Utlåtande rörande metoder och materiel vid skogsbrandsläckning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946:73 KOMMUSIKATIOISDEPAETEMENTET

UTLÅTANDE RÖRANDE METODER OCH MATERIEL VID

SKOGSBRANDSLÄCKNING AVGIVET AV

SKOGSBRANDSLÄCKNINGSKOMM1TTÉN

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1946 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g ' •

1. Betänkande angående rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 1G7 s. K. 2. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former a v förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. Av C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. S. 3. Betänkande m e d förslag till ä n d r a d e grunder för flottningslagstiftningen m. m. Haeggström. 99 a. J o . 4. Betänkande med förslag angående uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. V. Petterson. 59 s. F ö . 5. B e t ä n k a n d e om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag in. m. V. Petterson. 351 s. S. 6. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m . in. Bilagor. Beckman. 153 s. S. 7. Betänkande och förslag rörande åtgärder för a t t begränsa antalet k o n t r a k t s a n s t ä l l t m a n s k a p inom krigsmakten. Beckman. 136 s. F ö . 8. 1941 års lärarlönesakkunniga. B e t ä n k a n d e med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. Marcus. 146 s. FI. 9. 1945 å r s universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. Haeggström. 62 s. K. 10. Betänkande med förslag till omorganisation av vägoch vattenbyggnadestyrelsen m.m. Katalog- o. Tidskriftstryck. 217 s. K. 11. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. I d u n . 341 s. K. 12. B e t ä n k a n d e om tandläkarutbildningens ordnande m. m . Del 1. Beckman. 216 s. K. 13. Investeringsutredningens b e t ä n k a n d e med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomförande av e t t arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus 72 s. Fi. 14. 1940 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan. Praktiska linjer. I d u n . 193 s. K. 15. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utredningar. 4. Skolpliktstideus skolformer. 2. Folkskolan. B. Förslag till undervisningsplaner. I d u n . 253 s. E. 16. B e t ä n k a n d e angående forsknings- och försöksverksamheten p å j o r d b r u k e t s område i Norrland. V. P e t terson. 133 B. Jo. 17. Den familjevårdande socialpolitiken. Beckman. 132 8. S.

18.

P M angående utvecklingsplauering p å jordbrukets område. Marcus. 252 e. J o . 19. B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. I d u n . 92 s. Fo. 20. B e t ä n k a n d e angående den centrala organisationen a v det civila medicinal- och veterinärväsendet. I d u n . 361 s. S. 21. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angåendo r ä t t e n till arbetstagares uppfinningar. Norstedt. 71 s. Ju. 22. B e t ä n k a n d e med förslag till ordnande av kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet för h a n t v e r k och småindustri s a m t bildande a v företagarnämuder. Marcus. 144 s. II. 23. Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 12. Utredning och förslag angående inoderskapsbidrag. Beckman. 115 s. S. 24. K o m m i t t é n s för partiellt arbetsföra b e t ä u k a n d e . 1. Förslag till effektiviserad k u r a t o r s - och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra ni. m . Katalog- o. Tidskriftstryck. 200 s. S. 25. B e t ä n k a n d e med förslag till lag med särskilda bestämmelser o m uppfinningar m. m . a v betydelse för rikets försvar. Norstedt. 37 s. J u . 26. B e t ä n k a n d e angående tjänstepensionsförsäkringens organisation. Marcus. 71 s. II. 27. B e t ä n k a n d e med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga, k o m m u n a l a och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus, vij, 378 s. Fi.

28. Bilagor till betänkande med förslag till iinvcsteringsreserv för budgetåret 1946/47 a v statlifga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. 95 s. Fi. 29. 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga. Betänkande med förslag till ä n d r a d e bestämmelser- i fråga om taxering a v inkomst av j o r d b r u k s f a s t i g h e t samt lag om jordbruksbokföring. Marcus. 282 s. 3 bil. Fi. 30. Socialutbildningssakkunniga. 2. Utredniing och förslag rörande statsvetenskapliga examiina m . m . Hajggströui. 127 s. K. 31. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utredningar. 6. Skolans inre arbete. Synpunkcter på fostr a n och undervisning. I d u n . 194 s. K. 32. B e t ä n k a n d e med förslag till förorduinig angående allmänt kyrkomöte m. m . Hiwggström. 161 s. E. 33. Försäkringsutredningen. Förslag till l a g om försäkringsrörelse m . ni. 1. Lagtext. Norst<edt. iv, 150 8. II. 34. Försäkringsutredningen. Förslag till hag om försäkringsrörelse m. ni. 2. Motiv. N o r s t e d t , v j , 441 8. II. 35. S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen under d e n till följd av stormaktskriget 1939 inträidda krisen. Del C. Tiden juli 1944—juni 1945. I d u n . 470 s. Fo. 36. Parlamentariska uudersökningskommissiionen angående flyktingärenden och s ä k e r h e t s t j ä n s t . 1. Betänkande angående flyktingars behandling.. Beckman. 500 s. S. 37. Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 13. Förslag angåendo folkpensioneringens administrati va h a n d h a vande m. m . V. P e t t e r s o n . 114 s. S. 3S. B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande officersutbildningen inom a r m é n m. in. Haeggström. xiij, 504 s. Fö. 39. D e n svenska växtodlingens utvecklingstendenser s a m t dess inriktande efter kriget. I d u n . 106 s. J o . 40. B e t ä n k a n d e angående h a n t v e r k e t s oeti småindustriens befrämjande. Marcus. 192 s. II. 4 1 . B e t ä n k a n d e med förslag till skogsvård:slag m. ni. Marcus. 430 s. J o . 42 Pliktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 1. I d u n . 282 s J o . 43. B e t ä n k a n d e med förslag till verkstadsorganisation för väg- och vattenbyggnadsväsendet. S v . Tryckeri AB. (2) 105 s. K. 44. Sakkunniga angående arbetsiörmedling.ens organisation. Del 1. Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. V. Petterson. 390 s. Fi. 45 B e t ä n k a n d e med förslag till åtgärder för främjande a v ridhästaveln m. m. Norstedt. 94 s. Fö-. 46. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 2. I d u n . 606 s. J o . 47. Rationalitetsvariationerna inom d e t s v e n s k a jordbruket. Av L. Nanneson. I d u n . 84 s. J o . 48. 1945 å r s lönokommitté. 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag till statliga löueplaner m. m. Marcus. 24 0 s. Fi. 49. Ärvdabalksakkunnigas förslag till föräldrabalk. Norstedt. 192 s. J u . 50. B e t ä n k a n d e m e d förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 2. Sv. Tryckeri A B . iv, 216 s. E. 51. Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation. Del 2. D e n offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation. Motiv och förslag. V. Petterson. 189 s. Fi. 52. Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 14. U t r e d n i n g och förslag angående ålderdomshem m,. m . Beckman. 88 s. S. 53. B e t ä n k a n d e om befolkningspolitikens organisation m. in. Beckman. 70 s. S. 54. Utredning angående reglering a v den territoriella församlingsindelningen i Stockholm. Av E • Schalling. V. Petterson. 254 s. E. 55. Utredning rörande sexualundervisningen i högre skolor j ä m t e förslag till handledning i sexualundervisning för lärare i högre skolor. Hajggströui. 103 s. 4 pl. E. 56. 1944 års skattesakkunniga. 2. B e t ä n k a n d e med förslag angående idrottssammanslutningars b e s k a t t n i n g för inkomst. V. Petterson. 198 s. Fi. (Forts, å omslagets 3:c sida.)

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946:73 KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

UTLÅTANDE RÖRANDE METODER OCH MATERIEL VID

SKOGSBRANDSLÄCKNING AVGIVET AV SKOGSBRANDSLÄCKNINGSKOM

STOCKHOLM

MITTEN

1946 I S A A C M A R C U S R O K T R Y C K E R I - A K T I E B O LAG 468156

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till uppdragsgivarna

5 Avd. I.

Kap. Kap. Kap. Kap.

1. 2. 3. 4.

Utredningsuppdraget och utredningsarbetets bedrivande Kort återblick på skogsbrandsläckningsteknikens utveckling i Sverige Från brandbefäl införskaffade erfarenheter och önskemål Tillämpad nomenklatur Avd. II.

Kap. Kap.

Kap. Kap.

5. 6.

Förberedande del. 7 12 14 18

Skogsbrandsläckningsmetoderna.

Allmänna synpunkter på brandsläckning Skogsbrandens förutsättningar och speciella egenskaper A. I utmarkerna förekommande ämnens antändbarhet och brännbarhet B. De meteorologiska och topografiska faktorernas inverkan på skogsbrandens uppkomst och spridning C. Skogsbrandens karaktär och spridning under olika naturliga förutsättningar D. Naturliga eldhinder E. Jämförelse mellan skogsbrandens och husbrandens egenskaper ur släckningssynpunkt 7. Principdiskussion angående metoderna för skogsbrandens bekämpande 8. Kommitténs utlåtande angående lämpliga släckningsmetoder A. Metoder för brandens hejdande Torra metoder Våta metoder Kombinerade metoder B. Metoder för säkring av vunna brandgränser Torra metoder Våta metoder Kombinerade metoder C. Metoder för eftersläckning Torra metoder Våta metoder Kombinerade metoder D. Efterbevakning E. Släckning av jordbrand

23 26 26 30 33 36 38 40 53 53 53 61 66 68 68 68 68 68 68 69 69 70 70

4 Sid.

Avd III. Kap. 9. Kap. 10.

Skogsbrandsläckningsmaterielen.

Allmänna synpunkter Kommitténs utlåtande rörande olika släckningsredskap A. Redskap för torra metoder Lätt materiel Tung materiel B. Redskap för våta metoder Lätt materiel Tung materiel; motorsprutor Tillbehör till sprutor och pumpverk C. Transportanordningar D. Tändmedel Avd. IV.

Vissa tillämpnings förslag

71 74 74 74 80 81 81 105 107 114 121 122

Bilaga 1. Förteckning över litteratur rörande skogsbrand 129 » 2. Metoder och materiel vid skogsbrandsläckning i andra länder . . . . 136 » 3. Några skogliga facktermer 142

Till Kungl. Skogsstyrelsen

och Kungl.

Civilförsvarsstyrelsen.

Jämlikt nådigt bemyndigande av den 24 april 1942 tillkallade skogsstyrelsen och luftskyddsinspektionen den 11 maj 1942 jägmästaren Nils P. Fornander, brandchefen, överstelöjtnant Helge Forssman, rektorn vid statens brandskola, l:e brandkaptenen Torsten Mohlin och jägmästaren J. E. Wretlind att såsom expertkommitté i samråd med ämbetsverken uppgöra plan för provnings- och försöksverksamhet i fråga om skogsbrandredskapens ändamålsenlighet och rationella nyttjande ävensom att utföra undersökningarna. Till ordförande och sammankallande ledamot utsågs Mohlin. Med stöd av det i ovannämnda kungl. brev den 24 april 1942 lämnade medgivandet tillkallade expertkommittén — som antagit namnet skogsbrandsläckningskommittén — genom beslut den 30 maj 1942 nuvarande över jägmästaren M. Juhlin Dannfelt att såsom särskild sakkunnig medverka vid undersökningarna. Genom beslut den 3 juni 1942 utsåg skogsstyrelsen och luftskyddsinspektionen civiljägmästaren R. Hjorth till sekreterare i kommittén. I skrivelse till luftskyddsinspektionen den 17 november 1942 har kommittén gjort ett preliminärt uttalande rörande lämpliga slangdimensioner vid skogsbrandbekämpning, föreslagit viss komplettering av de handskumsprutor, som utplacerats i statliga redskapsdepåer, samt föreslagit vissa ändringar i den av inspektionen utarbetade skogsbrandsläckningsfilmen. Den 14 december 1943 gjorde kommittén i skrivelse till luftskyddsinspektionen vissa påpekanden rörande utformningen av de s. k. skogsmotorsprutorna av modell Albin 800 och Api 70 samt föreslog omflyttning av de vid statliga redskapsdepåer utplacerade handskumsprutorna av modell Skogsklipparen. Förelöpande rapport om utredningsarbetet jämte vissa förslag rörande anskaffning av skogsbrandsläckningsmateriel avgavs i december 1943 till skogsstyrelsen och luftskyddsinspektionen. Våren 1944 utarbetade kommittén en populär handledning i skogsbrandsläckningsteknik, vilken publicerades dels som artikel i Svenska skogsvårdsföreningens tidskrift och i Brandkårstidskrift, dels såsom broschyr, vilken av luftskyddsinspektionen utsändes till alla länsskogsbrandchefer, distriktsbrandfogdar, brandchefer och skogsbrandfogdar. Den har dessutom genom

domänstyrelsen utdelats till domänverkets personal och genom de olika försvarsgrenarna spritts till de militära förbanden. Den användes som lärobok vid statens brandskola samt vid skogsbrandkurser för brandchefer och skogsbrandfogdar. Sammanlagt torde den ha utgått i ca 35 000 exemplar. Den 14 mars 1944 avgav kommittén till skogsstyrelsen begärt utlåtande angående dispositionen av det belopp på 40 000 kronor, som av ett för budgetåret 1940/41 anvisat anslag för brandmaterielanskaffning reserverats för inköp av handeldsläckningsmateriel. Den 18 maj 1945 lämnade kommittén i skrivelse till civilförsvarsstyrelsen vissa synpunkter på skogsbrandbevakningens ändamålsenliga bedrivande. Kommittén har på begäran biträtt statens brandinspektion i frågor rörande inköp av viss skogsbrandsläckningsmateriel och Svenska Verkstadsindustriens Standardcentral i dess arbete med standardisering av brandskyddsmateriel. Kommittén kan konstatera, att under dess arbete ett stegrat intresse för den tekniska utrustningens förbättrande tydligt kunnat skönjas. Kommitténs kontakt med amerikanska erfarenheter har här verkat synbart stimulerande. En ytterligare utveckling kan otvivelaktigt förväntas inom de närmaste åren. Det står därför fullt klart för kommittén, att fortsatt arbete sannolikt rätt snabbt skulle resultera i förbättrad materiel och metodik. Med hänsyn till den nya brandlagstiftningens ikraftträdande har kommittén dock ansett angeläget att nu slutföra sitt uppdrag, för att gjorda erfarenheter skola kunna utnyttjas vid uppbyggandet av brandförsvarets nya organisation. När skogsbrandsläckningskommittén härmed vördsamt överlämnar utlåtande rörande ändamålsenliga metoder och redskap vid skogsbrandsläckning, ä r kommittén emellertid angelägen framhålla, att försöksverksamheten på detta område bör fortsättas. De praktiska släckningsförsökens staria beroende av väderleksförhållandena har omöjliggjort att utföra släcknir.gsförsök mot verklig brand i den utsträckning, som varit önskvärd. Men permanent arbetande institutioner t. ex. statens brandskola, statens brandhispektion och organ, som syssla med rationaliseringsfrågor inom skogsarbetet, böra h a goda möjligheter att genom fortlöpande försöksverksamhet på detta område komplettera de av kommittén vunna erfarenheterna. Stockholm i maj 1946. TORSTEN MOHLIN NILS P. FORNANDER

H. FORSSMAN

M. JUHLIN DANNFELT

J. E. WRETLIND Ragnar Hj>rth

I

AVD. I

F Ö R B E R E D A N D E DEL. KAP. i

Utredningsuppdraget och utredningsarbetets bedrivande. På if rams fällning av luftskyddsinspektionen beviljade statsmakterna åren 1940 oich 1941 medel till inköp av skogsbrandsläckningsmateriel, såväl handredskap av gängse typ som handskumsprutor och motorsprutor i skogsutförande. I utlåtande över luftskyddsinspektionens framställningar år 1941 framhöll skogsstyrelsen bland annat följande. »Under de allra senaste åren har skogsbrandberedskapen på flera sätt blivit i avsevärd grad förstärkt. Den tekniska utvecklingen har vidare väckt förväntningar om fortsatta framsteg i fråga om hjälpmedel och metoder för bekämpandet av skogseldarna. Vid sådant förhållande framstår det för styrelsen som önskvärt, att under sakkunnig ledning provningar och försök komma till stånd i syfte att klarlägga de nya anordningarnas och materielens ändamålsenlighet och rationella utnyttjande ävensom att förbättringsarbetet på ifrågavarande område på lämpligt sätt befrämjas. Ehuru skogsstyrelsen icke är beredd att nu framlägga några direkta förslag rörande den här antydda verksamhetens närmare utformning, vill styrelsen för möjliggörande av densamma föreslå, att i någon utsträckning medel må tagas i anspråk av förevarande anslag för nu berörda uppgifter enligt av Kungl. Maj:t meddelade direktiv.» I anledning härav föreslogs i proposition n r 311 till 1941 års urtima riksdag, vari äskades medel till bland annat ifrågavarande materielanskaffning, att ett belopp på högst 25 000 kronor borde ställas till förfogande för den föreslagna provnings- och försöksverksamheten. Sedan riksdagen beviljat ifrågavarande anslag, uppdrogs åt skogsstyrelsen och luftskyddsinspektionen att inkomma med förslag till bestämmelser rörande dispositionen av anslaget. I ämbetsverkens underdåniga skrivelse den 10 april 1942 avgavs sådant förslag. I skrivelsen gjordes bland annat följande uttalande, vilket torde vara att betrakta som direktiv för utredningsarbetet. »Skogsbrandväsendets snabba utveckling under de senaste åren har i huvudsak inneburit att skogsbrandskyddets organisation effektiviserats, att brandbevakningen förbättrats genom utbyggande av ett hela riket omfattande brandtornsnät och slutligen att skogseldsläckningsredskap av i vissa fall helt nya typer konstruerats och — delvis på statens bekostnad —• ställts till skogsbrandväsendets förfogande. I frå-

8 ga om den nya materielen måste emellertid konstateras, att hittills endast begränsad erfarenhet vunnits rörande dess ändamålsenlighet. Genom förhållandena har den ännu ej ställts på svårare praktiska prov. Veterligt har icke heller under sakkunnig ledning utförts några systematiska försök i detta avseende. Rörande de metoder, som böra komma till användning vid de nya hjälpmedlens rationella utnyttjande såväl för sig som i samarbete med äldre typer av släckningsredskap, torde jämväl osäkerhet råda. Vad som antytts utgör bakgrunden till här ifrågavarande provnings- och försöksverksamhet. Denna bör av åtskilligt att döma kunna ge för landets skogsbrandförsvar värdefulla resultat. Särskilt bör kunna förväntas såväl vissa hållpunkter till ledning vid anskaffande av materiel till brandkårer och brandrotar, arbetande under olika lokala förhållanden, som anvisningar rörande lämpligaste dispositionen av tillgängliga släckningsresurser vid en skogseld. En fullständig förteckning över de frågor, undersökningen avser att behandla, kan ej upprättas på detta tidiga stadium, än mindre någon detaljerad plan för provens utförande. Detta bör överlåtas på de särskilda sakkunniga, vilka enligt vad nedan föreslås anses böra handhava ledningen av försöksverksamheten. Luftskyddsinspektionen och skogsstyrelsen vilja emellertid här skissera undersökningens uppgifter. Som redan inledningsvis antytts kunna hit hänföras i huvudsak tvenne problemkomplex, nämligen a) släckningsmaterielens ändamålsenlighet och b) lämpliga metoder för utnyttjande av materielen. Pti grund av den växelverkan, som alltid råder mellan metod och materiel, komma givetvis försöken att ofta samtidigt beröra bägge dessa områden. Vad angår provningen av släckning s mat e r i e l, synes denna i första hand böra inriktas på bärbara, handdrivna vatten- och skumsprutor av mindre typ, motorsprutor (med eller utan skumaggregat) samt tillhörande transportanordningar, slang, armatur, slangkärror, redskapsutrustning m. m. I andra hand bör även gängse skogseldsläckningsredskap av äldre typ undersökas för att utröna möjligheter till förbättringar och nykonstruktioner. Målet för undersökningen i denna del är att konstatera, huruvida i marknaden tillgängliga redskap av här nämnt och liknande slag äro fullt ändamålsenliga med hänsyn till de speciella krav, skogseldsläckning uppställer, att med ledning av undersökningsresultaten framlägga förslag till förbättringar i fråga om de provade redskapens konstruktion och däri ingående materiel, samt att eventuellt framlägga idéförslag till nya typer av hjälpmedel vid skogseldsläckning. Behovet av en undersökning rörande metoderna för rationellt utnyttjande av slåckningsmaterielen framstår särskilt klart i fråga om de moderna skogseldsläckningsredskapen. Att någon klar och entydig uppfattning om dessas bruksvärde ännu ej erhållits, beror sannolikt till stor del på bristande erfarenhet om deras rätta användning. Syftet med undersökningen är alltså att utröna, under vilka förhållanden olika hjälpmedel, t. ex. motorvattensprutor, motorskumsprutor, handdrivna vatten- och skumsprutor m. m., äro lämpliga att använda och huru de därvid skola utnyttjas för att ge bästa möjliga effekt. Även gängse släckningsmetoder med redskap av äldre typ torde böra granskas och försök utföras i avsikt att komplettera redan gjorda erfarenheter eller för att få förklaring på iakttagna fenomen. Då en släckningsuppgift mera sällan torde kunna genomföras enbart med modern materiel, bör vidare klarläggas de lämpligaste formerna för samordning av äldre och modernare släckningsmetoder. Därest genom försöken jämväl kunna erhållas erfarenhetstal rörande behovet av släckningsmanskap under olika förhållanden och vid skilda släckningsmetoder, vore detta av stort värde för skogsbrandbefälet. Vid undersökningen skall givetvis förutsättningslöst kunna upptagas nya idéer och uppslag på förevarande område.»

9 De sakkunniga ha funnit sin uppgift vara att verkställa en förutsättningslös utredning om de lämpligaste släckningsmetoderna under skilda förhållanden samt om de för släckningsarbetet mest ändamålsenliga hjälpmedlen. Uppgiften har sålunda varit av övervägande teknisk art. Det h a r gällt att söka fastställa det tekniskt riktiga tillvägagångssättet vid skogsbrandens bekämpande. Emellertid har det icke varit möjligt eller ens lämpligt att alltför strängt begränsa utredningsuppdraget. I samband med utvecklandet av föga känd eller helt ny släcknings teknik h a r det varit nödvändigt att även något beröra släckningens taktiska utförande och i anslutning till beskrivningen av nya släckningsredskap och deras rätta användning har man icke kunnat helt förbigå sådana frågor som släckningsenheternas lämpliga organisation och utrustning. Ur systematisk synpunkt ha de sakkunniga ansett, att frågan om de riktiga släckningsmetoderna ä r den primära. Så måste t. ex. provningarna för bedömandet av ändamålsenligheten hos de många redskap, som finnas för spridning av vatten och skum, delvis hänga i luften, så länge man inte har klargjort, huru vatten resp. skum rätteligen bör användas vid skogsbrandbekämpning. Liknande är förhållandet, när det gäller redskap för de s. k. torra släckningsmetoderna. Av praktiska skäl har det emellertid varit nödvändigt att i stor utsträckning låta försöken rörande släckningsmetoder och prov ningen av redskap ske parallellt. Särskilt har så skett vid de större fältmäs siga försöken. Undersökning av släckningsmetoderna har ägt rum enbart genom fältför sök. Visserligen vore det tänkbart, att för prövning av begränsade delar av frågekomplexet utföra laboratorieförsök. De sakkunniga ha emellertid ansett, att man vid sådana försök kommer att arbeta med en brand, vars spridningssätt alltför mycket skiljer sig från en naturlig skogsbrands, och det just i sådana avseenden, som äro betydelsefulla för bedömande av släckningsmöjligheterna. Fältförsöken med avseende på släckningsmetoderna ha ägt rum i samband med hyggesbränningar i Norrland och Dalarna och vid särskilt arrangerade bränder. Nämnda hyggesbränningar ha skett på Kramfors AB:s marker (Fjällsjö och Strömsunds skogsförvaltningar) samt på Mala revir. De arrangerade bränderna ha kommit till stånd på ljungmarker tillhöriga Göteborgs stad, på ljung- och enbuskmarker tillhöriga Städernas Försäkringsbolag och belägna i södra Halland, i skogsbestånd på Uddeholms AB:s marker (Gustafsfors revir) och på Flygförvaltningen tillhörigt område vid Söderhamn. Stora besvärligheter ha varit förknippade med anordnandet av större fältmässiga släckningsförsök mot verklig brand. Först må nämnas svårigheterna att uppbringa lämpliga objekt. Vid hyggesbränningar och liknande har ju rätt goda möjligheter till studium av den låga löpbranden funnits — även om denna typ av brand på hyggena får en utformning, som skiljer den från låg löpbrand i bestånd. Hög löpbrand, som går fram i bestånd, har däremot självfallet varit mycket svår att arrangera, bl. a. därför att sådan brand ju spolierar beståndet. I ett p a r fall, då tillstånd erhållits att på detta sätt bran-

10 na skogsbestånd, ha ogynnsamma förhållanden såsom vindkantring under försökets gång, för hög luftfuktighet o. d. gjort försöken mer eller imindre resultatlösa. De uttalanden angående den höga löpbrandens bekämpande), som kommittén ansett sig kunna göra, grunda sig därför mindre på pralktiska prov under utredningsarbetet än på kommittéledamöternas egen erfarenhet från skogsbränder och på analogislut från resultaten vid de släckningsförsök, som utförts mot mycket häftig låg löpbiand. Sådana ha nämligen kiunnat utföras i något så när tillfredsställande omfattning, ehuru — som redarn antytts — proven genom sin förläggning till hyggesbränningar icke alltid kunnat utan vidare tillämpas på beståndsbrand. De svårigheter vid släckningsförsökens genomförande, som här antytts, ha främst berott på följande omständigheter. Väderleksförhållandena äro normalt sådana, att bränder av ur försökssynpunkt önskvärd styrka icke kunna åstdkommas annat än under ett mycket begränsat antal dagar varje år. Under de år kommittén verkat, har väderleken ur den här aktuella synpunkten dessutom varit ogynnsammare äni normalt. Då de försöksplatser, som kunnat uppbringas, varit spridda öv«er ett mycket stort område, ha transport av släckningsredskap och släckningsmanskapets resor tagit rätt lång tid, varför försöken ofta måst utsättas flera dagar i förväg. Hastiga förändringar i väderleken ha sedan ofta hindratt försökens resultatrika genomförande och gjort omfattande förberedelsearbeten och säkerhetsåtgärder värdelösa. På grund av svårigheterna att genom systematiska fältförsök studera släckningsmetodiken föreligger som stöd för kommitténs rekommendationer rörande olika släckningsmetoder i vissa fall ett uppenbarligen rätt litet material. Kommittén är därför angelägen framhålla det önskvärda i att fortsatta undersökningar på detta område bedrivas av permanenta organ. Ett samarbete mellan riksbrandinspektören, statens brandskola och de på skogsbrukets område verksamma organen för studium av arbetsmetodik och -teknik, borde härvid kunna vara givande. Provning av olika släckningsredskap och deras ändamålsenlighet har skett dels i samband med de praktiska släckningsförsöken, dels vid särskilt anordnade tekniska prov. För provning av nykonstruktioner av skogsmotorsprutor har kommittén anlitat professorn i läran om vattenmotorer och p u m p a r vid Tekniska Högskolan, Hjalmar Dahl. Vid bedömandet av de många typer av ryggburna handkraftsprutor, som framkommit under senare år, har kommittén förutom på sina egna prov kunnat stödja sig på de undersökningar, som Statens Provningsanstalt på luftskyddsinspektionens uppdrag verkställt, ävensom på vissa av agronom H. Moberg vid maskininstitutionen på Alnarps lantbruksinstitut utförda prov, vid vilka kommitténs ordförande hade tillfälle att närvara. Vid Svenska Verkstadsindustriens Standardcentrals arbete med standardisering av smalslangsarmatur har kommittén beretts tillfälle att genom sin ordförande och sekreterare deltaga. Det har därvid visat sig möjligt att vid armaturens utformning uppfylla även de krav, som ur skogsbrandsläckningssynpunkt måste ställas på densamma.

11 Av lutrymmesskäl har det icke ansetts lämpligt att i det tryckta utlåtandet medtasga protokoll och anteckningar från kommitténs praktiska försök. Den som äir intresserad av desamma kan dock från skogsstyrelsen på begäran erhålla ett exemplar av en begränsad, stencilerad upplaga. Skojgsbrandsläckningskommittén vill slutligen framföra ett varmt tack till ägarna av de marker, där försök fått arrangeras, och till de många tjänstemän, :som på allt sätt underlättat försöken. Detta tack riktar sig även till de brandiredskapsfirmor, som ställt släckningsmateriel till förfogande under proven och på andra sätt visat sitt intresse för kommitténs arbete, nämligen AB. Pumpindustri, Göteborg, Albin Motor, Kristinehamn, Allmänna Brandjredskapsaffären, Stockholm, Firma Henrikssons Brandredskap, Stockholm, Hald & Co, Stockholm samt Svenska Skumsläcknings AB, Stockholm.

12 KAP. 2

Kort återblick på skogsbrandsläckningsteknikens utveckling i Sverige. I den svenska litteraturen om försvaret mot skogsbrand har skogsbrandsläckningens teknik alltid intagit en förhållandevis undanskymd plats. Intresset har huvudsakligen varit inriktat på förebyggande åtgärder och brandförsvarets organisatoriska sidor. De åtgärder, som från det allmännas sida vidtagits till skogsbrandförsvarets fromma, ha också hittills nästan uteslutande berört dessa områden. Medan man redan i »Kongl. Maj:ts förordning angående skogseldar» av år 1690 finner huvudprinciperna för vår hittillsvarande skogsbrandsläckningsorganisation uppdragna, synes någon egentlig litteratur om släckningstekniken ej framträda i vårt land förrän in på 1900talet. I samband med tillkomsten av 1914 års skogseldslag och under påverkan av de stora skogsbränderna samma år publicerades omkring 1915 några artiklar och broschyrer om skogsbrand, vari även släckningstekniken beröres (D e n c k e r 1914, L u n d b e r g 1915, S t r i d b e c k 1917). Alla tre författarna behandla praktiskt taget endast de torra släckningsmetoderna. Mot svagare löpbrand förordas i första hand eldens kvävning och insopning med ruskor, varvid anfall uppgives böra ske i brandfronten. Mot något starkare löpbrand, där hettan gör det svårt att arbeta i brandfrontens omedelbara närhet, rekommenderar L u n d b e r g dämpning med påkastad sand eller annan lösare jord. »Blir löpelden i fronten så häftig, att man ej kan nalkas densamma, är bästa metoden alltid att inrikta huvudarbetet på frontkanterna och på så vis få elden smalare och smalare, tills den mot något naturligt hinder, bäck, dike, väg el. dylikt kan stoppas eller ock mot i förväg avröjd gata» skriver L u n d b e r g och fortsätter: »I många fall kan man emellertid stoppa en häftig löpeld utan dylika gator blott genom att medelst sina angrepp få fronten smalare och smalare, tills den löper ut i en mindre farlig spets, som direkt kan attackeras.» I huvudsak samma synpunkter framföras av D e n c k e r . S t r i d b e c k däremot anser sistnämnda form av angrepp mycket olämplig och framhåller, att om direkt frontangrepp ej kan ske, bör elden hejdas med s. k. fribälten, som upprensats framför eldfrontcn. S t r i d b e c k , som av de här nämnda författarna mest ingående behandlar själva släckningstekniken, påpekar även möjligheterna att vid släckning med ruska utnyttja eldens avmattningsperioder. Han lämnar även beskrivning på, huru fribältena böra förläggas i vinkel och vilken bredd de böra ha, vid ljungbränder 2 å 3 meter och vid markbrand i skog 3 å 4 meter, ävensom anvisningar rörande rensningsarbetet i bältena. Han förordar sålunda en fullständig rensning med fällning och avkvistning av träden samt borttagande av markbetäckningen på hela bältets bredd. Lövträd böra dock lämnas. Den speciella form av löpbrand, som kallas ljungbrand, behandlas av såväl D e n c k e r som S t r i d b e c k , vilka båda förorda i princip samma bekämpningssätt som vid löpbrand i skog. D e n c k e r rekommenderar dock, därvid tydligen påverkad av tyska erfarenheter, användning av moteld mot häftigare ljungbrand, vilket S t r i d b e c k avråder ifrån. Bekämpning av toppbrand kan enligt de tre författarnas mening ej ske på annat sätt än genom brandgator (av S t r i d b e c k kallade fribälten och av D e n c k e r

13 skyddsbälten), varvid S t r i d b e c k uppger en bredd av 5—6 meter mellan trädkronorna såsom nödvändig. L u n d b e r g anser att gator och hinder i fronten i form av vägar och smärre vattendrag föga förmå hejda en toppeld, varför släckningsarbetet i första hand måste inriktas mot flankerna, där löpbranden släckes på vanligt sätt eller genom TÖjning av gator. Direkt frontangrepp bör ske endast med stöd av lövskogsbälten, breda inägor, sjöar, mossar o. d. Liksom S t r i d b e c k är L u n d b e r g tveksam om moteldens lämplighet vid skogsbränder, medan D e n c k e r stödd på tyska erfarenheter anser, att denna metod under vissa omständigheter är ett gott medel. Angående vattnets användning äro åsikterna delade. S t r i d b e c k fastslår som regel, att sprutor och vatten aldrig böra komma till användning vid en skogsbrands hejdande, medan han medger, att man vid avsläckning av mossbränder kan ha viss användning av desamma, särskilt för vattenframforslingen. D e n c k e r har däremot större tro på sprutorna, särskilt ång- och motorsprutornas användbarhet. L u n d b e r g nämner i samband med släckning av löpbrand att vatten är av god effekt och att vanliga vattenkannor eller handsprutor oftast bli de bästa spridarna. En man går därvid före och besprutar kanten, en annan kommer efter med ruskor och slår ut elden, varefter kanten säkras med spadar, hackor eller krattor. Det har ansetts lämpligt att relativt utförligt citera dessa skrifter, enär de däri beskrivna metoderna för släckningens bedrivande torde ha varit de hittills vanligaste. Brandkårernas övergång till lättare motorsprutor och det ökade antalet frivilliga brandkårer på landsbygden började för 10 å 15 år sedan göra sig gällande även inom skogsbrandförsvaret såtillvida, att kårerna med sin materiel oftare utnyttjades för släckning av skogsbrandtillbud och skogsbränder i samhällenas närhet samt för eftersläckningsarbeten. Vid mitten av 30-talet finner man redogörelse härför i brandtidskrifter och så småningom framföras de nya synpunkterna på motorsprutornas användbarhet även i de nya upplagorna av de broschyrer om skogsbrandbekämpning, som allmänt användas bland skogsbrandbefälet. Någon särskild teknik för sprutmaterielens och vattnets användning vid skogsbrandbekämpning synes dock icke ha utvecklats, utan man tillämpade i stort sett samma släckningsprinciper som vid husbrandsläckning. Bland skogsfolket torde inställningen till vattnets användning vid hejdande av skogsbrand långt in på 30-talet ha varit mycket kritisk. L u n d b e r g s uttalande om vattnets användbarhet på detta område får därför knappast anses typiskt för åsikterna inom skogsmannakretsar. Den av honom beskrivna metoden för utnyttjande av små vattenkvantiteter, vilken vid skogsbrandsläckningskommitténs försök visat sig mycket användbar, har sålunda veterligen icke blivit mera allmänt tillämpad. Parallellt med ökningen av intresset för motorsprutornas användning utvecklades i Norrland, främst genom W r e 11 i n d, en ny metod för hejdande av större skogsbränder, vilken bygger på skyddsavbränning av tillräckligt breda bälten i anslutning till upphuggna brandgator eller naturliga eldhinder. Härvid utnyttjas även vatten i små kvantiteter, spridda med strilvattenkannor, dels som stöd för skyddsavbränningen, dels för att hålla denna inom sina gränser och för att släcka eventuella gnisttändningar från densamma. I slutet av 1930-talet började skogsmännen intressera sig för skumsläckning vid skogsbrand och en del försök utfördes, dock utan att giva entydiga resultat. Trots att ett icke ringa antal handskumsprutor genom luftskyddsinspektionens försorg utplacerats vid redskapsdepåer i hela landet, har veterligen skum icke kommit till användning vid praktisk skogsbrandsläckning. Vissa mindre försök med kemiska eldsläckare, tryckluftsprutor och pytspumpar ha även utförts under senare år. I bil. 1 återfinnes en relativt fullständig förteckning över litteratur i skogsbrandsläckningsf rågan.

14 KAP. 3

Från brandbefäl införskaffade erfarenheter och önskemål. Skogsbrandsläckningskommittén lät våren 1943 genom förmedling av länens brandkårsförbund och länsskogsbrandcheferna från vissa brandchefer och skogsbrandfogdar inhämta deras erfarenheter, önskemål och uttalanden rörande skogsbrandsläckningstekniken. Då det icke var möjligt och ej neller praktiskt lämpligt att bereda alla brandchefer och skogsbrandfogdar tillfälle att yttra sig, hemställde kommittén, att de utarbetade frågeformulären skulle för besvarande utsändas till sådant brandbefäl, som kunde förmodas h a haft erfarenhet av den modernare släckningsmaterielens användning vid skogsbrandbekämpning. Svar ingingo från sammanlagt 87 brandchefer i 16 av länen och från 182 skogsbrandfogdar och distriktsbrandfogdar fördelade på 18 län. I vissa fall ha länsbrandkonsulenten hos brandkårsförbundet och länsskogsbrandchefen medsänt eget yttrande. Ett antal brandchefer och skogsbrandfogdar ha förutom de mera allmänt hållna uttalandena insänt en eller flera bilagor med detaljuppgifter från släckningsfall. Dessa äro ofta intressanta men dock av den art och omfattning, att de knappast kunna här redovisas. En granskning av de från brandkårerna ingångna svaren ger anledning till följande sammanfattning. Ehuru frågeformulären i första hand utsänts till kårer, som kunde förmodas ha utnyttjat sina motorsprutor vid skogsbrandsläckning, visar det sig, att ett icke ringa antal (15 av 87) ej alls deltagit med sprutorna och dessutom många (30 av 87) deltagit endast en gång. Dessa uppgifter skulle tyda på att t. o. m. 1942 motorsprutor ännu icke kommit till användning i någon större utsträckning vid skogsbrandsläckning. Siffrorna från 1944 års skogsbrandstatistik visa dock, att i vissa län en rätt stor del av skogsbränderna numera släckas under medverkan av motorsprutor. Antalet sprutor på landsbygden h a r ju också just under 1942 och 1943 ökat högst avsevärt. Praktiskt taget alla i marknaden förekommande spruttyper ha använts vid skogsbrandsläckning alltifrån små bärbara sprutor, sådana som Evinrude 200, till 1 600minutliterssprutor. De av luftskyddsinspektionen utplacerade speciella skogsmotorsprutorna (Api 70 och Albin 800 med skogstransportkärra) ha i södra Sverige kommit till användning några gånger. Detta synes däremot icke ha varit fallet i Norrland.

15 I fråga om slangdimensionerna gäller, att det övervägande flertalet endast använt normalslang (63 mm) i regel beroende på att annan ej funnits. I 3 av svaren uppgives, att 25 mm slang använts som arbetsslang och i 4 fall har 51 mm slangen fått fylla samma uppgift. Ett femtontal av de brandchefer, som endast använt normalslang framhålla, att denna är tung och svårhanterlig, varför de anse, att smalslang eller åtminstone 51 mm slang bör användas i skogen. Några uttala däremot, att 63 mm är bra och behövlig för att få tillräckliga vattenmängder och munstyckstryck. De redovisade erfarenheterna rörande lämpliga munstycksdimensioner och munstyckstryck äro synnerligen växlande. I regel synes man emellertid önska relativt högt munstyckstryck. Även i fråga om lämpligheten av slutna eller spridda strålar växla erfarenheterna. Många synes icke ha använt annat än slutna strålar, möjligen beroende på att det vanliga trappmunstycket icke ger så stora möjligheter till spridning. Vanligtvis framhålles, att sluten stråle måste användas mot toppbrand eller överhuvud taget när elden ej kan nås på annat sätt samt vid släckning av brand i stubbar, stammar, myrstackar, runt stenar o. dyl. Spridd stråle rekommenderas vid svagare löpbrand. Överhuvud taget visa svaren på denna fråga, att brandkårerna nästan alltid sträva efter att släcka elden genom direkt begjutning med vatten. Endast ett par kårer synas tillämpa metoden att nedfukta skyddsbälten framför branden. Vid eftersläckning användes tydligen på vissa platser spridd stråle, på andra sluten stråle för erhållande av djupverkan. På frågan om en ryggburen motorspruta eller ett handpumpverk för smalslang vore till fördel ha ungefär en tredjedel svarat jakande. Av de övriga ha några ställt sig mycket tveksamma, huruvida sådana sprutor kunde vara till någon större nytta. Detta har ofta motiverats med den ringa kapaciteten hos sådana sprutor. De övriga ha antingen ej svarat eller också uttalat sig mera allmänt. Någon påpekar, att om en kår har endast en spruta måste denna ha en kapacitet på minst 800 minutliter. Någon skillnad på inställningen till denna fråga har icke kunnat märkas mellan de större skogsbygderna och övriga trakter. På fråga huru slangen brukar transporteras och utläggas svara de flesta, att rullar användas. Ett icke ringa antal ha emellertid en del eller hela slangförrådet i väskor eller paket och inånga av dem, som hittills använt rullar uppge, att dessa äro mindre lämpliga än de sistnämnda. I några fall ligger slangen dubbelrullad med eller utan bärrem. Av de övriga upplysningar och önskemål, som framförts förtjäna följande att särskilt framhållas. Brandchefen i H a m m a r b y — E d — F r e s t a anser, att frivilliga kårer på landsbygden böra utrustas med bärbar materiel, som utan svårighet kan framföras till eldhärden, under det att den befintliga tyngre materielen grupperas för avregling av ev. hög löpbrand, vilken beräknas passera vägförsedda områden med vattentillgång. Brandcbefen i B o r e n s b e r g föreslår, att i skogssjöarna placeras flottar för transport av sprutmaterielen. Brandchefen i A l s e d a påpekar, att landsbygdskårerna i regel ha för litet slang för skogsbrandsläckning. Brandchefen i B r a å s : Det vore av värde, om var inom sitt verksamhetsområde (eller centralt för länet) verkställde grundlig undersökning av alla vattentillgångar, vilka jämte framkomliga vägar och stigar borde inprickas på kartbladen. K a r l s k r o n a : ö k a t samarbete mellan brandfogde och brandchef och mellan kommunerna. K i l i s b e r g och G r e b b e s t a d : Med ganska ringa kostnad skulle i myrkanter kunna göras vattensamlingar, som vid brand bleve till ovärderlig nytta. F a l k e n b e r g rekommenderar gummiförlängningsmynstycke med sådan strilanordning, som användes vid trädgårdsslang. F r ö v i: Eldsläckaren TT har med framgång använts vid tillbud och små bränder. Den kan lätt omladdas på platsen. H ä r n ö s a n d använder Skogs Hebra. J u n s e l e : Skum olämpligt. Länsbrandkonsulenten i Västerbotten och brandchefen i F a 11 s j ö anmärka, att körskacklarna till Api 70 äro för klena i terräng.

16 Skogsbrandbefälets s v a r k u n n a s a m m a n f a t t a s p å f ö l j a n d e sätt. Av de 76 b r a n d f o g d a r i n o r r a Sverige ( V ä r m l a n d , K o p p a r b e r g och n o r r u t ) , s o m l ä m n a t svar, h a 24 uppgivit, att m o t o r s p r u t a k o m m i t till a n v ä n d n i n g alltså u n g e f ä r en tredjedel. I de södra l ä n e n ä r o m o t s v a r a n d e siffror 71 av 106 d. v. s. ca Vs. M a n b ö r vid b e d ö m a n d e t av dessa siffror k o m m a ihåg, att f r å g e f o r m u l ä r e n tillställts i första h a n d s å d a n a b r a n d f o g d a r , s o m k u n d e förm o d a s h a e r f a r e n h e t av s k o g s b r a n d b e k ä m p n i n g m e d m o d e r n materiel. I u n g e f ä r hälften av de b r a n d r o t a r , d ä r m o t o r s p r u t o r k o m m i t till a n v ä n d n i n g , b e g r ä n s a r sig d e r a s m e d v e r k a n till e n gång. E n fjärdedel a v s a m m a b r a n d r o t a r h a u t n y t t j a t m o t o r s p r u t o r 2 g å n g e r och i en fjärdedel a v b r a n d r o t a r n a h a m o t o r s p r u t o r ingripit 3 eller flera gånger. I tre fall h a r m e d d e l a t s , att de av l u f t s k y d d s i n s p e k t i o n e n u t p l a c e r a d e skogsm o t o r s p r u t o r n a k o m m i t till a n v ä n d n i n g . Det ä r troligt, att i y t t e r l i g a r e fyra eller fem av d e r a p p o r t e r a d e fallen s å d a n a s p r u t o r u t n y t t j a t s . I övrigt h a p r a k t i s k t taget alla t y p e r av m o t o r s p r u t o r a n v ä n t s . På fråga huruvida väg- och terrängförhållandena inom brandroten äro sådana, att motorsprutor av nu gängse typ kunna bli av nämnvärd betydelse vid skogsbrandsläckning, svara praktiskt taget alla i södra Sverige ja. Endast fyra brandfogdar uttala mera bestämt, att så icke är fallet, medan något tiotal tillfoga viss reservation till det jakande svaret. Frågan om vilken ungefärlig del av skogsarealen, som med hänsyn till väg- och vattenförhållanden kan nås av motorsprutor, har givetvis varit mycket svår att besvara. Härtill torde ha bidragit okunnighet om vilka slag av vattentag, som äro användbara för motorsprutor och fordringarna på vägar för framtransport av desamma. Dessutom förefanns en brist i frågans formulering i det man ej angivit, vilken slanglängd, som skulle förutsättas tillgänglig. Svaren kunna på grund härav ej tillmätas särskilt stor betydelse. De avspegla dock i stora drag förhållandena. I Norrland växlar sålunda — på enstaka undantag när — procenttalen mellan 5 och 30 °/o, medan den i Mellan- och Sydsverige oftast anges till 30—80 °/o. På frågan om tillgång till en lätt, ryggburen motor- eller handspruta skulle vara till fördel i skogsbrandförsvaret, ha brandfogdarna egendomligt nog i stor utsträckning svarat nej eller ställt sig tveksamma. Endast 82 av de 132, som svarat på denna punkt, ha nämligen varit positivt inställda till detta förslag. Många ha motiverat sin tvekan med att kapaciteten hos en liten spruta skulle bli för liten. Någon bestämd skillnad i inställningen till denna fråga kan icke iakttagas mellan de stora skogslänen i norr och övriga län. I tre grupper av frågor efterlystes erfarenheter av handsprutor för vatten och för skum samt av strilvattenkannor. Angående de förstnämnda föreligga endast 6 på erfarenhet grundade utlåtanden, varav 5 äro klart positiva. De avse såväl ryggburna sprutor av typ Skogs Hebra som pytspumpar. Angående handskumsprutor uttala 8 brandfogdar, att de i praktiken funnit dem effektiva, hälften dock med den reservationen, att de endast torde kunna användas vid svagare bränder. Likaledes 8 fogdar uttala en motsatt åsikt och anse dem för tunga, tröttande, långsamma, dyrbara o. s. v. Vissa uppge sig ha sprutor av denna typ, men ännu ej provat dem. Börande strilkannorna ha ett relativt stort antal lämnat upplysningar. Praktiskt taget alla, som använt dessa i praktiskt släckningsarbete (49 av 55), förklara dem vara effektiva och vattenbesparande. Många framhålla särskilt deras värde vid eftersläckning. Ett 70-tal brandfogdar ha uppgivit, att de med framgång prövat metoden kombi-

17 nerad våt- och torrsläckning. Många torde emellertid ha i viss mån missförstått frågan och hit räknat fall, då man hejdat elden med ruskor men sedan eftersläckt med vatten. Frågan avsåg fall, då ruskor i kombination med strilkannor och handsprutor använts för själva hejdandet. Bätt många ha till kombinerad släckning räknat även utnyttjandet av blötta ruskor. Frågorna rörande lämpliga redskap för upptagande av brandgator och branddiken ha i huvudsak resulterat i en uppräkning av de använda redskapen. Någon systematisering av svaren har ej varit möjlig. Vilka redskap, som föredragas, synes bero på många svårbedömbara faktorer. Den enda mera tydliga tendensen är, att man i norra Sverige tycks använda tunga redskap, sådana som flåhacka, förhuggaryxa och Mo- och Domsjöhacka i större utsträckning än söderut, där pikhackan dominerar jämte spaden. I en specialfråga efterlystes erfarenheter av röjningsyxor eller röjningsbilor. 18 brandfogdar av de 25, som uppgivit sig ha använt sådana verktyg vid skogsbrandsläckning, förklara dem vara utmärkta särskilt i ungskog och slyskog. De övriga 7 ha mindre goda erfarenheter. Ett antal av de fogdar, som ännu ej varit i tillfälle att använda dem i detta sammanhang, anse sig på grund av allmän erfarenhet kunna rekommendera dem. Uppgifter om speciella transportanordningar för släckningsredskap ha influtit mycket sparsamt. Tvenne fogdar meddela, att de ha särskilda redskapslådor monterade på släpmedar för terrängkörning efter häst. Två andra ha provat släpvagnar efter cykel. Angående vävämbarens användbarhet ha endast ett tiotal av fogdarna erfarenhet. De uppges användbara, men knappast överlägsna vanliga hinkar, ehuru de givetvis äro lättare att transportera. De under övriga upplysningar lämnade meddelandena äro av så växlande art, att de icke kunna här sammanfattas. I regel äro de ej heller av större intresse i detta sammanhang, då de oftast röra sig om förebyggande åtgärder och organisatoriska spörsmål. Följande har dock ansetts böra medtagas: Brandfogden i H ä l l e f o r s , Örebro län, föreslår, att för släckning av järnvägsbränder bör finnas en motorvagn med motorspruta och vattentank. Brandfogden i H ö g s j ö, Västernorrlands län, föreslår, att handredskapen målas i bjärta färger. Brandfogden i H a v e r ö ö s t r a samma län föreslår, att vattentag i vägarnas närhet utmärkas på kartan.

2—168 156.

18 KAP. 4

Tillämpad nomenklatur. Vid behandling av skogsbrandsläckningsfrågor ha hittills ofta använts olika uttryck för samma begrepp. Det är emellertid enligt de sakkunnigas mening önskvärt, att större enhetlighet uppnås på detta område bland annat för att underlätta ledningen av släckningsarbetet och för att möjliggöra samordning av och jämförelser mellan erfarenheter på området. Följande förslag till nomenklatur har därför utarbetats och använts i utlåtandet. Av gammalt använda ord och uttryck ha därvid i största möjliga utsträckning bibehållits, även om de ur strängt logisk synpunkt icke varit så lyckligt valda. Till hjälp för skogsmän resp. brandmän ha dessutom i bilaga 3 medtagits förklaringar på vissa allmänt använda facktermer inom brandförsvaret resp. skogsbruket.

B e n ä m n i n g a r på olika slag av s k o g s b r a n d m. m. Skogsbrand = eld, som sluppit lös i skog eller annan utmark. Synonym: skogseld. I konsekvens med terminologien inom bygdebrandförsvaret synes ordet skogsbrand vara att föredraga framför skogseld. Löpbrand — skogsbrand, vilken även vid brandfronten går fram såsom löpeld, d. v. s. huvudsakligen sprider sig efter markytan. Synonymer: löpeld, yteld (enl. Lundberg), markbrand (enl. Stridbeck). Uttrycket yteld är icke särskilt signifikativt. Markbrand är ur skoglig synpunkt mindre lyckat, då skogsmännen med mark i allmänhet mena de övre jordlagren och ej själva markytan. Markbrand skulle därför hellre kunna användas för den typ av brand, som går på djupet i mossar, kolbottnar o. dyl. Ordet löpbrand ger enligt de sakkunnigas åsikt en god karakteristik av brandens uppträdande. Låg löpbrand = löpbrand, vilken i stort sett endast förtär markvegetation, huggningsavfall och lägre buskar. Särskilda typer av låg löpbrand äro ljungbrand och gräsbrand. Hög löpbrand = löpbrand, vid vilken elden från markytan mera allmänt tager sig upp i trädkronorna, då dessa nås av lågorna från markytans löpeld (hög löpbrand har tidigare ofta räknats såsom toppbrand, därför att den

19 liksom toppbranden i stort sett kalsveder skogen, där den går fram). Synonymer: toppeld, häftig löpeld, yteld, markbrand. Det synes ändamålsenligt att urskilja denna typ av skogsbrand — som är vanlig i t. ex. ungtallskogar och gamla norrländska granskogar — därför att den med avseende på bekämpningen skiljer sig rätt tydligt från såväl den vanliga låga löpbranden som från den egentliga toppbranden. Mellan låg och hög löpbrand finnes emellertid en serie övergångsformer. Den karakteriseras av att det — populärt uttryckt — samtidigt brinner »från golv till tak» i beståndet eller också att i själva brandfronten det ena trädet efter det andra flammar upp som en fackla, så t. ex. i laviga granskogar med djupa kronor. Såsom hög löpbrand torde även böra räknas den häftiga brand, som kan uppstå å marker med tätt och högväxt enbuskbestånd. Toppbrand = skogsbrand, vid vilken lågorna kasta sig direkt från trädkrona till trädkrona, varför det utbildas en i beståndets krontak framträngande brandfront, vilken går före och är skenbart oberoende av den tillhörande löpbrandens brandfront. Synonymer: toppeld, kroneld (enl. Lundberg), flygeld (enl. Stridbeck). Skillnaden mellan hög löpbrand och toppbrand är den, att vid toppbranden möter man tvenne brandfronter, dels en övre i krontaket, dels en undre på marken. Jordbrand = kolande och pyrande eld nere i mark med ett mer eller mindre mäktigt, brännbart övre skikt, vilket långsamt och envist fortares av elden. Synonymer: jordeld, torvbrand (enl. Lundberg), mossbrand (enl. Stridbeck). Med hänsyn till gängse skoglig terminologi hade uttrycket m a r k b r a n d varit bättre. Då detta redan inom vissa delar av landet vunnit burskap såsom beteckning för löpbrand, h a r det emellertid ansetts lämpligare att välja det föreslagna uttrycket. Jordbrand kan förekomma i tjock råhumus, i torv (mossbrand), i starkt humushaltig mull och i kolbottnar (stybbesbrand). Skogsbrandtorra sägas lav- och mosstäcken vara, om de vid tandning med tändsticka eller liknande visa sig tillåta eldens spridning. Dessa växttäcken äro då i allmänhet så uttorkade, att de börja kännas spröda.

B e n ä m n i n g a r på s k i l d a delar av b r a n d o m r å d e t Eldbandet = det yttre, i regel smala, brinnande bälte, som omsluter det avbrända området. Eldbandet kan växla avsevärt i bredd från några decimeter (vid gräsbrand) till några tiotal meter (vid riklig tillgång på torrt huggningsavfall eller lätt brännbara buskar och träd). Även i brandområdets rygg och på dess flanker finnes i regel ett eldband. Brandfronten = den del av eldbandet, där branden drives fram av vinden.

20 Brandfrontens flyglar — de yttersta i regel något tillbakaböjda delarna av brandfronten. Brandområdets flanker = de delar av brandområdets yttergräns, som ligga mellan brandfrontens flyglar och brandområdets rygg. Vid hänvisning till flyglar och flanker bör användas väderstreck och ej höger och vänster. Brandområdets rygg == den sida av brandområdet, där branden sprider eller h a r spridit sig mot vinden. Det avbrända området = den del av brandområdet, som omslutes av eldbandet och där elden i huvudsak slocknat, därför att det för tillfället brännbara materialet förtärts av elden. Kvarlevande eldhärdar = eldöar = platser med öppen eller dold eld, som lever kvar inom det avbrända området till följd av rikligare tillgång på brännbart material, Flygbränder = större eller mindre bränder, som av draget föras utanför brandområdet. Kasteld = en från brandområdets huvuddel skild brand, som uppkommit genom gnistor eller flygbränder från den ursprungliga branden.

B e n ä m n i n g a r , s o m ha s a m b a n d m e d släckningsförfarandet. Direkt (offensiv) släckning = släckning genom att i eldbandet direkt angripa elden medelst ruskor, vattenbesprutning, skumbeläggning, påkastande av jord o. dyl. Indirekt (defensiv) släckning = brandens hejdande genom att det brännbara materialet bortskaffas (röjning av brandgator, uppgrävning av branddiken) eller göres tillfälligt obrännbart medelst vattenbegjutning, skumpåläggning, jordtäckning eller skyddsavbränning. Torr släckning = brandens hejdande eller släckning utan användande av vatten, skum eller annan släckningsvätska. Våt släckning = brandens hejdande eller släckning med användande av enbart eller huvudsakligen vatten, skum eller andra flytande släckningsmedel. Kombinerad släckning = släckning, varvid vatten och skum användes som komplettering till torr släckning. Värmesugning = det in mot brandområdet riktade luftdrag, som förorsakas av de från skogsbranden ofta till stor höjd uppstigande, heta brandgaserna och rökmassorna. Värmesugningen medför att det vid häftigare skogsbrand inom ett mer eller mindre brett område framför brandfronten normalt blåser mot densamma trots den allmänna vindriktningen. Moteld = eld, som av släckningsmanskapet anlägges framför brandfronten, sedan värmesugningen från denna börjat göra sig gällande, och som oberoende av den allmänna vindriktningen genom värmesugningen drives in mot skogbranden.

21 Skyddsavbränning = kontrollerad uppbränning av på markytan förefintligt brännbart material inom ett visst bälte, innan detta ännu nås av värmesugningen från skogsbranden, i avsikt att därigenom hejda denna. Till skillnad från moteld företages alltså skyddsavbränning, medan den allmänna vindriktningen ännu råder över det område, som skall brandsäkras genom avbränningen. Brandgata = ett i skogsbrandens väg upprensat och i allmänhet eldsäkrat bälte, som avser att underlätta skogsbrandens hejdande. Brandgatan kan vara lågröjd, då endast buskar och kvistiga småträd huggits omkull och träd med djupa kronor uppkvistats till ett par meters höjd, högröjd, då även en stor del av trädskiktet, främst träd med djupa kronor fällts och endast träd med högt ansatta kronor stå kvar, eller totalröjd, då all på brandgatan förefintlig busk- och trädvegetation huggits ut. Frontbrandgata = för brandfrontens stoppande upptagen brandgata. Flankbrandgata = brandgata, som upptagits utanför brandområdets flank för att underlätta släckningen därstädes. Branddike = en sammanhängande, vanligen minst 3—4 dm bred, mineraljordsblottad rand, som antingen anlägges på en brandgata (nära dess läsida) för att öka dess eldhejdande förmåga eller för att underlätta dess skyddsavbränning eller också upptages för att slutgiltigt säkra en vunnen brandgräns. Jordsträng = ett sammanhängande bälte av växlande bredd (vanligen minst 4 dm), på vilket man med mineraljord täckt mosstäcket eller humuslagret och därigenom gjort detta obrännbart. Vattenbälte = ett med vatten begjutet bälte av växlande bredd, som anlagts framför skogsbranden antingen för att hejda densamma eller för att minska dess häftighet, så att släckning med andra redskap underlättas. Skumsträng = ovanstående men med skum i stället för vatten. Det har ansetts lämpligt att reservera det gamla, allmänt brukade ordet brandgata för den typ av skyddsbälte, som karakteriseras av en mer eller mindre fullständig undan röjning av busk- och trädvegetation. Ordet fribälte, som lancerats i vissa handledningar, kunde också komma i fråga men har icke vunnit allmänt b urs kap. För den form av skyddsbälte, som karakteriseras av att markbetäckningen, markvegetationen och humustäcket bortskaffas, bör likaledes användas det gängse uttrycket branddike. För de nya formerna av skyddsbälten måste därför skapas nya namn. I brist på annat har här föreslagits vattenbälte resp. skumsträng för den typ av skyddsbälten, där vattnet resp. skummet utgör huvudsaken, och där röjningsåtgärderna i stort sett inskränka sig till undanröjande av torrt huggningsavfall o. d. För de fall, då vatten eller skum användes till att förstärka andra skyddsåtgärder såsom brandgator och branddiken, böra andra uttryck användas. Exempel: lågröjd brandgata med 1 m:s vattenbälte; totalröjd, nedfuktad brandgata; vattenförstärkt branddike. Vunnen brandgräns = del av brandområdets yttergräns, där skogsbranden hejdats.

22 Säkring av vunnen brandgräns = åtgärder för att hindra skogsbranden att i yttergränserna återuppblossa och fortsätta sin spridning. Efter släckning (av brandfältet) = åtgärder för slutgiltig släckning av ännu kvarlevande eld inom det avbrända området. Efterbevakning = Den avpatrullering av brandfältet, som äger rum sedan eftersläckningen avslutats.

23 AVD. II

SKOGSBRANDSLÄCKNINGSMETODERNA KAP. 5

Allmänna synpunkter på brandsläckning. Såsom inledning och allmän bakgrund till en principdiskussion av olika skogsbrandsläckningsmetoder lämnas här vissa uppgifter om eldens och släckningsmedlens egenskaper. Om eldens allmänna natur och egenskaper. Elden är ur fysikalisk synpunkt en process, som försiggår under värme- och ljusutveckling. Den kan uppträda i två former, nämligen som glödande brand och som flammande (lågande) brand. De flesta fasta organiska ämnen förbrinna med både glöd och flammor. Flammorna äro ur det brinnande ämnet, eldhärden, utdrivna brinnande gaser. De upphöra, då tillgängliga gasbildande ämnen utdrivits eller då gasbildningen upphäves genom kvävning eller nedkylning. Däremot kan glödbrand hålla sig kvar lång tid efter det flammorna upphört. I halvförmultnade fibrosa ämnen såsom torv, multnande trästammar eller stubbar kunna små osynliga glöd under lång tid, 24 timmar och längre, hålla sig vid liv, för att senare övergå till flammande brand. Förutsättning för varje förbränning är ett brännbart ämne, syre och en till antändningspunkten förhöjd temperatur. Eldens häftighet är beroende av dels det brinnande ämnets art (lågans temperatur ökas normalt med stigande värmevärde hos det brinnande ämnet) och mängd, dels dess brännbarhet, dels lufttillförseln (ökad lufttillförsel icke blott påskyndar förbränningen utan höjer även temperaturen i lågan). Elden kan sprida sig på i huvudsak två sätt nämligen genom värmens inverkan och genom brinnande eller glödande delar, flygbränder och gnistor, som av vinden föras ut från eldhärden. Värmen verkar vid skogsbränder eldspridande huvudsakligen genom strålning och överföring. Strålningen är beroende av temperaturen i flammorna och avståndet till det påverkade föremålet. Flammorna och de avgående förbränningsgaserna uppvärma föremål, som de beröra. Härigenom kunna dessa antändas eller genom uttorkning förberedas för antändning.

24 Från eldhärden kunna glödande eller brinnande partiklar av olika storlek (flygbränder) ryckas loss och genom luftdraget förflyttas kortare eller längre sträckor från eldhärden och där förorsaka ny eld (kasteld). Eldens spridningshastighet är i stort sett beroende av dess häftighet — främst sådan denna tar sig uttryck i flammornas längd och värmeutvecklingen — av den rådande vindens styrka, av antändbarheten hos de ämnen, som befinna sig i eldens närhet, samt av dessa ämnens läge i förhållande till eldhärden. Elden påverkar den omgivande luftens rörelser. De varma brandgaserna stiga uppåt från eldhärden, varigenom inom och närmast omkring denna förorsakas en viss luftförtunning. För att upphäva denna strömmar luft från omgivningen mot elden. Denna s. k. värmesugning kan vid stora bränder bli mycket stark och t. o. m orsaka, att det i brandens närhet blåser i motsatt led mot rådande vindriktning. Stora och vidsträckta bränder kunna helt förändra luftens tillstånd och rörelse inom området. Detta problem, som är ganska specifikt för skogsbranden och inverkar på släckningsmetoderna, behandlas närmare längre fram. Brandsläckning i vidsträckt bemärkelse innefattar dels brandens begränsande, d. v. s. eldens inringande, så att den ej vidare kan utbreda sig, dels den egentliga släckningen av elden inom de vunna eldgränserna (avsläckning eller eftersläckning). Vid husbränder är skillnaden mellan dessa faser ofta ej lika tydlig som vid skogsbrandsläckning. Branden begränsas genom att det brännbara materialet i närheten bortskaffas eller göres obrännbart. Brandens avsläckning kan ske genom att det erforderliga syret undanhålles (kvävning) eller genom att det brinnande ämnet nedkyles under tändpunkten t. ex. genom vattenbegjutning. Släckningsmedel. Dessa verka i de flesta fall såväl temperaturnedsättande som kvävande, dock så att vissa ha huvudsakligen temperaturnedsättande, andra åter mera kvävande inverkan. Vattnets användning som släckningsmedel grundar sig huvudsakligen på dess temperaturnedsättande verkan. I detta avseende har vattnet utomordentligt goda egenskaper, då det vid ångbildning binder stora mängder värme. En liter 10° vatten kan sålunda, om det fullständigt förångas, binda 629 kcal. Bortrinnande, icke förångat släckningsvatten binder däremot endast obetydliga vännemängder. Som jämförelse kan anföras, att ett kg trä vid förbränning utvecklar omkring 3 000 kcal. Av dessa avgår emellertid större delen med förbränningsprodukterna och strålvärmen, medan endast en mindre del återfinnes i glöden. Häri ligger således förklaringen till, att en brand kan släckas även med jämförelsevis begränsade vattenmängder, om dessa användas rikligt. Till vattnets släckningseffekt bidrager i viss mån den bildade vattenångan, som undantränger luften och därigenom minskar brandens häftighet. Denna verkan är dock utomhus jämförelsevis obetydlig

25 Vid brand i fibrosa ämnen har vattnet även en annan uppgift. Ännu icke antända fibrosa ämnen i eldhärdens närhet suga nämligen mer eller mindre begärligt upp vattnet, varigenom deras antändbarhet i allmänhet högst väsentligt nedsättes och brandens spridning försvåras eller omöjliggöres. Vatten lämpar sig speciellt för släckning av eld i fibrosa ämnen. Skummet som brandsläckningsmedel utgöres av såpbubblor, vilka antingen innehålla kolsyra (kemiskt skum) eller luft (mekaniskt skum). Skummets släckningsverkan beror huvudsakligen på dess konsistens, vilken medför stor härdighet mot påverkan av strålvärme. Skum lämpar sig särskilt för släckning av eld i lätta oljor, varvid det utlagda skumskiktet hindrar värmestrålarna att nå vätskeytan. Härigenom upphör förgasningen på den skumbetäckta ytan. Skummets släckningsverkan mot eld i fibrosa ämnen, beror huvudsakligen på att det i skummet ingående vattnet verkar kylande. Någon nämnvärd kvävande verkan har skummet däremot ej i detta fall. Eftersom temperaturen i eldhärden alltid betydligt överstiger 100°, kan skummet nämligen ej ligga kvar, utan försvinner snabbt då det kommer i kontakt med glöd. Genom sina värmeisolerande egenskaper kan skum med fördel användas för att skydda avsläckta eller ännu ej antända partier i eldhärdens närhet. Under gynnsamma förhållanden kan vattenbesparande släckningsarbete genomföras med skum. Fasta, pulverformiga ämnen kunna även användas för släckning, t. ex. av brinnande vätskor eller av svagare bränder. Pulvret verkar kvävande och obetydligt kylande. Sand och annan liknande mineraljord är det enklaste av de pulverformiga släckningsmedlen. Bland övriga brukliga släckningsmedel må nämnas kolsyra och kolsyresnö, som utveckla tunga gaser, vilka huvudsakligen verka kvävande. Samma verkan ha gaserna från klorvätskor. Dessa ämnen användas huvudsakligen mot brand i eldfarliga oljor. För skogsbrandsläckning torde de sakna betydelse. Vid skogsbrandsläckning har man i Tyskland provat koncentrerad klorkalciumlösning, vars hygroskopiska egenskaper skulle giva en kvardröjande effekt till skydd mot eldens återuppflammande och spridning. Slutligen bör erinras om att kvävning av svagare bränder kan ske med svabbar, ruskor och dylikt. Exempel härpå är användandet av ruskor vid släckning av skogsbränder.

20 KAP. 6

Skogsbrandens förutsättningar och speciella egenskaper. I föregående kapitel har i största korthet redogjorts för eldens och brandens natur. Vid behandling av olika sätt att möta skogsbranden är det nödvändigt att först giva en framställning av skogsbrandens förutsättningar och speciella egenskaper. Allt efter sin art och häftighet förtär skogsbranden mer eller mindre fullständigt levande växter samt avfall från sådana. En kort karakteristik av de olika ämnena ur brännbarhetssynpunkt torde därför vara på sin plats.

A.

I utmarkerna förekommande ämnens antändbarhet och b r ä n n b a r h e t . Levande

växter.

Renlavar, som karakterisera våra tallhedar, tillhöra de växter, som äro mest lättantända. De torka ut mycket snabbt även efter rätt kraftig nederbörd. Uttorkningen underlättas för övrigt av att tallhedbestånden mestadels äro glesa, sol- och vindöppna. Redan tidigt på våren bruka lavhedsmarkerna bli skogsbrandtorra. De bruka sedan efter blott några få dygns uppehållsväder med klar och varm eller blåsig väderlek vara lättantändliga och brännbara när som helst under vegetationsperioden. I slutna bestånd växande husmossor d. v. s. i stort sett de vanligaste gröna skogsmossorna bli i regel ej i och för sig brännbara förrän efter längre sommartorka. På hyggen eller andra öppna platser kunna de emellertid torra vårar torka ut så hårt, att de redan då släppa fram skogsbrand. Riklig tillgång på torrt avverkningsavfall underlättar brandens framträngande, varför den under sådana förhållanden kan sprida sig i husmossrika skogar, även om mosstäcket i och för sig icke är fullt skogsbrandtorrt. I tallbestånd och särskilt äldre sådana blir mosstäcket oftare skogsbrandtorrt än i granskogar eller barrblandskogar med stark graninblandning. Vitmossor, vilka växa på myrar och andra fuktiga platser i skogarna, torka endast undantagsvis ut så starkt, att de bli brännbara.

27 Mossor och lavar tillhöra växttäckets s. k. bottenskikt. Till fältskiktet räknas bland annat ljung, bärris, gräs och örter. Ljungen är på våren, innan årsskotten slagit ut, ofta starkt eldfängd. Täta ljungbestånd på ljunghedar o. dyl. kunna då släppa fram branden, även om mosstäcket inunder är praktiskt taget obrännbart. Under kommitténs prov vid L:a Grimshult i Halland brändes på detta sätt ett ljungbestånd på en i övrigt fullkomligt obrännbar rismosse. Sedan ljungen börjat grönska, antändes den ej så lätt, om icke moss- eller lavtäcket inunder är uttorkat till brännbarhet, så att ljungen förvärmes och uttorkas av elden i bottenskiktet. De vanligaste bärrisen, blåbärsris och lingonris, äro på grund av sin bladskrud avsevärt mindre brännbara än ljungen. Sedan blåbärsriset på våren grönskat, torde man kunna anse, att det som regel mera hindrar än underhåller en brand, åtminstone om icke exceptionellt torrt väder har varit rådande en längre tid. Vid skogsbrand förbrinna bärrisen närmast som en följd av att de uttorkas och upphettas av branden i mosstäcket samt i förefintligt torrt avverkningsavfall o. d. Färska gräs och örter äro föga brännbara. Om de förekomma i något så när täta bestånd av tillräcklig omfattning, utgöra de effektiva eldhinder. Även mindre gräsbevuxna fläckar eller bälten i mossrika skogar bruka vid skogsbrand i stort sett förbli obrända, även om den omgivande vegetationen fortares. Undantag måste här göras för de fall, då torrt avverkningsavfall förefinnes i riklig mängd. Under sådana förhållanden kan branden taga sig fram och i rätt stor utsträckning förtära även friskt gräs, om det ej är högvuxet. Redan en inblandning i vegetationstäcket av spridda grästuvor och enstaka örter, h a r en viss dämpande effekt på branden. Enen kan räknas till det s. k. buskskiktet. Den är före skottsprickningen och under högsommarens torrperioder mycket eldfängd och brinner i regel med stor häftighet. På öppna ljungmarker med rik enbuskvegetation kan under torra vårar uppstå löpbränder av den allra största snabbhet och våldsamhet samt av en svårighetsgrad, som närmar sig hög löpbrand i vanliga skogsbestånd. I buskskiktet kunna även ingå plantor och marbuskar av skogsträd. Deras brännbarhet diskuteras under de olika trädslagen. Bland de i trädskiktet vanligen ingående inhemska arterna torde tallen få anses mest eldfängd och därnäst granen. Detta beror kanske främst på tallbarrens större terpentinhalt. Tallkronornas luftigare uppbyggnad k a n även tänkas inverka. Tallens brännbarhet i förhållande till exempelvis granens kan emellertid vara något överskattad, på grund av att markvegetationen i tallbestånden oftast är mera brännbar än i rena granbestånd. Detta förhållande inverkar givetvis på trädskiktets benägenhet att brinna. När markvegetation och markbetäckning i granskogar genom hård uttorkning bliva starkt brännbara, kan nämligen även granen brinna med stor häftighet. Då träden brinna, förtäras i första hand barren och det allra finaste grenverket. Dessutom kan den yttre delen av stammens bark förtäras. Vid

brand i plantbestånd och vid hög löpbrand i kvistiga ungbestånd kan emellertid elden förtära eller förkola mera av grenverket. Lavbeklädnad på stam och i krona ökar trädens brännbarhet, liksom kådrinning å stammen. Lövträden äro på grund av bladens vattenhalt och brist på lättflyktiga substanser betydligt mindre brännbara. Deras kronor börja sålunda ej brinna, om de ej utsättas för stark upphettning och uttorkning från en häftig brand. Spridda lövträd i barrskog kunna på detta sätt vid hög löpbrand och toppbrand kalsvedas. Om de förekomma i grupper på några tiotal träd eller i bälten av ett par tiotal meters bredd, bruka de emellertid hejda eller i varje fall till låg löpbrand reducera sådan brand, emedan lövträdskronorna icke själva kunna underhålla branden utan för sin förbränning äro beroende av hettan från brinnande barrträd. De brinnande bladen kunna emellertid tjänstgöra som farliga gnistspridare, då de glödande slitas loss och med vinden föras framom brandfronten. De olika trädslagen ha emellertid något olika egenskaper i dessa avseenden. Björken är minst eldhärdig av de i våra skogar vanligen förekommande lövträden. Aspen är betydligt tåligare, och allra mest motståndskraftig synes rönnen vara. De ädla lövträden äro i detta sammanhang av mindre intresse, då de sällan förekomma inom områden, som härjas av häftiga skogsbränder. Som gnistspridare är björken något mindre farlig än aspen. Dennas tyngre och fastare löv förbrinna långsammare och kunna därför glödande föras längre sträckor. På björken antändes nävern normalt, även då den är fast och slät. Detta beror på att den i viss mån spräckes och uppfransas av hettan från branden.

Icke levande, brännbara

ämnen.

Bland de icke levande, brännbara ämnena kan till en början nämnas forna av olika slag. I barrskogarna utgöres denna av vissnade barr och småkvistar från träden samt av vissnade delar från mossor, bärris m. m. Dessa ämnens brännbarhet följer i stort sett mosstäckets. Även bladförna från lövträd kan uttorka, så att den utgör ett gott bränsle för skogsbranden. Gräsförna, d. v. s. fjolårsgräs, är som bekant under torra vårar mycket eldfängd, särskilt på öppna marker. Om den förekommer rikligt, kan den vid jämn vind släppa fram brand även över ett surt och obrännbart bottenskikt. Det finnes t. o. m. exempel på att fjolårsstarr släppt fram brand över kärr med vatten i dagen. Avverkningsavfallet, d. v. s. de avverkade trädens grenar med eller utan kvarsittande barr (beroende på avfallets ålder), toppar, lump och vrak ä r i vissa fall av utomordentlig betydelse för skogsbrandens häftighet och spridningsförmåga. I mycket täta skogsbestånd torkar väl avfallet mera sällan ut särskilt hårt. Vid så stark torka, att mosstäcket blivit skogsbrandtorrt, får man dock räkna med, att avfallet även är bränntorrt, och att det avsevärt höjer brandens häftighet. I glesa skogar och på hyggen torkar avfallet ofta ut mycket starkt och kan där vara fullt brännbart, även då mosstäcket icke är skogsbrandtorrt. Detta förhållande utnyttjas exempelvis vid den i Mellan-

29 sverige vanliga formen av hyggesbränning. Torrt granris och tallris med kvarsittande torra barr, som legat luftigt, brukar bli synnerligen lättantändligt. Huggningsavfallet är ofta det rikligast förekommande brännbara materialet i skogen och inverkar i sådant fall starkt på brandens intensitet och långvarighet. I nordsvenska skogar ibland förekommande liggande, torra trädstammar (s. k. »lågor») bruka, då markerna äro skogsbrandtorra, vara synnerligen brännbara och förorsaka visst besvär vid eftersläckningen, enär de brinna mycket länge. Särskilt besvärliga äro i sistnämnda hänseende innanruttna »lågor», där pyrande eld lång tid kan hålla sig dold och senare kan förorsaka brandens återuppblossande. Väl uttorkade murkna »lågor» äro utomordentligt lättantändliga och stickas i brand även av lätta gnistor. Stubbar. Färska stubbar äro föga brännbara och bruka vid skogsbrand endast ytkolas. Indirekt förorsaka de besvär vid skogsbrandsläckningen genom att elden gärna håller sig kvar i moss- och humustäcket omkring stubbarna, särskilt i rotvinklarna. Stubbar efter innanruttna träd, liksom gamla, mer eller mindre murkna stubbar, förhålla sig ungefär som ovan beskrivna murkna »lågor». Torra eller murkna trädrötter kunna ibland leda branden genom humustäcket, utan att detta förbrännes. Torrakor äro visserligen numera ej så vanliga i våra skogar, men där de finnas, äro de ofta starkt eldfängda och förorsaka vid skogsbrandsläckningen en del besvär, bland annat såsom gnistspridare. Det sistnämnda gäller även toppbrutna, döda eller topptorra björkar, vilka ha en utpräglad benägenhet att gnisttändas i toppbrottet, där elden envist lever kvar och vid blåst sprider rikligt med gnistor. Gamla trägärdesgårdar äro synnerligen eldfängda. De kunna hastigt leda branden lång väg även över obrännbar mark. Humustäcket. Under vårbränderna är humustäcket nästan aldrig så uttorkat, att elden äter sig ned i detsamma. Dessa bränder begränsa sig därför till ett ytligt avsvedjande av den lägre markvegetationen och av markbetäckningen. Under stark högsommartorka äter sig branden på husmossrika marker ibland ned i själva humustäcket, i första hand dess översta del, det så kallade förmultningsskiktet. Lavmarkerna däremot bruka även under sådana förhållanden endast ytsvedas utom där marken är rikligt belagd med torrt huggningsavfall eller torrt rötvirke ingår i humusskiktet. Där löpbranden går fram bildas i humustäcket liksom en svettningsrand, som bidrar till att hindra eller försvåra eldens nedträngande på djupet. I tjocka råhumustäcken uppstår emellertid ibland vid stark torka, särskilt på grusigt mineraljordsunderlag regelrätt jordbrand, som förtär praktiskt taget hela humuslagret. Gräsmarker samt skogsmarker med mull eller myllartad jordmån, vilka redan bränts en gång under vegetationsperioden, bruka i regel vara eldsäkra under resten av denna. Detta gäller däremot icke råhumusmarker utom i de undantagsfall, då hela humustäcket förtärts av den första branden. Efter stark uttorkning blir nämligen ytbränd råhumusmark ånyo brännbar och är

för övrigt då så eldfängd, att den kan tändas även av obetydliga gnistor. Under varmt och blåsikt högsommarväder kan detta vara fallet redan under tredje till fjärde dygnet efter den första branden. Torvavlagringar förekomma i myrar och kärr samt försumpade skogsmarker. Sådana områden äro visserligen fuktiga till sin natur, men kunna under somrar med långvarigt uppehållsväder uttorkas kraftigt, åtminstone i ytan. Har detta skett, kan löpbrand från omgivande skogsmark äta sig ut i dessa marker. I undantagsfall kan gnistfall, bortkastade cigarrettstumpar o. dyl. direkt tända den yttorra torvmarken. Branden blir i dessa marker huvudsakligen glödande. Endast en mindre del av den alstrade värmen går bort med brandgaserna och i strålvärme, varför större delen av densamma verkar uttorkande på omgivande torvlager. Torvbranden kan därför, sedan den väl kommit i gång, sprida sig genom rätt fuktigt material. Förutom torven kan den förtära även grova, råa rötter från levande träd. Genom dikning torrlagda torvmarker bruka, då skogsbrandrisk föreligger, vara mycket eldfängda och äro synnerligen benägna för jordbrand särskilt i dikesvallarna. Kolstybben på gamla kolbottnar i skogen brinner ibland, varvid branden får karaktär av jordbrand.

B. D e m e t e o r o l o g i s k a o c h topografiska f a k t o r e r n a s i n v e r k a n på skogsbrandens uppkomst och spridning. Genom Å n g s t r ö m s (Skogsvårdsför. Tidskr 1942) undersökningar har visats, att riskerna för antändning av vegetationstäcket i våra skogar mycket nära följa luftens fuktighet. Den kännedom man har om mossornas och lavarnas benägenhet att inställa sin fuktighetsgrad efter den omgivande luftens, stämmer väl överens med resultatet av nämnda undersökningar. Av dessa framgår, att man kan räkna med en mycket ringa antändningsrisk, om relativa luftfuktigheten överstiger 60 °/o (av Ångström kallad säkerhetszonen). Om den understiger 40 °/o, är däremot risken mycket stor (brandzonen), medan man vid 40—60 %> fuktighet (riskzonen) får räkna med, att utsikterna för antändning och eldspridning äro ungefär lika stora som för att de icke äga rum. Även temperaturen synes enligt Ångström spela en viss roll så till vida, att vid samma luftfuktighet en högre temperatur medför något större antändnings- och spridningsrisk. Ångströms undersökningar omfatta endast själva antändningsmomentet. Antändningen har därvid skett medelst en metatablett om 0,5 g placerad på det från huggningsavfall o. dyl. fria vegetationstäcket. Antändbarheten och eldspridningen inom de närmaste minuterna ha registrerats i följande 5-gradiga skala. 1. Tänder ögonblickligen, sprider hastigt. 2» » » långsammare. 3. » » » dåligt. 4» svagare, brinner så länge tabletten brinner. 5. » ej alls.

r

31 Vid undersökningen har m a n alltså strävat att i viss mån efterlikna skogsbrandens uppkomst från en svag initialeld, t. ex. en gnista, glöd från en lägereld o. s. v. Med hänsyn till målet för undersökningen, vilket varit att erhålla bättre grunder för ett skogsbrandvarningssystem, var detta också tillräckligt. För brandens fortsatta spridning, sedan den nått en viss omfattning, gälla emellertid delvis andra lagar. Enligt den citerade undersökningen skulle brandrisken i allmänhet vara störst under maj månad för att sedan successivt avtaga och i september praktiskt taget upphöra. Erfarenheten säger oss emellertid, att antalet antändningar i skogarna visserligen är mycket stort under våren, men att de verkligt stora och häftiga skogsbränderna uppträda under högsommaren. Förklaringen är den, att undersökningen endast registrerat antändbarheten och brärmbarheten hos den ytligaste delen av mosstäcket i öppen barrskog. På den egentliga skogsbrandens häftighet och spridningshastighet inverka emellertid sådana faktorer starkare som t. ex. vindstyrka, mängden uttorkade, brännbara ämnen per ytenhet och tillgången på sådana ämnen över större sammanhängande områden. Under sommarens torrperioder äro vegetationstäcket och humustäcket uttorkade till större djup, varjämte avverkningsavfallet nått högre torrhetsgrad. Denna starkare uttorkning är givetvis även den orsakad av meteorologiska faktorer, såsom luftfuktighet, temperatur, vindförhållanden. Alltnog, den relativa luftfuktigheten synes samvariera bättre med risken för antändning än med brandens häftighet och spridningshastighet. Det synes även vara så, att de brännbara fibrosa ämnenas inställning efter luftfuktigheten har en viss benägenhet att eftersläpa. Under högsommaren finner man sålunda ofta, att när luftfuktigheten under dagen varit omkring 40 °/o, skogsbranden på kvällen fortfarande kan gå fram med rätt stor häftighet, även sedan luftfuktigheten stigit till omkring 60 °/o, och mosstäckets yta till följd härav blivit så fuktighetsmättad, att dess antändbarhet enligt Ångströms skala ligger mellan 4 och 5. Detta synes delvis bero på, att det tar något längre tid för mosstäckets djupare delar, förnan, humustäcket och avverkningsavfallet att inställa sin fuktighetsgrad efter luftens. Om branden redan före stegringen av luftfuktigheten nått en viss omfattning eller man med avsikt frambringar en kraftig initialeld, t. ex. vid hyggesbränning, verkar givetvis denna något uttorkande, och branden k a n därför sprida sig, även om luftfuktigheten är stor. Sammanfattningsvis kan alltså uttalas, att även om en hög luftfuktighet avsevärt minskar risken för eller helt hindrar uppkomsten av skogsbrand, så utgör den i och för sig intet omedelbart hinder för den redan rasande brandens spridning. Så ismåningom inverkar emellertid den stegrade luftfuktigheten på brandens häftighet. En brand, vilken på dagen gått fram som toppbrand eller hög löpbrand, brukar sålunda fram på natten övergå till låg löpbrand och en låg löpbrand brukar få allt mindre hastighet. Luftfuktigheten når sommartid normalt sitt största värde vid 4-tiden på natten. Då b r u k a r skogsbranden även ha sin minsta häftighet. Har den på dagen gått fram som låg löpbrand, stannar den ofta helt vid denna tid.

32 Minskningen i skogsbrandens häftighet beror emellertid i icke ringa mån på att temperaturen sjunker och vindstyrkan oftast avtager under kvällen och natten. Vindstyrkan har överhuvudtaget stort inflytande på skogsbrandens förlopp. Stark vind stegrar brandens häftighet genom ökad lufttillförsel till eldhärden med därav förorsakad livligare förbränning, högre hetta, längre lågor och rikligare gnistkastning samt intensivare värmeutstrålning, vilken uppvärmer och uttorkar framför brandfronten befintligt brännbart material. Allt detta bidrar till att stegra hastigheten hos brandfronten, vilken dessutom tack vare lågornas vindavböjning får stor tändningsvidd. De vid hård vind rikligt uppkommande kasteldarna hinna i regel icke nå större omfattning innan de nås av brandfronten, men inverka dock starkt stegrande på dennas hastighet genom att bromsa upp den mot branden riktade värmesugningen samtidigt som de själva suga till sig brandfronten. Denna får rasande fart och häftighet, när den nalkas kasteldarna, även om dessa ännu äro tämligen små. Vid hård vind kunna gnistor och flygbränder kasta sig över även så breda eldhinder — sjöar, myrar o. d. — att dessa vid lugnare väder skulle ha stoppat branden. Släckningsarbetet försvåras mycket av alla dessa former av ökad aktivitet hos skogsbranden. Under sommarens skogsbrandperioder måste m a n i kustområdena och vid de stora sjöarna räkna med motsatt vindriktning under dag och natt. Under dagen brukar råda sjövind, d. v. s. in mot land riktad vind. Under natten blåser däremot i allmänhet landvind. En likartad växling hos vindriktningen är vanlig i långa bergssluttningar, där det under dagen blåser uppför sluttningen men under natten nedför. Av stor betydelse för skogsbrandbekämpandet äro också de tvära vindkantringar, som vid varmt och soligt sommarväder icke sällan inträffa, då himlen är rik på stackmoln. Dessa omsluta en kraftig uppåtgående luftström, varför det efter markytan i närheten brukar blåsa mot dem. En vidsträckt och häftig skogsbrand orsakar förändringar i luftmassornas lagring och rörelser. Dessa resultera vid blåst normalt i mycket större vindstyrka över brandfältet närmast brandfronten och vid denna än inom trakten för övrigt. Vid lugnt väder eller obestämd vind uppstår ofta hård blåst inom och närmast omkring brandområdet med följd att branden plötsligt med stor häftighet kan skjuta iväg i opåräknad riktning. Andra följder av det genom branden alstrade draget äro dels den förut omtalade värmesugningen, dels trombliknande virvelvindar i brandfronten eller över det redan avbrända området, vilka röra sig tämligen oberoende av den allmänna vindriktningen och kunna vara farliga eldspridare Solsken och hög lufttemperatur befordra eldens livlighet. Det är dock icke fullt klart, huru denna inverkan sker. Kylig väderlek liksom molntäckt himmel dämpar däremot elden. Redan några lätta moln, som tillfälligtvis dölja solen, kunna vara nog för att märkbart minska skogsbrandens häftighet. På grund av att såväl vindstyrka som temperatur och luftens torrhetsgrad bruka kulminera timmarna omkring kl. 15, rasar skogsbranden i regel häftigast vid denna tidpunkt.

33 Inom områden med likartad brännbarhet och obetydliga nivåskillnader rör sig brandfronten i vindriktningen. Om höjdskillnader förefinnas, påverkas brandens spridning av dessa. På grund av att lågorna lättare tända det brännbara material, som i en sluttning befinner sig ovanför dem, h a r skogsbranden stor benägenhet att draga sig upp för lutningarna. Skogsbranden får därför vid i övrigt likartade förutsättningar mycket större fart och häftighet uppför en sluttning än på jämn mark eller i en nedförslutning. Denna benägenhet tar sig emellertid även andra uttryck. Om det exempelvis blåser längs en sluttning, avviker skogsbranden från vindriktningen och rör sig snett uppför sluttningen, varvid avvikelsen blir större ju brantare stigningen är. Redan en lutning av omkring 1:25 inverkar märkbart.

C.

S k o g s b r a n d e n s spridningssätt o c h k a r a k t ä r u n d e r o l i k a naturliga förutsättningar. Allmänt

om skogsbrandens

spridning.

Under begynnelsestadiet sprider sig skogsbranden i regel genom att långsamt »äta» sig ut från initialelden. Vid blåst får spridningen emellertid snart en annan karaktär. De långa lågorna uttorka och tända det brännbara materialet omedelbart framför den egentliga brandfronten. Gnistkast från denna tända marken längre framför eldbandet, normalt dock icke mer än ett eller annat tiotal meter framför. Emedan kasteldama suga till sig brandfronten, sker spridningen icke fullt likartat längs hela eldbandet. Sedan brandden nått större omfattning, så att värmesugningen börjar göra sig starkare gällande, blir den »språngvisa» spridningen ännu tydligare. Vissa stunder, då värmesugningen även efter markytan når ända fram till brandfronten kan denna stå praktiskt taget stilla för att när vinden dessemellan får överhanden snabbt röra sig framåt. Även om det icke blåser nämnvärt, kan dessa fenomen iakttagas, sedan branden nått större omfattning. På hyggen och andra öppna marker är den språngvisa spridningen mest iögonfallande, medan i sluten skog brandens spridning — åtminstone vid låg löpbrand — sker mera jämnt. Vad nu sagts, gäller i första hand den låga löpbranden. Vid hög löpbrand och toppbrand blir spridningen genom kasteldar ännu mycket livligare på grund av att gnistkasten nå längre och en del av kasteldarna därför hinna vidgas mera och utöva kraftigare sugning på skogsbrandens front, innan de uppslukas av denna. Man känner fall, då flygbränder från brandfronten vid såväl hög löpbrand som toppbrand överflugit sträckor på flera hundra meter. Så länge branden går fram som löpbrand eller toppbrand, förtär elden rätt snabbt den brännbara delen av markbetäckningen och vegetationen. Det bälte, där öppen eld förekommer, det s. k. eldbandet, är därför förhållandevis smalt. Det är bredast i brandfronten och växlar där från några decimeter när mängden brännbara ämnen per ytenhet är mycket liten, t. ex. vid gräsbrand eller 3—468156.

31 vid låg löpbrand på risfattig, lav- eller mosstäckt skogsmark, till några meter vid ljungbrand liksom vid löpbrand i skogsterräng med bärris och torrt avverkningsavfall samt slutligen till ett eller ett par tiotal meter vid brand p å risbelamrade hyggen, vid hög löpbrand eller vid toppbrand. På flankerna och i brandområdets rygg är det smalare, sällan mer än någon meter brett. Vid låg löpbrand i skogsmark utan buskskikt och huggningsavfall blir lågornas höjd föga mer än några decimeter. Ä ljungmarker och hyggen med torrt avverkningsavfall eller i skogsbestånd med buskskikt, huggningsavfall o. d. kunna flammorna nå en höjd av en eller ett par meter och vid stark blåst en längd av 2—4 meter. Innanför eldbandet råder visserligen en stund, sedan branden passerat, rätt stark värme genom utstrålning från den varma, delvis glödande askan. men öppen eld förekommer endast fläckvis, nämligen i rikligare anhopningar av brännbart material. På jämna marker med ensartad brännbarhet sprider sig skogsbranden vid lugnt väder tämligen cirkelformigt, men under blåst hastigast med vinden. Den brandfront, som härigenom uppstår, rör sig icke blott framåt utan brukar rätt snabbt breddas, dels genom att branden på flankerna äter sig ut åt sidorna, dels på grund av att vinden över brandfronten brukar svänga, så att den är riktad snett ut än över den ena än över den andra av brandfrontens flyglar. Växlingarna i vindriktningen bero på kampen mellan den rådande allmänna vinden och vämesugningen. Skogsbrandens hastighet är ytterst växlande. Låg löpbrand i skog kan vid svag vind röra sig ett par meter i minuten och torde även vid stark vind sällan gå fortare än 8—10 meter per minut. På stora hyggen eller öppna ljungmarker kan löpbrandens hastighet bli märkbart större. Allra snabbast rör sig gräsbranden, vilken vid stark vind någon gång kan röra sig så fort, att man har svårighet att undfly den gående. Den höga löpbranden och toppbranden framtränga i allmänhet fortare än den låga löpbranden. Även vid blåst torde dock dessa häftigare skogsbrandformer icke annat än momentant komma upp till större hastighet än 20—30 meter per minut. Det finnes dock exempel på, att skogsbranden under kortare stunder gått fram så fort — bland annat genom häftiga gnistregn framför fronten — att man måste springa för att komina undan. Vad här sagts gäller den egentliga brandfronten. Märkbart lägre är hastigheten på flyglarna och ännu långsammare rör sig eldbandet vid brandområdets flanker. Skogsbrandens

uppträdande

i olika

skogstyper.

Gräsbranden, som under vårarna förekommer på solöppna gräsrika marker, uppträder endast som låg löpbrand. Den karakteriseras av ett mycket smalt eldband, vilket beror på det torra fjolårsgräsets snabba förbränning. Den sprider sig genom att lågorna successivt tända det torra gräset omedelbart framför eldbandet. Däremot förekommer i regel ej gnistkast. Gräsbranden kan emellertid växla starkt i häftighet och snabbhet, varvid vindstyrkan är den viktigaste faktorn.

35 På skoglösa ljungmarker eller sådana med endast enstaka träd och buskar uppträder skogsbranden som låg löpbrand, vilken dock vid stark torka och blåst kan bli mycket häftig med långa lågor samt stark hetta och kraftig rökutveckling. Liksom på andra öppna marker svepa de långa flammorna ofta lågt och tända därför lätt framför eldbandet, varigenom en snabb och språngvis spridning åstadkommes. Även spridning genom gnistkast är rätt vanlig. I södra Sverige förekomma ljungmarker med förhållandevis täta bestånd av enbuskar, stundom i blandning med tall och gran. Enär elden lätt går från ljungbeståndet upp i de eldfängda enarna och de ofta kvistiga barrträden, tar branden på dessa marker gärna karaktär av hög löpbrand, vilken under ogynnsamma förhållanden kan bli både snabb och synnerligen häftig. På hyggen i normala skogsmarker uppträder skogsbranden i vissa avseenden på liknande sätt som på nyss beskrivna öppna ljungmarker. De långa, lågt svepande lågorna äro även här karakteristiska. De många gnistkasten, som ha lätt att uppstå genom tillgången på löst liggande, brännbart material och vindens fria spelrum medverka även till brandens snabba spridning. På hyggen, belamrade med stora mängder torrt avverkningsavfall och kanske även en del restskog, kan skogsbranden, även om lågorna ej bli särskilt höga, få en häftighet, som gör den jämförbar med hög löpbrand. De lågt och långt framför eldbandet svepande lågorna gör det svårt att vid släckningsarbetet närma sig brandfronten. Plantskogar och svagt kvistrensade ungskogar med övervägande tall äro skogstyper, där elden gärna går upp i trädkronorna och branden även vid måttlig blåst och torka tar form av hög löpbrand. Motsvarande skogar med övervägande gran äro avsevärt mindre eldfängda. Även vid svag kvistrensning hos granen brukar därför branden ofta gå fram som låg löpbrand. Om marken under bestånd av denna typ blivit hårt uttorkad, brukar emellertid branden även här (särskilt i Norrland) gå fram som hög löpbrand. I väl kvistrensade, unga och medelålders tallbcstånd samt i äldre tallbestånd går skogsbranden vanligen fram som låg löpbrand. Vid torka och stark blåst kan den stundom taga sig upp i tallkronorna och sedan fortsätta som toppbrand. Förutsättning härför är dock, att det någonstädes i brandens väg finnes ett underbestånd, som kan leda elden upp i kronorna eller undantagsvis, att elden från anhopningar av torrt huggningsavfall kan taga sig upp i tallkronorna. En hög löpbrand kan vid övergång till ett bestånd av nu avsedd typ också övergå till toppbrand. I medelålders och äldre granbestånd av syd- och mellansvensk typ brukar i allmänhet endast förekomma låg löpbrand, beroende på att de äro rätt väl kvistrensade, att markbetäckningen i sådana bestånd sällan blir särskilt uttorkad, samt att de hartsfattiga och täta grankronorna ej ha samma benägenhet att antändas som tallkronorna. Underväxt av margranar och dylikt kalsvedes emellertid ofta. Då nordsvenska granbestånd av denna ålder väl blivit fullt skogsbrandtorra, vilket ej händer alla år, går skogsbranden normalt

36 fram som hög löpbrand. Detta förklaras av den nordsvenska granens även vid högre ålder svaga kvistrensning samt av riklig inblandning av smärre, ända till marken kvistiga smågranar och margranar. Bli dylika skogsbestånd exceptionellt hårt uttorkade ha de visat sig kunna släppa fram även toppbrand. Barrblandskogar stå ur skogsbrandssynpunkt mellan rena tall- och rena granskogar. Löpbranden kan här sålunda någon gång gå upp i kronorna och ta form av hög löpbrand. Toppbrand synes däremot icke ha iakttagits i denna beståndsform. Toppbrand, som från ett jämnåldrigt tallbestånd möter ett barrblandbestånd, brukar gå ned till löpbrand. Skogsbrandens uppträdande i blandskogarna är beroende på lövträdsinblandningens riklighet. I en tallskog, som i övrigt har förutsättningar för att släppa fram hög löpbrand eller toppbrand, inverka enstaka lövträd icke särskilt hindrande. En inblandning av några tiondelar lövskog brukar emellertid vara nog för att hindra uppkomsten av toppbrand och för att — åtminstone så småningom — kraftigt dämpa en framåtrusande toppbrand eller hög löpbrand. I granskogarna blir lövträdens elddämpande effekt stark även vid mindre inblandning. Den rena lövskogen blir endast sällan utsatt för skogsbrand. Dels äro lövträden i sig själva föga brännbara, dels följer med lövskogen vanligen en markvegetation, som ej gärna blir skogsbrandtorr. Torra vårar uppstår dock lätt låg löpbrand i bokskogar med riklig bladförna. Även gräsbränder kunna på våren förekomma i öppna lövskogar och lövängar. Sommartid är det mycket ovanligt, att en skogsbrand uppkommer i lövbestånd. En redan pågående brand kan emellertid ledas vidare genom en mossrik lövskog, t. ex. björkskog av nordsvensk typ, därest icke markfloran innehåller mycket gräs och örter. Branden får i lövskogen alltid form av en tämligen spak låg löpbrand, även om den i angränsande bestånd rasat häftigt. D.

Naturliga e l d h i n d e r .

Naturliga eldhinder kunna alltefter sin art uppdelas i olika grupper. Till en första grupp kan räknas sådana som under alla årstider ha hindrande eller dämpande effekt på skogsbrand t. ex. vägar, järnvägar, åkrar, blöta myrar och vattendrag. Deras eldhejdande förmåga är dock beroende av förhållandet mellan hindrets bredd och skogsbrandens häftighet. Mot en svag, låg löpbrand kan sålunda en bredare stig, ett dike eller ett smalt stråk av blöt mark utgöra absolut eldhinder. För att utan särskilda ingrepp definitivt stoppa en häftig toppbrand kan däremot erfordras ett flera hundra meter brett vattendrag, åker eller liknande. Ett eldhinder av ringa bredd kan under sådana förhållanden i och för sig endast tillfälligt bromsa upp branden, som genom det starka gnistregnet framför brandfronten kan taga ny fart på andra sidan hindret. Därvid reduceras den visserligen till låg löpbrand, men kan om förhållandena äro lämpliga snart åter övergå till häftigare brand.

37 Vissa typer av fuktiga hinder äro förrädiska, så t. ex. smala bäckdråg med träd på höga rotvalv och s. k. stenskravelbäckar, där branden ej sällan äter sig över och dessutom sätter sig fast som svårsläckt jordbrand. Myrarnas värde som eldhinder är också växlande. Nordsvenska starrmyrar, som äro rika på torr starrförna, kunna under våren och försommaren, innan årsstarren vuxit upp, släppa fram löpbrand, även om de äro rätt blöta. Enstaka år yttorka även odikade starrmyrar så hårt att gyttjan och mossorna i deras bottenskikt bli lättantändliga. I sådant fall äro även förnafattiga starrmyrar tämligen värdelösa som eldhinder. Ytfuktiga rismossar kunna likaledes släppa fram löpbranden, om risbeståndet (ljung- och bärris) är tätt och vinden tillräckligt stark och jämn. För avdikade torvmarker tillkommer risken att skogsbranden sätter sig fast som jordbrand för att sedan vid blåst genom gnistkast sprida sig till andra sidan myren. Fuktiga sankmarker utgöra dock i allmänhet goda naturliga eldhinder särskilt i södra Sverige. Till en annan grupp naturliga eldhinder höra de, som normalt utgöra hinder för eldens spridning endast vissa årstider. På våren, under gräs-, ljungoch tallhedsbrändemas tid utgör sålunda de mossrika skogarna ofta naturliga eldhinder eller ha i varje fall en starkt dämpande effekt på branden. Vid högsommarbränder kunna i gengäld de gräsbundna markerna, såsom hagmarker, betesvallar och hårt gräsbundna kraftledningsgator fungera som eldhinder. Slutligen kunna urskiljas sådana, som endast utgöra hinder för en viss typ av skogsbrand. Lövskogsbestånd eller lövskogsbälten av tillräcklig bredd, 20—30 meter, utgöra sålunda effektiva hinder mot toppbrand, ehuru de ofta släppa fram löpbranden. Även med en viss inblandning av barrträd fungera lövbestånden som hinder mot toppbrand. Kraftledningsgator och bredhuggna rågångar kunna likaledes, åtminstone tillfälligt, reducera toppbranden till låg löpbrand. Såsom naturliga eldhinder kunna även — ehuru med vissa reservationer — räknas redan avbrända marker. Avbrända gräsmarker och skogsmarker med mull eller myllartad jordmån bruka under resten av vegetationsperioden utgöra absoluta eldhinder. Nästföljande år är deras eldhejdande förmåga icke alltid så stor. Marker med utpräglad råhumus bruka, såsom redan tidigare omtalats, efter skogsbrand eller hyggesbränning ånyo bli icke blott brännbara utan även mycket eldfängda, så snart den ytbrända, kvarvarande delen av råhumuslagret blivit hårt genomtorkat.

38 E.

Jämförelse mellan husbrandens och skogsbrandens egenskaper ur släckningssynpunkt. Husbranden

Skogsbranden

Mängden

b r ä n n b art

material.

Stora mängder brännbart material Mängden brännbart material aläro samlade på en liten yta. per ytenhet förhållandevis ringa. Elden hämtar sin näring från markvegetationen och huggnlingsavfailet samt vid hög löpbrand och toppbrand även från trädens barrskrud och finare grenar. Brandens

art

och

utsträckning.

Branden begränsad till en förhålDet brännbara materialet fortares landevis liten yta, där den på grund på grund av ringa mängd och luftig av tillgången på brännbart material lagring mycket snabbt, eldbandet under lång tid kan rasa häftigt. blir därför smalt (i regel blott någon meter, sällan mer än ett par tiotal meter); branden får däremot snart mycket stor utbredning. Brandens Vid husbränder är spridningsrisken ej lika framträdande som vid skogsbränder, åtminstone ej om vinden är måttlig. Varje huskropp är i regel omgiven av ett obrännbart bälte av viss bredd.

Möjligheten

att genom

rörlighet. Även vid rätt lugn väderlek sprider sig skogsbranden med icke obetydlig hastighet, vid kraftigare vind rör den sig synnerligen snabbt. Brännbart material finnes nämligen som regel över hela området kring den ursprungliga eldhärden.

släckning minska

Vid husbränder är det viktigaste att så snabbt som möjligt släcka elden, varigenom brandskadorna på byggnader och inventarier kunna avsevärt minskas.

skadegörelsen.

Vid skogsbranden ha de träd och buskar, som antänts eller utsatts för hettan från annat brinnande material, redan efter några ögonblick ådragit sig sådana skador, att en avsläckning t. ex. med vatten sällan torde medföra någon egentlig minskning av skadorna på den växande skogen. I fråga om upphugget virke

39 Husbranden

Skogsbranden o. d., som befinner sig inom brandområdet, kan direkt släckning av elden emellertid rädda stora värden. Det väsentliga vid skogsbrandbekämpning är dock alltid att hejda eldens spridning.

Möjligheten

att

använda

tekniska

hjälpmedel.

Tekniska hjälpmedel såsom motorBrandområdets utsträckning, glest sprutor kunna nästan alltid utnyttjas, vägnät, svårframkomlig terräng och ringa eller svårutnyttjade vattentillgångar försvåra användningen av tekniska hjälpmedel.

40 KAP. 7

Principdiskussion av metoder för skogsbrandens bekämpande. Med anknytning till vad som anförts i kap. 5 och 6 vill kommittén i detta avsnitt diskutera olika tänkbara släckningsmetoder i belysning av erfarenheter från praktiskt släckningsarbete och från kommitténs försöksverksamhet. En viktig synpunkt måste därvid bli arbetskraftsåtgången vid tillämpning av olika släckningsmetoder. Den största olägenheten av de hittills allmänt använda metoderna får nämligen anses vara, att hejdandet av även en måttlig skogsbrand oftast kräver stor manskapsstyrka.

Metoder för skogsbrandens hejdande. Liksom vid andra bränder kan vid skogsbränder släckningsarbetet — taget i vidsträckt bemärkelse — ske antingen genom verklig släckning av den lågande eller glödande branden i eldbandet, s. k. direkt släckning, eller genom att hindra elden från att angripa nytt material, indirekt släckning, eller slutligen genom åtgärder, som verka på bägge sätten. I fråga om skogsbranden är det lättare att hålla de två släckningsprinciperna åtskilda i diskussionen, ty eldbandet är där alltid klart begränsat och åtskilt från det ännu ej antända materialet, medan det i en brinnande byggnad ofta samtidigt finnes ett flertal »eldband» och »brandfronter», vilka icke kunna bekämpas var för sig, utan där åtgärderna i form av vattenbegjulning som regel få nyssnämnda dubbla verkan. Vid en skogsbrand finnes det ej heller, som i det föregående berörts, normalt någon anledning att i syfte att rädda värden ingripa direkt släckande mot själva elden, varför valet av metod för brandens hejdande kan ske mera fritt. Vid en husbrand kan ofta stora värden räddas genom direkt släckning av elden, varför denna metod där måste bli den primära. Direkta

släckningsmetoder.

Enligt de allmänt gällande släckningsprinciperna, sådana de framställts i kap. 5, bör direkt släckning i eldbandet vid skogsbrand kunna ske genom a) kvävning, b) undanskaffande av de brinnande ämnena eller c) nedkylning av dem.

41 Kvävning kan åstadkommas med svabbar, ruskor o. d., genom påförande av pulverformiga ämnen samt teoretiskt även med användning av kolsyra, klorvätskor och andra kemiska medel. Även vatten och skum ha en viss kvävande verkan. De kemiska medlen har kommittén ansett sig kunna å priori utesluta. Deras verkan grundar sig på kvävande gaser och sådana kunna icke beräknas giva något resultat ute i det fria under de dragförhållanden, som råda vid en skogsbrand. Även vid vanliga eldsvådor användas de nästan enbart vid släckning i slutna utrymmen. Då skogsbranden är både glödande och lågande och dessa kemiska medel endast kväva den lågande branden, skulle för övrigt någon fullständig avsläckning ej äga rum, även om man lyckades få gaserna att verka kvävande. Kostnaderna för en sådan släckningsmetod bleve dessutom med säkerhet mycket höga på grund av släckningsmedlets dyrhet. Därjämte måste svårigheterna att anskaffa och i skogsterräng medföra erforderlig materiel bli mycket stora Den vattenånga, som bildas vid vattenbegjutning av en brand, har en viss kvävande effekt. Då emellertid vattnets verkan huvudsakligen är kylande, behandlas det nedan under nedkylningsnietodem Skummet har vid brand i fibrosa ämnen ej någon nämnvärd kvävande verkan, eftersom temperaturen i eldhärden alltid överstiger 100°. Vattnet i skummet verkar kylande, varför även frågan om skummet som direkt släckningsmedel behandlas längre fram. Huvudsakligen kvävande verkan har påförande av pulverformiga fasta ämnen. Vid skogsbrand ifrågakommer därvid endast mineraljord (sand eller finare jordarter). Erfarenheter från kommitténs försöksverksamhet visar, att ett mineraljordslager motsvarande ca 0,5 cm:s tjocklek har god släckningseffekt vid brand i husmossrika marker med endast gles risvegetation och med föga huggningsavfall, d. v. s. i sådana fall, då branden huvudsakligen näres av mossvegetationen. Vid brand i täta ljungbestånd och på mark belamrad med avfall blir verkan avsevärt nedsatt på grund av att elden där huvudsakligen hämtar sin näring från ljungen resp. avfallet och i viss utsträckning kan fortleva och sprida sig trots att branden i mosstäcket blivit avsläckt med jord. Ytterligare ett förhållande, som försvårar mineraljordens användning i sistnämnda fall, är att bredden på eldbandet ofta är avsevärt större än vid den låga löpbranden i en vanlig mossrik skog. Vid mycket häftig låg löpbrand och hög löpbrand kan metoden ej användas, bland annat därför, att man då på grund av hetta och rök icke kan arbeta tillräckligt nära eldbandet. Arbetsåtgången vid släckning med mineraljord är synnerligen växlande och beror huvudsakligen på svårigheten att anskaffa och utsprida jord. På rena sand- och momarker kan en man i regel utföra ett mycket effektivare släckningsarbete genom påkastande av jord än genom arbete med ruskor och liknande. Det torde sålunda vara möjligt för en man att under gynnsamma förhållanden avsläcka en 20 m:s front på ett par minuter. Ju mera stenbunden marken är, desto svårare blir det att gräva upp den erforderliga jorden,

men även på normalt stenbimdna moräner brukar metoden vara fördelaktig, även om tidsåtgången här blir märkbart större. Den urgamla metoden att släcka skogsbrand med ruskor och svabbar bygger i rätt hög grad på kvävningsprincipen, ehuru här även tillkomma andra moment. Rent kvävande verkar ruskan vid släckning av gräsbränder. Vid brand i skogsmark är det icke tillfyllest att med ruskan kväva lågorna. Om växtlighet och brännbart avfall äro något så när rikligt förekommande och dessutom uttorkad, innebär nämligen kvävningen endast ett tillfälligt hinder. De glödande ämnena i eldbandet orsaka snart nog ett återuppflammande av elden, varefter denna kan sätta sig fast i det obrända bältet närmast eldbandet. Detta söker man undvika genom att med ruskan sopa så mycket som möjligt av det lösa, glödande materialet in mot brandfältet. Detta innebär alltså i viss mån undanskaffande av det brinnande materialet från den farligaste spridningszonen. Metoden bekämpning med ruskor är användbar endast vid svaga — måttliga löpbränder. Vid anhopning av torrt avfall är den effektiv endast om avfallet nödtorftigt rensas undan i angreppszonen eller angreppet sättes in i avsnitt med föga avfall. Hopat avfall, särskilt grövre sådant, hindrar nämligen ruskorna att kväva elden effektivt och utgör ett svårt hinder för sopningen. Släckning med ruska är en synnerligen tung och arbetskrävande metod, icke minst därför, att arbetet sker i den svåraste hettan och röken, varför manskapet ofta måste avlösas. Kommittén har icke funnit anledning ändra de siffror på manskapsbehov, som bruka anföras i handledningarna. Några egentligen nya synpunkter på den nu behandlade släckningsmetoden har kommittén således ej att framföra med undantag för en nyhet i fråga om redskapsutrustningen, vilken behandlas i ett senare avsnitt. Direkt bekämpning av skogsbranden kan slutligen äga rum genom nedkylning av de brinnande och brännbara ämnena i eldbandet, varvid i första hand vatten kommer i fråga som släckningsmedel. Även skum och släckningsvätskor, sådana som klorkalciumlösningar, äro dock tänkbara. Brandsläckning genom nedkylning med vatten är den vid vanliga eldsvådor allmännast använda metoden. Den är självfallet användbar även vid skogsbrandsläckning och har allmänt använts, när brandkårer medverkat. Som tidigare nämnts, är mängden brännbart material avsevärt mindre vid skogsbränder än vid husbränder. Förhållandevis små vattenmängder — per ytenhet räknat — erfordras på grund härav för släckningen. Ur den synpunkten borde alltså den direkta vattensläckningen vara en god metod. Andra förhållanden göra emellertid, att den måste få rätt begränsad användning. Det eldband, som skall släckas, är ofta så smalt, att vattenstrålarna ej kunna helt koncentreras på detsamma. Mycket vatten faller därför på det område innanför eldbandet, som ej har någon betydelse för brandens spridning. Den effektiva användningen av vattnet försvåras även av rökutvecklingen. Redan skogsbrandens normala rök är ett hinder för noggrann inriktning av vattenstrålarna på eldbandet. Genom vattenbegjutningen i eldbandet

blir utvecklingen av siktförsämrande rök och vattenånga ännu mer besvärande, varför vattnet ofta kommer att ganska planlöst sprutas in i rökmassorna vid brandfronten. För att vattnets nedkylande effekt skall fullt utnyttjas, bör det träffa de brinnande och glödande ämnena så finfördelat som möjligt. Vid husbränder uppnås detta antingen genom att en sluten stråle under starkt tryck riktas mot eldhärden för att mot väggar och dylikt där splittras, eller genom att spridd stråle användes. Det senare är dock endast möjligt, om strålföraren kan komma relativt nära elden. Vid skogsbrandsläckning splittras den slutna strålen ej effektivt, när den riktas mot markytan, utan den borrar sig ned i marken, varför vattnet ej helt nyttiggöres i släckningsarbetet. Att arbeta med sluten stråle medför därför slöseri med vatten. Vid skogsbrand måste man dessutom ofta räkna med endast mycket lågt mnnstyckstryck, vilket ej räcker till för att både bära fram strålen till eldhärden och där splittra densamma. Av samma anledning blir det också svårt att till eldhärden föra fram en spridd stråle, om denna skall användas för direkt släckning. Att kommittén i det nyss anförda så starkt betonat svårigheterna att vid direkt släckning hushålla med vattnet beror därpå, att vid skogsbrandsläckning vattentillgången nästan alltid är mycket begränsad, även om hänsyn tages till att vattenbehovet är förhållandevis mindre än vid husbrandsläckning. Såsom vattentag måste i regel utnyttjas små bäckar, diken, gölar, blöta myrar o. d. med oftast mycket ringa vattentillgång. När undantagsvis sjöar, större bäckar eller andra mera givande vattentag stå till buds, kan det vara svårt att utnyttja denna större tillgång, enär man icke med motorsprutor och slang av måttlig tyngd kan transportera fram stora vattenmängder över de långa avstånd och stora höjdskillnader, som bruka förekomma vid skogsbrandbekämpning. (Dessa frågor behandlas närmare under avdelning III: Skogsbrandsläckningsredskapen.) Om vatten skall utnyttjas, måste sålunda vattenbesparande metoder användas. Ytterligare ett förhållande, som försvårar direkt släckning med vatten i eldbandet, är brandfrontens stora rörlighet. Om släckningsarbetet försinkas på grund av svåra terrängförhållanden, tung slangmateriel eller tillfälliga avbrott i vattengivningen kan detta medföra besvärliga konsekvenser genom att brandfronten löper ifrån släckningsmanskapet. Fall finnas, då man på grund härav varit nära att bli kringränd av branden och blivit tvungen att hastigt överge släckningsarbetet för att söka rädda materielen. De förhållanden, för vilka här redogjorts, jämte de gynnsamma resultaten av försöken att med utnyttjande av vatten hejda skogsbrand genom indirekta åtgärder ger kommittén anledning till följande uttalande. Direkt släckning av skogsbrand genom vattenbegjutning i eldbandet bör icke tillgripas i andra fall, än då tillgången på vatten, sprutor och slangmateriel samt släckningsmanskap är stor i förhållande till den brandfront som skall hejdas. Vid mycket häftiga bränder — hög löpbrand i skog och toppbrand — vilka få anses svåra att hejda genom indirekt användning av vatten, är direkt bekämpning med kraftiga vattenstrålar effektiv, men man måste då räkna med,

44 att endast ganska måttliga brandfronter kunna behärskas av varje insatt stråle. Vad här sagts om vattnets användning för direkt släckning gäller även, och än mer utpräglat, skummet. Den materiel, som erfordras för skummets framställning och spridning, blir nämligen alltid tyngre och mera svårhanterlig än vattensläckningsmateriel av motsvarande kapacitet. Sammanfattningsvis kan om de direkta släckningsmetoderna sägas, att de främst komma till användning mot skogsbrandtillbud, gräsbränder, ljungbränder och svaga löpbränder i skog och att det därvid i regel blir fråga om kvävning och insopning med ruskor eller kvävning genom påkastande av mineraljord. Indirekta

släckningsmetoder.

Kommittén har kallat de åtgärder, som avse att hejda brandens vidare spridning, medan redan antända ämnen tillåtas brinna ned, indirekt släckning. Dessa åtgärder äro av tvenne slag. De brännbara ämnena i brandens spridningsriktning bortskaffas eller göras obrännbara. En av de viktigaste förutsättningarna för att ett skogsbrandhejdande hinder skall bli effektivt, är att dess bredd är tillräcklig. Detta gäller vare sig hindret åstadkommits på det ena eller andra sättet. Den erforderliga bredden på hindret bestämmes av gnistregnets längd och täthet samt flammornas längd. På marker, där dessa bli långa och gärna svepa lågt, t. ex. på hyggen och ljunghedar, måste hindret därför vara bredare än vid brand av motsvarande häftighet i sluten skog. Samma är förhållandet, om gnistspridande material finnes i större mängd. Svåra gnistspridare äro vid vanlig löpbrand torra enbuskar och torrt avverkningsavfall, särskilt granris. Vid hög löpbrand och toppbrand blir gnistregnet som regel mycket häftigt, varför eldhindren i sådana fall måste ha stor bredd. Undanskaffande av brännbara ämnen i brandens väg. Denna princip ligger till grund för de kända metoderna, anläggande av brandgata och upptagande av branddike. I viss mån skulle man hit kunna räkna även sådana metoder, som skyddsavbränning och moteld, men de kunna med lika rätt räknas som åtgärder för att göra det brännbara materialet obrännbart och komma därför att behandlas i nästa avsnitt. Branddiket och brandgatan komma alltid att ha en uppgift som försvarsmedel, enär de kunna utföras med enkla, lätt tillgängliga hjälpmedel, såsom hackor, spadar och yxor. För hejdandet av vidsträckta och häftiga, höga löpbränder och toppbränder synes anläggandet av brandgator, i kombination med andra åtgärder, bli den enda tänkbara metoden i fall ej många motorsprutor kunna samtidigt sättas in. Både branddiket och brandgatan äro emellertid mycket arbetskrävande. Det är därför särskilt viktigt att vid deras utförande taga hänsyn till egenskaperna hos den brand, de avse att hejda, och ej göra ingreppen mera arbetskrävande än nödvändigt.

45 Av de anförda kraven på eldhindrens bredd framgår att enbart ett branddike i sin gängse utformning, alltså en 3—5 dm bred mineraljordsblottad rand, endast undantagsvis är tillräckligt för hejdande av den egentliga brandfronten. Branddiket får där en uppgift som stöd för eller komplettering till andra åtgärder. Längs brandområdets flanker och rygg kan emellertid elden ej sällan hejdas med branddike. Man får då samtidigt brandgränsen säkrad. Om vegetations-, mark- och terrängförhållandena äro gynnsamma kan — särskilt vid tillgång på maskinella hjälpmedel — markbetäckningen på bredare bälten avflås eller nedharvas i mineraljorden. Sådana bälten, vilka främst komma i fråga på stenfria tallmoar och tallhedar, utgöra goda eldhinder även för något häftigare löpbrand. Enligt den nomenklatur, som kommittén förordat, innebär upptagande av branddike, att vegetationens botten- och fältskikt samt humustäcket bortskaffas på ett rätt smalt bälte. I en brandgata åter, bortröjes på ett bredare bälte (2—20 m) busk- och trädskikten mer eller mindre fullständigt samt undanskaffas löst liggande brännbara ämnen. Brandgatan blir därför i sig själv intet absolut eldhinder, ty löpbranden kan ofta taga sig över i fältoch bottenskikten. Den måste alltså kombineras med andra åtgärder. Vid anläggande av brandgator kan mycket arbete sparas genom anpassning av röjningsgraden efter brandens häftighet. Det är egentligen endast vid toppbrand och vid hög löpbrand, som totalröjning kan behövas. Brandgatan har till uppgift att minska brandens häftighet. Toppbrand och hög löpbrand reduceras till låg löpbrand och häftigare låg löpbrand blir svagare genom att mängden brännbart material är avsevärt mindre där än i omgivningen. Sin verkliga eldhejdande verkan får gatan därigenom att på eller i anslutning till densamma utföras andra skyddsåtgärder, såsom upptagande av branddike, täckning med mineraljord, skyddsavbränning eller begjutning med vatten eller skum. De tre sistnämnda metoderna avse alla att göra materialet framför branden obrännbart. De ha visat sig användbara som brandhejdande åtgärder såväl var för sig som i kombination med brandgata. Åtgärder för att göra det brännbara materialet obrännbart. Täckning med mineraljord har tidigare behandlats som en direkt släckningsmetod. Om mineraljordsträngen lägges framför eldbandet, får den karaktär av ett indirekt verkande eldhinder. Med måttlig arbetsinsats kan ej lämpligen utspridas större jordmängd än ca 5 liter/m 2 , motsvarande ett lager av ungefär 0,5 cm:s tjocklek. Detta täcker nätt och jämt bottenskiktets mossor och lavar och utgör ett slags mekaniskt hinder för antändning av dessa. I vanliga skogsmarker utan nämnvärt huggningsavfall är detta också tillräckligt, då det är bottenskiktet, som främst underhåller elden. Att bärrisen icke bli täckta av jord betyder under dessa förhållanden ej så mycket. Är avfallet rikligare, utgör jordsträngen intet säkert eldhinder, om ej avfallet röjes undan innan jorden utsprides. I marker, där elden huvudsakligen näres av fältskiktets växtlighet, t. ex. marker med torr ljung är metoden ej användbar, som stöd för skyddsavbränning (se nedan) är jordsträngen i regel överlag-

sen det vanliga branddiket, därför att den kräver mindre arbete och lättare kan göras effektivt eldhejdande. Mot brand av den typ, som kräver stor bredd på hindret lämpar sig metoden ej, enär man ej med fördel kan anlägga bredare bälte än ett par meter. En brandgata förstärkt med en jordsträng av 1—2 m:s bredd är emellertid ett gott skydd även mot tämligen häftig brand. Kontrollerad avbränning av det brännbara materialet i terrängen framför skogsbranden, s. k. skyddsavbränning, är ett annat sätt att åstadkomma ett hinder bestående av obrännbart material. Metoden har utvecklats vid hyggesbränningar i Norrland och sedan tillämpats vid skogsbrandbekämpning. Den ger ett förhållandevis brett eldhinder och utnyttjas därför huvudsakligen mot stora och häftiga bränder. För att kunna hållas under kontroll får skyddsavbränningselden ej bli hög, utan endast förtära markvegetation, avfall och låga buskar. Oftast är ju också den brand, som skall hejdas genom skyddsavbränning, så häftig att en öppning i krontaket erfordras. Avbränningen sker därför i regel från en brandgata eller från ett i sig själv alltför smalt naturligt eldhinder såsom en väg, en bäck, ett smalt myrstråk eller ett surdråg. Rätt utförd är skyddsavbränning en elegant metod att med måttlig manskapsinsats och ej särskilt påkostande arbete hejda även de svåraste bränder. För att fullt komma till sin rätt fordrar den emellertid, att manskapet eller åtminstone förmännen äro vana att handskas med eld och ha erfarenhet av metoden. Det har ibland sagts, att skyddsavbränningen skulle vara en riskfylld metod. Kan man icke hålla skyddsavbränningselden under kontroll äro emellertid även utsikterna att hejda den anstormande branden mot en icke avbränd gata mycket små. Metoden, som synes värd att komma till vanligare användning än hittills, kommer att utförligt beskrivas i nästa kapitel, varför kommittén här nöjer sig med dessa allmänna synpunkter. Måhända bör dock redan här erinras om att såsom stöd för skyddsavbränning erfordras antingen ett naturligt eldhinder eller också ett branddike, en jordsträng eller ett vattenbälte. Moteld. I äldre svenska handledningar rekommmenderades ofta anläggandet av moteld såsom den bästa metoden att hejda häftiga skogsbränder. I tysk och amerikansk litteratur kan man även på senare tid finna sådana rekommendationer. Det har dock icke alltid varit möjligt att utröna, huruvida icke dessa utländska uppgifter om moteld delvis avse någon form av skyddsavbränning. Kommittén måste för sin del uttala, att moteld i ordets egentliga betydelse ej bör komma till användning annat än i rena undantagsfall. Svårigheterna att rätt bedöma när motelden skall tändas, de stora krav på lugn, eldvana och snabbhet, som måste ställas på personalen, samt riskerna att huvudeldens och moteldens normalt mycket häftiga sammandrabbning förorsakar rikliga, synnerligen långt gående gnistkast, äro de viktigaste skälen mot en allmän användning av denna metod. För att klara en mycket

47 kritisk situation kan dock en skicklig släckningsledare med rutinerat manskap tillgripa moteld, t. ex. om branden hotar att gå över i ett bestånd, där möjlighet att hejda den ej förefinnes förrän på långt avstånd, eller om branden på grund av vindkantring hastigt ändrar rörelseriktning. I sistnämnda fall kan ett på brandområdets flank befintligt fåtal personer bli tvungna att med detta yttersta medel söka avvärja en katastrof. V att enb eg jut ning framför eldbandet utgör ett tredje sätt att göra materialet framför eldbandet obrännbart. Sedan gammalt har man haft den erfarenheten, att ett regn på endast ett par millimeter har förmåga att åtminstone för stunden göra markbetäckningen obrännbar eller i varje fall mycket obenägen för antändning. Denna erfarenhet har kommittén sökt utnyttja för släckningsarbetet. En stor del av kommitténs försök har därför gått ut på att undersöka, om man genom nedfuktning av markbetäckningen kan åstadkomma tillräckligt effektiva eldhinder. Samtidigt ha jämförande försök ägt rum med skumbelagda skyddsbälten. Redan innan kommitténs arbete påbörjades, hade W r e 11 i n d klargjort, att man med små vattenmängder kan åstadkomma ett smalt skyddsbälte, användbart som stöd för skyddsavbränning. Försöken ha bekräftat denna erfarenhet och dessutom visat, att man med vattenbegjutning kan få skyddsbälten, som i sig själva utgöra hinder mot skogsbrandens framträngande. Vid upprepade försök har konstaterats att endast små vattenmängder erfordras per ytenhet, om vattnet sprides jämnt. Intill en viss gräns synes den behövliga mängden vara direkt beroende av huru fint vattnet sönderdelas. I vanliga skogsmarker med mossor, lavar och något bärris har en kvantitet av ca en liter/m 2 visat sig tillräcklig, om markbetäckningen ej varit osedvanligt hårt uttorkad. Den angivna siffran kan anses som ett genomsnittligt normalvärde. Vid gräsbränder och på hedmarker med obetydlig vegetation synas mindre mängder vara tillräckliga, medan exempelvis marker med tätvuxen, torr ljung kräva omkring dubbelt så mycket vatten. Samma gäller vattenskyddsbälten mot hög löpbrand i skog eller buskmark, då även buskarna och trädens nedre delar böra besprutas och vattenåtgången därigenom blir större. En fråga av särskilt intresse i detta sammanhang utgör huggningsavfallet. Förekommer sådant i nämnvärd omfattning, visar det sig alltid mycket svårt att med rimliga vattenmängder åstadkomma ett effektivt hinder. Dels rinner större delen av det vatten, som faller på avfallet ner på marken (där det visserligen ökar växtlighetens obrännbarhet), dels förbli grenarnas, topparnas m. fl. undersidor torra, så att de kunna leda elden över skyddsbältet. Om vattenbältet ej kan förläggas till något område utan avfall, är det därför en vatten- och arbetsbesparande åtgärd att före vattenbegjutningen nödtorftigt rensa undan avfallet från det blivande skyddsbältet på samma sätt, som sker vid brandgatans röjning. Om ej vattentillgången är mycket god, får denna förberedande åtgärd anses nödvändig. Fördelaktigt är givetvis, att från bältet även röja undan starkt eldfängda buskar.

48 Angående erforderlig bredd på vattenskyddsbältet synas erfarenheter från försöken ge vid handen följande. Svag, låg löpbrand i skogsbestånd med mossor, lavar och något bärris kan hejdas med ett bälte av ca 1 m:s bredd. Vid ljungbrand liksom vid låg löpbrand i skog med torrt huggningsavfall brukar krävas minst 2 m:s bredd. Vid häftigare, låg löpbrand erfordras ännu större bredd, som på avfallsbelamrat hygge kan behöva uppgå till 5 m. Mot hög löpbrand torde bredder på 5—10 m bli erforderliga, övriga uppgifter om fordringar på vattenskyddsbälten och tekniken vid deras utläggande återfinnas i nästa kapitel. Erbjuder det här beskrivna sättet att använda vattnet vid skogsbrandsläckning någon fördel gentemot direkt släckning med vatten? Tidigare ha nämnts vissa uppenbara nackdelar med sistnämnda metod, t. ex. svårigheten att hushålla med begränsade vattentillgångar, besvärande rökutveckling m. m. Dessa svårigheter behöver man ej räkna med om vattnet utsprides framför eldbandet. En uppenbar fördel är, att arbetet ej måste ske så nära brandfronten, att det försvåras av hetta och rök. Visserligen bör vattenbältet läggas så nära branden som möjligt, men för att få bättre arbetseffekt kan vid häftigare brand bältet utan olägenhet läggas på något avstånd från brandfronten. Någon risk synes ej föreligga, att vattnet i nämnvärd utsträckning avdunstar, innan elden når fram till skyddsbältet. Ehuru några tydliga siffermässiga jämförelser ej kunnat göras, har kommittén kommit till den bestämda uppfattningen, att mindre vattenmängder erfordras för släckningsarbetet, om det finfördelas på vattenbälten, än om det användes för direkt släckning i eldbandet. Dels åtgår överhuvud taget mera vatten för att kyla ned och släcka brinnande material än för att göra det obrännbart, dels kan man vid den indirekta metoden själv i viss mån reglera mängden brännbart material, som behöver nedfuktas, t. ex. genom lämplig förläggning av skyddsbältet och genom bortröjning av avfall o. d. från detsamma. Slutligen förbrukas ej vatten till ringa eller ingen nytta innanför elclbandet. Då amerikanarna ha långvarig erfarenhet av vattnets utnyttjande vid skogsbrandbekämpning (se bil. 2), h a r kommittén givetvis med intresse tagit del av deras metoder och sökt tillämpa dem under våra förhållanden. De bygga emellertid på förutsättningar, som här endast undantagsvis äro möjliga att uppfylla, nämligen tillgång på stora vattenmängder per tidsenhet och sprutor, som prestera mycket höga tryck. Brandens hejdande sker sålunda genom att med stor munstycksöppning (10—12 mm) och sluten stråle snabbt sprida relativt mycket vatten (50—150 minutliter) i själva eldbandet. Därefter uppdrages omedelbart ett någon decimeter till en meter brett s. k. vattendike i eldbandets yttre gräns, till vilket arbete även användes så stark vattenström som möjligt. Som stöd för moteld nedfuktas ett 3—5 meter brett bälte av brandgatan med, som det står i handledningarna, »endast 2 tum (51 mm) vatten». Detta motsvarar 150—250 liter per sträckmeter, en för våra förhållanden oerhörd vattenmängd. De vattenmängder och tryck, som erfordras för dessa prestationer, kunna vi räkna med endast

49 vid användning av större sprutor och efter skogsförhållanden korta slangledningar. Med hänsyn till f. n. tillgängliga spruttyper, transportanordningar, slangar m. m. måste de av kommittén rekommenderade vattenbesparande metoderna anses lämpligare i vår terräng. Vid mera ingående litteraturstudier har kommittén i en finsk artikel om skogsbrandsläckning år 1926 funnit ungefär samma tankegångar angående vattnets användning vid skogsbrandsläckning, som kommittén självständigt kommit till genom sina försök. De av författaren, Arvid Borg, lancerade idéerna ha dock veterligen ej kommit till praktisk tillämpning vare sig i Finland eller annorstädes. Kommittén anser sig sålunda böra förorda, att vattnet såsom skogsbrandstäckningsmedel normalt användes för nedfuktning av — från avfall o. d. nödtorftigt rensade — bälten framför eldbandet, varvid enstaka, kraftigare och gnistspridande eldhärdar böra släckas genom direkt besprutning, om man därigenom kan undgå en arbets- och vattenkrävande breddning av .skyddsbältet. I Tyskland har för skogsbrandsläckning försöksvis använts klorkalciumlösningar, som fördelas med små bärbara trycksprutor och huvudsakligen utnyttjas för nedfuktning av brandfarliga skogsbryn och ungskogar särskilt vid skyddsavbränningar och moteld. Fördelen med denna metod skulle vara, att släckningseffekten blir kvardröjande, enär klorkalcium hygroskopiskt upptager luftens fuktighet, varigenom eldens återuppflammande försvåras. Metoden har av kommittén icke upptagits till prövning. För dess tillämpning fordras nämligen enligt de tyska erfarenheterna omfattande tekniska anordningar, som äro både svårtransportabla och dyra (se bil. 2). I svensk terräng torde därför metoden i sin tyska utformning icke vara ändamålsenlig. Däremot kunde övervägas att använda klorkalciumlösningar i vattentankarna på sådana skogsbrandsläckningsenheter, som t. ex. Lenna skogsbrandkärra. Användningen av skum som släckningsmedel vid skogsbrand har diskuterats livligt under senare år. Det har ansetts, att användning av skum skulle medföra en avsevärd vattenbesparing, att skummets kända eldhärdighet skulle ge en bättre brandhejdande effekt, att skyddsbälten belagda med skum lättare kunde bevakas än vattenskyddsbälten, enär skumränderna vore framträdande i terrängen, samt slutligen att vattnet skulle avdunsta långsammare från skumbältet än från vattenskyddsbälten, varigenom de förra skulle få en mera varaktig verkan. Kommittén har under sin försöksverksamhet ägnat frågan vatten contra skum ett ingående studium. Av försöken framgår följande. Vare sig vatten eller skum användes, synas ungefär lika stora vattenmängder erfordras, för att göra skyddsbältet obrännbart. I varje fall har något klart utslag ej erhållits till förmån för skummet. Det har nämligen visat sig svårt att vid 4 —4G8156.

50 skumbeläggning av skyddsbälten komma nämnvärt under den vattenkvantitet på ca en liter per m 2 , som har visat sig tillräcklig för nedfuktning med enbart vatten. Genom skummets utläggning i tvenne smalare ränder med ett litet avstånd emellan eller genom utläggning av en smal, kompakt skumrand och på läsidan av densamma en svag överstrilning med skum har man uppnått någon minskning av erforderlig vattenmängd, dock på bekostnad av tidsåtgången. Skummets erkända eldhärdighet tycks icke komma till sin fulla rätt vid skogsbrandbekämpning, troligen enär utlagda skyddsbälten ej utsättas för sådan sammanhängande intensiv bestrålning från heta lågor, som är vanlig vid husbränder. Vid dessa användes ju skummet stundom såsom brandsegel på husväggar, som äro utsatta för sådan bestrålning. Vill man jämföra skyddsbältena vid en skogsbrand med dessa brandsegel så finner man de skillnaderna att den uttorkade markbetäckningen rikligt suger åt sig och kvarhåller finfördelat vatten, vilket en lodrät för stark strålvärme utsatt husvägg ej gör, och att intensiteten i strålvärmen är många gånger större vid en husbrand. Som bekant är strålvärmen vid en skogsbrand även nära eldbandet ganska svag närmast marken. Man kan t. ex. även vid rätt häftig brand krypande taga sig fram nära eldbandet. Ett tecken på att stor eldhärdighet ej betyder så mycket för ett skyddsbälte mot skogsbrand, är följande under kommitténs försök iakttagna förhållande. Vid många tillfällen har elden tagit sig över de skyddsbälten, som anordnats. Detta har emellertid så gott som alltid skett genom att skogsbranden genom gnistkast o. d. hoppat över bältet, vilket därefter ofta kvarstått som en obränd rand på brandfältet. Om elden blivit häftig på båda sidor om ett nedfuktat bälte, har detta dock ofta helt eller delvis avbränts och detta vare sig vatten eller skum använts. Att en skumrand är lättare synlig i terrängen är givetvis sant. Även ett med vatten nedfuktat bälte kan emellertid i regel skönjas ganska väl på grund av den ändrade färg, som mossor och ris antaga efter vattenbegjutning, ävensom på grund av den undanröjning av avfall, som bör ha ägt rum på bältet. I fråga om skummets kvardröjande släckningseffekt i jämförelse med vatten har kommittén under sina försök aldrig iakttagit, att ett med finfördelat vatten ordnat skyddsbälte skulle inom måttlig tid genom vattenavdunstning få sin skyddande effekt märkbart minskad. Denna praktiska erfarenhet bestyrkes även av vissa laboratorieförsök, som statens provningsanstalt på Skogsförsäkringsbolagets uppdrag utfört (se tidskriften Skogen 5/1945). Av dessa framgå, att avdunstningen för såväl skumbelagda som med vatten nedfuktade bälten är så obetydlig, att man kan bortse från densamma, och för båda släckningsmedlen är av samma storleksordning (på 30 min. maximalt 7 % för vatten och 5 °/o för skum). Vid proven undersöktes även avrinningen, varvid konstaterades att inom 15 min. hade i ett fall (renlav som underlag) avrunnit 48 °/o från den vattenbegjutna och 30 °/o från den skumbelagda ytan samt i ett annat fall (av-

51 verkningsavfall) 71 °/o från den vattenbegjutna mot 47 °/o från den skumbelagda ytan. Dessa värden ha tytts som ett bevis för skummets större värde som släckningsmedel. Denna slutsats är dock icke motiverad, ty det bör observeras, att det som avrunnet betecknade vattnet ej gått förlorat för släckningsarbetet. I provet med huggningsavfall torde det praktiskt taget helt nyttiggöras, då det droppar ned på och uppsuges av vegetationen under avfallet främst moss- eller lavtäcket. Även i det förstnämnda fallet kommer väsentlig del av vattnet till nytta genom att humuslagret under lavtäcket nedfuktas. Vid försöken synes för övrigt de använda vattenmängderna både på den skumbelagda och vattenbegjutna ytan ha varit avsevärt större, än som kunnat av växtligheten även vid gynnsamma förhållanden uppsugas, vilket framgår av att vid försökens avslutande (efter 2 timmar) praktiskt laget samma vattenmängder avrunnit från de skumbelagda och vattenbegjutna ytorna, nämligen 43 respektive 48 °/o från ytan med renlav och 69 resp. 76 °/o från ytan med avverkningsavfallet. Kommittén har sålunda icke kunnat konstatera, att skummet i jämförelse med finfördelat vatten besitter några mera påtagliga fördelar såsom släckningsmedel vid skogsbränder. När därtill kommer att användning av skum medför direkta nackdelar såsom dyrare, tyngre, tekniskt mera invecklad och för ovarsam behandling mera känslig apparatur samt att dyrbar, tyngande och vid längre tids förvaring ohållbar skumvätska måste medföras i terrängen, kan kommittén icke för sin del — åtminstone vid skummaterielens nuvarande utveckling — förorda allmännare användning av skum vid skogsbrandbekämpning. Alla indirekta släckningsmetoder kräva vakthållning vid det anordnade hindret för brandens hejdande. Detta gäller brandgator, branddiken och jordsträngar såväl som vatten- eller skumbälten. Det är nämligen icke god ekonomisering med arbetskraften att göra skyddsbältet så brett, att det ger absolut säkerhet mot att elden genom gnistkast eller annorledes tager sig (iver detsamma. De indirekta släckningsmetoderna äro och torde förbli mest användbara, så fort det rör sig om bränder, som nått viss omfattning. För hejdandet av mycket stora och häftiga bränder få de i allmänhet anses som de enda tänkbara. Under vissa förhållanden kan det vara ändamålsenligt att kombinera direkta och indirekta släckningsmetoder. Branden kan sålunda, utan att den helt hejdas, dämpas genom svag röjning eller begjutning med små vattenmängder, varefter den slutligt släckes med ruskor. Även det motsatta förfarandet kan tänkas; tillfällig kvävning av lågorna med ruskor och därefter bevattning av ett bälte omedelbart intill eldbandet, för att hindra elden att åter få fäste.

52 Metoder för s ä k r i n g a v v u n n a b r a n d g r ä n s e r . Behovet av åtgärder för säkring av vunna brandgränser betingas av följande förhållanden. Runt hela brandområdet ligger i direkt beröring med det ofta endast nödtorftigt avsläckta eldbandet brännbart material eller också sådant, som endast för tillfället har gjorts obrännbart. Risk finnes därför alltid, att branden kan flamma upp på nytt och fortsätta att sprida sig, om icke vaktmanskap utsattes med små avstånd runt området, medan eftersläckningen pågår eller det antända materialet tillätes brinna ut. Säkringen avser alltså att anordna ett så effektivt eldhinder, att vaktstyrkan utan risk kan minskas. Detta hinder behöver i regel ej ha någon större bredd, emedan branden på detta stadium ej längre har nämnvärd häftighet. Säkringsbältet bör omfatta dels en isoleringszon, som hindrar elden att krypa över i mosstäcket och humusen, dels en fullständigt avsläckt zon av brandområdets yttersta del, som hindrar spridning genom gnistkast från kvarvarande eld inom området. Försök ha visat, att säkringsarbetet, som normalt består i grävning av branddike och avsläckning med mineraljord, även kan utföras med enbart vatten, om detta finnes i tillräckliga mängder och under tillräckligt tryck.

Metoder för eftersläckning. Eftersläckning av brandfältet kan — enligt vad försöken visa — även utföras med vatten, men härför krävas mycket stora vattenmängder och relativt höga munstyckstryck, varför metoderna ej kunna rekommenderas för större skogsbränder. Oekonomiskt är i varje fall ett tillvägagångssätt, som icke synes vara ovanligt i närheten av bebyggda trakter, nämligen att brandkår, som anländer till brandplatsen först sedan branden i huvudsak hejdats, sättes in på uppgiften att med sin sprutmateriel eftersläcka området. Detta bör icke ske i andra fall, än då brandområdet på grund av blockig terräng o. dyl. är särskilt svårt att eftersläcka med jord. Utförda försök ha visat, att skum ä r oanvändbart för eftersläckningsarbete, om detta skall bedrivas under något hänsynstagande till kostnaderna.

53 KAP. 8

Kommitténs utlåtande angående lämpliga släckningsmetoder. Föregående kapitels motivering och principdiskussion av släckningsmetoderna byggde på en indelning av dessa i direkta och indirekta. I detta kapitel, som är avsett att vara en praktiskt betonad sammanfattning, av vad som på utvecklingens nuvarande ståndpunkt kan anses vara riktig metodik vid skogsbrandsläckning, h a r valts en annan systematisk uppdelning, som för denna uppgift synts mera ändamålsenlig, nämligen i torra, våta och kombinerade metoder. Tillgången på släckningsmateriel avsedd för dessa olika metoder är nämligen en av de viktigaste utgångspunkterna vid släckningsledarens val av släckningsförfarande. De torra släckningsmetoder, som äro av gammalt kända och beskrivna, komina att behandlas föga ingående. Tyngdpunkten i framställningen lägges i stället på mindre allmänt kända men värdefulla torra släckningsmetoder samt på våta och kombinerade metoder. A.

Metoder för b r a n d e n s h e j d a n d e .

En viktig taktisk regel, som gäller oavsett släckningsmetod, är, att terrängens och växtlighetens inverkan på brandens häftighet skall utnyttjas vid släckningsarbetet. Sålunda bör alla angrepp mot brandfronten helst insättas, när branden rör sig nedför en sluttning eller på plan mark. I varje fall gäller detta, om branden är något så n ä r häftig. Är avståndet till gynnsam terräng stort, måste emellertid mot fördelen att få möta branden under förhållanden, då den är svagare, vägas nackdelarna av att en stor areal måste uppgivas, och att branden får större utsträckning och därigenom längre brandfront. Vad här sagts om hänsyn till topografien gäller även utnyttjandet av växtlighetens större eller mindre brännbarhet samt av naturliga eldhinder. Torra

metoder.

Svag till måttlig låg löpbrand i skog, gräsbrand och ljungbrand hejdas genom 1) eldens kvävning och insopning, 2) grävning av branddike, 3) påkastande av jord i eller framför eldbandet eller en kombination av dessa åtgärder.

54 Eldens insopning och kvävning med ruskor eller stålkvastar. Vid svag låg löpbrand är denna metod alltid användbar. Den kan vid riklig manskapstillgång även tillämpas, då löpbranden är något häftigare. Branden bör dock ej utan vidare angripas, där den råkar befinna sig vid släckningsmanskapets ankomst. Om man genom att släppa fram den några meter kan vinna ett gynnsammare utgångsläge för angreppet, bör detta ske. Det kan vara ett bälte med mindre brännbart material, en stig, ett dike eller dylikt. Ofta är det lämpligt, att släckningsmanskapet skapar detta gynnsamma utgångsläge. Även utan egentliga redskap går det nämligen lätt att på ett bälte av en eller annan meter kasta undan det lösa, brännbara avverkningsavfallet, hugga bort särskilt eldfängda buskar eller riva bort en del ljung. I en sådan, något förberedd ställning går det lättare att med ruskorna möta branden. Genom att raskt och målmedvetet sätta in ruskangreppen vid de tillfällen, då lågorna på grund av värmesugningen dragas in mot brandområdet, kunna även ganska häftiga bränder hejdas. Man strävar först att hejda branden i den farligaste spridningsriktningen (vindriktningen, lättantändliga marker, hotade värden såsom ungskogar, bebyggelse e. d.). Finnas inga särskilda riskpunkter, gäller regeln, att släckningen vid ringa manskapstillgång bör bedrivas från den ena eller bägge av brandfrontens flyglar mot brandfrontens mitt för att söka minska frontens bredd. Ruskan verkar som släckningsredskap på två sätt: den sopar in det brinnande materialet och den kväver elden. Det bästa resultatet nås, om ruskan lätt tryckt intill marken föres kraftigt men lugnt in mot brandområdet. Genom att skjuta ruskan rakt ifrån sig kan man hålla sig något längre från de heta lågorna; sopningen kan emellertid även ske från sidan. Vid gräsbrand kan det vara lämpligt att med från sidan sopande och i eldbandet något dröjande slag kväva elden. Det ej ovanliga sättet att genom häftiga slag med högt lyftad ruska söka piska ihjäl elden är olämpligt, enär kringsprättande gnistor då endast öka spridningsrisken. När ruskan föres på rätt sätt, kväver den elden i vegetationstäcket och sopar in brinnande kvistar och dylikt från eldgränsen, så att man får ett från brinnande partiklar fritt bälte, där markbetäckningen är ytligt avbränd. Arbetskraftsåtgången är givetvis synnerligen växlande. Vid de svåraste bränder, som överhuvud taget kunna mötas med ruskor, kan erfordras 75— 100 man per 100 meter av eldfronten. (Med utgångspunkt från att kortare avstånd mellan karlarna än två meter av praktiska skäl ej kan förekomma, och att full avlösningsstyrka skall finnas tillgänglig.) Vid svag löpbrand kan samma sträcka i regel behärskas av 5—10 man. Vid flankerna och brandområdets rygg kunna ännu mindre styrkor vara tillräckliga. Detsamma gäller vid släckning under natten, då branden är starkt försvagad. Branddiken. Enbart upptagande av branddiken kommer endast sällan till användning som metod att hejda eller begränsa en skogsbrand. Så kan dock ske vid brandområdets rygg och flanker, eller om elden är svag och rör sig långsamt. Branddiket avser då att samtidigt hejda branden och säkra eldgränsen. Eljest användes branddiket i regel för att öka brandgatornas effekt.

55 Branddiket, som skall vara minst 3, helst 4—5 dm brett och nå ned till mineraljorden eller mycket fuktig humus, skall rensas från allt material, som kan leda elden över detsamma, såsom ris, grenar, torra eller ruttna trädstammar och rötter. Den avflådda skogstorven skall huggas väl loss på dikets bägge sidor och kastas in mot branden. När ett branddike upptages omedelbart intill flanken kan man för att göra arbetet mindre påfrestande för manskapet tillåta sig att kasta torven på branddikets utsida. För upptagande av branddiken användas hackor och spadar av typer, som beskrivas i avd. III. Arbetsåtgången är beroende på humustäckets tjocklek och seghet samt på använda redskap. Med lämpliga sådana kan tidsåtgången beräknas växla mellan 3A och 2 1/2 manstimme för 100 meter. De lägsta värdena gälla lavhedar och husmossrika skogar med tunn humus och löga bärris, de högsta avse svåra råhumusmarker och ljungmarker. Täckning med mineraljord. Genom påkastande av mineraljord i eldbandet kan svag löpbrand släckas direkt. Sprides jorden på ett bälte framför eldbandet erhålles ett eldhinder, som antingen i sig själv är tillräckligt för att hejda branden eller åtminstone dämpar elden, så att den med ringa manskapsinsats kan slutgiltigt släckas med ruskor. Vid gynnsamma markförhållanden (sand- och momarker samt ej för steniga moränmarker) k a n metoden varmt förordas. Då en jordsträng ofta kan anläggas snabbare än ett branddike, särskilt om råhumustäcket är tjockt, användes den med fördel som förstärkning av brandgata. Från ett jordtag i bältet eller dess omedelbara närhet kan man genom att kasta ut jorden med spade direkt täcka en sträcka av 15—20 meters längd 18—10 meter åt varje håll). Om jorden sprides jämnt och markvegetationen ej är riklig, erfordras per kvadratmeter 2—3 spadar. Vid tät och hög markvegetation lämpar sig ej metoden. Torrt huggningsavfall skall bortrensas, innan strängen utlägges. Erforderlig bredd på denna är beroende av eldens häftighet, främst flammornas längd och gnistregnets styrka. I gynnsamma fall kan en meter vara tillräckligt, men om så erfordras är det möjligt att anlägga bälten på ett par meters bredd. Tidsåtgången för ett metersbrett bälte kan på sandhedar och andra lämpliga marker beräknas till ca 25 mansminuter per 100 m och på relativt steniga moränmarker med tjock råhumus till 3—4 gånger denna tid. För ett bälte på 3—4 dm åtgår något mindre än hälften av den angivna tiden. Användes jorden för direkt släckning, torde en man under gynnsamma omständigheter kunna avsläcka en 20 m:s brandfront på 2—3 minuter. Skall häftigare låg löpbrand, hög löpbrand eller toppbrand hejdas utan användande av vatten, måste släckningsarbetet antingen stödjas på naturliga eldhinder eller på en uppröjd brandgata. De naturliga eldhindren kunna stundom vara så breda och effektiva i förhållande till brandens häftighet, att släckningsmanskapet endast behöver utposteras bakom detsamma för att släcka antändningar genom gnistor. Ofta ä r dock hindret för smalt (smal väg, stig, dike eller dylikt) eller ej fullstän-

56 digt (kraftledningsgata, rågång). Det naturliga hindret utnyttjas i sådana fall som stöd för direkt släckning med ruskor eller jord av den genom hindret försvagade branden eller som stöd för en brandgata eller för skyddsavbränning. Anläggning av brandgata. Denna metod innebär, att ett bälte av lämplig bredd hugges fritt från buskar och åtminstone mindre träd samt rensas från huggningsavfall. Gatan måste dessutom förstärkas genom upptagande av branddike, utspridning av mineraljord eller skyddsavbränning (se nedan). Brandgatan skall anläggas på sådant avstånd från brandfronten, att den säkert blir färdig, till dess branden når fram. Den får icke vara småkrokig utan bör vara så rak som möjligt och förläggas snett (30—45° vinkel) mot brandfronten, så att elden icke når hela gatan på en gång. Om arbetet samtidigt kan ske från bägge flyglarna, blir brandgatan vinkelformig, varvid branden efter hand pressas samman i en spets och så småningom minskar i häftighet. Skall brandgatan skyddsavbrännas, sker emellertid dess uppröjning med början från vinkelspetsen. Betydelsen av att utnyttja växlingarna i terräng och vegetation är särskilt stor vid anläggandet av brandgator. Brandgatans bredd och utförande i övrigt är beroende av brandens häftighet. Endast mera sällan är det emellertid nödvändigt att röja gatan fullständigt fri från all trädvegetation. För att hejda en icke alltför häftig låg löpbrand kan det sålunda vara tillfyllest att på en bredd av 3—5 m rensa bort allt torrt ris, röja undan buskar samt hugga ned träd med lågt ansatta kronor eller kvista upp dem till ett par m:s höjd. Det bortröjda brännbara materialet bäres ett betryggande stycke (5—10 m) in mot branden och sprides så tunt som möjligt. Någon meter in på gatan från dess läsida räknat, anordnas det ytterligare skydd i form av branddike eller jordsträng, som kan befinnas erforderligt och lämpligt. Där bakom utposteras sedan manskapet för att med ruskor eller genom påkastande av jord slutgiltigt stoppa den genom skyddsåtgärderna mattade elden. Några vakter måste dessutom patrullera i skogen bakom brandgatan för att upptäcka och släcka gnislantändningar. Vid synnerligen häftig, låg löpbrand kan det bliva nödvändigt att öka brandgatans bredd till 8—10 m och göra skogsröjningen något fullständigare. Träd med kronor, som ej nå närmare marken än 3—4 m, behöva däremot ej heller under dessa förhållanden huggas ned. Branddiken och jordsträngar kunna även behöva göras kraftigare, och skyddsavbränning kan i något fall övervägas. Ännu noggrannare uppsikt måste hållas på gnistkast bakom brandgatan. För att minska gnistantändningarna är det tillrådligt att — i den mån tiden så medgiver — även på läsidan om brandgatan rensa undan särskilt eldfängt material och bära det in mot brandområdet. På en brandgata för hejdande av hög löpbrand eller av toppbrand ställas ännu högre fordringar på bredd och effektiv röjning. Gatan måste vara minst lika bred som skogsbeståndets höjd. Vid toppbrand skall all skog på bältet huggas bort, medan vid hög löpbrand enstaka grövre träd med högt ansatta kronor i nödfall kunna kvarstå. Vid brandgatans upphuggning kvarlämnas

•), (lock normalt lövträdsgrupper — medan enstaka lövträd ej skola sparas, åtminstone ej inom ett avstånd av 10 m från brandgatans vindsida. Björkar, som till följd av' stamnäverns eldfängdhet bruka bli besvärliga gnistkastare böra ej heller sparas nära brandgatans läsida. Topptorra björkar och torra björkstubbar skola alltid fällas, om de stå på eller nära brandgatan. Träden fällas in mot branden och avkvistas, varvid dock kvistar, som befinna sig minst 10—15 m från gatans läsida, kunna tillåtas kvarsitta. De avhuggna grenarna samt torrt avfall, fällda buskar och dylikt bäras på vanligt sätt in mot skogsbranden, liksom eldfängt material utanför brandgatan. Själva trädstammarna behöva sålunda ej fraktas bort från brandgatan. Den på detta sätt noggrant avröjda brandgatan är dock ej tillräcklig för att slutgiltigt hejda brand av den häftighet, som här förutsatts. Om ej vatten i behövliga mängder samt motorsprutor finnas tillgängliga, är skyddsavbränning det utan tvivel bästa sättet att öka brandgatans eldhejdande verkan. Kan varken vattenbegjutning eller skyddsavbränning komma ifråga, blir man nödsakad att i brandgatan på en bredd av några meter antingen nödtorftigt avflå markbetäckningen eller beströ den med mineraljord. Vad här sagts gäller närmast frontbrandgator. Även mot brandens flanker kan det ibland vara lämpligt att anlägga en brandgata. Denna kan i regel göras ganska smal, enär branden här alltid brukar gå fram som låg löpbrand. Det ur brandgatan bortrensade riset kan om så anses lämpligt bäras ett betryggande stycke bort från brandområdet — vid frontbrandgatan måste det alltid bäras in mot branden. Härigenom kan flankbrandgatan förläggas nära eldbandet. Skyddsavbränning tillgripes för att förstärka en brandgatas eldhejdande effekt och för att bredda densamma eller för att bredda naturliga eldhinder. Den innebär ett avsvedjande under kontroll av markvegetationen och huggningsavfallet på ett bälte av lämplig bredd, vanligen minst 10—20 m. Avbränningen sker med stöd av branddike, jordsträng eller naturliga eldhinder, sådana som vägar, stigar, bäckar, smala myrstråk eller surdrog. Skyddsavbränning mot branddike eller jordsträng, vilka hinder böra vara 4—5 dm breda, sker på följande sätt (se fig. 1, 2 o 3). Allteftersom branddiket eller jordsträngen (härnedan kallade stödranden) färdigställes, påbörjas skyddsavbränningen i spetsen av den vinkelformade brandgatan eller överhuvudtaget så, att avbränningen kommer att ske snett emot vinden (fig. 1). Skyddsavbränningen måste under alla förhållanden äga rum, innan värmesugningen från skogsbranden börjat märkas vid brandgatan, i annat fall kan ofrivilligt uppstå en svårkontrollerad moteld. Principen är den, att invid stödranden anlägges ett mycket smalt eldband, som mot vinden får äta sig in mot brandområdet, medan den i vindriktningen hejdas av stödranden och där utposterade vakter. Genom att elden endast får tillfälle att sprida sig mot vinden, bli även vid hård torka och stark vind lågornas längd ringa och gnistkasten relativt obetydliga. Detta är också nödvändigt för att vakterna skola kunna bemästra gnisttändingarna. Tandningen sker därför

'

•

;

'

Haiorligt e/dhmde-

TECKENFÖRKLARING • vindriktningen //// skyddsavbröni- ornnade Fig.

1.

\

Principskiss

e/Jtr • branddike. \\ Skydds^cnYnad rand

över skyddsavbränning

ens

bedrivande.

Brandgatans uppröjning och skyddsavbränningen bedrives snett mot vinden från spetsen av vinkelbrandgatan eller från det naturliga eldhinder, varpå gatan stödes. Genom värmesugningen blir vinden så småningon nära parallell med brandgatan, vilket underlättar kontrollen av skyddsavbränningselden och gör att avbränningen kan ske med alltmer ökad hastighet.

Fig. 2.

Perspektiv skiss

frän

skyddsavbränningen

av brandgata

med stöd av

vattenbälte.

Pilen i nedre högra hörnet anger brandens rörelseriktning. Räknat från vänster till höger ser man släckningsmanskap sysselsatt med vattenbärning, utspridning av vatten med strilkanna, tandning med lunta, släckning av gnisttändningar med ruska, spade och strilkanna samt med hejdande av eld, som söker krypa över vattenbältet. Längst till höger en vakt, som från brandgatans vindsida håller uppsikt över gnisttändningar.

59 Fig. 3.

Stiliserad planskiss över skyddsavbränning med stöd av bevattnat bälte.

normalt omedelbart invid stödrandens vindsida och så tätt, att man snarast får ett eldband, som är sammanhängande, vilket är nödvändigt för att eldens spridning mot vinden ej skall gå alltför sakta. Man tänder bäst med näverluntor och i trakter, där sådana äro svåra att åstadkomma, med blåslampor, gengaständstickor eller drypande facklor. I nödfall duga vanliga tändstickor, men tandningen blir då mycket tidskrävande. Är markbeteckningen svår att antända, kan en tunn sträng av torrt ris utläggas och tandningen ske ett par decimeter till någon meter in från stödranden. Tandningen får dock aldrig ske så långt från denna att lågorna hinna bli så långa, att de annat än undantagsvis tända markbetäckningen på stödrandens läsida. Tandning medelst lunta underlättas, om luntan hålles mot marken och ett upprivet husmossflak lägges upp och ned över luntan. Sedan niossflaket antänts, dragés luntan undan och flyttas till nästa tändplats. Husmossflak, som tändas genom att med översidan hållas mot redan anlagd eld, äro överhuvudtaget mycket goda tändluntor, särskilt för att sluta uppkomna luckor i tändningsranden. Vid mycket lättantänd markbetäckning kan en snabb tandning åstadkommas genom att brinnande knippen av torrt ris dragas längs brandgatan. Medan tandningen fortskrider framåt, utposteras med några få meters mellanrum vakter på läsidan av stödranden, vilka med sopning eller jordtäckning skola hindra lågorna att slå över diket samt släcka gnistantändningar. Så fort elden slocknat vid stödrandens kant, ökas successivt vakternas inbördes avstånd. Detta bör dock, innan brandgatans hela bredd på resp. plats avbränts, sällan överstiga 10—15 m. På grund av röken är det ofta svårt för vakterna att genast upptäcka antändningar. Medan det skyddsavbrända bäl-

GO

tet ännu är smalt, bör därför en vakt från vindsidan av brandgatan hålla uppsikt och göra läsidans vakter uppmärksamma på eventuella antändningar. Om elden rör sig alltför långsamt mot vinden, kan avbränningen påskyndas genom fortsatt tandning på gatan inemot branden. Sedan det avbrända bältet nått en bredd av 5—10 m, är risken för tandningar utanför stödranden relativt ringa, varför vaktmanskapet kan ytterligare uttunnas och de överflödiga utnyttjas till den fortsatta skyddsavbränningen längs stödranden. Kvarvarande vakter grupperas samtidigt mera på djupet för att i första hand ha sin uppmärksamhet på gnistantändningar bakom brandgatan. Skyddsavbränningen bör alltid från början ske i långsam takt. Sedan brandgatans hela bredd avbränts, har man fått ett skyddsbälte, som kan vara tillräckligt, om branden ej är synnerligen häftig. Större säkerhet erhålles, om man fortsätter avbränningen av marken under skogen ett stycke in mot branden. Detta sker genom fläckvis tandning på var 3:e till 5:e m. Den fläckvisa tandningen avslutas senast, när brandfronten är på ca 50 m:s avstånd, men vid mycket häftig brand med långt gående värmesugning ännu mycket tidigare. För att skyddsavbränningselden ej skall övergå till ofrivillig moteld, då den nås av värmesugningen från skogsbranden, bör den i tid avsläckas med ruskor eller jord — åtminstone nödtorftigt. Ett annat sätt att mildra sammanstötningen mellan skogsbranden och elden i skyddsbältet är att raskt tända den obrända marken mellan brandfront och skyddsavbränt område på var 20 :e till 40 :e m. Från antändningspunktema utgå nämligen små, lokala moteldar. Dessa framsuga från brandfronten hastigt framträngande eldtungor, vilka flika upp brandfronten. Härigenom minskas brandens höjd och häftighet samt gnistkastens längd påtagligt. Detta är av betydelse särskilt vid hög löpbrand eller toppbrand. I sådant fall kunna nämligen tändande gnistkast. av flera hundra meters längd ofrivilligt uppstå om den obrutna brandfronten får drabba ihop med en från skyddsavbränningen utgående samlad moteldsfront. Vid skyddsavbränning för breddande av naturliga eldhinder kan man — om hindret har några meters bredd — omedelbart börja med sådan fläckvis antändning på var 3:e till 5:e m framför hindret, som ovan beskrivits. Härigenom kan avbränningen ske med större hastighet än vid tillämpning av den omständligare metod, som måste användas, när som stöd för skyddsavbränningen endast finnes ett smalt branddike eller liknande anordning. När brandfronten når det skyddsavbrända bältet, skall allt tillgängligt manskap vara utposterat på tillräckligt djup bakom brandgatan för att med ruskor och jordtäckning släcka gnistantändningarna. Dessa bruka vara vanligast inom de områden, varöver den mäktigaste och mörkaste brandröken för tillfället sveper fram. Vid skyddsavbränning bör helst finnas tillgång till något vatten. Om dess användning se under avsnittet »Kombinerade metoder». Arbetsåtgången för skyddsavbränning har ej kunnat grundligare undersökas. Den torde dessutom vara mycket beroende såväl av lokala förhållanden som manskapets rutin. Följande exempel må emellertid anföras.

61 Vid en större hyggesbränning på en lid i Norrland ändrade vinden plötsligt riktning. Under förhållanden, som nära överensstämde med verklig skogsbrandsläckning, måste man söka hejda branden, som rörde sig uppför sluttningen. Detta skedde genom att rakt över det med rotstående, osäljbar klenskog och torrt huggningsavfall rikligt bemängda hygget upprensa en brandgata och skyddsavbränna densamma med stöd av ett vattenhalte utlagt med strilkannor. Den improviserade brandgatans längd var ca 750 m. För upprensning, vattenbegjutning (inklusive vattenframforsling), avbränning samt vakthållning, krävdes under en sammanlagd tid av 1 VL> timme uppskattningsvis ca 38 manstimmars arbete, inberäknat brandbetälets tid. I medeltal användes 22 man och 3 förmän (från början 5 man, som successivt ökades till ca 40 man). Manskapsåtgången var alltså ca 4 man per 100 m I>randfront. Det bör anmärkas att befälet men ej manskapet tidigare övats i hyggesb ränning. Moteld är, som tidigare framhållits, en alltför riskfylld metod för att normalt komma till användning vid skogsbrandens hejdande. Om den i särskilt kritiska situationer — t. ex. vid häftiga vindkantringar — tillgripes, bör följande iakttagas. Motelden anlägges så snart värmesugningen från eldfronten börjar göra sig gällande. Med säkra tändredskap, som icke släckas av draget in mot skogsbranden, sker tandningen så tätt, att en sammanhängande moteldsfront hastigt bildas. För att underlätta detta kan ibland vara lämpligt att draga samman torrt ris i en sträng. Sedan motelden tydligt börjat röra sig i riktning mot brandfronten, släckes omedelbart elden längs moteldens rygg till en bredd av ett par meter. Detta släckningsarbete skall vara slutfört, när motelden och skogsbranden sammandrabba. Våta

metoder.

Av motiveringen i föregående kapitel framgår, att de — oftast begränsade — vattenmängder, som stå till buds vid skogsbrandsläckning, i regel böra användas för att nedfukta framför eldfronten anlagda skyddsbälten och endast undantagsvis för direkt besprutning av branden. Sistnämnda metod kommer ifråga, om tillgången på vatten och släckningsmateriel är gynnsam i förhållande till brandens storlek och häftighet. Vattnet avgives därvid i regel med spridd stråle som inriktas så, att den huvudsakliga vattenmängden faller i eldbandets främsta del och till någon mindre del framför detsamma. Vid hög löpbrand och toppbrand måste dock oftast sluten stråle användas. När vattnet användes för nedfuktning av skyddsbälten, bör följande iakttagas. Innan skyddsbältet vattenbegjutes, skall det nödtorftigt rensas från huggningsavfall och i möjligaste mån även från annat starkt eldfängt material såsom enbuskar o. d. Det är nämligen svårt att med begränsade vattenmängder göra avfallet obrännbart. Skyddsbältets bredd är beroende av eldens häftighet, särskilt sådan denna tar sig uttryck i flammornas längd och gnistkastens längd och täthet. En svag låg löpbrand i vanlig mossrik skogsmark med sparsamt förekommande bärris kan sålunda hejdas av ett metersbrett bälte. Ljungbrand liksom

låg löpbrand i skog med torrtorvavverkningsavfall och buskar fordrar minst 2 m:s bredd på bältet. Häftigare, låg löpbrand kräver ännu större bredd, som på hyggen med riklig förekomst av torrt avfall och buskar kan behöva uppgå till omkring 5 m, åtminstone om nämnvärd vind råder. Hög löpbrand hejdas på principiellt samma sätt, men därvid erfordras ännu större bredd på det vattenbegjutna bältet, troligen motsvarande skogsbeståndets halva till hela höjd. Erfarenhet saknas, huruvida toppbrand och mycket häftig, hög löpbrand kan hejdas genom skyddsbälten av detta slag. Med användande av större vattenmängder än vanligt — varvid även träden besprutas — samt något kraftigare röjning borde det dock vara möjligt. Kraftiga vattenstrålar från motorsprutor kunna på kortare fronter stoppa även sådan brand genom direkt, kraftig besprutning. Den erforderliga vattenmängden per ytenhet beror mera av sättet för vattenbegjutmngen samt av växtlighetens art och torrhetsgrad än av brandens häftighet. Ju mera finfördelat — intill en viss gräns — vattnet utsprides. desto mindre vattenmängd erfordras; ju rikligare och mera uttorkad växtligheten är, desto större vattenmängder. På vanliga skogsmarker med mossor, lavar och bärris är det tillräckligt med ca en liter per m 2 , såvida växtligheten ej är osedvanligt uttorkad. På marker med högvuxen, torr ljung kan den dubbla mängden behövas liksom även på skyddsbälten för häftigare löpbrand i vanlig skogsmark, emedan både buskar och nedre delen av kvistiga träd då nedfuktas. Vid gräsbränder erfordras avsevärt mindre vattenmängder än här antytts. Vid anordnandet av vattenskyddsbälten bör följande iakttagas. Bältet lägges på sådant avstånd från branden, att arbetet kan ske något så när ostört av hettan, vid svag löpbrand sålunda omedelbart intill eldbandet, men om branden är häftigare något längre tillbaka, så att manskapet ej riskerar att bli överflyglat av branden. Lämpligt avstånd får bedömas med utgångspunkt från brandens rörelsehastighet och tidsåtgången för skyddsbältets utläggande. Tidsåtgången är i sin tur beroende av erforderlig bältesbredd och vattenmängd per m 2 samt tillgängliga vattenmängder i liter/min. Erfordras en bältesbredd av 3 m och en vattenmängd av en liter per m2, kan man sålunda med motorspruta och smalslang bevattna 15 sträckmeter per minut, om sprutan ger 45 minutliter, resp. 30 m om den ger 90 minutliter. Dessa vattenmängder erhållas genom ett 8 mm:s munstycke vid 1,5 kg:s munstyckstryck resp. genom ett 10 mm:s munstycke med 2 kg:s tryck. Användas handdrivna pumpverk, torde man endast sällan kunna påräkna mer än 20—30 minutliter. Utläggningstiden blir då i motsvarande grad längre. Med ryggburen handspruta uppnås en vattenmängd av mellan 3 och 8 minutliter beroende på hur finfördelat vattnet sprides. samt med strilkanna 10—15 liter per minut. Det förutsattes att vattenförsörjningen till sprutorna och kannorna är välordnad. Skyddsbälten upptill ett par m:s bredd kunna anläggas med utnyttjande av all slags släckningsmateriel för vatten, således även med strilkannor och små handsprutor. För bredare bälten behövas motorsprutor eller handdrivna pumpverk, utrustade med smalslang och tillhörande armatur.

03 Vattenbegjutningen påbörjas från endera eller bägge av brandfrontens flyglar. Om skyddsbältet ej k a n läggas omedelbart intill eldbandet, bör det förläggas på samma sätt som en brandgata, alltså i sned riktning mot brandfronten. Flyglarna skola väl omfattas, så att branden ej kringgår skyddsbältet. Synnerligen viktigt är, att arbetet med vattenbegjutningen fortskrider raskt. Vid användning av lättare redskap (strilkannor och småsprutor) är det därför ett absolut villkor, att vattenförsörjningen är väl organiserad genom utseende av tillräckligt antal vattenhämtare eller genom anordnande av tappställen i slangledningar.

Fig. 4. Principskiss av arbetssättet vid skogsbrandbegränsning med grövre slang jämte manöverslang av klenare dimension.

(14 Om slangledningar från sprutor utnyttjas för begränsningsarbetet, skall tillses att strålföraren till sitt förfogande har tillräckligt med slang utlagd i manöverbukter. Användes smalslang för själva begränsningsarbetet (medan stamledning utgöres av grövre slang, 63 eller 51 mm:s dimension), kan strålföraren med en eller ett par mans hjälp lätt under arbetets gång draga med sig och uträta den lätta manöverslangen. Under tiden skall annat manskap parallellt med begränsningslinjen ha lagt ut grov slang färdig för inkoppling, så att manöverslangen, när den fullt utnyttjats, kan flyttas längre fram efter begränsningslinjen och där åter läggas i manöverbukter för fortsatt arbete (fig. 4). Finnes endast grov slang tillgänglig, måste man särskilt undvika långa förflyttningar av den vattenfyllda tunga slangen. Detta sker bäst genom att varje gång lägga ut 3 slanglängder, varav 2 framåt, parallellt med den blivande begränsningslinjen och den 3:e i en båge tillbaka. Enbart genom förflyttning av denna sista längd — vartill erfordras 3—4 man, vilka helst bära den på axlarna — kan strålföraren bevattna en sträcka = 3 slanglängder. Under tiden utläggas på samma sätt 3 nya slanglängder från den punkt, där änden på den uträtade manöverslangen beräknas komma att ligga. Strålröret omflyttas och de nya slangarna inkopplas, varefter begränsningarbetet omedelbart kan fortsättas (fig. 5). Arbetar man med enbart smalslang framme vid brandfronten, vilket ej hindrar, att en stamledning av grov slang ligger närmast sprutan, blir principen samma som nyss angivits, men flera slanglängder kunna läggas ut i taget. Grenrör eller mellandelar med smalslangsuttag skola under alla förhållanden insättas på lämpliga punkter, bl. a. för att möjliggöra omkoppling av manöverslangen och anordnande av tappställen. Vattnet skall som regel utläggas med spridd stråle. I terräng med tunnare markbetäckning kan man dock vid svag löpbrand — om strålar med gott munstyckstryck kunna åstadkommas — med rakt nedåtriktad sluten stråle göra en smal begränsningslinje, som då genom djupverkan samtidigt kommer att tjänstgöra som säkring av eldgränsen. Den spridda strålen riktas i allmänhet snett nedåt. Har man s trålrör för grovslang och saknar spridarmunstycke, måste den kraftiga, slutna strålen riktas parallellt med markytan eller t. o. m. något uppåt, både för att fullt utnyttja strållängden och för att få en något så när jämn spridning på vattnet. Det kan någon gång vara befogat att vid vattenbegjutning omedelbart framför en i huvudsak låg löpbrand genom kortvarig direkt bestrålning neddämpa enstaka kraftigare eldhärdar såsom rishögar, uppflammande buskar och småträd, vilka skulle kunna kasta elden över skyddsbältet. Bältets utläggning får dock aldrig nämnvärt fördröjas genom en sådan manöver. Vad här sagts om fordringarna på vattenbälten och tekniken vid deras anordnande, gäller i allt väsentligt även anläggandet av skumbälten, där sådana av någon anledning komma i fråga. Även här synes sålunda gälla, att

:^Ä".

TECKENFÖRKLARING Skogsbranden uid $tcicknir<g£arberets

11(11

E>evaééncil

böljan..

balée.

/V*

Grenrör.

it

FYormalsIctrjj Streckade-

med linjer

''W/u

fcopjolmg.. oeé&ckna

é/tiAjnde

^/angjirdcK-nii-ioar.

Fig. 5. Principskiss av arbetssättet vid skogsbrandbegränsning med endast grovslang alternativt endast smalslang. I sistnämnda fall kunna flera slanglängder, än vad bilden visar, utläggas samtidigt. ett effektivare skydd erhålles genom att sprida skummet relativt tunt över ett bredare bälte än att lägga en smal kompakt skyddsrand med stor skummängd, ehuru skäl måhända finnes att sprida något större skummängd på den mot eldbandet vettande delen av bältet. För skumbälten på upp till 2 m:s bredd kunna även handskumsprutor användas. För bredare bälten erfordras motorsprutor med skumaggregat. Utöver redan lämnade uppgifter om tids- och manskapsåtgång vid vattensläckning kan följande nämnas. Om icke tappningsanordningar i slangledning finnas, måste för vattenhämtning till strilkannor och handsprutor i regel 5—468156.

66 avdelas minst en man per enhet, vilket innebär, att en strilkanna eller en handvattenspruta kräver 2 mans betjäning och en handskumspruta 3 mans betjäning. Vid något längre vattentransportväg kunna 2 eller flera man behöva avdelas för att hålla en strilkanna eller handspruta med vatten. För att betjäna ett handpumpverk med 400 m 32 mm:s smalslang erfordras minst 4 helst 6 eller 8 man. Vid transporten bär en m a n pumpverket och 3 man slangen, vartill i senare fallet komma 2 resp. 4 man med grävoch röjningsverktyg, ev. även hopfällbart vävkar. Vid användningen sköta i förra fallet 2 man pumpningen och 2 man slangen och strålföringen, i senare fallet t. ex. 4 man vid pumpen, 2—3 vid slang och munstycke samt 1—2 för röjningsarbeten. En ryggburen motorspruta med 600 m 38 mm:s slang kräver minst 8 man. Vid transporten bär en man sprutan, en annan sugslang, motorbränsle, spade och röjningsverktyg samt de övriga slang och armatur. Under sprutans gång erfordras 1 — eller vid dåligt vattentag — 2 man vid sprutan, 1—2 man för kontroll av slangledningen, skötsel av grenrör och tappställen, 2 resp. 4 man för skötsel av 1 resp. 2 strålar och 1—2 man för röjningsarbete. Som av det anförda framgår bör strålföraren alltid ha minst en medhjälpare för manövrering av slangen. Denne, som håller sig något längre från elden och har bättre översikt av dess utveckling, k a n då även giva strålföraren värdefulla anvisningar för släckningsarbetet. För vakthållning bakom skyddsbältena erfordras härutöver visst manskap, från 1 till 4 man per 100 m av brandfronten utrustade med strilkanna, handvattenspruta eller spade (ev. jämte hink med jord) eller i nödfall endast ruska eller stålkvast. Kombinerade

metoder.

Vid bränder i vidsträckta skogstrakter med glest vägnät eller vid stora skogsbränder överhuvudtaget har man sällan tillräckligt med vattensläckningsmateriel för att kunna genomföra en begränsning enbart med vatten. I praktiken måste man därför ofta låta vattnet endast stödja de torra släckningsmetoderna. Detta kan beroende på vattentagens läge, disponibla slanglängder, terrängförhållanden m. m. ske antingen genom att de grupper, som äro utrustade med materiel för vattensläckning, få ett visst avsnitt av brandfronten att bekämpa, eller genom att man utnyttjar vattnet till allmän förstärkning av övriga skyddsåtgärder längs hela eller en större del av fronten. För sistnämnda fall skall här antydas några lämpliga metoder. De regler för vattnets användning vid skogsbrandbekämpning, som behandlats i föregående kapitel, gälla i tillämpliga delar även här. Ruskor och vatten. Genom att doppa ruskorna i vatten ökar man deras släckningseffekt och livslängd. Vid löpbrand av sådan häftighet, att man endast med svårighet kan möta den med ruskor, underlättas manskapets arbete avsevärt, om ryggbunia handvattensprutor, pylspumpar eller hand-

67 skumsprutor i dämpande syfte sättas in mot avsnitt med häftigare eld eller mot enstaka uppflammande buskar och träd. Finnes vattnet tillgängligt endast i strilkannor eller hinkar, kan det vara lämpligare att först med ruskor nödtorftigt kväva elden för att sedan genom sparsam vattenbegjutning tätt intill eldbandet hindra elden från att åter få fäste. Häftigare låg löpbrand, som man icke kan nå med ruskorna, kan begränsas genom utläggning av ett vattenbälte, som visserligen ej är tillräckligt brett för att effektivt hejda branden men dock för en stund stoppar upp och försvagar densamma, så att manskapet med ruskorna kan slutgiltigt nedkämpa elden. Förstärkning av branddiken och brandgator. Skyddsavbränning med stöd av fuktade skyddsbälten. Genom att vattenbegjuta marken intill ett branddikes läsida kan dess eldhejdande effekt avsevärt förstärkas. Som tidigare framhållits böra brandgatorna alltid förstärkas med andra skyddsåtgärder. Ett vattenbälte kan därvid ofta ersätta branddiket eller jordsträngen. Den beskrivning av förfarandet vid skyddsavbränning, som lämnades i avsnittet »Torra metoder», förutsatte som stöd för avbränningen ett vanligt branddike .mer jordsträng. Linnes någon tillgång till vatten, kan man med fördel sparsamt begjuta marken intill jordsträngens eller dikets läsida, varigenom behovet av manskap för att hålla skyddsavbränningselden under kontroll avsevärt minskas. Vid si ark torka och hård vind kan i vissa fall sådan vattenbegjutning vara en nödvändig förutsättning för att man överhuvudtaget skall kunna stoppa upp den anlagda elden. En vattenmängd av 25 liter per 100 sträckmeter gör här god verkan. Vattnet bör även användas för släckning av gnistantändningar, varvid såväl strilkannor som handsprutor kunna utnyttjas. Om vattentillgången är något så n ä r tillfredsställande, bör skyddsavbränningen ske med stöd enbart av ett omedelbart innan utlagt, fuktat skyddsbälte, vilken metod möjliggör en avsevärd tidsbesparing. En bältesbredd av 0,5 m är därvid ofta tillräcklig och bredden behöver icke överstiga en meter, om icke torrt ris i stora mängder ligger alldeles intill bältet. Vattenbegjutningen kan därför också utföras med enkla redskap såsom strilkannor och små handsprutor. Vattenåtgången kan beräknas till 0,5—1 liter per m 2 , d. v. s. 0,25—1 liter per sträckmeter. Vid ovanligt kraftigt eller starkt uttorkat växttäcke kunna dock något större vattenmängder behövas. Skyddsavbränningen tillgår i övrigt på sätt som tidigare beskrivits.

68 B.

Metoder för s ä k r i n g a v v u n n a b r a n d g r ä n s e r .

Torra metoder. När skogsbranden på något avsnitt begränsats, säkrar man brandgränsen genom att med ruskorna noggrant sopa av markytan i själva gränsen in mot brandfältet, så att ett bälte av några meters bredd blir fritt från bränder, glöd, pyrande torvor o. d. Har branddike ej upptagits under begränsningsarbetet, sker det nu, varjämte brinnande stubbar och i marken trots sopningen kvarleva n de eldhärdar kvävas genom påkastande av mineraljord. Våta metoder. Dessa kunna tillämpas, endast om motorsprutor finnas tillgängliga, så att strålar med tillräckligt munstyckstryck kunna åstadkommas. Man arbetar med sluten stråle, som hålles i det närmaste lodrätt, och för denna fram och tillbaka längs själva brandgränsen, till dess man på ett bälte av ca 0,5 m:s bredd ältat in vatten i humustäcket ända ned till mineraljorden. Samtidigt släckas genom kraftig punktbestrålning brinnande stubbar, glödande bränder och annan kvarvarande eld inom brandområdets yttersta del. Pyrande eld i humustäcket eller ruttna stubbar röjes i regel genom svaga »rökar». Om humuslagret är mycket Ijockt, som ofta är fallet i gamla norrländska granskogar, är metoden knappast användbar, då ett tjockt råhumustäcke ej kan effektivt genomdränkas. Har begränsningsarbetet utförts på det tidigare å s. 60—62 beskrivna sättet, så ligger efter brandens hejdande slangen kvar längs eldgränsen. Säkringsarbetet kan då bedrivas under det strålföraren går tillbaka samma väg. Kombinerade metoder. Om vatten finnes tillgängligt men ej med det tryck, som den våta metoden förutsätter, kan brandgränsens säkring på marker med mycket tunt humuslager ske genom sopning och efterföljande vattenbegjutning.

C.

Metoder för eftersläckning.

Brandfältets eftersläckning bör påbörjas så fort brandgränserna säkrats och bedrivas koncentriskt från gränsen mot brandområdets mitt. Eftersläckningen bör bedrivas snabbt. Särskilt viktigt är detta på marker med tjock råhumus, som ha benägenhet att några dagar efter branden brinna om. Eftersläckningen består i kvävning av den öppna eller dolda eld, som på vissa punkter finnes kvar, sedan det brännbara materialet i stort sett brunnit ut. Åtgärder skola även vidtagas för att släcka eller förhindra jordbrand i kolbottnar eller torvmarker inom brandområdet. Torra metoder, ö p p e n eller pyrande eld i bränder, stubbar eller humustäcke kväves genom påkastande av mineraljord, varvid vattenhinkar lämpligen användas för jordens kringbärande. Brinnande, rotstående torrträd fällas och jordsläckas. Detta är särskilt viktigt, då det gäller ruttna, toppbrutna björkstammar, där eld i brottytan är långlivad och vid blåst farlig

69 som gnistkastare. Efter fällningen avhugges den brinnande toppdelen och nedgräves i mineraljord eller dränkes i vatten. Brinnande eller pyrande myrstackar släckas genom att grävas ut ned till mineraljorden och kringspridas väl. Denna metod bör dock icke tillämpas, när det gäller stora myrstackar vid sommarbränder på mark med benägenhet att brinna om, enär dessa även efter noggrann utgrävning slockna för långsamt. De böra i stället skottas ihop och dämmas, d. v. s. täckas med ett tjockt sammanhängande lager mineraljord och omgivas med ett branddike. Vid tillgång på vatten kan dylika myrstackars släckning förenklas, som omtalas under kombinerade metoder. Våta metoder. Eftersläckning med vatten, som fordrar stora vattenmängder och kräver mycket tid, bör tillgripas endast då jordsläckning är särskilt besvärlig (blockmarker, stenskravelmarker o. d.), då brandfältets yta är mycket begränsad eller då avsevärd minskning av kostnaderna för efterbevakningen därigenom kan åstadkommas. Den bör ovillkorligen liksom jordsläckningen bedrivas såsom punktsläckning. Smalslang är vid detta arbete på grund av sin större rörlighet vida överlägsen grövre slang. E n allmän överstrilning av hela brandområdet är i regel meningslös. Skall en total vattenbegjutning bli effektiv, fordras nämligen ofantliga vattenmängder. Vattnet bör i stället ältas in i marken på de punkter, där öppen eld finnes kvar eller »rökar» antyda dold eld. Skall detta åstadkommas utan användning av hackor e. d., fordras strålar med rätt högt munstyckstryck. Punkter, som måste ägnas särskild uppmärksamhet, äro myrstackar, torra stubbar, kvarliggande torrt eller rötskadat virke, mosstäcket kring större stenar och i vinklar mellan trädens och stubbarnas rotgrenar samt torvjordspartier. Större myrstackar kunna vid god vattentillgång lämpligen släckas genom invändig ältning med vatten i förening med lätt utvändig vattenbegjutning. Kombinerade metoder. Eftersläckning med strålar underlättas, om manskap med hackor och spadar samarbeta med strålföraren för att få eldhärdarna effektivt genomdränkta. Även vid i övrigt torr eftersläckning kan man bli nödsakad att på enstaka punkter, såsom i skravelland, tillgripa vattenbegjutning i stället för jordtäckning. Genom lätt vattenbegjutning kan f. ö. mineraljordens kvävande verkan ökas. Större brinnande myrstackar, som under tidigare omtalade förhållanden icke lämpligen oskadliggöras genom utgrävning, kunna dagen efter branden med fördel släckas enligt följande vid nordsvenska hyggesbränningar utexperimenterade metod. Myrstackarna, som då bruka ha ett djupt hål nedbränt i mitten, överstrilas utvändigt med vatten, varefter hålets insida med spade noggrant rensas från därvarande ytliga lager brinnande myrstackstorv, som får nedrasa på hålets botten. Detta fylles därefter till betryggande höjd med mineraljord, som tilltrampas väl. Skulle elden åter visa sig, upprepas arbetet med ännu mera vatten och mineraljord. Om även detta släckningsförsök misslyckas, såsom undantagsvis sker, dämmes hela stacken på förut nämnt sätt med mineraljord, sedan den först grävts ihop och bevattnats.

70 D.

Efterbevakning.

Eftersläckningen kan sällan göras så effektiv, att all risk för brandens återuppflammande undanröjes. Den närmaste tiden efter branden måste därför brandfältet bevakas. Sedan den egentliga eftersläckningen avslutats, bevakas brandfältet under dagarna av ett mindre antal vakter, till dess samtliga myrstackar slocknat och nya rökar slutat att dyka upp. Därefter ä r det tillräckligt, om någon man en gång på dagen efter kl 12 grundligt avpatrullerar fältet. Enstaka rökar kunna nämligen visa sig efter flera dygn, sedan all eld till synes slocknat. Bevakningen kan helt indragas, sedan under fyra dagar i sträck ingen ny rök uppkommit.

E.

S l ä c k n i n g av j o r d b r a n d .

Någon jordbrand har kommittén av naturliga skäl ej velat anordna i försökssyfte. De uppgifter, som här lämnas, grundas alltså uteslutande på kommittéledamöternas tidigare praktiska erfarenhet. Jordbrand i myrar och andra torvmarker måste isoleras med ett eller flera branddiken. Dessa skola på djupare torvmarker grävas ned till starkt vattenhaltig torv eller helst till grundvattensnivån och på marker med grund torv till mineraljord. Genom uppdämning och andra åtgärder böra vattenståndet i dikena höjas. Finnas motorsprutor tillgängliga bör man medelst slutna strålar med högt tryck hålla branddikenas väggar våta genom att älta in vatten i torven. För att hindra eldens spridning genom gnistkast nerblötes ytan av det hotade området. Härvid böra icke strålar med högt tryck riktas mot eldhärdarna, vilket kan orsaka, att glödande torvstycken spridas. Vattnet bör i stället strilas som ett regn över området. På samma sätt skyddas hotade torvhögar och torvlador. Om dessa blivit antända, begränsas branden genom grävning, varjämte släckning sker med tillgängliga sprutor. Jordbrand i stybblagret på kolbottnar, vilken ännu ej fått större omfattning, släckes genom att antänd stybb dränkes i eller ältas med vatten eller genom att den brinnande stybben nedgräves i mineraljord. Mera omfattande stybbesbrand isoleras med ett brett och omsorgsfullt utfört branddike, ev. vattenbegjutet, varefter om möjligt påkastas ett sammanhängande mineraljordslager. Jordbrand i råhumusbesvarad skogsmark behandlas på liknande sätt.

71 AVD. III

SKOGSBRANDSLÄCKNINGSMATERIELEN. KAP. 9

Allmänna synpunkter. Tidigare har påpekats hurusom i vårt land tekniken vid skogsbrandbekämpning varit i stort sett oförändrad under lång tid och först på 1930-talet började mottaga nya impulser. Detta gäller i än högre grad materielutrustningen. Så bekämpas de flesta skogsbränder än i dag huvudsakligen med redskap av samma slag, som använts sedan långt tillbaka i tiden. Yxan och med dess hjälp tillredda ruskor, sågen, hackan och spaden äro fortfarande de enda redskapen vid många bränder och komma nästan alltid till användning även i de fall, då nya hjälpmedel utnyttjas för släckningsarbetet. Ehuru det självfallet är ett önskemål, att materielutrustningen för skogsbrandsläckning göres mera ändamålsenlig, och att specialredskap utformas, är det angeläget framhålla, att det är en fördel för skogsbrandförsvaret, att ovan nämnda, hos landsbygdens befolkning, vid skogsförvaltningar och annorstädes allmänt förekommande och välkända redskap äro så pass användbara vid skogsbrandsläckning. Inom överskådlig tid synes det nämligen icke bliva möjligt, att få skogsbrandbekämpandet så organiserat, att icke uppbåd av landsbygdens befolkning och i vissa fall militära förband ofta måste användas i släckningsarbetet. Det är då nödvändigt att kunna utnyttja enkla, av gemene man kända, och i stort antal tillgängliga redskap. En viss rationalisering av dessa redskap är dock möjlig, såsom kommittén i det följande vill visa. Den mera speciella skogsbrandsläckningsmaterielen, som — delvis med kommitténs medverkan — utvecklats under de allra senaste åren, får sin största betydelse vid effektiviseringen av de små särskilda skogsbrandsläckningspatrullernas arbete, antingen det gäller grupper inom en brandkår, utanför brandkåren organiserade beredskapsgrupper eller liknande. Beredskapsgrupper, som efter 1937 års skogsbrandlags tillkomst uppsatts på många platser, torde bliva allt vanligare efter genomförandet av den nya brandlagens bestämmelser. Deras stora värde ligger i att de äro organiserade för snabbt ingripande, samt att de bestå av tränat och samövat manskap. För att få verk-

72 lig slagkraft böra de emellertid vara försedda med ändamålsenlig specialutrustning. Brandkårernas tunga för bygdebrandsläckning avsedda materiel tenderar alltmer att kompletteras med lättare utrustning. Brandkårerna bli härigenom, utan att särskilda åtgärder vidtagas, efter hand allt bättre utrustade att biträda vid skogsbrandsläckning. Förutom den materiel, som vid skogsbrand ställes till förfogande av de släckningsskyldiga, brandkårer och beredskapsgrupper samt skogsförvaltningar och liknande, bör alltjämt finnas redskapsdepåer, som kunna lagas i bruk vid katastrofbränder eller överhuvudtaget vid tillfällen, då redskapstillgången visar sig för liten i förhållande till manskapsuppbådet. Dessutom bör de militära förbanden ha redskapsdepåer, avsedda att medföras, när militärstyrkor sättas in mot skogsbränder. Såväl de civila som de militära depåerna böra huvudsakligen innehålla enkla handreskap. Deras lämpliga sammansättning samt brandkårernas och beredskapsgruppernas lämpliga redskapsutrustning beröres i utlåtandets sista kapitel. All materiel för skogsbrandsläckning bör vara oöm, enkel till konstruktionen, lättransportabel och om möjligt användbar även för andra ändamål. På oömhet måste särskilt stora krav ställas, enär det får anses omöjligt att undvika hårdhänt behandling av materielen såväl vid transporter på dåliga skogsvägar och i terräng som under det egentliga släckningsarbetet. Enkel konstruktion är av största betydelse för de redskapstyper, som äro avsedda att ingå i redskapsdepåerna eller att överhuvudtaget användas av icke specialövat manskap. Även den speciella materiel, som ställes till brandkårernas och beredskapsgruppernas förfogande, måste emellertid vara av möjligast enkla konstruktion. Personalen i landsbygdens brandkårer och i beredskapsgrupperna kunna ju icke alltid få så omfattande övning i materielens användning. Många gånger måste också materielen vid skogsbranden delvis anförtros åt helt ovant folk. Slutligen bör den vara lätt att repararera även under så primitiva förhållanden som ute vid en avlägsen brandplats. Trots den fortgående utbyggnaden av vägnätet i våra skogar kommer troligen inom överskådlig framtid en mycket avsevärd del av landets skogstrakter att förbli svåråtkomlig för sådan släckningsmateriel, som fordrar vägar för sitt framförande. Ett viktigt önskemål är därför, att skogsbrandsläckningsmaterielen är bärbar eller monterad på fordon med god framkomlighet i terräng. Helst bör den — helt eller som lätt hopsättningsbara delar — kunna bäras i mansbördor, om möjligt med ryggmes. Så länge vägsystemen i våra skogstrakter ej äro bättre utvecklade än för närvarande, måste det också vara ändamålsenligare att vid skogsbrändernas bekämpande lita till ett system med ett större antal små släckningsenheter så utrustade med materiel och transportanordningar, att de på befintliga bilvägar kunna framföras med högsta möjliga hastighet och i terrängen bli mycket lättrörliga. Vid skogsbränder med deras utsträckta, snabbt framträngande fronter är rörlighet förenad med ett visst mått av slagkraft i regel av större värde än stor slagkraft koncentrerad till en punkt.

73 Det kan av olika skäl icke anses ekonomiskt försvarligt att anskaffa för skogsbrandsläckning speciellt avsedd materiel i den utsträckning, som skulle erfordras för att enbart därmed giva skogsbrandförsvaret tillräcklig styrka. Dels föreligger skogsbrandrisk endast en mycket kort tid på året, dels är det brandfarliga objektet — skogen — så spritt, att materiel skulle behövas på ett mycket stort antal platser, dels äro slutligen skadebeloppen vid skogsbränder relativt små i jämförelse med förlusterna vid industri- och husbränder. Om redskap, som ursprungligen äro avsedda för andra ändamål, bli användbara även vid skogsbrandsläckning, eller om redskap, som konstruerats för skogsbrandbekämpning, kunna utformas, så att de bliva användbara också inom andra områden, ökas emellertid möjligheterna starkt att för rimlig kostnad få en tillfredsställande beredskap i fråga om skogsbrandsläckningsmateriel. Många av de redskap, som kommittén i det följande förordar, ha sådan mångsidig användbarhet.

74 KAP. 10

Kommitténs utlåtande rörande olika släckningsredskap. Vid behandlingen av olika slags materiel har kommittén sammanfört dessa i de tre huvudgrupperna: A) redskap för torra metoder, B) redskap för våta metoder och C) transportanordningar m. m. Denna gruppering torde icke behöva närmare förklaras. Inom de två första grupperna har sedermera skett en uppdelning i lätt, resp. tung materiel, varvid till den förstnämnda räknats all materiel, som obehindrat kan bäras av en man eller lätt uppdelas i lämpliga mansbördor.

A.

R e d s k a p för t o r r a m e t o d e r . Lätt

materiel.

Vid bortröjning av skog i brandgator komma följande redskap till användning: yxor, röjningsyxor, handsågar (bågsågar, timmersvansar och stocksågar) samt motordrivna sågar. I fråga om yxor har kommittén icke funnit anledning till någon särskild provning. De vid huggningsarbete i skogen vanligaste typerna, av yxfabrikanterna betecknade nr 1 eller Yankee och n r 2 eller Turpentine, äro lämpligast. Vikten bör vara mellan 0,8 och 1,2 kg och skaftets längd ca 70 cm. I övrigt äro naturligtvis de flesta i olika delar av landet brukliga yxtyper användbara, blott de icke äro mycket tunga eller ha extremt liten eggbredd. Även brandkåremas pikyxor kunna i nödfall användas för röjning i skog, men äro på grund av sin pik ohanterliga och överhuvudtaget ej så effektiva för detta slags arbete. Under avdelning II har framhållits, att röjningen av brandgatan ofta kan begränsas till borthuggande av buskar och småträd samt uppkvistning av träd med djupa kronor. För sådant arbete visar erfarenheten, att kraftiga röjningsyxor (i vissa landsändar benämnda röjningsbilor) ofta äro lämpligare än yxor. Särskilt gäller detta, om manskapet har föga vana i huggningsoch röjningsarbete. Med hänsyn till särskilt kvistningsarbetets fordringar bör röjningsyxan vara ett kraftigt tvåhandsredskap med relativt lång egg. Typerna »Vetlandahackan», »Pio» och »Sjöströms» ha visat sig ändamålsenliga (se fig. 7). Mindre röjningsknivar och röjningsyxor av typerna »Sandvik I», »Röjo» m. fl. äro för detta speciella arbete ej fullt så lämpliga, den

75 förstnämnda på grund av för kort egg och de övriga på grund av för liten vikt. För fällning av något grövre skog erfordras sågar. Erfarenheterna från skogsavverkningar ge vid handen att för vana skogsarbetare går fällningen snabbast med bågsåg, när det gäller dimensioner upp till 25 cm i stubbskäret. För grövre träd ä r timmersvans lämpligare. Endast vid synnerligen grov skog ger användning av tvåmans stocksågar bättre resultat. Då brandgator böra förläggas så, att fällning av mycket grov skog undvikes, torde man i allmänhet icke ha användning för stocksågar. Det måste dock konstateras, att vid fällningsarbete ovant manskap torde ha lättare att nödtorftigt komma till rätta med stocksåg än med timmersvans.. I materieldepåer eller brandkårsutrustningar, som äro avsedda att kunna användas även av oövad personal, få timmersvansarna under inga förhållanden vara försedda med stötställd tandning, vars användning förutsätter stor vana. Inom svenskt skogsbruk ha motordrivna sågar för fällning och kapning av skog ä n n u ej slagit igenom. Vid trädfällning i brandgator komma de dock säkerligen bättre till sin rätt, enär en del av de förhållanden, som gjort dem mindre konkurrensdugliga vid vanligt skogsarbete, här icke spela samma roll. Den jämförelsevis ringa mereffekt, som man skulle kunna vinna genom dem, finge emellertid köpas dyrt. Av tidigare anförda skäl k a n det därför icke anses klokt att rekommendera anskaffning av sådana speciellt för skogsbrandsläckning. Annorlunda kan saken ställa sig, om enligt förmodan rationaliseringen av skogsarbetet skulle medföra, att bärbara motorsågar bli vanliga. Hos militära förband — särskilt ingenjörstrupper — befintliga motorsågar böra givetvis utnyttjas vid skogsbränder, där så är möjligt och lämpligt, överhuvudtaget måste man dock minnas, att vid skogsbränder behovet av sågar endast i sällsynta undantagsfall blir av nämnvärd storleksordning. Den under alla förhållanden tidsödande fällningen av tät skog söker man i görligaste mån undvika. Vid häftiga bränder på ljunghedar eller andra starkt ljungbesvarade marker ha ljungliar eller skottliar en viktig uppgift att fylla. Några speciella krav utöver det, att de äro tillräckligt robusta, synes ej behöva ställas på dessa speciella redskap med deras relativt begränsade användningsområde. En annan grupp av handredskap, som huvudsakligen användas för upptagande av branddiken och utspridning av mineraljord i eller framför eldbandet, omfattar spadar, hackor och de amerikanska specialverktyg, vilka kunna benämnas brandräfsor. Under speciella förhållanden — exempelvis på lättgrävda moar — kan en bred spade eller skyffel vara till fördel, då den möjliggör upptagande och utspridning av större mineraljordsmängder. För de skiftande förhållanden, som kunna råda i skogsterrängerna, böra dock helst användas gräv- och dikesspadar av omkring 225 cm:s bredd eller spetsiga skyfflar av högst 275 cm:s bredd, bägge utförda i härdad stålplåt med trampkant och med långa skaftbeslag.

76 Fig. 6. Av kommittén provade hackor för upptagande av branddike m. m. Från vänster: brandhacka med yxa (Pulaski tool), knivhacka, flåhacka, Mo o. Domsjöhacka med klo, d:o med blad.

Av hackor ha följande typer studerats: 1. Skogskulturhacka, modell Lundberg (s. k. pikhacka), 2. Mo o. Domsjöhacka med blad, 3. d:o med klo, 4. brandhacka med yxa, 5. brandhacka utan yxa, 6. flåhackor av olika typ' 7. knivhacka (fig. 6 och 6 a). Pikhackan har rätt allmänt använts vid skogsbrandsläckning, därför att den såsom den vanligaste skogskulturhackan funnits hos skogsförvaltningarna. Den ingår även som regel i de av staten upplagda redskapsdepåerna och i många av de kommunala depåerna. Hackan måste emellertid anses mindre lämplig för de vid skogsbränder förekommande arbetena, främst upptagning av branddiken. Piken fyller nämligen härvid ingen uppgift och det smala bladet ger liten effekt vid hackningen. I segare råhumus, där branddikets kanter måste huggas fram, har pikhackan olägenheten, att man måste förflytta sig mellan de skilda arbetsmomenten, skogstorvens losshuggning och dess avflående. Betydligt bättre effekt erhålles med en hacka, som är konstruerad så, att bägge dessa arbetsmoment kunna utföras utan förflyttning. Hackorna n:ris 2—4 uppfylla detta krav och äro därför lämpliga. Mo o. Domsjöhackan (tillverkare Bröderna Nilsson Lycksele) är dock onödigt tung för skogsmarker med mera normala humustäcken och har därför sitt berättigande huvudsakligen i Nordsverige, där den också är vanlig som skogskulturhacka, samt möjligen på Västsveriges ljungmarker. Ehuru båda typerna äro användbara, måste för här avsett ändamål den med blad anses överlägsen,

77 Fig. 6 a. Hackor. Brandhacka utan yxa och pikhacka, modell Lundberg.

Fig. 7.

Brandräfsor av amerikansk typ samt röjningsyxa, modell Wahlstéen. Tillverkare Stridsberg och Biörck, Trollhättan.

enär bladet möjliggör upptagande av ett från humus och annat brännbart material väl rensat branddike. Brandhackan med yxa överensstämmer till sin princip med det i Nordamerikas skogsbrandförsvar allmänt använda verktyget »Pulaski tool». Det exemplar, som under provningarna stod till kommitténs förfogande, hade emellertid för liten bredd på såväl yxa som blad. Den förra bör ha en eggbredd av 14—15 cm och den senare ca 12 cm. Såväl yxans som hackbladets längd räknat från skaftets mittaxel bör vara 13—14 cm. Hackans blad skall stå i 70—75 graders vinkel mot skaftet. Vikten bör ej överstiga 2,5 kg, skaftet bör vara ca 85 cm långt. En hacka av detta utseende kan anses som en för de flesta förhållanden lämplig standardmodell för skogsbrandskyddet. Brandhackan utan yxa är på grund av sitt bredare blad bättre än pikhackan men åtminstone i råhumusmarker underlägsen Mo o. Domsjöhackan och brandhackan med yxa. Flåhackor av gängse modeller äro fullt användbara, men fordra större vana hos manskapet. Vid tjock och seg råhumus äro de ej så effektiva, om de ej kombineras med förhuggaryxa för skogstorvens losshuggning. Knivhackan är en i Hälsingland använd speciell typ av skogskulturhacka, som består av en knivegg för upprispning av skåror i skogstorven och ett par klor för dess avflående. Den visade sig olämplig för upptagande av branddiken, särskilt på marker med seg, rotbemängd råhumus. Det är nämligen avsevärt svårare att med kniveggen avslita rötterna än att med en yxa eller hacka hugga av dem. De i Nordamerika använda redskapen »Rich tool», »Council tool» och »Mc Leod tool», i Sverige benämnda brandräfsor, ha ungefär samma an-

78 vändning som hackorna. Deras utseende framgår av bild. De användas i Amerika för upptagande av branddiken. I svensk skogsterräng måste deras användbarhet anses mycket begränsad. På risfattiga lavhedar, i skogar med enbart mossmatta och luckert humustäcke samt i lövskogar med riklig lövförna kunna de användas för blottande av mineraljorden, alltså anordnande av ett slags branddike. Många gånger kan emellertid på dessa slags marker samma effekt nås med en kraftig kratta. Brandräfsornas användningsområde torde få anses så begränsat, att kommittén icke kan rekommendera deras anskaffande annat än i alldeles speciella fall. Ruskor för dämpning och insopning av elden tillverkas bäst av 2,5—3 m höga senvuxna smågranar, eller i brist härpå av vanliga unggranar eller valvuxna enar. De avkvistas väl utom de översta 6—10 dm och spetsas i grovändan, så att de kunna uppställas lätt synliga invid brandgator o. d. Endast i nödfall tillgripas lövruskor, då de äro för veka och hastigt förslitas. På många skogstrakter, särskilt i södra delarna av landet, kan det vara svårt att i närheten av en pågående brand uppbringa buskar, som lämpa sig för tillverkning av ruskor. Viss tid åtgår i varje fall för deras anskaffande och icke minst för deras ersättande, då de snart brännas upp eller slitas ut. Kommittén har sökt att finna något hållbarare redskap, som kunde uträtta ungefär samma arbete som ruskan. En av kommittén utexperimenterad stålkvast och en vid Borås brandkår utexperimenterad »stålsvabb» ha prövats. Dessutom har kommittén varit i tillfälle att taga del av ett provexemplar av ett svabbliknande redskap, som konstruerats av Allan Olsson i Svenshögen. Det sistnämnda kom dock så sent till kommitténs kännedom, att det ej kunnat praktiskt provas. Stålkvasten (fig. 8 a) liknar i princip en s. k. piassavakvast. De lämpligaste dimensionerna synas vara följande. Borstträ, 400 X 45 X 30 mm. Borst av plan gjutståltråd i följande dimensioner: tjocklek 0,25—0,30 mm, bredd ca 22 mm och längd ca 110 mm. Den fästes i grupper om 3—4 par borst. Det är lämpligt med 4 rader om vardera ca 30 sådana borstgrupper. Skaftet bör vara ca 2 m långt av 1 7 / ' kvistren rundistav och fäst i en skafthållare av ståjrör svetsad vid en över borstträet viken stålplåt så att skaftet står i 30—35° vinkel mot borstträets översida. Kvasten väger ca 1,6 kg med skaft. Kvasten användes för sopning i själva eldbandet, varvid brinnande och glödande kvistar samt annat löst och från mosstäcket losslitet material föses in mot branden, varjämte elden i mosstäcket delvis kväves när stålkvasten skjutes över marken. Tack vare det långa skaftet och möjligheten att utföra sopningen vinkelrätt mot eldbandet kan manskapet hålla sig längre från elden än som i regel är möjligt vid användning av ruskor; vid stark hetta kan dessutom sopningen i nödfall ske med ryggen vänd mot lågorna. Stålkvastens kvävande effekt är ej lika god som en fullgod ruskas, men med dess hårda borst sker insopningen av det brinnande materialet mera effektivt. Stålkvastens slitstyrka synes vara stor. Den kan rekommenderas

79 Fig. 8 a.

Fig. 8 b.

Stålkvast av skogsbrandsläckningskommitténs modell.

Stålsvabb av Borås brandkårs

modell.

80 för brandkårer, beredskapsgrupper och redskapsdepåer särskilt i södra och mellersta Sverige. »Stålsvabben» (fig. 8 b) består av ca 75 st fjädrande stålband 15 mm breda och 45 cm långa, som parvis äro fästa i bredd i ett 30 cm långt, uppslitsat stålrör, i sin tur fäst vid ett 140 cm långt stålrörsskaft. Redskapet väger ca 4 kg. Det användes för att med slag i eldbandet kväva elden. Svabben synes användbar vid bekämpning av gräsbränder, emedan vid detta slag av bränder en kortvarig kvävning av elden ofta är tillräcklig för att hejda branden. Kommittén har i vanlig skogsmark ej funnit den användbar. Dels är kortvarig kvävning där sällan tillräcklig om den ej åtföljes av insopning av det brinnande materialet, dels orsaka de långa, starkt fjädrande stålbanden att löst liggande, brinnande och glödande material kringsprättes mycket oberäkneligt med därav följande risk för nyantändningar i släckningsmanskapets rygg. Det av Olsson i Svenshögen uppfunna skogsbrandsläckningsredskapet är en svabb av väv utformad som en säck och med anordningar för att hållas permanent fuktig från en i det rörformade skaftet befintlig vattenbehållare om ca 2 liter. Provexemplaret har en längd av 190 cm varav skaftet är 140 cm. Dess vikt är tom 3 kg och vattenfylld 5 kg. Skaftet är ca 2 tum grovt och säcken har storleken 50 X 40 cm. Anordningarna för kontinuerlig fuktning av säcken bestå av en kran, en fjäderbelastad kulventil i skaftets nedre del, som öppnas vid slag med svabben, samt i säcken införda slangar. Kommittén har ej varit i tillfälle att prova redskapet vid praktiskt släckningsarbete. Man har dock icke anledning betvivla, att redskapet fungerar såsom uppfinnaren avsett. Gentemot en vanlig svabb har det emellertid endast den fördelen, att dukarna hållas fuktiga utan doppning i vatten. Denna fördel köpes mycket dyrt i det att redskapet blir ohanterligt tungt, invecklat och ömtåligt till konstruktionen samt troligen även dyr i tillverkning. Kommittén anser sig därför icke kunna rekommendera detsamma. Tung

materiel.

I Sverige har vid skogsbrandsläckning enligt torra metoder huvudsakligen använts handredskap. Särskilt i Nordamerika men även i Tyskland är det däremot vanligt att utnyttja såväl hästdragna som traktordragna plogar och harvar, ofta specialkonstruerade för skogsbrandskyddet, ävensom s. k. bulldozers och jordfräsar. I svensk skogsterräng förekomma endast i mindre utsträckning marker, som möjliggöra användning av icke specialkonstruerade plogar och harvar för upptagande av branddiken och liknande skyddsbälten. Huvudsakligen på vissa stenfattiga hedar och moar synes användandet av sådan redskap innebära någon fördel gentemot arbete med handredskap. På sådana marker bör också metoden utnyttjas för så vitt hästar, resp. traktorer och redskap utan alltför vidlyftiga anordningar kunna föras till brandfältet. Såväl jordbruksredskap som vissa skogskulturharvar och -plogar kunna därvid använ-

81 das. En mer eller mindre omfattande efterjustering för hand torde dock icke kunna undvikas i något stenigare eller i ytan rotbemängd mark. Annorlunda skulle frågan ställa sig vid användning av traktordragna kraftiga specialkonstruerade plogar liknande de amerikanska. Det torde dock få anses mindre ändamålsenligt att under våra förhållanden lägga ned stora kapital på anskaffning av dylika specialredskap. Det nu aktuella intresset för en mekanisering av skogskulturarbetena kan möjligen leda till att sådana redskap utvecklas, som bliva användbara även vid skogsbrandbekämpning. De i och för sig dyrbara traktorer med bulldozers, som blivit allt vanligare vid skogsvägbyggnader, kunna — om de finnas tillgängliga i närheten av brandplatsen — med fördel användas vid uppröjning av försvarslinjer mot skogsbränder, varvid de kunna utföra såväl en del av skogsröjningsarbetet som upptagandet av branddiken.

B.

R e d s k a p för våta m e t o d e r . Lått

materiel.

För transport och fördelning av vatten, då icke slangledningar finnas tillgängliga, erfordras hinkar eller vävämbar, de senare mera lättransportabla och ur denna synpunkt fördelaktigare. För vattnets spridning vid anordnande av vattenskyddsbälten och vid direkt bekämpning av branden finnas för närvarande följande typer av handredskap: strilkannor, pytspumpar, ryggburna handvattensprutor, handskumsprutor och handpumpverk (s. k. blockpumpar). Dessa ha alla sin viktigaste användning vid sådan skogsbrand, där vattentillgångarna äro mycket begränsade eller väg- och terrängförhållandena omöjliggöra framförandet av annan, tyngre vattensläckningsmateriel. Strilkannan är en förstärkt vattenkanna av trädgårdskannetyp rymmande 12—14 liter och försedd med stril. På grund av den ovarsamma behandling den lätt kan bli utsatt för, bör den vara helsvetsad och eftergalvaniserad. Strilen bör fästas vid kannan på sådant sätt, att den ej kan tappas men väl tömmas från skräp. Rensningen sker genom att strilen hastigt ryckes loss och vändes upp och ned, medan den ännu är vattenfylld (fig. 9). Vid svagare bränder användes strilkannan antingen ensam för anordnande av smala vattenskyddsbälten eller i samarbete med ruskor och stålkvastar. Vid häftigare bränder är den mycket användbar vid anordnande av stödrand för skyddsavbränning och vid släckning av smärre kasteldar. Även vid eftersläckning kan den finna viss användning. Strilkannnan är ett lätt, billigt och oömt släckningsredskap, som bör ingå i utrustningen för praktiskt taget alla slag av skogsbrandsläckningsenheter, ävensom i depåer. Pytspumpen (ofta kallad succéspruta eller luftskyddsspruta) är en enkel och lätt handpump, avsedd att nedsättas i hink eller liknande kärl och försedd med en slang av 2—10 m:s längd. Den kan skötas av 1 eller 2 personer. 6—468156.

82 Fig. 9. Tändlunta av näver, strilkanna och ruska av senvuxen (Obs. fastsättningsanordningen för strilen).

gran.

Med pumpen kan utläggas smala vattenskyddsbälten, varvid vattnets spridning åstadkommes med tummen, om reglerbart munstycke saknas. Dessutom kan en sluten, rätt kraftig stråle erhållas, som kan användas för släckning av kasteldar eller för direkt släckning i eldbandet t. ex. i samarbete med ruskor och stålkvastar. Redskapet är enkelt att hantera, lätt bärbart och förekommer rätt allmänt åtminstone i tätorter. Det bör utnyttjas, när så är möjligt, exempelvis i närheten av samhällen. Då pytspumpen med hänsyn till rörligheten och sparsamheten med vatten är något underlägsen nedan beskrivna ryggsprutor, synes anledning knappast finnas att särskilt anskaffa dem för skogsbrandskyddet (fig. 10).

83 Fig. 10. Pytspump (s. k. successpruta) tillverkad av Henrikssons Brandredskap, Stockholm.

Ryggburen handvattenspruta. Härmed avses en vattenspruta, som kan pumpas, under det den pumpande med sprutan på ryggen rör sig i terrängen. I Nordamerika finnas flera typer av sådana »back pack pumps». I Sverige ha vi tillsvidare endast den av Firma Henrikssons Brandredskap tillverkade »Skogs Hebra» (fig. 11). Denna bygger på samma princip som den vanliga assuranssprutan. Den består av en plåtbehållare om 20 liters rymd, monterad på en ryggmes. I påfyllningsöppningen finnas 2 silar av olika finhet för att skydda pumpen mot föroreningar i vattnet. Den i behållaren sittande pumpen, en dubbelverkande kolvpump, kan när sprutan står på marken manövreras direkt liksom på en assuransspruta. När den bäres på ryggen, förmedlas kraften från ett handtag vid den pumpandes sida genom en hävstångsanordning till pumpstången. Sprutan väger tom något under 10 kg och fylld ca 30 kg. Den är försedd med en 1,5 m lång slang, ett 60 cm långt strålrör och reglerbart munstycke (en s. k. sparspridare), som kan ge antingen en sluten stråle av upp till 8 m:s längd eller också en stråle med grövre eller finare spridning. Detta munstycke kan erhållas med öppning i önskad dimension från 3 till 5 mm. Strålröret kan även förses med 2-hålsspridare utan regleringsmöjlighet. Vid pumpning i normal takt lämnar sprutan exempelvis med

84 Fig. 11. Ryggburen handvailensspruta i arbete. Typ Skogs Hebra tillverkad av Henrikssons Brandredskap, Stockholm.

3 mm:s sparspridare omkring 1 minutliter vid spridd stråle, med 5 mm:s sparspridare och hel stråle omkring 10 minutliter samt med 2-hålsspridare med 2 mm:s håldiameter omkring 4 minutliter. Vatten kan påfyllas med hink, genom slangledning eller med utnyttjande av det härför speciellt utformade locket. Sprutan, vilken har ungefär samma kapacitet som strilkannan, är i jämförelse med denna känsligare för grumsigt vatten och hårdhänt behandling. Den möjliggör synnerligen stor sparsamhet med vattnet, men fullt utnyttjande av denna egenskap måste ske på bekostnad av snabbheten vid begjutningsarbetet. Möjligheten att på något avstånd bespruta en eldhärd är en fördel gentemot strilkannan och möjligheten att använda sprutan under förflyttning i terräng en fördel gentemot pytspumpar och handskumsprutor. Pumpningen, som bör ske med fullt uttagna och lugna tag, kan icke sägas vara tröttande. Sprutan har samma användningsområde, som ovan angivits för pytspumparna. Om den användes för självständigt släckningsarbete kommer den bäst till sin rätt i grupper om 2—3 st. Eljest kan även enstaka exemplar utgöra en god förstärkning vid arbete med ruskor och stålkvastar. Vid anläggande av stödrand för skyddsavbränning och bevakning av denna är sprutan på grund av sin rörlighet och vattenbesparande egenskap mycket lämplig. Sprutan har visat sig användbar jämväl vid utspridande av kloratlösningar

85 Fig. 12. Utläggning av skumrand med handskumspruta. Typ Skogsbrandklipparen tillverkad av Hald & Co., Stockholm.

för ogräsbekämpning och omvandling av råhumusmarker samt torde även vara användbar vid besprutning av virke för sommarlagring i skogen. Då den dessutom är lämplig som vanlig assuransspruta t. ex. i skogsarbetarförläggningar, skogsarbetar- och skogvaktarboställen o. d., synes den vara ett allroundredskap för skogsförvaltningar. Även i utrustningen för beredskapsgrupper och andra utryckningsenheter har den sin givna plats. Av handskumsprutor har provats tvenne typer, Brandklipparen (fig. 12) och Mekanoskum. De skilja sig från varandra huvudsakligen däri att den förra är anordnad för bärning på ryggen. Brandklipparen, som tillverkas av Hald & Co, Stockholm, är en handspruta, som bygger på principen om skumbilning på mekanisk väg. Den väger tom 14 kg och fylld med 14 liter vatten 28 kg. Till varje fyllning åtgår drygt 2 dl skumvätska. Till sprutan hör dels ett munstycke för åstadkommande av sluten stråle, dels begjutningsrör i olika utformning för utläggning av bredare skumränder. Sprutan kan genom en

enkel omkoppling användas för enbart vattenbesprutning. Vid transport k a n den bäras på ryggen, men vid pumpning måste den stå på marken. Den kräver, förutom vattenbärare, 2 man för sin skötsel, en som p u m p a r och en som sköter slangen. I nödfall kan en man under kortare tid sköta den ensam, varvid effekten dock minskas. Den är relativt känslig för grumsigt vatten. Handskumsprutorna fylla vid skogsbrandsläckning i huvudsak samma uppgift som nyss beskrivna vattensprutor och kunna alltså användas för utläggning av skumskyddsbälten eller för direkt släckning av kasteldar och andra lokala eldhärdar. Hittillsvarande typer av handskumsprutor äro emellertid avsevärt dyrare än vattensprutorna såväl i anskaffning som drift, känsligare för orent vatten, mera arbetskrävande och överhuvudtaget obekvämare. Då dessa nackdelar knappast uppvägas av några utpräglade fördelar i fråga om släckningseffekt, har kommittén icke ansett sig kunna rekommendera nyanskaffning av dessa slags redskap. I depåer och annorstädes befintliga exemplar kunna och böra givetvis utnyttjas. Handpumpverk, även kallade blockpumpar, ge avsevärt större vattenmängder än nu behandlade småsprutor. De äro handdrivna, enkel- eller dubbelverkande kolvpumpar försedda med sugverk och sugslang samt avsedda för tryckslang i 18—32 mm:s dimension. De lämna vattenmängder på maximalt 40—50 minutliter. Sedan idén med dessa pumpverk år 1942 lancerades av Firma Henrikssons Brandredskap, ha ett fleratal typer förts i marknaden av olika fabriker (fig. 13—18). Följande typer ha studerats. Hebra blockpump nr 10 och 35 (tillverkare Firma Henrikssons Brandredskap, Stockholm), Albin blockpump (tillverkare Albin Motor, Kristinehamn), ABA blockpump typ I, II och III (tillverkare Allmänna brandreskapsaffären, Stockholm). Pumpverkens utseende framgå av bilderna och deras viktigaste data av nedanstående uppgifter. T a b . 1.

Cylinderdiameter, mm Kolvstångsdiameter, mm Kolvslagets längd, mm Vattenvolym vid kolvens rörelse upp, liter ned, liter Vattenvolym per dubbelslag, liter Handtagets högsta läge, mm 1 Handtagets slaglängd, mm 1 Utjämningstank Total vikt, (utan sugslang och ev. ryggmes) kg Bäranordning

Hebra 10

Hebra 35

Aba I

67-0 50-8 285

54-0 34-8 337

92 20-0 resp. 25'0 100

0-43 0-45 0-57 032 1-00 077 1290/1285 1320/1100 825/735 820/560 På tryckPå tryckoch sugsida och sugsida 25-5 16-5 Byggmes Axelremmar el. ryggmes

0-63 0-63 1-26 1160/1160 610/610 På tryckoch sugsida 21 Ryggmes

1 Högersida mm/vänstersida mm. (Högersida är den sida, vars handtag föres nedåt för nedtryckning av pumpkolven).

87 Cylinderdiameter, mm Kolvstångsdiameter, mm Kolvslagets längd, mm Vattenvolym vid kolvens rörelse upp, liter ned, liter Vattenvolym för dubbelslag, liter Handtagets högsta läge, mm Handtagets slaglängd, mm Utjämningstank

ABA II

Albin

ABA III

62-0 41-0 230

37-2 22-0 435

49-0 35-0 238

0-22 0-345 0-23 0-47 0345 0*45 0-47 0-69 1420 1155 1250/1230 822 435 765/710 På sug- och På sug- och Finnes icke trycksida trycksida 10-0 9-8 18-5 Gevärsrem Gevärsrem Gevärsrem

Total vikt, kg utan sugslang Bäranordning

Hos Albinpumpen sker nedtryckningen av kolven direkt med ett på densamma fästat handtag. Hos alla de övriga förmedlas kraften från handtagen till kolven genom hävstångsanordningar. Ur denna synpunkt kunna pumparna uppdelas i direktverkande och hävstångspumpar. Hebra 10 och 35 samt ABA II och III äro hopfällbara för att underlätta transport. ABA I transporteras i befintligt skick och på Albinsprutan kan om så önskas trähandtaget skruvas loss och fästas parallellt med pumpcylindern. I transportläge ha de olika sprutorna bortsett från eventuella bärmesar följande ungefärliga största mått i höjd, bredd och längd. Hebra 10: 880x470x600 mm Hebra 35: 960x470x660 mm ABA I: 790x270x780 mm ABA II: 1000x350x300 mm ABA III: 1200 x 150 x 300 mm Albin: 735x230x370 mm

Fig.

13.

Handpumpverk.

Typ ABA I, tillverkad av Allmänna Brandredskapsaffären, Stockholm.

88 Fig. 14. Handpumpverk. Typ ABA II, tillverkad av Allmänna Brandredskapsaffären, Stockholm.

Hebra 10 och 35 samt ABA I och II äro avsedda för två pumpande, men kunna vid ej alltför långa slangledningar och stora höjdskillnader betjänas av en man. Albinpumpen är avsedd för en eller två pumpande, medan ABA III är en typisk enmanspump. Diskussionen om vilken utformning pumpverkan bör ha har varit rätt livlig, men med ledning av bl. a. statens provningsanstalts, maskininstitutionens vid Alnarp lantbruksinstitut och kommitténs egna undersökningar är det möjligt att nu framlägga vissa grundläggande synpunkter på frågan. Sålunda är det tydligt, att alla välgjorda kolvpumpar uppvisa en mycket hög verkningsgrad, varför det ej finnes möjlighet att genom omkonstruktion av pumparna i mera påtaglig grad öka vattengivningen. Det viktiga är, att pumparna äro rätt dimensionerade med hänsyn till prestationsförmågan hos

89 Fig. 15. Handpumpverk. Typ ABA III, tillverkad av Allmänna Brandredskapsaffären, Stockholm.

Fig. 16. Handpumpverk. Typ Albin, tillverkad av Albin Motor, Kristinehamn.

90 Fig. 17. Handpumpverk. Typ Hebra 10, tillverkad av Henrikssons Brandredskap, Stockholm.

de personer, som skola arbeta med dem. Det bör nämligen observeras, att man i fråga om handkraftsprutor ej kan tala om deras kapacitet, då denna till största delen är beroende av de pumpande personernas styrka och uthållighet. De två provningsinstiutionerna synas vara eniga därom att pumparna måste konstrueras för en normalprestation vid uthålligt arbete av per person ca 7 kgm/s och att den kraft, som erfordras för pumphandtagets nedtryckande, ej bör överstiga 20 kg. Med utgångspunkt från dessa värden uttalar provningsanstalten, att en handpump avsedd för en pumpande ej bör ha större slagvolym än ca 0,3 liter, d. v. s. ungefär samma värde som på de största typerna av pytspumpar. Erfarenheterna från uthållig pumpning med en man vid ABA III (slagvolym 0,45 liter) och Albin (slagvolym 0,47 liter) styrker uppfattningen, att en person ej kan uthålligt utveckla den kraft, som erfordras för dessa pumpverks drift vid högt mottryck. Hos ABA III beror svårigheten huvudsakligen därpå, att lyftningsarbetet blir för tungt, medan hos Albin den kraft, som erfordras för kolvens nedtryckning, stiger till så höga värden som 35—45 kg. Då man vid skogsbrandsläckning alltid måste räkna med långa avstånd och stora höjdskillnader mellan vattentag och brandplats, anser kommittén, att man för sådant släckningsarbete ej är betjänt med handkraftpumpar avsedda för en person. Undantag göres då för de tidigare beskrivna pytspumparna, vilka emellertid ej användas för att driva fram vatten i långa slangledningar utan för att inom begränsade avstånd (upptill 30 m) utsprida vatten från ämbar och vävkar.

91 Fig. 18. Handpumpverk. Typ Hebra 35, tillverkad av av Henrikssons Brandredskap, Stockholm.

Handpumpverken för skogsbrandsläckningsändamål böra sålunda vara utförda för att normalt pumpas av två man. Konstruktionen måste emellertid vara sådan, att en man i nödfall kan sköta pumpen. Tidigare nämndes, att pumparna enligt provningsanstalterna böra konstrueras för en beräknad bruttoarbetseffekt på ca 7 kgm/s och person samt för ett högsta tryck på handtagen av 20 kg per person. Flertalet tvåmanspumpar fordra redan vid ganska måttliga mottryck en kraft på handtaget av 20 kg eller mera. Vid sina prov har kommittén emellertid funnit att man vid pumparnas dimensionering icke får lägga allt för stor vikt vid enbart kraftsynpunkten. I verkligheten är det den ändamålsenliga kombinationen av faktorerna kraftbehov, slag tal, slaglängd, bekväm arbetsställning och möjlighet till återhämtning, som skall eftersträvas. Tabell 2 ger ett exempel på de provade tvåmanspumparnas egenskaper i några av nu berörda avseenden. Den grundar sig på provningsanstaltens undersökning rörande effektåtgången för frambringande av en viss vattenström. Med ledning härav har under angivna förutsättningar uträknats vissa data angående erforderlig kraft, slagtal m. m. Med utgångspunkt från dessa värden och sina praktiska erfarenheter vill kommittén diskutera frågan om tvåmanspumparnas lämpliga utformning. Provningsanstalten och maskininstitutionen vid Alnarp ha kommit till mycket olika resultat i fråga om lämpligt slagtal, i det den förra rekommenderar ett maximum på 35 dubbelslag per minut och den senare 50—60. Kommittén har för sin del funnit att slagtalet vid uthållig pumpning ej bör överstiga 35—40 dubbelslag per minut. Inom gruppen pumpar med hävstångsanordning finna vi en serie typer, där slagtalet vid en vattenmängd av 22 minutliter minskar från ABA II :s 32 till ABA I:s 17 dubbelslag i minuten, medan kraftåtgången samtidigt ökar från 18 å 19 till 41 kg. Redan vid så måttlig stighöjd som 10 m skulle alltså er-

92 T a b . 2. Förutsättningar: 2 personer vardera presterande nettoeffekten 6 kgm/s, (motsvarande en bruttoeffekt av ca 7 kgm/s), munstycke 5 mm, slanglängd 30 m ( 1 " slang), stighöjd 10 m, sughöjd 1 m. Typbeteckning

ABA II

Vattenmängd, 1/min Munstyckstryck, kg/cm 2 Slagtal (antal dubbelslag per min.) . . Arbete per dubbelslag kgm Arbete på enkelslag, högersida, k g m . . Arbete på enkelslag, vänstersida kgm Slaglängd hos handtaget på högersida mm Slaglängd hos handtaget på vänstersida mm Nettokraft på högersida, kg Nettokraft på vänstersida, kg

21-8 21 31-6 22-7 11-4 11-3

21-8 2-1 28-2 25-5 10-6 14-9

21-8 2-1 21-8 33-0 18-8 14-2

710 14-9 (18) 15-9 (19)

735 12-9 (16) 20-3 (24)

560 22-9 (28) 25-3 (30)

Hebra 35 Hebra 10

Aba I

Albin

21-8 2-L 17-3 41-6 20-8 20-8

21-8 2-1 46-5 15-5 ned 14-8 upp 0.7

34-1 (41)

I ned 34 (20) WPP 1-6 (1)

(Ungefärlig bruttokraft per person inom parentes)

forderlig kraft på handtaget ha hos Hebra 35 nått maximum och hos Hebra 10 och ABA I avsevärt överskridit detta. Praktiska prov visa emellertid att man med bägge Hebrapumparna kunnat vid långvarig pumpning övervinna avsevärt större nivåskillnader och större slanglängder, utan att pumpningsarbetet blivit synnerligen påkostande. Detta kan väl till en del bero på att kommittén vid sina prov i allmänhet haft tillgång till sådan personal, som brukar finnas vid skogsbrandsläckning, alltså skogsarbetare, brandmän o. d. I genomsnitt torde dessa ha större styrka och uthållighet än den personal, som k a n väntas stå till buds för brandpatruller i hemskydden, från vilken grupp provningsanstalterna utgått, vid avgivande av sina önskemål. Att dessa p u m p a r vid praktiska prov visat sig lättpumpade beror emellertid säkerligen till stor del därpå att slagtalet är relativt lågt och arbetsställningen bekväm. Att man å andra sidan icke bör gå alltför långt i fråga om minskning av slagtalet, visa erfarenheterna av ABA I. Det mycket låga slagtalet och den korta slaglängden hos handtaget har här medfört så stort kraftbehov — 40 °/o större än hos den därnäst mest kraftkrävande pumpen — att pumpen vid större mottryck visat sig synnerligen svårpumpad. Detta beror även delvis på att den har en obekväm arbetsställning med alltför lågt sittande handtag. De kombinationer mellan slagtal och kraftbehov, som representeras av serien ABA II, Hebra 35 och Hebra 10 synas enligt kommitténs erfarenhet ligga i närheten av optimum. Den sistnämnda är emellertid avsevärt tyngre än de övriga. Mot denna nackdel tycks icke stå någon annan fördel, än att pumpverket vid tillgång till särskilt starkt manskap möjliggör en större vattengivning än de övriga två. Vid användning som länspump kan den stora slagvolymen också vara till fördel. Av de nu tillgängliga pumpverken med hävstångsanordning synes alltså typerna ABA II och Hebra 35 vara lämp-

93 ligast avvägda. Hur ställa de sig i jämförelse med den direktdrivna Albinpumpen? På grund av den korta slaglängden erfordras hos denna pump trots dess stora slagtal en kraft på handtaget, ungefär lika stor som hos Hebra 35 och större än hos ABA II. Vid de i tab. 2 antagna förutsättningarna skulle man behöva gå till provningsanstaltens maximivärden på kraftåtgången och samtidigt avsevärt överskrida deras maximivärde för slagtalet för att uppnå den relativt blygsamma vattenströmmen av 21,8 minutliter. Kommitténs praktiska erfarenhet av detta pumpverk har emellerid ej varit så dålig, som det nu förda resonemanget kunde ge anledning förmoda. Vid mera uthållig pumpning har det sålunda i allmänhet givit ungefär samma vattenkvantiteter som Hebrapranparna och vid mycket kortvarig, forcerad pumpning t. o. m. i något fall mera. Det har dock tydligt märkts, att den snabba takten i längden verkar tröttande med resultat att slagtalet gärna sjunker under pumpningens gång. Ett exempel. Vid ett 20 minuters pumpningsprov med ca 35 m:s nivåskillnad höllo de pumpande vid Albinpumpen 58 pumpslag under första minuten 53 » » andra » 41 » » femte » 36 » » nionde » 35 » » fjortonde » 33 » » adertonde » medan vid samma tillfälle de pumpande vid Hebra 35 höllo 18 pumpslag under de första 12 minuterna 24 » » » följande 7 » och 30 » » den sista minuten. Skillnaderna äro i detta enstaka fall onekligen så stora, att de i viss mån måste ha berott på de pumpandes personliga egenskaper. Då kommittén vid upprepade tillfällen av de i praktiska prov deltagande enstämmigt erfarit, att den snabba pumptakten är tröttande, har exemplet dock anförts. Mellan hävstångspumparna och den direktverkande pumpen föreligger även andra skillnader. Vid de förra arbetar var och en av de pumpande oberoende av den andre vid nedtryckning av handtaget, medan de pumpande vid den senare måste vara väl samkörda så att de lägga kraften på handtaget samtidigt. I förra fallet behöva de pumpande ej utföra något lyftningsarbete utan kunna medan handtaget lyftes få en kort återhämtning. I senare fallet måste ett visst om än obetydligt lyftningsarbete utföras. Hävstångspumparna ge de pumpande en rymligare arbetsplats, vilket är en fördel. (Vid husbränder kan dock Albinpumpens mindre krav på utrymme ibland vara till fördel.) Det hade varit önskvärt, att en fullständigare provning kunnat anordnas för -att klargöra, vilken av de två principerna, hävstång eller icke, som ur arbetsfysiologisk synpunkt är mest ändamålsenlig, liksom för att få frågan

94 om avvägningen mellan slagtal, slaglängd och kraft ytterligare belyst, ävensom för att få det nedan beskrivna »cykelpumpverkets» lämplighet belyst ur arbetsfysiologisk synpunkt. De två institutioner, som ha kompetens och resurser för arbetsfysiologiska undersökningar, ha emellertid på grund av stor arbetsbelastning ej haft möjlighet att tillmötesgå kommitténs begäran härom. Kommittén vill då rekommendera, att riksbrandinspektören och statens brandskola söka få till stånd en sådan undersökning, när möjligheter härför yppa sig. Till dess torde frågan få bedömas i viss mån subjektivt. Det är allmänt känt, att man vid långvarigt arbete föredrager en lugn arbetstakt, även om därigenom något större kraft måste användas. Vid kommitténs praktiska försök i olika delar av landet ha också hantlangarna i allmänhet uttalat, att hävstångspumparna äro ur arbetssynpunkt lämpligare och vid långvarig pumpning mindre tröttande. Dessa ha emellertid den nackdelen att de alla äro tyngre än den direktverkande. Med 4 m sugslang väger Hebra 35 21 kg, ABA II 23 kg och Hebra 10 30 kg mot Albinpumpens 14,5 kg. Det torde dock enligt uppgifter från fabrikanterna vara möjligt att nedbringa vikten på hävstångspumparna med ett par kg. Sammanfattningsvis synes man för närvarande kunna uttala följande om de provade handkraftpumparnas lämplighet för skogsbrandsläckning. Enmanspumpen ABA III är icke lämplig. Av tvåmanspumparna är ABA I icke lämplig beroende på dimensioneringen, som vid större mottryck medför orimlig kraftåtgång, samt alltför komplicerad konstruktion och stor vikt. De övriga äro alla fullt användbara. Hebra 10 synes dock på grund av sin vikt vara något mindre lämplig än de övriga. Hävstångspumparna Hebra 35 och ABA II synas ur speciell skogsbrandsläckningssynpunkt vara något lämpligare än Albinpumpen. Om de kunde göras lättare skulle denna skillnad bli tydligare. Ehuru man, såsom tidigare framhållits, ej kan tala om handkraftpumpars kapacitet, kan dock följande exempel på vad som under olika förhållanden har uppnåtts måhända vara av intresse. Oktober 1942: Hebra 10 (tidigare utförande med enkelsidigt handtag), 200 m 1" vävslang, 25 m:s nivåskillnad. Under forcerad pumpning med 2 man (skogsarbetare) erhölls en stråle av 10 m:s längd eller 3 strålar av 5 m.s längd. Toppen av ett 8 m högt träd kunde besprutas. Mars 1944: Hebra 10 och Albin, 295 m 1" vävslang ingen höjdskillnad. De pumpande voro elever vid brandskola. Forcerad pumpning med 2 man i 1 minut gav i genomsnitt för flera prov 29 resp. 34 minutliter. D:o med 1 man gav 22 resp. 30 minutliter. Lugnare pumpning med 2 man i 5 minuter gav 23 resp. 24 minutliter. — Vid prov med samma pumpverk och slang, men med 18 m:s höjdskillnad kunde 2 tvåmannalag under 20 minuters arbete prestera 14 resp. 16 minutliter. Maj 1944: Hebra 35, Albin, ABA I, ABA II (äldre modell), »Cykelpumpverket» (äldre modell), 130 m 1" vävslang, 30—35 m:s nivåskillnad. De pumpande voro värnpliktiga. Pumpningen skedde med 2 man i 20 minuter. Resultat i minutliter: Hebra och Albin 14, ABA I 10, ABA II 6 och Cykelpumpverket 12. Vid alla dessa försök användes 25 mm:s slang med starkt förträngda kopplingar, som märkbart ökade friktionsförlusterna. Resultatet torde bli

95 bättre vid användning av 32 mm:s slang och de nu fastställda standard kopplingarna för smalslang. De ovan rekommenderade pumpverken torde vid praktisk användning i skogsterräng k u n n a beräknas ge maximalt omkring 40 minutliter, nämligen vid slanglängder på 100—200 m, ingen nivåskillnad och forcerad pumpning. Med slanglängder på omkring 300 m och mindre nivåskillnader torde vid ihållande pumpning kunna erhållas 25—30 minutliter. Vid nivåskillnader på över 20 m sjunker vattenmängden snart under 25 minutliter även vid slanglängder av endast 150—200 m. Den största nivåskillnad, som i praktiken kan övervinnas rör sig om 40 m. Den största slanglängd som vid obetydlig nivåskillnad kan utnyttjas är 400—500 m. I intetdera av dessa ytterlighetsfall lär något nämnvärt munstyckstryck kunna erhållas, varför aggregatet får tjänstgöra som vattenledning. Vid angivande av övriga vattenmängdssiffror h a r förutsatts ett munstyckstryck av 0,5—1 kg, vilket är tillräckligt för att åstadkomma en spridd stråle för begjutningsändamål. I alla exempel har förutsatts 32 mm:s vävslang. Finnas två eller flera pumpverk och erforderlig slangmängd tillgängliga, kan man genom seriekörning fördubbla eller flerdubbla nyss angivna slanglängder och nivåskillnader med bibehållande av samma vattengivningsförmåga. Som förbindelseled behövs vävkar på 50—100 liters rymd, men i nödfall kan större ämbar användas. Avstånd på 800 m eller möjligen ännu mer skulle på så sätt kunna övervinnas med två pumpverk. Blockpumparna kunna vid skogsbrandbekämpning användas för utläggande av vattenbälten, såvida det ej gäller mycket breda bälten, då tidsåtgången blir för stor. Är munstyckstrycket tillfredsställande, k a n även direkt släckning utföras. Särskilt vid långa avstånd och stora höjdskillnader, då vattenbärning är besvärlig, kunna pumpverken användas för att skaffa fram vatten till brandplatsen, där detta sedan kan spridas med strilkannor och småsprutor. Detta kommer måhända att bli deras viktigaste användning inom skogsbrandväsendet. Följande exempel belyser pumpens fördel gentemot bärning för hand: I tuvig och stenig, enbuskbevuxen ljungmark buro 2 man med var sina 2 st. 15-litershinkar 85 liter på 8 min. över en sträcka av 125 m, vilket motsvarar en prestation av 5,3 liter per man och minut. Två man med blockpump och 25 mm:s slang iordningställde pumpen och lade ut 125 m slang på drygt 1 min. Slangen vattenfylldes på 1 Va min. Därefter lämnade pumpen stadigt 30 liter/min. På 8 min., inberäknat nämnda förheredelser framtransporterades alltså ca 160 liter motsvarande 10 liter per man och minut. Vid längre avstånd och tidrymd blir skillnaden ännu större. Blockpumparna äro utmärkta gårdssprutor och kunna ofta ersätta de gamla s. k. herrgårdssprutorna och länspumparna. Vid skogsförvaltare — eller skogvaktareboställen liksom i avsides belägna byar, utgöra de ett utmärkt redskap för omedelbart ingripande mot brandtillbud och småbränder i byggnader. Inom skogsbruket torde de på sina håll kunna få användning vid framtransport av vatten för utspridning av kloratlösningar. De få sålunda anses vara redskap med mångsidig användbarhet.

Fig. 19. Cykelpumpverk, tillverkat av Hald & Co, Stockholm.

De egenskaper, som göra blockpumparna i allmänhet mycket ändamålsenliga som skogsbrandsläckningsredskap, äro huvudsakligen följande. De äro enkla till konstruktion och skötsel och fordra därför ingen egentlig övning eller utbildning av manskapet. Man slipper oron för krånglande motorer och svårigheterna med anskaffning och medförande av drivmedel — under avspärrningstider en stor fördel. De äro driftssäkra samt kunna, om så skulle erfordras, med enkla verktyg tagas isär och rengöras vid brandplatsen. De äro lättransportabla och oömma. De kunna för släckning nyttiggöra även de allra minsta vattensamlingar i myrar, diken, bäckrännilar m. m., även där vattnet icke kan tillvaratagas med hinkar och skopor. Nackdelarna i förhållande till närmast jämförbara sprutor — de ryggburna motorsprutorna — äro den relativt låga kapaciteten och svårigheten att skaffa tillräcklig personal för långvarig pumpning. Genom trampning drivna pumpverk. »Cykelpumpverket» (tillverkare Hald & Co., Stockholm) är en variation av handpumpverkets idé (fig. 19). Kolvpumpen, som i detta fall är liggande, drives via en pedalanordning av cykeltyp, dock utan kedja. Pump och pedalanordning äro monterade på en ställning, liknande ramen till en cykel och försedd med sadel och stöd för händerna. Denna ställning är hopfällbar och bäres med en vid densamma fästad mes. Pumpen är av annan typ än gängse kolvpumpar i det den består av tvenne

97 på samma axel fastade kolvar i en pumpcylinder. När den ena kolven trycker, suger den andra. Sugintag och tryckuttag äro placerade mittemot varandra vid väggen mellan pumpcylinderns två delar. Pumpcylinderns invändiga diameter är 50 mm, kolvslagets längd för vardera av kolvarna 150 mm, vattenvolymen för dubbelslag 0,47 liter och pumpverkets totala vikt exklusive sugslang men inklusive bärmes 14 kg. Pumpverket, drivet av en man, har vid praktiska prov givit märkbart större vattenmängder än handpumpverk vid enmanspumpning, men något mindre än dylika pumpade av 2 man. En man har kunnat uthålligt prestera en för skogsbrandsläckningsändamål acceptabel vattenström. Arbetet synes vara mindre tröttande än vid handpumpning. Konstruktionen bygger på erfarenheten, alt en person vid arbete av ifrågavarande slag kan utveckla större kraft, om hela kroppstyngden får utnyttjas. Undersökningar ha sålunda visat att man vid stationär cykling kunnat uppnå en effekt av ca 20 kgm/s i 30 minuter eller ca 17 kgm/s i 60 minuter. Jämföres härmed den av provningsanstalten angivna normala effekten vid ! pumpning för hand, 7—8 kgm/s, eller den vid Alnarpsproven maximalt erhållna effekten ca 12 kgm/s, framgår, att den mänskliga kraften utnyttjas effektivare vid cykling än vid handpumpning. En överföring av den pumpande rörelsen till en cyklande rörelse medför emellertid i praktiken icke fullt så stor effektökning bl. a. av den anledningen, att man icke utan tyngande svänghjul kan uppnå den jämnhet i arbetet, som karakteriserar cykling vare sig den sker stationärt på rullar eller på väg. Svårigheter föreligga även att ordna så att ändring av utväxlingen kan ske vid ändringar i mottryck, vilket vore önskvärt för att få ut full effekt av arbetet. Skillnaden i effekt mellan den cyklande och den pumpande rörelsen synes trots detta vara så stor, att det finnes alla skäl att prova pumpkonstruktioner, som bygga på cykling eller trampning. Detta visar clet undersökta provexemplaret av »cykelpumpverket». Trots vissa svagheter i ramkonstruktion och lager samt måhända något för stora friktionsförluster i ventilsystemet, måste pumpverket sägas vara en mycket lovande nykonstruktion på området. Kommittén ifrågasätter emellertid om icke ännu större effekt skulle kunna vinnas genom att utföra pumpverket för tandeinkörning. En förutsättning är dock att vikten kan hållas under 18 å 20 kg. Den vid höga mottryck besvärliga knyckigheten i pedalrörelsen skulle därigenom kunna praktiskt taget elimineras. Då nämnvärd ökning av vattenströmmen genom ökad trampningshastighet ej torde kunna åstadkommas genom att tvenne pumpande insättas, måste emellertid pumpverket i en tandempump utföras med andra dimensioner — kanske främst större slagvolym — om den ökade krafttillgången skall kunna effektivt utnyttjas. Ryggburna motorsprutor. Sedan många år har man i det nordamerikanska skogsbrandförsvaret arbetat med små motorsprutor, från sådana, som ha en vikt av 5 0 ^ 8 0 kg och kunna bäras av ett par m a n till sådana, som väga 16—35 kg, och äro avsedda att bäras på ryggen av en man. Enligt tillgängliga uppgifter synas de amerikanska fabrikanterna ha nått långt i fråga ,7—468156.

98 om att inom ramen av dessa små vikter få ut stor effekt. Som exempel kan nämnas »Type Y Pacific Pumper», som med en netto vikt av 31 kg uppges leverera 240 minutliter vid 7 kg:s tryck eller 150 minutliter vid 14 kg:s tryck. En större pump »Type U Pacific Pumper» har en vikt av 75 kg och uppges lämna 350 minutliter vid 7 kg eller 140 minutliter vid 14 kg. Sprutor av denna storleksordning finnas i många olika typer och synas vara i mycket allmän användning ej blott för skogsbrandsläckning utan — åtminstone vad beträffar de större — även för mindre samhällen, större gårdar, sommarstugeområden m. m. De bygga i regel på p u m p a r av förträngningstyp, men undantagsvis förekomma även centrifugalpumpar. I Sverige torde intresset för att upptaga tillverkning av liknande sprutor ha hållits tillbaka av det förhållandet, att Svenska Brandtarifföreningen, när det gällt premierabatter o. d., ej godkänt mindre sprutor än sådana, som ge 500 minutliter vid 9 kg:s tryck. Sedan början av sin verksamhet har kommittén emellertid varit övertygad om önskvärdheten av att för skogsbrandförsvaret ha tillgång till lätt bärbara motorsprutor, vilkas kapacitet enligt kommitténs erfarenhet av vattenbehovet vid skogsbrandsläckning ej borde behöva uppgå ens tillnärmelsevis till nyss angivna värden. Angående de fordringar, som böra ställas på en sådan bärbar motorspruta avsedd för skogsbrandsläckning, vill kommittén framhålla följande. Kravet på verklig bärbarhet innebär, att sprutan med fylld bränsletank och bäranordning ej får väga mer än högst 35 kg om den är avsedd att bäras av en man. Därest sprutan för att uppnå större effekt måste göras tyngre, bör den vara delbar i två lätt sammankopplingsbara enheter, av vilka ingen bör väga mer än 30 kg. Sprutor avsedda att bäras av två eller flera man enligt »bårprincip» äro nämligen mycket ohanterliga i terrängen, även om vikten ej är särskilt stor. De bli också i allmänhet för stora och tunga att frakta på cykel. Sprutorna (eller sprutdelarna) böra vara monterade på lämplig ryggmes. De böra vara i möjligaste mån kompakt byggda. Ifråga om material i pump och motor måste de största krav ställas på korrosionsbeständighet, styrka och lätthet, emedan sprutorna måste beräknas bli utsatta för stora påfrestningar. Pumpen skall vara okänslig för förorenat vatten och snabbevakuerande, helst självevakuerande. Då man utnyttjar små eller förorenade vattentag i skogsterrängen, måste nämligen sugsilen ofta lyftas antingen för att flyttas från ett uttömt vattenhål till ett annat eller för att rengöras. I fråga om kapaciteten är det viktigast, att pumpen även vid höga tryck förmår lämna tillfredsställande vattenmängder. Som nedan kommer att närmare utvecklas, måste man nämligen vid skogsbrandsläckning räkna med långa slangledningar av klen dimension med förhållandevis stora friktionsförluster, ävensom med stora nivåskillnader. Som ett mål skulle man därför vilja uppställa, att pumpen kunde prestera ett tryck av 14—15 kg och därvid lämna omkring 50 minutliter. Det finnes däremot ej anledning ställa krav på förmåga att lämna stora vattenmängder. Större vattenmängder än 200—

99 Fig. 20. Ryggburen motorspruta. Typ Albin 200, tillverkad av Albin Motor, Kristinehamn. 300 minutliter torde nämligen ytterst sällan kunna nyttiggöras vid skogsbrandsläckning. Pumpen bör ha tryckuttag med standardiserad normalkoppling samt som tillbehör övergångsdel till standardiserad smalslangskoppling. Jämföras dessa önskemål med egenskaperna hos nu kända pumptyper, finner man, att förträngningspumparna — främst kugghjulspumpen — ha största möjligheterna att vid måttlig styrka hos motorn frambringa ett högt tryck. De äro emellertid känsliga för sådana föroreningar i vattnet, som kunna nöta på pumphjulet, alltså uppslammade mineraljordspartiklar. Den i vanliga brandsprutor allmännast använda pumpkonstruktionen, centrifugalpumpen, har stor vattengivningsförmåga vid låga tryck, men måste för att kunna åstadkomma höga tryck utföras med två eller flera löphjul. En tvåhjulig pump ställer sig emellertid dyrare än en enhjulig. Centrifugalpumpen är icke lika känslig för föroreningar i vattnet som kugghjulspumpen. Motorn måste vara tillräckligt stark, mycket lättstartad, enkel att sköta, driftsäker och ekonomisk i drift. Under normala förhållanden bör sålunda motorn starta efter högst 3—4 försök. På kylsystemet ställes stora krav

100 Fig. 21. Ryggburen motorspruta. Typ Api 38, tillverkad av AB Pumpindustri Göteborg. särskilt i fråga om okänslighet för föroreningar. Kyivattenledningama och tillhörande ventiler måste därför vara väldimensionerade, varjämte reningsanordning i form av lätt åtkomliga silar, cykloner, sedimentationsfällor eller liknande måste finnas. Under kommitténs arbete ha inom landet framkommit två typer av ryggburna motorsprutor (lig. 20—21). Här lämnas några data angående dessa. Benämning

Albin 200

Api 38

Tillverkare

Albin Motor, Kristinehamn.

AB Pumpindustri, Göteborg.

Motor

Albin 1-cyl, 2-takt med slidmatning, Archimedes, 2-cyl, 2-takt, effekt 4 hk effekt 3,5 hk vid 3 500 r/min, bränsvid 4 000 r/min, bränsle: bensin, le: bensin, lättbemtyl eller motyl 25, lättbentyl eller motyl 25, bränsleåtbränsleåtgång 2 liter/tim = tankens gång 2 liter/tim (tanken rymmer 5 rymd, smörjning genom iblandliter), smörjning genom iblandning ning i bränslet, automatisk vatteni bränslet, automatisk vattenkylning kylning med silanordning. med silanordning. Pump

Vertikal och självlänsande, enhjulig, Vertikal kugghjulspump, kopplad dicentrifugalpump, kopplad direkt på rekt på motoraxel. motoraxel.

101 Evakuering

Centrifugalpumpen och sugslangen evakueras med en på sprutan monterad handpump, normalt åtgår 20 slag.

Självevakuerande.

Armatur

Sugintag med rörgänga, tryckuttag med 63 mm normalkoppling, tryckventil samt manometer.

Sugintag med rörgänga, tryckuttag 1 7 s " normalkoppling, tryckventil och manometer.

Bäranordning

Ryggmes

Ryggmes

Vikt sprutan enbart 22 k g

26 kg

Vikt inkl. mes och bränsle för 1 timmes körning Ca 25 kg Ca 29 k g Största mått

Höjd 500 mm, bredd 500 mm

Höjd 600 mm, bredd 430 mm

Vid av kommittén eller på dess uppdrag anordnade kapacitetsprov ha för dessa spruttyper erhållits följande pumpkurvor (fig. 22). Med ledning av kurvorna och kända friktionsförluster i slangar av olika dimension ha tabellerna 3 och 4 uträknats. Den första anger de — teoretiskt beräknade — vattenmängder och tryck, som sprutorna skulle kunna leverera under olika angivna förutsättningar. I den andra har — likaledes teoretiskt — uträknats på vilka avstånd från sprutorna vissa kombinationer av tryck och vattenmängd kunna uppnås. Dessa teoretiska beräkningar äro dock icke utan vidare tillämpliga i praktiken. De fältmässiga friktionsförlusterna äro nämligen på grund av slangkrökar och oundvikligt läckage större än tillgängliga, på laboratorieprov grundade motståndssiffror. Svårighet kan desutom uppstå att under besvärliga förhållanden utnyttja sprutorna lika effektivt som vid kapacitetsproven, vilket praktiska fältprov med bägge sprutorna visat. Tabellernas värden äro emellertid försiktigt beräknade och konsekvent avrundade nedåt, varför de icke torde innebära någon uppenbar överskattning. I varje fall torde de framkomna skillnaderna mellan de två sprutorna få anses riktiga. De bestyrka, vad som tidigare uttalades om kugghjulspumpens överlägsenhet gentemot den enhjuliga centrifugalpumpen när det gäller vattengivningsförmågan vid höga mottryck. Som senare närmare behandlas, får man vid skogsbrandsläckning i regel använda 32 eller 38 mm:s slang eller möjligen kombinationen stamledning av 63 mm eller 51 mm och manöverledning av 32 mm. Vid alla dessa slangdimensioner synes Apisprutan ha större vattengivniingsförmåga, varvid skillnaden blir tydligare, ju längre ledningarna äro, och alldeles särskilt, ju större nivåskillnader som måste övervinnas. Ur här diskuterade synpunkter synes alltså Apisprutan vara

liter/min.

Fig. 22. Pumpkurvor för ryggburna motorpsrutor. Albin 200 och Api 38. Till jämförelse angives även pumpkurvan för en amerikansk spruta av liknande typ.

avgjort överlägsen. Dessutom har den en stor fördel däri, att den är självevakuerande. Vid husbrandsläckning med användande av förhållandevis korta ledningar av grov slang kan dock Albinsprutan vid måttliga krav på tryck ge större vattenmängd. Med hänsyn till de små vattenmängder, som i de flesta fall torde vara erforderliga, anser emellertid kommittén, att vattengivningsförmågan ej enbart bör vara avgörande vid lämplighetsbedömningen. Bägge sprutorna ha vid flera tillfällen provats i starkt förorenat vatten, utan att några driftsstörningar uppträtt i själva pumparna. Mera känsliga äro kylvattenledningarna, vilka vid ett prov i starkt humusbemängt vatten — då sprutorna visserligen kördes utan sugsilar — mycket snabbt sattes igen. Svagheten på denna punkt tycks emellertid fabrikanterna nu ha eliminerat bl. a. genom att göra ledningarna grövre och insätta lämpliga silar, som lätt kunna inspekteras och rensas. I detta avseende synas alltså sprutorna vara jämbördiga. Om vattentaget är sådant, att mineraljordspartiklar lätt slammas upp av sugströmmen, kan man enligt erfarenhet räkna med att särskilt kugghjulspumpen blir utsatt för mer eller mindre stark nötning, vilken så småningom

103 co

i—i

o «£>

1 s 11 o°

1 •—i

o

lO

TI

1—1

B B

"*

ft <

CM

o

e

E B

C

CM

O

SM

+

eJ 0

s ft 1» (H

fcC

c eS

0)

0 C

S

C

eS h 3

T) CS

>> h

12 s

1 b

ft

B B

ti

iO i-H

lO i-H

o

o

CM CO CM T H

o

o

CO CM

!> H

1 1 O°i O

,3

CO

cs C

«# 3Q

a >

CO

B B

J3

-fl i-l

O

O

CO

o o co i-i

1 C7>

"tH

<N

:0

3 o (i 0)

CO

"3

en

B B co

o

CO CM

o

CTi CO i-H

o

c

CO l O i—I i-H

o

o

t H

O CO CM i—1

1 °

1 °

o

o

o o o co

o

i-l

i-H

o

o

o

o

o

in

CO

TI

T-l

1—1

T-l

T-l

CM TH

TI T-l

o

o

o

o

iO

o

»o

CM

TI

T-l

1—1

TH

I—I

TH

TH

!

T

CO iH> 1-1 T-l

1 co

1 co o 1

o

o

o

lO

T-l

lO

1 CO

o

o

en

CM

o

o

T-l

o

lO

1 °

T-l TH

1 s

1 CM

1 <=> 1 co

o

o o co co

o

o

CM

T"

o o i—i co

o

o

o

o

o

T

C-

co

o

CO

o

o

o

o

o

o

CO

co

TI

CO

CO

TI

o

o

o

o

o

T-H

t—

i-H CO

i-H

o

o

o

o

TI

O*

TI

CO

o o co r-

o o c- o

o

o

o

co

Oi

id

o

o

o

CO

o

T-H CM

1—1

o

CO

o T-H

o

o

O

CM

1—1

T—1

1g

iO

o

CM CO

T-l

1—1

TH

o o t- o

T-l

1—1

1 °

1 °

o

CO

1 °

1 CO

1 o

1 TI

1 TI

1 ° 1 co

1 ° 1 CM

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

CM CO

CM

l>

CM CO

i-l

CO

i-l

TI

iH

CO

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

lO

OJ

o o .o co

o

T-l T-l

TI

I—

Ti

t -

CO

iO

CM CO

o

o

o

o

o

o

o

03 CO CO

o o 25 co

o

CO

TI

CO

CO

TI

o

o

o

o

o

o

o

o

CO

CJi

CO

TI

o

o

CM

OJ

o CO

o

o

o

o

OS

o

o

o

CO i-l

lO i-H

CM CO i-H T H

1 °

I o

CM

o

t -

T-l 1-1

o

o

1—1

o

1 Ti

o

cr> CM

o

CO

o

o

iO

Jr~

T-l

1 © 1 CO

11 coo

1 °

o

o

o

o

o

o

T-l

TI

T-l

CO

i—i ec

1 s 1 s 1§ 1 s

o

o

o

1 CM

1§ o

TH

in

o

o

o

o

o

o

c

o

o

o

o

o

TI

o o co o

TI

CO

CO

CO

CO

»o

(M

TI

CM

Ti

T-H

CO

T-l

CM

o

o

o

o

o

co

o in

o

in

CO

TI

CM CO

T-l

CM

o

1—1

o

O i—I

o

o

o

o

o

o

i-l T-l

CO

OJ

TI

t~-

TI

CO

o co

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

CO

CO

TI

CO

TI

»O

CO

TI

CM CM

o

(M

t-

o

T-H

1 °

1 co

1 °

CO

o

o lO

1 o

T-H

•tH

o

o

o

o

CO

CO

CM

TI

1 s 1 s 1 s 11 11 1 ° 1 ° 1 s 1 s 1 s 11 1 CM 1 (M o o i-i co o o o o 1 s 11

o

o

o

o

o

o

o

CO iC5

CM

TI

CM CO

o o co co

o CM

o o

ty»

o

ft >> ti3 '-, ft

CO

o

iO

CO

CM

>

° 2

o

CO i—1 T-H

I O

o o co co

o

o o co co

T-l

CO

1 °

1 CM 1 CO

o

o

o o

CO

CO

TI

1 CM

CM CO

o

o

»O

CO

Tt

o o °* co C co

o o <*• co c «»

o o

o

o o

o o

N

C

CO CO

*

o

CO

C

m

CM

i-l

CM

i-l

o

o

o

o

o

o

CM CO

i-l

CM

TH

CM

o

o

o

o

o

CO

CM CO

T-H CM

o o <*» co c co

o o

o o

o o

<*» CO

<*> CO

<*» CO

ö «5

C eo

o o

o o

o o o

o o o

T-l

CM

11 11

ft a ft 5 ft a ft 5 ft a u Is -a •9 ft i9 < < < < < < < < < < < < < < < <

O) J

3 — <J

o

o

TI i—I

o

es

C/3 -

o

CO T-l

TI i-l

ja

£

o

o

CO TH

IS

o

O TI T-H T-H

CM C72

o

"3

»Q

T-H

-H

CO iH

o

C 3

:eS

o

CO

CO

B E

o

o

>i

4->

S3- i-i

o

1-1

o

>> U J2 ej

U

l§

o

IO T-l T—1

'I t-

o

CJ

CM

o

CJi CO

1 !>•

o O

O

T-l

o

o 8

1—1

o

s s

o

CM i—I

1 °

TI

C/3

co

o CM r-(

co

3 QC

CO

H

O

CS

•CS

O CO

o

t/i

co

o

CO

3 -

co

1 ° 1 CO

1 OJ

T-l

T-l

T—1

•es

co

o

o

co

2 <

e u

CO

o

1 °

1 ° 1 o

1 o° 1

T-l

1—1

1 CM

CO

o o TI

iO

co

104 Tabell 4. De ryggburna m o t o r s p r u t o r n a s ungefärliga räckvidd i meter. Önskat munstyckstryck Önskad och/eller vattentryck- mängd 25 mm förlust Liter/ på grund min av nivåAlbin Api skillnad 200 38 Kg

O g u m m e r a d

32 mm Albin 200

Api 38

l i n n e s l a n g

38 mm Albin 200

Api 38

Vi 63 + Va 32 mm Albin 200

Api 38

51 mm Albin 200

Api 38

20 40 80 150 200

750 200

1250 2 000 + 2 000 + 2 000 + 2 000 + 2 000 + 2 000 + 2 000 + 2 000 + 350 600 1100 1750 2 000 + 1100 2 000 + 2 000 + 2 000 + 150 300 400 750 350 650 2 000 + 2 000 + 100 100 100 100 600 700 300

20 40 80 150 200

500 150

1000 1500 300 400 100

2 000 + 2 000 + 2 000 + 2 000 + 2 000 + 2 000 + 2 000 + 850 1150 2 000 + 750 1700 2 000 + 2 000 + 250 250 600 200 500 1600 2 000 + 400 450 150

20 40 80 150

750 250

800 200

2 000 + 2 000 + 2 000 + 1000 650 600 1800 400 200 100 450 100

2 000 + 2 000 + 2 000 + 1200 (1 900) 2 000 + 400 800 2 000 + 100 200

20 40 80 150

500 150

1500 450 150

2 000 + (1 000) 800 (300) 250

500 100

2 000 + 1200 300

2 000 + 2 000 + 1600

minskar dess effekt, så att utbyte av pump kan bli nödvändig (kostnaden härför uppgår till ca 10 % av sprutans nyanskaffningsvärde). Så långvariga prov, att de tillåtit närmare studium av slitaget, ha dock tyvärr ej kunnat ordnas. Ur slitagesynpunkt farliga äro långgrunda vattendrag med botten av finsand, mo eller mjäla, bäckar med snabbt rinnande vatten och vissa kallkällor. Risken kan i viss mån minskas genom att sugsilen placeras så långt från botten som möjligt eller vid grunda vattentag genom att under sugsilen lägges^ en vävbit eller liknande, (i nödfall motorsprutans kapell) fasthållet av några stenar. Fabrikanten undersöker även möjligheterna, att genom anordningar vid bottenventilen åtminstone delvis utestänga nötande partiklar. Om vattenströmmen i tryckledningen stoppas genom stängning av munstyckena eller på grund av kinkar å ledningen, reagera de två typerna av sprutor på olika sätt. Hos sprutor med förträngningspump går motorns varvtal hastigt ned och om icke motåtgärder vidtagas stannar den. (Hos de amerikanska förträngningspumparna, som kunna ge tryck på upp till 20 kg, kan i sämsta fall slangen sprängas på något svagt ställe. Risk härför torde

105 ej föreligga med de ganska måttliga maximitrycken hos Api 38.) Centrifugalpumpens motor däremot börjar rusa. I bägge fallen måste sprutskötaren tydligen vara uppmärksam, sä att han, omedelbart som motorn ger tecken på att något hänt ute på ledningen, stryper gasen och, n ä r det gäller kugghjulspumpen, vidtager andra motåtgärder, exempelvis ökar vattenströmmen i kylsystemet för att därigenom lätta på trycket. Genom insättande av ett grenrör med två reglerbara utlopp omedelbart vid sprutans tryckuttag kan fullständiga regleringsmöjligheter erhållas. Så länge sprutornas maximitryck ligger under 15 kg, torde det däremot icke vara behövligt att på tryckledningen införa de i Nordamerika använda säkerhetsventilerna, som vid visst tryck automatiskt öppnas för att, sedan trycket sjunkit, åter stängas. Såsom allmänt omdöme om de två typerna kan sägas, att båda äro fullt användbara vid skogsbrandsläckning. Ryggburna motorsprutor äro uppenbarligen mycket lämpliga redskap för skogsbrandsläckning. De synas även kunna få mångsidig användning inom husbrandförsvaret, icke minst vid bebyggelse, som är för liten för att motivera anskaffande av tunga motorsprutor och samtidigt kanske ligger avsides i förhållande till närmaste brandkår. För skogsbygderna synes alltså denna spruttyp komina att bli ett värdefullt kombinerat skogs- och husbrandsläckningsredskap. Erfarenheterna från Nordamerika tyda också på att dessa småsprutor kunna utvecklas, så att effekten i förhållande till sprutans vikt blir ännu större än på de nu tillgängliga typerna, varigenom deras användbarhet i skogen skulle avsevärt ökas. Tung materiel;

motorsprutor.

De flesta för bygdebrandförsvaret avsedda motorsprutor kunna användas även vid skogsbrandbekämpning. Då de ej äro byggda för att framföras på dåliga skogsvägar och i terräng, är deras användning dock begränsad till områden närmast vägarna. Något större rörlighet i terrängen uppnås med de motorsprutor, som försetts med särskilda transportkärror för framförande på dåliga skogsvägar och i terrängen. Dessa s. k. skogsbrandsprutor, vilka tillkommit på luftskyddssinspektionens initiativ, finnas i två typer: Api 70 skogsutförande (AB Pumpindustri, Göteborg, fig. 24) och Albin 800 skogsutförande (Albin Motor, Kristinehamn, fig. 23). Bortsett från transportkärran och vissa skyddsanordningar överensstämma de helt med motsvarande vanliga brandsprutor. Den förra är godkänd för 500 minutliter och den senare för 900 minutliter vid 9 kg.s tryck. Vid långa slangledningar blir skillnaden i vattengivningsförmåga dock avsevärt mindre. Vikten är inklusive transportanordning och sugslang respektive ca 200 kg och 350 kg. Spårvidden är hos bägge 715 mm, medan största bredden är 880 m m hos Apisprutan och 980 mm hos Albinsprutan. I fråga om själva sprutorna bör framhållas, att de båda äro välkända och prövade i bygdebrandsförsvaret. Vid kommitténs försök ha de

106 Fig. 23.

Skogsmolorspruta.

Typ Albin 800 med skogstransportkärra.

också alltid visat sig tillförlitliga. Liksom de flesta andra gängse använda motorsprutorna måste de emellertid anses i viss mån överdimensionerade för skogsbrandsläckning, emedan man endast sällan kan nyttiggöra deras stora kapacitet och dessutom oftast har ont om vatten. Självfallet böra emellertid dessa liksom andra tillgängliga motorsprutor användas, n ä r så är möjligt. För att bliva bättre lämpade för skogsbrandsläckning böra de dock utrustas även med smalslang. Vad angår ändamålsenligheten av de speciella skogstransportkärrorna, vilka tillkommit på luftskyddsinspektionens begäran, har kommittén funnit att Albinsprutan vid bogsering efter bil på dåliga vägar på grund av liten spårvidd och förhållandevis stora hjul visar benägenhet att välta. En ökning av spårvidden är därför önskvärd, då det är synnerligen viktigt, att sprutan för vinnande av tid kan på vägarna framföras med så stor hastighet, som den bogserande bilen medger. För transport i terräng skulle en ökning av spårvidden till den för sprutan normala ej vara till nämnvärd nackdel. En annan svaghet är att avbäringsramarna kring sprutan sitta så nära hjulen, att dessa ej utan ett mycket tidsödande demonteringsarbete kunna losstagas vid punktering o. d. Dessa svagheter, vilka ej vidlåda sprutan i dess normalutförande, har kommittén tidigare påpekat för luftskyddsinspektionen. Vid transportprov i terräng på avstånd under 1 k m har i ett fall i södra Sverige uppnåtts en hastighet av 70 m/min med Apisprutan och 55 m/min

107 Fig. 24.

Skogsmotorspruta.

Typ Api med skogstransportkärra.

med Albinsprutan, varvid i bägge fallen utnyttjades 9 man för transport av spruta och sugslangar. Sträckan utgjordes av 700 m starkt stenig och blöt stig och 100 meter obanad terräng. Vid ett annat tillfälle drogo 4 man Albinsprutan utan sugslangar i rätt snårig, men föga stenbunden skogsterräng i Norrland med en hastighet av 40 m/min, varjämte 2 man erfordrades för orientering och röjning av väg. Tillbehör

till sprutor

och

pumpverk.

Slang. Valet av lämplig slangtyp och slangdimension för skogsbrandsläckning är svårt, enär de två huvudkrav,, som för detta användningsområde måste ställas på slangen, nämligen stor rörlighet och små friktionsförluster, ej gå att förena. Valet är dessutom beroende av lokala förhållanden; grövre slang går lättare att utnyttja i vägrika trakter. I tabell 5 har sammanställts några uppgifter om vikten av olika slang och i fig. 25 illustreras friktionsförlusterna för några slangtyper inom det för skogsbrandsläckning mest aktuella vattenmängdsområdet. Den egentliga gummislangen har helt utelämnats, då den är så skrymmande, att man a priori måste utesluta den i detta sammanhang.

108 T a b . 5. Linneslang

Slangdimension mm

per 100 m (i 2 • m:s längder)

per 25 m:s längd

Torr

Vattenfylld

Våt

Invändigt gummerad vävslang

Torr per 100 m

Vattenfylld per 25 m:s längd

Ungefärlig vikt i kg av slang med kopplingar av rödgods 1 ;

25. 32. 38. 51. 63.

17 20 24 40 47

21 24 29 47 55

18 26 35 62 93

30—39 33—43 50—66 75-96

20-22 28-31 41—45 70-75

1 Med kopplingar av lättmetall minskas vikterna för 63 och 51 mm:s slang med ca 6 kg per 100 m eller 1-5 kg per längd och för smalslangen med 0-5—1-5 kg pe°r 100 m eller ett par hg per längd.

Inom skogsbrandförsvaret behövs slang till handpumpverk, pumpverk för trampning, ryggburna motorsprutor och vanliga motorsprutor. Ur speciell skogsbrandsläckningssynpunkt måste en del allmänna krav ställas på slangen. Stor rörlighet fordras, varmed avses att den har låg vikt, är

Fig. 25.

Friktionsförluster

i slangar av olika typ och

dimension.

25, 32 och 38 mm ogummerad slang enl. Claessons mätningar för standardiseringskommittén, 32 och 33 mm gummerad slang enl. värden från den amerikanska firman Hydraulic, övriga enl. gängse svenska värden Förlusterna i resp. svenska standardkopplingar (4 par per 100 m) äro medräknade.

109 föga skrymmande vid transport och i vattenfyllt skick är lätt hanterbar i terrängen. Friktionsförlusterna måste vara måttliga. På grund av de förhållandevis små vattenmängder och låga munstyckstryck, som erfordras vid skogsbrandsläckning kunde man måhända anse detta senare krav mindre viktigt, men det blir trots allt rätt avgörande, då slangledningarna ofta bli långa och nivåskillnaderna stora. För de två förstnämnda slagen av pumpar \ tillkommer, att slangen ej får sluka alltför mycket vatten för att fyllas. När det gäller bärbara sprutor och pumpar, innesluter kravet på låg vikt i sig även kravet på lämplig avvägning mellan sprutans och slangens vikt. Fördelen av de ryggburna motorsprutomas ringa vikt t. ex. blir i det närmaste illusorisk, om till den användes normalslang, som per 100 m väger nära dubbelt så mycket som sprutan själv. Den invändigt gummerade slangen har som framgår av kurvorna, avsevärt lägre friktionsförluster än vävslang i samma dimension. Gummerad slang av viss dimension har ungefär samma förluster, som en vävslang av V* tum grövre dimension. Viktskillnaden mellan de i friktionshänseende ungefär likvärdiga 32 m m gummerad och 38 mm ogummerad slang är i torrt tillstånd ca 10 kg per 100 m till vävslangens fördel. Den gummerade slangen är synnerligen skrymmande, ungefär fyra gånger mera än vävslang av samma dimension. Detta jämte den något högre vikten försvårar transportproblemet i hög grad, då det gäller att frakta slangen i obanad terräng. Dessutom är det osäkert, huruvida den gummerade slangen tål att långa tider ligga viken i en slangväska eller slangryggsäck, vilket anses önskvärt om skogsbrandavdelningarna skola ha sin materiel i beredskap, ändamålsenligt packad. Antydda egenskaper ha föranlett kommittén att ställa sig tveksam inför den gummerade slangens användning i större skala i skogsbrandförsvarets tjänst. Den gummerade slangen ställer sig dessutom åtminstone för närvarande avsevärt dyrare i inköp. En reservation måste här dock göras. En ny typ av gummerad slang, av den engelske fabrikanten kallad »reinforced rubber-lined hose», som är både lättare (20, 24 respektive 30 kg per 100 m för 25, 32 respektive 38 mm:s slang) och smidigare än äldre typer, kan komma att visa sig mera användbar i skogen. Den är dock hittills föga provad i Sverige. Tillsvidare bör man alltså kunna utgå ifrån, att skogsbrandsläckningsenheterna böra vara utrustade med vävslang. Valet av dimension måste då grundas på en kompromiss, som nöjaktigt tillgodoser de tidigare redovisade olika kraven. Det är visserligen önskvärt, att så stor enhetlighet som möjligt råder i fråga om slangar till olika sprutor och pumpar. Genom den nu som standard fastställda gemensamma kopplingen för 25, 32 och 38 mm:s slang (liksom man tidigare har samma koppling till 51, 63 och 75 mm.s slang) lämnas dock frihet att anpassa slangdimensionen efter spruttypernas speciella krav. För handpumpverken och cykelpumpverken synes grövre slang än 32 mm ej kunna ifrågakomma med hänsyn till vikt och tidsåtgång för fyllande av slangen. Tidsåtgången är 40 °/o större för fyllande av 38 mm:s slang. Friktionsförlusterna i 32 mm:s slangen är vid pumpverkens små vattenmängder (20—40 minutliter) icke avskräckande stora. Går man däremot

110 ned till 25 mm bli tryckförlusterna i ledningar på några hundra meters längd alltför stora i förhållande till de tryck, som kunna åstadkommas vid pumparna. Till handpumpverk, som äro avsedda för skogsbrandsläckning rekommenderas alltså 32 mm:s slang. Denna dimension kan även utan nackdel användas vid pumpverkens utnyttjande i husbrandförsvaret. Med de ryggburna motorsprutorna finnas förutsättningar att erhålla större vattenmängder och övervinna längre avstånd. Det är då viktigt, att slangen till dessa väljes så, att dessa sprutornas egenskaper komma till sin rätt. Det synes kommittén, som om 38 mm skulle vara en lämplig dimension därest sprutorna skola bli till bästa nytta i skogsbrandförsvaret. Amerikanarna använda också i regel denna dimension. 32 mm:s slang är givetvis tänkbar, men sprutornas räckvidd skulle därvid sjunka högst avsevärt (jfr tab. 4)! En annan lösning har diskuterats, nämligen att arbeta med stamledning av 63 eller 51 mm:s normalslang och manöverledning av exempelvis samma dimension som ovan föreslagits för handpumpverken. Av fig. 25 samt tabellerna 3 och 4 framgår emellertid, att en sådan kombination i regel är mindre gynnsam ur tryckförlustsynpunkt, samtidigt som den är något tyngre än enbart 38 mm:s slang. Den kan alltså ej rekommenderas. Skulle man för bygdebrandförsvarets del anse nödvändigt att de ryggburna motorsprutorna utrustas med 63 eller 51 mm:s slang, måste man dock acceptera denna kombination av normal- och smalslang för att sprutorna överhuvudtaget skola bli användbara vid skogsbrand. Förhållandet skulle då bli ungefär detsamma, som i fråga om redan befintliga större motorsprutor. Dessa äro ju alltid utrustade med normalslang. Med denna tunga och i terrängen ohanterliga slang äro de emellertid föga lämpade för skogsbrandsläckning. Då det icke torde vara möjligt att dessutom förse dem med full uppsättning 38 mm:s slang för skogsbrandsläckning, synes ingen annan utväg öppen, än att komplettera dem med lämpliga mängder (minst 200 m) 32 mm:s smalslang, som kan användas för det rörliga arbetet invid och nära brandfronten. Om flera smalslangledningar kunna dragas ut från en grövre stamledning, kunna större vattenmängder tagas ut utan nämnvärd minskning av sprutornas räckvidd. Det torde emellertid — bl. a. med hänsyn till tillgången på smalslang — endast sällan vara möjligt att på en front samtidigt arbeta med mera än ett par smalslangstrålar. Slangarmatur (fig. 26). Till normalslang av 51, 63 och 75 mm:s dimension finnes som redan antytts standardiserad, gemensam koppling, grenrör, sfrålrör m. m. Under kommitténs arbete har även armaturen för smalslang standardiserats, varvid av kommittén framförda synpunkter till fullo beaktats. Den nu fastställda gemensamma kopplingen för all smalslang av 25, 32 och 38 mm:s dimension har sålunda gjorts liksidig, vilket är av speciellt värde vid användning i skogen, och utformats som en enkel klokoppling. Kopplingsfrågan får för smalslangens del anses väl löst. Samtidigt med kopplingen ha fastställts övergångsdelar mellan 63 mm:s normalkoppling och smalslangskoppling, grenrör för smalslang samt kopplingshalvor med invändig respektive utvändig gängning avsedda för anslutning till normalstrålrörets trappmunstycke, respektive till gängade smalslangskopplingar.

Ill Munstycket för smalslang är f. n. föremål för standardisering. Munstycken avsedda för skogsbrandsläckningsenheter böra enligt kommitténs åsikt vara försedda med följande utlopp. Ett med ca 5 mm:s diameter, avsett främst för användning tillsammans med handkraftpumpar o. d., eller för att vid motorsprutor få en sluten stråle av stor genomslagskraft för säkring av vunna brandgränser och för eftersläckning, ett med ca 10 mm:s diameter, för att kunna någotsånär effektivt utnyttja motorsprutornas (såväl ryggburna som övriga) kapacitet samt ett med en mellandimension av 7—8 mm:s diameter, vilket k a n anvädnas dels vid handpumpverk och korta slangledningar, dels vid motorsprutor och långa smalslangledningar, eller när sprutorna av ann a n anledning giva liten vattenmängd. I nedanstående tabell lämnas exempel på vilka vattenmängder, som vid olika munstryckstryck genomströmma muntstycksöppningar av olika storlek. Munstycksöppning i mm

5 6 7 8 10 12

Vattenmängd i liter/min vid nedanstående munstyckstryck i kg/cm 2 0-5

11 15 21 30 45 60

16 23 31 41 64 91

23 32 44 58 90 128

28 40 54 70 110 158

32 46 62 81 127 183

Det är av stor betydelse, att munstycken för skogsbrandsläckning ha ändamålsenliga anordningar för spridning av vattnet. Som tidigare framhållits arbetar man nämligen mest med spridd och endast undantagsvis med sluten stråle. Den vid kikmunstycken vanligen använda metoden att genom snedställning av kiken åstadkomma spridning av vattenstrålen är ofta olämplig, enär den medför en åtstrypning av vattenströmmen, vilket minskar den avgivna vattenmängden och vid handpumpverken orsakar ett tyngre arbete. Den enklaste men samtidigt fullt effektiva anordningen är en utanför munstycket anbringad planspridare. Den stryper ej vattenströmmen och ger även vid låga tryck en för begjutningsändamål nöjaktig spridning. På förslag av kommittén har tillverkats provexemplar av ett kikmunstycke med sådan planspridare och med tvenne olika munstycksöppningar. Munstycket har vid förberedande prov visat sig fungera mycket bra. Det torde vara möjligt att förse detsamma med tre olika munstycksöppningar, varigenom det skulle bli ett gott standardmunstycke för skogsbrandsläckning. Förutom den enkla spridaranordningen har denna munstyckstyp, i jämförelse med trappmunstyckena, fördelen att den saknar lösa delar, vilka lätt kunna tappas i terrängen. På senaste tid har för användning i större munstycken framkommit s. k.

112 diminsatser. Om de, som troligt är, kunna tillverkas även för små munstycken skulle man erhålla en mycket finfördelad stråle, vilken ur skogsbrandsläckningssynpunkt givetvis vore synnerligen förmånlig. För att få full dimspridning erfordras dock munstyckstryck på ca 4 kg, vilket endast mera sällan torde kunna erhållas under skogsförhållanden. Diminsatserna lämna emellertid även vid låga tryck en spridning, som i varje fall ej är sämre än den, som kan åstadkommas i vanliga kikmunstycken. Av vad som anförts under avsnittet om slang framgår, att man vid skogsbrandsläckning ofta måste kunna gå ut med smalslangledningar från en ledning med normalslang. Om detta sker vid normalslangens ändpunkt kan man använda antingen övergångskoppling mellan 63 mm:s slangkoppling och 32

Fig. 26 Exempel på smalslangsarmaiur. 1. Smalslangar med 38 och 32 mm:s inv. diameter med koppling, 2. 32 mm:s slangkoppling, 3. mellandel med smalslangsuttag, 4. trappmunstycke, 5. kikmunstycke, 6 och 7. kopplingshalvor med 1" utv. resp. inv. rörgänga för anslutning till normalstrålrör med trappmunstycke, slangar med skruvkopplingar m. m.

mm:s slangkoppling eller också koppla smalslangen på ett normalstrålrör med hjälp av en särskild invändigt gängad kopplingshalva till 32 mm:s kopplingen. Om smalslangen bör inkopplas mitt på en normalslangledning, kan detta ske genom att i ett normalgrenrör insätta en övergångskoppling av nyssnämnt slag, eventuellt utbyggd med ett grenrör för smalslang, därest flera ledningar önskas. Enklare är emellertid att insätta en mellandel med smalslangsuttag, vilken blir avsevärt lättare.

113 Ungefärliga viktuppgifter i kg för slangarmatur av rödgods m. m. Slangkopplingar för 63 mm:s slang per par 2-7 Grenrör för 63 mims slangkoppling 138 Slangkopplingar för 32 mm:s slang per par 0-4 » »25 » » » » 0-3 » »38 » » » » °" 4 5 Grenrör för 32 mm:s slangkoppling 3 grenat 3*9 Grenrör för 32 mims slangkoppling 2 grenat 2-9 5 Strålrör med » » » och trappmunstycke 0-6 Övergångsdel mellan 63 och 32 mm:s slangkoppling 1*2 Meilandel med 63 mims kopplingshalvor och uttag för smalslang 6-7 Slangryggsäck för smalslang (utan bärmes) 2*2 Sugsilar. Vid skogsbrandsläckning måste pumpar och sprutor kunna utnyttja även vattentag med mycket föroreningar, exempelvis diken, uppgrävda gropar i myrar, tjärnar med dybotten och liknande. Härför erfordras ändamålsenliga sugsilar. Den på sugslangen fastade silen bör vara försedd med nog fina hål eller maskor för att utestänga föroreningar av den storlek, som äro farliga för pumpens känsliga delar. Att därutöver minska silmaskornas storlek är ej tillrådligt, emedan silen då alltför snart sättes igen av uppslammad humus och liknande föroreningar. För att minska silens benägenhet för igensättning kunde tänkas att utföra den med mycket stor area, varigenom strömningshastigheten skulle minskas. Emellertid torde det vara ändamålsenligare, att den sugslangen medföljande silen har mera normala dimensioner (för ryggburna sprutor en total area av 2—3 dm 2 ). Silen bör utföras så, att den genom avstrykning för hand, med borste eller på annat^ sätt snabbt kan rensas från igensättningar. Sådan rensning kan i svåra fall få ske nästan kontinuerligt. I vattensamlingar, som äro synnerligen bemängda med uppslammad dy, löv, gräs o. dyl., bör insättas en yttre sil med avsevärt större area (ca 20—25 dm 2 ). Den k a n i nödfall göras på platsen av granris eller liknande. Skall särskild yttersil medföras, bör den av hänsyn till tyngden vara utförd av flätad korg. För kommittén demonstrerade provexemplar av yttersilar utförda i metall ha fungerat tillfredsställande men äro för tunga (ca 4,5 kg). Det bör erinras om att vid vattentag med föroreningar måste motorsprutorna ofta köras långsamt för att förhindra total igensättning av sugsilarna. Sådan långsam körning kan f. ö. oavsett vattnets kvalitet bli erforderlig om vattentillrinningen är liten. Tappningsanordningar. F r å n slangledningen skall finnas möjlighet att oberoende av pågående släckningsarbete tappa vatten för handsläckningsmateriel, såsom strilkannor, ryggsprutor o. d. Detta ordnas enklast genom att till ett grenrör eller en meilandel ansluta en tapp slang bestående av en ca 2 m lång kasserad smalslang med kopplingshalva. Vävkar. Som förbindelseled mellan tvenne seriekopplade handpumpverk eller ryggburna motorsprutor samt till reservoar för påfyllning av hand8—468156.

114 slackningsmateriel användes lämpligen ett mindre, hopfällbart vävkar med en rymd av 150—300 liter. Ett sådant väger 3—4 kg. Utföres det med mindre genomskarningsarea upptill, kan det stå utan särskilda stöd. Skumaggregat. Kommittén har icke funnit anledning att för sin del verkställa någon undersökning av de aggregat, som användas för skumf ramställning i samband med motorsprutor och grövre slang. Släckningsenheter med sådan utrustning bli nämligen i allmänhet ännu mindre rörliga, än om enbart vatten användes, och äro därför föga lämpliga vid skogsbrandsläckning. Därest det under gynnsamma transport- och terrängförhållanden någon gång skulle anses lämpligt att använda skum i samband med normalslang, torde de för husbrandsläckning avsedda aggregaten vara användbara. Numera finnes även ett lätt skumaggregat (»Babykomet» tillverkat av AB Pumpindustri, Göteborg) avsett för smalslang i kombination med handpumpverk eller små motorsprutor. Det utföres antingen med en liten skumvätskedunk på 2,4 liter, som med en bajonettfattning är direkt fäst på skumstrålröret (vikten för strålrör + dunk 4,75 kg) eller med en större, ryggburen skumvätskedunk. For de fall, då man önskar använda skum för skogsbrandsläckning, kan detta aggregat rekommenderas.

C.

T r a n s p o r t a n o r d n i n g a r m. m.

Kommittén har tidigare i olika sammanhang understrukit vikten av att all materiel för skogsbrandsläckning bör kunna snabbt och lätt framföras till de ofta avlägsna och svåråtkomliga brandplatserna. Sett ur teknisk synpunkt kan detta åstadkommas dels genom låg vikt hos redskapen dels genom ändamålsenliga transportanordningar. Det är visserligen sant, att dessa senare böra vara konstruerade med särskild tanke på att underlätta transport i skogsterräng, men de få för den skull ej utformas så, att framförandet på motorfordon eller cykel efter väg försvåras. Det är här de längsta avstånden i regel förekomma och därigenom även de största möjligheterna att nedpressa utryckningstiden. Vad gäller transport av handsläckningsmaterielen (yxor, sågar, spadar, hackor, stålkvastar, strilkannor, hinkar, pytspumpar o. d.) blir behovet av särskilda anordningar olika, beroende på omständigheterna. För de enstaka redskap, som den enskilde släckningsskyldige medför vid biltransport, cykling och gång till brandplatsen, erfordras inga särskilda anordningar. För beredskapsgrupperna, som väl i allmänhet för uppnående av en större slagkraft ha rikligare redskapsutrustning (se sid. 124) kan det vara lämpligt att tillverka bärmesar avpassade för de handredskap, som männen i gruppen skola medföra. Mesarna kunna då stå färdigpackade för att vid larm omedelbart slängas upp på bilen, cykeln eller ryggen. För brandkårernas brandsläckningsmateriel erfordras särskilt inredda utrymmen i utryckningsbilen eller i en till denna kopplad släpvagn, samt därjämte — åtminstone i bygder med glest vägnät — nyssnämnda bärmesar.

115 För transport av kommunala, statliga eller militära materieldepåer till en brandplats eller samlingsplats för släckningsmanskap erfordras i första hand lastbil. En terränggående lastbil är givetvis synnerligen lämplig, då den möjliggör redskapens transport till brandplatsens närhet. För redskapens packning har på sina håll tillverkats lådor rymmande ett visst mindre antal av de skilda redskapen. Dessa lådor bli emellertid både skrymmande och tunga och kunna ej bäras i terräng. Det får anses mera ändamålsenligt att med järntråd binda hop redskap av samma sort i buntar till lämpligt antal, så att de kunna bäras åtminstone kortare sträckor i terräng. Enkla skyddsanordningar böra finnas, såsom eggskydd av bräder för sågarna, små lådor för att skydda yxornas och hackornas vassa delar o. s. v. Handpumpverken, cykelpumpverket och de ryggburna motorsprutorna äro som tidigare nämnts alla försedda med anordningar för bärning även i terräng. De torde utan särskilda anordningar kunna fraktas på bilar. För längre cykeltransporter vore det önskvärt med anordningar för att underlätta deras fästande på cykeln, då det blir tröttsamt att cykla med dem på ryggen. Detta torde i regel kunna ordnas av vederbörande brandkår eller beredskapsinan. För transport av smalslang och tillhöFig. 27. Slangryggsäck. rande armatur vill kommittén rekom- Svensk försöksmodell, som dock visat sig mendera slangryggsäckar av amerikansk något för lång (se texten). modell, vilka nu tillverkas även i Sverige (se fig. 27). De böra utföras i kraftig presenningsväv och ha ungefär följande utvändiga mått: längd 55 cm, bredd 50 cm och djup 20 cm. De rymma då ca 125 m 32 mm:s slang eller ca 100 m 38 mm:s släng. De böra ha axelremmar med bärkuddar samt livrem. Axelremmarna böra vara så anbragta, att bördan bäres högt. Säckarna bli lättare att bära om de fästas på ryggmes, varvid den svenska allmogemesen av trä eller den amerikanska »packbord» äro lämpligare än den vanliga ryggsäcksmesen, vilken är väl skrymmande att packas in i bilar, slangkärror o. dyl. Vid varje

116 Fig. 28.

Packningsram för smalslang. Amerikansk modell.

slackningsenhet bör en av slangryggsäckarna vara avsedd för förvaring av, förutom en mindre mängd slang, även grenrör, övergångsdelar, munstycken o. dyl. Den kan då antingen vara försedd med en utvändigt påstickad ficka eller ett extra tättslutande innerlock. De större armaturdelarna kunna även spännas fast med utvändigt anbragta remmar. Slangryggsäcken, vilken tom väger drygt 2 kg, medger ej blott en smidig transport av slang och armatur med alla slags fordon och på ryggen utan även en snabb utläggning av slangen, vilken lätt kan fås att löpa ut medan bäraren rör sig framåt. Grövre slang transporteras och utlägges bäst från s. k. slangväskor eller om sådana ej finnas genom utnyttjande av dubbelrullade slanglängder. Slangrullar äro alltför skrymmande och tunga vid transporter på dåliga vägar och i terräng. I slangryggsäckar och slangväskor skall slangen ligga i beredskap, packad i s. k. franska veck. För denna veckning användes antingen en bakbordsliknande skiva vars bredd är avpassad efter ryggsäckens resp. väskans bredd eller också en stående packningsram (fig. 28). Till större motorsprutor böra slang och andra tillbehör i regel framföras på särskild slangkärra så utformad, att den allt efter förhållandena kan bogseras efter bil, köras med häst eller dragas för hand. Om slangen medföres packad på utryckningsbilen, kan nämligen dess vidare transport på ej bilfarbara vägar bli mycket tidsödande. Vid lämpliga väg- och terräng förhållanden kan en sådan slangkärra vara ändamålsenlig, även om ryggburen motorspruta användes. Därvid kan förutom slang och armatur medföras en hel del handredskap. Den av luftskyddsinspektionen på sin tid förordade typen av slangkärra har kommittén vid praktiska prov funnit ändamålsenlig

117 Fig. 29. Slangkärra av lufiskyddsinspektionens modell (monterad för bogsering efter bil eller motorcykel). (fig, 29). Det torde dock vara möjligt att på den s. k. Lennakärrans chassi (särskilt den förbättrade med individuellt fjädrande hjul och förlängda medar) åstadkomma en för terrängbruk ännu lämpligare kärra. Ett av AB Pumpindustri konstruerat provexemplar av en slangkärra med stora hjul av samma typ som på arméns kulsprutekärra har vid praktiska prov visat sig för tungt och ohanterligt i terrängen samt mindre lämpligt även vid snabb bogsering på väg. Terränggående fordon för transport av vatten och släckningsmateriel. Kommittén har tidigare påpekat, att även mycket små vattenmängder kunna vara till nytta vid skogsbrandsläckning. Att vid framkomsten till brandplatsen söka reda på lämpligt vattentag och lägga slang därifrån tager emellertid i många fall dyrbar tid i anspråk. Det vore då mycket värdefullt att vid utryckningen kunna medföra vissa vattenkvantiteter avsedda för de första minuternas arbete, enär det är viktigt att ingreppet mot branden sker så tidigt som möjligt. Brandkårerna ha redan ganska allmänt börjat att i sådant syfte anskaffa vattentankar monterade på motorfordon eller släpvagnar. Dessa för bygdebrandförsvaret avsedda tankar och fordon kunna i allmänhet icke användas för transport på dåliga skogsvägar och i terräng, vilket är nödvändigt, om de skola bli till avsedd nytta vid skogsbrandsläckning. De moderna terränggående motorfordonen av olika typer ha emellertid skapat möjligheter att till brandplatsernas närhet framföra ej blott vattentankar utan även sprutor och andra släckningsredskap. Kommittén har varit i tillfälle att studera trenne olika typer av terrängfordon, som visat sig användbara för denna uppgift, nämligen terränglastbil, jeep med släpvagn och den s. k. »tanksprutan» — en banddriven bil av tanksliknande utseende. Terränglastbilar tillverkas i Sverige av Scania Vabis och Volvo bilfabriker. De äro fyrhjulsdrivna och utmärkas av god framkomlighet även på mycket dåliga skogsvägar. Även i väglös terräng kunna de framföras, dock endast om skogen är gles. De kunna utrustas med vattentankar, som monteras eller

l-ra

Fig. 30. Jeep med Lenna skogsbrandskärra. spännas fast på flaket, ryggburna motorsprutor, handpumpverk, småsprutor och handredskap och ändock ha plats för personal. Om vattentankarna och en del av malerielen medföras i en bogserad Lenna skogsbrandkärra, blir utrymmet för personalen större. En släckningsenhet av denna typ blir både snabb och slagkraftig och är användbar även vid husbränder. Terränglastbilen synes ju dessutom vara användbar för virkestransporter och andra skogliga transportuppgifter. Jeepen är en mindre, fyrhjulsdriven personbil, av en typ som under kriget använts i stor utsträckning och under de mest skiftande förhållanden. Vid de demonstrationer, som kommittén haft tillfälle att åse, har den även i svensk terräng fungerat mycket bra. Då själva bilen ej har något egentligt lastutrymme, tjänstgör den i detta sammanhang huvudsakligen som dragfordon. På själva bilen medföres en ryggburen motorspruta och eventuellt ett handpumpverk samt några handredskap. Medräknat föraren kunna fyra personer få plats i densamma. (Volvofabrikerna ha för svenska armén tillverkat en motsvarighet till jeepen i form av en täckt fyrhjulsdriven personbil, som torde kunna användas för samma ändamål.) Som släpfordon användes Lenna skogbrandkärra (tillverkare R. Skölin, Rasbo). Dess chassi är detsamma som användes till arméns nya kärra och är försett med tvenne gummihjul och kraftiga avbärningsmedar som skydd mot stubbar och stenar samt för att underlätta transport över sank mark. Kärran är 198 cm lång och 115 cm bred samt väger med tom vattentank 400 kg, fullt utrustad ca 1 000 kg. På kärran är monterad en vattentank av plåt, rymmande 500 liter. Dessutom medföras slangar till motorsprutan och handpumpverket, handskumsprutor modell Skogsklipparen och handvattensprutor modell Skogs-Hebra samt lösa vävkar. Jeepen med släpvagn kan på bil-

119 vägar köras med minst samma fart som en lastbil. På dåliga skogsvägar och i terräng kan den på grund av sin mindre bredd och större rörlighet i allmänhet framföras snabbare än terränglastbilarna. Släpvagnen kan även köras efter häst och korta sträckor i nödfall dragas för hand. Den här beskrivna släckningsenheten, vilken i sina detaljer givetvis kan varieras, har kommittén för sin del funnit vara så ändamålsenligt sammansatt, att kommittén anser sig kunna rekommendera dess anskaffning. En stor fördel är därvid, att släckningsaggregatet även är användbart i bygdebrandförsvaret. De relativt stora kostnaderna, ca 11000 kronor per enhet, behöva alltså icke helt belasta skogsbrandförsvaret. Det synes för övrigt som om jeepen och liknande fordon även skulle komma att få en viss användning inom skogsbruket i övrigt. Lennakärran är sedan några år allmänt använd för skogskörslor på barmark. Genom avmontering av vattentanken kan även Lenna skogsbrandkärra användas för diverse transporter i skogen under den tid, då skogsbrandrisk ej föreligger. Den på Lennakärran monterade vattentanken är av plåt. Kommittén anser att det vore ändamålsenligare att utföra vattentankarna i väv, åtminstone de, som avses för terränglastbilar. Amerikanarna använda en relativt stor (rymd ca 1 100 liter), helt sluten och med skvalpskott försedd vävtank, som med rep spännes fast på lastbilen. Den är ej tyngre, än att en man kan hantera densamma. Mindre sådana tankar med en rymd av 250 alternativt 500 liter borde kunna vara lämpliga både för Lennakärran och terränglastbilen (på den förra borde två och på den senare flera tankar kunna lastas) både därför att de ha lägre vikt än plåttankar och därför att de lättare kunna avmonteras, när fordonen skola användas för andra transporter. Landsverks terränggående brandfordon, även kallat tanksprutan, har efter en idé av jägmästare Arne Rydbeck konstruerats av AB Landsverk, Landskrona. Avsikten har varit att skapa en självständig, mekaniserad släckningsenhet, som har stor rörlighet i all slags terräng, och som omedelbart vid ankomsten till brandplatsen kan påbörja släckningsarbetet med hjälp av medförda släckningsmedel — vatten och skumvätska. Det kan karakteriseras som en banddriven bil av tanksliknande utseende, försedd med vattentank, skumvätsketank, av bilmotorn driven spruta för skum, alternativt vatten (vars inkoppling och omkoppling skötes av föraren), erforderlig slang samt utrymme för en extra motorspruta av typ Albin 800 eller liknande. Följande data ha lämnats av tillverkaren. Längd 3 790 mm Bredd 1 790 Höjd 1980 Spårvidd 1 480 Frigångshöjd 360 Bredd på bandplatta 286 » Vikt fullt utrustad med fyllda vatten-, skumoch bränsletankar samt med monterad Albinspruta och tre mans besättning 6 300 kg

120 Nettovikt Maximal motoreffekt hastighet Bränsleåtgång (motyl) Bränsletankens rymd Skumvätsketankens rymd Vattentankens rymd

4 650 kg 40 hk 1 500v m 20 km/tim. 6 lit/tim 80 lit. 100 » \ 000 »

Enligt Rydbeck har på landsväg utan svårighet uppnåtts en hastighet av 30 km/tim. Vid en demonstration för kommittén uppnåddes på dålig kärrväg en hastighet av 8—10 km/tim och i terräng omkring 5 km/tim eller därunder. Dess framkomlighet i öppen terräng var mycket god, men begränsades i mera sluten skog rätt kraftigt av fordonets bredd. Även ganska lösa torvmarker kunde forceras. Hur man tänkt sig fordonets användning framgår av följande citat ur Rydbecks artikel i tidskriften Skogen n r 5/1945. »Bekämpandet av en större skogsbrand med hjälp av den här beskrivna Tanksprutan har tänkts tillgå ungefär på följande sätt. Efter alarm till den brandstation dar fordonet förvaras och skötes, rycker Tanksprutan ut med besättning och fyllda bränsle- och skumtankar. Är avståndet till brandplatsen mycket stort, två mil eller mera, bogseras sprutan på en släpvagn, så långt det finnes bilväg, och går sedan for egen maskin till brandområdet. Vid det vattenställe, som befinnes närmast brandområdet, fylles vattentankarna och avlastas Albinsprutan med tillhörande sugslang. Allt eftersom Tanksprutan går fram, utlägges sedan den till Albinsprutan horande tryckslangen så långt denna räcker. Tanksprutan fortsätter därefter till brandfronten och utlägger skyddsbälten med skum eller vatten så nära fronten som kan ske, utan att rök och hetta bli besvärande. Bakom skyddsbältena placeras tillgängligt manskap för att tillse, att nytändningar ej ske på läsidan av skyddszonerna. På jämn och lättframkomlig mark kunna skyddsbältena utläggas utan att slangforaren behöver lämna fordonet. På mera svårframlig mark torde det vara lämpligare, att Tanksprutan går fram i etapper och står stilla, medan skyddsbältena färdigställas med tillhjälp av skumslangen och den utdragbara vattenslangen. Utan att sprutan behöver flyttas, kan man sålunda med skum färdigställa ca 30 m skyddslinje och med vatten ungefär 100 m. När det medförda vattnet är förbrukat, går bilen till närmaste vattenställe eller till slutpunkten för vattenledningen från Albinsprutan och fyller tankarna på nytt.» Då fordonet ej användes för släckningsarbete, kan det enligt uppgift utnyttjas som traktor, exempelvis vid virkeskörning i terräng, röjning och vattning av skogsvägar, utspridning av kloratlösningar m. m. Kommittén anser »tanksprutan» vara ett mycket intressant försök att radikalt lösa skogsbrandsläckningsfrågan efter nya och arbetsbesparande linjer. Kommittén har övervägt frågan om dess ändamålsenlighet i jämförelse med andra tänkbara lösningar t. ex. mindre släckningsgrupper utrustade med ryggburna motorsprutor eller de nyss beskrivna släckningsenheterna med terrängbilar medförande vatten. Därvid kan man först konstatera, att det torde vara möjligt att för samma kostnad, som en tankspruta drager, anskaffa 5—6 små motorsprutor med full utrustning eller 2—3 fullständiga aggregat bestående av jeep, kärra med vattentank, ryggburen motorspruta och blockpump. Kom-

121 mitten har kommit till den uppfattningen, att tanksprutans ovedersägligen stora och koncentrerade slagkraft ej uppväger fördelarna av de mindre enheternas större hastighet på väg, i många avseenden större rörlighet i terräng och mångsidigare användbarhet för annat släckningsarbete. Anskaffning av tanksprutor synes därför bli mera beroende av fordonstypens användbarhet för annat arbete inom skogsbruket.

D. Tändmedel. Vid skyddsavbränning och moteld är det viktigt, att effektiva tändmedel stå till släckningspersonalens förfogande. I trakter, där lämplig näver i tillräcklig mängd kan uppbringas — huvudsakligen i Nordsverige — är näverluntan det enklaste och bästa redskapet. Den förfärdigas på platsen av 4—6 dm 2 stora näverstycken, som minst 4—5 stycken tillsammans klämmas fast i den kluvna änden, av ett ca en meter långt skaft av rått virke. I trakter med brist på lämplig näver bör övervägas att i förväg insamla och med järntråd hopbinda sådan för att medföras vid utryckning. Vid användningen skakas luntan lätt, varvid små brinnande näverstycken falla ned och antända mossa och ris. Antändningen underlättas, om avrivna husmossflak något ögonblick läggas upp och ned över luntan, medan denna ett ögonblick hålles mot marken. Vid stark torka kan antändning ske mycket snabbt med hjälp av hopknippat torrt granris. I de fall då material till näverluntor ej kan påräknas, måste andra tändmedel tillgripas, varvid man hittills vanligen använt blåslampor. Dessa äro emellertid ofta tidsödande att starta och medge ej någon snabb antändning av en skyddsavbränningsfront. Effektivare äro i det fallet eldkastare eller liknande apparater, vilka arbeta med brinnande olja, som ej är helt förgasad när den lämnar apparaten. I Nordamerika användas sådana eldkastare allmänt i skogsbrandförsvaret. De äro emellertid invecklade och för våra förhållanden rätt dyrbara anordningar. Efter samråd med pyrotekniker har kommittén kommit till den uppfattningen, att en enkel drypande fackla i lämplig storlek skulle vara det mest ändamålsenliga redskapet, vilket i sin verkan f. ö. skulle likna näverluntan. På grund av brist på lämpligt material ha pyroteknikerna under kriget ej kunnat utföra några provexemplar, men de förklara, att tillverkningen ej är svår, när erforderliga råvaror bli tillgängliga.

122 AVD. IV

VISSA TILLÄMPNINGSFÖRSLAG. Ett praktiskt utnyttjande av de släckningsmetoder och släckningsredskap, som befunnits lämpliga, förutsätter en ändamålsenlig skogsbrandorganisation. Det organisationsarbete, som föranletts av 1944 års brandlag och brandstadga, har ännu ej slutförts, och skogsbrandförsvarets blivande ställning är därför ännu i viss mån oklar. Att döma av de normalbrandordningar, som riksbrandinspektören utarbetat, skulle dock det väsentliga av skogsbrandorganisationen, sådan den av skogsmännen byggts upp under de senaste åren, komma att i rätt orubbat skick inlemmas i den nya brandförsvarsorganisationen. Oavsett om skogsbrandförsvaret ordnas för sig eller sammanslås med det övriga brandförsvaret, lär man sålunda kunna räkna med att såväl skogsbrandfogdar som skogsbrandförmän, uppbådare och de på många håll organiserade beredskapsgrupperna komma att i en eller annan form finnas kvar. Genom att brandordningarna för varje kommun räknar med att viss del av reservbrandstyrkan skall uttagas speciellt för skogsbrandförsvaret, torde en förbättring inträda i kommuner, där beredskapsgrupper tidigare saknats. Där skogsbrandförsvaret ordnas för sig, kvarstår den gamla organisationen orubbad endast med den skillnaden, att nyss uppräknad personal inräknas i reservbrandstyrkan och därigenom blir ålagd viss övningsplikt. Härjämte torde man kunna räkna med att det ökade antalet brandkårer och ett reglerat samarbete mellan de speciella skogsbrandsläckningsenheterna och brandkårerna kommer att resultera i ett bättre utnyttjande av de sistnämndas resurser till båtnad för skogsbrandförsvaret. I kommuner med sammanslaget brandförsvar lär visserligen skogsbrandorganisationen komma att bli kvar, men inordnas då under brandchefen, varvid skogsbrandfogden väl i regel får ställning som vice brandchef (i undantagsfall måhända som brandchef). Här kommer alltså, efter vad man nu kan se, brandkåren och den för skogsbrandsläckning avsedda delen av reservbrandstyrkan att i första hand bli ansvariga för skogsbrändernas bekämpande. Särskilt för sistnämnda fall men även eljest är det viktigt, att brandkårerna utrustas och övas med tanke även på sina uppgifter vid skogsbränder. Vid skogsbrandsläckning bör uppmärksammas, att en tillkallad brandkår icke alltid kommer att få tillfälle att använda sin sprututrustning utan

123 även måste vara beredd att ingripa med handsläckningsmateriel, röjningsoch grävningsredskap och liknande. Särskilt i kommuner med sammanslaget brandförsvar lär nämnda förhållande bli vanligt, enär brandkåren väl i sådant fall alltid blir först alarmerad. Formerna för samarbete med reservbrandstyrka och eventuellt uppbåd samt fördelning av arbetsuppgifterna mellan kåren och övrig släckningspersonal böra även vara planerade för olika tänkta fall. Även den del av reservbrandstyrkan, som avses för skogsbrandsläckning, bör ges en lämplig organisation, så att den ej blott kommer att utgöras av ett visst antal namngivna personer. Den bör sammansättas av grupper om 6—10 nära varandra bosatta eller arbetande personer med i förväg utsedd chef och ställföreträdare för honom. Genom gemensamma övningar (varom mera längre fram) kan gruppen så småningom komma att bilda en fast och slagkraftig enhet. Att uppgöra detaljerade förslag till lämplig utrustning för brandkårers och reservbrandstyrkors skogsbrandgrupper låter sig med hänsyn till de mycket växlande lokala förhållandena knappast göra. Några allmänna synpunkter kunna emellertid vara på sin plats. Brandkår i kommun med särskild skogsbrandorganisation torde som regel ej komma att tillkallas i andra fall, än då möjligheter föreligga att utnyttja dess sprutmateriel och eventuell annan specialutrustning. En sådan brandkår har därför knappast skäl att för egen användning i nämnvärd utsträckning anskaffa handredskap (yxor, sågar, hackor, spadar, ruskor, strilkannor, handsprutor o. d.), enär man får förutsätta att reservbrandstyrkans personal och uppbådet äro väl rustade i detta avseende. Ett begränsat antal röjnings- och grävningsredskap av de ändamålsenliga typer, kommittén tidigare rekommenderat, måste dock finnas bl. a. för att underlätta sprutmaterielens begagnande och framförande i terrängen. Eftersom varje brandkår måste ha en större motorspruta, är det med hänsyn till dess användning vid skogsbrand önskvärt, att den är försedd med åtminstone 200—250 m smalslang av 32 mm:s dimension jämte tillhörande armatur, allt förpackat i lätt bärbara slangryggsäckar eller väskor. Smalslangen är avsedd som manöverslang framme vid brandfronten. Förmånligt är det också, om sprutan är försedd med anordningar, som underlätta dess framförande på dåliga skogsvägar och i terräng. De större sprutornas användbarhet i skogsterräng är emellertid begränsad, varför brandkårens utrustning om möjligt bör kompletteras med en ryggburen motorspruta jämte 600—800 m 38 mm:s slang (vid goda vägförhållanden kan 63 mm:s slang kompletterad med 32 mm:s i nödfall användas) eller ett handpumpverk med 300—400 m 32 mm:s slang. Är kommunen vidsträckt, kanske med flera bebyggelsecentra, kan det vara lämpligt att dessutom stationera en sådan liten motorspruta på annan plats än brandkårens huvudavdelning, helst i en mera skogrik del. En avdelning på ca 8 man erfordras för transport och skötsel av en sådan spruta med tillbehör. Ännu mera slagkraftig blir en släckningsavdelning, om den utrustas med

124 terrängbil (jeep) jämte ryggburen motorspruta och bogserad vattentank. Ett sådant aggregat är mycket användbart även vid husbrandsläckning på landsbygden. Brandkår i kommun med sammanslaget brandförsvar måste vid sin utryckning medföra full utrustning med handredskap, så att brandmanskapet kan bilda en effektiv släckningsstyrka, även där förhållandena icke medgiva sprutmaterielens användande. Detta innebär, att per man i regel måste medföras ett par redskap av olika slag. Ofta måste nämligen hela styrkan kunna sysselsättas med röjnings- och grävningsarbete under viss tid och därefter kanske med annat arbete. För en avdelning på 8 man antydes här ett exempel på handredskapsutrustning: 1 såg, 2 yxor, 2 röjningsyxor, 2 spadar, 2 brandhackor, 2 stålkvastar, 2 strilkannor eller handsprutor, 6—8 hinkar, tändfacklor eller blåslampa. I något fall kan det vara lämpligt att halva styrkan utnyttjas för bemanning av en blockpump. I de kommuner, varom här är fråga, gäller om sprutmaterielen samma synpunkter, som tidigare anförts, men behovet av snabba, i terräng lätttransportabla släckningsenheter blir ännu mera markerat, emedan brandkåren i dessa kommuner väl oftare kommer att få taga första stöten även vid skogsbrand. Utrustningen av den för skogsbrandförsvaret uttagna reservbrandstyrkan är en fråga, som skogsbrandfogdar och brandchefer bör ägna intresse. Speciellt i kommuner med särskilt skogsbrandförsvar blir frågan av stor betydelse, då man kan vänta att reservbrandstyrkan här kommer att få den viktigaste uppgiften. För att reservbrandstyrkans grupper verkligen skola bli slagkraftiga släckningsenheter, måste de vara rikligt försedda med effektiva röjnings- och grävningsredskap, tändmedel, hinkar, strilkannor eller handsprutor samt om möjligt handpumpverk. Detta förutsätter, att kommunen tillhandahåller medlemmarna fullgoda släckningsredskap, mot att de väl vårdas och alltid förvaras lätt tillgängliga. Visserligen föreskriver brandstadgan, att den släckningsskyldige skall medföra redskap, men det kan icke rimligen begäras, att han skall anskaffa och tillhandahålla för släckningsarbete särskilt utformade redskap. För att en grupp skall kunna utföra ett effektivt arbete, oavsett förhållandena på brandplatsen, måste varje man i regel ha ett par redskap av olika slag med sig. Vad som tidigare antytts om brandkårers utrustning med handredskap torde kunna tjäna till viss ledning även för de i reservbrandstyrkan ingående beredskapsgrupperna. I många fall får det anses lämpligt att anförtro även någon ryggburen motorspruta åt här ifrågavarande grupper, antingen det gäller kommunens egen spruta eller sådan, som anskaffats exempelvis för mindre by, bruk, herrgård eller liknande. Det torde vara ägnat att hos beredskapsgrupperna öka intresset för den uppgift, som de ålagts, om de få tillfälle att öva sig med och praktiskt använda ett modernt släckningsredskap av detta slag. Inom skogsförvaltningar synes stort intresse finnas för att till olika uppgifter utnyttja de små amerikanska terrängbilarna (jeeps) och terränglast-

125 bilar av olika typ. Då båda dessa fordon såsom tidigare framhållits äro mycket användbara i samband med skogsbrandsläckning, bör det ligga i brandmyndigheternas intresse att undersöka möjligheterna att vid behov få för brandförsvaret utnyttja de bilar av dessa och liknande typer, som skogsförvaltningarna eller andra kan komma att anskaffa. Skogsbrandförsäkringsbolagen ha ställt i utsikt att skänka brandväsendet ett antal släckningsenheter, bestående av jeep med Lenna skogsbrandkärra, ryggburen motorspruta, handpumpverk m. m. Detta kommer utan tvivel att medföra en god förstärkning av skogsbrandförsvaret i de trakter, där de placeras. I detta sammanhang bör måhända även något beröras frågan om de kommunala och statliga redskapsdepåernas lämpliga sammansättning och placering. Då såsom ovan betonats såväl brandkår som reservbrandstyrka bör vara fullt utrustade med handredskap, får redskapsdepåerna anses som reserv för att fylla brister i utrustningen hos tillströmmande eller uppbådad personal och måhända även hos tillkallad militärpersonal. Det torde i allmänhet icke komma till användning annat än vid rätt stora bränder. Med hänsyn till den personal, som kominer att använda redskapen, måste dessa vara av synnerligen enkel och lättfattlig konstruktion. I första hand måste depån innehålla ett lämpligt avvägt antal handredskap för röjnings- och grävningsarbete. Följande ungefärliga proportioner mellan de olika redskapen kan rekommenderas, men lokala variationer äro ofta befogade. Yxor 10, sågar 3, röjningsyxor 5, spadar 6, brandhackor med yxa eller likvärdiga hackor 8, hinkar eller vävämbar 10 samt strilkannor 2. Där handpumpverk finnas för vattentransport kan hinkarnas antal minskas. Tändmedel av något slag böra även finnas liksom sjukvårdsväska. I de delar av landet, där tillgången på lämpliga buskar för tillverkning av ruskor är ringa, böra 2—4 stålkvastar per 10 yxor ingå. Att låta sprututrustning ingå i depåerna torde i regel ej vara ändamålsenligt, möjligen med undantag för ryggburna handsprutor. Pumpverken och motorsprutorna samt därtill hörande slang äro dyrbar materiel, som dessutom är i behov av regelbunden omvårdnad. Den bör därför ej ligga i reserv enbart för större bränder. All materiel av detta slag bör vara tilldelad antingen brandkår eller grupper ur reservbrandstyrkan, varigenom materielen kan hållas i gott skick och bliva utnyttjad vid alla lämpliga tillfällen. All skogsbrandsläckningsmateriel, såväl i depåer som hos brandkårer och beredskapsmän, bör vara tydligt märkt och rödmålad. Utplaceringen av redskapsdepåerna måste anpassas efter lokala förhållanden. I mindre kommuner bör depåmaterielen vara förlagd till en plats, men i vidsträckta kommuner k a n det vara ändamålsenligt, att den uppdelas på två eller flera förråd. I allmänhet bör dock undvikas att dela upp materielen alltför mycket. I kommunens depåmateriel inräknas då ej den utrustning, som kommittén förutsätter, att beredskapsgruppernas personal erhålla och personligen svara för. I fråga om de statliga depåerna torde i ännu högre grad gälla, att de böra hållas samlade, enär de ju icke komma i fråga annat än vid större

126 bränder. All depåmateriel skall, som tidigare antytts, ligga så förpackad eller hopbuntad att den lätt kan transporteras med bil och dessutom lätt kan bäras kortare sträckor i terräng, om så skulle erfordras. De militära förband, från vilka släckningstrupp kan tänkas bliva utsänd, böra även vara försedda med lämplig utrustning för skogsbrandsläckning. De proportioner mellan olika slags redskap, som angivits för redskapsdepåerna, kunna tjäna till ledning även vid uppläggande av militära skogsbrandredskapsförråd. Den angivna redskapskvantiteten, 10 yxor etc. avses för ca 40 man. Av stort värde skulle det vara, om även handpumpverk eller ryggburna motorsprutor med tillbehör inginge i militär släckningstrupps utrustning. En viktig förutsättning för att den uppbyggda skogsbrandorganisationen och den anskaffade materielen skall bliva till verklig nytta är, att personalen får utbildning och övning i materielens rätta användning. Hittills har endast brandfogdar och vice brandfogdar fått någon egentlig utbildning i skogsbrandsläckning. Såsom förutsatts i brandlagstiftningen, skola nu även brandcheferna och deras ställföreträdare erhålla sådan utbildning. Skogsbrandkurserna för brandfogdar och brandchefer böra icke blott avhandla organisatoriska frågor, utan även meddela praktisk och teoretisk utbildning i skogsbrandsläckningens teknik och i materielkännedom. Det är bl. a. nödvändigt att så realistiskt som möjligt öva den rätta användningen av sprutmateriel och annan vattensläckningsmateriel, liksom skyddsavbränning, utryckning i svårframkomlig terräng samt orientering av användbara vattentillgångar m. m. Insättande av motorsprutor och slangmateriel vid skogsbrandsläckning medför i allmänhet stora kostnader för det allmänna på grund av att så långa slanglängder måste tagas i bruk. Under kurserna måste därför brandbefälet få öva sig i att bedöma under vilka förhållanden det kan anses taktiskt riktigt och ekonomiskt försvarligt att sätta in sprutmaterielen. Exempel finnas på att brandkår, som anlänt till en brand, när denna redan varit hejdad, utnyttjat sin materiel enbart för eftersläckning, vilken därigenom blivit orimligt dyr. För att vid övningarna erhålla tillgång till verklig eld av tillräcklig omfattning vill kommittén tillråda brandbefälet särskilt i norra delarna av landet att hålla kontakt med skogsförvaltningar, som bedriva hyggesbränningar. Sådana äro ofta utmärkta övningsobjekt, inte minst därför att de ge »eldvana». Finnas icke hyggesbränningar att utnyttja, torde tillstånd kunna erhållas att anlägga någon mindre övningseld på gräsmarker, ljungmarker o. d. I nödfall kunna vissa övningar ske enbart med fingerad brand. I detta sammanhang vill kommittén framhålla vilket stort värde bedrivandet av hyggesbränningar har ur skogsbrandförsvarets synpunkt. Skogstjänstemän och skogsarbetare få nämligen genom dessa en eldvana och en erfarenhet av skyddsavbränningens praktiska bedrivande, som är till utomordentlig nytta vid skogsbrandsläckningsarbete. I övre Norrland måste hyggesbränningarna i regel ske, när markerna äro skogsbrandtorra, och bli därför särskilt goda förövningar till skogsbrandsläckning.

127 Av det anförda torde framgå att övningarna ej blott böra avse befälet. Det är nämligen lika betydelsefullt, att brandmanskapet är väl övat i redskapens användning under verklighetstrogna förhållanden. Brandlagens föreskrift om viss övningsplikt underlättar sådana övningars genomförande. Det är emellertid viktigt, att icke blott den för skogsbrandförsvaret särskilt uttagna reservbrandstyrkan utan även brandkårens personal och i viss utsträckning även den övriga reservbrandstyrkan övas i skogsbrandsläckning Vid stora skogsbränder kommer väl alltjämt militär personal att tillkallas som släckningshjälp. Det får anses som ett starkt önskemål, att i den militära utbildningen inlägga realistiska övningar i skogsbrandsläckning. De värnpliktigas utbildning i skogsbrandtjänst bleve av värde ej blott för de fall, då militärtrupp i fred tilldelas släckningsuppgifter, utan även för det militära försvaret. Anlagda eller oavsiktligt framkallade skogsbränder torde nämligen i ett land som vårt bli vanliga under ett eventuellt krig. Dessutom skulle landets skogsbrandförsvar sett på lång sikt vinna en förstärkning, om den manliga ungdomen i gemen finge någon vana vid skogsbrandbekämpning. Branddammar. Kommittén har i olika sammanhang framhållit, att bristande vattentillgångar försvåra eller omöjliggöra användning av våta och kombinerade släckningsmetoder i många skogsterränger. Särskilt är så fallet under högsommarens torrperioder. Den bristande vattentillgången innebär emellertid mera sällan absolut brist. Vatten finnes i de flesta terränger, men icke tillgängligt på sådant sätt, att det kan utan vidare nyttiggöras vid släckningsarbete. I vissa fall borde det vara möjligt att med enkla och föga dyrbara dämnings- eller grävningsanordningar öka de för släckningen användbara vattentillgångarna. En reservoar på endast något tusental liter kan i en svår situation bli till stor nytta. Diken och bäckar med något så när jämn och riklig vattenföring är det emellertid föga idé att dämma upp i förväg. De vattenkvantiteter, som rinna fram i en liten bäck eller ett dike underskattas som regel. 50 minutliter, vilken kvantitet ofta är fullt tillräcklig för skogsbrandbekämpning, brukar kunna erhållas ur en liten bäck, där vattenströmningen är knappt märkbar.

129 Bilaga 1.

Förteckning över litteratur rörande skogsbrand. Omfattar dels det huvudsakliga av vad som i Sverige publicerats rörande skogsbrand med undantag för artiklar i skogsbrandförsäkringsfrågor, dels vissa viktigare utländska böcker och artiklar berörande skogsbrandsläckningens teknik. Med asterisk ha utmärkts de svenska avhandlingar, som helt eller delvis beröra skogsbrandsläckningens teknik.

A. Böcker och broschyrer. Brandförsvarsutredningen: Betänkande med förslag till brandlag och brandstadga, (SOU 1942: 10). Civilförsvarsutredningen, 1943 års: Belänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. (SOU 1944:5). *Dencker, S. A.: Om släckning av skogseld, moss- och ljungbrand, Landskrona 1914. Handledning vid utarbetandet av skogsbrandordningar. Utarbetad inom jordbruksdepartementet 1937. Hemortsförsvarssakkunniga, 1941 års: Betänkande med förslag till lag om folkskyddsväsendet m. m. 1943. Högbom, A. G.: Om skogseldar förr och nu och deras roll i skogarnas utvecklingshistoria. Uppsala-Stockholm 1934 (Norrländskt Handbibliotek nr 13). Johansson, Folke: 1937 års skogsbrandlag med kommentarer 1937. Kallin, K. E.: Om skogens skydd mot yttre faror (i Skogsvårdsföreningens folkskrifter nr 19). Kongl. Maj:ts Förordning angående skogseldar 1690. *Lindner, John: Om skogseld och släckning därav (i Västra Sveriges Skogsvårdsförbunds årsskrift 1937). Luftskyddsinspektionen: Allmänna anvisningar nr 18. Skogsluftskyddet. Normalbrandordningar utarbetade av riksbrandinspektören (SOU 1945: 18—20). Petri, Bengt: Brandlagen och brandstadgan 1945. *Sergel, G. och Leuhusen, N.: Skogseldsläckning, Handledning för arméns truppförband. Skogsbrandkommittén: Betänkande med förslag till revision av lagen den 14 oktober 1914 om förekommande och släckning av skogseld m. m. 1934. Skogsbrandskyddskommittén i Gävleborgs län: Betänkande med förslag till åtgärder för effektivisering av skogsbrandskyddet under krig eller vid krigsfara, 1940. Skogsbrandskyddskommittén i Gävleborgs län: Korta anvisningar i skogseldsläckning. *Stridbeck, R.: Skogseldsläckning, Eksjö 1917 (4:e uppl. 1929). *— Släckningsförfarandet vid skogseld, Stockholm 1938 (10:e uppl. 1941). Trehn, Ivar D:son: Skogsbrandskyddet, 1940. Wretlind, J. E.: Regler och anvisningar för hyggesbränning i Norrland (ingår i Norrländska skogsproduktionsutredningens betänkande år 1939). Särtryck utgivet år 1944 av domänstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län. Supplement till ovanstående (utgivet samtidigt med särtrycket). 9—468156.

130 B. Artiklar m. m. i svenska tidskrifter. Skogsvårdsföreningens

Tidskrift.

1907:249 Gyllenhammar, G.: Bränning och skogseld. 157 Humble, O. Hj.: Om brandtorn i de norrländska skogarna. 1913:269 Humble, O. Hj.: Brandtornssystemets införande i Jämtland (notis). 332 Lundman, E.: Skyddsåtgärder mot skogseld vid järnvägslinjer 1915:113 Lundberg, G.: Om skogseld, dess förebyggande och bekämpande 1915: 246 Hellström, O.: Skogsbrandsfrågan. 693 Avbränd areal å statens skogar 1885—1914. 694 Avbränd areal å enskild skogsmark 1914. 1916: 235 Flygmaskinen i skogsbrukets tjänst för upptäckande av skogseldar (notis) 1934:329 Wretlind, J. E.: Naturbetingelserna för de nordsvenska järnpodsolerade moranmarkernas tallhedar och mossrika skogssamhällen. (Kapitlet om skogseldarna). 1936:481 Kinnman, G.: Skogseldsnisken och väderleken. * 1944: 146 Skogsbrandsläckningskommittén: Skogsbrandsläckningens teknik. 391 Hjorth, R.: Skogsbrandförsvaret enligt den nya brandlagen. Skogen. 1925: 167 Lundberg, G.: Instruktionsfilm rörande släckning av skogseld 1926:217 Larsson, Th., Klingberg, H. och Sörensen-Ringi, H.: Några iakttagelser och rön från Spannarboda brandfält. 1928: 565 Geete, E.: Epokgörande upptäckt — bävern förhindrar skogseldar i Amerika. 353 Johansson, F.: Automatisk brandalarm. *1930: 518 Stridbeck, R.: Bekämpande av skogseld. 1933: 20 Collinder, S.: Förvållad skogseld eller icke. 483 Fornander, N. P.: Skogseldarnas bekämpande. 563 Forsberg, W.: Skogseldarnas bekämpande. 367 Schmidt, S.: Skogseldarnas bekämpande 513 1934: 101 Skogseldarna och deras bekämpande. 296 Skogseldsläckning i teori och praktik. 457 Till skogens skydd. 227 Geete, E.: Skogseldfaran. 93 Johansson, F.: Förödande skogseldar. 310 Johansson, F.: Några intryck från skogseldarnas land. 1935: 171 Kinnman, G.: Rundradion och skogseldarna. 1936:253 Collinder, S.: Röjning längs järnvägslinje. 1937:329 Ny lag om förekommande och släckning av skogseld 18 Ödman, P. (Rec.) Högbom, A. G.: Om skogseldar förr och nu och deras roll i skogarnas utvecklingshistoria. 1938: 171 Skogens bevakning från brandtorn. 393 Geete, E.: Blixten härjar. 1939: 257 Bovallius, R.: Skogsbrandmanöver i Bollnäs. 126 Johansson, F.: Släckning av skogseld. 169 Rydbeck, Ä.: Skumsläckning av skogsbränder. 1940: 143 Försvaret på skogsbrandfronten. 135 Geete, E.: Skogseldfaran. 291 Juhlin Dannfelt, M.: Skumsläckning vid skogseld och hyggesbränning.

131 183 Molander, W.: Brandfaran i skogarna. 145 Persson, E.: Skogseldsläckningskartor. * 317 Persson, E.: Vatten contra skum vid skogseldsläckning. *1940: 304 Petre, A. (Rec.) Sergel, G. och Leuhusen, N.: Skogseldsläckning. 1941: 151 Skogsbrandskyddet. 85 Skogsbrandskyddets bevakningssystem. 19 Bovallius, R.: Nya typer av skogsbrandtorn. 45 Rydbeck, A.: Beredskap inom skogsbrandskyddet — Inlägg av E. Persson. 78. 144 Trehn, I. D:son: Röjningsskyldigheten utmed järnväg efter skogsavverkning. 158 Wallner, O.: Brandtornens anordnande ur arbetarskyddssynpunkt. 1942: 159 Bovallius, R.: Brevskola för brandförmän. 1942: 81 Hjorth, R.: Skogsbrandbevakningen sommaren 1941. 263 Holmberg, B.: En skogsbrand med efterspel. * 250 Wahlsteen, H.: Brandräfsan. 1943: 117 Kinnman, G.: Rundradion och skogseldarna. 80 Risberg, G.: Lenhovdabranden ännu en gång. 17 Risberg, G.: Skogseldar och brandskydd 1942. 94 Skogsbrandbevakningen. 80 Skogvall, G.: Lenhovdabranden ännu en gång. *1944: 171 Hjorth, R.: En effektivare skogsbrandsläckning. *1945: 58 Rydbeck, Arne: Nya försvarsmedel mot skogsbränderna. 69 Norrlands

skogsvårdsförbunds tidskrift jämte Årsskrift Skogsvård i Norrland.

från Föreningen

för

1893:121 örtenblad, Th.: Inledningsföredrag (referat). Anses önskvärt att folkskrift rörande skogseld, dess förekommande och bekämpande genom föreningen publiceras och på vad sätt? Diskussion och mötesresolution. 1909:219 Pressuttalande: Skogseldfaran i Sverige av —ick— (NDA 10 /T 1909). 1911: 94 Pressuttalande: Skogseldfaran (St.t. 9/e 1911). 1912: 43 Lothigius, W.: Skogseldar i Nordamerika. 1914: 21 Ang. skärpta bestämmelser om skyldighet att deltaga i släckning av skogseld. 27 Humble, O. Hj.: Inledningsföredrag: Brandtornssystem för Jämtlands län. Diskussion. 1916: 132 Utredning om utgivande av folkskrift om släckning av skogseld. 1917: 12 Beslut om utgivande av folkskrift om släckning av skogseld. 1937:290 Kinnman, G.: Skogseldarna under sommaren 1936 och skogsbrandvarniingarna. Skogsmannen. 1940 :h. 14 Om släckning av skogseld. *1943:h.l5 Nilsson, A. E.: Några erfarenheter vid skogsbrandsläckning med Gustafsbergs brandkår. * h.15 Mohlin, T.: Släckning av skogseld.

132 Skogsägaren. 1928: 92 Hellquist, Fritz: Om skogseldar och deras släckning. 1933: 183 Risberg, G.: Skogsbrandåret 1933: några reflexioner. 1934: 89 Risberg, G.: Skogsbrandskyddet. 1935: 105 Herlitz, Nils: Skogsbrandskyddet. 1937: 96 Theorin, Ivar: Skogsbrandskyddet. 1939: 68 Westman, Rolf: 82, 107 1940: 79 Lothigius, W.: Skogsbrandskydd i krigstid. 119 Länsbrandfogde: En skogseldsläckningsövning. 1942: 77 Theorin, Ivar: Beredskap. *1944: 117 Hjorth, Ragnar: Skogsbrandsläckning. Något om tekniken redskap. 162 Risberg, G.: Skogsbrandtider. 253 Röjning vid järnväg (ledare). Landskommunernas

och

nya

tidskrift.

1937: 274 Ny lag om släckning av skogseld. 1940:311 Skogsbrandkartor. 313 Rydbeck, A.: Nya hjälpmedel vid släckning av skogsbränder. 494 Gustafsson, T.: Statliga och kommunala åtgärder för brandväsendets förstärkande under luftskyddstillständet. 1944: 146 Petre, B.: Den nya brandlagstiftningen och kommunerna. Tidskrift

för

Brandväsendet.

1910:207 Brandtorn i Härjedalsskogarna (notis). 1914: 92 Skogseldarnas orsaker. 1918: 95 Skogseldarna (notiser). Brandskydd. Svenska brandskyddsföreningens tidskrift. *1921:102 Stridbeck, R.: Skogseldsläckning. 1922: 97 Arve, E.: Skogseldar och ett försök att statistiskt belysa desamma. 1925: 58 E. L.: Filmen i skogsbrandskyddets tjänst. :K 1926: 119 Steiner, P.: Skogseldsläckning medelst kemiska eldsläckningsapparater. 1929: 65 Trehn, Ivar D:son: Skogsbränderna och deras omfattning i Sverige *1931: 66 Stridbeck, R.: Skogseldsläckning. * 143 Stridbeck, R.: Skogseldsläckning. * 111 Crone, Ebbe: Skogseldsläckning. * 171 Crone, Ebbe: Skogseldsläckning. *1933: 169 Pesonen, Leo: Om användning av vatten vid skogsbränder. 101 Risberg, G.: Då skogen brinner. 98 Skogseldarna. 138 Mohlin, T.: Kan vattensläckning i större utsträckning komma till användning vid skogseldsläckning. 1934: 83 Forssman, H.: Skogen brinner: Målilla, Intryck och erfarenheter. 113 Lundh, E.: Skogsbrandsläckningens organisation. 51 Ödman, Per: Om skogseldarna och deras bekämpande. 3 Skogseldsläckningsväsendet, En vädjan frän Skogsbrandkommittén.

133 1935: 72 Trehn, I.: Om skogsbrandfaran. 162 Forssman, H.: Brandkårerna och skogsbrandsläckningen. 37 Mohlin, T.: Om användning av vatten vid skogsbränder. 148 Johansson, Folke: 1934 ärs skogseldar. 1934: 49 Thorngren, Karl: Skogseldsläckningsproblemet — ett allvarsord. 53 Johansson, F.: Några glimtar från skogseldarnas land. 1937- 21 Johansson, F.: Proposition ang. ny skogsbrandlag. 1936 Ödman, Per: Brandfogdarnas åligganden enligt Skogsbrandkommittens förslag. 129 Beredskapsarbeten för skogsbrandskyddet. 1938: 116 Trehn, I.: Skogsbrandbevakning. 25 Skogsbrandskyddet (skrivelse från Svenska Brandskyddsforeningen till 1936 års skogsutredning). 1939: 6 1936 års skogsutredning: Skogsbrandskydd. 23 Persson, Eric: Skogsbrandbevakning och skogseldsläckningstjänst under krig. * 72 Brandbil mot skogsbränder i Finland (notis). 1940: 46 Trehn, L: Skogsbrandskyddet (utredningar). 52 Skogsbrandskyddet under krig. (Brandskyddsföreningens yttrande over riksdagens motioner). 75 Skogsbrandtorn och förråd av materiel för skogseldsläckning, Statliga anslag. 93 Brandskyddet å kronans skogar (notis). 97 Eldfaran i skogarna. 1941: 83 Skogen brinner. *1942: 141 Forssman, H.: Skogsbranden vid Lenhovda. * 150 Forssman, H.: Skogsbranden vid Lenhovda. 94 Skogsbränderna börja. *1943: 104 Några synpunkter på skogseldsläckning. 106 Skogsbrandskyddet under krigsförhällanden. * 107 Forssman, H.: Skogsbrandbilar och skogsbrandsläckning. 1944: 45 Skogsbrandförsvaret enligt civilförsvarsutredningens förslag. Brandkårstidskrift. 1920: 36 Vad elden härjar av våra skogar (notis). * 61 Branddepåer vid järnvägarna. 1921: 56 Loshultsbranden. 96 Rapport om Loshultsbranden. 97 Räddningshistorier från Loshultsbranden. 100 Brandmaterieldepåerna onödiga. 1922: 72 Loshultsbranden, förlorade värden (notis). * 95 En motorspruta, som kan bäras pä ryggen (notis). *1925: 87 Skogseldsläckning, instruktiv bild. *1931: 81 Stridbeck, R.: Bekämpande av skogseld. *1935: 105 Forssman, H.: Brandkårernas verksamhet vid skogsbrandsläckning. 1940: 24 Fredriksson, Hj.: Skogsbrandskyddet i krigstid. 45 Skogsbrandskyddskommittén: Länsstyrelserna och skogsbrandskyddet. *1940: 112 Skogsbrandtorn och förråd av materiel för skogseldsläckning. 1941: 43 H. F.: Skogsbrandskyddet starkes. 181 Persson, Eric: Skogsbrandskyddet och de frivilliga brandkårerna. *1942: 141 Juhlin Dannfelt, M.: Brandkårerna och skogseldsläckningen. 1942: 106 Berggren, E.: Hemvärnet och skogsbränderna. 165 Forssman, H.: Skogsbrandsläckning i Småland. *1943: 101 Mohlin, T.: Några synpunkter på skogseldsläckning. *1944 Skogsbrandsläckningskommittén. Skogsbrandsläckningens teknik.

* *

134 Finland. Borg, Arvid: Kulopalojen sammutuksesta

1940: 1941:

(Om släckning av skogseld)

Laukannen, E.: Metsäpalot ja niiden sammutus (Skogseldarna och deras släckning) Helsinki 1937. Högkvarteret: Anvisningar i skogsbrandvärn 1942. Blomqvist, A.: Om skogseld. Finska forstföreningens ströskrifter 4 Helsingfors 1880. 6 Skogsbruket: Om släckning av skogseld 9 Skogsbruket: Några glimtar från skogseldsläckning i stridszonen av K. r.-man. Norge.

Myhrwold: Slukning och Begränsning av Skogsbrand 1917 Handbok i Skogsbrandslukning m. v. utgett av Det Norske Gjensidige Skogsbrandforsikringsselskap 1941. 1938 11 Skogsbrukeren Nygaard, Julius: Skogsbrand og skogbrandslukning. 1940 11, 15 Skogsbrukeren Nygaard, Julius: Skogsbrand og skogsbrandslukning. 1943 12 Skogsbrukeren Nygaard, Julius: Skogsbrandslukning 1894 90 Tidskrift for skogsbruk. Udkast till Regler for Forebyggelse og Slukning af Skogbrand. 1897: 29 Tidskrift for skogsbruk. Krog, N. E.: Om Brug av lid som Slukningsmiddel ved Skogbrand. 1900: 209 Tidskrift for skogsbruk, översigt over approberte Skogsbrandregler. U. S. A. Journal

of

Forestry.

1931: h. 2 Barret, Leonard: Possibilities of fire extinguishing chemicals in fighting forest fires. 1932: h. 2 Headly, Roy: Recent mechanical and other innovations in national forest fire control. 1933: h. 5 Metcalf, Wordbridge: Tank trucks for rural and forest fire fighting. 1933: h. 5 Shekel, Paul W.: Experiments with calcium cholride as a forest fire retardent. 1934: h. 4 Davis, Joseph Benson, R. E.: Value of chemical compounds in fire extinguishing fire retarding and fire protecting, when applied to vegetative growth. 1935: h. 7 Davis, Joseph: Tank truck fire apparatus. 1939:h. 12 Davis, Joseph: Recent developments in the construction of tank truck fire apparatus. 1941: h. 2 Godwin, David: The parachute method of fire suppression. » Lindh, Axel G.: Parachuting fire fighters. American forests. 1939: h. 4 Godwin, David P.: The evolution of fire fighting equipment. 1939: h. 9 Traux, T. R. : The use of chemicals in forest fire control. Fire Control Handbooks, U.S. Departement of Agriculture, Forest Service. Handbook of Fire Control Equipment, U.S. Departement of Agriculture, Forest Service. Fire Control Notes, U.S. Department of Agriculture, Forest Service. Fire Fighting with water. A manual on Water and portable pumper Equipment, published by the Pacific Marine Supply Company, Seattle.

135 Tyskland. Arnold H.: Der Bodenwöhrer Waldbrand. Forstw. Zentralbl. 1925. Baltz: Löschhilfe bei Waldbränden. Zeitschr. f. Först- u. Jagdwesen 1921. Bethke: Die Bekämpfung von Waldbränden. D.Dt. Fw. 1932. Brandt: Uber die Wirksamkeit des Gegenfeuers. D.Dt. Fw. 1934. Brockmann: Die Bekämpfung von Waldbränden. D.Dt. Fw. 1925 Döbels, Waldbrand: Entstehung, Vorbeugung und Bekämpfung. Dt. Forstbeamten7t-rf

1 Q^l7

Emeis" Massnahmen zur Vorbeugung und Bekämpfung von Waldfeuer. Silva 1918. Geiger, Rudolf: Ein neues Hilfsmittel zur Waldbrandbekämpfung in den vereimgten Staaten (Forstwiss Centralblatt 1924:9). Hess-Beck: Forstschutz Neumann-Neudamm 1930. Jan, W.: Waldbranderfarungen. D.Dt. Fw. 1934. Jeckel: Waldbranderfahrungen. D.Dt. Fw. 1934. Junack: Bekämpfung von Waldbränden. Neumann-Neudamm. Die Bekämpfung von Waldbränden durch Handfeuerloscher. Dt. Först. Ztg. 1927. Das Waldbrandmanöver in Garton. Die Heidebrandubung. Dt. Forst-Ztg. 1928. Bekämpfung von Waldbränden (mit. Abb.). Dt. Forst-Ztg. 1922 Kienitz, M.: Vortrag uber Waldbrände. Zeitschr. fur Forst-u. Jagdwesen 1912. Lehnpfahl: Erfahrungen und Gedanken uber Waldbränden. Zeitschr. f. Forst-u. Jagdwesen 1901. . „ , , . .. ,. 0 Liicke: Wie lassen sich Waldbrände besser wie bisher verhuten und bekampfen? Jahrbuch dr Gruppe Preussen-Schlesien. Schlesischer Forstverem 1935. Mammen Leitsätze P mr Waldbrände Bericht d e s ! S ä c h s i s c h e n k ^ - - n s 1912 Michel, V.: Schulung der Formationen zur Waldbrandbekämpfung. Dt. forstbe Micksch:" Z Dt ^rganisierte Bekämpfung von Waldbränden durch Flugzeuge. Allgemeine Forst-u. Jagd-Ztg. 1925. „. 4 V 'M« TU v ^ c t 7t« 1Q28 Muller: Waldbrandbekämpfung der technischen Nithilfe. Dt Forst-Ztg. 1928. Off ner, H.: Bekämpfung von Grosswaldbränden Forstarchiv 1942 Peters, A.: Zeitgemässter Feuerschutz in Gelände. Neumann-Neudamm - Bedeutung der Handfeuerloscher bei der Bekämpfung von Waldbränden. Dt. v Re^kt^fedewfenst und Organisation bei Waldbränden. Dt. Forst-Ztg. 1927. Sander, J.: Waldbrandlöschgeräte. Dt. F o r s t " Z t g ; * ^ 3 . . Schulte: Erfahrungen bei der Bekämpfung von Waldbränden. D Dt. * * • * 9 2 *Tschaen- Der heutige Stand der Handfeuerloscher. Forstarchiv 1926. 23 und 1927. 2. - Ä , n S d S S t a p f u n g mit Handfeuerloscher. System Minimax. Deutsche Förstzeitung 1920: 24. — Die heutige Waldbrandbekämpfung. Dt. Forstbeamten Ztg. 1936. Uslu, Muttalip: Waldbrandbekämpfung. Unter Beriicksichtigung der deutschen und tiirkischen Verhältnisse. Neumann-Neudamm 1942. v. Varendorff Woran scheitert die Bekämpfung von Waldbrandkatastrophen? D. V o ^ e r k T Verhutung und Löschung der Waldbrände. Dt. Forst-Ztg. 1915. Wagner, Ch.: Lehrbuch des Forstschutzes. Berlin 1930. w S w a n g e r : Vorbeugung und Bekämpfung von Waldbränden und Vorbeugungsmassanahmen bei der Wiederaufforstung von Waldflächen. Benchte d. Sachs. Forstvereins 1929. ' . _ .._ Ä i,_ f Wernecke: Bekämpfung von Waldbränden in Nordamerika. Schweiz. Zeitschr. t. Forstwesen 1922. Wimmer-v. Furst: Die Lehre vom Forstschutz. Berlm 1924 Zentgraf, E.: Bekämpfung und Verhiitung von Waldbränden. Dt. Forst-Ztg. 1938.

136 Bilaga 2.

Metoder och materiel vid skogsbrandsläckning i andra länder. Finland

och

Norge.

I dessa länder är litteraturen om skogsbrandsläckningens teknik liksom i Sverige synnerhgen knapphändig. Av tillgängliga broschyrer och artiklar i ä i m e t samt fv de^upplysningar, som kommittén på begäran erhållit från myndigheter i des a framgå av n t r ii ^stort ^ r t ^ sett t t ^ar1 ( ddensamma, ' " *som " * hittills £ ? **allmänt ^ Ä i värt landd änder tillämpats

WÄSTSÄ^E—

a De

iwand

•—- ^ - - - - -

F r a „ Norge uppges att vatten ytterst sällan kommer till användning vid brandens hejdande, men i viss utsträckning till eftersläckning. Att brandsprutor I c k e T o m m i till någon egentlig användning förklaras där bero på alltför oländig terräng m ä f å att r e m VattGn S SSTJE? « * ? "T - S l i t a ^ e n P å ofrsätthg gmTteriei ^Jsll^J^il Tmg f ? g S m f r k ' ä r ° C k s å G n m e d v - k a n d e orsak. Om vatten in nZl J S f f g 1 1 h i n k a r j a d >' L ' rekommenderar N y g a a r d att detsamma »långes g§ namne Lk H ' 1 ? ^ 1 7 " N å g ° l s ä r a k i l t r e d s k a P f ö r v a t t n e t s *P^n?ng r a t T r e konstruera n , T S " ™ ? b L a - „ f ö l J a n d e : »Forskjellige brandslukningsappa g

ttZ^iTS^r*å anbefale-Som regel vm det bii k o s t b

I Finland synes inställningen till vattensläckningens möjligheter vara mera ootiP mistisk, åtminstone när det gäller användningen av små vahenkvantiteter B o r g framfor ,i denna fråga följande intressanta synpunkter»Om det rakar vara så lyckligt, att även vatten finnes att tillgå för släckning av börghbotat ' a r d G t i f l ^ U e t e t t S ^ n e r l i g - " » I * * kampmedll emot elden Man eldsvadl P T Z ' f , i " , ^ y r k a V l d S k ° g s b r a n d ä r - y e k e t mindre än vid vanlig iCk€ ÖSOS sTden tt" f f ? V e r VQtten ™b"'-™ över samma plats, ej ens a den utsträckning strålen av en vanlig handspruta presterar utan mucket St H " ^ d " ? ^ 1 °u SPrklning«-d-^ligastPanvänPdes v S L stunda" a en eldfängd y vegetation bevattnas i ett 5 0 - 7 0 cm brett bälte framför eldens ut£ Ä Ä " t " y*fK^^^P-tkanna med fin stril är härtill lämpCk l a U l g e n n t / ^ l . n H• w f - PPav.S ° m Gj V a t t n e t ä r a l I d e l e s r e n t - Ä v e n genom att hälla direkt frän ambaret kan man sprida vattnet, om det hälles genom en kvast av klenare ris En mindre handspruta med lock är även ett gott vapen vid skog s™Vo^Z \?T ° m S j r å l m U l l s t > - k e t s öppning förminskas så att vatten icke sfösa i onödan. Vid användning av spruta får strålen icke riktas i lågorna från nära hall, utan på långt avstånd - så att strålen fördelas på vidare yta - och framför tan vid /ft i l P d d e n ^ a n d e markytan. Till sin fulla rätt kommer handsp uef f j t^slackningsarbetet, då vattnet med kraft måste trängas in i brinnande a n d r a Ställen dU Vatten iGke t r ä n g utnrn^F t r a d r r t eSr "T ' g - -om vanSgZ r m k a n b ä r a S P å r y g g e n ä r S äIvfallet

teratZh™HTI

' "

'

J

bekvämare att transpor-

an frän h a n d t a g C h ideli en stöter e m o t stenar och ^ En Fn T "^T med "T8 sprutorna ° man ^ä skogsbrandplatserna och 1 stubbar. stor nackdel är, att

137 sällan har tillgäng till rent vatten; smutsigt pölvatten täpper lätt till sprutor och sprutkannor samt försvarar sålunda deras användning.» Veterligt har man emellertid ej i nämnvärd utsträckning tillämpat dessa principer vid praktisk skogsbrandsläckning. Motorsprutor tyckas icke ha kommit till mera allmän användning i Finland. Ej heller har den förstärkning av skogsbrandförsvaret, som pä grund av krigsförhållandena genomförts med avseende på förebyggande åtgärder och släckningsarbetets organisation, märkbart berört släckningstekniken och — materielen. Tyskland. Härifrän finnes en mycket rikhaltig litteratur om skogsbrand, vilken även något så när utförligt behandlar släckningstekniken. Följande sammanställning grundar sig huvudsakligen på avhandlingar av U s 1 u, H e s s - B e c k, J u n a c k, P e t e r s , T s c h a e n och v. V a r e n d o r f f . Släckningsmetoder: Jordbrand i mossar (Erdfeuer) bekämpas pa samma sätt som är brukligt i Sverige, alltså med djupa, till grundvattenndvån nedgrävda branddiken eller genom att sätta mossen under vatten. Låg löpbrand (Bodenfeuer). Mindre bränder bekämpas genom utslag och insopning eller genom påkastande av jord och sand. H e s s - B e c k rekommenderar sopande rörelser. Om möjligt sker bekämpningen från alla sidor. När direkt frontanfall är omöjligt, sker bekämpningen från flankerna genom kilformig hopklämning av fronten. I anslutning till eldens insopning upptagas 1—2 m breda skyddsbälten (Isolierstreifen öder Wundstreifen). Härvid bortröjd markbetäckning kastas in mot branden. Vid låg löpbrand av större utsträckning förordas indirekt frontal bekämpning med skyddsbälten (Schutzstreifen) och branddike (Sicherheitsgraben) i förening med flankanfall på nyss beskrivet sätt. Skyddsbältet, som befrias frän markbetäckning genom grävning, plogning eller harvning, bör ha en bredd av• 5— 10 m. Allt brännbart material mellan skyddsbältet och branden (släckningsomradet) kastas samtidigt utanför skyddsbältet. På dettas läsida utställas poster på 10 m:s avstånd. Om skyddsbältet går igenom eller strax framför tät ungskog (Dickung öder Stangenholtz) av den typ, att kasteldar lätt kunde förorsaka hög löpbrand, bör ungskogen till erforderlig bredd rensas frän lättantändlig underväxt och ris samt stammarna torrkvistas. Om löpbranden är av den häftighet, att ej heller flankerna kunna bekämpas direkt med insopning eller jordkastning, förordas anläggandet av sidoskyddsbälten i spetsig vinkel mot varandra och i anslutning till frontskyddsbältet. Om den låga löpbranden är av synnerligen häftig karaktär, fcillrådes (v. V a r e n d o r f f ) skyddsavbränning (Vorfeuer), vilken utföres på ungefär samma sätt som i Sverige. Det bälte, som skall skyddsavbrännas, rensas från lätt antändbar underväxt, särskilt vargtallplantor, vilka tjänstgöra som gnistspridare. I regel användes ej moteld mot låg löpbrand. Dock anser H e s s - B e c k , att den bor tillgripas för att hejda löpbrand, som icke på annat sätt hunnit begränsas, och som hotar att löpa in i bestånd av sådan typ, att den med stor sannolikhet där skulle övergå till hög löpbrand eller toppbrand. (Denna moteld torde dock mera ha karaktär av skyddsavbränning.) Hög löpbrand (och toppbrand) hejdas medelst upptagande av kala brandgator (Schutzstreifen), vilka bestå av en kortare frontbrandgata vinkelrätt mot eldens rörelseriktning samt två sidogator i spetsig vinkel mot varandra. De stödjas i största utsträckning på vägar, blocklinjer och liknande, vilka ju i Tyskland äro allmänt förekommande. Endast vid förhållandevis små bränder huggas gator upp direkt genom bestånden. Sidogatorna böra ha en bredd av minst 4—6 m, medan frontalgatan måste vara minst 10—20 m. På ungefär 2 / 3 av gatans bredd fallas träden mot branden och på resten från densamma. Träden kvistas och allt lätt brännbart material bortskaffas från gatan. Denna måste dessutom i sin mitt vara

138 fri frän trädstammar. Om den ej anlagts direkt i anslutning till en väg eller annat t r ä n markbetäckning fritt bälte, ordnas genom grävning eller harvning ett skyddsbalte i gatans mitt. Jorden från detta sprides tunt inemot branden. Vid mycket svar hog lopbrand eller vid toppbrand anses icke möjligt att anordna brandgator som aro tillräckliga att hejda elden, i varje fall om man ej kan utnyttja naturliga skyddsbalten såsom kraftledningsgator, lövskogsbälten och dylikt. I sådana fall rekommenderar v. V a r e n d o r f f en form av skyddsavbränning, stödd på skumränder eller från markbetäckning avflådda bälten (Wundstreifen). Skyddsavbränningen påbörjas, när eldfronten är ungefär 1 km avlägsen och sker i etapper om 20—50 m:s bredd, och bör ha en bredd av 200—300 m, när elden når fram till densamma Metoden förutsätter, att området, där denna omfattande skyddsavbränT g i ( V i „ C T ) S k a 1 1 ä g a r U m ' ä r b e v u x e t m e d sådan skog (t. ex. skärmbeständ), att skyddselden ej övergår till skogsbrand av kanske svår art. Vid alla större bränder av har ifrågavarande typ förordas dock allmänt moteld, vilken helst lägges i direkt anslutning till väg, blocklinje eller annat stöd, som vid behov breddas Bredden pa stodranden (Sicherheitstreife) uppges till 2—10 m beroende på vindstyrka bestandstyp, brännbarhet och dylikt. Särskild uppmärksamhet måste vid moteld hallas pa de eldvirvlar av brinnande gaser, som därvid uppstå och vilka kunna kastas langa sträckor. Flankerna, som vid moteld äro de svagaste punkterna, måste särskilt bevakas. Enligt B r a n d t (1934) finns det intet bättre, snabbare och elegantare satt att hejda en omfattande skogsbrand än en riktigt anlagd moteld. Därvid kan man, om erforderliga säkringsåtgärder vidtagits, »åskåda en duell, där bada motståndarna bM kvar på valplatsen». Tyskarna tala även om en särskild form av brand »Dickungsfeuer», vilken pä svenska väl kunde benämnas hög löpbrand i tat plant- och ungskog. Denna uppträder särskilt i kulturer. Om sådana bränder upptäckas på tidigt stadium, rekommenderas att nedkämpa dem genom insopning och utslagning av elden, varvid arbetet börjas i eldområdets rygg och flanker. Är branden av större omfattning, kompletteras dessa åtgärder med upptagande av tillräckligt breda mineraljordsblottade skyddsbälten med vakter för själva eldfrontens " P P f 0 a i n 8 a n d e - S t ö r r e bränder av denna typ hejdas med brandgator, vilka måste vara förhållandevis breda på grund av det starka gnistregn en sådan brand åstadkommer. Eldgränsens säkrande och eftersläckning. Eftersläckning med jord anses icke i allmänhet tillräckligt effektiv. Om vatten finnes, böra eldhärdarna blottas och fullständigt släckas därmed. I annat fall fä stubbar, murkna stockar och dylikt röjas undan, i varje fall om de ligga på farliga platser. Eftersläckningsmanskapet skall vara utrustat med spadar, hackor och om möjligt handeldsläckare. Första natten efter branden förstärkes vakten, emedan kvarvarande eldhärdar dä lätt uppmärksammas. Runt brandfältet göras 20—50 m breda säkerhetsbälten. Helst böra dessa genomdränkas med vatten medelst motorspruta. Släckningsredskap. Till ruskor rekommenderas tätbarriga grenar av tall och en samt björkgrenar med mycket löv. På vissa håll användas färdiggjorda s k »Loschpatschen», 3,5 m långa och 2,5 cm tjocka skaft av ask med skovelformiga borstar av ungefär 40 cm:s bredd och längd utförda av fjädrande koppartråd. Handeldsläckningsapparater i olika utföranden (lufttryckssprutor och kemiska eldsläckare) användas. Exempel. Pebetra-Tornisterlöscher med en rymd av 12 liter och en vikt av 19 kg ger en stråle av 12—14 m:s längd eller 10—12 m:s höjd. Feuerlöscher Typ Silva har en rymd av 20 1 och ger en 16 m lång eller 12 m hög stråle. Kan inställas pa hel stråle eller duschstråle. Som släckningsvätska användes 35 °/o klorkalciumlosnmg, som på grund av sina hygroskopiska egenskaper försvårar eldens återuppflammande. Särskilt effektivt utnyttjas dessa egenskaper, om brandfarliga skogsbryn och ungskogar (vid skyddsbränningar och moteld) besprutas med lösningen och därigenom hindrar elden från att kasta sig över. Även den i Sverige kända

139 Minima* användes. Enligt T s c h a e n bör en komplett skogsbrandsläckningsavdelning ha följande utrustning. 10 »Silva» skogsbrandsprutor, fullständiga med kolsyreflaskor och slang 10 reservkolsyreflaskor i en förvartingslåda 1 tom transportlåda för kolsyreflaskor 1 blandningsfat om 1 000 liter för släckningsvätskan 1 mätkanna om 10 liter 10 kanistrar om 17—18 liter 1 transportfat om 1 000 liter för släckningsvätskan 1 fullständig 3 tons lastbil eller släpvagn med specialöverrede. Handeldsläckningsmaterial av detta slag användas mindre för direkt bekämpning av stora skogsbränder än för släckning av skogsbrandstillbud och för understödjande av andra bekämpningsaktioner. Därvid utnyttjas de dels för att släcka kasteldar dels för att genom bevattning bredda och förstärka naturliga skyddsbalten, såväl när elden hejdas med branddike eller brandgata, som när moteld tillgnpes P e t e r s (1928) har dock utarbetat ett särskilt förfaringssätt för mera direkt bekämpning av skogsbrand med hjälp av handeldsläckningsapparater. Även vid häftiga bränder äro de nämligen enligt honom effektiva, om släckningsmedlet sprides riktigt d v s till en början med full stråle, som röres fram och tillbaka och därefter - sedan elden dämpats något - med duschstråle. På detta sätt dämpas elden, sa att övrigt manskap kan med ruskor och jord nedkämpa densamma. Det framgår, att åsikten är den, att vattnet skall sprutas på själva elden. Om man pa grund av hettan måste stå långt från branden, skall strålen riktas i en båge, sa att vattnet faller ner på elden. , ,_A I taktiskt hänseende arbetar P e t e r s med s. k. stottrupper, utrustade med handeldsläckningsmaterial. Dessa skola först genomstöta brandfronten vid dess flyglar, så att flanken och den egentliga eldfronten isoleras från varandra. Dessa delar uppdelas sedan i mindre avsnitt, som sedan upprullas frän a n a flyglar. Dessa anfall ske alltid med vinden i ryggen, alltså inifrån brandhärden. Metoden anses användbar vid alla hedbränder och liknande löpbränder, vid bränder i skogskulturer, vid »Dickungsfeuer» av mindre omfattning samt vid andra bränder i deras begynnelsel ö n uppgift, att brandkårerna med sina motorsprutor medverka vid skogsbrändernas hejdande har icke kunnat återfinnas i litteraturen, men det är frän studieresor i landet bekant, att så är fallet. U. S. A. och

Kanada.

Skogsbrandproblemen ha i Nordamerika långt större räckvidd än i våra trakter och alla frågor, såväl organisatoriska som tekniska, äro därför mycket fulls tand gt genomarbetade av skogsmännen där. Att skogsbränderna fa en sådan betydelse i den nordamerikanska skogshushållningen (under den farliga tiden ar all verksamhet i skogen på sätt och vis underordnad skogsbrandsynpunkterna), beror kanske främst på, att klimatet medför en långvarig och mycket stor skogsbrandrisk, som tager sig uttryck i för våra förhållanden ofantligt stora skogsbrandskador bade vad antal bränder och avbränd areal beträffar. Men även andra faktorer, såsom den glesa bebyggelsen inom stora delar av de egentliga skogsområdena ha gjort det nödvändigt att, förutom en intensiv brandskyddspropaganda och fulländat system for brändernas upptäckande, utarbeta arbetsbesparande släckningsmetoder och materiel samt noggrant instruera och öva skogsbrandpersonalen i deras tillämpning. Ur den synnerligen rikhaltiga litteraturen, som bland annat omfattar handböcker om skogsbrandförsvar och skogsbrandutrustning m. m. på vardera flera hundra sidor, kan det här -icke bliva tal om att lämna annat än en mycket summarisk samman-

140 fattning av de punkter, som kunna vara av särskilt intresse för utvecklingen nä skogsbrandsläckningsteknikens område i vårt land. För bekämpning av ej alltför häftiga bränder tillämpas en s. k. direkt metod innebarande angrepp på själva elden. Man skrapar eller skyfflar det brinnande materialet i eldlmjen in mot brandfältet eller genomdränker det med vatten, om sådant jämte sprutor finnas tillgängliga. Även påskottande av mineraljord rekommenderas. Den svagare löpbrandens nedkämpning med ruskor omnämnes icke annat än vid gräsbrand. Däremot finner man i vissa utrustningslistor för brandsläckningspersonal svabbar medtagna. En brand, som fått den omfattning eller häftighet att manskapet ej kan närma sig eldfronten, bekämpas medelst den s. k. indirekta' metoden innebarande uppröjning av brandgata, upptagande av branddike och tändande av moteld (back-fire). Användandet av moteld (backfiring) rekommenderas överhuvudtaget starkt, särskilt i handböckerna från U. S. A., vilka ingående behandla olika problem i samband med dess utförande under olika förutsättningar. Vatten användes allmänt, om det finnes tillgängligt inom rimliga avstånd Därvid nyttjas dels motorsprutor, dels små ryggburna handsprutor. Vattensläckning användes bade ensamt — ehuru i mindre utsträckning — och i kombination med andra slacknnngsmetoder. Den rena vattensläckningen med motorspruta beskrives tillgå på följande sätt Först hejdas elden genom att man så snabbt som möjligt går fram efter brandfronten och med stor munstycksöppning låter största möjliga mängd vatten spridas på ett vanligen 2—3, maximalt 10 fot brett bälte i själva eldbandet. Är hettan vid själva fronten for stor, söker man med samma tillvägagångssätt liksom klämma ihop den trän brandens flanker över brandfrontens flyglar. Då strålföraren rör sig mycket snabbt och ej hinner kontrollera, om elden släckts efter hela den begjutna frontstrackan, följes han av män, som med handpumpar eller från slangledningen uttagna sidoledmngar taga hand om kvarvarande eldhärdar och gnistkast. Omedelbart sedan branden pa detta satt hejdats, vidtager säkringsarbetet, vilket bedrives så, att strålföraren gar tillbaka mot utgångspunkten och med munstycket högst en fot från marken genomdränker ett smalt bälte (från några få tum till ett par fot brett) Härvid anser man sig behöva en vattenmängd motsvarande ca 50 mm:s regn. Ett tya fot brett bälte med denna vattenmängd uppges utgöra full säkerhet mot att elden gar over. Även nu användes stor munstycksöppning, men om marken är betackt med tjockt humuslager, måste öppningen minskas, så att tillräckligt tryck erhalles for genomträngning av detsamma. På vissa marker måste säkringen ske tva ganger. Vid gräsbränder anses den däremot onödig, då den första vattenbegjutningen ar tillräcklig för fullständig avsläckning. Strålföraren assisteras av en slangforare, som dessutom hjälper honom i kontrollen att eldbandet blir fullständigt avslackt. Denne är därvid utrustad även med handredskap för grävning och röjning. Slutligen avpatrulleras sträckan till dess eftersläckningsarbetet slutförts. Detta igångsattes antingen omedelbart eller också väntar man till dess det brännbara materialet på brandfältet i huvudsak brunnit ut. Eftersläckningsarbete med vatten tillgår så, att man i tur och ordning genomdränker bälten av ca 15 m.s bredd med början från den säkrade brandgränsen. Samma regler för strålens manövrerande galla som vid brandgränsens säkranden. Glödande och pyrande stockar skola attackeras från båda sidor med stor vattenmängd. Brinnande torrträd, vilka äro ett av de svåraste problemen vid skogsbränderna i Nordamerikas extensivt skötta skogar, bora helst fällas, men kunna även de i nödfall släckas genom vattenbesprutI samband med andra släckningsmetoder användes vatten vanligen så, att läsidan av en uppröjd brandgata bevattnas till en bredd av 3—5 m med en vattenmängd motsvarande 50 mm regn. I regel följes upptagande av brandgata — som förut nämnts — av skyddsavbränning eller uppgörande av moteld. Därvid tjänstgör den

141 utlagda slangledningen med sina grenledningar som säkerhet för, att den anlagda elden ej tager sig över skyddsbältet. Släckning med skum eller kemikalier förekommer icke i praktiken. Vissa forsok uppgivas dock ha ägt rum. .. För direkt släckning och upptagande av brandgator och branddiken användas oljande handredskap: yxor, sågar (även maskindrivna), röjningsknivar lätta hackor s k Pulaskitool (kombinerad yxa och hacka), s. k. Mc Leod tool (brandrafsa), skyfflar, stallborstar (för bortsopning av mossa frän klippor och block) Brandga or och branddiken upptagas ofta med traktorer försedda med s k bulldozers eller med kraftiga plogar. För fällning av grova torrträd i och intill brandgatan finnas särskilda maskindrivna borrar, varmed uppborras ett antal hal, i vilka sprängladdningar införas. För skyddsavbränning och antändande av moteld användas eldlv n st i ro

Vid vattensläckning utnyttjas dels tankvagnar, varvid ofta användas pumpar, monterade ä bilen, dels bärbara motorsprutor av 2 5 - 1 0 0 kg:s vikt, dels ryggburna handpumpar av 15—20 liters rymd. „ . _ « . . „ . .,„ ._ De små motorsprutorna ha ofta en förvånande hog effekt i förhållande till vikt. Som exempel kan nämnas »Typen Y Pacific Pumpar», som med en nettovikt av 29 kg presterar 220 minutliter vid 9 kg:s tryck och 150 minutliter vid 14 kg:s tryck. Såväl centrifugal- som kugghjulspumpar användas, men de senare areivanligast. Som tryckslang nyttjas i regel 1 7 / ogummerad linneslang, 6 0 0 - 8 0 0 m ti varie spruta. Dessutom förekommer gummerad slang av samma dimension och även 1" slang. De vanligaste kopplingarna äro skruvkopplingar. Ryggsäckar for transport av slang, hopfällbara vävkar m. m. komplettera motorsprututrustningen Handpumparna utföras med vattenbehållare antingen av gummerad vav eller av plåt. Pumpen är oftast av kulventiltyp. De användas av patrullerande brandvakter (s k . smokechasers) för släckning av små tillbud och vid större bränder for att kontrollera gnistkast, släcka brinnande torrträd och dylikt För transport av personal, redskap och proviant användes i stor utsträckning flyg varvid fallskärm utnyttjas såväl av personal som för nedkastande ay förnödenheter. Stommen till U. S. A:s fallskärmstrupper under andra världskriget utgjordes just av sådana specialtränade skogsbrandsläckare. Radio kommer vanligen till användning vid stora bränder.

142 Bilaga 3.

Några skogliga facktermer. Barrblandskog = skogsbestånd av tall och gran, ev. även andra barrträd Blandskog = skogsbestånd av barrträd och lövträd i blandning Forna = avfallna barr, blad och småkvistar från träd och buskar samt vissnade tt:La\eT^\^Zu°s- d y L

lnnan

fÖrmultni

^sP-esserna

börjat om-

Humus^ (ibland kallad skogsmylla) = det i våra skogar vanliga, av förmultnande växtdelar bestående jordlager, som ligger ovanpå mineraljorden Hygge = område, där den gamla skogen helt eller praktiskt taget helt avverkats i syfte att uppdraga ny skog. Lucka = ovanstående men av mindre omfattning högst ca 1 000 m 2 Lump - kortare del av trädstam, som vid avverkningen avskiljts och med avsikt ^ kvarlamnats pa grund av röta i veden eller annan skada Laga = liggande, gammal, torr eller multnande trädstam eller del av sådan Mar gran = senvuxen, gammal gran av högst ett par tre meters höjd; uppträder som underväxt i barrskogar och ibland kvarlämnad ute på hyggen Morän = krosstensgrus = mineraljord bestående av en osorterad blandning av sten, grus, sand, mo, mjäla och ler i olika proportioner Råhumus (ibland kallad skogstorv) = ett, från mineraljorden tydligt avskiljt, ofta hltartat eller torvartat humuslager, som särskilt förekommer i norra och västra Sverige. Skravelmark eller stenskravel = mark, som i ytan består av praktiskt taget endast block och sten, vilka antingen äro mossklädda eller också helt eller delvis nakna Surdrag = langsmalt bälte av sumpmark, från ett par meter till något tiotal meter brett. Vrak = hel trädstam, som vid avverkningen med avsikt kvarlamnats på grund av rota i veden eller annan skada. Några brandtekniska

facktermer.

Friktionsförlust - den tryckförlust, som uppkommer när vattnet passerar en ledning av något slag. Den är beroende av vattnets hastighet, ledningens diameter ledningens längd och ledningsvägarnas beskaffenhet Manöverbukt = slangens utläggning i en båge närmast strålröret, för att underlätta dess forflyttning särskilt vid rörligt släckningsarbete Munstyckstryck = vattentrycket i munstycksöppningen. Normalslang = slang av 63 mm:s dimension. Smalslang = slang av klenare dimension än 51 mm. Spruttryck = det tryck varmed sprutan arbetar. Tryck mätes vanligen i meter vattenpelare eller kg/cm 2 , varvid 10 m vattenpelare (vpl) motsvarar 1 kg/cm 2 . Grupp vid brandkår = minsta arbetsavdelning (3 eller 4 man).

-57. B e t ä n k a n d e angående vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna. Norstedt. 330 s. J u . 58. B e t ä n k a n d e rörande u t b y g g n a d av civila flygplatser m. m . I d u n . 153 s. 1 k a r t a . K. 59. Betänkande med förslag angående h e m v ä r n e t . Beckman. 157 s. 1 bil. Fö. 60. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om skydd m o t ohälsa och olycksfall i a r b e t e m . m . Almqvist & Wicksell, Uppsala. S67 3. S. 61. Riktlinjer för d e n framtida jordbrukspolitiken. Del 3. Bilagor. I d u n . 149 s. J o . 62. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m . m . Norstedt, iv, 229 s. Ju. 63. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om virkesmätning m. m . Marcus, iv, 128 s. J o . 64. B e t ä n k a n d e med förslag till n y lagstiftning om u p p sikt å jordbruk. Beckman 100 s. J o . 65. K o m m i t t é n s för partiellt arbetsföra betänkanden, bil. 2. Arbetsterapi, e t t led i sjukvården. Statens Reproduktionsanstalt. 5-1 s. S.

00. B e t ä n k a n d e angående reglering a v anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen. Del. 1. Marcus. 138 s. Fi. 67. B e t ä n k a n d e mod utredning och förslag angående löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal m. m. V. Petterson. 223 s. Fi. 68. Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Del 1. Beckman. 254 s. K. 69. Förvaltningsförfarandet. Förberedande u t r e d n i n g angående reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i ärenden r ö r a n d e enskild r ä t t och därmed s a m m a n h ä n g a n d e frågor. Av N . Herlitz. Marcus. 221 s J u . 70. Utredningen om föreningsjordbruk. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om sambruksföreningar. V. Petterson. 198 s. Jo, 71. B e t ä n k a n d e om deltidsarbete i allmän tjänst m. m . Marcus 199 s. F i . 72. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utredningar. 7- Radio och film i skolundervisningen. Idun. 64 s. E. 73. Utlåtande rörande metoder och materiel vid skogsbrandsläckning. Marcus. 142 s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med tetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t . ex. E. = ecklesiastikdepartementet Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredniugars y t t r e anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

Statens offentliga utredningar 1946 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

A l l m ä n Lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . F å n g v å r d . Ärvdabalksakkunnigas förslag till föräldrabalk. [49] B e t ä n k a n d e ang. vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna. [57] A11 m ä n s t a t s f ö r v a l t n i n g . S t a t s f ö r f a t t a in Betänkande med förslag till omorganisation av vag och vattonbyggnadsstyrelseu m . ni. [10] 1945 å r s lönekommitté. 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag till statliga löneplaner m. m. [48] B e t ä n k a n d e ang. reglering a v anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen. Del 1. [66] Betänkande med u t r e d n i n g och förslag ang. löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal m. m. [67] Förvaltningsförfarandet. Förberedande u t r e d n i n g a n g . reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i ärenden rörande e n s k i l d . r ä t t och d ä r m e d s a m m a n hängande frågor. [69] B e t ä n k a n d e om deltidsarbete i allmän t j ä n s t m. m. [71] Kommunalförvaltning. Statens och kommunernas finansväsen. 1943 års jordbrukstaxeringssakunniga. B e t ä n k a n d e med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering

av inkomst a v jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring. | 291 1944 års skattesakkunniga. 2. B e t ä n k a n d e ang. idrottssammanslutningars beskattning för inkomst. [56] Politi. Parlamentariska undersökningskommissionen ang. flyktingärenden och säkerhetstjänst. 1. B e t ä n k a n d e ang. flyktingars behandling. [36] Nationalekonomi och socialpolitik. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former uv förlossningsvård s a m t dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. [21 Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag till allmänna barabidrag in. m . [5] Bilagor. [0] Investcringsutredningens b e t ä n k a n d e mod utredning r ö rande personal- och materielrcsurser m. ni. för genomförande av e t t a r b e t s p r o g r a m enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. [13] Den familjevårdande socialpolitiken. [17] Betänkande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. [19] Socialvårdskommitténs betäukaude. 12. Utredning och förslag ang. moderskapsbidrag. [23] 13. Förslag ang. folkpensioneringens administrativa h a n d h a v a n d e m. m . (Forts- å omslagets 4:e sida)

[37] 14. Utredning och förslag ang. ålderdomshem m. m. [52] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m. ni. [24] Bil 2. Arbetsterapi, ett led i sjukvården. [65] Betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. [27] Bilagor. [28] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 6. Tiden juli 1944—juni 1945. [35] Sakkunniga ang. arbetsförmedlingens organisation. Del 1. Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. [44] Del 2. Den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation. Motiv och förslag. [51] Betänkande om befolkningspolitikens organisation m. m. [63] Betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. [60]

Betänkande med förslag till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. m. [62] Handel ocb sjöfart. Kommunikationsväsen. Betänkande ang, rundradion 1 Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1] Betänkande rned förslag till verkstadsorganisation för väg- och vattenbyggnadsväsendet. [43[ Betänkande rörande utbyggnad av civila flygplatser m. m. [58] •-Bank-, kredit- och peiiningväsen. Försäkriiigsväsen. Betänkande ang. tjänstepensionsförsäkringens organisation. [26] Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse m. m. 1. Lagtext. [33] 2. Motiv. [34]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1911 års lärarlönesakkunuiga. Betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. [8] 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. A l l m ä n t näringsväsen. [9] Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. arbetstagares uppfinningar. [21] IV. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11] B. Förslag till unF a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. dervisningsplaner. [15] 4. Realskolan. Praktiska linjer. [14j Betänkande ang. forsknings- och försöksverksamheten VI. Skolans inre arbete. Synpunkter på fostran och på jordbrukets område i Norrland. [16] undervisning. [31] P M ang. utvecklingsplanering på jordbrukets område. VII. Radio och film i skolundervisningen. [72] [181Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. in. Den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt Del 1. [12] dess inriktande efter kriget. [39] Socialutbildningssakkunniga. 2. Utredning och förslag Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 1. [42] rörande statsvetenskapliga examina m. m. [30] Del 2. [46] Del 3. Bilagor. [61] Betänkande med förslag till förordning ang. allmänt Betänkande med förslag till åtgärder för främjande av kyrkomöte m. m. [32] ridhästaveln m. m. [45] Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkoRationalitetsvariationerna inom det svenska jordbruket. musikerbefattningarna m. m. Del. 2. [50J [47] Utredning ang. reglering av den territoriella församBetänkande med förslag till ny lagstiftning om uppsikt lingsindelningen i Stockholm. [54] å jordbruk. [64] Utredning rörande sexualundervisningen i högre skolor jämte förslag till handledning i sexualundervisning Utredningen om föreningsjordbruk. Betänkande med förför lärare i högre skolor. [55] slag till lag om sambruksföreningar. [70] Betänkande och förslag ang. det fria och frivilliga folkVattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. bildningsarbetet. Del 1. [68] Betänkande med förslag till ändrade grunder för flott- i F ö r s v a r s väsen. ningslagstiftningen m. m. [31 Betänkande med förslag lill skogsvårdslag m. m. [41] j Betänkande med förslag ang. uniformspliktens omfattning för viss personal vid förs vars väsendet. [4] Betänkande med förslag till lag om virkesmätning m. m. Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begrän[63] sa antalet kontraktsanställt manskap inom krigsmakUtlåtande rörande metoder och materiel vid skogsbrandten. [7] släckning. [73] Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämIndustri. melser om uppfinningar m. m. av betydelse för rikets Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivnings- ! försvar. [25] Bciinkande med förslag rörande officersutbildningen och rådgivningsverksamhet för hantverk och småinom armén m. m. [38] Industri samt bildande av företagarnämnder. [22] Betänkande med förslag ang. hemvärnet. [59] Betänkande ang. hantverkets och småindustriens befrämjande. [40] Utrikes ärenden. Internationell r ä t t . H ä l s o - och sjukvård. Betänkande ang. den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväseendet. [20]

Stockholm 1946. Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag 46815G