1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 10,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 201.

A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:49 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH UTREDNINGAR

X

FLICKSKOLAN

S T O C K H O L M 1 9

4 7

Statens offentliga K r o n o Io g i• k

1. Kollektiv tvätt. B e t ä n k a n d e med förslag att u n d e r lätta hushållens tvättarbete. Haeggström. xv. 284 s. S. 2. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. Antonsons, Göteborg. 325 s. J o . 3. Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnad e r och priser vid distribution av elektrisk kraft. I n l e d a n d e översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. B e t ä n k a n d e med förslag till standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft. Haeggström. 126 s. K. 5. 1944 å r s militärsjukvårdskommittés b e t ä n k a n d e . Del 2. Beckman. 170 s. F ö . 6. B e t ä n k a n d e m e d förslag till geofysiskt observator i u m i Kiruna m. m. I d u n . 64 s. K. 7. B e t ä n k a n d e med förslag angående lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden in. m. Marcus. 132 s. J o . 8. B e t ä n k a n d e med förslag angående fiskets a d m i nistration m. m. Kihlström. 155 s. J o . 9. B e t ä n k a n d e om tandläkarutbildningens o r d n a n d e m . m . Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m . in. Beckman. 166 s. E. 10. B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande civilförsvarets o r ganisation m. m. Beckman. 262 s. S. 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och u t r e d ningar. 8. Utredning och förslag r ö r a n d e vissa socialpedagogiska a n o r d n i n g a r inom skolväsendet. I d u n . 148 s. E. 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs b e t ä n k a n d e del 4. V. Petterson. 392 s. J u . 13. B e t ä n k a n d e med u t r e d n i n g rörande riksräkenskapsverkets organisation. Marcus. 114 s. Fi. 14. Handeln med olja. B e t ä n k a n d e med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. Haeggström. 343 s. 4 pl. Fo. 16. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. Sv. T r y c k e r i AB. 370 s. Fi. 16. Förslag till konvention mellan Sverige, D a n m a r k och Norge om e r k ä n n a n d e och verkställighet av d o m a r i brottmål m. m . Norstedt. 24 s. J u . 17. Stöd åt utveCklingshämmad ungdom. Ungdomsvärdskommitténs b e t ä n k a n d e del. 5. V. Petterson. 144 s. J u . 18. Kommitténs för partiellt arbetsföra b e t ä n k a n d e . 2. Förslag angående yrkesvägledning och y r k e s u t b i l d ning för partiellt arbetsföra m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 324 s. S. 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och k o m m u n a l a tjänster samt sådana y r k e n och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig m y n d i g h e t utfärdad behörighetsförklaring eller l e gitimation. V. Petterson. 288 s. S. 20. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 15. R e d o görelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län. Beckman. 48 s. K. 21. Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och förslag angående särskilda barnbidrag och b i dragsförskott m. m. V. Petterson. 114 s. S. 22. B e t a n k a n d e m e d förslag till ändrad lagstiftning angående handel m e d skrot, lump och begagnat gods. Sv. Tryckeri AB. 125 s. H. 23. 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till statens a l l m ä n n a avlöningsreglemente ni. m. Marcus. 289 s. Fi. 24. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e ett centralt a r b e t s m a r k n a d s organ. Norstedt. 220 s. S. 25. 1945 års a k a d e m i k e r u t r e d n i n g . Norstedt. 64 s. E.

utredningar

f ö r t e c k n i n g

26. Slutbetänkande avgivet a v bostadssociala u t r e d ningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsv e r k s a m h e t e n för bostadsändamål. I d u n . 598 s. S. 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ändrad ordning beträffande vissa helgdagair. Katalog och Tidskriftst r y c k . 75 s. E. , „ 28. S t u v e r i v e r k s a m h e t e n i svenska h a m n a r . Haeggström. 110 s. H. 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n . Haeggs t r ö m . 118 s. H. 30. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om r e g i o n k o m m u n e r m . m. Beckman. 214 s. S. 31. B e t ä n k a n d e med förslag angående utbildning av befäl för handelsflottan m . m. Idun. 264 s. H. 32. Utredning med s y n p u n k t e r på sågverksdriften 1 Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 karta. Jo. 33. Redogörelse i s a m m a n d r a g för utredning rörande planering av j o r d b r u k e t och skogsbruket i Nedert o r n e å k o m m u n . V. Petterson. 177 s. 6 pl. 1 k a r t a . J o . 34. 1940 års skolutrednings betänkanden och u t r e d ningar. 9. Gymnasiet. I d u n . 622 s. E. 35. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 12. R e d o görelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Malmöhus län. Beckman. 43 s. K. 36. Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland åren 1938—42 använd metodik och härom v u n n a e r farenheter. Redogörelse avgiven av 1937 å r s r i k s skogstaxeringsnämnd. V. Petterson. 205 s. J o . 37. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning r ö r a n d e bostads- och levnadsförhållandena p å hemimansskogarna med förslag till å t g ä r d e r för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. I d u n . 301 s. S. m• 38. Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. Norstedt. 313 s. J u . . ,_, , • 39. Supplement n r 7 till Sveriges familjenamn 1920. Statens Reproduktionsanstalt. 112 s. J u . 40. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 11. R e d o görelse för detalj distributörerna samt deras r ä kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kristianstads län. Beckman. 40 s. K. 41. Statsmakterna och folkhushållningen under den til) följd av stormaktskriget 1939 Inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. Idun. 449 s. Fo 42. B e t ä n k a n d e angående organisationen av forsoksv e r k s a m h e t e n på jordbrukets område. Katalog och Tidskriftstryck. 252 s. J o . 43. B e t ä n k a n d e m e d förslag om upphävande a v äldre giftermålsbalken. Norstedt. 72 s. J u . 44. Kommitténs för partiellt arbetsföra b e t a n k a n d e , d. Statens sjukhusutrednings av år 1943 b e t ä n k a n d e . 3. Utredningar och förslag angående sysselsättn i n g s - och arbetsterapi vid vissa sjukhus och v å r d anstalter m. m . Katalog och Tidskriftstryck. 176 s. 45. Polisen' och allmänheten. Betänkande m e d förslag till tjänstereglemente för polisväsendet. Idun. 126 s. I. . . 46. B e t ä n k a n d e angående familjeliv och h e m a r b e t e . Beckman. 320 s. S. 47. Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag j ä m t e d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e författningar. V. P e t t e r son. 558 s. 2 pl. J o . 48. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:8—10. R e d o görelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av ele-urisk kraft. K a l m a r län, Gotlands län och Blekinge län. Beckman. 68 s. K. 49. 1940 års skolutrednings betänkanden och u t r e d ningar. 10. Flickskolan. Idun. 253 s. E.

Anm. Om särskild t r y c k o r t ej angives, är t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. J o . = j ordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1947:49

1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH UTREDNINGAR

X

FLICKSKOLAN

S T O C K H O L M 1947 I D U N S TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB 718218

mm

INNEHÅLL Sid.

Skrivelse till Konungen 5 I. Historisk återblick på svenskt flickskoleväsen 9 II. Flickskoleväsendet i övriga nordiska länder 13 III. Den nuvarande flickskolan i vårt land 17 1. Utvecklingen efter år 1928 17 2. Lärjungematerialet 27 a. Rekrytering ur olika sociala skikt och från hem i eller utanför skolkommunen 27 b. Övergång från olika folkskoleklasser till kommunal flickskolas första klass 28 c. De avgående lärjungarnas ålder 30 d. Studieresultat 31 3. Arbetsbördan 39 4. Elevernas tillamnade levnadsbanor 40 5. Ämnesdifferentieringen på flickskolans högstadium 44 6. Normalskolekompetensen 49 7. Den praktiska linjen 54 IV. Flickskolans uppgift såsom särskild utbildningsväg inom enhetsskolan 61 1. Flickskolans särprägel 61 2. Flickornas särskilda läggning och intressen. Samundervisningen . . 68 3. Flickskolans bildningsmål 83 4. Arbetsförhållandena i flickskolan. Examensfriheten 91 5. Sammanfattande synpunkter på flickornas undervisning 97 6. Flickskolans studiegång och gossarnas undervisning. »Normalskolekompetens för gossar» 101 V. Flickskolans framtida organisation 107 1- Mål 107 2. Förhållande till grundskolan och till övriga utbildningsvägar inom enhetsskolan. Flickskolutbildningens längd 108 a. Flickskola och folkskola 108 b. Flickskola och realskola 110 c. Flickskola och gymnasium 111 d. Flickskolutbildningens längd 113

4 Sid.

3. Linjedelning på högstadiet 4. Undervisningsplan a. Innebörden och tillämpningen av 1928 års undervisningsplan

..

116 122 122

b. Timplaner för 7-årig och 6-årig lärokurs med delning av högstadiet på tre linjer. Allmänna synpunkter 125 c. Kursplaner för 7-årig och 6-årig lärokurs. Allmänna synpunkter 136 5. Det inre arbetet i flickskolan 6. Intagning och flyttning 7. Avgångsbetyg och kompetens 8. Undervisningsplaner för särskilda ämnen Förslag och önskemål Rilagor

143 I48 153 158 223 227

Till

Konungen.

Genom nådigt beslut den 22 november 1940 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa utredning rörande skolväsendets organisation m. m. och framlägga därav föranledda förslag. Angående kommitténs sam-

6 tidigt förordnade ledamöter samt hos kommittén tjänstgörande sekreterare m. m. har uppgift lämnats i den skrivelse, med vilken kommittén, 1940 års skolutredning, den 23 oktober 1945 överlämnat sitt betänkande IV. Skolpliktstidens skolformer. 1. Allmän organisationsplan. I det yttrande till statsrådsprotokollet den 22 november 1940, varmed chefen för ecklesiastikdepartementet inför Kungl. Maj:t anmälde ärendet om tillsättandet av förevarande kommitté och som återfinnes i skolutredningens betänkande I. Skolan i samhällets tjänst, äro angivna åtskilliga frågor, som borde behandlas av skolutredningen. Bland dem har

departementschefen

upptagit frågan om den högre flickskolans organisation samt anknytning till folkskolan, och skolutredningen har i enlighet härmed behandlat denna fråga. Härvid har skolutredningen haft biträde av följande av departementschefen tillkallade experter för olika ämnen, nämligen: rektorerna Martha Grönvall (kristendomskunskap), Ingrid Larsson (engelska och franska) och Margaretha

(Greta) Rothstein (historia med samhällslära),

ämneslärarna

Lajla Hoppe-Gunnarsson (tyska), Monica Aurivillius (matematik, fysik och kemi) och Linnea Roosvall (biologi med hälsolära), ämneslärarinnan Signe Lagerström (geografi), lärarinnorna Gertrud Sjöberg (teckning), Inga Ekelund (musik) och Greta Davidsson (slöjd) samt konsulenten Ebba Virgin (hushållsgöromål). Sedan skolutredningen avslutat sitt utredningsarbete i nu ifrågavarande hänseende, får skolutredningen i underdånighet överlämna betänkande X. Flickskolan. Av de arbetsuppgifter, som vid skolutredningens tillsättande uppdrogos åt kommittén, återstår en, beträffande vilken intet betänkande avgivits: frågan om utbildningsmöjligheternas fördelning mellan stad och land och mellan skilda landsdelar. I anledning av en utav skolutredningen gjord framställning har Kungl. Maj:t den 13 december 1946 förklarat, att nämnda kommittén lämnade utredningsuppdrag, i vad detsamma angår här angivna fråga, icke skall fullföljas. Med avgivandet av nu förevarande betänkande lärer skolutredningen alltså hava fullgjort sitt uppdrag. Till skolutredningen ha från Kungl. Maj:t eller olika departement överlämnats tillhopa 246 ärenden, i åtskilliga fall i form av nådiga remisser men i de flesta fall för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det skolutredningen lämnade uppdraget. Därjämte ha från ämbetsverk, sammanslutningar eller enskilda inkommit 447 framställningar, förslag m. m. I den mån de nu omnämnda ärendena ej föranlett omedelbara yttranden eller ock

avsett utbildningsmöjligheternas fördelning, torde de få anses vara av skolutredningen besvarade genom samtliga de av utredningen avgivna betänkandena. Stockholm den 31 december 1946. Underdånigst GÖSTA BAGGE TOR

ANDR^E

KARIN CARDELL

ELISABETH DAHR

URBAN

HJÄRNE

GUSTAF IVERUS

SIGRID JONSSON

BROR JONZON

B E R T I L KARNELL

MARTIN KOLMODIN

KARL KÄRRE

NILS PERSSON

VIKTOR

FREDRIKSSON

FR.

SANDRERG

ERIK

WELLANDER

I. Historisk återblick på svenskt

flickskoleväsen.

Flickornas undervisning betraktades i vårt land från början huvudsakligen som en hemmens angelägenhet. Visserligen medgavs redan i den s. k. Nova ordinantia av 1575 rätt att hålla »pijgheschola», men med undantag för en föga känd flickskola i Västerås, upprättad på initiativ av biskopen Johannes Rudbeckius, och några »barnaskolor» på andra platser, som synas ha stått öppna även för kvinnliga elever, förekom ingen skolundervisning för flickor förrän i slutet av 1700-talet, då några donationsskolor, avsedda för utbildning av fattiga flickor, grundades och då även den s. k. Societetsskolan i Göteborg, mer jämförlig med senare flickskolor, upprättades. Under 1800talet framväxte emellertid på enskilt initiativ ett mycket omfattande flickskoleväsen; de första mer kända skolorna av denna art voro Fruntimmersföreningens flickskola (1815) och Kjellbergska flickskolan (instiftad 1826, upprättad 1835) i Göteborg samt Wallinska skolan (1831) i Stockholm. Detta flickskoleväsen avsåg främst att ge utbildningsmöjligheter åt flickor ur bildade borgerliga hem; den elementära allmänna undervisningen för flickor ordnades genom 1842 års folkskolestadga. Ändrade samhällsförhållanden gåvo alltifrån mitten av 1800-talet starkare eftertryck åt det av liberala idéströmningar uppburna kravet på att den högre undervisningen för flickor skulle ordnas genom det allmännas försorg. Högre lärarinneseminariets upprättande år 1861 på grundval av beslut av 1859—60 års riksdag innebar det första erkännandet av det berättigade i detta krav; vid seminariet skulle lärarkrafter för de enskilda flickskolorna utbildas på statens bekostnad. Såsom övningsskola vid seminariet inrättades år 1864 en statlig flickskola, den s. k. normalskolan för flickor, vilken länge förblev den enda statliga läroanstalten för flickor och med tiden fick viss normgivande betydelse för de enskilda flickskolorna i fråga om undervisning och organisation. År 1866 tillsattes en kommitté för utredande av frågan om flickornas undervisning; dess år 1868 framlagda förslag om inrättande av statliga flickskolor, bekostade av stat och kommun i samverkan, ledde till en proposition vid 1873 års riksdag om upprättande av ett mindre antal offentliga flickskolor av statlig art. Propositionen bifölls icke; riksdagen rekommenderade i stället utvägen att understödja flickskolor, som borde upprättas av kommunerna. Av 1874 års riksdag anvisades därefter 30 000 kronor till understöd åt sådana högre flickskolor, som prövades därav

10 vara i behov. Från början knötos vid understödet vissa villkor, som hos många skolor vållade tvekan att göra ansökan därom, men sedan dessa villkor ändrats, blev statsunderstödet begärligt, och anslaget måste vid följande riksdagar höjas. Då i början av 1880-talet krav restes på ytterligare höjning, hemställde slutligen 1885 års riksdag om en ny utredning av frågan om flickskoleväsendet. Tillsatta kommitterade avgåvo år 1888 ett förslag, grundat på en omfattande undersökning av de förefintliga flickskolornas organisations- och undervisningsförhållanden och innebärande, att vissa mindre flickskolor skulle ersättas av statliga samskolor på sådant sätt, att det lägre allmänna läroverket på orten öppnades för flickor, medan i varje stad, där högre allmänt läroverk fanns, en flickskola skulle erhålla högre statsbidrag under förutsättning, att vissa villkor uppfylldes i fråga om organisation och undervisning; i Stockholm skulle dock på detta sätt understödjas fyra och i Göteborg två flickskolor. Utom dessa »kommunal- eller bolagsskolor» skulle även några rent privata flickskolor på särskilda grunder kunna understödjas. Förslaget ledde icke till något riksdagsbeslut. År 1896 ändrades emellertid statsbidragsbestämmelserna, så att en betydande höjning av de enskilda skolornas bidragsbelopp blev möjlig. Bidrag skulle dock utgå endast om kommuner eller enskilda tillika lämnade anslag, uppgående till minst det belopp, varmed staten bidrog, samt om skolorna med hänsyn till antal årsklasser, lärjungantal, skollokaler och undervisning följde vissa bestämmelser. Beslutet innebar således en verklig ansats till normering av flickskoleväsendet och torde också med tiden ha fått betydande verkningar i detta hänseende. Vid 1902 års riksdag höjdes statsbidragsbeloppet ånyo; nu uppställdes även det villkoret, att skolorna skulle ge sina lärarkrafter viss minimilön. De statsunderstödda flickskolorna ställdes år 1905 under inseende av den nyinrättade överstyrelsen för rikets allmänna läroverk. Frågan om statens skyldighet att sörja för flickornas undervisning kom år 1904 till ett partiellt avgörande efter nya linjer genom riksdagens beslut om inrättande av statliga samskolor; beslutet ledde på åtskilliga orter till nedläggande av flickskolor. Då realskolans slutmål, realskolexamen, med de rättigheter och förmåner, som knötos därtill, numera kunde uppnås även av flickor, gjorde sig behovet kännbart av en reglering även av de rättigheter och förmåner, som borde följa med genomgången flickskolekurs. Det först diskuterade förslaget att jämställa flickskolans och realskolans slutmål och införa examensprov vid flickskolorna stötte på starkt motstånd från flickskolornas representanter, vilka dels betraktade examensfriheten som en omistlig förmån, dels starkt hävdade, att flickskolans slutmål i det hela låge högre än realskolans. Frågan löstes år 1909 genom bestämmelsen, att de särskilda flickskolorna av Kungl. Maj:t kunde tillerkännas rätt att för sina elever utfärda avgångsbetyg, medförande samma rättigheter och förmåner, som gällde för avgångsbetyg från statens normalskola för flickor. I det hela voro dessa rättigheter desamma som för realskolexamen. Sådan rätt gjordes

11 beroende av att vissa villkor i fråga om skolans ledning, undervisning och organisation uppfylldes. Den s. k. normalskolekompetensen, som blev en av skolorna eftertraktad förmån, kom således att i sin mån verka ytterligare normerande. Den efter normalskolans mönster organiserade flickskoletypen omfattade tre förberedande klasser och åtta egentliga flickskoleklasser. De förberedande klasserna, som ofta voro tillgängliga även för gossar, förekommo icke vid alla skolor. De åtnjöto intet direkt statsunderstöd, men flickskolans lärarinnor kunde ha en viss del av sin tjänstgöring förlagd till dylika klasser, utan att denna del behövde frånräknas vid beräkningen av tjänstår för pensions- och lönetursrätt. Ett antal skolor hade vid sidan av den egentliga flickskollinjen gymnasielinjer, vanligen treåriga och byggda på sjunde klassen, i några fall fyraåriga, byggda på sjätte klassen. Ett par skolor hade realskollinjer, tre skolor voro övningsskolor för privata högre lärarinneseminarier, en hade som påbyggnad ett småskollärarinneseminarium och en såväl ett folkskollärarinneseminarium som ett skolkökslärarinneseminarium. Läroämnen och lärokurser voro i huvudsak överensstämmande vid flickskolorna, men vissa olikheter förekommo. Sålunda var det andra främmande språket i de flesta fall engelska men i åtskilliga skolor franska; ett par skolor läste franska som första och tyska som andra språk. Det tredje språket var i en del skolor icke obligatoriskt, likaså förekom i flera fall i de båda högsta klasserna bortvalsrätt i fråga om matematik, i många fall blott i fråga om geometri. Några skolor läste på högstadiet konsthistoria som särskilt ämne, i övrigt var flickskolornas ämneskrets densamma som realskolans. Huvudvikten vid undervisningen låg på den språklig-humanistiska ämnesgruppen, i matematik och naturvetenskap voro flickskolornas kurser i allmänhet mer kortfattade och deras resurser i fråga om laborationsoch demonstrationsmateriel mindre än realskolornas. Det understöd, som de enskilda flickskolorna vid sidan av statsunderstödet åtnjöto från kommuner eller enskilda donatorer, var endast i ett fåtal fall så stort, att undervisningen kunde göras kostnadsfri för eleverna. Det stora flertalet skolor måste upptaga elevavgifter till avsevärt större belopp än de allmänna läroverken; möjligheterna att bevilja befrielse från eller nedsättning av avgifterna i större utsträckning än vad som föreskrevs i statsbidragsvillkoren voro i allmänhet icke stora. Utbildningen vid flickskola blev därför relativt kostsam för föräldrar och målsmän och rätt svårtillgänglig för mindre bemedlade. De statliga samskolorna fyllde på intet sätt det stigande behovet av utbildningsmöjligheter för flickor. De kommunala mellanskolor med samundervisning, som i ständigt växande antal inrättades efter år 1909, visade sig icke heller tillräckliga. Frågan om det allmännas skyldighet att sörja för flickornas utbildning i lika mån som för gossarnas förblev därför brännande och upptogs även till behandling av 1918 års skolkommission. Denna hävdade i sitt betänkande obetingat statens plikt i detta

12 hänseende. Kommissionen framlade förslag om ett statligt flickskoleväsen, omfattande dels 6-åriga flickskolor, byggda på 6-årig bottenskola, dels 3-åriga flickskollinjer, byggda på tredje klassen av den av kommissionen föreslagna 4-åriga, på 6-årig bottenskola vilande realskolan, dels även på de orter, där av ekonomiska skäl sådana skolor eller linjer icke kunde anordnas, en särskild klass för flickor, byggd på avslutad realskola. Vid den översyn av olika skolformer, som företogs av 1924 års skoisakkunniga, framlades till övervägande tim- och kursplaner för flera flickskoletyper med olika tidpunkt för anknytningen till folkskolan. Genom 1927 års skolreform löstes i det hela frågan om statens skyldighet att sörja för flickornas undervisning på sådant sätt, att det stora flertalet allmänna läroverk öppnades för flickor. I de största städerna, Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg och sedermera även Örebro, upprättades särskilda läroverk för flickor. Vissa medelstora städer, där läroverkets realskola icke öppnades för flickor, emedan från början förslag om inrättande av särskilda flickläroverk förelåg, ha dock tills vidare kommit att sakna möjlighet till av staten anordnad realskolutbildning för flickor. En proposition till 1930 års riksdag om inrättande på vissa orter av särskilda statliga realskolor för flickor samt om möjlighet att samorganisera sådana flickrealskolor med kommunala flickskolor eller i vissa fall treåriga kommunala flickskollinjer, byggda på realskolans näst högsta klass, vann icke riksdagens bifall. Vid denna tidpunkt hade emellertid frågan om den förutvarande flickskoleformens framtid nått en lösning. Redan 1927 års riksdag hade uttalat, att den gamla flickskoletypen vore alltför värdefull för att ges till spillo och rekommenderat utvägen att bevara den under formen av kommunala flickskolor. Såsom i vårt betänkande rörande sambandet mellan folkskola och högre skola (stat. off. utr. 1944: 21) sid. 14 f. närmare angives, hade åt 1927 års skolsakkunniga uppdragits att inkomma med utredning och förslag även i detta ärende. De sakkunnigas betänkande, som framlades samma år, innefattade förslag om upprättande av kommunala flickskolor, byggda på genomgången 6-årig folkskola samt omfattande antingen 5 eller 6 årsklasser. I proposition till 1928 års riksdag föreslogs även för den kommunala flickskolans del anknytning såväl till folkskolans fjärde som till dess sjätte klass, varvid lärokursen i förra fallet skulle vara 7-årig, i senare fallet 6-årig. Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit vann riksdagens bifall. Stadga och undervisningsplaner för kommunala flickskolor utfärdades den 24 september 1928.

II. Flickskoleväsendet i övriga nordiska länder. Liksom i vårt land blev i övriga nordiska länder frågan om flickornas uppfostran och undervisning föremål för ett mer allmänt intresse först under inflytande av upplysningens idéer i slutet av 1700-talet. Den första offentliga flickskolan på nordiskt område upprättades år 1788 i Viborg under Katarina II :s beskydd, ursprungligen såsom en till stadens tyskspråkiga gossläroverk knuten »Demoisellen-Glasse», sedan såsom självständig, i början kostnadsfri skola. Även ett par andra städer i östra Finland upprättade flickskolor. I Norge hade staden Trondhjem redan 1783 sörjt för flickundervisningen genom den s. k. Dötreskolen, troligtvis landets första flickskola. De för borgerskapets behov inrättade borgar- och realskolorna i Norge fingo sedermera på en del håll särskilda flickklasser, och även samundervisning förekom. I det hela var dock flickornas undervisning under första hälften av 1800talet överlåten åt det privata initiativet. Omkring sekelskiftet grundades i Danmark av enskilda eller sammanslutningar ett antal flickskolor med praktiskt inriktad utbildning; de fingo dock för framtiden icke stor betydelse. Här liksom annorstädes gick utvecklingen långsamt. Flickornas undervisning handhades, där den icke ordnades i hemmen genom guvernanter, mestadels i privata pensioner eller institut, vilkas lärarkrafter voro ojämnt och ofta bristfälligt utbildade. Karakteristisk för flickuppfostran var den mångsidiga och tämligen ytliga utbildningen i främmande språk jämte odlandet av »talanger», allt inriktat på att fylla sällskapslivets fordringar. Några av dessa läroanstalter tillvunno sig dock anseende och förtroende. En viss reaktion mot denna typ av kvinnobildning spåras emellertid i alla dessa länder, och betydelsefulla ansatser till förnyelse av flickundervisningen gjordes. Sålunda grundade Odert Gripenberg år 1835 i Helsingfors en flickskola i anslutning till Pestalozzis idéer, och i Köpenhamn öppnade Carl Mariboe år 1843 en »Dannekvindeskole» på grundval av Grundtvigs uppfostringsprinciper och med den begåvade och intagande Susette Dalgas såsom föreståndarinna. Mariboe blev genom sin nära vänskap med Hartvig Nissen av betydelse även för norskt flickskoleväsen. Det första nordiska land, där staten i någon mån påtog sig ansvaret för flickornas undervisning, var Finland. Genom gymnasii- och skolordningen av år 1843 upprättades statliga »fruntimmersskolor» av från gosskolan skild

14 typ. Någon förnyelse av kvinnobildningen inneburo dessa skolor icke. De voro avsedda för döttrar ur bildade hem och skulle meddela vårdad kvinnouppfostran i traditionell mening. De statliga flickskolorna förblevo fåtaliga, men privata flickskolor av samma typ uppstodo med tiden flerstädes. Från början 2-klassiga, utökades skolorna så småningom med flera klasser och blevo 1885 5-klassiga med undantag för skolorna i Helsingfors, som även hade 2 förberedande klasser; de övriga skolorna skulle emellertid bygga på samma kunskapsmått som det i dessa båda klasser meddelade. I övriga nordiska länder förblev flickornas undervisning ännu länge beroende av privata initiativ. Den norska skolkommissionen av 1839 tog alls icke befattning med denna fråga. Av största betydelse blev den år 1849 grundade Nissens pikeskole i Kristiania, till vilken även knöts ett lärarinneseminarium. Hartvig Nissen ville grunda uppfostran och undervisning på den psykologiska forskningens rön; olikhet i läggning och livsuppgifter mellan gossar och flickor ansåg han motivera särskilda metoder och särskilt urval av lärostoffet i flickornas undervisning, men läroämnena borde vara desamma som i gosskolan. Karaktärens fostran med hänsyn till kvinnans särskilda verksamhetsfält i hemmet betonade han starkt. Nissens principer rönte stort erkännande, och flera privata flickskolor sökte under de följande åren, ehuru ofta i kamp mot svåra ekonomiska förhållanden, förverkliga dem i praktiken. I Danmark gjordes en banbrytande insats på flickskolans område av Natalie Zahle. Den flickskola i Köpenhamn, som hon år 1851 övertog, växte med tiden ut till en mångförgrenad läroanstalt med gymnasielinje, fortsättningskurser av olika slag, folkskoleseminarium, musik- och hushållsskola. Natalie Zahle utgick från de grundtvigska uppfostringsidéerna, som hon förstod att på ett lyckligt sätt förena med en effektiv och tidsenlig utbildning för de nya uppgifter, som mer och mer tillföllo kvinnan. Såväl i Finland som särskilt i Danmark och Norge kom kampen för kvinnans medborgerliga rättigheter och likställighet med mannen i arbets- och yrkesliv att bli av den största betydelse för flickskoleväsendets utveckling. Däremot blevo i dessa länder flickskolorna icke i allmänhetens ögon på samma sätt som i Sverige representanter för moderna undervisningsmetoder och pedagogisk försöksverksamhet. Den särskilda typ, den danska och norska flickskolan under sin utveckling utbildade, kunde därför icke i längden hävda sig gentemot de krav på likformig utbildning och lika meriter för män och kvinnor, som följde med likställighetsprincipen i samhälls- och yrkesliv. Kvinnorörelsens banerförare, bland dessa även många flickskolepedagoger, sågo det tvärtom som ett viktigt mål, att flickors och gossars utbildning erhölle samma form. Samundervisningen fick talrika varma förespråkare, och flickornas förberedelse för uppgifter på hemmets område sköts i viss mån i bakgrunden. I Danmark infördes redan genom Natalie Zahle den för de offentliga sko-

15 lorna gällande preliminärexamen i flickskolan, sedan flickor år 1882 fått rätt att avlägga denna examen. Fröken Zahle var ävenledes den första, som i flickskolan upprättade klasser med studentexamen som mål. Flickskolornas lärogång var dock från början en annan än gosskolornas. Preliminärexamen avlades vid de senare i 15-årsåldern, vid de förra först i 17-årsåldern; examen blev för flickorna i stor utsträckning utbildningens slutmål, och kursen gjordes därför för dem så fyllig som möjligt. Men många flickor sökte uppnå examen vid yngre år, och det blev svårt att bibehålla flickskolans 11-åriga lärotid, särskilt i de mindre skolorna. Samskolor med kortare lärotid uppstodo och blevo svåra konkurrenter. Den omorganisation av danskt skolväsen, som företogs 1903, blev avgörande för flickskolornas framtid. I och med den blev samskoleprincipen förhärskande. De privata flickskolorna — 35 till antalet — ställdes inom kort inför valet att övergå till någon av de för offentliga skolor gällande typerna eller att antaga en särskild flickskoletyp med 6-årig lärogång fram till en slutexamen, som i det hela skulle vara likvärdig med den efter 5-årig lärogång i realskolan inträdande realexamen. Anordningen med en särskild till flickskolexamen ledande studiegång vidtogs i enlighet med önskemål från flickskolehåll men har sedermera icke funnit många förespråkare. De allra flesta privata flickskolorna ha anslutit sig till mellanskolans, realskolans eller det fullständiga läroverkets typ, en del ha ombildats till samskolor och åtskilliga ha övertagits av det allmänna. För närvarande leda endast ett par privata flickskolor och en statlig skola till flickskolexamen. Likformig utbildning för gossar och flickor liksom samundervisning karakteriserar i det hela danskt skolväsen. I Norge erhöllo flickor år 1876 rätt att såsom privatister avlägga »middelskole-eksamen» vid de offentliga skolorna, och år 1878 fattades beslutet, att enskilda flickskolor skulle kunna tillerkännas rätt att anordna sådan examen. Initiativet till detta beslut hade utgått från Nissens pikeskole, som erhöll dimissionsrätt följande år. Förberedelsen till examen försiggick vid flickskolorna från början i särskilda tilläggskurser, men med tiden utövade examen allt större inflytande även på den föregående undervisningen, och många skolor organiserades helt med examen som mål. Vissa skolor fingo rätt att anordna examensprövning i två etapper, varvid kursen förlängdes och i viss mån kunde utökas och specialiseras med hänsyn till flickornas behov. 1889 års skolkommission, som i det hela anslöt sig till samskoletanken, fann väl särskilda flickskolor önskvärda, där folkmängd och ekonomiska förhållanden gjorde sådana möjliga, men ansåg, att flickskolorna med hänsyn till undervisningens innehåll och mål borde överensstämma med gossskolorna; år 1897 fastställdes, att statsunderstöd skulle utgå blott till kommunala skolor av samskoletyp. Många mindre flickskolor måste på denna grund upphöra med sin verksamhet, men de större fortsatte såsom examens-

16 skolor. På särskild ansökan fingo dessa rätt att anordna sitt mellanskolestadium såsom 5-årigt, medan det i de offentliga skolorna var 4-årigt. Flickskolorna blevo på detta sätt vanligen 10-åriga. I examen kunde i stället för gymnastik inläggas hushållsgöromål; detta ämne var eljest i allmänhet frivilligt eller förlagt till en efterkurs. Även examen var från början frivillig, men den avlades av allt flera elever. De återstående privata flickskolornas ekonomiska ställning var i början på 1900-talet synnerligen vansklig, och skolorna uppgingo med tiden i det offentliga skolväsendet, varvid det med folkskolan parallella nederstadiet indrogs och mellanskolestadiet organiserades som 4-årigt. Nissens pikeskole bibehöll dock ännu efter ombildningen till kommunal år 1918 en 5-årig mellanskollinje vid sidan av en 4-årig. I 1920-talets skoldebatt spelade frågan om upprättandet av särskilda studievägar för flickor inom det offentliga skolväsendet en viktig roll, och genom skolreformen år 1935 infördes möjligheter att anordna en 4-årig realskola för flickor såsom parallellform till den 3-åriga realskola, som då upprättades. Den långsammare studiegången i denna flickrealskola skulle medge fördjupning av studierna i vissa ämnen, närmast i språk. Sådana flickrealskolor ha emellertid i verkligheten icke kommit till stånd. Likformig utbildning för gossar och flickor i skolor med samundervisning har således blivit helt förhärskande i Norges skolväsen, detta mer av ekonomiska och politiska än av pedagogiska skäl. I Finland sökte många av de privata flickskolor, som uppstodo vid 1800talets slut, i motsats till de gamla fruntimmersskolorna anpassa sin skolkurs efter gossläroverkens, och även äldre privata skolor inrättade ofta fortsättningsklasser, som förberedde till studentexamen. Särskilt intresse tilldrog sig lärarinneutbildningen, och åtskilliga fortsättningsklasser skapades för sådan utbildning. Privata lyceer av samskoletyp öppnade en ny möjlighet för flickor att avlägga studentexamen. Då efter år 1914 det linjedelade läroverket med ett 5-årigt mellanskolestadium och ett 3-årigt gymnasium blivit huvudtyp för det offentliga högre skolväsendet och de tidigare elementarskolorna, som delvis hållits öppna även för flickor, ombildats till 5-klassiga skolor, fingo även de offentliga flickskolorna år 1915 en ny form. De gjordes 6-klassiga och kunde därigenom bereda plats på timplanen dels för praktisk-husliga ämnen och dels för vidgade kurser i moderna språk. I flicklyceerna bygges på dessa 6 klasser ett 3-årigt gymnasialstadium; de äro således 9-åriga. I någon mån har alltså den finska flickskolan behållit sin särprägel med längre undervisningstid och viss specialisering av läroämnena på mellanstadiet.

III. Den nuvarande flickskolan i vårt land. 1.

Utvecklingen efter år 1 9 2 8 .

I 1927 års riksdags beslut om de allmänna läroverkens öppnande för flickor förutsattes, att de enskilda flickskolorna i vissa mindre städer successivt skulle avvecklas. Så skedde också under de följande åren. Av de 81 statsunderstödda flickskolor, som förefunnos år 1927, nedlade 8 sin verksamhet. För de återstående flickskolorna upphörde successivt från och med läsåret 1928/29 den förmån, som lämnats de förberedande klasserna i och genom rätten för lärare att utan minskning i lön och lönetursrätt fullgöra en del av sin tjänstgöring i dessa klasser, och det förutsattes, att de förberedande klasserna och efter dem första klassen av den 8-åriga egentliga flickskolan, för vilken klass statsunderstödet upphörde från och med läsåret 1931/32, successivt skulle avvecklas. De flesta flickskolor genomförde också en sådan avveckling; endast i de största städerna fortlevde vissa förberedande avdelningar i form av fristående fyraåriga privatskolor utan stöd av stat eller kommun. Vid upprättandet av den kommunala flickskoleformen hade förutsatts, att dylika skolor skulle framväxa genom ombildning av förefintliga enskilda flickskolor. Inom dessa skolor liksom inom kommunerna syntes från början viss tvekan råda om fördelarna av dylik ombildning. År 1929 upprättades emellertid den första kommunala flickskolan, i Landskrona, sedermera fortgick ombildningen i allt raskare takt, varvid i större städer icke sällan två eller flera enskilda skolor sammanfördes till en kommunal. Läsåret 1933/34 hade sålunda 15 enskilda flickskolor ombildats till 13 kommunala; läsåret 1938/39 funnos 30, läsåret 1942/43 41 kommunala flickskolor; av dessa hade en, i Hudiksvall, nybildats, sedan den förutvarande enskilda flickskolan avvecklats, medan de övriga uppstått genom ombildning av enskilda skolor. Intill år 1946 hade antalet kommunala flickskolor utökats till 45; år 1946 ha ytterligare två skolor tillkommit, och det totala antalet är nu 47. Av statsunderstödda enskilda skolor av flickskoletyp återstå för närvarande i hela landet blott 4; dessutom finnes vid ett högre allmänt läroverk och ett par större enskilda samskolor flickskollinje. I samband med nedläggandet av högre lärarinneseminariet år 1943 ombildades dess övningsskola till högre allmänna läroverket statens normalskola. I denna läroanstalt ingår en 7-årig 2—716218

18 flickskollinje; anstalten är pro vårsläroverk och som försöksskola anknuten till det samma år inrättade statens psykologisk-pedagogiska institut. Hur de kvinnliga lärjungarnas fördelning på olika skolformer utvecklats efter år 1927 framgår av följande översikt av totala antalet kvinnliga lärjungar på real- och flickskolestadiet. ht 1926

ht 1935

ht 1941

ht 1946

6 585 20 336

16 327 10 730 4 958

19 571 2 759 12 240

24 779 2 523 15 209

26 921

32 015

34 570

42 511

I real- och mellanI enskilda flickskolor. I komm. flickskolor.. Summa

I statliga, kommunala och enskilda gymnasier undervisades därjämte ht 1926 2 189, ht 1941 6 167 och ht 1946 6 423 flickor. De statliga läroverkens öppnande för flickor har medfört en ansenlig ökning av det antal flickor, som över huvud söker skaffa sig skolutbildning utöver folkskolans slutmål; antalet flickor i de här närmast berörda skolformerna har ökats från 27 000 till 42 500 eller med nära 60 %. Real- och mellanskolornas antal kvinnliga lärjungar har ökats från 6 600 till 25 000 eller med nära 280 %, vilket givetvis i någon mån sammanhänger med det successiva nedläggandet av de enskilda flickskolorna på mindre orter. Någon mer avsevärd minskning av det antal flickor, som undervisas i skolor av flickskoletyp, har emellertid icke inträtt; antalet har här nedgått från 20 300 till 17 700 eller med blott 13 %. Elevantalet i de kommunala flickskolorna har sedan år 1929, då den första skolan av denna typ upprättades, stigit mycket starkt, beroende på den under åren fortgående kommunaliseringen av allt flera enskilda flickskolor, ökningen framgår av nedanstående tabell. ht 1930

ht 1933

ht 1936

ht 1939

ht 1942

ht 1916

Antal komm. flickskolor...

47 Antal klassavdelningar . . . .

2 808

5 793

12 352

12 880

15 209

De kommunala flickskolor, som inrättats, ha i allmänhet rätt väl kunnat hävda sig vid sidan av real- och mellanskolor. Antalet lärjungar i de 40 skolor, som funnos upprättade före höstterminen 1940, har i det hela förblivit konstant med viss tendens till uppåtgående. Förhållandena åskådliggöras genom följande tabell, avseende elevantalet i dessa 40 flickskolor. ht 1940

ht 1941

ht 1942

ht 1943

ht 1944

ht 1945

12 273

12 240

12 416

12 631

12 624

12 606

19 Enligt gällande stadga skall varje kommunal flickskola vara anordnad med såväl 7-årig som 6-årig lärokurs, den förra byggd på fjärde, den senare på sjätte klassen av folkskola av A- eller B-form. Lärokurserna kunna vara fristående eller förenade. Fristående lärokurs skall enligt stadgans ordalydelse upprättas, om under två läsår i följd antalet lärjungar i den 7-åriga kursens andra klass enligt gällande bestämmelser för uppdelning av årsklass i parallellavdelningar gjort uppdelning av klassen på två eller flera parallellavdelningar erforderlig. I praktiken ha dock endast tillfälligt fristående avdelningar av den 6-åriga lärokursen kunnat upprättas, då lärjungantalet i regel varit alltför lågt för att medge bildande av självständiga avdelningar enligt rationella grunder. I några skolor har den 6-åriga lärokursen icke rönt någon som helst tillslutning. Hur de kommunala flickskolornas lärjungar fördela sig på de båda lärokurserna visar följande översikt. Medeltal lärjungar

I 7-årig lärokurs Därav i klass 1' I 6-årig lärokurs8 Därav i klass l

1929/1933

1934/1938

1939/1943

1 300 205 46 26

5 372 894 434 131

11 756 2 028 940 208

Där lärokurserna äro förenade, undervisas lärjungar, som mottagas i första klassen av 6-årig lärokurs, tillsammans med lärjungarna i andra klassen av den 7-åriga kursen men åtnjuta särskild undervisning i det första främmande språket. Dessa timmar ha hittills motsvarat dels samtliga 5 timmar i nämnda språk för övriga lärjungar i klassen, dels 1 timme modersmålet, 1 timme matematik och 1 timme välskrivning, från vilka timmar de berörda lärjungarna äro frikallade; dock anordnas för dem, som därav ha behov, i erforderlig utsträckning fortsatt undervisning i välskrivning utom timplanen. I de följande klasserna sammanfalla de båda lärokursernas undervisningsplaner helt och hållet. Anordningen med förenad lärokurs har visat sig fungera väl. Ekonomiskt har den varit föga betungande; kostnaderna torde vid varje skola kunna beräknas till högst det arvode, som utgår till en timlärare i högsta löneställning för 8 veckotimmar samt för anordnad särskild undervisning i välskrivning. I undervisningshänseende har anordningen medfört, att lärostoffet i första klassen av 7-årig lärokurs helt måst läggas inom ramen för femte och sjätte klassernas kurs i folkskola, en kursfördelning, som i några ämnen visat sig innebära vissa nackdelar. Skolor, som räknat med ringa eller ingen tillströmning till 6-årig lärokurs, ha därför i några fall sökt och erhållit rätt till en annan kursfördelning, särskilt i ämnet historia med samhällslära. Flickskolans ämneskrets är i det hela densamma som realskolans. Fysik och kemi utgöra dock i flickskolan ett undervisningsämne, medan biologi

20 med hälsolära motsvaras av två ämnen, biologi och hälsolära. För flickskolan speciella teoretiska ämnen äro psykologi och ekonomilära. Det första främmande språket har intill läsåret 1946/47 varit tyska, från och med detta läsår är det liksom i realskolan engelska i den 7-åriga lärokursen, medan den 6-åriga till följd av föreningen med andra klassen av 7-årig lärokurs ännu ett år bibehåller tyska såsom begynnelsespråk. Såsom andra främmande språk fastställes av skolöverstyrelsen efter förslag av skolstyrelsen vid varje särskild skola antingen tyska — tidigare engelska — eller franska. Endast i ett fåtal fall har franska fastställts såsom andra språk, och då endast i någon serie klassavdelningar, medan en annan serie samtidigt har läst engelska. I samband med omläggningen av språkföljden har hösten 1946 frågan om varje skolas andra främmande språk tagits under omprövning av skolöverstyrelsen. Det tredje främmande språket inträder såsom frivilligt ämne i femte klassen av 7-årig och fjärde klassen av 6-årig lärokurs. I flickskolans båda högsta klasser har en viss differentiering av undervisningen genomförts. Sex läroämnen äro fasta eller obligatoriska för alla, nämligen kristendomskunskap, modersmålet, första eller andra främmande språket, historia med samhällslära samt i näst högsta klassen hälsolära, i högsta ekonomilära. Vissa skolor ha fått rätt att läsa dessa båda ämnen i omvänd ordning. Övningsämnena musik, teckning och gymnastik med lek och idrott äro i regel obligatoriska. I övrigt är undervisningen delad på en teoretisk och en praktisk linje på sådant sätt, att varje flickskola kan vara utrustad med enbart den ena linjen eller med båda. Lärjungar, som välja praktisk linje, kunna såsom tillvalsämnen upptaga två av ämnena kvinnlig slöjd, vävning, hushållsgöromål, barnavård och trädgårdsskötsel; de ha dessutom möjlighet att efter kollegiets medgivande såsom tilläggsämne upptaga ett teoretiskt ämne inom skolformens ämneskrets. De, som icke välja slöjd eller hushållsgöromål, få i nämnda ämnen en kortare obligatorisk kurs. Lärjungar, som välja teoretisk linje, genomgå även de i slöjd och hushållsgöromål dessa obligatoriska grundkurser. Till de nyssnämnda fasta läroämnena få de lägga tre läroämnen, fritt valda inom gruppen tyska, engelska, franska — i den mån ett av dessa icke valts såsom fast ämne — geografi, psykologi, matematik, fysik-kemi och biologi. Dessutom kunna de bland dessa ämnen efter kollegiets medgivande välja ett tilläggsämne. Valfriheten inskränkes på båda linjerna genom bestämmelsen, att undervisning i ett ämne icke får anordnas, om icke minst 5 lärjungar taga upp ämnet som tillvalsämne. I verkligheten har den praktiska linjen rönt mycket liten tillslutning. Av de 47 kommunala flickskolorna ha endast 17 sådan linje reglementsenligt anordnad vid sidan av den teoretiska; ingen skola är utrustad enbart med praktisk linje. Vid de skolor, där linjen finnes, är den icke varje år representerad i båda de högsta klasserna. Förhållandet mellan de båda linjerna åskådliggöres genom följande tabell.

21 Antal lärjungar på Teoretisk linje Praktisk linje

ht 1911

ht 1913

ht 1945

2 378 118

2 756 116

2 637 90

De till stadgan för kommunala flickskolor fogade undervisningsplanerna äro normalplaner. Tim- och kursplan för varje skola fastställes med ledning av dessa normalplaner av skolöverstyrelsen efter förslag av skolans styrelse. Som nämnts ha några skolor fått särskild kursfördelning i historia med samhällslära i fall, där detta kunnat ske ulan olägenhet med hänsyn till den 6-åriga lärokursen. Andra skolor ha fått läsa ekonomilära i klass 6 7 —5 6 och hälsolära i klass 77—6(\ och i några fall har en timme biologi fått flyttas från högstadiet till klass 37—2°, där ämnet enligt normalplanen icke läses. Normalundervisningsplanerna ansluta sig till realskolans undervisningsplan på sådant sätt, att de 4 första årsklassernas kurs i 5-årig och de 3 första klassernas i 4-årig realskola i huvudsak genomgås under loppet av 5, respektive 4 läsår. Det samlade timtalet i fysik och kemi i dessa klasser är dock något lägre än realskolans timtal i båda ämnena och lärokursen något mer summarisk; trots lika timtal gäller det senare även om biologikursen, hälsoläran oberäknad. I matematik är klassernas samlade timtal högre än för närvarande i realskolan men kursen mindre omfattande, särskilt i fråga om geometri; däremot ingår mera praktisk räkning och bokföring. De möjligheter till vidgande av kursen och fördjupning av studiet, som flickskolan ger utöver realskolan, kunna belysas genom en jämförelse mellan det totala antal veckotimmar för de särskilda ämnena, som skolformerna erbjuda. 1 Vid efterföljande jämförelse ha ämnena delats i fasta ämnen och tillvalsämnen enligt flickskolans stadga. Endast den teoretiska lärokursen kommer för dessa ämnen i betraktande; maximitalet anger timtalet för tillvalt ämne och minimiantalet timtalet för ämne, som avslutats efter genomgången av klass 5 7 eller 4 6 . Förhållandet mellan humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga ämnen belyses genom en jämförelse av de maximala timtal i båda ämnesgrupperna, som enskilda elever kunna erhålla i real- och flickskola. Intet tilläggsämne har inräknats. Jämförelsen omfattar 5-årig realskola och 7-årig flickskolas teoretiska lärokurs. (Se sid. 23.) De naturvetenskapliga ämnena upptaga således i 5-årig realskola högst 30-4, lägst 25-2 % av totala antalet undervisningstimmar, i 7-årig flickskola högst 34-3, lägst 22-8 % av detta antal. Enbart timantalet ger givetvis ingen fullständig bild av förhållandena; det större timtalet i flickskolan möjliggör i första hand ett lugnare tempo i 1 De förändrade timplaner, som i samband med engelskans införande såsom första främmande språk fastställts för att successivt införas med början höstterminen 1946, ha här jcke tagits i betraktande,

22 Ä m n e

Kristendomskunskap Modersmålet Fast språk l:a 2:a Historia med samhällslära Hälsolära Ekonomilära Tillvalsspråk l*a max min 2:a max min 3:e max min Geografi max min Psykologi max min Matematik max min Fysik och kemi max min

5-årig realskola

7-årig flickskola

4-årig realskola

6-årig flickskola

10 23 23 13 15

14 28 26 (19) 18 (2) 2

8 17 20 13 12

12 22 24 (19) 15 (2) 2

(28) (20) 19 11 11

(24) (18) 19 11 11

10 10

14 10 4

8 8

12 8 4

20 13 10-5 10-5 10-5 10-5

26 20 16 10 15 9

16 9 8-5 8-5 10-5 10-5

21 15 14 8 15 9

undervisningen. Särskilt gäller detta matematiken, där flickskolans minimum av 20 veckotimmar innefattar en mindre kurs än realskolans minimum på 13. Men de ämnen, som upptagas med maximalt timantal, äga i flickskolan den stora förmånen, att de föras upp på högstadiet, där elevernas mognad är större än i realskolans högsta klass. I det hela få därför flickskolans elever alltid en fylligare och mer fördjupad kurs än realskoleleverna åtminstone i kristendomskunskap, modersmålet, ett främmande språk och historia med samhällslära. Den humanistiska merutbildningen kan stanna vid dessa ämnen, och flickor med utpräglat intresse för matematisk-naturvetenskapliga ämnen kunna på bekostnad av språkutbildningen i övrigt få en i förhållande till realskolans vidgad och fördjupad utbildning i dessa senare ämnen. Men merutbildningen kan också avse andra humanistiska ämnen, och i den mån detta sker få matematik och naturvetenskap nöja sig med en något knappare kurs än realskolans. Många lärjungar välja denna humanistiska merutbildning. Det är icke minst på grund härav som flickskolan framstår såsom en i det hela mer humanistiskt inriktad skolform än realskolan. Det större utrymme, som i flickskolan ges till förberedelse för arbete på hemmets område, kan belysas genom en jämförelse av de ämnen på flickskolans och realskolans läroplan, som direkt eller indirekt h a betydelse i detta avseende. Det är härvid att märka, att de på realskolans timplan upp-

23 R e a l s k o l a

F l i c k s k o l a

max. för hum. ämnen

min. för hum. ämnen

max. för hum. ämnen

min. för hum. ämnen

10 23 23 13 7 15 10

10 23 23 13

14 28 26 11

15 10

14 28 26 19 11 18 14

107 Modersmålet l:a språk 2:a språk 1 3:e språk 1 Historia m. s Geografi1 Summa

min. för max. för mat.-nat. ämnen mat.-nat. ämnen Matematik 2 Biologi m. h. 2 Fysik och kemi 2

18 10

min. för max. för mat.-nat. ämnen mat.-nat. ämnen

13 10-5 10-5

20 10-5 10-5

20 10 9

26 16 15

Summa

39 2

57 2

Totalsumma

166 Ekonomilära 1

Tillvalsämne i flicksl.ölan vid max. i hum. ämnen, 2 Tillvalsämne i flicks!;olan vid max. i mat.-nat. ämnen.

tagna ämnena icke alltid i praktiken tillhandahållas, Endast flickskolans teoretiska lärokurs har beaktats vid jämförelsen. Totalantal lärotimmar i Teckning med välskrivning Musik Kvinnlig slöjd Hushållsgöromål Ekonomilära Psykologi

5-årig realskola

4-årig realskola

11 8 6 4

Summa

7-årig flickskola

6-årig flickskola

13 10-5 12 9 2 (4) 46-5 (50-5)

9 9 10 9 2 (4) 39 (43)

I här ifrågavarande ämnen sker flickskolans undervisning icke i mindre snabb takt än realskolans, varför det större timantalet fullt motsvaras av utökade lärokurser. Godkänt avgångsbetyg från den kommunala flickskolans teoretiska linje medför alltjämt s. k. normalskolekompetens; sådant avgångsbetyg från praktisk linje medför de rättigheter och förmåner, som för varje skola särskilt fastställts; dessa rättigheter äro desamma för samtliga skolor. Kompetensen är i vissa avseenden lägre än normalskolekompetensen, vilket tydligen varit en för den praktiska linjens utveckling ogynnsam omständighet.

24 Möjlighet till övergång från flickskola till gymnasium var från början anordnad på sådant sätt, att minst godkända betyg från flickskola av skolöverstyrelsen kunde förklaras gälla såsom godkända vid övergång till ring l 4 från klass 57—4G och till ring I 3 från klass 6 7 —5 6 samt 77—6G i samtliga ämnen utom matematik och fysik-kemi. Enligt stadgan skall varje flickskola träffa sådana anordningar, att de lärjungar, som vilja övergå till gymnasium, kunna erhålla undervisning i felande kursmoment såsom underlag för inträdesprövning. På grund av denna bestämmelse har skolöverstyrelsen i de särskilda skolornas timplaner fastställt ett antal lärotimmar i klasserna 57—46 och 6 7 —5 C samt i några fall även 4 7 —3 6 , som disponeras för övergångskurser i olika ämnen. Sedermera har den generella bestämmelsen utfärdats, att flickskolornas betyg vid övergången få gälla till fulla värdet utom i de nyssnämnda ämnena, där alltjämt inträdesprövning skall anordnas, samt i biologi och hälsolära, där minst godkänt betyg skall gälla som godkänt; vid övergång från 6 7 —5 6 till ring II 4 gälla samma villkor, dock erfordras dessutom prövning i historia med samhällslära. Senast har den ändringen vidtagits, att betyg från klass 57—4° i den omfattning, som förut nämnts, gälla även vid övergång till realskolans högsta klass, varjämte för övergång till ring II 4 och I 3 vissa närmare bestämmelser utfärdats beträffande betyg i tillvals- och tilläggsämnen. Övergångsmöjligheterna begagnas för närvarande i tämligen stor utsträckning i de städer, där läroverkens realskolor icke äro öppnade för flickor, och utnyttjas även på andra håll. Procenttalen lärjungar, som sålunda övergått till gymnasium, framgå icke fullt klart av i skolöverstyrelsen tillgängliga statistiska uppgifter men kunna för tiden före höstterminen 1941 i huvudsak överblickas vid ett studium av den grupp, som anges övergå till gymnasier och privata läroanstalter. För läsåren 1938/39 och 1940/41 visar gruppen följande siffror i de klasser, från vilka övergång till gymnasium sker. 1 9 4 0—41

1 3 3 8—3 S Till gymnasium m. m.

från » » » »

5' 46 67 T 56 T 7 7 —6 6 T Summa

Antal närv. lärj.

Antal avg.

960 75 689 82 728

181 6 49 42

2 534

27»

Antal närv. lärj.

Antal avg.

%

347 18 53

22-2 13-8 4-7

5-7

1566 130 1 201 79 1314

4-0

4 290

17»

0/

18-8 8-0 7-1

Procenttalen äro beräknade på hela antalet närvarande lärjungar i varje klass höstterminerna 1938 och 1940. I det hela ha de berörda åren av de tre högsta flickskoleklassernas lärjungar omkring 11 % gått till gymnasium, de flesta till ring I 4 från klass 5 7 . Vårterminen 1945 avgingo med godkända betyg från klass 5 7 19-6, från klass 4 6 12 % och från klasserna 67 och 5 6

25 av teoretisk lärokurs respektive 3-9 och 6*6 %. De flesta av dessa avgångna ha gått till gymnasium. Siffrorna tyda icke på att tillströmningen till gymnasium från kommunala flickskolor ökats under senare år, snarare synes någon minskning ha inträtt. Från realskola gingo efter realexamen år 1939 20 %, år 1943 22 % av de kvinnliga lärjungarna till gymnasium. Något procenttal avseende realskolans näst högsta klass har icke uträknats, redan den ovan anförda siffran visar tydligt, att avgången till gymnasium är väsentligt större från realskola än från flickskola. Uppenbart är dock, att den möjlighet att övergå till gymnasium, som flickskolan erbjuder, har verklig betydelse och utnyttjas av ett rätt avsevärt antal bland flickskolans elever. Frågan om flickskolans organisation har även efter inrättandet av den kommunala flickskolan varit under debatt. Vid 1936 och 1937 års riksdagar framlades motioner om inrättande av femåriga flickskollinjer. Såsom skäl härför anfördes, att den 7-åriga kommunala flickskolan redan fått en viss frekvens, medan den 6-åriga icke visat sig äga någon dragningskraft; denna senare betecknades såsom »i själva verket död». Medan ett stort antal flickor hade sökt sig in i 4-årig realskola och således underkastat sig en sammanlagd skoltid av 10 år till realexamen, hade således den 12-åriga lärogången i 6-årig flickskola verkat avskräckande på de unga och deras föräldrar. En 5-årig flickskola förklarades kunna ge det större lugn över arbetet, som inånga elever behövde, och samtidigt mera av den praktiska utbildning, som flickorna hade behov av och som de av gammalt erhållit i flickskolan. De 5-åriga flickskolorna borde särskilt gagna dels de lärjungar, vilka först efter genomgången folkskola kunde välja utbildningsbana, dels de lärjungar, vilka vid en sådan skolgång kunde stanna längre i sina hem och därtill vinna en billigare utbildning än den, som erbjödes i 7-årig flickskola. Motionerna ledde icke till någon ändring av flickskolans organisation. År 1938 tillkallades emellertid fyra sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet verkställa utredning och avgiva förslag i denna fråga. I sitt år 1939 avgivna betänkande föreslogo två av de sakkunniga, däribland ordföranden, att den kommunala flickskolans 6-åriga linje helt skulle ersättas av en 5-årig linje, som skulle anknyta till folkskolans sjätte klass. Denna linje borde bliva obligatorisk. De kommuner, som så önskade, borde emellertid tillåtas att inrätta 7-årig linje vid sidan av den 5-åriga, dock borde sådan linje helt bekostas av vederbörande kommuner. De båda sakkunniga motiverade detta förslag främst med en hänvisning till önskvärdheten av enkel anknytning till folkskolans sjätte klass. Medan år 1928 i anledning av förslag av 1927 års skolsakkunniga jämväl om 5-årig flickskola bestämt hävdats, icke minst av departementschefen, att en sådan flickskoleform icke skulle erbjuda det lugn i arbetet och den vidgade

och fördjupade läggning av kurserna, som vore flickskolans mål, förmenade dessa båda sakkunniga, att normalskolekompetensen och realexamen i det hela kunde anses likvärdiga och att således, då redan den 4-åriga realskolan gåve en med flickskolans likvärdig utbildning, en ett år längre skola borde medföra än bättre resultat än denna realskola; flickskolans bildningsmål vore därför icke i fara. De båda sakkunniga förklarade, att det visserligen icke kunde undvikas, att arbetstakten i en 5-årig flickskola bleve något mer forcerad än i den nuvarande flickskolan. För normalt studiebegåvade elever borde dock en sålunda ökad arbetstakt icke medföra större svårigheter; övriga elever borde beredas möjlighet till annan, för dem bättre lämpad praktisk fortbildning. Såväl ämnesdifferentiering som övergångsmöjligheter till gymnasium borde erbjudas i den 5-åriga skolan; här medgåvo de sakkunniga visserligen, att svårigheter och olägenheter kunde tänkas uppstå, dock ansågos dessa icke bli av mer avsevärd art. Ekonomiska fördelar för det allmänna liksom för hemmen på landsbygden skulle vinnas genom den föreslagna 5-åriga flickskolan. De båda återstående sakkunniga framhöllo i särskilt yttrande, att det nuvarande, genom en 6-årig lärogång på grundval av folkskolans sjätte klass ernådda bildningsmålet icke gärna kunde upprätthållas vid en blott 5-årig lärogång, även om en sådan i sin mån vore bättre än en 4-årig. ökningen av arbetsbördan bleve betydlig, vilket en jämförelse mellan de för flickskolan gällande kursplanerna och de för den 5-åriga skolan föreslagna tydligt visade. De ekonomiska fördelarna vore icke så uppenbara, att de motiverade en ur pedagogisk och hygienisk synpunkt så betänklig förändring av flickskolans organisation; kostnaderna för 7-årig linje skulle näppeligen någon kommun vilja helt bära, varför en allmän avveckling av denna linje kunde förutses, om den föreslagna 5-åriga flickskolan komme till stånd. De med bottenskolefrågan sammanhängande problemen vore ännu icke tillräckligt utredda, och en så allvarlig fråga borde enligt dessa sakkunnigas mening icke för en speciell skolforms del bringas till brådstörtat avgörande utan upptagas till omprövning först i samband med en grundlig och allsidig undersökning av bottenskolefrågan. Dessa sakkunniga förordade således icke någon omedelbar förändring av flickskolans organisation, helst som den 6-åriga lärokursen genom anordningen med förenad 6- och 7-årig lärokurs på ett ur kostnadssynpunkt fördelaktigt sätt kunde anses lösa frågan om mottagande i flickskolan av lärjungar från 6-årig bottenskola. De sakkunnigas utredning och förslag remitterades genom skolöverstyrelsen för yttrande till skolmyndigheter och kommunala instanser. Det ledde emellertid icke till någon omedelbar åtgärd; frågan om flickskolans organisation inlemmades i den allmänna undersökning av skolproblemen, som uppdrogs åt 1940 års skolutredning.

27 2. Lärjungematerialet. a. Rekrytering ur olika sociala skikt och från hem i eller utanför skolkommuncn. I samband med våra undersökningar rörande realskolans lärjungerekrytering från olika samhällsklasser samt från städer och landsbygd ha även för den kommunala flickskolans del liknande undersökningar gjorts. Resultatet av den förra undersökningen har meddelats i vårt betänkande om sambandet mellan folkskola och högre skola (stat. off. utr. 1944: 21) sid. 73 ff. samt bilagans tabeller 3—6, resultatet av den senare i vår utredning med förslag angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom (stat. off. utr. 1944: 22) sid. 16 ff. samt bil. 4. De i det förra betänkandet anförda siffrorna visa vad uppdelningen på yrkes- och socialgrupper beträffar god överensstämmelse mellan flickskolans 7-åriga lärokurs och den 5-åriga realskolan samt mellan flickskolans 6-åriga lärokurs och den 4åriga realskolan. Från de kommunala flickskolornas rektorer har på vår förfrågan i 18 fall uppgivits, att någon skillnad icke kunnat förmärkas i socialt hänseende mellan eleverna i 6-årig och 7-årig lärokurs; 10 skolor ha emellertid funnit, att den 6-åriga lärokursens elever oftare komma från i ekonomiskt och socialt hänseende något sämre ställda hem eller i varje fall att nedsättning av terminsavgifter oftare förekommit i 6-årig lärokurs. Från en skola uppges, att de ekonomiskt sämst ställda lärjungarna äro att finna i 7-årig lärokurs, då barn från landet med samma låga ekonomiska ställning icke alls ha råd till den högre skolutbildning, som de eljest lämpligen kunnat få i den 6-åriga lärokursen, och från en, att lärjungarna i denna lärokurs mestadels komma från ett socialt mellanskikt, medan den 7-åriga kursens elever tillhöra hem av mer skiftande social standard. Tydligt är, att flickskolans lärjungematerial i det hela socialt och ekonomiskt är av samma art som realskolans. Beträffande lärjungarnas hemort visa de av oss uppgjorda tabellerna för de kommunala flickskolorna och statens normalskola lägre procenttal resande och inackorderade lärjungar än för real- och mellanskolorna. En närmare jämförelse mellan procenttalen visar här, att flickskolans 6-åriga lärokurs besökes av resande eller inackorderade flickor i ungefär samma omfattning som den 4-åriga realskolan; siffrorna bli här 37 % mot 33 % av de kvinnliga lärjungarna i sistnämnda skola. Medan den 5-åriga realskolan är väl besökt av flickor från landsbygden — 25 % av de kvinnliga lärjungarna äro resande eller inackorderade mot 18 % av de manliga — dominera i den kommunala flickskolans 7-åriga lärokurs de på orten bosatta lärjungarna starkt; blott 13 % äro resande eller inackorderade. Siffrorna visa, att flickskolan på de orter, där även realskola står flickorna till buds, hämtar sitt

28 elevmaterial mestadels från skolorten, medan kvinnliga landsbygdslärjungar, som efter 4 år i folkskolan vilja övergå till mer omfattande utbildning, oftare välja den kortare vägen till realexamen eller den mer direkt till studentexamen förande studievägen. Från flickskolorna själva uppgives endast i 3 fall, att i geografiskt hänseende ingen skillnad kunnat förmärkas mellan de båda lärokursernas lärjungematerial. Övriga skolor ange, att den 7-åriga lärokursen företrädesvis får mottaga barn från staden, medan den 6-åriga mottager barn från både stad och landsbygd, i några fall företrädesvis från landsbygden. Då elevantalet i 6-årig lärokurs i allmänhet är litet, bli de i ett tidigare betänkande anförda genomsnittssiffrorna för båda lärokurserna bestämda av förhållandena i den 7-åriga kursen och därför jämförelsevis låga. Liksom i andra skolformer och säkerligen av samma, av oss tidigare anförda skäl äro landsbygdslärjungarna i flickskolan, oavsett de största städerna, procentuellt flera i avslutningsklassen än i begynnelseklassen. b. Övergång från olika folkskoleklasser till kommunal flickskolas första klass. I likhet med vad som skett i fråga om realskolans lärjungematerial, ha vi undersökt, i vilken mån lärjungar intagas i kommunal flickskola från organisatoriskt avsedd anknytningsklass av folkskolan och från andra klasser i denna skola. Från privatskolor eller privatstudier har endast ett fåtal intagits; åren 1937—1939 utgjorde sådana intagna 14*3 % av de intagna i den 7-åriga lärokursens, 1-0 % i den 6-åriga lärokursens första klass; åren 1941 —1944 voro motsvarande siffror 111 och 3*6. Till jämförelse med de procenttal för realskolan, som vi för åren 1937— 1939 meddelat i vårt betänkande om sambandet mellan folkskola och högre skola sid. 95 ff., meddelas här för samma år sammanlagda antalet prövade, godkända och intagna från olika folkskoleklasser i klass l 7 och l 6 av kommunala flickskolor. Uppgifterna ha för flickskolans del kompletterats med siffror för åren 1941—1944. (Se sid. 29.) Den 6-åriga lärokursens första klass visar här procenttal, som nära överensstämma med procenttalen för den 4-åriga realskolans första klass, vilken åren 1937—1939 hade 93 % intagna från den avsedda anknytningsklassen. Av de intagna i den 7-åriga lärokursens första klass kommo samma år 87 % från denna anknytningsklass, den fjärde i folkskolan, ett betydligt högre procenttal än i den 5-åriga realskolans första klass, där 72 % av de intagna kommo från fjärde folkskoleklassen och 28 % från högre klasser. Tydligt är, att de orsaker, som vålla den tämligen starka förskjutningen mot högre intagningsklass i den 5-åriga realskolan, icke verka lika starkt i den 7-åriga flickskolan. Såsom dylika orsaker angivas från flickskolehåll, att sökande lärjungar vid första inträdesförsöket underkänts men även att målsmännen

29 Till kommunal flickskola

1937—1939 Till l 6 från Klass 4 fsk Klass 5 » Klass 6 » Klass 7 i Summa 1937—1939 Till V från Klass 3 fsk Klass 4 i Klass 5 » Klass 6 > Summa 1937—1939 1941—1944 Till 1« från Klass 4 fsk Klass 5 » Klass 6 » Klass 7 i Summa 1941—1944

Prövade

Godkända

Intagna

Procent av samtliga i resp. klass intagna

Godkända men ej intagna antal

% av godkända

1 25 601 20

20 482 16

20 442 15

4-2 92-7 3-1

40 1

8-3 6-3

100 0

7-9

15 3 459 473 42

14 3 156 418 40

14 2 943 399 39

0-5 86-7 11-8 1-1

213 19 1

6-7 4-5 2-5

3 989

3 628

3 395

100 0

6-4

1 27 806 57

1 23 619 41

1 23 557 39

0-2 3-7 89-8 6-3

62 2

10-0 4-9

100 0

9-4

19 6 844 1 231 64 3

15 5 687 1 016 52 1

12 5 371 961 50 1

0-2 84-0 15-0 0-8

3 316 55 2

20-0 5-6 5-4 3-8

8 161

6 771

6 395

100 0

5-G

7 Till l från Klass 3 fsk Klass 4 » Klass 5 » Klass 6 i Klass 7 » Summa 1941—1944

uppskjutit avgörandet om övergång till högre skola med hänsyn till svag begåvning, sen utveckling, svag hälsa eller sjukdom hos barnen eller också med hänsyn till osäker ekonomi, obekantskap med övergångsmöjligheterna eller först senare fattat beslut att ge barnen högre skolbildning. Från realskolehåll ha samma skäl uppgivits, men därtill har påpekats den konkurrens om tillgängliga platser, som mångenstädes råder vid intagningen i realskola och som leder till att godkända elever måste stå över för att efter ett år återkomma med stärkta meriter. I viss mån förekommer sådan platsbrist även i flickskolorna, men medan åren 1937—1939 av detta skäl 10 % av de till inträde i 5-årig realskola godkända måste avvisas, var flickskolans siffra både dessa år och 1941—1944 6 %. Platsbristen spelar således mindre roll vid flickskolorna. Underkännanden vid inträdesprövningen synas förekomma i ungefär samma utsträckning i båda skolformerna; åren 1937— 1939 var visserligen flickskolans procenttal lägre än realskolans, eller 9 % av samtliga till klass l 7 prövade sökande från folkskola mot 11 % av motsvarande kvinnliga sökande till l 5 , men åren 1941—1944 var siffran för

30 flickskolans del 17 %. I vad mån de övriga angivna orsakerna kunna verka kraftigare vid realskola än vid flickskola är icke möjligt att bedöma. Den bättre tillgången på platser i klass l 7 synes vara det enda skäl, som med säkerhet kan åberopas för att förklara, att intagningsförhållandena i flickskolans 7-åriga lärokurs mera än i den 5-åriga realskolan överensstämma med vad som organisatoriskt avses. Den 6-åriga lärokursens siffror äro på grund av de låga elevantal det här gäller föga belysande. Att ett relativt högt procenttal avvisade förekommer, kan i en del fall bero på att elevantalet i klass 27, dit vid förenade lärokurser de nyintagna i klass l 6 föras, varit nära det föreskrivna maximitalet, varför tillgången på platser i l 6 betraktats som begränsad. c. De avgående lärjungarnas ålder. I betänkandet rörande sambandet mellan folkskola och högre skola ha uppgifter lämnats rörande de från realskolan utexaminerade lärjungarnas genomsnittsålder. Uppgifterna avse dels perioden 1937—1941, dels året 1939. För flickskolans del ha elevernas åldersförhållanden studerats genom en undersökning av medelålder och åldersfördelning i samtliga klasser vid början av höstterminen 1939. (Bil. tab. 1 och 2.) Medelåldern var för klass 7 7 av flickskolan 17*1 år och för klass 6 6 18'0 år, vilket innebär, att avgångsåldern verkligen varit den organisatoriskt beräknade, 18, respektive 19 år. Någon sådan försening som den i 5-årig realskola iakttagna, där de kvinnliga eleverna vid slutexamen i genomsnitt äro 16'5 år eller ett halvt år mer än den organisatoriskt beräknade åldern, har således icke iakttagits i flickskolan. Åldersfördelningen i högsta klassen kan på grundval av siffrorna för höstterminen 1939 beräknas vara följande för de våren 1940 avgångna eleverna vid kommunala flickskolor: 17 år

18 år

19 år

20 år

21 år

Summa

77 antal

187 15-2

743 60-4

254 20-6

44 3-6

3 0-2

68 antal

2 2-4

14 16-7

51 60-7

17 20-2

K l a s s

%

°/

84 Även i övriga klasser visar sig medelåldern rätt nära överensstämma med den organisatoriskt avsedda normalåldern. De anförda siffrorna visa i sin mån, att de avgående flickskoleleverna i relativt ringa grad försenas genom kvarsittning liksom att de i allmänhet icke äro försenade vid inträdet i skolan genom övergång från högre klass än den avsedda anknytningsklassen. För de flesta av de flickor, som fullborda sin skolgång i flickskolan, förlöper således skolgången i normal ordning. Antalet underåriga bland de avgående är icke oväsentligt högre än i realexamen, eller 15 a 19 % mot 5 å 11.

31 d. Studieresultat. Flyttning, kvarsittning, avgång i förtid. Någon undersökning av en viss lärjungårgång i de kommunala flickskolorna, motsvarande den årgång, som undersökts i realskola och gymnasium, har icke av oss utförts, då vid de tidpunkter, från vilka en sådan undersökning skulle ha utgått för att bli jämförlig med realskolundersökningen, höstterminerna 1932 och 1933, det antal lärjungar, som intagits i flickskolornas begynnelseklasser ännu var alltför lågt för att tillåta säkra slutsatser rörande skolformens arbetsresultat. Beträffande flyttning, kvarsittning och avgång vid slutet av vårterminen och början av höstterminen 1939 ha emellertid samma uppgifter infordrats från kommunala flickskolor som från realskolor och gymnasier. Dessa uppgifter ha sedermera för flickskolorna kompletterats med motsvarande siffror från slutet av vårterminen och början av höstterminen 1945. Uppgifterna avse flickskolans samtliga klasser utom avgångsklassen och omfatta år 1939 i 7-årig lärokurs 5 945, i 6-årig lärokurs 563 lärjungar, år 1945 respektive 11 769 och 787 lärjungar. Den mycket starka ökningen av elevantalet i 7-årig lärokurs beror på tillkomsten av ett stort antal nya kommunala flickskolor under mellantiden, bland annat 6 skolor i huvudstaden. Att en så stor ökning kan medföra betydande olikheter mellan de båda undersökta årens arbetsresultat är tydligt; såväl i fråga om elevmaterialets genomsnittliga kvalitet som i fråga om skolornas bedömningsnormer kan ökningen ha lett till avsevärda förskjutningar. Vad den 6-åriga lärokursen beträffar, är elevantalet båda åren så lågt, att de procenttal, som erhållas, måste bedömas med stor försiktighet. Betygsskala och flyttningsprinciper måste emellertid helt sammanfalla i de båda lärokurserna, då deras elever i det alldeles övervägande antalet fall undervisats tillsammans och bedömts av samma lärare. En sammanställning av å ena sidan flickornas arbetsresultat i real- och mellanskolor vid slutet av vårterminen och början av höstterminen år 1939, enligt vårt betänkande om sambandet mellan folkskola och högre skola (stat. off. utr. 1944: 21) tabellerna 19—23, å den andra flickskolelevernas resultat vid samma tidpunkt och år 1945 visar beträffande flyttningen följande siffror. (Se sid. 32. Jfr även tabell 3 i bil. till detta betänkande.) Flyttningssiffrorna i flickskolan äro år 1945 genomsnittligt något lägre än år 1939, vilket säkerligen bör sättas i samband med den nyssnämnda stora ökningen av lärjungantalet; vad den 7-åriga lärokursen beträffar, är sänkningen vid vårflyttningen mest märkbar i första och fjärde klassen, men förhållandena utjämnas något genom höstflyttningen. Båda åren visa en successiv minskning av procenttalen från första till och med fjärde klassen av denna lärokurs och därefter successiv ökning; höstflyttningen är båda åren av i det hela samma omfattning. Den 6-åriga lärokursen har i de lägre årsklasserna lägre flyttningssiffror

32 Jämförande översikt över flyttningsprocentcn i real- oeh mellanskolor samt 1 kommunala flickskolor. Flyttade

Vid v å r t e r m i n e n s slut

Klass

IS i 7 2S 2S IS IS 3S 3S 2S 2S 4S 4S 3S 3S 5 7 , 4S T6S T56

Summa Vid

höstterminens

IS IS 2S 2S IS IS 3S 3S 2S 2S 4S 4S 3S 3S

5-årig realskola 1939

83-9 79-2 77-8 70-3

88-8 85-0 80-5 79-4 78-7 87-3

85-9 84-0 78-9 73-9 76-8 87-5

78-3

83-3

81-1

8-3 12-4 9-9 11-8

7-4 10-4 13-0 10-7 13-6 10-0

8-7 10-1 11-7 13-7 13-3 9-5

10-5

10-8

11-1

92-3 91-6 87-7 82-0

96-2 95-4 93-5 90-2 92-3 97-4

94-6 94-1 90-6 87-6 90-1 97-0

94-2

92 2

57 46 T6S T56 Summa Summa flyttade .. .

Totalsumma

IS l7 2S 27, I S l6 3 S 3 7 , 2 S 2* 4 \ 47, 3S 38 57 46 T6 7 ,' T 5 8

7-årig flickskola

4-årig realskola

6-årig flickskola

83-9 77-5 76-6

83-7 78-5 80-0 83-6 90-5

77-5 74-9 74-2 70-9 90-1

79-6

82-7

76-6

7-7 9-1 11-3

9-3 10-7 10-8 8-2 6-8

12-6 14-1 12-5 17-9 9-9

9-2

9-5

13-5

91-6 86-6 87-8

93-0 89-2 90-8 91-8 97-3

90-1 89-0 86-8 88-9 100-0

88 8

92 1

90-2

än den 7-åriga; i den högsta undersökta klassen, den näst sista, visar den en högre siffra, i varje fall vid vårflyttningen. Medan den 6-åriga lärokursen år 1939 på mellan- och högstadiet visar minst lika goda resultat som den 7-åriga, måste dess resultat i det hela år 1945 betecknas som jämförelsevis dåligt; vårflyttningssiffrorna äro påfallande låga, och endast med hjälp av sommarläsning och prövning vid höstterminens början ha dess lärjungar på hösten kommit till ett flyttningsresultat, som i genomsnitt icke mycket understiger den 7-åriga lärokursens. Visserligen äro procenttalen för 6-årig lärokurs föga tillförlitliga, men så mycket torde dock kunna utläsas av dem som att eleverna särskilt i de lägre klasserna av 6-årig lärokurs haft större svårigheter än kamraterna i 7-årig kurs att fylla skolans fordringar och att dessa svårigheter varit mer utpräglade och framträtt starkare på mellanstadiet år 1945 än år 1939. I förhållande till de kvinnliga lärjungarna i 5-årig realskola, vilka i sin mån uppnått ett bättre flyttningsresultat än de manliga, visa den 7-åriga lärokursens elever de gynnsammare siffrorna, och detta såväl om blott vårflyttningen tages i betraktande som om totalsiffran för vår- och höstflyttning beaktas. Skillnaden är särskilt märkbar år 1939, men även de lägre siffrorna i flickskolan år 1945 ligga högre än realskolans siffror för det förstnämnda året. Prövning vid höstterminens början synes vara lika vanlig eller

33 möjligen något vanligare i 7-årig flickskola som bland flickorna i 5-årig realskola. .^^ÉplÉ I förhållande till 4-årig realskola visar flickskolans 6-åriga lärokurs år 1939 något bättre vårflyttningssiffror och lika höga höstflyttningssiffror, varför slutresultatet i det hela blir högre för flickskolan. År 1945 äro vårflyttningssiffrorna lägre i flickskolan men slutresultatet blir något bättre tack vare större höstflyttning. Den förbättring av flyttningsresultatet, som kan konstateras i båda lärokurserna på flickskolans högre stadium, har ingen motsvarighet i realskolan, där siffrorna i regel äro lägst i den högsta undersökta klassen, den näst sista. På praktisk linje uppnå lärjungarna icke så höga flyttningssiffror som på teoretisk. Elevmaterialets fåtalighet gör visserligen linjens procenttal osäkra, men skillnaden i storleksordning mellan procenttalen på teoretisk och praktisk linje torde i viss mån vara signifikativ, särskilt om procenttalen för flyttade med något underbetyg beaktas. För vårflyttningen bli siffrorna följande; procenttalet flyttade med underbetyg anges för år 1945 inom parentes. Vt 1939 Vt 1945

T 67 87-3 87-5 (9-9)

P 67 77-8 65-7 (11-4)

T 56 90-5 90-1 (15-4)

P 5« 66-7 85-7 (35-7)

Det vill således synas, som om eleverna på praktisk linje ha svårare för att på tillfredsställande sätt tillgodogöra sig undervisningen i de läroämnen, av vilka flyttningen är beroende, eller i varje fall här uppnå ojämnare resultat än kamraterna på teoretisk linje. Procenttalen avgångna ur olika klasser äro, såsom utvisas i bilagan, tab. 4 a och b, i flickskolan högre år 1945 än år 1939. Procenttalen för dem, som avgått med underbetyg i läroämnen, ge båda åren vid handen, att svårigheterna varit störst på skolans mellanstadium, i klasserna 3 7 —5 7 samt 2C —4°. I jämförelse med 5-årig realskola visa den 7-åriga lärokursens båda lägsta klasser tydligt lägre siffror, medan misslyckandena i klass 47, åtminstone år 1945, ha lika stor frekvens som i klass 3 5 år 1939. Den 6-åriga lärokursens siffror torde vara alltför osäkra för att kunna användas till jämförelser med den 4-åriga realskolans: de skilja sig emellertid endast obetydligt från denna skolas. (Se tabell sid. 34.) Så långt jämförelse kan ske, visar sig den svagaste gruppen i varje klass, representerad av kvarsittare och avgångna med underbetyg, vara större i realskolan än i flickskolan. Vid jämförelsen mellan siffrorna för avgång år 1945 och år 1939 torde det också väl böra beaktas, att arbetslivet det förra året bjudit de unga betydligt större möjligheter till anställning, även om de endast kunnat uppvisa betyg från en ofullbordad skolgång. Det kan därför icke betecknas 3—716218

34 5-årig realskola

1939 Klass

4-årig realskola

7-årig flickskola

6-årig flickskola 1945

avg. avg. avg. avg. avg. avg. % m e d % med % med % m e d 0//o med med k v a r s . kvars. kvars. kvars. k vars. u-bet. u-bet. u-bet. kvars. u-bet. u-bet. u-bet.

%

IS l 7 2S 277 , IS l 86 3S 3 , 2S 2 4S 47, 3S 36 57 T67

4-4 3-8 6-1

46 T58

IS l 7 2S 277, IS l 68 3S 37 , 2S 26 4S 4 , 3S 3 57, T67

3-7 4-8 6-6 12-1

48 T58

8-1 8-6 12-7

2-6 3-0 3-3 4-6 3-0 1-2

1-3 1-7 3-4 5-2 5-1

1-a 3-9 4-7 5-7 9-8 8-2 2-7

3-7 3-4 4-0 4-6 2-5 0-6

1-6 2-5 5-3 7-8 7-4 2-3 5-3 5-9 9-3 12-4 9-9 2-9

4-5 8-9

4-1 5-1 5-5

2-3 2-5 1-7 1-4

8-6 14-0

4-7 8-3 7-5 6-8 2-7

5-4 2-1 2-0 4-4

6-9 10-8 9-2 8-2 2-7

4-5 8-9 11-3 6-8

9-9 11-0 13-3 11-2

som särskilt anmärkningsvärt, att avgångssiffran år 1945 är högre än år 1939. Den bör vara högre även beträffande lärjungar, som avgå med godkänt betyg ur skilda klasser. Här kan emellertid ingen sammanställning göras av siffrorna för åren 1939 och 1945, då det senare årets siffror för avgångna inbegripa även de lärjungar, som övergått till andra högre skolor. I stället ha de siffror för avgång, som funnits tillgängliga i skolöverstyrelsen för åren 1939(40 och 1940/41, jämförts med den sammanlagda avgångssiffr a n år 1945. (Jfr bilagans tabell 5.) Fullt jämförliga äro icke heller dessa tal, då 1945 års siffror endast avse dem, som avgått vid slutet av vårterminen och början av höstterminen 1945, medan överstyrelsens siffror avse även dem, som avgått under läsårets lopp; de böra därför rimligtvis vara något högre. Jämförelsen visar följande: Procent av närvarande lärjungar i samtliga klasser utom avgångsklassen Avgångna till gymnasier och privata läroanstalter övriga avgångna Summa avgångna

1939/40 6-7 5 3 ' 12-0

„,„,.„ 1940/41 7-1 il^ 11-3

.aiJC 1945 10-6

Siffrorna vittna icke om några större förändringar i flickskolans avgångsförhållanden i det hela. Till jämförelse kan nämnas, att i 5-årig realskola vid slutet av vårterminen och början av höstterminen 1939 enligt våra undersökningar avgått 6-0 % av de kvinnliga lärjungarna i de tre första klasserna, därav 1-3 % med godkända betyg, och i 4-årig realskola 8-8 % av dessa lärjungar i de två första klasserna, därav 2-2 % med godkända betyg. Här äro inräknade endast de, som verkligen avbrutit sin skolgång. Någon anmärkningsvärd olikhet i realskolans och flickskolans avgångsförhållanden synas dessa siffror icke antyda.

35 Antalet kvarsittare tabell 6 i bilagan. Klass

IS l7 2S 2 7 , IS l 6 3S 3 7 , 2S 2 6 . . 4S 4 7 , 3 S 3 8 57 48 T6 7 T5 8

i flickskolan framgår av nedanstående översikt samt

5-årig realskola 1939

3-7 4-8 6-6 12-1

7-årig flickskola 1939

2-6 3-0 3-3 4-6 3-0 1-2

3-7 3-4 4-0 4-6 2-5 0-6

4-årig realskola 1939

4-1 5-1 5-5

6-årig flickskola 1939

2-3 2-5 1-7 1-4

5-4 21 2-0 4-3

Antalet är relativt lågt båda åren, men det senare året visar särskilt i de lägre klasserna obetydligt högre siffror än det förra. Den 7-åriga lärokursens båda lägsta klasser visa här procenttal, som nära stämma överens med flickornas kvarsittningsprocent i 5-årig realskola; de följande klasserna ha genomgående betydligt lägre procenttal kvarsittare. Med undantag för första klassen år 1945 visar även den 6-åriga lärokursen genomgående lägre procenttal kvarsittare än den 4-åriga realskolan. Den tämligen starka uppgång i kvarsittarprocenten, som framträder i de högre klasserna av särskilt den 5-åriga realskolan, har knappast någon motsvarighet i flickskolan; mellanstadiet visar i 7-årig lärokurs det relativt högsta procenttalet kvarsittare, 4-6 % båda de undersökta åren. Såsom vi i tidigare betänkanden påpekat, ger kvarsittarantalet intet säkert utslag rörande de svårigheter, eleverna möta i en viss skolform, då de klena även kunna begagna utvägen att avbryta sin skolkurs. En översikt såväl av de lärjungar, som suttit kvar, som av dem, vilka ur olika klasser avgått i förtid efter att ha erhållit underbetyg, visar mera tydligt, huru stora svårigheterna varit. En sådan översikt meddelas här nedan; den upptager även procenttal för flickorna i real- och mellanskolor i de klasser, för vilka dylika siffror förelegat. Sammanfattningsvis kan således sägas, att siffrorna för flyttning äro gynnsammare i flickskolan än i realskolan men att de fåtaliga lärjungarna i 6-årig lärokurs utgöra en elevgrupp med mer ovissa möjligheter än den stora kontingent flickor, som tillhör 4-årig realskola. Kvarsittning är i flickskolan relativt sällsynt; avgång efter erhållande av underbetyg är icke vanlig på lågstadiet men tager på mellanstadiet ungefär samma omfattning som i realskolan. Flyttning vid höstterminens början är minst lika vanlig i flickskola som i realskola; avgång i förtid sker ungefär i samma omfattning i båda skolformerna. Karakteristiskt för flickskolan synes vara, att mellanklasserna ha de lägsta siffrorna för godkännande, medan redan näst högsta klassen uppvisar förbättrat resultat. I realskolan är den näst högsta klassen den vanskligaste i betygshänseende.

36 Underbetygsfrekvens. Liksom för realskolan ha vi även för flickskolan gjort vissa undersökningar över underbetygsfrekvensen. Dessa avse dels samma tidpunkt som realskolundersökningen, slutet av vårterminen 1939, dels slutet av vårterminen 1945. Resultatet meddelas i tabellerna 7 a och b samt 8 a och b i bilaga till detta betänkande. Såsom tidigare nämnts, har antalet kommunala flickskolor starkt ökats och elevantalet stigit under den mellantid, som skiljer de båda undersökningarna. De förändringar, som troligen på grund härav framträtt i flyttnings-, kvarsittnings- och avgångssiffror, måste göra sig gällande även i fråga om underbetygsfrekvensen. Denna visar sig också något större vårterminen 1945; antalet fullt godkända vid terminens slut är således förhållandevis mindre än år 1939. Procenten godkända och underkända är i 7-årig lärokurs följande; till jämförelse meddelas samma procenttal för 5-årig realskola år 1939. 5-årig

7-årig

realskola

flickskola

1939 Underbetyg i godkända

IS l 7 2S 2 7 3S 3 7 4S 4 7 57 67

Underbetyg i godkända

Klass

80-6 73-2 71-4 59-6

1 flera ämne ämn. 12-8 16-5 15-7 18-1

6-6 10-3 12-9 22-3

1 ämne

s:a

flera ä m n e n

s:a

19-4 26-8 28-6 40-4

87-1 81-4 75-6 71-0 69-5 79-5

84-2 80-5 73-9 66-2 68-4 77-5

7-9 11-5 13-9 16-3 15-7 14-8

11-0 13-2 13-9 18-6 18-7 18-1

5-0 7-1 10-5 12-7 14-8 5-7

4-8 6-3 12-2 15-2 12-9 4-4

12-9 18-6 24-4 29-0 30-5 20-5

15-8 19-5 26-1 33-8 31-6 22-5

Ökningen i underbetygsfrekvensen år 1945 härrör i de båda första klasserna i flickskolan helt från en ökning av den elevgrupp, som underkänts i ett ämne; i mellanklasserna, där ämnesantalet stiger, gäller ökningen även de grupper, som underkänts i två eller flera ämnen. På högstadiet, där ämnesantalet inskränkes genom tillvalssystemet, gäller den åter helt de i ett ämne underkända; siffrorna från och med klass 5 7 torde ej vara helt jämförliga, då skolorna år 1939 medräknat underbetyg i det frivilliga tredje språket samt i tilläggsämnen. I det hela är emellertid ökningen i underbetygsfrekvens icke särskilt betydande; antalet godkända är genomgående högre än i 5-årig realskola. Den relativt obetydliga ökningen i underbetygsfrekvens synes ha haft tämligen stora verkningar i fråga om flyttningssiffrorna; således flyttades i klass 4 7 74 % mot 79 år 1939, medan underbetygsprocenten gått upp från 30 till 34 %. Detta tyder på en viss återhållsamhet i fråga om flyttning med underbetyg. I verkligheten visa sig också förhållandena vid flickskolorna i detta hänseende i viss mån annorlunda än vid real- och mellanskolor. Procenten flyttade med något underbetyg vid vårterminens slut är, om blott flickorna tagas i betraktande vid de sistnämnda skolformerna, följande:

37 5-årig realskola 1939

K l a s s

IS l 7 2S 2 7 , IS l 6 3S 3 7 , 2S 2 8 . . 4S 4 7 , 3S 3 8 57 T67

4-årig realskola 1939

7-årig flickskola

3-4 6-1 6-4 10-6

4« T58

1-7 3-6 5-0 8-5 9-2 7-8

1-7 3-5 5-0 7-8 8-4 9-9

4-0 8-3 13-2

6-årig flickskola 1939

2-9 3-3 8-3 9-6 16-2

5-4 3-7 11-3 9-4 15-4

Med hänsyn till att vid flickskolorna inga generellt brukliga kompensationsregler finnas vid flyttning med underbetyg, synes det anmärkningsvärt, att procenttalen sålunda flyttade äro så tydligt lägre än i realskolan, särskilt i flickskolans lägre klasser. Även stabiliteten hos flickskolans siffror är här påfallande trots den starka utökning av elevmaterialet, som skett. På högstadiet torde den förutnämnda bristande enhetligheten i fråga om registrering av underbetyg i frivilliga ämnen leda till vissa ojämnheter, vilka också göra jämförelsen med realskolans siffror vansklig. I det hela måste emellertid konstateras, att flickskolornas flyttningsprinciper i varje fall i de lägre klasserna hållits tämligen strama trots den större frihet i fråga om flyttning utan kompensation, som skolornas praxis medger. En jämförande översikt av underbetygsfrekvensen i den 6-åriga lärokursen de båda undersökta åren och av den 4-åriga realskolans motsvarande procenttal lämnas här nedan. Av flickskolans siffror kunna emellertid inga säkrare slutsatser dragas på grund av deras tillfälliga karaktär; de visa blott i sin mån, att ifrågavarande elever år 1945 i så gott som alla klasser haft jämförelsevis stora svårigheter att tillgodogöra sig lärokursen. Som tidigare nämnts, kan en lägre genomsnittlig begåvningsstandard bland dessa lärjungar icke leda till modifierade betygssättningsnormer, då de i allmänhet undervisats insprängda bland den 7-åriga lärokursens elever. 4-å rig

6-årig

realskola

flickskola

1939 Underbetyg i

Klass godkända

IS l 6 2S 2 8 3S 3 8 46 T56

79-9 69-3 63-6

Underbetyg i

godkända 1 ämne

flera ämnen

s:a

1 flera ämne ämn.

s:a

11-5 15-2 18-9

20-1 30-7 36-4

80-8 75-2 71-7 74-0 74-3

72-3 71-2 62-9 61-5 74-7

13-4 13-2 16-7 17-8 21-6

16-1 15-7 22 -5 19-7 22-0

5-8 11-6 11-7 8-2 4-0

11-7 131 14-6 18-8 3-3

19-2 24-8 28-3 26-0 25-7

27-8 28-8 37-1 38-5 25-3

8-6 15-5 17-5

För år 1939 har även underbetygsfrekvensen i de särskilda läroämnena undersökts; resultatet meddelas i bilagans tabeller 9 och 10. Den högsta siffran visar här tyska såsom första främmande språk. Medan klass l 7 har

38 6-2 % underbetyg av samtliga givna betyg i ämnet, är frekvensen redan i följande klass 12-6 % och i klasserna 3 7 och 4 7 15'9 samt 19-3 %. I 5 7 håller den sig alltjämt vid 19-0 % för att i klass 6 7 gå ned till 12-8 och i avgångsklassen till 0-7 %, varvid dock 6*9 % underbetyg givits i språkets skrivning. Även den 6-åriga lärokursen har den högsta underbetygs frekvensen i tyska. Här sätta svårigheterna in redan i klass 1 med 11-o % underbetyg, i klass 2 är siffran 21-5, den är något bättre i de följande klasserna men är i högsta klassen alltjämt 10-7 % med icke mindre än 32 % underbetyg i språkets skrivning. Även om det fåtaliga materialet i 6-årig lärokurs manar till stor försiktighet vid bedömandet av dessa procenttal, synes det dock sannolikt, att svårigheterna äro större i den 6-åriga än i den 7-åriga lärokursen. Vid jämförelse med realskolans 5-åriga linje visar den 7-åriga lärokursens 4 första klasser ganska likartad, ehuru i allmänhet något lägre underbetygsfrekvens, och vid jämförelse med realskolans 4-åriga linje gäller detsamma om den 6-åriga lärokursen. I realskolan framstod matematik såsom det för flickorna svåraste ämnet. I flickskolan, vars lärokurs här är mindre omfattande och mindre forcerad, synes ämnet vålla betydligt mindre svårigheter; det framstår dock näst tyskan såsom det för lärjungarna vanskligaste ämnet. I 7-årig lärokurs har det i klass 1 högsta underbetygsfrekvensen av samtliga ämnen, 7-3 %. Frekvenssiffran är i följande klass dock ej högre än 8-3 %, därefter bli procenttalen 12-6, 12-1 och 13-3 i klasserna 3, 4 och 5. I klass 6, där ämnet är tillvalsämne, är siffran 8-1 och i avgångsklassen 3-2. Matematik har här, om de särskilda betygen i tysk och engelsk skrivning icke räknas — de behöva i och för sig icke äventyra avgångsbetyget — den högsta underbetygsfrekvensen av samtliga läroämnen, trots att ämnet troligen tillvalts blott av de flickor, som ansett sig ha förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen däri eller särskilt haft behov av betyg i ämnet. Det fåtaliga materialet i 6-årig lärokurs tillåter väl inga säkra jämförelser; dock har matematiken i denna lärokurs i varje fall år 1939 icke vållat eleverna avsevärda svårigheter. Engelska framstår såsom det tredje ämnet i fråga om svårighetsgrad i 7-årig lärokurs, medan det står på andra plats i 6-årig. I klass 3 7 är underbetygsfrekvensen 6-0 %, i 4 7 8-5 och i 5 7 13-6 %. Därefter sjunker den till 7-1 och blir i avgångsklassen blott 0*3, varvid dock språkets skrivning visar siffran 4-5. I 6-årig lärokurs äro siffrorna från början nära nog lika; särskilt högstadiets siffror äro alltför osäkra för att medge jämförelser. I det hela är underbetygsfrekvensen i flickskolan i detta ämne lägre än i realskolan; flickskolans båda lärokurser visa ingen nämnvärd skillnad. Modersmålet har i klass l 7 en underbetygsfrekvens av blott 4-9 %. Siffran är högre i följande klasser: 5-6 i 2 7 , 5-2 i 3 7 och 6-5, den högsta förekommande, i 4 7 ; i 5 7 är den blott 2-9 och i 67 3-1. I avgångsklassen ha blott 0*4 % underkänts, samtliga i svensk skrivning. Den 6-åriga lärokursens siffror äro

39 6

ganska avvikande; här visar ämnet redan i klass l 9*3 %, och i de två följande klasserna håller sig underbetygsfrekvensen i det hela lika hög: 8*3 och 9*2 %; därpå blir den mycket låg. Tydligen har ämnet det undersökta året vållat svårigheter i början, säkerligen främst beroende på flickskolans kraftigt insättande krav på grammatiska kunskaper. Längre fram, sedan dessa svårigheter övervunnits, torde lärjungarnas större åldersmognad vara ägnad att verka gynnsamt på resultatet i ämnet. Underbetygsfrekvensen är i 5-årig realskola och i flickskolans 7-åriga lärokurs mycket lika; den 6-åriga lärokursen synes däremot i början ställa högre krav på lärjungarna än den 4-åriga realskolan, väl närmast emedan de måste följa den kurs, som bygger på undervisningen i klass l 7 . I övriga ämnen är underbetygsfrekvensen synnerligen låg. Om ämnena historia med samhällslära, geografi, psykologi och ekonomilära sammanföras, överstiger frekvensen i 7-årig lärokurs icke i någon klass 1 %, i 6-årig sker detta blott i klass 2. Sammanföras biologi, hälsolära, fysik och kemi, uppnås siffran 1*1 % i klass 5 7 , i övrigt understiger frekvensen 1 %; 6-årig linje visar här sammanlagt endast ett underbetyg. De sammanlagda underbetygsfrekvenserna visa givetvis samma bild som procenttalen för underkända; i det hela måste flickskolans underbetygsfrekvens betecknas som låg i förhållande till realskolans.

3 . Arbetsbördan. Undersökningar av arbetsbelastningen för lärjungar i olika skolformer ha företagits av ledamoten Hjärne och meddelats i särskild bilaga till skolutredningens betänkande (stat. off. utr. 1943:7). Av undersökningarna framgår, att de kvinnliga lärjungarnas läxläsningstider i högsta realskoleklassen och på gymnasiet äro högre än de manligas, även om skillnaden icke är påfallande stor. För den kommunala flickskolan visa dessa undersökningar lika hemarbetstider som för realskolan på lågstadiet men lägre tider på mellan- och högstadiet. På det åldersstadium, där arbetet i realskolan skarpes mest — i 16-årsåldern — visar flickskolan en tydligt lägre hemarbetssiffra, likaså i de klasser, som i åldershänseende motsvara gymnasiets lågstadium. Den sammanlagda arbetstiden blir så gott som genomgående lägre i flickskolan på grund av det lägre antalet lektioner i veckan i dess olika klasser. Skillnaden i lärjungarnas arbetsbelastning — oavsett skillnaden i läxläsningstid — kan illustreras genom en översikt av antalet lärotimmar i veckan samt av procenttalet undervisningstimmar i de vanligen läxfria övningsämnena av samtliga veckotimmar. En sådan översikt visar följande siffror för realskolan och flickskolans teoretiska lärokurs: 1 1

Jfr anm. sid. 11.

40 Procent t i m m a r i övningsämnen

Antal undervisning stimmar per vecka Klass 7-årig 5-årig realskola flickskola 1 2 max max max 6 min 7 min max

36 38 38 38 33 40 30 37

33-5 34-5 33-5 33-5 35 35 34-5 37-5 31 38 31-5 38-5

6-årig 4-årig realskola flickskola 38 39 34 41 30 37

34-5 33-5 35 35 34-5 37-5 31 38 31-5 38-5

7-årig 5-årig realskola flickskola 30-6 28-9 20-3

31-3 30-4 28-4

22-5 27-3 16-2 20-0

31-4 25-3 27-5 26-3 32-3 27-3 33-3

4-årig realskola

6-årig flickskola

26-3 25-6 22-0 26-5 16-2 20-0

27-5 28-3 31-4 25-3 27-5 26-3 32-3 27-3 33-3

På det lägre stadiet har flickskolan i det hela lägre veckotimtal och inom detta tal dessutom något högre procent övningstimmar. På mellanoch högstadiet blir flickskolans veckotimtal lika med realskolans eller till och med något högre, särskilt för flickor, som tillvälja ämnen med högt antal veckotimmar samt medtaga tilläggsämne; procenten läxfria övningstimmar är emellertid i dessa klasser under alla förhållanden avsevärt högre i flickskolan än i realskolan.

4. Elevernas tillämnade levnadsbanor. Då flickskolan i stort sett kan betraktas som en med den nuvarande realskolan parallell skolform, synes det sannolikt, att dess elever i det hela aspirera på samma slags sysselsättningar inom arbetslivet som de kvinnliga realskolabiturienterna. Men de mer omfattande lärokurserna i vissa ämnen i flickskolan och den starkare inriktningen dels på humanistiska studier, dels på förberedelse för arbete inom hemmet, kunna väl länkas svara mot en något olika inställning till framtidens arbetsuppgifter bland eleverna. En jämförelse mellan de uppgifter om tillämnad levnadsbana, som lämnats av flickor med realexamen å ena sidan och flickor med normalskolekompetens å den andra, synes därför kunna lämna vissa upplysningar om den roll, som de båda skolformerna spela för fördelningen av kvinnlig arbetskraft inom yrkeslivet. Till komplettering av uppgifter, som meddelats av 1938 års flickskolesakkunniga i deras utredning och förslag angående de kommunala flickskolornas organisation (stat. off. utr. 1939:39), ha vi i betänkande om sambandet mellan folkskola och högre skola (stat. off. utr. 1944: 21) samt i bil. tabell 1 lämnat en översikt av realexamensabiturienternas tillämnade levnadsbanor fram till år 1939. Ett kortfattat sammandrag av dessa uppgifter återfinnes i vårt betänkande om realskolan sid. 44 ff. Beträffande de kom-

41 munala flickskolorna ha vi i bilaga till här föreliggande betänkande, tabell 11, meddelat en jämförande översikt över de uppgifter om tillämnad levnadsbana, som lämnats av de kvinnliga lärjungar, vilka våren 1939 och våren 1943 avgingo dels ined realexamen, dels från kommunala flickskolor med godkänt avgångsbetyg, medförande s. k. normalskolekompetens; tilllika ha vi lämnat en översikt av samma uppgifter från de senare skolornas år 1944 avgående lärjungar. För att erhålla en klarare bild av lärjungarnas avsikter ha vi därvid sammanfört de uppgivna levnadsbanorna till större grupper, i den mån de innefatta likartade sysselsättningar. Sålunda ha till en grupp sammanförts studier vid gymnasier, seminarier i läroämnen och gymnastiska institut samt studier av konst och musik jämte studier av annan, icke närmare definierad art. Till en annan grupp ha förts utbildning vid handelsskolor och handelsgymnasier, arbete på kontor, i affärer, banker, försäkringsinrättningar och dylikt. Civila tjänstebefattningar vid post, telegraf, tull, järnvägar m. m. ha fått bilda en grupp. Studier vid tekniska institut och lantbruksskolor ha sammanförts med verksamhet i praktiska yrken, såsom hantverks-, bruks- och fabriksrörelse. Slutligen ha de praktiskhusliga levnadsbanorna sammanförts till en grupp: studier vid husmodersskolor, handarbets- och skolköksseminarier, husligt arbete i övrigt jämte sjuk- och barnavård. Till denna grupp ha också förts studier vid yrkes- och lärlingsskolor med hänsyn till att de flesta flickor kunna antagas här genomgå kurser i hushållsarbete, barnavård och sömnad. Gruppernas procenttal bli följande.

Tillämnad levnadsbana

Realexamen

Normalskolekompetcns

1944 Studier vid gymnasier, seminarier o. d Kontorsarbete och handelsskolor Civil tjänst Praktiska yrken Husligt arbete, sjuk- o. b a r n a v å r d . . . . Ingen uppgift lämnad

24 35 5 3 22 10

27 30 9 4 19 11

11 35 5 5 42 2

15 33 13 5 32 2

16 35 11 5 30 3

Till studier av olika slag

43 Flickskolans elever ha i större utsträckning än realskolans lämnat uppgift om tillämnad levnadsbana. Detta torde knappast kunna förklaras av att de med hänsyn till sin högre ålder skulle ha haft mer bestämda framtidsplaner, ty även av dem, som avgå med studentexamen, ha enligt den översikt, vi lämnat i vårt betänkande om gymnasiet, omkring 10 % underlåtit att lämna sådana uppgifter. Snarare beror flickskolans lägre procenttal här på noggrannare registrering vid skolorna, som vanligen väl uppehålla kontakten med avgångna lärjungar. Procenttalens jämförlighet minskas givetvis genom denna olikhet, och realskolans verkliga siffror få i allmänhet beräknas ligga något högre än de här uppgivna.

42 Såsom framgår av ovanstående sammanfattande översikt samt av bilagans mer utförliga uppgifter, ha i båda skolformerna år 1943 omkring 40 % av de efter slutad skolkurs avgångna lärjungarna tänkt ägna sig åt fortsatta studier av något slag; dessutom ha ytterligare några procent uppgivit sig ämna gå till sjukvård, vilket innebär en omfattande teoretisk och praktisk kurs vid sjuksköterskeskola. Men medan över 20 % av eleverna med realexamen ämnat sig till gymnasier, ha blott 6 % av flickskoleleverna tänkt sig denna väg, år 1944 blott 4 %. År 1939 gällde ungefär samma procenttal för övergång till gymnasiet, men i det hela gingo då omkring 45 % av flickskolans avgående elever till fortsatt utbildning, beroende på en tydligen tillfällig tillströmning till handelsskolor, medan realskolelevernas tal även då var omkring 40 %. Flickskolan framstår här, såsom också varit att vänta, som den skola, vilken oftast för sina elever ut direkt i arbetslivet eller till utbildning i något yrke. Tagas endast de lärjungar i betraktande, som uppgivit sig syfta mot något bestämt område inom arbetslivet, visar det sig, att flickskoleleverna oftare än realskoleleverna avse att skaffa sig särskild utbildning på området i fråga; tendensen att skaffa sig dylik utbildning synes vara i stigande. Handelsgymnasier och handelsskolor, lärlings- och yrkesskolor samt husmodersskolor ha år 1943 lockat 23 % av de från flickskolorna avgående men blott 11 % av dem, som avgå med realexamen eller respektive 36 och 23 % av dem, som valt vederbörande yrkesområden. För år 1944 äro flickskolans procenttal 22 och 34. I viss mån k a n detta bero på att flickskolans lärjungar oftast höra hemma i städer, där goda möjligheter till sådan utbildning finnas. Om några olikheter i fråga om den ekonomiska situationen föreligga, som skulle göra det lättare för flickskoleleverna att välja en längre utbildningstid, är icke möjligt att avgöra. I det hela går ju från båda skolformerna omkring samma procenttal till fortsatt utbildning, och de praktiska kurser, som flickskolans elever ägna sig åt, torde i allmänhet knappast vara mindre kostsamma än gymnasiestudier. Anmärkningsvärt synes vara, att fortsatt utbildning i husliga sysslor år 1943 lockat omkring 13 och år 1944 omkring 11 % av flickskoleleverna, vilka dock i skolan fått en icke obetydlig grundläggande skolning i dylika ting, medan av realskoleleverna blott omkring 2 % visat intresse för sådan utbildning. En viss skillnad mellan skolformerna framträder även i fråga om de praktisk-husliga levnadsbanorna. Här har skillnaden tidigare varit ännu starkare markerad. År 1939 ha av elever med realexamen 22 % och av elever med normalskolekompetens 42 % valt dylika banor; år 1943 voro procenttalen 19 och 30. I båda skolformerna har således tillströmningen till dessa levnadsbanor minskats. Minskningen beror främst på att den grupp lärjungar nedgått i antal, som uppgivit sig ämna gå till »hem och husligt arbete»; här ha procenttalen sjunkit från 12 till 8 i realskolan och från 14 till 8 i flickskolan. Av dem, som efter avlagd realexamen ämna övergå till

43 praktisk-husliga yrken, ha år 1939 43 %, år 1943 60 % tänkt sig någon form av utbildning; de flickor, som erhållit normalskolekompetens, visa för år 1939, 1943 och 1944 procenttalen 66, 74 och 76. Siffrorna torde få anses vittna om ökande målmedvetenhet och yrkesintresse hos vår tids kvinnliga ungdom. Bland dem, som uppgivit sig utan vidare utbildning ämna gå till »hem och husligt arbete», är säkerligen huvudparten av de flickor att finna, som sakna bestämda framtidsplaner eller vilja stanna i hemmet i avvaktan på giftermål. I fråga om den relativa storleken av denna grupp kan numera heller ingen skillnad konstateras mellan elever i realskolor och i flickskolor. En tydlig ökning kan i båda skolformerna spåras beträffande det antal elever, som ämnar gå till civila tjänstebefattningar. Procenttalen här voro år 1939 för både realskola och flickskola 5, men år 1943 för realskolan 9 och för flickskolan 13; år 1944 för flickskolan 11. Troligen kunna dessa siffror förklaras med hänvisning till kristidsorganens behov av tillfälliga tjänster. Ökningen motsvaras av en viss minskning i tillströmningen till handels- och kontorsyrken, särskilt tydlig i realskolan. Dessa yrken draga dock till sig drygt 30 % av båda skolformernas elever. Sammanfattningsvis kan sägas, att flickskolans avgående elever i långt mindre utsträckning än de flickor, som avlägga realexamen, övergå till högre studier vid gymnasium men i något större omfattning till studier vid seminarier i läro- och övningsämnen och i något flera fall till studier av annan art — vid folkhögskolor, korrespondensinstitut och dylikt. Bland dem, som vid skoltidens slut bestämt sig för inträde på någon bana i yrkes- och arbetsliv, välja relativt flera flickor från flickskola att först genomgå särskild yrkesutbildning vid handelsgymnasier och handelsskolor, lärlings- och yrkesskolor samt husmodersskolor. Vid sitt förberedande yrkesval visa flickorna från flickskola alltjämt tydligt större intresse för speciellt kvinnliga yrken såsom husligt arbete, sjuk- och barnavård, även om detta intresse i båda skolformerna på sistone blivit mindre utpräglat. En stor, i båda fallen procentuellt ungefär lika stor, kontingent går från dessa skolformer till kontorsyrken, en väsentligt mindre men på sistone särskilt i flickskolan ökad kontingent till civila tjänstebefattningar. Praktiska och tekniska yrken i övrigt locka blott ett fåtal flickor, ungefär lika stor procent från båda skolformerna. Trots den parallellitet, som i stort sett råder mellan realskolans och flickskolans lärokurser, och trots den begränsning i fråga om det fria valet av levnadsbana, som arbetsmarknadens behov och krav i realiteten medföra, visa sig således flickskolelevernas syftemål med sin skolutbildning vara i viss mån särpräglade. Om den kontingent flickor med realexamen frånräknas, som ämnar begagna sin examen såsom grund för studier vid gymnasier — för dessa är givetvis realskolan den normala grundskolan — sikta realskolans lärjungar i mindre utsträckning mot en kvalificerad yrkesutbildning än de flickor, som förvärvat normalskolekompetens, vilket möjligen

44 beror på att de senare ha bakom sig en delvis grundligare och mer omfattande förutbildning. De senare välja också alltjämt i något större utsträckning levnadsbanor, för vilka flickskolans mer praktiskt och husligt orienterande lärokurser bilda en lämplig grund. Den översikt, som ovan givits, berör icke de lärjungar, som avgått från den kommunala flickskolans praktiska linje. Dessa lärjungar äro alltjämt synnerligen fåtaliga, och några tillförlitliga procenttal för deras tillämnade val av levnadsbana kunna icke vinnas. I korthet kan konstateras, att under åren 1942, 1943 och 1944 57 eller 34 % av de 168 med fastställd kompetens från linjen avgångna ha valt någon form av fortsatt utbildning; till praktisk-husliga yrken och sjukvård ha gått 93 eller 55 %, till handel och kontorsarbete samt civil tjänst 49 eller 29 %, till praktiska yrken 6 eller 4 %, till seminarier och studier av skiftande art 18 eller 11 %\ 2 lärjungar ha icke lämnat någon uppgift. Enligt de uppgifter, vi i tabell 20 till vårt betänkande om realskolans praktiska linjer (stat. off. utr. 1945: 14) lämnat, ha av de 325 från praktiska mellanskolor med hushållsundervisning under åren 1937— 1940 utexaminerade lärjungarna 22 % uppgivit sig ämna gå till hemarbete, husligt arbete eller sömnad utom hemmet samt sjuk- eller barnavård, 74 % till kontor, affärer och civila tjänstebefattningar samt 4 % till studier eller arbete av annan art. Från flickskolans praktiska linje synas således väsentligt flera elever avgå till de levnadsbanor, för vilka dess utbildning närmast är avsedd att förbereda. 5. Ämnesdifferentieringen på flickskolans högstadium. Då 1927 års skolsakkunniga utformade den kommunala flickskolans undervisningsplan, sökte de att åt lärostoffets läggning och yttre anordning giva sådan gestaltning, att en vidgad tillämpning av den s. k. arbetsskolans ledande grundsatser bleve möjlig; de sökte således åstadkomma större samling i skolarbetet, starkare hänsynstagande till lärjungarnas individualitet och ökad självverksamhet hos dessa. Därvid läto de sig ledas av vissa av 1927 års riksdag framlagda riktlinjer för arbetet inom gymnasiet, enligt vilka för varje lärjunge de teoretiska undervisningsämnena skulle begränsas till en grupp fasta ämnen jämte ett obligatoriskt antal fritt tillvalda ämnen. Efter samråd med målsmän för flickundervisningen ansågo sig de sakkunniga kunna uttala, att även flickorna i de klasser av flickskolan, som närmast motsvara läroverkens högre gymnasieklasser, vore mogna för en sådan anordning och att denna borde inträda vid början av näst sista klassen. Sålunda föreslogo de efter mönster av det tillvalssystem, som fastställts för gymnasiet, för flickskolans båda högsta klasser ett system med 5 fasta ämnen jämte kristendomskunskap, nämligen modersmålet, ett främmande levande språk, historia med samhällslära, och under halva lärotiden hälsolära, under den andra hälften ekonomilära, samt utöver de fasta äm-

45 nena ytterligare tre ämnen, för varje elev fritt tillvalda bland de på klassernas timplan upptagna teoretiska ämnena; undervisning i sådant tillvalsämne skulle få anordnas, därest minst fem lärjungar i klassen anmält sig till deltagande däri. Riksdagen godtog i det hela den föreslagna anordningen, som fastställdes genom stadgan för kommunala flickskolor år 1928. Utöver de tre tillvalda ämnena erhöllo emellertid lärjungarna rätt att efter medgivande av kollegiet i sin kurs inrycka ytterligare ett teoretiskt ämne såsom tilläggsämne. För gymnasiets del har tillvalssystemet år 1933 förändrats sålunda, att ett antal fasta ämnesgrupper bildats, av vilka åtskilliga lagts tillrätta för speciella utbildningssyften. Förändringen befanns önskvärd med hänsyn till svårigheten för lärjungarna att genom fritt val bilda för olika syften lämpliga ämneskombinationer samt med hänsyn till rektorernas svårigheter att anordna undervisningen på lämpligt sätt med det stora antal ämnesgrupper, som uppkom. I flickskolan har emellertid tillvalssystemet bibehållit sin ursprungliga form. Möjligheterna att bilda olika ämnesgrupper äro där alltjämt mycket stora; inskränkningar i elevernas fria val ske endast genom bestämmelsen om visst minimiantal anmälda, för att undervisning i ett tillvalsämne skall få påbörjas, samt genom rektorernas rätt att av i praktiken ofrånkomliga schematekniska skäl undvika obekväma kombinationer. De svårigheter, som ledde till en förändring av tillvalsförhållandena på gymnasiet, ha i viss mån framträtt även i flickskolan. Att anordna ett för varje elev lämpligt och sammanhängande arbetsschema, vilken ämnesgrupp hon än valt, har i regel visat sig ogörligt; fria mellantimmar och utsträckande av dagsschemat utöver sju lektionstimmar för enskilda elever bli ofrånkomliga följder av systemet. Sammanställandet av för olika utbildnings- och verksamhetsformer lämpliga ämnesgrupper blev från början en svår och vansklig fråga, helst som arbetslivets och utbildningsanstalternas representanter i de flesta fall icke lämnade bestämda uppgifter om sina önskemål i detta hänseende. År 1941 utfärdade skolöverstyrelsen vissa anvisningar rörande för skilda syften lämpliga ämneskombinationer. På flera områden ha också mer preciserade uppgifter lämnats beträffande de förkunskaper, som anses erforderliga för anställning eller intagande i läroanstalter. Ehuru således fastare linjer skapats för elevernas ämnesval, begagna dessa ännu i hög grad möjligheterna att variera ämneskombinationerna. I skolöverstyrelsens statistik över de valda ämnesgrupperna finnas på teoretisk linje icke mindre än 55 olika kombinationer representerade. Härvid är dock att märka, att om i elevens ämnesval även inräknas det främmande språk, hon valt såsom fast ämne, ett annat fördelningssystem med lika många kombinationer uppstår, över de av skolöverstyrelsen registrerade grupperna fördela sig lärjungarna visserligen icke jämnt men dock utan påfallande stora anhopningar på vissa kombinationer.

46 Hur tillvalet skett under åren 1941, 1943 och 1945 har gjorts till föremål för en särskild undersökning, vars resultat meddelas i bilagan tab. 13—15. Siffrorna bli betecknande för 6-årsperioden 1940—1945, då såväl klass 6 7 —5 6 som 7 7 —6 6 undersökts och klass 77—66 i det hela representerar närmast föregående års val. Då de många ämnesgruppernas procenttal äro för små och splittrade för att medge en överblick över förhållandena, ha sammanställningar av olika slag gjorts. Tilläggsämnena redovisas icke genom den förda statistiken. I verkligheten torde det icke vara alldeles ovanligt, att en lärjunge utökar sin ämnesgrupp med ett tilläggsämne och sedermera erhåller tillstånd att rycka in detta i tillvalsgruppen med uteslutande av ett av de ursprungliga tillvalsämnena. De justeringar av sådant slag, som möjligen kunnat ske beträffande tillvalsgrupperna i klass 77 de nämnda åren, torde emellertid icke nämnvärt förändra bilden av ämnesvalet. Däremot är det givetvis en brist, att tilläggsämnena icke kunnat redovisas i sitt sammanhang med tillvalsämnena under dessa år. Definitiva procenttal för de elevgrupper, som till skoltidens slut studera varje särskilt ämne, ha således icke stått att vinna, och tilläggsämnenas betydelse för storleken av dessa grupper kan endast gissningsvis uppskattas. I nedanstående översikt av tillvals- och tilläggsfrekvensen för de särskilda ämnena äro procenttalen beräknade på hela antalet närvarande lärjungar i varje klass ifrågavarande hösttermin. Tillvalsämnen

1941 Franska... Geografi. . Psykologi. Matematik. Biologi.... Fysik-kemi

Tilläggsämnen

7'

6'

V

6'

V

35-4 36-9 25-8 55-0 35-7 36-4

31-3 35-4 33-3 55-4 33-9 37-0

29-6 36-5 33-2 52-1 40-6 37-5

25-9 37-4 37-2 55-8 35-4 39-1

27-6 42-2 36-3 54-7 41-8 38-3

29-4 34-9 43-8 53-7 44-5 40-5

V

9-4 4-5 7-2 7-9 7-0 60

9-5 6-4 10-8 8-6 5-7 8-1

Franskan såsom tillvalsämne har under perioden lidit viss minskning men visar uppgång under år 1945; omkring 35 % av flickskolans lärjungar läsa ämnet såsom tillvals- eller tilläggsämne. Geografi läses på samma sätt av omkring 40 %; någon avsevärd ändring av procenttalen har icke förekommit. Däremot kan en ökning på närmare 20 % konstateras beträffande psykologi, som numera läses av omkring 50 % av lärjungarna. Matematik läses i samma omfattning vid periodens slut som vid dess början; omkring 60 % tillvälja eller tillägga detta ämne. Biologi läses numera i större omfattning än tidigare. Ökningen under perioden uppgår till omkring 10 %, och nära 50 % läsa ämnet vid dess slut. Fysik—kemi uppvisar en mindre ökning om 5 % och läses numera av över 40 % av lärjungarna.

47 En översikt av de främmande språkens ställning på flickskolans högstadium kan lämnas efter samma principer som ovanstående. Den visar följande: (Jfr tab. 14 i bilagan.) Fast språk samt tillvalda språk 1941

1943 Tillagt språk

67 V

3 främmande språk (tyska, engelska, franska)

26-1

22-8

23-3

19-4

18-7

18-4

2 främmande språk (tyska-eng., tyska-fr., eng.-fr.) 1 främmande språk

57-8

59-2

54-0

56-3

49-2

45-8

16-1

18-0

22-7

24-3

32-0

35-7

tyeng. fr.

6-3 3-6 9-4

14-0 3-3 9-5

S:a

19-3

26-8

7 De lärjungar, som medtaga samtliga tre främmande språk i sin ämneskombination, äro numera mindre talrika än tidigare, 18 % mot 26 %. Likaså har procenttalet sjunkit för dem, som medtaga två språk, medan den grupp, som under de två sista åren i flickskolan icke tillvalt något språk, kraftigt ökats. Om hänsyn tages till den rätt stora grupp, som medtagit ett språk såsom tilläggsämne, kan det beräknas, att för närvarande omkring 30 % av eleverna läsa samtliga tre språk till skoltidens slut, medan 45 % läsa två språk och medan omkring 25 % endast läsa det fasta språket. Språkstudierna ha fått träda tillbaka främst för studiet av psykologi, men även för studiet av biologi och i någon mån fysik—kemi. Här torde en viss inverkan kunna spåras av sjuksköterskeskolornas önskemål om betyg i dessa tre ämnen hos aspiranterna på sjuksköterskeutbildning. Ehuru mycket varierande, ge ämneskombinationerna icke skäl för förmodandet, att flickskoleleverna i nämnvärd utsträckning skulle låta sitt ämnesval bestämmas av önskan att göra skolgången bekväm och lätt. Däremot spela praktiska hänsyn tydligen stor roll vid ämnesvalet. Att så många flickor tillvälja eller tillägga matematik, vilket ämne i realskolan har den högsta underbetygsfrekvensen bland flickor, visar, att flertalet flickskolelever icke vilja riskera de olägenheter, som i framtiden kunna följa av att deras skolkurs i ämnet varit mindre än realskolans. De i praktiskt hänseende användbaraste ämnesgrupperna visa högre deltagarantal än de mindre arbetskrävande, i den mån dessa äro mindre användbara i praktisk verksamhet. De tre främmande språken kombineras sällan med biologi eller fysik— kemi, oftare med geografi och psykologi och i störst utsträckning med matematik, även om på sistone denna kombination blivit något mindre vanlig. Även i tvåspråkskombinationerna dominerar matematiken såsom tillvalsämne, geografi och psykologi äro också rätt vanliga, och icke sällan förekomma biologi och fysik—kemi, dock icke gärna tillsammans med geografi. Undersökas kombinationerna mellan två ämnen, visar det sig tydligt, att

48 matematik oftast förbindes med fysik—kemi och rätt ofta även med biologi; just dessa tre ämnen bilda en avgränsad grupp, som numerärt blir den största med omkring 10—12 % av 1945 års elever. En kombination, som på sistone blivit tämligen vanlig, är biologi och psykologi. Mindre vanligt är att franska förbindes med biologi eller fysik—kemi. Vissa mindre vanliga kombinationer torde vid en del skolor uteslutas av schematekniska skäl. Rent humanistiska ämneskombinationer kunna icke bildas enligt för ämnesvalet gällande bestämmelser. Sammanräknas emellertid de lärjungar, som så långt möjligt hållit sig till det humanistiska studiet, genom att välja språk, geografi och psykologi, erhålles år 1945 i klass 67 såsom motpol till de 12 %, som valt rent naturvetenskapliga ämnen, en grupp på 16 %. En grupp på omkring 5 % bilda de, som valt psykologi, biologi och f y s i k kemi, väl närmast med tanke på sjuksköterskebanan. De tre språken och matematik ha här 8 % valt och ungefär lika många ha valt två språk, matematik och fysik—kemi. Med ett tilläggsämne — geografi, det tredje språket eller fysik—kemi — ge de båda senare grupperna goda möjligheter för inträde i gymnasium och även i civila tjänstebefattningar. I övrigt äro de särskilda grupperna små, icke överstigande 5 %, och peka icke hän på några bestämda verksamhetsområden men kunna genom tilläggande av något ämne ofta nog lätt sammanfalla med någon av nyssnämnda större grupper. I verkligheten begagna flickskolans elever i tämligen stor utsträckning rätten att lägga ett ämne till sin tillvalsgrupp. År 1944, det sista, från vilket uppgifter förelegat, ha i klass 6 7 —5 6 65-6, i klass 77—6G 52 % av lärjungarna ett tilläggsämne. Lärjungarnas kompetens får på detta sätt en vidare omfattning. Ytterligare en möjlighet finnes att utöka kompetensen genom fyllnadsprövning på liknande sätt som kan ske efter studentexamen. I vilken omfattning sådan prövning förekommer har icke särskilt undersökts; förhållandena synas i detta hänseende vara olika vid olika skolor. I varje fall har vid flickskolorna icke utvecklats ett så omfattande system med fyllnadsprövningar som vid gymnasierna. Säkerligen sammanhänger detta i viss mån med att tilläggsämnessystemet för flickskolornas del medför en för många tillräcklig möjlighet att utbygga kompetensen. Men i viss mån torde också kunna hänvisas till att i så ringa omfattning fasta linjer utformats beträffande olika verksamhetsområdens krav på specialkunskaper hos lärjungar från flickskola; många arbetsgivare godtaga säkerligen alltjämt normalskolekompetensen såsom en helhet utan att noggrannare undersöka, vilka ämnen som avslutats före näst högsta klassen. I andra fall har arbetslivet tvivelsutan ansett sig kunna godtaga även rätt olika ämnesgrupper som bakgrund för väntande uppgifter. Även om flickskolans tillvalssystem således icke medfört uppenbara olägenheter, torde det icke kunna sägas, att anordningen utfallit till alla delar lyckligt. Den tämligen förvirrade bild, som ämnesvalet i flickskolan trots allt ännu visar, och den alltjämt på många håll rådande ovissheten inom arbets-

49 livet om vilka ämnesgrupper som bäst lämpa sig för olika anställnings- och utbildningsformer, vittna om att en förändring på vissa punkter är önskvärd. Icke minst har det i praktiken visat sig innebära stora svårigheter för lärjungarna att redan efter klass 5 7 —4 6 träffa ett riktigt och lämpligt val bland skolans läroämnen. De förhoppningar, som i detta hänseende hysts beträffande gymnasiets lärjungar, ha knappast infriats; en tämligen stor osäkerhet i ämnesvalet har hos dem kunnat konstateras. Valet mellan latinoch reallinje sker visserligen på samma åldersstadium som flickskolans ämnesval, men det närmast jämförliga valet av ämnesgrupp sker först ett a två år senare. Det kan knappast anses troligt, att de yngre flickskoleleverna skulle kunna träffa ett säkrare val än de mer mogna gymnasisterna. Att ämnesvalet i flickskolan mera sällan justeras genom fyllnadsprövning, kan heller icke åberopas såsom bevis för en sådan större säkerhet vid valet; snarare vittnar detta förhållande om att flickskolans elever oftare rätta sina framtidsplaner efter det ämnesval, de från början gjort, och hellre avstå från en ny framtidsplan än underkasta sig den fyllnadsprövning, som den möjligen förutsätter. 6. Normalskolekompetensen. Såsom tidigare nämnts, medför godkänt avgångsbetyg från kommunal flickskolas teoretiska linje normalskolekompetens, d. v. s. samma rättigheter och förmåner som sådant avgångsbetyg, utfärdat vid statens normalskola. Anordningen har vidtagits för att bringa flickskolornas slutbetyg i ett bestämt förhållande till realexamensbetyget. I det hela har flickskolebetyget därigenom kommit att få samma formella värde som realexamen i arbetslivet och vid ansökan om inträde i högre utbildningsanstalter. Vissa olikheter föreligga dock. I bilaga 2 till 1938 års flickskolesakkunnigas betänkande (stat. off. utr. 1939: 39) har en jämförande översikt lämnats av den kompetens, som åtföljer såväl realexamen som flickskolebetyg från teoretisk och praktisk linje. En liknande översikt, avseende de nuvarande förhållandena, lämnas i bilaga till detta belänkande. På en av oss framställd fråga rörande de erfarenheter, som gjorts beträffande värdet av normalskolekompetensen i förhållande till realexamen, ha socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, skolöverstyrelsen och rikets allmänna kartverk förklarat sig föredraga normalskolekompetensen framför realexamen för kvinnliga befattningshavare, likaså överståthållarämbetet för polisärenden och en länsstyrelse; på andra håll anses kompetenserna i stort sett likvärdiga. Bland övriga myndigheter, institutioner och företag, som tillfrågats, ha försäkringstjänstemannaföreningen förklarat sig föredraga normalskolekompetensen, medan aktiebolaget nordiska kompaniet funnit flickor med realexamen mera lämpade för förvärvsarbete »genom specialisering på bekostnad av mera allmänbildande utbildning». Av 21 ge4—71C218

50 nom svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund tillfrågade företag ha endast 8 besvarat frågan, 5 av dessa föredraga normalskolekompetensen på grund av den större mognad och de bättre språkkunskaper, som av den garanteras, 1 föredrager realexamen och 2 ha icke funnit någon utpräglad skillnad. E n förfrågan rörande värdet av normalskolekompetens i jämförelse med studentexamen har besvarats av 8 av 21 företag; 6 finna studentexamen värdefullare, 1 har icke funnit nämnvärd skillnad, och 1 har förklarat normalskolekompetensen tillräcklig; av de förstnämnda 6 företagen betona 2, att elevernas större språkkunskaper ge studentexamen högre värde men att för allmänna kontorsgöromål båda kompetenserna synas vara likvärdiga. Sveriges industriförbund och svenska arbetsgivareföreningen ha uttalat, att de infordrade svaren bestyrka, att studentexamen skulle vara överlägsen normalskolekompetensen med hänsyn till kontorsarbetets behov av allmänbildning. Överståthållarämbetet har förklarat, att sökande med utmärkt avgångsbetyg med normalskolekompelens ställas före sökande med slätstruket studentbetyg. Bland de högre utbildningsanstalter, som vi tillfrågat om värdesättningen av normalskolekompetensen i förhållande till realexamen, har den förra befunnits överlägsen av 1 folkskoleseminarium, 1 småskoleseminarium, 1 handelsgymnasium, 1 handelsinstitut, tekniska skolan i Stockholm, samtliga skolköks- och handarbetsseminarier, samtliga sjuksköterskeskolor, socialpedagogiska seminariet och södra KFUK:s pedagogiska institut, musikhögskolan och postverkets undervisningsanstalt. Den senare föredrages av 2 småskoleseminarier, 1 handelsgymnasium samt socialinstitutet; 2 folkskoleseminarier framhålla, att realexamen är överlägsen i naturvetenskapliga ämnen, men ett av dessa anser tillika, att normalskolekompetensen är överlägsen i fråga om allmän medborgerlig bildning. Övriga tillfrågade läroanstalter jämställa i det hela kompetenserna, i den mån de över huvud kunnat redovisa någon erfarenhet av båda. De inhämtade uppgifterna ge ett visst intryck av att normalskolekompetensen visserligen formellt jämställes med realexamen men i verkligheten på åtskilliga håll värderas högre. Med hänsyn till utbildningstidens större längd och flickskolelevernas större mognad vid avgången från skolan är ett sådant förhållande icke ägnat att förvåna. Den uppfattning, som tidigare ofta uttalats från flickskolehåll, att kompetensen intar en mellanställning mellan real- och studentexamen, synes ha visst fog för sig, även om kompetensen står väsentligt närmare realexamen. Kritiska uttalanden om flickskolekompetensen saknas visserligen icke i de avgivna svaren. Önskemål om förstärkning av de matemalisk-naturvetenskapliga kunskaperna uttalas från många håll liksom även önskemål om ännu mer fördjupade språkkunskaper och om utökning av de tillvalda ämnenas antal. Den omständighet, som i princip borde givit anledning till miss-

51 tro mot flickskolekompetensen, avsaknaden av en slutexamen, som kan leda till jämn bedömning av elevprestationerna och garantera likvärdiga kunskaper vid olika skolor, har emellertid icke spelat någon roll vid de överväganden, som gjorts. Endast en läroanstalt, handelsgymnasiet i Gävle, har uttalat, att flickskolornas betygsskala är för hög, varför en del flickor, som intagits efter betyg, sedermera icke kunnat fullfölja studierna. Dock tillfogas, att misslyckandet ibland troligen berott på en ineffektiv arbetsmetod, då flickorna aldrig tvingats till den koncentration i arbetet, som en examen frammanar. Socialinstitutet i Stockholm och de tekniska gymnasierna synas även föredraga betyg, som kontrollerats genom likformig examen. I själva verket torde nog, särskilt bland de allmänna läroverkens representanter, den uppfattningen vara tämligen allmän, att flickskolan använder en högre betygsskala än realskolan. De bättre betygsresultaten med hänsyn till flyttning och godkännande i flickskolan kunna med viss rätt åberopas såsom stöd för antagandet; likaså den obetydliga procent lärjungar, som avgår ur skolans högsta klass utan att ha uppnått normalskolekompetens. Åren 1939, 1940 och 1941 voro, såsom framgår av tabell 5 i bilagan, dessa procenttal respektive 2*4, 2*1 och 2-6. I vårt betänkande om skolans betygssättning ha vi framhållit, att betyg, som icke genom någon form av jämförande prov hållas fast vid en viss norm, ha benägenhet att rättas efter den särskilda klassens medelnivå och i längden bli beroende av den allmänna begåvningshalten hos det elevurval, som står till buds vid den särskilda skolan. På orter, där även samrealskola finnes, får den kommunala flickskolan ofta nöja sig med ett i begåvningshänseende genomsnittligt något sämre elevmaterial än realskolan. Helt utan verkan på de fordringar, som ställas på lärjungarnas prestationer, och det omdöme, som skolan fäller om dem, kan detta förhållande icke vara. Att särskilt avgångsbetyget sättes med en viss mildhet, är troligt; det gäller ju att ge lärjungarna en så god start som möjligt för den kommande livsuppgiften, och där läraren icke kan falla tillbaka på ett likformigt examensprov och på för hela landet giltiga bedömningsprinciper, kan hans naturliga välvilja gentemot eleverna tillika med hänsynen till hemmens reaktion lätt komina honom att pressa ned sina krav för godkännande mer än vad som egentligen bort ske. Ju mer isolerad en skola är och ju fåtaligare lärjungar den arbetar med, dess större blir faran för att skolan utbildar en egen betygsskala och successivt låter fordringarna sjunka; de minsta kom munala flickskolorna ha här säkerligen en svår ställning. Helt okontrollerad är emellertid flickskolans betygsskala icke. Oavsett att skolorna stå under inspektion av skolöverstyrelsen på liknande sätt som realskolorna, äro de skyldiga att årligen i redogörelsen meddela betygsfördelning och medelbetyg i förra årets avgångsklass. Det är uppenbart, att härigenom åtminstone en sådan höjning av betygsskalan kan kontrolleras, som kommer medelbetyget att höja sig märkbart utöver det för andra skolor

52 normala. De högsta betygsgraderna synas heller icke i flickskolorna förekomma i nämnvärt större utsträckning än i andra skolor. Om, såsom överståthållarämbetet framhåller, höga betyg från flickskolan värderas högre än slätstrukna studentbetyg, vittnar detta också om goda erfarenheter av flickskolans förmåga att rätt värdesätta duglighet hos lärjungarna. Däremot ger betygsfördelningssiffran föga möjlighet att bedöma, om gränsen för godkännande dragits på lämpligt sätt. Att exempelvis underbetygsfrekvensen är liten, medan siffran för enkelt godkännande är hög, kan lika väl bero på att utkuggning tidigare skett i stor utsträckning och att fordringarna på kvalitetsprestationer äro höga, som på alt elevmaterialet är slätstruket och fordringarna för enkelt godkännande låga. Icke heller i detta hänseende saknar emellertid flickskolan helt korrektiv mot förskjutning uppåt av betygsskalan. Vid övergång till gymnasium från dess tre högsta klasser få flickskolebetygen i de flesta ämnen tillgodoräknas på samma sätt som realskolans betyg. Det har i regel visat sig, att flickskolorna äro mycket angelägna att taxera sina lärjungars möjligheter på riktigt sätt, så att skolan icke utsattes för bakslaget att få sina forna elevers kunskapsstandard underkänd av gymnasiets lärare. Särskilt i skolor, som årligen regelbundet överlämna en grupp lärjungar till gymnasiet, kan betygsskalan icke undgå att i hög grad påverkas av de fordringar, som ortens allmänna läroverk ställer. I förhållande till betygen från realexamen ha för övrigt flickskolebetygen den fördelen, att de givas åt mer mogna elever och baseras på en långvarigare och därför i allmänhet grundligare inövad lärokurs. I de flesta fall borga betygen för en kunskapsstandard, som icke ligger under realexamens; de ojämnheter i bedömningen, som kunna råda mellan olika flickskolor, framträda i praktiken mindre tydligt. De vid våra förfrågningar redovisade erfarenheterna vittna icke om något föreliggande behov att vinna en utjämning av flickskolornas belygsskalor; även under nu rådande förhållanden åtnjuta flickskolans avgångsbetyg förtroende hos allmänheten. Förslag om utjämningsåtgärder i form av examensprov eller möjligen någon form av standardprov av liknande art som de, vilka för närvarande prövas inom folkskoleväsendet, förefalla under sådana omständigheter icke påkallade. Emellertid bör betonas, att den stadga, flickskolans betygsskala nu äger, nära sammanhänger med skolans ställning såsom parallellform till realskolan med viss anslutning till gymnasiet och med en lärogång, vars längd och större grundlighet medföra vissa garantier för en med realskolans jämförlig kunskapsstandard. En examensfri skolform, som stode mer isolerad i s k o ^ s t e m e t och icke hade intresse av att fortlöpande jämföra sina resultat med andra skolformers, skulle säkerligen rätt snart finna det svårt att hålla en jämn och med dessa andra skolors likvärdig betygsstandard. Om ojämnheter i elevbedömningen således för närvarande icke spela någon större roll för värderingen av flickskolans avgångsbetyg, kan i stället en

53 annan omständighet med liden komma att vålla svårigheter av liknande art. Själva normalskolekompetensen är på grund av det rådande tillvalssystemet i viss mån oenhetlig och i enskilda fall olikvärdig. Det måste för flickskolelevernas fortsatta studier och även för deras insats i praktiskt arbete av olika slag innebära vissa olägenheter, att några av skolans läroämnen avslutats två år före avgången. Då här i olika fall är fråga om olika ämnen, blir det svårt att jämföra de enskilda elevernas kunskaper och bedöma deras möjligheter. I de tidigare avslutade ämnena kan icke garanteras, att realexamens standard uppnåtts. Med de mångskiftande tillvalsmöjligheter som finnas, kan den enskilde arbetsgivaren icke så lätt överblicka, vilken kunskapsstandard ett individuellt avgångsbetyg i sina detaljer vittnar om. Många institutioner ha visserligen såsom villkor för intagning uppställt bestämda ämneskombinationer, men det finnes skäl att antaga, att man inom arbetslivet i det hela ännu knappast hunnit orientera sig beträffande normalskolekompetensens nya karaktär. Generella omdömen om normalskolekompetensen i förhållande till realexamen, såsom »sämre kunskaper i matematik och fysik» eller »bättre kunskaper i främmande språk», synas vittna om alt man på många håll ännu bibehåller den uppfattning av kompetensen, som rådde före 1928. Numera läsa omkring 60 % av flickskolans elever en lika omfattande kurs i matematik som realskolans och nära 50 % större kurser i fysik och kemi, medan över 50 % sakna kunskaper i franska och omkring 25 % fört endast ett främmande språk helt fram till — och utöver — realexamensnivån. Allt eftersom erfarenheterna av denna konstitutiva oenhetlighet i den kunskapsstandard, som normalskolekompetensen innebär, bli mer allmänna, kunna omdömena om kompetensens värde förändras. Det lider intet tvivel, att en större enhetlighet hos kompetensen eller i varje fall klarare linjer i fråga om de olikheter, som förefinnas, skulle stärka dess anseende hos allmänheten. Visserligen inskränkes därmed den möjlighet till individualisering av studiearbetet, som så ivrigt eftersträvades vid tiden för flickskolans upprättande. Men det torde genom de gångna årens erfarenheter få anses styrkt, att denna strävan lett till en alltför långt gående differentiering. Inom gymnasiet måste redan i början av 1930-talet en viss standardisering av ämnesvalet genomföras, och vi ha för denna skolform föreslagit en ytterligare inskränkning av valmöjligheterna. Elever och målsmän ha icke funnit sig tillfreds med den specialisering av studierna, som nu måste ske två år före studentexamen; de vilja så länge som möjligt hålla olika utvägar öppna för ett framtida val av levnadsbana. Det alltför tidiga avskiljandet av vissa ämnen ur den enskilde lärjungens skolkurs har lett till tämligen omfattande kompletterande studier efter examen. Om således gymnasisterna i 17—18-årsåldern i det hela ännu icke känna sig mogna för en starkare specialisering av studierna, kan det icke antagas, att flickskoleleverna, som skola genomföra en liknande specialisering i 16-

54 årsåldern, ha större förutsättningar att träffa ett gott ämnesval. I verkligheten visar också valet en rätt förvirrad bild av olikartade kombinationer. Det har även visat sig, att specialiseringen av studierna i allmänhet knappast lett till den ökade effektivitet i arbetet och den större fördjupning i kunskaperna, som systemets upphovsmän hoppats på. De flesta flickor äro icke mogna för att rätt begagna de möjligheter till inträngande och självständiga studier, som systemet erbjuder. Det splittrade dagsschema med insprängda fria mellantimmar, som med nödvändighet blir gällande för den enskilde eleven, gör det också svårt att utnyttja fritiden till sammanhängande studier; de mindre intresserade frestas att ta hela skolarbetet lättare.

7. D e n praktiska linjen. Redan i den diskussion, som föregick 1927 års skolreform, hade framhållits, att det praktiska arbetet borde få större utrymme inom mellanstadiets undervisning än dittills varit fallet. Därvid hade även upptagits frågan om realskolans differentiering i teoretisk och praktisk riktning, och 1927 års skolsakkunniga hade anbefallts att inkomma med utredning, huruvida och i vilken utsträckning praktiska bildningslinjer kunde anordnas på realskolans åldersstadium. Vid uppgiften att utforma en organisation av kommunala flickskolor togo dessa sakkunniga i betraktande även frågan om en liknande differentiering av den speciella flickskolan, särskilt med hänsyn till att flickskolans och realskolans bildningsmål i viktiga delar ansågos sammanfalla. Även den kvinnliga ungdomen, uttalade de sakkunniga, hade behov av en högre skolbildning, som utan att vara direkt yrkesinriktad dock i ej alltför ringa utsträckning toge sikte på det praktiska livets krav, och det vore naturligt, att hänsyn toges till detta behov i en skolform, som vore avsedd att tillgodose denna ungdoms speciella intressen. En lämplig form för realiserandet av önskemålet vore en uppdelning av flickskolans högsta stadium på en teoretisk och en praktisk linje. De sakkunniga förutsatte, att en sådan uppdelning skulle komma till stånd även vid statens normalskola för flickor och att avgångsbetyg från skolan skulle medföra dels teoretisk, dels praktisk kompetens, motsvarande teoretisk och praktisk realexamen; rätt att utfärda avgångsbetyg med dylik kompelens borde de kommunala flickskolorna få sig tillerkänd. Beträffande den behörighet, som genomgång av praktisk linje skulle medföra, föreställde sig de sakkunniga, att linjen skulle kunna lämna en tillfredsställande förbildning för inträde exempelvis i skolköks-, lanthushållnings-, trädgårdslärarinne-, kindergartens-, slöjdlärarinne- samt sjuksköterskekurser; för kvinnliga ledare av kommunala ålderdomshem och andra hjälpanstalter borde den även ge lämplig förbildning, och den borde kunna bli av synnerlig betydelse för många av det praktiska livets mer eller mindre organiserade uppgifter i hem och samhälle.

55 I enlighet med de sakkunnigas förslag för flickskolans huvudform fastställdes i stadgan för kommunala flickskolor, att differentieringen på teoretisk och praktisk linje skulle omfatta de två högsta klasserna. En kommunal flickskola kan enligt stadgan vara anordnad med både teoretisk och praktisk linje eller med endera linjen. Där praktisk linje finnes, skall tillfälle beredas till undervisning i minst tre av de i normalundervisningsplanen upptagna praktisk-husliga ämnena; dessa äro som tidigare nämnts, sömnad (större kurs), vävning, hushållsgöromål (större kurs), barnavård och trädgårdsskötsel. I jämförelse med de praktiska mellanskolorna med hushållsutbildning ger flickskolans praktiska linje en betydligt mer omfattande kurs. En allmän jämförelse är här icke möjlig, då de vid mellanskolorna tillämpade timplanerna inbördes äro alltför olika. Förhållandet mellan teoretiska och praktiska ämnen kan dock i korthet åskådliggöras med hjälp av den översikt, som lämnats i vårt betänkande rörande realskolans praktiska linjer (stat. off. utr. 1946: 14) sid. 35. Då mellanskolorna samtliga bygga på 6-årig grundskola, har endast flickskolans 6-åriga lärokurs medtagits vid jämförelsen. P r a k t i s k mellanskola, hushållsteknisk linje

Teoretiska läroämnen Praktiska läroämnen husliga) övningsämnen

K o m m u n a l flickskola, 6-årig lärokurs med praktisk linje

Max.

Min.

Max.

Min.

38 25

23-5 20

45 41

43 41

(praktisk-

Såsom en jämförelse av minimisiffrorna visar, är den praktisk-husliga utbildningen i flickskolorna av väsentligt större omfattning än i de praktiska mellanskolorna. Den praktiska linjen hälsades på många håll såsom en värdefull och löftesrik nyhet inom flickskolan. Men förväntningarna ha endast i ringa grad infriats. Ingen kommun har vågat anordna en flickskola med enbart praktisk linje; av nuvarande 47 skolor ha blott 17 vid sidan av den teoretiska sådan linje, överallt, där den praktiska linjen finnes, har den, såsom tidigare anförda siffror utvisat, från elevernas sida rönt klen anslutning. Icke alltid har det för anordnande av undervisning på linjen erforderliga minimitalet av 5 lärjungar stått att uppbringa, varför linjen emellanåt vid en del skolor varit representerad endast av den ena årsklassen. För arbetslivet har den i realiteten förblivit så gott som betydelselös. Den praktiska linjen vid flickskolan befinner sig alltså i ungefär samma läge som de hushålls tekniska linjerna vid realskolorna och de fristående praktiska mellanskolorna med samma utbildningsmål. I vårt betänkande om de praktiska linjerna i realskolan ha vi konstaterat, att av de i det hela mycket fåtaliga lärjungar, som välja hushållsteknisk utbildning — 348 fall

56 ha undersökts från åren 1937—1940 — blott 25 % ämnat sig till husligt arbete, sömnad, sjuk- eller barnavård, medan 71 % ämnat sig till kontor, affärer och lägre tjänstebefallningar och 4 % till någon form av högre studier; inom den förra gruppen ha nära hälften eller 10 %, inom den senare 21 % ämnat meritera sig på det valda yrkesområdet genom fortsatt utbildning. Flickskoleleverna från praktisk linje visa såsom tidigare nämnts något starkare inriktning på huslig-praktiska banor: 55 % ha ämnat välja dylika banor, medan 30 % valt kontorsarbete, 4 % andra praktiska yrken och 11 % högre studier. Om förklaringen till nämnda förhållande vid realskolans hushållslinjer ha vi i nyssanförda betänkande gjort vissa förmodanden. Beträffande flickskolans praktiska linje kunna åtskilliga orsaker antagas vara verksamma. En förklaring till att de flesta kommuner icke ansett sig kunna anordna sin flickskola med praktisk linje, är otvivelaktigt den förhållandevis stora kostnad, som undervisningslokaler och undervisningsmateriel för linjen betinga. På flera håll ha väl också genom yrkes- och lärlingsskolor erbjudits möjligheter till huslig utbildning för ortens kvinnliga ungdom, som kunnat anses tillräckliga. Den praktisk-husliga utbildningen på linjen är icke i alla avseenden lämpligt anpassad efter yrkeslivets krav. Sålunda torde den tämligen omfattande kursen i vävning, 12 veckotimmar, i kompetenshänseende vara av tämligen ringa värde. Detsamma kan i viss mån sägas om ämnena barnavård och trädgårdsskötsel, särskilt som det visat sig svårt att anordna effektiv undervisning i dessa båda ämnen; även lärarfrågan har här varit svårlöst. Ämnena ha också förblivit praktiskt taget orepresenterade vid de praktiska linjer, som upprättats. De sakkunnigas förhoppning, att statens normalskola skulle utrustas med praktisk linje och kunna utfärda ett förebildligt kompetensbetyg från denna, har heller icke galt i uppfyllelse. Lärjungar, som utexamineras från praktisk linje, erhålla således icke »normalskolekompetens». Varje kommunal flickskola med dylik linje får visserligen rätt att utfärda betyg med viss angiven kompetens, densamma för alla befintliga linjer. Men bland arbetsgivare och inom de institutioner, som mottagit sökande med betyg från linjen, har avsaknaden av normalskolekompetens i många fall väckt tvekan och misstro. Obestridligt är också, att den teoretiska kunskapsutrustningen är väsentligt mindre omfattande hos lärjungar från praktisk linje. Dessa ha läst flickskolans fullständiga kurs endast i de sex fasta ämnena: kristendomskunskap, modersmålet, ett språk, historia med samhällslära samt hälsolära och ekonomilära; i övriga teoretiska ämnen ha de avslutat sina studier i och med klass 5 7 (46), men i den mån de valt den större kursen i hushållsgöromål, ha de fått något vidgade kunskaper i kemi. Dessutom ha de haft möjlighet att välja ett tilläggsämne. Åtskilliga av de institutioner, för vilka de sakkunniga nämnt utbildning vid praktisk linje såsom lämplig förbildning, ha också ställt sig avvisande eller tvekande till önskemålet om godtagande

57 av avgångsbetyg från linjen såsom inträdesvillkor. Detta gäller skolköksseminarierna och flera sjuksköterskeskolor. Även där betyget godtages, såsom numera sker vid de nämnda anstalterna, berättigar det i praktiken icke till någon framskjuten plats bland de sökande. Lärjungar med avgångsbetyg från linjen ha således ofta nog fått göra bittra erfarenheter i fråga om betygets praktiska värde, vilket givetvis avskräckt andra lärjungar från att välja denna studieväg. För övrigt har säkerligen den praktiska linjen vid flickskolan i likhet med de inbyggda praktiska linjerna vid realskolorna i allmänhetens ögon fått en viss prägel av mindervärde av den anledningen, att elever, som uppenbart misslyckats i sina teoretiska studier, emellanåt sökt sig över på denna linje. Misstanken att lärjungar, som förete avgångsbetyg från linjen, höra till en i begåvningshänseende svagare kategori har i sin mån minskat dess möjligheter att vinna förtroende och uppskattning bland allmänheten. Den främsta förklaringen till linjens misslyckande torde dock vara, alt den vid jämförelse med såväl flickskolans teoretiska linje som den vanliga realskolan erbjuder alltför snäva möjligheter vid yrkesvalet. Endast efter prövning i flera ämnen kan en elev med avgångsbetyg från linjen vinna inträde i gymnasium och liknande läroanstalter. Främst torde det här framstå som en olägenhet, att handelsgymnasierna icke äro tillgängliga för de från linjen avgående. I konkurrensen om kontorstjänster av enklare art liksom vid ansökan om inträde vid skolköks- och handarbetsseminarier samt sjuksköterskeskolor gäller som nämnts avgångsbetyg från teoretisk linje i realiteten mer än betyg från praktisk linje. Omkring 75 % av de avgående flickskoleleverna ämnar sig för närvarande till dylik utbildning eller dylika levnadsbanor. Visserligen kan det synas, som om de återstående 25 %, som ämna sig till lantbruk, hantverk, husmodersskolor och andra hushållskurser eller som tillsvidare tänka stanna i hemmet, skulle erbjuda en tillräcklig rekryteringsbasis för linjen. Men det är en inom alla skolformer konstaterad företeelse, alt hemmen och de unga själva så länge som möjligt vilja hålla alla utvägar öppna för det slutgiltiga yrkesvalet. En utbildningsväg, som avstänger vissa sådana utvägar, blir begärlig blott för lärjungar, som antingen ha mycket bestämda framtidsplaner och äro fullt klara beträffande sina egna anlag och intressen eller också finna sig ofrånkomligen ur stånd att aspirera på vissa levnadsbanor på grund av bristande teoretisk begåvning. Båda dessa lärjungegrupper äro procentuellt små; framtidsplanerna äro mestadels ända upp i avslutningsklassen odeciderade och växlande med konjunkturerna inom arbetslivet, och hoppet att uppnå den i första hand önskade kompetensen vill man ogärna släppa; den, som finner sig oförmögen att nå detta mål, slutar i de flesta fall hellre skolgången i förtid för att söka sig ut i avlönat praktiskt arbete. En omständighet, som väl enligt mångas mening borde tala till förmån för flickskolans praktiska linje, är, att den lämnar en relativt grundlig praktisk

58 »husmodersutbildning», som kan komma till god nytta, när flickorna senare i livet ingått äktenskap. Men såsom den lämnade översikten av flickornas tillämnade levnadsbanor visat, rikta sig den kvinnliga ungdomens framtidsplaner numera endast i ringa utsträckning omedelbart mot äktenskap och husmodersuppgifter. Det må vara riktigt, att tanken på ett kommande giftermål i många fall gör hemmen och de unga själva obenägna att nedlägga kostnader och arbete på långvarig och grundlig utbildning i något yrke liksom att denna tanke även avleder många unga kvinnors intresse och uppmärksamhet från det valda yrkesområdets karriärmöjligheter och kommer dem att nöja sig med underordnade rutintjänster. Men för skolutbildningen gälla icke sådana synpunkter. Såväl hemmen som de unga själva räkna i allmänhet bestämt med åtminstone någon tids självförsörjande yrkesarbete före inträdet i äktenskap. Den ledande synpunkten vid valet av utbildning blir därför att finna en lärokurs, som kan leda till självförsörjning så snabbt och säkert som möjligt — realexamen blir på grund härav för många mer lockande än normalskolekompetensen, och flickskolans teoretiska linje blir mer lockande än den praktiska. Behovet av utbildning för husmodersgärningen blir för de flesta aktuellt först långt efter skoltidens slut i samband med giftermålet; då så sker, fällas väl emellanåt bittra ord om skolutbildningens otillräcklighet i nämnda hänseende, men mödrarnas personliga erfarenheter av bristande förberedelse för arbetet i det egna hemmet avhålla dem i regel icke från att för döttrarnas del sätta möjligheterna till självförsörjning i främsta rummet. Beträffande den praktiska linjens utsikter att i framtiden vinna större anslutning är det svårt att göra mer bestämda antaganden. En utvidgning av möjligheterna att vinna en god och säker försörjning genom yrkesarbete på det husliga området skulle givetvis verka i denna riktning; yrkesvalet bleve därigenom mindre snävt begränsat. Otvivelaktigt förefalla för närvarande löne- och anställningsförhållandena, vad flertalet husliga tjänster beträffar, föga lockande för flickor, som bakom sig ha den kommunala flickskolans långvariga skolgång och möjligen också en senare vunnen yrkesutbildning. De befattningar såsom föreståndarinnor för ålderdomshem och andra hjälpanstalter, till vilka 1927 års sakkunniga hänvisade, liksom de senare tillkomna hemsystertjänsterna, föreståndarinnetjänsterna för skolbespisning m. m. äro både vad löner och utbildning beträffar anpassade för sökande med utbildning av mer rutinmässigt tränande, mindre teoretisk art. Nya tjänster på socialvårdens område, såsom kuratorsbefattningar av olika slag, fordra å andra sidan en mer omfattande teoretisk förbildning än den praktiska linjen för närvarande ger. I vad mån sådana förhållanden kunna förändras, kan för närvarande icke överblickas. För att den praktiska linjen, såsom meddelande viss »husmodersutbildning», skall kunna erhålla ett högre värde i allmänhetens ögon, erfordras främst en i viss mån ändrad inställning hos den allmänna opinionen i fråga

59 om arten av flickornas skolutbildning. Strävan att göra de unga självförsörjande måste kompletteras med en medveten strävan att göra dem skickade att i framtiden väl fullgöra värvet såsom husmödrar. Även här förefaller den framtida utvecklingen oviss. Det synes emellertid knappast lämpligt att med hänsyn till den praktiska linjens nuvarande ringa frekvens och ovissa framtidsutsikter helt utdöma den såsom betydelselös. Vid närmare undersökning förefaller nämligen den kritiska inställningen till den utbildning linjen ger icke särskilt starkt grundad. Att stämpla den såsom en utväg för mindre väl begåvade är säkerligen i det hela föga berättigat. I verkligheten innefatta dess praktiska ämnen ett icke obetydligt mått av teoretiskt kunskapsstoff — fysik och kemi, näringsoch födoämneslära, redskaps- och materiallära — vilket för att rätt tillgodogöras kräver vissa intellektuella förutsättningar. Någon allmän lättnad i skolarbetet uppnås icke genom att välja praktisk linje; tvärtom framstår denna väg som tämligen arbetstyngd och fysiskt tröttande. Den kompetens, vartill linjen leder, synes heller icke vara särskilt lätt att uppnå. Medan åren 1939—41 i genomsnitt föga mer än 2 % av lärjungarna i högsta klassen av teoretisk linje avgingo utan att ha erhållit normalskolekompetens, lämnade respektive 7-0, 6*5 och 7*0 % av eleverna i högsta klassen av praktisk linje skolan utan att ha tillerkänts fastställd kompetens. Men eleverna finna i allmänhet stor tillfredsställelse i det aktiva, självständiga arbete, som dominerar på linjen. Pedagogiskt sett torde den få betecknas som värdefull. Uppenbart synes dock vara, att vid utformningen av linjen de teoretiska och praktiska kursmomenten icke blivit helt lämpligt avvägda gentemot varandra. Den teoretiska utbildningen har blivit för svag. Den praktiska har drivits långt i grundlighet, men förmår dock icke kompensera bristen på teoretisk utbildning i sådan utsträckning, att kompetensvärdet av avgångsbetyg från linjen i praktiken har kunnat vinna erkännande såsom likvärdigt med betyg, som innefattar vanlig normalskolekompetens. Praktiska utbildningsanstalter anse sig i det hela vara mer betjänta med en förbildning av sådan art, att den kan läggas till grund för en effektiv och koncentrerad yrkeskurs; främst skatta de härvid teoretisk förbildning, i vissa fall kompletterad med praktisk träning inom arbetslivet. Med ett mindre mått av praktisk utbildning och en något starkare teoretisk kurs hade säkerligen linjens konkurrenskraft gentemot den teoretiska linjen blivit större, utan att dess svårighetsgrad nämnvärt ökats. Båda linjerna hade således bort leda till ett slutresultat, vilket uppenbarligen kunnat godtagas såsom likvärdigt vid inträde på långt flera arbetsområden än nu är fallet.

IV. Flickskolans uppgift såsom särskild utbildningsväg inom enhetsskolan. 1. Flickskolans särprägel. Frågan, om en särskild utbildningsväg för flickor av den högre flickskolans art hade något berättigande inom svenskt undervisningsväsen, framkom först sedan allmänna skolor av real- och mellanskoletyp i början av 1900talet öppnats för flickor. Den tidigare diskussionen i flickskolefrågan hade gällt kvinnans möjligheter till högre teoretisk utbildning över huvud. Härvid hade flickundervisningens förespråkare först haft att besegra motståndet från de håll, där man i ökade kunskaper hos kvinnan sett en fara för familjeliv och familjebildning, en ödesdiger splittring av den intressesfär, som ansågs naturlig för kvinnan. Gentemot dessa farhågor hade framhållits, att gedigen kunskap och vidgad utblick över kulturlivet måste bli icke en negativ utan en positiv faktor i hemlivet, då kvinnorna finge bättre insikt i frågorna om hemmets skötsel och barnens fostran och med större förståelse kunde stödja mannens arbete och strävan. I den mån som hemmets arbetsområde minskades, medan nya arbetsmöjligheter öppnades för kvinnan inom yrkeslivet, tillkom såsom ett — visserligen från början icke särskilt starkt understruket — argument hänvisningen till det värdefulla i att de kvinnor, som icke kunde få sysselsättning inom hemlivet, finge sådan utbildning, att de kunde försörja sig i ett yrke och undginge att falla samhället till last. I viss mån vände sig också flickundervisningens förespråkare mot den något ytliga utbildning i levande språk, som ansågs spela en alltför stor roll i den traditionella flickuppfostran; de krävde större grundlighet, starkare inriktning på nyttigt och värdefullt kunskapsstoff. Anmärkningsvärt är emellertid, såsom icke minst framgår av den utredning av frågan, som i anledning av 1938 års flickskolesakkunnigas förslag verkställdes av undervisningsrådet Alice Quensel 1 , att de båda argument, som senare i hög grad dominerat i debatten: behovet av särskild utbildning för hemmets värv och behovet av förutbildning för yrkeslivet, ännu icke spelade någon huvudroll i det senare 1800-talets flickskolediskussion. Dessa utbildningsfrågor ansågos ligga utanför eller ovanför den egentliga flickskolans uppgift. Flick1

Alice Quensel, Svensk flickskola, Sthlm 1942.

61 undervisningens syfte liksom gossundervisningens — med undantag av det högsta gymnasialstadiets — ansågs vara att meddela allmänbildning. Med detta ord avsågs en utveckling av individens intellektuella, estetiska och etiska krafter till allsidighet och harmoni, men skolans uppgift begränsades väsentligen till att beröra den intellektuella sidan av själens odling. Mot sekelslutet uppmärksammades även i viss mån den fysiska fostran. Flickskolans förespråkare hävdade härvid, att flickornas intellektuella möjligheter, förut försummade, borde få utvecklas, alt de själva hade rätt till sådan utveckling och att den även vore ett samhällsintresse, icke minst med hänsyn till kvinnans växande behov av försörjningsmöjligheter utanför hemmet. Flickskolan framstod därför främst som en teoretisk skola, avsedd att med hjälp av vedertaget kunskapsstoff ge formell bildning såsom grund för personlig utveckling och mognad. I den mån så erfordrades, ansågs den böra kompletteras med ett högstadium, motsvarande gymnasiet, och den ansågs heller icke böra alldeles förbise den praktiska förberedelsen för hemmets värv — i varje fall pläderades för en på det nyttiga och användbara inriktad undervisning i kvinnliga handarbeten. Helt stöpt i samma form som gossskolan ansågs den således icke böra vara. Skälen härför voro från början något svävande. Närmast hänvisades till kvinnans särskilda intressesfär, hemmet, för vars uppgifter flertalet av flickskoleleverna skulle göras skickade. Men efter framläggandet av den stora hygieniska undersökning, som för 1882 års läroverkskommitté verkställts av professor Axel Key och som också innefattade flickskolans elevklientel, möter man en bestämd hänvisning till att flickornas psykiska och fysiska särart kan motivera en särskild utformning av deras lärogång. Den höga sjuklighetsprocent, som konstaterats hos flickskoleleverna, ledde också till kritik av undervisningens anordning i de befintliga flickskolorna och till yrkanden på lindring i skolarbetet under flickornas ömtåligaste utvecklingsår. Under det att principdiskussionen pågick, utvecklades det privata flickskoleväsendet utan starkare kontroll från myndigheternas sida. De enskilda flickskolorna uppvisade under 1800-talet ingen enhetlig typ, även om en viss utveckling mot större enhetlighet kan spåras. Deras ämneskrets och antal årsklasser liksom säkerligen också deras arbetsresultat voro mycket olika, och vid de försök till registrering av skolorna, som gjordes av 1885 års kommitté, visade det sig synnerligen svårt att vinna en klar och fullständig överblick över flickskoleväsendet. I det hela måste dessa skolor var i sin stad söka anpassa sig efter det praktiska livets krav. Allt efter som yrkeslivets områden öppnades för kvinnor, ställdes flickskolorna inför uppgiften att meddela den erforderliga grundläggande utbildningen, vilket mångenstädes ledde till ett närmande till gossläroverkens lärokurser. Men i många fall tvingade säkerligen hänsynen till en i de kretsar, från vilka flickskolans elever hämtades, vanlig opinion mot kvinnans sysselsättning i yrkeslivet till försiktighet med sådana åtgärder och till fasthållande vid den mångsidiga

men något ytliga språkbildning, som i sällskapslivet ansågs erforderlig för kvinnan. Av skolornas ställning såsom privata följde, att officiellt kontrollerade examina icke med lätthet kunde anordnas; denna omständighet liksom svårigheterna att ställa bestämda krav på elever, vilka i många fall icke uppfattade dokumenterade skolkunskaper som något särskilt betydelsefullt och eftersträvansvärt, har måhända från början mer än pedagogiska överväganden lett till att flickskolan avstod från att anordna någon slutexamen. Men i och med att yrkeslivet öppnades för kvinnor, började även i vårt land krav resas på dokumenterad kompetens för kvinnlig liksom för manlig arbetskraft. Närmast blev det här fråga om studentexamen, som kvinnor fingo rätt att avlägga år 1870. Några större flickskolor anordnade efter denna tid gymnasiekurser och erhöllo så småningom dimissionsrätt; Wallinska skolan fick sådan rätt år 1874. Frågan om en slutexamen i flickskolan hade även tidigare varit under debatt. Redan 1866 års kommission för den kvinnliga ungdomens undervisning hade räknat med en avgångsexamen som slutpunkt för den av kommitterade föreslagna fullständiga flickskolekurs, vilken enligt deras mening borde öppna tillträde till universitet. Men i allmänhet ansågs som nämnts gymnasiekursen ligga över den vanliga flickskolans mål. Visserligen diskuterades emellanåt, under intryck av den samtidiga utvecklingen av ett examensväsen inom danska och norska flickskolor och med hänvisning till önskvärdheten av likformighet i flickornas utbildning, frågan om införande av slutexamen i flickskolan liksom frågan om närmare anslutning till gosskolornas lärogång. Men de pedagogiska och hygieniska betänkligheter mot sådana anordningar, som framkommo i diskussionen, blevo avgörande. Professor Keys ovannämnda undersökning spelade utan tvivel en viktig roll, likaså det livliga intresse för nya pedagogiska idéer, som rådde bland flickskolans representanter. Flickskoleväsendet hade länge framstått som det verksamhetsfält, där kvinnlig begåvning och initiativkraft kunde utvecklas mest fritt och självständigt. Flickskolorna drogo därför under 1800-talets senare år till sig en mycket stor del av vårt lands kvinnliga elit i avseende på begåvning, duglighet och organisationsförmåga, och raden av framsynta, kloka och kraftfulla föreståndarinnor och lärarinnor vid dessa skolor ter sig imponerande. Privata flickskolor blevo tidigt förkämpar för moderna pedagogiska principer och öppnade möjlighet för en försöksverksamhet och för en diskussion av pedagogiska problem, som blevo befruktande för svenskt undervisningsväsen över huvud. Flickskolan blev således i vårt land en pioniär icke blott när det gällde att bereda kvinnan tillfälle till högre utbildning utan även i fråga om undervisningens metoder och skolans inre arbete. De svenska flickskolornas anseende som pedagogiska föregångsskolor, vilket sedermera starkt inverkat på statsmakternas uppfattning om skoltypens behövlighet och värde, grundlades genom dessa kvinnliga skolledares verksamhet. För deras ofta starkt personligt präglade pedagogiska insatser tedde sig den självständiga ställning

63 med hänsyn till lärogångens utformning, som varje enskild flickskola intog, i såsom en viktig förutsättning. Redan de normerande föreskrifter, som ingingo i villkoren för åtnjutande av statsbidrag, kändes på många håll ur denna synpunkt besvärande. Vid sekelskiftet voro således flickskolans representanter i allmänhet rätt väl medvetna om skolformens särart och övertygade om dess värde. Sedan genom 1904 års riksdags beslut om upprättande av statliga samskolor det grundläggande kravet i fråga om flickundervisningen, flickornas rätt till utbildning av sina intellektuella möjligheter, blivit i någon mån tillgodosett, måste emellertid för flickskolorna den frågan uppstå, huruvida deras uppgift i svenskt skolväsen därmed i princip kunde anses vara slutförd. Att ekonomiska synpunkter här kommo att spela en betydande roll för skolägare och anställda, vilka måste frukta för sin framtid, är uppenbart. Men främst gällde det för flickskolans målsmän att klargöra, huruvida de nya utvägar för flickornas undervisning, som beträtts av det allmänna, kunde anses helt lösa den kvinnliga ungdomens utbildningsfråga och erbjuda en fullgod ersättning för de tidigare flickskolornas undervisning. En grundfråga blev härvid samundervisningsproblemet. Men av knappast mindre vikt var att inför allmänheten klart definiera de privata flickskolornas ledande undervisningsprinciper och mål. I det allmänna skolväsendet hade mellanstadiets slutresultat fixerats genom en likformig examen. En konsolidering och samordning av de mångskiftande enskilda flickskolornas yttre form, lärokurser och slutmål tedde sig främst med hänsyn härtill såsom icke blott önskvärd utan nödvändig. Att statens normalskola, övningsskolan vid den läroanstalt, där de ojämförligt flesta av flickskolans ledar- och lärarkrafter fått sin utbildning, härvid borde bli normgivande, framstod säkerligen som mest naturligt och rimligt; beträffande de pedagogiska grundprinciper, som borde vara bestämmande för undervisningen och uppfostran, voro de ledande flickskolepedagogerna knappast i tvivelsmål. Själva jämförelsen med de i de statliga samskolorna meddelade lärokurserna bidrog i sin mån också att klarlägga det för flickskolebildningen karakteristiska. Det är under dessa förhållanden som examensfriheten klarare än någonsin tidigare framträder icke blott såsom ett faktiskt kännemärke för flickskolorna utan såsom en värdefull, rent av omistlig princip. En viss normering av slutmål och lärokurser liksom kontroll från högre skolmyndigheter måste under rådande förhållanden erkännas såsom både nyttig och nödvändig, men den uniformitet i utbildningen, som en likformig slutexamen skapar, tedde sig för de vid självständighet vana ledarna och lärarna vid flickskolorna avskräckande. Icke minst syntes det uppenbart, att den pedagogiska försöksverksamhet och de friare arbetsformer, som i större eller mindre skala förekommo i många skolor, skulle få långt snävare utrymme i en examensskola. Fruktan för jäkt och hets i skolarbetet kom också att spela en viktig roll; det låg nära till hands att här hänvisa till den ömtålighet,

64 som av ålder ansetts följa med flickornas pubertet och övergång till vuxna kvinnor. Vidare framträdde såsom ett kännetecken för flickskolorna utbildningens humanistiska inriktning. Det lät sig icke förnekas, att realskolan och senare även den kommunala mellanskolan i matematik, fysik och kemi meddelade större lärokurser än flickskolan, kurser, som emellertid tillrättalagts huvudsakligen med hänsyn till de manliga lärjungarnas behov och olika gymnasieformers krav på förutbildning. Å andra sidan gav realskolan väsentligt kortare utbildning i levande språk, och den måste begränsa även undervisningen i modersmålet och historia till genomgång av en elementarkurs, medan flickskolorna kunde ägna mer tid åt litteraturläsning samt kultur- och konsthistoria. Att flickorna i det hela både funno sig bättre till rätta med denna humanistiskt inriktade lärogång under själva skoltiden och oftare valde levnadsbanor, där kunskaper på dessa områden kommo till användning, syntes vara en praktisk erfarenhet. Den estetiska och kulturella skolningen tilldrog sig måhända icke längre så stort intresse bland allmänheten. Språkkunskapernas värde ur praktisk synpunkt blev däremot mer och mer uppenbart; delta moment, som tidigare ej sällan hade lett till klander för lyx och ytlighet i kvinnobildningen, hade utvecklats till ett nödvändigt led i all högre skolbildning. Slutligen framträdde långt starkare än tidigare krav på lärjungarnas praktiska fostran. Redan på 1890-talet hade statens skolköksseminarium upprättals. Under 1900-talets första år hade uppmärksamheten mer och mer fästs på frågorna om näringsfysiologiskt riktigt sammansatt kost och rationell hushållning. Hemmets förmåga att ge kunskap i dessa hänseenden drogs allt mer i tvivelsmål, och flickskolorna började allmänt känna det som ett krav att tillhandahålla sina lärjungar en elementär kurs i huslig ekonomi, huvudsakligen innefattande köksgöromål, födoämneslära och kostnadsberäkningar för måltider. Ju vanligare det blev, att de unga flickorna efter skoltidens slut omedelbart gingo till yrkesutbildning eller åtminstone till någon mer tillfällig sysselsättning i arbetslivet i stället för att stanna i hemmet och genom praktiskt deltagande i hushållets göromål förbereda sig fölen framtida husmodersgärning, dess naturligare och riktigare föreföll det också, att de under skoltiden och i samband med undervisningen i övrigt fingo den elementära handledning i hemsysslor, som kunde göra dem hjälpligt beredda att i framtiden åtaga sig skötseln av ett hem. Den uppgift att ge praktisk förberedelse för husmodersverksamhet, som flickskolan förut betraktat som i huvudsak liggande utanför sitt område, framstod således mer och mer som en angelägenhet just för skolans fostran. Den privata flickskolan fann sig äga möjlighet och tid att påtaga sig en sådan uppgift, medan den offentliga samskolan med hänsyn till de svårlösta praktiska problem, som måste uppstå, om den ville försöka tillmötesgå de kvinnliga lärjungarnas behov på denna punkt, tills vidare icke tillräckligt beaktade den. På

65 detta område framväxte således en olikhet mellan skolformerna, som än mer skärpte flickskolutbildningens särprägel. Då 1918 års skolkommission granskade frågan om olika högre skolformer, var flickskolutbildningens egenart väl känd och även allmänt erkänd såsom berättigad och nyttig. Redan i kommissionens direktiv betonades, att grundprincipen om statens övertagande av flickornas utbildning borde förverkligas genom de privata flickskolornas regelmässiga ombildning till statliga eller kommunala skolor, varigenom terminsavgifterna kunde sänkas, utrustningen förbättras och lärarpersonalens ställning höjas. Men det framhölls också, att en sådan omorganisation icke borde få leda till att flickskolan omskapades efter mönstret av gosskolan och att den icke borde få gå förödande fram över det rikare pedagogiska liv, som pulserade vid vissa privatskolor. Kommissionen, som i princip förordade samundervisning och med hänsyn härtill icke var särskilt böjd att framhäva de skäl, som tala för att olikheter föreligga mellan gossars och flickors undervisningsbehov, erkände dock för sin del, att flickundervisningen hade sina speciella, från gossundervisningen skilda uppgifter, om än dessa mål ansågos sammanfalla med realskolans, i den mån denna åsyftade att meddela allmänt medborgerlig bildning och skänka kvalifikationer för vissa levnadsställningar. Härvid lade kommissionen främst vikt vid kravet att beakta det för den kvinnliga ungdomens psykiska och kroppsliga konstitution egendomliga samt vid kravet att inrikta utbildningen på hemmets uppgifter. Kommissionen erkände, att även med det hänsynstagande till den kvinnliga ungdomens behov, som skett i dess förslag till realskola med samundervisning, sagda läroanstalt icke kunde ge flickorna en utbildning, som i alla hänseenden uthärdade en jämförelse med den, som i regel kunde meddelas i en åttaklassig flickskola. Det vore därför berättigat, att läroanstalter funnes, som, på samma gång de jämsides med realskolan men i något saktare takt än denna förberedde för deltagande i det praktiska förvärvsarbetet, särskilt toge sikte på uppgiften att förbereda för den verksamhet såsom maka och moder, som för det stora flertalet flickor betecknades som den närmaste och egentliga livsuppgiften. Den dubbla uppgift, som redan mycket tidigt tillagts kvinnoutbildningen, konstaterades här klart. Men medan 1800-talets flickskolepedagoger främst velat tillerkänna skolan den mer enhetliga uppgiften att utveckla varje lärjunges intellektuella möjligheter, så att hon bleve skickad att efter skoltiden tillägna sig erforderlig praktisk utbildning för sin framtida verksamhet och att såsom en harmoniskt utvecklad personlighet fylla livets krav, inryckte 1918 års kommission i viss mån den praktiska förbildningen för båda områdena i skolans uppgifter — en nyktrare, brådare och mer på effektivitet inriktad tids målsättning. Skolformen ansågs emellertid böra vara examensfri; den längre studietiden borde göra en sådan anordning möjlig, och den befanns motiverad av hygienens krav. Såsom ett skäl för anordnande av särpräg5—716218

*?

66 lade skolor för flickor angavs slutligen, alt dessa skulle minska tillströmningen av kvinnlig ungdom till gymnasierna. Även 1924 års skolsakkunniga funno en särskild flickskoleform motiverad. De betonade, alt framtidens skolor för kvinnlig ungdom borde uppbyggas med hänsynstagande till de erfarenheter, som vunnits i de 8-klassiga flickskolorna. Dessa skolor hade sökt giva flickornas undervisning och fostran en inriktning på såväl hemmets arbetsuppgifter som förvärvsarbete utom hemmet och tillika sökt anpassa studierna efter flickornas fysiska och psykiska utveckling. Flickskolornas studiegång vore något långsammare än statsskolornas, vilket medgåve såväl större lugn i arbetet som större fördjupning av vissa kursmoment; lektionsantalet per vecka vore mindre, mer tid gåves åt handens arbete, och möjlighet funnes att i övergångsåldern minska det teoretiska arbetet till förmån för det praktiska. De sakkunnigas planer för den framlida högre flickskolan uppgjordes under strävan att tillvarataga dessa särdrag hos den existerande flickskolan, utan att därför flickskolan ställdes isolerad i skolorganisationen. I stadgan för den enligt 1928 års riksdags beslut upprättade kommunala flickskolan angavs uttryckligen skolformens dubbla målsättning genom orden: Kommunal flickskola har till ändamål att bereda kvinnliga lärjungar tillfälle till inhämtande av ett högre mått av allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till den kvinnliga ungdomens egenart samt att därvid tillika i större eller mindre utsträckning förbereda lärjungarna för praktisk verksamhet, särskilt inom hemmets område. Genom den differentiering på en teoretisk och en praktisk linje, som genomfördes på skolans högstadium, överlämnades det i viss mån åt den enskilda lärjungen att inom ramen för sin skolutbildning välja en starkare betoning av den ena eller den andra sidan av utbildningsmålet; härvid gjordes, såsom senare framgått, den teoretiska utbildningen på praktisk linje för svag för att den skulle kunna röna nödig uppskattning inom arbetslivet; däremot togs även på teoretisk linje mycken hänsyn till förberedelsen för framtida verksamhet inom hemmet. I viss mån underströks samtidigt hänsynstagandet till den kvinnliga ungdomens egenart genom anvisningar om upptagande i undervisningen av sådant stoff, som särskilt ansågs stämma med flickornas intressen och behov. Hemmets ekonomi skall således studeras inom ramen av ett särskilt ämne, ekonomilära; undervisning i psykologi är införd, visserligen icke såsom obligatorisk, och därvid föreskrives beaktande av sådana företeelser inom hemliv, samhällsliv och kulturliv, som med hänsyn till flickornas ställning och uppgifter kunna påkalla psykologisk belysning. Ej heller försummas den estetiska skolning, som sedan gammalt ansetts lämplig och intresseväckande för flickor. I historieundervisningen har inryckts även det viktigaste av den bildande konstens historia, i teckningsundervisningen skall vikt läggas vid väckandet av intresse för konst och stil. särskilt för allmogekonstens skönhetsvärden. Hänsyn till flickornas ömtålighet under

övergångsåren visas genom bibehållande av examensfriheten samt genom föreskrift om lägre veckotimtal än realskolans på låg- och mellanstadiet. På högstadiet har utrymme lämnats åt individuella intressen och anlag genom införande av tillvalssystem, varvid särskilt fördjupade kurser kunna vinnas i levande språk, och en stark inriktning på humanistiska studier har gjorts möjlig, samtidigt som en mer matematiskt-naturvetenskapligt inriktad begåvningstyp har tillgodosetts genom tillvalskurser även i för denna typ lämpade ämnen. Upprättandet av den kommunala flickskolan, vilken var avsedd att taga arvet efter den 8-klassiga högre flickskolan, innebar således ett bestämt erkännande av det berättigade och värdefulla hos den bildningstyp, som utformats och under 1900-talets första år konsoliderats inom det privata flickskoleväsendet. Frågan om behövligheten av en särskild skolform för flickor avfördes emellertid icke därmed ur diskussionen. Utgångspunkten för vidare överväganden blev frågan om den kommunala flickskolans anknytning till grundskolan och antal årsklasser. I dessa frågor väcktes motioner vid de följande årens riksdagar. De fyra särskilda sakkunniga, som år 1938 tillsattes för att verkställa utredning och avgiva förslag angående den kommunala flickskolans organisation, förklarade sig visserligen icke ha i uppdrag att utreda frågan om flickskolornas fortsatta existensberättigande, men ordföranden och en ledamot ansågo sig dock böra något beröra denna fråga. Den särprägel, som enligt de båda ledamöternas mening huvudsakligen kunde tala för skolformens bibehållande, skulle vara den lugnare arbetstakten och möjligheten till ämnesdifferentiering. De ansågo det dock kunna dragas i tvivelsmål, huruvida denna särprägel numera vore så stark, att skolorna av sådan anledning skulle vara behövliga; i organisation och undervisning förmenades de efterhand ha kommit att alltmera likna de allmänna läroverken. Av särprägeln återstode egentligen blott examensfriheten, vilken visserligen vore en stor fördel. De båda sakkunniga hoppades emellertid, att utvecklingen skulle gå i riktning mot examensfria skolor för alla elever, som icke ämnade bedriva studier vid universitet och högskolor. Vidare funno de det icke uteslutet, att differentiering skulle kunna ske även i folkskolor och läroverk på vederbörliga åldersstadier. På frågan om det dubbla utbildningsmålet för flickorna, vilken i tidigare diskussion spelat en dominerande roll, ingingo dessa sakkunniga alls icke. Frågan om värdet av den fylligare och mer fördjupade lärokurs, som en längre skoltid kan ge, berördes heller icke av de båda nyssnämnda sakkunniga; de två återstående ledamöterna framhöllo emellertid i särskilt yttrande, att en sådan fördjupning, som den nuvarande kommunala flickskolans bildningsmål förutsätter, icke skulle kunna vinnas i en förkortad skola och att förverkligandet av den av de två förstnämnda sakkunniga föreslagna 5-åriga flickskolan, byggd på 6-årig bottenskola, måste medföra en sänkning av den svenska flickskolutbildningens nivå.

68 Såsom särdrag hos den svenska flickskolan har således i de senare årens skoldiskussion angivits den hänsyn, skolformen lager dels till flickornas fysiska och psykiska egenart, dels till deras behov av utbildning för verksamhet å ena sidan inom yrkeslivet, å den andra inom hemmet. Närmare bestämt framträder dess särart i sådana drag som friheten från slutexamen, den lugnare arbetstakten, vunnen genom lägre antal undervisningstimmar per vecka men längre sammanlagd skoltid än realskolans, de fylligare lärokurserna och de större möjligheterna till fördjupning i särskilt sådana ämnen, som visat sig ligga väl till för flickorna med hänsyn såväl till deras intressen som till deras möjligheter i yrkeslivet, samt den uppmärksamhet, som ägnas teoretiska och praktiska ämnen och kursmoment, vilka ha betydelse såsom förberedande för kallet såsom maka, mor och husmor. Till dessa kännemärken kunna läggas den större frihet i utgestaltningen av undervisningen, som alltjämt i någon mån kunnat bibehållas främst tack vare de gällande undervisningsplanernas karaktär av normalplaner. Så utpräglade äro emellertid dessa särdrag icke, att de kunna anses isolera flickskolan i vårt skolsystem. Reglerade möjligheter finnas för övergång på bestämda stadier av skolgången till realskolans avslutningsklass samt till 4-årigt och 3-årigt gymnasium. Den kompetens, vartill flickskolan leder, är i det hela jämförlig med realexamen; i realiteten är den mer specialiserad, och i de praktisk-husliga ämnena, de humanistiska huvudämnena samt de av varje lärjunge tillvalda specialämnena är kunskapen fördjupad. Vid den tidigare debatten har det knappast från något håll, där en grundlig prövning av frågan företagits, blivit ifrågasatt, att icke dessa flickskolans särdrag skulle innebära fördelar för vårt lands kvinnliga ungdom, som ge skolformen existensberättigande. Den bildningstyp skolan företräder har erkänts som värdefull och behövlig. Det synes därför nu böra undersökas, huruvida förhållandena för närvarande äro sådana, att den tidigare argumenteringen alltjämt äger giltighet. Särskilt bör utredas, om den av 1940 års skolutredning föreslagna enhetsskolan fått en sådan utformning, att de fördelar flickskolan nu innebär kunna vinnas på annat sätt.

2. Flickornas särskilda läggning och intressen. Samundervisningen. Av väsentlig betydelse för bedömandet av en särskild flickskolas behövlighet och berättigande är frågan, om gossar och flickor över huvud böra särskiljas vid undervisningen. Denna fråga har givetvis större räckvidd än den egentliga flickskolefrågan. Den k a n gälla varje skolform och varje stadium av skolundervisningen. Men i vårt land har den varit föremål för offentlig debatt huvudsakligen i samband med frågan om ordnandet av högre skolundervisning för flickor. De argument, som anföras i en diskussion om samundervisningen, äro

69 också med nödvändighet i stor utsträckning desamma som i en diskussion om flickskolans berättigande. Såsom 1918 års skolkommission framhåller, är för samskolefrågan skolans målsättning av avgörande betydelse; samskolan skulle vara dömd, om förvärvandet av i det väsentliga samma kunskapsinnehåll icke kunde uppställas som mål för såväl flickor som gossar. Denna sida av problemet kommer här att diskuteras i annat sammanhang. Men även i de fall, då skolutbildningens mål uppenbarligen bör och måste vara i det hela detsamma för de kvinnliga som för de manliga lärjungarna, kvarstår frågan, om samundervisning är den pedagogiskt lämpligaste undervisningsformen. Skolans mål kan och bör aldrig definieras så exakt och snävt, att icke inom dess område möjligheter rymmas att tillgodose individuella eller för grupper av lärjungar karakteristiska anlag och intressen. Om gossar och flickor i vissa hänseenden skulle visa sig äga en särart, som icke tillräckligt kan beaktas vid samundervisning inom en begränsad tidsram, kan det väl anses försvarligt, att de skiljas åt, så att inom det gemensamma studieområdet varje part utan hinder av hänsynen till den andra kan få sina intressen tillgodosedda och få sin undervisning gestaltad på det mest ändamålsenliga sättet. Det kan här vara frågan om en konstitutiv och förblivande särart eller om differenser i utveckling, som på vissa åldersstadier kunna framträda skarpt men på andra utjämnas och försvinna. Slutligen bör det även övervägas, om samundervisningen, eller snarare samuppfostran, i och för sig innebär ett så stort värde i andra avseenden, att hänsynen till dylika tidsbundna eller bestående olikheter bör få vika för hänsynen till detta värde. I det följande skall en redogörelse lämnas för den debatt, som tidigare förts i dessa senare frågor, och för de erfarenheter, som föreligga till ledning för deras bedömande! I den översikt av samundervisningsproblemet, som gjordes av 1918 års skolkommission, erinrades ur allmän uppfostringssynpunkt om att i hemmets grundläggande fostran gossar och flickor hållas samman, vilket ansågs tala till förmån för en skolform, som återspeglar familjens liv; det vore i detta hänseende naturligt, att samma skola finge fostra dem, som i arbetet för ett gemensamt samhälle skola stå sida vid sida. Betänkligheterna mot samundervisningen hade, uttalade kommissionen, på senare tid grundats på konstaterade utvecklingsolikheter mellan könen av psykologisk och fysiologisk art, särskilt under pubertetsåldern. Flickorna företedde under de tidigare realskolåren större andlig livaktighet med större receptivitet än gossarna, visade längre fram större andlig och fysisk trötthet och löpte på högstadiet fara att distanseras av ynglingarna, hos vilka vid denna tidpunkt större fördjupning framträdde tillika med större fysisk styrka och motståndskraft. Gentemot den på dessa förhållanden grundade uppfattningen, att gossarnas mod från början skulle nedtryckas av flickornas större framgång och att senare flickorna antingen måste arbeta i en för dem vådlig takt

eller förorsaka en nivåsänkning på undervisningens högre stadium, hänvisade kommissionen till erfarenheten, att gossarna i stället på lågstadiet eggades till en gagnande tävlan, och framhöll, att risken för nivåsänkning på högstadiet borde förebyggas genom den prövning av lärjungematerialet på gymnasiet, som av kommissionen senare föreslogs. Ett annat argument mot samundervisningen hade man enligt kjmmissionen funnit i'gossars och flickors olika läggning och egenart. Erfarenheten hade onekligen visat, att flickornas intresse mera riktades mot litteratur och levande språk, gossarnas mot naturvetenskap och matematik, samt att flickorna hade mer utpräglad förkärlek för minnes- och detaljkunskaper och för estetiska värden, medan gossarna sökte företeelsernas sammanhang och ginge mer på djupet i sin kunskapstillägnelse. Gentemot uppfattningen, att de speciella begåvningarna på grund av dessa o.ikheter skulle nå längre, om de utbildades åtskilda, förmenade kommissionen, att det vore av värde att göra bekantskap med den andra partens sätt att arbeta och uppfatta; könens olika läggning och egenart borde möjliggöra ett givande och tagande, ett rikare liv, som vore en vinst för undervisningen. Samundervisningen hade också visat sig medföra större trivsel i arbetet. I övrigt hänvisade kommissionen till de starka individuella olikheterna inom båda könen och till de möjligheter till specialisering av studierna, som på högstadiet föreslogos, De moraliska farhågor, som från början hysts mot samundervisningen, hade enligt kommissionen bragts grundligt på skam av erfarenheten, vilket också redan 1899 års läroverkskommitté framhållit. Tvärtom vore den ton och anda, som utvecklades genom gossars och flickors ömsesidiga uppskattning av varandras arbete och genom den kännedom, de under den dagliga arbetsberöringen vunne om varandra, en av samundervisningens främsta förtjänster. Det medgavs, att på mellanstadiet en viss obenägenhet rådde hos gossarna att betrakta flickorna såsom kamrater, och framhölls, att kamratskapet ofta utvecklade sin bästa form först på gymnasiet, varvid särskilt föreningslivet på ett lyckligt sätt sammanförde de ledande krafterna inom båda grupperna. Samundervisningens uppfostrande värde vitsordades allmänt av lärare i samskolor; det dubbla inflytandet från manliga och kvinnliga handledare, som eleverna oftare än i andra skolor finge röna i samskolorna, måste också verka välgörande. Den risk för en nivellering av könens naturliga egenart, som ansetts föreligga vid samundervisning, fann kommissionen uppkonstruerad, den instinktiva särklyvningen av könen komme i mycket påfallande former till synes även i samskolan. Kommissionen erkände, att särskilt övergångsåldern erbjöde vissa vanskligheter för samuppfostran på grund av den pågående kroppsliga och själsliga omvälvning, som försigginge hos båda könen och som gjorde dem föga ägnade för såväl intellektuella ansträngningar som för kollektivt arbete och kollektiv behandling. Man förklarade sig i görligaste mån vilja

bereda särskilt flickorna önskvärd lindring i det teoretiska arbetet under brytningsåren men kunde i övrigt endast rekommendera särbehandling från fall till fall. Utvägen att blott under dessa år särskilja gossar och flickor vid undervisningen avvisade kommissionen bestämt såsom ägnad att understryka det hemlighetsfulla i kroppens och själens utveckling under isoleringstiden. Ur hygienisk synpunkt hade invändningar rests mot samundervisningen, främst emedan flickorna, vilkas organism det vore angelägnast att skydda mot intellektuell överansträngning under pubertetstiden, därvid utsattes för samma krävande uppgifter som gossarna. Med stöd av erfarenheten vid samskolorna ansåg sig kommissionen kunna uttala, att dessa svårigheter tillmätts alltför stor betydelse; dock borde de beaktas vid skolorganisationens utformande. Såväl på grundval av de gjorda övervägandena som av ekonomiska skäl gjordes i kommissionens förslag samskolan till normaltyp i vårt undervisningsväsen; dock ville kommissionen dels i frågor om lärarkrafter och skolans ledning samt om arbetsordning, timplan och disciplin taga hänsyn till könens olikheter, dels giva läroanstalter av särskoletyp tillbörligt utrymme i samhällen med två eller flera läroanstalter. Särskilt uttalade kommissionen, att den bildningstyp, som utformats i den 8-klassiga flickskolan, borde i största möjliga utsträckning tillvaratagas. Yttrandena över kommissionens förslag i fråga om samimdervisning vittnade om delade meningar men voro i flertalet fall avstyrkande, ehuru det allmänt medgavs, att samskolor i mindre samhällen vore den enda möjliga lösningen av frågan om flickornas utbildning. Medicinska auktoriteter betonade faran för överansträngning av flickorna under övergångsåren. Skolöverstyrelsens majoritet fann, att samskolan under vissa förutsa ilningar vore en tillfredsställande, i varje fall fullt användbar skolform, men var icke övertygad om att den borde bli normaltypen för vårt lands högre undervisningsanstalter. Den borde anordnas, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det föranledde, eljest borde särundervisning bibehållas. Överstyrelsens läroverksavdelning betonade gossars och flickors olika behov med hänsyn såväl till undervisningens innehåll och den fysiska fostran som till arbetsmetoder och arbetstakt. Avdelningen visade även på svårigheterna att finna lämpliga lärare i en samskola och att genomföra den olika behandling, som eleverna krävde — det i hemmet rådande förhållandet kunde icke överflyttas till skolan. Med hänvisning även till föräldrars och pedagogers tveksamhet fann avdelningen samskolan underlägsen särskolan, såvida icke säreget gynnsamma förutsättningar förelåge, och betecknade den som en nödfallsform. användbar, där förhållandena icke medgåve särskolor. I ett särskilt yttrande manade skolöverstyrelsens chef till försiktighet med hänsyn till de delade meningarna bland pedagoger och hygieniska auktoriteter, till hemmens önskemål och till behovet av ett tillförlitligare

72 erfarenhetsmaterial. Han fann särskolor vara att föredraga, så långt sådana vore möjliga; ett visst utrymme borde i frågor om sam- eller särundervisning lämnas åt den kommunala bestämmanderätten. 1924 års skolsakkunniga framhöllo, att de även i de olika utlåtandena betonade svårigheterna vid samundervisning framträdde olika starkt och på olika sätt på olika åldersstadier. Beträffande realskolans stadium betonade de sakkunniga särskilt med åberopande av ett uttalande av doktor Ada Nilsson den olika utvecklingsrytmen hos gossar och flickor. De ansågo det önskvärt, att med hänsyn till därur härflytande risker samskolor upprättades endast när ekonomiska eller organisatoriska förhållanden tvunge därtill. Beträffande gymnasiet hänvisade de till de visserligen otillräckliga men i det hela icke ogynnsamma erfarenheter, som vunnits av förekommande samundervisning i statliga och kommunala gymnasier, vilka syntes dem visa, att ett sammanförande av manlig och kvinnlig ungdom på detta stadium med framgång kunde anordnas, även där samundervisning icke förekommit i realskolan; dock borde i samgymnasierna lika stor hänsyn tagas till flickornas som till gossarnas särskilda läggning och behov. I det hela funno de sakkunniga anordnandet av en samskola innebära ett pedagogiskt och organisatoriskt mer invecklat problem än anordnandet av en särskola, då hänsyn måste tagas till såväl gossars som flickors särskilda krav med avseende på fostran och undervisning. De ansågo dock, att samskoleformen i praktiken redan bevisat sin användbarhet och sitt berättigande. För att den skulle verka gynnsamt, borde emellertid skolorna anordnas så, att all erforderlig hänsyn toges till flickorna såväl som till gossarna. Undervisningsplanen måste tillgodose flickornas behov även med hänsyn till arbetsbelastningen. Lärarna i samskolor borde vara personligen lämpliga för samundervisningens uppgifter samt i erforderligt antal kvinnliga. I den vid 1927 års riksdag framlagda propositionen angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m. yttrade departementschefen, att frågan om samundervisning vore på en gång ömtålig och svårlöst. Även om denna fråga icke kunde betraktas som slutgiltigt besvarad, kvarstode dock alltid såsom ett skäl för anordnande av sådan undervisning den ekonomiska vinst, som kunde dragas därav, en omständighet, som inom överskådlig tid utan tvivel komme att bli den avgörande faktorn i många fall, där det gällde att bereda flickor möjlighet till högre skolutbildning. Samundervisningsfrågan framstode således närmast för honom såsom en lämplighetsfråga, som på olika orter kunde ordnas på olika sätt; härvid borde hänsyn tagas icke blott till de ekonomiska skälen utan även till pedagogiska och psykologiska faktorer liksom till eventuellt framträdande lokal opinion. Departementschefen betonade starkt nödvändigheten av att lärarfrågan och

73 de övriga speciella krav, som uppställts på grund av säregenheter i flickornas kroppsliga och andliga utveckling, beaktades. Det särskilda utskott, som behandlade propositionen, uttalade med avstyrkande av motionsvis framfört förslag om en avgörande utredning rörande samskolans berättigande och ändamålsenlighet på det högre skolstadiet, att denna skola erfarenhetsmässigt befunnits vara en tillfredsställande skolform, men betonade, att vid samläroverkens organisation erforderlig hänsyn borde tagas till de särskilda krav, som flickornas utvecklingsgång och speciella behov medföra. I detta hänseende fann utskottet lämpligt, att där så kunde ske, flickornas undervisning skedde i särskilda klasser. Genom den år 1927 beslutade omorganisationen av det högre skolväsendet tillgodosågs flickornas behov av utbildning i främsta rummet på det sätt, att flertalet allmänna läroverk öppnades för dem; i de nya läroplaner, som utarbetades, skulle med hänsyn härtill flickornas egenart och särskilda behov beaktas. Samundervisningen har genom denna anordning kommit att bli den vanligaste undervisningsformen. En vidsträckt erfarenhet föreligger således numera om denna undervisningsform, och 1940 års skolutredning har genom en särskild förfrågan hos rektorerna vid 37 högre allmänna läroverk av samskoletyp, 6 sådana läroverk med samundervisning blott i gymnasiet, 75 statliga samrealskolor och 67 kommunala mellanskolor sökt erhålla en samlad bild av denna erfarenhet. Det argument mot samundervisningen, som vid genomförandet av 1927 års skolform spelade den största rollen, var farhågan för överansträngning av flickorna under deras ömtåligaste övergångsår. De uppgifter, som i detta hänseende lämnats, komma att redovisas i samband med diskussion av frågan om arbetsbelastningen i real- och flickskola. Som ett betydelsefullt argument mot samundervisning ha framstått de olikheter i utvecklingsrytm, som flickor och gossar visa. Att sådana olikheter verkligen i det praktiska skollivet spela en viss roll framgår även av den hos rektorerna gjorda förfrågan. Sålunda ange icke mindre än 85 rektorer mer eller mindre bestämt, att flickornas betyg från folkskola vid tidpunkten för inträdet i realskolan varit bättre än gossarnas, och 90 rektorer, att resultatet av inträdesprövningen utfallit gynnsammare för flickorna än för gossarna. I några fall anses dessa förhållanden ha sin grund i ett från början bättre urval bland kvinnliga sökande till realskolan än bland manliga, men i de flesta fallen förklaras, att de bero på olika utvecklingstakt hos de unga vid den ålder, då inträdet i realskola sker. Härvid skiljes vanligen icke mellan 5-årig och 4-årig realskola, men i ett fall säges flickornas överlägsenhet ha konstaterats endast vid inträde i 4-årig realskola. Ett bevis för att den nämnda orsaken varit verksam torde vara, att flickornas överlägsenhet i regel icke kunnat bibehållas under skoltidens lopp; ett 40-tal skolor ange visserligen, att flickornas betyg i realskolan vid

74 tidpunkten för inträde på gymnasiet varit bättre än gossarnas, men ett lika stort antal har funnit gossarnas betyg bättre. Från de flesta skolorna uppges, att flickornas överlägsenhet hunnit utjämnas på realskolans högstadium, eller åtminstone, att utjämningstendensen blir tydligt märkbar i klass 4*. Vid de högre allmänna läroverken hävda sig flickorna något bättre än vid andra skolformer; de läroverk, som intaga flickor blott på gymnasiet, finna en liknande utjämningsprocess fortgå här. I allmänhet har vid skolorna platstillgången varit så god, att flickorna vid intagning i realskola i realiteten icke gynnats framför gossarna av sin utvecklingsbetingade överlägsenhet. Några rektorer medge dock, att de givit gossar med samma betygssumma som flickor företräde till befintliga platser, då flickorna kunnat vinna inträde i ortens kommunala flickskola. Vissa rektorer förklara, att vid begränsad platstillgång flickorna vid intagningen i realskola måste gynnas på ett i verkligheten icke försvarligt sätt; 3 läroverk anse, att sådant orättmätigt gynnande skett vid intagning på gymnasium. Den i debatten kring samundervisningen uttalade farhågan för en nivåsänkning i arbetsresultatet på realskolans högstadium på grund av flickornas sjunkande prestationsförmåga vid den tid, då gossarnas förmåga börjar stegras, synes enligt vissa rektorers uppgifter icke helt ogrundad. Emellertid har det här varit svårt att särskilja verkningarna av allmänna utvecklingsfaktorer från verkningarna av en begynnande differentiering av intressen och anlag. Även skillnader i dessa hänseenden ha spelat en viktig roll i argumenteringen mot samundervisningen. De tillsporda rektorernas svar på frågan, om mellan gossar och flickor förmärkts någon skillnad dels i allmänhet, dels i särskilda ämnen, utvisa rätt allmänt, att den olikhet alltjämt framträder, som sedan gammalt tillskrives de båda parterna. Gossarna utföra de bästa prestationerna på det matematisk-naturvetenskapliga området, flickorna på det språklig-humanistiska. Icke mindre än 120 rektorer uppge, att gossarna visat mer eller mindre utpräglad överlägsenhet inom den förra ämnesgruppen, 90 betona, att flickorna varit överlägsna i den senare, dock äro omdömena här mindre bestämda och avse i några fall blott realskolans lägre klasser. I några fall har en analys av gossars och flickors allmänna begåvningstyp försökts. Mestadels betecknas flickorna härvid såsom mer receptiva, mer fallna för detaljarbete och »plugg», mindre i stånd att skilja på väsentliga och oväsentliga moment i lärostoffet. Gossarna anses ha bättre blick för sammanhangen, mer förståelse för logisk bevisföring, problemlösning och teoretiska resonemang, för utredande framställningar och tankeväckande lärostoff; de uppges i anslutning härtill, såsom redan nämnts, arbeta mer ekonomiskt och på högre stadier mer målmedvetet. Svaren på den fråga, som ställts till rektorerna beträffande gossars och flickors allmänna intresse för skolarbetet och särskilda intresseinriktning,

75 beröra samma förhållanden som de ovan nämnda och hänvisa på samma differenser mellan könen. Flickorna ha enligt många rektorers mening ett större allmänt intresse för skolarbetet, åtminstone på realskolans lägre stadium, de koncentrera också sitt intresse mer på detta arbete, medan gossarna dela sina intressen mellan arbetet och ting, som ligga utanför skolan, främst idrott. Gossarnas intressen bli också starkare differentierade: även här betonas deras inriktning på matematisk-naturvetenskapliga ämnen, medan flickornas mer rikta sig mot ett humanistiskt studium. I allmänhet ha skolorna icke funnit olikheterna i intresse och intresseinriktning besvärande för undervisningen. Några rektorer anse i överensstämmelse med vad 1918 års skolkommission framkastat, att olikheterna verkat stimulerande, mest så, att flickornas ambition drivit upp även gossarnas arbetstakt. Men ett 15-tal menar dock, att svårigheter uppstått på grund av olika inställning till arbetet och starkt delade intressen i samma avdelning. De flesta rektorerna uppge, att undervisningen med hänsyn till metoder, lärostoff och allmänna fordringar rönt ringa påverkan av samundervisningen, om sådana undantag frånräknas som skild sexualundervisning. En viss osäkerhet synes dock komma till uttryck i uttalanden såsom att ingen »påvisbar» eller medveten skillnad göres eller att skillnaden gäller lärjungarnas behandling. Ett 40-tal rektorer anser emellertid, att skillnad råder. Denna gäller icke så mycket lärostoffet, där man uppenbarligen anser sig sakna tid att gå in på annat än det som oundgängligen fordras i kurshänseende. Den gäller mer metoderna, där det medges, att lärjungarnas olika inställning kan vålla slitningar och att lärarna behöva bli vana vid samundervisning, och den gäller även fordringarna, där svårigheterna att hålla samman ett heterogent lärjungematerial framhävas främst beträffande matematik, fysik och kemi men även beträffande språk; den svagare partens möjligheter måste bli bestämmande för fordringarna. Åtskilliga rektorer betona, att realskolans läroplaner särskilt i de matematisk-naturvetenskapliga ämnena föga beakta flickornas egenart; de önskemål, som från så många håll uttalades i samband med besluten om 1927 års skolreform, att de båda könens intressen och behov tillbörligt skulle beaktas vid uppgörande av samskolornas läroplaner, ha här tydligen icke befunnits förverkligade. Huruvida en klar blick för behovet att i det praktiska skollivet så långt möjligt tillgodose båda parternas intressen förefinnes, framgår icke alltid av yttrandena; i ett fall säges rent ut, att undervisningen bedrives såsom i en gosskola, enär gossarna äro i majoritet. Om samundervisningen icke i alla avseenden befunnits gynnsam för elevernas undervisning, arbetsförhållanden och arbetsresultat, synes den i fråga om lärjungarnas sociala och allmänna fostran ha utfallit i det hela mycket väl. Av de svar att döma, som rektorerna lämnat på frågorna om samundervisningens inverkan på disciplin och kamratliv, ha erfarenheterna på de ailra flesta håll varit goda.

76 I fråga om disciplinen synes flickornas insats i skollivet ha varit välgörande. Endast ett par rektorer tillskriva gossarna i någon klass, 3 4 eller 4 4 , bättre disciplin, och en menar, att dessa i allmänhet bättre förstå betydelsen av »kollektiv disciplin»; ett par anse dem ärligare och mindre pratsamma. I övrigt anse de rektorer, som över huvud konstaterat skillnad i disciplinärt hänseende före och efter flickornas inträde i skolan — många sakna här möjlighet till jämförelser, då skolorna från början varit samskolor — enstämmigt, att flickorna äro mer lätthanterliga än gossarna, fogligare, ordentligare, mer lojala, och att de verkat uppfostrande på gossarna. Disciplinen i samklasser säges bli lättare än i rena gossklasser. En liknande inverkan konstateras beträffande kamratlivet. Här kunna rektorernas erfarenheter sammanfattas så, att under realskolåren en viss anpassning sker mellan parterna; från början iakttages på många håll en tydlig antagonism eller i varje fall reservation särskilt från gossarna gentemot flickorna, varvid klassen delas i två skilda läger; sedermera försvinner skyggheten och ersattes med gott kamratskap eller till och med tydligt intresse för den andra parten; det bästa kamratskapet konstateras på gymnasiet. Huruvida en verklig gemenskap och ett ingående samarbete komma till stånd, synes väl oklart; det talas snarare om tävlan och ömsesidig eggelse i skolarbetet. Mycket få rektorer omnämna föreningslivet såsom ett gemensamt intresseområde. En rektor menar, att flickorna emellanåt tagit initiativet till kamratfester, en annan, att de mottagits som medarbetare i lärjungeföreningarna och även accepterats på ledande poster, en tredje uppger däremot, att de förhållit sig passiva och icke heller fått tillträde till de traditionsrikare föreningarna, och en fjärde, att föreningslivet sjunkit och förlorat sin form, sedan flickorna vunnit insteg där. Emellertid anse rektorerna allmänt, att samundervisningen lett gossar såväl som flickor till bättre förståelse och bättre kännedom om varandra och att den dagliga samvaron medfört en ömsesidig inverkan av i det hela gynnsam art. Särskilt bestämt uppges, att gossarna vunnit i fråga om hyfsning och vårdat uppträdande, att slagsmål och hårt trots dämpats och att en viss ridderlighet med tiden utvecklats hos dem. Gossarnas inverkan på flickorna ha rektorerna med sin vanligen ringa erfarenhet av ren flickundervisning haft svårare att yttra sig om; mestadels antages, att flickorna blivit hurtigare och mindre koketta. Medan ingen rektor funnit någon ogynnsam verkan på gossarna av samundervisningen, mena emellertid ett par rektorer, att gossarnas inverkan på flickorna icke varit till alla delar lycklig: flickorna ha maskuliniserats, »förpojkats». Med hänsyn till den erotiska sidan av frågan betona de flesta rektorer, att kamratlivet mellan gossar och flickor gestaltat sig naturligt och sunt och således inneburit en god och lämplig fostran. Även om på rätt många håll en viss »parbildning» konstaterats redan i realskolans högre klasser och umgänget mellan gossar och flickor på något håll säges bestå mest i

77 dans, är det en allmän uppfattning, att samundervisningen icke befordrar flirt utan dämpar den sexuella nyfikenheten. Från ett par håll uppges, att skillnaden i mognad mellan manliga och kvinnliga klasskamrater kommer flickorna att vända sitt intresse till äldre skolkamrater eller kavaljerer utanför skolan. En rektor talar dock med förargelse om »kurtisen mellan könen», och en annan menar, att på gymnasiet i enstaka fall »flirten kan synas gå väl långt». Liksom ytterligare ett par rektorer, som konstaterat flirt på gymnasiet, framhåller dock denne senare, att sådana fall betingas av särskilda miljöförhållanden. Icke så få rektorer ha begagnat tillfället att uttala ett sammanfattande omdöme om samundervisningens lämplighet. Omkring 70 yttra sig synnerligen positivt; många bland dessa anse den vara den bästa undervisningsformen och finna önskvärt, att den utsträckes ännu mer, andra önska i varje fall för egen del få bibehålla den, och en del gör obetydliga reservationer, mest med hänsyn till den olika utvecklingstakten hos gossar och flickor, men anser fördelarna överväga. I det hela betona dessa rektorer främst skollivets sociala sida; några hänvisa till likheten med hemmens gemensamhetsfostran. Ett 30-tal rektorer uttala sig mindre säkert men dock i det hela icke negativt. Många bland dessa utgå från att samundervisning på deras ort av ekonomiska skäl är den enda möjliga undervisningsformen. Rektorerna förklara sig själva icke ha iakttagit större olägenheter eller nämna förtjänster och fel utan att ange, vilka som överväga. Några rekommendera mindre inskränkningar i samundervisningen. Omkring 20 rektorer stå utpräglat kritiska mot samundervisningen, mest på grund av gossars och flickors olika utvecklingstakt och intresseinriktning samt risken för överansträngning av flickorna, i några fall på grund av iakttagna dåliga verkningar på flickornas uppträdande eller risken för flirt och kurtis. Rektorernas uttalanden grunda sig på skollivets praktiska erfarenhet och vittna därutöver givetvis i många fall om en viss principiell inställning till de större frågor, med vilka samundervisningsproblemet ofta nog kombineras, främst frågan om könens likställighet i samhällslivet. I verkligheten har för bedömandet av samundervisningens värde detta problem spelat en mycket stor roll. Bland samundervisningens förespråkare finnas åtskilliga, som näppeligen vilja medge, att i varje fall på det intellektuella området någon avsevärd konstitutiv skillnad finnes mellan könen; de skillnader, som konstaterats, bero enligt dessa bedömare huvudsakligen på uppfostran och samhällstradition och böra i ett framtida samhälle bringas att försvinna. Särundervisningens förespråkare betona däremot de faktiskt föreliggande olikheterna och understryka de svårigheter att sammanjämka intressen och behov, som i praktiken framträda.

78 Det synes vara ett riktigt påpekande av 1924 års skolsakkunniga, att frågan om samundervisningen icke bör förblandas med frågan om den sociala likställigheten mellan män och kvinnor utan bör betraktas som en pedagogisk lämplighetsfråga. Att lika möjligheter skapas för kvinnor såväl som för män att på alla samhällslivets områden göra den insats, som bäst passar deras individuella förmåga och önskemål, behöver icke innebära, att gossar och flickor nödvändigtvis alltifrån början och intill slutet av sin skolgång tillsammans inhämta samma kunskapsstoff i samma takt, med samma metoder och enligt samma schema. I den mån det befinnes pedagogiskt lämpligt och ekonomiskt möjligt, borde de båda parterna få följa sin naturliga utvecklingstakt och odla sina med utvecklingen följande och växlande intressen; skulle här på något stadium olikheter framträda, som gjorde det ändamålsenligt att särskilja gossar och flickor vid undervisningen, borde inga doktrinära hänsyn hindra en sådan anordning, blott slutmålet kunde göras likvärdigt och kostnaderna för den enskilde bleve rättvist avvägda. Mycken uppmärksamhet har i samband med denna diskussion ägnats frågan om hur stora och djupgående olikheterna i verkligheten äro mellan manliga och kvinnliga individer i utvecklingsåren. Undersökningarna ha här bekräftat den erfarenheten, att vissa olikheter finnas beträffande den fysiska och psykiska utvecklingens takt; dessa äro konstitutiva för vissa åldersstadier men utjämnas i och med att individerna nå upp till vuxen ålder. Att konstitutiva olikheter måste antagas, i den mån man erkänner, att fysiologiska, hormonala, faktorer påverka själslivets gestaltning, är uppenbart; dessa faktorers konstitutiva olikhet i vissa avseenden kan av ingen bestridas. Men särskilt på det intellektuella området har det visat sig synnerligen svårt att särskilja vad som kan bero på sådana faktorer från det som kan ha sin grund i traditioner och uppfostran. En omfattande undersökning av könsolikheterna i skolåldern har i vårt land nyligen utförts av nuvarande professorn H. Siegvald. 1 Oavsett olikheterna i utvecklingstakt har han i allmänhet icke konstaterat större differenser i intelligenshänseende. Dock har han funnit en skillnad i fråga om aritmetisk begåvning i så måtto, att goda totalprestationer på området voro betydligt vanligare bland manliga än bland kvinnliga växande, vilket synts honom sammanhänga med överlägsenhet hos gossarna i fråga om matematiskt funktionstänkande och dynamisk visualiseringsförmåga. Särskilt stora differenser har Siegvald vidare konstaterat i fråga om teoretisk teknisk begåvning eller tekniskt förstående. Gossarnas åskådliga funktionstänkande var genomsnittligt betydligt bättre än flickornas, och en rätt tydlig skillnad framträdde i faktorstrukturen: gossarnas tänkande dominerades av en specifik teknisk faktor, flickornas av den s. k. G-faktorn. Hos gossar och flickor framträdde olika inställning till omvärlden, beroende på att de samlade olik1

H. Siegvald, Experimentella undersökningar rörande intellektuella könsdifferenser I, II, Lund 1944.

79 artat kunskapsmaterial, varigenom deras tankeinnehåll successivt blev alltmer olika. Siegvald anser sig också ha konstaterat större »intellektuell aggressivitet», starkare kritiklust och experimenterande nyfikenhet hos gossarna än hos flickorna. I de yttranden, som till oss ingivits av landets professorer i psykologi och pedagogik rörande den psykologiska forskningens nuvarande ståndpunkt i fråga om den psykiska utvecklingen hos barn och ungdom (stat. off. utr. 1943: 19) ha uttalanden om samundervisningsproblemet gjorts av professorerna Kate och Elmgren. Den förre lämnar en översikt av de olikheter, som i psykiskt hänseende råda mellan manlig och kvinnlig ungdom dels i utvecklingstempo, dels i den färdigbildade psykiska strukturen. Vad här anföres stämmer i det hela väl med de praktiska erfarenheter, som samskolornas rektorer redovisat. Med utgångspunkt i uppfattningen, att barn- och ungdomsåren icke blott äro stadier, under vilka vissa element saknas av den mognad, vartill de till sist leda fram, utan faser, som ha sin positiva egenart, och att endast fullkomlig mognad på varje enskilt stadium möjliggör full harmoni hos den vuxna människan, hävdar Katz, att ett skiljande av könen under den utvecklingsperiod, då dessa instinktivt söka sig ifrån varandra, är önskvärt. Elmgren ger likaledes en översikt över variationerna i utvecklingstempot och olikheterna i pubertetsförloppet mellan gossar och flickor och uttalar, att särundervisning väl är att anbefalla under perioden 12—16 år av psykologiska samt även av icke närmare angivna medicinska, sociala och skolhygieniska skäl. Sammanfattningsvis kan således konstateras, att frågan om samundervisningens pedagogiska lämplighet alltjämt framstår såsom komplicerad och svår att bedöma. Praktiskt har samundervisningen likväl fullt ut bevisat sin användbarhet, icke blott på skolans lågstadium, där dess lämplighet överhuvud knappast varit föremål för diskussion, utan även på mellan- och högstadiet. För lärjungarnas sociala fostran har den i varje fall under de senare skolåren visat sig vara av obestridligt värde: från samskolorna omvittnas mycket allmänt, att den på realskolans högstadium lett till ett sunt och gott kamratskap. Ur psykologisk synpunkt torde detta vara väl förklarligt, då vid denna tid elevernas intresse för det andra könet vaknat och deras förmåga av psykologisk inlevelse och av förståelse för sociala sammanhang blivit mer utvecklad. Dessutom intygas samstämmigt, att samundervisningen varit gagnelig för de manliga lärjungarnas fostran till hyfsning och städat uppträdande. Tillika har den underlättat disciplinen, detta med hänsyn till de kvinnliga lärjungarnas större foglighet och villighet att underordna sig skollivets krav. Den synes även ha drivit upp arbetsprestationerna, under de tidigare realskolåren för gossarnas del, under de senare för flickornas, detta till följd av den eggelse, som flickornas större ambition från början innebär och som verkar pådrivande först på gossarna, så länge dessa

80 ligga efter i utveckling, sedan på flickorna själva, då gossarna hunnit upp dem i utvecklingshänseende. Farhågorna för att flickornas fysiska och psykiska hälsa skulle taga allvarlig skada genom samarbetet med gossarna under de ömtåligaste utvecklingsåren ha heller knappast besannats. Hithörande synpunkter komina att närmare utvecklas i samband med en diskussion av arbetsbelastningen i flick- och realskola. Olägenheter av samundervisningen ha framför allt framträtt beträffande lärostoffet och själva undervisningsarbetet. Det har visat sig svårt att utforma dessa så, att båda könens egenart helt kommit till sin rätt. I vilken utsträckning denna särart är konstitutiv eller miljöbetingad, är väl ännu outrett, i varje fall har den gemensamma skolmiljön icke förmått avsevärt förändra den. Flickornas större intresse för språk röjer sig i deras bättre prestationer skolan igenom; deras svårigheter i matematik, fysik och kemi ha tydligen väckt större uppmärksamhet och anses av många skolledare besvärande. Rätt allmänt tycks man på samskolehåll se saken något ensidigt ur de manliga lärjungarnas synpunkt. Att dessas matematiska och tekniska intressen hållas tillbaka, fattas som en allvarligare olägenhet än att flickornas estetiska och språkliga intressen röna samma öde. Det torde också kunna ifrågasättas, om icke en del i realskolorna brukliga läseböcker och textböcker äro starkare inriktade på att fånga gossarnas uppmärksamhet och intresse än flickornas. Delvis skulle väl detta kunna bero på traditioner från den tid, då de allmänna högre skolorna voro avsedda endast för gossar, men främst torde det bero på att de manliga eleverna mer bestämt avböja att taga befattning med studier, som de finna mindre intressanta, medan de kvinnliga fogligare mottaga vad som bjudes dem. Intressedifferentieringen vållar de största svårigheterna på skolans högre stadier, således under den tid, då samundervisningen ur den sociala fostrans synpunkt har de bästa verkningarna. Under de år, då pubertetsutvecklingen påbörjas och fortskrider, motverkas de sociala fördelarna av samundervisningen av de båda parternas instinktiva benägenhet att söka sig ifrån varandra; det har här av psykologer framhållits, att de möjligheter att söka vänskap och samarbete med individer av samma kön, som borde erbjudas de unga på detta stadium, på ett olämpligt sätt inskränkas genom att de särskilda goss- och flickgrupperna bli mindre i samklasser. Särskilt gäller denna svårighet i de fall, då den ena parten är underrepresenterad i en klass. Om således den speciella form av social fostran, som är naturlig för de nämnda åldersstadierna, icke får så goda betingelser vid samundervisning, skapar den olika utvecklingstakten även i undervisningshänseende särskilda svårigheter, då parterna bringas att samarbeta och tävla under olika villkor; h ä r u r kunna givetvis felbedömningar beträffande lärjungarnas studielämplighet uppstå, betänkliga i den mån skolprestationerna på detta stadium bli avgörande för möjligheterna att fortsätta studierna eller för att erhålla

81 understöd och stipendier, betänkliga även med hänsyn till de enskilda lärjungarnas uppfattning om sin begåvningsstandard och sina möjligheter att göra sig gällande bland kamraterna. Dessa sistnämnda synpunkter torde förtjäna allvarligt beaktande vid alla tillfällen, då bland elever på realskolestadiet ett urval måste ske, som grundas på genom lärares omdömen och betygssättning dokumenterad studielämplighet. Icke minst böra svårigheterna att rätt avväga den verkliga och bestående studielämpligheten i förhållande till utvecklingsbetingade variationer i skolprestationernas halt uppmärksammas vid utvecklingen av det nyligen införda systemet med statsstipendier för realskolestadiets lärjungar. Vid alla överväganden rörande lämpligheten av samundervisning bör för övrigt hållas i minnet, alt samtliga de skillnader, som erfarenhetsmässigt konstaterats mellan manliga och kvinnliga elever, äro genomsnittsdifferenser, som tillåta mycket stora variationer i enskilda fall. Denna omständighet såväl som de ovan anförda fördelarna och olägenheterna synes leda till den slutsatsen, att det vore lyckligast, om i så slor utsträckning som möjligt såväl samundervisning som särundervisning kunde hållas tillgänglig särskilt på skolans mellanstadium, så att det finge bero på föräldrars fria val och på de erfarenheter, som i enskilda fall framkomma, om en elev skulle fullgöra sin skolgång inom den ena eller den andra undervisningsformen. Då det emellertid härvid är oundgängligt, att ekonomiska synpunkter beaktas, måste elever i de minsta skolsamhällena under alla förhållanden hänvisas till samundervisning. Icke minst med hänsyn till denna praktiska nödvändighet måste vid uppgörandet av kursplaner för de skolformer, som äro avsedda för samundervisning, nödig hänsyn tagas till att de kvinnliga såväl som de manliga lärjungarna få sin egenart tillgodosedd, så långt det inom den givna tidsramen för skolarbetet är möjligt. Det torde knappast kunna hävdas, alt den hittillsvarande realskolan i detta hänseende uppfyller de krav, som redan vid tiden för 1927 års skolreform klart formulerades i fråga om hänsyn till båda parternas behov. Svaren på de av oss till skolornas rektorer ställda frågorna ge, som förut nämnts, intryck av att flickornas underlägsenhet i matematik, fysik och kemi betraktas som en mer besvärande olägenhet än gossarnas underlägsenhet i språk och att rektorerna i allmänhet visa större uppskattning av gossarnas arbetssätt och förhållande till det erbjudna lärostoffet än av flickornas. Det uttalas också klart från ett par håll, att realskolan är bättre tillrättalagd för gossarnas än för flickornas behov och intressen. Under sådana förhållanden synes det icke otroligt, att flickornas trevnad och tillfredsställelse i skolarbetet blir lidande. Emellertid ligga, såsom de betygsundersökningar vi företagit tydligt utvisa, flickornas prestationer betygsmässigt sett över gossarnas. De verkliga kvalitetsprestationerna registreras visserligen icke i dessa undersökningar, men flyttnings- och kuggnings- samt underbetygsprocent ha beaktats, och 6—716218

82 dessa siffror ställa sig genomgående bättre för flickorna än för gossarna i realskolan med vissa undantag blott beträffande själva realexamen. De kvinnliga eleverna fullfölja studierna oftare än de manliga, ha lägre procenttal kvarsittare och högre procenttal godkända för flyttning i varje klass av realskolan. Deras resultat i språk är bättre icke blott på lågstadiet, då denna överlägsenhet allmänt erkännes av rektorerna, utan även på högstadiet, då gossarna allmänt anses ha hunnit upp flickorna i utveckling. Och även om matematik uppenbart är det skrivämne, där flickorna nå sitt lägsta resultat, är detta resultat med hänsyn till godkännandet i det hela icke sämre än gossarnas. Icke ens i fysik och kemi, där flickornas svårigheter så allmänt omvittnas, bär deras underbetygsfrekvens något påtagligt vittnesbörd om underlägsenhet. Utan tvivel vittna dessa siffror starkt om flickornas flit och ambition. De kunna givetvis dessutom vittna om ett i det hela bättre begåvningsurval bland flickorna, även om rektorernas uttalanden, vad realskolestadiet beträffar, icke stödja en sådan förklaringsgrund. Men om verkligen flit och noggrant arbete i genomsnitt bli bestämmande för framgången i skolan i högre grad än ett rationellt och omdömesgillt studiesätt, kan realskolan knappast sägas ha funnit en lycklig lösning på elevbedömningens svåra problem, och gossarna kunna med fog anse sig undervärderade, trots det erkännande deras klokare arbetssätt får av rektorerna personligen. Frågor av ovanstående slag måste säkerligen mer än. hittills uppmärksammas och göras till föremål för studium. Framför allt gäller det här att vid lärarutbildningen liksom vid utformningen av läroböcker fästa tillbörlig vikt vid samundervisningens särskilda problem och tillse, att nödig förståelse skapas hos lärarna för båda parternas krav på undervisningsmetoder, lärostoff och stimulans såväl av intellektuell som av estetisk och etisk art. Men det begränsade timantalet i realskolan innebär här en i vissa fall oöverkomlig svårighet, även om metoder, som ge mer utrymme åt elevernas självverksamhet, givetvis kunna minska olägenheterna. En mer utpräglad differentiering av lärostoff och metoder måste emellertid föra till att gossar och flickor vid undervisningen särskiljas, antingen i olika klassavdelningar eller i olika arbetsgrupper inom samma avdelning. I båda fallen kommer särundervisning att införas i samskolorna på ett sätt, som hittills varit föga prövat. Om ett par av de största kommunala mellanskolorna arbetat med skilda goss- och flickavdelningar, har detta främst skett på grund av organisatoriska fördelar, som varit förbundna med anordningen. Andra skolor, där försök gjorts, ha haft mindre goda erfarenheter och anse, att undervisning i samklasser är lämpligast i skolor, som omfatta lärjungar av båda könen. Dock betonas, att ämnen såsom gymnastik och kursmoment såsom de i sexualundervisningen ingående helst böra bli föremål för skild undervisning; i något fall nämnas här även lärjungelaborationer.

83 Vissa av de anordningar, som av oss föreslagits för realskolan, torde vara ägnade att lämna bättre utrymme åt gossarnas och flickornas särskilda egenart, liksom över huvud åt skiftande intressen och läggning hos eleverna. Således har föreslagits, att i matematik i högsta klassen val skall kunna ske mellan en huvudsakligen aritmetisk och en mer krävande kurs; i den mån flickorna rönt svårigheter att följa den ordinarie matematikkursen, få de således möjligheter att utan alltför betungande arbete skaffa sig en godtagbar minimikurs. Hittills ha de i sådant fall helt måst avstå från ämnet, vilket skadat examens kompetensvärde så allvarligt, att de tydligen ofta nog icke vågat skaffa sig denna lättnad i arbetet. Huruvida den inskränkning av lärostoffet och den starkare inriktning på det praktiskt användbara, som vi föreslå i fråga om kurserna i fysik och kemi, skall verka underlättande för flickorna, är mer än vanskligt att avgöra. Den större användning av experiment och laborationer, som här förutsattes, kan väl gagna förståelsen genom att konkretisera lärostoffet, men i den mån flickornas förmåga av tekniskt förstående och konstruktivt arbete samt deras intresse för handhavande av apparater äro otillräckliga, kan denna metod snarare verka mer besvärande för dem. De intressen och den läggning hos flickorna, som skulle kunna tänkas motivera en förstärkt ställning för ämnena kvinnlig slöjd och hushållsgöromål, ha här icke närmare berörts, icke heller de frågor rörande intressen och anlag, som ha omedelbar betydelse för yrkesvalet. Hithörande frågor, vilka höra nära samman med de olika mål, som kunna uppställas för skolans arbete, behandlas i närmast följande avsnitt.

3 . Flickskolans bildningsmål. Såsom ovan nämnts, har ett mycket uppmärksammat argument i debatten om flickskolans berättigande varit hänsynen till vad som kallats det dubbla målet för flickornas utbildning och fostran: förberedelse såväl för hemmets värv som för uppgifter inom yrkeslivet. I vårt betänkande Skolan i samhällets tjänst (stat. off. utr. 1944:20) ha vi i korthet karakteriserat de nuvarande förhållandena i detta hänseende. Vi ha påpekat, att kraven på kunnighet, även av teoretiskt slag, i hushållsarbetet alltmer ökats, att hemmen ofta nog äro oförmögna att ge undervisning och träning åt den enskilde, att yrkeslivets anspråk stegrats och att de ekonomiska förhållandena numera tvinga allt flera kvinnor att, oavsett sina plikter i hemmet, vilka ofta nog icke kunna skjutas över på andra, fullgöra ett yrkesarbete. Vi ha slutligen hänvisat till den självklara fordran, att den kvinnliga arbetskraften skall erhålla en förutbildning, som tillåter den att tävla på lika fot med de manliga yrkeskamraterna. Vid sidan av detta dubbla utbildningsmål har såsom karakteristisk för

84 flickskolans bildningstyp belönats dess humanistiska grundprägel, som särskilt ansetts stämma väl överens med flickornas allmänna läggning och intressen men som även för deras insats i arbetslivet varit av betydelse, i den mån den bidragit till att inrikta deras uppmärksamhet på arbetsområden, där en förutbildning av denna art varit fördelaktig. Redan tidigt var man vid diskussionen av frågan om flickornas undervisning beredd att erkänna, alt det ovannämnda dubbla utbildningsmålet existerade, även om det, som nämnts, knappast spelat någon större roll i debatten. I den mån kraven på skolutbildning förskötos, så att icke blott allmänbildning utan även effektiv och praktisk förutbildning för den kommande livsgärningen framstod såsom skolans mål, framträdde dubbelheten tydligare. Men samtidigt åtog sig det allmänna att sörja för flickornas utbildning genom skolformer, som i det hela tillrättalagts för gossarnas behov. Den stora allmänheten vandes vid att godtaga en sådan studiegång för flickornas del; yrkeslivet rättade sina fordringar på kvinnlig arbetskraft efter den kompetens, som sålunda fanns att tillgå. Flickornas utbildning blev härigenom alltmer inriktad på yrkeslivet och rättades därvid efter de krav detta ställde på den manliga arbetskraften. Stark hänsyn togs även till gymnasiets behov av förutbildning. Flickornas speciella behov försummades väl icke helt. Genom 1927 års läroverksreform infördes på realskolans läroplan i 4-årig realskola 8, i 5-årig realskola 10 veckotimmar kvinnlig slöjd och hushållsgöromål. I praktiken har emellertid denna reform icke helt förverkligats, enär undervisningsplanen för hushållsgöromål ännu icke generellt trätt i kraft. I många läroverk saknas alltjämt undervisning i delta ämne. En möjlighet till jämnare avvägd dubbelutbildning skapades visserligen i och med den kommunala flickskolan, som dock blev tillgänglig främst lör flickor i vissa städer. Medan således dubbelutbildningen vann ringa terräng på realskolans stadium, påbörjades inom folkskolans område en utveckling, som avsåg att före den obligatoriska skoltidens slut ge varje flicka såväl nödig teoretisk och praktisk förberedelse för arbetslivet som elementär huslig utbildning; också denna utveckling fortgick emellertid långsamt och rönte svårigheter även på grund av den konkurrens om skoltimmarna, som framträdde mellan de husliga ämnena och de teoretiska eller de för andra praktiska arbetsområden förberedande. Dubbelutbildningens problem blev i den mån som skolplikten förlängdes en realitet för folkskolan liksom för realskolan och har här vanligen lösts på sådant sätt, att flickorna på grund av hushållsundervisningen antingen fått flera lärotimmar än gossarna eller fått nöja sig med färre lärotimmar än dessa i vissa andra ämnen. I de av oss för den praktiska realskolan föreslagna läroplanerna balanseras hushållsundervisningen dels mot vanlig slöjd, dels mot undervisning i bokföring med hemekonomi och dels mot undervisning i naturkunnighet, teckning och gymnastik. Frågan om utbildning för husmodersverksamhet fick en särskilt stark

85 aktualitet under krigsåren, då kunnighet och gott omdöme hos husmödrarna framstodo såsom ett viktigt beredskapsintresse, lidvis såsom en nödvändighet, om landets resurser i fråga om livsmedel, kläder och förbrukningsartiklar inom hushållet skulle kunna bringas att räcka till. Under dessa år framfördes till och med länken på obligatorisk huslig utbildning icke blott under skoltiden ulan även under ungdomstiden, på vissa håll fattad som en motsvarighet till den manliga ungdomens värnplikt. Ett förslagom starkt utökad huslig utbildning för de unga flickorna, dock byggd på frivillighetens grund, har också framförts av 1941 års befolkningsutredning (stat. off. utr. 1945:4). Ändrade tidsförhållanden synas på sistone i viss mån ha fört denna fråga bort ur intressets brännpunkt. På många håll förefaller man numera benägen att för lösningen av frågan om flickornas dubbla undervisningsmål lila till en snabbt fortskridande utveckling dels i riktningen av alltmera inskränkta moders- och husmodersplikter, dels i riktningen av alltmera ökat intresse och allt större kunnighet hos den manliga parten i fråga om husliga sysslor. Konsekvensen av denna utveckling skulle således bli, alt skolan finge åtaga sig att ge en viss utbildning i hem- och hushållsangelägenheler åt både gossar och flickor, en utbildning, som emellertid kunde inskränkas till en för alla gemensam elementarkurs. Att en utveckling i antydd riktning pågår är tydligt; av flera skäl har den säkerligen påskyndats under de senaste åren. Den allmänna bristen på huslig arbetskraft har tvingat husfäder och söner att deltaga i hushållssysslorna, i den mån yrkeskunnig hemhjälp icke stått att få och i den mån husmödrar och vuxna döttrar icke kunnat lämna sitt yrkesarbete för att sköta det egna hemmet. Även om dylika företeelser kunna vara tillfälliga och konjunkturbetonade, står del utom tvivel, att beträffande de praktiska hushållssysslorna en rationaliseringsprocess pågår, som inskränker och förenklar husmodersarbetet. Nya mekaniska hjälpmedel och arbetsbesparande anordningar av andra slag skapas för att underlätta hemsysslorna; livsmedelsindustrien tillhandahåller väl förarbetade och snabbt färdigställda maträtter; i större samhällen kunna hushållsangelägenheter ordnas kollektivt. Även på de mer centrala områdena av hemlivet har den enskildes arbete underlättats. Genom det allmännas försorg omhändertagas barnen mångenstädes redan i tidig ålder i lekskolor och daghem, då hemmet icke förmår uppbringa krafter till deras vård; under skoltiden sörjes för deras hälsovård och, i den mån beslutet om fria skolmållider genomföres, delvis för deras näringsbehov; mer och mer åtaga sig allmänna organ även att skaffa dem lämpliga fritidssysselsättningar och bättre möjligheter för läxläsning och studier än många hem kunna ge. Huruvida en sådan utveckling är önskvärd eller icke, därom kunna givelvis delade meningar råda. I allmänhet torde man väl rygga tillbaka för dess yttersta konsekvenser: att hemlivet i egentlig mening upphör och ersattes av

86 det kollektiva livet i barnhem, skolor och restauranger, i arbets-, föreningsoch nöjeslokaler. Till ett sådant tillstånd är visserligen vägen ännu lång. För skolans del gäller det närmast att avgöra, om dess fostran skall medvetet anpassas efter en fortgående utveckling i nyss nämnd riktning, vilken härvid uppfattas såsom ofrånkomlig och till en viss grad önskvärd, eller om denna fostran skall söka bidraga till en sådan gestaltning av hem- och familjeliv, att detta med lämplig anpassning för nya tidsförhållanden likväl fortlever och bibehåller vissa såsom väsentliga erkända värden. I senare fallet böra givetvis både gossar och flickor så långt möjligt bibringas ej blott förståelse för hemlivet och dess värden utan även de kunskaper och färdigheter, som på varje stadium av utvecklingen erfordras för att ordna hemlivet så praktiskt och trivsamt, att dessa värden rätt kunna vårdas. Att 1940 års skolutredning ansluter sig till den sistnämnda uppfattningen torde tydligt framgå av vad i tidigare betänkanden framförts. Vad särskilt de praktiska insikterna beträffar, må erinras om att i läroplanerna såväl för den praktiska realskolan — den nuvarande folkskolans högstadium — som för den teoretiska realskolan, i viss mån även för de tekniska realskolelinjerna, ämnet hemkunskap med hushållsgöromål har upptagits som obligatoriskt för flickorna. Full jämställdhet mellan gossar och flickor har icke genomförts — praktiska förhållanden bland annat ha gjort detta omöjligt — men en elementär kurs i hemmets och den enskildes ekonomi har gjorts obligatorisk även för gossar, och möjlighet till frivillig undervisning i praktiska hemsysslor ställes öppen för dem. Medan den praktiska realskolan åt samtliga flickor ger tämligen omfattande kurser i hemsysslor, har nödvändigheten att inskränka realskolans veckotimtal till högst 36 i förening med de utbildningskrav, som rimligen kunna ställas av arbetslivet och de på den teoretiska realskolan byggande läroanstalterna, omöjliggjort en mer omfattande undervisning inom ifrågavarande områden i denna realskoleform. Sålunda uppgår i den teoretiska 4-åriga realskolan timantalet i här berörda ämnen endast till 9; i den praktiska realskolan är motsvarande timtal minst 16. Möjligen med undantag för den sistnämnda siffran måste timtalen betraktas som motsvarande endast en minimifordran. En utveckling mot starkare intresse, större ansvarskänsla och bättre insikter beträffande hemmets problem och praktiska angelägenheter hos den manliga ungdomen synes i och för sig både önskvärd och nödvändig. Det hade därför varit lyckligt, om på gossarnas undervisningsplan större utrymme kunnat beredas sådana undervisningsmoment, som äro ägnade att främja dess syften. Men än mera närliggande måste kraven på förutbildning för arbetslivet te sig särskilt för gossarnas del. Det har här synts oss nödvändigt att lämpa skolans fostran efter de förhållanden, som ännu i verk* ligheten råda; att mannens andel i familjeförsörjningen i regel i högre grad än hustruns faller inom yrkeslivets område, är ett faktum, som icke så snart lärer förändras. Tydligast har läroplanen anpassats efter detta faktum i

87 den praktiska realskolan. I den teoretiska realskolan ha de teoretiska ämnena måst erhålla så stor plats, att inom 36-timmarsschemat endast ringa tid blivit övrig för flickornas praktiska utbildning. Det har icke synts oss rimligt, alt av sådana skäl varje flicka, som vill och förmår förskaffa sig något fylligare kunskaper och något mångsidigare utbildning särskilt i främmande språk än dem den praktiska realskolan ger, skall hänvisas till en minimiutbildning för verksamhet inom hemmet, blott därför att den teoretiska realskolans läroplan måst tillrättaläggas för samundervisning och sammanpressas inom det antal skolår, som främst med hänsyn till stora elevgruppers fortsatta skolbildning befunnits lämpligt. Möjligt är givetvis att tillgodose det speciella behov av utbildning för verksamhet i hemmet, som ännu i realiteten föreligger för den kvinnliga ungdomen, genom särskilda praktiska kurser efter realexamen; en sådan utväg anvisades av 1918 års skolkommission, som även räknade med avgrening av en särskild studieväg för flickor från tidigare klasser i realskolan. Dylika anordningar måste visserligen anses vara bättre än inga anordningar alls. Men de innebära dock olägenheten av en ojämn lärogång, där hänsynen till det ur ulvecklingssynpunkt lämpliga måsle stå tillbaka för hänsynen till det praktiskt genomförbara. Förhållandet belyses redan av de av 1918 års skolkommission framlagda läroplanerna för olika flickskoleformer, där den från realskolan fristående kunnat få kortare daglig arbetstid, fylligare och bättre fördelade kurser och lämpligare lärogång, särskilt i moderna språk, än de övriga. Dessa påbyggda eller inbyggda flickskolelinjer betraktades också med rätt starka betänkligheter i den följande diskussionen. I det hela framstodo de såsom ekonomiskt betingade nödfallsutvägar. 1924 års skolsakkunniga ha såsom huvudtyp för flickskolan ävenledes uppställt en fristående skolform och förorda i det fall, att avgrening från realskolan på vissa håll bleve nödvändig, att flickskollinjen avskiljes tidigare för vinnande av en jämnare lärogång. En på avslutad realskola byggd särskild klass för flickor anges bestämt icke kunna leda till samma mål som andra flickskoleformer; icke heller 1918 års skolkommission har räknat med att en sådan klass skulle kunna leda till avgångsbetyg med samma kompetensvärde som betyg från dessa andra former. Det måste emellertid bestämt framhållas, att flickskolan aldrig har varit att jämställa med en realskola innefattande något ökade kurser i husliga och praktiska ämnen. Flickornas dubbla behov av utbildning kan givetvis tillgodoses genom att realskolan åtager sig den huvudsakligen för arbetslivet avsedda förberedelsen — helst innefattande även en elementär fostran för hemliv och föräldraskap av den art, att den kan göras gemensam för gossar och flickor — medan en kompletteringskurs sörjer för den mer ingående praktiska handledningen för verksamhet på hemmets område. Men en fullgod ersättning för den nuvarande flickskolutbildningen innebär en så-

88 dan anordning icke. Det karakteristiska för flickskolan är icke blolt den mer omfattande husliga utbildningen utan främst den balans, som skapats mellan dylika utbildningsmoment och en teoretisk utbildning, vilken i sin mån i förhållande till realskolans är bättre avpassad efter den kvinnliga ungdomens intresseriktning och på åtskilliga punkter fördjupad och utökad. Här räknas då endast med flickskolans teoretiska linje. På den praktiska är balansen i viss mån offrad till förmån för en grundligare huslig utbildning; denna linje, skapad år 1928, har dock, såsom tidigare nämnts, icke vunnit något stöd hos allmänheten. Den bildningstyp, som flickskolan nu representerar, skulle helt gå förlorad genom en sådan anordning av flickornas dubbelutbildning som ovan skisserats. Varje flicka, som ville skaffa sig en starkare teoretisk kompetens än den, som erhålles i den av oss föreslagna s. k. praktiska realskolan, finge antingen underkasta sig realexamen eller studentexamen, ofta nog båda. Ingen möjlighet skulle föreligga att inom ramen av en skolas undervisning fördjupa och öka kunskaperna i något ämne utöver realexamens nivå och vinna ett med betyg dokumenterat resultat av sådana studier, såvida icke vederbörande ville underkasta sig den långa, med examen avslutade lärotiden på gymnasiet. Följden av en sådan inskränkning av bildningsmöjligheterna skulle bli antingen alt det stora flertalet flickor nöjde sig med att stanna på realexamens nivå eller att ett starkt ökat behov av gymnasieutbildning uppstode bland den kvinnliga ungdomen. Det senare skulle innebära en vinst med hänsyn till den teoretiska kunskapsstandarden men en förlust med hänsyn till det försenade inträdet i egentligt arbetsliv eller i praktiska utbildningsanstalter samt till minskade möjligheter att under de tidigare ungdomsåren ägna sig åt förberedelse för framlida hemarbete; en ytterligare ansvällning av gymnasieorganisationen komme givelvis också alt följa. Med hänsyn till kostnaderna för en sådan ansvällning kan det väl tänkas bli nödvändigt att genom höga inträdeskrav utestänga de icke utpräglat studiebegåvade från gymnasieutbildningen; det stora flertalet såväl av flickor som av gossar, vilka önska förskaffa sig skolutbildning utöver vad den obligatoriska skolan erbjuder, blir då hänvisat till realskolans studieväg. I den mån flickskolans kurser i teoretiska och praktiska ämnen överstiga realskolans, kommer delta att innebära en förlust ur såväl allmänbildningssom utbildningssynpunkt. Sänkningen i allmänbildningsnivån drabbar främst språken och de humanistiska ämnena; i vad mån detta skall anses som en olägenhet, beror givetvis på vilket värde som över huvud tillmätes den humanistiska bildningstypen för samhällslivet såväl som för den enskildes personliga utveckling. Ur utbildningssynpunkt kan erinras om att från flickskolor utgången arbetskraft länge skattats synnerligen högt särskilt på de banor, där språklig skolning eller praktisk förbildning i förening med en relativt bred allmänbildning varit önskvärd. Ur husmodersutbildningens synpunkt slutligen kan det icke anses helt oväsentligt, att

89 praktiska hushållssysslor endast få en minimikurs inom den egentliga skolundervisningens ram, att varje möjlighet att vinna grundläggande orientering i barnpsykologi bortfaller samt att över huvud hemmets problem icke få mer plats i skolans undervisning än den, som kan beredas dem inom ramen av samundervisningen i den kortare realskolekursen. Vid den nuvarande kommunala flickskolans organiserande lades stor vikt just vid enhetligheten och helgjutenheten av den studiegång, som där erbjöds. Helt ha de önskemål, vilka härutinnan varit ledande, icke kunnat förverkligas; således har ämnesdifferentieringen på högstadiet och önskan att hålla möjligheterna öppna för övergång till andra skolformer verkat i någon mån splittrande på utbildningen. Den kritik, som framkommit från flickskolehåll, har närmast gällt dessa splittrande moment. Den enhetliga karaktären hos flickskolans studiegång, den balans och det inre sammanhang, som trots hänsynen till det dubbla bildningsmålet i det hela kunnat bli rådande, ha väl för de flesta tett sig såsom en stor fördel hos skolformen. Just denna enhetlighet komme att försvinna, om den nuvarande flickskolan skulle ersättas med vanlig realskola jämte därpå byggda kurser i husliga ämnen och eventuellt någon kompletterande och avrundande kurs i de läroämnen, som särskilt kunna ha intresse för kvinnliga lärjungar. Det teoretiska skolarbetet skulle anhopas på ett yngre och mindre moget åldersstadium, och de i intellektuellt hänseende mest fruktbara åren inom skoltiden skulle huvudsakligen ägnas åt praktiskt arbete. Oavsett vilken roll det tidigare så uppmärksammade dubbla målet i framtiden kan komma att spela för flickornas utbildningsfråga, blir det av vikt att utröna, i vilken mån gossars och flickors behov av utbildning för yrkesoch arbetsliv sammanfalla. Alltför stora skillnader i fråga om dessa behov kunna göra det vanskligt att tillgodose dem alla i en gemensam skolform. De uppgifter om tillämnad levnadsbana, som lämnas av de med realexamen eller normalskolekompetens avgående lärjungarna, kunna ge en viss, ehuru måhända icke alltför säker, uppskattning om de föreliggande behoven. Dessa uppgifter voro för år 1943 följande (de olika levnadsbanorna ha sammanförts i grupper efter samma principer som i kapitlet om flickskolelevernas tillämnade levnadsbanor. En utförligare sammanställning lämnas i bilagan, tabell 11): Uppgifterna synas visa, att realskolans relativt starka betoning av de matematisk-naturvetenskapliga ämnena icke i någon mån påverkat flickorna vid det preliminära valet av levnadsbana; de kvinnliga lärjungarna visa för teknisk-praktiska levnadsbanor samma obetydliga procenttal i såväl realskola som flickskola. Kontorsarbete synes verka dubbelt så starkt tilldragande på realskolans kvinnliga som på dess manliga elever; även här stämmer flickskolelevernas procenttal väl med realskoleflickornas, ehuru det bör framhållas att, såsom tidigare visats, de förra oftare skaffa sig högre

90 Realexamen

Normalskolekompetens

Gossar

Flickor

%

/o

Fortsatta studier vid gymnasium D:o vid seminarier i läro- och övningsämnen samt jämförl Till handelsskolor, kontor, affärer, banker o. dyl. verksamhet

33 Till civila tjänster

13 Till tekn. läroanst., lantbruk, skogsskötsel, fabriksoch hantverksverks., militäryrket, sjömansyrket och jämförliga praktiska yrken

2 Till husliga yrken, sjuk- och barnavård Ingen uppgift lämnad .

4 19

handelsutbildning och således i större utsträckning torde aspirera på mer kvalificerat arbete än de senare. Realskolans karaktär av grundskola för gymnasiet framträder särskilt starkt för gossarnas del, men även för flickornas. Gossarna gå från realskolan till teknisk-prakliska levnadsbanor i ungefär samma omfattning som flickskoleleverna till huslig-praktiska; det är framför allt dessa senare levnadsbanor som blivit lidande på att så inånga av realskolans kvinnliga elever fortsatt till gymnasiet. De anförda procenttalen visa betydligt större likhet mellan de kvinnliga lärjungarnas framtidsplaner i flick- och i realskola än mellan de kvinnliga och manliga lärjungarnas i realskolan. På denna senare skola ställas onekligen i utbildningshänseende mångskiftande krav. Den nuvarande realskolan torde närmast få anses vara tillrättalagd dels såsom grundskola för gymnasiet, dels såsom underlag för de teknisk-praktiska banorna. Den synes därmed kunna väl tjäna närmare 80 procent av de manliga men blott omkring 30 procent av de kvinnliga lärjungarnas syften; enligt våra undersökningar (stat. off. utr. 1944:21, tabell 10 a) utgöra gossarna omkring 60, flickorna omkring 40 procent av samtliga lärjungar i realskolan. En för gymnasiets krav och därjämte närmast för kontorsarbete och fortsatt handelsutbildning tillrättalagd realskola skulle tjäna syftemålet för omkring 60 procent av såväl de manliga som de kvinnliga lärjungarna. I båda fallen bli omkring 40 procent av samtliga lärjungar mindre väl tillgodosedda, men i det förra, det som för närvarande föreligger, innefattar detta procenttal betydligt flera flickor än gossar. Siffrorna torde i sin mån stödja de av ett par bland samskolornas rektorer gjorda uttalandena, att flickornas intressen och behov i realskolan äro mindre beaktade än gossarnas. Såsom tidigare nämnts, ha vi föreslagit en anordning, som gör det möjligt för flickorna i realskolan att avlägga examen med en praktiskt inriktad, huvudsakligen aritmetisk kurs i matematik. Som underlag för handelsutbildning och kontorsarbete är denna kurs tillräcklig. I övrigt ha vi icke fun-

91 nit möjligt eller lämpligt att ändra realskolekursens art. Det antal lärjungar — 20 procent av flickorna, 8 procent av samtliga — som går till praktiskhusliga yrken, synes oss icke tillräckligt stort för att motivera en utvidgning av för sådana banor förberedande studier inom den teoretiska realskolan. Om således flickorna med hänsyn till sina framtidsplaner alltjämt måste bli i någon mån tillbakasalta i realskolan, synes det oss däremot lämpligt och rimligt, att i så stor utsträckning som de ekonomiska förhållandena medgiva, möjligheter beredas dem att i en särskild skolform vinna en väl avpassad förutbildning för de levnadsbanor de helst önska välja. Kan skolformen därjämte lämna bättre förberedelse för den verksamhet i hemmet, som alltjämt förr eller senare kommer på de flesta kvinnors lott, synes detta vara ytterligare en fördel. Och kunna utbildningskraven rymmas inom en enhetligt organiserad studiegång, som därtill ger näring åt de humanistiska och estetiska intressen, som många flickor under ungdomsåren äga, torde detta knappast kunna anses innebära annat än en fördel såväl för flickornas egen personlighetsutveckling som för landets bildningsliv i det hela.

4.

Arbetsförhållandena i flickskolan. Examensfriheten.

Ett synnerligen starkt betonat argument till förmån för en särskild flickskola liksom för skild undervisning av flickor och gossar har varit, att flickorna under de ömtåligaste övergångsåren borde skonas från den ansträngning och nervpåfrestning, som koncentrerat skolarbete i tävlan med gossarna samt tvånget att bestå i en examen ansetts innebära. Sedan efter år 1927 de allmänna läroverken i mycket stor utsträckning öppnats för flickor, ha dessa skolor emellertid rönt stark tillslutning av kvinnliga elever, och detta även på platser, där särskild flickskola funnits till hands. En rik erfarenhet föreligger således numera i fråga om flickornas förmåga att i tävlan med gossarna följa realskolans arbetstakt och att uthärda en slutexamens påfrestning. Från rektorerna vid skolor med samundervisning ha vi, såsom tidigare nämnts, infordrat yttranden även rörande flickornas arbetsbörda i realskolorna. Av de 185 av oss tillfrågade rektorerna uppger ett 100-tal, att flickornas arbetsbörda är tyngre än gossarnas: några av dessa betona särskilt, att flickornas läxläsningstider äro längre. Ett 20-tal rektorer har angivit vissa klasser eller stadier såsom särskilt svåra, oftast gymnasiets och realskolans avslutningsår samt klass 3 4 . Medan omkring 15 rektorer anse, att flickorna, trots det allvarliga arbetet, i det hela orka med skoluppgifterna och att fall av tydlig överansträngning bland dem äro sällsynta, uppge 20 rektorer, att flickorna bli överansträngda i de klasser, där arbetsbördan är tyngst, och inför examen; i några fall sägas de visa större nervositet och ängslan inför provet än gossarna. Såsom orsak till flickornas tyngre arbetsbörda hänvisas blott i ett par fall

92 till att gossarnas fysiska förutsättningar skulle vara bättre; en rektor klagar således över trötthet och blodbrist hos flickorna i klass 3 4 . I allmänhet anses, alt flickornas större arbetsbörda sammanhänger med deras större plikttrohet och ambition. Även de rektorer, som icke tydligt uppgivit sig ha iakttagit någon skillnad i fråga om gossars och flickors arbetsbörda, tala i inånga fall om villigare, tålmodigare och ihärdigare arbete hos flickorna. Från en skola, som i vissa fall arbetar med särskilda flickavdelningar, uppges också, alt läxläsningstiderna i dessa avdelningar äro högre än i blandade klasser. Det synes således vara en rätt allmän uppfattning, att en tydlig skillnad råder beträffande gossars och flickors inställning till skolarbetet. I många fall uttryckes detta så, att flickorna icke blott äro ambitiösare och mer plikttrogna, utan även att de arbeta mer urskillningslöst, medan gossarna ransonera arbetet, ta det lättare och förståndigare och med bättre uppfattning av huvudsak och bisak. Det saknas heller icke uttalanden om påfallande lättja hos gossarna. En del rektorer begagna emellertid tillfället att understryka, alt realskolans arbetsbörda i det hela är tung; en har rentav funnit gossarnas arbete tyngre än flickornas på realskolans lågstadium. Till rektorernas uttalanden om flickornas arbetsbörda i realskolan kunna fogas vissa kritiska omdömen om denna från skolläkarhåll. Om det således rätt allmänt klagas över skolarbetets tyngd särskilt för flickornas del, måste likväl konstateras, att några verkligt oroande följder av arbetspressen i realskolan icke framträtt. Flickorna uthärda i allmänhet såväl skolarbetets som examens påfrestningar utan sammanbrott, och föräldrar ha under de gångna åren icke avskräckts från att sätta in sina döttrar i realskolan. Betygsmässigt är flickornas arbetsresultat i realskolan mycket tillfredsställande. Vid våra undersökningar över flyttnings- och betygsförhållanden i realskola och gymnasium har det visat sig, att flickorna i allmänhet nå bättre resultat än gossarna. Deras genomsnittliga belygsresultat är bättre, de fullfölja skolgången i större utsträckning och genomföra den också oftare ulan kvarsittning och flyttningsprövning. Skulle dessa siffror belraklas som utslagsgivande i frågan om realskolans allmänna lämplighet för flickor, skulle realskolan och i viss mån även gymnasiet rentav framstå såsom skolformer, bättre lämpade för de kvinnliga än för de manliga eleverna. En sådan slutsats ur de föreliggande siffrorna vore emellertid i hög grad förhastad och oberättigad. Vad gymnasiet beträffar, kunna flickornas bättre resultat fullt förklaras av det bättre begåvningsurval av kvinnliga gjannasister, som ännu råder. I förhållande till de manliga äro de kvinnliga i minoritet, och på grund av såväl traditioner som yrkesvalsförhållanden framstår alltjämt studentexamen för flickor mer än för gossar som ett mål för de särskilt studiebegåvade och studieintresserade; i den av oss undersökta lärjungårgången, gingo av gossarna 34, av flickorna blott 18 % av de intagna till gymnasialstudier.

93 Att studiebegåvade och intresserade flickor utan allvarligare fara för överansträngning och utan överdriven examensnervositet kunna genomgå en skola av gymnasiets svårighetsgrad, torde vara föga anmärkningsvärt. Så länge det kvinnliga elevmaterialet hålles vid nuvarande genomsnittliga begåvningsstandard, torde knappast någon ödesdiger inverkan av arbetsbördan behöva befaras. I någon mån kunna liknande förhållanden antagas gälla i fråga om den 5-åriga realskolan, där de kvinnliga eleverna ännu äro betydligt färre än de manliga. Flera rektorer i städer, där kommunal flickskola finnes vid sidan av samläroverk, ha till oss uppgivit, att de bästa begåvningarna bland flickorna söka sig till den 5-åriga realskolan, och från några håll meddelas, att flickskolan mottager sådana godkända sökande från läroverket, som på grund av låg placering vid inträdesprövningen icke kunnat tävla om tillgängliga platser där. I fråga om den 4-åriga realskolan och den kommunala mellanskolan, där flickorna snarast äro i majoritet, är det mindre sannolikt, att deras allmänna begåvningsstandard skulle vara högre än gossarnas, även om delta icke är otänkbart. I varje fall är det knappt troligt, att skillnaden i genomsnittlig begåvningsstandard orsakar hela den tämligen betydande olikhet i betygsresultat, som kan konstateras såväl i 5-årig som i 4-årig realskola. En av orsakerna till denna olikhet är otvivelaktigt den olika utvecklingstakten hos gossar och flickor, som särskilt under de första realskolåren ger flickorna ett försprång i mognad. Men en annan orsak utpekas säkerligen genom rektorernas mycket allmänt omvittnade erfarenhet, att flickorna villigare och tålmodigare taga på sig skolans arbetsuppgifter och arbeta noggrannare och mer plikttroget, en erfarenhet, som väl stämmer med professor Katz' uttalande, att en verklig skillnad föreligger i de båda parternas inställning till skolarbetet. Denna skillnad måste i det fall, att arbetsbördan i det hela är tung, predisponera flickorna för överansträngning. Jämföras flickornas siffror för flyttning, kvarsittning och underbetyg i realskola och i flickskola, finner man de gynnsammaste förhållandena i flickskolan. Om således realskolans kvinnliga lärjungar till priset av hårdare arbete vinna elt bättre resultat än dess manliga, uppnå flickskolans elever ett ännu mer fördelaktigt resultat utan att behöva underkasta sig fullt så hårt arbete. Visserligen äro jämförelser av betygssiffror i många hänseenden betänkliga och missvisande; olika betygsskala och olika höga fordringar i de olika skolformerna kunna alltid befaras göra grunden för en sådan jämförelse osäker. Flickskolans slutresultat är dock i det hela så väl prövat och parallelliteten mellan dess krav och realskolans icke minst på grund av gällande villkor för övergång till gymnasium så ofrånkomlig, att jämförelsen icke gärna kan betecknas som helt utan värde. Mindre sammanträngda lärokurser och mera tid till genomarbetande av de särskilda kursmomenten måste ju för övrigt rimligtvis skapa sådana bättre betingelser för begripande och övning, att relativt flera lärjungar bli i stånd att i

94 vanlig ordning tillägna sig kursen. I arbetslivet ha också i det hela flickskolans slutbetyg godtagits med samma förtroende som andra skolformers. Den mindre pressande arbetsbördan i flickskolan är således förenad med mindre risk för underkännande av skolprestationen. Såväl med hänsyn till arbetsinsatsen som till framgången i arbetet måste flickskolans elever anses åtnjuta lugnare, mindre enerverande förhållanden än realskolans. Frågan om realskolans arbetsbörda spelar alltjämt icke minst inför allmänheten en mycket betydande roll i debatten kring skolfrågorna. Men även om flickornas svårigheter i detta hänseende icke sällan särskilt framhållas, har i det hela kritiken tagit en allmännare form och avser i hög grad även gossarnas arbetsförhållanden. Vi kunna här hänvisa till vad som framgått av ledamoten Hjärnes förutnämnda undersökning av de hygieniska förutsättningarna för skolarbetet. Realskolan, i den form den erhöll genom 1927 års skolreform, torde knappast kunna sägas innebära någon lycklig lösning av de problem, vilka enligt 1918 års skolkommission ha sin grund i »den omvälvning i såväl kroppsligt som andligt avseende, som flickor och gossar genomgå vid övergången till ungmö- och ynglingastadiet» och som »är av så genomgripande natur, att de överhuvud icke borde ansträngas med intellektuellt arbete under denna tid». Icke heller 1940 års skolutredning har kunnat finna någon anordning, som i fråga om de studievägar, vilka leda över till mer djupgående teoretisk utbildning, medger en sådan inskränkning av det intellektuella arbetet, som enligt ovanstående uppfattning kan te sig önskvärd. Men en mindre inskränkning av skoldagens längd och en viss beskärning av det obligatoriska lärostoffet ha dock genomförts, och det synes sannolikt, att dessa åtgärder skola medföra åtminstone någon lindring av arbetsbördan på realskolestadiet, inom vilket såväl flickornas som gossarnas ömtåligaste övergångsår falla. I övrigt torde det för de mer begåvade bland lärjungarna i allmänhet knappast vara särskilt ödesdigert, om de sysselsättas med även rätt omfattande teoretiska arbetsuppgifter under dessa år, då dock de intellektuella förmögenheterna hos den enskilde nå sin mognad. Det bör visserligen härvid visst icke förbises, att bland dessa väl begåvade kunna finnas åtskilliga, som på grund av oregelbundenheter i viljeoch känslolivets utveckling icke kommit till klarhet om sin verkliga studiebegåvning och som på grund av särskild ömtålighet av fysisk eller psykisk art behöva skonsamma arbetsförhållanden. De allvarligaste svårigheterna förefinnas dock hos den stora elevkontingent, manlig såväl som kvinnlig, som söker inträde på realskolans utbildningslinje utan att äga mer än de nödvändigaste intellektuella förutsättningarna för att kunna tillgodogöra sig dess lärostoff och som behöver uppbjuda alla krafter och all flit för att följa undervisningen. Att utestänga denna kontingent från realskolans studieväg är redan av praktiska skäl svårt och torde icke heller ur arbetslivets synpunkt vara önskvärt. På åtskilliga levnadsbanor kan arbetskraft med

95 minst den kunskapsgrund, som realskolan ger, men utan de särskilda ambitioner, som följa med en god begåvning, göra utmärkta insatser; personer behövas, som utan besvikelse och missnöje åtaga sig och väl fullgöra rutinarbete av mer kvalificerat slag. Det vore säkerligen en psykologiskt välmotiverad åtgärd att för dessa, liksom för de mer ömtåliga och i övrigt för dem, som av skilda skäl så önskade, tillhandahålla en studieväg, som utan forcerat arbete och examenspress samt med nödiga inslag av praktiskt arbete förde fram till samma slutmål som realskolan. För de lugnare och mer harmoniska arbetsförhållandena i flickskolan äro icke blott de mindre starkt koncentrerade lärokurserna och den rikligare tillmätta studietiden av betydelse utan även friheten från slutexamen. Detta sistnämnda kännemärke för flickskolan har visserligen i en del hänseenden utsatts för en kritik, vars berättigande rönt visst erkännande från flickskolehåll. Skolformens representanter ha dock i det hela mycket kraftigt slagit vakt om examensfriheten just med hänsyn till dess betydelse för lärjungarnas arbetsförhållanden. De invändningar mot examensfriheten, som avse värdet och enhetligheten hos flickskolans kompetensbetyg, upptagas i annat sammanhang till behandling. Ur arbetssynpunkt har friheten från examen allmänt betraktats som en fördel. Bland alla de institutioner och arbetsgivare, vilka av oss tillfrågats rörande flickskolekompetensen, har endast en, nämligen handelsgymnasiet i Gävle, i detta hänseende gjort ett kritiskt uttalande. Däri hävdas att de flickor, som avlagt realexamen, visat sig kunna arbeta mer koncentrerat och intensivt än de, som förvärvat normalskolekompetens. I och för sig kan en sådan iakttagelse vara väl förklarlig. Arbetet för en examen tvingar till anspänning av alla krafter, för att det erforderliga kunskapspensum skall kunna redovisas på bestämd tid; vanan vid ett sådant tvång från skoltiden kan öka förmågan av kraftanspänning inför senare examina. Om examensskolan leder till sådan god arbetsdisciplin, ger den ovedersägligen en nyttig lärdom. Men i den mån arbetet där består i ett koncentrerat och urskillningslöst inpluggande av examenspensa, kan det ge mindre utbyte. Av rektorernas uttalanden att döma har flickornas skolarbete inför examen icke i allmänhet lett dem till att utforma rationella arbetsmetoder eller att behandla det erbjudna lärostoffet med någon starkare urskillning. Men däremot omvittnas ofta nog överansträngning inför examen i förening med ängslan och oro för provet. I det hela synes flickornas speciella inställning till arbetet göra dem mer utsatta för påfrestningarna i en examen än gossarna. Den större plikttrohet de ådagalägga inför arbetsuppgifterna gör det å andra sidan troligt, att de även utan den eggelse examen innebär skola på ett tillfredsställande sätt fullgöra sitt skolarbete. De återkommande skriftliga proven, de s. k. »varningarna» och terminsbetygen ha i flickskolan i det hela visat sig fullt tillräckliga, emellanåt till och med alltför effektiva, såsom eggelse i arbetet.

96 Möjligt är, att gossarnas benägenhet atl ta arbetet lättare och den större splittring i intressena, som de på rcalskolestadiet visa, för deras del gör examen till en nyttig, i inånga fall måhända rentav nödvändig, pådrivande och eggande faktor i skolarbetet, och att examensnervositeten för dem betyder mindre, då de lättare slå ifrån sig oron och oftare våga söka avspänning i idrott och andra privatintressen. Med hänsyn härtill synes det icke helt otroligt, att en för gossar avsedd examensfri skolform skulle visa sig mindre effektiv i fråga om kunskapsresultat än flickskolan befunnits vara. Emellertid måste även i delta sammanhang framhållas, att den olika inställningen till skolarbetet hos gossar och flickor är en genomsnittlig olikhet och att i de individuella fallen stora variationer föreligga. Många flickor finna sig otvivelaktigt väl till rätta med realskolans arbetsförhållanden och med examen, som för dem innebär en nyttig stimulans, medan däremot åtskilliga gossar känna arbetsbördan tung och motse examen med spänning och deprimerande ängslan. En examensfri skolform bör med hänsyn härtill icke enbart räknas såsom en för flickor avpassad utbildningsväg; den borde snarare finnas till hands såsom en möjlighet för en viss elevtyp, vare sig denna typ vore tillfinnandes bland gossar eller flickor. Sannolikt synes det dock, att den i genomsnitt skulle befinnas mer lämpad för kvinnliga än för manliga elevers behov. Frånvaron av en slutexamen med skriftliga, över hela landet lika prov har också möjliggjort en friare gestaltning av undervisningen och större valfrihet i fråga om kunskapsstoffet i flickskolan än i realskolan, helst som den förra skolformen också har längre lärotid till sitt förfogande. Denna frihet har sedan gammalt bland flickskolans representanter räknats som en högt skattad förmån och har otvivelaktigt verkat befordrande på pedagogisk försöksverksamhet och införande av nya lärometoder. Vid den kommunala flickskolans upprättande var man också klart medveten om den examensfria skolans fördelar i ovannämnda hänseende. De särskilda sakkunniga, som bl. a. utformat förslaget om inrättande av kommunala flickskolor, ha strävat att i anslutning till vad 1927 års riksdag rekommenderat i fråga om skolarbetets inre gestaltning inom flickskolans verksamhet bereda en vidgad tillämpning av den s. k. arbetsskolans ledande grundsatser, följaktligen att åstadkomma större samling i skolarbetet, starkare hänsyn till lärjungarnas individualitet, ökad självverksamhet och vidgat utrymme åt handens arbete. I stadgan för kommunala flickskolor ha också i viss anslutning till dessa sakkunnigas förslag sådana riktlinjer för det inre arbetet intagits, att dessa grundsatser fått klarare uttryck än i motsvarande avsnitt av läroverksstadgan. Sålunda inskärpes, att den förberedande behandlingen av lärjungarnas arbetsuppgifter väsentligen bör avse att anvisa utgångspunkter och medel att på egen hand söka arbeta sig fram till ökat vetande, att undervisningen bör samla sig kring väsentliga stycken av varje ämne och eftersträva förbindelse mellan samhöriga delar av kursen samt att de

97 olika ämnena böra planmässigt förbindas, så att läroinnehållets olika delar stödja varandra. Vidare uttalas, att vid sidan av den egentliga klassundervisningen arbetet må kunna så anordnas, att grupper av flera eller färre lärjungar få sig gemensamma uppgifter förelagda och att lärjungarna i mån av fortskridande utveckling i de olika klasserna må kunna erhålla individuella arbetsuppgifter; i de båda högsta klasserna är sådant enskilt arbete direkt föreskrivet. Stadgan varnar också mot konstlade åtgärder i kontrollsyfte, som kunna vara ägnade att verka förryckande på lärjungarnas arbete. För att undvika alltför stark anhopning av lärostoff skall enligt stadgan sorgfälligt tillses, att en lämplig utskiftning mellan äldre och yngre delar av läroinnehållet äger rum. De särskilda flickskolorna stå härvid, såsom tidigare nämnts, i princip friare gentemot stadgans läroplaner, särskilt beträffande det i dem angivna kursinnehållet. Mycket allmänt sträva flickskolorna efter att i den dagliga undervisningen förverkliga stadgans anvisningar om friare arbetsmetoder. Det bör i detta sammanhang icke fördöljas, alt man trots dessa anvisningar på inånga håll tämligen starkt känt trycket av den uniformering, som själva övergången till den kommunala flickskoleformen med dess centralt fastställda organisation inneburit. Icke minst ha gällande föreskrifter om klassavdelningarnas storlek inverkat hämmande på pedagogisk försöksverksamhet och på lärarnas möjligheter att leda elevernas individuella arbete. Att inom den kommunala flickskoleformen dock åtskilligt kunnat bevaras av möjligheter till friare gestaltning av skolarbetet, betraktas emellertid bland de i flickskolorna arbetande såsom en av skolformens väsentligaste fördelar.

5.

Sammanfattande synpunkter på

flickornas

undervisning.

Då den kommunala flickskolan upprättades, motiverades åtgärden med att i och genom denna skolform den bildningstyp, som förut representerats av den enskilda flickskolan och som befunnits värdefull och behövlig, kunde räddas åt framtidens skolväsen. Såsom betydelsefulla kännemärken för flickskolan betecknades dess möjligheter att tillgodose flickornas dubbla utbildningsmål, nämligen förberedelse dels för yrkeslivet, dels för hemmet, och vidare skolans anpassning efter den kvinnliga ungdomens läggning och intresseinriktning samt efter dess från gossarnas särskilda utvecklingstakt och dess speciella ömtålighet under pubertetsåren. Anpassningen gäller, oavsett de praktisk-husliga ämnena, undervisningens tillrättaläggande efter en mer språklig-humanistisk intresselinje, lämplig även med hänsyn till flickornas yrkesval. Men den gäller också formerna för skolarbetet och kunskapsredovisningen. Genom lugnare studiegång, friare gestaltning av skolarbetet och avstående från slutexamen undvikas jäkt och hets i arbetet och lämnas 7—716218

98 möjlighet till fördjupning av studierna och odlande av individuella intressen och anlag. Under de år som förflutit, sedan den kommunala flickskolan upprättades, har skolformen väl förmått hävda sig gentemot realskolan och vunnit allmänhetens förtroende; icke mindre än 12 000 flickor gå för närvarande i kommunala flickskolor, därav 10 000 i klasser, som i åldershänseende motsvara den 5-åriga realskolan. Å andra sidan har även realskolan, vilken i de ojämförligt flesta fallen är anordnad som samskola, dragit till sig ett stort antal flickor och rönt uppskattning såsom utbildningsanstalt för kvinnliga lärjungar icke minst i sin egenskap av grundskola för gymnasiet, vars studieväg innebär allt större lockelse även för flickor. Den motivering, som föranlett bibehållandet av en skolform av flickskolans typ, kan efter de gångna årens erfarenheter underkastas en kritisk granskning. Härvid synes framgå, att det s. k. dubbla utbildningsmålet för flickornas vidkommande framdeles möjligen kan komma att spela en mindre betydande roll i argumenteringen än det hittills gjort, eftersom det får anses ovisst, i vad mån i en ännu avlägsen framtid en mer omfattande förberedelse i sådana ting, som höra till skötseln av ett hem och till barnens vård och fostran, skall behöva ges åt flickor än åt gossar. Men för den närmare framtiden föreligger ännu faktiskt ett större behov av sådan förberedelse för flickorna, ett behov, som beträffande folkskolans högstadium, av oss förslagsvis kallat den praktiska realskolan, tillgodosetts genom en tämligen omfattande obligatorisk huslig undervisning. För de flickor, som vilja förskaffa sig en mer omfattande teoretisk utbildning än denna skola ger, erbjuder emellertid den av oss föreslagna teoretiska realskolan i sådana stycken endast en kurs, som med hänsyn till den begränsade lärotiden icke kunnat sträckas längre än till det mest elementära. Skola dessa flickor icke försättas i ett vida sämre läge i fråga om insikter i hemmets uppgifter och göromål, måste de antingen få möjlighet till kompletterande hushållskurser efter den vanliga realskolan, eller också måste en särskild skolform hållas tillgänglig, som, med upprätthållande av realskolans kunskapsfordringar, i sin lärokurs organiskt inarbetar för hemmets värv förberedande teoretiska och praktiska kursmoment. Den förra utvägen måste i viss mån få karaktären av en ekonomiskt betingad nödfallsåtgärd, innebärande en ogynnsam splittring i skolgångens målsättning och kursens innehåll och en olämplig anhopning av praktiskt rutinarbete under de mognaste och ur allmän bildningssynpunkt mest värdefulla skolåren. Den senare kan läggas till rätta så, att studiegången blir väl avvägd och harmonisk. Denna utväg synes därför vara alt föredraga, helst som en skolform av ovannämnda karaktär också, vad kursens allmänbildande och för yrkeslivet förberedande del beträffar, k a n ordnas så, att den tjänar flickornas framtidsplaner på ett mer målmedvetet sätt än den för både gossar och flickor avsedda realskolan. Dessa framtidsplaner ha visat sig vara i stor utsträckning lika, vare sig flickorna gå i real-

99 skola eller i flickskola, och de vittna tydligt om mindre intresse för de teknisk-praktiska levnadsbanor, som för gossarna spela en mycket betydande roll. En starkare humanistisk inriktning av flickornas allmänna skolbildning har befunnits väl svara mot flertalet kvinnliga elevers önskemål, vilka få anses grundade på deras anlag och intressen. I vad mån dessa anlag och intressen verkligen äro värda så stor hänsyn, att de böra åberopas som motiv för en särskild flickskoleform, bör också undersökas; tidigare har ju flickskolans anpassning till flickornas läggning och egenart räknats som ett starkt skäl till förmån för skolformen. Den praktiska erfarenheten vid realskolor av samskoletyp liksom den psykologiska forskningen har otvivelaktigt fastställt, att en genomsnittlig olikhet finnes mellan gossar och flickor, dels med hänsyn till intressen och framtidsplaner, dels med hänsyn till den allmänna inställningen till skolarbetet, en olikhet, som ytterligare skarpes genom skiljaktigheter i pubertetsutvecklingens förlopp. I huru stor utsträckning sådana differenser äro konstitutiva eller miljöbetingade låter sig icke för närvarande bestämmas. Vid samundervisning framträda i allmänhet olikheterna icke så starkt, att det dagliga skolarbetet kan sägas lida avbräck, men i vissa ämnen, på realskolans lågstadium de främmande språken och på högre stadier matematik, kemi och fysik, kunna olikheterna ibland kännas besvärande. Samtidigt framstå flickorna såsom fogligare och arbetsammare elever än gossarna. Såväl på grund av realskolans allmänna anordning som på grund av flickornas mindre starka yttre reaktion mot kursmoment, vilka i grunden icke tilltala dem, torde de kvinnliga eleverna i denna skola i verkligheten få se sina intressen något tillbakasatta. Icke minst gäller detta de humanistiska och estetiska undervisningsmomenten. I den mån behovet erkännes av en skolundervisning, som tillvaratager särskilda anlag och intressen och bereder lärjungarna en skolmiljö, där de fritt få utveckla sin egenart och få uppleva den glädje i arbetet, som förståelse och uppskattning av deras begåvningstyp medför, torde det således alltjämt få anses väl motiverat, att undervisningsformer hållas tillgängliga, som anpassats efter flickornas såväl som gossarnas i det praktiska skollivet framträdande egenart. Såsom ett starkt motiv för en särskild flickskola har också tidigare framhållits flickornas ömtålighet under övergångsåren och deras behov av lugnare studiegång och mindre enerverande kunskapsprövning än en slutexamen. Det har också otvivelaktigt visats, att flickorna i examensskolor såsom realskola och gymnasium äro mer ansträngda än gossarna, främst emedan de förhålla sig fogligare till skolans krav, villigare underkasta sig fordringarna på arbete och flitigare och plikttrognare men samtidigt något mer urskillningslöst än gossarna tillägna sig lärostoffet. De belönas för dessa större ansträngningar med genomsnittligt bättre betygsresultat, särskilt på realskolans lägre stadium, där de dessutom ha ett tillfälligt övertag över gossarna på grund av sin större psykiska mognad; i de fall, då tävlan råder om

100 platser i en högre skolform, om stipendier och andra förmåner, kan denna tillfälliga underlägsenhet hos gossarna ställa dessa i efterhand på ett tämligen orättvist sätt. Men i fortsättningen få flickorna icke sällan svårt alt hålla sitt försprång, och själva slulprovet finna de ofta särskilt enerverande. De verkligt studiebegåvade flickorna lida väl icke svårt av sådana olägenheter, såvida de icke äro särskilt ömtåliga, men olägenheterna bli starkt kännbara för de många mera medelmåttiga begåvningarna, som troget och målmedvetet sträva att nå fram till en examen, vilken är erforderlig såsom grund för den verksamhet, de valt och även i grunden äro väl lämpade för. Det är säkerligen en väl motiverad åtgärd, att för dessa liksom för de mer ömtåliga bland de högre begåvade tillhandahålla en examensfri studieväg med lugnare arbetstakt och med ett relativt starkt inslag av praktiskt arbete. Beträffande den under tidigare år livligt debatterade frågan, om samunder visning eller särundervisning av gossar och flickor vore att föredraga, synes erfarenheten ha visat, att ingen av de båda undervisningsformerna äger ett principiellt företräde framför den andra. Allt efter åldersstadium och undervisningens ändamål kan den ena eller andra formen befinnas lämpligast för enskilda elever, och önskvärt vore, att var och en kunde beredas den skolmiljö, som bäst passar honom eller henne. Men av ekonomiska skäl blir samundervisning på mellan- och högstadiet på inånga orter ofrånkomlig. Undervisningen måste här anordnas så, att båda parternas behov och intressen så långt möjligt tillgodoses. Detta krav stod klart redan vid genomförandet av 1927 års skolreform, som innebar en stark utökning av samunder visningen. Men i de undervisningsplaner för realskolan, som i detta sammanhang tillkommo, kunde särskilt de kvinnliga lärjungarnas intressen och behov icke i tillräcklig grad tillgodoses; vissa för dessa lärjungars bästa avsedda anordningar ha heller icke ännu trätt i full tillämpning. Vid utformningen av våra förslag till undervisningsplaner för realskolestadiet ha vi sökt skapa så god balans mellan gossars och flickors önskemål och krav som det med hänsyn till lärotidens begränsning varit möjligt att uppnå. Ur flickornas synpunkt torde det minskade antalet arbetstimmar i skolan, den utökning av huslig-praktisk undervisning, som i någon mån kunnat ske, samt den praktiskt betonade matematikkurs, som föreslagits alternativt med en mer krävande kurs på realskolans högsta stadium, innebära vissa fördelar. Icke minst för dem böra också de bättre betingelser, vi sökt skapa för den allmänna fostran till förståelse för hem- och familjelivets frågor, vara av värde, De väsentliga särdrag hos flickskolans bildningstyp, som under hänsynstagande till flickornas i praktiken framträdande behov och intressen och med öppen blick för utvecklingen på pedagogikens område utformats inom svenskt flickskoleväsen, ha vi emellertid icke kunnat överflytta på realskolan. I den teoretiska realskolan kan icke erbjudas någon examensfri

101 lärogång, icke heller sådan fördjupning av det språklig-humanistiska studiet eller av den huslig-praktiska utbildningen, som många flickor för sin framtida verksamhet finna behövliga. Huslig utbildning tillhandahålles i den hushållstekniska liksom i viss mån i den praktiska realskolan, vilken senare också är examensfri. Men ingen av dessa skolformer kan erbjuda någon fördjupning av språkstudiet eller av det teoretiska studiet över huvud. Sådan fördjupning kan vinnas på gymnasiet, men detta fordrar hos eleven mer utpräglad sludiebegåvning, och dess krävande och långvariga lärogång kan icke förenas med praktisk utbildning under skoltiden. Under sådana förhållanden finna vi, att den inom vårt flickskoleväsen utformade särskilda studiegången alltjämt är behövlig och värdefull såväl med hänsyn till arbetslivets och familjelivets krav som med hänsyn till den kvinnliga ungdomens allmänna fostran och till vårt lands bildningsliv i dess helhet.

6.

Flickskolans studiegång och gossarnas undervisning. »Normalskolekompetens för gossar.»

En lång erfarenhet har otvetydigt visat, att en skolform av flickskolans typ innebär avsevärda pedagogiska fördelar. Lugn arbetstakt, en lärogång, som ger utrymme åt fördjupning i studierna och som samtidigt tillmötesgår barna- och pubertetsårens krav på omväxling i skolarbetet och på produktiva, praktiska sysselsättningar, allt detta är ju i verkligheten önskemål, som ofta och med iver framförts av moderna pedagoger liksom av föräldrar och målsmän. Härtill kommer, att flickskolan även i sin kommunala form står friare gentemot lärokurser och fordringar och såväl traditionsenligt som enligt gällande stadga tillämpar friare arbetsmetoder. Ur dessa synpunkter skulle det enligt vår mening innebära en beklaglig förlust för vårt lands undervisningsväsen i det hela, om flickskolan bragtes att försvinna. Men ur samma synpunkter måste den frågan uppställas, varför en skolform med så stora pedagogiska fördelar skall vara tillgänglig endast för den kvinnliga delen av vårt lands ungdom. Förhållandet har, såsom framgått av tidigare utredning, sin historiska förklaring. Men om de värden, som skapats inom det privata flickskoleväsendet och sedermera bevarats inom den kommunala flickskolan, ha betydelse även för vårt lands manliga ungdom, synes det riktigt och rimligt, att det allmänna också skapar en möjlighet för denna ungdom att komma i åtnjutande av dem. Det har i det föregående i olika sammanhang framhållits, att den skillnad, som konstaterats mellan gossar och flickor, är en genomsnittsskillnad. Detta är fallet i fråga om läggning och intressen. Språkliga och humanistiska intressen äro ofta nog till finnandes hos manlig ungdom, medan åtskilliga flickor äga både intresse och begåvning för matematisk-naturveten-

102 skapliga studier. Även beträffande praktiskt arbete, lekar, idrott och fritidssysselsättningar röra sig intressena inom båda könen över samma skala; många flickor stå den intressekrets mycket nära, som brukar betecknas såsom karakteristisk för gossar, och otvivelaktigt skulle åtskilliga gossar trivas väl med husliga sysslor, vård av småsyskon och dylikt, om icke här särskilt starka traditioner stode hindrande i vägen. Samundervisning och gemenskap i skolan såväl som i hemmet kunna i många fall skapa en naturlig miljö för utvecklingen, i andra fall kan särundervisning vara ur psykologisk synpunkt lämpligast. Det torde knappast kunna förnekas, att flickorna i de städer, där både realskola med samundervisning och flickskola finnas, ha större möjligheter att finna en för sin speciella läggning anpassad skolmiljö än gossarna, vilka alla måste hänvisas till samrealskolan. Men därjämte finnas områden, beträffande vilka det knappast kan talas om mer än en gradskillnad mellan gossarnas och flickornas inställning. Praktiska sysselsättningar av olika slag angivas av den psykologiska sakkunskapen såsom lämpliga och värdefulla för båda könen, särskilt under pubertetsåren, och detta icke blott med hänsyn till de färdigheter, som vinnas, utan även emedan praktiskt arbete utgör en välbehövlig motvikt mot teoretiska studier, vidgar erfarenheten, leder till påvisbara och nyttiga resultat och erbjuder rika möjligheter för självständig verksamhet och för samarbete med andra. Det är ett rätt allmänt känt faktum, att hos både gossar och flickor, men måhända mest hos gossar, under pubertetstiden en viss leda och trötthet gentemot de teoretiska studierna gör sig gällande, en önskan att få ägna sin tid och sin möda åt praktiskt, produktivt arbete eller i varje fall åt övning och förberedelse för dylikt arbete. I den teoretiska realskolan kunna praktiska ämnen av den art, att genom dem sådana behov tillfredsställas, icke inrymmas i undervisningen, utan att skoltiden förlänges och slutexamen uppskjules. Övergång till en examensfri praktisk realskola av den typ, som den obligatoriska skolans högsta stadium enligt våra förslag skulle representera, kan här för många innebära en lämplig utväg ur svårigheterna. Men i den mån intresse och möjligheter för ett fördjupat teoretiskt studium i grunden föreligga och i och med större mognad göra sig gällande, framstår denna utväg som mindre lämplig, då den förutsätter övergång till praktiskt arbete eller yrkesutbildning för dylikt arbete omedelbart efter den obligatoriska skoltidens slut. Tidigare har av dåvarande undervisningsrådet H. Wallin framkastats tanken på ett praktiskt år, som frivilligt kunde inskjutas i den teoretiska realskolekursen, för vars fullföljande detta år skulle ha samma verkan som ett års kvarsittning. Anordningen har den olägenheten, att den innebär en betydande splittring av lärogången med tillfälligt nedläggande av de teoretiska studierna och en tids total omställning av intresset. Långt bättre vore givetvis en enhetlig studiegång, i vilken inarbetats ett tillräckligt mått av praktiska sysselsättningar, på lämpligt sätt anslutna till det övriga skolarbetet. Just en sådan studiegång erbjudes flickorna i den kommunala flick-

skolan; för manliga elever finnes ingen motsvarighet, men fråga är, om bland dylika behovet av en sådan skolform är avsevärt mindre. En svårighet är här givetvis, att för gossarna hittills intet område av praktiskt arbete kunnat anvisas, som har samma obestridliga värde för den enskilde individen som det husliga arbetet har för flickorna. Vad som stått till buds för gossarna, slöjdarbeten av olika slag, har väl kunnat utveckla en nyttig allmän händighet men knappast svarat mot uppenbara behov utom i de fall, då skolslöjden fått karaktären av verkstadsarbete och således direkt tjänat ett preliminärt yrkesval, vilket dock icke haft samband med den teoretiska realskolans mål. I dessa hänseenden torde förhållandena numera vara i viss mån ändrade. Visserligen kan alltjämt icke något praktiskt verksamhetsområde utpekas, som för gossarna innefattar lika allmänt användbara och värdefulla färdigheter som de husliga sysselsättningarna för flickorna. Men just i husliga sysslor kan en grundläggande kunskap också för gossarnas del numera betecknas som synnerligen nyttig. I den mån deras färdigheter därutinnan iqke behöva nå samma omfattning som flickornas, kunna såsom fyllnadsarbete olika slöjdarter odlas, utan att övningen drives så långt som till verklig yrkeskunnighet. En gradskillnad råder också beträffande gossarnas och flickornas arbetsförhållanden och arbetsförmåga. I den tidigare skoldebatten har beträffande flickorna mycken ömsint omtanke gjort sig gällande. Man har starkt betonat deras ömtålighet under pubertetsåren och den risk, forcerat skolarbete och examenstvång för dem innebära. Att även gossarna under övergångsåren genomlöpa en i många hänseenden kritisk period, har tidigare i vida mindre grad uppmärksammats. Den starka fysiska kraftutveckling, denna period för dem innebär, torde ha dragit uppmärksamheten från den samtidigt ofta nog inträdande psykiska ömtåligheten med trötthet, oro samt mångahanda hämningar och omkastningar i vilje- och känsloliv. Även här har på senare tid uppfattningen i viss mån ändrats. Den kritik, som numera riktas mot skolungdomens arbetsbörda på realskolestadiet, gäller väl i första hand flickorna men i mycket hög grad även gossarna. Visserligen synas de i samskolorna gjorda erfarenheterna visa, att gossarna i det hela mer effektivt förmå värja sig gentemot hårda krav från skolans sida, men detta innebär icke, att något behov av bättre arbetsförhållanden icke skulle föreligga även för dem. De båda parternas svårigheter skilja sig i fråga om skolans arbetspress icke så mycket från varandra som tidigare antagits. Skiljelinjen går icke så mycket mellan kvinnlig och manlig ungdom som mellan å ena sidan arbetskraftig, psykiskt robust ungdom med förmåga att »slå ifrån sig» bekymmer och plikter och å den andra ömtålig, känslig och minutiöst plikttrogen ungdom; i viss mån spela även de intellektuella egenskaperna in, varvid de raskt fattande och snabbt lärande begåvningstyperna stå mot de långsammare, grundligare och mer försagda men därför

104 i och för sig ingalunda mindre värdefulla. Då således de begåvnings- och arbetstyper, som flickorna mestadels representera, även i icke ringa utsträckning finnas bland gossarna, synes det även av detta skäl w a ett rimligt och rättvist krav, att en bildningsväg skapas, som lämpar sig för sådana manliga lärjungar. En enskild skola med samundervisning, Höglandsskolan i Bromma, har med vederbörligt tillstånd öppnat en studieväg för gossar av det sla£ flickskolan representerar och ledande till s. k. normalskolekompetens. Även om de erfarenheter denna gjort ännu äro mycket begränsade, har det synts oss angeläget att taga del av dem. Vi ha från skolans kollegium och rektor emottagit redogörelser beträffande den nämnda studielinjen för gossar. I fråga om undervisningens anordning på linjen framgår, att gossarna jämsides med flickornas utbildning i handarbete, vävning och hushållsgöromål i ungefär samma omfattning fått utbildning i trä- och metallslöjd samt i matlagning. Undervisningen i dessa ämnen har icke framstått såsom för de manliga lärjungarna onödigt omfattande; den har tvärtom varit dem till stort gagn, då den hjälpt dem att förvärva värdefull formkänsla och praktisk händighet samt gjort deras skolarbete mer omväxlande och mångsidigt. I undervisningen i ekonomilära, hälsolära och psykologi ha gossarna deltagit med lika stort utbyte som flickorna. Kollegiet vid skolan anser, att någon färdighet i träslöjd och matlagning, en elementär insikt i samhälls- och hemekonomi samt en viss kunskap om sjukdomar och om uppfostringspsykologi böra höra även till gossarnas livsutrustning, och har funnit, att samundervisning vid en studiegång som flickskolans kan ge goda möjligheter till en »dubbel utbildning» för hem och yrkesliv åt såväl gossar som flickor. Studievägen i fråga lockade de första åren gossar och flickor i ungefär lika mån; höstterminen 1944 gingo i klasserna 1—7 81 gossar och 82 flickor; 20 gossar och 19 flickor hade till delta år avgått med normalskolekompetens. De senaste åren ha gossarna haft övervikt på linjen. Kollegiet medger visserligen, att gossar oftare än flickor anlitat den 7-åriga studievägen först sedan de av olika anledningar icke kunnat placeras i realskola eller misslyckats där. Kollegiet pekar här dels på traditionen, som hittills talat för att placera pojkar i realskolan, dels på den längre studietiden fram till normalskolekompetensen, vilken för föräldrarna ter sig betänkligare, när det gäller gossarna, och dels på den långsamma lärogången i matematisk-naturvetenskapliga ämnen, som gör studievägen i fråga mindre begärlig för de gossar, vilka önska ägna sig åt tekniska yrken. Denna väg har synts mest lämpad för gossar, som ämna gå till merkantila yrken och vissa grenar av konsthantverk; förhållandevis fler gossar än flickor ha fortsatt studierna till studentexamen. Av de 29 gossar, som intill år 1946 avgått med normalskolekompetens, ha 11 gått till gymnasium, 6 till handelsutbildning, 4 till teknisk utbildning och 8 till skilda praktiska eller teoretiska utbildningsvägar.

105 Emellertid menar kollegiet, att skolformen i fråga visat sig passa många gossar och att den med hänsyn till examensfriheten och den långsammare studiegången är lika värdefull för dessa som för flickorna. En smidigare övergångsmöjlighet till gymnasium liksom uppdelning på en humanistisk och en matematisk huvudlinje anses ytterligare kunna öka linjens värde. Möjligheten att öppna en examensfri studieväg av ifrågavarande slag för gossar beror givetvis även på om de elever, som fått sin utbildning på denna väg, kunna räkna med ett gott mottagande i arbetslivet och i sådana utbildningsanstalter, som eljest hämta sitt manliga elevmaterial från realskolorna. Vi ha till dessa utbildningsanstalter riktat frågan, huruvida enligt deras mening normalskolekompetens kan anses vara en lämplig förutbildning för manliga sökande. Vid folkskoleseminarierna har denna fråga besvarats jakande i 5 fall, i något fall med önskemål om förstärkt matematikutbildning, nekande i 2, medan 3 seminarier uppgivit sig sakna tillräcklig erfarenhet för att bedöma frågan. Småskoleseminarierna uppge sig även sakna erfarenhet, då de endast mottaga kvinnliga sökande; 2 synas dock i princip betänksamma. Av handelsskolor och -gymnasier svara 8 jakande, 2 nekande; 1 h a r icke yttrat sig. De 8 tillfrågade tekniska läroverken samt Lennings textiltekniska institut ställa sig avvisande eller betänksamma med hänsyn till sina krav på kunskaper i matematik och fysik. Bland övriga tillfrågade läroanstalter ha jakande svar lämnats av musikhögskolan, statens järnvägars undervisningsanstalt (bättre än realexamen, studentexamen dock önskvärd), statens polisskola, navigationsskolan i Härnösand (utökad matematikundervisning önskvärd), Norrlands trädgårdsskola i Söråker samt lantbruksakademiens trädgårdsskola; arméns underofficersskola anser kompetensen acceptabel men knappast bättre än realexamen, för specialkursen för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande vid Vilans folkhögskola förklaras den »antagligen» lämplig. Nekande svar ha lämnats av gymnastiska centralinstitutet, som framhåller, att i allmänhet blott studenter kunna hävda sig i konkurrensen, socialinstitutet, svenska diakonanstalten, lantbrukshögskolan och krigshögskolan. Skogsskolorna, bergsskolan i Filipstad, tullverkels, postverkets och telegrafverkets undervisningsanstalter, dövstumlärarseminariet vid Manilla samt institutet och förskolan för blinda, 4 navigationsskolor, Alnarps lantbruksinstitut och Adelsnäs trädgårdsskola ha liksom de flesta läroanstalter, vilka endast mottaga kvinnliga sökande, icke svarat eller uppgivit sig sakna erfarenhet. I det hela borde således situationen icke te sig alltför betänklig för manliga lärjungar med normalskolekompetens. Villighet att mottaga sådana saknas icke på vissa håll, och på vissa andra, där man icke yttrat sig bestämt, ha i varje fall knappast några principiella betänkligheter kommit till uttryck. Emellertid måste även andra omständigheter tagas i betraktande. Den

längre lärotiden, vilken vid en examensfri skolgång torde vara ofrånkomlig, om en lugn arbetstakt skall kunna hållas och om nödig grundlighet i studierna skall kunna garanteras, väcker, enligt vad som redan förmärkts vid Höglandsskolan, större betänkligheter i hemmen, då det gäller gossarnas val av studieväg. Möjligen blir på grund härav den examensfria vägen för manliga långt mer än för kvinnliga elever en utväg för svagare begåvade, som misslyckats på den kortare examenslinjen. Om på grund härav den examensfria linjen skulle få ett i genomsnitt sämre elevmaterial än examenslinjen, bleve dess möjligheter att nå gedigna och förtroendeingivande resultat minskade, vilket även skulle få olyckliga verkningar för uppskattningen av flickornas kompetensförhållanden. Det kan heller icke anses uteslutet, alt den större splittringen i intressen och den lättvindigare hållning inför skolarbetet, som vissa rektorer i samrealskolorna ansett sig kunna konstatera hos gossarna, komme att verka så, att en examensfri linje för deras del bleve mindre effektiv; möjligen behöver det stora flertalet gossar den eggelse till arbete och ansträngning, som en slutexamen innebär. Överväganden av denna art synas visa, att tiden ännu knappast är mogen för att i större utsträckning öppna en examensfri linje av den nuvarande flickskolans karaktär för gossar. Däremot synes det i hög grad önskvärt, att en försöksverksamhet på området av den art, som för närvarande bedrives i Höglandsskolan, kunde komma till stånd i de kommunala flickskolorna på sådana orter, där intresse för saken finnes.

V. Flickskolans framtida organisation. 1. Mål. I nu gällande stadga för kommunala flickskolor anges skolformens ändamål med orden: »Kommunal flickskola har till ändamål att, utöver omfånget för folkskolans verksamhet, bereda kvinnliga lärjungar, som genomgått lägst fjärde klassen av folkskola, anordnad enligt någon av denna skolas A- eller B-former, eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper, tillfälle till inhämtande av ett högre mått av allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till den kvinnliga ungdomens egenart samt att därvid tillika i större eller mindre utsträckning förbereda lärjungarna för praktisk verksamhet, särskilt inom hemmets område.» Vad i stadgan säges rörande de årsklasser och former av folkskolan, från vilka övergång till kommunal flickskola skall ske, synes lämpligen böra utbytas mot en bestämmelse av samma ordalydelse som den, vilken kommer att gälla för inträde på den teoretiska realskollinjen. Vad beträffar den egentliga målangivningen, torde föregående överväganden få anses ha visat, att icke alltför starkt eftertryck bör läggas på uppfattningen om en egenart hos flickorna. Visserligen har i praktiken en tydlig skillnad framträtt mellan gossars och flickors intressen, inställning till skolarbetet och framtidsplaner inför yrkesvalet, men detta förhållande kan icke bevisas ha sin grund i en föreliggande konstitutiv olikhet mellan könen utan får snarare tolkas så, att de kvinnliga lärjungarna märkbart koncentrera sig omkring en viss intresse- och arbetstyp och de manliga lika märkbart kring en annan sådan typ, medan i båda fallen såväl den motsatta typen som allehanda biandtyper finnas representerade. Såsom kännetecknande och värdefulla hos den nuvarande flickskolan framstå dess möjligheter att tillgodose denna bland flickor särskilt talrikt representerade typ genom att meddela fördjupad kunskap med viss humanistisk orientering och med tydlig inriktning på arbete inom hemmets område. Det senare kännemärket har alltjämt avsevärd praktisk betydelse. Med hänsyn härtill synes flickskollinjens framtida ändamål böra anges vara a t t b e r e d a k v i n n l i g u n g d o m t i l l f ä l l e till i n h ä m t a n d e av ett h ö g r e m å t t av a l l m ä n m e d b o r g e r l i g b i l d n i n g med h ä n s y n t a g e n till d e n n a ung-

108 doms s ä r s k i l d a behov och i n t r e s s e n och att i s a m b a n d d ä r m e d t e o r e t i s k t och p r a k t i s k t f ö r b e r e d a för v e r k s a m het inom hemmets område.

2.

Förhållande till grundskolan och till övriga utbildningsvägar i n o m enhetsskolan. Fhckskolutbildningeus l ä n g i .

Inom det enhetsskolesystem., vi föreslå, bör flickskolan intaga sin plats såsom en särskild linje, ansluten till det underliggande skolstadiet p å samma sätt som övriga realskollinjer och parallell med dessa, ehuru priglad av sitt särskilda undervisningsmål. Härom anföra Ordföranden samt ledamöterna Andra?, Elisabeth Dahr, Hjärne, Iverus, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander följande: »a. Flickskola och folkskola. I enlighet med de synpunkter, vi i den allmänna organisationsplanen (stat. off. utr. 1946:60) framfört beträffande tidpunkten för undervisningens differentiering, skulle denna differentiering för flickskolelinjen påbörjas efter fjärde skolåret. Det torde emellertid få förutsättas, att flickskolelinjer, organiserade genom bildande av rena flick avdelningar, vilkas lärjungar redan från början räkna med normalskolekompetens såsom skolgångens mål, i regel kunna komina till stånd blott på platser med tämligen stort lärjungantal. Liksom den nuvarande kommunala flickskolan synes därför flickskolelinjen framdeles i stor utsträckning bli förlagd till städerna. Detta bör emellertid icke få innebära, att den blir en främst för städernas ungdom tillgänglig bildningsväg. Så långt möjligt böra även landsbygdens flickor beredas tillfälle att välja denna linje, om de finna den lämplig för sin läggning och intresseinriktning samt för det framtidsmål de uppställt. Det nyligen genomförda systemet med statsstipendier torde här bli av stor betydelse. Vidare böra på samma sätt som beträffande övriga realskolelinjer olika slag av centraliseringsåtgärder komma till användning, så att för den enskilde valmöjligheterna bli så rika som möjligt, samtidigt som alltför tidig skolgång på annan ort än skolorten kan undvikas. Även för flickskolelinjens del bör således skolgången kunna ordnas på olika sätt: med differentiering på skilda avdelningar efter fyra år, såsom ovan nämnts, med gruppdifferentiering inom femte och sjätte årsklasserna av hemortens skola och därefter inträde på flickskolelinjen på sådant sätt, att studiegången där icke förlänges, samt slutligen inträde på denna linje efter genomgång av sex årsklasser av odifferentierad skola, varvid dock studiegången på linjen måste förlängas med ett år, så som nu sker i den 6-åriga lärokursen av kommunal flickskola. Den gruppdifferentiering, som således i många fall skulle genomföras i femte och sjätte årsklassen med sikte på flickskolans bildningsmål, måste

109 emellertid av praktiska skäl rätt nära överensstämma med den, som anordnas för den teoretiska realskolans syften. Den måste således i båda fallen omfatta det första främmande språket. Enligt vår mening bör den därjämte omfatta även vissa timmar i modersmålet. I övrigt få lärjungarna i samband med den vanliga skolundervisningen lämpa sitt arbete efter den valda linjens behov. Då differentieringen i det hela avser icke blott att låta vissa elever påbörja en mer omfattande och krävande lärokurs utan även att tillgodose de skilda behov, som följa av elevernas på högre stadier starkare framträdande olikheter i fråga om arbetstakt och inställning till teoretiska studier, bör den kunna leda till en sådan individualisering av arbetet, att de, som närmast tänka sig en fortsatt studiegång på flickskolelinje, kunna undvika för dem obehövlig forcering av skolarbetet. Men i den mån de kvinnliga lärjungarna vilja hålla valet öppet mellan flickskolelinje och teoretisk realskolelinje under de båda år, då gruppdifferentieringen tillämpas, bör det givetvis stå dem fritt att helt lämpa sitt arbete efter realskolelinjens fordringar; för flickskolelinjen bör en sådan förberedelse vara väl tillfyllest. Därest på någon ort bildandet av en klassavdelning av flickskolelinje efter fjärde skolåret visar sig omöjligt, medan en sådan avdelning genom tillskott av resande lärjungar kan anordnas efter sjätte skolåret, borde möjligheter öppnas att organisera en linje på orten efter denna tidpunkt. En sådan linje skulle göra samma tjänst som de tidigare vid åtskilliga tillfällen föreslagna, från realskolan avgrenade flickskolelinjerna men skulle framför dessa innebära den fördelen, att den enskilda elevens studiegång från början kunde ordnas mer enhetligt och målmedvetet och därför också finge anses leda till ett studiemål, likvärdigt med det, som uppnås på den från början med särskilda klassavdelningar organiserade linjen. Förutsättningen för att flickskolelinjen skall kunna inordnas i skolsystemet på ovan skisserat sätt är, att linjens studiegång så vitt möjligt hålles parallell med den teoretiska realskolans under de båda år, då gruppdifferentiering skall kunna anordnas. I verkligheten är detta icke blott möjligt utan även i viss mån naturligt, eftersom flickskolans mål i stor utsträckning sammanfaller med realskolans. Full överensstämmelse mellan kurserna är dock icke erforderlig; för att följa flickskolans kurs behöva eleverna icke från början forcera arbetet så starkt som för att följa realskolans. De kursoch timplaner, som i det följande meddelas, visa i detalj, hur parallelliteten tankes genomförd. I de flesta fall torde väl förhållandena komma att gestalta sig så, att på de orter, där flickskolelinje är anordnad med skilda klassavdelningar allt ifrån femte skolårets början, nya elever komma att tillstöta dels från odifferentierad sexårig lärokurs, dels från skolor med gruppdifferentiering under femte och sjätte skolåret. Tillskottet från odifferentierad skola torde icke bli stort, mindre än den nuvarande lärjungerekryteringen i 6-årig lärokurs av kommunal flickskola. Denna är, såsom har framgått av tidigare

110 uppgifter, redan nu obetydlig. Med hänsyn härtill har också den t-åriga lärokursen i den diskussion, som föregick tillsättande av 1938 års flictskolesakkunniga, betecknats som »praktiskt taget död» och dess bibehållande ifrågasatts. Om i framtiden gruppdifferentiering kommer att genomföras i större landsbygdsskolor och åtskilliga lärjungar från dylika skolor fåledes få möjlighet att utan försening genomföra sin skolgång på linjen, kommer rekryteringsbasen för den längre lärokursen (6 + 6) att i motsvarande mån minskas. En studiegång, som upptager lika många skolår som dei kortaste vägen till studentexamen utan att leda till formellt avsevärt högre kompetens än den realexamen ger, måste för de flesta te sig föga begärlig. Emellertid skulle borttagandet av den längre studievägen till norma.skolekompetensen göra det helt omöjligt för lärjungar från odifferentierad skola att välja flickskolans bildningsväg utan privatläsning och utan särskild, alla läroämnen omfattande inträdesprövning. Dessa lärjungar skulle således få sina utbildningsmöjligheter försämrade. Även om det troligen gäller en mycket liten lärjungekategori, finna vi det självfallet, att en dylik försämring av studiemöjligheterna bör undvikas. Dessutom har det visat sig, att denna kategori utan nämnvärda organisatoriska komplikationer och med mycket små kostnader kunnat inordnas i flickskolans lärogång. Den s. k. förenade 6-åriga och 7-åriga lärokursen har prövats vid de allra flesta flickskolor och har väl bestått provet. Under sådana förhållanden föreslå vi, att i framtiden alltjämt möjlighet till inträde på flickskolelinjen hålles öppen för flickor från odifferentierad sexårig skolgång. Ett års försening blir dock för dem ofrånkomlig, då de icke läst något främmande språk. De skulle således ansluta sig till den årskurs, som för övriga lärjungar på linjen är den sjätte, räknat från skolgångens början. Om i något fall en så stor tillströmning av dylika lärjungar skulle komma till stånd, att en särskild klassavdelning kunde bildas, finge givetvis dess arbetsordning läggas till rätta efter lärjungarnas särskilda behov med större timtal i det främmande språket och mindre timtal i vissa andra ämnen, där de hunnit längre i övning än lärjungarna på flickskolelinjen i övrigt. I de flesta fall torde emellertid lärjungar från odifferentierad sjätte klass på samma sätt som nu få i vanlig ordning följa den undervisning, som lämnas under andra året av det differentierade stadiet, men dispenseras från vissa lärotimmar för att under dessa åtnjuta särskild undervisning i det första främmande språket under flera timmar än klassen i övrigt.» Ledamöterna Karin Cardell, Fredriksson, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson hänvisa i fråga om flickskolelinjens anslutning till det underliggande skolstadiet till sina uttalanden på sid. 115. »b. Flickskola och realskola. Flickskolan är, som ovan framhållits, att betrakta såsom en parallellform till den teoretiska realskolan med annorlunda

Ill lagd studiegång i de teoretiska ämnena och ökat utrymme för de praktiska ämnena. För närvarande kan i stort sett sägas, att den lärokurs, som i 5-årig realskola genomgås på de fyra första åren, i 7-årig flickskola genomgås på de fem första, liksom att den lärokurs, som i 4-årig realskola genomgås på de tre första åren, i 6-årig flickskola genomgås på de fyra första. Jämförelsen gäller icke matematik och knappast fysik—kemi; den kan blott för vissa ämnen drivas längre än till och med klass 5 7 (46), då den därefter i flickskolan inträdande differentieringen gör förhållandena till stor del inkommensurabla. Likväl har det vid den kommunala flickskolans tillkomst betraktats som angeläget, att skolformen icke skulle stå helt isolerad i skolsystemet. Medan från början härmed främst avsågs, att den borde erbjuda kontaktpunkter med gymnasiet, har på senare tid även en sådan kontaktpunkt skapats med realskolan genom att övergång till högsta realskoleklassen medgivits på samma villkor som till 4-årigt gymnasium. Det är vår uppfattning, att sådan kontakt mellan skilda studievägar på mellanstadiet i största möjliga utsträckning bör upprätthållas. Främst måste härvid de lärjungars intressen tillgodoses, som under skoltiden flytta från en ort till en annan, där tillgång icke finnes till den skolform eller linje, eleven tidigare tillhört. Att flickskolelinjen i framtiden knappast kan bli så rikligt företrädd som den teoretiska realskolelinjen, ha vi funnit sannolikt. Just för lärjungar från denna linje kan därför möjligheten att utan komplikationer övergå till realskola te sig särskilt önskvärd. Rimligt är därför, att flickskolans flyttningsbetyg utan särskild prövning så långt möjligt bli giltiga även i realskolan. Härvid måste emellertid tillbörlig hänsyn tagas till den annorlunda lagda studiegången i flickskolan, som gör det nödvändigt, att kurserna utbredas över flera skolår än i realskolan. Skillnaden kan i praktiken knappast mätas med mindre mått än ett läsår. I det hela synes därför anordningen att räkna sex flickskolår likvärdiga med fem realskolår oundviklig. Härvid bör emellertid en bättre balans mellan skolformernas lärokurser kunna uppnås, så att olikheterna i kurshänseende lätt kunna utjämnas genom individuella fyllnadsstudier och att i varje fall särskilda prövningar av det slag, som nu i vissa ämnen erfordras vid övergång till realskolans högsta klass, bli obehövliga. » »c. Flickskola och gymnasium. Såsom av föregående redogörelse framgår, finnas organiserade möjligheter till övergång från flickskola till gymnasium, varvid i allmänhet flickskolans betyg gälla till fulla värdet men prövning måste ske i vissa ämnen, där flickskolans kurser icke överensstämma med realskolans. Flickskolan är skyldig att vidtaga åtgärder för underlättande av övergången; skolöverstyrelsen har med hänsyn härtill i de särskilda flickskolornas tim- och kursplaner medgivit speciell undervisning,

112 avseende felande kursmoment, för de elever, som ämna övergå till gymnasium. Ett icke obetydligt antal flickor begagnar årligen de föreliggande möjligheterna till sådan övergång; under åren 1937 och 1941 övergingo omkring 11 % av de tre högsta klassernas lärjungar till gymnasium. Del är således uppenbart, att de föreliggande övergångsmöjligheterna fylla ett verkligt behov. Främst gäller detta de städer, där läroverkens realskolor icke äro tillgängliga för flickor. Men även på andra håll framstår det som en förmån, att en flicka, som inträtt i flickskola, icke behöver se sina möjligheter att avlägga studentexamen avstängda eller alltför allvarligt försvårade. Hemmens allmänna önskemål att så länge och i så stor utsträckning som möjligt hålla olika utbildningsvägar öppna för sina ungdomar röjer sig även på denna punkt. Det är ju också både rimligt och värdefullt, att flickor av den begåvningstyp, som har svårt att följa realskolans tämligen forcerade arbetstakt, med större lugn och med rikare möjligheter till självprövning kunna få överväga frågan, om de böra gå över till gymnasium eller icke. Ävenledes har det sitt värde, att de flickor, som välja vägen över 3-årigt gymnasium, få genomgå flickskolans mer omfattande kurser i hushållsgöromål och att alla, som övergå, vilken gymnasieform de än välja, få mer omfattande slöjdundervisning än den realskolan ger. Den särskilda undervisning, som i flickskolan anordnas för de elever, vilka anmält sig vilja övergå till gymnasium, ökar emellertid för närvarande i icke oväsentlig grad skolarbetet för dessa elever, helst som det förestående inträdesprovet är ägnat att lägga en viss press på undervisningen. Detta merarbete har väl på flickskolehåll i allmänhet betraktats som ofrånkomligt; nödvändigheten av en särskild prövning har däremot förefallit mindre väl grundad. Om flickskolans betygssättning gäller i fråga om kurserna i allmänhet, förefaller det onekligen anmärkningsvärt, att den icke godtages i fråga om övergångsundervisningen, vars tim- och kursplaner även de äro fastställda av skolöverstyrelsen. Motivet för prövningsskyldigheten har säkerligen varit önskan att sätta en spärr för alltför omfattande övergång; det torde ha ansetts önskvärt, att de flickor, som en gång påbörjat sin kurs i flickskola, icke genom bekväma övergångsmöjligheter lockas att gå över till en annan studieväg. Ett sådant motiv finna vi numera icke bärkraftigt. I ett enhetsskolesystem böra överallt de bästa möjligheter skapas för den enskilde att välja en önskad studieväg. Råd och hjälp vid valet bör i största möjliga utsträckning lämnas från skolan, och lärjungens lämplighet bör så vitt möjligt fastställas, men prövningsförfaranden, som främst avse en förnyad kunskapsredovisning, böra undvikas. Vi finna det därför riktigt, att övergångsmöjligheterna från flickskola till gymnasium icke kompliceras; det föreligger då intet skäl att icke godtaga flickskolans omdöme om fallenhet och kunskaper på samma sätt som realskolans, i den mån behövliga kursmoment genomgåtts.

113 En annan fråga är, om alltfort särskild undervisning skall behöva anordnas för de flickor, som ämna övergå till gymnasium. Det har från vissa flickskolor betonats, att övergångskursen erbjuder ett nyttigt tillfälle till prövning av den enskilda lärjungens begåvning för gymnasiestudier och av allvaret i hennes planer på gymnasieutbildning. Om hon finner den ökade arbetsbördan för tung och den mer forcerade arbetstakten vid genomgång av övergångskursen för svår, har hon en möjlighet att återgå till flickskolans ordinära undervisning. En sådan återgång är tämligen vanlig och väcker ringa uppmärksamhet bland kamrater och lärare; många misstag ha säkerligen på detta sätt rättats till i fråga om både hemmens och de enskilda elevernas uppfattning rörande lämpligheten för gymnasiestudier. Om flickskolans egen studiegång skall kunna göras enhetlig och harmonisk, torde det bli ofrånkomligt, att den grupp elever, som aspirerar på gymnasiestudier, på några punkter får särskild förberedelse, för att dess kurs helt skall ansluta sig till gymnasiets fordringar. Men i den mån flickskolans schema innefattar det för ifrågavarande åldersstadier av oss godtagna maximiantalet veckotimmar, bör dock merarbete icke förekomma för någon lärjungekategori. Om de blivande gymnasielärjungarna få särskild undervisning, måste de i så fall befrias från motsvarande antal timmar av den ordinarie undervisningen, och detta i regel icke på sådant sätt, att de gå miste om nyttiga övningsämnen eller praktiska sysselsättningar. Återgång till flickskolans ordinära arbetsordning blir härvid visserligen icke lika lätt genomförd som för närvarande; dock gäller detta endast sista årets förberedelse för inträde i treårigt gymnasium. Någon försmak av det mer krävande gymnasiearbetet ge sådana anordningar visserligen icke. Emellertid torde andra möjligheter till självprövning än forcerat och utökat skolarbete stå de tveksamma till buds.» »d. Flickskolutbildningens längd. Den nuvarande kommunala flickskolan är sjuårig, i den mån den bygger på folkskolans fjärde klass, sexårig i den mån den bygger på dess sjätte klass; den sammanlagda skolgången blir således i första fallet 11-årig, i andra fallet 12-årig. Att avkorta den 11-åriga studievägen har icke på allvar ifrågasatts; däremot ha, som nämnts, förslag om en avkortning av den 12-åriga studievägen framlagts, senast av ledamöter inom 1938 års flickskolesakkunniga, som ville göra en på 6-årig bottenskola byggande 5-årig flickskola till den enda av staten understödda kommunala flickskoleformen. Gentemot dessa ledamöters förslag hävdades av andra ledamöter liksom senare i diskussionen, att det reella värdet av normalskolekompetensen skulle sänkas, främst genom att tidrymden för studiet av de främmande språken minskades från sju till fem skolår, och att på grund av den ökade tid på schemat, som härvid måste anslås till dessa språk, särskilt på högstadiet, möjligheterna till fördjupning av studierna i allmänbildande ämnen skulle inskränkas. Därest nu lärjungar, som under 8—716218

114 de första sex åren bli kvar i sin tidigare skola, i viss utsträckning :å möjlighet att i denna skola påbörja studiet av det första främmande språket och ävenledes att i övrigt inrikta sitt skolarbete mot en kommande flickskolekurs, försvinner i hög grad underlaget för dessa invändningar. Men samtidigt kommer den 12-åriga skolgång, som de från odifferentierad grundskola kommande lärjungarna kunna behöva underkasta sig, att framstå snarast som en undantagsutväg, vilken kan och bör bibehållas blott n e d hänsyn till önskemålet att icke pressa dylika lärjungar för hårt, särskilt vid språkstudiet. Frågan om flickskolutbildningens längd kommer således huvudsakligen att avse den studiegång, som grundas på klass- eller gruppdifferentiering under femte och sjätte skolåret, och kan ställas sålunda: Bor flickskolelinjen sträcka sig fem läsår framåt efter genomgången av det sjätte skolåret? Vid besvarandet av detta spörsmål kan viss ledning hämtas av de svar, som av arbetslivets representanter och av ledare för de undervisningsanstalter, vilka upptaga sökande med normalskolekompetens, lämnats p å en av oss' framställd fråga rörande lämpligheten av den ålder, vid vilken normalskolekompetensen för närvarande uppnås. Frågan avser i lika mån realexamen, och de avgivna svaren ha i sin helhet redovisats i vårt betänkande om realskolan (stat. off. utr. 1945: 61) sid. 59 ff. I svaren lägges i allmänhet huvudvikten vid realexamensåldern och beröres även frågan om en med ett år avkortad realskolutbildning. De utbildningsanstalter, som förklara en sådan avkortning godtagbar, en navigationsskola, en trädgårdsskola, en skogsskola, bergsskolan i Filipstad samt under vissa förutsättningar två tekniska läroverk, räkna endast med manliga elever; däremot synes tekniska skolan i Stockholm inbegripa normalskolekompetensen, då den förklarar en reducerad utbildning tillräcklig som förutbildning för de konstindustriella yrkena. Av arbetslivets representanter betona Sveriges köpmannaförbund och Daco samt svenska samfundet för affärsutbildning värdet av en tidig yrkesutbildning och synas med hänsyn härtill benägna att acceptera en tidigare realexamen, om denna helt skall vara av allmänbildande natur. Resonemanget torde kunna tillämpas även på normalskolekompetensen men synes i första hand dock avse gossarna, då det betonas, att dessa före värnplikten i så stor utsträckning som möjligt borde få tillfälle att vinna en någorlunda fast anställning. Bankernas förhandlingsorganisation, Sveriges grafiska faktorsförbund samt en länsstyrelse, vilka ävenledes uttala sig gynnsamt om en avkortad realskola, syfta närmast på vissa tjänster av enklare art, som nu delvis rekryteras av folkskolutbildad arbetskraft. I det hela föreligger intet otvetydigt uttalande till förmån för en avkortad flickskolutbildning, även om en sådan k a n antagas vara acceptabel för vissa ändamål. Det alldeles övervägande antalet undervisningsanstalter liksom flertalet större företag och sammanslutningar inom tjänstemanna- och affärsvärlden ha bestämt avstyrkt en nedskärning av ut-

115 bildningen i realskolan; några uttala sig för förlängning av denna. Vissa utbildningsanstalter påpeka, att den för dem gällande inträdesåldern förutsätter en viss mellantid mellan skolans slut och specialutbildningens början, som bör utfyllas med förberedande praktisk träning, men att denna mellantid icke bör vara för lång; sjuksköterskeskolorna uppge, att normalskolekompetensen med hänsyn härtill ligger lämpligare till än realexamen. Om således intet uppenbart praktiskt behov framkommit, som k a n motivera en avkortning av flickskolans bildningsväg, kunna åtskilliga skäl anforas för bibehållande av den nuvarande 11-åriga skolgången. P å grund av den lugnare arbetstakten i läroämnen och avsaknaden av examen kräver flickskolan längre tid än realskolan, om ett likvärdigt slutmål skall kunna garanteras. Flickskolan eftersträvar ju icke blott ett likvärdigt slutmål utan vill på vissa betydelsefulla punkter erbjuda lärjungarna möjlighet till större fördjupning och till viss individualisering av studierna, liksom till mer omfattande praktiskt arbete; även detta kräver tid. En rationell individualisering och specialisering av skolarbetet kan emellertid varken insättas på ett alltför tidigt stadium eller påbörjas alltför nära skolans slutpunkt. Den differentiering, som nu inträder efter nionde skolåret, har i praktiken visat sig komma i tidigaste laget; men en senare differentiering skulle omfatta blott ett läsår, inom vilket knappast i något ämne en väl avvägd och på lämpligt sätt fördjupad kurs skulle kunna sammanställas.» På grundval av ovanstående överväganden föreslå Ordföranden och ledamöterna Andra?, Elisabeth Dahr, Hjärne, Iverns, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander, att flickskolans lärogång i regel, det vill säga vid en skolgång, grundad på klass- eller gruppdifferentiering efter fjärde skolåret, blir 11-årig, medan möjlighet alltjämt hålles öppen för en 12-årig studiegång, avsedd för lärjungar från odifferentierad sexårig skolgång. Ledamöterna Karin Cardell, Fredriksson, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson anföra beträffande flickskollinjens ställning inom skolväsendet följande: »Såsom i betänkandet framhålles, är flickskolan i det stora hela att betrakta som en parallellform till den teoretiska realskolan. Olikheten mellan de båda skolformerna består väsentligen däri, att flickskolan är en examensfri skola med en två år längre lärotid än realskolans. Flickskolan äger därigenom förutsättningar att i en lugnare takt och under tillämpande av ett friare arbetssätt föra sina lärjungar till ett kunskapsresultat, som är minst likvärdigt med realskolans, och samtidigt förbereda dem för praktisk verksamhet på det husliga området. Utmärkande för flickskolan är vidare en viss differentiering på högstadiet. Företagna undersökningar utvisa, att flickorna numera i stor utsträckning söka sig till realskolor och jämförliga läroanstalter med samundervis-

116 ning. Därest förslaget om en enhetsskola förverkligas, kommer en differentierad examensfri linje inom den obligatoriska skolan att öppna rikare bildningsmöjligheter för den kvinnliga ungdomen. Vidare har skolutredningen föreslagit, att även hushållstekniska linjer skola upprätthållas inom realskolan. Flickskolans framtida ställning och uppgifter inom skolväsendet te sig därför annorlunda än på den tid, då denna skola utgjorde den enda bildningsanstalt, som stod den kvinnliga ungdomen till buds för inhämtandet av ett större mått av allmänbildning. Endast de största tätorterna torde komma att erbjuda förutsättningar för upprätthållandet av särskilda flickskolor. Flickskolan bör enligt vår uppfattning inordnas i enhetsskolan i närmaste överensstämmelse med vad vi föreslagit beträffande realskolan. I betänkandet om skolpliktstidens skolformer ha undertecknade Fredriksson, Sigrid Jonsson, Karnell och Persson förordat, att realskolan anordnas 3-årig med språkundervisningen påbörjad i grundskolans sjätte klass. För flickskolans del innebär detta, att flickskollinjen genomgående organiseras som 5-årig, byggande p å grundskolans sjätte klass. Undertecknade Karin Cardell och Jonzon ha i nyssnämnda betänkande föreslagit, att undervisning i engelska anordnas i grundskolans femte och sjätte klasser för lärjungar, som äga förutsättningar för att deltaga i en mera krävande teoretisk undervisning, samt att lärjungar, som deltagit i denna undervisning, skola äga möjlighet att på tre år efter genomgången av sjätte klassen nå fram till realexamen. Under samma förutsättning böra enligt denna uppfattning lärjungar på fem år efter sjätte klassen i grundskolan kunna föras fram till flickskolans mål.» 3.

Linjedelning på högstadiet.

Såsom i det föregående visats, har den praktiska linjen vid de kommunala flickskolorna icke tilldragit sig väntat intresse vare sig från målsmännens eller från skolkommunernas sida. Detta förhållande torde främst ha sin grund i linjens nuvarande utformning; med en bättre balans mellan teoretiska och praktiska undervisningsämnen och med ett slutmål, som kan accepteras såsom i det hela likvärdigt med vanlig normalskolekompetens, skulle den säkerligen, icke minst med hänsyn till de pedagogiska fördelar, den erbjuder, kunna vinna långt starkare tillslutning än nu. Vi anse, att den efter vissa förändringar i sådan riktning alltjämt bör bibehållas inom flickskolan. Det har ävenledes visats, att det system med fasta och tillvalda ämnen, som efter gymnasiets mönster införts i flickskolan och som tillämpas på såväl teoretisk som praktisk linje, lett till en viss oenhetlighet hos den kompetens, skolformen ger, och även medfört svårigheter för lärjungarna att

117 träffa ett lämpligt och ändamålsenligt ämnesval. En omläggning av tillvalssystemet synes därför befogad, helst som vi även för gymnasiets del föreslå en inskränkning av valmöjligheterna utöver den, som redan tidigare skett i denna skolform och som icke motsvarats av någon ändring i flickskolans tillvalssystem. Men de möjligheter till specialisering och fördjupning av studierna, som tillvalsrätten inneburit, ha dock i vissa avseenden varit av så stort värde, att de icke böra få helt bortfalla. Ovanstående synpunkter ha funnit starkt stöd i de erfarenheter, som gjorts på flickskolehåll. Av en till skolutredningen genom dåvarande flickoch samskoleföreningen överlämnad framställning, innefattande sådana önskemål i fråga om de kommunala flickskolornas organisation och undervisningsplaner, som på grundval av gjorda erfarenheter uttalats av de särskilda skolornas rektorer och kollegier, framgår, att en höjning av den praktiska linjens kompetensvärde liksom vissa inskränkningar i tillvalssystemet befunnits i hög grad önskvärda. Trots den ringa tillslutningen till praktisk linje betona emellertid de flesta skolorna, att linjen i grunden är värdefull och äger utvecklingsmöjligheter. Likaså önska skolorna så gott som samstämmigt, att på högstadiet någon möjlighet till specialisering av studierna måtte få bibehållas. Såväl frågan om den praktiska linjen som frågan om tillvalssystemets framtida art och omfattning synes kunna lösas genom införande av en viss, icke alltför omfattande, uppdelning av flickskolans högstadium på ett antal fasta linjer. Samtliga dessa linjer böra leda till slutresultat, som kunna anses i det hela likvärdiga. Flickskolans avgångsbetyg bör således, vilken linje som än valts, kunna godtagas för inträde på de flesta av de arbetsområden och i de flesta av de utbildningsanstalter, som bruka mottaga skolformens lärjungar. Den hittills tillämpade principen om formell likställighet mellan realexamenskompetensen och flickskolans avgångskompetens bör ävenledes av praktiska skäl bibehållas. Den nuvarande specialiseringen i flickskolan garanterar icke i alla de ämnen, som falla utanför en lärjunges tillvalsgrupp, sådana allmänt godtagbara kunskaper. Särskilt gäller detta om matematik och de naturvetenskapliga ämnena fysik, kemi och biologi. På många arbetsområden anses därför betyg från tillvalskurserna i sådana ämnen önskvärda, och flickskolans elever våga ofta nog icke avstå från dessa betyg. Men därvid få de läsa kurser, som ur arbetslivets synpunkt äro onödigt omfattande och därtill icke alltid på bästa sätt tillrättalagda; till förmån för ifrågavarande kurser måste de också helt avstå från studiet av andra ämnen, vilka möjligen i grunden kunnat intressera och gagna dem mera. För framtiden synes det i första hand böra tillses, att godtagbara minimikurser tillförsäkras lärjungarna i samtliga ämnen. Den specialisering av studierna, som kan anordnas på flickskolans högstadium, bör därför icke

118 bli av så omfattande eller djupgående art som den nuvarande. Flickskolans elever ha ju knappast heller visat sig mogna för en långt driven specialisering. För framtiden torde det närmast bli fråga om en starkare betoning av en eller annan ämnesgrupp i en lärjunges kurs, medan i övriga ämnen tillräckliga minimikurser alltid läsas. Under sådana förhållanden skulle det möjligen kunna diskuteras, om icke linjedelningen kunde uppskjutas till inträdet i högsta klassen och således avse blott det sista läsåret av flickskolans kurs. För närvarande sker valet mellan teoretisk och praktisk linje liksom valet av tillvalsämnen vid inträdet i näst högsta klassen, men frågan om tillval av det tredje främmande språket avgöres ett år tidigare, då detta språk inträder såsom frivilligt ämne i klass 5 7 —4 6 och den följande tillvalskursen bygger på kursen i nämnda klass. Det har otvivelaktigt visat sig, att de flesta elever vid dessa tidpunkter av skolgången finna det svårt att träffa ett lämpligt ämnes- och linjeval. Emellertid torde elevernas svårigheter härutinnan snarare bero på att valet varit av en tämligen djupgående och avgörande karaktär än på att deras ålder i det hela varit för låg för ett val. I 15—16-årsåldern, då för de flesta av flickskolans lärjungar valet inträder, ha lärjungarna säkerligen i viss mån kommit till klarhet om vilka av skolans ämnen som främst väcka deras intresse, ehuru de ännu i allmänhet icke ha några säkra framtidsplaner. För ett linjeval, som icke föregriper det framtida yrkesvalet men lämnar den enskilde viss möjlighet att odla sina intressen, böra lärjungarna åtminstone i 16-årsåldern vara väl mogna. Om tidigare val behöver för framtiden icke i något avseende bli fråga. I den mån franskans ställning i realskolan förändras, så att detta språk icke alls läses eller läses blott i högsta klassen, behöva nämligen flickskolans lärjungar icke för att vinna inträde på 4-årigt gymnasium eller i högsta realskoleklassen äga kunskaper i franska. Vi ha i vårt betänkande om realskolan föreslagit förändringar av dylik art. Därmed bortfaller det starkaste skälet för det tredje främmande språkets inträde redan i klass 5 7 —4 6 i flickskolan, från vilken klass sådan övergång sker. En specialisering av studiearbetet, som omfattar endast ett läsår, kan leda till verklig fördjupning blott om de valda ämnena få avsevärd tid på schemat till sitt förfogande. Ämnesantalet måste därför för den enskilde starkt begränsas; blir begränsningen mindre djupgående, hinna de särskilda ämneskurserna knappt mer än påbörjas. Skulle linjevalet i flickskolan ske vid denna sena tidpunkt och samtliga ämnen således föras fram till och med näsl högsta klassen, borde i och med sista läsåret en stark begränsning av ämnesantalet inträda. I de flesta ämnen skulle läsas minimikurser och i några få till ett år koncentrerade tilläggskurser. Den enhetlighet och det lugn, som tidigare karakteriserat flickskolans lärogång, skulle härvid bli svåra att bibehålla. Då eleverna knappast heller i 17-årsåldern äro fullt mogna för ett mer

119 definitivt ämnesval, synes det också troligt, att många av dem i framtiden skulle ägna sig åt arbete på områden, där de finge ringa användning för de specialkunskaper, de i skolans högsta klass vunnit. P å grund av ovanstående överväganden föreslå vi således, att linjedelningen i flickskolan för samtliga berörda ämnen skall inträda vid flyttningen till näst högsta klassen. Linjedelningen föreslås så genomförd, att på alla linjer ett antal ämnen av betydelsefull och för utbildningen grundläggande karaktär läsas med samma kurser och på samma sätt. Till dessa ämnen, som således skulle motsvara flickskolans nuvarande fasta ämnen, böra räknas de förutvarande fasta ämnena kristendomskunskap, modersmålet och historia med samhällslära, av oss benämnt historia med samhällskunskap. Vidare bör till dem räknas engelska såsom första främmande språk. För närvarande kan en lärjunge såsom fast ämne välja antingen det första eller det andra främmande språket; i senare fallet kan det första språket utgå ur elevens ämnesgrupp. Då vi emellertid för såväl realskola som gymnasium föreslå, att engelska skall föras fram genom hela skoltiden, finna vi för flickskolans del icke en anordning lämplig, som kan vara ägnad att försvaga engelskans ställning som huvudspråk och minska enhetligheten i språkbildningen. Såsom gemensamma ämnen föreslå vi slutligen geografi och psykologi. Det förra ämnet bör dock icke föras upp genom hela skoltiden utan bör avslutas i näst högsta klassen. Den kurs, samtliga lärjungar här läsa, blir något mindre omfattande än den nuvarande tillvalskursen i geografi men mer fyllig än den grundkurs, som för närvarande avslutas i klass 57—46 och som omkring 40 % av flickskolans lärjungar nu måste nöja sig med. För de institutioner, som för närvarande fordra tillvalskursen i geografi — huvudsakligen postverket för inträde i postelevkurs — torde denna utökade grundkurs, som blir något mer omfattande än realskolekursen, vara fullt tillräcklig. Psykologi, som tidigare i flickskolan varit tillvalsämne, har tillvunnit sig stort intresse och läses nu av omkring 50 % av flickorna, önskemål att ämnet skulle göras obligatoriskt ha till oss framförts av filosofi- och psykologilärarnas förening och synas svara mot en rätt utbredd opinion hos allmänheten. För gymnasiets del ha vi föreslagit, att filosofi skall bli obligatoriskt läroämne i högsta ringen på samtliga linjer, detta icke minst med hänsyn till den i ämnet ingående psykologiundervisningen. Det synes under sådana förhållanden rimligt och riktigt, att även de flickor, som genomgå flickskola, samtliga erhålla en grundläggande kurs i psykologi; kursen bör liksom nu helt höra skolans högstadium till. Vad beträffar de båda återstående av nuvarande fasta ämnen i flickskolans kurs, nämligen hälsolära och ekonomilära, ha vi icke funnit lämpligt att bibehålla dem såsom särskilda ämnen. Hälsolära i samband med studiet av människokroppen anse vi i flickskolan liksom i övriga skolformer böra ingå såsom en betydelsefull del av ämnet biologi med hälsolära, vars ställning i flickskolan i det följande närmare skall anges. Ekonomilära

120 bör, vad den nationalekonomiska delen av ämnet beträffar, ingå dels i historieundervisningen, dels även i geografiundervisningen; hemmets och den enskildes ekonomi bör studeras i samband med ämnet hemkunskap med hushållsgöromål, vilket ämne ävenledes i det följande skall närmare behandlas. I följande ämnen: kristendomskunskap, modersmålet, engelska, historia med samhällskunskap och geografi, vilka äro gemensamma för linjerna, böra flickskolans kurser gå längre än realskolans i fråga om fyllighet och fördjupning. Ämnet psykologi, som också är gemensamt för alla linjer, ingår ju icke i realskolans kurs. Av övningsämnen böra för linjerna vara gemensamma teckning och välskrivning, musik och gymnastik med lek och idrott. I vissa andra läroämnen än de ovan angivna liksom i vissa praktiska ämnen bör flickskolan erbjuda dels minimikurser, dels större kurser; dessa ämnen grupperas så, att tre olika linjer framträda, för vilka vi föreslå benämningarna språklinjen, reallinjen och den praktiska linjen. De läroämnen, vari dels större, dels mindre kurser erbjudas, böra vara det andra främmande språket, matematik, fysik, kemi och biologi med hälsolära. Såsom andra språk bör i regel tyska läsas. Den möjlighet att såsom andra främmande språk välja franska, som enligt gällande stadga föreligger vid flickskolorna, och som begagnats av vissa större skolor, bör emellertid alltjämt bibehållas. De mindre kurserna i nämnda ämnen böra alltid omfatta så stort timantal och så fylligt lärostoff, att de vunna kunskaperna icke rimligen kunna betraktas som otillräckliga vid jämförelse med i realskolan förvärvade kunskaper. Vad matematiken beträffar, avses härmed den huvudsakligen aritmetiska kurs, som vi föreslagit såsom alternativ till den för inträde på gymnasium tillrättalagda kursen i realskolans högsta klass. Denna aritmetiska kurs, som lämpats efter det praktiska livets krav, torde i de allra flesta fall väl kunna godtagas i stället för nuvarande tillvalskurs i ämnet i flickskolan. Under sådana omständigheter synas knappast några olägenheter uppstå av att delningen på fasta linjer måste omöjliggöra den för närvarande mycket allmänna ämneskombinationen engelska, tyska, franska och matematik. E n särställning intar det tredje språket, som bör läsas blott på språklinjen. De praktiska ämnen, vari dels större, dels mindre kurser erbjudas i flickskolan, bör vara hemkunskap med hushållsgöromål samt kvinnlig slöjd. Även de mindre kurserna i dessa ämnen böra vara mer omfattande än de, som erbjudas i den teoretiska realskolan. Såsom särskilt ämne för den praktiska linjen föreslås en elementär kurs i barnavård. De enligt gällande stadga nu på praktisk linje förekommande ämnena vävning och trädgårdsskötsel föreslås däremot utgå ur flickskolans undervisningsplan. Vävning upptages emellertid såsom ett moment i slöjdundervisningen både i den större och den mindre kursen, varigenom viss insikt härutinnan kan vinnas av varje elev. Trädgårdsskötsel förekom-

121 mer för närvarande i praktiken icke vid någon flickskola. Förutsättningar att effektivt bedriva sådan undervisning saknas och torde i framtiden knappast kunna skapas, såvida icke särskilda medel för upprättande av skolträdgårdar tillförsäkras skolorna; det kan dock med rätta hävdas, att eventuella förbättringar av skolornas ekonomiska möjligheter i första hand böra komma andra ämnen till del, vilkas värde för lärjungarnas kompetens och utsikter i yrkeslivet är mer uppenbart. Språklinjen har såsom särskilt ämne franska eller i de fall, då detta ämne valts såsom andra språk, tyska. Linjen ger även den större kursen i det andra främmande språket men de mindre kurserna i matematik, fysik, kemi och biologi med hälsolära liksom i slöjd och hemkunskap med hushållsgöromål. Språklinjen bör vara särskilt lämplig för lärjungar, som äga utpräglade humanistiska intressen och som för sin fortsatta verksamhet eller utbildning behöva mångsidiga språkliga förkunskaper. Den bör utgöra god grund för handelsgymnasier och vissa civila tjänstebefattningar. Reallinjen ger de större kurserna i matematik samt i de naturvetenskapliga ämnena fysik, kemi och biologi med hälsolära; dessa senare kurser bli i viss mån samordnade och starkt inriktade på lärjungelaborationer. Linjen ger även den större kursen i det andra främmande språket, så att samläsning med språklinjen här blir möjlig. De mindre kurserna genomgås i slöjd samt hemkunskap med hushållsgöromål. Reallinjen bör vara den lämpligaste linjen för de flickor, som vilja hålla möjligheten öppen för övergång till gymnasium efter näst högsta klassen. För inträde i folk- och småskoleseminarier, socialinslitut, skolköksseminarier och andra utbildningsanstalter, som icke fordra förkunskaper i tre främmande språk, blir den ävenledes lämplig, liksom för kontorstjänster, där nämnda fordran icke gäller. Den praktiska linjen upptager de större kurserna i slöjd och hemkunskap med hushållsgöromål och därjämte en elementär kurs i barnavård. Den ger de mindre kurserna i det andra främmande språket, matematik, fysik, kemi och biologi med hälsolära. Linjen torde ge godtagbara förutsättningar för inträde i de flesta utbildningsanstalter, som bygga på realexamen, och särskilt lämpa sig för sjuksköterskeskolor, kindergartenseminarier, utbildningsanstalter för lärare i slöjd och hushållsgöromål samt praktisk-husliga yrkeskurser av olika slag. Den bör även ge tillräcklig förutbildning för vanliga kontorstjänster. Därest det på något håll skulle visa sig nödvändigt att förete betyg, avseende de större kurserna i andra ämnen än dem, där dessa kurser lästs på den linje, eleven från början valt, böra möjligheter till komplettering av godkänt avgångsbetyg alltfort finnas. Utom den här föreslagna linjedelningen böra som nämnts för reglering

122 av övergång till gymnasium vissa anordningar träffas i näst högsta klassen av flickskolan. För övergång till första ringen av 3-årigt gymnasium erfordras i denna klass en särskild kurs i samhällslära och möjligen även i franska, ersättande klassens ordinarie kurs i psykologi och slöjd samt möjligen delar av dess kurs i historia med samhällslära. Betyg över dessa kompletteringskurser böra av gymnasiet godtagas liksom flickskolans betyg i övrigt. Lärjungar, som efter fullt avslutad flickskolekurs vilja övergå till gymnasium, ha, om de förut valt flickskolans reallinje, genomgått erforderliga kurser i samtliga ämnen, utom i franska, i händelse betyg i detta ämne kommer att krävas för inträde i gymnasium. Lärjungar från språklinje kunna utan större svårighet komplettera sin kurs i matematik. Samtliga tre linjer böra i framtiden finnas upprättade vid varje kommunal flickskola. Först om så blir fallet, kan en fördelning på linjerna bli möjlig, som verkligen motsvarar de ungas behov och intressen. Det måste emellertid beaktas, att vid de skolor, som hittills icke haft praktisk linje, vissa svårigheter i fråga om undervisningslokaler och lä rarkrafter kunna uppstå, om praktisk linje omedelbart skall införas. En översikt av den sannolika ökningen av antalet lärartimmar vid skolor av olika storlek lämnas i kapitlet om timplanerna, sid. 125. Med hänsyn till ovannämnda svårigheter samt till de ökade kostnader, som ett allmänt införande av praktisk linje vid flickskolorna sålunda skulle medföra, synes det rimligt, att en viss övergångstid fastställes, under vilken införande av sådan linje icke blir obligatoriskt, förslagsvis 5 år, räknat från tidpunkten för tillvalssystemets ersättande av linjedelning. Att detta system ersattes av upprättande av språklinje och reallinje, torde, såsom den ovannämnda översikten visar, få obetydliga ekonomiska konsekvenser. Denna linjedelning skulle ur ekonomisk synpunkt utan svårighet kunna genomföras omedelbart. 4.

Undervisningsplan.

a. Innebörden och tillämpningen av 1928 års undervisningsplan. De normalundervisningsplaner, som år 1928 utfärdades för kommunala flickskolor, kunde icke bygga på någon vid de enskilda flickskolorna tilllämpad enhetlig plan. Varje skola hade självständigt, om än i huvudsaklig anslutning till vid statens normalskola tillämpade kursplaner, utformat sin särskilda undervisningsplan. I jämförelse med samtliga dessa förutvarande undervisningsplaner innehöll den kommunala flickskolans normalplan betydande nyheter, främst uppdelningen av lärokurserna p å obligatoriska grundkurser och för högstadiets tillvalsämnen gällande specialkurser, vidare den praktiska linjens särskilda kurs och kurserna för

123 de nytillkomna ämnena psykologi och ekonomilära. Den i planen ingående målangivningen för varje ämne, som ju icke kunde byggas på några tidigare generella målbestämningar för flickskolans undervisning, anslöts i de korta och allmänna ordalag, som användes, i tillämpliga delar nära till målangivningen för realskolans särskilda ämnen i den kursplan, som för denna skola utfärdats år 1928. I det hela vittna den kommunala flickskolans kursplaner om samma strävan, som kommit till uttryck i den nämnda kursplanen för realskolan och den samtidigt för gymnasiet utfärdade: att bringa undervisningens innehåll i närmare överensstämmelse med vad som ansågs vara väsentligt och betydelsefullt för orientering i samtidens liv och kultur och såsom grund för utbildning av olika slag samt att på högre stadier främja en specialisering av studierna med starkare fördjupning i särskilda ämnen. Flickskolans särpräglade bildningsmål underströks givetvis främst i de praktisk-husliga ämnena men även i humanistiska ämnen och i psykologi. Matematik och fysik—kemi fingo såsom obligatoriska ämnen en svagare ställning i flickskolan än i realskolan; genom den reduktion av särskilt matematikens timtal, som för realskolans del företogs år 1933, minskades emellertid skillnaden något; den förstärkning, som samma år gavs realskolans undervisning i modersmålet, franska och historia med samhällslära, kunde icke nämnvärt minska flickskolans överlägsenhet i de humanistiska ämnena. Övningsämnena torde i det hela år 1928 ha fått en något förstärkt ställning på flickskolans schema. Särskilt gäller detta gymnastik med lek och idrott; liksom i realskolan tillkommo här i flickskolan särskilda friluftsdagar för idrott och kroppsövningar. Någon förändring av flickskolans normalkursplaner i anslutning till 1933 års ändring av realskolans och gymnasiets kursplaner har icke vidtagits. Mindre förändringar i normalplanerna ha skett år 1943, då antalet skriftliga arbeten i de särskilda klasserna sänktes, och år 1946, då engelska infördes såsom begynnelsespråk och de båda första främmande språkens timantal och kursplaner i anledning härav ändrades; dessa nya kursplaner tillämpas successivt med början i första klassen av 7-årig lärokurs höstterminen 1946, av 6-årig lärokurs höstterminen 1947. I normalundervisningsplanerna angives liksom i undervisningsplanerna för realskola och gymnasium dels målet för undervisningen i varje särskilt ämne, dels kursernas fördelning på de särskilda klasserna av varje lärokurs och linje, allt, som nämnts, i korta och allmänna ordalag. Med huvudsaklig ledning av normalundervisningsplanen skall enligt stadgan för kommunala flickskolor skolöverstyrelsen på förslag av vederbörande skolstyrelse för varje skola fastställa särskild kurs- och timplan. Dessa särskilda timoch kursplaner äro i allmänhet icke mera detaljerade än normalundervisningsplanerna och skilja sig i de flesta skolor icke eller blott i ringa mån från dessa. Inom ramen för den särskilda kursplanen kunna ämneskonferenserna i likhet med de allmänna läroverkens ämneskonferenser något va-

124 riera lärokurserna för varje klass. Flickskolans ämneskonferens har nämligen enligt stadgan att genomgå gällande kurs- och timplan och uppmärksamma åtgärder, vilka kunna vara ägnade att på lämpligt sätt bringa i tilllämpning de allmänna grunder angående undervisningens anordnande och bedrivande, vilka innehållas i stadgan. Dessa grunder avse såväl förbindelse mellan samhöriga delar av kursen i varje ämne som förbindande av samhörigt läroinnehåll i olika ämnen. En uppgift av denna art kan tydligtvis fyllas endast om tämligen vidsträckt rätt föreligger för konferensen att utvälja och gruppera lärostoffet. Att i det praktiska skollivet de läroböcker, som finnas tillgängliga, icke alltid äro ägnade att underlätta en sådan verksamhet, är emellertid uppenbart; flickskolan är i stor utsträckning hänvisad till läroböcker, som tillrättalagts efter realskolans kursplaner. Några metodiska anvisningar av det slag, som utfärdats för de allmänna läroverken, finnas icke med bestämd syftning på flickskolans undervisning, men i tilllämpliga delar kunna läroverkens anvisningar utnyttjas. Vid fastställande av de särskilda flickskolornas undervisningsplaner har skolöverstyrelsen i regel icke medgivit sådana ändringar, som inneburit ökning av antalet lärotimmar utöver det i normalplanerna upptagna. Medgivna ökningar avse huvudsakligen timantalet i hushållsgöromål på teoretisk linje, där vissa skolor fått 5 veckotimmar i stället för 4-5 per undervisningsavdelning. Viss olikhet råder mellan skolorna beträffande de anordningar, vilka enligt stadgans föreskrift, på sätt i skolans reglemente och kursplan bestämmes, skola vidtagas för att för eleverna underlätta övergång till gymnasium; här är dock fråga blott om skillnader på ett par veckotimmar. De gränser för olika ämnens timantal, som på detta sätt främst av ekonomiska skäl kommit att fixeras, ha för åtskilliga flickskolor känts besvärande, och hela förfaringssättet med fastställande av undervisningsplanen för lång tid framåt genom en central skolmyndighet torde ha verkat hämmande på den försöksverksamhet med förskjutningar av kursmoment och lärotimmar i syfte att utröna det lämpligaste åldersstadiet för inlärande av olika delar av lärostoffet, som tidigare förekommit vid en del skolor. Det vore förvisso olyckligt, om den redan tämligen begränsade frihet, som nu råder i flickskolan beträffande den närmare planläggningen av de särskilda klassernas läroplaner, ytterligare skulle inskränkas. Ämneskonferensernas befogenheter i detta hänseende böra förbli oförändrade. Men därjämte skulle det vara av värde, om stadgans bestämmelser rörande den särskilda skolans rätt att utforma en egen undervisningsplan i huvudsaklig anslutning till normalplanen i praktiken kunde tillämpas på ett mindre stelt sätt än för närvarande, så att försöksanordningar, innebärande tim- och kursplansändringar, kunde för längre eller kortare tid av skolöverstyrelsen medgivas de särskilda skolor, som ingåve tillräckligt motiverade förslag härom, och detta även i sådana fall, då en mindre ökning i lärarnas antal veckotimmar inginge i förslagen. Kostnaden för sådana ökningar blir obetydlig. Elevernas veckotimtal borde givetvis icke få ökas.

125 I en skrivelse till skolutredningen från dåvarande flick- och samskoleföreningen h a på grundval av genom föreningen införskaffade uttalanden från de särskilda skolorna redovisats vissa erfarenheter i fråga om nuvarande tim- och kursplaner och framlagts förslag och önskemål beträffande undervisningens anordning i olika ämnen. De synpunkter och rön, som sålunda framkommit, ha i flera avseenden visat sig värda beaktande och ha upptagits till övervägande vid utformningen av vårt förslag till undervisningsplaner. b. Timplaner för 7-årig och 6-årig lärokurs med delning av högstadiet på tre linjer. Allmänna synpunkter. Nu gällande timplaner upptaga för den kommunala flickskolans särskilda klasser nedanstående ämnen och timtal, räknat för vecka: K 1

Summa L i n j e

A m n e n

27 Teor.

67 5« 1. Teoretiska ämnen Kristendomskunskap Modersmålet .... Tyska (resp. fr.) . . Engelska Franska (resp. ty.) Historia med samhällslära Geografi Psykologi Matematik Biologi Hälsolära Fysik och kemi . . Ekonomilära Summa 2. Praktiska ämnen 1 Teckning (och välskrivning) Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd Hushållsgöromål . . Sömnad Vävning Hushållsgöromål (större k u r s ) . . . . Barnavård Trädgårdsskötsel..

7-årig lärokurs

Prakt. (i7

T.

Pr.

14 28 21 24 11

14 28 13 24

18 11 4 26 14 2 ir>

18 10

G"

2 3 4 3 (3)

2 4 (4) 3 (4)

2 2 4 2

2 4 (4) 3 (4)

3 1-5

3 1-5

2 1-5

2 1-5

25 M3) 2 M

13 13 10-5 10-5

1-5

4-5 6 6 11-fi 6 6

Summa

10-5 10-5

9-5 11

Tillsammans

33-5 33-5

3 i-5 35

20 8 2 9 2

27 12 9

27 12 9 15 12 18-5 12

9-5 34-5

+ (3) 1 Sömnad, vävning, hushållsgöromål (större kurs), barnavård och trädgårdsskötsel betecknas såsom praktiskt husliga ämnen till skillnad från övriga praktiska ämnen.

126 Timplanerna för de båda första främmande språken ha som nämnts först nyligen börjat tillämpas och gälla läsåret 1946—47 blott i klass l 7 . De tidigare timplanerna, som detta år tillämpas i övriga klasser, upptaga följande timtal: K

a

s

Summa

s

7-årig lk. 6-årig lk.

L i n j e Ä m n e n V

5 Engelska (resp. f r . ) . . Franska (resp. e n g . ) . .

1«

37 2S

47 36

4 4

3 3

3 4 (3)

46 Prakt.

Teor. 67 5«

77 66

67 56

77 66

T.

Pr.

T.

Pr.

3 4 4

3 4 4

3 (4) (4)

3 (4) (4)

26 19 11

26 11

24 19 11

24 11

Det första främmande språket framträder här något tydligare såsom huvudspråk än i de nu gällande kursplanerna, där de båda första främmande språken blivit mer likställda. De särskilda klassernas timtal i flickskolan äro i allmänhet lägre än i realskolan. Enligt de nu gällande timplanerna ställa sig veckotimtalen i de båda skolformerna på följande sätt: 5-årig realskola

7-årig flickskola

4-årig realskola

6-årig flickskola

36 39 38 36 + 4 34-f-3

33-5 33-5 34-5 35 34-5 + 3

38 39 37 + 4 34 + 3

33-5 34-5 35 34-5 + 3 —

—

•

I enlighet med de synpunkter, som framförts av skolutredningens hygieniske expert, ha vi för den teoretiska realskolan föreslagit timplaner, som innebära en betydande minskning av nu gällande timtal. För den obligatoriska skolan, vars högstadium av oss benämnes praktisk realskola, ha vi likaledes föreslagit timplaner i enlighet med ovannämnda synpunkter. Det är uppenbart, att dessa förslag böra vara bestämmande även för flickskolans timplaner, vilka härvid synas oss mera böra bringas i överensstämmelse med den praktiska än med den teoretiska realskolans. Någon allmän sänkning av timtalen i flickskolan kommer under sådana förhållanden icke att ske. Då dessa för närvarande ligga något under de av oss för den obligatoriska skolan föreslagna timtalen, blir tvärtom en viss mindre höjning motiverad. Vi föreslå således för femte och sjätte skolåren, om dessa fullgöras på flickskollinje, 34 veckotimmar i stället för den nuvarande flickskolans 33-5 i klasserna l 7 och 2 7 —l 6 . För sjunde året föreslå vi 35 timmar. Den obligatoriska skolan h a r h ä r 36, men införandet av det andra främmande språket i flickskolans kurs synes oss innebära en så stor ökning av kravet

127 på teoretiskt skolarbete, att detta lägre timtal är tillrådligt. För de följande skolåren föreslå vi liksom för övriga skolformer 36 timmar. Totalantalet timmar i de klasser, som motsvara flickskolans nuvarande klasser l 7 —5 7 , blir således 175 eller en timme mer än för närvarande, om det tredje språket i klass 5 7 inräknas. För högstadiet kan under nuvarande förhållanden den enskilda elevens timtal bli högre eller lägre, beroende på vilka ämnen hon tillväljer och om hon medtager något tilläggsämne eller ej. Genom den av oss föreslagna linjedelningen blir för varje linje timtalet detsamma, eller 36. Timtalen för olika skolformer komma enligt våra förslag att ställa sig på följande sätt. Folkskola (praktisk realskola) 5:e skolåret 6:e » 7:e

i)

8:e 9:e 10:e ll:e 12:e

i » » i »>

34 34 36 36

Realskola (teoretisk) 5-årig 34 35 36 36 36

4-årig A

36 36 36 36

Flickskola Gymnasium 7-årig

B

35 36 36 36

36 36 36 36

34 34 35 36 36 36 36

6-årig

34 35 36 36 36 36

Läroämnena enligt de nya timplanerna. I fråga om de timtal, som enligt vårt förslag tillkomma de särskilda ämnena, råda givetvis vissa olikheter mellan de av oss föreslagna och de för närvarande gällande timplanerna. De största förändringarna gälla de ämnen, som för närvarande äro tillvalsämnen på högstadiet. I den mån differentieringen gjorts mindre djupgående, ha här de enskilda ämnenas timtal minskats, medan antalet av varje elev lästa ämnen blivit större. Men även med hänsyn till de förändringar i den teoretiska realskolans tim- och kursplaner, som vi föreslagit, ha vissa justeringar i flickskolans timplan befunnits erforderliga. Sålunda har kursen i kristendomskunskap minskats med en veckotimme på sådant sätt, att ämnet under åttonde skolåret — i klass 4 7 —3 6 — erhållit blott en veckotimme. De fasta ämnena i övrigt ha i allmänhet behållit sina tidigare timtal, men timmarna ha i flera fall fördelats olika på de särskilda klasserna. För jämförlighetens skull betecknas i det följande dessa klasser med samma ordningsnummer som de nu gällande i båda lärokurserna. Modersmålet får i klass 4 7 —3 G 4 veckotimmar i stället för 3 men i klass 67—5G 3 i stället för 4, vilket väl innebär någon försvagning av högstadiets undervisningsmöjligheter men i stället en i många avseenden önskvärd förstärkning av den mer elementära språkliga undervisningen på mellanstadiet. Ämnet historia med samhällskunskap har i 7-årig lärokurs tilldelats 20 veckotimmar, i 6-årig lärokurs 17, i stället för nuvarande 18, respektive 15. De båda timmarna i

128 ekonomilära ha däremot helt utgått. Obligatoriskt blir ämnet psykologi med 4 veckotimmar. Med hänsyn till elevernas åldersstadium och ämnets svårighetsgrad har ett mindre timtal icke ansetts rådligt, om ett tillfredsställande resultat skall kunna påräknas. Geografi såsom obligatoriskt ämne med för alla linjer lika omfattande kurs har i 7-årig lärokurs erhållit 12, i 6-årig lärokurs 10 veckotimmar mot nuvarande 10, respektive 8 såsom obligatoriskt ämne och 14 respektive 12 såsom tillvalsämne. Engelska har såsom flickskolans huvudspråk erhållit 25 veckotimmar i 7-årig, 22 i 6-årig lärokurs. Tyska hade såsom huvudspråk respektive 26 och 24; i nu gällande timplaner har engelska såsom första språk 24, respektive 22 och andra språket har på teoretisk linje 21, på praktisk 13 veckotimmar. Vi föreslå för det andra språket, i regel tyska, 19 veckotimmar på språk- och reallinje men på praktisk linje, där det icke läses i högsta klassen, 16 veckotimmar. Enligt våra förslag för realskolan skall i 5-årig realskola enligt timplan A, som alternativt upptager franska, tyska läsas 14 veckotimmar av de lärjungar, som välja detta språk, och 16 av de övriga; i 4-årig realskola bli motsvarande timtal 15 och 13; enligt timplan B skall tyska läsas 14 veckotimmar av samtliga elever. Under alla förhållanden blir således timtalet för det andra språket i flickskolan väl jämförligt med timtalet för samma språk i realskolan. Det tredje språket, i regel franska, läses, som nämnts, blott på språklinjen och där 10 veckotimmar. Såsom tillvalt ämne läses detta språk nu i flickskolan 11 veckotimmar. Minskningen med 1 veckotimme försvagar väl något språkets ställning, men med hänsyn till de förändrade förhållandena för franskan i realskolan, där det enligt ett förslag helt utgår och enligt ett annat blott skall läsas 3 veckotimmar i högsta klassen, torde minskningen få anses föga betydande. Matematiken har för närvarande i flickskolan såsom obligatoriskt ämne i 7-årig lärokurs 20, i 6-årig 15 veckotimmar; såsom tillvalt ämne får den 26, respektive 21 veckotimmar. För 5-årig realskola föreslå vi en kurs i matematik på 20 veckotimmar och för 4-årig en kurs på 15 veckotimmar, i båda fallen med möjlighet att i högsta klassen välja en mer praktiskt inriktad, aritmetisk kurs eller en fullständigare kurs, som förutsattes för inträde på gymnasium. Flickskolans obligatoriska kurs, som enligt vår mening till innehållet bör överensstämma med realskolans aritmetiska kurs, har på timplanen erhållit 20 veckotimmar i 7-årig, 15 i 6-årig lärokurs. Då det i praktiken visat sig olägligt, att flickor, som nöjt sig med den nuvarande obligatoriska kursen, under de båda sista skolåren helt måst avstå från övning i ämnet, har vid vissa flickskolor, närmast för att tillmötesgå önskemål från sjuksköterskeskolor, i högsta klassen anordnats en frivillig repetitorisk kurs på en eller ett par veckotimmar; erfarenheterna av denna anordning ha varit mycket goda, och intyg om genomgång av sådan kurs ha kunnat godtagas såsom garanterande tillräcklig förberedelse för en del verksamhetsområden, där man eljest ansett betyg över tillvalskursen i matematik

129 önskvärt. I och för sig måste det medföra vissa fördelar, att eleverna på det mest mogna stadiet av sin skolgång få genomgå en kurs, som aktualiserar det ur praktisk synpunkt viktigaste av tidigare genomgånget lärostoff. Vi ha med hänsyn till föreliggande erfarenheter från flickskolor anordnat den obligatoriska matematikkursen så, att i högsta klassen två veckotimmar anslås åt ämnet, som däremot tillfälligt nedlägges i näst högsta klassen. Reallinjens kurs i ämnet omfattar 3 veckotimmar i vardera av dessa båda klasser. Ämnet kommer härvid att disponera ett sammanlagt timtal av 24 veckotimmar i 7-årig, 19 i 6-årig lärokurs eller i det hela 2 veckotimmar mindre än för närvarande såsom tillvalt ämne. I fysik kommer den obligatoriska kursen att omfatta 6 veckotimmar, fördelade med 2 veckotimmar på var och en av klasserna 37—2°, 4 7 —3 6 och 57—46. Timtal och klasstadier komma helt att sammanfalla med de för realskolan föreslagna. För närvarande läses den obligatoriska fysikkursen med 3 veckotimmar i vardera av klasserna 3 7 —2 6 och 4 7 —3 6 . Reallinjens kurs i ämnet omfattar blott ytterligare 1 veckotimme i klass 7 7 —6 e . I kemi avses den obligatoriska kursen att omfatta 4-5 veckotimmar med 2 i klass 4 7 —3 6 och 2*5 i klass 57—4°. För närvarande läses ämnet 3 veckotimmar i sistnämnda klass. Flickskolan kommer enligt vårt förslag att för grundkursen i kemi förfoga över samma timtal som realskolan; ämnet är med någon olikhet i timmarnas fördelning förlagt till samma åldersstadium som i denna skola. Sammanförda till ett tilläggsämne disponera fysik och kemi för närvarande 3 veckotimmar i vardera av de båda högsta klasserna eller 15 veckotimmar under hela skoltiden. Reallinjen får enligt vårt förslag 2 veckotimmar kemi i näst högsta och 1 veckotimme i högsta klassen. De båda ämnena få för elever, som välja denna linje, således sammanlagt en kurs på 14-5 veckotimmar. I biologi med hälsolära får flickskolan enligt vårt förslag en obligatorisk kurs på 12 veckotimmar i 7-årig, 10 veckotimmar i 6-årig lärokurs. Förslaget innebär en ökning på 2 veckotimmar för ämnena biologi och hälsolära såsom obligatoriska i förhållande till nu gällande timplan. Det av oss föreslagna timtalet i realskolan överstiges likaså med 2 veckotimmar. I överensstämmelse med ett mycket utbrett önskemål på flickskolehåll har det nuvarande avbrottet i ämnets studium i klass 3 7 —2 6 undvikits. Den obligatoriska kursen avslutas i näst högsta klassen; reallinjen får en tilläggskurs på 2 veckotimmar i den högsta. Elever, som välja denna linje, få tillsammans läsa biologi med hälsolära 14 veckotimmar i 7-årig, 12 veckotimmar i 6-årig lärokurs; de, som nu tillvälja ämnet biologi, få i biologi och hälsolära tillsammans 16, respektive 14 veckotimmar, timtal, som på flickskolehåll ofta betecknats såsom onödigt höga. Av övningsämnena bibehåller ämnet teckning med välskrivning i 7-årig lärokurs sitt nuvarande timtal, 13 veckotimmar, men får i 6-årig lärokurs timtalet ökat från 9 till 10. Förhållandet beror på att en av de 3 timmarna 9—716218

130 i klass 2 7 utbytts mot en timme i klass 6 7 —5 6 , där för närvarande ingen teckningsundervisning förekommer. Detta avbrott i undervisningen har visat sig mindre lämpligt, och från teckningslärarhåll ha önskemål uttalats om kontinuerlig teckningsundervisning i flickskolan. För frivillig teckning böra utom timplanen anslås flera timmar än nu får ske. Såsom föreslagits för realskolan, bör även i flickskolan utom timplanen anslås 1 veckotimme för särskild undervisning i välskrivning åt elever, som under skoltidens lopp visa sig behöva speciell handledning i vården av sin handstil. Antalet veckotimmar i musik blir detsamma som för närvarande; någon särskild del av lektionstiden angives dock icke såsom avsedd för körsång. Här får varje skola träffa de anordningar, som kunna befinnas erforderliga för körsången: i övrigt torde det vara lämpligt, att klasserna undervisas i musik var för sig. Långt mer än hittills varit möjligt i flickskolorna bör tid utom timplanen anslås åt frivilliga musikövningar. Det bör här icke enbart vara fråga om instrumentalmusik utan även om individuell utbildning i sång och om mer krävande körsång. I gymnastik med lek och idrott har det sammanlagda timtalet minskats med 1 veckotimme. Detta är i och för sig beklagligt men har nödvändiggjorts av linjedelningen på högstadiet, varigenom den enskilda lärjungens veckoschema fixerats till 36 timmar. Ämnet har emellertid i flickskolan alltjämt en starkare ställning än i andra jämförliga skolformer. I den teoretiska realskolan, där över huvud inslaget av kroppsrörelse i skolarbetet är mindre än i flickskolan, ha vi för flickornas del måst bibehålla begränsningen av gymnastikundervisningen till 3 veckotimmar under två av de tre respektive fyra skolår, som ligga närmast över det sjätte. I flickskolan ha två av dessa år 4 veckotimmar. För hållningsrättande gymnastik bör i flickskolan beredas samma utiymme som i realskolorna, i genomsnitt 2 veckotimmar för varje skola, vilka timmar sedan på lämpligt sätt böra fördelas av skolöverstyrelsen efter framställning från de olika skolorna. Liksom i realskolorna bör även i flickskolorna möjlighet beredas till frivillig undervisning i gymnastik. Tills vidare bör anslag lämnas för en veckotimme frivillig gymnastik för varje grupp på 5 gymnastikavdelningar vid de särskilda skolorna. Denna undervisning bör stå öppen för de fyra högsta klassernas lärjungar. Det är troligt, att särskilt mellanstadiets elever komma att ägna den intresse. Minskningen av gymnastiktimmarnas antal på timplanen kommer ett annat övningsämne, slöjden, till godo. Beträffande detta ämne har Sveriges slöjdlärarinneförening till skolutredningen ingivit en framställning om utökning av timtalet i klass 4 7 —3 6 från 1 till 2, detta med hänsyn till svårigheten att hinna med kursplanens uppgifter, då ämnet emellanåt får disponera endast 40-minuterslektioner och därtill kan utgå ett par veckor i följd

131 på grund av idrotts- och lovdagar. Det hade därför kunnat synas lämpligt, att den timme, som tillkommer, förlagts till nämnda klass. Emellertid taga här på grund av kursen i hushållsgöromål övningsämnena redan förhållandevis mycken tid i anspråk; en slöjdtimme kan icke inläggas på veckoschemat utan att timtalet för modersmålet, språken eller matematiken reduceras på ett för undervisningen på detta åldersstadium olyckligt sätt. Olägenheten med 40-minuterslektioner kominer för övrigt enligt vårt förslag att försvinna. Under sådana förhållanden ha vi funnit lämpligt att utnyttja den tillagda timmen till att skapa kontinuitet i flickskolans slöjdundervisning. I klass 67—5° av teoretisk linje sker nu ett avbrott i undervisningen, som även från flickskolehåll påtalats såsom olämpligt. Lärjungarna äro på klassens åldersstadium vanligen mycket intresserade av handarbeten, och avbrottet i skolans handledning verkar både nedsättande på färdigheten och dämpande på intresset. Visserligen medger inläggandet av en kurs på blott en veckotimme icke någon mer omfattande handledning eller övning, men på näst högsta klassens tämligen mogna åldersstadium arbeta eleverna gärna självständigt och kuima i regel väl tillgodogöra sig även mer kortfattad handledning. Att öka klassens antal slöjdlektioner till 2 genom att skjuta över en timme från den högsta klassen och sålunda minska den värdefulla 3-timmarskursen i denna klass finna vi icke tillrådligt. En lämplig anordning synes det emellertid vara att sammanföra slöjdtimmarna i klass 6 7 —5 6 till 2-timmarslektioner varannan vecka eller den ena terminen och låta ämnet alternera med teckning. Eleverna på praktisk linje få i slöjd en särskild kurs på tillsammans 10 veckotimmar de båda sista skolåren. För närvarande kunna dessa elever välja 12-timmarskurser i sömnad eller vävning; om de vilja genomgå båda dessa kurser, kunna de icke få särskild utbildning i något annat praktiskt ämne. En sådan specialisering motsvaras knappast av något verkligt behov. Det av oss föreslagna timtalet torde lämna utrymme för en tillfredsställande grundutbildning, i vilken båda disciplinerna, på lämpligt sätt avvägda, kunna ingå. För hemkunskap med hushållsgöromål ha vi i flickskolan liksom i övriga skolformer föreslagit sammanhängande arbetspass på 5 veckotimmar. Den grundläggande kursen i ämnet kommer liksom nu kursen i hushållsgöromål att uppdelas på klasserna 4 7 —3 6 och 67—5G, men därtill kommer i högsta klassen 1 veckotimme, avsedd för genomgång av frågor rörande hemmets och den enskildes ekonomi; dessa frågor ha tidigare berörts i ämnet ekonomilära, som nu utgår. Totalantalet timmar blir 10 mot tidigare 9, oavsett ekonomiundervisningen. För den praktiska linjen föreslås en särskild kurs i hemkunskap med hushållsgöromål under de båda sista skolåren. Den omfattar 10 veckotimmar jämte 1 veckotimme för undervisning i hemmets och den enskildes ekonomi.

132 Det nuvarande mycket stora timtalet i hushållsgöromål, 18*5 veckotimmar, varav dock 1*5 för undervisning i kemi, kommer således att icke oväsentligt reduceras; däremot kommer linjens kurs i ämnet att vara obligatorisk för alla, som välja praktisk linje. Slutligen upptager den praktiska linjens timplan i högsta klassen en kurs i barnavård på 2 veckotimmar. Någon verklig jämförlighet mellan denna kurs och den 12-timmarskurs i ämnet, som nu förekommer på linjens timplan, föreligger givetvis icke. Kursen är närmast tänkt såsom ett komplement till kursen i psykologi och kan lämpligen förläggas till vårterminen, då psykologiundervisningen hunnit ge tillräcklig bakgrund för den. Från ett tämligen stort antal flickskolor har det önskemålet uttalats, att maskinskrivning på något sätt — såsom tillvalsämne, såsom frivilligt ämne eller såsom ersättning för enskilt arbete eller för något övningsämne — skulle upptagas i flickskolans undervisning. Intresset för detta ämne har visat sig stort bland flickskolans liksom bland realskolans elever, där tillfälle kunnat erbjudas dem att genom skolans försorg erhålla någon övning däri. Det synes oss rimligt och lämpligt, att ämnet i flickskolan får samma ställning som i den teoretiska realskolan. För denna ha vi föreslagit, att undervisning i maskinskrivning efter tilldelning av lärartimmar för ändamålet genom skolöverstyrelsen årligen skall kunna anordnas under 1—4 veckotimmar, olika alltefter skolans storlek och efter tillgången på skrivmaskiner, och att denna undervisning skall i mån av utrymme stå öppen för de lärjungar i de tre högsta klasserna, som önska däri deltaga. Då skolorna i regel icke ur egna materielkassor kunna bekosta erforderlig utrustning för undervisningen, ha vi förutsatt, att medel av det allmänna ställas till förfogande för inköp av maskiner. De av oss föreslagna timplanerna för 7-årig och 6-årig lärokurs få således i sin helhet det utseende, som framgår av sid. 134 och 135. Beträffande timplanen för klasserna l 7 och 2 7 hänvisa Ordföranden samt ledamöterna Andrce, Elisabeth Dahr, Hjärne, Iverus, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander till vad de på sid. 108 ff. samt i betänkandet om realskolan anfört rörande undervisningen under femte och sjätte skolåren. På samma sätt som föreslagits beträffande elever, vilka efter sex skolår i språkläsande folkskola övergå till klass 3 5 —2 4 i realskola, böra enligt dessa ledamöters mening timmar anslås för hjälp med nödig komplettering av kursmoment åt lärjungar, som från dylik sexårig skola övergå till klass 3 7 —2 6 av flickskola. Ledamöterna Karin Cardell, Fredriksson, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson hänvisa beträffande ovannämnda timplaner till vad de anfört på sid. 115 f. i detta betänkande samt i betänkandet om realskolan. De föreslagna timplanerna medge liksom de nu gällande fullständig samläsning mellan 7-årig och 6-årig lärokurs utom under 7 veckotimmar i klass 27, då de lärjungar, som intagits från 6-årig odifferentierad grundskola, måste undervisas särskilt i engelska.

133 Särskilda anordningar för övergång från klass 57—4G till ring l 4 eller till realskolans högsta klass äro icke erforderliga. Under alla förhållanden ha flickskolans elever i nämnda klass läst realskolans kurs för de underliggande klasserna. Huruvida mer avsevärda särskilda anordningar behövas för övergång till ring I3, beror i främsta rummet på om franska kommer att läsas i framtidens realskola eller icke. Blir den timplan för realskolan gällande, som i högsta klassen upptager 3 veckotimmar franska, kunna de flickskolelever, som anmäla sig till övergång, befrias från undervisningen i psykologi (2 veckolimmar) och slöjd (1 veckotimme) och i stället erhålla en kurs i franska på 3 veckotimmar. I övrigt böra de välja flickskolans reallinje. De tillförsäkras här kurser, omfattande samtliga i realskolans avslutningsklass ingående kursmoment i de särskilda ämnena utom i historia med samhällslära, där flickskolans kurs fortgår närmast i anslutning till det 4-åriga gymnasiets. Det torde här möjligen kunna ifrågasättas, om icke flickskolans kurs kunde godtagas såsom likvärdig med realskolans, då lärjungarna på gymnasiets högstadium få en kurs i samhällslära, som i stort sett utformats på samma sätt, vare sig de genomgått realskolans avslutningsklass eller icke; i senare fallet ha de liksom flickskoleleverna icke läst samhällslära men väl fått en kontinuerlig framställning av antikens och medeltidens allmänna historia. Emellertid är det också väl möjligt att på liknande sätt som nu sker i andra ämnen anordna en särskild övergångskurs i historia med samhällslära i klass 6 7 —5 6 för blivande gymnasister. Denna bör, därest franska icke ingår i realskolans kurs, inläggas i stället för psykologi, i annat fall i stället för vissa timmar i historia med samhällslära på sådant sätt, att vårterminens historieundervisning för dessa lärjungar utbytes mot en specialkurs i samhällslära; med den mer omfattande grund, som en sådan kurs skulle kunna bygga på i flickskolan, bör den även med detta antal timmar helt kunna bringas att motsvara realskolekursen, I ekonomiskt hänseende komma övergångsanordningarna i förra fallet att motsvara kostnaderna för 2, i senare fallet för 4*5 veckotimmar. För flickskolan liksom för övriga skolformer föreslås utom timplanen 0'5 veckotimme (1 timme varannan vecka) att användas såsom en »klassens timme» på det sätt, som närmare angives i vårt belänkande om skolans inre arbete. Uppdelning av klasser och klassavdelningar vid laborationer, ny börjarundervisning i språk samt i övningsämnen beräknas ske vid samma elevantal i flickskola som i realskola och gymnasium; för högsta klassen föreslås, såsom i ett följande kapitel närmare skall beröras, rätt att försöksvis anordna undervisning med s. k. delad klass under högst 3 veckotimmar. Samtliga lektioner beräknas omfatta 45 minuter. Beträffande raster, lektionernas fördelning på olika dagar och förläggning till olika timmar på dagen, hemarbete och frihet från hemuppgifter till måndagar hänvisa vi till vad vi föreslagit i vårt betänkande om realskolan (stat. off. utr. 1945:61) sid. 126 f, samt sid. 143 f.

134 7-årig lärokurs. K

a

5 Språklinje

Ä m n e n 1

1. Teoretiska ämnen: Kristendomskunskap Modersmålet Tyska (resp. fr.) . . Franska (resp. ty.) Historia med samhällskunskap . . Geografi Psykologi Matematik aritm. kurs . . . . större kurs . . . . Biologi med hälsolära Fysik Kemi Summa 2. Praktiska ämnen: Teckning med välskrivning Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd allmän kurs . . . . större kurs . . . . Hemkunskap med hushållsgöromål allmän kurs . . . . större kurs . . . . Summa Tillsammans

s

s

Summa Reallinje

Praktisk linje

Linje

s.

R.

P.

2 5

2 5

2 4

1 4

2 3

2 3

2 4

2 3

2 4

2 3

2 4

13 28

13 28

13 28

3 3 5

3 3 5

3 3

3 3

3 3

25 19

25 16

3 2 2

—

— — 5 4 4 — .— — — — 3 2

2 2

3 2

— —

3 —

•

2 2

3 2

4 2

— 19 -— — — — 10 3 2 2

— 2

3 2 2

— 12 2

— — 20 12 4

20 12 4

3 3 — 2 — — — 2 20 — 20 — — — — 3 3 — — — 24 —

2 1 1

26-5 25

3 2

2 2

2 2

1 1

2 1-5

1 1

2 1

1 1

2 1

1 1

2 1

10-5 10-5 10-5

13 13 — — — 6 4 — — 19

2 2

2 2 2

2 2 2-5

—

— — — .— — — — — —

— 12 6

14 7

12 6

4-5

7-5

4-5

1 — — — 5 — 5 1 5 — — 11 — — — — — — — — — 5 6 — 2 — 11 11 11 16 19 — 11 10 10 11 9-5 11 36 36 — 34 35 36 36 36 84 36 36 36

11 — — 16 — 2 — —— —

De ovan föreslagna timplanerna för flickskolan komma i det hela icke att medföra någon mer avsevärd ökning av de enskilda skolornas timantal och därför icke heller avsevärt ökade kostnader, dock med det undantaget, att ett mer allmänt införande av praktisk linje vid skolorna måste öka antalet timmar i ämnena slöjd och hemkunskap med hushållsgöromål. Vid en skola ulan parallellavdelningar men med samtliga tillvalsämnen representerade på högstadiet kommer antalet timmar i läroämnen på detta stadium att nedgå från omkring 70 till omkring 62; denna minskning kompenseras dock av en ökning med omkring 7 veckotimmar, förorsakad av något förändrat veckotimtal i de särskilda klasserna och införande av klasstimme samt av försöksanordningen med delad klass under 3 veckotimmar i högsta klassen.

185 6-årig lärokurs. a

4 Språklinje

Reallinje

Praktisk linje

5 | 6

5 | 6

6 S.

R.

P.

Å m n e n 1

1. Teoretiska ämnen: Kristendomskunskap Modersmålet Engelska Tyska (resp. fr.) . . Franska (resp. ty.) Historia med samhällskunskap . . Geografi Matematik aritm. kurs . . . . större kurs . . . . Biologi med hälsolära

s

Linje

2 4 7

2 4 3 5

1 4 3 4

2 3 3 4

2 3 3 3 5

2 4 3 3 5

2 3 3 3

2 4 3 3

2 3 3 3

2 4 3

11 22 22 19 10

11 22 22 19

11 22 22 16

3 2

2 2

2 2

3 2

3 2 2

3 2 2

3 2 2

17 10 4

17 10 4

17 10 4

— — —

—

2 2

—

—

—

—

2 2

2 2 2

2 2 2-5

2 1 1

26-5

2 2

2 2

1 1

2 1-5

1 1

2 1

1 1

2 1

1 1

2 1

10 10 10 8-5 8-5 8-5

— —

—

—

— —

6 2

16 2

Kemi 2. Praktiska ämnen: Teckning med välskrivning Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd allmän kurs sLörre kurs Hemkunskap med hushållsgöromål

s

Summa

K 1

_

• —

—

10 12 10 6 6 7 4-5 7-5 4-5

9-5

— — — — — — —

— •

Antalet veckotimmar i övningsämnen minskas med 1 genom minskningen i gymnastiktimmarnas antal men ökas med 1 eller vid delad klass 2 i slöjd, och med 2—3 i hemkunskap med hushållsgöromål — därav 1 för undervisning i hemmets och den enskildes ekonomi. Införande av praktisk linje kominer sannolikt att medföra en ytterligare ökning med 6—10 veckotimmar slöjd och 5—10 veckotimmar hushållsgöromål. Vid större skolor torde någon ökning av timmarna i läroämnen bli regel; mycket beror här på i vilken utsträckning elever från olika klassavdelningar kunnat sammanföras vid undervisning i tillvalsämnen. Genom ökning av de obligatoriska kursernas timtal i slöjd och hemkunskap med hushållsgöromål torde vid sådana skolor tillkomma 4—5 veckotimmar i vartdera ämnet; införande av praktisk linje synes här alltid medföra ökning av antalet lärartimmar i ämnena med tillsammans 20.

136 c. Kursplaner för 7-årig och 6-årig lärokurs. Allmänna synpunkter. Såsom vi i olika sammanhang framhållit, bör viss parallellitet i kursinnehållet råda mellan olika utbildningsvägar inom enhetsskolan. Särskilt betydelsefulla äro här femte och sjätte skolåren. De utredningsledamöter, som vilja göra flickskolans lärogång 5-årig, byggande på sjätte klassen i folkskolan, anse givetvis, att kurserna i flickskolans lägsta klass böra omedelbart anslutas till kurserna i folkskolans sjätte klass, övriga ledamöter anse liksom i fråga om den teoretiska realskolan, att en fullständig parallellitet mellan kursplanerna för femte och sjätte skolåren i folkskola och för klasserna 1 och 2 av 7-årig lärokurs i flickskola icke är möjlig att genomföra men att dessa årsklasser i de flesta ämnen kunna samordnas beträffande själva kursramen. Vid övergång från språkläsande 6-årig folkskola till 7-årig flickskolas tredje eller 6-årig flickskolas andra klass kan enligt dessa ledamöters mening i vissa fall någon komplettering av felande eller mer översiktligt lästa kursmoment vara behövlig; denna komplettering bör ske genom individuell handledning på samma sätt som förutsatts för realskolan. I de flesta ämnen genomgås realskolans kursinnehåll på 6 respektive 5 år gentemot realskolans 5, respektive 4. Kurserna fördela sig därför på de särskilda flickskoleklasserna något annorlunda än på realskoleklasserna, men en sådan parallellitet har eftersträvats, att vid övergång till ring I av 4-årigt gymnasium från klass 57—46 ingen särskild komplettering av kursmoment skall behöva ske. Övergång från klass 67—5° kan, såsom framgått av timplanen, icke åvägabringas fullt så lätt, bland annat till följd av linjedelningen på flickskolans högstadium. Det har här synts oss nödvändigt att i första rummet skapa en välbalanserad och för flickskolans bildningsmål tjänlig lärogång. I andra hand ha vi berett de lärjungar, som vilja övergå till gymnasium, möjlighet att på erforderliga punkter modifiera sin kurs, så att den anslutes till gymnasiets; större modifikationer ha härvid icke visat sig behövliga. Då lärokurserna i flickskolan icke förrän vid slutet av klass 6 7 —5 6 ha hunnit förskjutas ett helt läsår bakåt i förhållande till realskolans kurser, blir det givetvis ofrånkomligt, att lärjungar, som övergå till 4-årigt gymnasium, få läsa om ett eller annat moment av flickskolans kurs. Även om detta i viss mån kan anses vara en olägenhet, leder det dock till en avlastning av skolarbetet, som vid övergång till en ny och krävande skolform bör ha vissa goda verkningar. Med hänsyn till det minskade veckotimtalet i realskolan ha vi i viss mån beskurit de olika ämnenas lärokurser i denna skola. Flickskolans timantal har icke i samma mån behövt minskas, men till följd av att den föreslagna linjedelningen på högstadiet icke innebär en så stark specialisering som det nuvarande tillvalssystemet, ha de särskilda läroämnenas totala timtal nästan genomgående nedgått något. Därav följer, att läroinnehållet i motsvarande grad beskurits. För övrigt ha flickskolekurserna särskilt på låg- och

137 mellanstadiet givetvis rönt viss inverkan av att realskolans kurser på samma åldersstadier reducerats. Den rikligare tillmätta tiden i flickskolan medger först och främst en lugnare takt i skolarbetet, men den möjliggör naturligtvis även en fylligare behandling av särskilda kursmoment. Just med hänsyn till detta senare kan läraren säkerligen ofta nog utsättas för frestelsen att inom kursramen låta stoffet svälla ut och fordra detaljerade minneskunskaper i långt större utsträckning än realskolans tidsram medger; om någon minskning i arbetsbördan blir det därvid icke fråga. Med hänsyn till sådana möjligheter vilja vi kraftigt betona vad vi såväl i vårt betänkande I sid. 52 ff. som i vårt betänkande IV: 3 sid. 146 ff. anfört rörande begränsning av lärostoffet. Den rikligare tillmätta undervisningstiden i flickskolan bör i första hand utnyttjas så, att lärjungarna få goda tillfällen att grundligt förstå och tillägna sig lärostoffet, att självständigt bearbeta det och att samarbeta de olika momenten till en enhetlig och levande kunskap. I den mån undervisningen göres fylligare, skola detaljerna blott avse att skänka en mångsidigare belysning åt de grundläggande fakta, att konkretisera elevernas föreställningar om dessa och befästa deras minnesintryck av dem. Framför allt bör man utnyttja flickskolans möjligheter att i undervisningen bringa till riklig användning metodiska tillvägagångssätt, som visserligen kunna synas tidskrävande och ur kursläsningssynpunkt fördröjande men som tillföra skolans fostran andra och väsentligare värden: självständiga elevinsatser, grupparbeten, diskussioner och samtal. Särskilt på de punkter, där ett omedelbart och starkt intresse röjer sig hos lärjungarna, bör tid till fördjupning lämnas, och dagens aktualiteter böra upptagas till diskussion för att levandegöra och utvidga de kunskaper hos lärjungarna, vartill de ha anknytning. Vad som i nu gällande stadga för kommunala flickskolor föreskrives om samordning av närbesläktade kursmoment inom samma ämne liksom inom olika ämnen ha vi funnit synnerligen beaktansvärt. Det har därför varit oss angeläget att så långt möjligt synkronisera lärokurserna i ämnen, som ha beröringspunkter med varandra. I full utsträckning har väl denna synkronisering icke kunnat genomföras, då även kravet på viss parallellitet med realskolans kurser måst tillgodoses, men på viktiga punkter har dock kontakt mellan kurserna åvägabragts. Således lämnas i klass 37—2Ö en översikt av nutidens kyrkosamfund och deras organisation samtidigt som kursen i historia med samhällskunskap föres fram till vår egen tids sociala och kulturella förhållanden. Näst högsta klassens framställning av viktiga moment i den kristna religionens utvecklingsgång har att bygga på den kulturöversikt, som i historieundervisningen i föregående och samma klass föres fram till 1800-talets början; i högsta klassen behandlas i båda ämnena nutidens förhållanden. Möjligheter ha också skapats att låta litteraturläsningen i modersmålet stödja och belysa den kulturhistoriska framställningen i ämnet historia med

138 samhällslära. Till läsning ha föreslagits litterära verk, som beröra de samtidigt i historieundervisningen genomgångna kulturepokerna. Det studium i svensk litteraturhistoria, som påbörjas i klass 57—46, löper i fortsättningen parallellt med den allmänna kulturhistoriska översikten; denna bör ytterligare belysas genom de litteraturprov och litteraturhistoriska notiser, som ingå i högstadiets undervisning i främmande språk, liksom genom de inblickar i konstens och musikens utvecklingshistoria, som lämnas i tecknings- och musikundervisningen. Den undervisning i mindre avdelningar, som enligt vårt förslag skall kunna anordnas i flickskolans högsta klass såväl i historia med samhällslära och i modersmålet som i främmande språk, bör i sin mån kunna gestaltas så, att lärostoffets inre sammanhang mer än läroämnenas beteckning på schemat blir avgörande. Även i lägre klasser synes sammanförande av samhörigt lärostoff från olika ämnen bli möjligt genom koncentrationsläsning; här böra ämneskonferenser och lärare finna goda möjligheter för försöksverksamhet. Genom linjedelningen på högstadiet ha vi, såsom tidigare betonats, velat lämna tillfälle till fördjupning på vissa områden, samtidigt som beträffande övriga områden av kursen det praktiska kravet på en för de flesta ifrågakommande arbets- och yrkesområden godtagbar grundkurs upprätthålles. Specialiseringen blir således mindre stark än för närvarande; kurserna i specialämnena bli i allmänhet något mindre, medan de obligatoriska grundkurserna bli fylligare och oftast avslutas senare än nu. I modersmålet och historia har dock ingen försvagning av kursen skett. Språkstudiet torde i det hela snarare ha förstärkts än försvagats, då kursen i engelska såsom första främmande språk väl kan anses motsvara den tidigare kursen i tyska, då möjligheten att i förtid avsluta kursen i det andra främmande språket begränsats till att gälla blott den praktiska linjen och då även den kortare kurs, som här läses, innefattar mer textstudium och bättre möjligheter att befästa de grundläggande kunskaperna än den nuvarande obligatoriska kursen. Kursen i historia med samhällskunskap har emellertid fått en annan utformning än den nuvarande. Förändringen sammanhänger i viss mån med omläggningen av folk- och realskolans hisloriekurser; det har varit önskvärt att låta samma kursram gälla för klass l 7 och 2 7 —l 6 som för femte och sjätte klasserna i folkskolan och att i följande klasser åvägabringa en viss parallellitet med realskolan, som enligt vårt förslag i klass 3 5 —2 4 fullföljer den påbörjade kursen i allmän och svensk historia fram till våra dagar och i klass 45—3° ger en framställning av forntiden i allmän historia, »arvet från antiken»; flickskolan har ju att taga hänsyn till de lärjungar, som önska övergå till gymnasium. Men det har också synts oss önskvärt att för flickskolan skapa en mer enhetlig kurs än den nuvarande, som enligt normalplanen i klass l 7 ger bilder ur svenska historien under medeltidens sista århundrade

139 samt nyare tidens olika tidevarv, i de följande fyra klasserna en sammanhängande framställning av allmänna och svenska historien från forntiden till våra dagar, i näst högsta klassen en återblick på Sveriges inre utveckling under nyare tid jämte samhällslära och i högsta klassen slutligen drag ur skilda epokers kulturliv. Den föreslagna kursen fullföljer under de tre första åren av 7-årig och de två första åren av 6-årig lärokurs det studium av svensk och allmän historia fram till våra dagar, som påbörjats i folkskolan, lämnar under de fyra följande åren en sammanhängande framställning av allmänna och svenska historien från forntiden till vår tid med särskilt beaktande av kulturens och konstens historia och avslutas i högsta klassen med en tämligen omfattande kurs i samhällskunskap, även innefattande ekonomiska förhållanden. Om således visst kulturhistoriskt stoff måste erbjudas lärjungarna på ett mindre moget och därför möjligen mindre mottagligt åldersstadium än för närvarande, kan studiet av nutidens samhällsförhållanden i stället sparas till det mest mogna stadiet och orienteringen över samhällsförhållandena få aktualitet för eleverna just vid tidpunkten för deras utträde ur skolan. Det kulturhistoriska stoffet kan å sin sida inordnas i sitt tidssammanhang på ett sätt, som måste gagna förståelsen och i lärjungarnas föreställning skapa en enhetlig bild av varje epoks kultur. Denna fördel synes oss ägnad att helt uppväga den mindre mognaden, i synnerhet som god synkronisering vinnes med samhörigt lärostoff i andra ämnen. För de lärjungar, som från klass 6 7 —5 6 övergå till 3-årigt gymnasium, innebär denna utformning av kursen den olägenheten, att de icke få bakom sig någon kurs i samhällskunskap, motsvarande sista årets kurs i realskola. Om dessa elever, vilka icke behöva deltaga i psykologi, antingen i stället för studiet av detta ämne eller — om de limmar, som sålunda bli lediga, måste utnyttjas till en övergångskurs i franska — i stället för vårterminens kurs i historia beredas särskild undervisning i samhällskunskap, kan som nämnts denna olägenhet avlägsnas. Kursen i kristendomskunskap blir vad beträffar dess kyrkohistoriska del något knappare, men det mognare stadiets kurs måste innebära samma möjligheter till fördjupning som den nuvarande. I geografi bortfaller den nuvarande tillvalskursen, men den obligatoriska grundkursen förstärkes genom att de viktigaste momenten av tillvalskursen inryckts däri. Mer tid disponeras för den grundläggande regionala geografien, varigenom även lärjungarnas möjligheter till självständigt arbete ökas; den avslutande framställningen av vårt lands geografi med särskild hänsyn till ekonomiska förhållanden har också mer tid till förfogande än i nuvarande grundkurs. Elementära nationalekonomiska begrepp böra här liksom i realskolans geografikurs belysas, vilket måste vara av värde för den vid högsta klassens historieundervisning lämnade framställningen av nationalekonomiska frågor. De institutioner och utbildningsanstalter, som nu såsom inträdesvillkor fordra betyg över tillvalskursen i geografi och samtidigt god-

140 taga betyg i ämnet i realexamen, böra finna sig fullt tillfreds med omfattningen av den nya kursen för flickskolan. Detsamma torde gälla kursen i matematik. Samtliga lärjungar genomgå här den s. k. aritmetiska kurs, som föreslagits för realskolan och som anses tillräcklig såsom inträdesvillkor för handelsgymnasier, sjuksköterskeskolor, skolköks- och handarbetsseminarier samt för omedelbart inträde på kontorsbanan. I sina huvuddrag skall denna kurs genomgås under de tidigare skolåren fram till klass 57—46, men därefter skall i klass 7 7 —6 8 ges en fördjupad framställning av vissa praktiskt betydelsefulla moment jämte en allmän repetition av andra dylika moment. Det har visat sig, att många av de elever i den nuvarande flickskolan, som avslutat ämnet matematik i klass 57—4°, trots att de vid detta tillfälle befunnits tämligen väl insatta i de elementära räkneoperationerna, snabbt förlorat sin räknefärdighet och glömt även rätt väsentliga moment. Förnyad genomgång av sådana moment på ett mognare åldersstadium jämte tillfälle till övning av räknefärdigheten och tillämpning av kunskaperna på problem av utpräglat praktisk art har enligt flera skolors erfarenhet haft mycket goda verkningar. Det är denna anordning som genom den nu föreslagna fördelningen av den obligatoriska matematikkursen skulle bli allmänt genomförd. Den obligatoriska kursen i fysik föreslås helt sammanfalla med realskolans och fördelas på tre årsklasser på samma sätt som denna; elevernas åldersstadier bli desamma som i den nuvarande 4-åriga realskolan. Likaså föreslås den obligatoriska kursen i kemi sammanfalla med realskolans kurs i ämnet och liksom denna omfatta två läsår, men lärostoffet fördelas så, att första årets kurs — i klass 47—3° — blir mindre omfattande och krävande medan mer lärostoff skjutes över till det andra årets mer mogna åldersstadium. I biologi med hälsolära har den obligatoriska kursen utformats efter samma grundprinciper som i geografi. En allmän förstärkning av kursen har eftersträvats, särskilt i fråga om hälsolära, ärftlighetslära har inryckts i grundkursen, och lärjungelaborationer ha inlagts även i denna. Bättre möjligheter ha skapats för samarbete mellan biologi och psykologi; detta senare ämne blir ju enligt förslaget obligatoriskt. Genom att studiet av människokroppen kan påbörjas i klass 57—46, kunna exempelvis nervsystemet och sinnesorganen läsas vid en tidpunkt, då dessa kursmoment omedelbart ha anknytning till psykologikursen. Sexualundervisningen, som behandlats i ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande (stat. off. utr. 1946: 55) har utan svårighet kunnat inryckas i kursen på det sätt och vid de tidpunkter, som av dessa sakkunniga föreslås; det bör emellertid understrykas, att beträffande såväl omfattningen av denna undervisning som tidpunkterna för dess anordnande läraren bör äga stor frihet; möjligheterna att i varje fall lämpa undervisningen efter föreliggande utvecklingsförhållanden, intresse och mottaglighet hos lärjungarna äro väsentligt större i flickskolans mer

141 enhetliga klasser än i samskolornas blandklasser, särskilt under de år, då utvecklingstakten är olika hos de båda könen. Kurserna i de särskilda linjernas specialämnen ha utformats så, att varje linje skall få en i viss mån enhetlig karaktär och inriktning. Det allmänt humanistiska bildningsmål, som enligt vår uppfattning alltjämt bör vara flickskolans, är likväl i sina huvuddrag gemensamt för dem alla, liksom den grundläggande praktisk-husliga utbildningen. Mest utpräglat representeras det humanistiska bildningsmålet av språklinjen. Kurserna i de främmande språken syfta här icke blott till att ge lärjungarna god praktisk språkfärdighet, byggd på en grundligt genomarbetad elementär grammatikkurs, utan även till att göra dem bekanta med levande och värdefull litteratur på grundspråket och ge dem en inblick i litteratur- och kulturhistoriska förhållanden, detta som nämnts i nära samband med historieundervisningens kulturhistoriska framställning och med studiet av den svenska litteraturen. Reallinjens kurser i de naturvetenskapliga ämnena äro icke särskilt omfattande men böra samordnas, så att de kunna leda till en enhetlig, genom elevernas laborativa arbete konkretiserad och befäst elementär kännedom om de grundläggande naturvetenskapliga fakta och en praktisk färdighet i laborationsarbete, som bör kunna utnyttjas såväl i sjuksköterskeyrket som på skilda tekniska och industriella verksamhetsområden och som över huvud bör skapa förståelse och praktiskt handlag inför naturens företeelser. I kemi och biologi ha kurserna gjorts mest fylliga, i fysik ges blott en på vissa viktiga punkter utbyggd repetitorisk kurs, förlagd till det stadium, då en utvidgad kännedom om dessa fakta mest naturligt ansluter sig till de erfarenheter, som vunnits vid laborationerna i kemi och biologi. Även den särskilda matematikkursen i högsta klassen, där realskolans fullständiga, för övergång till gymnasium erforderliga kurs genomgåtts, avser att genom studiet av de enklaste funktionerna samt genom övning i användande av räknesticka stödja och främja laborationsarbetet och den grundläggande statistiska bearbetningen av därvid vunnet material; givetvis kunna dessa kunskaper utnyttjas även på andra områden. Den praktiska linjen får sin särprägel av den husliga utbildning den skall meddela. Denna utbildning ha vi sökt bygga på och samordna med undervisningen i de teoretiska ämnena, icke minst kemi, biologi med hälsolära och psykologi; de praktiska kurserna äro i sin mån av den art, att de tillsammans kunna ge en mångsidig kännedom om hemmets och hushållets organisatoriska och praktiska frågor. Den rent praktiska skolningen begränsas till sådana områden, där skolan kan erbjuda en verklighetstrogen arbetsmiljö: matlagning, hemvård, handarbeten och klädvård. Att i barnavård söka ge eleverna praktisk färdighet ha vi funnit ogörligt, då skolorna icke kunna tillhandahålla erforderligt levande arbetsmaterial; trots det stora intresse, de flesta elever säkerligen skulle ägna sådana övningar, synes för öv-

142 rigt deras ålder för låg, för att den rutin de kunde förvärva skall bli bestående och effektiv. Det har emellertid synts oss lämpligt och möjligt^ att bibringa dem vissa grundläggande insikter i fråga om barnens fysiska vård, om hygieniska och dietiska krav, om elementära uppfostringsfrågor och psykiska utvecklingsförhållanden. Den kurs i barnavård, som således föreslagits, blir företrädesvis teoretisk, men i undervisningen böra elevernas erfarenheter från hemmet tillvaratagas och vad de barnavårdande institutionerna på orten kunna erbjuda av demonstrationsmaterial utnyttjas. I nära samverkan med psykologiundervisningen bör en sådan kurs kunna leda till en viss orientering rörande barnavårdens viktigaste problem och till en allmän beredskap inför framtida uppgifter på området. Vad övningsämnen beträffar, bör särskilt framhållas, att kursen i teckning och musik mer målmedvetet inriktats på att tjäna den kulturhistoriska bildningen i nära samverkan med modersmåls- och historieundervisningen. Smakens utveckling och förståelsen för estetiska värden böra genom detta samarbete kunna verksamt främjas. Även vid slöjd- och hemvårdsundervisningen böra möjligheterna till utveckling av god smak tillvaratagas. Heminredning och prydnadssöm få något större utrymme i undervisningen än för närvarande. I slöjd och hemkunskap med hushållsgöromål är emellertid huvudmålet att åt varje elev ge en användbar och allsidig grundläggande kunskap om hemmets arbetsområde av samma art som nämnts i fråga om den praktiska linjen men givetvis något mindre inträngande. Studiet av hemmets och den enskildes ekonomi har bragts i närmare samband med det praktiska hushållsarbetet än den nuvarande särskilda kursen i ekonomilära men är alltjämt förlagt till sista skolåret, där det åtnjuter stödet av en avslutad kurs i dylikt arbete, medan de samhällsekonomiska frågorna samtidigt behandlas i historie- och geografiundervisningen; hem- och familjeproblemens samband med dessa och andra samhällsfrågor kan således noggrant uppmärksammas. De elementäraste fakta i fråga om barnavård erbjudas vid undervisningen i biologi med hälsolära samt psykologi; helt lottlös i fråga om dylik kunskap bör således ingen flickskolelev bliva. Det måste mycket tydligt framhållas, att de lärokurser, som av oss utformats för flickskolan, i åtskilliga fall kräva andra läroböcker än dem, som för närvarande stå flickskolan till buds. En grundläggande svårighet är här, att flickskolan meddelar större kurser än realskolan men varken i fråga om elevernas mognad eller kursernas innehåll kan helt jämställas med gymnasiet. Realskolans läroböcker bli därför i allmänhet för kortfattade och i vissa avseenden också för enkelt avfattade, medan gymnasiets bli för utförliga och med hänsyn till framställning och språk alltför krävande, oavsett att vissa av flickskolans kursavsnitt — exempelvis i konst- och kulturhistoria, i modersmålet och psykologi — helt eller nästan helt saknats i gymnasiets eller i realskolans böcker. Det vore synnerligen önskvärt, att flick-

143 skolan åtminstone på högstadiet finge tillgång till särskilda, för elevernas åldersstadium och för skolans mål avpassade läroböcker. I övrigt och särskilt beträffande de omläggningar och förändringar i flickskolans lärokurser, som sammanhänga med omläggningar av realskolans kurser, hänvisa vi till de allmänna synpunkter, vi i vårt betänkande IV: 3 anfört i fråga om realskolans kursplaner. Vad där uttalats rörande nykterhets- och trafikundervisning samt yrkesvägledning äger likaledes tillämpning på flickskolan. I anslutning till redogörelsen för de särskilda lärokurserna för olika ämnen och klasser komma närmare anvisningar att ges beträffande kursinnehållet och även beträffande metodiska tillvägagångssätt, i den mån dylika anvisningar befunnits önskvärda och viktiga för det praktiska genomförandet av de föreslagna kursplanerna. I övrigt äro de metodiska anvisningar, som rätt nyligen utfärdats för realskola och gymnasium, i många hänseenden tillämpliga även för flickskolan; vi hänvisa också till de i vårt betänkande IV: 2 lämnade anvisningarna för undervisningen i folkskolan. Bestämt bör emellertid framhållas, att samtliga dessa anvisningar ha rådgivande, icke bindande, karaktär. Själva undervisningsplanerna för flickskolan böra som förut nämnts alltjämt äga karaktären av normalplaner. Skolans lärare böra således äga belydande frihet i fråga om sättet för undervisningens meddelande och böra ha både rätt och plikt att eftersträva sovring och förnyelse av läroinnehållet, allt efter som nya vetenskapliga rön framkomma.

5.

Det inre arbetet i

flickskolan.

Såsom av tidigare redogörelse framgått, har den svenska flickskolan i många avseenden gått i spetsen för den pedagogiska utvecklingen i vårt land. Dess undervisningsmetoder ha redan från början delvis varit av en annan art än de offentliga skolornas. Särskilt gäller detta undervisningen i moderna språk, som inriktats på tal- och läsfärdighet mer än på grammatisk teori. De krav på konkretion och livfullhet i undervisningen, som restes främst av Anna Sandström, beaktades allmänt i flickskolorna och ledde ofta till ett levande och förblivande intresse för skolundervisningen hos lärjungarna. Det pedagogiska värdet av manuella sysselsättningar särskilt på skolans lägre stadier stod också tidigt klart för flickskolepedagogerna. Att de privata skolorna vanligen kunde arbeta med små undervisningsavdelningar främjade lärarnas kännedom om de enskilda eleverna och möjliggjorde individuell handledning av dessa; mångenstädes prövades också tidigt undervisningsmetoder, som byggde på lärjungarnas självständiga arbete och medverkan vid undervisningen genom redovisning av specialuppgifter, färdig-

144 ställande av enkel undervisningsmateriel och dylikt. Att de anställda lärarinnorna genom utlandsresor förbättrade sina språkkunskaper var mycket vanligt; genom sådana resor erhöllo de icke sällan också impulser till pedagogisk försöksverksamhet och fingo därvid oftast stöd från skolföreståndarinnans sida. över huvud leddes många flickskolor på ett enhetligt, starkt personligt sätt av föreståndarinnan, som måhända själv grundat skolan och som ofta i verklig mening var den pedagogiska ledaren, vilken kring sig samlade en skara villiga och ivriga medarbetare; även eleverna voro medvetna om denna personliga särprägel hos skolans fostran, skattade den högt och fästes med verklig vänskap vid sina lärarinnor. Givetvis gällde de här nämnda förhållandena långt ifrån alla flickskolor, och givetvis framträdde också på en del håll vissa mindre lyckliga verkningar av det personliga ledarskapet och den pedagogiska experimentlusten. Men i det hela gjorde den privata flickskolan en förblivande och värdefull pedagogisk insats, som icke heller blev obeaktad. I direktiven för 1918 års skolkommission uttalades således, att en omorganisation av flickornas undervisning icke finge gå förödande fram över det rikare pedagogiska liv, som pulserade vid vissa av de nuvarande privatskolorna. Vid upprättandet av den kommunala flickskolan sökte man så vitt möjligt skapa goda förutsättningar för en friare gestaltning av det dagliga skolarbetet. I gällande stadga för kommunala flickskolor uttalas icke blott, att undervisningen bör samla sig kring väsentliga stycken av varje ämne samt eftersträva, att en förbindelse mellan samtliga delar av kursen kommer till stånd, utan även att de olika ämnena såvitt möjligt planmässigt och ingående skola förbindas med varandra, så att läroinnehållets olika delar, enligt den samhörighet de kunna äga, komma att stödja varandra. Likaså uttalas, att vid sidan av den egentliga klassundervisningen arbetet, där förhållandena sådant medgiva, må anordnas så, att grupper av flera eller färre lärjungar få sig gemensamma uppgifter förelagda samt att lärjungarna i mån av fortskridande utveckling må erhålla individuella arbetsuppgifter, lämpade efter deras anlag och intressen. Stadgans ordalag ge således tämligen vidsträckta befogenheter att ordna undervisningen såsom »Gesamtunterricht» och att följa den s. k. arbetsskolans principer. Om de kommunala flickskolornas lärare trots dessa stadgeenliga möjligheter i allmänhet känt sig mer bundna av regler och föreskrifter än de enskilda skolornas, kommer sig detta dels av att ändringar i gällande normalundervisningsplaner för varje särskild skolas del äro beroende på skolöverstyrelsens medgivande och att med hänsyn härtill sådana justeringar, som mer tillfälligt brukat göras av privata skolor för att pröva lämpligheten av en kursomläggning eller dylikt, stöta på formella svårigheter, dels av att undervisningsavdelningarna, enligt för flickskolan gällande regler för delning av klass, oftast äro alltför stora och undervisningsarbetet för lärarna alltför tyngande för att lämna tid och tillfälle till experiment med mer omfattande omläggning av undervisningsme-

145 toderna. Intresset för förnyelse och utveckling av dessa metoder liksom för lärjungarnas fostran i det hela är emellertid alltjämt stort på flickskolehåll, och det är givetvis önskvärt, att flickskolan kan erbjuda så goda betingelser som möjligt för dylika strävanden. Den främsta förutsättningen härför finna vi i flickskolan liksom i övriga skolformer vara, att undervisningsavdelningarna bringas ned till lämplig storlek. De utredningsförslag beträffande klassavdelningarnas maximala storlek, som vi framlagt i våra betänkanden om realskolan (stat. off. utr. 1945:61) sid. 234 ff. och gymnasiet (stat. off. utr. 1947: 34) sid. 368 ff., äga i lika mån tillämpning på flickskolan, och vi föreslå således för de åldersstadier, som motsvara realskolans klasser, avslutningsklassen undantagen, alltså klasserna l 7 —5 7 och l 8 —4°, samma regler för uppdelning av klass i undervisningsavdelningar och gymnastikavdelningar samt avdelningar i laborationer och vid undervisningen i övningsämnen som föreslagits för nämnda klasser av realskolan. För de båda högsta klasserna, vilka med hänsyn till undervisningens art och läggning motsvara de båda första ringarna av 4-årigt gymnasium eller realskolans avslutningsklass samt första ringen av treårigt, föreslå vi samma regler som för dessa klasser och ringar. F ö r gymnasiets högstadium ha vi föreslagit en uppdelning av lärotimm a r n a i vissa ämnen på fasta timmar och på timmar med delad klass, vilka för varje avdelning skola samlas till längre, men mindre tätt återkommande arbetspass och vilka skulle användas till mer fria och självständiga studier, lämpade efter ämnets art och enskilda lärjungars behov och möjligheter. Anordningen syftar i främsta rummet till att vänja eleverna vid ett mer samlat, på eget ansvar ordnat och planerat studiearbete. Icke minst bör erfarenheten av ett sådant studiesätt vara av värde för dem, som ämna övergå till universitet och högskolor. Men även för dem, som ämna gå direkt ut i arbetslivet, måste denna erfarenhet ha betydelsefulla och gynnsamma verkningar. Vid inrättandet av den kommunala flickskolan likställdes de båda högsta klasserna av denna skola med gymnasiets högstadium, så tillvida som det tillvalssystem, vilket införts på gymnasiet, i tillämpliga delar fick gälla även i flickskolan. Anordningen har som nämnts icke visat sig helt gynnsam för utbildningen, och det kan anses av erfarenheten styrkt, att flickskoleleverna i genomsnitt icke varit mogna för ett ämnesval av ifrågavarande art. Men icke heller gymnasisterna ha trots sin större mognad kunnat fullt tillgodogöra sig systemets fördelar. Skillnaden mellan de erfarenheter, som gjorts i flickskola och på gymnasium, synes icke vara så stor, att några avgörande slutsatser beträffande mindre mognad hos flickskoleeleverna kunna dragas. Det kan därför med skäl hävdas, att anordningen med delad klass under vissa lärotimmar kan vara berättigad även på flickskolans högstadium. Visserligen gäller det i allmänhet icke här att förbereda för studier av högskolekaraktär, men ett friare, mer självständigt skolarbete, större möjligheter till 10—716218

146 koncentration och fördjupning i studierna, över huvud mer självansvar inför uppgifterna, böra kunna ge värdefull förberedelse för praktisk verksamhet och yrkesutbildning av många andra slag. Särskilt under sista skolåret, då eleverna nått 17—18-årsåldern, torde de i allmänhet vara mogna för skolstudier av denna mer avancerade art. Det synes oss på grund av ovanstående överväganden rimligt, att anordningen med delad klass finge viss tillämpning även i flickskolan. Dock vilja vi föreslå, att den inträder först i högsta klassen och endast i ämnena modersmålet, engelska och historia med samhällslära, i vartdera ämnet under en veckotimme. I de ämnen, där specialkurser läsas p å flickskolans olika linjer, torde vanligen redan genom linjedelningen undervisningsavdelningarna i regel bli tämligen små, och en viss koncentration av undervisningstimmarna blir dessutom redan av schematekniska skäl motiverad. I de båda för alla linjer gemensamma ämnena kristendomskunskap och psykologi synes timantalet vara för lågt för att medge en spaltning av undervisningen enligt rationella grunder på här avsett sätt; i psykologi, liksom i de ämnen, som läsas av eleverna på två av linjerna — det andra främmande språket samt den obligatoriska matematikkursen — synes undervisningen i flickskolan ännu vara av så elementär art, att en spaltning bleve föga ändamålsenlig. Det torde vidare till en början vara lämpligt, att anordningen med delad klass finge tillämpas frivilligt, i den mån önskemål att pröva den framkomma på flickskolehåll. I ännu ett avseende har redan från början den kommunala flickskolans undervisning följt gymnasiets mönster, nämligen i fråga om det s. k. enskilda arbetet. I stadgan för kommunala flickskolor föreskrives, att i båda de högsta klasserna varje lärjunge vid sidan av den undervisning, som avser hel klassavdelning, och de hemuppgifter, som i samband därmed kunna förekomma, i något av de ämnen, i vilka hon erhåller undervisning, skall utföra enskilt arbete. Uppgift för sådant arbete bestämmes efter samråd med vederbörande lärare; de valda uppgifterna anmälas hos rektor och redovisas enligt av skolöverstyrelsen fastställda grunder. Erfarenheterna av det enskilda arbetet äro i flickskolan icke i alla avseenden gynnsamma. Icke alltid vinnes den fördjupning och den mer inträngande bekantskap med något visst för lärjungen intresseväckande avsnitt av kursen, som ursprungligen avsetts. Åtskilliga lärjungar välja, såsom väl också sker i gymnasiet, snarare uppgifter, som syfta till förkovran i något ämne, där de känna sig mindre säkra, än uppgifter, som stämma med deras egna intressen och anlag. En del lärjungar välja enskilt arbete i övningsämnen, särskilt i slöjd, där det ofta nog är vanskligt att finna uppgifter, som utan att vara alltför omfattande medföra avsevärd personlig vinst i fråga om ökad färdighet och självständighet inför praktiska arbetsuppgifter. Även där verkligt intresse ligger bakom valet av uppgift, kan ofta nog förmågan brista; en med tiden vunnen erfarenhet torde i de flesta fall leda den

147 rådgivande läraren till alt föreslå uppgifter av vissa typer, som befunnits avpassade efter genomsnittselevernas förmåga: studium av något litterärt verk, lösning av ett antal räkneuppgifter och dylikt. Tvånget att utföra enskilt arbete känna många elever utan utpräglad intresseinriktning besvärande; i åtskilliga fall är det säkerligen läraren mer än lärjungen, som blir den initiativtagande och bestämmande i fråga om uppgifter för enskilt arbete, och icke sällan redovisas detta först efter många påminnelser från lärarens sida. Även lärarna känna under sådana förhållanden anordningen med enskilt arbete betungande; ansvaret för att stadgans bestämmelse fullgöres av varje elev faller i alltför stor utsträckning på dem. Likväl är det enskilda arbetet visst ingen nyhet inom flickskolan. Tvärtom ha, som nämnts, såsom en viktig del i dess undervisningspraxis länge ingått specialuppgifter för lärjungarna i form av föredrag, demonstrationer, referat AV litteratur på modersmålet eller främmande språk, dramatiseringar och dylikt; dessa uppgifter ha betraktats såsom led i undervisningen och ha vanligen mottagits med intresse och iver av lärjungarna. Vad som vid nuvarande anordning av det enskilda arbetet är otillfredsställande är dels att varje elev, hur det än står till med hennes förmåga och intresse, måste utföra ett visst tämligen omfattande enskilt arbete, dels att detta med hänsyn till uppgiftens omfattning måste planläggas och bestämmas så tidigt, att det mestadels icke kan inordnas i klassens undervisning utan måste redovisas antingen inför kamraterna såsom ett fristående moment eller enskilt inför läraren. Uppgifterna få därför i många fall icke den betydelse, de ur kunskaps- och utvecklingssynpunkt kunnat få för den enskilde eleven och för klassen, och detta trots att eleverna emellanåt nedlagt ett verkligt betydande arbete på dem. Det synes oss obestridligt, att det enskilda arbetet innebär en möjlighet till utveckling och fördjupning för den enskilde, som icke bör lämnas obeaktad. Men sådant arbete bör i flickskolan få gestaltas friare och utföras under mindre anspråksfulla former än nu sker. Läraren bör i samråd med eleverna utforma ett antal specialuppgifter, avsedda att redovisas i samband med bestämda kursavsnitt, där de organiskt inordnas i undervisningen. I regel böra dessa uppgifter icke vara så omfattande eller tidskrävande, att de måste fastställas långt i förväg. De böra vara tillrättalagda antingen för behandling av en enskild elev eller för grupparbete. Det bör höra till lärjungarnas skyldigheter att fullgöra dylika specialuppgifter vid sidan av det vanliga arbetet i ifrågavarande läroämnen; dock bör läraren ha rätt att för enskilda elever medgiva skälig lättnad i detta arbete i samband med redovisning av specialuppgiften. Elever, vilkas krafter och förmåga helt tagas i anspråk för de dagliga uppgifterna, böra beredas möjlighet att slippa den extra tunga, som en speciell uppgift innebär, över huvud böra uppgifterna med hänsyn till omfattning och svårighetsgrad noga avpassas efter de särskilda lärjungarnas möjhyheter. De lärjungar, som önska, böra emellertid få utföra

148 specialarbeten av mer fristående och omfattande karaktär; i den mån lärare och rektor finna lämpligt, böra uppgifter om dylika arbeten också få lämnas i årsredogörelsen. Vid en sådan anordning av det enskilda arbetet, som här ovan föreslagits, kan den risken föreligga, att enskilda lärare pålägga flera och tyngre uppgifter än andra och att enskilda elever samla på sig alltför många uppgifter, medan andra helt undgå enskilt arbete. Klassföreståndare och ämneslärare böra därför ha möjlighet att överblicka antalet givna uppgifter, och klasskonferenserna böra vara skyldiga att tillse, att dessa uppgifter i olika ämnen utskiftas på lämpligt sätt bland eleverna. Det sätt, varpå uppgifterna utföras, bör ha betydelse vid vitsordandet av de enskilda lärjungarnas kunskaper och färdigheter på samma sätt som fullgörandet av de vanliga klassuppgifterna. Där större enskilda arbeten utförts, böra dessa få den betydelse vid betygssättningen, som i varje fall kan anses skälig. Sådana större arbeten böra dock aldrig få avse att stärka en lärjunges ställning i ett ämne, där hon visat svaghet; de skola vittna om verkligt intresse och önskan att tränga djupare in i ett ämne än den vanliga skolkursen medger. Därför torde det vara lämpligt, alt dylika större enskilda arbeten ges endast i de för samtliga linjer gemensamma ämnena samt därutöver på varje linje i de för linjen speciella ämnena. Större specialarbeten i slöjd och hushållsgöromål bli således möjliga blott på praktisk linje, arbeten i matematik, fysik, kemi och biologi blott på reallinje. I teckning, musik och gymnastik kunna arbeten utföras på samtliga linjer liksom i kristendomskunskap, modersmålet, engelska, historia med samhällskunskap, geografi och psykologi; i det andra främmande språket bör sådant arbete få utföras på språk- och reallinje. 6.

Intagning och

flyttning.

Intagning i kommunal flickskola sker för närvarande efter samma regler som i realskola; vissa flickskolor deltaga i försöksverksamheten med prövningsfri intagning. I den allmänna organisationsplanen (stat. off. utr. 1945: 60) ha vi på sid. 148—162 avgivit förslag rörande de intagningsvillkor och de urvalsmetoder, som böra bli gällande vid fördelning av lärjungarna på olika utbildningslinjer inom enhetsskolan. Vad särskilt flickskollinjen beträffar, anse vi, att samma förfaringssätt bör användas vid intagning av lärjungar på denna linje som vid intagning i teoretisk realskola. Flyttning: Frågan om de grunder, enligt vilka flyttning till högre klass inom flickskolan bör ske, måste givetvis ses i samband med de flyttningsbestämmelser, som gälla för realskolan. För denna skola ha vi i vårt betänkande om realskolan (stat. off. utr. 1945:61) sid. 161 ff., i nära anslutning till av skolöverstyrelsen den 27 april 1942 avgivet yttrande med förslag i frågan, framställt vissa förslag, vilka i huvudsak förverkligats genom de ändringar i gällande stadga för de allmänna läroverken, som vidtagits den

149 29 juni 1945, den 28 juni 1946 och den 28 maj 1947. Ändringarna innebära viss skärpning av flyttningsvillkoren liksom viss inskränkning i rätten att anmiäla sig till flyttningsprövning och alt sitta kvar. D<en kommunala flickskolans flyttningsbestämmelser bibehålla alltjämt den avfattning, som de erhöllo vid utfärdandet av stadgan för kommunala flickskolor år 1928. Vid flyttning till högsta klassen skall således i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet i fråga om erhållande av avgångsbetyg, nämligen att eleven erhållit vitsordet godkänd eller därutöver i modersmålet, varvid avses två särskilda betyg, samt minst vitsordet godkänd i de ämnen, som ingå i hennes ämnesgrupp, varvid i fråga om främmande språk avses det sammanfattande vitsordet över muntligt och skriftligt ådagalagda kunskaper; om underbetyg i ett ämne föreligger, kan emellertid flyttning medges under förutsättning, dels att eleven blivit godkänd i modersmålet samt, vad den praktiska linjen beträffar, därjämte i de i hennes ämnesgrupp ingående praktiska ämnena och dels att minst två tredjedelar av de lärare, som undervisat henne i klassen, finna henne förtjänt av flyttning. Vid flyttning i övrigt gäller, att lärjungen skall vara godkänd i samtliga på timplanen upptagna teoretiska ämnen; vid flyttning till näst högsta klassen skall emellertid icke tagas hänsyn till det tredje främmande språket. Bristande insikter i ett ämne må dock icke utgöra hinder för flyttning, såvida lärjungen blivit godkänd i modersmålet och kollegiet på grund av hennes insikter i andra läroämnen finner henne böra flyttas; lärjunge, som underkänts antingen i modersmålet eller i två andra teoretiska ämnen, må kunna flyttas, när särskilda omständigheter föreligga och minst två tredjedelar av kollegiets ledamöter anse flyttning böra henne medgivas. Lärjunge, som icke blivit uppflyttad, äger att vid'höstterminens början anmäla sig till flyttning, varvid hon har att undergå prövning i de ämnen, där hon underkänts. Stadgans flyttningsbestämmelser torde i viss mån skilja sig från de principer för flyttning, som tillämpats av de tidigare privata flickskolorna. Någon enhetlig praxis fanns där icke. Men många skolor skilde mellan vägrad flyttning, ett omdöme, som väl i regel icke uteslöt lärjungen från rätten att anmäla sig till flyttningsprövning men innebar ett uttalande från skolans sida, att eleven ansågs olämplig eller omogen för den högre klassen, och villkorlig flyttning, vilken innebar, att skolan ansåg lärjungen kunna i det hela följa arbetet i den högre klassen, dock under villkor av förkovran i något ämne, där hon hade att undergå prövning vid höstterminens början. Flyttning med underbetyg, innebärande att en lärjunge, som flyttats, icke uttryckligen medges rätt att anmäla sig till prövning i ämne, vari hon underkänts, var för åtskilliga skolor ett oprövat förfarande och har också rönt kritik, icke minst med hänsyn till att lärjungar härvid kunna flyttas år efter år utan att behöva vinnlägga sig om studiet av något visst för dem föga intresseväckande ämne, men även med hänsyn till att flitiga elever, som vilja

150 inträda i en ny klass med godkända betyg i alla ämnen, kunna förvägras möjlighet att reparera ett underbetyg, om detta icke hindrat, att de ilyttats. I vissa flickskolor torde ha förekommit, att elever, som efter villkorlig flyttning icke blivit fullt godkända vid prövning eller som icke i alla ämnen förmått följa undervisningen i en klass, dock såsom extra elever fått deltaga i denna undervisning, medan de berett sig för förnyad prövning under läsåret. Över huvud kännetecknades de enskilda flickskolornas flyttningsprinciper av stort hänsynstagande till den enskilda eleven och ett individuellt bedömande och övervakande, som väl kunde genomföras vid dessa skolor med deras i regel rätt små klassavdelningar och med deras för lärarkåren mindre pressande arbete men som under nuvarande förhållanden säkerligen måste ersättas med mer summariska tillvägagångssätt. De flyttningsbestämmelser, som år 1928 blevo gällande för konmunala flickskolor, överensstämma, oavsett villkoren för flyttning till högsta klassen, vilka fått sin avfattning med särskild hänsyn till avgångsbetyget såsom flickskolans slutgiltiga omdöme, mycket nära med dem, som enligt nya läroverksstadgan av år 1928 och förnyade stadgan av år 1933 gällde för realskolan, oavsett avslutningsklassen. Den mest avsevärda olikheten är, att nämnda stadgors förbud mot kvarsittning mer än två år i samma eller motsvarande klasser icke återfinnes i flickskolans stadga. Det måste enligt vår mening anses riktigt, att huvudsaklig överensstämmelse råder mellan flyttningsvillkoren på två så nära parallella studievägar som realskolans och flickskolans. Sedan den år 1928 upprättade överensstämmelsen genom den tidigare omtalade skärpningen av flyttnirgsföreskrifterna i realskola och gymnasium brutits, bör således ånyo viss överensstämmelse komma till stånd genom ändring av flickskolans flyttningjvillkor. Med den utformning, realskolans och gymnasiets bestämmelser nu iga, bli dock vissa olikheter ofrånkomliga, icke blott på grund av att flickskolans studieväg är examensfri utan även på grund av att den är längre ån realskolans och gymnasiets studievägar, tagna var för sig, samt att enigt vårt förslag en linjedelning av speciell art bör komma till stånd på flickskolans högstadium. För flyttning till flickskolans högsta klass föreslå vi, att i tillämpiga delar samma villkor skola gälla som för erhållande av avgångsbetyg Dessa villkor komma att i följande kapitel närmare anges. För flyttning i övrigt föreslå vi samma grundvillkor, som för närvarande gälla för de allmänna läroverkens realskolor. Lärjunge, som godkänts i samtliga på timplanen upptagna läroämnen, bör således flyttas; dock bör underbetyg i ett läroämne icke utgöra hinder för flyttning, om lärjunte blivit godkänd i modersmålet och hennes insikter inom de övriga läroämneia anses uppväga underbetyget. Lärjunge, som underkänts i modersmålet elbr i två andra läroämnen, bör kunna flyttas, om minst två tredjedelar av lollegiet på grund av särskilda omständigheter finna, att flyttning bör ske.

151 Utöver vad som i allmänhet stadgats för flyttning till läroverkens särskilda klasser och ringar gäller för närvarande, att för flyttning av lärjunge, som underkänts i annat läroämne än tilläggsämne och som jämväl vid inträdet i klassen eller ringen varit underkänd i samma ämne, erfordras, att minst två tredjedelar av kollegiet anse flyttning böra ske. Vidare gäller för de allmänna läroverken, att lärjunge, som vid vårterminens slut icke blivit uppflyttad till högre årsklass, vid höstterminens början äger anmäla sig till flyttningsprövning; dock må lärjunge, som erhållit lägre vitsord än Godkänd i mer än tre läroämnen, icke-obligatoriska ämnen oberäknade, och lärjunge, som tillbragt två år i samma klass eller ring eller i två varandra motsvarande årsklasser men likväl icke befunnits äga de kunskaper, som erfordras för uppflyttning till högre årsklass, icke deltaga i sådan prövning, med mindre kollegiet efter skolläkarens hörande finner sjuklighet eller andra särskilda omständigheter böra föranleda undantag. Införande av dessa särskilda stadganden i flickskolans flyttningsbestämmelser skulle säkerligen i genomsnitt icke mer avsevärt förändra de flyttningsförhållanden, som nu råda. Flyttning med underbetyg är över huvud mindre vanlig i flickskolan än i realskolan, möjligen till följd av en på flera håll kvardröjande verkan av principen om villkorlig flyttning. Särskilt torde här uppmärksamhet ägnas de lärjungar, som år från år ha svårigheter med samma ämne. Genom den längre studiegången i flickskolan torde emellertid förefintliga specialbegåvningar med särskilda svårigheter i vissa ämnen framträda klarare än i realskolan. Med hänsyn härtill liksom även till linjedelningen på högstadiet synes en skärpning av flyttningsvillkoren beträffande lärjungar, som två år i följd haft underbetyg i samma ämne, vara mindre starkt motiverad i flickskolan. Att lärjungar med mer än tre underbetyg anmäla sig till flyttningsprövning, torde väl emellanåt inträffa, men att sådan prövning leder till flyttning är säkerligen ytterst ovanligt, såvida icke sådana omständigheter föreligga, som enligt för läroverken gällande bestämmelse kunna motivera, att kollegiet ger en lärjunge med så många underbetyg rätt att anmäla sig till prövning. I det hela erhöllo vårterminen 1943 blott 0-8 procent av flickskolornas närvarande lärjungar mer än tre underbetyg. Ehuru intet formellt förbud mot kvarsittning mer än ett år i samma klass finnes i flickskolans stadga, torde det i verkligheten icke vara brukligt, att en lärjunge mottages till undervisning mer än två år i samma klass. Däremot är det säkerligen icke helt ovanligt, att elever, som suttit kvar ett år och därefter icke flyttats till högre klass, anmäla sig till flyttningsprövning och även bli godkända i dylik prövning. På denna punkt skulle en skärpning av flyttningsbestämmelserna möjligen bli mest kännbar; dock komrae ingen större kategori lärjungar att beröras därav, då antalet kvarsittare i flickskolorna i det hela är lågt, blott omkring 3 procent av lärjungantalet. Under sådana förhållanden föreslå vi, att de ovan nämnda nya bestäm-

152 melserna för flyttning inom de statliga läroverken bli gällande även i flickskolan, dock med undantag för bestämmelsen att lärjunge, som underkänts i ett ämne och jämväl vid inträdet i klassen varit underkänd i samma ämne, skall kunna flyttas endast, om minst två tredjedelar av kollegiet anse flyttning böra ske. Sedan numera vid de allmänna läroverken även lärjungar, som flyttats till högre årsklass, tillerkänts rätt att vid höstterminens början undergå prövning efter fordringarna för flyttning till nämnda årsklass i läroämne, vari han är underkänd, böra även flickskolans lärjungar erhålla samma möjlighet. Vid de allmänna läroverken ha slutligen också införts vissa inskränkningar i lärjunges rätt till upprepad kvarsittning. Således får en lärjunge endast en gång i realskolan och en gång på gymnasiet tillbringa två år i samma klass eller ring eller två varandra motsvarande årsklasser, avslutningsklasserna dock oberäknade, såvida icke kollegiet efter skolläkarens hörande finner sjuklighet eller andra omständigheter böra föranleda undantag. Lärjunge, som tillbragt två år i samma klass och som vid den vid läsårets slut anställda flyttningen ej befunnits äga de kunskaper, som erfordras för flyttning till högre klass, eller som tillbragt två år i realskolans eller gymnasiets högsta årsklass, skall med avgångsbetyg skiljas från läroverket och får sedermera icke intagas i samma, motsvarande eller lägre årsklass vid annat allmänt läroverk eller kommunal mellanskola. På grund av dessa bestämmelser har således en lärjunge, som genomgår 4- eller 5-årig realskola och därefter 3-årigt gymnasium, möjlighet att sitta kvar fyra gånger, därav dock två i de båda skolformernas avslutningsklasser efter att ha underkänts i slutexamen, medan en lärjunge, som från näst sista klassen av 4- eller 5-årig realskola övergår till 4-årigt gymnasium, kan sitta kvar tre gånger, därav en i gymnasiets avslutningsklass efter att ha underkänts i studentexamen. Den normalt 7- eller 8-åriga skoltiden efter övergång till realskola fram till studentexamen kan i ena fallet bli 11eller 12-årig, i andra 10- eller 11-årig. En lärjunge, som suttit kvar en gång i realskolan, kommer däremot i regel att skiljas från läroverket, om han sedermera före realexamen vid slutet av något läsår erhåller mer än tre underbetyg eller om han efter att ha vägrats flyttning vid slutet av en vårtermin misslyckas i höstens flyttningsprövning. Enahanda förhållanden gälla för den, som en gång suttit kvar i gymnasiet. I det hela torde genom dessa bestämmelser på ett rättvist sätt de minst studielämpade utgallras; för mer speciellt inriktade begåvningar, vilka år efter år röna svårigheter med ett och samma ämne, kunna dock bestämmelserna bli ödesdigra i de fall, då kollegiet icke uppmärksammar eller riktigt värderar specialbegåvningens art. I flickskolan torde upprepad kvarsittning vara tämligen sällsynt. En viss garanti mot att skolformen i enskilda fall betungas med elever, som trots tydlig oförmåga att i något så när normal ordning tillgodogöra sig dess un-

153 dervisning hålla sig kvar år efter år, kan dock te sig motiverad. Med hänsyn till den långa skoltiden i flickskolan kan emellertid inskränkningen i rätten att sitta kvar icke få samma form som i realskola och gymnasium. Medan i dessa skolformer följderna av en kvarsittning i lägsta klassen eller ringen sträcka sig två, högst tre läsår framåt eller till tre, högst fyra flyttningstillfällen, skulle följderna av en sådan kvarsittning i flickskolan sträcka sig ä n d a till fem år framåt och till högst sex flyttningstillfällen. En elev, som suttit kvar i klass l 7 , skulle kunna tvingas att avbryta sin skolgång efter genomgång av klass 67, och detta icke blott om hon här erhållit underbetyg i mer än tre läroämnen utan även om hon för underbetyg i ett ämne saknar erforderlig kompensation och misslyckas i höstens flyttningsprövning. Under sådana förhållanden kunde det synas rimligt, att ett förbud mot upprepad kvarsittning i flickskolan endast finge avse någon viss del av den skoltid, som följde på första kvarsittningen, utmätt med hänsyn till förhållandena i realskola och gymnasium. En sådan bestämmelse torde dock i praktiken te sig alltför invecklad. Enklare och av samma verkan synes en bestämmelse vara, som medgiver en lärjunge i flickskola rätt att under sin skoltid två gånger tillbringa högst två år i samma klass, avslutningsklassen oberäknad. Denna sistnämnda klass bör liksom i realskola och gymnasium intaga en särställning, så att en elev i klassen, som icke kunnat erhålla godkänt avgångsbetyg, får möjlighet att göra ännu ett försök att skaffa sig dylikt betyg, oavsett om hon tidigare suttit kvar eller icke. Förbud mot kvarsittning i övrigt bör gälla icke blott klasserna inom den lärokurs eleven tillhör utan även motsvarande klasser av den andra lärokursen, varvid den 6-åriga lärokursens första klass bör anses motsvara den 7-åriga lärokursens andra klass och samma ordning iakttagas beträffande de följande klasserna. Liksom i realskola och gymnasium bör kollegiet efter skolläkarens hörande, där sjuklighet eller andra särskilda omständigheter föreligga, kunna medgiva undantag från såväl förbudet mot anmälan till flyttningsprövning som förbudet mot upprepad kvarsittning. 7 . 5 A v g å n g s b e t y g o c h kompetens. Flickskolans avgångsbetyg har, såsom tidigare nämnts, ett visst kompetensvärde, formellt i stort sett överensstämmande med realexamens. I arbetslivet har flickskolekompetensen sedan gammalt ett stadgat anseende. För inträde på flera av de utbildningsvägar, som särskilt tilldraga sig flickornas intresse, anses den garantera den bästa förbildningen. Att kompetensen icke gjorts beroende av någon slutexamen med likformiga prov har tydligtvis icke inverkat menligt på det förtroende, den åtnjuter. Flickskolans egna representanter äro i allmänhet mycket starkt medvetna om den fördel, som examensfriheten innebär, men anse likväl på åtskilliga håll, att det skulle

154 vara en fördel, om större likformighet i elevbedömningen kunde vinnas. Sålunda finnes bland de önskemål, som skolornas företrädare genom dåvarande flick- och samskoleföreningen framfört till oss, även önskemålet om åtgärder för garanterande av sådan likvärdighet, uttalat av 12 skolor, varjämte ytterligare 8 skolor gjort mer tveksamma uttalanden i samma riktning. Härvid tänker man sig tydligen närmast någon form av standardprov, avsedda mer att tjäna såsom vägledning än såsom strikt bedömningsnorm; i ett par fall talas dock om av skolöverstyrelsen fastställda prov i avgångsklassen samt i klass 57—46, där för närvarande de obligatoriska kurserna i åtskilliga ämnen avslutas. Det är givetvis en betydelsefull och berättigad önskan, att en viss likformighet vid elevbedömningen garanteras. Som förut nämnts, saknar dock flickskolan ingalunda möjligheter att jämföra sin betygsskala med andra skolformers, och vad särskilt den teoretiska realskolan beträffar, äro dennas slutfordringar i vissa huvudämnen lätta att taga del av tack vare det årliga offentliggörandet av de skriftliga proven i realexamen. Att genom samarbete mellan flickskolorna ytterligare klarhet kan vinnas rörande den »normalprestation», som kan anses rimlig och lämplig, är tydligt. Statens normalskola, vilken såsom försöksskola till psykologisk-pedagogiska institutet också har goda möjligheter till samarbete med psykologisk expertis, bör här vara särskilt skickad att spela en vägledande roll. Det synes under sådana förhållanden icke erforderligt att föreskriva särskilda åtgärder i form av prov eller dylikt för att garantera likvärdighet i skolornas bedömning. Likheten med statens normalskola i organisation och undervisningsmål, kontrollerad genom inspektion och genom offentliggörande av medelbetyg och betygsfördelning i avgångsklassen samt genom det samarbete, som i form av utbyte av prövningsuppgifter och diskussion av fordringar, kurser och dylikt kan inledas mellan skolorna, bör i det hela garantera en tillräcklig grad av likvärdighet i kompetenshänseende. Alltjämt synes det vara en lämplig anordning, att flickskolornas avgångsbetyg ger samma rättigheter och förmåner, som normalskolans; »normalskolekompetensen» bör således även framgent vara flickskolebetygets kännemärke. Viktigt är emellertid, att kompetensen på alla linjer inom flickskolan erhåller samma grundläggande värde. För närvarande medför den praktiska linjen en kompetens av lägre värde, som meddelas utan anslutning till utbildningen vid statens normalskola, då denna skola saknar praktisk linje. För framtiden böra samtliga linjer i flickskolan bli representerade vid statens normalskola. Det grundläggande kompetensvärdet bör vara sådant, att flickskolans avgångsbetyg, från vilken linje det än utfärdats, i det hela kan godtagas lika väl som betyg över avlagd realexamen. I de av oss föreslagna tim- och kursplanerna har noggrann hänsyn tagits till att på samtliga linjer i de ämnen, som tillhöra realskolans ämneskrets, alltid en minimikurs läses, som

155 till omfånget icke understiger realskolans. Betyget bör således i varje ämne täcka minst samma kurs som ett okvalificerat realskolebetyg. P å varje linje läses sedan i vissa ämnen större kurser, som garantera icke oväsentligt högre kvalifikationer. Realskolans och flickskolans betyg böra så långt möjligt även i enskildheter vara jämförbara med hänsyn till att de i de flesta fall vid konkurrens om platser och anställningar komma att vägas mot varandra. De ämnen, som tillhöra realskolans ämneskrets, böra därför i flickskolan benämnas på samma sätt och innefatta samma huvudmoment som i denna skola. Därför föreslå vi, att de nuvarande två ämnena biologi och hälsolära sammanföras till ett, vilket liksom i realskolan benämnes biologi med hälsolära. Vidare böra i flickskolan liksom i realskolan fysik och kemi behandlas som särskilda ämnen, vilka vitsordas var för sig. Sedan en kurs i hemmets och den enskildes ekonomi inlagts i realskolan i samband med ämnet hemkunskap med hushållsgöromål och sedan även vissa samhällsekonomiska spörsmål inryckts i ämnena geografi och historia med samhällskunskap, synes flickskolans nuvarande kurs i ekonomilära kunna uppdelas på liknande sätt och falla under samma ämnen, vilka även i flickskolan böra benämnas på det sätt vi föreslagit för realskolan. I främmande språk — utom det tredje — avges för närvarande i flickskolan två vitsord, av vilka det ena avser språkets skrivning, medan det andra är ett sammanfattningsbetyg för såväl skriftligt som muntligt redovisade kunskaper. Detta senare är huvudbetyg och måste i regel vara godkänt, för att avgångsbetyg skall kunna utfärdas; underbetyg i språkets skrivning äventyrar däremot icke avgångsbetyget, om sammanfattningsbetyget är godkänt. Anordningen motsvarar i viss mån förhållandet mellan betyget för examensskrivningen och det slutliga examensbetyget i real- och studentexamen; det förra kan vara underkänt, men om det senare, som avser prestationen i ämnets samtliga delar, är godkänt, äventyras icke examen. Någon motsvarighet till det underkännande av de skriftliga proven, som i realskolan kan hindra vederbörande att gå upp i muntlig examen, finnes däremot icke i flickskolan. För realexamen föreslå vi, att betyget i de främmande språkens skrivning skall avges i huvudsak såsom ett sammanfattningsbetyg, avseende samtliga skripta under sista terminen, ehuru med speciell vikt fäst vid det särskilt omsorgsfullt kontrollerade likformiga slutprovet. Det andra betyget skall avse muntligen redovisade kunskaper. Under sådana förhållanden synes det icke lämpligt, att i flickskolan anordningen med ett mer betydelsefullt huvudbetyg och ett mindre betydelsefullt specialbetyg i skrivning bibehålies. Även här bör ett betyg ges för muntliga och ett för skriftliga prestationer, och med hänsyn till avgångsbetygets godkännande böra båda ha samma betydelse. För att godkänt avgångsbetyg skall kunna utfärdas, gäller för närvarande, att eleven skall vara godkänd i samtliga ämnen, som ingå i hennes ämnes-

156 grupp — härvid avses som nämnt i de främmande språken sammanfattningsbetyget. Under förutsättning att hon godkänts i modersmålet, varvid båda de vitsord avses, som givas i detta ämne, samt på praktisk linje dessutom i de i hennes ämnesgrupp ingående praktisk-husliga ämnena, kan hon erhålla godkänt avgångsbetyg, även om hon underkänts i ett av ämnena, förutsatt att minst två tredjedelar av de lärare, som undervisat henne i klassen, finna henne med hänsyn till ifrågavarande linjes bildningsmål och på grund av hennes i övrigt ådagalagda kunskaper och färdigheter förtjänt av sådant betyg. Någon särskild kompensation i form av högre vitsord än godkänt i andra ämnen finnes således icke, icke heller skiljas i flickskolans stadga här läroämnen från övningsämnen. I praktiken torde vid de allra flesta skolor någon regel ha uppställts som grund för det avgörande beslut rörande enskilda elevers avgångsbetyg, som skall fattas i fall av underbetyg i något ämne. Härvid blir det ofrånkomligt, att prestationer i olika ämnen vägas mot varandra och att högre kvalifikationer i vissa ämnen få kompensera brister i andra, varvid i allmänhet läroämnena i första hand beaktas och övningsämnena, vilka vid flyttning inom skolan i övrigt icke ha någon avgörande betydelse, endast i mer sällan förekommande fall av speciell begåvning få vara utslagsgivande. Under sådana förhållanden synes en kompensationsbestämmelse av liknande art som den, vilken av oss föreslås gälla för godkännande i realexamen, i realiteten icke nämnvärt komma att inskränka den fria bedömningsrätt, som nu formellt råder i flickskolan. För realskolan föreslå vi såsom villkor för godkännande i den muntliga examen en minimikompensation av två betygsenheter, vilken vid underbetyg i skrivämne bör innefatta överbetyg i annat skrivämne eller i tyska. Bristande kompensation i läroämnen föreslås kunna ersättas av A i ett övningsämne, utom när kompensationen gäller ett skrivämne eller tyska. Underbetyg i övningsämne, som enligt kollegiets vitsord icke beror av lärjunges oförmåga att tillgodogöra sig undervisningen i ämnet, skall enligt vårt förslag i förening med underbetyg i något läroämne utgöra grund för fordran på högre kompensation än den ovannämnda, nämligen 0-5 betygsenheter mer för varje sådant underbetyg i övningsämne, varvid även överbetyg i andra övningsämnen böra få medräknas. De ovan angivna bestämmelserna kunna icke oförändrade tillämpas i flickskolan främst på den grund, att linjedelningen på högstadiet här ger olika stark betoning åt olika ämnesgrupper i de enskilda lärjungarnas avgångsbetyg, varvid på praktisk linje vissa praktiska ämnen skjutas i förgrunden. Vad själva betygsskalan beträffar, tillämpas för flickskolans avgångsbetyg för närvarande samma 7-gradiga skala som för terminsbetygen, medan för betygen i student- och realexamen tillämpas en 6-gradig skala med uteslutande av graden Icke fullt godkänd (BC). Att utan förändringar i övrigt beträffande bedömningsgrunder och be-

157 dömningsprocedur göra flickskolans betygsskala annorlunda vid utfärdande av skolans slutomdöme än vid utfärdande av föregående bedömanden finna vi icke tillräckligt motiverat, helst som jämförligheten mellan å ena sidan student- och realexamensbetyg och å den andra avgångsbetyg från flickskola i det hela knappast kan drivas så långt som till formell poängberäkning. Den 7-gradiga skalan bör således bibehållas för flickskollinjens, liksom för folkskolans — den praktiska realskolans — avgångsbetyg. Under sådana förhållanden och med hänsyn till att flickskolans kurser i det hela äro mer omfattande än realskolans, synes det rimligt, att för kompensation av betyget »Underkänd» (C) i flickskolan skall krävas minst två betygsenheter och för betyget »Icke fullt godkänd» (BC) minst en och en halv betygsenhet. Samtliga läroämnen, för vilka vitsord ges i betyget, böra medtagas vid avgörande av frågan om betygets godkännande, således även de ämnen, som avslutats i näst högsta klassen eller närmast föregående klass; i de ämnen, där två vitsord ges, modersmålet, engelska och på språk- och reallinje det andra främmande språket, böra båda betygen räknas såsom lika betydelsefulla. Om underbetyget på språklinje gäller något av ämnena modersmålet, engelska samt andra och tredje språken, bör kompensationen omfatta överbetyg i något av dessa ämnen. Om underbetyget på reallinje gäller modersmålet, engelska, matematik, biologi eller kemi, bör likaledes kompensationen innefatta överbetyg i något av dessa ämnen. På praktisk linje bör vid underbetyg inom ämnesgruppen modersmålet, engelska och barnavård kompensationen omfatta överbetyg i något av dessa ämnen eller i hemkunskap med hushållsgöromål samt slöjd; i de båda sistnämnda ämnena bör här fordran på godkänt betyg alltjämt vara ovillkorlig för avgångsbetygets godkännande. Bristande kompensation i läroämnen bör med de inskränkningar, som följa av nyss nämnda villkor, kunna ersättas av högsta betyget i ett övningsämne. Däremot föreslå vi icke, att någon fordran på kompensation skall gälla i flickskolan vid sådant underbetyg i övningsämne, som enligt kollegiets vitsord icke skulle bero på bristande förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. I övningsämnen ställas på flickskolans högstadium betydligt större krav på elevernas förmåga än i realskolan, och det måste anses alltför vanskligt för kollegiet att i varje enskilt fall avgöra, om en elev nått eller icke nått gränsen för sina naturliga förutsättningar och möjligheter att uppodla befintliga anlag. Slutligen torde den praktiska olägenhet böra avlägsnas, som för närvarande icke sällan vållas av att termen avgångsbetyg för flickskolans del betecknar vitsord över en på tillfredsställande sätt genomgången och fullt avslutad lärokurs, medan samma term för de allmänna läroverkens del betecknar en avbruten kurs eller en i examen icke godtagen prestation. Benämningen »Avgångsbetyg med normalskolckompetens» torde med tillräcklig tydlighet markera flickskolebetygets speciella karaktär gentemot avgångsbetyg från realskola och gymnasium.

158 Vid flyttning till högsta klassen av flickskolan böra, som förut nämnts, på de olika linjerna samma regler för kompensation av underbetyg tillämpas som vid utfärdande av avgångsbetyg. Flickskolans avgångsbetyg bör vid övergång till första ringen av treårigt gymnasium gälla i alla ämnen, som lästs i högsta och näst högsta klassen. I matematik avses här dock endast reallinjens kurs. övergång från näst högsta klassen bör kunna ske till samma ring efter genomgång av de förut nämnda kompletteringskurserna i historia med samhällslära och möjligen franska, av lärjungar som undervisats på flickskolans reallinje.

8. Undervisningsplaner för särskilda ämnen. Kristendomskunskap. 1. Mål. Undervisningei i kristendomskunskap i flickskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtats i folkskolan och på ett sätt, som kan främja lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling, göra dem förtrogna med bibeln och med kristendomens tros- och livsåskådning samt bibringa dem insikt i kristendomens historia och samfundsformer ävensom någon kännedom om viktigare främmande religioner. 2. Kursfördelning. a. 7 - å r i g

lärokurs.

Klass 1 (2 timmar). De stora profeternas liv och verksamhet. Berättelser och liknelser ur nya testamentet. Kyrkoåret och gudstjänsten. Psalmer ur psalmboken. Klass 2 (2 timmar). Jesu bergspredikan. Grunddragen av den kristna tros- och livsåskådningen. Berättelser och bilder ur kristendomens historia till och med reformationstiden. Psalmer ur psalmboken. Klass 3 (2 timmar). Huvuddragen av 1600-, 1700- och 1800-talens kyrkohistoria samt mot denna historiska bakgrund en översiktlig framställning av nutida kyrkosamfund och fromhetsriktningar med huvudvikten lagd vid förhållanden i vårt eget land. Psalmer ur psalmboken. Klass 4 (1 timme). Kortfattad översikt av den kristna psalmens historia med exempel ur den svenska psalmboken. Mot föregående års historiska bakgrund en översikt av den kristna missionens historia och i samband därmed meddelanden om viktigare utomkristna religioner. Klass 5 (2 timmar), översikt av gamla testamentets böcker med huvudvikten lagd på en i samband härmed given skildring av profetismen i Israel. Klass 6 (2 timmar), översikt av nya testamentets böcker och i samband

159 därmed en sammanfattande framställning av Jesu liv och förkunnelse samt av Pauli verksamhet och förkunnelse. Viktiga moment i den kristna religionens utvecklingsgång. Klass 7 (2 timmar). Den kristna tros- och livsuppfattningen med särskilt beaktande av dess förhållande till kultur- och samhällsliv. b. 6 - å r i g Klasserna

lärokurs.

1—6 = klasserna 2—7, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen.

Den föreslagna kursen i kristendomskunskap i flickskolans fem första klasser avser att ge eleverna en kunskap motsvarande den, som ges i folkfolkskolans femte och sjätte klasser och i den femåriga realskolans fyra första klasser. Kursen i flickskolans sjätte och sjunde klasser avser att ge dels en bibelundervisning, som gör eleverna förtrogna med en historisk syn på bibeln, dels en återblick på den kyrkohistoriska inre utvecklingen och en framställning av den kristna tros- och livsuppfattningen, som ge anledning att samtalsvis behandla religiösa och etiska problem framför allt med hänsyn till nutiden. Detaljerad kursförteckning. Klass P. De stora profeternas liv och verksamhet: rikets delning, Ahab, Elia, Amos och Hosea, nordrikets undergång, Ahas, Hiskia, Jesaja, Josias' reformation, Jeremia, sydrikets undergång, fångenskapen, Hesekiel, den andre Jesaja, återkomsten, det nya templet. Ur Jesu liv och verksamhet i anslutning till tidigare läst kurs i folkskolan: Petri bekännelse. Jesus förkunnar sitt lidande, tempelreningen, skattepenningen, den yttersta domen, Jesus instiftar nattvarden; kallelse och ansvar: den stora måltiden, den rike kornbonden, den rike mannen och Lasarus, arbetarna i vingården, de anförtrodda punden; ogräset och vetet, noten i havet. Kyrkoåret och den svenska högmässogudstjänsten. Klass 27—1°. Jesu bergspredikan. Grunddragen av den kristna tros- och livsåskådningen, Berättelser och bilder ur kristendomens historia intill början av 1700-talet: apostlakyrkan, Paulus, martyrtiden, Augustinus, eremitoch munkväsendet, påvedömets uppkomst, Gregorius den store, germanmissionen och Nordens kristnande, Franciskus, Tiggarordnarna, Birgitta, Luther, Calvin, Olaus Petri, Loyola. Klass 37—26. Rudbeckius, Svedberg, kväkarna, puritanerna, Bunyan. Den amerikanska kristendomens grundläggning. Spener, Francke, Zinzendorff, svensk pietism, Wesley, metodismen, Booth, frälsningsarmen, Schartau, Laestadius, Grundtvig, Hauge, Rosenius, Waldenström, Söderblom. Kyrka och samfund i Sverige. Den svenska kyrkans organisation. Svenska fri-

160 kyrkosamfund. Kristen social verksamhet. Den romersk-katolska k y r k a n i nutiden. Klass 4 7 —3°. Vid undervisningen i missionshistoria skildras några särskilt representativa personligheter i missionens historia, exempelvis Carey, Livingstone, Hudson Taylor, Fjellstedt, Schweitzer och Kagawa. Svensk mission. Urvalet av utomkristna religioner göres efter konferens med klassens lärare i historia. Om så anses lämpligt, kunna egyptisk, grekisk och romersk religion behandlas i historieämnet, medan primitiv religion samt Indiens och Östasiens religioner studeras i samband med missionshistoria, varvid även erforderliga historiska notiser lämnas. Semitisk och persisk religion behandlas lämpligen i samband med gamla testamentet i femte klassen. Klass 57—4°. I samband med genomgången av gamla testamentets böcker en kort framställning av urtids- och patriarkberättelserna. I undervisningen bör huvudvikten läggas mera på den religiösa utvecklingen och det historiska sammanhanget än på det politiska skeendet. Klass 67—56. Efter genomgång av Pauli verksamhet och förkunnelse upptagas exempelvis: Augustinus, reformationen och nyaste tidens evangeliska kyrka. Klass 77—66. Vid genomgången och diskussionen av den kristna tros- och livsuppfattningen böra de kristna tankarna om broderskap, humanitet, rättfärdighet och andlig frihet behandlas konkret på grundval av exempel från bibeln, historien och nutiden. Modersmålet. 1. Mål. Undervisningen i modersmålet i flickskolan har till uppgift att på den grundval, som lagts i folkskolan, vidare utveckla lärjungarnas språkkänsla och färdighet att redigt och språkriktigt framställa sina tankar i tal och skrift, utbilda deras förmåga alt uttrycksfullt och med vårdat uttal läsa prosa och vers, göra dem bekanta med vårt språks byggnad ävensom lära dem känna våra främsta författare i deras mest betydande verk samt giva dem någon inblick i de nordiska frändefolkens språk och litteratur. 2. Kursfördelning. a. 7 - å r i g l ä r o k u r s . Klass 1 (5 timmar). Läsning, dels i klassen, dels på egen hand av till form och innehåll värdefulla stycken med klart och enkelt språk. Muntligt redogörande för egna erfarenheter och återgivande av berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden och obunden form; samtal, dramatisk framställning. Språklära med tillämpningsövningar. Rättskriv-

161 ningsövningar; övningar i svenskans skriftliga behandling; uppsatsövningar på lärorummet under lärarens ledning. Klass 2 (5 timmar). Läsning som i föregående klass; några lätta stycken ur dansk eller norsk litteratur. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Språkläran fortsatt, med tillämpningsövningar. Rättskrivningsoch uppsatsövningar som i föregående klass. Klass 3 (4 timmar). Läsning av valda stycken ur 1800- och 1900-talens svenska litteratur; några lätta stycken ur norsk eller dansk litteratur. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Välläsningens allmänna grunder jämte elementerna av versläran. Språkläran fortsatt, med tillämpningsövningar. Rättskrivnings- och uppsatsövningar. Övningar i användning av uppslagsböcker m. m. Nio uppsatser. Klass 4 (4 timmar). Läsning av svenska litteraturprov, även utförligare, huvudsakligen från 1800- och 1900-talen; i anslutning därtill litteraturhistoriska upplysningar och anvisningar för litteraturläsning på egen hand samt verslära; valda stycken ur dansk eller norsk litteratur. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. I anslutning till litteraturläsning och uppsatsgenomgång elementär behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Språkläran avslutad och repeterad med utvidgning på viktigare punkter. Främmande ord i svenskan. Övningar i att uppsätta enkla praktiska skrivelser. Nio uppsatser. Klass 5 (3 timmar). Litteraturläsning som i föregående klass; valda stycken ur dansk och norsk litteratur samt finsk litteratur i översättning. Prov ur isländsk sago- och eddadiktning i översättning samt ur medeltidens, reformationstidens och stormaktstidens svenska litteratur; i anslutning därtill litteraturhistoria. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av kortare föredrag, samt utförligare referat och diskussioner. I samband med litteraturläsning och uppsatsgenomgång betydelsefullare frågor ur svensk grammatik och spörsmål rörande svensk språkvård ävensom språkhistoriska meddelanden till belysning av svenska språkets utveckling. Åtta uppsatser. Klass 6 (3 timmar). Läsning som i föregående klasser av nyare svensk samt dansk eller norsk litteratur och av annan utländsk litteratur i översättning. Prov ur svensk litteratur från frihetstidens början till romantiken, i anslutning därtill litteraturhistoria. Uppläsningsövningar, föredrag och diskussioner. Grammatiska frågor och språkvårdsfrågor samt språkhistoriska meddelanden som i föregående klass. Ätta uppsatser, av vilka någon kan utbytas mot en översättning. Klass 7 (4 timmar). Läsning av svensk litteratur, ägnad att belysa den litterära utvecklingen i Sverige fram till våra dagar; i anslutning därtill litteraturhistoria. Därjämte, såsom i föregående klasser, läsning av dansk eller norsk litteratur samt av annan utländsk litteratur i översättning. Uppläsningar, föredrag och diskussioner. Sammanfattning av förut behandlade 11—

162 grammatiska och stilistiska frågor samt språkvårdsfrågor och i sammanhang därmed en kortfattad översikt av vårt språks historia. Övningar i att uppsätta praktiska skrivelser. Sju uppsatser. b. 6 - å r i g

lärokurs.

Klasserna 2—6 = klasserna 3—7, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen.

Läsning: Jämte läseboken bör redan från början någon diktsamling finnas tillgänglig för läsövningarna och eleverna uppmuntras att ur skolans och hemmets bibliotek utvälja dikter för uppläsning. Deklamation och läsning av lyriska dikter böra förekomma i varje klass. Den läsning av större litterära verk, som påbörjas i och med klass 3 7 —2 6 , bör följa två linjer, den bör ha anslutning dels till vad som samtidigt läses i svensk historia och allmän kulturhistoria, dels till elevernas egen intressekrets och miljö för att så småningom utvidgas till skildringar av svenskt folkliv och samtidens sociala och kulturella förhållanden. Båda linjerna böra i regel åtminstone i någon mån representeras i varje klass för att bereda lärjungarna nödig omväxling i litteraturstudiet. Således böra i klass 27—1° läsas några av Snoilskys Svenska bilder; i klass 37—2G ytterligare en del av dessa jämte Runebergs Fänrik Stål, i klass 47—3° exempelvis Marika Stiernstedts Ulla-Bella (delvis i hemmet), i klass 57—4° Tegnérs Fritiofs saga (vissa delar blott refererade) samt huvudsakligen i hemmet några noveller ur Strindbergs Svenska öden och äventyr och Selma Lagerlöf, Kristuslegender (urval) eller Rydberg, Singoalla, vidare Hjalmar Bergman, Flickan i frack, eller Siwertz, Mälarpirater; i klass 6 7 —5 e Heidenstams Karolinerna (urval) samt någon folklivsskildring av Engström eller Strindbergs Hemsöborna; i klass 7 7 —6 6 ett par arbeten av prosaförfattare från 1900-talet, exempelvis Hjalmar Bergman, Hjalmar Söderberg, Elin Wägner, Olle Hedberg, Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg samt därjämte i någorlunda fylligt urval ett par bland 1900talets diktare, exempelvis Bo Bergman, Vilhelm Ekelund, Pär Lagerkvist, Dan Andersson, Birger Sjöberg, Hjalmar Gullberg; här kunna eleverna få välja olika författare efter egen önskan. Det ovan angivna urvalet av litterära verk är att betrakta som ett förslag, som på intet sätt är bindande men som avser att ge ledning beträffande litteraturstudiets art och omfång. Urvalet bör vid varje skola bestämmas av ämneskonferensen, om så erfordras i samarbete med ämneskonferensen i historia, och bör söka den anknytning till särskilda författare eller litterära verk, som orten eller bygden kan äga. Den litteratur, som i olika klasser läses i översättning, skall främst tjäna till att belysa historiska och kulturhistoriska förhållanden. I klass 4 7 —3 6 böra sålunda läsas utdrag ur Iliaden och Odyssén samt i samband med gre-

163 kisk historia och grekiska sagor något prov ur de atenska tragödernas diktning. I klass 57—46 böra läsas prov ur Kalevala, vidare böra några betydande medeltida sagodikter ur europeisk litteratur refereras. I klass 67—5Ö studeras lämpligen ett drama av Shakespeare samt något för fransk klassicism och upplysning representativt arbete. I högsta klassen bör läsas något verk från ett språkområde, som icke företrädes genom undervisningen i moderna språk, exempelvis av Kivi, Sillanpää, Tolstoj, Gorkij eller Dostojevski. Studiet av de nordiska grannspråken, som utsträckts till alla klasser i flickskolan utom klass l 7 , måste i början tagas långsamt och varligt med blygsamma anspråk på uttalet. I klass 57—46 samt i klass 6 7 —5 6 inlägges en något mer omfattande kurs, ena året i norska, andra året i danska, med noggrannare studium av uttal, ordens betydelse och grammatiska särdrag. I samband med denna kurs läses något mer utförligt verk, t. ex. en folklivsskildring av Björnson och en komedi av Holberg. Senare upptagas i anslutning till studiet av svenska litteraturen de främsta norska och danska författarna till översiktlig behandling med läsning av kortare litteraturprov. På samma sätt behandlas i översättning några finska författare. Litteraturhistoria. I samband med läsning av dikter och prosastycken på lågstadiet böra korta levnadsteckningar lämnas över författarna jämte upplysningar om deras diktning i övrigt. En mera sammanhängande litteraturhistorisk undervisning ges från och med klass 57—46 i anslutning till lästa litteraturprov. Sålunda läsas i denna klass någon isländsk saga och ett par dikter ur Eddan i översättning, några runinskrifter, ett par historiskt och kulturhistoriskt belysande utdrag ur våra medeltidslagar, några medeltida ballader, visan om Engelbrekt och friheten, korta prov på reformations- och stormaktstidens religiösa prosalitteratur, vis- och psalmdiktning, Stiernhielms Herkules. I klass 6 7 —5 6 läsas några få litteraturprov av Dalin, Creutz, fru Nordenflycht, Leopold, Thorild, Lidner, Franzén och Wallin samt utförligare prov av Bellman, Kellgren, fru Lenngren. I klass 7 7 —6 6 läsas fylligare Tegnér och Geijer, Atterbom eller Stagnelius, Almquist, Runeberg och Rydberg samt Fredrika Bremer, Strindberg, Heidenstam, Selma Lagerlöf, Fröding och Karlfeldt. översiktligt läsas några företrädare för tidningspressen, några av skandinavismens och realismens författare och Snoilsky; om vid läsningen icke representerade författare lämnas vid behov korta upplysningar. Litteraturhistorien bör söka anknytning till den allmänna kulturhistorien och belysa utvecklingen av idéer och litterära strömningar, i det hela dock blott översiktligt, särskilt i fråga om äldre skeden. Muntlig framställning. En huvuduppgift för modersmålsundervisningen är att utveckla elevernas förmåga att uttrycka sig ledigt men ändå vårdat, korrekt och tydligt vid samtal och muntlig framställning. Inlärda prosastycken och minnesbilder av läst litteratur böra här bilda lämpliga mönster för framställningen; eleverna böra genom fria samtal, föredrag och referat, bero-

164 rande deras egna erfarenheter, iakttagelser och sysselsättningar, genom dialoger och dramatisk framställning vänjas vid att tala ledigt och obesvärat inför andra. Samtalen böra så småningom utvecklas till diskussionsövningar över bestämda ämnen, referaten vidgas att omfatta även läxförhör med krav på god planläggning och klar tankegång. Likaså bör övas återgivande av innehållet i åhörda föredrag med stöd av anteckningar. Från och med klass 5 7 —4 6 böra den muntliga framställningens form och teknik mer planmässigt studeras i samband med referat och kortare föredrag av enskilda lärjungar. Genom hela skoltiden, på lågstadiet särskilt i samband med rättskrivningen, bör vid läsning tal vård övas och goda ut tals vanor grundläggas med utgångspunkt i det för ortens uttal karakteristiska. Välläsningens grunder böra genomgås i klass 3 7 —2 6 , och elementerna av versläran här beröras; den utförligare framställningen av versläran sparas till följande klass. Undervisningen bör eftersträva att lära varje elev att tydligt och klart samt med gott uttal och riktig betoning läsa prosa och vers, och därjämte att odla och utveckla förmåga av deklamation och välläsning, särskilt hos elever, som visa anlag i detta hänseende. Skrivning. Rättskrivning övas huvudsakligen i klasserna l 7 , 2 7 —l ö samt 7 3 —2°. I klasserna l 7 och 2 7 —l c behandlas ljud och bokstäver, språkljudens bildning, tonlösa och tonande ljud, betonade och obelonade stavelser, vokal- och konsonantljuds teckning i svenska ord, dubbelskrivning av konsonant, avstavning, stor bokstav och huvudreglerna för skiljetecknens bruk; i klass 37—2Ö läses skiljeteckensläran utförligare, och vikt lägges på stavning av vanligare främmande ord. Lärjungarna övas hela tiden i användning av ordlista. Rättskrivningen bör bedrivas med hänsynstagande till ordens relativa vikt och frekvens; rättskrivningssvårigheter böra föranleda sakkunnig prövning av lärjungens individuella förutsättningar, och de elever, som i detta hänseende lida av särskilda hämningar, böra, om de i övrigt visa goda studieförutsättningar, icke hindras i sin lärogång endast på grund av bristande ortografisk säkerhet. Uppsatsskrivning. Skriftliga uppgifter i modersmålet böra i klass l 7 och 7 2 —1° förekomma i form av korta berättande uppsatser, referat och brev, anteckningar rörande arbetsuppgifter, givna av läraren, samt dramatisering av berättelser. Övningarna ges i form av såväl hem- som skolskrivningar. Dispositionsövningar böra förekomma från och med klass 3'—2°, där särskilda skrivdagar anslås för uppsatsskrivning. I klass 47—3° böra uppsatserna även avse lättare sakämnen och resonerande ämnen, och eleverna övas i insamling, sovring och disposition av uppsatsmaterial. Därjämte böra de övas i formulering av förfrågningar, ansökningar och mer officiellt hållna skrivelser, dels i klass 4 7 —3 6 , dels, och i större omfattning, i klass 77—6°. I de högre klasserna kunna någon gång översättningsövningar från engelska, norska eller danska utföras.

165 Språklära. I nära samband med språkets muntliga och skriftliga behandling bör undervisningen i språklära bedrivas. Analysen av språkelementen bör icke ensidigt ställas i de främmande språkens tjänst och icke bedrivas såsom en formell drill med grammatiska termer utan stödjas på konkret iakttagelse och oavlåtligt beledsagas av språkbyggnadsövningar, ägnade att utveckla den muntliga och skriftliga framställningskonsten. Det är önskvärt, att modersmålsläraren också handhar den grundläggande undervisningen i det första främmande språket; där så icke kan ske, bör planmässigt samarbete ordnas mellan lärarna i modersmålet och i detta språk. I klasserna l 7 och 2 7 — l 6 bör språkläran innefatta enkla satser och satsföreningar, satsens huvuddelar och dessas viktigaste bestämningar; predikatels och subjektets kongruens, de viktigaste ordklasserna, substantivens, verbens och adjektivens böjning, olika arter av substantiv. Vidare bör elevernas ordkännedom utvecklas, analys bör ske av ords betydelse, liksom studium av likljudande och likbetydande ord, av motsatsord, av samhörighet mellan besläktade ord, av enkla och sammansatta ord, av några vanliga avledningstyper. Behandlingen av stilarter påbörjas: talat språk och skrivet språk, vardagligt och högtidligt språk, barnspråk, slang, folkmål. I klass 3 7 —2 6 fortsattes behandlingen av sats- och formlära: tempus och modus utförligare lästa, ordklasserna och satsdelarna åter och grundligare genomgångna, vanliga prepositioner och konjunktioner samt det viktigaste om bisatser; ordföljd, anföring. I klass 47—3° avslutas form- och satsläran med utförligare genomgång av konjunktioner, satsföreningar och satsförkortningar, meningsbyggnad, ordföljd, kongruens och betoning. Viktigare kapitel ur språkläran repeteras, främmande ords uttal, böjning och betydelse genomgås noggrannare. Behandlingen av prosans stilarter fortsattes. I klass 57—4" repeteras språkläran med särskild hänsyn till den skriftliga framställningens behov, vanliga språkfelstyper diskuteras, studiet av stilarter fortsattes; något om poesiens språk. I samband med läsningen av forasvensk litteratur lämnas upplysningar om vårt språks historia och utveckling. I de båda högsta klasserna diskuteras betydelsefulla grammatiska frågor i samband med frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter, varvid lärjungarnas grammatiska begrepp böra utnyttjas och aktualiseras för utbildning av språkkänslan och förståelsen för språkets byggnad. I samband med litteraturläsningen lämnas en översiktlig framställning av vårt språks utveckling och släktskapsförhållanden, med särskilt beaktande av de nordiska språken, och göras iakttagelser beträffande ljud-, betvdelse- och formförändringar. Vid undervisningen i delad klass under sisla skolåret fördjupas och vidgas med hänsynstagande till lärjungarnas egna önskemål deras kännedom om författare och litterära strömningar under 1800- och 1900-talen. Vidare lämnas ledning och anvisningar beträffande de större eller mindre enskilda arbeten, som lärjungar utföra för redovisning inför klassen eller inför läraren.

166 Elevernas på lärorummet eller i hemmet utförda uppsatser genomgås individuellt, och enskild handledning lämnas i fråga om muntlig och skriftlig framställning allt efter elevernas önskan att uppodla särskilda anlag och intressen. Engelska. 1. Mål. Undervisningen i engelska i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå medelsvår text och att uppfatta muntlig framställning samt viss färdighet att tala och skriva språket ävensom någon kännedom om det engelska språkområdets litteratur och kultur. 2. Kursfördelning. a)

7-årig

lärokurs.

Klass 1 (5 timmar). Uttals- och läsövningar med hjälp av ljudskrift. Läsning av lätta stycken med centralt ordförråd (omkring 30 sidor). Memorering. Hör- och talövningar. Lätta dikter och sånger. Diktamensskrivning. I anslutning till textläsningen det viktigaste av formläran. Muntlig och skriftlig översättning till engelska av lätta svenska meningar i nära anslutning till den lästa texten. Klass 2 (5 timmar). Läsning av lättare stycken med centralt ordförråd (omkring 40 sidor). Memorering. Hör- och talövningar. Muntliga reproduktioner. Formlära samt i anslutning till textläsningen en och annan syntaktisk företeelse. Muntlig och skriftlig översättning till engelska av lätta svenska meningar i anslutning till den lästa texten. Klass 3 (3 timmar). Läsning av lättare texter med centralt ordförråd (omkring 40 sidor, därav ett tiotal kursivt). Hör- och talövningar. Muntliga reproduktioner. Formläran avslutad och repeterad. Syntax i anslutning till den lästa texten. Muntliga och skriftliga tillämpningsövningar. Klass A (3 timmar). Läsning av text (omkring 50 sidor, delvis kursivt). Hör- och talövningar. Muntliga reproduktioner. Grammatik: syntax, huvudsakligen i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. Under vårterminen fyra lätta skrivningar — översättningar i nära anslutning till läst text samt reproduktioner — utförda utan hjälpmedel. Klass o (3 timmar). Läsning av text (omkring 60 sidor, delvis kursivt). Fraseologi. Hör- och talövningar. Muntliga reproduktioner. Grammatik: syntaxen i det närmaste avslutad. Tillämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten. Klass G (3 timmar). Läsning av moderna författare (omkring 75 sidor, därav ett trettiotal kursivt). Valda dikter. Fraseologi. Hör- och talövningar. Korta referat. Grammatiken avslutad och repeterad i sina huvuddrag. Tilllämpningsövningar. Åtta skriftliga arbeten.

167 Klass 7 (3 timmar). Läsning av modern och klassisk litteratur (omkring 75 sidor, därav ett trettiotal kursivt). Litteraturhistoriska upplysningar i samband med läsningen. Fraseologi. Konversationsövningar. Muntliga referat. Grammatiska tillämpningsövningar. Åtta skriftliga arbeten. b)

6-årig

lärokurs.

Klass 1 (7 timmar). Uttals- och läsövningar med hjälp av ljudskrift. Läsning av lätta stycken med centralt ordförråd (omkring 60 sidor). Memorcring. Hör- och talövningar. Diktamensskrivning. Formlära samt i anslutning till textläsningen en och annan syntaktisk företeelse. Muntlig och skriftlig översättning till engelska av lätta svenska meningar i nära anslutning till läst text. Klasserna 2—6 = klasserna 3—7, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen. Engelska har såsom första språk tilldelats ett timtal, som inom den sjuåriga lärokursen uppgår till 25 och inom den sexåriga lärokursen till 22. Såsom andra språk har engelskan haft timtalet 19. I jämförelse med den timplan, som gäller vid försöksskolorna med engelska som första språk inom sjuårig lärokurs, är timtalet något högre. Detta bör möjliggöra såväl en utvidgning av textkursen som ett fastare inlärande av grammatikens viktigare delar och större förmåga att praktiskt använda språket. På nybörjarstadiel lägges huvudvikten på uttalsövningar. Först övas ljuden med tillhjälp av fonetisk beteckning av de enskilda ljuden och av korta ord. Individuell övning av de för svenskan främmande ljuden och ljudförbindelserna är nödvändig i betraktande av lärjungarnas mycket olika förutsättningar att kunna tillägna sig desamma. Dock kan man jämsides med dessa övningar redan från början öva uttalet i kör. Körläsningen fortsattes i låg- och mellanstadiets alla klasser och har som främsta uppgift att inlära den engelska satsmelodien. Om stycken i nybörjarboken (läseboken) finnas intalade på grammofonskivor av infödda lärare, kunna lärjungarna få lyssna till dem och söka efterbilda uttal och intonation. Grammofonen erbjuder även ett moment av omväxling i lärarens undervisning. På högre stadium kan avlyssnandet av föredrag i radio tjäna samma syfte. Nybörjarbokens ordförråd skall vara lätt och centralt. Det skall åtminstone till en början motsvara barnens vardagliga föreställningsvärld och därför också lämpa sig väl för talövningar, vilka på tidigare stadium böra röra sig om det lästa stycket och ansluta sig till dess ordförråd. Längre fram bör den bli mera självständig och handla om för tillfället givna eller på förhand överenskomna ämnen. Nybörjarboken bör innehålla lätta dikter — såsom Nursery Rhymes — och sånger med melodi. Förrådet av dylika kan av läraren utökas alltefter klassens förmåga och intresse att lära

168 in dem samt dess behov av omväxling i undervisningen. Även på övriga stadier är sången av stimulerande betydelse. Folksånger och folkvisor bidraga dessutom till att ge eleverna någon kännedom om engelsk folkkaraktär och engelskt folklynne. Små teaterpjäser, t. ex. dramatiserade sagor, kunna också, i den mån tiden medger, inläras och uppföras. Det för textläsningen givna antalet sidor har i de lägre klasserna satts tämligen lågt, då inlärandet av uttalet och de viktigaste momenten av formläran på detta stadium taga större delen av undervisningstiden i anspråk. På högre stadium har trots det lägre timtalet textkursen väsentligt ökats och åt kursivläsningen givits ett jämförelsevis stort utrymme. Om målet för den kommunala flickskolans undervisning i engelska skall uppnås, måste lärjungarna få stifta bekantskap med olika stilarter och olika områden inom engelsk litteratur. Läsningen måste därför tilldelas en för varje nytt stadium ökad del av undervisningstiden. Textläsningen bör därjämte i alla klasser bidraga till att göra eleverna förtrogna med det viktigaste av engelsk historia och geografi samt på högstadiet ge dem en god inblick i engelskt samhällsliv. Likaså bör här någon inblick ges i den amerikanska litteraturen och i samband därmed påpekas de amerikanska särdragen i språkets uttal. Läraren bör ej heller försumma att påpeka likheter och olikheter mellan engelskt och svenskt på de områden, med vilka man genom textläsningen kommer i beröring. En textkurs på 380—370 sidor, som i mesta möjliga mån återspeglar engelskt liv, bör på ett tillfredsställande sätt fylla dessa krav. Undervisningen i grammatik anknytes på begynnelsestadiet till styckena i läseboken, varför särskild lärobok i grammatik här är obehövlig. Från och med andra klassen av sjuårig lärokurs och vårterminen i första klassen av sexårig lärokurs läses grammatiken efter särskild lärobok, dock huvudsakligen sådana kapitel, som stå i förbindelse med den lästa texten. Stegringen av svårigheter bör framför allt anpassas efter lärjungarnas ålder och deras förmåga av abstrakt tänkande. Alla regler böra exemplifieras av enkla meningar, helst innehållande ett för eleverna redan bekant ordförråd. För ytterligare inlärande av grammatiken kunna på mellan- och högstadiet s. k. skrivövningar användas. Repetitionerna böra utgöra en mera sammanhängande och systematisk genomgång av grammatikens viktigaste delar. Då engelskan läses som första språk, kunna fler moment av syntaxen grundligare inläras än tidigare, såsom kapitlen om ordföljden, bestämda artikelns bruk, översättningen av »skall» och »vill», infinitiv- och participkonstruktioner m. fl. Redan från förslå året böra lätta skrivningar ingå i lärokursen, avskrivning, diktamensskrivning och översättning av enkla meningar till engelska. När man i klass 4 7 —3 6 börjar med de egentliga skrivningarna, böra de anknyta till läst text och utarbetas utan hjälpmedel på högst två lektionstimmar. Skrivningar med ordböcker kunna givas från och med vårterminen i klass 57—4°, men först sedan läraren noga genomgått ordböckernas upp-

169 ställning och användning. I denna klass bör omkring halva antalet skrivningar omfatta endast två timmar och förläggas till ämnets lektionstimmar. Näst högsta och högsta klassens skrivningar torde i regel fordra tre timmar. I högsta klassen må fria uppsatser kunna omväxla med översättningar och reproduktioner. Äro översättningarna i de tre högsta klasserna av s. k. kombinerad typ, utarbetas de utan hjälpmedel, reproduktionerna i dessa klasser skrivas antingen utan hjälpmedel eller med engelsk-svensk ordbok, enligt ämneskonferensens beslut. För uppsatser i högsta klassen torde i regel både engelsk-svensk och svensk-engelsk ordbok behövas, då ordförrådet eljest lätt blir alltför knappt. I ovannämnda klasser göres en eller två gånger om året en översättning från svenska till engelska med båda ordböckerna, varigenom lärjungarna få övning i att använda desamma. De olika momenten i kursplanen torde icke kräva ytterligare förklaringar. Det må endast tilläggas, att planen ej avser att binda läraren, d. v. s. hindra honom från att pröva egna initiativ. Det gäller om undervisningen i engelska liksöm i övriga ämnen, att det levande material, läraren arbetar med, ständigt ger honom impulser till nya försök. Att uppmuntra och övervaka väl planerade försök hör till ämneskonferensens uppgifter.

Tyska (resp. franska). 1. Mål. Undervisningen i tyska i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå medelsvår text och att uppfatta muntlig framställning samt viss färdighet att tala och skriva språket ävensom någon kännedom om tysk litteratur och kultur. 2. Kursfördelning. a. 7 - å r i g

lärokurs.

Klass 3 (5 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text med centralt ordförråd (omkring 40 sidor). Memorering. Hör- och talövningar. För stadiet lämpliga dikter och sånger. Diktamensskrivning. Det viktigaste av formläran i anslutning till textläsningen. Översättning till tyska av lätta svenska meningar i nära anslutning till läst text, företrädesvis muntligt och på svarta tavlan. Klass 4- (4 timmar). Läsning av lättare text med centralt ordförråd (40 a 50 sidor, delvis kursivt). Memorering. Hör- och talövningar. Korta muntliga reproduktioner. Formläran fortsatt; några syntaktiska företeelser i anslutning till textläsningen. Tillämpningsövningar. Lätta övningsskrivningar (under lärotimmarna): översättningar i anslutning till läst text samt reproduktioner, utförda dels utan, dels med lexikon.

170 Klass 5 (4 timmar). Läsning av lättare text (omkring 60 sidor, delvis kursivt). Hörövningar. Talövningar, dels i anslutning till texten, dels fria. Muntliga reproduktioner och korta referat. Grammatik: formläran avslutad och översiktligt repeterad. Vissa viktigare delar av syntaxen i anslutning till textläsningen. Tillämpningsövningar. Sju lätta skrivningar (2 timmar): översättningar och reproduktioner. Klass 6 (3 timmar). Läsning av tysk litteratur (omkring 70 sidor, delvis kursivt). Hörövningar. Talövningar dels i anslutning till texten, dels fria. Referat; läsning av dikter. Grammatiken avslutad och delvis repeterad. Tillämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten (3 timmar): översättningar (även av kombinerad typ) och reproduktioner. Klass 7; språk- och reallinje (3 timmar). Läsning av tysk litteratur (80— 90 sidor, delvis kursivt) och i samband därmed litteratur- och kulturhistoriska upplysningar. Kort översikt av tyska litteraturens historia. Läsning av dikter; referat och föredrag. Hör- och talövningar av olika slag. Grammatiska och stilistiska frågor i anslutning till texten och skrivningarna. Sju skriftliga arbeten (3 timmar): översättningar (även av kombinerad typ), reproduktioner och uppsatser. b. 6 - å r i g

lärokurs.

Klasserna 2—6' = klasserna 3—7, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen. Den större kursen i tyska i flickskolan, som sträcker sig över fem läsår, bör givetvis, även om arbetstakten i det hela hålles lugnare och veckotimtalet vissa år är lägre än i realskolan, hos lärjungarna leda till grundligare och mer omfattande kunskap i språket. Om någon utökad kurs i grammatik blir det här icke fråga men väl om större ordförråd, mer vana vid att förstå och muntligt använda språket samt något fördjupad kännedom om tysk litteratur och kultur. Emellertid böra även de grammatiska kunskaperna hinna befästas bättre, och i samband därmed bör förmågan att skriftligen använda språket bli större. Reguljära skriftliga övningar i de båda högsta klasserna av flickskolan böra därför vara obligatoriska för den större kursen i det andra främmande språket i flickskolan, särskilt som slutbetyg avges såväl i språkets skriftliga som i dess muntliga behandling. Den mindre kursen i tyska, som avslutas i näst högsta klassen, är fyraårig och bör med hänsyn härtill väl kunna jämställas med realskolans treåriga kurs. Särskilt betyg i språkets skriftliga behandling skall h ä r liksom i realskolan icke förekomma, men skriftliga arbeten böra fullgöras i klass 57—46 o c h 6?—56 liksom i realskolans båda högsta klasser; dessa arbeten böra i det hela ha samma enkla karaktär som i denna skola (högst 100 ord). Ett förbud mot användning av hjälpmedel vid den mindre kursens skrift-

171 liga övningar torde i flickskolan icke kunna genomföras, då ofta samläsning mellan kurserna måste förekomma och de lärjungar, som läsa den större kursen, även tidigare än i högsta klassen böra få lära sig använda lexikon. Lätta skrivningar av s. k. kombinerad typ liksom reproduktioner böra jämsides med lätta översättningsövningar till tyska av vanlig typ förekomma i båda de högsta klasserna. Tyska sånger och dikter av lättfattlig och intresseväckande karaktär böra så vitt möjligt inläggas i undervisningen. Grammatikkursen bör som nämnts begränsas till huvuddragen av formläran och de grundläggande företeelserna i syntaxen. För att säkra förståelsen av den litteratur, som läses på högstadiet, torde det väl bli nödvändigt att närmare än som sker i realskolan ingå på syntaktiska förhållanden, men inlärande av regler och kunskapskontroll genom skriftliga övningar böra i regel avse blött de elementära grammatiska data. Där franska läses såsom flickskolans andra språk, måste antalet lästa textsidor sättas något lägre än som skett för tyskan i klasserna 3—4. I övrigt böra de för tyskan givna anvisningarna även här vara vägledande.

Franska (resp. t y s k a ) . 1. Mål. Undervisningen i franska i flickskolan har till uppgift atf bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lätt text samt någon färdighet att uppfatta det talade språket. 2. Kursfördelning. a. 7 - å r i g

lärokurs.

Klass 6, språklinje (5 timmar). Uttalsövningar. Läsning av lätt text efter elemenlarbok (omkring 50 sidor). I samband därmed hör- och talövningar. Diktamensskrivning. Viktigare delar av formläran samt en och annan detalj av syntaxen. Muntliga och skriftliga tillämpningsövningar. Klass 7, språklinje (5 timmar). Läsning av lättare texter av valda författare (omkring 75 sidor, därav ett trettiotal kursivt). Hör- och talövningar. Diktamensskrivning. Grammatik: formläran något utförligare och i samband därmed viktigare företeelser i syntaxen. Tillämpningsövningar. Lätta skrivningar på ämnets lektionstimmar. b. 6 - å r i g l ä r o k u r s. Klasserna 5 och 6 = klasserna 6 och 7, 7-årig lärokurs.

172 Anmärkningar till kursplanen. Franskan har i förhållande till nu gällande timplan förlorat en veckotimme. Å andra sidan är det en vinst, att hela kursen förlagts till det differentierade stadiet och icke delvis till en klass, där undervisningen måste tillgodose både dem, som ämna nöja sig med en ettårig frivillig kurs, och dem, som skola fortsätta ämnet i de båda högsta klasserna. Omfånget av läst text bör kunna bli i det närmaste detsamma som för den nuvarande treåriga kursen. Ett centralt ordförråd jämte ett riktigt uttal torde vara det viktigaste resultatet av flickskolans undervisning i franska. Texterna böra ha ett dylikt ordförråd samt i huvudsak röra sig om fransk vardag och ge en inblick i typiska franska förhållanden. Jämförelser med besläktade ord i engelskan samt med franska låneord i svenskan underlätta inlärandet av många ords betydelse. Över huvud taget visa eleverna på detta stadium stort intresse för de små försök till jämförande språkiakttagelse, som där kunna göras. Som stimulerande omväxling i textläsningen kan förekomma sång. Lämpliga härför äro en del gamla franska visor med lätta melodier. Talövningarna, som ej kunna åsyfta någon egentlig talfärdighet, böra vara mycket enkla och anknyta till läst text. Förmågan att uppfatta det talade språket övas även genom hörövningar. För uttalet är av vikt, att den franska satsmelodien från början väl inövas. Finnas stycken i elementarboken intalade på grammofonskivor av infödda lärare, är det lämpligt, att eleverna få avlyssna dem för att efterbilda intonationen och uttalet för övrigt. Några lektioner av en infödd lärare äro till stor nytta och stimulera både lärare och elever. Även radioföredrag kunna tjäna detta syfte. Formlärans viktigare delar inläras i anslutning till elementarboken och en kortfattad grammatisk lärobok. Av syntaxen läsas särskilt de kapitel, som äro av betj^delse för förståelsen av den lästa texten, och för övrigt endast de, som anknyta till densamma. Genom skrivövningar befästas ytterligare kunskaperna i grammatik.

Historia med samhällskunskap. 1. Mål. Undervisningen i historia med samhällskunskap i flickskolan har till uppgift att på den i folkskolan lagda grunden bibringa lärjungarna mera sammanhängande kunskap om vårt folks historia samt kännedom om betydelsefulla personligheter och om de viktigaste politiska, ekonomiska, sociala och kulturella företeelserna och sammanhangen i den allmänna historien, vidare grundläggande kännedom om konsthistoriens huvudepoker samt slutligen kunskap om det moderna svenska samhällets styrelse och förvaltning, dess ekonomiska, sociala och rättsliga förhållanden.

173 2.

Kursfördelning.

a. 7 - å r i g

lärokurs.

Klass 1 (3 timmar). Allmän och svensk historia från nya tidens början till omkring 1660. Klass 2 (3 timmar). Allmän och svensk historia från omkring 1660 till omkring 1815. Klass 3 (2 timmar). Allmän och svensk historia från omkring 1815 till nuvarande tid. Klass 4 (2 timmar). Allmän historia: forntiden. Klass 5 (2 timmar). Svensk historia: forntiden. Allmän och svensk historia: medeltiden, nya tiden till omkring 1610 med särskild hänsyn till förändringarna i styrelseformer, ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden, vetenskapliga landvinningar samt konstens och stilperiodernas karakteristiska drag. Klass 6 (3 timmar). Allmän och svensk historia: fortsättning av den i föregående klass påbörjade kulturöversikten från omkring 1610 till omkring 1830. Klass 7 (4 timmar). Allmän och svensk historia: fortsättning av kulturöversikten från omkring 1830 till våra dagar. Svensk samhällskunskap: grunddragen av det svenska statsskicket; rättsväsendets organisation och funktioner; statlig och kommunal förvaltning; det svenska samhällets sociala struktur, dess ekonomiska, sociala, ideella och politiska institutioner, statens socialvårdande verksamhet och de viktigaste familjerättsliga förhållandena. Grunddragen av samhällsekonomien: elementär kännedom om de viktigaste institutionerna och företeelserna inom vår tids ekonomiska liv med särskild hänsyn till förhållandena i Sverige. b. 6 - å r i g Klasserna

lärokurs.

1—6 = klasserna 2—7, 7-årig lärokurs. Detaljerad kursiördelning.

Med avseende på innehållet i de olika klassernas lärokurser, vilka endast summariskt angivits i kursfördelningen, kan undervisningen lämpligen samlas väsentligen omkring följande punkter. Klass

l7.

De geografiska upptäckterna. Boktryckarkonsten och dess betydelse. Karl V och Luther. Den spanska stormakten under Karl V och Filip II. Nederländska frihetskriget. Elisabet av England och Maria Stuart. Henrik IV av Frankrike. Östeuropa under 1400- och 1500-talen. — Gustav Vasas regering: befrielsekriget, reformationen, bondeupproren; riksstyrelsens utveck-

174 ling; näringslivet; konungens person. Erik XIV och Johan III: det svenska östersjöväldets grundläggning, nordiska sjuårskriget, det ryska kriget, de religiösa motsättningarna. Karl IX:s tid. Uppsala möte och kampen mot Sigismund; konung och adel. Norrköpings arvförening. Kalmarkriget. Gustav II Adolfs regering: konungens personlighet, förvaltningens organisation, nya skatteformer, riksdagsordningen och riddarhusordningen, städerna, näringslivets utveckling, den yttre politiken före trettioåriga kriget. — Krigshändelserna och huvudpersonerna i det trettioåriga kriget. — Axel Oxenstierna som Sveriges regent. Kristina. Karl X Gustav. Det svenska Östersjöväldets tillväxt och slutliga gestaltning. Ståndsmotsättningarna under 1600-talet. Klass

27—l6.

Ludvig XIV:s Frankrike: samhällsskick, kultur, handels- och utrikespolitik. England under Stuartarna. Ryssland under Peter den store. — Karl XI :s förmyndare. Förbundet med Frankrike. Krigen. Förmyndarräfsten. Reduktionen. Det karolinska enväldet. Förvaltningen, indelningsverket, kyrkopolitiken. Häxprocesserna. Karl XII och det stora nordiska kriget. Stormaktsväldets fall. — Utvecklingen av det engelska kolonialväldet. Förenta staternas uppkomst. Fredrik II av Preussen. Katarina II av Ryssland. Polens delningar. Fransk kultur och franska samhällsförhållanden under 1700-talet. — Frihetstiden: statsskicket (våra första grundlagar), partiväsendet, näringspolitiken, 1734 års lag, vetenskap och konst, de förnämsta kulturpersonerna. Gustav III: revolutionen, statsskicket, den »upplyste monarkens» reformer, kulturfrämjaren, politikern, kriget, förenings- och säkerhetsakten, kungamordet. — Franska revolutionens främsta gestalter och händelser. Napoleons inre styrelse och de väsentligaste resultaten av hans krigföring. Wienkongressen. Den heliga alliansen och reaktionen. — Gustav IV Adolf. Finska kriget 1808—1809. Statsvälvningen 1809 och det nya statsskicket. Klass

37—26.

Karl XIV Johan. Den svensk-norska unionen. — Liberala och nationella strävanden i Europa och deras resultat. Belgien och Holland. Italiens enande, Bismarck och Tysklands enande. Parlamentarismens fullständiga genombrott i England. Den industriella revolutionen. Den internationella arbetarrörelsen. Europeisk kolonisation i främmande världsdelar. Rysslands, östasiens och Amerikas, särskilt Förenta staternas, historia i stora drag. — De liberala idéerna och reformerna i Sverige. Den kommunala självstyrelsen. Representationsfrågan och representationsreformen. Industrialismens genombrott i Sverige. Arbetarrörelsen. Grundskattereformen och försvarsfrågan. De moderna partierna växa fram. Unionsfrågan och unionsupplösningen. Det första demokratiska genombrottet och parlamentarismens genombrott. — Stormaktsgrupperingen före första världskriget. Kamp om råvaror

175 och marknader. Världskriget 1914—18 och dess följder. — Sverige under det första världskriget. Det fulla demokratiska genombrottet (kvinnornas rösträttssträvanden före detta beröras). Viktiga drag av den inre utvecklingen i Sverige under 1920- och 30-talen. — Andra världskriget. — Sverige under andra världskriget. Klass

A7—36.

Konst och kultur i Egypten. Religionen: dödskullen och dödsboken. Echnaton och solkulten. Några kulturbilder från Eufrat- och Tigrisområdena: utgrävningarna i Ur, Hammurabis lag, babylonisk och assyrisk konst, Assurbanipals bibliotek. Fenicierna. David och Salomo såsom historiska gestalter. Perserna: storkonungen, förvaltningen, religionen, kulturen och byggnadskonsten. De kretensiska och mykenska kulturerna: palatset i Knossos, kretensisk konst, Tiryns och Mykene, palats och kupolgravar. Kolonisationen. Grekiska guda- och hjältesagor. Homeros. Lyderna och myntet. Den stora kraftmätningen med perserna. Penninghushållningens införande i Grekland och dess verkningar särskilt på Atens näringsliv och tillväxt. Den atenska demokratien, samhällsklasserna, slaveriet. Idrottens, dramats och filosofiens betydelse, Sokrates, Platon och Aristoteles. Inbördeskrigen. Alexander den store och hans hellenistiska världsvälde, dess styrelse, förvaltning och ekonomi. Ptolemeerna i Egypten. En hellenistisk stad. Huvuddragen av den grekiska konstens utveckling från arkaisk till hellenistisk tid. Etruskerna. Roms uppkomst och makttillväxt i stora drag. Republikens styrelse. Bundsförvanter och provinser. Romarna såsom rättsskapare och statsmän. De sociala striderna, Graccerna, Caesar och Augustus. Det romerska kejsardömets art, dess förvaltning, inrikespolitiska och sociala förhållanden. Några personer från den romerska kulturens guldålder. De stora historieskrivarna. Herculaneum och Pompeji. Romerska seder, templet, villan, thermen och basilikan. Den romerska varianten av hellenistisk konst. Imperiets största omfattning och de förnämsta caesarerna. Diocletianus' byråkrati. Missförhållandena inom det romerska riket. Klass 57—A6. Germanerna och folkvandringarna. Kristendomen som politisk faktor. Det romerska rikets undergång. Det grekiska kejsardömet, något om dess kultur och konst. De första germanrikena, Karl den store. Mohammed och den arabiska expansionen; arabisk kultur. Nordens äldsta bebyggelse. Bofasthet och åkerbruk. Stenålderns verktyg och vapen, de stora stenkammargravarna. Bronsålderns materiella kultur och våra förbindelser med utlandet under denna tid; gravskicket, hällristningarna. Järnframställning, järnredskap och vapen. Runorna. Vikingatågen; de nordiska staternas uppkomst, samhällsklasser, lagar, ting, kungamakt.

176 Den romersk-katolska kyrkans organisation, makttillväxt, mission. Klosterväsendet, den tidigare medeltidens konst och kultur. Feodalväsendet, korstågen och deras kulturella och ekonomiska verkningar. Medeltida statsbildningar: det tysk-romerska riket och dess kamp med påvemakten. De franska och engelska feodalstaterna; något om hundraårskriget. Habsburgska väldets uppkomst. Schweiz. De italienska städerna. Medeltida näringsliv och handelsvägar; hansan. Medeltida konst och vetenskap; universiteten. Den svenska riksenhetens framväxt; kyrka, samhällsklasser, statsskick, ekonomiska förhållanden. Unionsstriderna och den svenska nationalstatens bildande. Konstantinopels fall. Den tidiga renässansen och den vetenskapliga förnyelsen. De stora geografiska upptäckternas betydelse politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Kyrkans förfall och reformationens förelöpare. Högrenässansens kultur. Reformationens politiska följder och maktförhållandena i 1500-talets Europa (Tyskland, England, Frankrike, Sverige och övriga nordiska länder). 30-åriga krigets verkningar. Klass

67—56.

Det svenska stormaktsväldets utveckling, art och förvaltning. Det franska enväldet under Ludvig XIV, Merkantilsystemet. Newton och naturvetenskapen. Naturrätten. Senrenässansens kultur och konst; fransk klassicism. Det karolinska enväldet i Sverige, dess uppkomst, och karaktär. Danmark—Norge under 1600-talet. De engelska författningsstriderna under 1600-talet. Parlamentarismens utveckling. Kolonialvälden och kolonialkrig; maktförhållandena i Europa under 1700-talet. Frankrikes inre förhållanden. Locke, Montesquieu och upplysningsfilosoferna. Den upplysta despotismen. Danska enväldet, Struensees reformer. Frihetstidens grundlagar och styrelsesättet enligt dessa. Den svenska merkantilismens blomstring. Gustav III:s båda revolutioner och hans inre styrelse. Konst och konsthantverk under 1770-talet. Den franska revolutionens idéer. Den nordamerikanska rättighetsförklaringen och författningen. Reaktionen, den begynnande liberalismen. Nationalitetsrörelsernas resultat och maktförskjutningen mellan staterna. Sekelskiftets kultur och konst. Romantiken. Klass 77—66. Historia. Ekonomisk och social utveckling under 1800-talet. Kolonialpolitik. Socialismen; parlamentarismen; demokratien. Repetition och fördjupande av Sveriges historia från år 1809 och i samband därmed de övriga nordiska ländernas historia. Det första världskrigets följder. Diktatursta-

177 terna. Det andra världskriget. Det demokratiska nutidssamhället. Konstens historia från romantiken i stora drag. Samhällskunskap. 1. Regeringen: konungen och hans befogenheter; statsrådet, dess sammansättning, uppgifter och arbetssätt; de olika departementen och deras verksamhetsområden. 2. Riksdagen: sammansättning; val; den proportionella valmetodens innebörd; riksdagens befogenheter (skattebevillning, budgetgranskning, lagstiftning, kontroilmakt); riksdagens arbetssätt. 3. Rättsväsendet. Organisation och funktioner. Olika tiders inställning till brott och straff. 4. Viktigare statsärenden: finanserna (även beskattningen, olika slag av skatter, beskattningens ekonomiska innebörd för såväl den enskilde som samhället, den statliga upplåningen), försvarsorganisationens huvuddrag; den kyrkliga organisationen; skolväsendet (särskilt med hänsyn till möjligheterna för fortsatt utbildning). 5. Statsförvaltningens huvuddrag; centralförvaltningen (av de centrala ämbetsverken behandlas blott de viktigaste), lokalförvaltningen (särskilt sådana organ, med vilka allmänheten brukar komma i direkt beröring). 6. Den kommunala självstyrelsens viktigaste former i lands- och stadskommun med särskild hänsyn till förhållandena på respektive ort; landstingen; de viktigaste kommunala ärendena; den kommunala beskattningen. 7. Det svenska samhällets sociala struktur; befolkningsförhållanden (befolkningens storlek, folkmängdens förändringar, åldersfördelningen och dess betydelse, fördelningen på land och stad, yrkesfördelning); inkomst och levnadsstandard (dessas förutsättningar, inkomstens fördelning, förmögenhetens art och dess fördelning). 8. Ekonomiska, sociala, ideella och politiska rörelser: företags- och näringsorganisationer, inklusive producent- och konsumentkooperation, arbetsmarknadens organisation (arbetsgivarföreningar, fackföreningar och tjänstemannaorganisationer) , samhällsrörelser (kvinnorörelsen, nykterhetsrörelsen, folkbildningsrörelsen, idrotten), de politiska partierna. Internationellt och nordiskt samarbete. 9. Sociala frågor och den samhälleliga socialvården med särskild hänsyn till de institutioner, med vilka allmänheten har anledning att träda i direkt beröring: sjuk- och hälsovård; nykterhetsfrämjande; fattigvård; folkpensionering; arbetarskydd; pensionsförsäkring; olycksfalls vård; sjuk- och arbetslöshetsförsäkring (i samband därmed livförsäkring); egnahem; samhällelig bostadsproduktion; bosättningslån; mödravård, barnavård. 10. Familjen: äktenskap (lysning, vigsel, giftorätt), föräldrar och barn (myndighetsålder, arvsrätt, utomäktenskapliga barns rättsställning, adoption, försörjningsplikt); hemmets betydelse för individ och samhälle. 11. En svensk medborgares rättigheter och skyldigheter. Samhällsekonomi (utöver vad som enligt ovanstående genomgås i sam12-

178 band med kursen i samhällskunskap): hushållningens innebörd (tillgångarnas knapphet och de obegränsade mänskliga behoven); sambandet mellan den enskildes hushållning och det egna landets samt världshushållningen; sambandet mellan produktion och konsumtion; arbetet, naturtillgångarna och kapitalet samt deras insatser i produktionen; betydelsen av teknik och organisation för produktionen; arbetsfördelningen samt dess betydelse och konsekvenser; sparandets roll för den enskilde och för samhället; bytet och penningen; handeln (den internationella såväl som inrikeshandeln); hjälpmedel att följa det ekonomiska livets förändringar (indices, statistik); våra dagars strävanden att genom samhälleligt ingripande påverka den ekonomiska utvecklingen. Anmärkningar till tim- och kursplanerna. Kursramen i klasserna l 7 och 2 7 —l ö är helt densamma som i femte och sjätte klasserna av folkskolan. Elever, som från sistnämnda klass av språkläsande folkskola övergå till klass 37—2° av flickskola, kunna således omedelbart fortsätta sin lärokurs; däremot måste elever från sjätte klassen av icke-språkläsande folkskola, vilka övergå till klass 1°, läsa om en årskurs; anordningen är icke helt tillfredsställande men har tett sig oundviklig, och då det här rör sig om en obetydlig elevgrupp, som därtill måste underkasta sig en rätt koncentrerad och tidskrävande kursläsning i engelska, torde den i praktiken icke innebära någon allvarlig olägenhet. En mer ingående framställning av allmän och svensk historia påbörjas i klass 47—3° med studiet av antiken. Detta kursavsnitt läses på motsvarande åldersstadium i realskolan och anknytes där omedelbart till det 4-åriga gymnasiets historiekurs. De lärjungar i flickskolan, som övergå till nämnda gymnasium, ha således fått samma förberedelse för studierna där som realskolans lärjungar, ehuru de före övergången från klass 57—4° hinna driva sin kurs längre. Även de elever i flickskolan, som möjligen komma att sluta sina skolstudier efter klass 47—3° eller 57—46, då deras skolplikt är fylld, få göra bekantskap med det värdefulla bildningsstoff, som antikens historia innebär. I klass 57—4Ö upptager förslaget en överblick av medeltiden i svensk och allmän historia. På detta åldersstadium böra eleverna äga tillräcklig mognad för att förstå, hur Norden inlemmats i den västerländska civilisationen och vilken betydelse denna tidsålder haft för statssystemets framväxt samt för lagarnas utformning och kyrkans organisation. Den följande framställningen av nya tidens historia bör möjliggöra en fördjupad och rikare facetterad kännedom om det lärostoff, som på det lägre stadiet lästs mer under formen av berättelser och bilder, och innebära en förberedelse för förståelsen av våra dagars samhällsförhållanden och kulturliv. Skildringen kan naturligtvis ej gå ut på att ge den historiska utveck-

179 lingen i dess fulla sammanhang; den bör begränsas till det för olika epoker karakteristiska och det som i ett eller annat avseende fört utvecklingen framåt. Därvid böra beaktas viktiga typer av styrelseformer, ekonomiska och sociala förhållanden, epokgörande vetenskapliga landvinningar, konstens utveckling och stilperiodernas karakteristiska drag. Försök att i korta drag klargöra olika perioders världsåskådning — med anknytning till religions- och litteraturhistoria — torde på dessa stadier icke te sig utsiktslösa. Ej heller torde de stora motsättningarna inom samhällsteorien vara utan intresse för eleverna, isynnerhet om man utgår från motsättningen diktatur— demokrati, som de för närvarande rätt väl förstå. Särskild hänsyn bör tagas till Sveriges inre utveckling ej blott från nyare tidens början, utan, vad t. ex. styrelseformer och rättsväsen angår, ända från dessas uppkomst till deras nuvarande utformning, liksom även ekonomiska och sociala förändringar i vårt land alltsedan forntiden böra belysas med utblickar på utlandets förhållanden — exempelvis slaveri, feodalväsen, livegenskap. Den detaljerade kursplanen avser just att exemplifiera sådana punkter, kring vilka undervisningen kan koncentreras; givetvis är det här icke fråga om att binda läraren och hindra honom från att upptaga andra moment, som synas honom mera givande. Ej heller är det förslagets mening att avråda från att upptaga de olika momenten i annan ordning, om en lärare så skulle finna lämpligt. Vad samhällskunskapen beträffar, har kursplanen för realskolan i huvudsak följts. Då eleverna i flickskolan vid studiet av detta kursmoment fått grundligare historisk underbyggnad än realskolans elever, torde samhällsproblemen kunna behandlas på ett mer fördjupat sätt; i sin mån torde också den större mognaden hos eleverna borga för ett bättre resultat. Den i klass 67 avslutade geografikursen bör ha lagt en värdefull grund till förståelsen av kursen i samhällsekonomi — exempelvis råvarutillgångarnas fördelning och det svenska näringslivets struktur. — Den undervisning om den enskildes och hemmets ekonomi, som samtidigt meddelas i hemkunskap, torde även gagna elevernas förståelse av hithörande samhällsproblem. Det torde vara av synnerligen stor vikt, att skolan bemödar sig att giva de unga ett starkt intryck av att de olika ämnena höra ihop såsom olika sidor av samma allmänbildningsstoff. Historieundervisningen bör här söka nära samarbete med undervisningen i modersmålet, kristendomskunskap och även teckning. Vid gemensamma ämneskonferenser bör avgöras, vilka moment som skola huvudsakligen behandlas i det ena eller andra av nämnda ämnen. Samtidigt som läraren bör eftersträva ett fylligt och rikt urval av detaljer för att konkretisera de historiska föreställningarna, särskilt på kulturhistoriens område, bör han se till, att en stomme av viktiga data och händelser effektivt inläres. Undervisningen bör göras åskådlig och enkel. Läraren bör övertyga sig

180 om att lärobokens och hans eget ordval och uttryckssätt fullt förslås av lärjungarna. Den episka och anekdotiska detaljen bör ej försmås, allra minsl när dess poäng blivit ett »bevingat ord». Läraren bör också någon gång för eleverna exemplifiera olika vetenskapliga teorier rörande samma historiska problem, så att de förslå, att även uppfattningen om och framställningen av historiska händelser är underkastad förändringens och utvecklingens lagar. Personhistoriska moment intressera vanligen kvinnliga elever. De historiska källtexter, som finnas utgivna, liksom andra originaltexter, som läraren kan skaffa eller som biblioteket rymmer, böra på lämpliga åldersstadier flitigt användas. När framställningen kan illustreras med föredragande av någon historisk dikt, bör så ske. För undervisningens konkretisering och för att åt historieframställningen skänka detaljrikedom, som ej tröttar, spela projektionsapparater av alla slag en utomordentlig roll. Vid lektioner, som behandla konst- och kulturhistorien, böra lärjungarna helst alltid ha bildmaterial för ögonen. Många elever äro livligt intresserade för att samla urklippsalbum till konsthistorien i systematisk tidsföljd. Åtskilligt godtagbart material tillh a n d a h å l l s här i tidskrifter, broschyrer och som lösa reproduktioner (vykort). Vissa stilhistoriska detaljer kunna eleverna studera genom att utföra egna teckningar. Samlandet i dylika album måste emellertid göras till ett nöje för eleverna och får därför ej ta formen av ett tvång gentemot dem, som ej äro roade av uppgiften. För demonstration inför kamraterna kunna elever med fallenhet för teckning i samråd med teckningsläraren förfärdiga på konst- och stilhistoriska studier baserade pappersbonader eller tavlor av olika slag. Dessutom böra konst-, heminrednings- och textilutställningar besökas hela skoltiden igenom, liksom dylika utställningar i den mån det låter sig göra, kunna ordnas av eller i skolorna själva. En och annan pristävlan kan åtminstone tillfälligtvis stimulera konstintresset. Vid studiet av samhällsläran är det särskilt viktigt, att läraren söker levandegöra de olika momenten för eleverna och få dem att förstå meningen med att veta eller kunna ta reda på fakta och sammanhang. Han kan därvid lämpligen utgå från aktuella problem, tidningsartiklar, mässor, utställningar, radioföredrag m. m. Över huvud taget bör han söka skapa ett levande intresse, rent av nyfikenhet, hos eleverna, så att de själva söka hjälpa till med att spåra upp, vad de vilja veta. Vidare bör vid studiet av samhällslivets olika företeelser dessas historiska utveckling följas tillbaka, så att ett riktigt perspektiv uppnås (de s. k. vertikala sammanhangen). Slutligen bör läraren söka visa eleverna så många sociala institutioner som möjligt, låta dem besöka fullmäktigesammanträden, någon domstolsförhandling och, om tillfälle kan beredas, något riksdagssammanträde. Vid studiet av samhällsekonomien bör läraren följa samma linje. Han bör sålunda ej nöja sig med beskrivningen av den ekonomiska verkligheten,

181 varvid han givetvis bör bygga på vad som tidigare inhämtats i geografi- och historieundervisningen, utan även låta lärjungarna besöka så många industriella verk och företag, som möjligen kunna medhinnas. Såsom i anmärkningarna till kursplanerna i realskolan framhäves, vore det avgjort olämpligt att på detta skolstadium införa den ekonomiska teorien ens i dess elementära delar. Åt kvinnorörelsen bör ägnas särskilt intresse allt från dess framväxt i Amerika och England. En fyllig redogörelse för Fredrika Bremers insats på detta område bör lämnas liksom för kampen för rösträtten samt dennas seger ävensom för behörighetslagens slutliga genomförande. Problemet bör ses mot bakgrunden av det industriella genombrottet och det därmed följande successiva försvinnandet av självhushållet. Det nära sambandet mellan befolkningsfrågan och kvinnornas arbetsproblem bör även framhållas. Det bör vara varje lärare angeläget ej blott att söka vara så objektiv och opartisk i sin historieundervisning som möjligt utan även att söka bibringa lärjungarna ett levande och starkt intryck av att vi alltjämt befinna oss mitt i en utvecklingsprocess och att det därför gäller för varje ny generation att föra utvecklingen vidare. Den närmaste framtiden kommer att ställa stora krav på ungdomen, om Sverige skall kunna hävda sin plats i det internationella arbetet och bevara sin höga levnadsstandard. Då kvinnornas insats i samhällsarbete och produktion i framtiden synes komma att bli avsevärt mer omfattande än förut, bör det vara ett angeläget mål för flickskolan att så levandegöra samhällets struktur och arbetsformer för sina elever, att dessa ej känna sig hämmade och osäkra inför de uppgifter, som på detta område yänta dem. Även de flickor, som ämna fullgöra sitt yrkesarbete uteslutande inom hemmets ram, böra bibringas den insikten, att också arbetet i hemmet är ett led i det stora samhällsarbetet och att det är lika angeläget för denna kvinnogrupp som för de andra att förstå och följa detta arbete. Utöver vad här ovan särskilt berörts hänvisas till de nuvarande, alltjämt aktuella »metodiska anvisningarna» samt till de anmärkningar till kursplanerna i historia med samhällskunskap, som fogats till dessa i skolutredningens betänkanden rörande realskolan och gymnasiet.

Geografi. 1. Mål. Undervisningen i geografi i flickskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtats i folkskolan, giva lärjungarna en samlad kunskap om och en i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur-, befolkningsoch näringsförhållanden.

182 2. Kursfördelning. a. 7 - å r i g 1 ä r o k u r s. Klass 1 (2 timmar). Kort återblick på Sveriges geografi; jordens form och rörelse; världsdelar och världshav; globen och dess avbildning genom kartan. Sveriges nordiska grannländer och Island. Det övriga Europa påbörjat. Geografiska övningar och exkursioner. Klass 2 (2 timmar). Återstående länder i Europa utom t. ex. Brittiska öarna. Geografiska övningar och exkursioner. Klass 3 (2 timmar). Europa avslutat. Afrika, Nordamerika. Geografiska övningar och exkursioner. Klass 4 (2 timmar). Syd- och Mellanamerika. Australien, Antarktis, Asien. Geografiska övningar och exkursioner. Klass 5 (2 timmar). Oceanerna. Grunddragen av den allmänna fysiska geografien med särskild hänsyn till Sverige (geologi, klimatlära, växt- och djurgeografi). Geografiska övningar och exkursioner. Klass 6 (2 timmar). Kulturgeografi. Ekonomisk geografi med särskild vikt lagd vid råvarutillgångarna och handelsutbytet mellan folken. Sveriges geografi: översikt av vårt lands topografi; Sveriges naturtillgångar, befolkningsförhållanden och näringsliv. Våra nordiska grannländer i översiktlig framställning, behandlade ur samma synpunkter. Geografiska övningar och exkursioner. b. 6 - å r i g Klasserna

lärokurs.

i—5 = klasserna 1—6, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen.

Enligt förslaget läses geografi på flickskolans samtliga linjer i alla klasser utom den högsta med två veckotimmar i varje klass. Således föreslås en minskning med två veckotimmar för hela skoltiden. Denna minskning torde emellertid väsentligen uppvägas därav, att geografi i klass 6 7 —5 e blir obligatoriskt läroämne. Att alla elever således enligt förslaget komma att få en tämligen omfattande undervisning i den ekonomiska geografien liksom i Sveriges geografi måste anses vara av stor betydelse. Kurserna måste givetvis i förhållande till nu gällande tillvalskurser något förkortas och koncentreras. Så kan med fördel kravet på namnkunskap ytterligare inskränkas. I jämförelse med realskolan har emellertid flickskolan ett år längre undervisningstid i geografi till sitt förfogande, vilket medger en bredare behandling av de viktigaste kursmomenten. Kursen i klass l 7 inledes med en kort repetition av Sveriges geografi. Sådana återblickar på föregående års kurser böra även inläggas i följande klasser. I kursförslaget angives icke, i vilken ordning Europas länder efter in-

183 7

lärandet av Norden skola behandlas i klasserna l och 2"—l . Frihet bör i detta fall utan olägenhet kunna lämnas respektive skolor. Ett alternativ är att börja med Sovjetryssland och då eventuellt även medtaga Rysslands asiatiska del samt därefter fortsätta med Polen och Tyskland. Ett annat alternativ är att söka uppnå samband med ämnena kristendomskunskap och historia genom att efter Norden läsa Syd- och Mellaneuropas geografi, vilka områden just i klass 2 7 —l 6 få större aktualitet för dessa ämnen. Härigenom skulle måhända vinnas en allsidigare och enhetligare insikt beträffande dessa områdens natur och kultur, samtidigt som dubbelläsning av vissa kursmoment skulle undvikas. I klass 3 7 —2 6 avslutas Europa och läses Afrika och Nordamerika. Lärjungar, som övergå till denna klass från klass 6 av språkläsande folkskola, få härigenom viss kontinuitet i sin kursläsning bevarad, och gott samband vinnes med undervisningen i historia och kristendomskunskap. I klass 4 7 —3 6 kan kursen lämpligen inledas med studiet av Asien. I övrigt behandlas enligt kursförslaget här huvudsakligen större geografiska områden på södra halvklotet. I klass 5 7 —4 6 genomgås grunddragen av den allmänna fysiska geografien. Kursen har i slutet av denna klass mer än väl nått överensstämmelse med kursen i klasserna 3 4 och 4 5 av realskolan, från vilka ju eleverna liksom från 57—46 kunna vinna inträde i gymnasiet. I geologi lämnas en överblick av bergarterna och deras förekomst (särskilt i Sverige). Vidare behandlas jordytans geologiska förändringar genom de uppbyggande, förstörande och transporterande krafternas arbete, allt med särskild hänsyn tagen till vårt land. På grundval av vad som under de föregående åren redan inlärts i fråga om klimatlära, växt- och djurgeografi, bör nu en sammanfattande kurs häri genomgås. Klass 6 7 —5 6 . I undervisningen i kulturgeografi bör ingå studiet av människoraser och språkstammar, religionernas utbredning på grundval av de föregående årens kurs i kristendomskunskap, folktäthetsförhållanden och deras betingelser i olika delar av världen, bebyggelse- och samhällstyper samt de primära näringarnas uppkomst och utveckling. Inom den ekonomiska geografien böra dels jordens viktigaste produktionsområden karakteriseras, dels ock näringarna var för sig sammanhängande behandlas. Således böra genomgås jordens större jordbruksområden och deras produktion, boskapsskötseln och av densamma betingade industrier, skogsområden och skogsindustri, krafttillgångarna, gruvdrift och storindustriområden samt världshandeln och handelsvägarna. De nationalekonomiska grundbegreppen böra belysas. Vid genomgången av Sveriges geografi i denna klass böra givetvis vårt lands kulturella och ekonomiska förbindelser med främmande länder särskilt beaktas.

184 Upplysningar rörande olika slag av kartor och kartprojektioner böra givas vid lämpliga tillfällen i samtliga klasser. Under exkursionerna böra eleverna med hjälp av medhavda kartblad göras bekanta med svenska kart ver*.

Psykologi. 1. Mål. Undervisningen i psykologi i flickskolan har till uppgift att giva lärjungarna en så långt möjligt på egna iakttagelser grundad kunskap om viktigare företeelser på själslivets område såväl hos vuxna som hos växande individer samt att göra dem bekanta med sådana praktiska tillämpningar av den psykologiska forskningen, som ha större betydelse för den enskilde och samhället. 2.

Kursfördelning.

a. 7 - å r i g

lärokurs.

Klass 6 och 7 (2 timmar i vardera klassen). Det från psykologisk synpunkt viktigaste om nervsystemets och sinnesorganens byggnad och förrättningar. Huvuddragen av det högre själslivets psykologi, den vuxnes och den växandes, med särskilt beaktande av sådana företeelser inom hemliv, arbetsliv och samhällsliv, som med hänsyn till den kvinnliga ungdomens behov och intressen kunna påkalla psykologisk belysning. Kort översikt av moderna riktningar inom den psykologiska forskningen. I lämplig anslutning till de psykologiska studierna böra betydelsefullare filosofiska problem och tankeriktningar uppmärksammas. b. 6 - å r i g

lärokurs.

Klasserna 5 och 6 = klasserna 6 och 7, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen. Undervisningen i psykologi bör så långt möjligt fortgå under formen av samtal och diskussioner. Den bör följa en empirisk och induktiv metod, och inhämtandet av kunskaper bör uppbyggas på experiment och demonstrationer samt analyser av för eleverna bekanta situationer och beteenden. Alltför tidskrävande experiment böra dock undvikas. Kursen i psykologi förutsätter i vissa avseenden samråd med läraren i biologi med hälsolära Det får förutsättas, att de grundläggande sinnesfysiologiska laborationerna utförts i detta ämne. Emellertid bör åtminstone synförnimmelsernas fysiologi på ett fördjupat sätt studeras inom psykologien. Beträffande planläggning av psykologiundervisningen och undervisningsstoffets fördelning på de båda högsta klasserna bör vederbörande ämnes-

185 konf«erens lämnas tämligen stor frihet. Huvudvikten måste emellertid alltid läggas på den allmänna psykologien, där lärjungarna böra bibringas exakta och vederhäftiga kunskaper. Barn- och ungdomspsykologien liksom vissa särskilda riktningar inom modern psykologi kan antingen behandlas såsom sammanhängande kursmoment eller inskjutas på lämpligt sätt i den fortlöpande kursen i allmän psykologi. På samma sätt böra infogas socialpsykologiska frågor samt viktiga frågor inom abnormpsykologien (neuroser och sinnessjukdomar) och den tillämpade psykologien; grundläggande kännedom bör ges om psykologiska anlagsprövningar. I samband med studiet av de intellektuella funktionerna böra de elementära logiska operationerna genomgås och elevernas förmåga till kritisk bedömning av egna och andras tankegångar i någon mån övas. I h u r u stor utsträckning studiet av filosofiska grundproblem skall kunna inryckas i psykologiundervisningen beror i hög grad av den särskilda klassens allmänna mognad och intresseinriktning. I allmänhet torde i lämpligt sammanhang kunna upptagas åtminstone något om problemen empirism— rationalism, materialism—idealism (kropp—själ), determinism—indeterminism samt om det sociologiska problemet.

Matematik. 1. Mål. Undervisningen i matematik i flickskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtats i folkskolan, bibringa lärjungarna kunskap och färdighet i räkning med tillämpning på skilda uppgifter, särskilt av praktisk art, samt göra dem bekanta med geometriens elementära begrepp och metoder. 2. Kursfördelning. a. 7 - å r i g

lärokurs.

Klass 1 (4 timmar). Fortsatt övning i de fyra räknesätten med hela tal jämte tillämpningar. Bråkläran påbörjad, övningar och tillämpningsuppgifter, åsyftande att säkert inlära användningen av myntenheterna samt längd-, yt-, rymd- och viktmåtten. Huvudräkning. Klass 2 (5 timmar, varav % timme laborationer). Bråkläran avslutad. Procenträkning: ämnens procentiska sammansättning, vinst och förlust, rabatt, provision, ränta. Icke dekadiska sorter för tid och styckeräkning. Huvudräkning. Laborationer: mätningar, vägningar, täthetsbestämningar, förberedande kurs i geometri. Klass 3 (3 timmar). Enkla ekvationer jämte tillämpningar. Huvudräkning. Geometri: räta linjer, sträckor, vinklar, trianglar, lätta övningssatser, enkla beräkningsuppgifter.

186 Klass i (3 timmar). Fortsatt behandling av ekvationer, tillämpningsuppgifter. Införande av algebraiskt beteckningssätt. Huvudräkning. Geometri: parallella linjer, parallellogrammer, cirkeln påbörjad, lätta övningssatser och beräkningsuppgifter. Sex tvåtimmars skrivningar. Klass 5 (3 timmar). Fortsatt behandling av ekvationer av första graden med en obekant, tillämpningsuppgifter. Enkla användningar av de fyra räknesätten på bokstavsuttryck. Huvudräkning. Geometri: cirkeln avslutad, lätta övningssatser och beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram, funktionsbegreppet. Sex skrivningar, varav minst två tretimmars skrivningar under vårterminen. Klass G, reallinje (3 timmar). Ekvationssystem av första graden med två obekanta jämte tillämpningar. Någon räkning med kvadratrötter. Fortsatt räkning med bokstavsuttryck. Huvudräkning. Geometri: transversalsatsen, likformighet, »3:e likformighetsfallet», längdskala och ytskala, Pythagoras' sats; planimetriska och stereometriska beräkningsuppgifter. Sex tretimmars skrivningar. Klass 7, reallinje (3 timmar). Enkla funktioner. Räknestickan (multiplikation och division). Uppritning av diagram, bl. a. frekvensdiagram. Uppgifter av praktisk art, bl. a. avseende värdepapper, utländska mynt och ränta på ränta. Huvudräkning. Sex tretimmars skrivningar. Klass 7, språklinje och praktisk linje (2 timmar). Repetition av sifferräkning med hela tal och bråk, sortförvandlingar och procenträkning. Uppgifter av praktisk art, bl. a. avseende lösningar, utländska mynt, värdepapper och ränta på ränta. Huvudräkning. Fyra tvåtimmars skrivningar. b. 6 - å r i g

lärokurs.

Klass 1 (4 timmar, varav V2 timme laborationer). Folkskolans kurs i bråk och i procenträkning fördjupad och utvidgad. Övningar för att säkert inlära användningen av sorter. Huvudräkning. Laborationer: mätningar, vägningar, täthetsbestämningar, förberedande kurs i geometri. Klasserna 2—6 = klasserna 3—7, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen. Vad som i betänkandet om realskolan sid. 287—293 anförts om kursplanen i matematik gäller i tillämpliga delar även flickskolans kursplan. På grund av vissa skiljaktigheter bör dock med avseende på de särskilda klasserna framhållas följande: Klass l7. Ordningsföljden mellan allmänna bråk och decimalbråk bör få avgöras av ämneskonferensen. Klass 27—1G. På grund av att flickskolans elever gå igenom fem klasser före ring I 4 , behöver ekvationsläran ej påbörjas i klass 2. Härigenom vinnes större överensstämmelse med folkskolan. — Laborationerna kunna omfatta,

187 förutom vad som angives i kursplanen, förfärdigande i centimelerrutat papper av kroppar, vilkas kantsumma, ytnät och volym eleverna beräkna. Begreppen längd, yta och rymd inpräglas på ett utmärkt sätt under detta arbete. Klass i 7 —3 6 . Uttrycket »införande av algebraiskt beteckningssätt» innebär, att algebrakursen i klass 5 förberedes genom att formler användas vid geometriska beräkningar, procenträkning, lösande av enkla ekvationer och vid andra liknande uppgifter. Räkning med digniteter av siffertal bör även förekomma. Klass 77—Cc. Undervisningen om värdepapper bör åsyfta att ge eleverna någon kunskap om penningplacering. Räkningen med ränta på ränta bör anslutas till den kännedom, som eleverna vid undervisningen i hemkunskap få om försäkringar. Undervisningen om räknestickan på reallinjen bör åsyfta praktisk färdighet i att handha densamma och förläggas till början av läsåret, så att räknestickan kan användas vid laborationerna i kemi och fysik. Vid undervisningen om frekvensdiagram på samma linje måste det bero på klassens standard, hur mycket som bör tagas med.

Biologi och hälsolära. 1. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära i flickskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtats i folkskolan, bibringa lärjungarna en såvitt möjligt på egna iakttagelser grundad kunskap om växt- och djurrikets viktigaste former med särskild hänsyn till vårt eget lands flora och fauna, om människokroppens byggnad och förrättningar, om övriga levande varelsers byggnad och livsyttringar samt om organismernas samliv och beroende av varandra, ävensom att lämna vägledning för ett sunt levnadssätt. 2. Kursfördelning. a. 7 - å r i g

l ä r o k u r s.

Klass 1 (2 timmar). Det viktigaste om människokroppens byggnad (även könsorganen) och något om dess livsförrättningar (menstruationsupplysning). I samband härmed hälsolära; omfattande renlighetens betydelse, tandvård, mat och matvanor, sömn och gifter (kaffe). — Systematisk repetition av i folkskolan genomgången kurs om däggdjur och fåglar jämte tillägg av en del arter, som ej behandlats i folkskolans fjärde klass. — Några vanliga typväxter, såväl höst- som vårväxter, och deras placering i växtfamiljer. I samband härmed det allmänna om växternas yttre organ och något om deras livsförrättningar (påbörjad kurs). Exkursioner med insamling av växter. Klass 2 (2 timmar). Kräldjurens, groddjurens och fiskarnas byggnad och

188 viktigaste former. Hälsolära: arbetshygien, skolhälsovård, kroppslig träning, fritiden och dess användning. Sexualundervisning. — Växternas yttre organ (avslutad kurs). Undersökning och examination av höst- och vårväxter. Exkursion med växtinsamling. Klass 3 (2 timmar). Ryggradslösa djur från och med insekter till och med kräftdjur, deras byggnad och viktigare former. Något om de skadliga insekternas bekämpande. — Växtkunskap, i största möjliga mån grundad på växtundersökningar (fanerogamer). De viktigaste kulturväxterna (våra sädesslag utförligt behandlade). I samband därmed hälsolära: gifters skadliga verkan (kaffe, te, tobak, alkohol m. m.). Exkursioner för växtinsamling och iakttagande av insektlivet. Klass 4 (2 timmar). Ryggradslösa djur: från och med maskar, till och med urdjur. Kort framställning av djurens utvecklingshistoria. — Växtkunskap, till stor del vunnen genom växtundersökningar (kryptogamer). Särskild uppmärksamhet ägnas åt svamparna, de matnyttiga och de giftiga, något om svampar, som vålla växtsjukdomar, och det viktigaste om bakterierna. En översiktlig framställning av lägre och högre organismers olika fortplantningssätt. — Svenska växtsamhällen och i samband därmed något om deras djurliv. Den svenska växt- och djurvärldens invandringshistoria, översikt av jordens växt- och djurgeografiska områden. Växtexamination och frivillig växtinsamling. Klass 5 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Cellen, vävnadslära. Människokroppens byggnad och förrättningar (påbörjad kurs, omfattande exempelvis huden, skelettet, muskulaturen, matsmältnings- och andningsorganen, utsöndrings- och cirkulationsapparaten, nervsystemet och sinnesorganen). Hälsolära: hudens vård, lämplig klädedräkt, sunda bostäder, födans rätta sammansättning, gymnastikens och idrottens betydelse. — En kortfattad kurs i växtanatomi och växtfysiologi. Mikroskopering. Klass 6 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Människokroppens byggnad och förrättningar (fortsatt och avslutad kurs, omfattande exempelvis insöndringsorganen och deras verksamhet jämte hormonlära, fortplantningsorganen, fosterutvecklingen). Hälsolära: om mikroorganismer och virus som sjukdomsorsaker (i samband härmed bör understrykas vikten av att vid sjukdom i tid anlita sakkunnig hjälp), om hälsooch sjukvårdens organisation i vårt land, något om hemsjukvård, barnavård och första hjälpen vid olycksfall (såväl teoretiskt som praktiskt). Sexualundervisning, även innefattande sexualetik. Ärftlighetslära. Något om den moderna ärftlighetsforskningens praktiska resultat (växt- och djurförädling). Rashygien. Klass 7, reallinje (2 timmar, huvudsakligen ägnade åt laborationer). Laborationsövningar och i samband därmed repetition och fördjupning av kursen i såväl växtanatomi och växtfysiologi som zoologi och hälsolära. Mikroskopering. Demonstration av osmos genom försök. Planktonundersökningar.

189 Snittning. Dissektioner. Blodundersökningar. Något om blodgruppsbestämning. Tillverkning av standardsubstrat, avsedda för bakteriekulturer. Försök med exempelvis järteckenbakterier. Steriliseringsmetoder. Utvidgad teoretisk och praktisk kurs i hemsjukvård och olycksfallsvård. Någon undervisning i museiteknik, exempelvis övning i montering av biologiska preparat (insekter), tillblandning av konserverings vätskor och tillslutning av preparatburkar. b. 6 - å r i g Klasserna

lärokurs.

1—G = klasserna 2—7, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen.

En viktig uppgift vid biologiundervisningen är att väcka elevernas intresse för självstudium och att lära dem använda sin iakttagelseförmåga vid upptäcktsfärder i naturen. Ett led i denna strävan böra exkursionerna vara. Deras betydelse som medel att ge eleverna levande bilder i naturkunskap kan ej nog framhållas. Såvitt möjligt böra en eller två längre exkursioner anordnas i varje klass. Vid exkursionerna insamlade växter kunna gemensamt prepareras och ordnas till ett herbarium för klassen. Svampexkursioner böra vid lämpliga tidpunkter förekomma särskilt i de högre klasserna; deras resultat kan sedermera demonstreras genom en svamputställning. Våra vanligaste träd och buskar böra studeras vid skilda årstider och iakttagelserna repeteras år efter år. Åt olika växtsamhällen och djurlivet i dessa bör omfattande uppmärksamhet ägnas. Under någon exkursion kunna eleverna få till uppgift att kartlägga ett växtsamhälle, t. ex. en löväng eller ett stycke ängsmark, med aktgivande på olika växters utbredning efter belysningsförhållanden, jordmån m. m. I samband därmed böra också föras anteckningar över de djur, som anträffats inom det undersökta området. Vid exkursion till en insjö kunna eleverna dels taga planktonprov att användas vid mikroskopering, dels insamla djur och växter, lämpliga till ett akvarium i skolan. I samband med en sådan exkursion eller i annat lämpligt sammanhang kunna förhållanden och bestämmelser, som gälla fiske, fiskredskap, fiskerätt och kräftpest beröras. Eleverna böra genom exkursionerna vinna fördjupade kunskaper om hembygdens växt- och djurliv. Naturstudiet bör för dessa kurser bli en källa till glädje och vederkvickelse och väcka längtan efter vidgade kunskaper. På egen hand kunna de unga sedan förvärva detaljkunskaper, som ej hinnas under lektionerna. Om ämneskonferensen finner lämpligt, bör i klasserna l 7 och 2 7 —l 6 varje elev kunna stimuleras till att insamla ett herbarium om sammanlagt exempelvis 25 växter. I allmänhet omfattas dylikt arbete med intresse av elever på detta åldersstadium, och det synes icke olämpligt, att alla elever få lära

190 sig att ordna ett herbarium, omfattande huvudsakligen vanliga vilda växter. I övriga klasser böra eleverna uppmuntras till frivillig växtinsamling och växtexamination. Bedrives detta arbete på rätt sätt, kan det bli till både nytta och nöje för dem och leda till verklig växtkännedom. I detta sammanhang är det emellertid viktigt att förehålla eleverna att fara varligt fram vid botaniseringen, framför allt då det gäller de sällsynta växterna. Att hos eleverna i alla klasser väcka förståelse för naturskydd bör göras till en viktig angelägenhet. De högre klassernas laborationer i biologi med hälsolära äro ägnade att göra det möjligt för eleverna att själva på ett åskådligt sätt fastslå de kunskaper, som inhämtas i anatomi och fysiologi. Betydelsen av laborationer som intresseväckande moment är påtaglig, liksom den härigenom ökade möjligheten för lärjungarna att tillgodogöra sig undervisningen. Genom att hälsolära i någon form samordnats med biologiundervisningen i alla klasser, blir det möjligt att även på ett tidigt stadium bibringa eleverna upplysningar och råd angående hygieniska levnadsvanor. Ett par enkla men ofta försummade hälsoregler böra här understrykas, nämligen vikten av att vid s. k. förkylningssjukdomar eleverna en kortare tid hålla sig hemma dels för att fortare tillfriskna, dels för att undvika smittospridning inom skolan, att eleverna få lära sig, vad som bör iakttagas för att vid samvaro med andra människor förhindra överförande av smittoämnen, att de få klart för sig värdet av att utnyttja rasterna på bästa sätt genom att vara ute i friska luften så mycket som möjligt. Åt sexualundervisningen bör någon tid ägnas i två eller tre olika klasser. Redan i klass l 7 kan något om könsorganen tagas upp i samband med översikten av människokroppens byggnad, och vid behov lämnas härvid menstruationsupplysning. Grundläggande sexualundervisning meddelas eljest i klass 27—1° och en mer omfattande sådan undervisning ges i klass 6 7 —5°. I huru stor utsträckning hithörande frågor skola upptagas i mellanliggande klasser, bör få bero på läraren i varje särskilt fall. Elevernas intresse och förståelse kan variera mycket under dessa år, och det är viktigt, att upplysning lämnas just vid de tidpunkter, då spörsmålen aktualiseras för dem. Teckningens betydelse vid biologiundervisningen särskilt i de lägre klasserna bör beaktas. Elevernas egna teckningar kunna skapa bestående minnesbilder, ett hjälpmedel, som är värt att tillvaratagas. Arbetsböcker ä r o för många elever av intresse och låta lusten till självverksamhet osökt komma till uttryck. Klassen kan med fördel samlas kring gemensamma arbetsböcker eller kring andra uppgifter: herbarier, odlingsförsök, akvarier, preparat för skolans materielsamling och dylikt. Beträffande mera detaljerade anvisningar till kursplanen i biologi med hälsolära hänvisas till vad som i skolutredningens betänkande om real-

191 skolan anförts i fråga om denna skolas kurser i ämnet på motsvarande åldersstadier. Den speciella laborationskursen i klass 77—66 på reallinje åsyftar att bereda eleverna möjlighet att ägna sig åt laborationsarbete på ett mera självständigt och grundligt sätt, än vad tiden tillåtit vid laborationerna i biologi med hälsolära i klasserna 57—46 och 67—5°. I samband med detta arbete böra deras kunskaper på väsentliga punkter utbyggas och fördjupas. Kursen i denna klass bör särskilt vara till hjälp för de elever, som för sin vidare utbildning äro beroende av någon laboratorievana.

Fysik. 1. Mål. Undervisningen i fysik i flickskolan har till mål alt, med utgångspunkt i redan förvärvade föreställningar och insikter, bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad kunskap om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna och deras praktiska tillämpning. 2. Kursfördelning. a. 7 - å r i g

lärokurs.

Klass 3 (2 timmar, varav V2 timme laborationer). Allmän fysik. Värmelära. Meteorologi. Klass 4 (2 timmar, varav V2 timme laborationer). Magnetism. Elektricitet. Optik, påbörjad kurs. Klass 5 (2 timmar, varav V4 timme laborationer). Optik, avslutad kurs. Akustik. Mekanikens grundbegrepp. Energiformerna och deras samband. Elementär astronomi. Klass 7, reallinje (2 timmar under senare hälften av läsåret, därav 1 timme laborationer). Valda delar av elektricitetsläran och optiken. Olika slag av strålning. b. 6 - å r i g

lärokurs.

Klasserna 2—i samt G, reallinje = klasserna 3—5 samt 7, reallinje, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen. Vad som skrivits i betänkandet om realskolan beträffande kursplanen i fysik kan tillämpas i flickskolans klass 37—2° och 57—46. Laborationerna i klass 7 7 —6 6 kunna exempelvis omfatta motståndsbestämningar, elektrolysförsök, elektriska strömmens värme verkningar, bestämning av en ljuskällas styrka, försök, som klargöra linsformeln och de

192 optiska instrumenten. Kursens omfattning och art bör i varje särskilt fall bestämmas med hänsynstagande till lärjungegruppens allmänna mognad och förutsättningar.

Kemi. 1. Mål. Undervisningen i kemi i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på egna iakttagelser byggd kunskap om de viktigaste kemiska företeelserna och deras praktiska tillämpning. 2.

Kursfördelning.

a. 7 - å r i g

lärokurs.

Klass 4 (2 timmar, varav V2 timme laborationer). Den oorganiska kemiens viktigaste företeelser, påbörjad kurs. Klass 5 (2^2 timmar, varav 1 timme laborationer). Fortsatt behandling av den oorganiska kemiens viktigaste företeelser. De viktigaste mineralen. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper. Några särskilt betydelsefulla områden av tillämpad kemi. Klass 6, reallinje (2 timmar, varav 1 timme laborationer). De viktigaste grundämnena och deras föreningar, kortfattad kurs. Periodiska systemet. Laborationer: enkla synteser, enkla oorganiska kvalitativa och gravimetriska analyser. Klass 7, reallinje (2 timmar laborationer under förra hälften av läsåret). Begreppen normalitet och pH. Indikatorer. Beredning av normallösningar. Titreranalys. b. 6 - å r i g

lärokurs.

Klasserna 3 och 4 samt 5 och G, reallinje = klasserna 4 och 5 samt 6 och 7 reallinje, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen. Vad som skrivits i betänkandet om realskolan passar i huvudsak även för flickskolans klass 4 7 —3 6 och 57—4G, blott hänsyn tages till att skolornas timplaner äro olika. Laborationerna i klass 4 7 —3 C böra stå i intimt samband med undervisningen i övrigt och ej huvudsakligen omfatta framställning av oorganiska preparat. Kursen i klasserna 67—5C och 7 7 —6 6 har utformats så, att den bland annat utgör en lämplig grund för fortsatta studier vid tekniska utbildningsanstalter, laboratorier och sjuksköterskeskolor. Vid behandlingen av periodiska systemet bör lärjungegruppens allmänna mognad bli bestämmande för kursmomentets omfattning. Laborationerna i

193 7

klass 6 —5 böra lämpligen omfatta såväl oorganiska som organiska synteser. De gravimetriska analyserna böra bestå av enkla fällningsförsök, där utbytet av reaktionen beräknas. Vid laborationerna fästes mindre avseende vid noggrannheten i resultatet än vid insikt om och riktig utformning av laborationsmetoden. I klass 7 7 —6 6 bestämmes halten av normallösningar, som eleverna själva framställa, noggrant genom titrering. Det är mycket värdefullt, om de viktigaste analytiska metoderna medhinnas, nämligen l:o neutralisationsreaktioner, 2:o fällningsreaktioner (t. ex. alkalihalogener med silvernitrat), 3:o oxidations- och reduktionsreaktioner (t. ex. titrering med kaliumpermanganat eller jodometri).

Teckning. 1. Mål. Undervisningen i teckning i flickskolan har till uppgift att, på grundval av folkskolans undervisning i ämnet, bibringa lärjungarna ökade kunskaper och färdigheter i frihandsteckning, målning och i någon mån geometrisk ritning, utveckla deras sinne för färg och form, stimulera deras lust och förmåga att uttrycka sig i bild, uppöva deras omdöme i smakfrågor samt öppna deras blick för det sköna i naturen och konsten. Den undervisning i välskrivning, som skall lämnas i samband med undervisningen i teckning, har till uppgift att, på grundval av tidigare förvärvad färdighet, vidare utveckla elevernas handstil. 2. Kursfördelning. a. 7 - å r i g

lärokurs.

Klass 1 (3 timmar, varav 1 välskrivning). Teckning: bildframställning ur minnet och fantasien, dels med fritt ämnesval, dels som illustrativ teckning i samband med andra ämnen. Enkla orneringsövningar och annan dekorativ teckning och målning. Välskrivning: repetition och övning av bokstavsformer och siffror, handoch armövningar för vinnande av en fri och jämn pennföring; avskrivning av sammanhängande text. Klass 2 (2 timmar). Bildframställning ur minnet och fantasien som i föregående klass. Genomgång av färglärans enklaste grunder jämte tillämpningar; övningar i behandling av vattenfärg. Orneringsövningar som i föregående klass. Textning med redispenna av enkla bokstavstyper. Klass 3 (2 timmar). Fri teckning och målning. Fortsatta övningar i behandling av vattenfärg. Dekorativ teckning och målning. Enkla proportions1 3 — 716218

194 studier i samband med skisseringsövningar efter föremål. Genomgång av några grundregler för perspektivisk teckning jämte tillämpningar. Teknisk ritning: geometriska konstruktioner i ett plan. Klass 4 (1 timme). Skisseringsövningar med penna eller pensel efter motiv från naturen. Skissteckning i det fria efter enkla motiv. Fortsatta övningar i perspektivisk teckning jämte något studium av belysningens inverkan på färger och former. Teknisk ritning: skalor med tillämpningar. Klass 5 (2 timmar). Repetition och fortsatt studium av färgläran jämte tillämpningar efter motiv från naturen eller i dekorativa uppgifter. Perspektivteckning med enkel skuggbehandling, utförd i olika tekniker. Skissteckning i det fria och efter levande modell. Stilhistorisk teckning. Textning. Teknisk ritning: projektioner i två plan; uppmätningsskiss med tillhörande arbetsritning. Klass 6 (1 timme). Form- och färgstudier av skilda slag, exempelvis efter föremål i grupp, efter blommor, frukter, textilier m. m. Stilhistorisk teckning. Skissteckning i det fria samt efter levande modell. Klass 7 (2 timmar). Form- och färgstudier som i föregående klass, övningar i färgval och färgsammansättning med särskild tanke på hemmets behov. Stilhistorisk teckning med huvudvikten lagd på heminredning, möbler och dräkter. Skissteckning och målning i det fria samt efter levande modell. Dekorativ teckning och målning, eventuellt med anknytning till slöjden. b. 6 - å r i g

lärokurs.

Klasserna 1—6 = klasserna 2—7, 7-årig lärokurs. Anm. På tid utanför timplanen anordnas i båda lärokurserna frivillig undervisning i teckning i den utsträckning därtill anslagna medel tillåta och förhållandena i övrigt medgiva. För de lärjungar i samtliga klasser utom l 7 , som visa tecken till försämring av handstilen, ordnas särskild undervisning i välskrivning under en veckotimme utom timplanen. Anmärkningar till kursplanen. Teckning. I klass l 7 böra som regel uppgifter med fordran på korrekt återgivande ej förekomma. Tvärtom bör man genom fritt ämnesval, fantasibetonade uppgifter och undvikande av nedslående kritik söka tillvarataga och utveckla den friska fantasi och skaparlust, som ännu finns kvar hos eleverna i 11 —12-årsåldern. Då emellertid hos många en viss försagdhet redan börjar göra sig märkbar, förordas övningar för vinnande av frihet och djärvhet, t. ex. målning utan föregående teckning, hand- och armövningar med kritor m. m. Elevernas olika anlag och läggning böra, så vitt möjligt är, uppmärksammas och få tillfälle till utveckling. Även i klass 2 7 —l 6 bör man vara försiktig med kraven på korrekt åter-

195 givande. Där, såväl som i tredje klassen, bör stor vikt läggas vid att göra eleverna förtrogna med färglåda och pensel samt att genom skisseringsövningar i olika material (blyerts, vattenfärg m. m.) bibringa dem en fri och mjuk pennföring. Studiet av färgläran bör endast omfatta inlärandet av de enklaste begreppen, såsom grundfärger, enkla färger, blandningsfärger. Textningsövningarna göras lämpligen med redispenna på rutat papper. Proportionsstudierna i klass 3 7 —2 6 kunna med fördel göras efter motiv från naturen såväl som efter konstindustriens alster eller andra föremål och utföras som skisser utan mycket detaljstudium. Undervisningen i teknisk ritning bör först och främst göra eleverna förtrogna med de elementära begrepp och enkla konstruktioner, som ligga till grund för all geometrisk ritning men bör också kunna sättas i samband med praktiska uppgifter t. ex. mönsterritning, konstruerandet av modeller för askar, portföljer, lampskärmar el. dyl. De mycket enkla belysningsstudierna i klass 4 7 —3 6 kunna med fördel utföras som penselteckning, då man därigenom vinner tid och på samma gång skärper formuppfattningen. Skissteckningen i det fria kan ge tillfälle till enkla tillämpningar av de perspektiviska studierna. Räcker tiden till även för fria uppgifter, böra dessa ej försummas, då det gäller elever, som visa håg och fallenhet därför. I teknisk ritning kan uppritning av rumsplan (ev. sportstuguplan) med möbleringsförslag vara en lämplig uppgift. Uppmätningar och förslag kunna göras gemensamt av smärre grupper, varefter var och en utför sin ritning. I samband med textningen i klass 5 7 —4 6 torde det vara lämpligt att ge eleverna någon kännedom om de viktigaste historiska bokstavsstilarna. Vid studiet av färgläran bör man hålla sig till de enkla begreppen färgton, ljushet, mättnad, kontrastfärger. Detta studium kan sättas i samband med heminredningsuppgifter i smakfostrande syfte. Fri teckning och målning bör förekomma i den mån elevernas anlag, håg och läggning ge anledning därtill. I denna klass böra eleverna ha lärt sig att någorlunda behärska frihandsperspektivets enklare uppgifter, så att de vid eventuell övergång till gymnasiet kunna tillgodogöra sig undervisningen där. Av samma orsak böra de ha genomgått de grundläggande övningar i teknisk ritning, som kursplanen avser. Huvudvikten bör därvid läggas på uppfattningen. Man måste naturligtvis också fordra en klar och prydlig ritning, men detta kan mycket väl åstadkommas med blyerts och färgkrita, varför tusch och rött bläck ej böra vara obligatoriska. Eleverna böra också vid ovannämnda tidpunkt ha inhämtat en grundläggande kännedom om färglärans enklaste moment. De för klasserna 6 7 —5 6 och 7 7 —6 6 föreslagna form- och färgstudierna böra läggas så, att eleverna få tillfälle att göra sina individuella anlag gällande. Fri teckning och målning bör förekomma i den mån betingelser därför finnas.

196 För vinnande av det arbetslugn, som fordras vid mera krävande uppgifter, är det önskvärt, att undervisningen särskilt i de högre klasserna koncentreras till dubbeltimmar. Varje lärare bör ha frihet att sovra och att omplacera uppgifterna, förutsatt att slutresultatet enligt målangivningen icke äventyras. Teckning är ett ämne, där lärarens personliga läggning särskilt starkt måste få göra sig gällande, men den frihet, som lämnas honom, måste självfallet vara en frihet under ansvar. Teckningen har stora möjligheter att locka fram elevernas förmåga av samarbete för ett gemensamt mål. Ett sådant samarbete kan ordnas på olika åldersstadier och i olika former, dels som klassarbete, dels som grupparbete. I senare fallet tillkommer ett stimulerande tävlingsmoment. I de högre klasserna måste man i regel, om man vill medhinna grupparbete, utesluta något av de i kursplanen föreslagna momenten eller knappa in på tiden för en del övningar. På lågstadiet däremot möter det ingen svårighet att under något befintligt kursmoment passa in grupparbetet. I den fria bildframställningen i de tre lägsta klasserna kan grupparbetet komma in i form av t. ex. pappersklippning, ritning och målning eller andra arbeten för klassrummets eller sportstugans prydande. Angående grupparbete i teknisk ritning i klass 4 7 —3 6 ha anvisningar givits ovan. Ett liknande tillvägagångssätt, som där skisserats, kan givetvis användas även i klass 5 7 —4 6 för »uppmätningsskiss med tillhörande arbetsritning». Kartor med insatta bilder äro uppgifter, som lämpa sig för olika åldersstadier. Om möjligt böra alla klasser få ägna en eller flera teckningstimmar åt gemensamt arbete för skolfester, t. ex. förfärdigande och dekorering av saker till försäljning, målning av dekorationer för teaterscen o. dyl. Det senare kan naturligtvis ej medhinnas enbart på lektionstid. På alla åldersstadier bör man försöka vinna omväxling i fråga om material och tekniker. Det gör arbetet roligare och stimulerar eleverna till självständiga försök. De böra få arbeta med blyerts, vattenfärg, kritor, kol, klisterfärg, bläck, tusch, klippapper, tyglappar, lera. Textning, som särskilt övas i klasserna 2 7 —l 6 och 57—46, bör i alla klasser användas för rubriker, på teckningar o. dyl. Undervisningen i konsthistoria är förlagd till ämnet »Historia med samhällskunskap», men även teckningsläraren har en uppgift att fylla i denna undervisningsgren. En översikt av konststilarnas utveckling bör ges i samband med stilhistorisk teckning. Konsten att se och förstå konst är otvivelaktigt ett område, där teckningsläraren har de största förutsättningar att ge lärjungarna god ledning. Konststudiet bör, då tillfälle därtill gives, anslutas till besök på museer och konstutställningar. De stilhistoriska studierna böra, så vitt möjligt, förläggas till museer. På de platser, där tillfälle finnes att göra studier efter autentisk allmogekonst, efter ålderdomliga och intressanta arkitekturdetaljer, efter medeltida kalkmålningar eller andra motiv, vilkas

197 studium kan bidraga till kännedom om hembygdens konsthistoria, böra dessa tillfällen icke försummas. Ett ämne, som självfallet behöver teckningens hjälp, är slöjden, och med slöjdundervisningen bör om möjligt samarbete ordnas på alla åldersstadier. Vid undervisningen om hemmets och den enskildes ekonomi förekomma uppgifter berörande hemmets inredning och möblering, vilka kunna samordnas med teckningsundervisningens behandling av samma ting. Med ämnena historia och geografi torde — särskilt på lågstadiet — ett givande samarbete kunna bedrivas genom ritning av scener och typer ur historien samt landskapstyper, folktyper m. m. ur geografien. Stilhistorisk teckning drives på högstadiet i direkt samarbete med historieundervisningen. Samarbetet med andra ämnen får givetvis icke taga sådan form, att det minskar möjligheterna att effektivt och målmedvetet fullfölja teckningsundervisningens egentliga uppgift. Det bör ge uppslag och idéer till arbeten, där lärjungarnas färdigheter tagas i anspråk och deras intresse stimuleras. Där klassernas storlek ej lägger hinder i vägen, bör man söka få tid för linoleumtryck, läderornering eller annan konstslöjd. Särskilt böra eleverna på den praktiska linjen få tillfälle till sådan verksamhet. Välskrivning: Den egentliga välskrivningsundervisningen är förlagd till klass l 7 . Den handledning, som därefter ges, bör vara mer inriktad på observation av elevernas skrivvanor och rättelse av deras individuella fel än på likformig gemensam övning. Med hänsyn till att eleverna på flickskolans låg- och mellanstadium befinna sig i den ålder, då den personliga handstilen börjar framträda, bör utrymme lämnas för utvecklingen av individuella drag i handstilen, så långt dessa kunna förenas med den fordran på en vårdad, lättläst och flytande stil, som ovillkorligen skall upprätthållas. Det är för främjandet av elevernas handstil av synnerlig vikt, att inom alla läroämnen, i vilka skriftliga arbeten förekomma, dessa utföras med ordning och omsorg. Samtliga elever böra i dessa hänseenden noggrant observeras, och de, som visa tecken på försämring av handstilen, böra hänvisas till den särskilt anordnade välskrivningsundervisningen utom timplanen.

Musik. 1. Mål. Undervisningen i musik i flickskolan har till uppgift att väcka och vidmakthålla lärjungarnas kärlek till musik, bibringa dem elementär musikteoretisk och musikhistorisk allmänbildning samt odla deras intresse för god musik. Den åsyftar därjämte att hos lärjungar med därför erforderliga förutsättningar utbilda gehör och sångteknik och med dem inöva värdefulla sånger samt giva dem, som så önska, någon färdighet i instrumentalmusik.

198 2.

Kursfördelning.

a. 7 - å r i g

lärokurs.

Klass 1 (2 timmar). Repetition och utökning av folkskolans kurs. Tonbildningsövningar och taltekniska anvisningar. Sambandet mellan språklig och musikalisk rytm. Dur- och mollskalor intill tre förtecken. Tonträffningsövningar i dessa tonarter. Rytmiska övningar i förening med taktslagning efter givna exempel eller i anslutning till i sångerna förekommande rytmer. Gehörsövningar. Dur- och molltreklang. Diktat och melodiläsning. Musikdemonstrationer på grammofon. Visor, däribland folkvisor, kanon och några av de föreskrivna stamsångerna samt koraler. Klass 2 (2 timmar). Fortsatta anvisningar i fråga om tonbildning och talteknik. Repetition av förra årets musikteoretiska kurs. Intervallära. Duroch mollskalor intill sex förtecken. Tonträffningsövningar. Fortsatta övningar i rytm och taktering. Gehörsövningar. Musikdemonstrationer på grammofon. Melodiläsning och diktat såsom i föregående klass. Någon analys av enklare visor med hänsyn till melodibildning, takt och rytm. Unisona sånger, kanon och några av de föreskrivna stamsångerna samt koraler. — Körsång. Klass 3 (2 timmar). Fortsatta anvisningar i fråga om tonbildning och talteknik. Svårare tonträffningsövningar i alla tonarter. Fortsatta övningar i rytm och taktering. Fortsatta gehörsövningar. Elementär ackordlära. Musikdemonstrationer på grammofon. Den enkla melodiens formella byggnad. Analys av melodier. Melodiläsning. Enkla musikdiktat. Unisona och tvåstämmiga sånger, kanon, stamsånger och koraler. — Körsång. Klass 4 (1 timme). Fortsatta tonbildningsövningar. Fortsatt elementär ackordlära. Tonträffningsövningar såsom i föregående klass. Musikdiktat. Sammanfattande framställning av röstorganens fysiologi. Unisona och flerstämmiga sånger, kanon, koraler och valda delar ur den svenska mässan. Klass 5 (IV2 timme). Mera omfattande tonbildningsövningar. Fortsatta tillämpningsövningar med hänsyn till tonträffning, rytm och gehörsutbildning. Musikdiktat. De vanligaste musikinstrumenten (funktion och klangfärg), symfoniorkesterns sammansättning. De vanligaste körformerna. Biografier över tonsättare med musikillustrationer. Unisona och flerstämmiga sånger, kanon, koraler och valda delar ur den svenska mässan. — Körsång. Klass 6 och 7 (1 timme). Mera omfattande tonbildnings- och tillämpningsövningar. Musikdiktat. Fortsatta tonträffningsövningar även med alteration och modulation. Musikalisk formlära (några av de vanligaste vokala och instrumentala formerna såsom kantat, oratorium, opera, svit, sonat, symfoni) i förening med illustrationer på grammofon. Biografier över tonsättare. De viktigaste epokerna i musikhistorien. Unisona och flerstämmiga sånger, koraler och valda delar ur den svenska mässan. — Körsång.

199 b. 6 - å r i g Klasserna

lärokurs.

1—6 = klasserna 2—7, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen.

Sången enar och frigör och skapar en glad och god gemenskap. Den är av fostrande betydelse för lärjungarna och berikar skollivet. Musikundervisningen i flickskolan åsyftar att ge alla lärjungar en allmän musikalisk bildning, kännedom om ett visst antal vackra sånger och visor, såväl andliga som profana, samt att lära dem lyssna till, förstå och älska musik. Musikundervisningen bör omfatta samtliga lärjungar i de tre lägsta klasserna, även dem, som icke förefalla röstbegåvade, för att åt dem ge allmän musikalisk bildning och om möjligt väcka slumrande gehör och röstbegåvning. Ett av musikundervisningens främsta mål skall vara att v ä c k a o c h v i d m a k t h å l l a l ä r j u n g a r n a s l u s t a t t s j u n g a o c h a t t ins p i r e r a d e m t i l l v a c k e r o c h v å r d a d s å n g . Den unisona sånger bör förekomma i alla klasser. Den flerstämmiga sången förberedes i de lägre klasserna med två- och trestämmiga kanon. Valda delar ur svenska mässan samt koraler böra inövas. I n ö v a n d e t av en sång får aldrig ske mekaniskt, så att glädjen att sjunga försvinner. Såväl sång efter noter som gehörsmässigt inövande bör praktiseras i lagom omväxling. Åt t o n b i l d n i n g böra ägnas några minuter i början av lektion. Läraren sjunger före och ger anvisningar. Tonbildningen är ett viktigt led i sångundervisningen, då en frigjord ton skapar större lust att sjunga. Läraren bör sträva efter att hos lärjungarna framskapa en väl egaliserad stämma utan skarvar och brott. Sådana övningar företagas, som lösa spänningar och hjälpa eleverna att utnyttja huvudresonansen och att placera tonen långt framme i munnen. En riktig andningsteknik är grunden för all tonbildning. Viktigt är, att lärjungarna lära sig praktisera djup mellangärdsandning. För att vänja lärjungarna vid sång direkt efter noter böra t o n t r ä f f n i n g s ö v n i n g a r regelbundet förekomma. Lämpligast är, att läraren tecknar upp melodier på tavlan, efter vilka lärjungarna öva avistasång. I första klassen, där notkännedomen ännu ej är så säker, k a n i början övas tonträffning efter helnoter utan taktartsbestämning. G e h ö r s ö v n i n g a r för att utveckla och stärka gehöret böra förekomma i olika former. Läraren spelar olika moment, och lärjungarna lära sig därvid att skilja på dur och moll, höra taktarter, tonsteg, intervaller och ackord m. m. På ett högre stadium må även diktat ingå i gehörsövningarna, då läraren spelar eller sjunger korta fraser och lärjungarna återge melodien i notskrift.

200 Nära samman med odlandet av gehöret hör utvecklandet av t a k t s i n n e och r y t m k ä n s l a . Olika tillvägagångssätt kunna praktiseras. Läraren låter t. ex. lärjungarna med handklappningar eller med sång markera notvärden, taktdelar och taktarter i sånger eller upptecknade exempel. För övrigt må intet tillvägagångssätt, som leder till målet, föraktas inom de olika undervisningsmomenten. Åt lärarens fantasi och idérikedom må här lämnas fritt spelrum. Kännedomen om de vanligaste, nu använda m u s i k i n s t r u m e n t e n , om deras funktion och klangfärg och om symfoniorkesterns sammansättning är ett viktigt moment i den musikaliska allmänbildningen. Dessa kursmoment, som icke äro särskilt nämnda i nu gällande kursplan men möjligen kunna anses innefattade i uttrycket »musikhistoriska notiser», ha uttryckligen innefattats i föreliggande kursplan. Korta biografier över tonsättare och deras verk böra givas, åtföljda av musikillustrationer. De viktigaste epokerna i musikens historia genomgås i den utsträckning tiden tillåter. Här bör anslutning sökas till den kulturhistoriska framställning, som ingår i kursen i modersmålet och historia med samhällskunskap. Studiet av m u s i k a l i s k f o r m l ä r a ger lärjungarna större möjligheter att förstå och älska musik. Vetskapen om att en melodi icke är löst hopfogad av ett visst antal toner utan uppbyggd till något helt av små motiv, fraser och satser, fängslar lärjungarna. Redan i de lägre klasserna bör melodistudiet komma in. Det fortsattes i de högre klasserna, där även andra formelement behandlas, såsom tema och satser, olika former, såsom rondoform, variationsform m. fl. De vanligast förekommande musikformerna kunna även studeras med hjälp av konsert- och radioprogram. Framställningen illustreras medelst grammofon eller på instrument. M u s i k d e m o n s t r a t i o n e r ha införts i kursplanen. Lärjungarna böra få tillfälle att lyssna till musik, och demonstrationerna böra ingå som ett led i undervisningen. Så ofta tiden tillåter, bör därför läraren låta eleverna lyssna till musik, i de lägre klasserna göra dem uppmärksamma på olika instruments karaktär och på ett högre stadium ägna intresse åt musikens form och tidsstil. Detta må gärna ske i samband med studiet av musikalisk formlära. Det måste förutsättas, att en grammofon finnes i varje skola ävensom ett med omsorg utvalt skivförråd. R ö s t o m f å n g e t och s t ä m h ä l s a n böra kontrolleras av läraren i början av varje termin. Även under terminen bör läraren vara uppmärksam på eventuella förändringar i lärjungarnas röster, orsakade av målbrott eller sjukliga processer. I sistnämnda fall remitteras lärjungen till skolläkaren. Enligt den nya timplanen blir tiden för den obligatoriska musikundervisningen i de båda högsta klasserna knappare än enligt nu gällande timplan, då den halva veckotimme, som för närvarande skall ägnas åt körsång, bortfallit. Detta bör icke få leda till någon inskränkning av skolans musik-

201 liv i det hela. Här böra i stället de utökade möjligheter till frivillig musikutövning, som förutsättas i undervisningsplanen, utnyttjas. Instrumentalmusik i samma omfattning och av samma art, som för närvarande förekommer i gosskolorna, torde, även om flickornas egna önskemål och intressen i största möjliga utsträckning tillmötesgås, icke kunna anordnas i flickskolorna. Blåsinstrument lämpa sig icke så väl för kvinnliga elever; de instrument, som dessa främst önska lära sig spela, torde vara piano, orgel, violin och möjligen violoncell. Givetvis bör ensemblespel så långt möjligt övas med dylika instrument. Så mycket större intresse torde eleverna i flickskolan ägna åt utbildningen av sina egna röster. Skall den frivilliga undervisningen här helt kunna lämpas efter elevernas önskemål, bör den därför också omfatta såväl individuell röstutbildning som körsång. I den frivilliga undervisningen bör en elitkör kunna skapas och solister utbildas, vilka i samarbete med de lärjungar, som bedriva instrumentalmusik, böra kunna göra en synnerligen värdefull insats i skolans musikliv. Viss rätt att ge läxor i samtliga klasser bör tillkomma läraren i musik. De åt ämnet musik tillmätta timmarna böra lämpligen användas på följande sätt. I klass l 7 ägnas båda veckotimmarna åt såväl sång som teori, i klasserna 7 2 och 3 7 (l c och 26) ägnas en veckotimme åt sång och teori och en åt körsång. I klass 4 7 (36) ägnas den enda veckotimmen åt sång och teori (körsång förekommer icke). I klass 5 7 (46) ägnas en veckotimme åt sång och teori. Körsång övas i denna klass en timme varannan vecka. Klasserna 6 7 och 7 7 (5 6 och 66) ha endast en veckotimme musik. Denna ägnas såvitt möjligt varannan vecka åt sång och teori, varannan vecka åt körsång. Körsångsavdelningarnas sammansättning måste i viss mån bero av klassavdelningarnas storlek. Ett maximiantal bör dock fastställas, så att en köravdelning icke omfattar mer än 75 röster.

Gymnastik med lek och idrott. 1. Mål. Undervisningen i gymnastik med lek och idrott i flickskolan har till uppgift att söka åstadkomma allsidig utveckling av lärjungarnas kroppsliga an a l g> god hållning och god samverkan mellan kroppens olika rörelsefunktioner, skänka dem känsla av välbefinnande och livsglädje samt frammana goda karaktärsegenskaper, laganda och självdisciplin.

202 2. Kursfördelning. a. 7 - å r i g l ä r o k u r s . Klass 1 och 2 (4 timmar i vardera klassen). Gymnastik: gymnastikövningar. Lek: smålekar, stora lekar eller bollspel, terränglekar, sånglekar och folkdanser. Idrott: fri idrott, simning, orientering, skidlöpning och skridskoåkning. Trafikundervisning. Klass 3 (4 timmar). Gymnastik: gymnastikövningar. Lek: smålekar, stora lekar eller bollspel, sånglekar och folkdanser. Idrott: fri idrott, simning och livräddning, orientering, skidlöpning och skridskoåkning. Klass 4 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott som i föregående klass. Klass 5 (4 timmar). Gymnastik, lek och idrott som i föregående klass. Teoretisk undervisning. Klass 6 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott samt teoretisk undervisning som i klass 5. Klass 7 (4 timmar). Gymnastik, lek och idrott samt teoretisk undervisning som i klass 6. b. 6 - å r i g Klasserna

lärokurs.

1—G = klasserna 2—7, 7-årig lärokurs.

Anm. 1. Kursplanen är avsedd för all obligatorisk undervisning i lek och idrott inom- och utomhus, under ordinarie gymnastiklektioner och under friluftsdagar. Anm. 2. På tid utanför timplanen anordnas frivillig undervisning i gymnastik med lek och idrott i den utsträckning, därtill anslagna medel tillåta och förhållandena i övrigt medgiva. Anm. 3. Anvisningar rörande den personliga hygienen samt upplysningar om den fysiska fostrans mål och medel lämnas vid lämpliga tillfällen. I de tre högsta klasserna bör även förekomma teoretisk undervisning i viss utsträckning, Denna kan givas antingen i samband med det praktiska arbetet eller i vanlig lektionsform. De ämnen, som föreslås i kursplanen, skola behandlas tämligen ingående, och lärjungarna böra erhålla anvisningar på lämplig litteratur. Anm. 4. Vid undervisningen i gymnastik med lek och idrott skall i enlighet med föreskrift i kungörelse den 27 november 1936 (nr 583) som ett moment ingå trafikundervisning. Till ledning vid undervisningen är den av skolöverstyrelsen med cirkulär av den 2 november 1937 överlämnade Handbok för lärare i trafikundervisning avsedd. Anm. 5. Lämpliga lärjungar kunna beredas tillfälle att tjänstgöra som biträdande ledare vid yngre kamraters friluftsövningar. I ovanstående kursfördelning ha i likhet med den nu gällande endast huvuddragen av ämnets olika grenar kunnat angivas. Då en mera detaljerad och exemplifierad plan ansetts önskvärd till ledning vid undervisningen, införes här nedan en sådan, upptagande huvudsakligen typrörelser, lämpade för de olika klasserna. Efter denna detaljplan följer en allmän kommentar. I fråga om allmänna synpunkter på undervisningen hänvisas till tillämpliga delar av de nu gällande anvisningarna för undervisningen i gymnastik med lek och idrott.

203 Klass 1T. Bålrörelser. A. Ryggrörelser och rygghållningar. 1. Motknäst. Ryggböjn. bakåt med handstöd, handfattn. eller låg armställn., ribbstol. 2. Framligg. Ryggböjn. bakåt med armför. nedåt, handflatan i golvet. 3. Ridsitt. Ryggavspänn. och ryggsträckn., utan eller med intag, av armställn. samtidigt med ryggsträckn. Lekform: »Gubben i asken», m. fl. 4. Knäfyrfota. Växel armlyftn. uppåt. B. Bukrörelser och bukhållningar. 1. Ridsitt. Ryggfälln. bakåt. Lekform: »Kapprodd.» gg

' lVäxel knäuppböjn. och -sträckn., »cykla». Fotstödkrokligg. J ™ 3. Grenstupframlut. Handgång framåt med hjälp av kamrat, fattn. ovan knäna, »köra skottkärra». C. Sidrörelser och

sidhållningar.

1.

Knäsittfyrfota Grenknäfyrfota • Sidvridn. med enkel armrörelse. Korssitt. 2. Grenst. Ryggböjn. nedåt i förening med vridn. och enkel eller dubbel armsvängn. eller -sträckn. nedåt till motsatt sidas fot. Lekformer: »Smidighetsprovet», »klappa hälen», »såga ved», »hugga ved» m. fl. "

" > Sidböjn. från sida till sida. J Grenst.J 4. Korssidhäng., ribbstol. Jämviktsrörelser. 1. Balansgång framåt, vänd bom i knähöjd, vänd bänk. 2. Balansgång framåt med djup knäböjn. till fattn. om redskapet, vänd bom i knähöjd, vänd bänk. 3. Balansgång framåt med stor boll under armen, vänd bom i knähöjd, vänd bänk. 4. Balansgång bakåt, vänd bom i knähöjd, vänd bänk. 5. Balansgång åt sidan med ringfattn., vända bänkar. Uppgång: a) Fri uppgång, bom, bänk. b) Uppgång från sidmotst., vid balanstvärst. från motst., bom. c) Löpn. uppför lut. bänk, bom. Nedgång: a) Fri nedgång, bom, bänk.

204 b) Djuphopp åt sidan och bakåt med handstöd på redskapet vid nedhoppet, bom, bänk. c) Djuphopp framåt, bänk. d) Löpn. nedför lut. bänk. Hävrörelser. 1. 2. 3. 4. 5.

Fallhäng., bom i axelhöjd. Stuphäng. ribbstol. Stegsitt. Vågslingr. med huvudet före, lodstege. Motfrånhäng., Mothäng., bom. Änterhäng., lodlina. Hopp.

A. Djuphopp och fria hopp. 1. Högtst. Jämfota djuphopp framåt, bakåt, till sidan, bänk, låg bom. Högt (gång) nigfyrfota. Djuphopp åt sidan med stöd av en hand, bom, plint, knä-höfthöjd. 2. Motfrånhäng.) _ . . . Molhäng. } DWh°PP' bom3. Anspring. Fritt hopp framåt i höjd över märke, fri form, bänk, sadel, lina. B. Bundna hopp. 1. Anspring. Sidhopp med åtvändn. böjda ben, lut. bänk, anlopp snett emot redskapet. 2. Anspring. Mellanhopp till nigfyrfota eller högtst., djuphopp åt sidan, plint på längden. 3. Anspring. Mellanhopp, böjda ben, bom med sadel. 4. Anspring. Hänghopp med lodhäng. fattn., vändn. 180°, kroppen lodrätt, delad sats, samlat nedhopp, en lodlina. 5. Motnigfyrfota) _ .. , . \ Kullerbytta framåt, matta.

Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Fästningsboll. Rundboll. Ballongboll. Terränglekar. Sånglekar och folkdanser.

205 Idrott. Fri idrott. Löpning 60 m. Stafettlöpning (kurirstafett). Längdhopp med och utan anlopp. Höjdhopp. Kast med stor och liten boll. Simning. Orientering. Förberedande övningar. Kartläsning: karttecken, mätning av avstånd. De viktigaste väderstrecken. Orientering av kartan efter terrängen eller efter solen. Tillämpningsövningar. Jämförande studium av kartan och terrängen. Punktorientering. Orienteringsbanor, som följa vägar och stigar. Orientering inom synkretsen genom syftning. Orientering inom samhälle. Skidlöpning. Skridskoåkning. Klass 2 7 och l 6 . A. Ryggrörelser

och

Bålrörelser. rygghållningar.

1. Motst. Ryggböjn. bakåt med handstöd, handfattn. eller låg armställn., ribbstol. 2. Framligg. Ryggböjn. bakåt med låg armställn. eller -rörelse. 3. Fotstödkrokligg. Frånspänn. 4. Korssitt. H Ryggavspänn. och ryggsträckn. utan eller med intag, av armKroksitt.J ( ställn. samtidigt med ryggsträckn. 5. Ridsitt. Armsim., bänk. B. Bukrörelser och bukhållningar. 1. Tvärsitt. eller 1 „ Tvärtrubbhelsittj R y ^ f ä l l n - b a k å t > b ä n k e v - 0) 2. Fällhelsitt. med handstöd. Bensim. 3. Högframlut. bänk, bom. C. Sidrörelser och

sidhållningar.

1. Ridsitt. H Skruvvridn. med låg armställn. eller kastvridn. med låg armKorssitt.jj rörelse, ev. med fingerstuds mot bänk eller golv. 2. Grenst. Sidvridn. med växelsidig armrörelse framåt. Lekform: »Boxning», »simma crawl».

206 3. Grenst. Sidböjn. 4. Spännsidmotslutst. Frånspänn. (»spänna båge»), 5. Hjuln., fri form.

ribbstol.

Jämviktsrörelser. 1. Balansgång framåt uppför lut. vänd bänk. 2. Balansgång framåt över hinder, bomsadel, kägla, stor boll, vänd bom i knähöjd, vänd bänk. 3. Balansgång framåt med knäuppböjn., vänd bom i knä-höfthöjd. vänd bänk (parvis). 4. Balansgång framåt med boll på huvudet, bollen stödes med en hand, vänd bom i knä-höfthöjd, vänd bänk. 5. Balansgång åt sidan, vänd bom under knähöjd. Uppgång: a), b) eller c) = klass l 7 . d) Uppgång från balanssidsitt. med fattn. om redskapet, bom. Nedgång: a), b), c) eller d) = l 7 . e) Nedgång till balanssidsitt., bom. f) Balansnigfyrfota djuphopp åt sidan med fattn. i bommen med en hand eller djuphopp med vändn. mot redskapet och fattn. med båda händerna. Hävrörelser. 1. Fallhäng. Hävn., bom. 2. Motbakåttåstödj. Överkastn. med frånfattn., järnväg., kullerbytta framåt, bom. 3. Stupvalvst., med hjälp av kamrat, ribbstol. 4. Mothäng. Armgång åt sidan med kroppspendl. åt sidan, bom. 5. Lodhäng. Äntr. uppåt och nedåt, lodlina. Hopp. A. Djuphopp och fria hopp. 1. Högtst. Djuphopp framåt, åt sidan med delat avtryck, bänk, bom. 2. Järnväg. Djuphopp bakåt med bibehållen fattn. i bommen. 3. St. U Fritt hopp framåt i höjd över märke, 1—3 ansteg, sadel, Bakåttåstödj.j | bänk, lina. B. Bundna hopp. 1. Anspring. Sidhopp med åtvändn., böjda ben, anlopp vinkelrätt met redskapet, plint, två på varandra ställda bänkar med stöd för övre hinken. 2. Motst. Uppsittn. till järnväg., djuphopp med bibehållen fattn. i Bakåttåstödj. bommen. Anspring.

207 3. Anspring. Upphopp till nigfyrfota, djuphopp åt sidan eller grenhopp framåt (»katthopp»), plint på längden. 4. Sidmotst. Hänghopp mellan dubbelbom med motfrånhäng. fattn. 5. Anspring. Kullerbytta framåt, låg plint. Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Korgboll, delat fält. Rundboll. Ballongboll. Terränglekar. Sånglekar och folkdanser. Idrott. Fri idrott. Löpning 60 m. Kurirstafett. Längdhopp med och utan anlopp. Höjdhopp. Kast med stor och liten boll. Simning. Orientering. Förberedande övningar. Kartläsning: utvidgad kännedom om karttecken, mätning av avstånd. Kännedom om kompassens viktigaste delar. Orientering av kartan med hjälp av kompassen. Inställning av kompassen i olika väderstreck och efter olika gradtal. Tillämpningsövningar. Precisionsmarsch utan och med kompass. Orientering med hjälp av karta och kompass, inställd på angivet väderstreck eller gradtal. Rapportorientering. Orientering inom synkretsen; kartan orienteras därvid med kompass. Skidlöpning. Skridskoåkning. Klass 3 7 och 2 6 . Bålrörelser. A. Ryggrörelser

och

rygghållningar.

1. Sträck-ryggstöd-motst. Ryggböjn. bakåt (:), ribbstol (:), i bakåttåstödj. 2. Framligg. Ryggböjn. bakåt med armarna i mellanläge.

208 3. Sträck-ryggstöd-trubbkroksitt. Bakåtdragn. parvis. 4. Högframfällridsitt. Armrörelser i mellanläge. 5. Lunkentus-gång eller -löpn. med långa utfalliknande steg och växel armsvängn. framåt-uppåt. B. Bukrörelser och bukhållningar. 1. Fotfästtrubbkroksitt. Ryggfälln. bakåt, ribbstol eller (:). 2. Stegsitt. Ryggfälln. bakåt till knähäng., stöd på fötterna, lejdare, stege. 3. Framlut. C. Sidrörelser och sidhållningar. 1. Grenst. Sidvridn., armställn. eller armrörelse med armarna i mellanläge. 2. Trubbkroksitt. Sidvridn., ev. med tänjn. i slutställn., enkel armrörelse med armarna i mellanläge, handstöd på motsatt sidas knä. 3. Grenst. Sidböjn., armställn. eller armrörelse med armarna i mellanläge. 4. Fotstödsidspjärnst. Sidböjn. mot uppstödda benets sida, ev. enkel armrörelse, ribbstol, bänk. 5. Sidlut. Jämviktsrörelser. 1. Balansgång framåt, ovänd bom i knähöjd. 2. Balansgång framåt med springsteg, vänd bom under knähöjd, vänd bänk, parvis. 3. Balansgång framåt med balansgångnigsitt. mellanställn., vänd bom i knähöfthöjd, vänd bänk. 4. Balansnigfyrfota. Förflyttn. framåt uppför vänd lut. bänk, vänd bom i knähöjd. 5. Anspring. Löpn. uppför och nedför lut., ovänd bänk. Uppgång: a), b), c) eller d) = klass 2 7 —l 6 . e) Sidmotst., Smalgrenst. (grensle över redskapet) med fattn. om bommen med båda händerna — hopp upp till balansnigfyrfota. Nedgång: a), b), c), d), e) eller f) = klass 2 7 —l 6 . Hävrörelser. 1. Mothävhäng. Sänkn., ribbstol. 2. Stegsitt. Lodslingr. uppåt och nedåt med huvudet före uppåt och benen före nedåt, stege. 3. Mothäng. Armgång åt sidan utan kroppspendl. eller svängn., bom. 4. Motst. Växel klivgång uppför lejdarens sidor, lejdare. 5. Undervåghalvknähäng., bom. Undervåghalvknähäng. Benskifte, bom.

209 Hopp. A. Djuphopp och fria hopp. 1. Trappst. Djuphopp framåt, bänk, plint, bom, eller Anspring. Ljushopp, plint, matta. 2. Underhäng. Kroppssvängn. framåt-bakåt med djuphopp framåt (ev. på 5:e tidmåttet), bom. Inledes med nedhopp till nigfyrfota. 3. St. Fritt hopp på stället med arm- och bensvängn. utåt med hjälp av kamrat. B. Bundna hopp. 1. x\nspring. Sidhopp med åtvändn., böjda ben, anlopp vinkelrätt mot redskapet, bom. 2. Anspring. Grenhopp, bock. 3. Anspring. Mellanhopp med bensträckn. framåt, bom med sadel. 4. Anspring. Hänghopp med mellanlodhäng. fattn., två lodlinor. 5. Anspring. Kullerbytta framåt, matta, plint. Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Korgboll, fritt fält. Långboll. Ballongboll. Sånglekar och folkdanser. Idrott. Fri idrott. Löpning 60 m. Kurirstafett. Längdhopp med och utan anlopp. Höjdhopp. Kast med stor och liten boll. Inledningar till kast med slungboll. Simning och livräddning. Orientering. Förberedande övningar. Uttagning av marschriktningen med hjälp av kompass. Tillämpningsövningar. Miniatyrorientering. Orientering med hjälp av karta och kompass. Banor med orienteringsbetonade uppgifter vid kontrollerna. Punktorientering med tidtagning. Skidlöpning. Skridskoåkning. 14— 716213

210 Klass 4 7 och 3 6 . Bålrörelser. A. Ryggrörelser och rygghållningar. 1. Knäst. Ryggböjn. bakåt med armarna i mellanläge. 2. Framligg. Ryggböjn. bakåt med stöd för fötterna, fri armställn. 3. Båghäng., bom, ribbstol. 4. Knäfyrfota Växel arm- och benlyftn. till något över vågplanet. 5. Utfalltåstödst. B. Bukrörelser och bukhållningar. 1. Tvärtrubbhelsitt. Ryggfälln. och -böjn. bakåt till nackstöd mot golvet, bänk (:). 2. Ligg. Knäuppböjn., knästräckn. och -sänkn. 3. Stupframlut., ribbstol, bom. C. Sidrörelser och sidhållningar. 1. Ridsitt.\jSidvridn. med tänj., armställn. eller armrörelse; ined armarna Grenst. J|i mellanläge. 2. Grenst. Ryggböjn. nedåt och sidvridn. i bågfonnig bana, fri armrörelse (»slå gräs»). 3. Grenst. Sidböjn. med lyftn. av motsatt sidas häl, armställn. eller armrörelse med armarna i mellanläge. 4. Snettutfallst. eller Sidutfallst. 5. Spännhögsidlut., ribbstol. Jämviktsrörelser. 1. Balansgång framåt nedför lut. vänd bänk. 2. Balansgång framåt med upptagn. och nedläggn. av stor boll, band el. dyl., vänd bänk. 3. Balansgång framåt med »trä på nålen», »trä fot över sammanknäppta händer», med uppehåll i krokst., ev. band mellan händerna, vänd bom i höfthöjd. 4. Balansgång framåt med fotombyte, vänd bom i knä-höfthöjd, vänd bänk, ev. musik (hambo). 5. Balansgång åt sidan med vändn. 180° genom korssteg på bommens mitt, vänd bom i knähöjd. Uppgång: a), b), c), d) eller e) = klass 3 7 —2 6 . f) Järnväg. Vändn. till balanssidsitt. och uppgång till balansst. Nedgång: a), b), c), d), e) eller f) = klass 3 7 —2 6 . g) Nedgång till balanssidsitt., djuphopp åt sidan med stöd av en hand eller med vändn. mot bommen och stöd av båda händerna.

211 h) Nedgång till balanssidsitt. vändn. till balanstvärsitt. och djuphopp framåt. Hävrörelser. 1. Järnväg. Vändn. till balanssidsitt. och fall till sida under bommen med motfrånfattn., bom. 2. Stupvalvst., ribbstol, ev. med hjälp av kamrat. 3. Stegsitt. Korsslingr. med huvudet före snett uppåt och med benen före snett nedåt, lodstege. 4. Underhäng. Armgång bakåt med kroppspendl. framåt-bakål, bom. 5. Undervåghalvknähäng. Slagäntr. med huvudet före, båglina. Hopp. A. Djuphopp

och fria

hopp.

1. Spännhäng. Djuphopp framåt från låg höjd, ribbstol. 2. Anspring. Fritt hopp framåt i höjd över märke, lina. 3. Högtsidsitt. Djuphopp framåt med stöd av en hand, bom. B. Bundna

hopp.

1. Sidmotst. Sidhopp med frånvändn. med halvhäng-halvjämväg. fattn., delad sats, delat ncdhopp (pendelhopp), dubbelbom. 2. Anspring. Grenhopp, bock, satsbräda. 3. Anspring. Mellanhopp till högtst., djuphopp åt sidan med stöd av en hand, plint. 4. Anspring. Hänghopp med mothäng. fattn., bom och språnglina, dubbelbom. 5. Helsitt. Kullerbytta bakåt, matta. Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Korgboll, fritt fält. Långboll. Ballongboll. Sånglekar och folkdanser. Idrott. Fri idrott. Löpning 60 m. Stafettlöpning. Längdhopp med och utan anlopp. Höjdhopp. Kast med liten boll och slungboll (0*7 kg). Simning och livräddning.

212 Orientering. Förberedande övningar. Kompassens missvisning. Tillämpningsövningar. Orienteringsbanor. Linjeorientering. Skidlöpning. Skridskoåkning. Klass 5T och 4°. Bålrörelser. A. Ryggrörelser och rygghållningar. 1. Ryggstödst. Ryggböjn. bakåt, bom eller St. Ryggböjn. bakåt med låg armställn. 2. Mellanst. (-häng.) Framåtför. till spännbåghäng. (:), två lodlinor. 3. Sträck-nackstöd-fälltrubbhelsitt. Frånspänn., bänk och ribbstol. 4. Slapp-djup-frambåggrenst. Ryggsträckn. till framfällgrenst. med låg armställn. samtidigt med ryggsträckn. 5. Utfalltåstödst. Förflyttn. framåt och bakåt med växel armsvängn. framåtbakåt, parvis (»krigisk pyrrikai»). B. Bukrörelser och bukhållningar. 1. Grenknäst. Kroppsfälln. bakåt. 2. Ligg. Benlyftn. till tåstödspetsspjärnligg. 3. Vågframlut., bänk. C. Sidrörelser

och

sidhållningar.

1. 2. 3. 4.

Grenst. Kastvridn. Framfällgrenst. Sidvridn. med armrörelse (»kämpa-slag»). Grenst. Sidböjn. med tänjn., låg armställn. eller hög enkel armrörelse. Sidtåstödj. Sidböjn. mot det tåstödj. benet, armarna i mellanläge eller hög enkel armrörelse. 5. Slappdjupframbåggrenst. Bålrulln. Jämviktsrörelser. 1. Balansgång framåt (bakåt) med vändn. 180°, balansgång bakåt (framåt), vänd bom i knä-höfthöjd. 2. Balansgång framåt med bensvängn. (benpendl.) framåt-bakåt-framåt, vänd bom i höfthöjd, vänd bänk. 3. Balansgång framåt med famnutfalltåstödst. mellanställn., vänd bom i höfthöjd, vänd bänk, ev. parallella bänkar och kedjefattn. 4. Balansgång framåt med bollkast (1—2 bollar), vänd bom i höfthöjd. 5. Balansgång åt sidan med djup knäböjn. efter vartannat steg, vänd bom i knä-höfthöjd. Uppgång: a), b), c), d), eller e) == klass 4 7 —3 6 .

213 f) Järnväg., Benför. till folstöd på bommen, vändn. till balansnigfyrfota och resn. till balansst. Nedgång: a), b), c), d), e) eller f) = klass 4 7 —3 6 . g) Nedgång till balansnigfyrfota och järnväg, djuphopp bakåt. Hävrörelser. 1. 2. 3. 4. 5.

Järnväg. Överslag framåt med raka ben, bom. Mellan-folstöd(-fäst)-stuphäng., lodlinor. Stegsitt. Korsslingr. snett uppåt och snett nedåt med huvudet före. Bredmothäng. Armgång åt sidan med handflyttn. hand intill hand, bom. Motst. Växel klivgång uppåt och nedåt, lejdare, väggstege.

Hopp. A. Djuphopp och fria hopp. 1. Mothäng. Kroppssvängn. framåt-bakåt med djuphopp bakåt, bom. 2. Bakåttåstödj. Fritt hopp framåt i höjd över märke, lina, anlopp och sats på bänk. 3. Högttvärsitt. Djuphopp framåt, bom, plint. B. Bundna

hopp.

1. Anspring. Sidhopp med åtvändn. över övre bommen med järnväg, mellanställn. på övre bommen (»plankhopp»), dubbelbom, bom och plint. 2. Anspring. Grenhopp till högtst., djuphopp åt sidan, plint. 3. Bakåttåstödj. Sidhopp med frånvändn., delad sats, samlat nedhopp, fäkthopp, bom och plint med hopp över bommen. 4. Anspring. Hänghopp med lodhäng., fattn. med vändn. 180°, korsade lodlinor. 5. Motgångnigfyrfota. Kullerbytta framåt med delat avtryck och uppåtresn. Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Korgboll, fritt fält. Långboll. Handboll. Volleyboll. Sånglekar och folkdanser. Idrott. Fri idrott. = klass 4 7 —3 6 . Simning och livräddning. Orientering. Tillämpningsövningar. Orienteringsbanor. Rapportorientering. tering.

Poängorien-

214 Teoretisk undervisning. 1. Tävlingsregler (fri idrott, simning, bollspel). 2. Naturvärn. Klass 67. Bålrörelser. A. Ryggrörelser och rygghållningar. 1. Grip (stöd) räck-högttåst. Ryggböjn. bakåt, ribbstol, bom. 2. Sträck-ryggstöd-grenst. »Väga salt». 3. Vinkelspännhäng. Resn. till spännbågfällst., ev. med hjälp av kamrat, ribbstol. Utg. intages från stående med ryggen mot ribbstol och fattn. något över hjässhöjd. 4. St. Ryggfälln. framåt, armställn. eller armrörelse med armarna i mellanläge. 5. Utfalltåstödst., armställn. eller armrörelse med armarna i mellanläge. B. Bukrörelser

och

bukhållningar.

1. Tvärtrubbhelsitt.l _. „..„ , , 0 l x... . . . e .,. ., , ..., > Ryggfälln. bakat till tvarvaghgg., bank. eller Tvarsitt. 2. Spännligg. Hög benlyftn. framuppåt till högtåstöd-spets-spjärn-spännligg., ribbstol. 3. Stupframlut. (:) C. Sidrörelser och sidhållningar. 1. Grenst. Sidvridn. med huvudvridn. åt motsatt håll, armställn. eller armrörelse med armarna i mellanläge. 2. Korssitt. Ridsitt. \ Skruvvridn., hög armställn. (flätcirkel). eller Grenst. 3. Sidspjärnknäst. Sidböjn., låg armställn. eller -rörelse. 4. Sidmotst. Sidfälln. med bendeln. och handstöd mot bänken, bänk. Sidmotstödst. Sidfälln., bom under höfthöjd. 5. Framut-utfallst. Jämviktsrörelser. 1. Balansgång framåt i marschtakt, vänd bom i höft-brösthöjd. 2. Balansgång framåt parvis mot varandra, med handslag söka få kamrat ned från redskapet, »två trängas på en ribba», eller försöka att gå om varandra och byta plats, »två gå förbi varandra», vänd bom i knähöjd. 3. Balansgång framåt med halvsträck-utfalltåstödst. mellanställn., vänd bom i höfthöjd, vänd bänk. 4. Balansgång framåt med fotombyte och benpendl. framåt-bakåt-framåt, vänd bom i höfthöjd.

215 5. Bnlaustvärst. eller balansgång åt sidan med bollkastn. till kamrat på 3 —5 stegs avstånd, vänd bom i knähöjd. Uppgång: =a 5 7 —4 6 . Nedgång: = 5 7 —4 6 . Hävrörelser. 1. 2. 3. 4.

Järnväg. Förflyttn. åt sidan genom vändn. bom. Stupvalvst. (:). Högttvärsitt. Vågslingr. med huvudet före, dubbelbom. Mothäng. Armgång åt sidan utan kroppspendl. med vändn. 180° på halva bommen till mothäng. på motsatta sidan och fortsatt armgång åt sidan, bom. 5. Under-våghalvknähäng. Slagäntr. uppåt med huvudet före halva linan, åtföljt av slagäntr. nedåt med benen före, båglina. Hopp. A. Djuphopp och fria hopp. 1. Korssidhäng. Djuphopp åt sidan från låg höjd, ribbstol. 2. Anspring. Ljushopp med armsvängn. utåt eller framåt-uppåt, plint, matta. 3. Anspring. Fritt hopp framåt med delad sats och delat nedhopp (»lantmätarehopp»). B. Bundna

hopp.

1. Anspring. Sidhopp med åt vändn., raka ben, lut. bänk. a) Anlopp snett mot redskapet. b) Anlopp vinkelrätt mot redskapet. 2. Anspring. Mellanhopp med bensträckn. framåt och vändn. 90° vid nedhoppet, bom och sadel. 3. Bakåttåstödj. Sidhopp med frånvändn. med stöd av en hand, delad sats, samlat nedhopp, fäkthopp, plint. 4. Anspring. Hänghopp med lodhäng. fattn. och vändn. 180°, kroppen i vågrätt läge, delad sats, samlat nedhopp, en lodlina. 5. Anspring. Kullerbytta framåt på plint åtföljt av kullerbytta framåt på matta. Lek. Bollspel. Korgboll, fritt fält. Långboll. Handboll. Volleyboll. Sånglekar och folkdanser. Idrott. Fri idrott. = klass 57—46. Simning och livräddning.

216 Orientering. Förberedande övningar. Orientering inom synkretsen med hjälp av kompass. Kännedom om säkerhetsföreskrifter vid orienteringsövningar med skolungdom. Tillämpningsövningar. Orienteringsbanor. Punktorientering. Linjeorientering. Poängorientering. Orientering inom synkretsen med hjälp av kompass. Tjänstgöring som biträdande ledare vid yngre årsklassers orienteringsövningar. Skidlöpning. Skridskoåkning. Teoretisk undervisning. 1. Träning och tävling. 2. Skolgymnastikens och skolidrottens mål och medel. Klass 7 7 och 6C. Bålrörelser. A. Ryggrörelser och rygghållningar. 1. St. Ryggböjn. bakåt, armställn. eller armrörelse med armarna i mellanläge. 2. Sträck-ryggstöd-trubbkroksitt. Bakåtdragn., (:), bom. 3. Hävspännst. Förflyttn. framåt till spännbågfäll(tå)st., ribbstol. 4. Slappdjupframbågst. Ryggsträckn. till framfällst. med intag, av låg armställn. samtidigt med ryggsträckn. 5. Vågvriststöd-halvnigst. med låg armställn., ribbstol. B. Bukrörelser och bukhållningar. 1. Grenknäst. Djup kroppsfälln. bakåt med ryggböjn. bakåt, ev. stöd på k n ä (:). 2. Slräck-ryggstöd-grenst. »Väga salt» och överslag med handstöd i golvet, ev. hjälp av kamrat (:). 3. Stupframlut. Benlyftn., ribbstol. C. Sidrörelser

och

sidhållningar.

1. Högspjärnligg. 1 Bensänkn. åt sidan, ribbstol. eller Spannhogspjarnhgg.J 2. Framutfallst. med effac, hög armställn. eller armrörelse i mellanläge. 3. Fotfästsidspjärnst. Sidfälln. och sidböjn. från det uppstödda benets sida, enkel hög armrörelse, ribbstol. 4. Lodsidutfallst. Sidböjn. med hög armrörelse eller armställn. 5. Spännvågsidfällhalvst. Växl. till spännvågsidlut. (:).

217 Jämviktsrörelser. 1. Balansgång framåt med häl och tåstöd (tåstuds) samt fotombyte, vänd bom i brösthöjd, vänd bänk, ev. parallella bänkar och kedjefattn. 2. Balansgång framåt med famnvåghalvnigst. mellanställn., vänd bom i höfthöjd, vänd bänk, ev. parallella bänkar och kedjefattn. 3. Balansgång framåt med knälyftn. och kast av boll under knäet, vänd bom i brösthöjd, vänd bänk. 4. Balansgång bakåt uppför låg lut. vänd bänk. 5. Balanstvärst. Knäböjn. till balanstvärnigsitt., fattn. i bommen och djuphopp bakåt. Uppgång: = 6 7 —5 6 . Nedgång: = 6 7 —5°. Hävrörelser. 1. Motbakåttåstödj. Överkastn. med frånfaltn. järnväg, överslag med raka ben, bom. 2. Mellanstuphäng., två lodlinor. 3. Lodhäng. Äntr. snett uppåt med övergång från en lodlina till en annan (»resning») minst tre förflyttn., lodlinor. 4. Mothäng. Armgång åt sidan med vändn. 180° växelvis till frånhäng. och till mothäng. (»rundgång»), bom. 5. Motst. Växel klivgång, lejdare utan stöd. Hopp. A. Djuphopp

och fria

hopp.

1. Sidmotbakåttåstödj. Ljushopp med sista steget (yttre foten) på redskapet, bänk. 2. Bakåttåstödj. Fritt hopp framåt över lina, delad sats, delat nedhopp med omedelbar löpn. framåt, anlopp snett emot linan. 3. Anspring. Upphopp till högtst. på plint, högtst. djuphopp framåt med armsvängn. framåt-uppåt, plint på längden, matta, eller Anspring. Upphopp till nigfyrfota med omedelbar sträckn., högtst. djuphopp åt sidan med handstöd eller djuphopp framåt med armsvängn. utåt eller framåt-uppåt. B. Bundna

hopp.

1. Anspring. Sidhopp med åtvändn., raka ben, plint. 2. Sidmotbakåttåtstödj. Sidhopp med frånvändn., stöd av en hand, delad sats, delat nedhopp (»pendelhopp»), bom, plint, l u t bänk. 3. Anspring. Grenhopp, bock, satsbräda. 4. Anspring. Mellanhopp med sträckn. av kroppen före nedhoppet, bomsadel. 5. Sidmotst. Hänghopp med underhäng. fattn., repetitorisk sats, dubbelbom.

218 Lek. Bollspel. Korgboll, fritt fält. Långboll. Handboll. Volleyboll. Sånglekar och folkdanser. Idrott. Fri idrott. Löpning 80 m. Stafettlöpning. Längdhopp med och utan anlopp. Höjdhopp. Kast med liten boll och med slungboll (1 kg). Simning och livräddning. Orientering. = klass 6 7 —5 6 . Teoretisk undervisning. 1. P. H. Ling och den svenska gymnastiken. 2. Kroppsövningarnas hygieniska betydelse. 3. Idrotten som folkrörelse.

Anmärkningar till kursplanen. Gymnastik. Beträffande gymnastik gäller i tillämpliga delar vad som härom är angivet i anmärkningarna till realskolans kursplaner. Lek. Omfattning. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Sånglekar. Folkdanser. Förberedande övningar till bollspelen — även i form av smålekar — skola förekomma och omfatta bollteknik, samspel och markering. Tävlingar, helst i form av serietävlingar, kunna anordnas mellan olika klasser. Flertalet lärjungar — icke endast eliten — böra om möjligt beredas tillfälle att deltaga. Lärjungar i de båda högsta klasserna, som visa ledaregenskaper samt lust och fallenhet att instruera och döma kamraters lekar och bollspel, kunna

219 lämpligen erhålla någon utbildning lör sådana uppgifter och tagas i anspråk som medhjälpare vid ovannämnda tävlingar och under friluftsdagar.

Idrott. Omfattning. Fri idrott. Simning och livräddning. Orientering. Skidlöpning. Skridskoåkning. Skolidrotten får ej leda till specialisering, utan utbildningen skall vara så mångsidig som möjligt. Hänsyn bör dock tagas till lärjungarnas individuella intressen. Skolungdomens idrottstävlingar böra i största möjliga utsträckning handhavas av skolan. Anordnas skoltävlingar av utomstående, bör lärare medverka. All tävling utan föregående träning är förkastlig. Beträffande övningarna i simning och livräddning, skidlöpning och skridskoåkning gäller i tillämpliga delar vad som härom är angivet i anmärkningarna till realskolans kursplaner. Lärjungar i de båda högsta klasserna kunna såsom tidigare anförts, i lämplig utsträckning leda sina yngre kamraters idrottsövningar på friluftsdagarna. Det är nödvändigt, att dessa biträdande idrottsledare erhålla nödig utbildning samt att de lära sig känna ansvar inför uppgiften. Lärjunges anmälan till dylik verksamhet skall vara frivillig. Här bjudas goda tillfällen till initiativ, självverksamhet, samarbete och grupparbete. Intresserade lär* jungar kunna erhålla ledar- och organisationsuppgifter av sådan art såsom enskilt arbete.

Slöjd. 1. Mål. Undervisningen i slöjd i flickskolan har till uppgift att, på grundval av folkskolans undervisning i ämnet, bibringa lärjungarna färdighet i att tillverka klädesplagg och andra för hemmet nyttiga handarbeten samt i att underhålla hemmets textilier, utveckla smaken och väcka aktning och håg för praktiskt arbete. Undervisningen i slöjd på flickskolans praktiska linje har till uppgift att. på grundval av den i föregående klasser genomgångna kursen, bibringa lärjungarna fördjupad kunskap och färdighet i olika slag av sömnad samt grundläggande färdighet i vävning.

2. Kursfördelning. a. 7 - å r i g

lärokurs.

Klass 1 (2 timmar). Stickning rätt och avigt, med 5 stickor. Demonstration av symaskinen. Måttagning och tillklippning av enkla plagg och föremål med sömnad för hand och på maskin. Prydnadssöm: korsstygn, rutsöm, kedjesöm eller liknande. Modellförslag: Raggsockor, tennissockor, vantar. Hängselkjol, solklänning, shorts, förkläde. Klass 2 (2 timmar). Symaskinens skötsel och användning. Måttagning och tillklippning av plagg med sömnad företrädesvis på maskin. Stoppning. Prydnadssöm: tvistsöm eller någon teknik från föregående klass. Fyllnadsarbete: stickning. Modellförslag: Linne och byxor, shorts, nattlinne, pyjamas. Klass 3 (2 timmar). Linnesömnad. Virkning. Prydnadssöm: svartstick eller annan lämplig teknik. Modell förslag: Skolköksförkläde och snibb. Grytlappar. Klass 4 (1 timme). Hemmets linneförråd: fällning av handduk eventuellt även servett. Bandisättningar. Märkningar. Örngott. Lappning och lagning. Hålsöm. Klass 5 (2 timmar). Linnesömnad. Klädsömnad. Personlig klädvård. Prydnadssöm: hopdrags- och bottensömmar, landskapssöm eller schattérsöm. Modellförslag: Nattlinne, pyjamas. Kjol och blus, klänning eller arbetsrock. Klass G (1 timme). Linnesömnad. Stickning. Modellförslag: Spädbarnsutstyrsel. Stickade plagg efter fritt val. Klass 7, språklinje och reallinje (3 timmar). Klädsömnad. Kläd- och textilvård. Fläckurtagning. Mönsterformning. Grundmönstrets förändring till olika modeller. Materiallära: de viktigaste textila råvarorna, deras användning och egenskaper. Undersökning av olika material. Tygval för olika ändamål. Modellförslag: Blusar, kjolar, klänningar, jackor. Klass 6 och 7, praktisk linje (5 timmar i vardera klassen). Linnesömnad. Klädsömnad. Tyg- och kostnadsberäkningar. Mönsterkonstruktion och mönsterformning. Kläd- och textilvård. Fläckurtagning. Materiallära: de viktigaste textila råvarorna, deras ursprung, beredning, användning och egenskaper. Undersökning av olika material. Symaskinens konstruktion, skötsel och användning. Enkel vävning. Anm. 1. Material- och kostnadsberäkningar böra förekomma i alla klasser. Anm. 2. I den praktiska linjens kurs böra ingå en spädbarnsutstyrsel och en skjorlblus. Då tämligen stor tid måste anslås åt teoretisk undervisning och eleverna följaktligen ej hinna förfärdiga så många plagg, kunna de få sy upp en dol viktiga detaljer.

221 Ännu. 3. Där så befinnes lämpligt, kan även i kursen för språk- och reallinje i högsta klassen inläggas en kurs i vävning. b. 6 - å r i g Klasserna

lärokurs.

1—6 = klasserna 2—7, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen.

Den kvinnliga slöjden har en stor uppgift att fylla som ett led i uppfostran till ordning, noggrannhet och ihärdighet. Det manuella arbetets betydelse som ett viktigt led i den enskildes utveckling är uppenbar, och detta uppfostringsmedel bör väl tillvaratagas i våra skolor. Även till den estetiska fostran bidrager slöjden genom att odla god smak och ge känsla för färg, form och goda kvaliteter. Det är icke minst av stor nationalekonomisk betydelse att eleverna få lära sig vårda hemmets textilier och själva tillverka olika slag av förbrukningsartiklar. Arbetet måste till största delen få en praktisk inriktning, men det är dock av stor vikt, att även prydnadssömmen får sin plats i arbetet. Svensk hemslöjd h a r alltid karakteriserats av stor handaskicklighet. Grunden till all sådan skicklighet måste läggas i skolan, särskilt som hemmen ej mera ge sådan övning som tidigare i detta avseende. Undervisningen i slöjd bör läggas så, att den utvecklar elevernas självständighet och håg till fortsatt arbete. Arbetet bör vara väl avpassat för olika åldersstadier. Samarbete med teckningsundervisningen bör om möjligt förekomma vid utformandet av kompositioner för prydnadssömmen. De modeller, som äro angivna i kursplanen, äro endast förslag, som icke avse att förhindra, att nya modeller tagas upp. Den kvinnliga slöjden måste i relativt hög grad röna inverkan av modets växlingar, och de modeller, som tillverkas i skolan, måste vara tidsenliga utan att dock förlora sitt pedagogiska värde. På högre stadium bör även omsömnad av gamla plagg och renoveringar läggas in i kursen. Knyppling kan tagas in redan från l 7 och i någon klass ersätta prydnadssöm. Denna teknik passar väl till fyllnadsarbete i alla klasser för elever, som äro särskilt intresserade av knyppling. Om så befinnes lämpligt, kunna de olika kursmomenten förskjutas och tagas upp i annan ordning. Inlägges vävning i klass 77—6G, kan det vara lämpligt att där även taga upp prydnadssöm, då det annars kan vara svårt att hinna sysselsätta hela arbetsgruppen. Kursen i prydnadssöm i klass 5 7 — 4 kan härvid i motsvarande grad minskas. Med de allt större fordringar, som ställas på den kvinnliga slöjdens resultat, är det en god hjälp, om de timmar, som äro anslagna till ämnet, placeras ut på schemat som dubbeltimmar. I klasser med endast en veckotimme kan koncentrationsundervisning tillämpas.

222 För att arbetet skall kunna bedrivas effektivt, fordras att slöjdsilen är rymlig och har god både naturlig och artificiell belysning. Inrediingen skall vara tids- och ändamålsenlig, med rymliga arbets- och tillklipuiingsbord, lämpligen beklädda med linoleum (för krilteckning) och med inordningar för pressning och provning samt med tillräckligt antal symaskiner (minst 6), varav någon lämpligen bör vara driven med elektricitet. Instruktiv litteratur bör ingå i utrustningen, likaså planschverk och modejournaler.

H e m k u n s k a p och hushållsgöromål. 1. Mål. Undervisningen i hemkunskap och hushållsgöromål i flickskolan lar till uppgift att bibringa lärjungarna grundläggande kunskap om de i e!t hem förekommande arbetena och viss färdighet i att utföra dem, att därvid utveckla deras praktiska anlag, organisationsförmåga och ekonomisk) omdöme samt att väcka deras intresse och ansvarskänsla för hemmet; uppgifter. Undervisningen i hemkunskap och hushållsgöromål på flickskolans praktiska linje avser att giva grundligare teoretiska kunskaper om de i e t hem förekommande arbetena och större färdighet i att utföra dem samt att ytterligare utveckla elevernas förmåga till självständigt arbete. 2. Kursfördelning. a. 7 - å r i g

lärokurs.

Klass 4 (5 timmar). Hushållslära (1 timme). Närings- och födoämneslära med mat lagningslära: Det mest elementära av näringsläran, såsom betydelsen av ändamålsenligt sammansatt kost, födans uppgifter i organismen, dess sanmansättning, behovet av föda under olika förhållanden. Animaliska födoämnen, mjölk och mjölkprodukter, margarin och övriga fettarter, ägg samt de vegetabiliska födoämnena med särskild hänsyn till varukännedom och födoämnenas användning ur näringshygienisk, samhällsekonomisk och privatekonomisk synpunkt. Grundprinciperna för födoämnens förvaring. De mest elementära matlagningsreglerna. Materiallära: Kökets inventarier och deras vård. Olika typer av spisar och bränslesorter. De dagliga rengöringsarbetena i ett kök. Hushållsgöromål (4 timmar). Matlagning: Beredning av måltider för vardagskosten med olika typrätter. Bakning huvudsakligen av bröd, berett med bakpulver och jäst som jäsmedel, samt i någon mån av enkla

223 kakor. Konservering av enkel sylt och äppelmos. Dukning och servering. Rengöringsarbeten i samband med matlagningen. I samband med det praktiska arbetet beräkning av kostnader för måltider och bakverk. Klass 6, språklinje

och reallinje

(5 timmar).

Hushållslära (1 timme). Närings- och födoämneslära med matlagningslära: Födoämnesläran avslutad. Näringsläran mera utförligt behandlad. Kaloribegreppet, beräkning av kalorivärdet hos exempelvis en portion av olika födoämnen, jämförelse mellan kalorivärde och pris. Näringsbehovets växlingar med ålder, arbete o. s. v. Näringsförhållandena i vårt land. Matsedelsförslag. Principerna för konservering. Allmänna matlagningsregler i anslutning till näringsläran och de förekommande typrätterna. Principerna för beredning av lättsmält kost. Bostads- och hemvårdslära med hälsolära och klädvård: Fordringar på en ändamålsenlig bostad. Val av bostad. Dess inredning. Den dagliga städningen i ett hem, veckostädning och storrengöring. Olika rengöringsmedel och redskap för rengöring. Arbetsplanering. Växterna i hemmet. Tillvägagångssättet vid veckotvätt och stortvätt. Vatten och andra tvättmedel samt redskap och maskiner för tvätt. Fläckultagning. Bekämpande av mal. Skodonens vård. Barnavårdslära: Modern under havandeskapet. Det späda barnets skötsel och uppfödning. Barnets utveckling och uppfostran. Den sociala barnavården. Litteraturanvisningar. Hushållsgöromål (4 timmar). Matlagning: Beredning av måltider för vardagskosten med olika lyprätter, av några rätter av finare typ och av bakverk i huvudsak för vardagsbruk, varvid hänsyn bör tagas till arbetsbesparande metoder. Konservering. Tillredning av småbarnsmat och lättsmält kost. Besök i livsmedelsindustrier och vid livsmedelsförsäljning. Hemvård, tvätt och klädvård: Rengöringsarbeten i samband med matlagningen. Daglig städning, veckostädning och storstädning av sovrum och övriga tillgängliga bostadsutrymmen. Bekämpande av mal. Skötsel av blommor och krukväxter. Tvätt av hushållslinne och gångkläder, bland annat av stickade föremål. Mangling. Strykning. Uttagning av de vanligast förekommande fläckarna. Daglig vård av kläder och skodon. Besök vid maskinell tvättinrättning m. m. I samband med det praktiska arbetet beräkning av kostnader för måltider, bakverk, konserver, rengöringsarbeten, tvätt m. m. övning i förande av hushållskassabok. Klass 6, praktisk

linje (5 timmar).

Hushållslära (1 timme). Närings- och födoämneslära med matlagningslära: Födoämnesläran avslutad. Näringsläran mera utförligt behandlad. Kaloribegreppet, beräkning av kalorivärdet hos en portion av olika födoämnen. Jämförelse mellan kalorivärde, näringsvärde och pris. Närings-

behovets växlingar med ålder, arbete o. s. v. Näringsförhållandena i vårt land. Matsedelsförslag. Allmänna matlagningsregler i anslutning till näringsläran och de förekommande typrätterna. Tvåttlära och klädvård: Tillvägagångssättet vid veckotvätt och stortvätt och vid tvätt av olika typer av textilier. Vatten och andra tvättmedel samt redskap och maskiner föa tvätt. f Fläckuttagning. Skodonens vård. Iér' b Hushållsgöromål (4 timmar). Matlagning: Beredning av • nåltider med typrätter och bakverk i huvudsak för vardagskosten, varvid hänsyn bör tagas till arbetsbesparande metoder. Tillagning av måltider för elevernas matsedelsförslag. Enklare konservering. Besök i livsmedelsindustrier och vid livsmedelsförsäljning. Hemvård, tvätt och klädvård: Rengöringsarbeten i samband med matlagningen. Tvätt av hushållslinne och gångkläder, bland annat av stickade föremål. Mangling. Strykning. Uttagning av fläckar. Jämförelse av tyger behandlade på lämpligt och olämpligt sätt. Daglig vård av kläder och skodon. Besök vid maskinell tvättinrättning m. m. I samband med det praktiska arbetet beräkning av kostnader för måltider, bakverk, konserver, rengöringsarbeten, tvätt m. m. Eventuellt forande av hushållskassabok. Klass 7, språklinjc och reallinje 1 timme, praktisk linje 6 timmar. Hemmets och den enskildes ekonomi (samtliga linjer 1 timme). Betydelsen av en ordnad ekonomi. Yrkesvalet och ekonomien. Budgetförslag med utförlig behandling av de olika utgiftsposterna såväl för den första inkomsten som för olika familjetyper med olika ekonomisk standard. Enkel bokföring dels för samtliga utgifter i ett hem, dels för de speciella hushållsutgifterna. Deklaration. Bosättningsförslag. Litteraturanvisnmgar. Hushållslära, hushållsgöromål m. m. (praktisk linje 5 timmar). Hushållslära (1 timme). Närings- och födoämneslära med matlagningslära: Principerna för en ur näringssynpunkt och rationaliseringssynpunkt lämplig konservering. Förslag till konservering för olika familjetyper. Lämplig odling av köksväxter i en mindre trädgård. Matlagningsregler. De vanligaste kosterna vid sjukdiet. Bostads- och hemvårdslära: Fordringar på en ändamålsenlig bostad. Val av bostad. Inredning därav med hänsyn tagen till hemlivets och hemarbetets behov. Inköp av ändamålsenliga inventarier med kostnadsberäkningar. Den dagliga städningen av ett hem, veckostädning och storrengöring. Bekämpande av mal. Växterna i hemmet. Arbetsplanering. Hushållsgöromål (4 timmar). Matlagning: Beredning av olika slag av konserver. Något finare matlagning. Tillagning av kost för barn och av dietmat för de vanligaste dietiska sjukdomarna. Besök i livsmedelsindustrier och vid livsmedelsförsäljning. Hemvård, tvätt och klädvård. Rengöringsarbeten i samband med matlagningen. Daglig städning, veckostädning och storstädning av sovrum och övriga tillgängliga bostadsutrymmen. Underhåll och

225 renovering av ett hems inventarier. Skötsel av hemmets blommor och krukväxter. Så kallad fintvätt. Tidsberäkningar vid utförande av olika arbetsuppgifter. I samband med det praktiska arbetet beräkning av kostnader för måltider, h a k ^ r k ^ u r n r v e r , rengöringsarbeten, tvätt m. m. Eventuellt förande av Ir>~ uoi< ..Jt Klasserna

b. 6 - å r i g

lärokurs.

3, 5 och 6 = klasserna 4, 6 och 7, 7-årig lärokurs. Anmärkningar till kursplanen.

Före det praktiska arbetets början måste givetvis eleverna erhålla instruktioner för arbetet. Då det är av betydelse, att de få en samlad översikt av de allmänna matlagningsreglerna, har emellertid matlagningslära även medtagits som ett moment vid den teoretiska undervisningen. Vid det praktiska arbetet böra eleverna från början tilldelas individuella uppgifter, då härigenom de grunder i matlagnings- och hemvårdsarbetet, med vilka alla måste göras förtrogna, lättare och säkrare inläras. Under vårterminen i klass 67—5° på alla linjer och i klass 7 7 —6 6 på den praktiska kunna eleverna i viss utsträckning, dock ej när det gäller maträtter eller bakverk till hemmen, arbeta två och två tillsamman, varvid de kunna tilldelas större arbetsuppgifter, ibland samtidigt såväl matlagnings- som hemvårds- eller tvättarbeten, och på detta sätt erhålla större träning i att organisera sitt arbete. Speciellt i klass 7 7 —6 6 av den praktiska linjen böra eleverna vänjas vid att i möjligaste mån arbeta självständigt. De maträtter och bakverk, som beredas, böra vara avpassade efter den genomsnittliga ekonomiska standarden i elevernas föräldrahem. Den finare matlagning, som kan förekomma i klass 6 7 —5 6 på alla linjer och i klass 7 7 —6 6 på praktisk linje, bör ej heller vara dyrbar utan lämplig för mindre fester i hemmen. Detsamma gäller bakningen, som i största utsträckning bör vara avpassad efter vardagslivets behov. Vid det praktiska arbetet bör stor vikt läggas vid användning av rationella arbetsmetoder och vid arbetets planläggning. Alltför arbetskrävande maträtter och bakverk böra ej förekomma. De maträtter och bakverk, som eleverna tillaga för att medföra till hemmet, böra ej heller vara för dyrbara, däremot böra de äga hög kvalitet ur näringssynpunkt. I klass 77—66 på praktisk linje kan under konserveringstiden lämpligen enklare måltider med föregående år genomgångna rätter förekomma, varvid dessa rätter få tillagas självständigt såsom prov. Vid undervisningen i hemmets och den enskildes ekonomi böra följande moment avhandlas: Orientering i vad ämnet innebär. Yrkesvalet och eko15—716218

226 nomien. Den första arbetsförtjänsten och dess lämpliga användning, varvid sparandets betydelse för att nå eftersträvansvärda mål bör diskuteras. I anslutning härtill och till undervisningen i bostadslära utföras bosättningskalkyler. I samband med budgetförslagen behandlas bland annat skatter (se även den samhällsekonomiska delen av ämnet), försäkringar, sparande på längre sikt, sparmedlens placering, skuldsättning, kontant- och kreditköp, en kunnig husmors betydelse för ett hem, kostnaden för lejd arbetskraft, kalkylation beträffande olika bostadstyper. Olika synpunkter på husmodern i förvärvsarbete böra framhållas, varvid hushållsarbetets eventuella uppdelning på de olika familjemedlemmarna kan diskuteras. Bokföring av hushållsutgifter kan ske i samband med den praktiska undervisningen. Litteraturanvisningar böra givas. Undervisningen i hemkunskap och hushållsgöromål förutsätter samråd mellan lärarna i detta ämne och lärarna i vissa andra ämnen. Detta gäller exempelvis klädvården, där sådana klädvårdsarbeten ej böra förekomma vid undervisningen i hushållsgöromål, vilka lämpligen kunna utföras i samband med undervisningen i sömnad, exempelvis vid omsyning av kläder. Vidare kan nämnas teckningen, där vissa frågor rörande heminredning och bosättning upptagas ur estetisk synpunkt. Likaså förutsätter undervisningen av hemmets och den enskildes ekonomi samverkan med undervisningen i samhällsekonomi i ämnet historia med samhällskunskap. Undervisningen i näringsoch födoämneslära bör på högstadiet i viss mån kunna byggas p å vad lärjungarna inhämtat i kemi, liksom studiet av hemmets redskap och maskinella hjälpmedel bör anknytas till de kunskaper, lärjungarna förvärvat i fysik. För att berika undervisningen är det av stor betydelse, att besök vid olika industrier m. m. företagas samt att eventuellt förekommande utställningar, som beröra hemarbetets område, besökas. Undervisningen bör ständigt göras aktuell genom anknytning till bland annat livsmedels- och bostadsförhållandena på orten.

Barnavård. Mål. Undervisningen i barnavård i flickskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna någon kännedom om grunderna för en god barnavård samt väcka deras intresse och förståelse för frågor, som sammanhänga med det späda barnets fysiska och psykiska utveckling. Kurs. 7

6 Klass 7 —6 , praktisk linje (2 timmar). Moderns skötsel under havandeskapstiden. Fosterutvecklingen. Förlossning och eftervård.

227 Spädbarnets fysiska och psykiska utveckling. Den dagliga vården: barnkammare, bädd, kläder, skötning. Uppfödning: vikten av bröstuppfödning, avvänjning, komjölksblandningar, blandad kost. Småbarnens skötsel och föda. Uppfostran av spädbarn och småbarn. Vikten av lämpliga leksaker. De vanligaste barnsjukdomarna och deras förebyggande. Vad samhället gör för mödrar och barn. Besök på olika barnavårdsinstitutioner. Litteraturanvisningar. Anmärkningar till kursplanen. Till undervisningen, som i hög grad bör vara demonstrationsundervisning, erfordras ett rikligt demonstrationsmaterial. Besök på olika barnavårdsinstitutioner böra företagas jämsides med den teoretiska undervisningen, för att denna skall kunna göras i möjligaste mån levande. Användning av arbetsböcker rekommenderas. Framställningen av fosterutvecklingen och förlossningen bör byggas på föregående års sexualundervisning, där dessa moment mer elementärt behandlats.

228 Förslag och önskemål. Ordföranden och samtliga ledamöter föreslå: 1. Den vid sidan av de praktiska, teoretiska och tekniska realskolelinjerna inrättade flickskolelinjen blir examensfri och leder till s. k. normalskolekompetens. 2. På flickskolelinjen inträder engelska såsom första främmande språk; såsom andra språk kan vid varje särskild skola efter beslut av skolöverstyrelsen inträda tyska eller franska. 3. I de båda högsta årsklasserna delas undervisningen på en språklinje, en reallinje och en praktisk linje. Samtliga dessa linjer böra vara företrädda vid varje skola; dock inträder skyldighet att inrätta praktisk linje vid de skolor, som tidigare icke haft dylik linje, först efter en övergångstid av fem år, räknat från tidpunkten för den nya organisationens allmänna genomförande. 4. Ur flickskolans timplan utgå ämnena hälsolära och ekonomilära. Det förra ämnets undervisningsstoff förenas med biologiämnets, vilket ämne får beteckningen biologi med hälsolära, det senare ämnets stoff uppdelas på ämnena historia med samhällskunskap och hemkunskap med hushållsgöromål, vilkas timtal i motsvarande grad ökas. Fysik och kemi läsas såsom två skilda ämnen och betygsättas i vartdera ämnet. Ur timplanen för praktisk linje utgå ämnena vävning och trädgårdsskötsel; en kort kurs i vävning inryckes i stället i ämnet slöjd på praktisk linje. 5. Obligatoriska, för samtliga linjer gemensamma och lika bliva läroämnena kristendomskunskap, modersmålet, engelska, historia med samhällskunskap, geografi och psykologi samt övningsämnena teckning, musik och gymnastik med lek och idrott. 6. För språklinje och reallinje gemensamma och lika bliva läroämnet tyska (ev. franska) och de praktiska ämnena slöjd samt hemkunskap och hushållsgöromål. 7. För språklinjen och den praktiska linjen gemensamma och lika bliva läroämnena matematik, fysik, kemi och biologi med hälsolära. 8. Särskilda ämnen bliva på språklinje franska (ev. tyska), på praktisk linje barnavård. Större kurser meddelas på reallinje i matematik, fysik, kemi och biologi med hälsolära, på praktisk linje i slöjd och hemkunskap med hushållsgöromål. På praktisk linje avslutas kursen i det andra främmande språket efter näst högsta klassen.

229 9. Kurserna i läroämnen bliva i intet fall mindre omfattande än motsvarande kurser i realskolan. Härvid avses i matematik den särskilda kurs, som främst tager sikte på det praktiska livets behov och uppgifter. 10. Enskilt arbete av den art, som för närvarande erfordras i de båda högsta klasserna av flickskola, blir frivilligt, men enskilt arbete av mindre omfattande art och bedrivet i nära samband med klassens undervisning i det hela skall kunna åläggas varje lärjunge i nämnda klasser på det sätt och i den omfattning, som bestämmas av vederbörande ämneslärare och klass konferenser. 11. Antalet obligatoriska undervisningstimmar begränsas till högst 36 i veckan. Utom timplanen anordnas under vissa villkor frivillig undervisning i teckning, musik, gymnastik med lek och idrott samt maskinskrivning. 12. Utom timplanen anslås för varje klass en timme varannan vecka för behandling av allmänna och aktuella frågor, klassangelägenheter m. m. 13. Högsta klassen må vid undervisningen i modersmålet, engelska och historia med samhällslära delas på högst tre avdelningar under en veckotimme i vartdera ämnet på samma sätt som föreslagits för gymnasiets båda högsta ringar. 14. Lärjunge, som godkänts i samtliga de läroämnen, som ingå i linjens lärokurs, inberäknat läroämne, som avslutats i skolans näst högsta klass, ävensom på praktisk linje godkänts i de särskilda praktiska ämnena, skall erhålla avgångsbetyg med normalskolekompetens. Lägre vitsord än Godkänd i ett läroämne k a n dock kompenseras av högre betyg i andra ämnen enligt närmare angivna villkor. I ämnena modersmålet, engelska och på språk- och reallinje tyska (ev. franska) avses därvid såväl det särskilda betyget i språkets skriftliga behandling som det särskilda betyget i övriga kursmoment. Avgångsbetygets betygsskala blir 7-gradig. 15. För elever, som önska övergå till första ringen av 3-årigt gymnasium, anordnas i näst högsta klassen en övergångskurs i samhällslära och, om så erfordras, franska. Betyg, givna över dessa kurser, få tillgodoräknas på samma sätt som betyg i ämnen, givna i realexamen. I övrigt få elever vid övergång till första ringen av 3-årigt gymnasium tillgodoräkna sig samtliga efter genomgång av högsta eller näst högsta klassen på reallinje erhållna betyg samt efter genomgång av samma klasser på språklinje eller praktisk linje erhållna betyg utom i matematik, fysik och kemi, allt under förutsättning, att tyska lästs såsom det andra främmande språket i flickskolan. Betyg i samtliga läroämnen från klassen närmast under den näst högsta få vid övergång till högsta klassen av realskola eller första ringen av 4-årigt gymnasium tillgodoräknas på samma sätt som betyg, givna i näst högsta klassen av realskola. 16. För inträde på flickskolelinje skola samma villkor gälla, som fastställas för inträde i teoretisk realskola. 17. Flyttning till högre klass skall i flickskola ske enligt i huvudsak

230 samma villkor som i realskola; dock böra inga särskilda flyttningsvillkor gälla för lärjungar, som underkänts i ämne, vari hon jämväl vid inträdet i klassen varit underkänd. Vid flyttning till högsta klassen skola i tillämpliga delar gälla samma villkor som föreslagits för erhållande av avgångsbetyg med normalskolekompetens. Under genomgång av flickskola skall lärjunge äga rätt att två gånger tillbringa två år i samma klass eller motsvarande klasser, avslutningsklassen oberäknad. 18. Beträffande läsårets längd och antalet lovdagar skola för flickskolan samma bestämmelser gälla som för realskolan. 19. I varje för viss årsklass bestämd avdelning må undervisas i flickskolans båda översta klasser högst 24 och i dess övriga klasser högst 28 lärjungar, dock att den första delningen må äga rum, först när nyssnämnda antal överskridits med mer än två. Ordföranden och ledamöterna Andra, Elisabeth Dahr, Hjärne, Iverus, Kolmodin, Kårre, Sandberg och Wellander föreslå, att flickskolelinjen anslutes till det fyraåriga odifferentierade grundskolestadiet på samma sätt som den teoretiska realskolelinjen enligt deras i skolutredningens betänkanden angående den allmänna organisationsplanen, realskolan och folkskolan framlagda förslag, varvid de lärjungar, som önska åtnjuta undervisning på flickskolelinjen och vilkas förutsättningar prövas vara tillräckliga, redan under femte och sjätte skolåret bilda särskilda klassavdelningar. Där elevantalet icke medgiver upprättandet av sådana klassavdelningar, kunna ifrågavarande flickor deltaga i den undervisning, som enligt förslaget under dessa båda skolår i en eller annan form skall meddelas åt lärjungar, vilka önska avlägga realexamen. De flickor, som åtnjutit särskild undervisning av ovannämnt slag, skola sju år efter fjärde skolåret kunna n å fram till flickskolelinjens slutmål. För flickor, som icke deltagit i dylik undervisning, skola sådana anordningar träffas, att de på sex år efter sjätte skolåret ledas fram till detta mål. Ledamöterna Karin Cardell och Jonzon föreslå med instämmande i ovannämnda förslag i vad det avser flickor, som icke i någon form åtnjutit särskild undervisning under femte och sjätte skolåret, att flickskolelinjen skall omfatta fem årsklasser, byggande på sjätte klassen av folkskola med undervisning i engelska under femte och sjätte skolåret och anordnad i enlighet med deras i skolutredningens betänkande angående folkskolan framlagda förslag. Ledamöterna Fredriksson, Sigrid Jonsson, Karnell och Persson föreslå, att flickskolelinjen skall omfatta fem årsklasser, byggande på sjätte klassen av folkskola, anordnad enligt deras i nämnda betänkande framlagda förslag. E n flickskolelinje, som på sex år leder till slutmålet, bör dock tills vidare upprätthållas för lärjungar, vilka icke erhållit sådan undervisning i engelska, som enligt nämnda förslag skall meddelas under sjätte skolåret i folkskola.

231 Ordföranden och samtliga ledamöter hemställa därjämte, att nya tim- och kursplaner må utfärdas för flickskolan. Härvid ha Ordföranden samt ledamöterna Andra?, Elisabeth Dahr, Hjärne, lverus, Kolmodin, Kårre, Sandberg och Wellander förordat det framlagda tim- och kursplansförslaget oförändrat; ledamöterna Karin Cardell, Fredriksson, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson ha förordat förslaget allenast i vad det avser klasserna 3 7 —7 7 samt l 6 —6 6 .

BILAGOR

Bilaga

1.

Tabell 1. De under höstterminen 1939 i de kommunala flickskolornas olika klasser närvarande lärjungarnas ålder. Klass

9 år

10 år 11 å r 12 år 13 år 14 å r 15 å r 16 å r 17 år 18 år 19 år 20 år

l7 27 37 47 57 67 77

221 3

1» 26 36 46 56 66

1345 328 49 3 215 1 2 8 9 318 56 2 201 1 170 3 8 1 3 184 1 0 6 4 3 205 3

25 1

171 20

23 137 26

1 68 383 972 154

7 66 329 743 195

4 52 299 768

3 19 79 12 2

1 2 20 55 14

6 33 96 21 1

5 56 269

1 20 56

2 51

3 Summa

1 950 1 882 1 829 1 704 1 566 1 257 1286 226 195 143 121 88 91

19 Tabell 2. Medelålder oeh åldersfördelning i de kommunala flickskolornas olika klasser höstterminen 1939. Medelålder

Klass

l7.. . 27... 3 7 , 1« 4 7 , 2« 57, 3 8 6 7 , 4G 7 7 , 56 6«...

Normalålder (ht.)

11 år 12 13 14 15 16 17 18

» » » » » » »

7-årig lärokurs

11-1 12-1 13-2 14-2 15-2 16-2 17-1

6-årig lärokurs

13-0 14-1 15-0 16-0 17-1 18-0

Åldersfördelning 7-årig lärokurs

6-årig lärokurs

Procent

Procent

under- normal åriga åriga 11-5 11-6 11-1 11-0 13-3 12-5 15-2

69-0 68-5 64-0 62-4 62-1 59-1 59-7

överåriga 19-5 19-9 24-9 26-6 24-6 28-4 25-1

under- normal- överåriga åriga åriga

11-5 10-8 18-2 17-4 14-8 17-6

75-7 70-3 67-1 65-3 62-5 61-5

12-8 18-9 14-7 17-4 22-7 20-9

Ul

si

m

«

>*

fr»-0

CJ

O

N

O)

H

[ N T f T f O O

to

t O T H U0 C5 OJ

«s

N r f M M S

«5

rH o

o

ea

09 TH

O OJ t o 00 O OJ 00 00 00 O

C 09

00 C*. OJ T-H OJ CM CM TH CM

•se o TH

T-I

O TH Tp T-H o r^ co o O J O r t H r l

h09 «9

co T-I

T-H r-» TH CM OJ m T-I os CM T-H T-H T-H

09 t>. h«

co TH T-H t-» T-I CM O J m TH O J C l H r l H

09 l> h-

eo t - oo I N oo OJ O O 00 t o

>o 09

o CM co oo eo M f f i O H h OJ 00 OJ OJ OJ

CM 09

09 10

o oo OJ r^ CM tO O O tO O

C0

TM TM TM

e «o lO

CM T-H o CO TJ< r> CM <M i > i >

O C0 kO

1>

TH T-H T-I T-I

CO CO CM CO CM I > Tp TH 00 00

r l r l H

es is

CO T H T - I C"- T H

09 N O l l O r l » CM T-I T-I TH

!>•

O I > l > I > CJ

Hi 8

co

ra

T-I

E

3 M o

3 9 S 5 'J? s «

I>«

< |d 6 E 2

td

(O »O

t-

CO

O

oo i > oo oo OJ

t-

UD

2 gu

W5 O

CO 0 0 O

CH

d

rf m t D H h • * O) O H D t o

09 T-I T-I

i-t

«a 05 CO CI TH

V>"0

Ant. lärju gar klass

N H O W T »

l > CM CM l > i > T-H T H

Cl

u ltd

•

—

09 O 09

CM T-H CO O J t O T P t O T - I CM l > O Tji

09 SM

<H

CM CM T-H T-H T-H T-H

O OJ t o to T-H CM OJ •"* CM T-H [ > 00 CO CO TH O) tD CM CM CM IM TH TH T-H

•J 09

O OJ tO tO T-H CM OJ TJ< CM T-> r » 00 CO CO TH OJ t o CM CM CM CM TH T-H T-H

i

c

"^ iS

« S "" s

10 TH T-H T-H

t* n-< TM

oo o «S r l s M oo i n o os oo t > oo oo oo r> r> oo

eo 09 09

• * - * O t - to i > o co o co

- * OJ co o Tf CO CM CO T? O O O 00 t > t> to

t>«

T-H

•*

co >n co oo Tt< L^r- o I M t o TC oo T-I TH O O 05 t o r l H H

CM OJ

E

T*

00 00 OJ CM CO CO O CO tH t o CM CM CM CM CM CM CM TH

•* 09

d

a»

OJ

01 09

o o i t o t o n w OJ Tj< CM T-H | > 00 CO CO T-H OJ tO CM CM CM CM T-H T-I T-I

ö

JJ c>

CO

O

»(9 »1

£ 8 r-

tO

Tp Tp O t ^ O l> O J O J OJ 0 0 OJ O J

•># co r- i > co TH m t-» r- T - oo M OfflfflTfOlH CM TH TH T-1 T-( T-H

u •d

TM *H TH

•

Antal lärj un gar i klasse

3 M

t - TH t - t - eo «5 oo o T-H co co o i r l H T l T l

TH TH

[».'O

to

CM TH O CO T * I > CM CM t > I >

o

fe

O! o

TH CM CO TP

m <o

H

TM TM

rH tO tO T H

CM CM OJ t o m CM

IN • *

O

T-I T-H T-H T H T-H

«H

I > m co r f oo OJ 00 T-H CO O CM t o

CO 09

T-H TH T-H T-H

«e

O O 09

co m co oo •>* i > l > O CM tD •"? 00 T-H T-H O OJ OJ t o

10 TH

O O 09 10

09 T-H

TM

(A C 0 o IC TH CM co - ^ m

00 T-I CM co TP

c

•i

t?

m to

H

:0 X)

(fl

[fl

C

.5

c

1 C

OJ

TH

CM r^ O J O J O J OJ OJ OJ

Nf 09

OJ T f I > CO T-H OJ CM m m o i > <o T-I O OJ 00 oo t o TH T-H

09 »0 lO lO

co m co oo TP i > I > O CM t o T * 00 TH TH O OJ OJ tD

©

TH

T-H

s

B

(0 <e tt 0 T-H CM co TH i n

I0

00 f-

t-

t-

r-

i-

TH CM co TJI m

ito

i3 t/i

H [fl

c

iå

*2

«Ö . O

> » c

- H

>

<"

s

*I >,

I*

e 09 »O

03 H-> -2

£3

«

T-I

:0

C3 ad

09 t» —i

t o m co o

«

t

** T

T(I

US N

d

s i3

eo o

TH

i

tH

TH T-H T-H

o o

C3

(O O O V ID T-I CM co - ^ m

TM

O to lO

m "# oo co t o i > 00 00 C^ C^ t > 00

JS m

O

T-I

åc £ 8 03 91

TH T-I TH

»>*

b

9 OS

t o co co t o i n

C0

C31 oi +-> i i

: 3 iS 3 oo

237 Tabell 4. Översikt över lärjungar i de kommunala flickskolornas olika klasser, som vid slutet av vårterminerna 1939 och 1945 och början av höstterminerna 1939 och 1945 avgått från skolan med godkända betyg i läroämnen eller med ett eller liera underbetyg i läroämnen. A v g å n g n a K l a s s

a. 7-årig

m e d godkända b e t y g i läroämnen 1939 Antal %

1945 Antal %

med e t t eller flera underbetyg i läroämnen 1939 Antal %

1945 Antal %

1 173 1 105 1023 968 944 687

2 390 2 349 2 126 1916 1 671 1282

19 35 25 24 110 39

1-6 3-2 2-4 2-5 11-7 5-7

51 125 53 94 328 50

2-1 5-3 2-5 4-9 19-6 3-9

15 19 35 50 48 10

1-3 1-7 3-4 5-2 5-1 1-5

39 59 114 149 124 30

1-6 2-5 5-3 7-8 7-4 2-3

5 900 1 1 7 3 4

4-3

6-0

3-0

4-4

lärokurs.

I7 27 37 47 57 T67 Summa b. 6-årig

Antal lärjungar i klassen

lårokurs.

I8 28 3» 4* T58 Summa

172 121 120 73 74

223 191 151 117 91

5 2 7 5 3

2-9 1-6 5-8 6-8 4-1

15 19 9 14 6

6-7 9-9 6-0 12-0 6-6

8 10 9 5 2

4-7 8-3 7-5 6-8 2-7

10 17 17 8

4-5 8-9 11-3 6-8

4-0

6-1

6-7

238 Tabell 5. Översikt över lärjungar, s o m avgått från de k o m m u n a l a läsåren 1 9 3 8 — 3 9 , 1 9 3 9 — 4 0 o e h 1 9 4 0 — 4 1 . L ä r j u n g a r

1938/39

1939/40

752 57

1 323 62

Antal. Närvarande vid början av läsåret: i avgångsklasserna: teor. linje prakt, linje i övriga klasser Summa närvarande Avgångna under läsåret: ur avgångsklasserna: med vederbörlig kompetens: teor. linje prakt, linje utan kompetens: teor. linje prakt, linje ur övriga klasser: till gymnasier och privata läroanstalter. . . övriga avgångna Summa avgångna

6 753

10 967

7 562

12 352

734 53

1 295 58

18 4

28 4

443 285 1 537

732 582 2 699

97-6 93-0

97-9 93-5

2-4 7-0

2-1 6-5

6-6 4-2

6-7 5-3

Procent. I. av antalet lärjungar i avgångsklasserna. Avgångna med vederbörlig kompetens: från teor. linje » prakt, linje Avgångna utan kompetens: från teor. linje » prakt, linje II. av antalet lärjungar i övriga klasser. Avgångna till gymnasier och priv. läroanst.. övriga avgångna

flickskolorna

239 Tabell 6. Kvarsittare i de kommunala flickskolorna vid början av höstterminerna 1939 och 1945. 7-årig lärokurs Klass

Ht. 1939

6-årig lärokurs

Ht. 1945

Ht. 1939

Ht. 1945

Antal Antal % Antal Antal Antal Antal /o % Antal Antal 0//o närv. kvar- k\ ar- närv. kvar- kvar- närv. kvar- kvar- närv. kvar1 kvar1 1 lärj. sittare sitt. lärj. sittare sitt. lärj. sittare sitt. lärj. 1 sittare sitt. l7 2 7 , 1« 3 7 , 28 4 7 , 3« 5 7 , 4« T6 7 , T5 6 Summa 1

1 173 1 105 1 023 968 944 687

30 33 34 45 28 8

2-6 2 390 3-0 2 349 3-3 2 126 4-6 1916 3-0 1 671 1-2 1 282

89 79 86 88 41 8

3-7 3-4 4-0 4-6 2-5 0-6

172 121 120 73 74

4 3 2 1

2-3 2-5 1-7 1-4

223 191 151 117 91

12 4 3 5

5-4 2-1 2-0 4-3

5 900

3-0 11734

3-3

1-8

31 Vid slutet av när mast f(>regå<;nde \é rtermir t.

240 t-

m ca

6 E W a

Tp OJ TM

oj m i> i> oo oo

TP

co I> T-H

o

I>

rH

CM

m

m OJ

t>

o

TM

T H

in

t-

lO

O O OJ

co t>

m

TP

I>

m

OJ

co

lO

T H

TP

O

CO T P

OJ

r^

CM 0 0 CO TM CM

•O

oo

t ~

OJ

CM 0 0

OJ

fea

Tp

o to m

m m

oo m

i> oo

00 TP

i>

I>

10 TP

OJ

TH

TM

TP

t~

OJ

T-H

CM 00 Tp o

co oo

CO CM TH TH CM

t> to

T-H

TP

TP

c

.a t»

K

3 s p

A

C5J CO

a

TM

a —

m

in

O Tp TP TH

TP

CM

to

CM

00 co co co

r» oo

T-H m O J TM

T-H

m

TM

CM

TM

TH

O

co

r~

r - TM 00 i >

oo co m TM

C 0 CM CM TM

TM

T-H

to

OJ

co

co

OJ

CM

t o oo

O CM t O TH CM

to

OJ

CO CM

CM CO Tp T H

TH

o

co m r- c-

O J T-H CM

OJ CO

—H cs O ^

TM

TH

<*M

o a

O

TM

TP

H

OJ CO

m

CM

co O CO TP

TH TM

oo

co

a (fl

OJ CO OJ

to

m o T-H

in

T^

OJ T H

t > TM CM TM

OJ oo

«5

to

T P CM CO CM

CM TP CM T-H

OJ t o

TM

1?-

t—

t-

TM

o to

T p T-H TM TM

o

tO 00

tM

t-

rH OJ

CO T-H

o m 0 0 TM

CM TM

l>

^j OJ CO

« a a oo

rH

OJ l>

co i> TM

TH

TH

KJ

OJ

m CM

1 TH

TM OJ

CM

CM

CM

to

m

to co TM TM

Tj< TH T-H TM

CM I>

tO co

l>

TH

t>

TM

H

« ^*

OJ CO

o

co TP

OJ

TP

3 a

o

CM

CM i-H

OJ

O

co

co i >

TM

CM I > CM 0 0 O

oo m m

T-H

TM

i>

Si %\ o

CJ

-a -i

fi —

.!-»ca b fi "O

2 fi ca H->

^ Ti

C o

«jo

c ca o

5%

< OM

<0M

—• ca u cfi ca ca tD

TM

OJ

4->

ca fi o

TP

T-H

co

fi c

H

m

CM T-H CO T-H CM

T-H 0 0

TM

o

00 H->

D

tO

00 TP

<M I>

OJ o CO 0 0

co co CM TM

TM T-H

^

OJ CO

7-1

T-H

fi

M->

fi

o C ca o •ca fi u < PM

•PH

B<PM !

=a

•a u

s"? :ca

SL t D

tiu

s

T? ca

lä -1

ca ,Q u

ti C

fi •03 fi H! _3

H_>

"I?

j

fi

ja eg

H

..

tu

c fi —

to ca

M->

aå

Ti CJ tiD

pfi >,

m

H->

H-l

•e

c

t-

<PM

•<0H

o

*

h

c

o

s a ca fio fi ca o ti o C tH

'O CJ

rr, tD t D

t O TM CM TM

CO T H

t»

S

^)

CO CM CM

än e nta] roce

o

CM TP OJ TH

CM T H

oo

TM

in

TM

i n co

CM

T-H

TP

CM

t o oo

T-H

o co

00 00 I > T-H TH

CO

TM

O

OJ oo

O

Tp TP

m r--

«o oo o

>o <M

TP

CM

t>

m

TP

co

co

w -fl #c»

TM

OJ

00 CM 0 0 CM TM

TP

g ni

CM

i>

t*

co OJ

CM T-H

CO

2~ OJ

OJ CO

to

•0 I> to

CM

OJ

co

TM

a

to

CO CO

T-H

TM

TM

TM

TP OJ

CM TM

00 TP TM

o co t*" l> m

m

I>

tr-

CC i n

CM

t.

CO " ^

«5

TM

> od> id öp > 1 ** o

t O T-H TM CM

m to co

CM

Tp OJ

o

m TP m r>

t O OJ

T ^

08 SJ

to

l>

TP

TP

C5 SS

i fl s

o X

TP

to Tp

TM

Tp OJ

TH

a Si o o 5»H

m

<T*

OJ CO

y-l

cs

t»

to t>

O CM CM CM

m H

X

a o

00 T P

o

co

TM

eo

o

l— TM

TM

10 TH

OJ

TM

m

CM T p O TM

lO OJ CO

OJ

CO OJ TP |>

in

TH CO

"

m

to

oo TH

OJ

TH

CM l >

m o

^rt< ' H

co to m

co m

TP

t»

oo 2

eo r^

6 TH

TM

O CO l > T-H I>

00 I >

CM 00 CM

TH

ca

TH

OJ CO

>o cn°o

CO

00 TH

t3 O

<o

c,

H-» >> pfi X5

•cd

J

a : tt) •d

t •D

»H ^_,

b 2 ca .Q ö

o*

fi "a •fi, fi •fe r:ca J 9

241 Tat) ell 8 a.

Översikt över vid slutet av vårterminerna 1939 o c h 1945 godkända, underkända o e h flyttade lärjungar i klasserna l 7 — 6 7 . T

V 1939

1945 1939

3' 1945

1939 T6'

1945 1939 1945 1939 1945 1939 1945

S a m m a lärjungar vid vårterminens slut. 1 173 2 390 1 105 2 349 1 023 2 126 968 1 916 944 1 671 687 1 282 S u m m a godkända i alla läroämnen vid vt:s slut . . Antal 1 022 2 013 899 1 892 773 1570 687 1 268 656 1 142 546 994 Procent 87-1 84-2 81-4 80-5 75-6 73-9 71-0 66-2 69-5 68-4 79-5 77-5 S u m m a underkända i något eller några läroämnen vid vt:s slut Antal 151 377 206 457 250 556 281 648 288 529 141 288 Procent 12-9 15-8 18-6 19-5 24-4 26-1 29-0 33-8 30-5 31-6 20-5 22-5 S u m m a flyttade vid vt:s slut . Antal 1 042 2 054 939 1 973 824 1 677 769 1 417 743 1283 600 1 121 Procent 85-9 85-0 84-0 80-5 78-9 79-4 73-9 78-7 76-8 87-3 87-5 F l y t t a d e med underbetyg vid vt:s slut 1 Antal 20 41 40 81 51 107 82 149 87 141 54 127 Procent 1-7 3-6 1-7 3-5 5-0 8-5 5-0 7-8 9-2 8-4 7-9 9-9 Underbetyg i frivillig franska och tilläggsämnen medräknade vt. 1939.

Tabell 8 b. Översikt över vid slutet av vårterminerna 1939 ock 1945 godkända, underk ä n d a o c h flyttade lärjungar i klasserna l 6 — 5 6 . 28

3«

4«

T5«

1945 Summa lärjungar vid vårterminens slut

91 Summa godkända i alla läroämnen vid vt:s slut Antal Procent

139 80-8

161 72-2

91 75-2

136 71-2

86 71-7

95 62-9

54 74-0

72 61-5

55 74-3

68 74-7

S umma underkända i något eller några läroämnen vid vt:s slut Antal Procent

33 19-2

62 27-8

30 24-8

55 28-8

34 28-3

56 37-1

19 26-0

45 38-5

19 25-7

23 25-3

S u m m a flyttade vid vt:s slut Antal Procent

144 83-7

173 77-5

95 78-5

143 74-9

96 80-0

112 74-2

61 83-6

83 70-9

67 90-5

82 90-1

F l y t t a d e med underbetyg vid vt:s slut 1 . Antal Procent

5 2-9

12 5-4

4 3-3

7 3-7

10 8-3

17 11-3

7 9-6

11 9-4

12 16-2

14 15-4

ska oc h tillä ggsämiien m Jdräkn ade vi.. 193S.

16—716211

Tabell 9. Antalet vårterminen 1939 i de kommunala flickskolornas särskilda klasser givna underbetyg i vissa ämnen samt procenten underbetyg av samtliga i respektive ämnen i klassen utdelade vitsord. 6-årig lärokurs

7-årig lärokurs Ä m n e n

Modersmålet

Skriftl. b e h a n d l . a v m o d Tyska

Engelska

Matematik

Klasser

Antal vitsord

l7 27 l 6 37 26 47 36 57 46 67 56 77 66 77 66

1 173 1105 1 023 968 944 732 738 738

57 62 53 63 27 23 3

l7 27 l 6 37 26 47 3 6 57 46 67 5 6 77 6 e 77 6 6

1 173 1 105 1023 968 944 615 598 598

37 2 6 47 3 6 57 46 67 5 6 77 66 77 6 6 l7 27 l 6 3 7 26 47 3 6 57 46 67 5 6 77 6 6

Antal FTocent Antal vitsunder- underord betyg b e t y g 4-9 5-6 5-2 6-5 2-9 3-1

Antal Procent under- underbetyg b e t y g

16 10 11 1 1

9-3 8-3 9-2 1-4 1-3

0-4

172 121 120 73 77 34 34

— —

— —

73 139 163 187 179 79 4 41

6-2 12-6 15-9 19-3 19-0 12-8 0-7 6-9

172 121 120 73 62 28 28

19 26 18 13 12 3 9

11-0 21-5 15-0 17-8 19-4 10-7 32-1

1 023 968 944 715 717 664

60 82 128 51 2 30

6-0 8-5 13-6 7-1 0-3 4-5

121 120 73 76 32 30

9 10 7 9

7-4 8-3 9-6 11-8

1 173 1 105 1023 968 944 447 404

86 92 129 117 126 36 13

7-3 8-3 12-6 12-1 13-3 8-1 3-2

172 121 120 73 57 19

—

—

—

—

13-3

7 10 15 2 1 1

4-0 8-3 12-5 2-7 1-7 5-3

243 Tabell 10. Antalet vårterminen 1939 i de kommunala flickskolornas särskilda klasser givna underbetyg i vissa ämnesgrupper och i samtliga ämnen samt procenten underbetyg av samtliga i respektive ämnesgrupper ock i det hela i klassen utdelade vitsord. 7-årig lärokurs Å m n e n

Modersmålet, tyska, engelska, matematik sammanlagt

Kristendomskunskap, historia med samhällslära, geografi, psykologi och ekonomilära sammanlagt

Biologi, hälsolära, fysik kemi sammanlagt

och

Samtliga ämnen utom franska sammanlagt

Franska

6-årig lärokurs

Klasser

Antal Antal Procent Antal Antal Procent vits- under- under- vits- under- underord betyg betyg ord betyg betyg

l7 27 37 47 57 67 77

3 519 3 315 4 092 3 872 3 743 2 509 4 455

216 293 405 449 460 189 93

6-1 8-8 9-9 11-6 12-3 7-5 2-1

5» 66

3 519 3 315 3 069 2 904 2 832 2 047 2 688

21 23 13 14 9 5 1

0-6 0-7 0-4 0-5 0-3 0-2

l6 26 36 4a 56 66

1 173 1 105 1023 1 936 1 888 1 294 716

l6 26 36

516 484 480 289 272 205

42 55 54 23 23 17

8-1 11-4 11-3 8-0 8-5 8-3

2 5 2

0-4 1-4 0-6

. . .— —

.

—

516 363 360 219 216 135

—

2 4 6 11 21 4 1

0-2 0-4 0-6 0-6 1-1 0-3 0-1

172 121 240 146 118 27

0-4

6°

8 211 7 735 9 207 8 712 8 496 6 164 8 242

239 320 424 475 490 210 101

2-9 4-1 4-6 5-5 5-8 3-4 1-2

5 67 5 6 7 7 66

743 314 354

17 12 6

2-3 3-8 1-7

l7 27 37 47 57 67 77 l7 27 37 47 57 67 77 l7 27 37 47 57 67 77 7

56 66 l6 26 36 46

l6 26

3°

4 6

56 4 6

.— —

—

1204 1 089 1080 657 641 380

44 60 57 23 23 17

3-7 5-5 5-3 3-5 3-6 4-5

46 35 12

8-7

— —

—

-1

244 -*i to Ö CM

iS T*

E3 wm

CO

05 SO

CO

'O

OJ

TH

t-

CO

eo eo

eo

IS

CM

«H

o LO

TH

M CO OS

O »3<

**<

ce

r* eo

«j

r - OS H CM

245 TH

CJ

« Q, 01 h« eo

t^ h. oi cs

eo NP In >o 0 1

—I

O

co

CM CO lO

Tjt CM O

t ö cö TH r>

J2 » o c

OS

O

•O

Tp

»>

CO cc

0 0 TP T H CO OJ

a CM 00 I>

3.3 OJ CM CM l > TM CM

I > OJ CM TP t O

TH

rH 00

CM CÖ Ö

O

OJ CO

CO rH O J t o

TH

CO TH

H H O I > I >

O OJ Tp o TH m co co co

o OJ OJ OJ CM t O

HP

CO

ob TM ö

CO

TH

ö

Tp i n OJ o co c o CM m i n

TP

CM CM

i n CM TH rP 00 TP Tp m OJ c o

O

co o co

TH

: •S -T» ca 7? ° « t*0 &-§ S

o M ca be c £{

fi «J O

T3

Cv> .« *S

laiS as "a a>

fi fiS > t o • Q I 3 p, "" <D 3

ca ._

ca ca m

| B H S

c i.

9 H t»

fi

r>

fi

co

•J-

ca :0 g M & fa ^ri so sc3 " f i to

.11 ; <IH I «

s-, Or

2» fi js) +-> +-> ca -* H fi fiÖ-S -3,2

C/J

8-s d >

3O fl> J °'r

rt

c c

,0[H

C3

SI

O +J • * 5.

H~

US

t?

fi

t i a sH

a-a Sg a

TH

M

•SB

CM TH

• iC

M"

O

H M M

eo h« m 01 co

00 rH tO rH O c o TH t ö i n TH

r- o o

T-H OJ

«-

sä

J ' • fi s CJ . > . ^M CO

M o M til a M

> ."fi tD

tp S3

-3 ca a fi '.53

a*

246 Tabell 13. Lärjungarnas fördelning efter tillvalsämnen vid de kommunala flickskolorna vid början av höstterminerna 1941, 1943 och 1945. a. 7-årig lärokurs, teoretisk linje.

6 7 V 6 7 6 (1114) (1092) ,1 248) (1 239) (1 259) (1189) 342 387 364 606 371 404

394 411 288 613 398 406 b.

6-årig

lärokurs,

5 (93)

6" (78)

teoretisk

5« (145)

20 68 30 70 49 48

38 64 68 84 38 51

26 31 15 64 36 38

19 30 29 47 21 26

0/ /o

%

/O

%

%

/o

linje.

5 C

6»

6»

5«

%

%

%

/o

%

%

5» (93)

6 (96)

6 (124)

3 5 0 35-4 31-3 29-6 25-9 27-G 29-4 4 1 5 36-9 35-4 36-5 37-4 42-2 34-9 5 2 1 25-8 33-3 33-2 37-2 36-3 43-8 6 3 8 55-0 55-5 52-1 55-8 54-7 53-7 5 2 9 35-7 33-9 40-6 35-4 41-8 44-5 4 8 1 36-4 37-0 37-5 39-1 38-3 40-5

347 531 457 689 526 482

1941 Å ra n e n

321 464 461 691 438 484

370 455 414 650 507 468

1941 Ä m n e n

21 24-4 28-0 16-1 26-2 14-6 22-G 41 38-5 33-3 54-8 44-1 42-7 44-1 4 3 37-2 16-1 24-2 46-9 34-4 46-2 51 60-3 68-8 56-5 57-9 63-5 54-8 44 26-9 38-7 39-5 26-2 41-7 47-3 4 3 33-3 40-9 38-7 35-2 37-5 46-2

14 41 33 61 40 36

Anm.. T y s k a o c h e n g elska s å s o m t i l l v a l s ä m n e n h a i c k e m e d t a g i t s i t a b e l l e r n a , d å d e s s a ä m n e n ä v e n a l t e r n a t i v t : n g å b l a n d de f a s t a ä m n e n a . c.

7-årig

och

6-årig

lärokurs,

praktisk

7 7 -6 6 (57)

6 -5 (61)

Hushållsgöromål

48 49 11 6

51 45 18 8

7 -6 (60)

55 58 7

6 -5« (56) 53 38 U 7

7 -6 (46)

43 36 1C

1941 Ä m n e n

linje.

6 - 5 7 -6« 6 -5 7 -6« 6 -5° 7 -6« 6 -5« (44) % % % % % % 39 84-2 83-e 9 1 - 7 42 86-0 73-8 9 6 - 7 e 19-3 29-5 11-7 - 10-J 13-1

94-e 93-5 88-6 67-8 84-8 97-7 25-0 21-7 13-6 12-5

247 Tabell

14. Lärjungarnas

fördelning

på

grupper

av

tillvalda ä m n e n

i klasserna

o c h (S6 a v d e k o m m u n a l a f l i c k s k o l o r n a v i d b ö r j a n a v h ö s t t e r m i n e r n a 1 9 4 1 , 1 9 4 3 o c h 1945. a. Ämnesgrupper (fast språk j ä m t e 3 ämnen)

3 s p r å k , geogr. psyk. mat., biol.. 3 fy-ke

Teoretisk

linje;

fast

språk

samt

tre

ämnen.

1945 7

1945 7

6 6 7 6 (1114) (1092) (1248) (1239) (1259) (1189)

O

84 38 117 35 17

69 34 111 13 22

92 44 104 32 19

60 43 115 13 10

70 47 95 14 10

40 55 97 15 12

7-6 6-3 3-4 3-1 10-5 10 3 1-2 1-5 2-0

13' 8' 2' 1-

5-6 3 7-5 1-1 0-8

3-4 4-6 8-2 1-3 1-0

26-1 22-

23-3 19-4 18-

18-4

2 s p r å k , m a t . , geogr. » psyk.. » biol... » fy-ke., geogr., p s y k . » biol. » fy-ke psyk., biol... » fy-ke biol., f y - k e . .

123 40 49 156 73 49 20 50 17 67

131 64 44 124 73 26 22 65 35 62

144 49 52 123 68 49 16 73 29 71

147 59 36 155 96 32 15 66 36 55

140 39 49 107 106 41 10 47 22 59

102 48 48 83 98 14 6 63 31 52

11-0 12-0 11 11-9 l l - l 3-6 5-9 3-9 4-8 3-1 4-4 4-0 4-2 2-9 3-9 8-5 14-0 11-4 9-9 12 8-4 6-6 6-7 5-4 7 3-3 4-4 2-4 3-9 2 1 0-8 1-7 2-0 1 5 3-7 4-5 6-0 5 2 1-7 1-5 3-2 5 4 4-7 6-0 5-7 2

8-6 4-0 4-0 7-0 8-2 1-2 0-5 5-3 2-6 4-4

2 språk

Summa

57-

59-2 54-0 56-3 49-2 45-8

språk

geogr., p s y k . , mat geogr., p s y k . , biol geogr., p s y k . , fy-ke geogr., m a t . , biol geogr., m a t . , fy-ke geogr., biol., fy-ke psyk., mat., biol psyk., mat., fy-ke p s y k . , biol., fy-ke m a t . , biol., fy-ke

0-9

0-G

1-9

2-1

2-4

2-3

1-2

1-6

1-9

2-7

4-3

5-1

0-3

0-5

0-3

0-2

0-6

1-1

1-4

1-5

1-2

1-5

2-2

1-8

0-8

0-7

0-G

0-9

2-1

1-3

1-0

1-0

1-0

1-7

1-5

1-5

1-0

1-5

0-8

0-8

1-4

1-6

0-8

1-5

1-9

1-9

1-8

2-8

2-1

2-8

5-2

5-2

5-0

6-1

6-2

7-9

7-2 10-7 12-1

3 språk.

språk

'

Summa

Summa

Ämnesgrupper (2 ämnen)

Hushållsgöromål, sömnad vävning barnavård Sömnad, vävning Summa

4-8 3-5 9-3 1-0 0-8

6-6

1 6 1 1 8 0 22-7 24-3 32-0 35-7

b. Praktisk

linje;

två

ämnen.

1943 7

(52)

6 (55)

36 2 6 8

31 8 7 9

1945 7

6 (52)

1941 7

(36)

G (35)

27 7

29 1

32 10 7 3

(54)

48 1

2 35

1945 7

G

69-2 56-4 88-9 61-5 75-0 82-9 3-9 14-5 19-2 19-4 2-9 11-5 12-7 13-5 15-4 16-4 9-3 5-8 5-6 14-3

248 Tabell 15. Lärjungarnas fördelning på grupper av tillvalda ä m n e n i klasserna T o c h 6 7 av de k o m m u n a l a flickskolorna vid början av höstterminerna 1 9 4 1 , 1 9 4 3 och 1945. Teoretisk Ämnesgrupper (2 ämnen)

geografi.... psykologi.. . matematik.. biologi fysik-kemi. .

Två

ämnen. 1941

1943 G7

96 75 156 34 40

135 93 162 32 36

102 125 153 49 52

11-7 11-2 6^3 6-0 15-4 15-7 5-9 3-0 5-4 3-9

7-7 10-7 8-6 6-1 7-4 10-5 12-6 12-9 12-9 2-7 2-5 4-1 3-2 2-9 4-4

159 203 105 51

198 223 141 63

199 165 114 52

8-9 9-4 14-2 14-9 8-0 6-6 3-9 4-2

12-8 15-7 16-7 16-4 17-7 13-9 8-5 11-2 9-6 4-1 5-0 4-4

119 174 127

110 182 116

127 216 150

6-3 9-4 8-8 11-9 4-8 8-0

9-6 8-7 10 14-0 14-5 18 10-3 9-2 12-6

153 280

229 291

233 276

13-3 13 22-2 19-8

12-4 18-2 19-6 23-2 22-6 23

246 1 229

15-7 15-8

18-5 21-9 24-2

6 7 7 6 (1114) (1092) (1248) (1239) (1259) (1189)

130 70 171 66 60 99 Geografi, psykologi. . . 158 » matematik . 89 » biologi 43 » fysik-kemi.. 70 Psykologi, matematik 98 » biologi... 53 » fysik-kemi 149 Matematik, biologi. . » fysik-kemi.. 247 175 Biologi, fysik-kemi.

Franska, » » l » »

linje.

122 66 171 33 43 103 163 72 46 103 130 87 145 216 172

131 76 154 53 35 120 190 100 39 107 172 122 175 252

Tabell 16. Lärjungarnas fördelning efter tilläggsämnen vid de k o m m u n a l a skolorna höstterminen 1944. 7-årig lärokurs

7-årig lärokurs

6-årig lärokurs

Tilläggsämnen 6«

flick

-årig lärokurs

5«

Teoretisk liuje. Tyska Engelska Franska Geografi Psykologi Matematik Biologi Fysik-kemi Intet tilläggsämne Summa lärjungar

6 3 9 4 7 7 7 6-0 48-0

14-0 3-3 9-5 6-4 10-8 8-6 5-7 8-1 33-6

19-1 8-5

18-9 2-7

8-5

13-5 16-2

23-4

77 44 114 55 88 96 85 73 583

177 42 120 81 136 109 72 102 424

14 2 7 10 11 10 10 4 64

12 6 8 9 6 8 44

1 263

10-6 1-5 5-3 7-5 8-3 7-6 7-6 3-0 48-5

7-9 11-9 5-9 7-9 8-9 5-9 7-9 43-G

50-0

57-1

Praktisk linje. Tyska Engelska Franska Geografi Psykologi Matematik Biologi Fysik-kemi Intet tilläggsämne Summa lärjungar

19 47

40-4

25-0 48-7

25-0

42-9

249 Bilaga

2.

Sammanfattning

av den kompetens, som åtföljer å ena sidan realexamen samt

å

avgångsbetyg

andra

sidan

från

teoretisk

och

praktisk linje vid kommunal

flickskola. 1 Anm. Beträffande realexamen har endast medtagits sådan kompetens, som har betydelse för kvinnliga lärjungar

Realexamen

Avgångsbetyg från teoretisk linje vid kommunal flickskola (normalskolkompetens)

Avgångsbetyg från praktisk linje vid kommunal flickskola

A. Inträde i följande fackskolor och specialkurser. Postexpedilörskursen, med villkor av minst godkända insikter i modersmålet, tyska, engelska, franska, geografi och matematik.

D:o

Telegraf istkursen.

D:o

De tekniska fackskolorna: inträdessökande, som avlagt realexamen med betyg om godkända insikter i ett eller flera av ämnena svenska språket, fysik och kemi samt teckning, skall vara frikallad från inträdesprövning i det eller de av nu nämnda ämnen, som sagda betyg avser. De tekniska gymnasierna: inträdessökande, som avlagt realexamen med betyg om godkända insikter i ett eller flera av ämnena svenska språket, tyska, engelska, matematik, fysik och kemi samt teckning, skall vara frikallad från inträdesprövning i det eller de ämnen, som sagda betyg avser, såframt inträde sökes senast höstterminen näst efter det två år förflutit sedan ifrågavarande betyg utfärdades. Handelsgymnasierna (K. kung. nr 529/1938 ang. statsunderstödda h an delsgymnasier).

D.o

D:o

Handelskurser vid kommunala och enskilda skolor p å skilda håll i landet.

D:o

D:o

1 Uppgifterna

grunda sig i det hela på en a v skolöverstyrelsen gjord sammanfattning

250 Realexamen

Avgångsbetyg från teoretisk linje vid kommunal flickskola (normalskolkompetens)

Det till konstfackskolan hörande Teckningslärarinstilutet (den obligatoriska förberedande kursen; för inträde i den egentliga teckningslärarkursen fordras därutöver godkänt betyg i matematik enligt fordringarna i studentexamen på latinlinjen).

D:o

Lennings textiltekniska institut i Norrköping, med villkor av minst betyget godkänd i matematik.

D:o

Avgångsbetyg från praktisk linje vid kommunal flickskola

Spv.cialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande, förberedande klassen; första årsklassen, med villkor av minst betyget Med beröm godkänd i modersmålet, i tyska eller engelska på latin- eller realgymnasium och i matematik ävensom viss prövning i matematik fysik och det av ämnena tyska och engelska, som sökanden ämnar välja till huvudspråk. Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, högre trädgårdskursen (kunskaper motsvarande minst betyget Med beröm godkänd i realexamen i ämnena modersmålet och matematik samt tyska eller engelska och minst betyget Godkänd i geografi och naturlära) samt driftsledarkursen (minst godkänd enligt fordringarna i realexamen i ämnena modersmålet och matematik). Gymnastiska centralinstitutet:gymnastiklärarkursen (med vissa villkor, bl. a. vitsord om fyllnadsprövning i vissa ämnen i studentexamen) samt sjukgymnastikkursen (för kvinnlig sökande).

D:o (se under realexamen)

Musikhögskolan, högre organistexamen, högre kantorsexamen och musiklärarexamen.

D:o

Statens skolköksseminarium och hushållsskolas skolkökslärarinne-, förberedande skolkökslärarinne-, hemföreståndarinne- och ekonomiföreståndarinnekurser. (För inträde i skolkökslärarinnekursen fordras att i realexamen eller i veder-

D:o (För inträde i skolkökslärarinnekursen fordras a t t i godkänt avgångsbetyg från teoretisk linje eller i vederbörlig fyllnadsprövning ha erhållit högre betyg än God-

D:o (För inträde i skolkökslärarinnekursen fordras a t t i godkänt avgångsbetyg från praktisk linje eller i vederbörlig fyllnadsprövning ha erhållit kvalificerade betyg

251 Realexamen

Avgångsbetyg från teoretisk linje vid kommunal flickskola (normalskolkompetens)

Avgångsbetyg från praktisk linje vid k o m m u n a l flickskola

börlig fyllnadsprövning ha erhållit högre vitsord än Godkänd i svensk skrivning, svenska språket och litteraturen, matematik, fysik och kemi samt a t t ha genom särskild prövning vid kommunal flickskola s t y r k t sig äga insikter i biologi, motsvarande högre vitsord än godkänd vid avgång från den teoretiska linjen).

känd i förmåga a t t skriftligen behandla modersmålet samt i svenska språket och litteraturen, matematik, biologi, hälsolära och fysikkemi).

enligt vad därom är stadgat för sökande med avgångsbetyg från teoretisk linje.)

Ateneums skolköksseminarium, Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala samt Göteborgs skolkökssemin arium: inträdesfordringarna i stort sett desamma som till motsvarande kurser vid Statens skolköksseminarium och hushållsskola (se ovan).

D:o

D:o

Fredr ika - Bremer - förbundets lanthushållningsseminarium å Rimforsa. med lanthushålls-, skolkökssamt trädgårds- och slöjdlärarinnekurser.

D:o

D:o

Fredr ika - Bremer - förbundets skola för kvinnlig yrkesutbildning i Stockholm : högre kursen i sömnadsyrket.

D:o

D:o

Föreningen handarbetets vänners och Andrea Eneroths högre handarbetsseminarium, Stockholm, Maria Nordenfelts högre handarbetslärarinneseminarium, Göteborg.

D:o

D;o

Folk- och

D:o

småskoleseminarium

Seminariet för utbildande av sinnesslölärarinnor.

D:o

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets utbildningskurser (för blivande föreståndarinnor för ålderdomshem och barnhem).

D:o

D:o

Socialinstitutct: realexamen berättigar till deltagande i inträdesprov, under förutsättning a t t viss praktisk tjänstgöring fullgjorts.

D:o

l):o

Statens

sjukskölerskeskola,

D:o

D:o

Enskilda sjuksköterskeskolor, Sophiahemmet, Röda korset m. fl.

D:o

D:o

252 Realexamen

Diakonissanstalterna. Tandläkarinstilutets kurser.

Fångvårdsstyrelsen skrivare.

Avgångsbetyg från teoretisk linje vid kommunal flickskola (normalskolkompetens)

Avgångsbetyg från praktisk linje vid kommunal flickskola

D:o tandsköterske-

D:o

B . Anställning i följande tjänstebcfatt ningar. såsom kansli-1 D:o

Statens sinnessjukhus såsom bokhållare, kassör, kameralbiträde, kanslibiträde och kontorsbiträde.

D:o

Postverket för befattningar inom lönegraderna A 11, A 12 och 15 samt biträdestjänster.

D:o

Telegrafverket såsom telegrafexpeditör, förste telegrafexpeditör, telegrafassistent (f. n. mottagas blott studenter), förste telegraf assistent (f. n. mottagas blott studenter) samt telegrafkommisarie av klass 6, 5 och 4, under villkor av godkända insikter i modersmålet, fysik, geografi, matematik samt engelska, franska och tyska, ävensom biträdestjänster.

D:o

Statens järnvågar såsom huvudkassör, bokhållare och kontorsskrivare, förste kansliskrivare och kansliskrivare, under villkor av godkända insikter i modersmålet, tyska, engelska, franska geografi och matematik.

D:o

Vattenfallsstyrelsen och statens vattenfallsverk : befattningar incm lönegraderna A7 — 21.

D:o

Generaltullstyrelsen: ster.

biträdestjän-

D:o

Statistiska centralbyrån såsom kansliskrivare, biblioteksassistent och registrator.

D:o

Riksräkenskapsverket: revisionspersonal, som utför den s. k. förgranskningen.

D:o

Såsom teckningslärare eller musiklärare vid allmänt läroverk.

D:o

l):o D:o

253 A vgångsbetyg från teoretisk linje vid kommunal flickskola (normalskolkompetens

Realexamen

Såsom lärare i övningsämne vid folkskoleeller småskoleseminarium.

D:o

Domänstyrelsen såsom kassör samt tor biträdestjänster.

D:o

Riksbanken: lägre tjänster (under lönegrad A 16)

D:o

Riksgäldskontoret: lägre (under lönegrad A 16).

tjänster

D:o

Departement, centrala ämbetsverk, överståthållarämbetet och länsstyrelserna såsom registrator samt för biträdestjänster.

D:o

Kommunal och enskild tjänst för befattningar av olika slag.

D:o

Avgångsbetyg från praktisk linje vid kommunal flickskola 1

Rättelser. På sid. 35 rad 13 nedifrån böra efter texten inskjutas orden: Se tabell sid. 34. På siffrorna i denna tabell hänsyfta vidare raderna 5—7 nedifrån på sid. 33. På sid. 89 rad 9 nedifrån står tabell 11. Bör vara tabell 12. På sid. 156 rad 10 uppifrån bör ordalydelsen efter orden icke heller vara: tagas de vitsord i betraktande, som eleven erhållit i de tidigare avslutade ämnena. På sid. 162 bör efter rubriken b. 6 - å r i g l ä r o k u r s inskjutas: Klass 1. (4 timmar). Läsning som i klass 27. Språklära med tillämpningsövningar på grundval av vad som genomgåtts i folkskolan. Rättskrivnings- och uppsatsövningar såsam i klass 27.

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk (Siffrorna

förteckning

inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r 1 den kronologiska

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till konvention mellan Sverige, D a n m a r k och Norge om e r k ä n n a n d e och verkställighet av d o m a r i brottmål m . m. 1161 Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. [38] Betänkande m e d förslag o m upphävande av äldre giftermålsbaiken. [43] S t a t s f ö r f a t t n i n g . A l l m ä n statsförvaltning:. Betänkande med u t r e d n i n g r ö r a n d e riksräkenskapsverkets organisation. [13] 1945 års l ö n e k o m m i t t é . 2. Betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. 123] Kommunalförvaltning. Betänkande m e d förslag till lag om r e g i o n k o m m u n e r m. m. 130] Statens och kommunernas finansväsen. Politi. Polisen och allmänheten. B e t ä n k a n d e med förslag till tjänstereglemente för polisväsendet. [45] N a t i o n a l e k o n o m i och socialpolitik. Kollektiv tvätt. B e t ä n k a n d e m e d förslag att u n d e r l ä t t a hushållens tvättarbete. [11 Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. F ö r slag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. [18] 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa s j u k h u s och vårdanstalter m. m. [44] Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och k o m m u n a l a tjänster samt sådana yrken och b e fattningar, för vilkas u t ö v a n d e kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. [19] Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 15. Utredning och förslag ang. särskilda barnbidrag och bidragsförskott m . m. [21] Betänkande r ö r a n d e ett centralt arbetsmarknadsorgan. [24] Slutbetänkande avgivet av bostadssociala u t r e d n i n g e n . Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av l å n e - och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [2S] Stuveriverksamheten i svenska h a m n a r . [28] Välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n . [291 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning r ö r a n d e bostads- och levnadsförhållandena p å hemmansskogarna med förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. [37] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd a v stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—;juni 1946. [411 Statens sjukhusutrednings av år 1943 b e t ä n k a n d e . 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa s j u k h u s och vårdanstalter m. m. [44] Betänkande ang. familjeliv och hemarbete. [46] Kälso- och sjukvård. Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [3] Betänkande med förslag till standardtariffer för d e t a l j distribution av elektrisk kraft. [4] Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 15. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län. [201 2: 12. Malmöhus län. [35] 2: 11. Kristianstads län. [40] 2:8—10. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge län [49]

förteckningen.)

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. |21 Betänkande med förslag ang. lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. | 7 | Betänkande med förslag ang. fiskets administration m. m. 181 Utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sägverksskola. [32] Redogörelse i sammandrag för u t r e d n i n g rörande planering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneä k o m m u n . [33) Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland åren 1938 —42 använd metodik och härom v u n n a erfarenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxeringsnämnd. [361 Betänkande ang. organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område. [421 Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag j ä m t e d ä r med sammanhängande författningar. [47] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Industri. H a n d e l och sjöfart. Handeln med olja. Betänkande m e d förslag avgivet av oljeutredningen 1945. [141 Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning ang. handel med skrot, lump och begagnat gods. [22] Kommunikations väsen. Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. [6] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m . m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m . m . [9] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. [11] 9. G y m nasiet. [34] 10. Flickskolan. [49] Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskonimitténs betänkande del 4. [12] 1941 års lärarlönesakkuimiga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. [15] Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 5. [17] 1945 års akademikerutredning. [25] B e t ä n k a n d e med förslag till ändrad ordning beträffande vissa helgdagar. [27] Betänkande med förslag ang. utbildning av befäl för handelsflottan m. m. [31] Supplement nr 7 till Sveriges familjenamn 1920. [39] Försvarsväsen. 1944 års milltärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. [5] Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. [10] U t r i k e s ä r e n d e n . I n t e r n a t i o n e l l rätt.

iduns t r y c k e r i aktiebolag Esselte ab. Stockholm 1947 716218