Betänkande med förslag angående försvarets organisation. D. 2,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

I S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 7 : 73 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

FÖRSVARETS ORGANISATION A V G I V E T AV

1 9 4 5 ÅRS

FÖRSVARSKOMMITTÉ

DEN 25 NOVEMBER 1947

Del II. SÄRSKILDA YTTRANDEN

S T O C K H O L M 19 4 7

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologisk K o l l e k t i v t v ä t t . B e t ä n k a n d e m e d förslag a t t u n d e r l ä t t a h u s h å l l e n s t v ä t t a r b e t e . Haeggström. xv. 284 s. S . Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsprob l e m s a m t den p r i s r e g l e r a n d e v e r k s a m h e t e n på fiskets o m r å d e . A n t o n s o u s , G ö t e b o r g . 325 8. J o . E l k r a f t u t r e d n i n g e n s r e d o g ö r e l s e n r 1. B e d o g ö r e l s e för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och p r i s e r v i d d i s t r i b u t i o n av elektrisk kraft. I n l e d a n d e ö v e r s i k t . Sv. T r y c k e r i A B . 84 8. K. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l standardtariffer för d e t a l j d i s t r i b u t i o n av e l e k t r i s k kraft. Hseggström. 126 8. K . 1944 å r s m i l i t ä r s j u k v å r d s k o m m i t t é s b e t ä n k a n d e . Del 2. B e c k m a n . 170 8. F ö . B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l geofysiskt o b s e r v a t o r i u m i K i r u n a m . m . I d u n . 64 s. K. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e l a n t m ä t e r i p e r s o n a lens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. M a r c u s . 132 8. J o . B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e fiskets a d m i n i s t r a tion m . m . K i h l s t r ö m . 155 8. J o . B e t ä n k a n d e om t a n d l ä k a r u t b i l d n i n g e n s o r d n a n d e m . m . Del 3. T a n d l ä k a r i n s l i t u t e n s o r g a n i s a t i o n m . m . Beckm a n . 166 s. £ . B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e civilförsvarets organ i s a t i o n m . m . B e c k m a n . 262 8. S. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n och u t r e d n i n g a r . 8. U t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e vissa s o c i a l p e d a g o giska a n o r d n i n g a r i n o m s k o l v ä s e n d e t . I d u n . 148 s. E . Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitt é n s b e t ä n k a n d e del 4. V. P e t t e r s o n . 392 s. J u . Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsv e r k e t s o r g a n i s a t i o n . M a r c u s . 114 s. F l . H a n d e l n m e d olja. B e t ä n k a n d e m e d förelag a v g i v e t a v o l j e u t r e d n i n g e n 1945. Haeggström. 343 s. 4 p i . F 6 . 1941 å r s l ä r a r l ö n e s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l l ö n e r e g l e r i n g för ö v n i n g s l ä r a r e . Sv. T r y c k e r i A B . 870 s. F i . F ö r s l a g t i l l k o n v e n t i o n m e l l a n Sverige, D a n m a r k o c h N o r g e o m e r k ä n n a n d e och v e r k s t ä l l i g h e t av d o m a r i b r o t t m å l m . m . N o r s t e d t . 24 s. J u . Stöd å t u t v e c k l i n g s h ä m m a d u n g d o m . U n g d o m s v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e del 6. V. P e t t e r s o n . 144 8 J u . K o m m i t t é n s för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a b e t ä n k a n d e . 2. F ö r elag a n g å e n d e y r k e s v ä g l e d n i n g och y r k e s u t b i l d n i n g för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a m . m . K a t a l o g och T i d s k r i f t s t r y c k . 324 s. S. 19. K o m p e t e n s f o r d r i n g a r för statliga, vissa h a l v s t a t l i g a och k o m m u n a l a t j ä n s t e r s a m t s å d a n a y r k e n och b e f a t t n i n g a r , för v i l k a s u t ö v a n d e k r ä v e s av statlig m y n d i g h e t u t f ä r d a d b e h ö r i g h e t s f ö r k l a r i n g eller l e g i t i m a t i o n . V. P e t t e r s o n . 288 s. S. E l k r a f t u t r e d n i n g e n s r e d o g ö r e l s e n r 2: 15. B e d o g ö r e l s e för d e t a l j d i s t r i b u t ö r e r n a s a m t d e r a s r å k r a f t k o s t n a d e r och p r i s e r vid d i s t r i b u t i o n av elektrisk kraft. Ä l v s b o r g s l ä n . B e c k m a n . 48 s. K. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 15. U t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e s ä r s k i l d a b a r n b i d r a g och b i d r a g s f ö r s k o t t m . m . V. P e t t e r s o n . 114 s. S. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d l a g s t i f t n i n g angåe n d e h a n d e l m e d s k r o t , l u m p och b e g a g n a t g o d s . Sv. T r y c k e r i AB 125 s. H. 1945 å r s l ö n e k o m m i t t é . 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. Marcus. 289 s. F i . Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. N o r s t e d t . 220 a. S. 1945 å r s a k a d e m i k e r u t r e d n i n g . N o r s t e d t . 64 s. E . S l u t b e t ä n k a n d e avgivet av b o s t a d s s o c i a l a u t r e d n i n g e n . Del 2. S a n e r i n g e n av s t a d s s a m h ä l l e n a s b e b y g g e l s e . O r g a n i s a t i o n e n av l å n e - och b i d r a g s v e r k s a m h e t e n för b o s t a d s ä n d a m å l . I d u n . 598 s. S. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d o r d n i n g beträffande v i s s a h e l g d a g a r . K a t a l o g och Tidskriftstryck. 75 s. E . S t n v e r i v e r k s a m h e t e n i s v e n s k a h a m n a r . Hfeggström. 110 s H. V ä l f ä r d s a n o r d n i n g a r för sjöfolk i h a m n . Haeggström. 118 s. H . B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m r e g i o n k o m m u n e r m . m . B e c k m a n . 214 s. S.

förteckning 31. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e u t b i l d n i n g a v befäl för h a n d e l s f l o t t a n m . m . I d u n . 264 s. H. 32. U t r e d n i n g m e d s y n p u n k t e r p å s å g v e r k s d r i f t e n i Norrl a n d och förslag a n g å e n d e i n r ä t t a n d e a v en c e n t r a l s å g v e r k s s k o l a . V. P e t t e r s o n . 150 s. 1 k a r t a . J o . 33. B e d o g ö r e l s e i s a m m a n d r a g för u t r e d n i n g r ö r a n d e plan e r i n g av j o r d b r u k e t och s k o g s b r u k e t i N e d e r t o r n e å k o m m u n . V. P e t t e r s o n . 177 s. 6 p l . 1 k a r t a . J o . 34. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n och u t r e d n i n g a r . 9 G y m n a s i e t . I d u n . 622 s. E . 35. E l k r a f t u t r e d n i n g e n s r e d o g ö r e l s e n r 2: 12. B e d o g ö r e l s e för d e t a l j d i s t r i b u t ö r e r n a s a m t d e r a s r å k r a f t k o s t n a d e r och p r i s e r vid d i s t r i b u t i o n av e l e k t r i s k kraft. M a l m ö h u s l ä n . B e c k m a n . 43 8. K. 36. Vid a n d r a r i k s s k o g s t a x e r i n g e n av N o r r l a n d å r e n 1988— 42 a n v ä n d m e t o d i k o c h h ä r o m v u n n a e r f a r e n h e t e r . R e d o g ö r e l s e a v g i v e n av 1937 å r s r i k s s k o g s t a x e r i n g s n ä m n d . V. P e t t e r s o n . 205 s. J o . 37. 1945 å r s s k o g s h ä r b ä r g e s u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . Del 1. U t r e d n i n g r ö r a n d e b o s t a d s - och l e v n a d s f ö r h å l l a n d e n a p å h e m m a n s s k o g a r n a m e d förslag till å t g ä r d e r för bos t a d s b e s t å n d e t s k o m p l e t t e r i n g och f ö r b ä t t r a n d e . I d u n . 801 s. S. 38. L a g b e r e d n i n g e n s förslag t i l l j o r d a b a l k . 1. N o r s t e d t . 313 s. J u . 89. S u p p l e m e n t n r 7 t i l l Sveriges f a m i l j e n a m n 1920. Stat e n s R e p r o d u k t i o n s a n s t a l t . 112 s. J u . 40. E l k r a f t u t r e d n i n g e n s r e d o g ö r e l s e n r 2: 11. R e d o g ö r e l s e för d e t a l j d i s t r i b u t ö r e r n a s a m t d e r a s r å k r a f t k o s t n a d e r o c h p r i s e r vid d i s t r i b u t i o n av e l e k t r i s k kraft. K r i s t i a n s t a d s l ä n . B e c k m a n . 40 s. K. 41. S t a t s m a k t e r n a och f o l k h u s h å l l n i n g e n u n d e r d e n t i l l följd av s t o r m a k t s k r i g e t 1939 i n t r ä d d a k r i s e n . D e l 7. T i d e n j u l i 1 9 4 5 - j u n i 1946. I d u n . 449 s. F o . 42. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e o r g a n i s a t i o n e n av f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n p å j o r d b r u k e t s o m r å d e . K a t a l o g o c h Tids k r i f t s t r y c k . 252 s. J o . 43. B e t ä n k a n d e m e d förslag o m u p p h ä v a n d e a v ä l d r e g i f t e r m å l s b a l k e n . N o r s t e d t . 72 s J u . 44 K o m m i t t é n s för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a b e t ä n k a n d e . 3. S t a t e n s s j u k h u s u t r e d n i n g s av å r 1943 b e t ä n k a n d e . 3. U t r e d n i n g a r och förslag a n g å e n d e s y s s e l s ä t t n i n g s o c h a r b e t s t e r a p i vid v i s s a s j u k h u s och v å r d a n s t a l t e r m . m . Katalog och T i d s k r i f t s t r y c k . 176 a. 8 p l . I . 45. P o l i s e n och a l l m ä n h e t e n . B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g t i l l t j ä n s t e r e g l e m e n t e för p o l i s v ä s e n d e t . I d u n . 126 s. I . 46. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e familjeliv och h e m a r b e t e . Beckm a n . 320 e. S . 47. F i s k e r ä t t s k o m m i t t é n s förslag t i l l fiskelag j ä m t e d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e f ö r f a t t n i n g a r . V. P e t t e r s o n . 658 s. 2 p l . J o . 48. E l k r a f t u t r e d n i n g e n s r e d o g ö r e l s e n r 2: 8—10. R e d o g ö r e l s e för d e t a l j d i s t r i b u t ö r e r n a s a m t d e r a s r å k r a f t k o s t n a d e r och p r i s e r vid d i s t r i b u t i o n av e l e k t r i s k k r a f t . K a l m a r l ä n , G o t l a n d s l ä n och B l e k i n g e l ä n . B e c k m a n . 68 s. K. 49. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r . 10. F l i c k s k o l a n . I d u n . 253 s. E . 50. S y s s e l s ä t t n i n g s f ö r h å l l a u d e n a i n o m v a r u h a n d e l n . Beckm a n . 197 s. E . 51. B e t ä n k a n d e o m g r a n s k n i n g och a n t a g n i n g av l ä r o b ö c k e r . Hseggström. 137 s. E . 62. M ö b l e r . B e t ä n k a n d e a v g i v e t av 1946 å r s m ö b e l u t r e d n i n g . S t o c k h o l m s B o k i n d u s t r i A B . 868 s. H . 53. K o m m u n a l l a g s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e 1 m e d f ö r s l a g angående ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig p r i m ä r k o m m u n s kompetens och om kvalificerad m a j o r i t e t . I d u n . 216, 72* s. I . 54. E l k r a f t u t r e d n i n g e n s r e d o g ö r e l s e n r 2: 25. R e d o g ö r e l s e för d e t a l j d i s t r i b n t ö r e r n a s a m t d e r a s r å k r a f t k o s t n a d e r och p r i s e r vid d i s t r i b u t i o n av e l e k t r i s k kraft. N o r r b o t t e n s l ä n . B e c k m a n . 41 s. K . 55. U t r e d n i n g m e d förslag a n g å e n d e u t b i l d n i n g av l ä r a r e för i n d u s t r i och h a n t v e r k vid a n s t a l t e r för y r k e s u n d e r v i s n i n g m . m . Hffiggström. 178 s. E . 56. U t r e d n i n g a n g å e n d e o r g a n i s a t i o n e n av d e n finska förs a m l i n g e n i S t o c k h o l m s a m t de t y s k a f ö r s a m l i n g a r n a i S t o c k h o l m och G ö t e b o r g m . m . Av E . S c h a l l i n g . I d u n . 143 s. E .

(Fortsättning

å omslagets 3:e sida)

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 7 : 7IJ FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

FÖRSVARETS ORGANISATION AVGIVET AV 1945

ÅRS

FÖRSVARSKOMMITTÉ

DEN 25 N O V E M B E R

1947 Del IL SÄRSKILDA

YTTRANDEN

STOCKHOLM 1947 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1800: 1 47]

3 SÄRSKILDA YTTRANDEN Av KOMMITTÉNS

ORDFÖRANDE,

som anfört:

Såsom av betänkandet framgår kunna de medel, som enligt kommitténs beräkningar skulle stå till förfogande för att förse den med kommittéförslaget avsedda krigsorganisationen med materiel, icke anses tillräckliga för att i olika hänseenden täcka behovet under hela den tioårsperiod beräkningarna avse. Enligt min mening hade det varit önskvärt, att man genom sammanpressning av fredsorganisationen kunnat i större utsträckning än förslaget innebär inom den antagna kostnadsramen avse medel för nämnda ändamål. Emellertid har detta i nuvarande labila utrikespolitiska läge icke befunnits möjligt. I betraktande kommer även, att de samlade kraven på statskassan i förening med knappheten på arbetskraft och råvaror samt den av valutaskäl framtvungna importbegränsningen för de närmaste åren torde komma att resa hinder mot mera omfattande materielanskaffningar. Beaktas bör vidare, att osäkerhet ännu gör sig gällande i fråga om den på erfarenheterna från det senaste världskriget grundade krigstekniska utvecklingen. Nu angivna förhållanden ha synts mig tala för att för närvarande stanna vid kommitténs förslag med avseende å materielen. I likhet med flertalet av kommitténs övriga ledamöter förutsätter jag emellertid, att, därest icke en önskvärd stabilisering av det internationella läget kommer till stånd, frågan om materielanslagen ägnas förnyad prövning, när det ekonomiska trycket lättat. På ett par andra punkter kan jag emellertid icke ansluta mig till kommitténs förslag. Sålunda anser jag, att Hemsö kustartilleriförsvar med hänsyn till dess betydelse för Norrlandskustens försvar åtminstone tills vidare bör kvarstå i organisationen, varvid dock frågan om dess bemanning bör lösas på sådant sätt, att Härnösands kustartilleridetachement kan indragas. Vidare förefaller det mig med hänsyn till luftkrigföringens alltmera ökade betydelse betänkligt att för närvarande besluta sig för indragning av den till Karlsborg förlagda attackflottiljen. Definitiv ställning till denna fråga synes mig icke böra tagas förrän framemot den tidpunkt, då spörsmålet om förnyelse av flottiljens flygmateriel aktualiseras.

4 Av kominittéledamöterna ELON ANDERSSON vilka anfört:

och SVEN

ANDERSSON,

Den ovisshet, som ännu råder om det internationella lägets utveckling, måste givetvis påverka bedömandet av Sveriges försvarspolitiska problem. Såsom försvarskommittén i sitt betänkande hävdar är det med hänsyn därtill nödvändigt att de förändringar i försvarets organisation, som nu kunna komma i fråga, ske under beaktande av att försvarets effektivitet under de närmaste åren icke påtagligt försvagas. Genomgripande förändringar i den organisation, som under världskrigets beredskapstid utbyggdes och prövades, böra därför nu ej genomföras. Även övriga omständigheter, såsom osäkerhet om de nya stridsmedlens utveckling och inverkan på krigföringen, tala för att tiden ännu icke är inne för en radikal förändring av organisationen, grundad på en militärteknisk utveckling, om vars slutliga struktur man ännu intet eller ringa vet. Detta förhållande får emellertid icke tagas till intäkt för ett fastlåsande av organisationen i de konventionella former, som kännetecknade krigstekniken under 1930-talet. Tillräckligt många tekniska och taktiska förändringar hade vid andra världskrigets slut så klart kunnat konstateras att de böra ge anledning till en begynnande omprövning. Det torde här räcka med att framhålla den alltmer ökade användningen av lufttrupper och mekaniserade förband, flygkrigets utveckling, särskilt i fråga om kommunikationsledernas förstöring och dess insats mot fartyg, samt tillkomsten av fjärrstyrda vapen och atombomben. Det är riktigt, som försvarskommittén framhåller, att ingen stormakt av dessa anledningar helt ändrat organisationen av sitt försvar. För en liten stat, där både de materiella och de personliga tillgångarna äro otillräckliga för den massverkan, som stormakterna kunna åstadkomma, kan det dock bli nödvändigt att söka ernå effektivitet i försvaret även på andra vägar än genom att öka de operativa förbandens rörlighet och slagkraft. Militära sakkunniga synas vara eniga om att mobiliseringar och truppförflyttningar på järnväg och landsväg i luftkrigets tidevarv äro svåra, ofta omöjliga att utföra. Gentemot en motståndare, som förenar stor överlägsenhet i luften med rörliga slagkraftiga pansarstyrkor till lands, torde rörliga operationer i vedertagen mening bli ytterst svåra att genomföra för den i styrka och utrustning underlägsne. Det synes därför vara värt att ingående pröva, om icke effektiviteten i vårt försvar bäst främjas genom ett decentraliserat, lokalt bundet försvar, kombinerat med operativa, efter vår förmåga rörliga och slagkraftiga reserver. E n sådan decentralisering skulle minska sårbarheten mot luftangrepp och mobiliseringsvägarna skulle förkortas. Ett till bestämda områden bundet lokalt försvar, organiserat i lämpligt utrustade smärre förband, som vid behov kunna sammandragas till större styrkor, skulle öka beredskapen mot luftanfall och möjligheterna till handlingsfrihet för de operativa styrkorna. De lokala förbanden böra givetvis erhålla en med hänsyn till sina uppgifter lämplig beväp-

5 ning, vari kulsprutekarbinen kan tänkas ingå som enhetsvapen jämte ett effektivt men relativt billigt pansarvärnsvapen (pansarskott). Uteslutet är icke att en sådan organisation, som åtminstone i vissa avseenden och för vissa grupper av värnpliktiga skulle innebära en ändrad målsättning, även skulle påverka värnpliktsutbildningen i riktning mot en kortare utbildningstid, varvid de frivilliga försvarsorganisationernas möjligheter att förbereda och vidmakthålla de militära färdigheterna kunde tillmätas ännu större betydelse än för närvarande kan ske. De förutsättningar, på vilka försvarskommittén grundat sitt nu framlagda betänkande, ha icke möjliggjort att en organisation av här antytt slag kunnat bli föremål för ingående prövning. Frågan synes dock vara värd att underkastas en närmare granskning, eventuellt i samband med den omprövning av försvarsorganisationen, som kommittén förutsätter kan komma att ske redan före tioårsperiodens utgång. I den mån en omläggning kan ske redan inom den nuvarande organisationens ram genom successiva reformer, som i ökad utsträckning förlägga tyngdpunkten till det lokala försvaret, böra sådana förändringar övervägas. De i försvarskommitténs kostnadsram ingående anslagen till omsättning och förnyelse av materiel äro mycket knappa och ge, såsom kommittén erinrat, inga möjligheter att på lång sikt upprätthålla effektiviteten inom en organisation av nu föreslagen omfattning. Såväl den statsfinansiella situationen som knappheten på råvaror och arbetskraft i fråga om inhemsk produktion samt knappheten på valutor för import utifrån lägga dock hinder i vägen för en mera betydande materielanskaffning under de närmaste åren, utöver de beställningar, som redan utlagts på grund av tidigare beviljade, som reservationer kvarstående anslag. Därtill kommer att man synes böra avvakta mera bestämda rön om den vapentekniska utveckling, som kan förväntas ske med andra världskrigets erfarenheter som grund. Av dessa skäl ha vi ansett oss kunna biträda kommitténs förslag, trots det knappa utrymme, som däri lämnas åt materielens förnyande och förbättring. Vid ett förbättrat ekonomiskt och materiellt läge och sedan ökad erfarenhet vunnits om de moderna vapnens utveckling synas skäl föreligga att ägna frågan om materielanslagen förnyad prövning, därest det internationella läget även då präglas av den ovisshet, som nu råder.

G

Av kommittéledamöterna följande:

BJELLE

och WALLENBERG,

som

anfört

De medel, som av försvarskommittén avsetts för materiel till armén och marinen, äro icke tillräckliga för att medge erforderlig omsättning och modernisering samt för täckande av föreliggande brister. Balans mellan materielanslagen och anslagen till organisation m. m. uppnås därför icke under tioårsperioden. I stället skapas ett läge, som under senare delen av perioden kommer att nödvändiggöra antingen stora engångsanslag till materiel eller en avsevärd nedskärning av de nämnda försvarsgrenarnas organisation. Det är enligt vår mening möjligt att genom en måttlig höjning av anslagen till materiel åstadkomma en avsevärd förbättring i berörda avseende. Härigenom skulle även en ur såväl försvarets som produktionens synpunkt önskvärd jämnare fördelning av materielanskaffningen kunna ernås. Vi förbise därvid icke nödvändigheten av att under det eller de närmaste åren iakttaga särskild återhållsamhet med hänsyn till rådande brist på materiel och arbetskraft, varigenom en viss förskjutning av materielanskaffningen mot periodens senare del kan bliva nödvändig. Armén. I den föreslagna krigsorganisationen för armén föreligga redan i utgångsläget brister på materiel motsvarande ett belopp av 208 miljoner kronor. Vidare föreligger ett behov av modernisering av materiel för en kostnad av omkring 80 miljoner kronor. För täckande av dessa behov har kommittén endast upptagit 9G miljoner kronor, medan anslagen till återstoden ställas på framtiden. Då ifrågavarande materiel är av stor vikt för arméns funktionsduglighet, eldkraft och rörlighet, anse vi det i rådande läge nödvändigt, att armén under tioårsperioden successivt tillföres densamma. Nödvändigheten härav understrykes av att stora ytterligare medelsbehov för omsättning av luftvärnsmateriel, stridsvagnar m. m. komma att anmäla sig vid och åren efter tioårsperiodens slut. Vi föreslå sålunda att arméns kostnadsram höjes med i genomsnitt omkring 20 miljoner kronor per år. Marinen. Erfarenheterna från det senaste kriget påvisa klart flottans betydelse vid neutralitetsvakt och såsom fredsbevarande faktor. I händelse av krigkan en invasion över havet direkt träffa särskilt känsliga delar av vårt land, varav framgår vikten av ett effektivt djupförsvar med sjö- och flygstridskrafter. Med hänsyn till det anförda och till vårt lands beroende av kusttrafik och sjöförbindelser i övrigt är den nedvärdering av flottan, som kommitténs förslag innebär, enligt vår mening icke försvarlig.

7 Vid genomförande av kommittéförslaget skulle flottans fartygsbestånd under tioårsperioden ej obetydligt decimeras samtidigt som dess stridsvärde genom ökad genomsnittsålder skulle minskas. Under åren närmast efter 1958 skall vidare ett mycket stort antal fartyg avföras ur linjeflottan. Vi föreslå därför, att anslaget till ersättningsbyggnad upptages till i genomsnitt 30 miljoner kronor per år i stället för av kommittén föreslagna 18,9 miljoner kronor. Genom denna höjning kunna ovan påtalade nackdelar i viss mån undanröjas och den av kommittén föreslagna lätta flottan hållas uppe vid en styrka, som enligt vår mening är ett minimum för att den skall kunna ha någon utsikt att lösa sina uppgifter i riksförsvaret. Materielomsättningen i övrigt måste i anslutning till vad som inledningsvis anförts höjas med 3,r> miljoner kronor per år, varav vi räkna med cirka 1 miljon kronor till kustartilleriet. Kommitténs förslag att indraga Hemsö kustartilleriförsvar kunna vi icke biträda. En sådan åtgärd skulle lägga ett för invasion känsligt område öppet och lämna flottan utan någon försvarad bas på Norrlandskusten. Genom att fredsförband för detta kustartilleriförsvar icke beräknas, kunna kostnaderna för dess bibehållande i krigsorganisationen — inberäknat viss ombestyckning — begränsas till 1,4 miljoner kronor per år. Flygvapnet. Betydelsen av en effektiv flygspaning synes av kommittén icke ha tillfullo beaktats. För ett vidsträckt land med begränsade militära resurser måste det vara av särskild vikt att kunna bedriva sådan spaning för att stridskrafterna skola kunna insättas vid rätt tid och på rätt plats. Med hänsyn härtill anse vi, att den av kommittén föreslagna indragningen av F 2 bör åtminstone i någon mån kompenseras genom att en fjärde spaningsdivision uppsattes vid F 11. De årliga kostnaderna härför beräknas uppgå till 4,5 miljoner kronor. De i det föregående föreslagna åtgärderna beräknas tillhopa draga en genomsnittlig kostnad av omkring 40 miljoner kronor per år, vilket medför en höjning av kostnadsramen för försvaret från av kommittén föreslagna cirka 810 miljoner kronor per år till cirka 850 miljoner kronor per år. I anslutning till kommitténs uttalande om nödvändigheten av fortsatta undersökningar för nedbringande av organisationskostnaderna inom försvaret i dess helhet vilja vi understryka betydelsen av att dessa snarast komma till stånd. Vår uppfattning är att härigenom icke obetydliga besparingar kunna göras till förmån för materielanslagen. Vi förutsätta slutligen, att vid eventuell försämring av vårt utrikespolitiska läge en förstärkning av försvaret omedelbart kommer till stånd.

8 Av kommittéledamoten BJELLE, som utöver vad han uttalat gemensamt med herr Wallenberg, anfört följande: Flygvapnet. Med hänsyn till krigserfarenheterna och det nuvarande osäkra utrikespolitiska läget kan jag icke finna det tillrådligt att beskära attackflyget på det sätt försvarskommittén föreslagit. J a g ansluter mig därför till de av överste Silfverberg i särskilt yttrande anförda synpunkterna på bibehållandet av F 6. Årskostnaderna härför beräknas uppgå till cirka 5,5 miljoner kronor. Efterutbildningen. För att i möjligaste mån utnyttja den personella värnkraften i krigsorganisationen synes det mig icke försvarligt att i enlighet med försvarskommitténs förslag slopa efterutbildningsövningen. I anslutning till de synpunkter, som i detta hänseende anförts i särskilda yttranden av överste Bonde och generalmajor Backlund, får jag sålunda som min mening uttala, att efterutbildningsövningarna böra i fortsättningen bibehållas. De totala årskostnaderna härför torde uppgå till cirka 14 miljoner kronor.

9 Av kommittéledamoten EWERLÖF,

som anfört:

Försvarskommitténs förslag innefattar en 10-årsplan för försvaret, syftande till en successiv begränsning av nu gällande försvarsorganisation. Kommitténs ställningstagande, som framför allt förestavats av ekonomiska skäl, utgår i fråga om vårt militärpolitiska läge från den förutsättningen, att nu rådande motsättningar mellan stormakterna icke skola leda till öppen konflikt och att återuppbyggnadsarbetet i de krigshärjade länderna skall kunna bidraga till att utjämna motsättningarna samt att härigenom väg skall banas för en fredsperiod av icke alltför obetydlig längd. För egen del finner jag det nuvarande läget i världen icke berättiga till att en sådan förutsättning lägges till grund för vår försvarsorganisations utformande under 10 år framåt. Även om någon omedelbar krigsfara icke kan anses föreligga, synas mig inga säkra hållpunkter finnas för att nu bedöma, huruvida utvecklingen under 10-årsperioden kan väntas gå emot krig eller fred. För mig ter sig därför den nuvarande tidpunkten föga ägnad för beslut om en ny, långsiktig och till inskränkningar syftande försvarsplan. Jag har för den skull ansett, att kommittén bort till grund för sitt arbete lägga »Överbefälhavarens försvarsförslag Mars 1947», som utgår från den uppfattningen, att någon ny, fast och allmän plan på längre sikt icke nu bör uppgöras, utan att man beträffande organisation, utrustning och utbildning bör inrikta sig på successiva och partiella reformer. Kommittén har emellertid avvisat den av överbefälhavaren förordade metoden, då denna icke ansetts göra det möjligt att på längre sikt vidtaga mera genomgripande ändringar i organisationen och därigenom nedbringa försvarskostnaderna. Den 10-årsplan, kommittén med anledning härav föreslår, skall dock enligt kommitténs uttalanden givas en elastisk tillämpning. Sålunda betonas, att med 10-årsperiodcn icke avsetts en under alla förhållanden gällande organisationsperiod, att ett skärpt läge påkallar åtgärder av olika slag till försvarets stärkande, att redan under perioden en mer eller mindre fullständig omprövning av försvarsorganisationen kan bli aktuell samt att ovisshet gör sig gällande särskilt i fråga om den senare delen av perioden. Vid ett bifall till mina i det följande ställda yrkanden, som innebära mindre ingripande förändringar i organisationen, kommer behovet av att nu antaga en mera långsiktig plan för försvarsorganisationen i dess helhet att i allt väsentligt bortfalla, även om särskilt med avseende å anskaffning av materiel en planmässig spridning av anslagen över ett flertal år blir nödvändig. I fortsättningen har jag iör jämförbarhetens skull i likhet med kommittén fördelat dylika anslag över en 10-årsperiod. Vid utformandet av 10-årsplanen har kommittén väsentligen låtit sig vägledas av önskemålet att nedbringa försvarskostnaderna. Vid sitt bedömande av våra ekonomiska möjligheter att tillgodose försvaret har kommittén hänfört sig dels till försvarskostnaderna enligt innevarande års budget, vilka beräknats till 831 miljoner kronor, och dels till den vid 1946 års riksdag fram-

10 lagda finansplanen, i vilken finansministern enligt ett antagande, som uttryckligen angivits som godtyckligt, beräknat försvarskostnaderna från och med budgetåret 1949/50 till omkring 700 miljoner kronor, ett belopp, som kommittén anser numera motsvaras av ett belopp om ungefär 780 miljoner kronor. Då eljest någon utredning om våra ekonomiska möjligheter icke stått kommittén till buds, torde det vara från nu angivna utgångspunkter, som kommittén stannat för förslaget om en genomsnittlig kostnadsram för 10-årsperioden om i runt tal 810 miljoner kronor. Såsom framgår av i betänkandet angivna siffror innebär denna kostnadsram en väsentlig nedsättning i de kostnader, som ett uppehållande i full omfattning av nu gällande försvarsorganisation skulle betinga, I de för kommittén meddelade direktiven har framhållits, att om besparingar i tillräcklig omfattning icke kunde på annat sätt åstadkommas och förhållandena syntes möjliggöra fredens bevarande i vår närmaste omgivning, kunde det bliva erforderligt att åstadkomma kostnadsminskningar genom justeringar i den organisationsram, som genom 1942 års försvarsbeslut avsetts för försvaret. Denna anvisning har kommittén ansett sig böra följa med vad det innebär i fråga om bedömandet av fredsutsikterna, men har samtidigt nödgats eftergiva på de krav i fråga om försvarets effektivitet, som direktiven uppställt beträffande materielutrustning, övningstid, alla vapenföras utbildning m. m. Detta har skett trots att ingen torde bestrida, att den utveckling, som ägt rum sedan direktiven utfärdades, gjort vårt läge mera utsatt, och därmed snarast motiverar skärpta krav på våra försvarsanstalter, som utgöra underlaget för vår möjlighet att föra en oberoende politik. Såsom en allvarlig omständighet även för oss framstår dessutom den militära svaghet, som ännu utmärker våra nordiska grannländer. Självfallet inser jag, vilken betydelse det har — även i utrikespolitiskt hänseende — att våra ekonomiska resurser icke överansträngas. Särskilt i nuvarande läge med brist på arbetskraft och material är stor återhållsamhet påkallad. Men dagens läge bör icke läggas till grund för bedömande av våra möjligheter att tillgodose försvaret för 10 år framåt. De begränsningar, som just nu kunna tvinga sig fram, böra givas en tillfällig karaktär. J a g är övertygad om att de ekonomiska uppoffringar, som krävas för att avhjälpa de mest framträdande bristerna i det nu framlagda förslaget, äro väl värda sitt pris. Särskilt gäller det sådana brister, som det kan bli för sent att söka bota först i ett skärpt läge. I själva verket vilar försvarets effektivitet just på de medel, som kunna ställas till förfogande utöver cle ofrånkomliga bottenkostnaderna. Med förbigående av de detaljfrågor, i vilka jag hyst en annan mening än kommitténs majoritet, kommer jag i det följande att redogöra för mina i väsentliga punkter från kommittéförslaget avvikande yrkanden. I den mån samma frågor behandlats i de yttranden, som avgivits av de militära sakkunniga, får jag till komplettering av motiveringen hänvisa till dessa yttranden.

11 Värnplikt.

I kommitténs direktiv framhålles med avseende å värnplikten under åberopande av riksdagens därom gjorda uttalanden, att en god utbildning vore en viktig förutsättning för att ett försvarsväsende skulle kunna effektivt fylla sina uppgifter, att frågan om övningstidens längd borde bedömas från denna utgångspunkt och med hänsyn tagen till den skärpning i olika hänseenden av de krav, som det moderna kriget ställde på den enskilde soldaten, att nativitetsminskningen nödvändiggjorde en utbildning av alla vapenföra samt att lämpliga åtgärder borde övervägas i syfte att undvika att värnpliktiga, utbildade i vapentjänst, i så relativt stor utsträckning som för närvarande vore fallet toges i anspråk för andra uppgifter i krigstid. Kommitténs förslag rörande värnpliktens utformning motsvarar icke de sålunda angivna direktiven. Vad först beträffar frågan om alla vapenföras utbildning har kommittén föreslagit den inskränkningen, att alla, som nu hänföras till besiktningsgrupp 4 och omkring 700 man av dem, som hänföras till besiktningsgrupp 3, skola helt befrias från värnpliktstjänstgöring i fredstid. I dessa besiktningsgrupper ingå värnpliktiga, som visserligen på grund av fel eller lyten äro begränsat användbara men som det oaktat äro dugliga till krigstjänst. Av de vid krigsmaktens staber och förband för närvarande krigsplacerade värnpliktiga tillhöra ett stort antal nämnda besiktningsgrupper. Den av kommittén föreslagna befrielsen, omfattande cirka 2 700 man per år, är ingenting annat än en kategoriklyvning, som skulle medföra att efter 10 år 23 000 och på längre sikt 60 000 krigstjänstdugliga män, varav många värdefulla specialister, icke skulle kunna användas i krig. Förslagets genomförande skulle även medföra, att alla återstående värnpliktiga i besiktningsgrupp 3 och 700 man i besiktningsgrupp 2 under hela sin fredstjänstgöring huvudsakligen skulle fullgöra handräckningstjänst till men för deras användbarhet i krig. E n sådan kategoriklyvning innebär slöseri med vår begränsade personella värnkraft och kan, såsom beredskapstidens erfarenheter gåvo vid handen, medföra ogynnsamma psykologiska återverkningar. Den utgallring, som skulle ske vid inskrivningsförrättningarna, måste grunda sig på en ganska summarisk besiktning. Det skulle i så fall vara mera betryggande att i större omfattning än som nu sker under första tiden av värnpliktstjänstgöringen, då en omfördelning på besiktningsgrupper äger rum, från vidare tjänstgöring avskilja sådana som av fysiska eller psykiska skäl kunna visa sig olämpliga för tjänsten. Med stöd av inhämtade upplysningar beräknar jag, att antalet sådana befriade skulle kunna ökas med cirka 1 000 man om året. Jag föreslår, att befrielsen från värnpliktens fullgörande i fred begränsas på nu angivet sätt. Vid bifall härtill skulle i förhållande till kommitténs förslag årskostnaderna stiga med omkring 9 miljoner kronor. I fråga om utbildningstiden pågår för närvarande försök med en avkortning av första tjänstgöringen från 12 till 11 månader. Dessutom har försvarsministern efter kommitténs hörande den 30 maj detta år uppdragit åt försvarsgrens-

12 cheferna att utreda utbildningens ordnande inom en sammanlagd tid av l'J månader för huvuddelen av de värnpliktiga i stället för tidigare 15 månader. Oaktat försvarskommittén icke hunnit få del av några resultat från dessa pågående försök och utredningar har kommittén ansett sig kunna föreslå en nedsättning av värnpliktstiden från 15 till 11 månader genom slopande av efterutbildningsövningen om 1 månad och nedsättning av första tjänstgöringen från 12 till 9 månader. Vad angår slopandet av efterutbildningsövningen ha de militära sakkunniga inom kommittén utförligt belyst de allvarliga verkningar, som detta skulle medföra. De äldsta åldersklasserna kunna icke utan kompletterande utbildning användas i krigsorganisationen utan måste överföras till personalreserven. Härigenom sjunker antalet krigsplaceringsbara värnpliktiga med 70 000 man under 10-årsperioden. Genom att möjligheterna till omskolningdelvis bortfalla blir det nödvändigt att i större utsträckning än nu låta den värnpliktige stå kvar i samma befattning eller vid samma truppslag hela värnpliktstiden. Principen att främst använda de yngre värnpliktiga i stridande befattningar och de äldre för mindre krävande tjänst måste därför delvis uppges. Möjligheterna att under hänsjrnstagande till de värnpliktigas civila yrkesutbildning krigsplacera rätt man på rätt plats bli härigenom minskade. Folkets försvarskraft skulle överhuvud taget icke kunna utnyttjas på bästa sätt. Jag har därför icke kunnat biträda kommitténs förslag om borttagandet av efterutbildningsövningen. Den merkostnad, som ett bibehållande av efterutbildningsövningen betingar, har uppskattats till omkring 14 miljoner kronor per år, däri inräknat kostnaderna för den ökade befälskader, som efterutbildningen kräver. I fråga om första tjänstgöringens längd är det vanskligt att bilda sig en bestämd mening utan tillgång till resultatet av nu pågående utredningar. Jaganser mig dock kunna utgå ifrån, att längre tid än 11 månader icke skall behöva ifrågakomma med hänsyn till de fördelar, det innebär, att få en månads uppehåll mellan den äldre åldersklassens utryckning och den yngres inryck ning. Det förefaller mig också sannolikt, att en ytterligare nedsättning till 10 månader kan visa sig möjlig utan någon egentlig försvagning av utbildningsresultatet, om man i enlighet med kommitténs förslag delar upp do värnpliktiga i jordbrukare och andra samt för jordbrukarna beräknar en ledighetsmånad utanför värnpliktstiden i stället för av kommittén föreslagna två månader. Jordbrukarna skulle då fullgöra första tjänstgöringen under tiden den 15 april—den 15 mars med en månads uppehåll och övriga värnpliktiga under tiden den 15 maj—den 15 mars i en följd. Att, såsom kommittén föreslår, gå ned till 9 månader synes mig, i varje fall på hittills förebragt material, icke kunna ske utan allvarlig risk för utbildningsresultatet. Jag räknar sålunda med en utbildningstid för huvuddelen av de värnpliktiga om 13 månader, fördelad vid armén och kustartilleriet på en första tjänstgöring om 10 månader samt två repetitionsövningar och en efterutbildningsövning om vardera en månad. Vid flottan bör tiden tagas ut i en följd; dock

13 bör undersökas i vad mån värnpliktiga efter en första tjänstgöring om 12 månader kunna överföras till armén och där erhålla en månads omskolning. Vid flygvapnet bör tiden fördelas på en första tjänstgöring om 12 månader och en repetitionsövning om en månad. En betydande vinst med här skisserade förslag är, att flygvapnets arbetskraftsbehov i fred kan täckas med ungefär 2 000 färre värnpliktiga än enligt kommitténs förslag genom att flygvapnets värnpliktskontingent kan fördelas på två omgångar i stället för på tre. Det torde emellertid icke bli möjligt att avse någon tid för att vid armén omskola sådana värnpliktiga, som ej kunna utnyttjas, inom flygvapnets krigsorganisation. Om här angivna riktlinjer följas skulle i förhållande till kommitténs förslag uppkomma en merkostnad på omkring 8,5 miljoner kronor, varav på armén 7,5 miljoner och på marinen 1 miljon. I samtliga under detta avsnitt angivna kostnadsbelopp har hänsyn tagits till att fredstruppförband bli erforderliga i större utsträckning än kommittén föreslagit. Armén.

Genom den personella förstärkning, som armén skulle erhålla genom de under föregående avsnitt framställda förslagen, blir det möjligt att i huvudsak behålla arméns krigsorganisation vid nuvarande omfattning. De fältinfanteriregementen med erforderliga understödsförband ur artilleriet, ingenjörtrupperna o. s. v., som kommittén föreslagit skola utgå, böra i första hand kvarstå i krigsorganisationen. Den jämförelsevis ringa styrkan av de operativa förbanden medför alltjämt behov av talrika lokalförsvarsförband, icke minst för luftförsvaret, varför även huvuddelen av de till indragning föreslagna, för lokala uppgifter avsedda infanteri- och luftvärnsförbanden böra bibehållas. De härav uppkommande kostnaderna för materielanskaffning uppgå — som framgår av nedan intagna sammanställning — till omkring 55 miljoner kronor för en 10-årsperiod. De medel, som kommittén inom kostnadsramen avsett för anskaffning av materiel, äro icke tillfyllest vare sig för att täcka bestående brister eller för att medge omsättning, allt eftersom materielen förslites eller blir omodern. Om icke kostnadsramen höjes kan förnyelsen medföra svårigheter, särskilt som strax efter 10-årsperiodens slut den stora och dyrbara materielgruppen stridsvagnar överskrider åldersstrecket. För att de mot 10-årsperiodens slut ackumulerade anslagsbehoven icke skola bliva alltför stora och för att organisationen, om också i begränsad omfattning, skall kunna förses med effektiv och modern utrustning — ett behov som riksdagen särskilt inskärpt — bör enligt min mening armén tilldelas ökade medel i nedan angiven utsträckning. För täckande av brister i fråga om materiel och ammunition i den av kommittén föreslagna reducerade krigsorganisationen erfordras tilläggsanslag om sammanlagt 112 miljoner kronor.

14 För förbättringar i form av ökad tilldelning av terrängmotorfordon och närpansarvärnsvapen till infanteriet, artilleriet och ingenjörtrupperna ha kostnaderna beräknats till 80 miljoner kronor, fördelade på de tre truppslagen med respektive 45, 28 och 7 miljoner kronor. Slutligen medför ett bibehållande av de ovan nämnda fält- och lokaiförsvarsförbanden följande merkostnader: täckande av brister i materiel och ammunition anskaffning av artilleripjäser allmän materielomsättning ..'

38,6 miljoner kronor 12,5 » » 4,4 » » Summa 55,5 miljoner kronor.

Sammanlagt skulle sålunda för materielanskaffning erfordras utöver vad kommittén föreslagit (112 + 80 +55,5) 257,5 eller i avruadat tal 250 miljoner kronor under en 10-årsperiod, således i medeltal 25 miljoner kronor per år. Merkostnaderna för mina i föregående avsnitt framförda förslag rörande värnpliktsutbildningen kunna i vad avser armén beräknas sålunda: ökat antal värnpliktiga första tjänstgöringen ökas med en månad efterutbildningsövning

9,o miljoner kronor 7,5 » » 14,o » » Summa 30,5 miljoner kronor.

Jag föreslår sålunda att arméns kostnadsram höjes med i runt tal 55 miljoner kronor per år. Härvid har förutsatts liksom i kommitténs plan att särskilda engångsanslag anvisas för omsättning av mot periodens slut utfallande luftvärnsmateriel. Marinen. Som följd av kommitténs låga ersättningsbyggnadsanslag kommer linjeflottan att under 10-årsperioden minskas med ett stort antal lätta övervattensfartyg, samtidigt som stridsvärdet sjunker genom att fartygens medelålder stiger. Under åren närmast efter 1958 falla ytterligare ett stort antal fartyg för åldersstrecket, varav en kryssare (Gotland) och de övriga mindre fartyg. De lätta övervattensfartygen bli få och flottan olämpligt avvägd. Bland annat bli minsvepningsförbanden helt otillräckliga. För att tillgången på mindre fartyg skall ökas och därmed den av kommittén önskade övergången till en lätt flotta skall underlättas, anser jag, att programmet för ersättningsbyggnad under perioden bör utökas med 2 jagare, 6 större torpedbåtar och 18 mindre minsvepare. För att den stora avgången av fartyg närmast efter 1958 skall kunna i tid motverkas, böra under periodens andra hälft 2 jagare, 5 ubåtar och 2 större minsvepare påbörjas. Frågan om eller på vad sätt kryssaren Gotland skall ersättas bör prövas vid senare tidpunkt.

15 Ersättningsbyggnadsprogrammct för 10-årsperioden skulle härigenom komma att omfatta 4 jagare samt påbörjande av ytterligare 2 jagare, 18 större och 4 mindre torpedbåtar, 6 ubåtar och påbörjande av ytterligare 5 ubåtar, 24 mindre minsvepare och påbörjande av 2 större minsvepare ävensom moderniseringar och försöksverksamhet. 1958 års linjeflotta skulle då komma att bestå av — förutom 3 kryssare och 1 minfartyg — 12 jagare, 4 kustjagare (som avföras omedelbart efter periodens slut), 18 större och 10 mindre torpedbåtar, 15 ubåtar, 9 kustubåtar, 14 större och 24 mindre minsvepare. För genomförande av ett sådant program erfordras en höjning av anslaget till ersättningsbyggnad från av kommittén föreslagna 18,9 till 31,9 miljoner kronor i medeltal per år. Anslaget till anskaffning av artillerimateriel m. m., som redan för den av kommittén föreslagna mindre flottan är otillräckligt, bör ökas från 9,8 5'till 14,5 miljoner kronor i medeltal per år. De här avsedda anslagen skulle sålunda sammanlagt stiga med omkring (13 + 4,7) 17,7 miljoner kronor per år. Den ökade ersättningsbyggnaden samt den tidigare av mig förordade tjänstgöringstiden för de värnpliktiga medföra en ökning av organisationskostnaderna med omkring 2,3 miljoner kronor per år. Försvaret av norrlandskusten mot invasion och behovet av en kustartilleriförsvarad bas för sjöstridskrafter vid Bottenhavet kräver enligt min mening, att Hemsö kustartilleriförsvar yidmakthålles. Detta kan ske utan ett bibehållande av Härnösands kustartilleridetachement, varför merkostnaderna per år beräknas stanna vid 1,4 miljoner kronor, varav 0,4 miljoner kronor för ombestyckning. Det av kommittén avsedda beloppet för ombestyckning och anskaffning av ekoradiomateriel, minor m. m. inom den föreslagna reducerade organisationen — 3,5 miljoner kronor per år — är så lågt beräknat, att en godtagbar omsättning icke kan ske. För att så skall bli fallet, måste anslaget ökas med 1,9 miljoner kronor i medeltal per år. Utöver av kommittén upptagna anslag för materielförnyelse erfordras sålunda (0,4 + 1,9) 2,3 miljoner kronor i medeltal per år. Vid ett genomförande av ovan föreslagna åtgärder bör kustartilleriet tilldelas ytterligare 150 värnpliktiga, vilket jämte den ökade tjänstgöringstiden medför, att de sammanlagda organisationskostnaderna skulle komma att överstiga det av kommittén beräknade beloppet med 1,7 miljoner kronor per år, däri inberäknat 1 miljon kronor för Hemsö kustartilleriförsvar. J a g föreslår sålunda, att marinens kostnadsram höjes med i medeltal 24 miljoner kronor per år, varav (17,7 + 2,3) 20 miljoner kronor till anskaffningav materiel och (2,3 + 1,7) 4 miljoner kronor för bestridande av andra kostnader. Flygvapnet.

Vid flygvapnet skulle de föreslagna indragningarna av Roslagens flygflottilj (F 2) och Karlsborgs flygflottilj (F 6) samt ombildning av Västmanlands

16 flygflottilj (F1) till nattjaktflottilj medföra, att spaningsflyget minskades med 15 % och attackflyget med 42 %. Minskningen av det redan förut svaga spaningsflyget framstår som ytterst betänklig med hänsyn till det angelägna behovet av en effektiv underrättelsetjänst. J a g anser därför att en spaningsdivision bör tillkomma vid Södermanlands flygflottilj ( F i l ) . Som framgår av betänkandet, bör det till tre flottiljer reducerade attackflyget med hänsyn främst till materielanskaffningen vara enhetligt sammansatt och bland annat därför bestå av endast flermotoriga flygplan. Vid ett attackflyg om fyra flottiljer blir det däremot möjligt att utrusta två flottiljer med flermotoriga och två med enmotoriga flygplan. Eftersom enmotoriga plan äro billigare än flermotoriga, skulle F 6:s indragning icke medföra större kostnadsminskning än omkring 5,5 miljoner kronor per år. Då jag under sådana förhållanden anser väl värt att genom bibehållande av F 6 undvika en ytterligare försvagning av attackflyget, motsätter jag mig den av kommittén föreslagna indragningen av denna flottilj. Med den av kommittén föreslagna värnpliktstjänstgöringen skulle kostnaderna för spaningsdivisionen och för F 6 uppgå till 4,5 respektive 5,6 5 miljoner kronor per år. Vid bifall till mitt förslag i fråga om värnplikten uppstår en årlig besparing inom flygvapnet om 0,5 5 miljoner kronor. Merkostnaderna för flygvapnet enligt mitt förslag bliva sålunda (4,5 +5,65—0,55) 9,6 miljoner kronor per år, varav 3,6 miljoner för anskaffning av flygmateriel och 6 miljoner för övriga ändamål. Sammanfattning av kostnader. Enligt mina i det föregående framställda förslag skulle alltså i förhållande till kommittéförslaget uppstå en merkostnad för försvarsväsendet om ungefär 89 miljoner kronor i medeltal per år, fördelade sålunda:

Armén Marinen Flygvapnet Summa

Omsättning och förnyelse av materiel milj. kronor

Övriga kostnader milj- kronor

Summa milj. kronor

25,0 20,0 3^

30,0 4,0 6^)

55,0 24,0 9,6

48,6

40,0

88,6

17 Av kommittéledamoten HAGBERG,

som anfört: I

1. Mitt accepterande av kostnadsramen utgår från förutsättningen att denna representerar en organisation för de fem närmaste åren i stället för den tioårsplan, som kommitténs flertal gått in för. Kostnadsramen bör alltså betraktas som en maximal ram — inom vilken åtskilliga besparingar är möjliga — för de närmaste fem åren och därefter bör den endast betraktas som en teoretisk plan, som, innan den aktualiseras, bör föregås av en ny utredning. Orsakerna härtill är flera. Det har icke varit möjligt att vid denna tidpunkt draga några fullständigare slutsatser om det andra världskrigets militära erfarenheter. Otillräckliga möjligheter föreligger ännu för att bedöma alla de lärdomar, som de krigförande länderna själva dragit ur krigserfarenheterna och framför allt hur dessa organisatoriskt och taktiskt utformats. Det torde kräva ytterligare några år innan läget klarnat på området i fråga. Först på grundval av ett sådant material kan ett icke krigsdeltagande land som Sverge med framgång omsätta krigserfarenheterna på sin egen försvarsorganisation. Kommittén har uppfattningen att läget ännu både militärtekniskt och militärpolitiskt är alltför labilt för att man skulle vilja göra alltför genombrytande förändringar i den existerande försvarsorganisationen. Först när frederna är klara torde enligt kommitténs mening mera bestämda slutsatser rörande fredsutsikter på längre sikt kunna dragas. Man bindes för lång tid framåt av stelheten i den militära organisationen. De flesta utgifterna inom 810-miljonersramen kan sägas vara bundna för åtskilliga år framåt. Dit hör de anställdas löner, vilka för exempelvis arméns vidkommande tillsammans med mat, utrustning och dylikt rör sig om två tredjedelar av hela arméanslaget. Dit kan också räknas kontrakterade materielbeställningar, vilka för flygvapnets räkning utgör de väsentligaste beloppen. Det är tillräckligt hänvisa till att det föreslagna nedläggandet av F 6 med omedelbar verkan endast innebure en besparing av en miljon kronor om året under de närmaste sju åren framåt. Detta förklarar också varför kommittén icke föreslagit F 6:s indragning förrän dess materiel om sju år nedslitits. Det bör även observeras att utgångsläget icke är de 650 miljoner kronor, som försvarsorganisationen enligt 1942 års riksdagsbeslut skulle kosta per år, utan en försvarsorganisation, som kostar i runt tal 1,1 miljarder kronor om året, även om de närmaste årens kostnader kunnat hållas betydligt lägre, beroende på den stora tillgången av dyrbar materiel som hopats under krigsåren. Kommitténs förslag representerar därför i och för sig stora begränsningar i försvarsutgifterna jämfört med läget vid krigets slut. 2. Stora kostnadsminskningar i försvarsorganisationen är icke möjliga inom överskådlig tid, utan att man begränsar försvarsorganisationens materiel2 — 1800: 1 47

18 anslag. I fråga om armén har detta kunnat ske. Det har skett i en utsträckning, som efter ett årtionde urholkat arméorganisationen och där förutsättningen för dess fortbestånd är beslut innan tioårsperiodens utgång om väldiga engångsanslag. Den allvarligaste begränsningen på materielanslaget gäller luftvärnsmaterielen. Å andra sidan kan det vara befogat att avvakta de nya revolutionerande förbättringar av luftvärnet med s. k. målsökande projektiler och ekoradio som en del länder utformat eller som befinner sig under utformning innan större materielanskaffningar beslutats på detta område. P å flottans nybyggnadsanslag har stora beskärningar skett. Tack vare detta sker en sensationell minskning av de mindre fartygen — jagare, ubåtar och minsvepare — inom de närmaste tolv ä femton åren. Det råder enighet inom den expertis som stått kommittén till förfogande om önskvärdheten av en »lätt» flotta. Tyvärr kommer de båda nya kryssarna att för årtionden framåt utgöra ett bestämt hinder för förverkligandet av den lätta flottan. Detta påverkar ofördelaktigt inte bara flottans sammansättning, antalet fartyg och organisatoriska dispositioner utan även flottaktiken och möjligheten att ekonomiskt och rationellt utforma det svenska sjöförsvaret. Det vore därför bäst om kryssarna på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt ersattes av lättare fartyg. Inom flyget slukas de stora summorna av materiel och övningar medan lönekontot där är relativt blygsamt. Det är den enda försvarsgren, där kommittéförslaget ej betyder stora nedskärningar. Ingen bestrider flygets betydelse, även om man kan ha skilda meningar om möjligheterna av att på ett sådant område skapa någon egentlig motvikt mot en angripande stormakts resurser. De polska, holländska, belgiska, ja till och med de franska och italienska flygvapnens svaga och i vissa fall obefintliga insatser under det andra världskriget har icke minskat den stora skaran av skeptiker. Denna skepsis gäller inte bara oron för att flygvapnet vid ett plötsligt anfall kan helt och lättast sättas ur funktion utan även konstruktions- och industriresurser. Den svenska industrien kan i fred mer än väl klara flygvapnets behov, i krig däremot anses något sådant inte vara möjligt. Kesultatet härav är att flyget under fredstid befinner sig på toppen av sin förmåga, för att under vissa betingelser, efter någon månads krig eller kanske redan från krigsutbrottet, vara bortsopat. Det är bevisat, att ett folk i vapen, som vill försvara sig är en viktigare garant för den nationella oavhängigheten än ett tusental flygande yrkesmän, även där dessa skulle kunna förfoga över den absolut förnämsta och moderna materiel. Det synes mig därför som om en ytterligare omprövning bör ske av flygets organisation och principerna för dess verksamhet. Det kan diskuteras om inte stamflygförarkategorin bör kompletteras av en kategori värnpliktiga flygförare, som under ett färre antal år stode till flygvapnets förfogande och kunde användas i en krigsorganisation, som vore större än fredsorganisationen. E n företagen utredning ger vid handen att medan en nyuppsatt jaktflottilj kostar 16,189.000 kronor, kostar uppsättningen av en ny jaktflottilj, vid en för-

19 delning på tre äldre jaktflottiljer och en förstärkning av divisionerna från 12 till 16 flygplan, endast 13 638 000 kronor. En sådan förstärkning av äldre flottiljer i krig borde kunna möjliggöra en begränsning av kostnaderna i fred. På sådana vägar borde man också kunna fixera som riktpunkt på längre sikt för flygvapnet lägre fredskostnader, i stället för den ökning kommittén föreslår. Från militärt håll har man mot kraven på en förkortning av de värnpliktigas första utbildning framhållit de ökade krav på längre utbildningstid som den tekniska utvecklingen aktualiserat. Även om den förkortning av rekryttiden och repetionsövningarna från 450 dagar till 330 dagar som kommittén föreslagit innebär ett stort steg mot mera normala förhållanden, borde en ytterligare förkortning av rekrytutbildningen för vissa värnpliktiga vara möjlig. Förutsättningen härför vore dock att man accepterade en längre gående kategoriklyvning än den som skall gälla för vanliga värnpliktiga respektive värnpliktiga officerare och underofficerare. I syfte att undersöka de ekonomiska förutsättningarna för en sådan uppdelning av övningstiden har inom kommitténs armésekretariat gjorts en utredning. Förutsättningen för denna var att även grupp 4 skulle fullgöra värnpliktstjänst, att av en arméårsklass på 30 000 man en tredjedel utbildades endast 5V« månader plus två repetitionsmånader, medan de båda andra tredjedelarna av armén skulle utbildas i nio månader. Armén skulle i så fall på lång sikt uppdelas i en »elitarmé», en milisarmé och lokalförsvarsförband. Fullt genomförd, och under förutsättning att de värnpliktiga vid 35 års ålder överfördes till lokalförsvaret, innebure detta att »elitarmén» bestode av 167 000 man, milisarmén av 280 000 man och lokalförsvarsförbanden av 112 000 man eller tillsammans 559 000 man. E t t sådant arrangemang skulle möjliggöra att fältarmén utan omnämnda väldiga engångsanslag skulle få en bättre utrustning. En utbildning på 5V2 månader jämte två repetitionsmöten torde även kunna ge milisförbanden behövliga kunskaper för enklare stridsuppgifter. Stora besparingar borde vara möjliga på denna väg — en inom sekretariatet företagen undersökning visar en genomsnittlig »besparing» med 10 a 12 miljoner kronor om året. Då hade man emellertid räknat med att endast omkring 10 000 man skulle utbildas den kortare tiden och att grupp 4 icke skulle vara frikallad. Om halva armén utbildades efter denna princip kunde antalet utbildningsanstalter kraftigt beskäras och organisationskostnaderna betydligt minskas. Därmed är man också inne på en viktig lärdom av det andra världskriget, som åtminstone kan anses klar. Krigsutvecklingen synes för ett litet land ha passerat det skede, när en väldig koncentration av tunga stridsformationer kunde utveckla sin kraft. En på flygets område övermäktig motståndare kan genom förstörelse av kommunikationer, kraftverk och större industrier lamslå stridskrafter av konventionell uppbyggnad och omfattning långt snabbare än stridskrafter som har sin utrustning, sina stridsuppgifter och formering i själva hemorten. Det fria kriget har ingått som en viktig del i de reguljära stridskrafternas sammandrabb

20 ningar och dess utveckling har blivit så mycket nödvändigare som möjligheterna för en modern stormakt att luftledes landsätta 10 000, ja 100 000 soldater långt inne i landet skapats. J u fler svenskar som på hemorten står beredda att stoppa en angripare med handvapen, andra lättare vapen och sprängmedel desto starkare stöd blir detta för stöttrupperna och desto större seghet och anpassningsförmåga kommer detta att ge motståndet i dess helhet. Redan finnes i hemvärnet kärnan till detta hemortsförsvar. Men hemvärnet bör utvecklas och dess organisation förstoras. Detta syfte kan för närvarande befordras endast i fråga om statligt stöd till vapen och utrustning. Om man inte föredrar att redan under fred införa hemvärnsplikt torde dock genom propaganda och andra åtgärder rekryteringen till hemvärnet underlättas. Det viktiga som för dagen bör fastslås är att vapen och utrustning står till förfogande i den mån hemvärnet på frivillighetens grund växer. Detta är också fullt möjligt utan att försvarsbudgeten inom de närmaste åren tynges av nya särskilda utgifter. Utbildningen och utrustningen för en ifrågasatt milisarmé bör på åtskilliga områden likna hemvärnets, så att dessa båda försvarsorganisationer kan komplettera varandra. En utredning har gjorts inom högkvarteret om kustartilleriets överförande till armén. Försvarskommittén har inte haft möjlighet att närmare pröva densamma, utan utgått från att kustartilleriet kvarstår inom marinen. Detta betyder inte ett ställningstagande mot förslaget om kustartilleriets överförande till armén. En fördel härav skulle vara att kostnaderna enligt utredningen på lång sikt kan nedbringas med 4 miljoner kronor om året. En annan fördel vore enligt undertecknads mening att det skulle underlätta den sammansmältningsprocess mellan vapenslagen som trots allt motstånd utvecklas och som måste betyda både ekonomiska och tekniska fördelar. J a g förutsätter att denna fråga kan bringas till den av utredningen förordade lösningen samtidigt med ett nytt försvarsbeslut. Inom kommittén har undertecknad påtalat den tendens till utvidgning av antalet högre tjänster inom försvaret som återspeglas i utredningen. Inom flyget ökar exempelvis lönerna till aktiv personal från 45,6 till 49,i miljoner kronor per år inom tioårsperioden. Inom marinen är motsvarande ökning 2 miljoner kronor till 45,3 miljoner kronor. Inom armén sker däremot en minskning av motsvarande lönekonto med 2,9 miljoner eller mindre än 3 %. Men håller man i minnet att arméns krigsorganisation enligt förslaget skall minska 14,i %, fältinfanteriförbanden 10,7 %, lokalförsvarsinfanteriet 17,9 %, stridsvagnsbeståndet 19,5 %, fältartilleriets divisioner 17 %, luftvärnets fältförband 25 % samt antalet fredstruppförband minska med 6 enheter till 48, ter sig löneminskningen överraskande obetydlig. Mot detta svarar en minskning av antalet officerare med 8,5 % och underofficerare med 10,8 %. Även om härtill räknas minskningen av 134 ständigt tjänstgörande officerare eller underofficerare i reserven synes kaderindragningarna inte alls motsvara andra indragningar. Att antalet överstelöjtnanter i armén under dessa betingelser ökar finner jag

21 ganska oriktigt, så mycket mer som den föreslagna organisationen såvida inte en sensationell skärpning av riskerna för nytt krig uppstår, måste betraktas som övergång till en mindre organisation. Inom flyget ökar enligt förslaget antalet överstelöjtnanter med 7, överstelöjtnanter eller majorer med 7, majorer med 2, majorer eller kaptener med 2, kaptener med 139, fänrikar med 15, medan antalet löjtnanter minskar med 15, vilket innebär att flygets officersbestånd utan att organisationen utbygges avses öka från 460 till 616 beställningar. P å samma sätt kan man ifrågasätta behovet av att öka försvarsstaben med en överste samtidigt som den i sin helhet minskar med 30 beställningar. Vad här påpekats visar att man på olika vägar kan nedpressa utgifterna betydligt inom den 810-miljonersram som kommitténs majoritet voterat för utan att detta skulle behöva innebära en större försvagning av organisationen. I den mån gehör kan vinnas härför är en teknisk bearbetning nödvändig. Initiativet till en sådan bör utgå från Kungl. Maj:t.

II. I den motion i försvarsfrågan som undertecknad m. fl. väckte vid 1945 års riksdag, ställdes, utom mera politiska spörsmål, bland annat frågorna om försvarets ledning, underhållstjänsten, officersrekrytering, centralisering av förvaltningen, forskning och nykonstruktioner, enhetlig beväpning, industriens krigsberedskap, reservlagringen, hemvärnets ställning och disciplinen. "Vad först frågan om officersutbildningen beträffar är tendensen en ökning av utbildningstiden. Den ökade 1936 5 månader till 38,5 månader, 1942 till 41 månader för studenter och likställda. 1942 vidgades rekryteringsbasen så att värnpliktiga utan studentexamen under vissa betingelser kunde studera till statofficer, varjämte ökade möjligheter för de fast anställda att bli statofficerare skapades. Efter 77 månader skulle i så fall den värnpliktige med folkskolekompetens via försvarets läroverk kunna vinna befordran till fänrik. Motsvarande grad kunde uppnås av den stamanställde efter 95 månader. Enligt officersutbildningskommittén förlänges utbildningstiden för den värnpliktige med 1 månad och minskas för den stamanställde med 11 månader. Säkerligen ökas härigenom inte möjligheten att rekrytera officerskåren ur arbetarklassens led. Officersutbildningskommittén har gjort gällande att »1942 års beslut möjliggjort för varje värnpliktig att oberoende av börd, ekonomisk ställning och skolunderbyggnad kvalificera sig för utbildning till officer, därest han visar den härför erforderliga lämpligheten och militära dugligheten». Officersutbildningskommittén hävdar även att denna väg visat sig framkomlig och påstår att av 1 800 kadetter, som 1929—1945 avlagt officersexamen, nära 10 % tillhöriga socialgrupp I I I , gått denna väg. Även om ett bristande intresse från de värnpliktigas sida försvårar en sådan rekrytering av statofficerare är det tillräckligt att erinra om att officersutbild-

22 ningskommittén per år endast räknar med 4 eller 6 elever med normal folkskolekompetens, som skall genomgå försvarets läroverk, för att få de riktiga begreppen om saken. Detta innebär att i fortsättningen som hittills folkets stora flertal, lönarbetarna, endast med ett fåtal procent kommer att vara företrädda inom statofficerskåren med sina söner. Försvarskommittén har i ett yttrande i december 1946 riktat uppmärksamheten på förhållandet och erinrar om »att arbetarklassens andel i rekryteringen fortfarande är ringa». Kommittén understryker samtidigt önskemålet om »en breddning av basen för officersrekryteringen». Utöver detta har kommittén icke befattat sig med frågan på annat sätt än i negativ riktning när det gällt föreslå minskade medel till försvarets läroverk. I så fall har det syfte som kommittén velat främja motverkats. J a g har velat rikta uppmärksamheten på sakförhållandet, då administrativa åtgärder kan neutralisera icke önskvärda följdverkningar. Försvarsministern har för några veckor sedan varit inne på nya linjer för att bredda basen för officersrekryteringen. Han uttalar sig för en grundlig utredning av hela befälssystemet och för att rekryteringen stamanställningsvägen borde ersättas med en rekrytering ur de värnpliktigas led. Möjlighet skulle beredas alla därför begåvade och energiska ungdomar att erhålla nödig utbildning för att vinna befordran inom alla grader. Genom en ordentlig lön, genom möjligheten att fullgöra värnplikten tidigare och genom en snabbare och mindre isolerad undervisning än vid försvarets läroverk och andra försvarsskolor skulle man skapa grundvalen för att rekrytera allt befäl ur de värnpliktigas led. Undertecknad hoppas för sin del att en sådan utvecklingslinje skall visa sig bärkraftigare än den hittills följda. Försvarskommittén har i det väsentliga anslutit sig till de riktlinjer, som utredningen rörande disciplinen och hemvärnet hittills framlagt. I fråga om underhållstjänsten går försvarskommitténs förslag ut på skapandet av ett enhetligt truppförband — underhållstrupperna — för träng-, tygoch intendenturtrupper, stora anslag ges till forskning och nykonstruktioner, en strävan gör sig gällande att komma fram till ett minskat antal vapentyper, vilket för närvarande är mycket stort. Däremot har reservlagerbehovet icke kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt och i fråga om krigsindustriens ställning har överbefälhavaren anmält ett nytt betraktelsesätt, som bygger på erfarenheterna från flygets förstörande inverkan på krigsindustrien, och betyder att krigsindustrien måste koncentreras på framställning av lättare vapen och ammunition samt reparationstjänst. Det anförda visar att kommittén på vissa, men inte alla, punkter beaktat de synpunkter som framfördes i den kommunistiska motionen. I den kommunistiska motionen utgicks även från att en överbefälhavare behövdes både i krig och i fred. Mina erfarenheter av arbetet inom kommittén har emellertid bibringat mig uppfattningen, att starkare skäl talar mot än för upprätthållandet av överbefälhavareinstitutionen i fred. Däremot är jag enig med kommitténs flertal att en överbefälhavare behövs i krig.

23 Det förefaller för övrigt som om innebörden av riksdagsbeslutet 1942, vari — även om där icke beröres själva frågan om överbefälhavare i fred — likväl betonades att »frågan om det lämpligaste anordnandet av försvarsväsendets högsta ledning i förevarande hänseende icke borde avföras från dagordningen, utan att denna fråga, när mera normala förhållanden inträtt, borde göras till föremål för ytterligare överväganden från Kungl. Maj:ts sida», även vore att frågan om överbefälhavarens vara eller inte vara borde upptagas till ny prövning. Både i vårt land och i andra länder har man tidigare motsatt sig en överbefälhavareinstitution i fred, då detta betraktats som en under vissa betingelser riskabel maktkoncentration hos militären i allmänhet och överbefälhavaren i synnerhet. Våra erfarenheter bestyrker att denna maktkoncentration kan utöva ett starkt inflytande på försvarsmaktens utformning och i stället för att mildra motsättningarna mellan vapenslagen skärper desamma. Det råder också starka tvivel på olika håll om hittillsvarande överbefälhavarens möjligheter att göra en objektiv avvägning och värdering mellan olika försvarsgrenars behov och betydelse. Lika säkert är att det operativa och organisatoriska förberedelsearbetet i fred kan läggas på chefen för försvarsstaben och att ur denna synpunkt överbefälhavare-institutionen bara är en fördyrande överorganisation. Som skäl för att behålla överbefälhavaren i fred har från de militära sakkunniga anförts att det är riskabelt att i farans stund ändra högsta ledningens organisation, ja att en liten stat kanske inte ens vågar detta; att ett system med kollegiala församlingar i försvarets topp, såsom praktiseras i en del andra länder, försvåras av »våra nationally ten: grälsjuka, avundsjuka och prestigehänsyn»; att man redan i fredstid måste inarbeta och öva högkvarterets arbetsformer i krig och att det för riksförsvarstankens hävdande behövs en överbefälhavare. Gentemot detta torde erfarenheterna bekräfta att nästan varje land som med framgång genomfört ett krig tvingats vidta förändringar i ledningen i krigets första skede och att det snarast är en fördel att statsmakten har fria händer att i en kris tillsätta den just då lämpligaste för uppgiften som överbefälhavare. En sådan organisatorisk förändring kan naturligtvis genomföras utan större åthävor utåt, liksom man kan relativt omärkligt förstärka den militära beredskapen. Att kollegiala församlingar skulle försvåras av de citerade förmenta nationallytena, torde vara en fullständig överraskning för de miljoner svenskar som på olika områden deltar i vårt organisatoriska och administrativa liv. Det bör för övrigt vara en fördel att högre militärer lär sig att det finns kollegiala och demokratiska former för viktiga frågors handläggning och att beslut av en kollegial församling kan ha en större bärkraft än den ensamme »starke mannens» dekret. Ingen har för övrigt bestritt att högkvarterets arbetsformer måste inövas redan i fred. Det enda som diskuterats är om en enda man eller ett kollegium av försvarets högsta ledning skall utöva den högsta ledningen i fred. Att hävda riksförsvarstanken är en viktig sak, men den kan säkert betjänas bättre av ett kollegium än av en enda man. De svårigheter som militära chefer kan ha att i ett krig underordna sig

en särskild överbefälhavare torde vara betydligt mindre än de hundratusenden medborgares, som i krig kallas in under fanorna och tvingas anpassa sig till det militära tvånget, en ny disciplin, nya befäl och nya befälsformer. Enligt min mening vore det därför lämpligast att, för behandlingen av för försvaret gemensamma frågor, i fred tillsätta en högsta försvarsberedning, bestående av cheferna för försvarsstaben, armén, flyget och marinen, med försvarsministern som ordförande. Försvarskommittén har i princip uttalat sig för att befattningarna som överbefälhavare, chef för försvarstaben och chef för sektion I (operativa sektionen) inom försvarsstaben bör bestridas av beställningshavare ur olika försvarsgrenar. Det bör erinras att armén representerar 85 % av landets värnpliktiga, att det operativa förberedelsearbetet för armén ligger i försvarsstaben men för marinen och flyget hos respektive marin- och flygledningen och att antalet arméärenden i försvarsstaben torde vara dubbelt så stort som sammanlagda antalet marin- och flygärenden. Hur viktigt det än är att de olika försvarsgrenarna är företrädda inom försvarsstaben torde dock icke kravet på jämlikhet i representationen få drivas alltför långt. Jag har med det anförda velat rikta, i första hand försvarsministerns och i andra hand riksdagens uppmärksamhet på ovannämnda frågor, med understrykande av att lösningar i den riktning jag önskar befrämja kräver särskild teknisk bearbetning, som lämpligen bör genomföras inom försvarsdepartementet.

25 Av kommittéledamoten FOA7 HELAND,

vilken anfört följande:

Allmän anslutning torde förefinnas beträffande de skäl, som försvarskommittén anför angående nödvändigheten att efter världskriget minska försvarsutgifterna. Även om kostnadsramen 810 miljoner kronor om året ej borde anses oöverstiglig, om det gällde att med mindre kostnadsökning kunna nå något mycket väsentligt, har jag för att söka ernå att fyra politiska partier ställa sig bakom förslaget i stort anslutit mig till kommitténs förslag. Emellertid är det givet, att meningsbrytningar förefunnits och när det gäller viss användning av penningmedlen har jag hävdat synpunkter, av vilka jag nu framför en del i detta särskilda yttrande. Dessa mina synpunkter borde kunna beaktas vid försvarsfrågans avgörande eller, i den mån detta icke låter sig göra, under den föreslagna tioårsperioden. Arméns och flygvapnets värnpliktiga. Genom skärpningen av besiktningsreglementet och frikallandet av icke vapenföra från handräckningstjänst har man bringat ned värnpliktskontingenten och därmed kostnaderna. Emellertid synes det mig, att man härvid gått för långt. Sålunda borde de 700 man, som skulle tillhöra grupp 2 enligt nuvarande bestämmelser, icke överföras till handräckningstjänst. För flygvapnets del skulle det vidare bli ändamålsenligare, om denna vapengren finge sig tilldelad cirka 7 700 man per år i stället för 6 000. Med 6 000 värnpliktiga och 9 månaders första tjänstgöring vid flygvapet erfordras nämligen tre olika inryckningsomgångar under året. Flygvapnets värnpliktiga ha emellertid i fred till främsta uppgift att utföra vissa arbeten, såsom i flygmekanikertjänsten, i flygsäkerhetstjänsten o. s. v. Det måste då vara till stort men för denna verksamhet att behöva byta arbetskraft tre gånger om året, särskilt med tanke på den svårskötta materiel, som dock skall handhavas inom flygvapnet. Eftersom de värnpliktiga ej kunna utnyttjas som arbetskraft förrän efter grundläggande utbildning vid flygvapnet, måste även tjänsten vid flottiljerna störas av att man nödgas bedriva sådan utbildning tre gånger om året. Enligt vad som meddelats kommittén skulle värnpliktstjänstgöringens längd för flygvapnets värnpliktiga kunna avkortas till omkring l1 k månader under förutsättning att huvuddelen av dessa värnpliktiga toges ut bland personal med speciella förkunskaper. Med hänsyn härtill skulle man kunna nedbringa antalet inryckningsomgångar vid flygvapnet till två genom att tilldela denna försvarsgren omkring 7 700 i stället för 6 000 värnpliktiga. Då jag ej vill förorda en differentierad värnpliktstid, och då jag anser, att den del av flygvapnets värnpliktskontingent i fred, som ej erfordras för att täcka flygvapnets krigsbehov, bör utnyttjas i arméns lokalförsvarsförband i krig, har jag räknat med följande anordning. Flygvapnets värnpliktiga

26 börja sin första tjänstgöring vid armén och erhålla där under två månader grundläggande militärutbildning med sikte på kommande placering i lokalförsvaret. De fullgöra därefter fortsatt första tjänstgöring vid flygvapnet under sju månader, varvid den första månadens utbildning är av förberedande natur och avses ge en grund för yrkestjänsten vid förbanden. På detta sätt skulle ett och samma förband inom flygvapnet slippa störande inryckningar, utbyte av arbetskraft samt grundläggande skolning av arbetskraften oftare än var sjätte månad. De återstående båda månaderna (repetitionsövningarna) av den totala tjänstgöringen för värnpliktiga, vilka ej behövas i flygvapnets krigsorganisation, fullgöras vid armén såsom en omskolning, byggande på den grund, som tidigare under två månader lagts vid armén. Denna omskolning bör avse utbildning för tjänstgöring i lokalförsvarsförbanden (bland annat i luftvärnet och luftbevakningen). Arméns kontingent skulle alltså minska med 1 000 man (1 700 skulle överföras till flygvapnet i fred men 700 ur grupp 2 skulle tillkomma). Vissa merkostnader för försvaret i dess helhet skulle visserligen uppstå härigenom men på grund av den billigare utbildningen vid flygvapnet skulle de kunna begränsas till 1 å 1,5 miljoner kronor om året. Detta gäller under förutsättning att överförandet av värnpliktiga till flygvapnet ej föranleder en begränsning av arméns utbildningsorganisation i fred, vilken begränsning jag emellertid förordar. Dylik begränsning skulle även minska byggnadsbehovet. I sådant fall torde av mig skisserat system medföra besparingar på cirka 5 miljoner kronor, vilket jag anser önskvärt. Detta system skulle å andra sidan medföra att cirka 4 000 man av flygvapnets årskontingent skulle kunna genom arméinstruktörer erhålla 120 dagars utbildning för lokalförsvarsförband. Från arméhåll, där man fäster synnerlig vikt vid att erhålla största möjliga antal fältförband, har förklarats, att av mig föreslagen åtgärd ej medför sådan förstärkning, att detta motväger minskningen av arméns årliga värnpliktskontingent med 1 000 man. Jag kan, vilket framgår av det efterföljande, ej helt dela de principiella önskemål, som förts fram beträffande organisation av och materiel åt fält- och lokalförsvarsförbanden vid en begränsad kostnadsram. För närvarande utredes, huruvida flygvapnet skulle tilldelas allt territoriellt luftförsvar, alltså även det territoriella luftvärnet. Om så blir förhållandet, borde ovan angivna 4 000 man helt disponeras av flygvapnet för luftvärns- och luftbevakningstjänst. Armén.

I detta sammanhang kan påpekas, att enligt kommittéförslaget arméns materiella standard närmast blir jämförlig med den, de krigförande hade i början av andra världskriget. Utvecklingen under dess senare del kännetecknas bland annat av fullständig automatisering av infanteriets handvapen, organisation av närpansarvärn och grovt fjärrpansarvärn, övergång från lätta till tunga stridsvagnar, mångdubbling av artilleriet samt alltmer fullständig motorisering, varvid särskild vikt lagts vid terränggående motorfordon. Denna

27 utveckling har sålunda icke kunnat följas. I en kritisk situation kan det vara svårare att fylla det materiella behovet än att med efterutbildning utbilda folket. Enligt min uppfattning har man emellertid alltför traditionsbundet byggt upp arméns krigsorganisation. Inom en begränsad kostnadsram borde tillses, att fältförbanden ej göras större och talrikare än att beväpning och övrig materiel blir minst av samma moderna kvalitet och antal som inom vilken annan nation som helst samt att varje svensk man, som kan utbildas med eldhandvapen för lokal- och partisanförsvar, erhåller denna utbildning och dylika vapen, varvid fältförbandens vapen och materiel, ständigt förnyade för att hålla fältförbanden vid högsta modernitet, borde efterhand överföras till lokalförsvarsförbanden och därifrån till hemvärnet. Vår militärorganisation måste väl bedömas även med hänsyn till vår militärgeografi. Man har påvisat så litet den föreslagna krigsorganisationen räcker till för att täcka uppgifterna i vårt vidsträckta land. Samtidigt han man konstaterat, att rörelsefriheten är mycket begränsad med hänsyn till flyget. Gruppering är alltså svår att ändra. Med hänsyn härtill borde det vara nödvändigt med ett spritt och starkt folkförsvar. Detta lokala folkförsvar torde sedermera under en beredskap eller under ett krig i stor omfattning kunna modernare beväpnas och utbildas till elitförband. E t t effektivt försvar förutsätter i våra dagar full aktivitet från alla medborgare. Politiskt samförstånd om försvarets utformning samt medborgarnas trivsel under värnpliktstjänstgöringen äro givetvis de viktigaste förutsättningarna, men den demokratiska statens styrka bör även ligga däri, att alla medborgare vid fientligt angrepp kunna frivilligt skynda till för att i lokaiförsvarsförband och i hemvärnet göra sitt yttersta. Även med hänsyn till flygvapnets och robotvapnens utveckling borde en decentralisering av försvarsorganisationen med dess förråd vara lämplig. Enligt min uppfattning borde sålunda arméns krigsorganisation mer än vad som tänkts omformas så, att lokalförsvarsförbanden öka i antal och fältförbanden minska. Härigenom borde inom arméns kostnadsram bli möjligt att bättre än vad kommitténs förslag avser hålla den minskade fältförbandsorganisationen med tillräcklig och fullt modern vapen- och materielutrustning. Att fältförbanden äro utrustade med tillräcklig och modern materiel, torde nämligen vara en förutsättning för att de skola kunna lösa operativa uppgifter. Tillgodoser man ej materielkraven, så synes det mig som om deras operativa användbarhet skulle bli mycket begränsad. Man kan icke begära, att äldre årsklasser omedelbart skola kunna vid mobilisering sköta modern materiel, för vilken de kanske ej utbildats. Däremot torde man vid mobilisering och eventuellt innan, under en beredskapstid, kunna förutsätta nyanskaffning av modernaste materiel och utbildning av lokalförsvarsförband för fältarmén. Även dylika överväganden motivera mitt förslag beträffande avvägningen mellan fält- och lokalförsvarsförband. Med hänsyn till försvarets effektivitet och modernitet måste enligt för-

28 svarskommitténs förslag arméns materielanskaffning inom ej alltför många år tagas under förnyad prövning. Kommitténs förslag är sålunda olyckligt ur den synpunkten, att försvarets effektivitet blir beroende av engångsanslag. Enligt min uppfattning bör även alla för organisationen nödvändiga materielanslag uppdelas på årskvoter och anskaffningen ske efter hand, varvid givetvis hänsyn måste tagas till arbetskrafts- och materialläget. Samtliga ledande nationer ha deklarerat sin vilja att med alla medel förebygga ett nytt krig. Å andra sidan har det klarlagts att en forskning och militärteknisk försöksverksamhet av enorm omfattning och intensitet pågått sedan några år tillbaka, icke minst på reaktions-, raket- och atomvapnens område. Det råder nu intet tvivel om, att reaktions- och raketvapen i vissa avseenden spelat en stor roll under det andra världskriget. Uppgifter om massinsatser av artilleri ha sålunda i många fall avsett raketartilleri. I varje fall är det uppenbart, att vi vid fastställandet av en ny försvarsorganisation måste taga ställning till frågan, huruvida de nya vapnen kunna medföra en ändrad uppfattning om den hittillsvarande militära taktiken. Om det kan påvisas, att vissa stridsmedel utan eftergift på effekten kunna ersättas eller verksamt kompletteras med andra, som äro billigare och enklare att tillverka samt personalbesparande, måste detta i tid beaktas. Möjligheterna för en liten nation att i ett kritiskt läge åstadkomma improvisationer, vilka kunna innebära radikala ändringar av försvarets struktur, äro icke stora. Många torde sålunda förvänta en snabb utveckling av reaktions- och raketdrivna projektiler i olika former, så att bombflyget i egenskap av fjärrartilleri ävensom det nuvarande fältartilleriet skulle bli omodernt. Detta är något som vi, med hänsyn till att det grova artilleriet snart står inför nyanskaffning, måste beakta. Av den för armén beräknade kostnadsramen åtgår huvuddelen till de fasta fredskostnaderna — i runt tal 288 miljoner kronor. För övriga kostnader återstår ett successivt stigande belopp från 20,3 miljoner kronor första året till 39,6 miljoner kronor sista året under tioårsperioden eller i genomsnitt 29,o miljoner kronor. Härav beräknas sammanlagt 10,5 miljoner kronor per år åtgå till forskning och försök samt till förnyelse av standardmotorfordon. I genomsnitt återstå sålunda 18,5 miljoner kronor per budgetår under tioårsperioden till täckande av brister för materielomsättning samt modernisering. Enligt försvarskommitténs förslag kommer arméns krigsorganisation att reduceras med 14, i %. Yid hopkrympningen av armén komma förefintliga materielbrister att reduceras genom att frigjord materiel delvis kan användas för att täcka brister. Betydande materielbrister komma emellertid alltjämt att finnas kvar, nämligen för 45 miljoner kronor materiel, därest endast den nödvändigaste materielen räknas, och för 163 miljoner kronor minor och ammunition eller tillhopa utrustning för sammanlagt 208 miljoner kronor. Dessa bristsiffror gälla under förutsättning att redan beviljade anslag på omkring 84 miljoner kronor verkligen komma att omsättas i materiel. Eljest stiger bristsiffran med 84 miljoner kronor.

29 Under tioårsperiodens fem första år är omsättningsbehovet tämligen ringa. Rätt betydande belopp kunna då avstås för bland annat bristtäckning. Under tioårsperiodens senare del inträder behov av omsättning av mera dyrbar materiel, bland annat luftvärnsmateriel för 128 miljoner kronor. Än större omsättningsbehov inträder omedelbart efter tioårsperioden, då förnyelse erfordras av stridsvagns- och artillerimateriel. Härom måste beslut fattas redan under tioårsperioden. Vad kommitténs förslag beträffar har räknats med engångsanslag för förnyelse av luftvärnsmateriel för 128 miljoner kronor. Under förutsättning att detta engångsanslag kommer att beviljas, räcka de enligt ovan kvarstående medlen dels till övrig omsättning under tioårsperioden, dels till att med 96 miljoner kronor delvis täcka angiven materielbrist 208 miljoner kronor. För att täcka även resterande brist 112 miljoner kronor skulle sålunda erfordras ytterligare 11,2 miljoner kronor per år under tioårsperioden. Om 96 miljoner kronor användas för att täcka brist finnas inga medel tillgängliga för att höja arméns modernitet — eldkraft och rörlighet. För att vidtaga den nödvändigaste moderniseringen av arméns fältförband beräknas erfordras 80 miljoner kronor, d. v. s. 8 miljoner kronor per år. För att tillgodose materielkraven under tioårsperioden skulle sålunda, utöver vad av kommittén beräknas, behövas ytterligare 112 miljoner kronor för att täcka brister, 80 » » » » höja moderniteten samt 128 » » » » framdeles bestrida utgifter för förnyelse av luftvärnsmateriel, eller tillhopa 320 miljoner kronor, d. v. s. omkring 32 miljoner kronor per år. Här anförda siffror visa, att den ekonomiska grunden för föreslagen arméorganisation icke är stabil. När nuvarande försvarsorganisation år 1942 fastställdes, riktades den kritiken mot denna, att man tog till för stor organisation, vilken ej skulle kunna fyllas. Trots väldiga engångsanslag visar det sig nu, att det alltjämt föreligger stor materielbrist. Det kan icke vara riktigt, att man åter bygger upp en så stor organisation, att man ej kan fylla materielbehovet., En väg för att skapa ett bättre läge anser jag vara en radikal förändring av principerna för materielersättning och modernisering. Bristerna — 208 miljoner kronor — fördela sig som nämnts med 45 miljoner kronor på materiel och 163 miljoner kronor på ammunition och minor. Bristerna vad beträffar ammunition gälla hela armén och icke endast fältförbanden. En ändrad relation mellan fältförband och lokalförsvarsförband påverkar sålunda icke nämnvärt ammunitions bristerna. Under alla förhållanden borde därför 163 miljoner kronor till ammunition och minor tilldelas armén. Om så sker och man bortser från övrig angiven materielbrist om 45 miljoner kronor, återstå av kommitténs anvisade medel för materielomsättning och modernisering 185—163 miljoner kronor, d. v. s. 22 miljoner kronor eller 2,2 miljoner kronor per år.

30 Omsättningskostnaderna — av arméns representanter totalt beräknade till 217 miljoner kronor — äro givetvis beroende på huru stor del av materielbeståndet, som omsattes eller för huru stor del av armén omsättning beräknas. Genom att räkna med omsättning för en mindre del skulle omsättningskostnaderna kunna minskas. Att genomföra en så kraftig minskning, att man kan komma ner från 217 miljoner till disponibla 22 miljoner kronor, är givetvis omöjligt, Även om så kunde ske, har likväl intet åtgjorts för att modernisera armén. För arméns utveckling borde det enligt min uppfattning vara nödvändigt att kunna tillgodogöra sig alla moderniteter på krigsteknikens område och att sålunda en mindre del av armén ständigt hålles på höjden av modernitet för att nyheter på krigsteknikens område skola kunna praktiskt prövas och erfarenheter vinnas. Följande principer för materielomsättning och tillgodoseende av modernitetskraven synas därför böra tillämpas. Av nu befintlig materiel sammanföres i erforderlig grad sådan materiel, som representerar eldkraft och rörlighet till en mindre elitarmé i stället för att som nu vara tämligen jämnt fördelad över huvuddelen av fältförbanden. Materielomsättning sker sedan endast beträffande elitarmén, varvid omsättningen ständigt inriktas på att hålla elitarmén på höjden av modernitet. Inom elitarmén gives materielen kort livslängd och de värnpliktiga skola i analogi härmed tillhöra elitarmén under ett fåtal år. Materiel, som utrangeras ur elitarmén, tillföres arméns återstod — lokalförsvarsarmén — vars materiel härigenom successivt, ehuru i långsam takt, undergår förnyelse. Samtidigt med materielen överföras värnpliktiga, som äro utbildade för materielens betjänande, från elitarmén till lokalförsvarsarmén varigenom personal, som är kunnig i materielens betjänande, ständigt ingår i lokalförsvarsarmén. Härigenom omsattes även successivt lokalförsvarsarméns personalbestånd. Det är vanskligt att avgöra med huru stort belopp arméns kostnadsram skulle behöva ökas för att med ovan angiven princip inrymma såväl omsättning som modernisering åt elitarmén inom föreslagen kostnadsram. En viss vägledning torde dock kunna erhållas därav, att modernisering av kommitténs fältförband beräknats till 80 miljoner kronor. Om man beräknar omsättningen till 1U av nu beräknad totalomsättning för såväl fältarmén som lokalförsvarsförbanden — 217 miljoner kronor — d. v. s. 54 miljoner kronor och moderniseringen av elitarmén till 3A av vad som enligt ovan beräknats för stridande fältförband d. v. s. 60 miljoner kronor, blir det uppskattade medelsbehovet 114 miljoner kronor. Härifrån avgår 22 miljoner kronor, som stå till förfogande inom ramen, sedan ammunitionsbristerna täckts. Sålunda återstår ett behov av 92 miljoner kronor eller i runt tal 9 miljoner kronor per år under tioårsperioden. Med dessa 9 miljoner kronor önskar jag öka arméns materielanslag, varigenom jag beräknar, att bland annat skulle erhållas en förstklassig elitarmé till kvantiteten lU mindre än den relativt dåligt utrustade fältarmé kommitténs förslag innebär.

31 Avvägningsfrågan.

Som av försvarskommittén angivits har överbefälhavaren genom sina olika förslag visat, att man anser, att krigserfarenheten pekar på en helt förändrad anslagsfördelning än tidigare åt de tre försvarsgrenarna. Överbefälhavaren har sålunda i skrivelse till försvarskommittén framhållit, hur olika meningar kunna göra sig gällande om den lämpligaste avvägningen mellan försvarsgrenarna. Det kan dock enligt överbefälhavarens uppfattning icke vara riktigt att göra en beskärning som en proportionell minskning utan en begränsning bör ske med differentiering efter saklig prövning. Vidare är det inom en begränsad kostnadsram icke möjligt att tillgodose alla i och för sig sakligt motiverade krav. I anslutning till alternativ 750 skrev överbefälhavaren sålunda bland annat: »Grundtanken vid avvägningen i alternativet 750 var densamma, som gällde för alternativ 650. Tyngdpunkten lades på armén och flygvapnet, vilkas stridskrafter kunna verka mot alla former av invasion samt mot flyganfall, medan marinstridskrafternas möjligheter av naturliga skäl i stort inskränkas till att medverka i försvaret mot invasion över öppet vatten. Det borde efter andra världskrigets erfarenheter, icke minst på luftinvasionens område, stå ännu klarare än förr, att armé- och flygstridskrafterna måste vara kärnan i vårt försvar mot invasion.» Armé- och flygvapencheferna ha instämt i denna uppfattning. Emellertid har försvarskommitén i avsevärd grad bundits vid sitt ställningstagande genom befintligheten av de två nya kryssarna. Det kan dock ifrågasättas, huruvida ej kommittén, i än högre grad än vad som skett, i enlighet med överbefälhavarens kostnadsavvägning borde minskat flottans kostnadsram för att öka arméns och flygvapnets andel. I flottans egen »Tidskrift i sjöväsendet» (februari 1947) kan man få en klar blick över flygets betydelse i sjökriget. Nedanstående tabeller ur denna tidskrift utgöra en sammanställning av örlogsfartygsförluster, uppdelade efter fartygsslag och orsak.

Brittiska örlogsfartygsförluster.

Fartygstyp

Över•vattcnsfartyg

Flyg

Ubåt

Samver- Annan el. Summa okänd kande orsak orsaker

1 1 6 26

2 1 9 33

2 4 7 19

2 1

2 5 60

5 8 29 139 74

32 Tyska örlogsfartygsförluster. Fartygstyp

Slagskepp Hangarfartyg Kryssare Jagare Ubåtar

Övervattensfurtyg

Flyg

o

24 246 272

6 11 354 374

....

Ubåt

Mina

SamverSänkt Annan ol. kande av egen okänd Summa orsaker besättning orsak

1 1 1 21 23

11 30 41

1 49 51

1 1 2 4 217 225

1 1 77 79

7 1 10 53 994

Italienska örlogsfartygsförluster. Fartygstyp

Slagskepp Eskorthangarfartyg Kryssare Jagare Ubåtar

Övervattensfartyg

Flyg

Ubåt

Mina

SamverSänkt Annan ol. kande av egen okänd Summa orsaker besättning orsak

2 6 12 32

2 4 18 24 50

2 6 19 27

2 7 2 9

4 G

5 3 12 21 42

3 2 8 14 24

7 19 63 116

Beträffande sjökriget i Stilla Havet kan man få en god uppfattning om flygets betydelse genom Ny Militär Tidskrift nr 9/1947, i vilken bland annat redogöres för de officiella amerikanska uppgifterna angående orsakerna till japanska örlogs- och handelsflottornas förstöring. Nedanstående båda tabeller må här återges: Nedkämpningen av japanska flottan. Inberäknat nybyggnaderna under kriget förfogade japanerna över sammanlagt 1499 000 ton hangarfartyg, slagskepp, kryssare och jagare. Av dessa sänktes 1 303 000 ton enligt följande: av

av ubåtar av övervattensfartyg av annan orsak

fl

yg

680 000 ton 375 000 183 000 65 000 Summa 1 303 000 ton.

Nedkämpningen av japanska handelsflottan. Inberäknat nybyggnader, krigsbyte och rekvisitioner under kriget förfogade japanerna över sammanlagt 10 100 000 ton handelsfartyg å 500 ton eller mer. Härav förstördes 8 900 000 ton enligt följande: av övervattensfartyg lo % av ubåtar 54 7 % av flyg 30^8 % av minor (huvudsakligen flygminor) 9,3 % genom olyckshändelser 4t2 % Summa 100,0 %

33 Flygvapnet.

Det borde efter allt som hänt under det senaste kriget och med hänsyn | till den pågående utvecklingen vara överflödigt att närmare gå in på flygvapnets ofantliga betydelse över huvud taget för ett lands försvar. Sammanfattningsvis vill jag dock anföra följande, som ansluter till den redogörelse angående flygstridskraftema, som lämnats i försvarskommittén. Utvecklingen av stridsmedlen under och efter det senaste kriget har i hög grad ökat möjligheterna till överraskning i krigföringen. Man måste därför göra klart för sig, att ett överfall — jag tänker då främst på ett litet lands belägenhet — kan komma mycket överraskande. För att minska dessa risker och på så sätt ge våra stridskrafter andrum för motåtgärder måste vi ha ett i tillfredsställande spaningsflyg. Detta flyg har betydelsefulla uppgifter även under de fortsatta operationerna, då det bör kunna lämna land-, sjö- och flygstridskrafterna erforderligt underlag för deras dispositioner. Ha vi ett så svagt spaningsflyg, att detta underlag ej kan ges, komma våra stridskrafter i ett betydligt ogynnsammare läge än vad stridskrafternas styrkeförhållanden eljest skulle ge anledning till. Erfarenheterna från det senaste kriget visa, hur fientligheternas öppnande i regel inletts med förödande flyganfall mot mobiliseringsorter, kommunikationer, bostadscentra m. m. Med den utveckling bombflyget undergått under och efter det senaste kriget har man anledning räkna med, att slagen från luften komma att bli ännu hårdare i nästa krig. Vi måste därför med jaktflyg kunna bjuda sådant motstånd i luften, att svenska stridskrafter kunna mobilisera och uppmarschera, även med hänsyn till de ökade överraskningsrisker, som man numera måste räkna med. Vi måste med vårt jaktflyg även tillkämpa oss sådant andrum, att vi kunna nödtorftigt evakuera i varje fall våra största och för flyganfall mest sårbara städer samt omställa vårt samhällsliv från freds- till krigsfot. Kunna vi ej bjuda detta motstånd i luften vid ett överraskande anfall — och med överraskande anfall måste en liten stat räkna i ett modernt krig — så kan man över huvud taget ifrågasätta värdet av ett svenskt försvar, uppbyggt för annan verksamhet än partisankrigföring. Jag håller före, att en angripare genom hänsynslös och överraskande insats av starkt bombflyg kan bringa en liten och i fråga om jaktflyg svagt rustad småstat till underkastelse enbart genom flyganfall. Även om vi fått tid på oss att mobilisera och gruppera våra stridskrafter, bli deras möjligheter att verka oerhört reducerade, om svenskt jaktflyg ej kan bjuda tillräckligt motstånd i luften. Möjligheterna att använda våra landsvägs-, järnvägs- och sjöförbindelser för transport av förnödenheter till trupperna och för att omgruppera dessa allt efter krigsläget torde nämligen vara ytterst begränsade, om vi ej kunna lämna visst skydd åt i varje fail våra viktigaste kommunikationer. En viss minimistyrka hos jaktflyget är därför en förutsättning för att vår försvarsorganisation över huvud taget skall fungera. Attackflyget utmärkes främst av stor rörlighet, slagkraft och mångsidighet. Det kan sålunda under loppet av några timmar och oberoende av sårbara kom8—1800: 1 47

34 munikationer slagkraftigt ingripa mot en anfallande, oavsett om han kommer sjövägen eller över landgränserna eller om han landsättes från luften inuti landet. Denna förmåga hos attackflyget att utan tidsutdräckt kunna taga »första stöten» måste tillmätas speciell betydelse med hänsyn till de svårigheter, som på grund av förstörda kommunikationer kunna uppställa sig, då det gäller att i vårt vidsträckta land koncentrera andra stridskrafter än flyg till hotande punkter. I detta sammanhang vill jag särskilt framhålla det allmänt erkända, betydande bidrag till att avvärja den väntade tyska invasionen mot Storbritannien, som det engelska bombflyget lämnade under det senaste kriget. Jag nämner detta exempel med särskild tanke på att det är väl tillämpbart på våra förhållanden. Man får vid bedömandet av värdet av ett svenskt attackflyg ej heller glömma bort, att en angripares land- och sjöstridskrafter, som ej hotas av ett tillräckligt slagkraftigt attackflyg, kunna uppträda praktiskt taget utan hänsyn till faran från luften, d. v. s. lika ostört som före flygets tillkomst. Eiskerna för att våra stridskrafter, som ständigt måste anpassa sitt uppträdande efter lufthotet, under sådana förhållanden oavsett styrkeförhållandena skola snabbt utmanövreras, torde vara betydande. Hänsyn borde även tagas till, att Gotland vid sidan av sitt lokala försvar bäst är hjälpt av ett starkt attackflyg. Jag vill slutligen framhålla såväl jakt- som attackflygets stora betydelse vid försvar mot en luftinvasion. Krigserfarenheterna ha lärt oss, att mycket stora styrkor kunna landsättas från luften. Utvecklingen utomlands tyder på att man i ett nytt krig måste räkna med att en stormakt luftvägen kan landsätta och underhålla tillräckliga styrkor för att betvinga en småstat enbart genom luftinvasion. Med ett svagt svenskt flyg ökas riskerna för att en angripare skall använda denna betvingelsemetod, som, om anfallet insattes överraskande, torde kunna leda till så snabbt avgörande, att hjälp utifrån omöjliggöres. Med hänsyn till det ovan sagda vill jag framhålla, att land- och sjöstridskrafternas omfång även måste bedömas med hänsyn till möjligheterna att hålla tillräckligt jaktflyg för deras skydd. Det måste enligt min mening råda lämpliga proportioner mellan å ena sidan land- och sjöstridskrafterna och å andra sidan det jaktflyg, som skall skyda dem. Gives åt de förra en sådan omfattning och sammansättning, att man ej lämnar utrymme för det till deras skydd erforderliga jaktflyget, så gör man enligt min mening en felkonstruktion, vars ogynnsamma verkningar växa allteftersom hotet från luften ökar genom den pågående snabba utvecklingen på det flygtekniska området. Det är bland annat mot denna bakgrund som jag ställer mig frågande till våra möjligheter att utnyttja de för flyganfall sårbara kryssarna utan samtidig utbyggnad av vårt flyg. Att det föreslagna jaktflyget normalt skulle räcka till både för detta skydd och för övriga uppgifter, torde nämligen vara uteslutet. J a g finner det även uteslutet, att man normalt skulle uppge jaktskyddet av vitala delar av fastlandet med dess stridskrafter, kommunikationer och bebyggelse för att tillgodse kryssarskyddet. Vad jag sagt om kryssarna gäller i viss mån även skyddet av arméns operativa enheter. Vid avvägningen mellan fält- och lokal-

35 försvars förband synes man sålunda ej ha tagit hänsyn till de nödvändiga proportionerna mellan operativa enheter och for deras skydd erforderligt jaktflyg. Utan detta jaktskydd äro nämligen dessa enheter — såsom krigserfarenheterna otvetydligt visa — ej operativt användbara. Detta problem är enligt min uppfattning kärnpunkten i hela avvägningsfrågan. Med hänsyn till vad som anförts angående flygstridskrafternas betydelse i vårt försvar synes det mig olyckligt, att försvarskommittén sett sig nödsakad att minska flygvapnets styrka genom indragning av en spaningsflottilj (F 2) under 1949 samt av en attackflottilj (F 6) under 1955, d. v. s. vid den tidpunkt, då ifrågavarande flottiljs attackflygplan bedömts vara förbrukade. Enligt min uppfattning bör åtminstone F 6 bibehållas. För att hålla nere kostnaden för denna förändring bör dels F 6 beräknas som enmotorig flottilj, dels en av de övriga attackflottiljerna omvandlas från tvåmotorig till enmotorig flottilj. Härigenom skulle merkostnaderna för den av mig föreslagna förändringen kunna begränsas till omkring 5 miljoner kronor per år. Jag har icke kunnat underlåta att reservera mig för denna väsentliga förstärkning av försvarskraften till den relativt ringa kostnadsökningen. Fartygsmaterielens förnyelse.

Försvarskommittén föreslår övergång till en lätt flotta. Genom förekomsten av de båda nybyggda kryssarna kommer flottans sammansättning emellertid tyvärr att vara bunden för en tjuguårsperiod framåt. Från marint håll har skisserats, huru en lätt flotta med jagare som största enheter kunde sammansättas. Denna flotta skulle omfatta i linjen: 3 divisioner jagare 6 » ubåtar 3 » större torpedbåtar 2 » mindre » 3 » större minsvepare och 4 » mindre » Årskvoten för fartygsmaterielens förnyelse skulle emellertid för denna flotta uppgå till i runt tal 40 miljoner kronor mot av försvarskommittén i genomsnitt för perioden 1948—1958 föreslagna cirka 18,9 miljoner kronor per år. Även om, som jag i annat sammanhang anför, en annan avvägning försvarsgrenarna emellan borde förordas än den av försvarskommittén föreslagna, synes mig, att försvarskommittén borde ha uppsatt ett mål för flottans framtida sammansättning. Accepteras som diskussionsunderlag det ovan angivna programmet för den framtida lätta flottans sammansättning, anser jag emellertid, att så länge de båda kryssarna finnas kvar i flottan, i stället minst en av de tre jagardivisionerna kunde utgå. Med av mig här angiven utgångspunkt och målsättning skulle det enligt försvarskommitténs byggnadsprogram år 1958 föreligga en brist på

36 1 division större torpedbåtar 1 » mindre » 3 divisioner mindre minsvepare samt ett överskott på (2 kryssare förutom Gotland, som 1958 utgår ur linjeflottan) 1 minfartyg 2 jagare (4 kustjagare, vilka 1958 utgå ur linjeflottan) 2 divisioner ubåtar och 2 större minsvepare. Under tioårsperioden torde sålunda flottan vara väl tillgodosedd med större fartyg, under det att brist föreligger på mindre fartyg. Beträffande jagarbygget skulle man sålunda kunna, taga hänsyn till, vad försvarskommittén anför om arbetskrafts- och materielbristen just nu, då jagarantalet först år 1959 kommer att gå ner till två divisioner i linjen. Den tid man i så fall skulle ha på sig för påbörjandet av nya jagare borde användas till ny omprövning av fartygstyperna. Det är att märka, att föreslagna jagare skulle få ett deplacement på 2 480 ton. De skulle alltså kunna anses som flottiljledare. Enligt min uppfattning bör en svensk lätt flotta ha till uppgift minering och konvojering i närheten av egen kust samt offensivt utnyttjande av ubåtsvapnet. Den föreslagna försvarsledningen borde lämpligen ges i uppdrag att, innan nya jagare stapelsättas, pröva dels flottans uppgifter i den nya försvarsorganisationen, dels huruvida den föreliggande nya jagartypen verkligen är den lämpligaste för våra förhållanden. Det berättigade i detta önskemål framgår av sammansättningen av flottans fartyg år 1962 därest inga nybyggnader äga rum efter år 1958. Alltjämt finnas då: 2 kryssare, 1 minfartyg, 10 jagare och 12 större torpedbåtar men endast 6 större ubåtar och 6 mindre minsvepare samt inga mindre torpedbåtar, kustubåtar och större minsvepare. J a g skulle föredragit en flotta sammansatt enligt det nu redovisade förslaget men utan jagarna och följaktligen, att man under tioårsperioden i stället för dessa jagare byggde mindre stridsfartyg. Mitt förslag skulle alltså innebära 92 fartyg till en årskostnad av 23,8 miljoner kronor för fartygsnybyggnader eller 9,4 miljoner kronor mer än medeltalet för de sista fem åren av tioårsperioden enligt majoritetens förslag men utan de stora tilläggsanslag, som majoriteten anser nödvändiga, om flottans nuvarande organisation skall bibehållas. Med hänsyn till befintligt fartygsbeständ under tioårsperioden behöva inga nybyggnader påbörjas utöver kommitténs förslag förrän under perodens sista år och anslaget till nybyggnader ej heller ökas förrän i periodens slutskede och endast efter hand som befintligt fartygsmateriel utrangeras. Flottans större fartygsenheter ha, oberoende av modernitet, mycket långa livslängder. Sålunda räknas med, att pansarskepp och kryssare skola tilldelas linjeflottan under 24 år och reservflottan under 12 år, alltså en livslängd av sammanlagt 36 år, och jagarna respektive 20 plus 10 år, alltså 30 år. Det borde

37 vara givet, att med krigsteknikens snabba utveckling dylika fartyg med hänsyn till sin omodernitet skulle kunna bli som »råttfällor» för den personal, som efter ett antal år skall bemanna dem. Det synes mig därför nödvändigt med en specialundersökning, där även flygvapnet bör vara representerat, för att överväga, huruvida ej en utrangering av äldre fartyg bör göras i hastigare takt än hittills och huruvida det ur kostnadssynpunkt kan vara riktigt att bibehålla större omoderna fartyg som övningsfartyg. Flottans varv och örlogsstationer.

Det synes ofrånkomligt, att en centralisering av flottans örlogsstationer och varv skulle medföra högst betydande besparingar. Huru långt en dylik centralisering är möjlig ur krigssynpunkt är däremot ovisst. Försvarskommittén förordar en utredning endast beträffande frågorna om en utflyttning av Stockholms örlogsstation och varv. En utredning bör skyndsammast verkställas, men enligt min uppfattning bör denna utredning vara uttömmande och förutsättningslös och gälla hela problemet om flottans örlogsstationer och varv, varvid hänsyn bör tagas till den väsentliga minskningen av fartygsbeståndet och till den kommande frånvaron av större fartyg. I en sådan utredning borde utöver representanter för överbefälhavaren, marinen och flygvapnet även deltaga sakkunniga från statens organisationsnämnd och försvarets fabriksstyrelse. Bland förutsättningarna för en sådan utredning synas mig följande böra framhållas: 1) Stockholms och Göteborgs örlogsstationer och örlogsvarv nedläggas. Frilagda områden i Stockholm och Göteborg försäljas. 2) Stockholms örlogsstation bör minskas ned till en personaldepå redan i periodens början och därefter successivt överföras att repliera på anläggningarna vid Hårsfjärden och Berga. Stockholms örlogsvarv torde erfordras ett antal år, men dess militära organisation borde successivt minskas och personalen efter behov överföras till Karlskrona och Hårsfjärden. Göteborgs örlogsvarv utgår i periodens början medan örlogsstationen successivt nedkrympes till personal- och övningsdepå, vilken senare snarast förlägges till den planerade krigsreparationsbasen i Bohusläns skärgård. 3) Karlskrona örlogsstation och varv bibehållas och utnyttjas så långt detta går. Örlogsstation upprättas i förminskad skala vid Berga, och ett krigsvarv anordnas i anslutning till Hårsfjärdens örlogsdepå. 4) För fartygsunderhållet utnyttjas i fred i första hand Karlskrona örlogsvarv — så långt resurserna utan utbyggnad förslå. Krigsvarvet vid Hårsfjärden utnyttjas i fredtid i den mån Karlskrona örlogsvarv icke förmår tillgodose kraven. Möjligheten att vid toppbelastning i viss utsträckning repliera på civil varvsverksamhet i Stockholm och Göteborg beaktas. 5) Med hänsyn till övergång till en lätt flotta rationaliseras driften genom att i fred hänföra alla enheter av jagare och större fartygsslåg till Karlskrona. Ur rationaliseringssynpunkt böra alla nybyggnader och större ombyggnads-

38 arbeten samt generalöversyner på samtliga fartyg ske vid Karlskronavarvet. Årsöversyner samt service utföras för mindre fartyg tilldelade ostkustens marindistrikt vid Hårs fjärdens krigsvarv. E n vapen- och specialteknisk avdelning måste sålunda finnas vid detta krigsvarv. Organisation och administration. Kommittén framhåller, att det vid en framtida omprövning av försvarsorganisationen ej kan bortses från frågan om en ändring av avvägningen mellan organisations- och materielkostnader över huvud taget. I anslutning härtill vill jag framföra en del synpunkter. De rena organisationskostnaderna i kommitténs förslag synas mig i förhållande till effekten vara för höga. Jag avser i detta sammanhang kostnader av rent administrativ art och kostnader för mindre god användning av anställd personal. Enligt min mening skulle dessa kostnader kunna icke obetydligt nedbringas, om beslutanderätten i olika frågor delegerades till lägre instanser. Härigenom skulle också effektiviteten i arbetet höjas genom att kvalificerad personal befriades från en del expeditionella göromål till gagn för annan verksamhet. Det bör sålunda — i likhet med vad som sker inom den civila statsförvaltningen — undersökas, i vad mån ärendenas handläggning icke kan decentraliseras i ökad utsträckning, såväl i vad rör Kungl. Maj:ts kansli gentemot högkvarterets olika myndigheter som beträffande de senare i förhållande till militärbefälhavare, regementschefer och motsvarande chefer. Vidare skulle enligt min åsikt organisationskostnaderna kunna nedbringas genom olika rationaliseringar, och man kan förutsätta, att statens organisationsnämnd och 1946 års förvaltningsutredning komma att framlägga goda förslag i detta hänseende. Vissa områden kanske ännu ej ha ansetts lämpliga att undersöka, men jag önskar förorda en prövning av en fråga, som kan bliva betydelsefull om ock vållande opposition. De senaste årens utveckling har lett till en allt närmare samverkan mellan stridskrafter ur olika försvarsgrenar. Gränserna mellan de sistnämnda ha därför blivit mer eller mindre flytande. Detta förhållande framträder kanske alldeles särskilt starkt i sådana länder som Sverige. Såsom överbefälhavaren framhåller måste vi nämligen som sannolikt alternativ räkna med att på eget territorium kämpa mot en överlägsen invaderande motståndare. Under sådana omständigheter blir det framför allt nödvändigt att samordna olika stridskrafter i ett hållfast invasionsförsvar. I detta invasionsförsvar måste sjöstridskrafternas verksamhet på grund av de sannolika styrkeförhållandena i luften i regel förläggas nära svenska kusten. Härav drar jag den slutsatsen, att en nära samverkan måste ske mellan arméförband, kustartilleri och flotta. Den av överbefälhavaren tillsatta kommittén under generalmajor Åkerhielms ordförandeskap har föreslagit, att kustartilleriet skall överföras till armén. Marinens återstod, flottan, blir emellertid efter en sådan åtgärd så liten, att dess organisationsform icke synes bli rationell.

89 Flottans årskostnader skulle enligt kommitténs beräkningar budgetåret 1957/58 uppgå till 91,7 miljoner kronor, varav till fartygsbyggnader och anskaffning av artillerimateriel m. m. endast 17,3 miljoner kronor. I medeltal för tioårsperioden äro siffrorna respektive 103,6 och 28,8 miljoner kronor. Själva organisationskostnaderna framstå som oskäligt höga i förhållande till effekten. Den frågan uppställer sig då, om man icke genom en radikal förändring av flottans ställning inom försvaret samt ett sammanförande av vissa delar av dess förvaltning med arméns och en förändring även av flottans militära ledning skulle kunna ernå mycket väsentliga kostnadsbesparingar och därigenom frigöra penningmedel, som i stället skulle kunna användas för att öka flottans stridsvärde. Beträffande den centrala förvaltningen torde förvaltningsutredningen komma att framlägga förslag, som i sin mån skulle tillgodose de av mig angivna synpunkterna. Goda skäl synas mig emellertid tala för att jämsides med förvaltningsutredningens arbete borde undersökas, huruvida icke även den regionala och lokala förvaltningen inom flottan åtminstone i vad avser förplägnad, beklädnad, sjukvård och dylikt skulle kunna samordnas med motsvarande förvaltning för armén i syfte att åstadkomma förenkling och förbilligande. Även på den militära ledningssidan skulle säkerligen väsentliga besparingar kunna göras. Jag anknyter här till de synpunkter, som av försvarskommittén anförts beträffande önskvärdheten av att samordna ledningen för de olika försvarsgrenarnas verksamhet inom militärområden, marindistrikt och flygbasområden. Jag vill understryka kommitténs uttalande, att det vore mest rationellt, om en fullständig sammanslagning av de territoriella staberna kunde åvägabringas. Visserligen skulle de sammanslagna staberna behöva tillföras marin personal, men totalkostnaderna skulle säkerligen avsevärt minska. Säkerligen skulle också skapas bättre förutsättningar för en nära samverkan mellan stridskrafterna till lands och till sjöss. Enligt generalmajor Åkerhielms utredning skulle man erhålla en kostnadsminskning på 4 miljoner kronor per år genom att överföra kustartilleriet till armén. Denna utredning har emellertid enligt mitt förmenande på grund av överbefälhavarens direktiv icke skett förutsättningslöst. Man har undersökt alternativen, att kustartilleriet kvarstår inom marinen i nuvarande form och att kustartilleriet överföres till armén. Däremot har möjligheten att åstadkomma en sammansmältning av flottan och kustartilleriet till ett vapenslag icke gjorts till föremål för prövning. Det förefaller dock på nedan angivna motiv som om en dylik lösning skulle kunna ställa sig mera rationell och leda till kanske större kostnadsbesparingar. Enligt min åsikt borde huvudprinciperna för en sådan marinorganisation vara: 1. Ledningen centraliseras. Kustartilleriinspektionen utgår och de ärenden, som för närvarande handläggas där, överföras till marinstaben, marinförvaltningen och inspektören för sjöartilleriet. Åtgärden innebär en förenkling av ledningen och en viss minskning av personalen. 2. Genom att sammanslå befattningarna som marindistriktschef och chef

40 för kustartilleriförsvar samt vederbörande staber förenklas den perifera landorganisationen. En icke oväsentlig personalbesparing bör kunna åstadkommas. 3. Officerskårerna sammansmältas till en kår. Utbildningen omlägges för stamofficerare, så att dessa kunna tjänstgöra såväl ombord på fartygen som vid kustartilleristridskrafterna. Officerarna bli härigenom bättre ägnade att samarbeta än för närvarande. Flottans nuvarande reservofficerare av kategori B och kustartilleriets reservofficerare erhålla gemensam utbildning till tjänst i land. Kategori A avses liksom nu för tjänst ombord. 4. Underofficerare och fast anställt manskap vid maskin-, hantverks- och ekonomiavdelningarna avses för tjänst ombord eller i land och erhålla gemensam utbildning. Däcksavdelningen utbildas enbart för tjänst ombord på flottans och kustartilleriets fartyg och båtar. For tjänst vid kustartilleriets batterier avses en särskild yrkesavdelning. Vissa specialgrenar, såsom eldledare, ekoradiopersonal och signalpersonal, bör dock kunna avses för tjänst såväl ombord som iland. Genom i punkterna 3 och 4 angivna åtgärder kunna gemensamma utbildningsanstalter anordnas med till en plats centraliserad utbildning för olika kategorier. Härigenom bör instruktions- och lärarpersonal kunna sparas. Vidare böra de marina förbanden minskas från nuvarande sju till fyra, nämligen ett inom varje marindistrikt. En följd härav blir avsevärda besparingar i administrationen. 5. Vad materielen beträffar böra de rörliga och flyttbara batterierna överföras till armén, enär de ändock i de flesta fall torde komma att i krig underställas lantmilitär chef. Genom att de pjäser, som frigöras vid utrangering av fartyg, då uppställas i land, kommer kustbatteriernas pjäsmateriel att successivt ersättas utan att nyanskaffning behöver ske. Materielen blir visserligen icke hypermodern, men torde fylla sin uppgift lika väl som lokalstyrkornas äldre fartygsartilleri för närvarande. Försvarskommittén tilldelar kustartilleriet endast 2,9 miljoner kronor per år för artillerimateriel. Detta är givetvis ej tillfredsställande. Därest man sålunda ej ordnar materielfrågan enligt mitt förslag, måste anslaget höjas med cirka 3 miljoner kronor per år, om det skall bliva effektivitet i kustförsvaret. Med hänsyn till att en utredning efter ovan angivna linjer icke kommit till stånd, kunna kostnaderna för en sålunda organiserad marin icke preciseras. De kanske skulle komma att åtskilligt understiga kostnaderna för de båda andra alternativen. En omflyttning av kustartilleriet synes under alla förhållanden önskvärd och borde medföra en kostnadsbesparing på omkring 4 miljoner kronor. Hur omplaceringen lämpligen bor göras borde snarast prövas i hela sin vidd. Territoriella indelningen och radioanstalten.

Försvarskommittén har pekat på vissa besparingsmöjligheter. Man har i kostnadsberäkningarna räknat med samma kostnader beträffande den terri-

41 toriella organisationen som hittills, men förordar en förändring, som skulle komma att innebära en besparing på cirka 165 000 kronor per år. Beträffande radioanstalten har man förordat en viss kostnadsminskning, men inom kommittén har diskuterats möjligheten att ytterligare minska ned organisationen till 1942 års nivå, vilket torde betyda ytterligare cirka 400 000 kronors besparing per år. Dessa besparingsmöjligheter anser jag böra utnyttjas för att möjliggöra den förstärkning av stridsmedlen, som jag förordar. Sammanfattning.

Mina önskemål innebära en väsentlig förstärkning av försvarets effektivitet: 1. Ytterligare 700 värnpliktiga per år utbildas i militärtjänst. (Merkostnad 1—1,5 miljoner kronor per år.) 2. Attackflottiljen i Karlsborg bibehålles och denna flottilj jämte en ytterligare attackflottilj tillföras enmotoriga attackflygplan. (Merkostnad cirka 5 miljoner kronor per år). 3. Ytterligare anskaffning av armémateriel för ständig förnyelse av modernaste materiel åt en något mindre fältarmé än den föreslagna, vilken fältarmé alltid skall stå på toppen med maskinell utrustning. (Merkostnad 9 miljoner kronor per år.) 4. I stället för de föreslagna jagarna stapelsättning av mindre stridsfartyg samt vid slutet av tioårsperioden stapelsättning av ökat antal mindre båtar. 5. Vid krigsberedskap eller jämförbart läge snabb utbyggnad av försvarsmakten oberoende av tidigare fastställd plan. För att hålla kostnadsramen föreslås besparingsåtgärder, vilka i det närmaste böra täcka här angivna kostnadsökningar till en summa av 15,5 miljoner kronor per år. Därest även rationell koncentrering av örlogsstationerna och varven genomföres samt administrationen genomgripande förenklas, torde väsentligt högre årsbespaiingar kunna erhållas än vad som erfordras för täckande av de merkostnader som jag föreslagit. Dessa senare besparingar torde dock ej kunna i full utsträckning erhållas förrän i slutet av tioårsperioden. Vid denna tid uppkomma emellertid stora utgiftskrav med hänsyn till att vid tioårsperiodens slut mycket dyrbar materiel utrangeras vid armén och att ökat antal nybyggnader av mindre fartyg då erfordras. Om man ej söker ernå nyssnämnda besparingar, komma betydande engångsanslag att erfordras för att kunna bibehålla en effektiv försvarsorganisation. Väsentliga besparingar äro sålunda synnerligen önskvärda, och följande besparingsmöjligheter böra enligt min uppfattning snarast genomföras eller utredas: 1) I samband med överförande av ytterligare värnpliktiga till flygvapnet minskning av arméns organisation. 2) Minskat anslag till radioanstalten. 3) Mindre kostnader för den territoriella ledningen. 4) Besparing vid kustartilleriets sammanslagning med armén eller flottan. 5) Centralisering av flottans varv och örlogsstationer.

42 6) Förenklad administration inom flottan varvid viss samordning bör ifrågakomma. 7) Decentralisering av beslutanderätten i mindre betydelsefulla frågor. Mitt särskilda yttrande innebär sålunda, att jag önskar viss förstärkning av stridsmedlen samt något radikalare förändringar av organisationen än enligt kommitténs förslag. Kommittén har för sin del anfört »att de förslag och kostnadsberäkningar, som framläggas, närmast äro avsedda att angiva en ram för försvarsorganisationen samt att resultatet av inom försvaret pågående organisationsundersökningar och andra utredningar kan komma att i mångt och mycket påverka försvarsorganisationens utformning.» Jag anser sålunda, att mina nu framförda önskemål, främst beträffande flygflottiljen, vilka önskemål kunna rymmas inom kommitténs kostnadsram, kunna och böra beaktas vid den nya försvarsorganisationens genomförande.

43 Av generalmajoren BACKLUND,

som anfört:

I detta särskilda yttrande kommer jag att till behandling endast upptaga vissa större principfrågor, närmast sammanhängande med arméns krigsorganisation. Jag bortser sålunda ifrån åtskilliga detaljfrågor beträffande fredsorganisationen, där jag likaledes har en mot kommittén avvikande mening. Innan jag går in på en närmare granskning av försvarskommitténs förslag till arméorganisation, finner jag det nödvändigt att något beröra vissa betydelsefulla förhållanden i fråga om arméns kostnader. De totala kostnaderna för armén kunna uppdelas i dels fredskostnader, avsedda att täcka alla utgifter för den ordinarie fredsutbildningen, och dels krigsmaterielkostnader, avsedda för forsknings- och försöksverksamhet samt för anskaffning och omsättning (modernisering) av den för krigsorganisationen erforderliga materielen. Det förhållandet, att omkring 80 % av den årliga totala värnpliktskontingenten utbildas vid armén och kostnaderna för dessa värnpliktigas förläggning, förplägnad, utrustning, sjukvård, utbildning och avlöning m. m. belasta arméns anslag gör, att arméns fredskostnader måste uppgå till avsevärda belopp — för närvarande 294 miljoner kronor. Ehuru försvarskommittén genom indragningar av truppförband, minskning av personal och hästar, införande av kategoriklyvning för de värnpliktiga, avkortning av utbildningstiden m. m. sökt nedbringa fredskostnaderna, belöpa sig dessa i kommitténs förslag till i genomsnitt 288 miljoner kronor per år. De av kommittén föreslagna åtgärderna leda visserligen till icke obetydliga besparingar, men dessa måste dock nästan helt disponeras för att täcka de kostnadsökningar på grund av prisstegringar och löneförhöjningar, med vilka kommittén haft att räkna, samt den höjning av de värnpliktigas penningbidrag, som kommittén funnit nödvändig. Verkligt stora beskärningar av arméns fredskostnader kunna ernås endast genom en mycket långt gående kategoriklyvning eller en sådan förkortning av utbildningstiden att dubbla värnpliktskontingenter årligen kunna utbildas vid ett och samma truppförband och sålunda halva antalet fredstruppförband indragas. I insikt om den nedbrytande inverkan sådana åtgärder skulle ha på arméns krigsorganisation är det naturligt att kommittén icke ansett sig kunna välja dylika vägar. Till krigsmaterielkostnader

hänföras kostnader för

forsknings- och försöksverksamhet successiv o m s ä t t n i n g (förnyelse) av sådan krigsmateriel, som på grund av förslitning eller omodernitet måste utgå ur organisationen och ersättas med annan täckande av m a t e r i a l b r i s t e r samt f ö r b ä t t r i n g a r i avsikt att höja arméns effektivitet.

44 Dessa kostnader äro för den av kommittén föreslagna krigsorganisationen under tioårsperioden sammanlagt: Forsknings- och försöksverksamhet 50 miljoner kronor Omsättning av standardmotorfordon, cyklar m. m 55 » » Omsättning av övrig krigsmateriel (utom viss luftvärnsmateriel) och ammunition 90 » » Omsättning av viss luftvärnsmateriel 128 » Täckande av materiel- och ammunitionsbrister 208 » » 531 miljoner kronor Härtill böra läggas kostnaderna för förbättring av infanteriets, artilleriets och ingenjörtruppernas eldkraft och rörlighet 80 miljoner kronor Totalt erfordras 611 miljoner kronor Den av försvarskommittén för armén avsedda totala kostnadsramen uppgår under tioårsperioden till i genomsnitt 317 miljoner kronor per år. För krigsmaterielkostnader återstå inom kostnadsramen sedan fredskostnaderna frånräknats 317—288 = 29 miljoner kronor per år eller sammanlagt under tioårsperioden 290 miljoner kronor. Sålunda uppgå de materielkostnader, vilka icke rymmas inom kostnadsramen till 611—290 = 321 miljoner kronor. Av dessa föreslår dock kommittén att 128 miljoner kronor för omsättning av viss luftvärnsmateriel anvisas i form av särskilt tilläggsanslag. Kvarstående icke täckta kostnader 321—128 = 1 9 3 miljoner kronor ställer försvarskommittén på framtiden. Detta synes så mycket mera anmärkningsvärt, som statsrådet och chefen för försvarsdepartementet vid framläggande av 1947 års statsverksproposition, vilken av kommittén tagits till utgångspunkt vid fastställandet av kostnadsramen för de olika försvarsgrenarna, särskilt framhöll (s. 5) att materielanskaffningen icke utan våda för försvarets effektivitet kan inskränkas under en följd av år samt att en avsevärd ökning av kostnaderna för anskaffning av materiel vore att emotse under de närmaste åren, därest liksförsvaret skall motsvara de krav som kunna ställas på detsamma. Av det här anförda framgår, att den för armén angivna kostnadsramen icke tillnärmelsevis täcker samtliga kostnader för den av kommittén föreslagna freds- och krigsorganisationen. Kommittén har sålunda frångått den princip i detta hänseende, som utgjorde ett av direktiven vid utarbetandet av alternativen 900, 750 och 650. Av skäl, för vilka närmare kommer att redogöras i det följande, är det av behovet påkallat att arméns anslag ökas så, att bland annat erforderliga materielkostnader rymmas inom desamma. Därigenom vinnes nämligen större säkerhet beträffande materielanskaffningen och möjliggöres en mera rationell lösning av arméns materielfrågor, så mycket mer som redan åren närmast efter tioårsperiodens slut betydande anslag till omsättning komma att krävas, därest den föreslagna krigsorganisationen skall kunna bibehållas.

45 En härordnings värde måste bedömas främst med hänsyn till effektiviteten hos den krigsorganisation, som den förmår uppställa. Ur riksförsvarets synpunkt måste det kravet hävdas, att krigsorganisationen innefattar arméförband till sådant antal och med en sådan utbildning, organisation och utrustning, att de kunna lösa de uppgifter, som beräknas komma att ställas på dem. Arméns nuvarande krigsorganisation är — vilket försvarskommittén även framhållit — i stort sett uppbyggd på erfarenheter från andra världskrigets tidigare år och representerar icke teknikens och krigskonstens senare landvinningar. Att skapa arméstridskrafter av en mot vårt lands ytvidd och dess strategiska läge svarande kvantitet med fullt modern utbildning, organisation, beväpning och övrig utrustning borde rimligtvis ur riksförsvarets synpunkt uppställas såsom mål vid ett organisationsövervägande. Att redan under de första åren av den närmast aktuella tioårsperioden nå detta mål skulle, på grund av de nuvarande betydande materielbristerna och den bristande moderniteten, kräva avsevärda anslag utöver den kostnadsram, som kommittén ansett sig kunna tillmäta armén. Med hänsyn till att teknikens snabba utveckling i fråga om vissa viktigare krigsmaterielgrupper manar till en viss försiktighet vid nyanskaffning av materiel samt att praktiska svårigheter under de närmaste åren torde komma att föreligga att anskaffa önskvärd materiel, synes ingen allvarlig erinran kunna riktas mot att kommittén ansett sig böra utgå från arméns nuvarande organisation och materielbestånd vid utformandet av sitt förslag till arméorganisation. Så mycket angelägnare måste det emellertid — mot bakgrunden av här angivna förhållanden — vara, att en omorganisation och modernisering av arméstridskrafterna kommer till stånd så snart förhållandena det medgiva och att en härför erforderlig förnyad utredning rörande därmed samman hängande spörsmål verkställes inom en icke alltför avlägsen framtid. 'Den armékrigsorganisation, som är resultatet av det förslag till försvarsordning kommittén förordar, är emellertid behäftad mecl så stora svagheter, att jag i egenskap av arméns sakkunnige icke kan biträda förslaget. Den försvagning av riksförsvaret, som skulle uppstå, därest förslaget genomfördes, synes mig så mycket farligare för landets säkerhet, som den förutsättning rörande utvecklingen på det utrikespolitiska området, från vilken kommittén utgått vid utformandet av sitt förslag, enligt min mening för närvarande icke är för handen. Enligt min uppfattning föreligga allvarliga risker för att den utrikespolitiska spänningen skall kunna utlösa en stormaktskonflikt redan inom den närmaste tioårsperioden, mot vars slut svagheterna i den av kommittén för armén föreslagna krigsorganisationen komma att göra sig starkt gällande. Det ovissa utrikesläget synes snarare mana till återhållsamhet i fråga om organisatoriska ingrepp. En under trycket av för tillfället rådande ekonomiska förhållanden beslutad nedrustning med följdverkningar, som sträcka sig vida utöver den av kommittén angivna tioårsperioden, kan icke

46 anses välbetänkt. Jag anser sålunda, att — därest kommitténs betänkande lägges till grund för en framtida försvarsorganisation — sådana ändringar måste vidtagas i det framlagda härordningsförslaget, att dess svagheter i k möjligaste mån elimineras. De ovan berörda svagheterna beträffande arméns krigsorganisation kunna i stort sammanfattas sålunda: stark beskärning av kvantiteten, försämrad kvalitet i vad avser de värnpliktigas — såväl befäl som meniga — förmåga att lösa dem tillkommande uppgifter, bristande modernitet i fråga om avsevärda delar av materielen ävensom otillräcklig tillgång till viss materiel. Att de ändringar, som bli nödvändiga för att undvika ovan angiven försvagning av krigsorganisationen, komma att medföra kostnadsökningar i förhållande till kommitténs förslag, är ofrånkomligt. Ehuru jag delar kommitténs uppfattning, att försvarskostnaderna böra i möjligaste mån begränsas, har jag funnit det nödvändigt att anslagen till armén ökas. Den kvantitativa beskärningen av arméns krigsorganisation enligt kommitténs förslag beror dels på att bestämmelserna rörande uttagningen av och utbildningstiden för de värnpliktiga utformats så, att antalet krigsplaceringsbara värnpliktiga successivt nedgår, dels på att erforderliga medel icke avsetts för materielomsättning under tioårsperioden. I sin målsättning för landets krigsmakt understryker kommittén att våra stridskrafter måste organiseras på ett sådant sätt, att de kunna »möta ett anfall från vilket håll det än kommer» samt framhåller vidare, »att försvarsanstalterna böra utformas så, att angriparen i det längsta förhindras få fast fot på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd». När kommittén i besparingssyfte bland annat valt vägen att minska arméns krigsorganisation, måste det betecknas som anmärkningsvärt att detta skett utan att beräkningar gjorts huruvida de föreslagna arméstridskrafterna äro tillräckliga för att kunna lösa de uppgifter kommittén i sin målsättning anger. Erfarenheterna från beredskapstiden visa otvetydigt på behovet av talrika såväl fält- som lokalförsvarsförband. Trots det upprustningsarbete för att tillfredsställa kraven i dessa avseenden, som ägde rum åren 1940—1945, har det, beroende på vårt lands stora geografiska utsträckning, vid planläggningen av arméstridskrafternas användning i olika tänkbara krigsfall visat sig svårt att få dessa — särskilt fältförbanden — att räcka till. Strategiska beräkningar rörande utnyttjandet av i enlighet med kommitténs förslag reducerade arméstridskrafter visa klart, att dessa icke förslå till att lösa de uppgifter som svara mot den av försvarskommittén gjorda målsättningen. Då denna målsättning icke synes böra begränsas, exempelvis därigenom att delar av landet avses uppgivas utan segt motstånd, synes det nödvändigt, att sådana ändringar vidtagas i det av kommittén framlagda härordningsförslaget,

47 att den nuvarande armékrigsorganisationen till sin omfattning i huvudsak kan bibehållas och landets totala personella värnkraft därigenom bättre utnyttjas. Det måste nämligen med skärpa framhållas, att den föreslagna utökningen av hemvärnets styrka på intet sätt uppväger minskningen av fältoch lokalförsvarsförbanden. Med hänsyn till den bristande överensstämmelsen mellan mål och medel i försvarskommitténs förslag är det nödvändigt att av de av kommittén till indragning föreslagna förbanden fältinfanteriregementena med erforderliga understödsförband samt huvuddelen av de lokalförsvarsförband, som organiseras av infanteriet och luftvärnet, kvarstå i arméns krigsorganisation. De åtgärder, som i personellt hänseende skulle göra det möjligt att uppfylla ovan framförda krav i fråga om krigsorganisationens kvantitet, äro dels att bibehålla arméns årliga värnpliktskontingent vid ungefärligen nuvarande storlek, dels att bibehålla den nuvarande efterutbildningsövningen om 30 dagar. Arméns värnpliktskontingent kan bibehållas vid nuvarande numerär därigenom, att man icke genomför den av kommittén föreslagna kategoriklyvningen, genom vilken vapenföra värnpliktiga i stället för att erhålla vapenutbildning skulle fullgöra handräckningstjänst, medan för vapentjänst icke lämpade värnpliktiga helt befriades från tjänstgöring i fred. Härigenom kvarstanna omkring 2,700 man i arméns årliga utbildningskontingent. Detta innebär en merkostnad i förhållande till kommittéförslaget av cirka 11 miljoner kronor per år, inberäknat kostnaderna för erforderliga ändringar i den av kommittén föreslagna fredsorganisationen. Att bibehålla efterutbildningsövningen medför större möjligheter att krigsplacera äldre värnpliktiga, främst i lokalförsvarsförbanden. Sålunda ger denna övning — infallande omkring 18:e året efter inskrivningsåret — en sådan repetition av det tidigare inlärda, att jämväl de äldsta åldersklasserna kunna bedömas krigsplaceringsbara, vilket eljest icke skulle vara fallet. Vidare medger efterutbildningsövningen en omskolning av vissa äldre värnpliktiga tillhörande armén eller överförda från de andra försvarsgrenarna till nya befattningar i krigsorganisationen, för vilka de eljest icke äro användbara. Jämväl utvägen att bibehålla efterutbildningsövningen bör enligt min mening sålunda utnyttjas för att öka arméns tillgång på krigsplaceringsbar personal. Dess bibehållande bör ske även av andra skäl, vartill jag återkommer i det följande. Med hänsyn till att huvuddelen av de värnpliktiga tillhörande åldersklasserna 1930—1932 relativt nyligen fullgjort längre tids beredskapstjänst än 180 dagar, synes efterutbildningsövning för dem icke erforderlig. Värnpliktiga ur dessa åldersklasser, som fullgjort mindre än 180 dagars beredskapstjänst böra dock fullgöra efterutbildningsövning. Dylik övning för hel åldersklass bör därför ifrågakomma först från och med år 1951 (1933 års klass). Bibehållandet av efterutbildningsövningen medför från och med budgetåret 1951/52 en årlig kostnadsökning av i genomsnitt 14 miljoner kronor.

48 De åtgärder för att undvika den kvantitativa beskärningen av arméns krigsorganisation, som erfordras i fråga om krigs materielen, beröras närmare i ett senare avsnitt. Den kvalitetsförsämring som ligger i nedsatt förmåga hos de värnpliktiga att lösa dem inom krigsorganisationen åvilande uppgifter och som kommer att vidlåda denna organisation, därest försvarskommitténs förslag bringas till genomförande, sammanhänger dels med den föreslagna minskade första tjänstgöringen, dels med slopandet av efterutbildningsövningen. Minskningen av första tjänstgöringen i den utsträckning kommittén föreslagit kommer givetvis att gå ut över g r u n d l i g h e t e n i utbildningen, varigenom förutsättningarna för att det inlärda skall bestå under tillräckligt lång tid minskas. Vidare kommer en mera vittgående s p e c i a l i s e r i n g att bli nödvändig, vilket reducerar de värnpliktigas allmänna användbarhet i fält och därmed även de krigsorganiserade förbandens stridsuthållighet. Särskilt kännbar blir den beskurna första tjänstgöringen för krigsorganisationens kvalitet, genom den försämring av utbildningsresultatet beträffande g r u p p c h e f e r n a som otvetydigt måste bli en följd, men även utbildningen av värnpliktiga u n d e r o f f i c e r a r e o c h o f f i c e r a r e måste bli lidande på avkortningen av den för dem föreslagna totala utbildningstiden. Med hänsyn till nu pågående försök och utredningar rörande utbildningen av värnpliktiga, hade det varit naturligt om resultaten härav avvaktats, innan kommittén tog slutgiltig ställning till frågan om första tjänstgöringens längd. De skäl av ekonomisk natur, brist på arbetskraft m. m., som kommittén anfört för en avkortning av utbildningstiden synas — i vad rör de närmaste åren — emellertid vara av viss betydelse för produktionen inom landet, varför de med det nu rådande krisläget inför ögonen kunna motivera extraordinära åtgärder. Det är emellertid ett bestämt krav, att bestämmelser rörande en avkortning av första tjänstgöringen givas en sådan utformning, att — när de av kommittén anförda skälen för en avkortning icke längre äro tillräckligt bärande — en övergång till den utbildningstid som försöken visa erforderlig, på ett smidigt sätt låter sig göra. Därest pågående utbildningsförsök skulle visa, att den av kommittén föreslagna tiden för första tjänstgöringen behöver förlängas, drager varje månad en kostnad av omkring 7,5 miljoner kronor. E t t slopande av efterutbildningsövningen kominer givetvis att starkt nedsätta kvaliteten hos de lokalförsvarsförband, vilka i huvudsak sammansättas av äldre åldersklasser. En repetitionsövning, inlagd mot slutet av tjänstetiden, motiverades starkt av såväl 1930 års försvarskommission som av 1941 års försvarsutredning innan den infördes genom beslut av 1936 respektive 1941 års riksdagar. Den ansågs erforderlig för att öka användbarheten hos de förband, vilka för närvarande gå under benämningen lokalförsvarsförband. Vikten härav framträder särskilt starkt med hänsyn till de krävande uppgifter för gräns- och kustförsvaret samt försvaret av flygfält och för luftland-

49 sättning lämpade områden i övrigt, som numera måste tilldelas dessa förband. Sålunda bör även av dessa skäl efterutbildningsövningen bibehållas. Beträffande den kvantitativa beskärningen av arméns krigsorganisation och försämringen av dess personella kvalitet har försvarskommittén icke haft några egentliga betänkligheter. I fråga om cle i övrigt av mig påtalade krigsorganisatoriska svagheterna — bristande modernitet i fråga om avsevärda delar av materielen samt otillräcklig tillgång till viss materiel — har kommittén emellertid själv konstaterat dessa svagheter. Sålunda framhåller kommittén att det redan före tioårsperiodens utgång torde bli nödvändigt att .anvisa tilläggsanslag för att förse armén med modern utrustning i skälig omfattning. Därutöver påpekas att avsevärda engångsanslag för materielanskaffning komma att erfordras under tioårsperiodens senare del, för det fall att arméns krigsorganisation efter periodens slut skall bibehållas vid föreslagen omfattning. Möjligheterna att förse arméns krigsorganisation med erforderlig materiel äro givetvis beroende på materielanslagens storlek. Som tidigare angivits, har kommittén ställt avsevärda delar av dessa anslag på framtiden, utan att taga annan ställning till när dessa tilläggsanslag böra utgå än att de kunna erfordras redan före tioårsperiodens utgång samt att frågan blir aktuell vid en skärpning i det utrikespolitiska läget. Erfarenheterna från det sista kriget och åren närmast före dettas utbrott visa emellertid klart de svårigheter som föreligga, när man med utgångspunkt från skiftningarna i det utrikespolitiska läget skall planlägga krigsindustriens verksamhet. Vår krigsindustri kom igång först under år 1940 sedan dock åtskilliga händelser — markerade av årtalen 1933, 1935, 1938 och 1939 — varslat om en annalkande kris. På grund av denna försenade materielanskaffning är arméns efter krigsutbrottet beslutade upprustning, som pågått under hela beredskapstiden, ännu icke avslutad. Med hänsyn härtill måste jag framhålla de stora risker för landets säkerhet, som ånyo kunna uppstå därest icke arméns materielanskaffning säkerställes genom kontinuerliga anslag av tillräcklig storlek. Armén är nämligen numera så materielbetonad, att dess organisation och utbildningsförhållanden i avsevärd grad bestämmas av den materiel, som disponeras eller i framtiden kan beräknas bli införd. På grund av dessa förhållanden måste frågan om de av kommittén såsom nödvändiga betecknade tilläggsanslagen — i förekommande fall vederbörligen omdisponerade med hänsyn till den krigstekniska utvecklingen — få en positiv lösning. I annat fall äventyras fastheten såväl i fråga om krigsorganisationen som fredsutbildningen. De skäl, sammanhängande med vårt ekonomiska läge, industriens minskade kapacitet och bristen på råvaror, som kommittén anfört för en begränsning av materielanslag överhuvudtaget under de närmaste åren, äro, så vitt jag i dessa avseenden kan bedöma den nuvarande situationen, värda beaktande. I fråga om anslagen till arméns materiel ha emellertid nu rådande konjunkturförhållanden i alltför hög grad fått påverka kommitténs ståndpunkttagande. 4 — 1 8 0 0 : 1 47

50 De av kommittén konstaterade bristerna såväl i fråga om modernitet som tillgång äro nämligen av så allvarlig art, att ett uppskov på sätt kommittén tänkt sig med att fylla dem, i hög grad äventyrar arméstridskrafternas användbarhet och uthållighet. Såsom försvarskommittén framhållit har den under beredskapsåren anskaffade materielen höjt upp armén till en kvalitativ ståndpunkt jämförlig med den de krigförande hade i början av kriget, d. v. s. år 1939. Därest icke avsevärda materielanslag ställas till förfogande, kommer arméns nuvarande standard att i huvudsak bibehållas fram till år 1958. Detta innebure i materiellt avseende ett 20-årigt stillastående, vilket med hänsyn icke minst till den snabba tekniska utvecklingen måste betecknas såsom mycket allvarligt. I det inledande avsnittet om arméns kostnader påvisades att för krigsmaterielkostnader kvarstå 193 miljoner kronor, vilka icke täckas av inom kostnadsramen disponibla medel eller av kommittén föreslaget tilläggsanslag. Härav följer att den även enligt försvarskommitténs uppfattning önskvärda förbättringen av infanteriets, artilleriets och ingenjörstruppernas eldkraft och rörlighet till en engångskostnad av 80 miljoner kronor, icke kan genomföras, att i av försvarskommittén föreslagen krigsorganisation kvarstående brister i fråga om materiel och ammunition, till ett värde av 112 miljoner kronor icke kunna täckas. Jag anser, att dessa poster icke kunna ställas på en oviss framtid. För att arméstridskrafterna skola kunna lösa de uppgifter kommittén i sin målsättning anger, måste först och främst den materiella minimistandard, som kommittén själv anser erforderlig, åstadkommas och upprätthållas. Underskottet i medelsanvisningen måste — i likhet med vad kommittén föreslagit beträffande viss luftvärnsmateriel till ett värde av 128 miljoner kronor — täckas genom ytterligare särskilda tilläggsanslag om sammanlagt 193 miljoner kronor, eventuellt fördelade över flera år inom tioårsperioden. Bibehållandet av till indragning föreslagna fältinfanteriregementen med understödsförband samt huvuddelen av de strukna lokalförsvarsförbanden medför vidare följande materielkostnader: Täckande av materielbrister Ersättning av utrangerade artilleri pjäser Anskaffning av mobiliseringsammunition

30,8 miljoner kronor 12,5 » » 7,8 » » 51,1 miljoner kronor

Härtill kommer kostnaden för omsättning av denna organisations materiel, vilken under tioårsperioden sammanlagt uppgår till 4,4 miljoner kronor. Dessa kostnader böra täckas genom särskilda tilläggsanslag om 51 miljoner kronor för materielanskaffningen, eventuellt fördelade över flera år, samt genom att medel för materielomsättningen, årligen cirka 0,4 miljoner kronor, tillföras arméns kostnadsram. Anskaffning av materiel till den omfattning, varom här förr eller senare

51 blir frågan, tager en sådan avsevärd tid från det ett beslut fattats, att ett uppskjutande kan få högst allvarliga följder. På grund härav böra erforderliga medel anslås, icke minst för att man skall kunna tillvarataga de möjligheter, som nu och under den närmaste tiden sannolikt alltjämt komma att föreligga, att från överskottslager i länder med mjuk valuta till avsevärt reducerade priser anskaffa ytterligare, för svenska förhållanden fullt lämplig materiel. De sammanlagda kostnaderna för av mig förordade förbättringar, täckande av brister m. m. framgå av nedanstående sammanställning. A. Ökning av arméns årliga kostnadsram: Genom att kategoriklyvningen icke genomföres 11 miljoner kronor Genom att efterutbildningsövningen bibehålles 14 » » Omsättning av krigsmateriel för de fält- och lokalförsvarsförband, vilka föreslås bibehållas • 0.* » » 25,4 miljoner kronor Av ovanstående uppgår dock kostnaden för efterutbildningsövningen först från och med budgetåret 1951/52 till ovan angivet belopp. En förlängning av den av försvarskommittén föreslagna första tjänstgöringstiden medför för varje månads ökning en årlig kostnad av omkring 7,5 miljoner kronor. B. Ytterligare särskilda tilläggsanslag: För förbättring av eldkraft och rörlighet 80 miljoner kronor För täckande av brister i materiel och ammunition 112 » » För bibehållande av vissa till indragning föreslagna fältoch lokalförsvarsförband 51 » * 243 miljoner kronor De besparingar kommittén ernått genom införande av kategoriklyvning, avkortning av första tjänstgöringen, slopande av efterutbildningsövningen samt för knappt tillmätta materielanslag äro av ringa storleksordning. De skadeverkningar på arméns krigsorganisation, som bli resultatet av dessa besparingsåtgärder, äro däremot avsevärda. Den föreslagna organisationens effektivitet står därför icke i rimlig proportion till kostnaderna. De i det föregående föreslagna åtgärderna, varigenom denna försvagning av arméns krigsorganisation till väsentlig del undvikes, medföra viss kostnadsökning jämfört med kommitténs förslag. Denna kostnadsökning är emellertid ringa i förhållande till de totala försvarskostnaderna och framförallt till den avsevärda förbättring av krigsorganisationens effektivitet, som därigenom ernås. Jag anser därför att kommitténs förslag icke utan en omarbetning med beaktande av här angivna principer kan läggas till grund för arméorganisationens utformning.

52 Av översten greve B ON BE, som anfört: I väsentliga delar kan jag icke biträda kommitténs förslag och får till utvecklande av mina synpunkter därför avge följande särskilda yttrande. Då jag förutsätter, att förslaget i sedvanlig ordning remitteras till de ansvariga myndigheterna, har jag inskränkt mig till att beröra frågor av stor räckvidd eller principiell betydelse. I.

Allmänna synpunkter.

Bedömandet av ett lands behov av väpnade stridskrafter måste grundas på en noggrann analys av det militärpolitiska läget och de risker detta kan innebära. En sådan undersökning framlade överbefälhavaren i mars detta år i sitt försvarsförslag. Den ledde — som framgår av försvarskommitténs referat — fram till uppfattningen att »så länge freden världsmakterna emellan icke är tryggad, Sverige genom sitt geografiska läge riskerar att bli indraget i en konflikt även om ingen av de agerande parterna hyser direkta erövringsplaner mot vårt land» samt att »ofullständigheten i det skydd, som F N erbjuder gentemot nya konflikter mellan stormakterna, vårt lands utsatta läge och erfarenheterna från den avslutade världskampen understryka behovet av ett effektivt svenskt försvar, som efter hand anpassas till förändringar i läget och krigskonstens utveckling». Utrikesministern har granskat och godtagit överbefälhavarens framställning och därvid även biträtt den uppfattningen, att en effektiv krigsmakt under den framtid, som vi nu kunna överblicka, kommer »att vara en grundförutsättning för att Sveriges regering skall kunna åt vårt folk bevara frihet och fred». Från denna utgångspunkt drog överbefälhavaren slutsatsen, att beslut om större rustningsreduktioner icke borde fattas nu. Försvarskommittén, som ej framför någon erinran mot överbefälhavarens karakteristik av läget, anser, att de senaste årens erfarenheter icke äro ägnade att inge någon optimism för framtiden, och framhåller, att möjligheterna till en avspänning mellan stormakterna synas svåra att nu överblicka. Ehuru kommittén icke kunnat bortse från möjligheten av en stormaktskonflikt, där vårt land kan riskera att bli indraget, har den likväl vid utformandet av sitt förslag utgått från förutsättningen, att motsättningarna icke skola leda till öppen konflikt, att återuppbyggnadsarbetet skall kunna bidra till att utjämna dem och att härigenom väg skall banas för en fredsperiod av icke alltför obetydlig längd. Den arbetshypotes kommittén sålunda lägger till grund för sitt vidare arbete uttrycker i stort sett endast naturliga önskningar, som hysas av varje fredsälskande människa. Den faktiska utvecklingen under den tid, som förflutit, sedan försvarskommittén tillsattes, har dock allt starkare framhävt motsättningarna mellan öst och väst och begränsningen i Förenta Nationernas möjligheter. Det vore orealistiskt att bortse från den allmänna tendensen, som enligt min mening innebär en stegrad risk för att världen kan delas i två mot varandra stående block. Ingen har med sakligt underlag kunnat peka på någon

53 utjämning av de faktiska motsättningarna. Den vitt spridda krigströttheten och inre svårigheter inte minst av ekonomisk natur anges i stället allmänt som de huvudsakliga fredsgarantierna. Man bör då beakta, att krigströttheten kan få återverkningar, som för vår del icke äro enbart gynnsamma. Den verkar självfallet fredsbevarande, om en aggression väntas leda till en lång och kraftförödande strid med oviss utgång. Men den gör också folken ovilliga att ingripa i konflikter, där de egna intressena ej synas vara direkt hotade. Detta förhållande kan en stormakt, som vill förbättra sina strategiska positioner, utnyttja för isolerade aktioner mot svaga småstater. Försvarskommittén synes även i viss mån dela den här utvecklade uppfattningen. På sid. 39 säges sålunda, att det internationella läget ännu ej stabiliserats, varför försvarets effektivitet under de närmaste åren icke bör påtagligt försvagas. Enligt min övertygelse har den utrikespolitiska situationen icke undergått någon sådan stabilisering, att man är berättigad räkna med en fredsperiod av icke obetydlig längd såsom grundval för försvarsorganisationen. Motsättningarna, de på många håll pyrande oroligheterna, som ofta närma sig inbördeskrigets karaktär och som lätt kunna blossa upp till öppen konflikt, samt den alltjämt olösta frågan om Centraleuropas fred, allt synes mana till att ännu något se tiden an, då det gäller större organisatoriska förändringar i syfte att inskränka vårt försvar. Sveriges läge mellan öst och väst är i själva verket nu allvarligare än vad det varit under den långa tid vi åtnjutit fred. Under inga omständigheter har jag kunnat finna en sådan politisk stabilitet, att man därpå skulle kunna grunda ett nedrustningsprogram, som omfattar de närmaste tio åren och sträcker sina verkningar ännu längre in i framtiden. Den utrikespolitiska utvecklingen har sålunda icke skapat de förutsättningar för fredens bevarande, som enligt försvarsministerns av riksdagen gillade direktiv skulle vara för handen, om organisationen skulle beskäras. Även försvarskommitténs mera optimistiska förutsättning har sin starka begränsning. Det är rimligt att antaga, att efter någon tid såväl krigströtthet som ekonomiska svårigheter komma att övervinnas. Därmed hava även de av kommittén angivna, nu mest betydelsefulla fredsbevarande krafterna upphört att verka. Uteslutet är icke att de kunna ersättas av andra sådana, måhända verksammare och varaktigare, men det är även tänkbart, att nationernas återvunna kraft kommer att inriktas på att med våld lösa tvistefrågorna. Utvecklingen kan i dag omöjligen förutses och bristen på överblick bör ej ersättas med önsketänkande. Vad vi än önska, så kan tiden efter den beräknade fredsperioden uppenbarligen medföra allvarliga risker för länder som Sverige. Med hänsyn härtill bör en försvarsorganisation även under den förutsättning, som försvarskommittén gjort till sin, formas så, att statsmakterna på relativt kort tid och utan att behöva ställa oproportionerligt ökade krav på landets vapenföra män eller dess ekonomi, åter kunna stärka försvaret så att det motsvarar ett försämrat läges krav. Med andra ord: den begränsning av försvarsväsendet, som befinnes möjlig under en antagen fredsperiod, får icke sträcka sina verkningar så långt in i framtiden, att försvarets återuppbyggande allvarligt försvåras eller fördröjes.

54 Som av det följande närmare kommer att belysas sträcka sig emellertid verkningarna av försvarskommitténs förslag långt utöver den tioårsperiod, som planen omfattar. Detta framgår klart därav att någon fast, stabiliserad krigsorganisation icke kan uppnås under perioden. I stället leda åtgärderna till en successiv minskning i både omfattning och kvalitet. Försvaret blir sålunda svagast mot tioårsperiodens — och måhända fredsperiodens — slut. Inskränkningarna i främst utbildningen av värnpliktiga men även i materielen äro så stora att de — sedan de mot periodens slut börjat verka på allvar — icke medge en snabb förstärkning av försvaret. För att verka i tid måste då beslut om upprustning fattas mycket tidigt, d. v. s. redan vid de första tecknen till en försämring i läget eller till och med innan en sådan kan skönjas. Försvarskommitténs ställningstagande har helt naturligt skett även med hänsyn till landets ekonomiska situation, främst bristen på arbetskraft och materiel samt de ansträngda statsfinanserna. Kommittén synes emellertid ha varit allt för benägen att handla, som om svårigheterna vore permanenta. De kunna åtminstone delvis betraktas som konjunkturbetonade och komma knappast att sätta sin prägel på hela tioårsperioden. Väl äro statsutgifterna för närvarande höga och mana till en allmän återhållsamhet från vilken försvaret ej kan vara undantaget, men den av försvarskommittén föreslagna kostnadsramen har icke tillmätts efter någon undersökning rörande de ekonomiska möjligheterna. Icke heller är den grundad på någon undersökning om tillräckligheten och ändamålsenligheten av det försvar, som inom densamma kan uppställas. Det av försvarskommittén framlagda förslaget innebär därför ett i förhållande till kostnaderna föga effektivt, d. v. s. relativt sett mycket dyrt försvar. Genom en måttlig ökning av kostnaderna skulle det vinna betvdliat i styrka. Ehuru jag icke anser att man av det utrikespolitiska läget kan draga så optimistiska slutsatser som försvarskommittén, menar jag dock att fred är sannolikare än krig under de närmaste åren. Med hänsyn härtill och till nödvändigheten att i varje fall för den omedelbara framtiden begränsa statsutgifterna finner även jag i likhet med försvarskommittén, att vissa beskärningar i försvarsorganisationen kunna och böra göras. Men risken för krig finnes och blir större i samma mån som vi bli svagare. För att försvarets beredskap skall i möjligaste mån bevaras och för att organisationen skall kunna någorlunda snabbt anpassas efter ett ändrat läge, böra därför beskärningarna på det personella området icke ges större omfattning i princip än att en krigsorganisation av ungefär nuvarande storlek kan uppställas såväl under som efter den närmaste tioårsperioden utan vittgående åtgärder i form av kompletterande utbildning o. s. v. De större besparingarna böra göras på materielen. Icke heller här får emellertid allt för mycket ställas på framtiden för att anskaffas i ett s. k. skärpt läge, då brådska och genom en allmän upprustning försvårade leveransförhållanden göra inköp dyrbara och kanske delvis helt omöjliga. Förutom att försliten och föråldrad materiel måste förnyas efterhand bör främst anskaffas sådan materiel, som kräves för att på de viktigaste punkterna höja

55 kvaliteten från 1939 till 1947 års nivå och som bedömes vara användbar även i framtiden. Stor ovisshet råder ännu om flera materielslags framtida utformning och betydelse. Anskaffning av dylik materiel bör därför uppskjutas tills vidare och göras beroende av nya krigstekniska rön samt i möjligaste mån av det statsfinansiella läget och den disponibla inhemska produktionskapaciteten. Varje möjlighet till besparingar i fredsorganisationen bör utnyttjas. De besparingar, som härigenom stå att vinna, bli mindre än de av försvarskommittén redovisade, men i gengäld skapas ett försvar, som skänker landet större trygghet och som snabbare kan anpassas efter en försämring av det militärpolitiska läget. II. Värnplikt. De av kommittén föreslagna begränsningarna i värnpliktstjänstgöringen beröra dels utbildningstidens längd, dels det antal värnpliktiga som i fredstid skall undergå utbildning. /. Utbildningstidens längd. Kommittén föreslår att utbildningstiden för värnpliktiga i allmänhet skall begränsas från nuvarande 15 (provisoriskt 14) månader till 11, fördelade (för huvuddelen) på en första tjänstgöring om 9 månader samt två repetitionsövningar om vardera 30 dagar. Som motiv för dessa inskränkningar anför kommittén dels den nuvarande bristen på arbetskraft, dels resultatet av en attitydundersökning enligt vilken ett betydande antal värnpliktiga förklarat sig anse, att de uppnådda utbildningsresultaten kunnat vinnas på kortare tid än den som värnpliktslagen föreskriver. Värdet av det arbetskrafttillskott, som en förkortning av värnpliktstiden medför, växlar naturligen i olika konjunkturlägen. Vid utpräglad brist på arbetskraft är varje tillskott av värde. I lägen, då bristen är fylld eller överflöd på arbetskraft finnes, kan ett tillskott däremot rent av bereda sociala och ekonomiska svårigheter. Värnpliktsutbildningen bör överhuvud icke avpassas efter den ekonomiska konjunkturens tillfälliga växlingar utan fastställas på längre sikt med hänsyn till försvarets och näringslivets behov. I all synnerhet är det oriktigt att till underlag för bedömandet av prestationsförmågan välja ett sådant ytterlighetsläge som det i början av år 1947 rådande. Föreställningarna om vad t. ex. en månads avkortning av värnpliktsutbildningen innebär för arbetsmarknaden äro i allmänhet rätt överdrivna. Tillskottet, som motsvarar 3 500 årsarbetare, uppgår icke till mera än 0,4 5 % av antalet'yngre yrkeserfarna arbetare (20—35 år) eller 1,3 8 % av den yngsta delen av dessa (20—25 år). I förhållande till totalantalet yrkesverksamma män blir vinsten mycket liten eller endast 0,16 %. Eftersom män och kvinnor helt kunna ersätta varandra inom många yrken, skulle man till och med kunna jämföra den med totalantalet yrkesverksamma män och kvinnor. Den blir då naturligen än mindre. Den för näringslivet relativt sett obetydliga fördel, som en förkortning av utbildningstiden med tre månader sålunda skulle innebära, bör vägas mot de allvarliga följderna av en sådan förkortning för krigsmaktens effektivitet.

56 1945 års militärutrednings attitydundersökning bland de värnpliktiga kan heller ej tillmätas avgörande betydelse. Den avsåg att utröna de värnpliktigas känslomässiga inställningar, deras attityder, och ej att fastslå huruvida dessa attityder voro »berättigade» eller »oberättigade». Man får därför ej dra kategoriska slutsatser av siffermaterialet. Jag vill i detta sammanhang likval återge några siffror, som visa, hur de värnpliktiga genomsnittligt sågo på utbildningen. På frågan »Anser Ni att utbildningstiden utnyttjats ordentligt vid det förband (kompani och motsvarande) som Ni tillhör?» fördelade sig svaren sålunda: Ja

Nej v e t inte Obesvarat

52,7 % 24,i % 20,o % 3)2 %

Det har visserligen förekommit, att tiden icke utnyttjats väl, men orsaken är till stor del att söka i för liten tillgång på dugligt befäl, i sin tur en följd av tidigare försummande av Sveriges försvar. Eelativt knappa materiella resurser samt brister i metodiken ha också bidragit. I intet fall har utbildningstiden varit för lång i förhållande till de uppställda målen. Tvärtom har det på grund av erfarenheterna efter 1942 varit nödvändigt att sänka de ursprungliga fordringarna på resultatet. Om en ytterligare sänkning skall kunna undvikas, bör tydligen icke tiden minskas utan överhuvudtaget förutsättningarna för utbildningen förbättras. J a g kan sålunda icke tillerkänna de framförda skälen någon bärkraft. Kommittén själv synes tveksam inför möjligheten att med den föreslagna förkortningen i utbildningstiden nå samma utbildningsmål som nu och ifrågasätter därför en starkare specialisering av utbildningen. En sådan måste emellertid starkt minska möjligheterna att i krig vid inträffade personalförluster utnyttja de mest komplicerade och samtidigt mest effektiva vapnen. Då dylika vapen av ekonomiska skäl inom vårt försvar aldrig kunna förekomma annat an i relativt ringa omfattning, kommer den ifrågasatta specialiseringen att äventyra eldkraften och starkt nedsätta uthålligheten i strid. E n dylik begränsning av utbildningsmålen kan sålunda icke undgå att minska försvarskrafternas effektivitet i krig, varför den icke bör tillgripas utan tvingande skäl. Det må vidare framhållas, att krigserfarenheterna bestämt tala för behovet av en grundlig och hård utbildning samt att i konsekvens härmed första tjänstgöringen efter kriget utomlands i allmänhet satts till ett år, på många håll, särskilt i de östeuropeiska staterna, betydligt längre. Vilka ansträngningar, som i ett land som vårt än göras för försvaret, komma vi i krig alltid att vara en angripare mycket underlägsna i antal och materiel. P å en enda punkt kunna vi med rimliga ansträngningar vara jämbördiga eller kanske till och med överlägsna, nämligen i fråga om personalens utbildning. Det finns därför intet skäl för att vi just här skulle sätta oss i efterhand.

57 Ef tei utbildningens avskaffande medför även svåra organisatoriska konsekvenser. Den nu tillämpade principen, att de värnpliktiga under första delen av sin tjänstetid skola användas i stridande befattningar för att vid äldre år omskolas till mindre krävande tjänster, måste frångås. Det kommer att bli avsevärt mycket svårare än nu att utnyttja den värnpliktiges civila yrkesutbildning, d. v. s. placera rätt man på rätt plats. Medelåldern för personalen vid de stridande förbanden kommer att höjas — tvärt emot all krigserfarenhet. Vidare komma, som kommittén påpekar, de äldsta åldersklasserna icke att kunna användas i organisationen utan särskild utbildning. Ytterligare en konsekvens av den förkortade utbildningstiden må framhållas. Flygvapnet, som behöver arbetskraft för materielens kontinuerliga skötsel året runt, tilldelas redan enligt gällande bestämmelser vida större årskontingenter, än det kan använda i krig. Dessa övertaliga värnpliktiga, vilka senare överföras till armén, ha endast i undantagsfall den utbildning, som kräves inom denna försvarsgren. En omskolning om trettio dagar, som för närvarande förutsattes, kan ändra föga häruti. Det är sålunda ett önskemål att minska flygvapnets nuvarande tilldelning för att de värnpliktiga i största möjliga utsträckning skola bli utbildade vid den försvarsgren de i krig skola tillhöra. Försvarskommittén går den rakt motsatta vägen. Genom att utbildningstiden pressats ned till elva månader ökas flygvapnets fredsbehov av värnpliktiga med nära 50 %. I stället för drygt 4 000 man om året erfordras i den föreslagna organisationen något över 6 000, av vilka större delen senare måste omskolas vid armén under endast 1—2 månader. Förslaget innebär på denna punkt ett direkt slöseri med folkets försvarskraft. Det synes slutligen anmärkningsvärt att kommittén på så svaga grunder och utan att avvakta vare sig resultatet av nu pågående försök med 11 månaders första tjänstgöring eller av försvarsministern anbefallda utredningar rörande en sammanlagd utbildningstid om 12 månader kunnat föreslå en utbildningstid om 11 månader. Jag kan i detta sammanhang ej underlåta att erinra om att kommittén i sin skrivelse till statsrådet den 23 maj 1947 — visserligen utan att ta slutlig ställning — synes ha räknat med 12 månaders utbildningstid. Förslaget om förkortad utbildning strider uppenbarligen mot direktiven till försvarskommittén, vari en god utbildning av de värnpliktiga betecknas som en förutsättning för att ett försvarsväsende skall kunna fylla sin uppgift. P å anförda skäl finner jag mig icke kunna biträda vad kommittén föreslagit beträffande utbildningstidens längd. I avvaktan på resultatet av pågående försök bör densamma tills vidare utgöra 14 månader. 2. Befrielse från värnpliktens

fullgörande.

Försvarskommittén föreslår, under angivande av medicinska skäl, att den fysiskt eller psykiskt sämre delen av de värnpliktiga, som enligt gällande bestämmelser hänföras till besiktningsgrupp 3, samt alla värnpliktiga i besiktningsgrupp 4, sammanlagt omkring 2 700 man per år, skola befrias från värnpliktstjänstgöring i fred. Den återstående delen av besiktningsgrupp 3, om-

58 kring 2 600 man per år, och 700 man ur besiktningsgrupp 2 skola bilda en ny besiktningsgrupp 3, som avses för handräckningstjänst. För att innebörden av förslaget skall klargöras, torde det vara erforderligt att i korthet återge nuvarande bestämmelser för den medicinska klassificeringen av värnpliktiga. Vid inskrivningen hänföras de värnpliktiga, som anses tillfälligt eller stadigvarande odugliga till krigstjänst, till besiktningsgrupperna T respektive 0 och de, som äro dugliga till krigstjänst, till besiktningsgrupperna 1 ^ . I grupperna 1 och 2 placeras värnpliktiga, som icke ha några defekter medan värnpliktiga, behäftade med sådana fel, lyten eller sjukdomar, som begränsa deras användbarhet utan -att göra dem odugliga, hänföras till besiktningsgrupperna 3 och 4. Klassificeringen anger sålunda en gradskillnad. Till ledning vid den medicinska bedömningen har sjukvårdsförvaltningen utfärdat ett särskilt besiktningsreglemente. H u r detaljerade bestämmelser som än utfärdas, måste bedömningen i stor utsträckning bli subjektiv och därför varierande, beroende av läkarens omdöme och erfarenhet, Vissa sjukdomstillstånd, däribland många psykiska, kunna överhuvud ej bedömas utan längre eller kortare tids observation. Härtill kommer, att undersökningsförfarandet vid inskrivningsförrättningen av hänsyn till kostnader och av tekniska skäl måste förenklas. Allt detta medför, att den medicinska klassificeringen av de värnpliktiga vid inskrivningen blir ganska osäker; den är främst avsedd att tjäna befälet till ledning vid uttagning av personal till olika tjänster samt under utbildningen. Den enda säkra möjligheten att bedöma krigstjänstdugligheten är fortlöpande observation under tjänstgöringen. Det visar sig också, att många värnpliktiga under sin tjänstgöring klassificeras om, av naturliga skäl mest i dennas första skede. Förhållandet belyses av följande tabell ,som avser omklassningen under de två första månadernas tjänstgöring för åldersklass 1946 vid armén. B e s i k t n i 11 g s g r u p p Totalt antal vid tjänstgöringens början Förändringar

260 438 607

395 303 153 158

120 127 99 278

1,8 5,1 22,3

2.7 3.5 5,7 9,4

0,8 1,4 3,7 16,5

14 396

8 601

2 680

89 113

(totalt antal).

F r å n besiktningsgrupp 1 till » » 2 » » » 3 » . » » 4 » Förändringar

T

1 22 "3

90 24

(procentuellt).

F r å n besiktningsgrupp » » »> • » " »

1 till 2 » 3 » 4 »

0,8 0,2

3,3 1,4

0,6 1,3 2,4

59 Av tabellen framgår, att sammanlagt 180 värnpliktiga ^ippläassats från besiktningsgrupperna 3 och 4. Av de värnpliktiga, som vid inskrivningen hänförts till gruppen 3 och som alla undergått samma utbildning som de värnpliktiga i grupperna 1 och 2, ha 72,4 % kunnat fullfölja utbildningen utan men. Av dessa ha några, 4,1 % av hela antalet, klassats upp till högre besiktningsgrupp. Av de värnpliktiga, som från början hänförts till gruppen 4, ha 4,0 % klassats upp och 70, i % stått kvar. Vid bedömande av tjänstbarheten för värnpliktiga i besiktningsgruppen 4 måste beaktas, att många av dem ha sådana civila kvalifikationer, att de kunna utbildas för specialbefattningar och utan men för hälsan kunna utnyttjas i krigsorganisationen. Som exempel på ifrågavarande kategorier värnpliktiga må nämnas läkare, tandläkare, apotekare, veterinärer, intendenter, krigskassörer, assistenter, präster, tygtekniker, artilleri-, torped-, tele- och miningenjörer, kemister, fotografitekniker och väderlekstekniker samt den stora grupp yrkesskickliga arbetare som utgöres av bilmekaniker, instrumentmekaniker, signaltekniker, vapenmekaniker m. fl. I själva verket skulle ett frikallande av alla till besiktningsgrupp 4 hänförda värnpliktiga medföra, att behovet av specialister svårligen skulle kunna tillgodoses. Den av försvarskommittén åberopade värnpliktsstatistiken visar också, att vid årsskiftet 1946/47 voro vid krigsmaktens staber, förband och andra formationer krigsplacerade och alltså för krigstjänst dugliga omkring 60 000 värnpliktiga i besiktningsgrupp 3 och 30 000 i grupp 4. Kommitténs förslag skulle, som tidigare angivits, innebära, att 700 till krigstjänst fullt dugliga värnpliktiga ur besiktningsgrupp 2 skulle avses för handräckningstjänst och alltså undandragas fullständig vapenutbildning. På längre sikt blir detta över 15 000 man, d. v. s. nära en fördelnings personalstyrka. Sammanfattningsvis kan sägas, att medicinska synpunkter icke med rätta kunna åberopas till stöd för försvarskommitténs förslag om frikallande av värnpliktiga i grupperna 3 och 4. Kommitténs uttalande, att detta kunde ske »utan alltför stora olägenheter för försvaret» håller icke streck, då frikallelsen medför att fullt vapenföra värnpliktiga undandragas fullständig utbildning genom att de måste utnyttjas i handräckningstjänst och sålunda inom krigsorganisationen endast finna en begränsad användbarhet. Härtill komma de psykologiska olägenheterna av att fullt krigsdugliga unga män tvingas fullgöra värnplikten såsom handräckningsmanskap i stället för att utbildas med vapen. Riksdagen har visserligen anfört, att uppmärksamhet borde ägnas frågan om de inskrivningsskyldiges uttagning till värnpliktstjänstgöring, så att befogade invändningar ur hälsosynpunkt icke kunde framställas. Men detta uttalande torde böra ses mot bakgrunden av beredskapstidens erfarenheter. Vid de s. k. efterbesiktningarna uttogos till krigstjänst många värnpliktiga, särskilt i de äldre årsklasserna, som icke voro vuxna påfrestningarna. Så är icke längre fallet.

60 Kommitténs förslag innebär en klar kategoriklyvning, vilken dessutom skulle ske på ett föga rationellt sätt genom att ett antal för krigstjänst dugliga värnpliktiga efter en ganska summarisk prövning skulle utestängas från värnpliktstjänstgöring. All erfarenhet från personaluttagningsarbetet i de krigförande länderna talar för en omvärdering av hittills tillämpade principer för den medicinska bedömningen. Genom den ökade differentieringen av utbildning och krigföring har begreppet användbarhet fått en mängd olika »dimensioner». Kroppsfel, som utesluta soldatens användning i vissa befattningar, utgöra i andra befattningar icke alls något hinder. De standardfel man hittills tagit hänsyn till vid den medicinska bedömningen hänföra sig i alltför hög grad till vederbörandes användbarhet i befattningar som i klassisk meningbetraktas som »stridande», t. ex. som infanterister. Likaså har man i alltför hög grad betonat de fysiska felens betydelse. Amerikanska erfarenheter visa, att psykiska defekter ofta på ett avgörande sätt påverka soldatens användbarhet i det att dessa defekter nedsätta stridsviljan, motståndskraften, medan huvuddelen av de personer, som i kroppslig mening äro s. k. partiellt arbetsföra, väl kunna, utnyttjas i krigsorganisationen. De flesta, som på ett tillfredsställande sätt kunna fylla en funktion i det fredliga samhället, kunna även bekläda någon befattning i krigsmakten. Förslagets genomförande skulle, enligt gångna tiders bittra erfarenheter, få psykologiskt ogynnsamma följder, vilka jag här icke anser mig behöva utveckla närmare. På tio år skulle krigsmakten förlora 23 000 och på längre sikt 60 000 för krigsbruk fullt användbara män och detta i en tid, då totala antalet värnpliktiga på grund av befolkningsutvecklingen stadigt sjunker. Den av kommittén föreslagna kategoriklyvningen samt slopandet av efterutbildningsövningen skulle medföra, att vid tioårsperiodens slut, år 1958, ungefär 100 000 krigstjänstdugliga män icke kunde användas i krigsorganisationen. Denna summa stiger under de därpå följande åren och samtidigt sjunker antalet direkt användbara värnpliktiga så lågt, att den av kommittén förordade, reducerade organisationen icke kan hållas längre än till och med år 1959. Även om kommitténs förslag, trots sina uppenbara brister, skulle genomföras skulle säkerligen vid krigsfara och krig oavvisliga krav uppstå på en utökning av krigsorganisationen. Härvid måste en forcerad efterutbildning av ofullständigt eller helt outbildade, ofta äldre värnpliktiga komma till stånd. Kättvisekravet skulle kunna medföra den för effektiviteten olämpliga anordningen, att de som helt befriats från fredstjänstgöring, de sämsta, togos ut i första hand. Förstärkningen måste få formen av improvisation med alla därmed förenade olägenheter. Dyrköpta erfarenheter från vår egen beredskap och från i kriget deltagande länder tala här sitt otvetydiga språk. 3. Sammanfattning.

Kommitténs förslag rörande värnplikten är icke hållbart och dess genomförande skulle försvåra den anpassning efter växlingar i läget, som man

61 säger sig eftersträva. Organisationen skulle få låg personell beredskap och skulle därför icke snabbt kunna ställas om från freds- till krigsfot, Folkets hela personella värnkraft skulle icke tas ut utan en kategoriklyvning införas med alla dess ogynnsamma och farliga konsekvenser. Förslagets genomförande skulle återuppliva ett system, som beredde oss allvarliga svårigheter under hela den förstärkta försvarsberedskapen, då ett mycket stort antal outbildade eller ofullständigt utbildade värnpliktiga måste efterutbildas. Trots alla ansträngningar kunde en del värnpliktiga icke inkallas till sådan utbildning och därför icke utnyttjas. Detta system var en av de väsentligaste orsakerna till landets militära svaghet. Det säges ofta, även av kommittén, att efterutbildning och kompletterande utbildning avses ske i'ett s. k. skärpt läge. Förvisso kommer kompletterande utbildning alltid att vara önskvärd, men därför skall man icke göra behovet av sådan större än nödvändigt. Jag vill här inskränka mig till att helt kort peka på några faktorer som i utomordentlig grad försvåra genomförandet av sådan utbildning: svårighet att avstå arbetskraft i ett läge, då materielanskaffning och befästningsbyggande skola forceras, svårigheter av folkpsykologisk och social natur och icke minst utrikespolitiska vanskligheter. Kommitténs förslag rörande värnpliktsutbildningens omfattning strider mot statsrådets av riksdagen godtagna direktiv om en god utbildning, om utbildning av alla vapenföra och om hög krigsberedskap. Till detta avsteg från för Sveriges försvar väsentliga behov kan jag icke ansluta mig. Utbildningstiden bör — som tidigare! angivits — tills vidare vara 14 månader och någon kategoriklyvning bör ej genomföras. Möjligen kan man, om statsfinansiella skäl göra det nödvändigt, efter tillräckligt läng tids observation under tjänstgöring från fortsatt utbildning avskilja ett något större antal värnpliktiga än som nu sker. III.

Anskaffning av materiel.

Krigsorganisationens materiella standard belyses direkt av de anslag, som avses för omsättning och förnyelse av materiel. Försvarskommittén har inom kostnadsramen räknat med följande årliga belopp i miljoner kronor:

Armén Marinen Flygvapnet Summa

Budgetåret 1948/49

Budgetåret 1958/59

Medeltal för tioårsperioden

20,3 43,7 128,0 192,0

39,6 18,1 128,5 186,2

29,0 32,2 128,5 189,7

Tabellen visar, att försvarskommittén tillämpat helt olika principer beträffande anskaffningen av materiel till de olika försvarsgrenarna. Vid flygvapnet sker en viss standardsänkning genom att antalet tvåmotoriga flygplan icke blott absolut utan även relativt taget blir lägre än i nuvarande organisation. Kommittén har likväl följt den sunda principen, att all flygvapnets

62 materiel skall successivt förnyas, och därvid räknat med samma genomsnittliga livslängd för flygplan som nu, d. v. s. sju år. I detta hänseende sker sålunda ingen standardsänkning, materielen moderniseras fortlöpande och den föreslagna organisationen kan hållas vid makt, teoretiskt sett hur länge som helst. Vid de båda övriga försvarsgrenarna äro de inom ramen föreslagna anslagen för materielanskaffning helt otillräckliga och kunna icke hindra ett fortskridande förfall. Vid flottan sker visserligen någon modernisering genom ersättningsbyggnad men — som kommittén själv framhåller — erfordras avsevärda tilläggsanslag redan under tioårsperioden om den av kommittén föreslagna, minskade flottan skall kunna upprätthållas i fortsättningen. Vid kustartilleriet kan modernisering endast äga rum i starkt begränsad omfattning och stora engångsanslag komma att erfordras, om vapenslaget inte skall reduceras mycket hårt kort tid efter tioårsperiodens slut. För båda vapenslagen gäller, att de föreslagna anslagen varken medge fyllande av föreliggande brister eller tillfredsställande materielomsättning. Arméns kostnadsram medger ej vare sig täckande av kvarstående brister i den föreslagna organisationen eller förnyelse av all materiel, som överskrider åldersstrecket under perioden, eller någon modernisering. Självfallet blir det då icke heller möjligt att behålla arméns krigsorganisation efter tioårsperiodens utgång. Skall organisationen behållas och förbättras, erfordras mycket stora tilläggsanslag redan under den aktuella perioden. Kommittén erkänner också nödvändigheten av sådana kostnadsökningar men har icke tagit upp beloppen i sina beräkningar. Storleksordningen framgår av att materielförnyelsen för den organisation, som enligt kommitténs förslag skulle finnas år 1958, på lång sikt skulle kosta ungefär vid armén 115 miljoner kronor per år mot upptagna 29 och vid marinen 80 miljoner kronor per år mot upptagna 32. Därvid har likväl ej räknats med någon modernisering av arméns organisation i annan mån än vad som blir en följd av det successiva ersättandet av uttjänt materiel med sådan av motsvarande slag; engångsanslag till moderniseringar i form av t, ex. ökad motorisering och för täckande av brister ha sålunda ej beräknats. Det kan visserligen hävdas — som kommittén också gör — att en fullständig omprövning av försvarsorganisationen kan bli nödvändig redan i tioårsperiodens mitt. Det kan också sägas, att anskaffningarna måste begränsas i dagens knapphetsläge. Men dessa omständigheter böra ej leda till att kostnaderna för nödvändig materielanskaffning, baserad på dagens premisser, icke redovisas i beräkningarna. Tioårsplanen, som fått en ganska v a form redan med hänsyn till ovissheten på de militärpolitiska och militärtekmska områdena, blir under sådana omständigheter föga mer än en fiktion och - vad värre är - planens ofullständighet medför risk för att krigsorganisationen aldrig stabiliseras. Planlösheten, som döljer sig under skenet av planmassighet, kan medföra, att de verkliga behoven undanskymmas och att statsmakterna vid sm avvägning nu icke ta tillbörlig hänsyn till dem och framdeles icke förmå tillgodose dem. Behoven ackumuleras successivt och

63 summan stiger på relativt kort tid till sådan höjd, att ett snabbt återhämtande av det försummade äventyras. Vid en förstärkning av försvaret kan kostnadernas bestridande medföra allvarliga statsfinansiella svårigheter, varjämte leveranserna måste ta mycket lång tid. Ovissheten rörande krigsteknikens utveckling är knappast ett motiv för att icke fullständigt redovisa behov och kostnader — utvecklingen går dessvärre icke mot billigare utan mot allt dyrare stridsmedel. Jag finner sålunda, att — även med den avvaktande hållning rörande materielanskaffningen, som av olika skäl bör iakttagas tills vidare — anslagen härför böra avsevärt höjas. Motiven härför utvecklas ytterligare vid mitt ställningstagande beträffande de skilda försvarsgrenarna. I det föregående har jag visat, att någon tioårsplan icke bör uppgöras nu. För att belysa verkningarna av kommitténs förslag kommer jag likväl att i fortsättningen behandla de materielanskaffningar, som med nu föreliggande tekniska premisser borde ske under perioden 1 juli 1948—30 juni 1958.

IV.

Stridskrafternas omfattning och målsättningen.

Överbefälhavarens försvarsförslag gick i stort sett ut på att krigsmakten tills vidare skulle behållas vid ungefär nuvarande styrka och att kvaliteten skulle tillgodoses så att välutrustade operativa förband till lands, till sjöss och i luften kunde uppsättas i minst samma utsträckning som nu. Om vi bleve angripna av en stormakt, borde målet för svensk krigföring vara att genom ett segt försvar vinna tid, så att militärt understöd kunde lämnas utifrån. Härvid måste man i ogynnsamt fall räkna med att delar av riket måste uppges. Försvarskommitténs förslag innebär icke endast att stridskrafternas kvalitet sjunker i personellt och materiellt hänseende utan även att deras omfattning starkt reduceras. Minskningarna, som framgå av betänkandet, belysas utförligt i generalmajor Backlunds, konteramiral Ericsons och överste Silfverbergs reservationer. Jag inskränker mig därför till en kort sammanfattning. Arméstridskrafternas numerär sjunker successivt med ungefär 14 %. Detta berör såväl de operativt rörliga fältförbanden som de territoriellt mera bundna lokalförsvarsförbanden. Vidare minskas bland annat antalet stridsvagnar med 19,5 % och antalet fältartilleriförband med 17 %. På grund av den knappa ersättningsbyggnaden kommer flottans bestånd av fartyg att nedgå mot slutet av tioårsperioden, och under åren närmast därefter når ett stort antal lätta fartyg den ålder, då de normalt skola avföras ur linjeflottan. Antalet lätta fartyg blir så litet, att de tänkta eskadrarna, där kryssare utgöra kärnan, icke kunna få en taktiskt lämplig sammansättning. Inom kustartilleriet nedlägges Härnösands kustartilleriförsvar. Slutligen reduceras spaningsflyget och attackflyget med 15 % respektive 42 %. Krigsorganisationen kommer sålunda enligt förslaget att successivt minskas i omfattning. Samtidigt kommer huvuddelen av materielen, om tilläggsan-

64 slag ej anvisas, att bli allt äldre och allt mera otidsenlig. På grund av bland annat de genom tjänstgöringstidens förkortning framkallade stora behoven av kompletterande utbildning kommer en övergång från freds- till krigsfot att ta lång tid. Det behöver ej närmare utvecklas, att en sådan utformning av organisationen direkt strider mot krigserfarenheterna. Dessa peka på ökat behov av eldkraft och rörlighet samt — inte minst genom luftinvasionens tillkomst — på ökat behov av stridskrafter. Försvarskommitténs förslag till begränsningar av.försvaret bygger icke på strategiska överväganden. Kommittén har — trots det rikhaltiga material, som ställts till dess förfogande — icke framlagt någon utredning om landets behov av stridskrafter och de krav, som måste ställas på deras kvantitet och kvalitet. De strategiska konsekvenserna av förslaget ha icke utretts. Det heter endast helt kort, att de undersökningar, som kommittén verkställt, »bibragt kommittén den uppfattningen, att det bör vara möjligt att inrikta sig på vissa begränsningar av försvarsorganisationen i vad avser samtliga tre försvarsgrenar». Detta uttalande måste jämföras med kommitténs målsättning för krigsmakten. Kommittén ansluter sig i stort sett till överbefälhavarens uppfattning och framhåller bland annat, att stridskrafterna måste »organiseras på sådant sätt, att de kunna möta ett anfall, från vilket håll det än kommer, och att en omgruppering av dem alltefter det aktuella läget vid en konfliktrisk kan äga rum. Vidare måste försvarsorganisationen vara skickad att motstå en överrumpling, som syftar till att förhindra stridskrafternas mobilisering och förflyttning, och försvaret mot invasion kunna anpassas efter den moderna invasionsteknikens möjligheter till överraskning. Även om våra personella och ekonomiska resurser sätta en gräns för våra möjligheter att bygga upp ett försvar, som utan bistånd utifrån skulle kunna på längre sikt hålla stånd mot en angripande stormakt, böra dock försvarsanstalterna utformas så, att angriparen i det längsta förhindras få fast fot på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd.» Målsättningen är enligt min åsikt riktig, men jag måste med skärpa hävda att medlen icke anpassats efter målet. Vi måste redan vid försvarets nuvarande omfattning och styrka räkna med att vara mycket underlägsna en angripare. Underlägsenheten kommer vid ett genomförande av kommitténs förslag att bli än större, särskilt som ett energiskt arbete bedrives utomlands på att förbättra stridskrafternas tekniska utrustning. Genomföres kommitténs förslag, försvåras avsevärt den rörliga krigföring, som är en förutsättning för en seg strategisk defensiv. På ovan anförda skäl kan jag icke biträda kommitténs förslag att nu besluta avsevärda reduceringar av krigsförbanden. Vid a r m é n böra de fältinfanteriregementen med erforderliga artillerioch ingenjörförband m. m., som föreslagits utgå ur organisationen, behållas liksom huvuddelen av de till indraging föreslagna lokalförsvarsförbanden. Härigenom skulle bland annat den betydelsefulla vinsten göras, att de ope-

65 rativa enheterna kunde bibehållas vid ungefär nuvarande totala styrka. De personella förutsättningarna härför skapas, om värnpliktsutbildningen ordnas så som tidigare förordats i detta yttrande. För anskaffning av materiel till dessa förband, inberäknat omsättning samt viss modernisering enligt längre fram angivna grunder, fordras anslag, som äro jämförelsevis små, omkring 55 miljoner kronor under hela tioårsperioden. I den av kommittén föreslagna organisationen för armén finnas brister särskilt i fråga om ammunition, som ej kunna täckas inom kostnadsramen. Härför böra beräknas 112 miljoner kronor. De oundgängligaste kraven på modernisering — såsom starkare närpansarvärn och ökat antal terränggående motorfordon vid infanteriet, artilleriet och ingenjörtrupperna — böra därjämte tillgodoses. För detta ändamål erfordras ungefär 80 miljoner kronor. Sammanlagt böra sålunda arméns materielanskaffningsanslag, som av kommittén upptagits med 290 miljoner kronor under hela tioårsperioden, höjas med 247 miljoner kronor eller i medeltal 24,7 miljoner kronor per år. Härvid förutsattes, att särskilt engångsanslag anvisas till förnyelse av viss luftvärnsmateriel. Merkostnaderna för värnpliktsutbildningen belöpa sig — som senare skall visas — till ungefär 40 miljoner kronor per år. Yid m a r i n e n bör flottans ersättningsbyggnad givas sådan omfattning, att 1948 års bestånd av lätta fartyg i linjeflottan kan vidmakthållas och att den övergång till lätt flotta, som kommittén anser önskvärd, verkligen blir möjlig. Under tioårsperioden böra därför utöver kommitténs förslag färdigställas 2 jagare, 6 större och 10 mindre torpedbåtar samt 20 mindre minsvepare. Vidare böra utöver kommittéförslaget 5 ubåtar och 2 större minsvepare påbörjas. Ersättningsbyggnaden skulle sålunda totalt omfatta 4 jagare samt påbörjande av ytterligare 2 jagare, 18 större och 14 mindre torpedbåtar, 6 ubåtar samt påbörjande av ytterligare 5 ubåtar, 26 mindre minsvepare samt påbörjande av 2 större minsvepare, ävensom moderniseringsarbeten och försöksverksamhet. Genomföres detta förslag, skulle linjeflottan 1958 omfatta 3 kryssare (varav Gotland avföres samma år), 1 minfartyg, 12 jagare, 4 kustjagare (avföras 1958), 18 större och 20 mindre torpedbåtar, 15 ubåtar och 9 kustubåtar samt 14 större och 26 mindre minsvepare. Hemsö kustartilleriförsvar är av den betydelse för Norrlandskustens försvar, att det bör kvarstå i organisationen. Vidare böra kustartilleriets anslag till materielanskaffning höjas. Till ovannämnda fartygsbyggnader och anskaffning av annan materiel vid marinen erfordras utöver vad kommittén beräknat ungefär 29 miljoner kronor per år och för övriga ändamål såsom personal, övningar o. s. v. 7 miljoner kronor per år. Vid f l y g v a p n e t slutligen bör den till! indragning föreslagna attackflottiljen (F 6) bibehållas och marinspaningsflottiljen (F 2) ersättas med en spaningsdivision utöver vad kommittén föreslagit. Merkostnaden härför beräknas till ungefär 9,6 miljoner kronor per år, varav för materielanskaffning Ö — 1 8 0 0 : 1 47

66 3,6 miljoner kronor och för övriga ändamål 6,0 miljoner kronor. Önskvärt vore att behålla även den attackflottilj ( F l ) , som föreslås bli omvandlad till natt jaktflottilj. För nattj aktflottilj en skulle då erfordras nytt etablissement med flygfält o. s. v. Med hänsyn till dagens ekonomiska läge anser jag mig för närvarande icke böra yrka härpå. Flygvapnet bör sålunda bestå av tio dagjaktflottiljer, en natt jaktflottilj, fyra attackflottiljer, en spaningsflottilj samt vissa spaningsförband. F l:s omvandling till nattjaktförband skall enligt kommitténs förslag ske först när flottiljens nuvarande materiel överskrider åldersstrecket, d. v. s. under budgetåret 1953/54. Sverige kommer alltså att sakna nattjaktförsvar under ytterligare drygt sju år framåt. Jag anser denna brist vara så allvarlig att en snabbare omorganisation av F 1 bör övervägas. Ovan icke redovisade förändringar i fredsorganisationen, som skulle bli en följd av dessa förslag rörande krigsorganisationen kunna här förbigås. V. Kostnader. De genom mina ändringsförslag föranledda merkostnaderna för värnpliktsutbildningen falla framför allt på armén, där de — inräknat utgifterna för ökad befälskader — kunna uppskattas sålunda: Första tjänstgöringen 2 månader 15,0 milj. kr. Efterutbildningsövningen 14,0 » » Större antal värnpliktiga genom att kategoriklyvning ej införes . . 1 1 , 0 » » 40,0 milj. kr. I medeltal per år skulle kostnaderna för de av mig yrkade förbättringarna uppgå till ungefär 110 miljoner kronor enligt följande sammanställning: Omsättning och förnyelse av *. . , materiel milj. kr.

x . , . j kostnader

Summa

milj. kr.

milj. kr.

24,7 29,0 3,6 57,3

40,0 7,0 6,0 53,o

64,7 36,0 9,6 110,3

Armén Marinen Flygvapnet Summa

Kostnaderna ha, för att jämförelse skall kunna ske, hänförts till den tioårsperiod, som kommittén räknar med. Som tidigare anförts anser jag icke, att man nu bör göra upp någon fast tioårsplan, vilket ju kommittén i själva verket icke heller gjort. Vissa ovan angivna materielanskaffningar kunna uppskjutas någon tid, om det ekonomiska läget gör detta oundgängligt. Vidare behöva repetitions- och efterutbildningsövningar icke avhållas i full omfattning förrän år 1951. På grund härav kan den genomsnittliga merkostnaden under de närmaste åren utan allvarlig våda minskas med flera tiotal miljoner kronor. J a g vill emellertid understryka, att dessa inskränkningar endast få avse en begränsad tid. Utöver de genomsnittliga kostnader, som av mig upptagits, tillkomma — liksom i kommitténs plan — vissa engångsanslag.

67 VI. Försvarets högsta ledning. Försvarskommittén delar överbefälhavarens och försvarsgrenschefernas senast i mars detta år framförda uppfattning, att den under beredskapstiden prövade organisationen av försvarets högsta ledning i allt väsentligt är lämplig. Kommittén förordar emellertid några ändringar, av vilka ett par här skola beröras. Vissa av försvarsstabschefens åligganden skola enligt förslaget överflyttas på överbefälhavaren, varvid försvarsstabschefens särställning, som bland annat innebär, att han i vissa avseenden står i direkt lydnadsförhållande till Kungl. Maj:t, skall upphävas. Försvarsstabschefen skulle sålunda helt bli överbefälhavarens stabschef, varvid det emellertid förutsattes, att avgörandet av ärenden, som icke äro av större räckvidd eller av principiell betydelse, skulle kunna delegeras till honom. Även om beslutanderätten delegeras till försvarsstabschefen skulle med den föreslagna anordningen på överbefälhavaren läggas direkt ansvar för ledningen av vissa för krigsmakten gemensamma uppgifter såsom underrättelsetjänst, säkerhetstjänst, signal- och kryptotjänst, verksamhet i fråga om press, krigshistorisk forskning m. m. Detta kan medföra risk för att överbefälhavaren betungas av detaljarbete till men för de stora frågornas behandling. Försvarskommittén föreslår också att försvarsstabens organisation skall särskilt undersökas ur synpunkten att huvuduppgifterna icke få undanskymmas av mindre väsentliga ting. Utan att ta ställning hänvisar kommittén till uppslag, som framförts från marinens och flygvapnets håll, att fotoanstalten skulle överflyttas till flygstaben och personalvården till arméstaben. Jag vill erinra om att försvarsstabens organisation granskats efter kriget av den s. k. högkvarterskommittén, som bestod av representanter för staben och försvarsgrenarna. Denna kommitté ansåg, att stabens organisation var lämplig, och föreslog endast vissa detaljändringar. E t t på högkvarterkommitténs utlåtande grundat förslag i ärendet framlades för försvarskommittén i januari 1946. Jag kan icke finna, att några omständigheter tillkommit därefter, som motivera ett ändrat ställningstagande.. Jag vill dessutom framhålla, att en undersökning icke kan inskränkas till försvarsstaben utan måste avse även försvarsgrensstaberna, eftersom alla äro delar av ett gemensamt högkvarter och det här skulle gälla att flytta över verksamhetsområden från en stab till en annan. Slutligen komma de resultat, vartill arbetet inom 1946 års militära förvaltningsutredning kan leda, säkerligen att kräva en översyn av högkvarteret i dess helhet. Det synes under sådana omständigheter varken påkallat eller lämpligt att nu påbörja en undersökning rörande delar av detta. Jag föreslår därför, att frågan om en förnyad undersökning av försvarsstabens och försvarsgrensstabernas organisation ställes på framtiden i avvaktan på att förvaltningsutredningen slutför sitt uppdrag. Försvarskommittén har avvisat ett inom kommittén väckt förslag om att ett försvarsråd skulle inrättas med uppgift att trygga samarbetet mellan den

68 politiska och den militära ledningen. Det totala försvarets krav utgöra enligt min mening ett starkt motiv för ett sådant råd. Det av kommittén förordade systemet med från fall till fall, i friare former ordnad samverkan är icke tillfredsställande. Möjligheterna till en mera positiv lösning av frågan böra närmare undersökas.

VII.

Sammanfattning.

I de riktlinjer, som statsrådet Sköld med riksdagens godkännande drog upp för arbetet inom 1945 års försvarskommitté, framhöll han, att krigsmakten måste äga en effektiv och modern utrustning. Utbildningen skulle vara god och det vore nödvändigt att utbilda alla vapenföra.1 De ekonomiska synpunkterna borde noga beaktas. Om påtagliga besparingar icke kunde vinnas genom rationaliseringar och förenklingar och om förhållandena efter krigets slut syntes möjliggöra fredens bevarande i vår närmaste omgivning, kunde det bli erforderligt att åstadkomma kostnadsminskningar genom justeringar i organisationsramen. Härvid borde iakttagas, att den blivande försvarsorganisationen skulle kunna fungera effektivt och snabbt övergå från freds- till krigsfot. Kommittén har av ekonomiska skäl ansett sig vara tvingad att föreslå allvarliga ingrepp i försvarsorganisationen, vilka icke äro förenliga med direktiven. Visst är att vårt försörjningsläge försämrats under de två senaste åren på ett sätt, som gör en sträng sparsamhet nödvändig. Samtidigt ha emellertid motsättningarna mellan stormakterna och därmed det vanskliga i vårt militärpolitiska läge framträtt allt tydligare. Kommittén har i denna situation sökt sig fram till en kompromiss, där de ekonomiska synpunkterna fått väga tyngst, men den har dock icke ansett sig böra föreslå de radikala beskärningar, som vore nödvändiga, om organisationen skulle kunna hållas vid makt utan stora engångsanslag även i en nära framtid. Tioårsplanen leder icke till någon stabiliserad krigsorganisation utan in i en fortlöpande försvagning för vilken någon gräns icke satts. Då en bestämd målsättning saknas, kan den knappast betecknas som en plan. Betänkandet redovisar icke landets behov av stridskrafter och kostnaderna för att tillgodose detta behov utan lämnar i stort sett endast en serie förslag till ordnande av fredsorganisatoriska enskildheter. Enligt min mening, som bland annat stöder sig på överbefälhavarens av utrikesministern godkända analys, är läget i världen sådant, att ett beslut om nedrustning icke bör fattas nu. Organisationen bör tills vidare bevaras i allt väsentligt och anpassas efter erfarenheterna under iakttagande av all den sparsamhet, som är möjlig utan att effektiviteten nedsättes. Försvarskommitténs förslag bör därför endast i fråga om några enskildheter läggas till grund för försvarsfrågans vidare behandling.

09 Av konteramiralen ERICSON,

som anfört: Inledning.

Försvarskommitténs förslag innebär, att den nuvarande försvarsorganisationen successivt kommer att skäras ned i en utsträckning, som i icke oväsentlig grad minskar dess effektivitet. Härvid kan främst pekas på den föreslagna inskränkningen i materielanslagen, vilken begränsar möjligheten såväl att upprätthålla nuvarande materielstandard som att anpassa denna efter den tekniska utveckling, som redan ägt rum och kan förväntas fortsätta under av kommittén berörd tioårsperiod. Det måste också understrykas, att ett synnerligen allvarligt materielläge — i varje fall för marinen — kommer att inträda omedelbart efter ovannämnda tidsperiod, därest icke särskilda materielanslag tillkomma änder densamma. Krigs- och beredskapserfarenheterna ha i kommittébetänkandet icke vunnit tillräckligt beaktande. Detta synes vara ett av de väsentligaste skälen till att medelsbegränsningen i första hand drabbat marinen, att krigsledningen icke fått en fullgod utformning samt att tillräckliga förutsättningar icke skapats för erforderlig samverkan mellan sjö- och flygstridskrafterna. J a g finner mig av bland annat ovan nämnda skäl nödsakad att anmäla en från kommittébetänkandet avvikande mening i vissa väsentliga frågor berörande såväl försvaret i dess helhet som marinorganisationen och de med marinen samverkande flygstridskrafterna. För försvaret gemensamma frågor ha sammanförts i yttrandets första del. Frågor endast berörande marinorganisationen återfinnas i dess andra del. Den sistnämnda är indelad i två avsnitt, av vilka det första innehåller en granskning av kommittébetänkandets innebörd och motiven för detsamma, medan det andra omfattar ett modifierat förslag till marinorganisation. J a g vill redan här framhålla, att förslaget endast avser att bibehålla marinen vid den minimistyrka, som erfordras under förutsättning, att kommitténs relativt optimistiska syn på det politiska läget och dess framtida utveckling i fortsättningen visar sig vara riktig. En skärpning av läget måste ovillkorligen medföra åtgärder, som gå utöver här framlagt förslag. I. Gemensamma frågor. Kostnadsramen. Kommittén har framhållit, att de ekonomiska och statsfinansiella synpunkterna på försvarskostnadernas storlek trätt i förgrunden samt att det rådande läget ställer skärpta krav på återhållsamhet i vad avser det allmännas ianspråktagande av arbetskraft och råvarutillgångar. Med hänsyn till främst dessa synpunkter har kommittén ansett sig böra föreslå en nedskärning av försvarsorganisationen. Förutsättningen för den av kommittén sålunda föreslagna beskärningen av försvarsorganisationen är ett lugnt och stabilt utrikespolitiskt läge. I be-

70 tänkandet framhålles också, att då det internationella läget ännu ej stabiliserats, måste genomförandet av sådana begränsningar, som nyss antytts, ske under beaktande av att försvarets effektivitet under de närmaste åren icke påtagligt försvagas. Även om försiktigheten borde ha bjudit kommittén att vid utformandet av sitt förslag icke utgå från förutsättningen av en kommande »fredsperiod av icke alltför obetydlig längd», tala otvivelaktigt ovan omnämnda ekonomiska skäl för en begränsning av utgifterna till försvaret. Flera av dessa skäl torde dock, såsom av kommittén framhållits, »vara att hänföra till sådana efterverkningar av det andra världskriget, som kunna förväntas vara till tiden någorlunda begränsade». Det vill därför synas som om kommittén tagit för mycket intryck av det pressade ekonomiska läge, i vilket landet nu befinner sig, när det gällt att ta ställning till den del av tioårsperioden, som kommer efter de närmaste åren. Inför nödvändigheten att nu göra besparingar av olika slag, finansiella såväl som materiella och personella, bör man — med särskild hänsyn till det osäkra politiska läget — inskränka sig till sådana besparingsåtgärder, som icke på längre sikt undergräva försvarets effektivitet. Medelstilldelningen får icke heller så beskäras, att utvecklingen i enlighet med det nutida krigets krav väsentligt försvåras. En lösning av problemet synes vara att, i avvaktan på en stabilisering av det politiska läget och på en förbättring av de ekonomiska förutsättningarna, bibehålla försvarets organisatoriska ram — inom vilken möjliga rationaliserings- och besparingsåtgärder böra vidtagas — och koncentrera den materielanskaffning, som kan äga rum, till de viktigaste områdena. Denna av nuvarande tvångsläge betingade väg innebär dock en anhopning av en del ofrånkomliga materielanslag till en senare tidpunkt. Den allmänna och mera genomgripande modernisering av försvarsväsendet i dess helhet, som otvivelaktigt är av krigserfarenheterna påkallad, måste komma till stånd så snart ekonomiska och andra förutsättningar härför föreJiggaFör marinens del skulle angivna principer bland annat innebära, att en ökad anslagstilldelning för materielanskaffning beräknades, särskilt för den senare hälften av föreslagen tioårsperiod. Kungl. Maj:t borde medgivas att, beroende på det aktuella läget i fråga om materialtillgång m. m., variera årskvoterna mom en för visst antal år angiven totalram. Härjämte skulle arbetet i betydande utsträckning koncentreras på att snarast möjligt lösa problemen kring den framtida utformningen av de marina stridskrafterna med särskild hänsyn tagen till teknikens snabba utveckling. Den starka nedskärningen av marinens materielanslag äventyrar möjligheten att följa en sådan utvecklingslinje. Försvarets högsta ledning. Liksom fallet varit i tidigare krig peka erfarenheterna från det andra världskriget på behovet av en fast, allsidigt sammansatt högsta försvarsledning. Som mönster kan framhållas britternas »Joint Chiefs of Staff», vilken innefattade representanter för samtliga försvarsgrenar

71 och som på ett smidigt och effektivt sätt verkställde statsledningens beslut. I anslutning härtill må påpekas den goda kontakt, som genom upprättande av krigskabinett (försvarsråd eller dylikt) i de flesta demokratiska stater skapats för att trygga sambandet mellan statsledning och militär ledning. Genom kommitténs förslag att skapa en försvarsledning och en jämnare representation av de olika försvarsgrenarna inom försvarsstaben kommer det svenska försvarets högsta ledning att bli mindre ensidigt sammansatt än vad nu är fallet och förutsättningarna för samverkan sannolikt att förbättras. Framtiden torde få utvisa, huruvida den föreslagna organisationsformen fyller måttet. I sista hand beror ändock resultatet på de i ledningen sittande personerna samt deras vilja och förmåga till samarbete. Det totala kriget ingriper på samhällslivets alla områden och berör direkt varje människa. Betydelsen av en intim kontakt mellan statsledningen och den militära ledningen samt med ledningarna för civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen framstår numera med ökad skärpa framför allt i krig men jämväl i fred. Jag anser därför, att i fred bör skapas ett försvarsråd, vilket vid krig bör övergå i någon form av krigskabinett. Behovet av ett sådant framgår av krigserfarenheterna. I försvarsrådet böra ingå dels regeringschefen och de statsråd, som i sin verksamhet handlägga frågor, vilka ha särskild betydelse för landets försvar, dels den av kommittén föreslagna försvarsledningen, dels även representanter för civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen. Försvarsrådet bör vid behov kunna tillkalla erforderlig sakkunskap från olika delar av det civila samhällslivet. Kegeringen får härigenom i fred som krig omedelbar och kontinuerlig tillgång till allsidig sakkunskap för att kunna bedöma det totala krigets olika faser, dess inflytande på statsledningen och behovet av erforderliga åtgärder. Ätt såsom kommittén förutsatt ordna kontakten mellan den politiska och militära ledningen från fall till fall och i friare former anser jag icke giva den stadga och kontinuitet, som erfordras. Samverkan mellan försvarsgrenarna. Behovet av samverkan och växelverkan mellan försvarsgrenarna är en av de viktigaste krigserfarenheterna av allmän natur. Det senaste kriget lämnar många exempel på samverkan, förutan vilken de föreliggande uppgifterna icke kunnat lösas. Särskilt markerade äro krigserfarenheterna i fråga om samverkan mellan sjö- och flygstridskrafter. I av de krigförande efter krigsslutet verkställda analyser av olika operationer har vådan av brist på marinsamverkande flyg särskilt framkommit. Framför allt gäller detta jakt- och spaningsflyg. Växelverkan har vid åtskilliga tillfällen visat sig synnerligen betydelsefull. 1940—1941 tryggade brittiska flottan och flyget de brittiska öarna, medan de bästa arméstridskrafterna koncentrerades till Medelhavsområdet, Under Norgeföretaget erövrade tyska flottan med stöd av flygvapnet de eftertraktade baserna, varefter armén och flygvapnet övertogo det direkta försvaret av dessa, medan flottan sattes in för att skydda underhållstransporterna. Likartade förhållanden präglade de amerikanska operationerna i Stilla Havet. Växelverkan innebär ett rationellt utnyttjande

72 av stridskrafterna. Den är särskilt eftersträvansvärd för ett land, som i förhållande till sin utsträckning disponerar relativt svaga stridskrafter. Det svenska försvaret måste därför vara organiserat med tanke på samoch växelverkan. Detta förutsätter bland annat: a) att försvaret är allsidigt sammansatt; b) att i marinen ingå sjö- och kustartilleristridskrafter, som äro lämpade att samverka med varandra och med arméstridskrafter vid operationer i kustområden; samt c) att i flygvapnet ingå för samverkan med de båda andra försvarsgrenarna lämpade och utbildade flygförband. Vad flottan beträffar, innebär kommitténs förslag med sitt otillräckliga anslag för ersättningsbyggnader en uppenbar risk att dessa förutsättningar — i varje fall efter den första femårsperioden — icke komma att förefinnas. Även kustartilleriets otillräckliga anslag för materielersättning innebära en allvarlig svaghet i detta hänseende. Jag delar i princip kommitténs uppfattning, att en samordning av de olika försvarsgrenarnas lokala verksamhet inom militärområden, marindistrikt och flygbasområden är ägnad att främja samarbetet mellan försvarsgrenarna. I fråga om sättet för samordningen kan jag emellertid icke ansluta mig till den av kommittén uttalade meningen. Att uppdraga ledningen av samtliga försvarsgrenars verksamhet inom ett visst område åt chef ur en försvarsgren med en gemensam stab till förfogande är enligt min mening felaktigt. Verksamheten vid de olika försvarsgrenarna måste ledas av var för sig sakkunniga och ansvariga chefer. En samordning av de territoriella staberna inom militärområde, marindistrikt och flygbasområde bör sålunda, där förutsättningarna härför föreligga, ske i någon form av kombinerade staber. Samtidigt som flottan starkt beskurits, har den del av flygvapnet, som främst varit avsedd för verksamhet till sjöss, omvandlats för andra ändamål eller indragits. Detta strider enligt min uppfattning mot de erfarenheter, de krigförande dragit ur det andra världskrigets händelseförlopp och vilka lett till att för samverkan med marinen särskilt utbildade flygstridskrafter allmänt bibehållas. Krigserfarenheterna ha understrukit jaktflygets betydelse. Skola övriga försvarsgrenar utnyttjas måste fiendens flyginsatser mot dessa kunna begränsas. Enligt min uppfattning har emellertid utökningen av jaktförbanden i alltför hög grad skett på bekostnad av attack- och spaningförbanden. I all synnerhet måste de allvarligaste betänkligheter resas mot den reduktion av spaningsflyget, som redan beslutats och som av kommittén föreslås drivas än längre. Minskningen av spaningsflyget i förhållande till 1942 års försvarsbeslut skulle vid genomförande av kommitténs förslag komma att uppgå till ej mindre än 43 %. Krigserfarenheterna, bestyrkta av tillgängliga uppgifter från utlandet om flygstridskrafternas organisation efter kriget, belysa spaningsflygets betydelse för de övriga försvarsgrenarna. Från vår egen beredskap föreligga på-

73 tagliga bevis för att det då befintliga antalet spaningförband var otillräckligt och att flygförband, som icke voro utbildade och avsedda för spaning till sjöss, under kritiska skeden måste insättas för övervakning av omgivande farvatten. Kesultatet blev därvid icke alltid det bästa. För den underlägsne är det av särskild vikt att ha tillgång till effektiv spaning, som medger att de fåtaliga stridskrafterna utnyttjas på mest ändamålsenliga sätt. Ett eftersättande av spaningstjänsten ter sig särskilt allvarlig med hänsyn till att en av de första och mest angelägna beredskapsåtgärderna i ett skärpt läge torde vara att igångsätta flygspaningen. Det synes mig ur dessa synpunkter mindre välbetänkt att starkt reducera vårt redan nu otillräckliga spaningsflyg. Följden måste bli, att spaningen icke kan genomföras med erforderlig effektivitet. Underrättelsetjänsten kommer därigenom att bli otillfredsställande till men för var och en av försvarsgrenarna i deras verksamhet och därmed för riksförsvaret i dess helhet. En effektiv övervakning av vårt land omgivande hav är nödvändig i krig och av största betydelse såväl militärt som utrikespolitiskt under neutralitet. Under alla förhållanden måste därjämte såsom ofrånkomliga marina krav uppställas, att för samverkan med flottan specialutbildade flygförband skola stå till förfogande samt att minfällning från luften skall kunna utföras. Utbildning. Slutligen må framhållas betydelsen av god utbildning. Där kvantiteten av naturliga skäl är starkt begränsad, måste kvaliteten vara den bästa möjliga. Betydelsen härav kan exemplifieras med att brittiska medelhavsflottan under krigets första år tack vare god utbildning — och god ledning — förmådde tillkämpa sig ett bestämt övertag över den i kvantitativt hänseende betydligt överlägsna italienska flottan, som stöddes av ett överlägset flyg. Kraven på utbildningen tendera dessutom att öka i samma mån som krigföringen blir snabbare, rörligare och alltmera mekaniserad. Kommittén har dock av olika skäl räknat med, att tjänstgöringstiden för de värnpliktiga skulle minskas från nu gällande 14 månader till 11 månader. De med denna avsevärda minskning av tjänstgöringstiden förknippade olägenheterna mildras i vad avser flottan i viss mån genom den föreslagna övergången till ett helt nytt inkallelse- och utbildningssystem. Detta system bör införas, oavsett om tjänstgöringstiden fastställes till 11 månader eller icke. Numera är det emellertid nödvändigt att ställa högre fordringar på de värnpliktiga än vad tidigare varit fallet. De värnpliktiga skola icke blott utbildas för vissa, ofta mycket krävande, stridsbefattningar utan även underhålla och vårda en undan för undan alltmera komplicerad och dyrbar materiel samt i många fall även bibringas grundläggande sjömanskap för att kunna utföra sina åligganden ombord. Vid kustartilleriet kompliceras utbildningsproblemet av att personalen vid sidan av den egentliga vapentjänsten måste ges en effektiv närstridsutbildning. Otvivelaktigt kommer den av kommittén föreslagna avkortade tjänstgöringstiden att medföra svårigheter att tillgodose å ena sidan den omfattande utbildningen, vars vikt understrykes av krigserfarenheterna, å andra sidan den betydelsefulla skötseln av materielen.

74 Med hänsyn till den av chefen för marinen på uppdrag av Kungl. Maj:t igångsatta utredningen av hithörande frågor anser jag mig icke böra i detta sammanhang vidare ingå på desamma.

II.

Marinorganisationen.

A. Granskning av kommitténs förslag. /. Betänkandets innebörd.

Kommittén har framhållit flottans betydelse icke blott för invasionsförsvaret utan jämväl för neutralitetens bevarande och sjöfartens skyddande. Kommittén har sålunda i fråga om marinen kommit fram till en målsättning, som i stort sett legat till grund även för 1942 års försvarsbeslut och till vilken jag i princip ansluter mig. Kommittén har dock icke dragit konsekvenserna härav, då den låtit anslagsminskningen särskilt hårt drabba marinen. Den avsevärt minskade medelstilldelningen kommer självfallet att framtvinga betydande nedskärningar av marinens organisation. Försvagningen av stridsfartygsbeståndet, framgår av följande tablå. s

Fartygstyp Linje Pansarskepp Kryssare Minfartyg Jagare Kustjagare Torpedbåtar, större » j mindre Ubåtar Kustubåtar Minsvepare, större » , mindre

% 1948 Reserv

Linje

21 15 9 18 24

2 2

3 1 10 4 12 10 15 9 14 6

3 1 12 6

Summa

% 1958 Reserv

4 11

Tablån visar, att antalet jagare och kustjagare i linjeflottan minskas något, medan antalet minsvepare starkt nedgår. Sammanlagda antalet fartyg större än jagare minskas från 11 till 5, under det att antalet ubåtar kvarstår oförändrat. Slutligen blir torpedbåtsvapnet något förstärkt. Detta slutresultat kan synas vara icke alltför oförmånligt, under förutsättning att man bortser från det förhållandet, att vid övergång till en lätt flotta minskningen i fartygens storlek och individuella slagkraft måste kompenseras genom ökning av deras antal. Det verkliga läget 30 juni 1958 kommer emellertid att bli betydligt sämre än vad som siffermässigt framgår av tablån, beroende på att ett betydande

75 antal fartyg vid denna tidpunkt befinner sig nära den ålder, då de böra utgå ur linjeflottan och antingen överföras till reservflottan eller utrangeras. Under år 1958 skola sålunda kryssaren Gotland och 4 kustjagare samt under 1959 2 jagare, 3 mindre torpedbåtar, 5 ubåtar och 2 större minsvepare avföras ur linjeflottan. (Jämför diagram i det följande.) Härtill kommer, att linjeflottans stridsvärde 1958 — oavsett minskningen av fartygsantalet — är lägre än 1948 beroende på fartygsbeståndets högre genomsnittsålder och därmed följande lägre strids värde. Flottans styrka kommer att snabbt avtaga omedelbart efter tioårsperiodens slut, därest icke särskilda åtgärder dessförinnan vidtagas, vilket även har framhållits av kommittén — dock utan att några medel härför beräknats. Även kustartilleriets organisation avses beskäras i betydande utsträckning, främst genom nedläggandet av Hemsö kustartilleriförsvar och överförandet till armén av vissa luftvärnsförband. Genomförandet av kommitténs förslag skulle sålunda innebära, att marinen successivt försvagas under tioårsperioden och vid dennas slut försättes i ett läge, som kan förbättras endast med stora engångsanslag. Det kan komma att kräva mer än ett årtionde att härifrån ånyo uppnå nuvarande standard. Vid övervägande av frågan, hur flottan lämpligen borde vara sammansatt, har kommittén »icke kunnat undgå att fästa avseende vid att överbefälhavaren vid upprättandet av de båda lägre av de av försvarskommittén begärda organisationsalternativen — med hänsyn till att armé- och flygstridskrafterna vore mer mångsidigt användbara än marinstridskrafterna samt på grund av arméstridskrafternas större uthållighet och flygstridskrafternas betydelse för luftförsvaret — lagt tyngdpunkten på armén och flygvapnet och följaktligen ansett sig böra i dessa båda alternativ föreslå en särskilt stark begränsning av flottan och därjämte en inriktning av densamma på lätta fartyg». # Med hänsyn till de betydande uppgifter, som kommittén pålägger flottan, torde kommittén ursprungligen ha tänkt sig att ersätta det fåtal större fartyg, som ingår i flottan, med ett större antal mindre enheter. Som följd av det intryck kommittén erhållit av ovannämnd avvägning mellan försvarsgrenarna, har emellertid slutresultatet i stället blivit, att fåtalet större enheter ersatts med ett fåtal mindre sådana. Det är därför nödvändigt att något beröra de av överbefälhavaren anförda motiven för nedskärningen av flottan i de lägre alternativen, nämligen krigserfarenheterna, Sveriges militärgeografiska förhållanden samt teorien, att vårt folk vid krig som sannolikt alternativ måste räkna med att inom eget territorium kämpa mot en överlägsen, invaderande motståndare. 2.

Krigserfarenheter.

I fråga om krigserfarenheterna har kommittén i stort sett begränsat sig till att uttala sin anslutning till den av överbefälhavaren lämnade redogörelsen för det nutida krigets stridsmedel och betvingelsemetoder. Överbefälhavaren,

76 vilken som motivering för sin avvägning i de ovan berörda lägre alternativen i första hand åberopat krigserfarenheterna, har i nämnda redogörelse icke närmare preciserat dessa erfarenheter utan endast lämnat en allmänt hållen redogörelse för »Det nutida kriget». Motiven för uppfattningen om »armé- och flygstridskrafternas större mångsidighet» samt »arméstridskrafternas större uthållighet» — vilka uppenbarligen ha influerat kommitténs ståndpunkttagande — ha sålunda icke klarlagts. Det har antytts, att erfarenheterna från »de stora haven» icke skulle vara tillämpliga på oss omgivande operationsområden. Härtill kan genmälas, att de stora krigshändelserna till sjöss utspelats i de strategiska brännpunkterna mellan de stora haven,, såsom förträngningar och havssund. De trånga vatten, där många av de största krigshändelserna utspelats, motsvara i storleksordning oss omgivande farvatten. Det finnes sålunda ingen anledning att bortse från taktiska erfarenheter, endast därför att dessa gjorts inom i och för sig vidsträckta operationsområden. Det moderna kriget till lands, till sjöss och i luften präglas av rörlighet och slagkraft. Dessa egenskaper äro oundgängliga hos en försvarsmakt för att kunna åstadkomma kraftkoncentration på rätt plats i rätt tid och för att tillgodose det betydelsefulla överraskningsmomentet. Som exempel kan anföras den materiellt underlägsna brittiska Medelhavsflottans framgångsrika operationer 1941—42 samt den i förhållande till de allierade sjöstridskrafterna svaga tyska flottans betydande insatser under Norgeföretaget. Den taktiska offensivens betydelse även under strategisk defensiv har klart belysts. Flottor, vilkas verksamhet icke präglats av offensivanda, ha däremot icke förmått göra sig gällande. Italienska och ryska flottornas obetydliga resultat måste sålunda bland annat tillskrivas förhållandet, att dessa flottor icke kunde eller icke ville gripa till offensiven. Vi kunna härav draga slutsatsen, att flottan måste disponera fartyg och förband, som ha möjlighet att uppträda offensivt, vartill fordras rörlighet oclr slagkraft. Sjökrigets primära mål är kontroll över sjöförbindelserna, vilka varit av största betydelse i såväl det europeiska som det ostasiatiska kriget. Händelseförloppen på de båda krigsskådeplatserna förete härvidlag viktiga principiella likheter. I såväl Europa som Ostasien inledde axelmakterna kriget med strategisk offensiv, som så småningom hejdades av den allierade sjö- och flygmakten. I ett andra skede tillkämpade sig de allierade kontrollen över sjöförbindelserna. I ett tredje övergingo de till offensiv, vilken tog formen av blockad, hemortsbekämpning med flyg samt överskeppningsföretag i största skala. I väster måste kriget fortsättas, tills Tyskland ockuperats; i öster föredrog J a p a n att underkasta sig, sedan större delen av flottan gått förlorad och det allierade försörjningskriget nått full effekt. Inför det dubbla trycket av en total avspärrning till sjöss och en alltmer intensifierad hemortsbekämpning bedömde uppenbarligen den japanska krigsledningen det utsiktslöst att fortsätta motståndet.

77 Krigsförloppet utvisar, att det för länder med sjögräns och intressen till sjöss utgör en allvarlig fara att icke äga de stridsmedel, som erfordras för att effektivt bekämpa motståndaren till sjöss. Denna erfarenhet är direkt tilllämplig på våra förhållanden. Andra världskriget har fått sin prägel av de stora överskeppningsföretagen. Förutsättningen för dessa har varit ett för den anfallande förmånligt sjö- och luftkrigsläge. Ett genomgående drag är, att den angripande parten alltid sett sig föranlåten att sätta in mycket överlägsna sjö- och flygstridskrafter. E n helt ny landstigningsteknik och -taktik har utexperimenterats, vilken i princip medger insättandet av snabbare och kraftigare stötar än tidigare samt möjliggör landstigning på kuster, som hittills ansetts svåra eller omöjliga att anfalla. Genom förbättrad teknisk utrustning ha fartygens möjligheter att lämna eldunderstöd ökats, ett förhållande som spelat en utomordentligt viktig roll icke blott vid de stora invasionerna utan även vid operationer i samverkan med arméstridskrafter längs kusten (de brittiska operationerna utefter nordafrikanska kusten och de tyska utmed östersjökusten). Den stora insatsen av sjöstridskrafter på den anfallande sidan visar, att även relativt begränsade, operativa sjöstridskrafter på den försvarande sidan bedömts utgöra en risk, som måst kompenseras med mångdubbel överlägsenhet. För att möta ett dylikt, av överlägsna krafter utfört anfall, måste den försvarande parten förskaffa sig möjligheter att angripa transporterna under så lång tid som möjligt i avsikt att reducera och fördröja de anfallande styrkorna och bringa dessa i oordning. Detta kräver, att motanfallen, såsom av överbefälhavaren framhållits, sättas igång så tidigt som möjligt, d. v. s. långt framför den egna kusten. Försvaret måste alltså vara organiserat på djupet och i stånd till kontinuerliga operationer under avsevärd tid, vilket kräver operativa sjö- och flygstridskrafter. Den ökade snabbheten i anfallet gör det nödvändigt att basera försvaret på styrkor, vilka äga betydande strategisk rörlighet. Slutligen måste försvararen förfoga över krafter, som kunna såväl förminska den anfallandes möjligheter att lämna eldunderstöd, som ock anfalla de efter första anfallsvågen följande nnderhållstransporterna. Samtliga dessa erfarenheter peka på behovet av operativa sjöstridskrafter. Detta belyses ytterligare av att de största av de överskeppningsföretag, som misslyckades, nämligen de japanska anfallen mot Midway och Port Moresby, hejdades till sjöss av amerikanska operativa sjö- och flygstridskrafter. I samma riktning pekar det tyska beslutet att icke invadera Storbritannien, vilket framför allt förestavades av att de brittiska sjö- och flygstridskrafterna bedömdes tillräckligt starka att förhindra en överskeppning, samt japanska krigsledningens beslut att kapitulera, sedan Japans flotta förstörts och landets förbindelser över havet avskurits. Av erfarenheterna rörande överskeppningsföretag kunna bland annat dras slutsatserna a) att försvaret måste besitta sådan styrka till sjöss, att det kan effektivt ingripa mot överskeppningsföretag samt

78 b) att sjöstridskrafterna måste innefatta snabba och slagkraftiga operativa enheter. Särskilt intresse tilldra sig under hällstr ans portenia i samband med de stora överskeppningsföretagen. Tillgängliga siffror visa, att de efter överskeppningarna igångsatta fälttågen varit helt beroende av en jämn och mycket omfattande tillförsel över havet. Lämnas sjövägarna fria åt en motståndare, får denne tillfälle att snabbt och säkert överföra allt som erfordras för stridskrafternas underhåll. Kampen mot underhållstransporterna är därför en uppgift av största betydelse för den försvarande parten. I avsaknad av användbara operativa ytstridskrafter förmådde varken Italien eller Tyskland föra denna kamp med påföljd, att arméstridskrafterna ställdes inför övermäktiga uppgifter. Britterna lyckades däremot i Medelhavet allvarligt försvåra underhållstransporterna till axelmakterna i Nordafrika, vilket var en av de viktigaste anledningarna till den för axeln katastrofala utgången av kriget därstädes. P å grund av brist på drivmedel försattes nämligen till slut axelmakternas i Afrika befintliga flygstridskrafter och pansartrupper ur operationsdugligt skick. Som en särskild form av sjötransporter framstå de evakueringstransporter, genom vilka sjöstridskrafterna bisprungo landstridskrafter m. m., som försatts i ohållbara lägen. Som exempel kunna nämnas den allierade evakueringen vid Dunkerque m. fl. platser sommaren 1940, evakueringen av Grekland och Kreta 1941, den ryska evakueringen av Hangö samt först den ryska, senare den tyska evakueringen av Sevastopol. Liknande förhållanden kunna bli aktuella för oss. Som följd härav måste i vår flotta ingå sjöstridskrafter lämpade för att bekämpa fientliga underhållstransporter och skydda våra egna sjöförbindelser. Yid sidan av oceansjöfarten har kustsjöfarten spelat en viktig ehuru ofta förbisedd roll. Som exempel kan anföras, att tyskarna under offensiverna utmed Östersjöns östra och Svarta Havets norra kust i stor utsträckning baserade underhållstjänsten på kustsjöfarten. Trots de allierades kraftiga motåtgärder försökte tyskarna — och lyckades även — att ända till krigets slut under skydd av sjö- och flygstridskrafter i samverkan med kustartilleri upprätthålla kustsjöfarten utmed Norge samt utefter kuststräckan Helgolandsbukten—Biscaya. För britterna var kustsjöfarten av livsviktig betydelse, enär kommunikationsnätet i land icke kunde bära alla erforderliga tunga transporter. Någon fullständig statistik över den brittiska kustsjöfarten föreligger icke. Det kan dock som exempel nämnas, att under de sju sista månaderna av år 1941 icke mindre än 23 394 fartyg framfördes utmed brittiska ost- och sydkusterna. Slutligen kan nämnas, att underhållet av brittiska 8:e armen under dess sista offensiv i Nordafrika 1942—1943 baserades på kustsjöfarten. Det är tydligt, att landkommunikationerna äro så sårbara, att även länder med rikt utvecklat kommunikationsnät såsom Storbritannien och Tyskland (däri inbegripet det ockuperade Västeuropa) varit tvingade att söka upprätthålla och skydda kustsjöfarten. Detta har visat sig möjligt även i begränsade

79 farvatten och under starkt fientligt flygtryck. Kommunikationsnätet inom vissa delar av vårt land är icke särskilt väl utbyggt och dessutom beroende av konstbyggnader och därigenom mycket sårbart från luften. Behovet av kustsjöfart för den inre distributionen kan därför komma att bli stort. Skyddet av denna sjöfart kräver tillgång främst till ett tillräckligt antal lätta fartyg. Kustartilleri har vid åtskilliga tillfällen visat sig äga betydande seghet och möjlighet att binda starka fientliga krafter, varigenom den anfallande förorsakats tidsförlust. Vid överskeppningsföretag har den anfallande om möjligt undvikit av starkt kustartilleri försvarade områden och därigenom måst frånsäga sig möjligheten att angripa kuststräckor, vilka eljest varit lämpliga för landstigning. Av kustartilleri försvarade hamnar, vilkas utnyttjande för underhållstjänsten varit av vikt för den anfallande, ha visat sig svåra att betvinga och sålunda på för den försvarande värdefullt sätt fördröjt invasionstruppernas vidare framträngande. Slutligen äro sjöstridskrafterna beroende av tillgång till försvarade basområden. I fråga om flotta och flyg har tidigare framhållits, att krigserfarenheterna framför allt peka på behovet av intim samverkan. Därutöver må framhållas, att flygstridskrafternas möjligheter vid krigets början voro underskattade med påföljd, att fartygen varken voro utrustade eller övade för att möta allvarligare flyganfall. Sedan dess har en viss utjämning ägt rum. Flyg neutraliseras bäst med flyg. Samtidigt som flygstridskrafterna erhållit större verkningsförmåga har fartygens motståndskraft väsentligt ökats såväl genom avsevärd förbättring av luftvärnet, varvid särskilt radartändröret och radarmaterielen i övrigt måste framhållas, som ock genom förstärkt skydd. Dessutom ha möjligheterna att skydda fartygen i baserna i hög grad förbättrats genom tillkomsten av bergrum, radar, luftvärn m. m. De slutsatser, som kunna dras av dessa erfarenheter, äro i första hand följande: a) tillräckligt starka och för ändamålet lämpade flygförband måste avses för samverkan med sjöstridskrafterna; b) fartygen måste byggas och bestyckas samt sjöstyrkorna sammansättas så, att de kunna prestera största möjliga motstånd mot flyganfall; c) baserna måste utrustas med tillräckligt försvar och skydd för inneliggande sjöstridskrafter. Dessa krav ha icke i alla avseenden tillgodosetts inom det förslag, som kommittén framlägger. Mycket stora belopp nedläggas i flertalet mariner på forsknings- och experimentverksamhet för att till det yttersta utnyttja de vunna krigserfarenheterna och för att finna nya och överraskande sjökrigsmedel. Verksamheten omgives med största sekretess, varför här endast kan göras några antydningar om de vägar, efter vilka man synes söka sig fram. Ett slagskepp på 45 000 ton och en kryssare på 27 000 ton äro i USA underbyggnad såsom »robotvapenskepp». Tecken tyda på, att det svåra artilleriet kan komma att undanträngas av robotvapen, att speciella luftvärnsrobotar,

80 verksamma mot såväl flygplan som motståndarens robotvapen, tillkomma och att uppgiften att slutgiltigt sänka fientliga större fartyg anförtros åt torpedvapnet. Även så små fartyg som lätta kryssare och större jagare torde kunna bestyckas med robotvapen och luftvärnsrobotar. E t t starkt närluftvärn av nu befintligt slag torde dock alltjämt komma att ingå i bestyckningen. Ubåtsvapnet hade redan under krigets sista år genom införande av snorkel, Waltermotorer m. m. inträtt i en ny utvecklingsepok. Samstämmiga uppgifter tyda på att denna utveckling fortskrider. Med säkerhet komma ubåtarna att få ökad fart i undervattensläge och bli i stånd att utnyttja stora djup. Det är icke uteslutet, att de komma att bestyckas med robotvapen. Denna utveckling kommer i sin tur att framtvinga nya motmedel och ny ubåts jakttaktik. En mycket kraftig utveckling av sjökrigsmaterielen kan sålunda förutses. Det finns ingen möjlighet att följa denna utveckling ens i fråga om de lätta fartygstyperna med mindre än att materielanslagen tillmätas så, att åtminstone ett minimum av kvalitativt tillfredsställande enheter kunna byggas. Även för kustartillerimaterielen kan en snabb utveckling förutses. Fasta sjöfrontspjäser med väsentligt högre eldhastighet ha konstruerats och genom förbättrad eldledningsmateriel, radar m. m. erhållit ökad kraft och precision. Sannolikt komma kustartilleriförsvaren att kompletteras med robotvapen och raketvapen. Anslag erfordras för att följa denna utveckling. En sammanfattning av krigserfarenheterna och framtidsutsikterna leder fram till bland annat följande för Sveriges vidkommande viktiga slutsatser. a) Försvaret måste vara allsidigt uppbyggt. En försvarsgren, som i förhållande till de andra är otillräckligt tillgodosedd, utgör en uppenbar svaghet, som fienden kan utnyttja för att snabbt bryta vårt motstånd. b) Sjöförsvarets kärna måste utgöras av ett antal lättrörliga och slagkraftiga operativa enheter, vilka i samverkan med flygstridskrafter och med stöd av kustartilleri och mineringar förmå bjuda ett effektivt motstånd mot invasion samt skydda för krigföring och försörjning erforderliga sjöförbindelser. Sett på längre sikt är det av kommittén förordade programmet för ersättningsbyggnad med hänsyn till dessa erfarenheter icke tillfredsställande. 3.

Beredskapserfarenheter.

Marinen har under två världskrig haft till uppgift icke blott att förrätta neutralitetsvakt utan även — och i första hand — att vara beredd att möta ett anfall mot landet och därigenom tillsammans med övriga försvarsgrenar utgöra en maktfaktor, som kunde bidraga till att hålla landet utanför kriget. Under beredskapstiden 1939—45 var ett anfall från Tyskland mest aktuellt. Efter kriget verkställda undersökningar, varvid även officiella tyska källor stått till förfogande, visa den avgörande roll, som det marinpolitiska läget spelade för vårt förhållande till Tyskland. En ofta återkommande tanke på tysk sida var nämligen att undvika att dra in svenska flottan i östersjökriget, vilket skulle ha avsevärt minskat möjligheterna till tysk marin kraftutveckling på

81 andra krigsskådeplatser. Vid en konferens den 12 december 1939 hos Hitler angående Norgeföretaget framhöll sålunda storamiral Raeder: »Det måste förhindras, att Norge faller i brittiska händer, eftersom detta kunde bli av krigsavgörande betydelse; ty då skulle även Sverige vara under Englands inflytande och kriget bli fört in i Östersjön, varvid den tyska flottan fullständigt hindras i krigföringen på Atlanten och Nordsjön». Detta ger en god bild av flottans betydelse såsom fredsbevarande faktor. För neutralitetsskyddet avsedda svenska lantstridskrafter voro i princip grupperade för ett framskjutet försvar. Detta hade icke varit möjligt att genomföra, om icke skyddet av den långa ostkusten kunnat åläggas marinstridskrafterna. Försvarsministern yttrade den 20 februari 1942: »Under ett föregående världskrig och åtminstone hittills under detta ha vi varit lyckliga nog att kunna hålla oss utanför kriget. Den politik vi därvid fått följa, skulle varit omöjlig utan tillgång till en icke alltför svag flotta. Men vidare har det blivit uppenbart, att våra folkresurser icke räcka till för ett starkt arméskydd för alla våra gränser och kuster. För vissa områden måste tyngdpunkten av försvaret vila på flottan, där materiel och icke personal är den stora faktorn. Sverige måste ha en flotta, stark nog att kunna fylla båda dessa uppgifter.» Intagandet av förstärkt försvarsberedskap i september 1939 visade den snabbhet, med vilken flottan kunde omställas från freds- tdl krigsförhållanden. Den 3 september 1939, l:a beredskapsdagen, var en kustflotta, som omfattade 2 pansarskepp, 1 kryssare, G jagare, 7 ubåtar och 3 vedettbåtar jämte erforderliga träng- och moderfartyg, stridsberedd. I slutet av samma månad var större delen av örlogsfartygen stridsrustad och lokalstyrkorna organiserade. Denna snabba omställning var möjlig tack vare förhållandevis omfattande fredsrustningar. Under beredskapstiden förstärktes marinstridskrafterna väsentligt i fråga om såväl materiel som personal. Det erfordras trots forcerat arbete en tid, som måste mätas i år, för att inberäknat kanoner och annan teknisk utrustning färdigställa fartyg större än torpedbåtar och rninsvepare av den mindre typen. Emedan projektering av nya fartygstyper kräver lång tid, var det under beredskapen nödvändigt att i huvudsak koncentrera nybyggnadsverksamheten på redan existerande typer, varigenom möjligheten att tillämpa nya tekniska erfarenheter var starkt begränsad. Härtill kom, att den forcerade nybyggnadsverksamheten drog oproportionerligt höga kostnader. Att i ett kritiskt läge komplettera fartygsbeståndet från utlandet, såsom skedde år 1939, torde mera sällan vara möjligt; dylika köp ställa sig dessutom mycket dyra och komma icke att tillföra flottan fullt modern materiel. Här berörda förhållanden torde ännu kraftigare göra sig gällande i krig. Härav kan dras slutsatserna, att flottan är beroende av den materiel, som finns redan i fred, att möjligheterna till förstärkning i ett kritiskt läge eller under krig äro mycket små samt att en forcerad nybyggnadsverksamhet i ett dylikt läge dels ställer sig dyr, dels icke kan beräknas tillföra flottan fartyg av nya och bättre typer. Likartade förhållanden gjorde sig gällande även i fråga om personalen. Yid 6 — 1800: 1 47

82 beredskapens intagande mötte det sålunda betydande svårigheter att bemanna samtliga fartyg, som enligt gällande krigsplanläggning skulle rustas. Brist på kvalificerad befälspersonal försvårade i fortsättningen utbildning av ny personal. Flottan är därför i hög grad beroende av sina stamkadrar. Detta gäller även kustartilleriet. Neutralitetsvakten ställer marinstridskrafterna inför en mängd olikartade uppgifter, som framtvinga en avsevärd spridning av framför allt de lätta förbanden. I regel är det därför icke möjligt att räkna med att mer än ett eller annat örlogsfartyg befinner sig vid eller i närheten av platsen för en neutralitetskränkning. En sådan styrka är icke tillräcklig för att avvisa en kränkning av större omfattning och det är därför nödvändigt, att starkare förband hållas i beredskap för att snabbt kunna ingripa. De operativa styrkorna bilda alltså ryggraden i neutralitetsvakten och utgöra den maktfaktor, på vilken de enskilda fartygen till sjöss måste stödja sig. Under hela kriget höllos därför förbanden i en efter det aktuella läget avpassad beredskap. I särskilt känsliga lägen visade det sig nödvändigt att förlägga beredskapsförband till sjöss eller till olika framskjutna ankarplatser för att underlätta ett snabbt ingripande. Det värde, som under pågående beredskap tillmättes de operativa sjöstridskrafterna, framgår bland annat av följande yttrande av överbefälhavaren 1942: »I det samlade riksförsvarets intresse är det av utomordentlig betydelse, att det rörliga sjöförsvaret snarast möjligt tillföres kryssarna, så att de operativa grupperna, som representera anfallskraften i sjöförsvaret, med minsta tidsutdräkt kunna komma till stånd». Redan uppgiften att skydda neutraliteten kräver tillgång till en flotta, som omfattar operativa förband. Som en av de mest krävande uppgifterna i neutralitetsvakten framstod sjöfartsskyddet, vilket, beroende på läget, tog formen av patrullering, eskortering eller konvojering. Som ett mått på eskorteringens omfattning, när den bedrevs i full skala, kunna anföras följande siffror från år 1942: Sträcka

Luleå—Kalmarsund Kalmarsund—Trelleborg Trelleborg—Svinesund

Antal eskorterade fartyg

Bruttoton

2 517 1 677 323

4 755 000 2 689 000 1217 000

Trots de stora ansträngningar, som gjordes att öka antalet för sjöfartsskydd lämpade fartyg, visade sig tillgången på sådana fartyg alltid mycket knapp. Detta hade till följd dels att eskortstyrkorna sällan kunde uppbringas till önskad styrka, dels att förefintliga fartyg blevo hårt ansträngda, överbefälhavaren framhöll också vid upprepade tillfällen under beredskapstiden, att det tillgängliga antalet fartyg var för litet. Dessa erfarenheter peka framför allt på behovet av ett stort antal lätta fartyg av sådan storleksordning, att de äro i stånd att operera även vintertid och under hårt väder. En andra viktig uppgift var minerings- och minsvepningstjänsten.

83 För att underlätta den svenska neutralitetsvakten utlades sålunda under kriget ett betydande antal mineringar till sjöss på såväl ost- som västkusten. För att oskadliggöra slitminor erfordrades en ständig beredskap av personal och fartyg ur marinen. Sammanlagt oskadliggjordes under åren 1939—1945 över 3 000 slitminor och närmare 300 sprängbojar. Ehuru de mineringar, som utlades av de krigförande makterna, officiellt angåvos vara utlagda på internationellt vatten, var det nödvändigt att ständigt räkna med att åtminstone enstaka minor fällts på svenskt vatten. På grund härav måste redan under kriget en omfattande minsvepning äga rum för oskadliggörande av minor inom områden, där sådana veterligen hade fällts, samt för kontinuerlig kontroll av farleder. Minvapnets utveckling, icke minst i fråga om möjligheterna att fälla minor från luften, har försvårat minsvepningstjänsten och gjort den mera tidsödande. Detta har fört med sig ett alltmera ökat behov av för minsvepning lämpade fartyg. Kustartilleriet har i hög grad tagits i anspråk för beredskapstjänst. E t t stort antal fasta kustartilleribatterier stodo under kriget i beredskap på olika kuststräckor. Rörliga kustartilleriförband medgåvo vid behov kraftsamling till hotade områden. Kustartilleriets reservpersonal och värnpliktiga ha under beredskapen inkallats till tjänstgöring i mycket stor utsträckning. Beredskapserfarenheterna, som i stort sett sammanfalla med de erfarenheter, som gjordes 1914—1918, kunna sammanfattas i följande punkter: a) Flottan, i första hand de operativa styrkorna, utgjorde en viktig fredsbevarande faktor. b) Sjöstridskrafterna kunde snabbt omställas från freds- till krigsförhållanden. c) De operativa sjöstridskrafterna bildade, stödda på kustartilleriförsvaren, ryggraden i den marina neutralitetsvakten. Förefintligheten av dylika stridskrafter var dessutom en förutsättning för en ändamålsenlig gruppering av arméns stridskrafter. d) Behovet av lätta fartyg för sjöfartsskydd och minsvepningstjänst var mycket stort och kunde aldrig helt fyllas. Erfarenheterna peka härvid i första hand på nödvändigheten av att förfoga över dels för skydd av för sjöfarten lämpade fartyg — främst jagare — dels tillräckligt antal minsvepare. Det är min uppfattning, att kommittén icke tagit tillräcklig hänsyn till ovanstående erfarenheter från beredskapstiden vid utformandet av föreslagen marinorganisation. Särskilt är detta fallet i fråga om den otillräckliga ersättningsbyggnaden av jagare och minsvepare. 4. Militärgeografiska

förhållanden.

Med Sveriges militärgeografiska läge kan en invasion utföras över landgränserna, genom luften och/eller över havet. Anfall över landgränsen kan utföras utan stöd av någon annan anfallsform men kan med hänsyn till de geografiska förhållandena knappast träffa vårt land med överraskning. Luftinvasion

84 kan utföras överraskande men förr eller senare blir det nödvändigt att komplettera densamma med operationer över land- eller sjögränserna bland annat i avsikt att öppna underhållslinjer med tillräcklig kapacitet. I jämförelse med dessa anfallsformer framstår kustinvasion som särskilt farlig. Den kan nämligen utföras utan att behöva övergå i eller kompletteras av annan anfallsform och kan dessutom riktas direkt mot i det aktuella läget mest känsliga kustområden. De korta avstånden i oss omgivande farvatten samt våra långa kuststräckor ge dessutom möjlighet till överraskande anfall, framför allt om den strategiska spaningen är bristfällig. Dessa möjligheter ha ytterligare ökats genom den moderna landstigningstekniken och -taktiken, som medger anfall mot kuster, vilka hittills ansetts svårtillgängliga för landstigning. Längden av de kuststräckor, som kräva försvar, är sålunda nu väsentligt större än tidigare. J u mindre omfattning en försvarsflotta har, desto större bli därför kraven på snabbhet och slagkraft i försvaret, d. v. s. på operativa sjöoch flygstridskrafter. I den av försvarsstaben utarbetade strategiska studien framhållas de fördelar med hänsyn till försvarets seghet, som landets stora djup i nord-sydlig riktning för med sig. Samtidigt angives, att invasionsföretag mot vår osteller västkust måste betecknas som de allvarligaste angreppsformerna. För att kompensera det bristande territoriella djupet i dessa anfallsriktningar är det nödvändigt att utnyttja även havet för försvaret. Detta medför krav på att de stridskrafter, som främst ha att svara för djupförsvaret utanför kusten, icke försummas. Ej heller kan man avstå från den fördröjning vid kusten, som kustartilleriförsvar kan åstadkomma. Den princip, som ansetts böra ligga till grund för vårt försvar, har angivits vara att genom segt motstånd vinna den tid, som erfordras för att militär hjälp liksom även livs- och drivmedel, råvaror m. m. skall hinna anlända. Denna princip kan icke genomföras, om icke sjöförbindelserna kunna hållas öppna, enär huvuddelen av hjälpen till vårt land måste framföras över havet. Skyddet av dessa förbindelser måste av en mångfald skäl åtminstone i närheten av vår egen kust bestridas av svenska sjöstridskrafter. I anslutning härtill må framhållas, att landets stora utsträckning i nord-sydlig led samt landkommunikationernas sårbarhet komma att medföra krav på en omfattande kustsjöfart såväl för inrikes varuomflyttning och evakuering som för transporter åt armén. Denna sjöfart kräver för sitt skydd ett betydande antal lätta fartyg. Det kan icke bortses ifrån, att östersjöinloppen i händelse av ett nytt krig mellan stormakterna kunna bli en strategisk brännpunkt. Detta skärper kravet på att svenska sjöstridskrafter skola kunna utgångsgrupperas i både Östersjön och Västerhavet. Slutligen måste understrykas, att i ett läge, där en mot oss fientlig stormakt kontrollerar östersjöinloppen, sjöstridskrafter från en allierad makt icke kunna förstärka de svenska sjöstridskrafterna på andra sidan spärren. De militärgeografiska faktorerna ha enligt min mening icke i tillräcklig grad beaktats, då kommittén ansett sig kunna föreslå en så avsevärd nedskärning av de marina stridskrafterna, som skett.

85 5. »Strid inom landet mot en överlägsen, invaderande motståndare».

överbefälhavaren framhåller, att vårt folk som sannolikt alternativ måste räkna med att inom eget territorium kämpa mot en överlägsen, invaderande motståndare. Ehuru detta i och för sig icke är uteslutet, är det resultat, vartill denna uppfattning ansetts böra leda, nämligen en avsevärd nedskärning av sjöstridskrafterna, enligt mitt förmenande oriktigt. Om våra stridskrafter utbyggas med det begränsade målet att möta fienden först när han kommit in in landet, skulle vi i alla krigsfall redan från början komma uti ogynnsammast tänkbara läge. Principen innebär oundviklig förlust av land och naturtillgångar samt måste medföra betydande psykologiska återverkningar på befolkningen. Det första krav, som bör ställas på vårt försvar, är att det utgör en maktfaktor, som förmår hävda landets neutralitet — d. v. s. hålla landet utanför kriget. Lyckas icke detta måste försvaret vara så sammansatt, att vi kunna hålla största möjliga del av landet fri från invasion under längsta möjliga tid — d. v. s. hålla kriget utanför landet — samtidigt som förbindelserna med vänskapliga nationer hållas öppna. Detta kräver i vårt läge tillgång på bland annat operativa sjöstridskrafter, vilka — som i annat sammanhang framhållits — visat sig utgöra en betydelsefull fredsbevarande faktor och i händelse av krig äro ägnade att förhindra en överrumpling över sjön i krigets inledande skede, att fördröja och försvåra en kustinvasion i ett senare skede samt att skydda sjöförbindelserna. Även under förutsättning, att fienden lyckas tränga in på svenskt territorium, erfordras sjöstridskrafter för att bekämpa hans underhållstransporter. Som bevis härför hänvisas till vad som tidigare nämnts rörande underhållstransporternas krigsavgörande betydelse. Dessa transporter ha, när så varit möjligt, förlagts till havet. Ehuru kommittén icke anslutit sig till principen om försvarets koncentration till landets centrala delar, har tillräcklig hansyn icke tagits till motståndskraften hos det marina djupförsvaret, som drabbats av den största nedskärningen. 6. Sammanfattning och slutsatser.

Varken krigs- och beredskapserfarenheterna eller våra militärgeografiska förhållanden ge något underlag för en nedvärdering av marinens betydelse i det svenska försvaret. Den grundläggande principen för ett svenskt försvar har angivits vara att genom segt motstånd vinna den tid, som erfordras för att hjälp utifrån skall hinna anlända. Försvaret skulle härigenom även kunna lösa sin fredsbevarande uppgift, enär en angripare då måste räkna med att successivt ställas inför betydligt svårare uppgifter än att nedkämpa ett isolerat svenskt försvar. Genomförandet av denna princip kräver ett allsidigt sammansatt riksförsvar, präglat av rörlighet och i stånd att upptaga motståndet i ett tidigt

86 skede. Sjö- och flygstridskrafterna fördröja överförandet av lantkriget till svensk mark, vilket medför tidsförlust för motståndaren samt den första och viktigaste tidsvinsten för oss. Om fienden lyckas upprätta ett brohuvud, försvåra sjö- och flygstridskrafterna underhållet och förstärkningars överförande, vilket ger våra lantstridskrafter ökade möjligheter att lösa sina uppgifter. Härigenom kan det samlade försvaret få större uthållighet. Slutligen skydda sjö- och flygstridskrafterna överförandet av den hjälp utifrån, som utgör en av förutsättningarna för fullföljandet av den grundläggande försvarsprincipen. För att lösa sin del av uppgifterna måste marinen medelst sjöstridskrafter i samverkan med flygstridskrafter, kustartilleri och mineringar bygga upp ett segt djupförsvar gentemot kustinvasion. Detta försvar måste vara så beskaffat, att det alltefter lägets växlingar snabbt kan omgrupperas i väntade anfallsriktningar. Upprätthållandet av sjöförbindelserna till utlandet kräver tillgång på eskortstyrkor, vilka äro i stånd att skydda sjöfarten åtminstone inom våra egna kustfarvatten och närmast utanför dessa belägna havsområden. I dessa styrkor ingående fartyg böra bestyckas samt i övrigt utrustas så, att de kunna effektivt bekämpa främst flygstridskrafter och ubåtar samt utföra minsvepning. För skyddet av kustsjöfarten fordras sjöstridskrafter, vilka till väsentlig del kunna vara av lokal karaktär, jämte kustartilleri, mineringar samt flygstridskrafter. För att lösa sistnämnda uppgift jämte minsvepning, ubåtsjakt, bevakning, sjöfartskontroll m. m. fordras ett betydande antal lätta fartyg med lämplig utrustning. Sjöstridskrafterna måste vidare vara i stånd att utföra vissa offensiva operationer såsom motanfall mot fientliga raidstyrkor, anfall mot fiendens underhållstransporter och sjöfart samt utläggning av mineringar. De operativa sjöstridskrafterna måste vid lösandet av dessa uppgifter tillmätas den ojämförligt största betydelsen. Anledningen härtill är deras i förhållande till lokalstyrkorna mera mångsidiga användbarhet, större rörlighet och slagkraft samt större uthållighet. Detta bestyrkes av såväl krigs- som beredskapserfarenheter, tillämpningsövningar och krigsspel, vilka samfällt visa, att ett effektivt försvar till sjöss överhuvudtaget ej kan organiseras utan operativa krafter. Med hänsyn till här sammanfattade synpunkter anser jag det oriktigt att på sätt som kommittén föreslår reducera flottans anslag till ersättningsbyggnader. Läget torde enklast klargöras av följande jämförelser. För att vidmakthålla 1942 års flotta skulle på längre sikt ha erfordrats ett årligt ersättningsbyggnadsanslag av oraking 60 miljoner kronor. Försvarsbeslutet samma år innebar ett anslag på 36 miljoner kronor, vilket belopp omräknat till 1947 års priser motsvarar cirka 44 miljoner kronor. Om vår nuvarande flotta — men utan pansarskepp och kryssare — skall kunna hållas vid makt, fordras cirka 40 miljoner kronor. Om vi efter 1958 skola kunna hålla den lätta flotta — pansarskepp och kryssare fortfarande oberäknade — som av kommittén redovisats för 1958, fordras från och med nu cirka 35 miljoner kronor per år. Kommittén har beräknat i medeltal 18,9 miljoner kronor.

87 1948 års fartygsbestånd medger organiserandet av tre operativa enheter samt innefattar ett godtagbart antal lätta fartygsenheter. En uppenbar svaghet är dock, att stora torpedbåtar ännu saknas. 1958 års fartygsbestånd medger uppsättande av endast två operativa enheter, emedan dels antalet jagare är för litet, dels kryssaren Gotland under loppet av år 1958 överförs till reservflottan. Antalet ubåtar är tillfredsställande. Antalet minsvepare är ytterligt otillräckligt, varjämte det totala antalet lätta enheter är alldeles för litet. Härtill kommer, att den ojämförligt största delen av fartygsbeståndet vid denna tidpunkt är föråldrad. Endast på de större fartygen kan man räkna med möjligheten att installera nya vapen och tekniska hjälpmedel. Totalt sett är sålunda 1958 års flotta både väsentligt svagare och sämre avvägd än 1948 års. Ansträngningarna måste i nuläget principiellt inriktas på att kvantivativt bibehålla 1948 års fartygsbestånd samtidigt som huvudintresset bör koncentreras kring möjligheten att skapa efter den moderna tekniken avpassade nya vapen och fartygstyper. Reduktionen av anslaget för ersättningsbyggnader till flottan bör därför begränsas och anslaget i medeltal beräknas till cirka 40 miljoner kronor per år. Som i ett tidigare sammanhang framhållits, måste vi dock vara beredda att möta en skärpning i det politiska läget med ytterligare materielanslag liksom fallet var inför det andra världskriget. Frågan om hur kryssarna skola ersättas bör, när tiden härför är inne, behandlas med hänsyn till då rådande förhållanden av olika slag. Till sjöstridskrafternas förfogande måste stå ett system av väl belägna och starkt försvarade basområden. Det föreslagna nedläggandet av Hemsö kustartilleriförsvar, som skulle lämna flottan utan försvarad bas på den långa Norrlandskusten, är med hänsyn bland annat härtill icke godtagbart. I detta sammanhang måste även framhållas, att den motivering, som förebragts för ett överförande till armén av det för basernas försvar avsedda marina luftvärnet, icke är övertygade.i Ifrågavarande luftvärn intar inom marinen en ställning, som motsvarar arméns fältluftvärn, och är vid sidan av sin huvuduppgift avsett för andra rent marina uppgifter, exempelvis inloppsförsvar. Även om den föreslagna överföringen kommer till stånd, torde det, med hänsyn till sjöfronsartilleriets sannolika utveckling, bli nödvändigt att i framtiden bedriva luftvärnskanonutbildning inom kustartilleriet. Frågan om kustartilleriets luftvärn bör därför upptas till förnyad, allsidig prövning. I avvaktan härpå har här räknats med att detta luftvärn fortfarande skall tillhöra kustartilleriet. Kostnaderna för arméorganisationen kunna i motsvarande grad minskas. Dessutom bör kustartilleriets kvalitet upprätthållas bland annat genom ökat utbyte av äldre pjäser mot nya eller mot vapen av helt ny typ. Anslagen för kustartilleriets materielanskaffning böra därför höjas från det av kommittén beräknade 3,4 miljoner kronor per år till 6,3 miljoner kronor per år. Förslag i anslutning till dessa allmänna riktlinjer återfinnas i nästa av snitt.

88 B. Förslag. /. Flottan. a) Fartygsmaterielen. Linjeflottans fartygsbestånd den 30 juni 1948 framgår av efterföljande diagram. Den minskning av linjeflottans fartygsbestånd, som med kommitténs ersättningsbyggnadsprogram kommer att inträffa, framgår av nedanstående sa mm anställning: Under tioårsperioden. 2 jagare, 2 kustjagare, 11 torpedbåtar, mindre, 4 minsvepare, större, 18 minsvepare, mindre.

Under åren 1958—1959 1 kryssare, 2 jagare, 4 kustjagare, 3 torpedbåtar, mindre, 5 ubåtar, 2 minsvepare, större,

eller totalt 54 enheter ined ett sammanlagt standardtonnage av i runt tal 20 600 ton. Häremot står en ökning inom en enda fartygsklass, nämligen de stora torpedbåtarna, av vilka 12 stycken under tioårsperioden tillföras linjeflottan. Av dessa 12 enheter ingingo dock 5 från början i det ersättningsbyggnadspro gram, som enligt 1942 års försvarsbeslut skulle genomföras före utgången av budgetåret 1946/47. På grund av olika omständigheter ha de emellertid icke kunnat färdigställas inom förutsatt tid. Med hänsyn till de skäl, som tidigare anförts, anser jag att den reduktion av linjeflottan, som vid genomförande av kommitténs förslag skulle äga rum under tioårsperioden, icke är godtagbar. Härtill kommer, att läget under åren närmast efter 1958 skulle bli ohållbart, vilket närmare framgår av förutnämnda diagram. Detta utvisar förändringarna i linjeflottans fartygsantal dels enligt kommitténs, dels enligt här föreliggande förslag under förutsättning, att ingen ersättningsbyggnad äger rum sedan respektive byggnadsprogram för tioårsperioden genomförts. Ur kurvorna kan sålunda utläsas omfattningen av de fartygs byggnader, som komma att bli erforderliga för att bibehålla flottan vid 1958 års omfattning. Ersättningsbyggnadsverksamheten måste sålunda hållas uppe, varvid den ledande principen bör vara att kvantitativt bibehålla 1948 års fartygsbestånd. Samtidigt böra ansträngningarna inriktas på att skapa efter den moderna tekniken avpassade nya vapen och fartygstyper. Med hänsyn till den snabba och delvis ovissa tekniska utvecklingen främst på atombombens och de fjärrstyrda vapnens område anser jag det vara berättigat att under perioden anstå med byggande av större fartyg. Komplettering av det lätta fartygsbeståndet bör ske på sådant sätt, att tre eskadrar kunna uppsättas samt att minskningen av antalet små torpedbåtar, ubåtar och minsvepare undvikes. Det synes sannolikt, att det icke kommer att visa sig möjligt att bygga en fullgod ubåt för den kostnad av 8 miljoner kronor, med vilken kommittén

/?/vr/?L WAryG I

iz/yjéfiorr/t/v /Qnfa/fa/rya \~-~

&/&*£&$iQe£'

- - -

4<L

J*

\

-

-

\

\\ 3S_

\\

/s

\ \r"

/ //

\

CL '

NÄ,

W

\

w \

>

/ \

/

/

•-

/

/

/

/

/

/

••

/'\

\

\

\

\

\

\

\

\

t/s +/rt/srcs

\ \

\

~_£5

\\

\

~\

^

x

/

\\ \\ \ \

20_

"**5Ci.

\

\

\

j?o

x

>w \\\ \ \\ \ \

= ^ ^ ^ ^ £ - - 2 ^ ^ _

\ \ \ \ \

\\ \

-

\ -^

V

_S0

v

'_£

s^_ y¥#yss/?*£

+/*r//Y/'*9#Ty<s 5>^^

/&0

•

i

i

i

i

i

i

-1 •

r# ' /ééo '

' /PéS sze

90 räknat. I det följande har därför räknats med en kostnad av 10 miljoner kronor per ubåt. Utöver kommitténs förslag att avse 10 miljoner kronor för modernisering av äldre lätta fartyg samt ett lika stort belopp för experiment- och försöksverksamhet böra 2,5 miljoner kronor avsättas för konstruktionsarbeten för nya fartygstyper. Pågående undersökningar tyda på att det kan komma att visa sig nödvändigt att framdeles något öka det för moderniseringar avsedda beloppet. Med utgångspunkt från vad ovan anförts föreslås följande ersättningsbyggnadsprogram för tioårsperioden 1948/49—1957/58: Milj. kr.

4 jagare samt påbörjande av ytterligare 2 jagare ... 154,0 18 torpedbåtar, större 72,0 14 torpedbåtar, mindre 25,0 6 ubåtar samt påbörjande av ytterligare 5 ubåtar... 88,5 2 minsvepare, större, påbörjade G,o 26 minsvepare, mindre 25,5 Modernisering av äldre fartyg 10,0 Försöksverksamhet 10,0 Särskilda konstruktionsarbeten 2,5 S u m m a 393,5 Ersättningsbyggnadsanslaget bör sålunda utgå med i medeltal 39,4 miljoner kronor per år i stället för av kommittén föreslagna 18,9 miljoner kronor: Som jämgörelse må här erinras om, att 1942 års försvarsbeslut räknade med ett årligt nybyggnadsanslag av 36 miljoner kronor, vilket omräknat till 1947 års priser motsvarar cirka 44 miljoner kronor. Efter genomförande av detta program skulle linjeflottan den 30 juni 1958 omfatta följande fartyg: 3 kryssare (Gotland avföres 1958), 1 minfartyg, 12 jagare, 4 kustjagare (avföras 1958), 18 torpedbåtar, större, 20 torpedbåtar, mindre, 15 ubåtar, 9 kustubåtar, 14 minsvepare, större, samt 26 minsvepare, mindre. Dessutom skulle 2 jagare, 5 ubåtar och 2 större minsvepare befinna sig under byggnad för att ersätta motsvarande fartyg, som 1959 utgå ur linjeflottan. Kryssaren Gotland bör överföras till rcservflottan under loppet av år 1958. Frågan om Gotlands ersättande med ett större eller flera mindre fartyg måste därför upptagas till omprövning i god tid före nyssnämnda år.

91 i Utförda preliminära undersökningar ge vid handen, att det uppställda programmet kan fullföljas inom den avsedda tioårsperioden, enär endast en mycket ringa procent av skeppsbyggnadsindustriens totala kapacitet behöver tas i anspråk för flottans nybyggen. Förutsättningarna härför äro: a) Möjligheterna för materielanskaffning och tillgången på arbetskraft få ej avsevärt försämras. b) Marinförvaltningen bemyndigas att enligt viss plan beställa materiel för tioårsperiodens fartyg, även om (inom den totala kostnadsramen) enstaka årskvoter skulle överskjuta den beräknade.' Detta gäller särskilt anskaffning av vissa vapen, propellermaskiner samt hjälpmaskiner. c) Byggnadsplanen uppgöres så, att en stegring av'byggnadsomfånget äger rum mot periodens slut. Anledningarna härtill äro det för tillfället rådande finansiella läget och förhållandena på arbetsmarknaden samt de långa leveranstider, som krävas såväl för anskaffning av material för skrovbyggnader, propellermaskinerier och hjälpmaskiner som ock för militär utrustning, vapen m. m. b) Ar till er i mat er i el m. m. De belopp, som kommittén avsett för artillermateriel m. m. — i genomsnitt 9,8 5 miljoner kronor per år — äro så lågt beräknade, att de icke medgiva täckande av förefintliga brister, tillfredsställande omsättning av materielen eller godtagbara möjligheter att följa med i den pågående, snabba utvecklingen på det vapentekniska området. Även om det av sparsamhetsskäl icke är möjligt att upptaga hela det belopp, som skulle vara önskvärt, är det emellertid nödvändigt att öka de av kommittén beräknade anslagen med 1,5 miljoner kronor per år. Härigenom möjliggöras konstruktion och anskaffning av vissa vapen och tekniska hjälpmedel av helt ny typ samt en något förbättrad omsättning av särskilt viktig materiel. I anslutning härtill må framhållas, att försök med bland annat lufttorpeder pågå men att det ännu icke är möjligt att framlägga förslag beträffande anskaffning av sådana. Det bör dock redan nu tas i betraktande, att medel härför såväl för flottan som för kustartilleriet kunna komma att erfordras under tioårsperioden. Som en följd av den ytterligare ersättningsbyggnad av fartyg, som här föreslagits utöver den av kommittén förordade, bör anslaget till artilleri materiel m. m. ökas med ytterligare i runt tal 4 miljoner kronor per år. Detta belopp har beräknats enligt samma, strängt återhållsamma normer, som tilllämpats av kommittén. Det av kommittén beräknade anslaget för artillerimateriel m. m. bör sålunda ökas med tillhopa 5,5 miljoner kronor per år. c) Personal. Kommittén har föreslagit avsevärda minskningar av flottans personal på aktiv stat. Minskningarna äro främst föranledda av att kommittén dels redu-

\

92 cerat fartygsbeståndet, dels i besparingssyfte räknat med ett ökat utnyttjande av personal tillhörande flottans reserver eller värnpliktig personal för att täcka behovet av befälspersonal i krigsorganisationen. Sistnämnda åtgärd är — framför allt då utbildningstiden för de värnpliktiga samtidigt nedsättes — ägnad att inge betänkligheter. Med hänsyn till ekonomiska faktorer och till önskemålet att nedbringa organisationskostnaderna för att kunna öka materielanslagen har jag emellertid i rådande läge sett mig nödsakad att i huvudsak godtaga de av kommittén tillämpade beräkningsgrunderna. Den ersättningsbj-ggnad, som här föreslås, medför att behovet av personal på aktiv stat vid tioårsperiodens slut överstiger det av kommittén angivna behovet, varför kaderminskningarna i förhållände till innevarande års stater böra begränsas till: officerare underofficerare underbefäl meniga

45 (mot kommitténs 75) 290 ( » » 381) 400 ( » » 576) 360 ( » » 500)

De sålunda förordade kaderminskningarna äro främst att hänföra till ovan nämnda, ändrade beräkningsgrunder, till föreslagna rationaliseringsåtgärder samt till den betydande utrangeringen av äldre örlogsfartyg. Av kostnadsskäl har flottans tilldelning av värnpliktiga räknats mycket knapp, nämligen till 2 900 tjänstgörande värnpliktiga per år. Verkställda undersökningar visa, att denna begränsning av värnpliktsantalet redan vid den av kommittén föreslagna flottorganisationen kommer att medföra vissa svårigheter för utbildningsarbetet i fred. Vid här föreslagen utökning av organisationen komma dessa svårigheter att öka. J a g anser sålunda, att antalet värnpliktiga vid flottan bör höjas till 3 200 per år. 2.

Kustartilleriet.

a) Hemsö kastartilleriförsvar m. m. Som tidigare anförts bör Hemsö kustartilleriförsvar kvarstå i organisationen. Materiel och befästningar böra sålunda underhållas i full omfattning och personal utbildas för försvarsanstalternas bemanning. Med anledning av att vissa försvarsanstalter ha föråldrad materiel bör en viss ombestyckning ske inom Hemsöområdet i enlighet med vad som nedan anföres under »Artillerimateriel m. m.» I avsikt att 'begränsa kostnaderna för fredsorganisationen böra vissa förändringar vidtagas i förhållande till den nuvarande organisationen. I Härnösand bibehålies endast kustartilleriförsvarsstaben för krigsplanläggning och materielunderhåll m. m. Stabens personal reduceras med hänsyn till något minskade arbetsuppgifter. För Hemsö kustartilleriförsvar avsedda värnpliktiga, som hittills i huvudsak utbildats vid Härnösands kustartilleridetachement, böra normalt utbildas vid annat truppförband, varigenom utbildningen kan ordnas mera rationellt

93 och ekonomiskt. Kepetitionsövningar böra dock normalt äga rum inom Hemsö kustartilleriförsvar. KA 4 H:s kaserner bibehållas i nuvarande omfattning, dels för ovannämnda repetitionsövningar, dels för att möjliggöra viss annan utbildning, såsom vinterutbildning av studenter, officersaspiranter och reservofficersaspiranter m. fl., viss skjututbildning m. m. b) Kustartilleriets luftvärn. Som i annat sammanhang framhållits bör kustartilleriets luftvärn åtminstone tills vidare i nuvarande omfattning kvarstå vid kustartilleriet. Nuvarande förrådsorter kunna bibehållas. Däremot bör luftvärnskanonutbildningen koncentreras till ett truppförband, dit samtliga kustartilleriet tillhörande värnpliktiga, uttagna för tjänst vid dylika batterier, inrycka. Härigenom kan utbildningsarbetet rationaliseras och besparingar göras. Huvuddelen av den personal, som avses för automatkanonförbanden, bör utbildas vid befintliga kompanier för lätt sjöfrontsartilleri och närluftvärn. För luftvärnskanonutbildningen organiseras en luftvärnsbataljon om bataljonsstab och två kompanier. c) Artillerimateriel m. m. : Som ovan angivits bör visst sjöfrontsartilleri vid Hemsö kustartilleriförsvar ombestyckas. Ifrågavarande ombestyckning bör utföras med utnyttjande av pjäser från utrangerade pansarskepp. Enär redan befintliga ammunitionsutredningar i huvudsak kunna utnyttjas, ha ifrågavarande förstärkningsåtgärder kunnat kostnadsberäknas till endast omkring 4 miljoner kronor för artillerikostnader m. m. samt cirka 2 miljoner kronor för i fred erforderliga fortifikatoriska anläggningar. Av kommittén tilldelad kostnadsram har ej medgivit någon anskaffning av modernt svårt och medelsvårt sjöfrontsartilleri, vilket medför, att kustartilleriet under 10-årsperioden icke kan följa den vapentekniska utveckling, som redan nu kan förutses. Enligt min uppfattning bör redan under 10-årsperioden en viss anskaffning av medelsvåra automatiska sjöfrontspjäser förutsättas komma till stånd. Härför har beräknats ett anslag av omkring 8 miljoner kronor, avseende fyra pjäser med ammunition och övrig utrustning. Det må här framhållas, att för kustartilleriets vidkommande kanonartilleriet på grund av sin överlägsna precision tills vidare och under den framtid, som nu kan överblickas, måste tillmätas särskilt värde. Vidare anser jag, att anskaffning av lätt sjöfrontsartilleri för att ersätta befintlig föråldrad materiel bör komma till stånd i större omfattning än försvarskommittén förutsatt. För en sådan anskaffning beräknar jag ett anslag om cirka 9 miljoner kronor. Av kommittén för övriga ändamål, såsom radarmateriel, centralinstrument, ammunition, minmateriel, teleteknisk materiel m. m., beräknade hicdcl äro så otillräckliga, att en höjning bör komma till stånd, för att de viktigaste behoven skola kunna tillgodoses. För ifrågavarande behov bör avses ett årligt anslag av omkring 3,5 miljoner kronor.

94 Anslaget för anskaffning av artillerimateriel m. m. för kustartilleriet bör sålunda sättas till sammanlagt (0,4 + 0,8 + 0,9 -f 3,5 =) 5,6 miljoner kronor i genomsnitt per år, vilket innebär en höjning med 2,7 miljoner kronor i förhållande till kommitténs förslag. d) Flytande materiel. För kustartilleriets fartygsbyggnader har kommittén beräknat ett årligt anslag av i medeltal 0,5 miljon kronor. Beloppet bör höjas till 0,7 miljon kronor. Härigenom kan ytterligare ersättningsbyggnad av en minutläggare ske, vilken avses för Hemsö kustartilleriförsvar och norrlandskusten i övrigt. Dessutom bör kustartilleriets alltmera framträdande behov av sjödugliga vedettbåtar med god fart tillgodoses genom att — utöver det fartyg som kommittén föreslagit — ytterligare ett sådant fartyg bygges under perioden som ersättning för befintligt mindre sjodugligt äldre fartyg. e) Personal. Ovan föreslagna åtgärder medföra att behovet av personal på aktiv stat vid tioårsperiodens slut kommer att överstiga det av kommittén beräknade behovet. Kaderminskningarna böra sålunda i förhållande till innevarande års stater begränsas till: officerare underofficerare underbefäl meniga

34 (mot kommitténs 51) 90 ( » » 111) 105 ( » » 156) 40 ( » » 67)

Kustartilleriets värnpliktskontingent bör i anslutning till föreslagna ändringar i organisationen ökas med 350 man i förhållande till kommitténs förslag. 3. Kostnadsberäkningar. Med hänsyn till att jag i det föregående ansett mig icke böra gå in pä detaljer ha kostnaderna för den här föreslagna marinorganisationen icke exakt beräknats. Kostnaderna, som framgå av efterföljande tablå, ha därför angivits i avrundade tal och innebära en medelkostnad per år för marinen av cirka 165 miljoner kronor, mot kommitténs 131 miljoner kronor. Detta belopp är avsevärt lägre än kostnaderna enligt 1942 års organisation, vilka — med beaktande av de i sagda organisation hittills vidtagna ändringarna och beräknade efter samma grunder, som i kommitténs förslag — torde uppgå till omkring 185— 190 miljoner kronor. I förhållande till kommitténs förslag innebär den av mig föreslagna organisationen en bättre avvägning mellan materiel- och organisationskostnader till förmån för marinens effektivitet.

95 Tablå över årskostnaderna för den föreslagna organisationen under budgetåren 1948/49 1957/58 utom i vad rör försvarets fastighetsfond: marinens delfond. Prisläget V? 1947. (Miljoner kronor). Medelkostnad per budgetår

d a ni å 1

Flottan. Fartygsbyggnader Artillerimateriel m. m. . . Underhåll av fartyg m. m. Övningar Övriga kostnader

240 140 14o 11-5 48-5

28-0 15o 13o ll-o 48-5

36-0 16-0 15o 11-0 49-o

39o 16-o 18-o ll-o 49-5

39o 15-o 19o llo 50-5

42-0 16.0 16-0 10-5 51-o

45-o 16-o 16-o 10-5 51*5

46-o 16o 16-o 10-5 52-5

47-o 15o 16-5 10-5 52-5

47-o 15o 16-5 10-5 525

39.3 15'4 16-o 10-8 50(5

Summa för flottan 112-0 115-5 127-0 1335 134-5 1355 1390 1410 1415 1415 1321 Kustartilleriet. Fartygsbyggnader 0-9 Artillerimateriel m. m. 2-5 Underhåll av fartyg m. m. 3-7 Övningar 2-7 Underhåll av befästningar m. m 1-2 Uppförande av befästningar Övriga kostnader 18-o Summa för kustartilleriet 29-0

18i

Totalt för marinen 1410

0-9 29 3-7 27 1-2 0-5

145 5

0-9 4-7 3-7 2-7

0-8 5-2 3-7 2-7

0-7 62 3-7 2-7

1-2

1-2

1-2

0-7 6-2 3-7 2-7

0-6 6-7 3-7 2-7

0-6 7-2 3-7 2-7

1-2

1-2

0-5

0-5

0-5

18-3

18-4

18-5

0-5 18-5

18-6

34-0

0-5

159o 1600 1680 1690 173o

0-6

0-6

7-2 3-7 2-7

7-2 3-7 2-7

5-60 3-70 2-70

1-2

1-20 0-45 18-42

0-5

0-5

18-6

18-6

345 345 175ö 176o

18-6

176o

0-73

32-8 1649

96 Av översten SILFVERBERG,

som anfört:

1945 års försvarskommitté har under sin tvååriga tillvaro haft den utomordentliga förmånen att kunna basera sitt utredningsarbete på andra världskrigets erfarenheter, vilka i rikt mått ställts till kommitténs förfogande. Vidare har stormakternas upplysningsverksamhet efter kriget gett kommittén åtskilliga fakta och synpunkter beträffande militärteknikens utveckling och därmed också ledtrådar för att bedöma ett framtida krigs karaktär. Särskild betydelse kan tillmätas den omständigheten, att ett antal länder under de gångna två åren i flera avseenden tagit ställning till frågan om krigsteknikens och krigserfarenheternas återverkan i försvarsorganisatoriskt hänseende, vilket gett möjligheter till ur svensk synpunkt värdefulla jämförelser. Sett mot denna bakgrund ställer jag mig oförstående till den konservativa inställning, som beträffande stora delar av vårt försvar kommit att prägla kommittémajoritetens uppfattning och därmed också det framlagda förslaget. Jag är visserligen medveten om svårigheten att i vissa hänseenden — t. ex. beträffande fjärrvapen — draga bestämda slutsatser redan nu, vilket otvivelaktigt inbjuder till en avvaktande hållning, men härifrån är steget långt till kommittémajoritetens framträdande benägenhet att ställa reformerna på framtiden. Flera grundregler av ny karaktär — klart bevisade av krigserfarenheterna och utvecklingen efter kriget — ha vuxit fram och borde tjänat som ledning vid utformandet av försvarets organisation. Detta har enligt min mening icke tillräckligt beaktats. Vad som framlagts i betänkandet kan sålunda i huvudsak hänföras till samma tankegångar som före andra världskriget. Jag styrkes ytterligare i min ovan angivna uppfattning av kommitténs ståndpunkttagande till de utrikespolitiska frågorna. Kommittén har visserligen icke ansett sig kunna förutsäga den utrikespolitiska utvecklingen, men å andra sidan har det framlagda förslaget utarbetats under förutsättning av »en fredsperiod av icke alltför obetydlig längd». Från denna utgångspunkt hade man kunnat vänta, att reformer — betingade av andra världskrigets erfarenheter och den tekniska utvecklingen — skulle föreslagits till genomförande snarast möjligt, d. v. s. medan krigsriskerna kunna betraktas som små. Den av kommittémajoriteten föreslagna kostnadsramen medför en begränsning av den nuvarande försvarsorganisationen. Så mycket starkare framstår då kravet på en rationell och efter modernaste principer uppbyggd krigsmakt, vilken ger mesta möjliga utbyte inom den fixerade ramen. Enligt min uppfattning har detta icke skett. Kommittén har i sitt organisationsförslag icke funnit anledning framhålla den avsevärda förändring i militärpolitiskt och strategiskt hänseende som åstadkommits av luftkrigföringen mot hemorten. Efter andra världskrigets erfarenheter — främst vad gäller Japan och Tyskland — synes det uppenbart, att en stormakt numera mycket väl kan tänkas tvinga en mindre stat med

97 svagt luftförsvar till underkastelse eller eftergifter med enbart luftkrig eller hot härom. Särskilt synes detta möjligt, om det gäller eftergifter av begränsad natur. För småstaternas del synes mig detta böra betecknas som den största principiella förändringen av krigets natur sedan 1942 års försvarsbeslut. En stark bevisföring för detta påstående kan man finna i de synnerligen noggranna utredningar som en amerikansk av civila ekonomiska experter sammansatt kommitté företagit i Tyskland och Japan. I denna påvisas, hur ett lands ekonomiska liv och krigsuthållighet på ett avgörande sätt kan drabbas genom luftkrigföring. För Tysklands del gällde detta både drivmedelsproduktionen, som nedbragtes långt under existensminimum, och järnvägstrafiken, som under senare delen av 1944 drabbades av fullständig katastrof. Vidare påvisas i rapporten, hur det moderna luftkriget kan drabba civilbefolkningen. I Tyskland förstördes eller skadades allvarligt 887 000 byggnader, varjämte civilbefolkningen åsamkades förluster på minst 351 000 döda och 305 000 svårt skadade. Dessutom blevo 7,5 miljoner hemlösa. I vissa medelstora stader förstördes eller skadades svårt 90 % eller mer av all bostadsbebyggelse. Från Japan må anföras, att 2 150 000 byggnader förstördes genom flyganfall och att civilbefolkningens förluster uppgingo till 806 000, varav cirka 330 000 döda. Antalet hemlösa var 8,5 miljoner, d. v. s. 30 % av stadsbefolkningen. Göbbels' tal till tyska folket redan 1943, då han deklarerade, »att bombanfallen mot hemorten nu blivit vårt största bekymmer», var säkerligen välgrundat. Samma gäller den amerikanska kommitténs uttalande, nämligen att kontinuerliga flyganfall mot omsorgsfullt utvalda mål framkalla avgörande resultat, om de riktas mot ett lands livscentra. Mest talande är måhända det japanska väldets kapitulation såsom följd av flyganfall och blockad, långt innan den planerade invasionen mot moderlandet kom till utförande. Ovannämnda resultat uppnåddes i en kraftmätning mellan stormakter. Detta bör uppmärksammas, då man bedömer en stormakts möjligheter att bekämpa en liten stat. Erfarenheterna från kriget visa emellertid icke endast, att luftkrigföringen mot hemorten på längre sikt nöter ut ett lands försvarskraft och försvarsvilja. De visa även, att hårda slag från luften mot hemorten eller stridskrafterna i ett krigs begynnelseskede kunna bli avgörande för krigets varaktighet och förlopp. Erfarenheterna från Polens, Hollands, Belgiens, Frankrikes och Jugoslaviens nedkämpande under det senaste kriget tala härvidlag sitt tydliga språk. Det kanske mest talande exemplet på hur ryggraden i ett lands försvar kan knäckas redan i krigets inledningsskede utgör det tyska angreppet mot Jugoslavien. Detta inleddes med häftiga flyganfall mot bland annat mobiliseringsorter, kommunikationer samt huvudstaden som centrum för politisk och militär ledning, varigenom försvaret förlamades redan vid krigsöppnandet. Verkningarna av de inledande flyganfallen kommo därför att i hög grad påverka krigets fortsatta förlopp och varaktighet — omkring 10 dagar. De stridande parternas markstyrkor voro i utgångsläget numerärt likvärdiga, men försvararens voro ej tillräckligt tillgodosedda i materiellt hänseende och kunde endast erhålla svagt flygskydd. 7 — 1800: 1 47

98 I den strategiska studie, som ingår i överbefälhavarens till kommittén överlämnade förslag och som kommittén i avsevärd utsträckning stödjer sig på, anföres bland annat: »Är luftförsvaret, civilförsvaret inräknat, icke starkt, synes det ej otänkbart, att en angripare söker att enbart genom flyganfall förmå oss till eftergifter eller underkastelse. Atombombernas tillkomst och utveckling öka riskerna för att motstånds viljan kan brytas genom luftangrepp.» Vidare anför överbefälhavaren: »En oundgänglig förutsättning för att folket skall hålla ut är ett verksamt aktivt luftförsvar och ett väl förberett civilförsvar. I den mån de tekniska framstegen medföra att luftkrigföringens verkningar ökas, måste såväl civilförsvar som aktivt luftförsvar förstärkas.» Anledning synes mig ha förelegat för kommittén att med hänvisning till den moderna luftkrigföringens betydelse göra ett klart principuttalande, nämligen att ett effektivt och i förhållande till försvarsorganisationen i övrigt rätt avpassat luftförsvar — häri inräknat civilförsvarets luftskyddswppgifter — numera utgör grundvalen för en nations möjligheter att föra krig. Vid avvägningen mellan luftförsvaret och övriga stridskrafter borde kommittén enligt min mening ha dragit ut konsekvenserna av denna hos de f. d. krigförande allmänt erkända uppfattning. Viss förstärkning av dagjaktflyget beslöts av 1947 års riksdag, som — för att ej spränga flygvapnets organisations- och kostnadsram — fann det nödvändigt att i motsvarande grad begränsa attack- och spaningsflyget. Kommittén har vid sitt ställningstagande till luftförsvarets styrka ej ansett sig böra räkna med annan ytterligare förstärkning än den nattjaktflottilj, som föreslagits skola tillkomma genom omvandling av en attackflottilj. Det föreslagna dagjaktflyget är emellertid ej tillräckligt för att skydda hela landet — stora delar måste lämnas helt oskyddade — varjämte den enda föreslagna nattjaktflottiljen endast kan skydda ett mycket begränsat område. Med vetskap om detta och om de påfrestningar för hemorten och den begränsning av övriga stridskrafters verkningsmöjligheter, som detta måste medföra i krig, borde en radikalare förstärkning eftersträvats. Den föreslagna omvandlingen av en attackflottilj till natt jaktflottilj beräknas dessutom ej kunna påbörjas förrän omkring 1953/54, varefter krävs omkring ett år för omskolning. Vårt land kommer således att under ytterligare 7 år helt sakna jaktskydd under dygnets mörka del. J a g vill i detta sammanhang jämväl framhålla, att jag finner det stridande mot krigserfarenheter och utvecklingstendenser att — såsom kommittén föreslagit — beskära jaktflygets komplement inom luftförsvaret, luftvärnet, och samtidigt ställa dess materielersättning på framtiden. Alla tecken tyda på, att man beträffande fjärrluftvärnet har att vänta ett successivt införande av styrda raketprojektiler, ehuru dessa vapens detaljutformning för närvarande ter sig ganska oviss. Jag kan icke finna det rimligt, att under sådana förhållanden göra luftvärnets tekniska utveckling beroende av framtida mycket ovissa engångsanslag. Tvärtom borde enligt min mening luftvärnets successiva utveckling och övergång till förbättrade eller helt nya vapen säkras genom kontinuerliga materielersättningsanslag.

99 Beträffande försvaret mot invasion har kommittén i sin målsättning för krigsmakten uppställt den allmänna tesen, att stridskrafterna skola kunna koncentreras mot områden, vilka utsättas för invasion. Detta är en sanning lika gammal som svenskt försvar och givetvis gällande alltjämt. Kommittén har vidare uttalat sig angående de betydelsefulla förändringar, som den moderna invasionstekniken medfört för försvaret, vartill jag helt ansluter mig. Invasionen kan nu ske med större snabbhet än tidigare, vilket sammanhänger med invasionsfarkosternas och de snabba truppernas utveckling samt framför allt med luftlandsättningens tillkomst som en strategiskt betydelsefull faktor. För försvarets del innebär detta skärpta krav på snabbhet och rörlighet i vad gäller stridskrafternas förflyttning; icke bara mot kuster och gränser, utan mot praktiskt taget varje del av landet. Snabbhet och rörlighet äro sålunda att betrakta som grundläggande faktorer för invasionsförsvaret på helt annat sätt än vad tidigare varit fallet. På grund av vårt lands storlek och form kommer invasionsförsvaret att för lantstridskrafternas del medföra väsentliga krav på fritt utnyttjande av kommunikationerna. Man kan därför utgå från, att en fiende — för att hindra lantstridskrafternas transporter till invasionsområdena — kommer att bekämpa de aktuella kommunikationslederna med flyg. Han torde även komma att bekämpa underhålls- och omgrupperingstransporter på samma sätt. Belysande exempel kunna hämtas från praktiskt taget alla invasionsföretagen under andra världskriget, särskilt från Frankrike 1944 och Tyskland 1945, då tyska arméns operativa rörlighet i det närmaste tillintetgjordes av allierat flyg. Skyddet av kommunikationerna blir sålunda av grundläggande betydelse för arméns möjligheter att komma till verkan, vilket kommittén ansett sig helt kunna förbigå i sitt ställningstagande. Det är nödvändigt att taga upp denna fråga ur flygvapnets synvinkel, enär det i huvudsak blir jaktflygets uppgift att skydda kommunikationerna. De krav, som i detta hänseende ställas på flygvapnet, komma att variera med de operativa lantstridskrafternas beroende av kommunikationerna. Kraven bli mindre, om motoriseringen är tillräcklig för att erbjuda goda möjligheter till förflyttning landsvägsledes i stället för med järnväg, vilket sammanhänger med de senares sårbarhet. Samma är förhållandet, om utrustningen med terränggående fordon ger goda möjligheter för förbanden att lämna landsvägarna vid flyganfall och att kringgå sådana vägar som förstörts eller spärrats av flyg. Trots att terrängframkomlighetens och snabbhetens betydelse framhålles i betänkandet tillgodoser den föreslagna arméorganisationen endast i ringa utsträckning kraven på de operativa lantstridskrafternas rörlighet, vilket i motsvarande grad ökar behovet av jaktskydd. Samtidigt vill jag erinra om överbefälhavarens uttalande — till vilket kommittén anslutit sig — att »det verksammaste medlet mot luftlandsättning är flygstridskrafter, främst jaktförband, som ingripa mot transport- och glidflygplan medan dessa ännu befinna sig i luften». Jaktflygets uppgifter i invasionsförsvaret komma på detta sätt icke i rimlig proportion till den föreslagna organisationen — tio dagj aktflottilj er och en nattjaktflygflottilj.

100 Även sjöstridskrafternas utformning påverkar flygvapnets uppgifter. Med krigserfarenheterna som ledning kan man nämligen utgå från att en fiende före invasion över havet söker tillintetgöra flottan i dess baser genom flyganfall eller — om detta misslyckas — att bland annat med flyg hejda den på dess väg mot överskeppningsområdet. I båda fallen krävs för vår del jaktskydd. Beträffande sjögående styrkor bindes härvid en stor del av vår jakt. Till sjöss måste nämligen skyddet organiseras i omgångar — flera ju längre avståndet är mellan sjöstyrkor och jaktbaser. När det gäller att bedöma våra sjögående styrkors behov av jaktskydd, bör man uppmärksamma förluststatistiken för fartyg under andra världskriget, enligt vilken flyget klart framstår som sjökrigets verkningsfullaste vapen. Våra möjligheter att lämna jaktskydd åt sjöstridskrafterna måste — sett mot bakgrund av uppgiftens svårighet och mångfalden övriga uppgifter — anses vara begränsade. Denna omständighet har bland annat föranlett kommittén att på lång sikt inrikta flottans utformning på sådant sätt, att behovet av jaktskydd minskas. Kommittén anför härom: »För sjöstridskrafternas del peka erfarenheterna från luftkriget i övrigt på behov av jaktskydd, framför allt för större fartyg och för fartyg överhuvudtaget, som befinna sig till sjöss. I den mån sådant skydd i tillräcklig omfattning icke kan beredas, inställer sig kravet på övergång till en lätt flotta, som till sjöss är förhållandevis svår att nedkämpa från luften och som kan skyddas i bergrum på sina baser.» Dessa krav synas mig i allt väsentligt ha beaktats av kommittén, då den föreslår en framtida lätt flotta med jagare som största fartygsenhet och bombsäkra fartygstunnlar i baserna. Kommittén har därmed beträffande flottans sammansättning visat en framsynthet som avviker från dess i övrigt konservativa inställning. Kvar står emellertid det faktum, att sjöstridskrafterna under överskådlig tid komma att ha en sammansättning, som ställer större anspråk på vårt jaktflyg. Frågan om hur dessa anspråk skola kunna tillgodoses utan samtidig förstärkning av jaktflyget har försvarskommittén emellertid förbigått. Kommittémajoriteten, som klart och tydligt fastslagit snabbhetens och rörlighetens betydelse i det moderna invasionsförsvaret, har enligt min mening på ett betänkligt sätt underlåtit att dra ut konsekvenserna härav i vad avser attackflyget. Man har — trots krigserfarenheternas tydliga språk — icke insett detta vapenslags stora möjligheter att hastigt och med stor kraft ingripa mot brohuvuden, som en angripare söker skapa efter invasion flyg- eller sjöledes. Attackflyget är nämligen vårt enda operativa stridsmedel som i huvudsak är oberoende av sin utgångsgruppering, d. v. s. det har tillräcklig räckvidd för att snabbt ingripa mot varje del av vårt land. Attackflyget utgör vidare det enda vapen, som kan insättas till bekämpning av styr- och utskjutningsstationer för fjärrvapen. Attackflygets betydelse i invasionsförsvaret framstår än tydligare, om man beaktar dess möjligheter att ingripa mot fientliga invasionsföretag över havet. Attackflyget kan under sin till tiden korta framstöt erhålla jaktskydd med alla

101 tillgängliga styrkor på en gång; fiendens disponibla jaktstyrkor måste däremot — på grund av sjökrigsoperationernas längd — uppdelas i omgångar. Attackflygets möjligheter att förebygga eller omintetgöra försök till invasion över havet må belysas med följande exempel från det senaste kriget. Inför den hotande tyska invasionen mot England sommaren och hösten 1940 insattes brittiska bomb- och attackförband mot invasionsfarkoster i ilastningshamnarna mellan Rotterdam och Le Havre. Anfallen blevo mycket verkningsfulla. De blevo därför — såsom premiärminister Attlee framhöll i sin på tyska dokument grundade redogörelse inför parlamentet i november 1946 — en starkt bidragande orsak till att invasionsflottan, som den 27 augusti var samlad och lastad med materiel, tre veckor senare utspriddes och urlistades. På grund av den tyska flygöverlägsenheten på kontinenten utfördes anfallen under mörker och kunde genomföras trots mycket ogynnsamt väder. Ett annat exempel — denna gång på förstörandet av en invasionsflotta till sjöss — är slaget i Bismarckshavet i mars 1943, som verksamt bidrog till att avvärja invasionshotet mot Australien. I detta slag förintade en amerikansk flygstyrka motsvarande omkring fem svenska flottiljer 90 000 ton transporttonnage, ombordvarande 15 000 man jämte utrustning samt 10 örlogsfartyg. Amerikanska sjöstridskrafter deltogo ej i anfallet. Det av kommittémajoriteten föreslagna attackflyget är enligt min mening otillräckligt för att fylla sina uppgifter i invasionsförsvaret. Det bör beaktas, att om det hot, som svenskt attackflyg kan utöva mot en angripares stridskrafter till lands och sjöss, ej är tillräckligt starkt, kunna dessa uppträda på samma sätt som före flygets tillkomst. Om våra stridskrafters rörelsefrihet samtidigt begränsas av det fientliga attackflyget, bli riskerna för att dessa skola utmanövreras större än vad styrkeförhållandena i övrigt skulle behöva ge anledning till. Attackflygets styrka — i jämförelse med 1942 års organisation — minskades redan genom 1947 års riksdagsbeslut med 29 %. Denna avsevärda försvagning befanns nödvändig för att utan kostnadsökning möjliggöra den ökning av jaktflyget, som oavvisligen krävdes på grund av krigserfarenheter och utvecklingstendenser. Kommittémajoritetens förslag att ytterligare beskära attackflyget genom indragning av två flottiljer (varav en ombildas till nattjakt) innebär enligt min mening en för försvaret i- dess helhet synnerligen olycklig lösning. Attackflygets styrka reduceras, i förhållande till 1942 års organisation, med icke mindre än 59 %. Det kan icke vara rimligt, att vid en översyn av försvarsorganisationen — i belysning av krigserfarenheter och utvecklingstendenser — driva beskärningen av attackflyget längre än vad som blivit fallet genom 1947 års riksdagsbeslut. Jag har därför den uppfattningen, att nattj aktflottilj en icke bör tillkomma genom ombildning av F 1, utan som en ny flottilj, varjämte indragning av F 6 icke bör ifrågakomma. Även beträffande spaningsflyget har — i förhållande till 1942 års organisation — en minskning inträtt som följd av 1947 års riksdagsbeslut. Utökningen av jaktförbandens styrka har sålunda medfört en motsvarande minsk-

102 ning av spaningsförbanden med 33%. Genom kommittémajoritetens förslag angående indragning av F 2 ökas den totala minskningen till icke mindre än 43 %. Denna kraftiga beskärning av spaningsflyget medför enligt min uppfattning betydande risker för att överbefälhavaren icke skall erhålla det spaningsunderlag som är nödvändigt för att våra i förhållande till landets ytinnehåll fåtaliga stridskrafter skola kunna disponeras med förutseende. Härtill kommer, att länt- och sjöstridskrafternas behov av flygspaning endast torde kunna tillgodoses i mycket ringa omfattning. För att motverka indragningen av F 2 bör därför — utöver den föreslagna spaningsdivisionen vid flygbaskåren — jämväl tillkomma en division vid den kvarvarande spaningsflottiljen, avsedd bland annat för samverkan med de operationsgrupper, som enligt kommitténs förslag ingå i flottan. Av kostnads- och utrymmesskäl bör härvid spaningsflottiljen F 11, som genom beslut av 1947 års riksdag avses omvandlas till jaktflottilj, behållas som spaningsflottilj och spaningsflottiljen F 3 i stället omvandlas till jaktflottilj. Beskärningen av attack- och spaningsflyget i enlighet med kommittémajoritetens förslag innebär — trots jaktens utökning — en minskning av flygvapnets nuvarande totala styrka med två flottiljer: F 2 och F 6. Det synes mig märkligt, att man nu kan föreslå en minskning av flygvapnet, då redan 1942 års riksdag uttalade »att i landets försvarskrafter måste ingå ett starkt och slagkraftigt flygvapen» och beträffande den då aktuella flygvapenorganisationen vidare anförde »att den i propositionen föreslagna utökningen är att anse som ett minimiprogram». Dessa riksdagens uttalanden stödde sig på 1939—41 års krigserfarenheter. Ingen torde kunna påstå, att dessa krigserfarenheter jävats av vad som inträffade under krigsåren 1942—45. Tvärtom ha de senare krigserfarenheterna och utvecklingen i tekniskt hänseende efter kriget gett 1942 års riksdagsuttalanden ett drag av framsynthet och ökad aktualitet. 1944 års riksdag gav uttryck för samma uppfattning i och med beslutet om uppsättning av F 18 — »den sjunde jaktflottiljen» — varvid medlen dels togos utanför den ekonomiska ramen för 1942 års försvarsbeslut och dels framskaffades genom besparingar inom samtliga tre försvarsgrenar. Sett mot denna bakgrund synes det mindre framsynt, att kommittémajoriteten föreslår indragning av attackflottiljen F 6, och än mer att den icke funnit anledning till tveksamhet beträffande tidpunkten för indragningen — cirka åtta år framåt i tiden. Beträffande kostnadsramarnas användning har försvarskommittén tilllämpat olika metoder för de olika försvarsgrenarna. Försvarskommittén har sålunda räknat med att inom den ram, som tilldelats flygvapnet, skola inrymmas såväl organisationskostnader som samtliga kostnader för förnyelse av flygvapnets materiel. Då årskostnadsramen för den av 1942 och 1944 års riksdagar beslutade flygvapenorganisationen beskurits med omkring 20 miljoner kronor, har det blivit nödvändigt att föreslå två

103 flottiljer till indragning vid de tidpunkter, då deras materiel är uttjänt. Attackflottiljen F 6 har sålunda föreslagits till indragning den 1 juli 1955. I fråga om armén och i viss mån även marinen har försvarskommittén däremot gått en annan väg och låtit dessa försvarsgrenar använda sina årskostnadsramar i första hand till att upprätthålla fredsorganisationen och i andra hand — så långt återstående medel medgivit — till att förse denna organisation med materiel. Försvarskommittén har som en följd härav förutsatt, att tillläggsanslag för förnyelse av luftvärnsmateriel skola utgå under budgetåren 1955/58 samt att avsevärda engångsanslag för fönyelse av en betydande del av återstående materiel bli erforderliga efter tioårsperiodens slut, om den av kommittén nu föreslagna organisationen skall kunna bibehållas. Samtidigt som försvarskommittén sålunda ansett sig böra räkna med tilläggsanslag under senare delen av tioårsperioden och under vissa förutsättningar med engångsanslag efter periodens slut för att vidmakthålla arméns och marinens föreslagna organisation, som ej kan upprätthållas inom tilldelade årskostnadsramar, anser sig kommittén under alla förhållanden böra räkna med indragning av de delar av flygvapenorganisationen, som ej kunna inrymmas inom den flygvapnet tilldelade ramen. Det är mot bakgrunden av dessa olikartade grunder för kostnadsramarnas användning som man får betrakta försvarskommitténs märkliga förslag att draga in en attackflottilj (F 6) år 1955. Försvarskommittén har å ena sidan ej avvisat tanken på framtida, till omkring 100 miljoner kronor per år uppgående tilläggsanslag för förnyelse av den materiel vid armén och marinen, som ej kan inrymmas i dessa försvarsgrenars årskostnadsramar, men har å andra sidan ej ansett sig kunna räkna med i billigaste alternativet omkring 5,5 miljoner kronor per år för att vidmakthålla den flygflottilj, vars materiel måste kasseras år 1955. Enligt min uppfattning är den för flygvapnet tillämpade metoden att inrymma samtliga kostnader i årskostnadsramarna riktig. Det synes mig nämligen vanskligt att göra den för krigsmaktens användbarhet i krig nödvändiga materielförnyelsen beroende av framtida, mycket ovissa engångsanslag. Även om sådana anslag helt eller delvis skulle komma att beviljas, har man anledning befara att dessa komma först i ett skärpt läge och då sannolikt för sent för att möjliggöra såväl anskaffning av materielen som utbildning av personal på densamma. Det bör slutligen framhållas att om man — i fråga om kostnadsramarnas utnyttjande — för flygvapnet tillämpat samma princip som för armén och marinen, hade man ej endast kunnat bibehålla de till indragning föreslagna flottiljerna utan även kunnat utöka fredsorganisationen. En sådan organisation — ett skal utan kärna — fyller emellertid ej någon uppgift i nutida krig. Som jag inledningsvis anfört, under hänvisning till vad kommittén inhämtat angående krigserfarenheter samt utvecklingstendenser i fråga om organisation och militärteknik, är jag oförstående till kommittémajoritetens konservativa utformning i vad avser stora delar av försvarsorganisationen. Detta har bland annat tagit det uttrycket, att luftförsvaret icke erhållit en utform-

104 ning som står i proportion till övriga stridskrafter och som erfordras för att trygga dessas verksamhet och skydda hemorten. De ändringar beträffande flygvapnet, som enligt mina här framförda synpunkter i första hand böra vidtagas i majoritetsförslaget, äro: att F 6 icke bör indragas; att F 2:s indragning bör kompenseras genom att en fjärde flygande division uppsattes på F i l , varvid av kostnadsskäl F i l bibehålies som spaningsflottilj och i stället F 3 ombildas till jaktflottilj, samt att nattjaktflottiljen bör tillkomma såsom en ny flottilj utanför den nuvarande flygvapenorganisationen. Jag övergår härefter till vissa spörsmål rörande tillgången på värnpliktig arbetskraft samt inspektionsverksamheten. Bestämmande för storleken av flygvapnets värnpliktskontingent i fred är främst behovet av arbetskraft för flygmaterielens betjänande och vård samt behovet av personal för olika uppgifter inom flygsäkerhetstjänsten, t. ex. för att bemanna väderleksstationer, radio- och ekoradiostationer, telefonväxlar, brand- och räddningsfordon m. m. Om flygmaterielen skall kunna vårdas på tillfredsställande sätt och flygövningar skola kunna bedrivas under betryggande flygsäkerhet i sådan utsträckning, att den flygande personalens kvalitet skall kunna upprätthållas, kräves kontinuerlig tillgång på värnpliktiga, som fullgjort de första månadernas grundläggande utbildning och som kunna utnyttjas i yrkestjänst. Då den föreslagna minskningen av första tjänstgöringens längd från 12 till 9 månader skulle medföra avsevärda luckor i flygvapnets tillgång på i yrkestjänst användbara värnpliktiga, har försvarskommittén föreslagit, att flygvapnets värnpliktskontingent (utom handräckningspersonal) skall ökas med 50 % i förhållande till den kontingent, som skulle erfordras vid 12 månaders första tjänstgöring. På detta sätt tillgodoses visserligen flygvapnets behov av värnpliktig arbetskraft under huvuddelen av året, men avsevärda olägenheter för tjänsten uppstå samtidigt på grund av att man nödgas uppdela flygvapnets kontingent av vapenföra värnpliktiga i tre inryckningsomgångar. Då — med föreslaget värnpliktssystem — härtill kommer ytterligare en inryckningsomgång (för handräckningspersonalen), erhålles sammanlagt fyra — mot nu två — inryckningsomgångar och följaktligen fyra skilda perioder av grundläggande värnpliktsutbildning under loppet av ett år. Denna utspridning av den grundläggande värnpliktsutbildningen i förening med det stora antalet in-och utryckningar kommer att medföra störningar för såväl utbildningsverksamheten som för tjänsten i övrigt vid förbanden. En allvarlig olägenhet är härvid, att man tre gånger under loppet av ett år nödgas byta en stor del av den värnpliktiga personal, som betjänar flygmaterielen eller fyller olika uppgifter inom flygsäkerhetstjänsten. Denna betydelsefulla verksamhet kräver kontinuitet och bör därför utsättas för minsta möjliga störningar. Huvuddelen av yrkesutbildningen för den värnpliktiga personalen meddelas i samband med praktisk tjänstgöring vid förbanden. Då förbandens värnpliktiga med föreslagen orga-

105 nisation under större delen av året komma att bestå av 2 eller 3 omgångar, som stå på olika utbildningsståndpunkt, blir utbildningen försvårad. Av anförda skäl bör en sådan avvägning göras mellan första tjänstgöringens längd och fredskontingentens storlek, att antalet inryckningsomgångar för flygvapnets vapenföra värnpliktiga kan begränsas till två. Detta kan ske på två olika sätt, antingen genom att bibehålla ettårig första tjänstgöring och i stort sett nuvarande värnpliktskontingent vid flygvapnet eller också genom att avkorta första tjänstgöringen till V/t månader och fördubbla nuvarande värnpliktsstyrka. En sådan avkortning är nämligen möjlig icke endast ur organisatorisk utan under vissa förutsättningar även ur utbildningssynpunkt. Den inom högkvarteret tillsatta kommitté, som för ett år sedan utredde bland annat möjligheterna att nedbringa de värnpliktigas övningstid, bedömde det sålunda möjligt att med bibehållna utbildningsmål avkorta första tjänstgöringen för flygvapnets värnpliktiga till 7V« månader. En förutsättning härför vore dock, att de värnpliktiga på samma sätt som nu är fallet uttoges bland ynglingar med lämpliga förkunskaper inom de yrkesgrenar, i vilka de avsåges tjänstgöra vid flygvapnet. Den utredning angående värnpliktsutbildningens närmare utformning, som på föranstaltande av chefen för försvarsdepartementet för närvarande pågår inom flygvapnet, ger även vid handen, att första tjänstgöringens längd för flygvapnets värnpliktiga under ovan angivna förutsättningar kan avkortas till 7x/i månader. Då jag endast funnit denna väg framkomlig för att under givna förutsättningar ernå en begränsning av antalet värnpliktsomgångar vid flygvapnet till två, har jag — såsom framgår av försvarskommitténs betänkande, Avd. IV. A. Värnplikten — inför kommittén framlagt förslag om en avkortning av första tjänstgöringen vid flygvapnet till 7V« månader. Detta har dock avvisats under motiveringen, att en fördubbling av flygvapnets värnpliktskontingent skulle bli till men för arméns krigsorganisation samt att det med hänsyn till arméns och marinens behov av tekniskt kunnig personal syntes ovisst, i vad mån jämväl den värnpliktiga personal i teknisk tjänst, varmed flygvapnets årskontingent behövde ökas, skulle kunna uttagas med beaktande av ställda kompetenskrav. Vad först beträffar olägenheterna för arméns krigsorganisation av att utöka flygvapnets värnpliktskontingent med omkring 1 650 man må framhållas, att dessa olägenheter böra bedömas mot bakgrunden av de ovan berörda nackdelar för flygvapnets del, som bli en följd av kommitténs förslag till lösning av flygvapnets värnpliksproblem. Jag är icke övertygad om att försvarskommitténs ställningstagande till denna fråga innebär den för krigsmakten gynnsammaste lösningen. Vad därefter beträffar den av kommittén uttalade ovissheten angående möjligheterna att vid av mig föreslagen värnpliktsfördelning tillgodose såväl flygvapnets som arméns och marinens behov av värnpliktig personal med tekniska förkunskaper må framhållas, att detta uttalande torde bygga på ett antagande, eftersom närmare utredning av denna fråga ej företagits. I nuvarande flygvapenorganisation finnas ej några särskilda organ för inspektion av signaltjänsten och flygsäkerhetstjänsten. Dessa uppgifter åvila

106 därför chefen för flygvapnet, som vid inspektion av ifrågavarande verksamhetsgrenar är hänvisad till det biträde, som kan lämnas av i flygstaben ingående signalavdelning och flygsäkerhetsavdelning. Erfarenheterna av nuvarande organisation visa emellertid dels att chefens för flygvapnet arbetsbörda är för stor för att det skall vara rimligt att pålägga honom dessa uppgifter, dels att cheferna för flygstabens signal- och flygsäkerhetsavdelningar med hänsyn till dem i övrigt åvilande uppgifter endast sporadiskt kunna lösgöras för att i samband«med inspektioner lämna sakkunnigt biträde. Det bör i detta sammanhang framhållas, att inspektionen av signal- och flygsäkerhetstjänsten i den föreslagna flygvapenorganisationen avses omfatta 15 flygflottiljer, flygbaskåren, flygräddningsförbandet, flygkrigsskolan, flygkadettskolan, flygvapnets bomb- och skjutskola, 3 centrala flygverkstäder, flygvapnets signalskola samt flygvapnets ekoradioskola, d. v. s. 25 olika förband m. m., vilka äro spridda över hela landet. För att effektivt lösa så omfattande inspektionsuppgifter erfordras ett inspektionsorgan, som obundet av övriga uppgifter tillräckligt ofta kan besöka de olika inspektionsföremålen och därför måste vara mycket rörligt. Det är även ett starkt framträdande önskemål, att inspektionen av signal- och flygsäkerhetstjänsten kan utövas av ett och samma organ. En funktionssäker signaltjänst är nämligen en oundgänglig förutsättning för tillfredsställande flygsäkerhetstjänst. Med utgångspunkt från nyss angivna synpunkter har jag — i överensstämmelse med chefens för flygvapnet förslag i till försvarskommittén översända organisationsalternativ — föreslagit, att en inspektion för signal- och flygsäkerhetstjänsten skall inrättas. Chef för denna skulle vara en direkt under chefen för flygvapnet lydande inspektör (i lönegrad Mo 14) med uppgift att inspektera, samtliga ovannämnda förband m. m. Försvarskommittén har under hänvisning till önskvärd återhållsamhet vid inrättande av nya inspektions- och stabsorgan samt till att kommittén ej vore övertygad om att en särskild signal- och flygsäkerhetsinspektion erfordrades vid sidan av flygstabens signal- och flygsäkerhetsavdelningar ej ansett sig kunna biträda detta förslag. Kommittén har i stället föreslagit, att inspektionen av de med varandra nära förbundna verksamhetsgrenarna signaltjänst och flygsäkerhetstjänst skall uppdelas, varvid inspektionen av flygsäkerhetstjänsten ålägges inspektören för spaningstjänsten och inspektionen av signaltjänsten förutsattes fortfarande åvila chefen för flygvapnet med biträde av flygstabens signalavdelning. Denna avdelning skulle i samband härmed förstärkas med en major. Den av försvarskommittén föreslagna uppdelningen av signal- och flygsäkerhetsinspektionen är otillfredsställande och kan förväntas försvåra den effektivisering av ifrågavarande inspektionsverksamhet, som eftersträvas. Dessa båda verksamhetsgrenars beroende av varandra har ökats genom utvecklingen på det teletekniska området. Ekoradion utgör numera stommen i flygsäkerhetsorganisationen. Utvecklingen av flygsäkerhetsekoradion och ansvaret för dess rätta utnyttjande faller däremot inom signalinspektionens område.

107 Försvarskommittén har vid sitt förslag att förena inspektionen av spaningstjänsten och flygsäkerhetstjänsten ej tillräckligt beaktat omfattningen av de uppgifter, som falla inom respektive inspektionsområden. Inspektören för spaningstjänsten är sålunda i egenskap av flygslagsinspektör ansvarig för utvecklingen av sitt flygslag samt skall inspektera spaningstjänsten vid spaningsflottiljen, flygbaskårens spaningsförband samt den vid flygkadettskolan tidvis organiserade reservflygkåren ävensom den spaningsverksamhet i övrigt, söm bedrives vid jakt- och attackflottiljerna. Han är tillika inspektör för fotografitjänsten vid flygvapnets förband och utbildningsanstalter samt avses leda flygvapnets underrättelsetjänst. Då inspektören för spaningstjänsten i krig skall leda den då organiserade spaningseskadern, är han tillika ansvarig för spaningseskaderns krigsförberedelsearbete. Att med dessa uppgifter förena den ansvarsfyllda inspektionen av flygsäkerhetstjänsten vid omkring 25 olika flygförband och utbildningsanstalter m. m. är icke rimligt. En sådan kombination torde leda till att antingen flygsäkerhetstjänsten eller också spaningstjänsten måste eftersättas. Vad ett försummande av flygsäkerhetstjänsten kan leda till, torde knappast behöva utläggas närmare. E t t eftersättande av spaningstjänsten ter sig särskilt allvarligt med hänsyn till att en av de första och mest angelägna beredskapsåtgärderna i ett skärpt läge torde vara att igångsätta flygspaningen. Att en betryggande flygsäkerhet upprätthålles är icke endast en vital fråga för flygvapnet med stort inflytande på rekryteringen och personalens moral utan torde även vara ett samhällsintresse. Varje åtgärd, som inom rimliga kostnadsgränser kan väsentligt bidraga till flygsäkerhetens främjande, bör därför vidtagas. Inrättandet av en inspektion för signal- och flygsäkerhetstjänsten skulle enligt min uppfattning vara en sådan åtgärd. Det förtjänar framhållas, att detta inspektionsorgan skulle medföra en årlig merkostnad i förhållande till försvarskommitténs förslag av cirka 20 000 kronor. Det förtjänar även framhållas, att om ifrågavarande inspektionsorgan skulle medföra en sådan effektivisering av flygsäkerhetstjänsten, att endast ett krigsflygplan kunde räddas, skulle de årliga merkostnaderna för den av mig föreslagna organisationen vara täckta för cirka 20 år framåt. Jag vill slutligen framhålla, att jag finner det opsykologiskt att under dessa ekonomiska förutsättningar förvägra den chef — chefen för flygvapnet — som bär det yttersta ansvaret för flygsäkerheten, ett hjälpmedel, som han finner betydelsefullt för flygsäkerhetens upprätthållande och därför anmält sig ha behov av.

108 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. (Del II) Sid. Särskilda

yttranden:

av kommitténs ordförande

» kommittéledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson

»

»

Bjelle och Wallenberg

» kommittéledamoten Bjelle

»

»

Eicerlöf

»

»

Hagberg

»

»

von Heland

» generalmajoren Backlund

» översten greve Bonde

» konteramiralen Ericson

» översten Silfverberg

57. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:13—14. Redogörelse för detaljdistributörerua samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Hallands län samt Göteborgs och Bohus län. Beckman. 67 s. K. 58. Betänkande angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen. Del 2. Personal med teknisk utbildning m. fl. Beckman. 82 8. Fl. 59. Betänkande med förslag angående forsknings- och försöksverksamheten samt undervisningen på mejerinäringens område m. m. Beckman. (2) 205 s. Jo. CO. Förslag till tryckfrihetsförordning. Norstedt, iv. 314 s. Ju. 61. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 2 angående den lasarettsanslutna B-sjukvården jämte anstaltsvården av kroniskt sjuka. Beckman. 120 s. I. G2. Fiskredskapsförsäkring. Betänkande avgivet av fiskredskapsförsäkringsutredningen. Am. Lundquist. 69 8. Jo. 68. Betänkande med förslag till byggande av fiskehamnar. Beckman. 276 s. K. 64. Betänkande och förslag rörande dövstumsundervisnlngen. Idun. 340 s. E.

65. Arbetstidsutredningens betänkande. Del I. Arbetare under jord i gruva och stenbrott. Idun. 60 s. S. 66. De medicinska högskolornas organisationskommitté. 2. Organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning. Idun. 126 s. E. 67. Betänkande med förslag angående utbyggnad av lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna. Idun. 324 s. Jo. 68. Betänkande med utredning och förslag angående utbildningen av lantmätare och lantbruksingenjörer. Beckman. 243 s. E. 69. 1946 års hjälp- och särklasslärarutredning. Utbildning av lärare för utvecklingshämmade och svårfostrade barn jämte förslag till inrättande av ett statens speciallärarinstitut. Katalog och Tidskriftstryck. 130 s. I. 70. Betänkande angående ett rikssjukhus i Norrland (»Norrlamissjukhuset»). Katalog och Tidskriftstryck. 238 s. I. 71. Återfall i brott åren 1921—1940. En statistisk undersökning av S. Groth. Norstedt. 45 s. Ju. 72. Betänkande med förslag angående försvarets organisation. Del 1. Beckman. 823 s. Fö. 73. Betänkande med förslag angående försvarets organisation. Del 2. Särskilda yttranden. Beckman. 108 s. Fö.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

Statens offentliga n t r e d n i n g a r 1947 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning'. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m. m. j 10} Lagberedningens förslag till jordabalk 1. t38] • Betänkande med förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken. (43] Förslag till tryckfrihetsförordning. [60] Återfall 1 brott åren 1921—1940. [71] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsverkets organisation. [13] 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. [231 Betänkande ang. reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen. Del 2. Personal med teknisk utbildning m. fl. [58] Kommunalförvaltning. Betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m. [30] Kommunallagskommitténs betänkande 1 med förslag ang. ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns kompetens och om kvalificerad majoritet. [53] Statens och kommunernas

flnansväsen.

Politi. Polisen och allmänheten. Betänkande med förslag till tjänstereglemente för polisväsendet. [45] Nationalekonomi och socialpolitik. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvättarbete. [1] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. [18' 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. [44]

Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och kommunala tjänster samt sådana yrken och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. [19] Socialvårdskommiiténs betänkande. 15. Utredning och förslag ang. särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. m. [21] Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. [24] Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [261 Stuveriverksamheten i svenska hamnar. [28] Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. [29] 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena på hemmansskogarna med förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. [37] Statsmakterna och folkhushållniugen under den till följd av stormaktskriget 1989 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. L41] Betänkande ang. familjeliv och hemarbete. [46] Arbetstidsutredningens betänkande. Del I. Arbetare under jord i gruva och stenbrott. [65] " Betänkande ang. ett rikssjukhus i Norrland (»Norrlandssjukhuset»). [70] Hälso- och sjukvård. Statens sjukhusutrednings av år 1943 betänkande. 2. Den lasarettsanslutna B-sjukvården jämte anstaltsvården av kroniskt sjuka. [61] 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. [44]. Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribuiion av elektrisk kraft. Inledande översikt. [3] Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. [4] Elkraftutredningens redogörelse nr 2:15. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län.

(Fortsättning

å omslagets 4:e sida)

[20] 2:12. Malmöhus län. [35] 2:11. Kristianstads län. [40]. 2: 8—10. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge län. 48] 2:25. Norrbottens län. [54] 2: 13—14. Hallands län samt Göteborgs och Bohus län. [57] Möbler. Betänkande avgivet av 1946 års möbelutredning. [52] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. [2] Betänkande med förslag ang. lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. [7] Betänkande med förslag ang. fiskets administration m. m. [81 Utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola. [32] Bedogörelse' i sammandrag för utredning rörande planering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå kommun. [33] Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland åren 1938—42 använd metodik och härom vunna erfarenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxeringsnämnd. [36] Betänkande ang. organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område. [42] Fiskerättskomniitténs förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar. [47] Fiskredskapsförsäkring. Betänkande avgivet av fiskredskapsförsäkringsutredningen. [62] Betänkande med förslag till byggande av fiskehamnar. [63] Vattenvägen.

Skogsbruk. Bergsbruk. Industri.

Handel och sjöfart. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. 114] Betänkande med förslag till Undrad lagstiftning ang. handel med skrot, lump och begagnat gods. [22] Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. [50] Kommunikationsvägen. Bank-, kredit- och penningvägen. Försäkrings väsen.

Kyrkovägen. Undervisningsväsen. Andlig odling 1 övrigt. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. [6] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. [9] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. [11] 9. Gymnasiet. [84] 10. Flickskolan. [49] Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 4. [12] 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. [ 15] Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 5. [171 1945 års akademikerutredning. [25] Betänkande med förslag till Undrad ordning beträffande vissa helgdagar. [27] Betänkande med förslag ang. utbildning av befäl för handelsflottan m. m. [31] Supplement nr 7 till Sveriges familjenamn 1920. [39] Betänkande om granskning och antagning av läroböcker. [51] Utredning med förslag ang. utbildning av lärare för industri och hantverk vid anstalter för yrkesundervisning m. m. [55] Utredning ang. organisationen av den finska församlingen j Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. [56] Betänkande med förslag ang. forsknings- och försöksverksamheten samt undervisningen på mejerinäringens område m. m. [59] Betänkande och förslag rörande dövstumsundervisningen. [64] De medicinska högskolornas organisationskommité. 2. Organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning. [661 Betänkande med förslag angående utbyggnad av lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna. [67] Betänkande med utredning och förslag ang. utbildningen av lantmätare och lautbruksiugenjörer. [68] 1946 års hjälp och särklasslärarutredning. Utbildning av lärare för utvecklingshämmade och svårfo. rade barn jämte förslag till inrättande av ett statens speciallärarinatitut. [69] Försvarsväsen. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. [6] Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. [10] Betänkande med förslag ang. försvarets organisation. Del 1. [72] Del 2. Särskilda yttranden. [73] Utrikes ärenden.

Stockholm 1947. K. L. Beckmans Boktryckeri. 1800:1 47

Internationell rätt.