Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. D. 6,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946:35 FOLKHUSHÅLLNINGSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

VI

TIDEN JULI 1 9 4 4 - J U N I

Redogörelse

utarbetad ekonomisk

inom rikskommissionen försvarsberedskap

S T O C K H O L M 1 9

för

Statens offentliga utredningar 1946 Kronologisk . Betänkande angående rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 167 s. K. Dödföddheten och Udigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. Av C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. S. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen in. m. Hajggström. 99 s. J o . Betänkande med förslag angående uniformspliklens omfattning för viss personal vid försvarsväsendel. V. Petterson. 59 s. F ö . Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m. V. Petterson. 351 s. S. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m. Bilagor. Beckman. 153 s. Si. Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begränsa antalet kontraklsanställt manskap inom krigsmakten. Beckman. 13ö s. Fö. 1941 års lårarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. Marcus. 146 s. F i . 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinslitutionen. Hffiggslröm. 62 s. E. Betänkande med förslag till omorganisation av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen m. m. Katalog- o. Tidskriftstryck. 217 s. K. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliklstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. Idun. 341 s. E. 12. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. Beckman. 216 s. E . 13. Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus. 72 s. Fi. 14. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan. Praktiska linjer. Idun. 193 s. E. 15. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. B. Förslag till undervisningsplaner. Idun. 253 s. E. 16. Betänkande angående forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. V. Petterson. 133 s. J o . 17. Den familjevårdande socialpolitiken. Beckman. 132 s. S. 18. PM angående utvecklingsplanering på jordbrukets område. Marcus. 252 s. J o . 19. Betänkande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. Idun. 92 s. Fo. 20. Betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. Idun. 361 s. S. 21. Betänkande med utredning och förslag angående r ä t ten till arbetstagares uppfinningar. Norstedt. 71 s. J u . 22. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämndcr. Marcus. 144 s. H .

förteckning 23. Socialvårdskommitténs betänkande. 12. Utredning och förslag angående moderskapsbidrag. Beckman. 115 s. 24. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet l ö r partiellt arbetsföra m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 200 s. S. 25. Be.änkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar ni. ni. av betydelse för rikets försvar. Norstedt. 37 s. J u . 26. Betänkande angående tjänslepensionsförsäkringens organisation. Marcus. 71 s. H. 27. Betänkande med förslag till investeriingsreserv för budgetåret 1916/17 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcuis. vij, 378 s. Fi. 28. Bilagor till betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. 95 s. F i . 29. 1943 å r s jordbrukslaxeringssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring. Marcus. 281 s. 3 bil. F i . 30. Socialutbildningssakkunniga. 2. Utredning och förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. Hteggström. 127 s. E. 31. 1910 å r s skolutrednings betänkanden o c h utredningar. 6. Skolans inre arbete. Synpunkter på fostrar och undervisning. Idun. 191 s. E. 32. Betänkande med förslag till förordning angående allmänt kyrkomöte m. m. Hseggström. 161 s. E. 33. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse m. m. 1. Lagtext. Norstedt, iv, 150 s. H. 34. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse m. m. 2. Motiv. Norstedt, vj, 441 s. H. 35. Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 0. Tiden juli 1944—-juni 1945. Idun. 476 s. Fo. 36. Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst. 1. Betänkande angående flyktingars behandling. Beckman. 500 s. S. 37. Socialvårdskommitténs betänkande. 13. Förslag angående folkpensioneringens administrativa handhavande m. m. V. Petterson 114 s. S. 38. Betänkande med förslag rörande officersutbildningen inom armén m. m. Haeggström. xiij, 504 s. Fö. 39. Den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt dess inriktande efter kriget. Idun. 106 s. J o . 40. Betänkande angående hantverkets oich småindustriens befrämjande. Marcus. 192 s. H . •41. Betänkande med förslag till skogsvårdslag m. m. Marcus. 430 s. Jo. 42. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 1. Idun. 282 s. Jo. 43. Betänkande med förslag till verkstad sorganisation för väg- och vattenbyggnadsväsendet. Sv. Tryckeri AB. (2) 105 s. K. 44. Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation. Del 1. Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. V. Petterson. 390 s. F i . 45. Betänkande med förslag till åtgärder för främjande av ridhästaveln m. m. Norstedt. 94 s. F<5. 46. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 2. Idun. OOP. s. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, år tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstaverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex E. — ecklesiastikdrnnrtrmentPt j , jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 LS. statens offentliga u ^ t o £ r w * \ n o T d . ning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1946:35

FO L K H U S L H Å L N I N G S D E P A R T E M E N T E T

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UNDER DEN TILLi FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL VI TIDEN J U L I 1944- JUNI 1945

Redo görelse

utai betad inom ekonomisk

ri kskommissionen

försvarsi beredskap

STOCKHOLM 1946 [ D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G , E S S E L T E AP. 518703

för

I serien av översikter angående »Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen», vilka utarbetats inom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 17 november 1939, ha förut utgivits fem volymer, omfattande tiden augusti 1939—juni 1944. Dessa ha i form av halvårsredogörelser budgetårsvis publicerats såsom nr 1941: 18, 1942: 25, 1943: 25, 1944: 11 och 1945: 17 av Statens offentliga utredningar. Härmed framläggas liknande redogörelser för andra halvåret 1944 och första halvåret 1945, utarbetade efter i huvudsak samma plan som de tidigare. I likhet med den närmast föregående delen innehåller även den nu publicerade, utöver de i de äldre delarna behandlade ämnena, framställningar angående svenskt deltagande i internationell återuppbyggnads- och hjälpverksamhet samt angående statlig fredsplanering. För närmare kännedom om det statsfinansiella läget hänvisas nu som förut till vederbörande statsverkspropositioner. Biträde har vid redogörelsernas avfattande ävensom vid granskning av arbetets skilda avdelningar lämnats av befattningshavare inom olika ämbetsverk och kristidsorgan. Redaktionsarbetet har beträffande den nu framlagda delen av dessa översikter i likhet med fallet varit med samtliga föregående delar handhafts av rikskommissionens kanslichef fil. doktorn Karl A mark. Stockholm i december 1945.

5¶I N N E H Å L L Elfte avdelningen Tiden

juli—december

1944 Sid.

1. I n l e d n i n g 2. B e r e d s k a p s l a g s t i f t n i n g av allmän natur

13 samt

annan

av

krisläget

föranledd

lagstiftning 15

Patentlagstiftningen sid. 15. — Penningväsendet sid. 15. — Civilförsvaret sid. 16. 3. K r i s t i d s o r g a n i s a t i o n e n

22¶Livsmedelshushållningen sid. 22. — Industrien sid. 22. — Trafikväsendet sid. 23. —- Arbetsmarknaden sid. 23. — Civilförsvaret sid. 24. — Informationsverksamheten sid. 25. 4. J o r d b r u k e t

och l i v s m e d e l s h u s h å l l n i n g e n

2G

Försörjningsläget sid. 26. — Prisregleringen på jordbruksområdet sid. 32. —• Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft sid. 39. •— Motordriftcn vid jordbruket sid. 40. —- Konstgödselregleringen sid. 41. — Skördegarnsregleringen sid. 42. — Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor m. m. sid. 42. — Fodermedelsregleringen sid. 44. — Fröhandelsregleringen sid. 47. — Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter sid. 47. — Oljeväxtodlingen sid. 49. — Kött- och fläskregleringen sid. 50. — Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 51. — Äggregleringen sid. 53. — Fisket och fiskhandelsregleringen sid. 53. —- Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad köksväxtodling m. m. sid. 57. — Regleringen av handeln med ris och risgryn sid. 58. — Regleringen av handeln med socker och sirap sid. 58. — Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao sid. 59. — Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. sid. 60. — Regleringen av handeln med tobaksvaror sid. 60. •— Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna m. m. sid. 60. — Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena sid. 60. 5. I n d u s t r i e n

(52

Översikt av produktionsutvecklingen sid. 62. — Utvecklingen inom särskilda industriområden sid. 63. — Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion: järn och järnvaror sid. 66; andra metaller sid. 68; glasvaror sid. 68; textilvaror sid. 69; läder och skodon sid. 72; gummivaror sid. 72; feta oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. sid. 73; andra kemiska produkter sid. 74. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion: järn och järnvaror sid. 76; andra metaller sid. 79; elektrisk materiel sid. 82; tegel sid. 84; textilvaror sid. 85; gummi sid. 85; garvämnen sid. 87; andra kemiska produkter sid. 87. — Tillvaratagande av skrot och avfallsprodukter sid. 89. G. B r ä n s l e - och s m ö r j m e d e l s h u s h å l l n i n g e n A. F a s t a bränslen Försörjningsläget sid. 91. — Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen sid. 93. — Begränsning av gasförbrukningen sid. 95. — Handels- och prisregleringen beträffande stenkol och koks sid. 98. — Handels- och prisregleringen beträffande ved och träkol sid. 99. — Vedproduktion och vedanskaffning sid. 103.

91 91

6 Sid.

— Produktionen av träkol och gengasved sid. 107. — Torvproduktioncn och regleringen av handeln med bränntorv sid. 108. B. Flytande bränslen

108 Försörjningsläget sid. 108. — Mineraloljor och metyl sid. 109. — Skifferoljeprodukter sid. 109. — Sulfitsprit sid. 110. — Trätjära och trätjärprodukler sid. 110. — Drivmcdelscentrålen sid. 111. C. Gengas

i\\

D. Smörjmedel

7. Kraftförsörjningen

8. Statlig lagerhållning

9. Utrikeshandeln

119 Statistisk överblick sid. 119. — Utrikeshandelns reglering sid. 122. — Handelsavtal sid. 123. 10. Sjöfarten

120 Fartygsbeståndet sid. 126. — Sjötrafikens omfattning sid. 128. — Lejdtrafikcn sid. 130. — Fraktfartsrcgleringen sid. 131. — Neutralitets- och sjöfartsskydd sid. 132. 11. Landtrafiken A. Statens järnvägar B. De enskilda järnvägarna C. Motorfordonstrafiken

134 131 139 140

12. Postverket

13. Telegrafverket

14. Krigsriskförsäkringen

119 Transportförsäkring sid. 149. — Annan krigsskadeförsäkring sid. 151. — Olycksfallsförsäkring sid. 151. 15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet

152 Statistisk överblick sid. 152. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 153. •— Arbetsmarknadsregleringen sid. 155. — Kollektivavtalen sid. 158. — Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare sid. 159. — Socialförsäkringsoch understödsfrågor sid. 161. IG. Byggnads- och bostadsväsendet 101 Bostadsförsörjningen sid. 164. — Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten sid. 165. — Hyresregleringen sid. 167. 17. Sjukvård och läkemedelsanskaffning

18. Priser och prisreglering

170 Översikt av prisutvecklingen sid. 170. — Prisreglerandc och priskonlrollerande åtgärder sid. 172. 19. Penningväsendet

20. Statsfinanserna

21. Statlig informationsverksamhet

7¶Tolfte avdelningen Tiden

januari—juni

1945 Sid.

1. Inledning 2. B e r e d s k a p s l a g s t i f t n i n g av allmän natur

183 samt

annan

av

krisläget

föranledd

lagstiftning 185

Tvångsförfogande över egendom sid. 185. — Moratorielagstiftning sid. 185. — Jämkning av arrendeavtal m. m. sid. 185. — Patentlagstiftningen sid. 186. — Bestämmelser angående vissa statsmyndigheter, enskilda organisationer och förvaltningsorgan samt angående förmynderskap m. fl. ärenden vid krig eller krigsfara sid. 187. — Krafthushållningen sid. 187. — Utrikeshandeln sid. 187. — Försäkringsväsendet sid. 187. — Arbetsmarknaden sid. 188. — Lönefrågor sid. 188. — Den militära beredskapstjänsten sid. 188. — Byggnads- och bostadsväsendet sid. 191. — Prisregleringen sid. 191. — Penningväsendet sid. 192. — Bolagslagstiftningen sid. 193. —• Civilförsvaret sid. 193. 3. K r i s t i d s o r g a n i s a t i o n e n

194 Livsmedelshushållningen sid. 194. — Industrien sid. 194. — Arbetsmarknaden sid. 194. — Prisregleringen sid. 195. — Informationsverksamheten sid. 195. — Förberedelser för krisadministrationens avveckling sid. 196. 4. J o r d b r u k e t och l i v s m e d e l s h u s h å l l n i n g e n

198 Försörjningsläget sid. 198. — Prisregleringen på jordbruksområdet sid. 200. — Prisreglerande åtgärder för regleringsåret 1945/46 sid. 203. — Tillgodoseendet axjordbrukets behov av arbetskraft sid. 207. — Motordriften vid jordbruket sid. 207. — Konstgödselregleringen sid. 208. — Skördegarnsregleringen sid. 209. — Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor m. m. sid. 209. — Fodermedelsregleringen sid. 211. — Utsäde sid. 214. — Fröhandelsregleringen sid. 215. — Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter sid. 215. — Regleringen av sockernäringen sid. 216. — Odlingen av spånads- och oljeväxter sid. 218. — Kött- och fläskregleringen sid. 220. — Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 222. — Äggregleringen sid. 223. — Fisket och fiskhandelsregleringen sid. 224. — Regleringen beträffande vitaminhaltiga varor m. m. sid. 225. — Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad köksväxtodling m. m. sid. 226. — Regleringen av handeln med ris och risgryn sid. 228. — Regleringen av handeln med socker och sirap sid. 228. — P.egleringen av handeln med kaffe, te och kakao sid. 229. — Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. sid. 230. — Regleringen av handeln med koksalt sid. 230. — Regleringen av handeln med tobaksvaror sid. 232. — Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna sid. 233. — Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena sid. 233. 5.

Industrien Översikt av produktionsutvecklingen sid. 236. — Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion: tegel sid. 239; byggnadspapp m. m. sid. 240; textilvaror sid. 240; hudar, skinn och läder samt skovaror sid. 242; feta oljor och fettämnen, tvättmedel, färger m. m. sid. 244; andra kemiska produkter

8 Sid.

sid. 246. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion: malmbrytning sid. 247; tackjärn sid. 248; andra metaller sid. 249; magnesit sid. 251: gummi och gummivaror sid. 252; garvämnen sid. 255. — Tillvaratagande av skrot och avfallsprodukter sid. 256. 6. Bränsle- och smörjmedelshushållningen A. Fasta bränslen

258 258

Försörjningsläget sid. 258. — Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen sid. 259. —• Begränsning av gasförbrukningen sid. 263. — Vedhandelsregleringen sid. 265. — Prisregleringen beträffande ved och träkol sid. 268. — Prisclearing för fasta bränslen sid. 271. — Vedproduktion och vedanskaffning under avverkningsåret 1944/45 sid. 272. — Åtgärder beträffande vedproduktioncn under avverkningsåret 1945/46 sid. 283. — Produktionen av träkol och gengasved sid. 287. —• Torvproduktionen och regleringen av handeln med bränntorv sid. 290. B. Flytande bränslen

292 Försörjningsläget sid. 292. — Mineraloljor och motyl sid. 292. — Skifferoljeprodukter sid. 293. — Sulfitsprit sid. 293. — Trätjära och trätjärproduktcr sid. 294. — Importreglcring för flytande bränslen sid. 291. C. Gengas

296 D. Smörjmedel

7. Kraf[försörjningen

8. Statlig lagerhållning

9. Utrikeshandeln 309 Statistisk överblick sid. 309. — Utrikeshandelns reglering sid. 311. —- Exportkredit sid. 312. — Handelsavtal sid. 313. 10. Sjöfarten

317 Farlygsbcståndet sid. 317. — Sjötrafikens omfattning sid. 317. — Lejdtrafikerj sid. 319. — Fraktfarlsrcglering, bränsleförsörjning m. m. sid. 319. — Den internationella sjöfartspoolen sid. 320. — Krigsriskersättning sid. 321. — Minskyddsanordningar å samt avmagnctisering av fartyg sid. 321. — Neutralitets- och sjöfartsskydd sid. 325. 11. Landtrafiken A. Statens järnvägar B. De enskilda järnvägarna C. Motorfordonstrafiken

,

327 332 333

12. Postverket

13. Telegrafverket

14. Krigsriskförsäkringen

343 Transportförsäkring sid. 343. — Annan krigsskadeförsäkring sid. 346. — Olycksfallsförsäkring sid. 347. 15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet 318 Statistisk överblick sid. 348. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 349. — Arbetsmarknadsregleringen sid. 351. — Anslagsfrågor beträffande arbetsmarknadens reglering sid. 355. — Kollektivavtalen sid. 357. — Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare sid. 358. —• Socialförsäkrings- och understödsfrågor sid. 360.

9 Sid.

16. Byggnads- och bostadsväsendet 363 Bostadsförsörjningen sid. 363. — Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten sid. 367. — Hyresregleringen sid. 369. 17. Sjukvård och läkemedelsanskaffning

18. Priser och prisreglering

374 Översikt av prisutvecklingen sid. 374. - - Den allmänna prispolitiken sid. 376. —• Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder sid. 380. 19. Penningväsendet

20. Statsfinanserna 385 Statsregleringen för budgetåret 1944/45 sid. 385. — Statsregleringen för budgetåret 1945/46 sid. 386. — Skattelagstiftning sid. 388. — Statsskulden sid. 392. 21. Svenskt samhet

deltagande

i internationell

återuppbyggnads- och hjälpverk394

Statlig kreditgivning till utlandet sid. 394. —- Sveriges efterkrigsleveranser särskilt till de nordiska grannländerna och Nederländerna sid. 398. — Humanitära hjälpåtgärder av gåvokaraktär sid. 403. 22. Statlig fredsplanering

23. Statlig informationsverksamhet

10¶Bilagor Sid.

Bilaga

1. Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandcna, utfärdade under tiden 1 juli 1944—30 juni 1945 417

Bilaga

2. Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. den 1 juli 1945 436

Bilaga

3. Ransoneringskort för livsmedel m. m., utdelade av statens livsmedelskommission intill utgången av juni 1945 417

Bilaga

4. Kvantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt t v ä t t och rengöringsmedel 465

Bilaga

5. Förteckning över varuslag, soin lagts under beslag under tiden 1 juli 1944—30 juni 1945 468

Bilaga

6. Normalprisbestämmclser,

utfärdade intill utgången av juni 1945 469

Elfte avdelningen Tiden juli—december 1944

i

L

1. Inledning. Det allmänna ekonomiska läget var under år 1944 fortfarande relativt väl stabiliserat. I stigande grad fick dock vårt land känning av det våldsamma tryck som det stora kriget under sitt allt häftigare slutskede utövade på världsekonomien, då krafter av dittills okänd storleksordning drabbade samman och det centrala Europa steg för steg förvandlades till ett slagfält, där utrymmet för reguljär ekonomisk verksamhet alltmer krympte ihop. De stora förväntningar som man på försommaren hyst beträffande skörderesultatet blevo icke infriade annat än i fråga om höskörden, men totalulfallet blev likväl så pass gott och lagerställningen var så gynnsam, att ingen egentlig inskränkning i vår egen försörjning eller i planerade hjälpaktioner till våra grannländer behövde ifrågakomma. Den industriella produktionen höll sig genomsnittligt på samma nivå som under 1943. Ehuru utgångsläget var något oförmånligare, beroende bl. a. på massaindustriens försämrade avsättningsmöjligheter och en tillfällig nedgång i byggnadsverksamheten, låg sysselsättningen under senare halvåret 1944 i stort sett t. o. m. på en högre nivå än under motsvarande tid föregående år. Detta måste sägas vara anmärkningsvärt i betraktande av de stegrade hindren för exportindustriernas avsättning och den allt knappare råvarutillförseln utifrån. Bidragande till den ökade sysselsättningen, allmänt sett, var otvivelaktigt ej minst den omsvängning i gynnsam riktning som byggnadsverksamheten undergick under årets lopp. Vrad utrikeshandeln beträffar förlöpte den i början tillfredsställande om ock inpressad inom en snävare ram till följd av det begränsade utrymme som beretts densamma i handelsavtalen med Tyskland och andra kontinentala länder. Lejdbåtstrafiken fortgick obehindrat, och handelsutbytet innanför västspärren företedde en viss återhämtning, vartill i synnerhet en ansvällning av kolimporten bidrog. Efter hand bortföllo emellertid undan för undan transiteringsmöjligheterna över kontinenten, och på hösten inträdde praktiskt taget trafikstopp i förhållande till länderna söderut, varmed även den dittills viktigaste marknaden, Tyskland, till största delen var ur räkningen. Härtill medverkade å ena sidan ökad oreda inom vederbörande utlandsområden, å andra sidan de hinder för sjöfarten som från svensk sida med hänsyn till de ökade krigsriskerna upprestes. I augusti indrogs sålunda krigsriskförsäkringen för svenska fartyg till tyska hamnar, något som sär-

skilt drabbade malmexporten samt importen av kol och lunga kemikalier, och i september förbjödos utländska fartyg tillträde till svenskt territorialvatten i Östersjön. Genom dessa åtgärder lamslogs sjöfarten inom östersjöområdet och de svenska fartygen innanför spärren upplades i växande omfattning. Även det under krigsåren mycket decimerade svenska tonnaget utanför spärren fick på grund av krigsläget sin rörelsefrihet ytterligare inskränkt. Största bekymren vållade under årets senare del bränsleförsörjningen, vilken allvarligt hotades genom den från september helt inställda tillförseln av fossila bränslen. Därtill kom, att det uppgjorda programmet för vedproduktionen av skilda anledningar icke kunde fullföljas. På hushållningen under år 1944 inverkade detta dock endast så tillvida, att en åtstramning i bränsletilldelningen ansågs böra ske med tanke på försörjningen under åter stående delen av bränsleåret. Prisnivån inom landet bibehölls fortfarande i stort sett stabil. Årets sista kvartal fick emellertid sin prägel av en tilltagande lönepolitisk oro, väsentligen sammanhängande med de överdrivna förväntningar man under hösten gjorde sig om ett snart krigsslut. De sålunda uppkomna lönepolitiska slitningarna ökade påfrestningen på de mödosamt uppbyggda fördämningarna mot inflationsfaran. Den under hösten starkt stegrade flyktingströmmen till Sverige nödvändiggjorde från svensk sida mycket omfattande åtgärder med avseende på flyktingarnas omhändertagande och sysselsättning. Ledningen av hithörande verksamhet har i främsta rummet omhänderhafts av statens utlänningskommission, i vissa hänseenden ock av civilförsvarsmyndigheterna och arbetsmarknadskommissionen. I det internationella återuppbyggnads- och hjälparbetet särskilt gent emot de nordiska grannländerna dellog Sverige mycket verksamt, om ock det la arbete ännu till stor del måste stanna vid planläggning och förberedelser lör kommande aktiva insatser i större skala.

2. Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur. Patentlagstiftningen. Lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara (se del II sid. 16) har genom kungörelse den 14 september 1944 (nr 601) — i samma omfattning som tidigare skett beträffande vissa andra länder — bragts i tillämpning i förhållande till Canada t. o. m. den 30 juni 1945. Intill samma dag har genom kungörelse den 22 december 1944 (nr 795) det tidigare meddelade förordnandet om tillämpning av samma lag i förhållande till Norge prolongerats. Penningväsendet. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 mars 1944 hade bankofullmäktige anfört, att utvecklingen på kreditmarknaden under de senaste åren kännetecknats av en viss stabilisering av ränteläget. Denna stabilisering hade dittills kunnat bevaras trots en fortgående stegring av likviditeten, orsakad bl. a. av inströmningen av valutor. Med hänsyn till att tillflödet av fria valutor under den kommande tiden kunde tänkas få en ökad omfattning särskilt i samband med i kurssäkringssyfte företagna valutatransaktioner ansågo fullmäktige ur beredskapssynpunkt behövligt att öka möjligheten till övervakning och förhindrande av dylika kapitalrörelser samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte begära riksdagens bemyndigande att komplettera gällande valutaförordning med sådana bestämmelser, som kunde befinnas erforderliga härför. Framställning i ämnet gjordes av Kungl. Maj:t i valutapropositionen till 1944 års riksdag, nr 252, vilken av riksdagen jämväl i denna punkt bifölls. Med stöd av riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 20 oktober 1944 förordning (nr 693) om ändring i valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97) ävensom kungörelser (nr 694 och 695) angående importförbud å oarbetat guld m. m. samt å oarbetad platina m. m. Importförbuden avsågo dels guld, oarbetat, även i stänger samt skrot, s. k. guldsmedssopor och guldmynt, dels platina, oarbetad, även i stänger samt skrot, för tekniskt bruk avsedda artiklar av guld eller platina (i tulltaxan ej särskilt nämnda) samt plåt, rör och tråd av guld och platina. Angående innebörden av ändringen i valutaförordningen se nedan sid. 174.

16¶Civilförsvaret. I föregående halvårsredogörelse (del V sid. 233) har omnämnts, att 1944 års riksdag med smärre ändringar antog av Kungl. Maj:t i propositioner nr 268—270 framlagda förslag angående civilförsvarslag och vissa i samband därmed stående författningar. Riksdagen fattade därjämte beslut angående anslag till civilförsvaret under budgetåret 1944/45 samt avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret m. m. Civilförsvarslagen jämte lag om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret samt avlöningsreglemente för civilförsvarspersonalen ävensom av civilförsvarslagen föranledda författningar angående ändring i åtskilliga tidigare lagar och förordningar utfärdades den 15 juli 1944 (nr 536—548). Härtill kommo vissa tillämpningsförfattningar, utfärdade den 14 september 1944 (nr 646—666), nämligen i främsta rummet civilförsvarskungörelse (nr 646), vidare kungörelser om ändring i landshövdinginstruktionen och instruktionen för överståthållarämbetet, i kungörelsen om skyddsplacering av varuförråd m. m., i rekvisitionsförordningen, i kungörelsen om företrädesrätt med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande, i civila uttagningsförordningen etc. I visst samband med författningarna angående civilförsvaret stodo även kungörelserna den 13 oktober 1944 (nr 696 och 697) angående statsbidrag till anläggande av branddammar och till uppförande av brandstationer samt kungörelsen den 24 november 1944 (nr 749) med vissa föreskrifter angående trafik med motorfordon och släpfordon vid utrymning. Civilförsvarslagen och civilförsvarskungörelsen skulle gälla t. o. m. den 30 juni 1949. Genom lagstiftningen om civilförsvaret upphävdes bl. a. följande författningar: luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504), lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov, kungörelsen den 3 november 1939 (nr 800) om vad vid luftskyddstillstånd är att i vissa hänseenden iakttaga, lagen den 1 mars 1940 (nr 119) om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m., kungörelsen den 1 mars 1940 (nr 120) angående inrättande av skyddsrum för anläggningar och byggnader m. m., luftskyddskungörelsen den 13 april 1940 (nr 239), kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 427) med vissa bestämmelser om enskilda näringsföretags och organisationers planläggning för utrymning, utrymningslagen den 28 juni 1941 (nr 582), utrymningskungörelsen den 28 juni 1941 (nr 588) samt cirkuläret den 27 februari 1942 (nr 61) angående beredskapsgrader inom det civila luftskyddet under luftskyddstillstånd. Rörande civilförsvarets uppgifter och organisation må här lämnas en kortfattad översikt, vilken i huvudsak bygger på en i tidskriften »Från departement och nämnder» 1944, h. 15, intagen redogörelse av hovrättsassessorn E. Göransson. Civilförsvaret är en civil försvarsorganisation och dess uppgift angives i civilförsvarslagen vara att i de hänseenden Konungen bestämmer utöva så-

dan verksamhet för rikets försvar som icke åvilar krigsmakten, så ock annan i samband därmed stående verksamhet. Organisationen har övertagit de uppgifter som förut handhafts av luftskyddet och utrymningsorganisationen, däri inbegripet brandförsvaret och skogsbrandförsvaret under krig. Civilförsvaret skall vidare handha verksamheten för undanförsel av egendom under krig och planläggningen härför ävensom i viss utsträckning verksamhet för förstöring av egendom för att förhindra att den faller i fiendens hand. Ledningen och övervakningen av skyddsåtgärder mot spioneri i och sabotage ankommer jämväl på civilförsvaret liksom även åtgärder för omhändertagande, i den mån Kungl. Maj:t särskilt förordnar därom, av en mera omfattande flyktingström. I övrigt skall civilförsvaret handha sådan på det allmänna ankommande civil verksamhet för rikets försvar, som icke enligt vad därom är eller kan bliva föreskrivet åvilar annan myndighet. Vid krig eller krigsfara äger Kungl. Maj:t förordna, att civilförsvaret skall inom riket eller del därav intaga förstärkt beredskap (civilförsvarsberedskap), varav särskiljas tre olika beredskapsgrader. Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas av civilförsvarsstyrelsen, som bildats genom sammanslagning av luftskyddsinspektionens och utrymningskommissionens kanslier samt ställts under ledning av en generaldirektör. Ledningen av civilförsvaret utövas inom varje län av länsstyrelsen. För detta ändamål har länsstyrelsernas organisation utvidgats, i det att vid varje länsstyrelse inrättats en försvarsavdelning under ledning av en civilförsvarsdirektör. Försvarsavdelningen, vid vilken även tjänstgör en länsnotarie, utgör en del av landskansliet. För uppehållande av sambandet med krigsmakten ha vid försvarsavdelningarna anställts militärassistenter, vartill vid några länsstyrelser utsetts aktiva officerare, vid de övriga pensionerade dylika. Anmärkningsvärt är, att länsstyrelserna i vad rör civilförsvaret äro underordnade civilförsvarsstyrelsen. På denna punkt har alltså avsteg gjorts från den eljest gällande principen, att länsstyrelserna lyda direkt under Kungl. Maj:t. I lokalt hänseende indelas riket i civilförsvarsområden. Varje landsfiskalsdistrikt och stad som ej ingår i dylikt distrikt skall utgöra ett civilförsvarsområde, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. Inom varje civilförsvarsområde utövas ledningen av civilförsvaret av en civilförsvarschef. Som regel förutsattes att polischefen skall vara civilförsvarschef, men det antages att i många fall undantag måste göras från denna huvudregel. Civilförsvarschef förordnas av vederbörande länsstyrelse. Civilförsvaret består dels av a l l m ä n t , dels av s ä r s k i l t c i v i l f ö r s v a r . Särskilt civilförsvar skall, i den mån så är påkallat med hänsyn till bebyggelsens täthet eller eljest, vara organiserat för enskilda byggnader och anläggningar. Det benämnes h e m s k y d d , om det är avsett för byggnad för bostadsändamål, eljest v e r k s k y d d . Särskilda t j ä n s t e g r e n a r inom civilförsvaret äro: ordningstjänst (för upprätthållande av ordning och för bevakning), observations- och förbin2—518703

18 delsetjänst (för observation och alarmering samt för befordran av rapporter och order), brandtjänst, teknisk tjänst (för röjning av samfärdsleder och byggnader samt räddning av dem som blivit instängda vid byggnadsras, reparation av samfärdsleder, ledningar och byggnader m. m.), gasskyddstjänst (för ordnande av avgasningsplatser och vidtagande av andra skyddsåtgärder mot stridsgaser), sjukvårdstjänst, utrymnings- och socialtjänst (för utrymning, inkvartering och utspisning m. m.) samt undanförsel- och förstöringstjänst. Inom varje civilförsvarsområde skall det allmänna civilförsvaret omfatta den eller de tjänstegrenar, som med hänsyn till områdets belägenhet, naturbeskaffenhet, bebyggelse eller näringsliv samt andra föreliggande förhållanden anses böra vara företrädda inom området. Särskilt civilförsvar skall vara organiserat på tjänstegrenar endast i den mån så befinnes ändamålsenligt. Inom civilförsvarsområde skall för varje tjänstegren finnas en tjänstegrenschef, som har att under civilförsvarschefen leda verksamheten inom tjänstegrenen. För tillsynen över verkskydd och hemskydd skall i civilförsvarsområde, där så är erforderligt, finnas en eller flera verkskydds- och hemskyddsinspektörer. Omfattar civilförsvarsområde mera än en kommun, äger länsstyrelsen beträffande en eller flera av kommunerna bestämma, att för kommunen skall finnas en inkvarteringsledare med uppgift att under tjänstegrenschefen för utrymnings- och socialtjänsten leda ifrågavarande verksamhet inom kommunen. Ledningen av verksamheten vid särskilt civilförsvar utövas inom verkskydd av en verkskyddsledare och inom hemskydd av en hemskyddsledare. För verkskydds- och hemskyddsledare skall finnas en eller flera ersättare. Verkskydd och hemskydd må kunna sammanföras till b l o c k , vart och ett under ledning av en blockchef. Där förhållandena det påkalla äger civilförsvarsstyrelsen på framställning av länsstyrelsen förordna, att civilförsvarsområde skall vara indelat i civilförsvarsdistrikt. Å andra sidan kan civilförsvarsstyrelsen i särskilda fall förordna, att två eller flera civilförsvarsområden inom ett län må sammanföras till en civilförsvarskrets. Det fastslås i civilförsvarslagen, att civilförsvaret inom visst civilförsvarsområde skall under krig kunna tagas i anspråk för uppgifter som ej röra det egna området, liksom även att verkskydd och hemskydd skola kunna tagas i anspråk för uppgifter som ej röra den egna anläggningen eller byggnaden. Härigenom har möjlighet öppnats för civilförsvarsmyndigheterna att så disponera civilförsvaret inom ett län, att ur allmän synpunkt så fördelaktigt resultat som möjligt uppnås. Där det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas oundgängligt, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, överbefälhavaren förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap — d. v. s. när krig eller omedelbar krigsfara är för handen — militär myndighet må för

19 särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift om fullgörande av civilförsvaret åvilande uppgifter. De grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde skola upptagas i en o r g a n i s a t i o n s p l a n . Denna plan skall angiva bl. a. de tjänstegrenar som skola vara företrädda inom området, distrikts- och kretsindelning, som berör området, storleken av den personal som får tagas i anspråk för det allmänna civilförsvaret, omfattningen av dess utrustning, de särskilda anordningar med civilförsvarssyfte, som skola finnas inom området m. m. Planen fastställes av länsstyrelsen. Vid civilförsvarets planläggning har åsyftats, att dess personal i så stor utsträckning som möjligt skall rekryteras på frivillighetens väg, men det har förutsatts, att i varje fall möjlighet till tvångsrekrytering måste finnas. Fördenskull ha i lagen meddelats bestämmelser om c i v i l f ö r s v a r s p l i k t , innebärande att envar i riket boende svensk medborgare fr. o. m. det kalenderår, varunder h a n fyller 16 år, t. o. m. det kalenderår, varunder han fyller 65 år, skall vara skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva. Personal, som är avsedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss tjänst i civilförsvaret, uttages på förhand därtill genom inskrivning, vilken verkställes av civilförsvarschefen. For att inskrivning skall kunna ske fordras dock godkännande av länsarbetsnämnden. Vägras detta, må frågan om inskrivning prövas av ett bl. a. för lösande av dylika personfrågor inom vederbörande län särskilt inrättat organ, p e r s o n a l p r ö v n i n g s n ä m n d e n , med landshövdingen som ordförande samt civilförsvarsdirektören, länsarbetsnämndens ordförande, vägdirektören och en av militärbefälhavaren utsedd officer som ledamöter. För verkskydd och hemskydd förutsattes inskrivning skola ske i huvudsak endast av verkskydds- resp. hemskyddsledare och dennes ersättare. Civilförsvarsplikt skall under tid, då civilförsvarsberedskap råder, fullgöras i den omfattning, som är nödig med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst. Under annan tid må civilförsvarspliktig icke tagas i anspråk för annat än utbildning och övning och ej under längre tid under varje kalenderår än 30 timmar. Civilförsvarspliktig, som inskrivits för viss tjänstgöring i civilförsvaret, må dock åläggas att deltaga i utbildning och övning under högst 60 timmar under ett kalenderår samt, om inskrivningen skett för tjänstgöring i befälsbefattning, att därjämte medverka vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning, som prövas nödig. Medan såväl luftskyddet som utrymningsorganisationen förut betraktats såsom principiellt statliga organisationer, ehuru både kommuner och enskilda haft att i betydelsefulla hänseenden medverka vid deras upprätthållande, stadgas i civilförsvarslagen, att det åligger kommunen att i enlighet

20 med gällande organisationsplan ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållande av det allmänna civilförsvaret, däri inbegripet anordnande av allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott. Om två kommuner helt eller delvis ingå i samma civilförsvarsområde, skola kommunerna gemensamt svara för civilförsvarets upprätthållande i vad det enligt planen hänför sig till civilförsvarsområdet i dess helhet och i övrigt var för sig. De gemensamma kostnaderna skola därvid förskjutas av den kommun, inom vilken civilförsvarschefen skall under högsta civilförsvarsberedskap ha sin uppehållsort, eller, då uppehållsorten är belägen utom civilförsvarsområdet, av den kommun länsstyrelsen bestämmer. Därefter skola de gemensamma kostnaderna fördelas mellan kommunerna i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun påförts de skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt. Länsstyrelsen äger dock bestämma annan fördelningsgrund, när särskilda skäl därtill finnas. I fråga om det särskilda civilförsvaret skall det åligga kommunerna att sörja för att civilförsvarspersonalen i erforderlig omfattning utbildas och övas. Undantag härifrån gäller endast i den mån Kungl. Maj:t föreskriver, att sådan skyldighet skall åvila ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara inrättat. Nu omförmälda kostnader skola emellertid icke helt åvila kommunerna. Liksom förut avses att staten skall tillhandahålla kommunerna viss materiel och utrustning, som lämpligen blir föremål för central upphandling. Vidare har i stor utsträckning medgivits kommunerna rätt till bidrag av statsmedel för deras kostnader, som regel med två tredjedelar av kostnadernas belopp. Full ersättning av statsmedel erhålles bl. a. dels för avlöning till civilförsvarschef och ställföreträdare för denne samt för avlöning under civilförsvarsberedskap till annan civilförsvarspersonal, dels i allmänhet för kostnader för inkvartering av utrymda och därmed sammanhängande uppgifter av social natur. Inom varje kommun skall finnas ett kommunalt organ för civilförsvaret, c i v i l f ö r s v a r s n ä m n d e n . I mindre kommuner kan dock uppdragas åt kommunalnämnd eller drätselkammare att vara civilförsvarsnämnd. De förutvarande inkvarteringsnämnderna ha avskaffats. Deras uppgifter ha överflyttats dels på civilförsvarsnämnderna, dels på civilförsvarscheferna och under dem på tjänstegrenscheferna för utrymnings- och socialtjänsten. Skyldigheten att sörja för uppehållande av verkskydd och hemskydd åvilar enligt civilförsvarslagen principiellt ägaren av vederbörlig anläggning eller byggnad, i vissa hänseenden, där anläggningen eller byggnaden upplåtits med nyttjanderätt, nyttjanderättshavaren. Beträffande särskild anläggning eller byggnad, där industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen bedrives, kan länsstyrelsen ålägga den som driver verksamheten att vidtaga åtgärder, som av hänsyn

21 till fara för fientlig verksamhet äro påkallade till förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till vidmakthållande av driften och förebyggande av skada. Såsom förut skall det åligga anläggningens eller byggnadens ägare att inrätta, inreda och underhålla skyddsrum, som skall finnas inom densamma. Vissa skärpta krav ha ställts på skyddsrummens utrymme och beskaffenhet. En nyhet i civilförsvarslagen är, att fastighetsägaren ålagts att svara för anskaffning och tillpassande av mörkläggningsmateriel, medan denna skyldighet förut i fråga om uthyrd lägenhet ansetts åvila hyresgästen. I vissa fall kan fastighetsägare som haft kostnader för civilförsvarsåtgärd erhålla ersättning därför av statsmedel, nämligen i sådana fall där de kostnader, som ägaren genom åtgärden åsamkats, avsevärt överstiga den nytta han själv kan anses ha av densamma. Samtliga civilförsvarsförfattningar erhöllo gällande kraft den 1 december 1944. Redan fr. o. m. den 1 oktober 1944 trädde emellertid de viktigaste av de nya organen i funktion. Så var fallet beträffande civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelsernas försvarsavdelningar. Rörande civilförsvarsstyrelsens verksamhet under tiden oktober—november 1944 se sid. 24. Genom kungörelse den 14 september 1944 (nr 647) förordnade Kungl. Maj:t, att civilförsvarsberedskap, beredskapsgrad III (lägsta beredskapsgraden), skulle råda inom hela riket fr. o. m. den 1 december 1944 (jfr nedan sid. 193).

3. Kristidsorganisationen. Livsmedelshushållningen. I fråga om statens livsmedelskommissions kansli skedde från den 1 december 1944 den ändringen, att inom varuomsättningsavdelningen byråerna för utsädesvaror, fodermedel och lagringsfrågor utbrötos från resp. administrativa sektionen, spannmålssektionen och matfettssektionen och direkt underställdes resp. ledamot. Den förut fristående byrån för äggärenden försvann och dithörande ärenden hänfördes under sektionen för slaktvaror. Inom konsumtionsavdelningen upphörde byrån för textilärenden som en särskild byrå liksom ock inom juridiska sektionen byrån för administrativa ärenden. Det sista sammanhängde med att ärenden av administrativ natur (anslagsfrågor o. dyl.) i huvudsak samlats under den administrativa sektionen inom varuomsättningsavdelningen. Utöver själva kanslipersonalen voro under år 1944 hos livsmedelskommissionen anställda närmare ett sextiotal reseombud och kontrollanter för kontroll över kvarnarna och mejerierna med avseende å efterlevnaden av villkoren för erhållande av förmalningsersättning, resp. mjölkpristillägg m. m., för övervakning av slaktdjursregleringen och charkuteri tillverkningen, för övervakning av fiskhandelsregleringen samt för övervakning av handeln med ransonerade varor. Vad beträffar den lokala kristidsförvaltningen fortgick verksamheten vid kristidsstyrelserna och de till dem knutna kontrollbyråerna i ungefär oförändrad omfattning. Genom vidtagna rationaliseringar i arbetet kunde dock styrelsernas totala personalstyrka nedbringas från 1 871 vid årets början till 1 777 den 1 augusti. Antalet kristidsnämnder var under hela året 1944 praktiskt taget oförändrat men minskades den 1 januari 1945 till följd av sammanslagning av kommuner från 1 754 vid 1944 års början till 1 751. Kostnaderna för år 1944 för de kristidsnämnder, vilka sökt statsbidrag, uppgingo till sammanlagt 9 656 128 kronor. Statsbidragen härför belöpte sig enligt de fastställda grunderna till 2 461 569 kronor. Industrien. I samband med civilförsvarsstyrelsens inrättande upphörde statens industrikommissions undanförselbvrå fr. o. m. den 1 december 1944. Hos kom-

23 missionen var dock fortfarande anställd en sakkunnig för skyddsplaceringsfrågor. I proposition vid 1944 års riksdag nr 271 hade Kungl. Maj:t föreslagit, att o m b u d f ö r k r i g s m a t e r i e l v e r k e t skulle länsvis tillsättas med uppgift att dels vara verkets rådgivare i angelägenheter, som krävde lokal industriell sakkunskap, främst i på verket ankommande krigsindustriplaneringsfrågor, dels hålla verket underrättat om sådana lokala förhållanden, som borde bringas till verkets kännedom, dels ock inför civilförsvarsmyndigheterna i länen företräda krigsmaterielverkets synpunkter och önskemål i frågor om undanförsel och förstöring av krigsindustriföretag samt i anslutning därtill genom rådgivning lämna biträde åt samma myndigheter. Propositionen hade av riksdagen bifallits. I anslutning härtill tillsatte Kungl. Maj:t den 30 september 1944 efter förslag av krigsmaterielverket krigsindustriombud i samtliga län med undantag av Stockholms stad och Gotlands län. Inom varje län förordnades ett ombud, dock inom Älvsborgs län två, ett för norra och ett för södra länsdelen. Konferens med ombuden rörande dessas verksamhet och rörande planläggningsarbetet i allmänhet hölls i oktober 1944. Instruktionsbestämmelser för krigsindustriombuden hade ännu vid årsskiftet ej utfärdats. Trafikväsendet. Inom statens trafikkommission inrättades fr. o. m. den 1 november 1944 en särskild byrå för handläggning av ärenden rörande gummilicensansökningar, vilken ställdes under ledning av kommissionens kanslichef. Arbetsmarknaden. Den av statens arbetsmarknadskommission bedrivna yrkesutbildningen av arbetskraft överflyttades fr. o. m. den 1 juli 1944 till överstyrelsen för yrkesutbildning. Genom kungörelse den 8 december 1944 (nr 818) ändrades arbetsmarknadskommissionens instruktion därhän, att kommissionen skulle bestå av en ordförande och chef samt nio (förut åtta) ordinarie ledamöter. Genom Kungl. Maj:ts beslut samma dag fastställdes ny plan för indelning av kommissionens kansli att gälla fr. o. m. den 1 januari 1945. Härvid blev kansliet uppdelat på tre avdelningar i stället för två. Därjämte bestämdes, att planläggningsbyrån skulle indragas och sektionen för ärenden angående byggnadstillstånd ombildas till byrå. Till första avdelningen skulle höra arbetsförmedlingsbyrån och socialhjälpsbyrån ävensom sektionen för länsarbetsnämnderna och sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Till andra avdelningen skulle höra tekniska byrån, byrån för ärenden angående byggnadstillstånd samt kameral- och förrådsbyrån. Till tredje av-

24 delningen skulle höra utredningsbyrån, uppskovsbyrån, byrån och arbetsblocksbyrån ävensom kanslisektionen.

värnpliktshjälps-

I fråga om länsarbetsnämnderna vidtogos vissa organisationsförändringar genom kungörelse den 20 oktober 1944 (nr 703) angående ändring av kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 328). Enligt den nya kungörelsen, som trädde i kraft den 1 januari 1945, skall länsarbetsnämnd, som dittills utgjorts av ordförande och två ledamöter, bestå av ordförande samt ledamöter till det antal Kungl. Maj:t bestämmer, dock i Stockholms stad minst fem och annorstädes minst sex. En av ledamöterna skall vara vice ordförande och för varje ledamot skall finnas personlig ersättare. Ordförande, ledamöter och ersättare förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år i sänder efter förslag i särskild ordning. Sålunda skall förslag till ordförande och vice ordförande avgivas av ordföranden och chefen för arbetsmarknadskommissionen. Beträffande övriga ledamöter jämte ersättare för dem skola förslag, avseende i varje särskilt fall en ledamot, avgivas av: landstingens förvaltningsutskott; stadskollegierna i Stockholm och Göteborg samt drätselkamrarna i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle; hushållningssällskapens förvaltningsutskott; Svenska arbetsgivareföreningen; Landsorganisationen i Sverige; samt Tjänstemännens centralorganisation. Även bestämmelserna om länsarbetsnämndens råd ha ändrats. I stället för att rådet förut utsetts av arbetsmarknadskommissionen till av kommissionen bestämt antal skall enligt de nya bestämmelserna vägdirektören i länet alltid vara ledamot av rådet, vari f. ö. landstingets förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelsen och egnahemsnämnden äga att utse en ledamot var. Beträffande arbetsnämnden i Stockholm skall i stället stadskollegiet utse tre ledamöter. Härutöver äger arbetsmarknadskommissionen alltjämt utse så många ledamöter som kommissionen finner lämpligt. Enligt den nya kungörelsen skola länsarbetsnämnderna även följa utvecklingen inom resp. län i fråga om hjälpverksamheten i samband med arbetslöshet samt efter arbetsmarknadskommissionens bestämmande öva tillsyn över arbetslöshetsnämndernas verksamhet (se del V sid. 375). Detta innebär, att länsarbetsnämnderna inkopplats som ett led mellan kommissionen och arbetslöshetsnämnderna. Civilförsvaret. Genom civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) tillskapades en ny myndighet, civilförsvarsstyrelsen, med uppgift att under Konungen utöva den centrala ledningen av civilförsvaret. Beträffande denna myndighet och den under densamma upprättade lokala organisationen för civilförsvaret och dess särskilda grenar se ovan sid. 17. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 september 1944 fick civilförsvarsstyrelsen i uppdrag att fr. o. m. den 1 oktober 1944 intill den 1 december s. å., då civilförsvarslagen trädde i

25 kraft, dels fullgöra de uppgifter, som enligt gällande författningar åvilade l u f t s k y d d s i n s p e k t i o n e n , dels vara central utrymningsmyndighet och i övrigt fullgöra de uppgifter, som enligt gällande författningar åvilade u t r y m n i n g s k o m m i s s i o n e n , dels ock vara c e n t r a l u n d a n f ö r s e l m y n d i g h e t . Luftskyddsinspektionens, utrymningskommissionens och centrala undanförselbyråns verksamhet upphörde alltså med utgången av september 1944. Informationsverksamheten. Som följd av den omorganisation av den statliga informationsverksamheten, vilken beslöts av 1944 års riksdag, utfärdades ny instruktion för statens informationsstyrelse den 15 juli 1944 (nr 563) (se del V sid. 238). Pressnämndens verksamhet upphörde fr. o. m. den 15 augusti 1944. Dessförinnan hade Kungl. Maj:t jämlikt 8 § i informationsstyrelsens nya instruktion förordnat fyra pressakkunniga, vilkas verksamhet nämnda dag tog sin början. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1944 upphörde informationsstyrelsens allmänna avdelning med utgången av nämnda år. Fr. o. m. den 1 januari 1945 funnos sålunda inom styrelsen, förutom sekretariatet och folkberedskapssektionen, blott tre avdelningar, nämligen administrativa avdelningen, upplysningsavdelningen samt rådgivnings- och dispensavdelningen.

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen, Försörjningsläget. I jämförelse med 1940 och 1941 års svaga skördar hade skörden såväl 1942 som 1943, totalt sett, utfallit jämförelsevis förmånligt. Detta gällde både produktionen för direkt människoföda och produktionen för foderändamål. Som följd härav hade förbrukningen av de viktigaste livsmedlen kunnat under de båda konsumtionsåren 1942/43 och 1943/44 upprätthållas på en i huvudsak fullt tillfredsställande nivå. Kreatursantalet hade från lågpunkten sommaren 1942 kunnat ökas rätt avsevärt, nämligen vad nötkreatur angår med 9'6 procent till juni 1943 och med 12*3 procent till juni 1944 och vad svinen angår med resp. 17*1 och 24-8 procent. Härigenom hade en förhållandevis god utgångspunkt nåtts för produktionen av animaliska livsmedel under konsumtionsåret 1944/45. Totalskörden år 1944 blev, i skördeenheter räknat, ännu något större än de närmast föregående två åren. Mot 8 229 000 skördeenheter år 1942 och 8 256 000 år 1943 svarade 8 731 000 skördeenheter år 1944, varvid emellertid är att märka, att spannmåls- och rotfruktsskördarna sistnämnda år gåvo ett något sämre resultat än året förut, medan däremot utbytet av stråfoderskörd och bete blev avsevärt bättre. En viss i m p o r t av brödsäd ägde rum under våren 1944, nämligen c:a 16 800 ton argentinskt vete. En vida större export skedde emellertid under hösten till grannländerna, särskilt Finland, uppgående till 45 500 ton vete och 40 200 ton råg eller sammanlagt 85 700 ton brödsäd. I fråga om livsmedel i övrigt må nämnas, att år 1944 infördes c:a 14 600 ton socker, c:a 8 500 ton kött och fläsk samt 490 ton ägg. Fiskimporten var obetydlig, nämligen endast 1 130 ton. Däremot förekom, tack vare den obehindrat pågående lejdtrafiken, en relativt stor import av kolonialvaror. Av kaffe infördes sålunda c:a 20 200 ton mot föga mer än hälften år 1943, av te och kakao resp. 362 och 9 900 ton mot 344 och 3 700 ton föregående år. Jämförelsevis stor ökning visade även importen av färska frukter och bär; den uppgick till 38 500 ton (varav 31 200 ton apelsiner från Spanien) mot 32 700 ton 1943. Importen av torkad frukt, sammanlagt 8 800 ton, var däremot blott obetydligt större än fjolårets. Lökimporten nedgick från 6 200 till 2 300 ton. Vad angår fodermedel var införseln av oljekraftfoder relativt betydande,

nämligen 137 000 ton mot endast 89 000 ton år 1943. Av vegetabiliska fettråvaror infördes 37 500 ton jordnötter och kopra samt 32 700 ton lin-, rapsoch andra oljeväxtfrön. I fråga om konstgödsel märkes, att för första gången sedan år 1941 inkom en last råfosfat, nämligen från Marocko, om 8 540 ton. Importen av kvävegödselmedel var något minskad jämfört med fjolåret, nämligen från 104 200 till 86 700 ton; däri ingick även en kvantitet chilesalpeter om 12 700 ton. Importen av kalisalter var ungefär normal. Nedanstående tablå utvisar d e n o d l a d e j o r d a r e a l e n s f ö r d e l n i n g p å o l i k a v ä x t s l a g ävensom s k ö r d e n p e r h e k t a r åren 1943 och 1944 samt till jämförelse härmed motsvarande förhållanden under tioårsperioden 1930/39. Skördad areal hektar

Höstvete Vårvete Höstråg Vårråg Summa brödsäd

Skörd per hektar kilogram 1944 1943 1930/39

1930/39

224 300 66 500 204 900 7 500

153 300 115 200 212 300 7 700

192 000 84 200 196 900 6 100

2 450 1 820 1910 1340

2 330 1450 1870 1060

2180 1480 1780 1110

503 200

488 500

479 200

2 140

2 060 1480 1790 1370 1340 14 740 37 120 35120

1840 1310 1690 1310 1070 10 340 32 790 29 660

2 030 95 100 108 400 113 200 Korn 1820 660 700 574 800 555 800 Havre 2 160 251 000 276 800 278 600 Blandsäd 1590 4 400 5 000 4 300 Vicker 1510 29 400 33 700 20 000 Ärter 132 000 147 300 138 700 13 880 Potatis 55 000 35 210 50 300 47 300 Sockerbetor 66 100 37 640 64 600 79 400 Foderrotfrukter 104 100 117 900 130 900 Säd till grönfoder — 53 900 37 500 Olje- och spånadsväxter.. . — 3 640 1 375 500 1 329 400 1 341 552 Slåttervall

— —

2 930

— —

3 770

Det framgår av tablån, att arealen för brödsäd minskat med 9 300 hektar från 1943 till 1944 samt med ej mindre än 24 000 hektar vid jämförelse med tioårsperioden före kriget. Sammanlagda vetearealen var dock 1944 7 700 hektar större än 1943, medan rågarealen nedgått med 17 000 hektar. I fråga om fodersäden inskränktes arealen för såväl korn som havre i rent bestånd; blandsädsarealen däremot ökades något. Sammanlagt minskades fodersädsarealen (inkl. vicker) från 1943 till 1944 med 35 900 hektar. En mindre nedgång i odlingsvidden drabbade även ärterna och potatisen, medan sockerbetor och foderrotfrukter visa stegring. Den totala arealminskningen för nu nämnda grödor kom huvudsakligen vallodlingen till godo. Avkastningssiffrorna per hektar voro som synes genomgående lägre 1944 ä n 1943 utom vad slåttervallarna beträffar. S k ö r d e n s storlek för de olika grödorna framgår av efterföljande tablå.

28¶Skörd 1943

Skörd 1944

Skörd i medeltal 1930/39 ton

Skörd 1943 ton

Skörd 1944 ton

674 500 401 500

524 200 404 800

542 700 356 800

77-7 100-8

80-9 88-9

1076 000

929 000

899 500

86'3

83-6

218 300 1 201 600 547 900

232 600 850 300 501 500

175 300 730 000 476 300

106-6 70-8 91-5

80-3 60-8 86-9

Summa fodersäd

1 967 800 1 584 400 1 381 600

80-5

70-2

Ärter (huvudsakligen matärter) Bönor (huvudsakligen bruna b ö n o r 1 ) . . . Potatis Sockerbetor Foderrotfrukter Hö (vallhö och ängshö) Halm

30 100 45 100 31 500 2 100 3 200 2 800 1 844 100 2171 100 1 434 600 1 682 200 1 862 300 1 803 400 2 970 100 2 267 400 1 960 200 5 495 200 4 272 600 5 485 200 3 767 200 3 065 900 3 021 100

149-8 152-4 117-7 110-7 76-3 77-8 81-4

104-7 133-3 77-8 107-2 66-0 99-8 80-2

V å x t s l a g

Vete Råg Summa brödsäd Korn Havre , övrig fodersäd (blandsäd och vicker)

i % av skördetalen 1930/39

Åren 1930/39 dock mest foderbönor

Siffran för totala brödsädsskörden år 1944, 899 500 ton, understeg siffran för 1943 med 29 500 ton och medeltalssiffran för tioårsperioden före kriget med ej mindre än 176 500 ton eller 16-4 procent. Arealförskjutningen från råg till vete åtföljdes av en motsvarande förskjutning i skördekvantiteterna, i det att veteskörden vid jämförelse med 1943 steg men rågskörden minskades. En liknande utveckling hade skett från 1942 till 1943. Till kvaliteten blev 1944 års brödsädsskörd av utmärkt beskaffenhet, med ovanligt hög hektolitervikt, mycket låg halt av grodda kärnor och, för höstsäden, låg vattenhalt. De inom landet disponibla lagren av brödsäd uppgingo vid ingången av förmalningsåret (september—oktober) 1943/44 till i runt tal 300 000 ton. Dessa lager ökades under förmalningsåret, så att de vid dess utgång uppgingo till sammanlagt c:a 390 000 ton. I denna kvantitet ingick dock en viss mängd mältad brödsäd, som endast kunde komma till användning för utfodring. Handelsförmalningen beräknades komma att under förmalningsåret 1944/45 taga i anspråk c:a 600 000 ton råg och vete. Någon inblandning i mälden av korn beräknades icke skola ifrågakomma, detta även av det skälet att kornskörden blivit jämförelsevis svag. För gryntillverkning räknades med i stort sett samma kvantitet havre som föregående år. Ärtodlingen, som förut under kriget gått starkt framåt, visade 1944 tillbakagång både i fråga om areal och avkastning. Skörden, 31 500 ton, var betydligt mindre än föregående år men dock fortfarande större än under förkrigstiden. Beklagligtvis gav potatisen ett särdeles klent skördeutbyte. Den tog allvar-

29 lig skada av torkan under juli och augusti och nådde sedan aldrig full utveckling. Regnet på hösten kom för sent och bidrog snarare att försämra kvaliteten. Potatisen gav i medeltal år 1944 en avkastning av endast 10 340 kg per hektar mot 14 740 kg året förut, och totalskörden blev så låg som 1 434 600 ton, vilket var mindre än 80 procent av medelgod skörd. Vad däremot sockerbetorna angår blev skörden av någorlunda tillfredsställande storlek främst tack vare den arealökning, som här ägt rum. En mycket betydande minskning drabbade fodersädsskörden, vilken år 1944 uppgick till allenast omkring 70 procent av förkrigstidens motsvarande skörd. Utbytet av fodersädsodlingen måste alltså anses synnerligen ogynnsamt. Orsaken härtill låg väsentligen i den för denna odling olämpliga väderleken under senare delen av året med stark torka under eftersommaren och otjänligt bärgningsväder på hösten. Med hänsyn till att fodersädsskörden utfallit så svag var det en lycka att höskörden i stället blev så mycket rikligare. Hela skörden från vallar och ängar angives till närmare 5-5 milj. ton mot endast 4-3 milj. ton 1943. Höet blev dock icke överallt av fullgod kvalitet och skördens näringsvärde svarade därför icke helt mot den stora kvantiteten. Den minskade fodersädstillgången kunde i viss mån kompenseras genom tilldelning av betfor samt delvis även av melass. För mjölkproduktionen var det av betydelse, att tilldelningen av oljekraftfoder kunde höjas. Medan denna tilldelning under produktionsåret 1942/43 uppgått till sammanlagt c:a 90 000 ton och under 1943/44 till c:a 110 000 ton blev det möjligt att för produktionsåret 1944/45 kalkylera med en tilldelning av c:a 160 000 ton. Till den så avsevärt ökade tillgången bidrog i ej ringa mån den tilltagande produktionen av inhemska oljehaltiga fröer. Att den under år 1943 inträdda ökningen i k r e a t u r s b e s t å n d e t fortsattes under 1944 har redan antytts. Hela antalet nötkreatur tillväxte enligt kreatursräkningarna från 2 546 000 den 1 juni 1942 till 2 790 000 vid motsvarande tidpunkt 1943 och till 2 859 000 den 1 juni 1944. Ökningen från 1943 till 1944 var dock jämförelsevis liten beträffande korna (från 1 704 000 till 1 747 000 eller 2-5 procent), medan den för ungnöt uppgick till 12-8 procent (från 546 000 till 619 000), vilket förebådade en blivande starkare stegring i koantalet. Fortsatt tillväxt framträdde även i fråga om fåroch svinstammen. Antalet får, som ökats från 435 000 år 1942 till 520 000 år 1943, steg sålunda år 1944 till 558 000, under det att svinens antal steg från 845 000 år 1942 till 989 000 år 1943 och till 1 054 000 år 1944. Den huvudsakliga tillväxten föll härvid på gödsvinen, medan antalet modersuggor sistnämnda år minskades. Trots den skedda allmänna återhämtningen höllo sig emellertid talen för hela nötkreaturstammen 1944 ännu 6 procent, kostammen 9 procent och svinstammen 26 procent under de för år 1937 (det sista förkrigsår, då allmän kreatursräkning ägde rum) redovisade motsvarande talen. Enligt svinräkningen i oktober 1944 uppgick svinstammen

30 då till 98*1 procent av antalet i oktober 1943 och 84-6 procent av antalet i oktober 1939. Växlingarna i fråga om den besiktigade och kontrollerade (d. v. s. i huvudsak den marknadsförda) s l a k t e n fr. o. m. 1942 framgå av följande siffror i ton: Nötkreatur 1942 1943 1944 1944 1 kv 2 kv 3 kv 4 kv

66 400 81100 97 000 23100 24 200 22 700 27 000

..° getter 1600 2 900 3 5001 3001 3001 1 2001 1 7001

Hästar

Svin

Summa

6 500 7 600 9 400 2 300 1 700 1 400 4 000

45 400 65 500 95 700 23 900 29 700 18 700 23 400

119 90» 157 100 205 600 49 600 55 900 44 000 56 100

Tabellen utvisar en fortgående förbättring i tillgången på kött och fläsk. Framför allt gäller detta fläsket, varav produktionen från 1942 till 1944 mer än fördubblades. Till ovan anförda kvantiteter bör läggas den, särskilt i fråga om svin, avsevärda hemslakten, som emellertid under 1944 var mindre än närmast föregående år. (Den beräknas ha uppgått till c:a 50 000 ton, varav svin c:a 46 000 ton.) En beräkning, som jämväl omfattar hemslakten, visar, att trots den försiggångna stegringen från bottenläget 1942 köttillgången ännu 1944 var mer än 25 procent och fläsktillgången i det närmaste 10 procent lägre än under 1939. Att den under vintern 1943/44 tillämpade, av fodermedelstillgången betingade prispolitiken på fläskområdet föranledde en kraftig utslaktning av tyngre svin har omnämnts i föregående redogörelser (se del V sid. 26, 246). Härigenom tillfördes marknaden mycket stora kvantiteter fläsk, varigenom avsevärda extratilldelningar härav kunde medgivas under maj och juni. Sedan slakten av svin fr. o. m. juni 1944 börjat minska kraftigt, måste en åtstramning i köttransoneringen åter vidtagas. Ransonerna sänktes undan för undan och lågo fr. o. m. november t. o. m. lägre än under motsvarande tid året förut, ehuru slaktsiffrorna visat en motsatt utveckling. M j ö l k p r o d u k t i o n e n hade liksom kött- och fläskproduktionen nått sin lägsta nivå under kriget år 1942. Från en kvantitet av uppskattningsvis 3 652 000 ton detta år höjde den sig till 3 976 000 ton 1943 och 4 228 000 ton 1944. Sistnämnda kvantitet motsvarade c:a 90 procent av produktionen under produktionsåret 1938/39. Mjölkinvägningen vid mejerierna utgjorde 1944 3 108 000 ton mot 2 852 000 ton år 1943 och 2 518 000 ton år 1942. Den invägda mjölken användes i alltjämt mycket betydande omfattning för försäljning som konsumtionsmjölk. Dock avbröts under 1944 den ända dittills pågående stegringen härutinnan. Försäljningen av grädde visade en 1 Beräknade siffror. Fullständig statistik över slakten av får och getter under 1944 föreligger ej, emedan denna var fri under större delen av året och därför ej redovisades till livsmedelskommissionen.

31 kraftig uppgång, alltsedan gräddransoneringen i februari 1944 slopats. I nedanstående sammanställning anges halvårsvis försäljningen per månad av konsumtionsmjölk, standardiserad till 3 procents fetthalt, samt av grädde, omräknad till fetmjölk. Tablån innehåller även uppgifter om smör- och ostproduktionen. Försåld konsumtionsmjölk

Försåld grädde (omräknad till mjölk) Ton

1942 jan.—juni juli—dec 1943 Jan.—juni juli—dec 1944 Jan.—juni juli—dec

67 210 75 330 79 880 80 650 77 280 79 490

p e r 5 630 4 940 6 530 5 530 11400 11630

Mejeriproduktionen av smör ost

m å n a d 5 700 6 240 5 960 7 250 6 920 7 630

1370 1 130 1 740 1 810 2 550 2 440

Produktionen av smör och ost befann sig som synes i tillväxt. Den betydelse som mjölkstandardiseringen ägde för smörproduktionen framgår av det faktum, att härigenom kunnat inbesparas en mängd mjölkfett, motsvarande för år 1942 c:a 6 100, för år 1943 c:a 6 300 och för år 1944 c:a 6 700 ton smör eller i genomsnitt omkring 8 procent av resp. års mejerismörtillverkning. Margarinproduktionen kunde, tack vare fortsatt tillförsel genom lejdtrafiken av vegetabiliska fettråvaror och inhemsk produktion av oljeväxtfröer, upprätthållas i ungefär samma omfattning som förut. En sammanställning av förbrukningen av skilda slag av matfett u n d e r åren 1939 och 1942—44 ter sig sålunda: 1939 ton

1942 ton

1943 ton

1944 ton

Smör (mejeri- och lantsmör).. Margarin, matolja m. m

70 520 65 790

76 290 42 180

83 640 38 750

99 280 40 530

Summa

136 310

118 470

122 390

139 810

102.6¶I procent av förbrukningen 1939

Enligt dessa siffror skulle matfettförbrukningen år 1944 ha överstigit 1939 års förbrukning med 2-6 procent. I betraktande av att folkmängden under perioden (inkl. flyktingar, evakuerade finska medborgare och finska barn) vuxit med c:a 6 procent blir dock resultatet, att förbrukningen per person 1944 fortfarande låg något under förkrigsförbrukningen. Härvid bör emellertid observeras, att i sammanställningen ovan å ena sidan icke medräknats vissa slag av matfett, såsom ister och flott, samt att å andra sidan konsumtionen av annat animaliskt fett, såsom fläsk och framför allt salt sill, nedgått väsentligt under krigsåren. Ostproduktionen under 1944 stegrades utöver 1943 års kvantitet med c:a 40 procent. Det bör härvid jämväl nämnas, att på grund av det förbättrade försörjningsläget för mjölk fr. o. m. juli 1944 medgivits en ökning av ostens

tillåtna fetthalt upp till 33 procent, vilket innebar att s. k. halvfet ost nU fick tillverkas, ökningen i ostproduktionen föranledde en motsvarande fori bättring i tilldelningen av ost till konsumenterna. Med ledning av de företagna hönsräkningarna ha beräkningar verkställts rörande antalet värphöns i genomsnitt under olika produktionsår samt ä g g p r o d u k t i o n e n s storlek. Beräkningarna ha givit följande ungefärliga resultat: Produktionsår 1938/39 1942/43 1943/44 1944/45

Antal värphöns 9 210 000 6 689 000 6 650 000 7 980 000

Äggproduktionen per höna, st. 112 106 112 112

ton 60 860 35 580 43 940 52 730

Stegringen under de två sista produktionsåren är som synes ganska avsevärd. Den motsvaras även av ökade försäljningssiffror för ägg. Sålunda redovisas de auktoriserade partihandlarnas inköp till 10*5 milj. kg för 1942, 11-8 milj. kg för 1943 och 17-2 milj. kg för 1944. Beträffande f i s k t i 11 g å n g e n se sid 53. Jämlikt gjorda åtaganden exporterades från Sverige huvudsakligen till Finland under senare hälften av 1944 ej obetydliga kvantiteter livsmedel. Sålunda utfördes bl. a. omkring 29 200 ton vete (jämte 16 300 ton under första halvåret), 40 200 ton råg, 2 100 ton ärter och 1 100 ton potatis; dessutom omkring 5 200 ton kraftfoder, 1 800 ton kalkkväve, 5 000 ton superfosfat m. m. Prisregleringen på jordbruksområdet. I föregående halvårsöversikt (se del V sid. 245) har omnämnts, att Kungl. Maj.t den 24 mars 1944 meddelade beslut angående grunderna för prissättningen på jordbrukets produkter under regleringsåret 1944/45. Detta beslut byggde på en inom 1942 års jordbrukskommitté upprättad kalkyl angående jordbrukets inkomster och kostnader under nämnda regleringsår. Enligt kalkylen skulle jordbruket vid normal skörd och med oförändrade priser få inkomster, som med ungefär 106 milj. kronor överstege vad som erfordrades för att täcka de sedan krigets början inträdda kostnadsökningarna. Kungl. Maj:ts beslut innebar, att detta inkomstöverskott icke skulle föranleda andra prissänkningar än sådana som kunde anses erforderliga för att främja avsättningen eller av liknande skäl. Några sådana prisnedsättningar skedde redan i samband med Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut (beträffande potatis, matärter, hö, fläsk m. m.), och andra förutsattes skola vidtagas på hösten. En omräkning av kalkylen skulle emellertid dessförinnan göras i augusti på basis av då föreliggande förhållanden. Om det enligt denna omräkning fortfarande förelåge inkomstöverskott, skulle detta till ett belopp av högst

33 106 milj. kronor få användas till att möjliggöra en höjning av löne- och inkomstnivån för arbetarna inom jordbruket. Bleve inkomstöverskottet större ä n 106 milj. kronor, skulle det överskjutande beloppet däremot utjämnas genom prisjusteringar. Resultatet av den med utgångspunkt från skördeuppskattningen per den 15 juli utförda omräkningen av kalkylen i augusti (se härom närmare Jordbruksekonomiska uppgifter 1944 nr 9) gav vid handen, att jordbruket, betraktat som en helhet, skulle med då gällande priser erhålla ett kalkylmässigt inkomstöverskott av omkring 142-6 milj. kronor. Enligt principbeslutet i mars skulle av detta belopp högst 106 milj. kronor utjämnas genom höjning av arbetskostnadsposten, medan återstoden, 36-6 milj. kronor, skulle utjämnas genom prisjusteringar. Genom beslut den 25 augusti 1944 förordnade Kungl. Maj:t efter förslag av livsmedelskommissionen — ett förslag som jämväl tillstyrkts av kommissionens råd och priskontrollnämnden — att prisutjämning skulle ske till nyss angivna belopp. Kungl. Maj:t bemyndigade tillika livsmedelskommissionen att i huvudsaklig överensstämmelse med av kommissionen angivna grunder företaga de prisjusteringar, som erfordrades härför. Till största delen skulle, i enlighet härmed, den erforderliga utjämningen åstadkommas genom sänkning av priserna på slaktprodukter av olika slag och främst på sådana, för vilka avsättningssvårigheter redan förelåge eller under konsumtionsåret kunde antagas komma att föreligga. Prisnivån för vete och råg samt för mjölk och mjölkprodukter komme att förbli oförändrad. Eftersom det ansetts föreligga anledning befara, att skördeutfallet beträffande vissa grödor skulle bli sämre än som antagits vid skördeuppskattningen per den 15 juli, bestämde Kungl. Maj:t emellertid, att ny omräkning av inkomst- och kostnadskalkylen skulle göras i januari 1945, samt bemyndigade livsmedelskommissionen att företaga den omprövning av priserna å jordbrukets produkter och förnödenheter, som kunde föranledas av resultatet av denna omräkning. Med stöd av Kungl. Maj:ts förutnämnda beslut den 25 augusti 1944 meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2011 och 2012 föreskrifter angående priserna å brödsäd, fodersäd, ärter och bönor samt angående spannmålshandeln under regleringsåret 1944/45. Med regeringsbeslutet åsyftades i stort sett ingen ändring i den genomsnittliga prisnivån för spannmål. Prisregleringen, sådan den slutligen utformades, innebar emellertid i principiellt hänseende vissa betydelsefulla olikheter i förhållande till regleringen föregående år. Delvis sammanhängde dessa med en strävan att övervinna lagringssvårigheter, vilka förmodades skola uppstå vid omhändertagandet av den nya skörden till följd av de relativt stora lager som funnos av brödsäd av äldre skörd. Man önskade av detta skäl i största möjliga utsträckning hålla tillbaka utbuden från jordbrukarna till handeln och kvarnarna 3*— 518703

34 under hösten och vintern. För att nå detta syfte fastställdes fasta successivt stigande priser för hela regleringsåret, och därjämte bereddes jordbrukarna möjlighet att mot särskild ersättning lagra brödsäd hemma p å gårdarna. Dessutom genomfördes lättnader i fråga om rätten för jordbrukarna att använda icke fullgod brödsäd för utfodring hemma på sina gårdar. Systemet med fasta successivt stigande priser innebar beträffande brödsäd den olikheten i jämförelse med det under regleringsåret 1943/44 tillämpade riktprissystemet, att jordbrukarna redan från början kunde avgöra vilken ersättning de komme att få vid en viss tidpunkt under året. Såväl spannmålshandlarna som kvarnarna förpliktades nämligen att betala de fastställda brödsädspriserna fullt ut. Samtidigt som dessa voro normalpriser voro de alltså även garantipriser. Detsamma gällde beträffande normalpriserna för fodersäd. För samtliga spannmålsslag fastställdes prisskalor med begynnelsepriser per den 1 september 1944, vilka sedan stego med 10 öre per deciton för varje halvmånad, slutande beträffande brödsäd med början av juni och beträffande fodersäd med början av april 1945. Med hänsyn till att för det nya konsumtionsåret ej räknades med någon inblandning av korn i brödsäden hänfördes nu korn för hela riket till fodersäden. Då härvid syntes önskvärt, att prisskillnaden mellan korn och blandsäd ej bleve alltför stor, nedsattes genomsnittspriset för korn med 50 öre per deciton i förhållande till priset under föregående regleringsår. En sammanfattning meddelas h ä r av begynnelse- och slutpriserna ävensom de för resp. spannmålsslag med hänsyn till fördelningen av leveranserna på olika månader beräknade medelpriserna. Vårvete

,

Råg

Vicker och foderärter 1

Begynnelsepris kr./dt 27: 90 25: 90 24:90 21:90 18: 30 17:80 19: 40 25:30

Slutpris kr./dt 29:70 27: 70 26:70 23:30 19: 70 19: 20 20:70 26:70

Medelpris kr./dt 28: 50 26:50 25:50 22:50 19: — 18: 50 20: — 26: —

För att stimulera till lagring av brödsäd hos odlarna erbjödos dessa att före den 1 december 1944 teckna avtal om lagring med leverans tidigast 1 april 1945. För dylik lagring skulle utöver den månatliga prisstegringen utgå en extra ersättning till odlaren med 75 öre per deciton. Det under föregående regleringsår tillämpade prisortsystemet för brödsäd i södra och mellersta Sverige bibehölls. Prisorterna blevo i stort sett desamma som förut med tillägg av ytterligare några orter. Ovan angivna priser avse fullgod vara, för brödsäd fritt prisort och för fodersäd fritt mottagningsort, där auktoriserad spannmålshandlare fanns. Prisreglering efter kvalitet skulle ske för vete, råg och grynhavre efter i stort 1 För vicker och foderärter, dugliga till utsäde, skulle priserna vara 8 kr. per deciton högre.

35 sett samma grunder som gällde under regleringsåret 1942/43. Kvalitetsreglering å fodersäd skulle däremot icke tillämpas. Icke fullgod brödsäd räknades som fodersäd och skulle, för den händelse dylik vara (vete eller råg) försåldes, betalas 1 resp. 2 kronor under kornpriset. I fråga om handelsmarginaler m. m. vid försäljning från handeln till kvarnar och andra förbrukare skulle gälla i huvudsak samma bestämmelser som förut. Normalpriserna på matärter vid försäljning från odlare slopades. I stället bestämdes, att Svenska spannmålsaktiebolaget skulle under juni 1945 inlösa fullgoda matärter, som av odlare hembjödes till bolaget senast den 15 maj 1945, till ett pris av 33: 25 kronor per deciton för gula och 38: 25 kronor per deciton för gröna ärter. Normalpriset på matbönor vid överlåtelse från odlare till auktoriserad uppköpare eller spannmålsbolaget fastställdes till 90 kronor per deciton, vilket innebar en sänkning med 10 kronor per deciton från föregående regleringsår. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 21 juli 1944 utsträcktes den tidigare för importerade bruna bönor tillämpade prisclearingen (se del III sid. 30) till att jämväl omfatta svenskodlade bönor. Orsaken härtill var, att den inhemska skörden av bönor beräknades bliva sådan, att en kvantitet av upp till ett par tusen ton beräknades kunna under konsumtionsåret 1944/45 ställas till förfogande för civil konsumtion, medan den svenska produkten under närmast föregående år väsentligen tagits i anspråk för militärt behov. Clearingen åsyftade att genom utjämning av priserna å de billigare importerade och de dyrare svenskodlade bönorna undgå en eljest nödvändig höjning av normalpriset i detaljhandeln. Av spannmålsbolaget genomfördes i enlighet med livsmedelskommissionens i slutet av november givna föreskrifter prisskillnadsreglering med spannmålshandlare och kvarnar för utjämning av vinster och förluster, som uppkommit å inneliggande lager såsom följd av prisregleringen å spannmål vid övergången från det gamla till det nya regleringsåret (livsmedelskommissionens cirkulär nr 2070). Den tidigare utgående f ö r m a l n i n g s e r s ä t t n i n g e n av 2 kronor per deciton vid löneförmalning av vete och råg samt korn i Svea- och Götaland borttogs vid utgången av juli 1944. Förmalningsersättningen vid handelsförmalning, som för förmalningsåret 1943/44 utgått med 6: 50 kronor per deciton, bestämdes skola tills vidare fr. o. m. den 1 september 1944 förskottsvis utgå med 5 kronor per deciton, till dess ersättningens storlek för förmalningsåret 1944/45 bleve definitivt bestämd. Så skedde genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1944, varvid ersättningen till handelskvarnar vid förmalning av spannmål till mjöl till människoföda för tiden 1 september 1944—31 augusti 1945 bestämdes till 6: 50 kronor per deciton. För september, oktober och november 1944, då förmalningsersättning utgått med 5 kronor per deciton, skulle efterreglering ske genom livsmedelskommissionens försorg. Samtidigt nedsattes fr. o. m. den 1 januari 1945 högsta priset å ovitaminiserat mjöl (enhetsmjöl, grahamsmjöl, samsikt och sammalet råg-

36 mjöl) vid försäljning från kvarn med 1 krona per deciton (jfr del V sid. 243). Vad beträffar priserna å andra fodermedel än fodersäd skedde fr. o. m. den 1 september en viss omreglering av normalpriserna på kli, varvid priset på vetekli något höjdes, medan priset å rågkli liksom ock å maltgroddar sänktes. Nedsättning skedde vidare i normalpriset å melass (med 2 kronor per deciton) samt fr. o. m. årsskiftet 1944/45 i normalpriset å vetefodermjöl och sopmjöl. Jämväl å fodertran reglerades priserna nedåt. (Livsmedelskommissionens cirkulär nr 1963, 2046, 2115, 2028.) Priserna å oljekraftfoder bibehöllos i enlighet med härom tidigare meddelade föreskrifter. Det synnerligen goda utfallet av höskörden under sommaren 1944 gjorde det möjligt att även sänka priset å stråfoder. Från mitten av juli slopades (jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 1946) det tidigare gällande särskilda normalpriset på vallväxthö vid försäljning från odlare, medan förbrukarpriset sänktes från 13: 25 kronor till det vid ingången av regleringsåret 1943/44 gällande priset 11:75 kronor per deciton med vissa områdesoch transportkostnadstillägg (jfr del V sid. 33). Normalpriserna å grönfoderhö samt å halm av alla slag upphävdes helt fr. o. m. den 17 juli 1944. Medan, som framgår av det sagda, på fodermedelsområdet en viss prissänkande tendens gjorde sig gällande, föranledde däremot det försämrade försörjningsläget i fråga om potatis en utveckling av prisförhållandena i motsatt riktning. De normalpriser å matpotatis, som fastställts i augusti 1942, hade bestämts icke skola äga tillämpning å potatis av 1943 års skörd och i slutet av maj 1944 föreskrevs, att de icke heller skulle gälla potatis av 1944 års skörd. Sedan resultatet av årsskörden blivit känt, visade det sig emellertid påkallat att åter införa normalpriser å matpotatis. Så skedde fr. o. m. den 13 oktober 1944 genom livsmedelskommissionens cirkulär n r 2040, i viss mån jämkat genom cirkulär nr 2057 och 2072. Indelningen av landet i sju prisområden bibehölls härvid i stort sett oförändrad (se del IV sid. 32). De nya normalpriserna sattes vid försäljning från odlare 1 krona per deciton högre än de under hösten 1942 gällande normalpriserna, dock med undantag för sjätte och sjunde prisområdena, omfattande Värmlands och Kopparbergs län samt Norrland, inom vilka områden oförändrade normalpriser skulle gälla. Producentprisets höjning medförde i stort sett motsvarande höjningar av konsumentpriserna. S. k. varmvagnstillägg, uppgående till 1 krona per deciton utöver normalpriset, infördes för de fyra nordligaste länen fr. o. m. den 27 november och för de närmast söder därom belägna länen samt vissa län i Mellansverige fr. o. m. den 2 december. De priser som tillverkare av potatisstärkelse och brännvin ägde att betala till potatisodlare under kampanjen 1944/45 förblevo oförändrade i förhållande till dem som gällde under föregående kampanj.

37 I anslutning till de av Kungl. Maj:t den 25 augusti 1944 utfärdade bestämmelserna angående grunderna för prissättningen på jordbruksprodukter under regleringsåret 1944/45 meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1990 föreskrifter, gällande från den 11 september, angående sänkning av normalpriserna såväl på kött av nötboskap, får och häst som på fläsk samt vissa organ och inälvor. Priset på storboskap sänktes med 7 öre, priset på mindre kalv med 5 öre och priset på häst med 25 öre per kg. Beträffande får och lamm skedde en genomsnittlig prissänkning med 35 öre per kg. Vad beträffar svin voro prissänkningarna mest markerade för djur under 60 och över 100 kg, medan för mellangrupperna prissänkningen begränsades till 5—7 öre per kg. Härtill kommo ytterligare betydande prisnedsättningar på slakterifett samt tarmar, varvid prisutjämning ägde rum för lager av importerade tarmar med anlitande av clearingkassan för kolonialvaror. De vidtagna prisförändringarna beträffande slaktprodukter och tarmar gåvo ett tydligt utslag i detaljhandelns priser på kött, fläsk och charkuterivaror. Dessa återverkningar förstärktes därigenom att samtidigt även en minskning av handelns marginaler ägde rum. En viss prisökning å hela, halva och fjärdedels kroppar av svin skedde fr. o. m. den 15 november 1944 i form av höjning av områdestilläggen för mellersta och norra Sverige med 2 öre per kg (cirkulär nr 2073). Kungl. Maj:t bemyndigade den 2 november 1944 livsmedelskommissionen att på liknande sätt som skett under de föregående åren vidtaga åtgärder för att under månaderna april—juni 1945 stödja priset på s m å g r i s a r . Ett minimipris garanterades under april och maj av 225 och under juni av 200 öre per kg levande vikt för till fortsatt gödning lämpade smågrisar vägande 15—25 kg. Något särskilt anslag för ändamålet ansågs ej erforderligt, enär ännu fanns en behållning av de för hithörande prisreglering tidigare anslagna medlen om sammanlagt 800 000 kronor. I enlighet med riksdagens beslut angående jordbruksregleringen under budgetåret 1944/45 utfärdade livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1935 bestämmelser i vad angick prisregleringen på mjölkområdet att gälla tills vidare fr. o. m. juli 1944. Föreskrifterna angående allmänt mjölkpristilllägg överensstämde med de tidigare alltsedan juni 1942 gällande (se del IV sid. 33). Vad åter angår de i Norrland och vissa delar av Svea- och Götaland utgående extra mjölkpristilläggen genomfördes den ändringen, att med dem sammanslogos de förut utgående s. k. norrländska differentieringstillläggen för mjölk. Dessa skulle alltså icke vidare utgå såsom särskilda tilllägg. I stället ökades de extra mjölkpristilläggen, såvitt angick Norrland utom Gästrikland, med belopp, som ungefär motsvarade de tidigare differentieringstilläggen. Samtliga tillägg kommo därigenom att beräknas efter kvantiteten mjölkfett i den invägda mjölken. De härvid fastställda beloppen

38 blevo följande i öre per kg mjölkfett i den vid mejeri från mjölkproducenter in vägda mjölken: Norrbottens län, Västerbottens läns lappmark samt vissa socknar i Ångermanland 129 öre Västerbottens läns kustområde 116 » Västernorrlands län utom nyssnämnda socknar i Ångermanland samt Jämtlands län och Hälsingland 80 » Gästrikland, Kopparbergs län samt delar av angränsande län i Mellansverige 20 » De sålunda bestämda mjölkpristilläggen voro avsedda att bibehållas i stort sett oförändrade intill utgången av juni 1945. Därest skördeutfallet 1944 bleve sådant, att med tillämpning av de fastställda allmänna grunderna för prissättningen prisjusteringar uppåt eller nedåt å jordbrukets produkter skulle vidtagas, kunde emellertid ändring av tilläggens belopp komma i fråga. Genom beslut den 25 augusti 1944 ställde Kungl. Maj:t ett av riksdagen beviljat belopp av 4 milj. kronor till livsmedelskommissionens förfogande att utgå såsom lokala differentieringstillägg för mjölk inom områden som i särskild grad lidit av ogynnsamma väderleksförhållanden under sommaren. Fördelningen av bidragsbeloppen fastställdes av kommissionen genom cirkulär nr 2117. De ändrade bestämmelser som livsmedelskommissionen genom cirkulär n r 1935 meddelade angående producentbidragen för mjölk under 1944/45 överensstämde med riksdagens härom fattade beslut (se del V sid. 248). Bidrag för uppehållande av mejeriernas körlinjer skulle i fortsättningen utgå efter samma grunder som förut. Normalpriserna å mjölk förblevo oförändrade. Fr. o. m. den 25 september 1944 nedsattes priset på hushållsmargarin vid försäljning till förbrukare med 20 öre per kg, vilket möjliggjordes därigenom att dels accisen på dylikt margarin genom kungörelse den 14 september 1944 (nr 622) sänkts från 30 till 18 öre per kg, dels en viss prissänkning, delvis fr. o. m. den 7 augusti, i övrigt fr. o. m. den 11 september, genomförts på animaliska fettråvaror. Fr. o. m. den 1 september 1944 upphävdes normalpriserna på mesvaror och vit getost. Säsongmässiga höjningar inom ramen för fastställda genomsnittspris å ägg ägde rum per den 18 september och den 16 oktober 1944 med 20 öre per kg vid vartdera tillfället. Därtill kommo fr. o. m. den 7, resp. för vissa prisområden den 18 december 1944 s. k. varmvagns tillägg, varierande från 2 till 5 öre per kg.

39 Priserna å konstgödsel, vilka som förut fixerats efter en under förbrukningsåret stigande skala, förblevo desamma som under föregående förbrukningsår med undantag av att priset på superfosfat sänktes med 50 öre per deciton vid leverans före den 1 februari 1945 och med 30 öre för leverans under tiden därefter. Med denna prisnedsättning å superfosfat förhöll det sig på följande sätt. För frambringande av för superfosfattillverkningen användbar råvara, apatit, under den tid importerad råfosfat ej stod till buds, hade Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag låtit i Malmberget uppföra en anläggning för anrikning av fosforhaltig järnmalm från bolagets fyndigheter, varjämte även uppförts ett järnsligverk, vilket avsetts skola under viss del av året användas för apatittillverkning. Kostnaderna för förstnämnda anläggning ävensom den del av kostnaderna för järnsligverket, vilken ansetts böra belasta apatittillverkningen, hade uppgått till omkring 3*3 milj. kronor. Då anläggningarna förutsattes skola komma att sakna värde, då råfosfat åter blivit tillgängligt, hade det ansetts skäligt att anläggningskostnaderna helt avskrevos under den rådande kristiden. I enlighet härmed hade också under de gångna åren i den kostnadskalkyl, som lagts till grund för bestämmande av apatitpriset, upptagits betydande belopp för avskrivning å nyssnämnda anläggningar. Vid utgången av andra kvartalet 1944 hade ifrågavarande anläggningskostnad helt avskrivits, vilket medfört att försäljningspriset å superfosfat för gödselåret 1944/45 nedsatts med ett belopp, svarande mot den i apatitpriset tidigare ingående avskrivningskostnaden. Någon prissänkning å apatit skedde däremot icke av det skälet att i apatitkalkylen fr. o. m. den 1 juli 1944 inräknades avskrivningskostnad för vissa förberedelsearbeten för fortsatt produktion av apatit, vilka ansetts önskvärda för att vidmakthålla produktionsberedskapen på ifrågavarande område. Kostnaden bestämdes skola tills vidare bäras av livsmedelskommissionens clearingkassa för förnödenheter för jordbrukets behov. Då nämnda förberedelsearbeten saknade omedelbar betydelse för försörjningen med fosfatgödselmedel under kristiden, ansåg livsmedelskommissionen det icke motiverat, att kostnaderna för arbetena skulle slutligt bäras av clearingkassan, och hemställde hos Kungl. Maj:t, att ett särskilt anslag måtte anvisas härför. Genom beslut den 16 februari 1945 lämnade Kungl. Maj:t dock framställningen utan bifall. Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. Liksom de föregående åren vidtogos under sommaren och hösten 1944 från de militära myndigheternas sida omfattande åtgärder för att, speciellt under skördesäsongerna, trots en vidmakthållen hög försvarsberedskap, lämna jordbruket arbetshjälp genom tillfälligt lösgörande av värnpliktig arbetskraft. Värnpliktiga som erhållit uppgiftskort, tillhörande klasserna A, B och G, bereddes i mycket stor omfattning ledighet från militärtjänstgöring under hela sommaren samt, med växlingar för olika kategorier och i olika landsdelar, även under september och oktober, varvid dock undantag i viss utsträckning måste ske för inkallelser till fältförband, för utbildning m. m. Även för värnpliktiga jordbrukare som icke tilldelats uppgiftskort medgavs på arbetsmarknadskommissionens framställning i icke ringa utsträckning ledighet från militärtjänstgöring. För deltagande i myr- och hackslåtter gavs sålunda minst tre veckors ledighet för ifrågakommande värn-

pliktiga inom vissa socknar i Norrland, Dalarna och Värmland. Värnpliktiga, tillhörande åldersklass 1943, vilka sommaren 1944 fullgjorde sin första tjänstgöring, beviljades i Göta- och Svealand med undantag av Gotland i viss omfattning ett extra övningsuppehåll om 7 dagar — utöver tidigare anbefallt 14-dagars övningsuppehåll — för deltagande i skördearbete. Denna ledighet uttogs mestadels i slutet av augusti och första delen av september och omfattade även icke jordbrukare, som åtogo sig jordbruksarbete. Dessutom anbefalldes i generalorder den 4 augusti, att vapenfria värnpliktiga, som fullgjorde första tjänstgöring, kunde dels för skördearbete hempermitteras högst en månad, dels ställas till förfogande i närheten av förläggningsplats. För tillvaratagande av potatisskörden i Blekinge län utverkades hempermittering under tre veckor för ett mindre antal värnpliktiga ensambrukare under oktober och november. I de sockerbetsodlande länen, där register upplagts över värnpliktiga sockerbetsodlare samt betskötare och betupptagare, utverkades för dylik personal ledighet från militärtjänstgöring dels under tre veckor å en månad på försommaren för betskötseln, dels under fyra å fem veckor under hösten för betupptagning. Med stöd av särskild generalorder ställde vidare militärbefälhavare efter framställning av länsarbetsnämnd eller överblockledare liksom föregående år på åtskilliga orter personal samt hästar med fordon och seltyg ur fälteller lokalförsvarsförband till jordbrukares förfogande för medverkan i jordbruksarbete i närheten av resp. förbands grupperingsplats. Beträffande läget i övrigt å jordbrukets arbetsmarknad samt de åtgärder som vidtogos för att tillföra jordbruket frivillig arbetskraft se sid. 153, 156. Motordriften vid jordbruket. Fr. o. m. den 1 juli utgjordes de jordbruket tilldelade kvantiteterna flytande bränsle i huvudsak av antingen motyl 25 (en blandning av 25 procent sprit och 75 procent skifferbensin) eller motorfotogen, det förra för förgasarmotorer, det senare (i vissa fall ersatt av motorbrännolja) för tändkule- och dieselmotorer. Kvantiteterna motsvarade ungefär de tidigare lämnade, sålunda under juli och augusti för traktordrift av självbindare 5 liter och för plöjning och harvning 30 liter samt under september—december för höstplöjningen 30 liter, allt per hektar av den s. k. traktorarealen. Under vardera perioden gavs för tröskningsändamål högst 0*75 liter per deciton av den spannmål som beräknades komma att utvinnas. Startbränsle lämnades för gengasdrivna motorer med 1 liter motyl 25 eller motorfotogen per beräknad full arbetsdag. Det tidigare annonserade traktordestillatet kom under höstbruket till användning för provdrift av från tilldelning avstängda tändkuletraktorer, som ej försetts med gengasaggregat.

41 Konstgödselregleringen. Tillgången på konstgödsel av olika slag var ännu under senare halvåret 1944 relativt god trots de inskränkningar i importen som skett. Produktionen av apatitslig vid Malmberget hade utvecklats därhän, att den motsvarade c:a 290 000 ton 15-procentig superfosfat per år. Under hösten inkom därjämte från utlandet en fartygslast råfosfat om c:a 8 500 ton. Den inhemska produktionen av thomasfosfat motsvarade per år c:a 15 000 ton. Den sålunda beredda tillgången möjliggjorde en fosfatförbrukning uppgående till omkring 75 procent av förkrigstidens. Lagren av kaliumhaltiga gödselmedel voro goda och skulle i och för sig medgivit oförändrad förbrukning under gödselåret 1944/45. Nödvändigheten med hänsyn till den starkt inskränkta importen att reservera en del till kommande år föranledde dock en viss minskning i tilldelningen. I fråga om kvävegödselmedlen hade den inhemska produktionen successivt ökats. Fortsatt import kunde påräknas från Norge. Tilldelningen kunde beräknas komma att upprätthållas vid samma storlek som föregående år. Plan för regleringen av handeln med gödselmedel under gödselåret 1944/45 framlades av livsmedelskommissionen i stora drag i cirkuär nr 1918. Liksom förut skulle tilldelningen uppdelas på tre perioder, den första omfattande tiden juli—september 1944, den andra tiden oktober 1944—januari 1945 och den tredje tiden februari—juni 1945. I samma cirkulär fastställdes i detalj tilldelningen under första perioden, avseende i huvudsak behovet för höstsådden; för återstoden av gödselåret gåvos motsvarande föreskrifter i cirkulär nr 2001. En viktig förändring i förhållande till vad förut gällt var, att f o s f a t g ö d s e l (superfosfat och thomasfosfat) med hänsyn till den förbättrade tillgången fick under hela gödselåret försäljas fritt, d. v. s. utan mottagande av inköpsbevis. Av k a l i g ö d s e l tilldelades under första perioden 40 och under andra perioden 25, d. v. s. tillsammans 65 procent av den under hela gödselåret 1943/44 lämnade ordinarie tilldelningskvantiteten, allt med avrundning uppåt för vederbörande förbrukare till jämnt 80-tal kg. Därav skulle under första perioden minst en fjärdedel utgå i kainit, återstoden i form av 40-procentigt kalisalt. Beträffande k v ä v e g ö d s e l gavs för första tilldelningsperioden en kvantitet kalkkväve, motsvarande högst 20 procent av den sammanlagda kvävetilldelningen 1943/44; för andra perioden bestämdes tilldelningen av kalksalpeter, ljungasalpeter och/eller ammoniumsulfat samt kalkkväve till resp. 30, 20 och 20 procent av totala kvävetilldelningen under 1943/44. För bägge perioderna tillsammans erhölls alltså 90 procent av föregående års tilldelningskvantitet. Avrundning skedde som förut till närmast högre med 50 delbara tal. På Gotland och Öland samt i Norrland fick kalkkvävet i viss utsträckning utbytas mot ljungasalpeter eller ammoniumsulfat. Särskilda bestämmelser meddelades om tilldelning av konstgödsel till handelsträdgårdar m. m. Angående prisregleringen för konstgödsel se sid. 39. För att stimulera

42 jordbrukare att så snart som möjligt uttaga tilldelningen av kalksalpeter, beträffande vilket gödselslag lagerutrymmena voro hårt ansträngda, medgav livsmedelskommissionen, att vid leverans av denna vara under tiden 16 september—31 oktober 1944 fick lämnas en rabatt av 50 öre per deciton. Skördegarnsregleringen. Sedan den 24 mars 1944 hade försäljning av pappersskördegarn fritt fått äga rum. De tillgängliga kvantiteterna dylikt garn räckte väl till för att fylla behovet men lämnade heller intet större överskott, varför den statliga inlösningsgarantien för den avtalsenligt fullgjorda tillverkningen icke behövde tagas i anspråk. Sammanlagt försåldes för 1944 års säsong omkring 5 700 ton pappersskördegarn. Någon försäljning av skördegarn av sisalhampa förekom praktiskt taget ej. Då möjligheterna till import av sisal eller sisalgarn fortfarande syntes ovissa, befanns lämpligt att även för år 1945 träffa avtal med de fem på området verksamma fabrikerna om tillverkning med statlig avsättningsgaranti av den nödvändiga minimikvantiteten pappersgarn. Sådant avtal slöts av industrikommissionen med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 oktober 1944. Den avtalade tillverkningen omfattade 5 100 ton, vilken skulle vara fullgjord till den 30 juni 1945. Kommissionen förbehöll sig emellertid rätt dels att efter utgången av december 1944 uppsäga avtalet till upphörande efter sex veckor, dels ock att, om så skulle erfordras, påkalla en t. o. m. den 31 augusti 1945 fortsatt tillverkning. Statlig garanti lämnades för avsättning till föreskrivet pris för sådant garn som icke försålts före den 1 september 1945. I avtalen inrycktes därjämte åläggande för vederbörande bolag att — därest tillverkning av skördegarn på bolagets egen risk fortsatts, sedan den kontrakterade kvantiteten fyllts (sådan tillverkning hade år 1944 skett till en kvantitet av 180 ton) — icke utan industrikommissionens medgivande före den 1 september 1945 utbjuda dylikt garn till försäljning, innan den statsgaranterade kvantiteten i sin helhet försålts. Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor m. m. Systemet för brödsädsregleringen under regleringsåret 1944/45, sådant det fastställdes av livsmedelskommissionen genom cirkulär den 25 augusti 1944, n r 2011, företedde — frånsett de ändrade föreskrifterna i prishänseende, för vilka redogjorts ovan å sid. 33 ff. — inga mera framträdande olikheter mot vad som gällt under 1943/44. En viss skillnad låg däri, att kornet nu åter i tekniskt regleringshänseende räknades som fodersäd, icke som brödsäd, vilt e t sammanhängde med att utfodringsförbudet för korn lättades. Ordningen för handeln med u t s ä d e för höstsådden var i stort sett densamma som under föregående år. Rätt medgavs genom cirkulär nr 1951 att till jordbrukare för användning uteslutande å dennes brukningsdel utan särskilt tillstånd försälja utsädesspannmål av vete, råg, korn och luddvicker.

43 Motsvarande bestämmelser meddelades beträffande utsäde av spannmål för vårsådden genom cirkulär n r 2059. Härvid genomfördes en allmän prissänkning för samtliga spannmålsslag. Nya f ö r m a l n i n g s b e s t ä m m e l s e r för brödsäd infördes att gälla fr. o. m. september 1944 genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 2016. Bland de ändringar som härvid skedde jämfört med tidigare bestämmelser märkes främst, att föreskrifterna om inblandning av korn eller kornmjöl vid framställning av vete- och rågmjöl bortfallit. Inblandningen av vårvete eller La Platavete skulle utgöra i genomsnitt 20 procent av den spannmålsblandning, som förmaldes till vetemjöl. Utmalningsprocenten nedsattes vid förmalning av spannmål till siktat vetemjöl från i genomsnitt 76 till 75 procent men höjdes vid förmalning till samsikt från i genomsnitt 74 till 75 procent. Inblandningen av veteeftermjöl i samsikt sänktes från i genomsnitt 30 till 26 procent. Fr. o. m. den 1 november 1944 genomfördes enligt cirkulär nr 2020 vissa ytterligare ändringar i förmalningsreglerna. Vid förmalning av vete för framställning av siktat mjöl eller grahamsmjöl sänktes råginblandningen från minst 15 till minst 10 procent. Utmalningsprocenten höjdes beträffande siktat vetemjöl till 75*5 och beträffande samsikt till 76 procent, medan den genomsnittliga inblandningsprocenten för veteeftermjöl vid framställning av samsikt ånyo höjdes från 26 till 30 procent. Höjningarna av utmalningsprocenten stodo väsentligen i samband med den förbättrade kvaliteten hos årets skörd i jämförelse med fjolårets. Beträffande förmalningsersättningen se sid. 35. I fråga om m j ö l - o c h b r ö d r a n s o n e r i n g e n vidtogos inga större förändringar. Tilldelningskvantiteterna förblevo i stort sett desamma som förut. Fr. o. m. den 25 september medgavs rätt att inköpa mjöl och bröd av vete mot samtliga brödkortskuponger. Försäljningen av korngryn, kornmjöl och kornflingor samt rent kornbröd frigavs helt fr. o. m. den 15 augusti. Under tiden 10 juli 1944—8 januari 1945 gavs särskild tilldelning av sammanlagt 3 kg havregryn eller havremjöl eller alternativt motsvarande kvantitet andra varor, som fingo inköpas mot brödkortskupong. Försäljningen av matärter och potatismjöl, vilken fr. o. m. den 22 maj 1944 undantagits från ransoneringen, förblev fri. Särskild tilldelning av bruna bönor förekom som förut vid sidan av mjöl- och brödransoneringen. Från slutet av augusti tillhandahöllos jämväl svenskodlade bruna bönor, vilka under de närmast föregående åren icke förekommit till försäljning i allmänna handeln. I slutet av juni 1944 avslöt kontrollstyrelsen överenskommelse med Svenska bryggareföreningen, enligt vilken fr. o. m. den 1 augusti den tilliarna högsta stamvörtstyrkan för maltdrycker av andra klassen höjdes från dittillsvarande 7 procent till 8'2 procent, såsom fallet varit under år 1942 (jfr del IV sid. 46, del V sid. 43). För maltdryckstillverkning under kålen-

44 deråret 1945 medgavs de skattepliktiga bryggerierna rätt att använda intill 18 000 ton korn. För de skattefria bryggerierna räknades med en förbrukning under tillverkningsåret 1944/45 av 5 000 ton korn. Fodermedelsregleringen. Det förhållandevis goda försörjningsläget i fråga om brödsäd samtidigt med en mindre riklig tillgång beträffande fodersäd gjorde, att man ansåg sig kunna lätta på de tidigare begränsningarna i rätten att utfodra brödsäd. Jordbrukare medgavs sålunda rätt att utan särskilt tillstånd utfodra avrens av brödsäd samt sådan brödsäd, som enligt gällande kvalitetsbestämmelser ej var leveransgill såsom fullgod kvarnspannmål. Villkor härför var emeltid, att jordbrukaren, innan utfodring ägde rum, gjorde anmälan till kristidsnämnden om storleken av det parti, som han ämnade utfodra, och om anledningen till dess lägre kvalitet. Kristidsnämnden ägde att verkställa undersökning av partiet, om skäl därtill funnes. Den förhållandevis bättre tillgången på brödsäd än på fodersäd var också anledningen till att, som förut nämnts, den tidigare inblandningen av korn vid brödsädsförmalningen slopades. Kornet jämställdes inom hela riket med annan fodersäd i vad gällde rätten att använda detsamma för utfodring och att inköpa korn mot inköpsbevis för fodersäd. Trots att höskörden utfallit ovanligt riklig och därigenom i någon mån kompenserade nedgången i fodersädsskörden, ådagalade kalkylerna över den totala fodermedelstillgången nödvändigheten att, i motsats mot tidigare hysta förhoppningar i motsatt riktning, även för år 1944 års skörd tillämpa l e v e r a n s p l i k t för fodersäd. Därvid kom emellertid ett i viss mån ändrat system till användning vid fördelningen av leveransplikten på de olika styrelseområdena, varom upplysningar meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1950. Under de föregående åren hade beräkningen av leveranskvantiteterna verkställts centralt inom livsmedelskommissionen med ledning av tillgängliga rapporter om skördeutfall och djurantal m. m. I avsikt att kunna anknyta leveransplikten så nära som möjligt till de olika områdenas faktiska leveransförmåga gick man nu så till väga, att man redan under sommaren förelade kristidsnämnderna att göra grundläggande beräkningar angående de kvantiteter fodersäd, som nämnderna ansågo möjliga att uttaga inom sina områden. Före den 10 september skulle nämnderna meddela kristidsstyrelserna resultatet av de verkställda beräkningarna, varefter dessa skulle, efter granskning och eventuell justering av de inkomna uppgifterna, senast den 23 september till livsmedelskommissionen uppge den sammanlagda kvantitet, som kunde avstås inom vederbörligt styrelseområde. P å grundval av så erhållet material träffade kommissionen härefter avgörande angående leveranspliktens fördelning på kristidsstyrelseområden. Då

45 de kvantiteter fodersäd, vilka kristidsstyrelserna uppgivit kunna avstås, visade sig otillräckliga för att täcka det av kommissionen beräknade minimibehovet under regleringsåret 1944/45 och då flertalet kristidsstyrelser vid hållna överläggningar förklarade sig anse, att de framräknade kvantiteterna icke kunde höjas genom en högre uppskattning av hektarskördarnas storlek, såg sig kommissionen nödsakad att beträffande vissa djurslag vidtaga en nedskärning av de vid de preliminära beräkningarna använda foderstaterna (cirkulär nr 2060). Första ransoneringsperioden för fodersäd (inkl. betfor m. m.) under utfodringsåret 1944/45 omfattade september månad 1944. Under denna period utgick jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2014 tilldelning endast för hästar, minst 3 år gamla, samt svin och fjäderfä efter i huvudsak samma grunder som under föregående period. En mindre sänkning av tilldelningen för vissa kategorier arbetshästar och svin hade dock ansetts påkallad, varjämte tilldelningen av underhållsfoder till yrkeshönserier något nedsatts. Tilldelningen av produktionsfoder till fjäderfä utgick oförändrad med 3*5 kg per kg försålda ägg. Under andra ransoneringsperioden, oktober—december, gavs enligt cirkulär nr 2026 tilldelning av fodersäd m. m. jämväl för unghästar, nötkreatur, får, getter och kaniner. Viss del av tilldelningen till såväl hästar som nötkreatur skulle utgöras av betfor. För fjäderfä minskades produktionsfoderransonen från 3*5 till 3 kg per kg försålda ägg. Sammanlagda tilldelningen av fodersäd och betfor understeg föga tilldelningen under motsvarande tid föregående år. Totaltillgången för jordbruket i dess helhet var emellertid minskad därigenom att de kvantiteter, som jordbrukarna vid leveranspliktens utgörande beräknades få behålla för utfodring av egna djur, i viss mån nedsatts. Då det till följd av den knappa tillgången på fodersäd icke finge anses osannolikt, att man framdeles under utfodringsåret kunde nödgas vidtaga vissa ytterligare inskränkningar i tilldelningsnormerna, uppmanades jordbrukarna att vid utfodringen i så stor utsträckning som möjligt använda fodercellulosa som ersättning för fodersäd. I fråga om oljekraftfoder och kli fastställde livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1952 för konsumtionsåret 1944/45 liksom föregående år, vad beträffar Svea- och Götaland samt Gävleborgs län, dels en grundkvantitet mjölk per ko (grundproduktionen), för vilken någon kraftfodertilldelning ej skulle beräknas, dels ock de kvantiteter oljekraftfoder och kli, som skulle utdelas inom resp. kristidsstyrelseområden per 1 000 kg mjölk utöver grundproduktionen. Avvägningen mellan oljekraftfoder och kli skulle ske så, att tilldelningen av det förra slaget bleve förhållandevis störst inom områden med riklig tillgång på rotfrukter och annat äggvitefattigt saftfoder (betmassa) och minst i områden som hade största tillgången på hö, allt i avsikt att nödig koncentration skulle uppnås i foderstaterna. Tilldelningen skulle vara i huvudsak verkställd senast den 15 september 1944. Jordbrukare, som

46 efter tiden för ordinarie tilldelning av oljekraftfoder och kli ökat sitt koantal genom att kvigor kalvat utan att motsvarande antal kor utrangerats, kunde erhålla tilläggstilldelning för de nykalvade korna. Särskilda föreskrifter meddelades angående extra tilldelning av oljekraftfoder till jordbrukare, som för skördeåret 1944 tecknat och därefter behörigen fullföljt kontrakt med vissa angivna företag om odling av oljeväxter, spånadslin eller hampa (cirkulär nr 1823 och 2052). Ovan har nämnts, att livsmedelskommissionen som följd av begränsningen i fodersädsleveranserna från de leveranspliktiga jordbrukarna såg sig nödsakad att beträffande vissa djurslag minska de ursprungligen tilltänkta foderstaterna. Sålunda sänktes genomgående foderstaterna för tjurar, oxar och kor med 20 kg per djur. Såsom kompensation härför medgavs emellertid en allmän tilldelning av melass till innehavare av nötkreatur (cirkulär nr 2046). För modersuggor nedsattes foderstaten med 100 kg per djur. I stället gavs för modersuggor en motsvarande kvantitet kli. Samtidigt bestämdes, att någon extra tilldelning av fodersäd för modersuggor i samband med grisning icke längre skulle utgå. Nedskärningen av foderstaterna för nötkreatur och suggor avsåg såväl de kvantiteter, som de leveransskyldiga fingo behålla för utfodring, som de myckenheter, vilka skulle utdelas mot inköpsbevis till ej leveranspliktiga jordbrukare. I fråga om melass nämndes nyss, att en allmän tilldelning skulle ske. Denna uppgick för utfodringsåret 1944/45 till 20 kg per ko i de områden som deltogo i fodersädsavståendet, nämligen Götaland, Svealand och Gävleborgs län. Inom övriga landsdelar blev motsvarande tilldelning 15 kg per djur. Sockerbetsodlarna fingo i sedvanlig ordning, enligt bestämmelserna i upprättade odlingskontrakt, från sockerbolaget uttaga l1/ri fat melass (c:a 390 kg) för varje påbörjad hektar under år 1944 odlade sockerbetor. Det gynnsamma skördeutfallet i fråga om stråfoder gjorde, att livsmedelskommissionen fann sig föranlåten att upphäva det tidigare gällande förbudet att bränna och kompostera halm. Något avtal om tillverkning och leverans under år 1944 av foder cellulosa hade icke träffats med cellulosaindustrien. En viss om än begränsad försäljning från kvarvarande lager ägde rum, särskilt för erhållande av utfyllnad i fodersädstilldelningen åt hästar. Emellertid fanns ännu i november 1944 hos Svenska spannmålsaktiebolaget en tillgång på omkring 220 000 ton dels sulfit-, dels sulfatcellulosa, användbar för foderändamål men åtminstone till större delen, om än i begränsad mån, brukbar även för papperstillverkning m. m. Rörande försäljning av de lager av cellulosa, som ej komme att behövas som kreatursfoder, slöt spannmålsbolaget avtal med Svenska cellulosaföreningen, varigenom överenskoms att all försäljning skulle ske i samråd med cellulosaföreningen eller genom dennas försorg, så att minsta möjliga störning vållades på cellulosamarknaden.

47 Fröhandelsregleringen. Genom cirkulär nr 2059 fastställde livsmedelskommissionen bestämmelser angående handeln med samt normalpris på vallväxt- och rotfruktsfröer samt utsäde av olje- och spånadsväxter för vårsådden 1945. De meddelade försäljningsföreskrifterna överensstämde i huvudsak med tidigare gällande regler, utom att som uppköpare av oljeväxtfrö i stället för Svenska spannmålsaktiebolaget inträtt Sveriges oljeväxtodlares centralförening samt att handeln med linutsäde lämnats helt fri. De nya priserna inneburo en viss sänkning i förhållande till de föregående år bestämda normalpriserna. För frö av spånadslin fastställdes inga normalpriser utan för sådant frö skulle gälla de priser som livsmedelskommissionen på därom gjord framställning föreskrev för varje särskild sort. Nya normalpriser fastställdes jämväl för köksväxtfrö genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 2110. Även dessa inneburo i flertalet fall en sänkning av förut gällande priser. Regleringen beträffande potatis oeh potatisprodukter. Den otjänliga väderleken under eftersommaren och hösten medförde, att 1944 års potatisskörd blev anmärkningsvärt dålig. Den beräknades preliminärt för hela riket till endast c:a 1 450 000 ton mot 2 170 000 ton år 1943, d. v. s. endast omkring två tredjedelar av fjolårets skörd (den definitiva skördesiffran var 1 434 600 ton, se sid. 28). Då det var av vikt att framför allt trygga tillgången på konsumtionspotatis, beslöt livsmedelskommissionen jämlikt cirkulär nr 2057 att fr. o. m. den 6 november återinföra förbudet att använda potatis för utfodring av djur, dock med undantag för småpotatis och s. k. frånsorterad potatis. För att vinna kontroll över efterlevnaden av utfodringsförbudet återupplivades det tidigare gällande förbudet mot kokning av potatis för utfodringsändamål vid mejeri, bränneri, stärkelsefabrik eller annan industriell anläggning eller medelst ånga. Samtidigt återinfördes förbudet att skala potatisen före kokningen på näringsställen och allmänna inrättningar, militärförläggningar m. m. Detta s. k. råskalningsförbud lindrades sedermera genom cirkulär nr 2093 så till vida, att kristidsnämnderna bemyndigades efter ansökan medge näringsställe eller allmän inrättning e t c , som inköpt eller efter en på eget initiativ vidtagen sortering erhållit potatispartier uteslutande bestående av knölar om minst 8 cm i längd, rätt att skala sådan potatis före kokningen. Till följd av minskningen i potatistillgången måste en avsevärd begränsning ske jämväl i användningen av potatis för industriella ändamål. Livsmedelskommissionen planerade sålunda, att för potatismjölstillverkning skulle få användas högst en tredjedel av den tidigare för sådant ändamål förbrukade potatiskvantiteten och därvid i främsta rummet s. k. efterplockoch annan som människoföda mindre lämpad potatis. Då lagren av potatismjöl av äldre tillverkning voro relativt stora, skulle dock härigenom icke

48 någon större inskränkning i konsumtionen av denna vara behöva ske. Den eventuellt erforderliga begränsningen komme i varje fall icke att drabba hushållsförbrukningen utan endast vissa slag av industriförbrukning. Någon brännvinsbränning av potatis ansåg kommissionen icke kunna tillåtas. Ej heller borde någon tillverkning av potatisflingor medges. På grund av dessa begränsningar i användningen av fabrikspotatisen fann livsmedelskommissionen nödvändigt att bereda främst odlare som normalt levererade potatis till bränneri men även andra avsättning på hösten för åtminstone efterplock- och annan mindervärdig potatis. Kommissionen beslöt fördenskull uppdraga åt särskilda utsyningsmän att efter framställning från vederbörande odlare utsyna för konsumtion icke användbar potatis för tillverkning av potatismjöl. I anslutning till utsyningsförfarandet erhöllo stärkelsefabrikerna ytterligare tillverkningslicenser, motsvarande de kvantiteter potatismjöl, som beräknades kunna framvinnas av de utsynade potatispartierna. På livsmedelskommissionens hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 20 oktober 1944 kommissionen uppdraga åt Svenska spannmålsaktiebolaget att utbetala transportbidrag till mera avlägset boende odlare för leverans av potatis, som efter utsyning levererades till stärkelsefabrik. Odlare, som normalt levererade potatis till bränneri, skulle enligt kommissionens plan erhålla ett transportbidrag av 1 öre per kg potatis, där transportvägen landvägsledes översteg 33 km, och motsvarande lägre belopp för kortare våglängd. Efter framställning av livsmedelskommissionen — föranledd av en utav Sveriges potatishandlares riksförbund gjord hemställan om bl. a. förtidsinlösen av potatis — medgav Kungl. Maj:t den 22 december 1944 vissa höjningar av de inlösningspriser för till Svenska spannmålsaktiebolaget hembjuden potatis, som fastställts den 24 mars 1944 (se del V sid. 258). Syftet härmed var att undanröja det missförhållandet, att nämnda inlösningspris i jämförelse med höstens fabrikspris icke innefattade skälig gottgörelse för potatisens lagring över vintern. Inlösningspriset för fabriks- och foderpotatis bestämdes till 10 kronor per deciton i hela riket med skyldighet för hembudsgivaren att, om spannmålsbolaget det påfordrade, mot ersättning av 50 öre per deciton verkställa sortering av den hembjudna potatisen i enlighet med de bestämmelser som kunde komma att föreskrivas för leverans av hembjuden matpotatis. För sorterad matpotatis höjdes inlösningspriset i Skåne och Blekinge från 10 till 10: 50 kronor per deciton. Åt Svenska spannmålsaktiebolaget uppdrogs genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 november 1944 att föranstalta om lagring av c:a 7 000 ton potatis, avsedd i första hand som en konsumtionsreserv under våren och sommaren. Med stöd av Kungl. Maj:ts den 22 september 1944 lämnade bemyndigande träffade livsmedelskommissionen liksom föregående år avtal med Sveriges stärkelseproducenters förening rörande föreningens inköp och försäljning av potatisstärkelse under tiden 1 oktober 1944—30 september 1945 i enlighet

49 med kommissionens alltjämt gällande cirkulär nr 1549 (se del V sid. 48). Såsom under föregående tillverkningsår skulle föreningen till fastställt pris inköpa all den potatisstärkelse, som framställdes enligt av livsmedelskommissionen meddelade tillverkningslicenser med undantag av vad som användes till husbehov för tillverkaren och dennes potatisleverantörer. Därjämte meddelades som förut bestämmelser om föreningens försäljningspriser samt om avsättnings- och prisgaranti för efter regleringsårets utgång kvarliggande lager av stärkelse. Den alltsedan den 22 maj 1944 fria försäljningen av potatismjöl fortfor. Oljeväxtodlingen. Odlingen av oljeväxter utvidgades under år 1944 i jämförelse med år 1943 med ej mindre än 14 850 hektar, vilket motsvarade en ökning av omkring 50 procent, ökningen gällde framför allt höstraps och lin, varemot arealen för vitsenap minskades. Sammanlagda odlingsarealen för oljeväxter uppgick till 44 350 hektar; antalet odlare var c:a 12 600 mot c:a 7 000 år 1943. En sammanställning meddelas här nedan angående odlingen av de viktigare oljeväxtslagen år 1944 enligt odlingskontrakt med Sveriges oljeväxtodlares centralförening samt till jämförelse därmed uppgifter angående kontraktsodlingen under åren 1941—43 (enligt kontrakt med Svenska spannmålsaktiebolaget) . Skördad areal. Hektar

931 — 5 119 950 926

1 377 205 13 985 719 1 733

4 901 7 065 12 995 t 901 2 656

11 946 8 655 7 708 2 750 13 258

Summa 7 926

18 019

29 518

44 317

6 270

38 389

44 470

Vinterraps Vårraps Vitsenap Vallmo Oljelin

Fröskörd.

Ton

Odlingen år 1944 fördelade sig på olika landsdelar sålunda: Malmöhus län Kristianstads » Östergötlands » Gotlands » Hallands » Kalmar »> Skaraborgs » Övriga »

24 008 hektar 5 854 i 5 781 » 2 961 » 2 186 » 1 070 » 857 » 1 609 » Summa

44 326

»

1914 års skörd av oljeväxter utföll jämförelsevis oförmånligt. Hektarskörden understeg avsevärt utbytet under 1942 och 1943. Särskilt gällde detta raps och vitsenap, främst beroende på svåra angrepp av skadeinsekter (rapsbaggen och rapsviveln). Den av 1944 års fröskörd framvunna kvantiteten olja uppgick till 15 939 ton och kvantiteten oljekraftfoder till 26 889 ton. 4—518703

50 Beträffande prissättningen på oljeväxtfrö hade beslut fattats av 1944 års riksdag om garantipriser för årets skörd (se del V sid. 261). Närmare bestämmelser härom meddelades av livsmedelskommissionen genom cirkulär n r 1953. De fastställda priserna gällde vara av normalkvalitet med 18 procents vattenhalt. För frövara av annan kvalitet skulle prisreglering verkställas enligt särskilt angivna grunder. Ersättning skulle därutöver utgå med 7 öre per kg till oljeväxtodlarnes centralförening för fröets torkning och leverans till oljefabrik. Priserna gällde beträffande frö av spånadslin och hampa vid leverans senast den 31 augusti 1945, beträffande frö av oljelin vid leverans senast den 28 februari 1945 och beträffande frö av övriga oljeväxtslag vid leverans senast den 31 januari 1945. Odlare som ej tecknat odlingskontrakt ägde av föreningen erhålla ett pris, som med 5 öre per kg understeg det fastställda garantipriset för resp. fröslag. För höstraps och höstrybs av 1945 års skörd föreskrev kommissionen enligt cirkulär nr 2005 ett grundpris av 69 öre per kg frö med 18 procent vattenhalt. Härtill kunde enligt föreningens bestämmande komma visst tillläggspris. Priset för odlare, som ej tecknat kontrakt, var 4 öre per kg lägre. Priserna skulle gälla vid leverans senast den 31 januari 1946. Förlusten å den inhemska odlingen av oljeväxtfrö under år 1944 skulle liksom förlusten å föregående års produktion täckas från den inom livsmedelskommissionen inrättade clearingkassan för fettvaror. Kött- och fläskregleringen. I slakteribestämmelserna skedde under perioden i huvudsak ingen annan ändring än att slakt och överlåtelse av får och getter, vilken sedan den 21 februari 1944 varit fri, fr. o. m. den 18 oktober åter underkastades reglering på samma sätt som tidigare. I cirkulär nr 2085 meddelade livsmedelskommissionen en fullständig sammanfattning av samtliga för innehavare av .slakteritillstånd gällande bestämmelser. Läget på kött- och fläskmarknaden visade sig under hösten 1944 sådant, att de tidigare medgivna lättnaderna i r a n s o n e r i n g s f ö r e s k r i f t e r n a delvis måste återtagas och inskränkningar i flera hänseenden ske i förbrukningsregleringen. Sålunda hänfördes fr. o. m. den 29 augusti enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 1984 de flesta av de charkuterivaror samt kött- och fläskkonserver, som sedan våren 1944 varit fria, ånyo under ransoneringen. Ävenledes upphörde den fria serveringen av fläsk på restauranger. De ifrågavarande charkuterivaroma åsattes dock ett relativt lågt poängvärde eller c:a 50 procent av vad som egentligen skulle svara mot i dem ingående råvara. Poängvärdena höjdes emellertid fr. o. m. den 1 november avsevärt. Den 18 oktober blev även får- och getkött, som alltsedan februari 1944 fått säljas fritt, underkastat ransonering, i samband med att slakten av får och getter, som förut nämnts, åter reglerades. Fr. o. m. den

51 22 november slutligen blevo ett antal dittills fria charkuterivaror kupongbelagda, varjämte höjda poängvärden åsattes övriga ransonerade korvvaror och konserver. Sammanlagda ordinarie tilldelningen till förbrukarna nedsattes successivt från c:a 86 gram (benfritt kött) per person och dag i juli till endast ungefär hälften i slutet av året. Med hänsyn till den väntade ökade efterfrågan på skinka till julhelgen beslöt livsmedelskommissionen, att sådan icke fick säljas till förbrukare eller serveras å näringsställe under tiden 15 november—10 december. En i Stockholm i november utbruten arbetskonflikt inom charkuteri- och slakteribranschen föranledde livsmedelskommissionen att inom Stockholm med omnejd medge enskilda förbrukare därstädes rätt att mot köttkuponger alternativt inköpa vissa kvantiteter margarin, matolja, risgryn eller bruna bönor. Liksom förut lämnades till skogsarbetare särskild tilldelning av amerikanskt fläsk. En dylik extratilldelning gavs ock under tiden 4 oktober— 11 december till hushåll i allmänhet i Norrland och Dalarna. Angående p r i s r e g l e r i n g e n å kött och köttvaror se sid. 37. Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. Beträffande p r i s r e g l e r i n g e n på mjölk- och matfettsområdet och därmed sammanhängande omständigheter hänvisas till framställningen ovan å sid. 37. En sammanfattande redogörelse för alla de vid skilda tillfällen utfärdade och ännu gällande bestämmelserna om tillverkning av samt handel med mejeriprodukter av olika slag lämnades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1980. Vad angår t o r r m j ö l k hade fr. o. m. den 12 juni 1944 handeln därmed helt frigivits (se del V sid. 263). Med hänsyn till en hotande arbetskonflikt inom mejeribranschen i Stockholm, varigenom hamstringsköp av denna vara kunde befaras, fann sig emellertid livsmedelskommissionen föranlåten att fr. o. m. den 11 december 1944 inskränka denna frihet. Från nämnda dag fick torrmjölk icke yrkesmässigt eller i vinningssyfte överlåtas annorledes än mot särskild av kommissionen utfärdad inköpslicens. Osockrad kondenserad mjölk fick däremot fortfarande överlåtas fritt. R a n s o n e r i n g s s y s t e m e t på matfettsområdet förblev i stort sett oförändrat. Den andel av den ordinarie ransonen som fick uttagas efter fritt val nedsattes under halvåret från två tredjedelar till hälften. Resten skulle uttagas i margarin, matolja, flott eller smält talg. Extra tilldelning utöver grundransonerna tilldelades hushållen under hela perioden med vissa kvantiteter av sistnämnda fettslag. Även bagerierna erhöllo förhöjd tilldelning, dels av bagerimargarin eller flott, dels av lantsmör. Några mera betydelsefulla ändringar vidtogos ej heller i bestämmelserna

52 om m j ö l k - o c h m a t f e t t s r a b a t t e r . I samband med den utdelning av nya rabattkort, som ägde rum i början av december, framflyttades emellertid enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2075 gällande åldersgräns ett år för de kategorier förbrukare som voro berättigade att utan behovsprövning erhålla rabattkort. Dessutom utsträcktes kristidsstyrelses rätt att i vissa fall tilldela arrendator eller honom närstående person ifrågavarande rabattkort, därest verkligt behov prövades föreligga, oaktat fastighetens taxeringsvärde var högre än det medgivna, till att omfatta samtliga jordbrukare. Vad angår ost växlade de vid ransoneringen tilldelade kvantiteterna rätt starkt. Under september—oktober och början av november var tilldelningen jämförelsevis riklig, medan före och efter denna period mindre kvantiteter utlämnades. Försörjningsläget befanns i slutet av augusti sådant, att livsmedelskommissionen fann möjligt tillmötesgå från producenthåll framställda önskemål om rätt att i viss utsträckning höja fetthalten i mesvaror. Kommissionen tillät genom cirkulär nr 1977, att smör fick användas för framställande av dels getmesost, dels annan mesvara med en fetthalt av högst 11 procent. Härjämte öppnades möjlighet att inblanda grädde av komjölk jämväl i andra mesvaror än getmesost. Vissa lättnader medgåvos vidare i fråga om rätten att disponera över vissa slag av animaliskt fett. Genom cirkulär nr 1949 lämnade livsmedelskommissionen sålunda tillstånd till fritt förfogande över ben och annat fetthaltigt avfall samt tillstadde även att utsmältning av fett ur däggdjursben i autoklav fick ske fritt (jfr del II sid. 299). Beträffande överlåtelse av fetthaltigt avfall, som var dugligt till människoföda, skulle dock alltjämt iakttagas bestämmelserna om reglering av köttförbrukningen. Skyldigheten för auktoriserad uppköpare och slakteritillståndsinnehavare att inköpa utbjudna ben och annat fetthaltigt avfall upphävdes samtidigt. Inköpsskyldigheten kvarstod dock i fråga om av autoklavinnehavare utbjudet fett, som utvunnits vid autoklavsmältning, samt i fråga om råister och råtalg. Fr. o. m. den 17 juli 1944 upphävde livsmedelskommissionen genom cirkulär n r 1948 de bestämmelser angående installerande av f e t t a v s k i l j a r e vid konserv- och charkuterifabriker samt näringsställen som gällt alltsedan hösten 1941 (se del III sid. 71). Ingen ändring skedde däremot i den genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 1 augusti 1941 föreskrivna skyldigheten att vid vissa militära förläggningar och vid vissa andra statliga inrättningar anordna fettavskiljare i enlighet med av livsmedelskommissionen meddelade anvisningar. I nyssnämnda cirkulär nr 1948 medgav livsmedelskommissionen tillika rätt att genom överlåtelse eller på annat sätt fritt förfoga över fett, framvunnet ur avloppsvatten.

53 Äggregleringen. Den som vanligt under hösten inträffade minskningen i äggproduktionen medförde en kraftig nedsättning av ransonerna av denna vara. Från en kvantitet av 21*4 gram per person och dag under förra hälften av juli inskränktes dagsransonen successivt till endast 6-4 gram eller mindre än ett ägg i veckan fr. o. m. den 25 september. Alternativt med ägg kunde köpas havregryn. Av melange-äggpulver lämnades som förut vid sidan av äggransoneringen viss tilldelning. Fr. o. m. den 6 november frigavs emellertid försäljningen av dylikt äggpulver i förpackningar om 50 gram. I själva verket nedgick äggproduktionen redan i september starkare än man haft anledning vänta, och det visade sig därför önskvärt att tidigare än eljest plägat vara fallet taga i anspråk hos handeln upplagrade förråd av konserverade ägg. Då emellertid äggpriset enligt den säsongmässigt genomförda prisregleringen vid denna tidpunkt ännu icke nått den höjd, att det täckte lagerhallarnas kostnader i samband med konserveringsverksamheten, medgav Kungl. Maj:t den 22 september, på livsmedelskommissionens framställning, att av det hos de auktoriserade partihandlarna upplagrade förrådet av c:a 700 ton konserverade ägg en kvantitet om högst 200 ton fick under de närmaste veckorna utförsäljas på sådana villkor, att en subvention av statsmedel lämnades lagerhallarna, motsvarande 20 öre per kg. Beträffande p r i s r e g l e r i n g e n å ägg se sid. 38. Fisket och fiskhandelsregleringen. I redogörelsen för senare halvåret 1943 (del V sid. 56) har lämnats en översikt angående fångsterna av saltsjöfisk åren 1939—1943, varvid uppgifterna särskilt för 1943 delvis voro av preliminär natur. Med ledning av en sammanställning i häftet för mars 1945 av Jordbruksekonomiska uppgifter meddelas här nedan enahanda siffror för åren 1942—1944.

Sill Torsk Vitling Tonfisk Summa

ton

ton

ton

30 600 33 340 11 050 16 470 5 520 7 670 2 070 16 010

33 030 37 750 13 610 21 820 5 530 7 690 20 14 400

39 880 28 450 7 100 17 610 6 210 4 360 220 21 260

122 730

133 850

125 090

Den sammanlagda fångsten av saltsjöfisk var alltså år 1944 mindre än den som redovisats för 1943; den var emellertid större än fångsten under vart och ett av de föregående krisåren. Särskilt sillfångsten (varav mer än

54 hälften föll på första kvartalet) måste för 1944 betecknas som relativt god. Svagare utföll strömmingsfångsten. Vad beträffar sötvattensfisket, för vilket icke föreligger någon allmän statistik, uppges resultatet under år 1944 även ha varit förhållandevis tillfredsställande. Importen av färsk fisk var år 1944 mycket obetydlig, endast 1 100 ton, importen av salt eller annorledes beredd fisk nästan ingen. Till Finland utfördes c:a 3 900 ton salt sill av de förråd, vilka för livsmedelskommissionens räkning nedsaltats vid de rikliga sillfiskena i början av året. Till Grekland utfördes under första halvåret som gåva c:a 4 500 ton annan salt fisk. I nedanstående tablå meddelade siffror — avseende ton färsk råvara — ge en föreställning om omfattningen av den verksamhet som under åren 1942—1944 bedrivits av livsmedelskommissionen eller efter dess anvisning med avseende å saltning, konservering och frysning av sill och annan fisk. Saltning År Sill 1942 1943 1944: första halvåret andra » 1

Annan fisk1 2 023 12 137 3 268 92

9 971 7 342 14 137

Konservering

Frysning

Sill

Annan fisk1

Annan fisk1

200 600 903 55

3 312 2 309 495 169

215 161 203 6

Annan fisk än sill, skarpsill och strömmi ng.

Med undantag för c:a 2 000 ton stor sill, som livsmedelskommissionen låtit salta för vissa allmänna ändamål, utgjordes de i tabellen för år 1944 redovisade fiskpartierna av fisk, som icke kunnat absorberas av färskmarknaden. Som synes ägde kommissionens ifrågavarande verksamhet endast obetydlig omfattning under årets senare hälft. Under de delar av år 1944, då ett friare system för reglering av saltvattensfisken var i tillämpning, saltades och konserverades rätt stora fiskpartier utanför livsmedelskommissionens kontroll. Av sill beräknades sålunda under året ha saltats inemot 4 000 ton, huvudsakligen östersjösill under sommarmånaderna. Tillsammans med de kvantiteter sill, som saltats för kommissionens räkning eller efter anvisning av densamma, uppskattas den inhemska produktionen av salt sill år 1944 till c:a 168 000 tunnor, den ojämförligt största kvantitet som något av krisåren saltats inom landet. En avsevärd del av ifrågavarande saltsill exporterades, som ovan nämnts, till Finland. Till torkning i enskilda företags regi torde under år 1944 ha använts c:a 2 100 ton fisk (mest gråsej och torsk) samt för saltning för privata salteriers räkning c:a 300 ton torsk m. m. Till stor del kom den torkade och saltade fisken (även den för livsmedelskommissionens räkning saltade) till användning för framställning av lutfisk.

55 Genom beslut den 31 mars 1944 hade Kungl. Maj:t godkänt en mellan livsmedelskommissionen och fiskarorganisationerna på västkusten träffad överenskommelse, enligt vilken kommissionen åtagit sig bl. a. att under vissa villkor övertaga överskottsfisk, fångad på västkusten norr om Skåne under tiden april—september 1944, varvid dock avsättningsgarantien begränsats till ett belopp av 2 milj. kronor (se del V sid. 266). Till följd framför allt av mycket betydande fångster av makrill under juni månad, vilka kommissionen i enlighet med överenskommelsen nödgats övertaga, återstod i slutet av juli blott en mindre del av garantisumman oförbrukad. På livsmedelskommissionens framställning höjde Kungl. Maj:t genom beslut den 11 augusti det medgivna garantibeloppet till 2-4 milj. kronor. Den s. k. regleringsavgiften, vilken till täckande av livsmedelskommissionens kostnader och förluster i samband med omhändertagandet av överskottspartier av fisk upptogs av personer eller företag, som uppköpte fisk vid fiskauktionerna eller direkt från fiskare, hade genom kommissionens cirkulär nr 1817 fr. o. m. den 5 april 1944 fastställts till 8 procent av inköpssumman för västkustfisk och 5 procent av inköpssumman för fisk som ilandförts vid syd- eller ostkusten (utom strömming, för vilken regleringsavgiften utgick med 1 öre per kg). Härutinnan hade redan den 16 maj vidtagits den ändringen, att regleringsavgiften för färsk, frusen eller rökt sill vid kusten av Skåne och Blekinge nedsatts till 3 procent av inköpssumman. För dylik sill vid västkusten norr om Skåne bestämdes avgiften fr. o. m. den 31 juli till 5 procent av inköpssumman. Borttagandet av n o r m a l p r i s e r n a å samtliga fiskslag (med undantag av strömming) den 5 april 1944 hade föranletts av den då relativt goda fisktillgången och det gynnsamma försörjningsläget över huvud. Härutinnan inträdde senare under året en bestämd förskjutning, vilken föranledde en återgång i flera hänseenden till den förutvarande regleringen. Första steget härtill togs, då livsmedelskommissionen på grund av framträdande kännbar knapphet på sill, lämpad för saltning, samt på torkad fisk fr. o. m. den 11 september i väsentligen oförändrad form återinförde tidigare normalprisbestämmelser beträffande salt sill i de två högsta storleksgrupperna ävensom beträffande torkad och lutad fisk. Minskad tillgång och stegrade priser å saltvattensfisk över huvud i förening med tendenser inom fiskhandeln att tillämpa högre marginaler än förut aktualiserade senare frågan om återinförande av normalprissättningen jämväl å färsk fisk för att därmed vinna en effektiv kontroll över prisutvecklingen. Detta förutsatte ett återupplivande, åtminstone till en del, av tidigare bestämmelser om fördelningen av fisk och därmed sammanhängande handelsreglering. Härom gjorde livsmedelskommissionen, som i denna fråga samrått med priskontrollnämnden, framställning i skrivelse den 13 oktober 1944. I fråga om regleringen av priserna vid försäljning från fiskare hade kommissionen, under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande, träffat överenskommelser med

56 vederbörande fiskarorganisationer, innebärande jämväl vissa höjningar av gällande garantipriser samt sänkning av regleringsavgifterna, det sistnämnda för att förekomma en ytterligare stegring av konsumentpriserna. Handelsmarginalerna förutsattes icke skola överstiga de senast fastställda. Kungl. Maj:t godkände genom beslut den 20 oktober de ingångna avtalen och bemyndigade kommissionen att efter samråd med priskontrollnämnden besluta i fråga om garantipriser och normalpriser i enlighet med kommissionens förslag ävensom i fråga om regleringsavgifter och handelsreglering av fisk. Bestämmelser i ämnet meddelades av kommissionen i cirkulär nr 2058. Härigenom återinfördes normalprisbestämmelser på färsk, frusen, saltad, kryddad, sockersaltad och rökt fisk av följande slag, nämligen vitling, torsk,' kolja, lyrtorsk, gråsej, kummel, sandskädda, skrubba (flundra), lerskädda! rödtunga och rödspätta, ävensom på färsk och frusen sill. Normalpriser infördes av kontrollhänsyn i samtliga försäljningsled, varvid för bestämmande av parti- och detaljhandelspriserna en indelning av riket skedde i olika prisområden. Normalpriserna vid försäljning från fiskare anslöto sig tämligen nära till motsvarande normalpriser under eftersommaren och förhösten 1943, dock med någon nedsättning för vissa av de allmännast förekommande fiskslagen (torsk, vitling m. m.). Vissa jämkningar i normalpriserna vidtogos genom cirkulär nr 2089, 2096 och 2103. Västkustfiskarena norr om Skåne erhöllo prisgaranti för samtliga ovannämnda fiskslag intill vissa minimimått med undantag av skrubba och lerskädda. Garantipriserna sammanföllo i en del fall med normalpriserna, i andra fall lågo de något därunder. För fiskarena vid sydkusten garanterades avsättningen endast beträffande större torsk samt sill. På den egentliga ostkusten åter avsåg prisgarantien, förutom strömming, endast torsk av större storlek. Regleringsavgiften å saltvattensfisk i allmänhet nedsattes från 8 till 5 procent av inköpsvärdet. För sill i de två största storleksgrupperna borttogs regleringsavgiften helt. För att lösa frågan om fördelningen av prisreglerad fisk vid de tillfällen då denna var mindre än efterfrågan återinfördes vissa bestämmelser om kvotering av sådan fisk till handlande. Sedermera medgav livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2074, att prisgaranti lämnades jämväl för torsk och sill, som fiskare, hemmahörande vid västkusten norr om Skåne, ilandförde vid Skånes västkust eller vid syd- eller ostkusten. Som särskilt villkor för denna garanti skulle dock gälla, att resp. fiskpartier hembjödes kommissionen i Göteborgs fiskhamn, en bestämmelse som förestavades av bristen på lämpliga salterier vid östersjökusten. Normalpriserna på färsk strömming ändrades som förut tid efter annan i samband med växlingarna i strömmingsfångsternas storlek. Delvis kombinerades prisändringarna med förskjutningar i prisområdesindelningen. Sedan fångsterna fr. o. m. mitten av september stadigvarande sjunkit, höjdes priset successivt och förblev efter den senaste prishöjningen den 24 oktober vid 90 öre per kg i första prisområdet och häremot svarande pris i de övriga prisområdena.

57 I cirkulär nr 2061 lämnade livsmedelskommissionen föreskrifter om särskild tilldelning mot av kommissionen utfärdade inköpskuponger av k r i s t a l l s o d a för beredning av saltad eller torkad fisk till lutfisk. Tilldelningen uppgick till 80 gram för varje inköpt kg saltad fisk och 160 gram för varje inköpt kg torkad fisk. Detaljhandlare ägde utan mottagande av inköpsbevis tillhandahålla enskilda fiskköpare motsvarande kvantiteter kristallsoda. Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad köksväxtodling m. m. I cirkulär nr 1922 hade livsmedelskommissionen lämnat meddelande om åtgärder år 1944 för tillvaratagande av bär, frukt och köks växter m. m. Angående innehållet häri se del V sid. 268. Det förutsattes, att statsbidrag nu endast undantagsvis skulle komma att lämnas för dylika ändamål. Ansökan om bidrag till demonstrationskurser m. m. inkommo från två kristidsstyrelser men lämnades av kommissionen utan avseende. De åtgärder, som ifrågasattes i cirkuläret inom ramen för »det lokala arbetet», torde genomgående ha varit av mindre omfattning än under de närmast föregående åren. Några närmare upplysningar därom föreligga dock icke, emedan livsmedelskommissionen med hänsyn till det under år 1944 i jämförelse med tidigare år under krisen förbättrade försörjningsläget icke ansåg nödigt att infordra särskilda redogörelser för de lokala krismyndigheternas verksamhet i ifrågavarande avseende. Den 10 augusti 1944 trädde n o r m a l p r i s e r på svenska äpplen av sommarsorter i kraft. I jämförelse med föregående års priser inneburo de nya detaljhandelspriserna en sänkning med 10 öre per kg för kvaliteterna extra prima och prima samt 5 öre för standard- och hushållsfrukt. Priset på fabriksfrukt höjdes däremot med 5 öre per kg. För höst- och vintersorterna trädde nya normalpriser i kraft den 8 september. Priserna vid försäljning till konsument av sådan vara understego fjolårspriserna med 5 öre per kg för alla kvaliteter med undantag för priset på fabriksfrukt, som även här höjdes med 5 öre. Sänkning vidtogs även av normalpriserna på schweiziska äpplen. Med hänsyn till att köksväxtodlingens avkastning blev betydligt mindre år 1944 än år 1943 infördes den 4 december — till förhindrande av oskäliga prisstegringar med anledning av den minskade tillgången — normalprisreglering på morötter, kålrötter, rödbetor och vitkål. För prissättningen indelades landet i sju prisområden. Höstens minutpriser hade dessförinnan legat i genomsnitt 25 procent över minutpriserna vid motsvarande tid år 1943. Genom normalprissättningen sänktes dessa priser med c:a 15 procent. Odlarpriserna sattes i nivå med de under hösten förut tillämpade priserna. Normalpriser sattes även fr. o. m. den 27 november på svensk färsk gul

58 och röd lök, varvid landet indelades i fyra prisområden. Regleringen omfattade alla handelsled. De nya priserna inneburo en sänkning av förut gällande priser. Regleringen av handeln med ris och risgryn. Importen av risgryn, som under första halvåret 1944 varit ganska obetydlig, fortfor att vara så även under andra halvåret. Under hela året 1944 infördes c:a 3 390 ton risgryn mot 14 870 ton år 1943. Någon import av råris förekom icke, lika litet som under de föregående åren alltsedan västspärrens tillkomst. Tilldelningen av ris, risgryn och rismjöl fortfor kontinuerligt under hela andra halvåret 1944. Ransonen var dock under juli och augusti mycket obetydlig, nämligen ej fullt 20 gram per person och vecka. Den höjdes fr. o. m. den 11 september till närmare 30 samt fr. o. m. den 7 december med hänsyn till julhelgen till c:a 52 gram. Normalpriset å risgryn sänktes fr. o. m. den 11 september till 1 krona 15 öre per kg vid försäljning till förbrukare (förut 1 krona 35 öre). Samtidigt nedsattes det avräkningspris, som låg till grund för clearingen beträffande ifrågavarande vara. Till innehavare av partihandelslager av risgryn utbetalades som följd härav visst prisutjämningsbidrag. Regleringen av handeln med socker och sirap. Den ordinarie socker- resp. sirapsransonen var under perioden i huvudsak oförändrad. Därjämte lämnades för syltning och saftning till enskilda förbrukare per person fr. o. m. den 10 juli 1 kg socker, fr. o. m. den 24 juli ytterligare 2 kg och fr. o. m. den 28 augusti än ytterligare 2 kg eller tillsammans 5 kg, samma kvantitet som föregående sommar. Motsvarande sockertilldelning gavs även till allmänna inrättningar. Internatskolor, barnbespisningar m. m. erhöllo likaledes viss efter förbrukningen avpassad tilldelning. Sockertilldelningen till fruktkonservindustrien hade under de gångna åren varit ordnad på sådant sätt, att vederbörande företag för en viss tidsperiod i förskott erhållit en bestämd kvotdel av den mängd socker, som företaget förbrukat under en tidigare period av samma längd. Med stöd av gjorda erfarenheter beslöt livsmedelskommissionen att fr. o. m. den 15 juli 1944 tillämpa ett nytt system, varom meddelande lämnades i cirkulär nr 1944. Sockertilldelningen till fruktkonservindustrien skulle nu i stället utgå i efterhand och rättas efter den mängd produkter, som varje företag försålt under tiden efter närmast föregående tilldelning, varom företagen hade att avgiva redovisning. Till fruktkonservindustrien räknades företag som yrkesmässigt framställde sylt, saft, kompott, fruktmos, fruktgelé eller marmelad (med undantag av bitmarmelad, vilken hänfördes till sötvaruindustrien). För varje huvudslag av produkter bestämdes den kvantitet socker, som procen-

59 tuellt högst fick ingå i den färdiga varans vikt. Tilldelningen skulle till två tredjedelar utgöras av svenskt socker och till en tredjedel av s. k. industrisocker. Enligt tidigare meddelade bestämmelser ägde biodlare för vinterfodring av bin under år 1944 erhålla tilldelning av socker med en kvantitet av 7 eller, inom kallare trakter, högst 8 kg socker per bisamhälle (se del V sid. 271). Med hänsyn till att det s. k. ljungdraget under året varit starkt försvagat eller helt uteblivit, beslöt livsmedelskommissionen att under vissa förutsättningar lämna biodlare en extra tilldelning av socker för vinterfodring av bin med högst 2 kg per bisamhälle (cirkulär nr 2035). Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao. I rätten att erhålla inköpskort för kaffe och te samt de härmed kombinerade inköpskorten för tobaksvaror vidtogs ingen ändring vid de kortutdelningar som ägde rum i september och december 1944. Den ordinarie ransonen av kaffe och te var under den nya tilldelningsperiod, som tog sin början den 30 september 1944 och sträckte sig t. o. m. den 8 januari 1945, obetydligt större än den som lämnades under den föregående perioden, d. v. s. från den 12 juni. Härutöver gavs emellertid, vid sidan av de tilläggsransoner vilka liksom förut utgingo till gamla personer samt personer tillhörande vissa yrkesgrupper, extra tilldelning i flera omgångar, varigenom den allmänna kaffe- och teransonen under större delen av halvåret bragtes upp till relativt stora kvantiteter (se bilaga 4). Graderingen av den ordinarie kaffe- och teransonen för olika kategorier av rökare och för icke-rökare var densamma som förut (se del V sid. 272). Extratilldelningarna gåvos lika till alla utan hänsyn till tobakskonsumtionen. Viss extratilldelning gavs även till personer intagna på allmän inrättning samt till militärpersonal liksom ock till handels- och fiskefartyg m. m. Näringsställen samt allmänna inrättningar kunde under perioden 16 december 1944—15 mars 1945 efter ansökan hos kristidsstyrelse beviljas särskild tilldelning av kaffe av sorterna Rio, Viktoria och Minas. Fr. o. m. den 30 september erhöllo kaffekorten giltighet för inköp jämväl av viss kvantitet kakaopulver, alternativt med kaffe eller te, vilket icke varit fallet alltsedan den 13 april 1942. Den medgivna extratilldelningen av kaffe och te medförde även rätt till utbyte mot motsvarande kvantitet kakaopulver. Kakaotilldelningen till barn mot kuponger till inköpskort G förblev i huvudsak oförändrad. Med hänsyn till det förbättrade försörjningsläget beträffande kakaobönor upphävdes fr. o. m. den 18 september de förut stadgade begränsningarna i fråga om halten av kakaomassa i chokladvaror, varjämte fr. o. m. den 24 oktober förbudet mot användning av choklad vid tillverkning till avsalu av bakverk och glass borttogs.

60 Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. Någon allmän tilldelning av torkad frukt hade ej förekommit sedan januari 1943 och gavs ej heller under nu ifrågavarande period. Däremot lämnades alltjämt vissa begränsade kvantiteter till skogsarbetare och sjömän samt till barnbespisningar m. m. Till innehavare av U-kort gavs dessutom en tilldelning av 250 gram torkad frukt per person efter beställning hos vederbörande handlande. Inköpen fingo ske fr. o. m. den 11 december 1944. Den fortlöpande tilldelningen av mandel och kärnor samt kryddor var oförändrad. En extra tilldelning av vissa kryddor (20 gram per person) medgavs från den 11 december. Regleringen av handeln med tobaksvaror. I rätten till utbekommande av tobaksvaror skedde under perioden ingen förändring. Ransoneringen förblev även med avseende på kvantiteter och sorter oförändrad. Vissa partier av utsorterade cigarrer och cigarrcigarretter, betecknade som utskott, försåldes med nedsatt poängvärde. Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna m. m. I cirkulär nr 2000, utfärdat den 15 september 1944, lämnade livsmedelskommissionen en sammanfattande översikt över gällande bestämmelser angående handeln med ransonerade livsmedel, tvätt- och rengöringsmedel samt tobaksvaror m. m., närmast avsedd till handlandenas tjänst. I samband därmed genomfördes i och för ernående av största möjliga enhetlighet vissa smärre justeringar i förut tillämpade föreskrifter. I cirkuläret behandlades följande ämnen: allmänna grundregler i ransoneringssystemet, försäljning från handlande, handlandes inköp, ersättning för svinn m. m., lagerökningslicenser till icke omsättningsskyldiga handlande, användande av handelsrörelses lager av ransonerade varor för tillverkning eller beredning av varor till avsalu, handlandes antecknings- och redovisningsskyldighet m. m., prisrabattering på matfett och mjölk, överlåtelse av handlandes lager av ransonerade varor, frankeringsfrihet för vissa ransonerings- och rabatteringsförsändelser samt klagan över kristidsnämnds, kristidsstyrelses och livsmedelskommissionens beslut. Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. Kungörelse angående i n v e n t e r i n g a v v i s s a å k e r a r e a l e r , liknande den som verkställts på hösten under vartdera av de tre föregående åren, utfärdades den 30 september 1944 (nr 642). Så till vida skilde sig 1944 års inventering från de föregående, att uppgift angående totala åkerarealen samt den under hösten besådda arealen nu begärdes blott av jord-

61 brukare med en åkerareal av mer än 2 hektar, medan man vid föregående inventeringar inhämtat motsvarande uppgift av dem som besått minst Vio hektar med höstvete, höstråg eller höstraps. Bland höstsädena specificerades nu även höstrybs och vinterkorn. Uppgiftsskyldigheten angående planerad vårsådd begränsades som förut till innehavare av brukningsdelar av minst 2 hektar åker. Uppgifterna skulle senast den 23 oktober insändas till vederbörande kristidsnämnd för vidare befordran till livsmedelskommissionen. Samtidigt föreskrevs genom kungörelse nr 643 s v i n r ä k n i n g per den 16 oktober 1944. A l l m ä n j o r d b r u k s r ä k n i n g föreskrevs genom kungörelse den 15 juli 1944 (nr 525) skola äga rum under år 1944 i anslutning till 1945 års allmänna fastighetstaxering. Dylika allmänna jordbruksräkningar hade tidigare ägt rum åren 1927, 1932 och 1937. Det längre uppskovet denna gång mellan jordbruksräkningarna var föranlett av att den fastighetstaxering, som rätteligen skulle ha skett år 1943, uppskjutits till år 1945. Sedvanliga k v a r t a l s i n v e n t e r i n g a r r ö r a n d e l a n d e t s f ö r r å d a v v i s s a l i v s m e d e l m. m. ägde rum per den 11 september och den 4 december 1944 enligt kungörelser den 1 september och den 24 november 1944 (nr 597 och 741). Vid det senare tillfället inskränktes inventeringen till förråd hos partihandlare. Varuslagen voro desamma som vid näst föregående inventering. Skyldighet stadgades genom kungörelse den 1 september 1944 (nr 598) för handlande att senast den 21 september 1944 till vederbörande kristidsstyrelse avgiva deklaration rörande sina förråd den 11 i samma månad av vissa angivna ransonerade varor ävensom rörande sitt innehav vid samma tidpunkt av inköpsbevis för dylika varor. Rörande denna s. k. ransoneringsinventering, vilken med hänsyn till såväl syftet som genomförandet anslöt sig till föregående dylika inventeringar (se del III sid. 301, del IV sid. 87 och 341), meddelade livsmedelskommissionen föreskrifter i cirkulär nr 1988. Deklarationsplikten omfattade kaffe, te, kakaopulver, socker, sirap, mjöl, gryn och flingor av vete, råg eller havre, majsenamjöl, majsflingor, kruskakli, hårt bröd, mjukt bröd, småbröd, pepparkakor, kex och skorpor, makaroner, spaghetti och vermiceller, ost — dock icke getost, mesost och renost — matfett samt ersättningsmedel för matfett och för blockchoklad. I deklarationen skulle även lämnas uppgift om sådant förråd av mjöl eller socker, vilket den uppgiftsskyldige innehade såsom beredskapslager för Svenska spannmålsaktiebolagets eller Svenska sockerfabriksaktiebolagets räkning.

5.

Industrien.

översikt av produktionsutvecklingen. I kvantitativt hänseende företedde den svenska industrien under år 1944, som helhet betraktad, en bild som ej mycket avvek från ställningen föregående år. Sveriges industriförbunds produktionsindex utvisar för bägge åren, vad generalindex angår, i årsgenomsnitt samma tal, nämligen 109 (1935 = 100). Variationerna från månad till månad voro under vartdera året jämförelsevis obetydliga. Snarast kunde under senare hälften av år 1944 en viss dragning uppåt förmärkas, i det att produktionsindex gradvis höjdes från 106 å 107 under tredje kvartalet till 113 i december. Denna stegringstendens var genomgående för flertalet industrigrupper, även cellulosa- och pappersindustrien, vilken visserligen alltjämt företedde en djup depression men dock vid 1944 års slut nådde ett indextal av 58 mot endast 40 vid årets början och 41 i augusti. Beträffande maskinindustrien registrerades för november månad talet 168, den högsta dittills för någon industri uppnådda månadssiffran. Sysselsättningen inom industrien var genomsnittligt mycket god. Indextalet för sysselsatta arbetare inom samtliga industrigrupper, jämfört med september 1939, utgjorde enligt socialstyrelsens sysselsättningsstatistik under förra halvåret 1944 93; en stegring skedde härutinnan under årets senare hälft upp till 97 å 98 (se i övrigt sid. 155). Av flera skäl kunde emellertid slutas, att grunden för en fortsatt gynnsam utveckling av den industriella produktionen vid 1944 års slut i viss mån försvagats. Avbrottet i sjöfartsförbindelserna söderut måste sålunda ofrånkomligt medföra knapphet på ett flertal industriella förnödenheter, i främsta rummet bränsle, varvid den redan förut hårt pressade tilldelningen av kol och koks komme att ytterligare beskäras. Exportutsikterna hade av samma skäl starkt försämrats för flertalet av de stora standardvarorna. Nedgången i de militära beställningarna betydde jämväl på flera områden försämrade avsättningsmöjligheter, ehuruväl ersättning här till god del beretts genom en stadigt växande efterfrågan för den civila förbrukningen. I stället för produktion för omedelbar export trädde i viss utsträckning produktion på lager i förlitande på vidgad avsättning efter inträdande fredstillstånd; härigenom möjliggjordes ett bättre utnyttjande av produktionskapaciteten än vad eljest skulle blivit fallet.

63¶Gjorda sammanställningar beträffande industriens kapitalinvesteringar — representerande under år 1944 ett sammanlagt värde av något över 600 milj. kronor — visade någon minskning i jämförelse med föregående år. Dock måste dessa investeringar alltjämt anses som förhållandevis stora (de beräknades för år 1939 ha uppgått till endast cirka 430 milj. kronor). Ungefär en tredjedel av kapitalinvesteringen hänförde sig till anläggningar inom gruppen malmbrytning och metallindustri, omkring 20 procent avsågo kraftverk. Utvecklingen inom särskilda industriområden. J ä r n m a l m s e x p o r t e n , som redan under första hälften av 1944 börjat minskas, nedgick fr. o. m. september, sedan sjöfarten på Tyskland över Östersjön upphört, till en obetydlighet. Sammanlagt belöpte sig exporten år 1944 till endast 4*6 milj. ton mot 10-3 milj. ton år 1943. Personalen vid exportgruvorna kunde emellertid efter exportstoppet i betydande omfattning sysselsättas med undersöknings- och förberedelsearbeten, varför någon arbetslöshet ej omedelbart behövde uppstå. Driften vid de till järnbruken hörande gruvorna upprätthölls hela året i normal omfattning. Inom j ä r n i n d u s t r i e n nödgade bristen på arbetskraft tidvis till driftinskränkningar, varjämte bränslesvårigheter och skärpt ransonering av vissa råmaterial verkade i någon mån hämmande på produktionen. Denna kunde dock, vad beträffar valsat och smitt järn, i stort sett upprätthållas på samma nivå som föregående år. En ytterligare förskjutning inträdde mot tillverkning av handelsjärn, beroende på ökad inhemsk efterfrågan framför allt för byggnadsindustrien samt skärpta hinder mot export av kvalitetsjärn. Tillverkningen av tackjärn steg med omkring 8 procent. Lagren härav ökades avsevärt, vilket sammanhängde med önskan att vid stoppande av importen kunna bibehålla och eventuellt öka valsjärnsproduktionen. Importen av järn och stål kunde fortgå i tillfredsställande omfattning fram till september och uppgick sammanlagt under år 1944 till ungefär samma kvantitet som året förut trots den starka nedgången under hösten. Någon minskning i den tidigare inhemska järnförbrukningen, cirka 1 milj. ton, behövde därför ej ifrågakomma. Inom v e r k s t a d s i n d u s t r i e n rådde fortfarande mycket god sysselsättning. Stora militärinkallelser med därav följande arbetsbrist medförde under vår- och sommarmånaderna någon tillbakagång i produktionen, men detta uppvägdes av en kraftig ökning under hösten. Den livliga efterfrågan på verkstadsprodukter berodde nu som föregående år främst på den omfattande byggnadsverksamheten samt de stora industriella investeringarna. Tillverkningen för militära behov, vilken sedan början av 1943 befunnit sig i sjunkande, fortfor att minskas, så att den hösten 1944 vid de större verkstäderna torde ha tagit i anspråk endast ungefär en fjärdedel av kapaciteten mot ungefär en tredjedel under år 1943. Nedgången härutinnan uppvägdes

64 av ökade beställningar för civila behov. Exporten av maskinprodukter var förhållandevis obetydlig. Däremot förekom en icke ringa produktion på lager med tanke på efterkrigsexport. Vid s k e p p s v a r v e n unyttjades kapaciteten i den utsträckning som tillgången på material tillät. Särskilt var nu som förut knappheten på fartygsplåt besvärande. Sammanlagt sjösattes under året cirka 158 000 bruttoton. Orderstocken för såväl svensk som utländsk räkning var mycket betydande och beräknades förslå för tre år framåt. T e g e l i n d u s t r i e n s produktion hämmades i viss mån genom otjänlig väderlek och brist på arbetskraft. Den torde under år 1944 ha uppgått till cirka 400 milj. sten, vilket motsvarade 80 å 85 procent av förkrigsproduktionen men var otillräckligt att täcka de stora behov som uppstått genom det omfattande bostadsbyggandet och den till följd av knappheten på armeringsjärn relativt ökade efterfrågan på tegel. En viss utfyllnad erhölls genom framkomna nya, tegelliknande ersättningsmaterial (Siporex, Y-tong m. fl.). Vad byggnadsmaterial i övrigt angår må nämnas, att c e m e n t i n d u s t r i e n förmått upprätthålla en tillverkning som i stort sett motsvarat efterfrågan. Till följd av knappheten på fossilt bränsle var denna tillverkning liksom förut till mycket stor del, nämligen ej mindre än omkring 80 procent, inriktad på framställning av s. k. E-cement, medan endast omkring 20 procent utgjorts av standardcement. G l a s b r u k e n hade alltjämt att kämpa med råvarusvårigheter, framför allt bristen på soda. Trots detta kunde den tillverkade glaskvantiteten hållas på ungefär samma nivå som under år 1943, dock med undantag för fönsterglastillverkningen, som måst starkt inskränkas till följd av knappheten på för koksning lämpliga stenkol. T r ä v a r u i n d u s t r i e n s läge var med avseende på exporten ytterst ogynnsamt. Denna stannade under år 1944, vad angick sågade och hyvlade varor, vid i allt omkring 150 000 std, vilket var ungefär en femtedel av den normala förkrigsexporten. Av denna kvantitet gick omkring 100 000 std till Tyskland i stället för 210 000 std, varmed ursprungligen räknats. Cirka 45 000 std exporterades till andra länder på Europas fastland samt 5 000 std till Sydamerika. Lejdtrafiken ägde alltså i fråga om trävaruexporten föga betydelse. Under hösten förekommo emellertid åtskilliga försäljningar av trävaror för leverans sedan kriget upphört. Avtal träffades även med vederbörande importorganisation i England angående prolongering av kontrakt, som avslutats redan vintern 1940 men vilka icke kunnat effektueras på grund av spärren i Skagerack. På den svenska marknaden förbrukades i runt tal 600 000 std trävaror. Försäljningarna voro här livliga och bidrogo att förhindra en mer omfattande arbetslöshet, som eljest kunnat bli följden av den starka nedgången i exporten. En rätt betydande produktion på lager förekom.

65 P a p p e r s m a s s e i n d u s t r i e n s tillverkning av kemisk massa uppgick år 1944 till något över 1 milj. ton, motsvarande ungefär en tredjedel av kapaciteten. Åren 1942 och 1943 utgjorde tillverkningen resp. 1 485 000 och 1 050 000 ton. Då utförseln jämfört med fjolåret ytterligare starkt nedpressats, tillväxte lagren av avsalumassa kraftigt, nämligen från cirka 400 000 ton vid årets början till cirka 660 000 ton vid dess slut. Under de senare höstmånaderna upphörde praktiskt taget all skeppning till de europeiska exportmarknaderna. Exportsliperierna voro som förut sysselsatta till endast en obetydlighet av sin kapacitet. Någon lagertillverkning kunde här icke ifrågakomma, då en sådan, i motsats till förhållandet på cellulosaområdet, ej är praktiskt genomförbar beträffande slipmassa. Utöver avsättningssvårigheterna tillkom mot slutet av året en teknisk produktionssvårighet genom brist på blekningsmedel. Totalexporten av pappersmassa uppgick år 1944 till 297 000 ton (torrtänkt vikt) mot 439 000 ton år 1943 och 2 331 000 ton år 1939. P a p p e r s i n d u s t r i e n kunde under år 1944 något öka sin tillverkning. Dock utnyttjades endast omkring 65 procent av kapaciteten. Även exporten stegrades i viss mån, nämligen från 195 000 ton 1943 till 207 000 ton 1944. Sistnämnda siffra representerade likväl föga mer än en tredjedel av förkrigsexporten. Enligt handelsavtal förutsedda leveranser av kraftspinnpapper till Tyskland kunde utan större rubbningar fullgöras ända till dess stoppet i östersjötrafiken blev fullständigt. Därefter fortgick denna export endast i mycket inskränkt omfattning över västkusthamnar. Tack vare lejdtrafiken kunde skeppningar av tidnings- och tryckpapper samt i viss utsträckning kraft- och sulfitpapper försiggå till Sydamerika, huvudsakligen Argentina. T e x t i l i n d u s t r i e n arbetade i stort sett under samma förhållanden som under år 1943. Bristen på arbetskraft, särskilt kvinnlig sådan, skärptes dock efter hand och hindrade i viss mån utnyttjandet av industriens tillverkningsförmåga. Tillförseln av råvaror var förhållandevis god ehuru något skiftande inom olika branscher. Beträffande eljest läget inom textilindustriens skilda grenar se nedan sid. 69. Tillverkningen inom l ä d e r - o c h s k o i n d u s t r i e n kunde upprätthållas relativt jämnt och läget stabiliserades någorlunda efter det hårda ingrepp, som skoransoneringens införande i april 1943 innebar. E n viss knapphet på grovt bottenläder gjorde sig märkbar, beroende på att de från Sydamerika importerade hudarna försämrats i fråga om såväl kvalitet som grovlek. Produktionen av ovanläder höll sig väl uppe i förhållande till de föregående åren men förslog likväl endast med svårighet att tillgodose efterfrågan bland skofabrikerna, vilket hade till följd att bestämmelserna för licenseringen av dylikt läder skärptes. Tillverkningen av ersättningsskodon, vilken under år 1943 varit ganska betydande, upphörde helt under år 1944. 5—518703

66¶De huvudsakligen med inhemska råvaror arbetande l i v s m e d e l s i n d u s t r i e r n a kunde tack vare ett förhållandevis gynnsamt skördeutfall bibehålla en god sysselsättning. På grund av lejdimporten samt en omfattande inhemsk oljeväxtodling gällde detsamma i väsentlig mån även de av importerade råvaror eljest beroende industrierna. Tillverkningen av ersättningsvaror minskades i jämförelse med föregående krigsår som följd av den allmänna förbättringen i livsmedelsläget. Även under år 1944 fortsattes den kraftiga utveckling, som alltsedan krisens början kännetecknat den k e m i s k a i n d u s t r i e n . De större investeringar, som detta år gjordes, torde i regel få anses ha varit av den art, att de kunna väntas få ett bestående värde även efter krigets slut. Detta gäller såväl tillverkningen av rena kemikalier som framställningen av t. ex. nya konstmassor, läkemedel m. m. Se i övrigt sid. 88. Vad till sist angår b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n kunde denna — vilken alltjämt till väsentlig del bedrevs med finansiellt stöd från staten — trots svårigheter i fråga om tillgången på arbetskraft samt flera slag av material, till sin omfattning anses mycket tillfredsställande. Antalet i de s. k. tätorterna färdigställda lägenheter utgjorde under år 1944 omkring 39 000 mot omkring 32 000 år 1943. Härigenom hade man nått en produktion som var endast ungefär 15 procent lägre än år 1939. Goda framsteg hade genom lämplig anpassning av beviljade byggnadslov gjorts till utjämning av säsongvariationerna inom bostadsbyggandet. Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion. Järn och

järnvaror.

I juni 1942 hade industrikommissionen på grund av knappheten å gjutna järnrör (normalrör) lämnat anvisningar rörande användning av betongrör och glaserade lerrör såsom ersättning för gjutjärnsrör vid avloppsledningar i källare och på vindar. I samband därmed hade statens byggnadslånebyrå föreskrivit, att vid byggnadsföretag, vartill lån beviljats av byrån, finge gjutjärnsrör icke användas för nu nämnda avloppsledningar (se del III sid. 307). Sedan försörjningsläget i fråga om normalrör därefter förbättrats, hade byggnadslånebyrån följande år i samråd med industrikommissionen beslutat att tills vidare tillåta användning av 6" normalrör vid avloppsledningar i källare. En på sommaren 1944 företagen inventering utvisade en stark försämring i lagren av 6" normalrör. Den inhemska tillverkningen av denna dimension hade då nedlagts och all import därav stoppats till förmån för smärre dimensioner, beträffande vilka ett mera svårersättligt behov förelåg. Detta gjorde, att industrikommissionen fann sig föranlåten att i samråd med byggnadslånebyrån och efter överenskommelse med vederbörande grossister i juli 1944 föreskriva handelsreglering beträffande 6" normalrör (kommissionens meddelande nr 203). Bestämmelserna i ämnet

67 inneburo i huvudsak, att förbrukare ägde köpa ifrågavarande rör endast mot av kommissionen utfärdat inköpstillstånd, vilket komme att lämnas endast för sådana avloppsledningar, där 6" rör voro särskilt behövliga, t. ex. vid högbebyggelse eller i fastigheter, där källargolvet låg lägre än gatans servisledning. Byggnadslånebyrån annullerade samtidigt sitt tidigare medgivande om användning av 6" normalrör och bestämde, att sådana rör finge vid byggnadsföretag, vartill byrån beviljat lån, endast användas då industrikommissionen meddelat inköpstillstånd. Beträffande gjutna heltjocka s. k. Uijckrör (muffrör) hade industrikommissionen under våren 1944 med ett antal företag träffat avtal om tillverkning av vissa kvantiteter i dimension över 200 m m inre diameter (se del V sid. 287). Då tillverkningskostnaderna för dessa rör ställde sig jämförelsevis höga, fann industrikommissionen önskvärt att ett clearingförfarande anordnades för utjämning av försäljningspriserna å de inhemska rören och de rör av enahanda slag, som importerats från Tyskland och ännu funnos i lager eller som framdeles kunde komma att importeras. Härom träffade kommissionen i augusti 1944 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande avtal med Föreningen för import av tyska muff- och flänsrör u. p. a., vilken förening utgjorde en sammanslutning av samtliga importörer av muffrör från Tyskland. Genom avtalet förband sig föreningen att under kommissionens överinseende handha ifrågavarande clearing. Med hänsyn till den ökade ovissheten rörande möjligheterna till fortsatt import från Tyskland uppdrog Kungl. Maj:t på industrikommissionens hemställan genom beslut den 22 september åt kommissionen att själv, dock genom förmedling av nyssnämnda förening, handha clearingen samt föreskrev, att inom kommissionen skulle för ändamålet inrättas en särskild clearingkassa för reglering av marknadspriset inom landet å gjutna heltjocka muffrör. Som förlagskapital för kassan anvisades ett belopp av 300 000 kronor. Importen från Tyskland av här ifrågavarande liksom av flertalet andra varor upphörde senare under hösten alldeles. Jämväl från annat land syntes import under den närmaste framtiden utesluten men kunde givetvis tänkas ifrågakomma längre fram, i så fall dock sannolikt genom andra firmor än dem som tillhörde ovannämnda importförening. För att säkerställa clearingförfarandet även efter inträdet av en sådan situation meddelade Kungl. Maj:t på industrikommissionens framställning genom kungörelse den 22 december 1944 (nr 792) förbud fr. o. m. den 26 december att utan tillstånd av industrikommissionen till riket införa gjutna, raka, heltjocka muffrör av icke smidbart järn. Som villkor för beviljande av införseltillstånd uppställde kommissionen jämlikt meddelande nr 228, att importören dels deltoge i gällande clearingförfarande på området efter de grunder som gällde enligt avtalet med importföreningen, dels ock ställde sig till efterrättelse gällande bestämmelser om försäljning av ifrågavarande slag av rör.

68 Andra

metaller.

Fr. o. m. den 1 maj 1944 hade industrikommissionen medgivit fri försäljning och förbrukning av zink samt halvfabrikat, skrot, aska och kräts av denna metall (se del V sid. 278). Det skärpta försörjningsläget på ifrågavarande område, vilket sammanhängde med upphörandet av importen söderifrån, nödvändiggjorde mot årets slut ett återinförande i viss omfattning av den tidigare handels- och förbrukningsregleringen. I meddelande den 20 december 1944, nr 225, föreskrev kommissionen, att bestämmelserna i kommissionens meddelande den 31 oktober 1941, nr 43 (se del III sid. 93), fr. o. m. den 1 januari 1945 ånyo skulle äga tillämpning å zink och zinklegeringar (oarbetad vara, skrot, aska och kräts), innehållande mera än 50 viktprocent zink, med undantag av legering innehållande mera än 25 procent koppar. Utan hinder härav fick dock till en och samma förbrukare per månad försäljas sammanlagt högst 25 kg zink i form av oarbetad vara. Sådan försäljning skulle antecknas å av säljaren förd förteckning. Glasvaror. Försörjningsläget beträffande f ö n s t e r g l a s var fortfarande mycket ansträngt och försämrades under periodens lopp. Visserligen medgav industrikommissionen genom beslut den 28 juli vissa lättnader i fråga om den i maj 1944 genomförda stränga handelsregleringen på området (se del V sid. 280), i det att tillstånd gavs för glasbruk, grossister och andra återförsäljare att tills vidare på vissa villkor till annan lagerhållare försälja enkeltjockt glas av kvalitet A och B med längd plus bredd av högst 108 cm samt s. k. U- och T-glas (utskottsglas) utan mottagande av inköpslicens. Den sålunda medgivna fria försäljningsrätten upphörde emellertid vid 1944 års utgång enligt industrikommissionens cirkulär nr 223. Samtidigt återkallades det tillstånd som givits återförsäljare att i vissa fall mot avlämnande av mottaget kvitto hos annan återförsäljare inköpa i kvittot angiven kvantitet glas. I stället infördes ett system med förskottslicenser, avsedda att deponeras hos återförsäljarens leverantör för uttag i småposter vid behov av lagerkomplettering. Mot dylik förskottslicens fick inköp ske endast i poster med en sammanlagd yta av högst 4 kvm; sålunda förvärvat glas fick endast användas för försäljning mot kvitto. Glas som mot licens inköptes i fabrikationssyfte fick icke bearbetas för byggnadsändamål utan särskilt av industrikommissionen meddelat tillstånd. I ett den 20 december 1944 utfärdat meddelande nr 224 lämnade industrikommissionen en orientering rörande de principer som av kommissionen tilllämpades vid ransoneringen av fönsterglas. Den ledande grundsatsen var, att glas i första hand beviljades för bostadsbyggen samt till reparationer av glas i bostäder. Men även här gällde, att inskränkningar i möjligaste mån måste vidtagas beträffande såväl rutornas storlek som deras tjocklek och kvalitet. Kommissionen påpekade särskilt nödvändigheten av att smådimensioner,

69 d. v. s. rutor om högst 108 förenade cm, komme till större användning än förut samt att även utskottsglas användes för byggnadsändamål. Det framhölls, att det förhållandet att byggnadstillstånd erhållits för visst arbete icke innebure någon garanti för att glas kunde påräknas i önskad utsträckning. Varje ansökan om tillstånd att för byggnadsändamål o. d. få inköpa eller av eget lager förbruka glas underkastades nämligen alltid särskild prövning. Detsamma gällde ock ansökningar om tillstånd att för andra ändamål använda glas. Textilvaror. Till följd av den under år 1944 framträdande allt fullständigare avstängningen av importen från Tyskland försämrades tillförseln av sådana textilvaror, som förut i rätt stor omfattning importerats därifrån, nämligen i främsta rummet konstsilke i garn och vävnader, strumpstolsarbeten samt cellull och produkter därav. Den tidigare importen från Italien hade bortfallit redan med utgången av år 1943, varemot en ersättning i viss mån beretts genom ökad tillförsel av textilvaror från Schweiz. Importen på textilområdet genom lejdtrafiken, vilken till största delen utgjordes av råvaror, var under år 1944 av relativt stor omfattning i synnerhet i fråga om bomull. Under hösten 1944 kunde driften inom b o m u l l s i n d u s t r i e n anses utnyttjad till c:a 80 procent, vilket med hänsyn till kapacitetens storlek innebar, att denna industri tillgodosåg omkring 64 procent av det normala behovet av bomullsvaror. Då en betydande mängd garn måste avstås till trikåindustrien och andra branscher, som tidigare importerat garn, blev den kvantitet bomullsvävnader, som kunde framställas, dock väsentligt mindre. Läget med avseende på råvarutillgången syntes emellertid motivera en rikligare tilldelning av bomull till spinnerierna än den under de sista åren föreskrivna proportionen av 50 procent bomull mot 50 procent cellull samt återupptagande av tillverkning av garn av ren bomull. En omläggning av tilldelningen och fabrikationen i denna riktning förbereddes till genomförande från början av år 1945. Då cellullen som råvara var dyrare än bomull och en jämlikhet i pris mellan rent bomullsgarn och biandgarn kunnat upprätthållas endast genom ett särskilt clearingförfarande, förutsågs genom en omläggning av produktionen i antydd riktning ett förbilligande såväl av bomullsvävnaderna som av de dittills med clearingtillägg belastade rena cellull varorna skola kunna genomföras. Vad y l l e i n d u s t r i e n beträffar kunde denna till följd av tillgången på lump hållas vid en proportionsvis högre tillverkningsnivå än bomullsindustrien. Dess kapacitet kunde under hösten 1944 anses utnyttjad till c:a 92 procent, vilket medförde möjlighet att tillgodose behoven till omkring 78 procent av det normala. Fr. o. m. den 1 november 1944 medgav industrikommissionen, att ullinblandningen, som år 1940 begränsats till 15 procent och därefter höjts till 25 procent, fick i fråga om kardullsgarn höjas till 40

procent och i fråga om kamgarn (där dittills en avsevärd inblandning av cellull skett) till 70 procent. Dessutom medgavs fabrikant rätt att använda upp till 10 procent av sin ulltilldelning för framställning av yllevaror utan begränsning av ullinblandningen. Det blev sålunda nu möjligt att inom landet, om än tills vidare i ringa omfattning, tillverka 100-procentiga yllevaror av inhemskt garn. (Beträffande importerat garn hade denna möjlighet förut funnits, i den mån sådant garn varit att tillgå.) Inom t r i k å i n d u s t r i e n hade under de gångna åren konstsilke och cellullgarner i stigande omfattning kommit till användning. På grund härav hade denna industri totalt sett haft en råvarutillgång som överstigit förkrigstidens, och dess tillverkning hade i fråga om flera varuslag, särskilt barnstrumpor och barnunderkläder, väsentligt överträffat förkrigstidens produktion. L i n n e i n d u s t r i e n hade, till stor del tack vare återupptagandet av den inhemska linodlingen, kunnat under de gångna åren vidmakthålla sin produktion vid omkring 70 procent av det normala. Sedan försvarsmaktens betydande behov av linnevaror i huvudsak täckts, hade linneindustriens produktion småningom i allt större omfattning kunnat inriktas på att tillgodose den allmänna marknadens behov. Råvarutillgångarna medgåvo sålunda numera en relativt omfattande tillverkning av grövre linnevaror (upp till omkring 85 procent av förkrigskonsumtionen). Däremot voro tillgångarna av råvara för finare garner och vävnader fortfarande mycket knappa. Vad h a m p v a r u t i l l v e r k n i n g e n angår hade man till stor del tack vare den svenska hampodlingen men även på grund av att viss import av bl. a. chilensk hampa kunnat åstadkommas, kommit därhän, att de viktigaste behoven av mjukfibrigt tågvirke och finare bindgarner kunnat tillgodoses. Annorlunda var förhållandet beträffande hårdfibrigt material — manila och sisal — vara yttersta knapphet rådde. Alltjämt måste därför räknas med att behovet av skördegarn och emballagegarn fick täckas med pappersgarn. Övervägande med papper arbetade även som förut j u t e i n d u s t r i e n . Förbrukningen av råjute uppgick under 1944 endast till omkring 8 procent av förkrigsförbrukningen. Endast för vissa kvalificerade behov, t. ex. för stubintråd, linoleumväv och vissa slag av säckar, tillhandahölls jute. De restriktioner, som tidigare gällt i fråga om k o n f e k t i o n s i n d u s t r i e n s tillverkningar, hade småningom i huvudsak upphävts. Fabrikanterna hade sålunda under senare delen av 1944 i stort sett full frihet med avseende på mönster och modeller. Med stöd av tidigare givet bemyndigande fastställde priskontrollnämnden n o r m a l p r i s e r å sytråd, såväl importerad som svensk, att gälla fr. o. m. den 24 juli 1944. Vissa prissänkningar kunde från början av juli resp. från

71 den 21 augusti genomföras för trikåkamgarner samt därav tillverkade strumpartiklar. Även å kardgarner och en del yllevävnader skedde fr. o. m. november en prissänkning med i genomsnitt cirka 4 procent samt å charmeuseväv och damunderkläder av sådan väv fr. o. m. september en prissänkning med cirka 7 procent. En i november åstadkommen normalprisreglering beträffande resårband innebar likaledes en sänkning av tidigare ganska starkt uppdrivna priser. För importerade dylika varor avsåg priskontrollnämnden att fastställa normalpriser för varje importerad post. På grund av varierande importpriser kunde likartade band sålunda komma att saluföras till olika priser. För inom landet tillverkade varor skulle priserna fastställas på motsvarande sätt. Med avseende på t e x t i l r a n s o n e r i n g e n må nämnas, att nya inköpskort för textilvaror utdelades under december 1944, avsedda att användas under tredje ransoneringsperioden, tiden 1 januari 1945—30 juni 1946. Liksom tidigare voro korten av olika typ för olika grupper av förbrukare. Antalet sådana grupper hade emellertid minskats från åtta till fyra. För män och kvinnor funnos fortfarande olika kort. Minskningen av antalet typer hade uppnåtts därigenom att vissa yngre årsklasser, som tidigare haft särskilda kort, nu erhöllo samma kort som män och kvinnor i allmänhet. De fyra slagen av inköpskort gällde män resp. kvinnor födda 1935 eller tidigare, barn, födda något av åren 1936—44, samt spädbarn, födda efter den 31 december 1944. Bestämmelser angående själva ransoneringen under nyssnämnda period meddelades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 2109. Den ordinarie tilldelningen av textilvaror till enskilda förbrukare var ungefär lika stor som under andra ransoneringsperioden. Tilldelningen till barn i olika åldrar var emellertid något jämkad, beroende på att antalet åldersgrupper minskats. Tilldelningens storlek i poäng var följande: Män, födda 1935 eller tidigare (inköpskort TM 3) 120 poäng Kvinnor, födda 1935 eller tidigare ( » TK3) 110 Barn, födda 1936—44 ( » T F 3) 105 » Barn, födda 1945 eller senare ( » TS 3) 158 Även i fråga om extra tilldelning av textilvaror avsågos i huvudsak oförändrade bestämmelser komma att gälla. Någon skillnad gjordes icke heller nu mellan A- och B-poäng. De gamla inköpskorten bibehöllo tills vidare sin giltighet. Ullproducenter och linodlare fingo rätt att under år 1945 uttaga textilvaror från fabrikant enligt samma grunder som gällt under år 1944. Även i fråga om fåruppfödares rätt att uttaga lösa, beredda fårskinn från skinnberederi skulle gälla samma bestämmelser som förut. En nyhet var, att grova fisknät och fiskredskap, i vilka ingingo sådana nät, upptogos i frilistan för fiskredskap.

72¶Läder och

skodon.

I meddelande den 9 september 1944, nr 208, lämnade industrikommissionen vissa ändrade föreskrifter angående tillverkningen av skodon för civilt bruk. Bl. a. tilläts en ny brun färg för boxkalvskinn och en för mockaskinn och vidare en ny blå färg för boxkalvskinn, avsedd för tofflor och sandaletter. Mellan priskontrollnämnden och lädergrossisterna träffades med giltighet fr. o. m. den 1 oktober 1944 en överenskommelse om högsta priser och marginaler på bottenläder, ovanläders- och foderskinn, beklädnadsskinn m. m. Därigenom erhöll den sedan länge svävande frågan om ersättning till mellanhänderna i läderbranschen sin lösning. För bottenläder bestämdes ett högsta pålägg av 20 öre per kg vid försäljning till förbrukare. Detta innebar, att priserna till en stor mängd småfabrikanter sänktes, medan priserna till de större skofabrikerna, vilka dominerade marknaden, kvarstodo i stort sett oförändrade. Före kriget varierade grossistmarginalen på bottenläder mellan 20 och 30 öre per kg. Prisstegringen på bottenläder sedan augusti 1939 uppgick till 100 å 125 procent. För övriga skinnvaror fastställde nämnden en högsta marginal av 9 procent på de för resp. garverier bestämda försäljningspriserna. Motsvarande marginal varierade före kriget mellan 10 och 15 procent. Prisstegringen sedan denna tid uppgick för ovanläderskinn till 40 å 45 procent, för foderskinn, beklädnadsskinn och skinn till väskindustrien till cirka 100 procent samt för narvläder och spalt till 100 a 120 procent. I stort sett förblevo ransoneringsbestämmelserna för skovaror orubbade, sådana som de tidigare fastställts för perioden 1 juli 1944—31 december 1945. Vissa smärre ändringar föreskrevos dock genom meddelanden nr 206 och 215. Bestämmelser angående den fortsatta extratilldelningen av skovaror till militär personal utfärdades genom meddelande nr 214 samt angående utdelning av nya extrakort till de s. k. slityrkena genom meddelande nr 216. De i sistnämnda avseende skedda ändringarna i förhållande till vad tidigare gällt inneburo främst, att antalet extratilldelningsberättigade yrkesgrupper utökats med bl. a. servitörer och servitriser, sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden, affärsbiträden i livsmedelsbutiker samt magasins- och lagerarbetare. Inventering av landets förråd av skovaror ägde rum vid årsskiftet. Gummivaror. De av industrikommissionen genom meddelande nr 167 för tiden 1 november 1943—31 oktober 1944 lämnade föreskrifterna angående handeln med omonterat cykelgummi (se del V sid. 81) erhöllo genom meddelande nr 217 i väsentligen oförändrad form fortsatt giltighet för tiden 1 november 1944—31 oktober 1945.

73¶Beträffande de åtgärder, som av trafikkommissionen vidtogos för åstadkommande av den mest ändamålsenliga användningen av den mycket knappa tillgången på gummiringar för motorfordon, särskilt lastbilsringar, och hushållningen i övrigt på detta område se sid. 142. Feta oljor och fettämnen,

tvättmedel

m. m.

Den vid ransoneringen av tvätt- och rengöringsmedel givna ordinarie tilldelningen av tvål, såpa och tvättpulver förblev under hela senare halvåret 1944 i poäng räknat praktiskt taget densamma som förut. Fr. o. m. den 31 juli medgavs emellertid inköp till halva poängvärdet (10 poäng för 250 gram) av en av särskild råvara tillverkad s. k. Specialsåpa av mörkare färg än vanlig såpa men av med denna i huvudsak jämförlig kvalitet. Fr. o. m. den 21 september fick Specialsåpa försäljas fritt utanför ransoneringen. Extra tilldelning gavs vidare under hela perioden till enskilda förbrukare dels av tvättvål Special eller pulver därav, dels av toalettvål. Även till verk, inrättningar och förelag av såväl allmän som enskild natur gavs för de anställdas personliga hygien en särskild tilldelning av toalettvål att användas på arbetsplatsen, motsvarande högst 5 poäng per månad och anställd, över huvud kunde försörjningen med tvätt- och rengöringsmedel anses ganska väsentligt förbättrad, vilket sammanhängde med en relativt god tillgång på fettråvaror. Tillverkningen av s. k. Standardtvål (en fylld toalettvål med hälften så stor fettsyrehalt som den vanliga toalettvålens), vilken pågått sedan juni 1941 (se del II sid. 300), upphörde fr. o. m. den 10 juli 1944. Kvarvarande lager av denna tvål fingo därefter säljas utan mottagande av inköpsbevis. Ransoneringen av soda-blötläggningsmedel förblev oförändrad med samma tilldelning som förut. Vad angår ransoneringen av ljus ökades den till förbrukning inom oelektrifierade fastigheter avsedda tilldelningen något redan från början av juli. Fr. o. m. den 28 augusti blev tilldelningen per tidsenhet närmare tre gånger så stor som den varit under det föregående vinterhalvåret eller cirka 400 gram per månad, ett vittnesbörd — jämte den medgivna ökade användningen av tvätt- och rengöringsmedel — om det allmänt sett förbättrade försörjningsläget på fettvaruområdet. Till julen 1944 lämnades liksom föregående år särskild tilldelning av ransonerade julgransljus till barn, födda år 1928 eller senare. Tilldelningen var som förut ett paket per barn. Tillstånd kunde erhållas till fri försäljning av julgransljus, framställda av icke beslagtagna eller icke handelsreglerade råvaror. Redan under våren 1944 hade vissa lättnader medgivits vid handelsregleringen i fråga om oljefärg och kitt (se del V sid. 283). Det ytterligare förbättrade försörjningsläget möjliggjorde, att dessa varor jämlikt industri-

kommissionens meddelande nr 207 fingo fr. o. m. den 1 september 1944 fritt försäljas och förbrukas. Vad angår linolja lättades jämväl enligt samma meddelande det rådande försäljningstvånget så tillvida att förbrukare erhöllo rätt att utan inköpslicens inköpa denna vara i poster om 5 kg per person och månad under förutsättning att vederbörande handlande vid sådan försäljning förde förteckning upptagande dag för försäljningen, försåld kvantitet samt köparens namn och adress. Beträffande tryckfärg och smörjoljefernissa, vilka varor alltsedan början av år 1942 varit underkastade handelsreglering (se del III sid. 107), medgavs fr. o. m. den 9 oktober 1944 genom meddelande nr 211 fri försäljning, medan för s. k. standolja (litografisk fernissa) samma begränsade inköpsrätt för förbrukare tilläts som i fråga om linolja. Andra kemiska

produkter.

Enligt avtal med industrikommissionen i juni 1943 (se del IV sid. 352) hade Aktiebolaget Bofors uppfört en fabrik för framställande av acetylsalicylsyra. Försökstillverkning pågick därstädes under hösten 1944. Först vid årsskiftet 1944/45 beräknades emellertid produktionen komma att motsvara den planerade kapaciteten av 200 ton per år. Under tiden hade svårigheten att upprätthålla en önskvärd försörjning med acetylsalicylsyra och andra till sina verkningar likartade preparat alltmer stegrats. Genom medicinalstyrelsens materielnämnds försorg hade därför införts en viss reglering av förbrukningen, vilken innebar bl. a. att droghandlare och läkemedelsfabriker erhöllo en tilldelning av acetylsalicylsyra, motsvarande cirka 40 procent av den normala till omkring 165 ton per år uppskattade förbrukningen. I den mån den inhemska produktionen ökades i omfattning kunde givetvis dessa restriktioner förväntas komma att bortfalla, men även sedan full täckning av normalkonsumtionen nåtts, kunde enligt industrikommissionens åsikt en viss reglering på området, nämligen i fråga om importen och prissättningen, komma att visa sig behövlig, enär priset å de först tillverkade 200 tonnen av den svenska produkten bestämts avsevärt högre än det pris den importerade varan betingade. På industrikommissionens hemställan förordnade Kungl. Maj:t fördenskull genom kungörelse den 6 oktober 1944 (nr 672) om förbud fr. o. m. den 12 oktober mot införsel av acetylsalicylsyra utan tillstånd av industrikommissionen. Under förbudet inbegreps även salicylsyra och andra föreningar därav (salter och estrar m. m.); detta skedde av kontrollhänsyn för att förhindra att acetylsalicylsyra framställdes av importerade varor av sistnämnda slag till priser understigande det för den svenska produkten fastställda priset. Importregleringen avsågs skola tillämpas på sådant sätt, att all import koncentrerades till reservförrådsnämnden, som vid utförsäljningen finge följa noteringen å den svenska produkten. Den härigenom uppkomna vinsten tänkte man sig skola använ-

75 das som bidrag till den inhemska produktionen av acetylsalicylsyra för att tidigare än eljest skulle bli fallet nedbringa priset på denna vara i nivå med importpriset. En annan vara, vilken något senare under hösten blev föremål för importreglering, var gips. Den till 6 000 å 7 500 ton per år uppskattade förbrukningen av gips hade tidigare helt tillgodosetts genom import, huvudsakligen från Tyskland men även i någon mån från Frankrike och Baltikum. Den importerade gipsen utgjordes huvudsakligen av s. k. bränd gips, erhållen genom bränning av naturlig gipssten. Av de härav förekommande två kvaliteterna, stuckgips och modellgips, är den senare mera finmalen och användes för mer krävande ändamål. Viss import förekom även av s. k. fälld gips, erhållen på syntetisk väg. Förbrukningen fördelade sig i stort sett sålunda: 3 a 400 ton för tandläkares behov av formar, 150 ton för sjukhus (bandageändamål), 2 000 ton för porslinsindustrien, 3 å 4 000 ton för byggnadsindustrien och 500 ton för diverse. Redan i början av kriget hade Reymersholms gamla industriaktiebolag igångsatt svensk tillverkning av fälld gips. År 1943 uppnåddes en kvantitet av cirka 700 ton. Kapaciteten medgav en fördubbling av denna produktionssiffra; fortfarande var dock långt till självförsörjning efter förkrigsmått och därtill kom, att den svenska gipsen ej var fullgod för vissa ändamål. Den under senare hälften av 1944 starkt minskade importen gjorde därför en nedskärning av gipsförbrukningen ofrånkomlig. Lättast syntes denna kunna genomföras inom byggnadsindustrien, där möjlighet fanns att övergå till annat material. Då ett beslag på hithörande område ansågs helst böra undvikas, valdes här på industrikommissionens hemställan vägen med importreglering. Genom kungörelse den 24 november 1944 (nr 742) förordnades alltså om förbud, gällande fr. o. m. den 1 december 1944, att utan industrikommissionens tillstånd importera gipssten, gips, såväl bränd som fälld, samt gipsavfall. Genom den kontroll över importen, som härigenom erhölls, sattes kommissionen i stånd att med de kvantiteter, som väntades inkomma från utlandet, tillgodose i första hand behovet hos tandläkarna, vilkas förbrukning syntes minst säkerställd. Övriga kvalificerade förbrukare ämnade kommissionen hänvisa huvudsakligen till inhemsk gips, vars försäljning vore möjlig att avtalsvis reglera i önskvärd riktning. Närmare upplysningar angående försörjningen med och distributionen av modellgips lämnade industrikommissionen senare genom meddelande nr 232. I fråga om lim (draglim och gelatinlim), vars försäljning reglerats i samband med beslag i februari 1942 (se del III sid. 319), medgav industrikommissionen enligt meddelande nr 213, med anledning av att en viss förbättring inträtt i försörjningsläget, fr. o. m. den 10 oktober 1944 en mindre lättnad i inköpsrätten så tillvida att förbrukare tilläts hos handlande fritt inköpa intill 5 kg per månad. Förteckning över sådana försäljningar skulle

föras av vederbörande handlande på samma sätt som föreskrivits för andra liknande fall. En inträdd förbättring i fråga om tillgången på sprängämnen föranledde, att den på detta område fr. o. m. den 20 december 1942 genomförda handelsregleringen för vissa dylika ämnen, nämligen dynamit, territ och borenit (se del IV sid. 107), enligt industrikommissionens meddelande nr 220 upphävdes med ingången av år 1945. Det allmänna beslaget å sprängämnen kvarstod dock. Däremot vidtogs fr. o. m. årsskiftet en viss skärpning beträffande regleringen av handeln med natriumhydrat och vissa andra enligt kungörelse den 8 juli 1943 (nr 628) (se del V sid. 83) beslagbelagda varor. Åtgärder för ökning av varutillgången. Järn och

Ersättningsproduktion.

järnvaror.

Genom nya produktionsavtal med inhemska industriföretag sökte industrikommissionen i någon mån kompensera den under hösten avbrutna tillförseln från Tyskland av gjutna rör av olika slag, en vara som för byggnadsverksamhetens upprätthållande är av största betydelse. Sålunda avtalade kommissionen, efter av Kungl. Maj:t den 13 oktober 1944 givet bemyndigande, med Aktiebolaget Eksjö mekaniska verkstad om tillverkning av raka normalrör till en kvantitet av 600 ton under tiden november 1944—oktober 1945. Villkoren voro i stort sett desamma som i de föregående år med Aktiebolaget Åkers styckebruk och Gjuteriaktiebolaget normalrör slutna produktionsavtalen (se del V sid. 85). Vidare träffade kommissionen enligt Kungl. Maj.ts medgivande den 25 augusti 1944 överenskommelse med Husqvarna vapenfabriks aktiebolag, varigenom bolaget åtog sig att vid Norrahammars bruk före den 1 december 1944 mot erhållen avsättningsgaranti påbörja och under loppet av ett år fullfölja tillverkning av sammanlagt 2 100 ton gjutna tryckrör i dimensionerna 100, 150 och 200 m m inre diameter. Kungl. Maj:t uppdrog i bägge fallen åt reservförrådsnämnden att inköpa de kvantiteter av ifrågavarande produkter, till vilka kronan på grund av avsättningsgarantien kunde bliva skyldig att anskaffa köpare. Genom utnyttjandet av ännu förefintliga lager av importerade gjutna tryckrör ävensom genom fullföljandet av med inhemska företag träffade avtal angående tillverkning av dels gjutna järnrör, dels s. k. Bonnarör (se del V sid. 287) samt slutligen genom fortgående produktion av stålmuffrör och armerade trärör ansåg industrikommissionen försörjningen med tryckrör, beräknad till cirka 15 500 ton per år, kunna tillgodoses intill slutet av år 1945; vissa kvantiteter antogos därjämte kunna disponeras för beredskapsändamål. För tiden efter 1945 kunde försörjningen — under förutsättning av fortsatt importspärr — däremot icke anses tryggad, även om man räk-

77 nade med förlängning av gällande produktionsavtal. Kommissionen meddelade i skrivelse den 18 oktober, att undersökningar verkställts för att utröna möjligheterna att inom landet anlägga ett nytt större rörverk för tillverkning av gjutna tryckrör. Undersökningarna hade resulterat i ett preliminärt avtal med en grupp intressenter, som planerade upptagande av dylik tillverkning enligt en från Schweiz förvärvad metod, kallad centrifugalgjutningsmetoden. Denna metod medförde visserligen stora anläggningskostnader men hade visat sig billig i drift och möjliggjorde tillverkning av rör av god kvalitet och av olika dimensioner. Statligt stöd krävdes för igångsättningen, men tillverkningen lovade eljest att i fortsättningen bliva självbärande i olikhet med den eljest vid flera verkstäder upptagna produktionen av gjutna tryckrör, vilken finge anses vara av tillfällig karaktär. Avsikten var att för ändamålet skulle bildas ett särskilt bolag. Den planerade fabriken skulle förläggas till Oxelösund och dimensioneras för en kapacitet av 15 000 ton rör per år. Genom beslut den 27 oktober bemyndigade Kungl. Maj:t industrikommissionen att definitivt avsluta ifrågavarande avtal. Ännu vid årets utgång hade något dylikt avtal icke kommit till stånd. Enligt beslut den 9 juni 1944 hade Kungl. Maj:t förordnat om inköp i beredskapssyfte av vissa kvantiteter tackjärn, varjämte industrikommissionen bemyndigats att träffa avtal med vissa järnverk, varigenom dessa, i ändamål att befrämja en ökad tackjärnstillverkning, åtogo sig att inköpa eller tillverka ökade mängder träkol mot statlig avsättningsgaranti för därav framställt tackjärn (se del V sid. 285). I anknytning härtill ingav kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering den 20 juni en promemoria angående möjligheterna att för lagringsändamål ytterligare utöka landets tackjärnsproduktion. Enligt promemorian skulle en sådan ökad tackjärnstillverkning — vilken syntes angelägen med hänsyn till de anspråk som under omställningstiden efter krigets slut komme att ställas på landets tillgångar av järn och stål samt till risken för en otillräcklig import av handelsjärn och fossilt bränsle — vara möjlig under år 1945, enär utsikterna att anskaffa den för denna tillverkning erforderliga kvantiteten träkol vore förhållandevis goda, medan däremot möjligheterna för en utökad tackjärnstillverkning för tiden efter år 1945 bedömdes som mera ovissa med hänsyn till träkolsförsörjningen. En förutsättning för att tillräckliga träkolskvantiteter för 1945 års tackjärnstillverkning skulle kunna framkomma vore dock, att avverkningarna av kolved snarast igångsattes. Sedan industrikommissionen i anledning av promemorian verkställt utredning rörande landets behov av tackjärn under år 1945 och de förändringar i lagren av denna vara, vilka kunde förväntas uppstå under olika förhållanden, uppdrog Kungl. Maj:t den 28 juli 1944 åt reservförrådsnämnden att i samråd med industrikommissionen under år 1944 inköpa dels intill 15 000 ton träkolstackjärn av 1944 års tillverkning utöver de kvantiteter,

78 som kunde komma att inköpas jämlikt Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 9 juni 1944, dels ock intill 40 000 ton sådant tackjärn av den del av 1945 års produktion därav, som icke vore avsedd för träkolshyttornas egna behov, för leverans enligt de tidigare mellan industrikommissionen och vissa producenter av tackjärn träffade avtalen eller för avsalu. Såsom villkor för inköp av 1945 års produktion skulle gälla, att de berörda hyttorna, i likhet med vad fallet vore enligt garantiavtalen, åtoge sig att inköpa eller tillverka den för tackjärnstillverkningen erforderliga kvantiteten träkol. Då det sedermera visade sig, att man med sannolikhet kunde räkna med vissa överskottskvantiteter av träkolstackjärn utöver vad som tidigare uppskattats, samtidigt som möjligheter syntes förefinnas att öka tillverkningen av valsade järn- och stålprodukter utöver förhandenvarande nivå, bemyndigade Kungl. Maj:t reservförrådsnämnden genom beslut den 20 oktober 1944 att utöver tidigare beslutade kvantiteter inköpa ytterligare intill 20 000 ton träkolstackjärn av den inhemska tillverkningen under återstoden av år 1944 och under första kvartalet 1945 samt sedermera genom beslut den 25 oktober att, utöver de 40 000 ton järn av 1945 års produktion, varom nämnden redan erhållit inköpsuppdrag, på motsvarande villkor än ytterligare inköpa intill 50 000 ton av samma års produktion. Angående täckandet av kostnaderna för ifrågavarande till en sammanlagd kvantitet av 160 000 ton uppgående tackjärnsinköp — i runt tal beräknade till 40 milj. kronor, varav 30 milj. kronor belöpande på budgetåret 1944/45 — framlade Kungl. Maj:t proposition till 1944 års riksdags höstsession, nr 302. Enligt Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen, att dessa kostnader, i vad de avsåge budgetåret 1944/45, finge bestridas från det å allmän förskottsstat I för nämnda budgetår uppförda anslaget till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap. Frågan om ytterligare kapitaltillskott till N o r r b o t t e n s j ä r n v e r k a k t i e b o l a g för fortsatt utbyggande av dess järnverksanläggning vid Luleå bragtes under riksdagens prövning genom proposition vid riksdagens höstsession, nr 305. (Rörande tidigare anslagsbevillningar för järnverket se del III sid. 110 och del V sid. 285.) I propositionen meddelades, att industrikommissionen efter erhållet uppdrag den 26 oktober 1944 inkommit med utredning rörande dels frågan om uppförande av en tredje tackjärnsugn vid järnverket, dels frågan om dettas komplettering med ett thomasverk för framställning av stålgöt. Kommissionens utredning utmynnade denna gång i ett avstyrkande av bägge dessa av bolagets styrelse påyrkade anläggningar, varvid åberopades dels mera allmänna produktionsmässiga skäl, dels den omständigheten att anläggningarna i fråga icke kunde förväntas bliva av betydelse för landets järnförsörjning under rådande krisläge. I avgivna yttranden hade däremot såväl kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering som den sittande norrlandskommittén tillstyrkt, att båda de ifrågasatta

79 anläggningarna snarast komme till utförande. Handelsministern framhöll, att en utbyggnad av Norrbottens järnverk med dels en tredje elektrisk tackjärnsugn, dels ett thomasverk i själva verket överensstämde med vad riksdagen åren 1939 och 1941 härutinnan redan beslutat. Vad angick den föreslagna nya tackjärnsugnen komme denna att medföra en utvidgning av kapaciteten med cirka 50 procent — från 60 000 till 90 000 ton per år — utan att kostnaderna ökades i motsvarande mån. Räntabiliteten skulle alltså förbättras. Anläggningen skulle dessutom öka den inhemska tackjärnstillgången, vilket vore av betydelse även om någon produktion som följd därav ej komme till stånd förrän i början av år 1946. Våra möjligheter till import av tackjärn vore tills vidare ytterst ovissa, varför tillgång till en ökad kvantitet inhemskt tackjärn även efter nämnda tidpunkt syntes eftersträvansvärd. Beträffande uppförandet av ett thomasverk fann statsrådet jämväl övervägande skäl tala för att ett sådant utan dröjsmål komme till stånd och detta såväl ur rent ekonomisk synpunkt, i det att produktionen måste anses bli starkare och verkets avsättningsmöjligheter förbättrade, om detsamma kompletterades för göttillverkning, som med hänsyn till betydelsen av den ifrågasatta investeringen för den norrländska befolkningens försörjning. Kostnaderna för berörda anläggningar beräknades till sammanlagt 8 milj. kronor. I propositionen hemställdes, att detta belopp måtte anvisas å tilläggsstat för budgetåret 1944/45 såsom förstärkning av bolagets aktiekapital. Riksdagen biföll propositionen. Andra

metaller.

Förnyade ansträngningar befunnos nödvändiga för att upprätthålla en produktion av koppar, som kunde möjliggöra en fortsatt behovstäckning av denna metall utan ytterligare kännbar nedpressning av förbrukningen. En sänkning härav under 1944 års nivå (cirka 18 700 ton mot 21 500 ton under 1943) ansågs skola vålla allvarliga olägenheter. Industrikommissionen diskuterade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 juli 1944 de tänkbara möjligheterna för en utvidgning av kopparproduktionen. Kommissionen framhöll, att en föreslagen brytning vid vissa undersökta, dittills obearbetade kopparmalmfyndigheter tillhörande de västerbottniska malmfälten, varigenom ett fullt utnyttjande av kapaciteten vid Bolidenbolagets smältverk i Rönnskär skulle kunna uppnås, komme att medföra alltför dryga kostnader för att kunna i rådande läge på allvar ifrågasättas. Bästa sättet att tillfälligt öka tillgången på ren koppar fann kommissionen i stället vara att tillvarataga de befintliga, ej utnyttjade eller för mindre kvalificerade ändamål använda tillgångarna av kopparhaltigt skrot. En kompletterande utväg vore även att till elektrolytkoppar överföra den cementkoppar, som utvanns vid Reymersholms gamla industriaktiebolags anläggningar i Hälsingborg. Kommissionen hade till förverkligande av dessa planer upptagit förhandlingar med Aktiebolaget svenska metallverken om uppförande av ett elektrolysverk för fram-

80 ställning av elektrolytkoppar i anslutning till bolagets anläggningar i Västerås. Angående villkoren härför hade kommissionen med bolaget träffat ett preliminärt avtal, för vars definitiva avslutande kommissionen nu begärde Kungl. Maj.ts bemyndigande. Enighet hade uppnåtts om samarbete mellan de två nämnda bolagen. Reymersholmsbolaget skulle i enlighet härmed till en beräknad kostnad av 103 000 kronor iordningställa en anläggning för att av mässingsskrot och cementkoppar framställa anoder, vilka sedan jämte anoder, producerade i Västerås av kopparskrot, skulle därstädes elektrolyseras. Genom beslut den 4 augusti 1944 biföll Kungl. Maj:t framställningen. Avtalet med Metallverken ingicks den 18 augusti. Enligt detsamma åtog sig bolaget att i Västerås bygga ett elektrolysverk för framställning av elektrolytkoppar med en kapacitet av cirka 2 500 ton per år samt att därefter vid verket framställa 5 000 ton dylik koppar. Framställningen beräknades kunna påbörjas omkring den 1 januari 1945 och skulle vara avslutad senast den 31 december 1946. Bolaget medgavs rätt att, sedan 3 000 ton koppar blivit framställda, inställa produktionen, i den mån avsättning för återstående 2 000 ton icke kunde vinnas till det fastställda priset. Kostnaderna för anläggningen beräknades till 610 000 kronor. Bolaget förband sig att lämna industrikommissionen eller den kommissionen anvisade förhandsrätt att inköpa den framställda produkten. Från kronans sida lämnades avsättningsgaranti för först tillverkade 3 000 ton intill utgången av år 1946, dock med rätt att, sedan 2 000 ton tillverkats, i stället inbetala visst belopp till bolaget. Med hänsyn till det varierande utgångsmaterialet fastställdes för den framställda kopparn tre olika försäljningspris, som dock efter förhandlingar med priskontrollnämnden skulle kunna ändras enligt i avtalet angivna grunder. Avskrivningen av anläggningarna ned till vissa restvärden lades på de först framställda 3 000 tonnen, varför kostnaden för återstående 2 000 ton bestämdes lägre. Viss eftergift medgavs vid beräkning av krigskonjunkturskatten. Den i enlighet med avtal mellan industrikommissionen och Bolidenbolaget bedrivna framställningen av nickel (se del V, sid. 86), vilken i början mött svårigheter, fortskred under år 1944 planmässigt. I den avtalade fördelningen av tillverkningen på dels metallisk nickel, dels nickelsulfat vidtogs under året den ändringen, att den förra produkten skulle ökas från 630 till 665 ton och den senare i motsvarande mån minskas. Förbrukningen av metallisk nickel, som år 1943 utgjort cirka 414 ton, beräknades för år 1944 komma att nedgå, beroende på dels minskad åtgång för militära behov, dels inskränkning i tillverkningen av rostfritt material som följd av knapphet på krom. Den från Finland inköpta nickelmalmen förutsågs bliva förbrukad vid 1944 års utgång, varför för fortsatt produktion blott kunde räknas med den inhemska malmtillgången, som, i den mån den var känd, var till sin storlek tämligen begränsad. Då det emellertid var angeläget, att den sålunda

81 på inhemsk råvarubas bedrivna produktionen i görlig omfattning upprätthölls, slöt industrikommissionen, enligt härom av Kungl. Maj:t den 25 augusti 1944 erhållet bemyndigande, nytt avtal med Bolidenbolaget rörande nickelproduktionen under år 1945. Härvid förutsågs en tillverkning för året av 520 ton nickel med rätt för kommissionen att bestämma hur stor del därav som skulle levereras i form av sulfat. Avtalet innehöll som förut bestämmelser om statlig avsättningsgaranti samt om förhandsrätt för kommissionen eller den kommissionen anvisade att inköpa den enligt avtalet framställda produkten. Priset nedsattes från 16 till 14: 60 kronor per kg nickel. Kronan förbehölls rätt att uppsäga avtalet med sex månaders varsel. Fortsatt befrielse från krigskonjunkturskatt medgavs. Under förutsättning av anmodan före den 15 februari 1945 åtog sig bolaget att utföra undersökningar rörande malmtillgångarna mot djupet i Lainijaur-gruvan. En någorlunda god försörjning med zink kunde ända till slutet av 1944 upprätthållas tack vare främst de tidigare leveranserna från Tyskland som motprestation för sligleveranser dit från svensk sida men även tack vare den om än i mindre skala inom landet upptagna tillverkningen vid Trollhättan. I och med upphörande av sligexporten i samband med inskränkningen av den svenska sjöfarten i Östersjön måste läget förväntas bli ett annat. Vidare måste hänsyn tagas till att produktionen vid Trollhättan ej ännu fått beräknad omfattning samt att zink i ökade kvantiteter börjat förbrukas för den tillverkning av zinkvitt, som upptagits för att ersätta utebliven import av färgpigment från Tyskland. Det syntes därför mycket önskvärt, att nya möjligheter för inhemsk zinkproduktion måtte kunna utfinnas. Sedan någon tid hade ett försöksverk för framställning av elektrolytzink drivits av Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag i Falun, varvid tekniska och ekonomiska erfarenheter vunnits angående denna tillverknings natur. Kostnaderna voro högre än som motsvarade gällande prisstoppbestämmelser. Ehuru det tillskott till produktionen, som ett upprätthållande av driften vid n ä m n d a försöksverk kunde giva, ej var synnerligen betydande, ansåg sig industrikommissionen, sedan Kungl. Maj:t den 8 december 1944 därtill lämnat bemyndigande, böra med nämnda bolag sluta avtal, varigenom bolaget åtog sig att efter komplettering av anläggningen och med fullt utnyttjande a v dess kapacitet framställa sammanlagt 400 ton elektrolytzink under 14 månader. Industrikommissionen betingade sig förhandsköp till inköp av produkten. Statlig avsättningsgaranti gavs till ett pris av 1 030 kronor per ton, vilket var 140 kronor per ton högre än reservförrådsnämndens försäljningspris. Genom de avtal, som industrikommissionen med Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1942 ingått med trenne bolag, nämligen Säters, Källfallsgruvans och Uddgruvans molybdenbolag (se del III sid. 321 och del IV sid. 109), 6—518703

82 hade dessa förbundit sig att producera vissa kvantiteter molybdensuUid i slig samt att lämna kommissionen eller den denna anvisade förhandsrätt att inköpa den framställda sligen till i avtalen angivna priser, medan kronan å sin sida till samma pris garanterat avsättning för närmast efter tillverkningens början men ej senare än den 31 augusti 1944 framställd slig, dock högst 198 600 kg. I verkligheten stannade bolagens produktion långt under den förutsedda kvantiteten. Det kunde sålunda beräknas, att vid garantitidens utgång ej mer än tillsammans omkring 50 000 kg slig komme att h a producerats. Industrikommissionen fann emellertid angeläget, att ifrågavarande produktion även efter nämnda tidpunkt bedreves i största möjliga omfattning. På kommissionens hemställan uppdrog Kungl. Maj:t den 7 juli 1944 åt reservförrådsnämnden att av alla tre bolagen till förut avtalat pris inköpa dels den kvantitet molybdenmalmslig, som av dem framställts eller före den 1 september 1944 komme att framställas, dels ock därutöver av Säters och Uddgruvans bolag tillsammans 53 500 kg slig att successivt levereras under tiden 1 september 1944—31 augusti 1945. Den 8 september 1944 förordnade Kungl. Maj:t ytterligare om inköp från Källfallsgruvans molybdenbolag av 10 000 kg molybdenslig intill utgången av år 1944. Samtidigt bestämdes, att reservförrådsnämnden i stället för sådan slig finge i förekommande fall av bolagen inköpa motsvarande kvantiteter ferromolybden. Elektrisk

materiel.

På grund av den allt knappare tillgången på koppar, som kunde disponeras för kraftledningsändamål, träffade industrikommissionen under sommaren 1944 överenskommelse med telegrafverket om neddragning till 1,78 mm diameter av sådan 3 mm koppartråd, som inom telegrafverket bleve disponibel genom att vissa av dess friledningar successivt utbyttes mot kabelledningar, samt om spinning av densamma till en fyrtrådig kopparlina med cirka 10 mm 2 area. Fr. o. m. den 1 augusti 1944 skulle dylik fyrtrådig kopparlina komma till användning vid uppläggande av sådana friledningar, för vilka eljest 10 mm 2 koppartråd skulle ha använts. En från industrikommissionen publicerad översikt över t i l l g o d o s e e n d e t a v e l e k t r o i n d u s t r i e n s m a t e r i e l b e h o v och utsikterna härför under den närmaste framtiden (Från departement och nämnder 1944, h. 23) gav vid handen, att dessa behov kunnat hjälpligt fyllas under år 1944 samt att, oaktat någon fortsatt import av hithörande materiel knappast vore att räkna med, det syntes vara möjligt att under år 1945 — under förutsättning av sparsamhet hos förbrukarna och lojal åtlydnad av utfärdade bestämmelser — kunna vidmakthålla en tilldelning av för elektroindustrien erforderliga, ransonerade varor och annan materiel, för vars framställning inom landet svårigheter kunde uppstå, av i det närmaste samma omfattning som under år 1944.

83 Beträffande kopparförsörjningen framhölls betydelsen av att man för högspänningsledningar kunnat i stor utsträckning utan olägenhet ersätta kopparledningarna med stålaluminiumlinor. Priset på ledningar av koppar och av stålaluminium med ekvivalenta areor var ungefär lika. Elektrifierin T gen på landsbygden hade kunnat pågå i minst samma takt som före kriget. På grund av knappheten på koppar och vissa andra materialier med därav betingad ransonering hade emellertid en något lägre standard beträffande anläggningarnas tekniska genomförande måst av myndigheterna medgivas, dock icke på långt när i samma utsträckning som under förra världskriget. För tillverkningen av elektriska maskiner, transformatorer och apparater av skilda slag hade koppartilldelningen kunnat upprätthållas någorlunda obeT skuren. Av betydelse var här särskilt att den starka inskränkningen i exporten av elektriska maskiner berett möjlighet att tillföra den svenska marknaden vad därav eljest skulle frångått landet. Behovet av materiel för järnvägs- och spårvägsanläggningar o. d., innefattande företrädesvis dels underhåll av befintliga elektrifierade järnvägslinjer, dels nyelektrifiering av ännu icke elektrifierade linjer, hade ansetts så viktigt, att koppar för dessa ändamål måst reserveras i erforderlig omfattning. Kopparbehoven för fördelningsnät i städer och övriga samhällen, för industrianläggningar samt för installa T tionsrörelsen hade kunnat i stort sett nöjaktigt tillgodoses, men på grund av den alltmer stegrade byggnadsverksamheten hade tilldelningen för dessa ändamål måst ske efter en allt noggrannare prövning i varje särskilt fall. I fråga om bly för ledningskablar och ackumulatorer hade försörjningen under de gångna krigsåren liksom i fråga om elektriska maskiner underlättats genom att exporten i väsentlig mån bortfallit, i viss mån även genom besparingar vid tillverkningen. Som ersättning, åtminstone delvis, för den minskade och slutligen bortfallna blyimporten hade en inhemsk blyproduktion kommit till stånd av praktiskt taget fullgod beskaffenhet. Kabelindustriens gummibehov hade kunnat hjälpligt fyllas med anlitande av dels importerat syntetiskt gummi (buna), dels och framför allt regenererat gummiavfall. Stora svårigheter hade mött att under den allmänna bristen på mineraloljeprodukter upprätthålla försörjningen med transformatorolja som följd av de stora fordringar som måste ställas på ersättningsprodukterna för att de överhuvud taget kunde anses användbara. Genom en mycket sträng behovsprövning hade dock de viktigaste behoven kunnat tillgodoses. För de ändamål, där så varit möjligt, hade man måst använda luftkylda transformatorer. Goda utsikter syntes föreligga att ur skifferråolja framställa en användbar transformatorolja. Den för det inhemska behovet i och för sig tillräckliga tillverkningen av isolatorer hade hämmats genom bristande tillgång på sådana råvaror, som ej stode till buds inom landet, särskilt kaolin och feta leror samt gips för formningen. Även den knappa bränsleförsörjningen hade vållat svårigheter. Det kunde befaras, att isolatorfrågan komme att vid fortsatt import-

84 spärr utgöra en hindrande faktor för elektroindustrien, särskilt i fråga om nya kraftöverföringar. Av installationsmateriel hade den svenska tillverkningen med få undantag varit obetydlig. Behovet därav växlade med byggnadsverksamhetens omfattning, och dess tillgodoseende under pågående stegring härutinnan hade berett vissa bekymmer, vilka givetvis måste förutses komma att stiga genom handelsstoppet söderut och föranleda en sträng sparsamhet med hithörande materiel. För tillverkningen av glödlampor samt radio- och röntgenrör m. m. saknades inhemsk tillgång på vissa detaljer. Med anlitande av förefintliga lager hade dock behoven kunnat rätt väl tillgodoses. I fråga om elektriska mätare och mätinstrument kunde landet, tack vare en utvecklad industri, anses vara i huvudsak självförsörjande beträffande de flesta normala typer. Tegel. Genom beslut den 13 november 1942 hade Kungl. Maj:t ställt 125 000 kronor till statens byggnadslånebyrås förfogande för att av byrån användas till ersättning åt sådana tegelbruk, som i normala fall bedrevo tillverkning endast under den varmare årstiden men som förklarade sig villiga att bedriva produktion även under vintern. Ersättningen avsågs skola utgå för ökade bränslekostnader, förluster på sönderslaget tegel m. m. med sammanlagt 10 kronor per 1 000 tegel. Befarad knapphet under våren och sommaren 1943 hade föranlett beslag å och reglering av handeln med vissa slag av tegel fr. o. m. den 13 januari 1943. Härefter kunde tegelkonsumtionen ända t. o. m. våren 1944 tillgodoses på ett i huvudsak tillfredsställande sätt och handelsregleringen kunde efter hand avvecklas. Under försommaren 1944 inträdde emellertid en viss knapphet på tegel till följd av ökad byggnadsverksamhet samt en huvudsakligen av ogynnsam väderlek betingad nedgång i tegelproduktionen. Knappheten fortfor trots förbättrade produktionsförhållanden under hela sommaren, och vid utgången av den ordinarie tillverkningssäsongen 1944 funnos inga nämnvärda kvantiteter i lager. Då även för vintern 1944/45 planerades en tämligen omfattande byggnadsverksamhet och då jämväl i fortsättningen ett avsevärt behov av tegel förelåg, som beräknades ganska betydligt överstiga den löpande produktionen, syntes behövligt att genom statliga åtgärder stimulera till en ökad tillverkning framför allt under vintermånaderna. Vid förda förhandlingar ställde sig ock tegelföretagen villiga att, därest erforderligt bränsle ställdes till förfogande och under förutsättning av extra gottgörelse enligt samma grunder som gällde för merproduktionen vintern 1942/43, öka sin tillverkning med inemot 35 milj. tegel. Sedan bränslekommissionen garanterat en tillräcklig bränsletilldelning, beslöt Kungl. Maj:t den 13 oktober 1944 anvisa en summa av 400 000 kronor att av industrikommissionen i samråd med priskontrollnämnden användas till ersättningar för sådana tegelbruk, som i normala fall bedreve tillverkning endast under den varmare årstiden men som förklarade sig villiga att producera tegel även under vintern 1944/45.

85 Textilvaror. Produktionen vid Aktiebolaget Cellulls fabrik vid Älvenäs, vilken hade påbörjats våren 1943, fortsatte med i huvudsak full drift under hela år 1944. Tillverkningen var då cirka 7 200 ton mot cirka 3 400 ton år 1943. Tillsammans med vad som framställdes vid den för bolagets räkning jämväl drivna Norrköpingsfabriken och Aktiebolaget svenskt konstsilke i Borås uppgick cellulltillverkningen år 1944 till omkring 15 200 ton, vilken kvantitet, om än delvis med någon svårighet, vann avsättning inom landet. (En viss avsättning vanns även genom export och lönspinning i utlandet.) Mot slutet av året hämmades produktionen i någon mån av tilltagande brist på natronlut. Genom beslut den 17 mars 1944 hade Kungl. Maj:t bestämt, att kronan skulle för en tredje produktionsperiod, omfattande tiden 16 augusti 1944— 15 februari 1945, enligt det mellan industrikommissionen och Aktiebolaget Cellull ingångna produktionsavtalet garantera bolaget avsättning till fastställt pris för under perioden tillverkad cellull (se del V sid. 290). Marknadsläget på cellull i fortsättningen bedömdes av kommissionen böra bliva sådant, att staten jämväl för den fjärde och sista produktionsperioden, omfattande tiden 16 februari—15 augusti 1945, borde vidbliva sin avsättningsgaranti och sålunda ej begagna den i avtalet reserverade utlösningsrätten. Kungl. Maj:t bekräftade detta genom beslut den 4 augusti 1944 samt uppdrog åt reservförrådsnämnden att inköpa de kvantiteter cellull, till vilka kronan på grund av garantiförklaringen kunde bliva skyldig att anskaffa köpare. Gummi. Till uppförande och drift av två fabriker för framställning av s y n t e t i s k t g u m m i vid Ljungaverk och Stockvik hade under åren 1942 och 1943 anvisats tillhopa 9-9 milj. kronor, varav 3 milj. kronor för anläggningarnas drift (se del IV sid. 349, del V sid. 93). Fabriken vid Ljungaverk blev färdig att tagas i bruk på försommaren 1944 och vid midsommartiden framkom det första vid fabriken tillverkade syntetiska gummit. Försökstillverkning pågick därefter till den 5 oktober 1944, då en explosionsolycka inträffade vid anläggningen, som föranledde driftstopp. Sammanlagt tillverkades under sagda period något över 15 ton neoprengummi. Explosionen nödvändiggjorde tämligen omfattande reparationer och omändringar vid fabriken, vilka arbeten förutsattes vara avslutade i februari 1945, då driften således beräknades kunna återupptagas. Uppförandet av fabriken vid Stockvik visade sig mera tidsödande än från början avsetts. Arbetet beräknades vara avslutat i mars eller april 1945. Det tekniskt vetenskapliga forskningsarbetet i laboratoriemässig skala för ytterligare studium av gummisyntesen fortsattes vid fysikalisk-kemiska institutionen i Uppsala. Vid det i samma stad inrättade Svenska gummiforsk-

86 ningslaboratoriet drevos som förut experimentella försök i halvstor skala; dessutom förekom därstädes en viss mindre tillverkning av neopren för försvarsväsendets räkning. Kostnaderna för sistnämnda tillverkning bestämdes av Kungl. Maj:t den 6 oktober 1944 skola täckas genom inflytande försäljningsmedel, medan för forsknings- och försöksarbetena finge, i den mån särskilt anvisade medel ej räckte till, anlitas de medel som ställts till förfogande såsom rörelsemedel för driften vid anläggningarna i Ljungaverk och Stock vik. Genom beslut den 24 februari 1944 hade Kungl. Maj:t ställt visst belopp till industrikommissionens förfogande för bestridande av kostnaderna för under å r 1944 bedriven försöksodling av den g u m m i f ö r a n d e v ä x t e n T a r a x a c u m k o k - s a g h y z (i hithörande handlingar sedermera benämnd »koksagysväxten») (se del V sid. 291). Kommissionen redogjorde i skrivelse den 23 augusti för den under sommaren bedrivna odlingsverksamheten. Det meddelades, att odlingarna enligt den vegetativa metoden, vilken utförts med såväl inhemskt som tyskt rotmaterial och omfattat omkring 4 hektar, slagit helt fel; det finge anses utrett, att denna metod, i motsats till vad tidigare på grundval av vissa utländska uppgifter antagits, icke var användbar. De odlingar som skett med frösådd hade omfattat sammanlagt omkring 10 hektar och bedrivits dels i skogsbygder över större delen av landet, dels i betodlingsområden i södra Sverige. På båda hållen hade allt frö grott, men på odlingarna i skogsbygden hade den fortsatta utvecklingen starkt försenats framför allt beroende på bristande ogräsbekämpning. I betområdena däremot, där odlingarnas skötsel varit bättre, hade resultatet i allmänhet blivit utmärkt. I samband med odlingsförsöken hade prov anställts nied djupregleringsanordningar för maskirisådd och med maskiner för fröskörd och rotskörd. Försök med maskiner för utplantering av i drivbänk uppdragna småplantor och med ogräsbekämpning genom besprutning hade ock påbörjats. Då hithörande odlingstekniska frågor ännu icke kunde anses tillfredsställande utredda, vore enligt industrikommissionens mening ytterligare odlingsförsök önskvärda. I fråga om förädlingsverksamheten hade arbetet endast hunnit påbörjas, och även på detta område borde därför fortsatta arbeten bedrivas. På kommissionens hemställan ställde Kungl. Maj:t genom beslut den 25 augusti 1944 till kommissionens förfogande ett belopp av 30 000 kronor att användas för bestridande av utgifter under tiden intill den 1 mars 1945 för fortsatta odlingsförsök och förädlingsarbeten med koksagysväxten i huvudsaklig överensstämmelse med en av Sveriges utsädesförening uppgjord arbetsplan. Denna verksamhet bedrevs helt i anslutning till Sveriges utsädesförenings anläggning vid Svalöv.

87 Garvämnen. . Med de garvämnesproducerande företagen, Garvämnesaktiebolaget Weibull, Landskrona, och Aktiebolaget Tannin, Västervik, hade bränslekommissionen, som omnämnts i del V sid. 93, för tiden fram till utgången av juni 1944 slutit avtal angående uppköp av ekved, varjämte kommissionen utfärdat auktorisation för de båda bolagen som ensamma ekveduppköpare intill samma tidpunkt. Efter förda förhandlingar förklarade sig bolagen villiga att träffa överenskommelse om uppköp av ekved även för avverkningssäsongen 1944/45 på samma villkor som gällt under 1943/44. Sedan Kungl. Maj:t den 10 november 1944 härom meddelat bemyndigande, avslöt bränslekommissionen dylika avtal med bolagen, gällande intill den 1 juli 1945. I avtalen stadgades, att den som till något av bolagen sålt ekved skulle äga påfordra, att veden av köparen mottoges senast den 30 juni 1945. Priserna förblevo oförändrade. Andra kemiska

produkter.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 23 juli 1943 hade inom industrikommissionen inrättats en clearingkassa för flytande harts, till vilken jämlikt avtal mellan kommissionen och tre företag, som i förädlingssyfte använde flytande harts, skulle inbetalas clearingavgifter för vissa av dem tillverkade produkter (raffinerat sulfatharts, hartsbeck och kokillolja), medan från kassan skulle utbetalas bl. a. prisutjämningsbidrag till de ifrågavarande bolagen vid deras inköp av flytande harts från reservförrådsnämnden (se del V sid. 94). På grund av uppsägning från bolagens sida upphörde avtalet i mars 1944 att gälla. Orsaken härtill var framför allt en inträffad prissänkning å importerat harts, vilken vid bibehållandet av clearingavgiften härför syntes komma att göra den svenska sulfathartsen osäljbar. Under sådana förhållanden äventyrades den fortsatta prisutjämningen för flytande harts. Ett fullt uttagande av reservförrådsnämndens självkostnadspris för denna vara komme att särskilt drabba den av flytande harts framställda talloljan, vilken under krisen funnit användning som en viktig och efter hand som den huvudsakliga råvaran för såpfabrikationen. (Reservförrådsnämndens självkostnadspris för inneliggande lager av flytande harts var c:a 43 öre per kg, marknadspriset 30 öre). En prishöjning å tallolja måste ofelbart draga med sig höjning av priset jämväl å såpa. För att förhindra en med hänsyn till den förda prisstabiliseringspolitiken icke önskvärd stegring av priset å en viktig hushållsförnödenhet anbefallde Kungl. Maj:t den 22 september 1944 på livsmedelskommissionens hemställan reservförrådsnämnden att, sedan behållningen i den förutnämnda nu ej längre verksamma clearingkassan icke längre försloge för utbetalande av prisbidrag till förbrukarna av flytande harts, vid försäljningen av denna vara till hartsförädlingsverken -tillämpa eljest gällande marknadspris å denna vara. Till täckande av den härigenom uppkommande förlusten anvisades särskilda medel.

88 Som följd av den under senare delen av år 1944 skeende åtstramningen och slutligen upphörandet av importen från Tyskland inträdde självfallet i flera hänseenden en försämring i försörjningen med industriella råvaror och fabrikat. Ej minst gjorde denna sig kännbar på det kemiska området. Genom omläggning eller forcering av den inhemska produktionen eller upptagande av nya tillverkningar blev det emellertid i viss mån möjligt att här motverka följderna av den tidigare importens uteblivande. Till belysning av hithörande frågor må lämnas en sammanfattning av vad därom anfördes i en vid Sveriges kemiska industrikontors årsmöte den 7 december 1944 lämnad översikt. Främst påpekades betydelsen av saltimporlens inskränkning, vilken trots förefintligheten av relativt stora lager tedde sig allvarlig, särskilt i betraktande av den kemiska industriens under krigsåren avsevärt stegrade behov. Sålunda hade de starkt koksaltförbrukande tillverkningarna av klor och alkali samt av glaubersalt, saltsyra och klorkalcium ökats i betydande grad. Om saltimporten förbleve stoppad under några månader, komme detta att föra till produktionsinskränkningar för dels de direkt berörda industrierna och dels sådana industrier som använde t. ex. alkali, d. v. s. cellulosafabrikerna, cellulosablekerierna, tvåltillverkningen o. s. v. Lagren av glaubersalt vore goda och tillräckliga även i händelse av ökad sysselsättning för sulfatmassefabrikerna. Vad beträffar soda kunde de befintliga lagren anses motsvara de begränsade behoven under åtminstone ett år. Om ingen import komme till stånd, bleve dock ytterligare inskränkningar i förbrukningen ofrånkomliga. Glasindustrien bleve i ett sådant läge framför allt berörd. Den tidigare till 4 å 5 000 ton per år uppgående importen av vattenglas kunde numera till stor del ersättas med sådant vattenglas, som sedan ett par år tillverkades vid flera svenska företag. För porslinsfabrikerna komme särskilt bristen på modellgips att bli kännbar, under det att tillgången på lera vore bättre. En mindre svensk gipstillverkning hade, som redan förut omnämnts, igångsatts. Gipsbristen bleve besvärande även för andra förbrukare, icke minst byggnadsverksamheten, som dessutom hade att motse andra bekymmer, såsom brist på asfalt och därigenom på takpapp, brist på elektriskt installationsmaterial (konstmassor) och målningsmalerial. De 10 å 15 000 ton färgpigment, som tidigare årligen importerats, kunde endast i viss utsträckning framskaffas inom landet. Pigmentbristen drabbade bland de kemiska industrierna främst färg- och fernissindustrien samt linoleumtillverkningen. Den förut obetydliga svenska zinkvittfabrikationen vore emellertid under utbyggnad, och även svensk blymönja och blyglete väntades inom kort komma i marknaden. Den svenska krommönjan hade under det senaste året vunnit uppmärksamhet. Planer funnes därjämte på tillverkning av titanpigment. Cementindustrien vore beroende av importerad gipssten men hade på ett

89 I föredömligt sätt klarat denna sak och kunde troligen även i fortsättningen bemästra situationen. Järn- och metallindustrien och den mekaniska industrien hade ett starkt behov av vissa kemikalier, som huvudsakligen tagits från Tyskland. Salmiak, som var nödvändig för all galvanisering och för torrbatterier, komme emellertid inom kort att tillverkas i Sverige. En brist på sådana varor som fluorider, kryolit, tenn-, antimon- och titanoxider drabbade framför allt emaljerverken. Vissa svenska ersättningar funnes här att tillgå eller vore under arbete. Kromsyra, nickelsalter och cyansalter vore ett livsvillkor för all galvanisk ytbehandling, alltså förkromning, förnickling, försilvring o. s. v. Nickelsalter tillverkades numera av den kemiska industrien, och även problemet med de ännu viktigare cyansalterna hade börjat bearbetas. Även p å i andra viktiga punkter hade metall- och verkstadsindustrien fått goda handi tag av den kemiska industrien. Läder- och textilindustrierna vore beroende av åtskilliga kemikalier, som • mest tagits från Tyskland. Lagerställningen var dock här ganska god och svenska kemikalier hade delvis redan tagits i bruk som ersättning (t. ex. kromalun), delvis kunde ock ytterligare nytillverkning förväntas. Ifråga om läkemedel, sötningsmedel, konserverings- och skyddsmedel av varjehanda slag hade Tyskland betytt mycket, och en avspärrning måste bliva kännbar men dock mycket mindre nu än för ett par år sedan, eftersom den organiskt kemiska industrien under kriget lyckats få fram svensk tillverkning p å många punkter inom dessa områden, såsom t. ex. acetylsalicylsyra, sulfatiasolpreparat, kloramin, sackarin, desinficieringsmedel, betningsmedel för utsäde, växtskyddsmedel och impregneringsmedel byggda på arseniksalter. Detsamma gällde beträffande olika slags konstmassor, lösnings- och mjukgöringsmedel samt syntetiskt lim. Ytterligare svenska nytillverkningar inom dessa områden kunde väntas i fortsättningen. Tillvaratagande av skrot och avfallsprodukter. Under år 1944 bedrevs liksom under föregående år vid sidan av skrothandelns normala uppsamlingsverksamhet en omfattande insamling av skrot och avfall av skilda slag såsom bidrag till industriens råvaruförsörjning. Utöver den insamling som ägde rum genom vederbörande industrier själva samt genom inleverering av förslitna varor och avfall i samband med varuregleringarna, särskilt i fråga om gummiartiklar och glas, införskaffades genom särskilda skrotkampanjer i samarbete med skolor och organisationer ävensom genom den av Sveriges ungdomsberedskap även detta år anordnade Rikstävlingen icke obetydliga mängder avfallsprodukter. Vid höstens början startade Rikstävlingen i samråd med Rädda barnen en särskild insamling, vars behållning skulle gå till Europas barn. Jämväl vid

90 de av skolor och organisationer anordnade skrotinsamlingarna.avsattes hela eller någon del av förtjänsten till verksamheten för Europas barn. Den genom Rikstävlingen organiserade skrotinsamlingen representerade ett värde av c:a 230 000 kronor. Beloppet fördelade sig på följande sätt: järnskrot 92 000 kronor, metallskrot 29 000 kronor, gummiskrot 77 000 kronor, glasskrot 5 000 kronor och ben 26 000 kronor. Därjämte insamlades tomglas till ett värde av 104 000 kronor.

6.

Bränsle- och smörjmedelshushållningen. A.

Fasta bränslen.

Försörjningsläget. Importen av stenkol och koks hade under första halvåret 1944 försiggått i förhållandevis tillfredsställande omfattning. Den överträffade den import som ägt rum under motsvarande tid av vart och ett av de tre föregående åren. Även under juli och augusti upprätthölls en någorlunda god tillförsel. Denna upphörde emellertid under loppet av september månad, sedan först krigsförsäkringsskyddet för svenska fartyg vid färd till och från tyska h a m n a r vid såväl Nordsjön som Östersjön upphört samt sedermera all utländsk handelssjöfart i svenskt territorialvatten inom Östersjöområdet förbjudits. I sin helhet uppgick importen av fossilt bränsle under senare halvåret 1944 till 1 117 000 ton (varav 629 000 ton stenkol och 488 000 ton koks och briketter) mot 2 610 000 ton under senare halvåret 1943. För hela 1944 belöpte sig kol- och koksimporten till 3 606 000 ton (varav 2 348 000 ton stenkol samt 1 258 000 ton koks och briketter), vilket utgjorde 73 procent av 1943 års och endast 41 procent av 1939 års import. Betänkligast var, att importstoppet måste förutses komma att bestå under en förhållandevis lång tid framåt, tills handelsförbindelserna med kolexporterande länder hunnit återknytas. Kol- och koksimportens upphörande påverkade ej i högre grad bränslehushållningen under hösten 1944, utom så till vida att en i viss mån ökad åtstramning skedde i tilldelningen av fossilt bränsle till industrier m. m. samt att medgivande fr. o. m. oktober gavs till fri varmvattenberedning för att minska gasförbrukningen och därigenom spara på de begränsade lagren av gaskol. Däremot måste planläggningen av den kommande tidens bränslehushållning på avgörande sätt präglas av det genom importstoppet uppkomna nya läget och detta så mycket mer som vedavverkningarna under

92 senare halvåret 1944 givit ett dåligt resultat samt torvproduktionen blivit sämre än vad man tidigare räknat med. Vad det dåliga utfallet av vedproduktionen angår sammanhängde detta i väsentlig mån med ogynnsamma väderleksförhållanden. Det regniga vädret försvårade i hög grad skogsarbetet, vilket gällde såväl avverkningarna som i ännu högre grad vedtransporterna. De vedlager som vid bränsleårets början voro upplagda i skogarna och vid upplagsplatser utefter sämre eller medelgoda bilvägar kunde ofta nog icke forslas fram, då markerna gjorts vattenfyllda och vägarna bottenlösa. Härtill kommo svårigheter att erhålla tillräcklig arbetskraft. E n ej ringa skuld till att vedavverkningen så starkt nedgick (se sid. 106) bar säkerligen också den omständigheten, att produktionsplikten upphävts från bränsleårets ingång och ersatts med ett system med frivilliga uppköp. Med avseende å bränslehushållningen fr. o. m. 1 juli 1944 hade tidigare inom bränslekommissionen utarbetats alternativa planer, varierade med hänsyn till importsituationen för kol och koks. För tiden 1 juli 1944—30 juni 1946 hade sålunda kommissionens planläggningsavdelning uppgjort dels en normal försörjningsplan, dels en s. k. nödplan. Den förra förutsatte i stor sett full behovstäckning, ehuru med viss nedskärning av kol- och kokstilldelningen. Den senare planen, vilken förelåg blott i grovt skisserad form, innefattade vissa inskränkningar i tilldelningen under ytterligare och kraftigare utdrygning av lagret av fossila bränslen. Termen »nödplan» angav, att vissa bränslebehov vid denna plans tillämpning förutsattes icke skola kunna täckas vare sig med inhemskt eller med importerat bränsle. Den uppgjorda försörjningsplanen bragtes på beräknat sätt i tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1944. De kvantiteter kol och koks, som inkommo under tredje kvartalet och som till större delen lades i reserv, gjorde det emellertid möjligt att något skjuta på ikraftträdandet av nödplanen eller att något öka den fossila tilldelningen utöver den kalkylerade under den tid nödplanen kunde komma att gälla. En jämkning i de uppgjorda planerna fanns alltså böra ske. Bränslekommissionen utarbetade för tillämpning under första halvåret 1945 en »försörjningsplan B», vilken utgjorde ett mellanting mellan den ursprungliga försörjningsplanen och den ursprungliga nödplanen, som nu benämndes »nödplan A». Med avseende på hushållningen under bränsleåret 1945/46 gjordes därjämte utkast till en »nödplan B», vilken emellertid förutsattes senare behöva omarbetas i enlighet med då föreliggande omständigheter. I och för sig erbjöd bränsleförsörjningen fram till den 1 juli 1945 inga oöverkomliga svårigheter. Det bränsle, som planenligt skulle tilldelas, fanns tillgängligt inom landet. Svåra problem mötte emellertid att ordna bränsletillförseln till konsumtionsorterna. Motorfordonstransporterna voro som följd av gummibristen starkt inskränkta, och ytterligare begränsningar måste räknas med, så framt ingen ljusning skedde i gummiförsörjningen. Den ökade vedförbrukningen och den geografiska förskjutningen av vedproduktionen

93 ställde ansenligt stegrade krav på järnvägarnas transportförmåga. Tidigare hade fordrats jämvägstransportering av cirka lxk milj. kbm ved, därav för inomlänstransporter 1 milj. och för mellanlänstransporter 6V2 milj. kbm. Härför behövdes i genomsnitt 685 järnvägsvagnar per dag, beräknat under antagande av en lastförmåga per vagn av 40 kbm och ett utnyttjande av 275 dagar per år. Den under hösten 1944 tillämpade försörjningsplanen hade pressat upp tågtransportmängderna till 10 milj. kbm, därav 4-3 milj. inomläns- och 5*7 milj. utomlänsbefraktning. Detta motsvarade 915 vagnar per dag. Nödplanen utgick ifrån ett behov av järnvägstransporter för 13 milj. kbm, varav 4*3 milj. inomläns och 8*7 milj. utomläns. För att åstadkomma denna väldiga forsling skulle det behövas 1 180 vagnar, d .v. s. icke mindre ä n ett trettiotal fullastade vedtåg per dag, en prestation som måste komma att ställa järnvägarnas transportförmåga på de hårdaste prov. En viss utvidgning av sjötransporterna måste man även räkna med. Fraktrum komme att finnas tillgängligt genom det lediggjorda östersjötonnaget. Mer än upp till omkring IV2 milj. kbm ved antogs dock icke kunna komma att fraktas sjövägen eller ungefär det dubbla av den redan tidigare sjötransporterade vedmängden. Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen. Med hänsyn till befarade transportsvårigheter fann bränslekommissionen, vad angick h u s h å l l s f ö r b r u k n i n g e n , önskvärt, att vissa kvantiteter fossilt bränsle redan under sommaren utlevererades till förbrukningsställena inom de delar av ortsgrupp I, som voro belägna i Skåne. I cirkulär n r 286 föreskrev kommissionen därför, att leveranser av fossilt bränsle finge fr. o. m. den 27 juli i viss utsträckning levereras till innehavare av för bränsleåret 1944/45 gällande hushållslicenser av typ B inom nämnda områden. Till de minsta förbrukarna fick sålunda redan nu levereras hela den för 1944/45 avsedda nettokvantiteten A-poäng, till de större förbrukarna förhållandevis mindre mängder, dock lägst hälften av årskvantiteten. Beträffande hushållsförbrukarna inom övriga delar av ortsgrupp I samt inom ortsgrupperna II och III lämnade bränslekommissionen i cirkulär nr 293 motsvarande föreskrifter om leverans av fossilt bränsle fr. o. m. den 15 september (förbrukarna inom ortsgrupp IV voro, såsom omnämnts i del V sid. 297, utom i gasverksstäderna helt avstängda från tilldelning av fossilt bränsle under 1944/45). I samma cirkulär inskärpte bränslekommissionen angelägenheten av att all uppvärmning, med hänsyn till det rådande försörjningsläget och de ökade svårigheter som kunde förutses, skedde under iakttagande av största sparsamhet. Kontinuerlig eldning borde icke tillgripas förrän den på grund av väderleksförhållandena bleve oundgängligen nödvändig. I sådana fall, där eldning skulle ske med såväl fossilt bränsle som ersättningsbränsle, borde

94 det fossila bränslet reserveras för användning under de kallaste vintermånaderna. Förbrukare med licens å koks måste vara beredda att, i den utsträcka ning leverantören så påfordrade, mottaga koks av mindre styckestorlek än vad som normalt plägat användas. Inom samtliga ortsgrupper förpliktades förbrukarna att mottaga gasverkskoks, därest så påfordrades av leverantören. När bränslekommissionen i slutet av november gick att meddela bestämmelser om leverans av de kvantiteter fossilt bränsle, som ansågos ytterligare kunna frigivas för hushållsförbrukning under bränsleåret, hade importen av stenkol och koks redan upphört för obestämd tid framåt. Detta gjorde, att kommissionen i fråga om större delen av B-licenserna inom ortsgrupperna II A och III A (Stockholms stad med omnejd samt städerna Örebro och Västerås) såg sig nödsakad att än mer nedskära tilldelningen av fossilt bränsle, varjämte i Skåne innehavare av A-licenser å utländska stenkol ålades uttaga viss del av licenskvantiteten i svenska stenkol. Den andel av den i B-licenserna angivna A-poängsumman, som totalt fick levereras under 1944/45, nedsattes härvid för ortsgrupperna II A och III B från tidigare bestämda 60 procent till 40 procent. Föreskrifter lämnades i kommissionens cirkulär nr 306 om de sålunda beskurna restleveransernas utlämnande i sin helhet fr. o. m. den 1 december 1944. Redan en längre tid före kolimportens upphörande hade tillförseln av gasverkskol varit otillfredsställande, till följd varav gasverkens kollager successivt nedgått. Då möjligheten till ytterligare import tills vidare var utesluten, framstod det som synnerligen betydelsefullt att i möjligaste mån nedbringa gasförbrukningen. Det medel, som härvid i första hand tillgreps, var att fr. o. m. den 1 oktober 1944 ånyo, liksom skett föregående höst, medge rätt att t i l l h a n d a h å l l a v a r m v a t t e n från central varmvattenberedningsanläggning (bränslekommissionens cirkulär nr 295). Erfarenheten från föregående bränsleår, då varmvatten fick tillhandahållas under tiden 1 oktober 1943—30 april 1944, hade visat, att varmvattnet medfört en icke obetydlig gasbesparing. Sålunda hade gasverket i Stockholm den tid då varmvattenförbud varit rådande förbrukat cirka 4 000 ton kol mera i månaden än under den tid då så ej varit fallet. Å andra sidan vållade en fullt fri varmvattentillgång i Stockholm en ökad vedförbrukning om cirka 60 000 kbm i månaden, motsvarande 60 fullastade järnvägsvagnar om dagen. Det gällde alltså här att väga mot varandra olägenheterna av ett ökat tärande på de knappa gaskollagren och av en ökad vedförbrukning i storstäderna. Bränslekommissionen ansåg det i rådande läge vara viktigare att spara på gasverkskol än att söka helt undgå den belastning av den hårt ansträngda transportapparaten, som ökade vedtransporter medförde. Samtidigt betonade kommissionen i en utsänd kommuniké vikten av att hushållen i gasverkstäderna, då varmvattnet nu frigåves, vinnlade sig om att med dess tillhjälp och i övrigt på allt sätt spara på gasen, varigenom tvånget att införa

95 en allmän gasransonering tills vidare avlägsnades. Sparsamheten med gas finge dock icke leda till slöseri med varmvatten. Kommissionen vädjade därför till allmänheten att begränsa sin varmvattenförbrukning till vad som verkligen var nödvändigt. Varmvattenfriheten, vilken först begränsats till tiden 1 oktober—15 november 1944, förlängdes senare genom cirkulär nr 303 att gälla t. o. m. den 15 januari 1945. Samtidigt lämnades föreskrifter om extra tilldelning av bränsle för varmvattenberedning i huvudsak överensstämmande med dem som tillämpats föregående år (se del V sid 101). Med avseende å tilldelningen av bränsle till i n d u s t r i e n meddelade bränslekommissionen i cirkulär nr 276, att det av transporthänsyn icke ansetts genomförbart att tillämpa en likformig tilldelning av fossilt bränsle i över hela landet. De mest utsatta bristområdena måste därför erhålla en I viss tilldelning av dylikt bränsle, medan förbrukare inom områden, där till! gången på inhemska ersättningsbränslen var relativt god, tills vidare icke i kunde erhålla tillstånd till inköp av fossilt bränsle annat än för sådana ändamål, där ersättningsbränsle av tekniska skäl icke var möjligt att använda. I enlighet härmed specificerades närmare i vilken omfattning leveranser fr. o. m. den 1 juli 1944 beträffande särskilda industrier finge ske till förbrukare, som erhållit industrilicens för inköp av fossilt bränsle. Dessa bestämmelser gällde till utgången av år 1944. Det skärpta försörjningsläget befanns då nödvändiggöra ytterligare begränsningar i tilldelningen. I cirkulär nr 307 förklarade bränslekommissionen, att den ämnade efter årsskiftet med än större stränghet reservera inom landet befintliga lager för sådana konsumenter, som av tekniska skäl vore absolut beroende av fossilt bränsle för driftens upprätthållande, såsom exempelvis gasverk, kokshyttor, gjuterier o. dyl. Tilldelningen av fossilt bränsle till andra industriförbrukare måste därför radikalt nedskäras, vilket innebure, att största delen av dessa icke komme att erhålla någon fossil tilldelning. För utebliven sådan tilldelning komme som ersättning ved att licenseras efter ansökan hos den bränslemyndighet, som utfärdat licens å fossilt bränsle. Begränsning av gasförbrukningen. Det förutnämnda frigivandet fr. o. m. den 1 oktober 1944 av varmvatten? beredningen i central värmeanläggning i bostadshus hade åsyftat att på indirekt väg begränsa användningen av gas som hushållsbränsle. Emellertid togs också ett steg för att direkt ernå samma syfte. Det skedde genom en kungörelse den 20 oktober 1944 (nr 699), varigenom med stöd av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas förordnades, att gas endast i den omfattning och på de villkor, som av bränslekommissionen eller å dess vägnar bestämdes, fick användas i anordning, särskilt inrättad för beredning av varmvatten eller för tandning av

96 värmepannor. Bränslekommissionens i anledning härav meddelade föreskrifter innefattades i kommissionens cirkulär nr 300. Genom cirkuläret förbjöds fr. o. m. den 1 november 1944 generellt användning av i kungörelsen avsedd gasapparat, så vitt icke kristidsnämnd efter ansökan i samråd med vederbörande gasverk meddelat tillstånd härtill för viss begränsad tid. Sådant tillstånd kunde lämnas då särskilda skäl härtill prövades föreligga, såsom behov av varmvatten vid sjukdom, i vilket fall kristidsnämnden kunde påfordra läkarintyg för styrkande av behovet. Undantag från förbudet gällde beträffande anordning som nyttjades i samband med yrkesutövning, för vilken krävdes varmvattentillgång i större omfattning (hit hänfördes bl. a. hotell- och pensionatrörelse), vidare beträffande varmvattenanordning inom sjukvårdsinrättning eller militärt etablissemang samt i allmänhet beträffande varmvattenberedare av mindre storlek, tvättpanna eller tvättmaskin. Det ålåg vederbörande gasverk att vidtaga åtgärder till förhindrande av överträdelser av förbudet. Redan tidigare under året hade bränslekommissionen igångsatt en upplysningsverksamhet för åstadkommande av frivillig inskränkning i hushållens gasförbrukning. I början av november meddelade kommissionen, att gasförbrukningen i Stockholm, som i detta sammanhang var av avgörande betydelse, under oktober månad visat någon nedgång. Bortsett från den inskränkning, som finge tillskrivas varmvattenförbudets hävande och som kunde beräknas motsvara 14 procent av konsumtionen, hade gasförbrukningen genom verkligt sparande under månaden sjunkit med 3 procent. Denna siffra var ju tämligen blygsam, men tendensen pekade på fortsatt minskning. För ytterligare intensifiering av upplysningskampanjen för frivillig begränsning av gasförbrukningen ställdes ökade medel till kommissionens förfogande. I huvudsak fick denna kampanj formen av en gemensamt med gasverken bedriven omfattande annonsering. Därjämte föranledde kommissionen gasverken att direkt hänvända sig till de större industriförbrukarna jämte större restauranger och inrättningar med anmaning till dessa att vidtaga energiska åtgärder för att minska sin gaskonsumtion. Kommissionen sökte vidare intressera gasverken för användning av ersättningsbränslen, såsom ved, torv eller torvkol, i syfte att utdryga stenkolstillgången. Då det emellertid måste förutses, att nu nämnda besparingsåtgärder i längden komme att bliva otillräckliga för upprätthållande av balans mellan de tillgängliga kolkvantiteterna och gasförbrukningen, utfärdade Kungl. Maj:t den 8 december 1944 på hemställan av bränslekommissionen kungörelse (nr 762) angående förberedande åtgärder för r e g l e r i n g a v förbrukn i n g e n a v g a s (bemyndigande för Kungl. Maj:t i sådant hänseende hade givits genom lagen den 12 december 1941, nr 925). Samtidigt uppdrog Kungl. Maj:t åt kommissionen att i enlighet med av denna framlagd plan förbereda förbrukningsregleringens genomförande. Planen offentliggjordes omedelbart genom kommissionens cirkulär nr 305. Beträffande tidpunkten

97 för ransoneringens eventuella ikraftträdande meddelades, att denna komme att bli beroende av hur de redan vidtagna besparingsåtgärderna visade sig inverka på gasförbrukningen ävensom av försörjningsläget. En period av cirka tre månader beräknades i varje fall åtgå för det förberedande arbetet. Planen innebar i huvudsak följande. Gasförbrukarna indelades i ransoneringshänseende i två grupper. Till förbrukaregrupp I räknades hushållsabonnent som förbrukade eller förbrukat gas för enskilt hushåll i gasspis, gaskök, gasugn, värmeskåp, strykjärnsvärmare, braständare eller varmvattenberedare, kopplad till abonnentens mätare. Till förbrukaregrupp II räknades alla ett gasverks abonnenter, som icke kunde inordnas under grupp I. Gaseldade tvättmaskiner och tvättpannor, kopplade till särskild mätare, i en för två eller flera hushåll gemensam tvättstuga undantogos från den allmänna gasransoneringen. Det skulle åligga varje gasabonnent att till vederbörande gasverk avgiva uppgifter angående till gasverkets ledningsnät anslutna apparater i den av abonnenten begagnade lokalen och i den eller de lokaler, han nyttjade år 1942, ävensom angående gasmätarens typ och nummer. Hushållsabonnenter skulle därjämte lämna uppgifter angående hushållsmedlemmarnas antal och ålder ävensom angående utrustningen av den av abonnenten vid uppgiftens avlämnande bebodda lägenheten och den lägenhet han bebodde 1942 med avseende å varmvatten och ved- eller kolspis. Uppgifterna skulle före den 1 februari 1945 avlämnas till den som handhade förvaltningen av fastigheten (husvärd, portvakt e t c ) . Denne hade att senast den 7 februari överlämna uppgifterna till gasverket. Med ledning av de inkomna uppgifterna samt egna anteckningar ägde gasverken att för envar av gasransoneringen berörd, till verket ansluten abonnent enligt i cirkuläret angivna grunder fastställa de ransoneringskvantiteter, på vilka ransoneringen skulle grundas. Dessa ransoneringskvantiteter, som skulle angivas i kbm gas per dygn, räknat med två decimaler, avsågo, vad angick förbrukaregrupp I, dels »tidigare kvantitet» (A), dels »jämförelsekvantitet» (B) och skulle specificeras allt efter det fall att ved- eller kolspis fanns eller saknades ( A l , A 2 resp. B l , B2). Den »tidigare kvantiteten» skulle i princip vara lika med abonnentens genomsnittliga dygnsförbrukning under 1942, dock med tillägg eller avdrag med hänsyn till inträffade förändringar i fråga om abonnentens gasbehov, vilka kunde förväntas mera avsevärt ändra den på grund av 1942 års förbrukning beräknade kvantiteten. »Jämförelsekvantiteten» skulle utgöra a) där central varmvattenanläggning eller elektrisk varmvattenberedare fanns: för varje abonnent 0*20 kbm per dygn samt därutöver för varje hushållsmedlem född före 1944 0-25 och för varje hushållsmedlem född 1944 eller senare 0*50 kbm per dygn; b) där central varmvattenanläggning eller elektrisk varmvattenberedare saknades: för varje abonnent 0*30 kbm per dygn samt därutöver för varje hushållsmedlem född före 1944 0*35 och för varje hushållsmedlem född 1944 eller 7—518703

98 senare 0*70 kbm per dygn. Till hushållsmedlem räknades person som tillhörde abonnentens hushåll och hos denne hade fast bostad. För person, exempelvis hembiträde, som ej hade sin bostad hos abonnenten men där regelbundet intog sina måltider, skulle till jämförelsekvantiteten tilläggas vid heldagsvistelse 8/io och vid halvdagsvistelse 4/io av jämförelsekvantiteten för hushållsmedlem. I fråga om abonnent hänförlig till förbrukaregrupp II hade gasverk att fastställa ransoneringskvantitet C 1 för hushållsförbrukare och ransoneringskvantitet C 2 för övriga förbrukare. Dessa skulle helt grundas på den för vederbörande förbrukare beräknade »tidigare kvantiteten». Härmed förstods i princip abonnentens genomsnittliga dygnsförbrukning under 1942 men med höjning eller sänkning därav med hänsyn till sedan dess inträffade omständigheter, såsom nyanslutning eller minskat innehav av gasförbrukande apparater m. m. Det ålåg gasverk att senast den 1 april 1945 underrätta envar abonnent om de för honom fastställda A- och Bkvantiteterna resp. den fastställda C-kvantiteten. Dessförinnan skulle gasverken, efter sammanräknande av de fastställda ransoneringskvantiteterna, insända sammandrag häröver till bränslekommissionen. Med avseende å gasransoneringens tillämpning meddelades, att bränslekommissionen, därest försörjningsläget så påfordrade, komme att föreskriva hur stor kvantitet som abonnent ägde rätt att förbruka. Denna kvantitet skulle fastställas till vissa procentsatser av A- och B- resp. C-kvantiteterna. Beroende på ransoneringens stränghet komme olika procentsatser att tilllämpas för de nämnda kategorierna för att på så sätt ernå kraftigare begränsning av gasförbrukningen för de abonnenter i förbrukaregrupp I, som tidigare haft större gasförbrukning i förhållande till jämförelseförbrukningen, samt för dem som genom användning av tillgänglig vedspis utan större olägenhet kunde minska sin gasförbrukning. Ansökan om tillstånd att förbruka större gasmängd än som eljest med tillämpning av de uppställda reglerna medgivits kunde göras hos vederbörande gasverk. Sådan ansökan skulle av gasverket med eget yttrande vidarebefordras till bränslekommissionen för avgörande. Det betonades, att undantag endast komme att medgivas, då mycket vägande skäl härför kunde anföras. För sådan del av ransoneringskvantitet, för vilken tillstånd till förbrukning medgivits under viss period, skulle avgift utgå enligt för resp. gasverk och förbrukare gällande taxa. Abonnent, som under avläsningsperiod uttagit större kvantitet än den tillåtna, skulle, förutom till gasverket utgående avgift, till staten erlägga en överuttagningsavgift per kbm gas, vars storlek komme att meddelas, när gasransoneringen trädde i kraft. Handels- och prisregleringen beträffande stenkol och koks. För att underlätta försäljningen av smideskol till förbrukare, som använde sådana kol i små kvantiteter, såsom lantbrukare, egnahemsbyggare,

99 hantverkare m. fl., medgav bränslekommissionen genom cirkulär nr 284, i likhet med vad som skett under vart och ett av de föregående bränsleåren, vissa undantag från den föreskrivna handelsregleringen (se del II sid. 106), gällande för bränsleåret 1944/45. Lagerhandlare och återförsäljare, vilka dittills brukat försälja smideskol åt ifrågavarande småförbrukare, medgavs rätt att av kristidsstyrelse på ansökan erhålla särskild licens för smideskol, vilken berättigade dem att i viss omfattning försälja kol till ifrågavarande förbrukare utan att dessa behövde förete inköpslicens. De licenser, som sålunda kunde utfärdas för lagerhandlare och återförsäljare för 1944/45, finge ej avse större kvantiteter än vederbörande handlande försålt under tiden juli 1943—juni 1944. Till en och samma förbrukare finge under tiden juli 1944— juni 1945 ej försäljas mer än sammanlagt högst 2 hl smideskol. När senare på hösten så gott som all import av stenkol upphörde, utfärdade bränslekommissionen genom cirkulär nr 290 förbud, gällande fr. o. m. den 15 oktober 1944, mot användning av vissa slag av stenkol, nämligen westfaliska kol, alla slag utom antracit och s. k. Magerkohle, samt engelska och amerikanska kol, alla slag. Ansökan om undantag från detta förbud kunde göras hos bränslekommissionen men förklarades komma att medgivas endast i de fall, då trängande tekniska skäl härtill förelåge. I samband härmed förordnade kommissionen om inventering av landets tillgångar på nämnda slag av stenkol natten mellan den 14 och 15 oktober 1944. Av övriga slag av fossilt bränsle befanns knapphet föreligga framför allt på smideskol samt koks för gjuteriändamål. Bränslekommissionen beräknade, att vissa leverantörer inom relativt kort tid icke komme att ha täckning för utelöpande licenser på dessa varuslag. Kommissionen såg sig därför nödsakad genom cirkulär nr 301 föreskriva, att leverantör ägde rätt att till förbrukare leverera vissa andra bränslen som ersättning för de nämnda, därest tillgången icke medgåve leverans av i licenserna angivna myckenheter därav. Som ersättning för smideskol finge sålunda i mån av tillgång levereras antingen smideskoks i smärre sortiment, små ångkol eller träkol (varvid 1 ton smideskol skulle motsvara 6*5 kbm träkol). Som ersättning för gjuterikoks finge levereras värmekoks. Vid debitering skulle det pris tillämpas, som gällde för det faktiskt levererade bränsleslaget. Avräkningspriserna för stenkol och koks m. m., som importerades till svensk hamn, förblevo oförändrade. Handels- och prisregleringen beträffande ved och träkol. I cirkulär nr 241, vilket utfärdats i oktober 1943, hade bränslekommissionen meddelat vissa bestämmelser (sedermera i viss mån ändrade) angående tillägg till normalpriset på brännved, som efter transport med häst levererades vid konsumtionsort, upplagsplats vid järnväg eller lastningsplats vid strand under förutsättning att leveransen skedde före viss angiven tid (se del V sid. 110). Ytterligare kompletterande föreskrifter gåvos av kom-

100 missionen i cirkulär den 3 augusti 1944, nr 287. Enligt dessa skulle för ved, som skogsägare levererade med häst till konsumtionsort, någon tidsbegränsning tills vidare ej gälla som villkor för erhållande av stadgat tillägg till normalpriset. För ved, som avverkats före den 1 juli 1943 och framkördes med häst för vidarebefordran med järnväg, komme, där leveransen skedde efter den 1 juli 1944, pristillägg icke att medges. Däremot skulle sådant tilllägg bestås vid leveranser av detta slag av senare avverkad ved, nämligen för ved, avverkad före den 1 juli 1944, om den framkörts till uppläggningsplats vid järnväg senast den 28 februari 1945, samt för ved, avverkad fr. o. m. den l juli 1944, om den framkörts till uppläggningsplats vid järnväg senast den 30 juni 1945. Vad beträffar ved, som av skogsägare framkördes med häst för vidarebefordran med fartyg eller pråm, skulle gälla, att tillägg till normalpriset finge utgå: för ved, avverkad före den 1 juli 1944 om den framkörts till lastningsplats vid strand senast den 31 augusti 1944 inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län och senast den 30 september 1944 inom söder därom belägna län, samt för ved, avverkad fr. o. m. den 1 juli 1944, om den framkörts till lastningsplats vid strand senast den 30 juni 1945. Pristillägg skulle dock vid framkörning med häst till lastningsplats vid strand ifrågakomma endast i händelse sådan framkörning skedde på grund av särskild överenskommelse, men däremot icke för ved som under alla förhållanden måste levereras vid strand, t. ex. vid lastningsplatser på kusten, där bilväg saknades, eller på öar utanför kusten. Normalpriserna å k a s t v e d (prima ved, pannved och utskottsved) undergingo under senare hälften av 1944 i stort sett ingen ändring. Däremot befanns ändamålsenligt att underkasta normalprissättningen å m a s s a v e d en revision, samtidigt som densamma utsträcktes över hela landet, ävensom att fastställa normalpris å p r o p s . Vad massaveden beträffar förutsattes, att under säsongen 1944/45 en ganska betydande råvaruanskaffning borde komma till stånd för massaindustriens behov och att därjämte, särskilt i mellersta och södra Sverige, massaved måste komma att tillgripas i rätt stor omfattning för bränsleändamål för att trygga bränsleförsörjningen (se nedan sid. 104). Normalpriser å massaved hade alltsedan hösten 1941 gällt för ett område av landet som i huvudsak omfattade de sjutton södra länen. För de norr därom belägna delarna av landet hade gällt överenskommelsepriser, vilka fastställts av bränslekommissionen. Av kommissionen hade jämväl fastställts priser å flottningsbrännved. Samtliga dessa priser hade av kommissionen sammanställts i särskilda pristabeller. Med hänsyn till att virkesmarknaden i landet under föregående avverkningssäsong blivit fastare reglerad genom införande av normalpriser å sågtimmer av furu och gran samt i samband därmed lämnade mätningsbestämmelser fann bränslekommissionen efter samråd med priskontrollnämnden lämpligt, att priserna på massaved och flottningsbränn-

101 ved i hela landet finge karaktären av normalpriser med bibehållande i stort sett av gällande prisläge samt dittills tillämpade kvalitetsfordringar å virke. Härom gjorde kommissionen framställning till Kungl. Maj:t den 19 september 1944. Kommissionen meddelade samtidigt, att under instundande avverkningssäsong vissa kvantiteter props komme att avverkas i södra och mellersta Sverige (se sid. 106). För props ansåg kommissionen, att särskilda priser borde fastställas i viss anslutning till priserna för massaved inom de områden, där props enligt av kommissionen lämnat tillstånd finge uppköpas. I anledning av nämnda framställning upphävde Kungl. Maj:t genom kungörelse den 30 september 1944 (nr 668) de i tidigare kungörelse meddelade bestämmelserna om normalpriser å massaved samt uppdrog genom beslut samma dag åt bränslekommissionen att i huvudsaklig överensstämmelse med av kommissionen framlagt förslag fastställa normalpriser dels å massaved och flottningsbrännved, dels å props att gälla för tiden efter den 8 oktober 1944. Bestämmelserna angående normalpriser på massaved (pappersved) av furu eller gran samt på flottningsbrännved utfärdades av bränslekommissionen genom cirkulär nr 298. Med avseende å massavedspriserna indelades riket i fem prisområden, vilkas gränser bestämdes efter floddistrikten. I fråga om flottningsbrännveden gjordes ingen indelning i prisområden, men priserna varierades även här efter floddistrikt. I enlighet med vad som gjorts gällande i kommissionens förutnämnda framställning avsågo de nya prisbestämmelserna icke att medföra någon egentlig rubbning av den gällande prisnivån. Beträffande props meddelade bränslekommissionen normalprisbestämmelser i cirkulär nr 309 med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1945. Härvid indelades riket i två prisområden. Cirkuläret innehöll även kvalitets- och inmätningsbestämmelser rörande props. Bestämmelserna angående rätten till förvärv av s k o g s a v v e r k n i n g s r ä t t (se del V sid. 108) erhöllo genom bränslekommissionens cirkulär nr 294 viss utvidgad tillämpning. Bl. a. föreskrevs, att i de fall då i tidigare cirkulär tiden för avverkningsrätt angivits skola begränsas till den 30 juni 1944 i stället skulle som slutdag gälla den 30 juni 1945. Enligt tidigare genomförd reglering av handeln med träkol gällde generellt förbud mot att utan tillstånd inköpa sådan vara (frånsett träkolsstybb) för användning som bränsle vare sig vid drift av industri, järnväg eller fartyg eller för uppvärmning av byggnad, för varmvattenberedning eller eljest för hushållsändamål. Från förbudet gällde emellertid de mycket betydelsefulla undantagen, att träkol fick fritt inköpas för tillverkning och förädling av tackjärn, för viss kemisk användning samt för gengasdrift av motorfordon och båtar; dock gällde i fråga om råkol jämväl för sistnämnda ändamål de särskilda bestämmelserna om reglering av handeln med sådant kol (se del IV sid. 118).

102 Sedan tillgången på träkol under år 1943 förbättrats i den utsträckning, att svårigheter uppstått för avsättning av vissa träkolssortiment på de normala användningsområdena, hade bränslekommissionen från senare delen av nämnda år i viss omfattning lämnat tillstånd till inköp av råkolssortimentet stubbugnskol till fastighetsuppvärmning och liknande ändamål. Dessa tillstånd hade huvudsakligen meddelats i städerna Stockholm, Göteborg och Malmö och inköpen hade fått ske utan motsvarande avdrag på den ordinarie bränsletilldelningen. I viss begränsad omfattning hade jämväl inköp av träkol i övrigt medgivits för fastighetsuppvärmning m. m. I cirkulär den 11 juli 1944, nr 283, meddelade bränslekommissionen, att sistnämnda medgivande finge med hänsyn till det labila läget på träkolsmarknaden betraktas som en tillfällig företeelse. Däremot komme medgivande även fortsättningsvis — tills vidare under återstoden av år 1944 — att lämnas att som bränsle i fastigheten använda s t u b b u g n s k o l . I samma cirkulär meddelades föreskrifter angående handeln över huvud med stubbugnskol för andra ändamål än järnindustriens behov och upparbetning till bilkol att gälla fr. o. m. den 1 augusti 1944. Huvudinnehållet i bestämmelserna var, att stubbugnskol för sådana andra ändamål fick inköpas från producent endast av de sex företag som dittills varit auktoriserade som uppköpare av råkol, av kollagerhandelns för ändamålet bildade inköpsorgan i Stockholm, Göteborg och Malmö samt av vissa för berörda ändamål särskilt auktoriserade grossistföretag. Särskilda tillstånd till inköp av stubbugnskol komme på ansökan att av bränslekommissionen meddelas industriföretag för annat ändamål än framställning och förädling av tackjärn. För hushållsförbrukning fick inköpstillstånd meddelas av kristidsstyrelse till en kvantitet av högst 10 procent av förbrukarens totala tilldelning. De förutnämnda uppköparna ägde rätt att försälja stubbugnskol till kollagerhandlare, som voro medlemmar av Svenska kolimportörers förening. Såväl de auktoriserade uppköparna som kollagerhandlarna finge sälja stubbugnskol till industriförbrukare, som erhållit inköpstillstånd. Kollagerhandlarna hade däremot ensamrätt att sälja dylikt kol till hushållsförbrukare, vilka för hithörande inköp hänvisades envar till den kolhandlare, som innehade hans hushållslicens. I slutet av året medgav bränslekommissionen, att stubbugnskol fingo på samma villkor som förut inköpas till industri- och fastighetsbränsle även under första halvåret 1945. Det meddelades dock, att de relativt begränsade kvantiteter som stodo till förfogande i huvudsak komme att förbehållas industrier, som fått sin tilldelning av fossilt bränsle starkt nedskuren och för vilka tekniska svårigheter förelåge att använda vedbränslen, samt dessutom hushållsförbrukare inom ortsgrupp IV, i sistnämnda fall dock endast för urbränning av pannor.

103 Vedproduktion och vedanskaffning. Genom beslut den 22 juni 1944 hade Kungl. Maj:t bestämt, att de för bränsleförsörjningen erforderliga vedkvantiteterna skulle, vad angick avverkningsåret 1944/45, tills vidare anskaffas på frivillighetens väg, samt uppdragit åt bränslekommissionen att söka före den 1 november 1944 få till stånd överenskommelser och uppköpskontrakt om en avverkning av omkring 21 milj. kbm (travat mått), huvudsakligen kastved (se del V sid. 313). Samtidigt uppdrog Kungl. Maj:t åt bränslekommissionen att i god tid och senast den 15 oktober 1944 inkomma med utlåtande, i vad mån det för tryggande av bränsleförsörjningen vore erforderligt att vidtaga åtgärder för ytterligare bränsleanskaffning. I enlighet med sedermera utfärdade detaljföreskrifter angående vedanskaffningen träffade bränslekommissionen, till fullföljande av uppdraget, överenskommelse dels med domänstyrelsen om avverkning av bränsleved på under styrelsens förvaltning stående skogar, dels med vissa större skogägande bolag om avverkning för tillgodoseende av de egna företagens och av anställdas vedbehov ävensom av ortsbehov samt om försäljning till kommissionen av vissa kvantiteter kastved; kommissionen bemyndigade vidare dels kristidsstyrelserna att sluta överenskommelser angående avverkning och försäljning av ved å vissa allmänna skogar ävensom skogar, tillhöriga vissa mindre, skogägande bolag, dels auktoriserade brännveduppköpare att uppköpa vissa kvantiteter ved. Dessutom lämnade kommissionen tillstånd till vissa industriföretag att inköpa långved för tillgodoseende av dessa företags eget bränslebehov. Resultatet av nämnda åtgärder blev emellertid icke det väntade. I skrivelse den 17 oktober 1944 anmälde bränslekommissionen, att avtal om avverkning av endast cirka 15*5 milj. kbm kunde beräknas bliva träffade intill den 1 november samma år, d. v. s. för blott ungefär tre fjärdedelar av den utav Kungl. Maj:t medgivna kvantiteten och drygt hälften av den erforderliga årskvantiteten. Huvudorsaken till det otillfredsställande resultatet förklarades vara den minskade tillgången på arbetskraft. I vad angick åtgärderna för avverkningsprogrammets genomförande hade kommissionen infordrat yttranden från kristidsstyrelserna rörande ett fortsatt tillämpande av den s. k. uppköpslinjen. Av yttrandena framginge, att ungefär halva antalet kristidsstyrelser ansåge uppköpslinjen framkomlig, medan halva antalet förordade beslut om avverkningsålägganden. Bland skogsvårdsstyrelserna förordades i allmänhet, att man ännu en tid ställde sig avvaktande, innan uppköpslinjen frånginges. Själv förordade bränslekommissionen, att — då säkra hållpunkter saknades för bedömande av utsikterna att med oförändrade metoder genomföra avverkningsprogrammet — vedanskaffningen tills vidare skulle fortgå som förut fram till den 1 januari 1945 och avse en till 24 milj. kbm förhöjd kvantitet samt att kommissionen före den 15 januari skulle inkomma med förnyat utlåtande. Genom beslut den 27 oktober 1944 lämnade Kungl. Maj:t bränslekommissionen det begärda bemyndigandet att

104 före den 1 januari 1945 träffa avtal beträffande anskaffning av 24 milj. kbm, men anbefallde kommissionen att snarast möjligt och senast den 15 november 1944 inkomma med en plan för bränsleförsörjningen under tiden t. o. m. den 30 juni 1946 ävensom förslag till åtgärder för anskaffande av de vedkvantiteter, som erfordrades under sagda tid. Genom samma regeringsbeslut bemyndigades bränslekommissionen därjämte — med hänsyn därtill att massaved sannolikt komme att behöva tillgripas för bränsleändamål i betydligt större omfattning än tidigare räknats med — att träffa nya avtal med massaindustrien, varigenom såväl ökad massavedproduktion, särskilt i södra Sverige, som ökade inköp av sådan ved för bränsleförsörjningen (intill 2 milj. kbm) säkerställdes. Med skrivelse den 14 november 1944 framlade bränslekommissionen i enlighet med Kungl. Maj:ts förenämnda beslut en plan för bränsleförsörjningen under tiden 1 januari—30 juni 1945, ävensom preliminär plan för bränsleförsörjningen under tiden 1 juli 1945—30 juni 1946, uppgjord under förutsättning av fortsatt avbrott i importen av fossila bränslen. Enligt dessa planer beräknades behovet under bränsleåret 1944/45 av ved för bränsleändamål och för kolning av såväl bilkol som industrikol till sammanlagt cirka 44 milj. kbm. För att täcka detta behov räknade kommissionen med att 5-5 milj. kbm massaved skulle behöva tagas i anspråk. För bränsleåret 1945/46 upptog planen ett motsvarande behov av cirka 49-3 milj. kbm, varvid ändock den sammanlagda bränsleförbrukningen måst nedskäras med cirka 3 procent. Av hithörande kvantitet beräknades cirka 34 milj. kbm brännved och kolved kunna erhållas från 1944/45 års avverkning, cirka 6 milj. kbm genom en forcerad avverkning av sådan ved under tredje kvartalet 1945 samt cirka 2 milj. kbm genom utfallet av ribbved och s. k. bakar under 1945/46; återstoden måste tagas från massavedslagren. Som kommissionen tidigare räknat med en avverkning utanför programmet av cirka 4 milj. kbm kolved för industriens träkolsbehov och 2 milj. kbm brännved av 1944/45 års avverkning antogs komma att användas redan under samma år, skulle alltså avverkningen av brännved behöva uppgå till 32 milj. kbm, vilket översteg det uppgjorda avverkningsprogrammet med 2 milj. kbm. Kommissionen ansåg det emellertid lämpligt att fortfarande inrikta sitt arbete på 30-miljonersprogrammet. Redan detta vore svårt att genomföra under rådande transportförhållanden och med bibehållande av kraven på god skoghushållning. Skulle transportläget, framför allt på grund av knappheten på gummiringar, fortfarande försämras eller skulle vedbehovet ökas, bleve det nödvändigt att vidtaga djupt ingripande åtgärder och att införa helt andra metoder än tidigare, vilket sannolikt skulle medföra ur såväl skogs- som arbetsmarknads- och transportsynpunkt mindre önskvärda följder. Dylika åtgärder borde tillgripas först då de tedde sig oundgängligen nödvändiga. Ett slutligt ståndpunktslagande borde därför uppskjutas till en senare tidpunkt efter årsskiftet 1944/45. Kommissionen hyste alltjämt den förhoppningen, att de programenliga vedkvantiteterna skulle kunna erhållas genom avverkning på frivillighetens väg. Sedan frågan huruvida avverkningsålägganden borde utfärdas jämlikt lagen om avverkningsskyldighet varit föremål för diskussion mellan folkhushållningsdepartementet och kommissionen, inkom bränslekommissionen den 28 november 1944 med en promemoria, vari kommissionen hemställde

105 om bemyndigande att i viss utsträckning utfärda avverkningsålägganden för kastved. Emellertid beslöt Kungl. Maj:t den 8 december 1944, att den s. k. uppköpslinjen skulle tillämpas tills vidare även i fortsättningen, samt anbefallde bränslekommissionen att söka före den 1 april 1945 träffa avtal om avverkning av tillhopa 26 milj. kbm brännved ävensom att, utöver vad tidigare medgivits, avtala om inköp av högst 2 milj. kbm massaved. Tillika anbefalldes kommissionen att före den 1 februari 1945 avgiva yttrande över i vad mån ytterligare åtgärder för anskaffning av erforderliga vedkvantiteter vore behövliga. På denna punkt stod frågan om vedavverkningens fortsatta anordnande vid årsskiftet 1944/45. Beträffande avverknings- och leveranstiderna för ved, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1944 och bränslekommissionens cirkulär nr 275 uppköptes av de auktoriserade brännveduppköparna, hade i nämnda cirkulär I bl. a. föreskrivits, att ifrågavarande ved skulle inom de sju nordligaste länen J vara avverkad före den 1 februari 1945 men i de övriga länen före den 1 juli samma år, medan för hela landet som senaste leveransdag enhetligt bestämts den 1 juli 1945. Vissa jämkningar medgåvos av bränslekommissionen genom cirkulär nr 302 i de sålunda fastställda terminerna, så till vida som a w e r k ningstiden jämväl inom de sju nordligaste länen utsträcktes till den 1 juli 1945. Leveranstiden för framdeles (d. v. s. efter den 28 november 1944) kontraherad, efter den 30 juni 1944 avverkad ved fick intill hälften av den i resp. kontrakt upptagna kvantiteten utsträckas till den 1 februari 1946. I olikhet mot vad tidigare gällt skulle inom ramen för de auktoriserade brännveduppköparnas auktorisationer enligt cirkulär nr 299 få inräknas jämväl sekunda aspved och kastved av utskottskvalitet av ved avverkad före den 1 juli 1944; samma rätt medgavs genom cirkulär nr 302 för senare avverkad ved intill en sammanlagd kvantitet av 5 procent av den för 1944/45 medgivna auktorisationskvantiteten. Utöver dessa 5 procent ägde uppköpare utom ramen för auktorisationen efter särskilt tillstånd uppköpa sekunda aspved och kastved av utskottskvalitet. Vedproducenternas redovisningsskyldighet, vilken ursprungligen innefattat månatlig redovisning av alla producenter, hade under avverkningsåret 1943/44 i viss mån förenklats, så tillvida att den första redovisningen bestämts skola för alla vedproducenter omfatta ett helt kvartal, varjämte även i fortsättningen producenter med mindre avverkningsskyldighet medgivits redovisa kvartalsvis (se del V sid. 116). Samma ordning skulle enligt bränslekommissionens cirkulärskrivelse nr 283 tillämpas också under avverkningsåret 1944/45, trots att avverkningsplikt icke längre åvilade skogsägarna. Det mindre tillfredsställande avverkningsresultatet under hösten 1944 samt de mycket ovissa utsikterna att åter erhålla import av fossilt bränsle gjorde emellertid, att bränslekommissionen önskade med större nog-

106 grannhet än förut kunna följa, avverkningarnas och framkörningarnas förlopp månad för månad. Kommissionen fann sig därför föranlåten bestämma, att fr. o. m. år 1945 samtliga producenter, som avverkade ved för annat ä n d a m å l än husbehov, skulle tills vidare avlämna deklarationer varje månad (cirkulärskrivelse nr 292). Kristidsstyrelser och kristidsnämnder tillhöllos att i avverkningslistorna följa avverkningarnas förlopp. I de tjugo södra länen skulle härvid för varje skogsägare det uppnådda avverkningsresultatet jämföras med motsvarande kvantitet i den av kristidsstyrelsen efter samråd med skogsvårdsstyrelsen upprättade vedavverkningslängden för året, varigenom erhölles en uppfattning om vilka skogsägare som särskilt behövde övertygas om vikten av att göra sitt bästa för att avverka största möjliga mängd ved. Sammanställningen av a v v e r k n i n g s r e s u l t a t e n v i d å r s s k i f tet 1944/45 visade, att intill dess hade från juli månads början avverkats 6-6 milj. kbm kastved, långved och stubbved samt 1*8 milj. kbm massaved och props eller sammanlagt 8*4 milj. kbm (travat mått). Siffrorna för motsvarande tid 1943 voro 13*4 milj. kbm kastved, långved och stubbved samt 3-9 milj. kbm massa ved och props eller tillsammans 17*3 milj. kbm. Den sammanlagda avverkningskvantiteten uppgick sålunda under hösten 1944 till mindre än hälften av fjolårets motsvarande produktion. Förhållandet var i stort sett detsamma i de norra som i de södra länen. Den övervägande delen av den sålunda avverkade veden kvarlåg vid årsskiftet i skogarna och därjämte cirka 4-4 milj. kbm av den ved, som avverkats före den 1 juli 1944 (exkl. långved i mila, för vilken ved framkörningsuppgifter icke behövde lämnas). Vissa åtgärder vidtogos under hösten 1944 för att främja tillverkningen av p r o p s med tanke på att iordningställa lager av denna vara för export till de länder, som tidigare varit avnämare därav, så snart möjligheter för en dylik export åter yppades. Efter förslag av Svenska propsexportörernas förening uppdrog Kungl. Maj:t den 11 augusti åt bränslekommissionen att träffa avtal med propshandlare om tillverkning för kommissionens räkning mot viss ersättning av intill 300 000 kbm props samt att uppköpa för ändamålet erforderlig mängd massaved. Det visade sig sedermera, att ifrågavarande tillverkning, bedriven efter från början tilltänkta linjer, måste avsevärt begränsas. Då emellertid ändamålet ansågs böra fullföljas, gav Kungl. JMaj:t den 24 november 1944 bränslekommissionen i uppdrag att utöver den tidigare bestämda kvantiteten föranstalta om uppköp av 300 000 kbm props. Det förutsattes därvid, att uppköpen skulle verkställas enligt av kommissionen meddelade särskilda tillståndsbevis och avse av leverantörerna själva förberedd vara. Uppköparna skulle därvid förbindas att icke utan särskilt tillstånd försälja propsen till annan än kommissionen, vilken komme att be-

107 stämma om varan skulle användas som bränsle eller, därest den finge exporteras, vart och på vilka villkor detta skulle ske. Kostnaderna för ifrågavarande propsinköp skulle bestridas av medel som ställts till bränslekommissionens förfogande för inköp av ved. E n av bränslekommissionen gjord framställning, att länsstyrelserna måtte anmodas att inför den kommande vintern — för möjliggörande av ett effektivare utnyttjande av transportkapaciteten hos den lastbilspark, som stode till förfogande för vedtransporter — taga under förnyad omprövning frågan om högsta tillåtna hjultrycken å de allmänna vägarna under den tid d å vägbanan var tjälad samt att i den utsträckning så vore möjligt medgiva en höjning av hjultrycket i dylika fall, föranledde, att Kungl. Maj:t i skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna den 2 november 1944 erinrade om vad härom tidigare anförts i chefens för kommunikationsdepartementet cirkulärskrivelse i ämnet den 6 mars 1942 (se del III sid. 391). Rörande effekten av sistnämnda skrivelse kunde bränslekommissionen meddela, att åtskilliga länsstyrelser som följd därav med stöd av 23 § 1 mom. vägtrafikstadgan medgivit, att fordon under vintern finge framföras å samtliga eller vissa av resp. läns allmänna vägar, ehuru hjultrycket överstege det eljest för ifrågavarande vägar fastställda högsta hjultrycket. Produktionen av träkol och gengasved. Genom kungörelse den 21 februari 1941 (nr 74) hade föreskrivits skyldighet dels för tillverkare av träkol att lämna fortlöpande månatliga uppgifter om tillverkningskvantiteten, dels ock för innehavare av kolugnar att lämna uppgifter om antalet och beskaffenheten av dessa (se del II sid. 328). Någon motsvarande uppgiftsskyldighet beträffande tillverkningen av gengasved hade däremot icke funnits stadgad. Sedan den i stort sett under hela krisen tidigare föreliggande goda tillgången på bilved under år 1944 försämrats, fann bränslekommissionen emellertid en rapportering jämväl om tillverkningen av bilved behövlig. Kommissionen ansåg vidare en allmän inventering av beståndet av kolugnar och anläggningar för framställning av gengasved önskvärd. På kommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t den 28 juli 1944 kungörelse (nr 562) rörande dylik uppgiftsskyldighet. Uppgifterna rörande lager och tillverkning av träkol och gengasved (bilved) skulle månatligen insändas till vederbörande kristidsstyrelse och av denna efter sammanställning senast den 15 i varje månad insändas till bränslekommissionen. Uppgifterna om kolugnar och anläggningar för framställning av gengasved, vilka voro av engångsnatur, skulle avse förhållandet den 1 augusti 1944 och senast den 15 augusti vara bränslekommissionen tillhanda. I samband härmed upphävdes kungörelsen den 21 februari 1941 (nr 74). Genom kungörelse den 8 december 1944 (nr 761) förordnades angående inventering av landets förråd av träkol och gengasved vid årsskiftet 1944/45.

108 Torv produktionen och regleringen av handeln med bränntorv. Den sena våren och den myckna nederbörden under försommaren hämmade i viss mån 1944 års bränntorvtillverkning, som härigenom stannade vid cirka 920 000 ton mot 1 160 000 ton närmast föregående år. Kvantiteten var dock något större än vad bränslekommissionen under våren 1944 räknat med. Huvuddelen av tillverkningen utgjordes som förut av maskintorv. Produktionen härav uppgick till cirka 810 000 ton, varav cirka 650 000 ton för avsalu. Av frästorv producerades en kvantitet av omkring 105 000 ton, avsedd för torvbrikettillverkning eller för vissa tillverkares egna behov, samt av sticktorv cirka 5 000 ton, varav 3 000 ton för avsalu. Försäljningssystemet för torven var ungefär detsamma som det vilket tillämpats under föregående år. Liksom då ålades industrier och kommunikationsföretag i södra och mellersta Sverige att i viss utsträckning fylla sitt bränslebehov med torv. Inom de s. k. torvlänen (omfattande större delen av Götaland) skulle den genom kristidsstyrelserna förmedlade bränsletilldelningen till småindustrier m. fl. alltjämt till vissa angivna procenttal utgå i form av torv. För Skåne gällde, att i de större städerna jämväl en del av ersättningsbränslet för hushållsförbrukarna skulle levereras i torv, medan i övrigt i denna provins viss del av nettokvantiteten A-poäng å hushållslicenserna måste uttagas i form av torvbriketter i stället för i fossilt bränsle. Vad maskintorven beträffar fördelade sig förbrukningen därav på olika användningsområden i huvudsak på följande sätt: Storindustrier Statliga och kommunala anläggningar Kommunikationsföretag, främst järnvägar Småindustrier och hushållsförbrukare

460 000 ton 85 000 » 125 000 » 140 000 » Surrma 810 000 ton

En hopslagning ägde under året rum av de i del V sid. 120 omnämnda sammanslutningarna Svenska torvfabrikanters förening och Bränntorvproducenternas riksförbund på sådant sätt att den förra föreningen helt uppgick i den senare.

B.

Flytande bränslen.

Försörjningsläget. Importen av flytande bränslen fortskred planmässigt under andra halvåret 1944. Sammanlagt infördes ej obetydligt mera än under närmast föregående kalenderhalvår. Bensinimporten uppgick för vartdera halvåret till cirka 22 000 kbm, medan importen av motor- och pannbrännolja steg från

109 cirka 30 000 ton under första till cirka 52 000 ton under andra halvåret. Flygbensin och brännolja, vilka utgjorde de huvudsakliga importvarorna, reserverades såsom förut för krigsmaktens räkning. Produktionen av inhemska flytande bränslen uppvisade en ökning i fråga om skifferoljeprodukter, medan i fråga om sulfitsprit läget icke undergått någon avsevärd förbättring sedan första halvåret 1944. Mineraloljor och motyl. Tilldelningen av oblandad bensin skedde alltjämt i mycket inskränkt omfattning och begränsades liksom förut i huvudsak dels till gummi- och fettextraktionsindustrierna för användning såsom lösningsmedel och dels till sjukvårdsändamål. Någon tilldelning av lättbentyl för civila ändamål förekom icke under perioden. Detta bränsle, som tidigare tilldelats för bl. a. startändamål, ersattes helt av motyl 25 (bestående av 25 procent motoralkohol och 75 procent skifferbensin). Med hänsyn till den ökade produktionen av skifferbensin kunde tilldelning av motyl 25 även under denna period lämnas för driftändamål. Sålunda lämnades i viss begränsad omfattning motyl 25, förutom till ambulansfordon och brandkårernas fordon, till fiske och jordbruk samt till vissa statliga verk och inrättningar för motorfordonsdrift, varjämte mindre kvantiteter tilldelades för komplettering av luftskyddets förstahandsförråd. Förbrukningen av motyl 25 var något större än under första halvåret, såsom naturligt är, då lantbrukets behov äro större under höstbruket än under vårbruket samt då fisket särskilt vid ostkusten kan bedrivas längre tid under hösthalvåret än under vårhalvåret. Motyl 98, som tidigare tilldelats för fiske och kustfart, ersattes till största delen av motortjära. Endast i obetydlig omfattning lämnades tilldelning av motyl 98 till kustfarten. Förbrukning av lysfotogen förekom för samma ändamål och i samma omfattning som förut. Detsamma gällde motorfotogen, som alltjämt i begränsad omfattning utransonerades till fiske, jordbruk, kustfart och flottning. Även under denna period utlämnades motorfotogen i form av blandning av lika delar mineralfotogen och skifferfotogen, enär den sistnämnda visat sig icke lämpligen kunna användas i oblandat skick i förekommande motortyper utan omändring av motorerna. Brännolja tilldelades i endast obetydlig utsträckning, huvudsakligen för provkörning av nya motorer vid motorverkstäderna. Tilldelning av eldningsolja förekom icke alls. Skifferoljeprodukter. Utbyggnaden av skifferoljeindustrien fullbordades under andra halvåret 1944 och produktionen av skifferoljor ökade till 42 100 kbm mot endast 26 600 kbm under första halvåret 1944. Den framkomna brännoljan dispor

110 nerades helt för marinens räkning. Sedan Svenska skifferoljeaktiebolagets raffineringsanläggning i Kvarntorp blivit färdigbyggd, ombesörjdes från den 1 juli 1944 raffineringen av de lätta skifferoljeprodukterna uteslutande vid det nya raffinaderiet. Den vid raffineringen erhållna bilbensinen disponerades, som förut nämnts, för tillblandning av motyl 25, vilken kom till användning för såväl den militära som den civila drivmedelsförsörjningen. Att skifferfotogenen vid försäljningen tillsattes med 50 procent mineralfotogen ä r redan berört. Sulfitsprit. Sulfitspritproduktionen uppvisade under perioden en mindre ökning. Sålunda uppgick densamma till 22 500 kbm 95-procentig sprit mot 20 000 kbm under första halvåret 1944. Användningen fördelades som förut enligt fastställd plan på motordrift, tekniska ändamål, hushållsbruk och förtäring. Någon produktion av potatisbrännvin förekom icke under andra halvåret 1944. Vin- och spritcentralén bemyndigades fördenskull att inköpa och till förtäringsändamål försälja vissa kvantiteter sulfitsprit utan skyldighet för bolaget att disponera motsvarande kvantiteter potatisbrännvin för s. k. skattefria ändamål. Trätjära och trätjärprodnkter. I anledning av att de mellan bränslekommissionen och Aktiebolaget statens skogsindustrier den 9 februari 1942 (leveransavtal B) samt den 31 december 1943 och den 10 januari 1944 (leveransavtal C) träffade avtalen angående tillverkning av motortjära (se del III sid. 355 och del V sid. 320) utlöpte den 15 september 1944, träffades nytt avtal med bolaget att gälla fr. o. m. den 16 september 1944 tills vidare med tre månaders ömsesidig uppsägning. Enligt detta avtal åtog sig bolaget att producera 600 ton motortjära per månad. Hela produktionen av motortjära uppgick under andra halvåret 1944 till 8 777 ton. Därav utgjorde Aktiebolaget statens skogsindustriers andel 3 995 ton. Den för motorändamål avsedda tjäran kom liksom förut i huvudsak till användning för fiske och kustfart. I stort sett kunde de härför erforderliga bränslekvantiteterna tillhandahållas. Mindre kvantiteter stubbtjärdestillat tilldelades jämväl för flottningsändamål. Konsumentpriset på motortjära var under perioden oförändrat 45 öre per kg. Under andra halvåret 1944 tillverkades sammanlagt 19 514 ton stubbtjära och stubbterpentin, varav cirka 15 466 ton levererades av Skogsägarnas oljeaktiebolag. Liksom tidigare förbrukades stubbtjäran i huvudsak för smörjoljeframställning, medan stubbterpentinen till största delen levererades till Färg- och fernissindustriens råvaruförening. Anmälda behov för bestrykning och impregnering kunde helt tillgodoses. S. k. B-tjära och lövvedstjära användes huvudsakligen för eldningsändamål.

Ill Tilldelningen av trädestillat för användning som motorbränsle för bilar och motorcyklar, vilken mera allmänt börjat tillämpas från den 1 april 1944 (se del V sid. 321), fortsattes under andra halvåret. Då den för utdelning tillgängliga kvantiteten destillat ökats, kunde ett något större antal fordon insättas i trafik på detta bränsle. Av inkomna ansökningar, cirka 25 000 st., kunde kommissionen för den tilldelningsperiod, som började den 1 oktober 1944, bifalla 4 802 st. Prövningen av ärenden rörande tilldelning av trädestillat överflyttades enligt kungl. brev den 1 september 1944 från bränslekommissionen till länsstyrelserna. Liksom tidigare ägde vissa tjärproducenter rätt att för motorfordonsdrift förfoga över en del av de vid tjärtillverkningen framkomna lättare derivaten. Den under första halvåret 1944 utförda försökstillverkningen av ett på grundval av motortjära och blandvedstjära framställt tjärdestillat för drift av traktorer (traktordestillat) hade icke lämnat tillfredsställande resultat (se del V sid. 250). I anledning härav igångsattes försökstillverkning av för traktorer lämpligt bränsle på grundval av stubbtjärdestillat, en produkt som framkom vid tillverkning av tjärsmörjolja. Efter raffinering och fraktionerad destination av nämnda destillat erhölls en produkt, som visade mycket goda driftsegenskaper. Någon tilldelning därav till jordbruket kom dock icke till stånd under året. Drivmedelscentralen. Den i tidigare halvårsredogörelser (se del IV sid. 386 och del V sid. 322) omnämnda Drivmedelscentralen fortsatte och avslutade under andra halvåret 1944 sitt planläggningsarbete för undanförsel och distribution av flytande bränslen vid krig eller krigsfara.

C.

Gengas.

Antalet i centrala automobilregistret upptagna gengasdrivna motorfordon företedde vid utgången av år 1944 ingen större förändring jämfört med ställningen ett år tidigare samt vid halvårets början, såsom framgår av följande sammanställning: Omnibussar Lastbilar Personbilar Summa

31 dec. 1943 3 539 34 292 32 949 70 780

30 juni 1944 3 549 34 374 33 872 71795

31 dec. 1944 3 555 34 349 34 991 72 895

Antalet omnibussar visar en svag stegring, antalet personbilar en förhållandevis något större ökning, medan antalet lastbilar hållit sig i stort sett konstant. Gengasdrivna motorcyklar redovisas för den 31 december 1944 till ett antal av 963. Av omnibussarna uppgåvos vid samma tidpunkt 76

112 procent, av lastbilarna 55 procent och av personbilarna 11 procent vara vedeldade, vilket betecknar någon ökning av vedeldningen för bussarna och lastbilarna men någon minskning för personbilarna jämfört med läget vid halvårsperiodens början. I förhållande till hela beståndet av registrerade motorfordon (bilar och bussar) representerade de gengsdrivna vid 1944 års utgång 89-7 procent; motsvarande procenttal utgjorde beträffande bussar 912, beträffande lastbilar 89-9 och beträffande personbilar 89*4, tillsammans alltså i runt tal 90 procent. För frågan angående bränsleförsörjningen vid gengasdriften hänvisas till sid. 107. I enlighet med de riktlinjer, vilka angivits i en vid 1944 års riksdag framlagd och av riksdagen godkänd proposition, nr 256 (se del V sid. 325), förordnade Kungl. Maj:t genom beslut den 30 juni 1944, att ledningen av den medicinska forskningsverksamheten rörande f ö r g i f t n i n g s f a r a n v i c g e n g a s d r i f t skulle fr. o. m. den 1 juli 1944 under medicinalstyrelsens överinseende handhas av ett statens gengasforskningsråd. Kungl. Maj:t utsåg ledamöter och suppleanter i rådet samt utfärdade instruktion för dess verksamhet. Enligt instruktionen skulle det tillkomma rådet bl. a. att uppgöra plan för forskningsverksamhetens fortsatta bedrivande, att verka för att undersöknings- och behandlingsstationer för gengasskadade i erforder- ; lig omfattning komme till stånd samt att meddela råd och anvisningar rörande verksamheten vid stationerna ävensom rörande medicinska undersökningar å arbetsplatser, där stationär gengasdrift förekomme. Rådet skulle vidare verka för åstadkommande av samarbete mellan detsamma och de myndigheter, institutioner och organisationer, som hade beröring med frågor rörande gengasdrift. En utvidgning ägde under halvåret rum av gengaskliniken vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, varjämte åtgärder av vissa landsting vidtogos för upprättande av undersöknings- och behandlingsstationer vid sjukhus i landsorten.

D. Se härom nedan sid. 298.

Smörjmedel.

7.

Kraftförsörjningen.

Kraftsituationen Nederbörden var under halvåret tämligen riklig, särskilt under de två sista månaderna. Sålunda uppgick nederbördsmängden till 109 procent av den normala under tredje kvartalet och 157 procent under det fjärde. Motsvarande siffra för hela halvåret var 129. Bortsett från en mindre nedgång under augusti månad höll sig vattenkrafttillgången under hela perioden tämligen hög. Under tredje och fjärde kvartalen uppgick vattenkraftindex till 101 resp. 109 procent och under hela halvåret till i medeltal 105 procent. Vattenmagasinen voro vid halvårsskiftet fyllda till cirka 85 procent. Under perioden ökades fyllnadsgraden, så att denna vid årets slut uppgick till cirka 93 procent. Den rikliga nederbörden i södra Sverige under november och december gjorde att vattenståndet i Vänern steg över dämningsgränsen. Trots att tappningen därstädes under november hölls vid 900 m 3 /s och under december ökades till 1 000 m 3 /s, utgjorde fyllnadsgraden vid årets slut 121 procent. Belastningsintensiteten vid kraftverken visade under årets tredje kvartal en anmärkningsvärd stegring och förblev under fjärde kvartalet, bortsett från mindre variationer, tämligen konstant. Belastningsutvecklingen kan utläsas ur nedanstående tabell över belastningsindex med årsskiftet 1935/36 som bas. Månad Juli Augusti September Oktober November December

Bclastningsindex i medeltal under månaden 156 160

166 163 162 164

Den goda fyllnadsgraden hos landets vattenmagasin samt den rikliga vattentillgången under halvåret medförde att komplettering med ångkraft erfordrades endast i ringa utsträckning, till stor del betingad av tekniska skäl. I medeltal under halvåret uppgick ångkraftproduktionen till cirka 2 procent av den totala kraftproduktionen. Förbudet att använda elektrisk kraft för ånggenerering kvarstod formellt under perioden. Riksdriftbyrån lämnade emellertid i samråd med 8—518703

114 bränslekommissionen dispens från förbudet i den utsträckning så var möjligt. I realiteten kom härigenom elektrisk ånggenerering att ske utan inskränkning, i den mån respektive leverantörer kunde tillhandahålla kraft. Den centrala driftledningen (CDL). Den kontinuerliga övervakningen av kraftsituationen genom CDL pågick under halvåret i normal utsträckning. Kraftsituationen var dock sådan, att anledning till några anmärkningsvärda åtgärder ej förefanns. Även beträffande behandling av frågor av militär art, såsom bevakning, skyddsanordningar och reparationsberedskap, fortgick verksamheten efter samma linjer som tidigare. Enligt gällande instruktion för CDL skulle denna vara organiserad under krig och krigsfara. På sammanträde i november 1944 ingingo emellertid de i organisationen anslutna företagen en överenskommelse, att CDL skulle vara organiserad även under tid då förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering icke rådde. Dess uppgift under fredsförhållanden skulle vara att verka för en rationellt ordnad kraftproduktion och kraftdistribution i landet. I detta sammanhang må något mera ingående redogöras för de åtgärder som vidtagits för s k y d d a n d e a v d e v i k t i g a r e kraftanläggning a r n a i l a n d e t mot s k a d e g ö r e l s e till följd av k r i g s h a n d l i n g a r . I föregående halvårsöversikt redogjordes för reparationsberedskapens ordnande på kraftförsörjningsområdet. De därvid omnämnda utredningarna behandlade även ingående frågan om hur skydd av kraftanläggningarna borde anordnas. Redan vid den tidigaste luftskyddslagstiftningen undantogos från de allmänna luftskyddsmyndigheternas handläggning ärenden rörande luftskyddet vid de statliga kraftanläggningarna och vid de större icke statliga. Dessa frågor skulle i stället handläggas vid vattenfallsstyrelsen, som skaffat sig särskild sakkunskap på detta område. Hithörande ärenden ha där närmast handhafts av styrelsens försvarskontor under ledning av militärassistenten. Med tiden ha allt flera icke statliga kraftanläggningar på detta sätt i luftskyddshänseende ställts under vattenfallsstyrelsens ledning. Detaljerade anvisningar ha utarbetats och en omfattande konsultations- och instruktions verksamhet bedrivits. Vid kraft- och transformatorstationer ha splitterskydd och i vissa fall bombskyddstak anordnats, brandberedskapen har stärkts avsevärt och undersökningar ha verkställts vid dessa anläggningar liksom vid kraftledningar om möjligheterna att genomföra vissa maskeringsåtgärder. Därjämte har en omfattande övnings- och instruktionsverksamhet för personalen pågått. Med hänsyn till den betydelse kraftförsörjningens säkerställande tillmätes från statens sida, utfärdades år 1942 en lag rörande särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar (SFS 1942, nr 335). Enligt denna lag är kraftverksägare skyldig att vid större kraftanläggningar vidtaga ur försvarssynpunkt önskvärda anordningar, som kunna vara skäliga och som närmare

115 angivas i lagen. Redogörelse för lagens bestämmelser i övrigt har lämnats i del III sid. 236. Den tidigare luftskyddslagstiftningen ersattes hösten 1944 med den nya civilförsvarslagen och den nya civilförsvarskungörelsen, vilka trädde i kraft den 1 december s. å. För kraftföretagens del innebar den nya lagstiftningen icke några större principiella förändringar. Det må dock nämnas, att numera även förstöring och undanförsel ingå bland de åtgärder som regleras i denna lagstiftning. I samband med tillkomsten av den ovannämnda lagen rörande särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar utökades antalet kraftanläggningar, som skola vara underställda vattenfallsstyrelsen i civilförsvars- (luftskydds-) hänseende, till att omfatta praktiskt taget samtliga de anläggningar som falla under denna lag. Vid årsskiftet 1944/45 voro anläggningar tillhörande cirka 50 icke statliga kraftföretag på detta sätt underställda vattenfallsstyrelsen i civilförsvarshänseende. Såsom en del av skyddet för anläggningarna ingår även ordnande av besökskontroll. Denna ordnas dels genom övervakning utförd av egen personal, dels i vissa fall genom militär försorg. För besökskontrollen ha tidigare gällt skilda bestämmelser vid olika typer av anläggningar i landet. För att underlätta och effektivisera kontrollen ha enhetliga bestämmelser utfärdats med stöd av en kungl. kungörelse, den s. k. legitimationskungörelsen den 15 juli 1944 (nr 565). Den innebär bl. a., att ett enhetligt och för alla förbjudna områden inom riket likformigt formulär till legitimationskort införts. Vattenfallsstyrelsen har i anslutning härtill utfärdat detaljföreskrifter för styrelsens egna och densamma i civilförsvarshänseende underställda icke statliga kraftanläggningar. Även övriga i den centrala driftledningens organisation ingående anläggningar kunna tillämpa dessa föreskrifter. Någon lokal organisation, som speciellt representerat industrien har tidigare icke funnits, vilket ur CDL:s synpunkt ansetts vara en brist med hänsyn till den betydelse kraftförsörjningen har för industrien. Närmast som representanter för krigsmaterielverket ha emellertid under hösten 1944 utsetts s. k. krigsindustriombud, ett i varje län (se sid. 23). Krigsindustriombudets uppgift skall vara att informera krigsmaterielverket om krigsindustrien inom länet samt under sådan tid, då förbindelserna med krigsmaterielverket äro brutna, utöva detta verks befogenheter i länet. Genom tillkomsten av dessa krigsindustriombud ha blockcheferna fått ökade möjligheter att särskilt vid uppträdande kraftbrist lokalt kunna avgöra prioritetsfrågor rörande tilldelning av kraft för industrien. Tillfälliga vattenregleringar. Under senare halvåret 1944 inlämnades ett antal ansökningar om tillstånd till reglering enligt 1939 års lag om tillfälliga regleringar. De avsågo emellertid uteslutande mindre regleringsföretag. Bland de berörda vattensystemen må nämnas Klarälven och Långan (biflod

116 till Indalsälven) samt en del mindre vattensystem i Västerbottens län. En ansökan avsåg förnyat tillstånd. Dessutom lämnades under perioden tillstånd till korttidsreglering inom Indalsälvens flodområde i Gesunden, Stadsforsens magasin och Storsjön. Utbyggnad av nya krafttillgångar. Krafttillskottet genom nytillkomna stationer var under perioden avsevärt. Av de största märkas Midskog i Indalsälven (88 000 kW), vars första aggregat togs i drift i juli och andra aggregat i oktober, Järpströmmen i ett av de övre tillflödena till Indalsälven (80 000 kW), där båda aggregaten togos i drift i november, samt Lerings forsen i Gimån (8 000 kW), som likaledes igångkördes i november. Krafttillskotten blevo helt tagna i anspråk för täckande av kraftbehoven under högbelastningstid. Även en del större linjer togos under perioden i drift. Bland dessa kan nämnas 200 kV linjen Järpströmmen—Midskog och 130 kV linjen Kil— Hallsberg. Flera större nybyggnader påbörjades, nämligen de statliga kraftverken vid Nämforsen och Forsmo i Ångermanälven på resp. 46 000 och 74 000 k W samt det av Hjälta aktiebolag byggda kraftverket vid Hjälta i Faxälven på cirka 100 000 kW. Dessutom påbörjade Uddeholms aktiebolag en station, planerad för cirka 4 000 kW, vid Nykroppa i Kroppaälven, en biflod till Gullspångsälven.

8.

Statlig lagerhållning.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1944 hade reservförrådsnämnden bemyndigats att på samma sätt och på samma villkor som förut efter framställning eller tillstyrkan av någon av försörjningskommissionerna försälja eller utlåna varor under årets tredje kvartal till en myckenhet av 20 procent av den lagrade kvantiteten av vederbörande varuslag vid kvartalets början. Motsvarande bemyndigande gavs genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 september och den 22 december 1944 för fjärde kvartalet 1944, resp. första kvartalet 1945. Reservförrådsnämndens verksamhet med avseende på inköp och lagring samt försäljning av u t l ä n d s k a v a r o r fortgick efter i stort sett samma linjer som tidigare år. Lejdtrafikens obehindrade uppehållande under hela året gjorde, att möjligheterna för varulagrens komplettering och i vissa fall utökning voro relativt goda på flera viktiga varuområden. Vad i n h e m s k a v a r o r angår erhöll nämnden under halvåret åtskilliga nya inköpsuppdrag. I de flesta fall gällde det härvid ett fullföljande av tidigare inledd uppköpsverksamhet. Delvis voro inköpsuppdragen föranledda av förbindelser, som staten med hänsyn till avsättning och pris iklätt sig genom nya eller förlängda produktionsavtal med särskilda företag eller intressentgrupper men som kunde väntas komma att aktiveras först i händelse av yppade avsättningssvårigheter och f. ö. i de flesta fall lämnade staten valfrihet mellan inlösning av produkterna eller inbetalning till producenten av visst engångsbelopp. Direkt och omedelbar upphandling från reservförrådsnämndens sida avsågo bl. a. vissa av Kungl. Maj:t lämnade inköpsuppdrag beträffande träkolstackjärn, vilka delvis voro avsedda att säkerställa en tillräcklig träkolsproduktion (se sid. 77), ett i huvudsak av prishänsyn förestavat uppdrag om inköp från Bolidenbolaget av ett större parti koppar, framställd av importerad finsk malm, vidare inköpsuppdrag i fråga om bensol, avsedd för tillblandning av motorbränslen, samt trän. Nämnden beordrades därjämte att fortsättningsvis inköpa betydande kvantiteter stubbugns- och blandvedstjära samt att verkställa förädling därav till smörjolja, fiskebåtsbränsle och bildestillat m. m. Åt nämnden uppdrogs ävenledes att låta omarbeta hos densamma befintliga förråd av krommalm till

118 ferrokrom ävensom att — i fullföljd av tidigare uppdrag — låta i Danmark verkställa lönspinning av vissa av nämnden övertagna partier cellull. Inköpsuppdrag, vilka lämnats nämnden allenast för eventuellt fullföljande på grund av ianspråktagna garantiförpliktelser, avsågo bl. a. gjutna järnrör (normalrör och tryckrör), nickel och nickelsulfat, zink samt molybdenmalm. I skrivelse den 16 november 1944 anmälde nämnden, att densamma i anledning av tidigare erhållet uppdrag inköpt sammanlagt 25 000 ton svenskt armeringsjärn. Beträffande den under livsmedelskommissionens överinseende bedrivna uppköps- och lagringsverksamheten, vilken omfattade huvudsakligen smör, slaktvaror och fisk samt frukt och bär, se sid. 307.

9.

Utrikeshandeln.

Statistisk överblick. Utrikeshandelns sammanlagda värde var för år 1944 lägre än för något föregående år under kriget. Under första halvåret hade väl åtminstone importen ännu hållit sig uppe på en relativt god nivå, men under senare halvåret nedgick densamma synnerligen starkt, varjämte exporten — med undantag för en tillfällig uppgång i slutet av året — fortsatte att sjunka. Minskningen i den utländska handelsomsättningen som helhet betraktad stod framför allt i samband med de hinder som fr. o. m. augusti och september upprestes mot sjöfarten i Östersjön (se sid. 128). Lejdtrafiken på Göteborg fortgick obehindrat under hela året. I nedanstående tablå lämnas en översikt över utrikeshandelns värdemässiga omfattning halvårsvis åren 1939—1944. Import milj. kronor Jan.-juni 1939 1940 1941 1942 1943 1944

1 142 1 148 797 754 881 939

juli-dec. Hela året Jan.-juni 1357 856 877 1026 933 738

2 499 2 004 1 674 1780 1814 1677

Importöverskott resp. år Juli-dec. Hela året milj. kr.

Export milj. kronor

Å r

913 690 596 550 601 410

976 637 749 769 571 443

1889 1327 1345 1319 1 172 853

610 677 329 461 642 824

Månadssiffrorna för importen och exporten voro under år 1944 i milj. kronor följande: Januari Februari Mars April Maj Juni

Import 123 157 170 159 166 164

Export 48 64 71 65 75 87

Juli Augusti September Oktober November December

Import 145 141 138 102 HO 102

Export 81 69 56 58 100 79

Kvantitativt belyses utvecklingsgången i stora drag genom uppgifterna angående utrikeshandelns »volym», vilka i form av indextal, uträknade på basis av genomsnittsspriserna år 1936, angivas här nedan. Medeltalen för åren 1936/38 ha härvid satts = 100.

120 1939 123 102

Importvolym Exportvolym

1940 74 58

1941 50 55

1942 49 44

1943 1944 46 45 36 24

Enligt dessa siffror utgjorde importvolymen år 1944 endast 45 procent av motsvarande volym åren närmast före kriget, medan exportvolymen nedgått till en så låg nivå som 24 procent av förkrigsnivån. För sex olika huvudgrupper av varor anges i efterföljande tablå de inoch utförda varumängderna i tusental ton för varje år fr. o. m. 1939. Animal. o. veget. ämnen m. m. Import, 1 000 ton: 1939 1940.... 1941 1942.... 1943 1944.... Export, 1 000 ton: 1939.... 1940 1941.... 1942.... 1943 1944

Mineral o. Kemiska Hudar, tex- Trävaror, Maskiner, metaller prod., göd- tilvaror, pappers- transportSumma m. m. selmedel kautschuk massa, papmedel m. m. m. m. per m. m. m. m.

950 678 321 450 330 380

12 504 7 274 5 632 4 808 5 668 4 279

1 143 742 618 631 647 579

188 108 65 75 56 69

315 212 301 142 182 124

233 127 74 71 67 78

15 333 9 141 7 011 6 177 6 950 5 509

227 99 87 28 23 106

14 825 10 928 10 622 9 293 10 857 4 990

115 64 48 35 25 30

26 8 2 2 2 7

6 390 3 593 3 349 2 597 1493 1 152

221 104 52 67 38 39

21804 14 796 14 160 12 022 12 438 6 324

I tabellen å sid. 121 lämnas beträffande ett antal viktigare varuslag uppgifter angående import och export under vart och ett av åren 1939—1944. Man fäster sig i fråga om importen bl. a. vid den ganska betydande ökningen för införda fettråvaror och oljekraftfoder samt även vissa industriråvaror såsom bomull och koksalt, medan däremot en betydande minskning redovisas för stenkol, tackjärn, metaller m. m. Exportminskningen är mycket framträdande för såväl trävaror och pappersmassa som järnmalm och järn. Importens och exportens fördelning på ursprungs- och förbrukningsländer framgår av tabellen å sid. 122. En viss förskjutning i nedåtgående riktning ägde år 1944 rum i fråga om den europeiska kontinentens (exkl. Sovjetunionen) andel i Sveriges såväl import som export samt en motsvarande relativ ökning för »övriga länder», varav de viktigaste utgjordes av länder å den amerikanska kontinenten, framför allt Sydamerika. Huvudorsaken till nämnda förskjutning var den särskilt under årets sista månader mycket markerade nedgången i handeln på Tyskland och Italien, men stark nedgång visade även de västeuropeiska länderna och Balkanländerna, medan däremot en ökning förmärkes beträffande bl. a. Schweiz och länderna på Ibe-

121 1939

1940 T u s e n

ton

(där ej annat angiv 3S)

Importvaror Livsmedel och jordbruksråvaror : K ö t t och fläsk , Ägg Fisk , Kaffe, orostat , Vete och råg , Havre , Majs , Kli Frukter, färska Frukter, torkade o. dyl Fettråvaror (jordnötter, kopra, so jabönor, linfrö m. m.) Vegetabiliska feta oljor Oljekraftfoder Råfosfat Chilesalpeter Kalksalpeter Kalisalter ,

7-6 0-7 52-7 56-0 41-8 1-8 42-4 12-9 91-6 23-6

3-1 1-3 28-4 40-0 94-3 37-7 49-1 14-0 44-6 17-9

4-8 2-3 15-6 17-4 0-4 6-8 3-9 30-7 32-3 13-3

5-4 0-5 7-7 7-9 99-4 6-6 13-3 6-3 18-7 15-0

223-6 45-4 166-9 187-3 81-7 139-4 116-7

68-7 19-9 141-9 40-2 18-6 119-7 90-2

8-7 5-3 94-7 26-3 1-6 127-5 60-5

1-6 104-2 87-2

,

6 342-5 2 339-1

3 996-4 1 725-0

3160-0 1643-2

Koksalt Soda Glaubersalt Hudar, oberedda Ull Bomull Tackjärn och tackjärnsgjutgods.. Smidbart järn och stål Koppar, bly, tenn och zink

241-8 39-6 117-6 23-0 13-3 46-9 278-5 601-4 135-5

184-6 41-2 82-8 12-1 9-7 20-1 130-4 350-6 51-6

Fläsk 13-9 4-4 Smör 26-2 9-8 Fisk 36-2 17-7 Hudar, oberedda 11-5 1-6 Trävaror, oarbetade, bilade, sågade och hyvlade 1 000 m ' 3 860-0 2 861-0 Pappersmassa (torrtänkt v i k t ) . . 2 331-0 982-0 Papper och papp 601-7 246-9 Järnmalm 13 650-5 10137-2 Tackjärn och tackjärnsgjutgods 170-4 98-4 Smidbart järn och stål 206-0 197-8

5-3 0-3 2-9 10-7 9-0 12-8 9-3

—

8-7 0-5 1-1 20-2 16-8 0-1 5-9

—

32-7 7-5

38-6 8-7

43-1 22-6 117-5

53-8 11-4 89-0

—

—

0-8 100-4 108-6

70-2 41 137-0 8-5 18-6 70-8 97-1

2 704-6 1 185-6

3 561-0 1 242-3

2 348-4 1213-7

197-1 34-9 45-6 7-0 4-5 16-4 96-2 249-6 11-3

202-0 29-8 51-2 8-0 6-9 32-0 93-8 296-4 22-1

211-7 27-9 45-5 7-6 6-4 18-2 94-4 241-4 22-1

233-5 27-8 26-5 8-4 6-7 34-7 45-4 252-1 11-6

1-0 1-5 3-7

—

— — —

4-6 0-2

Bränslen: Stenkol Koks Industri råvaror m. m.:

Exportvaror

— 2 964-0 755-8 190-4 9 539-3 90-9 227-4

1-7

—

2144-0 1 420-4 658-8 439-5 237-8 194-4 8 625-2 10 257-1 65-0 57-4 141-3 116-9

—

1 069-9 296-6 207-0 4 598-4 22-3 84-4

riska halvön. Den höjda siffran för exporten till »övriga länder» härrör ej endast från ökad transocean utförsel i samband med lejdtrafiken utan även från en stegrad utförsel till Sovjetunionen (cirka 40 milj. kronor). Denna sammanhängde därmed att, sedan transportmöjligheter öppnats på nämnda land, skeppning kunde ske dit av förut för sovjetrysk räkning i Sverige be-

122 Miljoner kronor 1939

1943 Procent 1944

1 352-8 1 396-7 1 491-9 1 314-9

54-1

78-5

82-2

78-4

150-0 798-5 9-8 138-6 20-3 32-3 79-2 49-8 36-4 362-5

7-2 24-8 1-6 1-8 0-7 12-5 0-5 1-2 3-8

7-6 49-3 4-3 6-0 2-1 2-5 3-7 5-3 1-4

45-9

7-3 45-4 7-2 5-1 1-9 2-6 1-6 5-9 1-5 21-5

17-8

8-9 47-6 0-G 8-3 1-2 1-9 4-7 3-0 2-2 21-6

2 4 9 8 7 1 7 8 0 2 1 814-2 1 677-4

100 0

100 0

698-1

55-1

88-5

93-1

81-8

140-5 345-3

17-4 19-5 2-4 0-9 0-3 10-3 0-7 0-8 2-8

20-2 40-1 8-8 7-1 1-6 4-1 2-4 1-9 2-3

16-5 45-9 3-8 9-1 2-1 3-8 5-0 3-8 3-1

16-5 40-5

Import från Europeiska kontinenten (exkl. Sovjetunionen). Därav: Nordiska länder Tyska riket Italien Schweiz Ungern Västeuropeiska länder 1 Spanien och Portugal Balkanländer ö v r . europ. kontinentalländer övriga länder Summa

180-0 619-8 39-3 45-9 17-0 311-3 13-5 30-9 95-1

130-3 808-3 127-2 91-2 33-5 45-8 27-8 105-0 27-6

137-4 894-3 78-9 109-8 38-7 46-1 66-5 95-4 24-8

1145-9

383-5

322-3

Export till Europeiska kontinenten (exkl. Sovjetunionen) Därav: Nordiska länder Tyska riket Italien Schweiz Ungern Västeuropeiska länder 1 Spanien och Portugal Balkanländer ö v r . europ. kontinentalländer. . övriga länder

1 040-8 1 167-0 1 091-8 329-5 369-0 44-5 17-8 5-7 194-4 131 14-3 52-5

266-1 529-5 115-7 93-4 21-0 54-4 31-1 25-6 30-2

193-6 537-9 45-0 106-8 24-6 44-1 59-0 45-1 35-7

847-8

151-8

80-5

155-3

44-9

11-5

6-9

18-2

1 888 6 1 3 1 8 8 1 1 7 2 3

853 4

100 0

100 0

100-0

100 0

—

87-5 4-8 16-5 70-2 11-5 21-8

—

10-2 0-6 1-9 8-2 1-3 2-6

gien ocl i Luxein b u r g .

ställda och här tills vidare lagrade varor. Handelsbytet med Danmark och Norge var år 1944 väsentligt mindre än de föregående åren; däremot steg handeln på Finland, vilket i synnerhet gällde den svenska utförseln dit under årets sista månader. Utrikeshandelns reglering. Importreglering i form av införselförbud med licensmöjlighet genomfördes för ytterligare vissa varuslag såsom hjälpmedel för den inhemska handelsoch förbrukningsregleringen beträffande ifrågavarande varuslag. Sålunda stadgades förbud mot införsel utan tillstånd av industrikommissionen genom kungörelse den 6 oktober 1944 (nr 672) i fråga om salicylsyra och acetylsalicylsyra samt vissa andra salicylsyreföreningar, genom kungörelse den 24 november 1944 (nr 742) i fråga om gipssten och gips samt genom kungörelse den 22 december 1944 (nr 792) i fråga om gjutna raka heltjocka

123 muffrör av icke smidbart järn. Beträffande de särskilda motiven för dessa importregleringar se ovan sid. 74, 75 och 67. Närmast av valutapolitiska skäl förestavades de genom kungörelser den 20 oktober 1944 (nr 694 och 695) införda importförbuden beträffande oarbetat guld och guldmynt, oarbetad platina samt för tekniskt bruk avsedda artiklar jämte plåt, rör och tråd av guld och platina (se sid. 174). Importförbudet beträffande oarbetat guld och guldmynt innebar ensamrätt till import härav för Sveriges riksbank och den internationella regleringsbanken i Basel. Av vissa utrikes- och handelspolitiska skäl upphävdes genom kungörelse den 30 december 1944 (nr 814) fr. o. m. den 1 januari 1945 de undantag från det allmänna exportförbudet, som angivits i den till exportförbudskungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) fogade frilistan. Genom särskilt beslut av handelskommissionen medgavs dock fri utförsel av varor tillhörande den tidigare i frilistan upptagna rubriken tidningar, tidskrifter och modejournaler med eller utan bilagor. Handelsavtal. Handelsutbytet med Tyskland under kalenderåret 1944 reglerades huvudsakligen genom ett den 10 januari samma år undertecknat avtal, för vars innehåll redogörelse lämnats i en tidigare översikt (se del V sid. 136). Handelsförbindelserna mellan Sverige och Danmark voro under andra halvåret 1944 icke föremål för avtalsmässig reglering. I syfte att möjliggöra en fortsatt svensk-dansk samhandel utan avtalsmässiga förpliktelser med avseende å de ömsesidiga leveranserna uppdrogos efter överläggningar mellan svenska och danska vederbörande under augusti—september 1944 riktlinjer för handhavandet av det fortsatta varuutbytet på kompensationsbasis. I enlighet med nämnda arrangemang förutsågs leveranser från Danmark av i första hand livsmedel såsom fläsk, nötkött, mjölkkonserver, konsthonung och fisk. Den svenska exporten beräknades omfatta leveranser av huvudsakligen trävaror, pappersmassa, papper, vissa maskiner och apparater m. m. I samband med ovannämnda överläggningar nåddes jämväl enighet om att gällande betalningsöverenskommelse skulle förbliva i kraft, varjämte gällande anordning med avseende å Sveriges finansiella tillgodohavanden i Danmark förlängdes till årets slut. Det svensk-norska varuutbytet under andra halvåret 1944 försiggick ävenledes utan någon formlig avtalsmässig reglering. De anordningar, som träffades med norska vederbörande, kunde i praktiken sägas innebära, att de ömsesidiga leveranserna skulle ske inom ramen för kompensationskomplex, varvid den svenska exportlicensgivningen gjordes beroende av att ur svensk synpunkt godtagbara norska motprestationer successivt infriades. Från norsk sida lämnades utfästelser avseende bl. a. rundvirke, kalksalpeter, kalkkväve,

124 aluminium och zink. Bland de svenska exportvarorna märktes i första hand trävaror, läkemedel, järn och stål samt maskiner.

Den 1 juli 1944 undertecknades i Stockholm en överenskommelse mellan Sverige och Finland angående handelsutbytet under andra halvåret 1944. överenskommelsen förutsåg utförsel från Sverige av varor till ett sammanlagt värde av något över 9 milj. kronor, däribland järn och stål för c:a 2*3 milj., arbeten av järn och stål för c:a 1*7 milj. samt maskiner och apparater för c:a 3*7 milj. kronor. I motsats till tidigare halvårsavtal innehöll den nya överenskommelsen icke någon utfästelse om kreditgivning från svensk sida. Å finsk sida förband man sig att upprätthålla utförseln till Sverige i den mån landets försörjningsläge så medgav. Genom vapenstilleståndet med Sovjetunionen i september förändrades Finlands läge helt även i handelspolitiskt avseende. Varuutbytet med Tyskland och de av Tyskland kontrollerade områdena avbröts, och Finland blev i hög grad hänvisat till Sverige för erhållande av oundgänglig import. På framställning från finsk sida upptogos förhandlingar mellan svenska och finska regeringarna angående leveranser från Sverige av för försörjningen och återuppbyggnaden i Finland erforderliga varor. Förhandlingarna utmynnade i att svenska regeringen ställde i utsikt leveranser till sammanlagt värde av omkring 180 milj. kronor, däribland spannmål, matfett eller fettråvaror, socker, gödningsmedel, järn och stål och arbeten därav samt andra oädla metaller, maskiner, textilvaror, hudar, kol och koks, koksalt, läkemedel m. m. För finansiering av inköpen ställdes, med anlitande av de av riksdagen till återuppbyggnadsändamål anvisade medlen, en kredit på 150 milj. kronor till finska regeringens förfogande genom ett i Stockholm den 25 oktober undertecknat avtal. Till en mindre del beräknades de svenska leveranserna kunna likvideras ur den löpande finska exporten till Sverige.

Varuutbytet med Nederländerna och Belgien reglerades även under andra halvåret 1944 genom den med tyska vederbörande den 16 februari 1944 träffade överenskommelsen, för vilken redogörelse lämnats i näst föregående halvårsöversikt. Även det svensk-schweiziska varuutbytet fortgick på förut fastställd bas, nämligen enligt de riktlinjer, som uppdragits vid förhandlingar i Bern under februari—mars 1944 (se del V sid. 344, 345).

Vad det svensk-ungerska varuutbytet beträffar blev detta efter den 1 april 1944 icke föremål för någon avtalsmässig reglering. Den tidigare träffade överenskommelsen beträffande reglering av skuldtjänsten å svenska finansiella tillgodohavanden fortfor i stort sett att tillämpas till den 15 oktober 1944, då betalningarna emellertid helt inställdes.

125 Genom noteväxling den 19 oktober 1944 mellan Sveriges sändebud i Lima och Perus utrikesminister träffades en modus-vivendiöverenskommelse angående tillämpande av mest gynnad nationsbestämmelser i avseende å sjöfarten mellan de båda länderna. Härvid undantogos dock de förmåner, som tillerkänts eller kunde komma att tillerkännas den inhemska kustfarten eller fiskerinäringen. Sedvanligt undantag gjordes jämväl beträffande de särskilda förmåner, vilka Sverige tillerkänt Norge eller Danmark samt Peru tillerkänt sina grannländer.

10.

Sjöfarten.

Fartygsbeståndet. Den svenska registrerade handelsflottan bestod vid ingången av år 1944 av 2 076 fartyg med en dräktighet av 1 420 608 bruttoton (motsvarande 981 738 nettoton). Vid årets slut uppgick antalet fartyg till 2 092 om 1 557 133 bruttoton (motsvarande 1080 185 nettoton). En ökning hade alltså under året skett med 16 fartyg om 136 525 brutto- resp. 98 447 nettoton, vilket innebar en förhållandevis kraftig förstärkning av handelsflottan vad tonnaget angår, så mycket mer betydande som de nytillkomna fartygens effektivitet merendels var större än de avgångna fartygens. Nedanstående tablå anger det registrerade fartygsbeståndets storlek vid krigets början samt vid årsskiftena 1943/44 och 1944/45 med fördelning på olika fartygscert. 31/8 1939 Antal fartyg Ångfartyg Motorfartyg Segelfartyg: med hjälpmaskin (motorseglare)... andra Summa

31/12 1943

31/12 1944

Brutto- Antal ton fartyg

Brutto- Antal fartyg ton

Bruttoton

869 457

838 708 691 550

706 523

564 738 774 576

693 570

555 171 921 253

918 8

83 676 2 806

844 3

81 126 168

827 2

80 619 90

2 252 1 616 740 2 076 1 420 608 2 092 1 557 133

Sammanlagt tillfördes handelsflottan under år 1944 72 fartyg om 161 762 bruttoton, varav genom nybyggnad 61 st. om 147 638 bruttoton. Av dessa nybyggda fartyg utgjordes ej mindre än 52 st. av motorfartyg med en dräktighet av 138 615 bruttoton; av de övriga 9 voro 5 ångfartyg och 4 segelfartyg. Avgången under året belöpte sig till 56 fartyg om 25 237 bruttoton. De avgångna fartygen voro alltså genomsnittligt betydligt mindre än de nytillkomna. Av de avgångna voro 20 ångfartyg, 13 motorfartyg och 23 segelfartyg. Inga registrerade fartyg redovisas såsom försålda till utlandet. Motortonnagets redan förut förhärskande betydelse blev under året alltmer framträdande. Ännu vid krigsutbrottet representerade motorfartygen blott 43 procent, ångfartygen 52 och segelfartygen 5 procent av bruttotonnaget. Vid 1944 års slut voro motsvarande procenttal 59, 36 och 5. Ehuru handelstonnaget vid sistnämnda tidpunkt sammanlagt ännu ej fullt nått samma storlek som vid krigets början, var skillnaden icke särskilt stor, nämligen knappa 60 000

127 ton. Då flottan emellertid numera till betydande del utgjordes av nybyggda fartyg, hade den under de gångna krigsåren hunnit att väsentligt moderniseras och kunde därför anses vara i fråga om såväl fart som transportförmåga betydligt överlägsen den flotta, som landet ägde då kriget bröt ut. Härvid är likväl att märka, att handelsflottans sammansättning ändrats på ett ej i allo lyckligt sätt, i det att det medelstora tonnaget (gruppen 1 000— 3 000 ton, i huvudsak omfattande fartyg för östersjö- och nordsjöfart) ej förnyats i tillräcklig omfattning. Antalet under år 1944 k r i g s f ö r l i s t a f a r t y g var 19 med en sammanlagd dräktighet av 18 702 bruttoton, därav under senare halvåret 8 fartyg om 9 049 bruttoton. Krigsförlisningarna sedan krigets början hade följande omfattning:

1939 1940 1941 1942 1943 1944

Antal fartyg 21 59 33 43 27 19

Bruttoton 38 693 154 310 106 472 147 289 77 433 18 702

Antal omkomna 76 446 215 211 153 130

542 899

1 231

Summa

Utom dessa fartyg hade under hela perioden genom krigsåtgärd förolyckats 24 fiskefartyg om sammanlagt 1260 bruttoton, varav under år 1944 6 st. om 321 ton. I samband med fiskefartygsolyckorna hade omkommit 83 personer. Totala antalet krigsförlista fartyg var alltså till utgången av år 1944 226 fartyg om 544 159 bruttoton med 1 314 omkomna. På skilda fartygstyper fördelade sig de krigsförlista handelsfartygen sålunda: Ångfartyg Antal Bruttoton 1939—42 1943 1944 Summa

Motorfartyg Antal Bruttoton

Segelfartyg Antal Bruttoton

111 14 13

224 784 30 568 15 371

44 11 2

221571 46 780 2 527

1 2 4

409 85 804

270 723

270 878

1298 Enligt de av kommerskollegium publicerade uppgifterna om h a n d e l s f l o t t a n s a n v ä n d n i n g skulle under år 1944 1 883 fartyg om 1 222 609 bruttoton ha under större eller mindre del av året varit tagna i bruk, därav 101 st. om 334 644 bruttoton uteslutande i fart mellan utländska hamnar, d. v. s. praktiskt taget helt utanför västspärren, i tjänst hos de allierade krigförande makterna. Mot sistnämnda tal svarar för år 1943 ett antal fartyg av 117 om 373 542 bruttoton. Nedgången var alltså relativt stor och översteg, vad tonnaget angår, väsentligen siffrorna för krigsförlista fartyg. Skillnaden torde sammanhänga med vissa egenheter vid redovisningen. Det anmärkes i kommerskollegii redogörelse, att om ett fartyg utfört blott en enda resa i lejdtrafik mellan Sverige och länder utanför spärren, har det dock redo-

128 visats på fart mellan svenska och utländska hamnar. Däremot ha fartyg, som avgått från Sverige i barlast för att i Röda korsets tjänst frakta varor mellan främmande länder, redovisats på fart endast mellan utländska hamnar. Av de vid årets slut befintliga fartygen uppgivas ej mindre än 243 st. om 355 527 bruttoton ej alls ha varit använda under året. Särskilt mot årets slut ökades tonnageuppläggningen starkt till följd av upphörandet av trafiken på Tyskland (se nedan), varför antalet vid årsskiftet upplagda fartyg sannolikt var avsevärt större än det nyss angivna antalet, vilket avser fartyg, som legat upplagda hela året. Liksom förut blevo flera av de stora nybyggda fartygen ej insatta i trafik utan gingo direkt från varven till uppläggning i avvaktan på friare sjöfartsmöjligheter efter kriget. Sjötrafikens omfattning. De statistiska uppgifterna angående fartygstrafiken mellan Sverige och utlandet visade redan för första halvåret 1944 rätt stark nedgång jämfört med såväl motsvarande halvår 1943 som det närmast föregående halvåret. Nedgången fortsatte under hösten 1944 och blev nu särdeles utpräglad. Nedanstående tablå meddelar månadsuppgifter rörande från utlandet till svenska hamnar ankommande samt därifrån till utlandet avgående tonnage för tiden juli—december 1944 med jämförelsesiffror för åren 1939 och 1943. Ankommande fartyg 1 000 nettoton

Januari—juni.. Juli Augusti September Oktober November December Juli—december. Summa för hela året

Avgående fartyg 1 000 nettoton

11 484 2 705 2 627 1 807 2 139 2 267 1 832 13 377

4 685 1123

3 519

4 880 1 196

3 690

4 918

2 538

11830 2 780 2 680 1816 2 195 2 122 1 693 13 286

5 135

2 572

24 861

9 603

6 057

25 116

10 015

6 262

905 850 679 730 631

743 671 462 215 228 219

943 839 753 759 645

793 601 399 237 249 293

Nedgången i fartygstrafiken sammanhängde med den av krigsläget bestämda utvecklingen av sjöfarten i Östersjön och Nordsjön, vilken genom en serie åtgärder från svenska myndigheters sida steg för steg inskränktes. På grund av den ökade risken för bombning och minsprängning meddelade krigsförsäkringsnämnden den 9 augusti, att krigsförsäkringar å kasko för resor på holländska och tyska nordsjöhamnar väster om Weserdistriktet tills vidare icke beviljades. Två dagar senare utsträcktes beslutets giltighet även till resor å övriga tyska nordsjöhamnar och hamnar vid Kielkanalen väster om Holtenau. Följden härav blev, att all trafik med svenska fartyg på nämnda hamnar inställdes, vilket innebar att all kol- och koksimport

129 därifrån upphörde. Inom kort utvidgades försäkringsförbudet även till den egentliga östersjöfarten. Redan den 22 augusti kungjorde krigsförsäkringsnämnden nämligen, att krigskaskoförsäkring tills vidare icke beviljades för resor till tyska östersjöhamnar över huvud. Härmed var all sjöfart till och från Tyskland med svenska fartyg omöjliggjord och upphörde så snart de fartyg, som ännu befunno sig i tyska hamnar (c:a 160 st.), återkommit till Sverige. Den direkta anledningen till sistnämnda steg var, förutom de ökade minriskerna, det intensifierade luftkriget, som bl. a. medfört att praktiskt taget hela Stettin ödelagts. Härtill kom sannolikheten av att den ryska flottan inom kort skulle få tillträde till Östersjön med härav följande ökade risker för folk och materiel. Ännu upprätthölls i viss omfattning malmtrafiken mellan Sverige och Tyskland, vilken redan förut mestadels ombesörjts med tyska, i mindre omfattning även med finska fartyg. Likaså fortgick med tyska och i någon mån även holländska fartyg en viss trävaruexport från svenska hamnar. Sedan förbindelserna mellan Finland och Tyskland upphört, minskades kraftigt ifrågavarande transporter, och än mer blev detta fallet sedan de tyska fartygen begynt sysselsättas med evakuering av tyska trupper i Finland. Ett ytterligare slag mot sjöfarten i östersjövattnen utgjorde regeringens beslut att fr. o. m. den 27 september icke längre medgiva utländsk handelssjöfart i svenskt territorialvatten vid Bottniska viken och Östersjön med anslutna inlandsfarvatten från riksgränsen vid Torne älv t. o. m. Falsterbo kanal (kungörelse den 22 september 1944, nr 624). Fartyg, som vid nämnda tidpunkt befunno sig i dessa svenska vatten och farleder, fingo dock enligt särskilda övergångsbestämmelser fullfölja sina resor. Som följd av regeringens beslut inställdes även färjtrafiken Trelleborg—Sassnitz. Nu nämnda åtgärd medförde ett fullständigt stoppande av all sjöfart på Tyskland från svenska ostkusten. Däremot kunde sjöförbindelse med Tyskland ännu upprätthållas över svenska hamnar vid västkusten och Vänern. Anledningen till beslutet var närmast det genom den ryska erövringen av Estland och vapenstilleståndet mellan Ryssland och Finland uppkomna läget med risk för sjöstrider mellan de ryska och tyska sjöstridskrafterna i Östersjön. Vad Finland beträffar upprätthöllos förbindelserna med Åbo efter vapenstilleståndet tills vidare helt med svenska fartyg. I tabellen ovan angående utlandssjöfarten ingår även den s. k. Göteborgstrafiken ( l e j d t r a f i k e n ) . Denna kunde under hela året 1944 fortsätta utan avbrott, i motsats till vad fallet var under de föregående tre åren. Beträffande de närmare omständigheterna i samband med denna trafik se nedan. I rödakorstrafiken på Grekland deltogo under år 1944 maximalt 17 svenska fartyg. Vid årets slut var antalet i sådan fart använda fartyg 13. För Internationella Röda korsets räkning deltogo 6 å 8 svenska fartyg i trafik för humanitära ändamål. I viss utsträckning medverkade Sverige även detta år vid ut växling av diplomater och fångar mellan de krigförande makterna. 9—518703

130 Proportionen mellan lastförande och icke lastförande tonnage i ankommande och avgående trafik var under senare halvåret 1944 ungefär densamma som tidigare varit vanlig. Av ankommande fartyg voro sålunda 75 procent och av avgående fartyg 84 procent lastförande. För hela året voro motsvarande siffror resp. 83 och 78 procent. Den lägre siffran i detta fall för den avgående trafiken torde bero på det proportionsvis stora antalet fartyg som under årets första månader avgingo i barlast. De svenska fartygens andel i den redovisade in- och utgående trafiken uppgick med hänsyn till tonnaget för de båda halvåren till resp. 53 och 42 procent, de tyska fartygens till resp. 23 och 26 procent. Under sista kvartalet representerade emellertid de tyska fartygen en ganska ringa del av det trafikerande tonnaget. De svenska fartygen utanför spärren sysselsattes under år 1944 på i stort sett samma sätt som tidigare under kriget. Lejdtrafiken.

Efter ett tillfälligt uppehåll fr. o. m. november 1943 hade lejdtrafiken i slutet av januari 1944 återupptagits i enlighet med en dessförinnan med Tyskland träffad överenskommelse (se del V sid. 348). Den fortgick därefter planenligt ända till årets slut. Följande tablå anger i huvuddrag lejdtrafikens omfattning under år 1944. Första halvåret 34 4 35 6 227-2 129-4

Antalet inkommande fartyg därav tankfartyg med oljor Antalet utgående fartyg därav i barlast Importerade varor, 1 000 ton Exporterade varor, 1 000 ton

Andra lalvåret 45 5 43 7 300-3 147-2

Hela året 1944 79 9 78 13 527-5 276-6

Utvecklingen av ifrågavarande trafik från dess början till slutet av 1944 belyses av nedanstående sammanställning. 1 Antal fartygslägenheter

Å r

1941 1942 1943 1944

Inkommande

därav tankfartyg

32 59 47 79

4 5 8 9

Importerade varor Exporterade varor

Utdärav gående i barlast 1 000 ton milj. kr. 1 000 ton milj. kr. 35 62 44 78

9 15 13 13

206-4 426-2 345-6 527-5

222-2 347-2 350-2 499-8

127-5 196-3 149-9 276-6

115-2 158-0 125-3 239-5

Lejdtrafiken hade, som framgår av de anförda siffrorna, år 1944 större omfattning än något tidigare år. Den befann sig därjämte under året 1944 i fortsatt stegring från kvartal till kvartal. 1 Tidigare i dessa översikter anförda siffror ha här korrigerats med stöd av senare tillgängligt material. De angivna import- och exportkvantiteterna avse de under året i fråga in- resp. utskeppade varumängderna till skillnad från de i den officiella handelsstatistiken redovisade, vilka avse in- resp. utförtullade kvantiteter. Värdesiffrorna grunda sig på krigsförsäkringsnämndens uppskattningar.

131 Vad i m p o r t e n beträffar skedde denna under 1944 liksom tidigare till huvudsaklig del från Sydamerika, framför allt Argentina; omkring 58 procent av kvantiteten av alla med lejdbåtarna inkomna varor härrörde från denna kontinent. Nord- och Mellanamerika bidrogo med cirka 28 procent, vissa afrikanska territorier med cirka 9 procent, Spanien och Portugal med nära 5 procent. Importens sammansättning var följande: livsmedel och livsmedelsråvaror 279 000 ton (därav bl. a. vete 17 000, risgryn 3 000, majs 6 000, kaffe 19 400, kakaobönor 11400, apelsiner 5 900, torkad frukt 3 200 ton), spånadsämnen och hudar 57 600 ton (därav bl. a. bomull 32 200, ull 7 100, h u d a r 10 700 ton), mineraliska ämnen och kemikalier 41100 ton (därav bl. a. chilesalpeter 17 600, råfosfat 8 500 och koksalt 11500 ton), mineraloljor 127 200 ton och övriga varor 22 600 ton. Importen från nord- och mellanamerikanska länder (Förenta staterna, Mexiko och Nederländska Västindien) utgjordes till huvudsaklig del av mineraloljor, helt avsedda för försvarets räkning, livsmedelsvarorna jämte ull och hudar kommo väsentligen från Argentina och Uruguay, kaffe och bomull från Brasilien, chilesalpeter från Chile, råfosfat, kopra och kakaobönor från Afrika, apelsiner och koksalt från Spanien. Den i lejdtrafiken skeende e x p o r t e n , vilken tidigare fördelat sig på ett flertal länder, till större delen dock stater i Sydamerika, hade senare alltmer koncentrerats på ett enda land, Argentina, men fick år 1944 åter något större spridning. Något över hälften av exporten gick detta år till Argentina, 18 procent till andra sydamerikanska länder, 26 procent till Spanien och Portugal, 3 procent till Irland. Exporten omfattade liksom tidigare väsentligen pappersmassa, tidningspapper samt annat papper och papp. Fraktfartsregleringen. Några större ändringar i fraktförhållandena beträffande östersjö- och nordsjöfarten hade under första halvåret ej ägt rum, såsom framhållits i översikten för denna period. Vad senare halvåret beträffar blev läget självfallet ett helt annat till följd av att sjöfarten på Tyskland med svenska fartyg, på sätt förut omnämnts, redan i augusti begynt avvecklas samt senare jämväl främmande handelsfartygs resor på Sverige inom östersjöområdet omöjliggjordes. I och med trafikstoppet på Tyskland upphörde kol- och koksimporten helt, vilket hade till följd att bl. a. en sträng ransonering av bunkerkol måste införas i svenska hamnar. Fartygen nödgades att i stor utsträckning använda ved som bränsle, vilket, förutom rent tekniska svårigheter, även medförde en betydlig ökning av driftkostnaderna. Ett flertal fartyg, som ej längre behövdes för den inskränkta sjöfarten, upplades. Åtskilliga av de förut i malm- och koltrafik sysselsatta båtarna sattes emellertid in i svensk kustfart. Läget inom landets transportväsen i allmänhet — kännetecknat av bl. a. viss brist på järnvägsvagnar — möjlig-

132 gjorde, att den sålunda i kustfarten starkt ökade tonnagemängden kunde beredas full sysselsättning. Kustfartens av nyssnämnda skäl stegrade betydelse gjorde det ur allmänt trafikledande synpunkt önskvärt att vidga möjligheterna för reglering av densamma. Jämlikt kungörelse den 11 december 1942 (nr 956) voro vissa smärre fartyg undantagna från licenstvång, nämligen bl. a. lastångfartyg med en bruttodräktighet understigande 100 ton för resa mellan svenska hamnar eller mellan svensk och utrikes ort samt andra lastfartyg än ångfartyg (med en bruttodräktighet understigande 350 ton) för resa mellan svenska hamnar. På trafikkommissionens hemställan förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 30 september 1944 (nr 644), att nämnda undantag skulle upphöra och sålunda alla registreringspliktiga lastfartyg underkastas licenstvång för varje resa. Uppgifterna angående den svenska handelsflottans fraktintäkter skänka en viss belysning åt frågan hur de svenska fartygen i frakthänseende utnyttjats för olika trader. Nedan anges för den utrikes sjöfartens vidkommande beloppen av utav svenska fartyg intjänade bruttofrakter och tidsbefraktningsinkomster dels för de fartyg som gått i trafik innanför spärren, dels för dem som på ena eller andra sättet utnyttjats utanför densamma åren 1943 och 1944.

Bruttofraktinkomst vid transporter från Sverige till Sverige mellan utrikes orter Summa Tidsbefraktningsinkomst

Innanför spärren Tusental 1943 1944

Utanför spärren kronor 1943 1944

109-7 81-4 5-2

50-6 60-6 1-4

24-1 29-7 126-5

37-4 45-7 104-3

196-3 9.5

112-6 6-9

180-3 77-3

187-4 84-7

Sammanställningen ger ett tydligt uttryck för den inskränkning som år 1944 drabbat den svenska fraktfarten inom östersjöområdet, vilken nedgång ju blivit särskilt prononcerad under det sista kvartalet. En viss nedgång förmärkes även i fråga om bruttofraktintäkten vid den utanför spärren bedrivna fraktfarten mellan utrikes orter, en nedgång som dock i viss mån uppvägts genom ökad inkomst av tidsbefraktning. Sistnämnda poster representera tillsammans väsentligen det fraktarbete, som av den svenska handelsflottan utförts för de krigförande allierade makternas räkning samt i röda kors-fart. Däremot har som en naturlig följd av lejdtrafikens obrutna upprätthållande under största delen av året den redovisade fraktintäkten av trafiken mellan Sverige och utlandet utanför spärren ganska kraftigt ökats. Neutralitets- och sjöfartsskydd. Krigshändelserna under senare hälften av 1944 föranledde vissa inskränkningar i mineringarna kring Sveriges kuster. Med stöd av meddelande från tyska beskickningen i Stockholm kunde chefen för marinen sålunda den

133 15 augusti 1944 officiellt kungöra, att den tyska minering undanröjts, vilken i juni 1941 utlagts i området mellan Öland och den tysk-litauiska kusten (se del II sid. 372). Den 19 i samma månad meddelade chefen för marinen ytterligare, att den svenska minering hemtagits, som i augusti 1941 hade utlagts inom svenskt territorialvatten ost om Ölands södra del (se del III sid. 157). Å andra sidan vidtogos i slutet av förra året från tysk sida vissa åtgärder i avsikt att försvåra sjöfarten i Östersjön och Öresund. Den tyska riksregeringen förklarade sålunda den 11 november 1944 hela östersjöområdet öster om Bornholm, Öland, Gotland och Ålands hav ävensom östra hälften av Bottniska viken upp till Torneå som krigsoperationsområde samt meddelade, att varje fartyg som färdades inom detta område utsatte sig för risken att förstöras. Den 20 november kunde vidare chefen för marinen meddela, att ett tyskt u-båtsnät utlagts i Öresund, vilket omöjliggjorde trafik genom Lillgrundsrännan. Slutligen upplyste tyska beskickningen i Stockholm den 23 november, att farvattnet i Öresund mellan Amager och svenska territorialgränsen väst om Bredgrund spärrats med minor och u-båtsnät, men att möjlighet till genomfart med anlitande av tysk minlots fanns. Någon regelbunden eskorteringsverksamhet förekom icke under här ifrågavarande period. Däremot ordnades som förut eskortering tillfälligtvis utefter den del av kusten, där detta för varje särskilt fall ansågs erforderligt. Flottans neutralitetsvakt fortfor på samma sätt som tidigare, bestående i patrullering, minsvepning, minbevakning och mindesarmering, u-båtsjakt samt övervakning. Under halvåret oskadliggjordes 199 minor och 10 sprängbojar.

11. A.

Landtrafiken. Statens järnvägar.

Persontrafiken. Även under andra halvåret 1944 fortgick den stegring av persontrafiken, som varit framträdande alltsedan krigsutbrottet 1939. Antalet resor under år 1944 uppgick till omkring 99 miljoner, vilket innebär en ökning i jämförelse med föregående år med omkring 10 procent. Persontrafikinkomsten under året uppgick till 218-1 milj. kronor eller 11*9 milj. kronor mer än närmast föregående år. Därjämte tillfördes statskassan en trafikskatt på influtna avgifter med nära 23 milj. kronor, vilket var 1-2 milj. kronor mer än närmast föregående år. Den militära persontrafikvolymen mätt i personkilometer utgjorde under år 1944 omkring 23 procent av hela persontrafiken, en visserligen hög siffra men dock något lägre än föregående år. Indragningar av personförande tåg måste liksom under år 1943 ske i syfte att frigöra elektrolok för godstågsrörelsen. Under tiden 10—24 december gällde i likhet med föregående år förbud mot transport som expressgods eller ilstyckegods av dels — oavsett vikten — sändningar av nya möbler och grövre snickerier, dels kollin av andra godsslag med vikt över 100 kg. Under samma tid fick som resgods icke befordras kollin med vikt överstigande 100 kg. Inskränkning beträffande rätten att för sällskapsresor medge nedsättning gällde beträffande resor fr. o. m. kl. 0.00 vardag före sön- och helgdag till kl. 6.00 vardag efter sön- och helgdag. En kännbar brist på personvagnar rådde alltjämt. Transporter av finska barn och av flyktingar ägde rum i betydande omfattning under andra halvåret 1944. Inalles transporterades under året omkring 28 000 barn till Sverige, huvudsakligen med extratåg över Haparanda, varjämte hemsändes omkring 1 600 barn till Finland. Från uppsamlingsläger för baltiska flyktingar till resp. underhållsorter ordnades transporter för omkring 5 500 personer. Upprättandet av polisutbildningsläger för norska flyktingar föranledde transporter av norrmän till och från samt mellan dessa läger. Av järnvägsstyrelsen ordnade transporter av dessa slag, vilka avsågo

135 grupper om minst tio personer, omfattade omkring 18 000 man, varvid nitton extratåg anordnades. I samband med de tyska truppernas tillbakadragande från Finland hösten 1944 evakuerades en del av civilbefolkningen från Nordfinland till Sverige. Flyktingarna jämte husdjur, fordon o. d. transporterades med järnväg från uppsamlingslägren till ett flertal orter i övre Norrland. Transporterna omfattade omkring 31 000 personer, därav 1 000 sjuka och åldringar, vilka befordrades med sjukhuståg, och omkring 16 000 husdjur. Omkring 120 extratåg erfordrades, varav omkring 70 för husdjur. Under september skedde genom Röda korsets förmedling utbyte av krigsfångar och civilinternerade mellan de krigförande. Transporterna skedde för statsjärnvägarnas del mellan Trelleborg och Göteborg och omfattade 4 787 personer. Liknande transporter utfördes även tidigare under kriget, nämligen i oktober 1943, då 3 687 personer utväxlades. För ett stort antal barn från samhällen med över 8 000 innevånare ordnades resor för sommarvistelse på landet. Antalet resor, som på grund härav kommo till stånd, utgjorde omkring 80 000 (fram- och återresa räknade som två resor). Medel till bekostande av resorna hade anvisats av riksdagen. Cykeltransporterna visade alltjämt stegring och antalet inskrivna cyklar under året uppgick till 2 723 600, vilket antal översteg föregående års med omkring 315 000 eller 13 procent. Tågföringen var särskilt under sommarmånaderna icke fullt tillfredsställande, ett förhållande, som i det väsentliga får tillskrivas den fortsatta och oväntat kraftiga stegringen av person- och cykeltrafiken samt den knappa tillgången på lok och personvagnar, som icke medgav anordnande i tillräcklig utsträckning av dubblerings- och avlastningståg. Ett flertal åtgärder vidtogos till befrämjande av en bättre tågföring, varvid märkas direktiv för att förbättra och underlätta arbetsledningen vid tågexpedieringsarbetet och för att främja samarbetet mellan de olika i tågens expediering deltagande personalgrupperna. Godstrafiken. Ökningen av godstrafiken var under perioden relativt obetydlig. I jämförelse med samma tid föregående år utgjorde ökningen i fråga om godsvagnaxelkilometer och godstonkilometer 3*2 resp. 3*8 procent, vilken ökning till avsevärd del förorsakades av den ökade transportmängd, som uppstått till följd av förstatligande av enskilda järnvägar. Den befordrade styckegodsmängden framgår av följande sammanställning.

År Juli—dec. 1 9 3 8 . . . » » 1943... » » 1944...

Å SJ befordrat frakt styckegods (i ton) Egen Samtrafik trafik 216 549 501819 583 920

198 952 240 455 224 628

Antal vagnar lastade med styckegods 277 954 404 150 428 712

136 Vagnslasttrafikens omfattning utgjorde: Vagnslastgods å SJ (exkl. lapplandsmalm) ton Juli—dec. 1 9 3 8 . . . 5 230 234 » » 1943... 12 023 259 » » 1944... 12 677 004 År

Tonkilometer av vagnslastgods milj. 933 2 624 2 723

Antal vid SJ av trafikant lastade vagnar (exkl. malmvagnar) 281905 791430 865 298

Under perioden transporterade vedmängder voro i tonkilometer räknat 42 procent större än under andra halvåret 1943. De omfattade 1 616 200 ton och 537 milj. tonkilometer. Av de viktigare godsslagen visade, i tonkilometer räknat, endast följande avsevärd stegring i jämförelse med föregående år: papp och papper, malmer, gödslingsämnen och tackjärn. Av nedanstående sammanställning framgår, att en betydande brist på godsvagnar varit rådande även under 1944. Vagnställningen per dag (ej malmvagnar) År Tillgång Behov 1938 4 419 3 424 1939 3 904 4 038 1940 3 122 5 318 1941 3 872 5 966 1942 4 166 6 931 1943 4 829 7 145 1944 5 889 9 928

Höjda vagns- och presenningspengar ävensom nedsättning av lastningsoch lossningsfristerna för vagnlastgods tillämpades i samma utsträckning som närmast föregående år. Detsamma gäller undantagen från trafikstadgans bestämmelser i fråga om fördelning av vagnar och lasttillbehör ävensom medgivandet, att ändringar i befordringsavgifterna icke behövde offentliggöras. Förbudet mot transport av ved, träkol och torv utan medgivande av bränslekommissionen kvarstod även. Höjning av magasinspengarna tillämpades fortfarande vid vissa stationer i likhet med vad tidigare varit fallet. Godstrafiken till och från kontinenten kunde under andra halvåret 1944 upprätthållas endast i mindre omfattning. Särskilt gäller detta tiden fr. o. m. den 27 september, då färjetrafiken Trelleborg—Sassnitz var helt inställd på grund av den ökade risken för krigshändelser i Östersjöhamnarna och sedan svenska regeringen bestämt, att utländska fartyg — med undantag av finska — icke finge anlöpa svenska östersjöhamnar. Med längre bort belägna länder på kontinenten, med undantag av Schweiz, omöjliggjordes efter hand upprätthållandet av godstrafiken, närmast som en följd av krigshändelserna och av tyska riksbaneförvaltningen utfärdade förbud mot civil godstrafik med dessa länder. Den transitering av visst slag av gods för tysk räkning, huvudsakligen livsmedel, som pågått sedan krigsmaterieltransporterna slopades hösten 1943, upphörde helt fr. o. m. den 9 september 1944.

137 I samband med krigshändelserna i Nordfinland omöjliggjordes fr. o. m. den 1 oktober godstrafiken med Finland. Tåg färjetrafiken. På färjeleden Trelleborg—Sassnitz inställdes färjetrafiken på grund av minfara enstaka dagar, nämligen den 30 och 31 augusti samt den 1, 2 och 12—17 september. Tågfärjan »Drottning Victoria» var på grund av kollision med finska ångaren »Pollux» ur tjänst fr. o. m. den 10 maj t. o. m. den 17 juli. Fr. o. m. den 27 september utfördes, såsom ovan nämnts, bl. a. på grund av det skärpta krigsläget i Östersjön, inga färjeturer på denna färjeled. Mellan Malmö och Köpenhamn uppehölls trafiken med undantag av kortvariga avbrott, nämligen på grund av minfara 4 dagar, storstrejk i Köpenh a m n 2 dagar och pannrengöring och översyn^21 dagar (5—25 november), då ersättningsfärja ej fanns att tillgå. Färjetrafiken Hälsingborg—Helsingör var inställd endast två dagar, varav en dag på grund av storstrejk i Danmark. Införlivning med statsbanenätet av enskilda järnvägar, elektrifieringsarbeten och förändringar i fråga om dragkraft och rullande materiel. Genom förstatligande av Kristianstad—Hässleholms och Östra Skånes samt Sölvesborg—Olovström—Älmhults järnvägar ökades statsbanenätets banlängd fr. o. m. den 1 juli 1944 med 335*7 k m normalspår. Samma dag övertog staten aktiemajoriteten i Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag, varvid bestämdes att järnvägen under ett år framåt skulle trafikeras som särskilt bolag. Elektrifieringsarbeten pågingo under perioden mellan Östersund och Storlien och dubbelspårsbyggen på sträckorna Järna—Skebokvarn, Pålsboda— Hallsberg, Mjölby—Tranås, Gårdsjö—Skövde och Skövde—Falköping. Lok- och vagnparken ökades under år 1944 dels genom nyanskaffning, dels genom förstatligande. Antalet elektrolok ökades med 17 till 573, antalet ånglok med 26 till 776, antalet rälsbussar och rälsbussläpvagnar med 35 till 260, antalet person-, post- och resgodsvagnar med 109 till 3 596, antalet slutna godsvagnar med 529 till 9 447, antalet öppna tvåaxliga godsvagnar med 953 till 17 607. Personalställning och ekonomiskt läge. Personalantalet under december 1944 uppgick till 44 053, varvid ban- och byggnadsarbetare icke medräknats. Ökningen under året utgjorde 2 756 man, varav på grund av förstatligande omkring 800. Antalet personal i jämförelse med trafikomfattningen framgår av följande sammanställning. i

A r

1938 1943 1944

Antal anställd personal i medeltal 29 616 45 141 47 475

ökning i jämförelse med 1938 procent — 52-4 60-3

Vagnaxelkilometer (i tågdrift) milj. 1635 2 772 2 780

ökning i jämförelse med 1938 procent — 69-5 70-0

138 Inkomsterna under 1944 voro nära 16 milj. kronor större än under 1943, men då utgifterna stegrats med nära 45 milj., beroende på de ökade lokbränsle- och underhållskostnaderna samt på ökade avsättningar och höjda personalutgifter, blev driftöverskottet, cirka 103 milj. kronor, omkring 29 milj. kronor mindre än närmast föregående år. Det erhållna driftresultatet måste trots minskningen anses mycket tillfredsställande. Större driftöverskott ha erhållits endast åren 1941—1943. Bränsleförsörjningen. Fr. o. m. juli 1944 kom lokbränsleförsörjningen i ett än svårare läge än vad tidigare varit fallet under kriget. Då infördes nämligen av bränslekommissionen en maximering av förbrukningen av fossila bränslen och föreskrevs, att statens järnvägar skulle nedskära sin förbrukning av utländska stenkol till högst 116 000 ton per år. Trots de ökade kraven på dragkraft dels under betkampanjen och dels på grund av extratåg för evakuerings- och militära ändamål kunde genom ökad användning av inhemskt bränsle den anbefallda reduceringen av förbrukningen av utländska stenkol genomföras, vilket närmare framgår av följande sammanställning. F ö r b r u k n i n g stenkol

Å r

torv

utländska

svenska

ton

ton

%

%

av ved m3

ton

/o

7-1 1 087 000 51-4

%

134 500 37-4

23 000

50 400

1944 därav jan.—juni » juli—dec

118 200 3 1 1 62 400 34-7 55 800 28-0

28 000 11600 16 400

4-7 4-1 5-3

98 500 13-3 1 136 000 50-9 39 100 11-1 531 000 50-1 59 400 15-2 605 000 51-5

Minskning eller ökning jämfört med 1943 — 16 300

+ 5 000

+ 48 100

+ 49 000

Den månatliga förbrukningen av utländska stenkol nedbragtes från 10 400 ton i juli till 8 300 ton i december 1944 eller från 33-4 till 23'8 procent av den totala till utländska stenkol evalverade bränsleförbrukningen. Torv och vedbränsle måste i stället utnyttjas i allt större omfattning. Besparingen avutländska stenkol genom den ökade användningen av nyssnämnda inhemska bränslen motsvarade för hela året 1944 omkring 243 000 ton mot omkring 211000 ton år 1943. Genom ifrågavarande omläggning av bränsleförbrukningen kunde den påbjudna ransoneringskvoten för stenkol mer än väl hållas, i det att under andra halvåret 1944 för lokeldningen konsumerades 55 800 ton utländska stenkol, vilket motsvarar 111 600 per år. (Om förbrukningen på under året förstatligade enskilda järnvägar frånräknas, blir siffran cirka 110 000 ton per år.) Härtill måste läggas åtgången av utländska stenkol dels för sta:io-

139 nära ändamål, som efter diverse besparingsåtgärder kunnat minskas till högst 1 500 ton per år, och dels behovet för tågfärjedriften. Kolkonsumtionen för tågfärjorna blev på grund av driftinskränkning helt obetydlig och kan uppskattas till omkring 6 000 ton per år. Den totala konsumtionen per år, 117 500 ton, motsvarar sålunda rätt väl den anvisade ransonen, 116 000 ton per år. Flytande bränsle inbesparades i ungefär samma omfattning som föregående år. Den månatliga förbrukningen uppgick till 4 500 liter bensin och bentyl och 12 000 liter motyl 25. Biltrafiken. Biltrafiken upprätthölls i stort sett i samma omfattning som under föregående period. Den koncessionerade våglängden, som under perioden utökats med 1 235 km, bl. a. genom övertagande av vissa postdiligenslinjer i Härjedalen och Jämtland, uppgick vid periodens slut till 11406 km, varav dock endast 8 599 km trafikerades. Jämfört med tiden närmast före den 1 september 1939 upprätthölls statens järnvägars biltrafik i en omfattning motsvarande 41 procent av normalturlistan. B.

De enskilda järnvägarna.

Under år 1944 nedgick på grund av fortsatt statsinlösen de enskilda järnvägarnas antal från 48 till 46; den trafikerade banlängden vid de ej förstatligade banorna minskades från 5 726 km vid årets början till 5 392 km vid dess slut. P e r s o n t r a f i k e n fortfor liksom vid statsbanorna att ökas. Antalet resor steg jämfört med år 1943 med cirka 11 procent. Ökningen torde väsentligen ha stått i samband med restriktionerna beträffande landsvägstrafiken. En viss utökning av persontågsrörelsen förekom vid några av de större järnvägarna. De militära resorna voro alltjämt omfattande, men en viss nedgång häri gjorde sig vid en del järnvägar märkbar. De inskränkningar i fråga om res-, express- och ilstyckegodstrafiken under tiden 10—24 december, som ovan omnämnts för statsbanornas vidkommande, gällde även vid de enskilda järnvägar som ej stodo i samtrafik med de statliga. Dessa berördes jämväl i viss utsträckning av flyktingtransporterna samt de för vissa barn anordnade resorna för sommarvistelse på landet. I olikhet med persontrafiken uppvisade g o d s t r a f i k e n för första gången under krigstiden en nedgång, nämligen med cirka 5 procent för den befordrade godsmängden, beroende främst på minskade malm- samt stenkols- och kokstransporter. Däremot redovisades för vissa järnvägar ökade transporter av ved, trävaror, papper och pappersmassa.

140 Person- och godstrafikens omfattning under krigsåren belyses av följande siffror, vilka avse de järnvägar som vid 1944 års slut kvarstodo som enskilda. Antal resor Fraktat gods » »

1939 milj. 24-1 milj. ton 17-0 milj. tonkm 1620

1940 28-8 17-0 1587

1941 30-9 18-3 1640

1942 35-6 19-7 1695

1943 40-1 20-1 1664

1944 43-9 190 1467

Tvenne bandelar, nämligen 6 km av Stockholm—Roslagens järnvägar (bandelen Vallentuna—Lindholmen) och 70 km av Bergslagernas järnvägar, togos efter genomförd elektrifiering i bruk för eldrift fr. o. m. den 5 juni resp. den 10 oktober 1944. Lok- och vagnparken utökades med ny materiel i följande omfattning: 1 ånglok, 4 elektrolok, 1 lokomotor, 11 rälsbussar, 25 släpvagnar till rälsbussar, 1 manövervagn för elektromotorvagnar, 6 personboggivagnar, 104 slutna och 15 öppna godsvagnar, 80 malmvagnar och 8 överföringsvagnar. Personalantalet undergick en mindre ökning. Vad bränsleförsörjningen beträffar var utvecklingen i stort sett densamma som vid statsbanorna. Biltrafiken upprätthölls i huvudsak i samma omfattning som under föregående år, dock med någon utökning av linjelängden. Det ekonomiska resultatet vid de järnvägar, som vid 1944 års slut kvarstodo som enskilda, belyses för hela krigsperioden av nedanstående siffror: Inkomster Utgifter Driftöverskott

milj. kr. » » » »

1939 98-2 71-4 26-8

1940 113-2 84-7 28-5

1941 128-1 99-6 28-5

1942 146-0 116-0 30-0

1943 156-2 123-1 33-1

1944 1540 123-7 30-3

Av sammanställningen framgår, att den fortlöpande stegring av inkomsterna, som karakteriserat de senaste åren, under år 1944 icke blott upphört utan förbytts i nedgång. Huvudanledningen härtill var den minskade malmtrafiken, vilken framför allt drabbade Bergslags- och Oxelösundsbanorna. Flertalet mindre och medelstora järnvägar visade däremot även för 1944 stigande inkomstsiffror. Då de totala utgifterna förblevo ungefär oförändrade, uppkom för samtliga banor ett minskat driftöverskott.

C.

Motorfordonstrafiken.

Totala antalet registrerade bilar och bussar uppgick den 31 december 1944 till 81 239 mot 79 477 den 30 juni. Med hänsyn till drivmedlets art fördelade sig motorfordonsbeståndet vid 1944 års utgång sålunda: Drivmedel Gengas Acetylen Annan gas Flytande bränsle Elektrisk kraft Ej uppgivet drivmedel

Omnibussar 3 555 _ 33 229 79 —

Lastbilar 34 349

Personbilar 34 991

357 2 344 1 041

jgj 3 773 67 9

Summa 72 895 2 51 ggj 6 346 1187 g

141 I förhållande till ställningen den 30 juni 1944 märkes en ökning — förutom av antalet gengasdrivna fordon om 1 100 st. — framför allt av antalet fordon, drivna med flytande bränsle, om c:a 700 st., med all sannolikhet en följd av den visserligen begränsade tilldelning av trädestillat som fordonsbränsle, vilken tagit sin början fr. o. m. den 1 april 1944. För tiden fram t. o. m. den 30 september 1944 gällde beträffande s m ö r j o l j e t i l l d e l n i n g e n t i l l m o t o r f o r d o n — vilken alltjämt var det huvudsakliga instrumentet för motortrafikens reglering — bestämmelserna i trafikkommissionens cirkulär nr 26 (se del V sid. 360). Innehavare av lastbil, tillhörande grupp B eller C, som jämlikt nämnda cirkulär blott ägde rätt till oljetilldelning till utgången av juni 1944, medgavs på ansökan efter förnyad prövning tilldelning för återstående del av ransoneringsperioden. I fråga om transporter av vissa speciella varuslag (malt- och läskedrycker, specerivaror, margarin, bröd, slaktdjur och slakteriprodukter, mjölk, tegel, cement och grus m. m.) tillämpades särskilda räjongbegränsningar, från vilka undantag dock i enskilda fall medgåvos efter framställning till trafikkommissionen. Länstrafikledarna anmodades att verka för upprättande av transportplaner för hithörande slag av transporter i och för dessas rationalisering. Samordning med järnvägstransport borde i möjligaste mån eftersträvas. Beträffande smörjoljetilldelningen under å t t o n d e r a n s o n e r i n g s p e r i o d e n , omfattande tiden 1 oktober 1944—30 mars 1945, meddelade trafikkommissionen föreskrifter i cirkulär nr 31. I stort sett inneburo dessa en fortsatt tillämpning av de bestämmelser som gällt under sjunde perioden. Dock gjordes däri vissa ändringar och tillägg. Det föreskrevs sålunda, att det högsta antal lastbilar, som enligt särskilt av kommissionen utsänt meddelande fick inom varje län bibehållas i grupp B under sjunde ransoneringsperioden, icke fick överskridas vid smörjoljetilldelningen inför åttonde perioden. Endast sådan lastbil, som vid utgången av sjunde perioden tillhörde grupp B, fick kvarstå i denna grupp. Lastbilar, som efter skedd prövning kvarstodo i grupp B eller som tillhörde grupp C med vederbörlig dispens beträffande gummiutrustningen, tillförsäkrades smörjoljetilldelning endast till utgången av år 1944. För rätt till tilldelning under tiden därefter krävdes ny ansökan och efter verkställd prövning nytt tilldelningsbesked. För övriga fordon fick oljetilldelning beviljas för hela perioden. Smörjoljetilldelningen till innehavare av motorfordon eller motorbåt, som medgivits rätt till användning av flytande drivmedel, bestämdes i visst förhållande till den beviljade drivmedelskvantiteten, medan oljetilldelningen för gengasdrivna fordon skulle som förut regleras efter motorstorleken och den beräknade körlängden enligt särskild tabell. I skrivelse till länsstyrelserna den 3 november 1944 meddelade trafikkommissionen, att kommissionen icke funnit anledning giva några ändrade föreskrifter i fråga om smörjoljetilldelningen för lastbilar i grupperna B och C

för senare hälften av åttonde ransoneringsperioden. Denna skulle sålunda verkställas enligt samma grunder som tillämpats för periodens första hälft. Emellertid vore, såsom kommissionen framhöll, den förutsebara tillgången på lastbils- och omnibusdäck så knapp, att samtliga i bruk varande lastbilar i B-gruppen samt omnibussar icke kunde tilldelas däck i den utsträckning, som skulle fordras för att hålla fordonen i trafikdugligt skick intill den tidpunkt, då en förbättring i gummiförsörjningsläget kunde väntas inträda. Åtgärder voro därför nödvändiga för att utsträcka försörjningsperioden på hithörande område. Detta komme alt tillgå så, att kommissionen i samband med handläggningen av ansökningar om licenser å däck successivt verkställde en behovsprövning. Efter hand som behovet av tilldelning av däck för lastbil i grupp B bleve aktuellt ämnade kommissionen företaga en prövning icke endast av frågan huruvida tilldelning av däck vore oundgängligen erforderlig för att hålla fordonet i drift utan även av det trafikmässiga behovet av fordonets fortsatta användning. Behovsprövningen komme att verkställas under beaktande i främsta rummet av den samhälleliga angelägenhetsgraden av det transportändamål, för vilket fordonet nyttjades, samt vidare den samlade tillgången på transportmedel å den ort, där fordonet hörde hemma, med särskild hänsyn tagen till eventuellt föreliggande möjligheter att överföra transporterna till järnväg, båt, traktortåg, hästfordon eller annat transportmedel, som för sin användning icke krävde förbrukning av lastbilsgummi. Kommissionen komme även att taga hänsyn till föreliggande möjligheter att verkställa ombyggnad till P-boggi eller att använda substitut (ersättningsringar), då fordonets konstruktion, vägförhållanden och transportändamål icke lade hinder i vägen. För verkställande av berörda behovsprövning inhämtade kommissionen erforderligt uppgiftsmaterial från länsstyrelserna och från länscentralföreståndarna. 1 fråga om b u s s t r a f i k e n vidtog trafikkommissionen rationaliseringsåtgärder genom fortsatt central övervakning. Länstrafikledarna anbefalldes ha sin uppmärksamhet särskilt riktad på denna trafik. Anvisningar för planläggning av turlistorna under hösten och vintern 1944/45 meddelades i cirkulär nr 30. I huvudsak överensstämde dessa med de tidigare lämnade föreskrifterna, men i ännu något skarpare ordalag underströks den tvingande nödvändigheten, att länsstyrelserna vid fastställande av turlistorna så långt görligt tillvaratoge föreliggande möjligheter att spara på landets knappa förråd av bilgummi. Vad särskilt angick användningen av förstärkningsbussar anmodades länsstyrelserna att för varje bussföretag med iakttagande av största sparsamhet fastställa det högsta härför tillåtna kilometertalet per vecka. Sättet för 1 i c e n s g i v n i n g e n i a v s e e n d e p å d ä c k t i l l o m n i b u s s a r omlades i besparingssyfte principiellt enligt ett i december 1944 av trafikkommissionen härom utsänt meddelande. Dittills hade busstrafikföretagen i stort sett erhållit tilldelning av däck i mån av behov sålunda att

143 det för företagen fastställda antalet turlistkilometer tjänat som utgångspunkt vid bestämmandet av däcktilldelningen. På grundval av tillgängliga uppgifter hade kommissionen för varje bussföretag fastställt den tilldelning per år, som inom ramen av förefintliga gummiresurser kunde komma i fråga. Den tilltagande mängden av ansökningar om däck gjorde det nu nödvändigt att tillämpa en snävare tilldelningsmetod. Det befanns sålunda lämpligt att vid licenseringen låta däcktillgången vara vägledande för antalet turlistkilometer i stället för tvärtom. Busstrafiken kom på detta sätt att i främsta rummet anpassas efter den verkliga däcktillgången. Det nya licensgivningssystemet avsåg kommissionen att tillämpa i nära samverkan med och efter förslag av busstrafikföretagen själva. Meningen var att få företagen inriktade på ett slags självhushållning med dem tillkommande, av kommissionen fastställd kvot av däck under viss angiven tid. Allt eftersom behov av däcktilldelning bleve aktuell för de olika företagen komme trafikkommissionen att meddela den tilldelning, som kunde påräknas för den närmaste tiden. Med ledning härav skulle företagen själva verkställa översyn av dittills tillämpade turlistor samt till vederbörande länsstyrelse ingiva de förslag till ändringar däri, som kunde anses påkallade med hänsyn till resp. företags gummiresurser. Länsstyrelserna skulle därefter i samråd med trafikkommissionen fastställa de ändringar i gällande turlistor, som ansåges nödvändiga med hänsyn till däcktillgången. Ökade möjligheter att i gummibesparingssyfte förhindra körning med lastbil å vägar av underhaltig beskaffenhet bereddes trafikkommissionen genom tillkomsten av en kungörelse den 12 augusti 1944 (nr 582), varigenom ett tillägg fogades till kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 633) angående förbud i vissa fall att transportera gods med motorfordon eller traktortåg (se del IV sid. 427). Den egentliga avsikten med sistnämnda kungörelse hade varit att tvångsvis kunna genomföra rationaliseringar av de med motorfordon skeende godstransporterna inom resp. körräjonger. Det var alltså här fråga om åtgärder av trafikreglerande art. Genom författningsändringen gavs trafikkommissionen befogenhet jämväl att, där sådant till förhindrande av onormal gummiförbrukning prövades nödvändigt, meddela förbud mot att befordra gods med motorfordon eller traktortåg å väg, upplagsplats eller visst annat område. Härvid åsyftades att förekomma körningar å vägar med så dåligt hållen vägbana, att körningen verkade nedbrytande på fordon och ringar. Trafikkommissionen bemyndigade länstrafikledarna att å kommissionens vägnar interimistiskt meddela körningsförbud av här avsedd innebörd. Den rätt, som genom förordning den 21 januari 1944 (nr 15) medgivits dem, vilka för tiden 1 april—30 september 1944 tilldelats smörjmedel för att med automobil eller traktortåg åt andra mot ersättning befordra timmer, ved, träkol och torv, att jämlikt biltrafikförordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) upprätthålla beställningstrafik med nämnda produkter (se del V

144 sid. 362), utsträcktes genom förordning den 14 september 1944 (nr 607) att jämväl gälla dem som för enahanda ändamål erhållit smörjmedelstilldelning för tiden 1 oktober 1944—31 mars 1945. Genom kungörelse den 14 september 1944 (nr 608) förlängdes t. o. m. den 30 september 1945 giltigheten av kungörelsen nr 696/1943 angående rätt att utan särskilt trafiktillstånd använda släpfordon i yrkesmässig trafik för godsbefordran (se del V sid. 162). Vidare utsträcktes genom förordningar den 24 november 1944 (nr 739 och 740) intill utgången av år 1945 giltigheten dels av vissa tidigare meddelade krisbetonade vägtrafikstadgan berörande undantagsbestämmelser, dels av bestämmelserna i förordningen nr 3/1942 om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik.

12.

Postverket.

Under andra halvåret 1944 ökades frankoteckensuppbörden med 6'5 procent och under hela året med 5*1 procent jämfört med motsvarande period föregående år. Om man bortser från verkningarna av den med ingången av juli månad vidtagna höjningen av lokalportot, stannar ökningen av uppbörden vid 3-0 resp. 3-4 procent. I fråga om f l y g p o s t t r a f i k e n märkes särskilt, att sådan trafik under årets senare del igångsattes å en i n r i k e s linje. Under tiden 11 september—15 oktober utförde nämligen Aktiebolaget Aerotransport daglig försöksflygtrafik på en linje Malmö—Göteborg—Stockholm—Sundsvall/Härnösand—Luleå. Linjen användes för postbefordran dels å hela sträckan från Malmö till Luleå och dels å sträckan från Luleå till Stockholm. Fr. o. m. den 16 oktober till årets slut fortsatte flygtrafiken å linjedelen Malmö—Göteborg—Stockholm, varvid post befordrades i riktning till Stockholm. Å flyglinjerna t i l l u t l a n d e t var posttrafiken alltjämt inskränkt till dagflyg. Med Finland uppehölls flygförbindelse med dagliga turer i båda riktningarna å linjen Stockholm—Åbo—Helsingfors. Fr. o. m. den 8 december uppehölls sådan förbindelse jämväl mellan Stockholm och Mariehamn. Den direkta flygförbindelsen med Ryssland och de baltiska staterna låg fortfarande nere. På flygpostlinjerna Stockholm—Berlin och Malmö—Köpenhamn—Berlin fortgick trafiken såsom förut med söckendagliga turer. Å dessa linjer befordrades post till Tyskland och Schweiz samt de av tyskarna ännu besatta områdena i östra, södra och västra Europa. Av brist på postförbindelser kunde dock b r e v p o s t e n ej sändas till Frankrike sedan den 23 augusti, till Belgien sedan den 5 september och till Nederländerna sedan den 20 september. Av samma anledning var postutväxlingen med Rumänien inställd sedan den 24 augusti och med Bulgarien sedan den 25 augusti. Brytandet av postförbindelsen med Bulgarien föranledde, att även postförbindelsen med Kina, Japan samt länder och områden i Östasien måste inställas. Vad däremot Turkiet beträffar kunde efter den 25 augusti luftpost sändas flygledes via England. 10—518703

146 Sedan postförbindelsen via Frankrike brutits, kunde endast luftpost expedieras till Spanien, Portugal och Sydamerika. Denna post, liksom även tidigare luftposten till Nordamerika, sändes därefter uteslutande via England. Dock kunde posten till Spanien och Portugal från och med den 29 november jämväl befordras med flyg via Tyskland. Mot slutet av året upptogs även postutväxlingen med Frankrike i begränsad omfattning. Till befordran mottogos sålunda endast vanliga brevkort (dock ej illustrerade) av rent personlig natur (ej affärskorrespondens) till hela Frankrike med undantag av vissa departement. Försändelserna befordrades luftledes via England. Helt avstängda från postutväxling med Sverige voro vid utgången av året dels Albanien, Belgien, Bulgarien, de baltiska länderna, Grekland, Luxemburg, Monaco, Nederländerna och Rumänien, dels vissa delar av Frankrike, Jugoslavien, Slovakien, Tyskland (av allierade trupper besatta delar), dels ock vissa länder och områden i Ostasien jämte Nya Guinea samt de japanska ögrupperna i Stilla havet. Till en del länder (Förenta staterna, England, brittiska dominions och besittningar m. fl.) kunde blott befordras luftbrevpost och till en annan grupp länder (Norge, utom nordligaste delen, samt vissa länder i Ostasien) blott brevpost utan luftporto. Utväxlingen av p o s t p a k e t var även under andra halvåret 1944 inställd med nästan alla utomeuropeiska länder samt ett flertal länder i Europa. Sålunda kunde postpaket ej sändas till de baltiska staterna, Belgien, England, Frankrike (utom Elsass-Lothringen), Grekland, Polen, Ryssland, Irland och Island samt vissa delar av Jugoslavien. Med lejdbåt ankommo till Sverige under andra halvåret 1944 1 580 st. g å v o p a k e t , samtliga från Förenta staterna. I samband med utväxlingen av krigsfångar i Göteborg den 7 september 1944 började genom postverkets förmedling en omfattande utväxling av k r i g s f å n g e p o s t över vårt land. Sålunda kommo intill årets utgång omkring 95 000 postsäckar österifrån och c:a 45 000 postsäckar västerifrån, innehållande bl. a. omkring 3 milj. individuellt adresserade gåvopaket till krigsfångar, att transitera över Sverige.

13.

Telegrafverket.

Telefon- och telegrafförbindelserna med utlandet. Tidigare restriktioner kvarstodo i allt väsentligt oförändrade. Den 6 oktober och den 20 november öppnades åter telegrafförbindelserna via Moskva med respektive Estland och Lettland, dock i det senare landet tills vidare endast med Riga. Telegram befordrades till dessa länder mot samma taxa och enligt samma bestämmelser som gällde för telegram till Sovjetunionen. Vidare öppnades förbindelse via London med Paris och Grekland, dock endast för befordran av vissa stats- och presstelegram. Till Italien kunde efter den 9 oktober 1944 befordras statstelegram till de av de allierade besatta delarna av landet. Telegrafförbindelserna med Bulgarien, Rumänien och Ungern voro tidvis brutna. Förbindelsen med Nederländerna bröts den 6 september 1944 och med Ungern den 29 december. Direkt radiotelegrafförbindelse öppnades den 29 september med Bulgarien (Sofia), under det att motsvarande förbindelse med Ungern (Budapest) bröts den 8 december. Fr. o. m. den 3 oktober 1944 kunde privata telefonsamtal icke utväxlas med Nordfinland. Med Torneå erhölls dock åter förbindelse den 16 oktober. Vidare brötos telefonförbindelserna med Turkiet den 3 augusti, med Rumänien den 25 augusti och med Bulgarien den 9 september. Utvecklingen av telegrafverkets rörelse. Även under andra halvåret 1944 fortsatte nettoökningen av telefonabonnemangen att stiga. Abonnentökningen uppgick sålunda för tiden juli—december 1944 till 41 900 mot 34 500 under motsvarande tid föregående år och slog därmed alla tidigare rekord. Antalet inländska rikssamtal och telegram steg i jämförelse med samma tid föregående år, samtalen med 6-0 och telegrammen med 7-8 procent. Motsvarande siffror för första halvåret 1944 voro 8'3 och 12-2 procent. Även antalet utländska samtal och telegram företedde ökning i förhållande till andra halvåret 1943. Ökningen uppgick för samtalen till 46'0 och för telegrammen till 5-3 procent. Trots detta låg antalet utländska samtal dock cirka 60 procent och antalet utländska telegram cirka 20 procent under antalet för motsvarande halvår 1938.

148 Antalet ord i utländska telegram steg i förhållande till motsvarande antal under andra halvåret 1943 med 15-2 procent. Jämfört med andra halvåret 1938 uppgick ökningen till icke mindre än 149*0 procent. Närmare uppgifter om utvecklingen av den in- och utländska telefon- och telegramtrafiken under månaderna juli—december 1944 meddelas i nedanstående översikt, vari jämförelse göres med motsvarande månader såväl år 1943 som år 1938. ökning eller minskning i procent av antalet

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Juli—dec.

inländska rikssamtal: gentemot 1943 » 1938

+ 0-9 + 7-5 + 5-4 + 7-5 + 8+ 43-1 + 44-5 + 41-0 + 43-0 + 44-

+ 5-2 + 39-4

+ 6-0 + 42-6

samtal med utlandet: gentemot 1943 » 1938

+ 15-6 + 25-9 + 91-2 + 52-4 + 47' — 69-3 — 67-4 — 59 — 60-4 — 57'

+ 47-4 — 55-5

+ 46-0 — 61-6

inländska telegram: gentemot 1943 » 1938

+ 10-1 + 1 M + 14-2 — 4-4 + 10. + 72-7 + 74-0 + 83-6 + 33-4 + 60

+ 9-4 + 63-0

+ 7-8 + 62-2

telegram med utlandet: gentemot 1943 » 1938

+ 0-0 + 5-6 + 8-6 + 3-8 + 10 — 27-8 — 25-7 — 32-4 — 26-3 — 20'

+ 9-4 1-6

+ 5-3 — 22-4

ord i telegram med utlandet: gentemot 1943 » 1938

+ 9-6 + 12-8 + 21-7 + 15-8 + 21 + 135-1 4- 150-3 + 128-5 + 145-6 + 156

+ 10-3 + 15-2 + 179-7 + 149-0

14.

Krigsriskförsäkringen.

Transportförsäkring. Kasko för säkring en. Med hänsyn till den genom krigshändelsernas utveckling ökade risken för fartygstrafiken på holländska och tyska nordsjökusterna upphörde krigsförsäkringsnämnden den 4 augusti med försäkringsgivningen på hamnar väster om Weserdistriktet. Den 11 i samma månad beslöt nämnden att tills vidare icke meddela försäkring för resa överhuvud taget på tysk hamn väster om Holtenau. Den 22 augusti upphörde nämnden med försäkringsgivningen även för de tyska östersjöhamnarna. Specialnoteringarna för vissa anslutningsresor till lejdtrafiken hade den 28 juni sänkts i vissa fall. Ytterligare nedsättningar i noteringarna genomfördes den 26 oktober. I övrigt bibehöllos kaskopremierna i stort sett oförändrade under perioden. Fristen för redarna i fråga om utrustningen av fartyg över 1 500 bruttoton i vissa farter med permanenta avmagnetiseringsanordningar utsträcktes till den 15 augusti 1944. Någon tilläggspremie för fartyg utan sådan anläggning — under mellantiden bestämd till 20 procent av kaskopremien — behövde därefter icke uttagas. Under halvåret förlorades genom krigsåtgärder 8 hos krigsförsäkringsnämnden försäkrade fartyg med ett sammanlagt försäkringsvärde av omkring 5*1 milj. kronor. Premieintäkten utgjorde 20-8 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades 10*7 milj. kronor. Skadereserven uppgick vid årsskiftet till 42-5 milj. kronor. Varuförsäkringen. Sedan krigsförsäkringsnämnden den 21 juli 1944 beslutat annullera samtliga sådana krigsförsäkringsanmälningar avseende e x p o r t via europeiska fastlandet till Turkiet, Frankrike, Spanien och Portugal, vilka icke utnyttjats före den 29 i samma månad, meddelade nämnden den 10 nästpåföljande augusti, att nämnden tills vidare icke komme att bevilja krigs- och frustrationsförsäkringar överhuvud taget för sändningar via Tyskland till eller från Turkiet, Portugal och Spanien. Beträffande Frankrike skulle den fortsatta försäkringsgivningen bero på eventuella möjligheter att ordna transportlägenheter. Därefter följde meddelanden den 24 augusti om upphörande av försäkringsgivningen för Rumänien och Bulga-

150 rien, den 5 september för Nederländerna, Belgien och Luxemburg samt den 27 september för Ungern och Slovakien. Under perioden utfärdades dels den 30 augusti Tillägg nr 1 till premietariff nr 15 för krigsförsäkring av sjötransporter samt Premietariffer nr 11 för krigsförsäkring av järnvägstransporter, nr 3 för krigsförsäkring av kombinerade transporter och nr 3 för krigsförsäkring av flygtransporter, dels den 8 september särskilda tillägg nr 1 till sistnämnda tre tariffer. Ändringarna inneburo slopande av genom ovannämnda och vissa tidigare inskränkningar i försäkringsgivningen icke längre aktuella positioner. När sedermera Kungl. Maj:t den 22 september 1944 meddelat beslut rörande förbud mot utländsk trafik i svenskt territorialvatten i Östersjön, upphävde nämnden fr. o. m. den 26 i sistnämnda månad samtliga tariffbestämmelser utom pos. 1 a »Mellan svenska hamnar» i tariff nr 15. Nämndens beslut var föranlett av den ytterligare begränsning av tillgängligt tonnage, som var att förutse på grund av nyssnämnda förbud. Återgång till de tidigare tariffbestämmelserna skedde några dagar senare beträffande sändningar till eller från Danmark, Norge och Finland. Vad importen från Europa i övrigt angick utfärdade nämnden, efter samråd bl. a. med handelskommissionen, meddelande därom, att krigsförsäkring komme att meddelas endast för sådana varor från Tyskland eller Schweiz, som befunnes vara av särskild betydelse för försörjningen. Jämväl för den export, som förekom, fordrades på grund av vissa tidigare bestämmelser försäkringarnas godkännande av nämnden i varje särskilt fall. Enligt nämndens allmänna försäkringsvillkor inträdde nämndens ansvar icke förrän försäkrat gods mottagits av vederbörande trafikförvaltning för befordran till bestämmelseorten, resp. godset befunne sig ombord på ett sjögående fartyg. I augusti 1943 hade utfärdats speciella bestämmelser, som inneburo möjlighet för importörer från Tyskland, Nederländerna eller Belgien att få krigsförsäkringsskyddet utökat till att omfatta hela transporten från det godset lämnat säljarens fabrik eller magasin (krigsförsäkring gällande »från lagerlokal»). Bestämmelserna hade i maj 1944 utsträckts att gälla även i fråga om importen från Schweiz och Frankrike. Utökningen gällde jämväl frustrationsskyddet med undantag beträffande Tyskland, för vilket land, liksom i fråga om de skandinaviska länderna, frustrationsförsäkring överhuvud taget icke tecknades hos nämnden. Krigsutvecklingen ledde i oktober 1944 till upphävande av ifrågavarande specialbestämmelser såvitt angick frustrationsförsäkringen för varor från Schweiz, under det att krigsförsäkring gällande från lagerlokal alltjämt kunde tecknas för denna import. Nästa steg togs i november samma år, då specialbestämmelserna i övrigt upphävdes utom beträffande krigsförsäkring vid import från Schweiz samt från Tyskland (inklusive Böhmen och Mähren samt Österrike) från orter öster om Rhen eller väster om förutvarande polska »korridoren». S. k. uppehållsförsäkring mot krigsrisk (för varor under beredning eller omarbet-

151 ning) inskränktes under redogörelseperioden, vad Tyskland m. fl. länder angick, att gälla endast mot materiell krigsskada. Specialnoteringarna för lejdtrafiken bibehöllos under halvåret i stort sett oförändrade; i fråga om vissa transporter i anslutning till denna trafik vidtogos emellertid i samband med ovannämnda nedsättningar i kaskopremierna motsvarande reduktioner i varupremierna. Specialnoteringarna för trafiken på kontinenten kom i huvudsak att ske efter premiesatserna i de tariffer, som senast varit gällande. Inkomsten av premier för varuförsäkringar uppgingo under andra halvåret 1944 till 14-2 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades, efter avdrag av influtna försäljningsmedel e t c , netto 5-5 milj. kronor. Skadereserven vid årsskiftet uppgick till 59 milj. kronor. Annan krigsskadeförsäkring. Angående statens krigsskadenämnds verksamhet se sid. 346. Olycksfallsförsäkring. Krigsförsäkringen på olycksfallsförsäkringsområdet tillämpades efter samma grunder som förut. Antalet under andra halvåret krigsförlista svenska fartyg, vilkas besättningar voro försäkrade enligt krigsförsäkringslagen, var 9. Vid dessa förlisningar omkommo 51 personer och skadades 22. Dessutom omkommo under halvåret 4 personer och skadades 31 genom krigsolycksfall, som ej hade samband med förlisning. Tilläggspremiernas belopp för riksförsäkringsanstalten och krigsförsäkringspoolen gemensamt uppgick under senare halvåret 1944 till 2-0 milj. kronor.

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet. Statistisk överblick. Sysselsättningsnivån var under andra halvåret 1944 i stort sett något högre än under sista halvåret 1943. Härtill bidrog icke minst byggnadsverksamheten, som var betydligt mera omfattande än under motsvarande tid 1942 och 1943. Endast inom vissa lokalt begränsade områden förelåg någon större arbetslöshet. Arbetsmarknadssituationen var sålunda fortfarande minst gynnsam i Västernorrlands län men hade även här undergått en betydande förbättring sedan första halvåret. Däremot hade i Norrbottens län en viss försämring inträtt, beroende på den minskade sysselsättningen inom skogsbruket. En sammanställning av de statistiska serier, som belysa arbetsmarknadens utveckling under senare halvåret 1943 och 1944 ger följande resultat.

Månad

Juli September Oktober November December

Antal sysselsatta Antal ansökinom industri, ningar om arbete byggnadsverkpå 100 lediga samhet och handel m. m. Indextal: platser vid arbetsförmedlingarna sept. 1939 = 100

Arbetslösheten inom fackförbunden (% av medlemsantalet)

Antal av arbetslöshetsnämnderna rapporterade hjälpsökande arbetslösa i 1 000tal

90 90 91 94 93 90

92 93 94 96 97 95

89 90 93 109 129 150

90 92 95 106 118 129

3-9 3-6 3-5 4-5 5-8 9-6

2-9 2-8 2-9 3-3 4-2 7-2

4-6 4-4 4-6 5-4 7-5 11-7

7-3 6-8 6-8 7-5 8-7 11-0

Socialstyrelsens sysselsättningsstatistik för industri och angränsande verksamhetsområden bekräftar, såsom av sammanställningen framgår, att sysselsättningen låg på en något högre nivå än under senare halvåret 1943. Vid arbetsförmedlingarna var relationen mellan arbetsansökningar och lediga platser i stort sett gynnsam, och det underskott på arbetssökande, som förelåg under sommarmånaderna, var mindre än föregående år. Arbetslösheten inom fackförbunden låg under redovisningsperioden på en ännu lägre nivå än 1943, och arbetslöshetssiffrorna voro överhuvud taget de

153 lägsta som någonsin konstaterats. En särskilt gynnsam utveckling utvisa byggnadsfacken. Under december månad, som brukar vara en av de ur sysselsättningssynpunkt ogynnsammaste månaderna, voro sålunda endast 20-4 procent av medlemmarna i byggnadsfackföreningarna arbetslösa mot 39*4 procent i december 1939. I augusti 1944 nådde arbetslösheten inom byggnadsfacken ett bottenläge; endast 5-0 procent voro arbetslösa mot 8-6 procent år 1939. Den säsongutjämning i sysselsättningen, som varit karakteristisk för byggnadsverksamheten under de två senaste åren, får betecknas huvudsakligen som ett resultat av den statliga regleringen. Antalet hjälpsökande arbetslösa var under senare halvåret 1944 något högre än under motsvarande tid föregående år. Likväl var hjälpsökandeantalet under året på det hela taget lågt. Vid årets utgång voro 11 044 hjälpsökande arbetslösa anmälda eller 632 mindre än vid föregående års slut. En närmare undersökning av de hjälpsökandes yrkestillhörighet vid årsskiftet 1944/45 ger vid handen, att 3 324 (30 procent) tillhörde byggnadsfacken, medan 1 883 (17*1 procent) redovisades under arbete, ej hänfört till annan grupp (diversearbetare m. fl.). Andra yrkesgrupper med mera betydande antal hjälpsökande arbetslösa voro jord- och stenindustri med 989 (9 procent), landtransport med 972 (8-8 procent) samt pappers- och grafisk industri med 884 (8 procent). Icke fullt fjärdedelen av de hjälpsökande voro hemmahörande i storstäderna, och Västernorrlands län uppvisade en ungefär lika stor andel. Andra län med ett mera betydande antal hjälpsökande voro Norrbottens samt Göteborgs och Bohus län. Dessa båda län representerade tillsammans något mera än en fjärdedel. Av de hjälpsökande arbetslösa voro 4 694 eller 42-5 procent över 50 år, medan 800 eller 7*2 procent voro under 25 år. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Även under senare halvåret 1944 förelågo svårigheter att skaffa erforderlig arbetskraft till j o r d b r u k e t , särskilt vid skördetiden. Tack vare gynnsam väderlek och utnyttjande av alla tillgängliga arbetskraftsresurser kunde dock skördearbetet i stort sett försiggå på ett tillfredsställande sätt. Hempermitterade jordbrukare med uppgiftskort samt värnpliktiga, tillhörande 1943 års klass, kunde utnyttjas i skördearbetet, varjämte skolungdom och semesterlediga i stor utsträckning deltogo som s. k. frivillig arbetshjälp. Även betupptagningen kunde slutföras med gynnsamt resultat, bl. a. tack vare det samarbete som bedrevs mellan arbetsförmedlingskontoren i olika delar av landet för att uppbringa den erforderliga arbetskraften. Efterfrågan på arbetskraft till s k o g s b r u k e t var under senare halvåret 1944 betydligt mindre än förut och kunde utan nämnvärd svårighet tillgodoses. Den minskade efterfrågan berodde dels på det ovissa läget med hänsyn till den framtida bränsleförsörjningen, dels på de svåra väderleksförhållandena under höstmånaderna.

154 Genom arbetsförmedlingen placerades under senare halvåret 1944 26 092 man i skogsarbete mot 38 914 under förra hälften av året och 44 800 under andra halvåret 1943. Av dessa utgjordes endast ett mindre antal av från andra yrkesområden överflyttade. Inom m a l m b r y t n i n g o c h m e t a l l i n d u s t r i var sysselsättningsnivån under sommarmånaderna fortfarande mycket god, men senare inträdde en försämring, vilken till största delen berodde på den minskade exporten och huvudsakligen drabbade malmbrytningen. Arbetarna vid exportgruvorna kunde dock i stor utsträckning sysselsättas med förberedelse- och undersökningsarbeten (jfr sid. 63). Inskränkningarna berörde huvudsakligen de mellansvenska exportgruvorna, där sammanlagt omkring 500 man permitterades. Den friställda arbetskraften kunde i flertalet fall erhålla annat arbete. Vid de lappländska gruvorna skedde icke någon större reducering av den ianspråktagna arbetsstyrkan, men efter årsskiftet 1944/45 infördes för flertalet arbetare arbetsperioder om fyra veckor och en följande ledig vecka. Sysselsättningsnivån inom verkstadsindustrin var hög ända till årets sista månader, då en del mindre omfattande permitteringar, huvudsakligen av hjälparbetare, förekommo. Inom k o n s u m t i o n s v a r u i n d u s t r i e r n a var arbetstillgången f ortrande på det hela taget god. Livsmedelsindustrierna visade stegrad efterfrågan på arbetskraft, och inom textil- och beklädnadsindustri var bristen på kvinnlig personal alltjämt ett framträdande drag. Under årets sista månader kunde dock ett stort antal flyktingar placeras i denna industri. Gruppen kemisk-teknisk industri företedde en fortsatt förbättring, vilken särskilt berörde tändsticksfabrikationen. För e x p o r t i n d u s t r i e r n a var läget alltjämt otillfredsställande, särskilt inom massaindustrin, ehuru det i icke obetydlig grad ljusnat. Vid pappersmassefabrikerna voro sålunda i december 20 procent av arbetarna permitterade mot 30 procent i januari. Denna förbättring hade inträtt, trots att mot slutet av året en allt mindre del av den europeiska marknaden stod till förfogande. Produktionsökningen sammanhängde med att de utländska avnämarna verkställt köp av vissa trävaror och cellulosaprodukter för leverans framdeles när sjövägarna komme att öppnas. Den livliga byggnadsverksamheten medförde också, att den säsongmässiga nedgången av sysselsättningsnivån vid sågverken mot slutet av året blev mindre framträdande. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n nådde, såsom förut framhållits, under senare halvåret 1944 en betydligt högre nivå än motsvarande tid föregående år. Den säsongmässiga nedgången under tredje kvartalet blev sålunda ovanligt liten. Detta torde framför allt få tillskrivas de reglerande åtgärder, som vidtagits (se nedan sid. 165). Som en följd av den livliga byggnadsverksamheten uppvisade även byggnadsämnesindustrierna en hög sysselsättningsnivå. Den säsongmässiga nedgången mot slutet av året var sålunda endast obetydlig. Särskilt gällde detta

155 kalkbruken och cementfabrikerna. Vid tegelbruken rådde under redovisningsperioden tidvis alltjämt brist på arbetskraft. S j ö f a r t e n var liksom tidigare starkt begränsad till följd av handelsavspärrningen. Inställandet av sjöfarten på Tyskland föranledde uppläggning av ytterligare ett stort antal fartyg och därmed en betydande ökning av antalet arbetssökande sjömän och stuveriarbetare. Emellertid kunde lejdbåtstrafiken upprätthållas i beräknad omfattning och därjämte inträdde en viss ökning i sjöfarten på Finland. Sysselsättningen bland sjöfolket blev därför under senare halvåret ej så begränsad som man haft anledning att vänta. Under perioden september—november 1944, alltså innan vintersäsongen inträdde, uppgick antalet lediga platser vid sjömansförmedlingarna inom manskapsgrupperna till i genomsnitt endast 1 110 eller omkring en tredjedel av medeltalet under samma månader 1939. Läget inom olika näringsgrenar under senare halvåret 1944 belyses genom efterföljande sammanställning av uppgifter från socialstyrelsens sysselsättningsstatistik. I sammanställningen angivas indextal för antalet sysselsatta arbetare under augusti och november 1943 och 1944 med september 1939 som bas. November

Augusti N ä r i n g s g r e n a r

Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri. . . Kemisk-teknisk industri Samtliga industrigrupper Byggnadsverksamhet Statliga verk och byggnadsarbeten Kommunala verk och byggnadsarbeten. Handel och varulager Samtliga

näringsgrenar

105 86 73 79 96 86 66 87 90 61 121 84 73

105 86 74 80 103 88 82 95 92 71 128 90 77

114 79 71 80 106 90 82 91 95 56 119 85 79

113 81 74 88 110 93 90 99 98 71 121 90 83

97¶Arbetsmarknadsregleringen. Trots att läget på arbetsmarknaden under senare halvåret 1944, såsom framgår av den föregående översikten, i flera avseenden lättats, voro arbetsförmedlande åtgärder av extra ordinär karaktär alltjämt påfordrade. De voro dock på det hela taget av mindre forcerad karaktär än tidigare. Antalet genom arbetsförmedlingen tillsatta platser under halvåret utgjorde 490 122 mot 449 606 under motsvarande tid föregående år; alltså förelåg en ökning med 40 516. Ett tecken på att det allmännas grepp över arbetsmarknaden nu ansågs kunna i viss mån mildras var, att arbetsmarknadskommissionen den 5 okto-

156 ber 1944 (SFS nr 681) upphävde de av kommissionen med stöd av kungl. kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 330) utfärdade bestämmelserna (SFS 1940 nr 588) angående skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift om anställande och entledigande av arbetstagare (se del I sid. 364). Uppgiften att anskaffa arbetskraft till s k o g e n var under halvåret icke lika maktpåliggande som under de föregående åren, beroende på det minskade avverkningsprogrammet. Antalet genom frivillig medverkan från andra yrkesområden överförda arbetare hade kunnat kraftigt reduceras. Till den ovana arbetskraften utgingo de förmåner, för vilka redogörelse lämnats i tidigare halvårsöversikter. Enligt till arbetsmarknadskommissionen inkomna rapporter var antalet ovana arbetare samt utlänningar, vilka åtnjöto särskilt bidrag, i slutet av var och en av månaderna juli—december 1944 Månad Juli

December

Arbetslösa 1 104 973 1 088 1 737 3 208 3 805

Utlänningar 493 914 1 591 1 943 3 591 4 511

Summa 1597 1 887 2 679 3 680 6 799 8 316

Fortsatta inventeringar av arbetskraft för brännvedsförsörjningen skedde med stöd av kungörelsen den 19 juli 1941 (nr 668). Endast större avverkare behövde lämna uppgift varje månad, medan mindre avverkare hade att rapportera var tredje månad. Med större avverkare avsågos härvid sådana som beräknades under avverkningsåret 1944/45 avverka en kvantitet motsvarande i södra Sverige 200 kbm eller däröver och i norra Sverige 500 kbm eller däröver. Propagandan bland ungdomen för f r i v i l l i g a beredskapsinsats e r fullföljdes efter samma riktlinjer som tidigare och intensifierades med hänsyn till att beredskapströttheten begynt starkare framträda. Ett betydelsefullt praktiskt arbete för jordbruksproduktionen utfördes av de frivilliga, såväl de som gingo direkt ut till jordbruksarbete som de vilka genom att åtaga sig luftbevakning medverkade till att inkallade jordbrukare kunde erhålla ledighet från militärtjänstgöring. Liksom föregående år utfärdades en kungörelse, innebärande att vissa tjänstemän beviljades sammanlagt tio dagars tjänstledighet med oavkortad lön för deltagande i skördearbete, som anvisats av den offentliga arbetsförmedlingen. För byggnads- och anläggningsverksamheten gällde i stort sett fortfarande de restriktiva bestämmelser, för vilka redogörelse lämnats i del V sid. 186 ff. Se härom vidare nedan sid. 165. Den alltjämt rådande knappheten på kunniga specialarbetare inom v e r k s t a d s i n d u s t r i e n motiverade att de av arbetsmarknadskommissionen redan i maj 1940 igångsatta beredskapskurserna för omskolning och ut-

157 bildning av tempoarbetare för nämnda industri upprätthöllos. Fr. o. m. den 1 juli 1944 överflyttades emellertid denna verksamhet till överstyrelsen för yrkesutbildning. Vid utgången av år 1944 pågingo 43 kurser, därav 28 för mekaniker, 4 för finmekaniker, 1 för smeder, 8 för svetsare, 1 för lindare och 1 för bilservicemekaniker. Under halvåret voro dessutom anordnade beredskapskurser för utbildning av kvinnlig industriell arbetskraft. Vid årets utgång pågingo två sådana kurser. Den under första halvåret 1944 beslutade successiva utbyggnaden av u n gdomsförmedlingsoch yrkesvägledningsorganisation e n genomfördes till en del under senare halvåret. Sedan även Gotland erhållit en särskild länscentral för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, funnos vid årets slut dylika centraler upprättade i samtliga län. Filialer hade vid samma tidpunkt inrättats vid avdelningskontoren i Hälsingborg, Karlskoga, Lund, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Södertälje och Ängelholm. Dessutom hade till avdelningskontor i Stockholm knutits 8 s. k. kontaktmän. Genom kungörelse den 20 oktober 1944 (nr 703) ändrades i vissa avseenden kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 328) om l ä n s a r b e t s n ä m n d e r . Ändringarna berörde länsarbetsnämndernas sammansättning och uppgifter, vilka sistnämnda blevo betydligt utvidgade (se sid. 24). De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1945. Statsbidrag lämnades som förut till ett antal statliga och statskommunala b e r e d s k a p s a r b e t e n . Dessa bestodo dels av egentliga försvarsarbeten eller eljest arbeten av betydelse för försvaret, dels av väg- och spåranläggningar, flygfält samt flottledsarbeten. Sådana arbeten utfördes förutom i arbetsmarknadskommissionens även i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt i järnvägsstyrelsens regi. De sammanlagda kostnaderna under hela året 1944 för dessa arbeten utgjorde 69-4 milj. kronor, varav 56*3 milj. kronor utgingo i form av statsbidrag. H j ä l p v e r k s a m h e t e n f ö r a r b e t s l ö s a tillhörande intellektuella m. fl. yrken fortsatte efter samma riktlinjer som förut. Omkring 340 arbetslösa med sådana yrken sysselsattes vid arkivarbeten, varjämte ett 80-tal musiker erhöllo s. k. musikerhjälp. Hjälpverksamhet i nu nämnda form bedrevs dessutom under halvåret för ett betydande antal flyktingar av olika nationalitet. Tillstånd till bedrivande av dagunderstöds- och hyreshjälpsverksamhet behövde under halvåret icke lämnas i någon större skala. Verksamheten berörde under de första månaderna av halvåret endast några hundratal personer. Sin största omfattning hade den i december, då 1 447 personer åtnjöto dagunderstöd och 1 069 hyreshjälp. Arbetet med r e g i s t r e r i n g e n a v o l i k a k a t e g o r i e r a r b e t a r e i avsikt att underlätta ledighet från militärtjänstgöring fortsattes. Såsom förut nämnts verkställdes hempermittering vid skördetiden med ledning av de upplagda registren. Därutöver avgav arbetsmarknadskommissionen ytt-

158 randen över ett stort antal enskilda framställningar om hempermittering från eller anstånd med beredskapstjänstgöring. Arbetet med k r i g s i n d u s t r i e n s mobiliseringsplanering fortgick efter samma linjer som tidigare. Kollektivavtalen. Under tredje och början av fjärde kvartalet 1944 var förhandlingsverksamheten jämförelsevis ringa, medan den mot slutet av året var synnerligen livlig. Såsom i föregående redogörelse omnämnts pågingo vid utgången av första halvåret 1944 avtalsförhandlingar bl. a. för de till Svenska arbetsgivareföreningen anslutna företagen inom de grafiska facken (civiltryckerier, litografiska anstalter, bokbinderier m. m.). I slutet av juli träffades uppgörelser i dessa frågor, och tre nya riksavtal upprättades att gälla till den 31 maj 1945. Uppgörelserna berörde sammanlagt omkring 13 000 arbetare och inneburo i huvudsak prolongation av de tidigare avtalen med vissa jämkningar, bl. a. höjning av vissa minimitimlöner, speciellt inom bokbinderifacket. Bland statliga avtal, som utlöpte vid halvårsskiftet, märkas avtalen för telegrafverkets linje- och verkstadsarbetare. Förhandlingar rörande nya avtal pågingo, vilket även omnämnts i föregående redogörelse, vid halvårsskiftet och resulterade i uppgörelse i slutet av augusti månad. Avtalet för linjearbetarna berörde omkring 6 000 arbetare och skulle gälla i två år eller t. o. m. den 30 juni 1946, medan avtalet för verkstadsarbetare berörde omkring 1 500 arbetare och skulle gälla ett år eller t. o. m. den 30 juni 1945. Beträffande verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar strandade förda förhandlingar mellan parterna — järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägsmannaförbundet — och förbundet varslade om arbetsnedläggelse fr. o. m. den 27 juli. Sedan Kungl. Maj:t förordnat en särskild förlikningsman att medla i tvisten, träffades i slutet av augusti månad uppgörelse om nytt avtal, ö p p e n konflikt förhindrades. Uppgörelsen innebar bl. a., att arbetare som fyllt 40 år och haft anställning som verkstadsarbetare vid statens järnvägar under minst 15 år erhöllo ytterligare tre dagars semester fr. o. m. år 1945. Därjämte skedde en viss förhöjning av sjukersättningen för ackordsarbetare. Mellan landstingens centrala lönenämnd och Svensk sjuksköterskeförening träffades i början av juli månad överenskommelse om anställnings- och avlöningsförmåner för i landstingens tjänst anställda sjuksköterskor. Överenskommelsen godkändes sedermera av vederbörande landsting. Genom överenskommelsen, som berörde omkring 3 500 sjuksköterskor, genomfördes väsentliga löneförbättringar för ifrågavarande personal. I slutet av oktober träffades inför en av Kungl. Maj:t förordnad medlingskommission uppgörelse angående nya avtal för gat- och kantstensindustrierna samt stor- och finstensindustrien, sedan förhandlingar pågått under en längre period. De nya avtalen skulle gälla för tiden 1 juli 1944—30 juni 1945 och inneburo bl. a. en höjning av timlönerna för de lägst betalda arbetarna samt förbättring av vissa låga ackord.

159 Avtalen för skogsbruket i Dalarna och Norrland utlöpte den 30 september och nya uppgörelser träffades under oktober och november månader för tiden t. o. m. den 30 september 1945. För skogsbruket i södra och mellersta Sverige träffades uppgörelse om nya avtal under december månad efter förhandlingar inför en särskild kommission. Avtalen skulle gälla till den 1 oktober eller i vissa fall till den 1 november 1945. För jordbruket upprättades i oktober månad nytt riksavtal och nya löneavtal för det avtalsår, som började den 1 november 1944. Uppgörelsen innebar, att lantarbetarna erhöllo en löneförhöjning på i genomsnitt 11 å 12 öre i timmen. Det gamla statsystemet skulle därjämte enligt uppgörelsen avvecklas under det nya avtalsåret. Den 31 oktober utlöpte inom livsmedelsindustrien en del betydelsefulla avtal, nämligen dels ett avtal för charkuterier, tarmrenserier samt slakterioch köttgrossistfirmor i Stockholm samt dels avtal för personalen vid olika mejerifirmor i Stockholm. I förra fallet inträdde från den 21 november öppen konflikt, som pågick ännu vid årsskiftet. I det senare fallet hade vid årsskiftet icke heller någon uppgörelse kommit till stånd, trots intensiv förhandlingsverksamhet. Beträffande de avtal, som löpte per kalenderår, märkas uppgörelser inom gruvindustrien, där nya avtal träffades under december månad för 1945. Uppgörelserna inneburo endast smärre jämkningar i de tidigare avtalen. Två nya riksavtal inom handelsbranschen, innehållande allmänna bestämmelser för biträden, kontorister samt lager- och utkörarepersonal, träffades även i december månad. Avtalen skulle gälla för år 1945. Mellan landstingens centrala lönenämnd och Svenska kommunalarbetareförbundet träffades i november månad för första gången ett riksavtal för biträdespersonalen vid landstingens sjukvårds- och övriga inrättningar. Omkring 12 000 anställda berördes av det nya riksavtalet, som skulle gälla för år 1945. Några centrala förhandlingar angående indextillägg förekommo icke vid årets slut i motsats till vad som varit fallet under de senaste åren. Vid de avtalsuppgörelser som träffades blev i allmänhet överenskommet, att 1944 års ramavtal mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen skulle gälla även för den nya avtalsperioden. Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare. Den restriktiva lönepolitik, som statsmakterna för de statsanställdas del under krisåren nödgats tillämpa i fråga om lönegradsplacering, inrättandet av nya befattningar och allmän befordringsgång, hade icke kunnat undgå att i förening med den allmänna begränsningen av kompensationen för levnadskostnadsstegringen medföra kännbara verkningar för därav berörda löntagargrupper. Givetvis hade detta varit särskilt framträdande för den lägst

160 avlönade personalen. Från de anställdas sida framfördes i olika sammanhang önskemål om löneförbättringar. De huvudorganisationer, som representerade personal i de lägsta graderna, begärde under hösten 1944 förhandlingar om provisoriska lönetillägg åt sådan personal för undanröjande av de mest framträdande svårigheterna. Kungl. Maj:t, som fann saken icke längre böra undanskjutas, förelade riksdagen förslag i ämnet vid dess höstsession genom proposition nr 296. I sin motivering framhöll finansministern, att frågan om och i vad mån en provisorisk löneförbättring för sämre ställda grupper av statsanställda borde genomföras måste i rådande läge bedömas mot bakgrunden av löneutvecklingen på den allmänna arbetsmarknaden och dess betydelse ur allmänna ekonomiska synpunkter. Ett fortsatt vidmakthållande av det sedan hösten 1942 upprätthållna pris- och lönestoppet vore en förutsättning för att penningvärdet skulle kunna skyddas trots de allvarliga påfrestningar, för vilka det utsattes både genom de med kriget förbundna försörjningssvårigheterna och de omfattande beredskapsutgifterna. Redan när lönestoppspolitiken först genomfördes, förutsattes emellertid, att den icke skulle utesluta inkomstförbättringar för sämre ställda grupper. Sådana justeringar hade också kommit till stånd i viss omfattning. Om en provisorisk lönehöjning för vissa grupper statsanställda nu skulle kunna godtagas, måste den tydligen begränsas så, att den fölle inom ramen för sådana lönejusteringar, som kunde genomföras utan att förutsättningarna för den allmänna stabiliseringspolitiken rubbades. Frågan hur denna ram borde uppdragas kunde för de statsanställdas del icke bedömas efter fullt samma grunder som på den allmänna arbetsmarknaden, bl. a. därför att det statliga lönesystemets utformning medförde, att de statsanställda i de lägre lönegraderna i början av sin bana vore förhållandevis sämre ställda än arbetare på den allmänna arbetsmarknaden, även om de skulle komma över dessa, när de nådde slutlönen i resp. befattningar. Viktigare vore emellertid, att arbetarna på den allmänna marknaden genom olika omständigheter under krigsåren erhållit en nominallöneökning, som översteg den som samtidigt kommit statstjänstemännen till del. Kungl. Maj:ts förslag innebar för de tolv lägsta löneklasserna (g—a samt 1—5) i det allmänna lönesystemet för civilförvaltningen ett lönetillägg av i genomsnitt ungefär 12 procent av samtliga vid ifrågavarande tid utgående löneförmåner. Beräknat för medeldyr ort medförde dessa tillägg, att reallönen praktiskt taget återfördes till 1939 års nivå. För de tre närmast ovanför liggande löneklasserna (nr 6—8) föreslogs en sjunkande skala för tilläggen, avpassad för ernående av en lämplig anslutning till den där ovanför liggande löneskalan. Liknande lönetillägg föreslogs för löntagare i motsvarande inkomstläge enligt andra lönereglementen. Någon skillnad mellan tilläggen i olika dyrortsgrupper gjordes icke. De provisoriska lönetilläggen föreslogos skola utgå retroaktivt fr. o. m. den 1 juli 1944. Utöver dessa lönetillägg föreslogs ett tillfälligt barntillägg skola såsom ett engångsbidrag utgå till befattningshavare med rätt till provisoriskt lönetilllägg i syfte att åstadkomma en viss differentiering efter försörjningsbördan. Barntillägget skulle vara högst 100 och lägst 50 kronor för ett b a r n samt högst 200 och lägst 100 kronor för två eller flera barn under 16 års ålder, varvid undantag skulle göras för barn som redan åtnjöte andra barntillägg

161 eller dylika förmåner av statsmedel. Förslaget innehöll även bestämmelser om kompensation för förlängning av väntetid för befordran i fråga om vissa extra ordinarie befattningar, i främsta rummet hos statens järnvägar. Riksdagen biföll propositionen samt beviljade i enlighet med densamma ett anslag å tilläggsstat för budgetåret 1944/45 av 12 milj. kronor för täckande av de av tilläggen föranledda kostnaderna. Beträffande anställningshavare vid de affärsdrivande verken skulle ifrågavarande kostnader bestridas av dessa verks medel. Kungörelse i ämnet utfärdades den 1 december 1944 (nr 754). Socialförsäkrings- och understödsfrågor. I anledning av inom riksdagen väckta motioner hade 1944 års riksdag hos Kungl. Maj:t hemställt om framläggande snarast möjligt av förslag till en allmän förbättring av utgående folkpensioner och invalidunderstöd. På grund härav hade Kungl. Maj:t den 28 april 1944 uppdragit åt socialvårdskommittén att skyndsamt inkomma med förslag till provisoriska åtgärder till ökning av de folkpensioner, som uppenbarligen vore otillfredsställande, varvid borde beaktas, att förslagen icke föregrepe eller försenade en definitiv reformering av folkpensionerna. Sedan kommittén till fullgörande av nämnda uppdrag framlagt vissa förslag och vederbörliga yttranden däröver inhämtats, förelade Kungl. Maj:t frågan för riksdagen vid dess höstsession 1944 i propositioner nr 288 och 297. I propositionen nr 297 anförde socialministern, att åstadkommandet av en förbättring av de enligt folkpensioneringslagen utgående förmånerna länge utgjort ett av de mera angelägna socialpolitiska önskemålen. Då ett beslut på grundval av den igångsatta utredningen angående en allmän översyn av folkpensioneringen i nämnda syfte kunde beräknas komma att ännu länge vänta på sig, vore ett provisoriskt ordnande av frågan lämplig. Härvid avsågs icke att bereda dyrtidskompensation, enär de redan utgående dyrtidstilläggen (se del V sid. 381) kunde anses vara tillfyllest. Det gällde fastmer en verklig förbättring av provisorisk natur av de folkpensioner, som uppenbarligen vore otillfredsställande. (Härvid syftades givetvis endast på folkpensioner, vari ingick tilläggspensioner samt invalidunderstöd.) Vid förslagets konstruktion hade särskild vikt fästs vid bostadskostnadernas inverkan på folkpensionärernas försörjningsläge. Då bostadskostnaden relativt sett vore mera betungande för ensamboende än för äkta makar, hade förslaget byggts på tankegången att förstärkningen av pension eller understöd borde utgå med lika stort belopp till varje pensionärshushåll. Huvudregeln i förslaget var, att förstärkning skulle utgå till ogift pensionär med 100 kronor och till gift pensionär med 50 kronor. Då emellertid, därest endast den ena av makarna hade tilläggspension, skulle till hushållet utgå endast 50 kronor såsom provisorisk förbättring även då den andra maken icke kunde i nämnvärd grad bidraga till familjens uppehälle och då en individuell prövning av försörjningsförmågan vore utesluten i förevarande sammanhang, hade huvudregeln kompletterats därhän att, om den av makarna som ej uppbure tilläggspension eller invalidunderstöd fyllt 60 år, den pensionsberättigade maken skulle erhålla 100 kronor i provisorisk förbättring. Därvid hade presumerats, att arbetsförmågan vid 60-årsåldern i allmänhet väsentligt nedginge. Kommunernas och landstingens bidragsskyldighet föreslogs reglerad i stort sett efter samma regler som angåvos i folkpensioneringslagen. 11—518703

162 Riksdagen godkände Kungl. Maj:t förslag men beslöt i enlighet med ett motionsvis framfört yrkande, att utöver de i propositionen angivna pensionsförbättringarna skulle medges ett belopp motsvarande folkpensionens eller invalidunderstödets belopp för en månad. Till täckande av kostnaderna för de beslutade förstärkningarna av tilläggspensioner och invalidunderstöd anvisade riksdagen å tilläggsstat för budgetåret 1944/45 ett anslag av 44 milj. kronor. Jämlikt riksdagsbeslutet utfärdades den 1 december 1944 lag i ämnet (nr 751), avsedd att träda i kraft den 1 januari 1945. Samtidigt utfärdades kungörelse (nr 752) med tillämpningsbestämmelser. De dagunderstöd, som kommunerna ägde med statsbidrag utgiva till oförvållat arbetslösa, hade i mars 1944 undergått förhöjning (se del V sid. 376). Härigenom hade dagunderstödsbeloppen i ett stort antal fall kommit att överstiga de barnunderstödsbelopp, som vid arbetslöshet i form av daghjälp samt barn- och hustrutillägg utgingo till medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. Då det knappast syntes rimligt, att medlem av erkänd arbetslöshetskassa i händelse av arbetslöshet ställdes i ett sämre läge utan fastmer borde beredas en fördelaktigare ställning än annan arbetslös, och då framställningar om rättelse i denna sak inkommit från flera håll, uppdrog Kungl. Maj:t den 30 juni 1944 åt socialstyrelsen att verkställa utredning rörande de ändringar i bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring, som styrelsen kunde finna påkallade med hänsyn till utvecklingen inom den hjälpverksamhet, som bedreves av arbetslöshetskommittéerna. Socialstyrelsens i ämnet avgivna utredning gav vid handen, att en höjning av de från de erkända arbetslöshetskassorna utgående understödsbeloppen vore påkallad. För uppnående av detta syfte föreslog styrelsen vissa åtgärder, varvid såsom mål angavs, att understöden från erkänd arbetslöshetskassa borde med 25 procent överstiga motsvarande understöd från arbetslöshetsnämnd. Förslagen upptogos i något jämkad form av Kungl. Maj:t, som i proposition nr 301 framlade frågan för riksdagen vid 1944 års höstsession. Riksdagen antog förslagen med viss ändring, varefter av Kungl. Maj:t den 15 december 1944 utfärdades dels förordning (nr 777) angående ändrad lydelse av 20 § 1—3 mom. förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor, dels förordning (nr 778) angående beloppet av barntillägg och hustrutillägg enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor, dels förordning (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor. Författningarna skulle träda i kraft den 1 mars 1945, dock med rätt för Kungl. Maj:t att beträffande viss kassa förordna om tidigare ikraftträdande. De genom de nämnda förordningarna införda förbättringarna av de från arbetslöshetskassorna utgående understöden voro följande. De statliga barnoch hustrutilläggen höjdes, barntilläggen från 60 öre till en krona per dag

163 och hustrutilläggen från en krona till en krona 25 öre per dag. Å daghjälpen skulle under tiden t. o. m. den 30 juni 1946 utgå ett av statsmedel helt bekostat kristillägg av 75 öre per dag. Sammanlagda beloppet av daghjälp och kristillägg fick dock icke överstiga 7 kronor om dagen mot förut 6 kronor. Gällande s. k. överförsäkringsregler — innebärande att de från kassorna utgående understöden, barn- och hustrutillägg däri inräknade, icke fingo överstiga, för ensamstående 3/D och för familjeförsörjare % av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse — bibehöllos. Dock skulle häri den modifikationen gälla, att för familjeförsörjare med tre barn eller därutöver understödets maximibelopp kunde få uppgå till 9/io av berörda arbetsförtjänst. Propositionen innehöll utöver författningsförslagen meddelande om att Kungl. Maj.t hade för avsikt att genomföra sådan ändring i direktiven för utgivande av hyreshjälp till kassamedlem, att sådan finge utgå under förutsättning att sökanden genom intyg från kassan eller arbetslöshetsnämnd kunde styrka, att han vid den tid, då hyreshjälp skulle börja utgå, under de närmast dessförinnan förflutna 30 dagarna uppburit daghjälp eller dagunderstöd för sammanlagt minst 18 dagar. Detta innebar modifikationer i två hänseenden av gällande principer för hyreshjälp, nämligen dels minskning av den tid, under vilken arbetslös skulle ha åtnjutit understöd för att komma i fråga till erhållande av hyreshjälp, dels ock införande av möjlighet att i samma tid inräkna jämväl tid, under vilken dagunderstöd åtnjutits från arbetslöshetsnämnd. Kostnaderna för de nya eller höjda statsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna ansågos icke böra föranleda höjning av för hithörande bidrag för budgetåret 1944/45 anvisat anslag.

16. Byggnads- och bostadsväsendet. Bostadsförsörjningen. De omfattande stödåtgärder åt bostadsbyggandet, vilka statsmakterna genomfört under krigsåren, hade haft till följd, att den stagnation i bostadsproduktionen, som inträdde efter krigsutbrottet, kunnat hävas och förbytas i en ökning. B o s t a d s b y g g a n d e t i t ä t o r t e r n a under åren 1939 —1944 kan i runda tal anges sålunda: Ungefärliga antalet nytillkomna lägenheter: År 1939 1940 1941

Antal 45 000 20 000 13 600

År 1942 1943 1944

Antal 22 900 31 800 38 900

Beträffande siffran för 1944 bör nämnas, att den ger en något för ogynnsam bild av bostadsproduktionens omfattning. Den för detta år medgivna bostadsbyggnadskvoten avsåg en produktion av omkring 40 000 lägenheter. Av vissa orsaker blevo emellertid åtskilliga lägenheter, vilka beräknats kunna färdigställas under året, färdiga för inflyttning först under de två första månaderna av år 1945. Av sammanställningen framgår, att bostadsproduktionen snabbt gick tillbaka efter år 1939. Bottenläget nåddes år 1941 med en produktion, som utgjorde föga mer än en fjärdedel av 1939 års visserligen rekordartade produktionssiffra. Produktionen ökades därefter undan för undan för att under år 1944 — med nyssnämnda tillägg för vid årsskiftet ännu ej fullt färdigställda byggnader — nå upp till ungefär 90 procent av 1939 års nivå. Eftersläpningen till följd av den låga produktionen under de första krigsåren i förening med en kraftig ökning i familjebildningen medförde, att trots den inträdda produktionsökningen under de senaste åren situationen på bostadsmarknaden alltjämt kännetecknades av en starkt markerad knapphet på bostäder. Tack vare stegringen i antalet nytillkomna lägenheter kunde man dock i övervägande antalet orter förhindra, att bostadsbristen övergick i ren bostadsnöd. Vad beträffar bostadsförbättringsverksamheten på l a n d s b y g d e n hade denna ävenledes under krigsåren omfattats med växande intresse, och de anslag som i ökad omfattning ställts till förfogande

165 för utlämnande av bidrag eller lån för sådana ändamål i syfte att söka skapa en mera tillfredsställande levnadsstandard för den mindre bemedlade landsbygdsbefolkningen hade varit föremål för en allt livligare efterfrågan och avsatt goda resultat. Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten. Lagstiftningen angående tillståndstvång för byggnads- och anläggningsarbeten var i stort sett oförändrad under hela året 1944. Vid tillämpningen av byggnadstillståndslagstiftningen har man åsyftat att medverka till upprätthållandet av ett fast penningvärde samt att främja en ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft. Den anordnade kontrollen över förbrukningen av vissa byggnadsmaterial, å vilka brist eller knapphet varit rådande, har varit av stor betydelse för hushållningen med dessa material. Vad angår utnyttjandet av arbetskraften har det lyckats att i väsentlig mån utjämna arbetssäsongerna inom byggnadsindustrien. Detta har skett genom att i görligaste mån fördela byggnadstillstånden likformigt över året samt att beträffande byggnadsarbeten som lämpligen kunna utföras vintertid meddela byggnadstillstånd för utförande allenast under vintermånaderna. På detta sätt har flertalet byggnadsarbetare under de sista två åren kunnat beredas en relativt jämn sysselsättning. Det tillämpade regleringssystemet har även skänkt möjlighet att anpassa arbetstillgången inom byggnadsindustrien med hänsyn till det varierande arbetskraftsbehovet inom övriga för landet viktiga näringsområden. I fråga om sättet för ingivande av ansökan om byggnadstillstånd infördes i samråd med statens byggnadslånebyrå fr. o. m. den 1 oktober 1944 i viss mån nya bestämmelser för ansökningar om bostadsbyggnadsarbeten. Det bestämdes att dylika ansökningar, avseende arbeten i städer och köpingar där byggnadslånebyrån hade förmedlingsorgan, skulle fr. o. m. nämnda dag ingivas till förmedlingsorganet, vare sig statligt lån söktes hos byrån eller ej. I samband härmed bereddes vederbörande sökande tillfälle att, om lån söktes hos statens byggnadslånebyrå, erhålla s. k. förhandsgranskning hos byrån i samband med ansökan om byggnadstillstånd. Ansökningar avseende bostadsbyggnadsarbeten av annan art skulle — vare sig statligt lån söktes eller ej — i likhet med ansökningar för andra arbeten än bostadsbyggnadsarbeten såsom förut ingivas till vederbörande länsarbetsnämnd. I samråd med byggnadsberedningen har arbetsmarknadskommissionen upprättat en fortlöpande statistik över beviljade och avslagna ansökningar om byggnadstillstånd. Denna statistik belyser den tillståndsreglerade byggnadsverksamhetens art och omfattning, geografiska fördelning, arbetskraftsbehov samt förbrukning av olika sorters byggnadsmaterial. Av statistiken framgår, att under år 1944 beviljades sammanlagt 19 425 ansökningar om byggnadstillstånd. Av ansökningarna biföllos 16 472 av arbetsmarknadskommissionen och 2 953 av Kungl. Maj:t. Under samma tid

166 avslogos 1 374 ansökningar, varav 938 av arbetsmarknadskommissionen och 436 av Kungl. Maj:t. De beräknade b y g g n a d s k o s t n a d e r n a f ö r d e u n d e r olika m å n a d e r b e v i l j a d e resp. a v s l a g n a ansökn i n g a r n a framgå av följande sammanställning. Bevil jade 1944

jordbruk, samskogs- industri färdsel b r u k o. fiske

kr.

Avslagna förvaltning, Anläggansöksociala ä n d a - nings- Militära S u m m a n i n g a r a r b e t e n mål, sjukhandel Milj. k r arbeten v å r d , skolor m. m.

Byggnader År

Mi lj.

ansökningar. för

Månad

Bostadshus

Januari . . . . Februari . . Mars

97-9 93-9 93-4

1-7 3-6 4-4

17-8 16-1 21-6

2-7 5-4 9-3

2-3 2-0 6-8

7-G 13-5 14-1

9-0 10-2 14-9

3-6 18-9 3-3

142-6 163-6 167-8

5-1 13-1 17-1

April Maj Juni

80-0 76-3 62-5

4-9 4-5 3-6

15-7 14-6 13-6

4-3 1-9 7-3

2-1 1-6 2-7

7-0 8-0 20-7

4-4 8-2 8-4

3-7 8-8 18-4

122-1 123-9 137-2

9-7 13-5 12-8

Juli Augusti . . . . September

83-5 97-4 111-2

1-8 1-5 1-3

12-0 37-C 88-5

1-4 2-1 4-3

3-5 3-2 4-5

9-3 11-0 33-8

7-0 4-6 8-C

6-9 10-4 10-7

125-4 167-8 262-9

11-0 9-9 9-5

Oktober.. . . November. . December. .

81-9 52-1 44-6

1-1 0-6

o-.-»

14-2 16-7 14-G

2-3 4-5 0-8

3-0 3-0 1-2

22-7 15-8 6-7

3-8 9-3 11-9

18-8 7-7 6-1

147-8 109-7 86-4

11-3 12-8 21-9

974 7

283 0

46-3

35-9

170-2

117 3

1 757 -2

147 7

Summa

Något mera än hälften eller 974*7 milj. kronor av de beräknade byggnadskostnaderna för de beviljade ansökningarna hänförde sig till bostadshus exklusive personalbostäder. A n t a l e t b o s t a d s l ä g e n h e t e r av olika storlek i under 1944 beviljade byggnadsföretag avseende nybyggnader framgår av följande sammanställning, i vilken även personalbostäder medtagits. L ä g e n h e t s t y p

1 rum 1 r u m och k o k v r å 1 r u m och kök 2 r u m och k ö k eller k o k v r å 3 r u m och k ö k 4 r u m och kök 5 eller flera r u m och k ö k Samtliga

lägenheter

Hela

riket

Städer med Övriga städer ö v e r 30 000 och t ä t o r t e r in v.

3 475 3 519 10 624 23 350 11 373 3 383 1 136

899 1 955 6 340 12 034 4 338 1 129 239

1 892 1 457 4 008 10 020 5 863 1679 618

56 860

26 934

2 5 537

I statistiken ingår ej sådan byggnadsverksamhet som icke varit tillståndsreglerad och ej heller arbeten för vilka generellt byggnadstillstånd meddelats. Den viktigaste gruppen av arbeten, som härigenom icke kunnat beaktas, utgöres av s. k. tremansbyggen, d. v. s. arbeten, för vilkas utförande utöver erforderligt antal målare, plåtslagare, elektriker, rörarbetare och glasmäs-

167 teriarbetare icke sysselsatts mer än tre arbetare. Generellt byggnadstillstånd har bl. a. utfärdats för ett stort antal mindre arbeten för statliga verk och styrelser. Vidare har Kungl. Maj:t den 6 maj 1944 meddelat generellt byggnadstillstånd för vissa för skogsbruket betydelsefulla slag av anläggningsarbeten inom Västernorrlands län. Även arbeten, för vilka byggnadstillstånd meddelats i vanlig ordning, ha i ett mindre antal fall ej kunnat medtagas i statistiken. Detta gäller särskilt löpande underhålls- och reparationsarbeten, för vilka bestämda uppgifter icke kunnat lämnas beträffande arbetenas omfattning, erforderlig arbetsstyrka eller materialåtgång. Vid jämförelse mellan byggnadskostnaderna för under olika månader beviljade byggnadstillstånd bör beaktas, att i vissa månadssiffror ingå arbeten av betydande omfattning och med mycket lång byggnadstid. Under september 1944 beviljades sålunda byggnadstillstånd för vattenkraftsanläggningar vid Forsmoforsen kostnadsberäknade till 48'5 milj. kronor, vilka arbeten beräknats vara färdiga först i november 1947. Av kostnaderna för under 1944 beviljade byggnadsarbeten kommo 87*1 procent å arbeten med en byggnadstid mellan 1—12 månader; för 8*3 procent var byggnadstiden 1—2 år och för 4-6 procent över 2 år. Hyresregleringen. Se härom sid. 369 ff, där redogörelse lämnas för hyresregleringen under hela budgetåret 1944/45.

17. Sjukvård och läkemedelsanskaffning. Medicinalstyrelsens materielnämnds verksamhet fortgick jämväl under andra halvåret 1944 efter de riktlinjer, som angivits i kungl. brevet den 17 januari 1941. Förnyad inventering av landets förråd av läkemedel och viss a n n a n sjukvårdsmateriel ägde rum i oktober 1944. Resultatet av inventeringen utvisade, att försörjningsläget i fråga om läkemedel fortfarande var tillfredsställande utom beträffande vissa varuslag, vilka till följd av de försämrade importmöjligheterna icke kunnat anskaffas. I anledning av inventeringen vidtog materielnämnden de åtgärder beträffande den frivilliga handelsregleringen rörande vissa läkemedel och annan sjukvårdsmateriel, import, inhemsk tillverkning m. m., vilka med hänsyn till rådande förhållanden kunde anses erforderliga. Här må nämnas, att tillgången på acetylsalicylsyra utvisade en fortsatt minskning. Genom den tillverkning av detta läkemedel, som på statsmakternas tillskyndan igångsatts av Aktiebolaget Bofors nobelkrut, kunde emellertid landets behov beräknas bliva till fullo tillgodosett omkring årsskiftet 1944/1945. Åtgärder för import av acetylsalicylsyra utöver de tidigare vidtagna ansågos därför ej påkallade. Däremot befanns det nödvändigt att införa kontroll av importhandeln med acetylsalicylsyra med hänsyn till bl. a. prisskillnaden mellan den importerade och den inom landet tillverkade varan. Efter av industrikommissionen på föranstaltande av materielnämnden gjord framställning utfärdade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 6 oktober 1944 (nr 672) bestämmelser angående reglering av införseln av salicylsyra och acetylsalicylsyra (se sid. 74), varjämte industrikommissionen bemyndigades att enligt vissa grunder genomföra nämnda reglering. Av andra inventeringsutredningar, som företagits under halvåret, må nämnas sådana rörande röntgenfilm, insulin, preventivmedel, glasögon, ögonglas och ögonproteser. Inventeringarna av de tre sistnämnda varuslagen tillkommo närmast med anledning av från Finland gjorda förfrågningar om möjligheten att från Sverige erhålla leverans av dessa varor. Under halvåret blev det tidigare inledda samarbetet mellan nämnden och svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet i frågor rörande läkemedel och andra materielnämndens verksamhetsområde tillhöriga varor allt mera omfattande. Efter framställning från kommittén bemyndigade Kungl.

169 Maj:t genom beslut den 1 september 1944 materielnämnden att för berörda hjälpverksamhet verkställa upphandling av läkemedel inom en kostnadsram av 6*5 milj. kronor. Med anledning härav träffade nämnden avtal om leverans av läkemedel och läkemedelsråvaror med dels olika svenska läkemedelstillverkare, dels försvarets sjukvårdsförvaltning och dels reservförrådsnämnden. Likaså verkställdes för samma ändamål upphandling av röntgenoch skärmbildsapparater. Arbetet med insamling och odling av medicinalväxter fortgick enligt tidigare fastställda planer. Avkastningen av årets odling blev emellertid något mindre än beräknat på grund av i viss mån felslagen skörd och andra oförutsedda omständigheter. Av Kungl. Maj:t anbefalld utredning rörande bl. a. den framtida beredskapen på sjukvårdens område fortgick jämväl under andra halvåret 1944. Under tiden 1 juli—31 december 1944 behandlade materielnämnden 420 ansökningar om exportlicens för läkemedel och sjukvårdsmateriel samt 950 ansökningar om transporttillstånd för införsel av sådana varor.

18.

Priser och prisreglering.

översikt av prisutvecklingen. Under senare hälften av 1944 visade både parti- och detaljprisnivån en svagt fallande tendens. Den väsentliga betingelsen härför utgjorde prissättningen på jordbrukets produkter för produktionsåret 1944/45. Kalkylen över jordbrukets inkomster och utgifter utvisade för detta produktionsår ett inkomstöverskott på 36'6 milj. kronor, vilket togs i anspråk för prissänkningar. Dessa, som ägde rum under loppet av september månad, berörde direkt och indirekt varuslagen kött och fläsk, charkuterivaror, gula ärter, margarin samt handtvål och tvättpulver. Kommerskollegii p a r t i p r i s i n d e x steg 1 enhet mellan juni och juli men sjönk därefter successivt med 1 enhet per månad t. o. m. oktober. Mellan juli och december uppgick partiprissänkningen till cirka 1V2 procent. Utöver av jordbruksprissättningen föranledda prissänkningar ägde prisreduktioner under höstens lopp rum på potatis, grönsaker och kaffe. I fråga om i m p o r t p r i s i n d e x utgjordes enda förändringen av en nedgång med 3 enheter mellan augusti och september. E x p o r t p r i s i n d e x visade obetydliga variationer. Kommerskollegii parti-, import- och exportprisindex under ifrågavarande period återges nedan, resp. tal därvid omräknade med augusti 1939 = 100. k„ inAA

Ar

Juni Juli Augusti September Oktober November December

iy44

Partipris. j index 177 178 177 177 176 176 176

Importpris. , index 265 265 265 262 262 262 262

Exportpris. j index 182 182 182 183 183 183 182

Den procentuella prisstegringen för olika huvudgrupper i partiprisindex redovisas i följande tabell. Jordbruksprodukternas dominerande roll för partiprissänkningen under senare hälften av 1944 framgår där tydligt. Mellan juli och oktober sjönk delindex för jordbruksprodukter med icke mindre än 5 procent.

i® OS TJ< CO OS

db "a P 3

Generalindex . . Uppdelning av varorna efter använd ning: Jordbruksförnödenheter Industriförnödenheter Bränsle och smörjmedel Maskiner och transportmedel Konsumtionsvaror Uppdelning av varorna efter härkomst Jordbruksprodukter Industriprodukter

1 rH O T*

1¶CN Ti rl<

O» r« Ti

0* Ti Ti

•* os

•al !-5

16 38 54 18 23

23 10 84 8 23

19 31

22 20

3 os

II9

1¶CO £2 •* 3 os OS T* Ti

3 .2.

Juni 1943— juni 1944

Procentuell öknin J för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex

4-3

is

OJ r f CO OS OS r i

é g

3 ii 3"0 76

•g o |—- 32

3 11 4 4 11

4 5 12 3 3

2 0 0 0 0

—1 0 0 0 —2

54 78 227 36 69

12 8

—2 6

2 —1

—3 —1

58 78

•-0

•"5

Nedgången i detaljprisnivån blev, i motsats till vad fallet var i fråga om partiprisnivån, alls icke av den omfattning, som prissänkningarna på jordbruksprodukter i och för sig skulle ha givit anledning att förvänta. De genom ianspråktagandet av inkomstöverskottet i jordbrukskalkylen ernådda prissänkningarna inneburo totalt en sänkning av levnadskostnadsindex med cirka 1*3 enheter i 1914 års serie. Trots detta steg socialstyrelsens l e v n a d s k o s t n a d s i n d e x med 1914 som basår mellan juni och september med icke mindre än 3 enheter till 243 eller med 1 procent. I 1935 års serie steg levnadskostnadsindex under samma tid från 154 till 155. Indexstegringen betingades — förutom av omräkningen av skatteposten — uteslutande av prishöjningar på tre varuslag, nämligen potatis, fisk och grönsaker, vilket ledde till en höjning av delindex för livsmedel med 2 procent. Skatteposten omräknades med avseende på stats- och landstingsskatterna för 1944 och steg med drygt 4 procent till följd av inträffade inkomstförbättringar mellan 1942 och 1943. 1944 års skörd av potatis blev relativt knapp, varigenom prisläget kom attt utvecklas mycket ogynnsamt. På våren 1944 återgick man till ett system med fri handel med fisk utan såväl handelsreglering som normalpriser och stoppriser, detta med hänsyn till att utsikterna för kött- och fläsktilldelningen bedömdes som mycket gynnsamma och att man hade anledning att räkna med en relativt god fisktillgång. Emellertid började efter en tid fångsterna att bliva små och ojämna, varför priserna stego kraftigt över de gamla normalprisernas nivå. I fråga om grönsaker hade priskontrollnämnden undvikit ingrepp i den fria prisbildningen utom på några enstaka punkter. Den här skisserade prisutvecklingen ledde emellertid till att man i oktober införde normalprisreglering på potatis och vissa slag av saltvattenfisk samt i december på vissa andra trädgårdsprodukter. De därigenom ernådda prisreduktionerna medförde, att levnadskostnadsindex i december sjönk till 241 resp. 154. Den genomsnittliga stegringen av levnadskostnadsindex mellan juli och december utgjorde därmed 0*3 pro-

172 cent (räknat med decimal), vilken uppgång helt förklaras av de höjda skatterna. Riksbankens k o n s u m t i o n s p r i s i n d e x , i vilken direkta skatter ej ingå och som därför ger ett mera renodlat uttryck för själva detaljprisnivåns utveckling, sjönk under tiden juni—december med 0*3 procent. Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder. Kungörelsen angående a l l m ä n t p r i s s t o p p den 4 juni 1943 (nr 310), vilken enligt senare författningar erhållit giltighet t. o. m. den 31 augusti 1944, prolongerades ytterligare genom kungörelserna den 25 augusti 1944 (nr 595) och den 24 november 1944 (nr 748) för tre månader i sänder eller fram till utgången av februari 1945. Som sekundär stopprisdag bestämdes vid den första förlängningen den 31 augusti 1944 och vid den andra förlängningen den 30 november 1944. Vad angår de prisreglerande åtgärderna för j o r d b r u k e t s p r o d u k t e r o c h f ö r n ö d e n h e t e r samt l i v s m e d e l i övrigt, särskilt fisk, hänvisas till vad härom anföres i kap. 4 (se framför allt sid. 32 ff. och 55). Spannmålspriserna förblevo i huvudsak oförändrade utom beträffande ärter och bönor samt korngryn, för vilka varor priserna något sänktes. Även för åtskilliga andra slag av livsmedel kunde större eller mindre prissänkningar genomföras (margarin, risgryn, kaffe, kakao, äppelmos, honung m. m ) . De nya normalpriserna å fisk samt vissa köksväxter m. m. medförde likaledes, såsom å föregående sida antytts, ett nedpressande av förutvarande prisläge. En ny varugrupp, som från årsskiftet underkastades normalprisreglering, var mineralvatten och läskedrycker. Normalpriserna, vilka gällde försäljningen från såväl tillverkare och handlande som näringsställen och kiosker, inneburo en sänkning av tidigare tillämpade priser med cirka 10 procent. Ny var jämväl den normalprisreglering som fr. o. m. den 10 november 1944 infördes för kost och logi å turisthotell och därmed likställda restauranger och pensionat. Bemyndigande härtill gavs priskontrollnämnden genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 oktober och 10 november 1944. Bestämmelserna offentliggjordes genom nämndens meddelande nr 515. Till grund för normalprissättningen lades de priser som år 1938 tillämpats på rum, måltider och helpension. Till dessa s. k. grundpriser fingo göras tillägg med högst 20 procent på rumspriser, 40 procent på måltidspriser och 331/3 procent på helpensionspriser. De sålunda fastställda normalpriserna inneburo betydande sänkningar av dittills tillämpade priser. Företagen ålades att dels på anfordran framlägga förteckning över grundpriserna, dels å utfärdad räkning upptaga grundpriserna för sig och de medgivna tilläggen för sig. Varje gäst skulle vid minst tre dagars vistelse åtnjuta förmånen av abonnemangseller helpensionspriser under förutsättning att företaget år 1938 tillämpat sådana priser. Rörande prisregleringen på i n d u s t r i o m r å d e t lämnas vissa upplysningar i kap. 5, särskilt angående normalprissättningen å textilvaror. I av-

173 seende på dessa må ytterligare nämnas, att priskontrollnämnden överenskommit med Textilgrossisternas riksförbund, Sveriges beklädnads- och manufakturhandlareförening samt Konfektionsindustriföreningen, att det med dessa organisationer slutna avtalet rörande reglering av parti- och detaljhandeln med importerade textilvaror, vilket utlöpte den 15 oktober 1944, skulle äga fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1945 eller den tidigare dag, som Kungl. Maj:t senare eventuellt kunde komma att bestämma (nämndens meddelande nr 511). Enligt beslut av priskontrollnämnden i slutet av december upphävdes fr. o. m. den 1 januari 1945 de dittills gällande normalpriserna å originalaluminium i tackor m. m. I stället skulle här gälla bestämmelserna om allmänt prisstopp. Avtalen med Färghandelns leverantörförening och Kemikaliegrosshandelns importförening angående reglering av parti- och detaljhandeln med färger, droger och kemikalier, vilka utlöpte den 31 december 1944, blevo efter överenskommelse mellan priskontrollnämnden och föreningarna förlängda att gälla t. o. m. den 30 juni 1945 (nämndens meddelanden nr 542 och 543). Angående prisregleringen å olika slag av b r ä n s l e n se kap. 6. Den 28 september 1944 föreskrev priskontrollnämnden vissa ändringar av normalpriserna på sågtimmer av furu och gran inom norra Sverige (meddelande nr 505). De nya priserna medförde en mindre höjning för de nordligaste älvarna. För landets övriga delar fastställdes nya normalpriser å samma varuslag den 16 oktober (meddelande nr 512); dessa inneburo i stort sett ingen ändring i förhållande till tidigare priser (jfr del V sid. 205). Nämnden fastställde ävenledes nya normalpriser på fanértimmer och plywoodvirke av furu, vilka ej väsentligt avveko från de förut gällande. Däremot medförde de nya normalpriser som den 4 november infördes å gagnvirke av lövträ en nedsättning av tidigare priser å sågtimmer av björk med 10 procent. Som följd härav sänktes jämväl priserna på sågad björk från årsskiftet med 4 a 7 procent (nämndens meddelanden nr 513 och 533).

19.

Penningväsendet.

Valutaregleringen. Med anledning närmast av minskningen i de svenska guld- och valutatillgångarna efter krigsutbrottet 1939, i samband varmed även en viss tendens till kapitalflykt från Sverige gjorde sig gällande, hade i början av år 1940 en valutareglering införts, vilken trädde i kraft den 25 februari s. å. Genom regleringen ville man disponera landets guld- och valutaförråd så, alt de för Sverige viktigaste importbehoven i första hand tillgodosåges. Därjämte ville man även reglera eller förhindra utströmningen från landet av här placerat utländskt eller svenskt kapital. Senare under kriget ändrades läget radikalt. Landets guld- och valutatillgångar ökades, så att de överstego förkrigsnivån. I stället började tendenser till en kapitalflykt hit förmärkas. Man räknade med att dessa tendenser skulle komma att förstärkas allt eftersom kriget närmade sig sitt slut, vilket måste medföra stora olägenheter. Det befanns därför önskvärt att komplettera valutaförordningen med vissa bestämmelser, som gjorde det möjligt att övervaka och hindra en kapitaltillströmning till Sverige. Å andra sidan antogs, att mycket stora anspråk kunde komma att ställas på guld- och valutareserven efter krigets upphörande. Ett betydande importbehov komme då at behöva täckas, samtidigt som en del av importen från Sverige till vissa länder sannolikt måste ske på kredit. Tills vidare kunde därför — trots den ökade valutabehållningen — några generella lättnader i de ursprungliga valutabestämmelserna icke medgivas. Under hänvisning till nu nämnda förhållanden hemställde bankofullmäktige i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 mars 1944, att riksdagens samtycke måtte inhämtas för komplettering av gällande valutaförordning av den 25 februari 1940 (nr 97) med sådana bestämmelser som ökade möjligheterna att övervaka och hindra tillflödet till Sverige av utländska valutor. Ett utkast till dylika bestämmelser förelåg redan i en bilaga till den proposition (nr 290) angående valutaregleringens införande, som förelades 1939 års lagtima riksdag. Sedan riksdagen bifallit i proposition nr 252/1944 framlagt förslag i ämnet, utfärdade Kungl. Maj:l på hemställan av bankofullmäktige och valutakontorets styrelse dels en förordning den 20 oktober 1944 (nr 693) om ändring i valutaförordningen, dels ock tvenne kungörelser s. d. angående importförbud å oarbetat guld m. m. samt å oarbetad platina m. m. (nr 694 och 695). Av valutakontoret (riksbanken) utfärdades samtidigt särskilda lillämpningsbestämmelser (riksbankens meddelande nr 19).

175 Enligt den ursprungliga valutaregleringen (vars innebörd i korthet refereras i del I sid. 379) var det förbjudet för allmänheten att köpa eller sälja utländska valutor annorledes än genom förmedling av riksbanken, valutabankerna (d. v. s. de 22, sedermera de 18 största affärsbankerna) samt, beträffande resevalutor, vissa särskilt auktoriserade försäljningsställen. Vidare rådde förbud mot i n f ö r s e l av svenska (men icke utländska) betalningsmedel (d. v. s. sedlar och skiljemynt, växlar, checkar o. dyl.) samt av fordringsbevis. Svenska och utländska värdepapper fingo ej införas till riket annorledes än genom riksbanken eller valutabank. Vissa generella lättnader i dessa importförbud hade emellertid medgivits av valutakontoret. Sålunda var det bl. a. tillåtet att utan särskilt tillstånd införa andra svenska betalningsmedel än sedlar och mynt. Fordringsbevis fingo i regel också fritt införas. Valutaförordningen föreskrev vidare förbud mot u t f ö r s e l av såväl svenska som utländska betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper. Även beträffande utförseln hade dock vissa undantag från gällande förbud generellt medgivits av valutakontoret. Det var slutligen förbjudet att utan tillstånd överlåta betalningsmedel, fordringsbevis eller värdepapper på någon som betraktades såsom bosatt i utlandet samt att verkställa inbetalning på konto, som fördes här i riket till förmån för någon bosatt i utlandet. Genom de nya bestämmelserna, vilka trädde i kraft den 30 oktober 1944, infördes förbud mot införsel jämväl av utländska betalningsmedel samt oarbetat guld, guldmynt och platina. Valutakontoret uppmjukade dock i tillämpningsbestämmelserna förbudet så, att resande från utlandet medgavs rätt att införa utländska betalningsmedel (utom pund- och dollarsedlar över 10 pund resp. 50 dollar), såframt han i en särskild deklaration lämnade uppgift å dessa samt förband sig att icke disponera över dem på annat sätt än genom försäljning till riksbanken, valutabank eller auktoriserat försäljningsställe för resevaluta. Fortfarande ägde resande utan särskilt tillstånd införa svenska sedlar och skiljemynt till ett belopp av högst 99 svenska kronor. Vidare fingo andra betalningsmedel än svenska och utländska sedlar och skiljemynt införas. Beträffande konton eller tillgodohavanden för utländsk räkning i Sverige meddelades bestämmelser, avsedda att möjliggöra en strängare övervakning än förut. De tidigare s. k. fria kronkontona hos valutabankerna skulle numera benämnas »allmänna konton», och deras användningsmöjligheter begränsades väsentligt. Vidare reglerades genom specialbestämmelser s. k. »spärrkonton», »blockerade konton» och »clearingspärrade konton». Personer som enligt valutaförordningens definition voro att betrakta som »bosatta i utlandet» men som likväl mera stadigvarande vistades här i riket — exempelvis flyktingar — bereddes möjlighet att på särskilt konto i valutabank, sparbank eller postsparbanken insätta medel, som de efter sin hitkomst intjänat här i riket eller som härrörde från tillgodohavanden som de haft tillstånd att förfoga över. Dessa konton fingo av nämnda personer fritt disponeras för uttag eller betalningar i Sverige, så länge de vistades här. Beträffande flyktingar föreskrev valutakontoret i övrigt, att utbetalningar fingo göras till dem, såframt betalningen avsåge antingen skälig lön eller ersätt-

176 ning för prestation som utförts efter ankomsten hit eller ock gåva eller understöd av mindre omfattning; däremot var det förbjudet att lämna lån till en flykting utan valutakontorets tillstånd. Konto, räkning eller tillgodohavande, som för utlänning fördes hos annan än valutabank, således bl. a. hos firma eller privatperson, benämndes »utlandskonto». Gottskrift å, resp. disposition av sådant konto fick ske för sådana betalningar som verkställdes genom riksbanken, valutabank eller clearingnämnden eller som eljest godkänts av valutakontoret. Den tidigare föreskriften, att den som gent emot utlandet ägde rätt att kräva betalning ej fick medgiva anstånd med betalningen, kompletterades så, att den som ådragit sig betalningsskyldighet gent emot utlandet icke fick uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalnintg på annat sätt än med vanliga betalningsmedel, såframt det ej följde av handelsbruk eller annan sedvänja eller eljest betingades av omständigheterna. Det förut gällande förbudet för här i riket bosatt att — för att kringgå valutaförordningens bestämmelser — till någon i utlandet, med vilken han hade gemensamt ekonomiskt intresse, sälja varor till lägre pris eller av honom köpa varor till högre pris än de i allmänhet gällande avsåg att hindra en bakom onormala priser dold kapitalflykt från Sverige. Nu kompletterades denna bestämmelse så, att även kapitalinströmning under täckmantel av onormala priser skulle kunna förhindras. Tendensen på kreditmarknaden var under sista halvåret 1944 lik den, som rått närmast föregående halvår. Affärsbankernas inlåning från den svenska allmänheten steg under översiktsperoden med 444 milj. kronor, vilket med endast 50 milj. kronor underskred den hittills största ökningen under något halvår sedan krigsutbrottet. Även affärsbankernas utlåning steg kraftigt och uppgick till 269 milj. kronor mot 179 milj. kronor föregående halvår. Utlåningsökningen hänförde sig huvudsakligen till inteckningslån med 178 milj. kronor och lån mot namnsäkerhet med 103 milj. kronor. Motsvarande siffror nästföregående halvår voro 137 milj. kronor resp. en minskning med 4 milj. kronor. Affärsbankernas nettoskuld till utlandet minskades med 19 milj. kronor och nettoinströmningen av guld och utländska valutor till riksbanken uppgick till 99 milj. kronor. Sparbankernas inlåning ökades med 114 milj. kronor och postsparbankens med 60 milj. kronor, räntekrediteringar frånräknade. Ränteläget blev under översiktsperioden praktiskt taget oförändrat. Penningpolitiken. I skrivelse till Konungen den 30 september 1944 avgåvo bankofullmäktige yttrande över en av priskontrollnämnden gjord framställning rörande vissa ändringar i gällande prisregleringslag och upptogo i samband därmed till behandling frågan om den fortsatta priskontrollen. Fullmäktige anförde därvid bl. a. följande:

177 >1 sun framställning har nämnden inledningsvis behandlat de allmänna riktlinjerna för penningpolitiken och därvid pekat på olika faktorer, vilka kunna försvåra genomförandet av det i våras fastställda programmet. Den översikt över sannolika utvecklingsmöjligheter närmast efter krigsslutet, som nämnden därvid lämnar, leder enligt dess mening till slutsatsen, att fortsatt statlig priskontroll blir nödvändig under övergångstiden till fredshushållning. Nämnden framhåller i detta sammanhang särskilt, att en snabb nedgång av prisnivån i det penningpolitiska programmet angivits vara förutsättningen för den begärda löncstabiliseringen och otvivelaktigt är dem enda möjligheten att förhindra starka lönerörelser. Av väsentlig betydelse i detta sammanhang är enligt nämndens mening, att prissättningen på jordbruksprodukter utformas i överensstämmelse med det allmänna prispolitiska programmet.» Fullmäktige hänvisade till sin skrivelse till Konungen den 30 mars 1944 och framhöllo att de »krav på löneförbättringar, som framträtt och i väntan på ett allmänt prisfall kunna väntas växa sig allt starkare, endast i begränsad omfattning kunna tillgodoses utan att penningvärdet äventyras. Angelägenheten av att en prisreduktion kommer till stånd är under dessa förhållanden och med hänsyn till förekomsten av krav på längre gående löneförbättringar uppenbar. Alla möjligheter till prissänkningar måste därför tillvaratagas. Emellertid äro så viktiga kostnadsposter som hyror och bränslepriser för tillfället bundna. Även livsmedelskostnaderna lämna för närvarande blott en ringa marginal för reduktioner. På andra områden synas möjligheterna till prisreduktioner vara beroende av att lönenivån kvarstår oförändrad. Pris- och lönepolitikens närmare utformning synes bl. a. med tanke därpå böra hänskjutas till överläggningar mellan berörda parter under statlig ledning. Vid dessa överläggningar borde ett försök göras att stabilisera läget genom ömsesidiga medgivanden, å ena sidan i form av prisreduktioner, å andra sidan genom accepterandet av en oförändrad allmän lönenivå med en klar avgränsning av de sämre ställda grupper för vilka en lönejustering kan ifrågakomma. Med hänsyn J till det prisfall som så småningom är atl motse efter ett vapenstillestånd kan även övervägas att föregripa delta prisfall genom att för vissa varor införa allmänna subventioner, som dels böra kunna bliva av relativt kort varaktighet, dels äro förbundna med mindre risker ur penningpolitisk synpunkt än de löneförändringar som genom dem skulle förebyggas. Fullmäktige vilja betona, att de penningpolitiska hjälpmedel som stå riksbanken till buds äro helt otillräckliga för att råda bot på de skador som kunna vållas, om i det föregående angivna utgångspunkter för pris- och lönepolitiken icke fasthållas. Icke heller på det finanspolitiska området är under den närmaste tiden en utveckling att påräkna, som skulle neutralisera verkningarna av att pris- och lönestoppet brytcs. Även vid en försiktig pris- och lönepolitik kan den närmaste tiden efer ett vapenstillestånd komma att medföra svårigheter för en stabilisering av penningvärdet därigenom, att ett uppdrivet varubehov i utlandet leder till en tillfällig, omfattande prisstegring på vissa exportvaror. För inflationen i Sverige efter förra kriget synes en sådan utveckling ha spelat en avgörande roll, och tendenser i här angiven riktning måste därför följas med största uppmärksamhet för att vid behov mötas genom lämpliga åtgärder. Efter en övergångstid kan det internationella varubehovet väntas visa en tillbakagång. Med hänsyn därtill kan en förskjutning uppåt av kostnadsläget inom exportindustrierna, för vilken en första exportprisstegring kan lämna utrymme, på något längre sikt komma att ställa dessa i ett ogynnsamt konkurrensläge och därigenom försvåra sysselsättningspolitiken. Möjligheterna att genom växelkursförändringar motväga en exportprisstegring och ett efterföljande exportprisfall synas mycket ovissa.» 12— 518703

20.

Statsfinanserna.

Statsregleringen för budgetåret 1944/45 behandlas i redogörelsen för första halvåret 1945 (sid. 385), likaså frågor rörande statsskulden, som hänföra sig till senare halvåret 1944. Några ändringar i skattelagstiftningen skedde ej under här behandlade period.

21. Statlig informationsverksamhet. Enligt den nya instruktion, vilken utfärdats för statens informationsstyrelse den 15 juli 1944 (se del V sid. 238), fortgick verksamheten inom styrelsen efter i huvudsak samma linjer som förut om än i mera begränsad omfattning. Styrelsens allmänna avdelning hade alltjämt som sin huvudsakliga arbetsuppgift att följa den utländska propagandan i Sverige. I samband med att upplysningsavdelningens dagliga översikter över in- och utrikespolitiska artiklar i svensk press upphörde inställdes också allmänna avdelningens översikter över ytterlighetspressen. Avdelningens filmverksamhet fortgick i samarbete med folkberedskapssektionen men nedbragtes successivt. Med utgången av december månad nedlades avdelningens arbete helt. Upplysningsavdelningen bedrev liksom tidigare i samförstånd med olika kristidsorgan genom sin artikel tjänst propaganda i en rad för folkförsörjningen viktiga frågor. Sålunda sökte avdelningen stimulera till frivilligt deltagande i skördearbetet och i Ungdomsberedskapens riksinsamling, vilken under året var särskilt inriktad på insamling av järn-, glas- och gummiskrot. Vidare uppmanades till ökad användning av fodercellulosa i foderstaterna, tillvaratagande av rotfruktsblasten som foder, insamling av medicinalväxter m. m. Under hösten inleddes en omfattande propaganda för gasbesparing, för vilken erhölls särskilt statsanslag. Den vid årets början inledda kampanjen för allmän ympning mot difterifaran fullföljdes. I särskilda artiklar påvisades olika sätt att utrota skadeinsekter som härja i livsmedelslagren. Den slora landsinsamlingen av kläder understöddes ock med artiklar liksom den aktion som Ungdomsberedskapens riksinsamling gjorde till förmån för Rädda barnens verksamhet. I en rad broschyrer behandlades bl. a. pensionsstyrelsens frivilliga försäkring, riksbankens handledning för bostadslånesökande samt andra sociala och krisbetonade frågor såsom bostadsanskaffning för försvarets folk, yrkesrådgivning, hembiträdeslagen m. m. Material erhölls i bostadsfrågor från Svenska slöjdföreningens presstjänst samt i hushållsfrågor från Aktiv hushållning. Tre informationsdagar för pressen anordnades under halvåret. Därjämte ordnades som förut mindre presskonferenser rörande särskilda aktuella äm-

180 nen. Frågor på dagordningen behandlades av samarbetskommittén för sparpropaganda och reklamrådel. Tidskriften »Från departement och nämnder» utkom under halvåret med 12 nummer. Dagliga pressöversikter utgåvos till utgången av september. Därefter upphörde denna del av verksamheten. En viss ökning förspordes i fråga om rådgivnings- och dispensavdelningens arbete. Antalet muntliga förfrågningar var sålunda större än tidigare. Vid några tillfällen vidtogos från avdelningens sida särskilda åtgärder för att underlätta publiciteten i samband med händelser vid gränserna av större intresse. Därjämte behandlades som förut frågor rörande utförsel av fotografier, filmer och andra bilder. I ett antal förtroliga cirkulärskrivelser gjordes även nu hänvändelser till pressen i publicitetsfrågor av ömtålig natur. I Folkberedskapens verksamhet genomfördes en avsevärd begränsning. Ortsombudens arbetsuppgifter inskränktes sålunda högst väsentligt. Vissa redogörelser och anvisningar tillställdes dem alltjämt, men utsändningen av förtroligt informationsmaterial upphörde liksom ock utsändningen av de tidigare sammanställningarna av rykten och klarlägganden i serien »Frågor och svar». Speciella informationskonferenser med ortsombud eller organisationsrepresentanter förekommo ej längre. Däremot voro folkberedskapens länsombud i augusti inkallade till en konferens, varvid en rad upplysande föredrag höllos och vissa av de kortfilmer visades, som inspelats under informationsstyrelsens medverkan. Vid årsskiftet tillställdes ortsombuden ett meddelande, vari de förändrade förutsättningarna för Folkberedskapens arbete angåvos och ombudsorganisationens övergång till att numera väsentligen utgöra en beredskapsorganisation klarlades. Medan verksamheten inom den egentliga ombudsorganisationen sålunda minskades, fortgick som förut den förtroliga informationstjänsten till civila och militära myndigheter, riksdagsmän, kristidsstyrelser, länsombud m. fl. och omfattade liksom tidigare redogörelser för och översikter över Sveriges yttre och inre läge. Likaså fortsatte den i samarbete med norska myndigheter och Föreningen Norden anordnade upplysningsverksamheten bland norska flyktingar. Angående den av A k t i v h u s h å l l n i n g bedrivna upplysningsverksamheten under halvåret se sid. 412.

Tolfte avdelningen Tiden januari—juni 1945

1. Inledning. Den skärpta knapphetshushållning, som 1944 års händelser framkallat, blev än mer utpräglad under de första månaderna av år 1945. Lejdtrafiken fortgick väl tills vidare som förut, men landets tilltagande isolering i övrigt i handelshänseende gjorde det mer än någonsin nödvändigt att hushålla med egna resurser och lager. Brist framträdde beträffande ett flertal viktiga nyckelvaror för den industriella produktionen och en fortgående lageruttömning ägde rum med avseende på såväl råvaror som färdiga konsumtionsvaror i avvaktan på att importen ånyo skulle komma i gång. Minskningen i lagertillgångarna accentuerades genom leveranser till grannländerna enligt gjorda utfästelser. Av samma skäl måste till en viss grad livsmedelsransonerna skäras ned, vilket otvivelaktigt kännbart berörde vida konsumentkretsar, om än det knappast var av väsentlig vikt för näringsmedelsförsörjningen i stort. Särskilt allvarligt påverkades läget på bränsleområdet genom den fullständiga avstängningen av kolimporten. Tilldelningen av fossilt bränsle till industrien och kommunikationsföretagen måste till följd härav undergå en drastisk nedskärning. För att få bättre fart på vedavverkningarna, vilka redan under hösten 1944 visat en betänklig eftersläpning i förhållande till det uppgjorda produktionsprogrammet, vidtogos en rad åtgärder. Ehuru dessa småningom visade god effekt, kunde de ej förhindra, alt utsikterna för nästa bränslesäsong tedde sig mörka, då utsikterna till en förbättrad koltillförsel under alla förhållanden, även under förutsättning av ett snart slut på kriget, måste framstå som mycket ovissa. Som en extra försvårande faktor inträffade i februari en omfattande arbetsnedläggelse inom metall- och verkstadsindustrierna, vilken varade ända till början av juli. Genom inställandet av all produktion inom en så betydande industrigren lättades väl i viss mån trycket med hänsyn till råvaruoch bränsleförsörjningen. Men betydande hinder vållades ej minst byggnadsverksamheten, då brist uppstod på många viktiga byggnadsråvaror, varigenom fullföljandet av årets bostadsbyggnadsprogram äventyrades. Exporten var under årets första månader nedbragt till ett minimum. Sålunda låg bl. a. malmexporten till största delen nere, vilket framtvingade avbrott i driften vid exportgruvorna. Genom att personalen därstädes kunde i viss utsträckning sysselsättas med varjehanda tillredningsarbeten kunde

184 dock förhindras att någon mera omfattande arbetslöshet härav blev följden. Över huvud taget kunde sysselsättningen inom industrien trots ovan antydda svårigheter rätt väl upprätthållas. I tilltagande grad torde inom näringslivet förberedelser ha begynt vidtagas för en omställning av verksamheten från krigs- till fredsproduktion. Verklig fart tog denna utveckling, sedan i början av maj det europeiska kriget äntligen nått sitt slut och då — som en följd därav — arbetet kunde mera målmedvetet inriktas på krigshushållningens avveckling. Med krigshandlingarnas upphörande följde, att den s. k. västspärren öppnades, varigenom, sedan minsvepning i större omfattning hunnit ske, fri sjöfart västerut och särskilt till Storbritannien åter blev möjlig. Ändock hade ännu vid halvårsskiftet sjöfarten mellan Sverige och utlandet blott i begränsad omfattning kommit i gång, vilket delvis berodde på de band med avseende på det större tonnagets utnyttjande som pålagts de svenska rederierna genom Sveriges anslutning till den genom överenskommelse mellan de sjöfarande allierade makterna bildade internationella sjöfartspoolen. Omhändertagandet av utländska flyktingar och internerade av olika kategorier hade redan tidigare ställt de svenska myndigheterna inför betydande uppgifter. Genom krigets avslutning vidgades ytterligare dessa uppgifter i omfattning, samtidigt med att planläggning måste ske för verksamhetens successiva avveckling och återförandet av flyktingar och interner till deras hemländer. En annan följd av krigshandlingarnas upphörande var, att den medverkan i det internationella återuppbyggnadsarbetet i form av varuleveranser m. m., vartill Sverige förbundit sig gent emot de nordiska grannländerna och vissa andra länder, nu kunde börja att i större omfattning effektueras. Till väsentlig del måste dessa hjälpaktioner ske på kreditbasis. De kreditförpliktelser, som Sverige på detta sätt iklätt sig, måste anses för våra förhållanden mycket avsevärda. Sveriges sammanlagda internationella insats i gåvor och krediter väsentligen för återuppbyggnads- och humanitära ändamål beräknades vid utgången av första halvåret 1945 belöpa sig till i runt tal 2-7 miljarder kronor.

2. Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur. Tvangsförfogande över egendom. Giltighetstiden för allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613) har genom lag den 11 maj 1945 (nr 171) resp. förordning s. d. (nr 172) förlängts t. o. m. den 30 juni 1946. Lagen den 14 maj 1943 (nr 245) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar, vilken ägt giltighet till utgången av juni 1945, har ersatts av en lag med samma titel den 22 juni 1945 (nr 384), gällande till utgången av juni 1946. Den överensstämmer med den förra lagen utom så tillvida, att hänvisningen i denna till 1938 års lag om förfoganderätt för luftskyddets behov ersatts med hänvisning till civilförsvarslagen den 15 juli 1944 samt att Konungen i samband därmed erhållit bemyndigande att meddela föreskrifter om anstånd även med avseende å sådana ersättningsbelopp, som det jämlikt sistnämnda lag åligger kommun att utgiva. Någon ny tillämpningskungörelse i ämnet har med hänsyn till krigstillståndets upphörande i Europa icke ansetts erforderlig. Moratoriclagstiftning. Den i lagen den 4 juni 1943 (nr 274) stadgade förlängda giltighetstiden för ränte- och utdelningskuponger (se del IV sid. 241) har genom lag den 23 mars 1945 (nr 85) utsträckts t. o. m. den 30 juni 1946. Till samma tidpunkt har även genom lag s. d. (nr 86) giltighetstiden utsträckts för lagen den 4 juni 1943 (nr 275) om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkurs. Samtidigt har genom kungörelse den 23 mars 1945 (nr 87) förordnats, att tid, inom vilken borgenär i Aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs äger anmäla sig att lyfta utdelning i konkursen, icke skall utgå före den 1 juli 1946. Jämkning av arrendeavtal m. m. Vad i lagen den 5 mars 1943 (nr 78) om jämkning av arrendeavtal i vissa fall stadgats i fråga om år 1943 (se del IV sid. 242) och enligt lag den 10

186 m a r s 1944 v u n n i t t i l l ä m p n i n g ä v e n för å r 1944 h a r g e n o m lag d e n 23 februa r i 1945 (nr 37) b e s t ä m t s skola gälla j ä m v ä l b e t r ä f f a n d e å r 1945. Den motivering för f ö r l ä n g n i n g av h i t h ö r a n d e lagstiftnings t i l l ä m p n i n g , som l ä m n a d e s av j o r d b r u k s m i n i s t e r n i proposition i ä m n e t till 1945 å r s r i k s d a g , n r 13, v a r i h u v u d s a k d e n s a m m a som anfördes i m o t s v a r a n d e proposition f ö r e g å e n d e å r (se del V sid. 226). G e n o m lag d e n 16 f e b r u a r i 1945 (nr 28) h a r lagen den 16 m a j 1941 (nr 243) o m rätt för ar rendator alt bortföra stråfoder m. m. (se del II sid. 259) erhållit f ö r l ä n g d giltighet till u t g å n g e n av å r 1946. Patcntlagstiftningcn. L a g e n den 1 n o v e m b e r 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. s a m t l a g e n den 30 juni 1942 (nr 550) m e d särskilda betämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. h a g e n o m l a g a r den 23 m a r s 1945 (nr 88 och 89) erhållit f ö r l ä n g d giltighet t. o. m. den 30 j u n i 1946. Flertalet a v de f ö r o r d n a n d e n , som tidigare, m e d giltighet till u t g å n g e n av j u n i 1944, m e d d e l a t s o m t i l l ä m p n i n g av vissa b e s t ä m m e l s e r i lagen a n g å e n d e p a t e n t vid k r i g eller k r i g s f a r a m. m., h a erhållit f ö r l ä n g d giltighet, n ä m l i g e n v a d a n g å r svenska m e d b o r g a r e g e n o m k u n g ö r e l s e den 15 j u n i 1945 (nr 299) s a m t i f ö r h å l l a n d e till Schweiz, S t o r b r i t a n n i e n och N o r r a I r l a n d , D a n m a r k , F i n l a n d och C a n a d a g e n o m k u n g ö r e l s e r s. d. (nr 300—304) och i f ö r h å l l a n d e till Norge och F r a n k r i k e g e n o m k u n g ö r e l s e r den 29 j u n i 1945 (nr 435 och 475), i s a m t l i g a fall till u t g å n g e n av j u n i 1946 u t o m i fråga o m Norge, d ä r v i d giltigheten b e g r ä n s a t s t. o. m. d e n 31 d e c e m b e r 1945. Med avseende på tillämpningen av lagen om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. meddelades i propositionen nr 73 till 1945 års riksdag vissa uppgifter, avseende tiden från lagens ikraftträdande t. o. m. den 31 december 1941. I enlighet med den för granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m. gällande instruktionen hade nämndens granskningsarbete varit inriktat dels å uppfinningar, som utan att ha varit patentsökta dock bringats till nämndens kännedom, dels å patentsökta sådana. I sistnämnda hänseende hade granskning ägt rum såväl av de patentansökningar, vilka vid lagstiftningens ikraftträdande redan innelågo hos patent- och registreringsverket, som av därefter inkomna patentansökningar. Antalet granskade ärenden utgjorde 1 793. Av dessa utgjordes 38 av framställningar enligt 5 § om offentliggörande av inhemsk icke patentsökt uppfinning rörande krigsmateriel m. m., vilka samtliga bifallits. I 1 752 fall hade beslut meddelats enligt 6 § i fråga om hemlighållande av patentsökta uppfinningar, varvid i 96 fall förordnats att hemlighållande skulle äga rum. I 3 fall hade behandlats av patentsökande gjord framställning om tillämpning av 13 §, avseende hemliga patent. I 55 fall hade beslutet om hemlighållande senare upphävts av nämnden och i 17 fall hade beslutet underställts Kungl. Maj:ts prövning. I 26 fall hade nämnden hos Kungl. Maj:t tillstyrkt meddelande av föreskrift enligt 13 § angående hemligt patent.

187 Bestämmelser angående vissa statsmyndigheter, enskilda organisationer och förvaltningsorgan samt angående förmynderskap ni. fl. ärenden vid krig eller krigsfara. Genom särskilda lagar den 23 mars 1945 (nr 83 och 84) har giltighetstiden utsträckts t. o. m. den 30 juni 1946 beträffande lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m. samt lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. Till samma tidpunkt har jämväl giltighetstiden förlängts genom lag den 27 april 1945 (nr 147) beträffande lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter samt genom lag den 1 juni 1945 (nr 298) beträffande lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. Genom skrivelse nr 494 har 1945 års riksdag för budgetåret 1945/46 förlängt det tidigare lämnade bemyndigandet för Kungl. Maj:t att meddela särskilda avlöningsföreskrifter vid eventuell övergång till krisadministration. Även bemyndigandet för banko- och riksgäldsfullmäktige m. fl. att beträffande personalen vid riksdagens verk, därest så finnes påkallat, genomföra en krisadministration och i samband därmed överföra tjänstemän på en temporär krisindragningsstat har förlängts t. o. m. den 30 juni 1946 (jfr bankoutskottets utlåtande 1945 nr 59). Krafthushållningen. Lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas har genom lag den 8 juni 1945 (nr 277) erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1946. Angående lagens tillämpning se sid. 263 och 302. Utrikeshandeln. Lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. har genom lag den 8 juni 1945 (nr 276) erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1946. Försäkringsväsendet. Lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning (se del I sid. 204 och del II sid. 20) har genom lag den 20 april 1945 (nr 122) erhållit ett tilllägg, varigenom försäkringsskyddet utsträckts att gälla alla för stadigvarande bruk avsedda e l e k t r i s k a a n l ä g g n i n g a r på sådant sätt, att dylika anläggningar generellt hänförts till lagens fastighetskollektiv, för vilket gäller, att rätt till krigsskadeersättning föreligger oavsett om dithörande egen-

188 dom är brandförsäkrad eller ej. Det sålunda utsträckta försäkringsskyddet har av billighetsskäl givits tillämpning å alla skador, som uppstått sedan det pågående världskrigets utbrott. Lagändringen har tillkommit efter framställning av Svenska vattenkraftföreningen. Till motivering för densamma anförde handelsministern i proposition till 1945 års riksdag, nr 86, bl. a. följande. Elektrisk ledning hänfördes till krigsskadelagens fastighetskollektiv endast i den mån ledningen framginge över mark, tillhörig ledningens ägare. De elektriska distributionsföretagens ledningar ginge emellertid i mycket ringa omfattning över företagens egen mark. Till den del ledning framginge över annan mark än ledningsägarens vore ledningen, om den brandförsäkrats, att hänföra till krigsskadelagens lösöre- eller maskinkollektiv. Av naturliga skäl brukade emellertid elektriska ledningar icke försäkras mot brand. Följaktligen åtnjöte sådana ledningar endast i undantagsfall skydd enligt lagens bestämmelser. Under de gångna krigsåren hade elektriska ledningar i åtskilliga fall skadals genom vinddrivna spärrballonger. Risk funnes uppenbarligen för att nya sådana skador inträffade. Med hänsyn härtill s)Tntes det rimligt, att åtgärder vidtoges för beredande av krigsskadeskydd för elektriska ledningar, varvid den närmast liggande lösningen syntes vara, att ledningarna tillfördes krigsskadelagens fastighetskollektiv. Att ledningarna icke åsatls taxeringsvärde vore visserligen härvid en olägenhet, men utredningen i ämnet hade visat, att särskild värdering kunde ske utan svårighet. Skyddet borde utsträckas att gälla ej endast starkströmsledningar utan även svagströmsledningar och jämväl transformatorstationer och andra liknande anordningar, i den mån de ej redan åtnjöte skydd enligt lagen. Att lagändringen gåves retroaktiv giltighet stode i överensstämmelse med den år 1943 genomförda ändringen av krigsskadelagen; då denna härvid utsträckts att omfatta även krigsskada under neutralitetstid, hade statsmakterna godtagit principen om ersättning för redan timade skador. Arbetsmarknaden. Lagarna den 30 december 1939 (nr 934 och 935) om tjänsteplikt samt om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister ävensom lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m. ha genom lagar den 15 juni 1945 (nr 278, 279 och 281) erhållit utsträckt giltighet t. o. m. den 30 juni 1946. Lönefrågor. Lagen den 30 juni 1943 (420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension har genom lag den 11 maj 1945 (nr 167) erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1946. Den militära beredskapstjänsten. Sedan Kungl. Maj:t i brev till överbefälhavaren den 15 juni 1945 (SFS nr 340) föreskrivit, att den förstärkta försvarsberedskapen, om vars intagande förordnats den 1 september 1939 (se del I sid. 14), skulle upphöra med utgången av juni månad 1945, utfärdades den 22 juni 1945 kungörelse (nr 412)

189 om ikraftträdande fr. o. m. den 1 juli s. å. av de delar av fredsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 524) (se del III sid. 233), vilka dittills, medan förstärkt försvarsberedskap varit rådande, icke ägt tillämpning. Samtidigt utfärdades kungörelse (nr 413) med tillämpningsbestämmelser till nämnda förordning (fredsfamiljebidragskungörelse), vilken ersatte fredsfamiljebidragskungörelsen den 17 maj 1940 (nr 423), samt kungörelse (nr 414) angående tillämpningen av bestämmelserna om familjebidrag efter upphörandet av förstärkt försvarsberedskap, gällande för tiden 1 juli 1945— 30 juni 1946. I proposition till 1945 års riksdag, nr 327, anförde försvarsministern, att de särskilda arbetsuppgifter, som vore förknippade med den förstärkta försvarsberedskapens avveckling, så långt möjligt borde utföras utan att värnpliktiga och annan personal tvångsvis toges i anspråk. I första hand borde den i krigsmaktens fredsorganisation ingående personalen anlitas för sådant ändamål. I den mån denna personal icke försloge för de omfattande arbeten om vilka här var fråga, borde civil arbetskraft tillfälligt anställas samt frivilligt tjänstgörande militär personal ävensom f. d. krigsfrivilliga utnyttjas. Det vore emellertid att antaga, att dessa åtgärder icke bleve tillfyllest för tillgodoseende av det vid avvecklingen uppkommande personalbehovet. Så kunde tänkas bliva förhållandet i sådana fall då i huvudsak endast personal med särskild utbildning kunde komma i fråga, exempelvis vid minsvepningsarbete. Även i dylika fall borde frivillig rekrytering i första hand ske. Men då det ej kunde utan vidare förutsättas, att genom dylika åtgärder inkallelse tvångsvis kunde helt undvikas, syntes särskilda lagbestämmelser om inkallelse av värnpliktiga böra antagas, vilka kunde tillämpas, om personalbehovet beräknades ej lämpligen kunna tillgodoses i annan ordning. I nämnda proposition framlades fördenskull förslag angående lag om inkallelse av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap m. m. Förslaget antogs av riksdagen och lag i ämnet utfärdades den 15 juni 1945 (nr 310). Genom densamma bemyndigades Kungl. Maj:t efter statsrådets hörande till tjänstgöring för fullgörande av med avvecklingen av förstärkt försvarsberedskap sammanhängande arbetsuppgifter inkalla eller kvarhålla värnpliktiga, som icke på grund av eljest gällande bestämmelser kunde tagas i anspråk för dylik tjänstgöring. Därvid borde, där ej särskilda skäl till annat föranledde, i första hand sådana värnpliktiga ifrågakomma, som icke eller endast i ringa utsträckning fullgjort militär beredskapstjänstgöring. I särskild kungörelse den 29 juni 1945 (nr 462) föreskrev Kungl. Maj:t, att vad om militär tjänstgöring under tid för anbefalld förstärkt försvarsberedskap stadgades angående avlönings- eller andra anställningsförhållanden för civil personal i statens tjänst eller vid det statsunderstödda skolväsendet eller annan statsunderstödd verksamhet skulle ha avseende jämväl å under budgetåret 1945/46 förekommande militär tjänstgöring av i nyssnämnda lag avsedd beskaffenhet.

190 I detta sammanhang må omnämnas vissa andra författningar och åtgärder, vilka mer eller mindre ägde samband med den förstärkta försvarsberedskapens avveckling. I kungörelse den 25 maj 1945 (nr 194) föreskrevs, att den som vid avvecklingen av för tiden efter den 2 september 1939 anbefalld förstärkt försvarsberedskap fullgjort långvarig militärtjänstgöring kunde för underlättande av återgång till civil verksamhet erhålla ö v e r g å n g s f ö r m å n e r i form av avvecklingsersättning och yrkesutbildning. Sådan långtidsinkallad liksom även förutvarande fast anställt manskap, som i samband med försvarsberedskapens avveckling blivit berättigat till civilanställningsförmåner, medgavs ock genom kungörelse den 25 maj 1945 (nr 195) rätt att på vissa villkor erhålla v ä r n p l i k t s l å n i fall då förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) angående dylika lån eljest icke var tillämplig. Med bifall till proposition nr 120 medgav vidare riksdagen, att åtgärder för o m s k o l n i n g a v i m i l i t ä r t j ä n s t s k a d a d e finge enligt vissa angivna riktlinjer anordnas samt att till sådana skadade utgående livräntor finge, utan hinder av vad eljest stadgats, under tiden för ifrågavarande omskolning eller däremot svarande utbildning utgå med minst det belopp, vartill livräntetagaren varit berättigad vid omskolnings- eller utbildningstidens början. Till täckande av kostnaderna för nyssnämnda övergångsförmåner för långtidsinkallad beredskapspersonal samt för omskolningen av i militärtjänst skadade anvisade riksdagen anslag för budgetåret 1945/46 å resp. 3 200 000 och 400 000 kronor. Vad eljest angår värnpliktslåneverksamheten efter tiden för den förstärkta försvarsberedskapens upphörande må nämnas, att riksdagen i anledning av proposition nr 198 beslöt, att för ändamålet skulle fr. o. m. budgetåret 1945/46 inrättas en särskild utlåningsfond, benämnd v ä r n p l i k t s l å n e f o n d e n , under det alt dittills utgående värnpliktslån finansierats från fonden för låneunderstöd. Bestämmelser angående lån från värnpliktslånefonden meddelades genom kungörelse den 29 juni 1945 (nr 494). Lån från denna fond kunde enligt kungörelsen utgivas dels till manskap som avgått efter att ha innehaft fast anställning å aktiv stat vid försvarsväsendet under minst fem år eller, i fall då avgången föranletts av sjukdom eller då eljest synnerliga skäl förelåge, under kortare tid, dels till värnpliktig som helt eller delvis undergått befälsutbildning. Förvaltningen av nu nämnda värnpliktslån skulle handhavas av länsstyrelserna under statskontorets inseende. Enligt kungörelse den 29 juni 1945 (nr 495) kunde värnpliktslån jämlikt förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824), vilken fortfarande förblev i kraft, erhållas även av den som under militärtjänstgöring å tid då förstärkt försvarsberedskap varit rådande eller vid avveckling av dylik beredskap skadats till följd av olycksfall eller ådragit sig sjukdom, ändock att nämnda förordning eljest icke var tillämplig.

191 Byggnads- och bostadsväsendet. Genom lag den 15 juni 1945 (nr 282) har lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndslvång för byggnadsarbete prolongerats t. o. m. den 30 juni 1946. Giltighetstiden för lagarna den 19 juni 1942 (nr 429 och 430) om hyresreglering i??. 7??. samt om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt in. m. har genom lagar den 23 mars 1945 (nr 67 och 68) utsträckts t. o. m. den 30 september 1946. Härvid har i fråga om den förstnämnda lagen gjorts vissa smärre ändringar. Prisregleringen. Genom lag den 18 maj 1945 (nr 203) har prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459) erhållit fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1946. I samband härmed liar i lagen vidtagits vissa ändringar och tillägg, varom förslag framlagts för 1945 års riksdag i proposition nr 17. Nämnda proposition grundade sig på en av priskontrollnämnden i skrivelse den 22 augusti 1944 gjord framställning jämte däröver inhämtade remissyttranden I avseende på önskvärdheten och behovet av prisregleringslagens fortfarande bestånd anförde finansministern i propositionen bl. a. följande: Efter införande av det allmänna pris- och lönestoppet hade en betydande stabilitet varit rådande beträffande såväl priser som löner. Den gynnsamma utvecklingen under prisstoppsperioden finge emellertid icke undanskymma de risker med avseende å pris- och löneutvecklingen, som den närmaste framtiden kunde medföra. Den fortsatta ekonomiska utvecklingen vore svårbedömbar och kunde komma att leda till ökade svårigheter för penningpolitiken. Den latenta inflationen kunde komma att öka ej blott genom utifrån kommande impulser till prisstegringar utan även till följd av den interna marknadsutvecklingen. Det vore därför synnerligen betydelsefullt, att den allmänna stabiliseringspolitiken kunde fortsätta ända till dess sådana ändrade förhållanden inträdde, att möjligheter till en sänkning av kostnader och priser förelåge. En fortsatt statlig priskontroll vore på grund härav nödvändig såväl under krigets slutskede som under övergångstiden efter kriget, vilket krävde att prisregleringslagen erhölle förlängd giltighet. Rörande förutsättningarna och riktlinjerna för den fortsatta priskontrollen gjordes i propositionen vissa uttalanden. Se härom nedan sid. 378. De i prisregleringslagen vidtagna ändringarna, vilka väsentligen avsågo att möjliggöra en i vissa hänseenden utsträckt priskonlroll, voro i huvudsak följande. Lagen i dess dittillsvarande lydelse var tillämlig å försäljning av förnödenheter och utförande av tjänster. I sistnämnda hänseende var dock tillämpningsområdet genomgående begränsat till att avse tjänster, som utfördes yrkesmässigt. Beträffande förnödenheter uppställdes detta villkor endast i fråga om ett fåtal regleringsformer. Genom den vidtagna lagändringen upphävdes denna skillnad, varigenom möjliggjordes en prisreglering av tjänster i samma omfattning som beträffande förnödenheter. Vidare stadgades, alt under la-

192 gens tillämplighetsområde skulle höra jämväl upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet samt upplåtelse av skogsavverkningsrätt och andra s. k. begränsade nyttjanderätter (rätt att å fastighet taga torv, ler, grus, sten m. ni.). Uttrycklig föreskrift meddelades, att lagen även skulle vara tillämplig å överlåtelse eller upplåtelse av immateriell förmögenhetsrättighet. Det tidigare gällande stadgandet om lagens tillämplighet å hotell- och pensionatrörelse begränsades till rörelse av dylikt slag, för vilken fordrades myndighels tillstånd (med hänsyn till att annan hotell- och pensionatrörelse föll under hyresregleringslagen) . Såsom en brist i prisregleringssystemet hade priskontrollnämnden betecknat det förhållandet, att vid överlåtelse av rörelse den nye innehavaren icke var bunden av det stoppris, som gällt för den tidigare innehavaren, utan var oförhindrad att höja priset till nivå med det gängse. För att fylla denna lucka stadgades nu, att ny innehavare av rörelse icke fick utan tillstånd överskrida det för den tidigare innehavaren gällande stoppriset. Prissloppbestämmelsernas tillämpning å s. k. nya förnödenheter — d. v. s. sådana som försl efter den bestämda prisstoppdagen tillhandahölles inom landet — utvidgades att jämväl gälla sådana nya förnödenheter, som vore avsedda att erhålla samma eller liknande användning som resp. prisreglerade förnödenheter. En viktig nyhet var den bestämmelse, varigenom möjliggjordes att vid ändrade förhållanden meddela föreskrift om sänkning av gällande stoppriser. Beslut härom skulle kunna meddelas såväl beträffande viss förnödenhet eller tjänst som beträffande viss företagare. (Enligl motiven skulle detta kunna ske genom att sagda priser sänktes med visst procenttal.) En ytterligare nyhet var, att en säljare eller företagare, som i prisreglerande syfte avgivit viss utfästelse till offentlig myndighet, skulle vara enligt lagen bunden även såvitt utfästelsen avsåge annat än pris. Slutligen voro i fråga om straffbestämmelserna vissa ändringar gjorda närmast för att åstadkomma enhetlighet i brottsbeskrivningarna. Den 18 maj 1945 utfärdades jämväl ny tillämpningskungörelse (nr 204) till prisregleringslagen, avsedd att ersätta den förut gällande. Penningväsendet. De kristidsförfattningar på penning- och bankväsendets område m. m., vilkas giltighet begränsats till utgången av juni 1945, ha alla blivit genom särskilda författningar prolongerade för ytterligare ett år. Så har skett genom lag den 23 mars 1945 (nr 66) beträffande lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet 777. 77?. (den s. k. clearinglagen), genom lag den 27 april 1945 (nr 146) beträffande lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rått för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m., genom lagar den 11 maj 1945 (nr 165 och 166) beträffande lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa

193 fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv och valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) samt genom förordning den 16 mars 1945 (nr 58) beträffande förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Fortsatt befrielse till utgången av juni 1946 har genom kungörelse den 29 juni 1945 (nr 418) givits riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Till samma tidpunkt har förlängning jämväl av riksdagen beslutats beträffande dels bemyndigandet för Konungen att under krig, vari riket befinner sig, utom riket upptaga lån, dels bemyndigandet för riksgäldskontoret att till riksbanken i valutavårdande syfte överlämna skattkammarväxlar eller skuldförbindelser i annan form, dels ock bemyndigandet för fullmäktige i riksbanken att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden fatta de beslut, som påkallas av förhållandena, även om dessa beslut icke skulle stå i överensstämmelse med föreskrifterna i bankoreglementet (se riksdagens skrivelser nr 119 och 120 samt bankoutskottets utlåtande nr 10). Bolagslagstiftningen. Genom lag den 1 juni 1945 (nr 227) har förordnats, att vad i lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag stadgas i fråga om utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1942 eller senare, dock före den 31 december 1944 (sedermera utsträckt till den 31 december 1945), skall äga motsvarande tilllämpning i fråga om vinstutdelning för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1945 eller senare, dock före den 31 december 1946. Civilförsvaret. Genom kungörelse den 2 februari 1945 (nr 24) har Kungl. Maj:t med stöd av civilförsvarslagen meddelat föreskrifter angående omfattningen under år 1945 av civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål. Med anledning av inträffade förändringar i det krigspolitiska läget i Europa utfärdade Kungl. Maj:t sedermera den 11 maj 1945 kungörelse (nr 186), varigenom föreskrevs, att det genom kungörelsen den 14 september 1944 (nr 647) jämlikt 2 § civilförsvarslagen meddelade förordnandet om civilförsvarsberedskap (se sid. 21) skulle fr. o. m. den 1 juli 1945 äga tillämpning allenast beträffande sådan verksamhet för omhändertagande av flyktingar och med dem jämförliga personer, som ålåge eller komme att åläggas civilförsvaret.

13—57570,3

3.

Kristidsorganisationen.

Livsmedelshushållningen. I fråga om statens livsmedelskommissions organisation är endast att omförmäla, att kommissionen beslutat fr. o.m. den 1 juli 1945 ombilda den dittills under juridiska sektionen hörande byrån för prisclearing m. m. till en fristående byrå, underställd den ledamot av kommissionen, som hade att utöva ledningen av bl. a. den juridiska sektionen. Den lokala kristidsorganisationen förblev i allt väsentligt oförändrad. Antalet kristidsnämnder var den 30 juni 1945 detsamma som vid årets början eller 1 751. Såsom bidrag till täckande av kostnaderna för kristidsnämndernas verksamhet under år 1944 anvisade riksdagen för budgetåret 1945/46 ett anslag av 2*5 milj. kronor. Industrien. Inom statens industri kommission organiserades från årets början en särskild planläggningsbyrå i stället för det tidigare sekretariatet för planläggningsärenden. Under hänvisning till kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 384) med bestämmelser angående byggnads- och reparationsberedskap (se del V sid. 234) föreskrev Kungl. Maj:t i brev till överbefälhavaren den 26 januari 1945 (SFS nr 27), att i hemvärnet skulle under benämningen driftvärn ingå en särskild organisation, bestående av militärt organiserade, på frivillighelens väg rekryterade förband med uppgift att vid krig eller eljest, då Kungl. Maj.t så förordade, verka för det omedelbara skyddet av statliga eller kommunala myndigheters eller enskilda företags anläggningar och arbeten. Närmare bestämmelser meddelades i samband härmed angående driftvärnets organisation och verksamhet. Arbetsmarknaden. Inom statens arbetsmarknadskommissions andra avdelning inrättades fr. o. m. den 16 mars 1945 tvenne nya sektioner, den ena benämnd sociala beredskapsseklionen, den andra tekniska beredskapssektionen. De båda sektionerna avsågos skola ha hand om planerings- och förberedelsearbetet för att möta en arbetsmarknadskris.

195 Genom kungörelse den 15 juni 1945 (nr 280) förlängdes t. o. m. den 30 juni 1946 giltigheten av den bestämmelse i kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329), enligt vilken de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna skulle t. v. stå under vederbörande länsarbetsnämnds ledning samt fullgöra vad enligt tjänstepliktslagen ankomme på arbetsförmedlingsanstalt ävensom i övrigt biträda länsarbetsnämnden. Antalet ledamöter i länsarbetsnämnderna höjdes genom kungörelse den 1 juni 1945 (nr 339) fr. o. m. den 1 juli s. å. i Stockholms stad till minst sex och annorstädes till minst sju. Det bestämdes vidare, att vid förfall för ordföranden och vice ordföranden arbetsmarknadskommissionen skulle äga förordna annan ledamot att tillfälligtvis fullgöra ordförandens uppgifter. Prisregleringen.

:Jt

En mindre ändring skedde genom kungörelse den 25 maj 1945 (nr 208) i instruktionen för statens priskontrollnämnd. Ändringen, vilken föranleddes av de samtidigt införda nya bestämmelserna i prisregleringslagen (se ovan sid. 191), innebar bemyndigande för priskontrollnämnden att, i den mån del ej förbehållits Kungl. Maj:t eller annan myndighet, förhandla och träffa överenskommelser med näringsorganisationer och företag angående prissättningen ej blott å förnödenheter och transporter utan över huvud angående sådana tjänster som avsåges i prisregleringslagen. Informationsverksamheten. Den 20 april 1945 avlät Kungl. Maj:t proposition till riksdagen, nr 281, vari under motivering att den utrikes- och militärpolitiska situationen vore sådan, att en organisation av statens informationsstyrelses art tills vidare alltjämt vore behövlig, äskades anslag för 1945/46 för bedrivande av styrelsens verksamhet i väsentligen samma omfattning som under det löpande budgetåret. Statsutskottets utlåtande över propositionen avgavs ej förrän den 21 juni. Utskottet framhöll, att det allmänna läget undergått en radikal förändring genom det i Europa inträdda vapenstilleståndet. De av Kungl. Maj:t angivna förutsättningarna för ett bibehållande av informationsstyrelsen vore till följd härav icke längre för handen, varför utskottet icke kunde tillstyrka propositionen i oförändrat skick utan i stället föreslog att en avveckling av styrelsen komme till stånd enligt en av utskottet skisserad plan. Biksdagen godkände helt utskottets förslag. I enlighet med riksdagens beslut, sammanfattat i skrivelse nr 502, meddelade Kungl. Maj.t föreskrifter i ämnet den 29 juni 1945. Dessa föreskrifter inneburo, att informationsstyrelsens instruktion skulle upphöra att gälla med utgången av juni 1945. Styrelsens kollegiala ledning, pressakkunniga samt den administrativa avdelningen skulle samtidigt upphöra med sin verksamhet Styrelsens upplysningsavdelning skulle som sådan upphöra den 30 september 1945, men viss del av dennas verksamhet borde

196 fortfara även efter denna dag på sätt varom Kungl. Maj:t senare komme att meddela beslut. Rådgivnings- och dispensavdelningen samt det centrala sekretariatet och sektionen för kulturell folkberedskap skulle avvecklas senast den 30 september. Förordnandet för ordföranden skulle bestå intill samma dag; hans uppdrag skulle härvid omfatta avveckling av styrelsens personal och verksamhet med ledning av de direktiv riksdagen lämnat; övriga styrelseledamöters förordnande skulle däremot utgå den 30 juni, kanslichefens den 31 juli, chefens för rådgivnings- och dispensavdelningen den 15 juli, övriga avdelningschefers samt pressakkunnigas den 30 september. Förberedelser för krisadministrationens avveckling. Avslutandet av det europeiska kriget aktualiserade frågan om indragning av vissa statliga institutioner, som tillkommit under krisåren, eller av personal, som vid statsförvaltningen i övrigt bleve övertalig i mån av återgång till fredsförhållanden. Riktlinjer för avvecklingen på hithörande område sammanfattades i en inom finansdepartementet upprättad promemoria, vilken genom Kungl. Maj.ts cirkulär den 29 juni 1945 (SFS nr 516) bragtes till statsmyndigheternas kännedom för att tjäna till ledning vid myndigheternas handläggning av förekommande avvecklingsspörsmål. Kungl. Maj:t förklarade härvid, att myndigheterna skulle äga att i förekommande fall vid tillämpning av de i promemorian förordade principerna göra därav betingade undantag från de avlöningsföreskrifter, som genom beslut av Kungl. Maj:t fastställts för här avsedd personal. Myndigheternas uppmärksamhet fästes i samband härmed på önskvärdheten av att vid antagning av personal i statstjänst sysselsättning såvitt möjligt bereddes personal, som blivit övertalig genom avvecklingsåtgärderna. I promemorian framhölls, att vid förekommande avvecklingsåtgärder skälig hänsyn borde tagas till personalens intressen. I detta avseende syntes beträffande sådan civil personal, som icke hade ordinarie eller extra ordinarie tjänstemannaställning, följande allmänna principer böra vara vägledande. 1. Myndighet borde vid inträdande minskning i arbetsbördan genom omfördelning av arbetsuppgifterna o. dyl. verka för att erforderlig personalminskning i första hand åvägabragtes genom frivillig avgång av anställningshavare, vilka önskade övergå till annan anställning, eller genom entledigande av personal med kortare anställningstid. 2. Uppsägning av personal borde helst ske efter hand till undvikande av smekningar på arbetsmarknaden och om möjligt med ledning av i förväg utarbetade planer. Därvid borde, med hänsyn till att uppsagd anställningshavare regelmässigt borde förutsättas när som helst kunna själv påkalla entledigande för att övergå till ny anställning, tillses, att tryggad möjlighet funnes att utföra kvarstående arbetsuppgifter med den personal, som stode till förfogande. 3. Personal, som omedelbart erhölle ny anställning, finge anses ha avslutat sin tjänstgöring hos myndigheten, då den nya anställningen tillträddes. Utginge i den nya anställningen lägre lön, kunde övervägas att utbetala viss ersättning för löneminskning under den uppsägningstid, som i det särskilda fallet tillämpats eller skulle ha tillämpats, om uppsägning skett. Ersättning borde ej utgå till den som

197 återginge till tidigare innehavd anställning. Här avsedda ersättningsfrågor borde beträffande till försvaret hörande institutioner underställas försvarets civilförvaltning. 4. Det borde förutsättas, att de anställningshavare, som åtnjöte i det följande avsedda särskilda förmåner i form av förlängd uppsägningstid m. m., under uppsägningstiden sökte ny anställning och därvid i allmänhet anlitade den offentliga arbetsförmedlingen. Vederbörande myndighet borde i så god tid som möjligt underrätta statens arbetsmarknadskommission om planerade avvecklingsåtgärder. Uppsagd kontors- och annan tjänstemannapersonal, som icke omedelbart erhölle ny anställning, borde av myndigheterna anmälas till den av arbetsmarknadskommissionen organiserade tjänstemannaförmedlingen. 5. Uppsägning borde i allmänhet ske efter följande grunder: a) Anställningshavare med minst två års anställningstid skulle åtnjuta tre månaders uppsägning. b) Anställningshavare med mellan ett och två års anställningstid skulle åtnjuta två månaders uppsägning. c) Anställningshavare med kortare anställningstid än ett år skulle åtnjuta en månads uppsägning. I anställningstiden skulle inräknas all i huvudsak sammanhängande anställning i statliga krisorgan eller eljest i statens tjänst. Nu angivna särskilda regler om uppsägningstid skulle icke ha avseende på personal, som anställts allenast för viss tid, t. ex. semestervikarier, eller som hade tidigare anställning att återgå till. Oavsett ovan angivna regler borde varsel om förestående entledigande lämnas personalen i så god tid som möjligt. 6. Under uppsägningstiden skulle anställningshavaren stå till verkets förfogande, så länge han icke själv begärde entledigande. Erforderlig permission med bibehållande av samtliga avlöningsförmåner borde medgivas för sökande av ny anställning. 7. Åt anställningshavare, som vore i behov av yrkesutbildning, borde för ändamålet erforderlig lättnad i tjänstgöringsskyldigheten under uppsägningstiden kunna beredas. Därvid finge oavkortad lön medgivas, om han ändock i skälig omfattning stode till myndighetens förfogande. 8. Där personalen under uppsägningstiden icke kunde beredas arbete inom myndigheten, borde undersökas möjligheterna att utlåna personalen till andra statsinstitutioner såsom semestervikarier o. dyl., varvid kostnaderna för avlöning på lämpligt sätt finge regleras mellan myndigheterna. Kunde icke heller härigenom sysselsättning beredas den uppsagda personalen, finge vederbörande anses såsom permitterad med bibehållna löneförmåner och med skyldighet att vid behov inträda i tjänst. 9. Det borde ankomma på myndighet, som berördes av i promemorian framlagda synpunkter, att på lämpligt sätt bringa dessa till personalens kännedom. Myndigheten borde även genom att i största möjliga utsträckning låta personalen få inblick i avvecklingsfrågornas läge verka för att undanröja den osäkerhet, som inför en ifrågakommandc avveckling gjorde sig gällande på personalens sida.

E n översikt av k r i s t i d s m y n d i g h e t e r n a s o r g a n i s a t i o n och h ö g r e p e r s o n a l den 1 juli 1945 m e d d e l a s i b i l a g a 2.

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen. Försörjningsläget. Skörden kunde för år 1944 anses ha utfallit i stort sett något under medelmåttan — samma omdöme som gällde för 1943 års skörd. En större ojämnhet framträdde dock 1944 i fråga om de särskilda grödorna, vilket vållade vissa förskjutningar i försörjningsläget. Ställningen med avseende å brödsäd var förhållandevis gynnsam. Trots att arealen var något mindre än under de närmast föregående tre åren hade skörden av brödsäd blivit så pass stor, att den icke blott täckte vår egen konsumtion utan även lämnade ett visst överskott, som gjorde det möjligt att enligt gjorda utfästelser bistå Finland och Norge med ej obetydliga kvantiteter. Under första halvåret 1945 utfördes sålunda dit av vete 13 400 ton, av råg 84 500 ton, av vete- och rågmjöl 9 100 ton samt dessutom vissa kvantiteter av korn och havre m. m. Kvaliteten av 1944 års skörd var sådan, att den på ett lyckligt sätt kompletterade de äldre lagren av brödsäd. Genom att blanda ny skörd med gammal kunde man utan försämring av mjölkvaliteten taga i anspråk hela den gamla lagertillgången för förmalningsändamål med undantag av vissa kvantiteter mältad vara. Potatistillgången var däremot till följd av den här felslagna skörden knapp, vilket nödvändiggjorde en restriktiv hushållning, yttrande sig bland annat i inskränkt potatismjölstillverkning och inställd brännvinsbränning. Läget på fodermedelsområdet kännetecknades av synnerlig knapphet på fodersäd. Stråfodertillgången var däremot riklig, varjämte relativt goda försörjningsmöjligheter funnos beträffande kraftfoder. Bristen i fråga om fodersäd kunde ock i någon mån utfyllas genom förefintliga förråd av mältad eller eljest ej fullgod brödsäd samt av betfor. Det beredde fördenskull ej större svårigheter alt upprätthålla den animaliska produktionen på en i stort sett nöjaktig nivå. Kött- och än mer fläskproduktionen var visserligen ej oväsentligt mindre än den av särskilda skäl uppdrivna produktionen under förra hälften av 1944, vilket nödvändiggjorde väsentlig inskränkning av ransonerna. Mjölkproduktionen bibehölls däremot oförminskad och äggförsörjningen var relativt god. Vad konstgödselmedlen angår medförde avbrottet i handelsförbindelserna med Tyskland, att tillgången på kaligödsel starkt förminskades, vilket hade till följd att begränsning måste ske av tilldelningen härav för vårbruket.

199 Även tilldelningen av kvävegödsel blev av samma skäl mindre än vad som från början ställts i utsikt., ehuru läget här förbättrades genom ökad tillförsel från Norge. I fråga om fosfatgödsel befanns försörjningsläget så gott, att en viss utförsel kunde ske till Finland. Det inhemska fisket gav i synnerhet under halvårets senare del riklig avkastning, vilket gällde såväl det egentliga saltsjöfisket som strömmingsfisket vid ostkusten. Importen av kaffe uppgick under första halvåret 1945 till 11 300 ton mot 8 700 ton under första halvåret 1944. Även importen av to var större 1945 än 1944, importen av kakaobönor däremot minskad till ungefär en tredjedel. Importen av färsk frukt nedgick från 34 500 ton under första halvåret 1944 till blott 10 700 ton under 1945, beroende framför allt på minskad införsel av apelsiner. 1 likhet med vad fallet varit de föregående åren offentliggjorde livsmedelskommissionen även för år 1945 en p 1 a n f ö r v ä x t o d l i n g e n , innehållande förslag och riktlinjer för odlingen av de viktigare åkerbruksväxterna. De råd och anvisningar, som här lämnades odlarna, anslöto sig i stort sett till dem som meddelats i de föregående produktionsplanerna. I likhet med vad som skett i tidigare halvårsredogörelser meddelas här till belysning av kristidshushållningens inverkan på konsumtionen under den behandlade perioden ett utdrag av socialstyrelsens i Sociala meddelanden offentliggjorda kvartalsundcrsökningar rörande konsumtionen inom stadshushåll. Nedan intagna tablå innehåller en sammanställning härav, avseende andra kvartalet under vart och ett av åren 1940—1945. De angivna kvantitetssiffrorna grunda sig på hushållsuppgifter som omfatta en fjortondagarsperiod för en genomsniltsfamilj inom grupperna arbetare och tjänstemän. Andra 1940

kvartalet 1913

Indextal 1945 1940 = 100

40-3 40-9 37-5 32-8 30-9 Mjölk 1 6-2 1-2 1-4 6-0 7-8 Grädde dl 5-9 4-1 3-5 6-9 9-1 Ost hg 11-7 10-3 8-9 15-8 18-9 Ägg 28-5 24-3 24-0 25-3 30-9 Matfett, älta slag 55-3 38-4 36-8 51-3 52-3 Kött, fläsk, charkuterivaror. . 28-7 43-4 26-9 46-8 28-2 Fisk Mjöl, gryn, bröd (omräknat till 139-1 154-3 136- G 144-9 152-7 mjöl) 138-0 161-0 217-0 213-0 193-3 Potatis 13-6 13-0 12-7 14-8 6-7 Andra rotfrukter 14-G 14-9 10-0 11-4 10-0 Grönsaker 39-0 37-0 32-G 3G-4 37-0 Frukt och bär 37-5 37-5 43-4 40-1 46-4 Socker, sirap, k a r a m e l l e r . . . . 2-1 0-8 1-3 3-9 7-4 Kaffe 1-7 3-2 3-0 1-8 Kaffesurrogat

39-9 7-G 6-0 13-7 28-1 45-1 37-5

129-1 97-4 65-9 72-5 90-9 86-2 133-0

153-G 189-0 9-7 11-5 28-8 38-3 2-6 1-0

110-4 137-0 144-8 108-5 76-0 82-.» 35-1

200 Vid jämförelse mellan åren 1944 och 1945 framträda vissa förskjutningar Sålunda föreligger för det senare året en avsevärd ökning i konsumtionen av fisk samt en om ock mindre ökning i konsumtionen av grädde, ost och ägg. Däremot har köttförbrukningen nedgått ganska starkt, vilket påtagligen sammanhänger med minskningen i ransonerna på detta område. En nedgång företer också konsumtionen av potatis och andra rotfrukter, grönsaker samt frukt och bär. Kostens näringsvärde, mätt i kalorier, vilket året 1944 i förhållande till utgångsåret 1940 stigit till 101 procent, sjönk år 1945 till 98 procent. Fettförbrukningen föll från 97 procent 1944 till 91 procent 1945, äggviteförbrukningen från 105 till 102 procent. Födans vitaminhalt sjönk ävenledes, nämligen beträffande vitamin A till 75 procent. Det ovanligt låga värdet för vitamin C sammanhängde med minskningen i konsumtionen av grönsaker, frukt och bär. Däremot nåddes höga tal för halten av järn och vitamin B, vilket torde berott på den tillsats av dessa ämnen till vetemjöl, som påbörjats under hösten 1944 och under påföljande år skett i ökad omfattning. I stort sett måste konstateras en viss försämring av kosthållet om än icke i oroande grad. Totalutgiften för livsmedel per person och konsumtionsenhet nedgick från kronor 1: 91 år 1944 till kronor 1: 80 år 1945. Som medverkande till den häutinnan redovisade minskningen anföres den starkt nedpressade livsmedelsutgiften inom hushåll, som berördes av verkstadskonflikten. Prisregleringen på jordbruksområdet. Det beslut, som Kungl. Maj:t den 25 augusti 1944 fattade angående jordbrukets prisreglering under 1944/45 och som var baserat på en med ledning av skördeuppskattningen per den 15 juli verkställd omräkning av den ursprungliga inkomst- och kostnadskalkylen för nämnda regleringsår, vilade på förutsättningen att ny omräkning av kalkylen skulle göras i januari 1945 med hänsyn till det då kända faktiska utfallet av 1944 års skörd. En dylik omräkning kom också till stånd och resultatet av densamma framlades av livsmedelskommissionen för Kungl. Maj:t i skrivelse den 25 januari jämte förslag till prisregleringsåtgärder, vilka i anledning av kalkylresultatet syntes böra vidtagas under återstoden av regleringsåret. Omräkningen, som granskats inom 1942 års jordbrukskommitté samt jämväl behandlats inom kommissionens råd, gav enligt kommissionens åsikt vid handen, att ett kalkylmässigt inkomstunderskott av 7-1 milj. kronor kunde anses föreligga, för vilket jordbruket enligt Kungl. Maj.ts tidigare fattade och av riksdagen godkända principbeslut i prisfrågorna borde erhålla täckning. Beträffande det sätt, på vilket utjämningen av inkomstunderskottet borde ske, framhöll livsmedelskommissionen, alt en sänkning av priserna på statssubventionerade jordbruksförnödenheter nu knappast syntes kunna komma i fråga. Jordbrukarna hade nämligen i stor utsträckning redan inköpt hela eller större delen av de kvantiteter av dessa förnödenheter, som tilldelats dem för det löpande

201 regleringsåret. En ökad dylik subventionering, vilken för jordbrukarna skulle taga sig uttryck i en prissänkning, skulle därför endast komma vissa jordbruikare till godo. För åstadkommande av den erforderliga inkomstutjämningen rekommenderade kommissionen i stället dels en subvention av köttproduktionen, dels en ökning av de lokala differentieringsbidragen för mjölk till mjölkproducenler. F r å g a n om täckning av det påvisade inkomstunderskottet för jordbruket förelades riksdagen i proposition nr 104, vari föreslogs att till prisreglerande åtgärder under regleringsåret 1944/45 skulle, utöver det av föregående års riksdag beviljade anslaget, å tilläggsstat för budgetåret 1944/45 anvisas ett anslag av ytterligare 7 milj. kronor. Propositionen bifölls av riksdagen. Till beslutet anknöts ett uttalande av jordbruksutskottet, att inkomstutjämningen syntes böra väsentligen lämnas dels till fläskproduktionen, dels till ytterligare lokala differentieringsbidrag för mjölk till jordbrukarna i de områden som fått den förhållandevis sämsta skörden. Sedan livsmedelskommissionen inkommit med förslag angående 7 milj.kronorsanslagets användning, meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter härom den 23 mars 1945. Det bestämdes, att för ytterligare lokala differentieringsbidrag skulle användas högst 3-5 milj. kronor. Av anslaget skulle vidare bestridas kostnaderna för vissa förut beslutade fraktbidrag för köttvaror. Resten skulle komina såväl fläsk- som nötköttsproduktionen till godo för stödjande av producentpriserna. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande föreskrev livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2210, efter samråd med Sveriges lantbruksförbund och Svenska mejeriernas riksförening, att förenämnda till l o k a l a differentier i n g s b i d r a g f ö r m j ö l k avsedda belopp av 3*5 milj. kronor skulle genom riksföreningen utbetalas med en tredjedel för var och en av månaderna mars—maj 1945 till de områden av riket, som under regleringsåret redan erhållit sådana bidrag, samt dessutom till landskapet Dalsland ävensom Göteborgs och Bohus län utom städerna Göteborg och Mölndal. Vad det ovanberörda fraktbidraget för k ö t t v a r o r m. m. beträffar förhöll det sig så, att livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj:ts den 16 februari 1945 givna bemyndigande genom cirkulär nr 2167 bestämt, att bidrag av allmänna medel skulle fr. o. m. den 21 i samma månad utbetalas till köparen eller mottagaren vid vissa långväga transporter av köttvaror och slaktdjur från överskotts- till underskottsområden Syftet därmed var att underlätta tillförseln till de delar av landet, där produktionen av köttvaror var mindre än konsumtionen, och därigenom åstadkomma en utjämning av försörjningen. Som överskottsområden räknades därvid i huvudsak de tolv sydligaste länen (prisområdena 1—4), medan de norr därom belägna länen (prisområdena 5 —13) betraktades som underskottsområden. Fraktbidrag skulle utgå endast vid järnvägstransport om minst 250 bankilometer samt avse såväl styckat och ostyckat kött och fläsk jämte organ och inälvor som levande djur, vilka

transporterades för nedslaktning vid offentligt slakthus eller kontrollslakteri, dock endast i partier om beträffande kött minst 2 500 kg brutto och beträffande slaktdjur minst 2 500 kg slaktad vikt. Bidragets storlek utgjorde per kg köttvaror netto, resp. för slaktdjur per kg slaktad vikt, 2 öre vid transport från 250 till 400 km, 3 öre vid transport från 400 till 550 km, 4 öre vid transport från 550 till 700 k m och 5 öre vid transport 700 km eller däröver. För fraktbidrag skulle disponeras en summa av 100 000 kronor per månad intill ett sammanlagt belopp av 600 000 kronor. Det bestämdes vidare genom cirkulär nr 2187, att normalpriserna vid sådan försäljning av köttvaror, som medförde rätt till fraktbidrag, finge överskridas med högst ett belopp motsvarande fraktbidraget. I avsikt att stödja fläskproduktionen medgav livsmedelskommissionen något senare (genom cirkulär nr 2205), att normalpriserna på hela, halva och fjärdedels kroppar av svin tills vidare fr. o. m. den 22 mars finge överskridas med högst 6 öre per kg. Däremot medgavs ingen höjning av normalpriserna på styckade varor vare sig i parti- eller i detaljhandeln. Eftersom beslutet sålunda kunde beräknas medföra en sänkning av detaljhandelns marginaler, tillkännagav kommissionen, att den vid en senare tidpunkt, då fläsktillgången var rikligare, ämnade bereda detaljhandeln kompensation härför. Kommissionen beslöt sedermera att fr. o. m. den 23 april återkalla nyssnämnda medgivande till överskridande av normalpriserna och bestämde samtidigt, att i utsikt ställda kompensationer till handeln skulle lämnas i form av en sänkning av normalpriserna på hela, halva och fjärdedels kroppar av svin med 6 öre per kg. De sänkta normalpriserna skulle gälla, intill dess detaljhandeln kunde beräknas ha erhållit full kompensation i angivet hänseende. Detta meddelades senare kunna anses vara fallet i slutet av maj, vilket föranledde att ifrågavarande normalpriser fr. o. m. den 29 maj åter höjdes med 6 öre per kg. Emellertid innebar riksdagens beslut i anledning av proposition nr 104 angående jordbrukets prisreglering under återstoden av regleringsåret 1944 45, att de ökade medel som då anvisades för detta ändamål delvis skulle användas till förmån för kött- och fläskproduktionen. Jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2232 anordnades detta stöd på sådant sätt, att till djuruppfödare fr. o. m. den 23 april tills vidare, dock längst till regleringsårets slut, d. v. s. till och med den 31 augusti 1945, lämnades ett statsbidrag av 12 öre för varje kilogram fläsk, som av denne i vederbörlig ordning överläts till slakteritillståndsinnehavare eller till innehavare av annat tillstånd att inköpa kött och fläsk direkt från djuruppfödare och som blivit godkänt vid köttbesiktning. Senare (genom cirkulär nr 2252) ändrades detta så, att bidrag skulle utgå även för fläsk som ej undergått nyssnämnda besiktning, änder förutsättning att fläsket blivit stämplat genom av kristidsnämnd förordnad stämplingskontrollant. Fr. o. m. den 29 maj, då, såsom ovan nämnts, normalpriserna å hela, halva och fjärdedels kroppar av svin höjdes med 6

öre per kg, nedsatte* bidraget till hälften, d. v. s. till 6 öre per kg. Det upphörde att utgå den 15 juli 1945. I stället beslöt livsmedelskommissionen att fr. o. m. den 2 juli med anlitande av ifrågavarande anslag utbetala ett bidrag av 15 öre per kg kött av storboskap för att stimulera tillförseln härav till slakterierna under sommarmånaderna. Vissa säsongmässiga ändringar av kött- och fläskpriserna, dock av mindre räckvidd, genomfördes fr. o. m. den 7 maj. Av särskilda skäl vidlogos under vintern vissa förbättringar i de tidigare åsatta normalpriserna å potatis På grund av kylan, som på vissa orter föregåtts av rikligt snöfall, ansågs det nödvändigt att kompensera potatisodlarna för det arbele och de risker, som voro förenade med att öppna potatisstukorna och sortera potatisen i sådan väderlek. Fr. o. m. den 27 januari höjdes fördenskull jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2138 samtliga normalpriser på potatis med 1 öre per kg. Höjningen, vilken var att betrakta som ett särskilt köldtillägg, kunde vid inträdd blidare väderlek ej längre anses av det anförda skälet motiverad. Med hänsyn till att potatisen emellertid dåmera belastades med ökade kostnader för lagring, fanns skäligt att prishöjningen alltjämt fick kvarstå. Däremot bortföll det särskilda varmvagnstillägget vid järnvägstransport av potatis från den 1 april i Svea- och Götaland och från den 3 maj i Norrland. Ett visst bidrag bestämdes skola fr. o. m. den 1 maj av allmänna medel tilldelas potatisodlare såsom ersättning för lagringsförluster och kostnader för avgroddning m. m. (livsmedelskommissionens cirkulär nr 2241). Bidraget skulle utbetalas av Svenska spannmålsaktiebolaget och utgå per deciton potatis som levererades under första veckan i maj med 35 öre samt under följande veckor med successivt stegrat belopp, fr. o. m. den 23 maj 2 kronor. Bidrag lämnades endast för leveranser om minst 1 000 kg. — Gällande normalpriser skulle enligt föreskrift den 29 maj tills vidare icke tillämpas å ny potatis av 1945 års skörd. Beträffande den statliga prisgarantien för potatisodlingen se sid. 215. I samband med att viss ändring företagits i fråga om sammansättningen av den tillhandahållna o//*eÄ*re//f/od>rblandningen, i det att halten av råprolein och fett höjts från 42 till 47 procent, föreskrevos fr. o. m. den 1 juli 1945 nya normalpriser å denna vara, liksom förut enligt en stigande skala inrättad med hänsyn till tiden för leveransen fram till utgången av juni 1946. Ändrade normalpriser bestämdes jämväl för foderjäst samt sänkta normalpriser på samtliga slag av trän utom fodertran. Prisreglerande åtgärder för regleringsåret 1945/46. För att kunna tjäna som underlag vid prissättningen på jordbrukets produkter för regleringsåret 1945/46 verkställdes, liksom skedde åren 1943 och 1944, en kalkyl rörande jordbrukets inkomster och kostnader under nämnda

regleringsår av en särskild av livsmedelskommissionen utsedd delegation. Arbetet med kalkylens upprättande erbjöd denna gång företrädesvis på tvenne punkter, nämligen i fråga om jordbrukets utgifter för förräntning av investerat kapital och i fråga om jordbrukets arbetskostnader, väsentligt större svårigheter än tidigare, beroende på de förskjutningar som under årens lopp skett beträffande kapitalinvesteringarna inom jordbruket samt de ändringar som under hösten 1944 vidtagits i avseende på löneformerna för jordbrukets arbetskraft. Kalkylen behandlades inom 1942 års jordbrukskommitté samt sedermera inom livsmedelskommissionen och dess råd, varvid meningsskiljaktigheter uppstodo särskilt vid beräkningen av nyssnämnda kostnadselement. I sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 mars 1945 angående grunderna för prissättningen på jordbrukets produkter under produktionsåret 1945/46 anförde livsmedelskommissionen, att man syntes böra utgå från tvenne, av olika grupper inom såväl jordbrukskommittén som kommissionens råd stödda alternativa beräkningar rörande jordbrukets inkomster och kostnader, utvisande den ena ett inkomstunderskott på 11-8 milj. kronor och den andra ett inkomstöverskott på 12-8 milj. kronor. Ehuru ovissheten beträffande några poster i kalkylen denna gång visat sig större än tidigare, så att full enighet om beräkningsresultatet icke kunnat ernås, vore likväl de inkomstunderskott resp. inkomstöverskott som förelåge enligt de å ömse håll längst gående uppfattningarna ej större än att de fölle inom en procentuellt sett mycket knapp felmarginal. Med hänsyn härtill vore det enligt kommissionens uppfattning befogat, att man denna gång vid vårprissättningen ej i första hand inriktade sig på att åstadkomma ett fullständigt kalkylmässigt jämviktsläge utan i stället förfore så, att man först undersökte vilka justeringar av priserna i den ena eller andra riktningen, som med hänsyn till försörjningsläget vore sakligt motiverade, och därefter eftersåge i vad mån dessa justeringar kunde genomföras ulan att den avsedda balansen i stort mellan inkomst- och kostnadsstegringarna rubbades. Befunnes det härvid, att justeringarna kunde vidtagas utan att man erhölle ett inkomstöverskott eller inkomstunderskott, som kunde anses falla utanför den felmarginal i kalkylen som representerades av de förut redovisade olika meningarna, syntes dessa justeringar böra komma till stånd oberoende av att något fullständigt kalkylmässigt jämviktsläge ej ernåddes. De priser, som bestämdes vid vårprissättningen, syntes enligt kommissionens mening som följd av de uppställda premisserna böra bibehållas i huvudsak oförändrade, såvida ej produktions- och kostnadsbetingelserna utvecklade sig så, att enligt de vedertagna grunderna för beräkningssättet ett kalkylmässigt över- eller underskott uppkomme, motsvarande mer än 4 procent av jordbrukets samlade inkomster enligt den uppgjorda inkomst- och kostnadskalkylen. Då jordbrukets inkomster i denna kalkyl beräknats till nära 2 100 milj. kronor, borde alltså en variation av omkring 85 milj. kronor få

205 äga rum utan att en förändring i prisläget skulle komma till stånd. Vid större förändrig än den nu sagda borde däremot justering äga rum, så att marginalen nedbringades till omkring 85 milj. kronor. Justeringen borde därvid i första hand beröra de produktionsgrenar, som mest föranlett över- eller underskottet. Frågan om anledning funnes att tillämpa 4-procentregeln borde prövas, så snart statistiskt underlag förelåge för en preliminär beräkning av skörderesultatet, d. v. s. i augusti 1945. En ny kalkyl beträffande jordbrukets inkomster och kostnader under produktionsåret 1945/46 borde då upprättas. Om det av denna prognos skulle framgå, att justeringar vore berättigade, borde dessa ej ske efter rent mekaniska synpunkter utan hänsyn även tagas till försörjningssynpunkter. Beträffande frågan, vilka justeringar av priserna på jordbrukets produkter som redan på våren 1945 kunde anses motiverade för nästkommande regleringsår, föreslog kommissionen på jordbrukets inkomstsida vissa mindre prishöjningar beträffande ärter och fabrikspotatis och en mindre prissänkning för ägg. För övriga jordbruksprodukter ifrågasattes ej någon ändring i prisnivån. På utgiftssidan föreslog kommissionen prissänkning på superfosfat och en mindre prishöjning för oljekraftfoder. I anledning av livsmedelskommissionens förslag bemyndigade Kungl. Maj:t kommissionen genom beslut den 6 april 1945 att vid reglering av priserna på jordbrukets produker samt på konstgödsel och kraftfodermedel under regleringsåret 1945/46 utgå från av kommissionen föreslagna grunder, dock att sådana prissänkningar på jordbruksprodukter, som efter prövningen av augustikalkylen vidtoges för att främja avsättningen, i den mån så kunde ske, skulle kompenseras genom prishöjningar för andra produkter eller prissänkningar på förnödenheter. Samtidigt godkände Kungl. Maj:t ett av livsmedelskommissionen framlagt förslag, att garantipriserna på potatis skulle bibehållas oförändrade under produktionsåret 1945/46 och att priserna på potatis för stärkelse- och brännvinstillverkning skulle höjas med 1 öre för hektoliter och stärkelseprocent. Med bifall till proposition nr 50 beslöt 1945 års riksdag, att prisgaranti för b r u n a b ö n o r skulle lämnas även för 1945 års skörd. Riksdagen lämnade utan erinran Kungl. Maj:ts förslag, att inlösningspriset skulle fastställas till 85 kronor per deciton, dock med befogenhet för Kungl. Maj:t att justera nämnda pris, därest så skulle visa sig erforderligt med hänsyn till ökning eller minskning i produktionskostnaderna. På sedvanligt sätt framlade Kungl. Maj:t sedermera för riksdagen i proposition nr 303 i ett sammanhang frågan om jordbrukets prisreglering under det kommande regleringsåret. Kungl. Maj:t stödde sig härvid på livsmedelskommissionens skrivelse den 10 april 1945, vari behandlades regleringsåtgärder utöver dem som avhandlats i kommissionens skrivelse den 22 mars. Jordbruksministern framhöll i propositionen — i anslutning till vad livsmedelskommissionen anfört — att, om än det allmänna försörjningsläget

206 under år 1944 undergått vissa förbättringar, en tendens till åtstramning av detsamma sedan slutet av nämnda år dock ånyo gjort sig gällande. Bl. a. på grund av den relativt svaga spannmålsskörden samt till följd av att icke obetydliga kvantiteter livsmedel lämnats eller ställts i utsikt för att lindra livsmedelsbristen i vissa av våra nordiska grannländer kunde de för vår egen försörjning disponibla lagren av vissa livsmedel beräknas komma att vid utgången av det löpande regleringsåret avsevärt understiga lagren vid regleringsårets början. Med hänsyn härtill och då utvecklingen av det försörjningspolitiska läget i allmänhet vore synnerligen oviss, borde gällande regleringsåtgärder bibehållas i stort sett oförändrade även under nästa regleringsår. Därest emellertid utrikeshandeln komme i gång snabbare än för tillfället kunde förutses och på grund härav eller av andra omständigheter förbättring av vårt eller grannländernas försörjningsläge inträdde, borde givetvis de möjligheler till lättnader i regleringsbestämmelserna, som kunde finnas genomförbara, utnyttjas. Sedan härefter Kungl. Maj:ts beslut i prisregleringsfrågan den 6 april och de härför till grund liggande synpunkterna omnämnts, förordades, att Kungl. Maj:t alltfort intill utgången av augusti 1946 erhölle befogenhet att handha jordbruksregleringen samt vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar i densamma. Övriga av riksdagen lämnade bemyndiganden, vilkas giltighet utginge med löpande regleringsår, borde förlängas för ytterligare ett år. Beträffande prisregleringsåtgärder för särskilda slag av produkter framlades i propositionen följande program. De statliga regleringarna beträffande m a t f e t t , m j ö l k och o s t samt k ö t t v a r o r borde tills vidare bibehållas i stort sett oförändrade, Kungl. Maj:t dock förbehållet att med hänsyn till utvecklingen av försörjningsläget besluta om deras fortsatta bestånd eller om eventuella ändringar i desamma. För lokala differentieringsbidrag för mjölk föreslogs skola beräknas ett belopp av lägst 6 milj. kronor. Fastställandet av grunderna för utbetalningen av sistnämnda bidrag, vilka borde utgå i mån av behov, syntes dock böra anstå till hösten, då större möjligheter förelåge att överblicka mjölkproduktionen och produktionsförhållandena inom de olika landsdelarna. Eventuella ändringar i fråga om ä g gregleringen finge bli beroende av produktionsutvecklingen. Därest p o t a t i sskörden år 1945 bleve av normal storlek, syntes det skola bli möjligt att slopa eller väsentligt inskränka gällande reglering av förbrukningen av potatis för vissa ändamål. Vad angick b r ö d s ä d hade livsmedelskommissionen av vissa skäl funnit sig böra räkna med bibehållande av det gällande regleringssystemet med fasta successivt stigande priser, trots att ett inlösningsförfarande vore den ur regleringssynpunkt mest tilltalande formen för stödjande av brödsädsmarknaden. Ett definitivt ställningstagande i valet mellan de två systemen borde enligt statsrådets mening kunna anstå till hösten. Några ändringar i reglerna för handeln med fodersäd, kraftfodermedel och konstgödsel syntes ej heller påkallade.

207 Till prisreglerande åtgärder på jordbrukels område äskades i propositionen ett anslag för budgetåret 1945/46 av 126 milj. kronor. Därav beräknades belöpa på producentbidrag och lokala differentieringsbidrag för mjölk 59*5 (varav på differentieringsbidrag högst 6), på mjölkpristillägg 54'3, på särskilda mjölkbidrag (merfraktbidrag m. ra.) 85, på pristillägg för lantsmör 0-5 samt på diverse kostnader 3 milj. kronor. Sistnämnda belopp var avsett alt användas för ersättning till Svenska mejeriernas riksförening för handha vande t av vissa med mjölk- och matfettsregleringen sammanhängande uppgifter ävensom för täckande av utgifter för åtgärder till stöd för jordbruket i Norrland m. m. Något särskilt anslag till täckande av kostnader i samband ined Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet ansågs ej erforderligt, ej heller något anslag till prisclearing för fodermedel. Riksdagen biföll propositionen, dock med godkännande av vissa av jordbruksutskottet gjorda särskilda uttalanden. Sålunda förordade riksdagen, att det utgående pristillägget för lantsmör måtte, åtminstone så länge ransoneringen å matfett bibehölles, höjas med 20 öre per kg, vilket komme att medföra att de av Kungl. Maj:t beräknade kostnaderna för dessa pristillägg och för omhändertagande av lantsmör ökades från 500 000 till 700 000 kronor. Beträffande äggregleringen uttalade riksdagen vidare såsom önskvärt, att en prissänkning på ägg icke komme till stånd under nästa regleringsår Därest en minskning i äggproduktionen med hänsyn till fodertillgången skulle visa sig erforderlig, borde i första hand eftersträvas att åstadkomma denna minskning genom reglering av fodertilldelningen och ej genom sänkning av äggpriset. I anledning av proposition nr 297 anvisade riksdagen för budgetåret 1945/46 till fortsatt p r i s r a b a t t e r i n g å v i s s a l i v s m e d e l (matfett och mjölk) ett anslag av 100 milj. kronor samt till f ö r m ä l n i n g so r s ä 11 n i n g a r ett anslag av 40 milj. kronor. Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. Se härom nedan sid. 349. Motordriften vid jordbruket. På grund av att lagren av mineralfotogen voro mycket begränsade befanns nödvändigt alt fr. o. m. den 1 mars 1945 vid tilldelningen av flytande bränsle för drift av traktorer med tändkulemotor övergå från motorfotogen till inhemska bränsleslag, i första hand traktordestillat S och skifferfotogen. Sistnämnda båda bränsleslag hade utprovats vid motorverkstäderna och därvid visat sig vara fullgoda drivmedel för ifrågavarande ändamål. Traktordestillat S hade därjämte med gott resultat i stor omfattning provats i praktisk drift under höstbruket 1944. För drift med traktordestillat S eller .skifferfotogen erfordrades emellertid en mindre ändring av motorn till en

208 kostnad av 150 å 250 kronor. Som gottgörelse för denna ändringskostnad räknade man med att under år 1945 kunna något öka tilldelningen av flytande bränsle för traktorer med tändkulemotor jämfört med år 1944. För perioden mars—juni 1945 utlovades sålunda enligt cirkulär nr 2160 en tilldelning av traktordestillat S, som med 20 procent översteg tilldelningen av motorfotogen för motsvarande ändamål vid vårbruket 1944. Traktordestillat S kom dock ej till önskad användning under vårbruket på grund av verkstadsstrejken, som medförde att ombyggnad av traktorerna för drift med inhemskt bränsle endast kunde ske i begränsad omfattning. Såsom drivmedel för ej ombyggda traktorer med tändkulemotor, traktorer med dieselmotor samt stationära tändkule- eller dieselmotorer utgick tilldelning av motorfotogen samt såsom drivmedel för förgasarmotorer motyl 25. Med hänsyn till att importförhållandena i fråga om flytande bränslen ännu icke kunde överblickas bibehölls även för de senare sommarmånaderna 1945 (juli—augusti) samma restriktiva tilldelning som förut. De flytande bränslen som tillhandahöllos utgjordes jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2298 av skifferfotogen, motorfotogen och — för förgasarmotorer — motyl 25. Mot kupong för skifferfotogen tilläts även att, i mån av tillgång, inköpa traktordestillat S, som eljest nu icke längre var föremål för allmän tilldelning. De ändamål, för vilka tilldelning under perioden tilläts, voro desamma som föregående sommar och de medgivna bränslekvantiteterna ävenledes desamma med undantag av den tilldelning som utgick i skifferfotogen, vilken, av skäl som ovan angivits, med omkring 20 procent översteg tilldelningen av motorfotogen eller motyl 25. De bestämmelser, som livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1816 lämnat angående tilldelningen av smörjmedel för jordbrukets behov (se del V sid. 250), hade, vad angick traktorer och lantbruksmaskiner inrättade för gengasdrift, i huvudsak begränsats att gälla t. o. m. den 31 mars 1945. Nya föreskrifter, i stort sett överensstämmande med de tidigare gällande, lämnades i cirkulär nr 2204, gällande t. o. m. den 31 mars 1946. Enär försörjningsläget beträffande smörjmedel avsevärt försämrats, framhöll livsmedelskommissionen nödvändigheten av att största sparsamhet iakttoges vid tilldelning av smörjmedel för jordbrukets behov. Kristidsstyrelserna och kristidsnämnderna uppmanades att utöva tillsyn över att förbrukarna på ett tillfredsställande sätt tillvaratoge och efter rening ånyo använde all spillolja. Underläte någon att tillvarataga och på nytt använda spillolja, ägde kristidsstyrelse resp. kristidsnämnd avstänga honom från tilldelning av smörjmedel. Konstgödselregleringen. På grund av den knappa tillgången inom landet på kali- och kvävegödsel och de ovissa importutsikterna föranleddes livsmedelskommissionen att för tredje tilldelningsperioden under regleringsåret, omfattande tiden februari—

209 juni, vidtaga vissa inskränkningar i dvn förut i utsikt ställda tilldelningen. Sålunda medgavs för denna period icke någon allmän tilldelning till det egentliga jordbruket av kaligödsel och till en början icke heller av kvävegödsel. Kuponger, som utlämnats under första och andra perioderna, skulle dock gälla för inköp även under tredje perioden. Allmän tilldelning av gödselmedel för det egentliga jordbruket medgavs tills vidare endast av biandgödselmedel. Av kaligödsel kom ingen nämnvärd import till stånd under första halvåret 19-15. För kalksalpeter yppades däremot förbättrade utsikter till import från Norge. Sammanlagt infördes därifrån under januari—juni 1945 33 400 ton av denna vara, vilket möjliggjorde en extra tilldelning därav till jordbrukare och fruktodlare. Sålunda erhöllo jordbrukarna, utöver tidigare medgiven tilldelning, under maj och juni en tilldelning av kalksalpeter motsvarande högst 10 procent av den sammanlagda kvantitet kvävegödselmedel, som lämnats dem under gödselåret 1943/44. Vidare erhöll den som bedrev yrkesmässig fruktodling av minst V2 hektars storlek 50 kg kalksalpeter för varje halvt hektar av bärande odlingar. Tack vare en ej obetydlig import av chilesalpeter — sammanlagt under 1944/45 omkring 27 000 ton — sattes livsmedelskommissionen i stånd att härmed till väsentlig del tillgodose kvävebehovet för sockerbetsodlingen. Den som med sockerbolaget tecknat kontrakt om odling av sockerbetor under år 1945 berättigades att före den 1 juli 1945 inköpa 350 kg chilesalpeter, 50 kg kalkkväve samt 100 kg ljungasalpeter eller ammoniumsulfat per hektar tecknad sockerbetsareal. Normalpriset å chilesalpeter bestämdes till 23 kronor per deciton, ett pris som dock nödvändiggjorde subvention av staten. Extra tilldelning av konstgödsel lämnades jordbrukare liksom föregående år genom kristidsstyrelsernas försorg i särskilda fall efter ansökan. För potatis- och rotfruktsodling kunde jordbrukare ävenledes liksom tidigare efter ansökan genom vederbörande kristidsnämnd erhålla dels potatis- och rotfruktsgödsel, dels vissa kvantiteter kvävegödsel. Skördegarosrcgleringen. Försörjningen med skördegarn av papper var till följd av de ingångna produktionsavtalen rörande denna vara fullt tillfredsställande. Försäljningen därav förblev fri. Normalpriset å pappersskördegarn vid försäljning till förbrukare nedsaltes den 19 februari 1945 från kronor 1:72 till kronor 1:60 per kg. Vid försäljning i kvantiteter understigande 20 kg fick pristillägg om 2 öre per kg uttagas. Regleringen beträffande brödsäd oeh brödsädsprodukter, ärter och bönor m. m. För handeln med brödsäd tillämpades jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 25 augusti 1944 ett system med fri försäljning från producent till spannmåls14—518703

210 handlare och kvarnar till fasta, intill den 1 juni 1945 successivt stigande pr ser. 1 slutet av april meddelade livsmedelskommissionen, att jordbrukare, son» ännu innehade beslagtagen brödsäd av 1944 eller tidigare års skörd, hade all senast den 15 juni 1945 i behörig ordning inleverera densamma till handeln eller kvarnindustrien. Från leverans fick dock undantagas brödsäd, som var erforderlig till utsäde eller för förmalning mot förmalningskort eller eljes! för tillåten hushållsförbrukning eller ock utgjordes av sådan spannmål, som enligt gällande bestämmelser fick användas för utfodring. I fråga om b r ö d s ä d s f ö r m a l n i n g e n vid togos tid efter annan vissa jämkningar. Sålunda sänktes från den 1 januari råginblandningen vid förmalning av vete för framställning av siklat mjöl eller grahamsmjöl från minst 10 till minst 5 procent. Från den 1 mars skulle ingen inblandning av vare sig råg eller annan spannmål vid dylik förmalning förekomma. Inblandningen av vårvete vid framställning av siktat vetemjöl sänktes från den 1 mars från i genomsnitt 20 till 10 å 15 procent men höjdes från den 1 juni ånyo till genomsnittligt 20 procent. Vad angår utmalningsprocenten hade denna från den 1 november 1944 varit bestämd Lill 75'5 för siktat vetemjöl och 76 för samsikt. Den höjdes från den 1 januari till 76 för siktat vetemjöl och från den 1 april till 77 för bägge slagen av mjöl. Genomsnittliga inblandningen av veteeftermjöl vid framställning av samsikt var under januari— maj höjd från förutvarande 30 till 33 procent men nedsattes därefter åter till 30 procent. Angående förmalningsersättningen se sid. 35. Vad angår m j ö 1- o c h b r ö d r a n s o n e r i n g e n må nämnas, att korngryn och andra kornprodukter, vilka alltsedan den 15 augusti 1944 fritt fått inköpas, fr. o. m. den 25 februari åter underkastades ransonering, närmasl i syfte att förhindra dessa varors användning för utfodring. Samtidigt föreskrevs, att odlare fick förmala korn till mjöl, gryn eller flingor endast för tillgodoseende av det egna husbehovet (inkl. födoråd m. m.). Fr. o. m. den 12 mars inbegrepos kornprodukler liksom tidigare bland de varor, som fingo inköpas mot vanliga brödkuponger. Tilldelningen av havregryn och havremjöl förblev kvantitativt oförändrad vid den storlek den haft i slutet av 1944 men skildes fr. o. m. den 12 mars från den allmänna mjöl- och brödransoneringen. Försäljningen anknöts till särskilda inköpskuponger, vilka emellertid alternativt gåvo rätt till inköp även av andra mjöl- och brödvaror. Fr. o. m. den 28 maj minskades tilldelningen något. Särskilt gällde delta tilldelningen till näringsställen. Mjöl- och brödransoneringen minskades fr. o. m. den 7 maj med ungefär 7 procent genom förlängning av perioderna från 28 till 30 dagar. Därigenom blev tilldelningen densamma som före höjningen i mitten av februari 1944. Under perioden 28 maj—2 juli lämnades en mindre tilldelning av makaroner. Den fria inköpsrätten för ärter fortfor. Däremot inbegrepos under ran-

211 soneringen som förul bruna bönor, fastän tilldelning därav till hushållsförbrukare upphörde fr. o. m. den 10 april. Enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2201 minskades tilldelningen av matfett till b a g e r i e r n a fr. o. m. den 19 mars 1945 från 75 till 55 procent av 1939 års förbrukning. Jämväl tilldelningens sammansättning ändrades, i det att proportionen mellan smör och margarin försköts från 1 :4 till 1 : 10. Kort därefter, nämligen från den 1 april, sänktes jämväl tilldelningen av socker till bagerierna — ändringen ägde samband med en av hjälpaktionen till grannländerna nödvändiggjord konsumtionsbegränsning — varjämte sirapshalten i vissa typer av matbröd minskades jämlikt kungörelsen den 23 mars 1945 (nr 76). De som följd av dessa inskränkningar i bageriernas råvaruförsörjning framkallade kvalitetsförsämringarna beträffande en del brödslag, såväl matbröd som i synnerhet kaffebröd, föranledde ändringar i gällande normalpriser å bröd (livsmedelskommissionens cirkulär nr 2216). Normalprisregleringen för kaffebröd Utsträcktes nu även att gälla serveringen på näringsställen. •

Genom kungörelse den 26 januari 1945 (nr 12) upphävdes fr. o. m. den 1 februari den genom kungörelse den 30 december 1940 (nr 1038) meddelade bestämmelsen, enligt vilken stamvörtstyrkan hos maltdryck av första klassen maximerats till 5 procent (se del II sid. 59). Den tullfrihet för omalet korn och malt, som varit rådande alltsedan den 25 november 1940 och vilken genom kungörelse den 30 juni 1944 (nr 402) förlängts till utgången av juni 1945, blev genom kungörelse den 1 juni 1945 (nr 228) utsträckt att gälla t. o. m. den 30 juni 1946. Fodermedelsregleringen. Fodersädsskörden hade år 1944, som ovan nämnts, utfallit förhållandevis svag, vilket gjort att odlarna även under produktionsåret 1944/45 måst åläggas att till det allmänna avstå överskottet av all skördad fodersäd utöver vad som enligt en ganska snäv beräkning prövats erforderligt för odlarnas eget behov. I de bestämmelser angående leveransplikten, som utfärdats i oktober 1944, hade särskilda föreskrifter meddelats angående de avdrag, som fingo göras vid leveranspliktens fixerande med hänsyn till utfodringsbehovet för svin, i syfte att anpassa densamma efter växlingarna i svinbeståndet. Leveranspliktig jordbrukare hade vidare medgivits rätt att under vissa förutsättningar erhålla nedsättning i leveransplikten för den händelse han utökat sin besättning av hästar eller mjölkkor. För att underlätta kontrollen i nämnda hänseenden verkställdes i slutet av februari och i slutet av april 1945 särskild undersökning genom slaktgodemännen rörande antalet svin, hästar och nötkreatur å samtliga leveranspliktiga brukningsdelar.

212 Utfodringsförbud, gällande fr. o. in. den 26 mars, utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 2214, med stöd av kungörelsen den 16 mars 1945 (nr 65), beträffande till människoföda tjänliga ärter och bönor. I de bestämmelser som meddelats angående tilldelning av fodersäd m. m. under tredje ransoneringsperioden av regleringsåret 1944/45, omfattande tiden 1 januari—14 mars 1945 (livsmedelskommissionens cirkulär nr 2112), hade tilldelningen till hästar i jordbruksarbete med hänsyn till de förhållandevis arbetslindriga vintermånaderna något sänkts. Även i tilldelningen för mjölkkor, tjurar och oxar hade en viss nedsättning skett. I samband härmed hade dock för sistnämnda djurslag tilldelats kli såsom ersättning för fodersäd. Vidare hade smärre jämkningar vidtagits i tilldelningen till hästar i åkerikörslor och därmed jämförligt arbete samt till sådana göds vin (andra än hushållsgrisar), som ej huvudsakligen utfodrades med matavfall m. m. Någon extra tilldelning av fodersäd till modersuggor i samband med grisning utgick icke längre. Tilldelningen till ungnöt fick valfritt uttagas i form av kli eller betfor, tilldelningen till får och getter valfritt i form av kli, fodersäd eller betfor, tilldelningen till kaniner valfritt i form av kli eller fodersäd. För fjärde ransoneringsperioden (tiden 15 mars—31 maj 1945) befanns nödigt att med hänsyn till den knappa tillgången på fodersäd och betfor göra ytterligare nedskärningar i tilldelningen. Sålunda erhölls under perioden jämlikt cirkulär nr 2186 icke någon tilldelning av fodersäd och betfor för mjölkkor, tjurar och oxar. Tilldelningen till nämnda djurslag utgick i stället i form av kli och oljekraftfoder. För ungnöt lämnades tilldelning endast i form av kli. För får och getter fick tilldelningen valfritt uttagas i form av fodersäd eller kli. Tilldelningen till svin hade måst beskäras något och utgick till hälften i fodersäd och till hälften i gröpad råg. Tilldelningen av foder till hästar hade undergått smärre justeringar i jämförelse med näst föregående period med obetydligt ökad tilldelning till jordbrukshästar med hänsyn till vårbruket och till hästar, som användes i skogskörslor. Extra tilldelning av kli och fodersäd beviljades för utfodring av tjänstgörande premierade avelshingstar. Tilldelningen till kaniner höjdes något med hänsyn till den säsongmässiga uppfödningen av ungdjur under perioden. På grund av den begränsade tillgången på fodersäd fann livsmedelskommissionen sedermera nödvändigt att företaga viss ändring av giltigheten för inköpsbevis för fodersäd. Under maj månad fick sålunda mot dylika inköpsbevis (kuponger och licenser) försäljas fodersäd endast till hälften av den kvantitet, vara inköpsbeviset lydde, samt kli till resterande del. Fodertilldelningen för sommarmånaderna (juni—augusti, cirkulär nr 2265) blev som under de föregående åren avsevärt begränsad. Tilldelning skulle ej vidare utgå till unghästar och föl, ej heller till nötkreatur, får, getter och kaniner. Enär bete och grönfoder nu fanns tillgängligt, nedsattes tilldelningen till hästar i jordbruksarbete. En sänkning befanns jämväl nödvändig för såväl övriga kategorier av arbetshästar som svin. Betfor eller oljekaksbland-

ning lämnades icke vidare som ersättning för fodersäd. I stället skulle beträffande hästar tilldelningen av fodersäd ersättas med extraherat solrosmjöl eller kli, medan tilldelningen för hushållsgrisar uteslutande lämnades i form av kli. Vad beträffar fjädefä medgavs från årets början en tilldelning av 3-5 kg produktionsfoder för varje kg försålda ägg. Denna kvantitet, vilken fick uttagas alternativt i form av fodersäd, kli eller standardiserad hönsfoderblandning (något olika under olika perioder), minskades successivt till blott 1 kg från början av juni. För att uppmuntra till frivillig leverans av fodersäd beslöt livsmedelskommissionen jämlikt cirkulär nr 2188 medge jordbrukare en extra tilldelning av oljekraftfoder med en kvantitet, lika stor som den mängd fodersäd, som vederbörande försålt oberoende av eller utöver leveransplikten. Tilldelningen lämnades genom kristidsnämnderna och sökanden skulle därvid vederbörligen styrka, att han på angivet sätt försålt fodersäd. Med hänsyn till den begränsade tillgången på melass inom landet fann livsmedelskommissionen nödvändigt vidtaga åtgärder i syfte att på lämpligt sätt fördela de tillgängliga kvantiteterna för olika ändamål. Kommissionen beslöt sålunda fr. o . m. den 16 mars sänka tillsatsen av melass i Cellfor MM från 9 till 6 procent av vikten, medan viktsprocenten fodercellulosa höjdes från 90 till 93 procent. Vidare sänktes tilldelningen av melass vid inköp av fodercellulosa eller Cellfor S från 10 till 7 kg för varje inköpt deciton av fodermedlet. Jordbrukare, som erhållit inköpslicens för melass men ännu ej utnyttjat licensen, ägde utbyta densamma mot inköpsbevis för motsvarande kvantitet oljekraftfoder. Jordbrukare, som tecknat och behörigen fullgjort kontrakt om odling av oljeväxter, spånadslin eller hampa, erhöllo även för 1945 års skörd extra tilldelning av oljekraftfoder. Det goda utbytet av 1944 års höskörd gjorde, att den dittillsvarande friheten i handeln med stråfoder kunde upprätthållas. Fr. o. m. den 1 juli gick man ett steg längre och upphävde helt bestämmelserna om reglering av denna handel. Auktorisation av Svenska spannmålsaktiebolaget erfordrades sålunda ej längre härför. Beslaget å stråfoder samt normalprisbestämmelserna kvarstodo dock alltjämt. Det med giltighet fr. o. m. den 7 januari 1945 genomförda beslaget å koksall jämte regleringen av handeln med denna vara (se sid. 230) nödvändiggjorde bestämmelser angående tilldelning av koksalt för utfodringsändamål. Sådana utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 2155 i början av februari att gälla tills vidare till utgången av maj 1946. Härvid befanns lämpligt att utgå från antalet djur hos vederbörande jordbrukare. Därjämte lämnades viss tilldelning, oberoende av djurinnehavet, till jordbrukare som normalt producerade hö till avsalu, nämligen till högst 0-4 viktsprocent av den kvantitet hö av 1945 års skörd, som beräknades bli försåld. Tilldelningen med hänsyn till djurantalet varierade för olika djurslag från 0'8 kg per djur

21 1

och. månad för kor och tjurar ned till 0-2 kg för svin över 8 veckor och 0'15 kg för får och getter. För nötkreatursbesättning, som under närmast föregående kontrollår uppnått en medelavkastning av lägst 4 000 kg mjölk per ko, ägde innehavaren utöver nyss angivna kvantitet erhålla ytterligare högst 0'2 kg salt per ko och månad. Även för budgetåret 1945/46 beviljade riksdagen anslag till bidrag för uppförande av s i l o a n l ä g g n i n g a r för ensilagefoder, denna gången dock med ett till 50 000 kronor nedsatt belopp. Anslaget motiverades såsom förut med önskvärdheten av att ensilageförfärandet särskilt under rådande förhållanden komme till användning såsom ägnat att medverka till säkerställande av äggvitetillgången i nötkreaturens foderstater. Utsäde. De på sina håll dåliga bärgningsförhållandena under hösten 1944 hade medfört, att en stor del av 1944 års fodersädsskörd blivit mindre lämplig att använda till utsäde. Jordbrukarna kunde därför förutses för vårsådden 1945 bli nödsakade att i större omfattning än eljest inköpa fodersäd till utsäde, och efterfrågan på utsädesduglig fodersäd kunde som följd härav under vintern och våren väntas bli stor. Då det under sådana omständigheter syntes önskvärt, att jordbrukare som innehade till utsäde lämplig fodersäd i största möjliga utsträckning sålde denna för utsädesändamål i stället för att använda den för utfodring, meddelade livsmedelskommissionen vid årsskiftet vissa bestämmelser i syfte att underlätta dylika försäljningar (cirkulär nr 2123). Kommissionen bestämde sålunda, att jordbrukare inom Svea- och Götaland samt Gävleborgs län, som ej ålagts leveransplikt beträffande fodersäd men som ändock i vederbörlig ordning försålt sådan spannmål, skulle hos vederbörande krislidsnämnd äga erhålla inköpsbevis berättigande till inköp av motsvarande mängd fodersäd, som ej lämpade sig som utsäde, eller icke fullgod brödsäd. Jordbrukare som ålagts leveransplikt kunde ävenledes erhålla sådant inköpsbevis under förutsättning att han levererat större kvantiteter fodersäd än hans leveransplikt kunde antagas komma att uppgå till. Utbytet befrämjades givetvis i båda fallen av det högre priset å den utsädesdugliga spannmålen. I de fyra nordligaste länen kunde utbyte ske direkt hos spannmåls- och utsädeshandlare. Skedde härstädes utbyte av korn mot havre eller blandsäd, ägde jordbrukarna återköpa 10 procent mer än den levererade kvantiteten. Liknande bestämmelser angående åtgärder för frambringande av för export lämpligt spannmålsutsäde som de vilka utfärdats år 1944 meddelades även i fråga om spannmål av 1945 års skörd. Föreskrifterna avsågo sortoch kvalitetskontroll av vårstråsäd och trindsäd och voro avsedda att galla så länge särskild licens erfordrades för export av dylik utsädesspannmål.

215 Fröbandclsrcgleringen. Vissa lättnader i fröhandeln genomfördes av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 2168 med tillämpning fr. o. m. den 12 mars 1945 (jfr del III sid. 268). Linfrö skulle jämväl för annat ändamål än som utsäde utan någon inskränkning få säljas fritt, där ej kommissionen för särskilt fall annorlunda bestämde. Partihandlare med olje- eller spånadsväxlfröer för andra ändamål än som utsäde ägde endast mot licens inköpa dylika fröer för sin verksamhet men fick utan mottagande av inköpsbevis överlåta dylika fröer till apotek eller detaljhandlare. Gällande inskränkningar i detaljhandlarnas rätt att försälja olje- och spånadsväxtfröer för annat än utsädesändamål (för medicinskt bruk, för hushållsändamål eller för utfodring av burfåglar m. m.) borttogos. Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter. Potatisskörden hade hösten 1944 givit ett förhållandevis svagt resultat. Den redovisades till en kvantitet av 1 434 600 ton, medan 1943 års skörd uppgått till över 2 milj. ton. Ehuru läget på potatismarknaden sålunda måste bedömas som relativt ogynnsamt, beslöt livsmedelskommissionen, med hänsyn till kvaliteten på den potatis som fram på våren kunde salubjudas, att fr. o. m. den 1 april upphäva råskalningsförbudet på potatis i fråga om näringsställen, allmänna inrättningar och militära förläggningar. Vad angick garantipriserna på potatis, som enligt tidigare meddelade föreskrifter senast den 15 mars 1945 hembjöds Svenska spannmålsaktiebolaget till inlösen, hade dessa genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 december 1944 höjts beträffande matpotatis i Skåne och Blekinge från 10 till 10: 50 kronor per deciton samt beträffande fabrikspotatis i hela riket från 9 till 10 kronor per deciton. Den som hembjöd fabrikspotatis skulle dock vara skyldig att, om bolaget så påfordrade, mot en ersättning av 50 öre per deciton sortera den hembjudna potatisen. Beträffande det särskilda statsbidrag som lämnades potatisodlare såsom ersättning för lagringsförluster m. m. se sid. 203. Tillhopa fick spannmålsbolaget från potatisodlare mottaga hembud å potatis av 1944 års skörd till en kvantitet av 61 850 ton, därav 14 690 ton matpotatis och 47 160 ton foder- och fabrikspotatis. Bolagets uppköp från odlarna uppgingo till cirka 18 000 ton, varav 6 600 ton försåldes till stärkelsefabriker och 10 700 ton exporterades, medan resten användes för direkt konsumtion eller avgick som svinn etc. Enahanda inlösningsgaranti som den vilken utfästs för potatis av 1944 års skörd lämnades enlist Kungl. Maj:ts beslut den 6 april 1945 jämväl för potatis av 1945 års skörd, vilken senast den 15 mars 1946 av odlare eller potatishrmdlare hembjöds Svenska spannmålsaktiebolaget till inköp under april

2 Hi manad sistnämnda år. Utfästelsen gällde såväl matpotatis som fabrikspotatis av fullgod beskaffenhet. Garantipriserna voro desamma som de vilka ursprungligen fastställts för fjolårets odling. För potatis som levererades för industriella ändamål (brännvins- eller stärkelsetillverkning) fastställdes inköpspris, som med 1 öre per stärkelseprocent och hektoliter överstego fjolårets. Utöver de åtgärder, som livsmedelskommissionen vidtagit för att få till stånd en ökad koloniodling av grönsaker och potatis, beslöt kommissionen, i syfte att stimulera den fältmässiga potatisodlingen, uppdraga åt kristidsnämnderna att lämna en extra tilldelning av kvävegödsel till potatisodlarna Tilldelningen, vilken utgjordes av 50 kg ammoniumsulfat, ljungasalpeter eller kalksalpeter för varje halvt hektar odlad potatis, dock ej odlingar under ett halvt hektar, lämnades först sedan potatissättningen avslutats och potatisarealen anmälts till kristidsnämnden. Livsmedelskommissionen meddelade i detta sammanhang, att några avsättningssvårigheter även i händelse av en stor potatisskörd icke vore att befara, eftersom den potatis som icke behövdes inom landet redan på hösten med all säkerhet kunde exporteras till grannländerna eller andra nödlidande länder i Europa. Försäljningen av potatismjöl hade den 22 maj 1944 frigivits, vilket medfört en stark ökning av förbrukningen. Den försämrade potatisskörden nödvändiggjorde en begränsning av stärkelseindustriens tillverkning och livsmedelskommissionen beslöt därför att under hösten 1944 vidtaga vissa ransoneringsåtgärder för att hålla förbrukningen nere på en nivå, som svarade mot befintliga lager och planerad tillverkning. Då dessa åtgärder, som endast berörde vissa industrier, icke visade sig tillräckliga för ändamålet, fann kommissionen påkallat att återinföra den fullständiga ransoneringen av potatismjöl. Denna tog sin början den 17 januari 1945, från vilken dag potatismjöl sålunda ånyo endast fick inköpas mot kupong eller licens. Tilldelningen, som nu var helt fristående och icke som förut kombinerad med mjöl- och brödransoneringen, innefattade, vad hushållsförbrukningen angick, mindre kvantiteter än tidigare Regleringen av soekernäringcn. Arealen för 1944 års sockerbetsodling uppgick till nära 55 000 hektar och översteg 1943 års areal med omkring 4 600 hektar. Arealutbytet var emellertid avsevärt sämre, nämligen 328 deciton per hektar mot 371 deciton år 1943. Betskörden blev därför något lägre, 1 803 400 ton mot 1 862 300 ton föregående år, men kunde ändock betraktas som fullt tillfredsställande. Betornas sockerhalt var de båda åren i det närmaste lika eller något över 17 procent. Kvantiteten tillverkat råsocker utgjorde under kampanjåret 1944/45 279 110 ton mot 290 910 ton kampanjåret 1943/44. Skillnaden var alltså obetydlig. Rörande regleringen av sockernäringen under produktionsåret 1945/46 fat-

217 tade 1945 års riksdag, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 245, beslut av i huvudsak samma innebörd som de vilka gällt för 1944/45. Enligt beslutet skulle avtal mellan staten och Svenska sockerfabriksaktibolaget rörande sockerproduktionen på brukligt sätt upprättas även för produktionsåret 1 augusti 1945—31 juli 1946, med väsentligen samma bestämmelser som i det gällande avtalet. Efter förhandlingar angående sockerbetsodlingen hade uppgörelse rörande betpriset kommit till stånd av det innehåll, att grundpriset för 1945 års odling skulle i förhållande till priset för 1944 års odling höjas med 15 öre till kronor 4: 65 för 100 kg sockerbetor med 16 procent sockerlialt. Dessutom skulle till odlare, som år 1945 tecknade kontrakt med Mörbylånga, Roma, Linköpings eller Lidköpings råsockerfabrik, utgå ett arealtillägg av 10 kronor för varje påbörjat halvt hektar odlade betor. För odling som ej översteg x/t hektar skulle arealtillägget dock utgå med allenast 5 kronor. Skulle svårigheter uppkomma för betodlarna att få arbetare för skötseln av betodlingarna, borde statsmakterna vidtaga åtgärder för anskaffande av erforderlig arbetskraft. Bestämmelserna rörande betarbetarlönerna i den förbindelse, som betodlarna hade att avlämna till statens sockernämnd, borde ansluta sig till motsvarande bestämmelser i det för året gällande kollektivavtalet. Liksom tidigare skulle uttagas en betodlaravgift om oförändrat 4 kronor för varje uppmätt hektar av odlarnas sockerbetsodling. Jämlikt riksdagsbeslutet meddelade Kungl. Maj:t bestämmelser angående åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande i skrivelse till generaltullstyrelsen den 27 april 1945 (SFS nr 151). I propositionen uttalade jordbruksministern, att med hänsyn till rådande ovissa förhållanden den situationen möjligen kunde inträffa, att under avtalstiden vissa förändringar i de avtalade bestämmelserna kunde bliva nödvändiga; den omständigheten att avtalsgrunderna prövats av riksdagen borde ej utgöra hinder för Kungl. Maj:t att, därest så av väsentligt ändrade förhållanden påkallades, med berörda parter överenskomma om av dylika omständigheter motiverade jämkningar i kontraktet ävensom eljest företaga de mindre jämkningar, som kunde finnas påkallade. Delta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran. Importmonopolet för sockerbolaget förlängdes genom förordning den 27 april 1945 (nr 150) samt nyssnämnda kungl. brev till generaltullstyrelsen till utgången av juli 1946. Betodlarna tillförsäkrades för år 1945 liksom för år 1944 antingen ett fat melass om cirka 250 kg per hektar odlade sockerbetor med dubbel rabatt — d. v. s. nedsättning med 7 öre per kg beträffande före den 1 december och med 5 öre per kg för därefter uttagen kvantitet — eller, om tillgången det medgåve, två fat melass per hektar med enkel rabatt å varje fat. Särskild utfästelse avgavs därjämte angående tilldelning av kvävegödsel, framför allt chilesalpeter. Förlusten för sockerbolaget i anledning av sockerregleringen under det lö-

218 pande avtalsåret, vilken förlust staten enligt avtalet med bolaget var skyldig att ersätta, beräknades komma att uppgå till omkring 22 milj. kronor. Anslag till detta belopp anvisades av riksdagen på tilläggsstat för budgetåret 1944/45. Till bidrag till lastnings- och lossningsanordningar för sockerbetor beviljade riksdagen för budgetåret 1945/46 ett anslag av 65 000 kronor. Odlingen av spånads- och oljeväxter. Rörande fortsatt stöd åt odlingen av Un och hampa samt beredningen därav avlät Kungl. Maj:t efter förslag av statens linnämnd samt efter hörande av bl. a. kommerskollcgium och lantbruksstyrelsen samt livsmedelskommissionen proposition till 1945 års riksdag, nr 201. I propositionen framhölls, alt det dittills givna stödet, vilket lämnats i form av dels prisgaranlier för odlarna, dels lån och bidrag till uppförande av lin- och hampberedningsverk och dels vissa bidrag till försöksverksamhet, i fråga om linet i stort sett fyllt sitt ändamål, om än vid några beredningsverk förelåge behov av ytterligare statsmedel för att möjliggöra vissa utbyggnader samt kompletteringar för rationalisering av driften. Däremot hade stödåtgärderna uppenbarligen icke varit tillräckliga för upprätthållande av den odling och beredning av hampa, som i rådande läge vore erforderlig. Det ekonomiska resultatet av den dittillsvarande verksamheten för beredning av hampa hade av flera orsaker icke varit tillfredsställande. Vissa brister syntes sålunda fortfarande vidlåda odlings- och beredningstekniken på detta område. Härtill kom, att halmskörden per arealenhet icke uppgått till mer än omkring hälften av den beräknade, vilket haft till följd att beredningsverkens kapacitet ej kunnat utnyttjas på ekonomiskt bästa sätt. Den senaste tidens utveckling hade alltmer understrukit betydelsen av försöksverksamhet beträffande odling och beredning av ifrågavarande spånadsväxter. Detta gällde främst hampan, men även för linets vidkommande syntes det vara av vikt att produkternas kvalitet förbättrades. Jordbruksministern upprepade sitt tidigare gjorda uttalande, att den största försiktighet syntes böra iakttagas vid utbyggnad av lin- och hampbercdningsanstalterna i betraktande av de ovissa möjligheterna för dessa att bestå i den framtida konkurrenskampen. Med hänsyn till angelägenheten av att driften vid beredningsverken i rådande läge gjordes så effektiv som möjligt ville han emellertid icke motsätta sig att medel nu anvisades till de av myndigheterna såsom behövliga ansedda utbyggnaderna och kompletteringarna. Jämväl ville han förorda de framförda yrkandena dels att medel måtte anvisas till stödjande av priset å hamphalm av 1942—1944 års skördar för täckande av förluster i anslutning till tidigare medgiven statsgaranti, dels att hampberedningsanstalterna — Värmbol invid Katrineholm och Visby — tills vidare befriades från skyldighet att amortera u r hemslöjdslånefonden erhållna lån, dels att linnämnden erhölle i uppdrag att med hampberedningsföretagen träffa avtal om avsättning av hamptåga och hampblånor.

219 Med bifall till Kungl. Maj:ls förslag beslöt riksdagen att för budgetåret 1945/46 anvisa dels såsom bidrag till lin- och hampberedningsanläggningar ett anslag av 145 000 kronor, dels till förstärkning av hemslöjdslånefonden för ytterligare långivning till dylika anläggningar — däribland för en ny linberedningsanstalt i Mellansel i Ångermanland — ett anslag av 400 000 kronor, dels ock till bidrag för stödjande av priset å hamphalm av 1942—1944 års skördar ett anslag av 1 961 000 kronor. Förslagen att hampberedningsanslalterna meddelades anstånd med fullgörandet av intill den 1 juli 1946 förfallande amorteringar å lån från hemslöjdslånefonden samt att linnämnden erhölle uppdrag att med hampberedningsföretagen träffa avtal om avsättning av hamptåga och hampblånor lämnades av riksdagen utan erinran. Därjämte anvisade riksdagen dels 50 000 kronor såsom bidrag till Sveriges utsädesförening för kvalitetsundersökning av lin m. m., dels 20 000 kronor till fullföljande av vissa undersökningar rörande lin- och hampodlingen. (Å tilläggsstat för budgetåret 1944/45 hade redan tidigare av riksdagen för sistnämnda ändamål anvisats 20 000 kronor.) Det visade sig sedermera, att avsättningen av hampproduklerna kunde försiggå utan att särskilda åtgärder härför behövde tillgripas. Något avtal härom mellan linnämnden och hampberedningsföretagen kom därför ej till stånd. I proposition till 1915 års riksdag nr 50 uttalade jordbruksministern, att det stöd statsmakterna under den pågående krisen lämnat oljeväxtodlingen i stort sett syntes ha fyllt sitt ändamål och bidragit till att inom landet frambringa en betydande odling av oljeväxter, vilken i icke oväsentlig grad underlättat försörjningen med fettämnen och kraftfoder. Det syntes nödvändigt att även under år 1945 upprätthålla det stöd som lämnats ifrågavarande odling. Stödåtgärderna syntes härvid i huvudsak böra erhålla samma natur som de förut tillämpade. Sålunda borde jämväl för årets odling garanteras ett visst pris per kg vårodlat oljeväxtfrö, medan beträffande höstraps och höstrybs av 1916 års skörd borde fastställas ett högsta garantipris. I garantipriserna för såväl höst- som vårsådda oljeväxter borde inräknas kostnaderna för torkning av fröet m. m. I fråga om garantiprisernas storlek följde propositionen ett av livsmedelskommissionen framlagt förslag, vilket innefattade vissa prissänkningar i förhållande till 1944. Enligt förslaget skulle garantipriserna per kg vårsått till oljefabrikerna levererat frö med 9 procent vattenhalt fastställas till 92 öre för vårraps, 77 öre för vitsenap, 87 öre för Fiskeby senap, 110 öre för vallmo, 85 öre för linfrö, 125 öre för hampa samt 110 öre för solros. (1944 års prise; avsågo frö med 18 procent vattenhalt och voro därför skenbart lägre än de för år 1945 föreslagna. Vid omräkning till 9 procent vattenhalt blir förhållandet det motsatta.) Garantipriset för frö av höstraps och höstrybs av 1946 års skörd borde icke översliga 95 öre per kg. Dessa priser skulle avse kontraktsodlade fröpartier. Till följd av ovissheten rörande importmöjlig-

heterna borde Kungl. Maj:t emellertid äga befogenhet att vidtaga jämkningar i ovannämnda priser, i den mån sådana befunnes påkallade vid tidpunkten för ärendets slutbehandling. Hinder borde icke möta mot att i fråga om icke kontraktsodlade fröpartier fastställa inlösningspriser, vilka understege de för kontraktsodlare bestämda priserna. Även nu borde statsmakterna tillse, att odlingen av oljeväxter icke finge sådan omfattning, att den inkräktade på odlingen av andra för landets försörjning betydelsefulla produkter. Organisationen av odlingen av de egentliga oljeväxterna borde liksom föregående år handhas av Sveriges oljeväxtodlares centralförening, medan organisationen av odlingen av spånadslin och hampa borde ombesörjas av lin- och hampberedningssammanslutningarna samt Riksförbundet lin och hampa. Riksdagen biträdde till alla delar propositionen samt anvisade i enlighet därmed ett anslag för budgetåret 1945/46 av 35 000 kronor för stödjande av odlingen av hithörande växter. Därav beräknades 18 000 kronor skola utgå till Sveriges utsädesförening för försöksverksamhet med oljeväxter m. m. Kungl. Maj:t fastställde sedermera (den 23 mars 1945) garantipriserna per kg vårsått till oljefabrikerna levererat frö med 9 procent vattenhalt till, för samtliga fröslag utom vitsenap, de av livsmedelskommissionen föreslagna värdena. Det av kommissionen föreslagna priset å vitsenap höjdes däremot med 3 öre per kilogram, alltså till 80 öre. Kött- och fläskrcglcringen. Läget på köttmarknaden företedde under förra hälften av år 1945 inga mera anmärkningsvärda drag. Tillförseln till slakterierna av nötboskap var i stort sett jämförlig med den som ägt rum under motsvarande tid 1944, tillförseln av svin var däremot mindre. Genomsnittstilldelningen till konsumenterna hölls under hela perioden relativt låg. Grundransonen per person varierade i allmänhet mellan 40 och 45 gram per dag (benfritt kött); genomsnittet per vecka var omkring 300 gram. Härmed kan jämföras, att grundransonen per vecka under första kvartalet 1944 utgjorde omkring 400 gram och under andra kvartalet ej mindre än omkring 700 gram i genomsnitt. Den jämförelsevis rikliga kött- och fläsktilldelningen under 1944 hade medfört, att allmänheten i stor utsträckning, i stället för att köpa ut sina ransoner, lagrat växlingskort för köttvaror i tydlig avsikt att — enär dessas giltighetstid var obegränsad — framdeles använda dem vid inträdande minskning av ransonerna. Den sålunda i allmänhetens händer vid årsskiftet befintliga stora mängden av outnyttjade växlingskort innebar en uppenbar fara för att livsmedelskommissionen skulle förlora sitt grepp över köttmarknaden. För att bringa handelns inköpsmöjligheter och lager av köttvaror i överensstämmelse med de tilldelningar, som beräknades komma att utgå under de närmaste månaderna, fattade kommissionen beslut om indragning av äldre växlingskort för köttvaror den 31 januari 1945. I samband därmed vidtogos

vissa särskilda åtgärder. Sålunda ålades parti- och detaljhandlare att verkställa inventering av sina lager av köttvaror och innehav av inköpsbevis för sådana varor natten mellan den 31 januari och den 1 februari och därom avgiva särskild deklaration. De inköpskuponger för köttvaror, som funnos i handeln vid månadsskiftet, skulle med vissa undantag indragas och icke vidare gälla för handlandes återköp från leverantör. Fr. o. m. den 1 februari fingo endast användas nya växlingskort, som utlämnats efter nämnda dag. Vad beträffar Stockholm med omnejd fann kommissionen skäligt att medge viss kompensation till förbrukare, som på grund av slakterikonflikten i november—december icke haft möjlighet att göra inköp på sina gamla växlingskort för kött, innan dessa vid utgången av januari upphörde att gälla. Kompensationen skulle lämnas på sådant sätt, att den som i föreskriven ordning inlämnat gamla växlingskort i sin affär framdeles i affären erhölle inköpsrätt för motsvarande kvantitet köttvaror, dock endast upp till 800 poäng per person. Med hänsyn till senare inträdande läge på köttmarknaden bestämde livsmedelskommissionen, att fr. o. m. den 24 april endast en viss mindre del av tilldelningen av köttvaror skulle få uttagas i form av nöt- och kalvkött, återstoden i form av andra köttvaror. Samtidigt höjdes poängvärdet på en del varuslag, huvudsakligen inälvor och vissa charkuterivaror. Ny ransoneringsinventering av handlandenas köttvarulager ägde rum den 23 april, i samband varmed vissa inköpsbevis, som inom handeln gällt för återköp av köttvaror, indrogos. Liksom förut erhöllo skogsarbetare särskild tilldelning av amerikanskt fläsk och även av andra köttvaror. I slutet av april genomförde livsmedelskommissionen, i samråd med priskontrollnämnden och efter hörande av Sveriges slakteriförbund samt Kooperativa förbundet och representanter för den enskilda kötthandeln, en skärpning av kontrollen över ransonerings- och prisbestämmelsernas efterlevnad vid handeln med kött och fläsk. Den utvidgade kontrollen omfattade såväl försäljningen från handlande till konsumenter som försäljningen till handlande. Vissa ändringar i bestämmelserna om tillverkning och försäljning av charkuterivaror m. m. vidtogos av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 2140 med giltighet fr. o. m. den 19 februari. Bl. a. förbjöds tills vidare försäljningen av pressylta. Slandardiseringsbestämmelserna ändrades beträffande flertalet blandade charkuterivaror. På hemställan av L a n d s f ö r b u n d e t f ö r a r b e t s l ö s h e t e n s b e k ä m p a n d e beviljade Kungl. Maj.t den 13 april förbundet ett anslag av 7 500 kronor till bestridande av dess kostnader under år 1945 för främjande av insamling av matavfall och avfallsprodukter samt anläggning av centralkokerier i samband med matavfallsinsamling. I avgivna yttranden framhöllo

222 såväl livsmedelskommissionen som medicinalstyrelsen betydelsen av centralkokerier för bekämpande av svinpest och andra svinsjukdomar. Förbundets verksamhet skulle som förut planläggas i samråd med livsmedelskommissionen. Beträffande p r i s r e g 1 e r i n g e n å koll och fläsk se sid. 201. Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. I fråga om ni a t fe 11 s r a n s o n e r i n g e n bibehölls den ordinarie tilldelningen vid ungefär samma storlek som förut. En särskild tilldelning av margarin, matolja, flott eller smäll talg gavs hushållen för tiden 22 januari—19 mars. Då denna emellertid var något minskad jämfört med den tidigare extra tilldelningen, blev den totala kvantitet matfett, som hushållen erhöllo, lägre än förut samt efter den 19 mars, då exlratilldelningen upphörde, ytterligare minskad. Per person och dag erhölls därefter endast cirka 36 gram mot cirka 45 vid årets början eller ungefär samma kvantitet som under år 1943. Jämväl bageriernas tilldelning sänktes vid samma lid, nämligen från 75 till 55 procent av förbrukningen under motsvarande tid år 1939. Av denna kvantitet fick endast 10 procent utlagas i form av smör, resten i form av bagerimargarin eller flott. I samband med den av försörjningshänsyn nedbragta tilldelningen särskilt av smör till bagerierna infördes ett nytt slag av bagerimargarin, kallat bageri väx tmargarin, för vilket fastställdes ett normalpris av 3 kronor per kg, medan normalpriset för s.k. kavlingsmargarin förblev vid kronor 2: 89 per kg och normalpriset för hushållsmargarin vid kronor 2:70 per kg. Nu nämnda omreglering gav anledning till ett förenhetligande av margarinbeskattningen. Genom kungörelse den 2 mars 1945 (nr 40) föreskrevs nämligen, att accisen på allt slags margarin som levererades efter den 4 mars skulle utgå med 23 öre per kg. Delta innebar en höjning av accisen å hushållsmargarin med 5 öre och en sänkning av accisen å annat margarin med 16 öre per kg. Avsikten var, att de genom accisändringarna uppkomna rubbningarna i margarinindustriens kostnader skulle utjämnas genom förmedling av livsmedelskommissionens clearingkassa för fettråvaror och alltså ej inverka på försäljningspriserna för de olika slagen av margarin. Beträffande p r i s r e g l e r i n g e n i övrigt på malfettsområdet och därmed sammanhörande förhållanden se sid. 201. Ransoneringen av o s t fortgick som förut med jämförelsevis begränsad tilldelning. Från mitten av maj företogs en ökning, då ungefär en fördubbling av den förutvarande ransonen skedde. En nyhet var, att servering av ost på näringsställen fr. o. m. 11 juni fick ske endast mot avlämnande av restaurangkuponger för matfett. En sådan kupong skulle gälla för 15 gram smältost eller 10 gram annan ost.

223 Äggregleringen. Förut har omnämnts (se sid. 32), att äggproduktionen under produktionsåren 1943/44 och 1944/45 visat en betydande stegring efter den föregående starka nedgången. För året 1945 ansåg livsmedelskommissionen, att densamma kunde förväntas komma att uppgå till omkring 54 000 ton, varav cirka 37 000 ton antogs komma att saluföras. Denna kvantitet närmade sig förkrigsproduktionen, som beräknades till något över 60 000 ton; den inom landet annorstädes än inom producenthushåll förbrukade äggmängden höll sig då vid omkring 40 000 ton. Situationen hade alltså utvecklat sig därhän, att en förbrukning av nära nog förkrigsstorlek kunde förutses, trots att priset ungefär fördubblats. Frågan om äggregleringens bibehållande blev under sådana förhållanden aktuell. Livsmedelskommissionen framlade i början av mars en redogörelse för läget. Kommissionen framhöll, att ehuru förutsättningarna för ett hävande av regleringen i och för sig syntes goda, betänkligheter reste sig däremot på grund av det skärpta och ovissa foderläget och åtstramningen i den allmänna försörjningssituationen, beroende delvis på hjälpverksamheten till grannländerna. Äggproducenternas uttag av hönsfoder hade under det senaste produktionsåret ökats till det dubbla. En nedsättning i fodermedelstilldelningen till hönsen kunde sannolikt undgås endast i händelse årets fodersädsskörd bleve riklig eller en omfattande import kunde komma till stånd. Trots de olägenheter som voro förbundna med ett bibehållande av äggregleringen, icke minst under den kommande högproduktionen, ville kommissionen ej tillstyrka dess upphävande, då det ej vore säkert, alt den ej kunde behöva återinföras på hösten och dylika växlingar i systemet borde undvikas. Kommissionen avsåg i ställe! att uppmuntra till ökad lagring och konservering. Den 23 mars 1945 förklarade Kungl. Maj:t anledning för det dåvarande icke föreligga alt upphäva äggransoneringen. Äggregleringen kom sålunda att beslå i stort sett oförändrad. 1 själva verket visade det sig med hänsyn till den försämrade fodermedelstillgången påkallat att redan under de följande månaderna starkt minska tilldelningen av produktionsfoder till äggproducenterna. Vissa säsongmässiga prissänkningar skedde ävensom en av årstiden betingad ökning av äggransonernas storlek. Den dittillsvarande tilldelningen av mélange-äggpulver såsom komplement till äggtilldelningen i fråga om vissa allmänna inrättningar, sjukhus, bagerier m. fl. samt näringsställen hade redan fr. o. m. den 19 februari 1945 upphört och ersatts av tilldelning uteslutande av ägg. Förbrukare, som innehade licens för melange-äggpulver, berättigades ätt få denna utbytt mot licens, gällande för inköp av ägg. För sommarmånaderna meddelades föreskrifter avsedda att liksom under föregående somrar underlätta försäljningen av ägg från producenter direkt till närboende enskilda förbrukare.

224 Fisket och flskhandelsregleringen. Att döma av siffrorna angående fiskförsäljningen i Göteborgs fiskhamn utföll saltsjöfisket vid västkusten under första halvåret 1945 minst lika gynnsamt som under motsvarande tid föregående år. Sillfångsten synes ha varit av ungefär samma omfattning, medan fångsten särskilt av kolja och rödspatta ökats. Strömmingsfisket vid ostkusten gav en förhållandevis mycket god avkastning. De överenskommelser som livsmedelskommissionen under hösten 1944 Haffat med västkustfiskarnas organisationer angående p r i s r e g l e r i n g och a v s ä t t n i n g s g a r a n t i för s a l t s j ö f i s k (se sid. 55) fann sig kommissionen föranlåten att uppsäga med utgången av januari 1945 Emellertid enades man om nya avtal, gällande från den 1 februari, vilka skilde sig från de förra huvudsakligen blott däri, att kommissionen erhöll större inhet till uppsägning av avtalet i fortsättningen, ävensom att prisgaranti icke vidare skulle gälla för fisk som av västkustfiskare fångades i Östersjön samt att vissa mindre höjningar och justeringar av normalpriserna å några fiskslag genomförts beträffande fisket å sydkusten (cirkulär nr 2141). Redan i mitten av mars ersattes sistnämnda överenskommelser av andra, varigenom dels garanlipriserna för torsk generellt sänktes, dels prisgaranti återinfördes för torsk som fiskare, hemmahörande vid västkusten norr om Skåne, ilandförde vid Skånes västkust eller vid syd-eller ostkusten, dock endast under förutsättning att de partier torsk, för vilka fiskare påkallade garantiens fullgörande, hembjödes livsmedelskommissionen i Göteborgs fiskhamn och alltså transporterades dit på fiskarens bekostnad och risk. Vidare föreskrevs, att gällande prisgaranti för sill skulle upphöra att gälla fr. o. ni. den 28 mars (cirkulär nr 2190). Vissa smärre ändringar i och tillägg till gällande bestämmelser angående regleringen av handeln med saltvattensfisk samt angående normalpriser och garantipriser därå genomfördes fr. o. m. den 7 maj 1945 enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2258, vari en sammanfattning lämnades av samtliga på området gällande föreskrifter. Efter krigstillståndets upphörande i Europa den 7 maj blev det möjligt för fiskarena vid västkusten att betydligt utvidga sina fångstområden och därmed öka sina fångster, särskilt av kolja och rödspätta i Nordsjön. Som följd härav nödgades livsmedelskommissionen övertaga ganska betydande kvantiteter överskottsfisk jämlikt garantiåtagandena. Kommissionen ansåg sig under sådana förhållanden böra uppsäga de med fiskarorganisationema träffade överenskommelserna om prisreglering och avsättningsgaranti å saltvattensfisk samt upptog tillsammans med priskontrollnämnden förhandlingar med organisationerna angående prisregleringen i fortsättningen, varvid myndigheterna hävdade att normalprissättningen borde fortbestå men att såvil normalpriser som garantipriser borde väsentligt nedsättas. Någon enighet

225 kunde dock vid dessa förhandlingar icke ernås. Trots detta uppdrog Kungl. Maj:t den 29 juni åt livsmedelskommissionen att i enlighet med av kommissionen tillsammans med priskontrollnämnden framlagt förslag fastställa nya normalpriser och garantipriser å saltvattensfisk. Uppdraget fullgjordes av kommissionen genom cirkulär nr 2316. De härvid fastställda normalpriserna underskredo i genomsnitt med omkring 20 procent de förut gällande; beträffande garantipriserna voro sänkningarna delvis ännu större. De nya garantipriserna trädde i kraft redan fr. o. m. den 25 juni, normalpriserna däremot fr. o. m. den 9 juli. Enligt Kungl. Majrts samtidigt meddelade bemyndigande hemställde livsmedelskommissionen genom bränslekommissionen hos vederbörande länsstyrelser om upphävande av de förbud som av dessa utfärdats mot ilandföring utomlands av svenskfångad fisk, förbud vilka gällt såsom villkor för tilldelning av drivmedel för fiskets behov. Vad angår prisregleringen å strömming blevo normalpriserna därå till följd av rikliga fångster i flera omgångar nedsatta. Partihandelspriset sänktes sålunda successivt från 1 krona per kg vid årets början till 60 öre i början av juni för första prisområdet och i motsvarande mån för de övriga områdena. Senare under juni höjdes priset åter till 80 öre för första prisområdet och motsvarande för övriga områden. Beträffande tilldelningen av salt till fiskare se sid. 232. Regleringen beträffande vitaminhaltiga varor m. m. Sedan längre tid tillbaka hade, för att förbättra margarinets kvalitet och göra det ur näringssynpunkt mera jämförbart med smöret, s. k. vitaminisering av margarinet ägt rum genom tillsats till detsamma av A-vitaminpreparat, mestadels importerade från utlandet. Under de senare krisåren hade därjämte för vitaminisering även kommit till användning karotin, vilket framställts inom landet av härstädes odlade röda morötter. Med hänsyn till att den fortsatta importen av A-vitaminpreparat syntes oviss fann livsmedelskommissionen påkallat att träffa anstalter för en fortsatt inhemsk framställning av karotin för att säkerställa vitaminiseringen av margarinet även under å r 1946. Efter erhållet bemyndigande av Kungl. Maj:t den 16 mars 1945 träffade kommissionen därför avtal med Aktiebolaget Karlshamns oljefabriker, varigenom bolaget förband sig att med innehavare av torkanläggningar överenskomma om odling och torkning av morötter till en kvantitet motsvarande skörden från intill 335 hektar. Det avsågs härvid att torkerierna skulle i sin ordning teckna odlingskontrakt med enskilda odlare. Nämnda odling kunde anses vid medelgod skörd motsvara c:a 10 000 ton morötter, varur kunde utvinnas 400 a 500 miljarder internationella enheter (I. E.) karotin. Bolaget tillerkändes avsättningsgaranti intill 1946 års utgång för en kvantitet av högst 670 miljarder I. E. till ett pris av kronor 3: 70 per miljon 15—518703

226 I.-E. Risken för staten blev härigenom maximerad till 2*5 milj. kronor, men ansågs icke oroande, då importmöjligheter knappast kunde väntas komma att öppnas utan föregående varsel, som möjliggjorde ett inhiberande helt eller delvis av torkning och karotinutvinning. Möjligheten till ett dylikt inhiberande förutsågs i avtalet. För sådan händelse tillförsäkrades bolaget viss ersättning. En användning av skörden i färskt tillstånd som foder kunde beräknas medföra en förlust av 3 å 4 öre per kg morötter eller sammanlagt högst c:a 536 000 kronor för skörden från hela den kontrakterade arealen. Åt Svenska spannmålsaktiebolaget uppdrog Kungl. Maj:t att infria den avsättningsgaranti och de ekonomiska utfästelser i övrigt, som staten åtagit sig genom avtalet. I anledning av en framställning från statens återuppbyggnadsnämnd uppdrog Kungl. Maj:t åt livsmedelskommissionen att med förutnämnda bolag på .enahanda villkor avsluta ett särskilt avtal om karotintillverkning från morotsodlingar å ytterligare högst 165 hektar. Ändamålet var att härigenom erhålla möjlighet att bidraga till vitaminförsörjningen i främmande krigshärjade länder. Kostnaderna för denna tilläggsproduktion beräknades till 800 000 a 1 milj. kronor. Efter samråd med priskontrollnämnden vidtog livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 2251 en sänkning av normalpriserna å vissa slag av trän, nämligen fr. o. m. den 2 maj 1945 för högkvalitativ trän med 50 öre och fr. o. m. den 1 juni för sältran och industritran med 25 öre per kg. De minimipriser som trantillverkare förbundits betala för fisklever bibehöllos oförändrade utom beträffande makrillever, där priset sänktes med 25 öre per kg. Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad köksväxtodling m. m. Propagandan för ökad h u s b e h o v s o d l i n g av p o t a t i s och k ö k s v ä x t e r hade varit särskilt livlig under åren 1942 och 1943, då staten ställde jämförelsevis betydande belopp till förfogande för sådant ändamål. Genom de olika åtgärder som vidtogos ökades under nämnda år antalet kolonilotter avsevärt. Landet tillfördes härigenom otvivelaktigt mycket stora och synnerligen värdefulla tillskott av livsmedel, som i icke ringa grad underlättade försörjningen. Under år 1944 gick emellertid odlingen å kolonilotter tillbaka, uppenbarligen beroende på den allmänna förbättringen i försörjningsläget. Den ringa efterfrågan på kolonilotter inom flertalet städer och samhällen i början av år 1945 tydde på att ytterligare tillbakagång kunde förväntas under året. Livsmedelskommissionen ansåg angeläget att detta förhindrades, ej minst med tanke på de behov som komme att uppstå till följd av livsmedelshjälpen till grannländerna. Kommissionen vidtog därför åtgärder för att sti-

227 mulera till ökad potatis- och köksväxtodling i trädgårdar och på kolonilotter. Skrivelser avsändes till kristidsnämnderrta med uppmaning att energiskt verka för livligare odlingsverksamhet i angivna hänseende. Nämnderna uppmanades också att i samråd med de kommunala myndigheterna åstadkomma, att offentliga gräsmattor i största möjliga utsträckning toges i anspråk för potatisodling. Genom artiklar i pressen och genom föredrag i radio sökte kommissionen påverka allmänheten att utöka ifrågavarande odlingar samt meddelade råd angående deras utförande. I föredrag och anföranden för landets ungdomskonsulenter (J. U. F.-konsulenterna), Ungdomsberedskapens länsledare och länsblockledarna vädjade kommissionen till dessa att var och en inom sitt område verksamt bidraga till ökad odling av potatis och köks växter. Av broschyren »Köksväxtodling» utgavs och spriddes en ny stor upplaga. Efter framställning av kommissionen ställde Kungl. Maj:t den 6 april ett belopp av 30 000 kronor till kommissionens förfogande för bekostande av en i samråd med informationsstyrelsen bedriven ökad presspropaganda för utvidgad potatis- och köksväxtodling samt för spridande av ytterligare upplysningar angående odlingarnas utförande. Åtgärderna för att b e f r ä m j a tillvaratagandet av bär, f r u k t o c h g r ö n s a k e r m. m. voro under år 1945 ungefär desamma som under fjolåret. Genom cirkulär den 20 april 1945 (SFS nr 132) medgav Kungl. Maj:t, att ledighet fick beviljas skolungdom under sammanlagt högst fyra veckor, därav högst tre veckor under en och samma termin, för deltagande i bl. a. bärplockning. Liksom föregående år utlyste Sveriges ungdomsberedskap för att stimulera ungdomen en tävlan (den s. k. Rikstävlingen), avseende insamling under sommaren och hösten av olika förnödenheter, bl. a. skogsbär. Det cirkulär angåede åtgärder för bär- och fruktskördens samt köksväxternas tillvaratagande (nr 2308), som livsmedelskommissionen år 1945 liksom de föregående åren utfärdade, var av i stort sett samma innehåll som 1944 års motsvarande cirkulär (se del V sid. 268). Icke heller nu fann kommissionen anledning att hos Kungl. Maj:t begära särskilda medel för att stödja en riksomfattande kursverksamhet med avseende å skörd, lagring och tillvaratagande av trädgårdsprodukter. Kommissionen framhöll emellertid angelägenheten av att kristidsstyrelserna, var inom sitt område, verkade för ett fullgott tillvaratagande och en betryggande lagring av köksväxter och bär m. m. samt att kristidsnämnderna eller av dem tillsatta särskilda kommittéer vidtoge lämpliga åtgärder för ifrågavarande ändamål. Ee under hösten satta n o r m a l p r i s e r n a på vitkål samt vissa slag av rotfrukter blevo i februari och därefter i april föremål för höjning, orsakad av ökade lagrings- och fraktkostnader. De förut gällande normalpriserna på gul och röd svensk lök erforo ävenledes en säsongmässig höjning fr. o. m. den 27 mars. Efter samma grunder som föregående år fastställde priskontroll-

228 nämnden normalpris på tomater och gröna drivgurkor att gälla vid försäljning från producent under tiden 19 mars—24 juni 1945. E n mera vidsträckt rätt till normalprissättning för trädgårdsprodukter m. m. erhöll priskontrollnämnden genom Kungl. Maj.ts beslut den 11 maj 1945. Nämnden bemyndigades härigenom att fastställa normalpriser å alla slag av frukter och bär samt grönsaker och rotfrukter. Bemyndigandet motiverades med hänvisning till de betydande, delvis som oskäliga betecknade prishöjningar, som föregående höst förekommit beträffande åtskilliga dylika produkter, vilka ej varit föremål för prisreglering, samt nödvändigheten av snabba ingripanden på en marknad, där prisfluktuationerna ofta kunde vara mycket hastiga. Tills vidare begagnade sig nämnden av detta bemyndigande endast beträffande blomkål och jordgubbar, för vilka normalpriser fastställdes den 18 juni, samtidigt som normalpriserna sänktes för tomater och gurkor. Nämnden beslöt att tills vidare för trädgårdsprodukter i allmänhet genom kungörelse i dagspressen varje måndag tillkännage gällande konsumentpriser för att på detta sätt påverka prisbildningen på hithörande område. Som kapital till f r u k t - o c h p o t a t i s l a g e r h u s f o n d e n hade för budgetåren 1940/41—1944/45 anvisats sammanlagt 2 875 000 kronor. För att tillgodose ytterligare låneanspråk för anläggning av lagerhus och lagerkällare, för vilkas tillkomst ett växande intresse framträtt, anvisade riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret 1945/46 ett investeringsanslag av 500 000 kronor. Därjämte anvisades ett anslag till bidrag för samma ändamål utan återbetalningsskyldighet av 100 000 kronor. Regleringen av handeln med ris och risgryn. Då förråden av risgryn vid början av år 1945 voro mycket begränsade och importutsikterna ovissa, medgavs vid utgången av löpande ransoneringstid, den 19 februari, icke någon ny tilldelning, men nämnda period utsträcktes t. o. m. den 26 mars. Andra förbrukare än enskilda hushåll erhöllo efter den 19 februari icke någon vidare tilldelning av risgryn. I april 1945 inkom en last på cirka 1 500 ton risgryn. Det var i huvudsak allt av denna vara som infördes till landet under halvåret. Regleringen av handeln med socker och sirap. Den allmänna tilldelningen av socker och sirap till hushållsförbrukare och till annan direkt konsumtion förblev under halvåret i stort sett oförändrad i förhållande till föregående års tilldelning. Fr. o. m. den 18 juni utlämnades därjämte för syltning och saftning 1 kg socker; viss ytterligare kvantitet ställdes i utsikt för inköp senare under året. Även allmänna in-, rättningar, internatskolor och skolkök, barnbespisningar och barnkrubbor

229 erhöllo för samma ändamål motsvarande extratilldelning. För näringsställen nedsattes däremot sockertilldelningen den 1 april från 75 till 70 och från den 11 juni till endast 65 procent av fredsförbrukningen. Även beträffande den industriella sockerförbrukningen vidtogos vissa inskränkningar. Sålunda minskades fr. o. m. den 1 april tilldelningen till bagerierna till 70 procent mot förut 80 och till sötvaruindustrien till 72 procent mot förut 80 procent av 1939 års förbrukning. Tilldelningen till fruktkonserv- och läskedrycksindustrien inskränktes likaledes. Sockertilldelningen åt biodlare bestämdes för år 1945 sålunda, att för vårfodring skulle utgå 3 kg, för drivfodring 2 eller i särskilda fall 3 kg samt för vinterfodring 7 eller, inom kallare områden, 8 kg, allt per bisamhälle. Utöver dessa kvantiteter kunde för vissa speciella ändamål erhållas ytterligare tilldelning. Den begränsning som vidtogs i fråga om sockerförbrukningen för industriella ändamål hade sin grund i den till följd av hjälpsändningar till grannländerna minskade tillgången på socker för den inhemska förbrukningen. Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao. I februari 1945 utsträcktes rätten att erhålla kaffekort (berättigande jämväl till inköp av te och kakaopulver) till ännu en årsklass, nämligen personer födda år 1930, samt rätten att erhålla kakaokort (inköpskort C) till årsklassen född 1944. De kvantiteter kaffe, te och kakaopulver, som bestämts för den alltsedan den 30 juni 1944 löpande ransoneringsperioden, förblevo väsentligen med smärre förskjutningar oförändrade t. o. m. den 22 april 1945. Därefter vidtogs en beskärning, vilken nedsatte ransonerna av kaffe och te till föga mer än hälften och ransonen av kakaopulver än mera. Den ordinarie veckoransonen, vilken i januari uppgick till närmare 60 gram rostat kaffe eller 70 gram te eller 47 gram kakaopulver, utgjorde sålunda efter nyssnämnda dag endast cirka 34 gram kaffe, 40 gram te eller 18 gram kakaopulver. Fr. o. m. den 14 juni höjdes ransonerna för kaffe och te åter i viss mån. Extraransonen för äldre personer bibehölls och utsträcktes även till personer födda 1883, likaledes extratilldelningen till fiskare samt skogs- och flottningsarbetare. Näringsställen kunde som förut utöver den reguljära tilldelningen efter ansökan bekomma särskild mindre tilldelning av sorterna Rio, Viktoria eller Minas. Inskränkningarna i kafferansonen för personer som uttagit tobakskort gällde som förut. Kakaotilldelningen till barn mot kuponger till inköpskort C förblev i stort sett oförändrad.

230 I samråd med priskontrollnämnden genomförde livsmedelskommissionen fr. o. m. den 11 juni 1945 vissa ändringar i fråga om de sorter av chokladvaror som fingo saluföras. Ändringarna inneburo i huvudsak, att kraven på varornas kvalitet i en del fall skärptes och att minimivikterna för vissa sorter höjdes. I samband därmed vidtogos ändringar beträffande normalpriserna för chokladvaror, vilka i stort sett inneburo prissänkningar. Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. Den allmänna tilldelningen av torkad frukt, vilken varit inställd ända sedan i januari 1943, återupptogs i mindre omfattning i mars 1945. Livsmedelskommissionen bestämde i cirkulär nr 2169, att enskilda förbrukare generellt skulle efter beställning hos vederbörande detaljhandlare erhålla en tilldelning av 150 gram torkad frukt per person. Innehavare av tilläggskort för torkad frukt (skogsarbetare och sjömän) kunde därutöver, likaledes efter beställning, erhålla 250 gram. Beställning skulle göras senast den 28 februari, men inköp fick ske först under tiden 26 mars—30 april. Föreskrifterna om förutbeställning gällde även sådana förbrukare, som innehade licens för inköp av torkad frukt. Russin av alla slag fingo fr. o. m. den 19 februari försäljas fritt. Ytterligare en allmän tilldelning av torkad frukt gavs under tiden 7—28 maj i form av 150 gram torkade aprikoser. Fri försäljning medgavs fr. o. m. den 11 juni av inom detaljhandeln kvarvarande lager av torkade aprikoser och viss annan torkad frukt. Samtidigt meddelades, att allmän inrättning ägde för de på inrättningen intagnas behov efter ansökan hos vederbörande kristidsstyrelse erhålla en särskild tilldelning av torkad frukt med en kvantitet motsvarande V2 kg för varje intagen person. Den förutvarande tilldelningen av mandel och kärnor samt kryddor fortgick oförändrad t. o. m. den 30 april. Vad mandel och kryddor beträffar utsträcktes den sista tilldelningsperioden till den 4 juni. För kryddor fortsatte tilldelningen även efter den 30 april men med kvantiteten nedsatt till en tredjedel. Den omfattade för hela perioden 30 april—26 november 1945 endast 10 gram per person. Regleringen av handeln med koksalt. Det allmänna utrikespolitiska läget vid årskiftet 1944/45 tydde på, att någon nämnvärd import av koksalt knappast var att påräkna så länge krigstillståndet fortfor i Europa. Ej heller kunde man vänta någon mera be tydande inhemsk framvinning av koksalt. För landets förbrukning måste man därför inrätta sig för att hushålla med befintliga lager. Dessa uppgingo rid årsskiftet till omkring 250 000 ton, varav cirka 30 000 antogs finnas incm detaljhandeln. Då hela förbrukningen år 1943 beräknades till cirka 210 0D0

231 ton — den långt övervägande delen för industriella ändamål — voro lagren fullt tillräckliga för över ett år, men de voro ojämnt fördelade på innehavare och även med hänsyn till kvaliteterna. Lagren av renat salt voro sålunda jämförelsevis små, medan lagren av oraffinerat grovt salt voro mera betydande. Risk förelåg därför för att knapphet kunde uppstå i fråga om vissa saltkvaliteter, därest handeln lämnades helt fri. I skrivelse den 2 januari 1945 framlade livsmedelskommissionen en redogörelse för läget och hemställde, efter samråd med industrikommissionen, att en förbrukningsreglering, grundad på statsbeslag, snarast måtte åstadkommas. En sådan reglering borde komma till stånd, innan hamstringstendenser börjat framträda, enär den eljest vore svår att genomföra. Som följd härav utfärdade Kungl. Maj:t den 4 januari 1945 kungörelse (nr 1) angående statsbeslag å samt reglering av handeln med koksalt. Åt livsmedelskommissionen uppdrogs att efter samråd med industrikommissionen meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter. Sådana utfärdades genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 2126. Beslaget, vilket trädde i kraft natten mellan den 6 och 7 januari, omfattade dels alla inom riket befintliga förråd av koksalt hos personer eller företag som yrkesmässigt framvunne eller försålde eller i annan yrkesmässig verksamhet än jordbruksdrift använde koksalt, dels förråd hos andra (enskilda hushåll, jordbrukare m. fl.) om minst 10 kg och dels partier som fr. o. m. den 7 januari yrkesmässigt framvunnes inom riket eller dit infördes. Beslaget avsåg alla slag av koksalt, såsom hösalt och industrisalt (stensalt), annat grovt salt (havssalt) och finsalt (raffinerat salt och finmalet stensalt) ävensom bordssalt. Handelsregleringen innebar, att yrkesmässig överlåtelse eller överlåtelse i vinningssyfte av koksalt fick ske endast mot kupong till för ändamålet bestämt inköpskort eller mot särskild av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens eller eljest i den ordning och under de villkor kommissionen bestämde. Till en början medgavs enskilda förbrukare rätt att under tiden 7 januari—16 april 1945 mot kupong till beredskapskortet A 4 inköpa 1 kg koksalt. Någon allmän tilldelning till andra förbrukare skedde tills vidare ej i avbidan på utfärdandet av närmare bestämmelser, vilka förutsatte noggrannare kännedom om storleken av befintliga lager och behovet av koksalt för olika ändamål. Under tiden kunde för särskilda fall efter ansökan meddelas inköpslicens. För tiden 16 april—23 juli 1945 lämnades hushållen ny tilldelning, ävenledes mot kupong till beredskapskort A 4, om 1 kg per person. Angående tilldelning av koksalt för utfodringsändamål meddelade livsmedelskommissionen bestämmelser genom cirkulär n r 2155. (Se härom sid. 213.) Slutligen lämnades i cirkulär nr 2231, med tillämpning fr. o. m. den 23 april 1945, föreskrifter om tilldelning av koksalt för vissa andra ändamål. Tilldelningen till näringsställen fastställdes till 80 procent av för-

232 brukningen under motsvarande tid år 1944. Vid s. k. hushållsslakt kunde vederbörande erhålla för nedsaltning av köttvarorna en kvantitet salt motsvarande högst 10 eller, i särskilda fall, högst 15 procent av djurets slaktvikt. Mejerierna skulle i efterskott för tillverkning av smör och ost erhålla en tilldelning, motsvarande viss procent av tillverkade kvantiteter. Procenttalet komme att fastställas efter prövning i varje särskilt fall. För tillverkning av lantsmör skulle, likaledes i efterskott, erhållas en salttilldelning, motsvarande i vikt högst 4 procent av den försålda smörkvantiteten. Margarinfabrikernas tilldelning fastställdes tills vidare till 2-5 procent av tillverkade kvantiteter margarin. Bestämmelser meddelades även om tilldelning av koksalt till allmänna inrättningar, skolkök och barnbespisningar, bagerier, charkuterivarutillverkare samt för fiskberedning. Tilldelningen för andra än nu nämnda ändamål skulle bestämmas från fall till fall efter avgörande i fråga om livsmedelsberedning av livsmedelskommissionen, eljest av industrikommissionen. Genom ett senare cirkulär, nr 2291, föreskrevs, att yrkesfiskare samt annan person som regelmässigt bedrev fiske kunde, därest han var i behov av koksalt för saltning av fisk till husbehov, under vissa givna förutsättningar efter ansökan erhålla tilldelning därav med samma myckenhet per hushållsmedlem räknat, som han för ändamålet använde under år 1944, dock med högst 5 kg koksalt per hushållsmedlem. Även annan person, som regelmässigt brukade nedsalta fisk för hushållsbehov, kunde erhålla tilldelning av koksalt för ifrågavarande ändamål, dock med högst 3 kg för varje hushållsmedlem. Regleringen av handeln med tobaksvaror. Vid den utdelning av nya inköpskort för tobaksvaror, som ägde rum i februari 1945 i samband med utdelningen av nya inköpskort för kaffe, te och kakao, utsträcktes rätten att erhålla tobakskort till ytterligare en årsklass för var och en av de olika konsumentgrupperna. Rätt att erhålla helt tobakskort tillkom nu män, födda 1925 eller tidigare. Rätt att erhålla halvt tobakskort tillkom män, födda 1927 eller tidigare, samt kvinnor, födda 1925 eller tidigare. Rätt att erhålla tilläggskort för tobaksvaror tillkom män och kvinnor, födda 1919 eller tidigare, som uttagit helt resp. halvt tobakskort. I övrigt förblevo tilldelningsbestämmelserna liksom ock de medgivna ransonerna oförändrade. Med hänsyn till försörjningsläget beträffande vissa råtobakssorter meddelade livsmedelskommissionen i mitten av mars, genom cirkulär nr 2192, att tillverkningen tills vidare inställts av cigarrer och cigarrcigarretter av vissa märken. Befintliga restlager av ifrågavarande märken fingo dock i allmänna handeln försäljas till dittills gällande poängvärden. I -övrigt höjdes genomgående fr. o. m. den 16 mars poängvärdena för cigarrer till 20,

18 och 15 poäng per 10 st. samt för cigarrcigarretter till 11, 9 och 7 poäng per 10 st. för resp. grupperna I, II och III av vardera slaget. Höjningarna vidtogos i syfte att hushålla med lagren av Sumatra- och Java-täckbladstobak, vilka till följd av rådande läge icke inom överskådlig framtid ansågos kunna förnyas. För cigarrer av märkena Felix Brasil och Flor de Brasil, vilka innehålla täckblad av brasiltobak, nedsattes emellertid poängvärdet fr. o. m. den 29 juni från 15 till 12 poäng per 10 st. Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna. Genom kungörelse den 6 april 1945 (nr 110) förordnade Kungl. Maj:t, alt för fortsatt kontroll vid utdelning av inköpskort för ransonerade varor och av andra dylika handlingar n y a p e r s o n k o r t (personkort 1945) skulle utdelas till allmänheten samt att »personkort 1941» i samband därmed skulle indragas. Bestämmelser för tillämpning av kungörelsen utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 2226. I fråga om extratilldelningen av ransonerade varor till s j u k a p e r s o n e r meddelades vissa ändrade föreskrifter, i det att livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 2202 med hänsyn till den rikligare tillgången på ägg föreskrev, att kristidsnämnd skulle fr. o. m. den 20 mars äga efter läkares ordination bevilja extra tilldelning på grund av sjukdom för tre varuslag även i de fall då tilldelningen tidigare varit begränsad till två varuslag* under förutsättning dock att ett av varuslagen utgjordes av ägg. I syfte att genom allmänhetens medverkan öka de kvantiteter livsmedel, som av Sverige kunde ställas till krigshärjade länders förfogande, tog svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet initiativet till e n i n s a m l i n g a v i n k ö p s k u p o n g e r för vissa slag av livsmedel. Angående denna insamling skulle, enligt överenskommelse mellan kommittén och livsmedelskommissionen, gälla följande: Insamlingen skulle omfatta inköpskuponger för mjöl och bröd, för matfett och för socker. Med inköpskuponger avsågos såväl kuponger till ordinarie inköpskort som kuponger till halvkupongkort, tilläggskort och militära inköpskort. För insamlingen fingo endast användas gällande inköpskuponger, alltså ej sådana, vilkas giltighetstid utgått. I utbyte mot insamlade kuponger utställde livsmedelskommissionen inköpslicenser för kommittén eller enligt dess bestämmande. De livsmedel som inköptes mot licenserna ställdes till krigshärjade länders förfogande enligt kommitténs bestämmande. Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. S v i n - o c h h ö n s r ä k n i n g , organiserad på samma sätt som motsvarande räkning våren 1944, ägde rum per den 16 april 1945 enligt kungörelse den 1 mars 1945 (nr 52).

234 Genom kungörelse den 6 april 1945 (nr 102) förordnade Kungl. Maj:t o m insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rörande s k ö r d e u t s i k t e r n a o c h s k ö r d e n år 1945. Bestämmelserna voro av samma innehåll som i motsvarande kungörelse föregående år (se del V sid. 274). Vissa olikheter mot föregående års motsvarande kungörelse företedde däremot den samma dag utfärdade kungörelsen (nr 103) angående a r e a l i n v e n t e r i n g o c h k r e a t u r s r ä k n i n g inom riket m. m. Avvikelserna voro främst föranledda därav, att uppgifterna nu icke skulle komma till användning för någon allmän jordbruksräkning. Uppgiftsskyldigheten begränsades till att avse innehavare av brukningsdel med åkerjord av mera än XIA hektar. Från uppgiftsskyldighet undantogos innehavare av brukningsdelar eller kreatur inom vissa områden av Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom personer och företag som icke innehade fastighet i vad angick dem tillhöriga kreatur. Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 juni 1945 anbefallde livsmedelskommissionen kristidsstyrelserna och kristidsnämnderna inom Götaland, Svealand och Gävleborgs län att även under år 1945 liksom under föregående år låta företaga en s ä r s k i l d u p p s k a t t n i n g a v s k ö r d e n p å v i s s a b r u k n i n g s d e l a r , avsedd att ligga till grund för beräkningarna av de kvantiteter fodersäd, som jordbruket förutsattes skola komma att under året avstå till det allmänna. Bestämmelser härom meddelades av kommissionen i cirkulär nr 2302. Själva metoden för uppskattningen skulle vara densamma som under fjolåret, men de äldre bestämmelserna kompletterades med regler, som inneburo att kristidsstyrelserna fingo större möjligheter än tidigare att verka för enhetliga bedömningsgrunder inom vederbörande områden. Dessutom meddelades vissa föreskrifter, som syftade till att åstadkomma största möjliga likformighet mellan de olika styrelseområdena. För vinnande av förstnämnda syfte bestämdes, att en delegation från kristidsstyrelsen skulle besöka varje nämndsområde och verkställa en bedömning av de genomsnittliga hektarskördarna inom området. Delegationens arbete skulle vara i huvudsak avslutat, innan uppskattningen inom de olika nämndsområdena påbörjades. För att i möjligaste mån ernå den önskade likformigheten i bedömningen de olika styrelseområdena emellan stadgades, att kristidsstyrelsedelegationens skördebedömning skulle i viss utsträckning följas av särskilda genom livsmedelskommissionens försorg utsedda experter med uppgift att verka för dylik likformighet. I samband med uppskattningen inom varje särskilt nämndsområde skulle uppskattningsmännen liksom under fjolåret inhämta uppgifter rörande djurantal och sockerbetsareal samt angående det antal lantarbetare, som avtalsenligt voro berättigade erhålla fodersäd av arbetsgivaren, och de fodersädskvantiteter, som skulle utgå till dessa arbetare. I samband härmed föreskrevs, att kristidsstyrelserna skulle förordna sär-

235 skilda kontrollanter för bedömning av den officiella skördeuppskattning, som komme att äga rum jämlikt kungörelsen den 6 april 1945 (nr 102) per den 16 juli, 31 augusti och 15 oktober 1945 samt den 15 januari 1946. (Föregående år hade kontrollanter förordnats endast vid skördeuppskattningarna i juli och augusti.) Kvartalsinventering av l a n d e t s f ö r r å d av v i s s a l i v s m e d e l ägde rum på vanligt sätt per den 5 mars och den 4 juni 1945 enligt kungörelser den 16 februari och den 18 maj 1945 (nr 34 och 184). Den förra av dessa inventeringar avsåg lagren hos såväl detalj- som partihandlare och omfattade samma varuslag som inventeringen den 11 september 1944 med tillägg av ransonerade tvätt- och rengöringsmedel samt soda-blötläggningsmedel. Juniinventeringen överensstämde till sin omfattning med inventeringen den 4 december 1944 och avsåg endast varor i partihandeln. Beträffande inventeringen av köttvarulagren den 31 januari se sid. 221.

5.

Industrien.

översikt av produktionsutvecklingen. Vissa omständigheter bidrogo att skänka det allmänna industriella läget under första halvåret 1945 en prägel, avvikande från den bild av måttlig och förhållandevis stadig högkonjunktur, som detsamma företett under de närmast föregående åren. Sålunda påverkades vissa industrigrenar i ej ringa mån av att handelsförbindelserna med Tyskland och Centraleuropa i övrigt praktiskt taget avbrutits sedan slutet av 1944. Härigenom uppstodo på flera områden svårigheter med hänsyn till råvarutillgången, kanske mest kännbart i fråga om järn samt en del kemiska produkter. I vissa fall framtvingades genom råvarubristen skärpningar i den reglerade hushållningen. Än viktigare var, att avbrottet i koltillförseln nödvändiggjorde en väsentligt knappare tilldelning till industrien av fossilt bränsle. Bortfallandet av exportmöjligheterna var givetvis av betydelse framför allt för verksamheten inom de egentliga exportbranscherna — trävaru-, cellulosa- och pappersindustrierna samt järnindustrien. En ur olika synpunkter viktig omständighet var också, att järnmalmsexporten mot slutet av 1944 praktiskt taget upphört. \ andra sidan innebar öppnandet efter Tysklands sammanbrott i början av maj av handelsvägarna västerut en begynnande lättnad i fråga om såväl import- som exporthandeln, vilken utövade en gynnsam effekt på den svenska industrien. Stark inverkan på hela det industriella läget fick också den arbetskonflikt, som inträffade inom metall- och verkstadsindustrierna och vilken innebar mer eller mindre total arbetsnedläggelse fr. o. mr den 5 februari inom dessa stora industrigrenar ända till början av juli med återverkningar även å andra närstående industrier. Den allmänna produktionsindexen föll omedelbart från den relativt höga siffran 113 i januari till 87 i februari och till 83 i mars samt förblev ungefär på denna låga nivå så länge strejken varade. För juli månad sprang indextalet med ens upp till 115. Motsvarande rörelse visar ock socialstyrelsens sysselsättningsindex (vilken anger antalet sysselsatta i procent av läget i september 1939). Denna nedgick vad den egentliga industrien beträffar från 97 i januari till 77 i februari och 76 i mars. En viss återhämtning förmärktes dock här redan i juni, då indextalet steg till 81, antagligen som följd dels av den vanliga säsongmäs-

237 siga lyftningen inom näringslivet, dels ock av de förbättrade exportmöjligheterna. I juli visade sysselsättningsindex talet 101. Vad angår läget inom de särskilda viktigare industribranscherna må anföras följande. I n o m j ä r n i n d u s t r i e n vållade bränslesituationen betydande hinder. Tilldelningen av fossilt bränsle, som under 1944 begränsats till 30 procent av förkrigsbehovet, nedsattes från januari 1945 till endast 15 procent. Denna minskning var så mycket mer kännbar som även ved- och träkolstillförseln till följd av transportsvårigheter allvarligt hämmades. Skrottillgången nedgick katastrofalt i samband med att driften vid verkstäderna inställdes. Emellertid fortgick produktionen vid järnbruken så långt råmaterial fanns tillgängligt. Göttillverkningen minskades på grund av bränslesvårigheter, varemot tackjärns- och även valsverksproduktionen kunde upprätthållas i någorlunda obeskuren omfattning. Produktionsindex nedgick för järnindustrien från 147 i januari till 121 i februari och därefter successivt ända till 105 i maj. Nedgången torde väsentligen ha föranletts av driftsinställningen vid de till järnbruken hörande av arbetskonflikten berörda manufakturverken. Då efterfrågan på handelsjärn stegrades på grund av importens upphörande, införde industrikommissionen i början av mars försäljningsstopp för valsjärn, armeringsjärn, spikvalsjärn och plåt, vilket upprätthölls ända fram till sommaren. Order beträffande dessa varor fingo som följd härav mottagas endast i den mån de voro prioriterade och dispens lämnades av kommissionen. Exporten av järnvaror låg praktiskt taget nere efter det att trafiken söderut upphört, men kunde efter vapenstilleståndet i maj i viss utsträckning återupptagas till Amerika, England och även vissa delar av den europeiska kontinenten. Genom de med grannländerna ingångna handels^ avtalen kunde affärerna också med dessa länder delvis komma i gång. Beställningarna dit gåvos av myndigheterna mestadels företrädesrätt. Vad v e r k s t a d s i n d u s t r i e n och järnmanufakturverken beträffar stod verksamheten där sedan den 5 februari på grund av arbetskonflikten i det närmaste stilla. Produktionsindex för verkstadsindustrien sjönk från 167 i januari till 36 i februari och till endast 16 i mars. T r ä v a r u i n d u s t r i e n berördes ogynnsamt av de hinder, som vållades timmerdrivningarna genom otjänliga väderleksförhållanden och även genom bristen på arbetskraft. Exportförsäljningarna ordnades avtalsvis mellan svenska regeringen och instanser i skilda länder. Sammanlagt avtalades härvid leveranser om cirka 750 000 std, varav 450 000 ensamt för Storbritannien, 100 000 för vardera Danmark och Holland, 70 000 för Norge och mindre kvantiteter för vissa andra länder. I juni började skeppningarna p å allvar komma i gång, varigenom lättnader vunnos i den abnormt stora lageranhopningen vid sågverken. Som följd av Kungl. Maj:ts beslut den 25

238 maj skulle vid exporten av trävaror uttagas en prisutjämningsavgift av kronor 8: 50 per kbm fast mått (se sid. 380). Beträffande monteringsfärdiga trähus fördes under våren 1945 förhandlingar om export till England efter det att handelsförbindelserna mellan de båda länderna åter kommit i gång i större omfattning. Avtal slöts i maj om export av 5 000 bostadshus, representerande ett värde av omkring 25 milj. kronor. Leveransen skulle fullgöras under årets fyra sista månader. Inom c e l l u l o s a i n d u s t r i e n fortsattes i brist på exportmöjligheter den tidigare tillverkningen på lager, vilken resulterade i att lagren för avsalu ökades upp till 750 000 ton. Efter vapenstilleståndet vidtog emellertid en livlig försäljnings verksamhet och betydande avslut gjordes inom ramen för de kredit- och varubytesavtal som successivt ingingos mellan svenska och vederbörande utländska myndigheter. Beträffande försäljningarna till Förenta staterna fördes långvariga förhandlingar med de därvarande priskontrollmyndigheterna angående tillämpningen av de amerikanska maximipriserna på svensk importerad cellulosa. De härvid träffade överenskommelserna, som rörde sig om en kvantitet av cirka 1 milj. ton, voro ur svensk synpunkt ingalunda gynnsamma och syntes tills vidare knappast möjliggöra någon mera avsevärd export till lönande pris. Råvarufrågan inom cellulosaindustrien gav anledning till vissa bekymmer med hänsyn till den ovisshet som rådde, till vilken omfattning lagren av massaved kunde behöva tagas i anspråk för bränsleändamål. Sammanlagt cirka 22 milj. kbm massaved beräknades komma att finnas disponibla omkring den 1 juli 1945, vilket var 6 å 7 milj. kbm mindre än vid motsvarande tid år 1944. Härav förutsågs åtminstone 7 milj. kbm komma att utnyttjas som bränsle men sannolikt mer, beroende på kolsituationens utveckling och på utfallet av vedavverkningarna under senare hälften av 1945. Exportsituationen för p a p p e r s i n d u s t r i e n tedde sig icke särskilt gynnsam. Trots att behovet av papper efter kriget i många länder var mycket stort, syntes det av flera skäl svårt att få någon export i gång i större omfattning, bl. a. beroende på brist på betalningsmedel, då den valuta som kunde disponeras av köpareländerna i många fall måste begränsas med hänsyn till att behoven av andra förnödenheter voro ännu större. I fråga om h e m m a m a r k n a d s i n d u s t r i e r n a var råvarubristen delvis besvärande. Inom skoindustrien måste en skärpning vid årets början vidtagas i tilldelningen av ovanläder. Tillförseln av sydamerikanska hudar för bottenlädertillverkningen var starkt begränsad och kunde icke nöjaktigt ersättas genom inhemskt hudmaterial. Inom gummiindustrien blev läget alltmer kritiskt, då all tillförsel av tyskt konstgummi upphört. Produktionen av svenskt syntetiskt gummi återupptogs i mars efter det uppehåll, som förorsakats av fabriksolyckan vid Ljungaverk på hösten 1£44, varjämte tillverkningen vid Stockviksfabriken nu även kom i gång, men de gummikvantiteter, som sålunda erhöllos, voro icke betydande. — Driften

239 vid textilindustrien kunde i allmänhet rätt väl upprätthållas, trots den fortfarande knappheten på i synnerhet kvinnlig arbetskraft. — De kemiska industrierna sysselsattes alltfort i stor utsträckning med produktion av ersättningsvaror, vilkas betydelse ökats i och med att tillförseln av många viktiga råvaror och fabrikat upphört. Vad b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n beträffar var den fortfarande livlig men begränsades i viss mån genom knappheten på råmaterial. Tillförseln utifrån av handelsjärn hade, som förut nämnts, nedgått till ett minimum, varigenom stora krav ställdes på de svenska järnbrukens tillverkning av armerings järn, plåt m. m. Tegel och fönsterglas voro på grund av bristande tillgång föremål för en tämligen sträng ransonering. Detsammas gällde byggnadspapp, färger m. m. Den långvariga arbetskonflikten inom verkstadsindustrien försvårade givetvis i hög grad möjligheterna att för pågående byggnadsföretag erhålla erforderliga kvantiteter av sådana varor som vatten- och värmeledningsmateriel, artiklar för köks- och badrumsinredning, elektrisk installationsmateriel m. m.

Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion. Tegel. Med stöd av kungl. kungörelsen av 31 december 1942 (nr 977) angående beslag å samt reglering av handeln med vissa slag av tegel hade industrikommissionen genom meddelande nr 5 januari 1943 (nr 108) meddelat tämligen snäva bestämmelser angående handelsregleringen på tegelområdet (avseende vanligt murtegel samt kalksandtegel och oglaserat fasadtegel). Senare under året lättades på restriktionerna och fr. o. m. juni 1943 sattes handelsregleringen praktiskt taget ur kraft (se härom del IV sid. 323). En under år 1944 inträffande försämring i försörjningsläget vållade, att en del av de medgivna lättnaderna upphävdes. Fr. o. m. den 15 oktober 1944 fick tegel i större kvantitet än 10 000 stenar till ett och samma bygge försäljas endast till förbrukare med byggnadstillstånd. Då under våren 1945 en ytterligare åtstramning förmärktes på tegelmarknaden, befanns nödigt att fr. o. m. den 2 maj återinföra handelsregleringen i väsentligen samma omfattning som denna hade i början av år 1943. Yrkesmässig försäljning till förbrukare fick liksom då, enligt industrikommissionens meddelande nr 246, ske endast efter för köparen utfärdad inköpslicens, dock att för byggnadsarbete som krävde högst 10 000 stenar fick till en och samma förbrukare utan licens försäljas erforderlig kvantitet. Under tiden t. o. m. den 15 maj 1945 fick därjämte för byggnadsföretag, där murningsarbetet påbörjats före den 2 maj, utan licens säljas jämväl den kvantitet utöver 10 000 stenar, som erfordrades för murningsarbetets behöriga fortgång.

240 Byggnadspapp

m. m.

På grund av knapphet å impregneringsmedel för byggnadspapp m. m. fann industrikommissionen sig föranlåten att den 26 februari 1945 genom meddelande nr 237 utfärda nya inskränkande bestämmelser angående tillverkning av med bituminöst material impregnerade eller bestrukna papp-, pappers- och textilvaror. De härutinnan under senare delen av år 1943 medgivna lättnaderna (se del V sid. 76) upphävdes. Av byggnadspapp fick tillverkas tre med hänsyn till impregneringsmedlets art skilda klasser. Klass I omfattade byggnadspapp, innehållande asfalt, stenkolstjära, skifferolja eller produkter av sådan tjära eller olja; av sådan papp särskildes sju olika slag innehållande olika mängd bituminösa beståndsdelar. Klass II omfattade byggnadspapp, innehållande av industrikommissionen tilldelat specialbehandlat beck av töretjära. Sådant beck, benämnt tebelit, hade genom kommissionens försorg begynt tillverkas enligt en metod för behandling av träbeck, som utarbetats i anslutning till smörjoljeframställningen ur töretjära. Byggnadspapp i denna klass fick tillverkas av fyra olika slag. Klass III utgjordes av byggnadspapp, innehållande annat bituminöst material än de nyssnämnda. Dessutom fick efter särskilt tillstånd tillverkas bitumenmattor, varmed förstods med bituminöst material impregnerad eller bestruken textil- eller pappersvävnad. För emballageeller täckningsändamål fick tillverkas papp och papper, som impregnerats med tebelit eller i särskilda fall med viss mindre mängd asfalt, stenkolstjära eller skifferbeck. Fri försäljning medgavs av högst tre standardrullar byggnadspapp tillhörande klasserna II och III för ett och samma byggnadsarbete. Textilvaror. På textilområdet märkes särskilt vissa åtgärder med avseende på prisregleringen, varigenom dels vissa förut ej prisreglerade varuslag indrogos under regleringen, dels ändringar och tillägg skedde i fråga om tidigare meddelade prisbestämmelser. Den under kriget upptagna inhemska h a m p o d l i n g e n o c h h a m p b e r e d n i n g e n hade utvecklat sig därhän, att för år 1945 kunde förutses bliva tillgängligt av svensk hampa (mjukhampa) cirka 250 ton tåga och 600 ton blånor. Priserna måste emellertid, för att produktionen skulle bli lönande, hållas på en relativt hög nivå. Importen av hampa hade alltm e r inskränkts. Emellertid hade det lyckats att under senare hälften av år 1944 införa ett större parti chilensk hampa, vars pris ställde sig avsevärt lägre än priset å motsvarande svensk vara. Ett clearingförfarande befanns därför önskvärt för att åstadkomma en utjämning av priset å svensk och utländsk mjukfibrig hampa. På industrikommissionens hemställan meddelade Kungl. Maj:t beslut härom den 9 februari 1945. Beslutet innebar, att

241 inom industrikommissionen skulle för ändamålet inrättas en särskild clearingkassa, för vilken som förlagskapital anvisades ett anslag av 100 000 kronor. För chilensk hamptåga — även sådan som framdeles komme att importeras — skulle erläggas en clearingavgift till kassan, motsvarande skillnaden mellan den importerade varans pris och det avräkningspris som skulle gälla för mjukfibrig hampa. De härigenom erhållna medlen skulle användas till åstadkommande av en sänkning av den svenska hampans pris till nivå med nämnda avräkningspris. Clearingmedlen förutsattes skola utbetalas till Riksförbundet lin och hampa, vilken sammanslutning å hampberedningsverkens vägnar handhade försäljningen av svensk hampa. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande ingick industrikommissionen för clearingförfarandet erforderliga överenskommelser med riksförbundet och med spinneriföretagen. Beträffande t å g v i r k e hade priskontrollnämnden i juni 1943 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande fastställt normalpriser (sedermera ändrade) för varor framställda av hampa och bomull. Emellertid hade även andra spånadsämnen, såsom linblånor, cellull och papper, begynt användas för framställning av tågvirke och bindgarn m. m. I synnerhet gällde detta sekunda tågvirke, exempelvis tömtåg och klädstreck. För prisregleringen å dylika produkter hade nämnden där så varit möjligt betjänat sig av beslagspriser, eljest av överenskommelsepriser. Då dessa emellertid visade sig i viss mån ineffektiva, utverkade nämnden för sig Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 februari 1945 att — i den mån sådan befogenhet icke tillkomme nämnden på grund av tidigare bemyndigande (se del IV sid. 326) — fastställa normalpriser å tågvirke och andra repslageriprodukter av alla slag att gälla vid försäljning från fabrikant (repslagare), grossist och detaljist. Med stöd härav utfärdade nämnden med giltighet fr. o. m. den 1 mars 1945 nya bestämmelser angående normalpriser å alla slag av tågvirke, linor, segel- och bindgarn m. m. Särskilda bestämmelser hade dessförinnan utfärdats beträffande normalpriser å snurrevadståg. I bägge fallen inneburo de nya normalpriserna sänkningar av förutvarande priser. Prissänkningar kunde även i övrigt genomföras inom flera textilbranscher, så beträffande kamgarner från årets början samt beträffande ett flertal yllevaror fr. o. m. den 1 maj, allt såsom följd bl. a. av lägre ullpriser. Å standardiserade band nedsattes normalpriserna från den 20 februari samt å cellullvaror fr. o. m. den 1 juli. Sistnämnda prissänkning ägde samband med att den inhemska cellullindustriens anläggningar numera avskrivits i sådan utsträckning, att en nedsättning av cellullpriset funnits kunna ske, varom ock överenskommelse träffades med producenterna. För garner av cellull uppgick prissänkningen till 16 å 20 procent, för standard- och licensvävnader av cellull till 10 a 12, i vissa fall dock ända upp till 20 procent. I fråga om t e x t i l r a n s o n e r i n g e n bestämde livsmedelskommissionen — för att underlätta övergången till den nya ransoneringsperioden, 16—518703

242 som började den 1 januari — att samtliga kuponger och andra inköpsbevis från förra perioden skulle jämsides med de nya gälla t. o. m. den 5 mars. De äldre inköpsbevisen blevo härefter ogiltiga men fingo dock i vissa fall utbytas mot nya. Det fastslogs, att inköpsbevis för textilvaror icke fick av fabrikant, handlande eller hantverkare mottagas från enskild förbrukare annat än — då fråga var om färdiga varor — i samband med sådan varas utlämnande samt — då fråga var om varor vilka tillverkades efter beställning — i samband med beställning, som avsåge leverans snarast möjligt och vid vilken materialet avskildes för beställarens räkning. Det var alltså förbjudet att inlämna kuponger i förskott. Från textilransoneringens början hade gällt, att den som idkade handel med textilvaror ägde rätt att, i den mån hinder ej mötte enligt särskilda av livsmedels- eller industrikommissionen utfärdade bestämmelser, använda i eller för handelsrörelsen förvärvade textilvaror för tillverkning eller beredning av varor till avsalu. Sådana särskilda bestämmelser hade dittills ej utfärdats men meddelades nu genom livsmedelskommissionens cirkulär n r 2200 med giltighet från den 2 maj 1945. Det förbjöds att utan tillstånd av industrikommissionen bleka, färga, trycka eller på annat sätt bereda i handelsrörelse förvärvade textilvaror ävensom att använda lakansväv för tillverkning av andra varor än lakan och örngott. Andra kupongbelagda vävnader än lakansväv fingo icke utan särskilt tillstånd användas för tillverkning för poängfria varor. Hudar, skinn och läder samt skovaror. Tillverkningen av gummiskor hade småningom, i den mån bristen på rågummi skärpts, kommit att bli så gott som helt beroende av tillgången på regenererat gummi, som framställts av förslitna gummiskodon. I syfte att befrämja tillvaratagandet av denna råvara hade industrikommissionen kort tid efter skoransoneringens införande medgivit allmänheten rätt att vid inköp av gummiskodon erhålla viss poänggottgörelse vid avlämnande av förslitna gummiskor. Insamlingen av dylika, vilken i början förlöpt tillfredsställande, hade under hösten 1944 givit dåligt resultat. Då härigenom den fortsatta tillverkningen av gummiskor äventyrades, riktade industrikommissionen i meddelande nr 227 en allvarlig vädjan till skohandlarna att intensifiera insamlingen av inbytesskrot från vederbörandes kundkrets vid risk att, om så ej skedde, erhålla minskade leveranser av nya gummiskor. För att ytterligare stimulera till ökat skrotutbyte beslöt kommissionen, att inbytespoäng vid avlämnande av förslitna gummiskodon även skulle få tillgodoräknas allmänheten vid köp av läderskodon. Inbytespoängen bestämdes till 1 för gymnastikskor och andra textilskor med gummisula, 2 för galoscher och bottiner m. m., 3 för dam- och barnstövlar av gummi samt 4 för stövlar och grovskor ävensom gummibottnar. I syfte att underlätta skohandelns insamling av gamla gummiskor medgav industrikommis-

243 sionen vidare genom meddelande nr 248, att skohandlare fick utfärda kvitto å tillgodohavande av skokuponger till enskild förbrukare, som till honom inlämnade dylika skodon. Vissa ändrade föreskrifter för tillverkning av skodon för civilt bruk utfärdades av industrikommissionen genom meddelande nr 231. Sålunda stadgades förbud mot användning av slätt eller naturkrusat läder i arbets- och skolkängor samt vandrarskor. Skaftet å kängor och pjäxor skulle få delas i högst tre delar. Gällande förbud mot vristremmar upphävdes beträffande pjäxor, dock med viss begränsning av remmarnas bredd. Genom avtal den 10 januari 1945 mellan priskontrollnämnden och Svenska garveriidkarnas import- och råvaruförening bildades i prisutjämningssyfte en c l e a r i n g k a s s a r ö r a n d e o b e r e d d a h u d a r , vilken skulle handhas av föreningen. Enligt avtalet förband sig föreningen att sälja av densamma inköpta importerade oberedda hudar och skinn av nötkreatur, får eller get till de priser som nämnden funne skäliga med hänsyn till föreningens självkostnad och kvalitetsdifferenserna mellan olika hud- och skinnsorter. Till kassan skulle inbetalas eventuellt överskott å försäljningspriset utöver föreningens självkostnad för importen, från kassan utbetalas motsvarande underskott. Självkostnaden skulle bestämmas av nämnden efter samråd med föreningen för varje båtlast. Syftet med anordningen var främst, att överskott, som eventuellt uppkomme vid garveriernas försäljning av bottenläder till följd av sänkta importkostnader för hudar, skulle om möjligt komma konsumenterna i stället för som dittills läderfabrikanterna tillgodo. Enligt den överenskommelse, som i slutet av år 1942 träffats mellan priskontrollnämnden och skofabrikanternas organisationer, samt nämndens i anslutning härtill utfärdade meddelande nr 252 (se del IV sid. 329) voro skofabrikanterna förpliktade att till ett antal, motsvarande minst 30 procent av sin tillverkning av läderskor för civilt bruk, framställa s. k. P-skor, för vilka gällde av nämnden fastställda priser. Beträffande övriga 70 procent av tillverkningen skulle i prisavseende tillämpas ett särskilt kalkyleringsförfarande, uppgjort i enlighet med av nämnden lämnade direktiv. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 maj 1945 uttalade priskontrollnämnden, att den sålunda genomförda prisregleringen i vad den avsåg P-skodon syntes ha verkat tillfredsställande, medan den i övrigt lämnade rum för anmärkningar. En icke obetydlig prisstegring hade sålunda ägt rum beträffande andra skor än P-skor. Nämnden ansåg därför, att regleringssystemet boTde bibehållas men med utökning av tillverkningen av P-skor. Försök att härutinnan komma till frivillig uppgörelse med fabrikanterna hade ej lett till resultat. Nämnden fann sig fördenskull nödsakad att söka genomföra den önskade ändringen i samband med tilldelningen av bottenläder för nästa halvår samt hemställde, att såsom villkor för den fortsatta bottenläderstilldelningen måtte uppställas vissa angivna åtaganden från fabrikan-

244 temas sida. Kungl. Maj:t tillmötesgick framställningen samt anbefallde den 15 juni 1945 industrikommissionen att vid tilldelning, avseende tiden efter den 30 juni 1945, av bottenläder till skofabrikant uppställa följande villkor: fabrikanten skulle liksom förut tillverka 30 procent P-skor av sin totala tillverkning av läderskor för civilt bruk; för erhållande av en extra tilldelning av bottenläder, uppgående till 5 procent av förkrigsförbrukningen, skulle fabrikanten skriftligen förbinda sig att för tillverkning av enbart P-skor använda dels av den ordinarie tilldelningen ytterligare minst så stor del som motsvarade 2-5 procent av förkrigsförbrukningen av bottenläder, dels ock den extra tilldelningen. Kommissionen anbefalldes därjämte att i fråga om de dittills tillämpade villkoren för tilldelning av ovanläder vidtaga de ändringar, som kunde betingas av de föreskrivna ändrade bestämmelserna för tilldelning av bottenläder. Feta oljor och fettämnen, tvättmedel, färger m. m. Tilldelningen av tvätt- och rengöringsmedel var under första halvåret 1945 något mera begränsad än under andra halvåret 1944. Den ordinarie tilldelningen var till en början densamma som i slutet av 1944 men sänktes fr. o. m. den 9 april. Den extra tilldelningen av Tvättvål Special fortsatte, men tillverkningen därav inställdes den 1 juni. Den fria försäljningen av Specialsåpa upphörde fr. o. m. den 18 juni. Även tilldelningen av soda-blötläggningsmedel minskades något fr. o. m. den 19 mars. Den för vinterhalvåret bestämda rikligare tilldelningen av ljus upphörde med utgången av mars. Den därefter för sommarbehovet bestämda kvantiteten var obetydlig. Vid de flesta slag av byggnadsmålning användes såsom ingrediens i oljefärger s. k. vita pigment, vartill framför allt räknas zinkvitt (bestående av zinkoxid i mer eller mindre ren form) och litopon, även kallat zinksulfidvitt (bestående av en blandning av zinksulfid och bariumsulfat) samt blyvitt (bestående av basiskt blykarbonat). Även vid målning i andra kulörer än vitt plägar vitt pigment ingå såsom en mer eller mindre väsentlig beståndsdel. Till 75 å 80 procent torde de vita pigmenten under senare år ha använts för framställning av oljefärg. Återstoden har fördelat sig på ett flertal andra förbrukare, främst gummi-, textil- och linoleumindustrierna. Hela förbrukningen utgjorde år 1944 c:a 5 500 ton zinkvitt, 5 210 ton litopon och 100 ton blyvitt. Den sammanlagt förbrukade kvantiteten var under 1944 c:a 25 procent större ä n under 1943. Av de nämnda färgämnena har endast zinkvitt under senare år varit föremål för tillverkning i Sverige. Denna har ägt rum vid en fabrik tillhörig Rånäs bruks aktiebolag, vilken utbyggts för en årskapacitet av c:a 2 000 ton. Inställandet av importen från Tyskland framkallade farhågor för fe-

245 lande försörjning på ifrågavarande för byggnadsverksamheten viktiga varuområde, då lagren icke voro särskilt stora och den inhemska produktionen helt otillräcklig. En reglering av förbrukningen för åstadkommande av bästa hushållning med tillgångarna syntes därför påkallad. På framställning av industrikommissionen förordnade därför Kungl. Maj:t genom kungörelse den 26 januari 1945 (nr 19) om beslag å samt reglering av handeln med vissa vita pigment. Beslaget, vilket trädde i kraft den 4 februari, omfattade de förutnämnda varuslagen blyvitt, zinkvitt (härunder inbegripet zinkgrått) och zinksulfidvitt eller litopon (härunder inbegripet zinksulfid). Under beslaget innefattades alla inom riket befintliga förråd hos tillverkare, handlande och industriella förbrukare samt partier som efter beslagets datum tillverkades inom riket eller dit infördes. Närmare bestämmelser angående beslaget och handelsregleringen lämnades av industrikommissionen i meddelande nr 233. Gummifabriker samt läkemedelsfabriker och apotek berättigades att utan hinder av beslaget fritt använda innehavda förråd i egen rörelse, annan innehavare fick till utgången av februari använda intill 5 procent av vad han vid beslaget innehade; för användning i annat fall av beslagtagen vara fordrades industrikommissionens tillstånd. Försäljning, yrkesmässigt eller i vinningssyfte, fick ske endast mot av industrikommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens eller eljest i den ordning och under de villkor kommissionen bestämde. E n mot slutet av 1944 inträdd försämring i försörjningsläget beträffande linolja och oljefärg föranledde industrikommissionen att fr. o. m. den 4 februari 1945 genom meddelande nr 234 upphäva de lättnader som fr. o. m. den 1 september 1944 medgivits i avseende på handeln med dithörande varuslag (se sid. 74). I fråga om linolja nedsattes den kvantitet, som fick försäljas fritt mot förteckning, från 5 till 1 kg per person och månad. Kitt fick däremot fortfarande försäljas och förbrukas fritt med undantag för spackelfärg, som endast fick säljas mot licens å linolja. I meddelande nr 235 lämnade industrikommissionen upplysningar angående de ändrade tilldelningsgrunder, som komme att tillämpas beträffande målningsmaterial till följd av den nya skärpta regleringen på detta område. För målningsändamål komme vita pigment i regel ej att tilldelas som torr vara utan endast i form av oljeriven färg. Linolja och linoljehaltigt målningsmaterial komme att tilldelas efter i huvudsak samma grunder som före den 1 september 1944. Dock måste med hänsyn till den begränsade tillgången å pigment lämnas proportionsvis större mängd linolja i förhållande till oljefärg än förut. Tidigare hade man i första hand måst inrikta sig på användning av linoljebesparande målningsmaterial. Nu vore det av lika stor vikt att söka tillämpa pigmentbesparande behandlingssätt. I samband med återinförandet av de tidigare för förbrukning och försäljning av oljefärg gällande bestämmelserna föranstaltades om inventering

246 rörande de lager härav, som natten mellan den 3 och den 4 februari 1945 funnos hos tillverkare och handlande (kungörelse den 26 januari 1945 n r 20). Andra kemiska

produkter.

Avbrottet i handelsförbindelserna med Tyskland medförde beträffande en rad för skilda ändamål använda kemikalier krav på regleringsåtgärder för åstadkommande av en noggrannare hushållning med de begränsade tillgångarna. På kommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t den 4 januari 1945 två kungörelser (nr 2 och 3), varigenom förordnades om beslag å samt reglering av handeln med dels vissa industrikemikalier, dels vissa kemikalier som användes för livsmedelskonservering eller som erfordrades för sådana varors tillverkning. Till den förra varugruppen hörde fluorvätesyra och fluorider, kalium- och natriumcyanid, tennoxid, antimonoxid och antimonvitt, bariumklorid och bariumkarbonat samt titanoxid och titanvitt. Till den senare varugruppen hörde bensaldehyd, bensoesyra och natriumbensoat. Beslaget, som trädde i kraft den 14 januari 1945, omfattade alla lager av ifrågavarande varor hos tillverkare och handlande samt yrkesmässiga förbrukare, övriga lager om minst 10 kg samt partier som efter beslagsdagen tillverkades inom landet eller dit infördes. Handelsregleringen, varom närmare detaljer lämnades av industrikommissionen genom meddelanden n r 229 och 230, innefattade de för industriella varuregleringar i industrikommissionens regi vanliga bestämmelserna. Varuinnehavare fingo rätt att i egen rörelse använda en viss mindre del av innehavda förråd. Rörande de beslagna varorna må nämnas följande. Fluorvätesyra och fluorider användas huvudsakligen inom glasindustrien, i viss mån även vid elektrolytisk raffinering av bly. Natrium- och kaliumcyanid ha användning för galvanotekniska samt för farmaceutiska och fotografiska ändamål ävensom för desinfektion. En viss förbrukning har även förekommit för anrikning av blyhaltiga malmer. Svensk produktion av råcyanid har planerats. Tennoxid, antimonoxid, antimonvitt samt titanoxid och titanvitt ha alla använts inom emaljindustrien, porslins- och kakelindustrien, gummiindustrien samt färg- och fernissindustrien, titanoxiden därjämte inom cellulltillverkningen. Bariumklorid och bariumkarbonat ha kommit till användning särskilt vid stålverk och inom metallindustrien för härdningsändamål samt för rening av koksaltlösningar och liknande inom klor- och alkalifabrikerna och vissa andra viktiga kemiska industrier. Natriumbensoat och bensoesyra förbrukas, som redan nämnts, för livsmedelskonservering, medan bensaldehyd utgör en mellanprodukt av betydelse för sistnämnda varors och även vissa andra kemiska produkters framställning. En annan kemisk produkt, vara knapphet uppstod till följd av brist på vissa importerade kemikalier, var vätesuperoxid, som väsentligen användes för antiseptiska och blekningsändamål. För reglering av handeln med detta

247 ämne träffade industrikommissionen avtal med den inhemska tillverkaren därav samt utfärdade genom meddelande nr 245 vissa bestämmelser, varigenom rätten till inköp av högprocentig vätesuperoxid gjordes beroende av särskilt inköpstillstånd. För laboratorie- och. hantverksändamål fick dock fri försäljning ske i mindre poster. En viss lättnad i handelsregleringen ägde rum på ett annat område, i det att industrikommissionen genom meddelande nr 251 på grund av förbättrad varutillgång medgav fri försäljning och förbrukning fr. o. m. den 7 juni 1945 av melamin och karbamid, vilka hörde till de varuslag, som lagts under beslag i januari 1943 i samband med regleringen av handeln med vissa konsthartser m. m. (se del IV sid. 343). Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion. Malmbrytning. I anledning av de sysselsättningssvårigheter, som inträffat vid gruvfälten i Norrbotten efter malmexportens upphörande under hösten 1944, inkom Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag i början av år 1945 med tvenne framställningar om statliga åtgärder till stöd för bolagets strävanden att fortsättningsvis bereda sysselsättning åt sina arbetare. För sådan fortsatt sysselsättning kunde enligt bolagets åsikt i stort sett ifrågakomma antingen brytning av malm för lagring eller brytning av gråberg i syfte att förbereda senare malmutvinning. Möjligheterna att lagra malm voro av olika skäl starkt begränsade. Man måste därför, liksom vid krisen i början av 1930talet, i väsentlig utsträckning lita till den sysselsättningsmöjlighet vid gruvorna, som gråbergsbrytningen kunde erbjuda. Av bolagets framställningar avsåg den ena att bereda möjligheter till én ändamålsenlig finansiering av gråbergsbrytningen, den andra en jämkning av gällande regler för fraktsättningen vid malmtransporter, en jämkning som motiverades med att nedfraktningen av malm till utskeppningshamn efter exportens upphörande skedde praktiskt taget blott för lagring. Med hänsyn till angelägenheten av att sysselsättning bereddes arbetskraften vid de lappländska malmfälten fann Kungl. Maj:t bolagets framställningar skäligen böra tillmötesgås samt avlät proposition härom till 1945 års riksdag, nr 138, vilken av riksdagen bifölls. Genom beslutet beviljades bolaget ett räntefritt statslån på 7-5 milj. kronor för finansiering av den gråbergsbrytning, som verkställts fr. o. m. den 1 oktober 1944, då malmbrytningen hade reducerats så kraftigt, att ytterligare gråbergsbrytning icke kunde anses tekniskt motiverad. Krediten skulle utgå månadsvis med ett belopp per ton brutet gråberg icke överstigande bolagets rörliga kostnader för brytningen (beräknade till kronor 1: 55 per ton brutet gråberg). Återbetalning skulle ske, i den mån krediten med utgångspunkt från den normala relationen mellan malmbrytning och gråbergsbrytning kunde anses komma lcpande malmbrytning till godo. Kungl. Maj:t bemyndigades vidare att med

248 bolaget träffa överenskommelse om jämkning av gällande regler för fraktsättningen vid malmtransporter. Enligt gällande avtal skulle frakterna för malmtransporter bestämmas, när malmpriset översteg viss nivå, under beaktande av vid varje tidpunkt rådande exportpriser. Det nu fattade beslutet innebar, att bortfraktning av malm för lagring fick betalas enligt de exportpriser, söm komme att gälla när malmen utskeppades, och icke efter dagspriser. (Som sådana ifrågakommo tills vidare blott priserna för försålda, relativt ringa kvantiteter högvärdig malm, och de kunde icke anses representativa för värdet å exportmalmen över huvud.) Genom den vidtagna anordningen ernåddes samma resultat som om lagring av den av sysselsättningspolitiska skäl brutna malmen skett vid gruvorna. Tackjärn. Genom olika beslut under år 1944 hade Kungl. Maj:t uppdragit åt reservförrådsnämnden att för statens räkning i beredskapssyfte inköpa och upplagra tackjärn intill en sammanlagd kvantitet av 160 000 ton, därav 70 000 ton av 1944 års produktion och 90 000 ton av 1945 års produktion. Kostnaderna härför beräknades till c a 40 milj. kronor (se del V sid. 285 samt ovan sid. 78). Det visade sig sedermera, att beräkningarna varit hållna i överkant. Sålunda kunde äv 1944 års produktion inköpas endast 50 000 ton mot avsedda 70 000 ton, och av 1945 års produktion syntes kunna komma att uppköpas högst 74 300 ton i stället för beräknade 90 000 ton. På reservförrådsnämndens framställning medgav Kungl. Maj.t den 22 december 1944, att till täckande av kostnaderna för detta års tackjärnsinköp finge tagas i anspråk 10-5 milj. kronor av det å allmän förskottsstat I för budgetåret 1944/45 uppförda förskottsanslaget till åtgärder för ekonomisk efterkrigsberedskap. Beslut om täckningsanslag härför å tilläggsstat för 1944/45 fattades sedermera av 1945 års riksdag i anledning av proposition nr 308. Med bifall till proposition nr 300 beslöt samma års riksdag jämväl att för budgetåret 1945/46 under fonden för förlag till statsverket anvisa 15'9 milj. kronor till bestridande av kostnaderna för tackjärnsköpen av 1945 års produktion. Till följd av den oväntade situation, som inträdde genom den långvariga arbetskonflikten inom verkstadsindustrien, uppstodo svårigheter för de järnbruk, vilka slutit avtal med kronan angående tillverkning av träkolstackjärn (se del V sid. 285), att finna avsättning för de tackjärnskvantiteter som framställts eller komme att framställas enligt produktionsavtalen. Härigenom aktualiserades frågan om ianspråktagande från brukens sida av den dem i avtalen tillerkända avsättningsgarantien. I anledning av industrikommissionens framställning bemyndigade Kungl. Maj:t reservförrådsnämnden den 1 juni 1945 att i avräkning på de kvantiteter tackjärn, för vilka kronan garanterat avsättning, efter samråd med industrikommissionen och priskontrollnämnden inköpa sammanlagt högst 20 000 ton träkolstackjärn, huvudsakligen av martinkvalitet.

249 Andra

metaller.

Såsom led i strävandena att under den rådande krisen trygga landets försörjning med koppar hade i slutet av år 1940 mellan staten och Bolidens gruvaktiebolag träffats ett avtal, det s. k. legodriftsavtalet, vars omfattning sedermera utvidgats genom i mars 1941 och augusti 1943 ytterligare ingångna avtal. Genom dessa avtal hade bolaget åtagit sig att till utgången av år 1945 för statens räkning ombesörja driften vid vissa staten tillhöriga eller åt staten av bolaget upplåtna gruvfyndigheter inom Bjurfors-, Rävliden- och Adakfalten i Västerbottens län (se del II sid. 98, del III sid. 321, del IV sid. 345). Enligt legodriftsavtalet skulle staten bekosta för driften erforderliga anläggningar, maskiner, inventarier och transportmedel, och till bestridande av dylika kostnader anvisade riksdagen successivt tillhopa 10-9 milj. kronor. Såsom ersättning för ombesörjandet av driften skulle bolaget erhålla dels en garanterad vinst av 7 procent på medelförsäljningspriset å de utvunna metallerna, dels ock 10 procent å eventuellt driftöverskott, vid vars beräknande hänsyn icke skulle tagas till ränta och avskrivningar å statens kostnader för anläggningar m. m. Det ekonomiska resultatet av legodriften var för statens vidkommande tämligen oförmånligt och syntes vid avtalstidens slut ingalunda komma att förslå till full förräntning och amortering å det nedlagda kapitalet. Emellertid hade huvudsyftet med anordningen ju icke varit att uppnå någon vinst för staten utan att i en för landets metallförsörjning brydsam tid nyttiggöra ifrågavarande malmförekomster, vilkas belägenhet därvid nödvändigtvis måste medföra avsevärda transport- och förädlingskostnader. Genom legodriften hade ock vunnits ett värdefullt tillskott till landets beredskap på metallområdet. Då behovet av detta tillskott syntes komma att kvarstå även efter utgången av legodriftsavtalets giltighetstid, hade handelsministern, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, i juni 1944 uppdragit åt tre sakkunniga att verkställa utredning och avgiva förslag rörande fortsatt utnyttjande av de gruvfyndigheter, varom här var fråga, och i sådant syfte upptaga överläggningar med Bolidens gruvaktiebolag. De sakkunnigas sedermera avgivna förslag innebar, att avtal skulle slutas med bolaget om fortsatt legodrift och om fortsatt upplåtelse till staten av bolagets andelar i de av legodriften omfattade fyndigheterna. Härvid syntes kunna erhållas för kronan i vissa avseenden gynnsammare villkor än enligt det gällande avtalet. På grundval av de sakkunnigas utredning avlät Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1945 års riksdag, nr 229, vilken av riksdagen bifölls. Jämlikt Kungl. Maj:ts förslag beviljade riksdagen ett anslag för budgetåret 1945/46 av 300 000 kronor till bestridande av kostnaderna för vissa ytterligare tillredningar och undersökningar i Adakgruvan. Efter av Kungl. Maj:t den 6 juli 1945 erhållet bemyndigande avslöt kommerskollegium å kronans vägnar nytt avtal med Bolidenbolaget, gällande

250 till utgången av år 1950, i enlighet med det förslag som framlagts i propositionen. Den viktigaste ändring som det nya avtalet innehöll i jämförelse med det gamla var, att bolagets vinst skulle beräknas endast å driftöverskottet samt utgöra 15 procent av detta. Härigenom avsågs att stimulera bolaget till att söka uppnå ett förbättrat driftresultat. Sveriges försörjning med bly, vilken under de föregående krisåren till god del tillgodosetts genom import från Tyskland och i viss mån även från Spanien, råkade, sedan denna import upphört, i ett starkt försämrat läge. Landet hänvisades därmed för fyllande av sitt blybehov helt — förutom till inneliggande lager — till egen produktion, som det därför blev än viktigare än förut att söka upprätthålla. Denna produktion representerade år 1944 en kvantitet av c:a 11000 ton bly, varav största delen framställts av Bolidens gruvaktiebolag, mindre delar av Avesta jernverks aktiebolag och Svenska ackumulatoraktiebolaget Jungner samt Paul Bergsöe & son aktiebolag. Bolidenbolagets produktion vilade på ett av staten med bolaget den 14 juli 1941 ingånget avtal, varigenom bolaget åtagit sig att mot avsättningsgaranti till visst pris framställa 15 000 ton bly ur malm från en bolaget tillhörig fyndighet (Laisvall) i Arjeplogs socken (se del III sid. 109). Nämnda kvantitet bly syntes komma att vara producerad senast omkring den 1 mars 1946, efter vilken tid avtalsenlig förpliktelse för bolaget att bryta malm och framställa bly icke längre komme att föreligga. Den i gruvan brutna malmen ägde en halt av c:a 13 procent bly. Tillgången å sådan hög värdig malm beräknades emellertid nätt och jämnt räcka för slutförande av den avtalade produktionen. Därefter fanns endast fattigare malm att tillgå, innehållande 5-5 procent bly. För att hålla uppe malmbrytningen vid en kvantitet, som ej alltför mycket understeg den dittillsvarande, efter blyproduktionen avpassade kvantiteten, måste sålunda kapaciteten för brytning av råmalm avsevärt ökas. Bolaget räknade, att för ändamålet komme att erfordras nyinvesteringar till en kostnad av c:a 1 250 000 kronor. Då tillförseln av bly från utlandet fortfarande måste anses oviss och produktionen hos andra tillverkare än Bolidenbolaget var beroende av tillgång på koks, fann industrikommissionen angeläget att genom ett nytt avtal med sistnämnda bolag betrygga dess fortsatta blyproduktion, trots att denna måste ske till förhöjd kostnad; Kommissionen utverkade därför Kungl. Maj:ts tillstånd den 11 maj 1945 att med bolaget avsluta ett tilläggsavtal, varigenom detta förband sig att av malm från Laisområdet, utöver förut avtalade 15 000 ton, före den 15 april 1947 vid smältverket å Rönnskär framställa en kvantitet av 5 900 ton bly, för vilken kronan förband sig att till visst angivet förhöjt pris anskaffa köpare, dock med rätt att i Stället, om kronan så funne lämpligt, till bolaget inbetala visst belopp. Lättnader medgåvos liksom förut vid beräkning av krigskonjunkturskatten för enligt avtalet framställt bly.

251 Jämväl försörjningen med zink påverkades ogynnsamt genom avbrottet i handelsförbindelserna med Tyskland. Vissa möjligheter syntes kunna påräknas till import av zink från annat håll ehuru endast i mindre omfattning. Förefintliga planer på anläggning genom Bolidenbolaget av ett nytt zinkverk hade ännu ej tagit fast form. Under sådana förhållanden syntes det industrikommissionen vara av vikt, att statligt stöd bereddes Trollhättans elektrothermiska aktiebolag till fortsättande av den vid bolagets zinkverk bedrivna produktionen, för vilken avsättning enligt gällande avtal intill en kvantitet av 10 000 ton garanterats till den 1 december 1945 (se del IV sid. 346). Hinder av olika slag hade gjort, att bolaget intill nämnda tidpunkt ansåg sig kunna framställa endast något över 4 000 ton. Enligt Kungl. Maj:ts den 27 april 1945 lämnade bemyndigande avslöt kommissionen med bolaget ett tilläggsavtal, varigenom garantitiden utsträcktes till utgången av å r 1946. För den efter tilläggsavtalets undertecknande producerade zinkkvantiteten tillförsäkrades bolaget avsättning till ett till 1 200 kronor förhöjt pris per ton för 99*8 procentig vara (det tidigare garanterade priset var 850 kronor per ton) och till något reducerat pris för zink av lägre renhet, dock ej för vara som producerats senare än fem månader efter det anmälan gjorts från statens sida, att zinkproduktionen kunde upphöra. Det höjda priset var avsett att kompensera bolaget för tidigare ej förutsedda förluster vid tillverkningen. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1945 slöt industrikommissionen nytt avtal med Aktiebolaget Yxsjö gruvor angående fortsatt produktion under år 1946 av i>o//rammalm på i huvudsak samma villkor som stipulerats i de tidigare med bolaget ingångna avtalen (se del V sid. 87 och 289). Magnesit. Beträffande den för järnhanteringen och kopparframställningen nödvändiga förnödenheten magnesittegel hade försörjningsläget i hög grad försämrats, sedan importen av magnesit — vilken företrädesvis skett från Tyskland — från 1945 års ingång helt uteblivit. De lager av magnesittegel som funnos inom landet komme enligt industrikommissionens uppfattning att för järnhanteringens del räcka till 1945 års slut eller något längre, medan i lager befintliga kvantiteter magnesittegel för kopparframställning möjliggjorde drift endast till oktober 1945. Då utsikterna för vidare import av magnesit syntes mycket ovissa, fann kommissionen erforderligt att åtgärder vidtoges i syfte att främja brytning av magnesit inom landet. Höganäs-Billesholms aktiebolag hade redan tidigare utfört ett omfattande undersöknings- och prospekteringsarbete inom det lappländska fjällområdet, varvid konstaterats, att magnesit av för metallurgiska ändamål tillfredsställande kvalitet funnes bl. a. inom Sareks nationalpark. Den bästa fyndig-

252 heten var belägen vid foten av Äpartjåkkos högsta topp Perikpakte på södra sidan av sjön Perikluoppal. Med hänsyn till transportkostnaderna hade på magnesit från denna fyndighet baserad tegeltillverkning tidigare ansetts icke kunna ifrågasättas. I rådande läge syntes det emellertid nödvändigt att begagna sig av densamma, därest tegeltillverkningen skulle kunna upprätthållas. En plan uppgjordes av Höganäsbolaget att från nämnda fyndighet transportera en kvantitet av 500 ton av den brutna magnesiten med flygplan till Stora Sjöfallet, varifrån densamma sedan sjövägen skulle fraktas till järnvägsstation vid Inlandsbanan. Enär fyndigheten var belägen inom nationalparksområde, var emellertid bearbetning av fyndigheten på grund av bestämmelserna i lagen den 25 juni 1909 (nr 56) angående nationalparker icke tillåten. Det blev därför nödvändigt att genomföra sådan ändring av lagen, varigenom den ifrågasatta brytningen möjliggjordes. Detta skedde genom lag den 15 juni 1945 (nr 312), sedan riksdagen antagit Kungl. Maj:ts proposition härom, nr 284. Gummi och gummivaror. Då de medel, som redan anvisats till uppförande och drift av de båda fabrikerna för tillverkning av s y n t e t i s k t g u m m i i Ljungaverk och Stockvik, visade sig otillräckliga för fabrikernas färdigställande, beviljade riksdagen i början av år 1945, efter framställning i proposition n r 2, å tillläggsstat för budgetåret 1944/45 ett ytterligare anslag för ändamålet av 2 milj. kronor. Vid fabriken i Ljungaverk — vilken i oktober 1944 drabbats av en svår explosionsolycka, som medförde långvariga ombyggnads- och ändringsarbeten — återupptogs driften den 29 mars 1945. Samma dag påbörjades även driften vid Stockviksfabriken. Frågan om ytterligare medelsanvisning för tillverkning av syntetiskt gummi upptogs till behandling i proposition till 1945 års riksdag nr 308, vari efter redogörelse för av industrikommissionen verkställd utredning i ärendet medel för ändamålet äskades till ett belopp av 3 850 000 kronor, likaledes avsett att uppföras å tilläggsstat för budgetåret 1944/45. I propositionen omförmäldes, att kostnaderna för de två gummifabrikerna i Ljungaverk och Stockvik ursprungligen uppskattats till sammanlagt 7 650 000 kronor. Den nu verkställda utredningen visade, att kostnaderna för fabrikernas slutliga färdigställande kunde beräknas med omkring 5 milj. kronor överstiga nämnda belopp. Främsta anledningen till denna avsevärda fördyring var enligt utredningen att söka i det förhållandet, att med utförandet av de båda fabriksanläggningarna icke kunnat anstå, till dess tillräckligt lång erfarenhet stått till förfogande från experiment- och försöksverksamheten i Uppsala och vid gummiforskningslaboratoriet därstädes. Under utförandet av arbetena för gummifabrikerna hade sålunda många ändrings- och tillbyggnadsarbeten måst genomföras allt eftersom nya rön framkommit vid försöksverksamheten. Dylika arbelen hade vidare förorsakats av det

253 förhållandet, att vissa anläggningar, som utförts med stöd av erfarenheter, vunna vid tillverkning i halvstor skala vid gummiforskningslaboratoriet, visat sig vid själva driftens igångsättande icke vara såsom antagits ändamålsenliga. Explosionsolyckan vid Ljungaverksfabriken i oktober 1944 hade även medfört avsevärda merkostnader icke blott för iståndsättning av fabriken utan även för åtgärder såväl vid denna fabrik som vid Stockviksfabriken för att i möjligaste mån tillgodose säkerhetskraven. Enbart för Ljungaverksfabriken hade kostnaderna för åtgärder i sistnämnda syfte uppgått till omkring 1 milj. kronor. Till merkostnaderna hade slutligen medverkat den prishöjning, som under de senaste åren skett inom vissa produktionsområden. Inberäknat de 2 milj. kronor, vilka redan anvisats på tilläggsstat för budgetåret 1944/45 uppgingo de kapitalmedel, vilka riksdagen beviljat för gummifabrikerna och deras drift till sammanlagt 11*9 milj. kronor. Då därtill lägges ett bidrag av 750 000 kronor från Stockholms superfosfatfabriks aktiebolag, hade till förfogande ställts ett belopp av inalles 12 650 000 kronor. Igångsättnings- och driftkostnaderna per den 31 mars 1945 för de båda gummifabrikerna hade uppgått till cirka 1 550 000 kronor. (Av detta belopp representerade emellertid 850 000 kronor anskaffningskostnader för lager av råvaror och förrådsartiklar, varför de egentliga driftkostnaderna stannade vid cirka 700 000 kronor.) För verksamheten t. o. m. nämnda dag vid fysikalisk-kemiska institutionen och vid gummiforskningslaboratoriet hade därjämte jämlikt bemyndiganden av Kungl. Maj:t disponerats av de för anläggning av gummifabrikerna anvisade kapitalinvesteringsmedlen ett belopp av cirka 1 milj. kronor. Tillhopa med det förut angivna beloppet av 12 650 000 kronor, vartill fabriksanläggningarnas färdigställande beräknats uppgå, erfordrades alltså kapitalmedel till ett sammanlagt belopp av 1550 0 0 0 + 1 0 0 0 000 + 12 650 0 0 0 = 1 5 - 2 milj. kronor. Med avdrag för dittills anvisade investeringsanslag samt det av fosfatbolaget tillhandahållna beloppet, 750 000 kronor, kvarstod sålunda ett ytterligare anslagsbehov av 2 550 000 kronor. Till driftkostnader för fabrikerna under tiden 1 april— 31 december 1945 hade industrikommissionen räknat med ett medelsbehov av 4*3 milj. kronor. Försäljningsvärdet av intill utgången av år 1945 producerat gummi beräknade industrikommissionen enligt ett skäligt marknadspris av kronor 3: 50 per kg till cirka 2 milj. kronor. Men då driftkostnaderna för tiden 1 april—31 december 1945 kunde antagas uppgå till cirka 4*3 milj. kronor, måste man intill sistnämnda tidpunkt räkna med en driftförlust av 2-3 milj. kronor, som på ett eller annat sätt måste täckas. Härvid ställde sig Kungl. Maj:t emellertid på den ståndpunkten, att de redan gjorda investeringarna jämte det för anläggningarnas färdigställande ytterligare erforderliga beloppet av 2 550 000 kronor borde, bortsett från värdet av inneliggande lager och ett mindre restvärde å Stockviksfabriken (sammanlagt 1*6 milj. kronor), helt avskrivas samt att vid industrikommissionens försäljning av syntetiskt gummi framdeles skulle uttagas ett pris som täckte framställningskostnaderna (uppskattningsvis angivna till 7 kronor per kg exkl. forskning). På detta sätt komme några särskilda medel icke att behö-

254 vas för täckande av det beräknade underskottet vid fabrikerna för tiden fr. o. m. den 1 april t. o. m. den 31 december 1945. Huruvida sistnämnda höga pris borde tillåtas framträda vid färdigprodukternas försäljning eller kompenseras genom något subventionsförfarande vore en prispolitisk fråga, vartill Kungl. Maj:t ej ansåg sig behöva taga ställning i detta sammanhang. Beträffande kostnaderna för gummiforskningen, vilken industrikommissionen ansett böra bedrivas åtminstone till utgången av år 1945, förutsatte Kungl. Maj:t att desamma tills vidare redovisades såsom en kostnad för framställningen av gummi vid fabrikerna i Ljungaverk och Stockvik. Med tillägg till förutnämnda summa, 2 550 000 kronor, av ett till förlagskapital avsett belopp av 1*3 milj. kronor fann Kungl. Maj:t på grund av det anförda för gummifabrikernas uppförande och drift ett ytterligare invesleringsanslag av 3 850 000 kronor erforderligt. Kungl. Maj:ts i anledning härav gjorda äskande om anvisande av ett anslag till nämnda belopp å tilläggsstat för budgetåret 1944/45 bifölls av riksdagen. Samtidigt beslöt riksdagen, att till avskrivning å investeringar för tillverkning av syntetiskt gummi skulle, likaledes å tilläggsstat för 1944/45, anvisas ett anslag av 12 850 000 kronor. Under hösten 1944 framlade industrikommissionen olika alternativa förslag till odling i större skala av d e n g u m m i f ö r a n d e k o k s a g y s v ä x t e n . Intetdera av dessa förslag, vilka samtliga drogo relativt stora kostnader, kunde emellertid — även för det fall att odlingarna skulle lyckas i den omfattning kommissionen förutsatt — väntas lämna ett resultat, som i påtaglig grad skulle få betydelse för lösande av rådande svårigheter på gummiförsörjningens område. Härtill kommo de ovissa utsikterna att överhuvud erhålla frö från utlandet. På grund härav och då erfarenheterna på området ännu måste anses otillräckliga för igångsättande av odlingar i större skala, fann sig folkhushållningsministern icke böra för det dåvarande biträda något av industrikommissionens förslag. Då det emellertid icke syntes uteslutet, att odling av gummiförande maskrosor på längre sikt kunde få betydelse för landets beredskap, ansåg han en fortsatt verksamhet på området önskvärd för att bringa klarhet i de grundläggande förutsättningarna för koksagysväxtens framtida odling. Genom odlingsförsöken borde sålunda erfarenhet kunna vinnas rörande bl. a. klimatets, jordmånens och såningssättets inverkan på odlingsresultatet. Vidare borde en del odlingstekniska frågor bliva utredda, såsom rörande lämpligaste såningstid, gödsling samt rad- och plantavstånd. Jämväl det pågående förädlingsarbetet, vilket åsyftade bl. a. ett urval i växtmaterialet med hänsyn till rötternas storlek och form samt kautschukhalt, borde fullföljas. Med åberopande av ovan anförda synpunkter hemställdes i proposition till 1945 års riksdag, nr 2, om anvisande på tilläggsstat för budgetaret 1944/45 av ytterligare anslag för hithörande ändamål å 107 500 kroaor.

255 Däri ingick ett belopp av 30 000 kronor, utgörande återstoden av de beräknade kostnaderna för förädlingsarbetet under tiden september 1944—augusti 1945 utöver ett i augusti anvisat lika stort belopp. Vidare ingick ett belopp av 37 500 kronor för fortsatta odlingsförsök med användande av tillgängligt förråd av 35 kg frö samt slutligen ett belopp av 40 000 kronor för konstruktion och framställning av samt praktiska försök med en planteringsmaskin, vilken tog sikte på en alternativt förordad odlingsmetod genom plantering av i drivbänkar uppdraget material. Det framhölls, att en dylik planteringsmaskin kunde tänkas få betydelse även för odlingar, likartade med koksagysodlingen, t. ex. betodlingen. Riksdagen beviljade det begärda anslaget. På industrikommissionens hemställan hade Kungl. Maj:t i juli och september 1944 uppdragit åt reservförrådsnämnden att från utlandet (Tyskland och Schweiz) inköpa dels ett parti konstsilkegarn för framställning av bilcord, dels ock tre aggregat avsedda för tvinning av bilcordgarn. Redan dessförinnan hade kommissionen upptagit förhandlingar med Aktiebolaget svenskt konstsilke i Borås i avsikt att utröna möjligheterna för att vid bolagets fabrik därstädes få fram ett för tillverkning av cordgarn lämpligt konstsilke. Sedan dessa förhandlingar lett till tillfredsställande resultat, avslöt kommissionen med bolaget, enligt av Kungl. Maj:t den 23 mars 1945 lämnat bemyndigande, avtal med bolaget, varigenom detta åtog sig att utbygga sin konstsilkefabrik så att därstädes kunde per månad dels framställas 50 ton konstsilke lämpat för bilcordgarn, dels ock tvinnas 37*5 ton dylikt garn. Tillverkningen av konstsilket beräknades kunna börja senast den 1 juni 1945 och tvinningen senast den 1 oktober s. å. I den mån bolaget icke självt kunde tvinna allt det framställda konstsilket, skulle bolaget låta verkställa tvinningen därav i lön. (Möjligheter härför funnos vid Gamlestadens fabrikers aktiebolag och Rydahls manufakturaktiebolag.) För en framställd kvantitet av 1 200 ton cordgarn medgavs från statens, sida avsättningsgaranti till visst pris, som inrymde korttidsavskrivning ned till ett visst restvärde å de inköpta maskinerna. Avsättningsgarantien förbands med sedvanlig utlösningsmöjlighet för staten, varigenom dess risk begränsades till högst cirka 1*5 milj. kronor. Bolaget erhöll rätt att i avseende på krigskonjunkturskatten avskriva anläggningskostnaderna utöver restvärdet. Garvämnen. For att stimulera till ökat tilvaratagande av granbark och ekbark för garvämnesberedning utsände industrikommissionen i mars 1945 genom meddelande n r 240 en maning härom till skogsägarna i södra och mellersta Sverige. Kommissionen erinrade, att bränslekommissionen medgivit skogsägarna rätt att fullgöra sin produktionsplikt i form av kastved eller massaved efter eget val samt att prima savbarkad massaved betalades med 1

256 krona högre pris per kbm än vanlig massaved. Dessa omständigheter borde göra det förmånligt för skogsägarna att avverka betydligt mer i form av savbarkad massaved än som tidigare varit vanligt. Kommissionen meddelade, att före kriget 3 000 å 4 000 ton granbark årligen tillvaratagits i Sydsverige; detta var tillräckligt för de två garvämnesfabrikernas produktion, vilken emellertid då till största delen exporterades, medan de svenska läderfabrikerna mest använde importerade garvämnen. Under de första krigsåren, då import av garvämnen varit nästan helt omöjliggjord, hade den inhemska barktäkten kraftigt ökats. Granbarksskörden hade drivits upp till 10 000 å 12 000 ton. År 1944 inträdde dock en nedgång till ungefär hälften av denna kvantitet, beroende framför allt på den minskade exporten av savbarkat rundvirke. Detta hade medfört, att tidigare upplagt beredskapslager av granbarksextrakt måst tillgripas och nästan helt förbrukats. En otillräcklig barkskörd sommaren 1945 komme att medföra, att sådana garverier som tillverkade ovanläder måste minska tillverkningen kommande höst och vinter, vilket betydde att skoransoneringen kanske måste skärpas. Handeln med granbark och ekbark hade under krigsåren varit reglerad genom en överenskommelse, som garvämnesfabrikerna och garverierna träffat under industrikommissionens medverkan, överenskommelsen innehöll bestämmelse om det pris som uppköparna och deras ombud skulle betala till barkskalarna. Detta pris hade tidigare varit kronor 9: 50 per 100 kg granbark men hade år 1945 höjts till 10 kronor. På samma sätt hade priset på ekbark, som tidigare varit kronor 12:50, nu ökats till 13 kronor per 100 kg. Priserna avsågo torkad bark, fritt å järnvägsvagn eller fritt uppköparens magasin. I industrikommissionens nyssnämnda meddelande lämnades jämväl upplysningar om tillvägagåendet vid barkningen och om barkens tillvaratagande. Man kunde räkna med att få omkring 50 kg torkad granbark per k b m savskalad ved. Förutom den krona, som erhölls i merpris för den savbarkade veden, lämnade alltså barken en extra inkomst om cirka 5 kronor per kbm avverkad massaved. Tillvaratagande av skrot och avfallsprodukter. Insamlingen av skrot och avfall av skilda slag såsom bidrag till industriens råvaruförsörjning bedrevs på liknande sätt som förut. Även för år 1945 anordnades liksom de närmast föregående åren genom Sveriges ungdomsberedskap en s. k. rikstävling för landets ungdomar, avseende insamling under sommaren av olika förnödenheter m. m. (se sid. 227). Som föremål för insamlingsverksamheten på det industriella området framhöll industrikommissionen gummi- och metallskrot samt glas som det mest angelägna.

257 En ny artikel, som år 1945 gjordes till föremål för organiserad insamling, var g l ö d l a m p s s o c k l a r . Den svenska glödlampsindustrien hade dittills varit hänvisad att täcka sitt behov av socklar uteslutande genom import. Införseln av denna vara hade emellertid alltmer försvårats och i början av 1945 helt upphört. Glödlampsindustrien låg visserligen inne med sådana lager av socklar och färdiga lampor, att försörjningen var tryggad för den närmaste tiden. En inhemsk tillverkning av socklar hade ock nyligen igångsatts, men denna kunde väntas täcka endast en viss del av behovet. Industrikommissionen fann därför påkallat att söka ordna så, att socklarna till begagnade lampor tillvaratoges och återfördes till glödlampsfabrikerna, där de efter en visserligen besvärlig rengöringsprocedur åter kunde komma till användning. Kommissionen träffade fördenskull avtal med de svenska glödlampsfabrikanterna, varigenom dessa förbundo sig att organisera en insamling av begagnade lampor i samband med lampförsäljningen samt att månadsvis till kommissionen redovisa dels antalet insamlade socklar, dels antalet tillverkade och försålda glödlampor. Kommissionen åtog sig å sin sida att kraftigt understödja insamlingsarbetet. Upplysningar i saken lämnades i kommissionens meddelande nr 243. Det underströks, att vid försäljning av nya lampor begagnade socklar i möjligaste mån måste lämnas i utbyte. Det borde därför ligga i säljarnas intresse att redan vid försäljning ur inneliggande lager uppmana kunderna att avlämna motsvarande antal socklar.

17-

5l87i(3

6.

Bränsle- och smörjmedelshushållningen. A.

Fasta bränslen.

Försörjningsläget. Upphörandet av stenkols- och koksimporten i september 1944 medförde — som framhållits ovan å sid. 91 — ingen omedelbar fara för bränsleförsörjningen under bränsleåret 1944/45 tack vare de förhållandevis stora lager av fossilt bränsle som dessförinnan hunnit uppläggas. Kol- och kokstilldelningen, som under bränsleåret 1942/43 hållits vid cirka 3-2 milj. ton, hade senare måst sänkas men upptogs ännu i planen för 1944/45 till omkring 2-6 milj. ton. Även vedlagren, härrörande i huvudsak från avverkningarna under 1943/44, voro beträffande såväl kastved som massaved att anse som betryggande vad angick försörjningen under det löpande förbrukningsåret. Över huvud var det möjligt att ordna hushållningen ännu under första halvåret 1945 så, att inga bränslebehov av verklig betydelse behövde eftersättas. Detta innebar dock ej, att icke väsentliga omläggningar i hushållningen måste vidtagas. Den fr. o. m. årsskiftet tillämpade försörjningsplanen (den s. k. försörjningsplan B) innebar sålunda, att tilldelningen av fossilt bränsle rätt starkt nedskärs, medan tilldelningen av ved i motsvarande grad ökades, bl. a. genom ianspråktagande av större kvantiteter massaved. Vid planens fortsatta tillämpning genomfördes successivt vissa ändringar. Sålunda infördes i mitten av april gasransonering i flertalet gasverksstäder, representerande 87 procent av totala gasförbrukningen. Redan tidigare hade varmvattenförbudet återinförts. Tilldelningen av kol till sjöfarten sänktes för att en motsvarande merförbrukning under hösthalvåret 1944 skulle kunna kompenseras. Å andra sidan höjdes i åtskilliga fall tilldelningen av fossila bränslen utöver vad som förutsatts i planen, där detta av särskilda skäl ansåges oundgängligt. Bl. a. fingo kokshyttorna medgivande att redan under vårhalvåret 1945 taga ut en del av den tilldelning, som ursprungligen avsetts för bränsleåret 1945/46. Tidvis visade det sig svårt att tilföra ved till underskottsområdena i tillräcklig omfattning. I viss utsträckning bereddes konsumenterna därför möjlighet att uttaga fossila bränslen i förskott på tilldelningen för 1945/46. Olägenheterna av den otillräckliga tillförseln av kastved och massaved kunde delvis kompenseras genom användning av icke licenserat vedbränsle. Ved härrörande från rivning av äldre byggnader spelade därvid en icke oväsent-

259 lig roll. Självfallet skulle den otillräckliga vedtillförseln medfört avsevärt större svårigheter, om icke vintern varit mild. Emellertid undergingo kollagren en successivt fortsatt minskning och då samtidigt vedavverkningarna av olika skäl visade en mycket betydande eftersläpning i förhållande till det uppgjorda programmet — en eftersläpning som på ett oroande sätt framträtt redan under höstmånaderna — tedde sig utsikterna för det kommande bränsleåret allt annat än lovande. I den ursprungliga s. k. nödplanen (sedermera modifierad under beteckningen nödplan B) hade för bränsleåret 1945/46 förutsatts en total behovsinskränkning i förhållande till förbrukningen under 1944/45 på cirka 3 procent samt en ytterligare nedskärning av tilldelningen av fossila bränslen och ett motsvarande ianspråktagande av ersättningsbränslen, huvudsakligen ved. Den ifrågavarande planen upptog ett vedbehov för 1945/46 av 49 milj. kbm exklusive ved för varmvatten. Fram på våren syntes tydligt, att denna vedkvantitet icke komme att stå till förfogande. Ännu vid slutet av mars uppgick resultatet av avverkningen från avverkningsårets början beträffande kastved blott till cirka 70 procent och beträffande massaved till cirka 60 procent av motsvarande avverkning under 1943/44. Bränslekommissionen beräknade att — trots åtskilliga åtgärder, vilka redan vidtagits eller ytterligare planerades för att stimulera avverkningen och framkörningen av ved ur skogarna (se sid. 268, 275 ff.) — de för 1945/46 disponibla vedtillgångarna blott kunde förutsättas komma att uppgå till cirka 35 milj. kbm, varav 7 milj. kbm massaved. Det blev därför nödvändigt att revidera den förut uppgjorda nödplanen och kraftigt inskränka alla reglerbara bränslebehov. Kommissionen fann sig sålunda nödsakad att kalkylera med avsevärt minskade tilldelningar till såväl hushållen som industrien, kommunikationsföretagen och andra förbrukaregrupper. I slutet av april tillkännagav kommissionen, att de enligt nödplan B beräknade bränslebehoven måhända kunde komma att täckas endast till i genomsnitt 75 procent. Senare preciserades den tilldelning, som ställdes i utsikt för hushållsförbrukningen, till omkring 80 procent av den ursprungligen för 1942/43 bestämda licenskvantiteten. Nedskärningen av industriernas bränsletilldelning differentierades med hänsyn till vederbörande industris betydelse ur försörjnings- och sysselsättningssynpunkt. Kommissionen förberedde på att den delvis ganska drastiska beskärningen kunde komma att för landets försörjning medföra olägliga rubbningar i produktionen. Ävenså måste en förutsedd mera avsevärd minskning av bränsletilldelningen till sjöfarten och järnvägarna komma att menligt inverka på landets transportkapacitet med vittgående följder för hela näringslivet. Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen. Genom de successiva nedsättningar, som till följd av knappheten på fossilt bränsle måst vidtagas i tilldelningen till hushållsförbrukarna av sådant

260 bränsle i de handelsreglerade orterna och zon 3-orter, hade självfallet uppkommit ett i motsvarande mån ökat behov av ved. Som följd härav bestämde bränslekommissionen i cirkulär nr 318, att inom nämnda ortsgrupper ved skulle tilldelas i kvantiteter, motsvarande samtliga de A-poäng å hushållslicenser B, vilka icke fingo utnyttjas för uttag av fossilt bränsle. I särskilda tabeller fastställdes hur de ökade vedleveranserna skulle förhålla sig till dem som angivits i tidigare härom lämnade föreskrifter. Leveranserna av bränslen av olika slag för bränsleåret 1944/45 mot licenser och inköpsbevis inom ifrågavarande ortsgrupper fingo fortgå t. o. m. den 30 juni, men alla rekvisitioner måste göras före utgången av maj. (Sedermera utsträcktes dock leveranstiden för ersättningsved på grund av transportsvårigheter t. o. m. den 31 juli 1945, för Göteborgs vidkommande än längre.) Det visade sig fram i juni, att stora bränslekvantiteter ännu återstodo att leverera, fastän bränslesäsongen då redan var slut. Bränslekommissionen fasthöll vid att förbrukarna skulle fritt få disponera över dessa inbesparade kvantiteter. För att emellertid erhålla kännedom om storleken av reservlagren hos förbrukarna ålade kommissionen leverantörerna att till bränslekontoren inrapportera de leveranser av fossilt bränsle och ved, som fr. o. m. den 15 maj verkställts mot under bränsleåret 1944/45 gällande licenser och inköpsbevis med en poängsumma överstigande 100 poäng. 1 syfte att åstadkomma en möjligast rättvis fördelning av vedleveranserna under kommande bränsleår uppmanades leverantörerna att avpassa förskottsleveranserna för 1945/46 med hänsyn till förbrukarnas innehav av besparade vedlager. Den 9 januari 1945 medgav bränslekommissionen, att den sedan början av oktober 1944 medgivna rätten att tillhandahålla varmvatten från central varmvattenberedningsanläggning skulle fortfara tills vidare, möjligen till slutet av mars, därest transportförhållandena för den erforderliga veden det tilläte. Då emellertid framforslingen av ved till de större städerna till följd av ogynnsamma väderleksförhållanden visade sig förenad med så stora hinder, att redan tillgodoseendet av behoven för bostadsuppvärmningen mötte svårigheter, beslöt kommissionen senare, att varmvattenförbud åter skulle inträda den 1 mars. Varmvatten skulle dock i samband med påskhelgen få tillhandahållas under de fyra sista dagarna av mars månad. För att täcka det genom varmvattenfriheten under månaderna oktober—februari uppkomna bränslebehovet medgav kommissionen, att leverans fick ske intill 70 procent av de för sådant ändamål utställda extra licenserna eller inköpsbevisen. De tidigare tillstånd att tillhandahålla varmvatten, vilka voro gällande den 30 september 1944, trädde åter i kraft den 1 mars 1945. I cirkulär den 12 juni 1945, nr 350, meddelade bränslekommissionen föreskrifter angående b r ä n s l e f ö r s ö r j n i n g e n för hushållen u n d e r b r ä n s l e å r e t 1945/46. Kommissionen erinrade inledningsvis om

upphävandet under hösten 1944 av kol- och koksimporten, vilket i förening med nedgången i de beräknade vedavverkningarna hade gjort att det allmänna bränsleförsörjningsläget för instundande år blivit mycket kritiskt. Särskilt gällde detta tiden innan den nya veden hunnit bli framkörd på vinterföret. Då kommissionen icke vågade räkna med någon mera betydande bränsleimport under 1945/46, hade det blivit oundgängligen nödvändigt att minska bränsletilldelningarna till samtliga förbrukaregrupper. Även om vedavverkningarna under sommaren skulle gå programenligt, hade kommissionen därför sett sig nödsakad att för bränsleåret 1945/46 utgå från att tilldelningen av hushållsbränsle endast komme att uppgå till högst 70 procent av den totala poängsumma, som fanns angiven på A- eller B-licenserna samt inköpsbevisen. Med hänsyn till att den förflutna vintern varit förhållandevis mild räknade kommissionen med att liksom föregående bränsleår åtminstone 10 procents överskott fanns kvar hos förbrukarna. Den för bränsleåret 1945/46 totalt disponibla kvantiteten bleve sålunda 80 procent av licenskvantiteten, jämfört med 90 procent de två senaste bränslesäsongerna. Denna nedskärning med drygt 10 procent komme givetvis att medföra en sänkning av värmestandarden, i synnerhet om vintern bleve kall. Förbrukarna uppmanades därför att redan från eldningssäsongens början iakttaga den allra strängaste sparsamhet med bränslet. I samband med nämnda generella nedskärning av den totala bränsletilldelningen borttogs förbrukarnas tidigare förmån att i handelsreglerad ort och zon 3-ort utan inköpsbevis inköpa en vedmängd av högst 1 kbm. De gamla A- och B-licenserna (ursprungligen utställda för 1942/43, resp. 1943/44) skulle gälla även under bränsleåret 1945/46. Nya licenser och inköpsbevis behövde därför endast i undantagsfall utfärdas. Däremot skulle leverantörerna för 1945/46 upplägga nya leveranskort enligt särskilt därom meddelade föreskrifter. Ortsgruppsindelningen bibehölls i stort sett oförändrad. De huvudsakliga förändringarna voro, att städerna Örebro, Västerås och Karlstad överförts från grupp III till grupp IV. Tilldelningen av fossilt bränsle inom de särskilda ortsgrupperna var, med vissa undantag i sänkande riktning, ungefär densamma som förut. Förbrukarna inom grupp IV uteslötos helt från rätten att bekomma fossilt bränsle. Kommissionen framhöll, att den i utsikt ställda tilldelningen av fossilt bränsle och ersättningsbränsle i ett försämrat försörjningsläge kunde komma att ytterligare begränsas. Kommissionen kunde därför icke garantera, att de för 1945/46 beräknade kvantiteterna finge uttagas i sin helhet eller i de på licenserna angivna varuslagen. I särskilda cirkulär föreskrev kommissionen, att under bränsleåret 1945/46 jämväl tilldelningen enligt A-licenserna skulle begränsas till 70 procent av licenskvantiteten. I Malmöhus och Kristianstads län fick beträffande de på stenkol utställda licenserna högst 55 procent av den angivna kvantiteten A-

262 poäng levereras i form av stenkol. Resterande 15 procent skulle uttagas i form av torvbriketter; stenkol erhölls ej förrän de 15 procenten torvbriketter till fullo uttagits. Till innehavare av A-licens i övrigt inom riket fick fr. o. m. den 2 juli 1945 levereras 35 procent av licenskvantiteten å fossilt bränsle. Erfarenheten från de gångna krisåren hade visat, att förbrukarna inom handelsreglerade orter och zon 3-orter ej alltid uttagit hela de kvantiteter normalved och ersättningsved, för vilka de erhållit inköpsbevis, mest beroende på de milda vintrarna, delvis kanske ock på de höga vedpriserna. Med hänsyn härtill bestämde bränslekommissionen, att inköpsrätten i ifrågavarande fall skulle begränsas till 80 procent av den under 1944/45 verkligen inköpta vedkvantiteten. Ersättningsbränslet skulle i skånestäderna i förut bestämd omfattning levereras i form av torv. På grund av det ansträngda bränsleförsörjningsläget såg sig bränslekommissionen ej längre i stånd att garantera, att i n d u s t r i e n s hela bränslebehov komme att täckas med licensbelagda bränslen. Hithörande grupper av konsumenter uppmanades därför redan under vårvintern att trygga det egna bränslebehovet genom förvärv av avverkningsrätter eller genom anskaffning av icke licensbelagt bränsle (se sid. 276). I ett i slutet av juni utsänt meddelande till större företag inom såväl industrien som kommunikationsväsendet upplyste bränslekommissionen, att densamma i samråd med trafikkommissionen avsevärt begränsat den för det kommande bränsleåret avsedda bränsletilldelningen för såväl land- som sjötrafik. Beträffande industrien hade frågan om fördelningen av de oundvikliga begränsningarna i bränsletilldelningen ingående dryftats med industri- och livsmedelskommissionerna. Härvidlag hade vederbörande kommission inom anvisad ram bedömt tilldelningen till varje industriföretag eller industrigrupp efter graden av dess angelägenhet ur försörjnings- och sysselsättningssynpunkt. Uppgift lämnades om den tilldelning av licensbelagt bränsle som preliminärt beräknades kunna lämnas under bränsleåret 1945/46, dock under framhållande att ytterligare begränsningar måhända komme att visa sig nödvändiga med hänsyn till försörjningslägets framtida gestaltning. Fossilt bränsle komme att tilldelas endast när inhemskt ersättningsbränsle var uteslutet av tekniska skäl. Tilldelningen av ved komme att uppdelas i flera deltilldelningar, vilkas storlek bleve beroende på den aktuella tillgången för området i fråga. Företag som erhölle torvtilldelning kunde i allmänhet icke påräkna vedtilldelning förrän tidigast under senhösten. Kommissionen påpekade även, att relativt stor del av den redan avverkade veden eller den ved som skulle avverkas under sommaren icke bleve tillgänglig förrän vid vinterföre. Detta medförde, alt knappheten på ved komme att vara särskilt utpräglad under höstmånaderna och förvintern. Tilldelningen genom kristidsstyrelserna av bränsle till småindustrier m. fl.

tillhörande förbrukaregrupp C skulle jämlikt kommissionens cirkulär nr 357 liksom förut ske med ledning av en tabell, vari för de särskilda industrigrupperna angavs hur stor tilldelning som kunde beviljas i procent av 1939 års förbrukning. De för 1945/46 bestämda procenttalen hade genomgående sänkts med 10 upp till 40 procent av de under föregående bränsleår tilllämpade. Licens hade dittills erfordrats för inköp av ved för drivande av sådan industriell eller därmed jämförlig anläggning, där hela den årliga bränsleförbrukningen, omräknad till ved, översteg 300 kbm. Nu föreskrevs, att även för anläggning med lägre bränsleförbrukning inom handelsreglerad ort eller zon 3-ort skulle gälla enahanda bestämmelse. Samtliga licenser och inköpsbevis beträffande bränsle för industrier, järnvägar, sjöfart m. m., som utfärdats för bränsleåret 1944/45, skulle som regel, vare sig de utfärdats av kristidsstyrelse eller direkt av bränslekommissionen, upphöra att gälla den 1 juli 1945. Därest licens ej utnyttjats till fullo och någon tilldelning ännu ej skett för 1945/46, kunde kristidsstyrelse, i det fall att leveransstopp skulle innebära avbrott i företagets verksamhet, tillåta fortsatt leverans av olevererad kvantitet, dock med iakttagande av att denna kvantitet avräknades på fastställd tilldelning för 1945/46. Begränsning av gasförbrukningen. Den knappa tillgången på gaskol gjorde det nödvändigt att, utöver redan tidigare påbjudna inskränkningar i gasförbrukningen, förhindra, att gas genom anslutning av nya apparater användes för ändamål som ej voro oundgängliga för folkförsörjningen. Med stöd av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas förordnade Kungl. Maj:t fördenskull, på hemställan av bränslekommissionen, genom kungörelse den 23 februari 1945 (nr 36), att gas finge endast i den utsträckning och på de villkor som av bränslekommissionen eller å dess vägnar bestämdes användas i apparat, som nyanslötes till gasverks ledningsnät efter viss av kommissionen bestämd dag. 1 cirkulär nr 324 föreskrev bränslekommissionen, att som nyanshiten skulle anses apparat, som anslutits efter den 15 mars 1945. Representant för gasverk ägde plombera huvudkran till apparat eller vidtaga andra åtgärder för att avstänga gastillförseln till apparat, som föll under förbudet. Utan hinder av förbudet fingo användas apparater med en maximal gasförbrukning av högst 1*5 kbm per timme ävensom gaskök, gasspis, gasstekugn eller värmeskåp, som installerades i bostadskök, samt tvättapparater i tvättstuga för ett eller flera hushåll i bostadshus. De förberedande åtgärder för reglering av gasförbrukningen, som bränslekommissionen vidtagit enligt Kungl. Maj:ts uppdrag den 8 december 1944, fortgingo under samverkan med Gasverksföreningens tekniska nämnd och beräknades vara avslutade omkring mitten av april. Då intill dess den frivilliga gasbesparingen — vilken avsevärt hämmats genom återinförandet

fr. o. m. den 1 mars av förbudet mot tillhandahållande av varmvatten visade sig icke ha kunnat nedbringa gasförbrukningen i en utsträckning som motsvarade tillgången å för gasframställning lämpliga bränslen, syntes det oundgängligt att genomföra en a l l m ä n gasransonering. Bemyndigande härtill meddelades bränslekommissionen genom kungl. kungörelse den 6 april 1945 (nr 106). Med stöd härav utfärdade kommissionen cirkulär n r 326, vari meddelades de närmare föreskrifterna angående ransoneringens genomförande. Det bestämdes härigenom, att gasransonering fr. o. m. den 16 april 1945 skulle äga rum i samtliga städer med gasverk med undantag av Södertälje, Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Kalmar, Visby, Uddevalla, Mariestad, Lidköping, Karlstad, Örebro, Västerås och Härnösand. (Gasförbrukningen i Örebro förutsattes skola kunna täckas genom gastillförsel från Kvarntorps skifferverk. I övriga undantagna städer hade gasverken förklarat sig villiga att genom egna åtgärder anskaffa den ved som erfordrades för att jämte gasverkets koltilldelning fylla gasbehovet.) Fr. o. m. den 23 maj undantogos jämväl Nyköping, Jönköping, Västervik, Lund, Alingsås, Skara, Skövde, Falun, Gävle och Östersund samt fr. o. m. den 7 juli Norrköping, Vänersborg, Falköping och Sundsvall. Första ransoneringsperioden skulle sträcka sig till omkring den 1 oktober 1945. Samtliga gasmätare tillhörande abonnenter, som innefattades i ransoneringen, skulle avläsas under tiden 16—21 april 1945, i vissa städer genom gasverkets egen personal, i andra städer genom fastighetsförvaltarna eller genom deklaration av abonnenterna själva. Gasverken hade redan tidigare tillställt varje abonnent ett meddelande, vari angavs storleken av de ransoneringskvantiteter, uttryckt i kbm gas per dygn, vilka skulle ligga till grund för ransoneringen. Systemet för bestämmande av ransoneringskvantiteterna har beskrivits ovan å sid. 97 vid redogörelsen för bränslekommissionens förberedande cirkulär i ämnet nr 305. De procenttal av de olika grundkvantiteterna, som bestämdes skola gälla under den första ransoneringsperioden, åsyftade att nedbringa hushållens genomsnittliga gasförbrukning med 30 procent. För förbrukaregrupp I (vanliga hushållsabonnenter) utgjorde tilldelningen 50 procent av den tidigare förbrukningen (A-kvantiteten) plus lägst 10 och högst 20 procent av den beräknade normalkvantiteten (B-kvantiteten), beroende på om abonnenten även hade tillgång till ved- eller kolspis och varmvattenanläggning eller ej. För förbrukaregrupp II (andra abonnenter) utgjorde tilldelningen 70 procent av ransoneringskvantiteten beträffande hushållsförbrukare, som förutom i kök vanligen förekommande gasförbrukande apparater även innehade t. ex. gaseldat kylskåp, gaskamin eller gaseldad tvättpanna, samt 80 procent av ransoneringskvantiteten beträffande övriga förbrukare, exempelvis yrkesutövare, butiker och industrier. För vissa grupper av förbrukare medgavs dock högre förbrukning, nämligen 90 procent av ransoneringskvantiteten beträffande livsmedelsindustrier, livsmedelsbuti-

265 ker, bagerier, näringsställen, tvätt- och badinrättningar, ett flertal allmänna inrättningar ävensom apotek, läkemedelsindustrier samt läkares och tandläkares mottagnings- och laboratorielokaler. Överuttagningsavgiften (se sid. 98) skulle utgöra, för den del av konstaterad överuttagning som icke översteg 10 procent av den medgivna förbrukningen, 1 krona per kbm samt för den del som översteg nämnda överkvantitet 3 kronor per kbm. Om gasförbrukningen med mer än 30 procent översteg den tillåtna, skulle abonnenten dessutom avstängas från gastillförsel under viss tid, där ej kristidsnämnden funne särskilda skäl föranleda undantag från sådan påföljd. Sedan gasransoneringen varit i kraft ungefär en månad, fann bränslekommissionen lämpligt att på grund av vunna erfarenheter vidtaga vissa jämkningar i de meddelade bestämmelserna, avsedda att undanröja eller minska vissa orättvisor eller inkonsekvenser. Bestämmelser härom meddelades i cirkulär nr 347. Bl. a. fastställdes för hushåll av olika storlek vissa minimikvantiteter. Vedhandelsregleringen. Det allmänna vedbeslaget, vilket trätt i tillämpning den 19 oktober 1941 men fr. o. m. den 1 januari 1944 hävts för de fyra nordligaste länens vidkommande, omfattade bl. a. även m a s s a v e d o c h p r o p s . Beträffande sistnämnda tvenne varuslag hade beslaget för hela landet hävts den 1 juli 1944 (se del V sid. 298). Handeln med massaved och props reglerades därefter enbart genom kungörelsen den 17 december 1943 (nr 906) angående reglering av handeln med ved och träkol m. m. Rätt att inköpa ifrågavarande virkesslag tillkom i enlighet därmed endast innehavare av för sådant ändamål av bränslekommissionen utfärdade tillståndsbevis (före beslagets hävande hade i fråga om massaved i samma syfte utfärdats auktorisationer). Tillståndsbevis för inköp av massaved innehades dels av massaindustrierna, dels av vissa industrier som använde massaved för framställning av träull, lådor ra. m., dels ock av vissa skogsägareföreningar. De sistnämnda kunde sägas uppköpa massaved för massaindustriernas räkning, eftersom de ej fingo sälja till andra än dem. Tillståndsbevis för inköp av props innehades av Svenska propsexportörers förening samt vissa skogsägareföreningar. Inköpen skedde för bränslekommissionens räkning. I tillståndsbevisen för massaindustrierna hade upptagits förbehåll om skyldighet för innehavaren av sådant bevis att på bränslekommissionens anfordran avstå intill 25 procent av all inköpt och inmätt massaved ävensom 25 procent av virke från egna skogar. I bevisen angåvos även pris och övriga villkor för den massaved, som sålunda eventuellt komme att övertagas. (Nämnda förbehåll hade dock ej upptagits i tillståndsbevisen för massaindustrierna inom femte inköpsområdet — södra Sverige — enär med dessa industrier träffats särskild överenskommelse om vad kommissionen skulle övertaga från dem.) De löpande tillståndsbevisen gällde tills vidare

266 under avverkningsåret 1944/45. Vid tillståndens upphörande skulle dock i fråga om uppköpt ved förpliktelserna enligt tillståndsbevisen alltjämt gälla. Denna ordning fungerade till en början u r bränsleförsörjningssynpunkt tillfredsställande, beroende på att utbuden av massaved voro större än som motsvarade efterfrågan. På våren 1945 blev situationen en annan. Behovet av att taga massaved i anspråk för bränsleförsörjningen ökade och man tvingades för det kommande bränsleåret räkna med att nödgas för sådant ändamål taga ut avsevärda kvantiteter. Samtidigt förspordes hos massaindustrierna en strävan att i största möjliga utsträckning få behålla sina massavedslager för att i råvaruhänseende stå väl rustade för den export som påräknades, då spärren västerut hävdes. Bränslekommissionen planerade att för avverkningsåret 1945/46 tillämpa samma reglering av uppköp av massaved och props som förut. I de tillståndsbevis eller auktorisationer för uppköp, som komme att utfärdas, avsåg man att intaga liknande förbehåll som förut om rätt för kommissionen att övertaga intill 25 procent för bränsleändamål. En grundläggande förutsättning för att denna metod skulle kunna tillämpas var dock, att överenskommelse om priser och övriga villkor i förväg kunde träffas. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 april 1945 förmälde bränslekommissionen, att stora svårigheter under den senaste tiden mött att, trots förbehållet om rätt för kommissionen att uttaga massaved för bränsleändamål, förvärva erforderliga kvaniteter härav. Detta hade berott på — förutom massaindustriens önskan att behålla sin ved — tekniska hinder att få fram veden ur företagens vedgårdar samt i vissa fall oenighet i fråga om villkoren för överlåtelse. Kommissionen hade dittills under det löpande bränsleåret på grundval av auktorisationerna för avverkningsåret 1943/44 samt såsom förskott på grundval av 1944/45 års inköpstillstånd träffat avtal om inköp av allenast cirka 4*5 milj. kbm massaved från massaindustrierna. Därav hänförde sig något över 1 milj. kbm till 1944/45 års inköpstillstånd. Något uttagande av massaved tvångsvis med stöd av allmänna förfogandelagen ansåg kommissionen ej skola bli erforderligt före den 1 juli 1945. Kommissionen hoppades att så långt som möjligt även i fortsättningen komma fram på överenskommelsernas väg. Det vore emellertid i rådande läge otillfredsställande, att kommissionen ej hade maktmedel att tillgripa mot enstaka tredskande företag. Vidare kunde det komma att visa sig erforderligt, att kommissionen hade möjlighet att förfoga över vissa lämpligt belägna partier. Av dessa skäl och då det vore av betydelse för kommissionen att kunna i vissa situationer snabbt taga ved i anspråk oberoende av om överenskommelse om pris och villkor i förväg träffats, fann kommissionen önskvärt, att ett enhetligt beslag på massavedslagren genomfördes samt att detta beslag gjordes fortlöpande, så att även partier som en industri köpte efter beslagets ikraftträdande eller som därefter avverkades kunde tagas i anspråk, om så skulle visa sig erforderligt. Med hänsyn till

det n ä r a sambandet mellan massaved och props syntes det lämpligt, att beslaget omfattade båda dessa sortiment. Till följd av bränslekommissionens framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 20 april 1945 kungörelse (nr 138) angående b e s l a g å m a s s a v e d ( p a p p e r s v e d ) o c h p r o p s att gälla fr. o. m. den 1 maj 1945. Beslaget omfattade alla förråd, som tillhörde producent eller innehavare av tillståndsbevis att inköpa sådant virke, ävensom allt dylikt virke, som efter beslagets genomförande avverkades inom riket eller dit infördes. Under beslaget skulle även falla massaved och props, som förvärvades av innehavare av tillståndsbevis, från den tidpunkt då virket genom inmätning, märkning eller på annat sätt avskilts för tillståndsinnehavarens räkning. För handeln med massaved och props skulle jämlikt bränslekommissionens cirkulär nr 339 tillämpas samma bestämmelser som förut och meddelade tillstånd till inköp och försäljning skulle alltjämt gälla. Beslagtagen massaved fick tills vidare användas som bränsle samt som råvara inom industrier för tillverkning av cellulosa, trämassa, board, träull eller lådor i den omfattning som erfordrades för rörelsen. R i b b v e d , b a k a r o c h s p l i t v e d hade liksom massaveden inbegripits under det allmänna vedbeslaget 1941 och voro, utom i de fyra nordligaste länen, alltjämt underkastade detsamma. Emellertid hade fr. o. m. den 1 januari 1944 medgivits, att dessa sortiment tills vidare skulle få säljas fritt oberoende av beslag och handelsreglering. Dock skulle transportregleringen alltjämt gälla. Den allmänna skärpningen av bränslesituationen under våren 1945 gjorde, att ifrågavarande sortiment nu ansågos åter böra indragas under handelsregleringen. Det skedde genom bränslekommissionens cirkulär nr 345 med giltighet från den 12 maj 1945. Genom lag den 23 februari 1945 (nr 38) blev giltighetstiden för lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser o m m ä t n i n g a v v e d o c h a n n a t v i r k e , vilken utgick den 30 juni 1945, förlängd på ytterligare ett år. Vissa särskilda av tidsomständigheterna betingade måttföreskrift e r att gälla vid försäljning av brännved meddelades genom förordning den 16 mars 1945 (nr 57) om ändring av förordningen den 9 maj 1924 (nr 118) med vissa bestämmelser angående handel med brännved och annat virke i löst mått. I förordningen föreskrevs bl. a., att vissa av bränslekommissionen tidigare använda förkortade beteckningssätt för inom bränslehandeln förekommande måttenheter nu skulle allmänneligen brukas Sålunda skulle hektoliter travat mått betecknas hl t., hektoliter stjälpt mått hl s., kubikmeter travat mått m 3 t. samt kubikmeter stjälpt mått m 3 s.

268 Prisregleringen beträffande ved och träkol. Vedanskaffningsfrågan befann sig vid årsskiftet 1944/45, som förut framhållits, i ett bekymmersamt läge, i det att en betydande eftersläpning uppstått i den beräknade produktionen, vilken alltsedan bränsleårets början grundats icke på produktionsplikt utan på frivilliga avtal om uppköp från vedproducenterna dels genom de auktoriserade brännveduppköparna, dels genom kristidsnämnderna, dels ock genom bränslekommissionen själv. Det dåliga avverkningsresultatet ansågs väsentligen böra tillskrivas den under hela hösten och förvintern rådande ogynnsamma väderleken, som vissa tider mångenstädes praktiskt taget omöjliggjort vedavverkning. Särskilda åtgärder befunnos under dessa förhållanden påkallade, varigenom produktionen måtte kunna under den återstående delen av bränsleåret forceras och det förlorade sålunda i någon mån inhämtas. Jämlikt Kungl. Maj:ts föreskrift framlade bränslekommissionen i skrivelse den 19 januari förslag i sådant hänseende, innebärande bl. a. ett återinförande av produktionsplikten (se härom nedan sid. 272). Kommissionen kom härvid även in på frågan om förhöjning av normalpriserna å ved som ett medel att ytterligare stimulera till ökad produktion. Enligt kommissionens förmenande kunde vissa skäl åberopas för att en mindre höjning av normalpriserna på kastved och långved vore befogad. De gångna årens krisavverkningar hade otvivelaktigt bedrivits så, att veden undan för undan avverkats inom de områden som legat närmast de normala avverkningsplatserna för ved. Återstående vedavverkningar måste därför förläggas längre bort, vilket för skogsägarna medförde genomsnittligt ökade avverknings- och transportkostnader. En viss mindre ökning av arbetskostnaderna hade ock, enligt uppgift från skogsägarna, icke kunnat undvikas, särskilt för de medelstora och mindre skogsägare som varit hänvisade att anskaffa lejd arbetskraft utan att därvid kunna tillämpa avtalsenliga löner. Även vid anlitande av fast anställd arbetskraft hade omkostnaderna stegrats. Slutligen vore det förhållandet, att — i händelse produktionsplikten återinfördes — de utfärdade avverkningsbeskeden komme att meddelas relativt sent, ägnat att medföra vissa kostnadsökningar. Kommissionen uttalade, att därest prispolitiska skäl icke lade absoluta hinder i vägen, en allmän höjning av normalpriserna på kastved med 50 öre per kbm och en motsvarande höjning av priserna på långved förtjänade att tagas under övervägande. För massaved förutsattes däremot ingen höjning av normalpriserna. Något bestämt förslag om en sådan allmän prishöjning framförde kommissionen dock icke utom beträffande de kommuner inom Gotlands län, där normalpriset för pannved var 9 kronor per kbm. Från priskontrollnämndens sida avstyrktes av principiella hänsyn bestämt alla åtgärder i nu nämnd riktning. Kungl. Maj:t fann sig också i rådande läge böra följa priskontrollnämndens mening. Ett av bränslekommissionen senare framställt yrkande om prishöjning av förut angiven stor-

269 lek åtminstone inom de småländska länen samt de delar av Östergötlands län, där normalpriset var lägst, varvid särskilt hänvisades till att avverkningen d ä r vore av stor betydelse för det svårförsörjda Skåne samt västra Sverige, rönte samma öde. Alldeles uteblevo dock icke åtgärder, vilka syftade till att i någon mån förbättra producentpriserna på vedområdet. I första hand ifrågakom här meddelandet av prisgaranti för sådana fall, där avverkningen bedrevs under särskilt ogynnsamma förhållanden. Redan under de två föregående avverkningsåren hade bränslekommissionen i viss utsträckning beträffande de sju nordligaste länen tillämpat ett sådant förfarande, varigenom skogsägarna i särskilda fall efter prövning av kommissionen medgivits tillägg till de fastställda normalpriserna för ved, där detta synts påkallat för uppnående av en mot ett skäligt rot värde svarande nettoersättning för den avverkade veden. Detta förfarande gavs nu en vidsträcktare tillämpning, sed a n kommissionen den 23 februari 1945 erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande härtill. I utsänt meddelande till kristidsstyrelserna i nämnda sju län tillkännagav kommissionen, att ifrågavarande garantisystem därstädes skulle generellt komma till användning i fråga om kastved (i vissa fall även långved), som avverkats fr. o. m. den 1 juli 1944 och framkörts till normal leveransplats senast den 31 mars 1946. Prövningen av ersättningsfrågorna skulle handhas av vederbörande kristidsstyrelse. För att medgivna pristillägg icke skulle öva inverkan på konsumentpriserna komme kostnaderna härför att bestridas från vedclearingkassan. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 23 mars utsträcktes bemyndigandet att i förekommande fall medge pristillägg för uppnående av skäligt rotnetto att även gälla fall då framställning härom gjordes från skogsägare i de sjutton södra länen. Tilläggen avsågo att möjliggöra för skogsägaren att erhålla en nettoersättning av 50 öre per kbm för pannved och prima aspved, en krona för sekunda björk- och prima barrved samt 2 kronor för prima björkved. Särskilda pristillägg föranleddes vidare av de extra ordinära svårigheter för framkörning och vidaretransport av torr ved, vilka under vintern uppstodo i de norra delarna av landet på grund av onormalt stora snömängder på ofrusen mark. Med hänsyn till att den befintliga torra veden i största omfattning måste göras tillgänglig för det löpande bränsleårets konsumtion beslöt bränslekommissionen i februari i samråd med priskontrollnämnden att för de sju norra länen inom områden, som kristidsstyrelserna fastställde, medge ett särskilt tillägg till normalpriset för torr kastved, avverkad före den 1 juli 1944, som under tiden 1 januari—15 april 1945 framkörts till normal leveransplats och under samma tid där inmätts i huvudsak för förbrukning inom tätort, zon 3, eller för leverans till underskottsområden. Även de härigenom uppkommande kostnaderna avsågos skola till väsentlig del påföras vedclearingen. I övrigt fann bränslekommissionen, med hänsyn till att uppköpen av

270 props samt massaved i södra och mellersta Sverige icke givit nöjaktigt resultat, efter samråd med priskontrollnämnden erforderligt att fr. o. m. den 1 april 1945 dels höja normalpriserna för helbarkad props med 1 krona 50 öre per kbm (travat mått) samt fastställa dittillsvarande normalpriser att i stället gälla för randbarkad props, dels fastställa särskilda priser på sådan massaved av grövre dimensioner (sulfitved över 8" i topp och sulfatved över 6" i topp), som försåldes inom nämnda landsdelar (5:e prisområdet). Dessa priser för grov massaved avvägdes med hänsyn till gällande normalpriser för sågtimmer och sattes för massaved i 2 meters längder 2 kronor per kbm högre än för den klenare massaveden. Prisjusteringarna för props och massaved avsågo att främja en eftersträvansvärd inriktning av produktionen mot ifrågavarande sortiment. Normalpriser hade tidigare ej fastställts för ribbved och bakar samt stubbved. Däremot gällde för dessa varuslag sedan år 1943 vissa riktpriser, vilka bragtes i tillämpning vid meddelande av transporttillstånd. Då tillvaratagandet jämväl av hithörande varuslag under rådande ansträngda bränsleförsörjningsläge ansågs böra stimuleras, genomfördes en allmän höjning av priserna för samtliga specifikationer därav fr. o. m. den 1 juli 1945. Åtgärder hade tidigare vidtagits i syfte att stimulera till framkörning av ved med häst till konsumtionsort, uppläggningsplats vid järnväg eller lastningsplats vid strand, och i anslutning därtill hade fastställts särskilda taxor för hästtransporter. Vidare hade förordnats, att för kastved och långved, som efter transport med häst levererades vid nämnda platser, fick — förutom ersättning för själva transporten — utgå ett tillägg till normalpriset av högst 50 öre kbm, dock maximerat på sådant sätt, att tillägget jämte transportkostnaden ej fick överstiga för Kopparbergs lån och Norrland (utom Gästrikland) kronor 2: 75 och för övriga landsdelar kronor 2: 50 per kbm (se del IV sid. 121, del V sid. 110). På grund av den genom bristen på bilgummi och smörjolja framtvungna besparingen i biltrafiken syntes det önskvärt, att biltransporter av ved även på längre avstånd — alltså även över 5 k m — ersattes med häst- och traktortransport i all den utsträckning, som var möjlig utan att härigenom framkörningarna av ved ur skogen resp. körningarna i jordbruket eftersattes. Bränslekommissionen fastställde fördenskull i januari 1945 genom cirkulär nr 316 ny, även för längre avstånd differentierad taxa för hästtransport av ved. Pristillägget bestämdes härjämte skola utgå oberoende av våglängden. Höjning av normalpriserna å vissa virkestransporter skedde genom kungörelse den 9 mars 1945 (nr 55) (se sid. 336). Ett prispolitiskt syfte hade jämväl Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1915, varigenom bränslekommissionen anbefalldes att vid beviljande av tillstånd enligt kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 722) angående viss reglering av förvärv av skogsavverkningsrätt m. m. meddela föreskrift om att sådant för-

271 värv/ icke finge ske genom auktionsförfarande ävensom att, därest tillståndet ej nneddelades av kommissionen, tillse att sagda villkor ändock knötes vid tillsttåndet. G<enom kungörelse den 21 april 1944 (nr 166) hade Kungl. Maj:t utfärdat bestämmelser angående normalpriser på vissa råkolssortiment (se del V sid. 300). Bestämmelserna omfattade ej s t u b b u g n s k o l . Beträffande detba sortiment hade bränslekommissionen sommaren 1944 lämnat tillstånd till iinköp för användning såsom industri- eller hushållsbränsle (se sid. 102). I s a m b a n d därmed hade priskontrollnämnden i samråd med bränslekommissionen fastställt högstpriser å stubbugnskol gällande vid detaljförsäljning för nä minda ändamål. Den ökade efterfrågan på ifrågavarande varuslag framkallade en prisstegringstendens, som gjorde en fastare prisbindning på området önskvärd. Med anledning härav bemyndigade Kungl. Maj:t den 23 mars 1945 bränslekommissionen att i samråd med priskontrollnämnden fastställa norimalpris å icke bearbetat stubbugnskol att gälla vid försäljning från tillverkare eller för dennes räkning. Bestämmelser i ämnet utfärdades av kommissionen genom cirkulär nr 333 med giltighet från den 20 april 1945. Normalprisregleringen omfattade råkol utvunnet vid kolning av törestubbar. Normalpriset bestämdes till 19 kronor per kbm vagnkuberat mått vid leverans fritt banvagn på avsändningsorten eller lastplats vid järnväg eller köparens upplag. I sistnämnda fall fick dock, därest avståndet mellan tillverkningsplatsen och upplagsplatsen översteg 15 men ej 40 kbm, utgå tillägg med en krona samt, därest avståndet översteg 40 km, med 2 kronor per kbm. Prisclearing för fasta bränslen. 1 skrivelse den 6 mars 1945 underställde bränslekommissionen Kungl. Maj:ts bedömande, om det genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1944 föreskrivna prisutjämningsförfarandet (se del V sid. 303) skulle vara tilllämpligt även på ved som av gasverken användes för framställning av gas. Gasverkens totala behov av gaskol vid genomförd gasransonering beräknades för tiden 1 mars 1945—30 juni 1946 uppgå till 736 000 ton. Den säkra tillgången var endast c:a 580 000 lon. Resten måste ersättas antingen med torvkol eller ved, varvid vedbehovet kalkylerades till 300 000 å 400 000 kbm. I avgivet yttrande tillstyrkte priskontrollnämnden, att den till gasverken levererade veden finge ingå i clearingen. Ersättningen av stenkol med ved komme att för gasverken medföra en avsevärd fördyring, även om veden betalades med clearingpris. Skulle veden betalas som råvara utan tillämpning av clearingförfarande, bleve kostnadsökningen än större och det komme att bli svårt att icke tillmötesgå framkommande krav på höjning av gaspriserna. Genom beslut den 20 april fann Kungl. Maj:t hinder icke möta mot att prisutjämningsförfarandet tillämpades på ved, som av gasverken användes för gasframställning. I bränslekommissionens cirkulär nr 274 hade med avseende på clearing-

272 förfarandet vid vedleveranser per fartyg fastställts vissa särbestämmelser. Med hänsyn till att tilldelningen av fossilt bränsle för sjöfartens behov måst alltmer beskäras blev det nödvändigt, att ved för bunkring i allt större utsträckning tillhandahölls i kust- och inlandshamnar. I anledning därav utfärdade bränslekommissionen genom cirkulär nr 328 utvidgade bestämmelser om clearing i fråga om kastved för bunkringsändamål att gälla vid leveranser, som mot licens verkställdes fr. o. m. den 16 april 1945. En ändring i clearingförfarandet, förorsakad av att ved i allt större omfattning tillfördes de stora konsumtionsorterna per järnväg eller fartyg i stället för som tidigare billedes, skedde genom bränslekommissionens cirkulär nr 351. Däri föreskrevs att clearing vid leveranser av ved per järnväg eller fartyg till vedhandlare i samtliga tätorter, zon 3, utom Stockholms förorter, skulle ske till fastställda avräkningspriser med avdrag av 25 öre per kbm, varigenom vedhandlarnas marginal för dylika leveranser förbättrades utan att detta påverkade konsumentpriserna. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 juni 1945 meddelade bränslekommissionen, att dittillsvarande kostnader för den i avseende på ved och bränntorv tillämpade prisutjämningen sedan tidpunkten för systemets införande uppgått till omkring 7 milj. kronor samt att summan beräknades vid budgetårets slut stiga till nära 8 milj. kronor. Denna kostnad hade jämlikt Kungl. Maj:ts föreskrift i första hand burits av vedclearingkassan. För täckande av kassans förlust under budgetåret 1944/45 bemyndigades kommissionen genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni att till vedclearingkassan överföra 8 milj. kronor från kolclearingkassan. Vedproduktion och vedanskaffning under avverkningsåret 1944/45. Ovan har omförmälts, hurusom bränslekommissionen strax efter årsskiftet 1944/45, oroad av den långsamma takt, vari vedavverkningen fortskred, fann sig föranlåten hemställa om kraftiga åtgärder för att få större fart på huggningarna och framkörningen av veden. I sådant hänseende beslötos ock, såsom nämnts, vissa ekonomiska förmåner för vedproducenterna, ägnade att verka i stimulerande riktning. Av större betydelse var emellertid det yrkande, som kommissionen i sin underdåniga skrivelse den 19 januari 1945 framförde, att åt kommissionen måtte uppdragas att träffa anstalter för å t e r i n f ö r a n d e a v a v v e r k n i n g s t v å n g e t under återstående delen av avverkningsåret. Med bifall till denna framställning bemyndigade Kungl. Maj:t kommissionen genom beslut den 26 januari 1945 att åt kristidsstyrelserna meddela anvisningar om åläggande av avverkningsskyldighet för tiden intill den 1 juli 1945 för såväl kastved som massaved enligt av kommisionen framlagt förslag. Tillika lämnade Kungl. Maj:t föreskrift rörande den utsträckning vari sålunda avverkad ved skulle komma i åtnjutande av statsgaranti på sätt som stadgades i kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 502) med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen (SFS

1945 nr 22). Som förutsättning för giltigheten av garantien skulle gälla, att vedproducenten senast den 1 april 1946 upplagt veden vid normal leveransplats. Uppfyllandet av meddelad garanti finge påkallas under tiden 1 jjanuari—31 mars 1946. Garantipriserna bestämdes i huvudsak till samma belopp som föreskrivits för avverkningssäsongen 1942/43 genom kungl. brevett den 30 juni 1942 och som tillämpats jämväl för säsongen 1943/44 (se del III sid. 343). De fastställda garantipriserna voro följande: Kastved: utskottsved och sekunda aspved pannved, prima aspved, sekunda björkved och sekunda bokved prima barrved och prima alved prima björkved och prima bokved Massaved: prima sulfitved sekunda sulfitved prima sulfatved sekunda sulfatved

Kr. per m 3 t l 5: — 7: —•

7:50 9: — högst 13: — 10:50 11: — 9: —

Garantipriserna för massaved, avsedd alt flottas och inmätt i fast mått, bestämdes till vissa belopp per kubikfot, svarande mot ovanstående. Inom de angivna gränserna skulle bränslekommissionen äga fastställa de garantipriser, som inom olika delar av landet skulle gälla för skilda sortiment och vid olika leveransvillkor. Bränslekommissionen erhöll vidare bemyndigande att, med anlitande av för kommissionen tillgängliga uppköps- och förlagsmedel på av kommissionen föreslagna villkor låta genom de auktoriserade brännveduppköparna till normalpriser uppköpa kastved, som avverkats intill den 1 juli 1945 och som icke på annat sätt vunnit avsättning. Ett förslag, som bränslekommissionen tidigare framställt angående utbetalande till de auktoriserade brännveduppköparna av premier i syfte att stimulera dessa till en intensifierad vedanskaffning, vann icke Kungl. Maj:ts bifall. Med stöd av nyssnämnda bemyndigande uppdrog bränslekommissionen genom cirkulär nr 319 åt kristidsstyrelserna att omedelbart meddela ålägganden för skogsägaregrupperna II, III och IV inom samtliga län utom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands att avverka kastved i enlighet med de tidigare enligt kommissionens föreskrifter uppgjorda avverkningslängderna. Åläggande skulle även meddelas de skogsägare, med vilka kristidsstyrelserna träffat överenskommelse om avverkning och försäljning, liksom ock beträffande avsaluveden de 73 större skogägande bolag, med vilka kommissionen överenskommit om vedavverkning och vilka därför ej upptagits i avverk1

Angående denna beteckning se sid. 267.

18—518703

ningslängderna (se del V sid. 313). Skogsägare i de 17 södra länen skulle äga rätt att i den ålagda kvantiteten inräkna så stor del massaved, som för dem upptagits i avverkningslängden. Avverkningsåläggandena skulle ej avse långved, men skogsägare berättigades att i produktionsplikten inräkna dels långved för bränsleändamål, därest han upprättat avtal om försäljning därav antingen med konsument eller med auktoriserad brännveduppköpare, dels ock långved för tillverkning av gengaskol och gengasved (men däremot ej långved för tillverkning av industriträkol). Skogsägaren ägde tillgodoräkna sig allt vad han efter den 1 juli 1944 avverkat till avsalu av de sortiment, som kunde ingå i produktionspliklen, oavsett om veden var såld eller icke. Avverkningsskyldigheten skulle vara i sin helhet fullgjord till den 1 juli 1945. Beträffande åtgärder mot skogsägare, som försummade att fullgöra ålagd avverkningsskyldighet, och tvångsavverkning i sådant fall för kronans räkning skulle samma förfarande tillämpas som tidigare. Vad angår massaved kunde avverkningsskyldighet (utöver de kvantiteter, som i de 17 södra länen fingo valfritt inräknas i avverkningsplikten beträffande kastved) ej omedelbart åläggas, emedan avverkningslängder härför ej funnos upprättade. Bränslekommissionen gick emellertid oförtövat i författning om uppgörande av sådana längder och anmodade kristidsstyrelserna att före den 1 mars iordningställa dem till av kommissionen bestämda kvantiteter, sammanlagt för hela landet 16 milj. kbm. Härefter erhöllo styrelserna genom cirkulär nr 325 föreskrift om meddelande av avverkningsåligganden för massaved för de i längderna upptagna skogsägarna. Dessa skulle äga rätt att räkna sig till godo massaved, som avverkats efter den 1 juli 1944, oavsett om denna var såld eller osåld och oavsett för vilket ä n d a n å l den var avsedd att användas. Däremot fick givetvis icke tillgodoräknas massaved, som skogsägare i de 17 södra länen inräknat i avverkningsåliggandet å kastved. Möjlighet gavs att efter medgivande av kristidsstyreben få vid avverkningsskyldighetens fullgörande utbyta massaved mot kastved. Avverkningen skulle vara slutförd till den 1 juli 1945. Med hänsyn till cen långt framskridna tiden bemyndigades emellertid kristidsstyrelserna att på särskild framställning förlänga avverkningstiden till den 1 oktober 1945. Sedermera medgav bränslekommissionen genom cirkulär nr 343 anstånd ill sistnämnda dag med fullgörandet av den ålagda produktionsplikten betriffande såväl kastved som massaved, utan att framställning till kristidsstyrese behövde göras. En annan viktig ändring var, att full frihet lämnades santliga avverkningsskyldiga inom de 17 södra länen att fullgöra produktioisplikten efter eget val i form av kastved eller massaved. Dessutom tillförsäkrades skogsägare, som under avverkningsåret 1944/45 avverkade ved om massaved utöver honom meddelat avverkningsåläggande, rätt att tillgodoräkna sig sådan överavverkning vid uppfyllandet av den produktionsplkt å ifrågavarande sortiment, som kunde komma att åläggas honom för tvverkningsåret 1945/46.

275 JDe betänkligheter som ur allmän prispolitisk synpunkt gjorde sig gällaimde mot den av bränslekommissionen i dess skrivelse den 19 januari förorcdade allmänna höjningen av producentpriserna ledde tankarna på utfinnamdet av andra vägar för att ernå en önskvärd stimulans ej blott av vedawverkningarna utan ock av framkörningen av veden ur skogarna. I underdåinig skrivelse den 31 januari utvecklade bränslekommissionen ett förslag i !sådant syfte, innebärande en utfästelse av vissa p r e m i e r t i l l v e d p i r o d u c e n t e r n a för till avsalu under löpande bränsleår avverkad ved, so>m före viss dag framkörts till normal leveransplats eller levererats till komsument. Med hänsyn till den relativt korta tid, som komme att stå till skcogsägarnas förfogande för produktionspliktens fullgörande och för att arrbetet med huggningarna före den 1 juli icke skulle eftersättas för körniingar, fann kommissionen, att den tidpunkt, före vilken premieberättigad veed skulle vara framkörd, borde bestämmas så sent som till den 1 januari 19946. För att premieringen jämväl skulle giva ökad effekt åt produktionspllikten borde som villkor för premie gälla, att den fastställda produktionspllikten vore fullgjord, såvida skäl ej funnes till särskilda undantag härifrån. D*e skogsägare som icke blivit ålagda produktionsplikt, d. v. s. samtliga skiogsägare i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt de skogsä g a r e inom de 21 övriga länen, som ej funnes upptagna i avverkningslängdterna, borde även kunna erhålla premie, beräknad på den faktiskt avverkiade kvantiteten eller i vissa fall på produktionsplikt, som tidigare gällt. Genom beslut den 2 februari 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t bränslekommissionen att till skogsägare och innehavare av avverkningsrätter utbtetala premier för framkörning av ved i enlighet med kommissionens försllag. De närmare bestämmelserna i ämnet meddelade kommissionen i cirkiulär nr 320. Premie kunde erhållas för framkörningar före den 1 januari 15946 av kastved och långved som fick inräknas i produktionsplikten, däremot ejj massaved. Såsom villkor för erhållande av framkörningspremie skulle giälla, att veden för avsalu avverkats och deklarerats som avverkad under tiden 1 juli 1944—30 juni 1945, att produktionsplikten för avverkare, som var uinderkastad sådan, helt fullgjorts senast den 30 juni 1945, att veden framk ö r t s till normal leveransplats eller levererats till konsument före den 1 januari r946 samt att veden uppfyllde av skogsstyrelsen föreskrivna kvalitetsfordring:ar. Premie kunde även erhållas av avverkningsinnehavare. Premien skulle uitgå efter följande grunder: för fiamkörd kvantitet överstigande 50 men ej 75 p>rocent av kvantiteten produktionspliktig ved 50 öre per kbm samt för framk.örd kvantitet överstigande 75 procent kronor 1: 50 per kbm (för de fall att endlast 50 procent eller mindre av den produktionspliktiga kvantiteten framkörts sikulle premie ej utgå); premien maximerades på sådant sätt, att en skogsägare i(cke sammanlagt kunde erhålla högre premiebelopp än som motsvarade 75 öre p»er kbm, räknat på all under avverkningsåret för avsalu avverkad ved, som h»an framkört före den 1 januari 1946. För vedproducent som ej ålagts pro-

276 duktionsplikt skulle premien beräknas med samma belopp på den kvantitet, som före den 1 januari 1946 framkörts, satt i förhållande till kvantiteten under 1944/45 faktiskt avverkad ved. Genomsnittspremien för all före den 1 januari 1946 framkörd ved kunde i detta fall ej överstiga 50 öre per kbm. Anmälan om framkörningen skulle före den 1 februari 1946 göras till kristidsnämnden i orten, vilken det ålåg att kontrollera uppgifterna och insända handlingarna till kristidsstyrelsen, varefter denna hade att fastställa premiebeloppet och översända detsamma till producenten. Kostnaderna för premierna skulle bestridas från vedclearingkassan, varigenom förhindrades att dessa kostnader komme till uttryck i konsumentpriserna. På framställning av bränslekommissionen beslöt Kungl. Maj:t den 23 mars, att vissa ändringar skulle ske i premiesystemet, varigenom körningspremierna komme att beräknas efter för producenterna något förmånligare grunder. Enligt kommissionens i följd härav utfärdade cirkulär nr 336 skulle premie utgå för kastved och långved som avverkats intill den 1 oktober 1945 och framkörts före den 1 mars 1946. Premiens belopp höjdes till 1 krona per kbm för all för avsalu framkörd kastved och 75 öre per kbm för all framkörd långved. Premie kunde ock utgå till skogsägare som icke före den 1 oktober kunnat fullgöra ålagd avverkningsskyldighet, om han senast den 31 augusti anmälde detta hos kristidsnämnden och samtidigt anmälde, att han var villig före den 1 januari 1946 avverka återstående kvantitet. Anmälan om verkställd framkörning skulle ske före den 1 mars 1946. I syfte att under vintermånaderna underlätta uttransporten av ved ur skogarna vidtog bränslekommissionen vissa åtgärder, vilka betingades av de svåra snöförhållandena. På åtskilliga ställen hade snöfall i hög grid hindrat framkörningen av ved. Kostnaderna för plogning hade varit så stora, att skogsägarna ej mäktat gå i land därmed. Med anledning härav ställde kommissionen belopp på högst 5 000 kronor till resp. kristidsstyr-1sers i Norrland och Dalarna förfogande för att täcka kostnader för plcgning av enskilda vägar. Vidare utverkade kommissionen hos överbefäll^aren, att biträde med plogning kunde erhållas av militära förband, framiör allt motoriserade sådana, för att bana vägar till vedupplagen, i den mån le civila plogtillgångarna ej räckte till. Ovan omförmälda åtgärder visade sig utöva god effekt till befordranie av vedproduktionen, då det nu gällde att taga igen vad som förlorats genom att avverkningarna under bränsleårets tidigare månader blivit i så hig grad eftersatta. Bränslekommissionen fann dock ytterligare ansträngnings vara av nöden, därest det skulle bli möjligt att under kommande bränsleir förhindra allt för hårda inskränkningar i bränsleförsörjningen. En utvig härvidlag syntes vara att animera enskilda större förbrukare att själva genom egna avverkningar och med användande i möjligaste mån av egm arbetskraft, särskilt genom f ö r v ä r v a v a v v e r k n i n g s r ä t t e r , lidraga till fyllande av sitt bränslebehov. I sådant syfte utsände kommissb-

277 n e n i slutet av mars anmaningar till vissa industrier, rederier och järnväg a r i de 18 södra länen. Kommissionen förklarade sig därvid beredd att på vissa villkor utfärda tillstånd att förvärva ur transportsynpunkt lämpligt belägna avverkningsrätter. Ansökan om sådant tillstånd skulle ställas till kommissionen och som villkor för tillståndet föreskrevs bl. a., att arbetskraft som redan var sysselsatt med avverkningar icke finge anlitas samt att avverkningen skulle ske utöver den produktionsplikt, som ålagts fastighettens ägare. Kommissionen uttalade vidare, att beträffande företag, som till mera väsentlig del fyllde sitt behov av bränsle genom avverkningsrätter, förbehåll för de lokala behovens tillgodoseende kunde komma att göras. I de i anledning av denna anmaning utfärdade tillståndsbevisen föreskrevs också skyldighet för företagen att efter anfordran till kommissionen avstå viss procent av avverkad kvantitet ved eller massaved. Liknande uppmaning utgick även till tillverkare av träkol och bilved. I cirkulär den 24 april (nr 335) vädjade bränslekommissionen jämväl till kristidsnämnderna att i all möjlig utsträckning anskaffa ved för säkerställande av bränslebehovet särskilt för hushållsändamål, dels i förekommande fall genom forcerad avverkning å kommunens skogar, dels — efter samråd med och tillstånd från kristidsstyrelsen — genom förvärv av lämpligt belägna avverkningsrätter. I sistnämnda hänseende syftades särskilt på kristidsnänmder i tätorter tillhörande zon 3. För kristidsstyrelserna framhöll kommissionen, att de inom sådana försörjningsområden omkring tätorter, där särskilda försörjningssvårigheter kunde förutses komma att uppstå, borde genom undersökningar hos skogsägarna och deras föreningar skaffa sig kännedom om var avverkningsrätter kunde och borde anvisas och vilka kvantiteter som kunde utvinnas, samt genom personlig kontakt med vederbörande företag och personer verka för att avverkningsupplåtelser komme till stånd. Själv tillskrev kommissionen domänstyrelsen med hemställan att styrelsen ville bidraga med upplåtelse av avverkningsrätter utöver tidigare avverkningsåtagande å skogar som stodo under styrelsens förvaltning. Liknande framställningar gjordes även till Sveriges skogsägareförbund, stiftsnämnderna samt styrelserna för häradsallmänningarna. Rörande tillvägagåendet vid förvärv av avverkningsrätt hänvisade kommissionen i cirkulär nr 348 till tidigare meddelade bestämmelser (se del IV sid. 116, del V sid. 108). Det tillfogades, att kristidsstyrelse ägde meddela avverkningsrättstillstånd i samtliga fall då kristidsnämnd ej var befogad därtill. Kristidsstyrelsen skulle, då ansökan om tillstånd inkommit för industri- och trafikföretag som erhöll bränsletilldelning genom kommissionens försorg, omedelbart inhämta kommissionens uppgift angående sökandens bränslebehov, tillgången till olika bränslen m. m. För småindustrier, kristidsnämnder i zon 3 samt tillverkare av träkol och bilved ägde kristidssyrelsen rätt bevilja tillstånd utan kommissionens hörande. Vid förvärv av avverkningsrätt finge ej betalas högre pris än som motsvarade normalpriser eller eljest fastställda priser å de sortiment eller kvaliteter, som utfölle eller beräknades utfalla. För bedömande av priset skulle upprättad stämplingslängd företes av sökanden. Den ifrågasatta avverkningen skulle i möjligaste mån ske utöver skogsägarens pro-

278 dukhonsplikt. I sådana fall, då kristidsstyrelsen funne, att skogsägaren inom föreskriven tid svårligen kunde fullgöra den ålagda produktionsplikten, finge avverkningsrätten dock inräknas i produktionsplikten. I ansökningen om tillstånd till förvärv av avverkningsrätt skulle uppgivas, huruvida avverkningsarbetet kunde bedrivas med sökandens egna arbetare, vilka icke redan vore sysselsatta med skogsarbete. Vore så fallet, kunde tillståndsbevis omedelbart utfärdas med däri intaget villkor att endast den av sökanden i ansökningen uppgivna, disponibla arbetsstyrkan finge sysselsättas i arbetet. I annat fall hade kristidsstyrelsen att omedelbart hos vederbörande länsarbetsnämnd inhämta yttrande över ansökningen med hänsyn till tillgången på arbetskraft. Tillstyrkte länsarbetsnämnden ansökningen, skulle tillstånd utfärdas med däri intaget villkor, att arbetskraft som sysselsattes med redan pågående avverkningar icke finge överflyttas för utförande av det med tillståndet avsedda avverkningsarbetet. Kristidsstyrelserna skulle vidare tillse, att avverkningsrätterna i möjligaste mån förlades så, att de icke menligt inverkade på de auktoriserade brännveduppköparnas verksamhet. Inom tätorternas försörjningsområden finge tillstånd endast lämnas i sådana fall, då avverkningsrätterna huvudsakligen avsåge grövre skog, ur vilken vid normal upparbetning väsentligen skulle utvinnas gagnvirke. Frågan om dispositionsrätt över ved från avverkningsrätter, förvärvade av industriföretag, skulle avgöras från fall till fall. Under alla omständigheter borde företagen tillförsäkras dispositionsrätt till minst 75 procent av den avverkade veden. Därest förvärvet i huvudsak avsåge grövre skog, ur vilken vid normal upparbetning väsentligen skulle utvinnas gagnvirke, eller det ifrågavarande företagets bränsleförsörjning erbjöde särskilda svårigheter och samtidigt ansåges särskilt angelägen, finge dispositionsrätt intill 100 procent beviljas. Energiska åtgärder anbefalldes av bränslekommissionen mot skogsägare som försummat att fullgöra sin avverkningsskyldighet. Kommissionen föreskrev, att de skogsägare i de 20 södra länen, vilka icke till någon del eller endast till mindre del fullgjort sin produktionsplikt under 1943/44 och vilka med hänsyn till storleken av den av dem till den 1 maj 1945 avverkade kvantiteten bedömdes icke heller komma att fullgöra sina ålägganden f3r 1944/45, skulle tillförbindas att ställa skog till förfogande för avverkningsrätter åt konsumenter, som ville genom egna avverkningar tillgodose sitt bränslebehov. Därest dessa skogsägare icke kunde förmås att frivilligt medverka härtill och ej heller genom framställning till skogsvårdsstyrelsen om verkställande av utstämpling och genom tecknande av kontrakt med auktoriserad uppköpare om försäljning av ved ville ådagalägga att de sjäha komme att fullgöra sin avverkningsskyldighet, borde kristidsstyrelsen göra framställning till kommissionen om beslut angående avverkning för kr>nans räkning på grund av den under föregående avverkningsår försunmade avverkningsskyldigheten. Sådan anmälan skulle ske senast den 1 juli 1945. I slutet av maj utsände bränslekommissionen till ett stort antal företig runt om i landet en inträngande maning att vart för sig genom egna bemödanden medverka till täckandet av det egna bränslebehovet under hänvisning till den bränslenöd, som under de fortfarande ovissa utsikterna til import av fossilt bränsle hotade, så framt icke alla ansträngningar gjordas

279 f ö r att avvärja detta hot. De insatser som vedkonsumenterna genom egna insatser kunde göra vore, förutom inköp av avverkningsrätter enligt ovan antgivna system, produktion och anskaffning av licensfritt bränsle. Beroemde på bränslebehovets storlek och lokala förhållanden förelåge här skiftamde möjligheter. Som exempel framhölls brytande av stubbar, tillgodogörandet av vedavfall, upptagande av sticktorv, utrivande av kolbottnar, riv/ande av utrangerade byggnader, uppsamlande av kottar etc. Icke mindre betydelsefullt vore att genom alla till buds stående medel nedbringa behovet av bränsle. Erfarenheten gåve vid handen, att en sakkunnig översyn av värmebalansen i en fabriksanläggning i regel ledde till avsevärd och i m å n g a fall förvånansvärt stor bränslebesparing. Kommissionen fäste med avseende på uppvärmning av bostadsfastigheter och fabrikslokaler uppmärksamheten på att bränslebesparingen vore i hög grad beroende av det skick, i vilket byggnaden befunne sig, samt dess ventilation. Genom mycket emkla åtgärder kunde ofta betydande bränslebesparing uppnås. En anordning som syftade till att förbättra tillgången på arbetskraft för vedavverkningarna var införandet enligt Kungl. Maj:ts beslut den 23 mars 1945 av ett särskilt p r e m i e r i n g s s y s t e m för skogsarbete. Man avsåg härigenom att förmå i främsta rummet de vana skogsarbetarna att under de närmaste månaderna ägna sig åt huggning och framkörning av ved i större utsträckning än eljest brukat vara fallet. Åt arbetsmarknadskommissionen uppdrogs att handha premieringsverksamheten. Enligt de av denna kommission jämlikt givna direktiv meddelade föreskrifterna skulle till skogsarbetare och skogsägare utbetalas en premie, vars storlek komme att bestämmas i förhållande till den arbetsinkomst som uppnåtts vid huggning och framkörning av kastved, långved och massaved under en viss tidsperiod, nämligen för de norra delarna av landet tiden 23 april—30 juni 1945 och för landet i övrigt tiden 1 april—30 juni 1945. För huggning skulle premien utgå med 40 procent å den arbetsinkomst under sagda tid, som överstege 150 kronor, dock att premien för jordbruksarbetare, anställd med fast lön, komme att utgå med 20 procent av hela arbetsinkomsten. För framkörning av veden skulle premien utgöra 20 procent av hela arbetsinkomsten. För beräkning av den inkomst, efter vilken premiebeloppen skulle bestämmas i fråga om skogsägare, fastställdes vissa värden å huggnings- och körningsprestationerna. (Se vidare sid. 353.) En framställning som bränslekommissionen vid årsskiftet gjort, att vissa premier skulle utbetalas till de auktoriserade brännveduppköparna i syfte att stimulera dessa till en intensifierad vedanskaffning förföll i samband därmed att produktionsplikten för skogsägarna återinfördes. För uppköparnas verksamhet lämnade kommissionen emellertid av de inträffade förhållandena betingade ändrade föreskrifter beträffande leveranstiderna för av dem uppköpt virke, innebärande i olika hänseenden uppskov i fråga om de dem åvilande prestationerna. För ved avverkad före den 1 juli 1944 även-

280 som för senare avverkad ved, varom kontrakt upprättats senast den 25 januari 1945, utsträcktes sålunda leveranstiden ända till den 1 mars 1946, medan leveranstiden för därefter kontrakterad ved, avverkad intill den 1 oktober 1945, bestämdes till senast den 1 april 1946. Uppköparna medgavs rätt att inom ramen för auktorisationen uppköpa jämväl sekunda aspved och kastved av utskottskvalitet. Kristidsstyrelserna anmodades emellertid tillse, att dessa mindre lagringsdugliga sortiment anvisades i första hand och i största möjliga utsträckning för lokalförbrukning eller förbrukning inom kristidsområdet, så att långväga järnvägs- och sjötransporter av dessa mindre hållbara sortiment i möjligaste mån undvekes. Genom kungörelse den 25 maj 1945 (nr 223) föreskrevs, att i n v e n t e r i n g a v l a n d e t s v e d f ö r r å d ävensom förråd av timmer och vissa andra trävaror skulle liksom de föregående åren äga rum per den 1 juli 1945. Beträffande uppgiftsskyldighetens omfattning gällde samma bestämmelser som vid 1944 års inventering (se del V sid. 305). Det framgår av det föregående, att det för avverkningsåret 1944/45 ursprungligen uppställda avverkningsprogrammet, omfattande sammanlagt 50 milj. kbm, av olika skäl icke kunde genomföras utan att man redan tidigt på våren 1945 inriktade sig på ett begränsat program om cirka 35 milj. kbm. Bedan detta förutsågs skola möta mycket stora svårigheter att åstadkomma, men tack vare ovan omförmälda åtgärder av dels tvångsmässig, dels direkt produktionsstimulerande innebörd lyckades det att uppnå ett resultat av sist angivna storlek. Produktionsplikten, vilken vid avverkningsårets början helt slopats, återinfördes som nämnt i början av februari 1945 med undantag för de tre nordligaste länen. Då emellertid sedermera fufgörandet av densamma utsträcktes till den 1 oktober 1945, synes det i detta sammanhang vara av mindre intresse att här närmare redogöra för pliktkvantiteternas storlek och geografiska fördelning och därmed jämföra de faktiska avverkningsresultaten. I tablån å sid. 282 angivas därför endast de senare jämte jämförelsetal för 1943/44. Totalt uppgick 1944/45 års vedavverkning till 35-2 milj. kbm, vilket utgjorde något över 80 procent av 1943/44 års avverkning. Av hela produktionen bestod 10-4 milj. kbm av massaved, medan enligt planen räknats med 16 milj. kbm. Att den sålunda avverkade massavedskvantiteten — vara^ en avsevärd del måste beräknas komma att tagas i anspråk för bränsle ändamål — med hänsyn till massaindustriens stegrade råvarubehov va* mycket knapp och kunde befaras medföra allvarliga försörjningssvårighe ter, har förut framhållits. Jämfört med 1943/44 visar 1944/45 års avverkning minskning för alla lär utom Gotlands, där emellertid kvantiteten är mycket obetydlig. Stock holms, Södermanlands och Värmlands län uppvisa eljest resultat, som fög£ understego fjolårets. Den största skillnaden föreligger för norrlandslänen och

281 Dalarna, där minskningen uppgår till sammanlagt icke mindre än cirka 4'6 milj., kbm eller ungefär 12 procent. D<en avverkade totala vedkantiteten fördelade sig på olika skogsägaregrupper på sätt framgår av nedanstående sammanställning. Grupp I omfattar kronoskogar, grupp II övriga allmänna skogar, grupp III bolagsskogar och grupp IV övriga enskilda skogar. Kvantiteterna äro angivna i 1 000 m 3 t. Procenttalen ange storleken av 1944/45 års avverkning i förhållande till avverkningen 1943/44. I tabellen ingår icke avverkningen av »övrigt virke». Skogsägaregrupp I

Skogsägaregrupp II

Skogsägaregrupp I I I

Skogsägaregrupp IV

Samtliga skogsägare

Avverkning

Avverkning

Avverkning

Avverkning

Avverkning

%

%

%

%

%

Södra Sverige Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län De fyra nordligaste l ä n e n . . .

1 339 87

1 132 86

2 140 89

10 876 84

15 487 85

549 82 2 503 80

532 77 274 85

3 719 90 3 459 96

4 255 85 4 256 71

9 055 87 10 492 81

Summa

4 391 83

1938 83

9 318 92

19 387 81

35 034 84

Jämförelsetalen visa, att bolagsskogarna procentuellt nått bästa resultatet i förhållande till 1943/44 års avverkning. Härtill torde ha bidragit, icke minst att huggningarna på dessa skogar inför utsikterna till knappare bränsletilldelning kraftigt intensifierats i slutet av avverkningsåret, bl. a. med anlitande av egen ovan arbetskraft. Med hänsyn till att avverkningsåläggandena icke varit utfärdade under större delen av bränsleåret, bragtes före halvårets utgång tvångsåtgärder mot skogsägare, som försummat sin produktionsplikt, i intet fall till verkställighet, men förberedelser i sådant avseende vidtogos. Här nedan lämnas en sammanställning som utvisar resultaten av de under vart och ett av åren 1941—45 verkställda vedinventeringarna. 1941 1 000 m 3 t Kastved 22 904-0 Kapved och småved 478-3 Kolved och långved för bränsleändamål 2 902-8 D:o för kolning 3147-4 Bakar, ribbved och splitved 701-4 Grenved och stubbved 108-0 Summa bränn- och kolved m. m. Massaved och props

F ö r r å d den 1 juli 1942 1943 1944 1000 m 3 t 1 000 m 3 t 1 000 m 3 t 22 304-9 22 201-8 22 319-8 845-8 289-8 227-1 3 545-3 5 886-6 5 751-4 3 150-8 3 730-7 2 593-6 837-5 1 118-2 1026-2 289*1 606-7 566-5

1945 1 000 m 3 t 17 807-3 226-8 3 970-5 1780-6 884-4 360-3

30 241-9

30 973-4

33 833-8

32 484-6

25 029-9

19 300-0

17 533-0

19 836-5

26 595-1

25 001-7

Summa 49 541.9

48 506-4

53 670-3

59 079-7

50 031-6

Det bör anmärkas, att deklarationsplikten vid de två första inventeringarna sträckte sig till innehavare av minst 5 kbm, medan den undre

282 Resultatet

av vedavverkningen

under

avverkningsåret

Avverkning 1I1 19441 000 m*t Bränslekontorsdistrikt

Kastved och lång- Långved ved för för milannat kolning ändamål samt än mil- stubbved kolning

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar läns norra Kalmar läns södra Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs stad Bohuslän Älvsborgs läns norra. . . Älvsborgs läns södra. . . Skaraborgs län Örebro län Västmanlands län

916 577 884 1 113 876 1005 842 765 156 467 590 230 352 36 301 634 574 705 747 800

Summa Värmlands l ä n . . Kopparbergs län Gävleborgs l ä n . . Summa Medelpad Ångermanland . . . Jämtlands län . . . Västerbottens län Norrbottens län .

11 23 20 49 33 36 32 9 13 3 30

Massaved

1944/1945.

»/• 1945

Övrigt virke som inräknats i prod.plikten 1

49 145 105 230 353 242 152 72

1 3 4 7 9 17 17 11

26 7 5 31

1944,/45 Avverk- års ;avning v, verkming 1943— i % av 30 Summa /. 1944 1943./44 åns 1 000 m 3 t

1 19 154 86

26 214 82 78 463 116

6 11 9 5 3 4 1 4 3 7 13

977 748 1 013 1 399 1 271 1 300 1 043 857 169 502 638 244 390 39 331 849 661 805 1 371 1 015

984 944 1061 1 738 1 830 1 644 1230 1 034 164 588 749 297 450 40 406 1 095 920 1 009 1 508 1 161

99 79 95 80 69 79 85 83 103 85 85 82 87 98 82 78 72 80 91 87

12 570

2 396

15 622

18 852

1 184 1 549 1 621

44 189 447

1 717 1354 950

2 945 3 098 3 021

3 073 3 868 3 891

96 80 78

4 354

4 021

9 064

10 832

533 1074 1320 1 652 932

12 39 229 395 318

290 591 1098 1 161 848

835 1 704 2 647 3 211 2 099

1 311 2 185 3 116 4 048 2 834

64 78 85 79 74

3 988

Summa

5 511

993 Summa för hela riket

22 435

3 1 4

10 496

13 494

35 182

43 178

10 405 Virke för träulls- och lådtillverkning, garvämnesved (ekved) och tändsticksvirke och tän dsticksvirke.

gränsen vid de tre sista inventeringarna var satt vid 10 kbm. För vinnande av full jämförbarhet borde rätteligen summorna för de sista åren ökas med 2 å 3 milj. kbm. För alla åren gäller, att ved avsedd för vederbörande skogsfastighets husbehovsförbrukning ej medräknats. Den redovisade summan för alla virkesslag vid inventeringen den 1 juli 1945 uppgick som synes till något över 50 milj. kbm. Denna kvantitet var cirka 9 milj. kbm lägre än motsvarande summa ett år tidigare men överensstämmer bättre med summorna för åren 1941—43. Framför allt är det

283 förrådet av kastved, d. v. s. den egentliga bränsleveden, som visar en anmärkningsvärt låg siffra, men även talen för kolved och långved understiga avsevärt de siffror, som redovisats vid föregående inventeringstillfällen. Däremot närmar sig förrådet av massaved och props den för år 1944 häriför uppgivna kvantiteten och överstiger väsentligt motsvarande tal för å r e n 1941—43. I denna förhållandevis stora kvantitet massaved låg den reserv, som man räknade med att kunna tillgripa för fyllande av eventuellt uppkommande brist vid försörjningen med bränsleved under det kommande förbrukningsåret. Såsom kvarliggande i skogen vid 1945 års inventering redovisades ej m m d r e än 11*1 milj. kbm, därav 8'8 milj. kbm bränn- och kolved och 2*3 milj. kbm massaved och props. Detta var avsevärt mer än under år 1944 men mindre än under år 1943. Till konsumtionsort hade framförts 4*6 milj. kbm bränn- och kolved och 8*7 milj. kbm massaved och props eller tillsammans 13*3 milj. kbm. Vad bränn- och kol veden beträffar var n ä m n d a framkörningssiffra förhållandevis låg. Återstående kvantiteter befunno sig vid bilväg, järnväg eller flottled eller på strand eller ock under transport. Åtgärder beträffande vedproduktionen under avverkningsåret 1945/46. Genom lag den 20 april 1945 (nr 123) förlängdes giltigheten av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet, denna gång för ett och ett kvarts år eller t. o. m. den 30 september 1946. Orsaken till att giltighetstiden sålunda med en gång utsträcktes fem kvartal var önskan att, om så skulle visa sig lämpligt, låta en kommande avverkningsperiod omfatta även månaderna juli—september 1946. Lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog prolongerades genom lag den 11 maj 1945 (nr 181) t. o. m. den 30 juni 1946. Förslag angående vedproduktionens ordnande under bränsleåret 1945/46 förelades 1945 års riksdag i Kungl. Maj:ts proposition den 27 april 1945, nr 294. Väsentligen stödde sig propositionen på bränslekommissionens skrivelse i ämnet den 13 april 1945 samt, i fråga om anslagsäskandena, på kommissionens skrivelse den 6 december 1944. Ovissheten rörande den kommande utvecklingen av importen av fossila bränslen gjorde det mycket svårt att beräkna behovet av vedbränsle för b r ä n s l e å r e t 1 9 4 6/4 7. Importen hade tidigare under krigsåren, frånsett 1944, varit 4 å 5 milj. ton årligen. Avverkningarna av ved för bränsleändamål och kolning hade under åren 1940/41—1943/44 uppgått till genomsnittligt omkring 33*6 milj. kbm per år, vartill kom den massaved, som under dessa år använts såsom bränsle. Bränslekommissionen hade nu föreslagit ett avverkningsprogram för avverkningsåret 1945/46, som upptog 34 milj. kbm bränn- och kol ved samt 16 milj. kbm massaved. Härav skulle den

284 brännved som avverkades hösten 1945 användas redan under bränsleäret 1945/46. Med hänsyn till ovissheten om vedbehovet under bränsleåret 1946/47 ifrågasatte föredragande statsrådet om icke den föreslagna avverkningskvantiteten borde utgöras av massa ved till större del än de 16 milj. kbm som kommissionen föreslagit. Härigenom skulle vinnas, att statens förlustrisker, för den händelse veden på grund av ökad import av fossila bränslen icke skulle behöva användas såsom bränsle, begränsades, enär veden i så fall skulle kunna användas såsom råvara inom massaindustrien. Vidare vore att märka, att tillgångarna på för avverkning lämplig vedskog minskat, varför avverkningsprogrammet lättare syntes kunna genomföras för massaved än för brännved. I varje fall borde avverkningarna tills vidare genomföras med stöd av lagen om avverkningsskyldighet samt med statsgaranterad avsättning för ved som icke funnit köpare till fastställt garantipris. Det gällande systemet för reglering av vedhandeln och vedförbrukningen borde tillämpas även i fortsättningen. I fråga om storleken av de anslag för budgetåret 1945/46, som kunde behöva anvisas för vedförsörjningens tryggande, hade bränslekommissionen beräknat det sammanlagda medelsbehovet för reglering av vedproduktionen till omkring 215 milj. kronor. Härav räknades 110 milj. kronor åtgå för utlämnande av förlagskapital till de auktoriserade brännveduppköparna, resten för kommissionens egna inköp av brännved och massaved samt vissa inköp av props. Då av förutnämnda belopp en avsevärd del fanns disponibel av förut anvisade medel, äskades i propositionen för hithörande ändamål för budgetåret 1945/46 ett investeringsanslag av 70 milj. kronor. Till omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved begärdes ett anslag av 6 milj. kronor, varav 4 milj. kronor beräknades för prisförluster på lång ved och massa ved utöver de förluster, som komme att uppstå på grund av det föregående år införda prisclearingsystemet och som vore avsedda att täckas från kolclearingkassan. I propositionen gjordes ytterligare vissa uttalanden angående åtgärder för vedförsörjningens tryggande samt för bränslehushållningens ordnande i övrigt, vilka icke krävde särskilda statsanslag men som ansetts böra bringas till riksdagens kännedom. Sålunda berördes vedclearingkassans kostnader för begränsning av priserna på ved och torv till vissa högsta prisgränser, vilka kostnader enligt beslut av 1944 års riksdag skulle slutligt bäras av kolclearingkassan. (Som ovan nämnts — sid. 272 — skedde enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni 1945 för täckande av vedclearingkassans förluster för ändamålet under 1944/45 en överföring från kol- till vedclearingkassan av 8 milj. kronor.) För budgetåret 1945/46 beräknades vedclearingkassans kostnader för ifrågavarande prisutjämning till högst 10 milj. kronor. I propositionen uttalades vidare, att jämväl vedclearingkassans kostnader dels för den särskilda premieringen för framkörning av ved jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 2 februari och den 23 mars 1945 — av bränslekommis-

285 sionen beräknade till 20 a 25 milj. kronor — dels för utbetalande av pristillägg i syfte att möjliggöra skälig nettoersättning å avverkad ved jämlikt Kungl. Maj:t beslut den 23 februari och den 23 mars 1945 — beräknade till högst 1 milj. kronor — dels ock för utbetalande av premier för utökad tillverkning av torv — beräknade till 750 000 kronor (se sid. 291) — borde ersättas från kolclearingkassan, vars behållning vid slutet av budgetåret 1944/45 antogs skola uppgå till omkring 104 milj. kronor. I samband med gasransoneringen inflytande överuttagningsavgifter föreslogos skola i första h a n d användas för att täcka med ransoneringen sammanhängande kostnader; eventuellt överskott borde tillföras vedclearingkassan med hänsyn till att ved som av gasverken användes som ersättning för kol i vissa fall på grund av gällande clearingförfarande medförde utgifter för nämnda kassa. Kungl. Maj:ts förslag enligt proposition nr 294 biföllos av riksdagen, vilken alltså bemyndigade Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen angivna riktlinjer samt anvisade däri äskade anslag. I detta sammanhang må beröras en fråga, som underställts riksdagen i proposition nr 248 angående anslag till ersättning åt skogsvårdsstyrelserna för visst biträde vid virkesavverkning m. m. Anslag för nyssnämnda ändamål hade för budgetåren 1943/44 och 1944/45 anvisats å resp. 300 000 och 500 000 kronor. Därav hade för vardera året ett belopp av högst 100 000 kronor avsetts för understödjande av kulturåtgärder efter avverkning i skogsbestånd av otillfredsställande typ (jfr del IV sid. 373). Ändamålet härmed var att få till stånd ökade uttag av ved ur skogar med mindre god bestockning, där kalavverkning ur skogsvårdssynpunkt vore önskvärd men där utkrävandet av reproduktionsplikt enligt gällande bestämmelser skulle bliva alltför betungande för skogsägarna. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen, att för ändamålet ett belopp av ytterligare 100 000 kronor finge ställas till förfogande för budgetåret 1944/45 samt ett belopp av 400 000 kronor för budgetåret 1945/46. Vid sidan härav godkände riksdagen, i anledning av vad Kungl. Maj:t efter framställning av bränslekommissionen anfört i proposition nr 294, att bidrag finge utgå till ett belopp av 2 kronor per kbm upparbetad brännved och massaved vid kalavverkning inom de 17 södra länen jämväl av mera virkesrika bestånd ehuru av otillfredsställande typ, där sådan avverkning medförde reproduktionsplikt. I anslutning till den i proposition nr 294 utvecklade planen för vedanskaffningen under avverkningsåret 1945/46 framlade bränslekommissionen i skrivelse den 12 juni 1945 ett närmare utformat förslag beträffande riktlinjerna för ifrågavarande anskaffning. I huvudsak blev detta genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 påföljande juli fastställt till efterrättelse (i transumt offentliggjort i SFS 1945 nr 560). Genom cirkulär nr 361 meddelade bränslekommissionen närmare tillämpningsbestämmelser i ämnet. Kommissionen räknade i sin skrivelse med ett avverkningsprogram av

286 samma omfattning som för avverkningsåret 1944/45, nämligen 50 milj. kbm. Därest kravet på god skogshushållning skulle upprätthållas, syntes det dock, med hänsyn till vad skogsvårdsstyrelserna anfört, icke möjligt att med dittills tillämpade principer meddela åläggande på denna kvantitet. Den sammanlagda kvantiteten för hela landet beräknades sålunda preliminärt till c:a 44 milj. kbm. Kommissionen ansåg emellertid, att förutsättningar funnes för avverkning av en större kvantitet. Dittills hade nämligen ett stort antal skogsägare avverkat avsevärt mera än produktionsplikten, och genom de åtgärder som vidtagits för att stimulera förbrukare att förvärva avverkningsrätter utöver produktionsplikten hade man anledning förvänta, att avverkning av sådan ved som ej inräknats i avverkningslängderna komme att ske i större utsträckning än förut. Om krisen fortsatte, bleve det ock nödvändigt tillse, att avverkningsåläggandena i större utsträckning än vad tidigare varit fallet verkligen bleve fullgjorda. Med hänsyn till de ovissa framtidsutsikterna bestämdes, att avverkningsåläggandena för 1945/46 skulle meddelas i etapper. Kungl. Maj:ts beslut innehöll, att första etappen skulle omfatta tiden 1 juli—31 december 1945. Dock skulle för skogsägare, vilkas beräknade avverkning för hela avverkningsåret understeg 100 kbm, åläggandena meddelas för hela kvantiteten ouppdelad och avse beträffande de tre nordligaste länen tiden intill den 1 mars och beträffande övriga län tiden intill den 1 april 1946. Sammanlagt skulle avverkningsålägganden för första etappen utfärdas till en kvantitet av minst 20'5 milj. kbm brännved, kolved och massaved. De skulle (frånsett nyssnämnda smärre skogsägare) i de särskilda landsdelarna omfatta följande andel av de i avverkningslängderna upptagna årskvantiteterna: i de tre nordligaste länen 50 procent, i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län 40 procent, i Örebro och Västmanlands län 35 procent och i övriga län 30 procent. De kvantiteter som skulle avverkas under andra halvåret 1945 enligt de nya åläggandena skulle åstadkommas utöver dem som avsågos med tidigare ålägganden, ehuru tiden för dessa utsträckts till den 1 oktober 1945. Överskott å avverkningen enligt de tidigare beskeden fingo dock tillgodoräknas vid fullgörandet av skyldigheten enligt de senare beskeden. Inom de 17 södra länen berättigades skogsägarna liksom tidigare att fullgöra åläggandena efter eget val i form av kastved eller massa ved; inom de 7 norra länen skulle åläggandena beträffande kastved och massaved däremot hållas åtskilda. I avverkningsskyldigheten fick inräknas jämväl långved (såväl för bränsleändamål som för tillverkning av träkol och gengasved samt även för tillverkning av industriträkol), virke avsett för tillverkning av träull, lådor och silltunnstav, props, garvämnesvirke och tändsticksvirke. Statsgarantien skulle omfatta den kastved och massaved, som skogsägarna ålagts avverka eller som de fingo inräkna i avverkningsskyldigheten, däremot ej långved, props och annat virke av speciella slag, som nyss nämnts. För erhållande av stats-

287 garianti skulle gälla, att veden upplagts vid normal leveransplats senast den 31 augusti 1946 eller, enligt bränslekommissionens medgivande, vid senare tidpiunkt, dock senast den 28 februari 1947. Uppfyllandet av garantien fick påkallas fr. o. m. den 1 juli 1946 t. o. m. den dag då veden senast skulle var;a upplagd vid normal leveransplats. Veden skulle vid inlösningstillfället uppfylla de kvalitetsfordringar, som fastställts av skogsstyrelsen. Garantipriserna voro desamma som angivits i kungl. brevet den 26 januari 1945 (se sid. 273). Med domänstyrelsen hade bränslekommissionen redan tidigare träffat avtal om avverkning före den 1 oktober 1945 av vissa kvantiteter ved och massaved på kronoskogarna utöver den avverkning som sammanhängde med åtagandet för avverkningsåret 1944/45. Beträffande de större skogsbolagen (73 till antalet), med vilka kommissionen under de två närmast föregående avverkningsåren ingått särskilda avverkningsöverenskommelser, ämnade kommissionen upptaga förhandlingar om liknande avtal även för 1945/46, avseende massaved samt brännved som resp. företag i sin egenskap av skogsägare borde tillhandahålla den allmänna bränslemarknaden utöver företagens egen försörjning med bränsle. Några dylika avtal hade dock vid halvårsskiftet ännu icke kommit till stånd. Produktionen av träkol och gengasved. Tillgången på bilkol var under större delen av år 1944 mycket god. I viss mån kunde en överskottssituation sägas föreligga, uppenbarligen beroende därpå att producenter och grossister i avvaktan på ett annalkande fredsslut i stor utsträckning sålt ut sina lager, samtidigt som förbrukarna blivit mindre villiga att köpa kol på längre sikt. De sammanlagda lagren av bilkol inom landet, vilka vid årets början beräknats uppgå till omkring 3-2 milj. hl, hade vid årsskiftet 1944/45 minskats till omkring 1-9 milj. hl. Samtidigt hade lagren av bilved nedgått från c:a 1*4 till 0*8 milj. hl. överskottssituationen med därav följande nedpressning av prisnivån medförde en viss inskränkning av produktionen, till följd varav mot slutet av år 1944 en omsvängning på marknaden inträdde och en viss knapphet började göra sig gällande. Förhållandet syntes vara, att den privata grosshandeln ej ens vid det sålunda skärpta marknadsläget var villig att taga de risker, som följde med en långfristig kontraklering. Då fara alltså syntes föreligga för att de enskilda företagarna på bilbränsleområdet inför krigets slutskede komme att draga sig ur spelet, så att en lucka kunde komma att uppstå i försörjningen intill dess flytande drivmedel i större omfattning kunde ställas till förfogande, fann man sig på ansvarigt håll böra överväga, om icke det allmänna här borde stödjande ingripa, närmast med anlitande av det statliga affärsföretaget på området, Svenska gengasaktiebolaget. Detta bolags ställning, sedan dess ursprungliga uppgift såsom organ för anskaffning av gengasaggregat avvecklats och verksamheten huvudsakligen

288 i n r i k t a t s p å b r ä n s l e o m r å d e t , h a d e r e d a n t i d i g a r e varit f ö r e m å l för ö v e r v ä g a n d e , v a r v i d ö v e r e n s k o m m e l s e träffats m e l l a n b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n och bolaget o m dettas f o r t s a t t a befattning m e d f ö r s ö r j n i n g e n a v g e n g a s b r ä n s l e och särskilt för u p p r ä t t h å l l a n d e av en ö n s k v ä r d l a g e r h å l l n i n g . I b ö r j a n a v å r 1945 i n k o m b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n , enligt erhållet u p p d r a g , m e d förslag a n g å e n d e bilkolsförsörjningens o r d n a n d e u n d e r ö v e r g å n g s t i d e n s a m t a n g å e n d e gengasbolagets roll i s å d a n t h ä n s e e n d e . Med u t g å n g s p u n k t h ä r i f r å n f r a m l a d e K u n g l . Maj:t — efter i n h ä m t a n d e a v y t t r a n d e n f r å n olika m y n d i g h e t e r — i p r o p o s i t i o n till 1945 å r s r i k s d a g , n r 181, en ö v e r s i k t av läget j ä m t e förslag till å t g ä r d e r . I propositionen lämnades en redogörelse angående sättet för gengasbolagets bilkolsanskaffning, varav framgick bl. a. följande. Från producenter av råkol hade bolaget inköpt sådant kol och verkställt krossning därav i egna krossningsanläggningar. Bolaget hade vidare av Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag arrenderat sagda bolags kolugnsanläggning i Bysjön och därstädes tillverkat råkol som krossats till bilkol. Inköp hade även skett av färdigt bilkol. För att få till stånd en ökad tillverkning av sådant kol och samtidigt därmed en ökning av tillverkningen av tjära, avsedd för framställning av fiskebåtsbränsle, hade bolaget igångsatt konstruktions- och provningsarbeten för att få fram en lämplig form av retortugn. Sedan därvid en ugnstyp utexperimenterats, hade bolaget tillverkat ett antal sådana ugnar, vilka sålts till privata företagare. I flertalet fall hade ordnats så, att likviden skulle erläggas genom leverans till visst pris av allt vid ugnen tillverkat bilkol, intill dess slutlig amortering skett, varvid en del av betalningen för kolet innehölls såsom amortering å likviden för ugnen. De flesta ugnarna hade på så sätt amorterats; återstoden beräknades bliva slutgiltigt amorterad under år 1945. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande hade bränslekommissionen enligt avtal med innehavare av sådana ugnar lämnat garanti för avsättningen till visst pris av den vid ugnarna utfallande tjäran under en tid av två år efter anläggningarnas igångsättande, dock längst till den 1 juli 1945. Bolagets försäljning av gengasbränsle hade uppgått till följande kvantiteter: Bedovisningsåret 1940/41 » 1941/42 » 1942/43 » 1943/44

Bilkoll c:a 1 200 000 hl » 2 620 000 » » 2 665 000 » » 2 370 000 »

Bilved 36 000 hl 130 000 » 339 000 » 131 000 »

Behovet av gengasbränsle beräknades för bränsleåret 1944/45 till c:a 21 milj. hl bilkol och 22 milj. hl bilved. Med hänsyn till det uppkomna osäkra läget på bilkolsmarknaden föreslog bränslekommissionen, att gengasbolaget tills vidare under år 1945 skulle fortsätta sin verksamhet med följande uppgifter, nämligen att svara för civil beredskapslagring motsvarande c:a två månaders behov, att under återstående kontraktstid mottaga arrendeugnarnas kolproduktion, att i görlig omfattning uppköpa råkol med leveranstermin inom kalenderåret 1945, att företaga kontraktering av färdigt bilkol för leverans på längre sikt, förslagsvis sex månader eller mera, dock inom kalenderåret 1945, 1 Enligt senare av gengasbolaget meddelade uppgifter uppgick bolagets försäljning av bilkol till följande kvantiteter: 1940/41 1120 000, 1941/42 2 622 000, 1942/43 2 665 000 och 1943/44 2 371000 hl. Förbrukningen under 1944/45 angavs till c:a 24 milj. hl bilkol och lika stor kvantitet bilved.

289 samt att tills vidare ombesörja fortsatt drift vid Bysjöanläggningen. Bolagets inköp av råkol (milkol) borde, med hänsyn till den önskade lokaliseringen av mitkolningen, begränsas till Norrland och företrädesvis avse Norrbottens och Västerbottens län. Inköpen av färdiga bilkol syntes ej böra begränsas till kvantiteten. Dock borde bolaget vid sådan upphandling inrikta sig på att uppliva tillverkningen på områden, där denna inställts, genom att taga hand om en produktion, som icke för tillfället funne avsättning. I propositionen underströks av föredragande statsrådet angelägenheten av statliga stödåtgärder på bilkolsmarknaden i syfte att uppnå en tillfredsställande försörjning med gengasbränsle intill dess att flytande drivmedel kunde erhållas i tillräckliga mängder för trafikväsendets behov. (Beträffande gengas ved förklarades några särskilda åtgärder ej behövliga.) För ändamålet borde gengasbolaget fortsätta sin verksamhet på i huvudsak samma sätt som tidigare och därvid försöka åstadkomma den erforderliga produktionsökningen samt dessutom, så snart tillgången på gengaskol så medgåve, upplägga ett tillfredsställande beredskapslager. Det framhölls, att avsikten med ett sådant beredskapslager icke vore att övertaga de enskilda företagarnas normala lagringsrisker, utan att dessa företagare förutsattes komma att i eget intresse hålla lager av den storlek som betingades av deras affärsrörelse. Gengasbolagets framtida uppgifter angåvos sålunda: Det borde tills vidare inköpa och försälja färdigt bilkol i enlighet med förut tillämpade grunder samt i anslutning härtill under år 1945 verkställa de köp av bilkol, som bränslekommissionen funne anledning att i produktionsbefrämjande syfte uppdraga åt detsamma. Bolaget borde vidare avtala om leverans under år 1945 och första kvartalet av år 1946 av råkol under iakttagande av de föreskrifter som bränslekommissionen funne nödigt meddela samt i lämplig omfattning krossa och försälja sålunda levererat kol. Bolaget borde slutligen i enlighet med bränslekommissionens anvisningar lagra intill 1*5 milj. hl kol. Försäljning av på sådant sätt lagrat kol finge endast ske i enlighet med bränslekommissionens direktiv. Jämväl lagringen och den i produktionsbefrämjande syfte skeende inköpsverksamheten skulle självfallet bedrivas under hänsynstagande till affärsmässiga synpunkter, i den mån detta kunde ske utan eftersättande av försörjningssynpunkterna. Det förmodades dock icke kunna undvikas att förluster komme att uppstå i ifrågavarande verksamhet. I den mån dessa icke täcktes av överskott å bolagets övriga verksamhet borde de i efterskott ersättas bolaget, vilket även skulle gälla lagringsförluster på grund av prisfall. Med hänsyn till bolagets fortsatta verksamhet borde de medel som återstode å det tidigare anvisade 15 milj.-kronorsanslaget till förlagskapital för bolagets bränsleanskaffning (se del II sid. 125) stå till förfogande även för budgetåret 1945/46. Till täckande av omkostnader för bolagets lagringsverksamhet under budgetåret 1944/45 äskades ett anslag av 400 000 kronor. Riksdagen biföll propositionen till alla delar. 19—51879 3

290 Samtidigt som sålunda åtgärder vidtogos för att genom det statliga organet åstadkomma produktionsökning och vidgad lagerhållning på bilkolsområdet fann bränslekommissionen angeläget att söka underlätta och stimulera de enskilda bilkol- och bilvedproducenternas verksamhet. I cirkulärskrivelse till kristidsstyrelserna den 21 februari gav kommissionen anvisning, att vedtilldelningen för tillverkning av bilbränsle skulle utökas. Vedtilldelningen för dylik tillverkning finge icke åsidosättas till förmån för andra ändamål och borde t. o. m. i särskilda fall kunna lämnas företräde, även om detta skulle inkräkta på annan försörjning inom vederbörande kristidsstyrelses område eller på dess möjlighet att tillgodose kraven på utförsel av ved till annat område. Härvid skulle beaktas, att i första hand de anläggningar borde tillgodoses, där tillverkningen drevs rationellt och råvaran bäst utnyttjades. Bilvedhuggerier och kolugnar skulle i möjligaste mån tilldelas torr ved. De bestämmelser om obligatorisk inblandning av barr-, asp- eller alved vid tillverkning av bilved, som bränslekommissionen i januari 1944 meddelat beträffande de sjutton södra länen (se del V sid. 314), utsträckte kommissionen genom cirkulärskrivelse den 27 mars 1945 att gälla jämväl för de sju norra länen. Tillverkning av bilved av ren björkved kunde dock i de tre nordligaste länen av vederbörande bränslekontor medges, t. ex. när överskott på björkved förelåge inom till verkningsområdet och ett upprätthållande av inblandningsbestämmelserna skulle medföra, att barr-, asp- eller alved måste dittransporteras, eller om för tillverkningen användes björkved uteslutande av enklare beskaffenhet, såsom gallringsvirke från tillverkarens egen skogsfastighet.

Torvproduktionen och regleringen av handeln med bränntorv. Framställningar som i början av år 1945 gjordes av torvindustriens riksorganisationer om höjning av normalpriserna på bränntorv föranledde ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. Bränslekommissionen och priskontrollnämnden erkände, att gällande normalpris enligt verkställd utredning finge anses otillfredsställande för en del torvproducenter, som arbetade under mindre gynnsamma förhållanden. Emellertid vore torvpriset, även efter den sänkning som skett år 1944, högt i förhållande till priset på andra bränslen, och avsättningssvårigheter vore vid fri marknad helt visst att förvänta. Flertalet torvfabrikanter antogos även vid gällande pris skola vara villiga att upprätthålla sin tillverkning. För 1945 års kampanj uppställde bränslekommissionen som mål att uppnå en produktion av minst 1 milj. ton. Knappheten på fossilt bränsle hade ökat torvens betydelse som ersättningsvara i de områden, särskilt Skåne, vilka lågo nära torvproduktionscentra och vilkas bränslebehov visat sig särskilt svårt att tillgodose genom tillförsel av ved. För att utdryga lagren av gas-

291 verkskol beräknade kommissionen, att c:a 150 000 ton bränntorv av årets produktion komme att behövas för framställning av torvkol till vissa större gasverk. Då härigenom motsvarande kvantiteter torv komme att undandragas förbrukningen för vanliga bränsleändamål, ansåg kommissionen önskvärt, att torvproduktionen för året ökades i jämförelse med fjolårsproduktionen med åtminstone den mängd som åtginge för framställningen av torvkol, så att samma kvantitet torv kunde disponeras under 1945 som under 1944 för täckande av de behov, som sistnämnda år tillgodosetts med torv. Som stödåtgärd för torvproduktionens upprätthållande tjänade i första rummet meddelandet genom kungl. brev till bränslekommissionen den 2 februari 1945 (SFS nr 23) av fortsatt statsgaranti för torvtillverkningen på samma villkor och med samma utfästa garantipris som för 1944 års produktion. Garanti skulle som förut få meddelas å en sammanlagd myckenhet av 500 000 ton. Uppfyllandet av meddelad garanti fick påkallas under tiden 1 januari—28 februari 1946. Tills vidare skulle enligt bränslekommissionens bestämmande statsgaranti få lämnas för sammanlagt 300 000 ton enligt viss fastställd fördelning på de olika länen. Då emellertid den sålunda utfästa avsättningsgarantien ej ansågs tillräcklig för förverkligande av det uppställda produktionsprogrammet och detr samma ej heller antogs kunna ske blott genom propaganda, föreslog bränslekommissionen en premiering av produktionen utöver en viss bestämd grundkvantitet. Som ytterligare motiv härför anfördes, att en viss ersättning borde ges för den ökade risken med hänsyn till torvens kvalitet vid en till tiden förlängd torvupptagning, vilken syntes ofrånkomlig för att en produktionsökning av avsedd storleksordning skulle kunna komma till stånd. Förslaget upptogs av Kungl. Maj:t, som den 23 mars 1945 bemyndigade bränslekommissionen att med anlitande av vedclearingkassan till torvföretagen utbetala en premie av 5 kronor per ton för maskintorv, vilken utöver en för vederbörande torvföretagare bestämd grundkvantitet under år 1945 tillverkades samt försåldes och levererades till torvhandlare eller förbrukare. Grundkvantiteten fastställdes av bränslekommissionen för varje berört torvföretag. För företag, som erhållit statsbidrag till bestridande av kostnader för förberedelsearbeten och som träffat avtal med bränslekommissionen om viss årlig minimiproduktion, beräknades grundkvantiteten i regel efter den principen, att den skulle utgöra medelvärdet av den försålda och levererade produktionen under vart och ett av åren 1943 och 1944 samt den för år 1945 avtalade mängden. För övriga torvföretag avpassades grundkvantiteten så, att den ungefär sammanföll med medelstorleken av den försålda och levererade produktionen under vart och ett av åren 1943 och 1944. För de fall, då de på sådant sätt framräknade medeltalen icke gåvo en riktig bild av vederbörande företags produktionsförmåga, t. ex. genom att ingen eller blott ringa produktion ägt rum under något av åren 1943 och 1944 eller genom att en särskilt hög produktion under dessa år mer eller

292 mindre förminskat produktionsmöjligheterna under år 1945, vidtogos härav betingade justeringar i beräkningssättet. Med hänsyn till det ansträngda försörjningsläget i fråga om fasta bränslen och det förhållandet, att för kommande bränsleår en betydande torvkvantitet reserverats för torvkolningsändamål och sålunda komme att undandragas den tidigare marknaden, syntes det vara av vikt, att maskintorv i görligaste mån nyttiggjordes inom ramen för den allmänna försörjningsplanen. Bränslekommissionen föreskrev fördenskull genom cirkulär nr 340 vissa ändrade bestämmelser beträffande försäljningen av maskintorv frän torvproducent. Producenterna erhöllo rätt att fritt försälja av dem framvunnen maskintorv till hushållsförbrukare inom det kristidsnämndsområde, där torven framvunnits, eller efter kristidsstyrelsens medgivande inom angränsande kristidsnämndsområde. Försäljning till dylik hushållsförbrukare fick dock ej ske i den mån den av köparen begärda kvantiteten uppenbarligen översteg hans behov för uppgivet ändamål, övriga förbrukare ägde däremot endast inköpa maskintorv mot licens. Sådan komme som regel endast att lämnas till de förbrukare, vilka direkt från kommissionen erhölle meddelande om den torvkvantitet, som kommissionen räknade med att de skulle kunna erhålla under bränsleåret 1945/46. Genom beslut den 23 mars 1945 medgav Kungl. Maj:t tillverkare av såväl maskintorv som stick- och älttorv eftergift beträffande krigskonjunkturskatt för inkomst år 1945.

B.

Flytande bränslen.

Försörjningsläget. Under första halvåret 1945 nedgick importen av flytande bränslen till knappt hälften av importen under närmast föregående kalenderhalvår. Orsaken härtill var den, att lejdtrafiken under de sista krigsmånaderna helt upphörde. Av importen utgjorde en mindre del flygbensin för civilflygets räkning, medan återstoden, som utgjordes av brännolja, reserverades för krigsmaktens räkning. Produktionen av inhemska bränslen undergick icke någon nämnvärd förändring i förhållande till sista halvåret 1944. Mineraloljor och motyl. Oblandad bensin blev även under denna period endast i mycket begränsad omfattning föremål för tilldelning, nämligen som förut i huvudsak till gummi- och fettextraktionsindustrierna för användning såsom lösningsmedel samt till sjukvårdsändamål. Tilldelning av lättbentyl för civila ändamål förekom icke. Tilldelning av motyl 25 lämnades i ungefär samma omfattning och för samma ändamål som under andra halvåret 1944. Genom beslut den 13 april 1945 medgav Kungl. Maj:t, att en kvantitet av 2 000 kbm

293 motyl 85 fick ställas till förfogande under år 1945 för tilldelning till sådana innehavare av motorfordon, huvudsakligen lättviktsmotorcyklar, som prövades ha särskilt behov av att använda fordonet för färd till eller från arbetsplats eller eljest för sin verksamhet. Detta bränsle försåldes endast blandat med smörjolja och betingade ett försäljningspris av 113 öre per liter, varav 11 öre belöpte sig på smörjoljan. Motyl 98 tilldelades i endast obetydlig omfattning, huvudsakligen till kustfarten. (Se i övrigt sid. 335.) Förbrukning av lysfotogen förekom för samma ändamål och i samma omfattning som under närmast föregående halvår. Med hänsyn till att lagren av motorfotogen voro mycket begränsade blev det nödvändigt att föreskriva successiv övergång från drift med den blandning av mineralfotogen och skifferfotogen, som under föregående halvår tilldelats för jordbruk och fiske, till drift med enbart skifferfotogen. Enär skifferfotogen visat sig icke lämpligen kunna användas i oblandat skick i förekommande motortyper utan omändring av motorerna, anmodades traktorfabrikanterna att tillverka och saluhålla erforderliga ändringsdetaljer. På grund av den under perioden rådande verkstadskonflikten kunde emellertid sådana ändringsdetaljer icke levereras, varför tilldelning av motorfotogen (bestående av lika delar mineralfotogen och skifferfotogen) måste lämnas i ungefär samma omfattning och för samma ändamål som under sista halvåret 1944. Brännolja tilldelades liksom tidigare i myckel obetydlig utsträckning, huvudsakligen för provkörning av nya motorer vid motorverkstäderna. Efter krigshandlingarnas upphörande i Europa lämnades emellertid tilldelning av brännolja under juni månad för den begynnande transoceana sjöfarten. För täckande av detta behov medgav Kungl. Maj:t marinmyndigheterna att av marinens lager av motorbrännolja överlåta vissa kvantiteter, varjämte för speciella ändamål reserverade, inom landet befintliga lager fingo tagas i anspråk. Tilldelning av eldningsolja förekom icke under perioden. Skifferoljeprodukter. Under första halvåret 1945 framkommo skifferoljeprodukter i beräknad omfattning. Av produktionen, c a 49 000 kbm, utgjordes c:a 35 procent av bensin, c:a 10 procent av fotogen och c:a 55 procent av brännolja. Brännoljan disponerades helt för marinens räkning. Sulfitsprit. Sulfitsprilproduktionen fortfor att ökas om än i mindre omfattning. Den uppgick sålunda under första halvåret 1945 till 23 300 kbm 95-procentig sprit mot 22 500 kbm under sista halvåret 1944. Användningen fördelades såsom förut på motordrift, tekniska ändamål, hushållsbruk och förtäring. Någon produktion av potatisbrännvin förekom icke heller under första halvåret 1945.

294 Trätjära och trätjärprodukter. Motortjära framkom under första halvåret 1945 planenligt med c:a 1 300 ton per månad. Därav levererade Aktiebolaget statens skogsindustrier 600 ton per månad enligt med detta företag träffat avtal. Med övriga producenter, däribland Skogens kolaktiebolag, hade avtal icke träffats om leverans av motortjära utan denna skedde enligt under hand träffade överenskommelser. Tilldelning av för motorändamål avsedd tjära skedde såsom förut i huvudsak till fiske och kustfart; behovet härvidlag kunde i stort sett tillgodoses. Konsumentpriset var under perioden oförändrat 45 öre per kg. Under första halvåret 1945 tillverkades sammanlagt 17 209 ton stubbtjära och stubbterpentin. Härav bidrog Skogsägarnas oljeaktiebolag med 13 804 ton. Liksom tidigare gick stubb tjäran i huvudsak till smörjoljeframställning och stubbterpentinen till Färg- och fernissindustriens råvaruförening. Den 1 maj 1945 utgick det ena av de två avtal, som bränslekommissionen träffat med Skogsägarnas oljeaktiebolag angående tillverkning och leverans av stubbtjära och stubbtjärprodukter (se del III sid. 132). Då med hänsyn till rådande försörjningsläge beträffande smörjoljor krackningen av stubbtjära för framställning av tjärsmörjolja samtidigt upphörde, förföll frågan om förlängning av detta avtal eller ingående av nytt sådant. Anmälda behov av tjära för bestrykning och impregnering kunde helt tillgodoses. Svenska gasverksföreningen igångsatte under våren 1945 vissa försök med gasframställning ur tjära, huvudsakligen stubbtjära och blandvedstjära. S. k. B-tjära samt lövvedstjära användes under perioden för eldningsändamål. Sålunda förbrukade bl. a. marinen mindre kvantiteter lövvedstjära för eldning av flottans värmebåtar. Tilldelning av trädestillat för användning som motorbränsle för bilar och motorcyklar kunde under första halvåret 1945 lämnas i något ökad omfattning. Den 30 juni 1945 voro 1 267 bilar och 3 595 motorcyklar i trafik med detta bränsle. Härjämte ägde liksom tidigare vissa tjärproducenter rätt att för motorfordonsdrift förfoga över en del av de vid tjärtillverkningen framkomna lättare derivaten. Den under andra halvåret 1944 påbörjade tillverkningen av traktordestillat genom raffinering och fraktionerad destination av stubbtjärdestillat fullföljdes under första halvåret 1945 med tillfredsställande resultat. Tilldelning härav skedde för jordbruket (se sid. 207). Importreglering för flytande bränslen. Efter hävandet av minspärren i väster öppnades möjligheter för att importen av flytande bränslen åter kunde komma i gång i större omfattning än som kunnat äga rum genom lejdtrafiken. Det var dock att förutse, att denna import under den första tiden måste bli jämförelsevis begränsad,

295 främst av det skälet att tonnage i tillräcklig omfattning icke komme att stå till förfogande. Först sedan frågan om tanktonnagets fördelning behandlats inom den internationella sjöfartspoolen (se härom sid. 320) kunde det väntas bli möjligt att med större säkerhet bedöma hur stor nämnda import komme att bli. Då därtill kom, att lagren på området voro små samt att en viss beredskapslagring lämpligen borde upprätthållas, måste det anses ofrånkomligt att förbrukningsregleringen i fråga om flytande bränslen tills vidare under en ej alltför kort tid ägde bestånd. Detta förutsatte att vederbörande ransoneringsmyndighet bereddes möjlighet att, i den mån importen på nytt komme i gång, öva inflytande på dennas sammansättning, så att det bleve möjligt att på lämpligt sätt tillgodose olika förbrukarekategoriers behov. I skrivelse till Kungl. Maj:t fäste 1944 års drivmedelsutredning — vilken tillsatts för att verkställa utredning om ordnandet i fortsättningen av drivmedelsförsörjningen i Sverige — uppmärksamheten på hithörande förhållanden. Utredningen framhöll, att oljeimporten västerifrån under avspärrningstiden ägt rum nästan uteslutande för försvarets räkning samt handhafts av de militära myndigheterna. Utredningen ansåg lämpligt, att importen av militära kvoter — i den mån sådana alltjämt komme att stå till vårt förfogande — liksom förut, åtminstone tills vidare, skedde genom militärmyndigheternas försorg. Beträffande importen för civila ändamål förordade utredningen, att denna finge handhas av de enskilda oljeimportörerna med hänsyn till att dessa, liksom under kriget varit fallet, alltjämt syntes böra — själva och genom sina återförsäljare — ombesörja distributionen av de flytande bränslena samt vården av och tillsynen över de upplagrade förråden. En sådan anordning förutsatte dock vid bibehållen ransonering, att importen underkastades reglering från försörjningsmyndighetens sida, varför drivmedelsutredningen hemställde om utfärdande av föreskrifter härutinnan. Av vikt vore även, att importörerna sinsemellan etablerade ett intimt samarbete. Det sistnämnda ansåg utredningen lämpligen kunna ske genom det samarbetsorgan som redan förefanns för de större importörerna, nämligen Förenade svenska oljeimportörers aktiebolag, vilket bildats på bränslekommissionens initiativ som ett centralorgan för oljeimport och i denna egenskap fungerat bl. a. i fråga om oljeimporten från Rumänien under krigets tidigare skede. Med anledning av denna framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 25 maj 1945 kungörelse (nr 207) angående reglering av införseln av vissa mineraloljor, varigenom föreskrevs, att införsel av såväl rå mineralolja som bensin och andra raffinerade brännoljor fr. o. m. den 1 juni 1945 icke fick ske utan tillstånd av bränslekommissionen. Någon tillämpning av ifrågavarande kungörelse kom emellertid icke till stånd under första halvåret 1945.

296 C.

Gengas.

Endast obetydliga ändringar skedde under förslå halvåret 1945 i fråga om de i centrala automobilregistret upptagna gengasdrivna motorfordonens antal, såsom nedanstående sammanställning utvisar. Antalet gengasdrivna motorfordon 30 juni 1944 31 dec. 1944 30 juni 1945 Omnibussar Lastbilar Personbilar Summa

3 549 34 374 33 872

3 555 34 349 34 991

3 547 34 247 35 297

71 793

72 895

73 091

Dessutom funnos i registret upptagna 981 st. tyngre motorcyklar, drivna med gengas. Proportionen mellan de kol- och veddrivna gengasfordonens antal försköt sig under halvåret något till veddriftens förmån beträffande bussar och personbilar (från resp. 76 och 11 procent vedgasfordon vid årets början till resp. 77 och 12 procent vid utgången av juni), medan för lastbilar proportionen förblev ungefär oförändrad. Naturligt var, att de skymtande utsikterna till ett snart slut på kriget framkallade en viss osäkerhet angående gengasdriftens fortsatta upprätthållande, sedan friare tillgång på flytande bränslen öppnats. I synnerhet gjorde sig denna osäkerhet gällande med avseende på produktionen och anskaffningen av gengasbränsle, då verksamheten på detta område liksom beträffande träbränsleproduktionen över huvud måste arbeta på relativt lång sikt. För att i någon mån dämpa farhågorna gjordes från bränslekommissionens sida vid årets början ett principiellt uttalande i frågan om gengasdriftens vidmakthållande i fortsättningen. Det fastslogs som tämligen ofrånkomligt, att gengasdriften måste komma att anlitas för landets transportväsen i ungefär dittillsvarande omfattning under åtminstone ett år framåt, även om en reguljär import av flytande bränslen skulle under denna tid komma att upptagas. Emellertid vidtogos vissa åtgärder i syfte att stabilisera bilbränslemarknaden och trygga försörjningen särskilt med bilkol under övergångstiden. Härvid trädde Svenska gengasaktiebolaget i viss mån i förgrunden. Se härom sid. 287. Nyssnämnda bolag hade, såsom redan nämnts, redan före ingången av år 1945 i huvudsak inriktat sig på bränsleanskaffningen och upphört med sin övriga verksamhet, d. v. s. anskaffningen av gengasaggregat samt experiment- och försöksarbeten (angående de sistnämnda se särskilt del IV sid. 135). Enligt beslut vid 1945 års riksdag, i anledning av proposition nr 181, beviljades bolaget ett anslag av 288 000 kronor för reglering av de kostnader som föranletts av försöksverksamheten, till den del dessa ej täckts genom tidigare för ändamålet till ett sammanlagt belopp av 720 000 kronor anvisade medel.

297 För kontroll och undersökning av gengasaggregat hade för budgetåren 1940/41—1944/45 anvisats anslag om tillhopa 420 500 kronor, därav 110 000 kronor för budgetåret 1944/45. Medlen hade kommit till användning för den under bränslekommissionen sorterande gengasbyråns verksamhet. Tidsförhållandena gjorde, att denna verksamhet syntes kunna under nästkommande budgetår väsentligt inskränkas. Bränslekommissionen fann, att då gengasdriften numera finge betraktas som en mera normal företeelse i samhället erfarenheten om dess funktioner bland fabrikanter, drift- och servicepersonal samt bland allmänheten blivit så allmän och grundlig, att statlig ledning i många hänseenden kunde undvaras. Den statliga befattning med tekniska gengasfrågor, som alltjämt kunde befinnas nödig, syntes böra överflyttas på permanenta statliga institutioner, i den mån lämpliga dylika funnes eller kunde komma att skapas. Efter överläggning med vederbörande myndigheter och organisationer, bestämdes, att bränslekommissionens befattning med frågor rörande gasgeneratorer för motordrift skulle inskränkas till provningar av gengasverk och gengasutensilier i sådana fall då kommissionen därom fattade särskilt beslut, undersökning i begränsad omfattning av brandfall, där skadeorsaken kunde befaras vara att söka i gengasdrift, samt vidmakthållande av teknisk expertis för utfärdande av råd och anvisningar jämte föreskrifter för gengasdrift. Kommissionens befattning med medicinska frågor i samband med gengasförgiftningsfaran skulle upphöra och helt överlåtas på statens gengasforskningsråd. Dock förutsattes ett visst samarbete mellan de båda organen skola äga rum på det tekniskt-profylaktiska området. För upprätthållande av gengasbyråns på angivet sätt begränsade verksamhet anvisades för budgetåret 1945/46 ett anslag av 68000 kronor. Med anledning av framställningar från statens gengasforskningsråd avlät Kungl. Maj:t proposition till 1945 års riksdag, nr 215, med begäran om anslag till åtgärder i anledning av f ö r g i f t n i n g s f a r a n v i d g e n g a s d r i f t för budgetåret 1945/46. Det begärda anslaget, 230 000 kronor, beviljades av riksdagen. Därigenom skulle enligt propositionen möjliggöras, att stationer till ett antal av omkring 10 st. komme att upprättas på olika platser i landet för undersökning och behandling av förekommande förgiftningsfall, att en statlig klinik inrättades i Stockholm vid Karolinska sjukhuset, att utbildning komme att anordnas för blivande gengasläkare, att personalen vid den redan befintliga Sabbatsbergskliniken förstärktes och ytterligare statligt bidrag lämnades till dess inredning och utrustning, samt att otoneurologisk och neurologisk-psykiatrisk expertis säkerställdes inom gengasforskningen. Beträffande den tekniskt-profylaktiska verksamheten, vilken dittills handhafts av bränslekommissionens gengasbyrå, ingick det i programmet att den skulle snarast möjligt administrativt samordnas med den medicinska forskningsverksamheten på området. Ifrågavarande verk-

298 samhet skulle utvidgas genom att ytterligare personal ställdes till förfogande för att lämna allmänheten anvisningar och råd till avhjälpande av fel å gengasaggregat, att statistiskt bearbeta förgiftningsfrekvensen samt att i samverkan med skyddsombuden på arbetsplatserna sprida ökad kunskap om gällande skyddsföreskrifter. Till en del kunde här angivna åtgärder genomföras redan under förra hälften av år 1945 med anlitande av det anslag som för budgetåret 1944/45 för hithörande ändamål anvisats av 1944 års riksdag. Kungörelsen den 5 juni 1942 (nr 361) med vissa bestämmelser till skydd mot skada från gengasdrivet fordon eller redskap, vari meddelats en rad straffsanktionerade bestämmelser till motverkande av förgiftningsrisken vid gengasdrift (se del III sid. 361), ersattes av en ny kungörelse med samma rubrik den 11 maj 1945 (nr 174), vilken innehöll i vissa hänseenden skärpta bestämmelser och bl. a. upptog den nyheten, att giltigheten i viss omfattning utsträcktes till privatgarage. Som följd därav utfärdade bränslekommissionen cirkulär, nr 355, som — utom redogörelse för och förklaring av bestämmelserna i den nya kungörelsen — innehöll anvisningar angående tillsyn över och handhavande av gengasdrivna fordon och redskap samt upplysningar angående gengasförgiftning och dess behandling. Detta cirkulär ersatte kommissionens tidigare cirkulär i ämnet nr 272.

D.

Smörjmedel.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 17 april 1942 hade inom industrikommissionen, samtidigt som smörjmedel av olika slag åsatts normalpriser, inrättats en c l e a r i n g k a s s a f ö r s m ö r j m e d e l , avsedd att möjliggöra en prisutjämning beträffande såväl från olika håll importerade mineralsmörjoljor som inom landet framställda tjärsmörjoljor (se del III sid. 364). Sedermera hade bestämts, att clearingkassan skulle få tagas i anspråk även för täckande av kostnaderna för raffinering av tjärsmörjoljor. Clearingavgiften för smörjmedel hade fr. o. m. den 1 maj 1944 höjts från 75 öre till 1 krona per kg (se del V sid. 327). I de kalkyler, vilka lågo till grund för nämnda höjning av clearingavgiften och vilka baserats på en beräkning av kostnaderna för tillverkning av viss kvantitet tjärsmörjmedel samt en uppskattning av utgifterna för smörjmedelsimporten, förutsattes, att clearingkassans inkomster genom avgiftshöjningen skulle förslå till gäldande av de utgifter som kunde väntas komma att åvila densamma. Emellertid visade det sig, att kostnaderna icke kunde hållas inom den kalkylerade ramen. Ökningen berodde dels på att priset på den raffinerade tjärsmörjoljan biivit dyrare än beräknat, dels på att det av tekniska skäl blivit nödvändigt att i betydligt större utsträckning än vad tidigare förutsatts använda raffinerade

299 tjärsmörjoljor i stället för oraffinerade, dels ock på att en forcerad import av mineralsmörjoljor till kraftigt höjda priser ägt rum under år 1944. För att täcka de sålunda ökade kostnaderna fann sig industrikommissionen föranlåten att med Kungl. Maj:ts medgivande fr. o. m. den 7 februari 1945 höja clearingavgiften för flertalet smörjoljor från 1 krona till 1 krona 50 öre per kg. Samtidigt fastställde priskontrollnämnden nya normalpriser å smörjmedel, vilka inkluderade höjningen av clearingavgiften. För att denna åtgärd icke skulle verka kostnadsstegrande för fisket, lät industrikommissionen föra i marknaden nya s. k. fiskemotoroljor, för vilka clearingavgiften bibehölls vid 1 krona per kg. Dessa oljor fingo säljas endast till fiskare. I n v e n t e r i n g av landets förråd av smörjmedel hade under hösten 1944 ägt rum enligt kungörelse den 22 september 1944 (nr 625), avseende lagerställningen den 1 oktober. Genom kungörelse den 16 mars 1945 (nr 53) förordnades om ny inventering per den 1 april 1945. För inköp och raffinering genom reservförrådsnämndens försorg avs p i l l o l j o r hade under åren 1940—44 anvisats belopp om tillsammans omkring 1-2 milj. kronor. Inköpen av spillolja hade intill den 1 april 1945 omfattat en kvantitet av c:a 600 000 kg. Då de anvisade medlen vid denna tid voro förbrukade men inköpen ansågos tills vidare böra fortgå åtminstone till utgången av år 1945, ställde Kungl. Maj:t för ändamålet till nämndens förfogande ytterligare ett belopp av 222 000. Angående användningen vintertid av t j ä r s m ö r j o l j o r lämnade industrikommissionen i meddelande nr 226 vissa anvisningar till tjänst för förbrukarna. Kommissionen framhöll, att den låtit sig angeläget vara att genom fortgående laboratorieundersökningar och provningar förvissa sig om de successivt framställda nya smörjmedlens användbarhet samt att resultaten i praktiken i stort sett varit mycket goda. Karakteristiskt såväl för de under kriget importerade europeiska smörjoljorna som för tjärsmörjoljorna vore, att de hade relativt gynnsam stelningspunkt men att däremot viskositetsegenskaperna vore ogynnsamma, d. v. s. att oljorna uppvisade stor förändring av viskositeten med temperaturen, vilket innebure, att oljorna vid höga temperaturer bleve tunnare och vid låga temperaturer mera tjockflytande än förkrigskvaliteterna. Detta nödvändiggjorde iakttagandet av vissa försiktighetsmått vid användning av de nya automobiloljorna för vinterbruk. Även ur lagringssynpunkt fordrade de tjäroljeblandade smörjmedlen särskild uppmärksamhet, särskilt med hänsyn till deras halt av s. k. retén, ett vaxliknande kolväte, som vid låg temperatur utfälldes och nedsatte smörjmedlets verkningsförmåga. Förbrukarna tillråddes därför att förvara särskilt biloljorna i uppvärmda lokaler. De mellan bränsle- och industrikommissionerna å ena sidan och Skogsägarnas oljeaktiebolag å andra sidan tecknade kontrakten om leverans av stubbugnstjära utlöpte den 1 maj och den 1 augusti. På grund av de i sam-

band med Europakrigets slut förbättrade importmöjligheterna i fråga om smörjmedel ansåg sig industrikommissionen icke vilja förorda fortsatt produktion av stubbugnstjära. Raffinaderiet i Nynäshamn uppsade kontraktet med industrikommissionen beträffande tillverkning av tjärsmörjolja och tjäroljeproduktionen var i stort sett avslutad med första halvåret 1945.

7.

Kraftförsörjningen.

Kraftsituationen. Nederbörden var under första halvåret 1945 riklig och tämligen jämnt fördelad över hela landet. Under första kvartalet uppgick nederbördsmängden till 136 och under andra kvartalet till 137 procent av den normala. För hela halvåret erhölls procenttalet 137. Bortsett från en mindre nedgång under februari månad uppvisade vattenkrafttillgången en stigande tendens under första kvartalet. Efter en markerad topp under april på grund av den ovanligt tidiga vårfloden sjönk den sedan hastigt för att under juni månad uppnå det lägsta värdet under halvåret. I medeltal uppgick vattenkrafttillgången under dessa kvartal till 111 resp. 114 procent och under hela perioden till 113 procent av den normala. Vid årsskiftet voro vattenmagasinen fyllda till c:a 93 procent. När fyllnadsperioden började i slutet av mars månad, hade i magasinen sparats icke mindre än c:a 58 procent av totala magasinstillgången. Fyllnadsgraden steg sedan kontinuerligt under återstoden av halvåret till c:a 92 procent. Under halvårets fyra första månader var belastningsintensiteten vid kraftverken i stadigt sjunkande, men steg sedan kraftigt särskilt under juni månad. Variationerna framgå av följande värden på belastningsindex med årsskiftet 1935/36 som bas. M

ä

n

a

Januari Februari Mars April Maj Juni

a

Belastningsindex i medeltal under månaden 169 167 156 150 156 173

Förklaringen till de stora variationerna i belastningsintensiteten torde ligga i verkstadsstrejken, som utbröt i början av februari och pågick till i början av juli. En del större belastningsobjekt ha tillkommit under perioden. Sålunda ökades belastningen i Norrbottens järnverk till 25 MW i slutet av januari genom tillkomsten av en ny stålugn. En elektrisk ångpanna om 10 MW tillkom i Örnsköldsvik i början av februari, och samma månad togs även den elektrifierade järnvägen Östersund—Järpen i drift.

302 Den rikliga vattentillgången under halvåret gjorde att ångkraftproduktionen kunde begränsas till i medeltal c:a 2 procent av totala kraftproduktionen. Den var till stor del betingad av tekniska skäl. Till Danmark exporterades så mycket kraft som överföringsmöjligheterna medgåvo. Restriktioner i kraftförbrukningen. Förbudet att använda elektrisk kraft för ånggenerering fortfor att gälla under halvåret. På grund av den goda vattentillgången och belastningsminskningen genom verkstadsstrejken beviljade emellertid centrala driftledningen undantag från denna bestämmelse i sådan utsträckning, att elektrisk ånggenerering kunde ske utan inskränkning. Såsom omförmäles å sid. 264 visade det sig på grund av knappheten på gasverkskol nödvändigt att i april 1945 införa gasransonering inom vissa städer med gasverk. Då gasförbrukarnas konsumtion för matlagning m. m. härigenom inskränktes, måste man räkna med en strävan hos dessa förbrukare att kompensera den påtvingade förbrukningsminskningen genom användning av elektrisk kraft. Tillgången på elektrisk kraft inom riksnätet var visserligen i och för sig så god, att den kunde anses räcka till för nämnda förbrukningsökning, men i vissa gasverksstäder voro de elektriska ledningsnäten och stigarledningarna i husen icke tillräckliga för att medge någon nämnvärd belastningsökning. Då tillgången på koppar och övrig materiel för förstärkning av näten fortfarande var mycket knapp, var en förstärkning av distributionsnät och stigarledningar i fastigheterna i den omfattning, som möjligen kunde komma att krävas vid en vidsträcktare användning av elektrisk kraft för kokplattor m. ni., icke överallt möjlig. Med anledning härav gjorde de kommunala myndigheterna i vissa gasverksstäder framställning om bränslekommissionens medverkan vid införande av erforderliga inskränkningar i rätten att använda elektrisk kraft. Efter hemställan från bränslekommissionen utfärdade Kungl. Maj.t härefter med stöd av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas kungörelse den 13 april 1945 (nr 117), varigenom de tidigare kungörelserna angående inskränkning i kraftförbrukningen (1941 nr 704, 705 och 820 samt 1942 nr 821) upphävdes och ersattes med nya föreskrifter. I den nya kungörelsen bibehölls bestämmelsen om rätt för bränslekommissionen att föreskriva inskränkning i rätten att använda elektrisk kraft för ångalstring. Dessutom bemyndigades kommissionen meddela föreskrift om inskränkning i förbrukningen eller om användningen i övrigt av elektrisk kraft i ort med gasverk, i den mån sådan reglering påkallades av bristande överföringsförmåga hos de elektriska ledningsnäten eller stigarledningarna. Bränslekommissionen utfärdade i cirkulär nr 337 vissa tillämpningsbestämmelser, gällande fr. o. m. den 24 april 1945. Det framhölls, att då ledningsnäten och stigarledningarna voro olika dimensionerade

såväl inom olika städer som inom olika lokala områden, komme eventuellt meddelade föreskrifter att anpassas efter de rådande lokala förhållandena och endast gälla de områden, där en för driftsäkerheten och för anläggningarnas bestånd menlig överbelastning kunde befaras. I övrigt lämnades i cirkuläret anvisningar rörande ansökningar om införande av restriktioner, rörande restriktionernas omfattning samt rörande undantag från och kontroll av restriktionerna. Dessa kunde avse uppvärmning av byggnad, beredning av varmvatten, matlagning samt gatu- och vägbelysning ävensom annan utomhusbelysning. I regel skulle elektrisk matlagning ges företräde framför varmvattenberedning och byggnadsuppvärmning; av de senare skulle beredning av varmvatten äga företräde framför byggnadsuppvärmning. Ännu vid utgången av första halvåret 1945 hade tillämpning av kungörelsen angående inskränkning av elektrisk kraft i vad den avsåg sådan inskränkning i gasverksort på grund av bristande överföringsförmåga hos ledningsnäten icke i något fall förekommit. Den centrala driftledningen (CDL). CDL:s verksamhet fortgick under halvåret i samma utsträckning och efter samma riktlinjer som tidigare. Tack vare den gynnsamma kraftsituationen behövde övervakningen av samkörningen ej föranleda några anmärkningsvärda åtgärder. Behandlingen av frågor av militär art, såsom bevakning, skyddsanordningar och reparationsberedskap, fortsatte efter i huvudsak samma riktlinjer som tidigare. Vapenstilleståndet i Europa i början av maj samt den avmattning av beredskapen inom landet, som blev en följd därav, inverkade givetvis på behandlingen av dessa frågor. I fråga om reparationsberedskapen och skyddsanordningar m. m. utgingo icke några ändrade direktiv i avvaktan på insamlande av erfarenhet från det avslutade stormaktskriget. Det kan i detta sammanhang nämnas, att vid kraftanläggningarna under kriget organiserats särskilda hemvärnsförband, tillhörande det s. k. verkshemvärnet. Verkshemvärnets uppgifter vid kraftföretagen, såväl de statliga som de icke statliga, ha i huvudsak haft till ändamål att möjliggöra beväpning av personalen och utbildning av densamma, så att den skall vara i stånd att vid direkt angrepp mot anläggningarna försvara dessa. För att möjliggöra beväpning även av den personal, som icke är bunden till en viss station, exempelvis reparationspersonalen för kraftledningarna, h a r organiserats en särskild form av hemvärn, det s. k. driftvärnet (jfr sid. 194). Denna organisation är avsedd att dels ersätta verkshemvärnet, dels möjliggöra exempelvis för såväl personalen inom den centrala byggnads- och reparationsberedskapen som de lokala reparationsavdelningarna att bli beväpnade och övade till självförsvar och försvar av anläggningarna. I början av året fattades beslut om organisation av ett dylikt driftvärn. Av de för kraftförsörjningen viktiga frågor, som CDL under här ifrågavarande period upptog till behandling, må särskilt nämnas reglering av leve-

304 ranstiderna för stora transformatorer. Under kriget hade på grund av materialbrist och på grund av ovissa framtidsutsikter en ganska stor återhållsamhet beträffande nyanläggningar gjort sig gällande. Man sökte begagna sig av befintliga anläggningar så långt möjligt och företog endast absolut nödvändig nyanskaffning. Härigenom uppstod ett ackumulerat behov, vilket vid stormaktskrigets slut under våren medförde en sådan mängd beställningar av framför allt stora transformatorer, att de inhemska tillverkarnas leveranskapacitet ej på långt när räckte till för de sålunda nyuppkomna behoven. Leveranstiderna för nya transformatorer kom härigenom att stegras upp till 3 å 4 år. Situationen försvårades ytterligare genom verkstadskonflikten. För att tillgodose de nödvändiga behoven och ge dem företrädesrätt framför mindre viktiga behov organiserades på inbjudan av CDL en transformatorberedning med uppgift att söka på frivillighetens väg fastställa en på behovsprövning baserad leveransplan för stora transformatorer vid de svenska verkstäderna. Denna transformatorberedning trädde i funktion i juni 1945. I densamma ingingo representanter för bl. a. CDL, Elverksföreningen och Sveriges industriförbund. Tillfälliga vattenregleringar. Ett fåtal ansökningar om tillstånd till reglering enligt 1939 års lag om tillfälliga regleringar inlämnades under halvåret. Bland dessa märkas en ansökan om korttidsreglering i Gimån med återreglering i Stödesjön i Ljungan samt en ansökan beträffande reglering av Sporrsjön i Faxälven. Tillstånd till reglering enligt samma lag lämnades Skönviks aktiebolag för dämning i Stödesjön till höjden -f- 50*44 m. Utbyggnad av nya krafttillgångar. Krafttillskottet genom nytillkomna stationer var under halvåret obetydligt. Bland de största märkas Domnarvet i Dalälven (7 000 kW) och Herting i Ätran (1 000 kW). Den förstnämnda äges av Domnarvets järnverk och den senare av Falkenbergs stad. Ej heller tillkommo några större kraftledningar under perioden, men däremot ombyggdes en del linjer för högre spänning. Sålunda drevs linjen Hallsberg—Finnslätten med 200 kV sedan juni månad och linjen Malfors—Mjölby —Nässjö—Jönköping med 130 kV sedan mars månad. Utbyggandet av redan påbörjade kraftstationer bedrevs emellertid i forcerat tempo. Ytterligare en del tillbyggnader igångsattes, nämligen ett sjätte aggregat i Krångede på 35 000 kW, ett tredje aggregat i Gammelänge på 21 000 k W och ett fjärde aggregat i Lanforsen på 9 500 kW. En ny station, planerad för 6 600 kW, började uppföras i Letälven av Degerfors järnverk. Dessutom vidtog statens vattenfallsverk förberedelser för en planerad utbyggnad av Harsprånget i Lule älv. Landsbygdens elektrifiering. Till subvention för åstadkommande av eleklrifieringsanläggningar på landsbygden hade under de föregående krisåren, med

305 hänsyn till den rådande bristen på lys- och brännoljor, anvisats betydande medel, nämligen för budgetåren 1940/41—1944'45 ej mindre än 20 milj. kronor. Dessutom hade för ändamålet för budgetåret 1944/45 uppförts å allmän beredskapsstat II anslag å 2 milj. kronor och å allmän beredskapsstat III anslag å 4 milj. kronor. Hithörande anslag utbetalades och disponerades av länsstyrelserna i enlighet med bestämmelser, som meddelades för varje särskilt fall. I skrivelse den 31 augusti 1944 meddelade elektrifieringsberedningen, att de kvalificerade bidragsanspråken under de senaste två åren uppgått till ungefär 7 milj. kronor per år samt alt någon tendens till avmattning därutinnan ej kunnat spåras. Det förefölle dock inte otroligt, att i den mån en väsentlig förbättring av tillgången på brännoljor för belysning och motordrift kunde ställas i utsikt elektrifieringsintensiteten och därmed bidragsanspråken komme att minskas, lndustrikommissionen hade under föregående budgetår utfärdat licenser på koppar för subventionerade elektrifieringsanläggningar i en omfattning motsvarande ett subventionsbelopp av cirka 6 milj. kronor. En viss skärpning i tilldelningsgrunderna för koppar hade sedermera ägt rum, vilken emellertid kompenserades därav att tillgången på aluminium ökats, vilket möjliggjorde att detta material kunde komma till användning som ersättning för koppar i elektriska anläggningar i större omfattning än förut. Läget i övrigt i materialhänseende hade snarare lättat än skärpts. Med hänsyn till dessa omständigheter borde man kunna räkna med att materialtillgången icke skulle utgöra hinder för en årlig subvention av cirka 7 milj. kronor. Då de för budgetåret 1944/45 anvisade medlen icke förslogo för utförande av såsom särskilt önskvärda betecknade elektrifieringsföretag och då de å allmän beredskapsstat upptagna medlen ansågos icke böra lagas i anspråk, hemställde Kungl. Maj:t i proposition till 1945 års riksdag nr 2, att ett anslag av 3 milj. kronor måtte- för ändamålet anvisas å tilläggsstat för 1944/45, vilket av riksdagen bifölls. För budgetåret 1945/46 äskade Kungl. Maj:t, under hänvisning till att en viss knapphet förefanns eller kunde komma alt inträda beträffande erforderliga råvaror, ett anslag till befrämjande av landsbygdselektrifieringen av 5 milj. kronor. I anledning av en i ärendet väckt motion beslöt riksdagen efter gemensam votering en höjning av detta anslag till 7 milj. kronor.

2 0 — 5 18 703

8. Statlig lagerhållning. Statens reservförrådsnämnds uppköpsverksamhet för lagringsändamål fortgick, vad u t l ä n d s k a v a r o r beträffar, på liknande sätt som förut och under enahanda former med hänsyn till finansieringen. Sammanlagda värdet av de av nämnden sedan början av dess verksamhet från utlandet inköpta varorna uppgick den 30 juni 1945 till cirka 900 milj. kronor mot 775 milj. kronor vid motsvarande tidpunkt år 1944. Inköpen under budgetåret 1944/45 uppgingo sålunda till en summa av omkring 125 milj. kronor. Av den inköpta varumängden hade vid förstnämnda tidpunkt varor för cirka 893 milj. kronor inkommit till landet, varav under budgetåret 1944/45 för cirka 130 milj. kronor mot 154 milj. kronor under 1943/44. Vad angår i n h e m s k a v a r o r , beträffande vilka Kungl. Maj:t tid efter annan meddelat nämnden inköpsuppdrag, uppgingo nämndens inköp under budgetåret 1944/45 till ett sammanlagt belopp av cirka 75 milj. kronor. Bland sålunda uppköpta varor märkas särskilt tackjärn, andra metaller (koppar, bly och zink), bensol, smörjoljor (spilloljor) och trätjärprodukter. Tackjärnsköpen intogo så tillvida en särställning som dessa finansierades från anslag å allmän beredskapsstat (se sid. 248). Uppköpen av spilloljor voro liksom förut förbundna med skyldighet för nämnden att ombesörja dessas raffinering; uppköpen av trätjärprodukter (stubbugns- och blandvedstjära) förenades med skyldighet att verkställa förädling därav till smörj- eller brännoljor. De uppdrag, som reservförrådsnämnden tidigare erhållit att i förekommande fall inköpa varor, beträffande vilka staten i samband med produktionsavtal åtagit sig avsättningsgaranti, hade ännu icke i någon större omfattning behövt realiseras för garantiförpliktelsernas fullgörande. Inköp av hithörande slag kunde dock med viss sannolikhet förväntas komma att påfordras i och med krigets avslutning och därmed följande ökad varutillgång. Ytterligare inköpsuppdrag av denna natur erhöll nämnden under första halvåret 1945 i anknytning till nya produktionsavtal i fråga om bl. a. koppar, bly och bilcordgarn. Bemyndigande att på samma sätt och under samma villkor som förut efter framställning eller tillstyrkan av någon av försörjningskommissionerna försälja eller utlåna varor från de statliga reservförråden gavs nämnden för andra och tredje kvartalen 1945 genom kungl. brev den 16 mars och den 15 juni d. å. Bemyndigandena begränsades som förut till avyttring av varor till en kvantitet av högst 20 procent av den lagrade kvantiteten av resp. varuslag vid kvartalets början.

307 Försäljningarna från de statliga reservförråden uppgingo under budgetåret 1944/45 till ett värde av sammanlagt cirka 196 milj. kronor för utländska och 41 milj. kronor för inhemska varor. De till beloppet mest betydande av de försålda varorna voro: metaller (särskilt aluminium, bly, koppar, tenn, zink, nickel, ferrokrom och ferrovanadin samt tackjärn), bleckplåt, stenkol och koks, flytande bränslen (bensin, motorfotogen, pannbrännolja, motoralkohol, bensol, fiskebåtsbränsle), smörjoljor (såväl mineral- som tjärsmörjoljor), feta oljor (cotton- och solrosolja), textilråvaror och textilfabrikat (bomull, ull, hampa, cellullgarn, fisknät), koksalt, klorkalium, konstgödsel (kalisalt, ljungasalpeter), rågummi samt däck och slangar till automobiler. Rörande finansieringen av reservförrådsnämndens verksamhet under budgetåret 1945/46 framlades förslag i 1945 års statsverksproposition (11 :e huvudtiteln samt kapitalbudgeten). För fortsatta inköp i utlandet äskades inga ytterligare anslag, enär de medel som härför redan stodo till förfogande ansågos tillräckliga för ändamålet. Däremot begärdes förnyelse av bemyndigandet för riksgäldskontoret att till det nya budgetårets utgång förskottsvis, genom överlämnande av statsskuldbevis med form och förfallotid bestämda i samråd med riksbanken, i av riksdagen tidigare medgiven omfattning ställa medel till förfogande för reservförrådsnämnden att användas till förvärv från riksbanken av för nämndens verksamhet erforderliga belopp i guld och valutor. Riksdagen biföll denna hemställan samt anvisade jämlikt propositionen för budgetåret 1945/46 dels ett anslag av 42 milj. kronor till förlagskapital för inköp av inhemska varor samt för bearbetning i anbefalld omfattning av dylika varor, dels ett anslag till omkostnader för reservförrådsnämndens lagerhållning av 3*5 milj. kronor. Nyssnämnda investeringsanslag var avsett att jämte till nämnden influtna hos densamma kvarstående försäljningsmedel m. m. täcka följande medelsbehov: för inköp av inhemska produkter » bearbetning eller förädling av lagrade produkter »> lossnings- och transportkostnader m. m

39-0 milj. kr. 0-5 » » 2-5 » »

Till den under livsmedelskommissionens omedelbara överinseende bedrivna inköps- och försäljningsverksamheten i samband med upplagring av olika slag av livsmedel hade för budgetåret 1944/45 icke anvisats något särskilt investeringsanslag, utan hade de för sådant ändamål tidigare anvisade kapitalmedlen ansetts tillräckliga för verksamheten, vilken som förut i huvudsak avsett smör, slaktprodukter, ägg samt fisk och frukt. Däremot hade till omkostnader för verksamheten anvisats ett anslag av 6 milj. kronor. Liksom under föregående budgetår föranledde livsmedelskommissionens av utfästa garantiförpliktelser förorsakade fiskuppköp även under budgetåret 1944/45 avsevärda förluster, vilka emellertid antogos kunna täckas dels av redan för ändamålet anvisade medel, dels av medel från fiskclearingkassan, dels ock genom upptagna fiskregleringsavgifter.

308 Omfattningen av den under livsmedelskommissionens överinseende bedrivna lagringen under budgetåret 1944/45 belyses av efterföljande sammanställning, vilken anger lagrens storlek den 30 juni och den 31 december 1944 samt den 30 juni 1945. Härvid är att märka, att siffrorna icke tillfyllest ange lagringens totala storlek, då denna under året varierat i avsevärd grad och tidvis varit större än som kommit till synes vid halvårssluten.

Slaktvaror Smör Mesmassa Äggmassa Torrmjölk Fiskvaror Frukt och bär

:

30/6 1944 ton 16 620 1001 181 — — 15 499 951

31/12 1914 ton 3 591 2 104 — 17 91 * 5 291 2 439

30/6 1945 ton 7 079 4 364 — — » 5 900 —

Omkostnaderna för lagringsverksamheten belöpte sig under budgetåret 1944/45 till 7 451000 kronor, varav 3 659 000 kronor hänförde sig till lagringen av smör, 2 379 000 kronor till lagring av slaktvaror och återstoden till lagring av övriga produkter. För budgetåret 1915/46 anvisades icke å kapitalbudgeten några ytterligare medel för hithörande inköps- och försäljningsverksamhet. Till omkostnader för lagringen — varav en huvuddel utgjordes av hyror för ianspråktagna fryshusutrymmen m. m. — beviljade riksdagen liksom för föregående budgetår ett anslag av 6 milj. kronor. Vad angår täckningen av förluster å Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet stodo under budgetåret 1944/45 medel till förfogande, vilka anvisats av 1944 års riksdag, nämligen dels ett anslag av 64 milj. kronor för själva verksamheten, dels ett anslag av 9 milj. kronor till prisclearing för fodermedel m. m. För täckande av förluster under budgetåret 1945/46 hade bolaget ursprungligen räknat med ett medelsbehov av resp. 36 och 7 milj. kronor. Som följd av att en omfattande export av spannmål från bolagets lager till vinstgivande priser kunnat komma till stånd samt att — i motsats mot vad förut antagits — försäljningen av importerat oljekraftfoder kunde beräknas giva en vinst, som täckte förlusten på inhemskt dylikt kraftfoder, visade det sig emellertid senare, att någon medelsanvisning för finansiering av spannmålsbolagets verksamhet samt för prisclearing under budgetåret 1945/46 sannolikt icke komme att erfordras. Kungl. Maj:t ansåg sig därför icke böra av riksdagen äska några anslag för dessa ändamål. Till undanförsel av i enskild ägo befintliga varuförråd anvisade riksdagen jämlikt proposition nr 308/1945 ett anslag å tilläggsstat för 1944/45 av 515 900 kronor. 1 8

Beredd vikt. Lingonpulp.

9.

Utrikeshandeln.

Statistisk överblick. Under första halvåret 1945 voro Sveriges handelsförbindelser med utlandet synnerligen inskränkta. Landet var då med hänsyn till varuutbytet med utlandet mera isolerat än det varit någon gång förut i modern tid. Till detta förhållande medverkade icke blott de redan under föregående höst tillkomna sjöfartshindren utan även krigsulvecklingen i Europa, varvid, i samma mån som de allierade makternas arméer ryckte fram på den europeiska kontinenten, möjligheterna till varuutbyte med de inom krigsområdet belägna länderna i högsta grad försvårades. Tysklands slutliga sammanbrott i början av maj medförde, att handelsförbindelserna med detta land, vilka redan förut begränsats till ett minimum, tills vidare helt upphörde, och detsamma gällde handel och transport via Tyskland. Lejdtrafiken kunde under årets fyra första månader i viss utsträckning upprätthållas. Därefter förekom icke vidare någon på de krigförandes lejd vilande dylik trafik. I och med hävandet av den s. k. västspärren öppnades emellertid sjöfarten västerut, vilket möjliggjorde ett återupptagande så småningom av handeln på de utanför den tidigare spärren belägna länderna. Importens och exportens värde under första halvåret 1945 framgår av nedanstående sammanställning, som jämväl medger en återblick på utvecklingen fr. o. m. år 1939. Export milj. kr.

Import milj. kr. Å r

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Jan.—juni Juli—dec.

Hela året

1 357 856 877 1026 933 738

2 499 2 004 1674 1 780 1814 1677

1 142 1 148 797 754 881 939 365

Jan.—juni Juli—dec.

Hela året

976 637 749 769 571 443

1 889 1 327 1345 1 319 1 172 853

913 690 596 550 601 410 293

Månadssiffrorna för halvåret äro i milj. kronor följande: Januari Februari Import. Export.

107 27

52 31

Mars

April

Maj

Juni

67 35

41 31

48 44

50 125

310 Omsvängningen i utrikeshandeln efter öppnandet av västspärren gjorde sig tidigast märkbar i fråga om exporten. För juni månad framträder därför för första gången på länge ett exportöverskott. De låga importsiffrorna berodde till väsentlig del på det fullständiga u p p hörandet av importen av fossila bränslen samt andra viktiga råvaror och produkter som förut plägat tillföras landet från Tyskland (kemiska råvaror och produkter, järn och stål, maskingods m. m.). Likaså påverkades exporten starkt genom Tysklands och övriga kontinentalmarknaders bortfallande som avsättningsmarknader. Importens och exportens fördelning på ursprungs- och förbrukningsländer belyses av efterföljande tablå. Miljoner

kronor

Procent

1939 | 1943 1 1944 | 1945

1939 | 1943 | 1944

604-4

794-7

-62-4

230-

53-1

90-0

63-2

Nordiska länder Tyska riket Italien Schweiz Ungern Västeuropeiska länder1 Spanien och Portugal Balkanländer övr. europ. kontinentalländer

76-5 251-8 20-7 19-8 7-6 150-6 5-3 14-4 57-7

66-4 480-0 53-2 49-9 22-5 21-2 33-4 55-2 12-9

64-8 4G7-4 5-1 67-4 17-1 17-9 53-9 38-0 30-7

63-6 79-7 1-8 46-2 0-8 4-2 21-0 9-7 3-3

& 22' 1 1' 0' 13015-

7-5 54-3 6-0 5-7 2-6 2-4 3-8 6-3 1-4

6-9 50-2 0-6 7-2 1-8 1-9 5-8 4-1 3-3

17-4 21-9 0-5 12-7 0-2 1-1 5-8 2-7 0-9

övriga

534-0

88-7

169-3

134-2

46-9

10-0

18-2

36-8

S u m m a 2 1 138 4 8 8 3 4

931 7

364 5

100-0

1000 I m p o r t första h a l v å r e t resp. år från Europeiska

kontinenten

(exkl. Sovjetunionen) Därav:

länder

E x p o r t f ö r s t a h a l v å r e t r e s p . å r till Europeiska kontinenten (exkl. Sovjetunionen)

504-3

552-7

353-1

201-4

55-5

93-7

88-G

68-7

165-8 165-6 19-9 6:9 2-8 93-3 6-2 9-6 34-2

108-5 250-7 38-3 61-4 11-6 20-8 23-5 22-0 15-9

36-7 184-7

169-9 0-0

58-0

5-2

18-4 42-5 6-5 10-4 2-0 3-5 4-0 3-7 2-7

9-2 46-3

46-3 4-6 13-9 43-3 11-8 11-9

18-2 18-2 2-2 0-8 0-3 10-3 0-7 1-0 3-8

11-6 1-1 3-5 10-9 3-0 3-0

1-8 1-7 3-7 3-1 0-4

6-3

11-4

31-3

Därav: Nordiska länder Tyska riket Italien Schweiz Ungern Västeuropeiska länder1 Spanien och Portugal Balkanländer ö v r . europ. kontinentalländer övriga

länder Summa2

5-0 10-9 9-2 1-2

404-1

36-9

45-5

91-6

44-4

900-4

589-6

398-6

293-0

100-0

1 0 0 0 I 100-0 I 1 0 0 0

F r a n k r i k e , N e d e r l ä n d e r n a , Belgien och L u x e m b u r g . A t t h ä r a n f ö r d a v ä r d e s u m m o r ej fullt ö v e r e n s s t ä m m a m e d d e i t a b e l l e n å f ö r e g å e n d e s i d a å t e r g i v n a b e r o r p å a t t d e f ö r r a g r u n d a sig p å d e p r e l i m i n ä r a s i f f r o r n a i m å n a d s s t a t i s t i k e n , d e s e n a r e ( u t o m för 1945) p å k o r r i g e r a d e , d e f i n i t i v a siffror. 8

311 Den import från Tyskland, som redovisas i tabellen för första halvåret 1945, torde väsentligen härröra från förtullningar från frihamn eller nederlag, dit varorna tidigare införts för uppläggning. Ökningen under samma tid i exporten till »övriga länder», d. v. s. i huvudsak länder utanför västspärren, sammanhänger till en del med att utförseln på Storbritannien kunde återupptagas under maj och juni. Den uppgick för hela halvåret till 35*8 milj. kronor, medan den förut alltsedan 1940 varit helt obetydlig. En mycket avsevärd stegring visar också utförseln till de nordiska länderna. Den långt viktigaste var härvid utförseln till Finland. Det bör framhållas, att i den redovisade utförseln nu liksom tidigare ej medtagits den egentliga gåvotrafiken, vilken främst avsett Finland och Norge men även flera andra länder, särskilt Nederländerna. Utrikeshandelns reglering. Den ända sedan år 1932 tillämpade importregleringen för socker, vilken enligt gällande författning skulle äga bestånd t. o. m. den 31 juli 1945, blev genom förordning den 27 april 1945 (nr 150) förlängd till utgången av juli 1946. I anledning av den förväntade friare införseln av mineraloljor i samband med öppnandet av sjöfarten västerut förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 25 maj 1945 (nr 207) om importreglering fr. o. m. den 1 juni beträffande bensin, rå mineralolja, oraffinerad motor- och pannbrännolja, fotogen och andra raffinerade brännoljor. Syftet med denna anordning var att med stöd av densamma kunna genomföra den kontroll av handeln med och dispositionen över inkommande mineraloljor, som krävdes för upprätthållande av den alltjämt erforderliga förbrukningsransoneringen på området (se sid. 295). Som licensmyndighet förordnades bränslekommissionen. Krigstillståndets upphörande i Europa föranledde upphävandet fr. o. m. den 1 juni 1945 av kungörelsen den 9 oktober 1939 (nr 705) angående förbud mot införsel till riket av viss film. Sedan genom särskilda beslut av handelskommissionen det vid årsskiftet införda exportförbudet för bl. a. trycksaker i vissa avseenden mildrats, blev genom kungörelse den 27 april 1945 (nr 142) — enär de hänsyn som påkallat förbudets införande icke längre ansågos göra sig gällande på samma sätt som tidigare — full utförselfrihet ånyo medgiven fr. o. m. den 3 maj 1945 med avseende å alla slag av tryckalster (böcker, noter, tidningar och tidskrifter, bilder, planschverk och annat tryck, med undantag för vissa fotografier och efterbildningar därav, vilkas utförsel av militära skäl förbjudits genom kungörelse den 31 augusti 1940, nr 802). I samtidigt utfärdat meddelande framhöll handelskommissionen, hurusom exporten på skilda avsättningsmarknader hade ett ofrånkomligt samband med de allmänna förutsättningarna för varuutbytet och betalningarna mellan Sverige och resp. länder samt med föreliggande transportmöjligheter, varför det vore önskvärt att offerter och

312 f ö r s ä l j n i n g a r a v svenska p r o d u k t e r till u t l a n d e t alltjämt ej s k e d d e u t a n att e x p o r t ö r e r n a g e n o m f ö r f r å g a n p å vederbörligt h å l l först s ö k t e i n h ä m t a u p p l y s n i n g u n d e r vilka f ö r u t s ä t t n i n g a r e x p o r t l i c e n s k u n d e p å r ä k n a s . I skrivelse den 6 f e b r u a r i 1945 till s v e n s k a b e s k i c k n i n g e n i B e r n m e d d e l a d e v e d e r b ö r a n d e m y n d i g h e t e r i Schweiz, a t t för b e v i l j a n d e a v s c h w e i z i s k t exp o r t t i l l s t å n d för v a r a a v s e d d att u t f ö r a s till Sverige ej l ä n g r e f o r d r a d e s utfästelse f r å n den svenske i m p o r t ö r e n att v a r a n v o r e a v s e d d för i n h e m s k k o n s u m t i o n . Med a n l e d n i n g d ä r a v u p p h ä v d e s den förut s t a d g a d e s k y l d i g h e t e n för i m p o r t ö r e r av v a r o r från Schweiz a t t tillställa schweiziske e x p o r t ö r e n s å d a n utfästelse. B e t r ä f f a n d e i n f ö r a n d e av p r i s u l j ä m n i n g s a v g i f t vid utförsel av t r ä v a r o r se sid. 3 8 1 . Exportkredit. D e m e d stöd av beslut vid 1944 å r s r i k s d a g m e d d e l a d e b e s t ä m m e l s e r n a ang å e n d e statlig e x p o r t k r e d i t utlöpte m e d u t g å n g e n a v b u d g e t å r e t 1944/45. Vid 1945 å r s r i k s d a g u p p t o g s d ä r f ö r f r å g a n o m fortsatt b e m y n d i g a n d e alt bevilja d y l i k kredit. P r o p o s i t i o n i ä m n e t f r a m l a d e s a v K u n g l . Maj.t, n r 169. I propositionen meddelades, att exportkreditnämnden sedan hösten 1943 starkt inskränkt sin garantigivning i syfte att i möjligaste mån begränsa statens förlustrisk under krigets slutskede. Under år 1944 hade sålunda utställts krediter å endast 23-4 milj. kronor, omfattande ett garanterat belopp av 14-4 milj. kronor. Genom denna restriktiva politik hade summan av gällande garantiförbindelser sjunkit från ett kreditbelopp å 213-3 milj. kronor och ett garantibelopp å 130-6 milj. kronor den 31 december 1943 till 95 resp. 55-3 milj. kronor den 31 december 1944. Sedan den 1 juli 1933, då exportkreditnämnden började sin verksamhet, hade intill utgången av år 1944 i premier influtit 12-9 milj. kronor och i räntor å överskottsmedel 01 milj. kronor. Nämndens sammanlagda inkomst hade alltså utgjort 13 milj. kronor. Utbetalade skadeersättningar under samma lid hade uppgått till 138 milj. kronor, varav 0-6 milj. kronor kunnat återvinnas. Nettoutbetalningen för skador utgjorde alltså 13-2 milj. kronor. Omkostnaderna hade uppgått till 0-8 milj. kronor. Den å verksamheten per den 31 december 1944 uppkomna förlusten utgjorde alltså 1 milj. kronor. Exportkreditnämnden hade i framställning i ämnet framhållit vikten av att den svenska exportindustrien bereddes tillfälle till ungefär motsvarande stöd som dess utländska konkurrenter med avseende å statlig exportkreditgivning. Det svenska exportkreditgarantisystemet borde fördenskull enligt nämndens mening, under hänsynstagande till de speciella förhållandena i vårt land, i ej ringa grad i sin utformning och tillämpning taga hänsyn till vad som gällde i andra länder, främst Brittiska riket och Förenta staterna. Det syntes av inhämtade upplysningar troligt, att den statliga exportkreditgarantigivningen efter kriget, åtminstone i Storbritannien, komme att omfatta väsentligt större risker än vad som enligt gällande svenska författningsbestämmelser vore möjligt. Efter kriget kunde därför en ej oväsentlig uppmjukning av gällande bestämmelser och praxis komma att visa sig nödvändig. Innan klarhet vunnits rörande de för den svenska industrien särskilt betydande konkurrentländernas ställningstagande till dessa frågor, ansåg sig nämnden dock icke böra framlägga något förslag till ändring av gällande författningsbestämmelser, vilka för övrigt lämnade utrymme till beviljande av högre garantisatser än dittills brukat ifrågakomma.

313 1 propositionen hänvisades till den av finansministern i proposition nr 139 lämnade översikten över statens totala kreditgivning till utlandet, enskilda bidrag till lindrande av nöden i av kriget härjade länder och av enskilda företag till utlandet under kriget lämnade krediter samt de i samma proposition uppdragna riktlinjerna för den fortsatta politiken på detta område (se sid. 394). Med anknytning till vad finansministern anfört särskilt rörande Sveriges förmåga att under förutsättning av en gynnsam importutveckling meddela utlandskrediter förordades i proposition nr 169 förlängning av systemet med statlig garantigivning för enskilda exportkrediter samt bibehållande därvid av maximigränsen för garantigivningen oförändrad vid 300 milj. kronor. Då härav omkring 50 milj. kronor sannolikt komme att på grund av transfereringssvårigheter vara mera stadigvarande bundna i finska krediter, återstode således för garantigivningen under efterkrigstiden ett outnyttjat eller kortfristigt bundet garantibelopp av cirka 250 milj. kronor, möjliggörande en svensk exportkredit om minst 335 milj. kronor. Någon ändring i gällande regler för garantigivningen föreslogs icke. Med bifall till propositionen beslöt riksdagen, att svenska staten finge, i överensstämmelse med gällande bestämmelser, under tiden t. o. m. utgången av budgetåret 1945/46 till belopp av högst 300 milj. kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före utgången av löpande budgetår beviljades — iklädas betalningsansvar för till utlandet försålda inhemska alster av industri, jordbruk och fiske. De utelöpande exportkredilgarantierna uppgingo den 30 juni 1945 till ett sammanlagt belopp av 44 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 76 milj. kronor. Härtill kommo beviljade men ännu ej utfärdade garantier till ett belopp av 3-1 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 5'1 milj. k r o nor. Av den beviljade garantisumman föll 41-2 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 72 milj. kronor, på krediter till Finland. Utbetalade skadeersättningar uppgingo intill utgången av juni 1945 enbart för Finlands vidkommande till 14-8 milj. kronor. Handelsavtal. Fr. o. m. den 1 januari 1945 upphörde exporten till Tyskland helt, och importen minskades efter hand till en obetydlighet. Efter Tysklands kapitulation i maj förekom icke någon import. Det svensk-danska liksom det svensk-norska varuutbytet hade redan under senare halvåret 1944 saknat avtalsmässig reglering. Så blev fallet jämväl under första halvåret 1945. Samhandeln mellan å ena sidan Sverige och Danmark, å andra sidan Sverige och Norge fortsattes liksom förut på kompensationsbasis, varvid de ömsesidiga leveranserna omfattade i stort sett samma varuslag som tidigare. Gällande svensk-danska och svensk-norska betalningsavtal förblevo alltjämt i kraft.

314 Under första halvåret 1945 dominerades det svensk-finska handelsutbytet fortfarande av omfattande återuppbyggnadsleveranser från Sverige på grundval av de hösten 1944 träffade leverans- och kreditöverenskommelserna mellan Sverige och Finland. Sedan den då beviljade krediten om 150 milj. kronor till större delen utnyttjats, ställdes i april och maj från svensk sida kortfristiga förskott om sammanlagt 61*5 milj. kronor till finska regeringens förfogande för möjliggörande av omedelbara inköp i Sverige av varor av särskild betydelse för försörjningen och återuppbyggnaden i Finland. För återbetalning av förskotten skulle utnyttjas de likvider, som inflöto genom finsk export till Sverige, eller andra ur svensk synpunkt godtagbara betalningsmedel. Varuutbytet med Island hade tidigare icke varit föremål för avtalsmässig reglering. Sedan isländska regeringen under hösten 1944 framfört önskemål om upptagande av underhandlingar ined svenska regeringen i sådant syfte och överläggningar pågått i Stockholm under februari—april månader 1945, undertecknades den 7 april 1945 en handelsöverenskommelse mellan de båda länderna. Överenskommelsen, som sedermera av riksdagen godkändes, förutsåg import till Sverige av livsmedel, främst salt sill, och export till Island av bl. a. materiel till kraftstationsanläggningar, fyrmateriel, elektriska motorer och annan elektrisk materiel, telefonmateriel, marinmotorer, trävaror, papper och papp. Därjämte bereddes isländska företagare tillfälle att i Sverige placera beställningar på 55 fiskebåtar utöver de 45 fiskefartyg, beträffande vilka utfästelse av svenska vederbörande lämnats redan före avtalets slutande. I samband med varuutbytesavtalet träffades jämväl överenskommelse om reglering av betalningarna för de i avtalet förutsedda varuleveranserna. Den 6 mars 1945 undertecknades ett avtal med Storbritannien för reglerande av betalningarna mellan Sverige och sterlingområdet. Vid avtalet voro fogade varulistor, vari angåvos de kvantiteter av olika varuslag, vartill den svensk-engelska handeln uppskattades komma att uppgå under en tolvmånadersperiod efter krigets slut i Europa. Den år 1943 med Storbritannien och Förenta staterna träffade krigshandelsuppgörelsen angående bl. a. importen västerifrån upphörde alt gälla med utgången av år 1944. Efter förhandlingar i London och Stockholm blev överenskommelsen i väsentliga delar förlängd tills vidare. Från svensk sida framlades under förhandlingarna — november 1944 —• de totala svenska importönskemålen under en tolvmånadersperiod efter krigets slut. Varuutbytet med Nederländerna var under första halvåret 1945 icke föremål för avtalsmässig reglering. Förhållandena voro under större delen av nämnda period enahanda i fråga om den svensk-belgiska samhandeln. Sedan efter Europakrigets slut förutsättningar skapats för ett återupptagande av

315 handelsförbindelserna med Belgien, undertecknades efter förhandlingar i Bryssel den 30 maj 1945 därstädes varuutbytes- och betalningsavtal med nämnda land. Varuutbytesavtalet avsågs skola gälla i två år; värdet av de ömsesidiga leveranserna uppgick till 200 milj. kronor i vardera riktningen. Då emellertid Belgiens exportkapacitet under den närmaste tiden kunde beräknas vara väsentligt nedsatt, sammanställdes de förutsedda belgiska leveranserna i en kontingentförteckning, som var avsedd att gälla hela den tvååriga avtalsperioden, under det att Sverige förband sig att fullgöra leveranser till ett sammanlagt värde av 100 milj. kronor under det första avtalsåret och 100 milj. kronor under det andra. Från svensk sida förutsågos leveranser av främst pappersmassa, tidningspapper, pappersemballage, sågade trävaror, pitprops, järn, zink- och blymalm, specialstål, kullager, elektrisk materiel samt maskiner och redskap m. m. Importen från Belgien beräknades omfatta i främsta rummet handelsjärn, zink och zinkplåt, koppar, kemiska produkter, vissa färger, konstsilkegarner, fönsterglas samt fotografisk materiel. Enligt betalningsöverenskommelsen skulle ömsesidiga krediter till ett högsta belopp av 100 milj. kronor resp. 1 045 milj. belgiska francs ställas till förfogande av de båda regeringarna. Riksbanken och Belgiska Nationalbanken komme sålunda att inom den angivna kreditramen kunna tillhandahålla de belopp i kronor resp. belgiska francs, som erfordrades för fullgörande av betalningar för i varuutbytesavtalet förutsedda leveranser samt i samband därmed uppkommande kostnader. Under februari—mars 1945 ägde förhandlingar rum i Bern rörande det svensk-schweiziska varuutbytet 1945. överläggningarna skedde i stort sett efter samma linjer som under tidigare krigsår. Med hänsyn till de genomgripande förändringar, som bl. a. till följd av den militära händelseutvecklingen inträtt i fråga om förutsättningarna för det fortsatta varuutbytet mellan de båda länderna, förutsågs en reglering helt motsvarande de närmast föregående årens icke kunna ifrågakomma. Sålunda kunde de schweiziska exportutfästelserna i vissa fall endast fastställas på kort sikt; delta gällde bland annat de fortsatta leveranserna av konstsilkegarner. Bland övriga varor på importsidan märktes i likhet med tidigare främst kemiska och farmaceutiska produkter, vävnader av konstsilke och cellull, ur, maskiner, instrument m. m. Vad beträffar den svenska exporten avsågo utfästelserna i främsta rummet järn och stål, cellulosa, papper, lantbruksmaskiner m. m. Den 21 juni 1945 avslöts mellan Sverige och Frankrike ett varuutbytesavtal och en betalningsöverenskommelse. Enligt varuutbytesavtalet förbundo sig de båda länderna att under en tolvmånadersperiod, slutande den 30 juni 1946, utfärda export- och importlicenser för vissa uppräknade varuslag och till angivna värden. Den svenska exporten till Frankrike beräknades komma att uppgå till ett värde av cirka 150 milj. kronor och den franska exporten

till Sverige till cirka 90 milj. kronor. Sammansättningen av den export och import, som ställdes i utsikt, motsvarade i stort sett det traditionella svenskfranska varuutbytet under tiden före kriget. Betalningsavtalet, som avslöts för tre år, innehöll bestämmelser angående sättet för fullgörande av betalningar mellan Sverige och Frankrike, avseende såväl varuutbytet som vissa andra prestationer av löpande natur, exempelvis löner, underhållsbidrag, resekostnader, pensioner, räntebetalningar, skatter, m. m. Parterna utfäsle sig alt samverka i syfte att begränsa kapitalrörelserna mellan de båda länderna till vad som tjänade nyttiga ekonomiska och kommersiella syften. Överenskommelsen innehöll ej någon begränsning av parternas förpliktelser att ställa valutor till förfogande för de i avtalet avsedda betalningarna. Emellertid skedde ändock en dylik begränsning i realiteten genom bestämmelserna i varuutbytesavtalet. Såsom framgår av ovan nämnda siffror förutsågs ett svenskt exporlöverskott. Detta skulle finansieras på så sätt, att riksbanken av Banque de France övertoge svenska exportfordringar i franska francs. Därest likväl under avtalstiden totalvärdet av de å svensk sida utställda exportlicenserna med visst belopp överskrede totalvärdet av de å fransk sida utställda exportlicenserna, skulle rätt inträda att inställa den svenska exportlicensgivningen. I en sådan situation skulle förhandlingar upptagas för reglering av betalningsfrågan. Märkas bör, att bestämmelserna om finansiering av exportöverskott enligt avtalet voro reciproka. För att möjliggöra avsättning på den svenska marknaden av de med rådande växelkurs dyra franska varorna förband man sig å fransk sida att till exportörerna utbetala bidrag, vilkas storlek skulle variera efter olika varugrupper.

10. Sjöfarten. Fartygsbeståndet. Handelsflottans storlek företedde vid utgången av juni 1945 ingen större ändring i förhållande till vad som redovisats för årsskiftet 1944/45. Sammanlagt uppgives i den preliminära månadsstatistiken antalet registrerade fartyg den 30 juni till 2 094 st. om 1569 141 bruttoton eller 1089 586 nettoton. Jämfört med motsvarande tal i månadsstatistiken för december 1944 innebar detta en tillväxt med 13 fartyg samt med 13 541 bruttoton och 9 872 nettoton. Liksom förut föll hela ökningen på gruppen motorfartyg, medan såväl ångfartygen som segelfartygen visade minskning. Som nybyggda under perioden redovisas 1 ångfartyg om 1 191 bruttoton, 10 motorfartyg om 17 590 bruttoton och 2 segelfartyg om 444 bruttoton. Under halvåret inträffade blott ett fall av k r i g s f ö r 1 i s n i n g i fråga o m egentliga handelsfartyg; det gällde ett ångfartyg om 1 145 bruttoton, vid vars förlisning 10 man omkommo. Däremot voro de fall relativt talrika, då fiskefartyg förstörts genom krigsåtgärd, nämligen 7 st. om 538 bruttoton med 16 omkomna personer. Sammanlagt hade sedan krigets början t. o. m. den 30 juni 1945 203 handelsfaryg om 544 044 bruttoton förolyckats genom krigsåtgärd, varvid 1 241 man omkommit. Dessutom hade 31 fiskefartyg om tillsammans 1 798 bruttoton förstörts med 93 omkomna. Totala antalet krigsförlista fartyg var sålunda 234 st. om 545 842 bruttoton med 1 334 omkomna. Av de krigsförlista handelsfartygen ha efter hand bärgats 4 ångfartyg om tillsammans 3 841 bruttoton. Den minskning den svenska handelsflottan lidit genom krigsåtgärder av olika slag (torpedering, minsprängning m. m.) uppgår med hänsyn till antalet fartyg (exkl. fiskefartyg) till 9-7 procent och med hänsyn till bruttotonnaget till 34-9 procent eller mer än en tredjedel av fartygsbeståndet vid krigets början. Sjötrafikens omfattning. Sjöfarten mellan Sverige och utlandet hade, vad trafiken innanför västspärren angår, under senare halvåret 1944 och särskilt under dess sista kvartal mer och mer inskränkts, sedan under augusti månad krigskaskoförsäkring i olika etapper upphört att lämnas för resor till tyska nordsjö- och östersjöh a m n a r samt utländsk handelssjöfart efter den 27 september ej medgivits i svenskt territorialvatten vid Bottniska viken och Östersjön. Nedgången fort-

318 satte under första halvåret 1945 och nådde sitt minimum i mars. Den svenska utlandstrafiken utanför spärren, d. v. s. framför allt lejdtrafiken över Göteborg, fortgick däremot som förut om än i något inskränkt omfattning. Under maj månad började en livligare rörelse förmärkas i utrikes sjöfarten över huvud, och denna tilltog ytterligare, sedan efter den tyska kapitulationen svepning i större skala begynt ske i det stora minbältet i Skagerack, varigenom vägar öppnades till haven i väster. Svepningen tog sin början redan i mitten av maj, varvid från svensk sida biträddes med ett hundratal av svenska marinmyndigheter beordrade fartyg. Av särskilda skäl, som nedan omförmälas, kunde dock ännu på någon tid svensk sjöfart av större omfattning ej komma till stånd. Totalt utvisar därför statistiken över den utrikes fartygstrafiken för hela första halvåret mycket låga siffror. Här nedan lämnas en sammanställning, som halvårsvis för hela krigsperioden anger omfattningen av det från utlandet till svenska hamnar ankommande samt det från Sverige till utlandet avgående tonnaget. Ankommande fartyg 1 000 nettoton La halvåret 1939. 1940. 1941. 1942. 1943. 1944. 1945.

Avgående fartyg 1 000 nettoton

2 a halvåret l:a halvåret 2:a halvåret

11 484 5 123 4 540 3 812 4 685 3 519 797

13 377 7 326 7 052 5 749 4 918 2 538

11 830 5 264 4 714 4 122 4 880 3 690 1 239

13 286 7 562 7 365 6 088 5 135 2 572

Huru den utrikes fartygstrafiken under första halvåret 1945 fördelat sig månadsvis belyses av nedanstående tablå, som till jämförelse även innehåller motsvarande siffror för åren 1939 och 1944. Ankommande fartyg 1 000 nettoton

Avgående fartyg 1 000 nettoton

1945 Januari Februari.... Mars April Maj Juni

1 694 1 458 1 649 1 904 2 362 2 417

575 525 577 493 610 739

191 117 92 95 125 177

1 716 1 503 1 663 2 005 2 395 2 548

637 515 575 537 620 806

175 103 107 115 188 551

Januari—juni

11 484

3 519

11 830

3 690

1 239

Av de under första halvåret 1945 ankommande fartygen voro 73 procent och av de avgående 72 procent lastförande. Över en tredjedel av de fartyg, som under maj och juni lämnade Sverige, gingo i barlast. Hela fartygstrafiken under perioden ombesörjdes till 56 procent av svenska fartyg, vilket var en ovanligt hög siffra. De tyska båtarna voro nästan helt försvunna.

319 Fraktfarten utanför spärren för de allierade makternas räkning fortgick som förut, likaså rödakorstrafiken, vilken nu i viss mån även gällde Holland. 1 maj avgingo tre svenska fartyg till Argentina för avhämtning av spannmål till Norge. Lejdtrafiken. Avtalet med Tyskland den 10 januari 1944 angående lejdtrafikens reglering var avsett att gälla endast till 1944 års utgång. Något nytt avtal kom icke till stånd, men trafiken fortgick, om än i minskad omfattning, efter överenskommelse från fall till fall. Det lyska sammanbrottet i början av maj medförde, att lejdtrafiken som sådan upphörde. I och med att minfaran i väster avlägsnades kunde, som förut nämnts, den normala sjöfarten i denna riktning småningom åter komma i gång. Under perioden januari—maj 1945 inkommo i lejdtrafik till Göteborg 17 fartyg, varav 11 under första kvartalet. Av de anlända fartygen utgjordes två av tankbåtar med oljelast. Under samma tid avgingo från Göteborg 6 fartyg med last. Den med Iejdbåtarna inkomna varumängden uppgick till 107 700 ton. Kvantiteten utförda varor var 29 700 ton. Inemot 50 procent av de hemförda lasterna utgjordes av livsmedel och livsmedelsråvaror, därav bl. a. ister 4 800 ton, havre 8 300 ton, majs 4 300 ton, risgryn 1 500 ton, kaffe 6 600 ton, vin 1 600 ton, apelsiner 5 000 ton, oljehaltiga frukter och frön 12 300 ton och oljekraftfoder 5 300 ton. Därjämte inkom 26 600 ton mineraloljor (för försvarets räkning), 5 400 ton spånadsänmen, 3 200 ton hudar, 7 900 ton chilesalpeter m. m. Importen av ister skedde huvudsakligen för norsk räkning. Liksom förut härrörde importen till största delen från Sydamerika, främst Argentina, nämligen till 53 procent av hela varukvantiteten. Importen från Förenta staterna (11 procent) utgjordes övervägande av bränn- och smörjoljor, importen från Mexico (16 procent) helt av brännoljor. Från Portugisiska Ostafrika kom en post kopra, från Spanien apelsiner, från Turkiet russin och nötter samt krom o. s. v. Exporten gick till omkring 70 procent till Argentina och bestod liksom tidigare väsentligen av pappersmassa och papper jämte en mindre del trävaror. Sedan spärren öppnats, vidtogos åtgärder för att med de utevarande f. d. lejdfartygen, påbörja hemtransport av sådana varor som tidigare, delvis längesedan, inköpts och upplagts på skilda platser i avvaktan på möjlighet till hemtransport. Fraktfartsreglering, bränsleförsörjning m. m. Några anmärkningsvärda företeelser på fraktregleringens område äro icke att anteckna. Den svenska utrikes sjöfarten i östersjöområdet var till följd av de åtgärder, som vidtagits i augusti 1944, vad farten på Tyskland beträffar helt lamslagen. Trafiken på Finland ombesörjdes nu mest av finskt tonnage. Kustfarten fortgick som förut och på ungefär oförändrade villkor.

320 Den prekära situationen på bränsleområdet gjorde, att koltilldelningen för sjöfarten måste högst väsentligt nedskäras. Enligt beslut av trafikkommissionen nedsattes från årsskiftet de kvantiteter kol, som tilldelades ångdrivna fartyg, till omkring 25 procent av vad som lämnats under motsvarande månader 1944. En något högre tilldelning kunde dock påräknas för vissa specialfartyg såsom bärgningsångare m. fl. Fartyg som trafikerade inre farvatten hänvisades i allmänhet helt till vedeldning. För samtliga fartyg föreskrevs, att bränslebehovet i hamn för lastning, lossning, uppvärmning o. dyl. ävenledes helt skulle fyllas med ved. Någon oljetilldelning till svenska fartyg lämnades ej vidare. För att kompensera de genom den mera fullständiga övergången till vedeldning ökade driftkostnaderna medgavs av priskontrollnämnden i vissa fall en höjning av taxorna för inrikes sjötransporter. Taxorna för godstransport med bogserade pråmar höjdes sålunda beträffande vedtransporter med 17 procent och beträffande transport av annat gods med c:a 10 procent. Passageraretaxorna i skärgårdstrafiken höjdes med 10 å 15 procent. Angående i övrigt fraktfartsregleringen för den utrikes sjöfarten se nedan. Den internationella sjöfartspoolen. De förenade nationernas handelsflottor hade under kriget helt varit tagna i anspråk för den gemensamma krigsinsatsen. Efter en konferens i London sommaren 1944 hade den 5 augusti mellan representanter för Förenta staterna, Storbritannien, Belgien, Canada, Grekland, Nederländerna, Norge och Polen träffats ett avtal rörande principerna för fortsättandet av den samfällda kontrollen över handelssjöfarten (»Internationel agreement on principles having reference to the continuance of co-ordinated control of merchant shipping»). Vid överläggningarna var jämväl det franska befrielseutskottet representerat. Överenskommelsen undertecknades dock icke från Iransk sida, men sedermera anslöt sig Frankrike liksom ock Australiska statsförbundet och Brittiska Indien till densamma. Sovjetunionen hade icke tagit någon del i överenskommelsen, men i det officiella meddelandet om undertecknandet upplystes, att Sovjetunionen och andra intresserade regeringar tillhörande de förenade nationerna hade hållits underrättade om förhandlingarna. överenskommelsen innebar skapandet för ändamålet av en s. k. s j ö f a r t s p o o l . Enligt avtalet förklarade sig de fördragsslutande regeringarna villiga att ställa tonnage till förfogande för militära och andra ändamål, som vore nödvändiga för eller en följd av avslutandet av kriget i Europa och Fjärran östern ävensom för försörjningen av alla befriade områden samt av de förenade nationerna. Dessa åtogo sig å andra sidan att icke tilllata användning av något sitt fartyg i »icke nödvändig» sysselsättning, såvida icke det totala tonnaget inom sjöfartspoolen överskrede de sammanlagda behoven. Även i ett sådant läge finge fartygen endast användas i en-

321 lighcl med ömsesidigt godtagbara normer, vilka icke finge innebära diskriminering av någon stats sjöfartsintressen, och vilka åt alla fördragsslutande regeringar skulle inrymma skäliga möjligheter för vederbörande lands fartyg att deltaga i handelssjöfart. Regeringarna åtogo sig att vidmakthålla en sådan kontroll över sitt tonnage, att varje fartyg sysselsattes i enlighet med nyss angivna sylten. Denna kontroll skulle utövas genom rekvisition av nyttjande- eller äganderätten till fartygen. För genomförandet av överenskommelsen åtogo sig de fördragsslutande parterna vidare att utöva kontroll över alla för sjöfarten inom resp. länder nödvändiga tjänster, såsom bunkring, proviantering, klarering, reparationer etc, samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som erfordrades för att säkerställa att alla nationers fartyg användes i överensstämmelse med de förenade nationernas sviten. Övriga nationer, som anslöte sig till överenskommelsen, skulle avgiva en motsvarande utfästelse. Det av avtalet berörda tonnaget skulle i sin helhet ställas till en särskild centralmyndighets förfogande, vilken skulle träda i verksamhet efter upphörandet av kriget med Tyskland. Enligt en till överenskommelsen fogad organisationsplan skulle centralmyndigheten bestå av dels ett råd, »United Maritime Council», vilket skulle vara en central för meningsutbyte i principiella frågor men icke ha någon beslutanderätt, dels ock en verkställande styrelse, »United Maritime Executive Board», fördelad på två sektioner, en i London och en i Washington. I rådet skulle, förutom signatärmakterna, bl. a. även neutrala stater, som anslöte sig, bli representerade. Däremot skulle antalet medlemmar i styrelsen vara begränsat. Enligt överenskommelsen skulle styrelsen bestå av representanter för amerikanska, brittiska, nederländska och norska regeringarna. Kontraherande regering, som icke var representerad i styrelsen, skulle företrädas av en adjungerad ledamot, vilken i frågor berörande fartyg under dess kontroll eller i frågor berörande tilldelning av tonnage för dess territorium skulle ha samma befogenheter som styrelsens permanenta medlemmar. Beslut angående fartyg hörande under viss regering skulle fattas i samförstånd med denna regering genom dess representant i styrelsen. De bestämmelser, som fastställts genom överenskommelsen, avsågos skola träda i kraft vid slutet av kriget mot Tyskland och fortsätta att tillämpas under en period ej överstigande sex månader efter Europakrigets eller Asienkrigets slut, vilkendera tidpunkten som bleve den senare, såvida icke överenskommelse om tidigare upphörande träffades. Enligt överenskommelsen skulle neutrala stater, vilkas handelsflottor överstege vad som erfordrades för tillgodoseendet av deras nödvändiga importbehov, inbjudas att ansluta sig till avtalet. Dylik inbjudan torde endast ha riktats till Sverige, vilket skedde genom en den 22 september 1944 dagtecknad inbjudan från Storbritannien och Förenta staterna. Det gällde alltså att från svensk sida taga ställning till frågan om anslut21—51S703

322 ning till .sjöfartspoolen. För ändamålet avsändes två delegerade till London, vilka i december återkommo och avlade rapport till regeringen. Vid förhandlingarna hade framkommit, att det ur allierad synpunkt synts naturligt, att Sverige i samma utsträckning som de förenade nationerna efter krigets upphörande i Europa genom sin handelsflotta deltoge i arbetet på såväl ett återställande av mera normala förhållanden i Europa som ock de i samband därmed erforderliga humanitära hjälpaktionerna. Ett önskemål från allierad sida var uppenbarligen, att Sverige icke lämnades tillfälle att med hjälp av sin moderna och till stor del nybyggda handelsflotta begagna sig av sin neutrala ställning för att skaffa sig särskilda förmåner. Å andra sidan hade det redan i samband med inbjudningen framhållits, att Sveriges biträdande av avtalet borde vara helt frivilligt och dikterat av Sveriges egna intressen. En vägran från svensk sida att ansluta sig skulle medföra, att svenska fartyg i de anslutna ländernas hamnar komme att sättas i efterhand beträffande bunkring, erhållande av skeppsförnödenheter, klarering, reparationer m. m., vilket allvarligt skulle påverka den svenska handelsflottans konkurrenskraft och rörelsefrihet och särskilt svensk linjesjöfarts intressen. Det hade från allierat håll betonats, att avsikten med överenskommelsen vore icke blott att befordra förenämnda syften utan även att skapa en organisation för eventuellt framtida frivilligt internationellt samarbete på sjöfartens område. Från svensk sida hade under förhandlingarna framförts vissa betänkligheter mot en anslutning till sjöfartspoolen, men då det därvid lyckats att i allt väsentligt vinna beaktande för de svenska synpunkterna, ansåg sig regeringen böra för sin del, under förutsättning av riksdagens godkännande, samtycka till Sveriges anslutning till överenskommelsen. Detta skedde genom en note den 21 mars 1945. Härvid angåvos som villkor för anslutningen två särskilda förutsättningar, nämligen att tilldelningen av tonnage för Sveriges försörjning skulle ske enligt samma grundsatser som beträffande försörjningen av de förenade nationerna och anses som alla de fördragsslutande regeringarnas angelägenhet samt att svenska farfygicke skulle vara skyldiga att frakta vapen, ammunition och krigsmateriel. Angående sättet för genomförande av kontrollen över det svenska tonnaget förklarades vidare, att ett enda organ skulle vara ansvarigt för handhavandet av allt svenskt tonnage, vare sig genom tidsbefraktning eller på bareboat basis eller för egen räkning; ifrågavarande organ skulle i denna egenskap handla med full behörighet och såsom ombud för svenska regeringen under överenskommelsens giltighetstid. I proposition till 1945 års riksdag nr 249 begärde Kungl. Maj:t riksdagens godkännande av den vidtagna åtgärden, vilket av riksdagen meddelades. I propositionen angavs den svenska sjögående handelsflottan vid årsskiftet 1944/45 omfatta ett sammanlagt tonnage av omkring 1 500 000 bruttoton. Härav befann sig utanför spärren omkring 350 000 bruttoton, lejdtonnaget oberäknat.

323 Genom beslut den 27 april 1945 utsåg Kungl. Maj:t Sjöfartskommittén 1939 att vara det organ, som i enlighet med svarsnoten hade att svara för handhavandet av allt svenskt tonnage under den tid som Sverige var anslutet till sjöfartspoolen. Kommittén skulle därvid följa de anvisningar, som komme att lämnas av trafikkommissionen. Det skulle ankomma på handelskommissionen att i samråd med försörjningsmyndigheterna med lämpliga mellanrum upprätta planer över de svenska transportbehoven. Trafikkommissionen skulle vid meddelandet av tillstånd till fraktfart med svenska fartyg övervaka, att de sålunda angivna transportbehoven bleve tillgodosedda ävensom att det svenska tonnaget i övrigt endast komme till användning i enlighet med det internationella avtalet samt noten rörande Sveriges anslutning därtill. Inom trafikkommissionen skulle såsom rådgivande organ i frågor rörande de sociala förhållandena å fartyg, som befraktades i enlighet med bestämmelserna i avtalet och noten, finnas en särskild delegation (sjöfolksdelegationen) , vars medlemmar till ett antal av högst 4 komme att utses av chefen för folkhushållningsdepartementet. Delegationen skulle äga att följa utvecklingen på ifrågavarande område samt hos kommissionen göra de framställningar, vartill omständigheterna föranledde. Kungl. Maj:t utsåg samtidigt två ombud att företräda Sveriges intressen i Förenade sjöfartsrådet samt i Förenade verkställande sjöfartsstyrelsen. Chefen för folkhushållningsdepartementet bemyndigades att tillkalla experter att stå till ombudens förfogande. Underhandlingar rörande frakter och villkor för Sveriges deltagande i sjöfartspoolen togo sin början i London i slutet av maj. Uppgörelse träffades därvid om användning av det större tonnaget — fartyg över 1 000 ton — under det att det mindre tonnaget tills vidare skulle fritt få disponeras inom sjöfartspoolens ram för de transportuppgifter som det normalt betjänade. Beträffande frakterna skedde ock vissa överenskommelser, närmast om de viktiga cellulosafrakterna. Flertalet av de fartyg om tillhopa c:a 200 000 ton, som voro sysselsatta i humanitär trafik, särskilt i Greklandsfart, skulle fortsätta därmed. Vidare nåddes överenskommelse om en gradvis avveckling av avtalen om tidsbefraktning enligt svensk-engelska sjöfartsavtalen 1939—40. Detta innebar en välkommen möjlighet att taga hem fartyg, som ej varit i hemlandet sedan Skagerackspärren kom till den 9 april 1940 och vilka i allmänhet voro starkt i behov av översyn. Jämväl med hänsyn till personalen, som så länge vistats borta från hemlandet, var denna hemtagning av fartygen värdefull. Med sjöfartspoolens verkställande organ avtalades, att 70 å 80 hemmavarande svenska fartyg — däribland ett tjugutal tankångare — skulle löpa ut snarast möjligt. Tankångarna skulle tomma avgå till New York för att därstädes invänta vidare order. Övriga fartyg, som berördes av beslutet, voro destinerade företrädesvis till engelska och sydamerikanska hamnar och lågo till stor del redan färdiglastade för sådana resor.

324 Krigsriskersättning. Genom lag den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän hade stadgats, att krigsriskersättning, i den mån Konungen därom förordnade, skulle av redaren insättas hos postsparbanken för den ersättningsberättigades räkning. Lagen hade genom senare författningar förlänats giltighet t. o. m. den 30 juni 1945. Även tillämpningskungörelsen till lagen hade erhållit giltighet intill samma tidpunkt och skulle alltså gälla krigsriskersättning, som belöpte å tiden till utgången av juni 1945. Genom lag den 20 april 1945 (nr 140) bestämdes, att den förstnämnda lagen skulle äga giltighet till utgången av juni 1946. Som följd av krigstillståndets upphörande i Europa fann Kungl. Maj:t emellertid lämpligt att genom kungörelse den 8 juni 1945 (nr 258) föreskriva, att tillämpningskungörelsens bestämmelser icke skulle gälla krigsriskersättning som belöpte å tid efter den 31 maj 1945, ävensom bl. a. att den § i tillämpningskungörelsen, som stadgade förbud för postsparbanken att utan skälig anledning avsända hos banken insatta krigsriskersätlningsmedel till utlandet, skulle från den 10 juni upphöra att gälla. Till följd härav upphörde ifrågavarande insättningar i postsparbanken fr. o. m. den 1 juni 1945 samt bortföllo de särskilda inskränkningar, som dittills gällt för sjömän i utlandet att förfoga över insatta medel. Den i postsparbanken kvarstående behållningen av krigsriskersättningsmedel efter avdrag av uttagningar uppgick vid utgången av år 1944 till 21-5 och den 31 maj 1945 till 20*8 milj. kronor. Antalet hithörande konton var sistnämnda dag 22 915. Jämlikt förordning den 25 maj 1945 (nr 200) medgavs sjömännen, i likhet med vad förut gällt för åren 1943 och 1944, skattefrihet för 50 procent av krigsriskersättning, som belöpte på år 1945, upp till ett belopp av 10 000 kronor. Det preciserades, att skattefriheten skulle gälla även i de fall, där krigsriskersättningen icke vore att hänföra till intäkt av tjänst, d. v. s. där sjömännen vore delägare i vederbörande fartyg. Minskyddsanordningar å samt avmagnetisering av fartyg. För färdigställande av m ä t - o c h a v m a g n e t i s e r i n g s s t a t i o n e n i Göteborg hade riksdagen vid höstsessionen 1944 anvisat ett ytterligare anslag av 250 000 kronor. Samtidigt hade även till försöksverksamhet beträffande avmagnetisering av fartyg för budgetåret 1944/45 jämlikt proposition nr 288 anvisats ett anslag av 50 000 kronor. Göteborgsstationen togs i bruk i januari 1945. Den station i Karlshamn, för vars anläggning av 1944 års riksdag beviljats ett anslag av 1'2 milj. kronor, beräknades bliva färdig för användning under hösten 1945. Behovet av avmagnetisering av fartyg antogs komma att kvarstå ännu flera år efter krigets upphörande på grund av den alltjämt förefintliga faran från kringdrivande magnetminor.

325 Till driftkostnader för samtliga de tre avmagnetiseringsstationerna i Stockholm, Göteborg och Karlshamn anvisade riksdagen för budgetåret 1945/46 ett anslag av 440 000 kronor. Intill utgången av juni 1945 hade med kommerskollegii medgivande och med anlitande av vederbörligt statsanslag 96 fartyg försetts med p a r a v a n u t r u s t n i n g . Beträffande 37 fartyg hade ifrågavarande anordning kommit till stånd under tiden juli 1944—juni 1945.

Neutralitets- och sjöfartsskydd. Kungörelsen den 26 september 1938 (nr 591) angående sjöfarten inom svenskt kustvatten under utomordentliga förhållanden, vars bestämmelser till följd av upprepade ändringar och tillägg varit svåra att överblicka, har efter av överbefälhavaren verkställd utredning ersatts av en ny kungörelse den 9 februari 1945 (nr 31) med vissa bestämmelser angående sjötrafiken inom svenskt territorialvatten. I den nya kungörelsen ha även inarbetats föreskrifterna i kungörelsen den 14 augusti 1916 (nr 372) om handelsfartygs skyldighet att föra nationalitetsflagga m. m. Då den nya kungörelsen avsetts att i vissa delar gälla även i fredstid, har i rubriken orden »utomordentliga förhållanden» borttagits. Författningens tillämpningsområde h a r utvidgats därigenom att formuleringen »sjöfarten inom svenskt kustvatten» ersatts med »sjötrafiken inom svenskt territorialvatten». I fråga om författningens tillämplighet har den ändringen vidtagits, att därifrån undantagits — utom fartyg tillhörande rikets krigsmakt — »främmande örlogsfartyg», i stället för såsom förut »främmande stats krigsmakt tillhörande fartyg», delta för att minska möjligheterna för utländsk krigsmakt tillhörande transport- och förrådsfartyg att undandraga sig kontroll. I övrigt ha beträffande åtskilliga detaljer ändringar och förtydliganden av praktisk eller redaktionell natur skett. Den i den tidigare kungörelsen intagna uppräkningen av förbjudna områden överflyttades till en särskild tillämpningsförfattning (kungörelse den 9 februari 1945, nr 32). Härvid tillades vissa ytterligare områden, nämligen Luleå, Holmsund, Sundsvall, Gävle, Fårösunds krigshamn och Falkenberg. 1 samband med tillkomsten av förutnämnda författningar utfärdades ny kungörelse den 9 februari 1945 (nr 33) om förbud för utländskt fartyg att befara vissa delar av svenskt territorialvatten, vilken ersatte den tidigare kungörelsen med samma rubrik den 22 september 1944 (nr 624). Efter vapenstilleståndet upphävdes — fr. o. m. den 3 juni 1945 — de båda kungörelserna av den 9 februari 1945 (nr 32 och 33). Härigenom hävdes förbudet för fartyg och båtar att utan särskilt tillstånd befara vissa förbjudna områden, vilket innebar att förfarandet med passersedel eller passerkort upphörde att tillämpas.

326 Omedelbart efter Tysklands kapitulation i maj 1945 igångsattes av svenska flottan ett intensivt arbete för att t a g a h e m u t l a g d a s v e n s k a m i n e r i n g a r samt att s v e p a v i s s a o m r å d e n f r å n utländska minor. Av det förra slaget av åtgärder märkas följande. Den 4 juni upphävde chefen för marinen sin kommuniké den 8 maj 1940 angående mineringar i Stockholms yttre skärgård (se del I sid. 340) ävensom kommunikén den 15 maj 1942 angående minf ärligt område i Höll viken, Falsterbokanalen och Kämpingebukten (se del III sid. 383). Den 20 juni meddelades, att vissa områden utanför Hälsingborgs och Klagshamns redd i Öresund svepts beträffande förekomsten av magnetiska minor. Vid halvårets slut pågick vidare minsvepningsverksamhet för att undanröja svensk minering i Ålands hav och i området Landsort—Ölands norra udde (se del II sid. 378, del IV sid. 162) samt svenska mineringar på västkusten (se del I sid. 340). Svepningen av utländska minor resulterade i att redan den 1 juni genom svensk försorg öppnats en 5 dist.-min. bred sjöfartsväg mellan Pater Noster och Arendal. Före midsommar vidgades denna till en bredd av 9 dist.-min. Vid halvårsskiftet pågick vidare svepning av en 4 dist.-min. bred ränna mellan trakten av Utklippan utanför Karlskrona och trakten av Hela i Danzigbukten samt svepning av minfria vägar i Öresund och utanför Falsterbo. Slutligen förbereddes ett svepföretag avsett att frilägga dels en 4 dist.min. bred ränna mellan Kullen och Morup Tånge, dels en 2—8 dist.-min. bred sjöfartsväg längs västkusten mellan Vinga och norska gränsen. Den 11 januari 1945 igångsattes e s k o r t e r i n g av svenska handelsfartyg på vissa särskilt utsatta kuststräckor och farleder, nämligen kuststräckorna Svartklubben—Arholma, Landsort—Norra Kalmarsund och Garpen— Trelleborg samt sträckorna Landsort—Gotland och Norra Kalmarsund— Gotland. Fr. o. m. den 3 februari anordnades eskort jämväl å kuststräckan Mysingsfjärden—Furön. Efter det tyska sammanbrottet, närmare bestämt fr. o. m. den 12 maj 1945, inställdes all eskorteringsverksamhet utom beträffande trafiken på kuststräckan Kalmarsund—Trelleborg samt den regelbundna passagerareoch posttrafiken på Gotland. Det tillråddes dock, att handelssjöfarten längs de svenska kusterna tills vidare måtte framgå på svenskt territorialvatten. Den 11 juni upphörde eskorteringen av Gotlandstrafiken helt och den 14 juni jämväl eskorteringen på sträckan Kalmarsund—Trelleborg. Liksom tidigare förekom även under första halvåret 1945 vid behov tillfälligt anordnad eskort å särskilda avsnitt av kusten. I övrigt fortgick i erforderlig omfattning den alltsedan krigets början av flottan och flyget ombesörjda neutralitetsvakten. I samband härmed oskadliggjordes under perioden 618 minor och 3 sprängbojar.

11. Landtrafiken. A. Statens järnvägar. Persontrafiken. Krigsårens stegrade persontrafikvolym höll sig väl uppe även under första halvåret 1945. Antal resor utgjorde under denna tid 52 miljoner mot 47-3 miljoner under motsvarande tid år 1944, trots att antalet militära resor minskats med 28 procent. Persontrafikinkomsten visade en fortsatt ökning med 4 procent till omkring 103*7 milj. kronor. 1 samband med att ockupationen av Danmark och Norge upphörde i början av maj ordnades hemtransport av danska och norska flyktingar. Transporterna omfattade före utgången av juni omkring 12 000 danskar och 19 500 norrmän och senare under sommaren omkring 7 000 norrmän. Dessutom hemtransporterades före utgången av juni månad omkring 12 500 man norska polistrupper. Samtidigt ordnades hemresor för ett stort antal franska medborgare, som under kriget inkvarterats i Sverige. Dessa transporter omfattade omkring 1 000 personer. Från koncentrationsläger i Tyskland transporterades därjämte till Sverige ett stort antal personer av olika nationaliteter. Dessa transporter omfattade omkring 20 000 personer, vilka förlades på olika platser huvudsakligen belägna i Malmöhus, Kristianstads och Kronobergs län. Från Norge förflyttades järnvägsledes omkring 40 000 ryska krigsfångar, vilka färdades över Riksgränsen, Storlien och Charlottenberg. De avreste från Sverige med båt från Luleå (Karlsvik), Sundsvall och Gävle. Transporterna pågingo till mitten av juli månad. Den stora resandefrekvensen och de genom verkstadskonflikten försenade leveranserna av personvagnar, omfattande bl. a. 240 II och 1 700 III klass sittplatser, vilka skulle levererats under första halvåret, hade till följd att bristen på personvagnar blev mycket kännbar. Stegringen av statens järnvägars cykeltransporter, vilka under första halvåret 1945 omfattade omkring 1 094 400 inskrivna cyklar, fortsatte under perioden. Ökningen i jämförelse med föregående år utgjorde omkring 13 procent. För att underlätta cykeltransporterna under sommaren fastställde Kungl. Maj:t efter framställning från järnvägsstyrelsen i samförstånd med Svenska järnvägsföreningen för tillämpning under sommartidtabellens giltighet dels en förlängd inlämningstid — dock högst 48 timmar — för cyklar som icke skulle befordras med snälltåg, dels en förhöjd tilläggsavgift för transport

328 av cyklar vägande högst 60 kg med snälltåg på statens järnvägar, nämligen 2 kronor 50 öre mot förut 1 krona 25 öre. Under 1944 gällande inskränkningar i fråga om nedsatta biljettpriser för sällskapsresor och för gruppresor för skolungdom ägde fortsatt tillämpning. Detta var fallet även med förbudet för transport av kollin av mer än 100 kg vikt vid tiden för påsk-, pingst- och midsommarhelgerna. Godstrafiken. Godstrafiken under perioden rönte betydande inverkan av den lönekonflikt vid verkstäderna, som pågick under tiden 5 februari—7 juli. Godstransportarbetel, mätt i tonkilometer, visade i jämförelse med föregående år minskning under perioden med omkring 10 procent och omfattade 2 722 milj. tonkilometer. Den transporterade viktmängden exkl. lapplandsmalm visade ökning med 1*3 procent, medan antalet godsvagnaxelkilometer minskade med 2-4 procent. Styckegodstrafikens omfattning framgår av följande tablå. Å SJ befordrat fraktstycke- Antal vagnar gods (i ton) lastade med Egen trafik Samtrafik styckegods 199 038 184 703 264 397 490 810 224 760 388 980 538 844 181 281 395 779

Januari—juni 1939 1944. 1945.

Det befordrade vagnslastgodset omfattade:

Januari—juni 1939, » » 1944. » » 1945.

Vagnslastgods å SJ Tonkilometer av Antal vid SJ av (exkl. lapplandsmalm) vagnslastgods trafikant lastade vagnar (exkl. ton milj. malmvagnar) 4 767 322 264 830 938 10 464 364 2 819 678 534 10 586 160 2 522 720 970

Vedtransporterna voro, trots vinterns ogynnsamma avverknings- och transportförhållanden i skogarna, av ungefär samma omfattning som föregående år. Den transporterade viktsmängden ved, 1 735 109 ton, visade ökning med omkring 15 procent, medan i tonkilometer räknat vedtransporterna nedgingo med omkring 28 procent till 422-8 milj. tonkilometer. Följande godsslag visade avsevärda förändringar i jämförelse med föregående år: Ökning: Ved och sågavfall 304 tusen ton Sågade trävaror 113 » » Rundvirke (utom pappersved) 86 » » Byggnadsvaror 195 » » Sten 84 » » Spannmål, mjöl, potatis 72 » » Papp, papper 67 » » Oljor, tjäror, fett 64 » »

Minskning: Kol, koks 305 tusen ton J ä r n , maskiner 279 » » »Wehrmacht«gods 114 » » Malmer 85 » » Träkol 67 » »

Transporterna av lapplandsmalm, vilka omfattade 457 470 ton, visade minskning med 74-9 procent. Godsvagnsbristen var även denna period mycket betydande, dock icke i

329 fullt samma omfattning som närmast föregående år. Vagnställningen framgår av följande tablå, som visar tillgång och behov av godsvagnar (utom malmvagnar) i medeltal per dag: Tillgång 4 455 6 000 6 616

Januari—juni 1939 » i 1944 t » 1945

Behov 3 503 8 676 8 712

Undantagen från trafikstadgans bestämmelser i fråga om fördelning av vagnar och lasttillbehör och medgivandet att ändringar i befordringsavgifterna icke behövde offentliggöras ägde tillämpning under perioden i likhet med tidigare under kriget. Ved, träkol, torv och kolhaltig skifferlera fingo transporteras endast för statens räkning eller efter särskilt tillstånd från bränslekommissionen. Förhöjningen av vagns- och presenningspengar och på vissa ställen av magasinspengar ävensom minskningen av lastnings- och lossningsfrister gällde fortfarande, likaså bemyndigandet för trafikkommissionen att för säkerställande av sådana järnvägstransporter, som för den allmänna folkförsörjningen eller eljest ur landets synpunkt voro nödvändiga, vad beträffar statens järnvägar gemensamt med järnvägsstyrelsen, meddela förbud under viss tid mot befordran med järnväg av gods eller visst slag av gods i vagnslaster mellan vissa orter eller platser belägna på i förbudet angivet avstånd. T dg färjetrafiken. Mellan Trelleborg och Sassnitz var trafiken under perioden helt inställd. A färjelederna Malmö—Köpenhamn och Hälsingborg —Helsingör uppehölls trafiken endast i inskränkt omfattning, dels på grund av den förhållandevis ringa trafiken, dels på grund av den knappa tillgången på kol. Personalställning och ekonomiskt läge. Den fortsatta införlivningen med statsbanenätet av enskilda järnvägar och den ännu alltjämt rådande högtrafiken medförde en ytterligare ökning av personalantalet. Bidragande orsak till personalökningen var även, att en förhållandevis stor del av personalen var nyanställd och till följd därav först efter en tids övning kunde fullgöra effektiv tjänst. Av följande sammanställning framgår personalantalet i jämförelse med trafikomfattningen mätt i vagnaxelkilometer. Vagnaxelkm (i tåg och färjedrift)

i milj.

Januari—juni 1939 » » 1944 » » 1945

818 1 356 1329

Ökning i % i jämförelse med 1939

65-8 62-5

Personal utom ban- och byggnadsarbetare och billinjepersonal vid periodens slut Antal

26 821 40 571 42 797

Ökning i % i j ämf örelse med 1939

51-3 59-6

330 Det ekonomiska resultatet av järnvägsdriften framgår av följande siffror (milj. kronor): Inkomster Utgifter Driftöverskott miljoner kronor Januari—juni 1939 » » 1944 » » 1945

123-1 264-4 258-8

100-6 223-9 235-7

22-r, 40-5 23-1

Det minskade driftöverskottet i jämförelse med 1944 är huvudsakligen att hänföra till minskade inkomster av malmtrafiken (4-5 milj.), ökade lokbränslekostnader (4 milj.) och stegrade personalutgifter, de senare delvis beroende på höjda löner för vissa personalgrupper. Elektrifieringsarbeten, förändringar i tidtabellen m. m. Elektrifieringsarbeten pågingo under perioden mellan Östersund och Storlien, och under februari slutfördes dessa arbeten på sträckan Östersund—Järpen. Bandelarna Pålsboda—Hallsberg och Skövde—Stenstorp öppnades för dubbelspårsdrift vid tidtabellsskiftet under juni månad. Dubbelspårsarbeten pågingo därjämte mellan Järna och Skebokvarn, mellan Mjölby och Tranås samt mellan Gårdsjö och Skövde. Den nya tidtabell, som trädde i kraft den 11 juni, innebar en viss utökning av tågplanen i jämförelse med föregående sommar. Middagssnälltåget från Stockholm till Malmö och morgonsnälltåget i motsatt riktning, vilka tåg sommaren 1944 voro dubblerade endast mellan Mjölby och Malmö, dubblerades nu hela vägen. Lokbränsleförsörjningen. Under första halvåret 1945 inträdde en ytterligare försämring av landets bränslesituation. Vedavverkningen under år 1944 hade av olika anledningar ej givit tillfredsställande resultat, och den eftersläpning i vedförsörjningen som härav följde föranledde bränslekommissionen att införa skärpta restriktioner även för statsbanornas bränsleförbrukning. Den sammanlagda koltilldelningen till statens samt Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar, vilken fr. o. m. den 1 juli 1944 varit fastställd till högst 150 000 ton per år, nedskärs sålunda fr. o. m. den 1 mars 1945 till högst 100 000 ton per år. Inför de ökade svårigheterna sågo vederbörande myndigheter sig sedermera nödsakade att sänka kolransonen till 65 000 ton per år fr. o. m. den 1 juli 1945. Under första halvåret 1945 hade statens järnvägar alltså att genomföra en omläggning av sin bränsleförsörjning motsvarande en minskning av förbrukningen av utländska stenkol till 43 procent av den närmast förut gällande ransonen och ned till omkring 10 procent av den totala bränsleförbrukningen. Trots en del svårigheter på grund av verkstadskonflikten och materialbrist kunde detta program genomföras, såsom följande tabell utvisar. För jämförelses skulle ha även siffrorna för juli 1945 införts.

331 Torv

Stenkol År 1945

utländska

svenska

ton

ton

Ved

ton

Totala bränsleförbrukn. evalv. till uti. kol ton

Jan.—febr motsvarar per år Mars—juni motsvarar per år

21984 26-2 6 271 132 900 43 900

4-8

15-563 93 380

9-5

294 218 59-5 1 765 300

503 700

24 667 17-2 11476 74 000 34 430

5-1

23 624 70 870

8-4

584 331 69-3 1 753 000

430 200

Jan.—juni motsvarar per år

46 651 20-5 17 747

5-0

39 187

8-8

878 549 65-7

Juli 1 motsvarar per år

3 980 11-4 2 775 33 300 47 760

5-1

9 500 14-0 141 950 69-5 1 703 400 114 000

454 694 416 780

Lokbränsle för Halmstad—Nässjö järnvägar inberäknat.

I samband med den senaste utökningen av vedeldningen måste ytterligare 97 lok ombyggas. Hela antalet vedeldningslok utgjorde den 1 juli 1945 428 st. för normalspår och 48 st. för smalspår. 159 lok voro utrustade för torveldning. Tack vare utökning av såväl bränslestationernas som centralupplagens lagringsmöjligheter vid statsbanorna kunde behovet av bränntorv rätt väl tillgodoses även under »dödtiden» januari—juni. I medeltal kunde en förbrukning av 6 530 ton per månad hållas, med ett lägsta värde för juni på 4 527 ton. För att möjliggöra övergång till vedeldning måste vissa tidtabellsändringar genomföras. Ved- och torveldning å lok under första halvåret 1945 beräknas ha vållat statens järnvägar en merkostnad i jämförelse med koleldning av c:a 11 5 milj. kronor. För att underlätta vedanskaffningen för tågdriften ålades järnvägsstyrelsen av bränslekommissionen att ombesörja viss vedavverkning i egen regi och med användande av ban- och byggnadsarbetare, som normalt sysselsattes med underhållsarbeten. Efter förhandlingar med vederbörande personalorganisationer rörande de närmare villkoren för de banarbetare som skulle överflyttas till vedavverkning samt underhandlingar med skogsägare — i första hand i Norrland — om rotförsäljningen till statsjärnvägarna igångsattes de första avverkningarna i mitten av juni månad med c:a 250 man. Den direkta arbetsledningen, ävensom anskaffningen av baracker, uppmätning och utbetalning av ackords förtjänster ombesörjdes av skogsägaren-kommissionären, medan baningenjörerna å vederbörande arbetares hemsektion utbetalade måltids- och nattlogiersättningen. För att upprätthålla kontakten mellan banarbetarna och deras hemsektioner tillsattes av järnvägsmyndigheterna ett antal förmän, som även hade till uppgift att ombesörja upprättande och insändande av vissa arbetsrapporter. Antalet ban-

arbetare i skogsavverkning ökades snabbi och uppgick senare under sommaren till omkring 1 000 man. Biltrafiken. Biltrafiken upprätthölls i ungefär samma omfattning som' under föregående period. Den koncessionerade väglängden, som under perioden utökades med 23 km, bl. a. genom förvärv av linjen Kalmar—Ekenäs samt tillkomsten av linjerna Ljunghusen—Falsterbo och Höllviksnäs—Kämpinge—Skåre, uppgick vid periodens slut till 11 429 km, varav dock endast 8 564 km trafikerades. Gällande inskränkningar medförde, att biltrafiken jämfört med liden närmast före den 1 september 1939 kunde upprätthållas endast med 41 procent av normalturlistan.

B . De enskilda järnvägarna. Även vid de enskilda järnvägarna kunde en fortsatt ökning av persontrafiken konstateras, uppgående till omkring 9 procent av dennas omfattning under motsvarande tid år 1944, trots nedgång i de militära resorna. Transporter av flyktingar m. fl. efter krigsslutet förekommo liksom vid statsbanorna ehuru rätt ojämnt vid de olika järnvägarna. Även transporterna av cyklar fortforo att ökas. De för statsbanorna omnämnda inskränkningarna beträffande vissa nedsatta biljettpriser ävensom förbudet för transport av kollin av mer än 100 kg vikt vid påsk-, pingst- och midsommarhelgerna gällde även i fråga om de enskilda järnvägarna. Tontalet transporterat gods nedgick kraftigt, nämligen med ej mindre än omkring 20 procent jämfört med första halvåret 1944. Vad i övrigt anförts angående godstrafiken vid statsbanorna hade i stort sett sin motsvarighet vid de enskilda järnvägarna. Godsvagnsbrist förekom ehuru ej i samma omfattning som vid statsbanorna. Personalantalet var ungefär detsamma som förut. Inga nya elektrifieringsarbeten slutfördes under perioden. Den nya tågplanen var i stort sett oförändrad utom att en viss ökning genomförts å en del av Trafikförvaltningens Göteborg—Dalarne—Gävle linjer. I fråga om lokbränsleförsörjningen var ställningen likartad med den som ovan skildrats beträffande statsbanorna. De större enskilda järnvägarna anordnade omfattande vedavverkningar i egen regi. Det ekonomiska resultatet av järnvägsdriften fortfor att försämras. Inkomsterna minskades och utgifterna stego, vilket medförde att driftöverskottet nedgick, nämligen med ej mindre än 11-1 milj. kronor i jämförelse med första halvåret 1944. Orsakerna härtill voro i stort sett desamma som de vilka framkallat liknande resultat vid statens järnvägar.

333 C. Motorfordonstrafiken. Antalet i automobilregistret upptagna motorfordon anges här nedan för den 1 januari och den 30 juni 1945 med fördelning på olika slag av drivmedel. (För tidigare tidpunkter se föregående redogörelser under kap. Bränsle- och smörjmedelshushållningen, rubr. Gengas m. m.) 30 juni 1945

1 januari 1945 Omnibussar

Lastbilar

Personbilar

Summa

Omnibussar

34 991 136 161 3 773 67 9

72 895 251 551 6 346 1 187 9

3 547

39 137

3 905

Gengas Acetvlengas Annan oas Flytande bränsle Elektrisk kraft Ej uppgivet driv medel . .

3 555 33 229 79

34 349 115 357 2 344 1 041

Summa

3 896

38 206

33 245 80

Lastbilar

Personbilar

Summa

34 247 108 325 2 531 1 041 1

35 297 134 169 4 287 60 9

73 091 242 527 7 063 1 181 10

38 253

39 956

82 114

Under halvåret förmärkes en ökning framför allt av antalet fordon drivna med flytande bränsle, vilken stod i samband bl. a. med den något rikligare tilldelningen av trädestillat såsom drivmedel. Antalet registrerade tyngre motorcyklar utgjorde vid halvårets början 10 691 och vid dess slut 17 235. Ökningen var här sålunda avsevärd. Motorfordonstrafikens reglering medelst smörjoljetilldelning var vid ingången av år 1945 genom trafikkommissionens cirkulär nr 31 ordnad för en åttonde ransoneringsperiod, omfattande tiden 1 oktober 1944—31 mars 1945, varvid i stort sett bibehållits det system som introducerats genom kommismissionens cirkulär nr 23 och sedan ytterligare utvecklats genom cirkulär n r 26 (se del V sid. 157 och 360). I huvudsak samma system föreskrevs genom cirkulär nr 32 skola tillämpas jämväl för n i o n d e r a n s o n er i n g s p e r i o d e n , omfattande tiden 1 april—30 september 1945. Det högsta antal lastbilar, som enligt av trafikkommisionen lämnade medgivanden fått hänföras till grupp B under åttonde ransoneringsperioden, fick icke överskridas vid smörjoljetilldelningen inför nionde perioden. Endast sådan lastbil, som vid utgången av åttonde perioden tillhörde grupp B, tilläts kvarstå i denna grupp under nionde perioden. I fråga om licenseringen av lastbilsdäck tillämpades samma grundsatser som tidigare uppställts. Det dåliga skick, i vilket gummiutrustningen på många lastbilar i A- och B-grupp befann sig, föranledde emellertid en gummilicensering av sådan omfattning, att den betydligt översteg gummifabrikernas förhandenvarande tillverkningskapacitet. Det syntes sannolikt, att råvarusituationen, framför allt beträffande cordväv, komme att under senare delen av året än mer försämras, varför en ytterligare minskning i ringproduktionen vore att befara. Då en fortsatt licensering i samma omfattning som förut alltså vore ägnad att äventyra gummiringförsörjningen

334 för samhällsviktiga transporter, såg sig trafikkommissionen föranlåten att i cirkulärskrivelse till länsstyrelserna, länstrafikledarna och länscentralföreståndarna enträget anmoda dessa att ägna särskild omsorg åt behovsutredningen beträffande såväl lastbilarna som dessas gummiutrustning till säkerställande av att i främsta rummet de oundgängligaste behoven bleve tillgodosedda. Av vikt vore att även eventuellt under reparation varande däck deklarerades, varvid det särskilt gällde att bedöma om såsom oreparabla angivna däck icke kunde ännu någon lid användas. Frågan om P-boggidäck borde även ägnas uppmärksamhet, då förbrukningen av sådana var mycket stor. För underlättande av vedtransporterna med lastbil medgavs på bränslekommissionens framställning en viss lättnad i den föreskrivna r ä j o n g b e g r ä n s n i n g e n för dylika transporter i övre Norrland (jfr del V sid. 361). Trafikkommissionen föreskrev sålunda den 16 februari 1945, att transporter av långved och kastved fingo med lastbil, hemmahörande inom område norr och väster om järnvägslinjerna Bräcke—Storlien och Bräcke— Karungi, utan särskilt tillstånd verkställas å vägsträckor upp till 60 k m (förut 40 km), dock under förutsättning att transporten utfördes i samband med användning av släpkälke samt att transportsträckan till hela sin längd var belägen inom nyssnämnda områden. De tidigare meddelade tillstånden för fortlöpande transport av vissa varuslag utanför tillåten körräjong, vilka i allmänhet utiöpte den 31 mars 1945 (se sid. 141), förlängdes tills vidare t. o. m. den 30 september 1945 vad angick distribution eller transport av specerier, margarin, bröd, slakteriprodukter, tegel, cement och grus m. m. ävensom uppsamling av slaktdjur. Tillstånden för distribution eller transport av malt- och läskedrycker samt uppsamling av tomglas förlängdes till den 1 maj 1945, varefter kommissionen för tiden fram till utgången av septembers med hänsyn till det under sommarmånaderna ökade behovet ay körningar för sådant ändamål liksom under samma period föregående år efter individuell prövning medgav utökning av antalet turer å dispenserade vägsträckor. > Till följd av den bekymmersamma situationen i fråga om bilgummi och det i allmänhet ansträngda transportläget fann trafikkommissionen skärpta bestämmelser av nöden för användandet av lastbilar i t r a n s p o r t a r b e t e v i d b y g g n a d s f ö r e t a g (se härom sid. 368). För t u r p l a c e r i n g vid lastbilshållning -för gods, avsett att transporteras med lastbil i yrkesmässig trafik, meddelade trafikkommissionen nya föreskrifter den 10 februari 1945, vari till ledning för länscentralerna och lastbilscentralerna i viss mån ändrade regler gåvos beträffande prioritetsordningen mellan olika godsslag vid förekommande transporter. I fråga om planläggningen av turlistorna för b u s s t r a f i k e n under -sommarperioden 1945 skulle de anvisningar, som trafikkommissionen meddelat i cirkulär nr 30 (se sid. 142), i tillämpliga delar gälla. Ökning av an-

335 talet turlistkilometer i förhållande till vad som gällt enligt turlistorna för sommarperioden 1944 fick ej ske utan kommissionens medgivande. Någon lättnad i principerna för tilldelningen av däck till bussar ställdes icke i utsikt. Samma principer härför som uppställts i december 1944 skulle alltjämt tillämpas, vilket innebar att bussföretagen hade att själva inom ramen för fastställd tilldelningskvot av däck i mån av behov föreslå och underställa länsstyrelserna de ändringar av turlistorna, som påkallades med hänsyn till resp. företags gummiresurser. Tilldelningen för trafikändamål av f l y t a n d e b r ä n s l e , väsentligen motyl 25, fortgick efter i huvudsak samma grunder som förut. Särskilda föreskrifter meddelades angående tilldelning av motyl 85 för lättviktsmotorcyklar ävensom tyngre motorcyklar med en cylindervolym av högst 250 cm 3 . Tilldelningen av trädestillat ökades. Fr. o. m. den 1 mars 1945 förbjöds användningen av l y s g a s såsom drivmedel för motorfordon. Detta stod i samband med den under förberedelse varande förbrukningsregleringen i fråga om lysgas. För de tidigare lysgasdrivna fordonen rekommenderades användning av skiffergas, som framställdes vid Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggning i Kvarntorp. I viss utsträckning beviljades motyl 25 till sådana fordon som tidigare drivits med lysgas. I oktober 1939 hade dåvarande bensin- och oljenämnden meddelat länsstyrelserna anvisningar i syfte att få till stånd en stadigvarande u p p l a g r i n g a v b e n s i n o c h l ä t t b e n t y l i inom landet befintliga lagringsutrymmen för dylika bränslen. Sådan lagring hade jämväl kommit till stånd på skilda ställen inom landet. Trafikkommissionen fann nu efter samråd med bränslekommissionen skäligt förklara, att hinder icke mötte att sålunda befintliga lager av bensin och lättbentyl fr. o. m. den 1 juli 1945 toges i anspråk såsom drivmedel för motorfordon, beträffande vilka körtillstånd redan funnes för drift med andra — fasta eller flytande — drivmedel eller, i förekommande fall, för fordon vilka enligt gällande bestämmelser angående gummitilldelning m. m. kunde insättas såsom ersättning för i drift varande fordon. Länsstyrelserna bemyndigades som följd härav efter ansökan utfärda vederbörliga tillstånd att använda ifrågavarande lager. 1 tillståndsbevisen skulle uttryckligen framhållas, att tilldelning av flytande bränsle, såvitt då kunde bedömas, icke kunde påräknas, sedan det egna lagret förbrukats. Den 26 januari 1945 meddelade trafikkommissionen, att densamma med stöd av bestämmelserna i kungörelsen den 4 juni 1943 (nr 285) (se del IV sid. 427) genom särskilda beslut godkänt elva typer av s. k. e r s ä 11 n i n g sr i n g a r . De av kommissionen sålunda meddelade godkännandena hade föregåtts av en granskning av ringarnas konstruktion och en förhandsbedömning av deras användbarhet som substitut. Några noggrannare prov för utrönande av ringarnas hållbarhet m. m. hade kommissionen dock i regel icke påfordrat. Kommissionen hade nämligen på grund av nödvändigheten

att nedbringa förbrukningen av lastbilsgummi ansett angeläget att på ett tidigt stadium möjliggöra en allsidig praktisk användning av olika typer av ersättningsringar i syfte att samla erfarenheter til! stöd för en fortsatt utveckling och förbättring av ersättningsringarna. De erfarenheter, som företage beträffande användningen av ersättningsringarna gåve emellertid anledning till antagande, att vissa av de av kommissionen godkända typerna icke kunde anses uppfylla de krav på hållbarhet och användbarhet, som dåmera rimligen borde uppställas i fråga om ersättningsringar. Vidare syntes innebörden av de av kommissionen utfärdade bevisen rörande av kommissionen meddelade godkännanden hava missuppfattats, bland annat därigenom att vissa försäljare av ersättningsringar åberopat kommissionens godkännande som en garanti för att ringarna befunnits vara fullvärdiga substitut. Kommissionen, som på grund av dessa förhållanden funnit nödigt att taga tidigare meddelade godkännanden under omprövning, fann genom beslutet skäligt förklara, att samtliga godkännanden skulle upphöra att gälla från och med den 1 mars 1945; dock att före nämnda tidpunkt inköpta ersättningsringar finge användas utan hinder därav. I beslutet förklarade kommissionen vidare, att tillverkare eller konstruktör, som önskade erhålla förnyat godkännande för liden efter den 1 mars 1945, hade att snarast möjligt till kommissionen insända ansökan därom. Endast en sådan ansökan inkom emellertid och genom beslut den 20 april 1945 lämnade trafikkommissionen tillstånd att använda ersättningsringen avtyp »Lundholm». Innan kommissionen lämnade berörda medgivande hade ringen undergått prov i statens väginstituts provningsmaskin. Den rätt, som tidigare medgivits dem, vilka t. o. m. den 31 mars 1945 erhållit tilldelning av smörjmedel för att med automobil eller traktortåg åt andra mot ersättning befordra timmer, ved, träkol och torv, att jämlikt biltrafikförordningen upprätthålla beställningstrafik med nämnda produkter (se sid. 143), tillerkändes fortsättningsvis genom förordning den 2 mars 1945 (nr 44) även dem som för enahanda ändamål tilldelats smörjmedel för tiden 1 april—30 september 1945 eller del därav. Liknande medgivande lämnades genom förordning den 25 maj 1945 (nr 211) jordbrukare, som för tiden 1 april—30 september eller del därav erhållit tilldelning av smörjmedel för att med traktortåg mot ersättning utföra transporter åt annan jordbrukare. Dylik traktorinnehavare skulle anses genom beslutet om smörjmedelstilldelning ha erhållit tillstånd att jämlikt biltrafikförordningen under den tid, för vilken smörjmedel tilldelals, med traktortåg i beställningstrafik utföra ifrågavarande transporter. Genom kungörelse den 9 mars 1945 (nr 55) fastställdes nya n o r m a 1p r i s e r f ö r t r a n s p o r t med gengasdriven lastbil av sågtimmer av tall, gran och björk, massaved, props, kolved, martinved och annan långved, kastved samt icke bearbetat träkol (råkol). De nya normalpriserna ersatte dem som gällt sedan den 15 februari 1943, vilka i sin ordning ersatt

337 de ursprungligen genom kungörelsen den 27 februari 1942 (nr 111) föreskrivna normalpriserna (se del III sid. 395 och del IV sid. 429). 1943 års priser inkluderade ett av priskontrollnämnden tidigare medgivit pristillägg, vilket beräknats ha utgjort cirka 3 procent för sågtimmer och träkol samt 7 procent för övriga sortiment. Genom 1945 års kungörelse höjdes normalpriserna för transport av sågtimmer av björk med i medeltal 17 procent, för transport av långved av björk, bok och ek med i medeltal 10 procent och för transport av annan långved med i medeltal 5 procent. Däremot bibehöllos priserna för transport av sågtimmer av tall och gran samt kastved och massa ved ävensom träkol. För andra timmersortiment än av tall, gran och björk skulle normalpriser ej längre gälla utan skulle härvid, jämlikt priskontrollnämndens meddelande nr 574, de priser vilka tillämpades före den 3 april 1945 gälla såsom stoppriser. Enligt sistnämnda meddelande skulle samtliga tidigare stadgade pristillägg för svåra väg-, lastnings- och lossningsförhållanden gälla och tillämpas även på de förhöjda grundpriserna. Undantag från föreskrifterna om normalpriser på virkestransporter gjordes för vissa områden genom priskontrollnämndens meddelande nr 583.

22—518703

12. Postverket. Frankoteckensuppbörden visade under förslå halvåret 1945 en ökning med 5-7 procent, jämfört med motsvarande period 1944. Om man bortser från verkningarna av den med ingången av juli månad 1944 vidtagna höjningen av lokalportot, stannar ökningen vid cirka 2-8 procent. I fråga om f l y g p o s t t r a f i k e n märkes särskilt, att den försöksflygtrafik å linjen Malmö—Göteborg—Stockholm, som pågick vid 1944 års utgång, fortsattes även under första halvåret 1945. Den anlitades alltjämt för befordran av post endast i riktningen från Malmö till Stockholm. Under tiden 11 september—15 oktober 1944 hade försöksflygtrafik pågått även å en fortsättning av linjen norrut, nämligen å sträckan Stockholm—Sundsvall/Härnösand—Luleå. Denna trafik återupptogs den 1 maj 1945 och upprätthölls sedan med en daglig posttur i vardera riktningen. Å flyglinjerna t i l l u t l a n d e t var posttrafiken alltjämt inskränkt till dagflyg. Med Finland uppehölls flygförbindelse med dagliga turer i båda riktningarna å linjen Stockholm—Åbo—Helsingfors under tiden 1 januari—4 mars. Efter sistnämnda dag var flygtrafiken inställd, varför posten befordrades med järnväg via Haparanda resp. med båt Stockholm—Åbo. Den flygförbindelse, som under december 1944 upprättades å linjen Stockholm— Mariehamn, pågick endast t. o. m. den 3 januari 1945. Den direkta flygförbindelsen med Ryssland och de baltiska staterna låg fortfarande nere. På flygpostlinjerna Stockholm—Berlin och Malmö—Köpenhamn—Berlin fortgick trafiken såsom förut med söckendagliga turer från årets början t. o. m. den 3 maj, varefter densamma inställdes. Vid samma tidpunkt upphörde all postförbindelse med och över Tyskland i samband med det tyska sammanbrottet. Redan den 21 april hade emellertid avbrott skett i förbindelserna med Böhmen—Mähren, Slovakien, de av tyskarna besatta delarna av Italien, vissa delar av Jugoslavien samt Schweiz. Fr. o. m. den 28 maj befordrades dock åter post till Schweiz, nämligen via England. Från årets början t. o. m. den 20 februari upprätthölls, vad Polen beträffar, postförbindelse endast med vissa delar av detta land, nämligen det tidigare generalguvernementet och med Tyskland införlivade områden, varvid posten befordrades med järnväg via Tyskland. Fr. o. m. den 21 feb-

339 ruari upprätthölls postförbindelse med hela Polen, nämligen båtledes till Finland f. v. b. På samma sätt befordrades även post till Bulgarien, Grekland, Rumänien och Turkiet samt vissa länder i Afrika och Asien (Egypten, Kina m. fl.). Med flyglinjen till England befordrades såsom förut post — förutom till England och Irland — till Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Schweiz och Turkiet samt de utomeuropeiska länder, med vilka postförbindelserna kunnat upprätthållas. För post till Frankrike anlitades även en tillfällig direkt flygförbindelse från Stockholm. Helt avstängda från postutväxling med Sverige voro vid första halvårets utgång Tyskland, Böhmen-Mähren, Slovakien, Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Albanien och Jugoslavien samt vissa utomeuropeiska länder och områden (Hongkong, Franska Indokina, Japan, Birma, Filippinerna, Nederländska Indien, Nya Guinea m. fl.). Vad ovan sagts avser befordran av b r e v p o s t e n. Till en del länder (Förenta staterna, England, brittiska dominions och besittningar m. fl.) kunde blott befordras luftbrevpost och till en annan grupp länder (de baltiska staterna, Ryssland, Polen, Rumänien och Kina, ockuperade delen) blott brevpost utan luftporto. Utväxlingen av p o s t p a k e t blev ytterligare inskränkt under här ifrågavarande period och avsåg till slut endast paket till Norge, Danmark (utom Färöarna och Grönland) samt Finland. I samband med utväxlingen av krigsfångar i Göteborg i september 1944 började genom postverkets förmedling en omfattande ut växling av k r i g s f å n g e p o s t över vårt land. Denna utväxling avslutades under första halvåret 1945. Under nämnda period ankommo omkring 82 000 säckar västerifrån för vidare befordran österut och cirka 20 000 säckar österifrån för befordran västerut.

13. Telegrafverket. Telegrafverkets organisation m. m. De av krigsförhållandena framtvingade särskilda föreskrifterna rörande telefon- och telegraftrafiken inom landet blevo, sedan krigstillståndet i Europa i maj 1945 upphört, successivt avvecklade. Sålunda förordnade Kungl. Maj:t genom brev till överbefälhavaren den 15 juni 1945 (SFS nr 340) bl. a. att bestämmelserna i instruktionen den 10 juni 1938 (SFS nr 487) för telegrafstyrelsen vid krig eller krigsfara, utom den föreskrift som rörde övertagandet i vissa fall av ledningen av enskilda tillhöriga telegraf-, telefon- och radioanläggningar, skulle upphöra att gälla fr. o. m. den 1 juli 1945. I samma brev förordnade Kungl. Maj:t om upphörande fr. o. m. den 1 juli 1945 av det i kungörelsen den 10 juni 1938 (SFS nr 488) fastställda reglementet för befordran av fjärrförbindelsemeddelanden vid krig eller krigsfara (krigstelegrafreglementet). Den 15 juni meddelade Kungl. Maj:t vidare genom bestämmelse, utfärdad i annan ordning, att telegrafstyrelsens militärbyrå fortfarande tills vidare skulle vara organiserad och bedriva sin verksamhet såsom vid förstärkt försvarsberedskap. Särskilda föreskrifter rörande telefon- och telegraftrafiken. Radiotelefonsamtal med svenska fartyg över de svenska kuststationerna blevo åter medgivna fr. o. m. den 29 maj. Kungl. Maj:t förordnade genom brev den 29 juni 1945, att vissa bestämmelser för såväl inländska som utländska privattelegram skulle upphöra att gälla fr. o. m. den 1 juli 1945. Dessa bestämmelser hade i huvudsak inneburit följande: I telegram på klart språk hade endast vissa nordiska och västeuropeiska språk fått användas, varjämte i telegram till och från Finland finska språket och i telegram till och från Sovjetunionen ryska språket hade varit tillåtet. Texten i telegram skulle ge en för telegrafpersonalen begriplig mening, och i de fall telegram hade innehållit code, skulle en ordagrann översättning bifogas. För sådana codetelegram hade debiterats en särskild tilläggsavgift av 50 öre. Chiffer hade icke varit tillåtet i privattelegram. Vissa identitetsbestämmelser för telegramavsändare hade varit gällande och särskilda sådana för utländsk undersåte med bl. a. förbud för intelefonering av telegram. Radiotelegram till svenskt fartyg hade fått av-

341 sändas endast av fartygets rederi och radiotelegram till luftfartyg hade icke varit medgivna. Telefon- och telegrafförbindelserna med utlandet. Telegrafförbindelserna med Polen avbrötos den 27 januari 1945. Samma dag infördes lättnader i telegraftrafiken med Lettland så tillvida, att telegram medgåvos till hela detta land med undantag för städerna Libau och Windau. Via London öppnades den 2 februari telegrafförbindelse med Belgien för vissa statstelegram och den 28 februari även för presstelegram på klart engelskt eller franskt språk. Den 15 mars upphörde den direkta radiotelegrafförbindelsen med Sofia, varefter telegram till Bulgarien befordrades över direkt radiotelegrafförbindelse med Bukarest. Telegrafförbindelse öppnades med Frankrike via London den 19 mars, varvid dock endast vissa stats- och presstelegram fingo befordras. Den 7 maj lättades restriktionerna därhän, att även privattelegram på klart engelskt, franskt eller portugisiskt språk kunde mottagas till befordran. Med Slovakien och Wien avbrötos telegrafförbindelserna den 14 april, med Berlin den 23 april och med Kroatien den 24 april. Fullständigt avbrott i telegrafförbindelserna med Tyskland inträffade den 2 maj. Telefonförbindelsen med Berlin bröts den 25 april, vilket hade till följd att Sverige blev utan telefonförbindelse även med de södra delarna av Tyskland och med samtliga länder i transit via Tyskland. Telefonförbindelsen med Hamburg och norra Tyskland kunde dock upprätthållas t. o. m. den 2 maj. Fr. o. m. den 5 maj medgåvos privata samtal och telegram till Danmark även i personliga angelägenheter och den 8 maj vidtogos enahanda lättnader beträffande samtal och telegram till Norge. Den 22 maj infördes ånyo restriktioner för trafiken med Norge, i det att endast klart svenskt, norskt, danskt, engelskt eller franskt språk fick användas i samtalen, varjämte dessa icke fingo avhandla affärsangelägenheter. Under tiden 23—28 maj gällde motsvarande restriktioner för trafiken med Danmark. Telegrafförbindelsen med Nordnorge (Kirkenes, Vardö och Vadsö), som bröts den 18 januari, återknöts den 29 maj. Till Grekland kunde ånyo sändas stats- och presstelegram fr. o. m. den 11 maj och privattelegram fr. o. m. den 14 maj. Den 30 maj öppnades åter telegraf förbindelsen med Prag via Moskva och den 30 juni med hela Tjec-j koslovakien via London. Med Luxemburg återupptogs telegraf förbindelsen! för stats- och presstelegram den 2 juni och för privattelegram den 26 juni.; Fr. o. m. den 7 juni kunde privattelegram till Belgien och Nederländerna mottagas till befordran. Utvecklingen av telegrafverkets rörelse. Under första halvåret 1945 uppgick nettoökningen av telefonabonnemangen till 37 600 mot 36 300 under

342 motsvarande tid år 1944. Den starka tillströmningen av nya abonnenter h a r alltså fortsatt. Antalet inländska rikssamtal och telegram steg i jämförelse med motsvarande tid föregående år, samtalen med 4-1 procent och telegrammen med 3-9 procent. Motsvarande siffror för andra halvåret 1944 voro respektive 6-0 och 7-8 procent. Antalet samtal med utlandet företedde en kraftig ökning i förhållande till första halvåret 1944, nämligen med icke mindre än 71-3 procent i genomsnitt. Särskilt höga siffror noterades för utlandstrafiken efter det tyska sammanbrottet. Sålunda utvisade maj månad en ökning med 185*8 procent och juni med 152-3 procent i förhållande till antalet utländska telefonsamtal under motsvarande månader år 1944. Trafiken låg visserligen fortfarande under 1939 års nivå, men underskottet minskades från cirka 60 procent under tiden januari—april till 16-7 procent för maj och 19*4 procent för juni. Antalet utländska telegram utvisade likaså för maj och juni en kraftig stegring, nämligen med resp. 60*0 och 42*6 procent jämfört med samma månader år 1944. Trafiken var t. o. m. livligare än under maj och juni år 1939. Ordantalet ökades för första halvåret 1945 med 4 3 procent gentemot å r 1944 och med 152*5 procent gentemot år 1939. Närmare uppgifter om utvecklingen av den in- och utländska telefon- och telegraf trafiken under månaderna januari—juni 1945 meddelas i nedanstående översikt, vari jämförelse göres med motsvarande månader såväl 1944 som 1939. Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

ökning eller minskning i procent av antalet inländska rikssamtal: gentemot 1944 4-12-6 4- 2-8 4- 2-2 4- 6-3 4- 1-5 4- 0-3 » 1939 + 48-7 4-44-9 4-38-9 + 42-4 4-35-2 4-33-9 samtal med utlandet: gentemot 1944 + 41-4 4- 5-7 4-16-6 4-27-9 4- 185-8 4-152-3 » 1939 —61-7 —63-3 —63-8 —60-0 —16-7 —19-4 inländska telegram: gentemot 1944 4- 5-0 4- 4-4 4-22-9 —16-1 4- 4-9 4- 6-8 » 1939 4-66-6 4-66-0 4-92-0 4-32-6 4-75-9 4-85-2 telegram med utlandet: gentemot 1944 — 3-0 —26-3 —26-2 —11-9 4-60-0 4-42-6 » 1939 —22-4 —35-4 —41-9 —33-8 4-14-2 4- 8-1 ord i telegram med utlandet: gentemot 1944 4- 3-5 —15-3 —12-9 4- 2-1 4-34-1 4-15-8 » 1939 4-153-4 4-127-3 + 104-8 4-141-5 4-201-3 4-185-3

Jan.— juni

4- 4-1 4-40-3 4-71-3 —47-2 4- 3-9 4-68-9 4- 5-4 —17-9 4- 4-3 4-152-5

14. Krigsriskförsäkringen. Trausportförsäkring.

Kaskoförsäkringen. Enligt meddelande, som krigsförsäkringsnämnden utfärdade den 11 maj 1945, tillämpade nämnden efter vissa justeringar av de tidigare premiesatserna följande krigskaskopremier för trafiken på Norge, Finland och Ryssland: svensk hamn—norsk hamn ej västligare än Oslofjorden 0*2 procent, svensk hamn—norsk hamn väster om Oslofjorden men ej västligare än Skiensfjorden 0*3 procent, svensk hamn—norsk hamn väster om Skiensfjorden men ej västligare än Arendal 0*6 procent, svensk hamn —norsk hamn väster om Arendal men ej västligare än Kristiansand 1 procent, svensk hamn—finsk hamn norr om Hangö, denna stad inbegripen, 0'1 procent, svensk hamn—hamn i Finska Viken öster om Hangö 0*15 procent, tillägg för resa mellan finska hamnar 0*05 procent, svensk hamn—Leningrad 0*25 procent. Noteringarna avsågo tur och returresa utom beträffande Finland och Ryssland, där noteringarna gällde enkelresa. Specialnoteringarna för den lejdtrafik, som fortsättningsvis förekom efter årsskiftet 1944/45, överensstämde med de närmast därförut tillämpade. För den trafik via Skagerack, som, sedan den tyska kapitulationen kommit att omfatta även det norska territoriet, kom igång under maj, angåvos med tilllämpning fr. o. m. den 16 maj följande premiesatser för resor mellan Sverige och nedanstående länder och hamnar: Storbritannien och Irland 0*25 procent, Island 015 procent, Nederländerna och Belgien 0*75 procent, franska kanal- och atlanthamnar 0*75 procent, spanska och portugisiska atlanthamnar 0*15 procent, spanska medelhavshamnar 0*25 procent, franska och nordafrikanska medelhavshamnar 0*35 procent, hamnar i östra Medelhavet 0*5 procent, väst- och sydafrikanska hamnar samt ostafrikanska hamnar intill nordligast Delagoa Bay 0*15 procent, övriga ostafrikanska hamnar till Röda havet 0-5 procent, Nord- och Sydamerikas ostkust 0*15 procent, Pacifickusten 0-25 procent, Brittiska Indien och Ceylon 1*0 procent, Australien och New Zealand 0-5 procent. De tre sistnämnda noteringarna och noteringen för ostafrikanska kusten från Delagoa Bay till Röda havet sänktes fr. o. m. den 27 juni till resp. 0*15, 0*3, 0*3 och 0*25 procent. För resa enbart mellan amerikanska hamnar tillämpades fr. o. m. den 14 juni en premie av 0*5 procent. Sedan nämnden, i anslutning till vissa förhandlingar inom den s. k. sjöfartspoolen, United Maritime Authority (UMA) (se sid. 321), i slutet av maj

344 och början av juni beslutat fr. o. m. den 6 juni bevilja — såsom alternativ till försäkring per resa — krigskaskoförsäkring för tid, bestämdes premierna för resor i svensk kustfart (vartill jämväl räknades anlöpandet av danska öresundshamnar samt norska h a m n a r innanför Lindesnäs) till V20 procent per månad samt för resor i utrikes fart till 3/a procent per tremånadersperiod. Redan den 18 juni nedsattes sistnämnda premie till 1/3 procent per tre månader. Ytterligare sänkning av premien för resor i utrikes fart vidtogs fr. o. m. den 27 juni, då densamma bestämdes till 0*2 procent per tre månader med undantag dock för fartyg som sysselsattes uteslutande i trafik mellan amerikanska kontinenthamnar, för vilka premien sattes till 0-1 procent, likaledes per tre månader. Premierna för upplagda fartyg sänktes i mars 1945 till hälften utom såvitt angick fartyg i Göteborg, Hälsingborg, Landskrona och Malmö. Giltighetstiden för krigsutbrottsförsäkringar av kasko utsträcktes ytterligare ett halvår till den 1 januari 1946. I fråga om kostnaderna för fartygens förseende med permanenta avmagnetiseringsanordningar beslöt nämnden i anslutning till vissa nya föreskrifter av kommerskollegium, att nämndens bidrag till sådan anläggning — högst 90 procent av kostnaderna — i fortsättningen skulle utgå, icke i form av premieåterbäring, utan i stället kontant. Beträffande bidrag till tidigare utförd anläggning skulle i konsekvens härmed kontant utbetalas vad som av bidraget återstode oguldet. Under halvåret förlorades genom krigsåtgärd ett hos krigsförsäkringsnämnden försäkrat fartyg med ett försäkringsvärde av 1 050 000 kronor. Premieintäkten utgjorde 9*4 milj. kronor. I skadeersättningar betalades 9*3 milj. kronor. Skadereserven uppgick vid halvårsskiftet till 36*5 milj. kronor. Varuförsäkringen. Försäkringsgivningen för importen från Tyskland och Schweiz inskränkte sig vid redogörelseperiodens ingång till att avse allenast särskilt försörjningsviktiga varor. Efter utgången av januari 1945 godkände krigsförsäkringsnämnden nya försäkringar för denna import, såvitt den försiggick sjö- eller järnvägsledes, att gälla allenast från tidpunkten för det varan i tysk hamn förts ombord på ett till Sverige destinerat fartyg, resp. från det järnvägsvagnen i Warnemunde förts ombord på färjan till Danmark. I analogi härmed meddelades för den export som förekom försäkringar gällande endast till dess varan i tysk östersjö- eller nordsjöhamn lossats över sidan av fartyget från Sverige, resp. vid järnvägstransport till dess vagnen lämnat färjan i Warnemunde. Med dessa förfoganden kunde frustrationsförsäkring av varor till eller från Schweiz icke längre ifrågakomma. Sedan underrättelse ingått därom, att vederbörande schweiziska myndigheter icke längre medgåvo tullbehandling av exportgods genom Tyskland, som ej var förutbetalt, beslöt nämnden den 22 februari att icke vidare bevilja krigsförsäkring för post- eller flygförsändelser till eller från Schweiz.

345 Möjlighet slod emellertid importör öppen att i avvaktan på återupptagandet av förbindelserna i nämnden lagringsförsäkra redan betald vara, dock endast mot materiell krigsskada. Den 10 mars meddelade nämnden, alt förlängning av tidigare godkända försäkringar av sändningar berörande Tyskland icke komme att medgivas för tiden efter den 15 mars samt att nya försäkringar för transporter mellan Sverige och Tyskland, oavsett vilket transportmedel som komme till användning, icke komme att medgivas efter sistnämnda dag. Undantag förekom därefter endast för vissa sändningar för Röda korsets räkning eller eljest i humanitärt syfte. Sedan förhållandena utvecklats därhän, att trafik på Ryssland i viss utsträckning kunde upptagas, bestämdes premien för transport sjöledes av varor till eller från Leningrad eller Viborg till 0-5 procent. För kombinerade transporter utgjorde premien till eller från europeiska Ryssland via någon av nämnda städer 0*75 procent. Efter vapenstilleståndet den 7 maj utfärdades den 14 maj en ny premietariff med tillämpning fr. o. m. den 15 i samma månad. Denna upptog väsentligt reducerade premiesatser. Bortsett från premiesatsen för sjötransport till eller från norska hamnar norr om Bergen, vilken upptogs till 0*5 procent, uppgick premien för resor i Östersjön samt till grannländerna och Ryssland icke i något fall till högre procentsats än 0*35 (för kombinerade transporter till eller från europeiska Ryssland). Premiesatserna för flygtransporter för trafiken på Storbritannien samt mellan sistnämnda land och Förenta staterna, Frankrike och Belgien m. fl. länder hade sänkts från 0*25 procent till 0*05 procent. Noteringen för lejdtrafiken i början av året överensstämde i huvudsakliga stycken med den tidigare tillämpade. Under den därpå följande perioden beviljades med hänsyn till den osäkerhet som rådde i fråga om avgångsmöjligheterna för de utgående fartygen icke frustrationsförsäkring för varor med- dessa fartyg. I stället kunde lagringsförsäkring tecknas för tiden mellan godsets ombordtagning och krigsförsäkringens (reseförsäkringens) början, d. v. s. fartygets avgångstid. Premien härför utgjorde V40 procent per påbörjad tremånadersperiod. Sedan meddelande erhållits om fartygets avgångsdag, trädde begärd frustrationsförsäkring i kraft från denna dag; premien härför utgjorde alltjämt 1 procent. Från mitten av maj tillämpades för varutransporter via Skagerack i stort sett enahanda procentsatser, som ovan angivits i fråga om kaskoförsäkringen. Premien för lagringsförsäkring i Förenta staterna m. fl. länder, vilken tidigare utgått efter 0*1 procent per en månad, sänktes fr. o. m. den 1 mars till 0*1 procent per påbörjad tremånadersperiod. Sedan Sverige anslutit sig till den ovannämnda sjöfartspoolen (UMA) samt den egentliga lejdtrafiken upphört, förelåg icke längre anledning att anknyta godkännande av krigsförsäkring av viss vara till det ena eller andra

346 transportmedlet utan gällde nämndens godkännande i fortsättningen principiellt för transport med tillgängligt transportmedel. Med sjöförsäkringsbolagen tecknades avtal angående bolagens ersättning för deras bestyr med krigsförsäkringen under första halvåret 1945. Inkomsterna av premierna för varuförsäkringen uppgingo under första halvåret 1945 till 5*6 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades, efter avdrag av influtna försäljningsmedel e t c , netto 7*4 milj. kronor. Skadereserven vid halvårsskiftet uppgick till 50 milj. kronor. Annan krigsskadeförsäkring. Statens krigsskadenämnds verksamhet under budgetåret 1944/45 bedrevs efter de riktlinjer, som utstakats under närmast föregående budgetår, då nämnden trädde i funktion (se del V sid. 172 och 369). Under tiden juli 1944—juni 1945 blevo jämlikt lagen om krigsskadeersättning 593 ansökningar angående ersättning för krigsskador föremål för slutlig prövning hos nämnden. Av dessa ansökningar föranledde 534 utbetalning av ersättning, medan 57 ansökningar avslogos eller avvisades på annan grund samt 2 ärenden återkallades. Det övervägande antalet skador avsågo mark- och byggnadsskador, härhörande från främmande flygplans störtning på svenskt område. Flera sådana fall inträffade i slutet av år 1944 och början av år 1945 i Sydsverige. I samtliga dessa fall tillhörde de störtade flygplanen den brittiska krigsmakten. Betydande skador uppstodo jämväl vid störtning å en ort i Älvsborgs län i oktober 1944. I detta fall nåddes icke full klarhet rörande det störtade flygplanets nationalitet. De skador å enskild egendom, som uppkommo vid undervattensbåten Ulvens förolyckande i april 1943, fann nämnden vara av beskaffenhet att kunna ersättas enligt lagen om krigsskadeersättning. Ett flertal ansökningar om ersättning mottog nämnden i anledning av den s. k. Hansakatastrofen, då ett passagerarfartyg, Hansa, gick under på väg från Nynäshamn till Visby den 24 november 1944. Eftersom olyckan inträffat utanför den svenska territorialgränsen, kunde ersättning enligt krigsskadelagen icke beredas. I underdånig skrivelse den 2 juli 1945 påpekade nämnden den föreliggande inadvertensen i krigsskadelagen, såvitt anginge lagens tillämplighet, samt underströk de stötande verkningarna i det aktuella fallet. Det uttalades, att starka billighetsskäl syntes tala för att ersättning i en eller annan form bereddes de anhöriga till Hansakatastrofens offer för egendom som förlorades vid olyckan. Regleringen av det skadekomplex, som hänförde sig till bombfällningen över Lund i november 1943, slutfördes under verksamhetsåret 1944/45. Skaderegleringen verkställdes i samförstånd med brittiska beskickningen i Stockholm, varefter från brittiska regeringen utbetalades full ersättning för ifrågavarande skador, sammanlagt 587 780:51 kronor, därav 114 904:88 kronor

347 för skador som på grund av restriktioner i krigsskadelagen icke kunnat ersättas av nämnden. Av krigsskadenämnden under verksamhetsåret 1944/45 utbetalade skadeersättningar jämte skaderegleringskostnader uppgingo till ett belopp av 211 925: 78 kronor. Tillhopa hade från början av nämndens verksamhet intill den 1 juli 1945 i skadeersättningar och skaderegleringskostnader utbetalts 714 990: 98 kronor, varav brittiska regeringen ersatt 412 875: 63 kronor (innefattande även ett visst belopp för nämndens omkostnader och avlöningar) . Olycksfallsförsäkring. Att kriget nalkades sitt slut gjorde sig på krigsolycksfallsförsäkringens område märkbart därigenom att antalet inträffade försäkringsfall var jämförelsevis obetydligt. Under första halvåret 1945 förekommo blott två fall av krigsförlisning av fartyg, vilkas besättningar voro försäkrade enligt krigsförsäkringslagen. Därvid skadades 3 personer. I övrigt inträffade, att 9 personer skadades genom olycksfall, som ansågs fallande under krigsförsäkringen utan att äga samband med krigsförlisning. Tilläggspremierna för krigsförsäkringen uppgingo under första halvåret 1945 för krigsförsäkringsanstalten och krigsförsäkringspoolen gemensamt till 0*9 milj. kronor.

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet. Statistisk överblick. Under första halvåret 1945 kännetecknades den svenska arbetsmarknaden fortfarande av god arbetstillgång och brist på arbetskraft inom vissa näringsområden. Den i februari utbrutna och till i juli månad pågående verkstadskonflikten medförde emellertid hämmande verkningar på sysselsättningsnivån, vilka icke enbart begränsade sig till verkstadsindustrien utan även sträckte sig till andra områden av näringslivel. Ett icke ringa antal av de av konflikten berörda arbetarna fingo anställning på annat håll, främst skogsbruket, där tillgången på arbetskraft under hela perioden varit otillräcklig, samt inom jordbruk och torvupptagning. På så sätt uppvägdes i någon mån konfliktens ogynnsamma verkningar på sysselsättningsläget. I de län, främst Västernorrlands och Norrbottens, som under föregående år hade en avsevärd arbetslöshet, undergick läget under halvåret en betydande förbättring. Inemot halvårsskiftet rådde brist på arbetskraft inom flertalet näringsgrenar. Bristen blev i viss mån på sina håll ännu mera kännbar än tidigare genom de danska och norska flyktingarnas hemresa. Anmärkningsvärt för utvecklingen är, att den förstärkta försvarsberedskapen kunnat avvecklas utan att något egentligt överskott på arbetskraft uppstått inom något näringsområde. Den frigjorda arbetskraften torde omedelbart ha absorberats av arbetsmarknaden, och ännu vid slutet av halvåret var denna icke mättad. En sammanställning av de statistiska serier, som belysa arbetsmarknadens utveckling under första halvåret 1944 och 1945, ger följande resultat.

Månad

Januari Mars April Maj Juni

Antal sysselsatta Antal av arbetsinom industri, Antal ansökningar löshetsnämnderna Arbetslösheten byggnadsverksam- om arbete på 100 inom fackförbunrapporterade lediga platser vid het och handel hjälpsökande den (% av medarbetsförmedm. m. Indextal: arbetslösa lemsantalet) lingarna sept. 1939 — 100 1 000-tal 1944

90 91 91 90 91 92

95 77 77 79 81 83

164 157 139 121 103 96

131 132 128 116 106 103

8-5 8-0 7-2 5-5 3-7 3-2

6-5 6-2 5-9 4-5 3-8 3-5

15-8 17-5 17-3 15-7 11-8 8-8

12-1 12-9 13-5 12-0 10-0 7-9

349 Den av socialstyrelsen utarbetade statistiken över sysselsättningen inom industri och angränsande verksamhetsområden utvisar, såsom sammanställningen ger vid handen, en lägre sysselsättningsnivå än föregående år, direkt eller indirekt beroende på verkstadskonflikten. Antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser vid arbetsförmedlingarna var emellertid lägre än föregående år, utom under halvårets båda sista månader. Arbetslösheten inom fackförbunden undergick under redovisningsperioden en säsongmässig minskning och var genomsnittligt lägre än under någon motsvarande period under de sista årtiondena. Starkast framträdde minskningen inom byggnadsfacken. Antalet av arbetslöshetsnämnderna rapporterade hjälpsökande arbetslösa var också lägre än vid motsvarande tid 1944. Vid månadsskiftet juni/juli rapporterades sålunda 7 924 hjälpsökande arbetslösa eller 866 färre än vid samma tidpunkt föregående år. E n granskning av de hjälpsökandes yrkestillhörighet den 30 juni 1945 ger vid handen, att 1 910 (24 procent) tillhörde byggnadsfacken samt 1 246 (16 procent) malmbrytning och metallindustri, medan 1 253 (16 procent) redovisades under arbete ej hänfört till annan grupp (diversearbetare m. fl.), över 40 procent av de rapporterade hjälpsökande voro hemmahörande i de tre största städerna. Arbetslösheten i Västernorrlands län var nu, såsom förut framhållits, av betydligt mindre omfattning än tidigare. Inom detta län rapporterades sålunda i juni 1 461 hjälpsökande arbetslösa mot 2 890 i juni 1944. De arbetslösa inom detta län utgjorde dock 18*4 procent av samtliga hjälpsökande i hela riket. Den därnäst största arbetslösheten förelåg i Göteborgs och Bohus (utom Göteborgs stad) samt Norrbottens län, där de rapporterade hjälpsökande arbetslösa utgjorde resp. 963 och 498. Inom sistnämnda län hade arbetslösheten nedgått avsevärt under halvårets sista månad. Av de hjälpsökande arbetslösa voro 4 122 eller något mer än hälften (52 procent) över 50 år. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Inom j o r d b r u k e t rådde under våren liksom föregående år en avsevärd brist på van arbetskraft och stort behov av extra arbetshjälp. För betskötseln kunde sådan erhållas genom anlitande av olika reserver, såsom flyktingar, lediga metallarbetare, skolungdom och annan tillfällig arbetskraft. Under vårbruket var läget besvärligast vid de mindre gårdarna med i regel behov av ensamhjälp, som måste vara van vid alla slags arbeten. Efterfrågan på arbetskraft till s k o g s b r u k e t var under årets första kvartal, trots den allvarliga bränslesituationen, alltjämt förhållandevis obetydlig och kunde någorlunda tillgodoses. Den ringa efterfrågan berodde till stor del på de under denna tid synnerligen ogynnsamma väderleksförhållandena. Under andra kvartalet intensifierades emellertid avverkningarna i hög

350 grad, och efterfrågan på arbetskraft kunde då ej på långt när tillgodoses. Genom särskilda åtgärder, för vilka närmare redogörelse lämnas i det följande, uppnåddes en stark ökning i sysselsättningen jämfört med motsvarande kvartal föregående år. Inventeringen av arbetskraft den 30 juni utvisade sålunda, att 53 020 man nämnda dag voro sysselsatta hos avverkare med lejd arbetskraft mot 25 381 vid motsvarande tidpunkt föregående år. Genom arbetsförmedlingarna placerades under halvåret sammanlagt 72 183 man i skogsarbete mot 38 914 under motsvarande tid 1944. Av dessa kommo över 50 000 från andra yrkesområden än skogsbruket. Inom g r u v i n d u s t r i e n var sysselsättningsläget fortfarande otillfredsställande. Vid de lappländska gruvorna och vid exportgruvor i Mellansverige tillämpades alltjämt korttidsarbete. Beträffande m e t a l l i n d u s t r i e n medförde lönekonflikten en minskning i antalet sysselsatta med 70 procent vid mekaniska och elektriska verkstäder och 90 procent vid skeppsvarv. Såsom förut framhållits, togs emellertid den lediga arbetskraften i viss utsträckning i anspråk inom andra arbetsområden. Vid k o n s u m t i o n s v a r u i n d u s t r i e n f öref unnos på det hela taget alltjämt goda arbetstillfällen. Inom livsmedelsindustrien rådde under senare hälften av perioden brist på arbetskraft till bageri- och konditoriyrkena. Textil- och beklädnadsindustrien hade god arbetstillgång. I synnerhet rådde knapphet på kvinnlig personal. Denna blev särskilt framträdande efter det att en del utlänningar, som erhållit arbete inom hithörande industrier, börjat återvända till sina hemländer. Skofabrikerna hade god sysselsättning, ehuru råvarubristen på sina håll vållade en del svårigheter, särskilt vid de mindre företagen. Framför allt var tillgången på van kvinnlig arbetskraft otillräcklig. Inom e x p o r t i n d u s t r i e r n a undergick läget en betydande förbättring, framför allt mot slutet av redovisningsperioden, då skeppningarna i viss utsträckning kommit i gång. Inom cellulosaindustrien uppgavs emellertid vid redovisningsperiodens slut närmare 9 procent av personalen fortfarande vara permitterad på grund av arbetsbrist. Vid möbel- och snickerifabriker var ställningen hela tiden god. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n var under halvåret livlig, särskilt under andra kvartalet. En viss brist på murare och snickare gjorde sig då gällande. Å andra sidan var sysselsättningen för rörarbetarnas del tidvis mindre tillfredsställande, beroende på den materialbrist som uppstått genom verkstadskonflikten. Den livliga byggnadsverksamheten medförde också ökad produktion inom byggnadsämnesindustrierna, särskilt tegelbruken. Tegelbrukens och kalkindustriens arbetskraftsbehov kunde mot slutet av redovisningsperioden ej helt tillgodoses. S j ö f a r t e n fick under årets första månader vidkännas ytterligare inskränkningar. Till följd av verkstadskonflikten fingo även tillfälliga under-

351 hålls- och reparationsarbeten på upplagda fartyg inskränkas. Under andra kvartalet inträdde emellertid en betydande förbättring framför allt sedan vapenstilleståndet i maj öppnat friare tillgång till haven samt sedan i början av juni avtalsuppgörelse för sjöfarten träffats. En del linjebåtar gjordes då klara för avgång, överskott på arbetskraft rådde fortfarande, men svårighet förelåg på sina håll att anskaffa befaret manskap till insjöfart samt kockar och jungmän till motorseglare. Vid sjömanshusen redovisades under juni månad sammanlagt 7 960 påmönstringar och 2 633 avmönstringar mot 2 010 resp. 1 277 en månad tidigare. Motsvarande siffror för juni föregående år voro 2 876 och 2 367. I anslutning till de förbättrade förhållandena inom sjöfarten ökades också arbetstillgången för hamn- och stuveriarbetare. På de speciellt kvinnliga arbetsområdena, nämligen h ä l s o v å r d o c h s j u k v å r d samt h u s l i g t a r b e t e , rådde stor brist på arbetskraft. Inom den förstnämnda gruppen gjordes vid arbetsförmedlingen endast 56 ansökningar om arbete på 100 lediga platser. Inom den sistnämnda gruppen var motsvarande relationstal 60. Läget inom olika näringsgrenar under första halvåret 1945 belyses genom efterföljande sammanställning av uppgifter från socialstyrelsens sysselsättningsstatistik. I denna angivas indextal för antalet sysselsatta arbetare under februari och maj 1944 och 1945 med september 1939 som bas. Maj

Februari

N ä r i n g s g r e n a r 1944

1945 Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk-teknisk industri Samtliga industrigrupper

113 74 69 79 95 92 84 94

52 79 73 87 98 95 92 97

107 87 73 79 96 90 83 92

51 98 80 90 100 94 92 96

78¶Byggnadsverksamhet Statliga verk och byggnadsarbeten Kommunala verk och byggnadsarbeten Handel och varulager Samtliga näringsgrenar

50 107 86 79 SJ

62 112 90 78

58 119 90 75

71 122 101 75

81¶Arbetsmarknadsregleringen. Genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsattes under halvåret 529 508 platser eller 93 599 fler än under första halvåret 1944. Liksom förut voro även under första halvåret 1945 relativt omfattande statliga åtgärder erforderliga för att få till stånd en ändamålsenlig fördelning av den tillgängliga arbetskraften. Anskaffandet av arbetskraft till s k o g s b r u k e t medförde, såsom ovan

352 framhållits, betydande svårigheter, särskilt med hänsyn till att avverkningarna under senare delen av 1944 varit alltför ringa i förhållande till bränslebehovet under den kommande säsongen. Från februari månad forcerades avverkningarna allt mera. Särskilt kännbar blev bristen på van arbetskraft, och en rad statliga åtgärder visade sig efterhand nödvändiga. Produktionsplikten återinfördes i samtliga län utom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens. Inkallade vana skogsarbetare, som önskade deltaga i skogsarbete, permitterades från militärtjänstgöring. Då många av de lediganmälda platserna voro svåra att besätta, enär kostoch logiförhållandena för arbetstagarna ej voro ordnade på tillfredsställande sätt, beslöt arbetsmarknadskommissionen att till mindre skogsägare utlåna viss barack- och sängutrustning. Beträffande de ekonomiska bidragen till icke yrkesvana skogsarbetare beslöt kommissionen, att ändrade bestämmelser skulle tillämpas från den 1 februari. Det ansågs nämligen angeläget, att den icke yrkesvana arbetskraft, som sysselsattes i skogen, kunde förmås att stanna kvar och att sådana icke yrkesvana, som tidigare varit i skogsarbete, lockades att återvända. Tidsbegränsningen i vissa av de ekonomiska förmånerna för ovana skogsarbetare utgjorde emellertid ett hinder härför. Enligt de nya bestämmelserna skulle fr. o. m. den 1 februari tills vidare t. o. m. den 31 juli 1945 till en var i skogsarbete sysselsatt icke yrkesvan arbetare, som antagit av arbetsförmedlingen anvisat skogsarbete, utan tidsbegränsning utgå ett bidrag av 2 kronor per dag, kallat omskolningsbidrag. I övrigt gällde samma bestämmelser för tilldelning av bidraget, som tidigare tillämpats för utbildnings- och flyltningsbidragen till ovan skogsarbetare. Till familjeförsörjare, som erhöll omskolningsbidrag och som antog skogsarbete å annan ort än hemorten, utgick alltjämt familjetillägg i enlighet med tidigare gällande bestämmelser, dock med den ändring, att familjetilläggen fr. o. m. den 1 februari maximerades på så sätt, att till en och samma familjeförsörjare för hustru och barn icke utgick högre belopp än sammanlagt i ortsgrupp I 3 kronor 50 öre, i ortsgrupp II 4 kronor 15 öre och i ortsgrupp III 5 kronor. Arbetare, som antog skogsarbete på den ort, där han var bosatt och ägde åtnjuta omskolningsbidrag, kunde efter medgivande av länsarbetsnämnd utbyta detta mot familjetillägg. Bestämmelserna om till ovan skogsarbetare utgående hyresbidrag undergingo i samband härmed icke några förändringar. Efter inhämtande av riksdagens samtycke (proposition nr 128, riksdagens skrivelse nr 107) utfärdade Kungl. Maj:t den 23 mars 1945 kungörelse (nr 81) om hyresbidrag till ovana skogsarbetare, varigenom rätt tillerkändes kommun att efter medgivande av arbetsmarknadskommissionen bevilja hyresbidrag till arbetare, som utan att äga vana vid skogsarbete utförde sådant arbete utom hemorten, utan att härvid — såsom tidigare varit fallet — behövde tagas hänsyn till bestämmelserna angående hjälpverksamheten

353 för arbetslösa. Beslutet i frågan motiverades genom önskan att bereda möjlighet till utgivande av hyresbidrag jämväl till arbetare som voro indragna i arbetskonflikt (i detta fall verkstadskonflikten), något som icke förut ansetts möjligt på grund av hyresbidragens formella anknytning till den s. k. hjälpkungörelsen (kungörelse den 30 juni 1934, nr 434, angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet). Antalet till kommissionen rapporterade ovana skogsarbetare utgjorde vid slutet av varje månad följande antal: Januari Februari Mars

12 261 17 920 22 896

April Maj Juni

21 888 19 722 16 156

Än större betydelse för anskaffandet av arbetskraft till skogsbruket torde de arbetspremier för yrkesvana skogsarbetare ha haft, vilka infördes genom Kungl. Maj:ts beslut den 23 mars 1945. Bestämmelserna för dessa arbetspremier voro i korthet följande. Åt skogsarbetare utgick premien för huggning med 40 procent av den arbetsförtjänst han haft av detta arbete under perioden, minskad med ett »grundbelopp» på 150 kronor. Premien för körning utgick med 20 procent av skogsarbetarens hela förtjänst av körningen. För skogsägare jämte familjemedlemmar, som höggo egen skog, utgjorde premien för huggning 40 procent av det enligt viss prissättning beräknade värdet av prestationen, minskat med grundbeloppet. Skogsägarnas premie för körning fastställdes till 45 öre per kbm i norra och 35 öre per kbm i södra Sverige. En fast anställd jordbruksarbetare, som utförde huggning på ackord, erhöll i premie 20 procent av hela förtjänsten. Arbetade han mot fast lön, utgick premien med 20 procent av hela värdet av prestationen. Jordbruksarbetarens premie för körning beräknades på samma sätt som skogsägarens. Med hänsyn till väderleks- och andra förhållanden indelades landet i två premieringsområden, nämligen norra området, där premieringsperioden från början omfattade tiden 23 april—30 juni, och södra området, där premieringstiden var 1 april—30 juni. Premieringsperioderna blevo sedermera successivt förlängda. Inventeringar av arbetskraft för brännvedförsörjningen företogos under redovisningsperioden varje månad liksom tidigare. I likhet med föregående år bedrevs propaganda bland ungdom för f r i v i l l i g a b e r e d s k a p s i n s a t s e r . Man sökte sålunda intressera ungdomar över 15 år för arbete inom jordbruk och torvtäkt samt de yngre grupperna för Ungdomsberedskapens rikstävling och odlings verksamheten. Genom länsarbetsnämnderna bedrevs propaganda i samtliga skolor och ungdomsorganisationer. Från arbetsmarknadskommissionen tillställdes den lokala pressen artiklar angående frivilliga insatser genom informationssty23—518703

354 relsen. Även genom radion utsändes vid olika tillfällen anföranden och appeller med uppmaning att deltaga i jordbruks- och torvarbete. Den 20 april 1945 utfärdade Kungl. Maj:t, såsom skett under de föregående åren, i särskilt cirkulär (nr 132) bestämmelser angående beredande av ledighet åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m. Intill den 1 augusti 1945 hade genom den offentliga arbetsförmedlingen placerats över 14 000 personer i frivilligt arbete inom jordbruks- och torvarbete, huvudsakligast skolungdom. För utbildning av vissa slag av specialarbetare inom v e r k s t a d s i n d u s t r i e n anordnade överstyrelsen för yrkesutbildning under halvåret liksom förut ett antal beredskapskurser. 1 juni 1945 pågingo inalles 41 kurser för mekaniker, finmekaniker, verktygsskötare, smeder, bilservicernekaniker, gassvetsare, bågsvetsare och lindare (elektr.). Genom Kungl. Maj:ts beslut den 23 februari 1945 bemyndigades överstyrelsen att, i samråd med arbetsmarknadskommissionen och statens utlänningskommission, anordna kurser för yrkesutbildning jämväl av flyktingar, huvudsakligen i överensstämmelse med de riktlinjer som gällde för anordnande av beredskapskurser. Ett flertal dylika kurser igångsattes. Beredskapskurser för kvinnlig industriell arbetskraft voro liksom tidigare anordnade under halvåret. Denna kursverksamhet, vilken inriktats på det behov, som kunde förväntas uppstå vid mobilisering eller eljest då det kunde bli nödvändigt att för andra arbetsuppgifter taga i anspråk manlig arbetskraft från industrien, upphörde emellertid, sedan överstyrelsen för yrkesutbildning i maj i samråd med arbetsmarknadskommissionen beslutat, att intagning av elever i dessa kurser icke vidare skulle äga rum. Alltsedan verksamhetens början hade 1 903 elever varit inskrivna vid dylika kurser. Den tidigare beslutade utbyggnaden av u n g d o m s f ö r m e d l i n g so c h y r k e s v ä g l e d n i n g s o r g a n i s a t i o n e n utvecklades vidare. Förutom en länscentrai i varje län funnos sålunda 1 juli 1945 12 filialer för ungdomsförmedling och yrkesvägledning vid arbetsförmedlingens större avdelningskontor. Antalet deltidsanställda »kontaktmän», med uppgift att biträda vid arbetet i skolor och vid mindre avdelningskontor, uppgick vid samma tidpunkt till 56. Inom arbetsmarknadskommissionens sektion för ungdomsförmedling och yrkesvägledning bedrevs ett omfattande arbete för att framställa nödvändiga hjälpmedel för den yrkesvägledande verksamheten. Delar av ett yrkeskartotek, innehållande detaljerade beskrivningar av olika yrken, utgåvos successivt liksom även tre häften i en planerad serie av översikter över läroanstalter för yrkesundervisning. Utredningar utfördes även angående stipendiemöjligheter för ungdom och beträffande kompetensfordringar för samtliga statliga tjänster.

355 Under halvåret beviljade arbetsmarknadskommissionen statsbidrag till ett antal statliga och statskommunala b e r e d s k a p s a r b e t e n , för vilka totalkostnaderna beräknades till omkring 36 milj. kronor. Hjälpverksamheten för intellektuella m. fl. yrken fortsattes efter samma riktlinjer som förut. I genomsnitt hade 360 personer arkivarbete, medan ett åttiotal musiker erhöllo s. k. musikerhjälp. Dessutom bedrevs sådan hjälpverksamhet för ett stort antal intellektuella flyktingar av olika nationalitet. Krigets upphörande medförde emellertid, att flertalet danska och norska flyktingar kunde återvända till sina hemländer. Dagunderstöds- och hyreshjälpsverksamheten var under halvåret av betydligt mindre omfattning än under motsvarande period föregående år. 1 februari noterades det högsta antalet dagunderstödda arbetslösa, 2 751 personer, mot 5 213 i februari 1944. Dagunderstödsverksamheten berörde vid förstnämnda tillfälle 20 städer och 18 landskommuner. Av dessa hade 17 städer och 8 landskommuner beviljats tillstånd att även bedriva hyreshjälpsverksamhet med bidrag av statsmedel. Arbetet med r e g i s t r e r i n g e n a v o l i k a k a t e g o r i e r a r b e t a r e i avsikt att underlätta ledighet från värnpliktstjänstgöring fortsattes. Kommissionen avgav vidare yttranden över ett antal enskilda framställningar om hempermittering från eller anstånd med värnpliktstjänstgöring. K r i g s i n d u s t r i e n s m o b i l i s e r i n g s p l a n e r i n g fortgick som förut. Beträffande v ä r n p l i k t s l å n e v e r k s a m h e t e n 1944/45 må följande siffror anföras: 80

Under tiden */7 1944— / 8 1945 inkomna låneansökningar helt eller delvis bifallna ansökningar Sedan verksamhetens början a / 12 1940 intill S0/6 1945 inkomna låneansökningar därav helt eller delvis bifallna 1

under budgetåret Antal lån

Lånebelopp kronor

1 044 305

2 148 789 * 320 647

24 035 8 809

37 504 269 » 6 620 433

Bifallet lånebelopp.

Anslagsfrågor beträffande arbetsmarknadens reglering. I den i 1945 års statsverksproposition intagna finansplanen karakteriserades det ekonomiska läget, sådant det vid årets början kunde överblickas, såsom en högkonjunktur komplicerad av fortsatt varubrist. Det framhölls, att om den rådande avspärrningen bleve av längre varaktighet, måste den inom vissa områden komma att medföra allvarliga svårigheter för sysselsättningen och försörjningen. När Kungl. Maj:t senare under riksdagen framlade den sedvanliga propositionen angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (nr 309), hade utsikterna i något högre grad klarnat, ehuru fortfarande stor ovisshet rådde med avseende på bedömningen av arbetsmarknadsläget under det kommande budgetåret. Det

356 underströks i propositionen, att det mest framträdande problemet därvidlag icke vore en arbetslöshetsfråga utan svårigheten att i full utsträckning tillgodose behovet av arbetskraft i skogarna. Hur god sysselsättningen komme att bliva, sedan skogsavverkningarna upphört under sommaren, bleve i största utsträckning beroende på om bränslefrågan kunde tillfredsställande lösas. Därest så bleve fallet, syntes man ha grundad anledning räkna med att sysselsättningen under budgetåret 1945/46 skulle bliva god och att landets produktionsresurser komme att bliva helt utnyttjade, bl. a. för Sveriges medverkan i det internationella återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Föredragande statsrådet anslöt sig vid angivandet av medelsbehovet i fråga om åtgärder för arbetsmarknadens reglering under 1945/46 till arbetsmarknadskommissionens antagande, att behovet av arbetslöshetshindrande åtgärder kunde förväntas i stort sett bli av den omfattning, som förekommit eller beräknades förekomma under budgetåret 1944/45. Anslagsäskandena avpassades ock i enlighet med en sådan uppfattning. I allmän beredskapsstat I, vilken fastställts att lända till efterrättelse såsom förskottsstat för 1944/45, hade upptagits ett belopp av 20 milj. kronor till kostnader för överflyttning av arbetskraft. Från detta anslag voro utgifter avsedda att bestridas bl. a. för omskolningsbidrag, familjetillägg, hyresbidrag m. m. till ovan arbetskraft, som överflyttats till skogsarbete, ävensom för industrikonsulenternas verksamhet, arbetsblockorganisationen samt anordnande av jordbruksläger för frivillig arbetskraft. Ur anslaget skulle ock enligt beslut av årets riksdag bestridas kostnaden för premier åt yrkesvana skogsarbetare ävensom åt enskilda skogsägare m. fl. vid utförande av vissa slag av skogsarbeten. Täckning av utgifterna under ifrågavarande förskottsanslag beslöts av riksdagen i enlighet med förslag i proposition nr 308. Då Kungl. Maj:t funnit övervägande skäl tala för att någon ny allmän beredskapsstat icke borde fastställas under riksdagens vårsession utan att frågan härom hellre borde anstå till den förväntade höstsessionen, hemställdes i propositionen, att ett anslag med samma rubrik och till samma belopp måtte upptagas å riksstaten för 1945/46. Medelsbehovet i övrigt för arbetsmarknadens reglering under 1945/46 uppskattades till 72*5 milj. kronor, vilket — med hänsyn lill förefintlighelen av en beräknad reservation å 25 milj. kronor — föranledde ett anslagsäskande å 47*5 milj. kronor. Anslagen för arbetsmarknadsregleringens administration hade under 1944/45 måst högst väsentligt överskridas. Då man nu kunde räkna med att den återgång till mera normala förhållanden, som så småningom kunde förväntas inträda, komme att medföra viss minskning i arbetsmarknadskommissionens uppgifter, antogs medelsbehovet för hithörande ändamål under 1945/46 kunna väsentligt reduceras. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beviljade riksdagen för budgetåret 1945/46 till uppförande å riksstaten anslag dels till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. till ett belopp av 47-5 milj. kronor, dels till kost-

357 nåder för överflyttning av arbetskraft till ett belopp av 50 milj. kronor, dels till avlöningar och omkostnader för arbetsmarknadskommissionen jämte länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna till ett sammanlagt belopp av 15'9 milj. kronor, alltså tillhopa 113*4 milj. kronor. Med bifall till proposition nr 265 beslöt riksdagen vidare bemyndiga Kungl. Maj:t att, intill dess allmän beredskapsstat för budgetåret 1945/46 av riksdagen fastställts, därest arbetsmarknadsläget så påfordrade, inom ramen av ett belopp av 150 milj. kronor meddela beslut om utförande av arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat II och III för budgetåret 1944/45. Kollektivavtalen. Såsom omnämnts i redogörelsen för senare halvåret 1944 rådde vid årsskiftet öppen konflikt vid charkuterier, tarmrenserier samt slakteri- och köttgrossistfirmor i Stockholm, varjämte förhandlingar pågingo rörande personalen vid olika mejerifirmor i Stockholm. I förra fallet träffades uppgörelse i början av februari, och öppen konflikt hade sålunda pågått i 11 veckor. För flertalet arbetargrupper höjdes veckolönerna med 3 kronor. I senare fallet träffades nytt avtal i slutet av januari. Det nya avtalet medförde löneförhöjning per månad med 15 kronor för manliga och 20 kronor för kvinnliga arbetare. Under redogörelseperioden var förhandlingsverksamheten synnerligen livlig. Ett flertal viktiga uppgörelser träffades. 1 allmänhet skedde vid dessa uppgörelser en löneförhöjning med i genomsnitt 6 öre beträffande timlönerna och 3—5 kronor beträffande veckolönerna. Flertalet avtal bestämdes skola gälla ett år. Inom landets mest betydande industri — den mekaniska verkstadsindustrien med omkring 120 000 arbetare — rådde under nästan hela redogörelseperioden öppen konflikt. Vid årsskiftet tillsattes en särskild medlingskommission för detta fack, sedan riksavtalet utlöpt den 31 december 1944. Förhandlingarna inför kommissionen strandade emellertid och strejk utbröt i början av februari månad samt pågick ännu vid juni månads utgång trots intensiv förhandlingsverksamhet. Bland avtal som löpte per kalenderår märkas uppgörelser i januari för konfektionsfabriker med höjning av timlönerna med 6—7 öre, i februari för byggnadsämnesindustrien med höjning av timlönerna med 5 öre och ackordskompensation med 3 öre samt för textilfabriker med 7—8 öres förhöjning av timlönerna, i mars vid järnbruken och vid träförädlingsfabriker med motsvarande löneförhöjningar. För flottnings- och flottledsarbeten samt arbete vid skiljeställen träffades i slutet av april uppgörelse om nytt avtal. Uppgörelsen innebar höjning av kristillägget för flottningsarbetare med 10 öre i timmen, varjämte arbetare vid skiljeställen erhöllo 10 öres höjning av timlönerna. Inför en särskilt förordnad förlikningskommission ingingos i mitten av mars nya avtal för pappersmassefabriker och pappersbruk. Genom uppgörelsen erhöllo manliga arbetare en förhöjning av tim-

358 lönerna med i allmänhet 8 öre. I början av april månad träffades uppgörelse om nytt avtal för sågverk och hyvlerier. Härvid avskaffades i tidigare avtal förekommande bestämmelser om naturaförmåner (bostad och vedbrand) och ersattes med kontant lön fr. o. m. den 1 juli 1945. Härjämte skedde en förhöjning av timlönen med 8 öre, varav 5 öre i form av ökat rörligt tillägg. Mellan försvarsverkens civila förvaltningsmyndigheter och försvarsverkens civila personals förbund slöts i april nytt avtal rörande försvarsverkens omkring 20 000 arbetare. Genom det nya avtalet utökades semestern för vissa arbetare till 3 veckor, varjämte ett särskilt tillägg med 6—8 öre i timmen skulle utgå vid allt tidlönsarbete. Vidare intogos bestämmelser i avtalet om inrättande av s. k. produktionsnämnder. För jordbruket skedde i mars uppgörelse angående sommarskötsel och upptagning av sockerbetor och foderrotfrukter m. m. under 1945 års säsong för omkring 50 000 arbetare. En höjning av ackordspriserna med omkring 10 procent var i huvudsak resultatet av uppgörelsen. En synnerligen viktig uppgörelse kom i juni till stånd inom sjöfartsnäringen, då nya avtal ingingos mellan Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer inför en särskilt förordnad medlingskommission. Uppgörelsen innebar en höjning av månadslönerna med 50—65 kronor jämte rörligt tillägg därå. Samtidigt skedde en reducering av krigsriskersättningen. Under redogörelseperioden upprättades för första gången ett riksavtal mellan Folkets parkers centralorganisation och Folketshusföreningarnas riksorganisation å ena sidan samt Svenska musikerförbundet å den andra omfattande omkring 5 000 musiker. Riksavtalet ersatte tidigare distrikts- och lokalavtal på detta område. Av övriga mera omfattande avtalsuppgörelser under perioden kunna nämnas följande. För byggnadsindustriens omkring 87 000 arbetare (murare, träarbetare och grovarbetare) träffades uppgörelse om nytt avtal i mars månad. För målerifacket och rörledningsfacket slölos nya avtal i april resp. maj månader. Inom gruppen land- och sjötransport träffades i flera fall tvååriga avtal, bl. a. ett nytt ramavtal för åkerifacket. Förutom vid den mekaniska verkstadsindustrien förekommo under första halvåret 1945 arbetsinställelser av nämnvärd omfattning vid tapetfabrikerna, där konflikten ännu ej lösts vid halvårsskiftet, samt vidare vid den av Trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle bedrivna lastbilstrafikrörelsen och vid de privata renhållningsföretagen i Stockholm. Vid slutet av redogörelseperioden pågingo avtalsförhandlingar huvudsakligen vid stenindustrierna, de grafiska facken, bagerinäringen, bleck- och plåtslagerifacket samt stuverifacket. Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare. Giltighetstiden för de av 1944 års riksdag beslutade bestämmelserna om de statsanställdas kristillägg (se del V sid. 380) utgick i och med första kvartalet 1945. Under regleringsperioden 1 april 1944—31 mars 1945 höllo

359 sig de indexmässigt bestämda levnadskostnaderna praktiskt taget oförändrade. Kvartalssiffran i 1935 års serie av levnadskostnadsindex stod vid periodens början vid talet 154, steg den 1 oktober 1944 till 155 men sjönk den 1 januari 1945 ånyo till 154. Kristilläggen utgingo som följd härav oförändrade efter 16 procent. Sedan under mars 1945 överläggningar om kristilläggens utformning för nästa regleringsperiod hållits med representanter för personalorganisationerna, varvid från tjänstemännens sida framställts önskemål om vissa höjningar av kristilläggen, åsyftande att bereda ökad kompensation för höjning i levnadskostnaderna, framlades proposition i ärendet till 1945 års riksdag, nr 252. Däri föreslogs, att gällande kristillläggsgrunder skulle utan ändring vinna tillämpning även under tiden fr. o. m. andra kvartalet 1945 t. o. m. andra kvartalet 1946, vilket även blev riksdagens beslut. Levnadskostnadsindex enligt 1935 års serie visade för den 1 april 1945 siffran 155 och för den 1 juli 1945 siffran 154. Till följd härav skedde ingen ändring i kristilläggsprocenten för andra och tredje kvartalen detta år. I anledning av beslut vid 1944 års höstsession hade genom kungörelse den 1 december 1944 (nr 754) meddelats bestämmelser om provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1944/45 åt statliga befattningshavare och kommunalanställda lärare m. fl. i de lägre lönegraderna (se sid. 160). Vid förhandlingar med personalorganisationerna om fortsatt provisorisk tilläggsreglering för budgetåret 1945/46 framfördes önskemål om utbyggnad av regleringen, varvid ifrågasattes såväl höjning av beloppen som utsträckning av ifrågavarande förmåner till anställningshavare i högre lönelägen. Kungl. Maj:t avlät proposition i ämnet till 1945 års riksdag, nr 286. Utgångspunkten var därvid, att grunderna för det provisoriska lönetillägget skulle för budgetåret 1945/46 bibehållas i stort sett oförändrade. Med beaktande av vissa erinringar mot de gällande bestämmelserna föreslogs emellertid dels någon jämkning uppåt av tillägget i 7 och 8 löneklasserna av löneplan A resp. däremot svarande lönelägen, dels införande av ett mindre tillägg i 9 löneklassen och mot denna svarande lönelägen. Det framhölls, att sistnämnda löneklass var slutlöneklass i lönegraden A 5, som utgjorde den viktigaste rekryteringsgraden för manlig personal i lägre löneställning. Vidare föreslogs, att tillfälligt barntillägg skulle såsom engångsutbetalning utgå jämväl under 1945/46 samt därvid tillkomma anställningshavare i högst 20 löneklassen, resp. däremot svarande lönelägen, i stället för som förut i högst 8 löneklassen. Riksdagen godkände propositionen men beslöt därutöver, att provisoriskt lönetillägg skulle tilkomma jämväl befattningshavare i 10 löneklassen och däremot svarande lönelägen samt därvid utgå med 10 kronor per månad. Kungörelse i ämnet utfärdades den 29 juni 1945 (nr 490). Genom denna

kungörelse höjdes det provisoriska lönetillägget i 7 löneklassen från 15 till 20 kronor i månaden och i 8 löneklassen från 5 till 15 kronor i månaden, varjämte för 9 och 10 löneklasserna tillkom ett lönetillägg av 10 kronor i månaden. Beloppet av barntillägget, vilket fortfarande skulle utgå som en engångsutbetalning vid mitten av budgetåret, skulle i samtliga lönelägen t. o. m. 20 löneklassen i löneplan A utgöra 100 kronor för anställningshavare med ett barn under 16 års ålder och 200 kronor för anställningshavare med två eller flera sådana barn. Enahanda höjningar bestämdes för motsvarande löneklasser i de militära löneplanerna samt för befattningshavare vid statsunderstödda kommunala skolor m. fl. De provisoriska lönetilläggen och barntilläggen skulle fortfarande vid de affärsdrivande verken bestridas av dessa verks medel samt i övrigt från särskilda under de olika huvudtitlarna anvisade anslag om tillsammans 13'7 milj. kronor. Sammanlagda kostnaderna beräknades uppgå till 27-3 milj. kronor, varav 13-6 milj. kronor kommo på affärsverken. Socialförsäkrings- och understödsfrågor. I proposition till 1945 års riksdag, nr 151, framlade Kungl. Maj:t förslag angående dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättningar under budgetåret 1945/46. Med hänsyn till att levnadskostnaderna enligt socialstyrelsens levnadskostnadsindex förblivit väsentligen oförändrade hemställdes, att dyrtidskompensationen måtte bibehållas vid samma storlek som för budgetåret 1944/45. Dyrtidstilläggen å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag föreslogos alltså fortfarande skola utgå med tre procentuella och två fixa tillägg och å blindhetsersättningarna med 208 kronor, motsvarande i avrundat belopp fem extra månadsutbetalningar. I fråga om de under hösten 1944 beslutade provisoriska förstärkningarna av tilläggspensioner och invalidunderstöd ifrågasattes ej heller i och för sig någon ändring. I anslutning till förslag, som enligt uppdrag framlagts av socialvårdskommittén, föreslogs emellertid en komplettering genom en särskild lag av sistnämnda bestämmelser med föreskrifter angående p r o v i s o r i s k a u t j ä m n i n g s p e n s i o n e r och u t j ä m n i n g s u n d e r s t ö d , vilka åsyftade att utjämna den diskontinuitet, som uppkomme i totalinkomstens storlek mellan å ena sidan dem som åtnjöte tilläggspension eller invalidunderstöd och å andra sidan dem som hade en inkomst av sådan storlek, att den nätt och jämnt utestängde dem från rätt till sådan pension eller sådant understöd. Nämnda diskontinuitet, vilken väsentligen berodde på de fixa dyrtidstilläggen och den fixa provisoriska förstärkningen, kunde i vissa fall medföra, att om vederbörandes egen inkomst stege någon krona till den nivå där tilläggspension icke längre medgåves, hans totalinkomst sjönke med flera hundra kronor. De föreslagna utjämningspensionerna och utjämningsunderstöden voro avsedda att tillkomma dem som voro utestängda från möjligheten att erhålla tilläggspension eller invalidunderstöd men vilkas inkomst

icke med mer än 170 resp. 120 kronor översteg gränsen för erhållande av tilläggspension eller invalidunderstöd. Det högre beloppet skulle gälla dem som, onn rätt till tilläggspension förelegat, skulle ha erhållit fast provisorisk förstärkning med 100 kronor, det lägre beloppet dem som under samma förutsättning skulle ha erhållit endast 50 kronor i fast provisorisk förstärkning. Utjämningspension och utjämningsunderstöd skulle enligt förslaget utgöra 170 resp. 120 kronor med avdrag av vederbörandes egen inkomst över gränsen för rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd och med tillägg av en tredjedel av utgående grund- eller avgiftspension. För att diskontinuitet ej skulle inppkomma i skarven mellan dem som åtnjöto tilläggspension (invalidunderstöd) och dem som skulle komma att uppbära utjämningspension (utjämningsunderstöd) föreslogs, att ur lagarna om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag samt om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd skulle borttagas de bestämmelser, som stadgade att dyrtidstillägg och förstärkningar icke skulle utgå å pension eller understöd som ej uppginge till 12 kronor för år räknat. De som uppbure tilläggspension eller understöd understigande nämnda belopp skulle nämligen eljest erhålla betydligt lägre totalinkomst än inkomsttagarna å ömse sidor, vilka komme att åtnjuta — därest deras tilläggspension eller invalidunderstöd uppginge till 12 kronor eller mera — bl. a. fixa dyrtidstillägg och provisorisk förstärkning samt — därest deras egen inkomst uteslöte dem från rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd — motsvarigheten till de fixa dyrtidstilläggen och förstärkningen i form av utjämningspension eller utjämningsunderstöd. Årskostnaden för staten för utjämningspensioner och utjämningsunderstöd beräknades till omkring 200 000 kronor. Riksdagen biföll de i proposition nr 151 framlagda förslagen samt anvisade, jämlikt äskanden i statsverkspropositionen, anslag för budgetåret 1945/46 till dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättningar till sammanlagt belopp av 66 milj. kronor. Tidigare hade till bidrag till provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd för 1945/46 anvisats ett anslag av 44 milj. kronor. Författningar i hithörande ämne utfärdades den 1 juni 1945 (nr 231—242). Av riksdagen beslöts jämväl, med bifall till proposition nr 293, p r o v i s o r i s k f ö r s t ä r k n i n g a v b l i n d h e t s e r s ä t t n i n g e n , inrättad efter mönster av de provisoriska förstärkningarna av tilläggspensioner och invalidunderstöd. För ändamålet anvisades för budgetåret 1945/46 ett anslag av 350 000 kronor. Anslag till kristillägg till sjukkassor beviljades till ett belopp av 3*3 milj. kronor. Förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om f ö r s ä k r i n g f ö r o l y c k s f a l l i a r b e t e m. m. (se del IV sid. 452) samt förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den

362 11 juni 1918 (nr 375) angående en s ä r s k i l d f ö r f i s k a r e a v s e d d f ö r s ä k r i n g m o t s k a d a t i l l f ö l j d a v o l y c k s f a l l m. m. (se del V sid. 382), vilka gällde allenast till utgången av år 1945, erhöllo genom förordningar den 1 juni 1945 (nr 268 och 269) förlängd giltighet t. o. m. den 31 december 1946.

16. Byggnads- och bostadsväsendet. Bostadsförsörjningen. Till förbättrande av bostadsförsörjningen väsentligen i tätorterna hade 1944 års riksdag på riksstaten för budgetåret 1944/45 anvisat dels anslag å driftbudgeten till belopp av 13 milj. kronor, dels investeringsanslag till belopp av sammanlagt 152 milj. kronor. Därjämte hade å allmän beredskapsstat II anvisats vissa anslag för enahanda ändamål. Sammanlagda medelsanvisningen för 1944/45 var följande: . , Anslag å allnsl g f t män beredA ^ å riksstaten s k „ tat * , ., , på driftbudgeten: till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer . . . . » bidrag till inrättande av pensionärshem på kapitalbudgeten: till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer » tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet » tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

milj

k n

-

"lilj

7 6

— 3

30 80 42

15 80 3

kr.

Av dessa anslag hade under år 1944 de å riksstaten anvisade anslagen i sin helhet ställts till statens byggnadslånebyrås förfogande, de å allmänna beredskapsstaten anvisade anslagen däremot endast delvis. Efter framställning till riksdagen i proposition n r 55 medgavs emellertid det fulla ianspråk tagandet av ifrågavarande beredskapsanslag, varjämte riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr 2, på grund av den stora efterfrågan på bostadsanskaffnings]ån, på tilläggsstat II till riksstaten för 1944/45 anvisade ytterligare anslag å 15 milj. kronor till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer samt å 2 milj. kronor för häremot svarande tilläggslån. För bostadsbyggandet och bostadsförbättringsverksamheten å landsbygden, vars ledning anförtrotts egnahemsstyrelsen, hade 1944 års riksdag å riksstaten för budgetåret 1944/45 anvisat dels ett anslag å 7-5 milj. kronor till bidrag utan återbetalningsskyldighet, dels investeringsanslag å tillsammans 5*9 milj. kronor. Även för hithörande ändamål hade därjämte å allmän beredskapsstat II uppförts vissa anslag, nämligen till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden 15 milj. kronor samt till hithörande lånefonder ävenledes sammanlagt 15 milj. kronor. De ifrågavarande å riksstaten

364 uppförda anslagen ställdes successivt till egnahemsstyrelsens förfogande liksom också — efter särskilda riksdagsbeslut — större delen av de å allmän beredskapsstat II uppförda anslagen. Härutöver anvisade riksdagen, i anledning av Kungl. Majrts framställning i proposition nr 2, å tilläggsstat för 1944/45 ytterligare ett investeringsanslag till lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder å 4 milj. kronor. Genom beslut den 8 februari 1945 vidtog riksbanken en sänkning av diskontot från 3 till 2V2 procent (se sid. 383). Denna åtgärd medförde, att de kreditinstitut som lämnade lån mot säkerhet av första eller andra inteckning i bostadsfastighet sänkte eller kunde förväntas komina att sänka låneräntan i motsvarande grad. Givetvis framstod det som angeläget, att den möjlighet som räntesänkningen öppnat att nedbringa kostnaderna för bostadsförvaltningen i största utsträckning tillvaratoges. Huvuddelen av bostadsproduktionen under de senaste åren hade kunnat äga rum endast under förutsättning av direkt subvention. Denna hade till en mindre del utgjorts av kommunala bidrag men i övrigt av statliga tilläggslån, tills vidare löpande utan ränta och amortering samt avsedda att avskrivas efter tio år, i den mån hyresnivån då icke stigit på sådant sätt, att vederbörande fastighet kunde bära förräntning och amortering jämväl av tilläggslånet (jfr del 111 sid. 427). I skrivelse den 10 februari 1945 föreslog byggnadslånebyrån, efter en utredning av hithörande förhållanden, att räntan å tertiärlån för byggnadsföretag, avseende flerfamiljshus, måtte sänkas från 4V2 till 4 procent och alt som följd därav annuiteten å dylika lån nedsattes med V2 procent under första femårsperioden av lånens löptid. Analoga åtgärder föreslogos i fråga om tertiärlån för enfamiljshus, som uppfördes eller ombyggdes av kommun eller därmed jämställd företagare. Byrån hemställde därjämte, att den av staten lämnade räntegarantien för primär- och sekundärlån likaledes anpassades efter det ändrade ränteläget och framdeles baserades på en ränta av 3 procent för primärlån samt en däremot svarande ränta för sekundärlån. Byggnadslånebyråns förslag upptogos av Kungl. Maj:t i proposition nr 125. Vad angick förslaget om räntegarantiens anpassning till det ändrade allmänna ränteläget framhöll härvid socialministern, att detta icke innebure något ställningstagande till frågan om bibehållandet för framtiden av denna anordning i det statliga finansiella stödet åt bostadsbyggandet. Förslaget grundade sig icke heller på något antagande om den sannolika ränteutvecklingen under de närmaste åren. Räntegarantiens införande år 1941 hade karaktären av en motåtgärd mot den under början av kriget inträffade stegringen i kapitalkostnaderna för nybyggda fastigheter, vilken utgjorde den viktigaste anledningen till den krisartade nedgången i bostadsbyggandet. I nu rådande situation förelåge icke något liknande motiv. Erfarenheterna vid räntegarantiens funktion i stödsystemet för bostadsbyggandet hade emellertid givit vid handen, att garantien dittills medfört en ytterst ringa kostnad för statsverket men likväl haft stor betydelse såsom trygghetsskapande faktor. Tack vare räntegarantien hade i den fastighetsekonomiska kalkylen ingen hänsyn behövt

365 tagas till räntevariationsrisken beträffande icke bundna lån, varigenom å ena sidan större säkerhet för den framtida kontrollen av hyrorna i de med statslån finansierade bostadsfastigheterna kunnat erhållas och å andra sidan behovet av kapitalsubvention i form av tilläggslån kunnat i avsevärd grad begränsas. Möjligt vore, att skäl framdeles kunde anses föreligga att förändra formerna för statens bostadspolitiska stödverksamhet, när den akuta bostadsmarknadskrisen hävts eller relationerna mellan byggnadskostnader, hyror och inkomster undergått en mera väsentlig förskjutning. I ett sådant sammanhang borde även räntegarantien kunna ställas under omprövning. Sedan riksdagen bifallit ifrågavarande proposition, utfärdades kungörelse i ämnet den 27 april 1945 (nr 176), innefattande ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag. Beträffande b o s t a d s p r o d u k t i o n e n i t ä t o r t e r år 1945 hade byggnadslånebyrån tidigare räknat med ett bostadstillskott av 40 000 lägenheter, vilket ansågs vara det mesta som materialtillgången och läget på arbetsmarknaden medgåve. Emellertid undergingo förhållandena därutinnan sedermera en förskjutning i sådan riktning, att det befanns möjligt uppställa ett bostadsbyggnadsprogram omfattande 45 000 lägenheter, vilket också lades till grund för de byggnadstillståndsbeviljande myndigheternas verksamhet. I underdånig skrivelse den 23 mars 1945 meddelade byggnadslånebyrån, att enligt dess uppfattning minst samma bostadsproduktion borde eftersträvas för år 1946 som för år 1945, med hänsyn till angelägenheten av att den alltjämt förefintliga bostadsbristen i största möjliga omfattning lindrades. Samtidigt framhöll byrån emellertid, att detta i främsta rummet bleve beroende av den ännu ovissa tillgången på byggnadsmaterial. Kungl. Maj:t accepterade i proposition nr 324 den av byggnadslånebyrån rekommenderade utgångspunkten för beräkning av de erforderliga bostadsbyggnadsanslagen för budgetåret 1945/46. Socialministern betonade angelägenheten av att de på riksstaten uppförda anslagen ej beräknades för knappt med hänsyn till att några anslag motsvarande dem, som för budgetåret 1944/45 uppförts å allmän beredskapsstat II och vilka voro ämnade att tagas i anspråk vid en förbättring av materialförsörjningsläget, ej voro avsedda att anvisas för 1945/46. Skulle det befinnas önskvärt att i arbetslöshetslindrande syfte öka bostadsproduktionen utöver den förordade nivån — högst upp till 50 000 lägenheter — borde härför erforderliga medel framdeles få anvisas å beredskapsstat. I propositionen berördes i samband härmed bl. a. en fråga av betydelse för tilllämpningen av den från det allmännas sida bedrivna låneverksamheten för bostadsförsörjningens befrämjande, nämligen angående placeringen av de i förhållade till de statliga tertiärlånen underliggande krediterna, d. v. s. primär- och sekundärkrediterna. Det hänvisades till att i proposition nr 243 till 1943 års riksdag angående förbätt-

366 rande av bostadsförhållandena föreslagits den ändringen i dittills gällande författningsbestämmelser, att s. k. räntegaranti skulle kunna förekomma i fråga om alla i förhållande till tertiärlånen underliggande krediter, oavsett vilket slag av kreditinrättning som anlitats. Därigenom skulle affärsbankslån enligt tertiärlåneförfattningen bliva likställda med lån utlämnade av övriga kreditinstitut. Som förutsättning härför borde gälla, att affärsbankerna utfäste sig att icke missbruka sin möjlighet att uppsäga lämnade inteckningslån ävensom att i sin räntepolitik följa vissa normer. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen hade statsutskottet i sitt i denna del av riksdagen godkända utlåtande anfört bl. a., att på grund av den avsiktligt snävt hållna avkastningskalkylen de under rådande förhållanden med statens stöd uppförda bostadsfastigheterna ansågos vara tämligen kriskänsliga, varför ett accepterande av underliggande, icke räntegaranterade krediter i vissa lägen kunde innebära allvarliga risker för fastigheternas ekonomi. Ett reservationslöst lämnande av räntegaranti för affärsbankslån kunde härjämte komma att medföra betydande ekonomiska konsekvenser för statsverket. Ur affärsbankernas synpunkt måste det emellertid te sig som en diskriminering, att deras lån icke kunde räntegaranteras, i all synnerhet som obundna lån, lämnade av andra kreditinstitut, kunde utrustas med en dylik förmån. Beträffande affärsbankslånens godkännande som underliggande krediter ansåge utskottet, att någon anledning till erinran mot bj-ggnadslånebyråns praxis i fråga om dessa lån ej förelåge samt att byrån jämväl i fortsättningen borde få avgöra, när omständigheterna vore sådana, att dylika lån kunde godtagas som underliggande kredit. Då räntegaranti för affärsbankslån vore avsedd att lämnas endast under förutsättning att banken avgåve vissa förklaringar rörande räntevillkoren samt uppsägning av lånen, syntes det i allmänhet ej finnas skäl för att ifråga om nämnda krediter tillämpa andra regler om ränteeftergift än dem som förut gällde beträffande övriga obundna lån. Utskottet hade därför i huvudsak kunnat ansluta sig till förslaget om utsträckning av räntegarantien till att avse även affärsbankslån. Med utgångspunkt från de sålunda givna direktiven hade inom byggnadslånebyrån utvecklats viss praxis vid avgörande av frågan om godtagande av underliggande kredit, som var placerad hos affärsbank. Nämnda praxis innebure bl. a., att affärsbankslån ej ansågs böra godtagas, om sådant lån och sparbankslån erbjödes mot samma ränta, såvida ej särskilda omständigheter för godtagande av affärsbankslån förelåge, såsom t. ex. avsaknad av annat kreditinstitut på byggnadsorten eller eljest svårighet att därstädes eller i närliggande samhälle annorledes än i affärsbank anskaffa erforderligt kapital. Därest affärsbank erbjöde förmånligare ränta än sparbank, godtogs affärsbankslån som underliggande kredit i enfamiljshus samt, under förutsättning att räntan för affärsbankslån ej alltför obetydligt understege räntan för sparbankslån, jämväl då fråga var om större fastigheter. Byggnadslånebyråns praxis på ifrågavarande område, sådan den utvecklats på basis av nyss refererade uttalanden i ämnet, hade i huvudsak visat sig lämna ett tillfredsställande resultat. Då emellertid fall kunde förekomma, där en friare prövning av förutsättningarna för godtagande av affärsbankskredit såsom underliggande kredit framstode såsom motiverad, förordades i propositionen, att Kungl. Maj:t i fall där så prövades vara påkallat, med beaktande av olika på frågan inverkande omständigheter, finge lämna byggnadslånebyrån medgivande till en sådan friare prövning. V a d a n g i c k l å n e v e r k s a m h e t e n för bostadsförbättringsverks a m h e t e n p å l a n d s b y g d e n framhölls i p r o p o s i t i o n e n , att medelsa n v i s n i n g e n h ä r , liksom i f r å g a o m a n s l a g e n för f r ä m j a n d e av bos t a d s f ö r s ö r j n i n g e n i a l l m ä n h e t , m å s t e ske m e d b e a k t a n d e a v de reala för-

367 utsättningarna för byggnadsverksamheten under det kommande året. Hänsyn måste emellertid härvid jämväl tagas till den inverkan, som igångsättandet i större omfattning av byggnads- och andra anläggningsarbeten på landsbygden kunde få på möjligheterna att tillgodose skogsbrukets arbetskraftsbehov. Under hänvisning till den socialt sett höga angelägenhetsgrad, som måste tillmätas en förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden, tillstyrktes i propositionen, trots anförda omständigheter, egnahemsstyrelsens förslag till medelsanvisning för budgetåret 1945/46. Riksdagen anslöt sig i sitt beslut till de i propositionen framförda synpunkterna samt biföll de gjorda anslagsäskandena. Som följd härav anvisades på riksstaten för budgetåret 1945/46 för bostadsändamål följande anslag: på driftbudgeten: till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer » bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden » bidrag till inrättande av pensionärshem på kapitalbudgeten: till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet » tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet » lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer . . » lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden i lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder » lån till bostadsförbättringsverksamhet

Milj. kr 8,5 20 8 150 21 50 12 4 8

Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten. Lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete (byggnadstillståndslagen), vilken gällde t. o. m. den 30 juni 1945, erhöll genom lag den 15 juni 1945 (nr 282) förlängd giltighetstid t. o. m. den 30 juni 1946. I tillämpningskungörelsen till byggnadstillståndslagen föreskrevs ursprungligen bl. a., att utan byggnadstillstånd finge bedrivas annat byggnadsarbete än rivning av hus, såvitt för arbetets utförande icke utöver erforderligt antal plåtslagare, elektriker, rörarbetare och glasmästeriarbetare komme att sysselsättas mer än tre arbetstagare. Genom en författningsändring den 27 april 1945 (kungörelse nr 148) utbyttes emellertid ordet arbetstagare mot p e r s o n e r . Till följd härav skulle i arbetsstyrkan inräknas även sådana personer som, utan att anses som arbetstagare, deltoge i arbetet. Exempelvis skulle arbetsgivare, vare sig han utförde arbetet för egen eller annans räkning (byggherre resp. entreprenör etc), inräknas i arbetsstyrkan, om han deltoge i arbetets utförande. Detsamma skulle gälla personer, som på fritid och utan ersättning deltoge i byggnads- eller anläggningsarbeten. Samtidigt ändrades kungörelsen därhän, att byggnadstillstånd alltid skulle erfordras för anordnande av skyddsrum, oavsett om dylikt arbete kunde utföras med högst tre personer. Kungl. Maj:ts tidigare förordnande att vid s. k. tremannabyggen jämväl måleriarbetare skulle räknas till de specialarbetare, vilka fingo sysselsättas utöver i tillämpningskungörelsen föreskrivet högsta antal personer, förläng-

368 des ytterligare till att gälla byggnadsarbeten, som påbörjats före den 1 januari 1946. Med hänsyn till den rådande bristen på bränsle meddelade Kungl. Maj:t på vissa villkor generellt byggnadstillstånd för rivning av sådan av trä uppförd byggnad, som vid rivningens påbörjande oavbrutet under minst sex månader icke varit använd, under förutsättning att trävirket i byggnaden utnyttjades till bränsle. Enär på grund av det ansträngda transportläget större vikt måste läggas vid prövning av behovet av lastbilstransporter vid byggnadsföretag, föreskrev arbetsmarknadskommissionen på framställning från trafikkommissionen, att i samband med ansökan om byggnadstillstånd i vissa fall skulle lämnas uppgifter om för byggnadsföretaget erforderliga transporter. Sådan uppgiftsskyldighet ålades beträffande byggnadsarbeten med en beräknad kostnad av minst 75 000 kronor. I anslutning härtill stadgade Kungl. Maj:t, att i byggnadstillstånd skulle intagas föreskrift, att i fråga om för byggnadsföretaget erforderliga transporter de bestämmelser iakttoges, som därom kunde komma att utfärdas av trafikkommissionen eller av vederbörande länstrafikledare. Det försämrade försörjningsläget beträffande vissa slag av byggnadsmaterial föranledde arbetsmarknadskommissionen att i samråd med industrikommissionen införa vissa villkor i fråga om ianspråktagande av material vid arbeten, för vilka beviljades byggnadstillstånd. Sålunda har ofta i samband med beslut om byggnadstillstånd för mera materialkrävande byggnadsarbeten föreskrivits, att material finge användas endast i den utsträckning industrikommissionen bestämde. Beslut om byggnadstillstånd har alltsedan hithörande reglering infördes meddelats antingen av Kungl. Maj:t eller av arbetsmarknadskommissionen, varvid i de fall då avgörandet legat hos Kungl. Maj:t beredningen av ärendena verkställts av en särskild delegation inom socialdepartementet, kallad byggnadsberedningen. (Angående fördelningen av ärendena mellan de två instanserna se del V sid. 188.) Förberedande behandling och föredragning inför byggnadsberedningen av ärenden angående byggnadstillstånd omhänderhades tidigare av tjänstemän i beredningens kansli. Fr. o. m. den 15 maj 1945 skedde emellertid en ändring härutinnan, så tillvida att tjänstemän i arbetsmarknadskommissionen finge fungera såsom föredragande i beredningen av ifrågavarande ärenden (frånsett ärenden angående besvär över kommissioens beslut). Härigenom vanns en mera enhetlig behandling av ärendena. Antalet under första halvåret 1945 inkomna ansökningar om byggnadstillstånd utgjorde 14 804 med en beräknad byggnadskostnad av 1 351'8 milj. kronor. Under halvåret biföllos 12 293 ansökningar, därav 1 345 av Kungl. Maj:t, och avslogos 1 013, därav 166 av Kungl. Maj:t. De beräknade byggnadskostnaderna för under halvåret beviljade och avslagna ansökningar utgjorde resp. 980*3 och 98*2 milj. kronor. Dessa belopp fördelade sig såsom följande sammanställning visar.

369 Beviljade

ansöknigar

Byggnader Bostadsjordhus (exkl. bruk, personalskogsbostäder) bruk 0. fiske

Månad

industri

samfärdsel

Milj.

kr.

för förvaltn., AnMilisociala lägg- tära ningshan- ändamål, arbedel sjukvård, arbeten ten skolor m. m.

Avslagna ansökSum- ningar ma Milj. kr.

Januari . . . . Februari . . . . Mars April Maj Juni

53-0 37-2 104-7 96-7 102-7 114-6

0-8 2-8 4-1 6-0 6-3 5-3

6-0 14-9 23-1 33-4 70-6 31-2

0-2 2-9 74-6 1-7 9-1 2-9

1-5 1-5 2-8 2-9 7-1 5-5

6-0 6-4 12-8 15-2 18-4 11-0

3-6 7-1 23-9 10-5 6-1 20-0

1-1 2-9 1-0 6-6 1-4 0-2

72-2 75-7 247-0 173-0 221-7 190-7

10-4 15-5 11-4 21-2 18-7 20-9

Summa

308-9

25-3

91 4

21-3

71-2

13-2

980-3

98-1

Vid jämförelse mellan byggnadskostnaderna för under olika månader beviljade byggnadstillstånd bör beaktas, att i vissa månadssiffror ingå arbeten av betydande omfattning och med mycket långvarig byggnadstid. I kostnaderna för under mars 1945 beviljade byggnadstillstånd ingå 50-6 milj. kronor för tunnelbana och 11-8 milj. kronor för brobyggnad i Stockholm samt 19-4 milj. kronor för arbeten å Västeråsbanan. Resp. arbeten beräknades kunna slutföras i oktober 1949, juni och oktober 1947. Under maj 1945 beviljades byggnadstillstånd för vattenkraftsanläggning vid Hölleforsen (Jämtlands län) å 48-0 milj. kronor, som beräknades vara slutförd först i september 1951. Beträffande beviljade ansökningar avseende bostadshus lämnas här nedan en sammanställning över antalet lägenheter av olika typer i hela landet samt inom olika slag av tätorter. Även lägenheter som ha karaktär av personalbostäder, ingå i sammanställningen. L ä g e n h e t s t y p

1 rum 1 rum och kokvrå 1 rum och kök 2 rum och kök eller kokvrå 3 rum och kök 4 rum och kök 5 eller flera rum och kök Samtliga lägenheter

Hela riket

Städer med över 30 000 inv.

övriga städer och tätorter

1342 1494 3 822 10 003 7 375 2 800 1 175

456 810 1 950 4 349 2 370 656 220

684 628 1720 4 757 3 959 1 537 640

28 011

10 811

13 925

Hyresregleringen.1 Den genom lagarna den 19 juni 1942 (nr 429 och 430) tillskapade hyresregleringen fullföljdes under tiden fr. o. m. den 1 juli 1944 t. o. m. den 30 1

Framställningen avser hela perioden 1 juli 1944—30 juni 1945.

24—518703

370 juni 1945 efter samma linjer som förut. Genom lagar den 23 mars 1945 (nr 67 och 68) förlängdes hyresregleringslagarnas giltighet till utgången av september 1946. Under tiden juli 1944—juni 1945 förordnade Kungl. Maj:t om hyresregleringens tillämpning inom ytterligare ett 40-tal orter i landet. Genom beslut dels den 7 juli 1942, dels den 22 mars 1943 och dels den 24 mars 1944 hade statens hyresråd bestämt att någon generell hyreshöjning utöver den i hyresregleringslagen omfönnälda grundhyran icke skulle förekomma under perioderna 1 oktober 1942—31 mars 1943, 1 april 1943—30 september 1944 samt 1 oktober 1944—30 september 1945. Den 12 juni 1945 beslöt hyresrådet att icke heller lämna något generellt medgivande till hyreshöjning för den efterföljande tiden fram t. o. m. den 30 september 1946. Till grund för hyresrådets prövning härutinnan lågo två av socialstyrelsen verkställda statistiska undersökningar beträffande fastighetsomkostnadernas förändring i olika orter. Den ena undersökningen, som verkställdes under år 1943, avsåg berörda förändringar under åren 1938—1942 och den andra, som verkställdes under år 1945, avsåg förändringarna under åren 1942—1944. Efter att hava funnit det föreliggande utredningsmaterialet utvisa en viss försämring av fastighetsförvaltningens ekonomiska resultat motiverade hyresrådet sitt nyssnämnda beslut sålunda: Vid hyresregleringens tillkomst förutsattes, att principerna för dess handhavande skulle följa den utveckling som den allmänna ekonomiska politiken kunde komma att undergå. Sedermera hade för den allmänna varupriskontrollen uppställts den grundsatsen, att ökningar i en varas produktionskostnader icke finge föranleda höjning i varans pris, om kostnadsökningen ej vore större än att den skäligen kunde bäras inom producentens vinstmarginal. E n analog tillämpning av denna princip på hyresprissättningens område skulle innebära, att för bedömande av frågan om generell hyreshöjning bleve avgörande om en inträdd ökning av omkostnaderna för fastighetsförvaltning hade sådan storleksordning, att den ansåges skäligen kunna bäras av fastighetsägaren genom minskning i avkastningen på hans eget, i fastigheten nedlagda kapital. Mot denna bakgrund hade hyresrådet sett det förhållandet, att Kungl. Maj.t 1943 icke medgivit generell hyreshöjning för Göteborg, ehuru det då föreliggande statistiska materialet för denna ort utvisade en kostnadsstegring, som var likvärdig med den nu för övriga orter påvisade. Över detta hyresrådets beslut anförde Sveriges fastighetsägareförbund besvär hos Kungl. Maj:t. Genom kungörelsen den 3 december 1943 (nr 831) om skyldighet att anmäla hyresledighet m. m. (se del V sid. 385) hade skapats möjlighet för Kungl. Maj:t att beträffande viss ort, där hyresregleringslagen gällde, föreskriva, att anmälningar om uppkommen hyresledighet skulle göras enligt kungörelsens bestämmelser. Till den 1 juli 1945 hade förordnande om kungörelsens tilllämpning givits för tillhopa nio städer. Förordnande om tillämpning av kungörelsen den 14 april 1944 (nr 144) om

371 skyldighet att lämna uppgift angående uthyrning av möblerad bostad (se del V sid. 386) hade t. o. m. den 1 juli 1945 givits för tillhopa tolv orter. Hyresrådets verksamhet dominerades även under nu ifrågavarande tidsperiod av besvärsmålen. Antalet under tiden 1 juli 1944— 30 juni 1945 inkomna sådana mål ökades till 3 185 st. mot 2 973 under tiden 1 juli 1943—30 juni 1944. Då antalet avgjorda och återkallade besvär under förstnämnda tid uppgick till sammanlagt 2 931 st., steg hyresrådets arbetsbalans från föregående år och uppgick den 1 juli 1945 till 1 311 st. icke avgjorda besvärsmål. I antalet inkomna besvärsmål ingå åtskilliga mål rörande fastställande av grundhyra i fastighet, som färdigställts efter den 1 januari 1942. Dessa mål ha krävt mycken tid och avsevärt arbete. De i redogörelsen för 1943/44 omförmälda arbetena med utarbetande av anvisningar om hyresregleringslagstiftningens tillämpning slutfördes. Anvisningarna sammanfördes i en av trycket utgiven handbok för hyresnämnderna.

17. Sjukvård och läkemedelsanskaffning. Medicinalstyrelsens materielnämnds verksamhet fortgick under första halvåret 1945 efter tidigare fastställda riktlinjer. För att kunna bedöma försörjningsläget beträffande vissa betydelsefulla varor tillhörande materielnämndens verksamhetsområde lät nämnden under halvåret, liksom tidigare, företaga ett antal inventeringar. Sålunda företogos i mars månad de regelbundna halvårsinventeringarna rörande dels vissa läkemedel m. m. och dels förbandsgas och viss annan sjukvårdsmateriel, varjämte särskilda inventeringar företogos beträffande bl. a. tandvårdsmateriel, röntgenrör, röntgenfilm, elektrokardiografpapper, ögonproteser och feber lermometrar. Inventeringen av läkemedel m. m. utvisade ett i stort sett tillfredsställande försörjningsläge med undantag för vissa importvaror, beträffande vilka särskilda åtgärder vidtogos till stöd åt importörerna eller för möjliggörande av inhemsk produktion. Den tidigare kännbara bristen på acetylsalicylsyra kunde under halvåret till största delen hävas genom den på materielnämndens föranstaltande och med statligt stöd av Aktiebolaget Bofors Nobelkrut igångsatta tillverkningen av denna vara. Av sjukvårdsmateriel gjorde sig bristen på vissa textilvaror, särskilt förbandsmateriel, och gummiartiklar fortfarande gällande och föranledde nämnden att vidtaga olika besparingsåtgärder. Även förbandsgips visade stark lagerminskning, föranledd av att importen från Tyskland omöjliggjorts sedan början av året. Detta föranledde nämnden att genom industrikommissionens försorg åstadkomma en utökning av den produktion av syntetisk gips som redan tidigare igångsatts hos Reymersholms gamla induslriaktiebolag (se sid. 75), varjämte ytterligare ansträngningar gjordes för att underlätta importen västerifrån. Genom nämndens försorg importerades från Förenta staterna bl. a. operationshandskar och preventivmedel av gummi, varigenom knappheten på dessa varor så gott som helt undanröjdes. Avbrottet i handelsförbindelserna med Tyskland gjorde sig för övrigt gällande beträffande många andra varor inom nämndens verksamhetsområde och föranledde vidtagande av olika restriktiva åtgärder. Sålunda fann sig nämnden föranlåten att, efter överenskommelse med importörerna, reglera handeln med och förbrukningen av exempelvis skärmbildsfilm och elektrokardiografpapper.

373 Kännbarast märktes emellertid avbrottet i den tyska importen beträffande röntgenfilm, vilken vara, frånsett produktionen vid Aktiebolaget Ceaverken i Strängnäs, till helt övervägande del tidigare under krisåren importerats från Tyskland. Den genom lejdbåtstrafiken i viss utsträckning möjliggjorda importen från de allierade länderna visade sig alla ansträngningar till trots icke kunna tillnärmelsevis fylla landets behov utan nämnden måste medgiva användande av de förråd hos sjukhusen, som upplagts på nämndens initiativ och avsetts som en yttersta reserv. I detta bristläge visade sig Aktiebolaget Ceaverkens tillverkning av röntgenpapper vara av utomordentlig betydelse. Vapenstilleståndet i början av maj månad medförde emellertid här liksom beträffande flertalet andra varor snart en förändring till det bättre i importsituationen, vilken ändring dock icke kunde göra sig märkbart gällande förrän vid halvårsskiftet. Den återgång till relativt normala förhållanden, som kunde förutses genom krigets slut, föranledde nämnden att tillsätta en s. k. avvecklingskommitté, på vars förslag etylmorfin undantogs från läkemedelsransoneringen. Nämnden fortsatte under halvåret sitt under år 1944 inledda samarbete med svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet. Sålunda fullföljdes den i oktober 1944 på Kungl. Majrts uppdrag för kommitténs räkning påbörjade läkemedelsupphandlingen till ett värde av 6-5 milj. kronor och utredning verkställdes för förnyad upphandling till ungefär motsvarande belopp. Utom läkemedel verkställde nämnden för kommitténs räkning uppköp av instrument och annan sjukvårdsutrustning till bl. a. Finland och Sovjetunionen och tog själv initiativ till och genomförde en gåvoaktion beträffande glasögon och ögonglas för Finlands räkning. Viss upphandling av instrument för komplettering av beredskapssjukhusens utrustning verkställdes. Efter Kungl. Maj:ts godkännande utlämnades från nämndens förråd relativt stora kvantiteter sängutrustningar m. m. till civilförsvarsstyrelsen och statens utlänningskommission, avsedda för till landet inkomna flyktingar. Arbetet med insamling och odling av medicinalväxter fortsatte enligt tidigare fastställda riktlinjer. Av Kungl. Maj:t anbefalld utredning rörande bl. a. den framtida beredskapen på sjukhusens område fortgick jämväl under första halvåret 1945. Under halvåret handlades 500 ärenden rörande exporttillstånd och 1 592 ärenden rörande import (s. k. transporttillslånd).

18. Priser och prisreglering. översikt av prisutvecklingen. En viss uppgång i partiprisnivån ägde rum under förra hälften av 1945. Kommerskollegii p a r t i p r i s i n d e x steg sålunda mellan december 1944 och juni 1945 med omkring 1 procent från 195 till 197 (1935 = 100). Kring årsskiftet skedde en del varandra motvägande prisförändringar. Sålunda steg priset på kraftfoder och höjdes delindextalet för gruppen »kemisk-tekniska fetter och oljor» till följd av högre importpris på linfrö, medan å andra sidan priserna sjönko på bl. a. såpa, aluminium och garner. I mars steg partiprisindex med 1 enhet huvudsakligen till följd av prishöjning på tenn. I juni inträdde en mera avsevärd säsongmässig uppgång i priserna på potatis och vissa grönsaker, vilken ledde till en höjning av delindextalet för »övriga vegetabiliska livsmedel» med 3 procent och av generalindextalet med 1 enhet. Några viktiga förändringar i de under rådande förhållanden mycket osäkra i m p o r t - och e x p o r t p r i s i n d e x t a l e n inträffade ej. Kommerskollegii parti-, import- och exportprisindex för ifrågavarande period återges nedan (sid. 375), varvid resp. indextal omräknats med augusti 1 9 3 9 = 1 0 0 . Den procentuella prisstegringen för olika huvudgrupper i partiprisindex redovisas i följande tabell. Procentuell ökning för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex C3 o CO •*> i-i i-<

S3 s

Generalindex Uppdelning av varorna efter användning: Jordbruksförnödenheter Industriförnödenheter Bränsle och smörjmedel Maskiner och transportmedel . . Konsumtionsvaror Uppdelning av varorna efter här komst: Jordbruksprodukter Industriprodukter |

H IN O» 05 TH 1-1

Cg •-3 V

3 2.

16 38 54 18 23 19 31

IM 00 -rf Tf

en a

Tf • * 03 O)

CO « *

(33 0 3

1-1

1-1 TH

T-l

TH

T-t TH

c'2

•S3 O

o '2

tac c

O)

S3 S3

T-l

*c c

a os

S3 S3 >~3 "7*

S3 S3 •-3 V

ST

Q-T

—1

23 10 84 8 23

3 11 4 4 11

4 5 12 3 3

2 0 0 0 0

—1 0 0 0 —2

1 0 2 0 1

55 78 234 36 70

22 20

12 8

—2 6

2 —1

— 3 —1

4 0

64 78

375 Partiprisindex

Importprisindex

Exportprisindex

176 176 176 111 111 111 111

262 261 262 263 264 263 263

182 182 182 182 182 180 180

December 1944 Januari 1945 Februari » Mars » April » Maj i Juni »

Detaljprisnivån visade en fortsatt, obetydlig sänkning under första halvåret 1945. Sålunda sjönk riksbankens k o n s u m t i o n s p r i s i n d e x med 0-1 procent till 147-7 mellan december 1944 och juni 1945. Priserna på fisk sjönko under vårens lopp. De fr. o. m. 1 januari 1945 införda normalpriserna på läskedrycker inneburo en prissänkning med 5—10 procent. I juni sattes nya normalpriser på chokladvaror, som understego de förut gällande med i genomsnitt 6 procent. A andra sidan företogs i mars månad en uppräkning av bostadsposten i index med 0*3 procent. Socialstyrelsens l e v n a d s k o s t n a d s i n d e x med 1914 som basår steg 1 enhet till 242 mellan december 1944 och mars 1945 men sjönk åter till 241 i juni. Indextalen i 1935 års serie voro vid ifrågavarande tre beräkningstillfällen resp. 154, 155 och 154. Räknat med en decimal sjönk dock levnadskostnadsindex från december 1944 till juni 1945 med 0*2 procent. Under första kvartalet stego livsmedelskostnaderna med något över V2 procent, bl. a. beroende på viss indragning av rabattkort på mjölk och matfett på grund av det förbättrade inkomstläget. Vidare steg hyreskostnaden med 0'3 procent och skatteposten, omräknad med hänsyn till kommunalskatterna, med 1 procent. Mellan mars och juni visade däremot livsmedelskostnaderna en nedgång med omkring 1 procent, i främsta rummet beroende på säsongmässiga sänkningar av priserna på fisk och ägg. Ändringar i normalpriserna på kött och fläsk vidlogos under denna tid. F^ör kött uppvägde prisförändringarna varandra i det närmaste, under det att för fläsk en mindre kostnadsstegring blev följden. Vidare inträffade prissänkningar på bl. a. potatis, choklad- och karamellvaror samt prishöjningar på en del trädgårdsprodukter. För övriga grupper i levnadskostnadsindex skedde i stort sett inga förändringar. E n sammanfattande översikt av uppgången i kommerskollegii partiprisindex, riksbankens konsumtionsprisindex och socialstyrelsens levnadskostnadsindex (1935 års serie) sedan krigsutbrottet lämnas slutligen i nedanstående tabell. P r o c e n t u e

1939 4. kvartalet 1940 1. »> gg 2. » 3. » 4. »

l i s t e g r 1n g Partipris- Konsumtions- Levnadskostindex prisindex nadsindex 11-9 6-1 2-1 4-2 7-4

4-6 3-8 3-7 3-3 4.4

4-6 4-4 4-2 1-6 3-2

376 Partiprisindex 1941 1. kvartalet

2. 3. 4. 1942 1. 2. 3.

4. 1943 1. 2. 3. 4. 1944 1. 2.

:; i. 1945 i .

» , , , » ft

» i>

)>

» »

» •

,v „

, ,,

....

5-6 2-4 1-2 2-3 2-8 2-2 2-1 1-6 1-0 0-0 —1-0 0-0 0-0 1-0 0-5 - 0-5 0-5 0-.3

Konsumtions- Levnadskostprisindex nadsindex 6-0 1-5 2-0 2-6 2-4 1-3 2-4 1-4 — 0-2 — 0-2 — 0-3 0-1 — -0-1 0-1 -0-1 0-2 0-1 — -0-1

7-7 0-0 0-7 2-8 4-1 0-7 0-7 0-0 0-0 0-0 0-0 0-7 0-0 0-0 0-8 — 0-6 0-6 — 0-6

Den allmänna prispoliiiken. I den inledande översikten till 1945 års statsverksproposition framhöll finansministern hurusom det fr. o. m. år 1942 hade varit möjligt att i huvudsak stabilisera prisnivån. Detta hade kunnat ske trots en samtidig ökning av inkomsterna. Ett stöd hade prisstabiliseringspolitiken erhållit därigenom att försörjningen under ifrågavarande två år undergått en viss förbättring, främst tack vare gynnsammare skördeutfall. Denna försörjningsförbättring hade i själva verket varit tilräcklig för att motväga den samtidiga köpkraftsökningen. Sannolikheten talade för att man för den närmaste framtiden hade att räkna med att Sverige, efter utgången av en första period med väsentligt nedskuren varuhandel med utlandet, kunde påräkna att få en utpräglad högkonjunktur inom vissa av exportindustrierna med god sysselsättning och avsevärt stigande företagsinkomster, samtidigt som varuförsörjningen på grund av såväl otillräcklig produktionskapacitet i utlandet som förekomsten av prioriterade behov i hjälpbehövande länder och en viss valutaknapphet komme att förbli starkt begränsad. De riskmoment, som vore förbundna med ett ekonomiskt läge av antydd art, kunde komma att förstärkas genom en ogynnsam prisutveckling på världsmarknaden. Skulle världsprisnivån på stapelprodukter under trycket av en uppdriven efterfrågan tillåtas stiga, komme den svenska penningpolitiken att utsättas för en betydande påfrestning. En kraftigare importprisstegring, som fritt, finge göra sig gällande, skulle sålunda allvarligt rubba kostnadsunderlaget för rådande prisstabilisering. En exportprisstegring skulle tendera att skapa en spänning mellan prisnivån i exportindustrierna och på hemmamarknaden samt vidare tillföra exportföretagen än mera ökade intäkter och därigenom bidraga till en stegring av köpkraftsöverskottet. Det framhölls emellertid, att vissa omständigheter kunde tänkas medföra,

att läget med hänsyn till den kommande prisutvecklingen kunde komma att te sig ljusare än som framginge av det nyss sagda. Importen kunde möjligtvis ganska snabbt komma att nå en relativt tillfredsställande nivå. Det överflöd som otvivelaktigt fanns på vissa förnödenheter kunde vidare tänkas pressa ned priserna. E n reduktion av frakterna komme att verka i samma riktning. Skulle så bli fallet, kunde redan under den första övergångstiden en förbättring inträda i pris- och försörjningsläget, som tilläte en däremot svarande höjning av realinkomsterna. Det förelåge enligt finansministerns mening ingen motsättning mellan den skisserade utvecklingen och det program för penningpolitiken efter kriget, som godkänts av statsmakterna. Utvecklingen i andra länder gåve anledning att räkna med svårigheter för Sveriges ekonomiska politik under en längre tid än man kanske tidigare i regel varit böjd att förutsätta, men detta uteslötc givetvis icke att varje förbättring i försörjningsläget, när den inträdde, borde föranleda en motsvarande sänkning av prisnivån och förbättring av realinkomsterna. Till den tidpunkt, då en sådan förbättring kunde komma till stånd, borde emellertid de antagna riktlinjerna för pris- och lönepolitiken vidhållas. Om en gynnsam exportkonjunktur skulle tillåtas återverka på de inre ekonomiska förhållandena i Sverige, så att kostnadsnivån dreves i höjden, skulle detta icke endast medföra omedelbara inflationsrisker utan även ett försämrat utgångsläge för Sveriges utrikeshandel på längre sikt och ökade svårigheter att efter en övergångstid nå fram till ett ur olika synpunkter tillfredsställande penningvärde. Principerna för Sveriges pris- och penningpolitik berördes av finansministern jämväl i propositionen n r 292 angående riksbankens fortsatta befrielse från guldinlösningsskyldigheten. Med instämmande i vad bankofullmäktige därutinnan anfört i skrivelse den 24 april 1945 (se sid. 384) yttrade statsrådet, att rådande förhållanden icke syntes påkalla vare sig en förnyad diskussion rörande de sannolika utvecklingstendenserna eller en omprövning av det tidigare uppställda penningpolitiska programmet. Detta sammanfattades av bankofullmäktige så, att penningpolitiken alltjämt borde avse en stabilisering av penningvärdet resp. inriktas på en förbättring av detta, i den mån efter kriget den extraordinära varuknappheten minskades samt import- och produktionskostnaderna nedginge. Bankoutskottet anslöt sig i sitt utlåtande (nr 51) i anledning av nämnda proposition till de ovan refererade uttalandena. Utskottet riktade i samband därmed uppmärksamheten på vissa drag i det ekonomiska läget, som under den närmaste framtiden vore av betydelse för programmets genomförande. Utskottet underströk sålunda de ökade risker för prisstegringar som komme att uppstå i vårt land genom den efter kriget, samtidigt med fortsatt importbegränsning, förväntade starka ökningen av exporten — väsentligen baserad på kreditgivning jämte hjälpverksamhet till grannländerna m. fl. — varvid marknaden till följd av exportöverskottet komme att tillföras köpkraft i större

378 utsträckning än som svarade mot varutillgången. På arbetsmarknaden hade krav på ökad lönekompensation framställts, vilka icke uteslutande begränsats till särskilt svårt ställda grupper. I den mån lönestegringar komme till stånd och därigenom ny köpkraft i. större omfattning skapades, måste detta — framhöll utskottet — med hänsyn till den avtagande varumängden i landet medföra ökade påfrestningar på prissystemet. De höjda lönerna stegrade dessutom produktionskostnaderna och kunde härigenom framtvinga prishöjningar på priskontrollerade varor samt på längre sikt försvaga näringslivets konkurrenskraft gent emot utlandet. Det förhållandet att vår prisnivå redan stigit högre — inom vissa varubranscher avsevärt högre — än i Förenta staterna kunde i förening med de svårigheter, som yppat sig då det gällt att tillföra landet erforderliga råvaror och bränsle, medföra ogynnsamma konsekvenser för sysselsättningen och försörjningen inom vissa områden av näringslivet. Med hänsyn till det ömsesidiga sambandet mellan prispolitiken och lönepolitiken vore det av vikt att priskontrollens effektivitet uppehölles, varför också lönestegringar borde i möjligaste mån undvikas. I sistnämnda avseende borde vetskapen om att en inflationsartad prisutveckling drabbade de stora befolkningsgrupperna, särskilt de ekonomiskt svaga skikten av löntagare och pensionärer, vara ägnad att verka återhållande. Såvitt nu kunde bedömas vore emellertid de föreliggande svårigheterna väsentligen att återföra till förhållandena under övergångsskedet mellan rådande krishushållning och mera normala ekonomiska relationer. Sedan förbindelserna med utlandet återknutits i full utsträckning, borde det kunna förväntas, att den extraordinära varuknappheten komme att successivt avvecklas samt jämvikten inom pnsoch kostnadssystemet återställas. I den mån härvid prissänkningar på råvaror och bränsle kunde ernås och samtidigt rationaliseringen av näringslivet fullföljdes, komme det sålunda inträdda förbättrade försörjningsläget att inrymma större förutsättningar för en önskvärd höjning av reallönenivån. Ovan (sid. 191) har omnämnts, att 1945 års riksdag, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr 17, beslöt prolongering av 1942 års prisregleringslag till utgången av juni 1946 samt att därvid vissa ändringar och tilllägg gjordes i nämnda lag, avsedda att möjliggöra en på densamma stödd skärpt priskontroll. Propositionen byggde i huvudsak på en av priskontrollnämnden den 22 augusti 1944 avlåten skrivelse till Kungl. Maj:t. I denna förekommo vissa rekommendationer angående riktlinjerna för den fortsatta priskontrollen, vilka i propositionen i stort sett godtogos. I samband med ett allmänt uttalande om nödvändigheten av en under övergångstiden till fredshushållning fortsatt statlig priskontroll förordade nämnden att prisstoppolitiken tills vidare fullföljdes. Av flera skäl kunde därjämte en a k t i v p r i s s ä n k n i n g s p o 1 i t i k bli nödvändig. Den höjning av penningvärdet, som enligt det penningpolitiska programmet skulle eftersträvas borde komma till stånd så snabbt som möjligt. Ett hastigt prisfall syntes komma att utlösa mindre skadliga verkningar för näringslivet än en utdragen prisfallsperiod. Förhållandet till pris-

379 utvecklingen i utlandet motiverade även en effektiv prissänkningspolitik. Vidare framhölls, att en snabb nedgång av prisnivån i det penningpolitiska programmet angivits vara förutsättningen för den begärda lönestabiliseringen och otvivelaktigt vore den enda möjligheten att förhindra starka lönerörelser. Av väsentlig betydelse i detta sammanhang vore, att prissättningen på jordbruksprodukterna utformades i överensstämmelse med det allmänna prispolitiska programmet. Huvudsynpunkten vid prispolitikens utformning under efterkrigstiden borde vara, att man undveke onödiga ingripanden och i största möjliga utsträckning litade till den fria konkurrensens förmåga att med sin — i jämförelse med direkt prisreglering — i allmänhet större hårdhet och effektivitet nå resultat. Detta gällde dock endast under förutsättning att betingelserna för en effektiv konkurrens beträffande varutillgång och obundenhet företagarna emellen verkligen förelåge eller kunde skapas. I samma mån som man genom fri import lyckades uppnå en tillräcklig varutillgång och regleringarna i fråga om produktion och förbrukning därför kunde avskaffas, borde även behovet av prisreglerande åtgärder bortfalla, såvida icke strävanden från företags och sammanslutningars sida att hålla uppe priserna på en artificiell nivå påkallade ingripanden. Nämnden räknade emellertid med att det för stora delar av näringslivet — till följd av att förutsättningar för effektiv konkurrens i prisnedhållande syfte icke snabbt nog etablerades — under övergångstiden komme att krävas en sträng prisreglering och en aktiv prissänkningspolitik. Denna kunde komma att möta större svårigheter än priskontrollen under kriget. Det psykologiska motståndet mot priskontrollen kunde komma att ökas. De prisreglerande myndigheterna måste skaffa sig god överblick över utvecklingen, vilken kunde komma att vara starkt splittrad. Nämnden räknade bl. a. därför med ett intimt samarbete med näringslivets egna organisationer. Även om nämnden i största möjliga utsträckning borde söka nå önskvärda resultat genom frivilligt samarbete med företagarna och näringsorganisationerna, vore en förutsättning för framgång otvivelaktigt, att effektiva möjligheter till tvångsingripanden samtidigt förelåge. En god beväpning borde kunna medföra, att vapnen endast behövde brukas i undantagsfall. Nämnden berörde i sin framställning även de principer, som i fortsättningen borde ligga till grund för prövningen av prisfrågor. Den s. k. återanskaffningsprincipen tillmättes därvid stor betydelse. Handeln borde sålunda vid sjunkande prisnivå få rätta sina utförsäljningspriser efter senaste återanskaffningspris, oberoende av det faktiska anskaffningsvärdet på inneliggande lager. På samma sätt borde industrien prissätta sina produkter efter dagens pris på råvaror och förnödenheter. Detta överensstämde med redan tidigare tillämpade principer för priskontrollen. Nämnden borde vidare vid en aktiv prissänkningspolitik kunna i större utsträckning än tidigare begagna kostnadsläget för de effektivaste företagen som grund för prissättningen. Man borde därigenom komma närmare den fria konkurrensens sätt att fungera samt bidraga till att stimulera rationaliseringsarbetet. Systemet med frivilliga prisöverenskommelser, som hade stor betydelse under de första krigsåren, kunde tänkas utvidgat i större skala. En annan form för mjuk prisreglering utgjorde fastställande av riktpriser. Önskades fastare bindning, kunde normalpriser och normalkalkyler fastställas. S. k. tvångskartelleringsavtal räknade nämnden däremot med endast i rena undantagsfall. De båda vägar, som funnes att genom fasta prisregleringar åstadkomma prissänkningar, nämligen fastställandet av normalpriser och normalkalkyler, i synnerhet för längre driven fabrikation och för handeln med den stora mängden av småartiklar, måste bli omständliga. För att nå effekt på dessa områden syntes man kunna tänka sig, att prissänkningsaktionen anknöte till prisstoppläget för ifråga-

380 varande bransch. Nämnden föreslog därför en sådan komplettering av prisreglcringslagen — vilken ock vidtogs genom riksdagsbeslutet (se sid. 192) •— som skulle göra det möjligt att efter vissa grunder föreskriva en allmän sänkning med viss procentsats av prisstoppnivån för viss bransch. Självfallet borde en sådan åtgärd tillgripas först sedan det genom utredningar ådagalagts, att en sådan prissänkning rimligen kunde påfordras. Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder. Bestämmelser om fortsatt a l l m ä n t p r i s s t o p p t. o. m. den 31 maj 1945, i huvudsak överensstämmande med de förut gällande, meddelades genom kungl. kungörelse den 23 februari 1945 (nr 35). Som sekundär prisstoppdag bestämdes den 28 februari 1945. För tiden efter den 31 maj fram t. o. m. den 31 augusti 1945 utfärdades motsvarande föreskrifter genom kungörelse den 25 maj 1945 (nr 209), varvid den 31 maj bestämdes som sekundär prisstoppdag. De nya bestämmelserna inneburo en viss utvidgning av området för prisstoppregleringen till följd av de ändringar som genom lag den 18 maj 1945 (nr 203) vidtagits i prisregleringslagen (se sid. 191). I meddelande nr 600 lämnade priskontrollnämnden en sammanfattning av samtliga gällande prisstoppföreskrifter. Undantag från det allmänna prisstoppet såväl som från andra under krisen meddelade prisföreskrifter kunde enligt nämndens meddelande nr 601 av kristidsnämnd medges beträffande försäljning å auktion för välgörande och andra dylika ändamål. Ovan har redogjorts för de principer med hänsyn till den allmänna penning- och prispolitiken som under här behandlade period kommo till uttryck i uttalanden från ansvariga instanser. Tydligt var, att en sådan anpassning av växelkurserna och den svenska prisnivån efter de internationella förhållandena, som enligt det penningpolitiska programmet borde på något längre sikt eftersträvas, svårligen kunde väntas komma till stånd i det läge, varmed man hade att räkna under övergångstiden. Utgångspunkter komme då ännu att saknas för bedömning av de lämpliga växelkurserna. Och en anpassning av skilda svenska priser vid oförändrade växelkurser efter de från hemmamarknadspriserna delvis avvikande priser, som kunde gälla vid export till olika marknader, skulle — i den mån exportpriserna mera väsentligt överstege hemmamarknadspriserna — kunna medföra en förskjutning av den inhemska prisnivån, som på kort sikt bleve av inflatorisk natur och på längre sikt kunde medföra risker för allvarliga bakslag, i den mån kapitalvärden och kostnader i Sverige tillätes anpassa sig efter höga exportpriser av kanske mycket begränsad varaktighet. Riskerna för en av exportprisutvecklingen betingad stegring av de svenska hemmamarknadspriserna och det möjliga äventyrandet härigenom av den önskvärda prisstabiliseringen väckte tanken på att söka stödja denna genom särskilda p r i s u t j ä m n i n g s a v g i f t e r v i d e x p o r t e n . För att åt Kungl. Maj.t förvärva fullmakt till uttagande av dylika avgifter framlades för riksdagen proposition i ämnet, nr 255. I propositionen framhölls, att pris-

381 utjämningsavgifter skulle behöva utgå endast i de fall där de priser, till vilka exporiten skedde, kunde väntas öva ett stegrande inflytande på den inhemska prisnivån. De skulle uttagas blott med de belopp, som vore nödvändiga för att nå det åsyftade resultatet. Så snarl spänningen mellan exportpriserna och hemmiaprisnivån icke längre hotade att utlösa sådana prisstegringar inom landet, som kunde beräknas försvåra den allmänna prisstabiliseringen, skulle avgifterna helt bortfalla. Intäkterna av ifrågavarande avgifter borde icke inflyta till allmänna budgeten utan fonderas för att användas för sådana ändamål, som lämpligen borde tillgodoses med intäkter av detta slag. Såvitt möjligt borde uttagandet av prisutjämningsavgifter efter angivna linjer ske i anslutning till överenskommelser mellan staten och vederbörande exportindustrier. För att vinna garantier för en enhetlig tillämpning och för att möjliggöra nödvändiga åtgärder även i de fall, där överenskommelser icke kunde nås, vore det dock önskvärt att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet att utlaga prisutjämningsavgifter efter angivna normer. En sådan befogenhet borde icke utnyttjas annat än efter förhandlingar genom priskontrollnämnden med berörda parter. Jämväl handelskommissionen borde regelbundet höras i ifrågavarande ärenden. Riksdagen biföll propositionen och bemyndigade Kungl. Maj:t att, när behov därav ur prispolitiska synpunkter prövades föreligga, meddela föreskrifter om uttagande för tiden t. o. m. den 30 juni 1946 av prisutjämningsavgift. Den 25 maj 1945 utfärdades förordning i ämnet (nr 256). Med stöd av denna förordning utfärdade Kungl. Maj:t samma dag kungörelse (nr 257) angående prisutjämningsavgift vid utförsel av vissa i kungörelsen närmare angivna t r ä v a r o r , nämligen sågade och hyvlade trävaror, lådämnen, stav samt i monteringsfärdiga trähus ingående trävaror. Avgiften skulle utgå med ett belopp av kronor 8: 50 per kbm fast mått av utförd vara. Handelskommissionen hade att förse exportlicens å vara, för vilken prisutjämningsavgift skulle erläggas, med anteckning därom samt om avgiftens belopp. Avgift skulle icke utgå för av svenska myndigheter godkända försäljningar, som ägt rum före den 7 april 1945. Uppbörden skulle verkställas av tullverket i samband med varans utförsel. Vad angår prisregleringen för j o r d b r u k s p r o d u k t e r samt för f i s k och a n d r a under livsmedelskommissionens reglering hörande l i v s m e d e l hänvisas till vad därom anförts i kap. 4 (se särskilt sid. 200 ff. och 224). I fråga om varor på livsmedelsområdet, som varit underkastade prisreglering från priskontrollnämndens sida, må nämnas, att normalpriser fr. o. m. den 2 februari 1945 på grund av det försämrade försörjningsläget återinfördes för kött av fågel och vilt, efter det att priserna därå varit fria alltsedan augusti 1943. Angående kost och logi på turisthotell och därmed likställda restauranger och pensionat hade normalpriser fastställts i november 1944. Genom meddelande den 31 maj 1945 (nr 603) lämnade nämnden

382 vissa föreskrifter avsedda att möjliggöra en bättre kontroll över prissättningen på detta område. Vidtagna prisregleringsåtgärder beträffande i n d u s t r i v a r o r omnämnas i kap. 5, särskilt vad angår textilvaror samt hudar, läder och skodon. Poolpriserna å handelsjärn m. m. blevo föremål för omreglering i flera etapper, mestadels i höjande riktning, som följd av bortfallet av importen från Tyskland. Eljest märkes, att sänkningar kunnat åvägabringas i de fastställda priserna å en hel rad industrivaror (aluminium och aluminiumprodukter, mjölkflaskor, såpa, åtskilliga textilvaror, såsom yllevävnader, cellullvaror, strumpor, band och tågvirke, konfektyrer m. m.). Giltigheten av de tidigare överenskommelserna med vederbörande sammanslutningar angående reglering av importörernas parti- och detaljhandel med vissa textilvaror samt angående handeln med färger, droger och kemikalier utsträcktes att gälla till resp. den 15 augusti och den 31 december 1945. Likaledes utsträcktes t. o. m. den 30 juni 1946 giltigheten av gällande överenskommelse med Bilverkstädernas riksförbund angående rätten att yrkesmässigt utföra vissa arbeten å motorfordon m. m. Prisregleringen på b r ä n s l e - och s m ö r j m e d e l s o m r å d e t beröres ovan i kap. 6. Genom kungörelse den 9 mars 1945 (nr 55) fastställde Kungl. Maj:t nya normalpriser, gällande fr. o. m. den 3 april 1945, för t r a n s p o r t m e d g e n g a s d r i v e n l a s t b i l av sågtimmer av tall, gran och björk samt ved och träkol (se sid. 336). De nya priserna inneburo i flertalet fall höjningar av de förut gällande. Vad s j ö f r a k t e r n a angår fann sig priskontrollnämnden föranlåten att medgiva höjning av vissa taxor för ångfartyg som följd av att dessa genom kolbristen tvungits att i större utsträckning än tidigare eldas med ved (se sid. 320). Vissa tillägg och ändringar gjordes i förutvarande bestämmelser om normalpriser å vedtransporter och andra godstransporter med motorseglare och motorpråmar inom landet.

19. Penningväsendet. Till hjälp för valutaregleringen anordnades under våren 1945 en ny inventering av landets tillgångar och skulder i förhållande till utlandet. Bestämmelser härom meddelades i valutakontorets kungörelse den 3 februari 1945 (SFS nr 21). För möjliggörande av uppgiftsinsamling jämväl från de talrika flyktingarna i Sverige hade valutaförordningen genom en förordning den 26 januari 1945 (nr 16) utökats med vissa härpå siktande tilläggsbestämmelser. Valutadeklaration, avseende innehavet av utländska tillgångar och skulder m. m. vid 1944 års utgång, skulle enligt nyssnämnda kungörelse senast den 3 april 1945 avgivas icke blott för här i riket bosatta personer utan även — till skillnad mot vad som varit fallet vid föregående deklarationstillfalien — för personer som vistades i Sverige men icke kunde betraktas som bosatta härstädes i valutaförordningens mening. Vistelsen här skulle dock för konstituerande av deklarationsplikt ha varat åtminstone sedan den 1 november 1944. Särskild vikt lades i övrigt vid att erhålla så noggranna uppgifter som möjligt beträffande utländska tillgodohavanden i Sverige av olika slag i syfte bl. a. att vinna kännedom om h ä r förefintligt flyktkapital. Deklarationsplikt förelåg icke, där summan av förpliktelser eller skulder understeg 1 000 kronor. Till följd av de statliga utbetalningarna och inströmningen av valutor från utlandet kännetecknades kreditmarknaden under första halvåret 1945 av fortsatt lätthet. Riksbanken sänkte diskontot med % procent fr. o. m. den 9 februari. Kreditinstituten följde efter och sänkte sina in- och utlåningsräntor med samma procentsats. Inlåningsräntan på checkräkning, som före diskontosänkningen varit V2 procent, bortföll nu helt. Affärsbankernas inlåning från den svenska allmänheten fortsatte att stiga under halvåret och ökningen uppgick till 242 milj. kronor. Berörda bankers utlåning undergick en stegring med 241 milj. kronor. Motsvarande siffror för föregående halvår voro 444 milj. kronor och 269 milj. kronor. Utlåningen mot säkerhet av inteckning uppvisade en betydande ökning med 212 milj. kronor mot 178 milj. kronor under föregående halvår, varjämte obligationslånen ökades med 48 milj. kronor under översiktsperioden. Affärsbankernas nettoskuld till utlandet minskades med 10 milj. kronor och nettoinström-

384 ningen till riksbanken av guld och utländska valutor uppgick till 29 milj. kronor. Sparbankerna ökade sin insättarebehållning med 212 milj. kronor mot 114 milj. kronor föregående halvår. Postsparbankens inlåningsökning uppgick till 60 milj. kronor eller samma belopp som under föregående översiktsperiod. Med hänsyn till penningpolitiken anslöto sig bankofullmäktige i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 april 1945 till den översikt över de ekonomiska framtidsutsikterna, som framlades i proposition n r 265 till 1945 års riksdag. Det framhölls däri bl. a., att varuknappheten kunde komma att fortbestå eller skärpas efter ett vapenstillestånd i Europa. Särskilt det försämrade försörjningsläget beträffande bränsle vore ägnat att inge farhågor på grund av de återverkningar detta kunde få inom stora delar av näringslivet. Man måste även räkna med att ett betydande exportöverskott under den första efterkrigstiden skulle tillföra marknaden köpkraft i större utsträckning än som svarade mot varutillgången. Risken för en depression ansågs ligga något längre fram i tiden än man tidigare räknat med, vilket måste återverka på bedömningen av den ekonomiska politikens detaljutformning. I detta sammanhang erinrade fullmäktige om att riksbanken ansett sig böra justera ned räntenivån V2 procent. Priskontrollen och övriga regleringsåtgärder hade medfört, att räntenivåns höjd icke för det dåvarande ägde den betydelse för gestaltningen av konjunkturer och prisutveckling som under normala förhållanden tillkomme densamma. Tills vidare syntes dock den i propositionen nr 252 till 1944 års riksdag anförda målsättningen för penningpolitiken äga fortsatt giltighet, avseende en stabilisering av penningvärdet resp. inriktning på att förbättra detta i den mån efter kriget den extraordinära varuknappheten minskade samt import- och produktionskostnader nedginge. Beträffande den allmänna penning- och prispolitiken må i övrigt hänvisas till finansministerns och bankoutskottets uttalanden, vilka refereras ovan å sid. 376 ff.

20. Statsfinanserna. Statsregleringen för budgetåret 1944/45. I den av riksdagen för budgetåret 1944/45 fastställda riksstaten upptogos inkomsterna till 3 186 milj. kronor samt utgifterna å driftbudgeten till 4 416 milj. kronor. I sistnämnda summa ingick ett belopp av 1 175 milj. kronor å beredskapsstat för förs vars väsendet och ett belopp av 342 milj. kronor å allmän beredskapsstat I. Staten utmynnade sålunda i ett underskott å 1 230 milj. kronor. Beredskapsstaterna blevo genom beslut den 30 juni resp. den 15 juli 1944 fastställda att fr. o. m. den 1 resp. 15 juli lända till efterrättelse såsom förskottsstater. Sistnämnda dag fastställdes även allmän försvarsberedskapsstat II, ehuru med vissa begränsningar i fråga om anslagsdispositionen, såsom förskottsstat. Med bifall till proposition nr 294 medgav 1944 års riksdag vid sin höstsession, att vissa av anslagen å beredskapsstat I finge i närmare angiven utsträckning överskridas, nämligen dels anslaget till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m., i den mån så funnes erforderligt, dels ock anslaget till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete intill ett belopp av högst 150 milj. kronor. (Beträffande den allmänna förskottsstaten se del V sid. 403 och 411.) Nettoinvesteringen å kapitalbudgeten, d. v. s. summan av de s. k. investeringsbemyndigandena, upptogs i riksstaten till 450 milj. kronor, varav 20 milj. kronor avsågo beredskapsstaten för försvarsväsendet. Bruttoinvesteringen eller summan av investeringsanslagen uppgick till 648 milj. kronor. Under budgetåret antogos av rikdagen i likhet med vad som tidigare skett Ivenne tilläggsstater till den fastställda riksstaten, innefattande de medelsanvisningar för löpande budgetår som beslutats dels av 1944 års riksdag under dess höstsession och dels av 1945 års riksdag (däribland främst anslag för reglering av utgifter å förskottsstaterna). De för 1944/45 budgetmässigt fastställda utgifterna belöpte sig i sin helhet till följande belopp i milj. kronor. Driftbudgeten

Riksstaten Tilläggsstat 1 Tilläggsstat II Summa 25—518793

2 899 78 1 241

Kapitalbudgeten (S:a investeringsanslag) 648 128 1 300

4 218

2 076

386 Då inkomsterna oförändrat upptogos till 3 186 milj. kronor, förelåg alltså med avseende på driftbudgeten ett underskott på 1 032 milj. kronor. Anslagen på kapitalbudgeten angivas i sammanställningen ovan till sammanlagt 2 076 milj. kronor, varav ensamt på tilläggsstat II — i huvudsak på grund av den nya internationella kreditgivningen — ett belopp av 1 300 milj. kronor. Genomförandet av dessa investeringar beräknades utöver avskrivningsmedel m. m. kräva ett nytillskott av lånemedel om 1 845 milj. kronor. Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning blev det verkliga budgetutfallet för 1944/45 följande: Driftbudgeten:

Milj. kr.

Inkomster Reservationer från föregående budgetår Underskott Summa Kapitalbudgeten: Avskrivningsmedel Nettoinvestering

3 250 1233 948 5 431

523 606 Summa

1 129

Milj. kr. Utgifter Reservationer till följande budgetår. .

4 103 1328

Summa

5 431

Bruttoinvestering

1 129 Summa

1 129

Ä driftbudgeten förelåg sålunda vid slutredovisningen ett underskott å 948 milj. kronor att avföras å statens budgetutjämningsfond. Denna utvisade vid budgetårets utgång en brist å 7 512 milj. kronor. Den över kapitalbudgeten redovisade nyinvesteringen uppgick, som framgår av sammanställningen ovan, till 606 milj. kronor. De från föregående budgetår icke utnyttjade beloppen å medelsanvisningar under kapitalbudgeten utgjorde vid budgetårets ingång 1 222 milj. kronor, medan de till påföljande budgetår kvarstående outnyttjade beloppen uppgingo till 2 149 milj. kronor. Statsregleringen för budgetåret 1945/46. I finansplanen till 1945 års statsverksproposition upptogs preliminärt på driftbudgeten en inkomstsumma av 3 240 milj. kronor samt utgifter till ett sammanlagt belopp av 2 980 milj. kronor, vartill emellertid kom en utgiftspost för försvarsberedskapsstaten om 260 milj. kronor. Driftbudgeten, inkl. försvarsberedskapsstaten, var alltså praktiskt taget jämnt balanserad. Det förutsattes, att behov därjämte komme att föreligga av en allmän beredskapsstat, men denna borde enligt finansministerns i propositionen gjorda uttalande göras enhetlig (alltså ej såsom beredskapsstaten för 1944/45 fördelas på särkilda delstater) och omfatta endast anslag till arbeten, avsedda att utnyttjas vid en försämring av läget på arbetsmarknaden, jämte ett anslag till planering av allmänna arbeten och ett anslag till överflyttning av arbetskraft. Sistnämnda båda anslag skulle stå till Kungl. Maj:ts fria förfogande. I övrigt skulle anslagen på beredskapsstaten utan riksdagens hörande få utnyttjas blott inom ramen för ett visst högsta belopp. För statens ikraftträdande skulle alltså krävas särskilt beslut av riksdagen. Genom att Kungl. Maj:t skulle vara

387 befogad att i viss utsträckning utnyttja beredskapsstaten, redan innan sådant beslut meddelats, möjliggjordes en begränsning av arbetslöshetsanslagen på riksstaten till vad som erfordrades under normala förhållanden på arbetsmarknaden. Investeringsutredningen föreslog sedermera, att gränsen för Kungl. Maj:ts fria dispositionsrätt skulle fastställas till 150 milj. kronor. Senare under riksdagen meddelade Kungl. Maj:t, i proposition nr 265, att — med hänsyn till den redan långt framskridna tiden för vårsessionen samt till att riksdagen under alla förhållanden torde komma att sammanträda till en höstsession — skäl syntes föreligga att till dess uppskjuta fastställandet av en n y allmän beredskapsstat. Viktigast vore, att man därigenom undginge en forcerad riksdagsbehandling av det mycket omfattande ärendet. I stället föreslogs, att Kungl. Maj:t måtte utrustas med fullmakt att med nyss angivna beloppsbegränsning vid behov igångsätta arbeten inom ramen av den för budgetåret 1944/45 gällande staten. En sådan fullmakt borde ge tillräckliga möjligheter att möta den arbetslöshet, som eventuellt kunde uppkomma under mellantiden. Planeringskostnaderna borde, i den mån härför anvisade medel icke räckte, få bestridas förskottsvis i avvaktan på att ny stat fastställdes, medan kostnaderna för överflyttning av arbetskraft överfördes till riksstaten och där bestredes från ett särskilt anslag för ändamålet. Riksdagen godkände förslaget och bemyndigade Kungl. Maj:t att, intill dess allmän beredskapsstat för budgetåret 1945/46 fastställts, därest arbetsmark nadsläget så påfordrade, inom ramen av ett belopp av 150 milj. kronor meddela beslut om utförande av arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat II och allmän beredskapsstat III för budgetåret 1944/45. Med bifall till proposition nr 313 beslöt riksdagen härefter fastställa riksstaten för budgetåret 1945/46. Här upptogos utgifterna å driftbudgeten till 3 169 milj. kronor, inkomsterna till 3 209 milj. kronor. Ett nominellt överskott framträdde alltså å 40 milj. kronor, avsett att tillföras budgetutjämningsfonden. Nettoinvesteringen å kapitalbudgeten beräknades till 852 milj. kronor. Beredskapsstat för försvarsväsendet antogs härjämte enligt proposition nr 325 till ett belopp av 260 milj, kronor å driftbudgeten och 10 milj. kronor å kapitalbudgeten. I olikhet med vad som skedde för budgetåret 1944/45 infördes försvarsberedskapsstatens utgiftssumma nu icke i riksstaten. Detta motiverades med hänvisning till det inträdda vapenstilleståndet i Europa, vilket medfört att försvarsberedskapstillståndet avsetts kunna upphöra vid budgetårsskiftet. Kostnaderna för försvarsberedskapens avveckling funnos lämpligen böra täckas från anslag under riksdagens fjärde huvudtitel och å kapitalbudgeten. Beredskapsstaten hade fördenskull upprättats med hänsyn tillf redsförhållanden och medel för löpande utgifter hade beräknats för ett behov under tre månader vid en försvarsberedskap av ungefärligen den omfattning som densamma haft under budgetåret 1944/45. På grund av rådande ovissa förhållanden, vilka syntes motivera att möjligheten hölls öppen för finansie-

388 ring av beredskapsutgifter även en kortare tid efter budgetårsskiftet, lämnade riksdagen Kungl. Maj:t bemyndigande alt — under förutsättning att militär beredskap erfordrades jämväl efter utgången av budgetåret 1944/45 — fastställa försvarsberedskapsstaten eller viss del därav att lända till efterrättelse såsom förskottsstat fr. o. m. ingången av budgetåret 1945/46 samt att ställa å förskottsstaten uppförda anslag till vederbörande myndigheters förfogande. Kungl. Maj:t har emellertid icke begagnat sig av detta bemyndigande. Rörande den statliga kreditgivningen till utlandet särskilt med avseende å leveranser för internationellt återuppbyggnadsarbete se sid. 394.

Skattelagstiftning. Vid 1945 års riksdag beslötos inga mera betydelsefulla ändringar i gällande skatteförfattningar. I stort sett lämnades alltså skattesystemet, sådant det tidigare utformats, orubbat. I avseende på den d i r e k t a beskattningen må anföras följande. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag i propositionerna nr 313 och 314 beslöt riksdagen, att såväl den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten som värnskatten skulle för budgetåret 1945/46 uttagas efter samma grunder som för föregående budgetår. Bottenskatten bestämdes sålunda vid den förstnämnda alltjämt skola utgå med 150 procent av grundbeloppet för fysiska personer och 200 procent av grundbeloppet för svenska aktiebolag m. fl. Beträffande värnskatten yrkades i motioner i riksdagen, att man med hänsyn till försvarsberedskapens begynnande avveckling måtte sänka denna skatt till den nivå som den haft före den år 1942 vidtagna skärpningen av densamma. Förslaget avböjdes av riksdagen under uttalande att det budgetära läget icke gåve utrymme för vidtagande av en dylik åtgärd. Förordning angående värnskatt för budgetåret 1945/46 jämte tillämpningsförfattningar utfärdades den 29 juni 1945 (nr 430—432). Vad angår krigskonjunkturskatten framlades i proposition nr 256 förslag om dylik skatt jämväl för år 1945, i allt väsentligt överensstämmande med 1944 års förordning i ämnet. I propositionen meddelade finansministern, att av honom jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga — 1944 års allmänna skattekommitté — i december 1944 avlämnat betänkande med förslag till förfarande vid avveckling av krigskonjunkturbeskattningen. Kommittén hade icke ansett det ankomma på densamma att framlägga förslag om tidpunkten för krigskonjunkturbeskattningens avveckling men uttalat, att det likväl icke syntes tillrådligt att alltför länge uppskjuta densamma. Det vore nämligen enligt kommitténs mening av vikt, att skattens otvivelaktigt produktionshämmande verkningar icke tillätes bestå inför den kommande omställningsperioden efter krigets slut och de krav på effektiva åtgärder från näringslivets sida för svårigheternas övervinnande, som då måste ställas. Kommittén hade även framhållit, att man icke kunde underlåta att fästa avseende vid de för varje år alltmer ökade svårigheterna att avgöra, huruvida förefintliga merinkomster verkligen vore beroende på krig eller krigskonjunktur.

389 I åtskilliga av de över kommittébetänkandet avgivna remissyttrandena hade påyrkats en avveckling av krigskonjunkturbeskattningen per den 31 december 1944. Finansministern erinrade, att det vid krigskonjunkturskattens införande förutsatts, att det avräkningsförfarande, vid vilket den slutliga effekten i beskattningshänseende skulle framkomma, skulle äga rum först sedan kriget upphört och förhållandena hunnit något så när stabilisera sig. Detta program syntes emellertid knappast kunna vidhållas. Med hänsyn till de olägenheter, som vore förenade med ifrågavarande skatteform och som framträdde allt starkare ju längre tidsavståndet bleve mellan det aktuella beskattningsåret och jämförelseåren, syntes nämligen slutavvecklingen icke kunna uppskjutas, till dess konjunkturläget åter tedde sig normalt och stabiliserat. Även om man sålunda hade anledning att genomföra slutavvecklingen under ett tidigare konjunkturskede än det, med vilket från början räknats, syntes beslut likväl icke redan nu böra fattas om en avveckling per den 31 december 1944. Ett sådant beslut skulle innebära, att man avhände sig möjligheten att senare fritt pröva frågan om krigskonjunkturbeskattning av merinkomster under år 1945, vilket knappast vore lämpligt. Skälen för och emot en krigskonjunkturbeskattning av det löpande årets merinkomster borde nämligen bättre kunna bedömas vid en senare tidpunkt. Ehuru det ur vissa synpunkter kunde vara till fördel, om statsmakterna redan i rådande läge i princip toge ställning till spörsmålet om formerna för slutavräkningsförfarandet, syntes med hänsyn till det ännu ovissa läget förutsättningar knappast föreligga för en prövning av den viktigaste frågan i samband med avvecklingen, nämligen frågan om den prisnivå, efter vilken avvecklingen skulle ske. Vid sådant förhållande syntes det mest ändamålsenligt att låta tills vidare anstå jämväl med prövningen av övriga frågor rörande avvecklingen. Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag, i enlighet varmed alltså utfärdades förordning om krigskonjunkturskatt för år 1945 den 8 juni 1945 (nr 294). I anslutning härtill utfärdades tillämpningsförfattningar (nr 295—297, 440, 441 samt 492 och 493). I anledning av väckta motioner fattade riksdagen beslut om särskilda bestämmelser angående t a x e r i n g f ö r i n k o m s t a v u n d e r å r 1 9 4 5 a v y t t r a d b r ä n n v e d o c h m a s s a v e d m. m. Härom utfärdades förordning den 29 juni 1945 (nr 483) jämte tillämpningskungörelser (nr 484 och 485). Bevillningsutskottet hade i likhet med motionärerna funnit, att i det brydsamma läge, vari frågan om vår bränsleförsörjning för nästkommande vinter befunne sig, alla åtgärder borde vidtagas, som kunde bidraga till en ökad bränsletillgång. En sådan åtgärd vore att i beskattningshänseende fördela skogsbruksinkomst av ifrågavarande slag på flera år på liknande sätt som skett genom förordningen den 30 juni 1943 (nr 490) beträffande taxering för inkomst av under år 1943 stormfälld skog. Enligt den nu antagna förordningen medgavs skattskyldig, som åtnjutnit inkomst av skogsbruk antingen genom avyttring under år 1945 av brännved eller massaved eller ock genom upplåtelse nämnda år av avverkningsrätt till skog, rätt till uppskov med taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för denna inkomst. Uppskovet fick i fråga om inkomst genom avyttring av ved avse högst det belopp, varmed den under beskattningsåret åt-

390 njutna bruttointäkten å avyttringen översteg de av vedens avverkning och avyttring föranledda kostnaderna under samma tid med inräknande av den skatteskyldige tillkommande avdrag för genom avverkningen uppkommen värdeminskning å skogen. Beträffande inkomst genom upplåtelse av avverkningsrätt till skog fick uppskovet avse högst hälften av det belopp, varmed den under beskattningsåret åtnjutna ersättningen för upplåtelsen översteg de av upplåtelsen föranledda kostnaderna under samma tid. Om den skattskyldige emellertid visade, att av ersättningen för upplåtelsen mer än hälften hänförde sig till skog, som upparbetats till brännved eller massa ved, kunde det belopp uppskovet högst fick avse i motsvarande mån jämkas. Såsom villkor för uppskovet skulle gälla, att den skattskyldige, innan deklaration för ifrågavarande beskattningsår senast skulle avgivas, hos riksbanken insatte det belopp, för vilket uppskov önskades. Uppskov fick ej meddelas, där summan av den åtnjutna inkomsten av vedförsäljning och ersättningen för avverkningsrättsupplåtelse understeg 3 000 kronor. Insättning i riksbanken fick ej avse belopp understigande 1 500 kronor. Genom förordning den 15 juni 1945 (nr 407) meddelades bestämmelser om vissa ändringar i förordningen den 28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster. Samtidigt vidtogos vissa härav föranledda ändringar i kommunalskattelagen, taxeringsförordningen och lotteriförordningen, varjämte utfärdades ny kungörelse om uppbörd och redovisning av den särskilda skatten å lotterivinster (nr 408—411). Den nya lagstiftningen innebar, att alla slag av lotterivinster — utom vinster i utländska lotterier — undantogos från den vanliga inkomstbeskattningen för att i stället beskattas enligt lotteriskatteförordningen. Från tillämpningen av nämnda förordning undantogos dock dels vinster å vadhållning medelst totalisator vid hästtävlingar och dels vinster i varu- eller tombolalotteri, vari endast skänkta vinstföremål förekommo. Beträffande vinster i varulotterier stadgades, att sådana vinster skulle bestå — förutom av det föremål o. dyl. som vinsten avsåge — av ett kontant belopp, motsvarande den å vinsten belöpande skatten. Vid skattebeloppets beräkning skulle det kontanta beloppet inräknas i vinstens värde. Syftet med den sålunda föreskrivna omläggningen av lotterivinstbeskattningen var att åstadkomma en ändamålsenligare ordning för uttagande av skatt å lotterivinster. Särskilda regler angående på visst sätt begränsad skattefrihet hade genom förordning den 30 juni 1943 (nr 491) stadgats beträffande k r i g s r i s k e r s ä t t n i n g t i l l s j ö m ä n (se del IV sid. 410). Härvid hade medgivits, att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt 50 procent av den krigsriskersättning, som för åren 1943 och 1944 utgått eller komme att utgå till befälhavare eller besättningsman å svenskt fartyg, icke skulle utgöra skattepliktig inkomst. Samma förmån medgavs genom förordning den 25 maj 1945 (nr 200) jämväl beträffande krigsriskersättning för år 1945. Även nu begränsades skattefriheten till ersättnings-

391 belopp understigande 10 000 kronor. Ett tillägg gjordes till den nya förordningen, varav framgick att bestämmelserna om skattefrihet skulle gälla även i det fall att sjömannen var delägare i vederbörande rederiföretag. E n a h a n d a bestämmelser om s. k. s k a t t e s p ä r r för fysiska personer, innebärande i princip en maximering av statsskatten till 80 procent av inkomsten, vilka gällt för taxeringsåren 1942—1944, föreskrevos genom förordning den 29 juni 1945 (nr 433) skola äga tillämpning jämväl i fråga om skatt som påförts på grund av taxering för taxeringsåret 1945. I avseende på den i n d i r e k t a beskattningen må först nämnas, att frågan om revision i materiellt hänseende av förordningen om allmän omsättningsskatt, vilken bragts å bane genom flera från näringsidkarehåll gjorda framställningar, upptogs till behandling i proposition nr 12 till 1945 års riksdag. Därvid uttalade finansministern, att det med hänsyn till omsättningsskattens tillfälliga natur icke syntes vara lämpligt att i föreliggande situation företaga någon mera genomgripande omläggning av förordningens bestämmelser. I propositionen föreslogos därför endast vissa detaljändringar, som voro särskilt aktuella och som kunde utan ytterligare utredning genomföras. Riksdagen, som tidigare avböjt motionsvis framförda yrkanden om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten, biföll de i propositionen framlagda ändringsförslagen, varefter förordning i ämnet utfärdades den 9 mars 1945 (nr 48), vilken trädde i kraft den 1 april 1945. Av de genomförda ändringarna avsågo tvenne att avhjälpa vissa svårigheter med avseende på tilllämpningen av återförsäljarebegreppet. Av sådan anledning likställdes hantverkare vid anskaffande av varor för tillverknings- eller reparationsarbeten med återförsäljare. Vidare stadgades skattefrihet för s. k. bortlämningsarbeten, varmed förstods sådana fall där en företagare för utförande av ändringsoch liknande arbeten å butikshandelsvaror anlitade biträde av annan självständig företagare. En annan ändring var, att omsättningsskattenämnden berättigades att — utan hinder av att nämnden meddelat bindande förklaring beträffande frågan, huruvida viss vara vore att hänföra till butikshandelsvaror eller ej eller till något av de särskilt angivna skattefria varuslagen — beträffande samma fråga, efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall meddelade tillstånd, avge bindande förklaring av annat innehåll. I förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt infördes genom förordning den 25 maj 1945 (nr 201) ett tillägg, varigenom stadgades rätt för Kungl. Maj.t att, då synnerliga skäl därtill förelåge, medgiva befrielse från eller återbäring av varuskatt. Ändringen innebar, att varuskatteförordningen i denna punkt bragtes i överensstämmelse med förordningen om allmän omsättningsskatt. Bestämmelserna om den särskilda skatten å omsättning och utskänkning av spritdrycker, vilka under en följd av år antagits att gälla för ett budgetår i sänder, erhöllo genom förordning den 16 mars 1945 (nr 59) förlängd giltighet till utgången av juni 1946. Även de gällande förordningarna om tilläggs-

392 skatt å bensin och om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor prolongerades till utgången av juni 1946. (Enligt beslut vid 1945 års riksdags höstsession upphörde båda dessa förordningar att gälla med utgången av år 1945.) Till den 1 juli 1946 uppsköts på nytt ikraftträdandet av den i förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) föreskrivna skatten å motorsprit. (Förordningar den 16 mars 1945, nr 61—63.) Slutligen föreskrevs genom förordning den 25 maj 1945 (nr 202), att förordningen den 19 november 1943 (nr 778) om tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler (se del V sid. 212), vilken gällde t. o. m. den 31 december 1945, skulle äga fortsatt giltighet till utgången av år 1946. Statsskulden. Under budgetåret 1944/45 ökades den fonderade statsskulden med 1 062 milj. kronor till 8 372 milj. kronor och den tillfälliga statsskulden med 117 milj. kronor till 2 581 milj. kronor. Den totala statsskulden steg sålunda med 1 179 milj. kronor till 10 953 milj. kronor den 30 juni 1945. Under budgetåret 1943/44 utgjorde ökningen av den totala statsskulden 1 042 milj. kronor, sedan av den fonderade skulden till vissa statliga fonder ett belopp av 442 milj. kronor kvittats mot motsvarande kapitaltillgångar i statens affärsverks- och fastighetsfonder. Två nya räntebärande statslån samt ett nytt premieobligationslån emitterades under budgetåret 1944/45. Det ena räntelånet, som daterades den 15 december 1944 och upplades i september samma år, var ett 50-årigt 3V2 procentslån, på vilket tecknades sammanlagt 494 milj. kronor, varav 387 milj. kronor eller 77 procent av totalbeloppet av affärsbanker, sparbanker och försäkringsbolag samt 14 milj. kronor eller 3 procent av enskilda personer. Teckningskursen var pari. Det andra räntelånet, ett 40-årigt 3 procentslån av den 1 juli 1945, emitterades likaledes till parikurs i april 1945 genom konvertering av 1933 och 1934 års 3^2 procents statslån samt genom nyteckning. Emissionen gav till resultat ett belopp av 534 milj. kronor, varav 205 milj. kronor genom konvertering och 329 milj. kronor genom nyteckning. Av sistnämnda belopp tecknades 75 milj. kronor av Sveriges riksbank i samband med återbetalning av riksgäldskontorets skuld till banken å växelkrediten nr 2. Av återstoden, 254 milj. kronor, kom ett belopp av 192 milj. kronor eller 70 procent från affärsbanker, sparbanker och försäkringsbolag, medan enskilda personers teckningar sammanlagt uppgingo till 9 milj. kronor, motsvarande 3 procent av det nyssnämnda beloppet, 254 milj. kronor. Det under budgetåret 1944/45 emitterade premieobligationslånet upplades i oktober 1944 närmast för konvertering av 1940 års premieobligationslån å 150 milj. kronor. Det nya lånets belopp bestämdes till 200 milj. kronor, vara årligen komme att utlottas vinster och premier till ett sammanlagt belopp av 6 milj. kronor, eller 3 procent av lånesumman. Någon återbetal-

393 ningstid för lånet fastställdes icke. Genom konvertering emitterades 144 milj. kronor, motsvarande 96 procent av 1940 års lån, medan premieobligationer å sammanlagt 56 milj. kronor såldes mot kontant betalning. Det i september 1942 upptagna 2 procents obligationslånet å 500 milj. kronor förföll till betalning den 15 december 1944. Sedan riksgäldskontoret infordrat anbud på övertagande av skattkammarväxlar med 16 månaders löptid och ett diskonto av IV2 procent i utbyte mot obligationer av 1942 års lån, konverterades av detla lån sammanlagt 487 milj. kronor mot sådana växlar. Till belysning av de förändringar, som under krigsåren skett i statens upplåning, samt statsskuldens storlek den 30 juni 1939 och den 30 juni 1945 intages här en tablå, grundad på riksgäldskontorets årsbok för budgetåret 1944/45. F o r i d e r a d 51 a t s s k u l d milj. kr.

Förändringar i statens upplåning nedanstående budgetår: 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45

Statsobligationslån

StatsLån hos statsinsti- skuldförtutioner bindelser 0. fonder m. m. 1

Summa

377 1077 1205 956 947 908

28 14 81 63 — 347 64

18 116 75 104 113 90

423 1207 1361 1 123 713 1 062

Summa Tillfällig redovisad statsstatsskuld skuld milj. kr.

milj. kr.

568 338 396 682 329 117

991 1545 1 757 1 805 1 042 1 179

Statsskuldens storlek: 2 634 151 2 483 148 474 1861 30 juni 1939 664 8 372 2 581 10 953 377 7 331 30 juni 1945 1 Statsskuldförbindelser, sparobligationer, rikskonton, inlåning från sparbanker, av staten övertagna lån samt övrig fonderad statsskuld.

21. Svenskt deltagande i internationell återuppbyggnadsoch hjälpverksamhet. Statlig kreditgivning till utlandet. I en till 1945 års riksdag i slutet av februari avlåten proposition, nr 139, lämnade chefen för finansdepartementet en översikt angående den kreditgivning till utlandet som dittills från svenska statens sida ägt rum under kriget, i främsta rummet för återuppbyggnadsändamål samt humanitär hjälpverksamhet men i någon mån även för kommersiella ändamål. (Rörande den sistnämnda sidan av kreditgivningen, vilken i huvudsak haft formen av statlig garantigivning för enskilda exportkrediter, se ovan sid. 312.) Den ifrågavarande översikten omfattade dels krediter, för vilkas reglering riksdagen tidigare beviljat anslag, dels krediter, varom utfästelser gjorts eller som — i vissa fall — interimistiskt lämnats av riksbanken och vilka ännu icke budgetmässigt reglerats. Summariska uppgifter angåvos även rörande storleken av de belopp, som från enskilt håll, kontant eller in natura, mestadels såsom gåvor ställts till förfogande för lindrande av nöden i krigshärjade länder. De tidigare riksdagsbesluten rörande statskrediter till utlandet, vilkas användning ej begränsats till efterkrigstiden, hade uppgått till ett sammanlagt, belopp av 344*5 milj. kronor, som under åren 1941—1945 anvisats på kapitalbudgeten under fonden för förlag till statsverket. Därjämte hade på driftbudgeten för finansiering av vissa hjälpprestationer anvisats ett anslag av 20-5 milj. kronor. Genom riksbanken hade lämnats krediter om sammanlagt 45 milj. kronor. För statskrediter avseende leveranser m. m. under efterkrigstiden hade riksdagen å kapitalbudgeten för 1943/44 anvisat 180 milj. kronor, varjämte å allmän beredskapsstat I för budgetåret 1944/45 för samma ändamål uppförts ett anslag av 200 milj. kronor, med sedermera medgiven rätt för Kungl. Maj:t att överskrida detsamma intill ett belopp av 150 milj. kronor. Till bidrag av gåvokaraktär hade vidare för återuppbyggnadsändamål av hithörande slag anvisats ett anslag av 20 milj. kronor. En sammanställning av totalbeloppen för ifrågavarande redan avtalade krediter samt utgivna bidrag och gåvor angav approximativt följande siffror:

395 Exportkreditgarantier Statskrediter, vilkas användning ej begränsats till efterkrigstiden Statskrediter, avseende leveranser m. ni. under efterkrigstiden . . Bidrag till internationellt hjälparbete Enskilda bidrag och krediter Summa (avrundat)

Krediter milj. kr.

Gåvor milj. kr.

56 429-5 535

— 20-5 — 18 350—400

1 025

'.00—450

I p r o p o s i t i o n e n påvisades, h u r u s o m den statliga k r e d i t g i v n i n g e n till utl a n d e t f r a m v u x i t successivt och för skilda syften. E n n a t u r l i g k o n s e k v e n s d ä r a v h a d e varit, att den icke erhållit en enhetlig b u d g e t t e k n i s k b e h a n d ling och redovisning. Man hade att räkna med tre olika huvudtyper för kreditgivning. Den äldsta var utställandet av s t a t s g a r a n t i e r för enskild kreditgivning i samband med export. Den andra, som vunnit tillämpning under kriget och för återuppbyggnadsändamål, hade formen av en d i r e k t s t a t s k r e d i t i svenska kronor till den främmande regeringen eller någon dess finansiella representant. Den tredje uppkomme genom i n k ö p a v d e t f r ä m m a n d e l a n d e t s v a l u t a , ehuru denna — om än under normala förhållanden användbar för importinköp utan lokal begränsning — icke för tillfället kunde fritt omväxlas i andra valutor och alltså icke bildade en valutareserv i vanlig mening. Varianter av dessa huvudtyper förekomme även. Kreditgivningen genom enskilda, med eller utan statsgaranti för viss del av beloppet, vore den under normala tider mest naturliga formen för en handelspolitiskt motiverad kreditfinansiering. Den bibehölle det enskilda initiativet, innefattade en enkel form för den önskvärda riskfördelningen och avvecklades automatiskt, över budgeten komme den tydligen att redovisas endast i de fall där ersättningsskyldighet för staten inträtt i sådan omfattning, att den icke bures av garantiavgifterna. Den direkta statskrediten borde för vårt lands vidkommande betraktas som en undantagsföreteelse. Den vore motiverad främst i de fall där de handelspolitiska övervägandena måste träda i bakgrunden för särskilda syften, såsom önskemålet att skapa ett fast finansiellt underlag för återuppbyggnadsleveranser. Icke ens i delta fall kunde krediter av denna typ alltid anses vara en lämplig form för exportfinansiering. De representerade emellertid den naturliga formen, när, såsom i rådande läge i stor utsträckning vore fallet, exportinköpen från Sverige vore helt koncentrerade hos de främmande ländernas statsorgan samt möjligheter till direkt kontakt mellan den svenske exportören och hans utländska avnämare saknades. Krediterna måste tydligen i sin helhet regleras över budgeten. De statskrediter, som redan lämnats, hade redovisats under fonden för förlag till statsverket. Den tredje huvudtypen av krediter, som exemplifierades av valutaköp, stode mycket nära den normala formen för exportfinansiering under förkrigstiden. Den skilde sig i de fall, som kunde väntas bli aktuella efter kriget, från de reguljära valutatransaktionerna före kriget närmast genom det förhållandet, att den inköpta valutan hade ett begränsat användningsområde och därför fungerade som en utjämningsfaktor i landets totala betalningsförbindelser med utlandet. Kreditgivning genom valutaköp finansierades av riksbanken, som via affärsbankerna förvärvade valutorna. Det f r a m h ö l l s vidare i propositionen, att — o m m a n b o r t s å g e f r å n de b e t a l n i n g s t e k n i s k a a n o r d n i n g a r n a och från eventuell svensk u p p l å n i n g i

396 utlandet eller utnyttjandet av utländska kapitaltillgångar — bleve realinnehållet av all kreditgivning till utlandet, att exporten överstege importen utan att valutareserven — alltså reserven av för importinköp fritt och utan lokal begränsning disponibla valutor — i motsvarande grad ökades. Sveriges möjligheter att lämna krediter till utlandet bleve sålunda beroende av i vilken utsträckning det svenska folkhushållet kunde bära en merexport, som icke tillförde valutareserven ökade tillgångar. Landets totala exportkapacitet påverkades givetvis i hög grad av importens storlek, i det att tillgången på en mängd importvaror — i främsta rummet bränslen och vissa industriella råvaror — vore en förutsättning för exportproduktionens upprätthållande. Emellertid kunde exporten och dess finansiering i sin tur bli bestämmande för importens storlek. Exporten kunde tydligen i längden finansieras genom kredit endast till sådan omfattning, att inflytande exportlikvider i fria valutor jämnt försloge att betala den import som i nyss angivna hänseende framstode såsom en förutsättning för exporten. I rådande läge, med de stora varubehov som överallt förelåge för återuppbyggnadsändamål, vore det tydligen angeläget, att vår exportkapacitet kunde fullt utnyttjas. Med hänsyn till läget i de länder, vilkas behov i första hand borde tillgodoses, vore det nödvändigt, att exporten dit till en viss del finansierades genom direkt kreditgivning. Härför fordrades emellertid i enlighet med det sagda, dels att importen bleve tillräckligt stor för att möjliggöra den maximala exporten, dels att denna export i sådan utsträckning kunde ske mot likvid i fritt disponibla valutor, att valutareserven icke nedginge under vad som med hänsyn bl. a. till de ovissa framtidsutsikterna kunde anses erforderligt. Då exporten till europeiska länder endast undantagsvis kunde ske mot fritt disponibla valutor, bleve tillflödet av sådana valutor beroende av våra möjligheter att snabbt upparbeta en export på transoceana länder. Sammanfattningsvis uttalade finansministern, att skäl kunde anföras för att den kreditgivning som redan skett från Sveriges sida och som vore att påräkna under den första tiden efter avspärrningarnas upphörande tangerade gränsen för vår kreditkapacitet, eftersom den — även med en begränsning av importen till det strängt nödvändiga — sannolikt medförde en belastning av valutareserven, som endast kunde fortgå en kortare tid, samtidigt som den ökade svårigheterna för det inhemska marknadsläget. Den redan skedda kreditgivningen till utlandet hade avsett att täcka vissa behov i länder, vilka Sverige haft särskild anledning att bistå. Denna kreditgivning hade icke varit av sådan omfattning, att den i och för sig behövt ge anledning till betänkligheter. Emellertid gjorde sig fortsättningsvis betydande kreditbehov gällande. Ett okontrollerat tillmötesgående av de kreditbehov, inför vilka vårt land kunde komma att ställas, skulle, enligt vad finansministern framhöll, otvivelaktigt snabbt bringa oss över gränsen av vår kreditkapacitet. Det vore därför tydligt, att den fortsatta kreditgivningen måste omsorgsfullt planläggas och avvägas med hänsyn till näringslivets bärkraft. Enligt ovan anförda tablå hade den svenska kreditgivningen till utlandet dittills uppgått till c:a 1 025 milj. kronor, varjämte gåvor lämnats till ett sammanlagt värde av åtminstone 400 milj. kronor. Dessa belopp voro i huvudsak redan disponerade. För regleringen av kreditgivningen i fråga

397 krävdes n u sammanlagt 410 milj. kronor. Utöver de sålunda redovisade beloppen räknades med ett ytterligare medelsbehov av 70 milj. kronor för humanitär hjälpverksamhet, 85 milj. kronor för krediter till vissa löpande utgifter i Sverige, 145 milj. kronor för ytterligare återuppbyggnadskrediter, 300 milj. kronor för exportkreditgarantier (se härom sid. 313) samt 250 milj. kronor för valutaköp eller tillhopa 780 milj. kronor för krediter och 70 milj. kronor för gåvor. Tillsammans med förut angivna belopp erhölls en total kreditsumma å i runt tal 1 800 milj. kronor och gåvobelopp å 740 milj. kronor. Sveriges internationella insats i krediter och gåvor från krigets början och till utgången av budgetåret 1945/46 skulle sålunda enligt dessa beräkningar komma att uppgå till 2'2 å 2-3 miljarder kronor. I propositionen äskades under olika titlar anslag för reglering av redan givna förskott och gjorda utfästelser samt för tillgodoseende av de påräkneliga nya behoven. Det föreslogs därjämte, att en särskild fond skulle fr. o. m. budgetåret 1945/46 upprättas för redovisning av alla här ifrågakommande statliga krediter, benämnd f o n d e n f ö r k r e d i t g i v n i n g till u t l a n d e t . I en ny proposition, nr 295, avgiven den 27 april 1945, uttalade finansministern, att den snabba händelseutvecklingen nödvändiggjort att redan så snart efter den förra propositionens framläggande komplettera och modifiera de där framställda förslagen. Nya kreditbehov hade sålunda aktualiserats bl. a. för Norges del. Även med avseende å andra länder kunde det befinnas angeläget att ordna handels- och betalningsförhållandena inom sådan tid, att frågan om kreditunderlaget för handelsregleringarna icke — såsom tidigare avsetts — kunde uppskjutas till riksdagens höstsession utan borde upptagas till behandling före sommaren. Den nya propositionen upptog en ökning av de tidigare äskade anslagen med 450 milj. kronor, varigenom den beräknade finansiella totalinsatsen ökades till i runt tal 2-7 miljarder kronor. Sedan statsutskottet i ett sammanhang behandlat båda propositionerna, fattade riksdagen beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag. Därigenom godkändes upprättandet från den 1 juli 1945 av den särskilda kapitalfonden för kreditgivning till utlandet samt bemyndigades Kungl. Maj:t att till denna fond överföra den förut i annan ordning redovisade kreditgivningen för ändamålet. Vidare anvisades å tilläggsstat för budgetåret 1944/45 dels under sjunde huvudtiteln 70 milj. kronor till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete, dels under fonden för förlag till statsverket till reglering av vissa tidigare förskottsvis meddelade krediter 40 milj. kronor, till kreditgivning för vissa löpande utgifter i Sverige 100 milj. kronor samt till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete 950 milj. kronor. Slutligen anvisades för budgetåret 1945/46 under den nya fonden för kreditgivning till utlandet till förlag för övertagande av vissa valutor från riksbanken 250 milj. kronor.

398 Sveriges efterkrigslcveranser särskilt till de nordiska grannländerna och Nederländerna.1 Ett program för Sveriges medverkan i återuppbyggnads- och hjälparbetet i de krigshärjade länderna efter kriget — och i viss mån även under tiden dessförinnan — hade framlagts redan i Kungl. Maj:ts proposition till höstriksdagen 1943, nr 365 (se del V sid. 418). Sedan under år 1944 tvenne statliga organ för verksamhetens handhavande och ledning tillsatts, nämligen statens återuppbyggnadsnämnd och svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet, hade planläggningen på området kraftigt fortskridit, hjälparbetet i olika hänseenden organiserats, krediter ställts till förfogande i avsevärd omfattning samt praktiska åtgärder för de uppställda syftemålens förverkligande i viss utsträckning kommit till stånd. Det framhölls under förberedelsearbetena, att Sveriges bidrag på ifrågavarande område borde bestå icke endast av leveranser av mera direkt återuppbyggnadskaraktär, såsom byggnadsmaterial och industriprodukter, utan även av hjälp på livsmedelsområdet för att underlätta försörjningen under en övergångstid, till dess tillförsel från mera naturliga leveransområden kunde genomföras. Att man från svensk sida därvid i främsta rummet inriktade sig på de nordiska grannländerna syntes naturligt, framför allt med tanke på de band, vilka sedan gammalt funnits mellan den nordiska kretsens länder, men även med hänsyn till Sveriges av det geografiska läget betingade förutsättningar för hjälpleveranser till grannländerna. Det syntes också angeläget, att man icke alltför mycket splittrade stödåtgärderna, varigenom dessa skulle förlora i effektivitet. Denna inriktning har emellertid icke förhindrat, att hjälpaktioner skett och leveransutfästelser av ur svensk synpunkt betydande omfattning lämnats jämväl åt annat håll. Särskilt har detta varit fallet med avseende på Nederländerna. Här nedan lämnas — under hänvisning beträffande finansieringsfrågorna till vad som anförts under föregående avsnitt — en sammanfattning av det viktigaste som inträffat på hithörande område under hela budgetåret 1944/45. Livsmedelshjälpen. Till F i n l a n d kommo livsmedelssändningar i större omfattning i gång redan under hösten 1944 efter vapenstilleståndet mellan detta land och Sovjetunionen. Svenska regeringen hade nämligen efter finsk framställning, då frågan om vapenstillestånd blev aktuell i augusti 1944, förklarat sig beredd att, under förutsättning av uppgörelse mellan Finland och Sovjetunionen, ställa till förfogande vissa kvantiteter livsmedel, som från finsk sida betecknades såsom nödvändiga för att trygga Finlands försörjning under den närmaste halvårsperioden. Dessa leveranser omfattade i främsta rummet 150 000 ton spannmål, 10 000 ton socker samt råvaror för framställning av 5 500 ton matfett. Sedermera lämnades ytterligare svenska 1 Framställningen i detta avsnitt bygger främst på en i tidskriften Från departement och nämnder, årg. 1945 h. 11 —12 intagen redogörelse av byråchefen K. von Horn.

399 medgivanden, omfattande bl. a. 25 000 ton spannmål, 4 000 ton socker, råvaror för framställning av 4 200 ton matfett, 7 000 ton ärter, 4 300 ton potatis samt vissa kvantiteter fisk, utsäde, fodermedel och konstgödsel. Till N o r g e hade alltsedan hösten 1942 för Svenska Norgehjälpens bespisningsverksamhet — varom mera nedan — utförts livsmedel. Under senare delen av år 1944 och under år 1945 kommo livsmedelsleveranser i övrigt i gång. Redan i början av år 1944 hade efter norsk framställning träffats avtal mellan svenska regeringen och norska regeringen i London om sådana leveranser efter ockupationens hävande. Ytterligare utfästelser lämnades senare, varigenom de utlovade leveranserna kommo att uppgå till bl. a. 55 000 ton spannmål, 7 000 ton mjöl, 17 000 ton socker, 5 000 ton smör och annat matfett, 2 000 ton kött och charkuterivaror, 3 000 ton ärter, 5 500 ton potatis, 10 600 ton utsäde och fröer samt vissa kvantiteter torrmjölk, foderkakor, superfosfat etc. Utöver dessa kvantiteter svenska livsmedel m. m. överfördes med lejdfartyg från Sydamerika för norsk räkning omkring 4 000 ton matfett och 500 ton köttkonserver samt dessutom avsevärda kvantiteter spannmål, vilka sistnämnda delvis ställdes till Norges förfogande såsom gåva från argentinska regeringen. Med anledning av det svåra livsmedelsläget i N e d e r l ä n d e r n a under början av år 1945 vidtogos efter framställning från nederländsk sida åtgärder för överföring av livsmedel till de tätt befolkade storstäderna därstädes. Sedan såväl Tyskland som västmakterna lämnat lejd för transporterna, påbörjades dessa omedelbart. Sammanlagt levererades sju båtlaster om tillsammans c:a 15 000 ton livsmedel, huvudsakligen mjöl, ärter och kornprodukter, margarin, torrmjölk och salt fisk samt mediciner, vacciner och sera; värdet av sistnämnda varor uppgick till c:a 500 000 kronor. Till G r e k l a n d hade tidigare under år 1944 skett livsmedelssändningar om sammanlagt c:a 4 000 ton, bestående huvudsakligen av salt fisk och torrmjölk. Ovan berörda från svensk sida medgivna livsmedelsleveranser omfattade tillhopa omkring 404 000 ton, varav 254 000 ton till Finland, 131000 ton till Norge, 14 800 ton till Nederländerna samt 4 000 ton till Grekland. Totalvärdet av dessa leveranser beräknades uppgå till c:a 165 milj. kronor. Av de i utsikt ställda leveranserna hade till utgången av maj 1945 levererats till Finland bl. a. 145 000 ton spannmål, 10 000 ton socker, 3 300 ton margarinråvaror, 5 000 ton ärter, 8 000 ton salt fisk, 5 000 ton foderkakor samt c:a 3 800 ton potatis. Till Norge hade intill samma tid överförts (inkl. de med lejdbåt hemförda kvantiteterna) c:a 13 000 ton spannmål, 4 500 ton vete- och rågmjöl, 5 000 ton matfett, 1 000 ton köttkonserver, 5 000 ton potatis, 7 000 ton socker, 2 000 ton kålrötter samt 5 000 ton superfosfat. Vid sidan av ovan angivna kvantiteter ha medgivits livsmedelsleveranser för olika mera speciella ändamål, såsom till Finland genom Fadderortrörelsens försorg (350 ton), till de före vapenstilleståndet befriade delarna av

400 Nordnorge (c:a 400 ton), kontinuerligt under kriget till norska och danska internerade och krigsfångar i Tyskland samt till ryska krigsfångar i Norge. I väntan på Norges befrielse upplades ett förråd av livsmedel längs norska gränsen för omedelbar överföring vid ockupationens hävande (c:a 1 000 ton). Livsmedel ställdes vidare till disposition för de i Sverige utbildade och sedermera till Norge överförda polistrupperna jämte vissa i Norge uppsatta truppförband under en tid av sex månader (5 200 ton) ävensom vissa fodermedel för förbandens hästar. Angående S v e n s k a N o r g e h j ä l p e n s och andra organisationers verksamhet se nedan. Totala kvantiteten spannmål, som medgivits till utförsel från Sverige till grannländerna — omkring 250 000 ton — motsvarar ungefär 40 procent av det svenska årsbehovet vid rådande ransonering. I fråga om matfett motsvara leveranserna omkring 15 procent av det svenska årsbehovet och i fråga om socker 12 procent. Som en följd av ifrågavarande leveranser nedsattes under år 1945 i jämförelse med 1944 mjöl- och brödransonen med 7 procent, matfettsransonen med 20 procent och sockerransonen med 5'5 procent. I den mån tilldelning av nu nämnda varor utgått till industriella ändamål ha även härvidlag inskränkningar skett sedan år 1944, i fråga om socker exempelvis med 10 procent. De under 1944/45 inom Sverige vistande bortåt 200 000 utländska flyktingarnas livsmedelsförbrukning har motsvarat ungefär 3 procent av den totala svenska konsumtionen. Industrivaruleveranser. Vid sidan av livsmedelsleveranserna till i främsta rummet de nordiska grannländerna har man å svensk sida även strävat att efter förmåga bistå med leveranser av industrivaror för den direkta återuppbyggnaden samt industriella förbrukningsprodukter. Sveriges förmåga att lämna hjälp på dessa områden har emellertid varit beroende av tillgången på ett antal för den industriella produktionen nödvändiga importvaror, främst stenkol och koks samt handelsjärn och åtskilliga kemikalier, och därför med nödvändighet måst få en begränsad omfattning, sedan importen av dessa produkter inskränkts eller upphört. I viss utsträckning har Sverige kunnat bistå grannländerna beträffande försörjningen med textilvaror och skodon. Då såväl Finland som Danmark äga en betydande textilindustri, har hjälpen till dessa länder på beklädnadsområdet kunnat i väsentlig mån bestå av råvaruleveranser. Till Norge har däremot levererats eller utlovats leveranser jämväl av tyger, trikåvaror, fiskgarn och tågvirke m. m. Vidare har levererats kläder till utrustning åt 50 000 barn i Norge samt åt norska fångar i Tyskland. Härtill kommer textilutrustningen för flyktingarna samt de norska och danska polistrupperna. I allt torde ha ställts till förfogande omkring 14 300 ton textilvaror, varav 7 700 ton i form av råvaror och 6 600 ton i färdigt material. Dessa kvan-

401 titeter motsvara ungefär 42 procent av den mängd råvaror, som beräknats åtgå för den svenska förbrukningen under ett år enligt de år 1944 gällande ransoneringsbestämmelserna. I värde motsvara nämnda varupartier 55 a 60 milj. kronor. Leveranserna av färdigt material ha under år 1945 i stor utsträckning tagit de svenska textilfabrikerna i anspråk. I fråga om läder och skor har den svenska försörjningen trots import västerifrån av hudar och skinn under de senare krigsåren varit synnerligen knapp. Likväl har till Finland avståtts en kvantitet läder, motsvarande i oberedda hudar omkring 1 025 ton, varjämte till Norge levererats skor motsvarande närmare 300 ton oberedda hudar. I juni 1945 förklarade man sig från svensk sida beredd alt tillmötesgå en norsk framställning om inköp härstädes för den norska civilmarknadens behov, innebärande leveranser av dels omkring 398 000 par skor — motsvarande en kvantitet av omkring 1 220 ton oberedda hudar — dels bottenläder och ovanläder — motsvarande 530 ton hudar — i bägge fallen under förutsättning att man från norsk sida vore beredd att, då möjligheter därtill förelåge, ställa till förfogande motsvarande kvantiteter råvaror. Omräknat i skodon uppgå de sålunda gjorda åtagandena till 636 000 par skor. Härtill kommer skoutrustningen för norska och danska polistrupper, härvarande flyktingar och evakuerade m. fl. Sammanlagt hade vid utgången av här behandlade period verkställts eller ställts i utsikt leveranser av skodon motsvarande en kvantitet av omkring 6 700 ton, räknat i oberedda hudar. Värdet av leveranserna har beräknats uppgå till c:a 35 milj. kronor. De motsvara omkring 40 procent av den normala svenska årstillverkningen av skodon. Ytterligare må i detta sammanhang nämnas, att arbetsmarknadskommissionen erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att upplägga ett centrallager av beklädnadsmaterial och skoutrustning för 42 000 personer, med fördelning på olika åldersgrupper enligt de erfarenheter, som vunnits vid den tidigare stora finska evakueringen till Nordsverige. Vid beslutet härom tänkte man närmast på ett eventuellt inträffande katastrofläge i Norge eller Danmark i krigets slutskede. Då detta kunnat undgås, bereddes möjligheter att valfritt insätta ifrågavarande materiel på de punkter, där hjälp i främsta rummet kunde bliva av nöden. De leveranser av material för den direkta återuppbyggnaden samt för återupprättandet och vidmakthållandet av de hjälpbehövande ländernas näringsliv, som från svensk sida ställts i utsikt, ha avsett i främsta rummet trävaror och annat byggnadsmaterial, cellulosa, papper, järn och stål, järnmanufaktur, maskiner samt kemikalier m. m. De varor som det här varit fråga om ha, i den mån de färdigställts, upplagrats i Sverige för leverans, så snart förhållandena det medgivit. Vad Finland beträffar ha inköpen kunnat verkställas genom vanliga affärsmässiga kanaler och leveranserna ha pågått sedan hösten 1944. De varor som utlovats för leverans till D a n m a r k ha uppgått till ett 26— 518 703

402 sammanlagl värde av omkring 70 milj. kronor. De största posterna utgöras av trävaror (däribland 1000 trähus), cellulosa och papper, järn och stål och arbeten därav. Samma varuslag dominera även beträffande leveranserna till N e d e r l ä n d e r n a , vilka uppgå till ett belopp av omkring 82 milj. kronor. Här märkas även lokomotiv till ett värde av 21*8 milj. kronor. De hithörande leveranserna till N o r g e representera ett värde av c:a 110 milj. kronor. Även här utgöras de största posterna av trävaror (därav c:a 550 trähus), cellulosa, järn och stål, järnvaror och maskiner samt diverse kemikalier. Vidare har överenskommits om ett nybyggnadsprogram för den norska handelsflottan, avseende byggandet under en treårsperiod av c:a 550 000 ton d. w. till ett beräknat värde av c:a 290 milj. kronor. Vad angår F i n l a n d ha leveranserna dit erhållit en något annan sammansättning än beträffande förutnämnda länder, beroende på att Finland vid brytningen med Tyskland helt avskars från leveranser av åtskilliga för näringslivets funktionerande oundgängligen nödvändiga varuslag, i fråga om vilka de finska lagren voro av ringa storlek, såsom kol, koks, smörjoljor, koksalt, soda m. m. För att hindra ett sammanbrott av det finska näringslivet under den första övergångstiden medgavs därför från svensk sida export av begränsade kvantiteter av dylika jämväl för den svenska hushållningen mycket knappa importvaror. I övrigt gällde det här rätt betydande poster av järn och stål, järnmanufaktur, andra metaller, maskiner och transportmedel, däremot ej trävaror, cellulosa och papper, varpå Finland självt har god tillgång. Leveransernas sammanlagda värde har beräknats till omkring 115 milj. kronor. (Här liksom i de för de övriga länderna angivna summorna ingå ej leveranser av textilvaror, läder och skodon.) Då varuutbytet med Finland hela tiden kunnat hållas i gång, ha de till detta land lämnade exportmedgivandena lett till att varukvantiteterna i fråga redan före utgången av första halvåret 1945 till största delen utförts. Betalningssätt. De inköp, som från dansk, norsk, finsk och nederländsk sida företagits på grund av svenska medgivanden om inköp härstädes av livsmedel och industriprodukter m. m., ha till övervägande del likviderats genom medel, vilka ställts till förfogande i form av svenska statskrediter. Sålunda erhöll D a n m a r k år 1944 en återuppbyggnadskredit å 75 milj. kronor. Vidare ställdes till de danska myndigheternas förfogande särskilda krediter å tillhopa 65 milj. kronor för täckande av kostnader för polistruppernas utrustning och utbildning samt för de danska flyktingarnas vistelse i Sverige. F i n l a n d erhöll efter vapenstilleståndet krediter å sammanlagt omkring 220 milj. kronor, delvis av kortfristig karaktär. N e d e r l ä n d e r n a erhöll för varuinköp en kredit om 75 milj. kronor. De svenska kreditutfästelserna i förhållande till N o r g e sluta på ett belopp av omkring 540 milj. kronor, varav 200 milj. kronor för återuppbyggnadsleveran-

403 ser. I övrigt ha kreditutfästelserna avsetts att tagas i anspråk för fartygsbeställningar i Sverige samt för täckande av kostnader för polistruppernas utbildning och för flyktingarnas utrustning och uppehälle härstädes. De sammanlagda svenska kreditutfästelserna till ifrågavarande länder för livsmedels- och återuppbyggnadsleveranser ha beräknats komma att uppgå till omkring 1 000 milj. kronor. Värdet av gjorda svenska leveransåtaganden beräknas till c:a 975 milj. kronor, varav för livsmedel, fodermedel o. dyl. 165 milj. kronor samt resten för diverse industrileveranser, varvid de största posterna utgöra: för textil- och lädervaror (inkl. vad som åtgått för flyktingar, polistrupper m. m.) 90 a 95, för trävaror 110, för järn och stål 50 samt för fartygsbyggen 290 milj. kronor. En betingelse för leveransprogrammets fullföljande på industriområdet måste emellertid vara, att Sverige i tillräcklig omfattning erhölle för produktionen nödvändiga råvaror och förbrukningsartiklar, såsom stenkol och koks, mineraloljor, handelsjärn, vissa kemikalier m. m. Humanitära hjälpåtgärder av gåvokaraktär.1 Av de belopp som riksdagen anvisat såsom bidrag till internationellt återbyggnadsarbete var en summa av 20 milj. kronor avsedd för insatser av hithörande slag. Dock ha medel av återuppbyggnadsanslaget även därutöver kunnat disponeras för samma ändamål. Ledningen av verksamheten på detta område har handhafts av svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet (SIH). En avsevärd del av de tillgängliga medlen har disponerats för medicinska hjälpåtgärder. Därvid har det ansetts angeläget att till fullo utnyttja de svenska läkemedelsfabrikernas hela produktionsförmåga till den del denna ej tagits i anspråk för de normala behoven. Med insättande av dubbla skift och utvidgning av den maskinella utrustningen ha dessa fabriker kunnat åtaga sig leveranser för 6-5 milj. kronor för SIH:s räkning. Beställningarna ha skett efter samråd mellan svenska sakkunniga och experter från vissa hjälpbehövande länder. Sändningarna började redan under hösten 1944 och fortgingo sedan kontinuerligt. Härvid ägde leveranser rum — förutom till de nordiska grannländerna — bl. a. till Frankrike, Sovjetunionen (Leningrad), Nederländerna och Belgien. 200 ton medicinaltran med ett värde av 700 000 kronor, tillhörande reservförrådsnämndens lager av denna vara på Island, ha ställts till de franska, belgiska och nederländska myndigheternas förfogande. Det stora behovet av sera och vacciner i det krigshärjade Europa föranledde SIH att framställa hos regeringen om omedelbara åtgärder för utbyggnad av statens bakteriologiska laboratorium och om den ökade kapacitetens utnyttjande för det internationella hjälparbetet. Sådan utbyggnad 1 Se härom en redogörelse i tidskriften Från departement och nämnder, arg. 1015 h. 5, av presidenten B. Ekeberg.

404 kom ock till stånd och leveranser av hithörande produkter påbörjades under hösten 1944. Bl. a. sändes difteriserum för bekämpande av epidemier, som blossat upp i Finland och Norge. För bekämpande av tuberkulosen, som åter begynt gripa omkring sig som en krigets följdföreteelse, anskaffade SIH röntgen- och skärmbildsapparater, vilka kommo till användning särskilt i Finland. Till samma land sändes även i avsevärd omfattning tandvårdsmaterial samt ben- och ögonproteser. Totala värdet av den medicinska hjälp, som lämnats fram till slutet av första halvåret 1945, uppgick till omkring 8 milj. kronor. På livsmedelsområdet ha av staten bekostade gåvosändningar förekommit av ganska betydande omfattning. Till Norge har sålunda i två repriser skickats socker för tillhopa 4*7 milj. kronor. Till de ockuperade delarna av Nederländerna, där flerstädes hungersnöd rått, ha enligt regeringens beslut sänts livsmedel till ett värde av c:a 12 milj. kronor, varav varor för c:a 4 milj. kronor bekostats av svenska staten, för c:a 1*5 milj. kronor av Svensk-nederländska hjälpkommittén och resten av nederländska regeringen. För livsmedelshjälp till den polska civilbefolkningen, närmast evakuerade från Warszawa, ha på framställning av SIH 500 000 kronor ställts till förfogande. Genom Svenska röda korsets försorg fördes en betydande sändning över till Polen och utdelades under kontroll omkring årsskiftet 1944/45. Medel ha även ställts till förfogande till hjälp åt ungerska judar, åt franska krigsfångar i Tyskland, åt internerade franska kvinnor o. s. v. En del av de från statligt håll ordnade hjälpinsatserna ha avsett utbildning av svensk hjälppersonal och organiserande av personliga insatser ute på arbetsfältet. Detta har skett särskilt i samverkan med Röda korset och med andra organisationer som Rädda barnen, Hjälp krigets offer, Samfundet för internationellt samhällsstudium och uppbyggnadsarbete, Frälsningsarmén m. fl. Över huvud har SlH:s arbete till stor del inriktats på alt samordna och stödja sådana humanitära åtgärder till hjälp åt av kriget berörda länder, som vidtagits av olika p å o m r å d e t v e r k s a m m a sammanslutn i n g a r , varav ett stort antal bildats, delvis med syfte på arbetet i särskilda länder. En mycket betydelsefull verksamhet har sedan hösten 1942 utövats av Svenska Norgehjälpen, till vilken insamlats medel, uppgående vid slutet av juni 1945 till sammanlagt omkring 60 milj. kronor, däri inberäknat c:a 23 milj. kronor från industriinsamlingen »Norvegia». Svenska Norgehjälpens viktigaste verksamhetsgren har varit bespisningarna (i form av närande soppor m. m.), vilka från en blygsam början utvidgats så, att de vid ockupationens upphörande omfattade omkring 325 000 personer, därav 157 000 skolbarn. Livsmedel ha vidare utdelats till sjukhem, ålderdomshem och barnhem i Norge, varjämte livsmedelshjälp lämnats till fångar i koncentrationsläger samt till norrmän i stort antal, vilka »levat under jorden». Norge-

405 hjälpen har även överfört större partier livsmedel, som kommit hela norska folket till godo i form av extraransoner. överförandet av de livsmedel, som erfordrats för Norgehjälpens bespisningar, har endast kunnat ske i den mån medgivande från de allierades sida lämnats till dylik export. Dessa medgivanden, som avsett vissa månatliga kvantiteter, kunde gradvis utökas och omfattade från februari 1945 1 000 ton livsmedel i månaden. Sammanlagt hade Norgehjälpen till slutet av maj 1945 till Norge överfört omkring 50 000 ton livsmedel, vilka inköpts för insamlade medel. Tolv stora organisationer för det nordiska hjälparbetet organiserade hösten 1944 under SIH:s ledning »Landsinsamlingen 1944» för insamling av beklädnadsvaror till grannländerna och till flyktingar i Sverige. Härvid insamlades omkring 1 600 ton kläder och skodon. De för Norge och Finland avsedda kvantiteterna överlämnades till Svenska Norgehjälpen och Finlands folkhjälp och distribuerades genom deras försorg, medan utdelningen till flyktingar i Sverige till största delen ombesörjdes av svenska myndigheter. Dessutom insamlades ett avsevärt kontant belopp, varav större delen användes till reparation av insamlade skodon. Den enskilda hjälpverksamheten har helt naturligt i särskild grad varit inställd på att rädda det uppväxande släktet från sjukdom och lidande. De svenska hemmen ha sålunda i stor utsträckning öppnats för barn från grannländerna, framför allt från Finland, och även i andra former ha de mottagits såsom gäster här i landet. Omkring 52 000 av Finlands barn ha sålunda under årens lopp haft en fristad härstädes, varvid det organisatoriska arbetet i första rummet vilat på Hjälpkommittén för Finlands barn. Från svenska »faddrar» har länge varje månad sänts betydande understöd till över 10 000 barn i Finland och nästan lika många i Norge. Detta är en av de många hjälpformer som främjats av Föreningen Rädda barnen. Denna förenings verksamhet har ej varit begränsad till Norden; direkt eller genom förmedling av särskilt organ har den övat hjälpverksamhet eller stått beredd att inskrida i en rad andra länder. Rädda barnens och med denna förening samverkande organisationers hjälpverksamhet under krigsåren torde representera ett värde av inemot 30 milj. kronor. En hjälpform, som vunnit stor omfattning, utgöres av gåvopaketen — individuella sändningar av livsmedel, kläder, tvål m. m. Omfattningen av denna trafik har vuxit, så att den under vintern och våren 1945 uppgick till 800 a 1 000 ton i månaden. Paketen ha i första rummet gått till Norge och Finland men i viss utsträckning även till andra länder. Bland hjälporganisationerna intager Röda korset en särskild internationellt erkänd ställning. Rörande dess verksamhet från krigsåren må särskilt erinras om den roll föreningen spelat beträffande sjukvården under finska vinterkriget och senare vid utväxling av krigsfångar. De statliga livsmedelssändningarna till Nederländerna och Polen ha gått i Röda korsets namn.

106 Röda korset har vidare direkt eller indirekt deltagit bl. a. även i barnhjälpen i Norge och Frankrike. En organisation av internationell typ är likaledes sammanslutningen Hjälp krigets offer. Dess verksamhet i krigsfångelägren har pågått under hela kriget och dragit betydande kostnader, vilka dock till avsevärd del täckts av utländska medel. I Kungl. Maj:ts ovan berörda proposition till 1945 års riksdag nr 139 angående statens kreditgivning till utlandet m. m. har allmänhetens i olika former lämnade bidrag för lindrande av nöden i krigshärjade länder beräknats till ett belopp av 350 å 400 milj. kronor, en beräkning som torde kunna betecknas såsom mycket försiktig.

22. Statlig fredsplanering. 1 kapitlet om statlig fredsplanering i redogörelsen för 1943/44 (se del V sid. 410) har omförmalts, att arbeten utförts av särskilda sakkunniga, den s. k. investeringsutredningen, i syfte att få fram en reserv av statliga, statsunderstödda och kommunala anläggningsarbeten, som kunde vid behov igångsättas, därest så av sysselsättningspolitiska skäl skulle befinnas påkallat under efterkrigstiden. Investeringsutredningens undersökning hade legat till grund för proposition till 1944 års riksdag, nr 281, angående fastställande av allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45. I ett i början av år 1945 avgivet nytt betänkande lämnade investeringsutredningen en redogörelse för åtgärder som dittills vidtagits för granskning av inkomna förslag till arbetsobjekt och för detaljplanering av företag avsedda att ingå i investeringsreserven. Efter verkställd komplettering och revidering kunde de i den godkända reserven medtagna arbetena anses i stort sett omfatta företag, vilka voro så förberedda, att de — i den mån klimat- eller materialförhållandena icke utgjorde hinder härför — kunde igångsättas omedelbart eller med endast kort varsel. Till investeringsutredningens förfogande hade såsom urvalsunderlag stått från statliga och kommunala myndigheter och organ ävensom från enskilda företagare erhållna uppgifter rörande c:a 9 000 investeringsobjekt till en uppgiven sammanlagd kostnad av c:a 5*5 miljarder kronor. Den investeringsreserv utöver de normala statliga och kommunala investeringarna, som beräknats kunna bli detaljplanerad och färdig att utnyttjas i arbetsmarknadsreglerande syfte under budgetåret 1945/46, innefattade anläggningsarbeten och anskaffningar för en total kostnad av c:a 790 milj. kronor för den s. k. allmänna reserven och c:a 240 milj. kronor för den särskilda grovarbetsreserven (mot för budgetåret 1944/45 c:a 580 resp. 215 milj. kronor). Genom den allmänna reserven beräknades under ett budgetår i medeltal c:a 83 000 man och genom grovarbetsreserven c:a 30 000 man kunna beredas sysselsättning. Någon allmän beredskapsstat för budgetåret 1945/46 fastställdes icke av 1945 års riksdag vid dess vårsession. I stället erhöll Kungl. Maj:t, såsom omnämnts ovan å sid. 387, fullmakt att inom ramen av ett belopp av 150 milj. kronor meddela beslut om utförande av arbeten, för vilka anslag upp-

408 förts å allmän beredskapsstat II och allmän beredskapsstat III för budgetåret 1944/45. Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering (den s. k. planeringskommissionen) fortsatte under senare halvåret 1944 och förra halvåret 1945 sina utredningsarbeten och avgav successivt en rad betänkanden förutom remissutlåtanden och särskilda skrivelser. 1 I allmänhet hade dessa betänkanden m. m. tillkommit efter beredning inom av kommissionen tillsatta särskilda delegationer. I fråga om i n v e s t e r i n g s p o l i t i k e n hade kommissionen redan i utlåtande över investeringsutredningens första betänkande framhållit, att ett sammanhang borde eftersträvas mellan de av myndigheterna fastställda riktlinjerna för samhällets allmänna utveckling och investeringsverksamheten. En samordning borde enligt kommissionens mening åstadkommas t. ex. vid utbyggnad av socialpolitiken, skolpolitiken o. s. v., så att de investeringsobjekt, som planerades för att möta en eventuell arbetslöshetskris, inpassades i ett större utvecklingssammanhang. 1 särskilt betänkande i ämnet den 4 oktober 1944 framförde kommissionen förslaget, att man vid sidan av statliga stimulanser till investeringar under lågkonjunktur skulle söka åstadkomma en frivillig samordning. Som mål uppställdes en utjämning av investeringsverksamheten i syfte att uppnå en hög och jämn konjunktur. I samband med åtgärder för att utjämna konjunkturväxlingarna i investeringsverksamheten borde även förskjutningarna i näringslivets fördelning på olika orter och landsdelar beaktas. För att möjliggöra en sådan samordning föreslogs inrättande av ett investeringsråd, där de representanter för regeringen som hade ansvaret för konjunkturpolitiken skulle överlägga med företrädare för näringslivets organisationer. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1944 blev också ett sådant investeringsråd tillsatt. I rådet, vars överläggningar skulle ledas av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande (härtill utsågs statsrådet T. Erlander), skulle ingå tre ledamöter som representerade statliga myndigheter, nämligen investeringsutredningen, arbetsmarknadskommissionen och statens byggnadslånebyrå, varjämte tillfälle skulle beredas riksbanken att utse en ledamot; vidare skulle rådet bestå av elva ledamöter utsedda på förslag av vissa näringsorganisationer, nämligen två ledamöter av Sveriges industriförbund och två av Landsorganisationen i Sverige, en ledamot av envar av Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Tjänstemännens centralorganisation och Kooperativa förbundet samt en ledamot gemensamt av Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund. 1 Planeringskommissionens betänkanden och viktigare utlåtanden under budgetåret 1944/45 ha publicerats i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering nr V I I — X I (S.O.U. 1944 nr 57 och 1945 nr 11, 30, 31 och 36). Se uppsatser i tidskriften Från departement och nämnder, årg. 1944 nr 21 och 1945 nr 14, samt Statsvetenskaplig tidskrift, årg. 1945 av fil. dr A. Björnberg.

409 I slutet av september 1944 avgav planeringskommissionen betänkande med förslag till inrättande av ett särskilt organ för frågor rörande p r o d u k t i o n f ö r l a g r i n g . Kommissionen förutsatte visserligen, att en önskvärd produktion för lagring kunde komma till stånd på företagarnas eget initiativ och på deras egen risk. I vissa fall räknade man emellertid med att statliga åtgärder i en eller annan form skulle bli nödvändiga. Uppmärksamheten riktades härvid dels på frågan om lagerproduktion under omställningsperioden såsom medel mot befarad arbetslöshet i samband med krigets avslutande, dels även på behovet av exportvaror för återknytande av handelsförbindelserna med utlandet. Det ifrågasatta organet för handläggning av med lagerproduktionen sammanhängande frågor föreslog kommissionen skola få samordnande uppgifter och bli initiativtagande samt arbeta i nära kontakt med främst återuppbyggnadsnämnden samt livsmedels-, industri- och arbetsmarknadskommissionerna. I oktober 1944 avgav planeringskommissionen också betänkande med vissa förslag till förbättring av de u n d e r s t ö d å t a r b e t s l ö s a , som utgingo genom arbetslöshetskassorna och arbetslöshetsnämnderna, samt till förbättring vid mera omfattande arbetslöshet av den individuella hjälp, som lämnades av dessa. I detta sammanhang föreslogs även, att en utredning måtte verkställas, avseende minimikostnaderna för en ur hälsosynpunkt tillfredsställande levnadsstandard, och att resultaten av en sådan utredning måtte beaktas vid den under förberedning varande mera definitiva organisationen av socialpolitiken, samt vidare att förslag måtte utarbetas dels till sådana anordningar, att antalet fall då fattigvårdsunderstöd utbetalades i stället för kontanthjälp till arbetslösa kunde ytterligare minskas, dels ock angående åtgärder för förenhetligande av den centrala administrationen för arbetslöshetsförsäkringen och kontantunderstödsverksamheten. I ett betänkande i början av mars 1945 framförde kommissionen förslag att motverka arbetslöshet genom att under depression ge statligt stöd åt a v s ä t t n i n g e n a v v i s s a s. k. v a r a k t i g a k o n s u m t i o n s v a r o r . Avsikten med förslaget var att under en arbetslöshetsperiod möjligheter skulle skapas för att tillvarataga outnyttjad arbetskraft inom de industrier, där de berörda varorna tillverkades. Kommissionen tänkte sig vidare att vissa befolkningsgrupper, särskilt barnrika familjer och ensamstående mödrar, skulle beviljas rabatt vid inköp av sådana varor som kläder, inventarier, husgeråd och olika slags hushållsmaskiner. En utredning föreslogs även angående möjligheterna för statliga verk och inrättningar och för kommunala institutioner att under en depressionsperiod göra ökade inköp av inventarier och vissa förbrukningsartiklar. Likaså föreslogs utredning angående möjligheterna att öka avbetalningshandeln under lågkonjunkturer och att minska den under högkonjunkturer. Frågan om den svenska h a n d e l s p o l i t i k e n s utveckling efter kriget behandlade kommissionen i ett i maj framlagt betänkande. Kommissionen underströk här vikten av att Sveriges näringsliv funne vägen tillbaka till ett omfattande internationellt byte.

410 En väsentlig förutsättning för åstadkommandet av en hög och jämn sysselsättning under bevarande av relativt fria marknadsförhållanden vore, framhöll kommissionen, att exporten efter kriget icke endast uppnådde sin förkrigsvolym utan därutöver om möjligt utvecklades i takt med landets produktionsförutsättningar. Kommissionen framhöll vidare, att vår utrikeshandel även efter kriget måste kännetecknas av en betydande rörlighet, om den skulle kunna göra sig gällande på världsmarknaden. Ytterligare betonades, att det låge i Sveriges intresse, att utrymme bereddes för en så multilateral handel som möjligt. Detta intresse, som under alla förhållanden vore ekonomiskt motiverat, förstärktes av den speciella inriktningen av Sveriges utrikeshandel. Uppenbarligen måste den svenska utrikeshandeln i främsta rummet komma att orienteras mot de länder, där en sådan utveckling gjorde sig starkt gällande, för att där kunna välja sin mest gynnsamma marknad. Emellertid komme Sverige av flera skäl att under åren närmast efter kriget sannolikt bli hänvisat till att inrikta en betydande del av sin exportkapacitet på valutasvaga länder. En sådan export kunde vara motiverad därav att vi önskade aktivt bidraga till världens ekonomiska rekonstruktion. Vi hade vidare redan engagerat oss för omfattande leveranser på kredit till krigshärjade länder, främst de nordiska grannländerna, och det kunde komma att framstå som en förpliktelse att ytterligare utsträcka dessa krediter. Våra exportindustrier vore även delvis redan sedan förkrigstiden inriktade på leverans till gruppen valutasvaga länder, och en omställning till andra marknader kunde icke utan vidare ske eller tedde sig i varje fall icke alltid lämplig. Skulle en större del av vår exportkapacitet bli på detta sätt bunden, kunde lätt den situationen uppstå, att en tillräcklig exportkapacitet icke bleve disponibel för övriga marknader, varifrån genom bilateralt eller multilateralt byte behövliga importvaror kunde erhållas, framför allt från Förenta staterna och de transoceana råvaruländerna. En allt för stark utveckling av exporten på de valutasvaga länderna kunde sålunda komma att snedvrida hela vår utrikeshandel. Hur långt denna utveckling komme att gå, bleve tydligen beroende av hur långt den svenska staten resp. enskilda exportörer vore beredda att sträcka sin kreditgivning. I den mån och så länge här antydda förutsättningar gällde, bleve det enligt kommissionens mening nödvändigt att underkasta den svenska utrikeshandeln en viss grad av kontroll. I varje fall syntes förhållandena under de närmaste åren komma att kräva ett väl utvecklat organ med uppgift att ur allmänna ekonomiska synpunkter på ett förberedande stadium allsidigt planlägga utrikeshandeln. Kommissionen berörde i detta sammanhang även frågan om den parlamentariska kontrollen över utrikeshandeln och hemställde om ytterligare utredning i syfte att undersöka möjligheterna till en förstärkning av riksdagens inflytande i berörda hänseende. D e n p å flera o m r å d e n m o t en s t a r k a r e p l a n e r a d e k o n o m i i n r i k t a d e h u s h å l l n i n g , s o m p l a n e r i n g s k o m m i s s i o n e n f ö r o r d a d e , m å s t e k o m m a att k r ä v a en k r a f t i g utveckling a v den e k o n o m i s k a s t a t i s t i k e n . H ä r o m f r a m ställde k o m m i s s i o n e n förslag i en i slutet a v m a j 1945 a v l å t e n skrivelse till finansministern. K o m m i s s i o n e n a v g a v slutligen i j u n i 1945 ett b e t ä n k a n d e a n g å e n d e vissa arbetsmarknadsfrågor, b e r ö r a n d e bl. a. a r b e t s k r a f t e n s rörlighet och i s a m b a n d d ä r m e d p r o b l e m e t o m effektivisering a v a r b e t s f ö r m e d l i n g e n , y r k e s u t b i l d n i n g e n , y r k e s v ä g l e d n i n g e n och y r k e s o m s k o l n i n g e n .

23. Statlig informationsverksamhet. 1 ungefär samma omfattning och på samma sätt som under senare delen av år 1944 fortgick informationsstyrelsens verksamhet under första halvåret 1945 med undantag av att styrelsens allmänna avdelning numera upphört. Styrelsens upplysningsavdelning bedrev liksom förut en omfattande artikeltjänst till tidningarna beträffande varjehanda frågor, varvid material i allmänhet lämnades från de olika kristidsmyndigheterna. Bland ämnen som härvid behandlades må nämnas en rad jordbruksfrågor, såsom rörande växtodlingens inriktning, utsäde, utfodring, gödsling m. m., frågor rörande arbetskraft och dragare vid vedavverkningarna, bränsleförsörjningen och gasransoneringen, priskontrollen, bostads- och heminredningsfrågor, utbildningen av hemassistenter, Svenska röda korsets arbete för hemtransport av fångar från Tyskland m. m. Större propagandakampanjer anordnades beträffande gasbesparing, husbehovsodlingen av potatis och köksväxter, skrotinsamlingen samt insamling av livsmedelskuponger för den internationella hjälpverksamheten. Vid ordnandet av propagandan för minskad gaskonsumtion påkallades medverkan av reklamrådet. Tre allmänna informationsdagar för pressen höllos. För stockholmspressen anordnades som förut presskonferenser, varvid redogörelser lämnades för speciella frågor av aktuellt intresse. Av tidskriften »Från departement och nämnder» utkommo 12 nummer. Rådgivnings- och dispensavdelningens arbete bedrevs under oförändrade former. Vad Folkberedskapen angår inskränkte sig dess verksamhet i huvudsak till utsändning av meddelanden och referat till länsombuden och till civila och militära myndigheter m. fl. samt till besvarande av från dessa inkomna förfrågningar. Beredningen inom Folkberedskapens nämnd beslöt den 13 juni, att ortsombuden — och ortsnämnderna på de platser där sådana verkat — skulle befrias från sina uppdrag med utgången av juni 1945. Genom beslut av informationsstyrelsen den 18 juni blevo även Folkberedskapens övriga organ, såsom nämnd med beredning, den politiska rådgivningskommittén samt länsombuden, befriade från sina uppdrag fr. o. m. samma tidpunkt.

412 Beträffande avvecklingen i övrigt av informationsstyrelsens verksamhet se sid. 195. Inom priskontrollnämndens sektion för aktiv hushållning följdes under budgetåret 1944/45 i huvudsak de allmänna riktlinjer för arbetet, som uppdrogos vid sektionens start. Samarbete ägde som förut rum med olika kristidsmyndigheter, institutioner och organisationer. Rörande k o s t f r å g o r bedrev sektionen upplysningsverksamhet genom besvarandet av förfrågningar samt genom demonstrationskurser, konferenser, föredrag m. m. såväl i Stockholm som på åtskilliga platser i landsorten. I samarbete med Lantbrukstekniska förlaget och Sveriges husmodersföreningars riksförbund anordnades en pristävling för landsbygdens husmödrar, kallad »Min hemproduktion», och i samarbete med Föreningen för elektricitetens rationella användning (FERA) en kurs för landets hemkonsulenter. Därjämte medverkade Aktiv hushållning i bedömningsnämnden för den av Kooperativa förbundet anordnade tävlingen »Hemkunskap», i den av Föreningen rationell textiltvätt tillsatta kommittén för ordnande av tvättkurser för husmödrar och personal vid andelstvättstugor och affärstvätterier samt i de av Kooperativa förbundet och Sveriges köpmannaförbund upprättade husmodersråden. Den i föregående årsredogörelse omnämnda enquéten rörande olika grenar av hemarbetet slutbearbetades och resultaten överlämnades till olika institutioner eller reserverades för publicering genom artiklar och broschyrer. I fråga om k l ä d v å r d s p r o p a g a n d a n må nämnas, att genom Aktiv hushållnings förmedling tillsatts en kommitté, bestående av representanter för läkare, husmödrar och daghemsföreståndarinnor, vilken arbetat för att få fram bättre spädbarnsbäddar och babyutstyrslar. Samarbete har inletts med representanter för barnkläderskonfektion för att få fram bättre och billigare konfektionsmodeller av barnkläder. Vissa undersökningar ha även verkställts angående förebyggande av malskador å kläder m. m. En gren av Aktiv hushållnings verksamhet har bestått i presskonferenser samt överläggningar med livsmedels-, industri- och bränslekommissionerna, arbetsmarknadskommissionen, Stockholms gasverk m. fl. Sektionen har även tagits i anspråk för rådgivning och biträde i övrigt vid hjälpverksamheten i krigshärjade länder i utrustnings- och beklädnadsfrågor. Till dagspressen utsände Aktiv hushållning under här behandlade period ett 50-tal artiklar i hushållsfrågor. I arbetet inom Radiotjänsts hus- och hemkommitté tog sektionen verksam del och förmedlade ett flertal radioföredrag. H e m m e n s f o r s k n i n g s i n s t i t u t , vilket grundats på våren 1944 på initiativ av Husmödrarnas samarbetskommitté och Hushållslärarinnornas samorganisation, erhöll för sin verksamhet under år 1944, som redan omnämnts i föregående årsredogörelse, ett statsbidrag av 50 000 kronor.

413 Institutet, som i övrigt finansierats från enskilt håll, skall enligt sina stadgar verka för en systematisk rationalisering av arbetsförhållandena i de svenska hemmen genom forskning rörande de tekniska och ekonomiska problem, som äro förbundna med hemmens uppgifter som konsumentcentra och arbetsplatser, med hänsynstagande till de psykologiska, hygieniska och sociala problem, som sammanhänga med hemmens allmänna uppgifter. Nära samverkan har ägt rum mellan institutet och Aktiv hushållning ävensom med statens institut för folkhälsan, som upplåtit lokaler för forskningsinstitutet och i viss utsträckning ställt därvarande tjänstemäns arbetskraft till förfogande. För forskningsinstitutets fortsatta verksamhet beviljade 1945 års riksdag på Kungl. Maj:ts hemställan (se statsverksprop., l l : e huvudtiteln sid. 52) för budgetåret 1945/46 ett anslag av 50 000 kronor. Härvid förutsattes, att enskilda personer eller organisationer skulle ställa till förfogande för verksamheten bidrag, motsvarande minst statsbidragets storlek.

BILAGOR

Bilaga

1.

Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena utfärdade

under tiden 1 juli 1944—30 juni

1945.

(Författningar av rent militärt innehåll äro ej medtagna.) A. Författningar rörande folkhushållningen. 1. Tvångsförfogande över egendom. 14/9

1944 nr 661 K. F. om ändrad lydelse av 5 § rekvisitionsförordningen den 30 juni 1942 (nr 586). 14/9 1944 » 662 K. K. om ändring i kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 414) med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. m. 14/9 1944 » 663 K. F. ang. ändrad lydelse av 1 och 14 §§ förordningen den 18 februari 1944 (nr 54) om uttagning under fredstid av motorfordon m. m. för vissa civila behov under krig eller krigsfara (civil uttagningsförordning). 14/9 1944 » 664 K. K. ang. ändrad lydelse av 8 § kungörelsen den 18 februari 1944 (nr 57) med vissa bestämmelser om utnyttjande vid krig eller krigsfara av landets motorfordonspark m. m. 1/11 1944 » 718 Riksvärderingsnämndens kungörelse om taxa, som av riksvärderingsnämnden upprättats. 11/5 1945 » 171 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293). 11/5 1945 » 172 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613). 11/5 1945 » 180 K. F. Om ändrad lydelse av 60 och 70 §§ rekvisitionsförordningen den 30 juni 1942 (nr 586). 15/6 1945 » 325 K. K. ang. provisoriska begränsningar i rätten att göra rekvisition. 22/6 1945 » 384 Lag med särskilda bestämmelser ang. gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar. Giltighet t. o. m. 30/6 1946. 2. Moratorium, förmynderskap m. m. 23/3

1945 nr

27—518703

83 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser ang. förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m.

418 23/3

1945 nr

23/3

1945 »

23/3

1945 »

85 Lag ang. utsträckt tillämpning (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger. 86 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 4 juni 1943 (nr 275) om förlängning i särskilt fall av tiden för r ä t t att lyfta utdelning i konkurs. 87 K. K. om förlängning (t. o. m. 30/6 1946) av tiden för r ä t t att lyfta utdelning i aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs.

3. Patent m. m. 14/9 1944 nr 601 K. K. om tillämpning (t. o. m. 30/6 1945) i förhållande till Canada av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 22/12 1944 » 795 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1945) i förhållande till Norge av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 23/3 1945 » 88 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 23/3 1945 » 89 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om u p p finningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. 15/6 1945 » 299 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1946) i fråga om svenska medborgare av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 15/6 1945 »> 300 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1946) i förhållande till Schweiz av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. D:o d:o i förh. till Storbritannien och Norra Irland. 15/6 1945 » 301 » Danmark. 15/6 1945 » 302 D:o d:o » » » Finland. 15/6 1945 » 303 D:o d:o » » D:o d:o » » » Canada. 15/6 1945 » 304 » Frankrike. 29/6 1945 » 475 D:o d:o » » 29/6 1945 » 435 435 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 31/12 1945) i förhållande till Norge av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m.

4. Förvaltningsmyndigheters och enskilda organisationers verksamhet vid krig eller krigsfara. 23/3

27/4

1945 nr

84 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser ang. bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. 1945 » 147 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 7 j u n i 1940 (nr 437) ang. utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter.

419 1/6

1945 nr 298 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser ang. domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

5. Allmänna bestämmelser rörande ransoneringssystemet. 6. Krislidsorganisationen. 15/7 30/9

1944 nr 563 K. instruktion för statens informationsstyrelse. 1944 » 641 K. K. ang. ändrad lydelse av 11 § 1 mom. kungörelsen den 18 april 1941 (nr 215) med vissa avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan. 20/10 1944 » 703 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 328) om länsarbetsnämnder. 8/12 1944 » 818 K. K. om ändring i instruktionen för statens arbetsmarknadskommission den 7 maj 1940 (nr 326). 26/1 1945 » 27 Transumt av K. brev till överbefälhavaren med föreskrifter ang. driftvärnets organisation och uppgifter m. m. 25/5 1945 » 208 K. K. om ändrad lydelse av 2 § instruktionen den 20 juni 1941 (nr 482) för statens priskontrollnämnd. 1/6 1945 » 339 K. K. ang. ändrad lydelse av 7 och 14 §§ kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 328) om länsarbetsnämnder. 29/6 1945 » 516 K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. vissa avvecklingsåtgärder inom statsförvaltningen i samband med övergången till fredsförhållanden. 29/6 1945 » 536 K. K. ang. upphävande av instruktionen den 15 juli 1944 (nr 563) för statens informationsstyrelse. 7. Jordbruket och livsmedelshushållningcn. a. Författningar sammanhängande med prisregleringen på jordbruksområdet. 15/7 1944 nr 538 Lag ang. ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss p a n t r ä t t i spannmål. 15/7 1944 » 539 Lag ang. ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa. 1/9 1944 » 596 Transumt av K. brev till fullmäktige i riksbanken ang. bestämmande av belåningsvärdct å spannmål under regleringsåret 1944/45. 14/9 1944 » 622 K. K. ang. nedsättning av accisen å hushållsmargarin. 14/9 1944 » 623 K. K. ang. tullen å visst slag av margarin. 14/9 1944 » 632 K. K. om ikraftträdande av lagen den 15 juli 1944 (nr 539) ang. ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss p a n t r ä t t i spånadslin och hampa. 23/2 1945 » 39 K. K. ang. ändring av accisen och tilläggsaccisen å fettemulsion. 2/3 1945 » 40 K. K. ang. ändring av accisen å margarin. 2/3 1945 » 41 K. K. ang. tullen å margarin m. m. 27/4 1945 » 150 K. F. om fortsatt giltighet av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker. 27/4 1945 » 151 K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande.

420 b. Andra författningar ivrande jordbruket och trädgårdsskötseln (jfr avd. 7 d). 15/7 1944 nr 525 K. K. om allmän jordbruksräkning år 1944. 21/7 1944 » 553 K. K. om beviljande i vissa fall av tjänstledighet för skördearbete. 30/9 1944 » 642 K. K. ang. inventering av vissa åkerarealer. 30/9 1944 » 643 K. K. ang. uppgifter för svinräkning den 16 oktober 1944. 16/2 1945 » 28 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1946) av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om r ä t t för arrendator att bortföra stråfoder m. m. 23/2 1945 » 37 Lag ang. fortsatt tillämpning (t. o. m. 31/12 1945) av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) om jämkning av arrendeavtal i vissa fall. 16/3 1945 » 52 K. K. ang. uppgifter för svin- och hönsräkning den 16 april 1945. 6/4 1945 » 102 K. K. ang. insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rör. skördeutsikterna och skörden under år 1945. 6/4 1945 » 103 K. K. ang. arealinventering och kreatursräkning inom riket m. ni. c.

Fisket.

d. Livsmedelshushållningen i övrigt (jfr avd. 7 a—c). 1/9 1944 nr 597 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 1/9 1944 » 598 K. K. ang. skyldighet för handlande att deklarera vissa förråd av ransonerade livsmedel m. m. 14/9 1944 » 603 K. K. om ändring i kungörelsen den 5 december 1941 (nr 922) ang. beslag å samt reglering av handeln med potatismjöl m.m. 10/11 1944 » 717 K. K. om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ kungörelsen den 20 november 1942 (nr 877) ang. prisrabattering å matfett och mjölk m. m. 24/11 1944 » 741 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 4/1 1945 » 1 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med koksalt. 26/1 1945 » 12 K. K. om upphävande av kungörelsen den 30 december 1940 (nr 1038) med särskild bestämmelse ang. stamvörtstyrkan hos maltdryck av första klassen. 16/2 1945 » 34 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 16/3 1945 » 64 K. K. om ändrad lydelse av 7 § kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 91) med vissa bestämmelser ang. handeln med mjölk. 16/3 1945 » 65 K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 546) ang. beslag å samt reglering av handeln med till människoföda tjänliga ärter och bönor. 23/3 1945 » 76 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 609) med vissa bestämmelser ang. tillverkning och försäljning av bröd. 6/4 1945 » 110 K. K. ang. utdelning av nya personkort. 18/5 1945 » 184 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 1/6 1945 » 228 K. K. ang. tullfrihet under viss tid (t. o. m. 30/6 1946) för korn och malt. 8. Industrien (utom livsmedelsindustri). 6/10 1944 nr 672 K. K. ang. reglering av införseln av salicylsyra och acetylsalicylsyra m. m. 22/12 1944 » 792 K. K. ang. reglering av införseln av gjutna, raka, heltjocka muff rör av icke smidbart järn. 4/1 1945 » 1 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med koksalt.

421 4/1

1945 nr

4/1

1945 »

26/1

1945 »

26/1

1945 »

2 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa industrikemikalier. 3 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med bensaldehyd, bensoesyra och natriumbensoat. 19 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa vita pigment. 20 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa oljefärger.

9. Bränsle-, smörjmedels- och krafthushållningcn. a. Ved och träkol samt kolgas. K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter rör. tillverkning 28/7 1944 nr 562 av träkol och gengasved m. m. K. F. ang. tillstånd för vissa trafikutövare att i beställnings14/9 1944 » 607 trafik utföra transporter av ved. m. m. K. K. ang. upphävande av den vid kungörelsen den 17 oktober 30/9 1944 » 668 1941 (nr 793) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment fogade tabellen 4. 30/9 1944 »> 669 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. fastställande av normalpriser å massaved och flottningsbrännved m. m. 20/10 1944 » 699 K. K. ang. inskränkning i rätten att använda gas för beredning av varmvatten. 8/12 1944 » 761 K. K. ang. inventering av landets förråd av träkol och gengasved. K. K. ang. förberedande åtgärder för reglering av förbruk8/12 1944 » 762 ningen av gas. Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. åtgär26/1 1945 i 22 der för främjande av vedanskaffningen. K. K. ang. inskränkning i rätten a t t använda gas i vissa appa23/2 1945 » 36 rater. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 23/2 1945 ») 38 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser om mätning av ved och annat virke. 2/3 1945 » 44 K. F. ang. tillstånd för vissa trafikutövare att i beställningstrafik utföra transporter av ved m. m. 9/3 1945 » 55 K. K. med fastställande av normalpriser å vissa virkestransporter m. m. 16/3 1945 »> 56 K. F . ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 mars 1942 (nr 112) med särskilda bestämmelser beträffande vissa virkestransporter med automobil. 16/3 1945 » 57 K. F. om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 9 maj 1924 (nr 118) med vissa bestämmelser ang. handeln med brännved och annat virke i löst mått. 23/3 1945 »> 75 K. K. ang. straffrihet i vissa fall vid överskridande av maximilast m. m. vid transport av vissa skogsprodukter. 6/4 1945 »> 106 K. K. ang. inskränkning av förbrukningen av gas. 20/4 1945 »> 123 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1946) av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet. 20/4 1945 » 138 K. K. ang. beslag å massaved (pappersved) och props. 11/5 1945 »> 1 8 1 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog.

422 25/5

1945 nr 223 K. K. ang. inventering av landets förråd av ved samt timmer och vissa andra trävaror.

b.

Torv.

2/2

1945 nr

c. Flytande 11/5 25/5 d. 22/9 16/3 e. 13/4 8/6

23 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. statsgaranti för bränntorv tillverkningssäsongen 1945. bränslen, gengas m. m.

1945 nr 174 K. K. med vissa bestämmelser till skydd mot skada från gengasdrivet fordon eller redskap. 1945 » 207 K. K. ang. reglering av införseln av vissa mineraloljor. Smörjmedel. 1944 nr 625 K. K. ang. inventering av landets förråd av smörjmedel m. m. 1945 » 53 K. K. ang. inventering av landets förråd av smörjmedel m. m. Krafthushdllning. 1945 nr 117 K. K. ang. inskränkning av förbrukningen av elektrisk kraft. 1945 » 277 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

10. Utrikeshandeln. a.

Allmänt.

1/6

1945 nr 216 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 214) ang. statsgaranti för exportkredit. 1945 » 276 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 30 december 1939 (nr 951) ang. vissa utfästelser rör. införsel och utförsel av varor m. m.

8/6

b. Importförbud

och

importreglering.

6/10 1944 nr 672 K. K. ang. reglering av införseln av salicylsyra och acetylsalicylsyra m. m. 20/10 1944 » 694 K. K. ang. importförbud å oarbetat guld m. m. 20/10 1944 » 695 K. K. ang. importförbud å oarbetad platina m. m. 24/11 1944 » 742 K. K. ang. reglering av införseln av gips m. m. 22/12 1944 » 792 K. K. ang. reglering av införseln av gjutna, raka, heltjocka muffrör av icke smidbart järn. 27/4 1945 » 150 K. F. om fortsatt giltighet av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker. 18/5 1945 » 178 K. K. om upphävande av kungörelsen den 9 oktober 1939 (nr 705) ang. förbud mot införsel till riket av viss film. 25/5 1945 » 207 K. K. ang. reglering av införseln av vissa mineraloljor. c.

Exportförbud.

30/12 1944 nr 814 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) ang. allmänt exportförbud. 27/4 1945 » 142 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) ang. allmänt exportförbud.

423 11. Sjöfarten. 30/9

20/4

25/5 8/6

1944 nr 644 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 11 december 1942 (nr 956) med förordnande jämlikt 2 § lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg. 1945 » 140 Lag ang. utsträckt tillämpning (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän. 1945 » 200 K. F. om viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersättning för år 1945. 1945 » 258 K. K. om ändring med avseende å tillämpningen av kungörelsen den 15 december 1939 (nr 857) ang. tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

12. Trafikväsendet i övrigt. a. Järnvägarna. 15/12 1944 nr 774 K. K. med vissa föreskrifter rör. transport å järnväg. b. 12/8

Motorfordonstrafiken. 1944 nr 582 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 633) ang. förbud i vissa fall att transportera gods med motorfordon eller traktortåg. 14/9 1944 » 607 K. F. ang. tillstånd för vissa trafikutövare a t t i beställningstrafik utföra transporter av ved m. m. 14/9 1944 » 608 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1945) av kungörelsen den 24 september 1943 (nr 696) ang. r ä t t a t t u t a n särskilt trafiktillstånd använda släpfordon i yrkesmässig trafik för godsbefordran. 24/11 1944 » 738 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 4 juni 1943 (nr 285) ang. tillfällig eftergift från bestämmelserna i 4 § 1 mom. h) motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561). 24/11 1944 » 739 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1945) av vissa, vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) berörande undantagsbestämmelser. 24/11 1944 » 740 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1945) av förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. 24/11 1944 » 749 K. F. med vissa föreskrifter ang. trafik med motorfordon och släpfordon vid utrymning. 19/1 1945 » 7 K. K. ang. tillfälligt undantag från vissa bestämmelser om efterbesiktning av motorfordon och släpfordon. 2/3 1945 » 44 K. F. ang. tillstånd för vissa trafikutövare att i beställningstrafik utföra transporter av ved m. m. 16/3 1945 »> 56 K. F. ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 mars 1942 (nr 112) med särskilda bestämmelser beträffande vissa virkestransporter med automobil. 23/3 1945 » 75 K. K. ang. straffrihet i vissa fall vid överskridande av maximilast m. m. vid transport av vissa skogsprodukter. 25/5 1945 » 211 K. F. ang. tillstånd för vissa jordbrukare a t t med traktortåg utföra vissa transporter i beställningstrafik.

424 8/6

8/6

1945 nr 263 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av förordningen den 6 augusti 1942 (nr 737) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. släpfordon. 1945 » 624 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av 1 § kungörelsen den 12 februari 1943 (nr 55) med vissa bestämmelser för befrämjande av användningen av personautomobilringar i yrkesmässig trafik för godsbefordran.

13. Post- och telegrafväsendet. 22/5

1945 nr 206 Telegrafstyrelsens kungörelse om upphävande av kungörelserna den 4 september 1939 (nr 614 och 615) ang. inskränkning i användningen av radioanläggningar ombord å svenska och främmande fartyg och luftfartyg.

14. Försäkringsväsendet. a. 20/4

Transportförsäkring. 1945 nr 122 Lag ang. ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 juni 1940 (nr 510) om krigsskadeersättning.

b. Olycksfallsförsäkring och personell krigsskadeersättning. 8/6 1945 nr 259 K. K. om tillfällig höjning av ersättningen åt sjöfolk för förlust av effekter vid fartygs förolyckande. 15. Arbetsmarknaden. a. 15/7

Allmänt. 1944 nr 541 Lag ang. ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. 5/10 1944 » 681 Statens arbetsmarknadskommissions kungörelse om upphävande av kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 588) ang. skyldighet för arbetsgivare a t t lämna uppgift om anställande och entledigande av arbetstagare. 23/3 1945 » 81 K. K. om hyresbidrag till ovana skogsarbetare. 15/6 1945 » 278 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. 15/6 1945 » 279 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 30 december 1939 (nr 935) om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister. 15/6 1945 » 280 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen. 15/6 1945 » 281 Lag ang. fortsatt, giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rör. arbetstidens reglering m. m. 15/6 1945 » 309 K. F. ang. tillgodoräknande i vissa fall av tjänsteplikt för rätt till hemortslön m. m. b. Uppskov med värnpliktstjänstgöring. 29/6 1945 nr 537 K. K. ang. viss inskränkning i rätten att bevilja uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap.

425 16. Löneförhållanden, dyrtidstillägg m. m. 15/7 1944 nr 524 K. K. ang. kristillägg under tredje kvartalet 1944. 20/10 1944 » 691 K. K. ang. kristillägg under fjärde kvartalet 1944. 1/12 1944 » 751 Lag om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd. 1/12 1944 » 752 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen under budgetåret 1944/45 av lagen om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd. 1/12 1944 » 754 K. K. ang. provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1944/45 och tillfälligt barntillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. 1/12 1944 767 K. K. ang. ändrad lydelse av 4, 5 och 7 §§ kungörelsen den 18 september 1942 (nr 761) om kristillägg å sjukpenning från erkänd sjukkassa. 15/12 1944 777 K. F. ang. ändrad lydelse av 20 § 1—3 mom. förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor. 15/12 1944 778 K. F. ang. beloppet av barntillägg och hustrutillägg enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor. 15/12 1944 779 K. F. om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor. 19/1 1945 11 K. K. ang. kristillägg under första kvartalet 1945. 6/4 1945 113 K. K. ang. utbetalande till skoldistrikt av förskott å kristillägg till lärare vid folk- och småskolor. 27/4 1945 137 K. K. ang. kristillägg under andra kvartalet 1945. 11/5 1945 167 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) ang. begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension. 1/6 1945 » 231 Lag ang. ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 december 1944 (nr 751) om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner ocli invalidunderstöd. 1/6 1945 » 232 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen under budgetåret 1945/46 av lagen om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd. 1/6 1945 » 233 Lag om provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd. 1/6 1945 » 234 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd. 1/6 1945 » 235 Lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. 1/6 1945 » 236 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. 1/6 1945 » 237 K. K. om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 25 september 1942 (nr 772) ang. sättet och tiden för utbetalning av pensioner och understöd jämlikt lagen om folkpensionering och förordningen om invalidunderstöd. 1/6 1945 » 238 K. K. om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 25 september 1942 (nr 773) ang. sättet och tiden för utbetalning av bidrag enligt lagen om barnbidrag. 1/6 1945 » 239 K. F. om provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar.

426 1/6

1/6 1/6

1/6

1/6

22/6 29/6 29/6 29/6

1945 nr 240 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av förordningen om provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar. 1945 » 241 K. F. om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å blindhetsersättningar. 1945 » 242 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av förordningen om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å blindhetsersättningar. 1945 » 268 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1946) av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) ang. dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. 1945 » 269 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1946) av förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) ang. dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) ang. en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall m. m. 1945 » 417 K. K. med vissa bestämmelser ang. dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. under budgetåret 1945/46. 1945 » 490 K. K. ang. provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1945/46 åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. 1945 » 555 K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. vissa förhandlingar rör. lönerna för kollektivavtalsanställd personal i statens tjänst. 1945 » 558 K. K. ang. omreglering av lönetur i vissa fall.

17. Den militära beredskapstjänstcn; hemvärnet. 15/7

15/7

15/7

15/7

15/7 25/5 25/5

1944 nr 557 K. K, ang. ändrad lydelse av 1 § 1—3 mom. kungörelsen den 29 september 1939 (nr 749) med bestämmelser i fråga om avlöning till viss statsanställd civil personal under tjänstledighet för värnpliktstjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap. 1944 » 558 K. K. ang. ändrad lydelse av kungörelsen den 22 december 1939 (nr 967) med bestämmelser i fråga om avlöning till viss statsanställd civil personal under tjänstledighet för militär tjänstgöring såsom beställningshavare i reserven m. m. i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering. 1944 » 559 K. K. ang. ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 19 februari 1943 (nr 65) med bestämmelser i fråga om avlöning till lärare vid statsunderstödda folkhögskolor vid fullgörande av militärtjänstgöring m. m. 1944 » 560 K. K. ang. ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 14 maj 1943 (nr 254) med bestämmelser i fråga om avlöning till lärare vid statsunderstödda lantbruks- och lantmannaskolor vid fullgörande av militär tjänstgöring m. m. 1944 » 561 K. K. ang. underrättelse i vissa fall till familjebidragsnämnd om utbetalning av avlöningsbelopp. 1945 » 194 K. K. ang. övergångsförmåner till viss långtidsinkallad militär personal. 1945 » 195 K. K. ang. värnpliktstån till viss långtidsinkallad militär personal.

427 22/6

29/6

29/6 29/6 29/6 29/6 29/6

1945 nr 459 Lag ang. upphävande av lagen den 9 juni 1944 (nr 284) om u p p h ä v a n d e i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet a t t erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet. 1945 » 414 K. K. ang. tillämpningen av bestämmelserna om familjebidrag efter upphörandet av förstärkt försvarsberedskap. Giltighet t. o. m. 30/6 1946. 1945 » 462 K. K. ang. utsträckt tillämpning av vissa för civil personal gällande bestämmelser avseende förstärkt försvarsberedskap. 1945 » 494 K. K. ang. lån från värnpliktslånefonden. 1945 » 495 K. K. ang. värnpliktslån till vissa under militärtjänstgöring skadade. 1945 » 556 K. K. ang. beredande av anställning åt i militärtjänst skadade m. m. 1945 » 557 K. cirkulär till statsmyndigheterna med vissa bestämmelser ang. handläggningen av anställningsfrågor rör. arbetare.

18. Byggnads- och bostadsväsendet. 26/1

1945 nr

14 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 15 januari 1943 (nr 10) om skyldighet att lämna vissa uppgifter ang. fastighets ekonomiska förhållanden. » 67 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1946) av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. » 68 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1946) av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. » 148 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. » 176 K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag. » 282 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.

23/3

23/3

27/4

27/4

15/6

19. Sjukvården. 15/7

1944 nr 540 Lag ang. ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara. 12/8 1944 » 583 K. K. om ersättning i vissa fall av kostnader för vård av krigsskadade å civila sjukhus. 14/9 1944 » 630 K. K. ang. ikraftträdande av lagen den 15 juli 1944 (nr 540) ang. ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara m. fl. författningar. 22/12 1944 » 819 K. K. med vissa särskilda avlöningsbestämmelser för tjänstepliktig medicinalpersonal. 23/3 1945 » 94 K. K. om ersättning i vissa fall av kostnader för vård av krigsskadade å civila sjukhus. 29/6 1945 » 491 K. K. med vissa särskilda avlöningsbestämmelser för tjänstepliktig medicinalpersonal.

428 20. Undervisningsväsendet. 24/11 1944 nr 746 K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 3 november 1939 (nr 802) med särskilda bestämmelser ang. verksamheten vid vissa undervisningsanstalter vid krig eller krigsfara. 20/4 1945 » 132 K. cirkulär till skolöverstyrelsen, statskontoret, länsstyrelserna, domkapitlen, folkskoleinspektörerna samt rektorerna, föreståndarna och styrelserna för de under skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna ang. beredande av ledighet under år 1945 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m. 21. Prisregleringen. (Beträffande prisregleringen för särskilda varuslag se avd. 7, 8 och 9.) 25/8

1944 nr 595 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/11 1944) av kungörelsen den 4 juni 1943 (nr 310) ang. allmänt prisstopp. 24/11 1944 i 748 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 28/2 1945) av kungörelsen den 4 juni 1943 (nr 310) ang. allmänt prisstopp. 23/2 1945 »> 35 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/5 1945) av kungörelsen den 4 juni 1943 (nr 310) ang. allmänt prisstopp. 23/3 1945 » 71 K. cirkulär till de myndigheter, vilka hava att sluta avtal om arbeten för statens behov, ang. fortsatt giltighet av föreskrifterna i förnyade cirkuläret den 31 mars 1944 (nr 124) ang. prisförändringars samt. ändrade arbetslöners och transportkostnaders inverkan på entreprenadsumma m. m. 18/5 1945 » 203 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). 18/5 1945 » 204 K. K. med närmare bestämmelser ang. tillämpning av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). Giltighet t. o. m. 30/6 1946. 25/5 1945 » 209 K. K. ang. allmänt prisstopp. Giltighet t. o. m. 31/8 1945. 25/5 1945 » 210 K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. storleken av vissa taxor och avgifter. 25/5 1945 » 256 K. F. ang. prisutjämningsavgift. Giltighet t. o. m. 30/6 1946. 25/5 1945 » 257 K. K. ang. prisutjämningsavgift å vissa trävaror. 22. Penning- och bankväsendet. 20/10 1944 nr 693 K. F. om ändring i valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). 26/1 1945 » 16 K. F. ang. ändrad lydelse av 16, 19 och 24 §§ valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). 3/2 1945 » 21 Valutakontorets kungörelse ang. allmän deklaration av utländska tillgångar och skulder m. m. vid 1944 års utgång. 16/3 1945 » 58 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) ang. r ä t t för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. 23/3 1945 » 66 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.

429 6/4

27/4

11/5

11/5 1/6

29/6

1945 nr 114 K. K. ang. ändring av kungörelsen den 28 augusti 1934 (nr 464) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till Tyska riket. 1945 » 146 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 22 december 1939 (nr 895) ang. r ä t t för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. 1945 » 165 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 15 december 1939 (nr 850) ang. rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. 1945 » 166 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). 1945 » 227 Lag ang. fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. 1945 » 418 K. K. ang. befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Giltighet t. o. m. 30/6 1946.

23. Statsfinanserna. a.

Skatteväsendet.

7/7

1944 nr 514 K. K. med vissa föreskrifter rör. beräkning av taxerad merinkomst av jordbruk och skogsbruk enligt förordningen den 26 maj 1944 (nr 275) om krigskonjunkturskatt för år 1044. 1944 » 611 K. K. ang. meddelande i fråga om yrkesmässigt bedrivet fiske av förordnande jämlikt 4 § 5 mom. förordningen den 26 maj 1944 (nr 275) om krigskonjunkturskatt för år 1944. 1945 » 48 K. F. ang. ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. 1945 » 59 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. 1945 » 61 K. F. ang. fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1946) av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) om tilläggsskatt å bensin. 1945 » 62 K. F. ang. fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1946) av förordningen den 21 juni 1940 (nr 563) om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. 1945 » 63 K. F. om fortsatt uppskov (t. o. m. 30/5 1946) med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit. 1945 )> 111 K. K. ang. r ä t t a t t taga i anspråk vissa investeringsfonder. 1945 » 201 K. F. ang. ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt. 1945 » 202 K. F. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1946) av förordningen den 19 november 1943 (nr 778) om tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler. 1945 » 294 K. F. om krigskonjunkturskatt för år 1945. 1945 » 295 K. F. med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1946 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

14/9

9/3 16/3

16/3 16/3

16/3 6/4 25/5 25/5

8/6 8/6

430 8/6 8/6 22/6

22/6

29/6 29/6 29/6 29/6 29/6

29/6 29/6 29/6

29/6

29/6

29/6

b. 14/9

14/9

14/9

1945 nr 296 K. K. med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 8 juni 1945 (nr 294) om krigskonjunkturskatt för år 1945. 1945 » 297 K. K. med föreskrifter rör. provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för år 1945. 1945 » 440 K. K. ang. fastställelse av vissa formulär till blanketter för deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt år 1945 m. m. 1945 » 441 Transumt av k. brev till statskontoret ang. fastställelse av vissa för tillämpningen av förordningen den 8 juni 1945 (nr 294) om krigskonjunkturskatt för år 1945 avsedda formulär. 1945 » 430 K. F. om värnskatt för budgetåret 1945/46. 1945 » 431 K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 29 juni 1945 (nr 430) om värnskatt för budgetåret 1945/46. 1945 » 432 K. K. ang. fastställelse av tabell till ledning vid uträknandet av värnskatt för budgetåret 1945/46. 1945 » 433 K. F. ang. fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt till staten. 1945 » 443 K. F. ang. de procenttal av stadgade grundbelopp, med vilka bottenskatt enligt 18 § förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall för år 1945 utgå. 1945 » 444 K. K. ang. fastställelse av tabell till ledning vid uträknandet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1945. 1945 » 483 K. F. med särskilda bestämmelser ang. taxtering för inkomst av under år 1945 avyttrad brännved eller massaved m. m. 1945 » 484 K. K. med vissa föreskrifter rör. tillämpningen av förordningen den 29 juni 1945 (nr 483) med särskilda bestämmelser ang. taxering för inkomst av under år 1945 avyttrad brännved eller massaved m. m. 1945 » 485 K. K. ang. fastställelse av formulär enligt förordningen den 29 juni 1945 (nr 483) med särskilda bestämmelser ang. taxering för inkomst av under år 1945 a v y t t r a d brännved eller massaved m. m. 1945 » 492 K. K. med vissa föreskrifter rör. beräkning av taxerad merinkomst av jordbruk och skogsbruk enligt förordningen den 8 juni 1945 (nr 294) om krigskonjunkturskatt för år 1945. 1945 » 493 K. K. ang. meddelande i fråga om yrkesmässigt bedrivet fiske av förordnande jämlikt 4 § 5 mom. förordningen den 8 juni 1945 (nr 294) om krigskonjunkturskatt för år 1945. Statslån. 1944 nr 617 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens 3 % obligationslån av den 15 april 1943. 1944 » 618 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens 3,5 % obligationslån av den 1 november 1943. 1944 » 619 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till 1943 års emission av svenska statens obligationslån för inlösen av enskilda järnvägar.

2/3

1945 nr

42 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens 3,5 % obligationslån av den 15 mars 1944. B. Andra författningar.

24. IVcutralitctsbesläinmelser m. m. 14/9

1944 nr 599 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 557) ang. tillämpning av § 2 mom. 4 kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 187) innefattande vissa neutralitetsbestämmelser. 14/9 1944 » 600 K. K. med tillägg till kungörelsen den 26 september 1938 (nr 591) ang. sjöfarten inom svenskt kustvatten under vissa utomordentliga förhållanden. 22/9 1944 » 624 K. K. om förbud för utländskt fartyg att befara vissa delar av svenskt kustvatten. 9/2 1945 »> 31 K. K. med vissa bestämmelser ang. sjötrafiken inom svenskt territorialvatten. 9/2 1945 » 32 K. K. med förordnanden jämlikt 1 § och 13 § 1 mom. kungörelsen den 9 februari 1945 med vissa bestämmelser ang. sjötrafiken inom svenskt territorialvatten. 9/2 1945 » 33 K. K. om förbud för utländskt fartyg att befara vissa delar av svenskt territorialvatten. Härigenom upphäves K. K. 22/9 1944 (nr 624). 11/5 1945 » 152 Lag med vissa bestämmelser om fartyg, som ankommit från krigförande eller ockuperat land. 11/5 1945 i 163 K. K. med vissa föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 11 maj 1945 (nr 152) med vissa bestämmelser om fartyg, som ankommit från krigförande eller ockuperat land. 1/6 1945 » 213 K. K. om upphävande av kungörelsen den 9 februari 1945 (nr 32) med förordnanden jämlikt 1 § och 13 § 1 mom. kungörelsen den 9 februari 1945 med vissa bestämmelser ang. sjötrafiken inom svenskt territorialvatten. 1/6 1945 » 214 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 9 februari 1945 (nr 33) om förbud för utländskt fartyg att befara vissa delar av svenskt territorialvatten. 25. Utlänningskontroll; passbestämmelser m. m. 15/7 15/7 15/7 15/7 15/7 12/8

1944 nr 526 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 26 november 1937 (nr 912) med föreskrifter i anledning av utlänningslagen. 1944 » 527 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar. 1944 » 528 K. K. om insändande till statens utlänningskommission av vissa uppgifter rör. utlänningar. 1944 » 529 K. K. om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ kungörelsen den 30 april 1943 (nr 224) ang. utlännings vistelse i vissa delar av riket. 1944 » 551 K. K. ang. förlängd giltighetstid av uppehållsviseringar för vissa norska medborgare. 1944 » 592 K. K. om förlängd giltighetstid för vissa uppehållsviseringar å danska pass.

432 12/8

1944 nr 594 K. K. om förbud för norska medborgare att lämna riket utan särskilt tillstånd. 14/9 1944 »> 609 K. K. med förordnande enligt 1 § lagen den 28 juni 1941 (nr 587) med vissa bestämmelser ang. omhändertagande av flyktingar m.m. 14/9 1944 » 614 K. K. om förbud för danska medborgare att lämna riket utan särskilt tillstånd. 14/9 1944 » 615 K. K. ang. ändrad lydelse av 8 och 12 §§ kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar. 27/10 1944 » 701 K. K. ang. godkännande av finskt nationalitetsintyg såsom pass. 27/10 1944 » 713 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 1 oktober 1943 (nr 716) om befrielse i vissa fall för utlänningar från skyldighet att hava arbetstillstånd. 24/11 1944 » 744 K. K. med vissa bestämmelser ang. den civilförsvaret åliggande verksamheten för omhändertagande av flyktingar. 11/12 1944 » 780 Statens utlänningskommissions kungörelse med förbud för utlänningar att beträda vissa områden m. m. 15/12 1944 » 793 K. K. om förlängd giltighetstid för vissa uppehållsviseringar å norska pass. 15/12 1944 » 794 K. K. om förlängd giltighetstid för vissa uppehållsviseringar å danska pass. 6/4 1945 » 95 K. K. ang. godkännande av finskt nationalitetsintyg såsom pass m. m. 6/4 1945 » 105 K. K. med vissa bestämmelser ang. avvisning och förpassning enligt utlänningslagen. 20/4 1945 » 124 K. K. ang. godkännande av identitetskort såsom tillfällig legitimationshandling m. m. 11/5 1945 » 175 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 7 november 1941 (nr 836) om skyldighet för svensk medborgare att vid utresa ur riket innehava giltigt pass. 7/6 1944 » 288 Statens utlänningskommissions kungörelse om upphävande av kungörelsen den 11 december 1944 (nr 780) med förbud för utlänningar att beträda vissa områden m. m. 15/6 1945 » 286 K. K. ang. ändrad lydelse av 2 § passkungörelsen den 31 maj 1940 (nr 471). 15/6 1945 » 287 K. K. ang. ändrad lydelse av 3 § utrikesförvaltningens passkungörelse den 14 juni 1940 (nr 548). 15/6 1945 » 314 K. K. ang. utlännings vistelse i vissa delar av riket. Härigenom upphäves K. K. 30/4 1943 (nr 224). 15/6 1945 » 315 Lag om utlännings r ä t t att här i riket vistas (utlänningslag). Giltighet t. o. m. 30/6 1947. Härigenom upphäves lagen 11/6 1937 (nr 344). 15/6 1945 » 316 Lag ang. utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning. Giltighet t. o. m. 30/6 1946. 15/6 1945 » 317 K. K. med föreskrifter i anledning av utlänningslagen (utlänningskungörelse). Giltighet t. o. m. 30/6 1947. Härigenom upphävas en rad äldre författningar. 15/6 1945 » 318 K. cirkulär till statliga myndigheter ang. utlännings anställande i statens tjänst.

433 15/6 15/6 15/6

15/6

15/6

15/6 15/6

22/6

1945 nr 319 K. K. ang. viseringsfrihet för finska barn m. m. Härigenom upphäves K. K. 25/2 1944 (nr 51). 1945 » 320 K. K. ang. godkännande av finskt nationalitetsintyg såsom pass. 1945 » 321 K. K. om fortsatt giltighet av kungörelsen den 12 januari 1939 (nr 28) ang. särskilda villkor för utlännings vistelse inom skyddsområde för fästning eller motsvarande försvarsanläggning samt för utlännings tillträde till etablissement vid försvarsväsendet m. m. 1945 i 322 K. K. med föreskrifter i anledning av lagen den 15 juni 1945 (nr 316) ang. utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning. Härigenom upphäves K. K. 11/12 1942 (nr 946) och 18/9 1943 (nr 715). 1945 » 323 K. K. om ändrad lydelse av 1 § instruktionen den 22 juni 1944 (nr 489) för statens utlänningskommission. Härigenom upphäves K. K. 23/12 1937 (nr 1029). 1945 » 324 K. K. med vissa bestämmelser rör. utlänningsnämnden. Härigenom upphäves K. K. 23/12 1937 (nr 1030). 1945 i 326 K. K. om upphävande av kungörelsen den 16 februari 1940 (nr 95) om svensk medborgares inresa i eller utresa ur riket vid krig eller krigsfara. 1945 » 365 K. K. ang. förlängd giltighetstid för vissa uppehållsviseringar i danska och norska pass m. m.

26. Spioneri, sabotage m. m. 23/3

1945 nr

90¶Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff för sabotage.

27. Ordnings- och säkerhetsföreskrifter. 15/7 1944 nr 565 K. legitimationskungörelse. 20/10 1944 » 728 K. K. om övervakande av samfärdseln över rikets gränser vid krig eller krigsfara (gränsövervakningskungörelse). 20/10 1944 » 729 K. K. ang. tillämpning av 2—18 §§ kungörelsen den 20 oktober 1944 (nr 728) om övervakande av samfärdseln över rikets gränser vid krig eller krigsfara (gränsövervakningskungörelsen). 20/10 1944 » 730 K. K. med vissa bestämmelser ang. inresa och vistelse i område intill riksgränsen mot Finland och Norge. 20/10 1944 » 731 K. K. om ändrad lydelse a v . 4 och 5 §§ reglementet för krigspolisen vid marinen den 20 juni 1941 (nr 497). 1/6 1945 » 225 K. K. om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 6 november 1942 (nr S80) ang. förbud mot försäljning m. m. av vissa kartor. 28. Tryckfrihet. 1/6

15/6

15/6

1945 nr 260 Lag ang. ändrad lydelse av 12 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten a t t utbekomma allmänna handlingar. 1945 » 327 K. K. om upphävande av kungörelsen den 12 april 1940 (nr 197) ang. förbud mot offentliggörande i tryck av vissa underrättelser om krigsmakten m. m. 1945 » 328 K. cirkulär med angivande av underrättelser om krigsmakten, vilka icke böra offentliggöras i tryck.

28—518703

434 29. Civilförsvaret. 15/7

15/7 15/7 15/7 15/7 15/7

15/7

14/9 14/9 14/9

14/9

14/9 14/9 14/9 14/9 14/9 14/9 14/9 14/9

1944 nr 536 Civilförsvarslag. Giltighet t. o. m. 30/6 1949. Härigenom upphävas luftskyddslagen 11/6 1937 (nr 504), lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov 31/3 1938 (nr 90), lagen om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader a t t anordna skyddsrum m. m. 1/3 1940 (nr 119), utrymningslagen 28/6 1941 (nr 582) samt lag med vissa bestämmelser ang. omhändertagande av flyktingar 28/6 1941 (nr 587). 1944 » 537 Lag om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret. 1944 » 542 Lag ang. ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar. 1944 » 544 K. F . ang. ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp. 1944 » 546 K. avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret. 1944 » 547 K. F . ang. ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring vid luftskyddet eller under luftskyddsövning. 1944 » 552 K. K. ang. fortsatt giltighet av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 556) med bestämmelser om arvode m. m. åt vissa luftskyddschefer och ställföreträdande luftskyddschefer. K. K. ang. ikraftträdande av civilförsvarslagen den 15 juli 1944 1944 » 629 (nr 536) m. fl. författningar. 1944 » 634 K. K. ang. upphävande av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd m. fl. lagar. 1944 » 635 K. K. om upphävande av förordningen den 21 juni 1940 (nr 648) med närmare bestämmelser ang. tillämpning av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd. 1944 » 636 K. K. ang. överflyttande på civilförsvarsstyrelsen av de uppgifter, som åvila luftskyddsinspektionen och statens utrymningskommission. 1944 » 646 K. civilförsvarskungörelse. Giltighet t. o. m. 30/9 1949. Härigenom upphävas en rad äldre författningar. 1944 » 647 K. K. med förordnande jämlikt 2 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536). 1944 » 648 K. K. om personalprövningsnämnder. 1944 » 649 K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 augusti 1941 (nr 720) om beredskapsregister m. m. K. K. om ändrad lydelse av 2 och 6 §§ stadgan den 21 februari » 650 1944 1941 (nr 139) ang. statsdepartementen. 1944 » 651 K. K. om ändring i vissa delar av landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 (nr 902). 1944 » 652 K. K. om ändring i vissa delar av instruktionen för överståthållarämbetet den 27 november 1942 (nr 919). 1944 » 653 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § 2 mom. och 4 § 3 mom. kungörelsen den 3 september 1939 (nr 634) med särskilda bestämmelser ang. tillämpning av lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara.

435 14/9

1944 nr 654 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 3 september 1939 (nr 635) om tjänstgöring i medicinalstyrelsen av representanter för försvarsväsendet och luftskyddet. 14/9 1944 » 655 K. K. om bestämmande av myndighet, som avses i 13 § första stycket förordningen den 13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp. 14/9 1944 » 656 K. cirkulär till statliga myndigheter och institutioner ang. föreskrift för civilförsvarsstyrelsen att fullgöra vissa uppgifter för skyddande vid krig eller krigsfara av arkivalier, samlingar m. m. 14/9 1944 » 657 K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 8 januari 1944 (nr 10) om skyddsplacering av varuförråd m. m. 14/9 1944 » 658 K. K. om grunder för ersättning för civilförsvarstjänstgöring i verkskydd. 14/9 1944 » 659 K. K. ang. ändring av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 596) med särskilda föreskrifter ang. tillämpning av förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring vid luftskyddet eller under luftskyddsövning. 24/11 1944 » 744 K. K. med vissa bestämmelser ang. den civilförsvaret åliggande verksamheten för omhändertagande av flyktingar. 22/12 1944 i 817 K. K. med bestämmelser om arvode m. m. åt vissa civilförsvarschefer och ställföreträdare för civilförsvarschef. 11/6 1945 » 186 K. K. om begränsning av det genom kungörelsen den 14 september 1944 (nr 647) meddelade förordnandet jämlikt 2 § civilförsvarslagen. 29/6 1945 » 488 K. K. ang. ändrad lydelse av sista stycket övergångsbestämmelserna till civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646). 30. Kontroll å och återställande av viss utländsk egendom m. m. 23/3 29/6 29/6 29/6 29/6 29/6 29/6 29/6 29/6 5/7

1945 nr

82 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1946) av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) om förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud. 1945 » 520 Lag om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom. Giltighet t. o. m. 30/6 1946. 1945 » 521 K. K. med vissa föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom. 1945 » 522 Lag om kontroll å viss utländsk egendom m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1946. 1945 » 523 K. K. med vissa föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å viss utländsk egendom m.m. 1945 » 524 K. instruktion för flyktkapitalbyrån. 1945 » 525 K. instruktion för restitutionsnämnden. 1945 » 526 K. K. om skingringsförbud å tysk egendom m. m. 1945 » 559 K. K. om deklaration av tysk egendom m. m. 1945 » 527 Flyktkapitalbyråns kungörelse om undantag från gällande skingringsförbud å tysk egendom m. m.

436 Bilaga

2.

Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. den 1 juli 1945. Beträffande bestämmelser angående de särskilda kristidsmyndigheternas organisation och uppgifter se Statsliggaren för budgetåret 1945/46. A.

Under utrikesdepartementet.

Statens informationsstyrelse.1 Instruktion 15/7 1944 (nr 563; upphävd genom K. K. nr 536/1945). K. br. 29/6 1945. Ordf.: landshövdingen C. Jonsson. Ledamöter: utrikesrådet O. Thorsing, översten G. Källner (suppleant översten O. Sundeli), direktören G. Reuterswärd. Verkst. chef och ordförandens ställföreträdare: kanslichefen R. Lund. Sekretariatet: sekreteraren G. Unger och sekreteraren J.-G. Lindström. Sakkunnig: fil. dr Th. Palm. Avdelningar och sektioner m. m.: Administrativa avdelningen: chef byråchefen A. Croneborg. Upplysningsavdelningen: chef redaktören K. Walles. Krisinformation: redaktören S. Rosén. — »Från departement och nämnder»: redaktören K. O. Hammarlund. — Granskning och klipparkiv: redaktören J. Löwenthal. Rådgivnings- och dispensavdelningen: chef redaktören S. Frychius. Sekr. redaktören K. O. Hammarlund. Folkberedskapen: chef kanslichefen R. Lund. Sekr.: fil. kand. T. Tallroth. Försvarsassistenter: översten J. E. M. Björnberg, kaptenen G. Lindberg. Sakkunnig för annonsfrågor: sekreteraren G. Horn. Pressakkunniga: chefredaktörerna H j . Berlin, H . Hjörne, A. R. Olson och K. S. Ward. Folkberedskapens nämnd: samma ledamöter och suppleanter som 1/7 1944. Filmrådet: samma ledamöter som 1/7 1944. Reklamrådet: samma ledamöter som 1/7 1944 u t o m att direktören K. RoeckHansen ersatts med grosshandlaren S. Horwitz. 1 Informationsstyrelsens verksamhet upphörde till större delen med utgången av juni 1945 (se sid. 195). Här meddelade personaluppgifter avse förhållandena i början av år 1945.

437 B.

Under socialdepartementet.

Statens arbetsmarknadskommission. Instruktion 7/5 1940 (nr 326; ändrad genom K. K. nr 812/1940, 887/1940, 250/1943 och 818/1944). Ordf. och chef: landshövdingen A. Thomson. Ledamöter: riksdagsmannen J. Ericsson, överdirektören R. Lundquist, ombudsmannen H . Adamsson, godsägaren K. O. H. Andersson, direktören E. Brodén, direktören A. H. Carell, förbundsordföranden E. Falk, förste sekreteraren G. Vahlberg, riksdagsledamoten fru Disa Västberg. Kommissionens kansli: Första avdelningen: chef riksdagsmannen J. Ericsson. Arbetsförmedlingsbyrån: chef byråinspektören S. Skogh. Socialhjälpsbyrån: chef fil. dr H . Nordström. Sektionen för administrativa ärenden rör. länsarbetsnämnderna: chef länsarbetsdirektören K. G. Norbäck. Sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning: chef fil. lic. E. Neymark. Andra avdelningen: chef byråchefen E. Sundström. Tekniska byrån: chef ingenjören B. Rudhagen. B y r å n för ärenden rör. byggnadstillstånd: chef jur. kand. W. Lingren. Kameral- och förrådsbyrån: chef civilingenjören J. Jacobson. Sociala beredskapssektionen: chef fil. dr A. Björnberg. Tekniska beredskapssektionen: chef civilingenjören A. Tånneryd. Tredje avdelningen: chef hovrättsassessorn E. Hedfeldt. Värnpliktshjälpsbyrån: chef sekreteraren C. W. Curtman. Utredningsbyrån: chef majoren A. G. Nordin. Uppskovsbyrån: chef översten H . Fahlström. Arbetsblocksbyrån: chef agronomen E. Grebäck tf. Kanslisektionen: chef jur. kand. T. Mandorff. Delegation för ärenden ang. värnpliktslån m. m.: ordf. arbetsmarknadskommissionens ordf. och chef. Medlemmar: ombudsmannen A. Pettersson (vice ordf.), riksdagsled, fru Elsa Johansson, revisionssekreteraren O. Bergholtz. Delegation för ärenden ang. inköp av gatsten för statens räkning: ordf. arbetsmarknadskommissionens ordf. och chef. Medlemmar: landshövdingen M. J a cobsson (vice ordf.), förrådsdirektören J. E. Nelander, direktören V. Kullgren, förtroendemannen O. W. Karlsson. överrevisorer: byråchefen P. A. Valsinger (ordf.), krigsrådet K. Jehander, riksdagsmannen J. Mårtensson. Arbetsmarknadskommissionens råd: samma ledamöter som 1/7 1944. Under arbetsmarknadskommissionen höra länsarbetsnämnderna (K. K. 7/5 1940, nr 328; ändrad genom K. K. 703/1944 och 339/1945) och under dem de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna (K. K. 7/5 1940, nr 329, om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen). Riksblockmyndigheten. Instruktion 5/2 1943 (nr 53). Ordf.: landshövdingen A. Thomson. Ledamöter: landshövdingen Bo Hammarskjöld (v. ordf.), godsägaren K. O. H . Andersson, lantbruksskoleföreståndaren Å. Hovgård.

438 Ersättare: överdirektören R. Lundquist, direktören A. H. Carell, länsassessorn R. Magnusson, lantbrukaren G. Carlsson. Kansli: Statens arbetsmarknadskommissions arbetsblocksbyrå. Chef: E. Grebäck tf. Under riksblockmyndigheten höra länsblockmyndigheterna nr 54).

(instruktion 5/2 1943,

Medicinalstyrelsens materielnämnd. K. br. 17/1 1941. Ordf.: riksdagsmannen E. Fast. Ledamöter: lasarettsläkaren B. Bager, överstelöjtnanten B. H. N a t t och Dag, apotekaren S. E. Svensson, överingenjören S. Telenius, apotekaren A. Welander. Kanslichef: byrådirektören S. Blom. Sekreterare: jur. kand. G. Gerdrup. Upphandlingsärenden: revisor J. E. Olauson. Läkemedelsärenden: apotekaren J. Halldin. Utrikeshandelsärenden: apotekaren H. Nilsson. Medicinalväxtinsamling: laboratorn W. Bondeson. Statens hyresråd. Instruktion 19/6 1942 (nr 432; ändrad genom K. K. nr 116/1943). Ordf.: f. d. landshövdingen K. Tiselius. Ordförandens suppleanter: expeditionschefen C. Romberg, hovrättsrådet S. Björkholm, tf. byråchefen, hovrättsrådet E. Alexanderson. Ledamöter: hovrättsrådet S. Björkholm, tf. byråchefen, hovrättsrådet E. Alexanderson, advokaten S. Ahlmark, majoren T. Wibom, ombudsmannen O. Bengtsson, hovrättsassessorn S. Larsson. Särskilda sakkunniga: hovrättsrådet H. Zetterberg, byråchefen A. Johansson, byråchefen E. Bexelius, sekreteraren B. Erici, hovrättsassessorn E. Hedfeldt. Kansli: Byråchef: hovrättsassessorn H. Skogman. Föredragande: tf. revisionssekreteraren G. Ekedahl, hovrättsassessorn B. Nilson Dag, e. o. hovrättsassessorn S. Nordeli, hovrättsfiskalen T. Widleff, assessorn N. Gynne, hovrättsfiskalen Ewa Reuterskiöld-Svensson. Sekreterare: rådmannen Y. Carlson; notarie: amanuensen E. Olsson. Byggnadsberedningen. K. br. 19/6 1942. Ordf.: statsrådet T. Erlander. Ledamöter: ordföranden i statens arbetsmarknadskommission landshövdingen A. Thomson eller ledamot av eller tjänsteman hos arbetsmarknadskommissionen, som denne i sitt ställe förordnar, vice ordföranden i statens industrikommission direktören S. R:son Sohlman eller ledamot av eller tjänsteman hos industrikommissionen, som ordföranden i industrikommissionen i dennes ställe förordnar, ordföranden i statens byggnadslånebyrå byråchefen A. Johansson eller ledamot av eller tjänsteman hos byggnadslånebyrån, som denne i sitt ställe förordnar, direktören S. Lundberg, fil. lic. M. Bonow samt vid handläggning av ärenden av särskild betydelse ur transportsynpunkt vice ordföranden i statens trafikkommission. Tf. kanslichef: länsnotarien Å. Sylwan.

439 C.

Under finansdepartementet.

Valutakontoret. Instruktion 25/2 1940 (nr 125). Styrelse: riksbankschefen I. Rooth (ordf.), f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, statssekreteraren D. Hammarskjöld, direktören S. Lundberg, konsuln Th. Lundgren, bankdirektören F . Wallberg. Jourhavande: v. riksbankschefen K. Böök. Verkst. direktör: bankdirektören H. Magnusson; bitr. direktör: bankokommissarien L. Hammarskjöld. Ombudsman: bankdirektören H . Ekengren. Licens- och upplysningsavd.: kontorschef S. Joge, bitr. kontorschef T. B. Carlson. Sekretariatet: kammarskrivaren Å. Lundgren. Kontrollavd.: kammarskrivaren C. Leffler. Centrala krigskonjunkturskattenämnden. K. F. 8/6 1945 (nr 294) om krigskonjunkturskatt för år 1945. Ordf.: f. d. k a m m a r r ä t t s r å d e t E. Hallberg. Vice ordf.: byråchefen K. Wulff. Ledamöter: kamreraren L. Brunes, auktoriserade revisorn O. Jelf, bankdirektören E. Browaldh, direktören T. Petterson, direktören J. Eklund, direktören E. Persson, överdirektören G. Strindlund, direktören A. H. Stensgård. Suppleanter: assessorn S. Jarnerup, kassören A. W. Strand, auktoriserade revisorn E . Rybeck, direktören H . Ohlin, direktören B. Ljungberger, direktören O. Bseckman, professorn P. L. Nanneson, länsjägmästaren A. E. Nyblom, riksdagsmannen K. H j . Gustafson i Dädesjö. Centralkonsulent: förste revisorn A. Johansson. Sekreterare: länsassessorn A. F . Bsekkevold. Krigsko njunkturskatterådet. K. br. 20/12 1940.

Ordf.: tf. presidenten friherre H . J. Nordenskjöld. Ledamöter: f. d. kammarrättsrådet E. D. Sivert, direktören G. Söderlund, kammarrättsrådet E. Hedetius; suppl. för Söderlund hovrättsrådet B. Lindskog. Sekreterare: amanuensen J. Löf. Centrala omsättningsskattenämnden. K. F. 13/12 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt.

Ordf.: justitierådet J. O. Hagander. Vice ordf.: landskamreraren A. Wigert. Ledamöter: direktören J. L. Lindqvist, professorn G. Törnqvist, revisionschefen E. Wingård. Sekr.: assessorn B. Hybbinette. Centralkonsulent: notarien O. Åkesson. Statens lönekontrollnämnd. Instruktion 30/6 1943 (nr 623).

Ordf.: justitierådet G. Dahlman. Ledamöter: förste aktuarien F . Anger, riksdagsmannen C. H. Ericsson, professorn Å. Holmbäck, byråchefen A. Johansson, Landsorganisationens ordförande A. Lindberg, direktören F . Söderbäck. Sekreterare: tf. expeditionschefen B. Petri.

\

440 Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. K. br. 11/2 1944. Ordf.: professorn G. Myrdal. Ledamöter: riksdagsmannen J. A. Andersson, riksdagsmannen Sven Andersson, fil. lic. M. Bonow, riksdagsmannen J. A. Ericsson, redaktören K. Fredriksson, förbundsordföranden J. Grewin, riksdagsmannen E. A. Gustafson, kaptenen E. von Heland, direktören T. Hérnod, professorn Karin Kock, godsägaren C. G. Liedberg, fru Eleonor Lilliehöök, Landsorganisationens ordförande A. Lindberg, fil. dr H. Nordenson, riksdagsmannen O. E. Sandberg, landshövdingen R. Sandler, direktören G. Söderlund, direktören E. Wehtje, förbundsordföranden O. Westerlund, direktören Hj. Åselius. Huvudsekr.: professorn Karin Kock. Sekr.: fil. dr A. Björnberg. D. Under handelsdepartementet. Statens krigsskadenämnd. Instruktion 3/12 1943 (nr 809). Ordf.: överdirektören O. A. Åkesson. Ledamöter: hovrättsrådet E. H. Hörstadius (vice ordf.), direktören K. K:son Wistrand, försäkringsdirektören C. G. Juhlin-Dannfelt, försäkringsdirektören P. Ulmgren. Suppleanter: byråchefen B. E. Meurk, hovrättsrådet S. A. Afzelius, riksdagsmannen J. A. Andersson, försäkringsdirektören J. W. Almkvist, försäkringsdirektören S. J. Lönnqvist. Sekr.: hovrättsassessorn O. H. Appeltofft. Statens uppfinnarnämud. Instruktion 14/6 1940 (nr 476). Ordf.: myntdirektören A. Grabe. Ledamöter: överingenjören B. Thorbjörnson, professorn Hj. O. Dahl. Kanslichef: civilingenjören H. Romanus. E. Under folkhushållningsdepartementet. Statens reservförrådsnämnd. Instruktion 14/8 1937 (nr 754). Ordf.: f. d. landshövdingen A. B. Gärde. Ledamöter: direktören G. A. Holmberg, överdirektören K.-G. Ljungdahl, direktören S. Nauckhoff, direktören W. Wehtje. Verkst. direktör: direktören R. Kindgren. Vice verkst. direktör och sekr.: sekreteraren C. Lamberth. Kontorschef: kamreraren J. Söderbaum. Bokföringsavd.: B. Berndt. Läkemedelsavd.: apotekaren A. Welander. Bensin- och oljeavd.: G. Crispin. Cisternförvaltningen: civilingenjören P. Holmström. Gummiavd.: K. Russell. Befraktningar: O. Sandell. Lagerkontroll: civilingenjörerna E. Delin och C.-E. Uddenberg.

441 Statens livsmedelskommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 788; ändrad genom K. K. nr 29/1944). Ordf. och chef: landshövdingen B. Hammarskjöld. Vice ordf.: lantbruksskoleföreståndaren Å. Hovgård. Ledamöter: direktören H. Johansson, riksdagsled, fru O. Nordgren, lantbrukaren G. Carlsson, köpmannen L. P. Åslund, hovrättsrådet O. Söderström. A v d e l n i n g a r m. m.: Produktionsavdelningen: chef professorn Å. Åkerman; bitr. chef förste aktuarien H. Hagander. Byrån för växtodling: chef agronomen H. Melchert. — Vitamin- och husdjursbyrån: tf. förest, aktuarien B. Wennerström. Varuomsättningsavdelningen: Sektionen för administrativa ärenden: chef greve N. Tolstoy. Sektionen för spannmål och fodermedel m. m.: chef agronomen G. Törnblom. Byrån för utsädesvaror m. m.: chef förste aktuarien H. Hagander. Byrån för fodermedel: chef agronomen A. Andersson. Sektionen för matfett m. m.: chef agronomen G. Lund. Byrån för lagringsfrågor m. m.: chef agronomen S. Sjöholm. Sektionen för slaktvaror m. m.: chef agronomen G. Lund. Sektionen för potatis m. m.: chef länsassessorn R. Magnusson. Sektionen för diverse livsmedel: chef greve N. Tolstoy; bitr. chef förste aktuarien Ch. Hamrin. Konsumtionsavdelningen: chef mantalsintendenten G. Kollberg. Byrån för administrativa ärenden: förest, hovrättsfiskalen G. Malmer. Byrån för omsättningskontrollen: förest, vakant. Byrån för konsumentärenden: förest, sekreteraren G. Hulting. Byrån för industriella ärenden: förest, sekreteraren H. Hiort. Byrån för licensärenden: förest, sekreteraren G. Danielsson. Byrån för handelsärenden: förest, aktuarien H. Näslund. Allmänna avdelningen: Sektionen för kristidsstyrelserna m. m.: chef länsassessorn R. Magnusson. Planläggningsbyrån: chef byråchefen S. Palmi. Statistiska byrån: chef byråchefen O. Zetterberg. Utredningsbyrån: chef förste aktuarien G. Lange. Juridiska sektionen: chef hovrättsassessorn C.-H. Nordlander (tji.); tf. chef hovrättsassessorn K. Larsson. Byrån för vissa löpande ärenden: förest, sekreteraren G. Linnander. Utrikes- och licensbyrån: chef förste aktuarien G. Widell. Byrån för prisclearing m. m.: chef byråchefen N. Eng. Sekretariatet: Sekreterarekontoret: förest, sekreteraren S. Ströberg (tji.); tf. notarien Hellman. Kamrerarekontoret: förest, kamreraren A. Savelius. Revisionskontoret: förest, förste revisorn S. Frantzich. Pressdetaljen: förest, redaktören O. Östmark. Personalchef: byråchefen O. Zetterberg. Livsmedelskommissionens råd: Samma ledamöter som 1/7 1944. Under livsmedelskommissionen höra kristidsstyrelser och kristidsnämnder (K. K. 8/9 1939, nr 657, om kristidsstyrelser; ändrad genom K. K. nr 643/1940. K. K. 8/9

442 1939, nr 658, om kristidsnämnder. K. K. 8/9 1939, nr 659, om kommunala kristidsförbund; ändrad genom K. K. nr 928/1941. K. K. 31/8 1940, nr 817, om kristidsnämnd för Stockholms stad.) Statens industrikommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 787; ändrad genom K. K. nr 582/1940). Ordf. och chef: direktören S. Schwartz. Vice ordf.: direktören S. R:son Sohlman. Övriga ledamöter: överdirektören i domänstyrelsen E. Hedulff, andre ordf. i Landsorganisationen G. Andersson, överingenjören B. Sundfeldt, kommerserådet H. Carlborg, revisionssekreteraren S. Hammarskiöld, direktören E. Fornander, hovrättsrådet B. Lindskog. Kanslichef: revisionssekreteraren S. Hammarskiöld. Administrativ sekreterare: jur. kand. H. von Oelreich. — Teknisk sekreterare: bergsingenjören E. Hylander. — Kamerala frågor m. m.: notarien S. Björnwall. — Kontorschef: G. Hammarstrand. — Clearingkassan för smörjmedel: E. Mildh. — Krisorganens centralupphandling: S. Ejvemark. Avdelningar: Byggnadsavdelningen: chef direktören A. Sandberg. Chefsassistenter: disponenten A. Gabrielsson och konsuln G. Enlund. Löpande ransoneringsfrågor: civilingenjören S. Weisner (cement), ingenjören C. E. Lundenberg (radiatorer), N. G. Åkerblad (fönsterglas, maskinglas, lager- och fabrikationsändamål), ingenjören A. Österholm (fönsterglas, maskinglas, byggnadsändamål). Järnavdelningen: chef bergsingenjören P. Odelberg; bitr. avd.-chef överingenjören H. Uhrus. Tilldelningsbyrån för valsjärn: överingenjören H. Uhrus; bitr. ingenjören H. Silvander. — Legeringsmetaller, elektroder m. m.: bergsingenjören O. Knös. — Löpande frågor ang. ransonering av krom: V. Eriksson. — Plåt för varvsindustrien m. m.: A. Gauffin. — Tackjärn och skrot: direktören T. Bjerke och G. Malmström. — Rör: direktören O. Birgén. Kemiska avdelningen: chef civilingenjören S. Larsson. Bitr. avdelningschefer: civilingenjören C. R. Blomstedt, kammarskrivaren G. Wennersten. l:a kemikaliebyrån: civilingenjören B. Löfström; löpande ransoneringsfrågor: B. Feychting och G. Hansson (soda, natriumsulfat, salt), G. Lindblad (salt). 2:a kemikaliebyrån: civilingenjören C. R. Blomstedt; bitr. ingenjören A. Klingberg; löpande ransoneringsfrågor: T. Ahrenberg (vita pigment), G. Larsson (bariumklorid m. m. samt gips); sakkunnig för läkemedelsärenden; överingenjören S. Telenius. 3:e kemikaliebyrån: civilingenjören F. Bjurner; löpande ransoneringsfrågor: ingenjören L. Engström (asfalt och stenkolstjära), C. D. Montgomery (pressmassor m. m.), J. Linnarson (lim), A. Klingberg (glycerin), B. Feychting (harts m. m.). Byrån för lösningsmedel: ingenjören C. A. Nilson; löpande ransoneringsfrågor: ingenjören G. Wermeling (sprit, bensaldehyd m. m.), ingenjören K. Lundgren (bensololjor, bensin), ingenjören O. Ekman (tungbensin, terpentin), ingenjören L. Brage (trikloretylen, metanol, formalin). Fettbyrån: disponenten G. Palm; bitr. K. E. Eriksson. Linoljebyrån: S. Larsson; bitr. E. Bengtsson; löpande ransoneringsfrågor: H. Simonsson, G. Burseli (industritilldelning), H. Pettersson (tilldelning för

nybyggnader), E. Bengtsson, U. Ekstam (tilldelning för annan byggnadsmålning). Glasbyrån: överingenjören R. Steenhoff; bitr. kamreraren R. Bittner. Krigsindustriavdelningen: chef direktören G. Leire. Radio- och signalmateriel: byrådirektören E. Magnusson. — Reservdelar till motorfordon: ingenjören M. Alm. Läderavdelningen: chef direktören E. Hallström. Sekreterare: jur. kand. C. Sandström. — Sakkunnig för gummiskodon: direktören N. Liljemark. — Produktionsbyrån: kamreraren L. Lindborg. — Konsumtionsbyrån: B. Gustafsson D. H. S. — Frågor rörande gummistövlar: T. Nilsson. — Utredningsbyrån: kamreraren E. Borgensten. Metallavdelningen: chef bergsingenjören P. Lagerhjelm. Ransoneringsfrågor: överingenjören T. Hamberg. — Löpande ransoneringsfrågor: S. C:son Bergman (bleckplåt), ingenjören L. Kåberg. Skogsindustriavdelningen: chef direktören P. W. Ekman. Sekreterare: fil. kand. H. Anstrin. Textilavdelningen: chef direktören E. W. Paues. Sekreterare: jur. och fil. kand. E. Rosander. Bomullsbyrån: civilingenjören G. Berg; bitr. ingenjören I. Lindqvist. Löpande frågor: ingenjören I. Lindqvist (bomull och vävnader), G. Schroder (fisknät), K. Unell (garn och band), B. Ståhl, G. Hult (sytråd). — Ullbyrån: advokaten A. Regnell. Löpande frågor: T. Holm (borst, tagel m. m.); T. Ordeli (materialprovning). — Lin-, jute- och hampbyrån: G. Gibson D. H. G. — Trikåbyrån: ingenjören L. Swanström. — Konfektionsbyrån: ingenjören B. Nygren. Löpande frågor: G. Sjöberg och G. Fundelius. Verkstadsavdelningen: chef direktören G. Leire. Assistent: civilingenjören I. Depken (ärenden rörande förnödenheter för mekaniska industrien och gjuterier). — Planläggning av civila verkstadsarbeten: direktören G. Klemming (även ärenden rörande verkstadsbyggen och tekniskt gummi). — Verktygsmaskiner: ingenjören C. A. Laurin. Självständiga byråer: Elektriska byrån: chef kraftverksdirektören O. Harder. Assistent: ingenjören R. Kihlgren. Gummibyrån: chef direktören U. Houmann. Stf. chef: kamreraren D. Södergren. Tekniska frågor: ingenjören S. Borgström. — Ärenden rör. bilgummi: notarien L. M. Waern, rör. cykelgummi: L. Engström. Juridiska byrån: hovrättsrådet B. Lindskog. Sekreterare: hovrättsfiskalen B. Reuterskiöld, jur. kand. J. Ouchterlony. Mobiliseringsbyrån: chef direktören G. Jacobsson. Planläggningsbyrån: chef sekreteraren T. Kahlin. Prisbyrån: chef revisorn E. Larsson. Fordon, signal- och radiomateriel m. m.: revisorn A. Malmström. — Varvsindustri: revisorn A. Henrikson. — (Flygmateriel: revisorn S. Stenberg. — Textilvaror: M. Reicke D. H. S. — Lädervaror: revisorn S. Henrikson. — Anbudsprövning: byråchefen J. E. Svensson. Smörjoljebyrån: chef direktören E. Bristedt. Assistent: civilingenjören S. Schöning. Löpande ransoneringsfrågor: S. Dahlin. Statistiska byrån: chef förste aktuarien A. Eriksson. Utrikeshandelsbyrån: chef sekreteraren E. Grafström. — Exportlicenser, transporttillstånd: P. Hammarskiöld. — Avtalsfrågor m. m.: kammarskrivaren P. G. Wennersten. Industrikommissionens råd: samma ledamöter som 1/7 1944.

444 Statens bränslekommission. Instruktion 14/6 1940 (nr 581). Ordf. och chef: landshövdingen E. Lundh. Vice ordf. och chefens ställföreträdare: överdirektören K.-G. Ljungdahl. Ledamöter: lantbrukaren C. Carlsson, disponenten B. Höglund, förste ordf. i Landsorganisationen A. Lindberg, direktören Å. Nerell. Kansli: Sekretariatet: chef (huvudsekreterare) hovrättsfiskalen T. Andersson; bitr. sekr. jur. kand. O. Robson och pol. mag. G. Hellström. Kameralbyrån: chef taxeringsintendenten B. Alvin; kontorschef F. Kessmeicr; kamrer C.-H. Fehrnström. Juridiska byrån: chef hovrättsassessorn H. Digman: sekr. hovrättsfiskalen C. G. Kuylenstierna och jur. kand. N. Witt. A v d e l n i n g a r och b y r å e r : Planläggningsavdelningen: chef civilingenjören E. Upmark. Planeringsbyrån: chef vakant; kalkylator jägmästaren S. Ringselle. — Statistikkontoret: förest, ingenjören N. Lundmark. Byrån för licensärenden: chef civilingenjören P. O. Kjellström; assistent B. Birgersson. — Kontoret för fossila bränslen: förest. A. Milton. — Kontoret för vedlicenser: förest. T. Friseli. — Torvhandelskontoret: förest. I. Billström. Byrån för hushållsbränsle: chef inspektören C. Kinander; sekr. jur. kand. C. Tham. Vedavdelningen: chef byråchefen E. F. Malmgren; bitr. chef jägmästaren G. Olhammar. Sekr. jägmästaren R. Nyström; bitr. sekr. jägmästaren S. Malmgren. Anskaffningsbyrån: chef jägmästaren F. Stålfelt. Transportbyrån: chef byråassistenten H. Runefelt; sekr. M. Rydell. — Sjötransporter: disponenten K. Åhrberg. Träkolsbyrån: chef jägmästaren S. Hammarberg. Kolavdelningen: chef konsuln T. Ström. Sekreterare: J. V. Wallin. Bensin- och oljeavdelningen: chef disponenten H. Kähr. Sekreterare: jur. kand. M. Rosén. Förste ingenjör: civilingenjören C. von Bahr. — Tjänsteman för statistik: F. Ahnsjö. — Licenskontoret: förest. O. Ohlsson. — Byrån för drivmedelskontroll vid militära arbeten: chef majoren K.-G. Bussler. Gengasbyrån: chef tekn. dr N. Gustafsson. Kraftbyrån: chef civilingenjören E. Upmark. Torvbyrån: chef byråchefen E. Rendahl. Sakkunniga: Träkol: direktören G. Friseli. Flytande bränslen: direktören G. Frisell, överingenjören P. H. W. Ågren. Administrativa frågor rör. motorsprit: fil. dr M. Marcus. Tekniska frågor rör. motorsprit: överingenjören B. Thorbjörnson. Tjäror: överingenjören C. W. Jacobsson. Torv: statsagronomen K. Lundblad. Gengastekniska frågor: civilingenjören B. Norlin. Acetylengasfrågor: civilingenjören O. Ågren. Information: docenten E. Hastad. Bränslekommissionens råd: samma ledamöter som 1/7 1944.

445 Statens handelskommission. Instruktion 10/11 1939 (nr 805). Ordf.: landshövdingen V. Lundvik. Vice ordf.: v. riksbankschefen K. Böök. Ledamöter: direktören E. Sjögren, handelsrådet T. Vineli, fil. lic. M. Bonow, direktören E. Kördel, förste v. talmannen C. Gränebo, tf. kommerserådet hovr ä t t s r å d e t B. V. Lindskog. Direktör: förste sekreteraren S. Brusewitz. Exportlicensavdelningen: chef direktören. Importlicensavdelningen: chef tullkontrollören T. Palmstrand. Transportavdelningen: chef vakant; tf. R. Mattson. Sekretariatet med statistiska avdelningen: sekr. S. Bernunger. Kontorsavdelningen: chef tullkontrollören H. Karlberg. Statens trafikkommission. Instruktion 1/8 1940 (nr 747; ändrad genom K. K. nr 21/1944). Ordf. och chef: direktören E. G. Friseli: Vice ordf. och chefens ställföreträdare: byråchefen C. R. Trolle. Ledamöter: majoren C. C. von Horn, direktören Å. Nerell, direktören C. A. Eriksson, direktören G. Andersson, byråchefen N. Ståhle. Kanslichef: länsnotarien G. Månsson. Sektioner: Sektionen för utrikes sjöfart: chefer direktören H. Hoogland och skeppsredaren T. Petterson. — Sektion för inrikes sjöfart och hamnar: chef vice konsuln K. A. Axelsson. — Sektionen för järnvägstrafik och civil luftfart: chef byråassistenten H . Brinck. — Sektionen för motorfordon: chef majoren T. Fredrikson. — Sektionen för personbiltrafik: byråchefen C. R. Trolle. — Sektionen för godsbiltrafik: kaptenen C.-Fr. Grönvall. Trafikkommissionens råd: direktören G. Borgström, ombudsmannen C. Byström, ombudsmannen S. Corneliusson, civilingenjören G. Dieden, direktören J. L. E k m a n , direktören K. E. Gillberg, fabrikören H. Hallgren, civilingenjören A. Hammarskiöld, förtroendemannen R. Helgesson, direktören T. Hérnod, direktören IL Hoogland, direktören E. Högberg, ombudsmannen B. Johansson, ombudsmannen S. Lindberg, direktören G. Lindmark, ingenjören H. Lindskog, direktören K. J . O. Lindström, direktören H j . Lundqvist, vicekonsuln C. W . Norenberg, godsägaren B. S. Norup, hamndirektören G. Osvald, direktören E . Persson, direktören G. Wahlstedt, skeppsredaren P. Waller, direktören P. O. Westerberg, direktören R. Wijkander. Statens krigsförsäkringsnämnd. K. K. 3/9 1939 (nr 596) med närmare föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. Ordf.: landshövdingen K. Levinson. Vice ordf.: byråchefen D. ö s t r a n d . Ledamöter: direktören J. L. E k m a n , direktören E. Högberg, assuransdirektören N. Rogberg, advokaten E . Henriques, byråchefen N. Ståhle, assuransdirektören C. E. Åhmansson, direktören E. Kördel. Vid jäv för någon av ovanstående ledamöter inträda i stället, efter kallelse av ordföranden, såsom ledamöter f. d. justitierådet R. Eklund och sjötekniska konsulenten hos kommerskollegium B. G. Bergström. Av Kungl. Maj:t förordnad särskild sakkunnig: assuransdirektören Chr. Röhss. Sekreterare: advokaten E. Henriques; bitr. sekr.: jur. kand. L. Waldenström.

446 Kanslichef: greve F. von Schwerin. Kaskoavdelningen: chef assuransdirektören C. E. Åhmansson. Varuavdelningen: chef assuransdirektören N. Rogberg; avd.-chef för haverier G. Odhelius; bitr. avd.-chef A. Thomander. Statens priskontrollnämnd. Instruktion 20/6 1941 (nr 482; ändrad genom K. K. nr 607/1942, 312/1943 och 208/1945).

Ordf. och chef: direktören J. Bergvall. Vice ordf.: professorn E. Lundberg. Ledamöter: redaktören A. Lind, direktören H. Älmeby, riksdagsmannen B. S. Norup, civilingenjören C. S:son Schmidt, ombudsmannen P. E. Nyström, direktören A. G. Matts, direktören H. Ohlin. Kanslichef: hovrättsassessorn E. H. Dahlin. Juridiska byrån: chef sekreteraren G. Wiedesheim-Paul. Chef för sekretariatet: länsnotarien B. Nordqvist. Chef för publiceringsbyrån: redaktören H. Stuge. Sektionschefer: Järn- och metallprodukter: civilekonomen S. Verner-Carlsson. Bränslen och trävaror: jägmästaren Th. Bseckström. Chef för byrån för kol och olja: ingenjören H. Wiborgh. Textilprodukter: kamreraren J. H. de Broen. Läder och skor: direktören H. Älmeby. Kemisk-tekniska produkter: civilingenjören C. S:son Schmidt. Chef för byrån för kemisk-teknisk handel: direktören H. Strand. Livsmedel: direktören H. Älmeby. Chef för byrån för köttvaror: konsulenten E. Carbell. Priskontrollnämndens representant hos livsmedelskommissionen: sekreteraren H. Lundberg. Allmänna sektionen: civilingenjören C. S:son Schmidt. Importhandel: direktören O. Stenhammar. Prisövervakning: direktören H. Strand. Utredningar och planläggning: professorn E. Lundberg. Transporter: förste sekreteraren H. Engström. Aktiv hushållning: fil. lic. Brita Åkerman-Johansson. Priskontrollnämndens råd: samma ledamöter som 1/7 1944. Under priskontrollnämnden höra de vid kristidsstyrelserna inrättade priskontoren (K. K. 20/6 1941, nr 483). Statens återuppbyggnadsnämnd. K. br. 10/3 1944.

Ordf.: tf. generaldirektören S. Sahlin. Ledamöter: v. riksbankschefen K. Böök, landshövdingen B. Hammarskjöld, utrikesrådet R. Sohlman, direktören S. Schwartz. Sekreterare: fil. dr Arne Björnberg, jur. kand. E. Bagge. Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet. K. br. 10/3 1944.

Ordf.: presidenten B. Ekeberg. Ledamöter: greve F. Bernadotte af Wisborg, fru Elsa Cedergren, ombudsmannen N. Goude, kyrkoherden F. Holmgren, byråchefen E. Leijonhufvud, fru Margit Levinson, fru Alva Myrdal, professorn G. Nyström, folkskoleinspektören K. Steenberg, direktören M. Waldenström.

447 Bilaga

3.

Ransoneringskort för livsmedel m. m., utdelade av statens livsmedelskommission intill utgången av juni 1945. Inköpskortets beteckning m. m.

Tid för utdelning (giltighetstid)

Varuslag

o

o

Persongrupp 4

Inköpskort A: Beredskapskort

Okt. 1939 (27/3—15/9 1940)

Diverse

Alla

Inköpskort A: Beredskapskort

Sept. 1941 (17/10 1941—10/2 1943)

D:o

D:o

Beredskapskort A 3

Mars 1943 (1/3 1943—31/10 1944)

D:o

D:o

Beredskapskort A 4

Maj 1944 (22/5 1944—)

D:o

D:o

Inköpskort B: Kaffe och t e Tilläggskort till inköpskort B: Kaffe och te Tilläggskort för yrkesfiskare till inköpskort B för kaffe och te Tillåggskort för skogs- och flottningsarbetare till inköpskort B för kaffe och te

April 1940 (29/4 1940—7/9 1941) April 1940 (29/4 1940—30/9 1942) D:o

Kaffe, te, kakao

D:o

Personer födda 1933 o. tidigare Personer födda 1879 o. tidigare Yrkesfiskare

D:o

D:o

Skogsarbetare

Inköpskort B: Kaffekort

Sept. 1941 (8/9 1941—31/3 2 1943)

D:o

Personer födda 1926 o. tidigare; fr. o. m. okt. 1942 ha personer födda 1927 k u n n a t erhålla B i st. f. C-kort

Inköpskort B 3 : Kaffe och t e

Nov. 1943 (1/12 1943—10/3 1944)

Kaffe, te

Personer födda 1928 o. tidigare

Inköpskort B 4 : Kaffe och te

Febr. 1944 (1/3—23/6 1944)

D:o

Personer födda 1929 o. tidigare och som icke uttagit inköpskort för tobaksvaror

Inköpskort B 5: Kaffe och te

J u n i 1944 (12/6—30/9 1944)

D:o

Personer födda 1929 o. tidigare och som icke uttagit inköpskort för t o baksvaror

D:o

448 3

4¶Inköpskort B 6: Kaffe och te

J u n i 1944 (12/6—30/9 1944)

Kaffe, te

Mån födda 1926 o. tidigare och kvinnor födda 1924 o. tidigare och som uttagit halvt inköpskort för tobaksvaror

Inköpskort B 7: Kaffe och te

D:o

D:o

Män födda 1924 o. tidigare och som uttagit helt inköpskort för tobaksvaror

Inköpskort B 8: Kaffe och te

Okt. 1944 (30/9 1944—29/1 1945)

Kaffe, te, kakao

Personer födda 1929 o. tidigare och som icke uttagit inköpskort för tobaksvaror

Inköpskort B 9: Kaffe och te

D:o

D:o

Män födda 1926 o. tidigare och kvinnor födda 1924 o. tidigare och som uttagit halvt inköpskort för tobaksvaror

Inköpskort B 10: Kaffe och te

D:o

D:o

Män födda 1924 o. tidigare och som uttagit helt inköpskort för tobaksvaror

Inköpskort B 11: Kaffe och te

J a n . 1945 (29/1 1945—)

D:o

Personer födda 1929 o. tidigare och som icke uttagit inköpskort för tobaksvaror

Inköpskort B 12: Kaffe och te

D:o

D:o

Män födda 1926 o. tidigare och kvinnor födda 1924 o. tidigare och som uttagit halvt inköpskort för tobaksvaror

Inköpskort B 13: Kaffe och te

D:o

D:o

Män födda 1924 o. tidi ! gare och som uttagit j helt inköpskort för tobaksvaror.

Inköpskort B 14: Kaffe och te

Maj 1945 (14/6 1945—)

Kaffe, te

Personer födda 1929 o. tidigare och som icke j uttagit inköpskort för tobaksvaror

Inköpskort B 15: Kaffe och te

D:o

D:o

Män födda 1926 o. tidigare och kvinnor födda 1924 o. tidigare och som uttagit halvt inköpskort i för tobaksvaror

Inköpskort B 16: Kaffe och te

D:o

D:o

Män födda 1924 o. tidigare och som uttagit helt inköpskort för to- i baksvaror

D:o

Yrkesfiskare

Tilläggskort 36 till inköps- Okt. 1942 kort B: Kaffekort för (29/10 1942—) yrkesfiskare

!

I

3¶Tilläggskort 37 till inköps- Okt. 1942 kort B: Kaffekort för (29/10 1942—) äldre personer

Kaffe, te

Personer födda 1880 o. tidigare; fr. o. m. aug. 1943 1881 o. tidigare; fr. o. m. febr. 1944 1882 o. tidigare; fr. o. m. febr. 1945 1883 o. tidigare

Iuköpskort C: Rabattkort: Smör

Matfett

Vissa inkomst- och åldersgrupper

Inköpskort Cp: Juli 1940 Smörrabattkort för mjölk- (5/8—17/11 1940) leverantörer m. fl.

Smör

Mjölkproducenter (vissa inkomst- och åldersgrupper)

Inköpskort C: Kakaokort

Sept. 1941 (8/9 1941—)

Kakao, te

Barn födda 1927—39; fr. o. m. jan. 1942 även 1940; fr. o. m. okt. 1942 även 1941; fr. o. m. aug. 1943 även 1942; fr. o. in. febr. 1944 även 1943; fr. o. m. jan. 1945 även 1944; fr. o. m. 1942 ha barn födda 1927, fr. o. m. aug. 1943 barn födda 1927— 1929 o. fr. o. m. 1945 barn födda 1927—1930 k u n n a t erhålla B- i st. f. C-kort

Inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort till inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort (2—6) till inköpskort D: T v ä t t - o. rengöringsmedel Tilläggskort 4 till inköpskort P : Tvätt- o. rengöringsmedel TilläggsKöFt 7 till inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel

Juli 1940 (8/7 1940—4/1 1942) J u n i 1940 (10/6—20/10 1940)

Tvättmedel

Alla

D:o

Barn födda 1934—1940

Aug. 1940 (12/8 1940—2/2 1941)

D:o

Personer inom vissa smutsande yrken

Okt. 1940 (21/10 1940—4/1 1942)

D:o

J a n . 1941 (3/2 1941—4/1 1942)

D:o

Barn födda 1939 o. senare; fr. o. m. mars 1941 1940 o. senare Personer inom vissa smutsande yrken

J a n . 1942 (5/1 1942—23/1 1944) J a n . 1942 (5/1—13/12 1942)

D:o

Alla

D:o

J a n . 1943 (1/1 1943—23/1 1944)

D:o

Juli 1943 (1/8 1943—31/1 1944)

Soda-blötläggningsmedel

Barn födda 1936 o. senare; personer tillhörande vissa smutsande yrken Barn födda 1937 o. senare; personer tillhörande vissa smutsande yrken Barn födda 1937 o. senare; personer tillhörande vissa smutsande yrken

Inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort 19 till inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort 18 till inköpskort D: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort 53 till inköpskort D: Soda-blötläggningsmedel

Maj 1940 (27/5—17/11 1940)

Inköpskort D 4: J a n . 1944 Tvätt- o. rengöringsmedel. (24/1 1944—) Grupp A—B 29—518703

Tvättmedel

Barn födda 1938—1944

450 2

3 J a n . 1944 (24/1 1944—)

Tvättmedel

Personer födda 1937 o. t i digare

Jan. 1944 (24/1—27/12 1944)

D:o

Okt. 1944 (2/10 1944—)

D:o

Okt. 1944 (okt. 1944—18/6 1945)

Toalettvål

Barn födda 1943 o. sena; re; personer tillhörand* vissa smutsande yrken Barn födda 1943 o. senare personer tillhörande vid sa smutsande yrken Personer tillhörande vissi smutsande yrken

1¶Inköpskort D 4: T v ä t t - o. rengöringsmedel. Grupp C—E Tilläggskort 68 till inköpskort D 4: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort 79 till inköpskort D 4: Tvätt- o. rengöringsmedel Tilläggskort 80: Toaletttvål

*

Febr. 1945 Inköpskort D 5: T v ä t t - o. rengöringsmedel (5/2 1945—) Grupp A—B

Tvättmedel

Barn födda 1938—1945

Inköpskort D 5: D.o T v ä t t - o. rengöringsmedel Grupp C—E Tilläggskort 89: Tvätt- o. Juni 1945 (18/6 1945—) rengöringsmedel

D:o

Personer födda tidigare

D:o

Barn födda 1944 o. senare; personer tillhörande vissa smutsande yrken Personer tillhörande vissa smutsande yrken

Tilläggskort 90: Tvål

D:o

Toalettvål

Inköpskort E: Beredskapskort

Juli 1940 (19/8 1940—19/1 1941)

Diverse

Alla

Inköpskort E: Mjöl och bröd

Nov. 1940 (2/12 1940—28/2 1942)

Mjöl m. m. 1 (dessutom använt som beredskapskort) Mjöl m. m. 1

Alla

Tilläggskort 1 till inköps- Okt. 1940 kort E: Mjöl o. bröd (21/9 1940—8/10 1941) Tilläggskort 2 till inköps- D:o kort E: Mjöl o. bröd

D:o

Tilläggskort 3 till inköps- D:o kort E: Mjöl o. bröd

D.o

1937 o

Personer födda 1922—33; fr. o. m. juli 1941 även 1934; personer med behov av torr skaf fning Personer med behov av torrskaffning; skogsar-j betare D:o; dessutom jordbruks- 1 arbetare; vissa andra personer med tyngre arbete Barn födda 1934—1937; fr. o. m. okt. 1940 även 1938; fr. o. m. mars 1941 även 1939

Iuköpskort F : Småbarnskort

Juli 1940 (8/7 1940—4/1 1942)

Kakao, te, tvättmedel

Inköpskort G: Fläsk

Okt. 1940 (28/10 1940—27/4 1941)

Fläsk (fr. o. m. april 1941 även andra köttvaror)

Personer födda 1930 o. tidigare

Halvt inköpskort G: Fläsk

D:o

D:o

Personer födda 1931—36j fr. o. m. febr. 1941 även 1940; personer med behov av torrskaffning; vissa personer med tyngre arbete; skogsarbetare o. kolare; jordbruksarbetare; fiskare

1 Härunder inbegripes mjöl, gryn och bröd av vete, råg, korn eller havre, makaroner, majsena, majsflingor o. likn. produkter, till människoföda avsett 1d i , potatismjöl, potatisf ingor m. m.

451 E x t r a tilläggskort till in- J a n . 1941 (27/1—30/4 1941) köpskorf G

Salt fläsk

Tilläggskort 9 till inköps- April 1941 (28/4 1941—9/9 1942) k o r t GS

Köttvaror

Inköpskort GS Halvt inköpskort GS

Maj 1941

D:o

(3/6 1941—9/9 1942)

D:o

D:o

Skogsarbetare och kolare i Norrland, Dalarna, Värmland Skogsarbetare o. kolare; jordbruksarbetare; gruvarbetare; torvarbetare; yrkesfiskare; sjömän Personer födda 1936 o. tidigare Personer födda 1937 o. senare

Köttvaror (dessutom använt som beredskapskort) Kött- o. fläskvaror

Alla

Kött- o. fläskvaror

Barn födda 1940—44

D:o D:o

Personer födda 1939 o. tidigare Personer med tyngre kroppsarbete; jordbruksarbetare

J u n i 1944 Inköpskort GS 4: K ö t t o. fläsk. Grupp F (12/6 1944—)

D:o

Barn födda 1941 o. senare

D:o Inköpskort GS 4: K ö t t o. fläsk. Grupp G

D:o

Barn födda 1930—40

Inköpskort GS 4: Kött o. fläsk. Grupp H

D:o

Personer födda 1925—29

D:o

Personer födda 1924 o. tidigare Personer med tyngre kroppsarbete; jordbruksarbetare D:o

Inköpskort GS el. G S : b : Köttkort

Maj 1942 (10/9 1942—29/12 1943) Tilläggskort 29 till inköps- J u n i 1942 kort GS: K ö t t k o r t (10/9 1942—9/9 1943)

Inköpskort GS 3 : K ö t t k o r t . Grupp A

Sept. 1943

(10/9 1943—17/7 1944) Inköpskort GS 3 : Köttkort. Grupp B—E D:o Tilläggskort 54 till inköps Sept. 1943 kort GS 3: Köttvaror (10/9 1943—19/6 1944)

D:o

Inköpskort GS 4: D:o K ö t t o. fläsk. Grupp K Tilläggskort 73 till inköps- J u n i 1944 kort GS 4: K ö t t v a r o r (19/6 1944—9/4 1945) Tilläggskort 85: K ö t t och April 1945 (9/4 1945—) fläsk

D:o D:o

Torrskaffning; jordbruksarbetare; vissa andra personer med tyngre arbete; sjömän

Inköpskort I I : Socker Tilläggskort 8 till inköps kort H : Socker

Socker, sirap, ost, Okt. 1940 charkuterivaror (3/11 1940—11/11 1941) Socker, sirap J a n . 1941 (27/1 1941 ersatt av H 41)

Alla

Inköpskort I I : Socker

Okt. 1941 (12/11 1941—6/11 1942)

D:o

Alla

Inköpskort H : Socker Tilläggskort 41 till inköps kort H: Socker

Okt. 1942 (7/11 1942—13/12 1943) April 1943 (april 1943—)

Socker, sirap, svensk konsthonung D:o

D:o

Inköpskort J : Ljus

J a n . 1941 (7/1—31/8 1941)

Ljus

Skogs- o. flottningsarbeta re; gruvarbetare

Skogs- o. flottningsarbeta re, gruvarbetare m. fl. Personer boende i oelektri fierade fastigheter

452 2

3¶Inköpskort J : Ljus

Aug. 1941 (1/9 1941—3/7 1944)

Ljus

Personer boende i oelektrifierade fastigheter

Inköpskort J 3: Ljus

Juli 1944 (3/7 1944—)

D:o

D:o

Inköpskort K: Beredskapskort

Nov. 1940 (8/12 1940—4/1 1942)

Diverse

Alla

Inköpskort K: Beredskapskort

Okt. 1941 (19/11 1941—31/1 1943)

D:o

D:o

Inköpskort K 3: Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp A (p)

Sept. 1943 (25/9 1943—15/5 1944)

Mjöl o. bröd 1 , matfett, socker

Barn födda 1940—44. (Grupp Ap för mjölkproducenter)

Inköpskort K 3 : Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp B (p)

D:o

D:o

Barn födda 1937—39. (Grupp Bp för mjölkproducenter)

Inköpskort K 3 : Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp C (p)

D:o

D:o

Barn födda 1932—36. (Grupp Cp för mjölkproducenter)

Inköpskort K 3 : Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp D (p)

D:o

D:o

Personer födda 1924—31. (Grupp Dp för mjölkproducenter)

D:o

Tilläggskort 56 till inköps- Sept. 1943 kort K 3: Matfett (2/11 1943—17/4 1944) Tilläggskort 57 till inköps- D:o kort K 3: Matfett för mjölkproducent

Matfett

Personer födda 1923 o. tidigare. (Grupp Ep för mj ölkproducenter) Torrskaffning; jordbruksarbetare; vissa andra personer med tyngre arbete; vissa skolbarn D:o

D:o

D:o

Inköpskort K 4: April 1944 Mjöl o. bröd, ost, matfett, (13/4—11/12 1944) socker. Grupp A (p)

Mjöl o. bröd, 1 ost, matfett, socker

Barn födda 1940—44. (Grupp Ap för mjölkproducenter)

Inköpskort K 4: D:o Mjöl o. bröd, ost, matfett, socker. Grupp B (p)

D:o

Barn födda 1937—39. (Grupp Bp för mjölkproducenter)

Inköpskort K 4: D:o Mjöl o. bröd, ost, matfett, socker. Grupp CD (p)

D:o

Personer födda 1924—36. (Grupp C Dp för mjölkproducenter)

D:o Inköpskort K 4: Mjöl o. bröd, ost, matfett, socker. Grupp E (p) Tilläggskort 69 till inköps- April 1944 kort K 4: Mjöl o. bröd (13/4—23/10 1944)

D:o

Personer födda 1923 o. tidigare. (Grupp E p för mj ölkproducenter) Torrskaffning; jordbruksarbetare; vissa andra personer med tyngre arbete; skolbarn födda 1924—38

D:o Inköpskort K 3: Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp E (p) Tilläggskort 55 till inköps- Sept. 1943 kort K 3: Mjöl o. bröd (25/9 1943—13/4 1944)

1 Se not 1 å sid. 450.

Mjöl o. bröd 1

Mjöl o. bröd 1

453 1

I

2¶Tilläggskort 70 till inköps- April 1944 (17/4—30/10 1944) kort K 4: Matfett

Matfett

Torrskaffning; jordbruksarbetare; vissa andra personer med tyngre arbete; skolbarn födda 1924—38

Tilläggskort 71 till inköps- D:o kort K 4: Matfett för mjölkproducent

D:o

D:o

Tilläggskort 72 till inköps- April 1944 kort K 4: Mjöl o. bröd (13/4—23/10 1941)

Mjöl o. bröd 1

Vissa skogsarbetare i Norrland, Dalarna och Värmland

Okt. 1911 Inköpskort K 5: Mjöl o. bröd, ost, matfett, (23/10 1941—) socker, Grupp A (p)

Mjöl o. bröd 1 , ost, matfett, socker

Barn födda 1941 o. senare. (Grupp Ap för m j ölkproducenter)

D:o Inköpskort K 5; Mjöl o. bröd, ost, matfett, socker. Grupp B (p)

D:o

Barn födda 1938—40. (Grupp Bp för mjölkproducenter)

D:o Inköpskort K 5: Mjöl o. bröd, ost, matfett, socker. Grupp CD (p)

D:o

Personer födda 1924—37. (Grupp CDp för mjölkproducenter)

D:o Inköpskort K 5: Mjöl o. bröd, ost, matfett, socker. Grupp E (p) Tilläggskort 76 till inköps- Nov. 1944 kort K 5: Mjöl o. bröd (23/10 1944—6/G 1945)

D:o

Tilläggskort 77 till inköps- Nov. 1944 kort K 5: Matfett (30/10 1944—11/6 1915

Matfett

Personer födda 1923 o. tidigare. (Grupp E p för mjölkproducenter) Torrskaffning; jordbruksarbetare; vissa andra personer med tyngre arbete; skolbarn födda 1924—3S D:o

Tilläggskort 78 till inköps- D:o kort K 5: Matfett för mjölkproducent

D:o

D:o

Maj 1945 Inköpskort K 6: Mjöl o. bröd, matfett, (7/5 1945—) socker. Grupp A (p)

Mjöl o. b r ö d I , fett, socker

D:o Inköpskort K 6: Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp B (p)

D:o

Barn födda 1939—41. (Grupp Bp för mjölkproducenter)

D:o Inköpskort K 6: Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp CD (p)

D:o

Personer födda 1925—38. (Grupp CDp för mjölkproducenter)

D:o Inköpskort K 6: Mjöl o. bröd, matfett, socker. Grupp E (p) Tilläggskort 86: Mjöl o. J u n i 1945 (6/6 1945—) bröd

D:o

Personer födda 1924 o. tidigare. (Grupp E p för m j ölkproducenter) Torrskaffning; jordbruksarbetare; vissa andra personer med tyngre arbete; skolbarn födda 1925—39

1 Se not 1 å sid. 450.

Mjöl o. bröd l

Mjöl o. bröd l

mat-

Barn födda 1942 o. senare. (Grupp Ap för mjölkproducenter)

454 . Tilläggskort 87: Matfett

_ Juni 1945 (11/6 1945—)

Tilläggskort 88: Matfett D:o för mjölkproducenter Inköpskort L: (Rabattkort.) Särskilt matfettskort

Nov. 1940 (18/11 1940—25/5 1941)

Maj 1941 Inköpskort L: R a b a t t k o r t för matfett (26/5—3/12 1941)

_ Matfett

D:o

^ Torrskaffning; jordbruksarbetare; vissa andra personer med tyngre arbete; skolbarn födda 1925—39 D:o

D:o

Vissa inkomst- o. åldersgrupper

Matfett, grädde (dessutom fodermedel m.m.)

D:o

Inköpskort L: R a b a t t k o r t för matfett eller Inköpskort Lp: Rabattkort: Matfett för producent Tilläggskort 27 till inköpskort L: E x t r a rabattkort för matfett Tilläggskort 39: R a b a t t k o r t L: E x t r a rabattkort för mattfett

Nov. 1941 (4/12 1941—2/12 1942)

Matfett, grädde (dessutom fodermedel m. m. på Lp)

D:o (Lp endast för mjölkproduccnter)

Jan. 1942 (jan. 1942 ersatt av L 39)

Matfett, grädde

Lungsjuk innehavare av r a b a t t k o r t L, Lp

Rabattkort L: Matfett eller Rabattkort Lp: Matfett för producent

Nov. 1942 (3/12 1942—29/11 1943)

Nov. 1942 D:o (20/11 1942—Fr. o. m. 1/12 1943 ej vidare utdelat)

Kroniskt sjuka (innehavare av rabattkort)

Matfett, grädde (dessutom fodermedel m. m. på Lp)

Vissa inkomst- och åldersgrupper (Lp endast för mj ölkproducenter)

Aug. 1942 Inköpskort Ls: Rabattkort: Matfett för (13/8—2/12 1942) statavlönade och jämställda

Matfett, grädde

Statavlönade och jämställda

Rabattkort Ls: För statavlönade och jämställda

Dec. 1942 (3/12 1942—11/1 1943)

D:o

D:o

Rabattkort LA: För statavlönade och jämställda

J a n . 1943 (12/1—29/11 1943)

D:o

D:o

Rabattkort L 5: Matfett

Nov. 1943 (30/11 1943-27/12 1944)

Matfett

Vissa inkomst- o. åldersgrupper

Rabattkort Lp 5: Matfett för producent

D:o

D:o (dessutom fodermedel m. m.)

D:o (för producenthusMH)

Rabattkort LA 5: För statavlönade och jämställda

D:o

Matfett

Statavlönade och j ä m ställda

Rabattkort L 6: Matfett

Dec. 1944 (20/12 1944—)

D:o

Vissa inkomst- och åldersgrupper

Rabattkort Lp 6: Matfett för producent

D:o

D:o (dessutom fodermedel m. m.)

D:o (för håll)

producent.hus-

455 i

Rabattkort LA 6: För statavlönade och jämställda Speciellt rabattkort 60: Matfett

Dec. 1944 (20/12 1944—) Nov. 1943 (Giltighetstiden på kortet)

Matfett

Statavlönade ställda

D:o

Kroniskt sjuka, som inneha rabattkort för matfett; vissa inkomst- o. åldersgrupper

angives

och

jäm-

Speciellt rabattkort 6 1 : Matfett

Dec. 1943 (Giltighetstiden angives på kortet)

Matfett (dessutom fodermedel m. m.)

Vissa inkomst- och åldersgrupper (för producenthushåll)

Speciellt rabattkort 62: För statavlönade och jämställda

D:o

Matfett

Statavlönade och jämställda

D:o

Alla (Mp för mjölkproducenter, M för övriga förbrukare)

D:o

Personer födda 1922—23; personer med behov av torrskaffning; skogsarbetare; vissa gruvarbetare (Mp endast för mjölkproducenter)

Matfett, grädde

Alla (Mp för mjölkprodu center, M för övriga förbrukare)

D:o

Personer födda 1922—33; fr. o. m. juli 1941 även 1934; personer med behov av torrskaffning; torvarbetare; sjömän (Mp endast för mjölk producenter) Alla (Mp för mjölkproducenter, M för övriga för brukare)

J a n . 1941 Inköpskort Rf: (13/1—25/5 1941) Allmänt matfettskort eller Inköpskort RIp: Allmänt matfettskort för mjölkproducent Tilläggskort 5 till inköps D:o kort M: Allmänt m a t fettskort eller Tilläggskort 6 till inköpskort Mp: Allmänt matfettskort för mjölkproducent Maj 1941 Inköpskort M: Matfettskort (26/5 1941—17/6 1942) eller Inköpskort Rfp: Matfettskort för mjölk producent Tilläggskort 10 till inköps D:o kort M: Matfettskort eller Tilläggskort 11 till inköps kort Mp: Matfettskort för mjölkproducent Inköpskort RI: Matfettskort eller In köpskor i, RIp: Matfettskort för mjölkproducent Tilläggskort 30 till inköpskort M: Matfettskort eller Tilläggskort 31 till inköpskort Mp: Matfettskort för mjölkproducent

Maj 1942 (18/6 1942-16/11 1943)

Matfett, grädde (dessutom använt som beredskapskort)

Maj 1942 (18/6 1942—22/3 1943)

Matfett, grädde

Mars 1943 Inköpskort RI 4: (23/3—29/11 1943) Matfettskort eller Inköpskort RIp 4: Matfettskort för mjölkproducent

D:o

Personer födda 1924—35; personer med behov av torrskaffning; vissa personer med tyngre arbete; jordbruksarbetare; sjömän; yrkesfiskare (Mp endast för mjölk producenter) Personer födda 1923 o. ti digare; 1936 o. senare (Mp för mjölkproducenter, M för övriga förbrukare^

456 1

2¶Inköpskort RI 5: Mars 1943 Matfettskort (23/3 1943—29/11 1943) eller Inköpskort RIp 5: Matfettskort för mjölk producent Tilläggskort 42 till inköps - April 1943 kort M: Matfettskort (23/3—1/11 1943)

4¶Matfett, grädde

Personer födda 1924—35 (Mp för mjölkproducenter, M för övriga förbrukare)

D:o

Personer med behov av torrskaffning; jordbruksarbetare; andra personer med tyngre arbete; vissa skolbarn födda 1924 —36 (Mp endast för mjölkproducenter)

Mjölk, fodermedel m. m.

Vissa inkomst- och åldersgrupper (i regel ej mjölkproducenter)

Tilläggskort 43 till inköps kort Mp: Matfettskort för mjölkproduccnt Inköpskort 0 : R a b a t t k o r t för mjölk

Juni 1941 (9/6—21/12 1941)

Inköpskort 0 : R a b a t t k o r t för mjölk eller Inköpskort Op: Rabattkort: Mjölk för producent

Nov. 1941 Mjölk (dessutom foder(22/12 1941—20/12 1942) medel m. m. på Op)

Vissa inkomst- och åldersgrupper (Op för mjölkproducenter, 0 för övriga förbrukare)

Rabattkort 0 : Mjölk eller Rabattkort Op: Mjölk för producent

Nov. 1942 (21/12 1942—29/11 1943)

D:o

D:o

Rabattkort 0 5: Mjölk

Nov. 1943 (30/11 1943—)

Mjölk

Vissa inkomst- och åldersgrupper

Rabattkort Op 5: Mjölk för producent

D:o

D:o (dessutom fodermedel m. m.)

D:o (för producenthushåll)

Rabattkort 0 6: Mjölk

Dec. 1944 (20/12 1941—)

Mjölk

Vissa inkomst- och åldersgrupper

Rabattkort Op 6: Mjölk för producent Speciellt r a b a t t k o r t 63: Mj ölk

D:o

D:o (dessutom fodermedel m. m.) Mjölk

D:o (för producenthushåll) Vissa inkomst- och åldersgrupper

D:o (dessutom fodermedel m. m.)

D:o (för producenthushåll)

Speciellt rabattkort 64: Mjölk för producent

Dec. 1943 (Giltighetstiden angives på kortet) D:o

Inköpskort SK 1: Skovaror Grupp F

J u n i 1944 (1/7 1944—)

Skovaror

Barn födda 1941 o. senare

Inköpskort SK 1: Skovaror Grupp G

D:o

D:o

Barn födda 1930—40

Inköpskort SK 1: Skovaror

D.o

D:o

Personer födda 1925—29

D:o

D:o

Personer födda 1924 o. tidigare

Grupp H Inköpskort SK 1: Skovaror Grupp K

457 1

2 I

-3

|

Inköipskort TE

J a n . 1942 (7/1 1942—30/6 1943)

Textilvaror

Barn födda 1929—35

Inköipskort TF

D:o

D:o

Barn födda 1936—30/6 1942

Inkö)pskort TFS: Sp)ädbarnsutrustning

D:o

Spädbarnsutrustning

Barn födda 1/7—31/12 1941

Inköipskort TJ

D:o

Textilvaror

Kvinnor födda 1925—28

Inköipskort TK

D:o

D:o

Kvinnor födda 1924 o. tidigare

Inköipskort TRf

D:o

D:o

Män födda 1928 o. tidigare

Inköipskort TS: Sp)ädbarnsutrustning Tilläiggskort 20 till inköpskojrt för textilvaror Tilläiggskort 21 till inköpskojrt för textilvaror

J a n . 1942 (7/1 1942—31/7 1943) J a n . 1942 (jan. 1942—30/6 1943) J a n . 1942 (jan. 1942—30/6 1943)

Spädbarnsutrustning

Tilläiggskort 22: Tfextilvaror

Febr. 1942 (febr. 1942—30/6 1943)

Gardiner, draperier (metervara)

Barn födda 1/1—30/6 1942 Vissa utlänningar; vissa yrkesgrupper Barn födda 1/7—31/12 1942; fr. o. m. okt. 1942 ynglingar födda 1925— 31; vissa utlänningar; vissa yrkesgrupper (Vid byte av bostad)

Inköipskort TS: Spjädbarnsutrustning

D:o

Spädbarnsutrustning

Barn födda 1/7 1942— 30/6 1943

Inköipskort TE 2: Ttextilvaror

J u n i 1943 (1/7 1943—31/12 1944)

Textilvaror (dessutom använt till skor)

Kvinnor födda 1930—36

Inköipskort TF 2: Ttextilvaror

D:o

D:o

Barn födda 1937—30/6 1943

Inköipskort TJ 2: Ttextilvaror

D:o

Textilvaror

Kvinnor födda 1926—29

Inköipskort TK 2: Ttextilvaror

D:o

D:o

Kvinnor födda 1925 o. tidigare

Inköipskort TM 2: Ttextilvaror

D:o

D:o

Män födda 1925 o. tidigare

Inköipskort TP 2: Tfextilvaror

D:o

D:o (dessutom använt till skor)

Män födda 1930—36

Inköipskort TS 2: Tfextilvaror

D:o

Textilvaror

Barn födda 1/7 1943 o. senare

Inköipskort TY 2: Tfextilvaror Tillääggskort 48 till inköpskcort för textilvaror Tillääggskort 49 till inköpskcort för textilvaror Tillääggskort 50 till inköpskcort för textilvaror

D:o

D:o (dessutom använt till skor) Textilvaror

Män födda 1926—29 Vissa yrkesgrupper

D:o

D:o

Gardiner, draperier (metervara) Textilvaror

(Vid byte av bostad)

Inköipskort TF3: Tfextilvaror

Sept. 1943 (1/7 1943—31/12 1944) D:o D:o Dec. 1944 (1/1 1945—)

Textilvaror Textilvaror

Barn födda 1936—44

a

3¶Inköpskort T K 3 : Textilvaror

Dec. 1944 (1/1 1945—)

Textilvaror

Kvinnor födda 1935 o. tidigare

Inköpskort TM 3: Textilvaror

D:o

D:o

Män födda gare

Inköpskort TS 3: Textilvaror Tilläggskort 82: Textilvaror

D:o

D:o

Juni 1945 (1/1 1945—)

D:o

Barn födda 1/1 1945 o. senare Vissa yrkesgrupper; ynglingar födda 1927—34; vid byte av bostad

Inköpskort U: Speciellt beredskapskort 1

Okt. 1942 (8/10 1942—)

Diverse

Efter ansökan enl. vissa förutsättningar

Inköpskort VR: Mjöl och bröd Grupp A—C

Okt. 1941 (6/11 1941—28/2 1943)

Mjöl m. m. 1 (dessutom använt som beredskap skor t)

Alla

Okt. 1941 (9/10—31/12 1941)

Mjöl m. m. 1

Personer födda 1923—34

D:o

D:o

D:o

D:o

Tilläggskort 16 till inköps- D:o k o r t VR: Mjöl och bröd

D:o

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete; skogsarbetare Jordbruksarbetare; andra personer med tyngre arbete; skogsarbetare; sjömän Personer födda 1923—34

1¶Tilläggskort 13 till inköpsk o r t VR: Mjöl och bröd Tilläggskort 14 till inköpskort VR: Mjöl och bröd Tilläggskort 15 till inköpskort VR: Mjöl och bröd

Tilläggskort 23 till inköpskort VR: Mjöl och bröd Tilläggskort 24 till inköpskort VR: Mjöl och bröd Tilläggskort 25 till inköpsk o r t VR: Mjöl och bröd

J a n . 1942 (1/1—1/9 1942)

D:o

J a n . 1942 (1/1—27/6 1942)

D:o

D:o

D:o

Tilläggskort 26 till inköps- D:o kort VR: Mjöl och bröd Tilläggskort 34 till inköps- J u n i 1942 kort VR: (28/6—1/10 1942) Mjöl och bröd

1¶D:o D:o

1935 o. tidi-

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete; skogsarbetare Jordbruksarbetare; personer med tyngre arbete; skogsarbetare; sjömän Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete; jordbruksarbetare; yrkesfiskare

Inköpskort VR: Mjöl och bröd Grupp A

Aug. 1942 (2/9 1942—24/9 1943)

Mjöl m. m. 1 (torrmjölk i Dalarna)

Barn födda 1939—43

Inköpskort VR: Mjöl och bröd Grupp B

D:o

Mjöl m. m. 1

Barn födda 1936—38

1 Se not å sid. 450.

459 1

4¶Inköpsikort VR: Mjöl och bröd Grup>p C, Grupp D

Aug. 1942 (2/9 1942—24/10 1943)

Mjöl m. m. 1

Personer födda 1924—35

Inköpsikort VR: Mjöl och bröd Grup>p E Tilläggsskort 35 till inköpskort VR: Mjöl och bröd

Aug. 1942 (2/9 1942—24/9 1943)

D:o

Personer födda 1923 o. tidigare

Aug. 1942 (2/10 1942—28/3 1943)

D:o

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete; jordbruksarbetare; yrkesfiskare; sjömän Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete; jordbruksarbetare; vissa skolbarn födda 1924—36

Tilläggsskort 45 till inköps- April 1943 (29/3—24/10 1943) kort VR: Mjöl och bröd

D:o

Inköpsikort Y 1:

Maj 1942 (1/6—18/9 1942)

Tobaksvaror

Män födda 1922 o. tidigare

Inköpsikort Y 2:

D:o

D:o

Män födda 1924 o. tidigare; kvinnor födda 1922 o. tidigare

Inköpsikort Y 3:

D:o

D:o

Män födda 1923—24; kvinnor födda 1922 o. tidigare

Inköpsikort YC 4 eller Inköpsikort YC 5

D:o

Cigarretter

Kvinnor födda 1922 o. tidigare

Inköpsikort Y 6: 1: Tilläiggskort YT

J u n i 1942 (1/6—28/6 1942)

Tobaksvaror

Militärer födda 1924 o. tidigare

Inköpsikort Y 7: Tobaiksvaror Tillägg?skort 8 till inköpskort Y: Tobaiksvaror Tilläggiskort 9 till inköpskort YC: Tobaiksvaror

J u n i 1942 (29/6 1942—) Aug. 1942 (17/8 1942—26/2 1943)

D:o

Utlänningar, ej bosatta inom riket Personer födda 1916 o. tidigare

D:o

D:o

Kvinnor födda 1916 o. tidigare

Inköpsikort Y 11: Tobtaksvaror

Sept. 1942 (19/9 1942—8/1 1943)

D:o

Män födda 1922 o. tidigare

Inköpsikort Y 12: Tob;aksvaror

D:o

D:o

Män födda 1924 o. tidigare; kvinnor födda 1922 o. tidigare

Inköpsikort Y 13: Tob;aksvaror

D:o

D:o

Män födda 1923—24; kvinnor födda 1922 o. tidigare

Inköpsskort YC 14: Cigairretter eller Inköpsikort YC 15: Cigairretter

D:o

Cigarretter

Kvinnor födda 1922 o. tidigare

1 Se not å sid. 450.

D:o

460 1

4¶Tilläggskort 2 till inköps- Dec. 1942 kort Y 18: (5/12—26/2 1943) Tobaksvaror Tilläggskort 2 till inköps- D:o kort YC 19: Cigarretter

Tobaksvaror

Personer födda 1916 o. tidigare

Cigarretter

Kvinnor födda 1916 o. tidigare

Inköpskort Y 2 1 : Tobaksvaror

J a n . 1943 (9/1—25/6 1943)

Tobaksvaror

Män födda 1922 o. tidigare

Inköpskort Y 22: Tobaksvaror eller Inköpskort Y 23: Tobaksvaror

D:o

D:o

Män födda 1925 o. tidigare; kvinnor födda 1923 o. tidigare

Inköpskort YC 24: Cigarretter eller Inköpskort YC 25: Cigarretter

D:o

Cigarretter

Kvinnor födda 1923 o. tidigare

Tobaksvaror

Personer födda 1917 o. tidigare

D:o

Män födda 1923 o. tidigare

J u n i 1943 (26/6—26/11 1943)

D:o

Män födda 1925 o. tidigare; kvinnor födda 1923 o. tidigare

Tilläggskort 4 till inköps- Aug. 1943 kort Y 38 (14/9—26/11 1943)

D:o

Personer födda 1917 o. tidigare

Inköpskort Y 4 1 : Tobaksvaror

Nov. 1943 (27/11 1943—31/3 1944)

D:o

Män födda 1923 o. tidigare

Inköpskort Y 42: Tobaksvaror eller Inköpskort Y 4 3 : Tobaksvaror

D:o

D:o

Män födda 1925 o. tidigare; kvinnor födda 1923 o. tidigare

Tilläggskort 5 till inköps- Nov. 1943 kort Y 48: (27/11 1943—10/3 1944) Tobaksvaror

D:o

Personer födda 1917 o. tidigare

Inköpskort Y 5 1 : Tobaksvaror

Febr. 1944 (10/3—23/6 1944)

D:o

Män födda 1924 o. tidigare

Inköpskort Y 52: Tobaksvaror

D:o

D:o

Tilläggskort 6 till inköps- D:o kort Y 58: Tobaksvaror

D:o

Män födda 1926 o. tidigare; kvinnor födda 1924 o. tidigare Personer födda 1918 o. tidigare

Inköpskort Y Cl: Tobaksvaror

D:o

Tilläggskort 3 till inköps- Febr. 1943 kort Y 28: (27/2—14/9 1943) Juni 1943 Inköpskort Y 3 1 : (26/6—26/11 1943) Tobaksvaror Inköpskort Y 32: Tobaksvaror eller Inköpskort Y 33: Tobaksvaror

Juni 1944 (22/6—6/10 1944)

!

Män födda 1924 o. tidigare

461 3

!

Män födda 1926 o. tidigare; kvinnor födda 1924 o. tidigare Personer födda 1918 o. tidigare

Inköpskort Y 62: Tobaksvaror

J u n i 1944 (22/6—6/10 1944

Tobaksvaror

Tilläggskort 7 till inköpskort Y 68

D:o

D:o

Inköpskort Y 7 1 : Tobaks varor

Sept. 1944 (6/10 1944—12/1 1945)

D:o

Män födda gare

Inköpskort Y 72: Tobaksvaror

D:o

D:o

Tilläggskort 8 till inköps- D:o kort Y 78

D:o

Män födda 1926 o. tidigare; kvinnor födda 1924 o. tidigare Personer födda 1918 o. tidigare

1924 o. tidi-

Inköpskort Y 8 1 : Tobaksvaror

J a n . 1945 (12/1—18/5 1945)

D:o

Män födda gare

1924 o. tidi-

Inköpskort Y 82: Tobaksvaror

D:o

D:o

Tilläggskort till inköpskort Y 88

D:o

D:o

Män födda 1926 o. tidigare; kvinnor födda 1924 o. tidigare Personer födda 1918 o. tidigare

Inköpskort Y 9 1 : Tobaksvaror

Maj 1945 (18/5 1945—)

D:o

Män födda gare

Inköpskort Y 92: Tobaksvaror

D:o

D:o

Tilläggskort till kort Y 98

inköps- D:o

D:o

Män födda 1927 o. tidigare; kvinnor födda 1925 o. tidigare Personer födda 1919 o. tidigare

1925 o. tidi-

Inköpskort Ä: Äggkort

Okt. 1942 (12/10 1942—22/5 1944)

Ägg, äggpulver, havregryn, vissa köttvaror

Icke hönsägare

Inköpskort Ä 2: Ägg

April 1944 (22/5 1944—16/4 1945)

D:o

D:o

Inköpskort Ä 3: Ägg

J u n i 1945 (2/7 1945—)

Ägg

D:o

Beställningskort för fisk

Dec. 1942 (11/1 1943—)

Fisk

Alla inom Stockholms ransoneringsområde

Inköpskort för hundmat

April 1941 (april 1941—febr. 1943)

Mindervärdiga djurdelar

Som regel »nyttohundar»

D:o

D:o

Inköpskort 2 for h u n d m a t Febr. 1943 (mars 1943—) Tilläggskort 12: Torkad frukt

Torkad frukt Okt. 1941 (10/10 1941 — ersatt av Tilläggskort 40)

Skogsarbetare och kolare; sjömän

Ärter, bönor Nov. 1941 (19/11 1941 — ersatt av Tilläggskort 38) E r s a t t av halvkupongkort

Skogsarbetare; sjömän

Tilläggskort 40: Torkad frukt Tilläggskort 17: Ärter Tilläggskort 38: Ärter

462 i

2¶Tilläggskort 28 för skogs- Aug. 1942 arbetare (17/8—30/9 1942) Tilläggskort 32 för skogs- Aug. 1942 arbetare (31/8—31/10 1942) Tilläggskort 33: Okt. 1942 Särskilt tilläggskort för (25/10 1942—7/1 1943) skogsarbetare Tilläggskort 33: J a n . 1943 Särskilt tilläggskort för (8/1—21/3 1943) skogsarbetare Tilläggskort 44: Mars 1943 Särskilt tilläggskort för (22/3—26/4 1943) skogsarbetare Tilläggskort 46: April 1943 Särskilt tilläggskort för (27/4—31/5 1943) skogsarbetare Tilläggskort 47: Maj 1943 Särskilt tilläggskort för (1/6 1943—2/7 1943) skogsarbetare Tilläggskort 51: J u n i 1943 Särskilt tilläggskort för (3/7—3/8 1943) skogsarbetare Tilläggskort 52: Juli 1943 Särskilt tilläggskort för (4/8—4/9 1943) skogsarbetare Tilläggskort 58: Aug. 1943 Särskilt tilläggskort för (5/9—7/11 1943) skogsarbetare Tilläggskort 59: Okt. 1943 Särskilt tilläggskort för (7/10—7/12 1943) skogsarbetare Tilläggskort 65: Dec. 1943 Särskilt tilläggskort för (8/12 1943—29/2 1944) skogsarbetare Tilläggskort 66: Febr. 1944 Särskilt tilläggskort för (21/2—24/4 1944) skogsarbetare Tilläggskort 67: April 1944 Särskilt tilläggskort för (24/4—26/6 1944) skogsarbetare Tilläggskort 74: Juni 1944 Särskilt tilläggskort för (26/6—28/8 1944) skogsarbetare Tilläggskort 75: Aug. 1944 Särskilt tilläggskort för (28/8—30/10 1944) skogsarbetare Tilläggskort 81: Okt. 1944 Särskilt tilläggskort för (30/10 1944—22/1 1945) skogsarbetare Tilläggskort 83: J a n . 1945 Särskilt tilläggskort för (22/1—3/4 1945) skogsarbetare Tilläggskort 84: April 1945 Särskilt tilläggskort för (3/4—25/6 1945) skogsarbetare Tilläggskort 91: Juni 1945 Särskilt tilläggskort för (25/6 1945—) skogsarbetare

1¶Amerikanskt fläsk

Skogsarbetare

Margarinost

D:o

Amerikanskt fläsk, margarinost

D:o

D:o

D:o

D:o

D:o

Fläsk, margarin

D:o

D:o

D:o

Amerikanskt fläsk, margarin

D:o

Amerikanskt fläsk

D:o

Amerikanskt fläsk, margarinost

D:o

Amerikanskt fläsk, späck

D:o

D:o, margarinost

D:o

Amerikanskt fläsk, margarinost

D:o

D:o

D:o

D:o

D:o

D:o

D:o

D:o

D:o

D:o

D:o

Amerikanskt fläsk el. andra köttvaror, margarinost Köttvaror, margarinost

D:o D:o

DIVERSE KORT. Växlingskort: A Mjöl och bröd G Köttvaror G 2 D:o G 3 D:o G 4 Fläsk G 5 D:o M Matfett och grädde O Mjölk (rabatt) 0 2 D:o R Mjöl och bröd (sammalet rågmjöl) R 2 D:o S Köttvaror (viss tid ej fläsk) S 2 Köttvaror S 3 D:o S 4 D:o S 5 D:o V Mjöl och bröd V 2 D:o Ärter llnlvkupongkort: B Kaffe, t e och kakao B Kaffe och te D Tvätt- och rengöringsmedel E Mjöl och bröd G Fläsk G Fläsk och köttvaror H Socker M Matfett R Mjöl och bröd (sammalet rågmjöl) RV Mjöl och bröd S Köttvaror V Mjöl och bröd Ä Ägg Bruna bönor Ärter Restaurangkort: nr 1 Bröd » 2 Matfett » 3 Ägg » 4 Köttvaror » 5 Bröd » 6 Bröd av sammalet rågmjöl » 7 Gryn Dagkort: Dagkort: Bröd, matfett, kött Dagkort 1: D:o » 2: Bröd, matfett Resekort: Resekort: Mjöl och bröd » V: Mjöl och bröd » R: Sammalet rågmjöl eller bröd därav Utbyteskort för textilvaror: Nr 1—4

Extrakort för skovaror: Nr 1—8 (nr 6 endast för skoreparationer) Militära inköpskort: Permissionskort 1: Kaffe, te, kakao, socker Militärt inköpskort: Kaffe, te, kakao, socker D:o Ml 1: Kaffe och te Militärt inköpskort: Tvätt- och rengöringsmedel D:o Ml 2: Tvätt- och rengöringsmedel D:o Ml 3: Rågbröd D:o Ml 4: Vetebröd (mjöl) D:o Ml 5: Matfett D:o Ml 6: K ö t t D:o Ml 7: Socker D:o Ml 8: Tvätt- och rengöringsmedel Militärt klädkort A: 1, A: 2, A: 3: Underkläder m Militärt klädkort F: 1, F: 2, F: 3: Underkläder m. Militärt klädkort M: 1, M: 2: Underkläder m. m. Militärt reservkort MR 1 Militärt fritidskort MIF 1

465 Bilaga 4.

Kvantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt tvätt- och rengöringsmedel. Gram per dag.

År och månad

u

KS

d :0 'O

H-> 4->

H-> H-»

60 V H->

C3

O

V3

••o

1940 Mars April Maj . Juni. Juli . Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

u M u o

— — —

—

—

a>

£ alternativt

15-2 15-1 14-3 14-3 14-3 14-3 13-1 11-6 10-2 11-0

5-7 5-7 5-7 5-7 5-3 4-7 4-1 4-4

70 61 64 67 63 67 77 94 104 110 80 62

11-4 8-9 8-6 7-9 7-3 4-8 4-8 4-8 5-3 5-5 5-5 5-8

4-6 3-6 3-5 3-2 3-3 3-8 3-8 3-8 4-3 4-4 4-4 4-6

13-7 10-7 10-4

9-5 8-8 5-7 5-7 5-7 6-4 6-6 6-6 6-9

3-7 2-4 2-4 1-3 0-6 0-8

1-9 1*8

—

— —

—

215 204 214 206

—

— — —. — — 9

— — — —

214 220

214 193 179 179 179 179 183 194

30 34 35 81 65 60 57 57 56 62 66 63

35 40 39 41 36 39 39 38 36 35 36 37

1942 Jan. . . . Febr. . . Mars . . . April . . . Maj Juni.... Juli Aug. . . . Sept. .. Okt. . . . Nov. . .. Dec. . ..

196 190 190 183 179 176 179 181 178 174 187 224

60 57 52 44 32 25 23 28 26 28 30 33

37 36 36 36 36 36 36 36 39 40 38 38

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 7

11 11 11 11 9 17 11 13 10 6 5 5

60 61 61 69 79 96 125 133 61 65

4-7 3-0 30 21 1-5 2-1 2-8 2-8 2-8 4-8 4-8 4-5

1943 Jan. . . . Febr. . . Mars . .. April . . . Maj . . . . Juni....

209 207 227 210 216 211

29 29 31 51 59 76

36 36 36 36 36 36

4 4 4 4 4 5

5 5 9 24 7 11

62 61 60 61 61 67

4-5 4-5 2-6 2-6 2-6 3-5

1941 Jan. . . . Febr. .. Mars . .. April . . . Maj . . . . Juni.... Juli Aug. . .. Sept. . . Okt. . .. Nov. . . . Dec. . ..

30—518703

220 214

17 8

— —

— —

— —

— — — —

4 4 10 10 10 10

14 13 13 13

alternativt

102 74 86 114 139 107 70 61 66

—

28 29 29

60 H P<

to i-i

to 1-9 1-9 1*8

to 1-1 1*1 1-5

— —

— — — — — — — —

7-1 7-1

17-2 17-7 151 14-3 14-3 14-3 14-3 14-3

4-8 4-8 5-1

8-6 7-1 8-6 7-1 8-6 7-1 8-6 7-1 8-6 7-1 7-9 9-3 61 15-3 6-1 15-3 6-1 15-3 61 15-3 6-1 15-3 6-1 15-3

14-3 14-3 14-3 14-3 14-3 13-2 10-2 10-2 10-2 10-2 10-2 10-2

5-6 3-6 36 3-6 0-0 00 00 0-0 00 00 00 0-0

4-5 3-6 3-6 3-6 3-6 2-5 2-2 2-2 2-0 0-7 2-3 1-6

5-5 50 4-8 4-0 4-4 3-7 4-3 3-6 4-3 3-6 4-3 3-6 4-3 3-6 4-3 4-5 7-2 4-3 4-3 13-4 4-3 10-7 4-1 10-2

8-2 7-9 7-3 7-1 7-1 1 1 1 1 1 1

0-0 0-0 00 00 0-0 0-0

1-6 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0

3-9 4-0 4-3 4-3 4-3 4-3

9-9

6-6 6-7 71 7-1 7-1 7-1

11-4 11-4 10-5

9-7 12-2 13-3

— — — — — — — —

8-6 20-7 10-1

9-1 8-6 8-6 8-6 8-6 8-6

21-2 18-1 17-1 17-1 13-6

10-1 10-7 10-7 10-7 10-7

466 Å r och månad

ii fes

_y -o : 0 SO

M tn

6 H->

*-> VH H->

(H CO

60 60

O

O

o

o

cs

a

ed

M o o 00

M

cs P.

H cs X o H

alternativt

s

H p.

alternativt

S*

t-H

209 218 216 225 228 263

62 64 61 55 57 62

36 36 36 36 36 42

5 5 6 7 7 16

6 '6 6 6 5 5

79 93 116 94 59 69

2-4 2-4 4-9 6-1 8-1 11-6

1-0 1-0 3-0 4-4 6-0 8-9

0-0 0-0 0-0 0-0 00 0-0

0-0 00 0-0 0-0 0-0 0-0

4-3 4-3 4-5 4-8 4-8 8-0

10-7 10-7 11-1 11-9 11-9 11-9

7-1 7-1 7-4 7-9 7-9 7-9

225 239 245 245 230 213 213 207 204 206 201 204

57 57 57 68 125 108 86 82 67 53 44 45

43 43 45 43 45 49 49 46 45 45 45 45

9 9 8 7 7 10 6 10 17 14 10 7

7 16 20 15 19 27 21 11 8 6 6 6

60 57 63 54 55 57 72 104 153 60 57 64

8-2 8-2 4-9 61 10-0 7-9 6-8 9-9 11-9 7-5 9-1 14-2

6-6 6-6 3-9 4-8 8-0 8-1 8-1 11-9 14-4 9-0 11-3 17-0

0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 6-0 7-3 11-4

0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 0-0 00 0-0

4-8 8-1 9-1 10-3 12-0 11-9 12-0 13-6 13-3 11-2 11-2 9-8

16-2 13-7 11-8 11-7 11-7 12-1

7-9 7-9 8-8 13-4 13-7 13-8 13-2 12-7 12-7 111 11-1 111

205 205 210 210 196 187

38 42 42 42 42 52

43 40 38 36 36 36

5 6 6 5 8 15

12 15 28 18 16 17

59 56 56 55 54 56

10-1 8-9 8-9 7-8 4-8 6-0

121 10-7 10-7 9-4 5-8 7-2

8-1 71 7-1 5-9 2-6 2-6

0-0 00 4-2 4-2 11-5 00

9-6 7-5 7-1 6-7 6-6 6-9

11-9 11-9 11-9 11-0 10-7

1943 Juli Aug Sept Okt Nov Dec 1944 Febr

Maj Juli Aug Sept Okt Nov Dec

121 11-9 11-9 11-9 11-9 11-9

1945 Jan, Febr Mars April Maj Juni

7-2

11-1 9-6 9-4 8-8 8-6 9-2

Anmärkningar. Uppgifterna i tabellen avse grundransonerna för vuxna personer. För spädbarn ha ransonerna i vissa fall varit lägre. Tilläggsransoner av särskilda livsmedel ha lämnats dels till äldre personer, 60 år och däröver (endast beträffande kaffe), dels till barn i olika åldrar, dels till havande kvinnor, dels till sjuka personer, dels till vissa kategorier av personer med tungt arbete, dels till vissa kategorier av personer med speciella kostförhållanden. Av tvättmedel ha tilläggsransoner lämnats dels för småbarn, dels till personer med smutsande yrke. Se härom bilaga 3. Siffrorna avse medeltal per dag under resp. månader. Då en ransonering börjat eller slutat å dag inom en viss månad, har medeltalet beräknats för den del av vederbörande månad, under vilken ransoneringen tillämpats. Beträffande de särskilda varuslagen må följande anmärkas: Mjöl, gryn och bröd m. m.: Ransoneringen gäller för hela tiden fr. o. m. 3 / 1 0 1940 mjöl, gryn och bröd av vete och råg; ransonen av hårt bröd har bestämts till 0.8 och ransonen av mjukt bröd till 1.3 gånger mjölransonen; därjämte omfattar den i ifrågavarande kolumn redovisade ransoneringen: fr. o. m. 8 / l s 1940 även risgryn och rismjöl, » " / j 1941 » produkter av havre, u » fl 1941 t. o. m. 14/8 1944 samt fr. o. m. 25 / 2 1945 även kornprodukter (kongryn, kornmjöl, kornflingor, kornbröd), 17 » / 7 1941 » majsena, majsflingor och makaroner m. m., 2 » */9 1941 » råg- och vetekli (kruskakli), 19 > /ii 1941 t. o. m. 21 / 6 1944 även matärter, 21 » " / 1 2 1941 » / 6 1944 samt fr. o. m. 17 /i 1945 även potatisprodukter (potatismjöl m. m.),

467 1

Fr. o. m. / 1 1942 även bruna bönor, » *°/7 1942 » majsmjöl och majsgryn, » ' / i i 1942 t. o. m. 18 /i 1944 även puddingpulver, 8 29 » / n 1942 » / 2 1944 » krämpulver och mazarinpulver, 9 31 i /u 1942 » /3 1944 » kakpuder, anslagsmjöl och bakmjöl. Kött och fläsk: ransoneringen omfattar för tiden */io 1940— sl / 3 1941 endast fläsk, därefter k ö t t och charkuterivaror m. m. av nötkreatur, får, get, häst, svin och ren; ransonen är angiven i gram benfri vara. Under första halvåret 1944 undantogos successivt åtskilliga slag av köttvaror från ransoneringen. Så skedde fr. o. m. 7 2 1944 betr. renkött, 21 » / 2 1944 » får- och getkött, 3 » / 4 1944 « fläskben och grisfötter, 8 » /B 1944 » ett flertal charkuterivaror, 22 » / 5 1944 » övriga blandade charkuterivaror och konserver därav samt 12 i / 8 1944 » de flesta övriga slag av kött- och fläskkonserver. Fr. o. m. 18/10 1944 återinfördes får- och getkött under ransoneringen, och detsamma blev fr. o. m. 29 / g resp. 2 2 / n 1944 fallet beträffande ett flertal charkuterivaror och konserver. Matfett: ransoneringen omfattar under tiden M / n 1941— 81 /i 1944 även grädde, varvid l x / a liter grädde motsvarat 250 gram smör. Ost: ransoneringen omfattar för tiden */ u 1940— a /i 1941 endast hel- och halvfet ost av komjölk, dock ej lantost eller dessertost; fr. o. m. x / 7 1941 omfattar ransoneringen all ost utom mesost, getost och renost (under tiden 1f7 1941— 8 7 4 1942 alternativt med charkuterivaror samt under tiden x / 6 — 30 / 6 1942 alternativt med annat matfett än smör, margarin eller matolja). Ägg: Alternativt med ägg har under olika perioder fått inköpas vissa köttvaror, amerikanskt fläsk, köttkonserver, havregryn, risgryn, potatisprodukter eller melange-äggpulver. Socker: ransoneringen omfattar under tiden 10 / 4 —*/u 1940 endast socker, därefter både socker och sirap; ransonen av sirap har varit 1.4 gånger sockerransonen; siffrorna i tabellen avse såväl den ordinarie tilldelningen av socker som den på eftersommaren och hösten resp. år utgående extra tilldelningen för syltning och saftning. Kaffe, te och kakao: ransonerna avse alternativt kaffe, te eller kakao. Siffrorna i tabellen avse beträffande kaffe — med bortseende från extratilldelning till äldre personer m. fl. — tilldelningen till personer som ej uttagit tobakskort. Tvätt- och rengöringsmedel: ransonerna avse alternativt tvål, såpa eller tvättpulver.

30f—518703

468 Bilaga 5.

Förteckning över varuslag som lagts under beslag under tiden 1 juli 1944—30 juni 1945. Beträffande varubeslag, som skett före den 1 juli 1944, se bilaga 5 i delarna IV och V.

I anmärkningskolumnen betecknar a: att beslaget omfattar förråd inom landet vid beslagstillfället. b: att beslaget omfattar vara som införes till landet efter beslagets ikraftträdande. c: att beslaget omfattar vara som efter beslagets ikraftträdande tillverkas, beredes eller framvinnes inom landet (s. k. fortlöpande beslag).

Kungörelse Datum

Dag för beslagets ikraftNr trädande

4/1 1945 4/1 1945

1 2

7/1 1945 14/1 1945

»

»

»

495 ur 460 490

» » »

> » >

» > »

ur 499 ur 515 ur 516

»

i

»

ur 516

Stat. nr

Varugrupp Varuslag

Anmärkningar

Omnämnt i texten sid.

VI. Kemiska produkter etc.

4/1 1945

14/1 1945

»

ur 562 ur 586

» »

> »

» »

ur 463 ur 516

4/2 1945

»

>

26/1 1945 19

»

»

»

557 558

»

»

»

ur 559

a, b, c Koksalt Fluorvätesyra » » » Kaliumcyanid och natrium» »> cyanid Tennoxid » »» Antimonoxid och antimonvitt » »» Ammoniumfluorid, ammoniumbifluorid.natriumfluorid samt natriumbifluorid Bariumklorid och bariumkarbonat, fällt Titandioxid och t i t a n v i t t Bensaldehyd (konstgjord bittermandelolja) Bensoesyra Natriumbensoat (bensoesyrat natron) Blyvitt Zinkvitt (zinkoxid), härunder » » » inbegripet zinkgrått Zinksulfidvitt (litopon), härunder inbegripet zinksulfid

VI 231 VI 246

VI 246

VI 245

IX. Trävaror och kork samt arbeten därav etc. 20/4 1945 138

»

»

1/5 1945

>

715 716

Gruvstolpar (pitprops) Pappersved (cellulosakubb)

a, b , c »

t

»

VI 2G7

469 Bilaga 6.

Normalprisbestämmelser, utfärdade intill utgången av juni 1945. Förkortningar: LK — Statens livsmedelskommission. BK — Statens bränslekommission. PN — Statens priskontrollnämnd. 2

4¶Varuslag

Prisbestämn. delegerad till

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande utfärdade normalprisbestämmelser

LK cirk. 1067, 1817, 1944 (lutfisk) LK cirk. 551, 574, 610, 686, 733, 782, 833, 856, 897, 947, 1206,1258,1278,1739,1778, 1817,2058,2074,2096, 2103, 2141,2258 (färsk o. frusen sill) LK cirk. 679, 931, 1232, 1278, 1592, 1817,1994,2221 (salt o. sockersaltad sill) LK cirk. 1067, 1817 (rökt sill) LK cirk. 647, 686, 768, 782, 812, 833, 856, 897, 947, 1004, 1080, 1144, 1171, 1206, 1222, 1258, 1350, 1389, 1499, 1521, 1536, 1562, 1598, 1658, 1698, 1718, 1753, 1795, 1865, 1881, 1937,1957,2006,2034,2042, 2044,2095, 2154, 2229,2246, 2267,2284,2296,2303 (färsk o. frusen strömming) LK cirk. 871, 1361, 1817 (salt strömming) LK cirk. 1361, 1817 (surströmming) LK cirk. 1067, 1817 (rökt strömming, böckling) LK cirk. 686, 833, 897, 1258, 1278, 1817, 2221 (färsk skarpsill) L K cirk. 931, 1232, 1817 (salt o. sockersaltad skarpsill) L K cirk. 873, 975, 1004, 1452, 1676, 1817 LK cirk. 686, 719, 733, 735, 782, 833, 856, 975, 1004, 1036, 1120, 1139, 1206, 1258, 1342, 1443, 1551, 1622, 1676, 1817, 1882, 1994, 2058, 2074, 2089, 2096,

1¶Kungl. Maj:ts beslut

Levande djur och animal is k a

ämnen Fisk: K. br. 14/11 1941

torkad fisk

LK

K. br.

sill

LK

K. br. 23/1 1942, 4/9 1942

strömming, skarpsill

LK

K. br. 31/7 1942, 18/2 1944

ål

LK

K. br. 6/3 1942, 10/7 1942, 2/10 1942, 27/11 1942, 30/6 1943, 20/10 1944, 26/1 1945, 29/6 1945

diverse saltvattenfisk

LK

5/12 1941

470 i

K. br. 12/6 1942, 11/12 1942, 27/8 1943

K. br. 27/11 1942, 30/6 1943 K. br. 24/4 1942, 29/1 1943, 21/4 1943

diverse sötvattenfisk

Kräftdjur: räkor Kött- och fläskvaror: köttvaror som avses i K. K. 28/3 1941 (nr 173) (kött och fläsk samt ätbara djurdelar av nötkreatur, hästar, får, getter, renar och svin; charkuterivaror; kött- och fläskkonserver) samt blod

3 LK

LK LK

LK

LK LK K. br. 29/8 1941, 7/8 1942 K. br. 29/1 1943 K. br. 24/10 1941, 12/12 1941, 30/6 1942,23/10 1942,20/11 1942

älgkött tarmar tamfågel

LK LK PN

K. br. 28/11 1941, 14/8 1942, 4/9 1942

skogsfågel

PN

K. br. 28/11 1941, 4/9 1942 K. br. 30/6 1942, 19/2 1943

hare, rådjur kanin

PN PN

K. br. 7/11 1941

Mjölk och grädde

LK

2141, 2258 (berggylta, bergtunga, fjärsing, glyskolja, gråsej, guldlax, haj, havkatt, horngädda, hälleflundra, knot, kolja, kolmule eller blåvitling, kummel, kungsfisk, lerskädda, lubb, lyrtorsk, långa, makrill, marulk, piggvar, rocka, rödspätta, rödtunga, sandskädda, simpa, skoläst, skrubba, slätvar, staksill, stenbit, taggmakrill, tonfisk, torsk, vitling, vitlinglyra, ålkusa, äkta tunga) LK cirk. 834,947, 1178, 1255, 1392, 1499, 1574, 1817 (abborre, asp, braxen, faren, forell, farna, gädda, gös, harr, id, karp, lake, lax, laxöring, mört, nejonögon, nors, röding, sik, siklöja, stör, sutare, vimma) LK cirk. 1145, 1258, 1817 LK cirk. 734, 796, 854, 921, 1009, 1194, 1209, 1336, 1339,1425,1576,1581,1611, 1624,1840,1956,1990, 2073, 2187,2205,2232,2252, 2260, 2292 (fläsk) LK cirk. 734, 796, 854, 921, 1009, 1209, 1339, 1425, 1542, 1611, 1624, 1840, 1990, 2187, 2260, 2292 (kött av nötkreatur, hästar och får) L K cirk. 1039, 1202, 1736, 2055 (renkött) LK cirk. 796, 854, 100:), 1209, 1542, 1611, 1840, 1990, 2260 (organ och inälvor) LK cirk. 418, 884, 1535 LK cirk. 1220, 1542, 1991 PN medd. 36, 58, 65, 141. 164, 199, 221, 268, 334 (höns, kyckling, anka, gås, kalkon, pärlhöns) P N medd. 52, 147, 164, 268, 556 (fasan, gräsand, järpe, orre, rapphöns, ripa, tjäder) PN medd. 52, 164, 268. 556 P N medd. 140, 164, 268, 271, 334, 526, 556 LK cirk. 523, 586, 607, 666, 777, 862, 1047,1137,1234, 1444, 1629, 1689 (oskumnad och standardiserad mjöl t samt steriliserad grädde)

471 o

*

K. br. 28/6 1941

Ost

LK

K. br. 19/9 1941, 26/9 1941, 24/10 1941, 9/10 1942

Ägg

LK

K. br. 4/9 1942, 10/9 1943, 1/9 1944 K . br. 17/7 1942

Honung, svensk

PN

Tagel och hår in. tu.

PN

PN medd. 144, 238 (tagel, nöthår, svinhår, renhår, älghår, hundhår och hundull)

Blommor: de i julhandeln vanligast förekommande

PN

PN medd. 537, 553

Potatis

LK

Stråfodcr: hö och halm

LK

Frukt och grönsaker: svenska äpplen

LK cirk. 987, 992, 1015, 1031, 1076, 1126, 1188, 1192, 1243, 1264, 1292, 1300, 1312, 1337, 1363, 1898, 2040, 2057, 2072, 2082, 2083, 2106, 2130, 2138, 2157, 2213, 2255, 2273, 2287 LK cirk. 423, 814, 841, 878, 1449, 1604, 1946

PN

Vegetabiliska K. br. 8/12 1944 K. br.

2/10 1942, 6/10 1944

K. br. 15/8 1941, 21/8 1942 K. br. 14/11 1941, 25/9 1942, 23/7 1943, 20/8 1943, 4/8 1944 K. br. 8/9 1944

LK cirk. 408, 442, 598, 632, 726, 876, 974, 1360, 1687,1934, 1986, 2261 (vissa ostslag) LK cirk. 598, 1508, 1977 (messmör, mesost, getost) LK cirk. 446, 466, 495, 509, 536, 577,595,606,636,665,711, 755, 807, 993, 1044, 1279, 1328, 1525,1590,1647,1663, 1819, 2002,2037, 2178,2086, 2220 PN medd. 161, 347, 498

ämnen

PN medd. 42, 61, 175, 222, 321, 338, 489, 497, 522

lingon

PN

K. br. 20/11 1942, 31/12 1943, 9/2 1945, 20/4 1945

svenska tomater och gurkor

PN

K. br. 10/11 1944 16/3 1945 K. br. 16/3 1945 K. br. 24/11 1944, 26/1 1945, 16/3 1945, 11/5 1945 K. br. 11/5 1945

svensk gul och röd lök sättlök och sticklök vitkål, morötter, kålrötter, rödbetor svenska frukter och bär samt grönsaker och rotfrukter (andra än de förut nämnda) importerad färsk frukt och lök samt importerade färska bär och grönsaker

PN LK PN

PN medd. 227, 270, 290, 299, 303, 308, 482, 454, 458, 568, 590, 598, 604 PN medd. 521, 571 LK cirk. 2211 PN medd. 525, 557, 577

PN

PN medd. 607, 614, 617

PN

PN medd. 216, 217, 218, 231, 233, 234, 242, 243, 254, 265, 273, 336, 352, 356, 359, 374, 379, 388, 389, 408, 437, 516, 522, 532, 540 LK cirk. 1485, 2185

K. br. 11/12 1942, 22/1 1943, 3/9 1943, 17/9 1943, 8/9 1944

K. br. 16/7 1943 K. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 25/8 1944

Te

LK

Brödsäd

LK

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 27/8 1943, 25/8 1944

Fodersäd

LK

LK cirk. 411,497, 590, 702, 911, 1126, 1164, 1410, 1511 a, 1511b, 2011 (vete, råg) LK cirk. 411,497, 661,702, 911, 1032, 1126, 1410, 1511a. 1511 b, 1890, 2011, 2146 (korn, havre, blandsäd, vicker, foderärter)

472 4

1¶Hlrs

LK

LK cirk. 1374

K. br. 26/9 1941, 2/10 1942, 27/8 1943, 25/8 1944

Ärter: matärter

LK

K. br. 26/9 1941, 2/10 1942, 27/8 1943, 25/8 1944

Bönor: bruna bönor

LK

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 26/11 1943 K. br. 26/9 1941

Utsädesspannmål

LK

Gryn: risgryn

LK

Kli

LK

LK cirk. 485, 510, 522, 9 1 1 , 964, 1007, 1032, 1126, 1511 a, 1511b, 1993 LK cirk. 485, 573, 592, 911, 1252, 1511 a, 1 5 1 1 b , 1641, 1974, 2011 LK cirk. 411, 522, 592, 661, 911, 1032,1164,1660,1951,2059 LK cirk. 538, 667, 1298, 1504, 1987 LK cirk. 437, 497, 1013, 1486, 1564, 1666, 1963

K. br.

7/5

K. br. 15/8

1941 Fröer: K. br. 4/12 1942, 29/1 1943, 26/11 1943 K. br. 8/1 1943, 21/1 1944, 30/12 1944 K. br. 26/11 1943

köksväxtfrö

LK

LK cirk. 1115, 1182, 1193, 1660, 2059 LK cirk. 1182, 1700, 2110

oljeväxtfrö

LK

LK cirk. 1660, 1951, 2059

LK

LK cirk. 476, 477, 513, 593 (smör) LK cirk. 475, 593, 697, 843, 1998, 2201 (margarin) LK cirk. 477, 843, 1630, 1813, 1992, 2131 (flott, talg m.m.) LK cirk 451, 792, 1505, 1855, 2028, 2251

vallväxt- och

rotfruktsfrö

LK

F e t t o c h oljor av a n i m a l i s k t eller vegetabiliskt ursprung K. br. 10/10 1941, 14/9 1944, 2/3 1945

Fcttvarors matfett råvaror

K. br. 26/9 1941, 5/6 1942, 19/6 1942, 11/6 1943

Trän

och

fett-

LK

Produkter av livsmedelsindustri m . m . s a m t fodermedel K. br. 28/5

1943 Chokladvaror

PN

PN medd. 316, 426, 547, LK cirk. 1436, 1774, 2281

Bröd: K. br. 30/6 1942, 2/6 1944

mjukt matbröd

LK

K . b r . 23/3 1945

mjukt kaffebröd

LK

LK cirk. 836, 944, 1030, 1058, 1083, 1201, 1748, 1901, 1936, 2067, 2147, 2216 LK cirk. 2216

PN

P N medd. 372, 406, 450, 468

kött- och fläskkonserver

LK

fisk-, skaldjurs- och sakskonserver

grön-

PN

LK cirk. 786, 1209,1496, 1840, 1899 PN medd. 197, 209, 285, 302, 333, 397, 433, 535

Mineralvatten och läskedrycker

PN

PN medd. 534, 569

Fodermedel: oljekraftfoder

LK

fodercellulosa

LK

LK cirk. 437, 748, 1450, 1486, 1538, 1767, 1925, 2304 L K cirk. 426, 554, 695, 748, 910, 972, 1003, 1767

K. br. 8/10 1943, 14/1 1944, 18/2 1944

Konditorivaror Konserver:

K. br. 24/4

1942 K. br. 30/10 1942 K . b r . S/12 1944, 16/2 1945 K. br. 15/8 1941, 22/5 1942, 30/6 1943, 17/9 1943 K. br. 15/8 1941, 16/10 1942

473 1

4 K . b r . 12/12 1941

standardiserade höns- och kycklingfoderblandningar

LK

K . br. 22/10 1943

vetegroddar, sopmjöl, foderbröd avrens av brödsäd, ärter och vicker samt mältad brödsäd klöverfröagnar, klöverfrönudlar, hömjöl av fälttorkat hö, maltgroddar luzernmjöl (konsttorkat hömjöl) foderjäst animaliskt kreatursfoder (foderbenmjöl, köttfodermjöl, benmjöl, valmjöl) fiskmjöl och fiskensilage dikalciumfosfat diverse annat kreatursfoder (majs, majseftermjöl, linkakmjöl, solrosmjöl, vetefodermjöl, melass, betfor, fodersirap, sockersnitsel, betmassa)

LK

LK cirk. 531, 648, 793, 1018, 1163, 1208, 1767, 1824, 2027, 2135 LK cirk. 1636, 1767, 2115

LK

LK cirk. 1012, 1876

LK

LK cirk. 531, 638, 1097, 1106, 1463, 1610, 1767, 1963

LK

LK cirk. 649, 814, 1097, 1463, 1767 LK cirk. 619, 1767, 2219 LK cirk. 746, 785, 1037, 1215, 1767, 1838

1¶K . br. 12/11 1943 K. br. 12/12 1941, 4/12 1942, 8/7 1943 K. br. 20/2 1942, 19/6 1942, 4/12 1942, 8/7 1943 K. br. 30/1 1942 K . b r . 22/5 1942 K . b r . 24/7 1942 K . b r . 23/10 1942 K. br. 5/3 1943

LK LK LK LK LK

LK cirk. 872, 1767, 1894 LK cirk. 1037, 1767, 1838 LK cirk. 1306, 1522, 1568, 1767, 2046, 2265

Mineraliska och fossila ämnen K. K. 13/6 1941 (nr 383) K. K. 27/2 1942 (nr 90) K. K. 9/4 1943 (nr 173) K. K. 3/3 1944 (nr 64) K. br. 17/4 1942, 9/4 1943 K . b r . 24/7

1942 K. br. 17/4 1942

K. br.

2/10 1942

K . b r . 17/4

1942 Bränntorv: vid försäljning från producent

—

vid försäljning från återförsälj are

BK

BK cirk. 133, 210

Strötorv, torvmull och torvströ

LK

LK cirk. 831, 9S2, 1468

PN

PN medd. 87, 120, 176, 189, 4ö2, 552, 555

PN

PN medd. 189

PN

PN medd. 87, 120

Smörjmedel: smörjmedel som avses i K.K. 2/5 1941 (nr 226) samt smörjmedel framställda av trätjära smörjmedel framställda av skifferråolja paraffin

Kemiska produkter m. m. samt gödselmedel 9/4

1943 Trätjära, avsedd att användas för annat ändamål än som flytande bränsle

PN

PN medd. 292 (trätjära för bestryknings- eller impregneringsändamål m. m.)

K . b r . 17/6

1943 Lim: autoklavlim samt draglim och gelatinlim

PN

PN medd. 317

Konstgödsel

LK

LK cirk. 1026, 1294,1415, 1599, 1785, 1918, 2306 (kalksalpeter, chilesalpeter, kalkkväve, ammoniumsulfat, ljungasalpeter, kali, kainit, superfosfat, thomasfosfat)

K. br.

K . b r . 30/10 1942, 23/3 1945

474 1

*

Hudar, s k i n n oeh pälsverk samt arbeten därav K. br. 30/7 1943

Fårskinn, svenska, vade, klippta

K. br. 12/11

Arbetshandskar

barkgar-

PN

P N medd. 335

PN

K a u t s c h u k , guttaperka o c h balata s a m t arbeten därav K . b r . 17/4

1942 Cykelgummi: cykeldäck cykelslangar

och

PN

PN medd. 94, 101

BK

BK cirk. 298, 309, 329, 330

BK

BK cirk. 152, cirk. skr. 26/6 1943

Trävaror o c h kork s a m t arbeten därav Ved: K. K. 31/5 1940 (nr 420) K. K. 2/7 1940 (nr 664) K. K. 10/1 1941 (nr 13) K. K. 4/4 1941 (nr 199) K. K. 2/5 1941 (nr 231) K. K. 13/6 1941 (nr 381) K. K. 31/7 1941 (nr 684) K. K. 17/10 1941 (nr 793) K. K. 28/11 1941 (nr 890) K. K. 30/12 1941 (nr 1004) K. K. 6/3 1942 (nr 70) K. K. 9/10 1942 (nr 811) K. K. 11/12 1942 (nr 940) K. K. 31/12 1942 (nr 966) K. K. 13/8 1943 (nr 658) K. K. 22/6 1944 (nr 356) K. K. 30/9 1944 (nr 668) K. K. 30/9 1944 (nr 669) K . b r . 19/6 1942

vid försäljning från producent

massaved, flottningsbrännved och props vid försäljning till återförsäljare Andra trävaror:

K. br. 17/9

sågtimmer av furu och gran

PN

K. br. 25/9 1942

sågade, hyvlade och bilade trävaror av furu och gran rundvirke av björk, bok, ek, al och asp sågaae varor av björk sågade varor av bok

PN

P N medd. 354, 369, 375, 385, 399, 415, 507, 512, 524 P N medd. 181, 204, 283, 608

PN

P N medd. 370, 400, 513

PN PN

P N medd. 395, 400, 533 P N medd. 353

BK

BK cirk. 333

K. br. 15/10 1943, 27/10 1944 K. br. 22/12 1943 K. br. 27/8 1943, 14/1 1944 K. K. 28/6 K. K. 22/8 K. K. 12/6 K. K. 21/4

1941 (nr 1941 (nr 1942 (nr 1944 (nr

K . b r . 23/3 1945

602) 703) 340) 166)

Träkol

icke bearbetat stubbugnskol

475 2

4¶Skördegarn

LK

K. br. 10/3 1944

Puts- och polertrassel, innehållande fibrer av ull, bomull, cellull, konstsilke, lin, jute eller hampa

PN

LK cirk. 789, 811, 879, 1184, 1265, 1445, 1796, 2156 (skördegarn och pappersgarn) P N medd. 431

1¶S p å n a d s ä m n e n samt arbeten därav K. br.

8/5

1942 K. br. 4/2 1944

Lackduk, svensktillverkad

PN

P N medd. 420

K. br. 10/3 1944

Gummitråd samt elastiska band, snören och vävnader, tillv. av gummitråd och textilmaterial

PN

P N medd. 506, 544, 545

K. br. 10/3 1944

Band, vävda och flätade, sytråd och sysilke.

PN

PN medd. 475, 558, 559

PN

P N medd. 269 (bomullsgarn) P N medd. 313, 435, 436, 494, 592, 605 (kardgarn) P N medd. 436, 606 (cellullgarn) P N medd. 59, 72, 119, 151, 224, 225, 256, 257, 304, 305, 429, 430 (bomullsvävnader) P N medd. 59, 72, 119, 151, 173, 174, 202, 203, 224, 225, 235, 236, 256, 257, 304, 305, 311, 361, 362, 411, 412, 429, 430, 462, 463, 483,548, 549, 587,588 (yllevävnader) P N medd. 119, 151, 224, 225, 304, 305 (cellullvävnader) P N medd. 276, 277, 304, 305 (kanf as vävn åder) P N medd. 263, 264, 281, 282, 324,325, 409,410,441,442, 482, 486, 487, 488,538,539 (trikå- och strumpartiklar) PN medd. 59, 168, 180, 228, 275,278,298,331,332,417, 418, 448, 449, 451, 453, 455, 460, 469,480,490,518, 519, 593 (konfektion) P N medd. 309, 401, 481, 560, 561, 562 (tågvirke och repslageriprodukter)

PN

PN medd. 470

PN

P N medd. 402, 541 (aluminium)

K. br. 29/8 1941, 24/7 1942

K. br. 12/2

1943 K. br. 12/2

1943 K. br. 10/3 1944

Andra textilvaror: vävnader som IK godkänt såsom standardvara eller som tillverkats efter av IK meddelad licens, samt konfektions- el. andra sömnadsartiklar av sådan vävnad (i detaljhandeln) priskontrollera de S-vävnader, T-vävnader, standardoch licensvävnader av bomull el. cellull, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, garner samt konfektion av standard- el. licensvävnader av bomull el. cellull (i grosshandeln) T-vävnader, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, garner, konfektion av T-vävnader samt hampaprodukter (i detaljhandeln) lönarbeten, avseende garner, vävnader, trikåartiklar, strumpor och konfektionsartiklar

K. br. 23/2 1945

tågvirke och repslageriprodukter

K. br. 30/6 1944

Pappmattor, impregnerade med asfalt Oädla metaller o c h arbeten därav

K . b r . 18/12 1942, 31/12 1943

Aluminium m. fl. metaller samt halvfabrikat därav

476 1

2¶K.br. 20/11 1942, 31/12 1943 Aluminiumkärl och emaljeradc kärl (i detaljhandeln)

3 PN

4¶P N medd. 219, 220, 551

405, 52

Transportväsen K. K. 27/2 1942 (nr 111) K. K. 12/6 1942 (nr 344) K. K. 5/2 1943 (nr 50) K. K. 9/3 1945 (nr 55)

Virkestransporter: transporter med gengasbil av sågtimmer, massaved, props, kolved, martinved och annan långved, kastved samt icke bearbetat träkol

K. br. 10/9 1943, 31/12 1943

Fartygsfrakter: transporter inom landet med motorseglare eller motorpråm av massaved, props, långved och kastved

K. br. 21/4 1943

d:o av annat gods

PN medd. 88, 98, 110,, 117, 11 163, 241, 260, 266,., 288, 39 432, 574, 583

PN

PN medd. 349, 407, [514, 582

PN

P N medd. 297, 514, 5581

PN

PN medd. 515, 603

Restaurangväsen K. br. 6/10 1944

Bum, måltider och helpension vid turisthotell och därmed likställda restauranger och pensionat

Statens offentliga utredningar 1946 Systematisk (Siffrorna

förteckning;

inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. RätUiktpning. Fångvård. Statsförfattning. Allman statsförvaltning. Betänkande med förslag till omorganisation av väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen m. m. [10]

Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Dc;l. 1 [42] Del 2. [46] Betänkande med förslag till åtgärder för främjandie av ridhästaveln. [45]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till ändrade grunder för fflottninirslaasliftningen m. m. | 3 | Betänkande med förslag till skogsvårdslag in. ni. [41 i

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas Nnansvfisen. 1943 års jordbrukslaxeringssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring. [29]

Industri. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivniingsoch rådgivningsverksamhet för hantverk och småimdustri samt bildande av företagarnämnder. [22] Belänkande ang. hantverkets och småindustriens bcfirämjande. [40]

PoUtl. Parlamentariska undersökningskommissionen ang. flyktingärenden och säkerhetstjänst. 1, Betänkande flyktingars behandling. [30]

Handel och sjöfart. Kommunikations väsen. Betänkande ang. rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1] Betänkande med förslag till verkstadsorganisation för väg- och vattenbyggnadsväsenctet. [43]

Natlonalekonoiul och socialpolitik. Dödföddheten och tidigdödlighclen i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhallande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. [2] Belänkande oin barnkostnadernas fördelning med förslag Bank-, kredit- och penningväsen. till allmänna barnbidrag m. m. [5] Bilagor, [ti] Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomföFörsäkringsväsen. rande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidiBetänkande ang. tjänstepensionsförsäkringens organisagare framlagt förslag. [13] tion. 126] Den familjevårdande socialpolitiken. [17] Betänkande med förslag rörande den ekonomiska för- Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse m. m. 1. Lagtext. [33]. 2. Motiv. [3-1] svarsberedskapens framtida organisation. [19] Socialvårdskommilténs belänkande. 12. Utredning och förslag ang. moderskapsbidrag. [23] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. För- Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. slag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlings1941 års lärarlönesakkunniga. Belänkande med förslag till verksamhet för partiellt arbetsföra m. m. [24] boställsordning för folkskolans lärare m. m. [8] Betänkande med förslag till investeringsreserv för bud1945 års universitctsberedning. 1. Docentinstitutionen. [9] getåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunder1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. stödda anläggningsarbeten. [27] Bilagor. [28] IV. Skolpliktstidens skolformer. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11] B. Förslag till unav stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del C. Tiden dervisningsplaner. [15] juli 1944—juni 1945. [351 4. Realskolan. Praktiska linjer. [141 Socialvårdskommitténs betänkande. 13. Förslag ang. folkpensioneringens administrativa handhavande m. ni. VI. Skolans inre arbete. Synpunkter på fostran och undervisning. [31] [37] Sakkunniga ang. arbetsförmedlingens organisation. Del 1. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. [121 Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. [41] Socialulbildningssakkunniga. 2. Utredning och förslag rörande s'.atsvetenskapliga examina in. m. [30] Belänkande med förslag till förordning ang. allmänt H&lso- och sjukvård. kyrkomöte m. ni. [32] Betänkande ang. den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. [20] Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. uniformspliktens omfattAllmänt näringsväsen. ning för viss personal vid försvarsväsendet. [4[ Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till ar- Betänkande och förslag rörande åtgärder :'ör alt bebetstagares uppfinningar. [21] gränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigsmakten. [7] Belänkande med förslag t ill lag med särskilda bestämFast egendom. Jordbruk med binäringar. melser om uppfinningar m. m. av betydelse för rikets försvar. [25] Betänkande ang. forsknings- och försöksverksamheten på Betänkande med förslag rörande officersutbildningen jordbrukets område i Norrland. [16l inom armén m. m. [38] PM ang. utvecklingsplanering på jordbrukets område. 118] Den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt Utrikes ärenden. Internationell rält. dess inriktande efter kriget. [39] Iduns tr., Esselte, Sthlm 46 SISTOS