Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. D. 7,

\ > N 0 _*

tu

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:41 FOLKHUSHÅLLNINGSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

VII

TIDEN JULI 1 9 4 5 - J U N I 1946

Redogörelse

utarbetad ekonomisk

inom rikskommissionen försvarsberedskap

S T O C K H O L M 1 9

4 7

för

Statens offentliga utredningar 1947 K r o n o 1o g i c k

1. Kollektiv tvätt. Betänkande m e d förslag a t t u n d e r lätta hushällens tvättarbete. Haeggström. x v . 284 s. S. 2. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e fiskerinäringens efterkrigsproblem samt d e n prisreglerande v e r k s a m h e t e n p ä fiskets omräde. Antonsons, Göteborg. 325 s. J o . 3. Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. I n l e d a n d e översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. B e t ä n k a n d e m e d förslag till standardtariffer för detalj distribution a v elektrisk kraft. Haeggström. 126 s. K. 5. 1944 å r s mllitärsjukvårdskommittés b e t ä n k a n d e . Del 2. B e c k m a n . 170 s. Fö. • 6. B e t ä n k a n d e m e d förslag till geofysiskt observator i u m i Kiruna m . m . Idun. 64 s. K. 7. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m . m . Marcus. 132 s. J o . 8. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående fiskets a d m i nistration m . m . Kihlström. 15S s. J o . 9. B e t ä n k a n d e om tandläkarutbildningens ordnande m . m . Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m . in. B e c k m a n . 166 s. E. 10. B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande civilförsvarets o r ganisation m . m . Beckman. 262 s. S. 11. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och u t r e d n i n g a r . 8. Utredning och förslag r ö r a n d e vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. I d u n . 148 s. E. 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs b e t ä n k a n d e del 4. V. Petterson. 392 s. J u . 13. B e t a n k a n d e m e d utredning rörande r i k s r ä k e n s k a p s v e r k e t s organisation. Marcus. 114 s. F i . 14. Handeln m e d olja. Betänkande m e d förslag avgivet av oljeutredningen 1945. Haeggström. 343 s. 4 p l . F o . 15. 1941 å r s lärarlönesakkunniga. Betänkande m e d förslag till lönereglering för övningslärare. S v . T r y c k e r i AB. 370 s. F i . 16. Förslag till konvention mellan Sverige, D a n m a r k och Norge om e r k ä n n a n d e och verkställighet av d o m a r i brottmål m . m . Norstedt. 24 s. J u . 17. Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del. 5. V. Petterson. 144 s. J u . 18. Kommitténs för partiellt arbetsföra b e t ä n k a n d e . 2. Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m . m . Katalog och Tidskriftstryck. 324 s. S. 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och k o m m u n a l a tjänster samt sådana y r k e n och befattningar, för vilkas utövande kräves a v statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller l e gitimation. V. Petterson. 288 s. S. 20. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 15. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution a v elektrisk kraft. Älvsborgs län. Beckman. 48 s. K. 21. Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och förslag angående särskilda barnbidrag och b i - i dragsförskott m . m . V. Petterson. 114 s. S. i

förteckning

22. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d lagstiftning angående h a n d e l m e d skrot, l u m p och begagnat i gods. Sv. Tryckeri A B . 125 s. H. 23. 1945 års lönekommitté. 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m . m . Marcus. 289 s. "Fi. 24. Betänkande r ö r a n d e e t t centralt a r b e t s m a r k n a d s organ. Norstedt. 220 s. S. 25. 1945 års a k a d e m i k e r u t r e d n i n g . Norstedt. 64 s. E. 26. Slutbetänkande avgivet a v bostadssociala u t r e d ningen. Del 2. Saneringen a v stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av l å n e - och bidragsverksamheten för bostadsändamål. Idun. 598 s. S. 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d ordning b e träffande vissa helgdagar. Katalog och Tidskriftstryck. 75 s. E. 28. Stuveriverksamheten i svenska h a m n a r . Hasggström. 110 s. H. 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n . Haeggström. 118 s. H. 30. Betänkande m e d förslag till lag om r e g i o n k o m m u ner m . m . Beckman. 214 s. S. 31. Betänkande m e d förslag angående utbildning av befäl för handelsflottan m . m . I d u n . 264 s. H. 32. Utredning m e d s y n p u n k t e r p å sågyerksdriften i Norrland och förslag angående i n r ä t t a n d e a v en central sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 k a r t a . Jo. 33. Redogörelse i s a m m a n d r a g för u t r e d n i n g r ö r a n d e planering av j o r d b r u k e t och skogsbruket i Nedertorneå k o m m u n . V. Petterson. 177 s. 6 pl. 1 k a r t a . J o . 34. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och u t r e d ningar. 9. Gymnasiet. Idun. 622 s. E. 35. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 12. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution a v elektrisk kraft. Malmöhus l ä n . Beckman. 43 s. K . 36. V i d andra riksskogstaxeringen a v Norrland å r e n 1938—42 använd metodik och h ä r o m v u n n a e r farenheter. Redogörelse avgiven a v 1937 å r s r i k s skogstaxeringsnämnd. V. Petterson. 205 s. J o . 37. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning r ö r a n d e bostads- och l e v n a d s förhållandenia p å hemimansskogarna med försteg till å t g ä r d e r för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. Idun. 301 s. S. 38. Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. Norstedt. 313 s. J u . 39. Supplement n r 7 till Sveriges familjenamn 1920. Statens Reproduktionsanstalt. 112 s. J u . 40. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 11. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution a v elektrisk kraft. Kristianstads län. Beckman. 40 s. K. 41. Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r d e n till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. Idun. 449 s. F o . 42. B e t ä n k a n d e angående organisationen av försöksverksamheten p å j o r d b r u k e t s område. Katalog och Tidskriftstryck. 252 s. J o .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstaverna m e d fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till d e t departement, under vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. J o . = j ordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:41 FOLKHUSHÅLLNINGSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

VII

TIDEN J U L I 1945—JUNI 1946

Redogörelse

utarbetad ekonomisk

inom

rikskommissionen

försvarsberedskap

STOCKHOLM

1947 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB

mm

för

I anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 17 november 1939 ha inom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap utarbetats översikter angående »Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen», varav hittills publicerats sex delar, avseende var och en ett budgetår och tillsammans omfattande tiden augusti 1939—juni 1945. De ha utgivits i serien av Statens offentliga utredningar under följande nummer: 1941: 18, 1942:25, 1943:25, 1944: 11, 1945: 17 och 1946:35. En liknande översikt framlägges härmed för budgetåret 1945/46, liksom de föregående fördelad på tvenne halvår och utarbetad efter i huvudsak samma plan som dessa. Även i denna del har, såsom i den närmast föregående, intagits en kortfattad redogörelse för Sveriges insatser i det internationella hjälparbetet under redogörelseåret. Den i de tidigare volymerna meddelade i en särskild bilaga intagna tablån angående av livsmedelskommissionen utdelade ransoneringskort för livsmedel m. m. har h ä r uteslutits, enär under perioden endast ett fåtal nya kort tillkommit. Däremot meddelas något fylligare uppgifter angående kvantiteterna av utransonerade livsmedel m. m. För närmare kännedom om det statsfinansiella läget hänvisas nu som förut till vederbörande statsverkspropositioner. Biträde har vid redogörelsernas avfattande ävensom vid granskning av arbetets skilda avdelningar lämnats av befattningshavare inom olika ämbetsverk och kristidsorgan. Redaktionsarbetet har beträffande den nu framlagda delen av dessa översikter i likhet med vad fallet varit med samtliga föregående handhafts av rikskommissionens kanslichef fil. doktorn Karl Åmark. Stockholm i december 1946.

5 I N N E H Å L L Trettonde avdelningen Tiden juli — d e c e m b e r 1945 Sid. 1. I n l e d n i n g

2. B e r e d s k a p s l a g s t i f t n i n g allmän natur

s a m t a n n a n av k r i s l ä g e t f ö r a n l e d d

lagstiftning

av 16

Tvångsförfogande över egendom sid. 16. — Paienllagstiflningen sid. IG. 3.

Kristidsorganisationen

17 Frågor rörande krisadminislrationens avveckling sid. 18. 4.

Jordbruket och livsmedelshushållningen

20 Försörjningsläget sid. 20. — Prisregleringen på jordbruksområdet. Allmän översikt sid. 27. — Ersättning för skördeskador genom osedvanlig nederbörd och översvämningar sid. 28. — Prisregleringen för särskilda varuslag sid. 30. — Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft sid. 34. — Motordriflen vid jordbruket sid. 34. — Konstgödselregleringen sid. 35. — Skördegarnsregleringen sid. 36. — Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor m. m. sid. 37. — Fodermedelsregleringen sid. 38. — Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter sid. 40. — Odlingen av spånads- och oljeväxler sid. 41. — Kolt- och fläskregleringen sid. 43. — Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 44. — Aggregleringen sid. 45. — Fisket och fiskhandelsregleringen sid. 46. — Regleringen beträffande vitaminhaltiga varor m. m. sid. 48. —• Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter, b ä r och köksväxter. Prisreglering å dessa produkter sid. 49. — Regleringen av handeln med ris och risgryn sid. 50. —• Regleringen av handeln med socker och sirap sid. 50. — Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao sid. 51. — Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor, koksalt, tobaksvaror m. m. sid. 52. — Försäljningen av ersättningsmedel för vissa livsmedel sid. 53. — Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena sid. 53. 5.

Industrien

55 Allmän översikt av produktionsutvecklingen sid. 55. — Produktionsutvecklingen och försörjningsläget inom särskilda industriområden sid. 56. — Regleringsåtgärder belräffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion: metaller sid. 62; verkstadsprodukter sid. 64; glasvaror sid. 65; trävaror sid. 65; byggnadspapp sid. 66; textilvaror sid. 66; tagel, borst och fiber sid. 69; läder och skodon sid. 69; gummivaror sid. 71; feta oljor och fettämnen, tvättmedel, färger m. in. sid. 72; a n d r a kemiska produkter sid. 74. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduklion: metaller sid. 76; j ä r n r ö r sid. 77; konservemballage sid. 77; elektrisk installationsmatcriel sid. 77; tegel sid. 78; h u d a r och läder sid. 78; garvämnen sid. 79; gummi och gummivaror sid. 79. — Importreglering sid. 81. — Tillvaratagandet av skrot och avfallsprodukter sid. 81. 6. B r ä n s l e - o c h

smörjmedelshushållningen

A. F a s t a b r ä n s l e n Försörjningsläget sid. 82. — Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen och eldningsolja sid. 85. — Regränsning av gasförbrukningen sid. 87. — Handelsoch prisregleringen beträffande stenkol och koks sid. 88. — Handels- och prisregleringen beträffande ved och träkol sid. 89. — Vedproduktion och vedan-

82 82

6 Sid.

skaffning sid. 90. — Produktionen och lagerregleringen beträffande gengasbränsle sid. 93. — Torvproduklionen sid. 95. B. Flytande bränslen Försörjningsläget sid. 96. — Förbrukningsregleringen beträffande flytande bränslen sid. 98. — Avvecklingen av ersättningsproduktionen av trätjära och trätjärprodukter sid. 102. — Prisregleringen för flytande bränslen sid. 102.

96 C. Gengas

105 D. Smörjmedel

7. Kraftförsörjningen

8. Statlig lagerhållning

9. Utrikeshandeln 116 Statistisk överblick sid. 116. — Den internationella varukontrollen sid. 120. — Utrikeshandelns reglering sid. 123. — Handelsavtal sid. 127. 10. Sjöfarten

134 Fartygsbeståndet sid. 134. — Sjötrafikens omfattning sid. 136. — Sjöfartsregleringen sid. 138. — Sjöfartsskydd sid. 140. ti.

Landtrafiken A. Statens järnvägar B. De enskilda järnvägarna C. Motorfordonstrafiken

12. Postverket

142 142 148 149 158

Verksamheten under andra halvåret 1945 sid. 158. — Postförbindelserna med utlandet. Återblick på utvecklingen under krigsåren sid. 158. 13. Telegrafverket

164 Verksamheten under andra halvåret 1945 sid. 164. — Återblick på utvecklingen under krigsåren sid. 165. 14. Krigsriskförsäkringen

167 Transportförsäkring sid. 167. 15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet

169 Slatistisk överblick över arbetsmarknaden sid. 169. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 170. —• Arbelsmarknadsregleringen sid. 173. — Kolleklivavtalen sid. 175. 16. Byggnads- och bostadsväsendet

178 Rostadsförsörjningen sid. 178. — Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten sid. 178. — Hyresregleringen sid. 180. 17. Sjukvård och läkemedelsanskaffning

18. Priser och prisreglering

183 Översikt av prisutvecklingen sid. 183. — Prlsreglerande och priskonIrollerande åtgärder sid. 184. 19. Penningväsendet

20. Statsfinanserna

188 Skattelagstiftning sid. 188.

Q

Fjortonde avdelningen Tiden januari — juni

1946 Sid.

1.

Inledning

2.

Beredskapslagstiftning allmän natur

193 s a m t a n n a n av k r i s l ä g e t f ö r a n l e d d

lagstiftning

av 195

Tvångsförfogande över egendom sid. 195. — Moratorielagstiftning sid. 196. — Patentlagstiftningen sid. 197. — Statsförvaltningen vid krig eller krigsfara m. ni, sid. 197. — Krafthushållningen sid. 198. —• Utrikeshandeln sid. 199. — Arbetsmarknaden sid. 199. —• Den militära beredskapstjänsten sid. 200. — Byggnadsoch bostadsväsendet sid. 201. — Prisregleringen sid. 201. — Penningväsendet sid. 201. — Bolagslagstiftningen sid. 202. — Civilförsvaret sid. 202. 3.

Kristidsorganisationen

4.

Jordbruket och livsmedelshushållningen

205 Försörjningsläget sid. 205. — Prisregleringen på jordbruksområdet för regleringsåren 1945/46 och 1946/47 sid. 209. — Krislånen till jordbrukare sid. 216. — Hästexporten sid. 217. — Konstgödselregleringen sid. 218. — Utsäde sid. 219. — Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter sid. 220. — Fodermedelsregleringen sid. 221. — Regleringen beträffande potatis och polatisprodukter sid. 223. —• Regleringen av sockernäringen sid. 224. — Odlingen av spånads- och oljeväxter sid. 225. — Kött- och fläskregleringen sid. 227. — Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 227. — Äggregleringen sid. 228. — Fisket och fiskhandelsregleringen sid. 229. — Regleringen av handeln med socker, sirap och kolonialvaror sid. 237. — Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsregleringarna sid. 238. — Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena sid. 238. 5.

Industrien

översikt av produktionsutvecklingen och försörjningsläget sid. 240. — Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion: järn och järnvaror sid. 244; andra metaller sid. 245; verkstadsprodukler sid. 246; glasvaror sid. 247; trävaror sid. 249; pappersmassa och papper sid. 251; byggnadspapp sid. 252; textilvaror sid. 253; läder och skodon sid. 255; gummivaror sid. 256; feta oljor och fettämnen, tvättmedel in. m. sid. 256; andra kemiska produkter sid. 257. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduklion: malmbrytning sid. 258; järn och stål sid. 259; tegelrör sid. 261; textilvaror sid. 262; gummi sid. 263; kemiska produkter sid. 268. 6.

Bränslehushållningen

270 A. F a s t a b r ä n s l e n

270 Försörjningsläget sid. 270. — Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen och eldningsolja sid. 272. — Regleringen av gasförbrukningen sid. 274. — Handels- och prisregleringen beträffande stenkol och koks sid. 275. — Handels- och prisregleringen på vedområdet sid. 277. — Vedproduklion och vedanskaffning sid. 277. — Produktionen och handeln med träkol och gengasved samt lagerregleringen beträffande gengasbränsle sid. 286. — Torvproduktionen sid. 287. B. F l y t a n d e b r ä n s l e n

289 Försörjningsläget sid. 289. — Förbrukningsregleringen beträffande flytande bränslen sid. 289. — Avyttring av vissa militära lager av flytande bränslen. Beredskapslagring sid. 290. — Produktionen av skifferolja sid. 290. C.

Gengas

8 Sid.

7. Kraftförsörjningen

8. Statlig lagerhållning

9. Utrikeshandeln 304 Statistisk överblick sid. 304. — Den internationella varukontrollen sid. 306. — Utrikeshandelns reglering sid. 307. — Exportkredilgaranti sid. 307. — Nya handelspolitiska organ sid. 309. — Handelsavtal sid. 309. 10. Sjöfarten

317 Fartygsbeståndet sid. 317. — Sjötrafikens omfattning sid. 317. — Sjöfartsregleringen sid. 318. — Sjöfartsskydd sid. 320. 11. Landtrafiken A. Statens järnvägar B. De enskilda järnvägarna G. Motorfordonstrafiken

321 321 327 327

12. Krigsriskförsäkringen

332 Transportförsäkring sid. 332. — Annan krigsskadeförsäkring sid. 333. — Olycksfallsförsäkring sid. 334. 13. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet

335 Statistisk överblick över arbetsmarknaden sid. 335. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 336. — Arbetsmarknadsregleringen sid. 338. — Anslagsfrågor beträffande arbetsmarknadens reglering sid. 341. — Kollektivavtalen sid. 344. — Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare sid. 346. — Socialförsäkrings- och understödsfrågor sid. 349. 14. Byggnads- och bostadsväsendet

351 Bostadsförsörjningen sid. 351. — Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten sid. 355. — Hyresregleringen sid. 356. 15. Sjukvård och läkemedelsanskaffning

16. Priser och prisreglering

översikt av prisutvecklingen sid. 361. — Den allmänna prispolitiken sid. 363. — Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder sid. 366. — Clearingkassorna sid. 371. 17. Penningväsendet

18. Statsfinanserna

385 Statsregleringen för budgetåret 1945/46 sid. 385. — Statsregleringen för budgetåret 1946/47 sid. 386. — Skattelagstiftning sid. 387. — Statsskulden sid. 393. 19. Svenskt deltagande i internationell återuppbyggnads- och hjälpverksamhet 395 Statlig kreditgivning till utlandet sid. 395. — Humanitär hjälpverksamhet sid. 397.

9 Bilagor Sid.

Bilaga 1. Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena, utfärdade under tiden 1 juli 1945—30 juni 1946 403 Bilaga 2. Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. omkring den 1 februari 1946 421 Bilaga 3. Kvantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt tvättoch rengöringsmedel 432 Bilaga 4 Sammanlagda grund- och tilläggsransonerna av livsmedel vid vissa tidpunkter åren 1942—1946 438 Bilaga 5. Varubeslag som tillkommit eller upphävts under tiden 1 juli 1945— 30 juni 1946 440 Bilaga 6. Normalprisbestämmclser, utfärdade intill utgången av juni 1946 . . . . 442

Trettonde avdelningen Tiden juli—december 1945

1. Inledning. I sin översikt av konjunkturläget under hösten 1945 anförde konjunkturinstitutet sammanfattningsvis, att utvecklingstendenserna på olika områden av näringslivet vid nämnda tid gåvo bilden av en starkt utpräglad högkonjunktur, skärpt och mera utbredd än den högkonjunktur som med visst fog kunde sägas ha existerat jämväl under de två närmast föregående åren. Under kriget rådde otillfredsställande avsättningsförhållanden och otillräcklig efterfrågan åtminstone inom en väsentlig del av näringslivet, nämligen inom exportindustrien, i främsta rummet skogsindustrien. Efter krigets upphörande förbyttes tidigare avsättningssvårigheter i allmänhet i ett utpräglat knapphetsläge, där utlandets faktiska efterfrågan översteg vad som kunde utbjudas under rådande produktionsförhållanden. Det egentliga undantaget utgjorde järnmalmen, beträffande vilken bortfallet av den tyska marknaden endast i mindre grad kompenserades av försäljning till andra länder. Resultatet av högkonjunkturens utbredning till att även omfatta exporten var, framhåller institutet, att det därmed på alla huvudområden av näringslivet förelåg en press från en i förhållande till aktuella produktionsresurser för stor effektiv efterfrågan. Föreliggande behov av arbetskraft, råvaror och maskiner för såväl export som investeringar kunde icke täckas på grund av knappheten på tillgängliga resurser. Följden blev lagerminskning, växande orderstockar och delvis mycket besvärande förlängning av leveranstiderna, framför allt vid verkstäderna samt inom metall- och järnindustrierna. Även i fråga om den allmänna konsumtionen förelåg en så stor efterfrågan, att det löpande utbud, som framkom genom import och produktion, inom stora områden icke räckte till, varför även här lagerminskning uppstod. Sedan importen kommit i gång, framträdde varuöverskott i vissa fall där ersättningsproduktion upprätthållits under kriget; som exempel nämnas bilkol och trätjära samt vissa metaller. På samma sätt medförde bortfallet av efterfrågan på vissa förnödenheter för upprustningen tillfälliga överskott. Det syntes dock här endast vara fråga om övergående lokala omställningsproblem, som under rådande efterfrågeförhållanden i allmänhet löstes relativt friktionsfritt. Konjunkturinstitutet betonar, att den fortsatta priskontrollen och regleringen av förbrukningen på mer utpräglade knapphetsområden förhindrat,

14 att den ökade efterfrågan utlöst en allmän prisstegring. I möjlig mån hade m a n sökt neutralisera risken för att en prisstegring skulle uppstå via exporten. Den statliga kreditgivningen till utlandet hade utformats med hänsyn till landets exportförmåga, och försörjningsmyndigheterna hade kontrollerat krediternas utnyttjande genom att reglera exportförsäljningarna inom viktigare områden med hänsyn till landets resurser och inhemska behov. På vissa gebit hade läget dock blivit synnerligen pressat. Det gällde särskilt hela skogsområdet, från skogsarbetarlönerna och priserna på skogsavverkningsrätter till prisbildningen på sågade trävaror. Från importsidan utgående prissänkningsimpulser finge anses i styrka snarast ha övervägt de i prisstegrande riktning verkande tendenser, som från samma håll gjorde sig gällande. Vad de inhemska prisbestämningsfaktorerna angick hade läget i stort sett bibehållit sin stabilitet. Institutet pekar slutligen på att den under kriget rådande spänningen mellan köpkraftig efterfrågan och löpande utbud av varor och tjänster alltjämt måste anses bestå och detta i skärpt form. Under kriget kunde det s. k. köpkraftsöverskottet i huvudsak hänföras till det stora statliga utgiftsöverskottet. Den starka nedskärning av försvarsutgifterna, som skett under budgetåret 1945/46, var uppenbarligen i och för sig ägnad att medföra en minskning i detta utgiftsöverskott, men minskningstendensen kompenserades av det från juni 1945 framträdande exportöverskottet, som till stor del finansierats genom statliga exportkrediter. Ett exportöverskott hade uppenbarligen i stort sett samma direkta konjunkturverkningar som ett budgetunderskott, då i bägge fallen utbetalningar skedde av inkomster inom landet utan motsvarande utbud av varor för den inhemska civila försörjningen. En summarisk jämförelse mellan 1944 och andra halvåret 1945 gåve vid handen, att den sammanlagda nettoeffekten av exportöverskott och statligt utgiftsöverskott syntes ha varit större under den senare perioden. Mot denna stegring i den totala efterfrågan på varor och tjänster svarade emellertid en ökning i utbudet, vilken hänförde sig till den tillväxt i produktionen och den minskning i lagren, som ägt rum under 1945. Som redan framhållits var ett av de mest framträdande dragen i det ekonomiska läget under senare halvåret 1945 en starkt uppdriven varuutförsel, till stor del upprätthållen genom en omfattande kreditgivning till utlandet. I väsentlig mån härledde sig denna utförsel från under kriget producerade lager av trä- och cellulosaprodukter. Införseln fick under sådana förhållanden ingalunda den omfattning som man eljest bort kunna räkna med, ett förhållande vars betydelse förstärktes därigenom att införseln i förhållandevis begränsad skala kom att omfatta sådana grundläggande råvaror och livsförnödenheter, för vilka landets köpförmåga under övergångstiden från krigs- till fredshushållning helst bort reserveras. Särskilt beklaglig var härvid den mycket otillräckliga kolförsörjningen. Följden av denna bristande expansion av importhandeln var, att ett knapphetsläge uppstod som delvis

var mera kännbart än under de egentliga krigsåren. Åtskilliga andra varor av skiftande behovsvärde kunde emellertid införas och bidrogo till en mer omväxlande täckning av konsumtionsbehovet. I samband härmed kunde ransoneringen till såväl industrien som förbrukare i åtskilliga fall mildras eller helt avskaffas. Av särskilt värde var, att trafikmöjligheterna kunde i avsevärd mån förbättras genom god tillförsel av flytande bränslen och en mindre än förut åtstramad tillgång på bilgummi. Handelsflottan, som till stor del var bortfraktad i samband med den internationella tonnageregleringen, hade full sysselsättning till goda frakter och kunde i tillfredsställande omfattning tagas i anspråk jämväl för de inhemska trafikbehoven.

2. Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur. Tvångsförfogandc över egendom. Vid 1945 års riksdag framlades proposition (nr 95) angående vissa ändringar i rekvisitionslagen. Propositionen var föranledd av en framställning av chefen för armén den 25 november 1943, vari — under hänvisning till att i 1943 års krigsorganisation inginge ett väsentligt större antal hundar än i tidigare organisation — krävdes införande av ett system med ultagning redan under fredstid av för krigsbruk erforderliga hundar på samma sätt som i gällande rekvisitionsförfattningar funnes stadgat angående hästar och hästfordon samt motorfordon m. m. Ett villkor för genomförande av ett dylikt uttagningssystem beträffande hundar vore att vederbörande militärmyndigheter bereddes möjligheter alt infordra utdrag av kommunernas hundskatteregister samt vissa uppgifter från hundägarna angående deras hundar. Riksdagen biföll propositionen, men författningar i ämnet utfärdades först i slutet av året, nämligen den 14 december 1945 (nr 801—804). Dessa författningar innefattade ändringar dels av rekvisitionslagen, dels av rekvisitionsförordningen, dels av militära uttagningsförordningen, vari infördes ett nytt kapitel om uttagning av hundar, dels av hundskatteförordningen. Redan dessförinnan hade genom förordning den 23 november 1945 (nr 722) vidtagits en annan ändring i militära uttagningsförordningen, varvid ur densamma borttagits de därstädes förekommande bestämmelserna om upprättande av särskilt militärt besiktningsinstrument för motorfordon. Genom kungörelse den 31 juli 1945 (nr 597) föreskrevs, att skyldighet att avlämna uppgift beträffande motorredskap m. m. enligt 1 § kungörelsen den 27 november 1942 (nr 885) icke skulle föreligga för år 1945. Patcntlagstiftningen. De förordnanden, som tidigare meddelats om tillämpning av vissa bestämmelser i lagen angående patent vid krigsfara m. m. den 1 november 1940 (nr 924) i förhållande till Nederländerna och Norge, blevo genom kungörelser den 27 september och den 21 december 1945 (nr 644 och 846) förlängda till utgången av juni 1946.

3. Kristidsorganisationen. Några ändringar av betydelse ägde under senare halvåret 1945 ej rum vare sig i fråga om stålens livsmedelskommissions organisation eller i fråga om organisationen av den lokala kristidsförvaltningen. Antalet kristidsnämnder var vid årets slut detsamma som vid årets början eller 1 751. Vad statens industrikommission angår påbörjades under hösten 1945 i samband med avvecklingen av en rad varuregleringar en nedskärning och förenkling av förvaltningsapparaten, vilken ledde till nedläggande vid årets slut av bl. a. krigsindustriavdelningen samt planläggnings- och smörjoljebyråerna ävensom en reduktion i vissa fall av byråindelningen inom vissa avdelningar (se härom sid. 203). Genom beslut den 14 december 1945 förordnade Kungl. Majrt, att från årsskiftet 1945/46 handläggningen av frågor rörande regleringen av försörjningen med trävaror, pappersmassa och papper samt därmed jämförliga produkter skulle, med frångående av vad därom stadgats den 19 juni 1942 (se del III sid. 240), helt övertagas av statens bränslekommission, dit följaktligen industrikommissionens skogsindustriavdelning överflyttades. I övrigt skedde i avseende på kristidsförvaltningen på bränsleområdet ingen anmärkningsvärd ändring. Rörande arbetsmarknadsorganisationen må nämnas, att vissa förenklingar vidtogos eller planerades beträffande den lokala organisationen. Statens arbetsmarknadskommission har härom meddelat följande. Under de gångna krigsåren hade länsarbetsnämnderna i sitt planeringsarbete för den krigsviktiga industrien haft ett värdefullt stöd i de till nämnderna knutna industrikonsulenlerna, vilka samtliga varit befattningshavare eller f. d. befattningshavare inom yrkesinspektionen. Det hade emellertid ansetts, att yrkesinspektionens befattningshavare efter den militära beredskapens avveckling icke längre borde betungas med direkt deltagande i nämnda planeringsarbete. Kommissionen hade därför efter samråd med riksförsäkringsanstalten fr. o. m. den 1 september 1945 indragit samtliga industrikonsulentbefaltningar. Då det emellertid syntes värdefullt, att kontakten mellan länsarbetsnämnderna och yrkesinspektionens befattningshavare bibehölles, hade kommissionen gått i författning om att låta en representant för yrkesinspektionen ingå i länsarbetsnämndernas råd. Kommissionen hade härutöver vidtagit åtgärder för indragning av vissa befattningar tillhörande länsarbetsnämndernas s. k. beredskapsorganisation. 2—-618064

18 En del av dessa befattningar, särskilt sådana som varit avsedda för handläggning av värnpliktsärenden och frågor rörande den kvinnliga arbetskraften, hade bidragits fr. o. m. den 1 september. Vissa andra befattningar hade indragits från årsskiftet 1945/46. Kommissionen åsyftade att sedermera, allt eftersom beredskapsuppgifterna minskade i omfattning, successivt indraga återstående befattningar inom beredskapsorganisationen. Redogörelse har i nästföregående halvårsöversikt lämnats angående avvecklingen av statens informationsstyrelse och dess verksamhet (se del VI sid. 195). Den 27 september 1945 förordnade Kungl. Maj:t, att för fullgörande av de uppgifter, som dittills ankommit på upplysningsavdelningcn inom informationsstyrelsen, skulle fr. o. m. den 1 oktober 1945 inom statens priskonlrollnämnd finnas en fristående byrå, benämnd statens apply sningsb yrd. På denna skulle bl. a. ankomma att fortsättningsvis utgiva tidskriften »Från departement och nämnder». Den uppgift, som åvilat informationsstyrelsen med avseende å tillstånd till utförsel av fotografi eller efterbildning av fotografi av sådant slag som omförmäles i kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 802) angående förbud mot försäljning och utförsel av flygfotografier m. m., bestämdes genom kungörelse den 27 september 1945 (nr 639) skola fr. o. m. den 1 oktober 1945 handhavas av chefen för försvarsstaben eller av honom utsedd militär befattningshavare. Frågor rörande krisadministrationens avveckling. De inträdda lättnaderna i försörjningsläget medförde, att under senare halvåret 1945 en successiv minskning av personalen inom flertalet krisorgan kunde ske. Den förhållandevis starkaste personalminskningen ägde rum inom industrikommissionen, där avvecklingen försiggick jämförelsevis snabbt. Däremot hade inom exempelvis priskontrollnämnden, där arbetsuppgifterna icke nämnvärt minskats i omfattning, någon nedskärning av personalbeslåndet ännu vid årsskiftet icke kommit till slånd. Ät överrevisionen för krisförvaltningen uppdrog Kungl. Maj:t den 3 oktober 1945 att i samråd med vederbörande krisorgan överväga frågan om krisorganisationens avveckling, vilket gav överrevisionen anledning att hos krisorganen hemställa om kvartalsredogörelser angående vidtagna avvecklingsåtgärder i fråga om regleringar och ransoneringar samt i övrigt inträdda förändringar i arbetsuppgifterna jämte härav föranledda nedskärningar av personalbestånd och kostnader ävensom uppgifter rörande de åtgärder och förändringar i nämnda hänseenden, vilka kunde förväntas under närmast följande kvartal, så att överrevisionen bleve i tillfälle alt pröva avvecklingsålgärdernas planläggning och genomförande. För att underlätta omplaceringen av personal, vilken på grund av övergången till fredsförhållanden bleve övertalig inom krisförvaltningen liksom ock inom försvaret, lämnade Kungl. Maj:t vidare på framställning av

arbetsmarknadskommissionen denna kommission bemyndigande att vidtaga vissa åtgärder, innebärande dels verkställandet av en statistisk undersökning av krisförvallningens personal, dels utarbetandet, i samarbete mellan arbetsmarknadskommissionen och resp. myndigheter och under samråd med överrevisionen för krisförvaltningen, av planer rörande tid och sätt för de blivande organisationsinskränkningarna inom de särskilda kristidsorganen samt personalens eventuella omplacering eller friställande i samband härmed. Bemyndigandet för arbetsmarknadskommissionen innebar vidare igångsättandet av en omfattande yrkesvägledningsverksamhet för ifrågavarande personal.

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen. Försörjningslugct. Fientligheternas upphörande på den europeiska kontinenten och senare i Asien medförde icke omedelbart några mera märkbara följder för den svenska livsmedelshushållningen. Fortfarande måste vårt land i allt väsentligt lita till inhemska produktionsresurser. Emellertid inträdde efter hand en viss lättnad som följd av antingen ökad inhemsk produktion eller rikligare tillförsel utifrån. Ransoneringen upphävdes efter hand för en hel rad av livsmedel, sålunda från den 17 september beträffande makaroner, potatismjöl, koksalt, mandel och kärnor, från den 21 september beträffande tobaksvaror, från den 22 oktober beträffande kex m. m., från den 1 november beträffande kaffe, te och kakao, från den 12 november beträffande fåroch getkött, från den 16 november beträffande kryddor samt från årsskiftet 1945/46 beträffande ägg. Av stor betydelse var också, att utbytet av havsfisket förbättrades, i samma mån som minfaran vid kusterna eliminerades, samt att importen av saltsill åter kunde komma i gång. På grund av de ovissa utsikterna för återstoden av konsumlionsåret befanns emellertid oundgängligt att alltjämt upprätthålla ransoneringarna för flertalet av de viktigaste födoämnena, nämligen mjöl, gryn och bröd, socker och sirap, matfett och ost samt de flesta köttvaror. Väderleksförhållandena under förra hälften av 1945 syntes lova en god skörd trots en i maj och juni inträffande väl stark nederbörd, som i vissa trakter försenade vårsådden och på tyngre och sänka marker nedsatte vårsädens utveckling. Höet blev i allmänhet välbärgat och av god kvalitet. Svåra skador vållade emellertid de abnormt kraftiga regn som föllo på sensommaren, dels genom därav föranledda översvämningar, dels genom försvårade bärgningsförhållanden, som medförde en allmän kvalitetsförsämring för särskilt brödsäd och potatis. I stort sett kunde s k ö r d e f ö r h å l l a n d e n a under 1945 anses ungefär jämngoda med förhållandena under 1944. Totala skörderesultatet angavs till 8 940 milj. skördeenheter emot 8 731 milj. föregående år. Därvid märkes en obetydlig minskning för spannmålsskörden men en sammanlagt något större ökning för potatis och rotfrukter samt för stråfoder och betor. Den o d l a d e j o r d e n s f ö r d e l n i n g på olika växtslag samt h e kt a r s k ö r d e n f ö r o l i k a g r ö d o r år 1945 utvisas av nedanstående tablå, vilken till jämförelse även innehåller motsvarande siffror för 1944 och genomsnittssiffror för perioden 1930/39.

21 Skördad areal hektar

Skörd per hektar kilogram

1930/39

224 300 (30 500 204 900 7 500

190 300 83 100 195 400 6 000

203 900 87 100 162 800 5 400

2 450 1 820 1 910 1 340

Summa brödsäd

503 200

474 800

459 200

Korn Havre Blandsäd Vicker Ärter Potatis Sockerbetor Fodcrrotfrukter Säd till grönfoder Olje- och spånadsväxter. . Slåttervall

108 400 060 700 251 000 4 300 20 000 132 000 47 300 79 400 104 100

95 900 93 300 550 600 542 700 277 500 277 400 4 400 4 700 29 100 25 800 138 200 145 300 55 000 54 600 66 000 05 600 127 100 117 800 53 900 46 500 1 375 500 1317 700 1 312 700

Höstvcte Vårvete Höstråg Vårråg

1930/39

1945 2 230 1 540 1 660 1 110

2 140

2 180 1 480 1 780 1 110 1 S80

2 030 1 820 2 160 1 590 1 510 13 880 35 210 37 640

1 840 1 310 1 690 1 310 1 070 10 340 32 790 29 660

1 810 1 390 1 670 1 370 1 280 11 420 33 200 32 140

3 040

3 770

3 880

1 720

Man finner av tabellen, alt arealen för brödsädsodlingen 1945 minskats i förhållande till föregående år med 15 600 hektar. I jämförelse med genomsnittet för förkrigsperioden utgjorde nedgången närmare 10 procent. Omläggningen under året från råg- till veteodling var rätt markerad. Härvidlag betecknade utvecklingen ett fullföljande av en tendens från tidigare år, som tillfälligt brutits under åren 1941 och 1942, då rågen vunnit på vetets bekostnad. Arealen för fodersäden hade undergått blott mindre förändringar, medan potatisodlingen visade en ganska stark tillväxt. Skörden per hektar nådde 1945 i jämförelse med 1944 något högre tal för vete men lägre för råg, högre för havre men lägre för korn och blandsäd. För övrigt märkes en utpräglad förbättring särskilt för potatis. De t o t a l a s k ö r d e s i f f r o r n a framgå av tablån å efterföljande sida. Med utgångspunkt från de preliminära skördeuppskattningarna hade man från början räknat med en brödsädsskörd på bortåt 900 000 ton. Den definitiva skördestalistiken angav dock en kvantitet för vete och råg tillsammans av blott 864 600 ton, motsvarande omkring 80 procent av genomsnitlsskörden under tioårsperioden före kriget. Siffran var beträffande vete något högre, beträffande råg däremot avsevärt lägre än för år 1944. Då därtill kom, att den inbärgade säden befanns till stora delar vara kvalitativt ganska svag, medförde detta, att utsikterna för brödsädsförsörjningen under konsumlionsåret 1945/46 icke tedde sig särdeles gynnsamma. Övergångslagret av brödsäd vid det nya konsumtionsårets början var ovanligt litet, blott 84 000 ton, en följd av den förhållandevis stora exporten av vete och råg som ägt rum till grannländerna under förra hälften av 1945. I den i september uppgjorda kalkylen över jordbrukets inkomster och utgifter beräknades saluöverskottet av brödsäd till i runt tal 540 000 ton. Då handels-

22 Skörd i medeltal 1930/39 ton

Skörd 1944

Skörd 1945

Skörd 1944

Skörd 1945

ton

ton

542 700 356 800

588 300 276 300

80-9 88-9

87-2 68-8

Summa brödsäd

674 500 401 500 1 076 000

899 500

864 600

83-6

S0-4

Korn Havre , Övrig lodersäd (blandsäd och vicker)..

218 300 1 201 600 547 900

175 300 730 000 476 300

168 700 754 900 469 200

80-3 60-8 86-9

77-3 62-8 85-6

1 967 800 1 381 600 1 392 800

70-2

70-8

30 100 31500 33 000 104-7 2 800 1 500 133-3 2 100 1 844 100 1 434 600 1 658 900 77-8 1 682 200 1 803 400 1 813 700 107-2 2 970 100 1 960 200 2 107 800 66-0 5 495 200 5 485 200 5 537 400 99-8 3 767 200 2 021 100 2 885 400 80-2

109-G 71-4 90-0 107-8 71-0 100-8 76-G

V ä x t s 1a

Vete. Råg.

Summa fodersäd Ärter (huvudsakligen matärter) Bönor (huvudsakligen bruna bönor 1 ). Potatis Sockerbetor Foderrotfrukter Hö (vallhö och ängshö) Halm 1

i % av skördetalcn 1930/39

Åren 1930/39 dock mest foderbönor.

lörmalningen enligt uppgjord ransoneringsplan komme att kräva 630 000 lon och då man under alla förhållanden ej ansåg sig böra räkna med ell mindre övergångslager hösten 1946 än åtminstone 50 000 ton, förelåg alliså en ej obetydlig brist, vilken syntes nödvändiggöra tillskott genom import från transoceana länder. Under hösten 1945 erhölls också genom vederbörande interallierade fördelningsorgan (se sid. 121) tillstånd att till Sverige införskaffa c:a 76 000 ton sydamerikanskt vete. Härav hade före årets utgång omkring 40 000 ton inkommit till landet. Något senare begärdes tillstånd för import av ytterligare 75 000 ton vete och 25 000 ton råg. Medgivande lämnades dock i delta fall endast för 15 000 ton vete. Till följd av den allmänna livsmedelsbristen i världen fann sig regeringen sedermera (i februari 1946) föranlåten att under första halvåret 1946 avstå från sin hemställan om importmedgivande för sammanlagt över 70 000 ton vete och råg. Fodersädsskörden överensstämde till kvantiteten ungefärligen med 1944 års skörd; den motsvarade liksom denna blott något över 70 procent av genomsnittliga förkrigsskörden. Resultatet var alltså att anse som ganska svagt. I ransoneringsplanen räknade man med att genom fodersädsavstående kunna övertaga omkring 285 000 ton fodcrsäd. Denna kvantitet måste betraktas som relativt knapp. Då ransoneringsplanen för fodersäd icke innehöll några marginaler, måste största möjliga sparsamhet iakttagas vid hushållningen på detta område. Skörden av potatis blev åtskilligt större än 1944 års mycket knappa skörd men understeg dock med omkring 10 procent förkrigsskörden. Sockerbetsskörden utföll tillfredsställande Jill såväl kvantitet som sockerhalt.

23 Av de egentliga foderväxterna gåvo foderrolfrukterna något bättre resultat än året förut. Så var i någon mån också fallet med höskörden, som över huvud kunde betraktas som god och riklig. H u s d j u r s s t a m m e n , sådan den redovisades vid kreatursräkningen den 1 juni 1945, företedde inga större förändringar i antalet djur sedan räkningen ett år tidigare. Hästarnas antal var nära nog oförändrat. Beträffande kor redovisades en ökning från 1 747 000 till 1 797 000 eller med cirka 3 procent. En viss nedgång för ungdjur och kalvar gjorde, att för hela nötkreatursstammen inträdde en minskning med 0-6 procent (från 2 859 000 till 2 843 000). Fårens antal gick något tillbaka, nämligen från 558 000 till 516 000. Däremot ökades svinbeståndet från 1054 000 till 1 079 000 eller med 2-4 procent. Jämförelsevis stark var tillväxten av hönsstammen, vilken steg från 9 093 000 till 9 696 000 eller med 6-6 procent. Jämfört med läget vid krealursräkningen den 15 september 1937 visade sig ännu vid räkningen i juni 1945 minskning beträffande hästarna med 5-4 procent, beträffande nötkreaturen med 4-8 procent (därav för korna 6*5 procent), beträffande svinen med 24"3 procent och beträffande hönsen med 11-7 procent. Fårstammen var den enda som ökats, nämligen med 46-2 procent. Den marknadsförda s l a k t e n redovisas av livsmedelskommissionen sålunda, dels för åren 1937—1939 i genomsnitt, dels för åren 1944 och 1945. Nötkreatur 1937/39 1944 1945

ton 131500 97 100 94 700

V* och getter ton 2 700 3 400 3 300

Hästar

Svin

Summa

ton 11000 9 400 9 900

ton 118 200 95 600 83 300

ton 263 400 205 500 191200

Det framgår härav, alt den saluförda kvantiteten kött och fläsk från år 1944 till år 1945 nedgick med 14 300 ton eller 7 procent. Nedgången föll nästan helt på svinslakten, som minskades med nära 12 procent. Jämfört med 1937/39 utgjorde den saluförda mängden kött och fläsk år 1945 endast cirka 73 procent av den för nämnda år i genomsnitt uppgivna kvantiteten, För ett bedömande av kött- och fläskkonsumtionens storlek måste emellertid hänsyn jämväl tagas — förutom till export, import och lagerhållning — till hemslakten, vars omfattning varit större under krigsåren än under de senaste förkrigsåren. Med beaktande av dessa förhållanden har den totala konsumtionen av kött och fläsk av livsmedelskommissionen beräknats sålunda:

Kött. Fläsk Summa

1937/39 ton

1944 ton

1945 ton

153 400 138 600

117 900 148 700

111600 131 800

292 000

2G6 600

243 400

24 Enligt dessa siffror skulle konsumtionen av kött och fläsk under 1945 ha varit cirka 9 procent lägre än år 1944 och nära 17 procent lägre än 1937/39. Nedgången från förkrigstiden föll till större delen på költkonsumtionen. Vid jämförelsen bör beaktas, dels alt folkmängden tillväxt med drygt 7 procent och dels att hänsyn icke tagits till oredovisad slakt under åren 1944 och 1945. Även med inräknande av de kvantiteter, vartill den oredovisade slakten maximalt kan beräknas ha uppgått, blir emellertid konsumtionen av kött och fläsk under åren 1944 och 1945 icke oväsentligt mindre än förkrigsförbrukningen såväl totalt som per huvud räknat. Mejeriernas m j ö 1 k i n v ä g n i n g uppgick under år 1945 till 3 375 000 lon mot 3 108 000 lon året förut och 3 206 000 ton år 1939. Delta innebar en uppgång med 8'6 procent i jämförelse med 1944 och med 5-3 procenl jämfört med 1939. Härvid är likväl att märka, att mejerileveranlörernas antal successivt ökats, sedan 1939 med drygt en femtedel. Användningen av den vid mejerierna invägda mjölken fördelade sig på följande sätl:

1939 !944 *945

Försåld Försåld grädde Mjölk använd konsumtions- (omräknad till för produktmjölk 1 mjölk) beredning 1 000 ton 1 000 ton 1 000 ton 495 316 2 395 941 138 2 184 940 170 2 421

,-, kvantitet 1 000 lon 3 206 3 10» 3 375

1 tabellen anges, att vid mejerierna för produktberedning år 1945 användes 2 421000 ton mjölk, vilket var 11 procent mer än 1944 och 1 procent mer än 1939. Härav framställdes c:a 94 000 ton smör och 38 000 lon ost samt vissa kvantiteter torrmjölk och kondensmjölk. Anmärkningsvärd är den förhållandevis stora tillverkningen av osl, vilken utvisade en ökning från 1944 med 27 procent och i stort sett låg i nivå med förkrigstidens tillverkning. Fortfarande var dock ostens felthalt lägre än före kriget, vilket medförde mindre åtgång av oskummad mjölk. Försäljningen av m a t f e t t för inhemsk förbrukning belyses av följande siffror, som grunda sig på inom livsmedelskommissionen utförda beräkningar:

Smör (mejeri- och lantsmör) Margarin, fettemulsion, matolja m. in. Summa I procent av 1939

1939 ton 70 520 65 730 136 250 •

1944 ton 99 280 40 530 139 810 102-G

1945 ton 96 740 47 110 113 850 105-6

Siffrorna visa en ökning i försäljningen av matfett från 1944 l111 1945 med 2-9 procent. Ökningen hänförde sig huvudsakligen till margarin, medan försäljningen av smör var något minskad. Då folkmängden sedan 1939 ökats med cirka 7 procent, utvisa siffrorna att förbrukningen av de angivna huvudslagen av matfett per huvud nära nog uppnått förkrigsnivån. Sam1 För åren 1944 och 1945 standardiserad mjölk. I summakolumnen ingå kvantiteter omräknade till ostandardiserad mjölk.

ifrågavarande

25 manställningen är emellertid sä tillvida ofullständig, alt däri ej ingå vissa fettslag, såsom ister och flott. Beaktas bör ock, att konsumtionen av sådana för fettförsörjningen viktiga livsmedel som fläsk och salt sill väsentligt nedgått under krigsåren. Ä g g p r o d u k t i o n e n fortfor under år 1945 alt ökas. Beräkningar härom angiva för hela året en kvantitet av cirka 53 800 ton mot 45 700 ton år 1944 och 35 700 lon under det år — 1942 — då produktionen stod på sin lägsta nivå. 1945 års produktion närmade sig förkrigsläget, som var omkring 60 000 ton per år. De auktoriserade partihandlarnas inköp, vilka i stort sett torde få anses motsvara tillförseln från överskotts- till underskottsområdena, steg från 17 200 ton 1944 till 22 400 ton 1945. Vad f i s k e l s avkastning beträffar kunde den sägas vara mycket tillfredsställande. Försäljningarna i Göteborgs fiskhamn under 1945 överträffade med närmare 30 procent kvantiteterna för 1944. Även fiskfångsterna i Skåne och Blekinge gåvo ett bättre utbyte än närmast föregående år. Däremot gick strömmingsförsäljningen tillbaka, ehuru stora olikheter härvid framträdde inom olika distrikt. U t r i k e s h a n d e l n med livsmedel och livsmedelsråvaror rönte givetvis inflytande av öppnandet under senare delen av året av friare förbindelser över haven. Värdet av importerade varor, tillhörande nyssnämnda kategorier, vilket för 1944 kan anslås till cirka 285 milj. kronor, belöpte sig för 1945 till cirka 425 milj. kronor, varav ungefär två tredjedelar föllo på senare halvåret. Beträffande vissa viktiga varuslag medförde importen dock ingen förbättring i landets försörjningsläge, enär exporten av samma eller motsvarande varor — på grund av gjorda åtaganden i fråga om eftcrkrigshjälp, främst till grannländerna — uppgick till betydligt större kvantiteter. Sålunda infördes under året 43 400 ton vete och råg men utfördes 138 000 ton, vartill kom en utförsel av 13 000 ton mjöl. För ärter och bönor uppgick importen till 2 200 ton, exporten till 9 300 ton; för socker svarade mot en import av 2 600 ton en export av 15 200 ton o. s. v. Införseln av fisk, huvudsakligen salt sill från Island och Norge, var relativt slor, nämligen 16 200 lon mot endast 1130 lon under 1944. Av färsk och torkad frukt infördes 40 800 ton mot 47 300 ton 1944, av kaffe 27 600 ton mot 20 200 ton 1944 o. s. v. Relativt mindre betydande var införseln av oljekraflfoder, 92 700 lon mot 137 000 ton 1944, samt av oljefröer, 27 800 ton mot cirka 70 000 ton föregående år. Av konstgödsel infördes kvävegödselmedel till en kvantitet av cirka 115 000 ton, vilket kunde anses relativt tillfredsställande, medan däremot importen av kaligödsel var mycket obetydlig. Av råfosfat inkom en så stor post som 52 000 ton, varigenom möjliggjordes för superfosfatindustrien att ånyo till väsentlig del basera sin produktion på denna råvara i stället för på inhemskt material. Exporten av livsmedel och livsmedelsråvaror belöpte sig till ett värde av cirka 127 milj. kronor, varav till Norge 64 milj., till Finland 46 milj. och

26 fill Nederländerna 6'8 milj. kronor. De största posterna utgjordes av spannmål, socker, potatis, vissa fettämnen, fisk och kraftfoder. Beträffande storleken av de ransoner av skilda slag av livsmedel som under krigstiden varit underkastade ransonering har inom livsmedelskommissionen utarbetats en sammanställning, vilken anger den genomsnittliga grundransonens storlek i gram per dag under vart och ett av regleringsåren 1940/41—1944/45. (Regleringsårel omfattar tiden 1 september—30 augusti.) Med grundranson avses den ordinarie tilldelningen jämte sådana extra tilldelningar, som tillkommit samtliga konsumenter. Sammanställningen ter sig som följer (se Jordbruksekonomiska uppgifter 1945, h. 9, sid. 27; jfr bilagorna 3 och 4). Varuslag Mjöl Havregryn Korngryn Risgryn Potatismjöl Ärter... Socker... Matfett Ost Ägg Köttvaror /Kaffe eller \Tc

1940/41

1941/42

1942/43

1943/44

1944/45

198-9 8-2 0-0 2-8 — 7238-S — 64-0 8-7 4-0

172-2 0-0 0-0 4-5 2-7 5-2 75-4 35-9 6-C 12-1 47-1 3-7 2-6

167-0 15-5 8-7 2-8 6-0 4-2 77-2 36-6 4-6 8-4 43-2 3ä 1-4

175-1 17-1 11-0 4-3 8-2 11-0 71-6 42-f 8-C 13-0 72-4 7 7 6-7

174-8 13-8 10-8 4-5 4-0 — 68-0 39-9 10-5 14-0 46-9 8-6 10-3

Vid bedömandet av siffrorna för mjöl- och grynransoneringen bör beaktas, att korngryn under 1940/41 samt havre- och korngryn under 1941/42 endast kunde inköpas alternativt med andra spannmålsprodukter mot mjöloch brödkuponger. Under de båda senaste åren kunde korngryn lidvis fritt inköpas. Grundransonen för risgryn har beräknats för de perioder, då försäljning av denna vara ägt rum. Potatismjöl var oransonerat under större delen av år 1944. Beträffande ägglilldelningen är att märka, att före den 12 februari 1945 fick alternativt med ägg inköpas melange-äggpulver, havregryn, konserverade köttvaror m. m. Fr. o. m. nämnda dag utgjordes tilldelningen endast av ägg. I fråga om flera viktiga varuslag lägger man märke till en lägre tilldelning under regleringsåret 1944/45 än under 1943/44 ehuru större än under de ur ransoneringssynpunkt svåra åren 1941/42 och 1942/43. Sockertilldelningen företer dock från sistnämnda år en fortsatt nedgång, medan sådana varuslag som ost, ägg, kaffe och te visa en fortgående ökning. Beträffande köttvaror förtjänar anmärkas, att tilldelningen under 1943/44 relativt sett var exceptionellt riklig framför allt på grund av den stora svinslakten. Vidare bör i detta sammanhang observeras, att den stora köttilldelningen på våren och försommaren 1944 ej torde ha fullt utnyttjats av konsumenterna, medan å andra sidan försäljningen av köttvaror hösten 1944 översteg den löpande tilldelningen, i det att uppsparade växlingskort i stor utsträckning då utnyttjades för inköp.

27 Prisregleringen på jordbruksområdet. Allmän översikt. Genom beslut den 6 april 1945 hade Kungl. Maj:t bemyndigat livsmedelskommissionen att vid regleringen av priserna på jordbrukets produkter samt på konslgödsel och kraftfodermedel under regleringsåret 1945/46 i huvudsak utgå från vissa av kommissionen föreslagna grunder (se del VI sid. 205). Enligt samma beslut skulle emellertid en omräkning av jordbrukskalkylen företagas i augusti med ledning av då föreliggande uppgifter rörande arealanvändningen och kreatursantalet samt skörderapporterna per den 16 juli. Om därvid ett kalkylmässigt över- eller underskott uppkomme, som motsvarade mera än 4 procent av jordbrukets sammanlagda inkomster enligt den på våren uppgjorda kalkylen, skulle en justering av priserna äga rum. Om däremot över- eller underskottet bleve lägre än detta belopp — c:a 85 milj. kronor — skulle priserna bibehållas oförändrade. I enlighet härmed lät livsmedelskommissionen genom en särskild delegation utarbeta en sådan kalkyl som avsågs i Kungl. Maj:ts beslut. Till grund härför lågo, vad inkomstkalkylen angår, i första hand en på årsväxt- och skörderapporterna per den 16 juli grundad uppskattning av skördeutfallcl samt de preliminära resultaten av arealinventeringen och kreatursräkningen per den 1 juni. Då denna kalkyl i slutet av augusti upptogs till behandling inom 1942 års jordbrukskommitté samt inom livsmedelskommissionen och dess råd, hade emellertid förutsättningarna för densamma i hög grad förändrats genom det ogynnsamma bärgningsvädret. Ovissheten framför allt rörande utfallet av spannmålsskörden syntes omöjliggöra att i dåvarande läge framlägga en justerad kalkyl angående jordbrukets inkomster och kostnader. Följaktligen ansågs också omprövningen av jordbrukets prisfrågor böra uppskjutas, i den mån ett omedelbart avgörande ej vore oundgängligen nödvändigt, vilket särskilt var fallet med prissättningen på brödsäd. Sedan denna ståndpunkt godkänts av Kungl. Maj:t genom beslut den 23 augusti, fastställdes normalpriserna på brödsäd samt preliminärt även priserna på fodersäd (se nedan). Då jordbrukets prisfrågor sålunda icke i sin helhet kunde avgöras i tiugusti, upptogos de sedermera till förnyad omprövning. Till ledning för denna verkställdes en omräkning av inkomst- och kostnadskalkylen, vilken särskilt beträffande inkomstsidan gjordes tämligen fullständig med hänsyn till det nya material, som under mellantiden framkommit. Inkomstberäkningen för vegetabiliska produkter blev sålunda justerad med ledning av de nya skördesiffror som erhållits genom årsväxt- och skörderapportcrna per den 31 augusti. Dessutom gjordes de ogynnsamma bärgningsförhållandenas verkningar på särskilt spannmålsskördens kvalitet till föremål för undersökningar. En ny beräkning skedde även i fråga om fodertillgångarna, vilken tjänade till ledning för en bedömning av den animaliska produktionens utvecklingsmöjligheter. Den sålunda i september utförda inkomst- och kostnadskalkylen för regie-

28 ringsåret 1945/46 visade en inkomslsuinma av 2 084-4 milj. kronor, vilket innebar en ökning i jämförelse med år 1938/39 ined 53-0 procent, samt en kostnadssumma av 2 256-9 milj. kronor, motsvarande en ökning ined 55*2 procent i jämförelse med nyssnämnda basår. Sedan avdrag gjorts för s. k. stimulansinkomster (1 krona per dl för vårvete), uppkom ett kalkylmässigt underskott i förhållande till vårkalkylen av 30'9 milj. kronor. Detta underskott var betydligt mindre än den marginal, c:a 85 milj. kronor, vars ernående — uppåt eller nedåt — enligt den av Kungl. Maj:t och riksdagen godkända s. k. 4-procentregcln skulle föranleda en justering av de på våren 1945 preliminärt bestämda priserna. Emellertid kunde en rätt avsevärd kostnadsökning utöver den i kalkylen beräknade väntas komma att uppslå som följd av den under året beslutade arbetstidsförkortningen för djurskötare. (Att hänsyn härtill ej tagits i kalkylen berodde på att den härav betingade kompensationens storlek ännu ej var avtalsmässigt fastställd.) Då det dessutom ej kunde anses uteslutet, att även vissa andra förskjutningar kunde inträffa i såväl inkomst- som kostnadsberäkningarna, ansåg livsmedelskommissionen alt priserna nu icke borde slutgiltigt bindas för hela produktionsåret. Kommissionen föreslog därför, att jordbrukspriserna tills vidare skulle förbliva i huvudsak oförändrade men alt hela prisfrågan skulle kunna på nytt upplagas till omprövning i januari 1946, därest produklionsoch kostnadsutvecklingen gjorde del sannolikt, att 4-procenlregeln vid detta tillfälle kunde vinna tillämpning. Förslaget godkändes av Kungl. Maj:t genom beslut den 19 oktober 1945. Priserna på jordbrukets produkter förblevo som följd härav oförändrade med undanlag av all, som nedan omförmäles, en viss jämkning skedde i fråga om kvalitetsavdragen för brödsäd. Ersättning för skördeskador genom osedvanlig nederbörd och översvämningar. Redan under våren 1945 inträffade i vissa delar av landet till följd av alltför riklig nederbörd översvämningar, vilka förorsakade allvarliga skador på årsväxten. I starkt förstorad skala blev detsamma fallet genom del ymniga regn, som föll under augusti månad. Detta medförde skador i sådan omfattning, alt skördeutfallet överhuvud påtagligt försämrades. I gynnsammare fall inskränktes skadorna till försämring av skördens kvalitet eller kvantitet, medan däremot å en del särskilt hårt drabbade orler översvämningar inträffade, som medförde partiell eller total förstöring av grödan. Genom översvämningarna uppslodo på många platser även skador å vissa för jordbruksdriftens uppehållande erforderliga anläggningar, såsom invallningar, broar och vägar m. m. Skadorna drabbade i huvudsak ett område, som sträckte sig från södra Östergötland, Jönköpings län och Halland söderut, i viss mån även norra Uppland och södra Gästrikland. Däremot undgingo mellersta och norra Sverige med nyssnämnda undantag mestadels skador av ifrågavarande slag, frånsett vissa relativt begränsade områden. Då det syntes uppenbart, att jordbrukarna i de av regnskadorna berörda

29 Irakierna måste komma all lida högst betydande förluster, vilka för de svagast ställda kunde få katastrofala följder, därest icke hjälp bereddes dem i en eller annan form, avlät Kungl. Maj:t till 1945 års riksdag vid dess höstsession proposition, nr 389, angående statliga stödåtgärder, vilken grundade sig på en av livsmedelskommissionen genom en av densamma tillsalt delegation verkställd utredning angående de ifrågavarande skadornas omfattning. Propositionen godkändes av riksdagen. Beslutet i ärendet innebar, att å tilläggsstat för budgetåret 1945/46 beviljades el t anslag av 2-1 milj. kronor, vilket, jämte el t av riksdagen redan i juni anvisat belopp av 6 milj. kronor, skulle användas dels till utbetalande i vissa delar av landet av lokala prisdifferentieringsbidrag å mjölk, dels till ulbelalande av särskilda ersättningar för förluster som uppställ genom översvämningsskador på skörden, dels slutligen till utlämnande avavskrivningslån för avhjälpande av skador av annat slag än skördeskador (t. ex. skador å fasta anläggningar av betydelse för jordbruksdriften, invallningsföretag, vägar, broar o. d.). Beträffande prisdifferentieringsbidragen å mjölk lämnas närmare upplysningar i efterföljande avsnitt. Vad angår bidragen i övrigt meddelade livsmedelskommissionen föreskrifter i cirkulär nr 2484. E r s ä t t n i n g f ö r ö v e r s v ä m n i n g s s k a d o r skulle lämnas eller ansökan från odlaren, där det styrktes att skadan medfört avsevärd nedsättning av skörden i förhållande till den för vederbörande härad beräknade normalskörden av respektive växtslag. Ersättning skulle utgå i den mån den verkliga skörden av ett visst växtslag understeg 70 procent av den beräknade normalskörden — odlaren hade alltså att stå en självrisk, motsvarande 30 procent av normalskörden — samt utgå med el t belopp av 70 procent av den återstående skadan. I ömmande fall kunde ersättningen utgå med högre belopp av den återstående skadan. Ersättning skulle utgå allenast i det fall att den uppgick till eller översteg 25 kronor per brukningsdel. Ansökning om bidrag skulle göras hos kristidsnämnden senast den 26 januari 1946. Kristidsnämnderna hade att senast den 16 februari insända ansökningarna till vederbörande kristidsstyrelse för granskning och vidarebefordran senast den 2 mars till livsmedelskommissionen. A v s k r i v n i n g s l å n e n voro som nämnts avsedda för avhjälpande av genom översvämning uppkomna skador å fasta anläggningar m. m. Sådant lån kunde ifrågakomma, där skadorna voro av katastrofnatur, samt lämnas i form av räntefritt lån intill i regel högst 50 procent av skadornas beräknade värde. Till Konungen ställd ansökan härom skulle ingivas till livsmedelskommissionen. I propositionen angavs, att låntagarna kunde befrias från återbctalningsskyldighet, därest de avsedda reparationsarbetena utfördes inom viss relativt kort tid, förslagsvis ett eller vid mera omfattande arbeten två år.

30 Prisregleringen för särskilda varuslag. Spannmål. Som ovan nämnts hade det, trots att förhållandena i augusti ej ansetts möjliggöra en definitiv reglering av priserna å jordbrukets produkter i allmänhet för regieringsåret 1945/46, befunnits ändamålsenligt att redan då fastställa normalpriserna å brödsäd och, åtminstone preliminärt, å fodersäd. Enär lagren av brödsäd vid det nya produktionsårets början voro relativt små, syntes det angeläget att leveranserna från jordbrukarna utan dröjsmål komme i gång, vilket icke kunde väntas ske med mindre ett definitivt beslut träffades rörande priserna. Samma synpunkt framträdde, om än mindre utpräglat, beträffande fodersäden, men här tillkom det nära sambandet mellan fodermedelspriser och priser på animaliska produkter, vilket gjorde det önskvärt att på detta område uppskjuta den definitiva prisbestämningen i avvaktan på den blivande omräkningen av jordbrukskalkylen. Någon anledning ansågs icke föreligga att frångå den gällande ordningen för prisregleringen på spannmålsområdet, d. v. s. systemet med fasta successivt stigande normalpriser. Ej heller fanns någon ändring påkallad beträffande de för regleringsåret 1944/45 avsedda genomsnittspriserna för spannmål av normalkvalitet (se del VI sid. 34). Däremot vidtogos vissa ändringar med avseende på prisavvägningen inom regleringsåret, varjämte de särskilt i de södra delarna av landet svåra bärgningsförhållandena föranledde vissa justeringar av prisregleringsskalorna för olika kvaliteter av spannmål. Bestämmelser i ämnet meddelades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 2411 och 2412. Vad b r ö d s ä d e n angår hade det inför regleringsåret 1944/45 med hänsyn till dåvarande stora lager hos spannmålshandeln ansetts önskvärt alt stimulera jordbrukarna till att själva lagra sin spannmål så länge som möjligt. Därför hade prisstegringen från höst till vår gjorts förhållandevis kraftig, i det att priserna höjts med 10 öre per deciton den 1 och 16 i varje månad. Vid ingången av regleringsåret 1945/46 voro däremot övergångslagren tämligen små, och det var därför angeläget att leveranserna från odlarna på ett tidigt stadium kommo i gång i stor omfattning. I detta syfte gjordes den successiva prisstegringen svagare än under föregående är. Den begränsades sålunda till 5 öre per 10-dagarsperiod, d. v. s. 15 öre i månaden per deciton mot 20 öre år 1944/45. Härigenom kom utgångspriset, d. v. s. priset vid leverans i augusti, att bli högre än priset vid samma tidpunkt föregående år, medan däremot slutpriserna, vilka skulle gälla efter utgången av maj 1946, blevo lägre än 1945 års sommarpriser. Begynnelse- och slutpris samt beräknade genomsnittspris för år 1945/46 voro följande:

Vårvete Höstvete Råg

Begynnelsepris

Slutpris

kr./dt

kr./dt

Medelpris kr./dt

28: — 26: 25: -

29:40 27: 40 26:40

28: 50 26: 50 25:50

81 Ändringarna med avseende på prisregleringsskalorna för olika kvaliteter av brödsäd gällde framför allt reglerna för prisavdrag för mältning och vattenhalt. Medan för 1944/45 gällt, att brödsäd med högre halt av mältade (grodda) kärnor än 5 procent icke ansetls böra användas som brödsäd utan — därest den kunde iordningställas till fullgod fodervara — fick av Svenska spannmålsaktiebolaget och auktoriserade spannmålshandlare inköpas till el t pris som för vete med 1 krona och för råg med 2 kronor per deciton understeg gällande normalpris på korn, stadgades nu skyldighet för spannmålsbolaget och spannmålshandlarna att köpa mältad brödsäd enligt en prisregleringsskala som anknöt till priset på fullgod spannmål och som var så konstruerad, att man först vid en mycket hög mältningsgrad kom ner till ett pris, vilket ungefär motsvarade kornpriset. Senare ändrades detta genom cirkulär nr 2440 så, att det pris som spannmålsbolaget och de auktoriserade spannmålshandlarna voro skyldiga att lägst betala för sådan brödsäd som kunde iordningställas till fullgod fodervara skulle vid varje tidpunkt ligga beträffande vete 2 kronor och beträffande råg 1 krona per deciton över det samtidigt gällande normalpriset på korn. Prisavdrag för vattenhalt skulle ske först vid en vattenhalt av 18 procent mot förut 17-5 procenl. Som redan nämnts hade det med hänsyn till det nära sambandet mellan fodersädspriserna och priserna på animaliska produkter icke ansetts möjligt att utbryta prisregleringen för f o d e r s ä d ur behandlingen av jordbrukets prisfråga i dess helhet. För att redan från produktionsårets början möjliggöra leveranser av fodersäd fastställdes emellertid priserna för 1944/45 att preliminärt gälla även för 1945/46. För tiden 1—15 september 1945 skulle alltså följande fodersädspriser gälla: Korn Vithavre Svarthavre

21: 90 kr./dt 18:30 » 17: 80 »

Stråblandsäd Vicker och foderärter

19: 30 kr./dt 25: 30 »

Dessa priser skulle på samma sätt som föregående år stiga med 10 öre den 1 och 16 i varje månad. Beträffande grynhavre bestämdes, alt det angivna priset vid leverans under tiden 1 september—30 november 1945 (se nare ändrat till den 11 november) fick överskridas med 1 krona per deciton, varjämte för sådan havre prisreglering för kvalitet skulle äga rum enligt särskilda bestämmelser. Efterbetalning skulle ske till de jordbrukare, som levererat fodersäd till spannmålsbolaget eller handeln före jordbruksprisernas definitiva fastställande, därest detta komme att innebära en prishöjning. Beträffande m a t ä r t e r meddelades, att Svenska spannmålsaktiebolaget i enlighet med riksdagens beslut under juni månad 1946 inlöste fullgoda matärter som hembjödes bolaget senast den 15 maj 1946 till ett pris av 36:25 kronor per deciton för gula ärter och 41:25 kronor för gröna ärter. Dessa inlösningspriser voro 3 kronor per deciton högre än de som tillämpats våren 1945. Normalpriset å m a t b ö n o r vid försäljning från odlare, vilket

32 samtidigt var garantipris, bestämdes till 85 kronor per deciton eller 5 kronor lägre än det för 1944/45 gällande odlarpriset. Prisskillnadsreglering å inneliggande spannmålslager hos spannmålshandlare och kvarnar vid övergången till det nya regleringsåret ägde rum jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2405. F ö r m a l n i n g s e r s ä t t n i n g e n utgick vid handelsförmalning t. o. m. den 31 augusti 1945 med 6: 50 kronor per deciton. Den bestämdes att fr. o. m. den 1 september tills vidare preliminärt utgå med 5 kronor per deciton. Genom beslut den 31 december 1945 fastställde Kungl. Maj:t definitivt förmalningsersättningens storlek under förmalningsåret 1945/46. Det föreskrevs, att ersättningen för handelsförmalning av vete och råg skulle utgå för tiden 1 september 1945—10 januari 1946 med kronor 6: 50 samt för tiden fr. o. m. den 11 januari 1946 tills vidare t. o. m. den 31 augusti 1946 med kronor 3:25 per deciton förmald spannmål. Nedsättningen av förmalningsersättningen till hälften av förutvarande belopp var avsedd som en förberedelse för den slutliga avvecklingen av dessa ersättningar, vilken ansågs böra ske i god tid före mjöl- och brödransoneringens slopande. I samband härmed vidtogs fr. o. m. den 11 januari 1946 en höjning av mjölpriserna, i det att högsta priset vid försäljning från kvarn höjdes beträffande vetemjöl med kronor 3:50, beträffande samsikt med 4 kronor och beträffande sammalet rågmjöl med 3 kronor per deciton. Nettopriserna blevo alltså för 100 kg följande: Enhetsmjöl Grahamsmjöl Samsikt Sammalet rågmjöl

40: 50 kronor 30: — » 32: 50 » 27: 75 »

Kött och fläsk. Det alltsedan den 23 april 1945 utgående särskilda bidragel till fläskproduktionen samt det fr. o. m. den 2 juli medgivna bidraget av 15 öre per kg kött av storboskap (varmed avsetts att stimulera tillförseln härav till slakterierna under sommaren, se del VI sid. 202) upphörde all utgå den 15 respektive den 28 juli. Med utgången av augusti upphörde även de alltsedan slutet av februari 1945 utgående fraktbidragen vid försäljning av köttvaror och slaktdjur från överskotts- till underskottsområden och i samband därmed medgivandet alt vid försäljning av köttvaror, som medförde rätt till fraktbidrag, överskrida normalpriserna med fraktbidragets belopp. Normalpriserna å köttvaror undergingo fr. o. m. den 25 oktober vissa justeringar, sammanhängande bl. a. med ändringar i rikets indelning i prisområden. Renkött undantogs fr. o. m. den 10 december från normalprisregleringen. „, . Mjölk och matfett. Föreskrifterna angående mjölkpristilläggen och producenlbidragen för mjölk och grädde, sådana de bestämts att gälla till utgången av juni 1945, förblevo oförändrade efter nämnda tidpunkt, med undantag av att vissa mindre justeringar vidtogos i områdesindelningen för

S3 de extra mjölkpristilläggen. Även lanlsmörsbidragen fortforo under juli 1945 alt utgå efter samma grunder som förut. Jämlikt riksdagens beslut höjdes emellertid sistnämnda bidrag fr. o. m. den 1 augusti och tills vidare under budgetåret 1945/46 med 20 öre per kg. Lantsmörsbidragen utgingo alltså från nyssnämnda tidpunkt med 50 öre per kg smör i Götaland, Svealand och Gästrikland samt med 75 öre per kg smör i övriga delar av riket. Bidrag för uppehållande av mejeriernas körlinjer bestämdes skola under budgetåret 1945/46 utgå enligt i huvudsak samma grunder som under budgetåret 1944/45. Som förut nämnts (se sid. 29) bemyndigade Kungl. Maj:t livsmedelskommissionen alt enligt angivna riktlinjer under regleringsåret 1945/46 utbetala differentieringsbidrag för mjölk inom vissa delar av landet till jordbrukare som fått sin skörd avsevärt försämrad på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden under eftersommaren 1945. Efter samråd med Sveriges lanlbruksförbund och Svenska mejeriernas riksförening föreskrev livsmedelskommissionen, att sådana differentieringsbidrag skulle genom riksföreningen utbetalas med en åttondel för var och en av månaderna oktober 1945—maj 1946. Ett sammanlagt belopp av c:a 3-8 milj. kronor ställdes till förfogande med fördelning på särskilda angivna områden i 11 län, nämligen Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län. Beloppen skulle av riksföreningen fördelas mellan mejerierna inom respektive områden; varje mejeri hade sedan att månadsvis fördela mottaget differentieringsbidrag mellan sina leverantörer i förhållande till kvantiteten av dem under månaden levererad mjölk. De av livsmedelskommissionen med Kungl. Maj:ts bemyndigande i början av år 1943 slutna avtalen med Svenska fettindustriernas råvaru- och importförening, Aktiebolaget Karlshamns oljefabriker samt Linoljeslageriernas försäljningsaktiebolag angående reglering av marknadspriserna å fettvaror (se del IV sid. 266), vilka i slutet av december 1944 förlängts till utgången av år 1945, blevo jämlikt Kungl. Maj:ts den 21 december 1945 givna bemyndigande ytterligare förlängda all gälla under år 1946, varvid dock den ändringen vidtogs, att tiden för avtalens upphörande efter från endera sidan skedd uppsägning nedsattes från tre månader till en månad. Ägg. Sedvanliga säsongmässiga höjningar av normalpriserna å ägg skedde i olika etapper under höstens lopp, nämligen med 21 öre per kg från den 10 september och med ytterligare 25 öre per kg från den 8 oktober. I december vidtogos som vanligt smärre prishöjningar som följd av nödvändigheten alt använda varmvagnar vid järnvägstransport. En konsekvens av alt regleringen av handeln med ägg enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31 december 1945 upphörde fr. o. m. ingången av år 1946 (se nedan sid. 45) blev, att samtidigt även normalpriserna på ägg slopades i 3—618064

34 samtliga handelsled utom vid försäljning till förbrukare. I sistnämnda hänseende kvarstodo normalpriserna oförändrade. Normalpriserna å konstgödsel sattes för gödselåret 1945/46 i stort sett 1 krona per deciton lägre än de priser som gällt under 1944/45 i fråga om superfosfat och kvävegödselmedel. För kaligödsel bibehöllos priserna i genomsnitt oförändrade, vilket emellertid var av mindre betydelse, då någon allmän tilldelning härav icke kom i fråga. Prissänkningen på superfosfal avsågs skola, i den mån tillverkningskostnaderna ej nedginge, finansieras av livsmedelskommissionens clearingkassa för jordbruksförnödenheter. Prissänkningen på kvävegödselmedel, vilken företogs i syfte att möta konkurrensen från kväveindustrien i Förenta staterna och Canada, skulle däremot bäras av producenterna. Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. Till följd av höskördens riklighet och den särskilt i de södra delarna av landet tidvis ogynnsamma väderleken utsträcktes bärgningen av stråfoder över längre tid än vanligt. Den militära beredskapens upphörande tillförde jordbruket tidigare inkallade vana arbetare, men å andra sidan lämnade ett icke oväsentligt antal strejkande metallarbetare, som tagit anställning inom jordbruket, dessa platser omedelbart efter konfliktens upphörande. Höstsädens bärgning försvårades mångenstädes till följd av det ymniga regnandet under eftersommaren och måste koncentreras till en relativt kort period, varför bristen på tillfällig arbetskraft då blev mycket markerad. Svårigheterna kunde dock i allt väsentligt bemästras, bl. a. genom det tillskott som erhölls genom att värnpliktig jordbrukspersonal av 1944 års klass beviljades extra övningsuppehåll. Även övriga värnpliktiga av denna klass, vilka frivilligt anmälde sig för deltagande i skördearbete, kunde utplaceras häri. Av annan frivillig arbetskraft, bl. a. skolungdom, gjordes värdefulla insatser. Också för vårsädsskörden och potatisupptagningen under september och oktober togos permitterade värnpliktiga och skolungdom i stor utsträckning i anspråk. Sammanlagt c:a 30 000 värnpliktiga beräknades under denna tid deltaga i skördearbetet. Genom intensifierat samarbete mellan arbetsförmedlingarna och genom överflyttning av arbetskraft, särskilt från Småland men också från Mellansverige och Norrland, kunde arbetskraftsbehovet för betupptagningen tillgodoses i tillfredsställande omfattning. Det gynnsamma vädret på senhösten bidrog till att arbetet kunde slutföras på väsentlig! kortare tid än de närmast föregående åren. Även utlänningar togos härvid till en viss grad i anspråk. Motordriften vid jordbruket. Under de senare sommarmånaderna bibehölls i stort sett samma restriktiva tilldelning av flytande bränslen till jordbruket som förut. Sedan för-

3S sörjningsläget börjat förbättras, kunde emellertid vissa lättnader genomföras, vilka togo sig uttryck i de bestämmelser angående drivmedelstilldelningen, som utfärdades för tiden september—december 1945 (livsmedelskommissionens cirkulär nr 2396). Rätt att erhålla tilldelning av flytande bränsle medgavs nu även för sådana traktorer, som tidigare varit helt eller delvis avstängda därifrån. Tilldelning till dylik traktor, som var försedd med gengasaggregat, fick dock ske endast i fall aggregatet var så förslitet, att det icke utan mera kostsamma reparationer kunde begagnas. Samtidigt höjdes tilldelningen av flytande bränsle till traktordrift för höstplöjningen från 40 liter skifferfotogen eller 30 liter motorfotogen eller motyl 25 till respektive 45 eller 33 liter per hektar av en på visst sätt beräknad areal. \ f. åv M i Som å sid. 101 anföres upphävdes fr. o. m. den 25 november 1945 handelsoch förbrukningsregleringen beträffande alla slag av flytande bränslen utom eldningsolja och lysfotogen. Samtidigt genomfördes även full frihet i fråga om försäljningen och förbrukningen av smörjmedel. Från nämnda tidpunkt blev det följaktligen möjligt för jordbrukarna att fritt inköpa och för drift av traktorer m. m. använda de flytande bränslen och smörjmedel, som stodo till buds. Högsäsongen för traktoranvändning vid jordbruket var emellertid då redan i det väsentliga avslutad. Därför ökades icke omedelbart förbrukningen av flytande bränslen för hithörande ändamål i mera märkbar mån, trots att priserna på motorbrännolja och motorfotogen från den 1 december kraftigt sänktes, nämligen från respektive 35 och 60 öre till 22 och 25 öre per liter. Först efter årsskiftet, sedan priserna ytterligare reducerats till respektive 15 och 16 öre per liter, började återgång från gengasdrift till drift med flytande bränslen mera allmänt genomföras. Åtskilliga jordbrukare bibehöllo dock ännu tills vidare sina gengasverk för att betjäna sig av dem tills de voro utslitna. Konstgödselregleringen. I början av juli meddelade livsmedelskommissionen föreskrifter angående regleringen av handeln med konslgödselmedel under gödselåret 1945/46. Liksom tidigare uppdelades året på tre tilldelningsperioder, omfattande tiden 1 juli—30 september 1945, 1 oktober 1945—31 januari 1946 samt 1 februari—30 juni 1946. Under såväl första som andra tilldelningsperioden fick fosfatgödsel — liksom fallet varit under föregående gödselår — försäljas fritt. Någon tilldelning av kali lämnades ej. Beträffande kvävegödsel medgavs för första perioden till en början en tilldelning av kalkkväve, motsvarande 15 procent av den sammanlagda kvävegödseltilldelningen under 1944/45. Sedermera medgavs därutöver — i anledning av den öppnade friare importen — rätt till inköp av kalksalpeter intill 25 procent av kvävegödseltilldelningen för 1944/45. För andra tilldelningsperioden bestämdes rätten till inköp av kvävegödsel till högst 50 procent av sistnämnda kvantitet, varav

36 kalksalpeter 25, ljungasalpeter, köpingsalpeter (från Kooperativa förbundets nya kvävefabrik i Köping) eller ammoniumsulfat 15 och kalkkväve 10 procent. Sammanlagda kvävegödsellilldelningen för tiden 1 juli 1945—31 januari 1946 uppgick sålunda till 90 procent av årstilldelningen 1944/45. Liksom förut gavs särskild konstgödseltilldelning till handelsträdgårdar m. m. I en uppsats i Jordbruksekonomiska uppgifter för oktober 1945 lämnas en sammanfattande översikt angående förbrukningen av konstgödsel under krigsåren jämfört med förbrukningen under åren närmast dessförinnan. De förbrukade kvantiteterna av de olika huvudslagen av gödselmedel ha därvid angivits omräknade till enhetlig koncentration. De sålunda beräknade årssiffrorna äro följande: K on sumt ion sår 1936/37-1938/39 i genomsnitt 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45

£?f* a * g Ö d s e l 20%-ig vara ton

^!gÖdSel 40%-ig vara ton

, Kvävegödsel 15-5%-ig vara ton

293 800 264 300 217 000 203 250 108 200 178 500 235 400

78 100 82 400 95 100 105 000 93 600 96 000 56 000

169 300 194 900 225 800 254 870 224 100 233 500 212 000

I nämnda uppsats kommenteras siffrorna sålunda. Förbrukningen av fosfathaltiga gödselmedel, som åren före kriget nådde en kvantitet av i genomsnitt nära 300 000 ton, omräknad i 20 % -ig vara, sjönk under de första krigsåren successivt och motsvarade år 1942/43 endast c:a 35 procent av nyssnämnda kvantitet. Under de efterföljande två åren kom en betydande ökning av förbrukningen till stånd, men ännu år 1944/45 stannade densamma vid omkring fyra femtedelar av förkrigskvantiteten. Förbrukningen av kali kunde under de första krigsåren ökas avsevärt och nådde maximum 1941/42. Däremot måste år 1944/45 en betydande nedskärning av kaliförbrukningen ske p å grund av importens upphörande omkring årsskiftet 1944/45. I jämförelse med förkrigskvantitelen innebar den för 1944/45 redovisade kvantiteten en nedgång med närmare en tredjedel. Även förbrukningen av kvävehaltiga gödselmedel kunde under de första krigsåren ökas. Från år 1941/42, då den största dittills observerade förbrukningen redovisades, ägde en viss nedgång rum. Denna var särskilt märkbar för år 1944/45, men den för detta år redovisade försäljningen av kvävehaltiga gödselmedel, omräknad till 15-5 %-ig vara, översteg likväl förkrigsförbrukningen med omkring en fjärdedel. Skördegarnsregleringen. Den kvantitet om 5 100 ton pappersskördegarn, om vars tillverkning industrikommissionen träffat avtal med vissa fabriker för 1945 års skördesäsong, kunde i sin helhet försäljas, varför den utfästa avsättningsgarantien

icke behövde tagas i anspråk. Förutom nämnda kvantitet hade under säsongen sålts dels 79 ton pappersskördegarn som återstod från 1944 års säsong, dels 1 150 ton garn som tillverkats utöver gällande avtal. För 1945 års säsong åtgick sålunda c:a 6 330 ton pappersskördegarn. Då det kunde förutses, att möjlighet till import av sisal eller sisalgarn på grund av de knappa världslagren av dessa varor icke heller under år 1946 komme att föreligga i nämnvärd omfattning, träffade industrikommissionen, efter därom av Kungl. Maj:t 12 oktober 1945 erhållet bemyndigande, nytt avtal med samma fem företag som. tidigare om tillverkning av en för skördesäsongen 1946 tillräcklig kvantitet pappersskördegarn. Enär företagen funnit sig nu böra tillverka ett smalare och till följd därav även lättare garn än under föregående säsong, kunde avtalet begränsas till en tillverkning av 4 800 ton. Fabrikernas sammanlagda produktionskapacitet var emellertid större, och därför fanns möjlighet att, därest så skulle visa sig behövligt, genom ökad tillverkning under sommarmånaderna anpassa kvantiteten efter skördeutfallet. Avtalsvillkoren voro eljest ungefär desamma som i föregående års avtal. Kronan iklädde sig sålunda gent emot tillverkarna avsättningsgaranti för kontrakterat garn, som icke blivit sålt före den 1 september 1946. Den nämnda produktionskvantiteten skulle föreligga vid utgången av juni 1946, men industrikommissionen ägde rätt att, om så erfordrades, föreskriva en därefter t. o. m. den 31 augusti fortsatt tillverkning. Garnet fick av fabrikerna försäljas till högst de priser, som fastställts av priskontrollnämnden och vilka utgjorde 1: 39 å 1: 47 kronor per kg, beroende på de levererade kvantiteternas storlek. Normalpriset vid försäljning till förbrukare fastställdes senare till 1: 52 kronor per kg, med tillägg av 2 öre per kg vid försäljning i poster understigande 20 kg. Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor m. m. Angående handeln med brödsäd, såvitt angår prisreglering och kvalitetsföreskrifter, se ovan sid. 30. Vad beträffar handeln med utsäde meddelade livsmedelskommissionen bestämmelser i avseende på höstsådden i mitten av juli och i avseende på vårsådden i slutet av november (cirkulär nr 2331 och 2459). I huvudsak överensstämde dessa bestämmelser med de tidigare gällande (jfr dock sid. 219). Det var alltså fortfarande tillåtet att till jordbrukare försälja utsädesspannmål utan att denne därvid avlämnade inköpskuponger eller annat inköpsbevis, såvida varan avsågs att användas uteslutande såsom utsäde på köparens brukningsdel. F ö r m å l n i n g s b e s t ä m m e l s e r n a , vilka kvarstått i huvudsak oförändrade sedan den 1 april 1945, blevo fr. o. m. den 1 oktober föremål för viss omreglering, sammanhängande med beskaffenheten av årets brödsädsskörd. Det bestämdes, att i råg, avsedd att användas för framställning av antingen sammalet rågmjöl eller samsikt, skulle inblandas 7 respektive

38 15 procent vete. Uttagningsprocenten för siktat vetemjöl av enhetskvalitet (d. v. s. den procent av vetet, som efter förmalningen skall användas för framställning av kvarnens saluförda vetemjöl) sänktes från 71 till 70 och för varje särskilt parti från 69 till 68. Den genomsnittliga inblandningsprocenten för veteeftermjöl vid framställning av samsikt, vilken den 1 augusti sänkts till 26, höjdes åter till 32. Den skulle i varje parti utgöra lägst 29 och högst 39 procent mot förut 23 respektive 34 procent. I fråga om m j ö l - o c h b r ö d r a n s o n e r i n g e n vidtogs i huvudsak ingen annan ändring än att handeln med vissa produkter, som hänförts under denna ransonering, frigavs. Så blev fr. o. m. den 17 september fallet beträffande makaroner och vermiceller, fr. o. m. den 22 oktober beträffande kex, s. k. kruskakli, majsena, flingor och liknande produkter av majs, vete eller ris samt fr. o. m. den 5 november beträffande kornflingor. Särskild tilldelning av havregryn och havremjöl lämnades liksom tidigare. Försäljningen av bruna bönor och potatismjöl frigavs jämväl fr. o. m. den 17 september. I cirkulär nr 2493 lämnade livsmedelskommissionen en sammanfattning av gällande ransonerings- och prisbestämmelser för bagerier. Fodermedelsregleringen. Det visade sig nödvändigt att även under regleringsåret 1945/46 kräva, att f o d e r s ä d a v s t o d s t i l l d e t a l l m ä n n a för fördelning för tillgodoseende av angelägna behov. Härvid tillämpades i huvudsak samma system som föregående regleringsår. En preliminär beräkning verkställdes sålunda i augusti genom kristidsnämnderna angående de olika brukningsdelarnas möjlighet att leverera fodersäd, och på grundval av de härom avlämnade uppgifterna jämte utlåtanden av särskilda av livsmedelskommissionen förordnade experter beräknade kommissionen sedan leveranspliktens storlek för de olika kristidsstyrelseområdena samt uppdrog åt styrelserna att lämna direktiv angående beräkningen av foderskörden till de olika kristidsnämnderna och åt nämnderna att bestämma jordbrukarnas leveransskyldighet (cirkulär nr 2460). Av kommissionen vid förberedelsearbetet försöksvis verkställd höjning av de till grund för beräkningarna liggande foderstaterna i förhållande till de föregående år bestämda kunde ej vidhållas. För att det skulle bli möjligt att fylla de oundgängliga minimibehoven visade det sig nödvändigt att i huvudsak återgå till de föregående år tillämpade foderstaterna. Samma system för leveranspliktens anpassning med hänsyn till växlingarna i svinstammen och med hänsyn till eventuell utökning av häst- och mjölkdjursstammen eller av den till följande år planerade fodersädsarealen kom härvid till användning som föregående år, varjämte föreskrifter även nu meddelades angående periodiska kontrollundersökningar av djurbeståndet genom slaktgodemännen (se del VI sid. 211). De på våren 1945 meddelade föreskriflerna angående utbyte av utsädesduglig fodersäd mot annan fodersäd (se del VI sid. 214) förnyades. Härvid

39 skedde den ändringen, att jordbrukare i de fyra nordligaste länen berättigades vid utbyte av utsädesduglig fodersäd mot annan återköpa en kvantitet spannmål, som med 25 procent översteg den av dem levererade kvantiteten (förut 10 procent). Redan i början av juli 1945 meddelade livsmedelskommissionen bestämmelser om tilldelning av oljekraftfoder och kli för mjölkproduktionen under konsumtionsåret 1945/46 (cirkulär nr 2311). Det bestämdes därvid, att samma grunder skulle komma att tillämpas som under konsumtionsåret 1944/45. Sålunda skulle jordbrukare inom Svea- och Götaland samt Gävleborgs län erhålla dels en viss tilldelning av oljekraftfoder per ko, oberoende av mjölkavkastningen, dels ock en på grundval av mjölkproduktionen under tiden 1 juli 1944—30 juni 1945 beräknad tilldelning av oljekraftfoder och kli. Tilldelningen skulle som förut verkställas av kristidsnämnderna. I fråga om de fyra nordligaste länen ställdes till respektive kristidsstyrelsers förfogande vissa kvantiteter oljekraftfoder och kli att av styrelserna utdelas efter av livsmedelskommissionen lämnade direktiv. Den kraftfoderblandning, som nu tillhandahölls, innehöll 47 procent råprotein och fett, medan den förut brukade blandningen innehållit endast 42 procent. Tilldelningen av oljekraftfoder till oljeväxtodlare förblev i huvudsak oförändrad. De tidigare bestämmelserna om reglering av handeln med stråfoder upphörde fr. o. m. den 1 juli 1945 att gälla. Stråfoder fick alltså från nämnda dag fritt överlåtas. Beslutet i frågan innebar, att jämväl föreskrifterna om auktorisation av stråfoderhandlare sattes ur tillämpning. Första ransoneringsperioden för fodersäd m. m. under utfodringsåret 1945/46 omfattade september månad 1945. Under denna period utgick jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2353 tilldelning endast för hästar, 3 år och äldre, svin, fjäderfä och hundar. Tilldelningen skedde efter i huvudsak samma grunder som under föregående period. Sålunda lämnades även nu kli och extraherat solrosmjöl i viss utsträckning såsom ersättning för fodersäd. En mindre höjning medgavs i tilldelningen för hästar i jordbruksarbete eller i skogskörslor samt för svin. Tilldelningen av produktionsfoder för fjäderfä höjdes från 1 till 2 kg per kg under september försålda ägg. I anledning därav sänktes tilldelningen av underhållsfoder till yrkeshönserier något, men obegränsad rätt lämnades att uttaga den medgivna kvantiteten i form av fodersäd. Som kompensation för den lägre foderslat, som jämväl under regleringsåret 1945/46 skulle läggas till grund för fastställandet av de leveranspliktiga jordbrukarnas eget utfodringsbehov i fråga om modersuggor, gavs en allmän tilldelning av kli till innehavare av sådana med 100 kg per sugga. Full frihet lämnades fr. o. m. den 19 september att använda all slags potatis för utfodring samt att för sådant ändamål koka potatis vid mejeri, bränneri, stärkelsefabrik eller annan industriell anläggning eller medelst ånga.

40 Fodertilldelningen under andra ransoneringsperioden (cirkulär nr 2390), omfattande månaderna oktober—december 1945, skilde sig från tilldelningen under föregående period huvudsakligen i följande hänseenden. Tilldelning av fodermedel utgick jämväl för unghästar, nötkreatur, får och getter samt kaniner. I stället för extraherat solrosmjöl lämnades i vissa fall betfor såsom partiell ersättning för fodersäd. Tilldelningen för arbetshästar höjdes någol. Även åt hästar, sysselsatta i jordbrukskörslor och i åkcrikörslor, utgick viss mängd fodersäd. Hushållsgrisar samt svin, vilkas foderbehov till minst 50 procent täcktes med matavfall och annat speciellt svinfoder, erhöllo enbart fodersäd. Tilldelningen av underhållsfoder till yrkeshönserier höjdes. Vad angår produktionsfoder till fjäderfä höjdes senare tilldelningen jämväl härav från 2 till 2*5 kg för varje efter den 30 november 1945 försålt kg ägg. Innehavare av nötkreatur inom Norrland samt de norra delarna av Kopparbergs och Värmlands län berättigades erhålla en tilldelning av 15 kg melass för varje stamtjur, oxe eller ko. För tiden 1 januari—14 mars 1946 (tredje ransoneringsperioden) bestämdes i cirkulär nr 2476, att i stort sett samma grunder för tilldelningen skulle tillämpas som under föregående period. Dock höjdes tilldelningen något för hästar i åkerikörslor och skogskörslor samt för svin. Den skulle utgå för nämnda hästar i form av fodersäd, betfor och kli, för jordbrukshästar i form av fodersäd och kli, för nötkreatur uteslutande i form av kli samt för svin i form av fodcrsäd och kli i ungefär lika mängder. Nya bestämmelser utfärdades om tillverkning fr. o. m. den 1 oktober 1945 av standardiserade hönsfoderblandningar (cirkulär nr 2389). Dittills hade tillverkats en o vitaminiserad hönsfoderblandning och en vitaminiserad kycklingfoderblandning. Med hänsyn till den kommande vintern ansågs lämpligt, att från nämnda tidpunkt tillverkades jämväl med trän vitaminiserad standardiserad hönsfoderblandning. Den ovitaminiserade hönsfoderblandningen skulle erhålla en i någon mån ändrad sammansättning. Från årsskiftet genomfördes en allmän omreglering av grunderna för tilldelning av fodermedel till fjäderfän. Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter. I samband med fodermedelsregleringen har omnämnts, alt full frihet medgavs att använda potatis för utfodring av djur. Handeln med potatis förblev alltjämt obehindrad. Däremot föranledde den jämförelsevis svaga skörden stor återhållsamhet i fråga om medgivande att använda potatis till brännvinsbränning. I slutet av september gavs tillstånd till framställning av 5 milj. liter potatisbrännvin. Som villkor för bränningen uppställdes, att därtill företrädesvis användes potatis, som erhållits vid eftcrplockningen, av sjukdom eller väta skadad potatis eller potatis som av annan orsak var oduglig till människoföda. Livsmedelskommissionen beräknade, att användningen av potatis för sprittill-

verkning för hela säsongen komme att begränsas till ungefär en tredjedel av normaltillverkningen. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 november 1945 uppdrog livsmedelskommissionen åt Svenska spannmålsaktiebolaget att träffa överenskommelse med innehavare av potatislagerhus om upplagring, med tanke på längre fram under konsumtionsåret eventuellt uppkommande brist, av omkring 2 000 ton matpotatis. Livsmedelskommissionen slöt liksom föregående år jämlikt Kungl. Maj:ts den 7 september 1945 lämnade bemyndigande avtal med Sveriges stärkelseproducenters förening rörande föreningens inköp och försäljning av potatisstärkelse under tiden 1 oktober 1945—30 september 1946. Enligt avtalet skulle föreningen såsom förut med visst undantag inköpa all den stärkelse, som framställdes enligt av kommissionen meddelade tillverkningslicenser. Inköps- och försäljningspriserna sattes beträffande våtstärkelse 2 kronor och beträffande annan stärkelse en krona 50 öre per deciton högre än föregående års priser. Fr. o. m. den 17 september 1945 upphävdes förbrukningsransoneringen för potatismjöl, vilken — med ett uppehåll under tiden 22 maj 1944—16 januari 1945 — bestått alltsedan den 14 december 1941. En viss lättnad genomfördes fr. o. m. den 1 oktober 1945 i den reglering av handeln med stärkelsesirap, som införts i oktober 1942 (se del IV sid. 56). Genom cirkulär nr 2416 medgav livsmedelskommissionen, att försäljning av stärkelsesirap till förbrukare fick ske utan mottagande av inköpsbevis, såframt försäljningen i varje särskilt fall ej omfattade större kvantitet än 25 kg. För handlandes inköp erfordrades däremot alltjämt inköpslicens, likaledes i fall då förbrukare önskade inköpa större kvantitet än 25 kg. Odlingen av spunads- och oljeväxter. Den inhemska produktionen av spånadsväxter — lin och hampa — vilken under årtiondena före kriget haft obetydligt omfång, tillväxte successivt fr. o. m. år 1940 som följd av vidtagna stödåtgärder, samtidigt som importen av spånadsfiber under krigsåren blev mer och mer inskränkt och mot slutet av kriget till största delen upphörde. Ungefärliga årsförbrukningen före kriget av lin och av mjukfibrig hampa samt den inhemska produktionen härav under krigsåren framgår av följande sammanställning. T . ... Llnflber

Normal årsförbrukning före kriget Inhemsk produktion 1941 1942 1943 1944 1945

ton

Hampa mjukfibrig ton

2 500 —3 000

c:a 1 800

191 519 1253 2 337 2 356

401 1041 650

42 Sammanställningen visar, att under de två sista krigsåren, då någon nämnvärd import av lin- och hampfiber icke förekom och lagren voro i det närmaste uttömda, så gott som hela det normala minimibehovet av lin och c:a 60 procent av normala behovet av mjukfibrig hampa kunde tillgodoses genom inhemsk produktion. Därigenom möjliggjordes, att spinnerierna kunde arbeta utan större driftsinskränkningar samt att för försvaret och viktiga civila ändamål erforderliga linne- och hampvaror kunde tillverkas i behövlig omfattning. Siffrorna ange för år 1945 en minskad produktion av hampfiber. Däremot var 1945 års linskörd i kvantitativt och även kvalitativt hänseende bättre än föregående års skörd. Vad den i huvudsak under kriget tillkomna inhemska odlingen av oljeväxter angår hade denna fram t. o. ni. år 1944 utvecklats synnerligen kraftigt, men en rätt betydande minskning inträdde år 1945. Oljeväxtodlingens omfattning under åren 1940—1945 belyses av nedanstående siffror. ^r

Areal hektar 400 8 600 18 500 29 500 44 350 37 700

1940 1941 1942 1943 1944 1945

Ungefärligt antal odlare 250 2 800 5 000 7 000 12 600 8 500

Minskningen i oljeväxtodlingen år 1945 drabbade samtliga oljeväxter utom oljelin, såsom framgår av följande uppgifter angående arealen för de viktigaste oljeväxterna åren 1944 och 1945 enligt odlingskontrakt med Sveriges oljeväxtodlares centralförening (hektar). och höstrybs 1944 1945

11946 7 620

Vårra

Ps

Vitsenap

Vallmo

Oljelin

Summa

8 655 7 962

7 708 4 723

2 750 1 920

13 258 15 468

44 317 37 «99

Liksom förut utvisade Skåne, Östergötland, Gotland och Halland de största odlingarna. Leveranserna av oljefrö av 1945 års skörd uppgingo sammanlagt till c:a 40 000 ton, varav c:a 17 300 ton rapsfrö, 18 000 ton linfrö, 3 500 ton frö av vitsenap och 900 ton vallmofrö. Den härav framställda kvantiteten olja uppgick till c:a 14 600 ton och kvantiteten kraftfoder till c:a 23 500 ton. Genom beslut den 23 mars 1945 hade Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens bemyndigande fastställt garantipriser å vårsått till oljefabrikerna levererat frö med 9 procent vattenhalt av 1945 års skörd (se del VI sid. 220). Beträffande höstraps och höstrybs av 1946 års skörd hade riksdagen godkänt ett högsta garantipris av 95 öre per kg. Kungl. Maj:t fastställde genom beslut den 15 juni 1945 garantipriset för frö av sistnämnda växter av normalkvalitet av 1946 års skörd till 85 öre per kg vid leverans till oljefabrikerna av en till 9 procent vattenhall nedtorkad vara.

l.'i

Organisationen av odlingen av de egentliga oljeväxterna uppdrogs av livsmedelskommissionen liksom förut åt Sveriges oljeväxtodlares centralförening, medan organisationen av odlingen av lin och hampa för spånadsändamål anförtroddes Riksförbundet lin och hampa. Enligt avtal mellan nyssnämnda centralförening och Svenska lantmännens riksförbund åtog sig emellertid detta förbund att mot viss ersättning omhänderha fröets mottagande, torkning och rensning m. m. För denna verksamhet inrättade förbundet en särskild avdelning, benämnd Oljeväxtcentralen. Förlusten å den inhemska odlingen av oljeväxtfrö under år 1945 skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut den 13 april 1945, i likhet med vad tidigare skett, täckas från den inom livsmedelskommissionen inrättade clearingkassan för fettvaror. Kött- och fläskregleringen. Slakten av såväl nötkreatur som svin hade under första halvåret 1945 varit jämförelsevis liten. Då man under denna tid icke hade några fryslager att lita till, hade tilldelningen måst hållas tämligen låg. Detta ansågs så mycket viktigare som man hade att vänta en ännu mindre slakt under de egentliga sommarmånaderna. För att tilldelningen under sommaren icke skulle behöva nedsättas alltför starkt, var det nödvändigt att lagra något av vårslakten och en del av de från Danmark importerade kvantiteterna. Sammanlagt upplagrades under våren c:a 5 800 ton fläsk och 1500 ton nötkött. Som väntat var höll sig slakten under sommaren på en låg nivå, vilket delvis sammanhängde med att årets höskörd blev ganska god liksom ock eftersommarens relativt rikliga gräsbete. Till följd härav måste det upplagrade fläsket och köttet tagas i anspråk för konsumtion. Först fram i oktober, då höstslakten av storboskap satle in, blev köttillgången rikligare och längre fram inträdde den säsongmässiga ökningen i svinslakten. En viss import av kött ägde under årets fyra sista månader rum från Danmark, uppgående till sammanlagt c:a 6 000 ton. Från den privata kötthandelns sida framträdde under hösten önskemål om slopande av kött- och fläskransoneringen. Som skäl härför anfördes bland annat, att tendenser i ökad utsträckning framträtt till undanhållande av slaktprodukterna från den statliga regleringen. Statistiska undersökningar, baserade särskilt på jämförelser mellan å ena sidan indrivningen vid och leveranserna till garverierna av hudar och skinn och å andra sidan uppgifterna om den officiellt redovisade slakten, gåvo vid handen, att en brist förelåg i den redovisade slakten av nötkreatur under regleringsåret 1944/45 av ej mindre än omkring 200 000 djur, motsvarande drygt 12 procent av totalslakten. I slaktad vikt utgjorde bristen 9-5 milj. kg eller närmare 9 procent av köttproduktionen. 1 Enligt livsmedelskommissionens av regeringen godkända uppfattning val 1

Se Jordbruksekonomiska uppgifter 1915 h. 10, sid. 10 fl.

•M

emellertid försörjningsläget sådant, att ransoneringssystemet tills vidare måste bibehållas, dock med ökning av ransonerna. Denna uppfattning delades av såväl producent- som konsumentkooperationen, vilka representera över 75 procent av slakten. Ransonerna hade under juli—september hållits vid genomsnittligt omkring 340 poäng i veckan men höjdes för årets tre sista månader till omkring 440 poäng. Trots detta kunde en viss upplagring ske för framtida behov. Fr. o. m. den 12 november medgavs rätt till fri överlåtelse och slakt av får och getter. Från samma dag tilläts även, att fåroch getkött fick fritt försäljas och serveras på näringsställen utan hinder av gällande bestämmelser om regleringen av handeln med köttvaror. Den jämförelsevis begränsade fläsktillgången nödvändiggjorde från mitten av oktober och fram till årets slut en sådan uppdelning av ransonerna, att endast en fjärdedel därav fick uttagas i form av fläsk. För att möjliggöra inköp av den traditionella julskinkan bestämdes emellertid samtidigt, att de kuponger som avdelats för fläsk skulle gälla icke blott under pågående period utan för hela tiden fram till jul. Angående p r i s r e g l e r i n g e n

å kött och fläsk se sid. 32.

Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. För att åstadkomma snabbare omsättning av det under sommaren och hösten upplagda beredskapslagret av smör bestämde livsmedelskommissionen, att fr. o. m. den 1 oktober 1945 och tills vidare skulle såsom villkor för mejeris eller partihandlares rätt att sälja smör gälla, att för varje vecka minst hälften av det smör, som av mejeriet eller partihandlaren försåldes till annan än Svenska mejeriernas riksförening, skulle utgöras av beredskapslagrat smör, d. v. s. sådant smör, som av riksföreningen med statligt stöd inlagrats i kylhus eller fryshus. I del V sid. 53 har omförmälts, att livsmedelskommissionen hösten och vintern under konsumtionsåret 1943/44 organiserade en verksamhet för utdrygning av färskmjölk genom tillsats av t o r r m j ö l k (s. k. spray-mjölk) inom områden, förelrädesvis i Norrland, som eljest kunde befaras komma att lida brist på konsumlionsmjölk. Denna verksamhet fortsattes på samma sätt under konsumtionsåren 1944/45 och 1945/46. Inköpen av torrmjölk under vintern 1944/45 uppgingo till sammanlagt c:a 227 000 kg. För att den framställda reservmjölken skulle kunna försäljas till gällande normalpris för färskmjölk tillhandahölls torrmjölken vederbörande mejeriföreningar till ett pris, som med i genomsnitt 93 öre per kg understeg livsmedelskommissionens kostnader. Den härigenom uppkomna förlusten, sammanlagt något över 200 000 kronor, täcktes enligt Kungl. Maj:ts beslut från anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Fr. o. m. den 23 juli 1945 frigavs helt försäljningen av torrmjölk, såväl spray- som valsmjölk.

45 R a n s o n e r i n g e n p å m a t f e t t s o m r å d e t ävensom rabattsystemet för mjölk och matfett förblevo väsentligen oförändrade under senare halvåret 1945. Vid den utdelning av nya rabattkort, som ägde rum i november, framflyttades jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2444 de tidigare gällande åldersgränserna för de kategorier av förbrukare, som skulle vara berättigade att utan behovsprövning erhålla rabattkort, ett år. De nya korten tilldelades alltså — under förutsättning att vederbörande uppfyllde de villkor beträffande högsta inkomst och förmögenhet, som tidigare stadgats utan behovsprövning personer som voro födda före 1879 och eiter 1929. Till grund för bedömningen av rabaltsökandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden skulle läggas 1945 års taxering, med skyldighet för kristidsnämnderna att beakta sådana ändringar som inträtt efter utgången av år 1944. Ransoneringen i fråga om o s t fortgick efter samma grunder som förut men med väsentligt ökad tilldelning. Vissa lättnader medgåvos beträffande försäljning av smältost. Angående p r i s r e g l e r i n g e n på mjölk- och matfettsområdet se sid. 32. Äggregleringen. På liknande sätt som föregående år nedsattes äggransonerna under senare halvåret 1945 successivt och höllos från slutet av augusti mycket låga. Frågan om ägghandelsregleringens fortsatta bestånd var under hösten 1945 föremål för överläggningar såväl inom livsmedelskommissionen som inom av denna reglering berörda organisationer. Vid styrelsesammanträde med Sveriges äggimportörförening i mitten av november, varvid även dellogo representanter för Svenska ägghandelsförbundet, Sveriges äggrossisters förening och Kooperativa förbundet, beslöt nämnda styrelse uttala, att övervägande skäl måste anses tala för ett samtidigt hävande av såväl ransonerings- som prisbestämmelserna för ägg i början av år 1946. Även livsmedelskommissionen anslöt sig i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 december till denna åsikt. Kommissionen anförde, alt äggproduktionen sedan någon tid tillbaka befann sig i stigande och inom kort kunde väntas nå fredsstorlek. Ökningen beräknades fortsätta till slutet av januari, då produktionen enligt erfarenheten brukade sjunka något för att åter stiga i början eller mitten av mars, då den egentliga högproduktionen brukade sätta in. På livsmedelskommissionens hemställan förordnade också Kungl. Maj:t genom kungörelse den 31 december 1945 (nr 854), att regleringen av handeln med ägg skulle upphöra fr. o. m. ingången av år 1946. Därigenom återinträdde rätten att fritt försälja eller eljest överlåta ägg samt att fritt servera ägg på näringsställe. Samtidigt upphävdes genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 2481 de bestämmelser, som avsågo eller anknöto till anordningen med auktorisation av ägguppköpare och partihandlare med ägg. Att normal-

ni priserna pä ägg samtidigt slopades ulom vid försäljning till förbrukare är förut omnämnt (se sid. 33). Redan fr. o. m. den 10 december 1945 hade handeln med äggpulver frigivits. Fisket och fiskhandelsreglcringcn. Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1945 fastställde livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 2316 nya normalpriser och garantipriser å saltvattensfisk, vilka väsentligt understego de tidigare gällande. De nya normalpriserna skulle gälla fr. o. m. den 9 juli, medan nedsättningen i garantipriserna genomfördes redan fr. o. ni. den 25 juni 1945 (jfr del VI sid. 225). Vid bestämmandet av nu ifrågavarande priser hade livsmedelskommissionen utgått ifrån, att en betydande prissänkning å fiskets flytande drivmedel i en nära framtid skulle ske. Fr. o. m. den 15 juli sänktes också priset på molortjära — det bränsleslag som huvudsakligen användes av de större fiskebåtarna på västkusten — från 45 till 30 öre per kg. Beträffande övriga drivmedel ställde bränslekommissionen ävenledes prissänkningar i utsikt, vilka dock förutsattes skola genomföras först senare. Detta dröjsmål berörde företrädesvis det stora antalet fiskare med smärre båtar, för vilka tjärolja icke var användbar som drivmedel. Med hänsyn till att dessa fiskares utrustning icke tillät dem att bedriva fiske i de goda fiskevatten, som blivit tillgängliga genom öppnandet av Skagerackspärren, ansågs det emellertid angeläget att i någon mån kompensera dem för dröjsmålet. Livsmedelskommissionen beslöt därför alt fr. o. m. den 28 juli 1945 möjliggöra vissa prishöjningar för de fiskslag, som voro av särskild betydelse för ifrågavarande kategori av fiskare. Prisförbättringarna åstadkommos på sådant salt, att kommissionen avstod från regleringsavgifterna på torsk, vitling och sandskädda och genomförde en mot avgifterna svarande höjning av normalpriserna på ifrågavarande fiskslag. Samtidigt borttogos normalpriserna på färsk sill vid försäljning i samtliga distributionsled utom konsumtionsledet, varigenom fiskarna erhöllo möjlighet att vid god efterfrågan på sill få ul ett högre pris än vad tidigare var medgivet. Medan ännu undersökningar pågingo för åstadkommande av ytterligare kostnadsreduktioner för fisket, beslöto de olika lokalavdelningarna inom Västkustfiskarnas centralförbund — otåliga att nå ett resultat — att inställa fisket fr. o. m. dagarna närmast efter den 21 juli. Vid de förhandlingar, som härefter upptogos, såg sig livsmedelskommissionen i stånd att utlova ytterligare sänkningar av priserna på flytande drivmedel och en prissänkning jämväl för smörjolja. Härjämte lämnades utfästelse om att normalprissältningen på rödspätta och rödtunga skulle upphöra så snart fiskarna beslutat återgå till fisket. Sedan styrelsen för Västkustfiskarnas centralförbund med anledning härav, efter lokalavdelningarnas hörande, beslutat tillstyrka åter-

gång till fisket, återupptogs detta på västkusten i viss omfattning fr. o. m. den 9 och i full utsträckning fr. o. m. den 13 augusti 1945. De utlovade prissänkningarna, vilka trädde i kraft den 6 augusti 1945, utgjorde: för motortjära ytterligare 5 öre, alltså en nedsättning till 25 öre per kg, för motyl 25, motorfotogen och skifferfotogen en nedsättning från 102 till 50 öre per liter, för skifferbrännolja en nedsättning från 73 till 50 öre per liter och för smörjolja en nedsättning från 272 till 147 öre per kg. Samtliga prisreduktioner genomfördes tills vidare för tiden fram till den 1 oktober 1945 jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 10 augusti i form av en särskild prisreslitution för fiskarna på västkusten samt i Skåne och Blekinge. Restitutionen skulle utbetalas av länsstyrelserna och utgå från bränslekommissionens clearingkassa för flytande bränslen, respektive från industrikommissionens clearingkassa för smörjmedel. De sammanlagda kostnadsbesparingarna för fiskarna på västkusten på grund av de under sommaren verkställda kostnadsreduktionerna utgjorde per månad räknat omkring 400 000 kronor. Upphävandet av normalpriserna på rödspätta och rödtunga ägde rum fr. o. m. den 13 augusti, varvid även vissa jämkningar i garantipriserna på dessa fiskslag vidtogos dels uppåt och dels nedåt. I enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 5 oktober och den 21 december 1945 fortfor restitutionsförfarandet beträffande fiskets kostnader för drivoch smörjmedel att tillämpas till årets slut, varigenom en höjning av nämnda kostnader kunde undgås. Med hänsyn till att priserna å flytande bränslen fr. o. m. den 1 oktober undergingo en allmän sänkning samt att priserna å motorbrännolja och motorfotogen ytterligare nedsattes fr. o. m. den 1 december (se sid. 103) uppgingo restitutionerna under årets sista kvartal till betydligt lägre belopp per månad än under augusti—september. Garanti- och normalpriserna på färsk saltvattensfisk bestämdes, efter vissa mindre ändringar från den 5 november, vilka endast berörde syd- och ostkusten, skola förbliva oförändrade t. o. m. den 15 januari 1946. Med anledning av inträffad minskning i strömmingsfångsternas omfattning höjdes partihandelspriset å färsk strömming från förutvarande 80 öre per kg i första prisområdet till 90 öre fr. o. m. den 3 september och till 95 öre fr. o. m. den 12 november samt i motsvarande mån för övriga områden. Från sistnämnda tidpunkt höjdes jämväl detaljhandelsmarginalen från 30 till 35 öre per kg. Denna höjning anknöts till en under livsmedelskommissionens medverkan mellan strömmingsförsäljningsföreningarna och vederbörande partihandlare avtalad sänkning av partihandlarnas marginal. Fr. o. m. den l oktober 1945 avskaffades dittillsvarande reglering i fråga om försäljningen av färsk, frusen och rökt sill från fiskare. Handlande fick därmed rätt att utan särskilt tillstånd inköpa sill även annorstädes än vid kommunal fiskauktion. Vidare bortföllo gällande begränsningar i rätten för fiskare att sälja av honom fångad sill direkt till förbrukare.

48 Som följd av med Island träffat handelsavtal började under hösten 1945 en viss import av salt sill äga rum från nämnda land. Enär sillen väntades inkomma successivt i mindre partier, bestämde livsmedelskommissionen i slutet av augusti, för möjliggörande av en jämnare distribution, att den införda varan tills vidare icke fick försäljas utan särskilt tillstånd av kommissionen, ej heller utan sådant tillstånd ytterligare beredas eller transporteras från importorten. Försäljningen frigavs från den 5 november. Normalpriserna på salt sill av mindre storlek (mer än 23 st. per kg) upphävdes; de bibehöllos för sill i de större storleksklasserna men sänktes avsevärt. Genom tillämpning av ett clearingförfarande kunde ett enhetligt pris bestämmas för såväl svensk som isländsk och norsk sill. Regleringen beträffande vitaminhaltiga varor m. m. Den 16 mars 1945 hade livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande träffat avtal med Aktiebolaget Karlshamns oljefabriker rörande Åwof inutvinning av under år 1945 kontraktsodlade morötter å viss areal, sammanlagt c:a 382 hektar. I viss utsträckning var nämnda odling avsedd för fyllande av behovet av A-vitamin i främmande krigshärjade länder (se del VI sid. 225). Årets skörd blev mycket god, nämligen c:a 35 ton per hektar, och totalskörden beräknades till c:a 13 300 ton. Emellertid visade det sig, att import av A-vitaminkoncentrat kunde äga rum i större omfattning än man tidigare räknat med. Då därjämte rätt stora lager funnos av karotin från föregående års odlingar och för övrigt tillgången på A-vitamin i Europa var jämförelseris tillfredsställande, befanns lämpligt att delvis inställa den planerade karotintillverkningen. Av de skördade morötterna nedtorkades 7 300 ton, varav c:a 4 500 ton avsågs för hönsfoder tillverkning och resten för karotinutvinning. Då den otorkade varan icke kunde beräknas bliva behövlig för inhemsk förbrukning, vidtogos anstalter för export av en väsentlig del därav till utlandet. Efter hemställan av Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet avsändes sålunda 6 000 ton såsom gåva till Finland och Norge, huvudsakligen till det förstnämnda landet. Försök gjordes även till export åt annat håll. Det förbättrade försörjningsläget beträffande trän, vilket främst berodde på att import härav kunnat ske från Island, medförde lättnader i handelsregleringen för denna vara (se del V sid. 60). Efter samråd med medicinalstyrelsen och dess materielnämnd föreskrev livsmedelskommissionen sålunda, genom cirkulär nr 2413, att fr. o. m. den 22 oktober 1945 såväl industritran som annan trän med en A-vitaminhalt av högst 30 000 internationella enheter per gram fick fritt överlåtas, dock med de undantagen. att särskild inköpslicens alltjämt krävdes för överlåtelse av fodertran från tillverkare till annan än reservförrådsnämnden och Föreningen svensk trankontroll samt för överlåtelse av torskleverolja för humant bruk från till-

49 verkare I II 1 annan än reservförrådsnämnden. I fråga om handelsregleringen för trän med en A-vitaminhalt av mer än 30 000 internationella enheter per gram, varunder falla bl. a. vissa fiskleveroljor med hög vitaminhalt vilka användas såsom råvara för läkemedelsframställning eller vitaminisering av livsmedel, vidtogs ingen ändring. Fr. o. m. den 5 november 1945 upphävdes även skyldigheten för tillverkare av fiskmjöl, fiskensilage eller trän för avsalu att vid inköp från fiskare av skrapfisk och annat fiskavfall (däribland även fisklever) erlägga visst minimipris (jfr del V sid. 268). I samband härmed medgavs, att fisklever fick säljas fritt såväl från fiskare som från annan. Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter, bär och köksväxter. Prisreglering å dessa produkter. Såsom omnämnts i del VI sid. 227 utfärdade livsmedelskommissionen i slutet av juni 1945 ett cirkulär angående åtgärder som vidtagits eller anbefalldes för att främja tillvaratagandet av landets tillgångar av bär, frukt och grönsaker. Dessa åtgärder voro i stort sett av samma slag som de vilka tidigare förekommit. Kommissionen hemställde till kristidsstyrelserna att även detta år bl. a. taga initiativ till anordnande av kurser, demonstrationer eller utställningar i hithörande frågor. Kommissionen förutsatte emellertid, att sådan kursverksamhet nu inom samtliga kristidsstyrelseområden skulle kunna bedrivas utan särskilt statsbidrag och sålunda helt inordnas inom ramen för hushållningssällskapens ordinarie verksamhet. Genom tidningsartiklar och annan publicitet sökte livsmedelskommissionen direkt verka för ett rationellt utnyttjande och en betryggande förvaring av här ifrågavarande produkter. Den fuktiga väderleken under sommaren 1945 hade en gynnsam inverkan på skördeutvecklingen för de på friland odlade grönsakerna. Av nästan samtliga slag täckte produktionen väl efterfrågan, varför p r i s e r n a genomgående voro låga jämfört med de närmast föregående åren, utan att normalprissättning behövde tillgripas. För drivhusodlade produkter såsom gurkor, tomater och blomkål var väderleken mindre gynnsam. Produktionen av dessa varor var mindre än under åren närmast förut och priserna tenderade fördenskull att bli höga. Härtill bidrogo också diverse omkoslnadsökningar för bränsle och arbetslöner. Prisstegringstendenserna på drivhusodlade produkter gjorde det nödvändigt att bibehålla normalprisregleringen längre än under föregående år, nämligen för tomater och gurkor till den 5 augusti och för blomkål till 15 juli. Normalpriserna återinfördes senare från den 18 augusti för tomater och från den 22 oktober för gröna drivgurkor. Giltigheten härav upphörde den 12 november. Sommaren 1944 voro priserna på bär oskäligt höga jämfört med förkrigstiden. För alt förhindra en liknande utveckling år 1945 blevo i enlighet med 4—618064

50 Kungl. Maj:ls bemyndigande den 11 maj 1945 (se del VI sid. 228) de flesta vanligen förekommande bär normalprisreglerade, jordgubbar från den 18 juni, övriga bär från den 2 eller 9 juli. På grund av de föränderliga förhållanden, som råda i marknaden för dessa produkter, justerades priserna i regel varje vecka. Tillkännagivande härom skedde genom annonser i dagspressen varje måndag. Normalpriser saltes i hithörande fall icke endast i konsumentledet utan priskontrollnämnden utfärdade därjämte bestämmelser om prismarginaler, vilka trädde i kraft för detaljhandeln den 18 juni och för partihandeln den 16 juli. Bestämmelserna inneburo, alt vid försäljning till partihandlare skulle såsom normalpris gälla ett pris som med 40 procent understeg normalpriset till konsument och vid försäljning till detaljhandlare ett pris som med 30 procent understeg nämnda normalpris. Normalpriser bestämdes liksom föregående år för svenska äpplen, särskilt för sommarsorter och vintersorter. Dessa lågo c:a 10 procent över fjolårets priser. Även päron, som förut ej varit prisreglerade, åsattes normalpriser, varvid gjordes en indelning i dessertsorter och bordssorter. Regleringen av handeln med ris och risgryn. Någon tillförsel till landet av ris eller risprodukter utöver den last risgryn som inkom i april 1945 skedde icke under året. Tilldelning av risgryn hade ej förekommit sedan i februari och medgavs ej heller under fortsättningen av året förrän i december för att tillgodose den vanliga julförbrukningen. Det medgavs därvid rätt att under tiden 10—31 december inköpa 200 gram risgryn per person alternativt med ett paket torkade plommon (omkring 450 gram). Lager av risgryn, som ännu den 1 januari 1946 funnos i handeln, fingo därefter fritt försäljas. Regleringen av handeln med socker och sirap. Ingen nämnvärd ändring inträdde under senare halvåret 1945 i fråga om ransoneringen av socker och sirap. De till hushållen utransonerade kvantiteterna voro ungefär desamma som förut och tilldelningen till bagerier och industriföretag m. m. var ävenledes i stort sett oförändrad. För syltning och saftning hade redan i juni utdelats 1 kg per person. För samma ändamål lämnades sedermera ytterligare tilldelning av 4 kg per person, så att hela den för hithörande ändamål avsedda sockerförbrukningen under året uppgick till 5 kg per person. Genom livsmedelskommissionens åtgörande hade under kristidens första år hos såväl partihandlare som detaljhandlare upplagts s. k. b e r e d s k a p s l a g e r av bl. a. socker (se del I sid. 264, del II sid. 82). Dessa beredskapslager hade upprätthållits under hela den efterföljande kristiden. Då nu efter krigets avslutande behovet av dessa lager ur transport- och distributionssynpunkt måste anses mindre angeläget och då samtidigt en viss knapphet i sockertillgången gjorde sig gällande, medgav livsmedelskommis-

sionen, efter samråd med Svenska sockerfabriksaktiebolaget, genom cirkulär nr 2406, att de hos detaljhandlare upplagda beredskapslagren av socker fingo tagas i anspråk för försäljning till allmänheten. Detaljhandlare, hos vilken beredskapslager av socker fanns upplagt, berättigades efter anmälan till den partihandlare, genom vars förmedling sockret blivit upplagt, och mot överlämnande till partihandlaren av inköpsbevis för lagret övertaga detta för egen räkning. Därest beredskapslagret icke i sin helhet övertoges av den detaljhandlare, som innehade detsamma, borde vederbörande partihandlare söka att med andra detaljhandlare på platsen träffa avtal om övertagande av återstoden av lagret. Ingen detaljhandlare fick vid fördelningen erhålla större kvantitet beredskapssocker än som motsvarade hans försäljning av socker under tre månader. Fördelningen borde om möjligt vara avslutad under första hälften av oktober 1945. Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao. Tilldelningen av såväl kaffe och te som kakaopulver hade sedan slutet av april 1945 och fram till mitten av juni hållits ganska låg men höjts något, vad angick kaffe och te, för den tilldelningsperiod som tog sin början den 14 juni och sträckte sig fram till slutet av oktober. Tillgången på dessa varor började emellertid nu bli förhållandevis god, tack vare ökad tillförsel som följd av sjöfartens öppnande västerut. Fr. o. m. den 27 augusti gavs en extra tilldelning av 500 gram rostat kaffe eller 600 gram te per person, vilken för de efterföljande två månaderna möjliggjorde en förbrukning som ej mycket understeg förkrigsförbrukningen. De fortsatta goda importutsikterna avlägsnade farhågorna för nya inskränkningar i konsumtionen, och på livsmedelskommissionens hemställan förordnade Kungl. Maj:t om upphävande fr. o. m. den 1 november 1945 av beslaget å och regleringen av handeln med kaffe och te (kungörelse den 26 oktober 1945, nr 682). De omsättningsrapportskyldiga handlandena förständigades att lämna rapport angående sitt lager den 31 oktober med bifogande av sitt innehav av kuponger och licenser för kaffe och te. Vad beträffar kakaopulver hade någon allmän tilldelning därav ej förekommit under tiden 10 juli—30 september. Under oktober medgavs däremot ånyo rätt att använda kaffekortens kuponger för inköp jämväl av kakaopulver. Då fråga uppstod om upphävande av kaffe- och teransoneringen, fann livsmedelskommissionen önskvärt att samtidigt härmed även den med denna sammankopplade ransoneringen av kakaopulver upphävdes, trots att importmöjligheterna på kakaoområdet icke voro lika gynnsamma som i fråga om kaffe och te. En förutsättning för upphävandet var emellertid enligt kommissionens åsikt, att beslaget å och ransoneringen av kakaobönor och kakaosmör tills vidare bibehölles, så att tillräckliga myckenheter kakaobönor kunde avdelas för tillverkning av kakaopulver. Vidare måste en viss kon-

52 troll över förbrukningen av kakaopulver för industriella ändamål fortfarande upprätthållas. Dessa förhållanden ordnades i enlighet med livsmedelskommissionens hemställan genom kungörelse den 26 oktober 1945 (nr 683). För den fortsatta regleringen av kakaopulvrets användning för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu meddelade kommissionen bestämmelser i cirkulär nr 2430. Samtidigt med upphävandet av hithörande ransoneringar offentliggjordes från livsmedelskommissionen några siffror till belysning av deras innebörd och omfattning. Sammanlagt hade de sträckt sig över en tidrymd av omkring 5V2 år (från den 27 mars, resp. — för kakaopulver — från den 7 juli f940). Härunder hade genom ransoneringsapparaten passerat c:a 107 milj. kg orostat kaffe ( = c:a 89 milj. kg rostat kaffe), 1-9 milj. kg te och 7-6 milj. kg kakao. Av kaffet hade i runt tal en femtedel gått till näringsställen, militärförläggningar, allmänna inrättningar och liknande kollektiva hushåll. Kaffekonsumtionen under hela ransoneringstiden kunde anses motsvara ungefär 42 procent av normalförbrukningen före kriget. Bristen hade ersatts av kaffesurrogat, varav ej mindre än 155 olika slag godkänts av kommissionen. Av dessa torde dock blott ett tjugutal ha nått allmännare användning. I fråga om kaffe och te hade något avbrott i ransoneringen icke vid något tillfälle behövt ske, fastän kvantiteterna varierat avsevärt från tid till annan. För kakaopulver hade däremot den allmänna tilldelningen till vuxna personer måst inställas under tiden 13 april 1942—29 september 1944 samt 10 juli—30 september 1945. För barn under 15 år, vilka i stället för kaffekort haft ett kort för kakao och te, hade kakaotilldelningen kunnat fortgå hela tiden utan avbrott. Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor, koksalt, tobaksvaror ni. ni. Någon allmän tilldelning av torkad frukt gavs alltjämt ej under senare halvåret 1945. Däremot lämnades som förut viss tilldelning dels till skogsarbetare och sjömän, dels till allmänna inrättningar samt barnbespisningar, skolor och kurser, där undervisning i matlagning bedrevs. Därjämte medgavs, att vid den särskilda tilldelning, som till julen skedde av risgryn, i stället för härvid bestämda 200 gram risgryn fick inköpas ett paket (omkring 450 gram) torkade plommon eller torkad blandad frukt. Fri försäljning medgavs vidare av dels den 6 juli i handeln befintliga lager av torkade aprikoser, dels den 29 oktober i handeln befintliga lager av torkad frukt över huvud. Under september och början av oktober ankommo till landet tvenne laster bananer på vardera några hundra ton, de första sedan krigets början. Ytterligare partier anlände senare, så att hela importen under halvåret uppgick till c:a 1 900 ton. Redan innan de första partierna inkommit ansågo importörerna och handelns organisationer lämpligt att träffa vissa anordningar för en frivillig ransonering, varigenom dessa partier skulle förbehål-

53 las barnen, då partierna ej voro så stora, att det kunde bli möjligt att rättvist fördela dem bland alla kategorier av konsumenter. Livsmedelskommissionen fann sig böra medverka vid ransoneringen genom att ställa en kupong å barnens inköpskort GS4 (gamla köttkortet) till förfogande. Det ordnades så, att med användande av denna kupong förutbeställning fick ske hos vederbörande handlande av den kvantitet som kunde komma att tillhandahållas per barn, fött 1930 eller senare. Kupongerna skulle jämte handlandenas rekvisitioner insändas till Aktiebolaget Banankompaniet, Stockholm eller Göteborg, eller någon av de fyra andra importörerna. Senare anlända bananpartier fingo fritt försäljas. Fri inköpsrätt medgavs fr. o. m. den 17 september för mandel och t ä r nor samt fr. o. m. den 16 november för kryddor, enär försörjningsläget beträffande dessa varor ej längre ansågs påkalla ransoneringens bibehållande för desamma. Det gällande beslaget å bägge varugrupperna upphävdes fr. o. m. den 16 november genom kungörelse den 15 november 1945 (nr 700). Ransoneringen avskaffades vidare beträffande koksalt fr. o. m. den 17 september och beträffande tobaksvaror fr. o. m. den 21 september. Beslaget å koksalt upphävdes fr. o. m. den 10 oktober genom kungörelse den 27 september 1945 (nr 650) och beslaget å tobaksvaror med omedelbar verkan genom kungörelse s. d. nr 637. Försäljningen av ersättningsmedel för vissa livsmedel. Enligt kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) hade försäljningen av ersättningsmedel för livsmedel underkastats viss kontroll, i den mån livsmedlen voro ransonerade (se del III sid. 299). I den mån ransoneringarna avskaffades, upphörde sålunda tillämpningen av kungörelsens kontrollbestämmelser. Emellertid syntes det önskvärt, att i avbidan på resultatet av den pågående översynen av livsmedelslagstiftningen ifrågavarande kontroll någon tid bibehölles även efter ransoneringarnas upphävande. På framställning av livsmedelskommissionen utfärdade Kungl. Maj:t därför den 7 december 1945 kungörelse (nr 842) om ändring av förutnämnda kungörelse, innebärande att försäljningen av där avsedda ersättningsmedel fr. o. m. den 1 januari 1946 skulle underkastas kontroll oberoende av om vederbörande äkta vara var ransonerad eller icke. 1942 års kungörelse i dess ändrade lydelse skulle dock icke gälla längre än till utgången av år 1946. Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. I likhet med vad under föregående år skett anordnades även under hösten 1945 en i n v e n t e r i n g a n g å e n d e v i s s a å k e r a r e a l e r . Härom förordnades genom kungörelse den 27 september 1945 (nr 645). Inventeringen skulle, liksom den som skedde ett år tidigare, omfatta alla brukningsdelar inom Götaland, Svealand och Gävleborgs län med en åkerareal av mer än 2 hektar. Uppgift skulle lämnas av innehavaren angående bruknings-

54 delens hela åkervidd samt storleken av de åkerarealer som hösten 1945 besatts med höstvete, höstråg, höstraps och höstrybs. Däremot begärdes denna gång ej uppgifter angående den beräknade omfattningen av vårsådden av olika sädesslag nästkommande vår. Uppgifterna skulle senast den 22 oktober 1945 insändas till vederbörande kristidsnämnd för vidare befordran till livsmedelskommissionen. Genom kungörelse den 27 september 1945 (nr 646) förordnades om s v i n r ä k n i n g per den 15 oktober 1945, anordnad på samma sätt som tidigare dylika inventeringar. K v a r t a l s i n v e n t e r i n g av l a n d e t s f ö r r å d av v i s s a livsm e d e l ägde rum på vanligt sätt per den 10 september 1945 enligt kungörelse den 31 augusti 1945 (nr 613). Inventeringen skedde enligt samma plan som kvartalsinventeringen den 5 mars 1945 och avsåg samma varuslag som denna, dock med undantag av amerikanskt fläsk, ransonerade tvättoch rengöringsmedel samt ransonerade soda-blötläggningsmedel. Inventeringen omfattade lagren hos såväl detalj- och partihandlare som vissa större förbrukare.

5.

Industrien.

Allmän översikt av produktionsutvecklingen. Genom krigets avslutande — det europeiska krigets i maj och det östasiatiskas i augusti — förändrades i flera hänseenden den svenska industriens arbetsvillkor. Inåt medförde krigsslutet ett hävande av försvarsberedskapstillståndet, varmed följde lösgörandet av tidigare genom beredskapsuppgifter bunden arbetskraft samt definitiv omläggning och inriktning av produktionen till fredstillverkning. Utåt betydde förändringen, att handelsvägarna västerut på nytt öppnades, varigenom förbindelserna med världsmarknaden för import av råvaror och export av industriprodukter kunde börja i vidgad omfattning återknytas. Man hade kunnat vänta, att militärinkallelsernas upphörande skulle åtminstone temporärt föra med sig överflöd på arbetskraft inom industriproduktionen. Så blev emellertid ingalunda fallet. Den friställda personalen absorberades i allmänhet omedelbart för civila arbetsuppgifter och läget kom snarare att kännetecknas av personalbrist än av personalöverskott. Härtill medverkade tydligen det fortfarande stora behovet av arbetskraft för vedavverkningarna samt den livliga byggnadsverksamheten. De produktivt verksamma utländska flyktingarnas successiva bortflyttning torde ock ha spelat en viss roll. Vad angår den berörda starkare inriktningen av produktionen på fredsuppgifter bör framhållas, att visserligen arbetena för militära ändamål i växande omfattning avvecklades men att däremot den av avspärrningsläget framkallade ersättningsproduktionen ännu i många hänseenden måste upprätthållas, enär avspärrningens följder för varuförsörjningen först småningom kunde väntas komma att övervinnas. Exporten från Sverige, vilken ju till övervägande del består av industrialster, steg från 293 milj. kronor under första halvåret 1945 till 1 464 milj. kronor under andra halvåret, alltså till ungefär det femdubbla. Kraftigt understöddes exporten genom de statskrediter till inemot 2 miljarder kronor, som anslagits till befrämjande av återuppbyggnadsarbetet i krigshärjade länder. Exportökningen sammanhängde också därmed att varor — särskilt i vad gällde skogsindustriernas produkter — nu i stor omfattning utfördes, vilka under tidigare år tillverkats på lager. Även importen kom under andra halvåret 1945 i väsentligt vidgad skala

56 i gång, ehuru ökningen här inskränkte sig till en knapp fördubbling av första halvårets importvärde. Stora svårigheter mötte emellertid att uppnå en rikligare tillförsel av just de varor, som landet för sin industriella produktion — ej minst fortsatt produktion för export — var i största behov av. Främst gällde detta stenkol och koks men i växlande omfattning även åtskilliga viktiga råvaror. I mycket sammanhängde de fortsatta importsvårigheterna med den internationella kontroll över varutillgångarna och deras fördelning, som ännu upprätthölls rörande ett flertal av de varuslag vilka betraktades som ur internationell synpunkt knappa (se sid. 121). Delvis inverkade också bristen på fartyg och andra kommunikationsmedel. Totalt sett låg den industriella produktionen inom landet under senare halvåret 1945 på en mycket hög nivå, jämförlig med den som nåddes under tiden närmast före kriget. Industriförbundets produktionsindex (basår 1935) fortfor sålunda att stiga från det till följd av verkstadsstrejken starkt nedpressade läget 85 i juni till 115 i juli och därefter successivt till 125 i november—december. (Medeltalet för år 1939 var 124.) Socialstyrelsens sysselsättningsindex (september 1939 = 100) höll sig beträffande industrien i dess helhet under halvåret invid eller över siffran 100, med en blott tillfällig sänkning i december. Industriens kapitalinvesteringar hade av kommerskollegium för år 1944 ursprungligen redovisats till c:a 605 milj. kronor. Det meddelades senare, att av dessa vid redovisningstillfället delvis blott planerade investeringar under nämnda år endast kommo till utförande arbeten till ett värde av omkring 590 milj. kronor, beroende på brist på arbetskraft och byggnadsmaterial, svårighet att erhålla maskiner m. m. Mot förstnämnda siffra svarade för år 1945 en summa av 623 milj. kronor, vilken innefattade de sammanlagda beräknade kostnaderna för anläggningsarbeten och maskinanskaffningar, som vid tiden för uppgifternas avgivande i november voro verkställda eller under utförande eller också enligt fattade beslut voro avsedda att utföras under återstoden av året. Produktionsutvecklingen och försörjningsläget inom särskilda industriområden. Efter den tyska marknadens bortfallande nedgick j ä r n m a l m s e x p o r t e n starkt. Den utgjorde under första halvåret 1945 en ren obetydlighet, men steg senare, så att exportsiffran för hela året blev omkring 1*2 milj. ton, vilket emellertid blott representerade ungefär en tiondel av den genomsnittliga årsexporten före kriget. Huvuddelen därav gick till England och Belgien. Vad j ä r n i n d u s t r i e n beträffar vållade bränslebristen ej ringa svårigheter. Dock förbättrades läget härutinnan något mot årets slut. Skrottillgången, som minskats betydligt genom verkstadskonflikten, blev under årets senare hälft rikligare till följd av såväl inhemsk tillförsel som växande import. Metaller och legeringsämnen stodo till förfogande i ökad omfatt-

ning, sedan den internationella kontrollen lättats och en friare import kommit i gång. Tackjärnsproduktionen minskades rätt starkt, huvudsakligen beroende på bränslesvårigheter. Däremot svarade tillverkningen av handelsfärdigt valsat och smitt järn och stål, c:a 880 000 ton, väl mot fjolårets produktion. Exporten, som under första halvåret legat på en mycket låg nivå, blev efter sommarmånaderna livligare. Största delen av de utförda järn- och stålpartierna gick till grannländerna och utgjordes av ordinära kvaliteter för återuppbyggnadsändamål. Någon större järnimport förekom ej förrän under fjärde kvartalet. Leverantörer voro främst Belgien samt England och Förenta staterna. Det långvariga importstoppet dessförinnan hade medfört en betydande orderbelastning för de svenska verken i fråga om produkter som tidigare importerats. För att uppnå en rättvis fördelning och anpassning efter föreliggande behov tillämpades alltjämt genom industrikommissionen en prioritering av order å valsjärn, armeringsjärn, valstråd och plåt. För v e r k s t a d s i n d u s t r i e n hade den långvariga arbetsinställelsen från februari till början av juli medfört ett fullständigt lamslående av produktionen. Sedan konflikten bilagts, steg denna emellertid snabbt. Produktionsindextalet, som för juni varit nere vid 17, höjde sig redan för juli till 162 och därefter successivt till 178 för december. Det långa driftsuppehållct hade självfallet resulterat i en stark orderanhopning, och inånga verkstäder sågo sin tillverkning belagd för ett par år framåt. Verksamheten hämmades dock i många fall av brist på råmaterial och på yrkesskicklig personal. Öppnandet av handelsvägarna betydde, att exporten av verkstadsprodukter kunde i avsevärd mån återupptagas. Efter den starka inriktning av avsättningen på hemmamarknaden, som ägt rum under krigsåren, delvis för ersättningsändamål, vändes verkstadsindustriens intresse sålunda åter i vidgad omfattning mot utlandet. För v a r v s i n d u s t r i e n s vidkommande innebar det av verkstadsstrejken föranledda långa driftsstoppet, att varven så tillvida försattes i en gynnsammare driftsposition, att materialsituationen härigenom förbättrades, enär järnverken under tiden hunnit producera material, som kunde tagas i anspråk, då verksamheten i full utsträckning återupptogs. Sedan importen kommit i gång, kunde leveranser jämväl erhållas utifrån, i synnerhet från Förenta staterna. Under sommaren levererades till Norge ett betydande antal under kriget i det närmaste färdigställda fartyg. Dessutom gjordes nybeställning i stor omfattning, särskilt från Norge till ett värde av över 400 milj. kronor. De utländska beställningarna tillika med de svenska voro så omfattande, att orderstocken för de flesta varven kunde väntas förslå för minst tre år framåt. Vid sidan av nybyggnaderna togo även reparationsarbetena en betydande del av varvens kapacitet i anspråk. Ett starkt uppsving medförde handelsspärrens upphävande i fråga om exporten av t r ä v a r u i n d u s t r i e n s produkter. De första exportlasterna

58 avgingo till Storbritannien under senare hälften av juni, omedelbart följda av skeppningar till Belgien och Nederländerna. Tillgången på tonnage var emellertid till följd av sjöfartspoolens regleringsbestämmelser under de två första månaderna efter vapenstilleståndet icke tillräcklig för att sågverken skulle kunna i tillfredsställande grad utnyttja sina leveransmöjligheter. En förbättring härutinnan inträdde visserligen under de följande månaderna, men det blev ändå icke möjligt att före årets slut utskeppa samtliga de partier som blivit sålda för skeppning under året. Sveriges export under 1945 av sågade och hyvlade trävaror, småvirke och lådämnen uppgick sammanlagt till omkring 575 000 std. Härtill böra läggas de trävaror som kommo till användning i exporterade trähus (c:a 27 000 std). Till jämförelse må nämnas, att exporten under åren 1935—1939 i genomsnitt uppgick till 780 000 std, under år 1944 däremot endast till 150 000 std. Då de totala exportförsäljningarna av trävaror utgjort omkring 700 000 std, återstod vid 1945 års slut att leverera ej mindre än omkring 125 000 std. Försäljningarna på den inhemska trävarumarknaden belöpte sig till c:a 650 000 std (för vart och ett av de båda föregående åren hade förbrukningen beräknats till omkring 600 000 std). En fortsatt ökning av byggnadsverksamheten hade medfört en stigande efterfrågan på trävaror, vilken efter hand blivit allt svårare att tillgodose. Under årets sista månader rådde härutinnan en utpräglad knapphet. Den totala försäljningskvantiteten av sågverksprodukter motsvarades icke av en lika stor timmerfångst. Produktionen av trävaror ökades visserligen under året men var ännu starkt reducerad i jämförelse med förkrigsnivån, vilkel framför allt sammanhängde med att den tillgängliga arbetskraften i skogarna icke i önskvärd utsträckning kunde användas för sågtimmeravverkning. Uppgången i försäljningen möjliggjordes därför endast genom en ansenlig lagerminskning, uppskattad till omkring 300 000 sid. Hösten 1945 inställdes kronoskogsauktionerna, enär de icke ansetts förenliga med gällande prisreglering å sågtimmer. Kronostämplingarna fördelades i stället genom domänverkets försorg mellan de sedvanliga köparna i proportion till deras tidigare inköp. Vad p a p p e r s m a s s e i n d u s t r i e n beträffar hade denna under de föregående åren av brist på avsättningsmöjligheter arbetat på lager i mycket stor omfattning. Lagerställningen i juni 1945 beräknades till omkring 950 000 ton. Betydande reservationer eller försäljningar hade gjorts redan före sjöfartens öppnande. Sålunda hade till England sålts 550 000 ton massa att levereras under tolv månader. Med Förenta staterna, Sveriges tidigare största avnämare av cellulosa, hade förts långvariga förhandlingar, vilka emellertid stött på avsevärda hinder, i det att de av de amerikanska myndigheterna fastställda maximipriserna lågo på en för de svenska producenterna, särskilt med hänsyn till transportkostnaderna, oförmånlig nivå. Slutligen hade dock de svenska säljarna gått med på att tills vidare för ett kvar-

59 tal i sänder acceptera gällande maximipriser. I allt uppgingo skeppningarna till Förenta staterna till närmare 700 000 ton. Den totala massaexporten under 1945 steg till c:a 1375 000 ton kemisk massa och 193 000 ton mekanisk massa. (För år 1939 voro siffrorna resp. 2 025 000 och 306 000 ton.) I den redovisade exporten ingick ävenc:a 100 000 ton ursprungligen för foderändamål tillverkad cellulosa. Att omedelbart en så pass betydande massaexport kunde komina till stånd möjliggjordes till väsentlig del genom ianspråktagande av befintliga lager. Dessa nedgingo sedan mitten av juni med ej mindre än omkring 600 000 ton. På grund av knapphet å bränsle och i viss omfattning även å massaved kunde pappersmassefabrikerna, trots det förbättrade avsättningsläget, icke drivas med full kapacitet. I medeltal torde cellulosaindustrien under år 1945 ha sysselsatts till ungefär hälften av den till 3 milj. ton uppskattade årskapaciteten. För p a p p e r s i n d u s t r i e n voro exportmöjligheterna ej lika gynnsamma som för trävaru- och massaindustrierna. Någon nämnvärd produktion på lager hade ej förekommit, då sådan beträffande pappersprodukter låter sig mindre väl göra. De utländska avnämarna, särskilt England, begränsade av valutapolitiska skäl sin import av papper och uppmuntrade i stället importen av råvara för att hålla den inhemska pappersindustrien sysselsatt. E n hårdhänt ransonering av pappersförbrukningen hade ock genomförts. Skeppningarna till utlandet, vilka under årets första hälft varit obetydliga, ökades senare avsevärt. Totalexporten för året, c:a 245 000 ton, motsvarade emellertid blott omkring 40 procent av förkrigsexporten. Inom landet var pappersförbrukningen fortfarande mycket hög; den översteg med drygt 200 000 ton genomsnittskonsumtionen före kriget. Delvis var denna konsumtionsökning rent krisbetonad, nämligen i den mån den berodde på användning av papper som ersättning för textilvaror, tillverkning av säckar för gengasbränsle m. m., och kunde så tillvida väntas inom kort upphöra. För att öka den för export tillgängliga kvantiteten vidtogs under hösten åtgärden att inskränka konsumtionen av tidningspapper genom en viss ransonering. Liksom massaindustrien led pappersindustrien kännbart av bränslebristen och hade även mot slutet av året känning av brist på elektrisk kraft. Sysselsättningen var emellertid i stort sett god. Tidningspappersbruken hade full ordertillgång och även finpappersbruken, vilka normalt ha sin huvudsakliga avsättning inom landet, kunde arbeta till full kapacitet. För b y g g n a d s ä m n e s i n d u s t r i e r n a s vidkommande märkes, att den stegrade byggnadsverksamheten gav anledning till en starkt ökad efterfrågan på bl. a. cement och tegel. I båda fallen lyckades det att, trots allvarliga bekymmer i fråga om bränsleförsörjningen, driva upp produktionen så att den någorlunda motsvarade behovet. Till cementfabrikerna lämnades av bränslekommissionen bl. a. avsevärda tilldelningar av kolstybb. Anord-

60 ningar vidtogos även för utnyttjande av eldningsolja som bränsle. Tegelproduktionen bragtes upp till en höjd, som med en årstillverkning av c:a 390 milj. murtegel väsentligt överträffade tidigare årssiffror; de förut orimligt långa leveranstiderna nedbragtes avsevärt. Sämre var läget beträffande taktegel, där större svårigheter förelågo att utöka tillverkningarna men där efterfrågan särskilt till följd av bristen på takplåt var mycket stor. Även tillverkningen av fönsterglas utvidgades kraftigt under perioden, då tillgången på råvaror, särskilt soda, numera avsevärt förbättrats. Driften vid Oxelösunds glasbruk (det största fönsterglasbruket), vilken en längre tid legat nere, återupptogs i slutet av oktober. T e x t i l i n d u s t r i e n s råvaruförsörjning befann sig, vad angick bomull och ull, i ett förhållandevis gynnsamt läge. Bomullsimporten under år 1945 var visserligen icke stor, men goda lager funnos från föregående år. Av ull var införseln ungefär normal. Bomullsspinneriernas förbrukning av cellull, vilken under första halvåret 1945 uppgått till ungefär 15 procent av totala råvaruförbrukningen mot förut 50 procent, sänktes ytterligare till omkring 10 procent. För ylleindustrien förelåg sedan slutet av 1944 möjlighet att i viss omfattning tillverka varor av oblandad ull. Fr. o. m. den 1 november 1945 upphävdes alla inskränkningar rörande högsta ullinnehållet i ullgarn beträffande handelsgarn och garn för trikåfabrikation. Textilfabrikernas största bekymmer låg i den fortfarande kännbara bristen på arbetskraft, vilken gjorde det omöjligt att fullt utnyttja tillverkningskapaciteten. Då import av hel- och halvfabrikat ännu mötte svårigheter, framträdde alltjämt en besvärande knapphet på garn och vävnader, på ylleområdet särskilt i fråga om kamgarnsprodukter. Denna situation gav anledning till att avtal ingingos med främmande länder angående lönspinning och lönvävning. Sådana arrangemang hade redan tidigare förekommit men träffades nu ytterligare med i första rummet Finland och Danmark, vilka som följd härav levererade icke obetydliga kvantiteter garn och vävnader av från svensk sida tillhandahållen råvara. Liknande avtal ingingos även eller förbereddes med andra länder, såsom Frankrike, Belgien och Tjeckoslovakien. En viss mindre import av jute ägde rum, men tillgången härå var fortfarande knapp. Även av lin förekom någon import, varjämte den inhemska linodlingen ytterligare ökades; linneindustriens produktion kunde därför upprätthållas i samma omfattning som förut. Detsamma gällde hampindustrien, för vilken svensk hampa numera utgjorde det huvudsakliga råmaterialet. Av s. k. hårdfibrig hampa — manila och sisal — var import fortfarande icke möjlig. Ransoneringen av textilvaror upphörde — som omnämnes å sid. 67 — i slutet av november, trots att knapphetssituationen då ännu icke kunde anses helt övervunnen.

61 L ä d e r - o c h s k o i n d u s t r i e n kunde under år 1945 öka sin tillverkning jämfört med 1944, oaktat råvarusituationen tidvis var rätt ansträngd. Importen av transatlantiska råvaror var avstängd under större delen av året och kom först i gång under de sista månaderna i mycket begränsad omfattning. En viss lättnad i bottenlädersförsörjningen åstadkoms därigenom att statliga reservlager och vissa militära förråd fingo disponeras för civil konsumtion. Skoindustrien besvärades närmast av en rätt kännbar brist på tunnare ovanläder. Liksom i fråga om textilvaror upphävdes ransoneringen för skodon i slutet av november utan att detta i högre grad påverkade vare sig tillverkningen eller försäljningen. Beträffande de k e m i s k a industrierna var utvecklingen oenhetlig, beroende på den mer eller mindre goda råvaruförsörjningen. I stort sett inträdde härutinnan en märkbar lättnad under årets senare hälft som följd av den friare importen av ett flertal varuslag. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n låg under år 1945 på samma höga nivå som under närmast föregående år. Bostadstillskottet i tätorterna angavs till omkring 37 000 lägenheter, d. v. s. ungefär samma siffra som för 1944. I förhållande till det för året uppställda bostadsprogrammet, 45 000 lägenheter, innebar resultatet emellertid, att förväntningarna ej till fullo infriats. Orsakerna härtill voro väsentligen att söka i de materialsvårigheter som vållades genom den långvariga verkstadskonflikten, den minskade importen av viktiga förnödenheter samt den allmänna överbelastningen av transportapparaten. Regleringsåtgärder beträffande råvaraförsörjning, produktion och konsumtion. Under våren 1944 hade på grund av förbättrad varutillgång smärre lättnader kunnat genomföras i handels- och förbrukningsregleringarna beträffande vissa industrivaror. Till följd av de inskränkningar i importen, som inträffade under senare hälften av 1944 och förra hälften av 1945, blev det under den tiden ej möjligt att fortsätta den tidigare i någon mån påbörjade avvecklingen av regleringssystemet. Tvärtom återtogos delvis de redan införda lättnaderna och en ytterligare åtstramning måste i flera fall genomföras i rätten till handel med och användning av råvaror och fabrikat, vara tillgången blivit ytterligare inknappad. Först sedan handelsspärrarna efter upphörandet av krigstillståndet i Europa begynt undanröjas och införseln därmed åter börjat komma i gång, yppades möjligheter att i större omfattning lossa på restriktionerna. Så skedde under hösten 1945 successivt beträffande ett ganska stort antal varor, framför allt på det kemiska området, i den mån försörjningsläget i de särskilda fallen befanns så pass förbättrat, att en friare hushållning kunde utan olägenhet medgivas.

62 Metaller. På järn- och stålområdet märkes, att industrikommissionen fann sig föranlåten fr. o. m. den 7 juli 1945 tillåta fri försäljning och förbrukning av verktygsstål, innehållande mera än 7 procent krom och mera än 1*5 procent kol. Handelsregleringen å denna vara hade införts i mars 1942 i samband med förordnandet om beslag å krom och vissa kromhaltiga material (se del III sid. 306). Nämnda beslag fortfor tills vidare men upphävdes fr. o. m. den 19 november 1945 genom kungörelse den 15 november 1945 (nr 701). Till följd härav frigavs från nyssnämnda dag handeln med och förbrukningen av såväl krom, krommalm och kromjärn som ferrolegeringar, kromlegerat järn och stål och kromlegerade andra metaller, allt såvitt dessa legeringar innehöllo mera än 7 procent krom. Med stöd av beslagskungörelserna den 26 april 1940 (nr 290) och den 24 oktober 1941 (nr 816) hade handeln med och förbrukningen av aluminium och vissa legeringar därav jämte skrot m. m. uppkommet vid bearbetning av nämnda varor underkastats reglering redan från maj 1940, sedermera närmare utformad i oktober 1941 (se del I sid. 273 och del III sid. 93). Till följd av en därefter inträdd förbättring i försörjningsläget kunde den 1 mars 1944 medgivas, att fr. o. m. sistnämnda dag aluminium och aluminiumlegeringar i form av råvara, halvfabrikat, skrot, aska och kräts fingo fritt försäljas och förbrukas (se del V sid. 278). Emellertid kvarstod skyldigheten för importör av ifrågavarande, fortfarande under beslag liggande varor att senast å sjunde dagen från införseln till industrikommissionen inkomma med uppgift härom. Att landets försörjning med aluminium under krigsåren kunnat upprätthållas i den utsträckning som skett, berodde i väsentlig mån på den inhemska produktionen. Denna produktion, vilken under krigsåren till en början delvis och senare helt varit baserad på den inhemska råvaran andalusit, ställde sig emellertid relativt dyr. Sedan efter vapenstilleståndet importen åter kommit i gång i större utsträckning, förefunnos möjligheter att importera aluminium till avsevärt lägre priser, till och med till priser understigande de före kriget gällande, ett förhållande som stod i samband med den under kriget kraftigt utökade produktionskapaciteten för aluminiumframställning utomlands. Man räknade med att det svenska priset relativt snart skulle kunna i samband med import av bauxit undergå en sänkning ned emot importpriset, men med hänsyn till de rådande ostabiliserade handelspolitiska förhållandena befanns nödigt att tills vidare i prishänseende stödja den svenska produktionen. På hemställan av industrikommissionen, som därvid samrått med reservförrådsnämnden och priskontrollnämnden, utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 6 juli 1945 (nr 469), varigenom förordnades om importreglering för aluminium och vissa produkter därav, innebärande att in-

försel i form av oarbetad vara, skrot, aska, kräls, anoder, plåtar, band, rör, stänger eller tråd av aluminium och legeringar innehållande mer än 50 procent av denna metall fr. o. m. den 8 juli 1945 icke fick ske ulan tillstånd av industrikommissionen. Såsom villkor för beviljat införseltillstånd skulle gälla, att importören deltoge i den reglering av marknadspriserna för ifrågavarande varor, varom särskilt förordnats. Med stöd av samtidigt av Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande föreskrev industrikommissionen genom meddelande nr 254, att vissa av priskontrollnämnden fastställda avräkningspriser å aluminium av olika finhetsgrad i form av tackor samt plåt- och trådämnen skulle fr. o. m. den 19 juli gälla som marknadspriser samt att det skulle åligga importör att till reservförrådsnämnden vid importen inbetala skillnaden mellan det fastställda avräkningsprisel och importörens på visst sätt beräknade självkostnadspris. De härigenom influtna medlen skulle användas för utbetalning till den svenske aluminiumproducenten av belopp, motsvarande skillnaden mellan det för svensk produktion godkända priset och avräknings- eller poolpriset. För ändamålet inrättades inom reservförrådsnämnden en clearingkassa, till vilken som förlagskapital anvisades ett belopp av 200 000 kronor. Avräkningspriserna motsvarade ungefär 70 procent av förut gällande marknadspriser. Som följd av prisregleringen för råvaran genomfördes genom beslut av priskontrollnämnden fr. o. m. den t augusti 1945 en häremot svarande prissänkning för plåt, rör, tråd och profiler av aluminium. Med vederbörande fabrikanter träffades vidare överenskommelse om sänkning av priserna på kärl, mjölktransportfläskor och kapsyler av aluminium med c:a 7 procent. Vad beträffar andra metaller än aluminium kvarstod ännu på sommaren 1945 den på beslagskungörelserna den 28 mars och den 24 oktober 1941 (nr 169 och 816) samt den 25 september 1942 (nr 789) grundade handelsoch förbrukningsregleringen. Emellertid förbättrades försörjningsläget lämligen snart för flertalet av de viktigare metallerna, varigenom möjlighet bereddes att för dessa genomföra en friare hushållning. Sålunda frigavs fr. o. m. den 9 september 1945 handeln med och förbrukningen av skrot jämte aska och kräts av koppar, tenn och zink (med undantag av hårdzink). Fr. o. m. den 8 oktober utsträcktes rätten till fri handel och förbrukning jämväl till koppar, oarbetad vara och halvfabrikat (plåtar och band, rör, stänger, tråd m. m.), zink, oarbetad, samt platina, oarbetad och halvfabrikat. Försäljningen av hårdzink frigavs först fr. o. m. den 27 december. I fråga om bly och renn rådde ännu en viss knapphet, vilket tills vidare förhindrade genomförandet av full handelsfrihet beträffande dessa metaller. Emellertid skedde en viss lättnad genom medgivandet fr. o. m. den 8 oktober av rätt till fri försäljning till samma förbrukare av per kalendermånad 25 kg bly eller blylegering samt 1 kg rent tenn eller legering inne-

Cl

hållande upp till 1 kg tenn. Vid varje sådan försäljning skulle, såsom i andra liknande fall, köparens namn och den inköpta varumängden antecknas. I samband med ransoneringslättnaderna genomfördes en omfattande omreglering av p r i s e r n a p å m e t a l l o m r å d e t , innebärande i vissa fall rätt stora prissänkningar. Enligt överenskommelse mellan priskontrollnämnden och Metallsektionen nedsattes sålunda priset på koppar med c:a 20 procent och priset på tenn med c:a 50 procent. Än större var prissänkningen för nickel, vilken resulterade i ett pris i nivå med det som tillämpades före kriget. De nya priserna på de nämnda metallerna voro baserade på rådande importpriser, medan tidigare priser, vad angick koppar och nickel, motsvarat kostnaderna för inhemsk produktion. För bly och zink förblevo priserna tills vidare oförändrade. Verkstadsprodukter. Den omfattande strejk som rått inom verkstads- och närstående industrier ända sedan februari och fram till början av juli 1945 och vilken medfört att under denna tid så gott som allt arbete inom nämnda industrier legat nere, åstadkom en ofantlig försening vid framskaffandet av från ifrågavarande industriers produktion härrörande byggnadsmater i a l och en stark orderanhopning under senare halvåret 1945, Ull stort förfång för fullföljande av uppställda byggnadsprogram. För att fullbordandet av särskilt nödvändiga byggnader, framför allt bostadshus ävensom sjukhus, skolor o. dyl. samt vissa för försörjningen nödvändiga fabriker, icke skulle äventyras träffade industrikommissionen överenskommelse med vederbörande tillverkare resp. försäljnings- och installatörsorganisationer inom tillverkningsgrupperna värmeledningspannor, spisar och viss angiven elektrisk installationsmateriel om viss förtursrätt vid leverans av dithörande varor för nyssnämnda slag av byggnader, vilka kunde färdigställas före utgången av år 1945. Sådan förtursrätt skulle fr. o. m. den 1 augusti 1945 meddelas av industrikommissionen efter särskild ansökan, jämlikt kommissionens meddelande nr 256. Samma system med av induslrikommissionen bestämd förtursrätt skulle ock tillämpas beträffande isolerad tråd av koppar, elektriska ledningskablar och radiatorer, vilka varor voro under beslag. Med stöd av vederbörande beslagskungörelser föreskrev kommissionen, att leverans mot andra licenser än sådana med förtursrätt icke fick ske, förrän leverantör fullgjort samtliga förtursberättigade leveranser. Enahanda föreskrifter bragtes med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 21 december 1945 tills vidare från början av år 1946 i tillämpning beträffande värmeledningspannor, spisar och radiatorer för byggnadsföretag, avsedda att färdigställas under första halvåret 1946 (industrikommissionens meddelande nr 300). Den förbättrade tillgången på koppar gjorde, att industrikommissionen

fann sig böra fr. o. m. den 1 oktober 1945 upphäva tidigare utfärdade bestämmelser om dimensionering av e l e k t r i s k a l e d n i n g a r a v k o p p a r . För att möjliggöra för Aktiebolaget Bofors att med största möjliga skyndsamhet fullgöra leveranser till svenska staten av beställd krigsmateriel hade Kungl. Maj:t den 1 mars 1940 med stöd av 5 § allmänna förfogandelagen förordnat, att bolaget skulle vara pliktigt att med företräde framför alla andra beställningar ombesörja tillverkning av krigsmateriel för kronans räkning. Närmare föreskrifter om förfogandets räckvidd hade industrikommissionen på uppdrag meddelat den 13 mars s. å. (se del I sid. 268). På hösten 1945 hemställde bolaget hos industrikommissionen om dennas medverkan till upphävande av nämnda förfogande. Bolaget framhöll, att dess kapacitet dåmera endast till en del vore tagen i anspråk av beställningar för svenska försvarsväsendets räkning samt att goda utsikter syntes föreligga för bolaget att erhålla viss kompensation för de minskade svenska beställningarna inom utländska marknader. Efter tillstyrkan av induslrikommissionen, som därvid samrått med de olika försvarsförvaltningarna, beslöt Kungl. Maj:t den 31 december 1945, att den Aktiebolaget Bofors ålagda skyldigheten att ombesörja krigsmaterieltillverkning för kronans räkning omedelbart skulle upphöra. Glasvaror. Genom tidigare bestämmelser hade industrikommissionen på grund av knappheten på glas, förorsakad av brist på för glastillverkningen behövliga råvaror och förnödenheter, lämnat föreskrifter om reglering av handeln med glasvaror och därvid bl. a. bestämt, att endast den som av kommissionen erhållit handelsauktorisation för begagnade glasvaror, glasskrot och krossglas skulle äga rätt att yrkesmässigt inköpa eller försälja sådana varor (se del V sid. 74, 280). På grund av det förbättrade råvarulaget medgav kommissionen fr. o. m. den 15 oktober 1945 vissa lättnader i handelsregleringen på ifrågavarande område. Enligt kommissionens meddelande nr 272 fingo från nämnda dag begagnade glasvaror, glasskrot och krossglas (glasskärv) med undantag av vissa särskilt uppräknade slag av flaskor samt större och mindre damejeanner fritt försäljas och förbrukas. Trävaror. En ganska kännbar brist på sågade och hyvlade trävaror för inhemsk förbrukning förspordes under hösten 1945. Orsakerna därtill voro flera. Behoven hade stegrats genom den relativt omfattande byggnadsverksamheten. Samtidigt hade exportförsäljningarna i betydande mån ökats på grund av åtaganden i handelsavtal. De försenade vedavverkningarna hade dragit till sig arbetskraft och transportmedel på bekostnad av gagnvirkesproduktionen och därigenom minskat tillgången på sågvirke. I september 5—

66 gjorde Sveriges trävaruhandlareföreningars centralförbund framställning om åtgärder mot den rådande bristen på trävaror för den inhemska marknaden samt för säkerställande av försörjningen av trävaror. Då det kunde antagas, att svårigheterna voro av övergående art, ansåg industrikommissionen ej påkallat att genomföra en reglering av handel och förbrukning på trävaruområdet. Däremot fann kommissionen lämpligt att söka underlätta transporterna av trävaror för mera angelägna ändamål, med hänsyn till att befraktningen av sågade och hyvlade trävaror samt snickerivaror dittills fått vid tilldelningen av järnvägsvagnar stå tillbaka för andra som mera pressande ansedda ändamål, såsom transporter av ved och torv, livsmedel, exportgods m. m. För att göra det möjligt särskilt för byggnadsindustrien att med mindre tidsutdräkt täcka sitt nödvändiga behov träffade industrikommissionen överenskommelse med järnvägsmyndigheterna om viss tillfällig förtursrätt till vagnar för sådana sågade och hyvlade trävaror samt snickerivaror, vilka kommissionen prövade vara av särskild vikt för landets försörjning. Upplysning härom lämnades i kommissionens meddelande nr 288. Förtursrätt komme enligt meddelandet att beviljas endast under förutsättning att kommissionen funnit ansökan härom avse ett uppenbart och omedelbart föreliggande behov av varorna för ett bestämt i gång varande bygge eller — beträffande ansökan från snickerifabrik — ett liknande behov av varorna för uppehållande av driften vid fabriken. Byggnadspapp. På grund av förbättrad varutiilgång beslöt industrikommissionen att väsentligen lätta på de tidigare meddelade regleringsföreskrifterna angående tiitverkning och försäljning av med bituminöst material impregnerad eller bestruken papp och sålunda behandlat papper ävensom på motsvarande sätt behandlad textil- eller pappersvävnad (se del VI sid. 240). Nya bestämmelser härom utfärdade kommissionen genom meddelande nr 269 med giltighet fr. o. m. den 1 oktober 1945. De inneburo i huvudsak, att den dittillsvarande klassindelningen för hithörande tillverkningar upphävdes samt att försäljningen i stort sett återfördes till vad härom gällt före den 1 mars 1945. Textilvaror. Jämväl på textilområdet befanns tiden inne att genomföra en friare hushållning. Tillgången på råvaror för textilproduktionen hade successivt förbättrats och kunde på hösten 1945 betraktas som i de flesta hänseenden tillfredsställande. Dock förelågo alltjämt svårigheter att tillgodose efterfrågan på vissa slag av textilvaror, beroende på att importen av färdiga varor till största delen bortfallit och att de inhemska företagens kapacitet

icke var tillräcklig för att framställa den mångfald av typer och kvaliteter, som piägat finnas, då marknaden var fri. Bland annat av detta skäl meddelade kommissionen nya uppdrag åt reservförrådsnämnden att låta i Danmark lönspinna vissa kvantiteter bomuilsgarn och cordgarn av bomull samt att i Finland låta av från Sverige tillhandahållen råvara framställa vissa kvantiteter bomullsgarn och bomullsvävnader. Den ännu bestående r a n s o n e r i n g e n på textilområdet kunde icke längre anses ha någon större betydelse såsom konsumtionsreglerande faktor. Icke heller spelade den någon egentlig roll för åstadkommande av en sådan inriktning av produktionen, att de för försörjningen särskilt viktiga behoven kunde i första hand tillgodoses. Industrikommissionen fann därför tiden vara inne, att ransoneringssystemet för textilvaror upphävdes. På industrikommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t fördenskull den 23 november 1945 en rad kungörelser, vari bestämmelser meddelades om en friare ordning med avseende på handeln med och användningen av textilvaror. Genom kungörelse sagda dag nr 713 upphävdes kungörelsen den 19 december 1941 (nr 966), vilken legat till grund för textilvaruransoneringen (se del III sid. 100). Då emellertid en viss reglering av handeln med fisknät och andra fiskredskap, helt eller delvis framställda av bomullsgarn, samt för fiskeriändamål tillverkat sådant garn ävensom tågvirke och linor samt bind- och segelgarn fortfarande ansågs behövlig för fiskets behov, lämnades i en särskild kungörelse (nr 715) föreskrifter, som möjliggjorde en fortsatt förbrukningsreglering beträffande nämnda produkter. Vad p r o d u k t i o n s r e g l e r i n g e n och den därmed sammanhängande kontrollen över textilvarutillverkningen angår hade denna varit anknuten dels till beslaget å spånadsämnen, dels till industrikommissionens licensgivning beträffande råvaror och halvfabrikat. Då industrikommissionen meddelat tillverkare tillstånd att utan hinder av gällande beslag för sin tillverkning använda viss kvantitet spånadsämnen, resp. då kommissionen beviljat tillverkare inköpslicens för textilvaror (exempelvis garn och vävnader), hade kommissionen regelmässigt uppställt vissa villkor för tillståndets eller licensens tillgodonjutande. Sålunda hade t. ex. föreskrivits, att viss råvara endast fick användas för viss tillverkning, att viss mängd av råvaran skulle disponeras för tillverkning av artiklar, vilka upptagits i fastställd standardkollektion o. s. v. Vidare hade ofta uppställts det villkoret, att den tillverkade varan endast finge säljas till det pris, som fastställts av priskontrollnämnden. Enär av vissa skäl, bl. a. risken för otillräcklig produktion av en del billiga s. k. standardvävnader, en tills vidare fortsatt tillverkningskontroll, om ock i begränsad omfattning, ansågs nödvändig, fick beslaget å spånadsämnen alltjämt kvarstå (utom beträffande konstull, bomullsavfall och lump m. m., se nedan). Hinder förelåg därför icke att upprätthålla den tiil beslaget anknutna tillverkningskontrollen i samma form

68 som förut. Bortfallet av systemet med inköpslicenser medförde däremot behov av att utrusta induslrikommissionen med befogenhet att utfärda direkta föreskrifter beträffande sådant som förut uppställts som villkor vid licensgivningen. Bestämmelser härom meddelades genom kungörelse nr 714 om inskränkning i rätten att använda textilvaror för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu. Den nya ordningen trädde i tilllämpning fr. o. m. den 26 november 1945. Närmare föreskrifter angående textilvaruproduktionens reglering lämnades av industrikommissionen i meddelande nr 276. Tidigare av kommissionen utfärdade bestämmelser angående produktion, användning och priser skulle enligt meddelandet alltjämt gälla, likaså de före den 26 november f945 utfärdade förbrukningstillstånden och licenserna, vilka emellertid nu stöddes på den nya kungörelsen nr 714/1945. I övrigt skulle framdeles iakttagas bland annat, att vävnader icke finge utan särskilt tillstånd blekas, färgas, tryckas eller på annat sätt beredas, att lakansväv icke utan tillstånd användes för tillverkning till avsalu av andra varor än lakan och örngott samt att blåtwills icke användes för annat än dels tillverkning av standardiserade, priskontrollerade arbetskläder, dels lagning av arbetskläder. Varorna finge säljas till högst de priser som fastställts av priskontrollnämnden och under iakttagande av övriga av nämnden utfärdade bestämmelser angående konfektion därav. Andra slag av vävnader finge likaledes användas för avsalutillverkning endast på villkor att vederbörande fabrikant eller handlande ställde sig till efterrättelse priskontrollnämndens bestämmelser om högsta pris m. m. beträffande konfektion av ylle-, bomulls- eller cellullvävnader. Ullproducenters och linodlares särskilda rättigheter bibehöllos orubbade. Som nyss nämndes upphävdes råvarubeslaget på textilområdet för vissa slag av a v f a l l , nämligen konstull, ullavfall, bomullsavfall, trassel, avfall av lin och konstsilke samt lump. Det skedde genom kungörelser den 23 november 1945 (nr 716 och 717). Industrikommissionen meddelade i anledning härav (meddelande nr 277), att i förbrukningstillstånd för spånadsämne framdeles komme att föreskrivas, att standard- eller licensvävnad resp. S- och T-vävnad, vid vars tillverkning användes textilavfall eller lump, skulle godkännas endast under förutsättning alt i vävnaderna ingående sådant material hänförde sig till någon kvalitet i antingen av priskontrollnämnden godkänd kalkyl- och materialprislista för ylleindustrien eller industrikommissionens vid varje lidpunkt gällande standardsorleringseller maximiprislista för handel med textilavfall och lump. Beträffande den fortsatta regleringen av handeln med fiskgarn, vissa slag av fiskredskap ävensom tågvirke och linor m. m. utfärdades bestämmelser i särskild kungörelse den 23 november 1945 (nr 715) samt i industrikommissionens meddelande nr 285. Dessa bestämmelser voro i stort sett av samma innebörd som de upphävda utom däri, att de befogenheter

69 som enligt kungörelsen den 19 december 1941 lillkommo livsmedelskommissionen nu i stället skulle utövas av industrikommissionen. P r i s k o n t r o l l e n å konfektionsvaror av bomullstyp, vilken förut gällt artiklar tillverkade av standardvävnader av bomull och cellull samt licensvävnader av bomull, utsträcktes fr. o. m. den 31 augusti 1945 även till vissa artiklar, såsom klänningar, gummerade kappor, sportjackor m. m., tillverkade av licensvävnader av cellull av bomullstyp.

Tagel, borst och

fiber.

Som följd av förbättringar i försörjningsläget medgav industrikommissionen fr. o. m. den 1 november 1945 fri försäljning och förbrukning av råtagcl, kinesisk, rysk och indisk borst, risrot, piassava, mexikansk fiber och kokosfiber. Beslaget å hithörande varor förblev dock alltjämt i kraft. Läder och

skodon.

Samtidigt som beslut fattades om upphävandet av textilransoneringen beslöts även, att regleringen av handeln med skodon skulle upphävas. Härom utfärdades kungörelse den 23 november 1945 (nr 719), varigenom kungörelsen den 21 april 1943 (nr 200) (se del IV sid. 331) sattes ur kraft fr. o. m. den 26 november 1945 beträffande dels alla slag av skodon, galoscher inbegripna, innehållande läder, skinn, konstgjort läder, kautschuk eller pälsverk, dels klackar, sulor och andra för skotillverkning eller skoreparation avsedda plattor av kautschuk och liknande ämnen. Genom en särskild kungörelse den 23 november 1945 (nr 718) upphävdes kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 802) angående beslag å samt reglering av handeln med vissa gummistövlar. För de sålunda uppräknade varorna medgavs från nyssnämnda dag rätt till överlåtelse utan mottagande av inköpsbevis. Tidigare meddelade bestämmelser om poängmärkning upphörde även att gälla. Beslagskungörelserna på hithörande område förblevo alltjämt i kraft. I fråga om handelsregleringen för läder lämnade industrikommissionen vissa föreskrifter i meddelande nr 286. Enligt dessa skulle driv- och transportremmar få försäljas fritt. Regleringen beträffande detaljhandelns försäljning av läder upphävdes jämväl. Däremot skulle detaljhandlarna liksom förut från industrikommissionen erhålla licens för inköp av läder. Det förutsattes, att detaljhandlarna försålde del inköpta lädret till sina förutvarande kunder i proportion till dessas tidigare inköp hos dem. I fråga om garverier skulle av industrikommissionen utfärdade bestämmelser angående redovisning och indrivning fortfarande äga tillämpning. Genom meddelande nr 291 lämnade industrikommissionen jämväl nya, ändrade föreskrifter beträffande t i l l v e r k n i n g a v s k o d o n för ci-

vilt bruk. Härigenom upphävdes flertalet av de bestämmelser, som inskränkt modellmodet vid skotillverkningen. Föreskrifterna för garverierna om viss begränsning av färger å ovanläder kvarstodo oförändrade. Ganska omfattande åtgärder vidtogos för s ä n k n i n g a v p r i s e r n a p å l ä d e r och skodon. Med Sveriges garveriidkares intressentförening träffade priskontrollnämnden överenskommelse om sänkning fr. o. m. den 1 november av b o tt e n l ä d e r s p r i s e r n a . För läder av utländska hudar nedsattes priset med kronor 1: 05 och för läder av svenska hudar med 75 öre per kg. Sänkningarna betingades främst därav, att garvningskostnaderna nedgått som följd av återgång till beredning med utländska garvämnen (kvebracho och mimosa), som åter kunnat importeras i tillräcklig omfattning. Den större nedsättningen för läder av utländska hudar sammanhängde väsentligen med lägre frakt- och försäkringskostnader för från Sydamerika importerade hudar. Vad angår p r i s s ä t t n i n g e n p å s k o r hade denna alltsedan början av år 1943 varit ordnad genom överenskommelse mellan priskontrollnämnden och organisationerna på skofabriksområdet (se del IV sid. 329). Bestämmelserna hade blivit gällande även för de utom organisationerna stående fabrikerna därigenom att industrikommissionen uppställt iakttagandet därav som villkor för tilldelning av bottenläder. Enligt prisregleringen, vilken omfattade skofabrikernas hela civiltillverkning av skodon med ovandel av läder, skulle en del av tillverkningen utgöras av P-stämplade skor, bestående av särskilda noggrant angivna skotyper, vilka åsatts bestämda, förhållandevis låga fabriks- och detaljhandelspriser, lika för hela landet (se härom nyss anf. st.), medan för den övriga delen fastställts vissa generella kalkyleringsnormer. Proportionen av tillverkade P-skor i förhållande till skofabrikernas hela tillverkning hade successivt höjts från ursprungligen 30 procent till genomsnittligt omkring 43 procent under hösten 1945. Av P-skor tillverkades — sedan antalet i september 1945 ökats med 11 — sammanlagt 52 typer. Den förut omnämnda sänkningen av priserna på bottenläder jämte vissa andra omständigheter möjliggjorde en nedsättning av priserna jämväl på skodon. På priskontrollnämndens hemställan bemyndigade Kungl. Maj:l den 15 november 1945 nämnden att förordna om sänkta priser för skodon med lädersula samt sulning och klackning av skodon. Med stöd härav föreskrev nämnden med giltighet fr. o. m. den 3 december sänkta stoppriser å olika slag av skor, såväl P-stämplade som andra. Prissänkningarna varierade efter den skiftande läderåtgången. Detaljpriserna sänktes med belopp liggande i allmänhet mellan 1 och 2 kronor per par. För skoreparationer nedsattes priserna jämväl, nämligen för sulning och klackning av

herrskor med 50 och av damskor och övriga skor med 50 ned till 25 öre per par. I fråga om dessa nya priser — såväl sko- som reparationspriserna — lågo överenskommelser med vederbörande organisationer till grund. Fastläggandet därav i form av sänkta stoppriser berodde på önskan att säkra iakttagandet av prissänkningarna från utanför sammanslutningarna stående fabrikanters och skoreparatörers sida. Gummivaror. På grund av de förändringar, som gummifabrikerna genom gummiskrotets försämring nödgats vidtaga i sin produktion, fann industrikommissionen sig kunna medgiva, att gummiskrot fr. o. m. den 9 oktober 1945 fick fritt försäljas och förbrukas, dock med undantag av gummiskrot av hela pneumatiska bildäck och motorcykeldäck 3" och däröver, med och utan kanter, ävensom slitbanor av avskurna bitar av sådana däck. Skyldighet att inleverera förslitna bildäck och slangar vid erhållande av inköpslicens för bilgummi kvarstod atltjämt. Däremot upphävdes fr. o. m. den 24 september beträffande cykelgummi skyldigheten för förbrukare att vid inköp till återförsäljare avlämna förslitet föremål av samma slag som det inköpta samt skyldigheten för återförsäljare att vid inköp insända antingen förslitet cykelgummi eller kvitto å försått gummiskrot. För handeln med cykelgummi lämnade industrikommissionen i meddelande nr 266 delvis nya föreskrifter, gällande tills vidare fr. o. m. den 1 november 1945. Dessas giltighet upphörde dock redan fr. o. m. den 1 januari 1946 i samband med att beslaget å vissa gummiringar m. m., i vad detsamma avsåg för cyklar avsedda ytterdäck och innerslangar, upphävdes genom kungörelse den 21 december 1945 (nr 840). Vad i övrigt angår handeln med och användningen av bilgummi togos vissa steg till lättnader härutinnan genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 november 1945. I ock med kungörelsen nämnda dag nr 706 upphävdes den ransonering av smörjmedlen, på vilken regleringen av motortrafiken dittills baserats. Därmed blev motortrafiken helt beroende av gummiförsörjningen. Som denna alltjämt var otillfredsställande, måste motortrafiken fortfarande vara underkastad vissa restriktioner. De stadganden härom, som ur gummiförsörjningssynpunkt funnos erforderliga, meddelades i nämnda kungörelse den 15 november 1945 (nr 706) angående reglering av handeln med och användningen av bilgummi, vilken ersatte såväl smörjmedelskungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) som kungörelsen den 7 mars 1941 (nr 135) angående reglering av handeln med vissa gummiringar m. m. Kompletterande föreskrifter lämnades dels i industrikommissionens på nyssnämnda författning grundade meddelande nr 284, dels i trafikkommissionens cirkulär nr 38. De nya bestämmelserna beträffande handeln med bil-

gummi inneburo i huvudsak, att yrkesmässig överlåtelse av sådant gummi liksom förut skulle vara underkastad licenstvång, dock med det undantaget att, där å bil monterat bilgummi överläts tillsammans med bilen, detta fick ske utan licens. Icke yrkesmässiga överlåtelser av bilgummi skulle fritt få äga rum utan hinder av gällande beslag. Användningsbestämmelserna (för vilka närmare redogöres å sid. 155) inneburo i stort sett, att lastbilar fingo framföras endast i enlighet med villkoren i särskilt meddelat körtillstånd, medan däremot för personbilar icke erfordrades körtillstånd. Att bestämmelserna om beslag å och reglering av handeln med vissa gummistövlar upphävdes genom kungörelsen den 23 november 1945 (nr 718) har omnämnts ovan å sid. 69. Feta oljor och fettämnen,

tvättmedel,

färger m. m.

Genom kungörelse den 2 juli 1940 (nr 714) hade bl. a. oraffinerat sulfatharts lagts under beslag. Syftet därmed var att i görligaste mån trygga hartsdestillationsverkens behov av denna vara (även benämnd flytande harts) för framställning av tallolja, vilken produkt under krigsåren tjänat som en viktig råvara för såptillverkningen. Då sulfatharts erhålles som biprodukt vid sulfatmasseproduktionen, är den framvunna kvantiteten beroende av nämnda produktions omfattning. Sedan den växande massaexporten västerut åter möjliggjort en kontinuerlig drift vid sulfatmassefabrikerna, kunde så stora mängder sulfatharts framställas, att hartsdestillationsverken blevo väl tillgodosedda med råvara. Som följd härav upphävdes genom kungörelse den 26 oktober 1945 (nr 684) beslaget å ifrågavarande vara med utgången av oktober. Genom kungörelse den 21 december 1945 (nr 837) upphävdes jämväl fr. o. m. den 1 januari 1946 beslaget å glycerin, rå och renad, varmed ock följde rätten till fri handel med och förbrukning av denna vara. Samtidigt upphävdes genom kungörelser nr 836 och 838 vad i kungörelser den 9 februari 1940 (nr 67) och den 15 maj 1942 (nr 259) stadgats angående förbud att vid tillverkning av såpa använda ospaltat fett eller ospaltad olja samt angående tillvaratagande av glycerin vid yrkesmässig tillverkning av tvätt- och rengöringsmedel (se del I sid. 278 och del III sid. 317). I själva verket hade enligt särskilt medgivande av industrikommissionen sistnämnda bestämmelser icke tillämpats alltsedan den 1 oktober 1945. Ransoneringen av tvätt- och rengöringsmedel fortgick som förut. Under september och oktober lämnades en extra tilldelning av Tvättvål Special och Specialsåpa. Tillverkningen av den förra produkten, vilken (utom för tillverkning i pulverform) varit inställd sedan den 1 juni 1945, återupptogs den 5 november. Samtidigt medgavs fri försäljning av dylik tvål och pulver därav utan mottagande av inköpsbevis. Ransoneringen av soda-blötläggningsmedel upphörde fr. o. m. den 17 september. 1 samband därmed upphävdes genom kungörelse den 27 sep-

tember 1945 (nr 649) kungörelsen den 8 juli 1943 (nr 629) om tillämpning å vissa tvätt- och rengöringsmedel, innehållande soda, pottaska eller natriumkarbonat, av kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 320) angående reglering av handeln med tvål och såpa samt vissa andra tvätt- och rengöringsmedel (se del V sid. 82). I fråga om ljus var tilldelningen liksom tidigare år obetydlig under de egentliga sommarmånaderna men ökades något fr. o. m. den 27 augusti. På samma sätt som under de föregående krigsåren ordnades en särskild tilldelning av julgransljus till barn om 16 år och därunder. Kvarvarande lager av dylika ljus fingo efter årsskiftet försäljas fritt. På o/ye/örgsområdet medförde det förbättrade försörjningsläget, att zinkvitt, inbegripet zinkgrått, fick fr. o. m. den 24 augusti fritt försäljas och förbrukas. Oljefärg fick från samma tidpunkt inköpas, förutom mot licens å sådan färg, även mot utfärdad och gällande licens å linolja. Längre fram på hösten lättades handeln med oljefärg ytterligare. Sålunda medgavs fr. o. m. den 22 oktober rätt att utan hinder av gällande beslags- och handelsregleringskungörelser fritt försälja och förbruka oljefärg och spackelfärg. Beträffande linolja ökades den kvantitet, som till förbrukare fick utan inköpslicens försäljas, från 1 till 5 kg per person och månad. Till följd av den stora anhopningen av order å genomgjulna linoleummattor — vilken tillverkning, efter att förut under kriget i huvudsak ha legat nere, nu kunnat återupptagas — kunde leverans därav icke alltid verkställas inom önskvärd tid. För att genomgjutna linoleummattor skulle komma till användning där de bäst behövdes, såsom i sjukhus, skolor och liknande byggnader samt i vissa utrymmen i bostadshus, fann industrikommissionen lämpligt att med stöd av gällande författningar om beslag å och reglering av handeln med linolja m. m. förordna om viss förtursrätt vid leverans av mattor av ifrågavarande slag för nyss nämnda ändamål. Sådan förtursrätt skulle meddelas av industrikommissionen efter särskild ansökan. Kungl. Maj:t bemyndigade den 19 september 1945 industrikommissionen att medge undantag från gällande föreskrifter rörande reglering av marknadspriserna å smörjmedel, såvitt angick smörjolja, som användes såsom råvara vid tillverkning av tidningstryckfärg, samt s. k. paraffinum liquidum (fullraffinerad paraffinoma). Beslutet, vilket föranletts av en framställning till industrikommissionen och av kommissionen omedelbart effektuerades, innebar i förra hänseendet, att de partier smörjolja (spindelolja), vilka förbrukades för tillverkning av tidningstryckfärg, undantogos från prisclearingen beträffande smörjmedel. För sådana partier skulle alltså ej erläggas den till kronor 1: 50 per kg bestämda clearingavgiften, varjämte den av importör till clearingkassan för smörjmedel erlagda skillnaden mellan clearingpris och importkostnader komme att för ifrågakommande partier restitueras till vederbörande fabrikant. Ålgärden stod i samband med all försörjningsläget pä smörjoljeområdet numera var sådant, att det åter ansetts möj-

ligt att lämna tilldelning av spindelolja för tryckfärgstillverkning, vilket alltsedan år 1940 ej skett. Det gällde här tillverkning av tryckfärg för tidningstryckerier. Som ersättning för smörjoljan hade för hithörande ändamål lämnats en blandning av flytande harts och en krackningsprodukt ur sulfatbeck. Av kontrollhänsyn föreskrevs, att den till tryckfärgsfabrikerna lämnade smörjoljan skulle uppblandas med lämplig mängd anilinfärg samt att vid lämnandet av inköps- eller förbrukningstillstånd skulle såsom villkor angivas, att smörjoljan fick användas endast för tillverkning av tryckfärg. Vad beträffar paraffinum liquidum är detta en produkt, vilken så gott som helt användes för hälsovårdsändamål. Import och försäljning hade under de senare krigsåren uteslutande skett genom reservförrådsnämnden, vilken vid försäljning icke uttagit någon clearingavgift. Befrielse från sådan avgift samt från inbetalning till clearingkassan ansågs skälig i fråga om den privata import som kunde komma att äga rum. Försäljningen av paraffinum liquidum hade av industrikommissionen i maj 1941 begränsats så, att den fick äga rum, förutom till apotek, sjukvårdsinrättningar, läkare och veterinärer, till en myckenhet av 200 gram per gång, varvid den försålda varumängden skulle antecknas i särskild förteckning. I april 1943 hade regleringen skärpts, i det att försäljningen från apotek ställts under recepttvång samt försäljningen till andra än apotek gjorts beroende av industrikommissionens inköpstillstånd. I samband med befrielsen från clearingavgift m. m. för här ifrågavarande vara återgick man med hänsyn till handelsregleringen till den före april 1943 gällande ordningen. Andra kemiska

produkter.

För en rad kemiska produkter upphävdes under senare halvåret 1945 på grund av förbättrat försörjningsläge den vid skilda tillfällen införda handels- och förbrukningsregleringen, vilket innebar, alt för ifrågavarande produkter försäljning och förbrukning lämnades fri. Såvitt regleringen grundats på beslag, kvarstod dock detta i flertalet fall ännu vid årsskiftet. Frigörelseprocessens omfattning under ifrågavarande tid framgår av sammanställningen å sid. 75. Vad angår s t e n k o l s t j ä r a och närstående produkter (stenkolsbeck, mellanöl ja, tungolja och antracenolja) hade redan vid årsskiftet 1940/41 ingåtts avtal mellan industrikommissionen samt Gas- och koksverkens ekonomiska förening (Gokef), varigenom föreningen förbundit sig att icke försälja ifrågavarande produkter annat än i enlighet med kommissionens bestämmelser (se del II sid. 97, 303). Kommissionen hade sedermera föreskrivit, att stenkolstjära och produkter därav endast fingo försäljas till person eller företag i den myckenhet som kommissionen i varje särskilt fall bestämde, dock med undanlag för vara, avsedd att användas vid järnbruk samt inom kabel- och elektrometallurgisk industri. Del förbättrade försörjningslägel, framkallat särskilt av den goda tillgången på asfalt, befanns möj-

75 Grund för regleringen

Förordnande om regleringens upphörande

Varuslag

Beslag enl. K. K. 8/7 1943 (nr 628)

Natriumhydrat (kaustikt natron, IK medd. nr 262, gällande fr. kaustik soda, natronlut) i fast 9/9 1945 form eller i lösning Natronvattenglas i fast form (s. k. råglas) Natriumsulfat (glaubersalt), kalcinerat och annat Natriumbikarbonat

Beslag enl. K. K. 4/4 1941 (nr 189)

IK medd. nr 263, gällande fr. Hartsbeck Kokillolja, erhållen ss. fördroppar 9/9 1945 vid destination av oraff. sulfatharts Kärnolja, inneh. hartsbeck och kokillolja

Beslag enl. K. K. 21/4 1943 (nr 204)

Kalcinerad soda och (kaliumkarbonat)

Avtal

Bensol

Beslag enl. K. K. 4/1 1945 (nr 2)

Kaliumcyanid och natriumcyanid Tennoxid Antimonoxid och antimonvitt Ammoniumfluorid, ammoniumbifluorid, natriumfluorid och natriumbifluorid Bariumklorid och bariumkarbonat, fällt

pottaska IK medd. nr 265, gällande fr. 17/9 1945 IK medd. nr 270, gällande fr. 8/10 1945 IK medd. nr 275, gällande fr. 29/10 1945

IK medd. nr 279, gällande fr. 12/11 1945 Beslag enl. K. K. Tungbensin (lackbensin) såsom IK medd. nr 282, gällande fr. 1/8 1940 (nr 744) kristallolja, mineralterpentin, 19/11 1945 patentterpentin, terpentiner- Beslaget hävt genom K. K. sättning, sangajol, varnolene, 15/11 1945 (nr 702) white spirit, ligroin, dilutin och pyrolene Sulfatterpentin, rå Terpentinolja, annan än s. k. pine oil Avtal Xylol, solventnafta och toluol IK medd. nr 283, gällande fr. 19/11 1945 Beslag enl. K. K. 26/4 Konsthartser, användbara för IK medd. nr 299, gällande fr. 1940 (nr 291) och 22/1 framställning av härdbara 1/1 1946 1943 (nr 26) pressmassor, samt lösningar av (Handelsregi. betr. karbamid sådana konsthartser och melamin upphävdes redan För pressningsändamål avsedda fr. 7/6 1945 enl. IK medd. härdbara konsthartser och nr 251) pressmassor, oarbetade Beslagen hävdes genom K. K. Karbolsyra (fenol) och kresol 31/12 1945 (nr 852 och 853) samt av övriga fenoler sådana som utvunnits genom extraktion med alkali ur tjäror eller tjäroljor Karbamid (urinämne) och tiokarbamid Avtal

Trikloretylen

Beslag enl. K. K. 13/11 1942 (nr 858)

Träsprit, metanol, rå och renad IK medd. nr 301, gällande fr. Formalin, såväl vattenlöslig som 1/1 1946 Beslaget hävt gen. K. K. 31/12 i fast form 1945 (nr 851)

7(1 liggöra ett lättande av handelsrestriktionerna även på hithörande område. Genom de nya försäljningsbestämmelser, vilka industrikommissionen utfärdade med giltighet fr. o. m. den 20 december 1945, medgavs rätt till försäljning av stenkolstjära ni. m. utan kommissionens tillstånd i varje särskilt fall. Dock skulle tillses, att behoven först tillgodosåges beträffande järnbruken, elektrodmassetillverkningen, kabelindustrien, pappersbruken, gummiindustrien samt fisknätsimpregneringen (primära behov). övriga (sekundära) behov finge fyllas i den utsträckning tillgångarna härtill försloge, varvid försäljningskvantiteterna under tiden 1 januari 1944—30 november 1945 skulle läggas till grund. Gokef ålades tillse, att ifrågavarande produkter icke användes för eldningsändamål eller för sådana ändamål, som icke kunde anses normala för vederbörande köpare. Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion. Metaller. Det av industrikommissionen med Aktiebolaget svenska metallverken i augusti 1944 ingångna avtalet om tillverkning av elektrolytkoppar (se del VI sid. 80) innehöll bl. a. bestämmelse om från kronans sida lämnad avsättningsgaranti till 1946 års slut för vissa intill denna tidpunkt framställda kvantiteter koppar. Med hänsyn till försörjningslägets gynnsamma utveckling befanns lämpligt att i november 1945 träffa ny överenskommelse med bolaget, varigenom detta mot viss ersättning avstod från rättigheten alt tillverka och till överenskommet pris försälja en enligt avtalet återstående minimikvantitet av 591 ton, för vilken tillverkningen icke påbörjats men för vilken utgångsmaterialet till största delen anskaffats. Kungl. Maj:t godkände överenskommelsen den 7 december 1945. Samtidigt godkände Kungl. Maj:t ett av reservförrådsnämnden ingånget avtal med Trollhättans elektrothermiska aktiebolag, varigenom nämnden mot ersättning befriades från skyldigheten att till överenskommet pris inlösa 248 ton zink, som resterade på den tillverkning, vilken bolaget avtalsenligt förbundit sig att framställa. (Det senast med bolaget träffade produktionsavtalel, vilket gällde till slutet av 1946 — se del VI sid. 251 — hade uppsagts till upphörande vid 1945 års utgång.) En av industrikommissionen den 30 april 1945 gjord hemställan hos Kungl. Maj:t om bemyndigande att med Bolidens gruvaktiebolag träffa avtal om uppförande av ett nytt zinkverk i Rönnskär fann Kungl. Maj:t ej föranleda annan åtgärd än att handlingarna i ärendet överlämnades till den sittande Norrlandskommittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag. Den 19 oktober 1945 godkände Kungl. Maj:t överenskommelse mellan reservförrådsnämnden och Bolidens gruvaktiebolag om avbrytande — mot ersättning till bolaget — av dettas prisgaranterade framställning av nickel jämlikt avtal den 8 september 1944 (se del VI sid. 81).

77 Järnrör. Upphörandet av importen av rörledningsmalerialier från Tyskland medförde, att man för behovens tillgodoseende måste helt lita till den inhemska produktionen samt inom landet befintliga lager. Beträffande smidda rör hade tillverkningen härstädes uppdrivits därhän, att den kunde sägas i stort sett motsvara efterfrågan, varför försörjningsläget här var relativt tillfredsställande. I fråga om gjutna normalrör och rördelar blev verkstadskonfliklen jämte bränslebrist m. m. däremot orsak till en besvärande knapphet. Emellertid vidtog industrikommissionen omedelbart efter konfliktens biläggande åtgärder för att produktionen skulle kunna hållas på högsta möjliga nivå. Knapphetsläget nödvändiggjorde likväl en sträng fördelning av tillgängliga lager, så att materialierna förbehöllos för oundgängligt nödvändiga anläggningar och reparationer. Vad angår heltjocka gjutna muffrör, varom produktionsavtal träffats under år 1944, blevo resultaten av dessa avtal ävenledes genom verkstadskonflikten avsevärt försenade. Planenligt skulle tillverkningen varit slutförd med 1945 års utgång, men genom den skedda eftersläpningen blev produktionen betydligt mindre än beräknat. Då importmöjligheter ej voro att räkna med, måste ransoneringen på detta område alltjämt upprätthållas. Dock kunde försörjningen i stort sel t genomföras utan att alltför radikala ingrepp behövde tillgripas, och så beräknades bli fallet ända till dess import av i första hand de mest gångbara klenare dimensionerna kunde komma i gång. Konservemballage. Försörjningen med konservemballage hade under hela kristiden befunnit sig i ett bekymmersamt läge. Någon större lättnad inträdde ej heller under år 1945. Importen av vitbleck förblev obetydlig, vilket torde sammanhängt med världsbristen på såväl tenn som järnplåt. Alltjämt måste den bristande lillförseln av vitbleck utfyllas genom inhemsk ersättningsproduktion av galvanförtent plåt, men även denna produktion var på grund av materialbrisl svår att upprätthålla. Följden var, att försörjningsmyndigheterna måste som förut inrikla sig på en strängt sparsam hushållning med konservemballage. En i viss mån ökad betydelse erhöll under året aluminiumemballaget, vilket tidigare endast i begränsad utsträckning kommit i bruk inom svensk konservindustri, huvudsakligen med användning av från Norge importerad eloxerad aluminiumplåt. För alt förbättra tillgången till material för framställning av aluminiumemballage uppfördes under året en inhemsk eloxeringsanläggning i Finspång. Elektrisk installationsmateriel. Sveriges behov av elektrisk installationsmateriel, såsom pansar- och bergmansrör, lamphållare, strömställare, vägg- och apparatkontakter, proppar m. m., hade under krigsåren liksom tidigare väsentligen tillgodosetts genom

78 import, framför allt från Tyskland. Trots alt ganska betydande lager av dylika artiklar upplagts inom landet, var det därför ägnat att väcka oro, då denna import genom de tyska handelsförbindelsernas avbrytande bortföll. Någon motsvarande import av betydelse kunde knappast påräknas från Förenta staterna och Storbritannien, som i fråga om elektriska installationsartiklar ha en annan standard än Sverige. Läget påkallade därför allvarliga ansträngningar från den svenska industriens sida för att fylla den genom importens bortfallande uppkomna luckan. Förberedelser i sådant hänseende vidtogos vid flera företag, men fullföljandet därav fördröjdes genom verkstadskonflikten. Sedan denna bragts ur världen, forcerades produktionsplanerna med resultat att försörjningen med hithörande materiel kunde för den närmaste framtiden anses jämförelsevis väl tryggad. Tegel. Såsom i föregående redogörelser omnämnts, hade Kungl. Maj:t tidigare på industrikommissionens hemställan anvisat vissa belopp till ersättning åt tegelfabrikanter för ökade bränslekostnader m. m. vid under vintermånaderna upprätthållen tegeltillverkning. Så hade skelt såväl för vintern 1942/43 som för vintern 1944/45. Då det trots ökning i tegelproduktionen syntes kunna befaras, att knapphet på murtegel komme att framträda jämväl under vintern 1945/46, äskade Kungl. Maj:t på industrikommissionens framställning av riksdagen vid dess höstsession 1945 (proposition nr 334) liknande anslag å tilläggsstat för budgetåret 1945/46 till ett belopp av 400 000 kronor, vilket av riksdagen beviljades. Den genom ifrågavarande gottgörelse möjliggjorda merproduktionen beräknades liksom föregående år komma att uppgå till omkring 30 milj. murtegel. Hudar och läder. För sin läder- och skoförsörjning har Sverige länge varit starkt beroende av import av tunga hudar, medan behovet av lättare hudar (för ovanläderstillverkning m. m.) huvudsakligen kunnat tillgodoses genom inhemsk produktion. Ännu under de sista krigsåren kunde hudimporten upprätthållas vid en jämförelsevis tillfredsställande nivå. Inom ramen för de i krigshandelsavtalen fastställda s. k. baskvoterna infördes i genomsnitt västerifrån c :a 8 000 ton hudar och skinn per år. Under år 1945 var frågan om den svenska hudimporten föremål för omprövning vid förhandlingar i Washington genom det därstädes bildade specialorganet för hudfördelningen (se sid. 121). För tiden efter krigsslutet fastställdes därvid månad för månad en svensk importkvot, som dock t. o. m. september var tämligen snävt tilltagen (c:a 22 000 st. hudar). För de efterföljande månaderna till årets slut medgavs en fördubbling av importkvoten, varvid likväl den inskränkningen gjordes, att tilläggskvoten skulle uttagas i nordamerikanska hudar, vilka äro de sydamerikanska betydligt under-

79 lägsna i kvalitetshänseende och dessutom ställde sig oförmånligare i pris. Bristande skeppningsmöjligheter gjorde det emellertid omöjligt att före årsskiftet hemtaga hela de för import medgivna kvantiteterna. Beträffande läder, som i likhet med hudarna ännu vid årets utgång var underkastat den interallierade fördelningskontrollen, var importen icke kvotmässigt reglerad utan bedrevs i enlighet med från fall till fall inhämtat specialtillstånd. Med stöd av dylika medgivanden kunde en import av ovanläder, vara tämligen stor brist rådde, om än i obetydlig skala upptagas från Förenta staterna. Garvämnen. Liknande avtal som dem, vilka bränslekommissionen slutit med de garvämnesproducerande företagen (Garvämnesaktiebolaget Weibull, Landskrona, och Aktiebolaget Tannin, Västervik) om inköp under avverkningsåret 1944/45 av ekved för framställning av garvämnen, träffade kommissionen med de båda bolagen, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 oktober 1945, även för avverkningsåret 1945/46. Nya auktorisationer utfärdades för bolagen som ensamköpare av ekved. Priserna förblevo oförändrade. Under hösten 1945 frigåvos samtliga garvmedel av den interallierade fördelningskontrollen. En rätt betydande import av garvämnesextrakter, huvudsakligen kvebracho, kom som följd härav till stånd från Argentina. Gummi och

gummivaror.

Så länge någon import av tyskt bunagummi erhölls, kunde — med tillhjälp av inhemskt regenerat — en visserligen icke stor men för de nödvändigaste behoven tillräcklig produktion av gummivaror, främst bilringar, upprätthållas. När denna import upphörde, tedde sig läget på hithörande försörjningsområde mycket mörkt. I rådande situation var det av synnerligen stor betydelse, att i början av år 1945 en ej obetydlig sändning anlände från Förenta staterna av såväl rågummi som syntetiskt gummi. Denna leverans möjliggjorde för de svenska gummifabrikerna att några månader framåt i ungefär oförändrad omfattning upprätthålla sin produktion av framför allt lastbilsdäck, varav behovet var mest trängande. Då det sedermera tills vidare ej lyckades att åstadkomma någon ytterligare import och då den inhemska framställningen av syntetiskt gummi alltjämt icke var någon faktor att räkna med, samtidigt som reservförrådsnämndens lager av bildäck, som dittills i väsentlig omfattning bidragit till underhållet av den i bruk varande bilparken, började uttömmas, kom gummiförsörjningen i en verkligt kritisk position, vilken hotade att lamslå landets biltrafik. Någon ljusning inträdde först under höslen, sedan det lyckats att av det interallierade kontrollorganet på området — Raw Materials Board (se sid. 121) — utverka vissa om ock rätt begränsade importkvoter (tills vidare 1 500 ton buna och 200 ton naturgummi) jämte löften om fortsatt ökad

80 import längre fram. På grundval härav saltes gummifabrikerna i stånd att upplägga ett expansivt produktionsprogram, som kunde förväntas göra det möjligt att åtminstone vidmakthålla en biltrafik av förutvarande omfång och även successivt utöka densamma. Av synnerligt värde var därjämte, att en viss import av c o r d v ä v kunde utverkas — jämväl från Förenta staterna — vilken i förening med den inhemska tillverkningen av konstsilkecord nödtorftigt svarade mot det upplagda produktionsprogrammet för bildäck. Några smärre leveranser av färdiga bildäck lyckades det ävenledes alt uppnå från amerikanskt håll, sammanlagt dock ej mer än 7 000 s t , varav 6 000 lastbilsdäck. Slutligen må nämnas, att Sverige ur den amerikanska arméns förråd i Frankrike bereddes tillfälle att inköpa c:a 30 000 begagnade men i relativt gott skick befintliga bildäck, större delen avsedda för person» bilar och mindre lastbilar. Det ena med det andra samverkade till att läget med hänsyn till bilringsförsörjningen vid årsskiftet framstod mindre hotfullt än man ännu kort förut haft anledning befara. Rörande den inhemska framställningen av syntetiskt gummi anförde industrikommissionen i skrivelse den 1 augusti 1945 bl. a. följande: Kommissionen hade i den framställning, som legat till grund för proposition nr 308 till 1945 års riksdag, beräknat produktionen under liden 1 april—31 december 1945 av svedopren (det namn som givits den svenska produkten) till omkring 500 ton samt kostnaden härför, inkl. kostnader för gummiforskning, till omkring 4-3 milj. kronor. Under tiden april—juli 1945 hade sammanlagt producerats endast omkring 80 ton svedopren. På grund härav och då någon ny kalkyl över driftkostnadernas storlek ännu icke kunnat göras, syntes det kommissionen riktigare att uppskatta tillverkningen under tiden april—december 1945 till omkring 300 ton och kostnaden oförändrad till omkring 4-3 milj. kronor. Självkostnadspriset skulle härigenom bli omkring 14 kronor per kg. Då ett så högt pris uppenbarligen icke kunde uttagas av gummiindustrien, ansåg kommissionen, att ett subventionsförfarande borde anlitas över reservförrådsnämnden. Med anledning av denna framställning uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 19 oktober 1945 åt reservförrådsnämnden att inköpa de kvantiteter svedopren, som under april—december 1945 framställts eller komme att framställas vid gummifabrikerna i Ljungaverk, Stockvik och Uppsala, till ett pris som täckte kostnaderna för gummits framställning, däri inberäknade utgifterna för gummiforskningen, samt bemyndigade reservförrådsnämnden att försälja svedopren till pris som fastställdes av densamma i samråd med industrikommissionen och priskontrollnämnden, även om detta pris understege nämndens självkostnader för varan. Medel för ifrågavarande inköp anvisades från invesleringsanslaget till förlagskapital för inköp av förnödenheter m. m. till ett belopp av högst 4'2 milj. kronor.

81 För möjliggörande av försäljning av de framställda kvantiteterna svedopren befanns lämpligt att nedsätta det ursprungliga försäljningspriset, kronor 3: 50, till 2 kronor och sedermera till 1 krona per kg. Från gummiindustriens sida förspordes ringa benägenhet till inköp, då produkten ännu ej ansågs i tillräcklig grad utprovad och möjlighet syntes komma att yppa sig för import i större omfattning. Större intresse för inköp av svedopren visades från tillverkare av konstläder, skocement och dylika artiklar. Importreglering. Vid den utvidgning av importregleringssyslemet, som skedde genom kungörelsen den 31 juli 1945 fnr 582) (se sid. 124), upptogs i listan på importreglerade varor ett stort antal industriprodukter och industriella råvaror, vilka dittills varit föremål för fri införsel. Särskilt gällde detta en rad kemiska produkter, mineral, malmer och metaller, spånadsämnen och textilvaror, hudar, skinn och arbeten därav, gummivaror, trävaror samt maskiner och transportmedel. En betydande mängd av de sålunda i importregleringslistan upptagna varorna avfördes emellertid redan före årets slut därifrån, framför allt genom kungörelserna den 2 november 1945 (nr 692) och den 21 december 1945 (nr 855), vilka trädde i kraft resp. den 14 november 1945 och den 7 januari 1946. Tillvaratagandet av skrot och avfallsprodukter. Organiserandet för år 1945 av insamlingsarbetet beträffande skrot och avfall såsom bidrag lill industriens råvaruförsörjning har berörts i föregående årsredogörelse (se del VI sid. 256). Den genom Rikstävlingen under året åstadkomna insamlingen redovisades till ett värde av c:a 200 000 kronor, därav järnskrot c:a 112 000 kronor (2 216 000 kg), metallskrot 16 000 kronor, gummiskrot 68 000 kronor och glasskrot 4 000 kronor (274 000 kg). Därjämle insamlades tomglas till ett värde av c:a 67 000 kronor.

6—618004

6.

Bränsle- och smörj medelshushållningen. A.

Fasta bränslen.

Försörjningsläget. Importen av s t e n k o l o c h k o k s låg praktiskt taget helt nere under sista kvartalet 1944 och första halvåret 1945. Under hela denna lid nödgades man alltså med avseende på fossila bränslen hushålla med de lager som tidigare upplagts inom landet. Dessa voro vid ingången av bränsleåret 1944/45 ganska betydande. Men trots den strängaste sparsamhet i förbrukningen kunde det ej undgås, att förråden, då de ej förnyades, hastigt smälte samman, och inför bränsleåret 1945/46 var lagerställningen självklart mycket svag. När efter fientligheternas upphörande i Europa möjligheter yppades att ånyo erhålla någon tillförsel, gjordes fördenskull kraftiga ansträngningar att få importen i gång. Uppmärksamheten riktades därvid i första rummet mot Polen. Med detta land upptogos förhandlingar, vilka ledde till avslutande i juli av ett interimistiskt avtal, varigenom från polsk sida ställdes i utsikt leveranser, omfattande intill den 15 december 1945 en kvantitet av 1 milj. ton stenkol och 200 000 ton koks. Detta första avtat efterföljdes av ett nytt, mera definitivt handels- och betalningsavtal, daterat den 20 augusti 1945, vilket avsåg att reglera handelsförbindelserna mellan de två länderna till utgången av november 1946. På bränsleområdet innehöll sistnämnda avtal förbindelse om polska leveranser, utöver de enligt juliavtalet utlovade, av 4 milj. ton stenkol och 800 000 ton koks. Sammanlagt uppgingo alltså de polska leveransåtagandena för tiden juli 1945—november 1946 till en kvantitet av 6 milj. ton, varav 5 milj. ton stenkol och 1 milj. ton koks. (Angående avtalens innehåll i övrigt se sid. 130.) Uppfyllandet av de åtagna förbindelserna visade sig emellertid förenat med mycket stora svårigheter. De partier stenkol och koks, som före årsskiftet avskeppades, voro i själva verket ganska obetydliga; de uppgingo till c:a 139 000 ton stenkol och 26 000 ton koks, sammanlagt 165 000 ton, eller föga mer än 10 procent av de gjorda utfästelserna. Att resultatet blev så ringa berodde icke på felande produktion vid de polska gruvorna, där driften efter krigsslutet jämförelsevis hastigt kommit rätt väl i gång. Hindren lågo fastmer till väsentlig del på transportområdet. Kolen måste fraktas på

en c:a 500 km lång järnväg, som efter undergångna krigsskador hunnit blott nödtorftigt repareras. Bristen på rullande materiel var utomordentligt stor. Därtilt kom, att utskeppningshamnarna (Gdansk och Gdynia) befunno sig i mycket dåligt skick, vilket i högsta grad försvårade inlastningen i fartygen. I jämförelse härmed var det en mindre olägenhet, att kolskeppningarna till följd av Sveriges åtaganden gent emot sjöfartspoolen måste ske uteslutande med smärre fartyg (ångare och motorseglare under 1 000 ton). Från svensk sida erbjöds att underlätta transporterna genom att ställa till förfogande järnvägsvagnar till ett antal av 1 300. Överförandet av dessa vagnar kom även till stånd medelst en provisoriskt ordnad färjeled till Gdansk, men kunde taga sin början först i november och avslutades ej förrän i januari 1946. I och för sig var denna förstärkning av den polska vagnparken värdefull men långt ifrån tillräcklig för transporten av de utfästa kolkvantiteterna. Utsikterna för fullgörande ens till mindre del av de resterande leveranserna för 1945 och de mycket större kvantiteterna för f946 tedde sig vid årsskiftet med hänsyn till föreliggande förhållanden minst sagt ovissa. Ansträngningar gjordes emellertid även att från andra håll erhålla någon tillförsel av fossilt bränsle, varav landet var i så stort behov. F r å n England lyckades det att bekomma vissa mindre partier stenkol såsom ersättning för kol, som tagits ur svenska lager för bunkring av utgående svenskt tonnage efter hävandet av spärren i väster. Från Nederländerna erhölls sammanlagt 22 000 ton koks samt utfästelse om fortsatta teveranser med 10 000 ton i månaden. Största framgången nåddes i Förenta staterna. Därifrån skeppades före årsskiftet 144 000 ton kol och 85 000 ton koks. Dessa leveranser grundades icke på något formligt handelsavtal utan upphandlingen på den amerikanska marknaden skedde inom ramen för ett månad efter månad av de amerikanska myndigheterna fastställt exportprogram. Kolen köptes för svenska kolimportörers räkning genom en till svenska generalkonsulatet i New York attacherad kolsakkunnig, vilken företrädde såväl de svenska kolimportörerna som bränslekommissionen. De amerikanska leveranserna voro av särskilt värde därigenom att de erhållna stenkolen voro åtminstone till en viss grad användbara för gasframställning. Koksen kom väl till pass för gjuterierna, och kokshyttorna kunde förses med lämplig koks i någorlunda tillfredsställande omfattning. Sammanlagda kvantiteterna av till Sverige under år 1945 skeppade fossila bränslen uppgåvos av bränslekommissionen till 308 000 ton stenkol och 132 000 ton koks eller tillhopa 440 000 ton. Enligt handelsstatistiken utgjorde de under året verkligen importerade kvantiteterna 272 200 ton stenkol och 89 400 ton koks eller sammanlagt 361 600 ton, därav 146 300 ton från Polen. Från svenska regeringens sida upptogs jämväl kontakt med det interallierade fördelningsorganet för den västeuropeiska kolproduktionen (European Coal Organization) angående tilldelning av kol från Västtyskland. Något resultat därav hade dock icke nåtts före årsskiftet.

84 Med hänsyn till den relativt obetydliga införseln av fossila bränslen under hösten 1945 kunde någon mera betydande uppmjukning ej medges vid till lämpningen av de redan fastställda, snävt begränsande bränsleförbrukningsplanerna. En viss lättnad ernåddes emellertid därigenom att som ersättning för kolbränsle kunde i någon mån såväl för fastighetsuppvärmning som för industribehov nyttjas eldningsolja, som nu i ökad omfattning stod till förfogande (se sid. 96). Vad v e d t i l l g å n g e n beträffar kunde den med avseende på försörjningen under det löpande bränsleåret betraktas som ganska tillfredsställande. Vedproduktionen fortgick, grundad på det alltjämt tillämpade produktionspliktsystemet. Den vedmängd, som åstadkoms under tredje kvartalet 1945, uppgick till 10"5 milj. kbm, varav den avverkning som skedde till fullföljande av produktionsplikten för 1944/45 uppskattades till omkring 4 milj. kbm. Större delen härav beräknades kunna komma till användning redan under bränsleåret 1945/46. Av betydelse var därjämte, att årets torvproduktion utföll i stort sett gynnsamt. Den resulterade i en kvantitet bränntorv om ungefär l1/* milj. ton, vilket var närmare 15 procent mer än fjolårets produktion. Någon besparing av träbränsle erhölls därigenom att gengasdriften kunde inom motorfordonstrafiken i viss utsträckning utbytas mot drift med flytande bränslen, varvid de frigjorda kvantiteterna gengasbränsle (särskilt träkol) kommo till användning för uppvärmningsändamål. Det må i detta sammanhang även nämnas, att ej obetydliga kvantiteter t r ä t j ä r a togos i anspråk vid vissa gasverk som råvara för gasframställning. Särskilt var detta fallet vid Stockholms gasverk, som endast på denna väg, vid den fortsatta svåra bristen på gaskol, blev i stånd att utan ytterligare inskränkning vidmakthålla den tillämpade gasransoneringen. Angående förbrukningen av lorvkol för gasframställning se sid. 95. Ett eljest ej som bränsle utnyttjat ämne, vilket under hösten 1945 kom till användning för eldningsändamål, var h a l m . I en i juli utsänd cirkulärskrivelse till industriföretag i Götaland och Svealand framhöll bränslekommissionen, att halm med fördel kunde användas som industribränsle i flertalet typer av industripannor. Det påpekades, att halmen hade ungefär samma bränslevärde som torv; 1 ton halm motsvarade sålunda 0*5 ton stenkol. Inom vissa delar av landet, främst på skånska slätten samt östgötaoch västgötaslätterna men även inom andra mera begränsade områden, erhölles under goda skördeår ett betydande överskott av halm, som lagrades i stackar eller uppeldades på fälten. Då man syntes kunna påräkna en god skörd, åtminstone av höstsädshalm, förelåge här en möjlighet för åtskilliga industriföretag att täcka en viss del av sitt bränslebehov. Enligt vad sedermera upplystes upptogs halmeldning av åtminstone ett tjugutal större industriföretag, som vartdera eldade omkring 50 ton halm per dag. Även vid en del smärre företag, såsom mejerier och stärkelsefabriker, försökte man

85 sig på halmeldning. För hela bränsleåret räknades med en förbrukning av c:a 200 000 ton halm, motsvarande 100 000 ton kol eller ungefär en procent av landets bränslebehov. Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen oeh eldningsolja. Rörande hushållsförbrukningen av fasta bränslen under bränsleåret 1945/46 hade bränslekommissionen i cirkulär nr 350, sedermera kompletterat av cirkulär nr 362, meddelat bestämmelser, för vilka redogjorts i del VI sid. 260. En ytterligare komplettering, föranledd av den rådande knappheten på brunkolsbriketter, innebar den av kommissionen i cirkulär nr 368 lämnade föreskriften, att bränsleleverantör, i den mån brist förelåge på sådant bränsle, skulle äga rätt att emot härå utfärdade hushållslicenser A och B i stället leverera annat tillgängligt fossilt bränsle. Med hänsyn till det mycket ansträngda försörjningsläget beträffande fasta bränslen över huvud fann sig bränslekommissionen föranlåten att i cirkulär nr 378, utfärdat den 2 oktober 1945, inskärpa nödvändigheten av att eldningen under säsongen skedde med iakttagande av största sparsamhet. Kontinuerlig eldning borde under inga förhållanden tillgripas, förrän väderleken oundgängligen så påfordrade. I sådant fall, där eldning var avsedd att ske med såväl fossilt bränsle som ersättningsbränsle, borde iakttagas, att det fossila bränslet reserverades för de kallaste vintermånaderna. Under den första delen av säsongen borde ifrågavarande förbrukare som regel elda med ved eller torv. Leveransmedgivanden för fossilt bränsle komme därför först senare att lämnas dem. De förbrukaregrupper, vilkas hela tilldelning enligt de preliminära beräkningarna var avsedd att utgå i form av fossilt bränsle, måste emellertid redan från säsongens början i någon mån förses med sådant bränsle. Därför medgavs, att fr. o. m. den 8 oktober leverans av fossilt bränsle fick i viss utsträckning ske dels till förbrukare inom ortsgrupp I, dels till smärre förbrukare utan B-poäng inom övriga grupper, då det kunde antagas att dessa i motsats till de större förbrukarna icke varit i tillfälle att göra några nämnvärda besparingar från föregående säsong. Ytterligare leveransmedgivanden, omfattande jämväl förbrukare med licenser å såväl fossilt bränsle som ersättningsbränsle, lämnades senare till successivt stigande kvantiteter. Likaledes utfärdades regterande bestämmelser rörande storleken av de vedleveranser, som fingo ske till hushållsförbrukare i handelsreglerade orter och zon 3-orter, samt de kvantiteter av dels fossilt bränsle, dels ersättningsbränsle, vilka fingo levereras till olika grupper av förbrukare mot industrilicens. Sedan tillgången på flytande bränsle under hösten 1945 blivit rikligare, minskades behovet av t r ä k o 1 för fordonsdrift. Detta gjorde, att bränslekommissionen fann lämpligt att lätta på de bestående förbuden mot användning av träkol såsom industri- och hushållsbränsle i syfte att dels minska förhandenvarande överskott av bilkol, dels möjliggöra en utdryg-

86 ning av bränsletillgångarna för nyssnämnda ändamål. Att helt frige försäljningen av gengasbränsle ansåg kommissionen tills vidare icke tillrådligt. Detta kunde nämligen befaras medföra, att ved, som i rådande läge borde ingå i den ransonerade tilldelningen, genom tillverkning av gengasbränsle, vilket sedan fritt försåldes till industrier och bostadsfastigheter, undandroges ransoneringen och oreglerat komme vissa förbrukare till godo utöver den beräknade bränsleransonen. Då det emellertid syntes önskvärt, att vissa förbrukarekategorier och vissa områden med särskilt otillräcklig bränsleförsörjning erhölle något tillskott, vidtog kommissionen åtgärder, varigenom dessa, med bibehållande av gällande förbud för inköp av träkol och bilved, kunde i första hand få del av de tillgångar å gengasbränsle, som icke voro erforderliga för sitt egentliga användningsområde. Kommissionen uppmanade sålunda till en början järnindustrien, som anmält underskott på träkol, att tillförsäkra sig lämpliga överskottspartier av bilkol. Sådana förvärv kunde ske inom ramen för de inköpstillstånd, som järnindustrien tidigare erhållit. Vidare medgav kommissionen i november, att träkol fick inköpas till bränsle i AGA-spis eller annan kokspis. Genom speciella licenser gavs tillstånd till vissa mera svårförsörjda industrier att anskaffa olika sortiment av träkol till industribränsle. Från slutet av november undantogs från inköpsförbudet dels råkol, d. v. s. icke bearbetat träkol, dels träkolsstybb och småkol i dimensioner upp till 20 mm, varjämte medgavs att biikol av alla slag fick i Skåne fritt användas till hushållsändamål. Fr. o. m. den 10 december upphävdes inköps- och försäljningsförbudet för träkol helt. Från denna tidpunkt fingo sålunda alla sortiment av träkol fritt förvärvas för användning till industri- eller hushållsbränsle. För handeln med råkol bibehölls dock ännu det gällande auktorisationsförfarandet och i anslutning därtill gällande föreskrifter. Ävenså bibehölls det beträffande vissa användningsändamål gällande inköpsförbudet i fråga om gengasved. I fråga om e l d n i n g s o l j a förbättrades försörjningsläget avsevärt som följd av den friare import, vilken under sommaren och hösten ägde rum (se sid. 96). På grund härav fann bränslekommissionen sig i stånd att åter medge tilldelning av sådant bränsle. Detta skedde tidigast i begränsad omfattning beträffande hushållsförbrukare inom vissa områden av riket, där svårigheterna att tiilgodose hushållsförbrukningen voro särskilt stora, nämUgen Stockholms stad och län, Göteborg med omnejd samt Malmöhus län. Tilldelningen förbehölls därvid sådana fastigheter, där olja före bränslekrisen användes för uppvärmningen, samt begränsades till den nivå som tidigare fastställts för hushållsförbrukningen. Då tillgången sedermera befanns möjliggöra vidsträcktare förbrukning av eldningsolja, vidgade kommissionen användningsområdet ytterligare i syfte att härigenom vinna besparing på fasta bränslen. Enligt cirkulär nr 385 medgav kommissionen, att eldningsolja fr. o. m. den 15 november fick i hela landet utan kvantitetsbegränsning inköpas för hushållsförbrukning. Inköpsrätten förbands med

87 ett enkelt ansökningsförfarande och med det villkoret, att förbrukaren åtog sig att vid övergång till oljeeldning ställa sitt innehav av fasta licenserade bränslen till förfogande. Samtidigt medgavs även rätt för industrikonsumenter att förbruka eldningsolja i en utsträckning som motsvarade vederbörande förbrukares behov av dylikt bränsle. Bestämmelsen gällde hela riket och såväl tidigare konsumenter av eldningsolja som nytillkommande sådana. I samband med det allmänna medgivandet att använda eldningsolja för uppvärmningsändamål lämnade bränslekommissionen även tillstånd att tillhandahålla v a r m v a t t e n från central varmvattenberedningsanläggning i fastighet, där eldningsolja användes som bränsle. Generell rätt att från central varmvattenberedningsanläggning tillhandahålla varmvatten medgavs för tiden f7 december 1945—7 januari 1946. I samband härmed lämnades viss extra bränsletilldelning för ändamålet. Begränsning av gasförbrukningen. Bränslekommissionen meddelade den 7 september 1945 genom cirkulär nr 373 beslut om fortsatt gasransonering i de städer, där ransoneringen alltjämt gällde, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Karlskrona, Landskrona, Kristianstad, Trelleborg, Ystad och Eslöv. Kommissionen framhöll, att försörjningsläget i fråga om för gasverken lämpliga kol alltjämt var kritiskt. I det ovissa läge, vari hela bränsleförsörjningsfrågan befunne sig, hade någon skärpning av gasransoneringen dock icke ansetts böra företagas. Enligt tidigare bestämmelser skulle den första ransoneringsperioden för varje abonnents vidkommande ha avslutats med den avläsning som komme att äga rum mellan den 15 september och den 15 december 1945. Då ransoneringen tills vidare skulle vara oförändrad, ansågs lämpligt att förlänga den första ransoneringsperioden med fyra månader, så att den kom att omfatta en tidrymd av mellan 9 och 12 månader. Härigenom ville man samtidigt tillmötesgå önskemålet att undvika de ojämnheter i ransoneringen, som härrörde av säsongvariationerna i gasförbrukningen för en del konsumentgrupper. För vederbörande abonnenter blev genom den beslutade anordningen ransoneringsperioden utsträckt fram till den mätareavläsning, som gasverken komme att verkställa mellan den 15 januari och 31 mars 1946, i Stockholm och Göteborg dock senast den 15 april. Den abonnent som vid sistnämnda avläsning befunnes ha förbrukat större gasmängd än den tilldelade ransonen komme alt bli skyldig erlägga överuttagningsavgift enligt tidigare meddelade bestämmelser. Vid avläsningen under hösten underrättades abonnenterna om storleken av den av dem dittills eventuellt överuttagna gasmängden. Avsikten härmed var att ge abonnenterna upplysning om det aktuella läget för deras vidkommande, varigenom de finge möjlighet att anpassa de följande månadernas gasförbrukning, så att de kunde undgå överuttagningsavgift vid ransoneringsperiodens slut. Abonnenterna förständigades vid straffansvar att till vederbörande gasverk anmäla förändringar

88 i fråga om hushållens personantal, som inträffat under tiden fram I. o. m. den 15 september 1945. Bränslekommissionen framhöll, att en framlida skärpning av gasransoneringen ej fick anses utesluten. Detta avsågs som en maning till abonnenterna att iakttaga största sparsamhet med gasen, en sparsamhet som komme dem själva till godo, enär de som vid den utsträckta ransoneringsperiodens slut hade någon gasmängd inbesparad försäkrades om att få tillgodoräkna sig denna under nästa period. I själva verket tedde sig utsikterna för gasförsörjningen under fortsättningen av bränsleåret rätt dystra, då möjligheterna till import av gaskol måste bedömas som högst ovissa och då därjämte gasutbytet per ton av de kol som kunde ställas till förfogande var lägre än tidigare och visade betydande variationer. Man räknade med att som utfyllnad kunna vid gasverken under 1945/46 förutom stenkol för gasframställning använda c:a 80 000 ton torvkol samt vissa kvantiteter tjäror och oljor. I samband med tillståndet alt under perioden 17 december 1945—7 januari 1946 tillhandahålla varmvatten medgav bränslekommissionen en extra tilldelning av gas till sådana hushållsabonnenter i städer med gasransonering, som icke hade tillgång till varmvatten från central varmvattenberedningsanläggning. Denna extratilldelning motsvarade vederbörande abonnents ordinarie tilldelning under nio dygn. Det av bränslekommissionen med stöd av kungörelse den 20 oktober 1944 (nr 699) meddelade förbudet mot användning utan särskilt tillstånd av gas för vissa slag av gaseldade varmvattenberedare samt tändare för värmepannor (se del VI sid. 95) hade samtidigt med gasransoneringens införande bestämts skola upphöra att gälla i de orter där gasransonering tillämpades. Fr. o. m. den 17 december 1945 upphävdes förbudet jämväl i fråga om de flesta övriga gasverksorter. Handels- och prisregleringen beträffande stenkol och koks. Den under föregående bränslcår medgivna rätten att till småförbrukare utan hinder av gällande handelsreglering i smärre poster försälja smideskol (se del VI sid. 98) utsträcktes av bränslekommissionen genom cirkulär nr 365 att gälla även under bränsleåret 1945/46. Licens för dylik försäljning fick dock på grund av det försämrade försörjningsläget meddelas kolhandlare blott till halva den kvantitet som av honom försålts under 1944/45. Till en och samma förbrukare fick under hela bränsleåret 1945/46 säljas högst 1 hl emot 2 hl föregående år (jfr dock sid. 275). De tidigare fastställda avräkningspriserna för stenkol och koks, som importerats till svensk hamn, förblevo oförändrade t. o. m. den 15 november 1945. Med hänsyn till den omläggning av kol- och koksimporten som ägt rum, därigenom att tillförseln från Tyskland upphört och i någon mån begynt

ersättas av import från Polen och Förenta staterna, genomfördes emellertid från nyssnämnda tidpunkt en allmän justering av avräkningspriserna. De polska och ännu mer de amerikanska kolens cifpriser lågo nämligen väsentligt över motsvarande priser för den tidigare tyska importen. De genomsnittliga fob- och cifpriserna vid höstens import, jämförda med tidigare priser å tysk vara, framgå av följande sammanställning:

Polska stenkol Polsk koks Amerikanska stenkol Amerikansk koks Tidigare import från Tyskland: stenkol koks

Genomsnittligt fobpris kr./ton 35: 41: 30: — 61: -

Genomsnittligt cifpris kr./ton 61: 72: 85: — 120: -

27: 50 38: -

47: — 68: -

Det avsevärt höjda importprisläget föranledde en stark stegring av avräkningspriserna, vilken trädde i tillämpning den 16 november. Sålunda höjdes avräkningspriset på stora ångkol från 50 till 65 och för koks från 70 till 120 kronor per ton. En motsvarande justering genomfördes även beträffande priserna för lagerhandelns partihandel. Handels- och prisregleringen beträffande ved och träkol. Förvärv av s k o g s a v v e r k n i n g s r ä t t hade med hänsyn till krisförhållandena underkastats reglering genom kungörelse den 18 juli 1942 (nr 722) och bränslekommissionens med stöd därav utfärdade cirkulär (se del IV sid. 116, del V sid. 108). Enligt kungörelsen kunde ansvar för överträdelser av regleringsbestämmelserna endast ådömas förvärvaren. Någon påföljd för upplåtelse av avverkningsrätt till den som ej hade tillstånd att förvärva sådan rätt eller för överträdande av villkor, som knutits till sådant tillstånd exempelvis i fråga om priser, drabbade däremot ej upplåtaren. Detta framträdde i tillämpningen såsom en brist i regleringen, som minskade dess effektivitet, och det tedde sig otillfredsställande, att i fall då högre pris tillämpats än som varit tillåtet straff endast kunde utkrävas av förvärvaren och ej av upplåtaren, i vars intresse det för höga priset tillkommit. På bränslekommissionens framställning förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 31 augusti 1945 (nr 624) om sådan ändring av nyssnämnda författning, alt, därest förvärv av skogsavverkningsrätt skett utan att vederbörligt tillstånd förelegat, upplåtaren underkastades enahanda straffansvar som förvärvaren. Upplålaren blev även straffbar, därest han med vetskap om villkor som gällde för förvärv av skogsavverkningsrätt uppläte sådan rält i strid mot villkoret. I syfte att möjliggöra effektivare priskontroll vid förvärv av skog på rot vidtog bränslekommissionen vidare i samråd med priskontrollnämnden genom cirkulär nr 374 den åtgärden, att samtliga generella tillstånd för trä-

90 förädlingsverk och virkeshandlare — utom för de större förbrukare av virke, varom särskilt meddelande tillställdes kristidsslyrelserna — återkallades. Träförädlingsverken och virkeshandlare i allmänhet blevo alltså nu med nyssnämnda undantag regelmässigt hänvisade att söka speciella tillstånd att förvärva avverkningsrätt i varje särskilt fall. De större förbrukare av virke, vilka skulle få behålla sina allmänna tillstånd, blevo av vederbörande kristidsstyrelse underrättade, att såsom villkor för tillståndet i fortsättningen skulle gälla, att innehavaren av tillståndet inom en vecka efter förvärv av avverkningsrätt till kristidsstyrelsen för det område, där avverkningsrätten fanns, insände avskrift av kontraktet och därvid fogade stämplingslängd och uppgifter om skogstraktens belägenhet i förhållande till normal leveransplats för det utfallande virket samt de uppgifter i övrigt, som vore erforderliga för prisfrågans bedömande. Samma underrättelse tillställde bränslekommissionen de auktoriserade brännveduppköparna och innehavare av tillståndsbevis att inköpa massaved. Den vidtagna skärpningen av bestämmelserna om förvärv av avverkningsrätt påtalades hos Kungl. Maj:t av ett flertal skogsägaresammanslutningar, varvid jämväl yrkades på upphävande av normalpriserna å rotstående virke. Framställningarna lämnades dock av Kungl. Maj:t genom beslut den 21 december 1945 utan bifall. Angående den medgivna friheten till inköp av träkol för användning såsom industri- eller hushållsbränsle se ovan sid. 85. Det genom kungörelse den 21 maj 1943 (nr 256) meddelade förbudet mot vissa transporter av träkol och gengasved (se del IV sid. 377) blev genom kungörelse den 7 december 1945 (nr 750) upphävt fr. o. m. den 10 i samma månad. Från denna tidpunkt fick träkol och gengasved sålunda fritt transporteras med järnväg även i de fall, där bränslekommissionens tillstånd till sådan transport tidigare fordrats. Fr. o. m. den 15 november upphävdes alla bestämmelser om riktpriser å bilkol och bilved. Som följd av rådande överskott härå befunno sig marknadspriserna på dessa varor i starkt sjunkande, varför nämnda riktpriser förlorat sin betydelse. Vedproduktion och vedanskaffning. Rörande vedproduktionen under avverkningsåret 1945/46 hade Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter den 6 juli 1945, vilka av bränslekommissionen kompletterats genom cirkulär nr 361 (se del VI sid. 286). Som mål hade därvid uppställts en total avverkning av bränn- och kolved samt massaved m. m. om minst 44 milj. kbm travat mått (m 3 t). Härav beräknades c:a 29 milj. m 3 t skola utgöras av bränn- och kolved och c:a 15 milj. m 3 t av massaved. Avverkningsåläggandena begränsades emellertid tills vidare för en första etapp, omfattande i huvudsak tiden fram till årsskiftet 1945/46, till en kvantitet av 20-5 milj. m 3 t. Häri ingingo beträffande skogsägare med en

avverkning understigande 100 m 3 t ålägganden för hela årskvantiteten, vilken i fråga om de tre nordligaste länen skulle vara avverkad före den 1 mars och i fråga om övriga län före den 1 april 1946. Dessutom ingingo de kvantiteter, som beräknades komma att produceras på grund av överenskommelser dels med domänverket, dels med 73 större skogsbolag. I verkligheten kommo de för ifrågavarande tid meddelade avverkningsåläggandena och överenskommelserna att omfatta en kvantitet av sammanlagt c:a 24-1 milj. m3t, varav 16*0 milj. m 3 t bränn- och kolved och 8-1 milj. m 3 t massaved. Anledningen till att den totala avverkningsplikten sålunda översteg den beräknade var, att bränslekommissionen vid upprättandet av överenskommelserna med de 73 bolagen fann lämpligt, att bolagens åtaganden att tillgodose de egna bränslebehoven finge avse hela avverkningsåret 1945/46. När senare under hösten 1945 frågan om avverkningens fortsatta reglering under 1945/46 upptogs till behandling, befanns med hänsyn till ovissheten om den kommande utvecklingen i fråga om importen av fossila bränslen lämpligt att alltjämt fasthålla vid det förut uppställda 44 miljonersprogrammet. Emellertid framstod det som önskvärt, att avverkningarna av brännved under de egentliga vintermånaderna något begränsades och att avverkningsarbetet då i stället i högre grad koncentrerades på gagnvirkessortimenten i syfte att få fram största möjliga kvantiteter sågtimmer, massaved och props. Det kunde nämligen förutses, att möjligheterna till import av kol och koks till stor del skulle bli beroende av den export av trävaror och cellulosa, som från svensk sida kunde ställas i utsikt. I överensstämmelse härmed beslöt Kungl. Maj:t den 14 december 1945, att avverkningsskyldigheten tills vidare ej skulle fixeras för längre tid än till utgången av mars 1946 och därvid, inklusive hösthalvårets ålägganden, inskränkas till i runt tal 60 procent av avverkningsprogrammets totalkvantiteter. Med hänsyn till den stimulans till ökade gagnvirkesavverkningar som denna begränsning av vedawerkningsskyldigheten ansågs medföra samt till att anledning saknades att främja avverkningarna av massaved framför timmeravverkningarna utfärdades inga nya ålägganden för massaved inom de 7 nordligaste länen. Inom de 17 södra länen, där skogsägarna haft valfrihet att fullgöra avverkningsskyldigheten i form av ved eller massaved och avverkningslängderna därför upptogo en för båda sortimenten gemensam avverkningskvantitet, omfattade de nya avverkningsåläggandena även massaved. Då importutsikterna för kol och koks alltjämt icke förbättrades, beslöt Kungl. Maj:t sedermera den 15 februari 1946 att avverkningsålägganden, upptagande återstående 40 procent av vedkvantiteterna, skulle utfärdas för tiden 1 april—30 juni 1946, med undantag för de 4 nordligaste länen, där ytterligare önskvärda kvantiteter ansågos kunna erhållas genom frivilliga avverkningar och uppköp i mån av behov. Närmare föreskrifter rörande avverkningsskyldigheten meddelades av bränslekommissionen i cirkulär nr 406 och 428.

92 De genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 juli 1945 givna bestämmelserna angående avsättningsgaranti för ved erhöllo jämlikt kungl. brev till bränslekommissionen tillämpning jämväl på kastved och massaved som avverkades i enlighet med ålägganden enligt besluten den 14 december 1945 och den 15 februari 1946. I fråga om sådan ved skulle emellertid såsom förutsättning för garantiens giltighet gälla, att veden upplagts vid normal leveransplats senast den 28 februari 1947 samt att uppfyllandet av garantien finge påkallas under tiden fr. o. m. den 1 juli 1946 t. o. m. den 28 februari 1947. (SFS 1945 nr 807 och 1946 nr 38.) Som omnämnts i del VI sid. 275 hade Kungl. Maj:t genom beslut den 2 februari och den 23 mars 1945 bemyndigat bränslekommissionen att, i syfte att stimulera intresset för ökade vedavverkningar och för att påskynda framkörningarna av veden, till skogsägare och innehavare av avverkningsrätter utbetala vissa p r e m i e r för kastved och långved — med undantag av långved avsedd att användas för framställning av träkol för industriens behov — som för avsalu avverkats under tiden 1 juli 1944—30 september 1945 och som före den 1 mars 1946 framkörts till normal leveransplats och levererats till förbrukare. Jämtikt Kungl. Maj:ts beslut den 9 november 1945 och den 15 februari 1946 skulle premie utgå även för ved av nyss angivet slag som avverkats efter den 30 september 1945, varjämte tiden för framkörningen utsträcktes t. o. m. den 30 april 1946. Premie skulle numera utgå oberoende av om skogsägare fullgjort avverkningsskyldighet eller ej. Beträffande v e d u p p k ö p g e n o m a u k t o r i s e r a d e b r ä n n v e d u p p k ö p a r e hade bränslekommissionen tidigare meddelat bestämmelser om inköp av ved avverkad under tiden t. o. m. den 30 september 1945 (se del VI sid. 280). Kommissionen föreskrev nu, att motsvarande bestämmelser skulle gälla även för ved som avverkats senare, dock före den 1 januari 1946. Sedermera utsträcktes tiden till den 1 april 1946. Veden skulle vara levererad före den 1 juli 1946. I fråga om tiden för gällande auktorisationsavtals giltighet var stipulerad en uppsägningstid för uppköparna av tre månader; dock voro uppköparna i varje fall bundna till utgången av år 1945. Skedde ej uppsägning av auktorisationen före den 1 oktober 1945, blev uppköparen automatiskt bunden för ytterligare ett år. Dessutom gällde vissa särskilda bestämmelser angående uppköparnas verksamhet under en avvecklingstid beträffande vedförsörjningen. I samma mån som tiden för vedregleringens upphörande närmade sig, befanns skäligt att förkorta auktorisationernas giltighetstid. Förhandlingar därom upptogos under hösten, vilka resulterade i föreskrifter från bränslekommissionens sida — av Kungl. Maj:t godkända den 26 oktober 1945 — vilka åsyftade att binda veduppköparna för motsvarande perioder som dem för vilka vedproduktionen planerades, d. v. s. för ett halvt år åt gången, jämte därpå följande avvecklingstid enligt auktorisationernas bestämmelser. Uppköparna skulle i enlighet med de nya bestämmelserna under år 1946 och

93 därefter äga uppsäga auktorisationerna före den 1 april till upphörande den l juli och före den 1 oktober till upphörande påföljande 1 januari. Sammanställningen av avverkningsrapporterna för den 1 januari 1946 visade, att dittills hade från avverkningsårets början, d. v. s. från den 1 juli 1945, producerats följande vedkvantiteter: 1 000 m 3 t 9 548 4 585

Kastved Massaved och props Långved för milkolning » för annat ändamål Stubbved

1 802 5 127

6 929 366

Summa

21 '.28

Den angivna totalkvantiteten översteg högst avsevärt den som redovisats för senare halvåret 1944 och var även rätt mycket större än de kvantiteter som åstadkommits under motsvarande tid de föregående åren, såsom framgår av följande sammanställning: Avverkning andra halvåret 1 000 m 3 t Massaved och props Annan ved Summa

3 167 14 645 17 012

3 877 13 413 17 290

1825 6 589 8414

4 585 16 843 21488

För tiden 1 juli—30 september 1945 uppgavs en avverkningskvantitet om sammanlagt 10-5 milj. m 3 t. Därav beräknades c:a 4 milj. m 3 t utgöras av ved, som avverkats för fullgörande av resterande avverkningsskyldighet för 1944/45. Denna kvantitet kunde förutsättas skola komina till användning redan under bränsleåret 1945/46. En högst betydande vedmängd, nämligen ej mindre än nära 20 milj. m 3 t, varav ungefär hälften kastved, kvarlåg vid årets utgång i skogarna. Då transportapparaten fortfarande var hårt ansträngd, kunde det förutsättas komma att vålla betydande svårigheter att framskaffa dessa partier till konsumtionsorterna. Produktionen och lagerregleringen beträffande gengasbränsle. Att den ökade tillgången på flytande bränsle för motordrift medförde ett minskat behov av bilkol och bilved har förut framhållits och i samband därmed redogjorts för den successivt genomförda frigivningen av handeln med sistnämnda varor (se sid. 85, 90). Angeläget var, att produktionen av fasta bilbränslen snarast i betydande mån minskades för att förhindra uppkomsten av ett besvärande överskott. Redan i slutet av september gav bränslekommissionen anvisningar till kristidsstyrelserna att företaga väsentliga nedskärningar vid tilldelningen av virke för framställning av bilkol och bilved.

91 Härigenom vanns även den fördelen, att ved som eljest skulle användas för sådan produktion frigjordes för den allmänna bränsleförsörjningen. I november preciserade kommissionen de närmare föreskrifterna härulinnan. Kommissionen beräknade, att det kvarstående behovet av bilkol fram till den 1 april 1946 kunde täckas av befintliga lager, medan behovet av bilved under samma tid kunde tillgodoses med — utöver lagertillgångarna — en nytillverkning, som i genomsnitt motsvarade endast 25 procent av förutvarande produktion. Med ingången av andra kvartalet 1946 beräknades behovet av bilkol vara högst 10 procent och av bilved högst 15 procent av den kvantitet som förbrukades, innan den ökade tilldelningen av flytande bränsle började tillämpas, d. v. s. från den 1 oktober. De nya direktiven till kristidsstyrelserna gingo ut på att tillstånd att inköpa eller använda ved för framställning av träkol för järnindustrien skulle lämnas enligt tidigare meddelade bestämmelser. Ansökningar om tillstånd att inköpa eller använda ved för framställning av träkol för gengasdrift skulle däremot som regel avslås. Om synnerligen starka skäl för bifall syntes föreligga, skulle frågan underställas kommissionens prövning. Tillstånd till inköp eller användning av ved för tillverkning av gengasved skulle ävenledes lämnas blott i mycket begränsad omfattning och endast för två månader åt gången. Bränslekommissionen antog, att som följd av de åtgärder som sålunda vidtagits för att nedskära tillverkningen av gengasbränsle och för möjliggörande av bilkolens försäljning för annan användning än gengasdrift de flesta enskilda producenter på området skulle snart nog — i den mån det ej redan skett — upphöra med sin tillverkning samt liksom grossisterna i branschen avveckla sina lagertillgångar. En snabb avveckling av dels de av arméförvaltningen disponerade ganska stora lagren av gengasbränsle, dels de hos Svenska gengasaktiebolaget befintliga beredskapslagren syntes jämväl påkallad och igångsattes även med all kraft. Genom beslut den 2 november föreskrev Kungl. Maj:t sålunda, att från de militära lagren skulle utöver tidigare försålda kvantiteter avyttras 1 milj. hl bilkol och 1 milj. hl bilved. Delvis antogos dessa försäljningar skola kunna ske till enskilda förbrukare direkt av arméförvaltningen. I övrigt skulle enligt meddelade föreskrifter avvecklingen av de militära lagren ske väsentligen genom förmedling av gengasbolaget, eventuellt även genom annat företag. Vissa kvantiteter bilkol skulle dock enligt föreskrift av överbefälhavaren kvarhållas i militära beredskapslager. För att trygga den fortsatta civila försörjningen ansåg bränslekommissionen tillräckligt, att det lager av bilkol, som gengasbolaget innehade och som delvis upplagts som civilt beredskapslager, avvecklades på sådant sätt, att en till kvantiteten från tid till annan fastställd reserv tills vidare kvarhölles i förråd. Kungl. Maj:t uppdrog den 30 november åt bränslekommissionen att skyndsamt inkomma med utlåtande i frågan huruvida behov av beredskapslagring av gengaskol

95 fortfarande förelåge. Samtidigt anmodade Kungl. Maj:t gengasbolaget att till övervägande upptaga spörsmålet om avveckling av bolagets verksamhet, om möjligt före den 1 juli 1946. Angående den fortsatta utvecklingen av hithörande frågor se nedan sid. 286. Sedvanlig inventering av landets förråd av träkol och gengasved föranstaltades av bränslekommissionen genom cirkulär nr 392 att äga rum vid årsskiftet 1945/46. Torvproduktionen. Torvproduktionen under år 1945 befordrades genom den tidiga våren och den i stort sett gynnsamma väderleken under fortsättningen av säsongen. Av stor betydelse var otvivelaktigt även den premiering av maskintorvproduktionen som genomförts enligt Kungl. Maj:ts beslut den 23 mars 1945 (se del VI sid. 291). Hämmande verkade däremot den brist på arbetskraft, vilken nu som förut på många håll gjorde sig märbar, måhända även det förhållandet, att åtskilliga under tidigare säsonger upparbetade torvmossar redan famnat ifrån sig sina bästa tillgångar. Resultatet av verksamheten måste dock anses ganska tillfredsställande. Den totala tillverkningen uppgick till 1 240 000 ton, vilket var den högsta produktionssiffra som någonsin uppnåtts i landet. Den dittills bästa siffran var 1 160 000 ton, vilken nåddes år 1943, medan 1944 års produktion stannade vid 920 000 ton. Huvuddelen av produktionen utgjordes nu som förut av maskintorv, nämligen 1 140 000 ton, varav för avsalu c:a 918 000 ton. Resten utgjordes av frästorv, 90 000 ton, och sticktorv, 10 000 ton, varav ungefär hälften för avsalu. Maskintorven disponerades på följande sätt: För storindustrien » statliga och kommunala inrättningar » järnvägar » småindustri och hushållsförbrukning » torvkolning

564 000 ton 69 000 » 181 000 » 175 000 » 151000 » Summa

1 140 000 »

Av frästorven disponerades 37 000 ton för storindustri och 53 000 ton för brikettillverkning. Ny var användningen av torv för tillverkning av torvkol, varigenom erhölls ett välkommet tillskott till gasproduktionen i vissa städer. För detta ändamål hade i början av året genom samverkan av gasverken i Stockholm, Göteborg och Malmö bildats ett särskilt företag, Södra Sveriges torvkolsaktiebolag, med uppgift att uppföra kolningsugnar samt att av de till förfogande ställda torvkvantiteterna tillverka torvkol och transportera produkten till vederbörande gasverk.

B.

Flytande bränslen.

Försörjningsläget. Efter krigstillståndets upphörande blev det möjligt att till landet i växande omfattning hemföra flytande bränslen av olika slag. Medan den oljeimport, som genom lejdtrafiken kunnat äga rum, måst avtalsenligt reserveras för försvarets räkning, kunde de nyimporterade partierna helt ställas till förfogande för civil förbrukning. De militära och civila lagren av flytande bränslen den 1 juli 1945 uppgingo tillsammans till 273 000 kbm bensin och bensinersättning av alla slag, 238 000 kbm mörka oljor och 11 000 kbm fotogen, sålunda tillhopa 522 000 kbm eller ungefär en tredjedel av den årliga förkrigsimporten. Med västmakterna träffades redan före Japan-krigets slut ett preliminärt avtal, avsett att reglera Sveriges import av mineraloljor under ett övergångsår, omfattande en tolvmånadersperiod, vars början senare komme att fastställas. Enligt detta avtal skulle Sverige under angivna tid erhålla 260 000 ton flytande bränslen samt 40 000 ton smörjotjor, allt fördelat något så när jämnt p å de tolv månaderna. Det förutsattes, att under perioden i fråga skulle förbrukas icke endast denna import utan även hela den inhemska produktionen under samma tid och dessutom viss del av de under kriget reserverade, inom riket befintliga lagren. Emellertid förlöpte utvecklingen med hänsyn till oljelillförseln i fortsättningen gynnsammare än man tidigare räknat med, var tilt måhända medverkade Japan-krigets oväntat hastiga slut. Från amerikansk sida frigavs redan i oktober exporten av fotogen, flygbensin och diverse smörjmedel och beträffande övriga hithörande produkter upphävdes fördelningskontrollen senare under hösten. Ungefär samtidigt återställdes av United Maritime Authority det under dess kontroll stående tanktonnaget till resp. länders egen disposition, varigenom importmöjligheterna kunde av ett land som Sverige med tillräcklig tillgång på tankfartyg fritt utnyttjas. De före årsskiftet till landet inkomna oljepartierna voro likvisst ej särskilt betydande. Enligt den officiella handelsstatistiken uppgick importen under år 1945 till nedanstående kvantiteter (till jämförelse anföras även siffror för år 1939).

1945: l:a halvåret 2:a halvåret 1939

„ . Bensin

, T .. „ Nativ olia

kbm 7 988 40 989 788 078

ton — 14 312 64 754

J

Motor- och ... ,. pannbrannolja ton 28 617 78 782 628 332

Fotogen * m. m. ton 14 919 136 826

Skifferoljeproduktionen vid Kvarntorp, vilken genom de senaste utbyggnaderna nått en kapacitet av omkring 90 000 kbm per år, fortgick under senare halvåret 1945 i beräknad omfattning. Jämväl vid Kinnekulleveiket (Kinne—Kleva) fortsattes tillverkningen, så att sammanlagt under år 1945

97 framställdes c:a 95 000 kbm skifferoljeprodukter, varav c:a 35 procent utgjordes av bensin, c:a 10 procent av fotogen och c:a 55 procent av mörka oljor. Produktionen av sulfitsprit steg under år 1945 jämfört med föregående år med omkring 40 procent. Den uppgick till c:a 60 000 kbm 95 %-ig vara mot 42 500 kbm lon under 1944. ökningen stod i samband med en betydande stegring i tillverkningen av sulfitcellulosa, vilken i sin tur sammanhängde med de förbättrade exportmöjligheterna för denna vara. För motorändamål försåldes under året 13 200 kbm. På grund av den starka begränsningen i tillverkningen av potatisbrännvin erhöll Vin- & spritcentralen tillstånd att jämväl under år 1945 till förläringsändamål försälja vissa kvantiteter sulfitsprit utan skyldighet för bolaget att disponera motsvarande mängd potatissprit för s. k. skadefria ändamål. Framställningen av trätjära för användning som motorbränsle upphörde under senare hälften av 1945 som följd av den förbättrade tillgången på mineraloljor. Tilldelning härav, framför allt för fiske och kustfart, fortfor emellerlid med anlitande av befintliga lager, men i avtagande omfattning allt eftersom mineraloljor och motyl i stället kunde insättas i förbrukningen. Den kommitté (den s. k. 1944 års drivmedelsulredning), vilken tillsatts inom folkhushållningsdepartementet för planläggning angående ordnande! i fortsättningen av drivmedelsförsörjningen i Sverige, avlämnade i november 1945 slutbetänkande rörande d r i v m e d e l s b e r e d s k a p e n , vari särskilt behandlades frågorna om beredskapsåtgärder i fråga om flytande bränslen samt ersättningsmedel härför. Lagringen av importoljor intoge enligt utredningens övertygelse främsta rummet i elt rationellt beredskapsprogram på tillhörande område. Lagren inom landet av importoljor måste under en kris täcka krigsreserven samt behovet av en buffert för övergången inom både den militära och den civila hushållningen till en i möjligaste mån genomförd drift med inhemska bränslen och av en reserv för den löpande förbrukning, som ej kunde tillgodoses med enbart andra drivmedel än importoljor. Lagringen borde omfatta omkring 40 procent av förbrukningen under fredsåret 1938, oberäknat vad armén, marinen och flygvapnet lagrade själva. En av överbefälhavaren framlagd plan för nybyggnader av lagringsutrymmen till en kostnad av 27-4 milj. kronor rekommenderades till genomförande; därutöver föreslogs byggandet av nya cisterner för mörka oljor. Beredskapslagringen borde gälla färdigprodukter, ej råolja. Man kunde då i det avgörande ögonblicket vara viss om att ha de rälla kvaliteterna i landet utspridda på lämpligt belägna platser. De redan inom landet befintliga raffineringsanläggningarna borde under en avspärrningstid kunna utnyttjas för tillverkning av varjehanda ersättningsprodukter. Beträffande inhemska bränslen framhölls, att det var ett beredskapsintresse av första ordningen, att landets sprittillverkning holies uppe. Utförda beräkningar visade, atl spritutvinningen kunde under normala förhållanden hållas i gång vid landets spritfabriker i en ur driftsynpunkt tillfredsställande omfattning med små merkostnader 7—618064

98 för bilismen under förutsättning av fortfarande skaltefrihet eller låg beskattning. Utredningen räknade med en framtida årsproduktion av i genomsnitt 80 000 kbm, varav för motorändamål omkring 60 000 kbm. Skyldighet borde fastställas att för motorändamål inköpa all sulfitsprit som framställdes i förefintliga anläggningar och som ej funne användning för andra ändamål. Med avseende på skifferoljan räknade utredningen med att Kinne-Klevaverket komme att nedläggas, varemot Kvarntorpsverket borde betraktas som ett långtidsföretag. Dess roll i landets bränsleförsörjning syntes även i fredstid vara icke alldeles oväsentlig. Utredningen hade räknat fram en årlig förlust på verket av 3 milj. kronor. Förlusten kunde dock tänkas bli mindre eller t. o. m. bytas i vinst. Skulle tillverkningskostnaderna, såsom troligt vore, föranleda försäljningspriser, som vore högre än motsvarande importpriser, förordades skattelätlnad framför höjt konsumentpris. Att lägga ned Kvarntorpsverket utan alt underhålla det borde icke under några omständigheter komma i fråga. Förbrukningsregleringen beträffande flytande bränslen. Genom beslut den 22 december 1944 hade Kungl. Maj:t fastställt en av bränslekommissionen efter samråd med chefen för försvarsstaben utarbetad plan för fördelningen av flytande bränslen mellan olika användningsområden att lända till efterrättelse vid förbrukningsregleringen i avseende på sådana bränslen under år 1945. Sedan oljeimporten efter vapenstilleståndet börjat i vidsträcktare mån komma i gång, blev det möjligt att tillgodose behoven i avsevärt större omfattning än som förutsågs i nämnda förbrukningsplan, och denna måste därför i väsentliga stycken omarbetas. I samband härmed blev det nödvändigt att också underkasta prissättningen på flytande bränslen en genomgripande revision. Förslag till ny förbrukningsplan, avseende fjärde kvartalet av år 1945, framlades av bränslekommissionen i skrivelse den 16 augusti 1945. Kommissionen utgick härvid från storleken av den oljeimport, som med någorlunda säkerhet kunde förväntas under den närmaste tiden. De oljor, som komme all importeras, borde emellertid enligt kommissionens åsikt icke genast förbrukas utan de gamla lagren av ersätIningsbränslen och sådana lager som funnits i landet mycket lång tid borde i första hand konsumeras. Härför erfordrades ett utbyte mellan gamla och nya varor, vilket borde ske på sådant sätt, att reservförrådsnämnden och militärförvaltningarna till distributörerna förskottsvis utlämnade erforderliga kvantiteter drivmedel ur de statliga lagren mot av distributörerna utfärdade lagerbevis på motsvarande kvantiteter i den blivande importen. De gamla lagren i synnerhet av ersättningsbränslen hade i allmänhet betingat avsevärt högre priser än dem som kunde väntas bli gällande för de nya importvarorna. För att undvika att staten åsamkades förluster på dessa äldre lager borde de importerade varornas lägre pris utnyttjas för att skriva ned värdena å de statliga lagren. I detta syfte föreslog kommissionen utförsäljningspriser liggande mellan lagervärdena och de beräknade importvärdena. Den ifrågasatta nedskrivningen borde enligt kommissionens mening ske med anlitande av dess

99 clearingkassa för flytande bränslen, varvid distributörerna till clearingkassan inbetalade skillnaden mellan utförsäljningspriset och importvarans cifpris, ökat med den fastställda försäljningsmarginalen, medan från clearingkassan till reservförrådsnämnden resp. vederbörande militära förvaltning efter hand, i mån av tillgång på medel, utbetalades skillnaden mellan lagervärdet för de ur de statliga lagren utlämnade varorna och nyssnämnda cifpris. För fördelningsplanens genomförande ansåg kommissionen nödvändigt, att distributörerna finge möjlighet att redan före den 1 oktober 1945 uttaga varor ur de statliga lagren. Tilldelningen av motorbrännolja till kustfarten och fisket borde med hänsyn till det ansträngda försörjningsläget för dessa förbrukarekategorier helst ske redan från början av september 1945. Genom beslut den 23 augusti 1945 fastställde Kungl. Maj:t den av bränslekommissionen framlagda planen att lända till huvudsaklig efterrättelse vid regleringen av förbrukningen av flytande bränslen under tiden 1 oktober— 31 december 1945. Tilldelning enligt planen av motorbrännolja och motortjära för kustfart och fiske skulle dock enligt bränslekommissionens bestämmande kunna ske redan före den 1 oktober. Hela tilldelningen av flytande bränslen av skilda slag upptogs för sista kvartalet 1945 enligt den nya planen till en kvantitet av c:a 104 000 kbm mot endast 18 000 kbm enligt den förut gällande planen. Kungl. Maj:t uppdrog vidare åt reservförrådsnämnden samt armé-, marin- och flygförvaltningarna att, efter samråd med bränslekommissionen och överbefälhavaren, till av bränslekommissionen godkänd distributör utlämna flytande bränsle ur de statliga lagren i utbyte mot av distributören importerad vara av motsvarande slag eller ock mot av distributören avgiven förbindelse att av sin blivande import till myndigheten avstå flytande bränsle, till kvalitet och myckenhet svarande mot vad som till honom utlämnats. Då trots den ökade tillförseln fortfarande en utpräglad knapphet på flytande bränslen komme att råda, måste handelsregleringen tills vidare bibehållas; dock möjliggjordes väsentliga lättnader i gällande restriktioner. Man valde därvid vägen att lämna flytande bränsle till vissa förbrukarekategorier, vilkas förbrukning avsåg ur allmänna synpunkter särskilt angelägna behov och där största möjliga besparing av fasta bränslen kunde uppnås. Tillgångarna förslogo emellertid icke att lämna alla förbrukare inom dessa kategorier tilldelning, utan prövning måste ske av varje särskilt fall. Vad beträffar tilldelningen av flytande bränsle för motorfordon under ifrågavarande tid lämnade trafikkommissionen föreskrifter i cirkulär nr 36. Tilldelningen skulle — med undantag för statliga fordon och fordon i spårbunden trafik (rälsbussar, dressiner o. d.), därvid densamma handhades av trafikkommissionen direkt — verkställas av vederbörande länsstyrelse genom utfärdande av inköpskort å den kvantitet, som länsstyrelsen efter verkställd prövning funne skäligt medgiva. Vid tilldelning av motorbrännolja kunde till större konsumenter utlämnas inköpslicens i stället för inköpskort

100 jämte samtidigt utfärdat tillståndsbevis lör förbrukning av viss kvantitet per tidsperiod. Såsom bilbränsle skulle väsentligen ifrågakomma motyl 25 (bestående av 75 % skiffer- eller mineralbensin och 25 % sprit). I viss begränsad omfattning kunde ock ifrågakomma motyl 85 (bestående av 15 % skiffer- eller mineralbensin och 85 % sprit) eller motorbrännolja (väsentligen för vissa specialfordon och farkoster). Följande kategorier av motorfordon kunde efter individuell prövning av länsstyrelsen komma i fråga för tilldelning: droskbilar, hyrverksbilar, likbilar; omnibussar och lastbilar, vilka insattes i trafik i stället för gengasdrivna fordon; motorcyklar; samt för vissa speciella ändamål (brand-, ambulans- och polisväsendet, sjuk Iransporter, utryckning, bärgning, läkare, veterinärer, invalider etc.) använda bilar. Därjämte kunde motyl 25 i begränsad oinfattning tilldelas som startbränsle till gengasdrivna fordon samt till motorbåtar. Trafikkommissionen medgav samtidigt länsstyrelserna rätt att efter ansökan meddela tillstånd för enskilda innehavare av lager av flytande bränsle att i begränsad omfattning använda dessa för drift av egen aulomobil, molorbåt eller motorcykel. För jordbruk, fiske och kustfart skulle tillämpas samma tilldelningsförfarande som förut. Sistnämnda två kategorier komme att erhålla rätt väsentligt ökade tilldelningar. För jordbrukets del kunde däremot någon ökning av betydenhet icke påräknas förrän tidigast till 1946 års vårbruk (se sid. 35). Tilldelning av lysfotogen hade under kriget huvudsakligen endast utgått lill sådana fall, där särskilt ömmande omständigheter kunnat åberopas. Den ökning, som den nya importen beräknades komma alt medge, var relativl obetydlig och förutsattes att tills vidare gå till samma användningsområden som tidigare. För eldningsändamål hade flytande bränsle icke på länge kommit till användning inom industri och hushåll. Fr. o. m. den 1 oktober blev det åter möjligt alt ställa vissa kvantiteter eldningsolja till förfogande. Importen var dock tills vidare så pass begränsad, all tilldelningen i början måste förbehållas förbrukare inom Storstockholm och Storgöteborg, där de största svårigheterna alt läcka bränslebehoven förelågo (se sid. 86). De lättnader i förbrukningen av flytande bränslen, som medgivits från början av oktober, voro, som av det anförda framgår, tämligen snäva. I samma mån som importen ökades, blev det emellertid möjligt att successivt vidga användningen av dessa bränslen. Sålunda meddelade trafikkomissionen i cirkulär nr 37 avsevärt liberalare bestämmelser lill länsstyrelsernas ledning att tillämpas beträffande tilldelningen till omnibussar och lastbilar från den 1 november och beträffande personbilar i icke yrkesmässig trafik från den 1 december.

101 I själva verket förbättrades försörjningsläget på hithörande område så raskt, alt bränslekommissionen fann sig föranlåten alt i skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 november hemställa om fullständigt upphävande av förbrukningsreglcringen för de flesta slag av flytande bränslen. Redan dessförinnan hade genom bränslekommissionens beslut försäljningen av trätjärprodukter såväl för bränsleanvändning som för andra ändamål frigivits. Enligt kommissionens cirkulär nr 369 medgavs sålunda, alt från den 1 augusti 1945 rå kol- och stubbugnslerpentinolja, trätjärolja, trätjärkreosot, träimpregneringsmedcl av trätjära och trätjärolja samt av trätjäror stubbtjära, lövvedstjära, s. k. B-tjära och dalbränd tjära fingo säljas frill, oberoende av beslag och handelsreglering. Och från den 10 november 1945 frigavs enligt kommissionens cirkulär nr 384 jämväl försäljningen av barr- och blandvedstjäror (molortjäror inbegripna). I enlighet med bränslekommissionens nyssnämnda framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 15 november 1945 kungörelse (nr 704), varigenom bestämmelserna i kungörelsen den 13 november 1942 (nr 873) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av brännbara vätskor upphävdes fr. o. m. den 25 november 1945 beträffande alla däri avsedda slag av flytande bränslen utom pannbrännolja (eldningsolja) och lysfotogen. Samtidigt upphävdes genom kungörelse nr 705 de ännu kvarstående bestämmelserna i beslagskungörelsen den 7 mars 1941 (nr 134) beträffande trätjära och trätjärprodukter. Därmed hade — utom i fråga om eldningsolja och lysfotogen — full frihet återställts med avseende på handeln och förbrukningen av flytande bränslen. Vad angår eldningsolja har ovan å sid. 86 redogjorts för de särskilda föreskrifter som meddelades rörande hushållningen med detta bränsleslag. De fortfarande restriktionerna voro här mindre beroende på bris lande tillgång än på svårigheter med hänsyn till distributionen. För lysfotogen föranleddes däremot den kvardröjande handelsregleringen av att tillförseln därav ännu ansågs otillräcklig för återställande av full behovstäckning. I cirkulär nr 399 meddelade bränslekommissionen, att densamma — lör att det mest angelägna behovet skulle bliva tillgodosett — beslutat, all tilldelning av fotogen för belysningsändamål fick lämnas till samtliga oelektrifierade hushåll. För ransoneringsperioden december 1945— januari 1946 räknades med en tilldelning av i genomsnitt 30 liter för varje sådant hushåll. Till förbrukare med mindre behov komme tilldelningskvoten att avpassas härefter, under det att förbrukare med uppenbarligen större behov, exempelvis för belysning i såväl bostad som stall och ladugård, kunde lämnas en tilldelning av högst 40 liter. Därest förbrukare hade bostad elektrifierad men däremot icke stall eller ladugård, fick tilldelning utgå med högst 15 liter. Tilldelning kunde därjämte lämnas förbrukare, som i sin rörelse hade behov av fotogen för belysningsändamål.

102 Avvecklingen av ersättningsproduktioncn av trätjära och trätjärproduktcr. I samband med att en mera omfattande import av flytande bränslen och smörjoljor kom till stånd blev frågan om avveckling av den krisbetonade trätjärproduktionen och vad därmed sammanhängde aktuell. De produktionsavtal angående framställning av dels motortjära, dels stubbtjära och stubbterpentin m. m., som bränslekommissionen träffat med resp. Aktiebolaget statens skogsindustrier och Skogsägarnas oljeaktiebolag och vilka omnämnts på behöriga ställen i föregående halvårsöversikter, utlöpte under året och blevo då icke förnyade. Reservförrådsnämndens inköp från fristående tjärproducenter upphörde jämväl. Kvarvarande tillgångar av motortjära insattes i försörjningsplanerna för de förbrukaregrupper, som redan förut erhållit den huvudsakliga tilldelningen av detta bränsle, nämligen fisket och kustfarten. Det räknades härvid med en kvantitet av c:a 9 000 ton. Allt eftersom tillgångarna på motortjära minskades, bereddes fyllnad genom mineralisk motorbrännolja. Som förut nämnts frigavs handeln med bl. a. motortjära redan från den 10 november, medan regleringen på brännoljeområdet i övrigt upphörde från den 25 november. Framställningen av smörjolja ur stubbtjära upphörde praktiskt taget efter den 1 juni 1945. De lager av stubbtjära och blandvedstjära, som reservförrådsnämnden då ännu innehade, voro ganska avsevärda, sammanlagt c:a 12 000 ton. Enighet rådde bland de berörda myndigheterna, att dessa lager snarast borde avyttras, trots att detta ej kunde ske utan betydande förluster. Vid den försäljning, som följaktligen sattes i gång, anlitades olika utvägar. Gasverken övertogo en kvantitet av c:a 3 500 ton för framställning av gas. Försök gjordes att sälja stubbtjära för bränsleändamål till olika industriföretag, vilket dock lyckades endast i mindre omfattning. Större delen av stubbtjärlagret övertogs av exportörer för försäljning i utlandet. Ett i reservförrådsnämndens ägo kvarvarande parti tjärsmörjolja — c:a 3 200 ton — lyckades nämnden, efter blandning med skifferbrännolja, som för ändamålet anskaffades, försälja som eldningsolja för fastighetsuppvärmning. Jämväl övriga i samband med tjäroljetillverkningen erhållna biprodukter, såsom beck, retenfraktion och relendestillat m. m., såldes efter hand. Framställningen av s. k. trädestillat och traktordestillat, vilken baserats på vissa vid tjärsmörjoljetillverkningen framkomna lättare derivat, upphörde självfallet i och med nedläggandet av sistnämnda produktion. Prisregleringen för flytande bränslen. Det nämndes ovan å sid. 98, att en revidering av prissältningen å flytande bränslen befanns ofrånkomlig i samband med den ökade tillförseln samt att denna revidering i viss mån skulle grundas på clearing mellan å ena sidan priserna å de befintliga äldre lagren av mineraloljor och de inhemska er-

103 sättningsprodukterna och å andra sidan de lägre priserna å de nyinkomna oljepartierna. Efter förslag av bränslekommissionen uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 23 augusti åt kommissionen jämte priskontrollnämnden att fastställa följande detaljhandelspriser att gälla fr. o. m. den 1 oktober 1945: för motyl 25 80 öre, för motor- och lysfotogen 60 öre och för eldningsolja 25 öre per liter. Vid fastställandet av motylpriset skedde en avvägning med hänsyn dels till inköpsvärdena för statens lager av bensin och sprit samt de höga kostnaderna för den inhemska skifferoljeproduktionen, dels till de aktuella återanskaffningspriserna för importerade flytande bränslen. (De nolerade cif-priserna för bensin och motorbrännolja utgjorde för tillfället resp. c:a 10 och 8-5 öre per liter.) Jämväl beaktades vid prissättningen å motyl önskemålet att tills vidare i relativt stor utsträckning vidmakthålla en fortsatt trafik med gengasdrivna fordon. För att kompensera fiskarena för vissa prissänkningar på fisk hade, som omnämnts å sid. 46, priset på motortjära redan den 15 juli sänkts från 45 till 30 öre per kg. Denna prissänkning finansierades helt av bränslekommissionens clearingkassa. Fr. o. m. den 1 september sänktes priset på motortjära ytterligare till 25 öre per kg. Samtidigt nedsattes priset på motorbrännolja för fiske och sjöfart till 35 öre per liter. Den relativt goda tillgången på eldningsolja och önskan alt befrämja dess användning i kolbesparande syfte föranledde fr. o. m. 1 oktober en sänkning av priset på eldningsolja till 20 öre per liter samt fr. o. m. den 8 november en ytterligare sänkning till 16, 15 och 13 öre per liter för resp. kvalitet I, II och III, allt vid leverans i tankbåt i oljebolagens 0-zon. Från den 1 december nedsattes vidare, efter del avtal träffats mellan bränslekommissionen och företag inom oljebranschen, detaljhandelspriserna på motorbrännolja, motorfotogen och lysfotogen till resp. 22, 25 och 30 öre per liter mot tidigare resp. 35, 60 och 60 öre. Genom riksdagens beslut den 28 november 1945 i anledning av proposition nr 352 höjdes skatten på bensin från 12 till 18 öre per liter, men samlidigt slopades den särskilda tilläggsskatten av 25 öre per liter, varigenom en skatteminskning erhölls om 19 öre per liter. För motorbrännolja höjdes den ursprungliga skatten från 9 till 14 öre per liter, varjämte även här lillläggsskalten på 16 öre per liter borttogs; skatteminskningen blev sålunda i detla fall 11 öre per liter (se sid. 189). Förändringarna, som voro avsedda alt träda i kraft den 1 januari 1946, möjliggjorde givetvis en motsvarande prissänkning för resp. varor. Redan dessförinnan hade emellertid förberedelser vidtagits för en allmän revision av priserna på hithörande område. I skrivelse den 8 november 1945 anmodade statsrådet J. Ericsson (föredragande statsråd i bränsleärenden) priskontrollnämnden att i samråd med vederbörande försörjningsmyndigheter undersöka frågan om prissättningen på såväl flytande bränslen som

smörjmedel saml till Kungl. Maj:t inkomma med förslag härom. Enligt direktiven för nämndens uppdrag skulle nämnden söka på en gång genomföra så stora prissänkningar, som med hänsyn till rådande marknadsförhållanden vore möjliga. Prissättningen skulle m. a. o. baseras på gällande återanskaffningsvärden. Nämndens första åtgärd med anledning av uppdraget var alt sammanställa de olikt! faktorer, som påverkade prisbildningen på de olika oljorna, varjämte företogs en del förberedande åtgärder, syftande till alt möjliggöra eller underlätta en omläggning av prissystemet vid årsskiftet. Vid en återgång till normala marknadsförhållanden kunde sålunda clearingförfarandet både för flytande bränslen och för smörjmedel slopas och vederbörande kassor successivt avvecklas, vilket krävde vissa planläggningsåtgärder. För priskalkylerna måsle vidare den eventuella inblandningsprocenten av alkohol i bensin fastställas samt nya direktiv utarbelas rörande Svenska skifferoljeaktiebolagets försäljningspriser. Slutligen erfordrades även, att vissa beslut fattades med avseende på avsällnings- och omsätlningsförfarandet mellan statens äldre lager av brännoljor och oljebolagens nyimportcrade oljor. De olika delaljproblemen redovisades för Kungl. Maj:t i en serie av skrivelser, dels från priskontrollnämnden och dels från bränslekommissionen och industrikommissionen. Beträffande smörjoljor lämnas redogörelse nedan å sid. 108. I skrivelse den 22 november 1945 hemställde priskontrollnämnden efter samråd med bränslekommissionen om bemyndigande att förelaga vissa prissänkningar på fotogen och motorbrännolja. Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den 23 november åt nämnden och kommissionen att bestämma, all delaljhandelspriserna skulle fr. o. m. den 1 december sänkas för lysfotogen från 60 lill 30 öre, för motorfotogen från 60 till 25 öre samt för motorbrännolja från 35 till 32 öre, allt per liter fritt levererat i helfat i O-zon. Detta kunde närmast betraktas som en övergångsåtgärd, avsedd all underlätta den slutliga utformningen av priserna efter årsskiftet. I spritfrågan meddelade Kungl. Maj: t ef ler nämndens och bränslekommissionens förslag beslut den 7 december, innebärande alt inblandningen av sprit i bensin fastställdes till högst 15 procent. Den 6 december föreslog nämnden vidare efter samråd med bränslekommissionen och skifferoljebolaget vissa prissänkningar på bolagets produkter räknat från den 1 december. Kungl. Maj:t meddelade beslut i ärendet den 7 december. Samtidigt framlade bränslekommissionen efter samråd med nämnden förslag till utformning av restitutionsförfarandet i samband med den beslutade sänkningen av bensin- och brännoljebeskattningen samt hemställde ytterligare i skrivelse den 11 december, att Kungl. Maj:t måtte meddela beslut dels rörande utbytet mellan stålens lager av brännoljor och oljebolagens nyimporterade oljor, dels rörande upphörandet av clearingförfarandet med avseende på flytande bränslen,

105 Sedan genom ovannämnda skrivelser och beslut grunden lagts för den avsedda nya prisregleringen, sammanställde priskontrollnämnden i skrivelse den 13 december de olika problemen samt överlämnade den av statsrådet Ericsson begärda utredningen jämte därpå baserade förslag. Kungl. Maj:t godkände genom beslut den 21 december de av myndigheterna framlagda förslagen. Jämlikt sålunda erhållet bemyndigande träffade priskontrollnämnden överenskommelse med oljebolagen angående följande högstpriser (tillika stoppriser) att tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1946 vid försäljning till konsument i O-zon: Bensin/bentyl Lysfotogen Motorfotogen Motorbrännolja Eldningsolja 1 » II » III

43 öre per liter 18 » » » 16 » » » 15 » » » 11 » » » 10-2 » » » 9-G » » »

Dessa priser voro baserade på under november och december 1945 gällande importpriser samt på handelsmarginalerna för resp. oljekvalileter före kriget, justerade med hänsyn till under krisen inträdda kostnadsökningar om sammanlagt 23 å 30 procent. Beslutet innebar vidare, att clearingförfarandena beträffande flytande bränslen skulle upphöra från årsskiftet och clearingkassan för dessa bränslen avvecklas. Det i Kungl. Maj:ts beslut den 23 augusti 1945 föreskrivna utbytesförfarandet i fråga om flytande bränslen ur de statliga lagren skulle samtidigt upphöra. Bränslekommissionen bemyndigades härjämte träffa avtal med de berörda distributörerna om slutlig reglering av mellanhavandel med clearingkassan i vad avsåg från de statliga lagren övertagna varor, som av distributörerna icke försålts före den 1 januari 1946.

C.

Gengas.

De under senare halvåret 1945 avsevärt förbättrade importmöjligheterna för flytande bränslen medförde helt naturligt en ej obetydlig nedgång i antalet gengasdrivna motorfordon, därigenom att gengasdriften — vilken ju var att väsentligen betrakta som en av förhållandena framtvingad krisföreteelse — i allt högre grad ersattes av drift medelst flytande bränsle, huvudsakligen motyl 25 (se sid. 100). Utbytet begynte i nämnvärd mån komma i gång först under fjärde kvartalet och skedde ingalunda brådstörtat. Vid prisregleringen för flytande drivmedel, varigenom priserna härå successivt nedsattes, togs avsiktligt hänsyn till att omställningen skulle komma att försiggå i relativt lugnt tempo. De fordon som under ifrågavarande tid nyinsattes i trafik utöver tidigare medgivet antal voro givetvis genomgående utrustade för oljedrift. Att den totala ökningen av antalet trafikerande motorfordon tills vidare måste hållas inom mycket måttliga gränser hade sin hu-

106 vudsakliga g r u n d i d e n a l l t j ä m t m y c k e l k ä n n b a r a bristen p å b i l r i n g a r , vilk e n n u f r a m t r ä d d e s t a r k a r e i fråga o m p e r s o n r i n g a r ä n i fråga o m lastbilsringar. Utvecklingen u n d e r h a l v å r e t s lopp m e d h ä n s y n till del g e n g a s d r i v n a m o torfordonsbeståndet framgår av nedanstående på uppgifterna i centrala automobilregistret g r u n d a d e s a m m a n s t ä l l n i n g . Antalet gengasdrivna motorfordon 30 juni 1945 30 sept. 1945 31 dec. 1945 3 547 3 511 2 937

Oinnibussar Lastbilar... Personbilar. Summa

34 247 35 297

34 174 35 205

30 292 24 669

73 091

72 890

37 898

I registret funnos d e s s u t o m vid årets slut u p p t a g n a 827 st. m e d gengas d r i v n a t y n g r e m o t o r c y k l a r m o t 981 st. den 30 j u n i . De v e d g a s d r i v n a gengasfordonens a n d e l av hela b e s t å n d e t försköt sig u n d e r p e r i o d e n b e t r ä f f a n d e b u s s a r n a f r å n 78 till 76 p r o c e n t , b e t r ä f f a n d e l a s t b i l a r n a från 55 till 58 p r o cent och b e t r ä f f a n d e p e r s o n b i l a r n a från 11 till 12 p r o c e n t s a m t för h e l a ford o n s b e s t å n d e t f r å n 35 till 39 p r o c e n t . Vedgasdriftens relativt ö k a d e betydelse i jämförelse m e d kolgasdriflen s a m m a n h ä n g d e mest m e d den s k e d d a m i n s k n i n g e n i antalet p e r s o n b i l a r , i fråga o m vilka de v e d g a s d r i v n a alltid u t g j o r t ett förhållandevis litet a n t a l . Då ö v e r f ö r a n d e t av fordon från gengasdrift till drift m e d flytande d r i v m e d e l ingick som ett led i b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n s s t r ä v a n att av h ä n s y n till stenkolsbristen s p a r a t r ä b r ä n s l e , låg det i linje med d e n n a s t r ä v a n att g y n n a a n v ä n d n i n g e n a v bilved p å b e k o s t n a d av träkol, d å h ä r i g e n o m e r n å d d e s en större b e s p a r i n g av t r ä b r ä n s l e . B e t r ä f f a n d e i övrigt försörjningsläget m e d a v s e e n d e p å g e n g a s b r ä n s l e se sid. 9 3 . I det av 1944 års drivmedelsutrcdning framlagda betänkandet angående d e n f r a m l i d a b e r e d s k a p e n på drivmedelsförsörjningens område (se sid. 97) framhölls, att gengasen finge betraktas som det viktigaste komplementet lill den av utredningen förordade beredskapslagringen av flytande drivmedel. Särskilt om vedgasdriften kunde tekniskt förbättras, bleve gengasen i det skogrika Sverige den för motordriftcn till lands naturligaste ersättningen för importoljan. Gengasberedskapen borde åsyfta att genom bibehållande i viss begränsad omfattning av gengasdriften vidmakthålla och fördjupa erfarenheterna på området, att genom olika åtgärder hålla kunskapen om gengasdrift levande, att fullfölja den experimentella verksamheten samt framför allt att möjliggöra ett snabbt igångsättande av en omfattande tillverkning av gengasverk. Då det icke syntes troligt, att gengasdriften av sig själv komme att fortleva i någon större utsträckning, sedan flytande drivmedel åter blivit allmänt tillgängliga, måsle särskilda åtgärder vidtagas för alt bibehålla gengasdrift i den omfattning som erfordrades för en tillfredsställande gengasberedskap. Utredningen föreslog i sådant hänseende: för den enskilda trafiken befrielse från bilskatt och forisatt låneverksamhet (även beträffande traktorer och stationära motorer); för civila statliga myndigheter skyldighet foldern som hade en bilpark på över 100 vagnar att förse 10 procent av denna med gen-

107 gas; för försvarsmakten skyldighet alt hålla minst det ur utbildningssynpunkt erforderliga antalet gengasfordon. På detla sätt borde gissningsvis omkring 2 500 gengasfordon jämte ett mindre antal jordbrukstraktorer komma att hållas i drift, vilket antogs vara tillräckligt ur teknisk beredskapssynpunkt. Möjligheten att vid behov snabbt organisera och igångsätta en större tillverkning av gengasverk med tillbehör vore främst en fråga om råmaterial, arbetskraft samt maskinoch verktygsutrustning. Enligt beräkning skulle en beredskapslagring av de viktigare råmaterial, som erfordrades för en hastigt påkommande tillverkning av 40 000 bilaggregat och 10 000 traktoraggregat, kräva en kapitalinvestering av omkring 25 milj. kronor. Utredningen föreslog, att en lagring av vissa råmaterial anordnades för 50 000 gengasverk. Vår industri borde vid en ny kris vara i stånd att redan efter IV2 månad påbörja leveranser av betydande omfattning. Inom tre månader efter tillverkningsökningens påbörjande borde inemot 10 000 bilaggregat per månad kunna levereras av tillverkarna. Att eftersträva ytterligare ökning av tillverkningen vore sannolikt olämpligt, då monteringsverkstädernas möjligheter att ombygga bilarna och påmontera gengasverken torde komma att vara relativt begränsade. Vid sidan härav borde framställningen av traktoraggregat kunna drivas upp till att två månader efter starten omfatta 2 000 aggregat i månaden. Utredningens övriga förslag i fråga om gengasberedskapen gällde främst utbildningskurser samt den experimentella verksamheten. Vidare framlades förslag och planer för organiserande av den för gengasdriften erforderliga bränsleproduktionen, vilken horde så ordnas att den kunde beräknas hålla jämna steg med aggregattillverkningen. I sådant syfte föreslogs bl. a. ställiga bidrag till inrättande av kolugnar och bilvedshuggerier eller alternativt statliga inköp av bilkol och bilved till visst garanterat inköpspris. D.

Smörjmedel.

Efter krigstillståndets upphörande förbättrades försörjningsläget i fråga om smörjmedel tämligen raskt. Som följd av överenskommelser med de allierade makterna angående importkvoter kom import av smörjoljor västerifrån rält snart i gång, nu ej längre som vid lejdtransporterna enbart för försvarets räkning utan främst för civila ändamål. Sammanlagt importerades under år 1945 omkring 20 000 ton smörjoljor, varav den allra största delen under höstmånaderna. De äldre lagren av importoljor hade då gått ned till ganska små kvantiteter, varför den nya importen — om än icke särdeles stor i jämförelse med förkrigsimporten, som uppgick till c:a 60 000 ton per år — var synnerligen välkommen för upprätthållande av en någorlunda tillfredsställande förbrukning. De inkomna partierna utgjordes helt av vissa basoljor, avsedda för framställning av skilda typer av industri- och motoroljor. Några omedelbara lättnader i ransoneringen blev det till en början ej fråga om; däremot möjliggjordes kvalitetsförbättringar beträffande de tillhandahållna produkterna därigenom att tillsatsen av ersättningsoljor successivt minskades. I del VI sid. 299 har omnämnts, att avtalen med Skogsägarnas oljeakticbolag angående produktion av stubbtjära utlöpte resp. den 1 maj och den 1 augusti 1945 samt att i anslutning därtill tillverkningen av tjärsmörjoljor och raffineringen av dessa upphörde. Fortfarande funnos ej obetydliga lager

108 av dylika oljor hos reservförrådsnämnden. Dessa fingo nu realiseras huvudsakligen för eldningsändamål. Vissa resllager av tjäroljeblandadc smörjmedel hos oljebolagen överlämnades som gåva till Finland. Redan från början av oktober fann industrikommissionen tiden vara inne att i viss mån lätta på handelsrestriktionerna på smörjmedelsområdet, särskilt i vad angick återförsäljares inköp av smörjmedel. Den tidigare rätten alt erhålla smörjolja mot avlämnande av spillolja vid s. k. oljebyte upphörde, men i stället medgavs rätt till fri försäljning och förbrukning av spillolja. Helt avskaffades smörjoljeransoneringen fr. o. m. den 25 november i och med upphävandet av kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel (kungörelse nr 706/1945). Samtidigt upphävdes även kungörelsen den 27 mars 1942 (nr 136) angående utvidgat beslag å vissa smörjmedel, vars egentliga innebörd var alt det enligt kungörelse den 23 maj 1941 (nr 308) redan bestående beslaget utsträcktes att omfatta också förbrukares lager. Genom en ny författning nr 816/1945 blev även sistnämnda beslagskungörelse upphävd med utgången av år 1945. Från samma tidpunkt upphörde (enligt kungörelse nr 817/1945) jämväl den genom kungörelse den 7 november 1941 (nr 857) stadgade regleringen av införseln av smörjmedel. Härmed hade i alla avseenden den fria handeln med och den fria förbrukningen av smörjmedel återställts. Vad p r i s r e g l e r i n g e n beträffande smörjmedel angår har förut (sid. 103) omnämnts, alt priskontrollnämnden den 8 november 1945 anbefallts att i samråd med vederbörande försörjningsmyndigheler undersöka prissättningen ej blott å flytande bränslen ulan även å smörjmedel samt härom inkomma med förslag. Samrådet gällde i detta fall industrikommissionen. Uppdraget fullgjordes av nämnden liksom i fråga om de flytande bränslena genom skrivelse den 13 december 1945. De gällande normalpriserna på smörjmedel inkluderade dels clearingavgift av kronor 1: 50 per kg, dels prisutjämningsavgift vid försäljning av vissa importerade smörjmedel. Denna prisuljämningsavgift, vilken utgjorde skillnaden mellan avräkningspriserna och cifpriserna — vilka i allmänhet voro lägre än avräkningspriserna — uppgick lill mellan 30 och 70 öre per kg för olika kvaliteter. Priskontrollnämndens förslag innebar, att clearingförfarandet i fråga om smörjmedel skulle upphöra, vilket komme att medföra slopande av nyssnämnda clearing- och imporlutjämningsavgifler. Priserna på samtliga smörjmedel kunde då i första hand sänkas med avgifternas belopp, d. v. s. med 1: 80 å 2: 20 kronor per kg. Samtidigt borde enligt förslaget även handelsmarginalerna sänkas avsevärt i och med alt handeln återginge till normala förhållanden, varigenom möjliggjordes en prissänkning varierande mellan 2 och 2: 60 kronor per kg för olika oljor. Nämnden meddelade, alt den slutit preliminär överenskommelse med de större smörjoljebolagen angående högslpriser, avsedda att tillämpas från årsskiftet, därest

109 clearingförfarandet då avskaffades. Överenskommelsen avsåg ett antal av de mest sålda kvaliteterna, och meningen var alt, om så befanns erforderligt, komplettera densamma med ytterligare ett antal kvaliteter. Den 21 december 1945 fattade Kungl. Maj:t beslut om smörjoljeclearingens och den för ändamålet inrättade clearingkassans upphörande den 1 januari 1946. Därmed trädde den nyssnämnda överenskommelsen automatiskt i kraft. De nya priserna inneburo en sänkning till i genomsnitt blott omkring 15 procent av de förutvarande, således ett mycket starkt prisfall. Det kan till belysning av clearingens omfattning nämnas, att till clearingkassan för smörjmedel under årens lopp inbetalats över 50 milj. kronor. Ny inventering av landets förråd av smörjmedel verkställdes vid årsskiftet enligt kungörelse den 14 december 1945 (nr 818).

7.

Kraftförsörjningen.

Kraftsituationen. Bortsett från en kraftig nedgång under juli månad företedde belastningsintensiteten under andra halvåret 1945 en jämn och kraftig stegring, vilket framgår av följande tabell över belastningsindex med årsskiftet 1935/36 som bas. M å n a d

Belastningsindex i medeltal under månaden

Juli Augusti... September Oktober . November. December

169 175 182 191 197 201

Belastningsökningen berodde delvis på återhämtningen efter verkstadskonflikten men till största delen på den ökade verksamheten inom cellulosaindustrien. Bland större belastningstillskott under halvåret kunna nämnas en elektrisk ångpanna i Hörnefors om 10 MW samt den elektrifierade järnvägen Järpen—Storlien, vilka bägge tillkommo i september månad. Nederbörden var under halvåret normal fastän något rikligare under årets tredje kvartal än under det fjärde. Nederbördsmängden under de två kvartalen uppgick sålunda till 106 resp. 92 procent samt för hela halvåret till 101 procent av den normala. Vattenkrafttillgången visade en kraftig nedgång under juli månad, åtföljd av en topp under augusti. Nedgången fortsatte sedan under september och oktober, varefter en stegring åter förmärktes under halvårets senare del. I medeltal var vattenkrafttillgången under tredje och fjärde kvartalen 96 resp. 91 procent och under hela perioden 94 procent av den normala. Vattenmagasinen voro vid halvårsskiftet fyllda till 92 procent. Under halvåret avtappades de successivt utom under andra hälften av oktober månad, då höstfloden medförde en märkbar stegring av magasinsinnehållet. Den fortsatta avtappningen var emellertid så kraftig, att vid årsskiftet fyllnadsgraden nedgått till 59 mot normalt c:a 70 procent. Särskilt kraftig var avsänkningen av Vänern, i det att fyllnadsgraden under perioden reducerades från 97 till 37 procent.

Ill Den knappa vatlenkrafttillgången och den starka belastningsstegringen medförde, att ångkraftproduktion erfordrades i större utsträckning än tidigare. Den uppgick under halvåret till c:a 3-5 procent av totala kraftproduktionen. Förbudet mot att använda elektrisk kraft för ånggenerering var formellt gällande under perioden. Dispenser beviljades emellertid under sommaren i den utsträckning så var möjligt. Elektrisk kraft exporterades även till Danmark. När kraftsituationen försämrades fram på hösten och ångkraftproduktion krävdes, indrogos dispenserna för de elektriska ångpannorna under vardagstid, varjämte kraftleveranserna till Danmark begränsades till natt- och helglid. Den stora bristen på bränsle för kondenskraftproduktion gjorde, att kraftsituationen började se mörk ut. En väsentlig lättnad inträdde därför, när olja i mitten av oktober blev disponibel för kraftproduktion. Den centrala driftledningen (CDL). CDL:s verksamhet fortgick i huvudsak efter samma riktlinjer som tidigare. Som förut nämnts medförde den försämrade kraftsilualionen, att tillämpningen av det s. k. ångpanneförbudet åter blev aktuell. Sedan hösten 1941 var ånggenerering med elektrisk kraft i princip förbjuden, men dispenser från förbudet beviljades i stor utsträckning, då kraftsituationen det medgav. Det blev därvid praxis, att ärenden rörande dispenser avgjordes av CDL på uppdrag av bränslekommissionen. Genom kommissionens cirkulär nr 383 den 2 november blev denna praxis stadfäst. Liksom vid tidigare tillfällen, då vattenkrafttillgången varit knapp, sökte CDL i samarbete med bränslekommissionen stimulera till ökad produktion av mottryckskraft. Detta skedde genom att extra koltilldelning i efterskott lämnades vissa producenter av mottryckskraft. Den s. k. transformatorberedningen, som började sitt arbete föregående halvår, var i livlig verksamhet och behandlade frågor rörande transformatorleveranser till ett 50-tal företag. CDL:s verkställande organ, riksdriftbyrån, handhade på sedvanligt sätt det rutinmässiga arbetet och upprättade riksdriftplaner, bränsleförbrukningsrapporter o. s. v. Tillfälliga vattenregleringar. Under halvåret inlämnades ett flertal ansökningar om tillstånd till reglering enligt 1939 års lag om tillfälliga regleringar. Sålunda ansöktes om reglering av Stora och Lilla Blåsjön, Stora och Lilla Jormsjön samt Kycklingvattnet och Kvarnbergsvattnet, alla i Faxälvens vattenområde. Ansökan ingavs jämväl angående reglering av Frykensjöarna i Norsälven. Tillstånd till tillfällig reglering enligt samma lag lämnades under halvåret av Norrbygdens vattendomstol för reglering av Torrön, Juveln, Stora

112 och Lilla Rensjön och Anjan samt Kallsjön, allt i Indalsälvens vattenområde. Vidare erhölls tillstånd till partiell reglering av Kvarnbergsvattnet i Faxälven ävensom till reglering av Sporrsjön i Vängelälven. Utbyggnad av nya krafttillgångar. Krafttillskottet genom nytillkomna stationer var under halvåret obetydligt. I Lagan igångsatte Sydsvenska kraftaktiebolaget en ny station vid Traryd. Den togs i drift med ett första aggregat om nominellt 6 500 k W i början av november och ett andra aggregat av samma storlek i början av december. I början av december tillkom även ett första aggregat på 9 000 k W i Voxnans kraftaktiebolags nya kraftverk Alfta. Den enda nya kraftledning för högre spänning, som blev färdig under halvåret, var 130 kV linjen Hissmofors—Björnänge. Emellertid medförde den förutsedda skärpningen i kraflbalanssituationen alt arbetet med pågående nya utbyggnader forcerades. Dessutom igångsattes under halvåret liera stora nya ulbyggnadsf örelag. I själva verket var utbyggnadsinitiativet under år 1945 rekordartat, i det att utbyggnader om sammanlagt 305 000 k W påbörjades. Bland de under andra halvåret igångsatta arbetena märkes särskilt en anläggning vid Skedvi i Dalälven om 46 000 kW, tillhörande Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag. Kraflaktiebolaget Ljnsne strömmar igångsatte en utbyggnad av Ljusneströmmar i Ljusnan om 33 000 kW, varjämte Skellefteå slads kraftverk påbörjade en utvidgning av Krångfors i Skellefte älv med 15 000 kW. I Ljungan började Cellulosakoncernen en utbyggnad av Skallböle på 24 000 kW, medan Holmens bruks och fabriks aktiebolag igångsatte en utvidgning av Bergsbron—Havet i Molalaström med 4 000 kW. Vidare kan nämnas, att Krångede aktiebolag erhöll byggnadstillstånd till förarbeten för en kraftstation vid Mörsil i Indalsälven med en effekt av 40 500 kW, att Bergvik och Ala nya aktiebolag planerade att uppföra ett nytt kraftverk vid Bergvik i Ljusnan om 10 000 k W samt att Nissaströms aktiebolag erhöll byggnadstillstånd till en kraftanläggning vid Nissaström i Nissan, likaledes på 10 000 kW.

8.

Statlig lagerhållning.

Genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut hade reservförrådsnämnden under de gångna krisåren tid efter annan, de sista åren kvartalsvis, erhållit bemyndigande att från de statliga reservförråden efter framställning eller tillstyrkan av någon av försörjningskommissionerna försälja eller utlåna varor till en myckenhet av högst 20 procent av den vid vederbörlig periods början lagrade kvantiteten av respektive varuslag. Senast hade dylikt tillstånd meddelats för tredje kvartalet 1945 genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni 1945. Därest försäljning eller utlåning ifrågakomme till större kvantitet, förutsattes att Kungl. Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall inhämtades. Beträffande läkemedel och annan sjukvårdsmateriel ägde emellertid nämnden enligt Kungl. Maj:ts beslut den 21 juni 1940 rätt att i samråd med medicinalstyrelsens materielnämnd för tillgodoseende av uppkommande behov utan begränsning försälja eller utlåna dylika varor. I underdånig skrivelse den 6 september 1945 framhöll nämnden, att på grund av rådande förhållanden under senaste tiden frågor om försäljning av varor måst i allt större utsträckning underställas Kungl. Maj:t, enär dylika framställningar allt oftare gjorts till större kvantiteter än att de kunnat rymmas under den föreskrivna 20-procentmarginalen. I likhet med försörjningskommissionerna ansåg nämnden önskvärt, att numera, då försörjningslägel för flertalet varor icke påkallade en lika restriktiv försörjningspolitik som förut, större frihet lämnades nämnden alt utlämna varor. Ur försörjningssynpunkt syntes det angeläget, alt de reservlager som funnes verkligen ulnyttjades under tiden fram till den tidpunkt, då import i normal omfattning komme att äga rum. Detta borde kunna ske utan hänsynstagande till eventuell framtida lagerhållning i fredstid, enär lagren sedermera med all säkerhet kunde genom åleranskaffning bringas upp till önskvärd storlek. En friare försäljning låge även finansiellt i statens intresse, då senare återköp antagligen kunde ske till lägre pris. Beträffande en del av nämndens varor vore dessutom av omsättningshänsyn angeläget, att de nu försåldes. På grund av lång lagring hade nämligen varorna i många fall undergått kvalitetsförsämring. För vissa varor, vilka importerats under kriget, gällde vidare, att de på grund av begränsade inköpskällor icke voro av 8—01 8064

114 högsta fredsklass, varför även ur denna synpunkt en förnyelse av lagren vore önskvärd. På reservförrådsnämndens i skrivelsen gjorda hemställan meddelade Kungl. Maj:t den 19 september 1945 nämnden ett generellt bemyndigande att efter framställning eller tillstyrkande av livsmedels-, industri- eller bränslekommissionen ur statens reservförråd försälja även andra varor ån läkemedel och annan sjukvårdsmateriel. Betingat av marknadsläget efter kriget var jämväl att reservförrådsnämnden i åtskilliga fall erhöll Kungl. Maj:ts medgivande att verkställa försäljning till gällande marknadspris i Sverige, även om detia icke täckte nämndens självkostnader för varorna i fråga. Så blev fallet i avseende på varor av såväl utländskt som inhemskt ursprung. Bland varor av förra slaget märkas ull, åtskilliga metaller, syntetiskl gummi, flytande bränslen och smörjmedel, vissa kemikalier, läkemedel och sjukvårdsmateriel. Av inhemska varor, som nämnden med Kungl. Maj:ts tillstånd föranleddes sälja till underpris, må särskilt nämnas trätjärprodukter och delar till personbilsboggiaggregat. Reservförrådsnämndens inköp i vanlig ordning av utländska varor fingo under senare halvåret 1945 tämligen begränsad omfattning. Emellertid erhöll nämnden vid olika tillfällen inköpsuppdrag sammanhängande med särskilda inträffade omständigheter. Sålunda bemyndigades nämnden genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 augusti 1945 att i Storbritannien inköpa intill 25 000 ton järn och stål i anledning av leveransutfästelse som från brittisk sida gjorts i samband med avslutandel av det svensk-brittiska betalningsavtalet i mars 1945. Den 26 oktober erhöll nämnden i uppdrag att i samråd med industrikommissionen inköpa ett parti begagnade bilringar, sammanlagt omkring 30 000 st., huvudsakligen personbilsringar, tillhörande Förenta staternas i Frankrike kvarvarande militärförråd. Vissa andra partier av såväl lastbils- som personbilsringar, vilka i Amerika frigivits för export, anbefalldes nämnden jämväl all inköpa. Vidare uppdrogs ål nämnden att inköpa ett parti av 22 000 st. nordamerikanska hudar, vilka ingingo i den imporlkvot, som tilldelats Sverige av det interallierade kontrollorganet på hudområdet. Inköpsuppdrag, som under senare halvåret 1945 gåvos reservförrådsnämnden i fråga om inhemska varor, avsågo bl. a. vissa partier koppar och molybdenkoncentrat. Det numera förbättrade försörjningsläget på metallområdet gav eljest anledning till alt nämnden i flera fall bemyndigades begagna den i vederbörliga produktionsavlal förutsedda utvägen att mot viss gottgörelse befria sig från skyldigheten att på överenskomna villkor inlösa större eller mindre kvantiteter av den statligt garanterade produktionen. Så skedde bl. a. enligt Kungl. Maj:ts beslul den 19 oktober i fråga om vissa leveranser av nickel från Bolidens gruvaktiebolag samt enligt Kungl. Maj:ts beslut den 7 december i fråga om vissa leveranser av koppar från Aktiebolaget

115 svenska metallverken och av zink från Trollhällans eleklrothermiska aktiebolag. Vad beträffar aluminium erhöll nämnden den 6 juli i uppdrag att inrätta en särskild clearingkassa för reglering av marknadspriserna (se sid. 63). Vissa kvantiteter skifferbrännolja anbefalldes nämnden övertaga från marinförvaltningen i syfte att — efter blandning med tjärsmörjolja — försälja desamma som eldningsolja. Angående i övrigt avvecklingen av inköps- och förädlingsverksamheten i fråga om trätjärprodukter se sid. 102. Det uppdrogs jämväl åt reservförrådsnämnden, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19 oktober, att inköpa de kvantiteter syntetiskt gummi (svedopren), som under året framställts vid gummifabrikerna i Ljungaverk, Stockvik och Uppsala. Detta skulle ske till pris som läckte kostnaderna för gummits framställning, däri inräknade utgifterna för gummiforskningen, medan försäljningen av varan finge ske till pris som fastställdes av nämnden i samråd med industrikommissionen och priskontrollnämnden, även om detta pris understege nämndens självkostnader för varan (se sid. 80). I samband med lejdtrafikens upphörande förföll reservförrådsnämndens uppdrag att handha befraktningen av med denna trafik sammanhängande transporter. Däremot uppdrogs åt nämnden genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 juli att befrakta fartyg, som erfordrades i samband med transporter av kol och koks från Polen till Sverige. Saken ordnades så, att nämnden gent emot rederierna stod som befraktare av båtarna — smärre ångare och molorfartyg — men vid lasternas ankomst till landet överlät dessa till vederbörande importörer. Beträffande den under livsmedelskommissionens överinseende bedrivna uppköps- och lagringsverksamheten, vilken huvudsakligen omfattade smör, slaktvaror och fisk, se sid. 302.

9.

Utrikeshandeln.

Statistisk överblick. Efter den betydande nedgång som kännetecknade Sveriges utrikeshandel under senare delen av år 1944 förblevo handelsförbindelserna med utlandet under de första fem månaderna av år 1945 — det europeiska krigets slutskede — på en synnerligen låg nivå. Tyskland hade som import- och exportmarknad nästan helt bortfallit och lejdtrafiken kunde blott upprätthållas i inskränkt omfattning. Först i juni, sedan kriget i Europa nått sitt slut och handelsvägarna åter börjat öppnas, förmärktes en begynnande uppgång. I förslå hand gällde detta exporten. Den stora varubristen utomlands skapade goda exportmöjligheter, särskilt för de svenska skogsprodukterna, varav betydande lager funnos samlade, färdiga att utföras i marknaden. Importen förblev däremot till en början mera begränsad, och först i augusti begynte densamma förete en mera avgörande förbättring. Under årets sista månader fortsatte denna expansion av importen. .Bidragande härtill voro bl. a. de successivt genomförda lättnaderna i den internationella råvarukontrollen (se nedan sid. 120 ff.) saml en avsevärd förbättring i tonnageläget. Månadssiffrorna för importen och exporten voro under år 1945 i milj. kronor följande: Import Export Januari Februari Mars April Maj Juni

106 52 67 41 47 50

27 31 35 31 44 125

Import Export Juli Augusti September Oktober November December

40 69 134 162 160 156

209 269 245 267 241 234

En samlad överblick över handelsutvecklingen under hela krigsperioden lämnar tablån å sid. 117, vilken halvårsvis för åren 1939—1945 anger importens och exportens värde samt import- resp. exportöverskottets storlek. Man finner härav, att för hela året 1945 uppstått ett högst betydande exportöverskott, sammanlagt på ej mindre än 674 milj. kronor, vilket framträder i särskilt skarp relief mot bakgrunden av 1944 års än större importöverskott. Detta betydande exportöverskott, härrörande till stor del, som

117 A r Jan.-juni 1 142 1 148 797 754 881 939 363

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Juli-dec. Hela året Jan.-juni 1 357 856 877 1 026 933 738 721

Importel. exportöverskott resp. år Juli-dec. Hela året milj. kr.

Export milj. kronor

Import milj. kronor

2 499 2 004 1 674 1 780 1814 1 677 1 084

976 637 749 769 571 443 1 465

913 690 596 550 601 410 293

1 889 1 327 1345 1319 1 172 853 1 758

+ 610 + 677 + 329 + 461 + 642 + 824 — 674

förut anmärkts, från lidigare uppsamlade lager, möjliggjordes genom en för svenska förhållanden högst ansenlig kreditgivning till främmande länder. Största betydelsen härvid hade den kredit, som genom betalningsavtalet med England ställts till detta lands förlögande. Den kom under det första avtalsåret att bli mer omfattande än som ursprungligen förutsatts, av den anledningen att den brittiska exporten hit icke på långt när nådde beräknad omfattning. Liknande var i viss mån fallet beträffande den till handelsavtalen med Polen knutna svenska krediten. Krediter lämnades ock till de nordiska grannländerna samt till Frankrike m. fl. länder (se sid. 397). Utrikeshandelns kvantitativa utveckling belyses bäst genom siffrorna för import- resp. exportvolymen, vilka beräknats i form av indextal med utgångspunkt från genomsnittspriserna år 1936, varvid medeltalen för åren 1936/38 salts = 100.

Import volym Export volym

123 102

74 58

50 55

49 11

46 36

44 23

31 46

Volymsiffrorna, vilka för andra kvartalet 1945 sjunkit så djupt som till 13 för importen och 20 för exporten (7 för förslå kvartalet), stego för fjärde kvartalet till resp. 58 och 82. De absoluta talen för de in- och utförda varukvantiteterna, fördelade på vissa huvudgrupper av varor, anges i tablån å sid. 118 i tusental ton. Den mest betydande nedgången i importkvantiteten drabbade gruppen »mineral och metaller m. m.» och sammanhängde främst med inskränkningen i kol- och koksimporten. Beträffande exporten var nedgången ävenledes mycket stark i fråga om samma varugrupp, beroende på den synnerligen begränsade utförseln av järnmalm. Kvantitetsminskningen i detla fall uppvägdes emellertid i viss mån genom en kraftig ökning för gruppen »trävaror, pappersmassa, papper m. m.». För ett antal särskilda varor av större betydelse för handelsomsättningen lämnas i tabellen å sid. 119 upplysning angående införselns resp. utförselns kvantitet varje år under hela krigsperioden.

118 Animal. o. veget. ämnen in. m.

Mineral o. Kemiska Hudar, tex- Trävaror, Maskiner, metaller prod., göd- tilvaror, pappers- transportSumma m. m. selmedel kautschuk massa, papmedel m. m. m. m. per m. m. m. m.

Import, 1 000 ton: 1939.... 1940 1941 1942 1943.... 1944.... 1945....

950 678 321 450 330 380 343

12 504 7 274 5 632 4 808 5 668 4 279 892

1 143 742 618 631 647 579 310

188 108 65 75 56 69 47

315 212 301 142 182 124 121

233 127 74 71 67 78 35

15 333 9 141 7 011 6 177 6 950 5 509 1748

Export, 1 000 ton: 1939 1940.... 1941 1942 1943 1944.... 1945

227 99 87 28 23 106 251

14 825 10 928 10 622 9 293 10 857 4 990 1 606

115 64 48 35 25 30 78

26 8 2 2 2 7 17

6 390 3 593 3 349 2 597 1493 1 152 3 686

221 104 52 67 38 39 239

21 804 14 796 14 160 12 022 12 438 6 324 5 877

I fråga om livsmedel framträda för 1945 särskilt de ansenligt höjda importsiffrorna för fisk, kaffe och spannmål. För brödsäd redovisas emellertid en export avsevärt överstigande importen. Av feltråvaror och kraftfoder var importen jämförelsevis låg, av kaligödsel nästan ingen; i stället tillkom nu för första gången på flera år en viss införsel av råfosfat. Man faster sig vidare vid de låga importsiffrorna — förutom för stenkol och koks (varom närmare å sid. 82) — för koksall, bomull samt järn och stål. En märkbar förbättring visade importen av mineraloljor. Även importen av kautschuk ökades avsevärt men nådde dock fortfarande blott ungefär en tredjedel av fredssiffran. Exporten av trävaror och pappersmassa erhöll, som redan nämnts, en anmärkningsvärt stor omfattning. För järnmalm åter sjönk exporten till blott ungefär en tiondel av kvantiteten år 1939. Även lackjärnsexporten var mycket låg. Att utförseln inom gruppen »maskiner, transportmedel m. m.» var förhållandevis stor framgår av tabellen härovan. En väsentlig del av de för denna grupp i tabellen å sid. 119 angivna exportvärdena, nämligen ej mindre än c:a 140 milj. kronor, avsåg fartyg, varav största delen utgjordes av till Norge utförda, under krigsåren för norsk räkning byggda fraktfartyg. Utrikeshandelns fördelning på länder belyses av tabellen å sid. 120. Året 1945 medförde härutinnan en betydande omsvängning i förhållande till de proportioner som rått under de föregående krigsåren. Det viktigaste var, att handeln på Tyskland under årets lopp till största delen bortföll. Importen därifrån redovisas för hela året till 88-3 milj. kronor, men den allra största delen därav föll på de första månaderna. Någon verklig export

119 1939 Importvaror Livsmedel och varor :

1945 T u s e n

t o n

7-6 0-7 52-7 56-0 41-8 1-8 42-4 12-9 91-6 23-6

3-1 1-3 28-4 40-0 94-3 37-7 49-1 14-0 44-6 17-9

4-8 2-3 15-6 17-4 0-4 6-8 3-9 30-7 32-3 13-3

5-4 0-5 7-7 7-9 99-4 6-6 13-3 6-3 18-7 15-0

5-3 0-3 2-9 10-7 9-0 12-8 9-3

8-7 0-5 1-1 20-2 16-8 0-1 5-9

10-3 0-7 16-2 27-6 43-4 13-9 9-1

32-7 7-5

38-6 8-7

28-! 11-9

223-6 45-4 166-9 187-3 81-7 139-4 116-7

68 19-9 141-9 40-2 18-6 119 90

8-7 5-3 94-7 26-3 1-6 127-5 60-5

43-1 22-6 117-5

53-S 11-4 89-0

1-6 104

0-S 100-4 108-0

70-2 4-1 137-0 8-5 18-0 70-8 97-1

27-s 2-8 82-7 52-0 12-3 99-9 1-8

6 342-5 2339-1 1 474-9

3 996-4 1 725-0 535-0

3 160-0 1 643-2 131-1

2 704-6 1 185-6 105-3

3 561-0 1242-3 116-4

2 348-4 1213-7 136-5

272-2 89-4 192-1

241-8 39-0 117-6 23-0 10-9 13-3 40-9

184-6 41-2 82-8 12-1 7-1 9-7 20-1

197-1 34-9 45-0 7-0 1-9 4-5 16-4

202-0 29 51-2 8-0 06-9 32-0

211-7 27-9 45-5 7-6 1-.'. 6-4 1S-2

233-5 27-8 26-5 8-4 1.fl 6-7 34-7

78-0 12-0 26-2 9-1 3-0 7-, 12-0

278-8 001-1 135-5

130-4 350-6 51-6

96-2 219-6 11-3

93-8 296-4 22-1

94-4 241-4 22-1

45-4 252-1 11-6

24-0 41-9 23-

13-9 26-2 9 36 -2 11

4-4 9-8 2-0 17-7 1-6

1-0 1-8 31-2 3-7

3-1 1-7

5-o

85 4-6 0-2

3 860-0

2 861-0

2 964-0

2 144-0

1 420-4

1 069-9 3 456-0

2 331-3 600-6 20-9 13 050

981-7 246-0 8-4 10 137-2

755-9 190 4 9 539-3

658 237-6 0-8 8 625-2

439-5 194-3 0-2 10 257-1

296 206-9 1-4 4 598-4

1 559-1 245-9 6-4 1 228-9

170-4 206-0

98-4 197

90-9 227-4

65-0 141-3

57-4 116-9

22-3 84-4

6-5 101-3

181-S 83-0

112-7 47-4

140-3 25-7

157-2 39-4

136-3 20-0

105-8 15-3

135-4 156-9

jordbruksrå

K ö t t och fläsk Ägg Fisk Kaffe, o r o s t a t V e t e och r å g Havre Majs Kli Frukter, färska F r u k t e r , t o r k a d e o. d y l . . . Fettråvaror (jordnötter, kopra, sojabönor, linfrö in. m . ) V e g e t a b i l i s k a feta oljor . . . Oljekraftfoder Råfosfat Chilesalpeter Kalksalpeter Kalisaltcr

( d ä r ej a n n a t a n g i v e s )

Bränslen: Stenkol.... Koks .Mineraloljor Industriråvaror

m.

m.:

Koksalt Soda Glaubersalt Hudar, oberedda Kaiitschuk Ull Bomull T a c k j ä r n och t a c k j ä r n s gjutgods S m i d b a r t j ä r n och s t å l . . . K o p p a r , b l y , t e n n o c h zinlExportvaror Fläsk Smör V e t e och r å g Fisk Hudar, oberedda Trävaror, oarbetade, bilade, s å g a d e o . h y v l a d e , 1000 nv Pappersmassa (torrtänkt vikt) P a p p e r och p a p p Tändstickor Järnmalm T a c k j ä r n och t a c k j ä r n s gjut gods S m i d b a r t j ä r n och s t å l . . . Maskiner, a p p a r a t e r m. m., milj. kr Transportmedel., milj. kr. .

0-0 137-:; 6-8

120 Miljoner k r o n o r 1939

1944 Procent 1945

603-0

68-0

7-2 24-8 13 12-5 1-8 1-6 0-5 6-5

7 49-3 02-5 6-0 4-3 3-7 8-8

8-9 47-6 0 1-9 8-3 0-6 4-7 6-4

15-3 8-1 5-3 4-0 11-1 0-2 6-0 5-4

Import frän Europeiska

1 700-3 1 506-6 1 323-8

länder.

Därav: Nordiska länder Tyska riket S t o r b r i t a n n i e n och I r l a n d Västeuropeiska kontinentalländer Schweiz Italien Spanien och Portugal övriga Utomeuropeiska

länder . Summa

180-0 619-8 327-9 311-3 45-9 39-3 13-5 162-6

137-4 894-3 14-1 46-1 109-8 78-9 66-5 159-5

150-0 798-5 8-9 32 138-6 9 79-2 106-5

165 88-3 57-1 42-4 123-7 2-3 65-6 58-5

798-4

307-0

353-6

480-7

32-0

17-0

21-1

41-3

2 498-7 1 814-2 1 677-4 1 084 3

100 0

100-0

1 476-9 1 097-7

749-7 1 271-2

78-2

93-6 35-ö

Export till Europeiska

länder

Därav: Nordiska länder Tyska riket S t o r b r i t a n n i e n och I r l a n d . . . . Västeuropeiska kontinentalländer1 Schweiz Italien Spanien och Portugal Övriga

329-5 369-0 425-6 194-4 17-8 44-5 13-1 83-0

193-6 537-9 4-2 44-1 106-8 45-0 59-0 107-1

140-5 345-3 11-3 16-5 87-5 0-0 70-2 78-4

624-4 0-0 280-8 201-8 53-3 1-9 50-6 58-4

17-4 19-5 22-5 10-3 0-9 2-4 0-7 4-5

16-5 45-9 0-4 3-8 9-1 3-8 5-0 9-1

16-5 40-5 1-3 1-9 10-2 8-2 9-2

16-0 11-5 3-0 0-1 2-9 33

Utomeuropeiska

411-7

74-6

103-7

486-9

21-8

6-4

12-ä

27-7

853-4 1 7 5 8 1

100 0

100-0

100-0

loo-o

länder . Summa

1888 6 1 172-3

F r a n k r i k e , N e d e r l ä n d e r n a , Belgien o c h L u x e m b u r g .

till Tyskland förekom icke. I stället uppträder nu en växande handel på Storbritannien, i synnerhet på exportsidan, samt en i betydande mån stegrad handel på utomeuropeiska länder, framför allt Förenta staterna. Starkt ökad var också exporlen på de västeuropeiska kontinentalländerna samt på de nordiska grannländerna. Den sistnämnda representerade i värde över en tredjedel av Sveriges hela utförsel under året. En mycket väsentlig del därav utgjordes av den förutnämnda fartygsexporten till Norge. Men även utförseln dit av vissa näringsmedel var betydande liksom ock utförseln till Danmark av skogsprodukter, järn- och stålvaror och spånadsämnen samt till Finland av näringsmedel, järn och stål, maskiner, spånadsämnen och gödselmedel. Den internationella varukontrollcn. Den allmänna varuknappheten under kriget hade föranlett de allierade västmakterna att mot krigets slut upprätta vissa organ för att kontrollera fördelningen länderna emellan av sådana varor, företrädesvis livsmedel och

121 industriella råvaror men även en del industriella halv- och helfabrikat, vilka kunde anses knappa eller otillräckliga i förhållande till de samlade behoven. I sådant syfte hade man enats om all tillsälta tre internationella nämnder med säle i Washington, nämligen Combined Food Board (CFB) för behandling av frågor rörande fördelningen av vissa livsmedel och produktionsvaror för jordbruket m. m., Combined Raw Materials Board (CRMB) för fördelningen av elt antal viktigare råvaror samt Combined Production and Resources Board (CPRB) för fördelningen av vissa färdigvaror och bränslen. I dessa nämnder voro endast Förenia staterna, Storbritannien och Canada representerade. Däremot voro även andra stater företrädda inom vissa under nyssnämnda huvudorgan sorterande kommittéer för särskilda varuslag. Genom ifrågavarande organisation bestämdes under de allierade makternas kontroll befintliga varumängders fördelning på de olika länderna med ledning av framförda önskemål om import under bestämda tidsperioder och föreliggande upplysningar om de på skilda håll förefintliga behoven. De kontrollerade varorna uppfördes å en s. k. Reserved Commodity List. De däri upptagna varorna varierade delvis från lid till annan, beroende på ändringar i förhållandet mellan tillgångar och behov. Av varor som uppförts å listan märkas bl. a. följande, vilka här uppdelats med hänsyn till sin fördelning på vart och ett av de tre kontrollorganen. Under CFB hörde bl. a. vele, ris, ärter och bönor, socker, torkad frukt, kakao, te och en del kryddor, kött, mejeriprodukter och viss sallad fisk, feta oljor, vitaminpreparat, vissa slag av konslgödsel, fetlråvaror, utsädesfrö och kraftfoder. Under CRMB hörde praktiskt taget alla metaller jämte malmer innehållande sådana, vidare bl. a. glimmer, korund, oarbetat och bilat virke, sågverksprodukter och faner, kapok, nylon, jute och jutevaror, hampa, sisal och kokosgarn samt produkter därav, svinborst, hudar och skinn (utom fåroch pälsskinn), garvämnen, lim, harteer, naturgummi och syntetiskt gummi samt kimrök. Under CPRB hörde stenkol och koks samt en rad färdigproduktcr, som normalt tillverkades av företag, vilka omställts för krigsproduktion, såsom viss tyngre materiel till värmekraftverk och elektriska distributionsanläggningar, lok och godsvagnar samt däck och slangar till motorfordon, lantbruksmaskiner, vissa gruvmaskiner, textilvaror och beklädnadsartiklar av bomull, ull och konstsilke, läderskodon, ett antal läkemedel, viss tandläkareoch laboratorieutrustning samt rönlgenfilm. I fråga om en del varor särskilt på livsmedelsområdet, på vilka knappheten ej var fullt så framträdande och vilka därför ej upptagits i listan över reserved commodities, skulle vederbörande land underrätta CFB om gjorda leveransavtal. Dit hörde bl. a. foderspannmål, malt, kaffe, humle, nötter, vissa kryddor, melass, sirap och honung. Efter avslutandet av kriget i Europa blev förteckningen över kontrolle-

122 rade varor föremål för allmän revision, varvid åtskilliga varuslag avfördes därifrån och därmed undanlogos från fördelningsorganens kontroll. Denna utveckling påskyndades efter Japan-krigets slut. Under hösten 1945 avfördes sålunda flertalet industriella råvaror, likaså de flesta av de i listan upptagna hel- och halvfabrikaten. Vid årels slut kvarslodo ännu på listan en rad livsmedelsvaror, på det industriella området däremot endast hudar, skinn och läder, stenkol och koks, tenn, harts, rågummi, syntetiskt gummi och gummiregenerat samt bomullsgarn och bomullsvävnader. Under sådana förhållanden befanns lämpligt att från ingången av år 1940 upplösa de organ, som handhade fördelningen av varuslag tillhörande den industriella gruppen, nämligen Combined Raw Materials Board och Combined Production and Resources Board. Organet för livsmedelsvarorna skulle däremot Ulls vidare bibehållas. Kontrollen över de på listan över reserved commodities kvarstående varorna överlämnades åt en rad frislående kommittéer, vilka tidigare varit underställda Combined Boards. Dessa kommittéer voro, som förut nämnts, organiserade på en bredare internationell bas än huvudorganen. De sålunda friställda kommittéerna voro följande: Combined Coal Committees (2 st., den ena slalionerad i Washington, den andra i London, den sistnämnda utrustad med elt rådgivande organ, European Coal Organizalion, i vars verksamhet flertalet europeiska länder jämte Förenta staterna deltogo), Combined Hide, Skins and Leather Committee (sammansatt av representanler från länder, som normalt köpte hudar och skinn på den internationella marknaden och som uttryckt önskan att bli upptagna i densamma, däribland Sverige), Combined Rubber Committee, Combined Tin Commillce and Combined Textile Committee. 1 sistnämnda tre kominilléer voro, i motsats till de förstnämnda, blott några få av de största producent- resp. konsumentländerna representerade. Därjämte fanns ock ett särskilt organ, Rosin Committee, för samordning av de europeiska ländernas hartsinköp. Från S v e r i g e s sida hade tid efter annan förts förhandlingar med de allierade makterna angående medgivande för vårt lands vidkommande av importkvoter av särskilda slag av kontrollerade varor. Sedan det genom de tidigare krigshandelsavlalen införda systemet med s. k. baskvoter för importen upphört alt gälla med utgången av juni 1945, trädde vissa provisoriska arrangemang i kraft, vilka sedermera ändrades och kompletterades i anslutning till de inträffade förskjutningarna på de olika varumarknaderna. Uppgivandel i så stor utsträckning av den tidigare mycket omfattande interallierade fördelningskontrollen betydde uppenbart, alt världsmarknadens tillgäng på det stora flertalet av de varor, i fråga om vilka knappheten varit särskilt utpräglad, bedömdes som tillräcklig för täckande av de på olika håll föreliggande behoven. I väsentlig grad berodde den sålunda förbättrade situationen på den starkt minskade efterfrågan för militära ändamål.

123 Att de frigivna varorna fingo importeras ulan hinder av den interallierade fördelningskontrollen och alltså utan hänsyn lill av ifrågavarande organ eventuellt tidigare meddelade kvotbeslut eller specialmedgivanden betydde emellertid icke nödvändigtvis, all de fritt fingo importeras från vederbörande produktionsland, då i olika länder ännu i vidsträckt omfattning gällde särskilda exportrestriktioner. Delta spelade för Sveriges vidkommande en betydelsefull roll framför allt i avseende på importen från Förenta staterna. I viss omfattning hade exportkontroll där varit rådande även beträffande varor som icke upptagits å listan över reserved commodities. Så var t. ex. fallet med petroleum och petroleumprodukter, vilka aldrig hänförts lill Combined Boards befogenhetsomrade. Förenta staterna hade nämligen föredragit all genom egna organ bestämma över fördelningen av sina pelroleumtillgångar. De kvoter för import av bränn- och smörjoljor, som tillerkändes Sverige efter krigsslutet, fastställdes sålunda ulan Combined Boards medverkan. En för Sverige ytterst belydelsefull vara, som under hösten frigavs från CPRB:s kontroll men beträffande vilken alltjämt de största svårigheter förelågo att utverka exportmedgivande, var bildäck. Av sådana erhölls före årsskiftet importtillstånd endast för en så ringa kvantitet som 7 000 st. Utrikeshandelns reglering. Under krisåren hade av olika skäl förordnats om importförbud eller importreglering beträffande en stor mängd varor. Författningar härom hade utfärdats vid skilda tillfällen och med hänsyn till det delvis olikartade syftet erhållit i vissa hänseenden skiftande utformning, vilket medfört olägenheter vid författningarnas tillämpning. Särskilt i början av krisen, då huvudsyftet med importregleringarna i allmänhet var att slå vakt om landets valuta, hade regleringarna författningsmässigt merendels utformats såsom absoluta importförbud, från vilka dock undanlag finge meddelas, när särskilda skäl därtill funnes. I fråga om andra importregleringar, särskilt de under senare är tillkomna, hade anledningen till regleringen främst varit önskan att ernå en viss reglering inom landet av de importerade varorna. För att understryka della hade i dylika fall författningarna ofta rubricerats såsom avseende reglering av importen av vederbörande vara; i författningstexten hade icke talats om förbud mot import utan endast förklarats, att införseln av varan icke finge ske utan tillstånd av viss licensmyndighet. Redan år 1943 hade förberedelser vidtagits för att sammanarbeta de olika importregleringskungörelserna till en gemensam författning med i möjligaste mån enhetliga bestämmelser för samtliga varuslag. Frågan hade emellertid den gången förfallit. Den återupptogs på sommaren f945 men nu av delvis andra skäl än blott författningstekniska. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 juli 1945 anförde handelskommissionen, att — såvitt då kunde bedömas — huvuddelen av Sveriges import under

124 närmast följande tid komme all äga rum från marknader, varifrån import tidigare skett inom ramen för den s. k. lejdtrafiken. För reglering av denna import hade tillämpats den ordningen, alt vid införsel av varor med svenskt fartyg erfordrats av handelskommissionen utfärdat transporttillstånd. Föreskrifterna angående dylikt tillstånd hade utfärdats av kommissionen på grundval av gällande instruktion, varvid kommissionen haft möjlighet att reglera utnyttjandet av tillgängligt lastutrymme med hänsyn bl. a. till att de ifrågavarande fartygen varit befraktade av reservförrådsnämnden. 1 och med upphörandel av lejdtrafiken befraktades icke det svenska tonnaget av reservförrådsnämnden, varför nämnda förutsättning för utfärdande av transporttillstånd icke längre företage. Genom Sveriges anslutning till den internationella sjöfartspoolen vore vidare atl räkna med, alt importen till landet framdeles kunde komma att äga rum icke endast med svenskt utan jämväl med utländskt tonnage. För sistnämnda tonnage kunde transporttillstånd icke lämpligen föreskrivas. Vid övervakningen av importen syntes vidare önskvärt, att förutom de försörjningsmässiga synpunkterna även prispolitiska samt valutapolitiska hänsyn kunde vinna beaktande, varjämte en viss importkonlroll vore erforderlig på grund av Sveriges åtaganden gent emot sjöfartspoolen. I syfte att undersöka förutsättningarna för en revision av importregleringsbesiämmelserna utifrån nyssnämnda synpunkter hade överläggningar ägt rum mellan handelskommissionen och övriga berörda krismyndigheter, och på grundval härav framlades i nämnda skrivelse från handelskommissionen förfaltningsförslag i ämnet. Kort därefter ingavs av livsmedelskommissionen förslag till en parallellförfattning rörande införselreglering avvaror, som berörde denna kommissions verksamhetsområde. De båda kommissionernas framställningar ledde till utfärdande den 31 juli 1945 av två författningar (nr 582 och 583), den förra benämnd kungörelse angående reglering av införseln av vissa varor, den senare kungörelse angående reglering av införseln av vissa livsmedel m. m.1 Båda trädde i kraft den 1 augusti 1945. Härigenom upphävdes ej mindre än 34 gällande författningar, vilka utfärdats under åren 1939—1945. Däremot kvarstodo orubbade ett antal äldre huvudsakligen före kriget utfärdade importregleringsförfallningar, av vilka flertalet ägde samband med den s. k. jordbruksregleringen. Den omläggning av importregleringssystemet, som skedde genom de två nyssnämnda kungörelserna och som betingades av det nya läge vilket uppstått efter avspärrningens hävande, innebar — förutom en koncentration av regleringsarbetet — alt åtskilliga importförbud borlföllo, samtidigt som åtskilliga nya varor lades under reglering. Utvidgningen av importförbuden hade enligt en i ämnet utfärdad kommuniké orsakals av följande omständigheter. 1 Bland importförbjudna varor enligt kungörelsen nr 582 upptogs även kinematografisk film, annan än framkallad, vilken vara genom kungörelsen den 13 juli 1945 (nr 535) underkastats importreglcring.

125 1. De förhandlingar, som förts med de västallierade makterna, hade resulterat i att Sverige västerifrån komme alt erhålla begränsade kvantiteter av ett antal varor, som i rådande internationella försörjningsläge voro alt betrakta som knappa, s. k. reserved commodities (se sid. 121). En förutsättning för import av dessa varor var bl. a. att man å svensk sida garanterade, alt importen av varorna i fråga under viss period icke komme all överstiga de från allierad sida angivna kvantiteterna. Dessa knappa varor innefattades delvis i redan beslående importförbud, men ett stort antal nya importförbud måste av nämnda skäl införas, såsom i fråga om vissa konstgödningsämnen och kemikalier, malmer, metaller samt vissa transportmedel, textilier (såväl råvaror och garner som färdiga produkter), oberedda hudar och garvämnen. 2. Världssituationen i fråga om tonnage kännetecknades av stor knapphet, vilken föranlett upprättandet av ett samordnande sjöfartsorgan, den s. k. sjöfallspoolen, till vilken även Sverige anslutit sig (se del VI sid. 320). Till ledning för den fördelning av tillgängligt tonnage, som sjöfartspoolen verkställde, upprättades månadsvis av de anslutna länderna importplaner med fördelning av de mera skrymmande varorna. För alt kunna fullfölja av sjöfartspoolen godkända planer för import till Sverige var det nödvändigt, att man å svensk sida hade en överblick över importen av mera lonnagekrävande varor. Flertalet av dessa voro visserligen redan imporlförbjudna eller blevo importförbjudna med anledning av åtagandena att övervaka importen av knappa varor, men för etl mindre antal skrymmande varor hade det dock befunnits nödvändigt att ur här angiven synpunkt införa importförbud, exempelvis i fråga om färsk frukt samt vissa tyngre kemikalier, såsom soda och glaubersalt. 3. Ur prispolitiska synpunkter hade jämväl ansetts erforderligt alt för ett antal i sådan! hänseende särskilt betydelsefulla varor bibehålla kontroll över importen. Bland dylika varor märktes torkad frukt, kemiska produkter samt textilvaror m. m. 1 intet fall hade emellertid något ny 11 importförbud enbart av sådan anledning behövt införas. Detsamma gällde den grupp av importförbud, som tills vidare erfordrades av försörjningsmässiga eller valulapolitiska skäl. Försörjningsmässiga hänsyn framlrädde i sädana fall, där det var nödvändigt att bibehålla en inhemsk fördelning av knappa varor, såsom i fråga om vissa medicinalprodukter, fisknät, gummitråd, vissa kemikalier m. m. Av valulapolitiska skäl hade tidigare under kriget införts importförbud särskilt för ett antal lyxvaror. Dessa förbud hade ansetts böra allt fortfarande i huvudsak upprätthällas. Samtidigt med den omläggning av importkontrollen, som skedde i samband med transporllillslåndens slopande, genomfördes en centralisering av importlicensgivningen. Sålunda överlämnades huvuddelen av de nya importförbuden till handläggning av handelskommissionen, vilken likaledes fick överlaga de flesta av de tidigare av industrikommissionen administre-

126 rade förbuden. Livsmedelskommissionen blev licensmyndighel beträffande flertalet av de varor, som tillhörde dess verksamhetsområde; bränslekommissionen bibehölls som licensmyndighet för flytande bränslen, industrikommissionen för smörjoljor samt gjutjärnsrör. Tidigare hade importtillstånd, utfärdade av handelskommissionen, varit belagda med l i c e n s a v g i f t , medan däremot importtillstånd, utfärdade av annan myndighet, varit avgiftsfria. I samband med de nu genomförda förändringarna avskaffades licensavgiften även för de av handelskommissionen utfärdade importtillstånden. Närmare föreskrifter angående importregleringarna enligt de nya författningarna lämnades av handelskommissionen i meddelande nr 36 och av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2346. Därigenom bestämdes bl. a., att beträffande importförbjuden vara, för vilken transporttillstånd redan utfärdals, skulle delta gälla som importlicens. Förlängning av transporttillstånd komme emellertid icke alt medges, varför den som icke kunnat utnyttja ett transporttillslånd före utgången av dess giltighetstid hade alt i föreskriven ordning ingiva ansökan om importlicens. Genom särskilt meddelande utsträckte handelskommissionen sedermera (med vissa undanlag) giltighelsliden för importlicenser, som utställts eller förlängts att gälla t. o. m. den 31 december 1945, till utgången av mars 1940. Som å sid. 122 omförmäles avfördes under hösten 1945 successivt från listan över reserved commodities flertalet av de i densamma upptagna varorna. I anslutning härtill blevo även tid efter annan de till kungörelserna den 31 juli 1945 (nr 582 och 583) fogade varuförteckningarna reviderade. Så skedde genom kungörelser den 2 november (nr 692 och 693), den 30 november (nr 743) och den 21 december (nr 855). Härigenom nedbragles rätt väsentligt antalet varor som fortfarande voro underkastade importreglering, särskilt vad angick industriella råvaror och fabrikat. Genom kungörelse den 14 december 1945 (nr 817) upphävdes från årsskiftet den sedan den 17 november 1911 gällande importregleringen beträffande smörjmedel. I cirkulär den 2 oktober 1945, nr 2398, medgav livsmedelskommissionen vissa lättnader i fråga om införseln av livsmedel, som voro underkastade importreglering. Sålunda fingo resande, som från utlandet ankommo till Sverige, rätt att utan importlicens medföra ransonerade livsmedel till sammanlagt högst 10 kg, oransonerade livsmedel utan kvantitetsbegränsning, såvitt de voro avsedda att förbrukas av den resande och hans familj, samt tvål till en myckenhet av 1 kg. Person, anställd ombord pä svenskt fartyg, vilket anlände till Sverige från transocean hamn eller från hamn i England eller Medelhavsområdet, fick utan importlicens medföra färsk frukt för sitt eget och sin familjs behov samt därutöver 20 kg andra imporlreglerade livsmedel.

127 Beträffande u t f ö r s e l n a v s. k. g å v o p a k c t meddelade handelskommissionen föreskrifter, varigenom medgavs alt utan företeende av licens till mottagare i utlandet en gång per kalendermånad sända dels högst 10 kg livsmedel, lobaksvaror och tvål (varvid dock kvantiteten för vissa varor var maximerad), dels vissa mindre kvantiteter begagnade kläder och skor, leksaker och tändstickor. Rätten till utförsel genom licenspliktiga gåvopakel till i utlandet bosatta svenskar och svenskfödda utvidgades. Genom kungörelse den 19 oktober 1945 (nr 680) föreskrevs, all l i c e n sa v g i f t efter oktober månads slut icke vidare skulle utgå vid meddelande av exportlicens.

Handelsavtal. Efter förhandlingar i Stockholm mellan en svensk och en norsk delegation slöts den 31 juli 1945 en överenskommelse rörande regleringen av de svensk-norska bandels- och betalningsförbindelserna under andra halvåret 1945. Enligt överenskommelsen förutsågs varuimport och andra prestationer från Norge till ett sammanlagt värde av c:a 37 milj. sv. kronor under återstående delen av året. Den svenska exporten till Norge beräknades jämte vissa fraktlikvider m. m. komma att under samma tid uppgå till ett värde av c:a 81 milj. sv. kronor. För att åstadkomma en utjämning av de sålunda beräknade ömsesidiga betalningarna skulle erforderliga belopp av ännu outnyttjade medel inom ramen för den statskredit å 200 milj. kronor, som från svensk sida tidigare ställts lill förfogande för återuppbyggnadsleveranser till Norge, överföras till den svensk-norska clearingens varukonto. Kontingentlistan för importen till Sverige från Norge upptog poster för bl. a. kalksalpeter samt andra kväveprodukter å sammanlagt 15-5 milj. kronor, svavel och svavelkis 1-5 milj. kronor, hudar och skinn 1-2 milj. kronor, vissa mineralier m. m. Förutom sedvanliga norska leveranser av järn och stål samt arbeten av oädla metaller m. m. lämnades från norsk sida på metallområdet utfästelser avseende bl. a. koppar, kopparkoncentrat, zink, aluminium, nickel, ferrokrom och molybdenslig lill etl totalbelopp av 10-5 milj. kronor. Vidare fastställdes på norsk önskan vissa mindre kontingenter för norsk export av sill, fisk och medicinaltran. På den svenska exportsidan upptogs ett antal konlingenler på livsmedelsområdet till ett sammanlagt belopp av 10-7 milj. kronor. Svenska utfästelser lämnades sålunda för bl. a. 2 000 nötkreatur, 1 200 avelssvin, 2 600 ton ost, 10 000 ton foderkakor, sirap, melass samt vissa kvantiteter frön och utsäde. Vidare förutsågos svenska leveranser av 75 000 ton cellulosa, järn och stål samt kullager för 10-2 milj. kronor, maskiner för 15-3 milj. kronor, vissa

128 kemiska produkter, konstläder, mineralier samt zinkmalm. Härutöver upplogos kontingenter för apoteksvaror, medicinalglas, dentalmateriel samt kirurgiska instrument och röntgennia leriel lill el t sammanlagt belopp av H milj. kronor. I anslutning till fastställandet av varulistorna uppnåddes enighet även rörande en anordning för avveckling av vissa i Norge ännu utestående gamla svenska varufordringar. För regleringen av betalningsförbindelserna de båda länderna emellan under andra halvåret 1945 skulle tills vidare tillämpas den på sin tid mellan svenska riksbanken och Norges bank träffade clearingöverenskommelsen. Vid överläggningar, som samtidigt ägde rum mellan representanter för riksbanken och Norges bank, överenskoms även, att den tidigare ingångna överenskommelsen beträffande regleringen av de ömsesidiga finansiella fordringarna, vilken icke tillämpats under tiden efter den 31 december 1944, med vissa ändringar skulle gälla jämväl under är 1945. Rörande det svensk-norska varuutbytet under 1946 träffades överenskommelse i Oslo den 21 december 1945. Avtalet, som trädde i kraft den 1 januari 1946, förutsåg ett ömsesidigt varuutbyte till ett värde av c:a 100 milj. sv. kronor i vardera riktningen. Från norsk sida lämnades utfästelser om licens för export till Sverige av bl. a. kalksalpeter samt andra kväveprodukler, svavel och svavelkis, hudar och skinn, vissa mineralier m. m. På metallområdet förutsågos norska leveranser av koppar, kopparkoncenlrat, zink, aluminium och järnskrot. Vidare fastställdes kontingenter för norsk export till Sverige av sill, fisk och trän. De svenska exporlutfästelserna omfattade bl. a. ärter, sirap, melass samt fröer och utsäde, vidare järn och stål, kullager, maskiner och maskindelar, kemiska produkter och apoteksvaror samt lastbils- och busschassier ävensom traktorer. Betalningarna i samband med varuutbytet skulle alltjämt verkställas över clearing enligt den mellan Sveriges riksbank och Norges bank tidigare träffade överenskommelsen. Även den under andra halvåret 1945 gällande ordningen för reglering av ömsesidiga finansiella fordringar skulle gälla tills vidare intill utgången av januari 1946. De lidigare inledda förhandlingarna om reglering av vissa finansiella Iransaktioner mellan Danmark och Sverige slutfördes i början av juli 1945, varvid tre särskilda kreditavtal träffades. Enligt det första avtalet erhöll Danmark en kredit på 110 milj. kronor, i huvudsak för varuinköp i Sverige. Enligt de två andra avtalen fick Danmark ytterligare två krediter på 50 resp. 70 milj. kronor för finansiering av främst vissa utgifter för flyktinghjälpen och för polislruppernas utbildning och utrustning samt vapeninköp i Sverige. Beträffande handeln mellan Sverige och Danmark under andra halvåret 1945 ingicks överenskommelse den 8 augusti. Enligt denna skulle Sverige

129 till Danmark exportera varor för 30 milj. sv. kronor, omfattande bl. a. järn och stål, leror, sten, cellulosa och papper; att avtalet ej innehöll någon kontingent för trävaror berodde på alt dessa redan varit föremål för en speciell uppgörelse. De danska varuleveranserna skulle bl. a. bestå av maskiner, apparater, elektrisk materiel, farmaceutiska produkter, färger och olika slag av livsmedel, uppgående till ett sammanlagt värde av c:a 22-5 milj. sv. kronor. Tills vidare komme betalningarna att som förut ske över clearingen. Mellanskillnaden i värdena på de förutsedda leveranserna komme efter hand att täckas via clearingen genom överföring av ännu icke utnyttjade medel ur de till Danmark förut lämnade svenska krediterna. Samtidigt ägde förhandlingar rum om de finansiella betalningarna mellan de två länderna. Härvid träffades avtal om en förlängning för andra halvåret 1945 av dittills gällande bestämmelser, varvid dock transfereringsmöjligheterna från Danmark till Sverige utvidgades till att även omfatta avkastning å vissa svenska tillgångar i Danmark, vilken tidigare icke kunnat överföras. Ett tilläggsavtal till den i augusti träffade överenskommelsen om det svensk-danska varuutbytet för andra halvåret 1945 avslöts den 8 november s. å. Därvid utsträcktes giltighetstiden för den i augusti ingångna överenskommelsen till den 31 januari 1946. Tilläggsavtalet innehöll en väsentlig utökning av den i augustiöverenskommelsen fastställda kontingentramen. Sålunda lämnades för leveranser frän Danmark till Sverige för tiden till den 3t januari 1946 från dansk sida utfästelser om lilläggskontingenter till ett sammanlagt värde av omkring 45 milj. sv. kronor. För den svenska exporten till Danmark under avtalsperioden fastställdes tilläggskontingenter till ett värde av omkring 30 milj. sv. kronor. Tilläggsavtalet förutsåg sålunda ett betydande danskt exportöverskott, som enligt avtalet skulle disponeras för inköp av sådana svenska varor, varom överenskommelse senare kunde komma att träffas mellan de svenska och danska regeringarna. De danska exportutfästelserna omfattade bl. a. kött, socker och konsthonung, vissa kvantiteter skummjölkskonserver och ost m. fl. livsmedelsprodukter. Härutöver fastställdes tilläggskontingenter för leveranser från Danmark av maskiner och apparater, arbeten av järn och stål, järnskrot m. m. De svenska leveransutfästelserna omfattade bl. a. pappersmassa och papper, vissa Irävaror, huvudsakligen plywood och wallboard, arbeten av lera och sten, tackjärn och valsverksprodukler, verktyg och andra arbeten av oädla metaller samt maskiner och apparater. Under tiden 9—17 augusti 1945 ägde i Stockholm överläggningar rum mellan svenska och finska regeringsdelegationer rörande det svensk-finska varuutbytet under återstående delen av år 1945. Under överläggningarna klarlades vilka betalningsmöjligheter som stodo till buds för ytterligare finska varuinköp i Sverige samt i vilken omfattning 9—618064

130 tidigare från svensk sida lämnade leveransutfästelser utnyttjats. Det konstaterades därvid, att av de förskott å sammanlagt 61*5 milj. kronor, som våren 1945 genom Sveriges riksbank beviljats Finlands regering, omkring hälften återstod för betalning av finska varuinköp i Sverige. Den export från Sverige till Finland, som beräknades kunna äga r u m under återstående delen av året, skulle i huvudsak basera sig på redan tidigare givna svenska exportutfästelser. Bland de varor som kommo i fråga märkas i främsta rummet maskiner och apparater, järn och stål samt arbeten därav, kemikalier och läkemedel, skomaterial och skodon samt vissa textilprodukter. Från finsk sida förklarade man sig beredd att tillämpa importlicensgivningen i Finland på ett sådant sätt, alt den svenska exportens intressen så långl möjligt bleve tillgodosedda inom ramen av föreliggande finska betalningsmöjligheter. Handelsförbindelserna med Polen återknötos efter kriget genom två sommaren 1945 träffade överenskommelser. Den första av dessa undertecknades den 9 juli i Warszawa efter förhandlingar därstädes och var av en mera provisorisk karaktär. Enligt densamma förband sig Polen att under femmånadersperioden 15 juli—15 december 1945 medgiva export till Sverige av 1 miljon ton kol och 200 000 ton koks samt dessutom vissa mängder zink, zinkvitt och soda. I utbyte skulle Sverige medgiva export till Polen av i överenskommelsen angivna kvantiteter järnmalm, pitprops, pappersved, telefonmateriel, järnvägsvagnar, kullager samt maskiner och apparater. Vidare skulle Sverige till Polen uthyra 1 300 godsvagnar att användas för transport av för Sverige avsedd kol och koks. Redan i slutet av juli inleddes i Stockholm förhandlingar om en mera omfallande handels- och betalningsöverenskominelse, och en dylik undertecknades i Warszawa den 20 augusti. Polen förband sig all under tiden fram till den f december 1946 medgiva export av 4 milj. lon kol och 800 000 ton koks samt vissa mängder salt, zink, zinkvitt, zinkplät, soda, stenkolstjärbeck och kreosotolja ävensom av fönsterglas, kadmium, svavel, bly, blymönja och järn till kvantiteter, som senare skulle överenskommas. I utbyte skulle Sverige under samma lid medgiva utförsel till Polen av vissa mängder fisk, nötkreatur, järnmalm, järn och stal, koppar, kullager, maskiner och apparater, garvänmesextrakter, pappersved, konstsilkcmassa m. m. De med varuutbytet sammanhängande betalningarna skulle erläggas i svenska kronor över för polsk räkning öppnade konton i Sveriges riksbank. Genom överenskommelse av den 20 augusti beviljade vidare svenska regeringen den polska en kredit om 100 milj. kronor att användas för inköp axsvenska varor eller för andra betalningar från Polen till Sverige. Av krediten ställdes ett belopp av 35 milj. kronor omedelbart till polska vederbörandes förfogande, medan återstoden endast fick disponeras successivt i den mån leveranser av polska varor till Sverige komme till stånd.

131 Eller förhandlingar i Stockholm under november 1915 undertecknades den 30 i samma månad dels ett avtal angående varuutbytet mellan Sverige och Nederländerna för tiden t. o. m. utgången av år 1946, dels en betalningsöverenskommelse för tiden t. o. m. utgången av år 1949, dels slutligen ett avtal rörande den tilläggskredit av 25 milj. kronor för återuppbyggnadsändamål, varom preliminär överenskommelse tidigare träffats. Enligt varuutbytesöverenskommelsen iörutsågos ömsesidiga leveranser till ett sammanlagt värde av 320 milj. kronor, varav c:a 130 milj. kronor för import från Nederländerna och 190 milj. kronor för export dit. För att finansiera det svenska exportöverskottet, i den mån det ej kunde täckas av holländska tillgodohavanden i Sverige, överenskoms, att ännu återstående outnyttjad del av den svenska statskredit, som redan före krigets slut beviljats holländska regeringen för återuppbyggnadsändamål, finge disponeras inom ramen för det nya varuutbytesavtalet. Därutöver medgavs rätt för nederländska vederbörande att i viss utsträckning finansiera svenska leveranser, huvudsakligen av maskiner av särskild betydelse för återuppbyggnadsarbetet i Nederländerna, genom upptagande av privata krediter hos svenska industriföretag. Avtalet förutsåg nederländska leveranser av bl. a. salt, fröer, frukt och grönsaker, blomsterlökar, blommor m. m. Vidare fastställdes kontingenter för tackjärn, koks, maskiner och apparater, instrument samt vissa järn- och stålvaror. Härutöver förklarade sig nederländska vederbörande beredda att söka återupptaga den traditionella exporten till Sverige av farmaceutiska och kemiska produkter, färgämnen samt textilvaror. Den svenska exporten omfattade bl. a. leveranser av vissa skogsindustriprodukler, såsom rundvirke, trähus, papper och papp samt cellulosa, valsverksprodukter, verktyg, andra arbeten av järn och stål, kullager samt olika maskiner och apparater. Belalningsöverenskommelsen reglerade samarbetet mellan de båda ländernas centralbanker och följde i tekniskt hänseende de riktlinjer som uppdragits i det svensk-brittiska betalningsavtalet av den 6 mars 1945. I syfte att lämna utrymme för de säsongmässiga fluktuationerna i betalningshänseende de båda länderna emellan ställdes enligt avtalet ömsesidiga valutakrediter till de båda centralbankernas disposition. Varuutbytet mellan Sverige och Frankrike reglerades under andra halvåret 1945 av de den 21 juni samma år undertecknade handels- och betalningsöverenskommelserna. Under denna tid utvecklade sig handeln med Frankrike praktiskt taget ensidigt. Importen från Frankrike kunde ej komma i gång i mera avsevärd omfattning, främst beroende pä att priserna på de franska varorna i allmänhet voro för höga för den svenska marknaden. Å fransk sida såg man sig därför snart nödsakad att helt utnyttja de avtalsmässiga kreditmöjligheterna för inköp av svenska varor. Efter överläggningar i Stockholm i december 1945 inom den enligt avtalet upprättade

132 s. k. blandade kommissionen träffades överenskommelse genom protokoll, dagtecknal den 10 december 1945, om viss betalning i guld från fransk sida i syfte att reglera uppkommande underskott i betalningsbalansen. Varuutbytet med Italien återupprättades genom handels- och betalningsöverenskommelserna av den 24 november 1945, vilka efter särskild noteväxling försattes i kraft den 1 december samma år och löpte med en giltighetstid, av sex månader. Handelsavtalet innehöll ömsesidiga utfästelser att utfärda import- resp. exportlicenser i enlighet med de vid avtalet fogade varulistorna. De ömsesidiga leveranserna, vilka i vardera riktningen beräknades uppgå till ett värde av c:a 50 milj. kronor, avsågos skola komma till stånd före den 1 juni 1946. Av den svenska exporten förutsågs ungefär hälften, eller omkring 25 milj. kronor, skola utgöras av pappersmassa, huvudsakligen konstsilkemassa. Ä andra sidan skulle ungefär halva värdet av den italienska utförseln bestå av textilvaror. Bland övriga italienska exportvaror märktes hampa, apelsiner, mandariner och annan frukt, vermouth och salt. På den svenska exportsidan fastställdes kontingenter för bl. a. järn och stål, verktyg, precisionsinstrument och tidningspapper. Regleringen av betalningsförbindelserna innebar, all likviderna för de ömsesidiga varuleveranserna, liksom med varuutbytet sammanhängande kostnader, skulle regleras över en svensk-italiensk clearing, baserad på svenska kronor. I syfte alt utjämna tillfälliga divergenser i clearingbalansen ställdes från svensk sida till förfogande en mindre buffertkredit. Därest en förskjutning av clearingbalansen, överstigande 5 milj. kronor, skulle uppstå, avsågs jämvikt skola återställas genom begränsning av exportlicensgivningen. Efter förberedande förhandlingar under sommaren och hösten 1945 rörande ett återupptagande av handelsförbindelserna med Tjeckoslovakien undertecknades i Stockholm den 17 november 1945 svensk-tjeckoslovakiska varuutbytes- och betalningsöverenskommelser avseende tiden till den 1 juli 1946. Varuutbytesavtalet innehöll ömsesidiga utfästelser om beviljande av exportlicens för varor till de värden resp. kvantiteter, som specificerats i särskilda till avlalel fogade konlingentlislor. Från tjeckoslovakisk sida förutsågos leveranser av bl. a. koks, handelsjärn och humle, vidare maskiner, kemiska och farmaceutiska artiklar, magnesit, elektriskt installationsmaterial samt radiotillbehör. Den svenska exporten skulle enligt avtalet främst omfatta järnmalm samt vidare kul- och rullager, vissa ferrolegeringar, svavelkis, järn och stål, maskiner och verktyg, kemiska och farmaceutiska produkter samt färsk och saltad fisk. Värdet av det för avtalsperioden sålunda förutsedda varuutbytet beräknades komma att uppgå till omkring 35 milj. kronor i vardera riktningen.

133 Enligt betalningsöverenskommelsen skulle samtliga likvider från Sverige till Tjeckoslovakien inbetalas i svenska kronor till ett i Sveriges riksbank lör den tjeckoslovakiska nationalbankens räkning öppnat konlo. Tillgodohavandet å detta konto fick av Tjeckoslovakien disponeras för betalning av de i varuutbytesavtalet förutsedda svenska leveranserna ävensom för andra betalningar till Sverige. För att möjliggöra elt snabbt återupptagande av den svenska exporten till Tjeckoslovakien ställdes en svensk statskredit på sammanlagt 24 milj. kronor till della lands förfogande, varav hälften fick disponeras omedelbart, medan resterande kredilbclopp skulle ställas till förfogande successivt, allt eftersom införsel av tjeckoslovakiska varor kom lill slånd. Noleväxling ägde rum mellan Sveriges sändebud i Buenos Aires och Argentinas utrikesminister den 31 juli 1945. Sveriges och Argentinas regeringar förklarade sig beredda att i möjligaste mån bevilja erforderliga licenser för utförsel till det andra landet av vissa i tvenne listor angivna varor, vilka å ömse håll befunnits särskilt viktiga ur försörjningssynpunkt. Ur den argentinska exporllistan må nämnas vete, majs, linfrö, solrosfrö, oljekakor, vegetabiliska oljor, kvebrachoextrakl, kasein, hudar och skinn, talg och bomullsvävnader. Den svenska exportlistan upptog ett antal järn- och stålprodukter, vidare elektriska apparater, telefoner och tillbehör, kemiska och farmaceutiska produkter, pappersmassa, papp och kartong, glödlampor, slaktknivar och arsenik. Några kvantitativa åtaganden gjordes icke å någondera sidan. Avsikten var givetvis ej alt handelsutbytet skulle begränsas till de i notcväxlingcn angivna varorna. Uppgörelsen gällde tills vidare med en uppsägningslid av tre månader.

10.

Sjöfar ten.

Fartygsbeståndet. Vid slutet av ar 1945 bestod den svenska registrerade handelsflottan av 2 076 fartyg med en dräktighet av 1 600 172 brultoton, motsvarande 1109 933 nettoton. Antalet hade under året minskats med 16 fartyg, men tonnaget hade ökats med 43 039 brutto- resp. 29 748 nettolon. Denna tonnagetillväxt var betydligt mindre än den som ägde rum under år 1944; ökningen uppgick då till ej mindre än 136 595 brultoton, motsvarande 98 447 netlolon. Den svagare tillväxten under år 1945 berodde framför allt på den långvariga vcrkstadskonflikten, vilken fördröjde leveranserna av de vid svenska varv beställda fartygen. Nedanstående tablå meddelar uppgifter rörande den svenska registrerade handelsflottans storlek dels vid krigsutbrottet, dels vid årsskiftena 1944/45 och 1945/46. 31/8 1939

Ångfartyg Segelfartyg: med hjälpmaskin (motorseglare)... Summa

31/12 1944 Bruttoton

31/12 1945 Antal fartyg

Bruttoton

Antal fartyg

Bruttoton

Antal fartyg

869 457

838 708 691 550

693 570

555 171 921 253

681 581

549 961 969 802

918 8

83 676 2 806

827 2

80 619 90

812 2

80 31!) 90

2 252 1 61G 7-iO 2 092 1 557 133 2 076 1 G00 172

Av tablån framgår, att tillväxten i tonnage, liksom tidigare under en följd av år varit fallet, helt och hållet föll på gruppen motorfartyg. Totalt tillfördes handelsflottan under årel 45 fartyg om 85 821 bruttolön, därav genom nybyggnad 37 st. om 83 736 brulloton. Avgången omfattade sammanlagt 61 fartyg om 42 782 bruttolön. Största delen härav, nämligen 27 fartyg om 33 916 bruttoton, härrörde från fartygsförsäljningar till utlandet, vilka väsentligen ägde rum under årets senare hälft. Flertalet av de sålunda till utlandet avyttrade fartygen övergingo i norsk ägo; de största av dem utgjordes av äldre tankmotorfartyg, andra utgjordes av äldre, omoderna far-

135 tyg, använda i kustfart, vilka ej ansetts kunna hävda sig på grund av konkurrens från bilar och järnvägar. En viss lättnad i formaliteterna vid fartygsförsäljningarna till utlandet hade vunnits därigenom alt Kungl. Maj:t genom beslut den 7 september 1945 bemyndigat trafikkommissionen att, efter samråd med vederbörande myndigheter och med riksbanken, utan Kungl. Maj:ts hörande i varje särskilt fall medgiva överlåtelse till utlandet av tankfartyg över 2 000 bruttoton och med ålder ej understigande tolv år. F a r t y g s f ö r l u s t e r n a g e n o m d i r e k t a k r i g s å t g ä r d e r voro under år 1945 relativt obetydliga. De omfattade blott 2 fartyg om tillsammans 1 535 bruttoton. Krigslörlisningarna i fråga om handelsfartyg sedan krigets början hade följande omfattning: Ai-

Antal fartyg

Bruttolön

21 59 33 43 27 19 2 204

38 693 154 310 106 472 147 289 77 433 18 702 1535 514434

1939 1040 Hill 1942 1043 104.11915..'.'.' Summa

Antal omkomna 1 76 446 215 212 153 126 11 1239

Utom dessa fartyg hade under hela perioden genom krigsåtgärd förolyckats 32 fiskefartyg om sammanlagt 1 836 brutloton, varav under år 1945 8 st. om 575 ton. I samband med fiskefarlygsolyckorna hade omkommit 89 personer (förutom 10 örlogsmän, som omkommit under ininsvepiiing för fiollans räkning); 16 av dessa dödsfall inträffade under år 1945. Totala antalet krigsförlisLa fartyg var under åren 1939—1945 236, representerande ett tonnage om 546 270 brultoton eller ungefär en tredjedel av handels- och fiskeflottans hela tonnage vid krigels början. På skilda fartygstyper fördelade sig de krigsförlista handelsfartygen sålunda: Ar 1039—13 1944 1945 Summa

Ångfartyg Antal Bruttolön

Motorfartyg Antal Brattoton

125 13 1 139

55 2

268 351 2 527

2701!7K

255 352 15 371 1M5 271 »«!!

Segelfartyg Antal Brultoton 3 4 1 it

494 804 390 1888

Dessutom hade 25 fartyg om 45 681 brutloton beslagtagils och konfiskerats av tyska myndigheter. De å handels- och fiskefartyg i samband med fartygsolyckorna intill utgången av år 1945 omkomna personernas antal utgjorde (utom de nämnda 10 örlogsmännen) 1 328. Därtill kommo 39, som omkommit till följd av direkt krigsåtgärd (bombardemang, kulsprulebeskjutning, lufttorpedering m. m.), ulan att fartyget i fråga galt förlorat, samt 7 som omkommit vid 1

Vissa korrigeringar ha vidtagits av i föregående översikter meddelade siffror.

136 försök till räddning av krigsförlista. Sammanlagda antalet blir alltså 1 374. Bland dessa voro 346 utlänningar, fördelade på 20 olika nationer, därav 4 lotsar, f8 passagerare, 1 rödakorsdelegat och 1 marinsoldat Enligt de av kommerskollegium publicerade uppgifterna om h a n d e l sf l o t t a n s a n v ä n d n i n g skulle under år 1945 1967 fartyg om sammanlagt 1 567 731 bruttoton ha under större eller mindre del av året varil tagna i bruk, därav 1 700 fartyg om 1 536 924 ton använda för Iransport av passagerare, posl och gods samt 267 fartyg om 30 807 ton använda till fiske, bärgning, isbrytning m. in. 61 fartyg om 274 890 bruttoton redovisas såsom använda i fart endast mellan utländska hamnar. Till sistnämnda kategori räknades för år 1944 101 fartyg om 334 644 brutloton. Antalet av de helt i utländsk fart sysselsatta fartygen hade sålunda ganska starkt minskats, medan antalet i fart mellan svenska och utländska hamnar i motsvarande grad stigit. Delta sammanhängde med att många fartyg, som under kriget varit sysselsatta i fart mellan ulrikes orter, efter krigets slut sökt sig hem till Sverige för översyn och reparation samt därvid medfört last hem eller vid sin återfärd last härifrån till utlandet. Om ett fartyg blott gjort en lastresa mellan Sverige och utlandet, hänförs det nämligen enligt det tillämpade redovisningssätlet till kategorien fartyg i fart mellan svenska och utländska hamnar. Av de vid årets slut befintliga fartygen uppgivas blott f 35 st. om 52 732 bruttoton ha under året ej varit i användning. Dä motsvarande tal för år 1944 voro 243 fartyg om 355 527 brutloton, visar detta, alt fartygsuppläggningen i samband med krigels upphörande högst avsevärt nedgått. Under april 1945, då handelsflottans sysselsättning var som mest beskuren, lär betydligt mer än hälften av del förefintliga tonnagel ha varil upplagt. Sjötrafikens omfattning. Till belysning av hur sjötrafiken mellan Sverige och utlandet utvecklat sig under senare halvåret 1945 intages nedanstående tablå, där jämförelsesiffror även meddelas dels för år 1939, dels för år 1944. Del framgår härav, att Sveriges ulrikes sjöfart år 1945 som helhet var av Ankommande fartyg 1 000 nettoton

Januari—juni Juli Augusti September Oktober November December Juli—december Summa för hela året

Avgående fartyg 1 000 nettoton

11 484 2 705 2 627 1 807 2 139 2 267 1 832 13 377

3 519 743 671 462 215 228 219 2 538

797 317 444 576 678 740 797 3 552

11 830 2 780 2 680 1 816 2 195 2 122 1 693 13 286

3 690 793 601 399 237 249 293 2 572

1 239 568. 656 668 794 853 858 4 397

24 8G1

G 037

4 349

23 116

G 262

3 636

137 ännu mindre omfattning än ar f944 och blott uppgick till omkring en femtedel av den omfattning densamma hade år 1939. Nedgången i jämförelse med 1944 framträdde dock endast under första halvåret samt månaderna juli och augusti, under det att siffrorna för ankommande och avgående tonnage under årets fyra sista månader lågo avsevärt högre för 1945 än för det föregående året. De hinder som i augusti och september 1944 upprests mot den svenska sjöfarten, därigenom alt svenska fartyg avhöllos från att anlöpa tyska hamnar och utländsk sjöfart i svenskt territorialvatten i Bottniska viken och Östersjön förbjöds (se del VI sid. 128—129), upphävdes den 3 juni 1945. Redan dessförinnan hade i samband med Tysklands kapitulation Skagerackspärren bortfallit, och sjöfartsvägarna västerut kunde, i samma mån som minsvepningen fortgick, åter börja trafikeras. Omkring mitten av året kunde det svenska tonnaget, inklusive de vid svenska varv nybyggda fartyg, vilka till slor del förblivit upplagda under kriget, mera allmänt igångsättas och den svenska sjöfarten återupptagas i olika riktningar. Vid krigets upphörande beräknades svenska fartyg om c:a 700 000 brutloton ha legat upplagda i svenska hamnar, men fram emot årets slut hade det upplagda tonnaget minskals till c:a 50 000 lon. Den egentliga lejdtrafiken hade i samband med västspärrens öppnande avvecklats (se del VI sid. 319). Det sista fartyget med såväl tysk som brittisk lejd anlände till Göteborg den 4 juni 1945. De i rödakorstrafiken på Grekland deltagande och de för Internationella Röda korsets räkning använda fartygen ställdes successivt åter till vederbörande rederiers förfogande, varjämte även svenska fartygs användning för ulväxling och hemIransport av diplomater upphörde. Emellertid disponerade Sverige pä grund av sin anslutning till den internationella sjöfartspoolen (UMA) icke sitt tonnage fritt. Se härom efterföljande avsnitt. Den successiva hemtagningen av svenska fartyg, som förut under kriget tillhört det utanför väslspärren trafikerande tonnaget, medförde, all en mycket stor del av de till svenska hamnar ankommande fartygen redovisades som icke lastförande, medan de kunde gå ut med full last. Som lastförande angavs för senare halvåret 1945 blott 55 procent av det ankommande men 78 procent av det avgående tonnaget. För hela året voro motsvarande siffror resp. 59 och 77 procent. Det svenska tonnagets andel i Sveriges utrikes sjöfart ökades från 48 procent år 1944 till 56 procent under första och nära 58 procent under andra halvåret 1945. Det sistnämnda torde beteckna en större andel än de svenska fartygen någon gång tidigare under detta århundrade haft i sjötrafiken på vårt land, främst beroende på att det tyska tonnaget nu var i det närmaste helt försvunnet från svenska hamnar. Några uppgifter må i detta sammanhang meddelas rörande de svenska stornamnarnas ulrikeslrafik under krigsåren. Med avseende på dessa siffror bör anmärkas, att de gälla såväl den direkta som den kombinerade ulrikessjöfarten på de olika hamnarna: för Malmö är givetvis färjtrafiken inräknad.

138 , 1939 1943 1944 1945

Ankommet och avgående tonnage 1 000 neltotou Stockholm Göteborg Malmö 7 189 10 460 7 931 1938 1954 1652 1 542 1 909 1 282 1601 3 019 1587

Den ulrikes sjöfarten visade år 1945 för första gången sedan krigsutbrottet en ökning för alla tre hamnarna. Den starkaste ökningen företedde Göteborg med 1 110 000 ton, medan uppgången för Stockholm och Malmö var jämförelsevis obetydlig. Sjöfartsregleringen. Som omnämnts i del VI sid. 322 anslöt sig Sverige i april 1945 lill den internationella .sjöfartspoolen, senare kallad United Maritime Authority (UMA), vilken bildats genom överenskommelse mellan de ledande sjöfartsnationerna för alt tillgodose behovet av lonnage för krigets avslutande och för fördelningen av tonnage och laster till hjälpbehövandc länder. Poolens uppgift var därjämlc att kontrollera fraktbildningen, sä all denna skulle undgå att röna inflytande av den större eller mindre efterfrågan på tonnage. Vid den konferens mellan de till UMA anslutna nationerna, vilken hölls i slutet av maj och början av juni 1945, skedde för Sveriges del uppgörelse om att landet — utom sitt för inrikesfart avsedda tonnage — skulle ställa lill organisationens förfogande fartyg om i allmänhet över 1 000 d. w.-ton, medan detsamma för sin egen utrikeshandel i förslå hand på Europa skulle få enligt UMA:s direktiv disponera den del av landets tonnage som var lämplig för nordsjöfart, d. v. s. det mindre och medelstora tonnaget. Härigenom kunde, bortsett frän den första tidens väntan på sjöfartsvägarnas öppnande. den svenska exporten av trävaror, massa och papper sättas i gång i relativt stor omfattning. Överenskommelsens innebörd för olika grenar av svensk sjöfart belyses av följande uppgifter. 1 För upprätthållande av i n r i k e s - o c h ö s t e r s j ö t r a f i k förfogade Sverige under år 1939 över för denna trafik lämpliga fartyg om tillhopa c:a 250 000 ton d. w. Trots åtskilliga förluster hade denna tonnagemängd i stort sett icke minskats, enär elt antal nya fartyg, främst motorseglare, tillkommit under de senaste åren. För samtliga fartyg upp till 1 000 d. w.-ton tillhörande denna grupp medgav UMA dessas sysselsättning eller i huvudsak samma grunder som under normala förhållanden i Östersjön. De voro dock i fråga om annan trafik än inrikes underkastade UMA:s bestämmelser för fraktsättning m. m. För den inrikes trafiken gällde de svenska myndigheternas föreskrifter angående sysselsättning, fraktsatser m. m. För den e u r o p e i s k a f a r t e n disponerade Sverige 1939 över en tonnagemängd av c:a 717 000 d. w.-ton. Intill krigets slut hade denna fartygsgrupp trots viss nyanskaffning minskats lill c:a 580 000 ton, innebärande en nedgång med omkring 20 procent. Så gott som hela delta tonnage in1 Se ett föredrag av direktör 1%. Högberg, tryckt i Sveriges allmänna sjöfartsförenings tid-: skrift 1945, h. 11.

139 sattes, jämle för inrikestrafik avsedda fartyg över t 000 d. w.-ton, för trafik på England samt på kontinent- och medelhavshamnar. Storleken av det o c e a n g å e n d e t o n n a g e t , exkl. tankfartygen, hade trots krigsförlusterna tack vare leveranser under kriget av ett flertal nya fartyg från de svenska varven icke nämnvärt ändrats utan utgjorde såväl 1939 som vid krigels upphörande c:a 1 milj. d. w.-ton. Även för denna tonnagegrupp medgav UMA att ett icke oväsentligt antal fartyg i första hand fick användas i fart på Sverige, medan överskottstonnage, som icke erfordrades och godkändes för landets egna transporter, fick sysselsättas mellan främmande länder enligt UMA:s direktiv. Beträffande slutligen det svenska t a n k t o n n a g e t , vilket ökats från 270 000 d. w.-ton 1939 till 485 000 ton 1945 eller med i runt tal 80 procent, blev detta i sin helhet underställt UMA. Åtskilliga fartyg av detta slag, vilka blivit färdigbyggda under kriget, voro upplagda i svenska hamnar, och ehuru behovet av olja efter det europeiska krigets slut var stort i många länder, dröjde det många veckor, innan besked erhölls från UMA om fartygens sysselsättning. UMA:s omsider lämnade direktiv innebar, att alldenstund tilldelningen av olja till Sverige intill oktober 1945 var relativt obetydlig och för transport av då medgivna kvantiteter erfordrades allenast 2 å 3 tankfartyg i månaden, återstående svenska tankfartyg skulle tagas i anspråk för transport av olja mellan främmande länder. Då det emellertid mot slutet av året visade sig. att tillgången på tanktonnage var relativt tillfredsställande, frigjordes de svenska tankfartygen från UMA:s kontroll redan den 1 november 1945. Efter denna dag gällde sålunda, atl Sverige självt fick bestämma det antal fartyg som erfordrades för den egna oljeimporten. Enligt särskild överenskommelse skulle de fartyg som icke behövdes härför ställas till UMA:s förfogande för sysselsättning på England eller kontinenten. Helt fria blevo tankfartygen från den 1 januari 1946. Rederier, vilkas fartyg före kriget upprätthöllo regelbunden trafik mellan vissa utrikes platser, fingo efter hand tillåtelse att återupptaga sådan trafik. De fraktsatser som efter hand fastställdes av UMA lågo i allmänhet på en ganska hög nivå. Detta berodde i huvudsak på att dessa fraktsatser beslämls med särskild hänsyn till de amerikanska fartygen med deras relativt höga kostnader. Största betydelsen för Sveriges del ägde givetvis fraktsältningen för transport av Irävaror, trämassa och malm samt stenkol och koks. Vad kol- och koksimporten från Polen beträffar fick den till en början ske blott med mindre fartyg. Sedermera gavs dock tillstånd att för koltraden Sverige—Polen även använda tonnage över 1 000 ton. De rätt betydande koltransporterna från Amerika ägde helt naturligt rum med förhållandevis större fartyg. Vad angår tanktonnaget må erinras, att Kungl. Maj:t genom beslut den 9 mars 1944 medgivit trafikkommissionen rätt att meddela licens för tidsbefraktning till utlandet av dylika fartyg intill högst 100 000 ton d. w. (se del V sid. 350). Sådana upplåtelser hade ock skett för i vissa fall 10, i andra

140 fall 6 eller 3 år. Då det förefintliga tanktonnagebeståndel även efter de försäljningar som skett med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 september 1945 (se sid. 135) uppgick till minst -150 000 lon d. w., medan del normala svenska transportbehovet beräknades kunna tillgodoses med ett tonnage av omkring 250 000 ton, förelåg här ett ganska betydande överskott, vilket gav Sveriges redareförening anledning hemställa, atl möjlighet måtte beredas för begagnande av den förhanden varande gynnsamma konjunkturen att på fördelaktiga villkor för tidsbefraktning i utlandet binda ytterligare en avsevärd del av överskottstonnaget. Efter tillstyrkan av trafikkommissionen bemyndigade Kungl. Maj:t kommissionen genom beslut den 21 december 1945 alt, efter samråd med vederbörande myndigheter, ulan Kungl. Majrts hörande i varje särskilt fall medge licens för befraktning av tankfartyg till utlandet intill en tonnagemängd av tillhopa 120 000 ton d. w. Kusttrafiken upprätthölls under är 1945 i ungefär samma utsträckning som tidigare. Bränsleförsörjningen vallade emellertid hithörande fartyg stora svårigheter, då de endast erhöllo 25 procent av föregående års koltilldelning och i övrigt måste lila till vedbränsle, vilket ur såväl ekonomisk som leknisk synpunkt var myckel ofördelaktigt. Motorseglarna, vilkas läge blivit prekärt, sedan någon tilldelning av flytande bränsle icke längre erhölls frän Tyskland, kunde nu ånyo förses med vissa kvantiteter brännolja, dock ej i sådan omfattning all någon större del av tonnaget därigenom kunde hällas sysselsatt. Svenska handelsflottans f r a k t i n t ä k t e r ökades år 1945 i jämförelse med 1944, vad angår de intjänade brultofrakterna, ganska kraftigt, nämligen från 362-2 till 506-0 milj. kronor; däremot nedgingo inkomsterna av tidsbefraktning från 96-5 till 70-9 milj. kronor. Ökningen i förra fallet och minskningen i senare fallet föll helt och hållet på utrikes farten som följd av å ena sidan den begynnande expansionen av allanltrafiken under årets senare hälft, å andra sidan lösgörandet av en väsentlig del av det tonnage, som under kriget varit bundet i trafik för de krigförande makternas räkning. Sjöfartsskyctd. Den vid krigels slut påbörjade svepningen för atl undanröja svenska mineringar fortsatte. I mitten av juli månad voro sålunda de mineringar borttagna, som utlagts sommaren 1942 i farvattnet mellan Stockholms södra skärgård och Ölands norra udde. Vid ungefärligen samma tid voro de svenska minor undanröjda, som i juni 1944 utlagts på västkusten mellan latituderna N 57° 15' och N 58° 25', och i medio av augusti var man klar med undanröjandet av den svenska mineringen i Ålands hav. Härmed voro praktiskt taget alla svenska mineringar, som tillagts under kriget, borttagna. Därigenom ökades navigeringssäkerhelen längs våra kuster, i det fartygen ej längre Ivungos in i relativt trånga farleder, vilket mineringarna ställvis nödvändiggjort.

141 Samtidigt och i fortsättningen pågick svenskt ininsvepiiingsarbele på internationellt farvatten. Jämsides härmed tnflöto till marinledningen uppgifter från de f. d. krigförande länderna om under kriget ullagda minor. Genom svensk försorg sveptes en 4 nautiska mil bred sjöväg till Danzig— Gdynia. Vägen, som öppnades för trafik den 18 juni, utmärktes med fyrskepp, lysbojar och prickar genom svenska lotsverkels försorg. Efter svenska sveparbeten utanför Golland och Öland kunde chefen för marinen med stöd av uppgifter om de krigförandes mineringar »frilörklara» Bottenhavet med Bottenviken, västra delen av norra Östersjön intill 20 nautiska mil öster om Gotland, 10 nautiska mil öster om Öland och c:a 35 nautiska mil söder om Blekingekusten samt svenskt territorialvatten söder om Skåne. I Öresund breddades de minfria vägarna och på Västkusten kontrollsveptes farvattnen närmast utanför svenskt vatten, så att en 2—8 nautiska mil bred ränna skapades mellan Varberg och norska gränsen. I slutet av november öppnades en 10-metersled runt Falsterbo, varigenom förbindelse nåddes med Drogden. Emellertid måste leden snart åter stängas, enär en svensk ångare skadades av en detonerande avståndsverkande mina av för de svenska myndigheterna okänd typ. Även andra nationers örlogsflottor voro upptagna av ett intensivt sveparbete för att så snart som möjligt åter göra haven fria från minor. I slutet av augusti kunde sålunda trafik öppnas genom Kielkanalen till Holland, Belgien, södra England och norra Frankrike för större fartyg. Detsamma blev fallet med farlederna genom Drogden och Stora Balt. I mitten av oktober frigåvos stora delar av Nordsjön, varigenom en genare väg för AtlanlIrafiken kunde tagas i bruk. Kort därefter öppnades en ny väg från Elbemynningen utefter tyska och holländska kusterna, vilken avsevärt förkortade resorna till de västeuropeiska hamnarna. Samtidigt började en viss trafik komma i gång på Finland och de ryska östers jöhamnarna. Trots alla dessa minsvepningsarbeten kvarstod dock ännu vid årsskiftet en betydande minrisk, varom varningar och påpekanden utsändes från marinstabens sjöfartsdetalj. Denna risk omfattade dels slitminor ur kvarvarande fält av förankrade kontaktminor, dels avståndsverkande magnetiska, akustiska eller kombinerade minor. Marinens sjöfartsdirigerande verksamhet besörjdes i samverkan dels med brittiska kontrollofficerare, placerade i Stockholm och Köpenhamn, liksom fallet tidigare varit i alla viktigare hamnar i de krigförande länderna, dels med en internationell kommitté som i juli 1945 upprättades i London, »Internationel Routeing and Reporting Authority» (IRRA). För ändamålet anordnade marinledningen i början av juni ett sjöfarlskontor i Göteborg och i slulet av augusti ytterligare ett i Trelleborg, från vilka kontor kursanvisningar meddelades för utgående fartyg samt bistånd lämnades hemkommande fartyg med .seglingsanvisningar för de svenska farvattnen.

11.

Landtrafiken.

A.

Statens järnvägar.

Persontrafiken. En viss stegring av persontrafiken gjorde sig gällande även under andra halvåret 1945. Antalet resor under år 1945, omkring 113 miljoner, visade ökning i jämförelse med föregående år med 14 procent. Persontrafikinkomsten under året utgjorde 228-2 milj. kronor, vilket var 10 milj. mer än 1944. Härvid är att märka, att inkomsterna av militärtrafiken sjönko från 31-6 till 14-1 milj. kronor, d. v. s. till mindre än hälften mot föregående år. Den militära persontrafikvolymen, mätt i personkm, vilken under 1944 uppgick till omkring 23 procent av hela persontrafiken, utgjorde under 1945 blott 10 procent därav. Den knappa tillgången på elektrolok ocii på ånglinjerna den svåra bränslesituationen satte alltjämt sin prägel på persontågsplanen, som särskilt under sommaren icke på långt när kunde givas den omfattning, som skulle erfordrats för en fullt tillfredsställande avveckling av den livliga persontrafiken. Under hösten inträdde på de elektrifierade linjerna så tillvida en viss förbättring, att de tågindragningar, som under de senaste åren måst vidtagas varje höst för att frigöra elektrolok för godstågsrörelsen, denna gång kunde hållas inom betydligt snävare gränser. På ånglinjerna återigen framtvingade en skärpning av bränslesiluationen på sina håll mycket kännbara nedskärningar av persontågsplanen. Under tiden 10—24 december gällde i likhet med föregående år förbud mot transport som expressgods eller ilstyckegods av dels — oavsett vikten — sändningar av nya möbler och grövre snickerier, dels kollin av andra godsslag med vikt över 100 kg. Under samma tid fick som resgods icke befordras kollin med vikt överstigande 100 kg. Trots att personvagnparken under året ökades med 48 nya personvagnar, rådde under högtrafikperioderna en betydande brist på personvagnar. Transporterna av finska barn till Sverige omfattade under år 1945 endast omkring 100 barn över Haparanda och omkring 900 med båt över Stockholm. I riktning till Finland transporterades ett betydligt större antal, nämligen omkring 16 000, varav omkring 3 000 över Haparanda. Omkring 5 300 norska barn, vilka genom Föreningen Rädda barnen omhändertagits för vård i svenska hem, transporterades till Sverige under tiden augusti—december,

143 varvid åtta extratåg erfordrades. Återtransporterna började i september och omfattade till årets slut omkring 2 400 barn. Omkring 7 900 norska barn transporterades genom landet för vistelse någon tid i danska hem. Transporterna skedde med danska personvagnar, vilka framfördes varannan natt med extratåg. Transporterna till Danmark ägde huvudsakligen rum under juli och återtransporterna under senare hälften av augusti. I redogörelsen för första halvåret 1945 omnämndes hemtransporter av danska och norska flyktingar, vilka skedde huvudsakligen under nämnda halvår. Till Finland återreste under 1945 även den till Sverige evakuerade delen av civilbefolkningen frän Nordfinland, varvid omkring 30 000 personer jämte 20 000 husdjur färdades med järnväg. Flyktingtransporlerna av bl. a. frigivna fångar från koncentrationsläger i Tyskland fortsattes även under andra halvåret och hela antalet dylika langar omfattade omkring 30 000, varav 2 800 i sjukhustågsvagnar. Omkring 5 300 av de polska flyktingar, som inkommit till Sverige under första halvåret 1945, återtransporlerades över Malmö till Polen under månaderna oktober, november och december. Under andra halvåret 1945 slutfördes de under första halvåret började hemtransporterna av ryska krigsfångar i Norge, tillsammans omkring 65 000 man, vartill konimo omkring 2 000 jugoslaver, vilka befordrades till Trelleborg. Från Norge till Trelleborg transporterades omkring 55 000 tyska krigsfångar. Transporterna skedde med extratåg från samlingsstationerna i Norge, Narvik, Trondheim, Elverum och Skollenborg. Från läger i södra Sverige transporterades vidare omkring 1 500 internerade balter till Trelleborg f. v. b. rysk hamn. Från Narvik till Oslo transiterades dels en engelsk bataljon, omkring 2 000 man, dels hempermilterade norska soldater, omkring 500 man. För barn från större samhällen ordnades i likhet med föregående år resor för sommarvistelse på landet, varvid avresa i regel icke fick ske fredag kl. 0.0—måndag kl. 6.0, och icke heller vissa andra dagar, då övrig resandetrafik kunde beräknas vara särskilt stor. Antalet resor utgjorde omkring 92 000 (fram- och återresan härvid räknad som två resor). Enligt kungl. brev i maj 1945 anordnades försöksverksamhet med rabatterade resor för svenska husmödrar under tiden 1 september 1945—31 maj 1946. Berättigade till rabatt voro husmödrar i familjer med minst tre hemmavarande barn och en beskattningsbar inkomst av högst 1 500 kronor resp. en skattepliktig förmögenhet av högst 10 000 kronor. Vistelsen på annan ort måste omfatta minst tio dagar och högst en månad. Antalet resor av ifrågavarande slag var obetydligt under 1945, endast 372 (fram- och återresa härvid räknad som två resor). Sällskapsresor med extratåg ordnade i samarbete med tidningar och turistorganisationer hava icke anordnats under kriget. Under hösten 1945 återupptogos dessa resor.

144 Antalet cyklar, som befordrades som s. k. inskrivet resgods, utgjorde under året 2 967 781, vilkel innebär en ökning i jämförelse med föregående år med 244 111 eller 9 procent. För att minska antalet cyklar med snälltågen under sommaren föreskrev Kungl. Maj:t efter förslag av järnvägsstyrelsen, att under liden 11 juni—9 september tilläggsavgiften för snälltågsbefordring av cykel skulle höjas från 1 krona 25 öre till 2 kronor 50 öre. Samtidigt bestämdes, att under samma tid cykel, som skulle befordras med annat låg än snälltåg, skulle vara inlämnad viss tid — dock högst 48 timmar — före tågets avgång. Godstrafiken under perioden var av ungefär samma omfattning som föregående år. Den under året befordrade godsmängden (exkl. lapplandsmalm) visade ökning med 1-2 milj. lon eller omkring 5 procent. Godstrafikvolymen malt i tonkm, som under 1944 utgjorde 5 982 km, visade däremot, bortsett från trafiken av lapplandsmalm, minskning med 4-2 procent. Medeltransportlängden för avgiftspliktigt gods sjönk avsevärt under året från 237 till 216 km. Orsaken härtill var bl. a. bortfallet av de under förra delen av 1944 ännu pågående långväga tyska militärlransporterna. Därjämte medverkade alt större kvantiteter massaved togos i anspråk för bränsleförsörjningen och att transportverksamheten började bli mera normal i och med att vissa sjöförbindelser kunde återupptagas. Den befordrade .styckegodsmängden framgår av nedanstående tablå. Å SJ befordrat fraktstycke- Antal vagnar gods (i ton) lastade med Egen trafik Samtrafik styckegods 216 549 198 952 277 951 583 920 224 628 428 712 681798 205 796 488 154

Juli-december 1938 ^ » 1944 » » 1945

VagnslastIrafikens omfattning utgjorde:

Juli-december 1938 » » 1944 » » 1945

Antal vid SJ av Vagnslastgods a SJ Tonkilometer av trafikant lastade (exkl. lapplandsmalm) vagnslastgods vagnar (exkl. ton milj. malmvagnar) 5 230 234 933 281 905 12 677 004 2 723 865 298 13 686 908 2 787 947 540

Bränslevedlransporlerna under året voro 11 procent större än föregående år, om hänsyn tages enbart till den transporterade vedkvanliteten. Räknat i tonkm däremot visade vedlransporterna minskning med 17 procent. Av övriga godsslag inträdde en betydande ökning beträffande byggnadsmateriel, träavfall, papper och pappersmassa. Minskade transporter visade bl. a. varugrupperna stenkol, träkol, bolidenmalm, maskiner och fordon. En mycket besvärande brist på godsvagnar rådde även under 1945, vilket närmare framgår av följande siffror.

145 Vagnställningen per dag (ej malmvagnar) Ar

Tillgång

Behov

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

4 419 3 904 3 122 3 872 4 166 4 829 5 889 6 392

3 424 4 038 5 318 5 966 6 931 7 145 9 928 10 687

Höjda vagns- och presenningspengar ävensom nedsättning av lastningsoch lossningsfristerna för vagnslastgods tillämpades jämväl under andra halvåret 1945. Delia var även fallet med undantaget från trafikstadgans bestämmelser i fråga om fördelning av vagnar och lasttillbehör ävensom medgivandet, all nedsältningar i befordringsavgifterna icke behövde offentliggöras. Förbudet mot transport av bränsleved, torv och kolhaltig skifferlera utan medgivande av bränslekommissionen kvarslod fortfarande. Däremot slopades med tillämpning fr. o. m. den 10 december förbudet mot transport ulan medgivande av Iräkol och gengasved. Tidigare medgiven höjning av magasinspengarna vid vissa stationer tillämpades även denna period. Godstrafiken med utlandet uppehölls endast med Danmark, Norge och Finland. Tågfärjetrafiken. Mellan Trelleborg och Sassnitz var tågfärjetrafiken helt inställd. Tågfärjorna »Konung Gustav V» och »Drottning Victoria» ulförde fr. o. m. den 15 november turer mellan Trelleborg och Gdansk (Danzig) i Polen för överföring av 1300 svenska godsvagnar, av vilka 1051 utlånats av statens och 249 av enskilda järnvägar lill polska statsbanorna för transport av stenkol, avsedda för export till Sverige. Antalet färjeturer i riktning till Polen utgjorde 28. Av de utlånade godsvagnarna hunno endast 997 överföras före årets utgång. Även resande och post medtogs på färjorna. Å färjeleden Malmö—Köpenhamn utfördes under juli en färjetur, under augusti en till två färjeturer i vardera riktningen alla vardagar och därefter i regel två dubbelturer. Antalet turer på färjeleden Hälsingborg—Helsingör varierades alltefter behov; under liden 1 juli—11 oktober utfördes dagligen två till fem dubbellurer och därefter fem till nio dubbelturer. lnförlivning med statsbanenätet av enskilda järnvägar, elektrifieringsarbclen m. m. och förändringar i fråga om dragkraft och rullande materiel. Den t juli 1945 införlivades med statsbanenätet Halmstad—Nässjö och Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar, varigenom banlängden ökades med 866-1 km. Den 29 september kunde bandelen Järpen—Storlien upplåtas för elektrisk drift. Elektrifieringsarbelen pågingo därjämte å järnvägslinjer tillhörande f. d. Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar och dubbel10—018064

146 spårsbyggen på sträckorna Järna—Skebokvarn, Mjölby—Tranås och Gårdsjö—Skövde. Lok- och vagnparken ökades under året i följande omfattning: antalet elektrolok med 11 till 578, antalet ånglok med 85 till 869, antalet rälsbussar och rälsbussläpvagnar med 51 till 311, antalet person-, post- och resgodsvagnar med 238 till 3 834, antalet slutna godsvagnar med 824 till 10 271, antalet öppna ivåaxliga godsvagnar med 1 580 till 19 187. Personalställning och ekonomiskt läge. Personalantalet för drift och underhåll under december 1945 utgjorde — ban- och byggnadsarbetare icke medräknade — 48 895. Delta innebar en ökning under aret med 4 842, varav 2 988 på grund av under året införlivade enskilda järnvägar. Nedanstående tablå visar personalens storlek i jämförelse med trafikomfa 11 ningen.

Ar

193S 1944 1945

Antal anställd personaiför drift Ökning i jäm- Vagnaxel-km Ökning i jämoch underhåll, förelse med (i tågdrift) förelse med exkl. billinjeper1938 1938 sonal i medeltal procent milj. procent 29 616 47 475 51 322

60-3 73- :i

1 035 2 780 2 839

70-0 730

Driftöverskottet för är 1945, omkring 77-9 milj. kronor, blev nära 25 milj. mindre än närmast föregående år. Inkomsterna visade visserligen — trots bortfallet av f 7 milj. kronor i minskad militärtrafikinkomst och en minskad inkomst av lapplandsmalm av 9 milj. kronor — en ökning med 7 milj. kronor mot år 1944, men utgifterna stegrades än mera, nämligen med omkring 32 milj. kronor. Av denna kostnadsstegring hänförde sig 21 milj. till under aret nytillkomna linjer och 4-5 milj. till ökade lokbränslekostnader. Övrig kostnadsslegring uppstod huvudsakligen pä grund av ökat personalantal och under året genomförd provisorisk löneförbättring. Bränsleförsörjningen. Enligt direktiv från vederbörande statliga kristidskommissioner ägde statens järnvägar att under ett år, räknat från den 1 juli 1945, disponera över endast 65 000 ton ulländska stenkol, vilket kunde beräknas motsvara c:a 13 procent av statsbanornas totala behov av lokbränsle. De under första halvåret 1945 vidtagna förberedelserna gåvo till resultat, att stenkolsförbrukningen redan under juli månad kunde bringas i överensstämmelse med den föreskrivna ransonen. Det visade sig dock snart, att med denna ringa stenkolstilldelning statsbanornas transportkapacitet icke motsvarade de krav, som ställdes på den-

147 samma när det gällde att forsla bl. a. de stora vedmängder, vilka för såväl järnvägar som industrier och samhällen erfordrades såsom ersättning för kolen. För slatens järnvägars vedkonsumtion bestämdes med anledning härav en övre gräns på 150 000 m 8 ved per månad. Tack vare en betydande ökning av lorvförbrukningen med en slutsiffra för halvåret på 76 880 ton, den dittills högsta, kunde de anbefallda maximikvantiteterna för stenkols- och vedförbrukningen hållas t. o. m. oktober månad. Vid denna lid hade klagomålen över den sommaravverkade veden, vilken frampå hösten i brist på lagrad massaved börjat levereras som lokved, antagit sådan omfattning och skärpa, att särskilda åtgärder befunnos ofrånkomliga för att trygga järnvägsdriften på ånglinjerna. En av järnvägsstyrelsen framlagd plan avseende en kraftigt ökad koleldning under vintermånaderna, kompenserad genom besparingar under den övriga delen av bränsleåret, blev av bränslekommissionen godkänd, varjämte kommissionen utökade statsbanornas årsranson av kol med 7 000 ton. Den totala årskvoten blev alliså 72 000 ton. På grund av trafikens fortsatta tillväxt och ytterligare försämrad tillgång på torr ved blev kolförbrukningen under november och december stegrad utöver de i planen förutsatta kvantiteterna. Av nedanstående tabell framgår, hur bränsleförbrukningen varierat under de olika månaderna. Dessa uppgifter äro av särskilt intresse på grund av att kolförbrukningen vid statsbanorna i augusti 1945 passerade sitt absoluta månadsminimum för hela kristiden. Stenkol Ar 1945

utländska 1 lon

4 382 12-5 4 034 11-2 4 902 13-3 5 203 13-0 8 107 19-G 10 072 23-3

Juli Augusti . . .

September Oktober. . . November. December . Summa 1

%

Ved

Torv

svenska

ton

/o

ton

Summa bränsleförbrukn. uttryckt i uti. stenkol ton 35 135 35 940 36 976 39 949 41364 43 266

2 775 2 677 2 770 3 445 3 597 3 076

5-0 4-8 4-8 5-5 5-6 4-6

9 501 13-S 11 263 16-0 12 328 17-0 15 122 19-3 14 641 18-0 14 025 16-2

141 952 68-7 143 820 68-0 141249 64-9 146 038 62-2 138 163 56-8 142 438 55-9

3G 700 15-8 18 310

70 880 IG -8

853 000 62 4 232 030

Inkl. förbrukning för stationära ändamål.

Vid årets slut voro 383 normalspåriga och 42 smalspåriga lok vedeldade. 162 lok voro utrustade för torveldning. De under juni 1945 påbörjade vedhuggningarna i statens järnvägars regi fortgingo till ärels slut och gåvo lill resultat, att vid årsskiftet 1945/46 omkring 650 000 m 3 ved voro avverkade. Antalet man minskades dock efter hand som avverkningen av de olika rotposterna slutfördes. Vid årsskiftet

148 voro 800 man sysselsatta i detta arbete huvudsakligen i södra delarna av Norrland men även i mellersta och södra Sverige. Merkostnaderna för ved- och torveldningen å loken utgjorde för tiden juli—december 1945 omkring 13 milj. kronor. Fr. o. m. den 25 november 1945 upphörde regleringen av förbrukningen av flytande bränsle. Pä grund härav påbörjades omedelbart avmonleringen av motorfordonens gengasaggregat och omändringen lill drift med flytande bränsle. Då antalet fordon, som skulle ändras, var mycket stort och då brist rådde på erforderliga reservdelar, särskilt beträffande insprulningspumpar med tillbehör för dieseldrifl, beräknades avmonleringen kunna helt slutföras först mot slutet av 1946 eller början av 1947. Biltrafiken. Biltrafiken upprätthölls i stort sett i samma omfattning som under föregående period. Den koncessionerade våglängden, som under perioden ökades med 1 200 km, bl. a. genom övertagande av Halmstad—Nässjö järnvägars billinjer, uppgick vid periodens slut till 12 629 km, varav dock endast 9 523 km trafikerades. De nödtvungna inskränkningarna medförde, alt biltrafiken, jämfört med tiden närmast före den 1 september 1939, kunde upprätthållas endast med 44 procent av normalturlistan. B.

De enskilda järnvägarna.

Förstatligandet av de enskilda järnvägarna fortskred kraftigt under år 1945 och omfattade della år Stockholm—Västerås—Bergslagens, Halmstad —Nässjö, Nässjö—Oskarshamn, Eksjö—Österbymo och Vetlanda järnvägar. Antalet enskilda järnvägar, som vid årets början utgjorde 46 med en sammanlagd trafikerad banlängd av 5 932 km, nedgick sålunda till elt antal av 41 med en banlängd av 4 511 km. I fråga om p e r s o n t r a f i k e n inträdde en fortsatt mindre stegring trots nedgången i militärtrafiken, ökningen av antalet resor uppgick till närmare 4 procent i jämförelse med 1944. (Här liksom i fortsättningen avses blott de järnvägar som vid 1945 års slut kvarstodo som enskilda.) I allmänhet torde ökningen ha sammanhängt med de fortfarande beslående restriktionerna beträffande landsvägstrafiken; i vissa fall bidrogo dock även förbättrade tågförbindelser. Persontågsrörelsen var eljest i stort sett oförändrad, frånsett att en del nya rälsbussförbindelser insatts. Inskränkningarna vid statsbanorna beträffande res-, express- och ilstyckegodstrafiken under tiden 10—24 december liksom ock inskränkningen beträffande nedsättning för sällskapsresor hade sin motsvarighet även vid de enskilda järnvägarna. Så var även i viss utsträckning fallet i fråga om transporterna av finska och norska barn samt av flyktingar och krigsfångar ävensom barns och husmödrars resor för sommarvistelse på landet.

149 G o d s t r a f i k e n utvisade i motsats mot persontrafiken en viss nedgång jämfört med 1944, i det att kvantiteten befordrat gods sjönk med omkring 10 procent. Minskade Iransporter av malm samt stenkol och koks bidrogo i främsta rummet härtill. Gent emot den starka minskningen för dessa vikliga godsslag betydde det föga, alt transporterna ökades för vissa andra varor, såsom trävaror, pappersmassa, kalk, cement, oljor samt jordbruksprodukter. Medcllransportlängden för avgiftsplikligt gods sjönk från 80 km år 1944 till endast 63 km år 1945. Godsvagnsbristen var besvärande vid de enskilda järnvägarna liksom vid statsjärnvägarna om än ej i samma grad. Person- och godstrafikens omfattning under åren 1939—1945 belyses av följande ur Allmän järnvägsstatistik hämtade siffror, vilka avse de järnvägar som vid 1945 års slut kvarslodo som enskilda. Antal resor Fraktat gods » i

milj. milj. ton milj. tonkm

1939 19-1 14-4 1429

1940 1941 1942 1943 1944 23-1 24-7 28-7 32-5 34-9 14-3 15-4 16-3 16-4 15-G 1380 1409 1436 1389 1247

1945 36-2 14-1 889

Bandelen Lindholmen—Frösunda av Stockholm—Roslagens järnvägar (6 km) togs efter elektrifiering i bruk för eldrift den 27 juli 1945. Lok- och vagnparken utökades under 1945 med följande nymateriel: 3 elektrolok, 1 el. molorvagnssätt, 1 motorvagn, 11 rälsbussar, 15 släpvagnar till dylika, 7 personboggivagnar, 5 resgodsvagnar, 6 slutna och 2 öppna godsvagnar samt 1 snöplog. Persontrafikinkomstenia ökades något, men denna ökning uppvägde icke den minskning som inträdde för resgodslrafikinkomslerna. Stegrade personal- samt bränslekostnader medförde, att de totala utgifterna gingo i höjden och alt driftöverskottet sjönk ganska avsevärt. Minskade utgifter för skaller m. m. bidrogo dock lill alt den redovisade vinslen för 1945 blev större än för 1944. Förändringarna i del ekonomiska resultatet sedan krigets början för de järnvägar, som vid 1945 års slut ännu tillhörde det enskilda järnvägsnätet, framgå av följande sammanställning i milj. kronor 1939 79-7 57-9 21-8

Inkomster Utgifter Driftöverskott

C.

1940 91-9 08-1 23-8

1941 104-1 80-6 23-5

1942 118-3 93-8 24-5

1943 125-8 98-G 27-2

1944 1945 123-9 121-5 98-5 101-5 25-4 20-0

Motorfordonstrafiken.

Ställningen med avseende på anlalet i drift varande motorfordon och dessas fördelning efter drivmedlets art uppvisade under tredje kvartalet 1945 endast små förändringar i förhållande till läget under årets förra hälft. Visserligen började redan under nämnda kvartal den fria importen av flytande bränslen att i viss mån komma i gång, men det var dock först under årets

150 sisla kvartal som den ökade tillgången på dylikt bränsle i nämnvärd omfattning började lagas i anspråk för motorfordonsdriften. Det fortfarande mycket ansträngda försörjningsläget i fråga om bilgummi förhindrade väl icke helt en ökning av totalantalet utnyttjade motorfordon. Tillväxten var dock jämförelsevis måttlig. Vad som skedde var i stället att gengasdriften i snabb takt utbyttes mot drift med flytande bränsle; i främsta rummet gällde della personbilsparken. Antalet i automobilregistret upptagna motorfordon av olika slag vid halvårets början samt vid mitten och slutet därav angives här nedan med fördelning efter drivmedlets art. 3

Drivmedel Gengas Acctylengas Annan gas Flytande bränsle Elektrisk kraft Ej uppgivet drivmedel Summa

Antalet registrerade motorfordon 3 31 °„ 1945 »/3 1945 /i2 ^ 4 5 73 091 72 890 57 898 242 239 173 527 541 464 7 063 8 058 36 275 1 181 1 182 1 152 10 10 5 82 11 i

»2 920

95 907

Vid samma tre tidpunkter funnos i registret upptagna tyngre motorcyklar lill ett antal av resp. 17 235, 27 000 och 38 942. Fördelningen på olika slag av motorfordon var följande: Bussar 30/ le

301 19

Lastbilar 31/ (12

30/ /6

30/ /9

Personbilar 31/ /l2

30/ ,6

30/ /9

31/ 112

Gengas Flytande bränsle Annat drivmedel ..

3 547 3 511 245 300 113 112

2 937 34 247 34 171 30 292 35 297 35 205 24 669 928 2 531 2 663 10 225 4 287 5 095 25 122 112 1475 1477 1365 372 383 317

Summa

3 905 3 923

3 977

38 253 38 314 41882 39 930

40 683 50 108

I och med upphörandet av den förstärkta försvarsberedskapen minskades avsevärt försvarets behov av motorfordon liksom av en mängd andra förnödenheter. Till väsentlig del hade de av försvaret under beredskapstiden disponerade motorfordonen under krigets första år anskaffats antingen tvångsvis genom rekvisition eller genom upphandling. Sammanlagt utgåvos under de fjorton första beredskapsmånadema för detla ändamål över 60 milj. kronor. Genom beslut den 13 juli 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningens tygavdelning att enligt vissa angivna riktlinjer v e r k ställa försäljning av f ö r s v a r e t t i l l h ö r i g a övertaliga m o t o r f o r d o n . En del av dessa försåldes under hand till olika myndigheter m. fl. På detta sätt placerades omkring 850 bilar. Till utlandet såldes omkring 700 bilar. Det övervägande antalet fordon avyttrades emellertid av lygavdelningen genom fri försäljning till allmänheten. Antalet motorfordon som det härvid rörde sig om uppgick till omkring 120 bussar, 14 000 lastbilar och 2 700

151 personbilar. Därtill koinmo några tusental motorcyklar. I enlighet med de lämnade föreskrifterna utbjödos bussarna till vederbörande bussägare och bussföretag. Motorcyklarna försåldes i ett visst antal lotter genom inhämtande av anbud. För avyttringen av lasl- och personbilar, vilken jämväl skulle ske med anlitande av anbudsförfarande, tillskapades inom tygavdelningen en särskild försäljningsorganisation, som för sin verksamhet utlryckligen fritogs från skyldighet att tillämpa upphandlingsförordningens bestämmelser. Försäljningen skedde från kronans sida mot kontant betalning, men som mellanhänder utnyttjades vissa sammanslutningar på bilhandelns område (Sveriges automobilhandlareförbund, Stockholms automobilhandlareförening, Svenska fordhandlareföreningen och Bilägarnas inköpscentral), med vilka avtalades atl de mot en viss provision skulle förmedla affärsuppgörelserna och därjämte mot en särskild kreditavgift garantera betalningen i de fall där affären fick form av avbetalningsköp. På grund av det bekymmersamma läget med hänsyn till gummi- och bränsleförsörjningen kunde del ej medges, alt antalet körtillstånd ökades i bredd med inköpen av kronans bilar. Vissa lättnader inedgåvos dock i eljest meddelade bestämmelser i fråga om rätten att insätta motorfordon i drift. I viss utsträckning erhöllo sålunda innehavare av med vederbörligt tillstånd utnyttjade motorfordon rätt att — under förutsättning att sagda fordon avregistrerades — utan behovsprövning i drift insätta från kronan inköpt motorfordon av samma slag. Från kronan inköpt lastbil skulle i oljehänseende hänföras till samma grupp som den avregistrerade lastbilen tillhört. Därest emellertid den avregistrerade lastbilen tillhön grupp A och det frän kronan inköpta fordonet var försett med gummiutrustning i lastbilsdimension, skulle sistnämnda fordon hänföras till grupp C. Däcken å lastbil, som hänfördes till grupp C, skulle — innan fordonet toges i bruk — av besiktningsman brännstämplas oavsett däckens kvarvarande slitvärde. Beträffande från kronan inköpt personbil, som var utrustad med däck av s. k. kritiska dimensioner, skulle gälla, att endast innehavare tiv i bruk varande personbil med gummiutrustning i någon av berörda dimensioner finge medgivas rätt att utan behovsprövning utbyta det i bruk varande fordonet mot en från kronan inköpt personbil i någon av samma dimensioner. I samtliga fall skulle gälla, att från kronan inköpt fordon fick tagas i bruk först sedan köparen erhållit jakande förhandsbesked och därefter i vederbörlig ordning beviljats smörjoljetilldelning för fordonet. Köparen behövde väl i allmänhet ej befara, att ringarna på en bil, som avregistrerals på grund av att annan bil inköpts från kronan, bleve rekvirerade eller beslagtagna. Vederbörande myndighet hade dock förbehållits rätt att, om gummiförsörjningsläget skulle ytterligare försämras, rekvirera gummit på den avregislrerade vagnen, men i sådant fall finge ägaren först avgöra om han ville byta ut den avregistrerade bilen mot en annan som han hade i trafik. Regleringen av motorfordonstrafikens

omfattning hade alltsedan våren

152 1941 som sitt främsta instrument betjänat sig av s m ö r j o l j e t i l l d e l n i n g e n , trots att småningom läget blivit sådant, alt ej smörjmedels- utan gummiförsörjningen kommit alt framstå som den för hithörande hushållning trängsta sektionen. Smörjoljetilldelningen kunde — till följd av den ökade smörjmedelsimporten — för tionde ransoneringsperioden, vilken omfattade tiden 1 oktober 1945—31 mars 1946, praktiskt laget fördubblas (trafikkommissionens cirkulär nr 34). Samtidigt genomfördes en länge eftersträvad kvalitetsförbättring i och med alt tjärsmörjoljeinblandningen ställdes på avskrivning. Vad beträffar försörjningsläget i fråga om f l y t a n d e bränslen började, som redan nämnts, jämväl dclla att från sensommaren 1945 undergå en sladig förbättring. Importmöjligheterna bedömdes vara sådana, att man ansåg sig böra taga i anspråk icke obetydliga kvantiteter av de inom landet befintliga lagren för, bland annat, trafikändamål. Av förut berörda skäl fick den rikligare tilldelningen av flylande bränslen till huvudsaklig effekt — icke alt öka den trafikerande fordonsparken — utan att möjliggöra övergång i växande omfattning från gengas till oljedrift. Detta successiva ersättande av gengasdrivna fordon med oljedrivna påbörjades målmedvetet den 1 oktober samt intensifierades från den 1 november och ytterligare från den 1 december i enlighet med trafikkommissionens cirkulär nr 36 och 37. Tilldelningen verkställdes — med undanlag för statliga fordon, beträffande vilka trafikkommissionen själv handhade densamma — av vederbörande länsstyrelse, i Stockholm av poliskammaren, genom utfärdande av inköpskort. Till länsstyrelsernas resp. poliskammarens förfogande ställdes vissa kvantiteter flytande bränsle, huvudsakligen motyl 25, i mindre mån motyl 85. Enligt de av trafikkommissionen genom nyssnämnda cirkulär meddelade bestämmelserna kunde flylande bränsle tilldelas i huvudsak till följande kategorier av fordon och i nedan angiven omfattning: För i drift varande eller efter vederbörligt tillstånd i trafik insatt o m n ib u s s fick tilldelningen ske i förhållande lill den körsträcka bussen beräknades komma att tillryggalägga i enlighet med fastställd turlista. Möjlighet var härmed lämnad för samtliga omnibussföretag att övergå lill drift med flytande bränsle. För l a s t b i l a r kunde tilldelning utan särskild prövning ges med i genomsnitt 900 liter per bil och månad dels till samtliga i bruk varande bilar med undantag för sådana som drevos med vedgas, dels till bilar som efter vederbörligt tillstånd insattes i drift. Med hänsyn till alt någon utökning av fordonsparken tills vidare principiellt icke ansågs kunna medges förutsatte insättning i drift av fordon med flytande bränsle som drivmedel, bortsett från rena undantagsfall, att sökanden samtidigt avregistrerade annat av honom brukat fordon av samma slag. Tillgången på flytande bränsle var ännu otillräcklig för överförande av hela lastbilsparken till drift med sådant

153 bränsle. På grund härav och då vedgasdrift i förhållande lill kolgasdrift medförde väsentlig besparing i ved räknat, ansågs lämpligast atl de lastbilar, som voro försedda med brukbara eller för en mindre kostnad reparabla vedgasaggregat, tills vidare bibehölles för drift härmed. Undantag gjordes för lastbilar, vilka användes som utryckningsfordon för kraft-, elektricitets-, vattenlednings- och gasverk eller liknande företag, för bilverkstädernas bärgnings- och servicebilar samt för oljebolagen tillhöriga fordon. Nu anförda bestämmelser angående lastbilar bragtes delvis i tillämpning från den 1 oktober, men i sin helhet först från den 1 november. Då emellertid ett samtidigt överförande lill drift med flylande bränsle av alla de lastbilar som kunde komma i fråga härför kunde förväntas medföra stora ölägenheter, anmodades länsstyrelserna vidtaga lämpliga åtgärder för ett successivt genomförande av övergången. Det ännu relativt höga priset på flylande bränsle antogs skola bidraga till en utlänjning av övergångstiden. D r o s k b i l a r, hyrverksbilar och likbilar fingo redan från den 1 oktober överföras till drift med flytande bränsle. Tilldelning intill viss kvantitet medgavs ock till vissa särskilt kvalificerade kategorier av p e r s o n b i l a r , exempelvis för brand-, ambulans- och polisväsendet, läkare, veterinärer, barnmorskor och distriktssköterskor. Med giltighet från den 1 december bestämdes vidare, att flytande bränsle i undantagsfall med företräde för nyttotrafik och inom ramen för till länsstyrelsernas förfogande för ändamålet ställd kvantitet kunde beviljas för personbilar i icke yrkesmässig trafik med högst 200 liter per fordon och månad. Särskilt omnämndes följande kategorier: i bruk varande med gengasaggregat utrustad personbil, vars aggregat var helt förslitet; för motyldrift inrättad bil som efter vederbörligt tillsland insattes som ersättning för bil av nyssnämnt slag; samt i drift varande personbil som med bränslekommissionens tillstånd framfördes med bildestillat eller liknande ersätlningsbränsle, dock först sedan dylikt bränsle icke vidare tillhandahöllcs inom rimligt avstånd från fordonets hemort. Tilldelning av motyl kunde vidare beviljas innehavare av m o t o r c y k e 1, i allmänhet med den begränsning att innehavaren var bosatt på ett avstånd av minst en mil från arbetsplatsen och att annat lämpligt kommunikationsmedel saknades. Efter skälighelsprövning kunde tilldelning medges även i andra fall. För motorbåtar, såväl i yrkesmässig som i icke yrkesmässig trafik, kunde tilldelning av motyl jämväl ifrågakomma efter prövning av behovet i varje särskilt fall. Med överförandet av bilar av skilda slag från gengas- till oljedrift och den om än tills vidare i begränsad omfattning skeende nyinsättningen av bilar i trafik följde skyldighet att låta verkställa ombesiktning av vederbörligt fordon. Den påfrestning som detta innbar för bilbesiktningsmännen i förening med en överhopning av beställningar hos bilverkstäderna bidrog i sin mån till atl fördröja övergången och göra densamma mindre brådstörlad.

154 Fram i november ansågs försörjningsläget ha blivit sådant, alt handeln med och förbrukningen av såväl flytande bränslen av olika slag (med undanlag tills vidare för lysfotogen och eldningsolja) som smörjoljor kunde helt frigivas. Det skedde fr. o. m. den 25 november (se sid. 101). Konsumenterna kunde sålunda från den tidpunkten obehindrat tillhandla sig önskade kvantiteter av dessa varor. Trots detla var det ännu icke möjligt att helt frigöra motorfordonstrafiken från de inskränkningar, som under kristiden pålagts densamma. Detta sammanhängde med läget på gummiområdet, som fortfarande var otillfredsställande. Tillgången på bildäck och innerslangar lill sådana hade ännu icke ökats i sådan omfattning, att den för dessa varor gällande ransoneringen kunde slopas, och sannolikheten talade för att den måste bestå ännu någon tid. Då tillgången på ersättningsdäck var knapp, ansågs även nödvändigt alt genom särskilda föreskrifter söka förekomma onödigt stor förslitning av de däck som funnos, åtminstone vad angick lastbilsdäcken. Man ville även bibehålla möjligheten att i vissa fall verkställa reglering av transporterna. Dessa omständigheter motiverade, alt samtidigt med frigivandet av handeln med flytande bränslen och smörjoljor en kungörelse utfärdades (den 15 november 1945, nr 706) angående reglering av handeln med och användningen av bilgummi. Denna kungörelse trädde i kraft den 25 november och ersatte 1941 års smörjmedelskungörelse såsom medel för reglering av motorfordonstrafiken. Tillämpningsbestämmelser lämnades dels av industrikommissionen i meddelande nr 284, dels av trafikkommissionen i cirkulär nr 38. Beträffande regleringen av handeln med bilgummi och motorcykelgummi, vilken handhades av industrikommissionen, se sid. 71. Med hänsyn till g u m m i t i 11 d e 1 n i n g e n och speciellt möjligheten att erhålla ersättningsdäck skulle samtliga slag av bilar enligt trafikkommissionens nyssnämnda cirkulär nr 38 (liksom förut lastbilarna med hänsyn till smörjoljetilldelningen) vara indelade i tre klasser, A, B och C. Till A-klassen hänfördes endast vissa grupper av lastbilar, huvudsakligen sådana som helt eller delvis voro utrustade med personbilsringar. På grund av brislen på personbilsdäck av grövre dimensioner kunde ersättningsdäck icke i större utsträckning lämnas till dessa bilar. Till B-klassen hänfördes sådana med lastbilsringar helt utrustade lastbilar, vilka användes för transporter av större vikt ur allmän synpunkt, vidare omnibussar samt vissa slag av personbilar, nämligen i yrkesmässig trafik samt för brand-, ambulanseller polistjänst eller som utryckningsfordon vid gas- och elektricitetsverk använda personbilar ävensom för sjukresor brukade personbilar, tillhörande läkare eller veterinär. Till B-klassens bilar skulle tilldelning av ersättningsdäck i mån av behov och tillgång äga rum. Övriga bilar skulle tillhöra Cklassen och för dem kunde tills vidare tilldelning av ersättningsdäck icke påräknas. Till C-klassen hänfördes även sådana motorredskap (traktorer, väghyvlar o. dyl.) som voro försedda med bilgummi. Icke heller för dessa kunde alltså tills vidare erhållas ersättningsdäck.

155 I särskild, något senare utsänd cirkulärskrivelse meddelade trafikkommissionen, att bilgummi som fanns i av staten konlrollerade försäljningslager, d. v. s. hos reservförrådsnämnden, gummifabrikerna och deras återförsäljare samt andra yrkesmässiga försäljare av bilgummi, komme att tills vidare i första hand användas för tilldelning av däck såsom ersättning för förslitna ringar å A- och B-klassade bilar. I den mån försörjningsläget förbättrades ställdes emellertid viss gummitilldelning till bilar i klass C i utsikt. De bestämmelser, som kungörelsen nr 706/1945 innehöll rörande användningen av bilgummi, voro i huvudsak begränsade till att avse lastbilar och omnibussar. De gällde däremot — med elt undantag — icke personbilar, ej heller motorcyklar och motorbåtar. För dessas användning uppställdes ej vidare några hinder. I avseende på lastbilar och omnibussar stadgades, alt de icke fingo framföras för egen motor utan särskilt erhållet k ö r t i 11s t å n d . Dylikt tillstånd erfordrades även för framförande av motorredskap, som var försett med bilringar, såvida redskapet användes i vägarbete eller såsom dragfordon i traktortåg för Irafikändamål. Körtillstånd skulle utfärdas beträffande ställiga bilar av trafikkommissioncn, eljest i allmänhet av den länsstyrelse, där bilen var eller skulle bli registrerad. Trafikkommissionen kunde förbehålla sig att själv omhänderha den tillståndsgivning, som eljest ankom på länsstyrelserna. I fråga om bil, buss eller motorredskap, som var i bruk vid kungörelsens ikraftträdande, skulle tills vidare det inköpskort etler tillslåndsbevis för smörjmedel som utlämnats för fordonet för tionde ransoneringspcrioden gälla som körtillstånd. Länsstyrelse ägde enligt trafikkommissionens anvisningar meddela körtillstånd för fordon, som voro försedda med ringutrustning, utan behovsprövning. Gällde det fordon som saknade nödig ringutrustning, skulle däremot ansökan om körtillstånd — jämte ansökan om inköpslicens för bilgummi — underställas trafikkommissionens prövning. Avsåg ansökningen nyinsältning av bil (utökning av bilparken), skulle den i sistnämnda fall omedelbart avslås av länsstyrelsen, så framt icke särskilda skäl för bifall förelåge. Körtillstånd kunde förenas med särskilda villkor, vilka antingen angåves i tillståndet eller ock meddelades tillståndshavåren skriftligen eller genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt. Bland dylika villkor må nämnas, atl med bilen endast finge verkställas transporter av ved eller mjölk el. dyl. Villkor, som i samband med tilldelning av smörjolja för tionde ransoneringsperioden föreskrivits för viss bil, skulle gälla såsom villkor för körlillståndet. Utom dylika särskilda villkor voro i kungörelsen intagna bestämmelser om r ä j o n g b e g r ä n s n i n g för körning av vissa bilar. Sålunda gällde, att lastbil och personbil med tillkopplad släpvagn ävensom motorredskap, använt såsom dragfordon i traktortåg, icke utan särskilt tillstånd fick brukas utanför ett område sträckande sig 40 km från bilens hemort, ej heller användas för befordran av gods utöver en vägsträcka av 50 km. Räjongbegränsning skulle dock icke tillämpas för bilar och motorredskap hemma-

156 hörande i vissa delar av de fyra nordligaste länen, nämligen områden belägna norr och väster om järnvägslinjerna Bräcke—Storlien och Bräcke— Karungi, vid trafik inom nämnda områden, ej heller för användning av bil i linjetrafik enligt meddelat trafiktillstånd. Omnibussar fingo icke utan särskilt tillstånd brukas annat än i linjetrafik. Framförande av bil ulan körtillstånd eller i strid mot för körtillstånd meddelade villkor eller mot räjongbestämmelserna betraktades som olovlig användning av ransonerad vara och straffades i enlighet därmed. De nya bestämmelserna om räjongbegränsning för lastbilstransporter överensstämde i huvudsak med de tidigare gällande. I samband med nyregleringen på ifrågavarande område meddelade trafikkommissionen förnyade föreskrifter, innehållande de speciella villkor som skulle gälla för Iransporter av särskilda varuslag och därvid tillämpade transportplaner. Dessa föreskrifter gällde dels uppsamling av mjölk och slaktdjur, dels Iransport och distribution av kolonialvaror, specerier, margarin och bröd, kött- och charkuterivaror, mjölk, malt- och läskedrycker, tegel, cement och grus samt ved och torv m. m. I stort sett anslöto sig de nya föreskrifterna lill de förutvarande. De avsågo liksom dessa dels transporter till orter utanför resp. körräjonger, dels transporter inom desamma. Den i huvudsak från den 1 oktober påbörjade övergången från gengasdrift till drift med flytande bränsle hade, som förut nämnts, medfört atl bilverksläder och besiktningsmän blivit överhopade med arbete. Detta blev givetvis i stegrad grad följden av den nyordning som genomfördes efter den 25 november. Besiktningsmännen erhöllo i anledning härav direktiv att i allmänhet ge företräde för besiktningar av drosk- och lastbilar samt omnibussar och att, om så erfordrades, uppskjuta besiklningar av avställda privata personbilar, som nyinsattes i trafik. I samband med den nya regleringen av motorfordonslrafiken upphävdes kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 633) angående förbud i vissa fall alt transportera gods med motorfordon eller traklortåg, vilken kungörelse byggde på smörjoljeregleringen såsom instrument för trafikregleringen; del skedde genom kungörelse den 15 november 1945 (nr 711). Samtidigt vidtogs (genom kungörelse nr 710) den ändringen i kungörelsen den 20 november 1942 (nr 908) angående auktoriserade lastbilscentraler m. m., att den förut där stadgade påföljden vid överträdelse av kungörelsens bestämmelser, nämligen återkallande av inköpsbevis för smörjolja, ersattes med återkallande av körtillstånd. I fråga om b u s s t r a f i k e n hade trafikkommissionen i cirkulär nr 35 (den 20 augusti 1945) meddelat anvisningar för planläggning av turlistorna under hösten och vintern 1945/46. Som generell regel uppställdes, att ökning av antalet turlistkilometer i förhållande till vad som gällde enligt turlistorna för hösten och vintern 1944/45 icke fick tillåtas utan kommissionens medgivande.

157 I början av december tillkännagav trafikkommissionen, atl den, ehuru försörjningsläget beträffande gummiringar fortfarande ingåve bekymmer, efter samråd med industrikommissionen ansett sig böra för första halvåret 1946 räkna med en viss ökning av däckslilldelningen för busstrafiken, jämfört med förutvarande tilldelningskvot. Länsstyrelserna berättigades även att efter vederbörande länstrafikledares hörande från mitten av december medgiva en sådan ökning av bussturerna i de olika företagens turlistor som inom ramen för de vid årsskiftet 1941/42 gällande turlistorna kunde ske med det antal däck, vilka enligt särskilda föreskrifter komme att ställas till vederbörande företags förfogande. Kommissionen sade sig härmed icke avse en återgång i varje fall till de tidigare gällande lurlistorna, utan ökningen borde i första hand vidtagas på de linjer, där på grund av ökad bebyggelse eller av annan anledning olägenheterna i rådande trafikinskränkningar vore särskilt stora. En viss avvägning kunde sålunda ske mellan ett företags olika linjer. Ökning av turerna borde icke ske i sådana fall, där tillgång lill andra transportmedel funnes. Upptagande av busstrafiken på nedlagd linje borde icke ske ulan kommissionens prövning. Den 23 november 1945 utfärdade Kungl. Maj:t dels förordning (nr 741) angående tillstånd för vissa innehavare av körtillstånd, som meddelats jämlikt kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) angående reglering av handeln med och användningen av bilgummi, atl i beställningstrafik utföra transporler av ved m. m., dels ock förordning (nr 742) angående tillstånd för vissa jordbrukare att med stöd av dylikt körtillslånd med traktortåg utföra vissa transporter i beslällningstrafik. De båda förordningarna ersatte de tidigare gällande motsvarande författningarna i ämnet, vilka förut prolongerats alt gälla t. o. m. första kvartalet 1946. De nya förordningarna inneburo ingen annan ändring i förhållande till förutvarande bestämmelser än alt villkoret angående smörjoljetilldelning ersatts av villkor om innehav av körtillstånd. Rätten att utan särskilt trafiktillstånd använda släpfordon i yrkesmässig trafik för godsbefordran, vilken enligt tidigare författning gällde t. o. m. den 30 september 1945, förlängdes genom kungörelse den 19 september (nr 628) till utgången av september 1946. Vidare förlängdes genom förordningar den 21 december 1945 (nr 794 och 795) till utgången av december 1946 giltigheten dels av vissa tidigare meddelade krisbelonde vägtrafikstadgan berörande undantagsbestämmelser, dels av bestämmelserna i förordningen nr 3/1942 om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik.

12.

Postverket.

Verksamheten under andra halvåret 1945. Frankoteckensuppbörden visade under andra halvåret 1945, vilket i avgiftshänseende var fullt jämförbart med motsvarande halvår 1944, en ökning med 5 procent vid jämförelse med uppbörden under sistnämnda halvår. För hela år 1945 företedde frankoteckensuppbörden en ökning med 5-3 procent. Tages emellertid hänsyn till att ett lägre lokalporto gällde under första halvåret 1944, stannar ökningen vid 3'7 procent. Under kriget hade inom generalpoststyrelsen inrättats en särskild avdelning U för kontroll av vissa postförsändelser. Verksamheten vid denna avdelning upphörde den 1 november 1945. Som en följd av den förstärkta försvarsberedskapens hävande med juni månads utgång vidtog en avveckling av fältposten och de för dess betjänande inrättade särskilda sorteringspostanstalterna. Generalpoststyrelsens militärbyrå, som organiserats i samband med den förstärkta försvarsberedskapens intagande, avvecklades med utgången av år 1945. Den tidigare inom styrelsen verksamma militäravdelningen trädde därefter åter i funktion. I och med de till militärtjänstgöring inkallades återgång till sina civila sysselsättningar och familjebidragens indragning i samband härmed upphörde det omfattande arbete, som postverket haft med utbetalandet av dessa bidrag. Minskningen av vissa kristidsorgans verksamhet pä grund av upphävandet av ransoneringen beträffande vissa varor m. m. medförde även en nedgång i kristidsorganens tjänstepost samt i antalet s. k. ransoneringsförsändelser. Från Sverige har under de senare åren till skilda länder avgått ett antal g å v o p a k e t . Sedan under november 1945 betydande lältnader införts i bestämmelserna härom, steg antalet från Sverige avsända gåvopaket mycket starkt. Det kan sålunda beräknas, alt till Danmark, Finland och Norge, vilka mottagit det ojämförligt största antalet gåvopaket, under november avgingo c:a 11 000 och under december c:a 64 000 gåvopaket. Härav kommo omkring 6 000 på Danmark, 56 000 på Finland och 13 000 på Norge. Postförbindelscrna med utlandet. Återblick på utvecklingen under krigsaren. Sedan det andra världskriget avslutats genom de egentliga krigshandlingarnas upphörande, började arbetet med att reorganisera och utveckla de internationella postförbindelserna. I efterföljande framställning lämnas en översikt över hur Sveriges ge-

159 nom kriget avbrutna postförbindelser med utlandet efter hand återställts och utvecklats i riktning mot en normal fredstrafik. Flygposttrafiken. Med Finland uppehölls före kriget flygposttrafik å en linje Stockholm—Helsingfors (periodvis förlängd till Tallinn). Denna trafik låg nere under det s. k. vinterkriget 1939 —1940 samt sedan Finland åter kommit i krig med Ryssland. Under nämnda avbrott uppehölls under olika perioder flygposttrafik å linjen Stockholm (—Mariehamn) — Åbo. Den 29 september 1941 återupptogs trafiken å linjen till Helsingfors men inställdes åter den 5 mars 1945. Därefter förblev flygposttrafiken på Finland inskränkt till några tillfälliga flygturer Stockholm—Hyvinge. Flygposttrafiken med Ryssland (linjen Stockholm—Riga—Moskva) påverkades ej av krigsutbrottet i september 1939 i annan mån än att turantalet efter en tid minskades från sex till två i veckan. Det mellan Ryssland och Tyskland utbrutna kriget föranledde emellertid trafikens inställande. Denna var sålunda nedlagd fr. o. m. den 22 juni 1941. Vad flygposttrafiken s ö d e r u t beträffar märkes, att nattpostflygningarna, vilka normalt pågått året runt från Stockholm över Malmö till Hannover och under sommarhalvåret å linjen Göteborg—Köpenhamn, avbrötos den 26 augusti 1939 och därefter ej återupplogos. Dagflygtrafiken söderut uppehölls före kriget dels å en direkt linje Stockholm—Berlin med anslutning till en linje Berlin—Zurich, dels å linjerna Stockholm—Köpenhamn—Amsterdam med anslutning till Rotterdam resp. Bryssel, Stockholm—Köpenhamn—London samt Stockholm—Köpenhamn—Paris, dels ock å en linje Malmö—Berlin. I denna trafik skedde vid krigsutbrottet avsevärda inskränkningar. Från början av september 1939 uppehölls sålunda dagflygtrafiken å de sydgående linjerna endast å sträckan Malmö—Köpenhamn—Amsterdam. Från mitten av oktober 1939 erhölls ånyo flyganslutning dels från Köpenhamn till Berlin, dels ock från Amsterdam till London. Med Bryssel återupprättades flygförbindelsen redan den 20 september 1939. I och med det tyska besättandet av Danmark den 9 april 1940 blevo emellertid samtliga dessa linjer brutna, varför vårt land vid denna tid ej hade några flygförbindelser söder- eller västerut. I förbindelsen med Danmark återupptogs trafiken inom kort, dock endast i riktning från detta land. Under månaderna februari—maj 1941 samt en tid i början av 1942 uppehölls flygposttrafik jämväl i riktning från Norge. Flygpostutväxlingen med Danmark, vilken låg nere under tiden 22 juni—1 juli 1941, omfattade fr. o. m. den 11 juli samma år post i båda riktningarna. Ifrågavarande trafik kunde sedan, frånsett smärre avbrott, upprätthållas under hela kriget och fortgick därefter normall. En ny flygpostförbindelse med Danmark tillkom senare, i det att flygtrafik den 1 november 1945 öppnades å en linje Göteborg—Aalborg. Den 21 oktober 1940 hade flygposttrafiken åter igångsatts i förbindelsen med Tyskland, nämligen å de båda linjerna Stockholm—Berlin och Malmö—Berlin. Å dessa linjer fortgick trafiken — efter ett kortare avbrott vid det rysk-tyska krigets utbrott i juni 1941 — t. o. m. den 3 maj 1945, då densamma upphörde i samband med det tyska sammanbrottet. Efter de allierade makternas ockupation av Tyskland, varmed även följde detta lands isolerande i postalt hänseende, blev del nödvändigt alt upprätta nya postförbindelser med de länder, för vilkas post Tyskland tidigare tjänstgjort som genomgångsland. Sålunda upptogs den 1 augusti 1945 flygposttrafik med Polen å en linje Stockholm— Warszawa och den 17 september 1945 med Tjeckoslovakien genom en linje Stockholm —Prag. I anslutning till dessa linjer etablerades flygförbindelse sedermera med Albanien, Bulgarien, Jugoslavien och Rumänien genom en flyglinje Prag—Belgrad. Den 27 mars 1942 upprättades en tillfällig flygförbindelse med England med i regel

160 en tur i veckan. Trafiken fortgick sedan dess med vissa kortare avbrott tämligen regelbundet. Genom linjen i fråga erhölls flygförbindelse även med Spanien, Portugal, Italien och Schweiz. Den 10 augusti 1945 öppnades flygposttrafik med Frankrike genom en direkt linje Stockholm—Paris; fr. o. m. den 20 september 1945 befordrades även lustposten till Italien uteslutande med denna linje. Med Belgien och Nederländerna öppnades den 15 augusti 1945 direkt flygförbindelse genom inrättandet av flyglinjen Stockholm—Amsterdam resp. Bryssel. Posten till Schweiz befordrades sedan den 1 oktober 1945 flygledes dels via Amsterdam till Ziirich och dels å en direkt flyglinje Stockholm—Geneve. Posttrafiken järnvägs- och båtledes. Före kriget utnyttjades land- och sjöförbindelserna för befordran av huvudmassan av post (såsom större delen av korsbands-, tidnings- och paketposten). I den mån gränserna blevo spärrade genom kriget, brötos en stor del av dessa förbindelser. Den övervägande delen av poslen från Sverige till utlandet transporterades med färjorna å leden Trelleborg—Sassnitz för befordran till Tyskland eller länder, för vilkas post Tyskland tjänade som Iransitland. Under de förslå krigsåren kunde denna trafik fortgå tämligen obehindrat. Dock kunde regelbunden färjtrafik å nämnda led ej uppehållas under tiden 23 juni—11 september 1941 och 20 oktober—17 december 1942, varför posten under dessa perioder giek över Danmark. Fr. o. m. den 27 april 1943 måste posten befordras uteslutande denna väg fram till den 4 maj 1945, vilken dag postutväxlingen med Tyskland blev helt inställd, Redan den 20 april 1945 hade utväxlingen med Böhmen-Mähren och Slovakien (Tjeckoslovakien) inställts. Under liden 7 augusti—1 oktober 1945 kunde dock post till Tjeckoslovakien befordras via Finland och fr. o. m. den 5 oktober 1945 uppehölls trafiken med båt från svenska hamnar till Gdynia eller Gdansk. För postutväxlingen med Danmark ha normalt anlitats färjelederna Malmö—Köpenhamn och Hälsingborg—Helsingör. Det tyska infallet i Danmark föranledde utväxlingens inställande den 10 april 1940, men redan den 27 i samma månad kunde densamma återupptagas; trafiken leddes då över Trelleborg—Sassnitz. Den 10 juli 1940 återupptogs posttrafiken å leden Hälsingborg—Helsingör och den 1 november s. å. mellan Malmö och Köpenhamn; å sistnämnda led var trafiken dock inställd under vissa kortare perioder åren 1942 och 1943 samt dessutom under tiden november 1944 •—mars 1945. Fr. o. m. den 4 april 1945 lie-fordrades posten med färjor såväl frän Malmö som från Hälsingborg. Postutväxlingen med Finland kunde under samtliga krigsår upprätthållas med bal Stockholm—Åbo med i regel tre turer i veckan. Frän slutet av augusti 1945 befordrades post därjämte a en direkt linje Stockholm—Helsingfors med 1 ä 2 veckoturer. Redan i början av 19-10 började post till Finland jämväl transporteras med järnväg via Torneå. Sådan befordran förekom sedan dess i viss utsträckning. I postutväxlingen med Norge, som givetvis sker järnvägsledes, uppstod avbrott genom det tyska överfallet. Trafiken låg sålunda nere under liden 10 april—10 maj 1940 men återupptogs därefter å linjen Göteborg—Oslo samt i juli över Cliarlottenberg och i november över Storlien. Under tiden 17 maj—11 juni 1940 kunde post även sändas över Riksgränsen till Nordnorge; därefter blev posten dit transporterad andra vägar. Dock blev nordligaste Norge helt avskuret frän postförbindelser fr. o. m. den 18 oktober 1944 på grund av pågående strider. Posttrafiken kunde emellertid återupptagas över Riksgränsen den 1 juni 1945. Poslen till England befordrades efter krigsutbrottet — i stället för att transitera Tyskland — med båt från Göteborg resp. norsk hamn. Denna trafik måste emellertid såsom en följd av tyskarnas anfall mot Danmark och Norge inställas och under tiden 9—24 april 1940 blev englandsposten lagrad. Under tiden 25 april—9 juni 1940 beford-

161 rades ifrågavarande poster via Ryssland, Sydeuropa och Italien. Genom sistnämnda lands inträde i kriget bröts givetvis denna förbindelse, och posten till England måste därefter befordras den stora omvägen över Ryssland, Japan och Amerika. På grund av finsk ryska gränsens spärrande i juni 1941 nedlades emellertid denna trafik och därmed var postutväxlingen ytledes med England, brittiska dominions och besittningar tills vidare inställd. Först den 19 juli 1945 kom sådan utväxling åter igång, i det alt posten började befordras med båt från Göteborg till England (senare även till Eire). Även efter världskrigets utbrott befordrades posten till Belgien, Nederländerna och Luxemburg den vanliga vågen över Tyskland. Utväxlingen inställdes emellertid redan vid tyskarnas besättande av Danmark och Norge; då de tre länderna själva kort tid därefter indrogos i kriget, fördröjde detta givetvis utväxlingens återupptagande. Detta skedde dock efter hand redan under samma år (1940), nämligen beträffande Nederländerna under juni, beträffande Belgien under september och beträffande Luxemburg under november månad. Från september 1944 låg utväxlingen åter nere under omkring ett år. Den 17 augusti 1945 kunde posten till Nederländerna börja befordras med båt från Göteborg via England och den 12 september 1945 på samma sätt till Belgien och Luxemburg. Poslutväxlingen med Italien, vilken normalt försiggått via Tyskland, blev inställd fr. o. m. den 14 september 1943, sedan de allierade fått fotfåsle på det italienska fastlandet. Detta gällde såväl luftpost som landbefordrad post. Under tiden 19 januari 1944—20 april 1945 kunde dock post åter befordras till de av tyskarna besatta delarna av norra Italien. Fr. o. m. den 12 september 1945 transporterades posten till Italien med båt från Göteborg via England. Poslen till Schweiz kunde i stort sett obehindrat befordras den vanliga vägen via Tyskland, tidvis även över Danmark. Liksom i fråga om posten till Ilalien var utväxlingen dock inställd under perioden 21 april—11 september 1945, varefter den kunde återupptagas via England. Vad i det föregående sagts om postutväxlingen med England gäller i huvudsak även Frankrike för tiden intill detta lands kapitulation. Utväxlingen var sålunda inställd från den 25 juni 1940. Den 28 oktober 1940 kunde brevpost åter börja befordras via Tyskland—Schweiz till den icke ockuperade zonen samt Monaco ocli fr. o. m. den 28 juli 1942 kunde utväxlingen återupptagas även med den ockuperade zonen. Under tiden 23 augusti 1944—11 september 1945 befordrades endast luftpost till Frankrike; därefter vidtog båtbefordran via England. Efter krigsutbrottet befordrades posten till Spanien och Portugal med bål från Göteborg resp. norsk hamn. Som tidigare nämnts måste denna båttrafik upphöra vid det tyska anfallet på Danmark och Norge den 9 april 1940. Efter någon vecka kom postulväxling åter i gång, nämligen via Tyskland—Italien resp. Schweiz—Frankrike. Den 21 augusti 1944 måste dock utväxlingen upphöra; från nämnda dag och till den 11 september 1945 befordrades endast luftpost. Därefter kom den förut berörda båttrafiken via England till stånd, med vilken sålunda även poslen till här ifrågavarande länder befordrades. I fredslid vann huvudmassan av posten lill Polen befordran via Trelleborg—Sassnitz; en viss del gick med bål till Gdynia. Sistnämnda befordringssätt måste fr. o. m. den 28 augusti 1939 anlitas för befordran av hela postmängden. Redan från november 1939 kunde dock posten till det s. k. generalguvernementet och de med Tyskland införlivade delarna vinna befordran över sistnämnda land. Under tiden 21 februari —4 oktober 1945 fördes emellertid dessa poster båtledes till Finland f. v. b. Utväxlingen med övriga delar av Polen var alltjämt inställd. Fr. o. m. den 5 oktober 1945 skedde postutväxlingen med Polen med båt från svenska hamnar till Gdynia eller Gdansk. 11—618064

162 Av posten lill Baltikum befordrades före kriget en viss del via Trelleborg—Sassnitz, under det att övrig post gick med båt till Tallinn resp. Riga. Fr. o. m. den 28 augusti 1939 fördes all post till de baltiska staterna med direkta båtlägenheter. Så skedde fr. o. m. den 1 december 1939 även med de Iransitposter mellan Väst- och Östeuropa, som tidigare gått över Tyskland men efter krigsutbrottet letts över Finland. På grund av det mellan Tyskland och Ryssland utbrutna kriget blev emellertid postutväxlingen med de av tyskarna besatta delarna av Baltikum inställd fr. o. m. den 22 juni 1941. Med ingången av år 1945 kom postutväxlingen med dessa områden åter igång, nämligen båtledes via Finland. Postutväxlingen med Ryssland försiggick före kriget dels via Trelleborg—Sassnitz och dels via Finland. Fr. o. m. december 1939 befordrades all post (bortsett från luftposten) med båt lill Tallinn, Riga eller Memel. Från tidpunkten för utbrottet av kriget mellan Tyskland och Ryssland i juni 1941 blev utväxlingen inställd och återupptogs först vid 1945 ars ingång, varefter posten befordrades båtledes till Finland f. v. b. Poslen lill Balkan och Turkiet befordrades tidigare över Tyskland. I och med det tyska inbrottet i Jugoslavien och Grekland under 1941 måste postutväxlingen emellertid inställas beträffande sistnämnda länder och fr. o. m. den 25 augusti 1944 även med övriga balkanländer ocli Turkiet. Under mars resp. april 1945 började dock posten till dessa länder alt transporteras med båt till Finland för vidare befordran, och mot slutet av oktober 1945 vidtog transport med båt från svenska hamnar till Gdynia eller Gdansk. Posten till Ostasien befordrades till en början på samma sått som den ryska posten, men från juni 1941 sändes den via Lissabon—New York intill den 10 december 1941, då utväxlingen blev inställd. Trafiken kunde åter igångsättas lill vissa länder och områden under februari 1942, varvid densamma från Tyskland leddes över Istanbul och Sibirien. Enär posten till ifrågavarande delar av Ostasien fr. o. m. den 9 juni 1943 ej längre kunde transitera Japan, blev utväxlingen från nämnda dag inställd. Från 1945 års ingång kunde post till Kina åter befordras, varvid under tiden januari—oktober anlitades vågen över Finland men från den 2 november 1945 båltransport Göteborg—England f. v. b. Utväxlingen med Japan var vid 1945 års utgång alltjämt in-

ställd. Poslen till Amerika befordrades före kriget genom Tyskland över fransk hamn eller direkt från Göteborg med båt. Efter krigsutbrottet fördes poslen via Tyskland till italiensk hamn f. v. b. En del post befordrades även över Norge; luflfrankerad post gick dock med flyg från Amsterdam över Lissabon till New York resp. från Rom till Sydamerika. Fr. o. m. den 10 juni 1940 befordrades posten till Canada över Ryssland och Japan. Posten till övriga Amerika gick till den 7 augusti 1940 via Torneå till Petsamo f. v. b. med båt samt fr. o. m. nämnda dag över Tyskland för befordran antingen via Sibirien—Japan eller med båt från Lissabon resp. Rom. Fr. o. m. den 12 december 1941 blev utväxlingen inställd i fråga om post till Förenta staterna och vissa länder i Mellanamerika. Post utan luftporlo till övriga länder i Amerika kvarhölls i avvaktan på befordran med spanska fartyg; sådan befordran vidtog den 9 februari 1942. Nytt avbrott i utväxlingen inträffade den 21 augusti 1944, från vilken dag endast luftpost kunde befordras till sistberörda länder. Fr. o. m. den 12 september 1945 kunde postutväxling med Amerika åter äga rum med direkta båtar. Nämnda dag upptogs sålunda posttrafiken på Nord- och Mellanamerika samt Colombia, Ecuador, Guyana och Venezuela med båt från Göteborg (eller Oslo) till New York. Samtidigt igångsattes trafiken på övriga Sydamerika, för vilken t. o. m. den 9 oktober anlitades båtförbindelsen Göteborg—England men från nämnda dag direkta båtar Göteborg—Sydamerika. I det föregående har redogjorts för de befordringslägenheter för post, som stått till buds under krigsåren. Även då sådana lägenheter förefunnos, stodo de emellertid i

163 I

egel endast öppna för vissa försändelseslag, i allmänhet vanliga brev och brevkort. iärskilda inskränkningar gällde sålunda beträffande paket, postanvisningar, assuransörsändelser, postförskott m. m. Det skulle föra för långt att i detalj redovisa för alla le växlande bestämmelser som under olika perioder gällde härutinnan och vilka efter rigstillståndets upphörande successivt lättats. Från mitten av september 1945 kunde vanliga och rekommenderade brevförsändeler sändas till samtliga länder och områden i världen med undantag av Albanien, Tyskland, Ungern, Österrike, Japan med besittningar och skyddsområden samt av Japan tidigare ockuperade områden i Fjärran östern. Under oktober och november kom sådan utväxling till stånd jämväl med Österrike, Ungern, Albanien, Nederländska Indien och Siarn.

13.

Telegrafverket.

Verksamheten under andra halvåret 1945. Under närmast föregående halvår hade de för krigstid speciella bestämmelserna för telegrafverkets organisation upphävts, dock med vissa undantag. Dessa, vilka gällde militärbyråns organisation och rätt för staten att i vissa fall överlaga enskild tillhöriga anläggningar, kvarstodo oförändrade under andra halvåret 1945. De särskilda föreskrifter rörande telefon- och telegraftrafiken som krigsförhållandena framtvingat upphörde i allt väsentligt att gälla fr. o. m. 1 juli 1945. (Jfr del VI sid. 340.) Telefon- och telegrafförbindelserna med utlandet. Utvecklingen under tiden juli—december 1945 kännetecknades av telegrafförbindelsernas återknytande med stora delar av världen. Sålunda voro vid årets utgång telegrafförbindelserna återställda med alla stater i Europa med undantag av Albanien, Ilalienska egeiska öarna, Tyskland och Österrike samt med övriga världsdelar med undantag för vissa delar av Kina, Kwanlunghalvön, Mandschuriet, Franska Indokina, Nederländska Indien och vissa stillahavsöar. Direkta radiotelegrafförbindelser funnos vid årsskiftet med Förenta staterna, Argentina, Belgien, Brasilien, Frankrike, Japan, Nederländerna, Polen, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Siarn och Tjeckoslovakien. Återknytandet av telefonförbindelserna kunde ej ske i samma hastiga tempo som återupptagandet av brutna telegrafförbindelser utan inskränkle sig under andra halvåret till upprättandet av förbindelse med Belgien, Island, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och Sovjetunionen. Vid utgången av år 1945 hade Sverige telefonförbindelse med nyssnämnda länder samt med Danmark, Finland och Norge. Utvecklingen av telegrafverkets rörelse. Under andra halvåret 1945 uppgick nettoökningen av telefonabonnnemangen till 40 800 mot 41900 under motsvarande tid år 1944. Tillströmningen av nya abonnenter var alltså fortfarande betydande, även om den i motsats till förhållandet under närmast föregående halvår icke nådde upp lill rekordsiffran för motsvarande tid år 1944.

165 Antalet i n l ä n d s k a r i k s s a m t a l och t e l e g r a m steg i jämförelse m e d m o t s v a r a n d e lid föregående år, s a m t a l e n m e d 2-6 p r o c e n t och t e l e g r a m m e n m e d 3-6 p r o c e n t . M o t s v a r a n d e siffror för första h a l v å r e t voro respektive 4-1 och 3-9 p r o c e n t . Antalet s a m t a l m e d u t l a n d e t visade s t a r k ö k n i n g i f ö r h å l l a n d e till mots v a r a n d e tid 1944 m e d icke m i n d r e ä n 175-3 procent. T r a f i k e n ö v e r s k r e d för första g å n g e n s e d a n k r i g s u t b r o t t e t 1938 å r s nivå, i det a l t a n t a l e t u t l ä n d s k a s a m t a l u n d e r a n d r a h a l v å r e t 1945 u p p v i s a d e en ö k n i n g med 5-8 p r o c e n t j ä m fört m e d m o t s v a r a n d e tid å r 1938. P å s a m m a sätt förhöll det sig m e d den u t l ä n d s k a tclegraftrafiken u n d e r m å n a d e r n a j u l i — d e c e m b e r 1945. D e n p r o c e n t u e l l a ö k n i n g e n a v a n t a l e t utl ä n d s k a t e l e g r a m i f ö r h å l l a n d e till m o t s v a r a n d e tid 1944 blev 68-8 p r o c e n t och i f ö r h å l l a n d e till a n d r a h a l v å r e t 1938 3 1 0 p r o c e n t . Ö k n i n g e n a v totala a n t a l e t o r d i de u t l ä n d s k a t e l e g r a m m e n höll n a t u r l i g t n o g ej j ä m n a steg m e d ö k n i n g e n av a n t a l e t telegram, ty de r e s t r i k t i o n e r i a n v ä n d n i n g e n av code och chiffer, s o m förut gällt s n a r t sagt i hela v ä r l d e n , u p p h ä v d e s successivt, v a r i g e n o m t e l e g r a m m e n bleve k o r t a r e . S å l u n d a blev ö k n i n g e n i totala o r d a n t a l e t g e n t e m o t a n d r a h a l v å r e t 1944 1 7 5 p r o c e n t , m e dan telegrammen som ovan nämnts ökade med 688 procent. N ä r m a r e uppgifter o m u t v e c k l i n g e n a v d e n in- och u t l ä n d s k a telefon- och lelegraftrafiken u n d e r m å n a d e r n a j u l i — d e c e m b e r 1945 m e d d e l a s i n e d a n s t å e n d e översikt, vari j ä m f ö r e l s e göres m e d m o t s v a r a n d e m å n a d e r såväl 1944 s o m 1938. Ökning eller minskning i procent av antalet inländska rikssamtal: gentemot 1944 » 1938 samtal med utlandet: gentemot 1944 » 1938 inländska telegram: gentemot 1944 » 1938 telegram med utlandet: gentemot 1944 » 1938 ord i telegram med utlandet: gentemot 1944 » 1938

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

+ 1-5 + 1-5 — 0-3 + 6-7 + 45-2 + 46-6 + 40-6 + 52-G

Nov.

Dec.

4-2 + 1-0 50-8 + 42-0

Juli—dec.

+ 2-0 + 4G-3

4- 142-9 + 170-7 + 119-2 + 200-0 + 200-0 + 210-4 + 175-3 — 25-4 — 11-8 — 11-8 + IS-O + 27-6 + 38-2 + 5-8 + 2-4 + 4-8 + 4-3 + 0-3 + 5-2 + 5-0 + 76-8 + 82-3 + 91-4 + 33-0 + 09-2 + 71-2

+ 3-6 + 08-1

+ 80-0 + 76-9 + 51-5 + 03-1 + 72-9 + 72 + 17-8 + 28- + ie-6 + 33-3 + 40-9 + 49-0

4- 08-8 + 31-0

+ 28-0 + 22-3 + 13-7 + 18-6 + 18-2 + 6-S + 17-5 4- 202-4 + 206-0 + 159-0 4- 191-1 + 202-9 + 198-7 + 192-0

Återblick på utvecklingen under krigsåren. Vissa bestämmelser i instruktionen för telegrafstyrelsen vid krig eller krigsfara samt reglementet för befordring av fjärrförbindelsemeddelanden vid krig eller krigsfara voro i kraft under tiden den 3 september 1939—den 30 juni 1945. Under krigets gång voro Sveriges trådtelegrafförbindelser med utlandet ofta under

166 långa perioder brutna. I flera fall kunde trafiken i stället befordras över redan befintliga eller nyöppnade radiotelegrafförbindelser. Hösten 1939 utfärdade de av kriget direkt eller indirckl berörda staterna restriktiva bestämmelser för telegramtrafiken, i samband varmed oftast infördes censur. Restriktionerna, som visserligen i olika detaljer ofta ändrades, kvarstodo under hela kriget och voro ännu vid utgången av år 1945 icke helt upphävda i alla länder. De avsågo i huvudsak, alt telegrammen skulle ge en för telegrafpersonalen begriplig mening. Ghiffer- och oftast codetelegram voro sålunda förbjudna. Bestämmelserna hade till följd att, samtidigt som antalet utländska telegram efter en övergående stegring vid krigsutbrottet sjönk, ordantalet steg. Mätt i antalet ord tillväxte därför den utländska telegramtrafiken praktiskt taget oavbrutet och uppgick under år 1945 till 287 procent av 1938 års trafik. Ett stort antal telefonförbindelser med utlandet blevo under kriget avbrutna. Även i de fall då telefontrafiken kunde upprätthållas minskades trafiken på grund av restriktiva bestämmelser rörande samtalens innehåll och språk. Antalet samtal sjönk oavbrutet under åren 1940—1943. Under sistnämnda år uppgick antalet samtal till endast 28 procent av antalet under år 1938. Telegrafverkets inländska rörelse växte snabbt under krigsåren och särskilt hastigt under de senaste åren. Med hänsyn till knapphet på materiel och arbetskraft höjdes inträdesavgiften för telefonabonnemang vid två olika tidpunkter under år 1942. Dessa höjningar fingo dock icke avsedd effekt. Under tiden 1939—1941 uppgick ökningen av telefonapparater till c:a 57 600 per år och under tiden 1942—1945 till c:a 65 300 per år. Under år 1945 var ökningen c:a 75 200 apparater. Trots de särskilda tilläggsavgifter för inländska rikssamtal och telegram, vilka tillkommo den 1 januari 1942 och i första hand avsågo att höja inkomsterna av telegrafverkets rörelse, ökades såväl samtal som telegram, antalet samtal något mindre och antalet telegram avsevärt mera än antalet telefonapparater. Vissa statistiska uppgifter, vilka belysa utvecklingen under åren 1938—1945, meddelas i nedanstående översikt. Telegramrörelsen

Telefonrörelsen

Utländska

telegram

Antal

Ordantal

1 870 2 277 2 055 1 643 1 476 1412 1 518 2 092

26 198 39 426 49 864 48 230 53 619 57 153 67 725 75 265

2 908 3 049 3 046 3 322 3815 4 349 4 780 4 959

787 845 890 960 1015 1 071 1 146 1 221

995 1 095 571 361 322 282 358 821

58 726 62 869 64 727 68 591 74 534 78 918 84 444 87 233

100 122 110 88 79 76 81 112

100 150 190 184 205 218 256 287

100 105 105 114 131 150 164 171

100 107 113 122 129 136 146 155

100 110 57 36 32 28 36 83

100 107 110 117 127 134 144 149

Inländska An tal Utländska Inländska telegram apparater samtal rikssamtal

Absoluta tal, 1 000 st. 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 Indextal 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

14.

Krigsriskförsäkringen.

Transportförsäkriiig. Kaskoförsäkringen. Med den 20 september 1945 upphörde krigsförsäkringsnämnden att teckna försäkringar för särskilda resor och medgav därefter endast tidsförsäkring gällande tre månader i sänder, resp. för svensk kustfart i vissa fall en månad. I sistnämnda fall ulgjorde premien oförändrat 0-05 procent, i övrigt tillämpades en premie av Ol procent per tre månader utom beträffande fartyg i trafik mellan amerikanska hamnar, lör vilka mot slutet av året noterades en premie av 0-04 procent. Härvid bortses från fiskefartyg, lör vilkas försäkring alltjämt voro gällande särskilda grunder. Genom beslut den 1 mars 1940 hade Kungl. Maj:t medgivit, att krigsförsäkringsnämnden fick vid meddelande av kaskoförsäkring fastställa försäkringssumman med beaktande av dels det försäkrade fartygels normala civilförsäkringsvärde med tillägg av den värdestegring, som enligt av nämnden dittills tillämpade principer medgivits, dels den risk för kostnader utöver detta värde, som kunde vara förenad med anskaffande av ersättningstonnagc i händelse av totalförlust. Den del av försäkringssumman, som avsåg täckning av sistnämnda prisrisk, fick till försäkringstagaren utbetalas först sedan denne inom av nämnden fastställd lid visat, atl han frän utlandel förvärvat eller å svenskt eller utländskt varv beställt ersätliiingslonnage, som av nämnden med hänsyn till tonnagets storlek och beskaffenhet prövades kunna godkännas som ersättning för det förlorade fartyget och blott i den mån den innehållna delen av försäkringssumman visades erforderlig för täckning av återanskaffningskostnaden (se del I sid. 355). Efter framställning av nämnden medgav Kungl. Maj:t den 30 november 1945, att densamma, med fortsatt beaktande av de i nämnda beslut lämnade föreskrifterna om beräknandet av fartygs försäkringsvärde, vid utbetalning av lotalförluslersätlning icke därefter skulle vara skyldig att innehålla viss del av försäkringssumman. Genom kungörelse den 8 maj 1945 hade kommerskollegium föreskrivit, alt när svenskt handelsfartyg av järn eller stål nyttjades till sjöfart inom området för Nordsjö- och inskränktare fart utanför svenskt farvatten, fartyget skulle, om dess bruttodräktighet överstege 1 500 regislerton, vara försett med skyddsslinga mot magnetiska minor. Denna föreskrift gällde dock ej när fartyget nyttjades till sjöfart mellan Golland och svenska fastlandet eller befunne sig norr om lat. N 57f' 45' i Nordsjön eller Skagerack. Undan-

168 lag gjordes sedermera också för fartyg, som under gång längs de svenska kusterna mellan Haparanda och Sandhammaren eller längs någon del av dessa kuster befann sig utanför svenskt farvatten. Krigsförsäkringsnämnden, som med 90 procent av kostnaderna ersatte redarna för anskaffande och installerande av skyddsanordningarna, såvitt angick fartyg i trafik på danska, tyska eller holländska hamnar, medgav, sedan trafiken västerut efter kriget öppnats, sådant bidrag för fartyg överhuvudtaget i trafik på europeiska kontinenthamnar med undanlag för portugisiska, spanska, italienska, finska och ryska hamnar. Dylikt bidrag lämnades också för farlyg i trafik på Englands ostkust söder om Flamborough Head samt för fartyg som hade att passera Engelska kanalen. I fråga om fartygs avmagnetisering vid slalion i land ersatte nämnden fortsättningsvis fartygens samtliga direkta kostnader härför med undanlag av kostnaderna för drivmedel och för fartygels eget folk under uppehållet vid stationen samt tidsförlusten i samband härmed. Giltighetstiden för krigsutbrottsförsäkringar av kasko utsträcktes ytterligare ett halvår till den 1 juli 1946. Under redogörelseperioden förlorades genom krigsåtgärd två hos nämnden försäkrade farlyg med försäkringsvärden av sammanlagt 582 000 kronor. Premieintäkten utgjorde 3-4 milj. kronor. I skadeersättningar betalades 4-2 milj. kronor. Skadereserven uppgick till 40-9 milj. kronor vid årets utgång. Varuförsäkringen. Sedan krigsförsäkringsnämnden den 27 juni 1945 utfärdat premietariffer för olika slag av varutransporter att tillämpas fr. o. ni. den 1 påföljande juli, utfärdades den 23 augusti nya tariffer, innebärande vad sjötransporterna beträffar ytterligare sänkta premiesatser fr. o. m. den 26 i sistnämnda månad. Sänkningarna voro motiverade bl. a. av den japanska kapitulationen och den fortsatta upprensningen av minor i vissa farvallen. Ytterligare jämkningar i tarifferna vidtogos den 6 oktober, den 28 november och den 20 december 1945. Med hänsyn till alt mera normala affärsförbindelser i allt större utsträckning kunnat återupprättas med utlandet, medgav nämnden den 6 oktober 1945 svenska exportörer rätt att teckna krigsförsäkring för exportvaror tillverkade i Norge, Danmark eller Finland i de fall då svenskt försäkringsintresse förelåg. Med sjöförsäkringsbolagen tecknades avtal angående bolagens ersättningar för deras bestyr med krigsförsäkringen under senare halvåret 1945 och första halvåret 1946. Inkomsterna av premierna för varuförsäkringen uppgingo under senare halvåret 1945 till 4-5 milj. kronor. Av skadeersättningar betalades, efter avdrag av influtna försaljningsmedel e t c , nelto 5-5 milj. kronor. Skadereserven vid årets utgång uppgick till 31-5 milj. kronor.

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet. Statistisk överblick över arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden under senare halvåret 1945 kännetecknades av en synnerligen hög sysselsättningsnivå med god arbetstillgång och brist på arbetskraft inom ett flertal näringsområden. Arbetslöshetssiffrorna voro i själva verket bland de lägsta som någonsin noterats. Den säsongmässiga nedgång i sysselsättningsnivån, som brukar inträda mot slutet av året, blev mindre framträdande än vanligt. Till den gynnsamma utvecklingen torde främst de ökade exportmöjligheterna efter fredsslutet ha bidragit, samtidigt som den goda hemmamarknadskonjunkturen fortsatte och förstärktes, särskilt efter verkstadskonfliktens upphörande i juli. Genom det tillskott av omkring 140 000 man, som arbetsmarknaden i jämförelse med genomsnittslaget under 1944 kan beräknas ha tillförts med försvarsberedskapens avveckling, möjliggjordes betydande sysselsättningsökningar inom flertalet näringsområden. Härtill bidrog i viss mån det även efter danskarnas och norrmännens hemresa alltjämt betydande antalet yrkesverksamma utlänningar. En sammanställning av de statistiska serier, som belysa arbetsmarknadens utveckling under senare halvåret 1945 i jämförelse med motsvarande tidsperiod 1944, ger följande resultat.

Månad

Juli

November December

Antal sysselsatta Antal ansökinom industri, ningar om arbete byggnadsverkpå 100 lediga samhet och handel m. m. Indextal: platser vid arbetsförmedlingarna sept. 1939 = 100

Arbetslösheten inom fackförbunden (% av medlemsantalet)

Antal av arbetslöshetsnämnderna rapporterade hjälpsökande arbetslösa i 1 000tal

92 93 94 96 97 95

99 99 99 100 101 95

90 92 95 106 118 129

93 89 91 97 102 106

2-9 2-8 2-9 3-3 4-2 7-2

3-2 31 3-0 3-2 3-9 6-7

7-3 6-8 6-8 7-5 8-7 11-0

6-0 5-4 5-4 5-8 6-8 7-3

I

170 Socialstyrelsens sysselsätlningsstalistik för industri och angränsande verksamhetsområden utvisar, alt sysselsättningen låg på en icke obetydligt högre nivå än under 1944, och under perioden uppnåddes samma läge som vid krigsutbrottet. Den framträdande bristen på arbetskraft belyses av antalet arbetsansökningar i relation till antalet lediga platser vid arbetsförmedlingarna. Någon lättnad i detla hänseende synes icke ha uppkommit i samband med beredskapens upphörande, utan det arbetskraftsöverskott som minskningen av inkallelserna medförde uppvägdes mer än väl av den ökade efterfrågan. Arbetslösheten inom fackförbunden undergick under redovisningsperioden en anmärkningsvärt ringa säsongmässig ökning och var under årets sisla kvartal lägre än under motsvarande tidsperiod något av de senaste tio åren. Under tredje kvartalet var den däremot något högre än motsvarande kvartal 1944, som emellertid bildade bollenrekord för tioårsperioden. Antalet av arbetslöshetsnämnderna rapporterade hjälpsökande arbetslösa var genomgående lägre än vid motsvarande tid föregående år. Vid årets slut rapporterades sålunda 7 296 hjälpsökande arbetslösa eller 3 748 färre än vid 1944 års utgång. En fördelning av de hjälpsökande efter yrkes tillhörighet vid årsskiftet ulvisar, att 2 356 (32-3 procent) tillhörde byggnadsfacken, medan 1 305 (17-9 procent) redovisades under arbete, ej hänfört till annan grupp (diversearbetare m. fl.). Till stenindustrien hörde 761 (10-4 procent) av de hjälpsökande. Inemot tre fjärdedelar av de hjälpsökande voro hemmahörande i Stockholms stad, Göteborgs och Bohus län, Väslernorrlands samt Norrbottens län. Av de hjälpsökande arbetslösa voro 3 953 eller 54-2 procent över 50 år, medan endast 234 eller 3-2 procent voro under 25 år. Kvinnorna utgjorde liksom förut endast en ringa del av de hjälpsökande. Vid årets utgång voro endast 43 kvinnor anmälda. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Svårigheterna alt anskaffa erforderlig arbetskraft lill j o r d b r u k e t , framför allt van sådan, voro alltjämt starkt framträdande liksom ock behovet av tillfällig arbetskraft för skördearbetet. Bärgningen av stråsädsskörden vållade på många håll svårigheter genom den rikliga nederbörden, som i en del fall förorsakade omfattande översvämningar och liggsädsbildning. till följd varav maskinell arbetskraft icke kunde utnyltjas i normal omfattning. Bl. a. genom förlängning av det ordinarie övningsuppehållet för de värnpliktiga, vilket i allmänhet förlagts lill höskörden, kunde dock bristen på arbetskraft till stora delar utfyllas. Den s. k. frivilliga arbetskraftens insats var liksom förut av betydande värde. Botfruktsupptagningen gynnades av den torra hösten, och arbetskraftsbehovet kunde i stort sett tillgodoses, i viss mån genom ulplacering av utlänningar, huvudsakligen s. k. repatriander. Bekryleringen av arbetskraft lill betfälten vållade mindre svårigheter än föregående höst.

171 Sysselsättningsnivån inom s k o g s b r u k e t var betydligt högre än under motsvarande period föregående år. Härtill torde främst ha bidragit den genom beredskapens upphörande ökade tillgången på arbetskraft samt premieringssystemet för yrkesvana skogsarbetare och vissa skogsägare. Efterfrågan på arbetskraft var dock avsevärt större än tillgången. Vid slutet av december redovisades sålunda ett ytterligare arbetskraftsbehov hos de större avverkarna om 30 471 man, av vilka avverkarna själva beräknade kunna anskaffa endast 8 722.* De stora stormfällningarna under november medförde i vissa delar av landet en starkt ökad efterfrågan på arbetskraft. Genom arbetsförmedlingen placerades under halvåret sammanlagt 42 750 man i skogsarbete mot 26 092 under motsvarande tid år 1944. Inom g r u v i n d u s t r i e n var sysselsättningsläget alltjämt mindre tillfredsställande. Vid exportgruvorna tillämpades sålunda alltjämt korttidsarbete i stor utsträckning. Endast vid lapplandsgruvorna voro dock särskilda hjälpåtgärder erforderliga. Den del av gruvindustrien, som är inriktad på den inhemska marknaden, hade däremot full sysselsättning, och på vissa håll förelåg en avsevärd brist på underjordsarbetare. En överföring av arbetskraft försvårades främst av brist på bostäder. Beträffande m e t a l l i n d u s t r i e n medförde verksladskonfliklens biläggande en återgång till normala förhållanden. Behovet av vana yrkesarbetare av olika slag var, liksom vid tiden före konflikten, högst betydande ocli kunde icke helt tillgodoses. Även tillgången på hjälparbetare var knapp. Skeppsvarven visade stark efterfrågan på arbetskraft. Vid de elektriska verkstäderna samt inom järn- och stålmanufaktur förekommo under hösten omfattande nyanställningar, särskilt av kvinnlig arbetskraft. Uppgången i sysselsättningen hämmades dock i någon mån av råvaruknapphet. Även s å g v e r k o c h p a p p e r s m a s s e f a b r i k e r utvisade god sysselsättning. Den blida väderleken under hösten medförde samtidigt en relativt lång skeppningssäsong. Medan sågverken i del närmaste hade full sysselsättning, utgjorde emellertid knappheten på bränsle och massaved ett hinder för fullt utnyttjande av cellulosaindustriens kapacitet. Även pappersbruken kunde öka sysselsättningen, sedan exportförsäljningen åler kommit i gång. S n i c k e r i - o c h m ö b e l f a b r i k e r hade på många håll svårt att fylla behovet av yrkeskunnig arbetskraft. Inom byggnadsämnesindustrierna medförde den livliga byggnadsverksamheten fortsatt god sysselsättning. Inom l i v s m e d e l s i n d u s t r i e n var läget i stort sett oförändrat. Den kvarstående knappheten på särskilt socker och fett ävensom den knappa kött- och fläskproduklionen hindrade mera betydande sysselsättningsökningar inom de branscher, som äro beroende av ifrågavarande råvaror. Vid bagerier och chokladfabriker rådde brist på kvinnlig arbetskraft. Inom t e x t i l - o c h b e k l ä d n a d s i n d u s t r i e n medförde knappheten på tex1 Med större avverkare förstås de avverkare, som under avverkningsåret antingen ålagts en produktionsplikt av minst 200 m3t (avverkare i södra Sverige) resp, 500 m3t (avverkare i norra Sverige) eller eljest beräknades avverka minst nämnda kvantitet.

172 tilprodukler, särskilt garn och bomullsvävnadcr, sysselsättningssvårigheter vid vissa företag främst inom trikå- och konfektionsindustrien. Bristen på kvinnlig arbetskraft var även här betydande. Liknande voro förhållandena vid s k o f a b r i k e r n a , där knappheten på läder och på kvinnlig arbetskraft hindrade en produktionsökning, som motsvarade efterfrågan. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n var trots rådande materialsvårigheter mycket livlig. Oaktat beredskapens upphörande och en viss utökning av byggnadsarbetarkåren höll sig arbetslösheten på i stort sett samma låga nivå som under senare halvåret 1944. Såsom ovan framhållits framträdde därjämte en viss säsongutjämning, vartill framför allt byggnadsregleringen bidrog. Materialsvårigheterna medförde dock, särskilt på vissa orter, att byggnadsförelag tillfälligt måste stoppas eller icke kunde komma i gång vid beräknad tidpunkt. Som en följd av den livliga byggnadsverksamheten uppvisade även byggnadsämnesindustrierna en hög sysselsättningsnivå. Den säsongmässiga nedgången mot slutet av året blev icke så betydande. Det uppsving för s j ö f a r t e n , som möjliggjorts genom krigets upphörande och som började i slutet av föregående redovisningsperiod, fortsatte. En knapphet på befaret manskap uppstod till och med under höstmånaderna. Även inom b i l i s m e n förbättrades sysselsättningen något vid slutet av året, ehuru fortfarande ett stort överskott på chaufförer kvarstod. Inom övriga delar av arbetsmarknaden förelågo likaledes i allmänhet ökade sysselsättningsmöjligheter. Beträffande de utpräglat kvinnliga arbetsområdena, speciellt s j u k v å r d och h u s l i g t a r b e t e , rådde liksom tidigare stor brist på arbetskraft. Antalet platsansökningar per 100 lediga platser utgjorde inom gruppen hälso- och sjukvård 64, inom gruppen husligt arbete 54. Läget inom olika näringsgrenar under senare halvåret 1945 belyses genom efterföljande sammanställning av uppgifter från socialstyrelsens sysselsättningsslalislik. I denna angivas indextal för antalet sysselsatta arbetare under augusti och november 1944 och 1945 med september 1939 som bas. Augusti

November

N ä r i n g s g r e n a r

Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri. . . Kemisk-teknisk industri Samtliga industrigrupper Byggnadsverksamhet Statliga verk och byggnadsarbeten Kommunala verk och byggnadsarbeten Handel och varulager Samtliga näringsgrenar

194!:

105 86 74 80 103 88 82 95 92 71 128 90 77

114 94 82 96 101 92 91 94 100 79 118 92 77

113 81 74 88 110 93 90 99 98 71 121 90 83

118 85 80 97 110 95 95 96 702 78 112 88 83

173 Arbetsniarkiiadsregleringen. Genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsattes under andra halvåret 1945 566 437 platser eller 76 315 flera än under samma tidsperiod 1944. Under redovisningsperioden voro alltjämt relativt omfattande statliga åtgärder erforderliga för att få lill stånd en ändamålsenlig fördelning av den tillgängliga arbetskraften. Endast i en del mindre väsentliga hänseenden blev det möjligt atl inskränka dessa åtgärder. Anskaffandet av arbetskraft lill s k o g s b r u k e l ägnades alltjämt intensiv uppmärksamhet. Till ovana skogsarbetare ttlgingo fortfarande bidrag i enlighet med de bestämmelser, lör vilka redogörelse lämnades i föregående halvårsöversikt. Antalet ovana skogsarbetare, som åtnjöto bidrag, var vid slutet av varje månad följande: Juli Augusti September

8 827 8 397 S 646

Oktober November December

9 356 12 721 15 165

Medeltalet per månad utgjorde 10 519 (därav 2 377 utlänningar) mot 4 160 under senare halvåret 1944. De arbetspremier för yrkesvana skogsarbetare och vissa skogsägare, som infördes genom Kungl. Maj:ts beslut den 23 mars 1945 och för vilka redogörelse lämnades i föregående halvårsöversikt, utgingo i fråga om huggningspremierna t. o. m. september samt i fråga om körningspremierna t. o. m. november. Kostnaderna för premierna uppgingo för hela perioden till 29 milj. kronor. Inventeringar av arbetskraft för brännvedsförsörjningen företogos under redovisningsperioden varje månad liksom tidigare. Det för t o r v i n d u s t r i e n gällande arbetsförmedlingstvånget, vilket infördes 1942 och innebar att förelagen fingo antaga arbetskraft endast genom arbetsförmedlingen eller med dess godkännande (se del III sid. 350, IV sid. 196, V sid. 179), ägde giltighet under större delen av redovisningsperioden men upphävdes genom kungörelse den 30 november 1945 (nr 753). Propagandan för f r i v i l l i g a b e r e d s k a p s i n s a t s e r fullföljdes efter samma riktlinjer som tidigare och intensifierades särskilt beträffande insatserna för skördearbete. Liksom föregående år utfärdades en kungörelse, innebärande alt vissa tjänstemän beviljades sammanlagt tio dagars tjänstledighet med oavkortad lön för deltagande i skördearbete, som anvisats av den offentliga arbetsförmedlingen. Ett betydelsefullt praktiskt arbete för jordbruksproduktionen utfördes av dem som frivilligt deltogo i jordbruks- och torvarbete. Under 1945 placerades genom den offentliga arbetsförmedlingen c:a 51 000 personer i sådant arbete.

174 De av överstyrelsen för yrkesutbildning anordnade b e r e d s k a p s k u r s e r n a för utbildning av vissa slag av specialarbetare och tempoarbetare inom verkstadsindustrien voro under halvåret under avveckling för att i mån av behov ersättas med yrkesutbildningskurser för arbetslösa enligt kungl. kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 445). Under halvåret anordnades vidare under överstyrelsens ledning kommunala arbelslöshetskurser, kurser för omskolning av i militärtjänst skadade samt för yrkesutbildning av flyktingar och för sådan med norskt pass och utresetillstånd försedd norsk ungdom, som av norska myndigheter uttagits för erhållande av yrkesutbildning här i landet. Därjämte bereddes f. d. fast anställd och långtidsinkallad militär personal yrkesutbildning i pågående kurser. Då bristen på heltidsanställd h u s l i g a r b e t s k r a f t i icke oväsentlig grad kunde kompenseras med tillfällig och deltidsanställd sådan, s. k. hemassistenter, vidtog arbetsmarknadskommissionen vissa åtgärder för att vidga och förstärka förmedlingsverksamheten på detta område. Under hela året 1945 tillsattes inom det husliga området 54 245 fasta platser och 143 635 tillfälliga och dellidsbetonade mot 45 259 resp. 114 448 under föregående år. Bland de åtgärder som kommissionen vidtagit för att bättre tillgodose behovet av huslig arbetskraft kunna särskilt nämnas vissa prov- och kompletteringskurser, som under de sista åren anordnats genom länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas försorg. Under år 1945 anordnades 49 kurser för tillsammans omkring 630 hemassistenter på olika platser i landet. Av samtliga kurser voro 8 avsedda för hemassistenter på landsbygden med omkring 125 deltagare. I de flesta fall anordnades kurserna i samarbete med lärlings- och yrkesskolorna. Kurserna för landsbygdens hemassistenter förlades i allmänhet lill lanthushålls- och folkhögskolor. I några enstaka fall ha kurserna helt bekostats av yrkesskolorna med statsbidrag enligt för dessa skolor gällande bestämmelser. Mestadels har emellertid kommissionen bekostat lärarlöner, materialkostnader och dylikt. Om kurserna anordnats inom yrkesskolornas lokaler, ha skolorna i allmänhet bekostat bränsle och lyse. Någon lokal hyra har i dessa fall ej heller krävts. Lärarlönerna ha beräknats i enlighet med de grunder, som lillämpas för lärare vid yrkesskolorna. Beträffande ersättning till lärare vid kurs för hemassistenter på landsbygden (internat) har kommissionen följt samma bestämmelser, som tillämpas vid kurser för kockor till skogsarbetarförläggningar, nämligen en lön av 200 kronor för hela tiden (14 dagar). Bekryteringen av kursdeltagare underlättades under 1945 väsentligen därigenom alt kursdeltagarna erhöllo viss kompensation för mistad arbetsförtjänst, 40—80 öre per kurstimme, varierande efter ortsgrupp och deltagarens ålder. Kurserna voro icke avsedda att ge yrkesutbildning i egentlig mening utan

175 uppgiften var närmast att meddela vissa moderna rön inom det husliga arbetsområdet samt att bereda kursdeltagarna tillfälle att efter prov få sin genom tidigare erfarenhet förvärvade kompetens bestyrkt. För att bli antagen till en kurs krävdes, förutom praktik i husligt arbete, att vederbörande förband sig alt efter genomgången kurs taga arbete som hemassistent. Bekryteringen och urvalet av kursdeltagare skedde genom arbetsförmedlingen. B e r e d s k a p s a r b e t e n behövde under halvåret icke anordnas i samma utsträckning som tidigare. Arbetsmarknadskommissionen beviljade emellertid under halvåret statsbidrag till ett antal statliga och statskommunala beredskapsarbeten, för vilka totalkostnaderna beräknades till omkring 19 milj. kronor. Hjälpverksamheten för intellektuella m. fl. yrken i form av arkivarbele och musikerhjälp fortsattes efter samma riktlinjer som förut. En nyhet var att interlokalt hänvisad person från den 1 oktober 1945 erhöll hyresbidrag, vilket utgick för familjeförsörjare med 30—60 kronor per månad, beroende på dyrortsgrupp, och för icke-familjeförsörjare med 18—45 kronor per månad. Interlokalt hänvisad person blev berättigad att behålla den för hans hemort fastställda arbetslönen, varjämte den hemmavarande familjen kunde tillerkännas hyresbidrag. I genomsnitt bereddes c:a 400 personer arkivarbete, medan ett 80-tal musiker erhöllo s. k. musikerhjälp. Dessutom bedrevs sådan hjälpverksamhet för ett stort antal intellektuella flyktingar av olika nationalitet, huvudsakligen balter. D a g u n d e r s t ö d s - o c h h y r e s h j ä l p s v e r k s a m h e t e n var under halvåret av obetydlig omfattning. I december noterades det högsta antalet dagunderstödda arbetslösa, 801 personer, mot 1 447 i december 1944. Dagunderstödsverksamheten berörde i december 1945 10 städer och 8 landskommuner. De 10 städerna hade även beviljats tillstånd att bedriva hyreshjälpsverksamhet med bidrag av statsmedel. Arbetet med r e g i s t r e r i n g e n a v o l i k a p e r s o n a l k a t e g o r i e r inom jordbruk och skogsbruk i avsikt alt underlätta beviljandet av ledighet vid eventuell inkallelse till beredskapstjänstgöring fortsatte. Kommissionen avgav vidare yttrande över ett antal enskilda framställningar om hempermittering från eller anstånd med värnpliktstjänstgöring. Krigsindustriens mobiliseringsplanering fortgick som förut. Kollektivavtalen. Sedan de lyska arméerna kapitulerat våren 1945 framträdde förhoppningar om snar återgång till fredliga förhållanden. Sådana förhoppningar återspeglades på arbetsmarknaden, där dittills gällande lönestoppspolitik på arbetarhåll varit föremål för stark kritik. Krav på generella löneökningar

176 — alltså icke enbart lör de i lönehänseende sämst ställda grupperna — framkommo även och genomfördes i större utsträckning än vad tidigare varit fallet. Vad nu sagts gäller särskilt om hänsyn tages till de avtalsområden, för vilka förhandlingar inleddes hösten 1945, ehuru dessa slutfördes först in på det nya året. I början av juli månad träffades inför den särskilt förordnade medlingskommissionen definitiv uppgörelse i den synnerligen segslitna tvisten inom den mekaniska verkstadsindustrien, vilken konflikt omnämnts i redogörelsen för första halvåret 1945. öppen konflikt hade då varit rådande i drygt fem månader. I runt tal torde man kunna räkna med 11 miljoner förlorade arbetsdagar för verkstadsindustrien. Konflikten fick betydande återverkningar på ett flertal arbetsområden, framför allt för byggnadsindustrien och jordbruksnäringen, ävensom för exporten. Uppgörelsen innebar bl. a. en höjning av timlönerna med 8 öre samt av ackorden med 5 procent, dock högst intill vissa förtjänstlägen, i Stockholm 160 öre och i lägsta ortsgrupp 130 öre. Ytterligare en segsliten konflikt, nämligen vid tapetfabrikerna, löstes under redogörelseperioden. Strejk hade då varit rådande i nära sex månader. I huvudsak skedde här en höjning av timlönerna för såväl manliga som kvinnliga arbetare med 10—16 öre. I början av juli månad träffades för de grafiska facken fyra nya riksavtal avseende civiltryckerier, litografiska anstalter, bokbinderier samt pappersemballageindustrien. Omkring 14 000 arbetare berördes av dessa uppgörelser. Minimitimlönerna höjdes med 7 öre samt det rörliga tillägget med 1 öre per timme inom samtliga fack, varjämte veckolönsprincipen infördes inom typograf- och litograffacken. För emballageindustrien upprättades för första gången ett riksavtal. För tidningstryckerierna träffades även i juli månad överenskommelse om tre nya riksavtal. Bl. a. höjdes veckolönerna på samtliga orter med 3 kronor 25 öre. För kontorspersonal hos försäkringsbolag upprättades i slutet av augusti månad för första gången riksavtal mellan försäkringsbolagens förhandlingsorganisation och försäkringstjänstemannaförbundet. Under senare delen av redogörelseperioden rådde synnerligen livlig förhandlingsverksamhet. De överenskommelser som nåddes under denna tid voro dock jämförelsevis få. Bland de viktigare uppgörelser som under denna tid träffades kunna nämnas nya avtal i november för skogshuggning i Norrland och Dalarna samt skogskörning i Norrland. Genom de nya avtalen skedde en höjning av daglönen för fullgod arbetare med 75 öre och för arbetare med häst med 1 krona 50 öre, varjämte ackordslönen vid körning av gagnvirke höjdes med 8 procent. Sammanlagt berördes direkt omkring 52 000 arbetare. De i föregående redogörelse omnämnda förhandlingarna inom stuverifacket resulterade i uppgörelse i mitten av november. Förhandlingar hade då förts i ett flertal repriser såväl inför särskild förlikningsman som inför medlingskommission. I genomsnitt höjdes här limlönerna med

177 8 öre och ackordssatserna med 8 å 9 procent. För teknisk personal samt städerskor och sköljerskor vid apoteken träffades i början av december månad nya avtal att gälla lills vidare med 6 månaders uppsägningstid, innebärande bl. a. höjning av grundlönen för tekniska biträden med 350 kronor och för laboratoriebiträden samt städerskor och sköljerskor med 300 kronor per år. För kontorspersonal, butiksbiträden m. 11. hos systembolagen upprättades i slutet av december månad för första gången två riksavtal att gälla tills vidare. Förutom här ovan nämnda uppgörelser träffades under redogörelseperioden ytterligare ett antal nya avtal inom olika näringsgrupper, i huvudsak innebärande en höjning av veckolönerna med 3—4 kronor samt av timlönerna med 6—7 öre. I de flesta fall träffades uppgörelserna atl gälla för ett år. Vid redogörelseperiodens utgång pågingo förhandlingar bl. a. för gruvindustrien, marmor- och kalkstensindustrien, byggnadsindustrien, småglasbruken, träindustrien, pappersindustrien, chokladindustrien, mejerihanteringen, andelsslakterierna, lexlilindustrien och den kemisk-lekniska industrien.

12— 618004

16. Byggnads- och bostadsväsendet. Bostadsförsörjningen. Vid planering av lillslåndsgivningen för byggnadsverksamheten uppställdes av byggnadsberedningen etl program för bostadsbyggandet i tätorterna under år 1945 omfattande c:a 45 000 lägenheter; samma antal uppställdes som program jämväl för 1946. Till följd huvudsakligen av de av verkstadskonflikten vållade förseningarna i leveranser av varjehanda material men även till följd av materialbrister i övrigt saml brist på arbetskraft hunno dock under år 1945 endast c:a 37 000 lägenheter färdigställas. Resterande c:a 8 000 lägenheter beräknades bli färdiga till inflyttning under första halvåret 1946. Säkra, för en följd av år jämförbara uppgifter angående bostadsproduktionens omfattning äro svåra att lämna. Siffrorna härför variera pä grund av olikheter i uppgiftsmaterialets omfattning avsevärt i de av skilda myndigheter vid olika tillfällen meddelade sammanställningarna. Nedanstående i runda tal angivna uppgifter angående antalet nytillkomna lägenheter i tätorterna under åren fr. o. m. 1939 torde emellertid ge en ungefärligen riklig föreställning om växlingarna i de årliga bosladstillskottens storlek i städer och sladsliknande samhällen alltsedan krigels början. Ar » i •

1939 1940 1941 1942

45 000 17 300 12 100 23 300

Ar 1943 i 1944 » 1945

33 800 37 100 37 000

Tillväxten har som synes fortgått kontinuerligt alltifrån lågpunkten 1941, dock under de sista åren i betydligt avsaktat tempo. Parallellt härmed utvecklades bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden med stöd av de för ändamålet tillhandahållna ställiga subventionerna. Även här medförde dock under 1945 knappheten på arbetskraft och material begränsningar med avseende på vad vederbörande myndigheter ur skilda synpunkter ansett önskvärt. Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheteii. Den statliga regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten, som införts genom lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för bygg-

179 nadsarbete jämte tillämpningsföreskrifter, gällde även under senare halvåret 1945. Kungl. Maj:t meddelade emellertid den 27 juli 1945 generellt byggnadstillstånd enligt § 2 i nämnda lag för uppförande av bostadshus, som avsågs att bereda hyres- eller egnahemsbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer och till vilka statens byggnadslånebyrå beviljat lån eller statsbidrag. Genom beslut den 5 oktober 1945 utsträcktes detta tillstånd till att gälla även för sådana ombyggnadsarbeten som uppfyllde dessa villkor. Båda tillstånden förbundos med s. k. länsarbetsnämndsklausul, vilket innebar att vederbörande länsarbetsnämnd hade att besluta om tid för arbetets påbörjande samt, i den mån länsarbetsnämnden så funne erforderligt, om avbrott i detsamma ävensom att endast de arbetstagare, som länsarbetsnämnden bestämde, vid varje tid finge sysselsättas vid arbetet. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 oktober 1945 erhöllo länsarbetsnämnderna enahanda befogenheter beträffande byggnadsarbeten, för vilka byggnadslånebyrån beviljat barnrikelån, även om byggnadstillstånd ej erfordrades (enligt den s. k. tremannaregeln) . Genom beslut av Kungl. Maj:t den 30 november 1945 upphävdes fr. o. m. den 12 december 1945 den generella avstängningen av skogs- och jordbruksarbetare samt på landet bosatta diversearbetare från sysselsättning i byggnadsarbete, för vilket erfordrades byggnadstillstånd. I fortsättningen skulle sålunda dessa slag av arbetare i princip icke vara utestängda från sysselsättning i byggnadsarbete. Beslutet innebar emellertid ingen ändring i länsarbetsnämnds befogenhet att bestämma angående arbetsstyrkans sammansättning i de fall då beslutet om byggnadstillstånd förbundits med länsarbetsnämndsklausul. Ett ständigt samarbete upprätthölls under året liksom tidigare mellan arbetsmarknadskommissionen och byggnadsberedningen samt industrikommissionen och statens byggnadslånebyrå, vilka sistnämnda myndigheter efter remiss avgåvo yttranden i ett stort antal ärenden. På grund av den under året alltmer framträdande bristen på vissa slag av byggnadsmaterial fästes vid behandlingen av ansökningar om byggnadstillstånd stor vikt vid åtgången av sådana materialslag, på vilka knapphet rådde. Genom råd och anvisningar i samband med granskningen samt villkor och föreskrifter i byggnadstillståndet gjordes ansträngningar för att, där så befanns möjligt, nedbringa materialåtgången resp. befrämja en övergång till material, på vilket tillgången var bällre. Vid meddelandet av byggnadstillstånd togs i många fall hänsyn till önskvärdheten av att fördela byggnadsverksamheten någorlunda jämnt under hela året. Antalet under senare halvåret 1945 inkomna ansökningar om byggnadstillstånd utgjorde 11 045 med en beräknad byggnadskostnad av 1 198-1 milj. kronor. Under halvåret biföllos 10 741 ansökningar, därav 1 465 av Kungl.

180 Maj:I, och avslogos 803, därav 152 av Kungl. Maj:t. Dessutom beviljade statens byggnadslånebyrå lån för barnrikehus i 895 fall, för vilka något av de ovannämnda generella byggnadstillstånden ägde tillämplighet. De beräknade byggnadskostnaderna för under halvåret beviljade och avslagna ansökningar utgjorde resp. 1 001-4 och 109-G milj. kronor. Dessa belopp fördelade sig såsom nedanstående sammanställning utvisar. Beviljade

ansökningar.

Byggnader Bostadsjordhus (exkl. bruk, personalskogsbostäder) bruk 0. fiske

Månad

industri

samfärdsel

Milj.

kr.

för AnMiliförvaltn., lägg- tära han- sjukvård, nings- arbearbedel skolor ten ten m. m.

Avslagna ansökSum- ningar. ma Milj. kr.

Juli Augusti . . . . September . . Oktober November . . December . .

111-5 85-3 124-6 112-8 77-1 45-7

4-5 2-S 1-0 1-0 1-9 1-5

40-8 48-6 25-3 28-5 42-5 19-3

2-4 2-5 3-0 12-0 10-3 7-2

4-2 3-8 4-1 5-3 5-5 1-5

20-G 8-5 13-4 20-0 31-2 11-0

4-0 10-7 4-4 5-7 11-4 7-3

2-3 l-l 2-9 4-0 3-7 1-5

190-3 163-3 179-3 189-9 183-6 95-0

16-7 25-4 26-0 22-3 8-6 10-6

Summa

557-0

13-9

37-4

2i-4

104-7

15-5 1001-4

I0ft-r.

Beträffande beviljade ansökningar avseende bostadshus lämnas i efterföljande tablå en sammanställning över antalet lägenheter av olika typer i hela landet samt inom olika slag av tätorter. Även lägenheter med karaktär av personalbostäder ingå i sammanställningen. L ä g e n h e t s t y p

1 rum 1 rum och kokvrå 1 rum och kök 2 rum och kök eller kokvrå 3 rum och kök 4 rum och kök 5 eller flera rum och kök Samtliga lägenheter

Hela riket

Städer med över 30 000 inv.

Övriga städer och tätorter

1 702 1 657 4 299 11 369 8 091 2 525 1 073

541 918 2 502 0 474 2 738 630 219

928 680 1 678 4 244 4 317 1 352 595

30 716

14 022

13 79 4

Hyresregleringen. Se härom sid. 356, där redogörelse lämnas för hyresregleringen under hela budgetåret 1945/46.

17. Sjukvård och lakemedelsanskaffning. Medicinalstyrelsens materielnämnds verksamhet fortgick jämväl under andra halvåret 1945 efter de riktlinjer, som angivils i Kungl. Maj:ts brev den 17 januari 1941. Inventering av landets förråd av vissa läkemedel ägde rum den 1 september 1945 och gav vid handen ett tillfredsställande försörjningsläge beträffande så gott som samtliga inventerade varuslag. Den ökade lagerhållningen och de genom krigets avslutande öppnade möjligheterna till en kontinuerlig import föranledde nämnden att dels upphäva den frivilliga handelsregleringen beträffande acetylsalicylsyra, magnecyltablelter, folium belladonnae, folium stramonii, agar-agar och perabrodil och dels hos livsmedelskommissionen föreslå fri försäljning av fiskleverolja för medicinskt bruk. Särskilda ålgärder för ökad tillförsel ansågos böra vidtagas endast beträffande vinsyra samt tannalbin och tannin, varom hänvändelse gjordes till industrikommissionen. En annan inventering av större omfattning företogs den 1 oktober 1945 och gällde förråden av förbandsgas och viss annan sjukvårdsmateriel. Viss knapphet å förbandsgas hade tidigare under året gjort sig gällande och framgick jämväl av inventeringen. Någon import hade icke kunnat ske och den inhemska produktionen förslog ej till läckande av behovet, varför lagerreserven hade måst anlitas och därför nedgått i märkbar omfattning. Del försämrade försörjningsläget föranledde nämnden att hos industrikommissionen hemställa om åtgärder för ökad tillverkning av förbandsgas, varjämte överenskommelse med kommissionen senare träffades om vissa ålgärder i produktionsreglerande syfte. Beträffande övrig sjukvårdsmateriel var emellertid läget tillfredsställande och förbättrades yttermera under halvåret. På förslag av en inom nämnden tillsalt s. k. avvecklingskommitlé kunde nämnden under halvåret upphäva regleringsföreskrifterna beträffande operationshandskar och skärmbildsfilm, varjämte de med röntgenfilmimporlörerna och Aktiebolaget Ceaverken tecknade kontrakten rörande förrådshållning och handelsreglering av röntgenfilm uppsades från nämndens sida. Nämnden avgav liksom tidigare genom sin avdelning för utrikeshandelsärenden yttranden lill vederbörande myndigheter över ansökningar rörande

182 in- och utförsel av varor, tillhörande nämndens verksamhetsområde. På framställningar från handelskommissionen och andra myndigheter verkställdes utredningar och avgåvos förslag i import- och exportfrågor i samband med förhandlingar om handelsavtal och varuutbyte i övrigt med skilda länder. Nämndens verksamhet såsom upphandlingsorgan för den internationella hjälpens räkning fortsatte och ökade betydligt i omfattning. En förnyad läkemedelsupphandling till ett värde av 6 milj. kronor och stora malerielinköp för leveranser lill skilda hjälpbehövande länder verkställdes på uppdrag av Kungl. Maj:t. Av dessa må särskilt nämnas upphandlingarna för Polens räkning till ett värde av 3 milj. kronor, varjämte till samma land verkställdes malerielleveranser ur nämndens egna förråd för c:a 1 milj. kronor. För Finlands del skulle jämlikt givet uppdrag göras materielinköp för 1 milj. kronor och arbetet härmed påbörjades under halvåret. De sålunda erhållna uppdragen, särskilt i vad de avsågo inköp av instrumentutrustningar av olika slag, ställde stora krav på nämnden och föranledde anställande av ytterligare personal å nämndens kansli. Arbetet med insamling och odling av medicinalväxter fortsatte enligt tidigare fastställda riktlinjer. Den nämnden av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen rörande bl. a. den framtida beredskapen på sjukvårdens område fortsattes och kunde avslutas under halvåret. Utredningen, som utmynnade i ett förslag till civil sjukvårdsberedskapsorganisation, framlades för Kungl. Maj:t med skrivelse den 9 oktober 1945.

18.

Priser ock prisreglering.

Översikt av prisutvecklingen. Vid det europeiska krigets avslutande i maj 1945 lågo detaljpriserna inemot 50 procent och partipriserna omkring 75 procent högre än vid krigsutbrottet. Kommerskollegii imporiprisindex hade stigit med i runt tal 160 procent och exportprisindex med 80 procent. Dessa bägge indexserier äro dock relativt osäkra mått på prisstegringen och heller icke inbördes jämförbara. Den allmänna prissänkning inom landet, vilken man under kriget antagit skola komma att inträda tämligen snart efler krigets slut pä grund av förbättring i försörjningsläget, nedläggning av ersättningsproduktion, prisfall på importvaror etc, uteblev i stort sett under det första halvåret efter krigsslutet. Under tiden juni—december 1945 inträffade visserligen på det hela laget ett visst, ehuru tämligen begränsat, fall i import- och parlipriser, men detaljprisnivån var praktiskt taget oförändrad. Importprisindex föll med 5 procenl och partiprisindex med 4 procent. Bakom dessa förändringar dolde sig emellertid ganska kraftiga prissänkningar pä vissa håll, motverkade av betydande stegringar på andra. Prisnedgången koncentrerades till sådana varugrupper som bensin, oljor och metaller, vilka blevo billigare när handeln västerut åter blev fri. A andra sidan steg gruppindexlalel lör kolbränslen kraftigt på grund av bl. a. den dyrbara importen av amerikanska kol. Exporlprisindex slutligen sjönk med 2 procenl. I nedanstående sammanställning återgivas kommerskollegii parti-, imporloch exportprisindex under ifrågavarande tidsperiod, varvid indextalen omräknats med augusti 1939 = 100. År 1945

Partiprisindex

Importprisindex

Exportprisindex

Juni Juli Augusti September Oktober November December

177 177 175 172 172 172 171

263 262 238 240 251 253 249

180 180 180 181 178 177 176

Förändringen i de olika huvudgrupperna av partiprisindex belyses i följande tabell.

3 3 >-) "7>

Juni 1941 -juni 1942

Procentuell ökning för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex

16 38 54 18 23

23 10 84 8 23

3 11 4 4 11

19 31

22 20

12 S

O O co -<v

O —i Cl C5

rib C 3 3

"3 '3

< v Generalindex Uppdelning av varorna efter användning: Jordbruksförnödenheter Industriförnödenheter Bränsle och smörjmedel Maskiner och transportmedel . . Konsumtionsvaror Uppdelning av varorna efter härkomst: Jordbruksprodukter 1 Industriprodukter

n< TI» O Os

CO -T OJ o

-i- m O! CJi

'S C

CO *#

c ; OJ too o -. o;

•^ "T

1"?

<J "v

—1

—4

4 5 12 3 3

2 0 0 0 0

1 0 2 0

2 —4 — 9 1 2

53 71 204 37 07

—2 6

2 —1

—2 0

—4 — 3

57 74

3 3 "o "T"

•>

Detaljprisnivån påverkades endast obetydligt av det mycket måttliga prisfall som ägde rum i import- och partiprisledet. Såväl riksbankens konsumtionsprisindex som socialstyrelsens levnadskostnadsindex företedde blott små förskjutningar, vilket även gäller de olika delgrupperna. Biksbankens index sjönk mellan juni och december 1945 med 0-5 procent och levnadskostnadsindex låg såväl i juni som december vid 241 ( 1 9 1 4 = 100) med en tillfällig uppgång i september till 242. Den största rollen härvid spelade livsmedelsposlen, som steg i september med 1 procent för att därefter sjunka lika mycket i december. Dessutom må nämnas den prissänkning på skodon och halvsulning med i genomsnitt 5 procenl som genomfördes i december bl. a. till följd av billigare bottenläder. Prisrcglcrandc och priskontrollcrande åtgärder. Kungörelsen angående a l l m ä n t p r i s s t o p p den 25 maj 1945 (nr 209), vilken ägde giltighet t. o. m. den 31 augusti 1945, prolongerades genom kungörelse den 31 augusti 1945 (nr 612) l. o. m. den 30 november s. å. och därefter ytterligare genom kungörelse den 23 november 1945 (nr 732) l. o. m. den 28 februari 1946. Som sekundär prisstoppdag bestämdes vid den första förlängningen den 31 augusti 1945 och vid den andra förlängningen den 30 november 1945. Beträffande prisregleringsåtgärderna i fråga om j o r d b r u k s p r o d u kt e r hänvisas till vad därom anföres ovan å sid. 27 ff. samt i fråga om f i s k och t r ä d g å r d s p r o d u k t e r till vad som anföres å sid. 46 resp. sid. 49. De gällande normalpriserna på fågel och vilt samt på renkött jämle prisstoppbestämmelserna för dessa varor upphävdes resp. den 1 och den 10 december. Vad angår i n d u s t r i v a r o r ha viktigare prisregleringsåtgärder på delta område berörts i kap. 5. Anmärkningsvärda voro de betydande pris-

185 nedsättningar, som genomfördes för vissa metaller i och med att tillgången därpå förbättrades, samt prissänkningarna beträffande läder och skodon. I en del fall nödgades priskontrollnämnden medgiva prishöjningar för fabrikat, vilkas tillverkningskostnader fördyrats genom den tvungna övergången från kol- till vedbränsle. Så var fallet bl. a. med glasvaror. Å andra sidan framkallades, särskilt för en rad kemiska produkter, prissänkningar genom skärpt utländsk konkurrens, så bl. a. beträffande kvävegödselmedcl, kalciumkarbid och fenolprodukter. Priskontrollnämndens avtal av den 30 mars 1944 med vissa organisationer inom textilbranschen angående villkoren för importör att bedriva partioch detaljhandel med i avtalet avsedda textilvaror utlöpte den 15 augusti 1945. Med Kungl. Maj:ts godkännande slöts den 9 augusti nytt avtal att gälla t. o. m. den 31 mars 1946 (intaget i kungörelse den 10 augusti 1945, nr 602). Avtalet innebar, att såväl partihandeln som detaljhandeln erhöll något förhöjda handelspålägg på importerade textilvaror. Anledningen härtill var, att en ökad import av textilvaror i lådande läge — i motsats till vad fallet var då det föregående avtalet slöts — ansågs önskvärd och därför syntes böra befrämjas. De med Färghandelns leverantörförening och Kemikaliegrosshandelns importförening slutna avtalen angående villkoren för partihandel samt viss detaljhandel med färger, droger och kemikalier, vilka gällde till arets utgång, förlängdes att oförändrade gälla t. o. m. den 31 mars 1946. Att priserna å s t e n k o l och k o k s undergingo en rätt avsevärd höjning som följd av att dessa varor numera måste hämtas från andra länder än Tyskland med dyrare transportkostnader har omnämnts å sid. 89. På v e d området förblev prisregleringen i slort sett orubbad. Däremot skedde genom höjda normalpriser en viss fördyring av gagnvirkc av lövträ, vilken särskilt drabbade landslides- och plywoodindustrierna. Beträffande de prissänkningar, som i slutet av året genomfördes för d r i v - och s m ö r j m e d e l , se sid. 103 och 108. En följd därav var, alt priskontrollnämnden med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 december 1945 förordnade om sänkta avgifter för beställningstrafik m e d p e r s o n b i l (dr o s k t r af i k) o c h l a s t b i l fr. o. m. den 1 januari 1946. Avgifterna för drosktrafik sänktes i hela landet med 10 procent. I fråga om beställningstrafik med lastbil sänktes avgifter som beräknades per timme med 8 procent i Stockholm och i Malmöhus län och med 10 procent i övriga delar av landet, medan avgifter som beräknades enligt andra grunder sänktes med 15 procent på avstånd t. o. m. 20 km samt med fallande procenttal för längre sträckor intill 5 procent för avstånd över 150 km. (Avgifterna för person- och godsbefordran i linjetrafik skulle däremot tills vidare ej sänkas. Oförändrade förblevo även avgifterna för transport av mjölk, mjölkproduker, ägg och slaktdjur till slakterier liksom normalpriserna för transporter av ved, virke och träkol.)

186 Den totala effekten av nämnda taxesänkningar beräknades av priskontrollnämnden sålunda: Då inkomsterna av drosktrafik kunde antagas uppgå till, lågt räknat, 140 milj. kronor per år, borde taxesänkningen för denna medföra en utgiftsminskning på c:a t4 milj. kronor. Sänkningen av godstrafiktaxorna finge anses beröra fraktinkomster på sammanlagt omkring 250 milj. kronor; utgiftsminskningen kunde här skattas till c:a 25 milj. kronor.

19.

Penningväsendet.

Valutaregleringen. Under andra halvåret 1945 bibehölls valutaregleringen vid samma former som under föregående redovisningsperiod. En viss utökning av valutabankernas befogenhet ägde dock rum under perioden därigenom att valutakontoret bemyndigade bankerna att i vidgad mån, på grundval av generella instruktioner från kontoret, pröva ansökningar om valuta för betalningar till utlandet. Genom kungörelse den 23 november 1945 (nr 721) upphävdes kungörelsen den 25 februari 1940 (nr 126) angående särskild avgift vid försäljning av utländska betalningsmedel och utländska fordringar (se del I sid. 379). Kreditmarknaden. Utvecklingen på kreditmarknaden kännetecknades i stort sett av stabilitet. En viss stegring av likviditeten på penningmarknaden gjorde sig gällande under höstmånaderna, huvudsakligen till följd av att exportintäkterna medförde ett kraftigt tillflöde av medel till marknaden. Senare ägde dock en viss åtstramning rum i samband med skatteuppbörden. Affärsbankernas inlåning från den svenska marknaden steg under tiden juli—december 1945 med 215 milj. kronor, vilket betecknar ett avsaktande i utvecklingen i jämförelse med motsvarande period under närmast föregående år. Utlåningen från affärsbankerna visade däremot en stegrad ökningstakt. Under perioden ökades utlåningen nämligen med 405 milj. kronor mot 239 milj. kronor under andra halvåret 1944 och 241 milj. kronor under första halvåret 1945. Huvudparten av ökningen hänförde sig till inteckningslånen och till lånen mot säkerhet av obligationer, varor etc. Uppgången av den senare kategorien lån betingades väsentligen av utrikeshandelns finansiering (remburskrediter o. d.). Växeldiskonteringen nedgick däremot med 42 milj. kronor. Nettoinströmningen av guld och valutor till riksbanken belöpte sig under andra halvåret 1945 till 198 milj. kronor. Häremot får ställas den till 102 milj. kronor uppgående stegringen i affärsbankernas nettoskuld till utlandet. Sparbankernas inlåning ökades under översiktsperioden med 149 milj. kronor och postsparbankens med 65 milj. kronor, räntekrediteringar frånräknade.

20.

Statsfinanserna.

Skattelagstiftning. Av beslut, s o m vid 1945 å r s r i k s d a g s höstscssion f å l l a d e s r ö r a n d e b e s k a t t n i n g s v ä s e n d e t o c h s o m ä g d e direkt s a m b a n d m e d av k r i s t i d e n f r a m k a l l a d e f ö r h å l l a n d e n , m ä r k a s särskilt vissa beslut a n g å e n d e automobilbeskattningen o c h beskattningen av flytande drivmedel. H ä r o m f r a m l a d e K u n g l . Maj:t förslag i p r o p o s i t i o n n r 352. I propositionen anfördes, att en omprövning av hithörande beskattning betingades därav, att de av krigstiden föranledda särskilda restriktionerna på motorfordonstrafikens område kunde förväntas inom en snar framtid bliva upphävda eller i allt fall väsentligen mildrade. (Angående de sedermera vidtagna åtgärderna härutinnan se sid. 154.) Sedan länge hade tillämpats den principen, att motorfordonstrafiken skulle genom särskild beskattning gälda den kostnad, som denna trafik orsakade vägväsendet. Visserligen hade berörda princip icke kunnat upprätthållas under krigsåren, men anledning saknades att vid utformningen av de beskattningsregler, som vid åter inträdande fredsförhållanden borde gälla med avseende å motorfordonstrafiken, tillämpa annan princip än den nyss nämnda. Enligt Kungl. Maj:ts den 19 september 1945 givna bemyndigande hade chefen för finansdepartementet tillkallat sakkunniga för verkställande av utredning av hithörande spörsmål. De sakkunniga hade den 17 påföljande oktober avgivit betänkande med förslag i ämnet. Den kostnad för vägväsendet, som borde gäldas medelst beskattning av motorfordonstrafiken, hade de sakkunniga uppskattat till omkring 200 milj. kronor om året. De hade vidare ansett sig kunna räkna med att under senare halvåret 1947 eller eventuellt något in på år 1948 en återgång till den trafikvolym, som förefanns under åren närmast före kriget, skulle komma att äga rum och att vid normal fredstrafik förbrukningen av flytande bränslen skulle utgöra omkring 773 milj. liter per år. Med utgångspunkt från dessa visserligen ganska osäkra antaganden hade de sakkunniga kommit till den slutsatsen, att för täckande av de beräknade årliga vägkostnaderna å omkring 200 milj. kronor skulle erfordras en höjning av fordonsskatten med c:a 40 procent och av de ordinarie skatterna å bensin och brännolja med 50 procent. Härvid förutsattes, att de under kriget införda tilläggsskatterna å flytande bränslen avskaffades. De sakkunnigas beräkningar och förslag till avvägning av skattesatserna hade finansministern ansett sig böra godlaga, men han framhöll att desamma måste äga allenast provisorisk karaktär och att man för att finna en definitiv ordning finge. avvakta en sådan stabilisering av motorfordonstrafiken, som kunde göra det möjligt att på säkrare grunder bedöma både det samlade behovet av skatteintäkter och avvägningen mellan olika skatteformer.

189 Sedan riksdagen fattat beslut i enlighet med propositionen, utfärdade Kungl. Maj:t den 30 november författningar (nr 735—740), som provisoriskt reglerade hithörande beskaltningsfrågor, med giltighet från den 1 januari 1946. Författningarna inneburo å ena sidan avskaffande av tilläggsskatterna å bensin och brännoljor samt å andra sidan höjning av såväl fordonsskatten som de ordinarie skatterna å bensin och brännoljor. Fordonsskatten jämte den särskilda skatt, som i vissa fall skulle utgå för användning i trafik av icke registrerade motorfordon, höjdes med i allmänhet 40 procent. Bensinskatten höjdes frän 12 till 18 öre per liter och skatlen å brännolja från 9 till 14 öre per liter. Genom borttagandet av tilläggsskatterna blev emellertid effekten av sistnämnda ändringar i verkligheten en skattelindring för bensin av 19 öre och för brännoljor av 11 öre per liter. För att icke handlande, vilka vid ändringarnas ikraftträdande innehade lager av oljor, skulle tillskyndas förluster i följd av de ändrade skattesatserna, medgavs genom kungörelse den 21 december 1945 (nr 808) restitution av redan erlagd skatt för dylika lager av bensin med 19 öre per liter. Eli liknande restitutionsförfärande ansågs icke erforderligt i fråga om brännoljor. I sitt belänkande i anledning av propositionen nr 256 vid 1945 års riksdag med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1945 hade bevillningsutskottet uttalat, alt enligt utskottels mening krigskonjunkturbeskattningen borde avvecklas så snart möjlighet därtill förelåge. Med hänsyn till att krigstillståndet i Europa upphört och det kunde antagas, att en allmän Strävan komme att göra sig gällande att föra hushållningen fram mot mera normala förhållanden, borde avvecklingen av krigskonjunkturskatten kunna påskyndas och möjligheten av dess avveckling redan per den 31 december 1944 omprövas. Utskottet förutsatte i varje fall, att krigskonjunkturskatt icke skulle uttagas för merinkomster, som hänförde sig lill tid efter 1945 års utgång. Frågan om krigskonjunklurskatlens avveckling upptogs lill behandling i proposition vid 1945 års riksdags höstsession, nr 376, vari förslag framlades till förberedande åtgärder i sådant hänseende. I propositionen framhölls, alt det vid krigskonjunkturskattens införande framstått såsom naturligt, att en sådan beskattning skulle bestå så länge krigskonjunkturen varade. Det finge därför anses svara till syftet med krigskonjunkturskatten, alt jämväl 1945 års mervinster underkastades dylik skatt. Ett ytterligare skäl härför vore, att det avvecklingsförfarande, vid vilket den slutliga effekten av hithörande beskattning tänkts skola framkomma, lämpligen borde sammankopplas med en ny taxering till krigskonjunkturskatt och sålunda icke ske i form av en justering av den redan verkställda taxeringen för merinkomster under år 1944. Ett slutavräkningsförfarande per den 31 december 1945 förutsatte, att frågan om utfärdande av erforderliga

190 särskilda föreskrifter med avseende å l a g e r i n v e n t e r i n g nämnda dag upptogs till prövning redan vid årets riksdag. Det i propositionen framlagda förslaget innefattade bestämmelser härutinnan, som utarbetats i enlighet med vad centrala krigskonjunkturskattenämnden jämlikt härom erhållit uppdrag föreslagit. Sedan riksdagen fattat beslut i ärendet, utfärdade Kungl. Maj:t den 14 december 1945 förordning (nr 777) med särskilda bestämmelser angående inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling. Innebörden av dessa bestämmelser var, att bokföringspliktiga skattskyldiga skulle i det inventarium som upprättades vid utgången av år 1945 eller, om räkenskapsåret icke sammanfölle med kalenderår, vid utgången av det räkenskapsår som närmast därefter gick till ända, för varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, angiva anskaffningsvärdet eller dagspriset vid bokslutstillfället (återanskaffningsvärdet). Skattskyldig kunde dock, om han så önskade, i stället angiva utlörsäljningspriset, under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kunde på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt från det sålunda angivna priset. Särskilda föreskrifter gåvos för det fall att skattskyldig vid tidigare inventeringar regelmässigt tillämpat annan tillförlitlig värderingsmetod än den nyss nämnda. De skattskyldiga skulle vara pliktiga att låta inventariet med avseende å däri upptagna varukvantiteter på heder och samvete bestyrkas av två i inventeringen deltagande personer. Av kristidsförhållandena ej direkt föranledd var den nya förordning om nöjesskatt, vilken enligt riksdagens vid höstsessionen fattade beslut utfärdades den 21 december 1945 (nr 823) jämte kungörelse med tillämpningsbestämmelser s. d. (nr 824). Direkt samband med krisläget ägde ej heller de beslut som fattades vid 1945 års höstriksdag rörande ändring av uppbördsväsendet (den s. k. källbeskattningen) samt rörande den som följd av reformen på detta område erforderliga utbyggnaden och omläggningen av uppbördsorganisationen. Del förra beslutet föranledde utfärdandet den 31 december 1945 av ny uppbördsförordning (nr 896), varigenom uppbördsreglementet den 14 december 1917 upphävdes, samt en rad andra författningar (nr 897—905), av vilka flertalet skulle träda i kraft den 1 januari 1947, i vissa delar dock redan dessförinnan, andra den 1 juli 1946. Omläggningen av uppbördsorganisationen skulle väsentligen genomföras fr. o. m. den 1 juli 1946.

Fjortonde avdelningen Tiden januari—juni 1946

1. Inledning. Utvecklingen efter krigsslutet hade i samband med ett förnyat och vidgat upptagande av handelsförbindelserna med utlandet gått i riktning mot folkhushållningens successiva återförande på fredsbasis. Den rikligare varutillgången möjliggjorde en återgång i flera hänseenden till förbrukningsförhållanden av fredsmässig karaktär. Exportens kraftiga igångsättande innebar ett välkommet lättande på de särskilt på skogsindustriernas område upplagda mycket stora lagren av produkter och nya möjligheter för exportproduktionens fortsatta expansion. Den internationella kontrollen över råvarutillgångarna hade till större delen upphört och omfattade vid årsskiftet 1945/46 blott ett fåtal varor av industriell betydelse. Sjöfarten hade ansenligt utvidgats, post- och lelegrafförbindelserna i huvudsak frigjorts från av krigsförhållandena betingade hinder. Motortrafiken hade underlättats och utökats genom den rikligare tillgången på driv- och smörjmedel. Över huvud syntes utsikter öppna sig för en sund och kraftig utveckling av den produktiva verksamheten på skilda områden. Sysselsättningen var överlag mycket hög, arbetslösheten nästan obefintlig. Emellertid kvarstodo ännu vissa krismoment, som fördröjde återgången till en normal hushållning. Betydelsefullast i sådant hänseende var den fortfarande svårigheten att uppnå en nöjaktig tillförsel av fossila bränslen. Den bekymmersamma världssituationen på livsmedelsområdet, kännetecknad av en allmän spannmålsbrist, som delvis föranletts av svaga skördar i de stora produktionsländerna, delvis av nedgången i den europeiska spannmålsodlingen till följd av krigets härjningar, återverkade jämväl ogynnsamt på förhållandena i vårt land. De jämförelsevis stora hjälpsändningar, varmed man från svensk sida tidigare bistått behövande grannländer, hade uttömt våra reserver, och då utfyllnad i nämnvärd omfattning icke stod att få från utlandet — till en del hade Sverige av hänsyn till det allmänna europeiska nödlägel avstått från att begagna sig av förefintliga möjligheter i sådant avseende — återstod ej annat än att knappa in på den egna spannmålskonsumtionen. Liknande var ställningen i viss mån också i fråga om försörjningen med fettvaror och socker. Knappheten på arbetskraft och på åtskilliga slag av byggnadsmaterial motverkade en önskvärd expansion av byggnadsverksamheten såväl för bostadsändamål som för tillgodoseende av industriens investeringsbehov och behovet av anläggningar för allmänna ändamål. Framför allt kännbar var den otillräckliga tillgången på byggnadsjärn. Därjämte framträdde en be13—618064

194 svärande brist på trävaror för byggnadsändamål. Detta kunde synas egendomligt med hänsyn till Sveriges goda produktionsmöjligheter på trävaruområdet, men förklaras genom den starka efterfrågan på träprodukter i det krigshärjade Europa och den därav föranledda forcerade exporten, samtidigt som avverkningen av gagnvirke hämmades genom tvånget att alltjämt upprälthälla en ansenlig vedbränsleproduklion. Då det från svensk sida framstod som önskvärt att kunna utnyttja de begränsade trävarutillgångarna vid uppgörandet av handelsavtal för att tillförsäkra vårt land en rimlig tillförsel av behövliga importvaror, befanns påkallat att underkasta handeln med skogsprodukter en genomgripande reglering med huvudsakligt syfte att åstadkomma en lämplig fördelning av tillgängliga varor mellan export- och hemmamarknaden. Här var alltså ett område, där krigets upphörande i stället för att åstadkomma ökad frihet framkallade en skärpning av det statliga greppet över hushållningen. 1 någon mån blev det fallet även på vissa andra varuområden, att årel 1946 — till följd av bristsituationer på världsmarknaden — kom att medföra ett bakslag i den påbegynta frigörelseprocessen. Härigenom förmörkades utsikterna till en snar allmän avveckling av krislidsregimen och därmed ett avskaffande av den för dess handhavande tillskapade särskilda krisorganisationen. På utrikeshandelns område inträdde under det nya året en omsvängning i den situation som förelegat under hösten 1945, i det att det dåvarande betydande exportöverskottet nu ersattes av ett lika markerat importöverskott. Den rikligare tillgången på importvaror medförde dock ej, som man kunnat vänta, någon mera märkbar vändning av prisutvecklingen i nedåtgående riktning, beroende på att priserna å de utländska marknaderna merendels höllo sig väl uppe. Å andra sidan skedde ej heller någon tydlig förskjutning i den allmänna prisnivån åt molsalt håll. Denna förblev sålunda i huvudsak läst. Sveriges verksamhet i samband med det internationella återuppbyggnadsarbetet efter kriget fortgick enligt förut uppdragna linjer och inom ramen för av riksdagen beslutade statskrediter samt anslag för humanitär hjälpverksamhet.

2. Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur. Tvångsförfogande över egendom. Giltighetstiden för allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613) blev genom författningar den 5 april 1946 (nr 115 och 116) förlängd t. o. m. den 30 juni 1947. Till samma lidpunkt utsträcktes genom lag den 3 maj 1946 (nr 170) giltighetstiden för lagen den 22 juni 1945 (nr 384) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar. Kungl. Maj:t hade i proposition nr 159 föreslagit, att sistnämnda lag skulle förlängas att gälla tills vidare. Andra lagutskottet fann dock, att den omständigheten alt lagen i fråga inginge som ett led i den penningpolitiska beredskapslagstiftningen och motiverats med önskemålet att förhindra en sådan plötslig ansvällning av köpkraften, som kunde befaras få ogynnsamma återverkningar på prisutvecklingen, icke i och för sig utgjorde anledning att giva 1945 års lag giltighet under obegränsad tid. Riksdagen borde icke avhända sig möjligheten att tid efter annan få tillfälle att taga ståndpunkt till frågan om lagens fortsatta giltighet, varför 1945 års lag i likhet med tidigare lagar i ämnet borde förlängas för allenast ett år i sänder, till dess förhållandena bleve sådana, att lagen kunde upphöra att gälla. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Vid verkställda utredningar i syfte att förbereda krigsmaktens övergång till fredsfot uppmärksammades bl. a. frågan om den egendom i enskild ägo, som under beredskapen tvångsvis tagits i anspråk med nyttjanderätt för krigsmaktens behov. Det framgick, alt det i många fall kunde bliva erfor derligt att även sedan krigsmakten återgått till fredsfot kvarhålla sådan egendom under kronans disposition. Detta framstod som särskilt viktigt beträffande markområden, som tagits i anspråk för fästningsanläggningar, samt beträffande hjälpfartyg, som användes för minsvepning och dylikt. En del av ifrågavarande upplåtelser hade skett jämlikt rekvisitionslagen. Då denna lag är för sin tillämplighet beroende av att krigsmakten är ställd på krigsfot eller — efter den utvidgning begreppet mobilisering undergått — att förstärkt försvarsberedskap är rådande, skulle sålunda vid krigsmaktens återgång till fredsfot rekvisitionsrätten upphöra fr. o. m. den tidpunkt då rekvisitionslagen satis ur tillämpning. Därmed komme även de nyttjande-

196 rättsupplåtelser alt upphöra, som skett enligt lagen. For att möjliggöra en förlängning av dessa upplåtelser befanns lämpligl att basera desamma på beredskapsförfogandelagen, vilken är avsedd att tillgodose beredskapen vid sådan del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för ändamål, varom förmäles i 28 § 1 mom. värnpliktslagen. För att så skulle kunna ske fordrades emellertid en utvidgning av beredskapsförfogandelagens tillämplighet i så måtto, att förordnande enligt lagen kunde meddelas även där så prövades nödvändigt för tidigare anbefalld beredskap. liksom ock alt lagen gjordes tillämplig jämväl å byggnader och anläggningar. Sedan proposition angående ändring av beredskapsförfogandelagen i angivna hänseenden (nr 20) godkänts av riksdagen, utfärdades lag i ämnet den 8 mars 1946 (nr 65). Enligt propositionen avsågs förordnande enligt lagen i dess ändrade lydelse skola kunna ifrågakomma dels beträffande fartyg samt markområden, byggnader och anläggningar som upplåtits enligt rekvisitionslagen eller frivilligt, dels ock i undantagsfall beträffande förut ej ianspråktagen egendom. Efter hand som avvecklingen av beredskapen fortskrede borde egendomen successivt kunna frigöras, varför omfattningen av förordnandet tid efter annan borde lagas under omprövning. Genom kungörelse den 29 mars 1946 (nr 104) förordnade Kungl. Maj:t, alt rekvisitionslagen skulle upphöra att tillämpas med utgången av mars 1946. Moratorielugstiftning. Den i lagen den 4 juni 1943 (nr 274) sladgade förlängda giltighetstiden för ränte- och utdelningskuponger utsträcktes genom lag den 10 maj 1946 (nr 186) t. o. m. den 30 juni 1947. Till samma tidpunkt utsträcktes även genom lag s. d. (nr 187) giltighetstiden för lagen den 4 juni 1943 (nr 275) om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkurs. Samtidigt förordnades genom kungörelse den 10 maj 1946 (nr 188), att tid, inom vilken borgenär i Aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs ägde anmäla sig att lyfta utdelning i konkursen, icke skulle utgå före den 1 juli 1947. Genom förordning den 17 maj 1946 (nr 201) stadgades, att förordningen den 14 juni 1940 (nr 504) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. skulle upphöra att gälla med utgången av juni 1946. Enligt förordning s. d. (nr 202) skulle förordningen den 26 maj 1944 (nr 245) angående tillämpning av moralorielagen å värnpliktiga m. fl. likaledes upphöra att gälla med utgången av juni 1946 utom i vissa särskilt angivna hänseenden. Vad i 1944 års förordning stadgades om anstånd med fullgörande av avbetalningsköp skulle alltjämt tillämpas i fråga om avtal, som slutits före den 1 juli 1946, under förutsättning att den värnpliktiges betalningssvårigheter kunde antagas vara föranledda av militärtjänstgöring före nämnda dag. Under samma förutsättning skulle jämväl stadgandena i nämnda förordning om uppskov med utmätt egendoms försäljning äga fortsall giltighet.

197 Pateiitlagstiftniiigen. Lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. samt lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. erhöllo genom lagar den 3 maj 1946 (nr 176) och den 29 juni 1946 (nr 366) förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1947. Flertalet av de förordnanden, som tidigare, med giltighet till utgången av juni 1946, meddelats om tillämpning av vissa bestämmelser i lagen angående patent vid krig eller krigsfara m. m. prolongerades jämväl, nämligen vad angår svenska medborgare genom kungörelse den 29 juni 1946 (nr 380) samt i förhållande till Schweiz, Storbritannien och Norra Irland, Danmark, Finland, Canada, Nederländerna och Norge genom kungörelser s. d. (nr 381— 387), i samtliga fall till utgången av juni 1947 utom i fråga om Norge, därvid giltigheten begränsats t. o. m. den 31 december 1946. Om tillämpning av lagens bestämmelser i förhållande lill Luxemburg, som förut blott gällt till utgången av juni 1945, förordnades genom kungörelse den 29 juni 1946 (nr 388). I proposition nr 289 omnämndes, alt med stöd av lagen om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller lölkförsörjningen dittills meddelats tolv hemliga patent. Statsförvaltningen vid krig eller krigsfara ni. ni. Genom lag den 3 maj 1946 (nr 189) gavs lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. fortsatt giltighet till utgången av juni 1947. I proposition i ärendet, nr 152, anfördes, att ifrågavarande lag haft sin största betydelse däri, att medelst densamma kunnat förebyggas att den, som på grund av militärinkallelse eller liknande förhållanden blivit ur stånd att i rättegång bevaka sina intressen, i anledning av uteblivande eller av annan dylik försummelse kommit att gå förluslig sin rätt. Då efter krigets slut beredskapen kunde inskränkas och följaktligen kretsen av dem, som av inkallelser kunde hindras att iakttaga sina åligganden i rättegång, avsevärt begränsades, kunde det ifrågasättas, huruvida ej det genom kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 312) meddelade förordnandet om lagens centrala beslämmelser kunde återkallas. Verkställd undersökning visade emellertid, att om också beträffande flertalet av dessa bestämmelser något behov av deras tillämpning knappast längre syntes föreligga, i allt fall den i lagens 11 § öppnade möjligheten att vinna förlängning av vissa legala frister fortfarande måste anses vara avvärde med tanke på talrika rättsägare i främmande länder, till vilka normala postförbindelser och kommunikationer i övrigt ännu ej kunnat återställas. Denna omständighet syntes motivera en förlängning av lagens giltighet. I kungörelse den 17 maj 1946 (nr 200) föreskrevs, med ändring av kun-

198 görelsen den 10 maj 1940 (nr 312), atl fr. o. m. den 1 juli 1946 allenast vad i lagens 11 § stadgades skulle äga tillämpning. I samband med utfärdande av lag den 21 juni 1946 (nr 326) om rätt alt i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m. m. vidtogs genom lag s. d. (nr 327) viss härav föranledd jämkning av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Med utgången av juni 1946 upphörde vissa hithörande av kriget föranledda beredskapslagar att gälla. Så var fallet beträffande lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m., lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. samt lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter. Någon förlängning för liden efter den 30 juni 1940 skedde ej i fråga om bemyndigandet för Kungl. Maj-.t att meddela särskilda avlöningsföreskrifter vid eventuell övergång till krisadministration samt ej heller i fråga om bemyndigandet för banko- och riksgäldsfullmäktige m. fl. att beträffande personalen vid riksdagens verk vid behov genomföra en krisadministration m. m. Kraf (hushållningen. Genom lag den 29 mars 1946 (nr 91) erhöll lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1947. Rörande lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, vars syfte varit att snabbi bereda möjlighet till ökat tillgodogörande av vattenkraft och därigenom till besparingar i förbrukningen av kol och annat bränsle, anförde justitieministern i proposition till 1946 års riksdag, nr 154, alt densamma visat sig vara till utomordentlig nylta för landets kraftförsörjning under krisåren. Verkställd utredning hade givit vid handen, att det ännu icke var möjligt att sätta lagen ur tillämpning. Uppenbart vore emellertid, att detta borde ske, så snart förhållandena det medgåve. Man finge därför räkna med att förordnandet om lagens tillämpning måste lä gälla åtminstone till den 1 juli 1947. För atl mildra övergången när förordnandet upphävdes och samtidigt möjliggöra alt förordnandet upphävdes något tidigare än eljest skulle kunna ske föreslogos i propositionen vissa övergångsbestämmelser. Förslaget godkändes avriksdagen, varefter den 12 april 1946 utfärdades lag (nr 149) om tillägg till den ifrågavarande lagens slutstadgande. Enligt de nya bestämmelserna skulle beslut, innefattande tillstånd till vattenreglering enligt lagen, vilket med-

199 delats innan förordnande om lagens tillämpning upphört att gälla, alltjämt äga giltighet, oaktat beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft. Hade. innan tiden för meddelat tillstånd gått till ända, ansökan inkommit om tillstånd till reglering enligt 3 kap. vattenlagen, skulle vattendomstolen, på ansökan som inkommit under samma tid, äga meddela tillstånd till fortsatt reglering, dock ej för längre tid än till dess tre år förflutit från del förordnande om lagens tillämpning upphörde alt gälla. Hade i annat fall ansökan om tillstånd inkommit innan förordnandet upphörde alt gälla, kunde vattendomstolen jämväl därefter meddela tillstånd i enlighet med vad i lagen stadgades, om det funnes vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen, och skulle därvid lagens bestämmelser alltjämt äga tillämpning å reglering, varlill tillstånd sålunda gåves. Utrikeshandeln. Lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rönnide införsel och utförsel av varor m. m. erhöll genom lag den 3 maj 1946 (nr 171) förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1947. Arbetsmarknaden. Genom lag den 21 juni 1946 (nr 338) blev giltighetstiden för tjänstepliktslagen den 30 december 1939 (nr 934) utsträckt till utgången av juni 1947. Beslut därom hade av 1946 års riksdag fattats i enlighet med proposition nr 259. Det erinrades i propositionen, att Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens bemyndigande förordnat om tillämpning av 2, 3 och 7 kap. i lagen (om arbetsförmedling, arbetsförmedlingslvång och företrädesbestämmelser samt allmän tjänsteplikt), medan däremot kap. 4—6 (om tvångsförlängning av arbetsanställning samt tjänsteplikt för pensionstagare och för ungdom) aldrig trätt i tillämpning. Såvitt anginge 3 kap. bestode icke längre någon på lagen grundad reglering, och något aktuellt behov att ånyo använda de i nämnda kapitel meddelade föreskrifterna om arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser syntes icke föreligga. Beträffande 7 kap. gällde bestämmelserna däri numera allenast för medicinalpersonal. Från medicinalstyrelsens sida påyrkades emellertid icke tillämpning av tjänstepliktslagen efter den 30 juni 1946. Med hänsyn till det anförda syntes något fortsatt behov av denna lag icke föreligga i fråga om dess 3—7 kap. Beträffande 2 kap. vore förhållandet ett annat. Med stöd därav hade den av landsting och vissa städer bedrivna offentliga arbetsförmedlingen provisoriskt övertagits av staten och dreves nu under ledning av statliga organ. Under detla provisorium, som bestått sedan år 1940, hade verksamheten undergått så stora förändringar, att det icke läte sig göra att utan vidare återföra densamma till kommunal regim. Frågan om den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation vore under utredning av särskilda sakkunniga och i avvaktan på resultatet av denna utredning borde det provisoriska förslat-

ligandel av arbetsförmedlingsorganisationen självfallet beslå tills vidare. Härför erfordrades emellertid antingen att 2 kap. tjänstepliklslagen bibchölles i tillämpning eller ock att en särskild lag av motsvarande innehåll skapades. I propositionen förordades, att tjänstepliktslagen i sin helhet förlängdes på ännu ett år. Genom kungörelse den 21 juni 1946 (nr 340) upphävdes fr. o. m. den 1 juli 1946 kungörelserna den 28 juni 1940 (nr 636) och den 29 maj 1942 (nr 266), varigenom förordnats om tillämpning av resp. 7 och 3 kap. tjänstepliktslagen. Från samma lid upphävdes genom kungörelse s. d. (nr 341) gällande bestämmelser angående tjänsteplikt för medicinalpersonal. Någon förlängning utöver den 30 juni 1946 av giltighetstiden för lagen den 30 december 1939 (nr 935) om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen om medling i arbetstvister samt lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m. skedde ej. Detsamma gällde lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension. Den militära beredskapstjänsten. Den 29 mars 1946 utfärdades förordning (nr 99) om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning), vilken av riksdagen beslutats i enlighet med proposition nr 73. Den nya förordningen, som trädde i kraft den 1 april 1946 och var avsedd för såväl krig som fred, ersatte de förut gällande krigs- och fredsfamiljebidragsförordningarna. I huvudsak kunde den anses grundad på den förra av dessa författningar. Genom densamma åstadkommos dels förbättrade frcdsfamiljebidragsförmåner, dels en enklare och effektivare handläggning av fredsfamiljebidragsärendena och större säkerhet för alt familjebidragen snabbt kunde komma de värnpliktigas familjer tillhanda. Samtidigt med ifrågavarande förordning utfärdades kungörelse (nr 101) med tillämpningsbestämmelser till densamma (familjebidragskungörelse) . Förordning utfärdades den 29 juni 1946 (nr 343) angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring jämte vissa i samband därmed stående författningar (nr 344—349). Biksdagcns i ärendet fattade beslut grundade sig på Kungl. Maj:ts proposition nr 250. Enligt de nya författningarna genomfördes på ifrågavarande område ersättningsförbättringar, innebärande dels alt ersättningar i anledning av skada som drabbat värnpliktig skulle i flertalet fall beräknas efter en högre arbetsinkomst än som lagts lill grund vid beräkningen av ersättningen enligt militärersättningsförordningen, dels ock att såväl värnpliktiga som andra i förslaget avsedda personalkategorier skulle erhålla vissa ersättningstillägg efter enhetliga grunder. Dessa tillägg skulle, bortsett från tillägg till livräntor till efterlevande, dyrortsgraderas med tillämpning av folkpensioneringslagens bestämmelser.

201 Byggnads- och bostadsväscndet. Genom lag den 21 juni 1946 (nr 342) utsträcktes giltighetstiden för lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete l. o. m. den 30 juni 1947. Lagarna den 19 juni 1942 (nr 429 och 430) om hyresreglering m. m. samt om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. förlängdes jämväl genom lagar den 29 mars 1946 (nr 87 och 88) på ett år, nämligen t. o. m. den 30 september 1947. Därvid fogades till den förra av dessa lagar ett tillägg, avseende uppsägningsskydd för det fall alt en lägenhet förhyrts av två eller flera gemensamt. Prisregleringen. Prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459) erhöll genom lag den 22 mars 1946 (nr 95) förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1947. Tillämpningskungörelsen den 18 maj 1945 (nr 204) till prisregleringslagen förlängdes ock med vissa ändringar till samma tidpunkt genom kungörelse den 22 mars 1946 (nr 96). Penningväsendet De kristidsförfattningar på penning- och bankväsendels område m. ni., vilkas giltighet begränsats till utgången av juni 1946, blevo alla genom särskilda författningar prolongerade för ytterligare elt år. Så skedde genom lag den 3 maj 1946 (nr 168) beträffande lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. (den s. k. clearinglagen), genom lag den 26 april 1946 (nr 155) beträffande lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m., genom lagar den 24 maj 1946 (nr 208 och 209) beträffande valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) och lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv samt genom förordning den 1 mars 1946 (nr 57) beträffande förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rått för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Fortsatt befrielse till utgången av juni 1947 gavs genom kungörelse den 14 juni 1946 (nr 271) riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Till samma tidpunkt förlängdes jämväl bemyndigandet för riksgäldskontoret att till riksbanken i valutavårdande syfte överlämna skattkammarväxlar eller skuldförbindelser i annan form. Däremot förlängdes ej bemyndigandet för Konungen att under krig, där så prövades oundgängligen nödigt, utom riket upplaga lån.

202 Uolagslagstiftningcn. Lag har utfärdats den 22 mars 1946 (nr 77) med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag, varigenom stadgats, att utdelning lill aktieägarna av akliebolagsvinst enligt fastställd balansräkning för räkenskapsår, som utgåtl den 31 december 1945 eller senare, dock före den 31 december 1947, ej må ske i större omfattning än i lagen sägs. I huvudsak innebär denna lagstiftning en fortsatt tillämpning av vad som gällt enligt lag i ämnet den 1 juni 1945 (nr 227). Därtill ha fogats bestämmelser, varigenom vinstbegränsningen utbyggts i syfte att befordra en bindning avsåsom skattereserver redovisade medel. Riksdagens beslut i ämnet innebar godkännande av Kungl. Maj:ls proposition till 1946 års riksdag nr 75. Civilförsvaret. Genom kungörelse den 22 mars 1946 (nr 119) meddelade Kungl. Maj:t med stöd av civilförsvarslagen föreskrifter angående omfattningen under år 1946 av civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål. I kungörelse s. d. (nr 120) lämnades vidare föreskrifter, gällande för år 1946, angående skyldighet för ägare eller innehavare av anläggning all sörja för utbildning av verkskyddspersonal. Det genom kungörelsen den 14 september 1944 jämlikt civilförsvarslagen meddelade förordnandet om civilförsvarsberedskap, vilket genom kungörelsen den 11 maj 1945 (nr 186) begränsats atl äga tillämpning allenast beträffande sådan verksamhet för omhändertagande av flyktingar och med dem jämförliga personer, som ålåge eller komme att åläggas civilförsvaret, upphörde jämlikt kungörelse den 7 juni 1946 (nr 310) att gälla fr. o. m. den 1 juli 1946.

3.

Kristidsorganisationen.

Vid anmälan av utgifterna under elfte huvudtiteln i statsverkspropositionen till 1946 års riksdag framhöll folkhushållningsministern, att frågan om hur snabbi kristidsorganisationen kunde komma att avvecklas helt naturligt vore beroende av i vilken takt de olika restriktionerna och regleringarna komme att upphävas. I dåvarande läge syntes man kunna räkna med att endast ett fåtal ransoneringar komme att kvarstå den 1 juli 1946. Emellertid visade sig utvecklingen under första halvåret 1946 — såsom redan antytts i inledningskapitlet — icke medföra den förbättring i landets försörjningsläge, som man haft anledning vänta. I fråga om vissa varor kunde väl krisregleringarna avvecklas i en takt som i huvudsak stämde överens med gjorda beräkningar, men på inånga områden måste restriktionerna bibehållas längre än vad tidigare kunnat förutses och i enstaka fall t. o. m. skärpas. Följden blev, atl krisadministrationen under halvåret till största delen kvarstod obeskuren, låt vara att personalantalet åtminstone inom vissa av de centrala organen kunde i någon mån nedbringas. Vad statens livsmedelskommission beträffar vidtogs under första halvåret 1946 ingen nämnvärd ändring av dess organisation eller dess arbetsuppgifter. Den lokala kristidsförvaltningen förblev ävenledes i stort sett oförändrad. Till bidrag till täckande av kostnaderna för krislidsnämndernas verksamhet hade riksdagen för budgetåret 1945/46 anvisat ett anslag av 2-5 milj. kronor. Därmed avsågs att bereda tillgång för utbetalande av författningsmässigt medgivna bidrag för år 1944. Sådana utgingo till ett sammanlagt belopp av i runt tal 2 460 000 kronor. För budgetåret 1946/47 anvisades ett anslag av 2-2 milj. kronor, avseende bidrag för år 1945. Beträffande statens industrikommission har å sid. 17 omnämnts, att fr. o. m. årsskiftet en viss förenkling i organisationen genomfördes, delvis i samband med inskränkning eller bortfall av vissa arbetsuppgifter. Sålunda upphörde vid nämnda lidpunkt krigsindustriavdelningen samt planläggnings- och smörjoljebyråerna, varvid kvarstående arbetsuppgifter i första fallet överfördes till verkstadsavdelningen och i de två senare fallen till kansliet. Samtidigt avvecklades även kommissionens skogsindustriavdelning. I stället inrättades inom statens bränslekommission en särskild skogsindustribyrå med uppgift att handlägga de frågor rörande produktionen av gagnvirke och försörjningen med trävaror, pappersmassa, papper och liknande

produkter, vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 december 1945 hänförts till bränslekommissionens arbetsområde. Fr. o. m. den 1 maj 1946 indrogs bränslekommissionens bensin- och oljeavdelning; handläggningen av ärenden rörande regleringen av försörjningen med flytande bränslen överfördes till kommissionens planläggningsavdelning, varvid inom sistnämnda avdelning inrättades en särskild byrå härför. Under halvåret upphörde jämväl gengasbyrån samt den under vedavdelningen sorterande träkolsbyrån med sin verksamhet. Vid statens trafikkommission ägde den förändringen rum, att den s. k. motorfordonssektioncn, vilken haft att handlägga frågor rörande molorfordonsbeslåndets storlek, utrustning och förseende med drifts- och underhållsmedel, fr. o. m. den 7 april 1946 indrogs. De å denna sektion ankommande ärendena skulle därefter handläggas inom kommissionens kansli. Fr. o. m. den 22 maj 1946 överlog trafikkommissionen frän industrikommissionen licensgivningen till förbrukare av bilgummi i bil- och traktortågtrafik. I samband härmed inrättades inom trafikkommissionen en särskild gummiavdelning. Genom Kungl. Maj:ls beslul den 28 juni 1946 inrättades fr. o. m. den 1 juli s. ä. en ny myndighet, försvarets socialbyrå (SFS nr 354), vilken jämte sin huvuduppgift atl främja manskapsrekryleringeii till försvaret och alt verka för beredande av civilansiällning ät avgånget militärmanskap även skulle vara tillsynsmyndighet enligt gällande familjebidragsförordning samt lånemyndighet enligt bestämmelserna om lån från värnpliklslånefonden. Genom kungörelse den 28 juni 1946 (nr 355) överflyttades sistnämnda uppgifter från stålens arbetsmarknadskommission till den nyinrättade myndigheten.

En översikt av krislidsmyndighelernas organisa lion och högre personal omkring den 1 februari 1916 meddelas i bilaga 2.

4.

Jordbruket och livsmedelshushållningen.

FUrsörjningsläget. Redogörelsen angående resultatet av 1945 års skörd å sid. 21—22 visar, att denna visserligen, som helhet betraktad, kunde anses som medelmåttig men att brödsädsskörden var relativt låg och fodersädsskörden än sämre, i det att den förra uppgick lill blott 80 procent och den senare till 70 procent av genomsnittsskörden under tioårsperioden före kriget. Vad brödsäden angår tillkom som ett ytterligare ogynnsamt moment, att den i kvalitativt hänseende var av delvis otillfredsställande beskaffenhet. Då förråden av brödsäd vid ingången av förbrukningsåret 1945/46 voro nedbragla till ett minimum och planerad import blott delvis kunde förverkligas — importen under första halvåret 1946 utgjorde c:a 32 000 ton, vilket tillsammans med under hösten inkomna 40 000 ton utgjorde hela del utländska tillskottet för förbrukningsåret — blev det nödvändigt att på olika salt begränsa förbrukningen (se sid. 220). Någon nämnvärd export av brödsäd i likhet med vad som skett under de båda föregående åren kunde ej ifrågakomma. Potatistillgången var god och sockertillgången ungefär normal. Till följd av vissa hjälpsändningar av socker vidtogos emellertid smärre inskränkningar i sockerkonsumtionen. På fodermedelsområdet nödvändiggjorde den knappa fodersädsskörden bibehållandet av en ganska sträng hushållning, ehuru läget så till vida förbättrades att rätt stora partier av fodersäd och kraftfodermedel kunde under första halvåret 1946 importeras, nämligen av majs och havre c:a 35 000 ton, av kli 23 000 ton samt av oljekakor och annat kreatursfoder 61 000 lon. Den animaliska produktionen kunde under sådana förhållanden, slödd främst på den föregående sommarens goda slråfoderskörd, någorlunda väl upprätthållas. Mjölkinvägningen vid mejerierna under första halvåret 1946 uppskattades lill 1 746 000 ton och översteg med 7 procent invägningen under motsvarande period föregående år. Försäljningen av konsumtionsmjölk vidmakthölls vid ungefär oförändrad höjd. Invägningsökningen kom sålunda i sin helhet produktberedningen till godo. I jämförelse med förhållandet första halvåret 1945 steg smörproduktionen med c:a 10 procent och ostproduktionen med ej mindre än 21 procent. Smörproduktionens ökning var av stor betydelse, enär margarintillverkningen till följd av knapphet på råvaror måste inskränkas; fr. o. m. 11 juni blev tillverkningen av hushållsmargarin för två månader helt inställd. Sammanlagda smör- och margarinförsälj-

206 ningen uppgick under första halvåret 1946 till 62 300 ton mot 67 600 ton under första halvåret 1945, vilket alltså betydde en nedgång i förbrukningen med 8 procent. Försäljningssiffrorna för ost voro resp. 19 380 och 14 615 ton. Den ökade tillgången möjliggjorde här en förbrukningsstegring med nära en tredjedel. Den saluförda slakten av samtliga djurslag beräknades för perioden till c:a 106 150 ton mot 95 570 ton samma tid föregående år. Kött- och fläskransonerna måste beskäras något i jämförelse med hösten 1945 men voro i genomsnitt större än under våren samma år. Tillgången på ägg var god och närmade sig förhållandena under förkrigstiden. I fråga om konstgödsel kunde en rätt tillfredsställande försörjning genomföras utom beträffande kaligödsel, där tillgången ännu var knapp, beroende på det föregående långa uppehållet i importen. Försäljningen var fri i fråga om såväl fosfatgödsel som vissa slag av kvävegödsel. På fisk rådde alltjämt god tillgång. Dock var strömmingsfångsten relativt låg. Importen av fisk, företrädesvis saltad sill, uppgick till 7 600 ton, exporten däremot till 19 500 ton. Sistnämnda relativt stora fiskexport skedde i enlighet med utfästelse från svensk sida vid Londonkonferensen angående den europeiska spannmålsförsörjningen i början av april 1946. (Se härom Från departement och nämnder, årg. 1946 h. 8.) Importen under halvåret av kaffe och kakao, resp. 24 000 och 6 400 ton, uppnådde ungefär förkrigstidens storlek. Detsamma kan ock sägas ha varit fallet med importen av färsk frukt, vilken uppgick till ej mindre än 111 700 ton mot endast ungefär tiondelen första halvåret 1945. Däremot var införseln av torkad frukt, c:a 4 700 ton, fortfarande rätt begränsad. Någon sådan p l a n f ö r v ä x t o d l i n g e n , som livsmedelskommissionen offentliggjort i början av vart och ett av de föregående krisåren, hade icke ansetts behövlig år 1946. I stället tänkte man sig att genom kortare artiklar i pressen och meddelanden i radio till jordbrukarna kunna framföra de synpunkter och önskemål, som kommissionen funne aktuella och betydelsefulla. Emellertid publicerade chefen för livsmedelskommissionens produktionsavdelning i nr 8 av tidskriften Lantmannen för år 1946 en uppsats angående planläggningen av årets växtodling, vari framlades synpunkter som enligt hans uppfattning borde förtjäna särskilt beaktande vid växtodlingens planering. Han framhöll, att vårt försörjningsläge, trots att kriget upphört, allt fortfarande finge anses ganska ansträngt. Särskilt syntes delta vara fallet beträffande tillgången på brödsäd. Men även för vissa andra livsmedel, bl. a. matfett, syntes man under ganska lång lid framåt få räkna med viss knapphet. Den begränsade tillgången på fodersäd verkade ock tillbakahållande på produktionen av fläsk och ägg. Då importmöjligheterna alltjämt vore tämligen ogynnsamma, borde även under år 1946 allt göras, som kunde

207 bli gjort, för alt uppehålla en hög produktion av i första hand spannmål och oljefröer. Av höstens arealinventering hade framgått, att man med hänsyn till den med höstsäd besådda åkerarealens omfattning borde kunna räkna med en höstsädsskörd av 750 000 ä 800 000 lon. Den kunde dock bli mindre; och då vi för vår försörjning, häri inberäknat uppläggandet av ett visst övergångslager, helst borde ha en brödsädsskörd av 1 milj. ton, vore det önskvärt, att vårveteodling även nu komme till stånd i helst samma omfattning som åren 1942 och 1943. Tack vare den rikliga tillgången på kvävegödselmedel av olika slag funnes möjlighet att gödsla rikligt härmed till vårvetet, varigenom gynnsamma förutsättningar borde finnas för en rik skörd. Beträffande övriga stråsädesslag framhölls, att havreodlingen under krigsåren minskats med 108 000 hektar eller från 660 000 hektar, som den valåren 1930—1939, till 542 000 hektar år 1945. Detta hade varit i full överensstämmelse med livsmedelskommissionens intentioner, i det man ansett fördelaktigt, om en viss del av havrearealen ersattes med korn eller blandsäd, då dessa ofta gåve högre skörd. Nu hade visserligen havrearealen gått tillbaka, men den samlade korn- och blandsädsarealen hade ingalunda stigit i samma grad. Havren hade sålunda fått lämna rum åt andra växtslag, såsom oljeväxter, köksväxter och vissa andra handelsväxter. Då det de senaste åren visat sig svårt att tillgodose behovet av havre för grynkvarnar, till utsäde och till hästar utanför jordbruket, borde havreodlingen icke ytterligare minskas. Någon ökning på kornodlingens bekostnad borde dock icke ifrågasättas, men däremot kunde det övervägas huruvida icke en del äldre vallar med fördel kunde plöjas upp och besås med havre. Främst borde dock bättre tillgång på havre eftersträvas genom kraftigare gödsling. 1 fråga om potatisodlingen underströks vikten av att man nu åter upploge odling av verklig matpotatis i normal omfattning. Under kriget hade man fäst huvudvikten vid att få fram en tillräcklig kvantitet potatis, och det hade då gått att som matpotatis sälja även ganska undermålig sådan. Nu borde man åter gå in för produktion av kvalitetspotatis, vilket borde beaktas vid såväl sortval som gödsling. Odling av sockerbetor och foderrotfrukter borde bedrivas i minst samma omfattning som under de närmast föregående åren. Helst borde arealen av de sistnämnda ökas avsevärt, då den var alldeles för liten för vår stora nötkreatursstock. Arealen av slåttervall hade under krisåren haft ungefär konstant omfattning, och någon anledning funnes icke att i nämnvärd grad öka eller minska vallarealen. Men man borde begagna den möjlighet att uppnå ökade vallskördar som fanns genom att använda kraftigare gödsling. I första hand borde den rikligare tillgången på fosfat och kvävegödselmedel utnyttjas härför. Den begränsade tillgången på margarinråvaror motiverade alltjämt en omfattande odling av oljeväxtcr, särskilt vårraps och vitsenap.

208 Till fortsättning av de uppgifter som i föregående halvårsredogörelser meddelats till belysning av kristidshushållningens inverkan på konsumtionen av livsmedel lämnas här en sammanställning, grundad på socialstyrelsens kvartalsundersökningar rörande konsumtionen inom stadshushåll, omfattande jämväl år 1946. De i efterföljande tablå anförda siffrorna avse förbrukningen under en fjortondagarsperiod under första kvartalet vart och ett av åren 1940—1946 för en genomsnittsfamilj inom grupperna arbetare och tjänstemän. Första

kvartalet

Indextal 1940 = 100

1940 1941 1942 1943 1944

34-9 1-3 3-1 7-1 24-5 55-3 21-5

38-9 6-6 7-0 11-6 28-6 47-3 28-0

39-1 8-2 7-6 15-7 25-2 50-9 25-8

130-3 91-1 80-0 114-G 84-3 81-G 109-3

142-1 148-5 141-3 152-1 147-7 154-6 143-0 » 147-0 148-0 185-0 208-0 199-0 183-0 175-0 » 17-0 18-6 21-1 22-7 18-4 16-8 13-7 13-0 16-0 19-4 22-9 18-1 16-2 13-9 Frukt och bär » 63-0 49-6 4 2 0 36-2 40-3 29-4 54-3 Socker, sirap, k a r a m e l l e r . . . . » 46-5 42-8 42-1 38-6 39-7 38-ä 34-5 7-5 5-2 4-8 1-9 1-2 2-1 3-1 0-9 0-0 1-3 2-6 3-1 1-7 Kaffesurrogat »

100-G 119-0 80-6 106-9 86-2 74-2 69-3

Mjölk 1 Grädde dl Ost hg Ägg Matfett, alla slag • Kött, fläsk, charkuterivaror. . » Fisk • Mjöl, gryn, bröd (omräknat till Potatis Andra rotfrukter

30-0 9-0 9-5 13-7 29-9 62-4 23-6

30-8 5-8 8-3 11-0 23-4 59-0 18-6

40-4 1-4 4-6 5-2 25-1 34-4 35-0

39-8 6-0 6-8 9-2 25-4 53-6 26-6

Sammanställningen visar för 1946, jämfört med 1945, en något ökad konsumtion beträffande grädde, ost och köttvaror (i sistnämnda fall dock minskning jämfört med 1944) samt en förhållandevis stark ökning beträffande frukt och bär och kaffe. Den tilltagande förbrukningen av frukt, vilken i huvudsak avser färsk sådan, sammanhänger med att utländsk frukt, framför allt apelsiner, nu åter förekom i marknaden. Den ökade kaffeförbrukningen har givetvis sin grund i att ransoneringen av denna vara under hösten 1945 avskaffats. Som följd därav upphörde helt förbrukningen av kaffesurrogat. En minskad konsumtion redovisas särskill för matfett, fisk, potatis, mjöl, gryn och bröd samt socker. Nedgången beträffande sistnämnda varuslag förklaras av den skärpta ransoneringen härå. Kalorivärdet för hela livsmedelskonsumlionen uppgick 1946 till 96 procent av värdet år 1940 mot 101 år 1945. Orsaken härtill torde till stor del ligga i minskad kolhydrathalt, beroende på bl. a. minskningen i sockerkonsumtionen. Fetthalten utgjorde, jämfört med 1940, 91 procent mot 93 år 1945 och var alltså förhållandevis låg, dock avsevärt högre än 1942 och 1943. Totalutgiften per konsumtionsenhet och dag redovisas för 1946 till kronor 1:92 mot 1:47 år 1940 och 1:81 år 1945. Den här berörda konsumtionsundersökningen för första kvartalet 1946

209 v a r den sista i den serie av d y l i k a u n d e r s ö k n i n g a r , s o m alltsedan a v å r 1940 utförts av socialstyrelsen.

början

I detta sammanhang må anföras några siffror ur en undersökning som gjorts angående storleken av de i Sverige år 1946 medgivna livsmedelsransonerna, jämförda med förhållandena i vissa andra västeuropeiska länder. (Se en uppsats av K. von Horn i tidskriften Kooperatören 1946, h. 13.) För en svensk normalförbrukare har brödransonen under maj—juni 1946 uppgått till omkring 1 380 gram i veckan, räknat i bröd, vilket är betydligt mindre än fallet varit i något annat jämförbart nord- eller västeuropeiskt land. (Danmark 2 350, Norge 1 750, räknat i mjöl, Belgien 2 100, Nederländerna 2 200, Storbritannien 1 764 gram). Fettransonen har uppgått till omkring 250 gram i veckan (Danmark 250, Norge 350, Belgien 228, Nederländerna 250, Storbritannien 200 gram). Köttoch fläskransonerna tia under våren 1946 utgjort c:a 400 gram i veckan (Danmark endast viss lokal ransonering, Norge lokal ransonering, Belgien 462, Nederländerna 250, Storbritannien omkring 500 gram). Sockerransonen har under andra kvartalet 1946 utgjort 342 gram i veckan (Danmark 350, Norge 200. Belgien 233, Nederländerna 200, Storbritannien 227 gram). En jämförelse med övriga väst- och nordeuropeiska länder ger sålunda vid handen, att de svenska normalransonerna i stor utsträckning legat på ungefär samma nivå som i Danmark, Norge, Belgien, Nederländerna och Storbritannien. I vad avser kolhydrater har den utomordentligt låga brödransonen i Sverige kompenserats av en förhållandevis riklig sockerranson. En faktor av stor vikt i detta sammanhang är att bröd, fett och kött i Sverige varit underkastade ransonering å restauranger och näringsställen. De svenska ransonerna ha sålunda måst räcka jämväl för förtäring å restauranger o. dyl., medan exempelvis i Norge och Storbritannien hela den bespisning som skett på näringsställen utgjort ett plus till den enskilda individens ransoner. Samma har i stort sett förhållandet varit i Danmark, där kupong endast behövt lämnas för matfett å restaurang. Till fullständigande av den svenska försörjningsbilden bör emellertid framhållas, att, liksom i Danmark, potatis och mjölk icke varit ransonerade. Mjölken har dock i Sverige varit standardiserad till 3 procent fetlhalt i syfte att frigöra en del fett för smörtillverkningen.

Prisregleringen på jordbruksområdet för regleringsåren 1945/46 och 1946/47. Den i s e p t e m b e r 1945 u p p g j o r d a k a l k y l e n över j o r d b r u k e t s i n k o m s t e r och k o s t n a d e r u n d e r p r o d u k l i o n s å r e t 1945/46, vilken låg till g r u n d för d e n d ä r efter företagna o m p r ö v n i n g e n a v p r i s s ä t t n i n g e n p å j o r d b r u k e t s p r o d u k t e r och f ö r n ö d e n h e t e r för n ä m n d a p r o d u k t i o n s å r (se sid. 27), h a d e utvisat ett u n d e r s k o t t av 30-9 milj. k r o n o r . E m e l l e r t i d h a d e det vid s e p t e m b e r k a l k y lens u p p r ä t t a n d e icke varit möjligt att i n r ä k n a d e n k o s t n a d s ö k n i n g , som k u n d e v ä n t a s inträffa till följd a v den a v 1945 å r s r i k s d a g b e s l u t a d e arb e t s t i d s f ö r k o r t n i n g e n för d j u r s k ö t a r e . S e n a r e u n d e r hösten inträffade ä v e n a n d r a f ö r s k j u t n i n g a r i j o r d b r u k e t s p r o d u k t i o n s f ö r h å l l a n d e n , vilka voro ägn a d e a t t öva i n f l y t a n d e p å i n k o m s t - och k o s t n a d s r e l a t i o n e n . F ö r ä n d r i n g a r a v d e n n a art voro f r a m f ö r allt en o v ä n t a t s t a r k stegring av m j ö l k i n v ä g n i n gen vid m e j e r i e r n a s a m t d e n a v s e v ä r t f ö r b ä t t r a d e tillgången p å f l y t a n d e b r ä n s l e för t r a k l o r d r i f t e n och de i s a m b a n d d ä r m e d g e n o m f ö r d a p r i s s ä n k 14—618064

210 ningarna på denna förnödenhet. Under hänvisning härtill begärde och erhöll livsmedelskommissionen Kungl. Maj:ts uppdrag att i januari 1946 verkställa en omräkning av septembcrkalkylen i syfte att utröna, om anledning funnes till jämkning av den gällande prissättningen därigenom att den av Kungl. Maj:t och riksdagen godkända s. k. 4-procentregeln — vilken medgav en tolerans av 85 milj. kronor över eller under den i vårkalkylen upptagna inkomstsumman — eventuellt komme att träda i tillämpning. Icke heller vid den sålunda i januari utförda omräkningen av kalkylen ansågs hänsyn kunna tagas till kostnadsökningar som följd av arbetstidsförkortningen för djurskötare, enär en preciserad beräkning av beloppet icke syntes möjlig förrän löneavtal träffats, vilket ännu ej skett. Besullatet av beräkningen blev under sådana förhållanden, att det kalkylmässiga underskottet reducerades från 30-9 till 0-9 milj. kronor. Vid tillämpning av de på våren 1945 fastställda grunderna för prissättningen förelåg alltså ingen anledning att under löpande regleringsår företaga en justering av priserna. I mars 1946 upptogos överläggningar mellan medlemmar av regeringen samt representanter för Sveriges lantbruksförbund och Biksförbundet landsbygdens folk, vilka resulterade i en den 13 mars dagtecknad överenskommelse beträffande riktlinjerna för prissättningen på jordbrukets produkler och förnödenheter dels under den återstående delen av r e g l e r i n g s å r e t 1 9 4 5/4 6, dels under regleringsåret 1946/47. Börande förstnämnda regleringsår innebar överenskommelsen, att jordbruket såsom kompensation för ökade arbetskostnader, under förutsättning att elt av en förlikningskommission framlagt förslag till nytt lantarbetaravtal godkändes av parterna, skulle för återstoden av regleringsåret tillföras en ytterligare inkomst av sammanlagt 30 milj. kronor. Härav beräknades 10 milj. kronor skola komma jordbruket till godo genom höjning av priserna på kalvkött och fläsk. Besten av beloppet skulle täckas av statsmedel. Härom framlade Kungl. Maj:t proposition till riksdagen (nr 216), i enlighet varmed riksdagen för budgetåret 1945/46 anvisade ett ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder av 20 milj. kronor. Beloppet var avsetl att användas dels för utbetalande av en till 0-5 öre per kg bestämd förhöjning av pristillägget för under tiden mars—augusti 1946 invägd mjölk, dels för utbetalande av statliga pristillägg för slakteriprodukter under liden maj —augusti 1946, dels ock, till en mindre del, för prissänkning på konstgödsel under återstående delen av regleringsåret 1945/46. I nyssnämnda överenskommelse med jordbrukarorganisationerna uttalades även, att den ordning för regleringen av priserna på jordbrukets produkter och förnödenheter, som tillämpats under de senaste åren, skulle tilllämpas jämväl för r e g l e r i n g s å r e t 1946/47. I den mån dessa priser voro föremål för statlig reglering skulle de alltså fastställas redan på våren 1946 i anslutning till en prognosberäkning angående jordbrukets totala inkomster och kostnader. I kalkylen skulle den på grundval av gällande

211 löner beräknade arbetskoslnadsposten med anledning av de i det nya lantarbetaravtalet upptagna lönehöjningarna ökas med ett belopp, som i inkomstkalkylen motsvarade 125 milj. kronor. Till täckning av denna kostnadsökning förelåg enligt den i samband med förhandlingarna uppgjorda normalkalkylen för 1946/47 ett kalkylmässigt överskott av 55-9 milj. kronor. Härutöver skulle jordbruket enligt överenskommelsen tillföras ett belopp av c:a 70 milj. kronor, vilket delvis borde täckas genom höjning av producentpriset på vid mejerierna invägd mjölk med 1 öre per kg. Den sålunda erhållna nettoökningen av jordbrukets inkomster beräknades till 39-2 milj. kronor. I övrigt syntes täckning kunna ernås genom jordbrukets inkomster av kött- och fläskproduktionen som följd av de prishöjningar, vilka redan ägt rum eller förutsattes komma att ske under regleringsåret 1945/46 och vilka enligt livsmedelskommissionens beräkning kunde förväntas ge en behållning som med c:a 41 milj. kronor översteg det belopp som upptagits i inkomst- och kostnadskalkylen. I denna hade man nämligen utgått från de vid beräkningstillfället rådande priserna på berörda varor, varför varken de omkring den 1 april företagna prishöjningarna på gödkalv och fläsk (se nedan) eller de för tiden maj—augusti förutsatta subventionerna å slaktprodukter medräknats. Givetvis kunde emellertid den möjligheten icke uteslutas, att sådana förändringar i försörjningsläget kunde inträffa, som borde ge anledning till en ändrad pris- och inkomstavvägning. Skulle så bliva fallet, borde härmed sammanhängande spörsmål upplagas till behandling senare, då förhållandena kunde bättre överblickas. Angående de prisjusteringar, som eljest ur olika synpunkter, särskilt försörjningsmässiga, ansågos erforderliga för regleringsåret 1946/47, fattade Kungl. Maj:t den 29 mars, efter av livsmedelskommissionen avgivet förslag, beslut av följande innebörd. Med hänsyn till den starka förskjutning mellan arealerna för höstvete och höstråg, som ägt rum under de senaste åren, hade det ansetts önskvärt att utjämna den rådande skillnaden mellan priserna på dessa båda sädesslag. På grund härav bestämdes, att producentpriset på såväl höstvete som höstråg skulle i genomsnitt för produktionsåret 1946/47 utgöra 26:25 kronor per deciton mot 26:50 kronor för höstvete och 25:50 kronor för höstråg under 1945/46. Priset på vårvete skulle däremot bibehållas oförändrat vid 28: 50 kronor per deciton i genomsnitt för året, varför prisskillnaden mellan vårvete och höstvete komme att något ökas. För matärter och potatis skulle garantipriser icke tillämpas under 1946/47. I syfte att stimulera till en tillräcklig odling av potatis utlovades emellertid, att vissa kvantiteter potatis skulle, i händelse skörden överstege vissa angivna tal, få avsättas för andra ändamål än inhemsk konsumtion eller utfodring, nämligen för potatismjölstillverkning, bränning eller export. Vid en skörd av 1 800 000 ton förutsattes sålunda, att avsättning för dylika ändamål, därest försörjningsläget så tilläte, skulle komma att beredas för 170 000

212 ton. Vid en skörd av 1 900 000 ton finge denna kvantitet ökas till 200 000 ton och vid en skörd av 2 milj. ton till 240 000 ton. I övrigt vidtogs beträffande jordbrukets produktpriser, utöver vad förut nämnts, endast den ändringen, att lokala differenlieringsbidrag för mjölk, vilka såväl år 1945/46 som vissa tidigare år utgått till områden med ett i jämförelse med riksmedeltalet svagt skördeutfall, icke skulle utbetalas under 1946/47. Som motiv härför anfördes främst svårigheterna att på ett rättvist och ur producenternas synpunkt tillfredsställande salt fördela nämnda bidrag. I fråga om jordbrukets förnödenheter skedde prisjusteringar för vissa slag av konstgödsel och fodermedel. Härvid bestämdes, att priserna på samtliga konstgödselmedel utom chilesalpeter och kali skulle sänkas med varierande belopp. Beträffande vissa slag av fodermedel, för vilka betydande statliga subventioner utgingo, ansågs däremot en viss stegring av priserna böra ske. Sålunda skulle årsmedelpriset på oljekakor höjas med 2 kronor till 36 kronor per deciton och priset på kli med 4 kronor till resp. 23 kronor per deciton för vetekli och 20 kronor per deciton för rågkli. Dessa prishöjningar betingades, utom av kalkylmässiga hänsyn, av önskvärdheten av att priserna under nästa regleringsår komme att ungefär motsvara de belopp, vid vilka balans ernåddes mellan efterfrågan och den knappa tillgången på fodermedel. I överenskommelsen med jordbrukarnas organisationer hade förutsatts, att priserna på jordbrukets produkter och förnödenheter skulle avvägas på sådant sätt, att inkomster och kostnader i kalkylen indexmässigt sett balanserade jämnt, sedan jordbruket tillgodoräknats 125 milj. kronor i anledning av höjda arbetskostnader. De ovan berörda, beslutade eller förutsatta, prisförändringarna resulterade i ett kalkylmässigt överskott av 7-3 milj. kronor. Frågan om på vad sätt detta överskott skulle utjämnas uppsköts enligt Kungl. Maj:ts beslut lill avgörande i samband med den omräkning av inkomst- och kostnadskalkylen, som komme att äga rum i augusti. Därvid skulle den nu i flera år praktiserade 4-procentregeln fortfarande gälla men bringas i tillämpning först sedan det nyssnämnda överskottet av 7-3 milj. kronor utjämnats. I proposition till riksdagen, nr 267, angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område framlade Kungl. Maj:t, med stöd av livsmedelskommissionens skrivelse den 12 april 1946, förslag till fortsatta regleringsåtgärder för 1946/47 utöver dem som redan i mer eller mindre definitiv form beslutats. Det framhölls i propositionen, att det inhemska försörjningsläget i fråga om livsmedel utvecklat sig mindre gynnsamt än man vid ingången av det löpande regleringsåret haft anledning antaga. Detta berodde framför allt på två omständigheter. Dels blevo sköldeskadorna till följd av den osedvanligt rikliga nederbörden under sensommaren i vissa områden av södra Sverige mera omfattande, särskilt i fråga om brödsäd,

213 fodersäd och potatis, än ursprungligen beräknats. Dels hade möjligheterna att komplettera de knappa inhemska livsmedelstillgångarna genom import i hög grad begränsats på grund av den starka försämringen i den internationella livsmedelssiluationen. Under sådana omsländigheler hade den tidigare hysta förhoppningen om en snar avveckling av ransoneringarna av mjöl och bröd samt köttvaror tills vidare falt uppgivas. I stället hade åtgärder måst vidtagas för att i vissa avseenden minska förbrukningen, varigenom vissa ursprungligen beräknade och delvis utlovade importkvantiteter av framför allt brödsäd och fetlvaror kunnat avstås för att bidraga till lindring av nöden i Europa. Med säkerhet komme lagren av brödsäd, lödermedel och fettänmen vid övergången till näslföljande regleringsår alt vara synnerligen knappa. Eftersom imporlutsikterna tills vidare syntes ovissa, måste man utgå ifrån alt försörjningsläget under 1946/47 i huvudsak bleve beroende av utfallet av 1946 års skörd. Det vore därför knappast möjligt att redan på våren med någon större grad av säkerhet bedöma vilka omläggningar av regleringsanordningarna, som kunde befinnas lämpliga eller nödvändiga under regleringsåret 1946/47. Som följd härav föreslogos i propositionen beträffande regleringen av olika slag av produkter inga mera genomgripande ändringar. I avseende på m j ö l k - o c h m a t f e t t s r e g l e r i n g e n ifrågasattes — under förutsättning att försörjningsläget utvecklades i gynnsam riktning — upphävande av ostransoneringen, höjning av mjölkens fetthalt med bibehållande av standardiseringsförfarandet samt ytterligare höjning av ostens fetthalt. Det föreslogs, att det allmänna mjölkpristillägget slopades beträffande den mjölk, som användes vid beredningen av torrmjölk, kondenserad mjölk och ost, och att i stället försäljningspriserna å nyssnämnda varor tillätes stiga så mycket som erfordrades för bibehållande av priset till mjölkleverantörerna. Den i den allmänna jordbruksöverenskommelsen bestämda höjningen av producentpriset å all invägd mjölk med 1 öre per kg i förhållande till det pris, som gällde före den 1 mars 1946, förutsattes skola medföra en höjning av pristillägget på den mjölk, som åtgick till smörberedning, från 28 till 56 öre per kg mjölkfett. Höjning av smörprisnoteringen, som livsmedelskommissionen ifrågasatt, avböjdes. Däremot föreslogs höjning av detaljhandelspriset å konsumtionsmjölk med 1 öre per liter standardiserad mjölk. Med ovan angivna undantag föreslogos de allmänna mjölkpristilläggen skola utgå efter oförändrade grunder. Detsamma var fallet med producentbidragcn och övriga speciella mjölkbidrag. Med hänsyn till önskvärdheten av att priserna ä k ö t t och f l ä s k vid bibehållen ransonering holies uppe vid det prisläge, som kunde beräknas bliva rådande vid fri prisbildning, framhölls i propositionen, att det kunde visa sig nödvändigt att i viss mån låta de subventioner, vilka voro avsedda att tillämpas under sommarmånaderna, utgå även i fortsättningen. Medel

214 borde därför finnas för utbetalning av dylika subventioner jämväl efter den 31 augusti 1946. Att den allmänna prisgarantien med avseende på p o t a t i s skulle avvecklas fr. o. m. regleringsåret 1946/47 hade bestämts redan genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 mars 1946. I fråga om potatismjölsregleringen hemställdes om bemyndigande för Kungl. Maj:t att ikläda staten avsättningsgaranti i samma omfattning som under de föregående åren. För att i händelse av en ogynnsam utveckling av försörjningsläget täcka behovet av b r ö d s ä d vid övergången till det nya regleringsåret antyddes lämpligheten av vissa ändringar i prisavvägningen under olika delar av året ävensom utbetalande av premier å brödsäd, som levererades före viss tid. Förmalningsersättningen, vilken fr. o. m. den 11 januari 1946 utgått med elt belopp av endast 3:25 kronor per deciton, föreslogs skola helt upphöra fr. o. m. den 1 oktober 1946. Beträffande prisrabatteringen för matfett och mjölk ifrågasattes ingen ändring. Biksdagen biföll propositionen och medgav förty Kungl. Maj:t alt vidtaga erforderliga åtgärder för reglering under regleringsåret 1946/47 av produktions- och avsättningsförhållandena på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen föreslagits. I samband härmed anvisade riksdagen för budgetåret 1946/47 anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område till ett belopp av 145 milj. kronor. Härav beräknades 53 milj. kronor belöpa å producentbidrag för mjölk, 79 milj. kronor på mjölkpristillägg, 7-5 milj. kronor på särskilda mjölkbidrag såsom merfraktbidrag m. m., 400 000 kronor på pristillägg för lantsmör och 5 milj. kronor på diverse kostnader. Därjämte anvisades till förmalningsersättningar under juli—september 1946 5 milj. kronor, till kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet 15 milj. kronor och till prisrabaltering å vissa livsmedel 95 milj. kronor. Beträffande prisregleringsåtgärder, som vidtogos i fråga om särskilda jordbruksprodukter för det löpande regleringsåret, utöver vad som framgår av det ovan anförda, må nämnas följande. En konsekvens av prisuppgörelsen den 13 mars 1946 var att priserna på slaktdjur i flera hänseenden höjdes. Med den motiveringen att prisförhöjningarna i första hand borde träffa sådana produkter, som vid fri handel kunde väntas komma att stiga förhållandevis starkt i pris, begränsades prishöjningen till större kalv och svin. Prissättningen på större kalv hade dittills av försörjningspolitiska skäl varit jämförelsevis restriktiv. Då numera mjölkproduktionen kraftigt stegrats, förelågo ej längre lika starka skäl för en dylik restriktiv hållning. En ej alltför njuggt tilltagen prishöjning kunde väntas medföra en ökad uppfödning av större kalv under återstoden av produktionsåret och därmed en ökad tillförsel av kött under sommarmånaderna. Från den 1 april höjdes av angivna skäl enligt livsmedelskommissionens

215 cirkulär nr 2550 normalpriserna vid partiförsäljning av kött från större kalv med i genomsnitt 50 öre per kg. I fråga om fläsk höjdes från samma tid normalpriset i partihandeln med i genomsnitt 10 öre per kg. Prisavvägningen genomfördes så, att priset per kg blev detsamma för alla svinkroppar, vägande minst 60 och högst 130 kg, medan priset förut varit lägre för de tyngre viktklasserna. Härigenom gynnades uppfödningen av tyngre svin, vilket var önskvärt ur försörjningssynpunkt. Genom den förlängning av uppfödningstiden, som på så salt åstadkoms, vanns nämligen en viss förskjutning av leveranserna från vår- till sommarmånaderna, då tillförseln av nötkött säsongmässigt brukar visa en betydande nedgång. I anslutning till dessa höjningar av partipriserna genomfördes även en motsvarande höjning av priserna i detaljhandeln. Av de 20 milj. kronor, som riksdagen i anledning av propositionen nr 216 anslog till prisregleringen för 1945/46, var större delen ämnad att bekosta vissa statliga pristillägg för kött och fläsk. Härom bestämdes, genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 2572, att från den 5 maj 1946 skulle till djuruppfödare utgå pristillägg av allmänna medel med 10 öre för varje kg fläsk, 20 öre för varje kg kött av större kalv och 50 öre för varje kg kött av spädkalv, som av djuruppfödaren i vederbörlig ordning överläts till slakteritillståndsinnehavare eller till innehavare av annat tillstånd att inköpa kött och fläsk direkt från djuruppfödare. Pristillägget på fläsk höjdes fr. o. m. den 20 maj till 15 öre och fr. o. m. den 3 juni till 20 öre per kg. Från den 17 juni höjdes pristillägget för kött av större kalv till 30 öre och för kött av spädkalv till 60 öre per kg. Ifrågavarande pristillägg utbetalades av livsmedelskommissionen till innehavare av slakteritillstånd och till andra handlande, vilka innehade tillstånd alt inköpa kött och fläsk direkt från djuruppfödare, för att av tillståndsinnehavarna utbetalas till djuruppfödarna. Vid prisuppgörelsen mellan representanter för regeringen och jordbrukarnas organisationer den 13 mars 1946 förutsattes, som förut nämnts, bl. a. alt producentpriset på all mjölk, som under tiden 1 mars—31 augusti 1946 invägdes vid mejerierna, skulle höjas med 0-5 öre per kg. Sedan riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i ärendet anvisat medel för en motsvarande höjning av mjölkpristillägget, föreskrev livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 2559, att det allmänna mjölkpristilläggct skulle för nämnda tid utgå med 42 öre per kg av den myckenhet fett, som innehölls i all vid mejerierna invägd mjölk, mot förut 28 öre. För konsumtionsmjölken skulle som förut därutöver utgå 14 öre per kg mjölkfett. Enligt uppgörelsen skulle Svenska mejeriernas riksförening dessutom av egna medel under samma tid till mejerierna i norra och vissa delar av mellersta Sverige utbetala ett särskilt bidrag av 14 öre per kg invägt mjölkfett. Härigenom möjliggjordes inom dessa landsdelar en prisförbättring av 1 öre per kg mjölk mot endast 0-5 öre i övriga delar av landet.

216 En allmän sänkning vidlogs av normalpriserna för flertalet osrslag med i allmänhet 10 öre per kg, fr. o. m. den 4 mars 1946 i partihandeln och fr. o. m. den 4 påföljande april i detaljhandeln. Normalpriserna å ägg hade, som omförinäles å sid. 33, från årsskiftet i samband med äggregleringens upphävande borttagits utom vad angick försäljning till förbrukare. Fr. o. m. den 18 februari 1946 avskaffades normalpriserna även för sistnämnda fall. Enligt beslut av priskontrollnämnden skulle ej heller bestämmelserna om allmänt prisstopp vidare gälla beträffande ägg. E n allmän prissänkning om 50 öre eller mer per kg inträdde i samband härmed på äggmarknaden. Normalpriser, vilka tidigare beslämts icke skola tillämpas beträffande potatis av 1945 års skörd, återinfördes fr. o. m. den 22 maj 1946. Härvid indelades riket i sju prisområden; senare ändrades detta, så att prisområdena fr. o. m. den 6 juni blevo till antalet nio (livsmedelskommissionens cirkulär nr 2597, 2614). Odlarpriset fastställdes till 18 kronor per 100 kg för Svea- och Götaland och 19 kronor för Norrland. Normalpriserna upphörde att gälla den 15 juli 1946. Krislänen tiil jordbrukare. Genom beslut av 1941 och 1942 års riksdagar hade lill fonden lör krislån till jordbrukare anvisats sammanlagt 10*8 milj. kronor. Av sålunda anslagna medel skulle jämlikt kungörelserna den 14 mars 1941 (nr 138) och den 30 december 1941 (nr 998) lån om högst 3 000 (undantagsvis 5 000) kronor (s. k. krislån) få utlämnas till jordbrukare, som på grund av felslagen skörd råkat i sådana svårigheter, att de vore i trängande behov av ekonomiskt bistånd, och som gjort vad på dem ankommit för övervinnande av svårigheterna (se del II sid. 245 och del III sid. 39 och 253). De utlämnade krislånen skulle vara slutligt reglerade före 1946 resp. 1947 års utgång antingen genom att medgivna förbättringsarbeten utförts å av låntagaren brukad faslighet eller genom att lånen slutligt återbetalats genom amorteringar. Under åren 1941 och 1942 utlämnades tillhopa 14 009 lån och det sammanlagda utanordnade beloppet utgjorde i avrundat tal 9 938 000 kronor. Av sistnämnda belopp skulle 7 milj. kronor gäldas genom förbättringsarbeten, medan 2 938 000 kronor skulle återbetalas genom kontanta avbetalningar. Av det utlämnade beloppet hade per den 30 juni 1945 återbetalats i runt tal 4 456 000 kronor, varav genom förbättringsarbete 2 605 000 kronor och kontant 1 851 000 kronor. De vid samma tid utestående restantierna uppgingo till c:a 795 000 kronor. Efter särskilda framställningar hade Kungl. Maj:t intill den 1 juli 1945 beviljat avskrivning av ett sammanlagt lånebelopp av omkring 15 000 kronor.

217 1 skrivelse den 16 februari 1946 fäste egnahemsstyrelsen uppmärksamheten på storleken av det utestående restantiebeloppet och framhöll, att det icke syntes kunna undvikas att vid resp. amorteringstiders utgång ett avsevärt antal lån till större eller mindre del komme att kvarstå oreglerade. En av orsakerna till detta förhållande syntes vara, att medgivna förbättringsarbeten till följd av krissvårigheter icke kommit till utförande inom föreskriven tid. Mot arbetena svarande belopp hade därför upptagits bland reslantierna. För att låntagarna skulle beredas möjligheter att avveckla ifrågavarande lån genom utförande av föreskrivna förbättringsarbeten eller genom kontant amortering hemställde egnahemsstyrelsen om bemyndigande att utan hinder av gällande bestämmelser medgiva innehavare av krislån viss förlängning av amorteringstiden. Styrelsens framställning föranledde proposition till 1946 års riksdag, nr 116. Med bifall till propositionen medgav riksdagen, att en förlängning med två år finge ske av den tid, inom vilken ifrågavarande krislån skulle vara slutligt reglerade. Hästexporten. Bland de exportförbud som utfärdades i slutet av augusti 1939, d. v. s. strax före krigsutbrottet, var också förbudet mot utförsel av hästar. Ganska snart uppstod emellertid fråga om igångsättande av hästexport särskilt till Tyskland. Saken dryftades i samband med underhandlingarna om handelsavtal med nämnda land hösten 1940. Genom beslut den 6 december 1940 bemyndigade Kungl. Maj:t lantbruksstyrelsen att tillkalla högst sex personer jämte erforderligt anlal suppleanter för alt biträda styrelsen vid utarbetande av plan för den ifrågasatta exporten av hästar till Tyskland. De av lantbruksstyrelsen i enlighet härmed tillkallade sakkunniga antogo namnet statens hästexportberedning. Den 17 januari 1941 godkände Kungl. Maj:t av beredningen uppgjord plan för ordnande under dess ledning av hästexport till Tyskland inom ramen för då gällande svensk-tyska handelsavtal. Det härmed knäsatta systemet för hästexporten innebar, att alla exportlicenser för hästar lades i hästexportberedningens hand. Utländsk köpare kunde, med eller utan svensk mellanhand, träffa avtal med beredningen om inköp av visst antal hästar av viss angiven ungefärlig kvalitet. Uppköpen verkställdes av beredningen till pris som motsvarade vad hästägarna beräknades kunna erhålla vid annan försäljning inom landet. Köparen utfick på detta sätt det pris som var gällande i Sverige vid exporttillfället utan att det i utlandet gällande, merendels betydligt högre priset tilläts inverka härpå. Syftet med den sålunda genomförda anordningen var att möjliggöra, att hästpriserna inom landet utvecklade sig helt med hänsyn till den inhemska marknaden, och samtidigt åstadkomma att den uppkomna handelsvinsten tillvaratoges för användning till något allmännyttigt ändamål, närmast för hästavelns befrämjande.

218 Hästexportföreningen Irädde i och för sin verksamhet i förbindelse med Pferde- und Viehverkehrs-Gcsellschaft i Berlin, vilket bolag hade till uppgift bl. a. att ombesörja import av hästar och nötkreatur till Tyskland. Avtalet med bolaget förnyades tid efter annan inom ramen för gällande handelsavtal och. kom slutligen att omfatta inalles 12 000 arbetshästar av ardennertyp, av vilka 11 862 inköptes och levererades. På olika år fördelade sig hästexporten till Tyskland sålunda: år 1941 7 862 st., år 1942 3 123 st. och Ar 1943 860 st. arbetshästar. Härtill kommo 17 avelshingstar. Med Verband Schweizerischer Pferdehändler avslutades vidare kontrakt om leverans av ardennerhästar till Schweiz. Detla avtal utnyttjades för 300 arbetshästar, varav inköptes och levererades 205 st. år 1941 och 95 st. år 1942. Under år 1945 exporterades till Schweiz ytterligare 131 och under år 1946 48 arbetshästar. År 1942 förekom i hästexportberedningens regi och enligt avtal med enskild firma i Stockholm inköp av 224 hästar för export till den dåmera icke ockuperade delen av Frankrike. Av dessa hästar inköptes 160 direkt från enskilda hästägare, under det att 64 utgjordes av från vissa truppförband utgallrade, för militärt bruk mindre lämpliga hästar. I mars—maj 1945 inköptes genom norska legationen i Stockholm 247 hästar, varav 238 avsedda för de i Sverige då upprättade norska polisskolorna och 9 för jordbruk i norska Finnmarken. Enligt avtal direkt mellan polska regeringen och hästexportberedningen förekom under år 1946 en ganska omfattande export av hästar till Polen. Sedan riksdagen i syfte att möjliggöra kreditgivning för sådant ändamål, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition 1946 nr 180, beviljat ett anslag på tilläggsstat för budgetåret 1945/46 av 9 milj. kronor, kunde i Sverige för polsk räkning inköpas 5 000 hästar, huvudsakligen av ardennertyp, däribland ett mindre antal avelsdjur. Av överskottet å de till hästexportberedningen inflytande hästförsäljningsmedlen disponerades enligt beslut av 1944 års riksdag (jämlikt proposition nr 188) 500 000 kronor för veterinärinrältningen i Skara samt för viss veterinärmedicinsk forskning. Återstående överskottsmedel, vilka uppgingo till ganska betydande belopp, voro ännu vid utgången av första halvåret 1946 odisponerade. Konstgödselregleringen. För tiden februari—juni 1946 (tredje tilldelningsperioden) genomfördes jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2506 så tillvida en lättnad i konstgödselregleringen, att ej blott fosfatgödseln utan jämväl de svenska kvävegödselmedlen kalkkväve, ljungasalpeter, köpingsalpeter och ammoniumsulfat fingo fritt försäljas. Detsamma gällde blandgödselmedel, i vilka icke ingick kali, kalksalpeter eller chilesalpeter. Av kalksalpeter ansåg man sig icke kunna medgiva fri försäljning. Tilldelningen av denna vara kunde

219 dock hållas på en tillfredsställande nivå. Totala kvävegödselanvändningen under gödselåret 1945/46 översteg ej oväsentligt förkrigsförbrukningen. De små kvantiteter chilesalpeter, som kunde inköpas, förbehöllos liksom förut sockerbetsodlingen. Av kaligödsel, varav tillgången fortfarande var mycket knapp, tilldelades jordbrukarna genom kristidsnämnderna kvantiteter, motsvarande högst 50 procent av 1944/45 års tilldelning av detta gödselslag (uttryckt i 40-procentig vara). Tidigare under gödselåret hade ingen tilldelning härav erhållits. Dessutom ställde livsmedelskommissionen vissa kvantiteter kaligödsel till krislidsslyrelsernas förfogande alt av dem fördelas för vissa uppgivna ändamål, bl. a. till sådan jordbrukare, som medelst markkarta eller utlåtande över utförda fältförsök visade, alt hans jord uppenbarligen lcde brist på kali, ävensom till fruktodlare, vilken yrkesmässigt bedrev odling av frukt för avsalu, samt för vissa betesförbättringar, betesanläggningar eller nyodlingar. Kontraktsodlare av hampa eller spånadslin kunde av livsmedelskommissionen utöver ordinarie tilldelning erhålla viss extra tilldelning av kaligödsel med per hektar 100 kg vid hampodling och 50 kg vid linodling. I cirkulär den 26 juni 1946, nr 2631, meddelade livsmedelskommissionen bestämmelser angående grunderna för konstgödseltilldclningcn under gödselåret 1946/47. Utsäde. Livsmedelskommissionen hade genom cirkulär nr 2459 meddelat föreskrifter angående handeln med utsäde för vårsådden 1946. Därvid hade stadgats, att leveranssedel icke behövde upprättas vid försäljning av utsäde av vete, råg, foderärter och vicker från utsädeshandlare till jordbrukare. Bestämmelserna om försäljning av utsäde av korn, havre och blandsäd hade däremot skärpts i förhållande till vad som gällt under föregående år. Om avtal träffats angående försäljning av sådant utsäde, fick leverans icke ske förrän kristidsnämnden genom påteckning å leveranssedeln godkänt försäljningen. Kristidsnämnden skulle sålunda ingå på viss prövning av köparens behov av utsädesspannmål av sistnämnda slag. Syftet härmed var att förhindra, att utsäde av foderspannmål inköptes för utfodringsändamål. Kristidsnämnden skulle därjämte — liksom föregående år — undersöka om den inköpta utsädesspannmålen kunde medföra förändring beträffande köparens leveransplikt till det allmänna. Med hänsyn till den starkt ökade försäljning, som normalt plägar förekomma under våren, beslöt kommissionen emellertid sedermera, jämlikt cirkulär nr 2536 — för att leveranserna av utsäde icke skulle alltför mycket fördröjas — att utsäde av fodersäd fr. o. m. den 15 mars 1946 skulle få levereras från auktoriserad utsädeshandlare utan inhämtande av kristidsnämndens godkännande. Fr. o. m. den 7 juni 1946 skärptes föreskrifterna ånyo enligt cirkulär nr 2615 därhän, att ulsäde av alla slag fick från såväl utsädeshandlare som jordbru-

käre försäljas till förbrukare endast mot av vederbörande kristidsnämnd utfärdad inköpslicens. De tidigare meddelade bestämmelserna om åtgärder lör frambringande av för export lämpligt spannmålsutsäde gåvos giltighet även för år 1946. Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsproduktcr. Vid ingången av regleringsårel 1945/46 fanns inom landet ett övergångslager om 84 000 ton brödsäd av 1944 och tidigare års skörd. I jämförelse med lagersituationen ett år förut innebar detla en minskning med c:a 300 000 ton. Till större delen härledde sig detta av den betydande export av brödsäd som under regleringsåret 1944/45 ägt rum framför allt till Finland och Norge. 1945 års skörd angavs till c:a 865 000 ton, vilket var 35 000 ton mindre än 1944 års ej fullt medelmåttiga skörd. Härtill kom, att till följd av de ogynnsamma bärgningsförhållandena en något mindre del av skörden än normalt syntes skola komma att levereras till handeln och kvarnarna. Beräkningarna under hösten angående tillgång och behov av brödsäd gåvo med utgångspunkt från gällande ransoneringsnormer till resultat ett underskott på omkring 110 000 ton. För täckande av bristen samt även för att säkerställa erforderligt övergångslager hösten 1946 verkställdes med de interallierade kontrollmyndigheternas tillstånd import av c a 70 000 lon sydamerikanskt vete. Framställning gjordes senare om ytterligare import av såväl vete som råg. Då det emellertid visade sig alt bristen på spannmål i Europa var mycket betydande, frånföll Sverige till större delen dessa importönskemål. I stället blev det nu nödvändigt att vidtaga åtgärder för att dryga ut de inhemska tillgångarna. I första rummet skedde detta genom bestämmelser om ö k a d u t m a t n i n g a v s p a n n m å l e n . Den genomsnittliga utmalningsprocenten vid förmalning av vete höjdes sålunda den 1 mars 1946 från det förutvarande procenttalet 77 till 80, den 1 april till 81 och den 25 april till 84, den högsta gräns, inom vilken ett bakningsdugligt mjöl kan erhållas. Uttagningsprocenten för siktat vetemjöl av enhetskvalitet höjdes den 1 mars från 70 till 71, den 1 april lill 75, den 25 april till 80 och den 21 maj till 81 procent. Utmatningen av råg till sammalet mjöl var redan tidigare bestämd lill 100 procent. Någon skyldighet att i vetemjöl inblanda annan spannmål hade sedan den 1 mars 1945 ej förelegat. Från den 1 april 1946 skulle emellertid vid framställning av vetemjöl inblandas minst 7 procent råg, vilket från den 21 maj höjdes till minst 10 procent och något senare till 15 procent. Bestämmelserna om inblandning av vete i rågmjöl ändrades på så sätt, att från den 1 mars sammalet rågmjöl skulle bestå uteslutande av råg, medan i samsikt skulle inblandas 7 procent vete. (Veteinblandningen hade sedan den 1 oktober 1945 uppgått till resp. 7 och 15 procent.) Från den 1 april fick samsikt tills vidare icke framställas. En utdrygning av brödsädstillgången vanns också därigenom, att från

221 den 6 mars grundransonen av mjöl och bröd vid r a n s o n e r i n g e n sänktes, i det att ransoneringsperioden förlängdes från 30 till 32 dagar. Beduktionen av förbrukningen motsvarade omkring 6 procent. En viss kompensation lämnades emellertid den tungt arbetande befolkningen ävensom barn i uppväxtåldern. I mitten av maj förlängdes ransoneringsperioden till 33 dagar. Kex, makaroner och s. k. kruskakli, som sedan hösten 1945 fått säljas fritt, indrogos från den 7 april 1946 åter under ransoneringen. I likhet med vad under de föregående åren skett föreskrev livsmedelskommissionen, att jordbrukare, som innehade beslagtagen brödsäd av 1945 eller tidigare års skörd, skulle senast den 15 juni 1946 i behörig ordning inleverera densamma till handeln eller kvarnindustrien, med undantag av brödsäd som var erforderlig till utsäde eller för förmalning mot förmäl ningskort eller eljest för tillåten husbehovsförbrukning eller ock utgjordes av sådan spannmål, som enligt gällande bestämmelser fick användas för utfodring. Den sedermera skedda redovisningen av jordbrukarnas sammanlagda leveranser av brödsäd (exkl. utsäde) av 1945 års skörd utvisade en kvantitet av c:a 535 000 ton. Delia innebar en minskning med 11 procent i förhållande till leveranserna av 1944 års skörd (likaledes exkl. utsäde), vilka redovisats till c:a 600 000 ton. Genom kungörelse den 21 juni 1946 (nr 286) blev gällande tullfrihet för omalet korn och malt utsträckt att gälla t. o. m. den 30 juni 1947. Fodermedelsregleringen. De av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2530 meddelade bestämmelserna om tilldelning av fodersäd m. m. för utfodring av andra husdjur än fjäderfän under tiden 15 mars—31 maj 1946 (fjärde tilldelningsperioden) överensstämde i stort sett med dem som gällde för näst föregående period. Såsom ersättning för fodersäd lämnades således även under fjärde perioden en viss tilldelning av betfor och kli. Särskild tilldelning av fodersäd och kli medgavs för utfodring av tjänstgörande premierade avelshingstar. Tilldelningen till hästar i skogskörslor höjdes och fick till större del än förut uttagas i form av fodersäd. Så blev fallet även beträffande tilldelningen till svin. Tilldelningen till kaniner höjdes med hänsyn till den säsongmässiga uppfödningen av ungdjur under perioden. I anledning av att regleringen av handeln med ägg upphört från årsskiftet ändrades samtidigt härmed genom cirkulär nr 2477 grunderna för tilldelning av fodermedel till fjäderfä. Som huvudregel skulle härvid för tiden 1 januari—31 maj gälla, att fjäderfäinnehavare kunde erhålla tilldelning med samma kvantitet som under motsvarande tid 1945. Om tilldelningen, så beräknad, uppginge till mer än 8 kg för hela perioden, skulle den sänkas till nämnda kvantitet. För fjäderfäinnehavare, som hade sin huvudsakliga inkomst av fjäderfäskötsel (i regel innehavare av s. k. yrkeshönseri),

22° skulle dock den beräknade tilldelningen sänkas endast i den mån den översteg 13 kg per vuxet djur. Beträffande fjäderfäinnehavare, som icke ålagts leveransskyldighet för fodersäd, skulle hänsyn tagas lill innehavet av fodersäd. Denna bestämmelse gällde även de fyra nordligaste länen. För den händelse fodersädsinnehavet var så stort, att någon tilldelning till fjäderfä ej kunde utgå enligt de ovan angivna bestämmelserna, medgavs att tilldelning av hönsfoderblandning kunde beviljas, därest vederbörande styrkte sig ha försålt motsvarande kvantitet fodersäd. De särskilda bestämmelserna om tilldelning av fodermedel till s. k. hushållshöns slopades. Inför sommarsäsongen framhöll livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2602 angående fodermedelsregleringen under juni—augusti 1946, att försörjningsläget i fråga om fodermedel var synnerligen ansträngt och att därför den största sparsamhet måste iakttagas. Liksom föregående somrar utgick icke heller nu någon tilldelning av fodermedel för unghästar, föl, nötkreatur, får, getter och kaniner. På grund av den mycket knappa tillgången på såväl fodersäd som andra kraftfodermedel hade kommissionen därjämte för sommaren 1946 måst mer än vanligt inskränka tilldelningen även för de djurgrupper med undantag av hundar, som brukat erhålla tilldelning under sommarmånaderna, nämligen hästar över 3 år, svin och fjäderfän. Sålunda fick tilldelning till hästar i jordbruksarbete lämnas endast inom norra Sverige och endast för tiden 1—25 juni. Tilldelning för sådana hästar fick ges endast i form av kli. För hästar, brukade i skogsarbete, kunde ingen tilldelning ske. Till hästar, brukade i åkerirörelse eller liknande arbete, skulle densamma utgå i form av kli eller betfor. Tilldelningen till samtliga grupper av svin hade sänkts och fick för hushållsgrisar utgå uteslutande i form av kli, till övriga grupper dels i form av fodersäd, dels i form av kli. Tilldelning för fjäderfän fick lämnas endast till den som hade sin huvudsakliga utkomst av fjäderfäskötsel samt till annan fjäderfäinnehavare, vars brukningsdel omfattade högst 5 hektar åker. I vissa undantagsfall kunde dock kristidsstyrelse, enligt särskilda direktiv, lämna tilldelning åt sistnämnda kategori av fjäderfäinnehavare, även om åkerarealen omfattade intill 10 hektar. För hushållshöns kunde ingen tilldelning ifrågakomma. De nya tilldelningsgrunderna inneburo vid oförändrat djurantal en sänkning av månadsransonerna till hälften mot föregående period. Tilldelningen fick uttagas i form av hönsfoderblandning eller kli. I särskilt cirkulär nr 2524 meddelade kommissionen bestämmelser om tilldelning av fodermedel för startande av hönserirörelse. Med hänsyn till fodersituationen komme tilldelning för ifrågavarande ändamål att beviljas endast i undantagsfall. I allmänhet fordrades, att den ifrågasatta rörelsen skulle utgöra sökandens huvudsakliga inkomstkälla. I första hand komme tilldelning att lämnas för upptagande av hönserirörelse, vilken nedlagts på grund av förhållanden som förorsakats av kristiden och för vilken byggnader och inventarier funnes.

223 En extra tilldelning medgavs i början av året av 10 kg oljekraftfoder och 10 kg kli per mjölkko. Denna tilldelning tillsammans med den ordinarie för hela produktionsåret gällande fick dock sammanlagt icke överstiga 470 kraftfoderenheter per ko inom Götaland, Svealand och Gävleborgs län samt 235 kraftfoderenheter inom de fyra andra norrländska länen. Bidrag till uppförande av s i l o a n l ä g g n i n g a r beviljades av riksdagen jämväl för budgetåret 1946/47, denna gång till ett belopp av 100 000 kronor. För möjliggörande av fortsatt låneverksamhet för samma ändamål anvisades för 1946/47 etl ytterligare investeringsanslag av 300 000 kronor. Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter. På hösten 1945 hade bestämts, att stärkelsefabrikerna skulle medges rätt att tillverka sammanlagt 250 000 deciton potatismjöl, vilken kvantitet jämte befintligt övergångslager beräknades motsvara åtgången under konsumtionsåret 1945/46. Vidare hade kommissionen beslutat medge användning av potatis, företrädesvis efterplock- och annan mindervärdig potatis, för framställning av 5 milj. liter potatisbrännvin (se sid. 40). Sedermera tillät kommissionen att potatis, som vid av kommissionen anordnad besiktning befunnes icke tåla fortsalt lagring, enligt besiktningsmännens anvisningar fick användas för tillverkning av potatismjöl eller brännvin. På grund härav utfärdades extralicenser för tillverkning av c:a 10 000 deciton potatismjöl och 3 milj. liter brännvin. Sammanlagda tillverkningen av potatisbrännvin skulle sålunda för tillverkningsåret 1945/46 uppgå till 8 milj. liter. Vad beträffar stärkelsetillverkningen visade det sig emellertid, att denna till följd av bristande tillgång på potatis inom resp. fabrikers inköpsområden syntes skola bli väsentligt lägre än den beräknade, nämligen sammanlagt blott omkring 245 000 deciton. Då livsmedelskommissionen fann denna kvantitet vara i knappaste laget, syntes det kommissionen angeläget, att de kvarvarande potatispartier, som icke funne användning för konsumtionsändamål, företrädesvis toges i anspråk för tillverkning av potatismjöl. Kommissionen lämnade därför sina besiktningsmän direktiv, att inom bränneridistrikten utsynad potatis i fortsättningen skulle levereras till stärkelsefabrik. Till befrämjande härav utverkade kommissionen bemyndigande av Kungl. Maj:t den 8 mars 1946 att lämna visst fraktbidrag för transport av potatis från bränneridistrikt till stärkelsefabrik. De av kommissionen med stöd härav medgivna fraktbidragen bestämdes att utgå efter samma grunder och med samma belopp som de, vilka tillämpats under föregående år jämlikt Kungl. Maj:ls beslut den 20 oktober 1944 (se del VI sid. 48). Som följd av den för 1945 års skörd utfästa inlösningsgarantien nödgades Svenska spanninålsaktiebolaget våren 1946 inköpa hembjuden potatis till en myckenhet av sammanlagt c:a 200 ton, således en ganska obetydlig kvantitet. I huvudsak kom denna potatis till användning för stärkelsefabrikation

224 Kungl. Maj:ts beslut i jordbrukets prisfrågor den 29 mars 1946 innebar, att någon pris- och avsättningsgaranti icke skulle lämnas för potatis av 1946 års skörd. Med hänsyn lill alt lagren av potatismjöl visade sig otillräckliga för en obegränsad försäljning, infördes i april 1946 en viss reglering av potatismjölsförsäljningen från Sveriges .stärkelseproducenters förening. Försäljningen av potatismjöl till förbrukare förblev däremot fri, såsom fallet varit alltsedan den 17 september 1945. De lättnader i fråga om handeln med stärkelsesirap, som förelegat sedan den 1 oktober 1945 (se sid. 41) indrogos åter från början av april 1946. Enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2549 skulle från nämnda tidpunkt de tidigare alltsedan oktober 1942 gällande föreskrifterna (se del IV sid. 56) åter träda i kraft. Försäljning av stärkelsesirap fick sålunda hädanefter icke ske annat än mot inköpslicens, som utfärdats för förbrukarna, och till den myckenhet som angavs å licensen. Regleringen av soc-kernärlngen. Arealen för sockerbetsodlingen uppgick år 1945 till c:a 54 600 hektar, vilket innebar en om ock obetydlig minskning i jämförelse med föregående år. Belskörden gav däremot en något slörre kvantitet, nämligen 1813 700 ton mot 1 803 400 ton år 1944. Även sockerhalten var något högre, nämligen 17-5 procent mot 17-0 procent året förut. Båsockerproduktionen ökades från 278 700 ton under kampanjåret 1944/45 till 295 000 lon kampanjåret 1945/46. Beträffande .sockernäringens reglering under produklionsårel 1946/47 framlade Kungl. Maj:t proposition till 1946 års riksdag, nr 243, vilken av riksdagen bifölls. Beslulet innebar, att den under 1945/46 gällande regleringen skulle, i allt väsentligt oförändrad, tillämpas även under 1946/47. Nytt avtal skulle alltså ingås mellan staten och Svenska sockerfabriksakliebolaget angående sockerlillverkningen under liden 1 augusti 1946—31 juli 1947 av i de flesta punkter lika innehåll som det gällande kontraktet. Det i avtalet angivna betpriset och övriga villkor för belodlingen voro oförändrade, likaså bolagets åtaganden gent emot betodlarna i fråga om melassoch konstgödseltilldelning (se del VI sid. 217). Gällande bestämmelser om importreglering för socker förlängdes genom förordning den 24 maj 1946 (nr 226) till utgången av juli 1947. I kungl. brev till generaltullstyrelsen den 24 maj 1946 angående åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande (SFS nr 227) tillkännagavs, att Kungl. Maj:t ål sockerbolaget till samma tidpunkt överlåtit ensamrätten att till landel införa socker. Biksdagsbeslutet innefattade jämväl godkännande av Kungl. Maj:ts rätt alt — utan hinder av att avialsgrunderna prövats av riksdagen — därest så

225 av väsentligt ändrade förhållanden påkallades, med berörda parter överenskomma om av dylika omständigheter motiverade jämkningar i kontraktet ävensom eljest förelaga erforderliga mindre jämkningar. Förlusten för sockerbolaget i anledning av sockerregleringen, vilken förlust staten enligt avtalet var skyldig att ersätta, beräknades för verksamhetsåret 1945/46 komma att uppgå till omkring 28 milj. kronor. Då emellertid häremot svarade vissa överskottsmedel och fordringar å statens sida, kunde det erforderliga tillskottet av statsmedel begränsas till 22 milj. kronor. Anslag till delta belopp anvisades av riksdagen på tilläggsstat för budgetåret 1945/46. Odlingen av spånads- och oljeväxter. I proposition till 1946 års riksdag, nr 108, framlade Kungl. Maj:t förslag angående fortsatta stödåtgärder för odlingen av spånads- och oljeväxter. Vad spånadsväxterna — lin och hampa — angår erinrades, att den av staten lämnade prisgarantien för odlarna av dessa växtslag dittills hade tagits i anspråk för hampodlingens vidkommande, i det att bidrag anvisats till stödjande av priset å hamphalm av 1942—1944 års skördar med sammanlagt 1 961 000 kronor, medan däremot någon motsvarande medelsanvisning beträffande linhalm icke behövt ifrågakomma. Enligt upplysningar, som meddelats i framställning från stålens linnämnd, hade emellertid två av linodlareföreningarna för räkenskapsåret 1944/45 redovisat förlust på rörelsen. Det kunde vidare förväntas, att de båda hampberedningsföretagen icke skulle bli i stånd att erlägga den 31 december 1946 förfallande amorteringar å ur hemslöjdslånefonden erhållna hampberedningslån samt att driftsunderskott för dessa företag, under förutsättning av prissänkning på hamptåga och hampblånor, kunde beräknas uppstå för 1945/46. Med hänsyn härtill hade linnämnden hemställt, att såsom bidrag till stödjande av priset på linhalm och hamphalm av resp. 1944 och 1945 års skördar måtte anvisas ett anslag av 1-3 milj. kronor. Det beräknade beloppet för stödjande av priset på linhalm av 1944 års skörd fann föredragande statsrådet stå i full överensstämmelse med innebörden av den utfästa statsgarantien, varför i propositionen förordades anslag till begärt belopp (med avdrag av viss reservation), 610 000 kronor. Däremot ansåg han frågan om anslag för täckande av eventuell förlust å hampberedningsföretagens rörelse böra uppskjutas till avgörande vid en senare tidpunkt, då förhållandena på ifrågavarande område kunde bättre överblickas. Emellertid förordades anstånd tills vidare med erläggande av intill den 1 juli 1947 förfallande amorteringar å hampberedningslånen. Börande oljeväxtodlingen framhölls i propositionen, att arealen för denna, efter en successiv ökning t. o. m. 1944, i rätt betydande mån minskats under 1945, nämligen från 44 350 till 37 700 hektar eller med 15 procent. Odlarnas antal hade nedgått från omkring 12 600 till 8 500. Med hänsyn till 15—018064

rådande försörjningsläge i fråga om matfett syntes del önskvärt, att oljeväxter odlades i tämligen stor omfattning även under 1946, framför allt sådana vilka kunde lämna råvara för framställning av margarinolja. Däremot syntes en minskning av linarealen lämpligen böra ske med hänsyn till de bättre möjligheterna för import av linolja och linfrö samt de höga kostnaderna för framställning av linolja ur inhemskt frö. Stödåtgärderna borde i huvudsak givas samma utformning som förut. Sålunda borde i fråga om den odling, som komme till stånd under 1946, garanteras ett visst pris per kg vårodlat oljeväxtfrö, medan beträffande höstraps och höstrybs av 1947 års skörd borde fastställas ett högsta garantipris. Något garantipris å fröer av hampa och solros syntes icke behöva fastställas, då dessa slags fröer blott i ringa omfattning använts för framställning av olja. Garantipriserna borde lämpligen sänkas något i förhållande till 1945 års priser. För lill oljefabrikerna levererat frö med 9 procent vattenhalt föreslogs sålunda följande garantipriser: för vårraps 89 öre, för vitsenap 77 öre, för Fiskeby senap 84 öre, för vallmo 95 öre och för linfrö 75 öre per kg. Garantipriset för frö av höstraps och höstrybs av 1947 års skörd borde icke överstiga 85 öre per kg. Organisationen av odlingen av de egentliga oljeväxterna borde alltjämt handhas av Sveriges oljeväxtodlares centralförening, medan organisationen av odlingen av spånadslin borde ombesörjas av linberedningssammanslutningarna, vilka äro sammanslutna i Biksförbundet lin och hampa. Biksdagen fattade beslut i enlighet med i propositionen framlagda förslag, varigenom medgavs att fortsatt stöd för odlingen av spånads- och oljeväxter finge ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen uppdragna riktlinjer. Till bidrag för stödjande av priset på linhalm anvisades för budgetåret 1946/47 ett anslag av 610 000 kronor samt till förädlingsoch försöksverksamhet med oljeväxter ett anslag av 35 000 kronor, varav som förut 18 000 kronor skulle utgå till Sveriges utsädesförening. Genom beslut den 5 april 1946 fastställde Kungl. Maj:t ovan angivna garantipriser å vårsått oljefrö av 1946 års skörd. Med stöd av erhållet bemyndigande träffade livsmedelskommissionen härefter överenskommelse dels med Sveriges oljeväxtodlares centralförening rörande odling m. m. av vårsådda oljeväxter under år 1946, dels med Riksförbundet lin och hampa rörande försäljning av frö utav lin, som odlats för spånadsändamål under samma år. De enligt överenskommelserna fastställda odlarepriserna gällde vara av normalkvalitet med vattenhalt av 18 procent, medan för frövara av annan kvalitet skulle verkställas prisreglering enligt särskilt angivna grunder. De sålunda bestämda priserna skulle gälla i fråga om frö, som uppköptes av föreningen, vid leverans senast den 30 april 1947 och i fråga om frö, som uppköptes av förbundet, vid leverans senast den 31 augusti 1947. Odlare, som ej tecknat odlingskontrakt, ägde erhålla ett pris, som med 4 öre per kg understeg kontraktspriserna.

227 Beträffande frö av höstraps och höstrybs av 1947 års skörd fastställde Kungl. Maj:t den 5 juli 1946 ett garantipris av 91 öre per kg vid leverans till oljefabrik av vara av normalkvalitet, nedtorkad till 9 procent. Kött- och fläskregleringen. Försörjningsläget i fråga om kött och fläsk var under vintern och våren 1946 jämförelsevis tillfredsställande. Dock ansågs i betraktande av den väntade säsongmässiga nedgången i slakten under sommarmånaderna påkallat att alltjämt bibehålla regleringen av handeln med kött och fläsk. De ordinarie ransonerna höllos under hela perioden uppe på en tämligen jämn nivå, varierande för de olika månaderna mellan c:a 375 och 405 poäng eller i genomsnitt för halvåret c:a 390 poäng i veckan. Inköpskupongerna gällde hela tiden alla slag av köttvaror. Hästkött och av sådant kött beredda varor fingo fr. o. m. den 26 mars fritt försäljas. Detsamma blev från den 15 april fallet med vissa charkuterivaror, nämligen kalvsylta, grynkorv, kalvrullad och kokt pressad kalv. En viss sänkning av poängvärdena företogs fr. o. m. den 20 maj i fråga om dels kött av storboskap och kalv, dels åtskilliga slag av charkuterivaror. Beträffande den alltsedan februari 1943 gällande importregleringen för tarmar genomfördes den lättnaden, att sådana av andra slag än svintarmar fingo fr. o. m. den 18 februari 1946 fritt införas. Från samma tidpunkt blev enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2514 förordnat, att tarmar icke längre skulle vara underkastade prisclearing (jfr del IV sid. 266). Angående p r i s r e g l e r i n g e n för kött och fläsk se sid. 214. Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. Den sedan den 1 oktober 1945 gällande föreskriften om tvångsförsäljning av beredskapslagrat smör (se sid. 44) upphörde att gälla med utgången av februari 1946. I fråga om ransoneringen på matfettsområdet må nämnas, att ransoneringsperioden fr. o. m. den 13 maj förlängdes med två dagar, vilket vid oförändrad tilldelning per period medförde att hushållsransonen nedsattes med c:a 6 procent. Även tilldelningen till bagerier och näringsställen sänktes, nämligen resp. från 55 till 45 och från 30 till 25 procent av den för år 1939 redovisade förbrukningen. En ytterligare besparingsåtgärd var att fr. o. m. den 27 maj, jämlikt kungörelse den 17 maj 1946 (nr 199), förbjöds inkavling av matfett vid tillverkning av bröd eller annat bakverk. Denna åtgärd, vilken tidigare under viss tid ägt giltighet, innebar bl. a. att tillverkning av wienerbröd omöjliggjordes. Den sålunda genomförda minskningen i matfettsförbrukningen sammanhängde med att Sverige av hänsyn till den allmänna fettbristen i Europa avstått från en eljest påräknad import av vissa partier fettvaror.

228 Trots de vidtagna besparingsåtgärderna minskades fettillgångarna inom landet, så att dessa mot slutet av våren voro relativt små. Det syntes därför — vid fortfarande ovisshet angående importen — osäkert, om en fortlöpande tilldelning av margarin såväl under sommaren som under nästa konsumtionsår skulle kunna lämnas. Med hänsyn härtill ansågs lämpligt, att tillverkningen av hushållsmargarin nedlades under viss del av sommaren, då produktionen av smör var större än under andra årstider. Kungl. kungörelse utfärdades den 31 maj 1946 (nr 235), enligt vilken hushållsmargarin fr. o. m. den 11 juni tills vidare icke fick tillverkas för avsalu. Tillverkningen av bagerimargarin berördes ej av förbudet. Tillverkningsförbudet avsågs skola bestå under omkring två månader. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 maj och den 18 juni 1946 föreskrevs, att särskild ersättning skulle av statsmedel till ett belopp av i allmänhet 3: 50 kronor per dag utgå till arbetare inom margarinindustrien, som på grund av tillverkningsförbudet icke kunde sysselsättas med ordinarie arbete. Ersättningen skulle förskotleras av vederbörande fackförbund, vilket ägde att av livsmedelskommissionen bekomma gottgörelse från kommissionens clearingkassa för fettvaror. En successiv ökning av osrproduktionen hade skett under de senasle åren, så att denna numera var av ungefär samma storleksordning som före kriget. Härvid bör dock märkas, att — frånsett dessertost — endast produktion av halvfet ost var tillåten, under det alt praktiskt taget hela produktionen före kriget bestod av helfet ost. Tilldelningen var under de senare vårmånaderna riklig. Fri försäljning medgavs från den 4 februari beträffande smältost och finsk Emmenthalerost samt från den 4 mars beträffande dessertost. Enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2592 medgavs, att lecitin fr. o. m. den 20 maj 1946 fick fritt försäljas till apoteksföreståndare för apoteksrörelsens behov, till sjukvårdsinrättning för medicinskt bruk och till fabrik för tillverkning av läkemedel (jfr del IV sid. 295). Angående utbetalning av prisutjämningsbidrag vid försäljning av inhemskt matnyttigt fett för användning inom tvättmedelsindustrien se sid. 257. P r i s r e g l e r i n g e n beträffande mjölk och matfett beröres å sid. 215. Äggregleringen. I samband med att ägghandelsregleringen upphävdes fr. o. m. ingången av år 1946 samt att fr. o. m. den 18 februari 1946 normalpriserna å ägg helt avskaffades bortföllo även de av livsmedelskommissionen meddelade föreskrifterna om kvalitetsbestämning och märkning av ägg. Däremot kvarstodo de för normala förhållanden avsedda bestämmelserna om runmärkning av ägg samt om märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg. Under förra hälften av februari 1946 blev produktionen av ägg till följd av den blida väderleken osedvanligt hög. I detta läge fann livsmedelskom-

229 missionen lämpligt atl upplägga ett lager av ägg, som kunde användas vid en senare lidpunkt lör att utjämna en tillfällig stegring i efterfrågan eller en tillfällig minskning i produktionen. Kommissionen träffade överenskommelse med Svenska ägghandelsförbundet om inlagring för kommissionens räkning i av kommissionen disponerade kylhus av viss del av förbundets överskott av ägg. Den sålunda upplagrade kvantiteten uppgick till omkring 460 ton. Härav ansåg sig kommissionen sedermera med hänsyn lill den ansträngda livsmedelssituationen på den europeiska kontinenten böra genom förbundet exportera 160 ton, vilken kvantitet motsvarade den under år 1946 verkställda importen av ägg från Argentina. Beträffande återstoden, c:a 300 ton ägg, träffade kommissionen avtal med förbundet av innebörd, att kommissionen svarade för den prisfallsförlust, som kunde uppkomma när äggen försåldes, vilket skulle ske vid tidpunkt, som kommissionen bestämde. Försäljningen kom till stånd under en akut bristperiod i slutet av mars. På livsmedelskommissionens framställning medgav Kungl. Maj.t genom beslut den 14 juni, alt prisfallsiörlusten vid och kostnaderna för exporten samt prisfallsförlusten vid den inhemska försäljningen, sammanlagt c:a 340 000 kronor, fick täckas av medel som stodo lill kommissionens förfogande för upprätthållande av jordbruksrcgleringen. Redan dessförinnan, den 15 mars 1946, hade Kungl. Maj:l medgivit, att från anslaget lill omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet finge utbetalas högst 100 000 kronor såsom goltgörelse till Kooperativa förbundet och företag inom den privata partihandeln med ägg för förluster, som kunde anses ha uppstått för dessa, därigenom att tidpunkten för normalprisernas borttagande som följd av livsmedelskommissionens nyssnämnda upplagring av ägg kommit att ske vid en alltför sen tidpunkt och företagen av delta skäl förhindrats att vidtaga eljest av marknadsläget betingade prisjusteringar. Angående äggregleringens förlopp under den tid densamma ägt bestånd samt därmed förknippade omständigheter hänvisas till en redogörelse av E. Swedborg i nr 2 av Jordbruksekonomiska meddelanden för år 1946. Fisket oeh fiskhandclsrcgleringen. Alltsedan oktober 1944 hade på fiskområdet tillämpats ett system med normalpriser i alla försäljningsled och med garanlipriser för de viktigare slagen av saltvallensfisk, medan prisbildningen var helt fri för andra fiskslag. Vissa sänkningar av de bestående normalpriserna vidtogos från den 6 februari 1946, gällande torsk, sandskädda och lerskädda. Med hänsyn till numera rådande förhållanden på fiskmarknaden fann livsmedelskommissionen emellertid lämpligt att fr. o. m. den 21 februari upphäva normalpriserna på salt och sockersaltad sill samt fr. o. m. den 16 mars normalpriserna på all annan fisk än färsk och frusen strömming. Samtidigt företog kommissionen, genom cirkulär nr 2539, en omreglering av gällande garanlipriser

av huvudsaklig innebörd att dessa i fråga om vissa slag och storlekssorteringar av fisk borttogos samt i fråga om andra slag väsentligt sänktes. Enligt beslut av priskontrollnämnden skulle vidare bestämmelserna om allmänt prisstopp icke äga tillämpning på färsk och frusen fisk, medan de däremot tills vidare skulle gälla beträffande torkad, saltad, kryddad, sockersaltad, rökt, lutad eller på annat sätt beredd fisk. De sålunda genomförda ändringarna i fiskprisregleringen voro emellertid blott avsedda som tillfällighetsåtgärder. I skrivelse den 27 mars 1946 framlade livsmedelskommissionen, efter samråd med priskontrollnämnden och efter förhandlingar med fiskarenas organisationer på v ä s t k u s t e n o c h s y d k u s t e n , i fråga om annan saltvattensfisk än strömming förslag till ett helt nytt system för den fortsatta prisregleringen, vilket var avsett alt träda i kraft efter den 13 april och äga bestånd intill utgången av juni månad 1947. Även den härmed planerade ordningen var tänkt allenast som provisorisk i avvaktan på att statsmakterna skulle fatta beslut rörande ett mera permanent prisregleringssystem i anledning av förslag som var att motse från 1945 års fiskeriutredning. Denna utredning hade efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 31 juli 1944 tillsatts av chefen för jordbruksdepartementet med uppgift »att verkställa utredning och avgiva förslag rörande fiskerinäringens efterkrigsproblem och den prisreglerande verksamheten på fiskets område». (Se Från departement och nämnder 1945, h. 15.) Det av livsmedelskommissionen framlagda förslaget innebar bl. a., att väsentliga delar av regleringsverksamheten skulle överflyttas på fiskarenas egna organisationer. Kommissionen hade anselt angeläget, att kommissionen — vilken förutsattes komina att tills vidare kvarstå som centralorgan på ifrågavarande område — i fortsättningen befriades från den synnerligen betungande och riskfyllda uppgiften med omhändertagande och försäljning av fisköverskott. Kommissionen hade i anslutning härtill överenskommit med fiskareorganisationerna på västkusten och sydkusten att dessa, därest de i fortsättningen påkallade statligt prisstöd, skulle själva genom egna ekonomiska företag av de enskilda fiskarena inlösa uppkommande fisköverskott och därefter i möjlig mån nyttiggöra överskottsfisken. Kommissionen anförde i sin nyssnämnda skrivelse beträffande de allmänna grunderna för prisregleringen bl. a. följande. Prisregleringens främsta uppgift borde vara att medverka till en utjämning av de förluster, som i överskottssituationer eljest kunde drabba enskilda fiskare. Genom det system av minimipriser, som syntes böra utgöra en nödvändig beståndsdel av prisregleringen, och genom det tillskott till betalningen av överskottsfisk, som möjliggjordes genom densamma, kunde prisregleringen även bidraga till att tillförsäkra fiskarekåren såsom helhet en skälig utkomst. Ett prisstöd till fisket kunde i rådande läge även anses starkt motiverat med hänsyn till önskvärdheten av att fisk i största möjliga utsträckning tillvaratoges för export till humanitära och dylika ändamål. Det borde dock självfallet undvikas, att stödet gåves sådana dimensioner att det uppmuntrade till icke rationaliserat fiske,

231 Prisstödet borde anordnas på sådant sätt, att livsmedelskommissionen, i samråd med priskontrollnämnden, på förslag av vederbörande fiskareorganisationcr fastställde m i n i m i p r i s e r å de viktigaste fiskslagen och att kommissionen beträffande dylik fisk, i den mån den icke kunde säljas till lägsta minimipriset (överskottsfisk), genom visst ekonomiskt bidrag möjliggjorde utbetalande av ett i princip lägre än minimipriset liggande s t ö d p r i s . Minimipriset syntes böra ligga på en sådan höjd, att det medverkade till upprätthållande av en genomsnittlig prisnivå på fisken, som gåve fiskaren en skälig bärgning. Å andra sidan borde minimipriset sättas så pass lågt, att den normala inhemska fiskkonsumtionen (möjligen med undantag för några speciella konserver) och exporten till mera normala marknader i full utsträckning kunde tillgodoses genom inköp till minimipriset eller högre pris. Den skillnad, som tänkts skola finnas mellan minimipriset och stödprisct, komme att tvinga den enskilda fiskaren att i möjlig mån undvika uppkomsten av överskott å visst fiskslag och att därför anpassa sina fångster av olika fiskslag och sina landningar efter handelns och marknadens önskemål. Det tvingade honom även alt sköta sin fisk på bästa sätt, enär den sämre fisken givetvis i första hand ginge i överskott och sålunda nedklassades från minimiprisnivån till garantiprisnivån. Såsom allmänna principer för bestämmandet av det statliga stödet till överskottsfisken syntes böra gälla, att stödet utginge endast för fisk, som var av fullgod beskaffenhet för konsumtion i färskt skick, ävensom att de stödpriser å överskottsfisken, som möjliggjordes genom statsstödet, avvägdes så att de gåve en nödtorftig täckning för de rörliga kostnaderna å en fiskeresa. Därest stödpriset vid särskilda tillfällen eller under särskilda perioder ansåges böra erhålla även andra uppgifter än den förenämnda utjämningen i fråga om avsältningsriskerna, borde det lämpligen sättas något högre än vad som motsvarade nyssnämnda kostnader. EU särskilt skal för att stödpriserna i början av här ifrågavarande period icke sattes så låga, att de endast motsvarade nyss angivna kostnader, syntes vara, att stödpriserna redan före krigsutbrottet — då benämnda minimipriser — legat relativt högt. Det statliga stödet borde inskränkas till att tillhandahålla fiskareorganisalionerna behövligt rörelsekapital ävensom det ekonomiska bidrag av fiskregleringsavgifter eller andra medel, som — utöver vad organisationerna kunde få ut vid försäljning av överskottsfisken — beräknades vara erforderligt för alt organisationerna skulle vara i stånd att för överskottsfisken erlägga betalning, motsvarande ett skäligt stödpris. Dylikt bidrag borde såsom p r i s t i l l ä g g per kg bevisligen uppkommen överskottsfisk efter organisationens hörande av kommissionen bestämmas i förväg för fiskesäsong med utgångspunkt från ett såsom skäligt anselt slödpris och med hänsynstagande till beräknade försaljningsmöjlighcter för övcrskotlsiisken (lägst fiskmjölsvärdet). Organisationerna borde själva få tillgodogöra sig de extra vinster eller få bära de förluster, som kunde uppstå på grund av inträffade avvikelser i rån de gjorda beräkningarna. Organisationerna borde icke utan kommissionens medgivande äga sälja overskottsfisk på färskmarknaden eller eljest till ändamål, som kommissionen ansåge böra tillgodoses genom inköp till samma priser som färskfisken betingade. Det borde även tillses, att organisationerna icke dreve en osund prispolitik på exportmarknaderna. Kommissionen hade i samråd med representanter lör västkust- och sydkustfiskarena beräknat storleken av de medel, som komme att erfordras for utbetalande av pristillägg å överskottsfisk under tiden 13 april 1946—30 juni 1947 och Ull täckande av kostnaderna för prisregleringen under samma tid, till omkring 2-5 milj. kronor, varav 2 milj. kronor för västkustens vidkommande. Till tackande av

232 förlusterna på och kostnaderna för prisstödet under nyssnämnda tid ansåg kommissionen skäligt, att fiskregleringsavgifter alltjämt upptoges från fiskerinäringen själv. Avgiftens belopp borde icke sättas så högt, att fisken nämnvärt fördyrades i detaljhandeln. En avgift av högst 5 procent av fiskens värde vid förstahandsförsäljningen syntes ur olika synpunkter skälig. Regleringsavgifterna å inhemsk fisk hade dittills uppburits med formellt stöd av ett auktorisalionstvång för vederbörande fiskuppköpare enligt kungörelsen den 6 november 1942 (nr 862) angående reglering av handeln med vissa slag av fisk. Då detta auktorisationstvång numera icke fyllde någon självständig uppgift, ansåg kommissionen lämpligt, att stadgandena härom ersattes med en särskild författning om regleringsavgift å fisk. I den mån så erfordrades för prisregleringens genomförande borde avgift utgå även för importerad färsk (eller frusen) fisk. I samband med att det föreslagna nya prisregleringsförfarandet började tillämpas borde den dittills praktiserade prisclearingen för importerad fisk avvecklas. Regleringsavgiftcrna vid västkusten och sydkusten räknade kommissionen uppskattningsvis under den här avsedda perioden kunna inbringa c:a 1-5 milj. kronor. Då kostnaderna för prisregleringen beräknats till 2-5 milj. kronor, återstod ett belopp av c:a 1 milj. att täcka, vilket kommissionen föreslog böra ske med anlitande av clearingkassan för fisk. Av kassans återstående medel borde huvuddelen — c:a 900 000 kronor — få intill den 1 juli 1947 av kommissionen användas som clearingmcdel i samband med utjämning av divergerande importpriser vid införsel av beredd fisk från olika länder ävensom för prisclearing i övrigt i samband med importen av livsmedel. Skulle denna återstod icke behöva tagas i anspråk för nämnda ändamål, syntes den böra inlevereras till statsverket. L i v s m e d e l s k o m m i s s i o n e n s n u r e f e r e r a d e skrivelse h a d e a v s e e n d e blott å fisket p å v ä s t k u s t e n och s y d k u s t e n . I en den 5 april 1946 a v l å t e n skrivelse m e d d e l a d e k o m m i s s i o n e n , att d e n s a m m a m e d r e p r e s e n t a n t e r för o s t k u s t f i s k a r e n a s o r g a n i s a t i o n e r efter i s a m r å d m e d p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n bed r i v n a ö v e r l ä g g n i n g a r träffat en p r e l i m i n ä r u p p g ö r e l s e b e t r ä f f a n d e reglering av priserna p å s t r ö m m i n g att, u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g a v Kungl. Maj:ts godk ä n n a n d e , gälla u n d e r tiden intill den 1 juli 1947. Överenskommelsens innebörd var i huvudsak följande. Statlig prisgaranti skulle icke gälla för strömming, som långals eller ingången av april 1946. Någon prisgaranti skulle fr. o. m. den 14 april 1946 icke heller tilllämpas för annan fisk vid här ifrågavarande kuststräckor. Prisregleringsavgift skulle vid ostkusten norr om Blekinge fr. o. m. den 14 april icke utgå å annan fisk än strömming. Prisregleringsavgifter å strömming — med 1 öre per kg — förutsattes skola upptagas av livsmedelskommissionen även i fortsättningen, dock att sådana avgifter framdeles skulle erläggas endast av de auktoriserade producentföreningarna. Avgifterna skulle tills vidare fonderas genom kommissionens försorg för att sedermera i mån av behov användas såsom bidrag till täckande av de auktoriserade producentföreningarnas eller deras centralorganisations förluster och kostnader å salt överskottsströmming under tiden 1 april 1946 30 juni 1947. De i fortsättningen uppkommande avgiftsmedlen skulle av kommissionen för ifrågavarande ändamål utbetalas till vederbörande centralorganisation, i den mån det visade sig att strömmingsfiskarenas organisationer icke kunde täcka förluster och kostnader, som nyss sagts, med anlitande av för dem eljest tillgängliga medel. Till centralorganisationens omedelbara förfogande skulle ställas ett belopp av 543 000 kronor, utgörande inbesparade, tidigare uppburna regleringsavgifter å strömming.

233 Livsmedelskommissionens förslag till ordnande av prisregleringen pä fiskområdet intill den 1 juli 1947 godkändes av Kungl. Maj:t genom beslut den 5 april 1946. Den grundläggande nyheten i det system som härigenom fastslogs var, att fiskarenas egna organisationer fingo överlaga den avsättnings- och prisgaranti beträffande överskoltsfisken, som dittills åvilat staten, och den verksamhet staten utövat för nyttiggörande av överskoltsfisken. Under medverkan av livsmedelskommissionen bildade för ändamålet de redan existerande fackliga eller ideella fiskaresammanslutningarna på västoch sydkusten särskilda ekonomiska föreningar, benämnda Västkustfisk, förening u. p. a., resp. Sydkustfisk, förening u. p. a. Enligt överenskommelse med livsmedelskommissionen hade dessa två föreningar att bestämma garantipriser för överskoltsfisk (motsvarande vad i livsmedelskommissionens skrivelse den 27 mars 1946 kallats stödpriser), att lill garantipriserna övertaga överskottsfisken samt alt därefter sälja denna fisk för beredning till djurföda eller helst — eventuellt efter sättning, konservering eller annan förädling — söka avyttra fisken till människoföda under iakttagande av alt konkurrens undvekcs ined den fisk, som kunnat säljas till minimipriset eller däröver. Det skulle även tillkomma föreningarna att till livsmedelskommissionen avgiva förslag rörande de minimipriser, som föreningarna ansåge lämpliga, samt angående de pristillägg, som genom kommissionens försorg skulle utgivas å överskottsfisken, ävensom att i övrigt stå i kontakt med kommissionen för överläggningar om prisregleringarna och lämnande av redogörelser för deras tillämpning. Föreningarna hade att för varje månad från kommissionen rekvirera pristilläggen å den under månaden uppkomna överskottsfisken. Beträffande strömmingen vid ostkusten norr om Blekinge inträdde såsom regleringsorgan den redan förut såsom centralorgan för strömmingsfiskarenas auktoriserade försäljningsföreningar verksamma föreningen Ostkustfisk, centralförening u. p. a. Denna cenlralförening skulle nu fullgöra den prisoch avsättningsgaranti i förhållande till de särskilda producentföreningarna (alltså ej direkt i förhållande till de enskilda fiskarena), som dittills ankommit på livsmedelskommissionen. Oslkustfisk hade dessutom att meddela viss prisgaranti för överskottsströmming, som måste säljas till rävföda. Statens uppgifter i avseende på prisregleringarna, vilka uppgifter närmast ankommo på livsmedelskommissionen, voro beträffande väst- och sydkusten enligt den nya ordningen väsentligen följande: fastställande av minimipriser å färsk fisk, därvid kommissionens beslut meddelades efter samråd med priskontrollnämnden; bestämmande och utbetalning till föreningarna av pristilläggen å överskottsfisk; upptagande av för finansiering av pristillläggen avsedd regleringsavgift från personer och företag, som inköpt fisk från fiskare; samt kontroll över atl föreningarna såsom överskoltsfisk redovisade endast sådan fisk, som måst säljas till lägre pris än minimipriset. För föreningen Ostkustfisk hade kommissionen uppdragit riktlinjerna för den av

234 föreningen bedrivna garantiverksamheten, innefattande godkännande avpriser och övriga villkor för inlösningen av överskottsfisk. Kommissionen hade ock alt uppbära regleringsavgifter för strömming, vilka emellertid skulle utbetalas lill Ostkustfisk endast i den mån denna förening fått vidkännas förluster å sin garantiverksamhet. För uppbörden av regleringsavgifterna och för kontroll av fisköverskotten behöll kommissionen ett antal ortsombud på de viktigaste fiskmottagningsplatserna. Dessutom anlitade kommissionen ett k två reseombud. Med hänsyn till att prisregleringsföreningarnas resp. ostkustfiskarenas producentföreningars egna kapital voro jämförelsevis begränsade i förhållande till omfattningen av deras tilltänkta verksamhet hade livsmedelskommissionen i förberörda skrivelser hemställt, att lån måtte beviljas dem såsom rörelsekapital till sammanlagt belopp av 3-5 milj. kronor, varav 3 milj. kronor till föreningarna på väst- och sydkusten och 500 000 kronor till producentföreningarna på ostkusten eller deras centralorganisation. Härom framlade Kungl. Maj:t förslag till 1946 års riksdag i proposition nr 232, vilken av riksdagen bifölls. Anslag till nämnda belopp anvisades på tilläggsstat för budgetåret 1945/46 under fonden för låneunderstöd. I konformitet med de beslut, för vilka ovan redogjorts, förordnade Kungl. Maj:t den 24 maj 1946, att kungörelsen den 6 november 1942 (nr 862) angående reglering av handeln med vissa slag av fisk skulle upphöra atl gälla fr. o. m. den 15 juni 1946. I fråga om sådan sill, som fångats i Östersjön eller Bottniska viken samt ilandförts vid kusten därav (strömming) ersattes emellertid nämnda kungörelse av en den 24 maj 1946 utfärdad ny kungörelse (nr 246), vilken trädde i kraft den 15 juni och skulle gälla t. o. m. den 30 juni 1947. I samband därmed hävdes det enligt kungörelsen den 11 december 1942 (nr 959) gällande beslaget på saltad, kryddad och sockersallad strömming. Den 24 maj 1946 utfärdades jämväl kungörelse (nr 247) om regleringsavgift å fisk, gällande för samma lid som kungörelsen nr 246. Till dessa författningar jämte Kungl. Maj:ls tidigare beslut i ämnet utfärdade livsmedelskommissionen tillämpningsföreskrifter genom cirkulär nr 2607 och 2608. Enligt de nya kungörelserna jämte nämnda föreskrifter skulle gälla bl. a. följande. Fr. o. m. den 15 juni 1946 tills vidare fick all fisk säljas fritt med undanlag av sådan strömming, som ilandfördes vid ostkusten mellan Blekinge ocli Norrbottens län eller vid kusten av Gotland. Handeln med dylik strömming förblev reglerad på samma sätt som förut. Sålunda erfordrades särskild auklorisation för inköp direkt från fiskare samt för partihandel (jfr del III sid. 286). Vid partihandel med strömming gällde icke längre något normalpris. Icke heller var färsk och frusen strömming längre underkastad bestämmelserna om allmänt prisstopp. Emellertid skulle föreningen Ostkustfisk för vid ostkusten norr om Blekinge och söder om Norrbottens län iland-

235 förd strömming fastställa partihandelspris för olika områden inom landet. (Ostkustfisk beslöt atl tills vidare bibehålla före den 15 juni gällande partihandelspriser oförändrade.) Såsom normalpris vid försäljning av här avsedd strömming i detaljhandeln skulle gälla ett pris, som med 35 öre per kg översteg det av Ostkustfisk för vederbörande område fastställda partihandelspriset. Prisbildningen på strömming, som ilandfördes vid kusten av Skåne och Blekinge samt Norrbottens län, lämnades fri. Prisregleringsavgift om 1 öre per kg skulle som förut erläggas vid inköp av färsk, frusen eller rökt strömming direkt från fiskare av producentförening eller annan auktoriserad uppköpare. Vad angår västkusten samt Skåne- och Blekingekusterna skulle fr. o. m. den 15 juni 1946 regleringsavgift utgå endast för fisk, som ilandfördes på vissa angivna orter eller som såldes till köpare på dessa orter. Avgiften drabbade på västkusten all saltvattensfisk och utgick där med 5 procent på inköpssumman. På sydkusten gällde avgiften blott torsk och sill och utgick med 4 procent på inköpssumman. Från nyssnämnda dag skulle regleringsavgift utgå även för saltvattensfisk, som importerades till riket, med 5 procent av fiskens värde på införselorten. Clearing på sådan fisk skulle ej längre förekomma. I förenämnda proposition, nr 232, lämnades en historik över vad dittills förekommit beträffande de med statligt stöd anordnade prisregleringarna på fisk. Angående det f i n a n s i e l l a r e s u l t a t e t a v r e g l e r i n g s v e r k s a m h e t e n meddelades, att livsmedelskommissionen under fyraårsperioden 1942—1945 utbetalat sammanlagt i runt tal 45-4 milj. kronor för inköp och beredning m. m. av fisk. Den ojämförligt största delen av den av kommissionen övertagna fisken hade varit avsältningsgaranterad överskoltsfisk. Försäljningsvärdet å den av kommissionen inköpta fisken hade utgjort i runt tal 29-4 milj. kronor, varför kommissionens förlust å denna verksamhet alltså utgjort omkring 16 milj. kronor. Häri ha icke inbcräknats kommissionens lagringskostnader, sammanlagt 1*7 milj. kronor, vilka beslritts från anslaget till omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet. Till täckande av förlusterna hade 1944 års riksdag anvisat ett anslag av 8 550 000 kronor (se del V sid. 337). I den mån förlusterna icke kunnat täckas av detta anslag skulle de enligt Kungl. Maj:ts medgivande belasta clearingkassan för fisk, vilken bildats dels genom tillskott av regleringsavgifter (clearingavgifter) å inhemsk färskfisk, dels genom inbetalningar i samband med sillsallning för Sveriges sill- och fiskimporlförenings räkning och dels genom clearingavgifter och vissa andra inbetalningar, som av vederbörande importörer verkställts i samband med import av fisk. Kassans behållning per den 1 april 1946 beräknades efter reglering av kända eller uppskattade förluster uppgå till omkring 2-1 milj. kronor, varav 1*3 milj. kronor motsvarade inbetalningar i samband med fiskimport. Av kassans behållning skulle,

236 som framgår av det ovan anförda, 1 milj. kronor användas för att jämte regleringsavgiflerna täcka förluster på prisregleringen för fisk vid väst- och sydkusten intill den 1 juli 1947. Då livsmedelskommissionen förutsåg, atl en omfattande insättning av fisk skulle komma till stånd under våren 1946, fann kommissionen anledning alt i god tid undersöka möjligheterna lör tillgodoseende av härvid uppkommande behov av tomtunnor. Det visade sig härvid, att svårigheter antagligen komme att uppstå för tunnbinderierna med hänsyn till tillgången på tunnstav, vilket föranledde kommissionen att i februari med Aktiebolaget Iggesunds bruk träffa överenskommelse rörande leverans av denna vara. Bolaget ålog sig att skyndsamt tillverka 400 sid prima stav för framställning av heltunnor, avsedda för insaltning av fisk, motsvarande ett antal av c:a 75 000 tunnor. Kommissionen förpliktade sig att ersätta bolaget vissa ined stav-tillverkningen förenade extra kostnader, högst 27 000 kronor. Avtalet godkändes av Kungl. Maj:t den 12 april 1946. Enligt bolagets önskan uppdrog Kungl. Maj:t åt bränslekommissionen alt vidtaga åtgärder i syfte att för bolaget säkerställa inköp av en kvantilet sågtimmer eller massaved, motsvarande vad som åtgått för stavtillverkningen. För all möjliggöra en sådan fördelning av de färdiga tunnorna mellan salteriföretagen som livsmedelskommissionen ansåg lämplig, särskilt med hänsyn till de företag, vilka deltogo i sättning av överskottsfisk som fiskeriföreningarna omhändertagit enligt bestämmelserna för den statliga fiskprisregleringen, befanns önskvärt att kunna lösgöra tunnbinderierna från vissa äldre leveransförpliktelser. Detta syntes bäst kunna ske genom användning av beslagsinstitutet. På livsmedelskommissionens hemställan förordnade Kungl. Maj:t fördenskull genom kungörelse den 10 maj 1940 (nr 180) om b e s l a g å o b e g a g n a d e t o m t u n n o r av furu eller gran, rymmande mer än 20 liter och användbara för sättning av fisk, fr. o. m. den 12 maj 1946. Beslaget omfattade vid nämnda tidpunkt inom riket befintliga tunnor, vilka innehades av person eller företag som yrkesmässigt tillverkade eller försålde eller i yrkesmässig verksamhet använde sådana tunnor, ävensom alla tunnor av ifrågavarande slag som efter beslagstillfällel tillverkades inom riket eller dit infördes. Förfogande över beslagtagen vara fick ske endast efter livsmedelskommissionens bestämmande. I cirkulär nr 2588 och 2605 föreskrev kommissionen, att den som i yrkesmässig rörelse använde tunnor för tillverkning eller beredning av varor till avsalu ägde för sådant ändamål förfoga över de förråd av beslagtagna tunnor, som han vid tiden för beslagets ikraftträdande innehade. Yrkesmässig tunntillverkare ägde, därest kommissionen ej annorlunda bestämde, ulan hinder av beslaget försälja eller annorledes överlåta tunnor under villkor att han uppfyllde den föreskrivna månatliga rapportskyldigheten. Återförsäljare fick tillstånd att per månad fritt försälja eller överlåta beslagtagna tunnor till ett antal av 10.

237 Regleringen av handeln med socker, sirap och kolonialvaror. 1945 års sockerbetsskörd motsvarade c:a 270 000 lon raffinerat socker. Då den inhemska konsumtionen vid tillämpning av gällande ransoneringsnormer beräknades till c:a 265 000 ton per år, kunde behovet anses fullt tryggat. För att friställa vissa mindre kvantiteter för hjälpleveranser företogs emellertid fr. o. m. den 29 april genom förlängning av ransoneringsperioden en sänkning av de ordinarie ransonerna till enskilda hushåll med 5 procent, varjämte tilldelningen till industriella ändamål och till näringsställen rätt betydligt nedskärs. I sistnämnda hänseenden innebar förbrukningsinskränkningen följande: Tilldelningen av socker sänktes efter den 30 april för sötvaruindustrien från 72 till 61 procenl av 1939 års förbrukning och för läskedrycksindustrien från 80 lill 68 gram per tillverkad liter. I båda fallen skulle en fjärdedel av tillverkningen utgå i form av industrisocker. För bagerierna sänktes sockertilldelningen från 70 till 60 procent av 1939 års förbrukning och för näringsställena beträffande sådana med kaffeservering som huvuduppgift från 65 till 45 procent och beträffande övriga från 65 till 50 procent av nyssnämnda förbrukning. Samtidigt bestämdes, att vid servering av kaffe eller te å näringsställe tills vidare fick lämnas högst en sockerbit per mindre kopp och två sockerbitar per större kopp eller kanna. Under tiden 17 juni—19 juli medgavs rätt till inköp av 1 kg socker extra per person för syltning och saftning. De för år 1945 gällande bestämmelserna om tilldelning av socker för utfodring av bin (se del VI sid. 229) gåvos tillämpning även för år 1946. Sedan vid årsskiftet hos handlande inneliggande lager av risgryn frigivits till försäljning, lämnades under fortsättningen av halvåret ingen ytterligare tilldelning av denna vara. Genom kungörelse den 22 februari 1946 (nr 37) förordnades, alt kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 547) angående beslag å samt reglering av handeln med torkad frukt m. m. skulle upphöra att gälla fr. o. m. den 25 februari 1946. Härigenom hävdes samtliga de bestämmelser, som livsmedelskommisionen med stöd av ifrågavarande författning meddelat, vilket medförde frigivning av följande slag av torkade eller saltade ätbara frukter och bär: aprikoser och persikor, bananer, cedralfrukt, plommon, sviskon och bruneller, päron, äpplen, s. k. blandad frukt av frukter som nyss nämnts, skal och kärnhus av äpplen samt s. k. chopped apples till beredning av läskedrycker, ävensom russin och korinter. Iranska aprikoser, cedratfrukt, bosniska plommon och russin hade genom utfärdade särbestämmelser redan tidigare fått försäljas fritt. Gällande föreskrifter rörande prisclearing på vissa slag av torkad frukt skulle fortfarande äga tillämpning. I fråga om livsmedelskommissionens

clearingkassa för kolonialvaror meddelade Kungl. Maj:t emellertid den 29 mars 1946 kommissionen bemyndigande att beträffande vara, för vilken kommissionen alltjämt tillämpade prisclearingförfarande — det gällde huvudsakligen torkad frukt, sötmandel samt vissa slag av kryddor — lör viss tid, dock längst t. o. m. den 30 juni 1946, meddela föreskrift om sådan till lämpning av clearingförfarandet, att clearing skulle äga rum allenast om och i den mån det av kommissionen och priskontrollnämnden för viss importör eller producent godkända självkostnadsprisel under- resp. översteg det av samma myndigheter fastställda clearingpriset för varan med minst 5 procenl av sistnämnda pris. Diverse föreskrifter i samband med livsmcdelsransoneringarna. I början av år 1946 uppkom en situation, som hotade atl kunna utveckla sig till en konflikt med avseende på jordbrukarnas mjölkleveranser till mejerier och hushåll. Inför detta hot syntes det livsmedelskommissionen angeläget att träffa förberedelser för en mjölkransonering. En dylik ransonering måste enligt kommissionens åsikt få formen av l o k a l t b e g r ä n s a d e r e g l e r i n g a r , grundade på kungörelsen härom den 6 november 1942 (nr 882). Kommissionen fann, att det komme att möta svårigheter att från Stockholm meddela förordnande om lokala regleringar på mjölkområdet, enär dessa måste förutsätta noggrann kännedom om förhållandena på resp. orter och troligen i slort antal samtidigt meddelas i olika delar av landet. Kommissionen hemställde därför om bemyndigande att vid behov på kristidsstyrelserna överflytta sin befogenhet alt förordna om lokala livsmedelsregleringar. Sådant bemyndigande erhöll kommissionen genom en den 12 januari 1946 utfärdad kungörelse (nr 4) om ändring i förutnämnda författning. Då någon konfliktsituation på mjölkområdet icke uppstod, behövde kommissionen ej taga nämnda bemyndigande i anspråk. Med hänsyn till den i flera hänseenden skärpta livsmedelssituationen meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär den 10 maj 1946, nr 2587, föreskrift om vissa ytterligare inskränkningar i fråga om matserveringen på näringsställe. Sålunda skulle vid servering av framdukat smörgåsbord eller s. k. assietter till en och samma måltid ej få serveras mer än tre slags assietter. Vid en och samma måltid fick ej serveras mer än tre rätter, varvid smörgåsbord (assietter) räknades som en rätt. Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. Enligt kungörelse den 22 mars 1946 (nr 84) ägde s v i n - o c h h ö n sr ä k n i n g rum per den 15 april 1946. Den var i allo organiserad på samma sätt som tidigare motsvarande räkningar. Den a r e a l i n v e n t e r i n g o c h k r e a t u r s r ä k n i n g , avseende den 1 juni 1946, varom förordnades genom kungörelse den 5 april 1946 (nr 124),

239 överensstämde i allt väsentligt med den som ägt rum vid samma tidpunkt 1945. Helt oförändrade i förhållande till föregående års motsvarande bestämmelser voro de föreskrifter om insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rörande skördeutsikterna och skörden år 1946, vilka meddelades i kungörelse den 5 april 1946 (nr 123). De av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 2634 lämnade föreskrifterna om s ä r s k i l d u p p s k a t t n i n g a v f o d e r s ä d s s k ö r d e n på vissa brukningsdelar i Götaland, Svealand och Gävleborgs län överensstämde i det stora hela med motsvarande bestämmelser år 1945. S. k. r a n s o n e r i n gs i n v e n t e r i n g (se del III sid. 301) anordnades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 2583 per den 9 maj 1946 beträffande mjöl och gryn, ransonerat bröd, makaroner, spaghetti och vermiceller samt kruskakli. Någon kvartalsinventering av landets förråd av vissa livsmedel, liknande dem som under de föregående krisåren ägt rum, förekom ej under första halvåret 1946.

5.

Industrien.

Översikt av produktionsutvecklingen och försörjningsläget. Det allmänna industriella läget kännetecknades alltfort av synnerligen stor aktivitet. Produktionsvolymen var liksom under år 1945 betydande och befann sig i fortsatt tillväxt. Sålunda utvisade Industriförbundets produktionsindex en uppgång från 125 i december och januari ( 1 9 3 5 = 1 0 0 ) till 127 i februari, 128 i mars och 129 i april och maj. Den föll därefter visserligen en enhet till 128 i juni, men den genomsnittliga nivån låg högre än någonsin förr; den förut högsta årsmedelsiffran, 124, nåddes 1939. Arbetslösheten var minimal, vilket bekräftas av samtliga de statistiska sifferserier, som avse att belysa sysselsättningens omfattning. Utrikeshandeln företedde på importsidan stark expansion, med för hela halvåret mer än fördubbling av importvärdet jämfört med senare halvåret 1945. Exporten var ock livlig, ehuru något begränsad i förhållande till det våldsamma uppsving som rått under det föregående årets senare hälft. En viss knapphet förefanns väl ännu på åtskilliga råvaror och förnödenheter, främst stenkol och koks. Men märkbara lättnader förspordes i tillförseln på andra viktiga varuområden, delvis som följd av avvecklingen av den internationella råvarukontrollen (se sid. 306). över huvud kunde den svenska industriens produktionskapacitet sägas vara väl utnyttjad, oftast intill gränsen för förhandenvarande arbetskraftstillgångar. För j ä r n i n d u s t r i e n s vidkommande låg produktionsindex för olika månader kring 140 å 150. Brist på arbetskraft gjorde sig starkt kännbar, och som följd härav voro mer eller mindre omfattande driftsinskränkningar oundvikliga i fråga om såväl hyttor som stålugnar, valsverk, dragerier och stålgjuterier. På den svenska marknaden rådde en oerhörd efterfrågan på järn och stål. Visserligen ökades importen ytterligare något, men den var ännu otillräcklig, särskilt beträffande valstråd och tunnplåt samt bandjärn. Prioritering av leveranserna från järnverken måste därför fortfarande tilllämpas av industrikommissionen. Den stora orderbeläggningen för den inhemska marknaden och de produktionsinskränkningar som måst vidtagas begränsade de kvantiteter av järn och stål, vilka kunde ställas till förfogande för export. En viss lättnad kunde iakttagas i fråga om järnindustriens råvaruförsörjning. Leveranserna av ved ökades och tillgången på träkol var

241 god; då importen av fossila bränslen fortfarande var otillfredsställande, kunde dock någon ökad tilldelning härav till järnverken ännu icke komma i fråga. På smidesskrot rådde ej längre någon brist, sedan importen därav nu åter kommit i gång. Den friare tillgången på legeringsämnen möjliggjorde ett återupptagande i vidgad omfattning av framställningen av de gamla fullgoda stålkvaliteterna. Vad v e r k s t a d s i n d u s t r i e n angår kännetecknades den av en exceptionellt hög sysselsättning med besvärande brist på arbetskraft. Produktionsindex för verkstäderna steg till den rekordmässigt höga siffran 182 i april. Enligt denna indexberäkning låg produktionsvolymen för hithörande industri c:a 30 procent över genomsnittssiffran för 1939, medan motsvarande stegring för industrien som helhet stannade vid 3 procent. B y g g n a d s ä m n e s i n d u s t r i e r n a s leveransförmåga förbättrades märkbart. Sålunda kunde man i fråga om cement räkna med en ökning i produktionen jämfört med 1945 med omkring 20 procent, vilket gjorde atl belong kunde i större utsträckning än förut tagas i anspråk för byggnadsändamål av skilda slag. Produktionsökningen inom cementindustrien möjliggjordes bl. a. genom allmännare övergäng lill oljeeldning som ersättning för felande tillgång på stenkol. På murtegel och än mer på taktegel var knappheten fortfarande mycket kännbar. Tack vare att produktionen i ökad omfattning kunnat utsträckas över vintersäsongen, delvis med statlig subvention, blev det dock möjligt att i högre grad än förut tillgodose efterfrågan och nedbringa de tidigare mycket långa leveranstiderna. En avsevärd utökning ägde rum jämväl i fråga om fönsterglasproduktionen. Bl. a. återupptogs nu i viss omfattning tillverkningen av tjockt glas (lör bilar, järnvägs- och sparvagnar m. m.), vilken förut till största delen legat nere. För takpappfabrikationen var det av väsentlig betydelse, alt import av asfalt äter i vidgad mån kommit till stånd. Brist på råpapp (grålump) utgjorde dock fortfarande ett hinder. Otillräcklig var ännu tillgången på elektrisk installationsmateriel, ett område där den inhemska tillverkningen ej på långt när kunde ersätta den uteblivna hnporlen. T r ä v a r u i n d u s t r i e n s läge bestämdes givetvis i första hand av förhållandena på exportmarknaden. Vid årets början rådde från olika träimporterande länders sida, såväl i Europa som i främmande världsdelar, synnerligen stort intresse att komma i kontakt med svenska exportörer för köp av trävaror, men den från myndigheternas sida tillämpade offertkonlrollen hindrade exportörerna att inleda försäljningar, innan vederbörligt tillslånd härtill erhållits. I de handelsöverenskommelser, som slötos för året, lämnades frågan om trävaruexportens omfattning tills vidare öppen. Då beslut härom sedermera fattades, skedde detta, på grund av det samband som bestod mellan landets virkesproduktion och bränsleförsörjning, i anknytning till löften om ökad import till Sverige av kol och koks. Sedan vissa utfäs16—618064

242 lelser i sådant hänseende erhållits från den internationella koorganisationen för Europa (se sid 270), meddelade svenska regeringen, att den var beredd att till förfogande för export under 1946 ställa 400 000 std sågade och hyvlade trävaror (inkl. lådbräder och färdiga trähus) samt 500 000 m 3 t pitprops. Då Sverige år 1945 av sågade och hyvlade trävaror exporterat närmare 600 000 och under åren 1935—1939 i medeltal 778 000 std, var den nämnda exportkvantiteten för dessa varor relativt liten. Däremot betydde den utlovade propsexporten en ökning mot 1930-talets förhållanden. Produktionen av sågade trävaror beräknades för år 1946 komma all uppgå till omkring 1 milj. std. För den inhemska marknadens behov skulle sålunda återstå blott omkring 600 000 sid mot närmare 660 000 föregående år. T r ä m a s s e i n d u s t r i e n s produktion upprätthölls vid årets början till omkring två tredjedelar av kapaciteten. Bristen på kol sökte man på en del håll övervinna genom införande av oljeeldning. En viss ökning av produktionsvolymen inträdde längre fram under perioden. Lagren av pappersmassa, vilka vid västspärrens hävande uppgått till omkring 950 000 ton, hade genom den forcerade exporten under år 1945 nedbragts till omkring 350 000 ton vid årets slut och därmed till en nivå, som i fortsättningen begränsade exportkapacileten i huvudsak till den löpande produktionens storlek. Största problemet i försäljningshänseende erbjöd prisfrågan i Förenta staterna. Säljarna ställde i utsikt, att vid en rimlig prisförhöjning c:a 700 000 ton svensk massa skulle kunna under året ställas till den amerikanska marknadens förfogande, medan man vid oförändrade priser måste förutse en allvarlig krympning i leveranserna till denna marknad. I mitten av april fattade den amerikanska priskontrollmyndigheten beslut om höjning av maximipriserna, men denna höjning visade sig endast delvis motsvara förväntningarna. Skeppningarna kommo i gång men tills vidare i tämligen begränsad omfattning. Förhållandevis mera betydande voro de försäljningsavtal som slötos för den brittiska och andra reguljära marknader. Det beräknades, alt massaexporten sammanlagt under år 1946 skulle kunna hållas uppe vid en nivå som med ej fullt en tredjedel understeg exporten före kriget. Vid p a p p e r s b r u k e n var sysselsättningen god. Den starkt ökade inhemska förbrukningen av papper vållade emellertid, att exporten måsle räll kraftigt begränsas i förhållande till vad som med hänsyn till den starka efterfrågan i utlandet eljest skulle varit möjligt att uppnå. Vad t e x t i l i n d u s t r i e r n a angår utgjorde försörjningen med spånadsämnen knappast längre något problem. Världsförråden av särskilt ull och bomull voro mycket stora och några hinder för en tillräcklig import härav förelågo ej. 1 stället besvärades den svenska t e x t p r o d u k t i o n e n i hög grad av brist på arbetskraft. Såväl spinnerierna som i all synnerhet väverierna

243 och trikåfabrikerna, vilka för att helt utnyttja sin kapacitet måste i större eller mindre omfattning bygga på tillförsel av utländskt garn, kunde icke uppnå full förkrigsproduktion. Importen av textilfabrikat började komma i gång men var fortfarande mycket otillräcklig. I motsats till vad fallet var beträffande textilråvarorna fortfor den internationella råvarukontrollen alltjämt att tillämpas i fråga om h u d a r o c h s k i n n. Sveriges tilldelning av de i främsta rummet viktiga sydamerikanska hudarna var snävt begränsad. Ersättning fick i viss mån sökas genom tillförsel av nordamerikanska hudar av lägre kvalitet. Emellertid visade sig den internationella hudregleringens upprätthällande förenad med allt större svårigheter och vid halvårets slut nedlade det kontrollerande organet (Combined Hide, Skins and Leather Committee i Washington) sin verksamhet. Även för g u m m i i n d u s t r i e n stodo råvaror numera till buds i växande omfattning. Världsproduktionen av naturgummi befann sig i kraftig tillväxt och möjliggjorde ökade kvottilldelningar genom det internationella regleringsorganet på området (Combined Rubber Committee). Syntetiskt gummi var sedan årsskiftet i motsats till naturgummi undandraget den internationella fördelningskonlrollen, ehuruväl Förenta staterna alltjämt tilllämpade rätt snäva exportrestriktioner på detla område. Dessa blevo dock av mindre betydelse i samma mån som tillgången på naturgummi ökades. Då därjämte cordväv numera kunde erhållas i större omfattning, voro förutsättningar för handen för en avsevärt utvidgad tillverkning av de gummifabrikat som för tillfället ägde det största intresset, nämligen bilringar. Enligt uppgjort program beräknades tillverkningen av såväl lastbilssom personbilsdäck kunna successivt uppdrivas till 20 000 å 25 000 st. per månad, varigenom hela årsproduktionen komme att uppnå en siffra av bortåt 300 000 däck. 1 stort sett lyckades man ock under första halvåret 1946 fullfölja detta program. För alt kunna ej blott fylla ersättningsbehovet för i gång varande bilar och bussar utan även i någorlunda stor omfattning möjliggöra en återinsättning i trafik av avställda fordon var emellertid denna produktion långt ifrån tillräcklig. En mycket stor import av färdiga däck skulle ha krävts härför; men en import av sådan storleksordning lät sig icke genomföras, främst på grund av den restriktiva exportlicensgivningen i Amerika. I fråga om b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n lade bristen på arbetskraft liksom ock bristen på åtskilliga slag av materiel hinder i vägen för ett restlöst fullföljande av uppställda byggnadsprogram. I malerielhänseende kunde, som ovan nämnts, en viss ljusning skönjas i fråga om tillgången på bl. a. tegel och cement, glas, vissa slag av byggnadsjärn m. m. Kännbara voro däremot svårigheterna att tillgodose behovet av trävaror. Beträffande olika slag av rör och annan installationsmateriel, klenare armerings järn,

spik, tunnplåt m. m. rådde ävenledes avgjord knapphet. För färger ocli fernissor samt linolja försämrades importmöjligheterna under perioden efter den lättnad som kunnat konstateras under senare halvåret 1945. Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion. Järn och

järnvaror.

I syfte att åstadkomma en utjämning av varvsindustriens råvaruförsörjning hade genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 646) förordnats om beslag å av varvsföretag innehavda förråd av grövre järnplåt samt balk-, vinkeloch annat profil järn (se del V sid. 72). En viss lättnad i fråga om dispositionen över dylikt material hade av induslrikommissionen medgivits redan i december 1945 så tillvida, alt generellt tillstånd lämnades varven alt använda beslagtagen plåt och beslagtagel profiljärn för byggande av farlyg för svensk beställare samt reparation av svenska farlyg, medan beslagels bestämmelser fortfarande gällde i fråga om fartygsbygge för utländsk beställare samt reparation av utländska farlyg. På grund av inträdda förbättringar i försörjningsläget upphävdes beslaget helt genom kungörelse den 15 mars 1946 (nr 66). Ävenledes upphävdes genom kungörelse den 29 mars 1946 (nr 93) det genom kungörelse den 17 maj 1940 (nr 372) lagda beslaget å skrot av smidbart järn (se del I sid. 274). Fr. o. m. den 1 april 1946 fick som följd härav smidesjärnskrot fritt försäljas och förbrukas. Däremot kvarstod beslaget å skrot av icke smidbart järn. Ytterligare en beslagsförfallning på järnområdet, nämligen kungörelsen den 18 december 1942 (nr 964) angående beslag å viss järnplåt samt reglering av handeln med dylik plåt ni. m. (se del IV sid. 95) upphävdes genom kungörelse den 7 juni 1946 (nr 236). 1 sin motivering för förslaget härom anförde induslrikommissionen, atl sådan järnplåt som avsågs i nyssnämnda författning hade tillverkats såsom ersättning för bleckplåt, vilken redan tidigare lagls under beslag. Enär ersättningsplåten icke längre syntes komma att tillverkas vare sig inom landet eller utomlands, vore beslaget å ersätlningsplat icke vidare erforderligt. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 26 maj och den 25 augusti 1944 hade industrikommissionen träffat produktionsavtal med ell flertal inhemska företag om tillverkning av gjutna heltjocka tryckrör (muffrör). Denna tillverkning kom emellertid icke i gång i beräknad omfattning, vilket delvis sammanhängde med den utbrutna verkstadskonflikten. Till följd av denna konflikt kunde avtalen icke i sin helhet fullföljas från företagens sida, utan stora brister förelågo i de avtalade kvantiteterna vid avtalstidens ulgång. På grund av att import av hithörande rör till normala priser redan i slutet av 1945 kom till stånd från Förenta staterna och England, i mindre omfattning även från Belgien, ansåg sig kommissionen icke böra förlänga avlalen. De skäl som föranlett inrättandet år 1944 inom industrikommissionen av en clearingkassa för reglering av priserna inom riket å gjutna hel-

245 tjocka tryckrör (se del VI sid. 67), kunde därför ej längre anses föreligga. I skrivelse den 13 februari 1946 föreslog kommissionen, att clearingkassan måtte avvecklas. En ytterligare anledning härtill vore, att kassan vid fullgörande av samtliga förpliktelser enligt produktionsavtalen komme att visa ett betydande överskoll. Därest clearingen upphörde, syntes de inom landet tillverkade rör, som reservförrådsnämnden enligt avtalen nödgats överlaga såsom osäljbara, böra åsältas ett sådant utförsäljningspris, att avsättning i öppna marknaden bleve möjlig (gällande imporlpris minus 15 procent på grund av sämre kvalitet), varvid reservförrådsnämnden borde från clearingkassan erhålla ersättning för gjorda förluster. Härvid komme ändå ett överskott all finnas i kassan på c:a 330 000 kronor exklusive förlagskapitalct 300 000 kronor. Genom beslul den 1 mars 1946 förordnade Kungl. Maj:t, att ifrågavarande clearingförfarande skulle upphöra fr. o. m. den 4 mars 1946 och således icke äga tillämpning beträffande rör som infördes till eller tillverkades inom riket efter nämnda dag. Genom särskilt beslut den 22 mars föreskrev Kungl. Maj:t, att inbelalningsskyldighet till clearingkassan icke heller skulle föreligga beträffande sådana före den 4 mars 1946 importerade rör, vilka före sistnämnda dag ännu ej levererats till förbrukare. I meddelande i ärendet, nr 319, påpekade induslrikommissionen, att införseln av gjutna, raka, heltjocka tryckrör av icke smidbart järn alltjämt var reglerad, varjämte licens alltjämt erfordrades för inköp av rör av ifrågavarande slag enligt kommissionens meddelande nr 228. Andra

metaller.

I fråga om metallen platina befanns försörjningsläget vid årsskiftet vara sådant, att det i kungörelse den 25 september 1942 (nr 789) stadgade beslaget å nämnda metall kunde upphöra. Förordnande i sådant hänseende meddelades genom kungörelse den 1 februari 1946 (nr 19). Börande kadmium föreskrev industrikommissionen genom meddelande nr 314, att den med stöd av kungörelsen den 24 oktober 1941 (nr 816) förordnade handelsregleringen skulle fr. o. m. den 1 april 1946 så tillvida upphöra, att fri försäljning och förbrukning av denna metall i form av oarbelad vara, anoder eller aska och kräts fick äga rum. Beslaget å hithörande varor kvarstod alltjämt. På nyåret 1946 inkom Aktiebolaget svenska aluminiumkompaniet med en framställning, vari gjordes gällande, att bolagels tillverkning av aluminium på grund av utländsk dumping icke syntes kunna upprätthållas, därest icke åtgärder snarast vidtoges till skydd för bolagets produktion. Det framhölls, att skydd lättast skulle kunna genomföras, om gällande prisclearing mellan importerat och inom landet producerat aluminium finge tills vidare fortfara samt att åtgärder vidtoges för alt prisregleringen bleve effektiv. Aktiebolaget svenska metallverken hade för sin del funnit önskvärt, att clearingförfarandet fortsattes ytterligare någon tid, förslagsvis sex månader. I yttrande

246 över framställningen lämnade industrikommissionen en redogörelse för världsproduktionen och konkurrensläget i fråga om aluminium, varav framgick, att den svenska produktionens ställning finge anses ganska bekymmersam. Kommissionen fann emellertid, att ur försörjningssynpunkt en fortsalt prisreglering på området icke var erforderlig. Även priskontrollnämnden ansåg ur de synpunkter den hade att beakta, att prisregleringen icke skäligen borde fortbestå. Industrikommissionen förordade därför, alt gällande reglering i fråga om aluminium och aluminiumprodukter omedelbart måtte upphävas. Emellertid erinrade kommissionen om det avlal som i februari 1944 ingåtls mellan reservförrådsnämnden samt Aktiebolaget svenska aluminiumkompaniet och dess dotterbolag Svenska aloxidverken aktiebolag, varigenom sistnämnda bolag förbundit sig att, därest driften vid dess anläggningar för tillverkning av aluminiumoxid och kryolit skulle definitivt nedläggas, efler anmodan från statens sida under en tid av fem år från nedläggandet, dock ej längre än t. o. m. år 1953, på egen bekostnad underhålla nämnda fabriksanläggningar, så att desamma kunde efter tre månaders varsel utnyttjas för avsett ändamål (se del V sid. 278). Med detta avtal hade åsyftats, att beredskap skulle i viss omfattning upprätthållas i fråga om landets försörjning med aluminium. Värdet av denna beredskap skulle ökas, om kontinuerlig produktion kunde upprätthållas. Kommissionen ansåg det därför vara avvisst intresse att få utrönt, huruvida förutsättningar för en lönande produktion av aluminium vid bolagets anläggningar förefunnes eller kunde tänkas uppkomma vid en lidpunkt, då kostnaderna för råvaru- och bränsleanskaffningen åter bleve mera normala. På grund härav ifrågasatte kommissionen, huruvida icke bemyndigande borde lämnas kommissionen att föranstalta om en dylik undersökning beträffande möjligheterna för fortsatt drift. Genom beslut den 12 januari 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt industrikommissionen att verkställa den föreslagna utredningen. Emellertid beslöt Kungl. Maj:l senare, den 15 februari 1946, alt fr. o. m. den 20 februari frigiva införseln av aluminium och produkter därav. I samband härmed förordnades, alt den reglering av marknadspriserna å dessa varor, varom föreskrift lämnats den 6 juli 1945 (se sid. 62), samtidigt skulle upphöra, i följd varav jämväl de åt industrikommissionen och reservförrådsnämnden genom samma beslut lämnade bemyndigandena liksom ock del åt industrikommissionen den 12 januari lämnade utredningsuppdraget återkallades. Verkstadsprodukter. För att fullbordandet av särskilt nödvändiga byggnader, framför allt bostadshus men även sjukhus, skolor o. dyl. samt vissa för landets försörjning nödvändiga fabriker, icke skulle äventyras, hade fr. o. m. den 1 augusti 1945 tillämpats förtursrätt vid leverans av viss byggnadsmateriel (se sid. 64). De senast meddelade bestämmelserna i ämnet gällde byggnadsföretag, som voro avsedda att färdigställas före den 1 juli 1946. Då tillgången på viss

247 byggnadsmateriel fortfarande var knapp, befunnos liknande förtursbestämmelser böra gälla även för byggnadsföretag, avsedda att färdigställas under senare halvåret 1946. Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 31 maj 1946 gav induslrikommissionen i meddelande nr 328 föreskrifter om förtursrätt, liknande dem som dittills tillämpats, att gälla beträffande värmeledningspannor, spisar och radiatorer under tiden 1 juli—31 december 1946. I mars 1943 hade industrikommissionen med stöd av då gällande beslagsoch handelsregleringsbestämmelser lämnat föreskrifter angående gjuteriernas inköp av s. k. kärnbindemedel (se del IV sid. 322). Dessa föreskrifter inneburo, att särskild inköpslicens erfordrades — förutom för inköp av beslags- och handelsreglerade varor, som användes såsom kärnbindemedel — jämväl för inköp av sammansatta kärnbindemedel från tillverkare av dylika. Med hänsyn till att försörjningsläget så förbättrats, att beslagen och handelsregleringarna å de flesta för tillverkning av kärnbindemedel erforderliga råvarorna upphävts, medgav kommissionen enligt meddelande nr 316, att fr. o. m. den 1 april 1946 sammansatta kärnbindemedel fingo försäljas utan mottagande av licens. Beträffande sådana varor, som alltjämt voro under beslag eller handelsreglerade, såsom linolja, mjöl och melass, skulle vederbörande regleringar fortfarande tillämpas för dessa varor, även om de användes som kärnbindemedel. Det meddelades samtidigt, atl tilldelning till gjuteri utom för vissa specialtillverkningar icke komme att medges för ifrågavarande ändamål, utan alt gjuterierna komme att hänvisas till att inköpa sammansatta kärnbindemedel. Glasvaror. Råvara- och bränslebrist hade under åren 1944 och 1945 framtvingat en stark nedgång i den inhemska tillverkningen av fönsterglas. Som omnämnts i del V sid. 279 nedlades i oktober 1944 driften vid Oxelösunds glasbruk, som dittills svarat för omkring 60 procent av tillverkningen. Från slutet av samma år upphörde även till största delen importen av fönster- och maskinglas. Svårigheterna att tillgodose behovet av glas lör byggnadsverksamheten voro fördenskull under förra hälften av år 1945 mycket stora. Läget förbättrades dock, sedan import i maj 1945 i jämförelsevis stor omfattning åter kommit i gång framför allt från Amerika. Det blev härigenom möjligt att fylla de viktigaste behoven, även om dröjsmål i leveranserna ej kunde undvikas på grund av den stora orderanhopningen. Då sedermera tillverkningen vid de inhemska företagen ökades — vid slutet av oktober 1945 voro samtliga svenska fönsterglasbruk i gång — syntes utsikterna ha ljusnat så pass mycket, att industrikommissionen kort efter årsskiftet beslöt genomföra vissa lättnader i regleringen. Fr. o. m. den 23 januari 1946 medgavs sålunda, att s. k. U- och T-glas (d. v. s. utskotts- och sämre glas) fick tills vidare

248 ulan hinder av gällande beslag och handelsreglering fritt försäljas och förbrukas. De i kommissionens meddelande nr 224 angivna principerna för tilldelning av fönsterglas (se del VI sid. 68) skulle icke vidare tillämpas. Tilldelningen komme i stället att bestämmas av tillgången å begärt fönsterglas vid varje särskild lidpunkt. Emellertid infriades ej de förhoppningar om ett förbättrat läge man haft anledning hysa. Brislen på kol hade medfört, att glasbruken vid igångsättandet i oktober blivit förelagda att i största möjliga utsträckning övergå till vedbränsle. Detla vallade betydande olägenheter i form av driftsstörningar i synnerhet vid de mindre bruken. Produktionen icke bloll minskades utan blev även av sämre kvalitet. Tillverkningen av glas av högre kvaliteter och större mått blev förhållandevis liten. Särskilda svårigheter beredde anskaffandet i tillräckliga kvantiteter av tjockt fönsterglas (3—4 mm) och tjockt maskinglas {iVz—7 mm), vilka varor äro erforderliga för en hel del specialändamål (perspektivfönster, järnvägs- och spårvagnar, bussar, bilar, montrar, kyldiskar m. 111.). På detta område, där de svenska bruken äro mindre väl ruslade, kunde en betydande brisl väntas kvarstå, till dess importen åter komme i gång i full utsträckning. Vad angår annat glas än fönsterglas hade råvaruförsörjningen under hösten 1945 visat sådan förbättring, att industrikommissionen begynt överväga att avskaffa produktions- och handelsregleringen. En närmare undersökning av råvarulaget visade dock, all en viss försiktighet var av nöden. Då saken i början av år 1946 upptogs till förnyad behandling, kom man emellertid till det resultatet, att tiden var inne för slopande av gällande restriktioner, dock med undantag av de bestämmelser som gällde lör särskilda slag av glasemballagc, där ännu en viss knapphet rådde. Genom kungörelse den 1 mars 1946 (nr 51) upphävdes fr. o. m. den 8 mars kungörelsen den 8 juli 1943 (nr 627) med vissa beslämmelser angående reglering av handeln med glasvaror m. m. sa ml användningen av kärl av glas eller plål m. m. I anslutning härtill upphävdes jämväl de särskilda föreskrifter, som induslrikommissionen i en rad meddelanden utfärdat dels angående handelsregleringen på hithörande område, dels angående reglering av tillverkningen av glasvaror av skilda slag. Däremot kvarstod beslaget å samt regleringen av handeln med fönsler- och spegelglas alltjämt. Ävenså bibehöllos jämlikt bestämmelse i förutnämnda kungörelse den 1 mars 1946 föreskrifterna angående regleringen av användningen av visst glasemballagc. Dessa föreskrifter avsågo mjölk-, mineralvatten-, läskedrycks- och ölflaskor samt glasflaskor försedda med Vin- & spritcentralens i glasmassan ingjutna firmanamn. Syftet härmed var att förhindra, att dylika flaskor kommo till användning i annat industriellt bruk, varigenom brisl kunde uppstå å ifrågavarande glasemballagc I stället för de upphävda generella bestämmelserna rörande tillverkningsregleringen skulle tills vidare gälla särskilda, med resp. bruk träffade överenskommelser i ämnet.

249 1 viss mån förestavades beslutet om frigivande i ovan angiven omfattning av handeln med glasvaror av önskan till — då den inhemska försörjningen nu syntes i stort sett tillfredsställande - - möjliggöra för glasbruken att utnyltja det rådande gynnsamma läget på exportmarknaden. Trävaror. Försörjningsläget i fråga om trä varor framför all! för byggnadsändamål hade alltsedan hösten 1945 varit ganska ansträngt. Förhållandena utvecklade sig så, att en begränsning av trävaruexporten ledde sig nödvändig för att hemmamarknadens behov skulle kunna någorlunda säkerställas. Visserligen syntes avverkningarna under 1946 skola bliva högre än föregående år, men då lagren av sågade trävaror i betänklig grad minskats, kunde tillgången på trävaror befaras bliva avsevärt knappare under försörjningsåret 1946/47 än året förut. På initiativ av bränslekommissionen igångsattes en omfattande upplysningsverksamhet för att främja sparsamhet vid användningen av trävaror inom landet, framför allt genom rationalisering och förenkling vid användande av trä för byggnadsändamål. En förutsättning för att lämplig avvägning mellan exporten och inlandsförbrukningen av trävaror skulle kunna genomföras var uppenbarligen, alt de statliga myndigheterna sattes i stånd att utöva konlroll över trävarumarknaden och vid behov ingripa reglerande å densamma. Verks tällda undersökningar gåvo till resultat, till en reglering av handeln på trävaruområdet lämpligen borde baseras pä slatsbeslag å hithörande varor. Ett dylikt beslag syntes önskvärt jämväl ur priskontrollsynpunkt. Allmän motivering för åtgärden lämnade folkhushållningsministern i en vid 1946 års riksdag framlagd proposition, nr 237, vilken i övrigt rörde frågan om iörlsatt tilllampning av det föregående år införda systemet med prisuljämningsavgifter (se härom nedan sid. 366). Statsrådet ansåg sig böra utgå från att prisregleringen å sågtinnner av furu och gran m. m. samt i anslutning därtill meddelade prisföreskrifter angående upplåtelser av skogsavverkningsrätter snarast avskaffades, då erfarenhelen visat, att det i rådande situation mötte stora svårigheter att upprätthålla kontrollen över bestämmelsernas efterlevnad. Däremot borde, enligt hans förmenande, normalpriserna å sågade och hyvlade varor beslå och göras så effektiva som möjligt. För att trygga trävaruförsörjningen och i praktiken möjliggöra upprätthållandet av sistnämnda normalpriser även under de försvårade förhållanden, som komme att uppstå genom alt priskontrollen i tidigare led släpptes, borde beslag läggas förutom å rundvirke av furu och gran även å sågade och hyvlade trävaror samt med stöd därav en viss marknadsreglering beträffande dessa varor genomföras. Begleringen borde handhavas av bränslekommissionen med biträde av kristidsstyrelsernas bränslekontor. Den sammanlagda kvantiteten av de trävaror av ifrågavarande slag, som under året skulle få exporteras, föreslogs skola fastställas av Kungl. Maj:t. Det finge ankomma på

250 bränslekommissionen under medverkan av representanter för industrien och handeln att fördela denna kvantitet på de olika sågverken. Export till visst land borde få ske först sedan under bränslekommissionens medverkan avlal träffats om den trävarukvantitet, som från Sverige finge exporteras till landet i fråga, samt om priser, leveransbestämmelser m. m. I överensstämmelse härmed utfärdade Kungl. Maj:t den 26 april 1946 kungörelse (nr 156), varigenom förordnades om b e s l a g fr. o. m. den 1 maj å dels oarbetade trävaror av furu eller gran i sortimenten timmer (sågtimmer, fanérlimmer, plyvvoodtimmer), mastträ, spiror, pålar, stolpar, sliperämnen och sågkubb ävensom — i den mån så icke redan var fallet — massaved (pappersved) och props, dels bilade, sågade eller hyvlade trävaror av furu eller gran i sortimenten bjälkar, spärrar, syllar (sliprar), plankor, battens, scantlings, bräder, planschetter, läkter, ribbor, master, bogspröt, spiror, pumpstockar och årämnen, lådämnen (lådbräder) samt stav. Beslaget omfattade i fråga om oarbetade trävaror alla inom riket befintliga förråd, överstigande 25 m3f, ävensom allt virke som efter beslagets datum utvunnes inom riket eller i yrkesmässig rörelse förvärvades eller till riket infördes samt i fråga om bearbetade varor alla inom riket befintliga förråd över 25 m3f, vilka innehades av yrkesmässig tillverkare härav (sågverksidkare) eller efter nämnda tidpunkt av sådan person eller sådant förelag tillverkades eller till riket infördes. Från beslaget undantogos sådana för leverans till utrikes ort försålda varupartier, för vilka exportlicens före ovan angivna tidpunkt meddelats av handelskommissionen. Skyldighet stadgades för sågverksidkare och trävaruhandlare att till bränslekommissionen avgiva månatliga rapporter om gjorda försäljningar och leveranser dels på hemmamarknaden, dels för export. Börande den med stöd av beslaget genomförda h a n d e l s r e g l e r i n g e n lämnade bränslekommissionen i cirkulär nr 448 närmare föreskrifter. Kommissionens avsikt var, att regleringen tills vidare skulle ges former, som vore ägnade att tillåta handeln och industrien att i möjlig mån fortgå i förulvarande banor. Därför medgavs fortfarande fri husbehovsanvändning och bearbetning av virke under beslag. Likaledes fick sådant virke fritt överlåtas till inhemska köpare, allenast med den inskränkning som följde därav att handeln med visst klenare virke alltjämt reglerades genom kungörelsen den 30 januari 1942 (nr 32) (se del III sid. 328) samt att beträffande handeln med massaved och props fortfarande skulle gälla vad därom stadgats i kungörelsen den 17 december 1943 (nr 906) angående reglering av handeln med ved och träkol m. m. (se del V sid. 107). De i bränslekommissionens cirkulär nr 120 meddelade tillämpningsbestämmelserna till nyssnämnda kungörelse av den 30 januari 1942 ersattes av ett nytt cirkulär nr 451. Angående den fortsatta p r i s r e g l e r i n g e n på trävaruområdet, vilken närmast ankom på priskontrollnämnden, se sid. 369.

251 Trävarubeslaget hade, som ovan nämnts, tillkommit framför allt i syfte atl åstadkomma en avvägning mellan export och hemmamarknadsförbrukning av trävaror. Exportkvantiteten av bearbetade trävaror av furu och gran bestämdes för den följande tolvmånadersperioden till 400 000 std, omfattande sågade och hyvlade trävaror inkl. spärrar, bjälkar, sliprar e t c , sågade och hyvlade lådämnen samt färdiga trähus. 1 cirkulär nr 456 meddelade bränslekommissionen (jämte handelskommissionen), att den sålunda fastställda exporlmängden komme att av kommissionen i samråd med representanler för vederbörande näringsorganisationer fördelas på de intressenter, som tidigare deltagit i exporten av trävaror m. m. Utförsellicens komme sålunda fortsättningsvis endast att beviljas den som enligt av bränslekommissionen fastställda grunder var berättigad till dylik export. Beträffande priserna vid ifrågavarande export hänvisades till den prislista, gällande tills vidare intill den 30 april 1947, varom överenskommelse träffats i maj 1946 mellan å ena sidan bränslekommissionen och å andra sidan The British Timber Mission to Sweden. Denna prislista skulle betraktas som normerande för prissättningen jämväl vid försäljningar av trävaror till andra marknader än den brittiska. Inventering av landets förråd av timmer och andra trävaror av furu eller gran skedde per den 1 maj i kombination med den samtidigt företagna vedinventeringen (se sid. 279, 282).

Pappersmassa

och

papper.

Av flera skäl hade den inhemska förbrukningen av papper och papp under den gångna krigsperioden kraftigt stegrats. Förbrukningen år 1945 beräknades sålunda överstiga 1937 års förbrukning med mer än 80 procent. En viktig medverkande orsak till denna starka ökning var, alt papper kommit till användning på ett flertal områden, där man tidigare använt andra material. Följden blev, att en viss knapphet gjorde sig gällande på marknaden, vilken manade till inskränkningar i konsumtionen, så mycket mer som det syntes vara av vikt, att papper i största möjliga utsträckning kunde exporteras till utlandet, där pappersbristen flerstädes var utomordentligt kännbar. Saken framlades av bränslekommissionen för Kungl. Maj:t, som den 24 maj uppdrog åt kommissionen att igångsätta en omfattande upplysningsverksamhet i syfte att främja sparsamhet med papper, samtidigt som kommissionen bemyndigades företaga en allmän inventering av landets papperstillgångar. Kungl. Maj:t anmodade jämväl i cirkulär till statens förvaltningsmyndigheter dessa alt iakttaga ökad sparsamhet med skriv- och tryckpapper samt kuveri. Med Svenska pappersbruksföreningen slöts den 26 juni avtal, innefattande skyldighet för pappersbruken att förse den svenska marknaden med tillräckliga kvantiteter papp och papper till vissa fastställda priser.

252 Vidkommande exportens reglering föreskrev Kungl. Maj:t ävenledes den 24 maj, att ärenden rörande pappersmassa och papper, liksom ärenden rörande trävaror, skulle av handelskommissionen avgöras i samråd ined bränslekommissionen samt alt handelskommissionen, därest kommissionen vid sådant samråd funne sig icke kunna dela bränslekommissionens uppfattning, skulle underställa ifrågakommande ärende Kungl. Maj:ls prövning. Vid meddelande av licens för export av pappersmassa finge villkor föreskrivas rörande det pris, som finge betingas för till export avsett inassaparti. Kungl. Maj:t förklarade vidare, den 7 juni, att vid handläggning av ärenden angående export av papper, papp och karlong skulle eftersträvas en sådan fördelning av tillgängliga kvantiteter mellan hemmamarknaden och exportmarknaden, att det inhemska behovet av papper m. m. av skilda slag under år 1946 kunde tillgodoses i samma utsträckning som under 1945 saml att för vinnande av detta syfte erforderlig begränsning av exporten finge äga rum. Till grund för dessa Kungl. Maj:ts beslut låg ett mellan myndigheterna och representanter för massaindustrien träffat avtal, vari statsmakterna bl. a. utfäste sig att — i gengäld mot industriens åtaganden med hänsyn till den svenska marknadens försörjning — icke pålägga prisutjämningsavgifter vid export av cellulosa och slipmassa. Som villkor för erhållande av cxportlicens uppställdes, att de avtalade exportpriserna icke skulle överstiga vissa bestämda s. k. riktpriser, vilka lågo under de priser, som vid fria avtal kunnat erhållas på exportmarknaden men högre än inlandspriserna. Byggnadspapp. Den standardisering av skilda slag av byggnadspapp, som industrikommissionen tidigare genomfört, hade haft sin grund i den knappa tillgången på stenkolstjära och asfaltprodukter. Försörjningsläget i fråga om sistnämnda varor befanns i början av år 1946 så förbättrat, atl någon tillverkningsreglering av delta skäl icke längre skulle behövt ifrågakomma. Emellertid hade svårigheter uppstått, framför allt på grund av brist på grovlump, alt erhålla råpapp i erforderliga mängder. För alt åstadkomma en tillfredsställande försörjning med byggnadspapp utfärdade industrikommissionen i meddelande nr 309 vissa lillverkningsbestämmelser att gälla fr. o. m. den 18 februari 1946, varvid för de olika slagen av byggnadspapp preciserades högsta vikten per m 2 för däri ingående råpapp. Handelsregleringen beträffande asfalttakpapp och annan med asfalt, beck, tjära eller tjärolja bestruken eller impregnerad papp upphävdes genom kungörelse den 5 april 1946 (nr 117) fr. o. m. den 23 april 1946. Som följd härav fingo ovan berörda varor av annan än tillverkare och importör fritt försäljas och förbrukas. Beslaget å ifrågavarande varor jämlikt kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 815) bibehölls däremot tills vidare, enär det utgjorde grundvalen för de

253 nyssnämnda tillverkningsbestämmelserna, vilka ansågos böra fortfarande bibehållas. Utan hinder av beslaget fick emellertid byggnadspapp, som tillverkats enligt dessa bestämmelser, fritt försäljas, medan under beslag liggande vara av annat slag icke fick säljas av tillverkare eller importör utan särskilt tillstånd av induslrikommissionen. Textilvaror. I den allmänna översikten rörande den industriella produktionens läge under första halvåret 1946 har framhållits, att råvarutillgången på textilområdet för flertalet spånadsämnen var relativt god men alt ändock en viss brist i varuförsörjningen gjorde sig gällande, beroende på att importen avfärdiga textilvaror (garn och vävnader m. m.), som före kriget var betydande, ej ännu kommit i gång i nämnvärd omfattning. Anspråken på de inhemska företagen hade därför stegrats, men deras kapacitet var otillräcklig att helt fylla de krav, som den fria marknaden normalt plägat ställa på textilförsörjningen. Faslän den tidigare tillämpade begränsningen av råvarulilldelningen till fabrikerna i stort sell slopats och handelsregleringen på lextilområdet i väsentliga stycken upphävts, ansågs det ännu ogörligt att undvara regleringen beträffande produktionen och dess inriktning. Vad först angår y l l e i n d u s t r i e n må erinras, att sedan den 1 november 1945 full frihet lämnats fabrikerna med avseende på ullinnehållet i tillverkat handelsgarn och garn för trikåvarutillverkning. Den tidigare tilllämpade kvoteringen beträffande lumptilldelningen hade ävenledes upphört. I fråga om ullgarn för vävnadstillverkning borttogos begränsningarna med avseende på ullinblandningen den 1 mars 1946. Från denna tidpunkt var det alltså tillåtet alt för alla slag av garner använda ren, oblandad ull. Det förut tillämpade licenstvånget beträffande tillverkning av maskinfilt hade jämväl under hösten 1945 avskaffats, vilket gjorde det möjligt för maskiniiltfabrikerna att återupptaga sin tidigare export. För hemslöjden hade alltsedan beslaget å ull infördes medgivits rätt att med viss begränsning framställa garn innehållande upp till 100 procent ull av inhemskt ursprung, dock utan tillstånd att sälja sådant garn. Även dessa restriktioner bortföllo, liksom ock den begränsning som tillämpats beträffande ullproducenternas rätt att till lönspinning utlämna hemproducerad ull. Inom b o m u l l s i n d u s t r i e n hade läget redan under år 1945 utvecklat sig så, att all begränsning av råvarutilldelningen till följd av den goda tillgången på såväl bomull som cellull bortfallit. Även för år 1946 fann industrikommissionen sig böra medge bomullsspinnerierna rätt att förbruka nämnda råvaror i den utsträckning de själva ansågo erforderligt. Däremot ansågs det på grund av knappheten på garn ännu för tidigt alt släppa prodtiktionsregleringen. Av särskild betydelse synles vara att upprätthålla tillverkningen av blåtvvills, lakansväv, bolsterväv och förbandsgas. helst till

254 samma omfattning som före kriget. För att möjliggöra detta blev det nödvändigt att inskränka tillverkningen av vissa andra mindre angelägna produkter. I fördelningsplanen för första halvåret 1946 bestämdes att, medan för förstnämnda artiklar skulle eftersträvas en produktion motsvarande 100 procent av genomsnittliga tillverkningen åren 1936—1938, skulle produktionen av gardinvävnader, möbeltyger, duk- och serviettyger begränsas till 60 procent av den på samma sätt bestämda förkrigstillverkningen samt tillverkningen av rullgardinsväv, vaxduksväv (med undantag av barnvaxduk) och dammhandduksväv helt förbjudas. I övrigt skulle tidigare tillämpade produktionsbeslämmelser och fördelningsgrunder bibehållas oförändrade. Försörjningsläget beträffande 1 i n och j u t e förbättrades under hösten 1945 till följd av den import som då började äga rum efter att en längre tid ha legat helt nere. I fråga om linnevaror hade tillverkningen och förbrukningen dittills någorlunda kunnat upprätthållas tack vare en växande inhemsk linproduktion. Vad angick jutevaror hade förbrukningen däremot under de senaste krigsåren måst nedskäras ända till 10 procent av förkrigsförbrukningen. Tillverkningen hade begränsats till vissa angivna varor, vilka ansetts vara ur försörjningssynpunkt särskilt viktiga, medan behoven i övrigt mestadels tillgodosetts genom pappersprodukter. Då nu produktionen av jutevaror i större skala kunnat återupptagas samtidigt som tillverkningen av pappersprodukter kvarstod och i många fall befäst sin ställning på marknaden, kunde försörjningen på hithörande område anses rätt väl tillgodosedd. På grund av den inträdda lättnaden i råvarusituationen medgav industrikommissionen redan vid 1946 års början linneindustrien och i slutet av januari juteindustrien rätt att för sin tillverkning utan begränsning förbruka lin resp. jute, dock under villkor att av priskontrollnämnden utfärdade prisbestämmelser för de färdiga produkterna iakttoges. Genom meddelande nr 321 lämnade industrikommissionen fr. o. m. den 15 april 1946 full frihet att utan hinder av alltjämt gällande beslag och handelsreglering fritt försälja och förbruka lin, linblår och jule samt därav framställt garn. Angående p r i s r e g l e r i n g e n på textilområdet må följande nämnas. Till följd av inträffat prisfall på ull och cellull kunde vid årets början vissa prissänkningar genomföras på ullgarn och yllevävnader för kommande tillverkningsår. Vid prissättningen på yllevävnader medverkade även en prissänkning på importerat kamgarn. Under förutsättning av oförändrad sammansättning skulle yllevävnader, tillverkade efter den 1 maj 1946, komma att sänkas i pris med 3 ä 5 procent. Emellertid upphörde tvånget att inblanda cellull fr. o. m. den 1 maj, varför resultatet snarast blev, atl fabrikanterna tillverkade bättre vävnader till ungefär samma priser som förut. På cellullgarn nedsaltes priserna med c:a 8 procent och på standardi-

255 serade cellullvävnader med c:a 4 procent, allt såsom följd av förutnämnda prisfall på cellull. På bomullsområdet var utvecklingen motsatt. På grund av stegrade importpriser på bomull måste nämligen från årets början företagas en höjning av bomullspriset i de kalkyler, som lågo till grund för prissättningen på bomullsgarn. Detta resulterade i prisökningar på 6 å 8 procent för bomullsgarner och genomsnittligt omkring 4-5 procent för standardvävnader av bomull. Dessa prishöjningar drogo med sig en stegring jämväl av priserna på trikåvaror och konfektionsartiklar av bomull, dock av mindre omfattning (2 å 3 procent). Större blev prishöjningen för charmeusevävnader (omkring 10 procent), beroende på att priset på från Holland och Belgien importerat konstsilke låg avsevärt högre än det pris som tidigare gällt för från Tyskland importerat konstsilke. Prishöjningen för färdiga artiklar av charmeuseväv blev 3 ä 4 procenl. Som följd av allmän förbättring i försörjningsläget upphävdes med utgången av april 1946 genom kungörelse den 26 april 1946 (nr 154) kungörelsen den 22 oktober 1943 (nr 756) angående beslag å samt reglering avhandeln med råtagel samt vissa slag av borst och fiber. Hithörande varor fingo i enlighet härmed från nyssnämnda tidpunkt fritt försäljas och förbrukas. Läder och

skodon.

Handelsregleringen beträffande hudar, skinn och läder kvarstod väsentligen oförändrad. I samband med upphävandet av normalpriserna å arbetshandskar fr. o. m. den 21 januari 1946 beslöt emellertid industrikommissionen att från samma tidpunkt upphäva gällande föreskrifter i fråga om användning av skinn och läder av nötkreatur, häst och får vid tillverkning av handskar för civilt bruk (jfr del V sid. 81). Arbetshandskar fingo till följd härav utan särskilt tillstånd tillverkas även i andra modeller än de tidigare föreskrivna. Förut gällande priser ersattes med sloppriser. För skofabrikationen gällde under förslå halvåret 1946 som norm för bottenlädertilldelningen, att dels en grundtilldelning gavs uppgående till 45 procent av den genomsnittliga halvårsförbrukningen 1937—1939, dels en extra tilldelning av upp till 10 procent av nämnda genomsnittsförbrukning. Som villkor för erhållande av grundtilldelningen upprätthölls, alt vederbörande fabrik i sin produktion av läderskodon för civilt bruk tillverkade minst 30 procent P-skor, medan som villkor för extratilldelningen gällde, att tillverkningen av priskontrollerade skodon i viss bestämd grad ökades. Som en konsekvens av den prissänkning på boltenläder, vilken genomförts i november 1945, skedde efter överenskommelse mellan priskontrollnämnden och Sveriges garveriidkares intressentförening fr. o. m. den 15

januari 1946 sänkning av fabrikspriserna jämväl å övrigt vegetabil-kombinationsgarvat läder (plattläder, sportläder, smorläder in. m.), växlande för olika lädersorter från 3 upp till 18 procent. Motsvarande prissänkningar i detaljhandeln genomfördes eller överenskommelse med Sveriges läderhandlares riksförbund. Gummivaror. På grund av det förbättrade försörjningsläget på gummiområdet medgav industrikommissionen fr. o. m. den 7 januari 1946 fri försäljning av oarbetad syntetisk kautschuk, guttaperka och balata utan hinder av det alltfort gällande beslaget ä hithörande varor (jfr del IV sid. 101). Försäljning utan licenslvång medgavs även i fråga om tekniska gummivaror, drivremmar och transportband av gummi. Dittills gällande ordning beträffande tilldelning av gummi för olika ändamål upphävdes samtidigt. I meddelande nr 303 framhöll induslrikommissionen emellertid, alt meddelade anvisningar om besparingsåtgärder för minskning av gummiåtgången alltjämt borde iakttagas. Rörande tilldelningen av gummiringar för motorfordon se sid. 329. Feta oljor och fcttämnen, tvättmedel m. m. I fråga om linolja hade alltsedan oktober 1945 försäljning lill förbrukare i småposter — under förutsättning att förteckning därå fördes — medgivits intill en kvantitet av 5 kg per förbrukare och månad. Denna kvantitet höjdes fr. o. m. den 11 februari 1946 lill 10 kg. Jämväl grunderna för licensgivningen beträffande linolja lör målningsändamål gåvos samtidigt genom industrikommissionens meddelande nr 308 en mera liberal utformning. Dels medgavs slörre tilldelning per ytenhet vid målning av ytterväggar av trä, dels bereddes möjlighet alt erhålla linolja för målning av andra utrymmen än förut varit möjligt. Förutom i tidigare meddelanden upptagna ytor kunde tilldelning nu erhållas för målning av ytterligare inomhusulrymmen, såsom trappuppgångar, bostadsrum, affärslokaler o. dyl. Dock komme, såsom i meddelandet angavs, tilldelning av linolja för målning alltjämt icke att medgivas, om målning med annan färg än oljefärg utan olägenhet kunde ske eller byggnad tidigare målats med annan färg. Fortfarande gällde, att licenssökande, om induslrikommissionen så påfordrade, var skyldig att styrka målningsbehovet med intyg från myndighetsperson i statlig eller kommunal tjänst. Längre fram på våren 1946 inträdde en försämring i försörjningsläget beträffande linolja, därigenom att den svenska importkvoten, på grund av den i världen rådande fettbristen, kraftigt nedskärs. Den minskade tillgången förorsakade, att en del av de tidigare genomförda lättnaderna måste upphävas. Industrikommissionen fann sålunda, jämlikt meddelande nr 318, nödvändigt att fr. o. m. den 1 april 1946 minska den kvantitet, som fick försäljas mot förleckning, till endast 2 kg per förbrukare och månad. Där-

257 jämte inskränktes rätten alt inköpa linolja mol äldre licenser och förteckningar. Fr. o. m. den 11 juni 1946 förbjöds jämlikt industrikommissionens meddelande nr 326 all försäljning av linolja och målarolja till annan än den som innehade efter den 31 december 1945 utfärdad inköpslicens härför, med undanlag blott för försäljning i smärre kvantiteter linolja å apotek samt för konstnärliga ändamål (högst 200 gram). Tilldelningen av linolja för målning skulle nu även inkludera linolja till spackelfärg. Ransoneringen på fuäffmecje/sområdet fortgick som förut med i huvudsak oförändrad tilldelning. Vad beträffar ljus förblev tilldelningen mycket inskränkt. Den uppgick per dag under januari—mars till endast ungefär en tredjedel av den som gavs under motsvarande tid föregående år. Härvid är emellertid att märka, att lysfotogen numera fick inköpas, vilket icke var fallet under början av år 1945. Någon höjning av ljustilldelningen skedde helt naturligt ej under efterföljande månader. Till följd av den ökade knappheten på fettområdet nödgades livsmedelskommissionen — för att möjliggöra driftens upprätthållande inom tvättmedelsindustrien — ställa tämligen betydande kvantiteter matnyttigt fett till denna industris förfogande. Tidigare hade av importerat matnyttigt fett huvudsakligen talg tilldelats för tvättmedelstillverkning. Senare måste tillskotten i ökad omfattning ske i form av vegetabiliskt fett. Men därjämte togs nu även inhemskt matnyttigt slakterifett i växande omfattning i anspråk. 1 samband härmed föreskrevs, att talg endast fick användas för tillverkning av toalettvål samt till högst 40 procent av den förbrukade fettmängden. Användningen av matnyttigt fett för tvättmedelsfabrikation skulle nödvändiggjort en ej ringa höjning av tvättmedelspriserna, därest ej — genom Kungl. Maj:ls beslut den 12 april 1946 — livsmedelskommissionen bemyndigats att från clearingkassan för fettvaror utbetala prisutjämningsbidrag vid försäljning av inhemskt matnyttigt slakterifett för användning inom

tvättmedelsindustrien. Andra kemiska

produkter.

Inträffade förbättringar i försörjningsläget föranledde vid årsskiftet upphävande av regleringarna beträffande ytterligare ett antal kemiska produkter. Genom tvenne kungörelser den 4 januari 1946 (nr 1 och 2) upphävdes sålunda dels kungörelsen den 13 februari 1942 (nr 43) angående beslag å samt reglering av handeln med draglim och gelatin, dels kungörelsen den 4 januari 1945 (nr 3) angående beslag å samt reglering av handeln med bensaldehyd, bensoesyra och natriumbensoat, till följd varav dessa varor fr. o. m. den 9 januari 1946 fingo fritt försäljas och förbrukas. Detsamma blev, jämlikt industrikommissionens meddelande nr 293, fallet beträffande 17—618064

fluorvätesyra, medan dock beslaget här tills vidare kvarstod. Fri försäljning medgavs jämväl fr. o. m, den 2 maj 1946 i fråga om vätesuperoxid, I sistnämnda fall hade handelsregleringen vilat på avtal mellan industrikommissionen och den ende tillverkaren inom landet av denna vara (Elektrokemiska aktiebolaget, Bohus), vilket avtal lill nämnda dag uppsagts. Åtskilliga hithörande varuslag, vilka jämlikt kungörelsen den 31 juli 1945 (nr 582) eller tidigare underkastats i m p o r t r e g l e r i n g , blevo genom under perioden utfärdade författningar avförda från förteckningen över importreglerade varor. Så blev fallet beträffande bl. a. tungbensin, kaliumhydrat, silvernilrat, kaliumklorid, antimonoxid, natriumbensoat, flyktiga vegetabiliska oljor och essenser m. in. samt flytande lim (enligt kungörelsen den 15 mars 1946, nr 73), salicylsyra och acetylsalicylsyra m. m. (genom kungörelsen den 26 april 1946, nr 166) samt harts, toluol, citronsyra, bensoesyra och vätesuperoxid m. ni. (genom kungörelsen den 17 maj 1946, nr 198). I fråga om en viktig vara, som redan i november 1945 avförts från importregleringslislan, nämligen kalcinerad soda, beslöt industrikommissionen — i syfte att erhålla en överblick över den förväntade importen — atl fr. o. m. den 1 juni 1946 införa redovisningsskyldighet för avslutade köp från utlandet. Importörer av soda ålades sålunda skyldighet att månatligen till kommissionen lämna uppgift om under föregående månad träffade köpavtal. Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion. Malmbrytning. I anledning av beslut vid 1945 års riksdag (se del VI sid. 247) hade den 15 november 1945 träffats avtal mellan staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag om ett ränlefritt lån å 7T> milj. kronor för finansiering av i sysselsättningspolitiskt syfte verkställd gråbergsbrytning vid de lappländska malmfälten. När riksdagsbeslutet fattades, var utgångspunkten de då rådande säregna förhållandena vid malmfälten. Nedgången i malmexporten utgjorde ett allvarligt hot mol sysselsättningen i Kiruna och Malmberget, där mera betydande arbetstillfällen kunde skapas endast i anslutning till gruvorna. Med hänsyn till den begränsade omfattning, i vilken arbetskraft kunde användas för andra förberedande arbeten av olika slag samt brytning av malm för lagring, måste man i väsentlig omfattning lita till brytning av gråberg i Kiruna dagbrott i syfte att förbereda senare malmbrytning. Under våren 1946 voro sysselsättningsförhållandena vid malmfälten fortfarande oklara. Visserligen hade exporten till bl. a. Belgien och England åter kommit i gång och möjligheter syntes föreligga till stigande export även till andra länder. Men det avsättningsområde som tidigare var av den största betydelsen, nämligen järnverken i Centraleuropa, kunde tills vidare icke komma i betraktande. Av icke ringa betydelse för sysselsättningen under

259 kriget hade varit den apatittillverkning, som upptagits för att tillgodose gödselmedelsindustriens råvarubehov. Sedan möjligheter öppnats att från utlandet importera råfosfat, måste emellertid denna tillverkning nedläggas såsom oekonomisk. Under sådana förhållanden måste man även fortsättningsvis räkna med nödvändigheten av gråbergsbrytning för beredande av arbetstillfällen för personalen. Då den för ändamålet redan beviljade krediten kunde väntas vara i sin helhet förbrukad vid utgången av budgetåret 1945/46, hemställde Kungl. Maj:t i proposition lill 1946 års riksdag, nr 117, att en ny kredit å 7-5 milj. kronor måtte beviljas bolaget för enahanda ändamål under samma villkor som fastställts för den föregående år beslutade. Propositionen bifölls av riksdagen. Järn och stål. Beträffande den fortsatta utbyggnaden av N o r r b o t t e n s j ä r n v e r k (jfr del III sid. 110, del V sid. 285 och del VI sid. 78) framlade Kungl. Maj:t proposition till 1946 års riksdag, nr 302. I propositionen omnämndes, att av de av statsmakterna tidigare beslutade anläggningarna vid järnverket, förutom de först uppförda eltackjärnsugnarna, sinterverket och elektrostålverket färdigställts och redan tagits i bruk. Förreduktionsanläggningen beräknades stå färdig i juni 1946 och den tredje eltackjärnsugnen under senare hälften av samma år; arbetena med thomasverket hade påbörjats. I anledning av skrivelse av 1945 års riksdag hade Kungl. Maj:t den 25 januari 1946 uppdragit åt styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag att i enlighet med närmare angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag angående en effektivisering av driften vid bolaget, angående en finansiell omkonstruktion av bolaget samt angående huruvida, i vilken grad och på vad sätt en fortsatt utbyggnad av verket, utöver den redan pågående, skulle äga rum. Styrelsens utredning förelåg i mitlen av april 1946. I de häröver sedermera inhämtade yttrandena uttalades delvis starka betänkligheter mot styrelsens förslag; särskilt gällde detla Jernkontorets yttrande. Kungl. Maj:t fann sig emellertid ändock föranlåten att för riksdagen framlägga styrelseförslagen i huvudsak oförändrade, vad angick såväl planerna för järnverkets vidare utbyggnad som finansieringen härav och rekonstruktionen av bolagets ekonomiska ställning. Järnverkets tackjärnskapacitet enligt den tidigare beslutade utbyggnaden beräknades skola uppgå till inemot 100 000 ton per år. I propositionen förordades nu en ytterligare utbyggnad, kostnadsberäknad till 140 milj. kronor. Utbyggnaden, som föreslogs skola ske i två etapper, syftade till att uppnå en produktionskapacitet av 500 000 ton tackjärn per år, ävensom till en utvidgning av rörelsen alt omfatta jämväl förädling av tackjärn till 300 000 ton valsade produkter. Propositionen innehöll förslag om en första utbyggnad, till en kostnad av 100 milj. kronor, omfattande dels uppförande av en koksmasugn eller ytterligare eltackjärnsugnar med en sammanlagd kapa-

citet av 200 000 lon samt motsvarande utbyggnad av övriga metallurgiska anläggningar, dels ock byggande av elt götvalsverk och ett grovvalsverk. I den andra etappen förutsattes skola ingå anläggningar för ytterligare 200 000 ton tackjärn samt utbyggnad av valsverken. Kiksdagen förklarade sig i sin skrivelse i ärendet ha i likhet med departementschefen kommit till den uppfattningen, att malmförädlingen vid järnverket av företagsekonomiska skäl icke borde stanna vid tillverkning endast av tackjärn och därav framställt stålgöt och annat stålmaterial. En rationell drift vid verket syntes kräva, att detsamma kompletterades med en valsverksanläggning, och det finge, enligt riksdagens mening, även ur allmänna synpunkter anses önskvärt, atl de lappländska malmtillgångarna på detta sätt utnyttjades mera intensivt. Vad anginge frågan om valsverksanläggningens lämpliga storlek finge det ur driftsekonomiska synpunkter anses erforderligt, att utbyggnaden skedde i så stor skala som avsättningsmöjligheterna medgåve. Genom den tilltänkta utbyggnaden skulle vårt land enligt riksdagens mening erhålla en metallurgisk industri, vilken visserligen icke kunde mäta sig med de större anläggningarna i utlandet men som dock för svenska förhållanden finge anses vara av betydande omfattning. Med hänsyn till beräknade avsättningsmöjligheter och i jämförelse med de naturtillgångar, som funnes i de lappländska malmfälten, kunde dock anläggningen, vilken beräknades komma att förbruka c:a 750 000 ton malm per år, icke anses överdimensionerad. Om en räntabel och konkurrenskraftig järnindustri överhuvud taget skulle kunna tillskapas i Norrbotten, syntes förutsättningarna härför föreligga just vid en på stordrift baserad modern anläggning. Biksdagen hade inlet att erinra mot alt utbyggnaden, på sätt i propositionen föreslagits, uppdelades på två etapper. Kostnaderna för den första utbyggnadsetappen hade av departementschefen, med viss jämkning av styrelsens beräkningar, uppskattats till i runt tal 100 milj. kronor, varav 30-5 milj. kronor skulle tillföras bolaget genom aktieteckning och återstoden, omkring 70 milj. kronor, genom upplåning, i förekommande fall mot riksgäldskontorets borgen. Bolagets rörelsekredit skulle — bortsett från den checkräkningskredit, som av bolaget kunde upplagas mot vanliga affärsmässiga säkerheter — belöpa sig till 6 milj. kronor samt anskaffas genom lån mot borgen av riksgäldskontoret. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen att till aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag av 30-5 milj. kronor samt att staten genom riksgäldskonlorel skulle ställa garanti dels i mån av behov för lån åt bolaget å högst 70 milj. kronor, dels även för förlagslån åt bolaget till ett belopp av högst 6 milj. kronor. Därjämte beslöt riksdagen alt till avskrivning å stålens aktier i bolaget för budgetåret 1946/47 anvisa elt anslag av 12 milj. kronor, avsett att möjliggöra en såsom erforderlig ansedd finansiell rekonstruktion av bola-

261 get genom avskrivning av vissa onormalt höga anläggningskostnader samt reservfondens uppbringande till erforderligt belopp. Bolagels hela aktiekapital blev genom riksdagsbeslutet förhöjt från 26-5 lill 45 milj. kronor. Tegelrör. I framställning den 26 maj 1945 hade Sveriges lantbruksförbund anfört, att en påtaglig brist på dräneringsrör för jordbrukets behov sedan någon tid framträtt. Det hade jämväl utrönts, att ett starkt ökat behov av dylika rör förelåge icke endast för jordbrukels del utan även för flygplatsarbeten och beredskapsarbeten i form av större avdikningsföretag samt att den brist på rör av ifrågavarande slag, som redan uppstått, till stor del vore beroende av en ogynnsam prissättning å dräneringsrör i jämförelse med muroch byggnadstegel. På grund härav och under framhållande av nödvändigheten för landets jordbruk, att en tillräcklig produktion av dräneringsrör upprätlhölles, hemställde förbundet, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder som kunde visa sig nödvändiga för ett omedelbart (ryggande av nämnda produktion. Saken upptogs även i motion vid höstsessionen av 1945 års riksdag och föranledde då ett uttalande av riksdagen angående angelägenheten av att hithörande förhållanden ägnades vederbörlig uppmärksamhet. I anbefalld utredning uppgav industrikommissionen, att produktionen av tegelrör omfattat under 1944 c:a 37 milj. rör och under 1945 c:a 43 milj. rör, av vilken sistnämnda kvantitet c:a 40 milj. använts för jordbruksarbeten och c:a 3 milj. för andra arbeten. Kommissionen beräknade behovet av tegelrör för jordbruksarbeten under år 1946 till c:a 50 milj. rör och ansåg fördenskull en merproduktion av c:a 10 milj. rör erforderlig för täckande av det beräknade behovet. Tillräcklig kapacitet härför stode även till förfogande, även om mur- och taktegel tillverkades i beräknad omfattning. Dock syntes särskilda åtgärder erforderliga, därest angivna merproduktion skulle kunna uppnås. Den närmast till hands liggande åtgärden kunde synas vara atl medgiva en generell prisförhöjning på tegelrör. Emellertid hade priskontrollnämnden funnit rådande produktionskostnader för tegelrör icke motivera en sådan generell prishöjning och fördenskull förklarat sig icke vilja medverka därtill. Däremot vore nämnden beredd medgiva prisförhöjningar i särskilda fall under vissa förutsättningar. Då detta icke syntes vara tillfyllest för ändamålet, förordade industrikommissionen en anordning med premier till vederbörande förelag, vilka skulle utgå med 14 kronor för 1 000 rör i dimensionen 50 mm samt med ett i förhållande därtill beräknat belopp för övriga dimensioner. Hänsyn skulle därvid tagas till rörens vikt samt till tillverkningskostnaderna för och den större eller mindre efterfrågan å de olika dimensionerna. Premierna skulle utgå för de kvantiteter rör, som vederbörande bruk tillverkade utöver 1945 års produktion, under förutsättning dock att mur- och laklegelproduklionen vid bruket icke under-

stege den högsta produktionen under något av åren 1943—1945. Därest på basis av dessa förutsättningar en produktionsökning av 10 milj. rör komme till stånd, borde för produktionspremierna ett belopp av högst 300 000 kronor vara erforderligt. Kungl. Maj:t, som fann industrikommissionens förslag lämpligt och ändamålsenligt, äskade i proposition till 1946 års riksdag, nr 254, för budgetåret 1946/47 ett anslag av 300 000 kronor till åtgärder för främjande av tillverkningen av tegelrör, vilket av riksdagen bifölls. Åt industrikommissionen uppdrog Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter rörande del ifrågavarande statsstödet. Textilvaror. I skrivelse den 21 december 1945 anförde Mölnlycke väfveriaktiebolag, att bolaget, som redan tidigare i viss utsträckning drivit tillverkning av sytråd, under kriget avsevärt utvidgat sin anläggning härför. Kostnaderna för denna anläggning hade delvis blivit avskrivna, men ett belopp av c:a 1*8 milj. kronor återstod oavskrivet. Vid förhandlingar med industrikommissionen, som framhållit nödvändigheten av att sytrådstillverkningen inom landet tills vidare upprätthölles, hade diskuterats olika utvägar för att minska bolagets förlustrisker vid fortsatt tillverkning av ifrågavarande vara. Förhandlingarna hade resulterat i att bolaget förklarat sig villigt förbinda sig alt under åren 1946—1948 upprätthålla produktionen av sytråd ävensom teknisk beredskap för densamma, därest bolaget befriades från krigskonjunkturskatt intill ett belopp av 1*8 milj. kronor. Bolagets ansökan i sådant hänseende bifölls av Kungl. Maj:t den 24 maj 1946 så tillvida, att bolaget medgavs rätt att vid taxering till krigskonjunkturskatt för inkomst under år 1945 erhålla avdrag å den beräknade beskattningsbara merinkomsten avhögst 1-5 milj. kronor, under villkor att avdragsbeloppet användes till avskrivning å anläggningen för sytrådstillverkning. Bolagets ovannämnda åtagande kompletterades med skyldighet att, i den mån avsättning för sytråden kunde vinnas till av priskontrollnämnden fastställda priser eller efter dennas upphörande till gällande marknadspriser, upprätthålla produktionen i den omfattning och i de sorter, som industrikommissionen efter samråd med bolaget bestämde, dock ej till större myckenhet än 240 ton om året. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 mars 1945 hade industrikommissionen träffat avtal med Aktiebolaget svenskt konstsilke i Borås beträffande tillverkning av konstsilkecordgarn (se del VI sid. 255). Av den avtalade kvantiteten otvinnat konstsilke hade bolaget t. o. m. mars 1946 tillverkat 300 ton. På grund av uteblivna maskinleveranser — maskiner för ändamålet hade beställts i Schweiz — hade emellertid tvinningen av detta konstsilke icke kunnat fullföljas i avsedd omfattning. Produktionen av otvinnat konstsilke var sålunda tills vidare väsentligt större än vad som kunde färdigställas till cordgarn. Industrikommissionen fann under sådana för-

i hållanden önskvärt, att den ifrågavarande konstsilketillverkningen för nå' gon tid avbröts och utverkade för sig Kungl. Maj:Is bemyndigande den 12 april 1946 att med nämnda bolag avsluta ett tilläggsavtal i angivet syfte. !i Avtalet innehöll, att bolagets produktion av konstsilke för bilcordgarn skulle avbrytas senast den 30 april 1946 men återupptagas å av kronan angiven tidpunkt under tiden oktober 1946—juni 1947 enligt huvudavtalet, under förutsättning att tillsägelse skedde tre månader i förväg. Ersättning skulle utbetalas till bolaget dels med visst engångsbelopp, dels med visst belopp per månad under den lid tillverkningen var inställd, för täckande av kostnader som föranleddes av omställningen. Trots att tillgången på råbomull måste anses rätt god och alt sysselsättningen vid de inhemska bomullsfabrikerna i allmänhet kunde upprätthållas i full utsträckning, gjorde sig under våren 1946 en markant brist på bomullsvaror, i första hand garner, kännbar. Möjligheterna atl avhjälpa denna brist hade i hög grad begränsats därigenom att ett flertal länder, varifrån bomullsvaror normalt brukade importeras, genom kriget bortfallit som exportländer. Försök att genom lönberedningsaffärer öka tillgången hade ej medfört större resultat. Av allt att döma var Förenta staterna det enda land, varifrån någon nämnvärd tillförsel kunde förväntas. Men härför krävdes, att våra intressen uppmärksamt bevakades hos det organ som handhade tilldelningen av textilvaror i nämnda land, den s. k. Textile Committee. Med hänsyn härtill beslöt Kungl. Maj:t den 14 juni 1946, på framställning av industrikommissionen, att ett svenskt ombud skulle omedelbart utresa till Amerika för att därstädes såsom knutet till svenska beskickningen i Washington tillvarataga de svenska textilintressena, företrädesvis på bomullsområdel. Ombudets utresa skedde omedelbart därefter. Gummi. Angående utvecklingen av forskningsarbetet i fråga om framställning avsvenskt syntetiskt gummi, svedo]>ren, samt den härför med statligt stöd igångsatta fabrikationen ha upplysningar lämnats i flera föregående årsredogörelser (se del III sid. 111, del IV sid. 349, del V sid. 91 och del VI sid. 85 och 252) samt ovan å sid. 80. I skrivelse den 9 januari 1946 behandlade industrikommissionen frågan om tillverkningen av svedopren för tiden efter årsskiflet. Kommissionen hänvisade till en uppställning rörande de beräknade totala anläggningskostnaderna för svedoprenfabrikerna samt drift- och forskningskoslnadcrna till 1945 års slut. Enligt denna uppställning skulle vid nämnda tid anläggningskostnaderna för fabrikerna ha uppgått till sammanlagt 13-85 milj. kronor samt drift- och forskningskostnaderna, inkl. kostnader för uppläggning av förråd, till 7-1 milj. kronor. Sammanlagda beloppet av dessa kostnader, 20-95 milj. kronor, täcktes dels genom av staten och Stockholms superfosfatfabriks aktiebolag beviljade anslag å tillhopa 16-5 milj. kronor, dels ock genom inkomster av försäljning av svedopren å

264 4-45 milj. kronor. Kommissionen uppgav vidare, att anläggningsarbetena vid fabrikerna voro avslutade vid årsskiftet 1945/46 men att en del kostnader härför ännu återstodo obetalda. Tillverkningen hade under tiden fr. o. m. april 1945 till årets slut omfattat c:a 240 ton svedopren. Ehuru behovet av en inhemsk gummiproduktion ur försörjningssynpunkt numera bortfaflit, borde enligt kommissionens mening de vid fabrikerna i Ljungavcrk och Stockvik pågående arbetena på framställningens tekniska fulländning, vilka även inneburo en jämförelse mellan de vid de två fabrikerna tillämpade olikartade metoderna, få avstutas. Den gummiforskning, som bedrevs i Uppsala under ledning av professor The Svedberg, borde ock fortsättas dels såsom förut i direkt anslutning till fabriksdriften, dels även efter dennas nedläggande såsom grundforskning på området. Kommissionens plan innebar, att driften skulle hållas i gång vid båda fabrikerna tills den ovannämnda tekniska jämförelsen hunnit avslutas, vilket beräknades vara fallet i slutet av februari 1940. Vid denna tidpunkt borde den ena fabriken nedläggas, medan den andra holies igång tills vidare, dock minst lill utgången av juni 1946. Före denna tidpunkt beräknades resultat föreligga av diskussioner, som i slutet av januari komme all upptagas med den amerikanska tillverkaren av neoprengummi, firma J. E. Dupont de Nemours. Kommissionen förordade, att den fortsatta driften vid fabrikerna skulle inskänkas till omkring halv produktion eller omkring 30 ton för fabrik och månad; eventuellt kunde det under första delen av år 1946 komma att anses lämpligt att vissa perioder driva fabrikerna i ren försöksskala eller med intermittent drift. Under denna förutsättning beräknade kommissionen driftkostnaderna för återstoden av budgetåret till 2-22 milj. kronor. Kostnaderna för gummiforskningen under den tid fabriksdriften påginge beräknades till 60 000 kronor för månad eller för tiden januari—juni 1946 till 360 000 kronor. De sammanlagda driftkostnaderna under samma tid, inberäknat kostnaderna för gummiforskningen, skulle alltså uppgå till 2-58 milj. kronor. Kommissionen fann lämpligt, att det tillverkade svedoprenel liksom förut till självkostnadspris uppköptes av reservförrådsnämnden. I a n l e d n i n g av i n d u s l r i k o m m i s s i o n e n s skrivelse b e m y n d i g a d e Kungl. Maj:t d e n 18 j a n u a r i 1946 k o m m i s s i o n e n att f ö r a n s t a l t a d ä r o m , att tillverkn i n g e n av syntetiskt g u m m i vid g u m m i f a b r i k e r n a i L j u n g a v e r k och Slockvik ä v e n s o m g u m m i f o r s k n i n g i a n s l u t n i n g därtill u n d e r tiden 1 j a n u a r i — 28 f e b r u a r i 1946 bedreves i h u v u d s a k l i g ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d vad k o m m i s sionen angivit. Ät r e s e r v f ö r r å d s n ä m n d e n u p p d r o g s att — m e d a n l i t a n d e avvad s o m k u n d e å t e r s t å av medel, s o m enligt Kungl. Maj:ls beslut den 19 o k t o b e r 1945 ställts till n ä m n d e n s förfogande för i n k ö p av syntetiskt g u m m i — i n k ö p a de k v a n t i t e t e r g u m m i , s o m u n d e r n y s s n ä m n d a tid f r a m s t ä l l t s vid s a g d a fabriker, till pris som t ä c k t e k o s t n a d e r n a för g u m m i t s f r a m s t ä l l n i n g , v a r j ä m t e n ä m n d e n b e m y n d i g a d e s a t t försälja g u m m i t till pris, s o m fastställts av n ä m n d e n i s a m r å d m e d i n d u s t r i k o m m i s s i o n e n och p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n , ä v e n o m priset u n d e r s t e g e n ä m n d e n s s j ä l v k o s l n a d e r för v a r a n . G e n o m Kungl. Maj:ts beslut den 22 februari 1946 förlängdes n y s s n ä m n d a b e m y n d i g a n d e n och u p p d r a g att gälla ä v e n m a r s m å n a d 1946. Del tidigare b e s t ä m d a försäljningspriset för s v e d o p r e n av 1 k r o n a p e r k g h a d e n u m e r a höjts till k r o n o r 1: 25. B ö r a n d e f ö r h å l l a n d e n a efter u t g å n g e n a v m a r s f r a m l a d e i n d u s l r i k o m missionen s e d e r m e r a ett något ä n d r a t förslag, g å e n d e ut p å a t t de b å d a fa-

265 b r i k e r n a skulle h å l l a s i drift m e d s a m m a n l a g t c:a 30 lons m å n a t l i g p r o d u k tion l. o. m. j u n i 1946 s a m t alt därefter den ena f a b r i k e n skulle slå i bereds k a p , m e d a n den a n d r a drevs m e d c:a 30 tons m å n a t l i g p r o d u k t i o n l. o. m. j u n i 1947, till vilken s i s t n ä m n d a t i d p u n k t ä v e n g u m m i f o r s k n i n g e n i U p p s a l a borde bedrivas. F r å g a n o m g u m m i f a b r i k a t i o n e n s och g u m m i f o r s k n i n g e n s fullföljande och t ä c k a n d e t a v k o s t n a d e r n a h ä r f ö r förelades a v Kungl. M a j : t 1946 å r s riksd a g i p r o p o s i t i o n n r 188. I sitt i propositionen intagna yttrande till statsrådsprotokollet framhöll folkhushållningsministern, hurusom tillverkningen av syntetiskt gummi efter långvariga förberedelser, varunder många svårigheter mött, under år 1945 kunnat upptagas i fabriksmässig skala samt under större delen av samma år pågått med vissa avbrott för ändringsarbeten i förbättringssyfte. De erhållna produkterna hade varit av växlande kvalitet; den senare tidens resultat ansåges dock vara relativt tillfredsställande, beroende på de under tillverkningens gång ständigt pågående förbättringsarbetena. Produktionskostnaderna vore alltjämt höga, men, i den mån tillverkningsmetoderna bleve ytterligare prövade och med ledning av därvid vunna erfarenheter förbättrade, förelåge utsikter till att tillverkningskostnaderna skulle kunna minskas. Förutsättningar syntes redan under den närmaste framtiden finnas för att det statliga stödet till produktionen skulle kunna avsevärt reduceras. Under den tid som förflutit sedan de första stegen togos på vägen mot en fabriksmässig tillverkning inom landet av syntetiskt gummi och till dess denna tillverkning realiserats hade förhållandena i fråga om vårt lands gummiförsörjning väsentligen förändrats, i det att möjligheter till import av råvaror för gummiindustrien numera förelåge. Ur försörjningssynpunkt syntes skäl för en fortsatt drift av fabrikerna för syntetiskt gummi icke vara för handen. Däremot framstode del av beredskapshänsyn såsom önskvärt, atl möjligheter funnes att inom landet förhållandevis snabbt kunna upptaga sådan tillverkning för att trygga gummiförsörjningen, därest så skulle befinnas nödvändigt. Den gångna tidens erfarenheter hade emellertid visat, att detta icke kunde ske utan att i förväg grundliga förberedelsearbeten verkställts. Visserligen hade genom den dittillsvarande verksamheten på ifrågavarande område åtskilligt redan blivit utfört i detta hänseende. Verksamheten hade emellertid haft och hade alltjämt karaktären av försöksdrift. Av överläggningar med representanter för de svenska tillverkarna hade framgått, alt för erhållande av mera definitiva resultat beträffande tillverkningsprocessens lämpliga utformning tillverkning borde bedrivas dels ännu någon tid vid båda de i gång varande fabrikerna för att träffa avgörande mellan de båda metoder, som komme till användning vid desamma, dels ock under hela nästa budgetår vid en av fabrikerna för att ytterligare pröva tillverkningsprocessen. Härigenom skulle elt gynnsammare utgångsläge kunna erhållas för återupptagande av tillverkningen, därest så skulle visa sig nödvändigt. Uppenbart vore emellertid, att en fortsättning av den inhemska tillverkningen av syntetiskt gummi komme att medföra utgifter för statsverket. Det vore givetvis vanskligt att bedöma, huruvida dessa utgifter vore tillräckligt motiverade genom de fördelar ur beredskapssynpunkt som nyss angivits. I de över industrikommissionens framställning i ämnet avgivna yttrandena vore meningarna delade. Medan reservförrådsnämnden ansåge tillverkningen snarast böra inställas, hade man i övriga yttranden (av Sveriges kemiska industrikontor, ingenjörsvetenskapsakademien och överbefälhavaren) i huvudsak tillstyrkt kommissionens förslag.

266 Efter övervägande av vad i ärendet förekommit hade statsrådet funnit sig böra förorda, att tillverkningen av syntetiskt gummi fortsatte i huvudsaklig överensstämmelse med industrikommissionens förslag, d. v. s. vid båda fabrikerna med väsentligt inskränkt produktion intill utgången av juni 1946 samt vid en av fabrikerna med halv produktion tills vidare under hela budgetåret 1946/47. Dock borde härutinnan den modifikationen göras, att så snart avgörande träffats mellan de båda tillverkningsmetoderna, tillverkningen inskränktes till den av fabrikerna, där den valda metoden brukades. Beträffande finansieringen av verksamheten syntes lämpligt, att samma förfarande som dittills förekommit tillämpades under återstoden av budgetåret 1945/46, varvid frågan om ersättning av reservförrådsnämndens förluster framdeles finge upptagas till avgörande. Vad däremot anginge tillverkningen under budgetåret 1946/47 syntes vissa förändringar böra vidtagas. Den forisatta driften måste nu anses påkallad ur andra än försörjningssynpunkler, och det vore uppenbart, att kostnaderna för tillverkningen i varje fall icke helt kunde täckas genom det pris å produkterna som erhölles i marknaden. Det syntes därför befogat, att utgifterna för driften under sistnämnda budgetår bestredes från anslag å driftbudgeten. Industrikommissionen hade beräknat det härför erforderliga anslagsbeloppet till sammanlagt 3 190 000 kronor, varav 2 340 000 kronor för själva fabriksdriften, 720 000 kronor för gummiforskningen och 130 000 kronor för avveckling av den fabrik, som var avsedd atl läggas ned och hällas i beredskap. Därjämte beräknade kommissionen en inkomst av försålt syntetiskt gummi om 450 000 kronor, varför netlokostnaden för statsverket skulle utgöra 2 740 000 kronor. I p r o p o s i t i o n e n föreslogs a n v i s a n d e t å r i k s s l a t e n för b u d g e t å r e t 1946/47 a v etl r e s e r v a t i o n s a n s l a g o m 3 milj. k r o n o r med r ä t t för K u n g l . Maj:t alt m e d d e l a n ä r m a r e föreskrifter r ö r a n d e m e d l e n s disposition. F ö r s l a g e t bifölls av r i k s d a g e n . I skrivelse den 10 m a j 1946 m e d d e l a d e K u n g l . Maj:t p å f r a m s t ä l l n i n g av i n d u s l r i k o m m i s s i o n e n beslut, att driften vid s v e d o p r e n f a b r i k e n i Stockvik senast d e n 15 p å f ö l j a n d e m a j skulle u p p h ö r a s a m t erforderliga å t g ä r d e r vidtagas för f a b r i k e n s b e v a r a n d e och s t ä l l a n d e i b e r e d s k a p . S e d a n i n d u s t r i k o m m i s s i o n e n härefter i n k o m m i t m e d u t r e d n i n g r ö r a n d e d e n fortsatia tillv e r k n i n g e n s a m t forsknings- och f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n , b e m y n d i g a d e Kungl. Maj:t k o m m i s s i o n e n j ä m l i k t beslut den 21 j u n i 1946 a t t u n d e r tiden 1 juli 1946—30 j u n i 1947 b e d r i v a tillverkning a v syntetiskt g u m m i vid fabriken i L j u n g a v e r k ä v e n s o m u n d e r s t ö d j a f o r s k n i n g s v e r k s a m h e t e n b e t r ä f f a n d e tillv e r k n i n g e n av dylikt g u m m i enligt av k o m m i s s i o n e n a n g i v n a riktlinjer. Dessa i n n e b u r o i h u v u d s a k , a t t driften vid L j u n g a v e r k skulle u n d e r n ä m n d a p e r i o d u p p r ä t t h å l l a s m e d u n g e f ä r h a l v k a p a c i t e t av o m k r i n g 30 lon p e r m å n a d . F o r s k n i n g s v e r k s a m h e t e n skulle förestås av i n d u s l r i k o m m i s s i o n e n , vilken s o m v e r k s t ä l l a n d e o r g a n ä g d e tillsätta en k o m m i t t é , b e n ä m n d g u m m i f o r s k n i n g s k o m m i t t c n . U n d e r d e n n a skulle s o r l e r a dels en teknisk k o m m i t t é , dels fyra f o r s k n i n g s g r u p p e r vid v a r d e r a f y s i k a l i s k - k e m i s k a i n s t i t u t i o n e n i Uppsala, Svenska g u m m i f o r s k n i n g s l a b o r a t o r i e t i U p p s a l a , f o r s k n i n g s l a b o ratoriet L K B i S t o c k h o l m och f a b r i k s l a b o r a t o r i e l i L j u n g a v e r k . F o r s k n i n g s a r b e t e n a skulle fortsätta s o m förut, v a r v i d dock en del av de tidigare i U p p -

267 sala och S t o c k h o l m u t f ö r d a a r b e t e n a skulle överföras till L j u n g a v e r k . 1 f o r s k n i n g s p r o g r a m m e t b o r d e u p p t a g a s ä v e n vissa p r e l i m i n ä r a u n d e r s ö k n i n g a r a v a n n a t syntetiskt g u m m i ä n svedopren, n ä m l i g e n b u n a f r a m s t ä l l t avsprit m . m. B e t r ä f f a n d e den u n d e r de förflutna å r e n b e d r i v n a f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n för odling av d e n g u m m i f ö r a n d e k o k s a g y s v ä x t e n se del III sid. 322, del IV sid. 350, del V sid. 290 s a m t del VI sid. 86 och 254. I skrivelse den 12 september 1945 inkom industrikommissionen med redogörelse för resultaten av den dittillsvarande verksamheten samt förslag beträffande dess fortsatta handhavande. Vid det av Sveriges utsädesförening bedrivna försöks- och förädlingsarbetet hade värdefulla erfarenheter vunnits angående de för koksagys lämpligaste jordarna och odlingsområdena samt angående metoderna för sådd, skötsel och skörd. De ökade erfarenheterna angående själva odlingstekniken hade bidragit till att 1945 års odlingar blivit avsevärt mera lyckade än tidigare försöksodlingar. Sammanfattningsvis kunde beträffande 1945 års arbeten med koksagys sägas, alt problemen om växtens odling i vårt land delvis tycktes ha funnit sin lösning, och goda utsikter syntes förefinnas att få densamma fullt odlingsbar här på lämpliga jordar och inom lämpliga områden. Förädlingsarbetet hade just påbörjats, men de erfarenheter av växtens ärftliga beskaffenhet som vunnits gåve vid handen, att en stor ärftlig variation funnes och därmed goda möjligheter att genom rationellt förädlingsarbete framställa stammar, som genom högre rotavkastning och högre kautschukhalt i rötterna gåve större gummiulbyte och därigenom möjliggjorde produktion av inhemskt naturgummi till lägre priser. Provtillverkningar som skett hos vissa gummifabriker hade visat, att kvaliteten av det framställda maskrosgummit var god och jämförbar med naturgummits. Dessutom meddelades uppmuntrande erfarenheter av de verkställda försöken med en planteringsmaskin. Med hänsyn till de goda resultat som vunnits ävensom till att Sveriges utsädesförening förutsatt, att koksagysodling alltjämt ägde rum genom kommissionens försorg jämsides med de odlingstekniska försök och den växtförädlingsverksamhet som ägde rum vid Svalöv, fann industrikommissionen önskvärt, att inom landet dreves en bercdskapsodling av en sådan omfattning, att de lantbrukslekniska förutsättningarna för en odling av koksagys i större skala bleve allsidigt utredda och kunskapen om denna planta spriddes bland landets jordbrukare. Kommissionen ansåg på denna grund, att det andraårsfrö, som skördats från 1944 års kvarstående odlingar, samt det frö som skördats av 1945 års odlingar, uppskattningsvis 10 kg, borde utnyttjas för odlingar år 1946, varigenom skulle erhållas en odlingsareal av omkring 20 hektar. Fortsatta försök borde även göras med maskiner för plantering och fröskörd ävensom med åtgärder för rationalisering av ogräsbekämpningen och rotskörden. Kostnaderna för den föreslagna försöksverksamheten uppskattade kommissionen till 175 000 kronor. F r å g a n o m a n s l a g för h i t h ö r a n d e ä n d a m å l u p p t o g s a v Kungl. Maj:t i p r o position till 1946 å r s r i k s d a g , n r 108. I p r o p o s i t i o n e n u t t a l a d e j o r d b r u k s m i n i s t e r n , att det i r å d a n d e läge k n a p p a s t funnes a n l e d n i n g att s ö k a d r i v a f r a m i f r å g a v a r a n d e f ö r s ö k s v e r k s a m h e t i det h a s t i g a t e m p o , s o m a n s å g s nödv ä n d i g t m e d a n kriget p å g i c k . Tills v i d a r e syntes h u v u d s a k l i g e n d e n a v Sveriges utsädesförening vetenskapligt b e d r i v n a försöks- och f ö r ä d l i n g s v e r k s a m h e t e n m e d k o k s a g y s b ö r a ytterligare fullföljas. H ä r i g e n o m b o r d e även

268 möjligheter skapas för alt ett lämpligt material slodc till förfogande, därest det skulle befinnas påkallat att framdeles återupptaga odlingen. För delta ändamål borde vara tillfyllest, alt 30 000 kronor ställdes till förfogande. Härjämte erfordrades ett belopp av 35 000 kronor till läckande av vissa tidigare gjorda utgifter. I enlighet härmed äskades i propositionen ett anslag för budgetåret 1946/47 till odlingar av gummiförande växter av 65 000 kronor, vilket av riksdagen beviljades. Beträffande överenskommelsen med Aktiebolaget svenskt konstsilke om tillverkning av c o r d g a r n av konstsilke se sid. 262. Kemiska

produkter.

För åstadkommande av en inhemsk tillverkning av röntgenmaterial (röntgenfilm, röntgenpapper m. m.) hade år 1939 grundats ett företag, Aktiebolaget Ceaverken, med fabrik invid Strängnäs, till vilket företag, med hänsyn till angelägenheten av att under krigsåren säkerställa tillverkning inom landet av dylikt material, lämnats statligt stöd i olika förmer. Sålunda erhöll bolaget år 1941 ett låneunderstöd av 400 000 kronor. Genom beslut av 1943 års riksdag anvisades ett anslag av 100 000 kronor till förvärv av bolagets aktier. Samtidigt medgav riksdagen, att bolaget tills vidare fr. o. m. den 15 maj 1942 befriades från skyldigheten att gälda ränta och amortering å nämnda statslån, vars kapitalbelopp då uppgick till 383 500 kronor. För budgetåren 1943/44 fl. lämnades statligt stöd åt bolaget även i form av särskilda anslag dels till upprätthållande av bolagets drill, dels till vissa forskningsarbeten. (Se del II sid. 308, del III sid. 323, del IV sid. 353, del V sid. 292.) I anledning av framställning från bolaget om forisatta stödåtgärder för upprätthållande och utvidgning av bolagels verksamhet och sanering av dess finansiella ställning verkställdes under våren 1946 vissa utredningar, syftande lill att utröna dels omfattningen av beredskapsbehovcl för militära och andra ändamål av hithörande produkter (innefattande jämväl annat Ijuskänsligt fotografiskt material) samt möjligheterna för lagring resp. produktion inom landet av råvaror och halvfabrikat, dels förutsättningarna för avsättning av bolagets produkter i fredslid, dels företagets räntabilitet och de kostnader som en beredskap på detta område komme att medföra. Utredningarna ledde till framläggande för 1946 års riksdag av proposition i ämnet, nr 303. Härvid anfördes av handelsministern bl. a. följande. Statens intresse i Aktiebolaget Ceaverken hade varit helt och hållet dikterat av beredskapsskäl. Fabriksmässig tillverkning av röntgenfilm, röntgenpapper och annat fotografiskt papper hade icke tidigare förekommit i vårt land. Holaget hade därför måst experimentera sig fram till godtagbara kvaliteter. Ledningen hade arbetat intensivt på att förbättra kvaliteten hos sina produkter och därvid enligt sakkunska-

269 pens utsago nått så långt, att dessa numera kunde väl mäta sig med motsvarande utländska fabrikat. Bolagets tillverkning hade under krisåren varit av mycket slor betydelse för landets försörjning med ljuskänsligt material. Flera av de myndigheter som yttrat sig i frågan hade understrukit vikten ur beredskapssynpunkt av att i fortsättningen bibehålla en inhemsk fabrikation av de produkter bolaget framställde. För ett bibehållande av fabrikationen som en beredskap talade också den omständigheten, att enligt senaste erfarenheter råvaruproblemet låge väsentligt gynnsammare till än vad tidigare antagits. Av företagna utredningar framginge, att bolagets förhandenvarandc kapacitet vore otillräcklig för att fylla landets totala behov av ljuskänsligt material under en avspärrning. Omfattande investeringar bleve därför nödvändiga. Emellertid hade bolagets styrelse framhållit, att det knappast skulle vara möjligt att under fredstid eller i varje fall under den närmaste tiden förränta det kapital, som skulle erfordras för en anläggning med full beredskapskapacitet. Frågan om en sådan anläggning syntes därför icke böra tagas upp, innan tillfälle lämnats bolaget att pröva sin konkurrensförmåga under fria marknadsförhållanden. Frågan syntes för övrigt icke böra lösas isolerat utan i samband med en allsidig undersökning av våra industriella och ekonomiska försvarsberedskapsproblem i allmänhet. Då enligt det sagda bolaget finge anses äga vissa förutsättningar att under fredsförhållanden hävda sig i konkurrensen med utländska företag, syntes det motiverat att lämna bolaget den prövotid på två år, som styrelsen föreslagit. Därvid måste emellertid de villkoren uppställas, att bolagets försäljning i fortsättningen skedde efter rent kommersiella principer och att de avtal, som kunde komma att träffas med större avnämare, icke gåve bolaget en monopolställning på marknaden. Förutsättning för att bolaget skulle kunna fortsätta sin verksamhet vore, att bolagets lokaler utvidgades och dess maskinutrustning kompletterades. Kostnaderna härför hade beräknats till 175 000 kronor. Medel borde även i fortsättningen beviljas för bolagets forskningsarbete, vilket borde fortgå åtminstone så länge slutlig ståndpunkt icke tagits till bolagets framtid ur beredskapssynpunkt. En finansiell rekonstruktion av bolagets ställning i enlighet med styrelsens förslag borde företagas i samband med utvidgningen av bolagets anläggningar. Denna borde ske så, att aktiekapitalet ökades från 100 000 till 600 000 kronor genom att dels 300 000 kronor av bolagets statslån omvandlades till aktiekapital och dels nytt kapital av 200 000 kronor tillfördes bolaget. Av sistnämnda belopp skulle enligt planen 175 000 kronor användas till utvidgning av anläggningarna och komplettering av maskinutrustningen samt återstoden, 25 000 kronor, till förbättring av bolagets likviditetsställning. Resterande del av statslånets kapitalbelopp eller 83 500 kronor jämte ogulden ränta å nämnda lån skulle efterskänkas. I enlighet m e d p r o p o s i t i o n e n beslöt r i k s d a g e n a t t till t e c k n i n g av ytterlig a r e aktier i Aktiebolaget C e a v e r k e n för b u d g e t å r e t 1946/47 a n v i s a ett a n s l a g a v 500 000 k r o n o r . Vidare beslöt r i k s d a g e n e f t e r s k ä n k a u p p l u p e n r ä n t a å det bolaget beviljade statslånet ä v e n s o m ett k a p i t a l b e l o p p av 8 3 500 k r o n o r .

6.

Bränslehushållningen. A. Fasta bränslen.

Försörjningsläget. Avgörande för försörjningsläget beträffande fasta bränslen var givetvis liksom förut omfattningen av s t e n k o 1 s- o c h k o k s i m p o r t e n. Denna import hade, som omnämnts ovan å sid. 82—83, under hösten 1945 begynt att åter komma i gång efter att så gott som fullständigt ha legat nere under tiden september 1944—juli 1945. De före årsskiftet 1945/46 inkomna partierna voro dock jämförelsevis obetydliga och svarade ingalunda mot de förväntningar man gjort sig som följd framför allt av de med Polen ingångna handelsavtalen. I början av februari 1946 upptogos nya förhandlingar med Polen angående reglering av kolleveranserna därifrån i fortsättningen. Svårigheterna att åstadkomma några större leveranser hade dittills framför allt berott på det polska järnvägsnätets dåliga tillstånd och bristen på rullande järnvägsmateriel, en brist som blott i mindre mån kunnat hjälpas genom överförandet från Sverige till Polen av 1 300 svenska järnvägsvagnar. Därtill hade kommit de otillfredsslällande förhållandena i de polska hamnarna, brist på användbara kajanläggningar och lastkranar m. m. samt ej minst brisl på arbetskraft. Med inträdandet av förbättringar i nämnda förhållanden syntes det skola bli möjligt att ganska avsevärt stegra kolleveranserna. Enighet nåddes vid nyssnämnda överläggningar om ett minimiprogram för de fortsatta leveranserna, i det att Polen — utan ändring av bestämmelserna i gällande avtal — förband sig att till Sverige under år 1946 leverera \xk milj. ton kol och koks, d. v. s. i genomsnitt c:a 125 000 ton per månad. Även om denna prestation var ringa, jämfört med de under fjolåret i utsikt ställda leveranserna av 6 milj. ton fram till utgången av november 1946, fanns anledning att hälsa den nya överenskommelsen med tillfredsställelse, då det syntes ligga inom numera kända möjligheters ram att utfästelserna kunde komma att verkligen infrias. Vad beträffar den internationella fördelningen av inom skilda produktionsländer framkommande överskott av kol och koks fastställdes av del reglerande fördelningsorganet ECO (European Coal Organization) vid konferens i mars leveransprogram för andra kvartalet 1946. Organisationens

beslut hade numera vidgad betydelse, sedan även Förenta staterna blivit medlem av densamma. I fördelningsprogrammet tillerkändes Sverige en kvol för nämnda kvartal av intill 900 000 ton, motsvarande en årskvantitet av 36 milj. ton eller c:a 40 procent av landets normala kolimport före kriget. Därav förutsattes en dryg tredjedel bli levererad från Polen, omkring en tredjedel från Förenta staterna samt återstoden från Buhrområdet, Nederländerna och Belgien. De amerikanska kolleveranserna, vilka haft sitl värde ej minst därigenom alt de åtminstone till en del utgjorts av för gasverk lämpliga kol, upphörde till största delen under andra kvartalet som följd av kolstrejken i Förenta staterna under april och maj. Däremot kunde det polska exportprogrammet i stort sett genomföras enligt februariöverenskommelsen. Ej helt betydelselösa voro även koks- och kolleveranserna från Buhrområdet samt koksleveranserna från Nederländerna. Från Storbritannien erhöllos blott några mindre mängder s. k. koksgrus och andra sekunda varor. Importen av kol och koks under 1945 och första halvåret 1946 hade enligt handelsstatistiken i avrundade tal följande omfattning:

1945: l:a halvåret 2:a » 1946: l:a » därav: januari februari mars april maj juni

Stenkol ton 4 700 267 500 989 300 67 200 105 500 202 700 166 500 230 200 217 200

Koks ton 1200 88 200 502 300 50 900 73 000 85 000 110100 91 900 91400

Summa ton 5 900 355 700 1 591000 118 100 178 500 287 700 276 600 322100 308 600

Den inhemska stenkolsproduktionen kunde som förut beräknas ge ett resultat av omkring 400 000 ton per år. Tillgången på v e d och t o r v såsom ersättning för den felande tillgången på fossilt bränsle kunde betraktas som i stort sett tillfredsställande. Därtill kom den växande tillförseln av e l d n i n g s o l j a , vilken nått en sådan omfattning, att den, sedan den inhemska distributionsapparaten härför utbyggts, möjliggjorde en förbrukning av uppskattningsvis omkring 1-4 milj. ton, motsvarande drygt 2 milj. ton stenkol per år eller över 20 procent av den årliga kolimporten under tiden närmast före kriget. Med anlitande av dessa skilda slag av bränslen kunde de nödvändiga bränslebehoven rält väl tillgodoses, låt vara att särskilt för industriens vidkommande delvis ett knapphetsläge förelåg, som inom vissa industrigrenar försvårade det fulla utnyttjandet av produktionskapaciteten. Tillgången på t r ä k o 1 var god, vilket bl. a. sammanhängde med gengasdriftens avveckling som följd av förbättrad tillgång på flytande bränsle. Den fortfarande bristen på koksande, gasrika kol för gasverkens behov gjorde det nödvändigt att alltjämt upprätthålla gasransoneringen i praktiskt taget samma omfattning som under föregående halvår.

272 Förbrukningsregleringcn beträffande fasta bränslen och eldningsolja. De planer rörande hushållsförbrukningen av fasta bränslen för bränsleåret 1945/46, som fastställts under sommaren och hösten 1945, kunde utan större ändringar fullföljas under första halvåret 1946. Bestämmelser angående forisatt tilldelning av fossilt bränsle och ersättningsbränslen meddelades av bränslekommissionen i cirkulär nr 413, 422, 429, 430 och 450. Med hänsyn till de förutsedda svårigheterna särskilt för småförbrukare att reda sig med de begränsade tilldelningar som förutsattes i den allmänna försörjningsplanen medgavs dessa fr. o. m. den 20 februari en viss mindre höjning av ransonerna. Denna höjning lämnades i en del fall i form av fossilt bränsle, varigenom också vissa förbrukare i gasverksstäder, som förut under bränsleåret icke erhållit dylikt bränsle, nu fingo en mindre kokslilldelning. På detta sätt utnyttjades således vissa överskottslager av gasverkskoks. I Göteborg med förorter, Norrköping samt de handelsreglerade skånestäderna, erhöllo de högre förbrukaregrupperna rätt till något ökade uttag av fossilt bränsle, även här i första hand gasverkskoks, i stället för ersättningsved, varjämte generell möjlighet bereddes förbrukarna inom olika ortsgrupper att efter ansökan hos kristidsstyrelsen och efter prövning i varje särskilt fall erhålla viss extra tilldelning, huvudsakligen av ved. Samtliga rekvisitioner av fossilt bränsle skulle som regel vara verkställda före den 1 juni; leveranserna därav skulle vara fullgjorda före den 1 juli. Beträffande ersättningsved mot B-licenser och inköpsbevis skulle leveranserna i handelsreglerade orler vara slutförda senast den 20 maj, medan de i zon 3-orter fingo fortgå enligt vederbörande kristidsstyrelses bestämmande intill den tidpunkt, då eldning för bostadsuppvärmning kunde anses vara avslutad för säsongen. Förskoltsleveranser av ved för bränsleåret 1946/47 fingo enligt cirkulär nr 450 laga sin början redan från mitten av maj. Efterfrågan på e l d n i n g s o l j a för uppvärmningsändamål visade en fortgående stegring, vilket föranledde bränslekommissionen alt i slutet avmars (cirkulär nr 435) genomföra fastare bestämmelser angående tilldelningen. Kommissionen bestämde, att dittills av kristidsstyrelserna utfärdade leveranstillstånd för eldningsolja skulle äga giltighet endast t. o. m. den 30 april 1946. Efter denna dag fick sålunda med vissa undantag leverans mot dylika tillstånd icke ske. Leverantörerna av eldningsolja uppmanades med hänsyn till rådande knapphet på sådan olja att under återstoden av säsongen begränsa leveranserna till hushållsförbrukare till de kvantiteter, som beräknades täcka behovet intill eldningssäsongens slut. Med vissa undantag fick leveranstillstånd enligt dittills gällande bestämmelser icke vidare utfärdas. Samtliga leveranstillstånd skulle snarast möjligt ersättas av inköpslicenser, utfärdade av bränslekommissionen med ledning av utav kristidsstyrelserna utförda behovsberäkningar. Ansökningar om licens för eldningsolja för s. k. ekonomiändamål, exempelvis för varmvattenberedning inom sjukvårdsinrättningar, restauranger, varmbadhus och liknande, där

behov av bränsle förelåg under hela bränsleåret, skulle av kristidsstyrelserna behandlas med förtursrätt framför ansökningar om tilldelning för uppvärmningsändamål. Beträffande induslriförbrukare av eldningsolja tillhörande förbrukaregrupp C (småindustrier) genomfördes jämlikt cirkulär nr 445 ett liknande system. De förut meddelade inköpstillståndens giltighet begränsades här till utgången av maj 1946. För större industriförbrukare (grupp D) hade systemet med inköpslicenser redan tidigare tillämpats. Det generella förbudet mot tillhandahållande av varmvatten från central varmvattenberedningsanläggning bestod alltjämt men upphävdes temporärt för perioderna 18 februari—3 mars och 15 april—2 maj, varvid extra tilldelning gavs av häremot svarande bränslekvantiteter. Från anläggning, där eldningsolja användes som bränsle, hade alltsedan den 15 november 1945 varmvatten fått fritt tillhandahållas. Denna rätt indrogs den 2 maj men medgavs ånyo fr. o. m. den 20 maj 1946 med hänsyn till den då inträdda förbättrade tillgången på eldningsolja. Samtidigt lämnades tillstånd för hushållsförbrukare att i förskott uttaga eldningsolja för förbrukning under bränsleårel 1946/47. Plan för reglering av h u s h å l l s f ö r b r u k a r n a s b r ä n s l e f ö rs örj n in g under bränsleårel 1 9 4 6 / 4 7 fastställdes av bränslekommissionen genom cirkulär nr 465 och 466. Kommissionen räknade med att den totala bränsletilldelningen för hushållsändamål skulle kunna höjas till i regel 90 procenl av den sammanlagda poängsumman ä A- och B-licenserna samt inköpsbevisen. De påräkneliga importkvantiteterna av koks måste, framhöll kommissionen, alltjämt förbehållas de orter, som med hänsyn till transport- och distributionsförhållandena voro särskilt svåra alt försörja med inhemska bränslen. Kommissionen sade sig på grund av de osäkra importutsiklerna icke kunna garantera, atl de för 1946/47 beräknade bränslekvantiteterna kunde få uttagas i sin helhet eller i angivet varuslag. Å andra sidan avsåg kommissionen att, om importen skulle förbättras, göra de modifikationer i planen som härigenom kunde bli genomförbara. En viss särskild lällnad bereddes förbrukare i handelsreglerade or ler och zon 3-orter därigenom atl de återfingo den tidigare medgivna rätten att utan inköpshandling inköpa högst 1 kbm ved per hushåll och bränsleår. De gamla A- och B-licenserna samt inköpsbevisen skulle som regel gälla även under del kommande bränsleårel. Nya licenser och inköpsbevis behövde därför endast i undantagsfall utfärdas. Ortsgruppsindelningen bibehölls med vissa smärre jämkningar oförändrad. I särskilda tabeller angavs liksom förut i vilken omfattning den i licenserna angivna poängsumman fick inom olika orts- och storleksgrupper utlagas i form av ersättningsbränsle (ved eller torv), varvid torv kom i fråga endast i de handelsreglerade orterna i Skåne samt Kristianstad med 27 resp. 30 procenl av poängsumman för de högre .storleksgrupperna. Då bränslekommissionen senare konstaterade, att 18—618064

koksimporten ännu icke kunnat bringas i nivå med det föreliggande behovet, medan kommissionen å andra sidan ansåg sig kunna räkna med en icke obetydlig införsel av brunkolsbriketter, saltes sistnämnda bränsle in på vissa punkter i försörjningen, främst såsom ersättning för koks till hushållsförbrukare inom ortsgrupp I i Skåne och Bohuslän samt inom Visby. Liksom förut fingo förbrukare inom ortsgrupp I i Skåne med på stenkol utställda A-licenser finna sig i att få utlaga 15 procent av A-poängsumman i form av torvbrikelter. I likhet med vad fallet var under bränsleåret 1945/46 komme, enligt vad bränslekommissionen meddelade i cirkulär nr 469, i n d u s t r i e n s bränslebehov jämväl under 1946/47 att i första hand tillgodoses med vedbränsle. Del ställdes emellertid i utsikt, atl vederbörande förbrukares hela bränslebehov skulle kunna på ett eller annat sätt täckas. Såsom en förutsättning härför angavs dock, att största sparsamhet iakttoges och att alla som så kunde drygade ut tilldelningen av licensbelagt bränsle med licensfrill bränsle, såsom ribb- och bakved, rivningsvirke, stubbar o. dyl. I vissa län, där tillgång på torv fanns, kunde förbrukarna efter framställning till krislidsstyrelsen i stället för ved i mån av tillgång erhålla torv. Vad angick de smärre industrier, vilkas bränsletilldelning reglerades av kristidsstyrelserna (förbrukaregrupp C), angavs i en till nyssnämnda cirkulär fogad tabell huru stor tilldelning som kunde påräknas i förhållande till 1939 års förbrukning. Dessa procenttal voro genomgående avsevärt högre än de för 1945/46 gällande. För flertalet industrigrupper förutsågs, att behovet skulle lill en del, i allmänhet omkring 20 procent, kunna tillgodoses med fossilt bränsle. Olja lör eldningsändamål komme alt tilldelas i mån av tillgång. Licens erfordrades alltjämt för inköp av ved — såväl normalved som ersättningsved -— för drivande av sådan industriell eller därmed jämförlig anläggning, där den årliga bränsleförbrukningen, omräknad till ved, översteg 300 m :i t; inom handelsreglerad ort eller zon 3-ort gällde delta jämväl anläggning med lägre bränsleförbrukning. För slörre industriförelag, kommunikationer och inrättningar m. m. komme tilldelningen som förut alt mera individuellt regleras av bränslekommissionen. Regleringen av gastoi-brukningen. Försörjningsläget i fråga om kol för gasverken var ännu på nyåret 1946 så ansträngt, att gasransoneringen fanns böra alltjämt fortbestå. För de gasverk som använde torvkol hade dock en sådan förbättring inträtt, atl bränslekommissionen jämlikl cirkulär nr 415 ansåg sig kunna medge en viss lindring av ransoneringen. För den andra ransoneringsperiod, som började i och med den för resp. abonnenter under tiden 15 januari—31 mars (i Stockholm, Göteborg och Malmö till den 15 april) verkställda avläsningen av gasmätarna och som avsågs skola sträcka sig fram till tiden för den avläsning,

275 vilken påbörjades den 1 juli 1946, skulle den medgivna dygnsförbrukningen vara lika stor som den vid slutet av första ransoneringsperioden medgivna. Abonnenter, som vid första periodens slut icke förbrukat den för denna period bestämda maximala gasmängden, ägde tillgodogöra sig den ej uttagna kvantiteten under andra perioden. I städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, där även torvkol användes som avgasningsmaterial i blandning med stenkol, tillerkändes abonnenterna därutöver för första perioden en extra gastilldelning, uppgående till 10 gånger den vid periodens slut gällande dygnstilldelningen samt senare en lika stor extra tilldelning för andra perioden. Abonnenter, som vid avläsningen befunnits ha under första perioden överförbrukat gas, skulle vara omedelbart skyldiga alt på anfordran betala överuttagningsavgift för den del av överuttagningen, vilken översteg 20 procent av den tillåtna förbrukningen. Återstoden av överuttagningsavgiften överfördes till andra perioden och kunde då i händelse av skedd gasbesparing i motsvarande grad minskas. Som en konsekvens av det allmänna tillståndet att under perioderna 18 februari—3 mars och 15 april—2 maj tillhandahålla varmvatten fingo hushållsabonnenter i städer med gasransonering, vilka icke hade tillgång till varmvatten från central beredningsanläggning, en extra gastilldelning motsvarande 6 resp. 7 dygns förbrukning. Fr. o. m. den 5 april 1946 upphävdes gasransoneringen för Karlskrona, beroende dels på att stadens gasverk för atl underlätta sin försörjningssitualion i egen regi avverkat betydande kvantiteter ved, dels på att dess kolförbrukning i förhållande lill den fastställda koltilldelningen visat en gynnsam utveckling. De städer, där gasransoneringen alltjämt upprätthölls, voro därefter till antalet nio, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Landskrona, Kristianstad, Trelleborg, Ystad och Eslöv. Med hänsyn till alt importförhållandena beträffande gaskol under vårens lopp något förbättrats, förklarade sig bränslekommissionen i ett i slutet av juni utsänt cirkulär anse, att försörjningsläget för det kommande bränsleåret kunde bedömas med något större tillförsikt än tidigare. Dock måste man räkna med att gasransoneringen ännu tills vidare måste bibehållas. Kommissionen inskränkte sig emellertid för det dåvarande lill alt för de nio orter, där ransoneringen ännu var rådande, förlänga den andra ransoneringsperioden med ytterligare elt kvartal. Perioden skulle alltså sträcka sig fram till tiden för den avläsning av gasmätarna, som komme att påbörjas den 15 september och pågå till den 30 november (i Stockholm, Göteborg och Malmö till den 15 december) 1946. Handels- och prisregleringen beträffande stenkol och koks. Den rätt till fri försäljning till småförbrukare av smideskol, vilken tidigare medgivits för bränsleåret 1945/46 intill en kvantitet motsvarande 50 procent av försäljningen under 1944'45, utvidgades genom cirkulär nr 423

276 till att omfatta ytterligare en lika stor kvantitet. Totalförsäljningen lill en och samma förbrukare fick dock för hela bränsleårel ej överstiga 2 hl. För bränsleåret 1946/47 medgavs genom cirkulär nr 470 enahanda rätt, nu begränsad till den kvantitet som vederbörande kolhandlare försålt under bränsleåret 1945/46. Försäljningen under året till en och samma förbrukare maximerades till 4 hl. Avräkningspriserna för stenkol och koks (d. v. s. de för grosshandelns avräkning gent emot kolclearingkassan gällande priserna) förblevo under första halvåret 1946 i stort sett oförändrade så som de fastställts att gälla från den 16 november 1945. För tiden fr. o. m. den 1 juli 1946 vidtogos däremot i avseende på dessa priser vissa sänkningar. Sålunda nedsattes avräkningspriset för amerikanska stenkol från 65 till 60 kronor per ton, medan priset på koks — som dittills beträffande amerikansk gjuleri- och masugnskoks samt holländsk och westfalisk koks varit 120 och beträffande polsk koks 70 kronor per ton — fastställdes till 95 kronor per ton för industrikoks och 75 kronor per ton för hushållskoks ulan hänsyn till ursprungsland. Priserna i lagerhandeln, såväl redovisningspriserna (d. v. s. de priser som skulle läggas till grund för lagerhandelns månatliga redovisning till bränslekommissionen för avräkning geni emot kolsubventionskassan) som försäljningspriserna till förbrukarna, fastställdes fr. o. m. den 1 juli 1946 i viss anslutning till de reviderade avräkningspriserna. Genom Kungl. Maj:ls beslut den 14 juni 1946 förordnades, att från kolclearingkassan skulle överföras dels till kolsubventionskassan ett belopp avhögst 24-5 milj. kronor för täckande av sistnämnda kassas underskott under budgetåret 1945/46, dels till vedclearingkassan elt belopp av högst 8-4 milj. kronor för täckande av denna kassas utgifter under samma budgetår för begränsning av priserna på ved och torv till vissa högsta prisgränser. Senare föreskrev Kungl. Maj:t genom beslut den 28 juni 1946, att från kolclearingkassan skulle till vedclearingkassan överföras ytterligare högst 13-7 milj. kronor för täckande av vissa andra sistnämnda kassa åvilande utgifter (se sid. 280). Kolclearingkassans behållning, vilken den 1 juli 1945 uppgått till c:a 101 milj. kronor, beräknades efter nämnda åderlåtningar och andra förluster komma att nedgå till omkring hälften av angivna belopp. Vad kolsubventionskassan beträffar hade denna, som den 1 juli 1944 redovisat ett överskott på 4-4 milj. kronor, företett ett visst underskott redan ett år därefter, beroende bl. a. på de ersättningar som utgått från kassan till kolhandlarna för reservlagring av kol och koks samt för omflyttningar av fossila bränslen från reservlager till lagerhandlarnas lager. Under budgetåret 1945/46 ökades kassans utgifter avsevärt som följd av alt de vid mitten av november 1945 höjda avräkningspriserna för importörerna icke åtföljdes av motsvarande höjningar i fråga om utförsäljningspriserna i detaljhandeln (se sid. 89). Att så icke skedde berodde på allmänna prispolitiska skäl, som syntes göra det olämpligt alt i rådande läge stegra den allmänna prisnivån för kolbränslen.

277 liandels- och prisregleringen på vedområdet. Handelsregleringen beträffande r i b b v e d , b a k a r o c h s p Ii l v e d , vilken efter att ha varit inställd under tiden 1 januari 1944—12 maj 1945 fr. o. m. sistnämnda dag åter trätt i tillämpning, upphävdes ånyo från den 8 april 1946. Undantag gjordes dock härvid för de partier som funnos eller framvunnos på Gotland, där sålunda handelsregleringen fortfarande skulle gälla. Samtidigt meddelades, att Iransporlregleringen på ved, vilken jämväl avsåg nyssnämnda sortiment, alltjämt skulle gälla i samma utsträckning som förut. Även de tidigare meddelade bestämmelserna i fråga om redovisningsskyldighet för producenter, vedhandlare och konsumenter skulle fortfarande tillämpas, dock med den inskränkningen att producents och vedhandlares skyldighet alt månatligen rapportera verkställda leveranser till olika förbrukare begränsades till de fall, då kristidsstyrelsen meddelade föreskrift därom, vilket förutsattes komma alt ske allenast om rapporteringen ansågs erforderlig för disposition av veden inom vederbörligt område. Den skogsägarna tidigare medgivna rätten att erhålla visst tillägg till normalpriserna på ved, som avverkats till fullgörande av ålagd avverkningsskyldighet, i de fall då dessa icke gåve en mot skäligt rotvärde svarande nettoersättning (se del VI sid. 269) utsträcktes genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 januari 1946 att gälla även ved, som avverkats under avverkningsåret 1945/46, såframt veden levererades vid normal leveransplats före den 1 juli 1946. Debiteringspriserna för kastved, som tillhandahölls i kust- och inlandshamnar mot licens för sjöfartens behov (bunkringsved), nedsattes enligt bränslekommissionens cirkulär nr 431 fr. o. m. den 15 mars 1946 med 50 öre eller 1 krona per kbm lör olika vedsortiment (jfr del VI sid. 272). Å sid. 369 omförmäles, hurusom i samband med beslut den 26 april 1946 om beslag på vissa trävaror av furu och gran normalprisregleringen upphävdes beträffande sägtimmer av nämnda träslag. Däremot bibehöllos normalpriserna på massaved och annat rundvirke. Med hänsyn till svårigheten att uppdraga en gräns mellan sågtimmer och massaved framstod emellertid en dylik åtskillnad i prisbestämningen ur allmänna prissynpunkter som olämplig. Slopandet av normalpriserna för massaved syntes som en nödvändig konsekvens kräva, att desamma upphävdes jämväl i fråga om liottningsbrännved och props. På bränslekommissionens hemställan beslöt Kungl. Maj:t fördenskull den 14 juni, att normalpriserna på massaved, props och flottningsbrännved skulle upphävas fr. o. m. den 1 juli 1946. Vedprodoktion och vedanskaffning. I cirkulär nr 406 hade bränslekommissionen meddelat bestämmelser om avverkningsålägganden för ved för tiden 1 juli 1945—31 mars 1946. Dessa bestämmelser kompletterades med stöd av kungl. brev den 15 februari 1946

278 genom kommissionens cirkulär nr 428 beträffande avverkningen för återstående delen av avverkningsåret (se sid. 91). Genom Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut den 15 februari 1946, sedermera kompletterat genom beslut den 14 juni, bestämdes även, att premien till skogsägare och avverkningsrättsinnehavare för avverkad och framkörd kastved och långved (med undantag för långved avsedd för framställning av industriträkol) enligt det system som tillämpats under 1945 (se del Yl sid. 275) skulle fortsättningsvis utbetalas för ved av angivet slag, som avverkats före den 1 maj 1946 och senast den 31 mars 1947 antingen levererats lill förbrukare eller framkörts till normal leveransplats och inmätts eller anmälts för inmätning. I en den 29 mars 1946 dagtecknad promemoria anförde bränslekommissionen, att kommissionen, sedan rapporter över vedavverkningen fram till den 1 mars 1946 förelåge, ansett lämpligt all göra en förnyad översyn över bränsleförsörjningsläget och taga under övervägande huruvida ytterligare åtgärder behövde vidtagas för en ökad vedanskaffning. Verkställda beräkningar och uppskattningar hade givit till resultat, att en vedmängd av minst 29 milj. m3t, inkl. ribbved och bakar, skulle erfordras för bränsleåret 1946/47. Antoges kvantiteterna ribbved och bakar samt stubbved och licensfria bränslen komma att uppgå till 27 milj. m3t, skulle den för nämnda bränslcår erforderliga kvantiteten bränn- och kolved (inkl. ved för framställning av industriträkol) uppgå till 27 milj. m3t. Då kommissionen emellertid räknat med att c:a 4 milj. m3t av 1945/46 års avverkning komme att tagas i anspråk under det löpanbränsleårel, skulle avverkningen under avverkningsåret 1945/46 behöva Uppgå till c:a 31 milj. m3t. Enligt avverkningsrapporterna per den 1 mars 1946 hade intill denna tidpunkt avverkats 20-9 milj. m3t eller omkring två tredjedelar av den som erforderlig ansedda kvantiteten, 31 milj. m3t. Kommissionen hade gjort elt försök till bedömning av huru stor bristen i det uppställda avverkningsprogrammet komme att bli, om inga särskilda åtgärder vidtoges. Beräkningen, vilken enligt vad kommissionen framhöll måste bli mycket ungefärlig, angav en sannolik brist av c:a 4 milj. m3t. Det syntes kommissionen önskvärt, att denna befarade brist motverkades genom åtgärder för ökade avverkningar redan under våren och försommaren. Framför allt vunnes därigenom den stora fördelen, att skogsbrukets arbetskraft i största möjliga utsträckning skulle kunna bli disponibel för gagnvirkesavverkningar under nästa vintersäsong. Dessutom vore det givetvis en fördel, om veden avverkades så pass tidigt, att den hunne torka under sommaren. De stimulerande åtgärder kommissionen förordade fann den böra begränsas till arbetskraftsområdet. Sedan arbetsmarknadskommissionen, efter samråd med bränslekommissionen, inkommit med förslag angående återinförande av p r e m i e s y s t e m e t f ö r h u g g n i n g s a r b e t e , utfärdade Kungl. Maj:l den 5 april 1946 bestämmelser om dylika arbetspremier. Dessa anslöto sig i huvudsak till de tidigare gällande föreskrifterna (se del VI sid. 279 och 353). Premiebeloppet fastställdes till 30 procent av hela arbetsinkomsten, under förutsättning att vederbörande under premieringsperioden

279 uppnått en sammanlagd inkomst av 150 kronor (s. k. kvalificeringsbelopp). För fast anställd jordbruksarbetare, som utförde premieberättigat arbete på arbetsgivarens skogsfastighet eller avverkningsrätt, erfordrades intet kvalificeringsbelopp. (Se vidare sid. 338). Kostnaderna för premierna skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut bestridas från reservationsanslaget till överflyttning av arbetskraft samt, i den mån detta anslag icke försloge därtill, från bränslekommissionens kolclearingkassa. Genom kungörelse den 29 mars 1946 (nr 118) förordnade Kungl. Maj:t om inventering av landets förråd av ved samt timmer och vissa andra trävaror den 1 maj 1946. Tidpunkten för inventeringen sattes sålunda denna gång två månader tidigare än de inventeringar av samma slag som anordnats under de föregående åren. Beträffande uppköpen av ved genom de auktoriserade brännveduppköparna föreskrev bränslekommissionen i cirkulär nr 427 och 462, all sådana uppköp fingo ske även av ved som avverkats efter den 30 mars resp. efter den 30 juni 1946 men före den 1 januari 1947. Uppköpen skulle som förut begränsas till de auktorisalionskvantiteler, som tilldelats eller komme att tilldelas envar uppköpare. Auktorisationskvantiteter, som ej utnyttjats före den 1 juli 1946, betraktades som förfallna, varför alla senare uppköp måste avräknas mot därefter meddelade nya auktorisationskvantiteter. Auklorisationerna skulle avse kastved av alla slag och medförde ej rätt att uppköpa långved och randbarkad massaved. Av de till sammanlagt 215 milj. kronor uppgående anslag, som riksdagen alltsedan krigets början anvisat för vedförsörjningens tryggande, hade bränslekommissionen enligt en i slutet av april 1946 avgiven redovisning till riksgäldskonloret återlevererat 35 milj. kronor. Återstående belopp utgjorde sålunda 180 milj. kronor. Av de anvisade medlen hade Kungl. Maj:t genom särskilda beslut medgivit, att för inköp av ved samt för utlämnande av förlagskapital till auktoriserade brännveduppköpare fick användas tillhopa 145 milj. kronor. Av delta belopp voro vid nämnda lidpunkt tagna i anspråk för utlämning av förlagskapilal c:a 64 milj. kronor, varav till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund c:a 54 milj. kronor, samt för inköp av brännved, massaved och props c:a 3-4 milj. kronor. I anledning av framställning från riksförbundet bemyndigade Kungl. Maj:l bränslekommissionen att lill förbundet utlämna ytterligare förlagskapital till ett belopp av 12 milj. kronor mot säkerhet av bankgaranti å 1 milj. kronor och med skyldighet till återbetalning före den 1 november 1946. På hösten 1944 hade Kungl. Maj:t bemyndigat bränslekommissionen all föranstalta om uppköp för kommissionens räkning av sammanlagt 600 000 m 3 t p r o p s lör eventuell senare export (se del VI sid. 106). I de tillståndsbevis, som kommissionen jämlikt detta bemyndigande utfärdat för propsuppköparna (dels medlemmar av Svenska propsexportörernas förening, dels skogsägareföreningarna), hade bestämts, atl, om propsen skulle exporteras,

280 denna skulle av uppköparna övertagas från kommissionen till pris som fastställts efter i tillståndsbeviset angivna grunder. Skyldighet att övcrlaga props skulle dock icke åvila uppköparna, därest icke exportpriset gjorde det möjligt för uppköparen alt tillgodogöra sig minst viss handelsmarginal. I början av 1946 uppkom fråga om utökning av propsinköpen och deras utsträckande lill vidare områden än som dittills medgivits. I skrivelse härom anmälde bränslekommissionen tillika, att kommissionen under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande träffat överenskommelse med uppköparna om ändring av bestämmelserna i tillståndsbevisen av innebörd att uppköparna, därest exportpriset överstege visst belopp, skulle till kommissionen inbetala viss avgift, samt hemställde om bemyndigande att pä sålunda ändrade villkor uppköpa ytterligare myckenheter props. Den 8 mars 1943 godkände Kungl. Maj:t nämnda överenskommelse och bemyndigade kommissionen att utöver förut medgivna 600 000 m*t uppköpa ytterligare högst 200 000 m:Jt. De avgifter, som på grund av bestämmelserna i tillståndsbevisen komme att inflyta, skulle tillgodoföras den jämlikt kungl. brevet den 27 september 1945 hos statskontoret inrättade diversemedelslönden för prisutjämningsavgifter (se sid. 368). I handelsavtal med Finland hade överenskommit om leverans från nämnda land av vissa partier trävaror. Som följd härav godkände Kungl. Maj:t den 28 juni 1946 ett mellan Finska sågverksägareföreningen och bränslekommissionen träffat avtal om försäljning till kommissionen av 10 000 std sågade trävaror samt bemyndigade kommissionen att därutöver kontraktera om inköp från Finland av dels 100 000 m:Jt flotlningsbrännved, dels 100 000 m*t pitprops att levereras under sommaren och hösten 1946 resp. våren 1947. Medlen för betalning av ifrågavarande leveranser skulle tagas från diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter. Genom samma dag fattat beslut föreskrev Kungl. Maj:t, titt från kolclearingkassan skulle överföras ett belopp av 13-7 milj. kronor till vedclearingkassan för täckande av dennas utgifter intill utgången av juni 1946 för dels premierna för framkörning av ved, dels tilläggen till normalpriserna på ved i syfte att bereda skogsägare möjlighet att erhålla en mol ett skäligt rotvärde svarande nettoförtjänst för avverkad ved, dels ock premier för utökad tillverkning av maskinlorv enligt kungl. brev den 23 mars 1945. Det för avverkningsåret 1945/46 ursprungligen uppställda produktionsprogrammet upptog en totalkvantitet av c:a 44 milj. m 3 t ved, varav 29 milj. m 3 t bränn- och kolved och 15 milj. m 8 t massaved (jämte props). Avverkningsrapporterna, vilka vid årsskiftet visat en producerad kvantitet av 21-4 milj., angåvo vid utgången av första kvartalet 1946 en producerad kvantitet av 33-7 milj. m3t eller omkring tre fjärdedelar av den för hela avverkningsåret beräknade myckenheten. Denna proportion måste anses ganska ogynnsam i betraktande av att den bästa liden för skogsdrivningarna vid

281 Resultatet

av vedavverkningen

under

avverkningsdret

1943/1940.

Avverkning >/7 1945—»»/, 1946 1 000 m 3 t Kastved och lång- Långved ved för för mil- Massakolning annat ved och samt ändamål props stubbän milved kolning

Bränslekontorsdistrikt

Stockholms län Uppsala län Södermanlands l ä n . . Östergötlands l ä n . . . Jönköpings län Kronobergs län Kalmar läns norra. . Kalmar läns södra. . Gotlands län Blekinge län Kristianstads l ä n . . . . Malmöhus län Hallands län Göteborgs stad Bohuslän Älvsborgs läns norra. Älvsborgs läns södra. Skaraborgs län Örebro län Västmanlands l ä n . . . . Summa Värmlands län. . . Kopparbergs län. Gävleborgs l ä n . . . Summa Medelpad Ångermanland Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län . .

994 613 985 1 063 809 913 676 652 145 442 669 240 440 42 310 697 775 635 803 914

22 24 8 44 31 27 19 6 1 2 22

63 160 118 254 325 320 179 98

1945/46 Avverk- års avning »/, verkning 1944— i % av Summa M '„ 1945 1944/45 års lOOOm't:

43 16 133 71

36 245 96 95 514 153

1 079 797 1 111 1 361 1 165 1 260 874 756 146 479 708 248 482 42 346 942 914 746 1 450 1 138

976 745 1 009 1 392 1262 1283 1026 846 169 496 627 235 385 36 327 848 657 802 1 364 1 002

111 107 110 98 92 98 85 89 86 97 113 106 125 117 106 111 139 93 106 114

12 817

2 755

16 044

15 487

1 457 2 962 2 272

34 148 368

2 334 1 683 1 563

3 825 4 793 4 203

2 945 3 092 3 018

130 155 139

fi 691

5 580

12 821

9 055

988 1 757 2 079 2 745 1 673

17 77 247 1 018 666

387 899 1 199 1 849 1 552

1 392 2 733 3 525 5 612 3 891

835 1 704 2 647 3 208 2 098

167 160 133 175 185

17 153

10 492

35 17 8 39

Summa

9 242

2 025

5 886

Summa för hela riket

28 750

3 047

14 221

46 01» 35 034 131 1 Den i del VI sid. 282 för 1944/45 angivna totala avverkningen, 35 182 000 niH, innesluter smärre kvantiteter »övrigt virke», vilka fingo inräknas i produktionsplikten men vilka här uteslutits, enär de saknat motsvarighet under 1945/46.

angivna tidpunkt redan var förtiden lack vare de vidtagna särskilda åtgärderna för avverkningarnas forcering under slutskedet, framför allt de medgivna arbetspremierna för vana skogsarbetare, lyckades det dock att inhämta det förlorade. Slutresultatet för hela avverkningsåret blev c:a 46 milj. m 3 t, alltså något mer än den i programmet upptagna totalkvantiteten. Att märka är, att den angivna produktionssiffran innefattar c:a 4 milj.

282 3

m l, avverkade före den 1 oktober 1945 och egentligen tillhörande den under 1944/45 skogsägarna ålagda produktionsplikten, vars fullgörande utsträckts till nyssnämnda dag. Med fördelning på olika geografiska områden och pa olika virkessortiment redovisas resultatet av 1945/46 års vcdavverkning i tabellen å sid. 281. I jämförelse med näst föregående års produktionsresultat företer 1945/46 års avverkning, med undantag för några län i sydöstra delen av landet samt Skaraborgs län, genomgående höjda siffror. Särskilt gäller delta de norra provinserna. Totalsiffran för 1945/46 var beträffande bränn- och kolved 31-7 och beträffande massaved och props 14-2 milj. in't mot resp. 24-« och 10-4 milj. m't under 1944,45, vilket innebär ökning med resp. 29 och 37 procent. I efterföljande labia anges hur avverkningarna inom särskilda huvuddelar av landet fördelat sig på olika skogsägaregrupper. Grupp I omfattar kronoskogar, grupp II övriga allmänna skogar, grupp III bolagsskogar och grupp IV övriga enskilda skogar. Kvantiteterna äro angivna i 1 000 m:M. Procenttalen ange storleken av 1945/46 års avverkning i förhållande lill avverkningen 1944/45. Skogsägaregrupp I

Skogsägaregrupp II

Skogsägaregrupp I I I

Skogsägaregrupp IV

Samtliga skogsägare

Avverkning

Avverkning

Avverkning

Avverkning

Avverkning

/o

0/ /o

/o

/o

0/ /o

2 296 107 11 074 102 16 044 104

1 399 104

1275 113

De fyra nordligaste länen. . .

645 117 3 594 144

Summa

5 630 12»

7 063 166 12 821 142 8 564 201 17 153 163 26 701 138 40 018 131 121 2 412 124 11 207

Värmlands, Kopparbergs och

744 140 393 143

4 369 117 4 602 133

Som förut nämnts anordnades en inventering av landets vedförråd per den 1 maj 1946. Tidigare inventeringar hade avsett förhållandena den 1 juli resp. år. Siffrorna från 1946 års inventering äro därför icke helt jämförbara med dem från föregående år. Syftet med ändringen av inventeringsdag var att redan vid det nya avverkningsårets början kunna äga en relativt säker kännedom om bränsletillgångarna för planläggning av vedproduktionens omfattning i fortsättningen och åtgärderna för det nya produktionsprogrammets genomförande. Inventeringen den 1 maj 1946 utvisade, att följande vedförråd då funnos inom landet (siffror lör den 1 juli 1945 anföras till jämförelse):

283 Kastved samt kapved och småved Kolved och annan långved för branslcändamål D:o för kolning Bakar, ribbved och splitved Gren- och stubbved

Förråd 1946 1 000 mH 17 363-7 5 125-6 970-1 937-t! 309-1

Förråd 1945 1 000 m 8 t 18 034-1 3 970-5 1 780-6 884-4 360-3

Summa bränn- och kolved m. in.

24 705-7

25 029-u

VB

Massaved och props Summa

VT

22 057-3

25 001-7

10 7G3.0

50 031-6

I sin förut omnämnda promemoria den 29 mars 1946 anförde bränslekommissionen, att, såvitt då kunde bedömas, ved som ersättningsbränsle i viss utsträckning komme att erfordras även under b r ä n s l e å r e t 194 7/48. Storleken av de behövliga vedkvantiteterna kunde i dåvarande läge svårligen beräknas. Emellertid hade kommissionen redan som en beredskapsåtgärd vidtagit anstalter för att avverkningsålägganden skulle kunna meddelas för avverkningsäret 1946/47, därest så skulle visa sig nödvändigt. Efter överläggningar med landets länsjägmästare hade befunnits, att avverkningslängderna för 1945/46 skulle kunna läggas till grund för eventuella ytterligare avverkningsålägganden, därest den ålagda kvantiteten begränsades till en viss procent av årets åläggande och under förutsättning att dessa längder bleve föremål för en allmän översyn genom skogsvärdsstyrelsernas försorg. Kommissionen hade därför uppdragit ål kristidsstyrelserna inom de 20 södra länen att i samråd med skogsvårdsstyrelserna och stiflsnänmderna verkställa sådan översyn av avverkningslängderna för skogsägaregrupperna II, III och IV för 1945/46, att dessa längder kunde läggas till grund för avverkningsålägganden för avverkningsåret 1946/47 på en sammanlagd kvantitet för vederbörande krislidsområde av intill två tredjedelar av den i längderna för 1945/46 upptagna totalkvantilelen, omfattande i fråga om de 17 södra länen kastved och/eller massaved och beträffande Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län endast kastved. Rättslig möjlighet för fortsatta avverkningsålägganden bereddes därigenom alt lagen om avverkningsskyldighet genom lag den 29 mars 1946 (nr 92) gavs fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1947. I proposition till 1946 års riksdag nr 256 angående tryggande av vedförsörjningen m. m. anförde föredragande statsrådet, att ställningstagandet till frågan om storleken av den erforderliga vedavverkningen under avverkningsåret 1946/47 lämpligen borde anstå, till dess resultatet av vedinventeringen per den 1 maj förelåge. Det borde få ankomma på Kungl. Maj:t att med hänsyn härtill samt till den blivande utvecklingen av kolimporten fastställa avverkningsprogrammet och sättet för dess genomförande. Det syntes böra eftersträvas, att den ved som bedömdes erforderlig avverkades så tidigt som möjligt under avverkningsåret, detta med hänsyn såväl till önskvärdheten av att veden bleve tillgänglig redan i början av bränsleåret 1947/48,

284 d å k o l i m p o r t e n k u n d e a n t a g a s v a r a m i n d r e ä n l ä n g r e fram, s o m till a n g e l ä g e n h e t e n a v alt b e g r ä n s a v e d a v v e r k n i n g a r n a u n d e r d e n lör g a g n v i r k e s a v v e r k n i n g a r bäst l ä m p a d e vintertiden. Kungl. Maj:ts h e m s t ä l l a n i p r o p o s i t i o n e n o m b e m y n d i g a n d e att vidtaga erforderliga å t g ä r d e r för t r y g g a n d e av b r ä n s l e f ö r s ö r j n i n g e n g o d k ä n d e s avr i k s d a g e n , s o m ävenledes, i enlighet m e d v a d i p r o p o s i t i o n e n föreslogs, a n visade ett a n s l a g av 4 milj. k r o n o r till o m k o s t n a d e r i s a m b a n d med i n k ö p och inlösen a v ved m . ni. Något y t t e r l i g a r e investeringsanslag till reglering av v e d p r o d u k t i o n e n a n s å g s icke erforderligt. I skrivelse d e n 7 j u n i 1946 f r a m l a d e b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n förslag a n g å e n d e v e d p r o d u k t i o n e n s o r d n a n d e u n d e r a v v e r k n i n g s å r e t 1946/47. Kommissionen angav, att vid ett antaget totalt bränslebehov per år av 14 milj. kolton behovet av brännved under bränsleåret 1947/48 borde kunna tillgodoses med en insats av brännved, exkl. husbehovsved, av mellan 17 och 7 å 8 milj. m 3 t, beroende på omfattningen av den blivande kol- och koksimporten, varom ännu intet med säkerhet kunde vetas. Kommissionen stannade för att preliminärt uppskatta behovet av brännved till 15 milj. m 3 t, varav 9 milj. m 3 t borde uttagas i de 18 södra länen. Med ett så pass omfattande avverkningsprogram inom dessa i bränsleförsörjningshänseende mest känsliga delar av landet ansåg kommissionen att systemet med produktionsplikt borde tillämpas därstädes, enär detta system innebure den största garantien för programmets genomförande. Bl. a. syntes därigenom skogsägarnas egen arbetsinsats i större utsträckning än eljest komma att utnyttjas för vedavverkningarna. Inom ifrågavarande län vore nämligen produktionen i betydligt högre grad än inom de övriga länen beroende av skogsägaregrupp IV. Produktionsplikten borde meddelas enbart å kastved med rätt att dessutom inräkna långved för bränsleändamål men däremot icke massaved samt långved för kolningsändamal eller för tillverkning av gengasved. Den nämnda kvantiteten, c:a 9 milj. m 3 t, borde åläggas skogsägarna på en gång utan uppdelning i etapper. Detta syntes lämpligast dels på grund av alt kvantiteten i förhållande till åläggandena under föregående år väsentligt nedsatts, dels med hänsyn till önskvärdheten att förlägga vedavverkningarna om möjligt i början av avverkuingsåret. För att möjliggöra en utökning av avverkningsprogrammet — därest framdeles så skulle befinnas erforderligt — borde föreskrivas, att veden skulle vara avverkad före den 1 maj 1947. Beträffande Kopparbergs och Gävleborgs län rekommenderade kommissionen, att uppköpslinjen tillämpades för framskaffande av beräknade vedkvantitetcr. Inom de fyra nordligaste länen vore denna metod den enda möjliga, enär någon översyn av avverkningslängderna för dessa län icke företagits. Premier till vedproducenterna för framkörning av ved borde utgå efter samma grunder som förut för ved som avverkats fr. o. m. den 1 maj 1946 och framkörts till normal leveransplats före den 1 maj 1947. Sedan, e l l e r det a t t b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n avlåtit n y s s b e r ö r d a skrivelse, fråga u p p s t å t t om u p p d e l n i n g av p r o d u k t i o n s p l i k t e n i etapper, i n k o m k o m m i s s i o n e n m e d en p r o m e m o r i a den 25 j u n i , vari p l a n för en s å d a n o r d n i n g framlades. Kommissionen föreslog, att skogsägarna i de 18 södra länen skulle åläggas att under tiden 1 juli—31 december 1946 avverka i genomsnitt 60 procent av den kastved, som beräknats möjlig att avverka under avverkningsåret, dock att skogs-

285 3

ägare med en beräknad möjlig avverkning understigande 100 m t för hela avverkningsåret skulle åläggas avverka hela kvantiteten under tiden 1 juli 1946—28 februari 1947. Inom övriga delar av landet skulle enligt förslaget avverkningsskyldighet icke åläggas utan vedavverkningen inom dessa områden främjas genom uppköp av vissa kvantiteter kastved av de auktoriserade brännveduppköparna. Kommissionen beräknade, att på sådant sätt och genom den avverkning som i övrigt kunde väntas komma att ske en sammanlagd produktion under tiden från den 1 juli intill den 31 december 1946 resp. den 28 februari 1947 av i runt tal 10 milj. m3t brännved borde kunna uppnås. Beslut i ärendet fattades av Kungl. Maj.t den 28 juni 1946 i enlighet med bränslekommissionens senaste förslag (SFS 1946 nr 434). Kungl. Maj:t bemyndigade som följd härav bränslekommissionen att åt kristidsstyrelserna meddela anvisningar om åläggande av avverkningsskyldighet i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Kastved, som avverkades i enlighet med sålunda meddelat åläggande, skulle omfattas av statsgaranti på sätt som stadgades i kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 502). Som förutsättning för giltigheten av garantien skulle gälla, att veden upplagts vid normal leveransplats senast den 31 augusti 1947 eller, om bränslekommissionen för visst fall funne skäl så medgiva, vid senare tidpunkt, dock senast den 29 februari 1948. Garantipriserna (vilka, som framgår av det sagda, endast gällde kastved) voro desamma som fastställts genom kungl. brevet den 26 januari 1945 (se del VI sid. 273). Uppfyllandet av meddelad garanti finge påkallas fr. o. m. den 1 juli 1947 t. o. m. den dag då veden senast skulle vara upplagd vid normal leveransplats. Med stöd av det givna bemyndigandet utfärdade bränslekommissionen genom cirkulär nr 473 bestämmelser angående avverkningsskyldigheten efter den 30 juni 1946 beträffande de 18 södra länen. För skogsägare med en beräknad avverkning understigande 100 m 3 t skulle, såsom kommissionen tidigare föreslagit, meddelas åläggande på den beräknade kvantiteten för hela avverkningsåret att fullgöras under tiden 1 juli 1946—28 februari 1947, medan för övriga skogsägare åläggandena skulle gälla tiden 1 juli—31 december 1946 och upptaga 60 procent av den för envar skogsägare beräknade kvantiteten för hela avverkningsåret. I produktionsplikten fick inräknas allenast kastved samt långved dels för bränsleändamål (under förutsättning att avtal om försäljning därav upprättals antingen med konsument eller med auktoriserad brännveduppköpare), dels ock för tillverkning av industriträkol. Avverkningen skulle ske så, att veden kunde levereras vid normal leveransplats inom 40 km verklig körsträcka från konsumtionsort, järnväg eller sjötransportled etc. I fråga om skogsägares rätt alt för produktionspliktens fullgörande tillgodoräkna sig vad som avverkades av den som förvärvat avverkningsrätt på hans mark skulle gälla samma principer som förut. Beträffande de 6 norra länen meddelade kommissionen, att de önskvärda vedkvantiteterna förväntades kunna erhållas genom frivilliga avverkningar. Kommissionen komme alt tills vidare genom de auktoriserade brännved-

286 uppköparna uppköpa vissa kvantiteter kastved, varjämte tillståndsbevis alt uppköpa långved komme att lämnas vissa större förbrukare. I enlighet med riksdagens beslut i anledning av proposition nr 246 ställdes 400 000 kronor till förfogande såsom ersättning åt skogsvårdsstyrelserna för deras medverkan vid avverkningarnas planläggning och fördelning samt för utlämnande av bidrag till skogsodling efter kalavverkning, som företagits i syfte alt fullgöra ålagd vedproduklionsplikt. Produktionen av och handeln med träkol oeh gengasved samt lagerregleringen beträffande gengasbränsle. 1 cirkulär den 7 maj 1946, nr 447, meddelade bränslekommissionen föreskrifter om vad i fortsättningen skulle gälla i fråga om produktionen av och handeln med Iräkol och gengasved. Angående rätten att inköpa och använda ved för framställning av nämnda produkter skulle gällande reglering tills vidare tillämpas. Emellertid föreskrevs, att licens för inköp av kastved lör framställning av järnbrukskol icke fick av kristidsstyrelse beviljas utan bränslekommissionens särskilda tillstånd. Auktorisationsförfarandet för inköp och försäljning av råkol bibehölls ock. Då numera Svenska gengasaktiebolaget och Råkolcentralen upphört med sin verksamhet på området, funnos endast fyra auktoriserade företag, nämligen Bergslagsbrukens kolförening u. p. a., Järnbrukskol, förening u. p. a., Skogens kolaktiebolag och Aktiebolaget Träkol. Dessa fyra företag hade erhållit tillstånd att under tiden 1 maj 1946—30 april 1947 inköpa vissa kvantiteter råkol av barr- eller biandved (skogskol). Uppköp på grund av tidigare tilldelade outnyttjade auktorisationskvantiteter fingo icke ske fr. o. m. den 1 maj 1946. Såsom villkor hade uppställts, alt de sammanlagda inköpen av träkol under nyssnämnda tidrymd vid de till envar uppköpare anslutna järnbruken skulle till minst 50 procent placeras i Norrbottens och Västerbottens län. Tillstånden avsågo ej rätt till inköp inom Östergötlands, Jönköpings, Älvsborgs, Göteborgs och Bohus samt söder därom belägna län. Från dessa undantagna områden fingo inköp göras endast efter särskilt tillstånd från fall till fall av kommissionen. De särskilda bestämmelserna om stubbugnskol (se del VI sid. 102) hade upphört att gälla, varför de allmänna bestämmelserna om handeln med råkol numera gällde även för handeln med stubbugnskol. Full frihet hade sedan december 1945 rått att inköpa träkol för användning till industri- och hushållsbränsle (se sid. 85). Däremot kvarstodo begränsningarna i fråga om handeln med gengasved. Transportregleringen för träkol och gengasved hade upphävts från den 10 december 1945 (se sid. 90). Tillverkare av träkol och gengasved befriades genom cirkulär nr 447 från dem dittills åliggande uppgiftsskyldighet angående produktion och lager m. m.

287 l överensstämmelse med tidigare meddelade föreskrifter hade S v e n s k a g e n g a s a k t i e b o l a g e t under våren 1945 vidtagit åtgärder av olika slag för att öka produktionen av gengaskol samt därefter fortsatt sin försäljningsverksamhet i syfte all avhjälpa den då rådande knappheten på bilkol. Bolagets totala försäljning av bilkol uppgick under verksamhetsåret 1944/45 till i runt tal 2 690 000 hl mot c:a 2 370 000 hl under 1943/44. På grund av läget på bilkolsmarknaden kunde bolaget till en början icke åstadkomma den åsyftade ökningen av beredskapslagrel, utan försäljningen från lagret måste fortsätta. Detta, som den 1 juli 1944 uppgått till omkring 1 050 000 hl, utgjorde den 1 juli 1945 allenast 424 000 hl. Genom att bolaget sedermera under sommaren och hösten successivt övertog sammanlagt 800 000 hl bilkol från arméns förråd ökades bolagets lager, så att det den 1 november 1945 uppgick till omkring 864 000 hl. Sedan möjligheterna till import av flytande drivmedel ånyo öppnats under hösten 1945 och ransoneringen av dylika drivmedel till följd härav successivt lättats för att slutligen helt upphävas, påbörjades en allmän omställning av motorfordonen från gengasdrift till drift med flytande drivmedel. Den utredning angående behovet av fortsatt beredskapslagring av gengaskol, som bränslekommissionen verkställde i anledning av Kungl. Maj:ts den 30 november 1945 givna uppdrag (se sid. 94), ledde till att Kungl. Maj:t den 12 januari 1946 förklarade elt särskilt beredskapslager hos gengasbolaget icke längre vara erforderligt. Arbetet med avveckling av bolagets verksamhet fortsattes härefter, så att dess lager av gengaskol vid slutet avfebruari nedbragts till c:a 350 000 hl. Frågan om täckande av gengasbolagels förluster under tiden efter den 1 juli 1945 underställdes riksdagen i proposition nr 178. 1 propositionen framhölls angelägenheten av att bolagets återstående lager bleve fortast möjligt slutsålda, varvid dock hänsyn måste tagas till avvecklingen av arméns lager, så att försäljningarna skedde på det ur transportsynpunkt och med avseende på det ekonomiska utbytet lämpligaste sättet. Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret 1946/47 till ett belopp av 2-5 milj. kronor lill omkostnader för lagring m. m. genom gengasbolaget bifölls av riksdagen. Vid halvårsskiftet var bolagets verksamhet på hithörande område praktiskl taget slutförd, men något beslut hade då ännu icke fattats angående den definitiva avvecklingen av dess affärsrörelse. Torvproduktionen. Det fortfarande osäkra försörjningsläget i fråga om fossila bränslen gjorde det önskvärt att även för bränsleåret 1946/47 kunna räkna med en avsevärd tillgång av bränntorv. Bränslekommissionen inriktade sig på alt en produktion om c:a 1 milj. ton skulle kunna åstadkommas under år 1946, vilket var något mindre än medeltalet för de föregående tre åren. (Nämnda kvantitet kunde anses i bränslevärde motsvara ungefär 0-5 milj. lon stenkol eller 3-25 milj. m 3 t ved.) Med hänsyn till att bristen på arbetskraft visat sig vara

288 det största hindret lör åstadkommande av en tillfredsslällande produktion av inhemska bränslen framhöll bränslekommissionen i skrivelse i ämnet den 18 december 1945, alt den arbetskraft som sattes in i torvtäkten producerade per tidsenhet elt betydligt större antal värmeenheter än arbetskraft, sysselsatt i vedavverkning. Torven hade i motsats till veden den väsentliga fördelen, att den i huvudsak framställdes på kort avstånd från bränsleunderskottsområdena i sydligaste och västra delarna av landet. Eli vidmakthållande av torvtäkten komme att medföra, alt anspråken på brännved kunde hållas nere, vilket i sin tur möjliggjorde alt arbetet i skogarna kunde i ökad omfattning sättas in på gagnvirkesavverkningar. Kommissionen avböjde en sänkning av de visserligen i jämförelse med priserna på andra bränslen ganska höga normal- och garantipriserna på torv, då även en ringa sänkning därav troligen skulle verka i hög grad avhållande från fortsatt produktion, samt tillstyrkte att systemet med statsgaranti för producerad torv måtte tillämpas även för 1946 ars torvsäsong. I enlighet härmed meddelade Kungl. Maj:t den 12 januari 1946 bestämmelser angående statsgaranti för bränntorv, tillverkad under tillverkningssäsongen (SFS nr 10), jämlikt kungörelsen den 13 juni 1941 (nr 409). Såsom förutsättning för garantiens meddelande skulle gälla, att torven anmäldes för uppläggning å angiven uppläggningsplats före den 1 oktober 1946. Garanti fick liksom under föregående år av kristidsstyrelserna meddelas å en sammanlagd myckenhet av intill 500 000 ton bränntorv. Garantipriserna bibehöllos oförändrade liksom ock normalpriserna. Bränslekommissionen lämnade i cirkulär nr 424 närmare föreskrifter rörande garantiförfarandet. Garantianmälan måste för att vinna beaktande vara ingiven före den 1 oktober 1946. I garantianmälan fick sökanden gen! emot staten förbinda sig att under 1946 års torvsäsong för avsalu tillverka eller låta tillverka den myckenhet bränntorv, som anmäldes till statsgaranti, samt medgiva staten rätt alt utan vederlag låta torv som inlösts kvarligga å angiven upplagsplats intill den 1 januari 1948. Uppfyllandet av meddelad garanti fick påkallas tidigast den 1 januari 1917 och senast den 28 februari s. å. I sin förutnämnda skrivelse den 18 december 1945 meddelade bränslekommissionen, att någon utbetalning på grund av garantibestämmelserna dittills ej förekommit, ehuru under åren t. o. m. 1944 en del garantianmälningar inkommo. Under år 1945 hade inga sådana anmälningar ingått, vilket helt naturligt hade sin grund däri, att möjligheterna att avsätta den under året framställda bränntorven varit mycket goda. Angående inordnandet av torv och torvkolsbriketter i planen för bränsleförsörjningen under bränsleåret 1946/47 se ovan sid. 273. Torvkol kommo alltjämt till användning för gasproduktion i Stockholm, Göteborg och Malmö. Bestämmelser angående premier för ulökad tillverkning av lorv meddelades icke för 1946 års säsong.

289 B . Flytande bränslen. Försörjningslägct. Importen av olika slag av flytande bränslen hade, som framgår av uppgifterna å sid. 96, under de sista månaderna av år 1945 begynt komma i gång i en omfattning som möjliggjorde dels återinsättande i trafik av ett växande antal bensindrivna motorfordon, dels ock en begynnande användning av olja för eldningsändamål. De vid årsskiftet inkomna oljekvantiteterna voro visserligen rätt begränsade, men ytterligare import förbereddes, och under första halvåret 1946 utökades denna import väsentligt, i synnerhet fr. o. m. april månad. De under halvåret införda kvantiteterna mineraloljor anges här nedan med jämförelsetal för importen år 1939.

1946: l:a halvåret 1939: » • hela året

Bensin

Nativ olja

kbm 250 058 383 325 788 078

ton 255 169 43 882 64 754

Motor- och pannbrännolja ton 353 547 307 076 628 332

„ l"ot°gen m m - ton 82 462 67 196 136 823

Särskilt betydande var under 1946 införseln av motor- och pannbrännolja. Huvuddelen härav torde ha utgjorts av eldningsolja. Anmärkningsvärt stor — betydligt mera omfattande än under 1939 — var också importen av nativ olja. Denna har väsentligen varit avsedd som råvara för raffineringsverket i Nynäshamn, som under krigsåren starkt utvidgats. Den därstädes återupptagna mineraloljeraffineringen möjliggjorde framställning, förutom av bensin och brännolja, av flera biprodukter av stort värde för försörjningen, såsom asfalt, beck m. m. Även fotogenimporten — som dock i större utsträckning kom i gång först under maj 1946 — översteg under första halvåret 1946 betydligt importen under motsvarande tid 1939. Med hänsyn till intresset att även under de förhållanden som uppstått genom den ökade bensinimporten kunna upprätthålla produktionen av sprit vid sulfitspritfabrikerna hade genom kungörelse den 7 december 1945 (nr 813) den importörer och biltillverkare av bensin enligt förordningen den 7 mars 1934 (nr 230) åvilande skyldigheten att för inblandning i bensin inköpa vissa kvantiteter m o t o r s p r i t , vilken varit suspenderad fr. o. m. juli 1940, återupplivats. Inköpsskyldigheten bestämdes genom kungörelse nr 814/1945 för första kvartalet 1946 till 15 procent av importens resp. tillverkningens storlek under samma tid. Enahanda föreskrifter gåvos genom kungörelser nr 67/1946 och 285/1946 för andra och tredje kvartalen. Angående produktionen av s k i f f e r o l j a se nedan. Förbrukningsregleringen beträffande flytande bränslen. Vid ingången av år 1946 kvarstodo av regleringsanordningarna för flytande bränslen endast regleringarna beträffande eldningsolja och lysfotogen. 19—618064

290 Vad e l d n i n g s o l j a n angår ha å sid. 272 — i samband med redogörelsen för förbrukningsregleringen i fråga om fasta bränslen — upplysningar lämnats angående regleringssystemet för försäljning och förbrukning av dylik olja. Ransoneringen av l y s f o t o g e n fortfor enligt de grunder som fastställts genom bränslekommissionens cirkulär nr 399 (se sid. 101) fram till den 13 maj 1946, då handelsregleringen på detta område som följd av den ökade fotogenimporten genom kungörelse den 10 maj 1946 (nr 181) upphävdes. Tilldelningen hade då sedan den 1 april varit något inskränkt i förhållande till vad som gällt under månaderna december 1945—mars 1946. Avyttring av vissa militära lager av flytande bränslen. Beredskapslagring. Som ett led i avvecklingen av den förstärkta försvarsberedskapen bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 12 februari 1946 de militära förvaltningsmyndigheterna att i samråd med reservförrådsnämnden, priskontrollnämnden och bränslekommissionen försälja dels av oljebolag utfärdade lagringsbevis å flytande drivmedel, dels lager av motorsprit och övriga drivmedel, såvitt dessa förvarades i förhyrda icke bombsäkra drivmedelsanläggningar. Försäljningen av motorsprit skulle ske till Vin- & spritcentralen. Kungl. Maj:t uppdrog samtidigt åt de nämnda myndigheterna att uthyra försvarsväsendets drivmedelsanläggningar, i den mån dessa icke erfordrades för lagring av drivmedel för militära ändamål. I mars 1946 inkommo bränslekommissionen och överbefälhavaren till Kungl. Maj:t med anbefallt utlåtande och förslag rörande den lagring av flytande drivmedel i beredskapssyfte, som kunde anses möjlig och lämplig att genomföra med tillgängliga lagringsutrymmen. Något Kungl. Maj:ts beslut härutinnan förelåg ej vid utgången av första halvåret 1946. Produktionen av skifferolja. I den mån importen av flytande bränslen kom i gång i fredsmässig skala aktualiserades frågan om den svenska skifferoljeproduktionens framlida upprätthållande. Denna produktion hade med betydande kostnader för staten i forcerad takt framdrivits som ett led i bränsleförsörjningen under avspärrningskrisen. Det sagda gäller närmast Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar vid Kvarntorp i Närke. Oljeanläggningen vid Kinne-Kleva i Västergötland hade påbörjats flera år tidigare som en beredskapsåtgärd för säkerställande av marinens behov av flytande bränsle. Även vid detta verk hade emellertid produktionen först under kriget nått större utveckling. Det må här erinras, att Svenska skifferoljeaktiebolaget bildats i januari 1941 med ett aktiekapital av 15 milj. kronor, varav staten tecknade 14 999 400 kronor. Ar 1942 ökades aktiekapitalet genom statsanslag till 26 milj. kronor. Bolaget drev ursprungligen sin verksamhet endast vid Kvarntorp. Jämlikt medgivande av 1943 års riksdag överfördes emellertid den 1 juli s. å. flottans skifferoljeverk vid KinneKleva till bolaget. Då detta som likvid för Kinne-Klevaverkets tillgångar till stats-

291 verket utgav aktier i bolaget å nominellt 3-2 milj. kronor, uppgick bolagets aktiekapital därefter till 29-2 milj. kronor. Enligt beslut av 1943 års riksdag beviljades bolaget för ytterligare utbyggnad av anläggningarna vid Kvarntorp och KinneKleva ett statligt lån å 25-6 milj. kronor. Ar 1944 beslöt riksdagen att dels efterskänka ifrågavarande lån, dels ock för budgetåret 1944/45 anvisa till avskrivning av lånet ett anslag å samma belopp samt till avskrivning å statens aktier i skifferoljebolaget ett anslag å 29 238 400 kronor, vilket utgjorde aktiernas dåvarande tillgångsvärde enligt statsräkenskaperna. Aktiernas värde nedsattes härigenom i statens räkenskaper till 100 kronor. I bolagets balansräkning per den 30 juni 1945 vidtogos mot det efterskänkta lånet svarande avskrivningar å anläggningarna samt utjämning av den från föregående år balanserade förlusten. Någon nedskrivning av aktiekapitalet företogs däremot icke i bolagets räkenskaper. 1944 års riksdagsbeslut avsåg även ett godtagande av vissa principer för prissättningen å bolagets produkter, så länge försvaret var den väsentliga avnämaren av dessa. Nämnda principer inneburo, att bolagets oljepris skulle fastställas så, att det lämnade full täckning för de direkta driftkostnaderna samt kostnaderna för anläggningarnas underhåll och vidmakthållande. Till sistnämnda kostnader skulle även hänföras utgifter för större, mera sällan förekommande ombyggnadsoch reparationsarbeten, för vilka det vore lämpligt att medel funnes reserverade. Priset skulle därjämte medgiva utgifter för teknisk forskning och utveckling inom bolagets verksamhetsområde men däremot icke några avskrivningar och räntor å anläggningskapitalet. I skrivelse den 20 december 1944 till det i bränsleärenden föredragande statsrådet anhöll styrelsen för skifferoljebolaget om direktiv rörande den fortsatta driften vid bolagets anläggningar. Enligt verkställda beräkningar skulle driften vid Kinne-Klevaverket, även om densamma rationaliserades, lämna ett betydande underskott. Styrelsen föreslog därför, att driften vid delta verk skulle få nedläggas, så snart försörjningsläget i fråga om flytande bränsle inom landet det medgåve. Beträffande anläggningarna vid Kvarntorp funnes däremot enligt styrelsens uppfattning möjligheter att genom rationaliseringar och anläggningar för tillvaratagande av biprodukter uppnå ett ekonomiskt resultat, som medgåve amortering och förräntning på det nya kapital, som för nämnda ändamål investerats i företaget. Styrelsen ansåg därför, att förutsättningar förelåge för att skifferoljeverket i Kvarntorp skulle kunna betraktas som ett normalt långtidsföretag. I skrivelse den 14 februari 1945 underrättades bolagsstyrelsen om att regeringen i berörda avseenden delade styrelsens uppfattning. U n d e r h ä n v i s n i n g till d e n f ö r b ä t t r a d e f ö r s ö r j n i n g s s i t u a t i o n e n i fråga o m f l y t a n d e b r ä n s l e och m e d stöd av en a v styrelsen för skifferoljebolaget uta r b e t a d p r o m e m o r i a f r a m l a d e K u n g l . Maj:t vid b ö r j a n av 1946 å r s r i k s d a g proposition, n r 48, vari h e m s t ä l l d e s o m b e m y n d i g a n d e för K u n g l . Maj:t att m e d g i v a S v e n s k a skifferoljeaktiebolaget a t t n e d l ä g g a driften vid KinneKleva oljeverk. Beträffande u p p r ä t t h å l l a n d e t av K v a r n t o r p s v e r k e t och b o l a g e t s f o r t s a t t a v e r k s a m h e t i övrigt a v l ä t Kungl. Maj:t s e n a r e , i a n s l u t n i n g till s ä r s k i l d a förslag a v bolaget och d ä r ö v e r i n h ä m t a d e y t t r a n d e n , p r o p o s i t i o n n r 304. I proposition framhöll handelsministern, att Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar vid Kvarntorp tillkommit som ett led i landets försörjningsplaner för flytande bränsle. Det gällde att sä snabbt som möjligt bygga ett oljeverk, vilket

292 kunde giva största möjliga utbyte av olja. De särskilda förhållanden, under vilka bolaget sålunda haft att driva sin verksamhet, hade haft stor inverkan på bolagets finansiella resultat. Forceringen av verkets utbyggande hade nödvändiggjort att utföra arbetet under tider av olämplig väderlek, vilket ökat anläggningskostnaderna. Starkt ökade priser på byggnadsmaterial hade även bidragit att höja kostnaderna. Tillverkningsmetoderna hade ännu icke kommit över experimentstadiet, och bolagets ledning måste pröva sig fram på olika linjer, samtidigt som oljeutvinningen enligt riksdagens direktiv måste hastigt drivas upp till högsta möjliga nivå. Investeringar hade därför måst göras, som i ljuset av de första årens driftserfarenheter visat sig icke fylla måttet i fråga om produktionseffektivitet. Ledningen hade under de första åren, då alla ansträngningar måste koncentreras på oljeutvinningen, icke heller kunnat ägna frågan om biprodukterna en så intensiv uppmärksamhet som skulle varit önskvärd. Oljeverket vid Kvarntorp kunde, meddelades vidare i propositionen, beräknas fram till den 30 juni 1946 ha producerat c:a 231 000 kbm råolja. Denna oljemängd hade inneburit ett icke oväsentligt tillskott till vår försörjning med olja under kristiden. Oljan hade i tillverkning kostat i genomsnitt 500 kronor per kbm, om alla kostnader både av anläggnings- och driftskaraktär medräknades. Därest det den 30 juni 1946 kvarstående anläggningsvärdet — såsom i bolagets utredning skett — bestämdes till 11 740 000 kronor men övriga kostnader bibehölles oförändrade, bleve tillverkningskostnaden 450 kronor per kbm. De egentliga driftkostnaderna exkl. ränta och amortering hade utgjort i genomsnitt 149 kronor per kbm men successivt nedgått till 103 kronor per kbm. Enligt statsrådets uppfattning kunde dessa tillverkningskostnader icke anses orimliga i jämförelse med kostnaderna under krigsperioden för andra inhemska bränslen. Vid anläggningarna i Kinne-Kleva beräknades produktionen av råolja efter bolagets övertagande av anläggningarna den 1 juli 1943 och fram till den 31 maj 1946 uppgå till 21 640 kbm. Av olika anledningar hade produktionskostnaderna därstädes legat högre än vid Kvarntorp. De egentliga driftkostnaderna per kbm hade dock sedan räkenskapsåret 1943/44 nedbringats från 490 till 223 kronor första kvartalet 1946. I sin skrivelse den 18 februari 1946 hade styrelsen för skifferoljebolaget framlagt vissa förslag avseende dels rationalisering av produktionen vid oljeverket och ökad utvinning av biprodukter samt dels en finansiell rekonstruktion av bolaget. Enligt styrelsens kalkyler skulle, om de gällande importpriserna på olja och bensin icke förändrades och om den vid verket tillämpade produktionstekniken bibehölles, driften vid oljeverket i Kvarntorp lämna ett årligt underskott av 1-6 milj. kronor, vartill komme värdeminskningar å anläggningarna med c:a 2 milj. kronor om året. Emellertid hade styrelsen undersökt olika möjligheter att åstadkomma ett bättre driftsresultat och därvid funnit, att avsevärda förbättringar skulle ernås genom omfattande nyinvesteringar. Dessa skulle avse uppförande av en tredje kalkugn och en gasolanläggning samt ombyggnad av tre ugnshus jämte därav betingad utvidgning av ångcentral m. m. Härigenom skulle möjliggöras såväl ett bättre utnyttjande av biprodukterna som en rationalisering av oljeutvinningen. Enligt styrelsens beräkningar skulle investeringarna medföra, att rörelsen efter en övergångstid av fem år komme att lämna ett årligt överskott till förräntning av och avskrivningar å icke blott anskaffningsvärdet för de nya anläggningarna utan även å det normala anskaffningsvärdet för de gamla anläggningarna. Med hänsyn till de förbättringar av driftsresultatet, vilka på grundval av styrelsens kalkyler kunde förväntas, ansåg sig statsrådet kunna tillstyrka, att de föreslagna investeringarna finge företagas.

293 I sitt förslag till finansiell rekonstruktion av bolaget hade styrelsen åsätt anläggningarna vid Kvarntorp ett värde, som kunde anses motsvara de normala anläggningskostnaderna. Detta värde hade tagits som utgångspunkt för beräkning av avskrivningar efter sedvanliga grunder fram till den 30 juni 1946. Därjämte hade styrelsen anteciperat de avskrivningar, som borde göras under de fem övergångsåren 1946/47—1950/51, och därigenom kommit fram till ett nettovärde på anläggningarna vid Kvarntorp per den 30 juni 1946 av 11740 000 kronor. Anläggningarna vid Kinna-Kleva skulle enligt förslaget nedskrivas till 100 000 kronor. Totalt skulle anläggningarnas värde nedskrivas med 16 313 000 kronor. För täckande av nedskrivningen hade föreslagits, att aktiekapitalet skulle nedsättas med ytterligare 8 887 000 kronor, vilket styrelsen avsett att använda dels till täckande av beräknade förluster under de tre första åren av nybyggnadsperioden och dels till bildande av en reservfond. Aktiekapitalet skulle sålunda enligt förslaget nedsättas med sammanlagt 25-2 milj. kronor till 4 milj. kronor. Då, såsom förut nämnts, värdet av statens aktieinnehav redan nedskrivits i statsräkenskaperna till 100 kronor, vore något särskilt anslag i anledning av åtgärden icke erforderligt. De tidigare berörda investeringarna vid oljeverket i Kvarntorp komme enligt styrelsens kalkyler att draga en sammanlagd kostnad av 18-2 milj. kronor. Det omedelbara kapitalbehovet för nyanläggningarna hade styrelsen uppskattat till 10-7 milj. kronor. Därutöver räknade styrelsen emellertid med ett ytterligare kapitalbehov för de närmaste åren å 5-3 milj. kronor dels för nödvändiga ersättningsarbeten å de befintliga anläggningarna, dels för avhjälpande av den likviditetsförsämring bolaget komme att undergå till följd av de beräknade driftsförlusterna under nämnda år. Styrelsen hade föreslagit, att detta kapital å sammanlagt 16 milj. kronor skulle tillföras bolaget genom nyteckning av aktier till sistnämnda belopp, varigenom aktiekapitalet komme att ökas till 20 milj. kronor. Det av styrelsen framlagda finansieringsförslaget fann statsrådet väl tillgodose kraven på en sund finansiering, varför han tillstyrkte styrelsens förslag jämväl i denna del. De av Kungl. Maj:t i propositionerna 48 och 304 framlagda förslagen godkändes av riksdagen. Beslutet innebar i förra fallet, att riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att dels medgiva Svenska skifferoljeaktiebolaget att nedlägga driften vid skifferoljeverket vid Kinne-Kleva, dels ock vidtaga nödvändiga stödåtgärder åt den genom skifferoljeverkets nedläggande friställda arbetskraften. Med bifall till en rörande sistnämnda förhållanden framlagd särskild proposition, nr 214, medgav riksdagen, att staten på de närmare villkor som Kungl. Maj:t ägde bestämma finge iklädas betalningsansvar för ett lån på sammanlagt högst 1-2 milj. kronor, som ett tillärnat aktiebolag med ändamål att i industriell drift framställa rostfria matbestick i KinneKleva kunde komma att upptaga hos affärsbank. Riksdagens beslut i anledning av proposition nr 304 innebar anvisande jämlikt förslaget av ett investeringsanslag för budgetåret 1946/47 av 16 milj. kronor till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget. Riksdagen uttalade härvid, att det enligt dess mening kunde ifrågasättas, huruvida icke bolagsstyrelsen beträffande de ekonomiska förutsättningarna räknat väl optimistiskt och om vederbörlig hänsyn tagits till den mångfald obestämbara faktorer, som påverkade kostnadsberäkningarna. Av bolagets

294 kalkyler syntes emellertid framgå, att motiv förefunnes för ett fortsättande av driften vid Kvarntorpsanläggningen. Riksdagen hade därför funnit sig böra stanna vid Kungl. Maj:ts förslag framför det i propositionen angivna alternativet att nedlägga oljedriften vid verket med bibehållande av anläggningarna i sådant skick, att driften vid behov kunde omedelbart upptagas. Vid detta sitt ställningstagande hade riksdagen icke minst vägletts av hänsynen till anläggningarnas värde ur beredskapssynpunkt. C. G e n g a s . En följd av att tillgången på flytande bränslen åter blivit fri var, att användningen av gengasdrift för motorfordonstrafik och för andra ändamål hastigt nedgick. Enligt uppgifterna till centrala automobilregistret fanns vid vart och ett av kvartalsskiftena 30 september 1945—30 juni 1946 följande antal registrerade gengasdrivna bilar och bussar. Antalet gengasdrivna motorfordon 30 sept. 31 dec. 31 mars 30 juni 1945 1945 1946 1946 3 511 2 937 2 123 1489 34 174 30 292 17 564 10 307 35 205 24 669 10 847 5 811

Omnibussar Lastbilar Personbilar Summa

72 890

57 898

30 534

17 807

I automobilregistret funnos därjämte den 30 juni 1946 upptagna 560 st. med gengas drivna tyngre motorcyklar mot 827 st. vid utgången av år 1945 och 689 st. den 31 mars 1946. Nedgången i antalet gengasdrivna fordon alltsedan denna process började hänförde sig, som naturligt är, framför allt till personbilarna och bussarna, under det att gengasdriften bibehöll sig bättre i fråga om lastbilarna, för vilka den visat sig vara mera användbar och måhända kunde tänkas få viss betydelse även under fredstid. Av de gengasdrivna fordonen begagnade sig vid utgången av juni 1946 87 procent av bussarna, 73 procent av lastbilarna och 14 procent av personbilarna av ved som bränsle mot resp. 76, 58 och 12 procent vid årsskiftet 1945/46. Av hela antalet gengasfordon voro vid förstnämnda tidpunkt 54 procent vedgasdrivna och 46 procent kolgasdrivna mot resp. 39 och 61 procent ett halvår tidigare. Sedan yttranden inkommit från militära och civila myndigheter över 1944 års drivmedelsutrednings förslag angående åtgärder för upprätthållande av en b e r e d s k a p på gengasdriftens område (se sid. 106), föreskrev Kungl. Maj:t i skrivelse till överbefälhavaren den 7 juni 1946, att omkring 500 av försvarsmaktens motorfordon ävensom omkring 10 av marinens fartyg tills vidare skulle drivas med gengas i enlighet med föreskrifter, som överbefäl-

295 havaren ägde meddela. Tillika anmodade Kungl. Maj:t överbefälhavaren att föranstalta om att försvarsmakten tillhöriga avmonterade gengasaggregat, som fortfarande vore användbara för drivande av fordon, skulle tills vidare bevaras. Vad drivmedelsutredningen föreslagit angående åläggande för vissa civila statliga myndigheter att hålla gengasdrivna fordon fann Kungl. Maj:t däremot icke föranleda någon ålgärd. Samtidigt med att det av 1945 års riksdag beviljade anslaget å 230 000 kronor till åtgärder i anledning av f ö r g i f t n i n g s f a r a n vid geng a s d r i f t ställdes till medicinalstyrelsens förfogande, uppdrog Kungl. Maj:t åt styrelsen att i samråd med bränslekommissionen vid den tidpunkt efter den 1 juli 1945, som kunde befinnas lämplig, övertaga och därefter handhava den av kommissionens gengasbyrå bedrivna tekniskt-profylaktiska verksamheten på gengasens område, överlagandet inleddes i början av år 1946 och var inom kort slutfört. I skrivelser den 31 augusti 1945 och den 18 januari 1946 meddelade medicinalstyrelsen, att i fråga om statens gengasforskningsråds verksamhet flera viktiga utredningsfrågor kvarstodo obehandlade. Resultaten från dessa utredningar och undersökningar kunde enligt styrelsens mening förväntas få betydelse även för bedömandet av förgiftningsfaran vid gengasdriften närstående eller liknande problem. Därtill komme den betydelse gengasen hade ur beredskapssynpunkt. Styrelsen hemställde om medel för slutbehandling av dessa frågor ävensom för det fortsatta upprätthållandet av verksamheten vid gengasklinikerna och de lokala undersökningsstationerna för vård av gengasskadade, trots den nedgång i besöksfrekvensen vid dessa anstalter som inträtt till följd av gengasdriftens inskränkning. Ifrågavarande anstalter utgjordes dels av en central klinik vid Karolinska sjukhuset i Stockholm, dels av undersökningsstationer i Stockholm (Sabbatsberg), Uppsala och Örebro. Upprättande av ytterligare dylika stationer — såsom tidigare avsetts — hade icke kommit till stånd. I proposition nr 169 förelade Kungl. Maj:t 1946 års riksdag förslag rörande anslag till fortsatta åtgärder i anledning av gengasförgiftningsfaran. Kungl. Maj:t fann, att medel borde anvisas även för budgetåret 1946/47 för upprätthällande i viss omfattning av verksamheten beträffande undervisning, behandling och forskning vid Karolinska sjukhusets gengasklinik ävensom för den centrala ledningen av forskningsverksamheten på området. Däremot syntes, enligt vad socialministern framhöll, skäl ej finnas för staten att fortfarande understödja den lokala sjukvårdsverksamhet, som bedrevs vid den kommunala gengaskliniken i Stockholm (Sabbatsberg) och de båda undersökningsstationerna i Uppsala och Örebro. Med bifall till propositionen anvisade riksdagen för budgetåret 1946/47 ett anslag av 37 000 kronor för hithörande ändamål, med den begränsning i fråga om användningen, som i propositionen angivits.

7.

Kraftförsörjningen.

Kraftsituationen. Belastningsförhållandena under första halvåret 1946 karakteriserades av en relativt jämn belastning under de första tre månaderna åtföljd av en nedgång vid kvartalsskiftet. Efter att ha legat lågt under april och maj steg belastningen åter under juni upp till samma nivå som vid årets början. Belastningsintensiteten framgår av nedanstående siffror för belastningsindex med årsskiftet 1935/36 som bas: Månad

Belastningsindex i medeltal under månaden

Januari . Februari Mars . . . April . . . Maj Juni . . .

204 201 202 191 190 195

Bland större belastningsobjekt, som tillkommo under halvåret, må nämnas en kvävefabrik i Köping om 3-6 MW, som började ta ut kraft i maj, samt elektrifieringen av bandelen Stockholm—Kungsängen, vilken togs i drift i juni månad. Nederbörden översteg under halvåret den normala och var särskilt under andra kvartalet ganska riklig. Under första kvartalet uppgick nederbördsmängden till 109 procent och under andra kvartalet till 130 procent av den normala. Motsvarande siffra för hela perioden var 121 procent. Vattenkrafttillgången var under första kvartalet jämn och något under den normala. I april förekom en kraftig topp i samband med vårfloden och efter ett minimum i maj steg åter vattenkrafttillgången under juni. I medeltal under hela perioden uppgick vattenkraftindex till 100 procent och under de båda kvartalen till 97 resp. 103 procent av den normala. Vattenmagasinen, som vid årsskiftet voro fyllda till 59 procent, avtappades successivt under tiden fram till kvartalsskiftet, då magasinsinnehållet utgjorde 25 procent. Fyllnadsgraden steg sedan kontinuerligt under återstoden av halvåret till c:a 84 procent i slutet av juni. Motsvarande siffra för det stora Vänermagasinet utgjorde vid periodens slut 59 procent, vilket får anses vara onormalt lågt.

297 På grund av den knappa vattenkrafttillgången och i synnerhet Vänerns låga vattenstånd måste ångkraflproduktion tillgripas i relativt stor utsträckning. C:a 3-5 procent av totala kraftproduktionen utgjordes av ångkraft. Inget nämnvärt krafttillskott tillkom under perioden. Av nya större kraftledningar må nämnas 130 kV ledningarna Björnänge—Duved och Moholm —Hallsberg, vilka togos i drift i mitten av februari resp. slutet av april. Restriktioner i kraftförbrukningen. Förbudet att använda elektrisk kraft för ånggenerering fortfor att gälla under halvåret. När kraftsiluationen och vattentillgången så medgav, lämnades emellertid dispenser från förbudet. Detta var möjligt uteslutande under natt- och helgtid. Export till Danmark förekom likaså endast under låglasttid. Med stöd av kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 260) hade bränslekommissionen kort efter utfärdandet av denna kungörelse ålagt kraftleverantörerna att vidtaga vissa åtgärder för förberedande av ransonering av elektrisk kraft (se del III sid. 366). Genom att ångkraftverken sedan slutet av 1945 erhållit möjlighet att använda olja hade förutsättningarna för landets kraftförsörjning i viss mån förbättrats. Då å andra sidan belastningen under de senaste åren vuxit snabbare än beräknat, kunde det icke anses uteslutet, att en kraftransonering vid sammanträffande av ogynnsamma omständigheter kunde behöva tillgripas under en kommande högbelastningssäsong, en åtgärd som dock antogs kunna begränsas till den större industrien. Med hänsyn till att tillgängligt kraflransoneringsmalerial nu måste anses i väsentliga delar föråldrat och därför icke syntes böra läggas till grund för en ev. kraftransonering, fann sig bränslekommissionen föranlåten att genom cirkulär den 15 mars 1946 (nr 434) begära löpande uppgifter om kraftkonsumtionen hos vissa större industriella förbrukare. Samtidigt upphävdes tidigare meddelade föreskrifter om kraftleverantörernas skyldighet att verkställa förberedelser för ransonering av elektrisk kraft. De nya bestämmelserna inneburo skyldighet för kraftleverantör att utan anmodan till bränslekommissionen varje månad lämna uppgift om förbrukningen av elektrisk energi vid industrianläggningar, vilka under hösthalvåret 1945 förbrukat mer än 25 000 kWh. Efter anmodan från bränslekommissionen och i enlighet med dess anvisningar var kraftleverantör därjämte skyldig lämna uppgift om förbrukningen av elektrisk energi för av kommissionen i varje särskilt fall angivna konsumenter. Den centrala driftledningen (CDL). GDL:s verksamhet fortgick i samma utsträckning och efter samma riktlinjer som tidigare. Den försämrade kraftsituationen, vilken nödvändiggjorde en viss kondenskraftproduktion, föranledde CDL att begränsa dispenserna för elektrisk ånggenerering. Dispens för ånggenerering under dagtid lämnades endast i speciella fall, där svårigheter

298 att skaffa bränsle eller andra tekniska skäl förelågo. Då kraftsituationen till kommande vinter förutsågs kunna bli kritisk, vidtog riksdriftbyrån vissa förberedelser för eventuellt erforderliga ingripanden. Åtgärderna för en eventuell konsumtionsbegränsning ansågos i första hand böra inriktas på vissa kategorier av industriella förbrukare. Enär ingen lättnad inträdde på transformatormarknaden fortsatte transformatorberedningen sitt arbete efter samma linjer som förut. CDL:s verksamhet i militära frågor beträffande skyddsanordningar, reparationsberedskap m. m. fortgick i samma omfattning som tidigare. Studieresor företogos till Danmark och Norge, varvid tillfälle gavs att ta del av de erfarenheter, som i dessa länder vunnits under krigsåren beträffande civilförsvaret vid kraftanläggningar. Tillfälliga vattenregleringar. Ett antal ansökningar om tillstånd till reglering enligt 1939 års lag om tillfällig reglering inlämnades under halvåret. Bland dessa kan nämnas en ansökan om reglering av Hetögeln—Fågelsjön i Faxälven, inlämnad av Aktiebolaget Per Holms elverk, Krångede aktiebolag, Edsele kraft aktiebolag, Graningeverkens aktiebolag och Hjälta aktiebolag samt en ansökan om utförande av rensningar nedom Gammelänge i Indalsälven inlämnad av Kungl. vattenfallsstyrelsen, Hissmofors aktiebolag, Aktiebolaget Kattstrupeforsen, Krångede aktiebolag, Hammarforsens kraft aktiebolag och Aktiebolaget Svarthålsforsen. Tillstånd till reglering enligt samma lag meddelades de sistnämnda företagen för reglering av Storsjön, varjämte vattenfallsstyrelsen, Hissmofors aktiebolag, Krångede aktiebolag och Indalsälvens vattenregleringsföretag erhöllo tillstånd till korttidsreglering vid Stadsforsen. Vattendomstolen lämnade även under halvåret tillstånd till reglering av Kallsjön, Torrön, Juveln samt Stora och Lilla Rensjön i Indalsälvens vattenområde samt Kvarnbergsvattnet i Faxälven. Tillstånd till reglering i dessa sjöar hade redan föregående halvår lämnats av vattenrättsdomaren. Likaså godkände vattendomstolen ett tidigare i form av resolution av vattenrättsdomaren meddelat fortsatt tillstånd för vattenfallsstyrelsen att till den 10 juli 1946 fortsätta dels den större årsregleringen av Suorva och Stora Lulejaure, dels korttidsregleringen vid Porjus samt förlängde dessutom dessa tillstånd till den 1 juli 1947. Utbyggnad av nya krafttillgångar. Arbetet vid de pågående stora kraftstationsutbyggnaderna fortsatte i snabbast möjliga takt. Bristen på materiel och arbetskraft vållade dock en hel del svårigheter. Färdigställandet av anläggningarna blev dessutom i stor utsträckning beroende av leveranstiderna för turbiner och generatorer, vilka blivit alltmer försenade på grund av överbelastningen vid ifrågavarande verkstäder. Hammarforsens kraft aktiebolag påbörjade en utbyggnad vid Hammarforsen för 20 000 kW, som beräknades bli färdig år 1949.

299 Landsbygdens elektrifiering. För befrämjande av landsbygdens elektrifiering hade under de gångna krisåren anvisats anslag å sammanlagt 30 milj. kronor, varav 7 milj. kronor för budgetåret 1945/46. Då sistnämnda belopp antogs icke komma att förslå för utförande av sådana elektrifieringsföretag, som måste anses önskvärda att få till stånd under det löpande budgetåret, anvisade riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 2, å tilläggsstat för 1945/46 ett anslag av 2 milj. kronor. För budgetåret 1946/47 anvisade riksdagen för enahanda ändamål ett anslag av 7 milj. kronor.

8. Statlig lagerhållning. Sedan friare handelsförbindelser med andra länder åter kommit till slånd och varutillförseln utifrån därigenom förbättrats, minskades reservförrådsnämndens i n k ö p f r å n u t l a n d e t avsevärt i omfattning. Under budgetåret 1945/46 skedde sådana inköp till ett värde av 49-6 milj. kronor 1 mot 125 milj. kronor under 1944/45. Sammanlagda värdet av de av nämnden sedan början av dess verksamhet från utlandet inköpta varorna uppgick den 30 juni 1946 till c:a 950 milj. kronor mot c:a 900 milj. kronor vid motsvarande tidpunkt år 1945. Av den sålunda inköpta varumängden hade intill utgången av juni 1946 varor för c:a 938 milj. kronor inkommit till landet, varav under budgetåret 1945/46 för c:a 45 milj. kronor. Bland inköpen i utlandet märkas särskilt de upphandlingar, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande skedde av ett parti begagnade automobilringar, sammanlagt 6 471 st., ävensom vissa mängder annan krigsmateriel, tillhörande amerikanska arméns i Europa kvarlämnade lager. Även reservförrådsnämndens inköp av i n h e m s k a v a r o r hade efter krigets upphörande inskränkts. Dylika inköp, verkställda på grund av särskilda av Kungl. Maj:t lämnade uppdrag, skedde under budgetåret 1945/46 till ett värde av 41-2 milj. kronor. Av gjutna tryckrör samt armerade tryckrör av betong, s. k. bonnarör, nödsakades nämnden uppköpa vissa kvantiteter som följd av tidigare ingångna statliga produktionsavtal, ehuru sålunda uppköpta rör numera icke kunde säljas utan förlust för nämnden. På ett särskilt plan låg det avtal, som nämnden efter Kungl. Maj:ts den 1 februari 1946 givna bemyndigande slöt med det nybildade Aktiebolaget Centrifugalrör angående förskottsbetalning för leverans av viss kvantitet gjutna tryckrör från bolagets nyanlagda fabrik. Denna tillverkning avsåg, i motsats till den tidigare under krigsåren bedrivna rörtillverkningen, att kunna bliva självbärande (jfr del VI sid. 77). Åt nämnden uppdrogs att av Bolidens gruvaktiebolag inköpa ett större parti koppar, som bolaget framställt av från Finland importerad kopparslig. Vidare uppdrogs åt nämnden genom kungl. brev den 18 januari och 1

Siffran avser kontraherade köp och inkluderar s. k. förmedlingsaffärer, d. v. s. köp vilka gått i reservförrådsnämndens regi men som överlåtits till svenska firmor cif svensk hamn.

301 den 22 februari 1946 att inköpa de kvantiteter syntetiskt gummi, som tillverkades vid gummifabrikerna i Ljungaverk och Stockvik under januari— mars 1946, på samma villkor som bestämts för tidigare inköp av denna vara samt att försälja desamma till pris som bestämdes av nämnden i samråd med industrikommissionen och priskontrollnämnden. Med stöd av riksdagens beslut i fråga om fortsatt stöd för upprätthållande av den svenska tillverkningen av syntetiskt gummi (svedopren) (se sid. 266) fortfor nämnden att uppköpa jämväl de kvantiteter härav, som tillverkades under tiden april—juni 1946. Sedan tillverkningen av apatitslig hos Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag upphört, träffades avtal med bolaget, att reservförrådsnämnden skulle till ett pris av 161:70 kronor per ton övertaga det den 1 april 1946 kvarvarande lagret av varan. Kvantiteten uppgick till 5 784 ton. Kostnaden blev alltså c:a 935 000 kronor. För att nyttiggöra produkten i fråga avtalade nämnden med Kungl. Maj:ts medgivande med Wargöns aktiebolag om försäljning till bolaget av ungefär hälften av partiet för framställning av smältfosfat. Försäljningspriset bestämdes till 28 kronor per ton slig. Nämnden avsåg att av bolaget återköpa den framställda smältfosfaten samt att till ett pris ungefär motsvarande inköpspriset försälja densamma som gödningsämne i Norrbottens och Västerbottens län. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 februari 1946 befriades reservförrådsnämnden från skyldigheten att av Aktiebolaget Vin & spritcentralen uppköpa av bolaget hembjudna kvantiteter skattefri sprit (jfr del IV sid. 142). Nämndens återstående lager av denna vara övertogos av Spritcentralen. Försäljningarna från de statliga reservförråden uppgingo under budgetåret 1945/46 till ett värde av 155-4 milj. kronor för utländska och 46 milj. kronor för inhemska varor. Bland de försålda varorna märkas särskilt: av utländska varor bildäck och slangar, hartser, hudar, kemikalier, läkemedel, metaller (koppar, nickel, tenn, zink, ferrokrom), mineralsmörjoljor, rågummi, syntetiskt gummi, textilmaterial (bomull, ull, hampa); av inhemska varor: kemikalier, metaller (tackjärn, bly, zink), skifferbensin och skifferfotogen, syntetiskt gummi (svedopren) och tjärprodukter. I åtskilliga fall måste försäljningen från reservförråden ske till priser, som mer eller mindre understego nämndens självkostnader. För täckning av förluster som reservförrådsnämnden lidit under räkenskapsåret 1944/45 genom av Kungl. Maj:t anbefalld försäljning till pris understigande inköpspriset av vissa partier fönsterglas, flytande harts och aluminium anvisade riksdagen jämlikt proposition nr 163 ett anslag av 2 084 000 kronor. Frågan om finansieringen av reservförrådsnämndens verksamhet under budgetåret 1946/47 förelades 1946 års riksdag i proposition nr 298. I propositionen erinrades om att för finansieringen av ifrågavarande verksamhet dittills använts olika former. Dels hade nämnden varit berättigad att förskottsvis erhålla medel från riksgäldskontoret genom övertagande av stats-

302 skuldbevis som belånats av riksbanken, dels hade till nämndens verksamhet anvisats investeringsanslag, dels slutligen hade nämnden i och för fortsatta inköp i viss utsträckning förfogat över egna försäljningsmedel. Det system, som sålunda successivt vuxit fram i praxis, hade vållat en betydande brist på överskådlighet i räkenskapshänseende. 1 anslutning till förslag av bankofullmäktige förordades i propositionen, att en förenkling genomfördes på sådant sätt, att finansieringen av nämndens verksamhet i sin helhet lades över på en rörlig kredit i riksgäldskonloret till ett belopp av förslagsvis 100 milj. kronor. Till ett i enlighet härmed för nämndens räkning hos riksgäldskontoret öppnat konto borde å ena sidan inbetalas alla nämndens på grund av dess försäljningsverksamhet ägande eller blivande tillgodohavanden, medan kontot å andra sidan borde belastas med belopp som motsvarade riksgäldskontorets fordringar av olika slag gent emot nämnden. Det i propositionen framlagda förslaget godkändes av riksdagen. Som följd härav föreskrev Kungl. Maj:t den 29 juni 1946, att — med avveckling av reservförrådsnämndens samtliga ur andra än driftbudgetanslag härrörande tillgångar och skulder i förhållande till riksbanken — till nämndens konto i riksgäldskontoret skulle per den 30 juni 1946 inbetalas alla likvida medel, över vilka nämnden då på grund av tidigare försäljningar förfogade, ävensom framdeles inflytande försäljningsmedel samt att kontot skulle per samma dag belastas med de belopp, som å kapitalbudgetanslag eller såsom förskott utestode såsom fordringar för riksgäldskontoret mot nämnden. Beservförrådsnämnden bemyndigades att för sin inköpsverksamhet disponera dels intill ett belopp av 100 milj. kronor den av riksdagen medgivna krediten, dels ock det tillgodohavande för nämnden, som nyssnämnda konto kunde komma att visa. Till omkostnader för statlig lagerhållning för budgetåret 1946/47 hade riksdagen redan tidigare i anledning av förslag i årets statsverksproposition anvisat ett driftbudgetanslag av 2 milj. kronor.

Till den under livsmedelskommissionens omedelbara överinseende bedrivna inköps- och försäljningsverksamheten i samband med lagring av slaktprodukter, smör och fisk m. m. hade för budgetåret 1945/46 anvisats ett anslag av 6 milj. kronor. Anslaget måste överskridas med betydande belopp framför allt på grund av en rätt stark ökning av smörinlagringen under sommaren 1945 samt en förhållandevis stor inlagring av slaktvaror under andra kvartalet 1946. Den kvantitativa omfattningen av den under livsmedelskommissionens överinseende bedrivna lagringen under 1945/46 belyses av nedanstående sammanställning, vilken anger lagrens storlek den 30 juni och den 31 december 1945 samt den 30 juni 1946.

303 Slaktvaror Smör Fisk (beredd vikt)

30 juni 1945 ton 7 079 4 364 5 900

31 dec. 1945 ton 9 296 5 598 7 267

30 juni 1946 ton 12 517 ca. 4 500 2 538

Någon lagring av andra livsmedelsvaror än de här upptagna förekom icke under budgetåret 1945/46. Som synes ökades lagerbeståndet av slaktvaror avsevärt och var vid budgetarets slut förhållandevis mycket stort. Värdet av de inlagrade varupartierna anges bokföringsmässigt för den 30 juni 1946 till c:a 24 milj. kronor för slaktvaror, 18 milj. kronor för smör och 2-4 milj. kronor för fisk. Ytterligare kapitalmedel utöver förut anvisade anslag ansågos ej erforderliga för verksamheten under budgetåret 1946/47. Däremot höjdes omkostnadsanslaget med hänsyn till erfarenheterna under de närmast föregående åren från 6 till 8 milj. kronor. För täckande av kostnaderna för Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet under budgetåret 1946/47 beräknades återstå av tidigare anvisade medel omkring 35 milj. kronor. Då kostnaderna uppskattades till c:a 50 milj. kronor, beviljade riksdagen för budgetåret till nämnda ändamål ett anslag av 15 milj. kronor. Till undanförsel av varuförråd anvisade riksdagen jämlikt propositionerna 1946 nr 2 och 163 anslag å tilläggsstat för 1945/46 å sammanlagt 683 000 kronor. Största delen härav — 660 000 kronor — var avsedd att täcka kostnaderna för transporter i anledning av anbefalld skyddsplacering av fettråvaror, tillhöriga Aktiebolaget Karlshamns oljefabriker.

9.

Utrikeshandeln.

Statistisk överblick. Utrikeshandeln hade under senare delen av år 1945 utvecklat sig så, att exporten fått ett mycket stort uppsving, medan importen ej stegrats i samma takt. En utjämning i detta hänseende skedde under förra hälften av år 1946 därhän, att det stora exportöverskottet för månaderna juni—december 1945 förbyttes i ett importöverskott, som för tiden januari—juni 1946 uppgick till sammanlagt 313 milj. kronor. En översikt av utrikeshandelns värdesiffror halvårsvis från 1939 års början t. o. m. första halvåret 1946 meddelas i nedanstående tablå.

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

Export milj. kr.

Import milj. kr. Å r Jan.—juni Juli—dec.

Hela året

1 357 856 877 1 026 933 738 721

2 499 2 004 1 674 1780 1 814 1 677 1 084

1 142 1 148 797 754 881 939 363 1 483

Jan.—juni Juli—dec.

Hela året

976 637 749 769 571 443 1465

1 889 1327 1 345 1 319 1 172 853 1 758

913 690 596 550 601 410 293 1 170

Månadssiffrorna för första halvåret 1946 voro i milj. kronor följande: Import Export

Januari

Februari

Mars

April

Maj

Juni

219 199

189 165

226 167

267 180

299 237

283 222

Värdemässigt överträffade såväl importen som exporten under detta halvår värdena för första halvåret 1939. Då prisstegringen sedan tiden före kriget varit långt större än de anförda in- och utförselvärdenas ökning, hade utrikeshandeln till kvantiteten ändock icke på långt när uppnått förkrigsnivån. Bland varor som företedde starkare importstegring jämfört med närmast föregående halvår märkas bl. a. vissa livsmedelsvaror, såsom färsk frukt, kaffe, kakaobönor och fettråvaror, vidare mineraloljor, koksalt och kali-

305 gödning samt hudar, järn och stål, automobiler och bildelar. Den svagaste punkten var fortfarande stenkols- och koksimporten, fastän även här en avsevärd ökning skedde jämfört med fjolåret. Sammanlagt infördes 1 491 600 ton kol och koks mot 355 700 ton under senare halvåret 1945. (Motsvarande siffra för första halvåret 1939 var 4 037 000 ton.) Beträffande exporten inträffade en mer eller mindre utpräglad tillbakagång för de flesta viktigare varugrupper i jämförelse med den forcerade export som ägt rum under senare delen av 1945. Särskilt utpräglad var exportminskningen i fråga om trävaror och pappersmassa, där utskeppning ej längre kunde ske av tidigare hopsamlade lager och där exporten dessutom, åtminstone vad angick trävaror, genom statligt ingripande avsiktligt begränsades till förmän för den inhemska förbrukningen. Utrikeshandelns fördelning på ursprungs- och lörbrukningsländer under första halvåret åren 1944—1946 samt 1939 belyses av nedanstående tablå. Miljoner kronor

Procent

746-0

766-7

244-6

695-7

82-3

67-1

46-9

Nordiska länder Tyska riket S t o r b r i t a n n i e n och I r l a n d . . . . Västeuropeiska kontinentalländer1 Schweiz Italien Spanien och P o r t u g a l övriga

76 251-8 137-5 150-6 19-8 20-7 5-3 84-4

64-8 467-4 4-1 17-9 67-4 5-1 53-9 86-1

63-6 79-7 8-0 4-2 46-2 1-9 21-6 20-0

121-6 12-6 133-7 135-6 115-3 31-4 51-2 94-3

6-7 !2l .2-1 3-2 1-7 1-8 0-5 7-5

6-9 J-2 0-4 1-9 7-2 >6 5-8 9-3

0-5 5-8 5-5

8-2 0-9 9-0 9-1 7-8 2-1 3-4 6-4

Utomeuropeiska

391-8

165-0

120-0

786-3

34-4

17-7

32-9

53-1

364-6 1 582-0

100-0

100-0

00-0

90-5

80-5

72-3

Import

från

Europeiska

länder

Därav:

länder. Summa

1 138-4 931-7

21-9

2-2 1-1 12-7

Hxpnrt till Europeiska

länder.

717-6

360-7

235-9

845-6

79-0

Nordiska länder Tyska riket Storbritannien och Irland Västeuropeiska kontinentalländer1 Schweiz Italien Spanien och P o r t u g a l Övriga

165-8 165-6 202-6 93-3 6:9 19-9 6-2 57-3

36-7 184-7 2-1 13-9 46-3

169-9 0-0 34-4 5-0 5-2

43-3 33-7

10-9 10-5

218-5 13-2 158-1 228-7 55-8 38-0 34-5 98-8

18-2 18-2 22-3 10-3 0-8 2-2 0-7 6-3

323-8

Därav:

Utomeuropeiska

länder. Summa2

9-2

58-0

46-3

—

0-5 3-5

11-7

8-5

3-7 3-6

18-7 1-1 13-5 19-6 4-8 3-2 3-0 8-4

19-5

27-7

11-6 10-9

190-8

37-9

57-2

21-0

9-5

908-4

398-6

293-0 1 169-4 1 0 0 0

100-0

1-7 1-8

100-0 1 0 0 0

F r a n k r i k e , N e d e r l ä n d e r n a , Belgien och L u x e m b u r g . A t t h ä r a n f ö r d a v ä r d e s u m m o r ej fullt ö v e r e n s s t ä m m a m e d d e i t a b e l l e n å f ö r e g å e n d e s i d a å t e r g i v n a b e r o r p å a t t d e f ö r r a g r u n d a sig p å d e p r e l i m i n ä r a s i f f r o r n a i m å n a d s s t a t i s t i k e n , d e s e n a r e ( u t o m för 1946) p å k o r r i g e r a d e , d e f i n i t i v a siffror. 2

20—618064

306 Av denna tablå framgår hurusom utrikeshandeln allt starkare inriktades på länder bortom haven, särskilt vad importen beträffar. Mer än hälften av denna härrörde sålunda under första halvåret 1946 värdemässigt från länder utom Europa mot ungefär en tredjedel år 1939, därav 26 procent enbart från Förenta staterna. Exporten var i detta hänseende fördelad i närmare överensstämmelse med förhållandena före kriget, fastän även därvidlag en ökad betydelse för de utomeuropeiska marknaderna kunde iakttagas. Tysklands roll som avnämare av svenska produkter hade i huvudsak övertagits av andra länder på den europeiska kontinenten. Den internationella varukontrollcn. Under första halvåret 1946 ägde en fortsatt avveckling resp. ombildning r u m av den internationella fördelningskontrollen beträffande råvaror och livsmedel. Sålunda upphörde de båda kolkommittéerna i Washington och London med sin verksamhet, samtidigt som den europeiska kolorganisationens (European Coal Organization) befogenheter utvidgades. Sistnämnda organ, i vars verksamhet även Förenta staterna deltog och i vilket Sverige inträtt som »adjungerad» medlem utan rätt att deltaga i besluten, erhöll, från att ha varit ett konsultativt organ, en fristående och självständig ställning. I slutet av juni upplöstes jämväl Combined Hide, Skins and Leather Committee, vilket organ haft till uppgift att bestämma fördelningen av utomeuropeiska hud- och skinntillgångar. Upplösningen stod i samband med förhållandena på den sydamerikanska marknaden, där utvecklingen gått därhän, att en effektiv kontroll över försäljningarna icke längre var möjlig. Av de sju fristående kommittéer, åt vilka den fortsatta fördelningskontrollen över industriella råvaror och produkter vid årsskiftet anförtrotts (se sid. 122), kvarstodo vid utgången av första halvåret 1946 endast fyra. Av dessa var Combined Textile Committee, fördelningsorganet för bomullsgarn och bomullsvävnader, sammansatt av representanter för de största producentländerna — Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike m. fl. — och efter samma princip voro Combined Rubber Committee, fördelningsorganet för alltjämt kontrollerade gummiråvaror, samt tennkommittén, Combined Tin Committee, sammansatta. Hartskommittén, Rosin Committee, var organiserad efter andra principer och hade en från de övriga kommittéerna avvikande ställning. Vid utgången av juni 1946 upplöstes även Combined Food Board, det huvudorgan som hade att övervaka världens alltjämt knappa tillgångar avlivsmedel och livsmedelsråvaror. I dess ställe trädde International Emergency Food Council (IEFC), ett organ med i allt väsentligt samma befogenheter. E n betydande skillnad mellan de båda organisationerna förelåg dock så tillvida, att medan Combined Food Board i princip endast bestod av representanter för Förenta staterna, Storbritannien och Canada, så omfattade IEFC

307 ett trettiotal medlemsstater. De båda listor över »kvoterade» resp. »övervakade» livsmedel och livsmedelsråvaror, som voro gällande vid årets början, undergingo icke någon väsentlig förändring. Utrikeshandelns reglering. En avveckling av de talrika importförbud och importregleringar, varom förordiiats i kungörelserna den 31 juli 1945 (nr 582 och 583), hade till stor del ägt rum redan under hösten 1945. Senast hade ett antal varor uteslutits ur importförbudslistan genom kungörelsen den 21 december 1945 (nr 855), vilken trädde i kraft den 7 januari 1946. Bland varor, för vilka importregleringen därvid upphävdes, märkas levande blommor, vissa levande växter, ett antal kemikalier, asfalt, petroleumbeck, puder och smink, parfymer etc. samt hudar och skinn av vissa slag. Inom texlilomrädet upphävdes importregleringen för exempelvis ull, bomull och cellull, mattor, presenningar samt viss konfektion. Vidare hävdes importregleringen för skrot av koppar, mässing och zink. Den sålunda påbörjade utmönstringen av importförbuden fortsattes successivt under första halvåret 1946 genom en rad författningar, nämligen kungörelser den 15 februari (nr 33), den 15 mars (nr 73), den 12 april (nr 133), den 26 april (nr 166) och den 17 maj (nr 198). De härigenom till import frigivna varorna voro bl. a. aluminium (oarbetad, skrot och halvfabrikat, se sid. 246); vissa kryddor, vissa mineralier och oljor, ett antal kemikalier, flyktiga oljor, handskar, åtskilliga kautschukvaror, trävaror av utländska träslag, silver och platina, vissa järn- och melallvaror m. m.; rötter, blomsterlökar och åtskilliga slag av levande växter; salicylsyra och närstående ämnen; samt harts, vissa andra kemikalier, lin och linblår, ramar och konstnärsarbeten. Handelskommissionen medgav genom meddelande nr 51, att giltighetstiden för importlicenser, som av kommissionen utställts eller förlängts att gälla t. o. m. den 31 mars 1946, med vissa undantag (särskilt bomullsgarn och bomullsvävnader) fingo utsträckas t. o. m. den 30 juni 1946. Beträffande prisutjänmingsavgiften vid utförsel av trävaror se sid. 366. Exportkreditgaranti. Enär giltighetstiden för gällande bestämmelser angående statsgaranti för exportkredit utlöpte med utgången av budgetåret 1945/46, upptogs frågan rörande fortsatt bemyndigande att bevilja dylik garanti vid 1946 års riksdag. Kungl. Maj:t framlade därvid proposition i ärendet, nr 193. Det meddelades i propositionen, att under tiden fr. o. m. den 1 juli 1933, då exportkreditnämnden började sin verksamhet, t. o. m. den 31 december 1945 hade utfärdats garantier för krediter å 738-6 milj. kronor, varav statens ansvar omfattat 474-1 milj. kronor. Under är 1945 hade garantigivningen, icke minst till följd av den direkta statliga kreditgivningen till olika länder, varit av liten omfattning och avsett krediter enbart å 12-7 milj. kronor, varav det garanterade beloppet utgjort 8-7 milj. kronor.

308 Sedan den 1 juli 1933 hade intill utgången av år 1945 i premier influtit 13-1 milj. kronor och i räntor å överskottsmedel 0-1 milj. kronor. Nämndens sammanlagda inkomst hade alltså utgjort 13-2 milj. kronor. Utbetalade skadeersättningar under samma tid hade uppgått till 33-2 milj. kronor, varav 0-6 milj. kronor kunnat återvinnas. Nettoutbetalningarna för skador hade alltså utgjort 32-6 milj. kronor. Omkostnaderna hade uppgått till 0-9 milj. kronor. Den å verksamheten uppkomna förlusten, vilken intill utgången av 1944 blott uppgått till 1 milj. kronor, hade alltså till den 31 december 1945 stigit till 20-3 milj. kronor. De betydande skadeutbetalningarna under år 1945, väsentligen på grund av export till Finland, hade haft samband med garantier av extraordinärt slag, vilka av olika anledningar ansetts önskvärda. I skrivelse den 20 f e b r u a r i 1946 f ö r o r d a d e e x p o r t k r e d i t n ä m n d e n , a t t fortsatt b e m y n d i g a n d e gåves för beviljande a v e x p o r t k r e d i t p å o f ö r ä n d r a d e villkor, vilket ock av K u n g l . Maj:t i n ä m n d a p r o p o s i t i o n föreslogs. Finansministern framhöll i propositionen, hurusom avsikten med de svenska statsgarantierna för exportkredit under åren närmast före kriget varit att stödja de svenska exportnäringarna, vilka arbetade under skärpt konkurrens icke minst från länder, vilka å sin sida tillgripit dylika statliga garantier som stöd för exporten. I det förändrade läge för utrikeshandeln, som förelegat under krigsåren, hade garantigivningen jämväl kommit till användning i olika handelspolitiska sammanhang, i det att bestämmelser om export på kommersiell kreditbasis med statlig garanti upptagits i vissa med främmande makter träffade avtal. Under den tid som förflutit efter krigets upphörande hade garantigivning ägt rum endast i obetydlig omfattning, beroende — förutom på de hinder som förelegat för varuutbyte över huvud med åtskilliga av de tidigare krigförande — på det förhållandet, att kreditgivning frän svensk sida skett i annan ordning, särskilt i form av direkta statliga krediter. Då det finge förutsättas, att den direkta statliga kreditgivningen icke komme att fortsätta i tillnärmelsevis samma omfattning som under de första efterkrigsåren, syntes — särskilt i betraktande av det ekonomiska läget i ett flertal importländer — i stället en ökad kommersiell kreditgivning av enskilda exportörer i fortsättningen komma att visa sig nödvändig. Det finge under sådana omständigheter anses motiverat att bereda exporten det stöd, som möjligheten till forisatt garantigivning innebure. Maximigränsen för garantigivningen syntes lämpligen som förut böra sättas vid 300 milj. kronor. Exportkreditnämnden hade i sin skrivelse upptagit spörsmålet, huruvida begränsningen av garantierna till endast ett budgetår utgjorde hinder att utfärda garanti, täckande en exportörs hela försäljning till visst land eller vissa länder under ett är. Då gällande bestämmelser icke kunde anses lägga hinder i vägen för en dylik garantigivning, borde det, enligt statsrådets mening, vara nämnden obetaget att — i den mån den avsedda garantiformen ansåges motiverad och intresse därför yppades på exportörshåll — utfärda sådan garanti, även där de av garantien täckta leveranserna icke avtalats före budgetårets utgång. Med bifall till p r o p o s i t i o n e n m e d g a v r i k s d a g e n , att s v e n s k a staten finge u n d e r tiden t. o. m. u t g å n g e n a v b u d g e t å r e t 1946/47 till ett b e l o p p a v h ö g s t 300 milj. k r o n o r — d ä r i i n r ä k n a d e de belopp, vartill g a r a n t i e r beviljats eller före u t g å n g e n av l ö p a n d e b u d g e t å r beviljades — å t a g a sig b e t a l n i n g s a n s v a r i enlighet m e d g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r o m s t a t s g a r a n t i för e x p o r t k r e d i t . De u t e l ö p a n d e e x p o r t k r e d i t g a r a n t i e r n a u p p g i n g o den 30 j u n i 1946 till ett s a m m a n l a g t belopp a v 26-4 milj. k r o n o r , m o t s v a r a n d e ett k r e d i t b e l o p p a v 45-8 milj. k r o n o r . H ä r t i l l k o m m o beviljade m e n ä n n u ej u t f ä r d a d e g a r a n -

309 tier till ett belopp av 2*1 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 3-5 milj. kronor. Av den beviljade garantisumman föll 25-3 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 44-4 milj. kronor, enbarl på krediter till Finland. Utbetalade skadeersättningar uppgingo intill utgången av juni 1946 till en summa av 40-8 milj. kronor, varav på Finland belöpte 31-3 milj. kronor. Nya handelspolitiska organ. I anslutning till förslag, som framlagts av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering i ett i maj 1945 avgivet betänkande, bemyndigade Kungl. Maj:t den 19 oktober 1945 chefen för handelsdepartementet att utse medlemmar i ett handelspolitiskt råd, vilket skulle stå till regeringens förfogande i syfte att vinna förbättrade möjligheter till samråd med representanter för näringslivet i frågor rörande rikets handelspolitik. Inom rådet skulle tillgång beredas till omfattande och specialiserad sakkunskap ej blott inom viktiga grenar av utrikeshandeln utan även inom därav beroende inhemska näringsgrenar, såsom viktigare hemmamarknadsindustrier, jordbruk med binäringar samt skogsbruk, liksom även inom bank- och finansväsende samt sjöfart. De anställdas liksom konsumenternas intressen skulle även vara representerade. Som medlemmar i rådet utsåg handelsministern, vilken skulle vara rådets ordförande, sammanlagt 25 personer jämte suppleanter, företrädande 23 olika sammanslutningar. Ett annat representativt organ, som tillskapades på det handelspolitiska mnrådet, var den handelspolitiska beredning, sammansatt av 12 företrädare lör olika intressen inom näringslivet, vilken av chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 april 1946 tillkallades att under departementschefens ordförandeskap förbereda ett ståndpunktstagande från statsmakternas sida rörande den långsiktiga planeringen av landets handelspolitik, varvid jämväl tull- och traktalfrågorna skulle upplagas till principiell prövning ur handelspolitiska synpunkter. Handelsavtal. En överenskommelse beträffande handels- och betalningsförhållandena mellan Sverige och Danmark under perioden 1 februari 1946—31 januari 1947 ingicks efter förhandlingar i Stockholm den 1 februari 1946. Enligt överenskommelsen förbundo sig de svenska och danska regeringarna att lämna erforderliga export- och importlicenser för de varor, som funnos upptagna i till avtalet fogade kontingenllislor. Regeringarna skulle vidare i största möjliga utsträckning underlätta ömsesidiga leveranser utöver i listorna fastställda kontingenter. En utförsel av svenska varor till Danmark förutsågs till ett värde av c:a 99 milj. kronor, varibland må nämnas maskiner, järn och stål, arbeten av järn och stål och andra metaller, mineralier, lera och sten samt arbeten härav, cellulosa, papper m. m. Vidare upptogos

310 kontingenter för vissa partier trävaror, varom leveransutfästelser tidigare lämnats Danmark. Från dansk sida skulle levereras främst lantbruksprodukter, såsom mjölkkonserver, häst- och fårkött, smör, ägg, ost m. m. samt fröer och tarmar. Vidare upptogos poster för bl. a. maskiner och apparater, elektrisk installationsmateriel, torrelement, arbeten av järn och stål och andra oädla metaller, farmaceutiska produkter, krita och vitcement, färger, sågat bokträ m. m. Sammanlagda värdet av dessa danska leveranser beräknades till c:a 88 milj. kronor. Kontingenter fastställdes även för exporten till Danmark resp. importen från detta land av fisk. Vid förhandlingarna överenskoms vidare, alt dittillsvarande clearingsystem tills vidare skulle äga fortsatt tillämpning på betalningsförhållandena de båda länderna emellan. Enighet konstaterades emellertid om att en övergång till friare betalningsformer borde ske, så snart förutsättningar härför förelåge. Vid förhandlingarna medgav man å svensk sida, att överföring finge ske till det svensk-danska clearingkontot av de kreditmedel, som från svensk sida tidigare ställts till Danmarks disposition för inköp av varor för återuppbyggnadsarbetet, men som ännu icke utnyttjats. Vidare förelåg enighet, att kvarstående kontingentrester från 1945 års avtal finge utnyttjas jämväl under den nya avtalsperioden utan avräkning på de nu fastställda kvoterna. Som följd av en överenskommelse angående betalningar mellan Sverige och Norge, som undertecknades den 14 februari 1946 och trädde i kraft följande dag, upphävdes genom kungörelse den 15 februari 1946 (nr 42) kungörelsen den 12 juli 1940 (nr 711) om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Norge. Betalningarna skulle enligt avtalet ske ej som tidigare genom clearing utan genom förmedling av resp. banker. Förhandlingar rörande de fortsatta svensk-isländska handels- och betalningsförbindelserna ledde till undertecknande den 18 maj 1946 av en handelsöverenskommelse mellan Sverige och Island för tiden 1 april 1946— 31 mars 1947. Enligt denna, vilken i stort sett anslöt sig till föregående års avtal, förband man sig på svensk sida att medgiva export till Island av ett stort antal svenska industriprodukter, för vilka isländskt köpintresse anmälts. Häribiand märkas material till kraftstationsanläggningar, fyrmateriel, elektriska motorer jämte tillhörande annan elektrisk materiel, telefonmateriel, marinmotorer jämte reservdelar, jordbruksmaskiner, separatorer, kuloch rullager, kylskåp, papper och papp, tändstickor, diverse verktyg, trävaror, plywood, wallboard och trähus m. m. Från isländsk sida lämnades utfästelse för export till Sverige under avtals-

311 perioden av 125 000 tunnor salt sill, under förutsättning att de härför erforderliga tunnorna ställdes till förfogande från Sverige. Å svensk sida förklarade m a n sig beredd att tills vidare medgiva utförsel av 75 000 tomtunnor. Bland övriga isländska produkter, beträffande vilka utfästelse om exportlicens lämnats, kunna nämnas torskrom, fårskinn, ull och torrfisk. Betalningarna för de i överenskommelsen förutsedda leveranserna skulle å ömse sidor äga rum i fria valutor. Sedan ett förslag till överenskommelse rörande regleringen av det svenskfinska varuutbytet under perioden 1 februari 1946—31 januari 1947 godkänts av de båda regeringarna, undertecknades överenskommelsen den 23 februari 1946 i Stockholm. Enligt överenskommelsen förutsågs en utförsel av svenska varor till Finland till ett värde av c:a 28 milj. kronor. Bland dessa må nämnas, förutom vissa produkter på livsmedelsområdet, järn och stål samt arbeten av järn och stål ävensom andra oädla metaller och maskiner m. m. Från finsk sida lämnades med förbehåll för landets försörjningsläge utfästelse om leverans av bl. a. olika träförädlingsprodukter, porslin och fajans m. m. Härutöver förutsågos vissa svensk-finska förädlingsaffärer, inom ramen för vilka planerades lönspinning i Finland för svensk räkning av bomullsgarn och kamgarn ävensom lönvävnad av bomullsvävnader. Sammanlagda värdet av dessa finska leveranser beräknades till c:a 31 milj. kronor. Vid förhandlingarna förelåg enighet om vissa övergångsbestämmelser med avseende på senast gällande varuutbytesreglering. Härutöver förklarade man sig på svensk sida beredd att, i den mån betalningsmedel komme att stå till disposition utöver vad som erfordrades för ovan berörda svenska leveranser till Finland, bevilja utförseltillstånd för viss svensk tilläggsexport. I anslutning till varuutbytesöverenskommelsen uppnåddes även enighet om riktlinjer för återbetalning av de förskott från riksbanken, som Finland under föregående år erhållit för möjliggörande av vissa varuinköp i Sverige. Vidare öppnades en svensk statskredit till ett belopp av 30 milj. kronor för finska inköp i Sverige under åren 1946 och 1947; härvid överenskoms, att av kreditbeloppet högst 20 milj. kronor skulle disponeras före den 1 februari 1947. En förutsättning för den nya kreditgivningen var, att överenskommelse träffades om en enhetlig reglering av samtliga äldre svenska statskrediter till Finland. Varuutbytet mellan Sverige och Polen reglerades under första halvåret 1946 av de i Warszawa den 9 juli och den 20 augusti 1945 undertecknade handels- och betalningsöverenskommelserna. Vid överläggningar, som i februari ägde rum i Stockholm inom den blandade svensk-polska regeringskommissionen, lämnades från polsk sida, jämlikt protokoll den 16 februari, vilket trädde i kraft genom särskild skriftväxling den 12 mars 1946, vissa

312 utfästelser rörande den minimikvantitet kol och koks, som komme att levereras under 1946, samt rörande Sveriges relativa andel i exporten av dessa varuslag över de polska östersjöhamnarna. Samtidigt träffades överenskommelse om vissa tilläggsleveranser av andra varor i båda riktningarna. Dessa leveranser avsågo för Polens del bl. a. zink och zinkplåt, kreosotolja, stenkolstjärbeck, vissa kemikalier och textilvaror, textilmaskiner samt vissa järnvaror. För export från Sverige fastställdes nya kontingenter för bl. a. fisk och hästar. Vidare medgåvos vid februariförhandlingarna från svensk sida vissa lättnader av teknisk natur beträffande utnyttjandet av den kredit, som beviljats Polen genom överenskommelsen av den 20 augusti 1945. Ett protokoll avseende tillämpningen under tiden 1 maj 1946—30 april 1947 av det svensk-brittiska betalningsavtalet den 6 mars 1945 undertecknades i Stockholm den 3 maj 1946. Samförstånd rådde därom, att ökningen av Sveriges pundtillgångar inom betalningsavtalets ram under nämnda period icke skulle överstiga 15 milj. pund. Vid en gynnsammare utveckling av avsättningsmöjligheterna för den svenska exporten än som nu förutsetts kunde beloppet komma att höjas till 16 milj. pund. Direkta överläggningar angående det ömsesidiga varuutbytet inleddes med de brittiska dominions. Handels- och betalningsförbindelserna med Nederländerna reglerades under första halvåret 1946 av de den 30 november 1945 träffade handelsoch betalningsöverenskommelserna. Mot bakgrunden av det ömsesidiga varuutbytets i stort sett gynnsamma förlopp undertecknades efter förhandlingar i Stockholm under juni 1946 den 29 i samma månad ett protokoll rörande vissa ömsesidiga tilläggsleveranser utöver de i avtalet fastställda kvantiteterna och varuslagen. Från holländsk sida förutsågs sålunda ytterligare export av koks, textilier, kemikalier samt livsmedelsvaror. Den svenska exporten omfattade främst vissa skogsindustriprodukter, järn och stål samt maskiner, apparater och verktyg. Som en följd av överenskommelsen den 30 november 1945 vidtogs genom kungörelse den 15 februari 1946 (nr 31) ändring i kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 633) om fullgörande av betalningsskyldighet gentemot vissa länder, varigenom kungörelsens tillämpning på Nederländerna upphävdes. Betalningarna Sverige—Nederländerna skulle enligt avtalet ske ej som tidigare genom clearing utan genom förmedling av Sveriges riksbank och den nederländska centralbanken. Utvecklingen av den svensk-belgiska handeln under den tid de i maj 1945 avslutade handels- och betalningsöverenskommelserna varit i kraft kunde vid 1945 års utgång i stort sett betecknas som gynnsam. Efter överläggningar

313 i Bryssel i januari och februari 1946 befunnos sålunda förutsättningar vara för handen för en väsentlig utveckling av de ömsesidiga leveranserna. Förhandlingarna ledde till undertecknande den 8 mars 1946 av ett tilläggsprotokoll till gällande handelsavtal mellan Sverige och Belgien-Luxemburg. Den nya överenskommelsen innebar en av praktiska skäl betingad omläggning av handelsavtalet, varigenom den ömsesidiga export- och importlicensgivningen baserades på nya kontingenter, avseende kalenderåret 1946. I den mån handelsavtalets kontingentlistor, vilka försattes ur kraft för år 1946, ej komme att utnyttjas genom leveranser under detta år, skulle vid årets slut kvarstå den ömsesidiga förpliktelsen att utställa export- resp. importlicenser för de resterande kontingenterna i det gamla avtalet. De ömsesidiga leveranserna enligt tilläggsavtalet uppgingo till ett värde av 380 milj. kronor, varav c:a 210 milj. kronor föllo på import från Belgien och 170 milj. kronor på exporten dit. Införseln från Belgien beräknades omfatta flertalet traditionella belgiska exportvaror, såsom metaller, textilier, handelsjärn, maskiner och apparater, kemiska produkter, fotografisk materiel, glasprodukter samt arbeten av kautschuk. Den förutsedda svenska exporten omfattade följande huvudgrupper: fisk, arbeten av lera och sten, malmer, rundvirke, cellulosa och papper, järn och stål, verktyg, maskiner och apparater, kemiska produkter samt oberedda pälsverk. Överenskommelsen kompletterades av en skriftväxling, enligt vilken belgiska nationalbanken utläste sig att genom försäljning av guld eller för riksbanken acceptabla valutor ställa erforderliga medel till förfogande för de löpande betalningarna, därest under avtalstiden den enligt betalningsavtalet beviljade krediten skulle helt lagas i anspråk. Under överläggningar, som under tiden 11—23 mars 1946 ägde rum i Stockholm mellan en svensk och en schweizisk delegation rörande det svensk-schweiziska varuutbytet liksom vissa därmed sammanhängande problem, uppdrogos riktlinjer för den fortsatta handeln under en ettårsperiod, omfattande tiden 1 april 1946—31 mars 1947. Därvid konstaterades, att man å båda sidor önskade även i fortsättningen tillämpa största möjliga frihet i handels- och betalningsförbindelserna de båda länderna emellan. Vid förhandlingarna räknades med en import till Sverige av i första hand textilvaror i ungefär samma omfång som tidigare, däribland bomulls-, konstsilke- och cellullsgarner, vävnader av olika slag, strumpor m. m. Från Schweiz komme vidare att levereras ett flertal varor, som under de senaste åren plägat finna avsättning i Sverige, såsom radiodelar, elektrisk installationsmateriel, anilinfärger, kemikalier och farmaceutiska produkter, dentalvaror, fotografiskt papper, textilhjälpmedel, ur o. s. v. Den svenska exporten skulle liksom tidigare huvudsakligen omfatta, förutom pappersmassa och papper, järn och stål, kul- och rullager, maskiner av olika slag, verktyg, redskap, radioapparater m. m. samt produkter av

314 den kemiska industrien. Vid överläggningarna diskuterades även närmare förutsättningarna för svensk fiskexport till Schweiz, varvid den schweiziska delegationen bekräftade att från de schweiziska myndigheternas sida intet hinder förelåge mot fiskleveranser från Sverige. Samtidigt gav delegationen dock uttryck för den uppfattningen, att faktiska avsättningsmöjligheter för svensk fisk på den schweiziska marknaden tills vidare vore starkt begränsade. Slutligen ägnades även transportproblemen uppmärksamhet. Härvid konstaterades, att en ytterligare förbättring på detta område vore att vänta som en följd av den nyligen öppnade blocktågstrafiken mellan Sverige och Schweiz. Enligt schweizisk uppfattning komme även transportmöjligheterna via Antwerpen—Rhen—Basel att förbättras inom den närmaste tiden. Efter förhandlingar i Stockholm under juni 1946 undertecknades den 28 i samma månad tvenne protokoll rörande reglering av handels- och betalningsförbindelserna mellan Sverige och Frankrike under tiden 1 juli 1946— 30 juni 1947. Enligt handelsöverenskommelsen förbundo sig de svenska och franska regeringarna att utfärda import- resp. exportlicenser för de varuslag, som angåvos i tvenne till avtalet fogade kontingentlistor. Överenskommelsen förutsåg en i förhållande till tidigare år betydande ökning av de ömsesidiga leveranserna, vilka beräknades uppgå till ett värde av 426 milj. kronor, varav omkring 218 milj. kronor på importen från Frankrike och omkring 208 milj. kronor på exporten dit. Sammansättningen av den export och import, som ställdes i utsikt, motsvarade i stort sett varuutbytet under föregående år. Vissa spörsmål togos upp till behandling i särskilda till varuutbytesprotokollet fogade skriftväxlingar. Sålunda utväxlades skrivelser angående bl. a. den svenska exporten till de franska besittningarna, angående eventuella svenska resp. franska tilläggsleveranser samt angående sådana franska exportvaror, vilka voro underkastade internationell reglering. Betalningsförhållandena mellan Sverige och Frankrike reglerades i huvudsak alltjämt av det den 21 juni 1945 undertecknade betalningsavtalet. Genom det den 28 juni 1946 undertecknade protokollet rörande betalningsförbindelserna infördes emellertid en begränsning för tiden 1 juli 1946—30 juni 1947 i fråga om den ömsesidiga överdragningsrätt, som enligt betalningsavtalet tillkom de båda ländernas centralbanker vid inköp av varandras valutor. Varuutbytet med Italien under första halvåret 1946 kunde, främst på grund av den höga italienska prisnivån, icke genomföras i den omfattning som förutsågs i de den 24 november 1945 avslutade handels- och betalningsavtalen. I syfte att i möjligaste mån övervinna dessa svårigheter träffades genom noteväxling den 23 juni 1946 mellan beskickningen i Rom och italienska vederbörande en överenskommelse, enligt vilken kompensations-

315 affärer tillätos inom ramen för clearingavtalet. Därjämte medgavs från svensk sida i vissa fall betalningar i fria valutor för vissa italienska exportvaror av särskild betydelse för det svenska folkhushållet. 1945 års handels- och clearingavtal förlängdes automatiskt att gälla för en ny sexmånadersperiod, d. v. s. intill utgången av november 1946. Överläggningar rörande aktuella handels- och betalningsspörsmål, vilka inleddes i november 1945 i Madrid mellan svenska beskickningen och spanska vederbörande, ledde den 26 januari 1946 till avslutande av en modus vivendi-överenskommelse, avseende handels- och betalningsförbindelserna mellan Sverige och Spanien. Den sålunda träffade uppgörelsen, vilken erhöll formen av en skriftväxling mellan beskickningen och spanska utrikesministeriet, gällde retroaktivt från den 1 november 1945 till den l juli 1946. Enligt överenskommelsen förbundo sig de båda länderna att bevilja varandra gynnsammast möjliga behandling i fråga om export- och importlicenseringen. Beträffande vissa varuslag, vilka ur försörjningssynpunkt voro av särskilt intresse ur svensk resp. spansk synpunkt, utfäste man sig att under avtalsperioden utfärda erforderliga export- resp. importlicenser upp till de kvantiteter och värden, som angåvos i två till avtalet fogade kontingentlistor. Bland de i dessa listor upptagna svenska exportvarorna, uppgående till ett totalbelopp av c:a 38 milj. kronor, märktes framförallt cellulosa och papper, järn och stål, arbeten av oädla metaller samt maskiner, apparater och instrument. Den förutsedda spanska exporten, motsvarande ett totalvärde av c:a 37-5 milj. kronor, utgjordes i första hand av frukt, såsom apelsiner, citroner och vindruvor, vidare mandel, vin och sprit, get- och fårskinn, korkarbeten, salt samt kali. Då den svenska exportlistan upptog vissa produkter, vilka erfordrade långa leveranstider och för vilka betalningarna därför delvis beräknades inflyta efter avtalsperiodens slut, förutsågs varuutbytet de facto komma att uppvisa ett spanskt exportöverskott på c:a 5 milj. kronor. Detta belopp avsågs skola reserveras för spanska betalningar för frakter och försäkringar, hänförande sig till transporter med svenska fartyg. Regleringen av betalningsförhållandena innebar i huvudsak, att Iikvider för svensk import från Spanien samt vissa andra, såsom normala betecknade svenska betalningar till Spanien, skulle inflyta å spanska konton hos svenska banker; behållningen på dessa konton avsågs skola användas till normala spanska betalningar till Sverige. Uppgörelsen innehöll vidare vissa bestämmelser angående ömsesidig avveckling av ännu utestående kommersiella fordringar från tiden före modus vivendi-avtalets ikraftträdande. Som en följd av det träffade avtalet upphävdes kungörelsen den 19 september 1936 (nr 511) om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Spanien genom kungörelse den 22 februari 1946 (nr 43).

316 Med Turkiet träffades den 24 april 1946 en handelsöverenskommelse, enligt vilken varuutbytet skulle äga rum med tillämpning av de i vartdera landet gällande bestämmelserna rörande import- och exportreglering. Särskilda kontingenter för in- och utförseln fastställdes icke. Enligt ett samtidigt avslutat betalningsavtal skulle betalningar, härrörande av varuutbytet, ävensom övriga betalningar mellan Sverige och Turkiet ske över ett i Sveriges riksbank för turkiska centralbankens räkning öppnat konto i svenska kronor.

10.

Sjöfarten.

Fartygsbeståndet. Den svenska handelsflottan, som enligt redovisningen för den 31 december 1945 bestod av 2 076 fartyg om 1600 172 bruttoton (1109 933 nettoton), minskades enligt de preliminära uppgifterna för den 30 juni 1946 med avseende p å antalet fartyg till 2 054 st., varemot tonnaget ökades till 1 680 112 bruttoton (1 166 697 nettoton). Minskningen i fartygsantalet drabbade alla fartygskategorierna, medan ökningen i tonnage fördelade sig på ång- och motorfartygen med huvuddelen på den sistnämnda gruppen. Segelfartygstonnaget nedgick med en obetydlighet. Avgången, som tillhopa omfattade 50 fartyg om c:a 20 000 bruttoton, föranleddes till största delen av försäljning till utlandet av smärre fartyg, varigenom en utveckling fortsattes, som redan påbörjats under föregående halvår. Krigsförlisningarna omfattade under första halvåret 1946 blott 2 fartyg om tillsammans 189 bruttoton, varvid omkommo 4 personer. Totala antalet krigsförlista fartyg sedan krigets början utgjorde, med inräknande av dessa 2, 238 st. om 546 459 bruttoton. Antalet i samband med fartygsolyckorna omkomna personer utgjorde 1 332, varav 347 utlänningar. Därtill kommo 46, som omkommit till följd av krigsåtgärd utan samband med fartygsförlisning, samt 7 som omkommit vid försök till räddning av krigsförlista. Sjötrafikens omfattning. Den expansion i den svenska utrikes sjöfarten, vilken — efter den starka nedgången under senare hälften av 1944 och förra hälften av 1945 — begynt framträda efter krigets avslutande, fortsatte i vidgad omfattning under första halvåret 1946. Utvecklingsgången under årets skilda månader framgår av nedanstående tablå. Ankommande fartyg 1 000 nettoton

Avgående fartyg 1 000 nettoton

1946 Januari Februari.... Mars April Maj Juni

1 694 1458 1 649 1 904 2 362 2 417

645 535 708 801

175 103 107 115 188 551

798 629 718 850

1 051 1 021

1 716 1503 1 663 2 005 2 395 2 548

1 164 1 077

Januari—juni

11 484

191 117 92 95 125 177 797

4 761

11 830

1 239

5 236

318 Halvårsvis för hela perioden från 1939 års början belyses utvecklingen genom följande siffror.

Ar

,»« i940 1941" 1942 i q 4 o "

1944 I945";;;;;;;... 1946

:

Ankommande fartyg 1 000 nettoton l:a halvåret 2:a halvåret . . . 11484 13 377 5 123 7 326 4 540 7 052 3 812 5 749 .... 4 685 4 918 3 519 2 538 797 3 552 4 761 •

Avgående fartyg 1 000 nettoton l:a halvåret 2:a halvåret 11830 13 286 5 264 7 562 4 714 7 365 4 122 6 088 4 880 5 135 3 690 2 572 1239 4 397 a 236

Av det under första halvåret 1946 till svensk hamn ankommande tonnaget var 83 procent lastförande, av det avgående tonnaget däremot endast 66 procent. Här återspeglas i viss mån det förhållandet, att importen till Sverige under ifrågavarande period tillväxte i raskt tempo, medan däremot exporten fick en i jämförelse med föregående halvårsperiod inskränkt omfattning. Det svenska tonnagets andel i utrikessjöfarten på vårt land fortsatte att stiga från 58 procent under senare halvåret 1945 till 64 procent, vilket betecknar en ny rekordsiffra. Sjöfartsregleringen. Sveriges sjöfart var vid årsskiftet 1945/46 ännu inordnad i den internationella sjöfartspoolen (UMA), vilket innebar att de svenska rederierna förpliktats att ställa viss del av sitt tonnage till förfogande enligt organisationens anvisningar samt att följa den av densamma föreskrivna fraktsätlningen. Den sålunda bestämda fraktnivån var, på grund av att den väsentligen grundats på amerikanska kostnadsförhållanden, jämförelsevis hög. Flertalet av de fraktrater, som hade intresse för de svenska rederierna, voro 3 å 4 gånger så höga som motsvarande år 1939. Inom poolen gjorde sig många stridiga tendenser gällande, och särskilt var motsättningen stor mellan amerikanska och europeiska synpunkter. Förenta staterna hade under kriget mångdubblat sitt tonnage, samtidigt som driftkostnaderna för detta land voro betydligt större än för övriga sjöfartsländer. Amerikanernas önskningar gingo ut på dels att upprätthålla de höga UMA-frakterna, dels att tillförsäkra det amerikanska tonnaget största möjliga andel i transporterna. Särskilt ställde de amerikanska myndigheterna den fordran, att de varor som inköptes i Förenta staterna med amerikansk kredit skulle fraktas på amerikanska kölar. Den europeiska synpunkten, lill vilken även Sverige anslöt sig, syftade i motsats härtill till ett återställande i största möjliga mån av den fria konkurrensen på världshaven samt en mera måttlig fraktsättning. Från årsskiftet genomfördes i enlighet härmed vissa ganska avsevärda generella fraktsänkningar. Redan vid UMA:s bildande hade bestämts, att poolen skulle vara verksam

319 intill 6 månader efter krigets upphörande, och dagen för upphörandet hade med hänsyn härtill fastställts till den 2 mars 1946. För att ordna frågor som stodo i samband med poolens avveckling sammanträdde under tiden 4—12 februari 1946 en konferens i London. I poolen voro då 18 stater representerade. Den hade under sin verksamhet disponerat c:a 9 500 fartyg på sammanlagt 90 milj. ton d. w., därav tanktonnage på 20 milj. ton d. w., vilket dock frigivits redan på hösten 1945. För Sveriges del omfattade det av poolen berörda tonnaget 252 fartyg. Besluten vid Londonkonferensen gingo ut på att det internationella sjöfartsavtalet och därmed UMA-kontrollen skulle, som från början avsetts, upphöra den 2 mars 1946. Vid mötet konstaterades emellertid, att en viktig uppgift alltjämt kvarstod, nämligen säkerställandet av de transporter för återuppbyggnads- och undsättningsändamål, vilka rörde i främsta rummet UNRRA samt Frankrike och Belgien. Den period, under vilken särskilda anstalter ansågos erforderliga för att i allas intresse möta dessa behov, beräknades i stort sett vara till den 1 november 1946. Ombuden för de till UMA anslutna länderna beslöto att till resp. regeringar rekommendera ett intill nämnda tidpunkt fortsatt på angivet sätt begränsat internationellt samarbete på sjöfartsområdet. Innebörden härav var, att de länder som på ett eller flera områden funno sig ha tonnage utöver de egna behoven skulle förbinda sig att anmäla detta för ett organ i Washington (Contributory Nations Committee) i vad rörde skeppningar från Förenta staterna och Canada. Beträffande transporter från övriga delar av världen skulle en samarbets- och övervakningskommitté i London (Coordinating and Review Committee) svara för att tonnagebehovet bleve i möjligaste mån tillfredsställt. Något tvångsmoment låg icke i dessa bestämmelser. Tonnagebehovet för ifrågavarande skeppningar antogs komma att till ungefär 80 procent säkerställas av Förenta staterna. Resterande 20 procent komme att lämnas av de länder som kunde disponera ett visst överskottstonnage, nämligen Holland, Canada, Norge och Storbritannien. De betydande koltransporterna från Amerika till Sverige syntes skola komma att absorbera allt det tonnage, med vilket vårt land under andra förhållanden skulle kunnat tänkas bidraga, och de svenska delegerade förklarade därför å sin regerings vägnar, att Sverige måste ställa sig utanför denna organisation. För den transoceana trafiken i övrigt tillsattes vid konferensen en kommitté (United Maritime Consultative Council) av rådgivande och övervakande art men utan någon beslutande befogenhet vare sig beträffande sysselsättning av tonnaget eller i fråga om fraktsättning. Bestämmelsen härom gällde liksom bestämmelserna i övrigt endast till den 1 november 1946 men var uppenbarligen avsedd att förlängas, därest den visade sig motsvara sitt syfte. UMA-kontrollens upphörande innebar, att de svenska rederierna icke längre voro underkastade en reglering utifrån. Detta betydde emellertid ej

320 att de återvunno den fulla rörelsefriheten från tiden före kriget. Den efter krigsutbrottet införda svenska kontrollen över fartygen kvarstod tills vidare och återfick nu den befogenhet som varit kringskuren under UMA-perioden. Trafikkommissionen fortfor alltså att licensvägen i samråd med redarnas eget organ, Sjöfartskommittén 1939 i Göteborg, vaka över att svenska transportbehov tillgodosågos och att i samverkan med priskontrollnämnden tillse att frakterna höllos på en skälig nivå. Någon ändring i detta avseende syntes icke möjlig att genomföra, så länge tonnagesituationen i världen var sådan, att vårt lands behov icke kunde beräknas bliva tillfredsställda på vanligt sätt genom den fria konkurrensen på fraktmarknaden. Sjöfartsskydd. Minsvepningsarbetet, vilket vilat sedan mitten av december 1945, återupptogs för Sveriges del i slutet av april 1946. Till grund härför låg ett åtagande att medverka i det internationella sveparbetet i europeiska farvatten. Detta arbete samordnades av »International Control Mine Clearance Board» i London och under denna lydande byråer för olika zoner, nämligen ostatlantiska zonen, zonen omfattande Kattegatt och Östersjöinloppen, zonen omfattande Barents hav, Östersjön och Svarta havet samt medelhavszonen. För Sveriges del innebar åtagandet i stort att kontrollsvepa vissa farvatten i södra Östersjön, så att det för sjöfart frigivna området kunde utvidgas, att rensvepa den svenska delen av Öresund, att vidga den minfria sjövägen längs västkusten mellan Kullen och Marstrand samt att svepa det för fiske betydelsefulla vattenområdet mellan Skagen och svenska kusten. I de olika svepföretagen insattes landets samtliga minsvepare och ett antal för minsvepning omändrade fiskefartyg. Vid halvårets slut pågingo minsvepningsförelagen för fullt för att söka slutföra arbetena under året. Angående resultaten av andra nationers svepningsarbeten i nordeuropeiska farvatten må nämnas, att vid halvårsskiftet de norra delarna av Nordsjön kunde sägas vara praktiskt taget fria från minor, medan i södra delarna av Nordsjön samt Engelska kanalen och kustvattnen utanför Holland, Belgien och Frankrike ännu funnos betydande minbälten, vilka alltjämt nödvändiggjorde hänvisning av fartygen till vissa bestämda vägar. De av svenska marinen anordnade sjöfartskontoren i Göteborg och Trelleborg fortsatte under halvåret sin verksamhet för meddelande av kursanvisningar och andra upplysningar för sjöfarten. I detta sammanhang bör ock omnämnas, att de tre mät- och avmagnetiseringsstationerna i Stockholm, Göteborg och Karlshamn alltjämt voro fullt sysselsatta med avmagnetisering av fartyg. För täckande av deras driftkostnader jämväl i fortsättningen anvisade riksdagen för budgetåret 1946/47 ett anslag av 440 000 kronor. Upprätthållandet av deras verksamhet ansågs böra fortgå, så länge minrisker av större omfattning voro för handen, vilket beräknades bli fallet ännu under en avsevärd tid framåt.

11. A.

Landtrafiken.

Statens järnvägar.

Persontrafiken. Stegringen av persontrafiken fortsatte även denna period. Persontrafikinkomsten, som under första halvåret 1945 uppgick till 103-7 milj. kronor, visade ökning till 106-5 milj. kronor eller med 2-6 procent. Ökningen var dock mindre än vad som belöpte sig på det trafiktillskott, som tillförts statsjärnvägarna genom införlivning av enskilda järnvägar den 1 juli 1945 och 1 januari 1946 och vilket beräknas ha uppgått till nära 7 milj. kronor. Denna minskade inkomstgivning berodde på minskningen av den militära resetrafiken, som under första halvåret 1945 tillförde statsbanorna 10-7 milj. kronor men motsvarande tid 1946 endast 1-7 milj. kronor. Inkomsten av den civila persontrafiken på det »gamla» nätet stegrades med omkring 4-8 milj. kronor eller omkring 5 procent. Cykeltransporterna visade för första gången sedan före kriget någon minskning i jämförelse med föregående år. Antalet polletterade cyklar utgjorde 943 632, vilket var omkring 151000 mindre än föregående år. I likhet med föregående år gällde förlängd inlämningstid under sommaren för långväga persontågstaxerade cyklar, varjämte förhöjd tilläggsavgift även tillämpades vid snälltågsbefordring. Den under de närmast föregående åren gällande inskränkningen beträffande rätten att medge nedsättning för sällskapsresor vissa tidsperioder från och med kl. 0.00 vardag före sön- och helgdag till kl. 6.00 vardag efter sönoch helgdag trädde under året åter i kraft för att gälla under perioderna 16 februari—23 april samt 1 juni—31 augusti. Transporterna av finska barn till Sverige omfattade under första halvåret 1946 omkring 165 sjuka barn, som över Haparanda transporterades till Stockholm för vård. Med båt inkommo till Stockholm under maj månad c:a 400 finska barn, som över Hälsingborg transporterades till Danmark. I riktning till Finland transporterades under månaderna januari—juni c:a 500 barn över Haparanda från olika delar av landet. Från Danmark transporterades under maj månad c:a 165 finska barn över Malmö till Stockholm f. v. b. med båt till Finland. Återtransporterna av de norska barn, som genom Föreningen Rädda barnens försorg omhändertagits för vård i svenska hem, slutfördes under må21—618064

322 naderna januari—maj 1946. Inalles hemtransporterades från olika delar av landet c:a 2 900 barn, varav c:a 1 400 till Oslo-området, c:a 600 till Trondheims-området och c:a 900 till Narviks-området. Under samma tid transporterades c:a 400 norska barn från Danmark till Oslo-området. Under år 1945 hade vid olika tillfällen genom Föreningen Rädda barnens försorg tillfälle beretts till vistelse och vård i svenska hem för holländska, belgiska och franska barn. Transporterna till Sverige hade från gränsstationerna i Malmö och Hälsingborg skett i smågrupper. Under april och maj månader 1946 transporterades c:a 1 200 holländska barn från olika delar av landet till Malmö f. v. b. över Danmark till hemlandet. C:a 550 holländska barn, som inkommit från Holland över Danmark, befordrades från Hälsingborg till Göteborg, varifrån barnen sändes till olika svenska hem. C:a 200 belgiska barn transporterades under april månad 1946 från olika delar av landet till Malmö f. v. b. över Danmark till hemlandet. Under månaderna april, maj och juni transporterades c:a 1 000 franska barn från landets olika delar till Malmö f. v. b. över Danmark till Frankrike. Flyktingstransporterna av bl. a. frigivna fångar från koncentrationsläger i Tyskland (s. k. repatriandi) hade relativt ringa omfattning under första halvåret 1946. Genom järnvägsstyrelsens försorg transporterades under juni månad c:a 325 ungerska flyktingar från olika delar av landet över Trelleborg till Gdynia f. v. b. genom Polen och Tjeckoslovakien till Ungern. Bestämmelserna angående fria resor för barn ändrades gent emot föregående år så att nämnda förmån medgavs för barn från alla kommuner i landet och även fick avse resor från landet till städer och större samhällen, allt till ort belägen inom visst avstånd från hemorten. Tidigare har förmånen gällt endast för resor från städer och samhällen med över 8 000 invånare. Berättigade till fria resor voro barn, som under året fyllde högst 14 år, tillhörande familjer, vilkas beskattningsbara inkomst och skattepliktiga förmögenhet icke översteg 2 500 respektive 20 000 kronor (tidigare 1500 respektive 10 000 kronor). Resorna voro tidigare förlagda till sommarmånaderna, men denna bestämmelse ändrades år 1946 så att resorna — med vissa av transportförhållandena betingade inskränkningar — kunde företagas vilken tid som helst under året. Omfattningen av dessa resor ökades väsentligt i jämförelse med föregående år. Enligt kungl. kungörelse den 31 maj 1946 (nr 234) medgavs fr. o. m. den 1 juni även fria resor för husmödrar, dels till självordnad semester, dels till semesterhem för husmödrar. Berättigade till fria resor voro husmödrar i familjer med minst två hemmavarande barn, som under det år resan företogs fyllde högst 14 år, och med samma beskattningsbara inkomst och förmögenhet som föreskrivits beträffande barnresorna. Bortovaron från hemmet skulle i regel omfatta minst 10 dagar, men fick icke överskrida 3 månader. Samma inskränkningar gällde i fråga om resornas längd — utom beträffande resor till semesterhem — och tiden för resorna som för resor av barn.

323 Godstrafiken. Godstrafiken visade stegring i jämförelse med föregående år. Ökningen var särskilt starkt framträdande av det skälet att trafiksiffrorna för 1945 påverkades av den under tiden 5 februari—7 juli 1945 pågående verksladskonflikten. Godstrafikvolymen, exkl. lapplandsmalm, visade sålunda, mätt i tonkm, ökning med omkring 18 procent och omfattade 3 195 milj. tonkm. Den transporterade viktmängden exkl. lapplandsmalm, 12-9 milj. ton, visade även ökning, nämligen med omkring 13 procent. Omfattningen av styckegodstrafiken framgår av följande sammanställning. Å SJ befordrat fraktstyckegods (i ton) Egen trafik Samtrafik Januari—juni 1939 » ' 1945 , 1946

199 038 538 844 703 484

• Antal vagnar lastade med styckegods

184 703 181281 190 826

264 397 395 779 489 895

Under påsk-, pingst- och midsommarhelgerna gällde i likhet med föregående år förbud för transport som expressgods eller ilstyckegods av dels kolli av över 100 kg vikt, dels sändningar av nya möbler och grövre snickerier, oavsett vikten av de i sådan sändning ingående enskilda kollina. Vagnslastgodstransporterna utgjorde under samma tid:

Januari—juni i ,,

1939 1945 1946

Vagnslastgods å SJ (exkl. lapplandsmalm) ton 4 767 322 10 586 160 11797 051

Tonkm av vagnslastgods (exkl. lapplandsmalm) milj. 938 2 522 2 978

Antal vid SJ av trafikant lastade vagnar (exkl. malmvagnar) 264 830 720 970 822 264

Godstrafikinkomsten under första halvåret 1946, 178-4 milj. kronor, var 31-6 milj. kronor högre än under motsvarande tid föregående år. Av denna ökning beräknas omkring 10 milj. hänföra sig till bandelar, som sedan den 1 juli 1945 införlivats med statens järnvägar, ökningen å övriga statsbanelinjer uppgick sålunda till omkring 21 milj. kronor eller 14 procent. Vedtransporterna voro av ungefär samma omfattning som föregående år. Transporterna av lapplandsmalm ökades med l-4 milj. ton till 1*8 milj. ton. Godsvagnsbristen var ännu större än närmast föregående år, såsom framgår av följande siffror, som visa tillgång och behov av godsvagnar (utom malmvagnar) i medeltal per dag. Januari—juni 1939 » 1945 t 1946

Tillgång 4 455 6 646 6 125

Behov 3 503 8 712 13 231

Höjda vagns- och presenningspengar ävensom nedsättning av lastningsoch lossningsfristerna för vagnslastgods tillämpades även under första halvåret 1946. Detta var även fallet med undantaget från trafikstadgans bestämmelser i fråga om fördelning av vagnar och lasttillbehör ävensom medgivandet att ändringar i befordringsavgifterna icke behövde offentliggöras. För-

324 budet mot transport av bränsleved, torv och kolhaltig skifferlera utan medgivande av bränslekommissionen kvarstod fortfarande. Godstrafiken med utlandet, som i början av året endast upprätthölls med Danmark, Finland och Norge, började åter komma i gång. Den 20 mars 1946 öppnades godstrafiken med Schweiz, dock begränsad till fraktgods i vagnslaster. Till en början avgick endast ett tåg i veckan i vardera riktningen, s. k. blocktåg. Den 25 april öppnades trafiken med Polen över tågfärjeleden Trelleborg—Gdynia. Sändningar av fraktgods och ilgods (styckegods och vagnslastgods) men icke lösa levande djur fingo mottagas till befordring. Den 26 april öppnades blocktågslrafik med Tjeckoslovakien. Tillsvidare skulle två tåg i månaden befordras i vardera riktningen. Med Nederländerna öppnades blocktägstrafik den 20 maj samt med Belgien och Frankrike den 25 juni. För blocktågstrafiken och trafiken över den nya tågfärjeleden Trelleborg—Gdynia med Polen tillämpades Internationella fördraget angående godsbefordring å järnväg med vissa mindre avvikelser. Tågfärje- och båttrafiken med utlandet. Mellan Trelleborg och Sassnitz var tågfärjetrafiken helt inställd. Tågfärjorna »Konung Gustaf V» och »Drottning Victoria» användes t. o. m. den 17 januari för fortsatt överföringav de svenska godsvagnar, som utlånats till polska statsbanorna för transport av stenkol avsedd för export till Sverige. Den 24 april träffades avtal mellan järnvägsstyrelsen och republiken Polens kommunikationsministerium om anordnande av regelbunden tågfärjetrafik för befordring av personer och gods mellan Trelleborg och Gdynia. Trafiken, som tog sin början den 25 april 1946, skulle enligt avtalet fullgöras å tågfärjan »Drottning Victoria» med två turer per vecka i vardera riktningen. Med färjan överfördes en direkt sovvagn mellan Stockholm och Warszawa. Tågfärjetrafiken Malmö —Köpenhamn och Hälsingborg—Helsingör var av normal omfattning. Antalet färjeturer i vardera riktningen utgjorde i medeltal på leden Malmö— Köpenhamn 2—3 per dygn. På leden Hälsingborg—Helsingör var motsvarande antal i början av halvåret 5—8 för att mot slutet av halvåret uppgå till 8—10. Vissa tider utfördes upp till 15 turer per dygn i vardera riktningen. Under kriget hade statens järnvägar förvärvat samtliga aktier i Svenska rederiaktiebolaget Öresund. Överenskommelse hade även den 27 mars 1944 träffats med Generaldirektoratet för danska statsbanorna såsom ägare av samtliga aktier i det danska Dampskibsselskab Öresund A/S om samarbete mellan nämnda bolag på sådant sätt, att de båda bolagen bokföringsmässigl skulle betraktas som ägare till hälften vardera av de fem fartyg, som ägdes av bolagen. Inkomster och utgifter skulle även halveras och lika många turer utföras av fartyg under svensk som under dansk flagg. Trafiken med de båda bolagens båtar, som varit inställd sedan krigsutbrottet, återupptogs fr. o. m. den 3 juni 1946 med 4 turer i vardera riktningen per dag mellan

325 Malmö och Köpenhamn. Lördagar och söndagar utfördes ytterligare en tur i vardera riktningen. Personalställning och ekonomiskt läge. Den alltjämt fortgående trafikstegringen medförde en ytterligare ökning av personalanlalet, vilket närmare framgår av följande sammanställning av personalantal och trafikomfattning mätt i vagnaxelkm. Vagnaxelkm i tåg- och färjedrift

i milj. Januari—juni 1939 » » 1945 »> i 1946

818 1329 1 505

Ökning i % i jämförelse med 1939

62-5 84-0

Personal utom ban- och byggnadsarbetare och billinjepersonal vid periodens slut Antal

26 821 42 797 48 077

Ökning i % i jämförelse med 1939

59-6 81-5

Av nedanstående siffror framgår det ekonomiska resultatet av järnvägsdriften.

Januari—juni 1939 » 1945 » 1946

Inkomster Utgifter Driftöverskott M i l j o n e r k r o n o r 123-1 100-G 22-5 258-8 235-7 23-1 293-3 271-5 21-S

Den inträdda utgiftsökningen hänförde sig huvudsakligen till järnvägsnätets ökning och vidtagna löneförbättringar; särskilt märkes tillfälligt lönetillägg med 300 kronor per befattningshavare. Elektrifieringsarbeten, förändringar i lidtabellen m. m. Bandelen Tomteboda—Kungsängen öppnades för elektrisk drift den 3 juni. Elektrifieringsarbeten pågingo därjämte å järnvägslinjer tillhörande f. d. Stockholm— Västerås—Bergslagens järnvägar och dubbelspårsbyggnaden på sträckorna Järna—Skebokvarn, Mjölby—Tranås och Gårdsjö—Skövde. Den nya tidtabell, som trädde i kraft den 3 juni, medförde avsevärda utökningar och förbättringar av tåg- och sovvagnsplanerna. Lokbränsleförsörjningen. Den knappa tillgången på torr ved och den kraftiga trafikstegringen omkullkastade ganska snart de planer, som enligt direktiv av bränslekommissionen uppgjorts för statsbanornas lokbränsleförsörjning under första halvåret 1946. Under januari uppgick t. ex. den totala, till utländska stenkol evalverade bränsleförbrukningen till 45 900 ton mot i planen förutsatta 40 500 ton. Enär vedtillförseln var begränsad till 150 000 m 3 per månad och tillgången på svenska stenkol och torv ej medgav någon

326 ökning, blev följden att av utländska stenkol under januari konsumerades 11 700 ton eller 37 procent mera än enligt planen. Häremot svarande årsförbrukning utgör c:a 140 000 ton stenkol. Vid förhandlingar med bränslekommissionen erhölls under hand medgivande att tillfälligt öka kolkonsumtionen, så länge svårigheterna att anskaffa tillräckliga mängder användbar ved kvarstode. Detta hade till följd en kolförbrukning under månaderna mars—juni av i medeltal 14 300 ton per månad, vilket motsvarar en årskonsumtion av omkring 170 000 ton. I samband härmed påbörjades återställandet av lok från ved- till koleldning. Vid månadsskiftet juni—juli 1946 voro dock 365 normalspåriga och 40 smalspåriga lok fortfarande utrustade för vedeldning. På grund av jämförelsevis gynnsamma importförhållanden för stenkol under första halvåret 1946 såg sig bränslekommissionen i stånd att fastställa en kolkvantitet om 175 000 ton som årskvot för statsbanorna under bränsleåret 1946/47. Följaktligen behövde återgång till ökad vedeldning icke äga rum den 1 juli 1946. Nedanstående sammanställning utvisar den omgestaltning, som lokbränsleförsörjningen undergått under bränsleåret juli 1945—juni 1946. Ved

Torv

Stenkol

bränsleförbrukn. evalv. till uti. kol ton

utländska

svenska

ton

ton

%

4 034 1 11-2 37 700 16-2 75 400

2 677 18 340 36 700

4-8 4-9

11 263 16-0 143 820 68-0 76 880 16-8 853 660 62-1 1 707 000 153 700

35 940 232 630 465 000

14 900 2 32-7 80 520 31-6 161 000

2 718 15 828 31 700

3-9 4-0

13 521 15-1 131 960 48-3 74 237 14-8 758 300 49-G 1 517 000 148 500

45-530 254 890 509 800

°/

ton

%

m3

/o

/o

1945 Augusti Juli—december . . Motsvarar per år 1946 Mars Januari—juni. . . . Motsvarar per år x 2

Lägsta månadsförbrukning under halvåret. Högsta » » »

Under första halvåret 1946 gav vedhuggningen i statens järnvägars regi till resultat 350 000 m 3 . Frånsett en del smärre rotposter voro avverkningarna för avverkningsåret 1945/46 avslutade i april månad. Merkostnaderna för ved- och torveldningen på loken beräknas under första halvåret 1946 ha uppgått till 11-8 milj. kronor. Biltrafiken. Biltrafiken upprätthölls i stort sett i samma omfattning som under föregående period. Den koncessionerade våglängden, som under perioden ökats med 495 km bl. a. genom övertagande av vissa enskilda järnvägars billinjer, uppgick vid periodens slut till 13 124 km, varav dock endast 9 979 km trafikerades.

327 Biltrafiken, jämfört med tiden närmast före den 1 september 1939, upprätthölls på grund av påbjudna restriktioner med 59 procent av normalturlistan.

B.

D e enskilda järnvägarna.

Den stegring i persontrafiken, som stadigt fortgått under de senare åren, förbyttes under 1946 i en om ock jämförelsevis måttlig minskning beträffande såväl antalet resor som inkomsterna av denna trafik. Minskningen härrörde tydligtvis i huvudsak från nedgången i de militära resorna. I viss utsträckning medverkade dock otvivelaktigt även den med den förbättrade tillgången på flytande motorbränsle tilltagande bilismen. I fråga om cykeltransporter samt transporter av utländska barn och flyktingar m. m. var utvecklingen vid de enskilda järnvägarna ungefär densamma som vid statsbanorna. Godstrafiken utvisade med hänsyn till kvantiteten fraktat gods en anmärkningsvärt stor ökning nämligen med icke mindre än c:a 25 procent jämfört med motsvarande tid 1945. Huvudparten därav sammanhängde med ökade malmtransporter, främst vid Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds och Trafikförvaltningens Göteborg—Dalarne—Gävle järnvägar. Viss inverkan hade givetvis även verkstadskonflikten under förra halvåret 1945. Såväl inkomster som utgifter ökades, de förra i högre grad än de senare, varigenom ett med 3-2 milj. kronor förbättrat driftöverskott framkom. Förbättringen hänförde sig i allt väsentligt till de nyssnämnda malmtransporterande banorna. Bandelen Frösunda—Bimbo (21 km) av Stockholm—Boslagens järnvägar togs under perioden i bruk för eldrift. Svårigheterna på bränsleområdet föranledde på ett par håll förvaltningarna att vidtaga åtgärder för införande av oljeeldning å lok. Särskilt var detta fallet vid Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds järnvägar, där ett tiotal lok vid utgången av första halvåret 1946 voro färdigställda för sådan eldning. Genom inlösen av företag utökade Trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne —Gävle sina billinjers linjelängd med 1 325 km till sammanlagt 7 330 km.

C.

Motorfordonstrafiken.

Det under sista kvartalet 1945 inledda återvändandet till mera normala förhållanden på motorfordonstrafikens område, karakteriserat av tilltagande utbyte av gengasdrift mot drift med flytande bränsle samt begynnande ökning av totalantalet i trafik varande fordon, fortfor i starkt påskyndad takt under första halvåret 1946. Utvecklingen belyses av nedanstående siffror.

328 Antalet registrerade motorfordon

Drivmedel

« / u 1945

/ 3 1946

"»/, 1946

Elektrisk kraft Ej uppgivet d r i v m e d e l . . . .

57 898 173 464 36 275 1 152 5

30 534 61 344 97 910 1 056 18

17G07 29 197 144 511 985 26

Summa

95 967

129 929

163 355

De registrerade motorfordonen fördelade sig på huvudgrupperna omni bussar, lastbilar och personbilar sålunda: Bussar Drivmedel

Flytande bränsle Annat drivmedel Summa

Lastbilar

Personbilar

2 937 928 112

2 123 1 489 30 292 17 564 10 307 24 669 10 847 5 811 1 868 2 774 10 225 28 469 40 581 25 122 67 579 101 156 200 81 1365 1 167 1 011 317 145 112

3 977

i 103 4 344 41 882 47 200 51899 50 10» 78 626 107 112

/3

/B

31/ (12

31/ /12

/3

/«

31/ /12

/3

"7. 1946

Antalet i automobilregistret upptagna tyngre motorcyklar utgjorde vid samma tre tidpunkter som angivas i tabellen resp. 38 942, 52 903 och 83 677. I sistnämnda antal ingingo blott 560 gengasdrivna motorcyklar mot 827 vid utgången av 1945. De anförda siffrorna ge vid handen, att tillväxten av det trafikerande automobil- och motorcykelbeståndet under första halvåret 1946 försiggick ganska hastigt. Ökningen av totalantalet bilar uppgick till 70 procent och ökningen av antalet motorcyklar till 115 procent. De med flytande bränsle drivna bilarna nära fyrdubblades i antal, medan de gengasdrivna minskades till omkring 30 procent av antalet vid årsskiftet 1945/46. Fortfarande fattades dock mycket, innan förkrigstidens automobilantal, c:a 250 000, åter uppnåtts. I förhållande härtill utgjorde antalet för den 30 juni 1946 blott 66 procent. Belativt bäst var återhämtningen beträffande bussarna med 85 procent, därnäst beträffande lastbilarna med 82 procent, medan personbilarna vid slutet av juni 1946 ännu blott utgjorde knappa 60 procent av förkrigsantalet. Hindren för en fullständig återgång till förkrigsförhållanden hänförde sig till största delen till den ännu relativt knappa tillgången på gummiringar, vilken omöjliggjorde ett snabbt återinsättande i trafik av ännu befintliga avställda fordon. De reglerande myndigheternas politik på hithörande område gick väsentligen ut på att genom en gradvis ökad tilldelning av bilgummi samt efter hand lättade trafikbestämmelser låta motortrafiken sue-

329 cessivt svälla ut i främsta rummet på de områden som ur samhällssynpunkt kunde anses angelägnast. Enligt de i slutet av år 1945 utfärdade bestämmelserna angående t i l l d e l n i n g e n a v b i l d ä c k hade bilarna indelats i tre klasser, A, B och C, varav C-klassens lastbilar tills vidare undantagits från rätten att erhålla ersättningsdäck (se sid. 154). I början av år 1946 meddelade emellertid trafikkommissionen, att den ökade produktionen vid giimmifabrikerna jämte viss tillförsel till reservförrådsnämndens bilgummilager från arméns förråd möjliggjorde, att ersättningsdäck kunde ställas till förfogande för ett begränsat antal lastbilar i klass G såsom en engångstilldelning. Denna kunde efter särskild prövning komma såväl yrkesmässiga som icke yrkesmässiga lastbilar till godo, såvida de voro i gott skick och varit i drift sedan den 1 september 1945, beträffande de icke yrkesmässiga bilarna dock endast såvitt iördonsägaren utan tillgång till den C-klassade bilen skulle bliva nödsakad att i avsevärd omfattning anlita den allmänna trafiktjänstens lastbilar. Någon allmän tilldelning av bilgummi för alt i drift ny- eller återinsätta personbilar ansågs fortfarande ej kunna medgivas, men en begränsad tilldelning gavs enligt beslut vid årsskiftet till ett antal personbilar i kvalificerad nyttotrafik, därav för läkare och veterinärer vardera 50 st., för handelsresande 100 st. och för bilskolor 30 st. Samtidigt lättades något på bestämmelserna om tilldelning av ersättningsdäck för A- och B-klassade såväl lastbilar som i yrkesmässig trafik använda personbilar. Ävenså medgavs något senare i viss omfattning tilldelning av reservdäck till lastbilar. Nya generella föreskrifter angående handläggningen av ansökningar om tilldelning av bilgummi utfärdade trafikkommissionen genom cirkulärskrivelse till länsstyrelserna, länstrafikledarna och länscentralföreståndarna den 22 februari 1946. I första hand skulle ersättningsdäck lämnas för i drift varande fordon i nyttotrafik, varvid främst de A- och B-klassade bilarna skulle tillgodoses och därefter de till klass C hänförda fordonen. I den mån ringtillgången så medgåve, komme i andra hand tilldelning för åter- eller nymsätlning av bilar, d. v. s. för utökning av fordonsparken, att ske. Vad särskilt personbilarna angår föreskrevs, att. tilldelning till bilar i klass G tills vidare fick lämnas med i regel högst tvä däck per fordon och år, under förutsättning alt bilen användes i utpräglad nyttotrafik och insatts i drift före den 25 november 1945. Beträffande personbilar, vilkas ringutrustning tidigare inlevererats till reservförrådsnämnden, föreskrevs, att länsstyrelsen skulle bland inkomna ansökningar utvälja och till erhållande av tilldelning förorda högst det antal ansökningar, som enligt särskilt meddelande från trafikkommissionen fick av styrelsen tillstyrkas. Meddelande rörande vederbörande läns tilldelningskvot av återinsatta personbilar utsändes sedermera månadsvis till länsstyrelserna med början för mars månad. Tilldelning för ny- eller återinsatta lastbilar fick regelmässigt lämnas till lastbilar i nyttotrafik, å vilka däck av icke kritiska dimensioner kunde brukas, i övrigt be-

träffande särskilt kvalificerade behovsfall. För omnibussar skulle tilldelning av ersättningsdäck ske efter ett visst kvotsystem, grundat på antalet utförda turlistkilometer. För ny- eller återinsättning av buss i linjetrafik skulle länstrafikledare verkställa utredning rörande det behov av begärd utökning av fordonsparken, som kunde anses föreligga för utförande av den linjetrafik, som sökanden enligt senast fastställd turlista fick upprätthålla. Fr. o. m. den 22 maj 1946 övertog trafikkommissionen den licensgivning till förbrukare av bilgummi i bil- och traktortågtrafik, som dittills handhafts av industrikommissionen (jfr sid. 204). En viss uppmjukning av bestämmelserna om räjonginskränkn i n g för lastbilstrafik skedde fr. o. m. den 15 mars 1946 genom av trafikkommissionen utfärdat cirkulär nr 39 samt fr. o. m. den 1 april genom särskilda för länsstyrelserna meddelade detaljanvisningar. De allmänna bestämmelserna rörande 40 km-räjong och 50 km-körsträcka skulle fortfarande äga giltighet jämlikt kungörelsen nr 706/1945, men vidgade möjligheter bereddes att för transporter utom räjong meddela dispens i de fall där detta från praktisk eller ekonomisk synpunkt syntes lämpligt och där järnvägs- eller båttransport icke ansågs böra komma till användning. Förbud gällde alltjämt för transport å väg, vars beskaffenhet var sådan, att den verkade nedbrytande å bilarnas gummiutrustning. För b u s s t r a f i k e n under sommarperioden 1946 föreskrev trafikkommissionen i cirkulär nr 40, att turlistorna, sådana de fastställdes av länsstyrelserna, finge för varje bussföretag upptaga ett antal turlistkilometer uppgående till högst 70 procent av motsvarande kilometerantal under år 1939 och måste kunna utföras inom ramen för den beräknade däckstilldelningen under året, varvid man borde utgå ifrån att turlistorna för hösten och vintern 1946/47 komme alt få i stort sett samma omfattning som närmast föregående år gällande turlistor. De turlistökningar i förhållande till sommarperioden 1945, som voro möjliga att genomföra, borde i första hand tillgodose den säsongmässiga trafik och linjeutvidgning, som tidigare plägat förekomma under sommaren. Ökning av turerna borde icke ske i sådana fall, där tillfredsställande tillgång på andra reguljära transportmedel funnes. Upptagande av busstrafiken å nedlagd linje, med undantag av sådan linje som under sommaren 1945 trafikerats, finge icke tillåtas utan kommissionens medgivande. Största sparsamhet skulle iakttagas vid insättandet av förstärkningsbussar. Genom förordningar den 10 maj 1946 (nr 183 och 184) upphävdes med utgången av juni 1946 förordningarna den 23 november 1945 (nr 741 och 742) angående tillstånd för vissa innehavare av körtillstånd att utföra transporter av ved m. m. samt angående tillstånd för vissa jordbrukare att med stöd av erhållet körtillstånd med traktortåg utföra vissa transporter i beställningstrafik (se sid. 157). Den 21 november 1945 hade Kungl. Maj:t bemyndigat priskontrollnämn-

331 den att i viss utsträckning, som följd av prissänkningarna på driv- och smörjmedel, nedsätta avgifterna för beställningstrafik med personbil och lastbil fr. o. m. den 1 januari 1946 (se sid. 185). Samma skäl kunde anföras för sänkning även av normalpriserna för biltransporter av timmer, ved och träkol, vilka senast reglerats genom kungörelse den 9 mars 1945 (se del VI sid. 336). Ett visst uppskov härmed syntes emellertid påkallat med hänsyn bl. a. till att lastbilar i skogsdrift under pågående intensiva skogskörslor icke kunnat i större utsträckning tagas ur trafik i och för omställning till drift med flytande bränsle. Efter förhandlingar med Svenska lasttrafikbilägareförbundet inkom priskontrollnämnden emellertid i slutet av januari med förslag i ämnet, vilket av Kungl. Maj:t den 8 februari 1946 bragtes till verkställighet genom kungörelse (nr 34). De härigenom fr. o. m. den 1 mars 1946 fastställda nya normalpriserna hade avseende på biltransporter utan hänsyn till driftsättet och inneburo en sänkning med 5 procent av grundpriserna för transport av kastved, långved, massaved och träkol enligt de vid 1945 års kungörelse fogade tabellerna. Någon sänkning skedde däremot icke av transportavgifterna för timmer, vilka redan förut voro förhållandevis låga. Några siffror meddelas här nedan rörande omfattningen av den av kommerskollegium handhavda verksamheten för utlämnande ur lånefonden för inköp av gasgeneratorer av l å n t i l l o m b y g g n a d a v l a s t b i l a r f ö r b r u k m e d p e r s o n b i l s r i n g a r (s. k. P-boggi) samt för anskaffande av s l ä p v a g n a r med sådana ringar. Denna låneverksamhet hade tillkommit enligt beslut vid 1943 års riksdag och reglerades genom kungörelse den 21 april 1943 (nr 242) (se del IV sid. 423). För utgivande av sådana lån stod vid nämnda tillfälle till förfogande ett belopp av c:a 15 milj. kronor. 1943 a Inkomna låneansökningar Bifallna ansökningar . . . . Antal lån, för vilka beviljats amorteringsfri del Lånebelopp kr Därav amortcringsfria de-

1944 b

a

1945 b

a

Summa b

111 62

20 11

138 133

31 26

2 3

18 17

320 252

53 120 000

9 37 000

113 247 060

25 45 940

3 5 810

15 34 990

225 490 700

37 720

8 820

69 680

14 660

1 930

9 230

142 040

Talen i a-kolumnerna avse lån för ombyggnad av bilar med P-boggi, talen i b-kolumnerna lån för anskaffande av släpvagnar. Låneverksamheten hade, som framgår av tabellen, en ganska begränsad omfattning. De två första åren övervägde P-boggi-lånen, det tredje året släpvagnslånen. Vid 1945 års utgång uppgick statsverkets fordran på grund av utlämnade lån av hithörande slag till 293 710 kronor. Därav belöpte 134 010 kronor på amorteringsfria delar.

12. Krigsriskförsäkringen. Transportförsäkring. Kaskoförsäkringen. De premiesatser, som voro gällande vid utgången av 1945, bibehöllos oförändrade under halvåret. Giltighetstiden för krigsutbrottsförsäkringar av kasko utsträcktes att gälla ytterligare elt halvår till den 1 januari 1947. Krigsförsäkringsnämndens bidrag till fartygs förseende med permanenta avmagnetiseringsanordningar med 90 procent av kostnaderna avsåg ursprungligen allenast sådana anordningar, vilka färdigställts före viss angiven tidpunkt. Sedan kommerskollegium genom kungörelse den 15 juni 1946 förordnat, att kungörelsen den 8 maj 1945 om skydd mot magnetiska minor skulle fr. o. m. den 1 juli 1946 upphöra alt gälla, beslöt nämnden den 17 juni, att bidrag för ändamålet skulle kunna utgå efter prövning i varje särskilt fall med hänsyn till omständigheterna i samband med inträffad leveransförsening eller de förhållanden eljest, som föranlett uppskov med anordningarnas utförande, d e l s i fråga om fartyg för vilket beställning av anordningarna kontraktsenligt avsetts skola effektueras före den 1 juli 1946, d e l s i fråga om annat än nu nämnt fartyg, som vore avsett att anlöpa Östersjöhamn men pä grund av sitt djupgående icke för resa med full last kunde begagna sig av farleden genom Öresund och för vilket beställningen gjorts före den 1 juli 1946. I båda fallen skulle gälla, att anordningarna slutgiltigt färdigställts före den 1 december 1946. Beträffande hos nämnden försäkrade farlyg, vilka i stället för att vara försedda med avmagnetiseringsanordningar undergingo avmagnetisering vid avmagnctiseringsstation, hade i utlandet efter kriget i vissa fall förekommit, att själva avmagnetiseringeii avgiftsbelagts vid stationerna. Nämnden, som redan tidigare ersatt vissa kostnader, såsom för bogsering, hamnlots m. m. i samband med sådan avmagnetisering, beslöt, att även den nämnda avgiften skulle av nämnden ersättas. Under halvåret förlorades genom krigsåtgärd två hos nämnden försäkrade fartyg med försäkringsvärden om sammanlagt 103 000 kronor. Premieintäkten utgjorde 2-6 milj. kronor. Skadereserven uppgick till 38 milj. kronor vid årets utgång. Varuförsäkringen. Nya premietariffer utfärdades den 15 januari och den 1 februari 1946. Den högsta premiesatsen enligt sistnämnda tariff utgjorde 0-25 procent (resor till, frän eller mellan hamnar i Asien öster om Brittiska Indien). Premie för resa till eller från eller mellan hamnar i Italien, Grek-

333 land, Jugoslavien, Svarta Havet och Palestina noterades efter 0-15 procent. I övrigt upptog tariffen premiesatser av 0-1 och 0-05 procent, alltefter risken sådan den ansågs föreligga. En mindre justering genomfördes fr. o. m. den 14 april, då premien för landtransport mellan Sverige och Danmark utom Själland — tidigare 0-1 procent — sänktes till den redan tidigare för Själland gällande noteringen 0-05 procent. Då det med hänsyn till utvecklingen på vissa håll i utlandet icke vore uteslutet, att fall av sjöröveri kunde komma att inträffa i annat sammanhang än som formellt fölle under försäkringsvillkoren, beslöt krigsförsäkringsnämnden den 17 juni 1946, att krigsförsäkringen i fortsättningen skulle anses täcka risken lör sjöröveri även i andra fall. Inkomsterna av premier för varuförsäkringen uppgingo under första halvåret 1946 till 3-2 milj. kronor. Skadereserven vid årets utgång uppgick till 26 milj. kronor. Annan krigsskadeförsäkring. Statens krigsskadenämnd behandlade under budgetåret 1945/46 198 ansökningar om ersättning för krigsskador. Av dessa ansökningar föranledde 189 utbetalning av ersättning, medan 9 avslogos eller avvisades. Det övervägande antalet skadeärenden avsåg mark- och byggnadsskador, uppkomna i krigets slutskede i samband med främmande flygplans störtning eller nödlandning på svenskt område. Ett tämligen stort antal skador hade vållats av drivande spärrballonger. Under första halvåret 1946 uppkommo även skador vid minsvepningen runt landets kuster. Sammanlagda beloppet av under budgetåret 1945/46 utbetalade skadeersättningar utgjorde 107 528 kronor. Förhandlingar som förts med Förenia staternas regering angående vissa skadeersättningar ledde till överenskommelse, enligt vilken de av krigsskadenamnden framställda skadeståndsanspråken godkändes. I överensstämmelse härmed utbetalade amerikanska regeringen till nämnden ett belopp av 51 343 kronor (innefattande även viss ersättning för nämndens skaderegleringskostnader m. m.). Förhandlingar med brittiska regeringen, vilka avsågo väsentligt större skadeståndsbelopp, pågingo ännu vid budgetårets utgång. Frågan om ersättning för personlig lösegendom, som förlorades vid den s. k. Hansakatastrofen den 24 november 1944 (se del VI sid. 346), förelades 1946 års riksdag i proposition nr 2. Såvitt angick besättningens effekter hade ersättning kunnat utgå enligt gällande avtal och 1922 års kungörelse angående ersättning åt sjöfolk för förlust av effekter vid fartygs förolyckande. Däremot hade någon ersättning icke kunnat lämnas för den av passagerarna medförda egendomen. I propositionen förordades, att av billighetsskäl ersättning för de förlorade effekterna i viss utsträckning utgåves av statsmedel. Biksdagen biföll det i propositionen gjorda äskandet om ett anslag

334 för ändamålet å tilläggsstat för budgetåret 1945/46 av 25 000 kronor. Sedan nämnden verkställt utredning angående skadornas omfattning, anbefallde Kungl. Maj:t att för deras ersättande fick frän anslaget utbetalas tillsammans 21 524 kronor. Olycksfallsförsäkring. På riksdagens i anledning av en motion i andra kammaren gjorda hemställan framlade Kungl. Maj:t för 1946 års riksdag i proposition nr 271 förslag angående förhöjning av vissa ersättningar enligt lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Anledningen härtill var det i motionen påpekade förhållandet, att de enligt nämnda lag utgående förmånerna på grund av en den 17 december 1939 ikraftträdd lagändring voro väsentligt fördelaktigare, därest de hänförde sig till ett olycksfall som inträffat efter lagändringen, än om de avsågo ett olycksfall före densamma. Att lagändringen icke från början gavs retroaktiv giltighet sammanhängde med att kostnaderna för ifrågavarande försäkring i sin helhet bestredos av arbetsgivarna genom försäkringsavgifter. Enligt socialministerns i propositionen uttalade mening var den anförda skiljaktigheten icke tillfredsställande. Vederbörande personer hade under i övrigt likartade förhållanden varit sysselsatta i en med särskilda risker förenad näring, som varit av utomordentlig betydelse ur samhällets synpunkt. Vägande skäl talade därför för att så förstärka de livräntor och engångsersättningar av detta slag, som hänförde sig till olycksfall före lagändringens ikraftträdande, att de komme i paritet med motsvarande förmåner i anledning av olycksfall efter nämnda tidpunkt. Enligt utredning av riksförsäkringsanstalten uppgingo kostnaderna för ifrågasatt förstärkning av engångsersättningar och livräntor maximalt till c:a 182 600 kronor, fördelade med c:a 167 200 kronor på engångsersättningar och med c:a 15 400 kronor på livräntor. Biksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag, att av statsmedel måtte utbetalas skillnaden mellan vad i hithörande avseende skulle ha utgått, därest krigsförsäkringslagen i dess lydelse enligt lag den 15 december 1939 (nr 854) ägt tillämpning å resp. olycksfall, och de livräntor resp. engångsersättningar, vilka tillerkänts vederbörande, dock att förstärkningar av livräntorna skulle avse tiden fr. o. m: den 1 april 1946. Under budgetåret 1945/46 inträffade endast 3 fall av krigsförlisning av fartyg, vilkas besättningar voro försäkrade enligt krigsförsäkringslagen. Därvid omkom 1 och skadades 15 personer. Ytterligare skadades 7 personer genom olycksfall, som ansågs fallande under krigsförsäkringen utan att äga samband med krigsförlisning. Tilläggspremierna för krigsförsäkringen uppgingo under budgetåret 1945/46 för krigsförsäkringsanstalten och krigsförsäkringspoolen gemensamt till 1-1 milj. kronor, därav 0-7 milj. kronor under senare halvåret 1945 och 0-4 milj. kronor under förra halvåret 1946.

13. Arbetsmarknaden. Lönefrågor samhet.

och social hjälpverk-

Statistisk överbiick över arbetsmarknaden. Under första halvåret 1946 var arbetstillgången alltjämt god. Knappheten på personal var, särskilt mot slutet av redovisningsperioden, än mera markerad än tidigare och omfattade praktiskt taget alla näringsområden. I synnerhet gällde detta jordbruk, torvhantering och byggnadsverksamhet samt de speciellt kvinnliga yrkesområdena. En sammanställning av de statistiska serier, som belysa arbetsmarknadens utveckling under första halvåren 1945 och 1946, ger följande resultat.

Månad

Mars April Maj Juni

Antal sysselsatta Antal av arbets inom industri, Antal ansökningar Arbetslösheten löshetsnämndern om arbete på 100 byggnadsverksaminom fackförbunrapporterade lediga platser vid het och handel den (% av medhjälpsökande arbetsförmedm. m. Indextal: lemsantalet) arbetslösa i lingarna sept. 1939 = 100 1 000-tal 1945

95 77 77 79 81 83

97 97 98 100 101 102

131 132 128 116 106 103

117 103 96 84 81 79

6-5 6-2 5-9 4-5 3-8 3-5

5-5 5-4 4-6 3-2 2-2 2-1

12-1 12-9 13-5 12-0 10-0 7-9

8-8 8-6 8-1 6-5 4-6 3-5

Socialstyrelsens statistik över antal sysselsatta inom industribyggnadsverksamhet och handel m. m. utvisar en betydligt högre sysselsättningsnivå 1946 än motsvarande tid 1945, då emellertid verkstadskonflikten präglade arbetsmarknaden. Även i jämförelse med åren 1941—1944 måste förhållandena betecknas som gynnsamma. Arbetslösheten inom fackförbunden undergick under perioden en säsongmässig minskning och var hela tiden betydligt lägre än vid motsvarande tid under något av krigsåren. Antalet av arbetslöshetsnämnderna rapporterade hjälpsökande arbetslösa var ävenledes lägre än motsvarande månad under något av krigsåren. Vid halvårsskiftet rapporterades av arbetslöshetsnämnderna 3 487 hjälpsökande arbetslösa eller mindre än hälften av antalet i slutet av juni 1945. En granskning av de arbetslösas yrkestillhörighet utvisar, att 920 tillhörde byggnads-

facken, 503 stenindustrien, 487 handel, förvaltning m. m.; 627 voro diversearbetare. Vid en geografisk fördelning av arbetslöshetsklientelet finner man, att den mest betydande minskningen hänför sig till Stockholms stad, där antalet hjälpsökande nedgick från 2 438 i juni 1945 till 712 i juni 1946. Det av arbetslöshet mest tyngda länet var nu liksom tidigare under krigsåren Västernorrlands med 818 hjälpsökande anmälda mot 1 461 elt år tidigare. I Bohuslän (länet utom Göteborgs siad) redovisades 540 samt i Norrbottens län 419 hjälpsökande mot 963 resp. 498 ett år tidigare. Av de hjälpsökande arbetslösa voro 2 442 eller 70-0 procent över 50 år mot 54-2 procent föregående halvår. Denna åldersgrupp utgjorde alltså en större andel av klientelet än förut. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområdcn. Inom j o r d b r u k e t var bristen på arbetskraft liksom tidigare kännbar. Till belysande av svårigheterna må nämnas, att under april månad endast 33 platser av 100 vid arbetsförmedlingarna lediganmälda kunde tillsättas. Till bristen på yrkeskunnig personal torde även ha bidragit, att lantarbetare i ganska stor utsträckning synas ha övergått till andra yrkesområden. Mest kännbar var bristen på ogifta jordbruksarbetare, ladugårdsskötare samt kvinnlig personal. Liksom tidigare voro särskilda åtgärder erforderliga för anskaffande av arbetskraft till betfälten. Inom s k o g s b r u k e t voro huggningarna ej så omfattande som föregående år, men efterfrågan på arbetskraft var dock betydande och kunde då den var som störst ej ens tillnärmelsevis tillgodoses. Till följd av brist på deltagare måste bl. a. ett flertal av länsarbetsnämnderna bedrivna huggarkurser, vid vilka s. k. ovan arbetskraft var sysselsatt, nedläggas. Inventeringen av arbetskraft per den 30 juni utvisade, att 32 808 man nämnda dag voro sysselsatta hos större avverkare med lejd arbetskraft mot 50 027 vid samma tidpunkt föregående år. Genom arbetsförmedlingen placerades under halvåret 43 374 personer i skogsarbete mot 72 183 under första halvåret 1945. Inom g r u v i n d u s t r i e n tillämpades korttidsarbete vid de norrländska malmfälten. Vid vissa mellansvenska gruvor rapporterades en betydande brist på vana underjordsarbetare, under det att vid andra gruvfält permitteringar företogos eller arbetstiden inskränktes. M e t a l l - o c h m a s k i n i n d u s t r i e n uppvisade liksom tidigare en avsevärd brist på kunniga yrkesarbetare såväl till järnverk som till gjuterier, skeppsvarv och verkstäder av olika slag. Även ovan arbetskraft hade lätt att erhålla anställningar. Inom k o n s u m t i o n s v a r u i n d u s t r i e n var sysselsättningsläget gott. Ett undantag inom livsmedelsgruppen utgjorde slakteri- och charkuteribranschen, där viss råvarubrist verkade hämmande under de första måna-

337 derna. Efterfrågan på kvinnlig arbetskraft var dock betydande. Textil- och beklädnadsindustrien utmärktes av ökad sysselsättningsnivå och brist på arbetskraft, särskilt kvinnlig och kvalificerad manlig. De driftsinskränkningar som förekommo på grund av råvarubrist voro endast tillfälliga. Liknande voro förhållandena inom sko- och läderindustrien samt inom gummibranschen. Inom e x p o r t i n d u s t r i e r n a förbättrades läget under redovisningsperioden betydligt. Till en del var förbättringen av säsongmässig karaktär. Byggnadsverksamheten uppvisade under redovisningsperioden en ovanligt kraftig säsonguppgång. Materialbrist av skilda slag verkade emellertid i någon mån hämmande. Behovet av grovarbetare tillgodosågs under vårmånaderna till en del på bekostnad av andra näringsområden som redan förut hade brist på arbetskraft. För att avhjälpa detta missförhållande vidtogs mot slutet av redovisningsperioden en skärpning av byggnadsregleringen. Olika grenar av byggnadsämnesindustrierna, särskilt tegelbruken, visade en betydande ökning av antalet sysselsatta, men det oaktat motsvarade arbetsstyrkan flerstädes ej behovet. S j ö f a r t e n var under redovisningsperioden synnerligen livlig. En viss brist rådde på befäl, särskilt maskinbefäl, samt befaret manskap, medan däremot tillgången på nybörjare var relativt god. Till kanal- och insjöfart mötte det svårigheter att skaffa arbetskraft. Vid sjömanshusen redovisades under juni månad sammanlagt 5 910 påmönstringar och 5 499 avmönstringar mot resp. 7 960 och 2 633 vid samma tidpunkt föregående år. Även för hamn- och stuveriarbetare rådde god arbetstillgång under säsongen. B i l t r a f i k e n s expansion medförde ökad efterfrågan på arbetskraft. Särskilt var bristen på vana chaufförer framträdande. Någon minskning i sysselsättningen vid järnvägarna framträdde icke. På de speciellt kvinnliga arbetsområdena, h ä l s o v å r d och s j u k v å r d Februari

N ä r i n g s g r e n a r

Malmbrytning och metallindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri j Kemisk-teknisk industri Samtliga

industrigrupper

Byggnadsverksamhet Statliga verk och byggnadsarbeten Kommunala verk och byggnadsarbeten Handel och varulager Samtliga 22—618064

näringsgrenar

Maj

52 79 73 87 98 95 92 97

117 79 77 95 94 94 97 95

51 98 80 90 100 94 92 97

115 95 82 98 97 94 96 94

62 112 90 78

74 103 86 83

71 122 101 75

91 114 96 86

338 samt h u s l i g t a r b e t e , rådde en än mera markerad brist på arbetskraft än tidigare. Inom hälso- och sjukvården gjordes vid arbetsförmedlingarna endast 46 ansökningar om arbete på 100 lediga platser. Beträffande det husliga arbetet var motsvarande relationstal 55. Läget inom olika näringsgrenar under första halvåret 1946 belyses genom sammanställningen å sid. 337 av uppgifter från socialstyrelsens sysselsättningsstatislik. I denna angivas indextal för antalet sysselsatta arbetare under februari och maj 1945 och 1946 med september 1939 som bas. Arbetsmarknadsregleringcn. Genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsattes under halvåret 574 952 platser eller 45 444 fler än under första halvåret 1945. Den statliga reglering av arbetsmarknaden, som införts under kriget och åsyftade en ändamålsenlig fördelning av den tillgängliga arbetskraften, ägde i stort sett bestånd även under redovisningsperioden. Svårigheterna att anskaffa erforderlig arbetskraft till s k o g s b r u k e t voro alltjämt stora. I slutet av mars stod det klart, att det av bränslekommissionen uppställda avverkningsprogrammet om 31 milj. m 3 t icke utan särskilda åtgärder skulle kunna fyllas till den 1 juli. På förslag av arbetsmarknadskommissionen beslöt Kungl. Maj:t den 5 april införande av arbetspremier för tiden 23 april—30 juni 1946 till skogsarbetare, vissa skogsägare m. fl. och uppdrog åt arbetsmarknadskommissionen att utöva ledningen av denna verksamhet. Premieringssystemet utformades i nära anslutning till det system, som tillämpades under tiden 23 april—30 september 1945 (se del VI sid. 353). De viktigaste förändringarna inneburo, att premie kunde, oavsett yrkesvana och ålder, tillkomma envar som under föreskriven tid själv utförde premieberättigat arbete och att premien alltså icke såsom tidigare förbehölls den yrkesvana arbetskraften, alt premie kunde utgå även på den för premies erhållande erforderliga minimiinkomslen om 150 kronor (det s. k. kvalificeringsbeloppet) med undantag av inkomst från flottningsarbete i biflottled, samt att den procentsats, enligt vilken premien beräknades, sänktes frän 40 till 30 procent. Enligt tidigare bestämmelser beräknades premien för skogsägare (avverkningsrättsinnehavare) och dennes familjemedlem, vilka utförde arbetet på egen skog, samt för fast anställd jordbruksarbetare, vilken utförde arbetet på arbetsgivarens egen skog, med ledning av vissa fastställda arbetspriser, olika för olika delar av landet. De nya bestämmelserna följde samma huvudprincip, men till grund för beräkningarna lades för hela landet gemensamma genomsnittspriser. Medgivandet att premie finge utgå även på kvalificeringsbeloppet innebar, trots sänkningen av procentsatsen, att premien blev större än föregående år, så länge den inkomst på vilken premien beräknades icke översteg 600 kronor. I samband med införandet av det nya premieringssystemet avskaffades de

339 kontanta bidragen till ovana skogsarbetare med undantag av familjetilläggen, vilka reducerades och endast kunde tillkomma deltagare i huggarkurser. I förekommande fall kunde även hyresbidrag utgå. Huggarkursverksamheten avvecklades successivt. Efter den 23 april 1946 fingo inga nyrekryteringar ske och inga nya kurser upprättades. Under tiden före den 22 april var antalet till kommissionen rapporterade ovana skogsarbetare vid nedannämnda tidpunkter följande: 31 januari 28 februari

20 764 23 099

31 mars 23 april

21 702 15 350

Inventeringar av arbetskraft för brännvedsförsörjningen ägde liksom tidigare rum varje månad. Propagandan för f r i v i l l i g a b e r e d s k a p s i n s a t s e r , särskilt bland skolungdom över 15 år, fullföljdes under försommaren efter samma riktlinjer som tidigare och intensifierades med hänsyn till den allt mer tilltagande beredskapströttheten och den ökade bristen på arbetskraft inom jordbruket och torvhanteringen. Yngre ungdom sökte man intressera för deltagande i Ungdomsberedskapens rikstävling och frivillig odlingsverksamhet. Genom länsarbetsnämnderna bedrevs propaganda i skolor och ungdomsorganisationer. Press och radio utnyttjades för artiklar resp. anföranden angående frivilliga arbetsinsatser i jordbruks- och torvarbete. Den 5 april 1946 utfärdade Kungl. Maj.t, liksom skett under de föregående åren, i särskilt cirkulär (SFS nr 114) bestämmelser angående beredande av ledighet åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m. Den under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning bedrivna k u r s v e r k s a m h e t e n fortsatte efter samma linjer som under föregående redovisningsperiod. Under halvåret pågingo kurser för mekaniker, verktygsskötare, radioreparatörer, svetsare, smeder, elektriker, värme- och sanitetsmontörer, betonggjutare, snickare, målare, tegeltekniker samt i husligt arbete. Vid utgången av budgetåret 1945/46 var u n g d o m s f ö r m e d l i n g s o c h y r k e s v ä g l e d n i n g s o r g a n i s a t i o n e n utbyggd med länscentraler i varje län och med filialer, knutna till arbetsförmedlingskontoren, på följande orter: Södertälje, Katrineholm, Norrköping, Motala, Karlshamn, Ängelholm, Hälsingborg, Lund, Uddevalla, Trollhättan, Kristinehamn, Karlskoga, Borlänge, Sundsvall, Skellefteå, Kiruna och Haparanda. Antalet deltidsanställda »kontaktmän» med uppgift att biträda vid arbetet i skolor och vid arbetsförmedlingskontoren uppgick samtidigt till 112. Enligt den stadfästa organisationsplanen skulle ytterligare 14 filialer inrättas och sammanlagt omkring 175 »kontaktmän» anställas. Under perioden erhöllo sammanlagt c:a 29 000 ungdomar i folk- och fortsättningsskolor i 427 kommuner och så gott som samtliga elever i de högre skolornas valklasser samt i realoch flickskolornas avslutningsklasser yrkesvägledning i skolorna. Även förmedlingsverksamheten för ungdom under 18 år ökades avsevärt. I avsikt att samordna och organisera arbetsförmedlingsverksamheten för

340 de mera intellektuellt betonade yrkena beslöt arbetsmarknadskommissionen 1944 att inrätta en särskild t j ä n s t e m a n n a f ö r m e d l i n g för förvaltningstjänstemän, kontorspersonal, tekniker, lantbruks- och skogstjänstemän samt lärare. Förmedlingen skulle organiseras med en länscentral i varje län, som regel förlagd till arbetsförmedlingens huvudkontor i länet. För Stockholms län skulle tjänstemannaförmedlingen i Stockholm fungera som länscentral. Till resp. länscentraler i Malmöhus, Östergötlands och Västernorrlands län skulle därjämte inrättas filialer i Lund, Hälsingborg, Norrköping och Härnösand. Länscentralernas verksamhet skulle ledas och övervakas av en till arbetsmarknadskommissionen förlagd huvudcentral. Såsom rådgivande organ till huvudcentralen skulle fungera en delegation, bestående av representanter för berörda företagare- och tjänstemannaorganisationer. Vid sidan av delegationen skulle finnas elt särskilt råd, ur vilket medlemmar skulle kunna kallas till delegationens sammanträden i den utsträckning så kunde finnas erforderligt. Student- och lärarförmedlingarna skulle uppgå i den nyinrättade tjänstemannaförmedlingen. Arbetet med organiserandet av den beslutade förmedlingen var vid utgången av budgetåret 1945/46 i det närmaste avslutat. Länscentraler för tjänstemannaförmedlingen funnos sålunda inrättade i samtliga berörda län. Det återstod att organisera de filialer som planerats i Hälsingborg och Norrköping. Tjänstemannaförmedlingens verksamhet präglades i slor utsträckning av de omflyttningsproblem, som framkallades av den under 1945 begynnande omställningen av den statliga administrationen från krigs- till fredsiörhållanden. Omplaceringen av den personal som genom denna process blev friställd krävde speciella åtgärder, för vilkas genomförande tjänstemannaförmedlingen anlitades. Sålunda anförtroddes åt denna uppgiften att i enlighet med föreskrifterna i Kungl. Maj:ts brev den 1 juni 1945 söka bereda ny anställning åt den personal, som genom avvecklingen av allmänna säkerhetstjänstens centralbyrå friställdes fr. o. m. den 1 juli 1945. Jämlikt bestämmelserna i kungl. cirkuläret den 29 juni 1945 (SFS nr 516) angående vissa avvecklingsåtgärder inom statsförvaltningen i samband med övergängen till fredsförhållanden (se del VI sid. 196) lämnade vidare vederbörande myndigheter fortlöpande uppgifter om företagna personaluppsägningar till tjänstemannaförmedlingen, som därefter omedelbart vidtog erforderliga åtgärder. Erfarenheten från den sålunda påbörjade avvecklingen visade snart, att problemet att skaffa nya anställningar åt entledigad personal från krisförvaltningen och de militära förvaltningsorganen kunde komma att bli både stort och i hög grad svårbemästrat. För att i möjligaste mån skapa förutsättningar för åstadkommande av en tillfredsställande lösning av dessa snart aktuella omflyttningsproblem började tjänstemannaförmedlingen på senhösten 1945 med stöd av utav Kungl. Maj:t den 12 oktober 1945 lämnat bemyndigande vidtaga vissa förberedande åtgärder, vilka slutfördes i början

341 av år 1946. I avsikt att i möjligaste mån underlätta för dem som entledigades från statliga organ att söka ny statlig anställning föreskrev Kungl. Maj:l i cirkulär till statsmyndigheterna den 18 januari 1946 (SFS nr 9) viss anmälningsskyldighet rörande antagning av personal. Anmälan om antagning av tjänstemannapersonal hos myndighet i Stockholm skulle göras hos arbetsmarknadskommissionen (tjänstemannaförmedlingens huvudcentral). I övriga fall skulle anmälan göras hos arbetsförmedlingen å orten eller länsarbetsnämnden i länet. Under halvåret beviljade arbetsmarknadskommissionen statsbidrag till ett antal statliga och statskommunala b e r e d s k a p s a r b e t e n , för vilka totalkostnaderna beräknades till 15 milj. kronor. Hjälpverksamheten för arbetslösa intellektuella m. fl. yrken fortsattes efter i huvudsak samma riktlinjer som förut. Antalet svenska arkivarbetare var i genomsnitt omkring 400 och antalet musikerhjälpta omkring 100. Dessutom bedrevs sådan hjälpverksamhet för över tusentalet baltiska och andra stalslösa intellektuella flyktingar. D a g u n d e r s t ö d s - o c h h y r e s h j ä l p s v e r k s a m h e t e n hade under halvåret relativt ringa omfattning. Antalet dagunderstödda sjönk i hastigt tempo från 1 222 i januari till 77 i juni. I januari berörde verksamheten 13 städer och 10 landskommuner, i juni 6 städer och 1 landskommun. Hyreshjälpsverksamhet bedrevs i januari i 12 städer och 4 landskommuner samt i juni i 7 städer. Arbetet med r e g i s t r e r i n g e n a v o l i k a p e r s o n a l k a t e g o r i e r inom jordbruket i avsikt alt underlätta ledighet vid ev. inkallelse lill militärtjänstgöring fortsatte. Vidare avgav arbetsmarknadskommissionen yttrande över ett antal enskilda framställningar om anstånd med eller hempermittering från värnpliktstjänstgöring. Krigsindustriens mobiliseringsplanering fortgick som förut. Beträffande v ä r n p 1 i k t s 1 ä n e v e r k s a m h e t e n under budgetåret 1945/46 må följande siffror anföras: s

Under tiden V? 1945— °/ 6 1946 inkomna Iåncansökningar helt eller delvis bifallna ansökningar Sedan verksamhetens början Vu l 9 4 0 intill 30 / a 1946 inkomna låneansökningar därav helt eller delvis bifallna

Antal lån

Lånebelopp kronor

523 141

1 873 863 255 639

24 558 8 950

39 378 132 6 876 072

Anslagsfrågor beträffande arbetsmarknadens reglering. Proposition angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering under budgetåret 1946/47, nr 293, framlades av Kungl. Maj:t i mitten av maj 1946. Under hänvisning till arbetsmarknadskommissionens i propositionen intagna redogörelse framhölls här inledningsvis, att det allmänna läget på arbetsmarknaden under år 1945, bortsett från verkstadskonflikten, kännetecknats av en synnerligen hög sysselsättning, föranledd av ökade

342 exportmöjligheter och en ytterligare förstärkning av den goda hemmamarknadskonjunkturen. Det tillskott av arbetskraft, som försvarsberedskapens avveckling inneburit, hade utan svårighet absorberats. Knappheten på bränsle och vissa råvaror, nedläggandet eller inskränkningen av militära anläggningsarbeten och materielbeställningar samt sådan ersättningsproduktion, som handelsavspärrningen nödvändiggjort, hade givetvis medfört friställning av arbetskraft, men denna hade i allmänhet relativt snabbt kunnat placeras inom närliggande underskottsområden. Allmänt sett kännetecknades den aktuella situationen av knapphet på arbetskraft inom ett flerlal näringsområden och denna hade ytterligare skärpts under den gångna delen av år 1946. Huruvida denna knapphet kunde antagas vara snabbt övergående, vore enligt föredragande statsrådets mening svårt att avgöra. I propositionen pekades å ena sidan på att en viss del av exportproduktionen tillgodosåge mera tillfälliga behov i de krigshärjade länderna samt på att den i hög grad arbetskrävande vedproduktionen komme att inskränkas i den mån som importen av fossila bränslen ökades. Å andra sidan anfördes, att vissa förhållanden, främst befolkningsutvecklingen, tydde på att även på längre sikt knapphet på arbetskraft komme att förefinnas. I detta läge hade såväl från vissa industriföretagares sida som i den offentliga diskussionen framförts förslag om åtgärder för att tillföra den svenska arbetsmarknaden utländsk arbetskraft genom invandring. Ehuru i händelse av en bestående och mera omfattande brist på arbetskraft en sådan utväg icke finge avvisas, syntes dock — med hänsyn till de olägenheter av olika slag som kunde vara förbundna med en invandring av större omfattning — dessförinnan andra möjliga utvägar böra prövas. Sålunda pekades på att i främsta rummet de partiellt arbetsföra men även vissa grupper av icke yrkesarbetande kvinnor utgjorde en arbetskraftsreserv, vars inordnande i produktionen borde i möjlig mån underlättas. Det förslag till lag om folkpensionering, som underställts riksdagen, hade även i viss grad utformats med tanke på önskvärdheten av att även de högre åldrarnas arbetskraft utnyttjades. Vidare framhölls betydelsen av åtgärder, som underlättade arbetskraftens rörlighet. Det erinrades om att sakkunniga tillkallats för utredning av vissa frågor om försäljning av egnahem och bostadsrättslägenheter i samband med innehavarens flyttning till annan ort i arbetsmarknadsreglerande syfte. Å andra sidan sades en viss ökad rörlighet ge sig till känna i form av flyttning mellan olika yrkesområden, vilket försvårade en önskvärd stabilisering inom näringslivet. Genom en utvidgning av arbetsmarknadsmyndigheternas medverkan vid lösandet av industriens lokaliseringsproblem kunde större hänsyn tagas till den lokala arbetskraftstillgången. Knapphet på arbetskraft och härav föranledda löneökningar vore i sig själva verksamma incitament till arbetskraftsbesparande rationaliseringar.

343 Därest rationaliseringen av jordbruket skedde i snabbare takt än förut, ökades industriens möjligheter att få tillskott av arbetskraft. En fortsatt utjämning av sysselsättningen inom de säsongbetonade yrkena, främst byggnadsverksamheten, skulle ävenledes innebära ett bättre tillvaratagande av arbetskraften inom dessa yrkesgrenar. Tillgodoseendet av ett akut arbetskraftsbehov för skördearbetet och inom skogsbruket sades slutligen påkalla särskilda ansträngningar och uppmärksamhet från arbetsmarknadsorganens sida. Vid uppskattningen av medelsbehovet under anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. under budgetåret 1946/47 bedömdes behovet av arbetslöshetslindrande åtgärder skola komma att bli av ungefär samma omfattning som under det löpande budgetåret. Medelsbehovet beräknades i enlighet härmed till omkring 52 milj. kronor, vilket vid en antagen reservation å anslaget av 30 milj. kronor påkallade ett ytterligare anslagsbehov för 1946/47 av 22 milj. kronor. Beträffande anslaget till kostnader för överflyttning av arbetskraft erinrades om beslutet angående arbetspremier för skogsarbetare, vissa skogsägare m. fl. under tiden 23 april— 30 juni 1946, varför kostnaden, uppskattningsvis 18 milj. kronor, komme att falla på nästa budgetår. Med hänsyn tagen till en förefintlig reservation å c:a 9 milj. kronor angavs det ytterligare medelsbehovet för 1946/47 här till 15 milj. kronor. I fråga om kostnaderna för arbetsmarknadsorganisationen framhölls, att antalet ärenden av militär natur högst väsentligt nedgått i anledning av den militära beredskapens avveckling samt att verksamheten för arbetsplacering av flyktingar även kunnat inskränkas, medan däremot vissa andra krisbetonade arbetsuppgifter, såsom verksamheten för tillgodoseendet av arbetskraftsbehovet i skogarna och byggnadstillståndsärendena, alltjämt kvarstode i oförändrad eller t. o. m. ökad omfattning. Den antydda utvecklingen hade redan medgivit en viss minskning av både den centrala och den lokala arbetsmarknadspersonalen och en ytterligare begränsning vore att vänta som följd av fortskridande återgång till normala förhållanden, varmed ock följde ett minskat anslagsbehov. Med bifall till propositionen anvisade riksdagen för budgetåret 1946/47 dels anslag för arbetsmarknadens reglering m. m. å 22 milj. kronor, dels anslag till kostnader för överflyttning av arbetskraft å 15 milj. kronor, dels anslag till avlöningar och omkostnader för arbetsmarknadskommissionen jämte länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstallerna å sammanlagt 16-3 milj. kronor eller tillhopa 53-3 milj. kronor. Biksdagen biföll därjämte Kungl. Maj:ts förslag om jämkningar i gällande bestämmelser om statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader, varigenom bidraget i högre grad än förut skulle variera med hänsyn till kommunens skattebörda, samt förslag om särskilt ortstillägg för arbetare, som hänvisats till beredskapsarbete utom hemorten.

344 Genom beslut av 1945 års riksdag hade Kungl. Maj:t bemyndigats att, intill dess allmän beredskapsstat för budgetåret 1945/46 av riksdagen fastställts, därest arbetsmarknadsläget så påfordrade, inom ramen av etl belopp av 150 milj. kronor meddela beslut om utförande av arbeten, för vilka anslag uppförts ä allmän beredskapsstat II och III för budgetåret 1944/45. Någon allmän beredskapsstat för 1945/46 kom sedermera ej att fastställas. Ej heller behövde Kungl. Maj:ts nyssnämnda fullmakt tagas i anspråk. För budgetåret 1946/47 däremot blev av 1946 års riksdag i anledning av proposition nr 211 en sådan beredskapsstat antagen, och rikdagen medgav i samband därmed Kungl. Maj:t rätt att disponera medel därå i samma omfattning som förut å 1944/45 års beredskapsstat. Kollektivavtalen. Förhandlingsverksamheten var under första halvåret 1946 synnerligen livlig och ett stort antal viktiga uppgörelser kommo under denna period till stånd. Stridsåtgärder vidtogos icke i något fall under perioden, ehuru situationen på några betydelsefulla områden var hotande. Uppgörelserna slötos i stort sett på ett år och medförde löneförhöjningar på i medeltal 7—8 procent. Vid 1946 års början hade endast ett jämförelsevis ringa antal viktigare uppgörelser träffals inom de olika grupper av avtal, som uppsagts att utlöpa vid årsskiftet 1945/46. Sålunda kvarstodo såsom olösta avtalstvisterna bl. a. inom gruvindustrien, marmor- och kalkstensindustrien, byggnadsämnesindustrien, småglasbruken, träindustrien och skogshanteringen, pappersindustrien, chokladindustrien, andelsslakterierna, textilindustrien och den kemisk-tekniska industrien. En synnerligen livlig förhandlingsverksamhet kännetecknade alltså som vanligt årets början. Under januari månad träffades ett antal viktiga uppgörelser framför allt inom gruppen malmbrytning och metallindustri. Vid järnbruken med omkring 45 000 arbetare resulterade uppgörelsen i en höjning av minimitimlönerna med 5 öre. Tre olika avtal inom gruvindustrien, berörande sammanlagt omkring 10 000 arbetare, medförde höjningar av minimitimlönerna med belopp varierande mellan 2 och 7 öre. Nytt riksavtal träffades även för bilverkstäderna, där minimitimlönerna höjdes med i huvudsak 5 öre. Inom gruppen trävaruindustri och skogshantering träffades flera viktiga uppgörelser under arets förslå kvartal. Sålunda nåddes i början av januari uppgörelse i avtalstvisterna rörande skogsarbete i södra och mellersta Sverige. Omkring 50 000 arbetare berördes av denna uppgörelse, som innebar en höjning av timlönerna med 10 öre för skogsarbetare, flottningsarbetare och grovarbetare samt med 8 öre för byggnadsarbetare och andra specialarbetare. Vidare höjdes ackordspriserna med 10—12 procent. Även för skogskörslorna i södra och mellersta Sverige nåddes uppgörelse i början av januari månad. Inom konfektionsindustrien och damhattfabrikationen träffades i januari nya avtal. Antalet

345 berörda arbetare utgjorde direkt och indirekt omkring 21 500. Lönerna höjdes generellt med 5—7 öre för såväl manliga som kvinnliga arbetare. För linje- och lokpersonal, verkstadspersonal samt banarbetare m. fl. vid de enskilda järnvägarna träffades i början av januari nya kollektivavtal omfattande sammanlagt omkring 12 000 arbetare. Uppgörelsen innebar i stort en höjning av 240 kronor per år för linje- och lokpersonal samt verkstadspersonal, varjämte timlönen för banarbetare höjdes med 7 öre. Under februari månad träffades uppgörelser inom sågverksindustrien med dess omkring 20 000 arbetare, varjämte nytt riksavtal träffades för snickerifabrikerna, vilket avtal berörde omkring 30 000 arbetare. Vid bada nu nämnda uppgörelser blevo löneökningarna 5 ä 10 öre per timme, för vissa specialarbetare vid sågverken upp till 12 öre per timme. Nya riksavtal för pappersmassefabriker och pappersbruk träffades även denna månad. Här höjdes timlönerna med 9 öre både för vuxna manliga och kvinnliga arbetare och mellan 6 och 8 öre för minderåriga. I runt tal berördes omkring 30 000 arbetare av dessa två riksavtal. För textilindustriens omkring 42 000 arbetare träffades likaledes i februari nytt riksavtal, innebärande en höjning av samtliga timlöner med 8 öre samt av ackorden med 6 å 7 öre. I slutet av februari träffades nytt riksavtal för byggnadsämnesinduslrien. Timlönerna höjdes här med 6 öre och ackordskompensationen med 2 öre, varjämte ackordspriserna höjdes med 4 procent. 17 000 arbetare berördes i runt tal av denna uppgörelse. Under mars månad träffades två betydande avtal, nämligen rytt riksavtal för jordbruksnäringen, berörande i runt tal 50 000 arbetare, samt nytt avtal rörande sommarskötsel och upptagning av sockerbetor och foderrolfrukter m. m., omfattande likaledes i runt tal 50 000 arbetare. Det nya riksavtalet för jordbruksnäringen innebar bl. a. att timlönerna höjdes för samtliga arbetare utom djurskötare med 10 öre under tiden 1 mars—31 augusti 1946 och med ytterligare 4 öre under tiden 1 september 1946—31 oktober 1947. För djurskötare skedde en höjning med 12 resp. 6 öre under motsvarande tid. Därjämte skedde en retroaktiv höjning av limlönerna med varierande belopp för olika tidpunkter. Under mars månad träffades även uppgörelse för sockerbruken samt andelsslakterierna. I slutet av mars förelågo avtalen för flottnings- och flottledsarbeten klara. Även andra kvartalet medförde livlig förhandlingsverksamhet, och ett flertal viktiga uppgörelser vunno sin lösning under denna period. Bland de mera betydande uppgörelserna under andra kvartalet märkes nytt riksavtal inom byggnadsindustrien under april månad med en höjning av timlönerna med 11—15 öre, varjämte ackordspriserna höjdes med 2 procent. I runt tal berördes 90 000 arbetare av denna uppgörelse. I april träffades även uppgörelse inom restaurangnäringen, där 15 000 arbetare berördes. Månadslönerna höjdes med i genomsnitt 25—50 kronor. Dessutom slopades drickspenningssystemet vid hotell tillhörande arbetsgivaresammanslutning. I slu-

346 tet av maj träffades fyra nya riksavtal för de grafiska facken, varvid en höjning skedde av timlönerna med 11 öre och av veckolönerna med 5 kronor. 16 000 arbetare berördes av de nya avtalen. Inom gruppen livsmedelsindustri träffades ett antal uppgörelser, varvid särskilt märkas uppgörelserna inom kvarnindustrien, vid mjukbrödsbagerier och spisbrödsfabriker, mejerihanteringen samt konservindustrien. I genomsnitt skedde vid dessa uppgörelser en höjning av veckolönerna med 5 kronor. Tre viktiga statliga riksavtal träffades under andra kvartalet, nämligen ett i mitten av april för vägunderhållsarbeten (10 000 arbetare) med en höjning av timlönerna med 18 öre jämte retroaktiv utbetalning av 10 öre per arbetad ackordstimme från årsskiftet, ett i början av maj avseende ban- och byggnadsarbetare vid statens järnvägar (13 000 arbetare), där timlönerna höjdes med i genomsnitt 24 öre, samt ett i mitten av juni för försvarsverkens personal, omfattande omkring 18 000 arbetare. Uppgörelsen för försvarsverken innebar en höjning av timlönerna med i genomsnitt 10—15 öre samt från den 1 oktober 1946 ytterligare höjning med 2 öre. Motsvarande höjningar skedde för vecko- och månadsavlönade arbetare. Därjämte utbetalades ett engångsbelopp av 100 kronor för varje anställd för tiden 1 april—30 juni 1946 i ersättning för utebliven retroaktivitet. Vid redogörelseperiodens utgång pågingo förhandlingar bl. a. inom gatoch kantstens- samt stor- och finstensindustrierna, inom bleck- och plåtslagerifacket samt vid telegrafverket avseende linjearbetarna och verkstäderna. Lönefrågor beträffande statliga befaltningshavare. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1945 hade tillsatts en kommitté, benämnd 1945 års lönekommitté, med uppdrag att verkställa revision avgällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid den civila och militära statsförvaltningen och det statsunderstödda kommunala skolväsendet. I direktiven för kommittén framhölls angelägenheten av att, sedan det europeiska kriget upphört, så snart som möjligt få tjänstemännens reallöner avvägda efter den standard, som kunde anses skälig med hänsyn till efterkrigslägets förhållanden. Det syntes enligt direktiven rimligt att räkna med att efterkrigstiden skulle föra med sig en återhämtning i det allmänna välståndet inom landet. I den mån så skedde borde även löntagarna bli delaktiga i återhämtningen. Det borde alltså bli en uppgift för löneutredningen att, med aktgivande på utvecklingen av det ekonomiska läget och löneutvecklingen på den allmänna arbetsmarknaden, pröva i vilken mån och på vilka vägar den genomsnittliga lönenivån skulle kunna återföras till förkrigstidens reallönestandard. En dyrortsgruppering av lönerna borde alltjämt ingå i lönesystemet, men denna borde — i anslutning till förslag som avgivits av 1943 års dyrortskommitté — innebära en minskning i den förefintliga skillnaden mellan lönerna i lägsta och högsta ortsgrupp.

347 Den nya löneregleringen beräknades icke kunna träda i kraft tidigare än den 1 juli 1947. Till dess måste man räkna med fortsatt tillämpning av provisoriska lönetillägg av liknande slag som de vilka varit gällande under de senaste åren. Vid förhandlingar med personalorganisationerna om den förnyade tilläggsregleringen för budgetåret 1946/47 framfördes önskemål om en utbyggnad av det gällande provisoriet. Krigels avslutande hade givit förhoppningar om en ekonomisk återhämtning, och det hade ansetts försvarligt att man inriktade sig på en förbättring av löneställningen för statsanställda och med dem jämförliga löntagare, vilka under krigsåren kommit i en relativt eftersatt ställning. Biktlinjer hade uppdragits för en allmän lönereglering i detta syfte. Därvid hade även fastställts, att en minskning av dyrortsskillnaden i löneskalan borde eftersträvas. Med utgångspunkt från vad under dessa förhandlingar förekommit framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1946 års riksdag, nr 3, förslag i ämnet. Det betonades i propositionen, att den provisoriska löneförbättringen lämpligen borde begränsas så, att den icke föregrepe den blivande definitiva löneregleringen utan hellre lämnade utrymme för en ytterligare förbättring vid den definitiva regleringen. Även med beaktande härav hade det emellertid funnits skäligt att låta den förnyade provisoriska förbättringen gå avsevärt längre än den tidigare. Det hade därvid förutsatts, att den definitiva löneregleringen skulle komma att innebära en hoppressning av löneskalan icke blott i vad anginge dyrortsgraderingen utan även på det sätt, att de lägst avlönade finge en procentuellt sett något större löneförbättring. Genom det dittillsvarande provisoriet hade en viss sådan hoppressning skett, och ett fullföljande därav inom ramen för vad som kunde antagas bli resultatet av den definitiva löneregleringen hade synts rimligt i betraktande av att den ekonomiska påfrestningen på de anställda under krigsåren i särskilt hög grad gjort sig kännbar i de lägre lönelägena, där lönebeloppen lämnat mindre utrymme för en anpassning. Beträffande frågan om provisoriets utsträckning uppåt i löneskalan torde den definitiva löneregleringen komma att innefatta en också procentuellt sett icke oväsentlig höjning av lönerna jämväl i mellangraderna och högre grader. Med hänsyn härtill hade det ansetts skäligt att låta den provisoriska förbättringen omfatta hela löneskalan, dock utan att öka tilläggsbeloppen i de högre löneklasserna. Såväl i detta som i andra avseenden finge även den nu föreslagna löneförbättringen i viss mån betraktas som en krislönereglering med de begränsningar ur lönepolitisk synpunkt, som hade sin grund i kristidens förhållanden. Från angivna utgångspunkter hade finansministern funnit sig böra förorda en provisorisk löneförbättring enligt följande huvudsakliga riktlinjer, vilka vederbörande personalorganisationer förklarat sig kunna godtaga: Tillläggsregleringen skulle för budgetaret 1946/47 utbyggas så, att det provisoriska lönetillägget komme att omfatta hela löneskalan och för den huvudsakliga delen av denna (4 löneklassen och högre lönelägen) uppgå till årsbelopp av 750 resp. 690 och 660 kronor i ortsgrupperna A—C resp. D—F och G—I. För löneklasserna 1—3 föreslogos lönetillägg om resp. 660, 630 och 600 kronor samt för de lägsta löneklasserna, g—a, resp. 600, 570 och 540 kronor. Beräknat för medeldyrort komme dessa tillägg i stort sett att

348 medföra, all reallönen i lönelägena upp t. o. m. 7 löneklassen återfördes eller komme att översliga nivån vid krigsutbrottet. Någon förnyad utbetalning av tillfälligt barnbidrag skulle icke ifrågakomma. Förslaget förutsatte, att grunderna för kristilläggen skulle oförändrade erhålla giltighet även för budgetåret 1946/47. Vid förhandlingarna med personalorganisationerna hade framförts önskemål om att den för nästa budgetår tillämnade utbyggnaden av tilläggsregleringen mätte få någon motsvarighet även för b u d g e t å r e t 19 4 5/4 6. Med erkännande av skäligheten i detta yrkande föreslogs i propositionen, alt till samma löntagarekategorier som föreslagits skola erhålla provisoriskt lönetillägg av angiven storlek under budgetåret 1946/47 skulle under budgetåret 1945/46, vid sidan av den tidigare beslutade provisoriska löneförbättringen, utbetalas ett e n g å n g s t i 11 ä g g, uppgående till 300 kronor, oberoende av löneklass och ortsgrupp. Såväl de tillfälliga lönetilläggen för 1945/46 som de provisoriska lönetilläggen för 1946/47 skulle beträffande befattningshavare vid de affärsdrivande verken eller vid av dessa övertagna förelag eller inrättningar utgå från medel, av vilka vederbörande verks utgifter i övrigt bestredes, samt beträffande andra befattningshavare från särskilt anvisade anslag. Biksdagen biföll i allo de i proposition nr 3 framlagda förslagen ävensom i proposition nr 4 framlagt förslag, att k r i s t i 11 ä g g skulle enligt förut bestämda grunder (se del VI sid. 359) oförändrade utgå jämväl under budgetåret 1946/47. Kostnaderna för engångsutbetalningen under budgetåret 1945/46 uppskattades till omkring 49 milj. kronor, därav 19 milj. kronor vid affärsverken, kostnaderna för det provisoriska lönetillägget under budgetåret 1946/47 till 110 milj. kronor, därav 47 milj. kronor för affärsverken. Nyssnämnda belopp, 110 milj. kronor, innebar en ökning utöver motsvarande kostnader för 1945/46 med 87 milj. kronor eller, om i kostnaderna för 1945/46 inräknas jämväl det nu beslutade tillfälliga lönetillägget, en ökning med 38 milj. kronor. För täckande av ifrågavarande statsutgifter anvisades under de olika huvudtitlarna särskilda anslag resp. medgavs — i fråga om de affärsdrivande verken m. fl. — överskridande av genom riksdagens beslut maximerade anslag och anslagsposter. Bestämmelser meddelades genom kungörelse den 15 mars 1946 (nr 74) angående det tillfälliga lönetillägget för budgetåret 1945/46 samt genom kungörelse den 28 juni 1946 (nr 356) angående provisoriskt lönetillägg under budgelåret 1946/47. Levnadskostnadsindex enligt 1935 års serie, vilken låg till grund för bestämmande av kristilläggens storlek, hade från 154 den 1 juli 1945 höjts till 155 den 1 oktober s. å. men därefter åter nedgått till 154 den 1 januari 1946; för den 1 juli 1946 höjdes indextalet till 156. Dessa obetydliga förskjutningar föranledde ingen ändring i det tidigare bestämda kristillägget av

349 16 procent å resp. lönebelopp. Enligt gällande grunder skulle nämligen nämnda procenttal ändras endast om index steg till 160 eller sjönk till 140. Socialförsäkrings- och undcrstödsfrågor. I proposition till 1946 ärs riksdag, nr 220, framlade Kungl. Maj:t förslag till ny lag om folkpensionering m. m., innebärande i olika hänseenden väsentliga förbättringar i fråga om ålders- och invalidpensioneringen. Propositionen, vilken i allt huvudsakligt grundade sig på förslag av socialvårdskommittén, bifölls med smärre ändringar av riksdagen. Den nya lagstiftningen skulle träda i kraft den 1 januari 1948. Författningar i ämnet hade vid utgången av första halvåret 1946 ännu icke utfärdats. Angående provisoriskt ordnande av hithörande pensionsfrågor m. m. under övergångstiden avlät Kungl. Maj:t proposition till 1946 års riksdag, nr 231. Med hänsyn till att levnadskostnadsindex förblivit i stort sett oförändrad under det senaste året föreslogs i propositionen, att de såsom kompensation för under kriget inträffad prisstegring avsedda d y r t i d s t i l l ä g g e n å folkpensioner, invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättningar skulle under budgetåret 1946/47 utgå med samma belopp som under de närmast föregående budgetåren (se del VI sid. 360). I fråga om de p r o v i s o r i s k a f ö r s t ä r k n i n g a r n a av tilläggspensioner och invalidunderstöd förklarades däremot i propositionen, att de väsentliga förbättringar i folkpensionärernas ställning, som komme att följa av ett genomförande av förslaget till reformerad folkpensionering, syntes väl motivera en ökning av de gällande pensionsförmånerna. Som en lämplig övergångsåtgärd föreslogs en fördubbling av de provisoriska förstärkningar, som enligt senast utgångna författningar tillkommo pensionstagare, vilka åtnjöto tilläggspension eller invalidunderstöd. I samband härmed föreslogs en motsvarande höjning av de för 1945/46 utgående p r o v i s o r i s k a u t j ä inn i n g s p e n s i o n er na och utjämningsunderstöden. Biksdagen biföll de i proposition nr 231 framlagda förslagen. Erforderliga författningar utfärdades den 7 juni 1946 (nr 251—257). Kostnaderna för de ökade provisoriska förstärkningarna, utjämningspensionerna och utjämningsunderstöden beräknades för budgetåret 1946/47 till 87 milj. kronor, vilket belopp av riksdagen för ändamålet beviljades. Med bifall till proposition nr 248 beslöt riksdagen vidare såsom ett provisorium i avvaktan på en genomgripande revision av 1937 års lag om barnbidrag en höjning fr. o. m. den 1 juli 1946 av de enligt denna lag bestämda avdragsfria inkomstbeloppen med omkring 60 procent samt likaledes en höjning av de avdragsfria inkomstbeloppen enligt 1943 års lag om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslagen). Författningar i ämnet utfärdades den 7 juni 1946 (nr 241 och 242). Biksdagen biföll ävenledes i proposition nr 251 framlagda förslag om

350 höjning av maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten enligt olycksfallsförsäkringslagen och om fortsatt utbetalning till utgången av år 1947 av dyrtidstillägg åt vissa ersättnings- och livräntetagare liksom ock i proposition nr 265 gjorda anslagsäskanden för samma ändamål. Hithörande författningar utfärdades den 29 juni 1946 (nr 350—352). Anslag till fortsatta kristillägg till sjukkassor enligt tidigare fastställda grunder anvisades för budgetåret 1946/47 till ett belopp av 4-6 milj. kronor. 1944 års förordning om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor gavs genom förordning den 28 juni 1946 (nr 331) fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1947.

14. Byggnads- och bostadsväsendet. Bostadsförsörjningen. De anslag, som 1945 års riksdag beviljat till främjande av bostadsbyggnadsverksamheten under budgetåret 1945/46 (se del VI sid. 367), visade sig senare otillräckliga för fullföljande av det uppställda allmänna byggnadsprogrammet. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag i propositionerna nr 2 och 163 till 1946 års riksdag anvisade riksdagen fördenskull å tilläggsstat för 1945/46 följande ytterligare anslag: på driftbudgeten: till bidrag till inrättande av pensionärshem 2 milj. kr. på kapitalbudgeten: till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet 25 » » » lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer . . 20 » » » lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder 3 » •

I proposition nr 279 framlade Kungl. Maj:t sedermera förslag angående fortsatt främjande av bostadsförsörjningen. I propositionen anfördes inledningsvis, att den statliga stödpolitiken till förmån för bostadsförsörjningen omfattade ett antal verksamhetsgrenar, som tillkommit successivt och under olika förutsättningar. En samordning av de olika stödformerna samt mellan dessa och socialpolitiken i övrigt måste eftersträvas. Den rådande situationen på bostadsmarknaden karakteriserades, framhölls det, av en betydande bostadsbrist i tätorterna. Denna brist hade sitt ursprung i den våldsamma nedgång i bostadsproduktionen, som blev en följd av kreditkrisen i början av kriget. De kreditpolitiska stödåtgärder, som med anledning härav vidtogos från statens sida, blevo visserligen ganska snabbt effektiva så tillvida, att bostadsbyggandet åter kom i gång i betydande omfattning. Verkningarna av bostadsreservens förbrukning under de första krigsåren hade emellertid icke kunnat övervinnas. Detta förhållande berodde främst på att materialknapphelen under krigets senare år omöjliggjort en bostadsproduktion tillräckligt stor för att såväl återställa bostadsreserven som tillgodose den till följd av krigshögkonjunkturen starkt ökade bostadsefterfrågan i stadssamhällena. Mätt i siffror utgjorde den förhandenvarande bostadsbristen, inklusive uppbyggande av en bostadsreserv, c:a 50 000 lägenheter.

352 I fortsättningen redogjordes i p r o p o s i t i o n e n för de a l l m ä n n a riktlinjer för den f r a m t i d a b o s t a d s p o l i t i k e n s a m t de förslag till låne- och b i d r a g s f o r m e r , s o m b o s t a d s s o c i a l a u t r e d n i n g e n utvecklat i sitt i slulet av å r 1945 ö v e r l ä m n a d e s l u t b e t ä n k a n d e (del I), ä v e n s o m de i ä r e n d e t h ö r d a remissinstansernas uttalanden. Det material som utredningen framlagt till belysande av den svenska bostadsstandarden utvisade, att utrustningsstandarden var låg i det äldre bostadsbeståndet och att utrymmesslandarden i allmänhet var otillfredsställande. Uppskattningsvis saknade mera än en tredjedel av samtliga bostadslägenheter år 1945 vatten och avlopp. Sannolikt nära en fjärdedel voro överbefolkade i den meningen, att de beboddes av mera än två personer per boningsrum. Utredningen hade uppställt som allmänna mål för bostadspolitiken, att den akuta bostadsbristen hävdes beträffande såväl utrymmet som utrustningen. I fråga om utrymmet hade utredningen som norm för den närmaste framtiden angivit högst två boende per boningsrum. Detta innebure, att produktionen borde inriktas på två- och trerumslägenheter, medan däremot enrumslägenheter borde byggas endast under särskilda omständigheter. I fråga om utrustningen innebure målsättningen, att huvudparten av alla lägenheter borde uppfylla de anspråk, som numera uppställdes för nybyggnad i städerna. Förverkligandet av detta program förutsatte dels ett utökande av bostadsbeståndet, dels en sanering av stora delar av det redan förefintliga. Utredningen antog, att det skisserade programmet borde kunna förverkligas under en tidrymd av 15 år. Avvecklingen av bostadsbristen borde kunna genomföras under en tid av 3—5 år. Beträffande landsbygden framhölls vikten av att de rådande faktiska bostadsförhållandena klarlades samt att underlag skapades för åtgärder för en ur jordbrukspolidsk och samhällsbildningssynpunkt rationell lokalisering av bebyggelsen. Rörande bostadskostnaderna hade utredningen framställt kravet, att de för en rimlig familjebostad borde nedbringas till ett belopp motsvarande högst 20 procent av en genomsnittlig industriarbetarinkomst. Betydelsen av lokala undersökningar av hyresbetalningsförmågan underströks liksom av en upplysnings- och propagandaverksamhet till föremål för en höjd bostadskultur. Med utgångspunkt i sin bostadssociala målsättning hade utredningen undersökt, hu ruvida förutsättningarna på arbetsmarknaden vore sådana, att programmet kunde ge nomföras. Härvid hade utredningen kommit till det resultat, att skäl av sysselsättnings politisk art under vissa perioder utgjorde ytterligare motiv för det bostadssociala pro grammet. Bostadsproduktionens stabilisering sades sålunda vara ett intresse icke endast ur bostadsförsörjningens synpunkt utan även med hänsyn till den allmänna konjunkturutvecklingen och arbetsmarknaden. Även med hänsyn till teknisk rationalisering, utnyttjandet av maskinella hjälpmedel, sysselsättning av en fast arbetarstam, utbyg gandet av kollektiva anordningar o. s. v. vore det av vikt, att en flerårig produktions plan kunde fullföljas någorlunda ostörd av oberäkneliga växlingar i det allmänna konjunkturläget. Till det a l l m ä n n a m å l för bostadspolitiken, s o m b o s t a d s s o c i a l a u t r e d n i n g e n uppställt, anslöto sig socialministern och r i k s d a g e n . B e t r ä f f a n d e utr y m m e s n o r m e n , högst två b o e n d e p e r b o n i n g s r u m , ifrågasattes i r i k s d a g e n . h u r u v i d a d e n s a m m a b o r d e u p p r ä t t h å l l a s för familjer m e d m y c k e t s t o r t b a r n a n t a l s a m t h u r u v i d a d e n icke ä v e n i vissa a n d r a fall skulle i n n e b ä r a en allt för g e n o m g r i p a n d e o m ä n d r i n g a v b o s t a d s v a n o r n a . I n o m r i k s d a g e n u t t a l a d e s v i d a r e en t v e k a n , h u r u v i d a u t v e c k l i n g e n p å

353 andra områden inom samhället kunde antagas medgiva programmets förverkligande inom 15 år. Bland remissinstanserna hade faran för att bostadsprogrammet komme att väsentligen hämma utvidgningen och moderniseringen av den industriella produktionsapparaten särskilt understrukits av näringslivets bostadsdelegation (en kommitté, tillsatt av Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund). Biksdagen anslöt sig till ett uttalande av konjunkturinstitutet, att bostadsproduktionens framtida omfattning torde komina att bli beroende av sysselsättningspolitiska överväganden, utvecklingen av våra totala produktiva resurser samt den angelägenhetsgrad, som komme att tillmätas bostadsbehoven i förhållande till övriga behov. Såsom institutet framhållit, kunde den framtida konjunkturutvecklingen bli sådan, att det kunde te sig befogat att påskynda saneringsverksamheten, i vilket fall det uppställda målet skulle kunna nås snabbare än vad utredningen räknat med. Den motsatta möjligheten borde dock — särskilt med hänsyn till de senaste erfarenheterna i fråga om tillgång på material och arbetskraft — icke helt uteslutas. Beträffande statens tertiärlåneverksamhet föreslog Kungl. Maj:t —• i likhet med utredningen — att ränta å tertiärlån som beviljades allmännyttiga bostadsföretag nedsattes till 3 procent. Kriterierna på dylika allmännyttiga bostadsföretag — vilka enligt utredningens mening borde anförtros huvuddelen av produktionen och förvaltningen av hyreshus — vore enligt utredningen, att företagen arbetade utan enskilt vinstsyfte samt under samverkan med och tillsyn av kommun. Vidare borde tertiärlånets övre gräns för kommuner och allmännyttiga företag — i avseende å vilka vederbörande kommun iklädde sig skyldighet att gentemot statsverket i viss utsträckning ansvara för förluster uppkomna vid fastighetsförvaltningen — bestämmas till 100 procent av avkastningsvärdet och för kooperativt organiserade företag, som arbetade utan enskilt vinstsyfte och under betryggande kontroll, till 95 procent av samma värde. Beträffande den enskilda produktionen av hyreslägenheter hade utredningen föreslagit, att tertiärlån skulle beviljas mot en ränta av 4 procent och inom högst 90 procent av fastighetsvärdet. I propositionen förordades en räntesats om 3 procent även för enskilda byggnadsföretagare. För att hindra spekulativt missbruk av de statliga lånen borde under de första tio åren av lånets löptid, utöver den vanliga amorteringen, en extra avbetalning erläggas uppgående till 1*5 procent av lånets ursprungliga belopp. Under dessa förutsättningar borde den övre gränsen för lånen sättas till 85 procent av fastighetsvärdet. Möjlighet borde dock hållas öppen för byggnadslånebyrån att, då synnerliga skäl förelåge, bevilja lån inom högst 90 procent av sagda värde. Biksdagen biföll i nu nämnda punkter Kungl. Maj:ts förslag. I fråga om sekundärkrediten hänvisades i propositionen till att de enskilda kreditgivarna måhända icke skulle vara beredda att utlämna sådan kredit 23—618064

354 mot endast 3 procents ränta. Med hänsyn härtill föreslogs för allmännyttiga och kooperativa företag en »fördjupning» av tertiärlånen ned till den föreslagna primärlånegränsen, 60 procent av avkastningsvärdet. Vidare föreslogs en utsträckning av räntegarantiens giltighetstid samt maximering av ränteeftergift för viss extra lånekostnad. Dessa förslag fann riksdagen böra tagas under bedömande först i samband med 1945 års bankkommittés blivande förslag. Beträffande systemet med tilläggslån uttalades i propositionen och underströks av riksdagen, att detta ej borde bevaras som subventionsform längre än nödvändigt; det syntes dock ej lämpligen böra avskaffas omedelbart. Tertiärlåneverksamheten för enfamiljshus förutsattes i propositionen tills vidare böra fortgå under oförändrade former. Biksdagen ifrågasatte emellertid, huruvida icke en viss räntenedsätlning borde kunna ifrågakomma i avseende å sådana äldre tertiärlån för enfamiljshus, som löpte med högre ränta än 3-6 procent. För förbättringslån och lantarbetarbostadslån bestämdes räntefoten i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag till oförändrat 3-25 procent. Uppskovet med och omprövningen av de för bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden gällande bestämmelserna, vartill utredningen framlagt förslag, finge dock enligt riksdagens mening icke innebära, att landsbygdens bostadsfråga eftersattes. Med bifall till av Kungl. Maj:t i propositionen gjorda äskanden beviljade riksdagen för budgetåret 1946/47 följande anslag till bostadsförsörjningens främjande: på driftbudgeten:

Milj. kr.

till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer » bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden » bidrag till inrättande av pensionärshem på kapitalbudgeten: till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer • lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden » lånefonden för bostadsbyggande (nyinrättad) i tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet » lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder » lån till bostadsförbättringsverksamhet

70 15 220 50 6 8

I enlighet med de grunder som utvecklats i proposition nr 279 utfärdade Kungl. Maj:t den 28 juni 1946 kungörelse (nr 551) om tertiärlån och tillläggslån för flerfamiljshus, vilken trädde i kraft den 1 juli 1946. Härigenom upphävdes kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag, i vad sistnämnda kungörelse avsåg flerfamiljshus.

355 Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten. Den statliga regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten gällde alltjämt under redovisningsperioden. Med hänsyn till de alltmer ökade svårigheterna att anpassa byggnadsverksamhetens omfattning efter den fortfarande knappa tillgången på olika slag av byggnadsmaterial och för att samtidigt motverka en alltför stark ansvällning av byggnadsarbetarekåren på bekostnad av andra yrkesgrupper visade det sig nödvändigt att ytterligare skärpa regleringen. Kungl. Maj:t utvidgade därför från den 1 juni 1946 genom kungörelse den 24 maj 1946 (nr 222) den tillståndsreglerade delen av byggnadsverksamheten, vilken, med vissa undantag, kom att omfatta även de s. k. tremannaarbetena. Beträffande redan igångsatta tremannaarbeten meddelades dock vissa övergångsbestämmelser. Utan byggnadstillstånd fingo fr. o. m. nämnda dag bedrivas endast följande slag av arbeten: 1) ny-, lill- och ombyggnadsarbete, som av någon utfördes för egen räkning med hjälp av hemmavarande familjemedlemmar; 2) reparations- och underhållsarbete, för vars utförande sysselsattes högst tre personer, varvid eventuella specialarbetare av alla slag skulle vara inräknade i nämnda antal; samt 3) vissa mindre arbeten för stat och kommun. För arbeten som genom de nya bestämmelserna bragts in under regleringen utfärdade Kungl. Maj:t generellt byggnadstillstånd i förening med länsarbetsnämndsklausul, vilken innebar att vederbörande länsarbetsnämnd på därom gjord framställning ägde att med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden besluta om bl. a. tid för arbetets påbörjande och eventuellt även om avbrott i detsamma. Beträffande pensionärshem för vilka statsbidrag beviljats hade Kungl. Maj:t redan den 18 januari 1946 meddelat dylikt generellt byggnadstillstånd. Under första halvåret 1946 inkommo 19 612 ansökningar om byggnadstillstånd. Den beräknade totalkostnaden för dessa arbeten utgjorde 1 694-7 milj. kronor. Under samma tid biföllos 1 788 ansökningar av Kungl. Maj:t Beviljade

ansökningar.

Milj. kr.

Byggnader för Månad

Bostads- jordhus(exkl. bruk, personal- skogsbostäder) bruk 0. fiske

industri

samfärdsel

handel

förvaltning, sjukvård, skolor m. m.

AnMililäggtära ningsarbearbeten ten

Januari . . . . Februari . . . . Mars

82-1 73-9 133-2 96-2 84-9 96-3

3-6 6-3 7-3 7-4 8-1 5-3

42-2 42-7 38-9 41-4 47-8 35-6

22-1 25-5 2-1 3-5 8-6 5-3

4-1 4-5 6-7 5-7 7-3 4-4

13-9 13-8 29-3 14-1 20-9 18-7

8-4 11-3 11-0 10-1 14-5 13-6

5-3 1-7 1-8 3-9 7-1 2-5

Summa

566-6

38-0

248-6

67-1

32-7

110-7

68-9

22-3

Avslagna ansökSum- ningar ma Milj. kr. 181-7 179-7 230-3 182-3 199-2 181-7

14-9 12-2 15-6 21-1 25-6 26-7

1 154-9 116-1

356 och 13 321 av arbetsmarknadskommissionen. I statistiken över beviljade ansökningar ingå därutöver 1 831 ärenden avseende barnrikehus och pensionärshem, för vilka generellt byggnadstillstånd meddelats. Sammanlagt avslogos 1 235 ansökningar, därav 47 av Kungl. Maj:t. De beräknade byggnadskostnaderna för under halvåret beviljade och avslagna ansökningar utgjorde resp. 1 154-9 och 116-1 milj. kronor. Dessa belopp fördelade sig såsom sammanställningen å föregående sida visar. Beträffande under halvåret beviljade ansökningar avseende bostadshus lämnas här nedan en sammanställning över antalet lägenheter av olika typer i hela landet samt i tätorter. Även personalbostäder ingå i sammanställningen.

L ä g e n h e t s t y p

2 rum och kök eller kokvrå 5 eller flera rum och kök Samtliga lägenheter

Hela

riket

Städer med Övriga städer över 30 000 och tätorter inv.

1 818 2 541 3 375 10 329 9 056 3 362 1794

437 1072 1 150 3 890 2 466 654 226

1 166 1346 1978 5 287 4 577 1 609 929

32 275

9 895

16 892

Hyresregleringen. Som omnämnts i del VI sid. 370 fick den genom lagarna den 19 juni 1942 (nr 429 och 430) tillskapade hyresregleringen utsträckt giltighet t. o. m. den 30 september 1946. Genom lagar den 29 mars 1946 (nr 87 och 88) blev härefter hyresregleringens giltighet ytterligare förlängd t. o. m. den 30 september 1947. I samband med denna förlängning infördes i hyresregleringslagen en ny paragraf, 8 a §, med bestämmelser om rätt i vissa fall att övertaga lägenhet. Bestämmelserna inneburo d e l s att, då en lägenhet förhyrts av två — äkta makar eller andra — eller flera samt hyresförhållandet skulle upphöra på grund av åtgärd eller underlåtenhet av någon av dem, de övriga eller någon av dem skulle äga att under vissa förutsättningar övertaga lägenheten, d e l s o c k att motsvarande rätt skulle tillkomma make med avseende å bostadslägenhet som förhyrts av andra maken ensam. Ytterligare en lagstiftningsåtgärd vidtogs å hyresregleringens område genom lagarna den 14 december 1945 (nr 797 och 798) med vissa ändringar i lagen om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt (kontrollagen) och en därmed sammanhängande ändring i hyresregleringslagen. Ändringarna syftade till att effektivisera kontrollen av de priser, som betingades för upplåtande av lägenheter i annan form än genom vanlig uthyrning, d. v. s. me-

357 deist bostadsrätt eller genom upplåtelse eljest för längre tid i s. k. bostadsföreningar eller dylikt. Under tiden 1 juli 1945—30 juni 1946 förordnade Kungl. Maj:t om hyresregleringens tillämpning inom ytterligare ett trettiotal orter i landet. Statens hyresråd bedrev under den tid, varom nu är fråga, sin verksamhet efter samma linjer som förut. Hyresrådets största arbetsbörda bestod alltjämt i prövningen av besvärsmål. Antalet under budgetåret 1945/46 inkomna besvärsmål utgjorde i runt tal 3 500, vilket i förhållande till tidigare budgetår innebar en ökning av c:a 300 mål. Trots detta och trots målens alltmer komplicerade beskaffenhet kunde balansen av icke avgjorda besvärsmål något nedbringas, ökningen av antalet inkomna besvärsmål hänförde sig huvudsakligen till de s. k. »nybyggnadsmålen», d. v. s. mål rörande fastställande av grundhyror i fastigheter uppförda efter den 1 januari 1942. Till ledning för hyresnämnderna vid prövningen av dylika mål utfärdade hyresrådet den 14 februari 1946 ett nytt cirkulär (nr 36) innefattande föreskrifter och anvisningar angående hyressättning i nybyggda hus m. m. I översikten för budgetåret 1944/45 (del VI sid. 370) redogöres för hyresrådets beslut att icke medgiva generell hyreshöjning för tiden intill den 30 september 1946. Efter behandling av samma fråga beträffande tiden efter nyssnämnda tidpunkt fann hyresrådet i beslut den 29 maj 1946 ej heller skäl att för tiden 1 oktober 1946—30 september 1947 medgiva sådan höjning. över detta hyresrådets beslut anförde Sveriges fastighetsägareförbund besvär hos Kungl. Maj:t.

15. Sjukvård och läkemedelsanskaffning. Medicinalstyrelsens materielnämnds verksamhet fortgick jämväl under första halvåret 1946 efter de riktlinjer, som angivits i Kungl. Maj:ts brev den 17 januari 1941. De genom krigsslutet möjliggjorda ökade handelsförbindelserna med utlandet medförde under halvåret en påtaglig förbättring i försörjningsläget beträffande sådana varor, som tillhörde materielnämndens verksamhetsområde. Nämnden kunde därför upphäva ransoneringsföreskrifterna beträffande ett flertal viktiga läkemedel, som omfattats av den mellan nämnden och droghandelsfirmorna träffade överenskommelsen om frivillig handelsreglering av vissa läkemedel m. m. Sålunda undantogos från regleringen kalciumdiuretin, coffein, diuretin, theobromin, kodeinfosfat, papaverinhydroklorid, kinin, kininhydroklorid, kininhydrobromid och kininsulfat. I samband härmed kunde nämnden hos handelskommissionen föreslå upphävande av de inskränkningar i rätten till fri införsel av vissa läkemedel, som bl. a. av försörjningspolitiska skäl ansetts erforderliga under tidigare bristsituation. Av varor som nämnden sålunda ansåg böra frigöras från särskilda införselföreskrifter må utöver ovannämnda särskilt framhållas acetylsalicylsyra. Införselregleringen av detta läkemedel hade, förutom av nyssnämnda skäl, tillkommit för att intill en viss garantisumma trygga avsättningen av den på statligt initiativ vid Aktiebolaget Bofors igångsatta inhemska tillverkningen enligt mellan bolaget och staten träffad överenskommelse (se del VT sid. 74). Denna garantisumma, motsvarande visst avskrivningsvärde av bolagets för fabrikationen uppförda anläggningar, uppnåddes under halvåret av bolagets försäljning. De av materielnämnden sålunda framlagda förslagen godkändes av Kungl. Maj:t och medförde därav föranledda författningsändringar. Nämndens tidigare uppsagda avtal med vederbörande importörer om regleringen av handeln med röntgenfilm upphörde att gälla den 1 februari 1946. Ny läkemedelsinventering företogs den 1 april 1946. Denna uppvisade ett tillfredsställande försörjningsläge utom beträffande några importvaror (bismuthi tribromphenolse och kamfer). Inventeringen föranledde därför inga andra åtgärder än sådana som ansågos erforderliga för att bereda ökad

359 tillgång av nyssnämnda varor. Särskilda inventeringar företogos därjämte beträffande insulin och rönlgenrör, men någon allmän inventering av sjukvårdsmateriel i övrigt ansågs icke erforderlig. I början av året förmärktes en viss knapphet på syfilisläkemedel, särskilt neosalvarsan, vilket föranledde nämnden att från England importera och hos reservförrådsnämnden upplägga ett lager av ersättningsmedlet novarsenobillon. Efter verkställd utredning avgav nämnden till reservförrådsnämnden förslag rörande fortsatt lagerhållning av vissa läkemedel m. m. Efter remiss från handelskommissionen verkställde materielnämnden utredningar och framlade förslag rörande varuutbytet i avseende å läkemedel och sjukvårdsmateriel med Schweiz, Storbritannien och övriga länder tillhörande den s. k. sterlinggruppen, Spanien, Italien, Frankrike, Tjeckoslovakien, Ungern och Bulgarien. Till handelskommissionen och andra vederbörande myndigheter avgav nämnden liksom tidigare yttranden i importoch exportlicensfrågor rörande nämnda varor. Nämndens upphandlingsverksamhet för den internationella hjälpverksamhetens räkning fortgick i oförminskad omfattning. Efter uppdrag av svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet verkställde nämnden sålunda inköp och leveranser av läkemedel och sjukvårdsmateriel av olika slag och storleksordning, avsedda för Polen, Finland, Österrike, Bumänien, Bulgarien och Sovjetunionen. Börande nämndens förvaltning av den för beredskapssjukhusen anskaffade utrustningen må anföras, att nämnden efter Kungl. Maj:ts bemyndigande verkställde försäljningar till svenska sjukvårdsinrättningar av materiel, vara viss knapphet gjort sig gällande, särskilt textilvaror. Försäljningarna skedde till största delen över Svenska landstingsförbundet. Arbetet med den under augusti 1945 vidtagna inventeringen av all beredskapsmateriel slutfördes till största delen under första halvåret 1946. Inventeringen utvisade inga nämnvärda brister i lagerbehållningen utom beträffande de beredskapssjukhus, som enligt medicinalstyrelsens beslut varit öppna under 1945 och 1946 för vård av sjuka flyktingar m. fl. Som en följd av det förbättrade importläget kunde materielnämnden under halvåret nedlägga sin verksamhet beträffande medicinalväxter. Nämnden ansåg emellertid detta arbete och de därvid samlade erfarenheterna kunna få sådan betydelse för framtiden, att en viss organisation av odlingsoch insamlingsverksamheten fortfarande borde äga bestånd. För den inhemska odlingens del trädde nämnden därför bl. a. i förbindelse med lantbrukshögskolan för att å jordbruksförsöksanstalten söka åstadkomma en försöksodling av för inhemsk odling lämpliga och ur angelägenhetssynpunkt betydelsefulla medicinalväxter. Beträffande insamlingsverksamheten träffade nämnden överenskommelse med Sveriges apotekareförbund och vissa större droghandelsföretag, enligt vilken apoteksinrättningarna och droghandlarna skulle övertaga den verksamhet för provning och avsättningsförmed-

360 ling av inom landet odlade eller insamlade medicinalväxter, som dittills omhänderhafts av materielnämnden. I proposition 1946 nr 170 omförmälde Kungl. Maj:t, att av de till utrustning m. m. av b e r e d s k a p s s j u k h u s vid krig eller krigsfara anvisade anslagen, sammanlagt 16-7 milj. kronor, vid ingången av år 1946 återstod odisponerat ett belopp av c:a 1*9 milj. kronor. Del meddelades, att flertalet av de beslutade beredskapssjukhusen numera kunde återställas till ägarna för fredsmässigt bruk men att vissa av dem måst tagas i bruk och fortfarande voro behövliga för vård av utländska medborgare, vilka av Boda korset och andra organisationer överförts till vårt land. För bestridande av härmed förenade kostnader hemställde Kungl. Maj:t, att återstående medel å ifrågavarande anslag finge tagas i anspråk under budgetåret 1946/47. Biksdagen biföll denna hemställan.

16. Priser och prisreglering. översikt av prisutvecklingen. Under senare delen av år 1945 hade en viss sänkning av parti- och imporlpriserna inträtt. Denna var emellertid koncentrerad till vissa speciella varugrupper, såsom bensin, oljor och metaller. Prisnedgången avstannade i huvudsak vid årsskiftet 1945/46. Under första halvåret 1946 voro prisförändringarna mindre. Kommerskollegii partiprisindex sjönk ytterligare mellan december 1945 och januari 1946 med 3 procent, sammanhängande med lägre priser på flytande bränsle, men under tiden januari—juni 1946 inträffade i stället en mindre ökning med 1 procent, som framför allt härledde sig av att dyrare amerikanska kol måste ersätta de billigare polska ävensom av prishöjningar på koppar och produkter därav samt trävaror. De lägre brännoljepriserna framkallade en nedgång i kommerskollegii importprisindex från december 1945 till januari 1946 med ej mindre än 8 procent. Mellan mars och april inträffade en ytterligare sänkning med 2 procent, sammanhängande med vissa förändringar i kolpriserna. En viss uppgång i priserna på de svenska exportvarorna inträffade under vårens lopp som följd av den uppdrivna utländska efterfrågan. Kommerskollegii exportprisindex steg under ifrågavarande tidsperiod med 7 procent. Kommerskollegii parti-, import- och exportprisindex under tiden december 1945—juni 1946 återges nedan, varvid indextalen omräknats med augusti 1939 == 100. December 1945 Januari 1946 Februari » Mars » April » Maj » Juni i

Partiprisindex 171 166 167 166 166 167 168

Importprisindex 249 230 231 229 225 225 226

Exportprisindex 176 182 182 183 184 186 189

Den procentuella förändringen för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex under olika perioder sedan krigsutbrottet redovisas i efterföljande sammanställning. Det måttliga prisfall som ägde rum under första halvåret efter krigets avslutande hade, som framgår av det sagda, i huvudsak bromsats upp under förra delen av 1946. Att döma av kommerskollegii importprisindex skulle importprisläget i stort sett ha varit stabilt under första halvåret 1946. Vissa

362 P r o c e n t u e l l f ö r ä n d r i n g för o l i k a v a r u g r u p p e r i iommerskollegii partiprisindex lo

H

3&c c 3 3

<— Uppdelning ning:

av

varorna

efter

Konsumtionsvaror U p p d e l n i n g a v v a r o r n a efter

1 M

I n

I B - * <j>

r-t

rf" eh rH

O

r,

CO - f

i S3 ^ os

la 2 •*

C> TI*

• * Oi

2; O °> r*

c

'e O

te 3

rH

S c ~ y •a s 1 s 33 .9. 3 3, B 1 3 5 . "0 3 .3, *1 >"3

£

16 38 54 18 23

23 10 84 8 23

3 11 4 4 11

4 5 12 3 3

2 0 0 0 0

19 31

•>:>,

12 — 2 2 6 — 1 8

ö s

JM Q *2 < 5«"" 1 —^

använd1 0 2 0 — 2

— 2 4 59 1 — 4 71 — 9 — 29 113 1 1 38 — 2

— 2 — 4 3 0 — 3 — 4

62 66

härkomst: 20

andra uppgifter, bl. a. prisindextal beräknade på grundval av handelsstatistiken, tydde emellertid på en viss stegring i importprisnivån. Av särskild betydelse var vidare, att för ett mycket stort antal varor importpriserna lågo högre än de inhemska priserna. Så var framför allt fallet på textilområdet. Likaså lågo de svenska exportpriserna i stor utsträckning över priserna på hemmamarknaden. De internationella råvarunoteringarna, som under hösten 1945 visat en tvekande utveckling, kommo att under våren 1946 förete en accentuerat stigande tendens. Moody's råvaruindex steg sålunda under tiden december 1945—juni 1946 med c:a 15 procent. Även de amerikanska partipriserna stego kraftigt under denna tid. De fraktsänkningar som man hoppades skulle följa på den internationella sjöfartspoolens upplösning i mars 1946 uteblevo i stort sett. Tillsammans med lönestegringstendenserna inom landet betydde de utländska prisstegringstendenserna ett ökat tryck på den svenska prisnivån jämfört med läget under tiden närmast efter krigets avslutande. Förändringarna i detaljpriserna voro att döma av gängse indextal under förra delen av 1946 liksom under föregående halvår ytterst obetydliga. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex steg sålunda mellan december 1945 och juni 1946 med 2 enheter till 243 (1914 = 100), beroende på dels omräkning av skatteposten vid beräkningstillfället i mars med hänsyn till det förbättrade inkomstunderlaget, dels höjda livsmedelspriser i juni. Biksbankens konsumtionsprisindex steg med 0-7 procent. En sammanfattande översikt av uppgången i prisutvecklingen enligt kommerskollegii partiprisindex, riksbankens konsumtionsprisindex och socialstyrelsens levnadskostnadsindex (1935 års serie) sedan krigsutbrottet lämnas i tabellen å sid. 363, vilken anger den procentuella stegringen eller sänkningen från kvartal till kvartal. Under det första året efter vapenstilleståndet, tiden juni 1945—juni 1946, hade kommerskollegii partiprisindex sjunkit med 5 procent, medan

1939 4. kv 1940 1. » . . . . 2. » . . . . 3. » . . . . 4 . » . . .. 1941 1. * . . .. 2. » . . .. 3 . * . . .. 4. » . . . . 1942 1. » . . . . 2. » . . .. 3 . » . . .. 4. »

Partiprisindex

Konsumtionsprisindex

Levnadskostnadsindex

11-9 6-1 2-1 4-2 7-4 5-6 2-4 1-2 2-3 2-8 2-2 2-1 1-6

4-6 3-8 3-7 3-3 4-4 6-0 1-5 2-0 2-6 2-4 1-3 2-4 1-4

4-6 4-4 4-2 1-6 3-2 7-7 0-0 0-7 2-8 4-1 0-7 0-7 0-0

1943 1. kv. .. 2. » 3. » . . 4. » . . 1944 1. » 2. » 3. » .. 4. » . . 1945 1. » . . 2. » . . 3. » . . 4. » 1946 1. » 2. * . .

Partipris-

Konsumtionsprisindex

1-0 0-0 — 1-0 0-0 0-0 1-0 — 0-5 — 0-5 0-5 0-5 — 3-0 — 0-5 — 3-2 1-1

— 0-2 — 0-2 — 0-3 0-1 — 0-1 0-1 — 0-1 — 0-2 0-1 — 0-1 — 0-3 — 0-3 0-4 0-3

Levnadskostnadsindex 0-0 0-0

O-o 0-7 0-0 0-0 0-6 — 0-6 0-6 — 0-6 0-6 — 0-6 0 1-3

socialstyrelsens levnadskostnadsindex stigit med 1 procent. Det kan vara av intresse att jämföra dessa siffror med utvecklingen under tiden närmast efter det första världskrigets avslutande. Även då hade m a n väntat sig ett avsevärt prisfall i och med att den extraordinära varuknappheten hävdes och frakter och importpriser började sjunka. Prisnedgången kom emellertid att bliva mindre än vad man räknat med och den efterträddes relativt snart av en ny inflationskonjunktur. Under tiden från krigsutbrottet 1914 till krigets avslutande 1918 steg socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 170 procent och prof. Silverstolpes partiprisindex med 270 procent. Under året närmast efter vapenstilleståndet visade levnadskostnaderna en svagt sjunkande tendens. Levnadskostnadsindex sjönk under tiden januari 1919—januari 1920 med 3 procent. Den avgörande nedgången i levnadskostnaderna kom först två å r efter vapenstilleståndet. Prof. Silverstolpes partiprisindex hade fram till oktober 1919 sjunkit med 16 procent, då en ny prisstegring satte in, som varade fram till sommaren 1920 och som återförde partiprisnivån till läget i slutet av 1918. Vid mitten av år 1920 nåddes Sverige av det kraftiga internationella prisfallet. Den allmänna prispolitiken. I efterföljande kapitel angående penningväsendet lämnas ett utdrag ur bankofullmäktiges skrivelse den 21 mars 1946, vari beträffande riktlinjerna för penningpolitiken under den närmaste framtiden uttalades, att 1944 års program borde härutinnan alltjämt tills vidare fasthållas. Finansministern anslöt sig jämväl härtill i propositionen angående fortsalt befrielse för riksbanken från guldinlösningsskyldigheten, nr 218. Finansministerns yttrande innehöll' i övrigt bl. a. följande. När det penningpolitiska programmet de två senaste åren formulerats så, att penningpolitiken borde avse en stabilisering av prisnivån, resp. inriktas på en förbättring av penningvärdet, i den mån den extraordinära varuknappheten minskade samt import- och produktionskostnaderna nedginge, hade man förutsatt, att efter

364 en första övergångstid efter vapenstilleståndet en förbättrad varuförsörjning skulle undanröja vissa för krigshushållningen karakteristiska orsaker till höga priser. övergångstiden hade blivit längre än väntat, och därmed hade följt en ökad ovisshet om hur den framtida utvecklingen komme att gestalta sig. Ju längre övergångstiden bleve, desto större vore nämligen risken att pris- och lönerörelser på de stora internationella marknaderna medförde sådana förändringar i den allmänna prissituationen, att en ökad varutillgång icke finge samma prissänkande effekt som eljest. I detta ovissa läge komme penningpolitiken närmast att få inriktas på en stabilisering av penningvärdet och i övrigt att bli av avvaktande karaktär. Under rådande förhållanden måste man räkna med att krigstidens knapphelshushållning även i fortsättningen komme att bestå och att försiktighet alltjämt måste iakttagas vid löne- och jordbrukspolitikens utformning. Detta vore en naturlig och ofrånkomlig konsekvens av att Sverige måste bära sin del av de allmänna försörjningssvårigheterna genom att avstå från import till förmån för sämre ställda länder samt godtaga den export som vore nödvändig såsom led i det internationella återuppbyggnadsarbetet. Situationen komplicerades genom det höga, delvis just av varubristen betingade prisläget i de länder, med vilka vi drevo handel. Denna faktor måste beaktas särskilt vid utformningen av vår exportpolitik. Det vore givetvis angeläget alt undvika, att det internationella marknadsläget finge sådana återverkningar på det svenska näringslivet, att en senare anpassning efter ändrade förhållanden försvårades eller förhindrades. Sammanfattningsvis kunde sägas, att målsättningen för penningpolitiken kvarstode oförändrad och att man i fråga om medlen alltjämt tvingades att anlita de utvägar som prövats under kriget. Som ett nytt moment tillkomme den återhållsamhet, som kunde bli nödvändig vid exportpolitikens utformning på grund av en stigande pristendens utomlands och varuknapphet på hemmamarknaden. Bankoutskottet underströk, att i rådande läge behov alltjämt förelåge av en fortsatt priskontroll i förening med en reglering av förbrukningen inom mera utpräglade knapphetsområden. Därjämte kunde en skärpt kontroll över investeringsverksamhetens omfattning och inriktning bliva erforderlig i syfte att begränsa anspråken på arbetskraft. Med hänsyn till det ömsesidiga samband som förelåge mellan pris- och lönepolitiken fann utskottet anledning att liksom föregående år varna mot konsekvenserna av en prisuppdrivande lönestegring. I riksdagsmotioner framförda yrkanden på att den statliga priskontrollen skulle fortbestå även efter krisens upphörande och framför allt inriktas på att bryta förefintlig monopolprissättning föranledde vederbörande riksdagsutskott att inhämta yttranden i ämnet av vissa myndigheter och organisationer. I flertalet av dessa yttranden underströks önskvärdheten av att kristidens priskontroll måtte avskaffas, så snart varuknappheten och de förhållanden i övrigt som föranlett densamma upphörde. (Praktiskt taget enda undantaget utgjorde Landsorganisationens uttalande.) Den fria konkurrensen innefattade, framhölls det, i sig ett betydligt verksammare medel mot för höga priser än en statlig prisreglering, vilken vid sjunkande prisnivå t. o. m. måste anses ha en tendens att hålla priserna uppe och därigenom konservera prisrelationer, som icke svarade mot de mark-

365 nadsmässigt betingade, vilket lätt ledde till en snedvridning av produktionen. Av priskontrollnämnden påpekades, att fortsatt prisreglering inom landet för att bliva effektiv kunde komma alt kräva en mer eller mindre djupgående reglering även av utrikeshandeln. Prisreglering på hemmam a r k n a d e n fordrade som komplement prisreglering av importen och eventuellt även av exporten. Emellertid framhölls härjämte allmänt i remissyttrandena, att därest och i den mån den fria konkurrensen genom monopolistiskt inriktade överenskommelser eller på annat sätt sattes ur funktion, vore en samhällelig reaktion häremot önskvärd till förekommande av missbruk. Härtill vore dock en allmän priskontroll icke det lämpliga hjälpmedlet. Med sådan motivering avstyrktes även de ifrågavarande motionerna av vederbörande riksdagsutskott, varefter de av kamrarna avslogos. Nyssberörda problem om skydd mot samhällsskadliga monopolistiska strävanden hade gjorts till föremål för behandling av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, vilken i ett av sina betänkanden framlagt lagförslag i ämnet. Förslagen upptogos av Kungl. Maj:t i en proposition, som förelades 1946 års riksdag, nr 264. I propositionen påvisades, att k o n k u r r e n s b e g r ä n s n i n g a r av skilda slag vunnit stor utbredning inom det svenska näringslivet. Förekomsten av ofullständig konkurrens gåve väl i och för sig icke anledning till ingripande från samhällets sida, och i många fall vore samverkan mellan företag eller sammanslagning av mindre företag till större enheter helt visst en förutsättning för rationalisering av produktion och distribution. Då emellertid konkurrensbegränsningar även kunde få skadliga verkningar av olika slag, måste en övervakning av konkurrensbegränsande företeelser anses nödvändig. Behovet av en sådan övervakning komme särskilt att göra sig gällande, då den i samband med krisläget tillkomna priskontrollen upphörde. En förutsättning för priskontrollens avskaffande syntes för övrigt vara, att de områden inom näringslivet, på vilka konkurrensen var begränsad, bleve föremål för övervakning av ett annat samhällsorgan. Enligt propositionen skulle — i överensstämmelse med planeringskommissionens förslag — utrednings- och övervakningsarbetet inriktas på tre huvuduppgifter, nämligen en allmän analysverksamhet, registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser samt specialundersökningar. Den allmänna analysverksamheten skulle ha till syfle att klarlägga de strukturella förändringarna inom landets näringsliv och den ofullständiga konkurrensens roll därvidlag. Genom registreringsverksamheten skulle åvägabringas en kartläggning av olika områden inom näringslivet med hänsyn till förekomsten av konkurrensbegränsande överenskommelser. Ändamålet med specialundersökningarna slutligen skulle vara att i fall då sä funnes påkallat genom granskning av yrkesutövares affärshandlingar undersöka, huruvida en monopolistisk ställning utnyttjats på ett ur samhällelig synpunkt icke önskvärt sätt. Handhavandet av hithörande uppgifter föreslogs skola överlämnas till en inom kommerskollegium för ändamålet inrättad byrå. Eventuella åtgärder mot missbruk och skadliga verkningar av konkurrensbegränsningar borde däremot ankomma på Kungl. Maj:t, varvid i vissa fall riksdagens medverkan finge påkallas.

366 De i propositionen framlagda förslagen godkändes av riksdagen. Som följd härav utfärdades den 29 juni 1946 lag (nr 448) om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet och i samband därmed kungörelser (nr 450 och 451) angående lagens ikraftträdande samt angående förordnande för kommerskollegium att utöva övervakning jämlikt lagen. Genom densamma stadgades — med upphävande av lagen den 18 juni 1925 (nr 223) om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar — skyldighet för yrkesidkare att efter anmaning av övervakningsmyndighet för registrering anmäla konkurrensbegränsande överenskommelser, varjämte åt övervakningsmyndigheten gavs befogenhet att i och för specialundersökningar granska yrkesutövares affärshandlingar och föreskriva yrkesutövare uppgiftsskyldighet. 1 lag s. d. (nr 449) angående ändrad lydelse av den s. k. sekretesslagen meddelades föreskrifter om skydd mot obehörigt offentliggörande av lämnade uppgifter. Genom kungörelse den 20 december 1946 (nr 774) förordnades sedermera, att övervakningen i förevarande hänseende skulle såvitt angick bank- och fondväsendet utövas av bank- och fondinspektionen samt såvitt angick försäkringsväsendet av försäkringsinspektionen. Prisrcglerande och priskontrollerande åtgärder. Kungörelsen angående a l l m ä n t p r i s s t o p p den 25 maj 1945 (nr 209), vilken genom senare författningar erhållit giltighet t. o. m. den 28 februari 1946, prolongerades ytterligare genom kungörelserna den 22 februari och den 24 maj 1946 (nr 40 och 212) för tre månader i sänder till utgången av augusti 1946. Som sekundär prisstoppdag bestämdes vid den första förlängningen den 28 februari 1946 och vid den andra förlängningen den 31 augusti 1946. Genom sistnämnda kungörelse vidtogs i ett visst avseende en jämkning av den ursprungliga kungörelsens bestämmelser. Förut hade gällt, att om någon den sekundära prisstoppdagen enligt med priskontrollnämnden efter den 31 oktober 1942 träffad överenskommelse för förnödenhet eller tjänst, som tillhandahållits inom landet sistnämnda dag eller dessförinnan, tillämpat lägre pris än det som eljest skulle vara att anse som stoppris, nämnda lägre pris i stället skulle gälla såsom stoppris. Enligt stadgandets nya formulering skulle, i och med att ett stoppris sänkts i följd av överenskommelse med nämnden — vare sig denna träffats med säljaren eller företagaren själv eller med branschorganisation som han tillhörde — det sänkta priset omedelbart bli nytt stoppris. I proposition till 1946 års riksdag, nr 237, förelades riksdagen frågan om fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att uttaga p r i s u t j ä m n i n g s a v g i f t å e x p o r t v a r o r , under hänvisning till att därom gällande förordning den 25 maj 1945 (nr 256) upphörde att gälla den 30 juni 1946 (se del VI sid. 380). De förhållanden som föregående år motiverat det då av riksdagen givna bemyndigandet för Kungl. Maj:t att, då så ur prisstabilise-

ringssynpunkt befunnes påkallat, pålägga exporten av viss eller vissa varor en särskild prisutjämningsavgift förelåge, såsom i propositionen framhölls, alltjämt. Spänningen mellan den internationella prisnivån och hemmamarknadspriserna i Sverige hade under den tid som därefter förflutit visat en alltmera markerad tendens till ökning. Samtidigt hade knappheten på vissa varor och den utländska efterfrågan på dessa inom landet skärpt risken för att de höga internationella priserna skulle återverka på den inhemska prissättningen. Tendenser i sådant hänseende hade med särskild styrka framträtt på trävarumarknaden. Med hänsyn till dessa förhållanden syntes ifrågavarande bemyndigande böra förlängas, förslagsvis för budgetåret 1946/47. Ehuru bemyndigandet dittills endast använts beträffande vissa sågade och hyvlade trävaror samt props, vore det icke uteslutet att på andra områden en liknande situation kunde uppstå. Bemyndigandet borde därför alltjämt vara av generell natur. Beträffande de allmänna riktlinjerna för prisutjämningsavgifternas beräknande och uttagande borde dittills gällande principer fortfarande tillämpas, dock med beaktande av vissa särskilt angivna synpunkter. Prisutjämningsavgiften borde i princip motsvara skillnaden mellan å ena sidan exportpriset på varan och å andra sidan det inom landet gällande priset med tillägg för eventuella särskilda kostnader för exporten. Innan avgiften fastställdes, borde alltså exportprisnivån vara känd. Därav följde, att hinder icke borde föreligga alt i vissa fall uttaga prisutjämningsavgift även vid export grundad på avtal, som slutits före avgiftens fastställande. Avgiften borde givetvis avpassas så, att exportföretagen icke komme i sämre läge än företag i jämförlig ställning på den inhemska marknaden. Angeläget vore vidare, att innan prisutjämningsavgift fastställdes berörda parter erhölle tillfälle att framföra sina synpunkter. I vissa fall, då tidsnöd förelåge, kunde det emellertid bliva nödvändigt att fastställa prisutjämningsavgift utan dylika överläggningar. Propositionen godkändes av riksdagen, som sålunda lämnade Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande för tiden t. o. m. den 30 juni 1947 att, med iakttagande av vad i propositionen anförts, meddela föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift. Förordning om den ifrågavarande författningens fortsatta giltighet till nyssnämnda dag utfärdades den 14 juni 1946 (nr 282). Dessförinnan hade genom kungörelse den 17 maj 1946 (nr 197) prisutjämningsavgiften för sågade och hyvlade trävaror, som utfördes, höjts från 8:50 till 22:50 kronor per fm3. Prisutjämningsavgift utgick jämväl sedan den 8 mars 1946 vid export av props, sedan Kungl. Maj:t denna dag godkänt en mellan bränslekommissionen och de auktoriserade propsuppköparna härom träffad överenskommelse. Avgiften utgjorde vid ett exportpris av 30 kronor per m 3 t 1: 50 kronor per m 3 t. Om exportpriset understeg 30 kronor, skulle avgiften minskas med skillnadsbeloppet, medan om exportpriset översteg 30 men ej 33 kronor avgiften skulle ökas med halva skillnadsbeloppet. översteg exportpriset 33 kronor per m 3 t, skulle beträffande överskjutande belopp särskild överenskommelse träffas.

368 De influtna prisutjämningsavgifterna skulle enligt kungl. brev den 27 september 1945 av statskontoret tillföras en särskild diversemedelsfond. Beträffande användningen av de till fonden under budgetåret 1945/46 influtna medlen bestämde Kungl. Maj:t, efter riksdagens godkännande, att 11 milj. kronor skulle avsättas till en fond för forskningsändamål (på det skogliga och skogsindustriella området) samt 5 milj. kronor reserveras för sociala ändamål (till förbättrande av skogsarbetarnas bostadsförhållanden m. m.). Totalt inflöto under budgetåret 1945/46 prisutjämningsavgifter till ett belopp av 18 355 000 kronor. I särskild order till handelskommissionen den 21 juni 1946 föreskrev Kungl. Maj:t att, därest kommissionen vid prövning av ansökan om exportlicens för visst parti trävaror funne, att köparen åtagit sig eller eljest vore avtalsenligt förpliktad att utöver överenskommet pris helt eller delvis återgälda säljaren kostnaden för prisutjämningsavgiften, kommissionen icke finge bevilja exportlicens för varupartiet i fråga. I fråga om prisregleringen för j o r d b r u k s p r o d u k t e r och därav beredda livsmedel hänvisas till framställningen ovan sid. 209 ff. Särskilt må erinras om höjningen av priserna på vete- och rågmjöl med 3 å 4 kronor per deciton fr. o. m. den 11 januari i samband med nedsättning av förmalningsersättningen (se sid. 32), om borttagandet av normalpriserna på ägg vid årsskiftet, resp. vid försäljning till konsument från den 18 februari, samt om de i flera repriser genomförda prishöjningarna på slakteriprodukter. De preliminära beslut, som Kungl. Maj-.t den 29 mars 1946 fattade angående prisregleringen på jordbruksområdet under regleringsåret 1946/47, innefattade eljest inga större prisändringar. Vad beträffar fisk är att notera, alt normalpriserna på salt sill borttogos den 21 februari i anledning av att norsk billigare sill då började komma i marknaden. Den 15 juni slopades jämväl normalpriserna i partihandeln med färsk och frusen strömming men bibehöllos för detaljhandeln (se sid. 234). För kaffe måsle i maj till följd av stigande importpriser även grossist- och detaljpriserna höjas, de senare med i allmänhet 10 öre per kg. Fr. o. m. april 1946 fingo näringsställena vidkännas avsevärda kostnadsstegringar. För hela restaurangnäringen slötos kollektivavtal, som inneburo löneökningar på 20 å 30 procent. Dessutom medförde de prishöjningar på kött, som trädde i kraft den 1 april, en viss råvarukostnadsökning för kötträtter. Dessa kostnadsstegringar föranledde priskontrollnämnden att den 24 maj godkänna prishöjningar för de spritfria folkrestaurangerna på upp till 10 procent. Prisregleringen för restaurangnäringen rönte inflytande jämväl av de bestämmelser som livsmedelskommissionen med giltighet från den 20 maj 1946 utfärdade om inskränkning av antalet rätter i måltider som serverades på näringsställe eller tillhandahöllos för förtäring annorstädes än på närings-

369 ställe (se sid. 238). Det befanns nämligen rimligt, att den av inskränkningarna beroende kostnadsminskningen för restaurangerna åtföljdes av motsvarande prissänkning. Vid förhandlingar mellan priskontrollnämnden och representanter för av föreskrifterna berörda näringsidkare träffades överenskommelse om metoden för prissänkningarna. Denna gick ut på att varje del i en sammansatt måltid skulle åsätlas ett skäligt poängvärde, varefter prissänkning skulle ske med omkring 60 procent av del poängvärde, som den bortfallande måltidsdelen representerat, enligt därom upprättad tabell. För varje måltidssammansältning angavs de olika sätt, på vilka reduktionen kunde ske, och för varje fall fastställdes det procenttal, varmed det dittillsvarande stoppriset skulle sänkas. På det i n d u s t r i e l l a området märkes en av läget i importländerna (närmast England och Belgien) framkallad allmän stegring av importpriserna på olika slag av handelsjärn, vilka åtminstone delvis slagit igenom på grossistpriserna inom landet enligt därom mellan priskontrollnämnden och vederbörande sammanslutningar träffade överenskommelser. I fråga om sågade och hyvlade trävaror trädde ändrade normalprisbeslämmelser enligt Kungl. Maj:ls beslut den 10 maj 1941) i kraft den 21 maj (priskontrollnämndens meddelande nr 746, 747). De nya priserna lågo c:a 15 öre per kbf högre än de förutvarande. För att öka kontrollmöjligheterna hade de äldre bestämmelserna i flera avseenden rätt betydligt omarbetats. Höjningen av normalpriserna var föranledd av önskan om stegring av den svenska Irävaruproduktionen, vilken syntes påkallad med hänsyn till såväl den allmänna trävarubristen på exportmarknaderna som de växande behoven på den inhemska marknaden. I samband härmed vidtogs på grund av stegringen av exportpriserna den höjning av prisutjämningsavgiften på utförda trävaror, som ovan omnämnts. Avgiftens belopp bestämdes så, att del skulle i stort sett täcka skillnaden mellan världsmarknadspriset och det inhemska normalpriset I visst samband med nyssnämnda omreglering av normalpriserna på sågat virke stod även Kungl. Maj:ts beslut den 24 maj 1946 om upphävande fr. o. m. den 1 juli 1946 av normalpriserna på såglimmer av furu och gran jämte fanértimmer, plyvvoodvirke och slipersänmen. Att slutligen även normalpriserna på massaved, props och floltningsbrännved samt på sågbar kubb av furu och gran genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 juni 1946 upphävdes fr. o. m. den 1 juli 1946, har omnämnts å sid. 277. Prisstegringen på pappersmassa, vilken framdrivits av exportkonjunktureii sedan hösten 1945, nödvändiggjorde ett genombrytande av prisstoppet även beträffande ett antal papperssorler fr. o. m. den 15 juni 1946. Prisregleringarna i fråga om spånadsämnen och textilvaror ha berörts ovan å sid. 254. De gingo i stort sett i sänkande riktning för yllevaror men i höjande riktning för bomullsvaror. Angående begränsning av rätten för 24—618064

370 importör att bedriva handel med vissa textilvaror utfärdades ny kungörelse den 22 mars 1946 (nr 80), vilken refererade till ett mellan priskontrollnämnden och vederbörande sammanslutningar avslutat nytt avtal av i huvudsak samma innebörd som det tidigare intill utgången av mars 1946 gällande avtalet. Det nya avtalets giltighet var begränsad till den 30 juni 1946 men utsträcktes sedermera till årets slut. På samma sätt förlängdes först till utgången av juni och sedan till utgången av december 1946 de med vederbörande sammanslutningar ingångna avtalen angående begränsning av rätten att bedriva partihandel samt viss detaljhandel med färger, droger och kemikalier. Angående sistnämnda avtalsförlängning yttrade priskontrollnämnden, att den förut trott densamma skola bliva obehövlig men att förhållandena på ifrågavarande marknader utvecklat sig så, att en fortsatt reglering synts önskvärd. Importpriserna å varor av hithörande slag, som under hösten 1945 visat en sjunkande tendens, hade under våren i stället befunnit sig i kraftig stigning. Försörjningsläget hade visserligen förbättrats beträffande en del varor men var beträffande andra ämnen otillfredsställande. Därtill kom, att ett upphävande avavtalen i rådande läge kunde befaras få till följd en sådan kedjehandel, som de avsett alt förhindra. Ett annat av priskontrollnämnden slutet avtal, nämligen avtalet med Bilverkstädernas riksförbund angående rätten att yrkesmässigt utföra arbete å motorfordon m. m. (se del IV sid. 474), vilket utlöple den 30 juni 1946, erhöll efter överenskommelse mellan parterna ävenledes förlängd giltighet till utgången av juni 1947. För orter med av bränslekommissionen fastställda återförsäljarnormalpriser gällde — i allmänhet sedan februari 1942 — vissa överenskomna distributionstaxor för v e d . Med anledning av prissänkningen på drivmedel träffades på flertalet av ifrågavarande orter nya överenskommelser om sänkning av taxorna med omkring 10 procent från årsskiftet. Denna taxesänkning innebar beträffande kap- och småved en motsvarande omedelbar sänkning av vedpriserna fritt konsument. Som en direkt följd av laxesänkningcn kunde normalpriserna på helved ävenledes sänkas, exempelvis för Stockholm med 25 öre per m 3 och för Göteborg och Norrköping med 20 öre. Normalpriserna för transport med lastbil av massaved, långved, kastved och råkol sänkles genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 februari 1946 fr. o. m. den 1 mars med 5 procent (se sid. 331). Angående i övrigt prisregleringen på vedområdet se sid. 277. Prissänkningen å flytande bränsle fick återverkan också på taxcregleringen för m o t o r s e g l a r e o c h m o l o r p r å m a r . Från början av december 1945 hade medgivits obegränsad rätt till inköp av motorbrännolja för dylika fartyg, vilkel ej endast förbilligat transporterna ulan ock möjliggjort elt väsentligt bättre utnyttjande av fartygen. Genom Kungl. Maj:ls beslut den 15 februari 1946 erhöll priskontrollnämnden bemyndigande att i

371 samråd med trafikkommissionen och bränslekommissionen fastställa sänkta normalpriser för godstransport med motorseglare och motorpråmar.i inrikesfart. Avgifterna för vedtransport sänktes från början av mars med 5 procent med undantag av transporter berörande Gävle och hamnar norr därom, vilka förblevo oförändrade. För transporter av annat gods sänktes avgifterna med 10 procent. Clcnringkassorna. Sammanfattande översikter angående de på olika varuområden vidtagna anordningarna för prisclearing samt de för ändamålet under vederbörande centrala krismyndighets förvaltning eller kontroll inrättade clearingkassorna ha lämnats i del III sid. 444 och del V sid. 396. Dessa översikter behandla förhållandena fram till utgången av juni 1944. Ytterligare företeelser på delta område framträdde även under de följande två budgetåren genom tillkomsten av nya clcaringanordningar eller omläggning av äldre dylika, medan å andra sidan vissa clearingförfaranden och clearingkassor under dessa år avvecklades. I anledning av en interpellation i riksdagens första kammare av professor N. Herlitz införskaffade folkhushållningsdepartementet i november 1945 från vederbörande krismyndigheter upplysningar rörande de olika clearingkassorna och deras ställning. En på grundval av detta material gjord sammanfattning delgavs kammaren av folkhushållningsministern i hans svar på interpellationen den 18 december 1945, vari jämväl vissa allmänna uttalanden i ämnet gjordes. Sedermera uppdrog Kungl. Maj:t den 29 mars 1946 åt priskontrollnämnden att, efter samråd med övriga krisorgan vid vilka clearingkassor funnos inrättade, överväga och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till allmänna riktlinjer till disposition av de överskott, som de särskilda kassorna efter clearingförfarandets upphörande kunde förete utöver till förfogande ställt förlagskapital. Genom skrivelse den 15 juni 1946 fullgjorde priskontrollnämnden detta uppdrag. Beslut i ämnet hade av Kungl. Maj:t vid halvårsskiftet ännu ej meddelats. I det följande lämnas, med huvudsakligt stöd av det på nyssnämnt sätt sammanbragta materialet, till komplettering av de i del III och V intagna redogörelserna, en översikt angående samtliga de clearingkassor, som sedan krigets början upprättats inom eller under medverkan av de särskilda centrala krisorganen. För varuslag fallande under livsmedelskommissionens verksamhetsområde ha, i samarbete med importföreningar och enskilda affärsföretag samt enligt Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall givna bemyndigande, inom kommissionen upprättats clearingkassor för följande varugrupper, nämligen 1) för förnödenheter för jordbrukets behov, 2) för fettvaror, 3) för kolonialvaror, 4) för ägg och äggprodukter, 5) för fisk samt 6) för ost.

372 C l e a r i n g k a s s a n f ö r f ö r n ö d e n h e t e r f ö r j o r d b r u k e l s beh o v inrättades med slöd av Kungl. Maj:ts beslut den 27 september 1940 (se del II sid. 39). Dess verksamhet omfattade från början konstgödselmedel, kraftfoder och skördegarn. Då importen av oljekakor under kriget snart kom att handhavas av Svenska spannmålsaktiebolaget, blev dock clearingen för kraftfoder redan på tidigt stadium överflödig. Clearingen på skördegarn upphörde jämväl, varför kassan under de senaste åren endast använts för clearing av priserna på konstgödselmedel. Kassabehållningen utgjorde per den 31 mars 1946 5-3 milj. kronor. Kassan hade för konstgödselclearingen mottagit omkring 11-2 milj. kronor i statssubvention. C l e a r i n g k a s s a n f ö r f e t t v a r o r inrättades genom Kungl. Maj :ts beslut den 10 januari 1941 (se del II sid. 241). Dess verksamhet har omfattat clearing av såväl importerade som inhemska råvaror för margarinindustrien (sesamolja, jordnöts- eller arachidolja, bomullsfrö- eller coltonolja, sojaolja, rapsolja, rovolja, senapsolja, solrosolja, vallmoolja, kokosolja, babassuolja, palmkärnolja, valolja, extra oleo stock, premier jus, oleo stearin och pure lard) samt därjämte linolja, tekniskt fett, stearin och olein samt vissa tvättmedel. Kassabehållningen uppgick per den 31 mars 1946 till 33-6 milj. kronor, av vilket belopp en mycket betydande del förutsågs komma att tagas i anspråk lör att täcka förlusterna på den inhemska oljeväxtodlingen under 1945 och 1946. C l e a r i n g k a s s a n f ö r k o l o n i a l v a r o r inrättades genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 september 1941 (se del III sid. 30, 293, 295). Dess verksamhet har avsett utjämning av priserna på vissa importerade varor, såsom bruna bönor, risgryn, torkad och färsk frukt, russin, kryddor, mandel, nötkärnor, kaffe, te, tarmar, amerikanskt fläsk samt danskt kött och fläsk. Kassabehållningen utgjorde per den 31 mars 1946 omkring 13 milj. kronor; den antogs komma att bli i stort selt utnyttjad före avvecklingen. C l e a r i n g k a s s a n f ö r ä g g o c h ä g g p r o d u k t e r inrättades jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 6 mars 1942 (se del III sid. 279) med syfte att möjliggöra utjämning av priserna på importerade ägg samt på importerat äggpulver. Kassan visade våren 1946 ett underskott — oberäknat förlagskapitalel — på omkring 62 000 kronor, men vissa inkomster voro att påräkna, varför slutresultatet väntades bli, att kassan skulle gå ungefär jämnt ihop. I nu nämnda fyra fall har clearingen i princip tillgått på följande sätt. På grundval av föreliggande uppgifter om kostnaderna för import och inhemsk produktion m. m. har livsmedelskommissionen fastställt visst genomsnittspris, som tillämpats vid försäljning av ifrågakommande varor. I den mån anskaffningskostnaderna överstigit det av kommissionen fastställda utförsäljningsprisct, har kommissionen utbetalat skillnaden till importören (tillverkaren). Därest anskaffningskostnaderna understigit utförsäljningspriset, har vederbörande varil skyldig alt inbetala skillnaden till kommissionen.

373 Någon överföring av medel från den ena kassan till den andra har icke skett. I de fall där en kassa omfattat en grupp av varor har clearing skett mellan priserna å de olika varorna inom gruppen på så sätt att exempelvis inbetalningar från importör å en vara använts för utbetalningar till en importör av annan vara inom gruppen. Inom clearingkassan för fettvaror har utjämning skett mellan inhemska och importerade fetlprodukter genom att förlusterna på den svenska oljcväxlodlingen enligt särskilda riksdagsbeslut täckts av uppkomna vinster på importen av fettvaror. Inom kolonialvarukassan ha betydande vinster gjorts på import av exempelvis risgryn och amerikanskt fläsk, medan rätt stora förluster uppstått för bruna bönor samt danskt kött och fläsk. C l e a r i n g k a s s a n f ö r f i s k inrättades genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 mars 1942 (se del III sid. 285), och verksamheten har omfattat såväl svensk som importerad färsk och sail fisk. I fråga om importerad fisk har prisclearingen varit anordnad efter i huvudsak samma principer som beträffande de förutnämnda fyra kassorna. För fisk som fångats av svenska fiskare h a r däremot uttagits en särskild avgift i direkt anslutning till överenskommelser som träffats med fiskarenas organisationer angående garantioch normalpriser å vissa slag av saltvattensfisk. Dessa senare avgifter ha inbetalats av de partihandlare, som av fiskarena mottagit fisken. Syftet härmed har varit att erhålla medel till täckande av förluster, som för livsmedelskommissionen uppkommit på grund av kommissionens åtaganden att till fasta garantipriser övertaga överskottsfisk. Bedan före krigsutbrottet uttogos av fiskarena dylika avgifter med i stort sett enahanda syfte. Alt avgifterna under krisåren erlagts av partihandlarna i stället för av fiskarena har varit betingat av rent praktiska skäl. Kassabehållningen utgjorde per den 31 mars 1946 c:a 4-8 milj. kronor. Medlen antogos komma att förbrukas för alt täcka förlusterna å fisk, som omhändertagits av livsmedelskommissionen. C l e a r i n g k a s s a n f ö r o s t inrättades genom Kungl. Maj:ls beslut den 7 augusti 1942 (se del IV sid. 63). Clearinganordningen innebar i slorl sett följande. I ulförsäljningspriset på ost ingick ersättning för lagring av ost endast under två månader. Då det visat sig önskvärt med en längre lagringstid lör den under sommaren producerade osten, infördes i samförstånd med Svenska mejeriernas riksförening bestämmelse om att varje mejeri till clearingkassan skulle inbetala en clearingavgift för all ost, som försåldes av mejeriet, med 10 öre per kg. Ur kassan skulle sedan utgivas ersättning till mejerier och partihandlare med till en början 5 öre och sedan 6 öre per kg och månad för den ost som hos mejeri eller partihandlare lagrades utöver två månader. Anledningen till införandet av clearingen var, att det av praktiska skäl icke ansågs lämpligt att fastställa olika normalpriser för ost med olika lagringstid. Kassans behållning utgjorde per den 31 mars 1946 1-8 milj. kronor.

374 Inom industrikommissionen ha upprättats fyra clearingkassor, nämligen 1) för smörjmedel, 2) för flytande harts, 3) för raka gjutna tryckrör och 4) för mjukfibrig hampa. C l e a r i n g k a s s a n f ö r s m ö r j m e d e l tillkom enligt Kungl. Maj:ts beslut den 17 april 1942 och började sin verksamhet den 1 maj samma år (se del III sid. 364). Dess uppgift var att utjämna importpriserna beträffande sådana smörjmedel som infördes till landet samt att möjliggöra försäljning av tjärsmörjoljor, som tillverkats inom landet, till samma normalpris som fastställts för motsvarande mineraloljor. Utjämningen av importpriserna har skett enligt samma grunder, som angivits beträffande clearingkassorna på livsmedelskommissionens verksamhetsområde. För utjämning av priserna mellan importerade smörjoljor och inom landet tillverkade tjärsmörjoljor har uttagits en särskild clearingavgift, dels av grossister vid försäljning inom landet av smörjoljor (såväl importerade som inom riket tillverkade), dels ock vid import direkt av förbrukare. De inflytande medlen ha använts för att täcka kostnaderna för framställning av tjärsmörjoljor. Från kassan har vidare ersättning utgått för utgifter i samband med den omflyttning av smörjoljor från upplag i någon av städerna Stockholm, Göteborg och Malmö till annan av dessa städer, som befunnits nödvändig för att åstadkomma en med hänsyn till förbrukarna lämplig fördelning av i upplag förvarade oljor. För de förluster som tillskyndats Skogsägarnas oljeaktiebolag och andra exportörer vid vissa leveranser av stubbugnstjära till Tyskland har från kassan med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande utbetalats omkring 108 000 kronor. Sistnämnda utbetalning sammanhängde med en i dåvarande läge synnerligen angelägen import av mineralsmörjoljor. Utbetalningen knöts därför formellt till exporten men utgjorde i realiteten ersättning för merkostnad för smörjoljeimporten. Clearingavgiften, som från början uppgick till 45 öre per kg försåld resp. importerad vara, steg successivt och utgjorde sedan den 7 februari 1945 1 krona 50 öre per kg (för smörjoljor till fiskebåtar dock endast 1 krona per kg). Inbetalningarna till clearingkassan belöpte sig under tiden 1 maj 1942—31 oktober 1945 till sammanlagt c:a 63-3 milj. kronor. Under samma tid hade från kassan utbetalats c:a 59-7 milj. kronor. Kassan avvecklades i huvudsak under våren 1946. Ett slutligt överskott på c:a 700 000 kronor beräknades komma att föreligga. C l e a r i n g k a s s a n f ö r f l y t a n d e h a r t s tillkom genom en av Kungl. Maj:t den 23 juli 1943 godkänd överenskommelse mellan industrikommissionen å ena samt Aktiebolaget statens skogsindustrier, Bergviks hartsprodukter aktiebolag och Marma-Långrör aktiebolag (destillationsverken) å andra sidan med syfte att möjliggöra en merproduktion av varan utan höjning av försäljningspriset samt att åstadkomma ett enhetligt utförsäljningspris (se del V sid. 94). Enligt avtalet skulle deslillationsverken till kassan utgiva en clearingavgift av 40 kronor per ton bearbetat flytande

375 harts, dock med viss maximering. Inflytande medel ha använts för utbetalning av premier för viss tillverkning av flytande harts samt för att ersätta förluster å tidigare överskottsproduktion. Kassan avslutade våren 1946 sin verksamhet med en behållning av omkring 302 000 kronor. C l e a r i n g k a s s a n f ö r r a k a g j u t n a t r y c k r ö r inrättades enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 september 1944 (se del VI sid. 67). Enligt beslutet omfattade clearingen dels tryckrör som efter clearingens början tillverkades inom landet, dels ock rör som vid clearingens genomförande funnos hos importörer och grossister eller därefter importerades. Med regleringen åsyftades en utjämning av priserna mellan å ena sidan den kvantitet svenska tryckrör, om vars tillverkning industrikommissionen träffat eller komme att träffa avtal, och å andra sidan de utländska tryckrör som omfattades av clearingen. Behållningen utgjorde vid kassans upphörande våren 1946 omkring 850 000 kronor. C l e a r i n g k a s s a n f ö r m j u k f i b r i g h a m p a inrättades genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 februari 1945 (se del VI sid. 241). Med stöd av det genom detta beslut erhållna bemyndigandet träffade industrikommissionen avtal med Biksförbundet lin och hampa som företrädare för de svenska hampodlarna samt hampspinneriföretagen om clearingens genomförande. För förbundets del innebar avtalet, att om det av kommissionen fastställda clearingpriset för mjukfibrig hampa understege ett av kommissionen och priskontrollnämnden för förbundet godkänt självkostnadspris, förbundet skulle, i den mån det försålde dylik hampa, ur clearingkassan erhålla skillnaden, medan förbundet i motsatt fall skulle inbetala skillnaden till kassan. Motsvarande regel gällde för de nyssberörda företagen i den mån de togo importerad mjukfibrig hampa i anspråk. Kassan utvisade i mitten av april 1946 en behållning av omkring 40 000 kronor. Inom bränslekommissionen ha inrättats följande clearingkassor, nämligen dels tre kassor för kolhandeln — kolsubventionskassan, kolclearingkassan och krigsriskkassan — dels vedclearingkassan och dels clearingkassan för flytande bränsle. K o l s u b v e n t i o n s k a s s a n (vilken endast med tvekan kan betecknas som clearingkassa) tillskapades hösten 1939, då det gällde utnyttjandet av det av riksdagen anvisade anslaget för subvention av lagerhandelns kol- och koksförsäljning till hushållsförbrukare och smärre industrier (se del I sid. 95, del IV sid. 359). Sedan den egentliga subventioneringen av kolhandeln för prisernas nedbringande upphört, blev kassans uppgift att utgöra ett instrument för utjämning av diverse kostnader, åvilande lagerhandeln. K o l c l e a r i n g k a s s a n tillkom genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1940 för reglering av cif-priserna vid import av stenkol, koks och kolbriketter (se del II sid. 111). Enligt reglerna för denna kassa skulle bränslekommissionen för viss bestämd tidsperiod fastställa avräkningspriser cif

376 svensk hamn gällande vid försäljning av hela laster. Priserna borde i möjligaste mån fastställas så, att clearingkassan holies i jämvikt. Var självkostnaden för viss last lägre än avräkningspriset, skulle importören belala skillnaden till clearingkassan; var kostnaden högre, skulle importören uppbära skillnaden från kassan. Avvägningen av avräkningspriserna, så som den i fortsättningen praktiserats, har grundats på förhandsberäkningar, som till en början utfördes kvartalsvis men sedermera avsett helt kalenderår ocli baserats på för året gällande handelsavtal, trafikkommissionens frakttaxa, tonnagets beskaffenhet, försäkringspremier ävensom vissa erfarenhetsmässigt uppskattade särskilda kostnader, såsom issvårigheter o. dyl. Tack vare bränslekommissionens försiktiga beräkningar kunde, trots stundom kraftiga extra påkänningar på clearingkassan, med dennas hjälp den inhemska kolprisnivån även i engroshandeln hållas praktiskt taget oförändrad från hösten 1940 fram till mitten av november 1945, då importens omläggning till nya marknader framtvang en allmän höjning av kalkylunderlaget. Vid kolimportens upphörande på hösten 1944 hade kolclearingkassans behållning vuxit till c:a 93 milj. kronor. Häri har då ej inräknats det s. k. demurragekontot, varmed förhöll sig på följande sätt. Efter krigsutbrottet avböjde kolexportörerna det ansvar för lastning på viss tid, som normalt plägar åvila dem. Då de tyska exportörerna vid förhandlingar om kolavtal för år 1941 för att trots krigsförhållandena vidbliva ansvarigheten för ersättning för överliggetid (demurrage) begärde ett pristillägg av 1 BM per ton stenkol och koks, beslöt bränslekommissionen atl själv övertaga denna risk. I avräkningspriserna inbegreps av denna anledning fr. o. m. år 1941 ett tillägg av kronor 1: 50 per ton, som tillfördes ett särskilt konto, benämnt demurragekontot, inom kolclearingkassans ram. Härigenom uppstod elt överskott, som före återupptagandet av importen på eftersommaren 1945 uppgick till närmare 15 milj. kronor. Vid sidan av kolclearingkassan inrättades samtidigt med denna den s. k. k r i g s r i s k k a s s a n . Denna hade till uppgift att täcka sådana av kriget föranledda förluster för kolimportörerna vid importen, som icke kunde försäkras. Kassan har gottgjorts 30 öre per ton av avräkningspriserna. Dess behållning uppgick hösten 1945 till närmare 5-5 milj. kronor. För tillkomsten av v e d c l e a r i n g k a s s a n enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1943 har redogjorts i del V sid. 111. Kassans uppgift var ursprungligen att tjäna som organ vid regleringen av inbetalningar och utbetalningar i samband med den clearing som ägde rum dels vid leverans av ved från eller inom överskottsområden i Norrland, Dalarna, Värmland och Småland, dels vid leverans till handelsreglerade orter och tätorter i zon 3. Senare fick kassan en vidsträcktare uppgift genom inrättandet fr. o. m. den 1 juli 1944 av en allmän clearing för utjämning av priserna på ved och torv i form av en järnvägsfraktbegränsning (se del V sid. 302). De förlus-

377 ter som genom den s. k. allmänna bränsleclearingen åsamkats vedclearingkassan ha enligt särskilda Kungl. Maj:ts beslut ersatts densamma från kolclearingkassan. C l e a r i n g k a s s a n f ö r f l y t a n d e b r ä n s l e inrättades genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 januari 1942 (se del III sid. 357). Samtidigt bemyndigades kommissionen att i prisutjämningssyfte till importör eller tillverkare utbetala dels ersättning för vissa av företagens omkostnader — i den mån dessa avsåge bensin — nämligen sådana som icke inräknats i den tidigare fastställda försäljningsmarginalen eller på annat sätt ersattes, dels ock bidrag vid inköp av bensin med belopp som motsvarade skillnaden mellan å ena sidan utförsäljningspriset samt å den andra inköpspriset med tillägg av medgiven försäljningsmarginal. I fråga om vissa andra flytande bränslen slöt kommissionen enligt Kungl. Maj:ts den 8 maj 1942 givna bemyndigande avtal med vissa partihandelsföretag av innehåll bl. a., att företagarna vid köp eller försäljning av fotogen och motorbrännolja, motorsprit, motortjära och »white spirit» skulle till kassan inbetala vissa belopp, avsedda att på närmare angivet sätt användas för viss kostnadsutjämning. I samband härmed föreskrev Kungl. Maj:t att inbetalningarna skulle ske till clearingkassan, ur vilken även skulle erläggas vad kommissionen på grund av avtalen hade att erlägga. Slutligen bemyndigade Kungl. Maj:t den 19 juni 1942 kommissionen att i anledning av den till den 1 juli 1942 planerade övergången till spritstarka bränslen träffa avtal med oljebolagen och vissa andra företag angående clearing av utförsäljningspriserna för sådana bränslen. Fr. o. m. den 1 juli 1942 omfattade clearingförfarandet bilbensin, lättbentyl, motyl 50, motyl 85, fotogen, motorbrännolja och motortjära. Genom särskilt avtal den 28 maj 1943 kom clearingen att fr. o. m. den 1 januari 1943 omfatta även andra bränslen som innehöllo sprit, tjära eller skifferolja. Kassans behållning utgjorde den 31 mars 1946 i runt tal 4-6 milj. kronor. Av reservförrådsnämnden ha administrerats clearingkassor för acetylsalicylsyra, för hårdfibrig hampa och för aluminium. C l e a r i n g k a s s a n f ö r a c e t y l s a l i c y l s y r a tillkom genom ett mellan industrikommissionen och Aktiebolaget Bofors den 28 juni 1943 ingånget avtal, enligt vilket bolaget åtog sig att uppföra en anläggning för tillverkning av acetylsalicylsyra, medan staten garanterade bolaget avsättning av viss myckenhet av varan till ett av priskontrollnämnden bestämt pris under förutsättning att denna kvantitet tillverkades före utgången av år 1945 (se del IV sid. 352, del VI sid. 74). Då den importerade accetylsalicylsyran betingade ett betydligt lägre inköpspris för förbrukare, bestämdes, att reservförrådsnämnden skulle tillämpa samma utförsäljningspris som bolaget, varvid skillnaden mellan nämndens tidigare försäljningspris och det av priskontrollnämnden bestämda utförsäljningspriset skulle avsättas till en sär-

378 skild clearingkassa, vars användande i prisutjämnande syfte skulle bero på Kungl. Maj:ts prövning. Kassans behållning uppgick i mitten av maj 1946 till c:a 178 000 kronor. C l e a r i n g k a s s a n f ö r h å r d f i b r i g h a m p a uppkom genom en vid sammanträde den 16 november 1944 mellan industrikommissionen och priskontrollnämnden i samråd med reservförrådsnämnden träffad överenskommelse, vilken godkändes av samtliga tågvirkesfabrikanter vid sammanträde den 7 december s. å. Överenskommelsen innebar, att av överskottet från en tidigare prisclearing mellan hårdfibrig och turkisk hampa skulle bildas en clearingkassa. Till kassan skulle vidare inbetalas clearingavgifter dels lör av lågvirkesfabrikanterna innehavda lager av hårdfiber och produkter därav, dels vid försäljning av kokosgarn. Kassans syfte skulle vara i första hand att nedbringa priset å hårdfibrigt snurrevadståg och i andra hand att i mån av behov justera prisläget även för andra slag av hårdfibrigt tågvirke. Kassans behållning utgjorde i mitten av maj 1946 c:a 39 000 kronor. C l e a r i n g k a s s a n f ö r a l u m i n i u m inrättades genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 juli 1945 (se ovan sid. 63). Genom detta beslut förordnade Kungl. Maj:t om reglering av marknadspriserna på aluminium och aluminiumprodukter och uppdrog åt reservförrådsnämnden att handha uppgiften i fråga. Begleringen innebar, att om av industrikommissionen och priskontrollnämnden för importör eller tillverkare av ifrågavarande varuslag bestämt självkostnadspris understeg det avräkningspris som priskontrollnämnden efter samråd med kommissionen fastställt, importören resp. tillverkaren skulle vara skyldig att till reservförrådsnämnden inbetala skillnaden, men att om självkostnadspriset översteg avräkningspriset importören resp. tillverkaren skulle vara berättigad att, i den mån medel funnes tillgängliga, utbekomma gotlgörelsc från reservförrådsnämnden. Kassan avslutade sin verksamhet 1946 med ett underskott på c:a 258 000 kronor. Under priskontrollnämndens medverkan ha på frivillighetens väg clearingkassor bildats för utjämning av kostnaderna för eller priserna på följande varuslag, nämligen 1) inom riket producerat handelsjärn, 2) bomull/cellull, 3) vissa kemikalier, 4) svensktillverkat/importerat handelsjärn samt 5) importerade hudar och skinn. C l e a r i n g k a s s a n för inom r i k e t p r o d u c e r a t h a n d e l s j ä r n uppkom enligt en mellan Järnbrukscentralens medlemmar den 15 maj 1941 träffad överenskommelse. Denna innebar i huvudsak, att de järnverk som den 15 maj 1941 eller senare under avtalsliden för sin tackjärnsframställning använde koks skulle med vissa undantag till en clearingkassa inbetala ett belopp av 40 kronor per ton i hytta använd hyttkoks ävensom att ett belopp av 10 kronor per ton — senare 14 kronor per ton — levererat handelsjärn skulle utbetalas till samtliga järnverk ur kassan. Inbetalande järnverk

379 blevo Domnarvet, Fagersta bruks aktiebolag och Hofors bruk. Kassan skulle omhänderhas av Jernkontoret. Därest överskott funnes i clearingkassan, sedan slutreglering skett, skulle enligt överenskommelsen detta i proportion till erlagda clearingavgifter återbetalas till de järnverk, som erlagt sådan avgift. Om åter vid slutregleringen behållningen i kassan icke räckte till samtliga clearingberältigade leveranser, skulle proportionell nedsättning ske av gottgörelsen till resp. järnverk för återstående ersättningsberättigade leveranser. Kassan visade den 30 augusti 1945 en beräknad behållning av c:a 1 460 000 kronor. C l e a r i n g k a s s a n f ö r b o m u 11/cel 1 u l 1 inrullades den 1 juni 1941, men dess verksamhet reglerades sedermera av en den 5 maj 1943 mellan priskontrollnämnden och Svenska bomullsfabrikantföreningen träffad överenskommelse, varvid kassans ändamål angavs vara att bidraga till en utjämning av priserna på bomullsindustriens råvaror och produkter. Enligt överenskommelsen åvilade skötseln av kassan föreningen, men verksamheten skulle vara underkastad fortlöpande revision av priskontrollnämnden. Efter den 1 juli 1945 utgingo inga avgifter till kassan. Den tjänade därefter huvudsakligen till att hålla nere priset på bomull och förbrukades undan för undan. Dess behållning den 31 mars 1946 var omkring en halv miljon kronor. C l e a r i n g k a s s a n f ö r v i s s a k e m i k a l i e r tillkom genom överenskommelse den 7 maj 1943 mellan priskontrollnämnden och Svenska råvaruoch importörföreningen för kemikalier, enligt vilken kassan hade till ändamål att verkställa clearing av priserna på kemikalier överhuvud taget. Skötseln av kassan skulle åvila föreningen men kassan vara underkastad fortlöpande revision genom priskontrollnämndens försorg. Clearing har genomförts av priserna på kasein, borax och borsyra, därvid clearingen skett över föreningen, som själv uppträtt som köpare och säljare. I fråga om kasein har clearingen avsett utjämning av priserna å importerat och inom landet tillverkat kasein. Beträffande borax och borsyra har clearingen avsett utjämning av importpriserna. Kassan visade den 30 april 1946 en behållning av i runt tal 140 000 kronor. Enligt överenskommelsen skulle överskott i kassan inbetalas till statsverket. Clearingkassan för s v e n s k t i l l v e r k a t / i m p o r t e r a t hand e l s j ä r n tillkom efter överenskommelse den 1 juni 1943 mellan priskontrollnämnden samt Svenska järn- och balkgrossister förening u. p. a. med uppgift att bidraga till utjämning av priserna på svenskt och utländskt handelsjärn vid försäljning över lager i grosshandeln. Kassan skulle skötas av föreningen men vara underkastad fortlöpande revision genom nämndens försorg. I enlighet med överenskommelsen har clearing genomförts av priserna å det dyrare svenska och det billigare tyska handelsjärnet av sortimenten

380 stångjärn, aimeringsjärn och plåt vid försäljning av lagerpartier från grossist. I april 1945 beslöto parterna, vilka funno en behållning i kassan vara av värde för att möta eventuella framtida svårigheter i prishänseende, att clearingförfarandet tills vidare skulle upphöra i fråga om försäljningar grundade på avtal, som träffades fr. o. m. den 16 april 1945. Behållningen i kassan uppgick den 30 januari 1946 lill i runt tal 123 000 kronor, överskott i kassan vid clearingens upphörande skulle enligt överenskommelsen inbetalas till statsverket. C l e a r i n g k a s s a n för i m p o r t e r a d e h u d a r och o b e r e d d a s k i n n a v g e t , f å r o c h n ö t k r e a t u r bildades efter avtal den 10 januari 1945 mellan priskontrollnämnden samt Svenska garveriidkarnas import- och råvaruförening 1940. Clearingen avsåg utjämning av priserna vid försäljning från föreningen, vilken själv importerade ifrågavarande varuslag. Clearingpriset vid försäljning från föreningen skulle enligt avtalet fastställas av nämnden efter överenskommelse med föreningen. Nämnden ägde rätt att efter samråd med föreningen bestämma det belopp, varlill föreningens självkostnad för varje parti kunde anses uppgå. I den mån självkoslnaden understeg clearingpriset, skulle inbetalning ske till kassan. Översteg däremot självkostnaden clearingpriset, skulle utbetalning ske från kassan. Om i sistnämnda fall behållningen i kassan icke räckte till, skulle underskottet i kassan, såvitt annan överenskommelse ej träffades med nämnden, tills vidare balanseras av föreningen för att i möjlig mån täckas med senare till kassan influtna medel. Kassan visade i början av maj 1946 en behållning av c:a 665 000 kronor. Överskott i kassan vid clearingens hävande skulle enligt avtalet inbetalas till statsverket. Inom handelskommissionen ha alltsedan år 1942 inrättats ett antal clearingkassor av en speciell typ. Till skillnad från de ovan omnämnda clearingkassorna ha dessa kassors verksamhet icke avsett vissa bestämda varor utan i stället befordrandet av handelsutbytet med visst land. Den prisclearing som genom dessa kassor bedrivits har bestått däri, att av exportörer till det land för vilket kassa blivit upprättad uttagits prisutjämningsbidrag, som använts till alt nedbringa priserna å sådana från landet i fråga importerade varor, som där noterats alltför högt i förhållande till den svenska prisnivån. I de stadgar som upprättats för dessa kassor har bl. a. föreskrivits, att de medel som erhölles genom avgifter, uttagna vid export till vederbörande land, skulle tillföras ett särskilt prisutjämningskonto, varur handelskommissionen i syfte att befordra varuutbytet med landet i fråga ägde lämna bidrag till importör i den omfattning kommissionen från fall till fall bestämde. Beträffande vara, som varit underkastad prisclearing genom försörjningskommissions försorg, har utbetalning kunnat ske till försörjningskommissionens clearingkassa. Det har alltså icke varit nödvändigt, alt utjämnings-

381 bidraget utbetalats speciellt för den import, som i en viss kompensationsaffär svarat mot den exportvara, å vilken bidraget uttagits. Däremot ha de medel, som influtit för export till visst land, konsekvent använts för befordrande av varuutbytet med samma land. Clearingkassor av hithörande slag ha upprättats för varuutbytet med Danmark, Frankrike, Spanien, Portugal, Slovakien, Rumänien, Turkiet och Bulgarien. Av dessa kom den för sistnämnda land inrättade kassan föga till användning. Kassan för Danmark avvecklades i början av år 1944. Beträffande de övriga kassorna, vilka i slutet av oktober 1945 utvisade elt sammanlagt överskott av omkring 6 milj. kronor, var verksamheten i huvudsak avslutad vid utgången av år 1945. Som av det anförda framgår, ha de flesta clearingkassorna förvaltats av något av de centrala krisorganen. Endast de under medverkan av priskontrollnämnden upprättade clearingkassorna ha förvaltats av enskilda sammanslutningar. Granskningen av sistnämnda kassor har av nämnden anförtrotts åt särskilda auktoriserade revisorer. Kontrollen över de av krisorganen förvaltade clearingkassorna har handhafts av tjänstemän inom vederbörande krisorgan samt av överrevisionen för krisförvallningen. Krisorganens tjänstemän ha utövat granskning av från företagen insända rapporter och avräkningar samt dessutom i vissa fall kontroll genom besök hos vederbörande. Auktoriserade revisorer ha i några fall anlitats för kontroll av enskilda förelags bokföring m. m. Överrevisionen har verkställt siffermässig granskning av att clearingavgifter influtit i vederbörlig ordning samt slickprovsvis företagit kontroll av kassornas handhavande i övrigt. I sitt svar å den förutnämnda interpellationen framhöll folkhushållningsministern hurusom överrevisionen i särskilt avgivet utlåtande vitsordat, att clearingen vid de olika kassorna genomgående handhafts objektivt utan att vissa varuägare gynnats på andras bekostnad. I åtskilliga fall hade väl clearingen åtminstone delvis haft lill syfte all stödja produktion inom riket av för folkförsörjningen nödvändiga varor. Denna verksamhet hade emellertid enbart haft till uppgift alt täcka de förluster å produktionen, som producenten eljest utan en stegring av priset icke skulle kunnat undvika. Vid genomförandet av de olika clearingåtgärderna hade alltid eftersträvats, att clearingkassan skulle bliva självförsörjande, så att in- och utbetalningar i stort sett täckte varandra och atl kassan vid clearingens upphörande icke komme att lämna vare sig över- eller underskott. Emellertid låge det i sakens natur, att stora svårigheter mött att tillgodose detta önskemål. Man hade vid bestämmande av avräkningsprisers och clearingavgifters storlek haft alltför många omständigheter att taga hänsyn till för att en exakt avvägning skulle kunnat ske. Härtill komme, att clearingförfarandena i många fall även avsetts vara en clearing i tiden. Särskilda svårigheter hade i förevarande hänseende mött under övergångsperioden mellan krig och fred.

382 I de fiesta fall hade clearingkassorna företett större eller mindre överskott. Delvis kunde dessa dock förutses komma alt bliva konsumerade under kassornas fortsatta verksamhet och avveckling. Beträffande disponerandet av de slutliga överskott, som eventuellt uppkomme i de särskilda clearingkassorna, ha endast i undantagsfall föreskrifter meddelats på förhand. I allmänhet har endast bestämts, att överskottet skulle inlevereras till statsverket.

17. Penningväsendet. Kreditmarknaden var under första halvåret 1946 förhållandevis lätt. Affärsbankernas inlåning från den svenska allmänheten steg under halvåret med 182 milj. kronor mot 242 milj. kronor under första och 215 milj. kronor under andra halvåret 1945. Det avsaktande i inlåningens tillväxt, som framträtt under senare delen av 1945, fortfor alltså under 1946. Samtidigt företedde utlåningen en stark ökning. Den steg nämligen med icke mindre än 798 milj. kronor mot 241 milj. kronor under förslå och 405 milj. kronor under andra halvåret 1945. Under hela det första budgetåret efter krigsslutet ökades utlåningen med 1 203, inlåningen blott med 497 milj. kronor. Utlåningsökningen under första halvåret 1946 hänförde sig, liksom fallet var närmast föregående period, främst lill faslighelskredilerna och krediterna i samband med utrikeshandeln. Insättarebehållningen i sparbankerna växle under översiktsperioden med 230 milj. kronor. Postsparbanken registrerade för samma tid en inlåningsökning på 69 milj. kronor. Nettoinströmningen till riksbanken av guld och utländska valutor uppgick under förslå halvåret 1946 till 208 milj. kronor. Även om hänsyn tagei till att denna inströmning delvis balanserades genom att affärsbankernas nettoskuld till utlandet steg med 181 milj. kronor, måste resultatet av periodens valutarörelser betecknas såsom anmärkningsvärt mot bakgrunden av importöverskottet och den utländska kreditgivningen under perioden. Besullatet för perioden betingades av terminsaffärer och andra arrangemang för alt möta en anteciperad växelkursförändring. Riktlinjer för penningpolitiken. I skrivelse till Konungen den 21 mars 1946 rörande penningpolitiken anförde bankofullmäktige bl. a. följande: »Vid de överväganden i anslutning till utformningen av det penningpolitiska programmet, som företagits av statsmakterna under åren 1944 och 1945, har man räknat med att efter krigets upphörande skulle följa ett hävande av varuknappheten på de internationella marknaderna och en nedgång av imporlpriser och produktionskostnader. Erfarenheterna av den hittillsvarande utvecklingen synas giva vid handen, att ett övervinnande av de föreliggande, allvarliga svårigheterna på varuförsörjningens område kommer att taga längre tid än vad man tidigare ansåg sig kunna förvänta. För Sveriges del medför detta, alt återgången lill en mera normal försörjning av importvaror fördröjes. Konsekvenserna härav lör det svenska näringslivets utveckling kunna

384 bliva betydande, och en fortsättning av krigstidens knapphetshushållning — måhända innebärande en skärpning i förhållande till nu rådande läge — synes vara att räkna med för den närmaste framtiden. Genomförandet av den export, som planerats för att möjliggöra ett svenskt deltagande i det internationella återuppbyggnadsarbetet, innebär även en skärpt belastning för den inhemska försörjningen, särskilt framträdande på trävaruområdet. Under sådana förhållanden är det oundvikligt, att återhållsamhet iakttages beträffande sådan export, som icke erfordras för fullföljandet av detta program. I ett utpräglat knapphetsläge är en export i konkurrens med köpkraflig inhemsk efterfrågan ägnad att hålla uppe eller höja priserna. Särskilt gäller naturligtvis detta om prisläget på exportmarknaderna är högre än inom landet. De närmaste framtidsutsikterna beträffande det svenska näringslivets ekonomiska förutsättningar, importmöjligheterna, kraven på export och på tillfredsställandet av de inhemska varubehoven, pris- och lönelägets samt den internationella valutasituationens utveckling, äro sålunda mycket oklara. Mot den ovan skisserade bakgrunden synes det i allt fall sannolikt, att den spänning mellan köpkraft och varutillgång, som uppstått under kriget, kommer att även fortsättningsvis göra sig gällande så länge, att den förutsedda övergångsperioden mellan krigs- och fredshushållning blir av avsevärd varaktighet. De nu skönjbara tendenserna i den ekonomiska utvecklingen synas å andra sidan icke giva vid handen, att de tidigare hysta farhågorna för uppkomsten av sysselsättningssvårigheter och allmänt depressiva tendenser inom det svenska näringslivet komma att realiseras under den närmaste tiden. Risker för att efter hand en arbetslöshet skall uppkomma föreligga dock, dels och framför allt emedan materialtillgången på vissa för sysselsättningen särskilt betydelsefulla områden till följd av ovan antydda omständigheter kan komma att minskas, dels emellertid också på grund av den restriktiva kredit- och exportpolitik som kan visa sig nödvändig. Det penningpolitiska programmet har senast våren 1945 formulerats så att penningpolitiken borde avse en stabilisering av penningvärdet respektive inriktas på en förbättring av delta i den mån efter kriget den extraordinära varuknappheten minskar samt import- och produktionskostnaderna nedgå. Det ovan anförda synes närmast leda till den slutsatsen, att den hittillsvarande ekonomiska utvecklingen och de närmaste framtidsutsikterna, vilka för närvarande te sig mycket ovissa, icke böra föranleda någon förändring av delta program, i vilket kravet på penningvärdets stabilisering torde vara det som i den nuvarande situationen kommer att stå i förgrunden. Möjligheterna till en förbättring av penningvärdet te sig alltjämt svårbedömbara. Huruvida en dylik förbättring kan åstadkommas blir i väsentlig grad beroende av utvecklingen av det internationella försörjningsläget och pris- och lönenivåns framtida höjd i de länder, som spela en avgörande roll i Sveriges ekonomiska förbindelser med utlandet. Då man sålunda nödgas ställa sig avvaktande i detta avseende, är det enligt fullmäktiges mening av särskild vikt, att penningpolitiken och den ekonomiska politiken i övrigt föres så att en anpassning av den svenska ekonomien till en lägre prisnivå och ett i motsvarande grad förbättrat penningvärde icke försvåras. Härvid gäller alltjämt, att löne- och jordbrukspolitiken är av dominerande betydelse för prisutvecklingen och följaktligen bör bliva föremål för särskilt beaktande i delta sammanhang. Om de yttre förutsättningarna för elt genomförande av det fastställda penningpolitiska programmet i den del, detta syftar till en förbättring av penningvärdet, i framtiden komma alt föreligga, skulle nämligen allvarliga svårigheter uppstå därest det svenska pris- och kostnadsläget under övergångstiden skulle fastslåsas vid en för hög nivå. Faran härför ökas ju längre denna övergångstid visar sig bliva.»

18. Statsfinanserna. Statsregeringen för budgetåret 1945/46. Riksstaten för budgetåret 1945/46, sådan den fastställdes av 1945 års riksdag, slutade vad driftbudgeten beträffar på ett inkomstbelopp av 3 209 milj. kronor och ett ulgiftsbelopp av 3 169 milj. kronor. Staten företedde alltså ett nominellt överskott på 40 milj. kronor, avsett att tillföras budgetutjämningsfonden. Nettoinvesteringen å kapitalbudgeten, d. v. s. summan av investeringsbemyndigandena, upptogs i riksstaten till 852 milj. kronor, varav 250 milj. kronor avsågo avsättning till fonden för kreditgivning till utlandet. Bruttoinvesteringen eller summan av investeringsanslagen uppgick till 1 118 milj. kronor. Beredskapsstat för försvarsväsendet antogs till ett belopp av 260 milj. kronor å driftbudgeten och 10 milj. kronor å kapitalbudgeten. Det av riksdagen lämnade bemyndigandet för Kungl. Maj:t att — under förutsättning att militär beredskap erfordrades jämväl efter den 30 juni 1945 — fastställa försvarsberedskapsstaten eller viss del därav att lända till efterrättelse såsom förskottsstat begagnade sig Kungl. Maj:t icke av. För försvarsberedskapens avveckling hade riksdagen, med bifall till proposition 1945, nr 322, anvisat anslag dels å driftbudgeten å tillhopa 115 milj. kronor, dels å kapitalbudgeten å 2 milj. kronor. Någon allmän beredskapsstat blev icke av riksdagen fastställd för budgetåret 1945/46 (se del VI sid. 387). Däremot medgav riksdagen, att Kungl. Maj:t finge, därest arbetsmarknadsläget så påfordrade, inom ett belopp av 150 milj. kronor meddela beslut om utförande av arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat II och III för budgetåret 1944/45. Icke heller detta bemyndigande fann Kungl. Maj:t skäl att begagna sig av. Under budgetåret 1945/46 antog riksdagen i likhet med vad som skett under de föregående åren tvenne lilläggsstater till den fastställda riksstaten, innefattande de medelsanvisningar för löpande budgetår som beslutats dels av 1945 års riksdag under dess höstsession, dels av 1946 års riksdag. De för 1945/46 budgetmässigt fastställda utgifterna belöpte sig i sin helhet till följande belopp i milj. kronor: Driftbudgeten Riksstaten Tilläggsstat 1 Tilläggsstat II Summa 25—618064

3 169 217 136

Kapitalbudgeten (S.-a investeringsanslag) 1118 74 161

3 522

1 353

386 Då inkomsterna oförändrat upplogos till 3 209 milj. kronor, förelåg beträffande driftbudgeten ett underskott på 313 milj. kronor. Vad kapitalbudgeten angick belöpte sig summan av investeringsanslagen, som ovan anförts, till 1 353 milj. kronor. Med avdrag för avskrivningar av skilda slag erhölls ett belopp för nettoinvesteringarna eller de s. k. investeringsbemyndigandena av 872 milj. kronor, vilket svarade mot det nytillskott av lånemedel som erfordrades för kapitalbudgetens realiserande. Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning blev det verkliga budgetutfallet för 1945/46 följande: Driftbudgeten: Milj. kr. Inkomster 3 528 Reservationer frän föregående budgetår 1328 Summa 4 856 Kapitalbudgeten: Avskrivningsmedel m. ni Nettoinvestering Summa

868 340 1200

Milj. kr. Utgifter 3 329 Reservationer till följande budgetår.. 1292 överskott 235 Summa 4B56 Bruttoinvestering

1 208 Summa

1268 Vid slutredovisningen uppstod sålunda å driftbudgeten ett överskott av 235 milj. kronor att tillföras statens budgetutjämningsfond. Denna hade vid budgetårets ingång utvisat en brist av 7 512 milj. kronor, vilken nu minskades till 7 277 milj. kronor. Den över kapitalbudgeten redovisade nyinvesteringen uppgick till allenast 340 milj. kronor, vilket var avsevärt mindre än vad som av riksdagen härför anvisats. Orsaken härtill var framför allt de betydande kapitalåterbetalningar som skett i samband med försvarsberedskapens avveckling. De från föregående budgetår icke utnyttjade beloppen å medelsanvisningar under kapitalbudgeten utgjorde vid budgetårets ingång 2 149 milj. kronor, medan de till påföljande budgetår kvarstående outnyttjade beloppen uppgingo till 2 103 milj. kronor. Slatsreglcringen för budgeturet 1946/47.

I 1946 års statsverksproposition föreslog Kungl. Maj:t, att i riksstaten för budgetåret 1946/47 inkomsterna å driftbudgeten skulle upptagas till 3 257 milj. kronor samt utgifterna å densamma till 3 258 milj. kronor. Med hänsyn till den beslutade omläggningen av uppbördsförfarandet fr. o. m. den 1 januari 1947 beräknades de dittills för de direkta skatterna uppförda olika inkomsttitlarna endast med de belopp som enligt dåvarande skattesystem kunde väntas inflyta under förra hälften av budgetåret. Sålunda upptogs inkomst- och förmögenhetsskatten till 400 milj. kronor, värnskatten till 30 samt den särskilda förmögenhetsskatten till 20 milj. kronor. Den mot nämnda inkomsttitlar svarande, för senare budgethalvåret beräknade inkomstposten för preliminär skatt uppfördes med 500 milj. kronor. I enlighet med senare under riksdagen verkställd ny beräkning av vissa

387 inkomsttitlar fixerades inkomsterna å driftbudgeten för 1946/47 slutgiltigt till 3 347-1 milj. kronor. Sammanlagda utgiftssumman å driftbudgeten blev 3 346-6 milj. kronor. Nämnda inkomst- och utgiftsbelopp upptogos i den av riksdagen fastställda riksstaten, vilken alltså kom att utvisa ett underskott på c:a 500 000 kronor. Nettoinvesteringarna på kapitalbudgeten uppgåvos till i runt tal 900 milj. kronor. Häri ingingo investeringsanslag lill fonden för kreditgivning till utlandet med sammanlagt 250 milj. kronor. Beredskapsstat för försvarsväsendet antogs till ett belopp av 275 milj. kronor å driftbudgeten och 10 milj. kronor å kapitalbudgeten. Anslagen voro liksom föregående år beräknade att täcka kostnader för försvarsberedskap under en tid av tre månader. Kungl. Maj:t bemyndigades att under den tid, då 1946 års riksdag var samlad men icke sammanträdde, efter rådplägning med utrikesnämnden fastställa försvarsberedskapsstaten eller viss del därav till efterrättelse såsom förskottsstat samt att ställa å förskottsstaten uppförda anslag till vederbörande myndigheters förfogande. Vad kostnaderna för försvarsberedskapens avveckling beträffar beräknades dessa för budgetåret 1946/47 till c:a 50 milj. kronor. Hithörande arbeten antogos skola i allt väsentligt kunna slutföras under detta budgetår. Tack vare de inkomster som influtit genom försäljning av under beredskapen anskaffad materiel och förnödenheter som icke erfordrades i fredsorganisationen, främst motorfordon, hade de för avvecklingsändamål å driftbudgeten för 1945/46 anvisade anslagen blott delvis behövt tagas i anspråk. Då betydande inkomster av samma slag väntades inflyta även under 1946/47, begränsades anslaget för ifrågavarande ändamål för sistnämnda budgetår till 10 milj. kronor. I anledning av proposition till 1946 års riksdag, nr 211, fattade riksdagen beslut angående fastställande av en av arbetsmarknadsskäl betingad allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47, upptagande på driflbudgeten en anslagssumma av 676 milj. kronor och på kapitalbudgeten en anslagssumma av 374 milj. kronor. Biksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att, därest arbetsmarknadsläget så påfordrade, inom ramen av ett belopp av 150 milj. kronor meddela beslut om utförande av arbeten, för vilka anslag uppförts å allmänna beredskapsstaten. Skattelagstiftning. Enligt de av riksdagen beslutade övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896) (se sid. 190) skulle bl. a. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt på grund av 1946 års taxering efterskänkas, i den mån nämnda skatt enligt äldre bestämmelser skolat erläggas under år 1947. Fr. o. m. ingången av år 1947 skulle i stället enligt förordningens bestämmelser inkomst- och förmögenhetsskatt varje år utlagas preliminärt för den inkomst, som uppbars under resp. år, och den förmögenhet som då ägdes. Varje år skulle bestämmas med vilka procenttal av de i inkomst-

388 skatteförordningen angivna grundbeloppen bottenskatt skulle ingå i preliminär skatt dels för nästkommande budgetårs förra hälft, dels ock för samma budgetårs senare hälft, varvid skulle iakttagas, att procenttalen för nästkommande budgetårs förra hälft skulle vara lika med procenttalen för det löpande budgetårets senare hälft. Ifrågavarande procenttal voro alltså genom beslut av 1945 års riksdag redan fixerade för andra halvåret 1946. För första halvåret 1947 fastställdes de av 1946 års riksdag till samma höjd som tidigare, d. v. s. till 150 procent av grundbeloppet för fysiska personer och 200 procent av grundbeloppet för svenska aktiebolag m. fl. Härom utfärdades förordningar den 29 juni 1946 (nr 502 och 507). Jämväl beträffande värnskatten beslöt riksdagen, att den skulle under förra hälften av 1947 preliminärt uttagas efter förut bestämda grunder. Då preliminärskaltesystemet förutsatte oförändrat skatteuttag under resp. kalenderårs båda hälfter, innebar beslutet, att vederbörliga skattetabeller skulle upprättas med utgångspunkt från att värnskatt utginge för hela kalenderåret 1947 och att de erforderliga löneavdragen sålunda skulle fördelas på de skattskyldigas inkomst under det ifrågavarande kalenderåret. Förordning i ämnet utfärdades den 28 juni 1946 (nr 508). Frågan om upptagande av krigskonjunkturskatt för år 1946 samt om lidpunkten för denna skatteforms upphörande hade upptagits till förberedande behandling vid 1945 års riksdags höstsession genom framläggandet av förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående inventering avvarulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling (proposition nr 376, se sid. 189). I överensstämmelse med de uttalanden som gjorts i nyssnämnda proposition avlät Kungl. Maj:l vid 1946 års riksdag proposition i ämnet, nr 210. Häri framställda förslag angående dels taxering till krigskonjunkturskatt för år 1946, dels slutavräkning för beskattning av inkomstökningar som uppkommit alltifrån krigets början och fram till utgången av år 1945, grundade sig i huvudsak på det betänkande i ämnet som framlagts av 1944 års allmänna skallekommitté. Biksdagen biföll propositionen med smärre ändringar, varefter den 21 juni 1946 utfärdades förordning om krigskonjunkturskatt för 1946 (nr 361). Kungörelser innehållande vissa tillämpningsföreskrifter utfärdades den 28 juni (nr 517 och 518 samt 530). De i förordningen meddelade avvecklingsbestämmelscrna innefattade föreskrifter om i flera hänseenden skärpla värderingsgrunder. Skattskyldiga, som under kriget kunnat öka sina varulager eller som tecknat kontrakt å större lager än de hade vid krigsutbrottet, hade med de regler som dittills gällt vid taxeringen till krigskonjunkturskatt haft möjligheter att använda uppkomna merinkomster till konsolidering genom att nedskriva dessa ökade kvantiteter av omsättningstillgångar till före kriget gällande marknadspriser. Särskilt sådana företag, vilkas råvaror och produkter undergått stark pris-

389 stegring under kriget, hade haft en påtaglig fördel av gällande värderingsbestämmelser. Vid krigskonjunkturskatlens avveckling ville man i görligaste mån tillse, att under kriget skapade dolda reserver blevo beskattade. Av denna anledning skärptes bestämmelserna om rätt till avdrag för nedskrivning av lagerökning, som inträtt sedan sista förkrigsåret resp. krigsutbrottet. Lagerökning som uppkommit efler nämnda tidpunkter skulle sålunda i regel ej få nedskrivas till lägre pris än det s. k. E-priset, vilket fastställts till 140 procent av förkrigspriset. (Nämnda procenttal ansågs ungefärligen motsvara det indextal, under vilket den allmänna prisnivån jämfört med förkrigsläget kunde antagas icke skola sjunka.) I de fall där företag hade varor i lager, vilkas priser stigit väsentlig! mer än 40 procent och ej tenderade alt falla, funnos uppenbarligen alltjämt stora möjligheter att använda uppkomna merinkomster lill konsolidering, medan andra företags nedskrivningsmöjligheter högst väsentligt nedskurits. Av praktiska skäl hade det emellertid befunnits nödvändigt att bestämma en enhetlig efterkrigsprisnivå, under vilken lagerökningar regelmässigt ej fingo nedvärderas vid taxering lill krigskonjunkturskatt. Den lagerkvantitet som motsvarade förkrigslagcr fick däremot alltjämt vid taxeringen upptagas enligt dittills gällande principer, d. v. s. i regel till 1938 ärs bokföringspris. Om det hade bestämts att även denna lagerkvantilet skulle uppvärderas till E-prisnivä, skulle följden i många fall blivit en bcskaltning av fiktiva vinster. Principen att förkrigslagret fick nedskrivas till förkrigsbokföringspris gällde emellertid icke undantagslöst. Penningvärdels fall hade ju medfört icke blott en nominell ökning av förelagens före krigsutbrottet investerade kapital ulan även en reell värdeminskning av de skulder företaget iklätt sig. Till detta senare förhållande hade vid skattens utformning hänsyn i regel icke kunnat tagas. Då företagen i allmänhet finansieras med såväl främmande som eget kapital och det egna kapitalet främst är utsatt för risker till följd av prisfall, hade detla också ansetts kunna teoretiskt försvaras som allmän regel. Beträffande företag, som i stor utsträckning finansierat sin lagerhållning med förskott erhållna av vederbörande beställare, måste emellertid elt sådant samband mellan förskottet och investeringen anses föreligga, att det syntes materiellt rikligt att ej tillåta nedskrivning av de kostnader som nedlagts å de beställda tillgångarna. De företag, som sålunda i viss mån ställdes i särklass, voro varv och byggnadsentreprenadföretag. Särregeln utsträcktes dessutom till atl omfatta verkstadsföretag, om och i den män de erhållit förskott i anledning av beställning av vcrkstadsprodukter. Huvudregeln för värdering av varulager vid slutavräkningen var, att den kvantitet av lagret, som i förkrigspris räknat motsvarade lagret vid sista förkrigsårets utgång, vid slutavräkningen icke fick upplagas under det bokförda värdet vid utgången av sista förkrigsinkomståret, medan den kvantitet av lagret som översleg nämnda lager i regel icke fick upptagas under 140 procent av marknadspriserna vid samma lidpunkt. Om emellertid skattskyldig visade, att anskaffningskostnaden å varulagret i dess helhet vid bokslutstillfället icke stigit till 140 procent av förkrigsvärdet eller före taxeringens avslutande nedgått under E-priset, fick lagerökningen värderas till detta lägre pris. I de fall då lagret minskat under kriget ägde den skattskyldige rätt alt

390 åtnjuta avdrag med 40 procent av lagerminskningens belopp i förkrigspris räknat. Om prisstegringen icke uppgått till 40 procent skulle avdraget beräknas i förhållande till den verkliga prisstegringen. Beträffande rätt till avdrag för nedskrivning å kontraherade men vid beskatlningsårels utgång icke levererade tillgångar skulle avdrag för nedskrivning endast medgivas i den mån skattskyldig visade, att inköpspriset för varor av samma slag å balansdagen understege det kontraherade priset eller den skattskyldige gjorde sannolikt, att dylikt prisfall komme att inträffa innan varan levererades eller av den skattskyldige i oförändrat eller förädlat skick försåldes. Därest lagret vid beskattningsårets utgång understeg förkrigslagret, skulle emellertid kontraherade varor få användas som »utfyllnad» och nedskrivning medgivas efter samma principer som gällde levererade varor. I händelse tillgångar för stadigvarande bruk under kriget undergått värdeminskning på grund av att nödvändiga reparationer måst eftersättas, medgavs avdrag med belopp, vartill värdeminskningen enligt den skattskyldiges utredning uppgått. Om den skattskyldige icke kunde prestera dylik utredning, skulle avdrag medges efter viss schablon, som byggde på de under kriget verkställda reparationerna i förhållande till reparationerna under förkrigsinkomslåren. Beträffande skatteskalan stadgades, att den tidigare gällande progressiva skalan skulle tillämpas jämväl vid slutavräkningen. (Detta innebar en avvikelse från skattekommitténs förslag. Denna hade föreslagit, att skatten här skulle utgå med en fix procentsats av 50, med den motiveringen att ett bibehållande av progressionen vid den slutliga avräkningen komme atl hårt belasta åtskilliga skattskyldiga, som använt sig av den enligt författningarna medgivna möjligheten att uppskjuta krigskonjunkturbeskattningen.) Bestämmelser om utvidgade möjligheter att i särskilda fall erhålla r e s t i t u t i o n av för mycket erlagd krigskonjunkturskatt meddelades även. Som motivering härför anfördes, att slutavräkningen avsåge att klarlägga i vad mån vederbörande rörelseidkares inkomster påverkats av krigskonjunkturen under perioden i dess helhet. Det avgörande vore icke om under det ena eller andra året uppkommit en ökning eller minskning av vinsten utan om slutresultatet för hela perioden visade inkomstökning. Därest denna kunde anses utgöra krigskonjunkturvinst, som förut icke tagits till beskattning, skulle krigskonjunkturskatt påföras. Funnes i stället att någon beskattningsbar krigskonjunkturvinst icke uppkommit, ehuru skatt tidigare erlagls, eller att sådan vinst icke uppkommit i den omfattning för vilken skatt erlagts, skulle för mycket erlagd skatt restitueras. Någon skillnad borde därvid icke göras mellan sådana fall, då skatten påförts provisoriskt, och övriga fall. Å erlagd krigskonjunkturskatt som restiluerades skulle utgå ränta med 2x/2 procent utom i de fall då skatten påförts provisoriskt för kostnadsutjämning samt de fall då provisorisk skattepåföring över huvud icke förekommit.

391 Merinkomster av jordbruk och skogsbruk, vilka uppkommit efter utgången av år 1944, skulle icke taxeras till krigskonjunkturskatt. Taxeringen skulle vara avslutad senast den 30 juni 1947. Delta gällde såväl de skattskyldiga som år 1946 taxerades till krigskonjunkturskatt sista gången som de vilka även skulle taxeras 1947 i anledning av att deras räkenskapsår utgått före den 31 december 1945. För rederier och varv medgavs möjlighet att erhålla uppskov med slutavräkningen, dock icke längre än till den 30 juni 1950. I proposition 1946, nr 222 — som i övrigt innehöll en allmän exposé angående den statsfinansiella utvecklingen under kommande femårsperiod — hemställde Kungl. Maj:t, att riksdagen måtte yttra sig beträffande frågan om den allmänna omsättningsskattens avveckling och tidpunkten härför. Själv föreslog Kungl. Maj:t, att skatten skulle upphöra med utgången av år 1947. Riksdagen anslöt sig till ett uttalande av förslå särskilda utskottet, vari — trots de betänkligheter som ur statsfinansiell synpunkt vore förbundna härmed — förordades, att tidpunkten för omsättningsskattens avveckling fastställdes till den 1 juli 1947. Vid sitt ståndpunktstagande hade utskottet fäst särskild vikt vid den prissänkning som genom skattens borttagande komme att ernås. Utskottet förutsatte, i likhet med finansministern, att reduktion av de generella subventionerna å livsmedel skulle äga rum i samband med omsättningsskattens avveckling. Därest förhållandena komme att utveckla sig på sådant sätt, att omsättningsskatten kunde slopas redan före den 1 juli 1947, borde frågan därom upptagas till omprövning. En viss ändring vidtogs i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt (se del II sid. 443). Enligt denna förordning beräknades varuskatten olika för inom riket tillverkade och för importerade varor. I båda fallen skulle skatten utgå med samma procenttal av varans beskattningsvärde, men detta värde skulle beträffande vara som tillverkats inom riket vara lika med det pris tillverkaren i allmänhet betingade sig vid försäljning till detaljhandlare (eller, i fall där försäljning till detaljhandlare icke bedrevs, det pris tillverkaren kunde antagas ha betingat sig, därest sådan försäljning skett), medan beskattningsvärdet för importvara baserades på importpriset med tillägg av tull. Den bristande likställigheten i förevarande avseende hade tidigare på grund av rådande handelsspärr och höga fraktkostnader icke vållat mera påtagliga olägenheter. Sedan handelsutbytet med utlandet kunnat återupptagas, erhöll emellertid frågan större praktisk betydelse. Saken påtalades i en framställning från Sveriges kemiska industrikontor, som framhöll att imporlpriset plus tull i fråga om en del varuslag utgjorde endast omkring hälften av försäljningspriset till detaljhandlare, bortsett från varuskatten, och därför krävde likställighet mellan de två varugrupperna i beskattningshänseende. I proposition 1946, nr 205, framlade Kungl. Maj: t förslag, som avsåg att åstadkomma ett rättvisare förhållande. Den i sådant syfte före-

392 slagna ändringen av förordningen om varuskatt innebar, alt de för fastställande av beskattningsvärdet för inrikes tillverkade varor gällande bestämmelserna utsträcktes alt i princip avse jämväl importerade varor, dock med undantag av varor som infördes lill riket för att saluhållas eller omformning eller omarbetning eller efter anbringande i särskild förpackning eller för att användas vid tillverkning i förvärvssyfte av annan vara eller ock som infördes för annat ändamål än försäljning eller användning i förvärvssyfte. I dessa särskilt angivna fall skulle beskattningsvärdet fortfarande beräknas enligt de dittills för importvaror i allmänhet gällande grunderna. Skattskyldig skulle vara pliktig att i samband med införsel av vara, för vilken varuskatt skulle utgå, avlämna en särskild deklaration till ledning för skattens bestämmande. Ändringen av förordningen godkändes av riksdagen och författning i ämnet utfärdades den 12 april 1946 (nr 144). Den olägenhet som vidlådde jämväl den särskilda beskattningen av pälsvaror enligt den utformning den fått i förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) (se del IV sid. 480), därigenom att skatten ullogs efter olika grunder allt eftersom skinnen bereddes inom riket eller importerades, sökte man undgå eller åtminstone mildra genom ändringar, som enligt riksdagens beslut med anledning av proposition 1946, nr 268, vidtogos i nämnda förordning genom en författning den 7 juni 1946 (nr 262). Enligt förordningen utgick pälsvaruskatten för inom riket beredda skinn såsom en styckeskatt, medan den vid import beräknades efter värdet av den importerade varan. Bristerna i den gällande lagstiftningen framträdde särskilt däri, att styckeskatten icke anpassats efter skinnens olika kvalitet eller efter del slörre eller mindre arbete, som efter beredningen nedlagts å desamma. Ölägenheterna; vilka hade blivit mera framträdande i den mån handelsförbindelserna med utlandet kunnat återupptagas, påtalades i en framställning från Svenska pälsbranschens centralkommitté. Författningsändringen bestod i en omarbetning av den vid förordningen fogade förteckningen över inrikes beredda pälsskinn, varvid för varje skinnslag på grundval av gällande priser angivits den styckeskalt som närmast svarade mot värdeskatten vid import av färdigberedda skinn av medelgod kvalitet. Skattebestämmelserna för importerade pälsskinn bibehöllos oförändrade. I syfte att åstadkomma lägre pris på cordgarn och cordväv av silke, som användes vid tillverkning av bilringar, vidtogs genom författningar den 7 juni 1946 (nr 263—265) enligt riksdagens beslut i anledning av proposition nr 287 den åtgärden, att accis (enligt förordningen 1932 nr 17) och tilläggstull borttogs å silke, avsett att användas för tillverkning av cordväv. I samband härmed nedsattes genom kungörelse 1946 (nr 266) tullen å cordväv innehållande silke — för att ej tullskyddet härför genom borttagandet av tilläggstullen för cordgarnet skulle oskäligt ökas — från resp. 600 och 400 kronor per 100 kg för oimpregnerad och gummiimpregnerad vara till 250 kronor per 100 kg. Bestämmelserna om den särskilda omsättnings- och utskänkningsskatten å

393 spritdrycker, vilka under en följd av år antagits alt gälla för ett budgetår i sänder, erhöllo genom förordning den 1 mars 1946 (nr 55) förlängd giltighet till utgången av juni 1947. Enligt förordning s. d. (nr 56) uppsköts på nytt till den 1 juli 1947 ikraftträdande! av den i förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) föreskrivna skatten å motorsprit. Statsskulden. Den lättnad för statsbudgeten, som inträdde under budgetåret 1945/46 genom världskrigels slut och den förstärkta försvarsberedskapens upphörande, medförde avsevärt minskade medelsanspråk på riksgäldskontoret i jämförelse med de föregående krigsåren. Till följd härav kunde ökningen av den totala statsskulden under budgetåret 1945/46 begränsas till 242 milj. kronor mot 1 179 milj. kronor året närmast förut. Den fonderade statsskulden ökades emellertid med 1 108 milj. kronor till 9 480 milj. kronor den 30 juni 1946, medan den tillfälliga slatsskulden å andra sidan minskades med 866 milj. kronor till 1 715 milj. kronor vid sislnämnda lidpunkt. De angivna siffrorna avspegla den betydande förändring, som slatsskulden undergick under budgetåret 1945/46 och varigenom större delen av den fonderade upplåningen disponerades för en omfattande minskning av den kortfristiga statsskulden. Under budgetåret 1945/46 emitterades två nya räntebärande statsobligalionslån samt elt nytt premieobligationslån. Det ena ränlelåncl jämte premieobligationslånet upplades i augusti 1945 för konvertering lill parikurs av det i november samma år förfallande 4 procents försvarslånet av år 1940 (första försvarslånet) å 728 milj. kronor. Ränlelånet var ett 41-årigt 3 procents lån, medan premielånel, vara årligen skulle utlottas vinster, sammanlagt motsvarande 2-6 procent av kapitalbeloppet, hade obegränsad löptid. Konverteringen gav till resultat, att mer än 600 milj. kronor eller 84 procent av försvarslånets belopp utbyttes. Ulbylet skedde till ett belopp av 289 milj. kronor mot obligationer av räntelånet, till 300 milj. kronor mot premieobligationer och till återstående del, 24 milj. kronor, mot sparobligationer och rikskonton. Av de genom utbytet emitterade ränteobligationerna å tillsammans 289 milj. kronor tillhörde 113 milj. kronor eller 39 procent av totalsumman affärsbanker och 59 milj. kronor eller 21 procent enskilda personer. Av återstoden föll ett belopp av 30 milj. kronor eller 10 procent på städer och andra kommuner m. m. samt lika mycket på kår- eller yrkessammanslutningar etc, medan på försäkringsanstaller kommo 18 milj. kronor eller 6 procent. Under budgetåret 1945/46 såldes under hand obligationer av räntelånet å sammanlagt 65 milj. kronor. Härigenom steg lånebeloppet till 354 milj. kronor. Det andra under budgetåret 1945/46 emitterade räntebärande obligationslånet upplades i januari 1946 för täckande av riksgäldskontorets kassabehov. Något lånebelopp var på förhand ej fastställt. Lånet bestod av 3 procents

394 obligationer med 45 års löptid, vilka ulbjödos till teckning till parikurs. Teckningsresultatet blev 874 milj. kronor, ett av de största belopp, som uppnåtts vid en svensk statslåneemission. Av teckningssumman kommo 306 milj. kronor från försäkringsföretag, 165 milj. kronor från affärsbanker och 105 milj. kronor från sparbanker, samt 100 milj. kronor från riksbanken. Genom utbyte under hand av vissa statsinstitutioner tillhöriga obligationer av statens 3 procents amorteringslån av den 1 februari och den 1 mars 1937 mot obligationer av 1946 års lån ökades lånebeloppet för det sistnämnda lånet under våren 1946 med 29 milj. kronor. Den tillfälliga statsskulden minskades under budgetåret 1945/46 såsom nämnts med 866 milj. kronor. Främst föll minskningen på skattkammarväxlarna, vilka reducerades med 650 milj. kronor, samt på växelkrediten nr 1 hos riksbanken, som genom återbetalning av 130 milj. kronor helt inlöstes. Till belysning av de förändringar, som under krigsåren skett i statens upplåning, ävensom statsskuldens storlek den 30 juni 1939 samt vid början och slutet av budgetåret 1945/46 intages här en tablå, grundad på riksgäldskontorets årsbok för sistnämnda budgetår. Foi

Förändringar i statens upplåning nedanstående budgetår: 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46

d e r a d 51 a t s s k [ l i d milj. kr.

Statsobligationslån

StatsLån hos statsinsti- skuldförtutioner bindelser o. fonder m. m. 1

Summa

377 1 077 1205 956 947 908 864

28 14 81 63 — 347 64 179

18 116 75 104 113 90 65

1 861 7 331 8 195

474 377 556

148 664 729

Tillfällig Summa redovisad statsstatsskuld skuld milj. kr.

milj. kr.

423 1 207 1 361 1 123 713 1 062 1 108

568 338 396 682 329 117 — 866

991 1545 1757 1 805 1042 1 179 242

2 483 8 372 9 480

151 2 581 1715

2 634 10 953 11 195

Statsskuldens storlek: 30 juni 1939 30 juni 1945 30 juni 1946

1 Statsskuldförbindelser, sparobligationcr, rikskonton, inlåning från staten övertagna lån samt övrig fonderad statsskuld.

sparbanker, av-

19. Svenskt deltagande i internationell återuppbyggnadsoch hjälpverksamhet. Statlig kreditgivning till utlandet. Genom beslut vid vårsessionen 1945 och tidigare hade riksdagen beviljat anslag å sammanlagt 1 130 milj. kronor (därav 950 milj. kronor vid 1945 års riksdag och 180 milj. kronor enligt tidigare beslut) för lämnande av svenska statskrediter till internationellt återuppbyggnadsarbete. För krediter, avsedda för finansiering av vissa löpande utgifter, som andra länder (särskilt Norge, Danmark och Nederländerna) hade att täcka i Sverige i samband med flyktinghjälp, repatriering etc. (s. k. legationskrediter), hade riksdagen vidare anvisat ett allmänt anslag å 100 milj. kronor. För den egentliga, humanitära hjälpverksamheten hade på driftbudgeten anslagits sammanlagt 90 milj. kronor. Nu nämnda medelsanvisningar motsvarade emellertid endast en del av kostnaderna för den statliga svenska stödverksamheten, eftersom tidigare betydande belopp anslagits för reglering av särskilda krediter till de nordiska grannländerna och därjämte krediter lämnats genom valutaköp och i andra former som icke påkallat budgetmässig reglering. I proposition, framlagd vid 1945 års riksdags höstsession, nr 366, gavs en översikt av i vilken utsträckning de anvisade anslagen dittills tagits i anspråk genom olika kredit- och handelsöverenskommelser samt genom beslut om hjälpålgärder. Genom återuppbyggnadskrediter till utlandet, som skulle belasta därför avsedda anslag, hade dittills bundits sammanlagt i runt tal 860 milj. kronor. Återstoden av hithörande till 1 130 milj. kronor uppgående anslag måste anses reserverad för redan kända kreditbehov. 100 milj.kronorsanslaget till kreditgivning för löpande utgifter i Sverige hade disponerats till sammanlagt 90 milj. kronor. Av de 90 milj. kronor, som stodo till förfogande å driftbudgeten för den egentliga hjälpverksamheten, voro inemot 70 milj. kronor förbrukade. En särställning intogo vissa räntefria krediter som åren 1944 och 1945 lämnats till Norge och Danmark å 150 resp. 50 milj. kronor huvudsakligen lill bestridande av utgifter för flyktingverksamhet och polisutbildning, ändamål som enligt den svenska regeringens uppfattning borde föranleda, att de lades vid sidan av de övriga finansiella uppgörelserna. Beslut om avskrivning av dessa krediter fattades vid höstriksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts nyssnämnda proposition. I samband därmed beslöt riksdagen anslag

396 till en ny kredit till Danmark å 10 milj. kronor för inköp av baracker ni. m. för omhändertagande av tyska flyktingar. I proposition till 1946 års riksdag, nr 296, uppgavs, att någon statlig kreditgivning för återuppbyggnadsändamål o. dyl. av den omfattning, som varit nödvändig under det första övergångsåret efter kriget, icke syntes behöva ifrågakomma under budgetåret 1946/47. De förslag rörande ytterligare statskrediter, som Kungl. Maj:t vid denna riksdag underställde riksdagen, åsyftade närmast krediter för kommersiella syften. Inom ramen för den svenska kreditgivningen till uIlandet hade även fallit krediter, vilka till det yttre erhållit den formen, att riksbanken övertagit vissa belopp i främmande valutor. Som en sådan kreditgivning voro i viss mån de pundtillgodohavanden att betrakta, vilka tillfölle Sverige i enlighet med avtalet den 6 mars 1945 med Storbritannien rörande verkställandet av betalningar mellan Sverige och det s. k. sterlingområdet (i huvudsak motsvarande det brittiska imperiet med undantag för Canada). Av samma slag voro de krediter som lämnats Norge genom överenskommelse om likvidering i pund av framför allt vissa fartygsbeslällningar i Sverige. Det framhölls i nyssnämnda proposition 1946 nr 296, alt en sådan kreditgivning, om den bleve av längre varaktighet, borde ske från statens sida och icke genom riksbanken. Redan för budgetåret 1945/46 hade anvisats ett anslag till förlagskapital för övertagande av vissa valulor från riksbanken till ett belopp av 250 milj. kronor. Det hade dittills endast belastats för övertagande av de pundtillgångar, som tillkommit i enlighet med nyssberörda norska avtal. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag anvisade riksdagen nu för budgetåret 1946/47 för enahanda ändamål ett anslag av 150 milj. kronor, samtidigt som ytterligare 100 milj. kronor anslogos till kreditgivning för det internationella återuppbyggnadsarbetet. Bägge anslagen upptogos liksom det tidigare 250 milj.-kronorsanslaget under fonden för kreditgivning till utlandet. Vad särskilt kreditgivningen till Finland beträffar må nämnas, att 1946 års riksdag — utöver de tidigare under krigsåren lämnade krediterna (c:a 230 milj. kronor) samt tvenne efter krigsslutet beviljade krediter å sammanlagt 159 milj. kronor för varuinköp och återuppbyggnadsverksamhet — i samband med upprättandet av en avbetalningsplan för de tidigare krediterna medgav dels en ny statskredit på 30 milj. kronor, som trädde i stället för ett förut lämnat, delvis återbetalt förskott från riksbanken på 61-5 milj. kronor, dels en kredit på 57 milj. kronor, vilken ersatte svenska statens garantiåtaganden enligt gällande exportkreditsystem för till betalning förfallna finska statens skattkammarväxlar. Genom sistnämnda transaktion frigjordes hela det för ställiga exportkreditgarantier avsedda beloppet av 300 milj. kronor för nya garantier (se sid. 308). Såsom bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete anvisade riksdagen jämlikt proposition 1946, nr 215, å driftbudgeten för 1945/46 utöver förut beviljade 90 milj. kronor, ett ytterligare anslag av 39 milj. kronor.

397 Enligt en inom finansdepartementet gjord sammanställning hade alltsedan krigsutbrottet intill den 30 juni 1946 svenska statskrediter lämnats skilda länder lill belopp, som anges i nedanstående tablå. Kreditbelopp Norge milj. kr. milj. kr. Återuppbyggnadskredit av 13 / 4 1944 200-0 Räntefria krediter för flyktingverks. o. polisutbildning m.m. (efterskänkta) 150-0 Övriga krediter 188-6 538.9 Danmark Räntefri kredit för flyktingverksamhet o. polisutbildning m. m. (efterskänkt) Övriga krediter

50-0 190-0

240-0

Finland Krediter under krigsåren Senare återuppbyggnads- och kommersiella krediter

230-0 286-0

516-0

Polen Nederländerna Belgien Frankrike Italien Island Tjeckoslovakien Ungern Turkiet Etiopien

100-0 145-0 100-0 140-0 5.0 12-o 24-0 5-0 5.0 5.0 Summa

1 835-6

Härtill kom den kredit, som lämnats jämlikt det svensk-engelska betalningsavtalet den 6 mars 1945 för utjämning av svensk överskottsexport. Krediten avsåg för tiden intill den 30 april 1946 ett belopp av högst 16*5 milj. £. För det följande året avsågs ett kreditbelopp av 16 milj. £. De i tabellen angivna kreditbeloppen hade vid den tidpunkt tabellen avser i åtskilliga fall ej till fullo, i vissa fall ej alls utnyttjats. Humanitär hjälpverksamhet. De av riksdagen tidigare anvisade medlen för bedrivande av internationell hjälpverksamhet på gåvobasis, sammanlagt 90 milj. kronor (varav 20 milj. kronor för budgetåret 1943/44 och 70 milj. kronor för 1944/45), hade i början av år 1946 till större delen förbrukats. I anledning av proposition 1946, nr 215, anvisade riksdagen på tilläggsstat för budgetåret 1945/46 till fullföljande av hjälparbelet ytterligare 17 milj. kronor samt dessutom för flyktings- och repatrieringsverksamheten 22 milj. kronor. Samtliga de nämnda medelsanvisningarna ha såsom reservationsanslag uppförts under sjunde huvudtiteln under rubriken Bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete. Vid sidan härav ha för den egentliga flyktingvården under årens lopp anvisats betydande anslag under femte huvudtiteln. Ledningen av hjälparbetet handhades under 1945/46 liksom förut av

398 Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet (SIH), vilken förutom allmän planläggning och administration av de statliga anslagen ägde att samordna och stödja de på olika områden verksamma enskilda hjälporganisationernas insatser. Börande hjälparbetels former och omfattning intill utgången av första halvåret 1945 har i del VI sid. 403 ff. lämnats en kortfattad översikt. Verksamheten fortgick i av händelser och förhållanden betingade växlande former under budgetåret 1945/46. På vissa områden — såsom framför allt beträffande hjälpaktionerna i Norge — kunde verksamheten nu väsentligen avvecklas, medan den på andra områden kom alt bedrivas i vidgad skala och kunde utsträckas till nya arbetsgrenar, sedan efter krigets avslulande större handlingsfrihet ernåtts genom medgivande från de allierade makternas sida och genom successiv förbättring av transportförhållandena. Bland e n s k i l d a o r g a n i s a t i o n e r , som på olika sätt deltagit i hjälparbetet, märkas som förut i förslå rummet de utan geografisk begränsning arbetande Svenska röda korset, med månggrenad, beprövad verksamhet för räddning och bisträckning åt krigsfångar och internerade, livsmedelsdistribution och medicinsk hjälp m. m., vidare Föreningen Bädda barnen med verksamhet närmast inriktad på omhändertagande och vård av nödställda barn i skilda länder, samt den mera internationellt betonade sammanslutningen Hjälp krigels offer, som företrädesvis ägnat sig åt arbetet i krigsfångelägren. Av sammanslutningar, som inriktat sig på verksamhet i särskilda länder, må framför allt nämnas Svenska Norgehjälpen, vars stora insamling, avslutad under 1945, nådde en summa av c:a 71 milj. kronor, vidare Hjälpkommittén för Finlands barn, vars huvuduppgift varit överförandet till Sverige och omhändertagandet av finska barn, tidvis över 50 000, samt Hjälpkommittén för Frankrikes barn för liknande uppgifter gent emot Frankrike. I början av år 1946 bildades Svenska Europahjälpen såsom ett gemensamt insamlingsorgan för ett flertal organisationer, däribland Svenska röda korset och Föreningen Bädda barnen samt det svenska närings- och arbetslivets stora sammanslutningar. Genom detta organ startades en insamling, som under första halvåret 1946 gav c a 17 milj. kronor. Syftet var främst att medverka vid tillhandahållandet av livsmedel och medicin m. m. åt nödställda i skilda länder på Europas kontinent. Den livsmedelshjälp, som tidigast i Wien och Prag samt senare i större omfattning i Västtyskland och Berlin anordnats genom Boda korset och Bädda barnen m. fl., har i första rummet lämnats i form av barnbespisningar. Senare under år 1946 uppgavs, att sålunda över 300 000 barn genom hithörande organisationer fingo en varm måltid dagligen. De utdelade livsmedlen voro genomgående av svenskt ursprung. Anmärkas må, att ifrågavarande utspisningar bekostats ej blott av Europahjälpens medel utan även — och i väl så hög grad — genom statsbidrag. Den medicinska hjälpen lämnades i form av läkemedel och

399 sjukvårdsmateriel, bidrag till utrustning av sjukvårdsanstalter och sanatorier o. s. v. En annan uppgift har varit hjälp med kläder och skodon, särskilt barnskor. Den direkta verksamhet, som utövats av SIH såsom organ för det i statlig regi bedrivna hjälparbetet, var under 1945/46 i särskild grad koncentrerad på Polen. Förutom de transporter av livsmedel och läkemedel som skedde dit ägnades kostnader och hjälpkrafter i betydande omfattning åt utrustning av sjukhus och andra sjukvårdsanläggningar såväl i Danzigområdet som i Warszawa samt återupprättande av den akademiska medicinska undervisningen, tryckning av medicinska läroböcker m. m. En helt ny vårdinrättning för tuberkulösa barn vid Otvvick ett par mil sydost om Warszawa — rymmande platser för minst 300 barn — har upprättats med svenska medel och under svensk ledning. I Sovjetunionen har särskilt Leningrad blivit föremål för hjälpsändningar av medicin, sera, vacciner och operationsutrustningar. Den hjälp som lämnats Frankrike har bl. a. bestått i återuppbyggnad av ett par byar i departementet Calvados i Normandie (platsen för den stora allierade invasionen). Sammanlagt ha dit levererats 400 trähus till en beräknad kostnad av 6 milj. kronor. En liknande gåva har kommit Danmark till del genom hjälp till återuppbyggnad av de båda bombhärjade städerna Bonne och Nexö på Bornholm. För ändamålet ha dit överlämnats 300 monteringsfärdiga trähus till en beräknad kostnad av 5-25 milj. kronor. Handhavandet av anskaffning, transport och montering uppdrogs åt försvarets bostadsanskaffningsnämnd. De hjälpsändningar av läkemedel, som kunnat utgå från Sverige, ha till övervägande del möjliggjorts genom forcerad produktion vid de svenska läkemedelsfabrikerna. Statliga beställningar hos dessa ha åren 1944 och 1945 gjorts till ett sammanlagt belopp av 12-5 milj. kronor. Värdefullt har varit, alt för brådskande hjälpåtgärder kunnat tagas i anspråk krigsmaktens utrustning och förråd, vilka i mån av behov sedan kunnat efter hand ersättas. En gren av den svenska hjälpverksamheten, som medfört omfattande föranslaltningar av skilda slag och dragit betydande kostnader, har varit vården av till Sverige från olika håll och i olika sammanhang under och efter kriget ankomna flyktingar. Sedan civilförsvarslagen den 1 december 1944 trätt i kraft, åvilade det första mottagandet av flyktingarna civilförsvarsmyndigheterna, medan den fortsatta vården handhafts av utlänningskommissionen och medicinalstyrelsen. Till den flyktingmängd, som det gällt att taga hand om, ha hört omkring 35 000 balter samt 38 000 till Sverige evakuerade finska undersåtar, medförande bl. a. 21 500 kreatur. I övrigt har det rört sig om 50 000 å 60 000 flyktingar av olika nationaliteter. De genom greve F. Bernadottes åtgöran-

den i Boda korsels regi ur tyska koncentrations- och arbetsläger räddades antal uppgick till c:a 21 000, representerande 30 nationaliteter. På begäran av UNRRA mottog Sverige vidare från Tyskland närmare 10 000 s. k. displaced persons, till övervägande del mer eller mindre svårt sjuka. Av de anlända flyktingarna hade vid halvårsskiftet juni/juli 1946 större delen av norrmännen och danskarna återvänt, likaså i huvudsak de finska evakuerade, de franska och belgiska etc. samt till en del även de förhållandevis talrika polska flyktingarna. Enligt utlänningskommissionens beräkningar var antalet i Sverige kvarblivna utlänningar den 1 juli 1946 omkring 115 000. Häri ingingo c:a 400 finska evakuerade samt 24 000 finska barn och 2 500 andra konvalescentbarn. Antalet kvarvarande av de utlänningar, som kommit till Sverige genom Röda korsets och UNRRA :s försorg, uppgick till omkring 11 700. Av de övriga voro c:a 30 000 haller, 10 000 finnar, 8 000 tyskar och 9 600 polacker. Flertalet av de övriga c:a 20 000 utgjordes av norrmän eller danskar.

I BILAGOR

26—618064

Bilaga 1.

Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena utfärdade

under tiden 1 juli 1945—30 juni 19-10.

(Författningar av rent militärt innehåll äro ej medtagna.) A. Författningar rörande folkhushållningen. 1. Tvångsförfogande över egendom. 23/11 1945 nr 722 K. F . om ändrad lydelse av 22 § militära uttagningsförordningen den 9 oktober (nr 832). 14/12 1945 801 Lag ang. ändrad lydelse av 3 § rekvisionslagen den 30 juni 1942 (nr 583). 14/12 1945 802 K. F . om ändring i vissa delar av rekvisitionsförordningen den 30 juni 1942 (nr 586). 14/12 1945 803 K. F . ang. ändring i vissa delar av militära uttagningsförordningen den 9 oktober 1942 (nr 832). 8/3 1946 65 Lag ang. ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 (nr 584). 29/3 1946 104 K. K. om upphörande av rätten till rekvisition. 5/4 1946 115 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293). 5/4 1946 116 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613). 3/5 1946 170 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 22 juni 1945 (nr 384) med särskilda bestämmelser ang. gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar. 2. Moratorium, förmyndarskap m. m. 10/5

10/5

10/5 17/5

1946 nr 186 Lag ang. utsträckt tillämpning (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid för ränteoch utdelningskuponger. 1946 » 187 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 4 juni 1943 (nr 275) om förlängning i särskilt fall av tiden för r ä t t a t t lyfta utdelning i konkurs. 1946 » 188 K. K. om förlängning (t. o. m. 30/6 1947) av tiden för r ä t t a t t lyfta utdelning i aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs. 1946 » 201 K. F. ang. upphävande av förordningen den 14 juni 1940 (nr 504) om inskränkning i rätten a t t återtaga avbetalningsgods m. m.

404 17/5 1946 nr 202 K. F. om upphävande av förordningen den 26 maj 1944 (nr 245) ang. tillämpning av moratorielagen å värnpliktiga m. fl. 3. Patent ni. m. 27/9 1945 » 644 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1946) i förhållande till Nederländerna av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 21/12 1945 » 846 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1946) i förhållande till Norge av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 3/5 1940 » 176 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 29/6 1946 » 366 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. ra. 30/6 1947) av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. 29/6 1946 .) 380 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1947) i fråga om svenska medborgare av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 29/6 1946 » 381 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1947) i förhållande till Schweiz av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 29/6 1946 » 382 D:o d:o 1 förhållande till Storbritannien och Norra Irland. 29/6 1946 » 383 D:o d:o i » » Danmark. 29/6 1946 i 384 D:o d:o » » » Finland. 29/6 1946 » 385 D:o d:o » » » Canada. 29/6 1946 » 386 D:o d:o » » » Nederländerna. 29/6 1946 »> 387 D:o d:o » » » Norge (t. o. m. 31/12 1946). 29/6 1946 » 388 D:o d:o » » » Luxemburg (t. o. m. 30/6 1947). 4. Förvaltningsmyndigheters och enskilda organisationers verksamhet vid krig eller krigstara. 3/5 1946 nr 189 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser ang. domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. 17/5 1946 » 200 K. K. om ändring av kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 312) med förordnande jämligt 1 § lagen den 26 april samma år (nr 272) med särskilda bestämmelser ang. domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. 21/6 1946 » 327 Lag om ändring i lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser ang. stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. 5. Allmänna hestämmelser rörande ransoneringssystemet. 27/9 1945 nr 648 K. K. om visst tillägg till kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser ang. handeln med ransonerade varor m. m.

405 6. Kristidsorganisutlouen. 27/9

1945 nr 639 K. K. om överflyttande på chefen för försvarsstaben av viss statens informationsstyrelse åvilande uppgift. 11/12 1945 » 776 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. överflyttande å statens bränslekommission av handläggningen av frågor rör. reglering av försörjningen med trävaror, pappersmassa m. m. 28/6 1946 » 355 K. K. om överflyttande på försvarets socialbyrå av vissa statens arbetsmarknadskommission åvilande uppgifter. 7. Jordbruket och livsmedelshushållniugcn. a. Författningar sammanhängande med prisregleringen på jordbruksområdet. 31/7 1945 nr 598 K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 28 november 1941 (nr 894) ang. pristillägg för mjölk m. m. 31/8 1945 » 615 Transumt av K. brev till fullmäktige i riksbanken ang. bestämmande av belåningsvärdet å spannmål under regleringsåret 1945/46. 24/5 1946 » 226 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/7 1947) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker. 21/5 1946 » 227 K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerodlingens uppehållande. 28/6 1946 » 515 K. K. om ändring i vissa delar av instruktionen den 10 maj 1940 (nr 377) för statens sockernämnd. b. Andra författningar 31/7 17/8 27/9 27/9 22/3 5/4

5/4 c. 24/5 24/5

rörande jordbruket och

1945 nr 591 K. K. ang. uppgifter för pälsdjursräkning den 30 september 1945. 1945 » 604 K. K. om beviljande i vissa fall av tjänstledighet för skördearbete. 1945 » 645 K. K. ang. inventering av vissa åkerarealer. 1945 » 646 K. K. ang. uppgifter för svinräkning den 15 oktober 1945. 1946 » 84 K. K. ang. uppgifter för svin- och hönsräkning den 15 april 1946. 1946 » 123 K. K. ang. insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rörande skördeutsikterna och skörden under år 1946. 1946 » 124 K. K. ang. arealinventcring och kreatursräkning inom riket m. m. Fisket. 1946 nr 246 K. K. oin viss reglering av handeln med strömming. Giltighet t. o. m. 30/6 1947. 1946 » 247 K. K. om prisrcgleringsavgift å fisk. Giltighet t. o. m. 30/6 1947.

d. Livsmcdelshushållningen 31/8 27/9

trädgårdsskötseln.

i övrigt (jfr avd. 7 a—c).

1945 nr 613 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 1945 » 637 K. K. om upphävande av kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 250) ang. beslag å samt reglering av handeln med tobaksvaror. 27/9 1945 » 650 K. K. om upphävande av kungörelsen den 4 januari 1945 (nr 1) ang. beslag å samt reglering av handeln med koksalt. 26/10 1945 » 682 K. K. om upphävande av kungörelsen den 21 mars 1940 (nr 160) ang. reglering av handeln med kaffe och te m. m.

406 26/10 1945 nr 683 K. K. om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ kungörelsen den 2 juli 1940 (nr 673) ang. beslag å kakaobönor m. m. samt reglering av kakaoförbrukningen. 9/11 1945 » 698 K. K. om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ kungörelsen den 20 november 1942 (nr 877) ang. prisrabattering å matfett och mjölk ra, m. 15/11 1945 » 700 K. K. om upphävande av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 548) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa kryddor m. m. 7/12 1945 » 842 K. K. om ändring av kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) ang. försäljning av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel. Giltighetstiden för 1942 års kungörelse begränsas t. o. m. 31/12 1946. 31/12 1945 » 854 K. K. om upphävande av kungörelsen den 19 september 1941 (nr 757) ang. reglering av handeln med ägg m. m. 12/1 1946 » 4 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 6 november 1942 (nr 882) ang. lokala regleringar av handeln med livsmedel. 22/2 1946 » 37 K. K. om upphävande av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 547) ang. beslag å samt reglering av handeln med torkad frukt m. m. 17/5 1946 » 199 K. K. ang. förbud mot inkavling av matfett vid yrkesmässig tillverkning av bakverk. 31/5 1946 » 235 K. K. med förbud mot tillverkning av hushållsmargarin för avsalu. 21/6 1946 » 286 K. K. ang. tullfrihet under viss tid för korn och malt. 8. Industrien (utom livsmedelsindustri). 6/7 1945 nr 469 K. K. ang. reglering av införseln av aluminium m. m. 27/9 1945 » 649 K. K. om upphävande av kungörelsen den 8 juli 1943 (nr 629) om tillämpning å vissa t v ä t t - och rengöringsmedel, innehållande soda, pottaska eller natriumbikarbonat, av kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 320) ang. reglering a v handeln med tvål och såpa samt vissa andra t v ä t t - och rengöringsmedel. 27/9 1945 » 650 K. K. om upphävande av kungörelsen den 4 januari 1945 (nr 1) ang. beslag å samt reglering av handeln med koksalt. 26/10 1945 » 684 K. K. ang. upphävande, såvitt angår oraffinerat sulfatharts, av kungörelsen den 2 juli 1940 (nr 714) ang. beslag å sulfatharts, majsolja och ricinolja. 15/11 1945 » 701 K. K. om upphävande av kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 124) ang. beslag å krom och vissa kromhaltiga material samt reglering av handeln med samma varor, 15/11 1945 » 702 K. K. om upphävande av kungörelsen den 1 augusti 1940 (nr 744) ang. beslag å tungbensin m. m. 15/11 1945 » 703 K. K. om upphävande av kungörelsen den 14 februari 1941 (nr 66) ang. reglering av handeln med tungbensin m. m, 15/11 1945 » 705 K. K. om upphävande av kungörelsen den 7 mars 1941 (nr 134) ang. beslag å trätjära och vissa andra genom torrdestillation av t r ä framställda ämnen samt reglering av förbrukningen av samma varor. 15/11 1945 » 706 K. K. ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi.

407 15/11 1945 nr 727 K. K. om stämpelfrihet för vissa expeditioner, som avses i kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi. 23/11 1945 » 713 K. K. om upphävande av kungörelsen den 19 december 1941 (nr 966) ang. reglering av handeln med och förbrukningen av textilvaror. 23/11 1945 » 714 K. K. om viss inskränkning i rätten att använda textilvaror för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu. 23/11 1945 » 715 K. K. ang. fortsatt reglering av handeln med vissa slag av fiskredskap ävensom tågvirke och linor m. m. 23/11 1945 » 716 K. K. om upphävande beträffande vissa varor av kungörelsen den 23 juli 1940 (nr 752) ang. beslag å ull och bomull m. m. 23/11 1945 » 717 K. K. om upphävande av kungörelsen den 31 januari 1941 (nr 44) ang. beslag å konstull samt vissa slag av avfall m. ra. 23/11 1945 » 718 K. K. om upphävande av kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 802) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa gummistövlar. 23/11 1945 » 719 K. K. om upphävande i vissa hänseenden av kungörelsen den 21 april 1943 (nr 200) ang. reglering av handeln med och förbrukningen av läder och skodon ra. ra. 21/12 1945 » 836 K. K. om upphävande av kungörelsen den 9 februari 1940 (nr 67) ang. förbud att vid tillverkning av såpa använda ospaltat fett eller ospaltad olja. 21/12 1945 » 837 K. K. om upphävande av kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 336) ang. beslag å glycerin. 21/12 1945 » 838 K. K. om upphävande av kungörelsen den 15 maj 1942 (nr 259) ang. tillvaratagande av glycerin vid yrkesmässig tillverkning av tvätt- och rengöringsmedel. 21/12 1945 » 839 K. K. om upphävande av kungörelsen den 18 december 1942 (nr 938) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa sprängämnen. 21/12 1945 » 840 K. K. om upphävande, i vad angår cykelgumnii, av kungörelsen den 14 februari 1941 (nr 68) ang. beslag å vissa gummiringar m. m. 21/12 1945 » 841 K. K. om upphävande av kungörelsen den 7 mars 1941 (nr 135) ang. reglering av handeln med vissa gummiringar m. m. 31/12 1945 » 851 K. K. om upphävande av kungörelsen den 13 november 1942 (nr 858) ang. beslag å träsprit (metanol) och formalin. 31/12 1945 » 852 K. K. om upphävande av kungörelsen den 26 april 1940 (nr 291) ang. beslag å karbolsyra, kresol och bakelit. 31/12 1945 » 853 K. K. om upphävande av kungörelsen den 22 januari 1943 (nr 26) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa konsthartser m. m. 4/1 1946 » 1 K. K. om upphävande av kungörelsen den 13 februari 1942 (nr 43) ang. beslag å samt reglering av handeln med draglim och gelatinlim. 4/1 1946 » 2 K. K. om upphävande av kungörelsen den 4 januari 1945 (nr 3) ang. beslag å samt reglering av handeln med bensaldehyd, bensoesyra och natriumbensoat.

408 1/2

1/3

15/3

29/3

5/4

26/4

26/4 10/5 7/6

1946 1946 1946

19 K. K. om upphävande av kungörelsen den 25 september 1942 (nr 789) ang. beslag å oarbclad platina m. m. 51 K. K. med vissa bestämmelser ang. användningen av kärl av glas eller plåt m. m. 66 K. K. om upphävande av kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 646) ang. beslag å viss varmvalsad järnplåt ra. m. 93 K. K. om upphävande av kungörelsen den 17 maj 1940 (nr 372) ang. beslag å skrot av smidbart järn. 117 K. K. om ändring i kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 815) ang. beslag å samt reglering av handeln med asfalttakpapp m. ni. 154 K. K. om upphävande av kungörelsen den 22 oktober 1943 (nr 756) ang. beslag å samt reglering av handeln med råfagel samt vissa slag av borst och fiber m. m. 156 K. K. ang. beslag å vissa trävaror av furu och gran ni. ni. 180 K. K. ang. beslag å vissa tomtunnor. 236 K. K. om upphävande av kungörelsen den 18 december 1942 (nr 964) ang. beslag å viss järnplåt samt reglering av handeln med dylik plåt ra. m.

9. Bränsle-, smörj medels- och krafthushålluingen. a. Fasta bränslen. 6/7 1945 nr 560 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. ålgärder för främjande av vedanskaffningen m. m. 31/8 1945 » 624 K. K. om ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 722) ang. viss reglering av förvärv av skogsavverkningsrätt m. m. 7/12 1945 » 750 K. K. om upphävande av kungörelsen den 21 maj 1943 (nr 256) ang. förbud mot vissa transporter av träkol och gengasved. 14/12 1945 » 807 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. ålgärder för främjande av vedanskaffningen. 12/1 1946 » 10 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. statsgaranti för bränntorv tillverkningssäsongen 1946. 15/2 1946 » 35 K. F. ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 mars 1942 (nr 112) med särskilda bestämmelser beträffande vissa virkestransporter med automobil. 15/2 1946 i) 38 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. åtgärder för främjande av vedanskaffningen. 29/3 1946 » 92 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet. 29/3 1946 » 118 K. K. ang. inventering av landets förråd av ved samt timmer och vissa andra trävaror. 28/6 1946 » 434 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. åtgärder för främjande av vedanskaffningen m. m. b. Flytande bränslen. 15/11 1945 nr 704 K. K. om upphävande i vissa hänseenden av kungörelsen den 13 november 1942 (nr 873) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av brännbara vätskor. 7/12 1945 » 813 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 19 augusti 1940 (nr 770) om befrielse tills vidare från stadgad skyldighet att inköpa motorsprit.

409 7/12 1945 nr 814 K. K. med bestämmelse jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1934 (nr 230) om skyldighet för importörer och tillverkare av bensin a t t inköpa motorsprit. 15/3 1946 » 67 K. K. med bestämmelse jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1934 (nr 230) om skyldighet för importörer och tillverkare av bensin a t t inköpa motorsprit. 10/5 1910 * 181 K. K. om upphävande i vad avser lysfotogen av kungörelsen den 13 november 1942 (nr 873) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av brännbara vätskor. 21/6 1946 » 285 K. K. med bestämmelse jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1934 (nr 230) om skyldighet för importörer och tillverkare av bensin a t t inköpa motorsprit. c.

Smörjmedel.

15/11 1945 nr 712 K. K. om upphävande av kungörelsen den 27 mars 1942 (nr 136) ang. utvidgat beslag å vissa smörjmedel m. m. 14/12 1945 » 816 K. K. om upphävande av kungörelsen den 19 april 1940 (nr 255) ang. beslag å vissa smörjmedel m. m. m. fl. kungörelser. 14/12 1945 » 817 K. K. om upphävande av kungörelsen den 7 november 1941 (nr 857) ang. reglering av införseln av smörjmedel. 1-1/12 1945 » 818 K. K. ang. inventering av vissa förråd av smörjmedel ni. m. cl. 29/3 12/4

Kraflhushållning. 1946 nr

91 Lag om fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas. 1946 » 149 Lag om tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser ang. tillfällig vattenreglering.

10. Utrikeshandeln. a. Allmänt. 3/5

28/6

1946 nr 171 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 30 december 1939 (nr 951) ang. vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. 1946 » 453 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 214) ang. statsgaranti för exportkredit.

b. Importförbud och importreglering. 6/7 1945 nr 469 K. K. ang. reglering av införseln av aluminium m. m. 13/7 1945 » 535 K. K. ang. reglering av införseln av viss kinematografisk film. 31/7 1945 » 582 K. K. ang. reglering av införseln av vissa varor. 31/7 1945 )> 583 K. K. ang. reglering av införseln av vissa livsmedel m. m. 2/11 1945 » 692 K. K. om ändring i den till kungörelsen den 31 juli 1945 (nr 582) ang. reglering av införseln av vissa varor fogade varuförteckningen. 2/11 1945 » 693 K. K. om ändring i den till kungörelsen den 31 juli 1945 (nr 583) ang. reglering av införseln av vissa livsmedel m. m. fogade varuförteckningen. 30/11 1945 » 743 K. K. om ändring i den till kungörelsen den 31 juli 1945 (nr 582) ang. reglering av införseln av vissa varor fogade varuförteckningen.

410 21/12 1945 nr 855 K. K. om ändrad lydelse av den till kungörelsen de» 31 juli 1945 (nr 582) ang. reglering av införseln av vissa varor fogade varuförteckningen. 15/2 1946 » 33 K. K. om ändring i den till kungörelsen den 31 juli 1945 (nr 582) ang. reglering av införseln av vissa varor fogade varuförteckningen. 15/3 1946 » 73 K. K. om ändrad lydelse av den till kungörelsen den 31 juli 1945 (nr 582) ang. reglering av införseln av vissa varor fogade varuförteckningen. 12/4 1946 » 133 K. K. om ändring i den till kungörelsen den 31 juli 1945 (nr 582) ang. reglering av införseln av vissa varor fogade varuförteckningen. 26/4 1946 » 166 K. K. om ändring i den till kungörelsen den 31 juli 1945 (nr 582) ang. reglering av införseln av vissa varor fogade varuförteckningen. 17/5 1946 » 198 K. K. om ändring i den till kungörelsen den 31 juli 1945 (nr 582) ang. reglering av införseln av vissa varor fogade varuförteckningen. 24/5 1946 » 226 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/7 1947) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker. c. Exportförbud. 19/10 1945 nr 680 K. K. om upphävande av 4 § kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) ang. allmänt exportförbud. 26/4 1946 » 153 K. K. om ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) ang. allmänt exportförbud. 3/5 1946 » 190 K. K. om tillägg till kungörelsen den 19 december 1930 (nr 437) ang. förbud mot utförsel från riket av vissa varor. 11. Sjöfarten. 12. Trafikväscudet i övrigt. a. Järnvägarna. 21/12 1945 nr 796 K. K. med vissa föreskrifter rör. transport å järnväg. b. Motorfordonstrafiken. 19/9

1945 nr 628 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1946) av kungörelsen den 24 september 1943 (nr 696) ang. rätt att utan särskilt trafiktillstånd använda släpfordon i yrkesmässig trafik för godsbefordran. 19/9 1945 » 629 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/3 1946) av förordningen den 2 mars 1945 (nr 44) ang. tillstånd för vissa trafikutövare att i beställningstrafik utföra transporter av ved m. m. 19/9 1945 » 630 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/3 1946) av förordningen den 25 maj 1945 (nr 211) ang. tillstånd för vissa jordbrukare att med traktortåg utföra vissa transporter i beställningstrafik. 15/11 1945 » 706 K. K. ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi.

411 15/11 1945 nr 710 K. K. om ändrad lydelse av 16 § kungörelsen den 20 november 1942 (nr 908) ang. auktoriserade lastbilscentraler m. m. 15/11 1945 » 711 K. K. om upphävande av kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 633) ang. förbud i vissa fall att transportera gods med motorfordon eller traktortåg. 15/11 1945 » 727 K. K. om stämpelfrihet för vissa expeditioner, som avses i kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi. 23/11 1945 » 741 K. F. ang. tillstånd för vissa innehavare av körtillstånd, som meddelats jämlikt 8 § kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi, att i beställningstrafik utföra transporter av ved m. m. Härigenom upphäves K. F. 2/3 1945 (nr 44). 23/11 1945 » 742 K. F. ang. tillstånd för vissa jordbrukare att med stöd av körtillstånd, som meddelats jämlikt 8 § kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi, med traktortåg utföra vissa transporter i beställningstrafik. Härigenom upphäves K. F. 25/5 1945 (nr 211). 21/12 1945 » 794 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1946) av vissa, vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) berörande undantagsbestämmelser. 21/12 1945 » 795 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1946) av förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. 15/2 1946 » 35 K. F. ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 mars 1942 (nr 112) med särskilda bestämmelser beträffande vissa virkestransporter med automobil. 10/5 1946 » 183 K. F. ang. upphävande av förordningen den 23 november 1945 (nr 741) ang. tillstånd för vissa innehavare av körtillstånd, som meddelats jämlikt 8 § kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi, att i beställningstrafik utföra transporter av ved m. m. 10/5 1946 » 184 K. F. ang. upphävande av förordningen den 23 november 1945 (nr 742) ang. tillstånd för vissa jordbrukare att med stöd av körtillstånd, som meddelats jämlikt 8 § kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi, med traktortåg utföra vissa transporter i beställningstrafik. 24/5 1916 » 203 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1946) av 1 § kungörelsen den 12 februari 1943 (nr 55) med vissa bestämmelser för befrämjande av användningen av personautomobilringar i yrkesmässig trafik för godsbefordran. 24/5 1916 » 204 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av förordningen den 6 augusti 1942 (nr 737) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. släpfordon. 13. Post- och telegrafväsendet. 3/5

1946 nr 172 Lag om radioanläggningar m. m. Härigenom upphäves lagen 3/11 1939 (nr 795).

412 3/5

1946 nr 173 K. K. ang. tillägg till kungörelsen den 15 januari 1943 (nr 6) med vissa bestämmelser rör. radioanläggningar.

14. Försäkringsväsendet. 31/5

1946 nr 228 K. K. om tillfällig höjning av ersättningen åt sjöfolk för förlust av effekter vid fartygs förolyckande.

15. Arbetsmarknaden. a. Allmänt. 30/11 1945 nr 753 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 64) om arbetsförmedlingstvång för torvhantering. 21/6 1946 » 338 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/0 1947) av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. 21/6 1946 » 339 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen. 21/6 1946 » 340 K. K. ang. upphävande av kungörelserna den 28 juni 1910 (nr 636) och den 29 maj 1942 (nr 266) med förordnanden jämlikt 1 § lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. b. Uppskov med värnpliktstjänstgöring. 17/5 1946 nr 196 K. K. ang. viss inskränkning i rätten att bevilja uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap. 16. Löueförhålluudeu, dyrlidstillägg ni. m. 20/7 1945 nr 563 K. K. ang. kristillägg under tredje kvartalet 1945. 19/10 1945 » 676 K. K. ang. kristillägg under fjärde kvartalet 1945. 30/11 1945 » 733 K. K. ang. tillfälligt barntillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. 18/1 1946 » 13 K. K. ang. kristillägg under första kvartalet 1946. 26/4 1946 » 152 K. K. ang. kristillägg under andra kvartalet 1916. 7/6 1946 » 251 Lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1946/47 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. 7/6 1946 » 252 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om dyrtidstillägg under budgetåret 1946/47 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. 7/6 1946 » 253 Lag ang. ändring i lagen den 1 december 1944 (nr 751) om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd. 7/6 1946 » 254 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen under budgetåret 1946/47 av lagen om provisioriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd. 7/6 1946 » 255 Lag om ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 1 juni 1945 (nr 233) om provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd. 7/6 1646 » 526 K. F. om dyrtidstillägg under budgetåret 1946/47 å blindhetsersättningar.

413 7/6

1946 nr 257 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av förordningen om dyrtidstillägg under budgetåret 1946/47 å blindhetsersättningar. 28/6 1946 » 331 K. F. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av förordningen den 15 december 1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor. 2S/6 1946 » 356 K. K. ang. provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1946/47 åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. 29/6 1946 » 352 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1947) av förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) ang. dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) ang. en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall m. m. 29/6 1946 » 415 K. K. med vissa bestämmelser ang. dyrtidstillägg ät befattningshavare i statens tjänst under budgetåret 1946/47. 17. Den militära beredskapsljänsten; hemvärnet. 7/12 1945 nr 834 K. F. ang. ändring i vissa delar av krigsfamiljcbidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521). 20/3 1946 » 99 K. F. om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning). 29/3 1946 » 100 K. K. om ikraftträdande av familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99). Härigenom upphävas K. F. 30/6 1942 (nr 521) och K. F. 30/6 1942 (nr 524). 29/3 1946 » 101 K. K. med närmare bestämmelser ang. tillämpning av familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99) (familjebidragskungörelse). 29/6 1916 » 343 K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. 29/6 1946 » 344 K. F. ang. höjning av ersättningar, som utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. 29/6 1946 »> 345 K. F. ang. höjning i vissa fall av begravningshjälp jämlikt förordningarna den 18 juni 1909 (nr 89) och den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. 29/6 1946 * 346 K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring. 29/6 1946 i) 347 K. F. ang. provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m. 29/0 1946 » 348 K. F. om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada. Härigenom upphäves K. F. 28/6 1941 (nr 591). 29/6 1946 » 349 K. K. med vissa bestämmelser ang. tillämpningen av förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt. värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada. 29/6 1916 ») 350 Lag ang. ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

414 29/6

1946 nr 351 K. F. om ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) ang. dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m.m. samt om fortsatt giltighet av förordningen.

18. Byggnads- oeh bostadsväsendet. 19/10 1945 nr 685 K. K. ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag. 30/11 1945 » 752 K. K. ang. upphävande av 4 § kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 14/12 1945 » 797 Lag ang. ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. 14/12 1945 » 798 Lag ang. ändrad lydelse av 3 och 23 §§ lagen den 19 juni 1912 (nr 429) om hyresreglering m. m. 29/3 1946 » 87 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1947) av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. 29/3 1946 » 88 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1947) av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. 24/5 1946 » 222 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 21/6 1946 » 342 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 29/6 1946 » 551 K. K. om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus. 19. Sjukvården. 27/9 1945 nr 641 K. K. ang. begränsning av det genom kungörelsen den 8 december 1939 (nr 833) meddelade förordnandet jämlikt 1 § första stycket lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara. 27/9 1945 » 661 K. K. om ersättning i vissa fall av kostnader för vård av krigsskadade å civila sjukhus. 2/11 1945 » 687 K. K. om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. och 2 § kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 249) med avlöningsbestämmelser för tjänstepliklig medicinalpersonal, anställd hos staten. 21/6 1946 » 341 K. K. om upphävande av vissa bestämmelser ang. tjänsteplikt för medicinalpersonal m. ra. 20. Undervisningsväsendet. 5/4 1946 nr 114 K. cirkulär till skolöverstyrelsen, statskontoret, länsstyrelserna, domkapitlen, folkskoleinspektörerna samt rektorerna, föreståndarna och styrelserna för de under skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna ang. beredande av ledighet under år 1946 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m.

415 21. Prisregleringen. (Beträffande prisregleringen för särskilda varuslag se avd 7 8 och 9). 10/8

1945 nr 602 K. K. ang. begränsning av rätten för importör att bedriva handel med vissa textilvaror. 31/8 1945 » 612 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/11 1945) av kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 209) ang. allmänt prisstopp. 23/11 1945 » 732 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 28/2 1946) av kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 209) ang. allmänt prisstopp. 8/2 1946 » 34 K. K. med fastställande av normalpriser å vissa virkestransporter m. m. 22/2 1946 » 40 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/5 1946) av kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 209) ang. allmänt prisstopp. 22/3 1946 » 79 K. cirkulär till de myndigheter, vilka hava att sluta avtal om arbeten för statens behov, ang. fortsatt giltighet av föreskrifterna i förnyade cirkuläret den 31 mars 1944 (nr 124) ang. prisförändringars samt ändrade arbetslöners och transportkostnaders inverkan på entreprenadsumma m. m. 22/3 1946 » 80 K. K. ang. begränsning av rätten för importör att bedriva handel med vissa textilvaror. 22/3 1946 » 95 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). 22/3 1946 » 96 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av kungörelsen den 18 maj 1945 (nr 204) med närmare bestämmelser ang. tillämpning av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). 17/5 1946 » 197 K. K. om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 257) ang. prisutjämningsavgift å vissa trävaror. 24/5 1946 » 212 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/8 1946) av kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 209) ang. allmänt prisstopp. 14/6 1946 » 282 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av förordningen den 25 maj 1945 (nr 256) ang. prisutjämningsavgift. 29/6 1946 » 448 Lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet. 29/6 1946 » 449 Lag ang. ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 429) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. 29/6 1946 » 450 K. K. ang. ikraftträdande av lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet m. m. 29/6 1946 » 451 K. K. ang. förordnande för kommerskollegium att utöva övervakning jämlikt lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet. 22. Penning- oeh bankväsendet. 19/10 1945 nr 672 K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 633) om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna. 23/11 1945 » 721 K. K. om upphävande av kungörelsen den 25 februari 1940 (nr 126) ang. särskild avgift vid försäljning av utländska betalningsmedel och utländska fordringar.

416 14/12 1945 nr 859 Lag ang. ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. 18/1 1946 » 16 K. K. ang. ändring av kungörelsen den 28 augusti 1934 (nr 464) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till Tyska riket. 15/2 1946 i) 42 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 12 juli 1940 (nr 711) om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Norge. 22/2 1946 » 43 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 19 september 1936 (nr 511) om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Spanien. 1/3 1946 » 57 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) ang. rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. 22/3 1946 » 77 Lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. Härigenom upphäves lagen 1/6 1915 (nr 227). 12/4 1946 » 142 K. F. om ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) ang. en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. 26/4 1946 » 155 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 22 december 1939 (nr 895) ang. rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. 3/5 1946 » 168 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. 24/5 1946 » 208 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). 24/5 1946 »> 209 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 15 december 1939 (nr 850) ang. rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. 14/6 1946 » 271 K. K. ang. befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Giltighet t. o. m. 30/6 1947. 23. Statsfinanserna. a. Skatteväsendet. 30/11 1945 nr 735 K. F. ang. ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt. 30/11 1945 » 736 K. F. ang. visst undantag från bestämmelserna i 5 § fru-ordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt. 30/11 1945 » 737 K. F. ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit. 30/11 1945 » 738 K. F. om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) ang. skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.

417 30/11 1945 nr 739 K. K. om ikraftträdande av förordningen den 30 november 1945 (nr 735) ang. ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt m. m. 30/11 1945 » 740 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 18 november 1932 (nr 529) om särskild skatt i vissa fall för användande i trafik av icke registrerade motorfordon m. m. 14/12 1945 » 777 K. F. med särskilda bestämmelser ang. inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling. 21/12 1945 »> 808 K. K. om viss restitution av tilläggsskatt å bensin. 21/12 1945 » 810 K. K. ang. ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 122) med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin. 21/12 1945 » 823 K. F. om nöjesskatt. Härigenom upphäves K. F. 14/6 1940 (nr 478 och 479). 21/12 1945 »> 824 K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt. 8/2 1946 » 28 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 122) med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin. 1/3 1946 » 55 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. 1/3 1946 »> 56 K. F. om fortsatt uppskov (till 1/7 1947) med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit. 5/4 1946 » 111 K. K. med bestämmelser jämlikt 2 § 1 mom. b) förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. 12/4 1946 » 144 K. F . ang. ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt. 7/6 1946 » 243 K. K. ang. ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 122) med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin. 7/6 1946 » 262 K. F. ang. ändrad lydelse av den vid förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen över pälsskinn. 21/6 1946 » 361 K. F. om krigskonjunkturskatt för år 1946. 28/6 1946 » 508 K. F. om preliminärt uttagande av värnskatt för senare hälften av budgetåret 1946/47. 28/6 1946 » 517 K. K. med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 21 juni 1946 (nr 361) om krigskonjunkturskatt för år 1946. 28/6 1946 »> 518 K. K. med föreskrifter rör. provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för vissa skattskyldiga ävensom restitution av åren 1940—1945 påförd krigskonjunkturskatt. 28/6 1946 » 530 K. K. med vissa föreskrifter rör. beräkning av taxerad merinkomst av jordbruk och skogsbruk vid taxering till krigskonjunkturskatt för år 1946. 29/6 1946 » 502 K. F. ang. de procenttal av stadgade grundbelopp, med vilka bottenskatt enligt 18 § förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall för år 1946 utgå. b. 31/8

Statslån. 1945 nr 623 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens premieobligationslån av år 1944.

27—618064

418 5/10 1945 nr 657 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens 3 % obligationslån av den 15 mars 1944. 5/10 1945 » 658 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till 1944 års emission av svenska statens obligationslån för inlösen av enskilda järnvägar. 5/10 1945 » 659 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens 3,5 % obligationslån av den 15 december 1944. 14/12 1945 » 820 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens premieobligationslån av år 1945. 14/12 1945 » 821 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens 3 % obligationslån av den 1 juli 1945.

B . Andra författningar. 24. Ncutralitctsbestämmelser m. m. 31/8 1945 nr 618 K. K. ang. upphävande av kungörelserna den 1 september 1939 (nr 586) i anledning av att krig utbrutit mellan Polen och Tyska riket, den 3 september 1939 (nr 598) i anledning av det nu u t b r u t n a kriget mellan främmande makter, den 12 april 1940 (nr 222) ang. tillämpning av § 2 mom. 4 kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 187) innefattande vissa neutralitetsbestämmelser samt den 12 december 1941 (nr 923) i anledning av a t t krig utbrutit mellan Japan, å ena sidan, och Amerikas Förenta Stater samt Storbritannien m. fl. länder, å andra sidan. 15/3 1946 » 68 K. K. ang. upphävande av kungörelserna den 26 augusti 1939 (nr 577) ang. förbud för främmande civila luftfartygs tillträde till svenskt territorium under krig mellan främmande makter och den 1 september 1939 (nr 594) ang. vissa inskränkningar i den civila luftfarten. 15/3 1946 » 69 K. K. ang. vissa främmande militära luftfartygs tillträde till svenskt territorium. 26/4 1946 » 185 K. K. ang. ändrad lydelse av 4 § 1 mom. kungörelsen den 9 februari 1945 (nr 31) med vissa bestämmelser ang. sjötrafiken inom svenskt territorialvatten. 25. Utlänningskontroll; passbestänimelser m. m. 18/7 1945 nr 601 Statens utlänningskommissions kungörelse med anvisningar rör. utlännings resa genom vissa delar av riket. 31/7 1945 » 587 K. K. ang. befrielse för vissa utlänningar från skyldighet att hava uppehålls- och arbetstillstånd. 10/8 1945 » 600 K. K. ang. viseringsfrihet för norska medborgare. 17/8 1945 » 605 K. K. ang. viseringsfrihet för danska och isländska medborgare. 23/8 1945 » 608 K. K. om ändring i kungörelsen den 15 juni 1945 (nr 314) ang. utlännings vistelse i vissa delar av riket.

419 19/10 1945 nr 677 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 12 augusti 1944 (nr 594) om förbud för norska medborgare a t t lämna riket utan särskilt tillstånd samt kungörelsen den 14 september 1944 (nr 614) om förbud för danska medborgare a t t lämna riket utan särskilt tillstånd. 30/11 1945 » 744 K. K. om ändrad lydelse av 28 § utlänningskungörelsen den 15 juni 1945 (nr 317). 20 K. K. ang. godkännande av polskt registreringsintyg såsom pass. 1/2 1946 » 20 1/3 1946 * 70 K. K. om ändrad lydelse av 54 § utlänningskungörelsen den 15 juni 1945 (nr 317). 21/6 1946 » 360 Lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315). 29/6 1946 »> 411 K. K. om upphävande av hemliga särskilda utlänningskungörelsen. 29/6 1946 » 459 K. K. om ändring i utlänningskungörelsen den 15 j u n i 1945 (nr 317). 26. Spioneri, sabotage m.m. 3/5

1946 nr 177 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1947) av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff för sabotage.

27. Ordnings- oeh säkerhetsföreskrifter. 29/6 29/6

1946 nr 409 K. K. om upphörande av allmänna säkerhetstjänsten. 1946 » 410 K. K. om upphävande av skyddskungörelsen den 16 februari 1940.

28. Tryckfrihet. 31/7

1945 nr 590 K. K. ang. tillägg till 2 § kungörelsen den 4 januari 1939 (nr 7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten a t t utbekomma allmänna handlingar. 14/12 1945 » 891 K. K. om ändrad lydelse av 2 § 26. kungörelsen den 4 januari 1939 (nr 7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten a t t utbekomma allmänna handlingar. 29. Civilförsvaret. 19/10 1945 nr 668 K. K. om viss inskränkning i tillämpningen av kungörelsen den 2 februari 1945 (nr 24) ang. omfattningen under 1945 av civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål. 22/3 1946 » 119 K. K. ang. omfattningen under år 1946 av civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål. 22/3 1946 » 120 K. K. ang. skyldighet för ägare eller innehavare av anläggning att sörja för utbildning av verkskyddspersonal. 7/6 1946 » 310 K. K. om upphävande av det genom kungörelsen den 14 september 1944 (nr 647) meddelade förordnandet jämlikt 2 § civilförsvarslagen. 30. Kontroll å oeh återställande av viss utländsk egendom m. ni. 5/7

1945 nr 527 Flyktkapitalbyråns kungörelse om undantag skingringsförbud å tysk egendom m. m.

från

gällande

420 18/7

1945 nr 564 Flyktkapitalbyråns kungörelse med vissa bokföringsrcgler för egendom som ställts under skingringsförbud, m. m. 31/7 1945 » 589 K. K. med förordnande jämlikt 1 § lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom. 17/8 1945 » 607 K. K. om skingringsförbud å japansk egendom m. m. 14/12 1945 * 885 Lag om administration av vissa bolag m. m. 14/12 1945 » 886 K. K. med vissa föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 14 december 1945 (nr 885) om administration av vissa bolag m. m. 14/12 1945 » 887 Lag ang. ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å viss utländsk egendom m. m. 14/12 1945 » 888 K. K. om ändrad lydelse av 3, 4 och 7 §§ kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 523) med vissa föreskrifter ang. tillämpningen av lagen samma dag (nr 522) om kontroll å viss utländsk egendom m. m. 14/12 1945 » 889 K. K. om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ instruktionen den 29 juni 1945 (nr 524) för flyktkapitalbyrån. 14/12 1945 » 890 K. K. om ändrad lydelse av 1 och 8 §§ instruktionen den 29 juni 1945 (nr 525) för restitutionsnämnden. 1/2 1946 » 24 K. K. ang. upphävande av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) om förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud. 29/6 1946 » 363 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom 364 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 29/6 1946 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å viss utländsk egendom m.m. 365 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av lagen den 14 29/6 1946 december 1945 (nr 885) om administration av vissa bolag m. m .

421 Bilaga

2.

Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. omkring den 1 februari 1946. Beträffande bestämmelser angående de särskilda kristidsmyndigheternas organisation och uppgifter se Statsliggaren för budgetåret 1946/47. A. Under socialdepartementet. Statens arbetsmarknadskommission. Instruktion 7/5 1940 (nr 326; ändrad genom K. K. nr 812/1940, 887/1940, 250/1943, 818/1944 och 574/1946). Ordf. och chef: landshövdingen A. Thomson. Ledamöter: riksdagsmannen K. J. Olsson (vice ordf.), ombudsmannen H. Adatnsson, godsägaren K. O. H. Andersson, direktören E. Brodén, direktören A. H. Carell, förbundsordföranden E. Falk, överdirektören R. Lundquist, förste sekreteraren G. Vahlberg, riksdagsled, fru Disa Västberg. Kommissionens kansli: Första avdelningen: chef riksdagsmannen K. J. Olsson. Arbetsförmedlingsbyrån: chef byråinspektören S. Skogh. Socialhjälpsbyrån: chef fil. dr H. Nordström. Sektionen för administrativa ärenden rör. länsarbetsnämnderna: chef byrådirektören A. Jacobi. Sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning: chef fil. lic. E. Neymark. Andra avdelningen: chef byråchefen E. Sundström. Tekniska byrån: chef ingenjören B. Rudhagen. Byrån för ärenden rör. byggnadstillstånd: chef jur. kand. W. Lingren. Kameral- och förrådsbyrån: chef civilingenjören J. Jacobson. Sociala beredskapssektionen: chef redaktören B. R. Johansson. Tekniska beredskapssektionen: chef civilingenjören A. Tånneryd. Tredje avdelningen: chef hovrättsassessorn E. Hedfeldt. Värnpliktsbyrån: chef byråchefen C. W. Curtman. Utredningsbyrån: chef majoren A. G. Nordin. Uppskovbyrån: chef översten H. Fahlström. Arbetsblocksbyrån: chef agronomen E. Grebäck tf. Kanslisektionen: chef jur. kand. T. Mandorff. Delegation för ärenden ang. värnpliktslån m. m.: ordf. arbetsmarknadskommissionens ordf. och chef. Medlemmar: ombudsmannen A. Pettersson (vice ordf.), riksdagsled, fru Elsa Johansson, borgmästaren O. Bergholtz. Delegation för ärenden ang. inköp av gatsten för statens räkning: ordf. arbetsmarknadskommissionens ordf. och chef. Medlemmar: landshövdingen M. J a -

422 cobsson (vice ordf.), förrådsdirektören J. E. Nelander, direktören V. Kullgren, förtroendemannen O. W. Karlsson. Överrevisorer: byråchefen P . A. Valsinger (ordf.), krigsrådet K. Jehander, riksdagsmannen J. Mårtensson. Arbetsmarknadskommissionens råd: samma ledamöter som 1/7 1945 utom a t t konteramiralen H. Ericson och förbundsordföranden, sedermera statsrådet G. Sträng avgått. Under arbetsmarknadskommissionen höra länsarbetsnämnderna (K. K. 7/5 1940, nr 328; ändrad genom K. K. 703/1944 och 339/1945) och under dem de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna (K. K. 7/5 1940, nr 329, om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen). Riksblockmyndighcten. Instruktion 5/2 1943 (nr 53). Ordf.: landshövdingen A. Thomson. Ledamöter: landshövdingen Bo Hammarskjöld (v. ordf.), godsägaren K. O. H. Andersson, lantbruksskoleföreståndaren Å. Hovgård. Ersättare: överdirektören R. Lundquist, direktören A. H. Carell, lantbrukaren G. Carlsson. Kansli: Statens arbetsmarknadskommissions arbetsblocksbyrå. Chef: agronomen E. Grebäck tf. Under riksblockmyndigheten höra länsblockmyndigheterna nr 54).

(instruktion 5/2 1943,

Medicinalstyrelsens inaterielnäinnd. K. br. 17/1 1941. Ordf. riksdagsmannen E. Fast. Ledamöter: lasarettsläkaren B. Bager, överstelöjtnanten B. H. N a t t och Dag, apotekaren S. E. Svensson, överingenjören S. Telenius, apotekaren A. Welander. Kanslichef: byrådirektören S. Blom. Sekreterare: jur. kand. G. Gerdrup. Upphandlingsärenden: revisor J. E. Olauson. Läkemedelsärenden: apotekaren J. Halldin. Utrikeshandelsärenden: apotekaren H. Nilsson. Medicinalväxtinsamling: laboratorn W. Bondeson. Statens hyresråd. Instruktion 19/6 1942 (nr 432; ändrad genom K. K. nr 116/1943). Ordf.: f. d. landshövdingen K. Tiselius. Ordförandens suppleanter: expeditionschefen C. Romberg, hovrättsrådet S. Björkholm, tf. byråchefen E. Alexanderson. Ledamöter: hovrättsrådet S. Björkholm, tf. byråchefen E. Alexanderson, advokaten S. Ahlmark, majoren T. Wibom, ombudsmannen O. Bengtsson, hovrättsassessorn S. Larsson. Särskilda sakkunniga: byråchefen A. Johansson, byråchefen E. Bexelius, sekreteraren B. Erici, hovrättsassessorn E. Hedfeldt. Kansli: Byråchef: hovrättsassessorn H. Skogman.

423 Föredragande: rådmannen Y. Carlson, hovrättsassessorn G. Ekedahl, hovrättsassessorn S. Kallen, hovrättsfiskalen T. Wedleff, hovrättsfiskalen Evva Reuterskiöld-Svensson. Sekreterare: hovrättsfiskalen K. Ahlbom; notarie: amanuensen E. Olsson. Byggnadsbercdningen. K. br. 19/6 1942. Ordf. statsrådet J. Ericsson. Ledamöter: ordföranden i arbetsmarknadskommissionen landshövdingen A. Thomson, ledamoten av industrikommissionen civilingenjören B. Sundfeldt och ordföranden i statens byggnadslånebyrå byråchefen A. Johansson (eller vid förfall för dem ledamot av eller tjänsteman hos resp. kommission eller byggnadslånebyrån, som i särskild ordning utses) samt direktören S. Lundberg (ersättare direktören G. Settergren) och fil. lic. M. Bonow (ersättare revisorn G. Severinson) ävensom vid handläggning av ärenden av särskild betydelse ur transportsynpunkt vice ordföranden i trafikkommissionen. Tf. kanslichef: länsnotarien Å. Sylwan. B . Under finansdepartementet. Valutakontoret. Instruktion 25/2 1940 (nr 125). Styrelse: riksbankschefen I. Rooth (ordf.), f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, envoyén D. Hammarskjöld, direktören S. Lundberg, konsuln Th. Lundgren, bankdirektören F. Wallberg. Jourhavande: v. riksbankschefen K. Böök. Verkst. direktör: bankdirektören H. Magnusson; bitr. direktör: bankokommissarien L. Hammarskiöld. Ombudsman: bankdirektören H. Ekengren. Kontorschef: S. Joge; bitr. kontorschef T. B. Carlson. Centrala krigskonjunkturskattenämnden. K. F. 8/6 1945 (nr 294) om krigskonjunkturskatt för år 1945. Centrala krigskonjunkturskattenämnden. Ordf.: f. d. kammarrättsrådet E. Hallberg. Vice ordf.: byråchefen K. Wulff. Ledamöter: kamreraren L. Brunes, auktoriserade revisorn O. Jelf, bankdirektören E. Browaldh, direktören T. Petterson, direktören J. Eklund, direktören E . Persson, överdirektören G. Strindlund, direktören A. H. Stensgård. Suppleanter: assessorn S. Jarnerup, kassören A. W. Strand, auktoriserade revisorn E. Rybeck, direktören H. Ohlin, direktören B. Ljungberger, direktören O. Ba;ckman, professorn P. L. Nanneson, läns jägmästaren A. E. Nyblom, riksdagsmannen K. H j . Gustafson i Dädesjö. Centralkonsulent: förste revisorn A. Johansson. Sekreterare: länsassessorn A. F. Bsekkevold. Krigskonjunkturskatterådet. K. br. 20/12 1940. Ordf.: tf. presidenten S. Norrman. Ledamöter: f. d. kammarrättsrådet E. D. Sivert, direktören G. Söderlund, kammarrättsrådet E. Hedelius; suppl. för Söderlund hovrättsrådet B. Lindskog. Sekreterare: amanuensen J. Löf.

424 Centrala onisätlningsskattenämndcn. K. F. 13/12 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. Ordf.: justitierådet J. O. Hagander. Vice ordf.: landskamreraren A. Wigert. Ledamöter: direktören J. L. Lindqvist, professorn G. Törnqvist, revisionschefen E. Wingård. Sekr.: assessorn B. Hybbinette. Centralkonsulent: notarien O. Åkesson. Statens lönekontrollnämnd. Instruktion 30/6 1943 (nr 623). Ordf.: justitierådet G. Dahlman. Ledamöter: förste aktuarien F. Anger, riksdagsmannen C. H. Ericsson, professorn Å. Holmbäck, byråchefen A. Johansson, Landsorganisationens ordförande A. Lindberg, direktören F. Söderbäck. Sekreterare: bitr. statssekreteraren och expeditionschefen B. Petri. C. Under handelsdepartementet. Statens krigsskadenämnd. Instruktion 3/12 1943 (nr 809). Ordf.: överdirektören O. A. Åkesson. Ledamöter: hovrättsrådet E. H. Hörstadius (vice ordf.), direktören K. K:son Wistrand, försäkringsdirektören C. G. Juhlin-Dannfelt, försäkringsdirektören P. Ulmgren. Suppleanter: byråchefen B. E. Meurk, hovrättsrådet S. A. Afzelius, riksdagsmannen J. A. Andersson, försäkringsdirektören J. VV. Almkvist, försäkringsdirektören S. J. Lönnqvist. Sekr.: hovrättsassessorn O. H. Appeltofft. Statens uppfinnarnämnd. Instruktion 14/6 1940 (nr 476). Ordf.: f. d. myntdirektören A. Grabe. Ledamöter: disponenten B. Thorbjörnson, professorn H j . O. Dahl. Kanslichef: civilingenjören H. Romanus.

D . Under folkhushållningsdepartementet. Statens reservförrådsnämnd. Instruktion 14/8 1937 (nr 754). Ordf.: f. d. landshövdingen A. B. Gärde. Ledamöter: direktören G. A. Holmberg, överdirektören K.-G. Ljungdahl, direktören S. Nauckhoff, direktören W. Wehtje. Verkst. direktör: direktören R. Kindgren. Vice verkst. direktör och sekr.: förste byråsekreteraren C. Lamberth. Kontorschef: kamreraren J. Söderbaum. Bokföringsavd.: B. Berndt. Läkemedelsavd.: apotekaren A. Welander. Bensin- och oljeavd.: G. Crispin. Cisternförvaltningen: civilingenjören P. Holmström.

425 Gummiavd.: K. Russell. Befraktningar: O. Sandell. Lagerkontroll: civilingenjörerna E. Delin och C.-E. Uddenberg. Statens livsmedelskommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 788; ändrad genom K. K. nr 29/1944 och 565/1946. Ordf. och chef: lantbruksskoleföreståndaren Å. Hovgård. Vice ordf.: hovrättsrådet O. Söderström. Ledamöter: direktören H. Johansson, riksdagslcd. fru O. Nordgren, lantbrukaren G. Carlsson, köpmannen L. P. Åslund. A v d e l n i n g a r m. m.: Produktionsavdelningen: chef professorn Å. Åkerman; bitr. chef agronomen H. Hagander. Vitamin- och husdjursbyrån: tf. förest, aktuarien B. Wennerström. Varuomsättningsavdelningen: Sektionen för administrativa ärenden: chef greve N. Tolstoy. Sektionen för spannmål och fodermedel m. m.: chef agronomen H. Hagander. Byrån för utsädesvaror m. m.: chef agronomen H. Hagander. Byrån för fodermedel: chef agronomen A. Andersson. Sektionen för matfett m. m.: chef agronomen G. Lund. Byrån för lagringsfrågor m. m.: chef agronomen S. Sjöholm. Sektionen för slaktvaror m. m.: chef agronomen G. Lund. Sektionen för potatis m. m.: chef länsassessorn R. Magnusson. Sektionen för diverse livsmedel: chef greve N. Tolstoy; bitr. chef förste aktuarien Ch. Hamrin. Konsumtionsavdelningen: chef mantalsintendenten G. Kollberg. Byrån för omsättningskontrollen: tf. förest, assistenten S. Stalin. Byrån för konsumentärenden: förest, sekreteraren G. Hulting. Byrån för industriella ärenden: förest, sekreteraren H. Hiort. Byrån för licensärenden: förest, sekreteraren G. Danielson. Byrån för handelsärenden: tf. förest, assistenten J. Ericsson. Allmänna avdelningen: Sektionen för kristidsstyrelserna ra. m.: chef länsassessorn R. Magnusson; bitr. chef sekreteraren B. Nordström. Planläggningsbyrån: chef byråchefen S. Palmi. Statistiska byrån: chef byråchefen O. Zetterberg. Utredningsbyrån: chef fil. lic. G. Lange (tji.); tf. chef fil kand. H. Olsson. Juridiska sektionen: chef hovrättsassessorn C.-H. Nordlander (tji.); tf. chef hovrättsassessorn K. Larsson. Byrån för vissa löpande ärenden: förest, sekreteraren S. Ströberg. Utrikes- och licensbyrån: chef fil. dr G. Widell. Byrån för prisclearing m. in.: chef direktören N. Eng. Sekretariatet: Sekreterarekontoret: förest, sekreteraren S. Ströberg (tji.): tf. notarien Hellman. Kamrerarekontoret: förest, kamreraren A. Savelius. Revisionskontoret: förest, förste revisorn S. Frantzich. Pressdetaljen: förest, redaktören O. Östmark. Personalchef: byråchefen O. Zetterberg.

I.

426 Livsmedelskommissionens råd: Samma ledamöter som 1/7 1945. utom att förtroendemannen, sedermera statsrådet G. Sträng avgått samt a t t landstingsmannen A. Erlandsson, kassören E. Rundlöv, förbundsordföranden A. Johansson och riksdagsmannen A. Andersson tillkommit. Under livsmedelskommissionen höra kristidsstyrelser och kristidsnämder (K. K. 8/9 1939, nr 657, om kristidsstyrelser; ändrad genom K. K. nr 643/1940. K. K. 8/9 1939, nr 658, om kristidsnämnder. K. K. 8/9 1939, nr 659, om kommunala kristidsförbund; ändrad genom K. K. nr 928/1941. K. K. 31/8 1940, nr 817, om kristidsnämnd för Stockholms stad.) Statens industrikommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 787; ändrad genom K. K. nr 582/1940). Ordf. och chef: direktören S. Schwartz. Vice ordf.: direktören S. R:son Sohlman. Övriga ledamöter: överdirektören i domänstyrelsen E. Hedulff, andre ordf. i Landsorganisationen G. Andersson, överingenjören B. Sundfeldt, kommerserådet H. Carlborg, revisionssekreteraren S. Hammarskiöld, hovrättsrådet B. Lindskog. Kanslichef: revisionssekreteraren S. Hammarskiöld. Administrativ sekreterare: jur. kand. H. von Oelreich. — Kamerala frågor m. m.: jur. kand. S. Björnwall. — Kontorschef: G. Hammarstrand. — Krisorganens centralupphandling: S. Ejvemark. Avdelningar: Byggnadsavdelningen: chef direktören A. Sandberg. Löpande ransoneringsfrågor: civilingenjören S. Weisner (cement och tegel), ingenjören G. Blom (byggnadspapp och asfalt), ingenjören C. E. Lundenberg (radiatorer), N. G. Åkerblad (fönsterglas, maskinglas, lager- och fabrikationsändamål), ingenjören A. Österholm (fönsterglas, maskinglas, byggnadsändamål). Ärenden rörande förtursrätt vid leverans av vissa byggnadsmaterial: ingenjören C. E. Lundenberg. Järnavdelningen: chef överingenjören A. Åhrén. Tilldelningsbyrån för valsjärn: överingenjören H. Uhrus. — Allmänna frågor, legeringsmetaller m. m.: bergsingenjören O. Knös. — Plåt för varvsindustrien m. m.: A Gauffin. — Tackjärn och skrot: direktören T. Bjerke och G. Malmström. — Rör: direktören O. Birgén. Kemiska avdelningen: tf. chef direktören B. Löfström. Stf.chef kammarskrivaren P. G. Wennersten. Linoljcärenden: G. Bengtsson. — Fettårenden: K. E. Eriksson. Läderavdelningen: chef direktören E. Hallström. Chefsassistent: kamrcraren L. Lindborg. Metallavdelningen: chef bergsingenjören P. Lagerhjelm. Ransoneringsfrågor: överingenjören T. Hamberg. Textilavdelningen: chef direktören E. W. Paues. Sekreterare: jur. och fil kand. E. Rosander. Bomullsbyrån: civilingenjören G. Berg; bitr. ingenjören I. Lindqvist. Löpande frågor: ingenjören I. Lindqvist (bomull och vävnader), G. Schroder (fisknät), O. Engman (garn och band), B. Ståhl, G. Hult (sytråd). — Ullbyrån: advokaten A. Regnell. Löpande frågor: A. Fornell. — Lin-, jute- och hampbyrån: G. Gibson D. H. G. — Trikåbyrån: ingenjören L. Svvanström. — Konfektionsbyrån: G. Sjöberg och G. Fondelius. Export- och importfrågor: G. Gibson.

427 Vcrkstadsavdelningen: chef direktören G. Leire. Ärenden rörande förnödenheter för mekaniska industrien och gjuterier: civilingenjören I. Depken. — Planläggning av civila verkstadsarbeten: direktören G. Klemming (även ärenden rörande förtursrätt vid leverans av spisar). Självständiga byråer: Elektriska byrån: chef kraftverksdirektören O. Harder. Assistent: ingenjören R. Kihlgren. Gummibyrån: chef sekreteraren L. M. Wasrn. Stf. chef: kamreraren D. Södergren. Tekniska frågor: ingenjören S. Borgström. — Ransoneringsärenden: A. Björkström. Juridiska byrån: hovrättsrådet B. Lindskog. Sekreterare: hovrättsfiskalen B. Reuterskiöld, jur. kand. J. Ouchterlony, jur. kand. S. Ralfe. Mobiliseringsbyrån: chef direktören G. Jacobsson. Prisbyrån: chef byråchefen J. E. Svensson. Statistiska byrån: chef förste aktuarien A. Eriksson. Utrikeshandelsbyrån: chef sekreteraren E. Grafström. — Avtalsfrågor m. m.: kammarskrivaren P. G. Wennersten. — Importlicenser: B. Feychting. Industrikommissionens råd: samma ledamöter som 1/7 1945. Statens bränslekommission. Instruktion 14/6 1940 (nr 581). Ordf. och chef: landshövdingen E. Lundh. Vice ordf. och chefens ställföreträdare: överdirektören K.-G. Ljungdahl. Ledamöter: lantbrukaren C. Carlsson, förste ordf. i Landsorganisationen A. Lindberg, direktören Å. Ncrell, ombudsmannen E. Severin. Kansli: Sekretariatet: chef (huvudsekreterare) hovrättsfiskalen T. Andersson; bitr. sekr. jur. kand. O. Robson och pol. mag. G. Alkman. Kameralbyrån: chef taxeringsintendenten B. Alvin; kamrer C.-H. Fehrnström. Juridiska byrån: chef hovrättsassessorn H. Diginan: sekr. hovrättsfiskalen C. G. Kuylenstierna och jur. kand. N. Witt. A v d e l n i n g a r och b y r å e r : Planläggningsavdelningen: chef civilingenjören E. Upmark. Sekreterare: bergsingenjören S. Larsson. Planeringsbyrån: chef ingenjören N. Lundmark. — Statistikkontoret: förest. pol. mag. O. Carlsson. Byrån för licensärenden: chef civilingenjören P. O. Kjellström; assistent B. Birgersson. — Kontoret för fossila bränslen: förest. A. Milton. — Kontoret för vedlicenser: förest. T. Friseli. — Torvhandelskontoret: förest. B. Engzell. Byrån för hushållsbränsle: chef inspektören C. Kinander; sekr. jur. kand. C. Tham. Vedavdclningen: chef byråchefen E. F. Malmgren; bitr. chef jägmästaren G. Olhammar. Sekr. jägmästaren R. Nyström; bitr. sekr. jägmästaren S. Malmgren. Anskaffningsbyrån: chef jägmästaren S. Fahlgren. Transportbyrån: chef byråassistenten H. Runefelt; sekr. M. Rydell. — Sjötransporter: disponenten K. Åhrberg. Trakolsbyrån: chef jägmästaren S. Hammarberg. Skogsindustribyrån: chef jägmästaren M. Nordquist.

428 Kolavdelningen: chef konsuln T. Ström. Sekreterare: J. V. Wallin. Importärenden: A. Rosenkvist och C. E. Blomquist. — Ärenden rör. lagerhandeln: G. Eriksson. — Statistik: F. Ljunggren. Bensin- och oljeavdelningen: chef disponenten H. Kähr. Sekreterare: jur. kand. M. Rosén. Tjänsteman för statistik: F. Ahnsjö. — Licenskontoret: jur. kand. Kerstin Westerberg. — Tekniska detaljen: G. Bengtsson. Gengasbyrån: chef tekn. dr N. Gustafsson. Kraftbyrån: chef civilingenjören E. Upmark. Torvbyrån: chef byråchefen E. Rendahl. Sakkunniga: samma som 1/7 1945. Bränslekommissionens råd: samma ledamöter som 1/7 1945. Statens handclskommission. Instruktion 10/11 1939 (nr 805). Ordf. landshövdingen V. Lundvik. Vice ordf.: v. riksbankschefen K. Böök. Ledamöter: direktören E. Sjögren, handelsrådet T. Vineli, fil. lic. M. Bonow, direktören E. Kördel, bankofullmäktigen P. Gränebo, hovrättsrådet B. Lindskog. Direktör: förste sekreteraren S. Brusewitz. Bitr. direktör: riksbankskamreraren G. Åkermalm. Exportlicensavdelningen: chef bitr. direktören. Importlicensavdelningen: chef tullöverkontrollören T. Palmstrand. Sekretariatet med statistiska avdelningen: tf. chef sekreteraren E. Bagge. Kontorsavdelningen: chef förste tullkontrollören H. Karlberg. Statens trafikkommission. Instruktion 1/8 1940 (nr 747; ändrad genom K. K. nr 21/1944). Ordf. och chef: direktören G. Frisell. Vice ordf. och chefens ställföreträdare: byrå chefen C. R. Trolle. Ledamöter: direktören G. Andersson, direktören C. A. Eriksson, majoren C. C. von Horn, direktören Å. Nerell, utrikesrådet N. Ståhle. Kanslichef: länsnotarien B . Dillen. Sektioner: Sektionen för utrikes sjöfart: chefer direktören H. Hoogland och skeppsredaren T. Petterson. — Sektionen för inrikes sjöfart och hamnar: chef vice konsuln K. A. Axelsson. — Sektionen för järnvägstrafik och civil luftfart: chef byråassistenten H. Brinck. — Sektionen för motorfordon: chef majoren T. Fredrikson. — Sektionen för personbiltrafik: byråchefen C. R. Trolle. — Sektionen för godsbiltrafik: kaptenen C.-Fr. Grönvall. Trafikkommissionens råd: samma ledamöter som 1/7 1945. Statens krigsförsäkringsnämnd. K. K. 3/9 1939 (nr 596) med närmare föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. Ordf.: landshövdingen K. Levinson. Vice ordf.: byråchefen D. Östrand. Ledamöter: direktören J. L. Ekman, direktören E. Högberg, assuransdirektören N. Rogberg, advokaten E. Henriques, utrikesrådet N. Ståhle, assuransdirektören C. E. Åhmansson, direktören E. Kördel.

429 Vid jäv för någon av ovanstående ledamöter inträda i stället, efter kallelse av ordföranden, såsom ledamöter f. d. justitierådet R. Eklund och sjötekniska konsulenten hos kommerskollegium B. G. Bergström. Av Kung. Maj:t förordnad särskild sakkunnig: assuransdirektören Chr. Röhss. Sekreterare: advokaten E. Henriques; bitr. sekr.: jur. kand. L. Waldenström. Kanslichef: greve F . von Schwerin. Kaskoavdelningen: chef assuransdirektören C. E. Åhmansson. Varuavdelningen: chef assuransdirektören N. Rogberg; avd.-chef för haverier G. Odhelius; bitr. avd.-chef A. Thomander.

Statens priskontroilnänmd. Instruktion 20/6 1941 (nr 482; ändrad genom K. K. nr 607/1942, 312/1943 och 208/1945). Ordf. och chef: direktören J. Bergvall. Vice ordf.: professorn E. Lundberg. Ledamöter: redaktören A. Lind, direktören II. Älmeby, riksdagsmannen B. S. Norup, civilingenjören C. S:son Schmidt, ombudsmannen P. E. Nyström, direktören A. G. Matts, direktören H. Ohlin. Kanslichef: hovrättsassessorn E. H. Dahlin. Juridiska byrån: chef sekreteraren G. Wiedesheim-Paul. Chef för sekretariatet: länsnotarien B. Nordqvist. Chef för publiceringsbyrån: redaktören H. Stuge. Sektionschefer: J ä r n - och metallprodukter: civilekonomen S. Verner-Carlsson. Bränslen och trävaror: jägmästaren Th. Boeckström. Chef för byrån för kol och olja: ingenjören H. Wiborgh. Textilprodukter: vakant. Läder och skor: direktören H. Älmeby. Kemisk-tekniska produkter: civilingenjören C. S:son Schmidt. Livsmedel: direktören H. Älmeby. Chef för byrån för köttvaror: konsulenten E. Carbell. Allmänna sektionen: civilingenjören C. S:son Schmidt. Importhandel: kammarskrivaren H. Lundberg. Prisövervakning: disponenten O. Spongberg. Utredningar och planläggning: professorn E. Lundberg. Transporter: förste sekreteraren H. Engström. Aktiv hushållning: fil. lic. Brita Åkerman-Johansson. Priskontrollnämndens råd: samma ledamöter som 1/7 1945 utom förtroendemannen, sedermera statsrådet G. Sträng. Under priskontrollnämnden höra de vid kristidsstyrelserna inrättade loren (K. K. 20/6 1941, nr 483).

priskon-

Statens upplysningsbyrå. K. br. 27/9 1945. Chef: redaktören K. Walles. Krisinformation: redaktören S. Rosén. — Tidskriften »Från departement och nämnder»: redaktören K. O. Hammarlund. — Granskning och klipparkiv: redaktören J. Löwenthal. — Sakkunnig för annonsfrågor: förste byråsekreteraren G. Horn.

430 Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet. K. br. 10/3 1944. Ordf. presidenten B. Ekeberg. Ledamöter: greve F. Bernadotte af Wisborg, direktören E. Bjelle, fru Elsa Cedergren, ombudsmannen N. Goude, kyrkoherden F. Holmgren, byråchefen K. von Horn, fru Margit Levinson, fru Alva Myrdal, professorn G. Nyström, folkskoleinspektören K. Steenberg, direktören M. Waldenström. Sekreterare: fil. kand. H. W:son Beer. Bitr. sekr.: fil. kand. Louise Lagerfelt. Övcrrevisionen för krisförvaltningen. Instruktion 31/12 1943 (nr 946; ändrad genom K. K. nr 241/1944). Ordf.: bankdirektören G. Engfors. Ledamöter: riksdagsmännen redaktören K. Ward och lantbrukaren A. P. Pettersson i Dahl, aukt. revisorn S. Hagström, hovrättsrådet B. Unger. Byråchef: föreste revisorn E. Cronmark.

432 Kvantitets uppgifter rörande ransoneringen av livsmedel •o 6 • 3

c 00 o> u

> X

1910 Mars April.... Maj Juni Juli Augusti. . September Oktober. . November December.

215-7 204-2 214-3 203-1

— — —

1941 Januari. . Februari. . Mars April.... Maj Juni Juli Augusti. . September Oktober.. November December

202-7 202-7 202-7 202-7 202-7 181-8 178-6 178-6 178-6 178-6 178-0 178-6

13-2 13-2 13-2 11-0 11-0 11-0 0 0 0 0 0 0

1942 Januari. . Februari. . Mars April Maj Juni Juli Augusti. . September Oktober. . November December.

172-1 166-7 166-7 166-7 166-7 167-1 170-5 170-5 166-8 166-7 166-7 177-4

1943 Januari. . . Februari. . Mars April Maj Juni Juli Augusti. . . September Oktober. . . November. December.

166-7 166-7 166-7 166-7 167-4 159-8 162-2 166-7 166-7 166-7 166-7 199-3

—

>,

00 C o

:2.:= c a

a

o

a

-->

e >»

5-. s* —

o

i N

>>

:0 .Q

'•3 ^£

2 3

L SO

0.

s

—

—

a 3

t*

—

—

d

in

—

4-4

102-0 73-7 85-7 114-3 139-2 107-1 70-0 61-2 66-4

33-3

2-6

4-4 4-4 4-4 11-1 11-1 11-1 0 0 0 0 0 3-5

69-7 61-2 63-8 66-7 62-5 67-5 77-2 93-5 103-9 109-9 79-9 61-7

34-8 40-1 38-6 41-1 35-7 38-9 39-4 38-2 35-5 35-4 35-7 37-1

4-9 8-3 8-3 8-3 7-9 4-2 4-2 4-2 4-0 3-5 3-5 6-4

61-2 60-0 60-3 61-2 61-2 68-9 78-9 96-2 125-3 132-6 60-6 64-9

37-1 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 38-6 40-3 37-5 380

2-3 0 0 0 0 0 0 0 0-5 3-8 3-8 5-0

62-2 60-6 59-7 60-5 60-6 66-7 78-8 92-8 1161 93-6 59-3 69-3

35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 41-8

—

215-7 204-2 214-3 203-1

— — —

— — —

5-6 5-6 5-6 0 0 0 0 0 0

215-9 215-9 215-9 219-3 219-3 198-4 178-6 178-6 178-6 178-6 178-6 178-6

10-5 10-5

— — — — — — — — — — —

— — — — — _-. — — — —

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 16-1

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 5-6 10-9

172-1 166-7 166-7 166-7 166-7 167-1 170-5 170-5 166-8 166-7 172-3 204-4

7-5 5-4 5-4 3-9 0 0 0 0 0 0 8-0 8-0

— — — — — — — — — — i-i

2-6 2-6 20 2-2 2-2 2-2 2-2 3-3 5-2 3-3 3-3 3-2

16-1 16-9 28-6 21-3 21-7 21-7 21-7 21-7 19-2 16-7 16-3 15-9

10-9 11-0 11-1 11-1 11-0 10-9 10-9 10-9 10-9 10-9 11-6 10-9

193-7 194-6 206-4 199-1 200-1 192-4 194-8 199-3 196-8 194-3 194-6 226-1

8-0 7-9 7-6 8-2 11-9 0 0 0 1-9 11-3 16-7 15-2

1-6 0 0 0 0 0 0 0 0-5 3-8 3-8 4-1

3-2 3-4 3-4 3-3 4-2 7-4 14-8 18-2 16-5 10-6 10-0 12-0

— —

fem

o

a

—

— — —

t.

_ — —

— —

433 Bilaga

samt tvätt- och rengöringsmedel. (Gram pr dag) 01

a

Is 2

>

alternativt 1940 Mars April Maj Juni Juli Augusti. . . September. Oktober. . . November. December. VM i Januari. Februari. Mars

é••a &> H O.

alternativt

15-2 15

8-5 16-6

8-1

28-0 28-6 28-6

14 11 14 13 11-6 10-2 11-0

4-4

11-4 11-4 10-5 9-7 12-2 13-3

11-4 8-9 8-0 7-9 7-3 4-8 4-8 4-8 5-3 5-5 5-5 5-8

4-6 3-6 3-5 3-2 3-3 3-8 3-8 3-8 4-3 4-4 4-4 4-6

13-7 10-7 10-4 9-5 8-8 5-7 5-7 5-7 6-4 6-6 6-6 6-9

April Maj Juni Juli Augusti. . . September. Oktober. . . November. December.

4-0 4-0 10-0 9-7 10-0 9-7

13-6 13-4 12-9 12-9

29-9 33-6 35.4 80-6 65-1 60-2 57-3 57-1 55-8 61-8 66-1 63-3

1942 Januari... Februari. . Mars April Maj Juni Juli Augusti. .. September. Oktober.. . November. December.

4-2 4-2 4-2 4-2 4-1 4-1 4-0 4-0 4-1 4-1 4-1 6-8

11-0 10-7 10-7 10-7 8-8 17-2 11-3 12-5 9-6 6-0 5-4 5-4

59-7 57-1 52-3 44-2 31-9 25-4 22-8 27-7 26-4 27-6 30-0 33-3

4-7 3-0 3-0 2-1 1-5 2-1 2-8 2-8 2-8 4-8 4-8 4-5

3-7 2-1 2-4 1-3 0-6 0-8 1-1 1-1 1-1 1-9 1-9 1-8

5-6 3-6 3-6 3-6 0 0 0

1943 Januari Februari. . . Mars April Maj Juni Juli Augusti. . . . September.. Oktober. . . . November. . December. .

4-0 4-2 4-2 4-2 4-2 4-6 4-9 5-4 6-3 7-1 7-2 5-7

5-4 5-4 8-7 24-3 7-0 10-9 6-4 6-4 6-4 5-6 5-1 4-6

29-1 28-6 31-2 51 59 75 62 64 61 55-2 57-1 61-C

4-5 4-5 2-6 2-6 2-6 3-5 2-4 2-4 4-9 6-1 8-1 11-6

1-9 1-9 1-1 1-1 1-1 1-5 1-0 1-0 3-0 4-4 6-0 8-9

o o o o o o o o o o o o

28—618064

O. •« w

o o o o o

8-6 10-1 9-1

8-6 8-6 8-6

20-7 21-2 18-1 17-1 17-1 13-6 7-1 7-1

8-6 8-6 8-6

7-1 7-1 7-1

4-8 4-8 5-1

7-9 6-1 6-1 6-1 6-1 6-1 6-1

7-1 7-1 9-3 15-3 15-3 15-3 15-3 15-3 15-3

4-5 3-6 3-6 3-6 3-6 2-5 2-2 2-2 2-0 0-7 2-3 1-6

5-0 4-8 4-4 4-3 4-3 4-3 4-3 4-3 4-3 4-3 4-3 4-1

5-5 4-0 3-7 3-6 3-6 3-6 3-6 4-5 7-2 13-4 10-7 10-2

1-6 0 0 O 0 0 O 0 0

3-9 4-0 4-3 4-3 4-3 4-3 4-3 4-3 4-5 4-8 4-8 8-0

9-9 10-1 10-7 10-7 10-7 10-7 10-7 10-7 11-1 11-9 11-9 11-9

o o o

17-2 17-7 15-1 14-3

14-3 14-3 14-3 14-3 14-3 14-3 14-3 14-3 14-3 13-2 10-2 10-2 10-2 10-2 10-2 10-2 8-2 7-9 7-3 7-1 7-1 7-1 7-1 7-1 7-1 7-1 7-1

6-6 6-7 7-1 7-1 7-1 7-1 7-1 7-1 7-4 7-9 7-9 7-9

3.

434 c Ut

fl

E

o

00 .

c

SE 3

X

19414 Januari Februari.. . Mars April Maj Juni Juli Augusti September.. Oktober. . . November. . December.

161-0 172-0 178-6 176-4 178-5 178-6 178-6 178-6 178-6 178-6 178-6 178-6

16-4 16-9 16-8 16-7 17-4 17-9 17-9 17-9 17-9 17-7 14-3 14-3

1955 Januari. . . Februari. . Mars April Maj Juni Juli Augusti. . . September. Oktober. . . November. December.

178-6 178-6 178-6 178-6 169-0 166-7 166-7 166-7 166-7 162-0 166-0 166-7

14-3 14-3 14-3 14-3 13-8 10-2 10-2 10-2 11-8 11-9 12-4 14-3

194G Januari. . . Februari. . Mars April Maj Juni

161-8 166-1 158-0 156-3 152-7 151-5

14-3 14-3 14-3 12-5 11-9 11-9

to

c ;>. L

oo

a

O

10-9 11-0 11-1 11-1 11-0 10-9 10-9 10-9

3-8 10-8 10-8 9-7 0 0 0 0 0 0 0 0 0

o o o o

O c .Q

EJ5

is 188-3 199-9 206-5 204-2 206-9 207-1 207-4 207-4 196-5 196-3 192-9 192-9

192-9 196-7 203-7 203-7 192-5 176-9 176-9 176-9 178-5 173-9 178-4 181-0

176-1 180-4 172-3 168-8 163-6 163-4

t-.

17-1 18-5 17-9 17-9 17-9

— — — — — —

— — —

& ta

« C 3

9-7 10-3 10-7 11-5 10-7

3-4 2-9 2-9 0-9 0 0 0 0

3-3 3-3 3-3 3-6 3-6 10-5 3-2 3-2 3-2

—

— — — — — — —

— — —

— — —

c ;>>

L 00 H

4-1 4-5 4-7 6-0 0 1-8 2-7 2-7 4-0 4-0 4-0 4-0

— —

o

—

b

4-1

OJ

-*! u o c/)

+J

ca

5-6 5-0 5-2 4-9 4-5 3-2 2-7 2-7 3-6 4-0 4-0 6-7

59-9 57-1 63-3 53-5 55-4 56-9 72-2 104-3 152-7 60-2 57-1 63-6

43-0 42-6 44-6 42-5 45-1 49-1 49-1 45-5 44-6 44-6 44-6 44-6

5-2 2-2 0 0 0 0 0 0 0 0 0 6-5

58-8 55-6 55-6 55-4 54-1 55-9 58-3 62-5 93-1 112-4 111-1 69-5

43-2 40-2 38-3 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-5 40-2

0 0 0 0 0 0

51-8 52-5 51-3 48-5 48-8 48-8

36-9 35-7 35-7 35-7 34-2 33-3

Anmärkningar. Uppgifterna i tabellen avse grundransonerna för vuxna personer. För spädbarn ha ransonerna i vissa fall varit lägre. Tilläggsransoner av särskilda livsmedel ha lämnats dels till äldre personer, 60 år och däröver (endast beträffande kaffe), dels till barn i olika åldrar, dels till havande kvinnor, dels till sjuka personer, dels till vissa kategorier av personer med tungt arbete, dels till vissa kategorier av personer med speciella kostförhållanden (se bilaga 4). Av tvättmedel ha tilläggsransoner lämnats dels för småbarn, dels till personer med smutsande yrke. Siffrorna avse medeltal per dag under resp. månader. Då en ransonering börjat eller slutat å dag inom en viss månad, har medeltalet beräknats för den del av vederbörande månad, under vilken ransoneringen tillämpats. Beträffande de särskilda varuslagen må följande anmärkas: Mjöl oeh bröd m. m.: Ransoneringen gäller för hela tiden fr. o. m. 3/10 1940 mjöl, gryn och bröd av vete och råg; ransonen av hårt bröd har bestämts till 0-8 och ransonen av mjukt bröd till 1-3 gånger mjölransonen; därjämte omfattar den i ifrågavarande kolumn redovisade ransoneringen: Fr o m 17/7 1941 även majsena, majsflingor och makaroner m. m.; majsena och majsflingor fria fr. o. m. 22/10 1945, makaroner fria 17/9 1945—6/4 1946. » 24/9 1941 » råg- och vetekli (kruskakli); fria 20/10 1945—6/4 1946. » 1/2 1942 » småbröd; kex fria 22/10 1945—6/4 1946.

435 a.

o «t-l

i/1

00 00

o

••<

>

cs

*

o"

os o.

é ft

in

H o.

m

4->

alternativt

J/

alternativt

19 54 Januari. . . Februari. . Mars April Maj Juni Juli Augusti. .. September Oktober. . . November. December.

9-3 9-2 8-2 7-1 7-2 9-7 6-3 10-1 17-2 14-1 10-0 6-6

6-8 15-7 19-9 14-7 19-0 27-3 20-5 11-4 7-7 6-4 6-4 6-4

56-9 57-1 57-1 68-1 124-5 107-8 85-7 82-1 66-8 53-1 44-2 44-6

8-2 8-2 4-9 6-1 10-0 7-9 6-S 9-9 11-9 7-5 9-1 14-2

6-6 6-6 3-9 4-8 8-0 8-1 8-1 11-9 14-4 9-0 11-3 17-0

0 0 0 0 0 0 0 0 0 6-0 7-3 11-4

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

4-8 8-1 9-1 10-3 12-0 11-9 12-0 13-6 13-3 11-2 11-2 9-8

16-2 13-7 11-8 11-7 11-7 12-1 12-1 11-9 11-9 11-9 11-9 119

7-9 7-9 8-8 13-4 13-7 13-8 13-2 12-7 12-7 11.1 11-1 11-1

1945 Januari. . , Februari. . Mars April Maj Juni Juli Augusti. . September Oktober. . November December.

5-3 5-7 5-8 5-1 8-5 15-3 15-2 15-6 11-9 8-9 10-0 11-8

11-5 15-3 27-7 18-3 15-9 16-7 23-8 13-4 9-7 6-4 6-4 7-8

38-3 42-4 42-0 41-8 41-6 52-2 49-1 51-7 46-4 60-5 65-3 63-5

10-1 8-9 8-9 7-8 4-8 6-0 6-9 9-2 21-2 16-1

12-1 10-7 10-7 9-4 5-8 7-2 8-3 11-1 25-4 12-9

8-1 7-1 7-1 5-9 2-6 2-6 2-6 0 0 12-9

— —

— —

— —

0 0 4-2 4-2 11-5 0 0 0 0 0 0 0

9-6 7-5 7-1 6-7 6-6 6-9 7-2 6-7 4-3 18-9 4-3 4-3

11-9 11-9 11-9 11-0 10-7 7-2 10-7 10-7 10-7 10-7 10-7 10-7

11-1 9-6 9-4 8-8 8-6 9-2 10-0 10-3 10-1 21-7 21-7 7-3

1946 Januari. . Februari. . Mars April.... Maj Juni

9-1 8-9 9-5 16-1 19-5 24-1

55-7 53-5 . 54-5 57-8 55-2 57-8

— — — — —

— — — — —

— — — — —

— — — — —

4-2 4-2 4-3 4-3 4-3 4-3

10-6 10-6 10-7 10-9 10-9 10-7

7-2 7-0 7-0 7-2 7-2 7-1

— —. — — —

Fr. o. m. 20/7 1942 t. o. m. 3/7 1944 majsmjöl och majsgryn. » 9/11 1942 » 16/1 1944 även puddingpulver. » 9/11 1942 » 29/2 1944 » krämpulver och mazarinpulver. » 9/11 1942 » 31/3 1944 » kakpuder, anslagsmjöl och bakmjöl. Havre- och kornijryii samt andra produkter av havre och korn: Ransoneringen började 15/1 1941. Tidvis ha havre- och kornprodukter fått inköpas alternativt med mjöl och bröd. Korngryn voro fria 15/8 1944—24/2 1945. Ärter: Ransoneringen varade 19/11 1941—21/5 1944. Iirunu bönor: Ransoneringen varade 1/1 1942—16/9 1945. Potatisprodukter: Ransoneringen varade 14/12 1941—21/5 1944, samt 17/1—16/9 1945. Tidvis har potatismjöl fått inköpas alternativt med mjöl och bröd. Risgryn: Ransoneringen infördes 8/12 1940. Socker: Ransoneringen infördes 10/4 1940. Den har under tiden 10/4—2/11 1940 endast omfattat socker, därefter både socker och sirap; ransonen av sirap har varit 1-4 gånger sockerransonen; siffrorna i tabellen avse såväl den ordinarie tilldelningen av socker som den på eftersommaren och hösten resp. år utgående extra tilldelningen för syltning och saftning. Matfett: Ransoneringen omfattar under tiden 20/11 1941—31/1 1944 även grädde, varvid 1 Y2 liter grädde motsvarat 250 gram smör. 28f— 018004

436 Ost: Ransoneringen omfattar för tiden 3/11 1940—31/1 1941 endast hel- och halvfet ost av komjölk, dock ej lantost eller dessertost; fr. o. m. 1/7 1941 omfattar ransoneringen all ost utom mesost, getost och renost (under tiden 1/7 1941—30/4 1942 alternativt med charkuterivaror samt under tiden 1/5—30/6 1942 alternativt med annat matfett än smör, margarin eller matolja). Ägg: Ransoneringen varade 24/9 1941—31/12 1945. Alternativt med ägg har under olika perioder fått inköpas vissa köttvaror, amerikanskt fläsk, köttkonserver, havregryn, risgryn, potatisprodukter eller melange-äggpulver. Kött och fläsk: Ransoneringen omfattar för tiden 6/10 1940—31/3 1941 endast fläsk, därefter kött och charkuterivaror m. m. av nötkreatur, får, get, häst, svin och ren; ransonen är angiven i gram benfri vara. Under första halvåret 1944 undantogos successivt åtskilliga slag av köttvaror från ransoneringen. Så skedde fr. o. m. 7/2 betr. renkött och fr. o. m. 21/2 betr. får- och getkött samt från skilda tidpunkter betr. ett flertal charkuterivaror. Under tiden 18/10 1944—11/11 1945 var får- och getkött åter ransonerat. Kaffe, te och kakao: Ransoneringen varade betr. kaffe och te 27/3 1940—31/10 1945 och betrkakao 8/7 1940—31/10 1945. Ransonerna avse alternativt kaffe, te eller kakao. Siffrorna i tabellen avse beträffande kaffe — med bortseende från extratilldelning till äldre personer m. fl. — tilldelningen till personer som ej uttagit tobakskort. Torkad frukt: Ransoneringen varade 10/10 1941—24/2 1946. Tvätt- och rengöringsmedel: Ransoneringen infördes 12/5 1940. Ransonerna avse alternativt tvål, såpa eller tvättpulver. Utöver de i tabellen omnämnda varorna ha följande varuslag varit underkastade ransonering, vilken handhafts av livsmedelskommissionen: mandel och kärnor 1/7 1941—16/9 1945, kryddor 1/7 1941—15/11 1945, koksalt 7/1—16/9 1945, tobaksvaror 1/6 1942—20/9 1945, ljus 7/1 1941—8/9 1946 samt textilvaror 30/12 1941—25/11 1945. Handeln med skodon var under tiden 22/4 1943—25/11 1945 underkastad ransonering, vilken handhades av industrikommissionen.

438 Sammanlagda grund- och tilläggsransonerna av livsmedel Exempel, utvisande ransonernas storlek Mjöl

3a o2 1942 15/9. 15/12 1943 10/6. 10/12 1944 10/6. 10/12 1945 10/6. 10/12 1946 10/6.

166-7 178-6 166-7 166-7 178-6 178-6 166-7 166-7 151-5

eller

gryn

Grund- o. tilläggsranson

Ärter

•*-*

* - .

F- i- "c:

^i2^ 250-1 267-9 250-0 250-0 267-9 267-9 250-0 250-0 240-3

333-4 401-8 375-0 375-0 401-8 401-8 375-0 375-0 373-3

250-1 312-5 291-7 291-7 312-5 312-5 291-7 291-7 284-6

41-7 44-6 41'

«•

It 444141' 44'

9-6 0-0 19-2 0-0 4-0 0-0

9-6 0-0 19-2 0-0 4-0 0-0

i oo 00 t« 3

12-2 8-1 4-2 19-6 7-4 6-8 9-6 14-7 21-3

9-6 0-0 19-2 0-0 4-0 0-0

4-1 8-1 4-2 19-6 7-4 6-8 9-6 14-7 21-3

Grund- o. tilläggsranson

oo 3 • -

Hjg, 4-1 8-1 4 19 7 6 9 14-7 21-3

10-7 20-3 10-7 41-3 4-1 8-1 4-1

Agg

Grund- o. tilläggsranson

4-1 8-1 4-2 19-6 7-4 6-8 9-6 14-7 21-3

00 •- 3

S2S

O

O s t

1942 15/9. 15/12 1943 19/6. 10/12 1944 10/6. 10/12 1945 10/6. 10/12 1946 10/6.

bönor

Grund- o. tilläggsranson

.a o a - ^

och

för

?- bi a

'O

8-0 5-4 12-0 4-6 28-1 6-4 16-7 8-0

00 t. 3

=a o 3

8-0 5-4 12-0 4-6 28-1 6-4 16-7 8-0

8-0 5-4 12-0 4-6 28-1 6-4 16-7 8-0

8-0 5-4 12-0 4-6 28-1 6-4 16-7 8-0

Anmärkningar: De tre persongrupper, berättigade till tilläggsransoner, vilka här utvalts som exempel, äro: a. Personer i jordbruksarbete, 20 år och däröver, samt arbetare inom verkstadsindustrien. b. Skogsarbetare i Norrland, Dalarna och Värmland, boende utom hemmet, organiserade i kocklag. c. Byggnadsarbetare m. fl. grupper inom den tyngre industrien.

439 Bilaga

4.

.

oo

vid vissa tidpunkter åren 1942—46. (Gram pr dag) vissa typiska persongrupper. (Se anmärkningar).

5 c

S o c k e r

M a t f e t t

Grund- o. tilläggsranson O u

Grund- o. tilläggsranson c a b

35-7 38-5 35-7 35-7 35-7 33-3 35-7 35-7 33-3

44-6 48-1 44-6 44-6 44-6 41-7 44-6 44-6 41-7

H :3 3

o t.

1942 1 5 / 9 . 15/12 1943 10/6. 10/12 1944 10/6. 10/12 1945 10/6. 10/12 1946 10/6.

61-2 6673555852-6 52-6 48-8

61-2 66-7 60-6 73-0 55-6 58-8 52-6 52-6 48-8

81-6 100-0 90-9 92-2 83-3 88-2 78-9 78-9 73-2

61-2 66-7 60-6 73-0 55-6 58-8 52-6 52-6 48-8

1942 15/9. 15/12 1943 10/6. 10/12 1944 10/6. 10/12 1945 10/6. 10/12 1946 10/6.

25-8 33-3 97-8 57-1 79-7 42-9 47-1 57-1 59-4

Grund- o. til äggsranson a b c 32-3 44-4 116-S 78-6 94-0 57-1 58-8 85-7 89-1

56-3 32-3 66-7 44-4 154-9 116-8 121-4 78-6 122-6 94-0 85-7 57-1 82-4 58-8 142-7 85-7 148-4 89-1

44-6 48-1 44-6 44-6 44-6 50-0 44-6 44-6 41-7

8-9 9-6 9-0 9-0 9-0 8-3 9-0 9-0 8-3

K a f f e

K ö t t v a r o r

E s

53-5 57-7 53-6 53-6 62-5 58-3 62-5 62-5 58-3

eo <- ~}

« 9 P

r-1 : ° si

S c 1-5 3-1 2-6 10-7 4-9 7-5 4-8

1-5 3-1 2-6 10-7 4-9 7-5 4-8

3-0 4-7 5-3 14-1 7-3 10-0 6-5

1-5 3-1 2-6 10-7 4-9 7-5 4-8

»Tillägg för torrskaffning» avser den tilläggsranson, som utöver grund- och övrig tilläggsranson medgivits åtskilliga grupper av personer, såvitt dessa varit hänvisade att regelbundet i större omfattning leva på medhavd matsäck. — Utöver de i tabellen angivna varuslagen ha tidvis även lämnats tilläggsransoner av torkad frukt. — Tilläggsransoner ha för de i tabellen som exempel medtagna persongrupperna ej lämnats för bl. a. ost och ägg. 'I illäggsransoner härav ha däremot ifrågakommit för vissa andra grupper, såsom för sjömän samt för havande kvinnor och nyblivna mödrar.

440 Bilaga 5.

Varubeslag, som tillkommit eller upphävts under tiden 1 juli 1945—30 juni 1946. Beträffande varubeslag, som tillkommit eller upphävts före den 1 juli 1945, se bilaga 5 i delarna IV—VI.

Tillkomna beslag Dag för beslagets ikraftNr trädande

Kungörelse Datum

Stat. nr

Varugrupp Varuslag

Anmärkningar 1 )

Omnämnt texten sid.

IX. Trävaror oeh kork samt arbeten därav etc. 26/4

1946 156 1/5

»

10/5

»

1946 180 12/5

1946 712—716, ur 717

»

Trävaror, oarbetade, av inhemsk a, b, c furu eller gran (sågtimmer, fanértimmer, plywoodtimmer) mastträ, spiror, massaved (pappersved), props, pålar, stolpar, sliperämnen och sågkubb

722—737, Trävaror, endast bilade, sågade eller hyvlade, av inhemsk furu 740, ur 741, eller gran i följande sortiment, ur 744, nämligen bjälkar, spärrar, sylur 745, lar (sliprar), plankor, battens ur 747, scantlings, bräder, planschet776—781, ter, läkter, ribbor, master, 783 bogspröt, spiror, pumpstockar och årömnen, lådämnen (lådbräder) samt. stav (endast bilad eller sågad)

ur 765

»

VII 250

» »

Tomtunnor, obegagnade, av a, b, c furu eller gran, rymmande mer än 20 liter och användbara för saltning av fisk

VII 236

I anmärkningskolumnen betecknar a: att beslaget omfattar förråd inom landet vid beslagstillfället. b: att beslaget omfattar vara som införes till landet efter beslagets ikraftträdande. c: att beslaget omfattar vara som efter beslagets ikraftträdande tillverkas, beredes eller framvinnes inom landet (s. k. fortlöpande beslag).

441 Upphävda beslag Kungörelse ang. beslagets hävande

Beslagskungörelse V a r u s l a g Datum 22'5 4/1 21/2 28/6 20/3

1942 1945 1941 1941 1912

250 1 86 548 124

1/8 7/3

1940 1941

744 134

27/3 23/7

1942 1940

136 752

17/10 19/4 13/9 23/5 6/6 18/12 14/2 13/11 26/4 22/1 13/2 4/1

1941 1940 1940 1941 1941 1942 1941 1942 1940 1943 1942 1945

802 2551 840 308J 336 938 68 858 291 26 43 3

25/9 1942 28/6 1941 29/7 1943 17/5 1940 22/10 1943

789 547 646 372 756

11/12 1942 18/12 1942

959 964

Nr

Datum

Nr

Tobaksvaror

27/9 1945 27/9 Koksalt » 26/10 Kaffe och te » Vissa kryddor m. m 15/11 » Krom och vissa kromhaltiga ma» 15/11 terial 15/11 Tungbensin m. m » Trätjära och vissa andra genom torrdestillatiou av trä fram» ställda ämnen 15/11 15/11 Vissa smörjmedel » T) 11 av bomull. Beslaget hävt betr. konstull, ullavfall (annat än s. k. ullstoft) oeh bomullsavfall i (annat än bomullstrassel) . . 23/11 23/11 Vissa gummistövlar »

Dag för ikraftträd.

637 27'9 1945 650 10/10 » ,, 682 1/11 700 16/11 »

III 296 VI 231 II 273 II 280

701 19/11 702 19/11

I I I 306 II 96 II 342 III 362

716 26/11 718 26/11

II 89 III 105 I 314 II 127 II 349 II 301 IV 107 II 297 IV 105 I 282 IV 343 III 319

1/1

» 21/12 Glycerin 21/12 Vissa sprängämnen » 21/12 Vissa gummiringar m. m » Träsprit (metanol) och formalin 31/12 » Karbolsyra, kreosol och bakelit 31/12 » 31/12 Vissa konsthartser m. m » 4/1 1946 Draglim och gelatin Bensaldehyd, bensoesyra och nat » riumbensoal 4/1 Oarbetad platina m. m 1/2 » Torkad frukt m. m 22/2 » Viss varmvalsad järnplåt m. m. 15/3 » 29/3 Skrot av smidbart järn » Råtagel samt vissa slag av borst » 26/4 och fiber m. m 24/5 Strömming » 7/6 Viss järnplåt »

837 839 840 851 852 853 1

1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 9/1

14/12

»

705 25/11 712 25/11

»

Vissa smörjmedel m. m.

Beslaget omnämnt, å sid.

2 9/1 19 1/2 37 25/2 66 16/3 93 1/4 154 1/5 246 15/6 236 11/6

442 Bilaga 6.

Normalprisbestämmelser, utfärdade intill utgången av juni 194d Förkortningar: LK BK PN

Kungl. Maj:ts beslut

Statens livsmedelskommission. Statens bränslekommission. Statens priskontrollnämnd.

Varuslag

Prisbestämn. delegerad till

Med stöd av Kungl. Majtts bemyndigande utfärdade normalprisbestämmclscr

Levande djur oeh animaliska amncn Fisk: K. br. 14/11 1941

torkad fisk

LK

K. br.

sill

LK

K. br. 23/1 1942, 4/9 1942

strömming, skarpsill

LK

K. br. 31/7 1942, 18/2 1944

ål

LK

K. br. 6/3 1942, 10/7 1942, 2/10 1942, 27/11 1942, 30/6 1943, 20/10 1944,

diverse saltvattenfisk

LK

5/12 1941

LK cirk. 1067, 1817, 1944, 243 (lutfisk) LK cirk. 551, 574, 610, 686, 73 782, 833, 856, 897, 94 1206,1258,127S, 1739,177 1817,2058,2074,2096,210 2141, 2258, 2509, 25c (färsk o. frusen sill) L K cirk. 679, 931, 1232, 127 1592,1817,1994,2221, 232 2409, 2523 (salt o. socke saltad sill) LK cirk. 1067, 1817 (rökt si] L K cirk. 647, 686, 768,782, 81 833, 856, 897, 947, 100 1080, 1144, 1171, 120 1222, 1258, 1350, 138 1499, 1521, 1536, 156 1598, 1658, 1698, 171 1753, 1795, 1865, le 1937,1957,2006,2034,204 2044,2095, 2154,2229, 224 2267,2284, 2296, 2303, 231 2373,2422, 2482, 2504,255 2581, 2608, 2610 (färsk frusen strömming) LK cirk. 871, 1361, 1817 (sa strömming) L K cirk. 1361, 1817 (surströi ming) LK cirk. 1067, 1817 (rö strömming, böckling) LK cirk. 686, 833, 897, 125 1278, 1817, 2221, 25 (färsk skarpsill) L K cirk. 931, 1232, 1817 (si o. sockersaltad skarpsill) LK cirk. 873, 975, 1004, 14E 1676, 1817 L K cirk. 686, 719, 733, 735, 833, 856, 975, 1004, 10: 1120, 1139, 1206, 12J

443 1

26/1 1945, 29/6 1945, 1/2 1946

i. br. 12/6 1942, 11/12 1942, 27/8 1943

C. br. 27/11 1942, 30/6 1943 C. br. 24/4 1942, 29/1 1943, 21/4 1943

diverse sötvattenfisk

Kräftdjur: räkor Kött- oeh fläskvaror: köttvaror som avses i K. K. 28/3 1941 (nr 173) (kött och fläsk samt ätbara djurdelar av nötkreatur, hästar, får, getter, renar och svin; charkuterivaror; kött- och fläskkonserver) samt blod

LK

LK LK

LK

LK LK

K. br. 29/8 1941, 7/8 1942 K. br. 29/1 1943

älgkött tarmar

LK LK

br. 24/10 1941, 12/12 1941, /6 1942,23/10 1942,20/11 1942

tamfågel

PN

:. br. 28/11 1941, 14/8 1942, 4/D 1942

skogsfågel

PN

C. br. 28/11 1941, 4/9 1942

hare, rådjur

PN

1342, 1443, 1551, 1622, 1676, 1817, 1882, 1994, 2058, 2074, 2089, 2096, 2141,2258,2327, 2349,2439, 2467, 2509, 2539 (berggylta, bergtunga, fjärsing, glyskolja, gråsej, guldlax, haj, havkatt, horngädda, hälleflundra, knot, kolja, kolmule eller blåvitling, kummel, kungsfisk, lerskädda, lubb, lyrtorsk, långa, makrill, marulk, piggvar, rocka, rödspätta, rödtunga, sandskädda, simpa, skoläst, skrubba, slätvar, staksill, stenbit, taggmakrill, tonfisk, torsk, vitling, vitlinglyra, ålkusa, äkta tunga) L K cirk. 834,947, 1178, 1255, 1392, 1499, 1574, 1817 (abborre, asp, braxen, faren, forell, farna, gädda, gös, harr, id, karp, lake, lax, laxöring, mört, nejonögon, nors, röding, sik, siklöja, stör, sutare, vimma) LK cirk. 1145, 1258, 1817 LK cirk. 734, 796, 854, 921, 1009, 1194, 1209, 1336, 1339,1425,1576,1581,1611, 1624,1840,1956,1990,2073, 21S7, 2205,2232,2252,2260, 2292, 2330,2425,2550 (fläsk) LK cirk. 734, 796, 854, 921, 1009, 1209, 1339, 1425, 1542, 1611, 1624, 1840, 1990, 2187, 2260, 2292, 2425, 2550, 2567 (kött av nötkreatur, hästar och får) LK cirk. 1039, 1202,1736, 2055, 2452 (renkött) L K cirk. 796, 854, 1009,1209, 1542, 1611, 1840, 1990, 2260, 2425 (organ och inälvor) L K cirk. 418, 884, 1535, 2425 L K cirk. 1220, 1542,1991, 2321, 2575 P N medd. 36, 58, 65, 141, 164, 199, 221, 268, 334 (höns, kyckling, anka, gås, kalkon, pärlhöns) P N medd. 52, 147, 164, 268, 556, 651, 665, 673 (fasan, gräsand, järpe, orre, rapphöns, ripa, tjäder) P N medd. 52, 164, 268, 556, 651, 665. 673

444 K. br. 30/6 1942, 19/2 1943

kanin

PN

PN medd. 140, 164, 268, 271 334, 526, 556

LK cirk. 523, 586, 607, 666. 77" 862, 1047,1137, 1234, 144 1629,1689,2624 (oskumma och standardiserad mjöl samt steriliserad grädde) LK cirk. 408, 442, 598, 632, 72) 876, 974, 1360, 1687,193 1986, 2261, 2388, 247 2517, 2518, 2547, 25-; (vissa ostslag) L K cirk. 598, 1508, 1977 (mei smör, mesost, getost) LK cirk. 446, 466, 495, 509, 53 577, 595, 606, 636, 665, 71 755, 807, 993, 1044, 127 1328,1525,1590,1647,1661 1819,2002,2037,2178,208 2220,2372, 2408, 2462,2461 2488,2516 P N medd. 161, 347, 498

K. br. 7/11 1941

Mjölk och grädde

LK

K. br. 28/6 1941

Ost

LK

K. br. 19/9 1941, 26/9 1941, 24/10 1941, 9/10 1942

Agg

LK

K. br. 4/9 1942, 10/9 1943, 1/9 1944 K. br. 17/7 1942

Honung, svensk

PN

Tagel och hfir ni. ni.

PN

P N medd. 144, 238 (tagel, n£ hår, svinhår, renhår, äl hår, hundhår och hundu

Blommor: de i julhandeln vanligast förekommande

PN

P N medd. 537, 553

Potatis

LK

Stråfoder: hö och halm

LK

L K cirk. 987, 992, 1015,i o: 1076, 1126, 1188, 119 1243, 1264, 1292, 13a 1312, 1337, 1363, 189 2040, 2057, 2072, 20! 2083, 2106, 2130, 21 2157, 2213, 2255, 22" 2287, 2597, 2614 L K cirk. 423, 814, 841, 8' 1449, 1604, 1946

Frukt och grönsaker: svenska äpplen och päron

PN

Vegetabiliska K. br. 8/12 1944 K. br.

2/10 1942, 6/10 1944, 17/5 1946

K. br. 15/8 1941, 21/8 1942

K. br. 14/11 1941, 25/9 1942 23/7 1943, 20/8 1943, 4/8 1944

ämnen

lingon

PN

K. br. 20/11 1942, 31/12 1943, 9/2 1945, 20/4 1945

svenska tomater och gurkor

PN

K. br. 10/11 1944, 16/3 1945 K. br. 16/3 1945 K. br. 24/11 1944, 26/1 1945, 16/3 1945, 11/5 1945 K. br. 11/5 1945

svensk gul och röd lök sättlök och sticklök vitkål, morötter, kålrötter, rödbetor svenska frukter och bär samt grönsaker och rot frukter (andra än de förut nämnda)

PN LK PN

K. br. 8/9 1944

PN

P N medd. 42, 61, 175, 11 321,338,489,497,522, 6" 626, 640, 658, 667, 668, 697

P N medd. 227, 270, 290, 2 303, 308, 428, 454, 458, 590, 598, 604, 627 P N medd. 521, 571 L K cirk. 2211 P N medd. 525, 557, 577 P N medd. 607, 614, 617, 6 627, 657

445 1

*

importerad färsk frukt och lök samt importerade färska bär och grönsaker

PN

bananer

PN

P N medd. 216, 217, 218, 231, 233, 234, 242, 243, 254, 265, 273, 336, 352, 356, 359, 374, 379, 388, 389, 408, 437, 516, 522, 532, 540, 639, 675, 705, 716, 739 P N medd. 710

2 K. br. 11/12 1942, 22/1 1943, /9 1943, 17/9 1943, 8/9 1944, 12/10, 26/10, 15/11 1945, 8/3 1946 K. hr. 22/2 1946 K. br. 16/7 1943

Te

LK

LK cirk. 1485, 2185

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 25/8 1944

Brödsäd

LK

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 27/8 1943, 25/8 1944

Fodersud

LK

LK cirk. 411,497, 590, 702, 911, 1126, 1164, 1410, 1511 a, 1511b, 2011, 2411, 2440 (vete, råg) LK cirk. 411, 497, 661, 702, 911, 1032, 1126, 1410, 1511 a. 1511 b, 1890, 2011, 2146, 2411, 2446 (korn, havre, blandsäd, vicker, foderärter) LK cirk. 1374

Hlrs

LK

K. br. 26/9 1941, 2/10 1942, 27/8 1943, 25/8 1944

K. br.

7/5

1943 Ärter: matärter

LK

•C. br. 26/9 1941, 2/10 1942, 27/8 1943, 25/8 1944

Bönor: bruna bönor

LK

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 26/11 1943

Utsädesspannmål

LK

K. br. 26/9

1941 Gryn: risgryn

LK

K. br. 15/8

1941 Kli

LK

LK cirk. 485, 510, 522, 911, 964, 1007, 1032, 1126, 1511 a, 1511 b, 1993, 2375, 2411 LK cirk. 485, 573, 592, 911, 1252, 1511 a, 1511 b, 1641, 1974, 2011, 2411 LK cirk. 411,522, 592, 661,911, 1032,1164,1660,1951,2059, 2331, 2459 LK cirk. 538, 667, 1298, 1504, 1987 LK cirk. 437, 497, 1013, 1486, 1564, 1666, 1963

Fröer: K. br. 4/12 1942, 29/1 1943, 26/11 1943 K. br. 8/1 1943, 21/1 1944, 30/12 1944, 21/12 1945 K. br. 26/11 1943

vallväxt- och

rotfruktsfrö

LK

LK cirk. 1115, 1182, 1193, 1660, 2059, 2459 LK cirk. 1182, 1700, 2110, 2499

köksväxtfrö

LK

otjeväxtfrö

LK

LK cirk. 1660, 1951, 2059, 2331, 2459

LK

LK cirk. 476, 477, 513, 593, 1980 (smör) LK cirk. 475, 593, 697, 843. 1998, 2201 (margarin) LK cirk. 477, 843, 1630, 1813, 1992, 2131 (flott, talg m.m.) LK cirk 451, 792, 1505, 1855, 2028, 2251, 2486

F e t t o c h oljor a v a n i m a l i s k t eller v e g e t a b i l i s k t u r s p r u n g i. br. 10/10 1941, 14/9 1944, 2/3 1945

Fettvaror: råvaror

K. br. 26/9 1941, 5/6 1942, 19/6 1942, 11/6 1943

Trän

matfett

och

fett-

LK

Produkter av livsmedelsindustri m . in. s a m t fodermedel K. br. 28/5

1943 Chokladvnror

PN

P N medd. 316, 426, 547, LK cirk. 1436, 1774, 2281

446 i

4 Bröd: K. br. 30/6 1942, 2/6 1944

mjukt matbröd

LK

K . b r . 23/3 1945, 17/5 1946

mjukt kaffebröd

LK

L K cirk. 836, 944, 1030, 1058 1083, 1201, 1748, 1901 1936, 2067, 2147, 2216,252 LK cirk. 2216, 2596

PN

P N medd. 372, 406, 450, 468

kött- och fläskkonserver

LK

fisk-, skaldjurs- och sakskonserver

grön-

PN

LK cirk. 786, 1209,1496,1841 1899 P N medd. 197, 209, 285, 30! 333, 397, 433, 535, 669

Mineralvatten och läskedrycker

PN

P N medd. 534, 569

Fodermedel: oljekraftfoder

LK

fodercellulosa

LK

K. br. 12/12 1941

standardiserade höns- och kycklingfoderblandningar

LK

K. br. 22/10 1943

vetegroddar, sopmjöl, foderbröd avrens av brödsäd, ärter och vicker samt mältad brödsäd klöverfröagnar, klöverfrönudlar, hömjöl av fälttorkat hö, maltgroddar luzernmjöl (konsttorkat hömjöl) foderjäst animaliskt kreatursfoder (foderbenmjöl, köttfodermjöl, benmjöl, valmjöl) fiskmjöl och fiskensilage dikalciumfosfat och mineralfoderblandningar diverse annat kreatursfoder (majs, majseftermjöl, linkakmjöl, solrosmjöl, vetefodermjöl, melass, betfor, fodersirap, sockersnitsel, betmassa m. m.)

LK

L K cirk. 437, 748, 1450, 148 1538, 1767, 1925, 2304 LK cirk. 426, 554, 696, 74 910, 972, 1003, 1767 LK cirk. 531, 648, 793, 101 1163, 1208, 1707, 182 2027, 2135, 2389, 2511 L K cirk. 1636, 1767, 2115

LK

LK cirk. 1612, 1876

LK

LK cirk. 531, 638, 1097, 110 1463, 1610, 1767, 1963

LK

L K cirk. 649, 814, 1097, 146 1767 LK cirk. 619, 1767, 2219 L K cirk. 746, 785, 1037, 121 1767, 1838

K. br. 8/10 1943, 14/1 1944, 18/2 1944

Konditorivaror Konserver:

K. br. 24/4

1942 K . b r . 30/10 1942 K . b r . 8/12 1944, 16/2 1945

K . b r . 15/8 1941, 22/5 1942, 30/6 1943, 17/9 1943 K . b r . 15/8 1941, 16/10 1942

K. br. 12/11 1943 K. br. 12/12 1941, 4/12 1942, 8/7 1943 K. br. 20/2 1942, 19/6 1942, 4/12 1942, 8/7 1943 K. br. 30/1 1942 K. br. 22/5 1942 K. br. 24/7 1942 K. br. 23/10 1942 K. br.

5/3

1943 LK LK LK LK LK

LK cirk. 872, 1767, 1894 LK cirk. 1037, 1707, 1838, 246 2465, 2560, 2579 LK cirk. 1306, 1522, 1568, 170 2040, 2265, 2389

Mineraliska och fossila ämnen K. K. 13/6 1941 (nr 383) K. K. 27/2 1942 (nr 90) K. K. 9/4 1943 (nr 173) K. K. 3/3 1944 (nr 64) K. br. 17/4 1942, 9/4 1943 K. br. 24/7

1942 Bränntorv: vid försäljning från producent

—

vid försäljning från återförsäljare

BK

B K cirk. 133, 210, 262

Slrötorv, torvmull och torvstri)

LK

I L K cirk. 831, 982, 1468

447 1

2 K . b r . 17/4 1942

K. br.

2/10 1942

K. br. 17/4

1942 Smörjmedel: smörjmedel som avses i K.K. 2/5 1941 (nr 226) samt smörjmedel framställda av trätjära smörjmedel framställda av skifferråolja paraffin

*

PN

PN medd. 87, 120, 176, 189, 452, 552, 555, 660, 683

PN

P N medd. 189

PN

PN medd. 87, 120

K e m i s k a produkter m . m . s a m t gödselmedel K. br.

9/4

1943 Trätjära, avsedd a t t användas för annat ändamål än som flytande bränsle

PN

PN medd. 292, 677 (trätjära för bestryknings- eller impregneringsändamål m. m.)

K. br. 17/6

1943 Lim: autoklavlim samt draglim och gelatinlim

PN

P N medd. 317

Konstgödsel

LK

LK cirk. 1026,1294, 1415, 1599, 1785,1918,2306, 2376,2506, 2526, 2631, (kalksalpeter, chilesalpeter, kalkkväve, ammoniumsulfat, ljungasalpeter, kali, kainit, superfosfat, thomasfosfat m. m.)

PN

P N medd. 335

PN

P N medd. 330, 689

PN

P N medd. 94, 101

C. br. 30/10 1942, 23/3 1945

Hudar, skinn o c h pälsverk s a m t arbeten därav K. br. 30/7 1943

Fårskinn, svenska, vade, klippta

K. br. 30/6

Arbetshandskar

barkgar-

K a u t s c h u k , guttapcrka och balata s a m t arbeten därav K. br. 17/4

1942 Cykclgummi: cykeldäck cykelslangar

och

Trävaror och kork s a m t arbeten därav C. K. 31/5 1940 (nr 420) C. K. 2/7 1940 (nr 664) C. K. 10/1 1941 (nr 13) C. K. 4/4 1941 (nr 199) <.. K. 2/5 1941 (nr 231) C. K. 13/6 1941 (nr 381) C. K. 31/7 1941 (nr 684) C. K. 17/10 1941 (nr 793) C. K. 28/11 1941 (nr 890) C. K. 30/12 1941 (nr 1004) C. K. 6/3 1942 (nr 70) t K. 9/10 1942 (nr 811) l. K. 11/12 1942 (nr 940) . K. 31/12 1942 (nr 966) L K. 13/8 1943 (nr 658) :. K. 22/6 1944 (nr 356) C. K. 30/9 1944 (nr 668)

Ved: vid försäljning från producent

—

448 i

1 K. K. 30/9 1944 (nr 669), K. br. 14/6 1946 K . b r . 19/6 1942

massaved, flottningsbrännved och props vid försäljning till återförsäljare

K. br. 17/9 1943, 24/5 1946

Andra trävaror: sågtimmer av furu och gran

K. br. 25/9 1942, 8/2 1946, 10/5 1946 K. br. 15/10 1943, 27/10 1944, 23/11 1945 K. br. 22/12 1943 K. br. 27/8 1943, 14/1 1944

sågade, hyvlade och bilade trävaror av furu och gran rundvirke av björk, bok, ek, al och asp sågaae varor av björk sågade varor av bok

K. K. 28/6 K. K. 22/8 K. K. 12/6 K K. 21/4

1941 (nr 1941 (nr 1942 (nr 1944 (nr

602) 703) 340) 166)

Träkol

1 BK

BK cirk. 298, 309, 329, 330

BK

BK cirk. 152, cirk. skr. 26) 1943

PN

PN

PN medd. 354, 369, 375, 381 399, 415, 507, 512, 524,64! 750, 767 P N medd. 181, 204, 283, 601 706, 722, 746, 747, 768 PN medd. 370, 400, 513, 676

PN PN

P N medd. 395, 400, 533 P N medd. 353

PN

—

BK

BK cirk. 333

Skördegarn

LK

K. br. 10/3 1944

Puts- och polertrassel, innehållande fibrer av ull, bomull, cellull, konstsilke, lin, jute eller hampa

PN

LK cirk. 789, 811, 879, 118 1265, 1445, 1796, 2156, 24S (skördegarn och papper garn) P N medd. 431

K . b r . 23/3 1945

icke bearbetat stubbugnskol Spånadsämnen s a m t arbeten därav

K. br.

8/5

1942 K. br. 4/2 1944

Lackduk, svensktillverkad

PN

P N medd. 420

K. br. 10/3 1944

Gummiträd samt elastiska band, snören och vävnader, tillv. av gummitråd och textilmaterial

PN

P N medd. 506, 544, 545

K. br. 10/3 1944

Band, vävda och flätade, sytråd och sysilkc.

PN

P N medd. 475, 558, 559, 63 635, 762

Bindor, hygieniska

PN

PN medd. 621

PN

P N medd. 269,693 (bomullsgai P N medd. 313, 435, 436, 49 592, 605, 758 (kardgarn) P N medd. 436, 606 (cellullgar P N medd. 59, 72, 119, 151, 21 225, 256, 257, 304, 3( 429, 430 (bomullsvävnadi P N medd. 59, 72, 119, 151, 1 174, 202, 203, 224, 225, 2; 236, 256, 257, 304, 3( 311, 361, 362, 411, 4: 429,430,462,463,483,5' 549, 587, 588, 655, 656, 6! 687, 699, 700, 731,732 (yl vävnader)

K . b r . 6/7 1945 K br. 29/8 1941, 24/7 1942

K. br. 12/2

1943 Andra textilvaror: vävnader som IK godkänt såsom standardvara eller som tillverkats efter av IK meddelad licens, samt konfektions- el. andra sömnadsartiklar av sådan vävnad (i detaljhandeln) priskontrollerade S-vävnader, T-vävnader, standardoch licensvävnader av bomull el. cellull, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, garner samt konfektion av standard- el. licensvävnader av bomull el. cellull (i grosshandeln)

449 i

K. br. 12/2

1943 K. br. 10/3 1944

3 T-vävnader, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, garner, konfektion av T-vävnader samt hampaprodukter ( detaljhandeln) lönarbeten, avseende garner, vävnader, trikåartiklar strumpor och konfektionsartiklar

K . b r . 23/2 1945

tågvirke och repslageriprodukter

K. br. 30/6 1944

Pappmattor, impregnerade med asfalt

4 P N medd. 119, 151, 224, 225 304, 305 (cellullvävnadcr) PN medd. 276, 277, 304, 305 (kanfasvävnader) PN medd. 263, 264, 281, 282 324, 325, 409,410,441,442 482,486,487,488,538,539 619, 620, 629, 630, 743, 744 (trikå- och strumpartlklar) P N medd. 59, 168, 180, 228, 275, 278, 298, 331, 332, 417, 418, 448, 449, 451, 453, 455, 460, 469, 480, 490, 518, 519, 572, 573, 584, 593, 596, 646, 663, 690, 691, 692, 694, 695, 702, 703, 727, 728, 729 (konfektion) PN medd. 309, 401, 481, 560, 561, 562, 733, 734 (tågvirke och repslageriprodukter) PN

P N medd. 470, 653

PN

P N medd. 402, 541 (aluminium)

PN

PN medd. 219, 220, 405, 520, 551, 628, 719

Oädla metaller och arbeten därav :. br. 18/12 1942, 31/12 1943

Aluminium m. fl. metaller samt halvfabrikat därav

:. br. 20/11 1942, 31/12 1943 Aluminiumkurl och emaljcradc kärl (i detaljhandeln)

Transportväsen K. K. 27/2 1942 (nr 111) K. K. 12/6 1942 (nr 344) K. K. 5/2 1943 (nr 50) K. K. 9/3 1945 (nr 55) K. K. 8/2 1946 (nr 34)

Virkestransporter: transporter med gengasbil av sågtimmcr, massaved, props, kolved, martinved och annan långved, kastved samt icke bearbetat träkol

:. br. 10/9 1943, 31/12 1943, 15/2 1946

Fartygsfrakter: transporter inom landet med motorseglare eller motorpråm av massaved, props, långved och kastved

:. br. 21/4 1943, 15/2 1946

d:o av annat gods

P N medd. 88, 98, 110, 117, 118, 163, 241, 260, 266, 288, 391, 432, 574, 583, 708, 709

PN

PN medd. 349, 407, 514, 582, 714

• PN

P N medd. 297, 407, 514, 581, 715

PN

P N medd. 515, 603

Restaurangväsen K. br. 6/10 1944

Bum, måltider och helpension vid turisthotell och därmed likställda restauranger och pensionat

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk,

förteckning

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. g Förslag till konventlon mellan Sverige, Danmark.och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m. m. 116) Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. 138] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsveru i f S Ä Ä t ö f t . Betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. 1<«1 Kommunalförvaltning. Betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m. 1301

Betänkande med förslag ang. fiskets administration Utreardn.g8nied, synpunkter på sågverksdriften 1 Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola. [32] . , . .. . ,„ Redogörelse i sammandrag for utredning rörande planering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå kommun. [33] .„„„ Vid andra riksskogstaxenngen av Norrland åren 1938 —42 använd metodik och härom vunna erfarenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxermgsBe'tlnkande 3 ang! organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område. [42] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Politi. Nationalekonomi och socialpolitik. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvättarbete. [11 o TTKI-bm*Kommitténs för partiellt arbetsföra betankande. 2.^Forslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. [181 . . ^ ^ „ Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga ocli kommunala tjänster samt sädana yrken och befattningar, för vilkas utövande kraves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legiSo^SlvTrdskommitténs betänkande. 15. Utredning och förslag ang. särskilda barnbidrag och bidragsfor-

Industri. Handel och sjöfart. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. [14] i„-^i«r.»„o > M Betänkande med förslag till andrad lagstiftning ang. handel med skrot, lump och begagnat gods. [22 J Kommunikationsväsen. Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen.

B e ^ n k Ä m r ö r l n d e ett centralt arbetsmarknadsorgan. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utreditingen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [261 , . ,,_. Stuveriverksamheten i svenska hamnar. b«f J Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn u s | 1945 års skogshärbärgesutredmngs betänkande. Del. i. Utredning rörande bostads- och. l^n^sforMllandena på hemmansskogarna med forslag till åtgå™" för bostadsbeståndets komplettering och forbattStatemakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. [411 Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen- Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i BelSandTomtodlälcarutbildnmgens ordnande m.m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. [9] 1940 års skolutrednings betänkanden och uu-ednmgar. 8 Utredning och förslag rörande vissa soctelpedagogiska anordningar inom skolväsendet. [11] 9. GymUngdornen|4Ifritidsverksanihet.

Ungdorr^vårdskomrnit-

l A ^ l S A * * ^

Betänfeande med förslag

Stod1 i r e S M S A ' f f i S

Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader_och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. [41 JnaÄ_,„ Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 15. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Alvsborgs län. [20] 2: 12. Malmohus lan. [35] i. n Kristianstads län. [40] Fast egendom. J o r d b r u k m e d binäringar. Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets omB e t a n t o d e med förslag ang. lanti^teripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. 171

'unU-vårds-

kommitténs betänkande del 5. [17] %

&

£

J

?

W

S

BeSnifmed^rfufg

S

^

^

ordning beträf-

ang. utbildning av befäl för

S u ' E A W l ^ s A .

familjenamn 1920. [391

Försvarsväsen. 1944 års militärsjukvårdskomrnittés betänkande. Del 2, Betänkande med' förstag rörande civilförsvarets organisation m. m. [10] Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Iduns t r y c k e r i aktiebolag Esselte ab. Stockholm 1947