Betänkande med förslag angående uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1946: 4 F <) R S VAR S D E P A R T E M EN T E T

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

UNIFORMSPLIKTENS OMFATTNING FÖR VISS PERSONAL VID FÖRSVARSVÄSENDET avgivet av ll)-t~t års uniformspliktskommitté

STOCKHOLM 19 4 6

Statens offentliga utredningar 1946 Kronologisk

förteckning

1. B e t ä n k a n d e angående rundradion i Sverige. Dess aktuella l>ehov och riktlinjer för dess framtida verks a m h e t . Norstedt. 168 s K. 2. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess s a m h a n d m e d nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former a v förlossningsvård samt dess socialmedicinska och bcfolkningspolitiska b e tydelse. A v C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. S. 3. B e t ä n k a n d e med förslå? till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m . Hceggström 99 s. J o . i. B e t ä n k a n d e med förslag angående uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. A'. Petterson. 59 s. Fö.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens ofientliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946: 4 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

UNIFORMS PLIKTENS OMFATTNING FÖR VISS PERSONAL VID FÖRSVARSVÄSENDET avgivet av 1944 års

uniformspliktskommitté

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG STOCKHOLM 1946

'MA Mr

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Försvarsdepartementet.

Genom beslut den 2 november 1944 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för försvarsdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande skyldighet för viss personal inom försvarsväsendet att bära uniform och i samband därmed stående spörsmål samt att avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen såsom sakkunniga för ändamålet numera konteramiralen i amiralitetets reserv M. E. Giron, tygverkmäslaren B. K. Birath och statskommissarien R. E. Norberg. Åt Giron uppdrogs i samband därmed att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete, varjämte numera förste amanuensen i försvarsdepartementet G. G. W. D. af Sandeberg förordnades att vara sekreterare åt de sakkunniga. Dessa antogo benämningen "1944 års uniformspliktskommitté". För fullgörande av det erhållna uppdraget har kommittén avlagt studiebesök vid arméstaben, arméinspektionen, hemvärnsstaben, fjärde militärbefälsstaben, kommendantsstaben i Stockholm, tillika stab för Stockholms och Norrtälje försvarsområden, krigsskolan, tygförvaltningsskolan, Stockholms tygstation, Svea livgarde, Svea ingenjörkår, Signalregementet, försvarsväsendets radioanstalt, marinstaben, Stockholms örlogsvarv, sjökrigsskolan, flygstaben och Svea flygflottilj. I samband därmed hava skilda representanter för de personalkategorier, som med utredningsuppdraget avses, ävensom viss annan personal beretts tillfälle att inför kommittén framlägga sina synpunkter på förevarande fråga. Vidare har i vissa avseenden samråd ägt rum med representanter för de olika försvarsgrenarna. Kommittén framlägger härmed betänkande med förslag angående uniformspliktens omfattning för civilmilitär och civil personal samt pensionerad militär personal i arvodesbefattning vid försvarsväsendet. Stockholm den 27 december 1945. M. GIRON BROR K. BIRATH

E. NORBERG / Gösta af

Sandeberg

.)

Direktiven. De direktiv, som genom Kungl. Maj:ts beslut fastställts till ledning för kommitténs arbete, innefattas i det anförande till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 2 november 1944, varmed chefen för försvarsdepartementet motiverade sin hemställan om kommitténs tillsättande. Departementschefen erinrade därvid att åren 1943 och 1944 hos Kungl. Maj:t gjorts framställningar rörande tjänstedräkt för vissa försvarsväsendet tillhörande personalkategorier, nämligen personal tillhörande tygstaton, viss ingenjörpersonal vid armén, civil personal vid försvarsväsendets radioanstalt, pensionerad personal i arvodesbefattning samt meteorologpersonal, samt anförde vidare — efter en närmare redogörelse för framställningarna jämte däröver avgivna yttranden och utlåtanden — följande: "Den tvekan, som enligt det föregående yppats beträffande nödvändigheten att utvidga gällande bestämmelser om uniformsplikt och om ersättning för anskaffande av uniformspersedlar m. m., har föranlett mig att icke fatta definitiv ståndpunkt till arméchefens framställning om införande av uniformsplikt för tygstatens personal. Av samma skäl har jag icke ansett mig kunna utan ytterligare övervägande föreslå Kungl. Maj:t att meddela beslut i anledning av de motsvarande framställningar, som föreligga beträffande vissa andra personalkategorier. I berörda framställningar har som skäl för en utvidgning av uniformsplikten åberopats i främsta rummet tjänstgöringens art. Beträffande tygstatens civilmilitära personal har sålunda framhållits, att den alltmera kommit att lagas i anspråk för militär lärarverksamhet och för tjänstgöring inom försvarsområden m. m., vid vilken tjänstgöring disciplinära och andra skä! talade för att vederbörande borde vara uniformerade. Såsom motiv för uniformsplikt har även anförts att vederbörande bade att förrätta inspektioner eller deltaga i fältdetachement och att betydande risker lörelåge för den icke uniformerade, krigsmakten tillhörande personalen vid fientliga stridshandlingar, innan mobilisering skett. Vid mobilisering eller i krig torde personalen i fråga, i den mån den tillhör mobiliserad del av krigsmakten, vara skyldig att bära uniform. De skäl som anförts för införande av uniformsplikt även i fred synas icke vara i allo övertygande. Då frågan i vad mån uniformsplikt bör stadgas även för fred är av icke ringa betydelse för statsverket såväl som för befattningshavarna, finner

6 jag frågan böra underkastas en mer allsidig utredning än hittills kunnat ske. Vid denna utredning, som lämpligen bör verkställas av särskilda inom försvarsdepartementet tillkallade sakkunniga, bör avses icke blott den personal som berörts i nyssnämnda framställningar utan övervägas i vad mån behov överhuvud taget föreligger av att bibehålla eller stadga uniformsplikt för civilmilitär och civil personal samt innehavare av arvodesbeställningar för pensionerad personal inom försvarsväsendet i dess helhet. Härvid bör undersökas huruvida åtgärder böra vidtagas för att — utan att mera generell uniformplikt införes — tillhandahålla uniform åt viss personal för särskilda tjänsteåligganden. Vid utredningen bör jämväl övervägas, om viss personal bör medgivas rätt att på egen bekostnad bära uniform ävensom på vad sätt uniformsfrågan i krig skall regleras för personal, som i fred icke är uniformspliktig. Vid utredningen bör eftersträvas att begränsa uniformsplikten så långt detta utan militärorganisatoriska eller andra svårigheter är möjligt. Utredningen bör jämväl verkställa erforderliga kostnadsberäkningar."

/

Gällande b e s t ä m m e l s e r . 1. Uniformspliktens nuvarande omfattning. Föreskrifter angående skyldighet för försvarsväsendets personal att bära uniform meddelas av Kungl. Maj:t i kommandoväg. De grundläggande bestämmelserna i detta avseende återfinnas i tjänstereglementet för krigsmakten. Enligt dessa bestämmelser skall, där icke annat angivits, uniform regelmässigt nyttjas i tjänsten. Med tjänst måste i detta sammanhang givetvis förstås endast sådan tjänstgöring, som författningsenligt åligger vederbörande i egenskap av beställningshavare, ävensom tjänstgöring i befattning, för vilken stadgats uniformsplikt. Pensionerad militär, som tjänstgör i arvodesbefattning, är sålunda vid dylik tjänstgöring icke skyldig att bära uniform. Med hänsyn till att iörsvarsväsendets personal icke äger nyttja annan uniform än den, som fastställts för den kår e. dyl. vederbörande tillhör, äro från förenämnda bestämmelser angående bärande av uniform vidare undantagna innehavare av beställning, för vilken uniform icke finnes fastställd. Emellertid har i ett flertal fall uniformsplikt stadgats annorledes än genom föreskrift av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till bestämmelserna i 25 § militära icke-ordinariereglementet hava nämligen vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter ansett sig oförhindrade att föreskriva uniformsplikt för vissa försvarsväsendets tjänstemän. Vid armén har dylik föreskrift sålunda meddelats beträffande viss vaktmästar-, förråds- och stallpersonal samt garageförmän och en portvakt. Vid marinen har vederbörande chef tillagts befogenhet att föreskriva uniformsplikt för automobilförare å personbilar, expeditionsvakter, fartygsbefälhavare, kontorsvakter, portvakter och vaktmästare och vid flygvapnet har uniformsplikt föreskrivits för förrådsmän och portvakter samt för vissa vaktmästare. Enligt gällande fältutrustningslistor eller eljest meddelade bestämmelser är beställningshavare, å vilken militära avlöningsreglementet äger tillämpning, pliktig att innehava viss angiven uniformsutrustning, anpassad efter de olika tjänstgöringsförhållandena inom krigsmakten. Sålunda föreligger för ifrågavarande beställningshavare skyldighet att innehava daglig dräkt och paraddräkt samt, beroende på vilken försvarsgren vederbörande tillhör, fältdräkt, mässdräkt eller sällskapsdräkt. Då i all synnerhet för beställningshavare vid marinen men även för beställningshavare vid flygvapnet mycket detaljerade föreskrifter äro meddelade rörande de olika uniformsdräkternas sammansättning och användning, måste givetvis för ifrågavarande beställningshavares vidkommande innehavet av olika uniformspersedlar bliva relativt omfattande.

8 Vad beträffar beställningshavare tillhörande armén är uniformsdräkternas sammansättning mer enhetlig, men även för dessa beställningshavare blir på grund av rengörings- och reparationsbehov samt jämväl ur prydlighetssynpunkt tillgången på flera uniformsuppsättningar i själva verket ofrånkomlig. Vad beträffar personal, vara icke-ordinariereglementet äger tillämpning, torde föreskriven skyldighet att bära uniform i allmänhet avse innehav av uniformspersedlar allenast i begränsad omfattning för dagligt bruk i tjänsten jämte erforderliga arbetskläder. Någon uniformsplikt i den mening och den omfattning, som är stadgad för den ordinarie personalen, kan sålunda icke anses föreligga. Förhållandena för den icke-ordinarie personalen i förevarande hänseende torde snarare vara jämförliga med vad som gäller för viss personal inom den civila statsförvaltningen.

2. Bidrag av statsmedel till anskaffning och underhåll av uniform. Försvarsväsendet tillhörande personal, som är pliktig att under tjänstgöring vara iförd uniform, äger författningsenligt åtnjuta särskilda bidrag till uniformskostnaderna eller nedsättning av självkostnadspriset vid anskaffning av uniformspersedlar från kronans verkstäder eller förråd. Frågan om uniformspliktens omfattning är sålunda av icke ringa ekonomisk betydelse för såväl statsverket som personalen. Jämlikt militära avlöningsreglementet äger beställningshavare, för vilken uniformsplikt föreligger, uppbära ekiperingshjälp med 500 kronor vid tillträdandet av första ordinarie beställning samt årligt ekiperingsbidrag med 180 kronor. För den, som från beställning tillhörande den i manskapsavlöningsreglementet omförmälda löneplanen Mb vunnit befordran till beställning inom någon av löneplanerna Oa, UO eller Ca i militära avlöningsreglementet, utgår ekiperingshjälpen med 200 kronor. Från åtnjutande av ekiperingshjälp undantages dock vissa beställningshavare, som tidigare uppburit sådan förmån. I fråga om det årliga ekiperingsbidraget äger Kungl. Maj:t förordna, att för beställningshavare, som icke är underkastad tjänstgöringsskyldighet i den omfattning vilken gäller för beställningshavare i allmänhet eller som enligt särskilt medgivande äger att regelmässigt under tjänstgöringen bära civil dräkt, dylikt bidrag icke skall utgå eller ock utgå med lägre belopp. Sådant förordnande, innebärande en sänkning av ekiperingsbidraget till 90 kronor för år, har Kungl. Maj:t meddelat genom brev den 1 december 1939 för beställningshavare, som tillhör fältläkarkåren, fält veterinärkåren eller marinläkarkåren eller är innehavare av läkarbeställning på aktiv stat vid flygvapnet och vilken ej är underkastad daglig tjänstgöringsskyldighet i den omfattning som gäller för beställningshavare i allmänhet. Enligt samma brev reduceras ekiperingsbidraget till nyssnämnda belopp jämväl för beställningshavare, som är placerad vid centralt ämbetsverk eller vid försvars-

9 väsendet tillhörande fabrik eller anstalt och vilken enligt vederbörande chefs (myndighets) beslut medgives att under tjänstgöring regelmässigt bära civil dräkt. Jämlikt militära avlöningsreglementet äger vidare beställningshavare enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Majrts bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, mot ersättning motsvarande kronans självkostnadspris för materialanskaffning samt tillverkningsarbeten från kronans förråd utbekomma eller vid kronans verkstäder låta tillverka persedlar, vilka ingå i föreskriven fältutrustning eller vilka det eljest åligger honom att anskaffa. Såvitt avser armén och flygvapnet hava sådana föreskrifter meddelats i Kungl. Maj:ts reglemente den 18 juni 1937 angående anskaffning, underhåll och vård av intendenlurmaterielen vid arméns truppförband i fred (intendenturmaterielreglementet). För marinen återfinnas motsvarande föreskrifter i reglementet för marinen del 1 B § 24 och del III B § 223. 1 fråga om extra ordinarie eller extra tjänsteman, å vilken militära ickeordinariereglementet är tillämpligt, stadgas i nämnda reglemente, att sådan tjänsteman, som enligt av central förvaltningsmyndighet meddelade bestämmelser är pliktig att under tjänstgöring vara iförd uniform, skall äga genom vederbörande myndighets försorg bekomma uniformspersedlar eller därför erforderliga materialier mot ersättning motsvarande kronans självkostnadspris för materialanskaffning och tillverkning. Vid ersättningens bestämmande skall avdragas ett belopp motsvarande 30 °/o av självkostnadspriset, vederbörande myndighet likväl obetaget att, där särskilda skäl därtill föreligga, medgiva större avdrag, dock högst 50 % av självkostnadspriset. Ifrågavarande rätt till förvärv mot reducerad ersättning är dock begränsad så till vida att persedlar eller materialier icke få utlämnas i större omfattning eller av annat slag än som erfordras för personligt bruk i tjänsten. Till ledning vid utlämnandet skall, vilket dock ännu icke skett, fastställas vad som för olika persedlar under skilda tjänstgöringsperioder skall anses motsvara normal brukningstid. Genom brev den 29 juni 1945 har Kungl. Maj:t — i anslutning till kungörelsen den 12 maj 1944, ni- 195 — undantagit i kungörelsen avsedd extra ordinarie personal från nyssnämnda bestämmelser och förordnat att i stället 50 —53 §§ militära avlöningsreglementet skola tillämpas på densamma. För pensionerad personal i arvodesbefattning föreligger icke någon rätt att erhålla bidrag till uniformskoslnader, enär icke-ordinariereglementet ej äger tillämpning på denna personalkategori. Jämlikt bestämmelse i reglementet skola nämligen för ifrågavarande personal gälla de avlöningsföreskrifter, som i särskild ordning meddelas. Med stöd härav har Kungl. Maj:t genom brev den 30 juni 1942 meddelat dylika föreskrifter i samband varmed Kungl. Maj:t förklarat, alt frågan om och i vad mån personalen skall komma i åtnjutande av ekiperingsbidrag skall tillsvidare anstå i avvaktan på särskild utredning.

10 Allmänna synpunkter. 1. Uniformspliktens reglerande. Vid de studiebesök kommittén avlagt vid vissa militära förband, staber och anstalter har inför kommittén åberopats ett antal faktorer till stöd för att personal vid försvarsväsendet under tjänstgöring bör vara iförd uniform. Sålunda har anförts bl. a., att bärande av uniform skänker ett gott stöd i disciplinärt avseende och i många fall gör legitimering överflödig samt att uniformen i fråga om hållbarhet och beskaffenhet är rationellt anpassad efter krigsmaktens speciella tjänstgöringsförhållanden, vartill kommer att den som inom militärt förband eller stab m. m. uppträder civilklädd lätt blir betraktad som en utomstående och att gemensam uniform stärker samhörighetskänslan. Dessa och andra liknande argument måste givetvis tillerkännas visst berättigande, men fråga är om de framför allt i fredstid kunna anses hava sådan tyngd att de motivera de väsentliga utgifter staten skulle nödgas vidkännas, därest samtlig försvarsväsendets personal skulle åläggas uniformsplikt. Vid mobilisering eller i krig måste helt naturligt krigsmaktens personal i stor utsträckning vara skyldig bära uniform medan däremot under fredsförhållanden, på vilka kommitténs arbete främst är inriktat, uniformsplikten torde kunna inskränkas och för vissa personalkategorier helt borttagas. I enlighet med kommitténs direktiv "att begränsa uniformsplikten så långt detta utan militärorganisatoriska eller andra svårigheter är möjligt" har kommittén ansett sig böra förorda uniformsplikt allenast i fall då kommittén funnit sådan utan tvekan erforderlig för tjänstens behöriga skötsel. De synpunkter som härvid varit vägledande för kommittén sammanfattas i det följande, som endast avser fredsförhållanden. Grundläggande för uniformsplikten torde vara tjänstgöring eller arbete tillsammans med trupp. Likformigheten i klädsel underlättar härvid befälsföringen och upprätthållandet av disciplinen samt stärker samhörighetskänslan. Vad nu sagts gäller framför allt vid tjänstgöring utomhus eller under motsvarande förhållanden, som kunna sägas vara mest karakteristiska för den militära tjänsten och vilka ställa särskilda krav på militär befälsföring och disciplin. Vid tjänstgöring inomhus, såsom vid staber, expeditioner, förråd och verkstäder m. m., där tjänsten i allmänhet bedrives på enahanda sätt som vid civil kontors- eller verkstadstjänst o. dyl. och där befälsföring vid samlad trupp som regel icke förekommer, synes uniformsplikten kunna begränsas eller borttagas. Även i fråga om undervisning i teoretiska ämnen eller mot-

svarande instruktionsverksamhet med militära elever har erfarenheten givit vid handen att, därest lärarna bära civil klädsel, undervisningen därför icke blir mindre effektiv. Här är det liksom på andra håll vederbörandes personlighet och personliga kvalifikationer som fälla utslaget och icke klädedräkten. Kommittén har icke heller kunnat instämma i de påståenden om uniformens oumbärlighet vid tjänstgöring inom krigsmakten, som från inånga håll framförts till kommittén vid dess olika studiebesök. Dessa besök hava för det mesta företagits under tid då förstärkt försvarsberedskap ännu var anbefalld och uniformstvånget mera allmänt. Kommittén håller före, att den utbredda uppfattningen om lämpligheten eller nödvändigheten av uniform för flertalet personalkategorier inom försvarsväsendet till stor del härleder sig från den då rådande ordningen, att en mångfald civila personer skulle tilldelas tjänsteställning. Denna borde då lämpligen göras synlig genom gradbeteckning och sådan återigen fordrade uniform. På så sätt kom uniformsplikten att få en alltför stor omfattning, ej betingad av tjänstens krav. Vad nu sagts om förhållandena under förstärkt försvarsberedskap gäller givetvis i än högre grad i fred, då man utan olägenhet synes kunna begränsa uniformsplikten för vissa kategorier civilmilitär och civil personal. Vid bedömandet av graden av sådan begränsning måste emellertid beaktas, att uniformen med hänsyn till hållbarhet och beskaffenhet mången gång är en synnerligen lämplig klädsel under viss tjänstgöring eller vid vissa arbeten, särskilt utomhus, ävensom att personal med mera stadigvarande tjänstgöring inom kasernområden eller el jest i förbindelse med manskapet eller dess förläggningsplatser — även om vederbörande icke direkt utövar militärt befäl — lämpligen bör bära uniform, särskilt ur legitimalionssynpunkt. Jämväl för tillträde till bevakat område eller eljest för legitimering synes bärandet av uniform vara till fördel, enär uniformen i fredstid i allmänhet kan betecknas som och också anses såsom en tillfredsställande legitimation. Emellertid torde ett lätt igenkännligt legilimationstecken, t. ex. en armbindel eller ett märke, som bäres väl synligt, göra samma nytta och ur säkerhetssynpunkt till och med vara att föredraga framför uniformen. En dylik anordning är icke främmande för militär organisation. Sålunda finnes vid flygvapnet viss personal, som bär civil klädsel i tjänsten, men är försedd med armbindel för utmärkande av befattning eller ställning. Kommittén har haft tillfälle konstatera, att några olägenheter icke äro förenade med denna anordning. Då i legitimationshänseende dylikt tecken väl kan ersätta uniformen, finner kommittén uniformens värde i berörda avseende icke kunna i och för sig motivera uniformsplikt. Enligt vad i direktiven (sid. 5) omförmäles har såsom motiv för uniformsplikt bland annat anförts "att betydande risker förelåge för den icke uniformerade, krigsmakten tillhörande personalen vid fientliga stridshandlingar, innan mobilisering skett". Enär enligt gällande folkrättsliga regler (sid. 47 sista stycket) hel uniformering icke är nödvändig ens i krig för all civil per-

12 sonal, som står till krigsmaktens förfogande eller ingår i de väpnade styrkorna, utan särskilt utmärkande tecken är tillfyllest, kan kommittén, vad avser civil personal, icke tillmäta nyssnämnda motiv något värde, utan måste beteckna detsamma såsom verklighetsfrämmande. Kommittén anser sig kunna avgiva samma omdöme beträffande militär och civilmilitär personal i försvarsväsendets ämbetsverk, fabriker och anstalter samt i byrå- eller expeditionstjänst i staber m. ni., enär det synes saknas anledning att anse dessa befattningshavare, innan mobilisering skett, utsatta för större risker i fråga om behandlingen från fiendens sida än personal i allmänhet, vartill kommer att en sådan situation förefaller i hög grad osannolik, där ett anfall utan någon förvarning kommer så plötsligt att vederbörande ej hinner hem och iföra sig uniform, om så skulle bedömas erforderligt. Såsom argument för uniformsplikt har även framhållits, att i mässar och liknande lokaler ävensom eljest, då personal ur krigsmakten är tillsammans, den som är civilklädd känner sig isolerad i förhållande till sina uniformsklädda kamrater och av dessa betraktas närmast som en utomstående. Detta argument torde icke förtjäna större avseende, enär hela betraktelsesättet måste anses förlegat och icke överensstämma med modern åskådning, varjämte bör erinras om den mycket vanliga företeelsen, att personer, som äro ålagda uniformsplikt i tjänsten, efter tjänstgöringens slut för dagen gärna ikläda sig civil dräkt. Kommittén vill här ytterligare understryka, att den vid bedömande av uniformspliktens omfattning haft i ögonsikte ej blott att uniform är eller kan vara till fördel för tjänsten utan även — och detta i främsta rummet — huruvida behovet av uniform under olika tjänstgöringsförhållanden är så uppenbart, att statsverket i tjänstens intresse anses böra ikläda sig avsevärda kostnader för olika personalkategoriers uniformsutrustning. Enligt för kommittén utfärdade direktiv bör vid utredningen undersökas, huruvida åtgärder böra vidtagas för att — utan att en mera generell uniformsplikt föreskrives — tillhandahålla uniform åt viss personal för vissa särskilda tjänståligganden. Kommittén har vid övervägande härav funnit sig böra förorda två olika system, nämligen dels att ett nytt begrepp "begränsad uniformsplikt" införes och dels att uniformspersedlar utlämnas utan ersättning såsom lån från kronans förråd. Begränsad uniformsplikt synes böra införas för viss civilmilitär personal, för vars tjänstgöring bärande av uniform kräves allenast i mindre omfattning än som gäller för beställningshavare i allmänhet och som därför är i behov av endast begränsad uniformsutrustning. Ifrågavarande personal torde nämligen, utom vid vissa tillfällen eller under vissa perioder, då tjänstgöringen är av mera militär natur, utan olägenhet kunna vara iförd arbetskläder eller civil dräkt. Det är huvudsakligen personal i teknisk tjänst som här åsyftas och denna personals arbete torde också i allmänhet vara sådant att de mera

13 ömtåliga uniformsplaggen icke regelbundet utsättas för samma kännbara slitning som vid ren militärtjänst. För nu nämnd personal synes ekiperingen böra kunna begränsas till en omgång uniformspersedlar — mössa, livplagg, byxor samt ett ytterplagg — jämte lämpliga arbetskläder. Det bör vara vederbörande chef (myndighet) förbjudet att för ifrågavarande personal päfordra innehav av ytterligare uniformspersedlar liksom även att meddela föreskrift om bärande av uniform vid fullgörande av andra tjänsteåligganden än sådana, för vilka uniformering med nödvändighet betingas av tjänstens behöriga skötsel. Vid tjänstgöring i verkstad eller förråd e. dyl. eller eljest under sådana förhållanden, att särskild arbetsdräkt är lämplig klädsel, bör sålunda uniformstvång icke ifrågakomma. Motsvarande bör gälla vid tjänstgöring i expeditionstjänst liksom vid utövande av lärar- eller instruktionsverksamhet där bärandet av civil klädsel eller arbetsdräkt icke skulle föranleda uppenbar olägenhet. Ej heller bör skyldighet föreligga att innehava särskild uniformsdräkt för paraderings- eller motsvarande tillfallen. Begränsad uniformsplikt, varmed följer reducerad ekiperingshjälp och reducerat ekiperingsbidrag och varom beslutanderätten synes böra förbehållas Kungl. Maj:t, bör enligt kommitténs mening ifrågakomma allenast för personal, vara militära avlöningsreglementet äger tillämpning. Systemet är närmast avsett för civilmilitära beställningshavare, vilka i huvudsak sysselsättas inom rent teknisk tjänst, erfordrande lämplig arbetsdräkt, eller tjänstgöra i byrå- eller expeditionstjänst eller liknande, där civil klädsel ofta utan olägenhet kan användas. Begränsad uniformsplikt bör i anslutning härtill åläggas bl. a. arméns ingenjörpersonal (sid. 34), därest densamma erhåller ordinarie civilmilitär ställning, ävensom den personal av yrkesgrenen "tekniker", som lär vara ifrågasatt att införas vid armén och flygvapnet i lönegrad Ca 10. För personal, som ålägges begränsad uniformsplikt, bör givetvis uniform finnas fastställd. Införande av begränsad uniformsplikt kräver ändring i 50 och 51 §§ militära avlöningsreglementet. Ett tillhandahållande av uniform utan ersättning såsom lån från kronans förråd bör enligt kommitténs mening ifrågakomma allenast i fall, då bärande av uniform påkallas i så ringa omfattning, att en dylik anordning kan för statsverkets vidkommande förväntas bliva i ekonomiskt avseende fördelaktigare än utgivande av ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag eller medgivande av rabatt å kronans verkstäders självkostnadspris. Med beaktande därav finner kommittén uniform böra utlånas allenast till sådan personal, som regelmässigt under tjänstgöring bär civil klädsel med undantag för särskilda tillfällen, då uniformering påkallas för deltagande i vissa övningar eller annan tjänstgöring av kortare varaktighet under sådana förhållanden att bärande av uniform erfordras. Nu nämnd personal bör sålunda ej åläggas uniforms-

plikt. Då dylik möjlighet att kostnadsfritt utnyttja kronans persedlar kan bliva föremål för missbruk, bör utlåning ske endast efter vederbörande chefs prövning och i enlighet med av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet utfärdade föreskrifter. För utlåning böra ifrågakomma endast sådana persedlar, som hava uniforms karaktär. För genomförande av nu föreslagen utlåning erfordras ändringar i vederbörliga avlöningsreglementen. Systemet med utlåning från kronans förråd bör jämväl tillämpas om det för visst fall skulle befinnas nödvändigt att personal med mindre fast anknytning till krigsmakten bure uniform. Kommittén anser nämligen, att uniformsplikt endast bör åläggas personal, som kan anses tillförsäkrad mera stadigvarande anställning vid försvarsväsendet (ordinarie och extra ordinarie personal). Uniformsplikt innebär skyldighet att hålla egen uniform och sådan skyldighet anser kommittén principiellt icke böra åläggas personal med mera löslig eller tillfällig anställning (extra tjänstemän samt kollektivanställd och kontraktsanställd personal). Under sitt arbete har kommittén konstaterat mycket skiftande uppfattningar hos myndigheter, chefer och övrig personal i fråga om uniformeringens betydelse och omfattning och särskilt ha många långtgående uttalanden om uniformens absoluta nödvändighet vid snart sagt all tjänstgöring inom försvarsväsendet gjort kommittén betänksam i fråga om beslutanderätten i hithörande frågor. Ehuru kommittén är väl medveten om att Kungl. Maj:t därigenom erhåller uppgifter av mindre väsentlig art, vill kommittén ändock föreslå, att beslutanderätten angående uniformsplikt förbehålles Kungl. Maj:t, samt anser, i anslutning till vad nyss sagts, denna ordning nödvändig för vinnande av önskvärd enhetlighet i tillämpningen av uniformeringsföreskrifterna samt moderation i fråga om uniformstvånget. Med hänsyn till de härav betingade bestämmelsernas ekonomiska räckvidd samt på grund av deras nära anknytning till avlöningsreglementena anser sig kommittén böra förorda att de utfärdas genom nådigt beslut samt att erforderliga tillämpningsföreskrifter intagas i vederbörligt tjänstereglemente. För uppnående av syftet med de sålunda föreslagna snävare bestämmelserna om bärande av uniform samt för säkerställande av den rätta tillämpningen av desamma synes böra utfärdas föreskrift därom, att personal, som icke ålagts uniformsplikt, ej må utan Kungl. Maj:ts bemyndigande av chef (myndighet) åläggas att bära uniform annat än vid de tillfällen, då sådan för viss tjänstgöring tillhandahålles såsom lån. Å andra sidan bör av hänsyn till personalen och ur praktiska synpunkter hinder ej föreligga för personal, som i egenskap av reservpersonal eller eljest innehar uniform men ej är i sin befattning ålagd uniformsplikt, att efter egel gottfinnande bära uniform såväl i som utom tjänsten, såframt ej för visst fall förbud mot bärande av uniform meddelats.

15 2. Grunderna för utbekommande av bidrag av statsmedel till anskaffning och underhåll av uniform. I anslutning till meddelade direktiv har kommittén ansett sig böra upptaga till övervägande icke blott frågan om uniformspliktens omfattning utan även det i samband därmed stående spörsmålet, huruvida beloppen av ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag äro rationellt anpassade efter de kostnader, som under olika tjänstgöringsförhållanden föranledas av uniformsplikten. Beträffande den särskilda ersättning som i form av ekiperingshjälp till ett belopp av 500 resp. 200 kronor tillkommer beställningshavare vid tillträdandet av första ordinarie beställning, vara militära avlöningsreglementet äger tilllämpning, vill kommittén erinra, att ifrågavarande ersättning är avsedd som bidrag till täckande av de avsevärda kostnader, som beställningshavaren åsamkas vid anskaffande av den omfattande första uniformsutrustningen. Visserligen föreligger möjlighet att från kronans förråd förvärva uniformspersedlar eller därför erforderliga materialier eller att vid försvarsväsendets verkstäder låta tillverka dylika persedlar mot ersättning motsvarande kronans självkostnadspris, men ett utnyttjande av dessa möjligheter torde icke innebära någon mera betydande lättnad i berörda hänseende. Om sålunda de nu utgående beloppen av ekiperingshjälp må vara väl motiverade och lämpligt avvägda beträffande personal, som har att fullgöra rent militär tjänstgöring i full utsträckning, anser kommittén däremot att för beställningshavare, som ålagts endast begränsad uniformsplikt och därför behöver anskaffa uniformspersedlar endast i begränsad omfattning, ekiperingshjälpen bör utgå med reducerat belopp, förslagsvis 250 resp. 100 kronor. Den sålunda förordade sänkningen av ekiperingshjälpens belopp förutsätter, att 50 § militära avlöningsreglementet kompletteras med en föreskrift att beställningshavare med begränsad uniformsplikt vid tillträdandet av första ordinarie beställning skall uppbära ekiperingshjälp med nu föreslaget reducerat belopp. Vad angår beställningshavare, för vilken första tillträdandet av ordinarie beställning icke i och lör sig behöver föranleda nyanskaffning av uniformspersedlar, synes ekiperingshjälp icke böra ifrågakomma. Från åtnjutande av dylik förmån har ock genom bestämmelserna i 50 § andra stycket militära avlöningsreglementet undantagits den, som tidigare i viss angiven egenskap uppburit ekiperingshjälp. Härutinnan förutsätter kommittén ingen ändring. I fråga om beställningshavare, som överförts till ordinarie stat från extra ordinarie anställning, varmed varit förenad skyldighet att bära uniform av samma modell som den för den ordinarie beställningen fastställda, synes ekiperingshjälpen böra utgå med reducerat belopp. Nu nämnd beställningshavare har nämligen tidigare åtnjutit förmånen av att från kronans förråd eller verkstäder kunna anskaffa uniformspersedlar mot en ersättning av 70 °/o av kronans självkostnadspris. Kommittén föreslår, att för sådan beställnings-

16 havare ekiperingshjälpen utgår med hälften av nu gällande belopp. Därest för den ordinarie beställningen endast begränsad uniformsplikt är föreskriven, bör emellertid ekiperingshjälp icke utgå. För genomförande av angivna förslag erfordras visst tillägg till 50 § militära avlöningsreglementet. Vad beträffar bestämmelserna om ekiperingsbidrag och dessas tillämpning har kommittén icke funnit desamma tillfyllest för att tillfredsställande reglera ekiperingsbidragets storlek efter olika tjänstgöringsförhållanden och därav betingade kostnader för anskaffning och underhåll av uniformspersedlar. Såsom i det föregående omnämnts, har Kungl. Maj:t genom brev den l december 1939 föreskrivit, att för vissa i brevet omförmälda personalkategorier ekiperingsbidraget skall utgå med allenast 90 kronor för år, därest vederbörande beställningshavare ej är underkastad tjänstgöringsskyldighet i den omfattning, som gäller för beställningshavare i allmänhet. För dessa beställningshavare finner kommittén ekiperingsbidraget genomgående böra sänkas oberoende av tjänstgöringstidens längd, enär enligt gällande militära organisation ifrågavarande beställningshavare i allmänhet fullgöra deltidstjänstgöring. Skäl synas dock föreligga att tillerkänna fältveterinärkårens personal fullt ekiperingsbidrag. I fråga om storleken av det reducerade ekiperingsbidraget finner kommittén skäligt att, såsom i förenämnda brev angivits, detsamma utgår med 90 kronor för år. Härvid har kommittén tagit i betraktande icke blott tjänstgöringsskyldighetens omfattning utan jämväl den omständigheten, att nu avsedda personalkategorier i allmänhet fullgöra tjänstgöring under sådana förhållanden att uniformspersedlarna endast äro föremål för ringa slitning. Genom nyssnämnda brev den 1 december 1939 har Kungl. Maj:t vidare förordnat om sänkning av ekiperingsbidraget till 90 kronor för år i fråga om beställningshavare, som är placerad vid centralt ämbetsverk eller vid försvarsväsendet tillhörande fabrik eller anstalt och vilken enligt vederbörande chefs (myndighets) beslut medgives att under tjänstgöring regelmässigt bära civil dräkt. I anslutning härtill vill kommittén framhålla att, såsom kommittén under utredningsarbetet konstaterat, det i allmänhet icke torde ligga i vare sig chefens (myndighetens) eller den enskilde beställningshavarens intresse att dylikt medgivande lämnas — ehuru tidigare under fredstid civil dräkt i stor utsträckning torde hava använts av personal med nyssnämnd placering — varför det synes vara allenast ett fåtal beställningshavare, som med stöd av ifrågavarande bestämmelse erhålla sänkt ekiperingsbidrag. Med hänsyn härtill vill kommittén ifrågasätta, om icke mera restriktiva bestämmelser i detta avseende borde utfärdas av Kungl. Maj:t så att syftet med de besparingsbestämmelser, som finnas intagna i 51 § militära avlöningsreglementet, verkligen vinnes. Ehuru kommitténs uppdrag icke avser militär personal, anser sig kommittén böra framhålla, att vad nu sagts gäller i lika mån sådan personal. Enligt kommitténs bestämda uppfattning kan beställningshavare, som

17 är placerad vid centralt ämbetsverk eller vid försvarsväsendet tillhörande fabrik eller anstalt, för det mesta utan olägenhet fullgöra sin tjänstgöring i civil klädsel, varför anledning här förefinnes att ifrågasätta indragning av ekiperingsbidraget. Då emellertid en del av dessa beställningshavare i viss om än begränsad omfattning hava att företaga inspektioner eller dylikt som påkallar bärande av uniform, finner kommittén skäligt att de komma i åtnjutande av ett till 90 kronor för år reducerat ekiperingsbidrag. För de beställningshavare däremot, som bestrida befattningar med ringa eller ingen inspektionsskyldighet, synes ekiperingsbidraget böra helt indragas. I bilagorna 2 och 6 finnas intagna förslag till bestämmelser i nu nämnda hänseenden, avsedda att generellt tillämpas inom försvarsväsendet. För beställningshavare med begränsad uniformsplikt bör ekiperingsbidraget, i anslutning till vad tidigare anförts rörande detta nya begrepp, fastställas till 90 kronor för år, dock givetvis med samma möjligheter till hel indragning som gäller för övriga beställningshavare. Härför erfordras viss omredigering av 51 § militära avlöningsreglementel. För pensionerad personal i arvodesbefattning hava, såsom i det föregående nämnts, icke meddelats några föreskrifter om åtnjutande av bidrag av statsmedel till anskaffning och underhåll av uniform. Kommittén har funnit ett begränsat antal befattningshavare av denna kategori böra åläggas skyldighet att bära uniform i tjänsten och vill därför förorda att dessa tillerkännas ekiperingsbidrag enligt samma system som tillämpas för den aktiva personalen. Med hänsyn till arten av den tjänstgöring, som i allmänhet åligger arvodespersonalen, samt jämväl i betraktande av att dessa befattningshavare i egenskap av officerare eller underofficerare i reserven äro skyldiga att innehava och underhålla uniform — för vilken skyldighet pensionerad personal i allmänhet icke erhåller någon ekonomisk kompensation — finner kommittén skäligt att pensionerad personal i arvodesbefattning, som ålägges skyldighet att bära uniform i tjänsten, i fråga om ekiperingsbidrag likställes med ordinarie personal med begränsad uniformsplikt och sålunda kommer i åtnjutande av ett årligt ekiperingsbidrag om 90 kronor. I samband härmed anser sig kommittén böra framhålla, att viss arvodespersonal i chefsställning — med arvode motsvarande nettoavlöning i lägst löneklass Oa 14 — enligt kommitténs mening erhålla en avlöning, som med hänsyn till arbetsuppgifternas art i fredstid skäligen kan anses förslå jämväl till täckande av ekiperingskostnader. Enär kommittén ansett, att de böra åläggas bära uniform i tjänsten, har kommittén likväl av principiella skäl föreslagit ekiperingsbidrag även till ifrågavarande befattningshavare. Kommittén vill härjämte framhålla, att arvodespersonalen givetvis bör vara undantagen från åtnjutande av ekiperingshjälp, enär den i egenskap av beställningshavare på aktiv stat eller annorledes tidigare redan åtnjutit sådan förmån. 2

18 I fråga om reservpersonalen gäller att densamma är berättigad till ekiperingshjälp, men ej till ekiperingsbidrag. Angående ekiperingshjälpen framhöll föredragande departementschefen i prop. 143/43 (sid. 08) att de olika beloppen av ekiperingshjälp ej borde fastlåsas i författningarna, utan att del med hänsyn till variationerna i priserna för de olika persedlarna samt möjligheten av ändringar i fråga om personalens skyldighet att hålla sig med vissa persedlar borde ankomma på Kungl. Maj:t att årligen i samband med medelsäskandena för riksdagen framlägga förslag om ekiperingshjälpens belopp för olika personalgrupper. I överensstämmelse härmed fastställas de olika beloppen av ekiperingshjälp budgetårsvis, senast genom kungl. brev den 1 juni 1945 avseende budgetåret 1945/46. Reservpersonalen äger vidare utbekomma uniformspersedlar och materialier m. m. samt nyttja skyddsbeklädnad m. m. enligt de för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunderna. Rörande nu nämnda bestämmelser för reservpersonalen och de för ekiperingshjälpen för närvarande fastställda beloppen har kommittén — i anslutning till ovan återgivna uttalande av föredragande departementschefen — funnit sig böra föreslå, att den för aktiv personal med begränsad uniformsplikt föreslagna reduktionen av ekiperingshjälpens belopp jämväl tillämpas å motsvarande reservpersonal. Med hänsyn till vad kommittén i annat sammanhang föreslagit beträffande utsträckningen av den begränsade uniformsplikten bör vad nu sagts rörande reservpersonalen föranleda sänkning från och med budgetåret 1946/47 av ekiperingshjälpen för reservanställd flygingenjör från 1 000 kronor till 500 kronor. Kommittén har vid genomgång av för olika personalkategorier för närvarande föreskrivna persedlar funnit sistnämnda belopp fullt tillräckligt som ekiperingshjälp för reservanställd flygingenjör liksom för övriga kategorier fastställda belopp av ekiperingshjälp väl tillräckliga även för en ganska omfattande anskaffning. Kommittén har vid sina bedömanden härvidlag utgått från prissättningen å kronans verkstäder. Under utredningsarbetets gång har kommittén kommit in på frågan om ekiperingsbidraget kan anses vara den lämpligaste och smidigaste formen för bidrag av statsmedel till anskaffning och underhåll av uniform eller om det inom den civila statsförvaltningen och för den militära icke-ordinarie personalen tillämpade rabattsystemet hellre bör komma till användning. 1936 års lönekommitté, som ägnade detta spörsmål noggrant övervägande, kom till den slutsatsen, att för för svars väsendets beställningshavare rabattsystemet måste med hänsyn till förbandens spridda förläggning över hela landet ställa sig administrativt så besvärligt och även ur personalens synpunkt så olägligt, att lönekommittén icke ansåg sig kunna förorda detta system utan i stället föreslog införande av ekiperingsbidrag. Uniformspliktskommittén vill emellertid framhålla, att rabattsystemet bättre än ekiperingsbidraget möjliggör smidig anpassning till det faktiska ersättningsbehovet av uniformspersedlar under

19 skilda tjänstgöringsförhållanden och därför ur rättvisesynpunkt måste givas företräde framför systemet med ekiperingsbidrag. Detta spörsmål synes vara förtjänt av förnyat övervägande med uppmärksammande av motsvarande förhållanden särskilt inom kommunikationsverken, ett övervägande som lärer tå ankomma på 1945 års lönekommitté. Såsom i det föregående anförts erfordras för genomförande av kommitténs förslag till mera restriktiva bestämmelser i fråga om uniformsplikt och därav betingad ekonomisk kompensation dels ändringar i militära avlöningsreglementet och militära icke-ordinariereglementet och dels utfärdande av vissa nya föreskrifter. Ändringarna i militära avlöningsreglementet avse begreppet "begränsad uniformsplikt" och i anslutning därtill reducerade belopp av ekiperingshjälp och årligt ekiperingsbidrag och beröra 50 och 51 §§ ävensom möjligheten att tillhandahålla uniformspersedlar såsom lån, varom bestämmelser enligt kommitténs mening lämpligen böra intagas i 53 §. Förslag till nu nämnda ändringar i militära avlöningsreglementet återfinnas i bilaga 1. Vissa bestämmelser om sänkning eller indragning av ekiperingsbidraget — i anslutning till 51 § militära avlöningsreglementet — böra, med hänsyn till önskvärdheten av att dessa bestämmelser skola vara lätt tillgängliga för personalen, lämpligen intagas såsom nytt 11 kapitel i tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet. Förslag till sådant nytt kapitel återfinnes i bilaga 2. Ändringarna i militära icke-ordinariereglementet avse dels att avgörandet i fråga om uniformsplikt överflyttas till Kungl. Maj:t från vederbörande centrala förvaltningsmyndighet och dels tillhandahållande såsom lån jämväl av uniformspersedlar. Förslag till dessa ändringar finnas intagna i bilaga 3. Övriga erforderliga bestämmelser av grundläggande natur torde, såsom i det föregående förordats, böra utfärdas genom nådigt beslut, vartill förslag finnes intaget i bilaga 4. Förslag till kungl. brev angående årligt ekiperingsbidrag till viss pensionerad personal i arvodesbefattning återfinnes i bilaga 5. Förslag till vissa tjänstgöringsföreskrifter av natur att böra införas i tjänslereglemente för krigsmakten finnes intaget i bilaga 6. Kommittén förutsätter slutligen, att bestämmelserna i kungl. brevet den 29 juni 1945 angående avlöningsförmåner för militära icke-ordinariereglementet underkastade beställningshavare, som avses i kungörelsen den 12 maj 1944, nr 195, alltjämt skola gälla.

20 S p e c i a l m o t i v e r i n g o c h förslag beträffande o l i k a p e r s o n a l k a t e g o r i e r .

1. Civilmilitära och civila beställningshavare, avlönade enligt m i l i t ä r a avlöningsreglementet. A. Souscheferna i marin- och flygförvaltningarna samt flygöverdirektör och byråchef i flygförvaltningen. Därest befattningarna såsom souschefer i marin- och fly g förvaltningarna besättas med civilmilitära beställningshavare, synas dessa med hänsyn till arten av deras tjänstgöring böra vara ålagda uniformsplikt. Vad flygöverdirektören beträffar synes vad på annat ställe föreslås för flygvapnets ingenjörpersonal vara tillämpligt jämväl på denne beställningshavare. Flygöverdirektörén bör därför åläggas begränsad uniformsplikt. Enligt gällande personalförteckning för flygförvaltningen äro vissa byråchefer inom ämbetsverkets mäterielavdelning civilmilitära eller i vissa fall alternativt militära eller civilmilitära. Enligt vad kommittén konstaterat fullgöra dessa beställningshavare tjänstgöring under sådana förhållanden att — i den mån de äro uppförda å civilmilitär stat — uniformsplikt icke synes böra föreskrivas. B. Läkarpersonalen. De militära läkarna, vilka enligt nuvarande bestämmelser äro skyldiga att bära uniform i tjänsten, häva i egenskap av ledare för sjukvården m. m. inom militärt förband (motsvarande) eller del därav eller ombord regelbunden daglig kontakt med militär personal under sådana förhållanden, att det enligt kommitténs mening är lämpligt att för deras vidkommande uniformsplikten bibehållés. Emellertid synas läkarna inom försvarsväsendet för det mesta hava sin tjänstgöring så ordnad, att kravet på underhåll (nyanskaffning) av uniformspersedlar icke gör sig gällande i samma omfattning som för beställningshavare i allmänhet. Beträffande de militära läkarna har sålunda från statsmakternas sida betonats vikten och betydelsen ur statsintressets synpunkt av

21 att det beredes dem möjlighet till enskild praktik vid sidan av den militära tjänsten. Deras placering i lönegrader har också fastställts under hänsynstagande till att de genom enskild verksamhet kunna förskaffa sig ökade inkomster. Man lärer därför generellt sett icke kunna av dessa beställnings, havare uttaga samma arbetstid som av övriga ordinarie beställningshavare vid försvarsväsendet. Då försvarets läkare sålunda äro underkastade tjänstgöringsskyldighet i allenast begränsad omfattning och under utövandet av sin egentliga tjänst regelmässigt bära vit skyddsrock, som tillhandahålles som lån från kronans förråd, torde deras uniformspersedlar vara utsatta för förhållandevis mindre slitning. Med hänsyn härtill anser sig kommittén böra förorda, att det årliga ekiperingsbidrag, vartill de äro berättigade, fastställes till lägre belopp än det i militära avlöningsreglementet angivna eller förslagsvis 90 kronor. Då omfattningen av uniformsplikten kan sägas vara i stort sett likartad för samtliga ifrågavarande beställningshavare, finner kommittén ej anledning att — såsom i Kungl. Maj:ts förenämnda brev den 1 december 1939. med tillämpningsföreskrifter till 51 § militära avlöningsreglementet stadgats — låta den föreslagna nedsättningen av ekiperingsbidraget vara beroende på vederbörande chefs (myndighets) prövning rörande omfattningen av den tjänstgöringsskyldighet vederbörande är underkastad.

C. Fältveterinärkårens personal. I likhet med läkarpersonalen synas beställningshavare tillhörande fältveterinärkåren fullgöra tjänstgöring under sådana förhållanden att bärande av uniform erfordras för tjänstens behöriga skötsel. Däremot torde vad förut anförts i fråga om läkarpersonalens tjänstgöringstid icke äga motsvarande tillämpning å veterinärerna, oaktat vid fastställandet av jämväl dessas tjänstgöringsskyldighet hänsyn tagits till önskvärdheten av att de vid sidan av sin militära tjänst skola hava möjlighet att utöva annan yrkesmässig veterinärverksamhet. Veterinärernas tjänstgöring omfattar nämligen icke enbart hästsjukvård utan även kontroll av sanitära förhållanden inom stall och vid utfodring ävensom viss besiktnings- och undervisningsskyldighet. Efter vad som upplysts äro dessa arbetsuppgifter så pass omfattande, att för veterinärernas vidkommande någon mera väsentlig lindring i tjänstgöringsskyldigheten icke synes kunna förekomma. I tjänsten äro de i stor utsträckning nödgade, att företaga resor, bland annat för besiktning av beten samt hästar, utackorderade till enskilda personer. I likhet med läkarpersonalen tillhandahållas de såsom lån från kronans förråd vit skyddsrock, men denna nyttjas dock i allenast mycket begränsad omfattning. Med hänsyn till vad sålunda anförts rörande veterinärernas tjänstgöringsförhållanden anser sig kommittén böra förorda, att fältveterinärkårens personal skall äga uppbära oavkortat ekiperingsbidrag.

22 D. Tygingenjörerna. I fälttygkåren ingår numera icke annan civilmilitär personal än tygingenjörerna, vilka jämlikt vederbörliga reglementsföreskrifter äro i fredstid befriade från skyldighet att innehava för dem i egenskap av civilmilitära beställningshavare fastställd uniform. Vid av kommittén företagen undersökning av tygingenjörernas tjänstgöringsförhållanden har intet framkommit av beskaffenhet att böra föranleda ändring av nyssnämnda föreskrifter. Tygingenjörerna böra sålunda icke åläggas uniformsplikt i fredstid. Jämlikt ett nu föreliggande " P . M. angående arméns ingenjörpersonal jämte förslag rörande denna personals infogande i arméorganisationen" förutsättas förevarande tygingenjörbeställningar bliva uppförda som arméingenjörbeställningar. Därest så skulle ske, vill kommittén framhålla, att de s. k. arméingenjörer, vilka avses för nu av tygingenjörer innehavda befattningar, icke böra åläggas uniformsplikt.

E. Mariningenjörkårens personal. Mariningenjörkåren är enligt gällande organisation uppdelad i två grupper, de egentliga mariningenjörerna — i regementsofficers tjänsteklass marindirektörer — samt specialingenjörerna. Under det att de sistnämnda direkt antagas i vederbörliga fack såsom färdigutbildade ingenjörer sker de egentliga mariningenjörernas rekrytering från marinens kadettkår tillhörande mariningenjörskadetter, vilka i särskild ordning genomgå ingenjörutbildning. De egentliga mariningenjörerna äro avsedda för omväxlande sjö- och landtjänst. Vid tjänstgöring såsom fartygs- eller skyddsingenjörer å de större örlogsfartygen hava de under fartygschefen (sekonden) direkt befäl över fartygets maskin-, eleklro- och skyddspersonal. Vid tjänstgöring i .sjögående staber äro de närmast under stabschefen ansvariga för den tekniska materielens skötsel och vård samt den tekniska personalens yrkesutbildning. Vid dylik tjänstgöring utöva de jämväl tillsyn över maskinstridstjänstens, elektrostridstjänstens och skyddstjänstens rätta bedrivande samt inspektera och kontrollera å förbandet tjänstgörande ingenjörers arbete. I tjänsten bara nu avsedda mariningenjörer ständigt uniform, vid vissa tillfällen arbetsdräkt. De egentliga mariningenjörer, vilka fullgöra landtjänst, äro fördelade mellan marinförvaltningen, marindistrikten (kustartilleriförsvaren), örlogsvarven och vissa marinens skolor. Vid tjänstgöring i marinförvaltningen avses dessa mariningenjörer huvudsakligen för projekterings-, konstruktions- och andra liknande arbeten, vilka närmast kunna hänföras till ren stabs- eller byråtjänst. Därutöver skola de emellertid ombord å fartygen besiktiga den tekniska materielens tillstånd samt även i övrigt kontrollera materielens

effektivitet ur stridssynpunkt. Denna kontrollerande verksamhet omfattar jämväl tillsyn över maskin-, elektro- och skyddspersonalens utbildning och utnyttjande. Vidare tjänstgöra de egentliga mariningenjörerna vid marinförvaltningen såsom lärare vid vissa marinens skolor samt utöva tillsyn över utbildningen av mariningenjörskadetter och värnpliktiga ingenjörer. De egentliga mariningenjörer, vilka tjänstgöra vid marindistrikt (kustartilleriförsvar), fullgöra i allmänhet ren stabstjänst, men dem åvilar jämväl en omfattande besiktnings- och kontrollverksamhet av motsvarande slag som nyss nämnts beträffande marinförvaltningens mariningenjörer. Vad slutligen angår de vid örlogsvarven tjänstgörande egentliga mariningenjörerna synes deras arbete kunna uppdelas på arbetsledande verksamhet samt byrå- och expeditionstjänst. De leda verksamheten inom underställda serviceverkstäder, där huvudsakligen militär personal sysselsattes, samt förestå och leda till varven förlagda kurser för underofficerare och manskap vid maskinavdelningen samt i viss utsträckning även vid hantverksavdelningen. Vidare åligger dem att genom inspektioner ombord å vederbörande marindistrikt tilldelade fartyg fastställa omfattningen av de arbeten, som erfordras för fartygens underhåll, samt att kontrollera de nytillverkningar och reparationsarbeten, som utföras inom marinverkstäderna. Landtjänstgörande egentliga mariningenjörer hava i stor utsträckning varit civilklädda vid tjänstgöring i fredstid vid marinförvaltningen men uniformsklädda vid tjänstgöring å andra tjänstgöringsplatser. Specialingenjörerna äro fördelade till tjänstgöring vid marinförvaltningen och vid örlogsvarven. De tjänstgöra även i lärarbefattningar vid vissa skolor. Den hittillsvarande väsentliga skillnaden mellan egentliga mariningenjörer och specialingenjörer ligger däri, att de förra bland annat bestrida direkta stridstjänstbefattningar ombord, de senare däremot icke, vilket främst framgår därav att för flottans nuvarande, färdigställda stridsfartyg inga specialingenjörer ingå i besättningslistorna. Det lärer länge hava varit på tal att göra vissa specialingenjörer — stations- och verkstadsingenjörer samt kemister — till helt civila befattningshavare samtidigt som övriga specialingenjörer skulle överföras till de egentliga mariningenjörernas kategori. Dessa övriga specialingenjörer — elektro-, tele-, artilleri-, torped- och miningenjörer — sjökommenderas nu i viss utsträckning i syfte att bereda dem tillfälle att lära känna de förhållanden, varunder den tekniska materielen utnyttjas, varjämte det förekommer, att de ombord tjänstgöra såsom lärare vid vissa skolor och kurser. Utvecklingen på de vapentekniska och förbindelsetekniska områdena har emellertid på senare tid aktualiserat kravet på specialutbildade ingenjörer ombord, särskilt å de större stridsfartygen, och avsikten torde vara att bland annat låta elektroingenjörer ingå i dessa fartygs besättningslistor. Uteslutet är icke, att även andra specialingenjörer framdeles komma att i större utsträckning sjökommenderas. Stations- och verkstadsingenjörer samt

kemister komma dock icke att under några förhållanden tjänstgöra ombord utan kunna anses bestrida helt civila befattningar. Enligt nu gällande organisation äro samtliga beställningshavare vid mariningen jörkåren ålagda skyldighet att under tjänstgöring vara iförda uniform. Med hänsyn till de speciella förhållanden, som äro rådande å örlogsfartygen, finner kommittén erforderligt att mariningenjörerna bära uniform vid tjänstgöring ombord. Då de egentliga mariningenjörerna omväxlande fullgöra sjöoch landtjänstgöring synes för deras vidkommande uniformsplikten böra bibehållas. Den av kommittén för bl. a. armé- och flygingenjörer förordade anordningen med begränsad uniformsplikt torde i förevarande fall icke vara tillfyllest. Vad beträffar specialingenjörerna anser kommittén, att uniformsplikt icke bör bibehållas för stations- och verkstadsingenjörer samt kemister. I fråga om övriga specialingenjörer finner kommittén mera tveksamt, huruvida uniformsplikt för deras vidkommande är erforderlig. I betraktande av att, såsom ovan framhållits, dessa ingenjörers tjänstgöringsförhållanden i en nära framtid kunna komma att omläggas i överensstämmelse med vad nu gäller för de egentliga mariningenjörerna anser kommittén ej lämpligt att för närvarande föreslå någon mera omfattande ändring i fråga om deras uniformsplikt. Med hänsyn till arten av deras nuvarande tjänstgöring är det emellertid obestridligt, att för deras del uniformsplikten ej kan göras gällande med samma styrka som för de egentliga mariningenjörerna och uniformskostnaderna sålunda måste anses för dem mindre kännbara. Kommittén vill därför för dessa specialingenjörer tillsvidare föreslå samma ordning som för läkarpersonalen, nämligen att de åläggas uniformsplikt, men att det årliga ekiperingsbidraget reduceras till 90 kronor. När deras blivande tjänstgöringsförhållanden kunna närmare överblickas, torde definitivt avgörande i frågan kunna träffas, gående ut på antingen full likställighet med de egentliga mariningenjörerna eller begränsad uniformsplikt såsom beträffande armé- och flygingenjörer eller i vissa fall helt borttagande av uniformsplikten. F. Flygingenjörpersonalen. Enligt gällande organisation för flygvapnet är varje flygflottilj tilldelad två flygingenjörer, benämnda förste och andre flottiljingenjör. Förste flottiljingenjören tjänstgör som chef för flottiljens materielavdelning med huvudsaklig uppgift att handlägga och föredraga ärenden rörande flottiljens flygmateriel samt att kontrollera underhållet och vården av denna materiel. Beträffande till divisionerna utlämnad materiel är emellertid denna kontrollerande verksamhet i allmänhet anförtrodd andre flottiljingenjören, varför förste flottiljingenjörens ifrågavarande arbetsuppgifter närmast torde vara att hänföra till ren stabstjänst. Han har vidare skyldighet att övervaka den verk-

25 samhet, som bedrives inom flygverkstaden, samt att lämna härför erforderlig handledning. Andre flottiljingenjören är närmast avsedd att biträda förste flottiljingenjören vid handläggning av ärenden, som ankomma på dennes föredragning. I egenskap av chef för den tekniska sektionen inom materielavdelningen har emellertid ifrågavarande beställningshavare vidare att leda och övervaka den tekniska tjänsten vid divisionerna. Sålunda åvilar honom, som under förste flottiljingenjören är ansvarig för av divisionerna disponerad flygmateriel, att regelbundet kontrollera beskaffenheten av denna materiel ävensom det sätt, på vilket materielvården bedrives. Förekommande reparations- och andra arbeten å flygplanen med tillhörande utrustning, för vilka arbeten anlitas huvudsakligen fast anställd och värnpliktig mekanikerpersonal, verkställas likaledes under uppsikt av andre flottiljingenjören. Beträffande fast anställt manskap, som för egen utbildning tjänstgör såsom mekaniker vid division, skall denne flottiljingenjör utöva regelbunden kontroll över utbildningens fortskridande samt handleda manskapet i dess verksamhet. Enligt inom flottiljerna för andre flottiljingenjören fastställda särskilda instruktioner skall denne vidare fullgöra kontinuerlig flygtjänst för kontroll av flygplansmotorer, varvid han dock är iförd särskild flygarbeklädnad, som tillhandahålles såsom lån från kronans förråd. Vad beträffar övriga flygingenjörer samt flygdirektörerna synes deras verksamhet, beroende på placering i flygledningen eller i central verkstad, huvudsakligen kunna hänföras till byrå- eller verkstadstjänst. I vissa befattningar hava ifrågavarande beställningshavare att deltaga i inspektioner och övningar. Av vad nu sagts framgår, att för flygingenjörpersonalen tjänstens behöriga skötsel i fredstid endast i viss utsträckning påkallar bärande av uniform. Vid övervägande av uniformsspörsmålet för denna personal har kommittén — med hänsyn till flygingenjörernas allmänna arbetsuppgifter och tjänstgöringsförhållanden — kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande beställningshavare visserligen böra innehava uniform, men att bärande av sådan kräves i mindre omfattning än som gäller för beställningshavare i allmänhet, varför kommittén anser det vara tillfyllest, att flygingenjörpersonalen ålägges begränsad uniformsplikt. G. Tygstatens personal. Enligt 1942 års försvarsbeslut inrättades en särskild personalkår, tygstaten, vartill sammanfördes inom arméns tygförvaltningstjänst verksam personal. Sålunda överfördes dit samtlig å fälttygkårens stat upptagen civilmilitär personal, utom tygingenjörerna, samt de å truppförbandens stater upptagna vapenhantverkarna. De bestämmelser rörande uniformering som vid tidpunkten

för tygstatens bildande gällde för dit överförd personal voro icke enhetliga, enär tjänstgöringsreglementets för armén bestämmelser rörande uniformsplikt ägde tillämpning å vapenhantverkarna under det att, jämlikt särskild föreskrift i samma reglemente, fälttygkårens civilmilitära personal var befriad från skyldighet att bära uniform i fredstid. För beställningshavare tillhörande tygstaten finnes särskild uniform icke fastställd och de äro ej heller berättigade att uppbära bidrag av statsmedel till anskaffning och underhåll av uniform. Det oaktat har flertalet från vapenhantverkarbeställning överförda tyghantverkare liksom även viss annan lygstatspersonal under den förstärkta försvarsberedskapen ålagts att bära uniform och därjämte, i fall då uniformspersedlar icke tillhandahållits såsom lån från kronans förråd, uppburit bidrag som nyss nämnts. Vad sålunda förekommit har uppmärksammats inom försvarets civilförvaltning, som i vissa fall, sedan vederbörlig revisionsanmärkning framställts, ålagt vederbörande redogörare återbetalningsskyldighet i berörda avseende. Dessa förhållanden föranledde framställning från chefen för armén om rätt för vissa tygstaten tillhörande beställningshavare att komma i åtnjutande av ekiperingshjälp. Med anledning härav anförde chefen för försvarsdepartementet vid anmälan av propositionen 1943: 235, att han icke vore beredd att på grundval av den förebragta utredningen taga ställning till frågan om och i vilken utsträckning ifrågavarande beställningshavare borde åläggas skyldighet att vara iförda uniform. Riksdagen anmälde i skrivelse den 19 juni 1943, nr 321, i anledning av propositionen, att riksdagen funnit sig böra bifalla departementschefens i anslutning till vad sålunda anförts framlagda förslag rörande bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela erforderliga bestämmelser om utgivande av ekiperingshjälp till tygstaten hörande beställningshavare, vilka kunde komma att åläggas uniformsplikt. Sedan Kungl. Maj:t i brev den 30 juni 1943 anbefallt chefen för armén att, med beaktande av vad sålunda och i övrigt i det till förenämnda proposition fogade statsrådsprotokollet anförts, förebringa förnyad utredning i ämnet, hemställde arméchefen i skrivelse den 1 september 1943, bland annat, att personal tillhörande tygstaten, dock ej den, som i gällande personalförteckning för tygstaten vore upptagen under rubriken "Vid försvarets fabriksverk", skulle åläggas skyldighet att innehava uniform enligt de bestämmelser, som gällde för annan uniformspliktig personal vid armén. I yttrande över framställningen framhöll dåvarande arméförvaltningens civila departement, bland annat, att det icke vore möjligt att avskilja någon särskild kategori av ifrågavarande personal, för vilken uniformsplikt vore erforderlig i högre eller mindre grad än för de övriga, samt anförde vidare att, därest det icke ansåges tillfyllest, att personalen i fråga, då behov av uniformering förelåge, såsom vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap, tillhandahölles personlig

krigsutrustning på statens bekostnad, annat icke syntes återstå än att stadga uniformsplikt för tygstaten i dess helhet. Försvarsväsendets lönenämnd anförde, att, därest Kungl. Maj:t skulle finna uniformsplikt böra föreskrivas, anledning till erinran mot arméchefens förslag icke syntes föreligga. En reservant inom nämnden ansåg emellertid, att lönenämnden bort uttala att, med hänsyn till angelägenheten av största möjliga återhållsamhet beträffande statsutgifterna, uniformstvång icke borde föreskrivas för ifrågavarande personal. Civilmilitära tjänstemannaföreningen gjorde i skrivelse den 28 juni 1944 framställning i berörda fråga samt inkom sedermera med ytterligare en skrivelse, vari föreningen meddelade, att föreningen icke kunde giva sin anslutning till ett förslag om uniformering av tygstatens personal genom kronans försorg, enär detta strede mot bestämmelserna i militära avlöningsreglementet, samt att, därest förslag av dylik innebörd avgåves, föreningen såge sig nödsakad, med hänsyn till frågans ekonomiska karaktär, att begära förhandlingar enligt kungörelsen den 4 juni 1937, nr 292, angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Den under senare år starkt ökade omfattningen av underhålls- och reparationstjänsten inom armén har medfört, att tygstatspersonalen numera i vissa fall anlitas för utbildning i teknisk tjänst av militär personal, vilken utbildning äger rum icke blott i tygverkstäder utan jämväl i särskilda utbildningsanstalter. Personalen är dock närmast avsedd för tjänstgöring såsom arbetsledare vid tygverkstäderna samt truppförbandens och försvarsområdesstabernas verkstäder. Särskilt den personal, som vid truppförbanden motsvarar de förutvarande vapenhantverkarna, hava i allmänhet endast stamanställda underbefäl eller i enstaka fall underofficerare till förfogande i tjänsten. I övrigt disponeras kollektivanställd personal för det egentliga arbetet inom förenämnda verkstäder. I fall då vid övning under fältförhållanden särskild avdelning för reparationstjänst organiseras, fungerar i allmänhet tygstatspersonal såsom arbetsledare vid dylik avdelning. Vid sidan av sin arbetsledande verksamhet har i vissa fall personalen att personligen utföra eller deltaga i sådant arbete, som kräver särskild yrkesskicklighet. Vidare åvilar personalen att biträda vid förekommande inspektioner av utlämnad tygmateriel ävensom att i erforderliga fall personligen besiktiga dylik materiel. Vad nu sagts rörande tygstatspersonalens tjänstgöringsförhållanden avser allenast de beställningshavare, vilka tjänstgöra vid truppförbanden, försvarsområdesstaberna eller tygverkstäderna. Övriga beställningshavares arbetsuppgifter äro av väsentligt annorlunda karaktär. Sålunda äro tygskrivarna och tygförvaltarna närmast avsedda för rent kameral tjänst med uppgift att hava viss förrådsupplagd materiel i uppbörd samt att svara för in- och utlämning av sådan materiel. Vidare synes för den personal, som i gällande personalförteckning för tygstaten är upptagen för krigsmaterielverket och för-

28 svarets fabriksverk, ifrågakomma uteslutande verkstads- eller undantagsvis expeditionstjänst. Vad sålunda upplysts rörande tygstatspersonalens tjänstgöringsförhållanden ger vid handen, att behov av uniformering icke föreligger för tygförvaltare och tygskrivare samt ej heller för personal vid krigsmaterielverket och försvarets fabriksverk. Beträffande övriga beställningshavare vid tygstaten, med undantag för viss personal vid truppförband, finner kommittén tveksamt, huruvida och i vad mån uniformsplikt bör föreskrivas. Vid deltagande i övning under fältförhållanden torde sålunda dessa beställningshavare helst böra vara iförda uniform i all synnerhet som de därvid i praktiken fungera som chefer för inom reparationstjänsten verksam militär personal. Däremot synes bärande av uniform icke behöva ifrågakomma vid tjänstgöring i verkstad, vari sysselsattes huvudsakligen kollektivanställd personal. Ej heller vid utbildnings- eller instruktionsverksamhet synes uniformering erforderlig, då sådan verksamhet avser allenast teknisk tjänst samt bedrives huvudsakligen i verkstad eller eljest inomhus. Då sålunda nu ifrågavarande beställningshavare böra åläggas skyldighet att bära uniform för allenast vissa särskilda tjänståligganden, synas de, på sätt förordats i för kommittén utfärdade direktiv — utan att för deras vidkommande generell uniformsplikt införes — böra vid behov tillhandahållas uniform såsom lån från kronans förråd. Dylikt tillhandahållande bör ifrågakomma endast för fälttjänstgöring. Vad beträffar nyssnämnd viss personal vid truppförbanden — varmed åsyftas de därstädes tjänstgörande tyghantverkarna — synes det kommittén att dessa beställningshavare intaga en i viss mån annan ställning. Det förhållandet att de i allmänhet föra befäl över uteslutande militär personal samt att de i icke ringa utsträckning tjänstgöra tillsammans med trupp gör kravet på uniformering för deras del mera framträdande än för övrig tygstatspersonal. Dessa tyghantverkare utgöras nästan undantagslöst av förutvarande beställningsmän och torde i allmänhet under hela sin tjänstetid som tyghantverkare kvarstå i befattning vid truppförband. Kommittén anser därför, att tyghantverkarna vid truppförbanden i fråga om uniformsplikt kunna behandlas som en personalkategori för sig och förordar, att de åläggas skyldighet att innehava uniform. Med hänsyn till arten av deras tjänstgöring torde emellertid uniformsutrustningen kunna begränsas, varför kommittén föreslår, att de åläggas begränsad uniformsplikt. Vad nu föreslagits för tyghantverkare vid truppförband bör jämväl gälla tyghantverkare vid infanteriskjutskolan. Kommittén vill i samband härmed erinra, att enligt föreskrifterna i militära avlöningsreglementet beställningshavare allenast vid tillträdandet av första ordinarie beställning äger uppbära ekiperingshjälp. Då för de vid truppförbanden placerade tyghantverkarna den begränsade uniformsplikten kommer att inträda först efter det att ordinarie beställning tillträtts, bliva dessa beställ-

29 ningshavare sålunda icke författningsenligt berättigade till ekiperingshjälp. Som det måste anses rimligt att de — i likhet med övriga beställningshavare vid krigsmakten — av statsmedel erhålla visst engångsbidrag till anskaffning av första uniformsutrustningen, anser sig kommittén böra föreslå, att de få komma i åtnjutande av ekiperingshjälp med 250 kronor. Från åtnjutande av dylik förmån bör dock givetvis undantagas den, som tidigare i egenskap av vapenhantverkare eller annorledes uppburit ekiperingshjälp. Den av kommittén sålunda förordade lösningen av tygstatspersonalens uniformsfråga förutsätter, att särskild uniform fastställes för tygstaten. I och med att dylik fastställelse sker erhåller personalen rätt att bära uniform såväl i som utom tjänsten, dock utan att härigenom — med undantag för nyssnämnda tyghantverkare vid truppförband och vid infanteriskjutskolan —- bidrag av statsmedel kommer att utgå. Beträffande den personal, till vilken, såsom i det föregående omnämnts, obehörigen utbetalats dylika bidrag (krigsutrustningsbidrag), finner kommittén skäligt att vederbörande befrias från den återbetalningsskyldighet, som åvilar dem i anledning av de felaktiga utbetalningarna. En dylik befrielse synes med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter väl motiverad.

H. Verkmästare och mästare vid flygvapnet. Enligt gällande organisation för flygvapnet är varje flygflottilj tilldelad två verkmästare, vilka i regel tjänstgöra såsom chefer för flyg- och instruktionsverkstäderna. Av mästarpersonalen, som likaledes är tilldelad flottiljerna, tjänstgör vid varje flottilj i allmänhet en flygplanmästare, en signalmästare och en vapenmästare såsom kontrollanter vid flygverkstaden, under det att övriga mästare äro avsedda för tjänstgöring vid flottiljens divisioner. Av här ifrågavarande personal har den verkmästare, som tjänstgör såsom chef för flygverkstaden, till uppgift att leda och övervaka i verkstaden förekommande arbeten, för vars utförande anlitas huvudsakligen endast civil personal, samt att leda utbildningen av viss värnpliktig personal, som tjänstgör i verkstaden för egen utbildning. Den verkmästare, som tjänstgör såsom chef för instruktionsverkstaden, fungerar såsom lärare för fast anställd personal, elever vid manskapsskolorna, som utbildas i praktisk mekanikertjänst. De för kontrollerande verksamhet inom flygverkstaden avsedda mästarna hava till uppgift att, underställda en civil kontrollingenjör, under arbetets gång inom flygverkstaden lämna erforderlig handledning samt att utöva kontroll över att nytillverkningar och reparationsarbeten utföras i enlighet med givna anvisningar. Ifrågavarande mästare tjänstgöra även som lärare vid manskapsskolorna i vissa teoretiska ämnen. Vad slutligen angår de mästare,

30 som tjänstgöra vid divisionerna, hava dessa inom eget verksamhetsområde direkt befäl över viss för den tekniska tjänsten vid divisionerna avsedd, fast anställd mekanikerpersonal, vilken har att ombesörja förekommande reparations- och andra arbeten å flygplanen. Vidare åligger nu avsedda mästare att övervaka och leda utbildningen av viss värnpliktig personal, som är placerad vid divisionerna för utbildning i teknisk tjänst. Vad beträffar verkmästare och mästare synes uniformsfrågan vara beroende av den befattning, vari vederbörande tjänstgör. Sålunda synes chefen för flygverksladen samt de mästare, som äro avsedda för kontrollerande verksamhet inom nämnda verkstad, i allmänhet icke vara i behov av uniform, enär deras tjänstgöring har karaktär av ren verkstadstjänst och de dessutom i tjänsten i allenast ringa omfattning hava kontakt med militär personal. Däremot torde chefen för instruktions verkstaden fullgöra tjänst under sådana förhållanden att bärande av uniform synes böra förordas. Vad nu sagts om chefen för instruktionsverkstaden äger motsvarande tillämpning å de mästare, som tjänstgöra vid divisionerna, då dessa beställningshavare inom eget verksamhetsområde hava befäl över till största delen militär personal. Enär det sålunda förekommer, att verkmästare och mästare i viss utsträckning äro i behov av uniform för tjänstens behöriga skötsel, samt, efter vad som upplysts, ifrågavarande beställningshavare icke äro avsedda att stadigvarande tjänstgöra i en och samma befattning utan personbyten kunna ifrågakomma, anser kommittén, att denna personal bör innehava uniform. Med hänsyn till tjänstgöringens art och då personalen därunder regelmässigt torde vara iförd särskild arbetsdräkt finner sig kommittén emellertid böra föreslå, att verkmästare och mästare vid flygvapnet åläggas begränsad uniformsplikt. Kommittén vill i samband härmed erinra om möjligheten av att denna personals ställning beträffande uniformsplikt måste tagas under omprövning, därest — såsom torde vara ifrågasatt — vissa flygvapnets underofficerare i förråds- och materieltjänst överföras från militär till civilmilitär stat. Huruvida dessa beställningshavare efter dylik överföring böra åläggas uniformsplikt, anser sig kommittén för närvarande icke kunna taga ställning till, enär deras blivande tjänstgöringsförhållanden ännu icke kunna överblickas.

I. Ingenjör- och signalförrådsförvaltare. Ifrågavarande beställningshavare hava till uppgift att utöva tillsyn över det egna förbandets förrådsupplagda ingenjör- resp. signalmateriel. Med hänsyn härtill och då de i tjänsten hava till övervägande delen civilmilitär och civil personal till förfogande finner kommittén, ej motiverat att för deras vidkommande föreslå uniformsplikt.

31 J. Förrådsvaktmästare. Förrådsvaklmästarna, vilka för närvarande äro ålagda uniformsplikt, hava till huvudsaklig uppgift att omhänderhava förrådsupplagd materiel samt att ansvara för och deltaga i in- och utlämning av dylik materiel. Under tjänstgöringen nyttja de i regel särskild arbetsdräkt samt hava till övervägande delen civil personal sig underställd. Dessa tjänstgöringsförhållanden påkalla icke bärandet av uniform och då kommittén ej heller i övrigt funnit några skäl härför anser kommittén sig böra föreslå, att uniformsplikten för förrådsvaktmästare upphäves.

K. Militärmeteorologerna. Under hänvisning till den motivering, som i det följande anföres beträffande den extra ordinarie militärmeteorologpersonalen, föreslår kommittén, att ej heller de civilmilitära militärmeteorologerna skola vara skyldiga att bära uniform i tjänsten.

L. Fortifikationskassörer och departementsskrivare. Ifrågavarande beställningshavare, av vilka departementsskrivarna för närvarande äro befriade från skyldighet att bära uniform i tjänsten i fredstid, äro uteslutande avsedda för kontorsarbete. Med hänsyn härtill föreligger enligt kommitténs mening ej behov av uniformsplikt för deras vidkommande.

M. Maskinister, montörer och eldare. Maskinister, montörer och eldare äro i allmänhet under tjänstgöring iförda särskilda arbets- eller överdragskläder. Med hänsyn härtill och då de icke fullgöra tjänstgöring under sådana förhållanden att uniformering kan anses erforderlig för tjänstens behöriga skötsel, finner kommittén ej motiverat, att för deras vidkommande föreslå uniformsplikt. Vad nu sagts gäller i lika mån övermåskiriister och fortmaskinister.

N. Polispersonalen. Beställningshavare vid marinens poliskår, vilka enligt nu gällande bestämmelser äro skyldiga att vara iförda uniform under tjänstutövning, äro ansvariga för bevakningen av örlogsvarven jämte vissa övriga marinens områden samt kontrollera, bland annat, in- och utpassering till och från örlogs-

varven. Därutöver hava de i stort sett motsvarande uppgifter som befattningshavare vid de kommunala poliskårerna. Sålunda åvilar dem att inom resp. bevakningsområden söka beivra brottslig verksamhet och svara för upprätthållandet av allmän ordning. Nu nämnda uppgifter synas vara av sådan natur att bärande av uniform påkallas för tjänstens behöriga skötsel, varför kommittén anser sig böra föreslå att för marinens poliskår uniformsplikten bibehålles. Beträffande polispersonalen i Karlsborg, vilken är underställd platsbefälhavaren därstädes samt utgöres av endast tvenne beställningshavare, nämligen en överkonstapel och en konstapel, gäller för närvarande, att dessa äro befriade från att i fredstid innehava uniform. Med hänsyn härtill samt då dessa beställningar äro ifrågasatta att indragas och med anledning därav för närvarande uppehållas av vikarier, anser kommittén att uniformsplikt tillsvidare ej bör föreskrivas. Därest sådan omorganisation skulle komma till stånd, som gjorde uniformspliktsfrågan mera aktuell, torde denna böra upptagas till förnyad prövning.

2. Befattningshavare avlönade enligt militära icke-ordinariereglementet. A. Viss ingenjörpersonal vid armén. I skrivelse den 13 december 1943 hava dåvarande arméförvaltningens tyg-, intendentur- och civila departement hemställt, att i personalförteckningen för icke-ordinarie personal vid armén upptagna extra ordinarie ingenjörer måtte åläggas skyldighet att, enligt arméchefens närmare bestämmande, bära uniform i tjänsten samt att vederbörande skulle äga att från kronans förråd erhålla erforderliga persedlar och materialier mot en ersättning av 70 °/o avkronans självkostnadspris. Vid företagen utredning har kommittén konstaterat, att arbetsuppgifterna och de förhållanden, varunder dessa skola fullgöras, ännu icke äro slutgiltigt reglerade för ifrågavarande ingenjörer. Vid sidan av de provisoriska instruktioner, som åren 1941 och 1942 fastställts av chefen för armén att tillsvidare tillämpas, har utbildats en praxis, som icke är helt enhetlig för de olika ingenjörskategorierna och ej heller för likartade befattningar vid skilda förband och staber. Det har emellertid upplysts, att för samtliga ingenjörskategorier gemensamma instruktioner vore under utarbetande och avsedda att fastställas inom en nära framtid. De arbetsuppgifter, som enligt sistnämnda instruktioner komma att åläggas ingenjörer med placering vid truppförbanden, kunna i viss utsträckning

hänföras till stabs-, expeditions- och verkstadstjänst. Truppförbandsingenjörerna äro emellertid avsedda även för vissa uppgifter, som i huvudsak anknyta till två artskilda grenar av militär verksamhet, nämligen utbildning och förvaltningstjänst. Vad beträffar utbildningen av manskap skola truppförbandsingen jörerna i betydligt större omfattning än som hittills på grund av den förstärkta försvarsberedskapen och dennas avveckling varit möjligt icke blott kontrollera utan till avsevärda delar även leda utbildningen i materielvård samt materielens tekniska utnyttjande och rätta handhavande. Denna utbildning torde i allmänhet bedrivas på samma sätt och under samma förhållanden som rent militär utbildning, såväl inomhus som ute i det fria. Deras arbetsuppgifter i fråga om befälets materieltekniska vidareutbildning omfatta, förutom teoretisk undervisning, till icke obetydlig del utbildning under övning i terräng eller eljest utomhus. Vad angår verkstadspersonalens utbildning, vilken är av helt civil karaktär, taga de befattning därmed i allenast mycket ringa omfattning, enär sådan utbildning i allmänhet bedrives under tillsyn av annan ingenjörpersonal än den nu avsedda. Truppförbandsingenjörernas närmaste arbetsuppgifter inom förvaltningstjänsten äro att kontrollera materielens beskaffenhet och vård, vilken kontroll företages icke blott inom verkstäder och förråd utan jämväl utomhus. I vad angår till trupp utlämnad materiel hava de sålunda att under den militära utbildningens gång övervaka och medelst anvisningar leda materielvårdens tekniska utförande ävensom befälets åtgärder i berörda hänseende. Vid kontroll av materielens beskaffenhet ställes i allmänhet militär personal till deras förfogande för biträde och handräckning. Vid militärbefälsstaberna placerade ingenjörer hava i stort sett motsvarande arbetsuppgifter som truppförbandsingenjörerna. Sålunda åvilar ifrågavarande ingenjörer att fullgöra truppförbandsingenjörs skyldigheter inom försvarsområdena samt vid de truppförband, vilka med hänsyn till den tekniska tjänstens relativt ringa omfattning icke tilldelats särskild ingenjör. I jämförelse med truppförbandsingenjörerna fullgöra emellertid nu avsedda ingenjörer stabstjänst i vida större omfattning. I arméledningen placerade ingenjörer hava till uppgift, bland annat, att planlägga och kontrollera den verksamhet, som bedrives av förenämnda ingenjörer vid militärbefälsstaberna och truppförbanden. För ifrågavarande centralt placerade ingenjörer torde stabs- och byråtjänsten vara den huvudsakliga sysselsättningen. Den kontrollerande verksamhet, som utgör en icke oväsentlig del av deras arbetsuppgifter, fullgöres emellertid i förhållandevis stor utsträckning vid besök inom militärbefälsstaber och truppförband, varvid de jämväl hava att övervaka och handleda de lokalt placerade ingenjörerna i deras verksamhet. Härtill kommer den tämligen omfattande besiktningsskyldighet som åvilar vissa av dem med avseende å truppförbandens förråd.

34 Vid överväganden rörande arméns extra ordinarie ingenjörers uniformsfråga har kommittén på grundval av nu anförda arbetsuppgifter och tjänstgöringsförhållanden kommit till den uppfattningen, att denna personalkategori i allmänhet bör innehava uniform. Detta gäller givetvis främst ingenjörer placerade vid truppförband och militärbefälsstaber ävensom vid arméinspektionen, på grund av deras omfattande tjänstgöring tillsammans med militär personal. I fråga om övriga ingenjörer kan större tvekan råda, men med hänsyn till förekommande omflyttningar och personbyten och därför önskvärd enhetlighet i bestämmelserna anser kommittén, att ingenjörpersonalen bör åläggas skyldighet att innehava uniform. Med hänsyn till tjänstgöringens art och därav betingat användande av arbetskläder synes det emellertid vara tillfyllest med begränsad uniformsutrustning. Arméns nu ifrågavarande ingenjörer förutsättas jämlikt militära icke-ordinariereglementet bliva berättigade att från kronans förråd eller verkstäder erhålla erforderliga persedlar och materialier mot en ersättning av 70 °/o av kronans självkostnadspris. För nu nämnd personalkategori bör uniform fastställas. Därest arméns extra ordinarie ingenjörer — såsom ifrågasatts — överföras till ordinarie civilmilitär stat, anser sig kommittén böra i anslutning till vad ovan anförts föreslå, att dessa beställningshavare åläggas begränsad uniformsplikt. Vid en sådan överföring böra de ingenjörer, som i samband med överföringen övergå från extra ordinarie till ordinarie anställning och i den tidigare anställningen haft möjlighet att, såsom nyss förordats, från kronans förråd förvärva uniformspersedlar till reducerat pris, icke äga uppbära ekiperingshjälp. B. Militärmeteorologerna. I skrivelse den 19 juli 1944 har chefen för flygvapnet hemställt, att till militärmeteorologer måtte, oaktat dessa äro i avlöningshänseende hänförda till militära icke-ordinariereglementet, få utgå ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag enligt i militära avlöningsreglementet stadgade grunder. De lokala väderleksorganen vid flygvapnets förband tjänstgöra, bland annal. såsom vederbörande förbands väderleksstation och såsom distriktsväderleksstation samt tillhandahålla förbandets flygande personal flygprognoser och väderleksuppgifter. Vidare svara dessa organ för all utbildning i väderlekstjänst vid förbandet samt handhava och vårda till förbandet hörande meteorologisk utrustning. Vad nu sagts har i stort sett motsvarande tillämpning beträffande marinens lokala väderlekstjänst. Den militära väderlekscentralen har till huvudsaklig uppgift att utföra prognostjänst för hela krigsmaktens behov samt att organisera, leda och övervaka tjänsten vid flygvapnets och marinens väderleksstationer.

35 Den nuvarande organisationen av den militära väderlekstjänsten grundar sig på förslag av 1943 års militära väderleksutredning. Rörande militärmeteorologpersonalens uniformsfråga anför utredningen följande: "Även av psykologiska skäl finner utredningen det vara lämpligt, att personalen erhåller civilmilitär ställning och får rätt och skyldighet att i tjänsten bära uniform. En civilklädd tjänsteman vid ett militärt förband blir ofta, och särskilt under fältförhållanden, av sina militära kamrater betraktad som en utomstående, och han känner sig ej hemmastadd på mässen bland sina uniformsklädda kamrater bland befälet. Även ur legitimationssynpunkt är det lämpligt, att militärmeteorologerna i tjänsten bära uniform. Denna synpunkt kan anses oväsentlig, men den kan vara av stor betydelse för den enskilde individen i hans dagliga tjänst." Härutöver har framhållits, att meteorologpersonalen i icke obetydlig utsträckning deltager i flygning och därvid bör bära uniform. Genom generalorder nr 309/1944 har uniform fastställts för militär* meteorologpersonalen. Kommittén kan icke dela väderleksulredningens åsikt om nödvändigheten av uniformsplikt för militärmeteorologerna. De mera känslobetonade skäl som ovan anförts kunna icke anses utgöra tillräckliga motiv för att kronan skall åtaga sig särskilda kostnader för en uniformering av denna personal och vad deltagande i flygning beträffar har upplysts, att personalen därvid.är iförd särskild flygarbeklädnad, som tillhandahålles såsom lån från kronans förråd. Härtill kominer, att i regel icke annan militär personal än ett fåtal värnpliktiga står till väderlekstjänstens förfogande. Däremot bör enligt kommitténs mening meteorologpersonalen lämpligen vara iförd uniform under tjänstgöring vid division, baserad utanför den egna förläggningsorten. För sådan tjänstgöring torde emellertid, i enlighet med av kommittén i det före-, gående förordade principer, ett tillhandahållande av uniformspersedlar såsom lån från kronans förråd vara tillfyllest. Då en dylik anordning synes innebära en tillfredsställande lösning av den militära meteorologpersonalens uniformsfråga, finner kommittén sig böra föreslå, att nämnda personal icke ålägges skyldighet att bära uniform i tjänsten.

C. Trafikledare vid flygvapnet. Flygvapnets trafikledare, vilka äro avsedda för övervakning av flygsäkerhetstjänsten och för närvarande icke äro skyldiga att vara iförda uniform, bära armbindel med viss beteckning för utmärkande av befattningen. Med undantag för vissa uppgifter i samband med dirigering av landande flygplan hava de sin verksamhet huvudsakligen förlagd inomhus i särskild för observation av flygfältet och luftrummet därovan anordnad lokal. Med hänsyn till arten av deras tjänstgöring och att de allenast i mycket begränsad omfattning

komma i direkt beröring med militär personal samt jämväl i betraktande av att deras hittillsvarande civila klädsel icke torde hava medfört några påvisbara olägenheter för tjänsten, anser kommittén, att trafikledarepersonalen icke bör åläggas skyldighet att bära uniform. Vad nu sagts om trafikledare gäller i tillämpliga delar jämväl innehavare av de nya befattningarna "stabstrafikledare", vilka avses tjänstgöra inom flygledningen. För dessa befattningshavare, vilkas arbete synes kunna hänföras till ren stabstjänst inomhus, förefinnes enligt kommitténs mening intet skäl att föreskriva bärande av uniform. D. Polispersonalen. Extra ordinarie polisöverkonstapel och poliskonstapel vid marinens poliskår, beträffande vilka hänvisas till vad tidigare anförts rörande motsvarande ordinarie beställningshavare, böra enligt kommitténs mening vara skyldiga att bära uniform i tjänsten. E. Befattningshavare vid vissa utbildningsanstalter. Vissa arbetsuppgifter, som enligt gällande militära organisation eller eljest åvila värnpliktiga eller annan militär personal, fullgöras inom vissa försvarsväsendet tillhörande utbildningsanstalter (angivna i gällande personalförteckning för extra ordinarie tjänstemän under rubrik "Vissa utbildningsanstalter" eller motsvarande för flygvapnet) av extra ordinarie och extra tjänstemän. Sålunda tjänstgöra vid vissa sådana skolor vaktmästare i handräckningstjänst med huvudsaklig uppgift att svara för städning och renhållning inom skolornas etablissement och ytterområden samt att utföra vissa därmed förenade reparations- och andra arbeten. Tillsyn häröver utövas av särskilda tillsynsmän, vilka hava att vid behov själva deltaga i arbetet samt jämväl hava viss tyg- och intendenturmateriel i uppbörd. I vissa fall tjänstgör dock i stället för tillsynsman förste vaktmästare såsom chef för de vaktmästare, vilka äro avsedda för den yttre renhållningen. Andra uppgifter, som åvila vid här avsedda skolor anställda vaktmästare, äro att svara för iordningställande och städning inom badinrättning eller gymnastiksal jämte tillhörande lokaler samt att utföra vissa därmed förenade arbeten. Vaktmästare, vilka därvid äro tillagda polismans befogenhet, anlitas även för vakthållning, varvid särskild tillsynsman tjänstgör som vaktchef. Därest vakthållningen avser allenast bevakning av tillfartsväg, tjänstgöra portvakter i stället för vaktmästare. Vid vissa skolor fullgöra vaktmästare stalltjänst, varvid de äro underställda stallföreståndare, vilkas arbetsuppgifter i stort sett motsvara dem, som vid truppförband åvila stallunderbefäl. Stallföreståndaren vid ridskolan har till

37 sitt förfogande en tillsynsman, vilken är underställd stallföreståndaren men i övrigt har samma befogenheter och skyldigheter som denne. Vidare finnas vid vissa skolor vaktmästare, vilka närmast äro avsedda för expeditions-, sjukvårds-, förråds- eller motor- och verkstadstjänst, varjämte i vissa fall vaktmästare användas i handräckningstjänst i kök samt såsom postbud och som automobilförare. Slutligen finnas särskilda befattningar inrättade för förste vaktmästare och kontorsskrivare av 2. klass i förrådstjänst, för maskinister, för förmän av 1. klass i trädgårds-, förråds- eller verkstadstjänst samt för eldare, montör, reparatör, snickare, garageförman, expeditionsvakt, bilförare, förrådsinan och badmästare. Vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter hava, var inom sitt verksamhetsområde, ålagt här avsedda tjänstemän att bära uniform i tjänsten. I arbetet äro de, med vissa undantag, i allmänhet iförda överdragskläder eller linnerock av sådan modell, som allmänt nyttjas inom armén. Huruvida och i vad mån uniformsplikt bör föreskrivas för nu nämnd personal synes vara beroende av de förhållanden, under vilka tjänstgöringen bedrives. Vad beträffar de tjänstemän, vilka äro avsedda för expeditions-, sjukvårds-, förråds-, eller verkstadstjänst, trädgårdstjänst eller för arbete i kök, synes i enlighet med av kommittén förordade principer uniformsplikt icke böra föreskrivas. Motsvarande gäller i fråga om maskinist, eldare, montör, reparatör, snickare och expeditionsvakt. Vad övriga här avsedda tjänstemän beträffar finner kommittén uniformsplikt böra föreskrivas, jämväl med hänsyn till att de i tjänsten hava daglig kontakt med skolornas elever. Vad angår nu icke omnämnd personal i extra ordinarie anställning vid förberörda i personalförteckningen upptagna ulbildningsanstalter — inberäknat kvinnlig personal — anser kommittén skäl för införande eller bibehållande av uniformsplikt icke föreligga. Den av kommittén sålunda förordade lösningen av uniformsfrågan för viss icke-ordinarie personal avser endast den extra ordinarie personalen, men icke dem, som hava anställning allenast såsom extra tjänstemän. Som kommittén tidigare anfört synes nämligen uniformsplikt endast böra åläggas personal med mera stadigvarande anställning, och den extra anställningen måste betecknas som alltför löslig för att tjänstemannen skäligen bör åläggas att skaffa sig egen uniform. I de fall, där det befmnes nödvändigt att extra tjänstemän vid ifrågavarande utbildningsanstalter bära uniform, bör dylik tillhandahållas vederbörande såsom lån från kronans förråd. F. Vissa befattningshavare vid arméhundväsendet. För arméhundväsendet äro i gällande personalförteckning upptagna två vaktmästare, dressörer, av vilka den ene har till huvudsaklig uppgift att övervaka skötseln av vissa arméhundskolan tilldelade hundar samt att därjämte

38 svara för den yttre renhållningen omkring arméhundgården, under det att den andre vaktmästaren närmast är avsedd för förrådstjänst. Båda vaktmästarna skola vidare vid behov kunna tjänstgöra som dressörer vid arméhundskolans kurser och äro i sådant syfte pliktiga att årligen i viss begränsad omfattning deltaga i dressyrarbete. Då de arbetsuppgifter, vilka sålunda åvila ifrågavarande befattningshavare, närmast synas påkalla nyttjande av särskild arbetsdräkt, finner kommittén uniformsplikt ej erforderlig för ifrågavarande vaktmästare vid arméhundväsendet: G. Övriga befattningshavare. Beträffande övriga, tidigare icke omnämnda befattningshavare, varom nu är fråga, har uniformsplikt i allmänhet icke ansetts böra förekomma och är enligt kommitténs mening ej heller erforderlig, då för dessa befattningshavares vidkommande — kvinnlig personal jämväl inberäknad — särskild arbetsdräkt synes vara lämpligaste klädseln eller eljest civil klädsel utan olägenhet kan användas under tjänstgöring. Undantag från denna regel synes emellertid böra göras för vissa befattningshavare, nämligen viss personal i stalltjänst, vilken för närvarande är ålagd att bära uniform och som har behov av sådan såsom för stalltjänst och ridning lämpligaste klädsel: stallföreslåndare, remontryttare, fodermarsk och hovslagare ävensom vaktmästare vid remonteringsväsendet; samt ' automobilförare å personbilar, där tjänstgöringens art synes motivera uniform såsom praktisk och lämplig klädsel. Vad angår befattningshavare, som tjänstgöra såsom ordnings- eller portvakter och därvid äro tillagda polismans befogenhet, synes frågan om uniformsplikt vara beroende av befattningens art samt av lokala förhållanden o! dyl: Härutinnan synes beslutanderätten böra förbehållas vederbörande chef (myndighet), dock att uniformsplikt må föreskrivas allenast när så är nödvändigt för tjänstens behöriga skötsel. I detta sammanhang synes vidare böra nämnas att kommittén beträffande vissa tidigare icke berörda extra ordinarie och extra tjänstemän, vilka av central förvaltningsmyndighet eller eljest ålagts uniformsplikt, finner sådan icke motiverad med hänsyn till arten av vederbörandes tjänstgöring. Detta gäller bland annat befattningshavare i förrådstjänst såsom förrådsvaktmästare och förrådsmän. I fråga om fartygsbefälhavare, vilka föra befäl å vissa smärre fartyg i transport- eller kommunikationstjänst och därvid hava uteslutande civil personal sig underställd, synes bärande av uniform ej erforderligt för tjänstens behöriga skötsel. Motsvarande synes äga tillämpning i fråga om de befattningshavare, vilka äro avsedda för brevduvors skötsel och vård, då ifråga-

39 varande befattningshavare fullgöra tjänstgöring under sådana förhållanden att arbetsdräkt är lämplig klädsel och särskild uniform förty ej erfordras. Vad slutligen beträffar expeditionsvakter synes dessa befattningshavares tjänstgöring icke vara av sådan natur att för deras vidkommande uniformsplikt kan anses motiverad. De förslag, som här ovan avgivits angående skyldighet för vissa ickeordinarie befattningshavare att bära uniform i tjänsten, avse endast extra ordinarie personal. För befattningshavare med anställning som extra tjänstemän gäller vad under E anförts, nämligen att de icke böra åläggas uniformsplikt, men för de fall, då bärande av uniform anses för deras vidkommande nödvändigt, tillhandahållas erforderliga uniformspersedlar som lån från kronans förråd.

3 . Reservpersonalen. I anslutning till den motivering, som återfinnes i principuttalandena angående reservpersonalen och till densamma utgående ekiperingshjälp, föreslår kommittén att i fråga om begränsad uniformsplikt reservpersonal likställes med motsvarande aktiva personal och att ekiperingshjälpens belopp i lika mån reduceras. Med hänsyn till kommitténs förslag om den begränsade uniformspliktens utsträckning kommer nu förordad reduktion av ekiperingshjälpens belopp att bliva aktuell endast för reservanställda flygingenjörer. Kommittén föreslår alltså, att från och med budgetåret 1946/47 ekiperingshjälp enligt kungl. kung. 19/11 1943 (nr 817) angående personal i flygvapnets reserv (reservbefälskungörelsen för flygvapnet) skall utgå med 500 kronor till reservanställd flygingenjör vid första anställning.

4. Pensionerad militär personal i arvodesbefattning. Vid anmälan av prop. 1943: 225 uttalade föredragande departementschefen viss tvekan, huruvida pensionerad personal i arvodesbefattning borde komma i åtnjutande av ekiperingsbidrag, enär dessa befattningshavare, såsom fullgörande annan tjänstgöring än som författningsenligt ålåge dem, icke vore skyldiga att bära uniform. Sedan uppdrag lämnats chefen för armén att verkställa utredning härut innan, avgav arméchefen i skrivelse den 14 januari 1944 efter samråd med cheferna för marinen och flygvapnet samt arméförvaltningens intendenturavdelning och försvarets civilförvaltning förslag i ämnet. Enligt förslaget skulle personalen i bidragshänseende indelas i två kategorier. Till kategori I, vilken omfattade personal med mera rörligt arbete, skulle hänföras personal som avginge från arvodesbefattning vid en levnads-

ålder av 60 år. Kategori II skulle omfatta personal som, med vissa undantag, huvudsakligen vore sysselsatt i expeditionstjänst och som skulle avgå vid 63 års ålder. För kategori I föreslogs ett årligt ekiperingsbidrag av 180 kronor och för kategori II ett dylikt bidrag av 90 kronor, allt under förutsättning att uniform regelmässigt bures. Därest personalen medgåves rätt att under tjänstutövning i regel bära civil klädsel, skulle bidraget för kategori I sänkas till 90 kronor och för kategori II helt indragas. Försvarsväsendets lönenämnd, som yttrade sig över förslaget, ansåg ett bidrag av 90 kronor för år böra utgå till förevarande befattningshavare, dock att personal, som medgivits att under tjänstgöringen regelmässigt bära civil dräkt, icke skulle få komma i åtnjutande av bidrag. Vid behandlingen av frågan om ekiperingsbidrag till förevarande arvodespersonal, som till övervägande delen avses för expeditions- och förvaltningstjänst, har kommittén på grundval av verkställda undersökningar funnit sig böra uppställa såsom regel att pensionerad personal i arvodesbefattning icke bör åläggas skyldighet att under tjänstgöringen bära uniform och att ekiperingsbidrag sålunda i allmänhet icke skall utgå till denna personal. Undantag från denna regel bör göras i de fall, då befattningarnas art påtagligen kräver uniform under tjänstgöringen. Sådana befattningshavare böra. såsom tidigare anförts, i fråga om ekiperingsbidrag likställas med beställningshavare med begränsad uniformsplikt och sålunda erhålla ett årligt ekiperingsbidrag av 90 kronor. Till denna kategori med skyldighet att bära uniform i tjänsten böra hänföras dels befattningshavare, som enligt krigsmaktens organisation utöva direkt militärt befäl, såsom exempelvis försvarsområdesbefälhavare, dels befattningshavare med mera stadigvarande tjänstgöring inom kasernområden eller eljest i förbindelse med manskapet och dess förläggningsplatser, såsom exempelvis kasernofficer och kasernunderofficer, dels befattningshavare med väsentlig del av tjänstgöringen förlagd utomhus och i beröring med militär personal, såsom exempelvis arvodespersonalen å Järvafältet samt skjutfält- och skjutplatsunderofficerare, dels befattningshavare i direkt militär befattning eller som utöva militärt befäl, såsom exempelvis adjutant, mobiliseringsofficer, arbetsledare i sjöreserv och väbel. På grundval av dessa överväganden har kommittén kommit fram till nedanstående förslag beträffande pensionerad personal i arvodesbefattning, som bör åläggas skyldighet att bära uniform i tjänsten. Vad angår arvodespersonal inom försvarsdepartementet (kommandoexpeditionen) och hos de centrala förvaltningsmyndigheterna samt vid försvarsstaben har kommittén icke funnit skäl föreslå uniformsplikt för någon befattningshavare.

41 Armén Inspektör för lokalförsvaret, försvarsområdesbefälhavare, ställföreträdande försvarsområdesbefälhavare, adjutant vid kommendantsstaben i Stockholm, domänofficer för Järvafältet, expeditionsunderofficer vid överkommendantsexpeditionen, förvaltningsunderofficer vid Järvafältet, tillsynsman och kyrkogårdsfogde på Järvafältet, fortväbel vid kommendantsstaben i Boden, barackofficer i Morjärvs försvarsområdesstab, kasernunderofficer, skjutfältunderofficer, skjutfält- och kasernofficer, skjutplats- och kasernofficer, skjutplatsunderofficer, brevduveunderofficer, tygofficer, tillika mobiliseringsofficer vid tygtrupperna, intendent och redogörare, tillika kasernofficer vid arméns underofficersskola, kompaniadjutant vid krigsskolan, expeditionsunderofficer, väbel, vid krigsskolan, intendent och redogörare, domän- och kasernofficer vid infanteriskjutskolan, väbel vid infanteriskjutskolan, intendent och redogörare, kasernofficer vid ridskolan samt chef för arméhundväsendet. Marinen Chef för sjövärnskåren, kasernuppbördsman och väbel vid sjökrigsskolan, kompaniadjutant vid sjökrigsskolan, chef för mobiliseringsavdelningen vid Stockholms örlogsstation, mobiliseringsofficer vid Karlskrona örlogsstation samt arbetsledare i sjöreserv. Flygvapnet Flygbasområdeschef samt mobiliseringsofficer vid flygförband.

5. Civila befattningshavare avlönade enligt civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet. A. Befattningshavare vid försvarsväsendets radioanstalt. I underdånig skrivelse den 12 januari 1944 hemställde chefen för försvarsväsendets radioanstalt — under erinran att Kungl. Maj:t genom beslut den 14 oktober 1943 tillagt civila befattningshavare vid anstalten tjänsteställning i likhet med vissa angivna militära tjänstegrader — att vid anstalten anställd civil personal, som företoge inspektioner eller tjänstgjorde vid eller åtföljde fältdetachement eller avdelning av krigsmakten, måtte på statsverkets bekostnad utrustas med militär tjänstedräkt. Med anledning av framställningen framhöll t.f. chefen för försvarsstaben, att anstaltens civila befattningshavare under dåvarande förhållanden icke borde bära uniform annat än då så vore av behovet påkallat, vilket vore fallet beträffande personal vid fältdetachement ur anstalten ävensom för personal, som hade att inspektera dylikt detachement. Kommittén har vid besök inom anstaltens huvudförläggningsområde konstaterat, att anstaltens civila personal med hänsyn till arten av förekommande arbetsuppgifter icke bör åläggas bära uniform vid tjänstgöring inom nämnda område. Däremot synas skäl tala för att denna personal vid tjänstgöring i fältdetachement eller fast detachement, stationerat utom huvudförläggningsområdet, bör vara iförd uniform för såvitt detachementet är i operativt eller organisatoriskt avseende anknutet till militärt förband eller stab. Därest vid tjänstgöring utom huvudförläggningsområdet samverkan icke äger rum med militär personal, synes däremot bärande av uniform icke böra förekomma. E n ä r sålunda för här ifrågavarande personals vidkommande bärande av uniform är av tjänsten betingat allenast för vissa särskilda tjänsteåligganden, finner kommittén ej anledning föreslå uniformsplikt för denna personal. Vid de tillfällen, då uniformering bör ifrågakomma, synes personalen böra utan ersättning tillhandahållas erforderliga uniformspersedlar som lån från kronans förråd. Detta synes lämpligen böra ordnas på så vis, att vid militärt förband med förläggningsort i närheten av anstalten behövligt antal uniformspersedlar uppläggas i förråd för att vid behov tillhandahållas anstaltens personal. Detta system bör tillämpas jämväl vid mobilisering och krig, då mer omfattande uniformering genomföres för radioanstaltens personal (jämf. sid. 46). Medgivande till sådant persedellån utan ersättning, som här föreslagits för viss civil personal, finnes icke intaget i de civila avlöningsreglementena. Kommittén har icke ansett sig kunna för detta särskilda fall föreslå ändring i

43 nämnda reglementen, utan har förutsatt att dylikt tillhandahållande av uniformspersedlar kan ordnas oberoende av avlöningsreglementenas föreskrifter, då det här icke är fråga om en förmån för personalen utan tillgodoseendet av ett försvarets intresse.

B. Övriga befattningshavare. Kommittén har icke funnit några befattningshavare, avlönade enligt civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet, böra åläggas skyldighet att bära uniform under tjänstutövning i fredstid. Därest bärande av uniform för visst fall eller vid viss tjänstgöring skulle befinnas påkallat, böra erforderliga uniformspersedlar tillhandahållas utan ersättning såsom lån från kronans förråd. Angående medgivande till dylikt lån hänvisas till vad därom anförts under A.

6. Kontraktsanställd personal. För kontraktsanställd personal vid försvarsväsendet har i allmänhet uniformsplikt icke föreskrivits. I några fall har emellertid så skett. Sålunda äro vissa vid armén kontraktsanställda ingenjörer, vilka enligt Kungl. Maj:ts särskilda beslut äga uppbära lön av i ett för allt högst 600 kronor för månad, jämlikt i kontraktet intagen föreskrift skyldiga att bära uniform i tjänsten. Motsvarande gäller vissa pensionerade underofficerare, vilka med stöd av Kungl. Maj:ts i brev den 6 april 1945 lämnade medgivande vunnit anställning vid örlogsvarv för att bland annat tjänstgöra som kontrollanter och tillsynsmän samt att utöva arbetsledande verksamhet vid varvens förråd. Ifrågavarande ingenjörer och underofficerare tillkommande högsta lönebelopp hava fastställts av Kungl. Maj:t utan att därvid torde hava förutsatts, att vederbörande såsom nu är fallet skulle inom ramen för dessa belopp vidkännas kostnader för uniform. En dylik anordning, vilken kommittén finner mindre tillfredsställande, torde främst få sin förklaring därav, att den vidlogs under beredskapstiden med dess mången gång överdrivna uppfattning om uniformeringens nödvändighet. Med hänsyn till kontraktsanställningens mera tillfälliga karaktär anser kommittén att vid sådan anställningsform uniformsplikt i fredstid icke bör föreskrivas samt att de myndigheter, som nu hava uniformsföreskrift intagen i kontrakt med anställda tjänstemän, böra anmodas att borttaga denna föreskrift ur kontrakten.

7. Kollektivanställd personal. Från arméförvaltningens intendenturavdelnings utrustningsbyrå har till kommitténs övervägande överlämnats en den 1 oktober 1945 dagtecknad promemoria med förslag till införande av uniformsplikt för kollektivanställda förare av personaulomobiler. Enligt intendenturavdelningens mening böra dessa anställningshavare såsom lån från kronans förråd tillhandahållas uniform att uteslutande användas i tjänsten. Försvarsverkens civila personals förbund har i avgivet yttrande över förslaget förklarat sig icke hava något att erinra däremot. Kommittén, som i det föregående förordat att icke-ordinarie chaufförpersonal skall vara iförd uniform vid framförande av personbil, finner motsvarande böra äga tillämpning i fråga om de kollektivanställda personbilförarna. Såsom kommittén tidigare framhållit, torde låneformen vara den lämpligaste i fråga om kollektivanställd personal. Med hänsyn till den lösliga och mången gång tillfälliga anställningen synes det nämligen knappast lämpligt, att kollektivanställd personal ålägges att — även om så skulle ske till reducerat pris — skaffa sig egen uniform för den kanske kortvariga anställningen i viss befattning vid försvarsväsendet. Kollektivanställd personal bör i fredstid principiellt icke åläggas uniformsplikt eller att under tjänstgöring eller arbete bära uniform. Där så undantagsvis skulle befinnas erforderligt — såsom för nämnda bilförare — böra erforderliga uniformspersedlar tillhandahållas såsom lån från kronans förråd.

8. Kvinnlig personal. I anslutning till vad i det föregående anförts beträffande vissa kvinnliga befattningshavare anser sig kommittén sammanfattningsvis böra framhålla, att den i intet fall funnit anledning föreslå uniformsplikt för kvinnlig personal vid försvarsväsendet i fredslid.

45 Ikraftträdande. Särskilda övergångsbestämmelser anser kommittén ej erforderliga, utan torde de nya bestämmelserna böra träda i kraft från och med lämplig tidpunkt, förslagsvis den 1 juli 1946, efter vilken dag de nytillkommande förmånerna börja utgå — vad beträffar ekiperingsbidrag å närmast följande utbetalningsdag — och de borttagna förmånerna upphöra att utgå. Till kommittén har framförts önskemål om att i fall, då uniformsplikt föreslagits upphöra, tidigare ekiperingsförmåner dock borde förordas att övergångsvis bibehållas lämplig tid efter uniformspliktens upphörande. Kommittén har emellertid ej ansett sig kunna tillmötesgå detta önskemål, enär den icke kunnat finna något motiv för att statsverket skulle i någon form bidraga till uniformsbeklädnaden för personal, vars uniformsplikt upphört. Härtill kommer att nu nämnd personal blir oförhindrad att även efter uniformspliktens upphörande använda och slita ut sina uniformspersedlar, till vars anskaffning och underhåll statsverket tidigare bidragit, varvid civila kläder kunna sparas. I detta sammanhang anser sig kommittén böra framhålla skäligheten av att viss tygstatspersonal, till vilken obehörigen utbetalats ekiperingsbidrag (krigsutrustningsbidrag), befrias från återbetalningsskyldighet (jämf. sid. 29).

R e g l e r a n d e a v u ni formsfrågan u n d e r k r i g s t j ä n s t g ö r i n g . Tillhandahållandet av utrustning, jämväl innefattande beklädnad, under krigstjänstgöring regleras för krigsmaktens personal i gällande krigsmaterielbestämmelser (motsvarande), enligt vilka envar, som tjänstgör vid mobiliserat eller under mobilisering varande truppförband (annan militär organisation) skall tillhandahållas personlig krigsutrustning, såvitt möjligt i den utsträckning, som föreskrives i gällande fältutrustningslista eller motsvarande förteckning. Utrustningen utbekommes, därest annorlunda icke bestämts av högre myndighet, vid det förband, där den till erhållande av utrustning berättigade är ständigt eller tillfälligt tjänstgörande. För officerare, underofficerare och likställda, vilka enligt i fredstid gällande bestämmelser äro skyldiga att hålla sig med uniformspersedlar, gäller dock att kronan tillhandahåller för sådan personal upptagen personlig krigsutrustning med undantag av beklädnadsmateriel. För fullständigande av egen personlig krigsutrustning äger nu nämnd personal enligt krigsavlöningsreglementet åtnjuta krigsutrustnings-

46 bidrag med 250 kronor. Blir krigstjänstgöringen av längre varaktighet, må denna personal, i den mån förhållandena därtill giva anledning, antingen erhålla erforderlig komplettering av krigsutrustningen genom statens försorg eller ock komma i åtnjutande av förnyade krigsutrustningsbidrag enligt de grunder, som av Kungl. Maj:t bestämts. Vad sålunda stadgats gäller jämväl pensionerad personal i arvodesbefattning i dess egenskap av reservpersonal. Dessa bestämmelser, till vilkas ändamålsenlighet kommittén nedan återkommer, synas böra givas följande tillämpning på de personalgrupper, som beröras av kommitténs i det föregående avgivna förslag om uniformspliktens omfattning. Civilmilitär personal, som enligt kommitténs förslag icke skall vara ålagd uniformsplikt i fredstid och sålunda ej är skyldig att hålla sig med uniformspersedlar, torde, i anslutning till krigsmaterielbestämmelserna och därtill anknutna särskilda stadganden, böra om erforderligt tillhandahållas jämväl beklädnadsutrustning genom kronans försorg. Beträffande sådan civilmilitär personal, som enligt kommitténs förslag skall vara ålagd begränsad uniformsplikt, anser kommittén inga särskilda bestämmelser erforderliga, enär densamma jämväl under krigstjänstgöring torde komma att i stor utsträckning använda arbetskläder. Med hänsyn bl. a. till den stora slitningen av persedlar under sådan tjänstgöring förutsätter kommittén emellertid, att ifrågavarande personal erhåller krigsutrustningsbidrag med samma belopp som övriga motsvarande beställningshavare. I fråga om civil personal, som enligt krigsmaterielbestämmelserna skall utbekomma personlig krigsutrustning vid förband, där den är ständigt eller tillfälligt tjänstgörande, torde det kunna förekomma, att personalen — såsom t. ex. vid försvarsväsendets radioanstalt — vid tillfället ej är anknuten till visst förband. För sådan personal synes erforderligt beklädnadsförråd böra i fredstid uppläggas vid förband med lämpligt belägen förläggningsorl enligt närmare bestämmelser av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. I detta sammanhang anser sig kommittén böra något beröra spörsmålet om uniformeringens nödvändighet i allmänhet under krigstjänstgöring. Erfarenheter i detta avseende hava vunnits under den tid förstärkt försvarsberedskap varit rådande. Krigsmaterielbestämmelsernas stadgande att "envar, som tjänstgör vid mobiliserat eller under mobilisering varande truppförband (annan militär organisation), tillhandahålles personlig krigsutrustning såvitt möjligt i den utsträckning, som föreskrives i gällande fältutrustningslisla eller motsvarande förteckning" synes under den förstärkta försvarsberedskapen hava lett till en alltför omfattande uniformering av civil personal, särskilt i fråga om sådan personal ej blott i högre staber m. m. utan även i central förvaltnings-

tjänst. Detta torde stå i direkt samband med att ifrågavarande personal tilldelats militär tjänsteställning. Kommittén har i annat sammanhang framfört den åsikten, att en omfattande tilldelning av tjänsteställning föranleder en omfattande uniformering, som många gånger ej är betingad av tjänstens krav. Även torde det hava varit och synes fortfarande på många håll vara en mycket utbredd åsikt, att varje tjänstgöring tillsammans med militärer fordrar uniform av civila personer och detta utan hänsyn till om uniformeringen är nödvändig eller icke för tjänstens behöriga skötsel. Detta är en hos många militärer djupt rotad och traditionsbunden uppfattning, som sedan spritt sig till den därav berörda civila personalen. Överdrifter i detta avseende synas, icke minst för den militära tjänstens egen skull, böra undvikas. Det torde sålunda ur tjänstesynpunkt icke kunna anföras några bärande skäl för alt exempelvis civil personal (inberäknad kvinnlig sådan) som i högre staber sysselsättas i personalvårds- eller upplysningstjänst eller i expeditionstjänst eller liknande, skall hava militär tjänsteställning och vara iförd uniform. Ej heller synes det finnas något fog för uppfattningen att varje civil person, som i något uppdrag besöker frontförband, därvid nödvändigtvis måste vara klädd i uniform. Legitimationsmotivet synes här icke kunna godtagas, enär uniform icke lärer under krigsförhållanden kunna anses tillfyllest som legitimation, utan härför fordras identitetskort e. dyl. För ett gott samarbete med militär personal torde för en civil person varken tjänsteställning eller uniform vara nödvändig, snarare lärer man kunna göra gällande att utan dessa attribut den civiles ställning blir bättre och friare i förhållande både till överordnade och underordnade, vartill kommer att inånga anledningar till missnöje, särskilt från militärer i lägre ställning, skulle kunna avlägsnas och en önskvärd begränsning i den militära hälsningsplikten åstadkommas. En inpassning av ifrågavarande civila tjänstemän i krigsavlöningsreglementets krigslöneklasser — som varit en av anledningarna till systemet med tjänsteställning — synes kunna åvägabringas genom användande av en annan terminologi, exempelvis genom att vederbörande "hänföres till löjtnants löneställning" e. dyl. Härför erfordras jämväl en revidering av gällande konstitueringsf öreskrifter. Enligt gällande folkrättsliga regler (Haagkonventionen 1907) är hel uniformering icke nödvändig i krig för all civil personal, som står till krigsmaktens förfogande eller ingår i de väpnade styrkorna. I fråga om klädsel är nämligen endast föreskrivet, att "ett bestämt och på avstånd igenkännligt utmärkande tecken" skall bäras, vilken bestämmelse även återgivits i den år 1943 utgivna allmänna broschyren "Om kriget kommer". Det vill emellertid förefalla som om i det totala krigets tidsålder med dess utvidgning och uppluckring av begreppen "front" och "krigsskådeplats" uniformering av civil personal, ej direkt avsedd för stridsuppgifter, skulle hava förlorat i betydelse. En be-

48 gränsning av uniformsbehovet för denna personal synes därför utan större olägenheter möjlig att genomföra, varigenom bl. a. fördelar en viss besparing också skulle kunna vinnas. Ett system med armbindlar eller andra igenkänningstecken torde lämpligen böra prövas för ifrågavarande civila personal, vars tjänstgöring icke avses förlagd i direkt anslutning till de stridande förbanden. På grund av vad ovan framhållits anser kommittén, att en mera restriktiv formulering av krigsmaterielbestämmelserna (motsvarande) rörande tillhandahållande av personlig krigsutrustning bör tagas under omprövning. En utredning härom har kommittén emellertid ansett ligga utanför ramen av sitt uppdrag.

Kostnadsberäkningar. Kostnadsberäkningarna omfatta endast förändringar i förhållande till de nuvarande kostnaderna, d. v. s. ökningar eller minskningar av den nuvarande kostnadsramen, och resultatet visar sålunda besparingar eller kostnadsökningar för statsverket vid genomförande av kommitténs förslag. Till grund för beräkningarna ligga för budgetåret 1945/1946 gällande personalförteckningar. /. Förändringar

i beloppen av Totalantal

Personalkategori

Flvgingenjörpcrsonalen Tyghantverkare vid truppförband

..

Marinpolispersonal Reservanställda flygingenjörer Summa

92 130 150 259 36

ekiperingshjälp.

Beräknad årlig rekrytering 1

Belopp per person

4 5 62 10 2 4

250 250 250 (100) 500 250 500

Minskning kr.

Ökning \ kr.

| 1 000 1 250 900 5 000 500 2 000 —9 400 - f l 250

+ 1250

8 150 Årlig besparing 1 Årlig rekrytering är beräknad efter c:a 4 % av totala antalet. Årligen reservanställda flygingenjörer har beräknats till 4. * Varav 4 beräknas komma från löneplan Mb. Anm. Verkmästare vid flygvapnet samt ingenjör- och signalförrådsförvaltare äro ej medräknade, enär de förutsättas hava innehaft annan ordinarie anställning tidigare. Enär endast 3 militärmeteorologer för närvarande finnas upptagna på ordinarie stat, är ej heller denna kategori medräknad.

49 //. Förändringar

i beloppen av årligt

Personalkategori

Antal

Flygöverdirektör Byråchefer i flygförvaltningen . . . . Läkare vid sjukvårdsförvaltningen Fältläkarkåren Marinläkarkåren Flygvapnets läkarpersonal Mar.ing.kårens specialingenjörer . . D:o stat.ing., verkst.ing. o. kemist Flygvapnets ingenjörpersonal . . . . Tyghantverkare vid truppförband. Verkmästare vid flygvapnet Mästare vid flygvapnet Ingenjörförrådsförvaltare Signalförrådsförvaltare Förrådsvaktmästare Militärmeteorologer Arvodespersonal

6> 96 1 19 l 20 1 40 4 91 130

150 1 259 160

Belopp

90 ISO 90 90 90 90 90 180 90 90 90 90 180 180 180 180 90

ekiperingsbidrag. i Minskning kr

90 360 270 4 320 810 900 3 600 720 8 190 11 700 3 690 13 500 900 180 46 620 540 11 100

Summa

-84 690 -26 100

Årlig besparing

58 590

Av läkarpersonalen 90 kronor.

Ökning kr.

+ 2 6 100

beräknas 50 % redan nu hava ekiperingsbidraget reducerat till

Anm. Till ovan angivna besparing komma ytterligare de reduceringar i de årliga ekiperingsbidragen, som föreslagits för i försvarsväsendets ämbetsverk, fabriker och anstalter m. m. placerade beställningshavare. Dessa redovisas å nästa sida.

50 På grundval av försvarsväsendets rulla 1945 har kommittén i nedanstående tablå beräknat antalet beställningshavare, placerade i försvarsväsendets ämbetsverk, fabriker och anstalter m. m., beträffande vilka besparing uppkommer i årliga ekiperingsbidrag. Härvid har jämväl den militära personalen medräknats. I beräkningarna äro däremot ej medtagna de beställningshavare. för vilka ekiperingsbidraget i annat sammanhang föreslagits utgå med 90 kronor eller helt indragas, nämligen läkare, flygingenjörer, marinens specialingenjörer, tyghantverkare samt verkmästare och mästare vid flygvapnet. Tjänstgöringsplats

Militär

Civilmilitär

Försvarets civilförvaltning Försvarets sjukvårdsförvaltning Krigsmaterielverket Försvarets fabriksstyrelse och underlydande anstalter Armcförvaltningen och därunder lydande anstalter och förråd Marinförvaltningen och därunder lydande anstalter och förråd Flygförvaltningen och därunder lydande anstalter och förråd Försvarsväsendets kemiska anstalt Sjökarteverket Centrala värnpliktsbyrån Summa

—— —

32 2 3 3

202 J28

För 228 beställningshavare minskas alltså kostnaderna för ekiperingsbidrag med (228 • 90 = ) 20 520 kronor. Härtill komma de besparingar, som kunna vinnas genom hel indragning av ekiperingsbidraget för vissa ovan medtagna beställningshavare samt genom reduktion av ekiperingsbidragen jämväl å andra tjänstgöringsplatser. En beräkning av dessa belopp är knappast möjlig verkställa, men har kommittén uppskattat dem till 10—15 °/o av nyss angivna summa, förslagsvis 2 890 kr. Totala minskningen i beloppen av årliga ekiperingsbidrag skulle alltså bliva 58 590 + 20520 -f 2 890 = 82 000 kronor.

51 ///. Förändringar

i årliga kostnader

för icke-ordinarie

personal.

Personalkategori

Antal

Årskostnad för statsverket 1 kr.

Viss ingenjörpersonal vid a r m é n . . . Militärmeteorologer Befattningshavare vid vissa utbildningsanstalter Förrådsvaktmästare Förrådsmän Övriga vaktmästare m. fl

68 68

60 40

2 720

69 2 453 2 25 3

60 50 50 60

4 140 100 22 650 1 500

Minskning kr.

Ökning kr.

4 080

Summa

—31 110 + 4 080

Ärlig besparing

27 030

+ 4 080

1 Beloppen hava beräknats för en omgång uniformspersedlar — livplagg, byxor, skärmmössa, (flygtjänstmössa, vintermössa), ytterplagg samt arbetskläder — omsatta efter en uppskattad brukningstid och utbekomna från k r o n a n s förråd och verkstäder till dessas självkostnadspriser, varvid statsverket ersatt 30 °/o av kostnaderna. 2 Vid arméns truppförband och sjukvårdsväsende samt vid flygförbanden. :! Uppskattat antal.

Samman s t ål lning. Beräknade årliga besparingar i ekiperingshjälp ,, ekiperingsbidrag ., för icke-ordinarie personal

kr.

8 150 82 000 27 030

Summa beräknade besparingar kr. 117 180 Härifrån böra dragas kostnaderna för den utlåning utan ersättning av persedlar, som efter genomförande av kommitténs förslag förekommer. Storleken av dessa kostnader beror bl. a. på omfattningen av vissa övningar m. m. och torde icke kunna förutberäknas. Enligt kommitténs uppfattning talar emellertid sannolikheten för att de slutliga besparingarna enligt kommitténs förslag icke komma att understiga 100 000 kronor för år.

i*

52 Bilaga 1.

Förslag till ändringar i 50, 51 och 53 § § militära avlöningsreglementet. 60 §. Ekiperingshjälp

vid tillträdandet

av första ordinarie

beställning.

Beställningshavare, som är pliktig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt (uniform), äger vid tillträdandet av första ordinarie beställning uppbära ekiperingshjälp. Beloppet av ekiperingshjälpen utgör för den, som från beställning tillhörande den i manskapsavlöningsreglementet omförmälda löneplan Mb vinner befordran till i denna avdelning avsedd beställning, 200 kronor och för annan beställningshavare 500 kronor; dock att för beställningshavare, vars tjänstgöring betingar anskaffning av uniformspersedlar endast i begränsad omfattning (begränsad uniformsplikt), ekiperingshjälpen utgår med hälften av nu nämnda belopp. Till beställningshavare, som omedelbart före tillträdandet av första ordinarie beställning innehaft extra ordinarie beställning eller befattning, med vilken är förenad skyldighet att bära uniform av samma modell som den för den ordinarie beställningen fastställda, utgår ekiperingshjälpen likaledes med hälften av i första stycket angivna belopp; dock att ekiperingshjälp icke utgår, därest för den ordinarie beställningen begränsad uniformsplikt är föreskriven. F r å n åtnjutande av ekiperingshjälp undantages den, som tidigare uppburit sådan förmån i egenskap av — rätt till ekiperingshjälp. 51 §. Årligt

ekiperingsbidrag.

Beställningshavare, som är pliktig att under tjänstgöring vara iförd uniform, äger att för underhåll och förnyelse av uniformspersedlar, vilka inga i föreskriven fältutrustning eller vilka det eljest enligt gällande bestämmelser åligger honom att anskaffa, uppbära årligt ekiperingsbidrag med 180 kronor eller, vad avser beställningshavare med begränsad uniformsplikt, 90 kronor. För beställningshavare — prövas skäligt. Bidraget utbetalas förvaltningsmyndighet. 53 §. Tillhandahållande

av uniformspersedlar,

skyddsbeklådnad

m. m.

I fråga om tillhandahållande av för särskild tjänstgöring erforderliga uniformspersedlar, skyddsbeklädnad eller annan beklädnadsutrustning skola gälla de föreskrifter, vilka meddelas av Kungl. Maj:t eller, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.

53 Bilaga 2.

Förslag till nytt kapitel i tilläggsbestämmelserna till militära avlöningst-eglementet med vissa föreskrifter i anslutning till bestämmelserna i 51 § nämnda reglemente. 11 kap. Årligt

ekiperingsbidrag.

(MoB 51 §.) 1 § För beställningshavare vid fältläkarkåren och marinläkarkåren samt för innehavare av läkarbeställning vid försvarets sjukvårdsförvaltning och vid flygvapnet ävensom för specialingenjör vid mariningenjörkåren utgår årligt ekiperingsbidrag med 90 kronor. 2 §• 1. Till beställningshavare, som är placerad vid centralt ämbetsverk eller vid försvarsväsendet tillhörande fabrik eller anstalt utgår årligt ekiperingsbidrag med 90 kronor. Till i föregående stycke nämnd beställningshavare, som bestrider befattning, varmed är förenad ringa eller ingen inspektionsskyldighet, skall enligt närmare bestämmande av försvarets civilförvaltning årligt ekiperingsbidrag icke utgå. 2. Föreskrifterna i 1 mom. skola, enligt bestämmande av vederbörande chef (myndighet), tillämpas jämväl å personal i övrigt i byrå- eller expeditionstjänst eller i verkstadstjänst.

Bilaga 3.

Förslag till ändring av 25 § militära icke-ordinariereglementet.

Tjänstedräkt

m. m.

1 mom. Extra ordinarie tjänsteman, som enligt meddelade bestämmelser är pliktig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt (uniform) eller bära tjänstetecken eller vars tjänstgöring påkallar nyttjandet av särskild skyddsbeklädnad, äger genom vederbörande myndighets försorg bekomma för ändamålet erforderliga persedlar och materialier, antingen med äganderätt mot särskild ersättning enligt de i 2 mom. angivna grunderna, eller, där så prövas lämpligt, såsom lån. Beträffande tillhandahållande av uniformspersedlar såsom lån utan ersättning gäller vad därom särskilt stadgas.

54 Bilaga 4.

Vissa bestämmelser angående skyldighet för civilmilitär och civil personal samt pensionerad personal i arvodesbefattning vid försvarsväsendet att i fredstid bära uniform; att tillämpas

tillsvidare

fr. o. m. den 1 juli 1946

(K. br.

/

1946.)

A. ALLMÄNNA BESTÄMMELSER 1. Om skyldighet för civilmilitär och civil personal samt pensionerad personal i arvodesbefattning vid försvarsväsendet att bära uniform (uniformsplikt) bestämmer Kungl. Maj:t. Personal, som icke enligt detta brev ålagts uniformsplikt, må ej utan Kungl. Maj:ts bemyndigande av chef (myndighet) åläggas att bära uniform annat än då sådan tillhandahålles såsom lån (4 mom.). 2. Personal, vilken i egenskap av reservpersonal eller eljest innehar uniform, men som ej är i sin befattning ålagd uniformsplikt, må efter eget gottfinnande bära uniform såväl i som utom tjänsten, såframt ej för visst fall förbud mot bärande av uniform meddelats. Personal, för vilken uniform finnes fastställd, men som ej är ålagd uniformsplikt, må på egen bekostnad anskaffa och bära uniform i enlighet med vad i föregående stycke sägs. 3. Viss civilmilitär personal, för vars tjänstgöring bärande av uniform kräves i mindre omfattning än som gäller för beställningshavare i allmänhet och som sålunda är i behov av endast begränsad uniformsutrustning, skall vara ålagd begränsad uniformsplikt. Chef (myndighet) må ålägga sådan personal att bära uniform endast då sådant finnes nödvändigt för tjänstens behöriga skötsel. Erforderliga föreskrifter om uniformsutrustningens omfattning vid begränsad uniformsplikt meddelas i kommandoväg.. 4. Personal, vilken behöver bära uniform endast tillfälligtvis, såsom för deltagande i vissa övningar eller annan tjänstgöring av kortare varaktighet och som sålunda ej är i behov av egen uniformsutrustning, ävensom personal, vars anställning ej är av stadigvarande karaktär, skola i förekommande fall, efter prövning av vederbörande chef (myndighet) och i enlighet med av försvarets civilförvaltning utfärdade föreskrifter, utan ersättning tillhandahållas erforderliga persedlar såsom lån från kronans förråd; skolande för sådan utlåning ifrågakomma endast persedlar av uniforms karaktär. 0. Armbindlar, legitimationsbrickor o. d. må utan ersättning tillhandahållas såsom lån enligt av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet meddelade föreskrifter. B. UNIFOBMSPLIKTENS REGLEBANDE /. Ordinarie

personal.

1. Följande personalkategorier äro skyldiga att bära uniform i tjänsten, där ej under vissa förhållanden bärande av civil klädsel må hava i särskild ordning medgivits:

55 souschef i marinförvaltningen (i civilmilitär ställning), souschef i flygförvaltningen (,. ,, ,, ), läkare vid försvarets sjukvårdsförvaltning samt personalen vid , fältläkarkåren, .: fältveterinärkåren, mariningenjörkåren, med undantag av stationsingenjörer, verkstadsingenjörer och kemister, marinläkarkåren, marinens poliskår och flygläkarper sonalen. 2. Följande personalkategorier skola vara ålagda begränsad uniformsplikt: tyghantverkare vid truppförband och vid infanteriskjutskolan, flygingenjörpersonalen samt verkmästare och mästare vid flygvapnet. //. Extra ordinarie

personal.

1. Följande personalkategorier äro skyldiga att bära uniform i tjänsten, där ej under vissa förhållanden bärande av civil klädsel må hava i särskild ordning medgivits : stallpersonal, jämväl innefattande remontryttare ävensom vaktmästare vid remonteringsväsendet, under "Vissa utbildningsanstalter" och "Flygkadettskolan" i gällande personalförteckningar upptagna förste vaktmästare, tillsynsman, vaktmästare, garageförman och bilförare, med undantag för sådana nu nämnda befattningshavare som äro avsedda för expeditions-, sjukvårds-, förråds- eller verkstadstjänst, trädgärdstjänst eller för arbete i kök, ingenjörer vid armén, upptagna i gällande personalförteckning under "Viss ingenjörpersonal", förare av personautomobil, samt polisöverkonstapel och poliskonstapel vid marinens poliskår. 2. Ordnings- eller portvakt, som under tjänstgöring är tillagd polismans befogenhet, må av vederbörande chef (myndighet) åläggas skyldighet att därvid bära uniform, där sä befinnes nödvändigt för tjänstens behöriga skötsel. / / / . Innehavare

av för pensionerad

personal avsedd

arvodesbefattning.

Följande befattningshavare äro skyldiga att bära uniform i tjänsten, där ej under vissa förhållanden bärande av civil klädsel mä hava i särskild ordning medgivits: Armén. Inspektör för lokalförsvaret, försvarsomrädesbefälhavare, ställföreträdande försvarsomrädesbefälhavare, adjutant vid kommendantsstaben i Stockholm,

56 domänofficer för Järvafältet, expeditionsunderofficer vid överkommendantsexpeditionen, förvaltningsunderofficer vid Järvafältet, tillsynsman och kyrkogårdsfogde på Järvafältet, fortväbel vid kommendantsstaben i Boden, barackofficer i Morjärvs försvarsområdesstab, kasernunderofficer, skjutfältunderoffieer, skjutfält- och kasernofficer, skjutplats- och kasernofficer, skjutplatsunderofficer, brevduveunderofficer, tygofficer, tillika mobiliseringsofficer vid tygtrupperna, intendent och redogörare, tillika kasernofficer vid arméns underofficersskola, kompaniadjutant vid krigsskolan, expeditionsunderofficer, väbel, vid krigsskolan, intendent och redogörare, domän- och kasernofficer vid infanteriskjutskolan, väbel vid infanteriskjutskolan, intendent och redogörare, kasernofficer vid ridskolan, chef för arméhundväsendet.

M a r i n e n. Chef för sjövärnskåren, kasernuppbördsman och väbel vid sjökrigsskolan, kompaniadjutant vid sjökrigsskolan, chef för mobiliseringsavdelningen vid Stockholms örlogsstation, mobiliseringsofficer vid Karlskrona örlogsstation, arbetsledare i sjöreserv.

Flygvapnet. Flygbasomrädeschef, mobiliseringsofficer vid

flygförband.

Bilaga 5.

Förslag till kungl. brev angående årligt ekiperingsbidrag till viss pensionerad personal i arvodesbefattning. Till innehavare av för pensionerad personal avsedd arvodesbefattning, varmed är förenad skyldighet att bära uniform i tjänsten, utgår årligt ekiperingsbidrag med 90 kronor.

57 Bilaga 6.

Förslag till vissa tjänstgöringsföreskrifter i anslutning till föreslaget nytt kap. 11 i tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet; att utfärdas i kommandoväg

och intagas under 21 § tjänstereglementet

för

krigsmakten

Personal, som är placerad vid centralt ämbetsverk eller vid försvarsväsendet tillhörande fabrik eller anstalt, må i fredstid regelmässigt under tjänstgöringen bära civil dräkt. Personal i övrigt i byrå- eller expeditionstjänst eller i verkstadstjänst skall av. vederbörande chef (myndighet) i fredstid medgivas att i all den utsträckning tjänstens behöriga skötsel så tillåter regelmässigt under tjänstgöringen bära civil dräkt.

58 Innehållsförteckning. sid. Skrivelse till Statsrådet och Chefen för försvarsdepartementet

3 Direktiven

5 Gällande bestämmelser . . . 1. Uniformspliktens

nuvarande

7 omfattning

2. Bidrag av statsmedel till anskaffning och underhåll av uniform

8 Allmänna synpunkter

1. Uniformspliktens

reglerande

2. Grunderna för utbekommande av bidrag av statsmedel till anskaffning uniform

och underhåll

15 Specialmotivering och förslag beträffande olika personalkategorier

1. Civilmilitära

och civila beställningshavare,

avlönade enligt militära avlöningsreglementet

A. Souscheferna i marin- och flygförvaltningarna samt flygöverdirektör i flygförvaltningcn B. Läkarpersonalen C. Fältveterinärkårens personal D. Tygingenjörerna E . Mariningenjörkårens personal F. Flygingenjörpersonalen G. Tygstatens personal H. Verkmästare och mästare vid flygvapnet I. Ingenjör- och signalförrådsförvaltare J . Förrådsvaktmästare K. Militärmeteorologerna L. Fortifikationskassörer och departementsskrivare M. Maskinister, montörer och eldare N. Polispersonalen

•

av

och byråchef 20 20 21 22 22 24 25 29 30 31 31 31 31 31

2. Befattningshavare avlönade enligt militära icke-ordinariereglementet A. Viss ingenjörpersonal vid armén B. Militärmeteorologerna C. Trafikledare vid flygvapnet D. Polispersonalen E . Befattningshavare vid vissa utbildningsanstalter F . Vissa befattningshavare vid arméhundväsendet G. Övriga befattningshavare

32 32 34 35 36 36 37 38

3. Reservpersonalen

4. Pensionerad militär personal i arvodesbefattning

59 5. Civila befattningshavare avlönade enligt civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet A. Befattningshavare vid försvarsväsendets radioanstalt B. Övriga befattningshavare 6. Kontraktsanställd

personal

7. Kollektivanställd

personal

42 .o 43

8. Kvinnlig

personal

Ikraftträdande 45 jr

Reglerande av uniformsfrågan under krigstjänstgöring Kostnadsberäkningar

48 BiIa

Sor

52 Bd. 1. Förslag till ändringar i militära avlöningsreglementet

52 Bil. 2. Förslag till ändringar i tilläggsbestämmelsrna

till militära avlöningsreglementet . . . .

53 Bil. 3. Förslag till ändringar i militära icke-ordinariereglementet Bil. 4. Förslag till k. brev med vissa bestämmelser angående skyldighet för personal vid försvarsväsendet att i fredstid bära uniform Bil. 5. Förslag till k. brev angående årligt ekiperingsbidrag till viss pensionerad militär personal i arvodesbefattning Bil. 6. Förslag till vissa tjänstgöringsföreskrifter

53 r. ,fi r-.

Statens offentliga utredningar 1946 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning.

Statens och k o m m u n e r n a s

finansväsen.

Politi.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m . [3]

Industri.

Handel och sjöfart.

, Kommunikationsväsen. Betänkande ang. rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Dödföddheton och tidig-dödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen oeh dess förhållande vid olika former a v förlossningsvård s a m t dess socialmedicinska och befolkningspolitiska b e t y delse. [2]

Försäkringsväsen.

Iliilso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. ,

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen. B e t ä n k a n d e m e d förslag ans', uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. [i]

Fast egendom. J o r d b r u k med binäringar.

Utrikes ärenden.

Internationell r ä t t .

Stockholm 1946. Victor Pettersons Bokindustiiakticbolag. 18G29