd sålunda: »Det åligger arrendatorn att väl underhålla samtliga byggnader samt väl hävda och i god växtkraft hålla jorden så att den förbättras och icke försämras.» I Göteborgs stads arrendekontrakt är motsvarande bestämmelse avfattad på följande sätt: »All under arrendetiden behövlig reparation och underhåll av byggnader, stängsel, rörledningar och andra fastighetens tillbehör, jämväl beträffande eldstäder och rökgångar, samt av brandsyn, polis-, hälsovårdseller annan myndighet ålagda förändringar eller förbättringar åligger det arrendatorn att besörja och bekosta, varjämte han skall väl vårda och underhålla arrendeföremålen i övrigt.» Enligt Stockholms stads arrendekontrakt tillförbindes arrendatorn att städse i fullgott skick underhålla fastighetens alla åbyggnader och anläggningar och att senast inom tre år efter tillträdesdagen hava avhjälpt i tillträdessynen antecknade brister, i vilket fall han äger därför utfå ersättning med motsvarande belopp. Enligt de arrendekontrakt som tillämpas i Karlstad synes arrendatorn vara pliktig att avhjälpa endast »smärre brister å dörrar och fönster, vattentak, spiltergolv, bindslor, vatten- och avlopp, elektriska ledningar, pumpar och motorer, eldstäder o. dyl.», under det att staden svarar för reparationer av större omfattning. Detsamma synes gälla för Gävle stads arrenden. Hälsingborgs stad frikallar sig i arrendekontrakten från att låta utföra reparationer å arrendefastigheternas åbyggnader. Av svaren på frågan 5, som avser ersättning för varaktiga förbättringsarbeten, må följande här återgivas. Stockholm: »Vid avträdandet är arrendatorn skyldig kontant ersätta alla då befintliga brister utan rättighet till ersättning för å arrendeföremålen till äventyrs gjorda förbättringar.» Uppsala: Enligt arrendekontrakt skall arrendatorn ha drätselkammarens tillstånd till täckdikning, och stadgas för sådant fall att staden betalar rören och arrendatorn övrigt arbete. Beträffande andra förbättringsarbeten finnes intet nämnt. Strängnäs: Förbättringsarbeten »åligger arrendatorn utan ersättning». Motala: Svaret jakande med tillägg: »Med hänsyn till att arrendekontrakten äro ettåriga och marken avsedd för tomtexploatering inom en snar framtid anser staden det onödigt kasta ut pengar på förbättringsarbeten». Jönköping: Ersättning kan enligt arrendekontrakten ej erhållas utan att staden först godkänt ifrågavarande förbättring. Kalmar: Förbehåll att ersättning för förbättringsarbeten ej skall utgå förekommer visserligen ej, men inga förbättringar få företagas utan ägarens medgivande. Västervik: Efter laga syneförrättning gottgöres arrendatorn för de förbättringar han utfört och till vilka jordägaren givit sitt tillstånd. Vimmerby: Arrendatorerna erhålla icke ersättning för nyodlingar eller planteringar. Karlskrona: Tidigare har förekommit förbehåll mot ersättning för förbättringsarbeten, men drätselkammaren har på sistone börjat frångå detta. Landskrona: överenskommelse om ersättning har träffats i varje särskilt fall. Ystad: Svaret jakande »beträffande förbättring av jorden eller verkställd täckdikning». Falkenberg: I kontraktet brukar angivas att för under arrendetiden gjorda förbättringar å jordområdet eller å byggnader äger arrendatorn ej utfå ersättning i annat fall än efter förut skedd

19 särskild och skriftlig överenskommelse beträffande såväl arbetets utförande som kostnaden för detsamma. Göteborg: I arrendekontrakten intages det förbehåll att alla å byggnaderna eller jorden verkställda förbättringar vid arrendets upphörande skola tillfalla staden utan ersättning. Det tillägges dock att, då förbättringarna äro av väsentligt värde, drätselkammaren brukar efter framställning av arrendatorn eller på förslag av stadens fastighetskontor tillerkänna arrendatorn ersättning för utförda förbättringar med det belopp som genom avträdessynen fastställts. Trollhättan: Förbehåll mot ersättning för förbättringsarbeten intages i arrendeavtalen. Borås: Ersättning för förbättringsarbeten utgår endast om staden givit sitt medgivande till arbetena. Karlstad: För förbättringar av större värde kan arrendatorn efter framställning av drätselkammaren tillerkännas ersättning. Vid täckdikning tillhandahåller staden rören och får arrendatorn vidkännas övriga kostnader. Kristinehamn: Förbehåll mot ersättning förekommer i vissa fall, »då arrendet beräknas med hänsyn härtill». Ludvika: Ersättning för förbättringsarbeten utgår ej. Västerås: I arrendekontrakten intages förbehåll att arrendatorn ej erhåller ersättning för täckdikning. Östersund: Därest arrendeavtalen slutits för längre tid än fem år, äger arrendatorn upphöra med arrendet före arrendetidens utgång, men åtnjuter han i detta fall icke ersättning för nödig och nyttig förbättring. Piteå: I allmänhet göres förbehåll mot ersättning, men om arrendekontraktet av staden uppsäges under arrendetiden, äger arrendatorn rätt till ersättning för utförda förbättringar. I svaren från samtliga övriga städer utsäges att förbehåll mot ersättning för varaktiga förbättringsarbeten ej förekommer. Vad angår slutligen frågan 6, som gäller av- och tillträdessyn, svaras från så gott som alla städer att sådan syn i allmänhet hålles, med tillägg dock i vissa fall att av- och tillträdessyn förekommer endast å bebyggda fastigheter eller vid utarrendering av större brukningsdelar på längre tid. Såsom ovan nämnts hava fastighetsnämnden i Stockholm och drätselkammaren i övriga städer anmanats att till utredningsmännen uttala sig beträffande de synpunkter som de ansåge böra särskilt beaktas vid bedömande av det föreliggande lagstiftningsspörsmålet. Sådant uttalande har inkommit från ett avsevärt antal städer. För det huvudsakliga innehållet i de inkomna uttalandena lämnas här följande redogörelse. Stockholm: De jordbruksegendomar, som äro i kommunal ägo, torde till övervägande del ha förvärvats för säkerställande av kommunens fortsatta utbyggnad. I vart fall är förbållandet detta beträffande huvuddelen av Stockholms stad tillhörig mark av ifrågavarande slag. Med hänsyn till syftet med markinnehavet är det givetvis av vikt att jorden disponeras på sådant sätt och under sådana betingelser, att kommunen har fria händer att taga marken i anspråk vid den tidpunkt så erfordras. På grund härav måste tillämpningen av 50 § i ifrågavarande arrendebestämmelser, som innefattar stadgande om att upplåtelse för viss lid skall ske för minst fem år och att om kortare arrendetid är avtalad upplåtelsen dock skall gälla för fem år, beträffande dylik kommunal jord icke anses godtagbar. Bestämmelsen skulle ju nämligen kunna kom-

20 ma att förhindra kommunen att taga marken i anspråk vid den tidpunkt, då den med hänsyn till samhällets fortsatta tillväxt kunde behöva disponeras för exempelvis bostadsexploatering. Erfarenheten har visat att det åtminstone i fråga om Stockholm är omöjligt att så lång tid i förväg som fem år med säkerhet kunna bedöma tidpunkten för ett markområdes tagande i bruk för bebyggelse eller annat med stadens utveckling sammanhängande bebov. Följden härav skulle bli att, därest bestämmelse om minst fem års arrendelid vore gällande, jordbruk, som kunde komma att beröras av stadens utbyggnadsplaner för de närmaste åren, måste undantagas från utarrendering, ett förhållande som knappast vore godtagbart vare sig med hänsyn till kommunens intresse eller ur nationalekonomisk synpunkt. — Enligt 59 § i arrendebestämmelserna skulle det åligga jordägaren att svara för att arrendefastighetens åbyggnader vid tillträdet av arrendet äro i fullgott skick. Vidare stadgas i 60 § att jordägaren skall ha skyldighet att under arrendetiden komplettera byggnadsbeståndet för den händelse brist i detsamma uppstått under arrendetiden. Då den jord, som innehaves av kommunerna, i stor utsträckning torde vara avsedd för exploatering inom snart framtid, kommer en dylik bestämmelse utt tvinga kommunerna att nedlägga icke obetydliga kostnader å jordbruksfastigheter, vilka endast under en förhållandevis kort tid komma att drivas som jordbruk. — Enligt allmänna arrendelagens bestämmelser är jordägaren skyldig att vid arrendetidens utgång inlösa vissa av arrendatorn å fastigheten utförda arbeten eller verkställda förbättringar, såsom elektrisk installation, täckdikning, anläggning av silos m. m. Bestämmelsen är dock icke ovillkorlig utan kan genom förbehåll i arrendekontraktet sättas ur funktion. I de sociala arrendebestämmelsernas 65 § betages emellertid jordägaren denna rätt genom att sådant förbehåll förbjudes. Detta innebär att kommunerna i fråga om jordbruksfastigheter, som inom snar framtid skola disponeras för annat ändamål, kunna få utgiva avsevärda ersättningar för dylika, med hänsyn till fastighetens blivande användning icke påkallade förbättringar. — Av här anförda skäl anser sig fastighetsnämnden böra framföra den meningen, att från tillämpningen av berörda arrendebestämmelser böra undantagas sådana kommunerna tillhöriga jordbruksegendomar, som kunna förväntas komma att inom snar framtid tagas i anspråk för exploateringsändamål. Däremot synes intet vara att erinra mot bestämmelsernas tillämpande på annan kommunal jord. Lidingö: På grund av Lidingö stads struktur ha från flertalet av stadens jordbruksegendomar tid efter annan verkställts avstyckningar för bebyggelse. Därigenom ha i flera fall ekonomibyggnaderna måst rivas och resterande åkerjord måst brukas tillsammans med någon annan gård. Sålunda arrenderas för närvarande 7 av stadens brukningsdelar av en och samme person och drivas som ett lantbruk. — Under senare tid har påbörjats en exploatering inom Lidingö stad, som beräknas fortsätta i förhållandevis stor omfattning ett flertal år framåt. Detta kommer troligen att medföra, att samtliga stadens brukningsdelar, när nu gällande arrendeavtal utgå (omkring 1950) måste sammanföras till ett arrende, för vilket troligen helt nya ekonomibyggnader komma att uppföras på lämplig plats. — Optionsrätt enligt den sociala arrendelagen skulle möjligen medföra hinder för en sådan utveckling, som även ur jordbrukssynpunkt måste anses rationell. — De ökade skyldigheter, den sociala arrendelagen föreskriver jordägare i fråga om byggnader, skulle kunna medföra för staden ogynnsamma ekonomiska konsekvenser. Ombyggnad och större reparationer av ekonomibyggnader, som på grund av påträngande bebyggelse måste rivas inom ett fåtal år, är ur ekonomisk synpunkt felaktigt. — På grund av här anförda omständigheter anser drätselkammaren, att den sociala arrendelagen icke bör ges tillämpning beträffande jord som äges av städer och samhällen stadda i snabb utveckling. Skulle nämnda lag likväl utsträckas att gälla kommunal jord, böra erforderliga

21 undantagsbestämmelser införas, så att markexploatering på grund av lagens föreskrifter icke onödigtvis hämmas eller samhällena åsamkas onödiga utgifter. Norrtälje: Då av städer inköpta egendomar huvudsakligen förvärvats i exploateringssyfte och således vissa områden därav ganska hastigt kunna erfordras för andra ändamål än jordbruk, bör vid utarbetande av arrendebestämmelser för kommunal jord (stadsjord) i största möjliga utsträckning tagas hänsyn härtill. Uppsala: Vad angår arrendetiden anser drätselkammaren, att i 2 § i lagen intagna bestämmelser härom böra tillämpas å kommunal jord. Att tillämpa bestämmelserna i 50 § även ä kommunal jord måste drätselkammaren på det bestämdaste motsätta sig. överhuvud taget är det ur kommunal synpunkt av största vikt, att den kommunala arrendelagen utformas så, att kommunens berättigade intressen tillgodoses exempelvis sålunda, att kommunen vid behov utan alltför lång tidsutdräkt och alltför stora ersättningsskyldigheter kan disponera för stadens utveckling erforderliga markområden. — I § 17 stadgas ersättning för vissa förbättringsarbeten, vilken jordägaren är pliktig att utgiva till arrendatorn. Dä det gäller jord, tillhörig kommun, som ligger inom stadens jurisdiktionsomräde eller i varje fall inom stadsplanelagt område eller som gränsar intill dylikt, bör enligt drätselkammarens mening arrendator först inhämta staden-jordägarens tillstånd, innan förberedelser för täckning vidtagas. Detta bör även gälla sädana områden utom stadens jurisdiktionsgräns, vilka kommunen i brist pä tillgång till lämpliga markområden inom jurisdiklionsområdet kan nödgas exploatera utan avbidan på inkorporering. Likaså bör bestämmelsen i 20 § om arrendators rätt att nyodla m. m. i avseende ä markområden av nyssnämnd natur och belägenhet äga tillämpning först efter det att jordägaren lämnat sitt medgivande därtill. — Under de särskilda bestämmelserna för vissa jordbruksarrenden har i 51 § införts en optionsrätt vid utgången av vart femte år. Av vad ovan anförts beträffande arrendetiden följer, att detta stadgande icke bör tillämpas å kommunal jord. Detta gäller även bestämmelsen i 52 §. — Bestämmelsen i 57 § om förköpsrätt bör enligt drätselkammarens mening under inga .omständigheter vinna tillämpning ä kommun tillhöriga jordar. — Slutligen vill drätselkammaren framhålla, att bestämmelserna i 66—69 §§ rörande kontroll av jordbruksfcommissionen, tilständ av jordbrukskommissionen till försäljning och utarrendering, dispens och ätal ej i sin nuvarande utformning böra vara tillämpliga ä kommunal jord. Linköping: Vad först beträffar stadsplanelagd mark i kommunal ägo torde vara uppenbart, att några arrendebestämmelser, som binda kommunens fria förfoganderätt över marken med därå befintliga byggnader, icke böra föreskrivas. Vad kommunens övriga mark beträffar, utgöres en del av densamma av jord, som inom överskådlig framtid avses skola tagas i anspråk för bebyggelse, under det att övrig mark inköpts i huvudsakligt syfte dels att förhindra en olämplig bebyggelse med därav följande skyldighet för staden att draga ut dyrbara vatten- och avloppsledningar, dels ock att tillföra staden erforderliga markreserver. Beträffande den förstnämnda markkategorien bör enligt kammarens mening icke läggas några band på kommunens förfoganderätt över marken, i den mån enligt uppgjorda planer, generalplan, stomplan eller dylikt ävensom prognoser rörande befolkningsutveckling och näringsliv kan beräknas, att områdena skola tagas i anspråk under de närmaste 10 åren. Givetvis faller det sig svårt att göra en dylik gränsdragning, men förslagsvis skulle kunna sägas, att sådan mark icke skall omfattas av den sociala arrendelagstiftningen, som f 3 — 457116.

22 enligt av stadsfullmäktige godkänd generalplan eller stomplan och inför fullmäktige företedda prognoser rörande stadens utveckling kommer att under de närmaste 10 åren efter det fråga uppkommit om tillämpning å ifrågavarande mark av de sociala arrendebestämmelserna tagas i anspråk i exploateringssyfte eller för allmänt ändamål. — Kommunens återstående jord torde under ovan antagna förutsättningar kunna anses utgöra ren jordbruksjord, å vilken den sociala arrendelagstiftningen bör tillämpas. Norrköping: Möjlighet bör i lagstiftningen beredas kommunerna att i sädana fall, då utarrenderad brukningsdel inom en 5-årsperiod kan förväntas exploateras såsom tomtmark för bostäder, industri eller annat allmänt ändamål, utarrendera densamma på kortare tid än fem är. — Brukningsdelar, vara icke finnas jordägaren tillhörigt bostadshus och nödiga ekonomibyggnader, böra icke underordnas sociala arrendelagens bestämmelser. — Dessutom bör staden under löpande arrendetid äga rätt att återtaga nyttjanderätten till delar av fastigheten för väganläggningar och annat allmänt ändamål. — Optionsrätten bör endast avse den del av fastigheten, som vid arrendetidens utgång fortfarande kan komma att upplåtas och icke erfordras för kommunens eget behov. — Kommunernas jordförvärv har i regel skett i syfte att trygga tillgängen på erforderlig byggnadsmark, varför arrendeupplåtelser ofta äro av tillfällig karaktär. En tillämpning av bestämmelserna i § 59 skulle därför bliva för kommunerna betungande och nationalekonomiskt oförsvarligt, för det fall en arrendator skulle päfordra nybyggnader på områden, vilka inom kort tid bliva exploaterade. Motala: Önskvärt vore att vid utfärdandet av arrendebestämmelser för kommunal jord hänsyn tages till städernas behov att kunna disponera viss del av jorden för exploatering utan allt för invecklade procedurer. Växjö: Det synes drätselkammaren mindre lämpligt med en femårig minimitid och optionsrätt för kommunernas arrendatorer särskilt med hänsyn till kommunernas intresse av att utan större tidsutdräkt kunna disponera sin jord för allmännyttiga ändamål. Kalmar: Vad beträffar frågan om de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning å kommunal jord anser drätselkammaren, att det skulle vara synnerligen olyckligt för städernas vidkommande, om arrendelagens bestämmelser rörande arrendetid om minst fem är, optionsrätt, förköpsrätt för arrendator vid försäljning, byggnadsskyldighet och ersättning för förbättringsarbeten utöver vad som överenskommits skulle komma att tillämpas. Vid en stads förvärv av jordegendomar åsyftas ju i regel att säkerställa det aktuella och även framtida behovet av exploateringsmark för olika ändamål t. ex. för lämpliga bebyggelseomräden för bostäder, industriområden, områden för allmänna anstalter, trafikområden av olika slag, fritidsreservat m. m., men då de sociala arrendebestämmelsernas fastställelse även för kommunal jord skulle innebära, att staden icke när som helst kan disponera sina markområden, år ju en förutseende och klok tomt- och jordpolitik till ängen nytta. Kristianstad: De jordbruksegendomar som äro belägna inom staden äro icke att betrakta såsom varaktiga jordbruk. Till följd av stadens utveckling måste staden allt som oftast — i bland med ganska korta tidsmellanrum — företaga reglering av jordarrendena.

23 Denna relativa handlingsfrihet, som arrendatorerna i största utsträckning anpassat sig efter och som möjliggöres genom kortfristiga kontrakt, synes nödvändig för att staden icke skall hindras i sin naturliga utveckling pä grund av arrendeavtal å egendomar, som förvärvats uteslutande med tanke pä stadens utveckling. — En social arrendelagstiftning far därför icke förlänas en sådan karaktär, att den än ytterligare skulle försvära det kommunerna åvilande, många gånger ytterst svårbemästrade problemet att på ett snabbt och smidigt sätt tillgodose enskilda byggare och företagare med lämpliga tomter till efter ortens förhållanden skäliga priser. — För säkerställande av detta kommunala intresse bör sålunda kommun beredas möjlighet att vid verkligt behov efter kort tids uppsägning — exempelvis sex månader — kunna taga utarrenderad fastighet i dess helhet eller viss del därav i anspråk. Särskild ersättning bör i sådant fall utgå till arrendatorn för skada, som tillfogas denne. — Enär arrendatorerna av inom stadsomrädet belägna egendomar måste anses vara införstådda med att av dem själva eventuellt utförda anläggningar och dylikt sakna värde för staden den dag egendomen skall avträdas, synes det vidare vara av betydelse att bestämmelser om skyldighet för staden att lösa dessa anläggningar icke varda utfärdade. Sådan lösningsskyldighet bör föreligga för staden allenast efter frivillig överenskommelse med arrendatorn. Malmö: De staden tillhöriga jordbruksegendomar, vilka äro belägna inom stadens område, hava icke förvärvats för att i all framtid bibehållas som jordbruksegendomar utan för tillgodoseende av andra ändamål. På grund av stadens utveckling nödgas staden allt som oftast och ibland med korta tidsmellanrum företaga reglering av jordarna. Arrendeavtalen bruka därför ingas på kort lid. Arrendatorerna hava i största utsträckning anpassat sig härefter och ä egendomarna brukar i regel till slut bedrivas trädgärdsmästerirörelse, eftersom den mindre kvarvarande arealen härigenom kan utnyttjas effektivare än vid jordbruksdrift. Den relativa handlingsfrihet, som erhälles genom kortfristiga kontrakt, är nödvändig både ur den synpunkten, att staden icke bör hindras i sin naturliga utveckling av arrendeavtal å egendomar, som förvärvats endast med tanke pä att utvecklingens krav skola kunna tillgodoses, och ur den synpunkten, alt jordarna bättre kunna utnyttjas, eftersom staden under andra förhållanden icke skulle kunna i nuvarande utsträckning utarrendera desamma. Med hänsyn härtill böra nya inskränkningar i stadens och arrendatorernas rätt att överenskomma om arrendevillkoren icke stadgas. — Det är vidare av stor betydelse för staden att icke i annan mån än genom frivillig överenskommelse nödgas lösa sådana anläggningar, som utförts ä utarrenderad egendom. När egendomen avträdes till staden, är detta i regel beroende på att marken skall användas för annat ändamål än för jordbruk, varför byggnaderna rivas. Något varaktigt värde av anläggningen uppstår därför icke. Vid utförande av behövliga grundförbättringar å egendomarna plägar det i regel tillgå så, att staden efter överenskommelse med arrendatorn bekostar förbättringen och höjer arrendeavgiften i proportion till kostnaden. Arrendatorerna äro också vanligen införstådda med att av dem själva utförda anläggningar oftast icke ersättas vid egendomens avträdande. — Icke heller alla stadens utanför stadens område belägna fastigheter kunna betraktas som varaktiga jordbruk. — Sålunda kan den i Bunkeflo socken belägna egendomen Katrinetorp, vilken gränsar omedelbart intill stadens område, på grund av sitt läge antagas bliva tagen i anspråk för annat än jordbruksändamål, även om planer härpå ännu icke föreligga färdiga. — Fastigheten Vomb 50 1 i Vombs socken har förvärvats av staden huvudsakligen för anläggande därå av en vattentäkt för stadens behov. Flertalet inom fastigheten belägna jordbruksegendomar komma att beröras av den planerade anläggningen. I dylika fall synes det böra ankomma på staden att bestämma upplåtelsetidens längd. De egendomar, som beräknas icke bliva berörda av vattentäkten, upplåtas redan nu med 5 års arrendetid i den mån vederbörande

24 arrendator så önskar. Det anhålles, att stadens svårigheter beträffande lösen av utav arrendatorerna utförda anläggningar o. d. beaktas. — Såsom av de sagda framgår, kunna de ifrågavarande sociala arrendebestämmelserna vanligtvis icke utan stor olägenhet tillämpas ä Malmö stad tillhörig jord. Lund: De sociala arrendebestämmelserna sädana de utformats i 1943 års lag om ändring i vissa delar av nyttjanderättslagen böra icke äga tillämpning ä kommunal jord. Landskrona: Kommunal jord eller i varje fall jord, som är belägen i närheten av bebyggd stadsdel, kan när som helst behöva tagas i anspråk för andra ändamål än jordbruksändamål. Kommun synes på grund därav icke böra åläggas ersättningsskyldighet för nerlagda kostnader, vilka sakna värde för andra ändamål än jordbruk. Sådan ersättningsskyldighet bör i varje fall åligga kommun endast då kommuns godkännande till arbetets utförande och kostnad därför inhämtats. (2:a kap. § § 1 7 och 18). — Vad sålunda anförts mot viss ersättningsskyldighet gäller i än högre grad mot i § 59 stadgad byggnadsskyldighet för jordägaren. Dessutom kan kommun av olika anledningar vara nödsakad på arrende utlämna jord i mindre brukningsdelar, för vilka byggnadsskyldighet icke bör föreligga. Det bebyggda områdets ofta snabba utbredning kan valla, att för jordbruksändamål uppförda byggnader rätt snart ur hälsosynpunkt bli besvärande grannar till bostadsområde. Det synes alltså drätselkammaren lämpligast, att här avsedd byggnadsskyldighet icke kommer att åvila ägare till kommunal jord. — I åberopad arrendelagstiftning stadgas en minimitid av 5 år för arrendeupplåtelser. Av olika orsaker kan kommun när som helst vilja taga jordområde i anspråk för annat ändamål än jordbruk. Detta gäller särskilt för jord intill bebyggd stadsdel men även jord belägen långt från det bebyggda samhället. En industri kan behöva förläggas pä långt avstånd därifrån på grund av störande buller, hälsovådliga eller annars besvärande gaser el. dyl. Förläggandet av militär eller andra institutioner till orten kan nödvändiggöra för kommun att snabbt kunna disponera över densamma tillhörig jord. Av stort värde synes därför vara att i lagbestämmelser beträffande kommunala utarrenderingar dels slopas bestämmelse om minimitid för utarrendering, dels införes sådan bestämmelse, att staden berättigas att viid behov före arrendetidens utgång återtaga området eller del därav mot skyldighet att utgiva ersättning till arrendatorn. Hälsingborg: Enligt drätselkammarens mening synes det icke vara möjligt att för städernas jord införa de sociala arrendebestämmelser, som antagits genom 1943 års lag om ändring i vissa delar av nyttjanderättslagen. Drätselkammaren åberopar för denna sin åsikt innehållet i en promemoria, vari anföres bl. a. följande: Den Hälsingborgs stad tillhöriga jordbruksjorden, som förvaltas av drätselkammaren, är upplåten på arrende i brukningsdelar, som endast i 4 fall överstiga 50 hektar. Sist angivna 4 brukningsdelar innehålla tillhopa ca 300 hektar. Icke mindre än ca 750 hektar, fördelade på 119 olika brukningsdelar, skola sålunda i arrendehänseende komma att inordnas under de sociala arrendebestämmelserna, därest angivna bestämmelser skola tillämpas jämväl på kommunal jord. — De bebyggda jordbruksfastigheterna med en areal av högst 50 hektar uppgå till sammanlagt 31 stycken och av dessa äro 7 fastigheter mindre brukningsdelar, av vilka arrendatorn icke kan anses erhålla sin huvudsakliga bärgning. — Skulle en minimiarrendetid införas, kommer detta helt visst att medföra, att städerna själva övertaga brukningen av väsentliga jordbruksområden, vilket icke kommer att bliva till ekonomisk fördel varken för

25 städerna eller för dem, som eljest skulle hava arrenderat sådan jord. — Optionsrätten torde bliva utan egentlig betydelse. Staden har möjlighet att själv jämlikt innehållet i 53 § övertaga brukningen av sådan mark, som erfordras för något stadens behov. — Frånsett mera avlägset belägen jord utanför staden torde försäljning av stadens mark knappast ske i andra fall än för exploatering av marken för bebyggelse. — Det kan omöjligen komma i fråga, att arrendator av stads jord skall åtnjuta förköpsrätt vid försäljning av den arrenderade fastigheten eller någon del därav. — Visserligen kan man kanske säga, att vid stadens försäljning av jordbruksjord för bebyggelse i regel avtalas sädana priser, att det icke kan komma i fråga att någon kan förvärva den för jordbruksändamäl. —• Emellertid förekommer som bekant, att städerna sälja betydande områden till större industrier, ofta till mycket låga priser för att åstadkomma en lämplig sanering av bebyggelsen. Det största område, som på en gång försålts av Hälsingborgs stad, torde vara Elektromekanos nuvarande fabrikstomt vid Landskronavägen, som omfattar ej mindre än 118 797 kvm eller alltså närmare 12 hektar. — Det är säkerligen icke uteslutet, att en arrendator skulle vilja förvärva ett sådant område för intensiv trädgårdsodling efter det med köparen avtalade priset. Därigenom skulle stadens strävanden att pä lämpligt sätt ordna stadens bebyggelse försväras i hög grad. — Man kan också gå ännu längre och säga, att intet hindrar att arrendatorn av mark, som staden försålt för bebyggelse till så högt pris, att det icke är tänkbart att jorden efter ett sådant pris kan komma att användas för jordbruksändamäl av något slag, kan lösa till sig mark med den beräkning, att han skall kunna tillgodogöra sig skillnaden mellan det pris, som marken enligt hans mening är värd, och det pris, som staden med hänsyn till omständigheterna vid försäljningen bestämt. — Redan möjligheten att påkalla förfarande enligt lagen om förköpsrätt skulle komma att medföra sädana svårigheter för städerna, att det måste anses uteslutet att de sociala arrendebestämmelserna skola kunna tillämpas jämväl pä stads jord. — Allt vad städerna gjort för att trygga behovet av tomtmark för olika ändamål och för ordnandet pä ett tillfredsställande sätt av stadsbebyggelsen skulle helt spolieras genom bestämmelser om förköpsrätt för arrendatorn. — Dä stad förvärvat jordbruksfastigheter för exploateringsändamäl är det givetvis angeläget, att några onyttiga kostnader icke nedläggas pä fastigheten. Bliva åbyggnaderna inom ett fåtal år onyttiga, bör man givetvis icke nedlägga några nämnvärda kostnader på dem. — Det finns också fastigheter, som visserligen icke omedelbart eller i nära framtid tagas i anspråk för exploatering, men som likväl äro av den beskaffenhet, att det icke rimligen kan komma i fråga, att man skall nedlägga några kostnader på deras iordningställande i fråga om åbyggnaderna. Skulle bestämmelserna i 59 § bliva tillämpliga, återstår helt visst icke något annat än att riva byggnaderna på sådana fastigheter och att utarrendera jorden utan åbyggnader. — »Nödiga ekonomibyggnader» är ett tänjbart begrepp, som torde komma att vålla stora svårigheter i tillämpningen. — För Hälsingborgs stads vidkommande verkställes en ständig fortgående förbättring av åbyggnaderna genom årliga reparationer för vilka i budgeten anvisas ett belopp av 10 000 kronor per år. — För att staden skall hava möjlighet att när som helst försälja mark, som är lämplig för omedelbar bebyggelse, har staden i viss utsträckning låtit utlägga icke obetydliga arealer tidigare utarrenderad jordbruksjord såsom vallar från vilka skörden årligen försäljes pä rot. Bestämmelserna i 67 § göra det omöjligt att utan särskilt tillstånd försälja sålunda reserverad mark, förrän två år förflutit från arrendets upphörande Eslöv: Drätselkammaren anser, att arrendebestämmelser liknande dem, som införts i 1943 års lag om ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, icke bör äga tillämpning å kommunal jord, då det dels är av synnerlig vikt, att kommun äger

26 friare bestämmanderätt över utarrenderade områden än som följer av nämnda stadganden, dels det skulle vara för kommun särskilt olägligt att behöva tillhandahålla arrendator erforderliga byggnader, då jorden väl altid förvärvats för att så småningom användas för annat ändarna än joi*dbruk. Ystad: I staden finnes intet behov av de sociala arrendebeslämmelser, som utformats genom 1943 ärs lag. Om dessa bestämmelser skulle tillämpas oförändrade även ä kommunal jord, skulle detta kunna i hög grad hindra exploatering av denna jord och därvid även kommunernas utveckling. Bestämmelserna böra därför i varje fall ej fä gälla inom område, för vilket stadsplan eller stomplan är eller blir faststäld. Göteborg: Antalet brukningsdelar, som Göteborgs stad utarrenderar för jordbruksändamäl, uppgå till 215 st., varav 59 bebyggda och 156 obebyggda. Endast en brukningsdel håller i areal mer än 50 hektar. Staden har inköpt sina jordbruksegendomar ej för att driva jordbruk utan för att tillgodose kommunens behov av tomtmark för byggandet av bostäder, för uppförandet av industrianläggningar och sociala inrättningar såsom vårdanstalter, vattenverk, renhållningsverk m. m. samt för anläggning av idrottsplatser, koloniträdgårdar, friluftsbad, friluftsreservat, flygplats o. dyl. Skulle sociala arrendebestämmelserna komma att tillämpas pä stadens jordbruk, komme stadens möjligheter att utnyttja sina egendomar för avsedda ändamålen att i hög grad försvåras. I all synnerhet skulle bestämmelserna om arrendetid, optionsrätt och förköpsrätt komma att utgöra svåra hinder för staden att bedriva en rationell tomtpolitik. Detta tycks även, vad beträffar optionsrätten, ha förutsetts vid lagens utarbetande, enär en kommuns förvärv av en jordbruksegendom lär kunna komina att bryta optionsrätten. — —• — I analogi därmed bör optionsrätten ej heller tillämpas å jordbruk, som redan befinner sig i kommuns ägo. Likaså torde bestämmelsen om arrendetidens längd ej heller böra tillämpas. Visserligen tillämpar staden som regel femärig (i något fall tioårig) arrendetid. Men där det kan förutses att jorden erfordras för annat ändamål än jordbruk inom närmaste aren eller närmaste tiden, tillämpas kortare arrendetid om tre, tvä eller ett år. Hinder för staden att tillämpa dylik kortare arrendetid, skulle komma att på ett olyckligt sätt fördröja t. ex. stadsplans genomförande, framdragande av nya trafikleder m. m., varför staden skulle kunna bli nödsakad att ej utarrendera dylika egendomar. Med hänsyn till att staden ej säljer eller bortbyter jord annat än i regleringssyfte eller för exploatering ligger det i sakens natur, att bestämmelserna om förköpsrätt för jordbruksarrendator icke kunna tillämpas vid dylika stadens affärer. — Enär stadens jordbruksegendomar skola utnyttjas för annat ändamål än jordbruk inom relativt kort tid, är det mindre lämpligt att å desamma nedläggas vare sig av staden eller arrendatorerna dyrbara kostnader för om- eller nybyggnadsarbeten, större förbättringsarbeten å jorden eller annat dylikt. Med hänsyn till att byggnaderna å dessa stadens egendomar förr eller senare skola avröjas torde det i fråga om bostadshusen vara tillfyllest att bestämmelserna i § 14 tredje stycket i allmänna arrendelagen utvidgas beträffande nu ifrågavarande jordbruk att omfatta samtliga för arrendet nödiga bostadshus, alltså ej endast arbetarebostäderna utan även arrendatorsbostaden. Beträffande övriga för jordbruket nödiga byggnader samt bostadshusens underhäll torde de särskilda bestämmelserna kunna skäligen utformas att överensstämma med allmänna arrendelagens stadganden om underhållsskyldighet. Förbättringsarbeten som kunna ifrågakomma, såsom elektrifiering, täckdikning, anläggning av gödselstad och markväg, inrättande av silo, torde lämpligen hädanefter som hittills endast böra komma till utförande efter överenskommelse med staden. Kostnader för dylika arbeten böra icke nedläggas å egendomarna, ifall man kan förutse, att de inom få år måste tagas i anspråk för annat

27 ändamål än jordbruk. Dylika frågor kunna arrendatorerna icke bedöma. Endast det stadens organ, som sysslar med markens exploatering, kan med någon grad av visshet avgöra, hur länge en stadens brukningsdel kan fä nyttjas för jordbruksändamål. För den skull bör dylika arbeten komma till stånd endast efter prövning av detta stadens organ. Som följd härav böra allmänna arrendelagens stadganden, som reglera arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten, icke vara tvingande beträffande ifrågavarande jordbruksarrenden. Borås: Även om det vore önskvärt, att sociala arrendebestämmelser motsvarande dem, som återfinnas i 50—69 §§ nyttjanderättslagen, icke vunne tillämpning å kommunal jord, torde det likväl icke kunna bestridas att sädana fall förekomma, där en tilllämpning av dessa eller snarlika bestämmelser helt eller delvis måste anses befogad. — Enligt drätselkammarens bestämda uppfattning bör den nu gällande sociala arrendelagstiftningen dock icke i oförändrat skick bringas i tillämpning för kommunal jord i allmänhet. En social arrendelagstiftning får icke enligt kammarens förmenande förlänas sådan karaktär, att den än ytterligare skulle försvåra det kommunerna åvilande, många gånger svårbemästrade problemet att på ett snabbt och smidigt sätt tillgodose enskilda byggare och företagare med lämpliga tomter till efter ortens förhållanden skäliga priser. — Beträffande sädana många gånger utanför den egna kommunen befintliga och i varje fall avlägset liggande fastigheter, som ursprungligen förvärvats för tillgodogörande av strömfall, vattentäkt, grustäkt o. dyl., och vilka mied undantag för visst område brukas som rena jordbruksfastigheter, synas knappast skäl föreligga, vilka skulle motivera ett undantagande från en blivande social lagstiftning. För säkerställande av det kommunala intresset bör möjlighet dock beredas kommunen att vid verkligt behov efter kort tids uppsägning, exempelvis sex månader, taga sådan fastighet i dess helhet eller viss del därav i besittning. Särskild ersättning bör givetvis i sådant fall utgå till arrendatorn för skada, som tillfogas denne. Vad åter angår sådana inom den egna kommunen belägna fastigheter, som angränsa befintlig bebyggelse eller eljest särskilt väl lämpa sig för sådan, och som förvärvats för exploatering, torde frågan om den sociala arrendelagstiftningens vara eller icke vara ställa sig betydligt mera svårbestämbart. En minsta arrendetid av fem år synes för desa fastigheter snart sagt omöjlig. Det torde vara känt för envar, som sysslat med kommunal jordpolitik, att det merendels är synnerligen svårt att bedöma det sannolika behovet av tomter för olika ändamål tre eller fyra år i förväg. Ett system med femårig arrendetid och möjlighet till uppsägning är icke till fyllest ur kommunernas synpunkt för lifrågavarande fastigheter. Kommunerna kunna härvidlag med skäl hävda rätt till en ettårig arrendetid. — Någon optionsrätt beträffande exploateringsfastigheter synes icke böra förekomma, då det för jordägarenkommunen måste anses medföra påtagligt men, om arrendatorn skulle äga kvarsitta å fastigheten längre än ägaren önskar. Optionsrätt beträffande korttidskontrakt skulle också bliva i det närmaste meningslöst och framför allt genom sin formbundenhet verka betungande. Arrendatorer ä jordar avsedda för kommunal exploatering torde i allmänhet icke behöva riskera uppsägning av kontrakten i vidare mån än som erfordras för exploatering, vilket än ytterligare förringar avsaknaden av optionsrätt. — Förköpsrätt bör givetvis icke komma i fråga. Bestämmelserna om husbehovsfiske i § 63 och om granskning av arrendekontrakt i § 66 torde icke heller böra bringas i tillämpning. — Mot stadgandena i § 58 om bestämd arrendeavgift och om nedsättning av densamma vid i orten inträffande allmän svårare missväxt synes icke vara något att erinra. — Bestämmelserna i §§ 59—61, som stipulera skyldighet för jordägaren att tillhandahålla nödiga byggnader, böra ej få ifrågakomma, liksom kommun ej bör vara skyldig utgiva gottgörelse för de brister, som arrendatorn avhjälpt å exploateringsfastighet. — Kammaren vill ytterligare fästa de sakkunnigas

28 uppmärksamhet pä att den nuvarande förköpsrätten sådan som den utformats i gällande lag synes kunna bliva ett instrument, som medverkar till oförtjänt fastighetsvärdestegring därigenom, att kommunen för säkerställande av ett fastighetsköp måste avtala en sä hög köpeskilling, att en arrendator uteslutes från möjligheten att begagna sin förköpsrätt. Därest köpeskillingen äter med beaktande av allmänt intresse fastställes till ett skäligt belopp, riskerar kommunen att arrendatorn kommer att göra sin förköpsrätt gällande eller i varje fall fordra ersättning för ett avstående av densamma. Till motverkande av en sådan fastighetspolitik anser drätselkammaren, att förköpsrätten inom städerna bör avskaffas, eller i varje fall uteslutas, då vederbörande stadskommun själv uppträder som köpare. Ulricehamn: Med hänsyn till de speciella förhållanden, som i allmänhet råda beträffande utarrendering av stadsjordar, synas de sociala arrendebestämmelserna icke böra göras tillämpliga å städernas jordar. Tidaholm. Tillämpning även å kommunal jord av de sociala arrendebestämmelserna enligt 1943 ärs lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom bör icke förekomma. De jordbruksfastigheter, som förvärvats eller förvärvas av städerna, äro i regel avsedda att inom en relativt kort tidsrymd efter förvärvet exploateras för bostads- och industribebyggelse m. m. Skulle sociala arrendelagen bliva tillämplig även ä kommunal jord. skulle detta otvivelaktigt i mänga fall kunna hindra en för vederbörande stad eller samhälle betydelsefull utveckling, och detta kan icke vara eftersträvansvärt, även om tillämpning av sociala arrendelagen i sä stor utsträckning som möjligt är önskvärt. Karlstad: Det frän Göteborg avgivna uttalandet åberopas. Örebro: Mot bestämmelsen att arrendelagens föreskrifter skola avse egendomar om högst 50 ha odlad jord kunna inga befogade erinringar göras. — I sakens natur ligger emellertid, att en stad, som förvärvat huvudparten av sin jord i syfte att tillgodose oavvisliga krav pä mark för stadens vidare utveckling, icke kan godtaga en obligatorisk arrendetid av minst fem år och ej heller en optionsrätt för arrendatorn. Det förefaller drätselkammaren uppenbart att städerna måste få behålla rådigheten över jord av detta slag, då de vid varje särskilt tillfälle måste kunna disponera över marken på sätt stadens bästa kräver. I allmänhet torde det vara så att arrendeupplåtelsen av stadens jord är avhängig av den tid, inom vilken man kan förvänta, att jorden måste tagas i anspråk för annat ändamål än jordbruksändamäl. För drätselkammaren förefaller det rättvist och riktigt om förevarande bestämmelser gåves en utformning, som till sitt innehåll anslöte sig till vad nyss sagts. Därvid skulle det medgivas för staden att för en längre tid utarrendera den jord, som icke vore omedelbart aktuell för staden. — Drätselkammaren har den bestämda uppfattningen, att en rätt för arrendatorn till förköp med nödvändighet skulle binda städernas utvidgning. — Vad slutligen angår byggnadsskyldigheten å lantegendomarna har drätselkammaren den erfarenheten, att städerna i allmänhet väl fyllt de dem därutinnan åliggande skyldigheterna. Det måste emellertid med skärpa framhållas, att städerna, som ovan sagts, icke i allmänhet förvärva jordegendomar för jordbruksändamål utan att marken fastmer inom en mer eller mindre nära framtid skall användas för exploaterings- eller andra ändamål. Vid sådant förhållande kan det icke i varje fall anses ekonomiskt försvarligt eller eljest lämpligt att

29 lagligen ålägga städer mera omfattande ny- eller ombyggnader. För denna sin uppfattning finner drätselkammaren stöd i bestämmelserna i bidi agskungörelsen angående lån till förbättrande av lantarbetarebostäder, där det förutsattes, att byggnadsarbetet skall vara behövligt för framtiden. Sålunda förutsattes, att de medel, som det allmänna nedlägger pä jordbruksegendomar, skall komma till mera varaktig nytta. Västerås: De sociala arrendebestämmelserna anses icke behöva tillämpas beträffande kommunal jord. Arboga: Vid utarrendering av kommunal jord är det synnerligen viktigt att kommunen (staden) har möjlighet att kunna disponera över utarrenderad mark för stadsplaneändringar, framdragning av gator och ledningar samt för tomtförsäljning för bostads-, hantverks- och industriändamål m. m., varför de sociala arrendebestämmelserna sådana de utformats i 1943 års lag icke böra få stå hindrande i vägen för kommunens utveckling. Ludvika: Då en stad förvärvar jordområden, ske förvärven som regel dels i avsikt att underlätta genomförandet av viss stadsplan och dels med tanke pä att få vissa reserver av jordområden för framtida utvidgningsmöjligheter. I de fall, då sålunda förvärvade jordområden bestå av odlingsbar jord, betesmarker o. dyl., bör staden å tid innan marken tages i bruk för avsedda ändamålet, utarrendera densamma, så att jorden må kunna utnyttjas på bästa möjliga sätt. Sådan utarrendering måste alltså som regel få mer eller mindre tillfällig karaktär. Med hänsyn till att förhållanden kunna inträffa, som göra, att staden för något ändamål (framdragande av ledningar el. dyl.), som icke var känt vid arrendets ingång, kan behöva taga utarrenderad mark eller del därav i bruk, bör arrendetiden icke vara så lång som 5 år utan avsevärt mindre. Beträffande mark inom stadsplan kan även ifrågasättas, om icke lämpligen i de fall, då trängande behov inträder för stad att för kommunala behov få disponera viss del av utarrenderat område, skyldighet bör stipuleras för arrendator att även under arrendetiden avstå från sådan del, varvid givetvis motsvarande nedsättning sker i arrendesumman samt arrendatorn även i övrigt hålles ekonomiskt skadelös. — Med hänsyn till det kommunala arrendets karaktär, bör någon lösningsrätt för arrendator ej ifrågakomma. Förhandsrätt att efter arrendetidens utgång få förnya arrendekontrakt, därest överhuvud taget området ifråga skall utarrenderas, bör dock kunna tillerkännas arrendator. Gävle: Vad frågan om tillämpning även ä kommunal jord av de sociala arrendebestämmelserna, sädana desamma utformats i i 943 ärs lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, angår, måste drätselkammaren för sin del bestämt avstyrka en sådan anordning. Detta skulle nämligen ställa sig mycket ogynnsamt för stadens vidkommande både ur ekonomisk och dispositionssynpunkt. Enligt ifrågavarande sociala arrendebestämmelser är jordägaren bl. a. ålagd väsentligt ökade förpliktelser i form av byggnadsskyldighet m. m. gentemot arrendatorn, vilken även skall åtnjuta optionsrätt till fortsatt arrende, sedan fem år gått till ända. Det är givet, att det är angeläget för staden att äga största möjliga rörelsefrihet när det gäller arrendeupplåtelser. Utarrenderad jord kan behöva tagas i anspråk för ändamål, som ur stadens synpunkt är av större vikt än fortsatt jordbruksdrift. En tillämpning å den kommunala jorden av de sociala arrendebestäm-

30 melserna skulle hindra och i högsta grad försvåra stadens möjligheter härför. — Enligt drätselkammarens mening bör sålunda största möjliga hänsyn tagas till kommunernas intressen i detta avseende och drätselkammaren kan ej finna annat, än att det skulle vara mycket olyckligt om de sociala arrendebeslämmelserna skulle tilllämpas även pä kommunal jord. Söderhamn: Det torde kunna starkt ifrågasättas om 1943 ärs sociala arrendebestämmelser behöva göras tillämpliga pä kommunal jord för att giva en arrendator önskvärd trygghet. Om en sådan arrendator skulle känna sig illa behandlad av ett kommunens förvaltande organ, har han ju alltid möjlighet att i framställning till beslutande församling få sina synpunkter prövade. Då skälen för kommunernas innehav av jordbruksjord i allmänhet icke lär kunna i något avseende jämställas med dylikt jordinnehav i enskild hand, synes det drätselkammaren motiverat och lämpligt, att den år 1943 skärpta arrendelagstiftningen icke bringas i tillämpning pä kommunal jordbruksjord. Sundsvall: På senare år har staden i större utsträckning än tidigare förvärvat mark i stadens utkanter ävensom mark i intilliggande kommun. Denna politik torde även komma att fortbestä åtminstone under de närmaste åren. Den mark, staden sålunda inköper, utgör emellertid i huvudsak endast mark, som inom en relativt snar framtid är avsedd att exploateras för bebyggelse. Staden uppköper således icke jordbruksmark, som ligger på större avstånd från stadsgränsen och som sålunda kunde tänkas förbli jordbruk under en lång följd av år. När staden utarrenderar sin jordbruksmark, är det därför redan från början klarlagt, att staden när som helst kan behöva återtaga marken för exploatering till annat ändamål. Enligt drätselkammarens uppfattning är det med anledning av det anförda synnerligen viktigt, att staden har så fria händer som möjligt vid utarrendering av sin jordbruksmark. Ett flertal av de fördelar, som genom de åberopade sociala arrendebestämmelserna tillförsäkrats arrendatorn, torde fä anses olämpliga, när det gäller mark, som icke inköpts för att tillgodose jordbrukets intresse utan för att tjäna stadens utvecklingsbehov. Umeå: Osäkerheten beträffande dispositionen av staden tillhörig mark gör det mycket svårt att med nuvarande arrendelag hålla åkerjorden i god hävd. Man vågar nämligen inte arrendera ut marken annat än på mycket kort tid. Behovet av att utnyttja ett område, som i stadsplanen avses t. ex. för industriell bebyggelse eller lagerplatser, för sådant ändamål, kan framträda på mycket kort tid. Det hade varit önskvärt om man kunnat finna en form för att skapa erforderlig trygghet såväl för staden som för arrendatorn. Det synes t. ex. böra kunna bestämmas att staden äger rätt att taga utarrenderad mark i anspråk före arrendetidens utgång utan att tillgripa expropriation. Det är emellertid givet, att under vissa förhållanden en sådan bestämmelse kan vålla stort men om en arrendator nedlagt dryga tillredningskostnader, som avses att komma en odling till godo under en längre tid, och blir förhindrad att utnyttja dessa. Det synes emellertid icke möta några svårigheter att säkerställa en arrendators rätt. Införes t. ex. en bestämmelse av det innehåll, att arrendator äger rätt erhålla gottgörelse för tillredningsarbeten, som icke kunnat utnyttjas, med skiljedomsklausul, därest överenskommelse icke kan träffas, nås rättvisa åt alla parter. I a n l e d n i n g a v den till l a n d s t i n g e n s f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t ställda a n m o d a n a t t u t t a l a sig b e t r ä f f a n d e f r å g a n o m det skulle v a r a till o l ä g e n h e t a t t de sociala

31 arrendebestämmelserna tillämpades på landstingens arrendeupplåtelser hava y t t r a n d e n i n k o m m i t f r å n s a m t l i g a f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t i de l a n d s t i n g som ä r o ä g a r e a v u t a r r e n d e r a d j o r d b r u k s j o r d . Av dessa y t t r a n d e n ä r o nio av n e k a n d e och sex a v j a k a n d e i n n e b ö r d . Det f r å n Ö r e b r o läns l a n d s t i n g s förvaltn i n g s u t s k o t t i n k o m n a y t t r a n d e t i n n e h å l l e r följande u t t a l a n d e : I princip har förvaltningsutskottet icke något att erinra emot att de sociala arrendebestämmelserna sådana de utformats i 1943 års lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom tillämpas pä arrendeupplåtelse av landsting tillhörig jordbruksjord. Förhållanden kunna dock föreligga, som innebära, att dessa arrendebestämmelsers tillämpning skulle medföra olägenheter. Föreskrifterna i t. ex. 50, 51, 59 och 67 §§ kunna sålunda bliva till hinder för ett landsting, som önskar utarrendera jordbruks jord i avaktan på genomförande av planerad förändring av användningen av en jordbruksfastighet. En sådan situation kan tänkas uppkomma i fall, då ett landsting skall påbörja eller avveckla en verksamhet, som sammanhänger med jordbruksdrift, t. ex. inrättande eller avveckling av lantmannaskola, lanthushållsskola eller arbetshem för sinnesslöa. Förvaltningsutskottet anser med anledning därav att ovannämnda princip om de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning på kommunal jord, vilken förvaltningsutskottet anser riktig, bör utformas så att undantag från bestämmelserna kunna medgivas, då anledning därtill föreligger för tillgodoseende av ett allmänt intresse av någon betydenhet. Förvaltningsutskottet har icke något att erinra mot, att frågan om undantag avgöres t. ex. av jordbrukskommissionen, varvid dock jordbrukskommissionen bör erhålla mer vidsträckt prövningsrätt än beträffande de arrenden, på vilka de sociala arrendebestämmelserna redan äga tillämpning.

32 V. Utredningsmännens yttrande och förslag. Under det att de i 2 kap. av nyttjanderättslagen upptagna allmänna arrendebestämmelserna även efter 1943 års lagändringar i det stora hela äro uppbyggda på grundvalen av principen om avtalsfrihet mellan jordägaren och arrendatorn, kännetecknas de särskilda bestämmelserna för vissa jordbruksarrenden vilka innehållas i 50—69 §§ i berörda kapitel väsentligen därav att de så gott som undantagslöst äro av tvingande natur. Då huvudsyftet med arrendelagstiftningen i dess helhet uppenbarligen är jordbruksnäringens befrämjande, hava givetvis både de allmänna och de särskilda arrendereglerna utformats på det sätt som funnits vara mest förenligt med nämnda huvudsyfte. Men därjämte hava vad särbestämmelserna angår socialpolitiska synpunkter varit i hög grad medbestämmande vid sidan av de rent nationalekonomiska grunderna. De kategorier av arrendatorer för vilka dessa särbestämmelser gälla hava ansetts i sitt rättsförhållande till jordägaren böra komma i åtnjutande av ett särskilt stöd från lagstiftningens sida. Med hänsyn härtill hava å jordägaren lagts vissa förpliktelser som eljest icke ansetts böra genom lag åläggas honom och om vilka sålunda vid arrenden i allmänhet avtalsfrihet råder, och hava även i övrigt åt arrendatorn beretts vissa fördelar i förhållandet till jordägaren, huvudsakligen ägnade att tillförsäkra arrendatorn en mera tryggad och varaktig besittningsrätt än som följer av de allmänna arrendebestämmelserna. Att på ett fullt tillfredsställande och rationellt sätt fastslå vilka arrendatorer som böra komma i åtnjutande av de med de sociala arrendebestämmelserna förenade förmånerna lärer knappast vara möjligt. I avseende härå hava såsom redan antytts, så snart frågan om införandet i nyttjanderättslagstiftningen av dylika särbestämmelser kommit på tal, väsentligen skilda åsikter gjort sig gällande. Från början har såsom huvudmotiv beträffande erforderligheten för vissa kategorier arrendatorer av särskilda tvingande arrendebestämmelser åberopats den omständigheten, att de avsedda arrendatorerna skulle befinna sig i en ställning av underlägsenhet i förhållandet till jordägarna, en ställning som vore ägnad att försvåra deras möjlighet att på egen hand hävda sina befogade önskemål vid avtalets avslutande. Det kan härutinnan vara tillräckligt att erinra om att den norrländska arrendelagen av den 25 juni 1909, vilken lag tillkom på initiativ av den år 1901 tillsatta norrlandskommittén, motiverades huvudsakligen av en förefintlig oförmåga hos arrendatorer av trävarubolagens och skogsspekulanternas fastigheter att utan stöd av lagstiftningen uppnå arrendevillkor som satte dem i stånd att med intresse ägna sig åt en tillfredsställande skötsel av arrendegårdarna. Den anförda synpunkten hade vid norrlandslagens

33 tillkomst säkerligen sitt fulla berättigande. Den sammanhängde med det förhållandet, att arrendatorerna i allmänhet icke kunde erhålla sin fulla försörjning av jordbruket utan för sitt uppehälle även voro hänvisade till arbete i bolagsskogarna, varför de för att vara säkra om sådant arbete kunde bliva nödsakade att i allt finna sig i de arrendevillkor som bolagen bjödo. Vid uppbyggandet av den arrendelagstiftning som nu gäller och som fick sin utformning genom de år 1943 genomförda lagändringarna synes för gränsdragningen mellan de allmänna och de särskilda bestämmelserna, även om därvid naturligtvis sociala synpunkter spelat in, någon avgörande betydelse icke hava tillmätts en antagen underlägsenhet från arrendatorernas sida i deras förhållande till jordägarna. Det har i detta hänseende framhållits att en dylik underlägsenhet kunde tänkas förekomma jämväl inom andra grupper av arrenden än dem som kunde ifrågakomma att föras in under särbestämmelserna, varjämte det erinrats att arrendatorerna numera såsom följd av organisationsväsendets utveckling och tidsomständigheterna i övrigt måste antagas besitta större möjlighet att hävda sina befogade intressen gentemot jordägarna. Vid den genom 1943 års lagändringar företagna utvidgningen av specialregleringens tillämpningsområde synes, såsom redan förut här ovan framhållits, huvudsynpunkten för gränsdragningen hava varit åtskillnaden mellan tillfälliga och permanenta arrenden. Medan de förra skola regleras endast av de allmänna bestämmelserna, synes det vara i princip avsett att arrenden av fastigheter vars brukande genom arrendator är det normala skola vara underkastade specialreglering. Att gränsdragningen skett just på det angivna sättet har funnits motiverat såväl av samhällsekonomiska som av sociala intressen, ehuru väl de senare icke torde hava trätt i förgrunden i samma grad som då frågan om behovet av en särlagstiftning med tvingande bestämmelser för bolagsarrendena i Norrland först bragtes på tal. Med hänsyn till den ovan angivna av lagstiftningen antagna åtskillnaden mellan arrenden i allmänhet och s. k. sociala arrenden uppstår, då det gäller att undersöka huruvida även arrenden av kommunal jord böra inbegripas bland den senare gruppen av arrenden, det spörsmålet huruvida de kommunala arrendena kunna anses vara av så varaktig natur, att de böra inbegripas bland de arrenden för vilka enligt 49 § i 2 kap. nyttjanderättslagen bestämmelserna i 50—69 §§ av samma kapitel äro tillämpliga. I de till utredningsmännen inkomna enquétesvaren, vilka återgivas här ovan, uttalas från städernas sida allmänt den uppfattningen att städernas arrendeupplåtelser i de flesta fall äro att anse såsom varande av tillfällig art. Man åberopar härvid att den övervägande huvudparten av den av städerna innehavda jord som kan ifrågakomma till utarrendering av städerna förvärvats ingalunda för att brukas såsom jordbruksjord utan för tillgodoseende av stadskommunala intressen av olika art, därvid såsom exempel angivas bostadsbebyggelse, uppförande av industrianläggningar och sociala eller

34 hygieniska inrättningar såsom vårdanstalter, vattenverk, renhållningsverk m. m., anläggning av idrottsplatser, koloniträdgårdar, friluftsbad, friluftsreservat, flygplatser o. d., och uttalas det med utgångspunkt härifrån att utarrendering av den kommunala jord som är avsedd att användas för något av nämnda ändamål sker endast i avvaktan på att frågan om jordens exploatering för det ena eller andra av dessa ändamål varder aktuell. När detta kan ske, utsäges det vidare, kan icke på förhand beräknas. Med hänsyn härtill förmena städerna att det för dem rent av är ett livsintresse att i avseende å arrendeupplåtelserna inga sådana bestämmelser varda gällande som hindra städernas användande av deras jordar för de ändamål för vilka de egentligen äro avsedda. I arrendekontrakten tillförsäkra sig också städerna i allmänhet rätt att när så anses påkallat bryta arrendeförhållandet för jordens disponerande på annat sätt. Från vissa städer upplyses det dock att de även äro ägare av utarrenderade jordbruksegendomar som antingen alldeles icke eller ock inom avsevärd tid framåt icke kunna komma i fråga att disponeras för något rent stadskommunalt ändamål. Den här ovan intagna tabell 1, innehållande vissa uppgifter angående städernas utarrenderade jordbruks jord, utvisar följande: Antalet utarrenderade brukningsdelar uppgår till 3 209, därav 883 äro försedda med för jordbruksdriften erforderliga byggnader och 2 326 äro obebyggda. För de bebyggda brukningsdelar som icke innehålla större vidd än 20 hektar, uppgående till ett antal av 606, är arrendetiden 1 år eller därunder för 298, över 1 till och med 5 år för 166, över 5 till och med 10 år för 70 och över 10 år för 72. Av de större bebyggda brukningsdelarna äro 68 utarrenderade på 1 år eller därunder, 101 på tid över 1—5 år, 88 på tid över 5—10 år och 20 på tid över 10 år. Av de obebyggda brukningsdelarna med en vidd av högst 20 hektar äro 1 167 utarrenderade på tid icke överstigande 1 år, 499 på tid över 1—5 år, 542 på tid över 5—10 år och 75 på tid över 10 år. Övriga obebyggda brukningsdelar, till antalet endast 43, fördela sig beträffande arrendetiden ungefär lika på de olika tidsperioderna till och med 10 år, endast för en brukningsdel överstiger arrendetiden 10 år. Av de återgivna siffrorna kan utläsas att en avsevärd del av städernas utarrenderade brukningsdelar som innehålla jordbruksjord av jämförelsevis liten vidd är upplåten på korttidsarrende. Vad angår de obebyggda brukningsdelarna framträder detta särskilt markant så till vida som för jämt hälften av dem alla arrendetiden ej överstiger ett år. Det anförda förhållandet torde otvivelaktigt giva belägg för att det icke saknas skäl att till en viss grad betrakta städernas arrendeupplåtelser såsom varande av mera tillfällig' natur än de arrenden som åsyftas i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen. Det torde nämligen få antagas att de så ofta förekommande korta arrendeperioderna hava sin grund däri att fastigheterna beräknas inom en nära framtid komma att disponeras på annat sätt än genom upplåtelse på arrende. Men å andra sidan giva siffrorna i tabell 1 också vid handen att det icke är ett obetydligt antal brukningsdelar som utarrenderas på jämförelsevis lång tid. Beträffande de sistnämnda torde det i allt fall knappast kunna med fog påstås att arrende-

85 upplåtelserna äro tillfälliga. Det medgives också från några städers sida att vissa av deras jordbruksarrenden äro att betrakta som permanenta. Om också, enligt vad nyss framhållits, de kommunala arrendena till icke obetydligt antal ej kunna anses vara permanenta i den bemärkelsen, att avtalen avslutas för längre tidsperioder, förefinnes dock mellan kommunala arrendefastigheter och de fastigheter som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen den likheten, att det endast i sällsynta undantagsfall förekommer att fastigheterna brukas av ägarna själva. Upphör utarrenderingen av en kommunal jordbruksfastighet beror detta icke på att kommunen ämnar själv övertaga jordbruksdriften; anledningen till upphörandet är att kommunen avser att disponera fastigheten för tillgodoseende av något allmänkommunalt ändamål, antingen genom försäljning av fastigheten eller med bibehållande av densamma i kommunens ägo. Med hänsyn härtill torde det med fog kunna påstås att arrendena av kommunal jordbruksjord, även om de i viss m å n kunna betraktas som tillfälliga, äro i det hänseende varom nu är fråga att anse såsom likställda med de sociala arrenden som avses i de i 2 kap. av nyttjanderättslagen upptagna särskilda arrendereglerna. På grund av vad sålunda anförts synes det vara principiellt berättigat att de kommunala jordbruksarrendena föras inom tillämpningsområdet för de sociala arrendebestämmelserna. Härav följer dock ingalunda med nödvändighet att nämnda bestämmelser skola till alla delar utan inskränkning varda tillämpliga å alla kommunala arrenden. Den sociala arrendelagstiftningen bör uppenbarligen icke fattas såsom en odelbar enhet, så att om någon av dess bestämmelser skulle befinnas mindre lämplig för arrende av kommunal jord samtliga dessa arrenden av sådan anledning skulle ställas helt utanför sagda lagstiftning. Det bör helt naturligt undersökas huruvida särbestämmelserna i sin nuvarande avfattning lämpa sig för den nu ifrågavarande kategorien arrenden. Befinnes det vid denna undersökning att så icke är förhållandet, böra bestämmelserna underkastas erforderlig omarbetning eller till någon del sättas ur funktion såvitt den nya arrendegruppen angår. I avseende härå anföres följande. Till en början torde undantag från särbestämmelserna böra göras för alla arrenden av sådan kommunal jord som ingår i fastställd stadsplan. Den omständigheten att fastställelse av stadsplan för visst område utverkats tyder i och för sig på att den jord som ingår i planen, även om den för tillfället disponeras genom utarrendering, dock inom en nära framtid kommer att användas för annat ändamål än jordbruk, nämligen det i stadsplanen angivna. Det vore med hänsyn härtill att befara att en tillämpning å dylika arrenden av de sociala arrendereglerna skulle bliva iill hinder för stadens eller samhällets ändamålsenliga utveckling. Därför torde det icke böra ifrågakomma att den sociala arrendelagstiftningen göres tillämplig å arrende av sådan jord. Då i uppgifterna enligt tabell 1 icke gjorts åtskillnad mellan brukningsdelar inom och utom fastställd stadsplan, kan här icke angivas vilken omfattning det nu omförmälda undantaget kommer att få. Troligen torde det dock förhålla sig så, att antalet arrendefastigheter som ligga inom stadsplan icke är stort.

36 Härefter uppstår spörsmålet om särbestämmelserna böra gälla i avseende å arrende av all övrig kommunal jord utan hänsyn till brukningsdelarnas storlek. Av den förut lämnade redogörelsen för innehållet i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, vilket lagrum fastslår vilka fastigheter som skola falla under de sociala arrendebestämmelserna, framgår att någon s. k. nedre arealgräns icke uppsatts, varav följer att specialregleringen numera är tillämplig även å de allra minsta arrendena, med den inskränkning likväl som föranledes av stadgandet i andra stycket, vilket stadgande dock icke torde hava någon nämnvärd relevans beträffande kommunala arrenden. Vad den kommunala jord som nu är i fråga angår torde det icke vara lämpligt att även de minsta arrendena indragas under de sociala arrendebestämmelsernas tillämpningsområde. Det torde utan vidare kunna antagas att en sådan till ytterlighet driven utvidgning av nämnda bestämmelsers tillämpningsområde beträffande kommunal jord skulle från kommunernas och i all synnerhet från städernas sida betraktas som i högsta grad oförmånlig för kommunerna. Beträffande de minsta brukningsdelarna äro också de skäl, som av städerna åberopats mot den ifrågavarande lagstiftningens utsträckande överhuvudtaget till att avse även den kommunala arrendejorden, helt visst värda särskilt beaktande, och detta så mycket mera som jordbruket å de avsedda små brukningsdelarna uppenbarligen icke är av någon större betydelse. Någon mera vägande grund för behövligheten av ett socialt skydd för arrendatorerna av de minsta kommunala brukningsdelarna torde ej heller kunna åberopas. Den inadvertens i lagstiftningen beträffande de sociala arrendena som onekligen uppkommer därigenom att såvitt angår den kommunala jord som skall falla under nämnda lagstiftning undantag göres för de minsta brukningsdelarna, under det att något motsvarande icke gäller för andra arrenden, torde icke vara av den art att man på grund därav bör tveka att godtaga olikheten. Principen att de sociala arrendebestämmelserna skola gälla även för kommunala arrenden bör helt naturligt icke tillämpas i vidsträcktare omfattning än som är av behovet påkallat. Uteslutandet av arrendena utav de minsta brukningsdelarna är betingat av lämplighetsskäl och innebär icke något avkall på den omförmälda principen. Om sålunda det synes av omständigheterna betingat att i det hänseende nyss nämnts inskränka på de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning såvitt angår kommunala arrenden, uppstår frågan var gränsen bör dragas för de arrenden som skola anses såsom »de minsta». Härom kunna helt naturligt olika meningar göra sig gällande. Utredningsmännen hålla för sin del före att gränsen bör ansluta sig till en viss areal å de utarrenderade brukningsdelarna och att denna areal bör bestämmas till ett hektar odlad jord. Godtages denna gräns, komma — enligt vad tabell 1 här ovan utvisar och under antagande att åkerareal motsvarar areal odlad jord — 899 utarrenderade brukningsdelar i städerna eller mer än en fjärdedel av alla dylika brukningsdelar att vara undantagna från tillämpningen av de sociala arrendebestämmelserna. Härvid bortses från att vissa av brukningsdelarna

37 kunna vara undantagna redan på den grund att de ligga inom fastställd stadsplan. Beträffande härefter den övre arealgränsen uttalade föredragande departementschefen, då beslut fattades om förevarande utredning, att anledning icke syntes föreligga att vid arrenden av ifrågakomna slag upprätthålla den för de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning stadgade arealgränsen av femtio hektar. Denna departementschefens uppfattning står otvivelaktigt i full överensstämmelse med syftemålet med specialregleringen, vilket ej blott ligger på det socialpolitiska planet utan även hänför sig till det nationalekonomiska intresset av jordbrukets förkovran på de utarrenderade fastigheterna. I det förslag som utredningsmännen finna sig böra framlägga har också någon övre arealgräns för de utarrenderade fastigheter som ansetts böra specialregleras icke upptagits. Det må anmärkas att då, enligt vad tabell 1 utvisar, antalet städerna tillhöriga utarrenderade brukningsdelar som innehålla åkerjord med en areal överstigande femtio hektar endast uppgår till 108 den olikhet mellan kommunala arrenden och sociala arrenden i allmänhet som uppkommer därigenom att någon övre arealgräns icke finnes för de förra arrendena ej spelar någon mera betydande roll såvitt stadsjorden angår. Beträffande annan kommunal jord torde olikhetens betydelse uppenbarligen vara än mindre. I enlighet med vad ovan anförts förorda utredningsmännen, såvitt angår kommunala arrenden av jord utom stadsplan, å ena sidan att den sociala arrendelagstiftningen icke göres tillämplig å arrenden av brukningsdelar som icke innehålla odlad jord till större vidd än ett hektar samt å andra sidan att under sagda lagstiftnings tillämpningsområde inbegripas även de största arrendena, varmed då förstås arrenden av brukningsdelar som innehålla odlad jord till en vidd av mer än femtio hektar. Ehuruväl det kan antagas att åtskilliga av de ölägenheter som enligt städernas förmenande komma att uppstå, därest de kommunala arrendena läggas under den sociala arrendelagstiftningen, varda borteliminerade genom de föreslagna undantagen dels för arrenden av jord som ligger inom fastställd stadsplan dels ock för de minsta arrendena av annan jord, äro dock alltjämt de av städerna framförda erinringarna mot den ifrågasatta lagstiftningen överhuvudtaget ovedersägligen av den räckvidd att de icke kunna utan vidare avvisas. Utredningsmännen hava därför tagit under övervägande om icke genom ytterligare jämkningar av lagstiftningen i fråga de av städerna framhållna olägenheterna kunna undanröjas eller åtminsitone mildras. I detta hänseende må följande anföras. Såsom av redogörelsen för enquétesvaren framgår rikta sig städernas anmärkningar med skärpa mot de sociala bestämmelserna om optionsrätt och förköpsrätt. Det har i avseende härå framhållits f»tt de sålunda arrendatorn tillerkända rättigheterna skulle kunna helt omintetgöra en tilltänkt exploatering av den utarrenderade jorden för något kommunalt ändamål. Emellertid synes härvid från städernas sida icke tillräckligt hava beaktats de möj-

38 ligheter till optionsrättens brytande som föreligga enligt 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen. Jämlikt stadgande i nämnda lagrum kan, då på grund av särskilda förhållanden arrendatorns kvarsittande skulle för jordägaren medföra påtagligt men, arrendet bringas att upphöra med löpande arrendeperiods utgång. Ett sådant särskilt förhållande torde uppenbarligen föreligga för det fall att frågan om en exploatering av den utarrenderade jorden för något kommunalt ändamål blivit aktuell. Det kan i detta sammanhang förtjäna anmärkas att 1936 års arrendeutredning i sin motivering till stadgandet i fråga såsom exempel på dess tillämpning anförde att utarrenderad jord erfordrades för någon anläggning som jordägaren kunde visa sig hava för avsikt att utföra. Vad angår förköpsrätten är att märka att densamma kan göras gällande endast under förutsättning att arrendatorn är förvarad vid sin optionsrätt. Emellertid åligger det enligt bestämmelse i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen jordägare som gör gällande att rätten till nytt arrende förfallit att senast ett å r före arrendetidens utgång lämna meddelande därom till arrendatorn. Med hänsyn till de speciella förhållanden som råda vid utarrendering av kommunal jord måste det för kommunerna framstå såsom en allvarlig olägenhet, därest denna möjlighet att bryta optionsrätten skulle avskäras på så tidigt stadium som angivits. Det är såsom av städerna anmärkts ofta mycket svårt för en kommun att på förhand beräkna den tidpunkt då frågan om en exploatering blir aktuell. Å andra sidan är läget ej sällan det att när nämnda fråga väl uppkommit den kräver ett snabbt avgörande. För tillgodoseende av de kommunala intressena i denna del synes den tid inom vilken kommun skall lämna arrendatorn sådant meddelande som nyss omförmälts kunna förkortas. Dock måste härvid tillbörlig hänsyn tagas till arrendatorn, så att i allt fall denne inom en ej alltför kort tid före arrendeperiodens utgång k a n förvänta meddelande av kommunen att enligt dess mening arrendeförhållandet ej skall fortfara. Vid den avvägning mellan å ena sidan kommunens och å andra sidan arrendatorns intressen som utredningsmännen sålunda funnit böra äga r u m har det ansetts att den ovan angivna tiden om ett år skäligen kan förkortas till sex månader. Ehuru den föreslagna tidsbegränsningen närmast h a r avseende å det fall att kommun gör gällande att ett fortsatt arrendeförhållande skulle vara till påtagligt men för kommunen, synes av praktiska skäl samma tid böra gälla även för övriga i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen angivna fall, då kommun skulle hava möjlighet att bryta optionsrätten. Någon annan ändring av bestämmelserna i nämnda lagrum än den ovan förordade h a r icke ansetts påkallad. Kommunens meddelande till arrendatorn skall sålunda innehålla uppgift att denne, därest h a n icke åtnöjes med att avflytta, har att inom en månad instämma talan om bibehållande av rätten till nytt arrende. Och instämmes ej sådan talan skall detta tolkas såsom ett medgivande från arrendatorns sida att avflytta. Jämlikt stadgandena i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen äger part att med avseende å nytt arrende som uppkommer genom optionsrättens utövande påkalla ändring av arrendevillkoren och i händelse överenskommelse ej k a n

39 ernås hänskjuta frågan till skiljemän. Det åligger i så fall part att för motparten tillkännagiva sin önskan om nya arrendevillkor senast åtta månader före arrendetidens utgång ävensom att hänskjuta frågan därom till skiljemän senast sju månader före samma tids utgång. Den ovan ifrågasatta förkortningen från ett år till sex månader av den lid inom vilken kommun skall lämna arrendatorn meddelande att enligt kommunens åsikt rätten till nytt arrende förfallit synes böra föranleda jämkning även av de i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen angivna tidsfristerna. I detta hänseende förorda utredningsmännen sådan ändring av stadgandena i sistnämnda lagrum att de omförmälda tidsfristerna bestämmas till sex respektive fem månader före arrendetidens utgång. Enligt de sociala arrendebestämmelserna h a r arrendatorns underhållsskyldighet beträffande nödiga byggnader å den utarrenderade jorden bestämts till att avse avhjälpandet av sådana brister som föranleda blott mindre reparation. Vid angivandet av riktlinjerna för förevarande utredning uttalade föredragande departementschefen att det, i varje fall såvitt anginge något större fastigheter, borde övervägas att i viss mån begränsa jordägarens skyldigheter ifråga om underhållet av åbyggnader på sådant sätt att arrendatorn skulle svara för det normala underhållet. Utredningsmännen hålla också före att beträffande byggnaderna å sådana kommunala fastigheter som innehålla mer än femtio hektar odlad jord — vilka fastigheter i motsats till vad som gäller för övriga sociala arrenden även funnits böra falla under speciallagstiftningen — skäl saknas att ålägga kommunerna såsom en tvingande förpliktelse samma stränga underhållsskyldighet som gäller för övriga sociala arrenden. Vid dessa större och mera affärsmässiga arrenden — det rör sig för övrigt om endast ett mindretal fastigheter — synes avtalsfrihet i avseende å underhållsskyldigheten böra råda. I 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen äro upptagna dispensregler för sociala arrenden i allmänhet. Enligt dessa regler kan, da särskilda omständigheter visas böra föranleda därtill, beträffande visst arrendeavtal dispens erhållas från tillämpning av något av stadgandena i 50 — 61 eller 63 — 65 §§ av sagda kapitel. En förutsättning för beviljande av dispens är att i avtalet gjorts förbehåll att dispens må sökas. Dispensansökan prövas i första h a n d av vederbörande jordbrukskommission. Klagan över kommissionens beslut föres hos länsstyrelsen och över dess beslut hos Kungl. Maj:t. Avslås dispensansökan skall arrendeavtalet därest detta ej annorlunda stadgar anses förfallet. Särskilt vad städernas utarrenderade jord beträffar torde de omförmälda reglerna icke vara tillfyllest för tillgodoseende av dispensbehovet. Med hänsyn till vad av städerna åberopats särskilt därom att arrendeupplåtelserna vad den kommunala jorden angår i så många fall äro tillfälliga och tillgripas endast i avvaktan på att jorden skall användas för ändamål som icke hava med jordbruk att göra böra dispensreglerna icke begränsas till att avse endast visst ingånget arrendeavtal i vilket gjorts förbehåll att dispens må sökas, utan böra dispensmöjligheterna utsträckas sålunda att tillfälle bere-

•10 des kommunerna att få ansökan om dispens prövad redan innan upplåtelse på arrende skett. Med en dylik utvidgning av dispensreglerna torde garanti kunna vinnas för att ett lagbud om de tvingande arrendebestämmelsernas tillämpning å kommunala arrenden icke skall träda kommunernas berättigade intressen för nära. Förmenar sålunda kommun att viss jord av större eller mindre omfattning som den har för avsikt att upplåta på arrende inom den närmaste tiden kan bliva behövlig exempelvis för genomförande av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av samhälleliga intressen vid fortsatt bebyggelse eller ock för något annat allmänt kommunalt ändamål samt att förty de tvingande arrendebestämmelserna om minimitid, optionsrätt, byggnadsskyldighet m. m. icke lämpligen böra bliva gällande i avseende å arrendeupplåtelserna, bör kommunen äga söka dispens i den mån så finnes av förhållandena påkallat. Intet hindrar att en dispensansökan avser all den jord som kommun har för avsikt att upplåta på arrende. Vad angår de i 2 kap. 67 § nyttjanderättslagen upptagna bestämmelserna om inhämtande av jordbrukskommissionens tillstånd till försäljning eller utarrendering av jordbruk som jordägaren efter föregående utarrendering själv övertagit till brukande, torde desamma sakna betydelse vid kommunala arrenden. Förty bör icke sagda lagrum liksom ej heller den därmed sammanhängande 69 § göras tillämplig å dylika arrenden. Utöver vad sålunda här ovan anförts ifråga om dels tiden för lämnande av meddelande om jordägarens avsikt att bryta optionsrätten och den därmed sammanhängande ändringen av de i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen angivna tidsfristerna dels underhållsskyldigheten beträffande byggnaderna å större fastigheter dels dispensmöjligheten dels ock undantagandet av 2 kap. 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen från tillämpningen å de kommunala arrendena torde såvitt dessa arrenden angår några ytterligare jämkningar i de sociala arrendebestämmelserna, sådana de utformats genom den år 1943 genomförda lagstiftningen, icke vara av förhållandena påkallade. Utredningsmännens här ovan framlagda utredning angående frågan om den sociala arrendelagstiftningens tillämpning å arrenden av kommunal jord har enligt vad av det anförda framgår givit till resultat å ena sidan att det är principiellt berättigat att de kommunala jordbruksarrendena föras inom tillämpningsområdet för de sociala arrendebestämmelserna och å andra sidan att icke obetydliga avvikelser från de för sociala arrenden i allmänhet gällande bestämmelserna böra göras såvitt angår kommunala arrenden. Den lagstiftning beträffande sådana arrenden som i anledning härav varder erforderlig torde icke lämpligen kunna ske på det sätt att kommun upptages bland de i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen angivna jordägarkategorierna samt. de anmärkta avvikelserna från sociala arrenden i allmänhet införas under respektive paragrafer i 2 kap. nyttjanderättslagen, vilket senare skulle medföra att lagtexten komme att lida av vidlyftighet och bliva alltför svåröverskådlig. Utredningsmännen hava förty funnit det ändamålsenligt att de ifrågakomna bestämmelserna angående kommunala arrenden upptagas i en

41 särskild lag som hänvisar till den redan gällande sociala arrendelagstiftningen. 1 enlighet härmed har av utredningsmännen utarbetats förslag till lag med vissa bestämmelser angående arrende av kommunal jord, varjämte uppgjorts ett av detsamma betingat lagförslag om visst tillägg till 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Lagförslagen äro intagna å s. 43—45 i denna promemoria.

Beträffande förslaget till lag med vissa bestämmelser angående arrende av kommunal jord må utöver vad förut andragits följande anmärkas. 1 §• I denna paragraf har angivits i vilken omfattning den sociala arrendelagstiftningen skall vinna tillämpning å kommunala arrenden. I avseende härå hänvisas till vad i dessa delar förut anförts, varjämte det anmärkes att lagstiftningen i fråga helt naturligt skall gälla endast beträffande upplåtelser på arrende för jordbruksändamål. Frågan huruvida den föreslagna lagen eller de allmänna aiTendebestämmelserna i nyttjanderättslagen i ett givet fall skola tillämpas är beroende på förhållandena vid arrendeavtalets tillkomst. Därest kommun förvärvar en utarrenderad fastighet å vilken dittills de allmänna arrendebestämmelserna tillämpats bliva nämnda bestämmelser gällande även under den återstående delen av löpande arrendetid. Likaledes k a n den omständigheten att kommun under arrendeperioden försäljer fastigheten till enskild person, som icke är att hänföra till någon av de i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen angivna jordägarkategorierna, icke beröva arrendatorn förmåner som han i enlighet med den nya lagen genom avtalet förvärvat. Arrendatorn har sålunda i sistnämnda fall optionsrätt vid löpande periods utgång, varemot det genom optionsrättens utövande uppkomna arrendeförhållandet regleras av de allmänna arrendebestämmelserna. — Efter nu angivna grunder skall ock bedömas den verkan som en fastställelse av stadsplan å utarrenderad jord utövar å gällande arrendeavtal. 2 och 3 §§. I dessa paragrafer upptagas de avvikelser från stadgandena i 2 kap. 53, 54, 60 och 61 §§ nyttjanderättslagen som av förut angivna grunder ansetts betingade såvitt angår kommunala arrenden. 4 §•

I denna paragraf upplagas dispensreglerna för kommunala arrenden. Givet är att för att en dispensansökan skall vinna beaktande fullgiltiga skäl för densamma måste föreligga. Tillförlitlig utredning ägnad att för dispensmyndigheten klarlägga att och i vad mån dispens är erforderlig bör av

42 kommunen förebringas. För att ärendet skall vinna snabbare behandling bör denna utredning lämpligen bifogas dispensansökningen. Att dispensmyndigheten därest den finner utredningen ofullständig bör äga rätt att på sätt den finner lämpligt låta komplettera densamma är utan vidare klart. Då fråga ä r om dispens beträffande ännu icke utarrenderad jord lärer det ej kunna undvikas att ett dispensmedgivande som vid viss tidpunkt varit fullt motiverat senare med hänsyn till vunnen erfarenhet om exploateringsmöjligheter och dylikt kan framstå såsom oriktig! eller mindre lämpligt. Det torde förty böra stå dispensmyndigheten fritt att om den finner anledning därtill modifiera räckvidden av sitt dispensmedgivande genom tids- och ändamålsbestämmelser. Det torde jämväl böra framhållas att om arrendeavtal redan slutits utan att däri intagits förbehåll att dispens skall sökas möjligheten för kommun att mot arrendatorns bestridande erhålla dispens i den ordning som i 4 § sägs är utesluten. Däremot torde det böra stå kommunen fritt att med avseende å sådant nytt arrende som uppkommer genom arrendatorns utövande av optionsrätt under åberopande av 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen hos skiljemän påkalla sådan ändring i arrendevillkoren för den nya arrendeperioden att i desamma införes förbehåll att dispens skall sökas. Därest ej mellan parterna träffats skiljeavtal, blir det jordbrukskommissionens ledamöter som komma att taga ställning till såväl frågan om införande av förbehåll i arrendeavtalet som frågan om dispensens beviljande. Med anlitande av nu angivna förfarande kan kommun, som vid arrendeperiodens utgång icke anser sig kunna binda sig för en femårsperiod på grund av utsikten till en snar exploatering av den utarrenderade jorden, få det jämlikt 2 kap. 51 § nyttjanderättslagen förnyade arrendet bestämt till en kortare tid än fem år. Att bereda kommun möjlighet att dispensvägen få de i 2 § bestämda tiderna ytterligare förkortade har icke ansetts erforderligt. Övergångsbestämmelserna. Det förutsattes att den föreslagna lagen skall träda i kraft den 1 juli 1945. Bestämmelserna i övrigt hava utformats efter förebild av de stadganden som reglera övergångsförhållandena vid 1943 års sociala arrendelagstiftning.

43 Förslag till Lag m e d v i s s a b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e a r r e n d e av k o m m u n a l jord. 1 §• Upplåtes kommun tillhörig jord som icke ingår i fastställd stadsplan på arrende för jordbruksändamäl, skola, därest arrendet omfattar odlad jord till större vidd än ett hektar, stadgandena i 2 kap. 50—66 §§ lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom lända till efterrättelse, med den inskränkning som föranledes av bestämmelserna i 2—4 §§ här nedan. 2 §.

Vill kommun göra gällande att på grund av något förhållande som avses i 2 kap. 53 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom arrendatorns rätt till nytt arrende bör förfalla, skall kommunen lämna arrendatorn meddelande därom i enlighet med vad i sagda lagrum sägs senast sex månader före arrendetidens utgång. Tillkännagivande i enlighet med vad i 2 kap. 54 § första stycket förenämnda lag stadgas om påkallande av ändring av arrendevillkoren skall ske senast sex månader före arrendetidens utgång, och skall frågan därom senast fem månader före samma tids utgång vara hänskjuten till skiljemän vid äventyr att arrendevillkoren eljest skola förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes. 3 §.

Arrendator av kommunal jord må, om arrendet omfattar odlad jord till större vidd än femtio hektar, tillförbindas underhållsskyldighet beträffande fastighetens nödiga byggnader i vidsträcktare omfattning än som följer av stadgandena i 2 kap. 60 och 61 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom. 4 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill att arrendeavtal som slutits rörande kommun tillhörig jord undantages från tillämpning av något av stadgandena i 2 kap. 50—61 §§ eller 63—65 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i den mån nämnda stadganden eljest skulle lända till efterrättelse, och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill må sökas, ankomme på jordbrukskommissionen att efter ansökning av kommunen medgiva sådant undantag. Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund

44 ansökningen, skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet. Undantag som i första stycket avses må efter ansökning av kommun av jordbrukskommissionen medgivas även i avseende å tillämnade arrendeavtal. Över jordbrukskommissionens beslut i ärende som ovan sagts må besvär anföras hos Konungens befallningshavande inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av beslutet. Den som ej åtnöjes åt Konungens befallningshavandes beslut äge föra klagan däröver i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945. Har arrendeavtal slutits före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna i 2 kap. 51 och 52 §§, 53 och 54 §§ med iakttagande av vad i 2 § denna lag finnes stadgat, 55 § andra stycket och 56 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar brukat fastigheten under sammanlagt minst tio år. Därest i fall varom i andra stycket är nämnt arrendetiden utgår under första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit till stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med avseende å nämnda arrende äge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren med iakttagande därav att de i 2 § andra stycket denna lag angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden. Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits, ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor blivit bestämda, medgiva kommunen befrielse från de i 2 kap. 59 och 60 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där särskilda omständigheter visas böra därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande, över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar. Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande.

45 F örslag till Lag o m ä n d r i n g av 2 k a p . 49 § l a g e n d e n 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) o m nyttjanderätt till fast e g e n d o m . Härigenom förordnas att till 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) sådant detta lagrum lyder enligt lag den 22 december 1943 (nr 883) skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse: Angående upplåtelse på arrende av kommun tillhörig jord är särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

46 Särskilt yttrande av herr F. Persson. Sedan jag såsom sakkunnig deltagit i överläggningar med av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning rörande arrendebestämmelser för kommunal jord m. m. samt fått taga del av en utav utredningsmännen i ämnet upprättad promemoria, innefattande bl. a. förslag till »Lag med vissa bestämmelser angående arrende av kommunal jord», får jag härmed i anslutning till vad jag vid överläggningarna framhållit anföra följande. Under rubriken »Utredningsmännens yttrande och förslag» hava utredningsmännen inledningsvis konstaterat, att för tillgodoseende av de med 1943 års s. k. sociala arrendelagstiftning avsedda syftemålen genom nämnda lagstiftning å jordägaren lagts vissa förpliktelser, som eljest icke ansetts böra genom lag åläggas honom och om vilka sålunda vid arrenden i allmänhet avtalsfrihet råder, och att även i övrigt åt arrendatorn beretts vissa fördelar i förhållandet till jordägaren, huvudsakligen ägnade att tillförsäkra arrendatorn en mera tryggad och varaktig besittningsrätt än som följer av de allmänna arrendebestämmelserna. Utredningsmännen hava vidare konstaterat, att det knappast lärer vara möjligt att på ett fullt tillfredsställande och rationellt sätt fastslå, vilka arrendatorer som böra komma i åtnjutande av de med de sociala arrendebestämmelserna förenade förmånerna. I anslutning härtill hava utredningsmännen erinrat därom, att väsentligen skilda åsikter gjort sig gällande, så snart frågan om införandet i nyttjanderättslagstiftningen av dylika särbestämmelser kommit på tal. Då man under år 1943 på nytt hade att taga ställning till frågan om de sociala arrendebestämmelsernas tillämpningsområde, löste man frågan på så sätt, att de samtidigt antagna strängare och tvingande särbestämmelserna skulle tillämpas allenast å sådana arrenden, vilka enligt de under förarbetena i frågan framkomna synpunkterna kunde betraktas såsom permanenta, medan i motsats härtill tillfälliga arrenden skulle falla utanför särbestämmelserna och regleras uteslutande genom de allmänna arrendebestämmelserna. Vid lagens utformning kom denna gränsdragning till uttryck därigenom, att under § 49 i arrendelagen intogs en uttömande uppräkning av de fall, där permanenta arrenden ansågs föreligga. En dylik gränsdragning kan givetvis på grimd av sin schematiska karaktär medföra sådana konsekvenser som att å ena sidan de nya särbestämmelserna icke bliva tillämpliga å samtliga sådana arrenden, för vilka bestämmelserna i realiteten äro avsedda, medan å andra sidan särbestämmelserna kunna komma att omfatta jämväl arrenden, vilka knappast äro att betrakta som permanenta och beträffande vilka särlagstiftningens tillämpning kan medföra vissa olägenheter, ett förhållande som också berördes under förarbetena till lagen.

47 Då det n u gäller att taga ställning till f r å g a n o m en eventuell u t v i d g n i n g av den sociala a r r e n d e l a g s t i f t n i n g e n s t i l l ä m p n i n g s o m r å d e , får det a n s e s v a r a p å sin p l a t s att e r i n r a o m de ö v e r v ä g a n d e n , v i l k a f ö r a n l e d d e n y s s n ä m n d a g r ä n s d r a g n i n g , och d e n i n n e b ö r d , m a n d ä r v i d i n l a d e i b e g r e p p e n tillfälliga och p e r m a n e n t a a r r e n d e n . I b e r ö r d a h ä n s e e n d e tillåter jag mig h ä r återgiva följande avsnitt u r 1936 å r s a r r e n d e u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e (s. 7 2 — 7 3 ) : »Önskemålet att bereda arrendatorerna en mera tryggad och varaktig besittningsrätt än som följer av nuvarande lagbestämmelser torde emellertid näppeligen kunna vinnas genom en enhetlig reglering. Svårigheten att genomföra en dylik, för arrenden av alla typer gällande ordning bottnar ytterst i arrendeinstitutionens egen praktiska uppgift. Denna är, från en sida betraktad, att möjliggöra jordäganderättens utövning i sådana fall, då ägaren av någon anledning icke lämpligen kan själv bruka den jord varom är fråga. Behovet av att anlita denna dispositionsform är av växlande varaktighet, och härtill måste hänsyn tagas, för så vitt arrendelagen skall kunna tillfredsställande motsvara sitt syfte. Ofta nog är en arrendeupplåtelse betingad av orsaker av mer eller mindre tillfällig karaktär. Såsom typiska må nämnas sädana fall, då en självägande jordbrukare på grund av sjukdom eller framskriden ålder ej längre lämpligen kan ägna sig ät jordbruket, då en minderårig genom arv eller annorledes övertagit en gård som han ännu icke är i stånd att förvalta eller då en person, som ej ämnar driva jordbruk, av någon anledning kommit att förvärva en egendom, vilken han vid lämpligt tillfälle önskar sälja. Ett tillfälligt arrende kan emellertid sägas föreligga, sä snart egendomen icke är av den art, vilken sedvanligen plägar bliva föremal för utarrendering. Om exempelvis huvudgården inom ett gods i enskild ägo utarrenderas, är ett sådant arrende tillfälligt i den mening nu åsyftas; det normala torde nämligen vara, att en dylik huvudgärd brukas av ägaren själv. Vid arrenden av den tillfälliga karaktären förhåller det sig uppenbarligen i många fall så, att jordägaren önskar binda sig endast för helt kort tid, enär han kan förutse eller har anledning räkna med ett snart upphörande av orsaken till utarrenderingen. Ett påbud om minimitid skulle i dylika fall försvåra möjligheten för jordägaren att genom utarrendering vidtaga en provisorisk anordning, som under radande förhållanden kunde vara för honom ändamålsenlig och ur allmän synpunkt försvarlig. Genom sin osmidighet skulle en dylik regel även kunna i viss män fördröja att jorden åter korame under ägarens egen brukning. Därest en allmän regel om minimitid införes i lagen, måste tydligen för sådana fall som nu berörts ett dispensförfarande kunna äga rum. Emellertid torde något starkare skäl att över huvud stadga viss minimitid för de s. k. tillfälliga arrendena knappast föreligga. Vid dessa arrenden befinner sig arrendatorn sällan i den beroende ställning, att han icke utan stödet av en tvingande lagstiftning kan tillvarataga sina intressen. Det kan även antagas att båda kontrahenterna i allmänhet ha fördel av att arrendeperioden icke sättes kortare än som är nödvändigt med hänsyn till upplåtelsens tillfälliga karaktär. På grund av vad nu anförts har arrendeutredningen kommit till det resultatet, att någon för alla arrenden gällande bestämmelse om minimitid icke bör införas i allmänna arrendelagen. Vid sådant förhållande bör tydligen efterföljande undersökning närmast inriktas på frågan, i vad mån de arrenden av permanent karaktär, vilka för närvarande lyda under allmänna arrendelagen, böra bliva föremål för en speciell reglering, åsyftande att tillförsäkra arrendatorerna en mera varaktig besittning. Såsom permanenta kunna betraktas arrenden av kronojord och arrenden av ecklesiastik jord. Emellertid äro dessa arrenden underkastade särskilda administrativa regler, vilka synas i stort sett tillgodose de önskemål varom här är fråga. Vad

48 beträffar arrenden av kommunal jord torde ej heller föreligga något egentligt behov av skärpta regler i förevarande hänseende. Att genomföra sådana skulle ock möta särskilda svårigheter med hänsyn därtill, att kommunernas arrendeupplåtelser mycket ofta äro av tillfällig karaktär. Vad som i detta sammanhang närmast intresserar är den stora grupp av arrenden, som avse fastigheter i de under enskild ägo befintliga jordkomplexen av godstyp. I anslutning härtill torde även få komma i betraktande arrenden under stiftelser eller ideella föreningar.» Det är av intresse att taga del av de i det återgivna avsnittet anförda exemplen å tillfälliga arrenden samt de i anslutning till dessa exempel anförda synpunktenia angående olämpligheten av att stadga viss minimitid för dylika arrenden. Till denna fråga återkommer jag i det följande. Vad som i förevarande sammanhang är av betydelse är konstaterandet, att, enligt vad som framgår av arrendeutredningens motiv och exemplifiering, begreppet tillfällig hänföres till orsaken till markens utarrendering: det föreligger en tillfällig orsak till markens utarrendering, och denna utarrendering kommer att upphöra, så snart den tillfälliga orsaken icke längre föreligger. I motsats härtill faller inom de permanenta arrendena alla sådana arrenden, beträffande vilka jordägarens avsikt är, att den berörda marken allt framgent skall förbliva utarrenderad. Innebörden härav framgår rätt klart av bl. a. arrendeutredningens synpunkter på frågan om arrendatorns besittningstid. Arrendeutredningen uttalade nämligen härvidlag sin förståelse för den från skilda håll hävdade uppfattningen, att den dittills enligt förutvarande sociala arrendelagstiftningen gällande minimitiden om 15 år för den första arrendeupplåtelsen icke vore tillräckligt lång för att bereda arrendatorn den eftersträvade tryggheten och självständigheten, och framhöll i anslutning därtill såsom varande ur allmän synpunkt i och för sig önskvärt, att en till tiden obegränsad besittning möjliggjordes för envar, som ägnade sig åt jordens brukande och innehade de för sådant arbete nödiga egenskaperna. Utifrån denna principiella utgångspunkt men under samtidigt hänsynstagande till jordägarens intresse av att vid förekommande behov själv kunna disponera över jorden, föreslog arrendeutredningen nu gällande bestämmelser om en 5-årig minimitid jämte optionsrätt för arrendatorn. Redan av dessa arrendeutredningens överväganden framgår klart karaktären hos de arrenden, man hänförde till gruppen permanenta, och vilken innebörd man sålunda gav detta begrepp. Denna innebörd framträder ännu mera markerad i exempelvis sådana uttalanden av departementschefen som följande: »Envar torde lätt inse, att en arrendator, som med intresse och omtanke brukat en fastighet under en lång följd av år, finner det svårt att behöva lämna den egendom, som blivit hans och hans familjs hem» samt »Å andra sidan kunna svårigheterna för arrendatorn att lämna den plats, där han har sitt levebröd och känner sig rotfast, ofta te sig så stora, att etc.» Med den innebörd, som sålunda inlagts i begreppen tillfälliga resp. permanenta arrenden, måste givetvis arrenden av kommunal jord, bortsett från

4U

vissa undantagsfall, betraktas såsom tillfälliga arrenden och kunna icke rimligen hänföras till arrenden av permanent natur. 1936 års arrendeutredning log också denna konsekvens och undantog de kommunala arrendena från de föreslagna särbestämmelsernas tillämpning. Icke heller departementschefen gjorde, såvitt jag kunat finna, någon erinran häremot, då han anmälde ärendet i statsrådet. Än vidare underströks detta ställningstagande av lagrådet, som fann den föreslagna lagstiftningen vila på en omsorgsfull och skickligt genomförd utredning. Lagrådet framhöll därvid, att det av rättstekniska skäl icke syntes låta sig göra att inom gruppen av kommunala arrenden utskilja sådana, vilka kunna sägas vara permanenta, samt att å andra sidan överförandet av samtliga kommunala arrenden till de speciella reglernas tilllämpningsområde knappast torde te sig ändamålsenligt med hänsyn till behovet av dispens för de tillfälliga upplåtelserna. Däremot förordade lagrådet särskild utredning beträffande vissa kategorier av annan än kommun tillhörig »jord i allmän ägo eller eljest jord av i viss mening publik natur». Det var först vid ärendets behandling inom tredje särskilda utskottet, som förslag väcktes om utrednings verkställande även beträffande vissa arrenden å kommunal jord, nämligen sådana, vilka besutte en mera varaktig karaktär, en uppfattning som sedermera godkändes av riksdagen. Då varken i utskottets utlåtande eller i riksdagens skrivelse i ärendet kan utläsas, av vad anledning tredje särskilda utskottet och sedermera riksdagen mot den uppfattning, som tidigare kommit till uttryck i förevarande fråga, ansett sig böra förorda en utredning om särskild reglering av vissa kommunala arrenden, torde man få utgå från att denna utredning ansetts motiverad av samma synpunkter — i första hand näringspolitiska och allmänekonomiska samt i andra hand socialpolitiska — vilka förestavat de nu gällande särbestämmelserna. Med hänsyn till den av lagstiftaren antagna åtskillnaden mellan arrenden i allmänhet och s. k. sociala arrenden hava utredningsmännen till övervägande upptagit frågan, huruvida de kommunala arrendena böra anses vara av så varaktig natur, att de böra inbegripas bland de arrenden, för vilka enligt 49 § i 2 kap. nyttjanderättslagen bestämmelserna i 50—69 §§ av samma kapitel äro tillämpliga. Då utredningsmännen helt naturligt icke sett sig i stånd att fälla ett klart jakande svar på denna fråga, hava de lagt upp problemet efter en annan linje. De hava sålunda konstaterat, dels att det endast i sällsynta undantagsfall förekommer, att städernas fastigheter brukas av ägarna själva, och dels att upphörandet av utarrenderingen av en kommunal jordbruksfastighet icke beror på att kommunen själv ämnar övertaga jordbruksdriften. Av dessa båda i och för sig ostridiga förhållanden hava de ansett sig kunna draga den slutsatsen, att arrenden av kommunal jordbruksjord, även om de i viss mån kunna betraktas som tillfälliga, äro i det hänseendet, varom nu är fråga, att anse såsom likställda med de sociala arrenden, som avses i de i 2 kap. av nyttjanderättslagen upptagna särskilda arrendereglerna. I enlighet härmed hava utredningsmännen funnit det vara principiellt berättigat, att de kommunala jordbruksarrendena föras inom tillämpningsområdet för de sociala

50 arrendebestämmelserna. Och på basis av denna uppfattning hava utredningsmännen för avsikt att föreslå en lagstiftning för arrenden av kommunal jord, utformad på så sätt, att de kommunala arrendena såsom hörande till kategorien permanenta arrenden eller i varje fall likställda med dessa arrenden i första hand generellt skola vara underkastade de sociala arrendebestämmelserna med vissa inskränkningar, samtidigt som i andra hand med hänsyn till kommunernas intressen ett allmänt dispensförfarande medgives. Jag kan icke dela den uppfattning, som utredningsmännen sålunda givit uttryck åt. Beträffande de förhållanden och synpunkter, vilka man har att taga hänsyn till vid bedömandet av föreliggande problem, kan jag i stort sett hänvisa till de av städerna till utredningsmännen lämnade uppgifterna och utredningsmännens sammanfattning av desamma. Det bör emellertid omedelbart framhållas, att enligt städernas uppfattning visserligen enstaka undantagsfall förekomma, då arrenden av kommunal jord äro att betrakta som permanenta arrenden med den innebörd, som lagts till grund för gällande lagstiftning. För att skingra ett eventuellt missförstånd vill jag understryka, alt städerna icke böra med avseende å dessa undantagsfall kunna göra anspråk på att i förevarande avseende försättas i förmånligare ställning än övriga ägare till jord, som är föremål för permanent utarrendering. I fortsättningen bortser jag emellertid till en början från berörda undantagsfall och håller mig till vad som i allmänhet gäller för städernas vidkommande. Från städernas sida har med skärpa framhållits, att förhållandena i samband med utarrendering av städernas jord äro sådana, alt några särbestämmelser utöver de allmänna arrendebestämmelserna icke rimligen kunna införas för dessa arrenden. Städerna hava förvärvat ifrågavarande mark icke för att bedriva jordbruk å densamma utan för att tillgodose sina egna speciella syftemål, och arrendena äro avsedda alt upphöra, så snart tiden är inne för realiserandet av det med markens förvärvande avsedda syftemålet. I det avseende, varom nu är fråga, måste det anses råda fullständig likhet mellan arrendena å kommunal jord och tillfälliga arrenden av jord i enskild ägo, vara ett flertal exempel återgivits i arrendeutredningens betänkande och vilka ansetts böra regleras uteslutande genom de allmänna arrendebestämmelserna. Till stöd för sin rakt motsatta uppfattning hava utredningsmännen åberopat allenast de båda härovan nyss återgivna omständigheterna. Enligt mitt bestämda förmenande kunna emellertid dessa båda omständigheter icke tillmätas någon som helst betydelse i den av utredningsmännen angivna riktningen. De torde tvärtom få anses utgöra ett stöd för den av mig hävdade uppfattningen, att de kommunala arrendena måste anses vara av rent tillfällig natur. För varje i städernas fastighetsförvaltning och exploateringsverksamhet initierad person är det därför svårt att förstå, huru utredningsmännen på berörda båda omständigheter kunnat grunda sin slutsats om kommunala arrendens likställighet med sådana arrenden, vilka efter i det föregående anförda synpunkter betraktas som permanenta. Under förarbetena till nuvarande arrendelag ansåg man sig tydliglvis icke

51 uteslutande ur näringspolitiska synpunkter böra stadfästa en tvingande reglering med avseende å de tillfälliga arrendena, vilket skulle innebära en alltför osmidig form med tanke på nödvändigheten att tillgodose jordägarnas berättigade intresse av att vid lämplig tidpunkt bliva i tillfälle att själva disponera över jorden och även i övrigt skulle medföra alltför otillfredsställande konsekvenser för jordägarna. Beträffande åter de socialpolitiska synpunkterna i berörda fall påvisades, att dessa synpunkter icke gjorde sig gällande med nämnvärd styrka vid de tillfälliga arrendena. Vad sålunda under år 1943 ansågs utslagsgivande och föranledde de tillfälliga arrendenas undandragande från den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde, gäller med särskild styrka med avseende å arrendena av kommunal jord. Detta sammanhänger med förhållandet, alt marken relativt snart kommer att tagas i användning för helt andra ändamål än jordbruk. I själva verket förhåller det sig så, att, sedan en kommun förvärvat viss jordbruksmark i avsikt att utnyttja densamma för något speciellt kommunalt ändamål, de näringspolitiska och socialpolitiska synpunkter, vilka förestavat de tvingande särbestämmelserna, icke längre hava någon aktualitet med avseende å denna mark. Det gäller ju icke längre att för samhällsnyttans tillgodoseende »främja jordbrukets produktionskraft och höja jordens hävd och kultur», »att vidmakthålla och utveckla bärkraftiga jordbruk», »att tillförsäkra arrendatorn en mera tryggad och varaktig besittningsrätt» etc. Tvärtom avser utarrenderingen av kommunal jord, som icke omedelbart kan tagas i bruk för sitt avsedda ändamål, endast att på lämpligt sätt utnyttja jorden för undvikande av att densamma kommer i vanhävd under tiden, till dess den tages i anspråk för sitt egentliga syftemål, nämligen att tillgodose kommunens egen fortsatta utveckling och därmed främja kommunmedlemmarnas egna gemensamma intressen. Det bör vidare understrykas, att vederbörande arrendatorer som regel äro fullt införstådda med de förhållanden, som betinga jordens utarrendering. Åberopande de synpunkter, jag sålunda i korthet antytt, samt i övrigt de från städernas sida andragna förhållandena gör jag bestämt gällande, att varken näringspolitiska eller socialpolitiska synpunkter rimligen kunna anses motivera, att man nu med avseende å de kommunala arrendena i allmänhet frångår den så sent som år 1943 allmänt omfattade gränsdragningen för de strängare särbestämmelsernas tillämpningsområde. Jag erinrar emellertid om vad jag ovan i förbigående antytt rörande den nuvarande schematiska gränsdragningen för den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde samt de därav följande konsekvenserna. Anser man med hänsyn härtill det vara önskvärt att taga under övervägande åtgärder, ägnade att i görligaste mån undanröja berörda mindre önskvärda verkningar — och tredje särskilda utskottet synes hava följt denna synpunkt, då utskottet förordade utredning allenast för sådana kommunala arrenden, vilka besutte en mera varaktig karaktär — har jag principiellt givelvis icke något att invända mot en sådan uppläggning av problemet. Man ställes då emellertid inför det såväl praktiskt som rättstekniskt svårbemästrade proble-

52 met att bland de kommunala arrendena till särbehandling bryta ut de fåtaliga arrenden, vilka kunna anses jämförbara med sådana arrenden, vilka såsom varande permanenta falla under de nuvarande särbestämmelserna. Därest kommunernas berättigade intressen skola bliva tillgodosedda, är det dock ofrånkomligt, att en bestämd gräns dragés mellan dessa undantagsfall och den stora massan kommunala arrenden. Ehuru jag icke tror mig kunna lämna anvisning på en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande lösning av förevarande problem, anser jag mig likväl böra ifrågasätta, huruvida icke en utväg i huvudsaklig överensstämmelse med följande riktlinjer lämpligen borde tagas under närmare övervägande. Med utgångspunkt från önskemålet, att lagstiftningen bör i görligaste mån motsvara de faktiskt föreliggande behoven, skulle man kunna tänka sig den utvägen, att genom lämpliga tilläggsbestämmelser till nuvarande arrendelagstiftning möjlighet infördes för vederbörande att beträffande ett visst arrende, vilket är underkastat allenast de allmänna arrendebestämmelserna, efter prövning av den myndighet, som kunde finnas lämplig för ändamålet, utverka förordnande därom, att å arrendet i fråga jämväl skall tillämpas någon eller några av de för de permanenta arrendena nu gällande särbestämmelserna. Löstes problemet efter denna linje, skulle man vinna den fördelen, att de allra flesta av de kommunala arrendena skulle som hittills kunna i samförstånd mellan kommunen och vederbörande arrendator regleras genom frivilliga överenskommelser enligt de allmänna arrendebestämmelserna. Endast för det fall, då det med hänsyn till föreliggande förhållanden vore mer eller mindre uppenbart, att det vore fråga om ett arrende, som måste karakteriseras såsom något mera än ett rent tillfälligt arrende och följaktligen borde underkastas en mera »långfristig» reglering, skulle en särskild myndighetsprövning med allt vad därmed sammanhänger behöva tillgripas. Frågan huruvida denna myndighetsprövning bör ske centralt eller ankomma på de lokala jordbrukskommissionerna, i vilket senare fall en besyärsordning måste inrättas, samt de ytterligare detaljfrågor, som uppställa sig i sammanhanget, synes mig böra göras till föremål för närmare granskning i samband med fortsatta överväganden rörande möjligheten och lämpligheten av att lösa det föreliggande huvudproblemet med anlitande av den utav mig här anvisade utvägen. Huruvida en sådan lösning rättstekniskt låter sig genomföras, undandrager sig mitt bedömande. Enligt min uppfattning synes emellertid den av mig antydda lösningen riktigare och mera motsvara verklighetens krav än den utav utredningsmännen förordade. Att, som utredningsmännen ämna föreslå, hänföra samtliga arrenden av kommunal jord såsom varande permanenta eller i varje fall enligt utredningsmännens uppfattning i berörda avseende fullt likställda med permanenta arrenden under de sociala arrendebestämmelsernas tillämpningsområde, visserligen med vissa inskränkningar och jämkningar, och samtidigt medgiva ett allmänt dispensförfarande från samma bestämmelser anser jag vara en otillfredsställande lösning. Mina huvudinvändningar mot utredningsmännens argumentering framgår av det föregående. En lag i huvudsaklig

53 överensstämmelse med utredningsmännens förslag skulle rättstekniskt framstå som en oformlighet, då den ju skulle till allmän princip upphöja vad som i verkligheten allenast utgöres av ett ringa antal undantagsfall samt till undantagsfall från denna fiktiva princip hänföra vad som i realiteten framstår som allmänna regeln. Redan delta förhållande måste väcka betänkligheter, men viktigare är, att en dylik lag skulle medföra olyckliga konsekvenser för städerna. Med den utformning, utredningsmännen givit åt sitt lagförslag, kunna visserligen alla detaljinvändningar mot detsamma synbarligen mötas med en hänvisning till de föreslagna dispensmöjligheterna. En dylik inställning anser jag emellertid icke kunna godtagas, enär även dispensförfarandet i och för sig innebär stora olägenheter för städerna. Detta gäller även för det fall, att en kommun i enlighet med utredningsmännens anvisning skulle låta en och samma dispensansökan avse all den jord, som kommunen har för avsikt att upplåta på arrende. Redan under förarbetena till nu gällande arrendelagstiftning gavs från olika håll uttryck för den uppfattningen, att dispensmöjligheterna icke borde överskattas, enär deras utnyttjande i praktiken torde erbjuda stora svårigheter. I samband härmed framhölls exempelvis, att de prövande myndigheterna torde finna det som en tjänsteplikt att i första hand bevaka arrendatorns intresse, att de oftast komme att handla efter regeln, att »endast det bästa vore gott nog» etc. För det övervägande antalet arrenden skulle städerna behöva påkalla en myndighetsprövning, som i många fall för båda parterna i kontraktsförhållandet skulle te sig onödig och meningslös. Med hänsyn till att ifrågavarande särbestämmelser äro tvingande och sålunda icke lämna rum för ett av parterna överenskommet avsteg från bestämmelserna, skulle uppenbarligen myndigheten, i första instans jordbrukskommissionen, bliva nödsakad att grunda sitt avgörande på en uttömmande och grundlig undersökning i varje förekommande dispensfall. Med hänsyn till det mycket stora antal ärenden, som skulle ankomma på varje kommission, måste man räkna med att en avsevärd tid skulle behöva förflyta, innan kommissionen kunde fatta ett avgörande i de olika ärendena. För att tillgodose sina intressen skulle vidare kommunerna utan tvivel bliva nödsakade att i åtskilliga fall överklaga jordbrukskommissionernas beslut enligt den av utredningsmännen föreslagna administrativa besvärsordningen. Enligt hittillsvarande erfarenhet av administrativa besvärsmåls handläggning måste man räkna med en betydande tidsutdräkt, innan kommunerna skulle kunna taga slutlig ställning till frågor, som ofta kräva ett snabbt avgörande. Konsekvenserna härav äro uppenbara. En lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmännens förslag skulle sålunda komma att medföra mycket olyckliga konsekvenser för städerna och verka till uppenbart förfång för dem, och får jag bestämt avstyrka, att utredningsmännens förslag lägges till grund för lagstiftning i ämnet. Jag har i det föregående anvisat en utväg, vars framkomlighet bör närmare undersökas vid övervägandet av den utav 1943 års riksdags tredje särskilda utskott väckta frågan att införa särbestämmelser för kommunala arrenden

54 av mera varaktig natur. Skulle man vid den fortsatta undersökningen i likhet med lagrådet vid nyssnämnda riksdag finna den av mig antydda möjligheten icke lämpligen kunna anlitas, bör man av i det föregående anförda skäl fasthålla vid 1943 års lösning, även om densamma undantagsvis kan leda till icke fullt tillfredsställande resultat. För den händelse trots de från städernas sida anförda synpunkterna en lag skulle anses böra komma till stånd i enlighet med den av utredningsmännen förordade linjen, får jag beträffande det framlagda lagförslagets detaljer anföra följande. Till utgångspunkt för sina överväganden i ämnet hava utredningsmännen tagit frågan, huruvida de kommunala arrendena böra anses vara av så varaktig natur, att de böra inbegripas bland de arrenden, för vilka enligt 49 § i 2 kap. nyttjanderättslagen bestämmelserna i 50—69 §§ av samma kapitel äro tillämpliga. Nyssnämnda § 49 bygger på begreppet »brukningsdel», vilket begrepp även utredningsmännen synas i princip hava lagt till grund för sina överväganden. Utredningsmännen hava nämligen i sitt yttrande förordat bl. a. »att den sociala arrendelagstiftningen icke göres tillämplig å arrenden av brukningsdelar, som icke innehålla odlad jord till större vidd än ett hektar, samt å andra sidan att under sagda lagstiftnings tillämpningsområde inbegripes även de största arrendena, varmed då förstås arrenden av brukningsdelar, som innehålla odlad jord till en vidd av mer än femtio hektar». I stället för att förorda vidtagande av ändringar i nuvarande arrendelag på så sätt, att bl. a. kommun upptoges bland de i § 49 angivna jordägarekategorierna, i vilket fall även de kommunala arrendena tydligtvis skulle hava hänförts till begreppet brukningsdel, hava utredningsmännen av rent praktiska skäl föreslagit särskild lagstiftning för de kommunala arrendena. Vid utformningen av § 1 i denna speciallag, vilken paragraf i förevarande hänseende motsvarar § 49 i nyttjanderättslagen, har emellertid brukningsdel icke kommit till användning. Oavsett vilken innebörd, som rätteligen bör inläggas i begreppet brukningsdel — och härom synas meningarna vara delade — kommer nämnda förhållande att medföra otillfredsställande konsekvenser. I fråga om nu gällande arrendelag kommer säkerligen en viss rättspraxis att utbildas på grundval av begreppet brukningsdel, vilken praxis emellertid, därest utredningsmännens förslag på denna punkt godtages oförändrat, icke kommer att gälla beträffande kommunala arrenden. Av helt naturliga skäl är det av vikt, att en och samma praxis blir gällande för alla arrenden, vare sig de hänföra sig till jord i enskild ägo eller till kommunal jord, varför jag föreslår, att i § 1 i lagförslaget vidtages härav påkallad ändring. § 1 i lagförslaget innebär vidare, att den för närvarande gällande övre arealgränsen av 50 hektar icke skall upprätthållas med avseende å arrende av kommunal jord. Till stöd för denna anmärkningsvärda åtskillnad vid behandlingen av kommunal jord och jord i enskild ägo hava utredningsmännen nöjt sig med att erinra om syftemålet med specialregleringen, vilket ej blott ligger på det socialpolitiska planet utan även hänför sig till det nationalekonomiska intresset av jordbrukets förkovran på de utarrenderade fastigheterna. Enligt

55 min uppfattning föreligga icke några bärande skäl, varför kommunerna på denna punkt skulle komma att intaga en annan ställning än övriga jordägare. Genom en arealgräns av tidigare 25 hektar, numera 50 hektar odlad jord, har man velat tillgodose kravet på det större mått av smidighet och rörlighet, som påkallas av den mera affärsbetonade karaktären i kontrahenternas uppgörelse rörande större arrendefrågor. Detta krav gör sig gällande med minst samma styrka, när det är fråga om kommunal jord. Konsekvensen av ett bifall till utredningsmännens förslag på denna punkt skulle för övrigt bliva det märkliga förhållandet, att, så snart en kommun förvärvade ett mera än 50 hektar odlad jord omfattande jordbruk, som enligt nuvarande lagstiftning regleras enbart av de allmänna arrendebestämmelserna, detta jordbruk uteslutande av den anledning, att det kom i en kommuns ägo, omedelbart skulle bliva underkastat även särbestämmelserna. Något sakskäl för en sådan åtskillnad synes icke föreligga, varför den gällande övre arealgränsen även bör gälla de kommunala arrendena. I överensstämmelse med det nu anförda bör § 1 formuleras på förslagsvis följande sätt: »Upplåtes kommun tillhörig jord, som icke ingår i fastställd stadsplan, på arrende för jordbruksändamål, skola, därest arrendet avser brukningsdel omfattande minst ett hektar och högst femtio hektar odlad jord, stadgandena i etc. —.» Vad jag här ovan anfört kan sammanfattas på följande sätt. I motsats till utredningsmännen hävdas, att arrendena av kommunal jord, bortsett från vissa undantagsfall, äro att betrakta som tillfälliga arrenden, fullt likställda med tillfälliga arrenden av jord i enskild ägo enligt den gränsdragning mellan tillfälliga och permanenta arrenden, som ligger till grund för den under år 1943 tillkomna arrendelagstiftningen. Med avseende å tillfälliga arrenden av kommunal jord föreligga icke några förhållanden av sådan avgörande betydelse, att ett frångående av ovannämnda gränsdragning rimligen kan anses motiverat. Tvärtom måste de synpunkter, vilka i allmänhet föranledde de tillfälliga arrendenas undantagande från de sociala särbestämmelsernas tillämpningsområde, anses göra sig gällande med särskild styrka i fråga om arrenden av kommunal jord. Enligt min mening böra städerna däremot icke kunna hava några anspråk på att med avseende å ovannämnda undantagsfall, då permanenta arrenden av kommunal jord föreligga, försättas i förmånligare ställning än övriga jordägare, och synes det mig därför icke vara något att erinra mot att försök göres att till de sociala särbestämmelsernas tillämpningsområde överföra permanenta arrenden av kommunal jord. Lösningen av sistnämnda problem erbjuder emellertid praktiskt och rättstekniskt stora svårigheter. Ovan har jag lämnat ett uppslag till lösning av problemet, som synes mig vara den riktiga såsom bäst motsvarande verklighetens krav och vilket uppslag torde böra tagas under närmare övervägande. Det av utredningsmännen framlagda förslaget synes mig däremot icke kunna godtagas av städerna med hänsyn till de olyckliga konsekvenser, förslaget skulle medföra för dessa.

56 Att söka bemöta alla de synpunkter, som från städernas sida anförts i ärendet, med användande av den föreslagna dispensmöjligheten är icke tillfyllest. Utredningsmännen synas fästa stora förhoppningar på en dylik anordnings möjligheter att lösa svårigheterna. Städerna äro emellertid för sin del övertygade om att dispensmöjligheternas utnyttjande i praktiken kommer att erbjuda stora svårigheter, varför anordningen icke torde komma att bliva av det värde för städerna, som utredningsmännen tydligen utgått från. Skulle man finna det av mig lämnade uppslaget icke lämpligen kunna utnyttjas, bör man fasthålla vid 1943 års lösning. Att utredningsmännens förslag lägges till grund för lagstiftning avstyrkes bestämt. Anses emellertid, trots vad från städernas sida andragits, en lösning av problemet enligt den av utredningsmännen förordade linjen ur det allmännas synpunkt vara att anbefalla, bör i varje fall § 1 i lagförslaget underkastas ändring i de avseenden, jag här ovan förordat.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet I. 1943 års sociala arrendelagstiftnings förhållande till arrenden av kommunal jord II. De sociala arrendebestämmelsernas innebörd III. Omfattningen av kommunala arrenden IV. Enquéte angående de kommunala arrendena V. Utredningsmännens yttrande och förslag Förslag till lag med vissa bestämmelser angående arrende av kommunal jord Förslag till lag om ändring av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom Särskilt yttrande av herr Persson

3 5 8 11 15 32 43 45 46

Statens offentliga utredningar 1945 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . F å n g v å r d . Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. [1]

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord. [9]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning

Industri. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande. [61 Komunalförvaltiiing.

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. K o m m u n i k a t i o n s vase ii. Betänkande med förslag till organisation av en luftfartsstyrelse m. m. [2] Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. [7] Del 2. Blekingenätets järnvägar. [8]

Politi.

Bank-, kredit- och penningväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande ang. den husliga utbildningen, [i] Försäkringsväsen.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med utredning och förslag ang. yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. [5]

Försvarsväsen. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. [3]

Allmänt näringsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 1945. 457116