Betänkande angående åtgärder mot spekulation i vattenkraft m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

X

n,

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 4 7 : 8 1 JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

ÅTGÄRDER MOT S P E K U L A T I O N I VATTENKRAFT M. M. A V G I V E T AV

särskilda inom tillkallade

Justitiedepartementet sakkunniga

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologisk

1. Kollektiv tvätt. B e t ä n k a n d e med förslag att u n d e r lätta hushållens tvättarbete. Haeggström. xv. 284 s. S. 2. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. Antonsons, Göteborg. 325 s. J o . 3. Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. Betänkande m e d förslag till standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft. Ha?ggström. 126 s. K. 5. 1944 års militärsjukvårdskommlttés betänkande. Del 2. Beckman. 170 s. Fö. 6. B e t ä n k a n d e m e d förslag till geofysiskt observatorium i K i r u n a m. m. Idun. 64 s. K. 7. Betänkande med förslag angående lantmäteriperso. nålens organisation samt avlöningsförhållanden m, m. Marcus. 132 s. J o . B. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående fiskets atimi* nistration m. m . Kihlström. 155 s. J o . 9. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande ni. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m, m. Beckman. 166 s. E. 10. B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. Beckman. 262 s. S. 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och u t r e d ningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet, Idun. 148 s. E. 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs b e t ä n k a n d e del 4. V. Petterson. 392 s. J u . 13. B e t ä n k a n d e med utredning rörande riksräkenskaps verkets organisation. Marcus. 114 s. Fi. 14. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. Hseggström. 343 s. 4 pl. Fo. 16. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. Sv. T r y c keri AB. 370 s. Fi. 16. Förslag till konvention mellan Sverige, D a n m a r k och Norge om e r k ä n n a n d e och verkställighet av domar i brottmål m . m. Norstedt. 24 s. J u . * 17. Stöd fit utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del. 5. V. Petterson. 144 s. J u . 18. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m . m. Katalog och Tidskriftstryck. 324 s. S. 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och k o m m u n a l a tjänster samt sådana yrken och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. V. Petterson. 288 s. S. 20. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 15. R e d o görelse för detaljdistributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av e l e k t risk kraft. Älvsborgs län. Beckman. 48 s. K. 21. Socialvårdskommitténs betänkande". 15. Utredning och förslag angående särskilda barnbidrag och bidragsförskott m . m. V. Petterson. 114 s. S. 22. Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående handel med skrot, lump och begagnat gods. Sv. Tryckeri AB. 125 s. H. 23. 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till statens a l l m ä n n a avlöningsreglemente m. m . Marcus. 289 s. F i . 24. Betänkande r ö r a n d e ett centralt arbetsmarknadsorgan. Norstedt. 220 s. S. 25. 1945 års a k a d e m i k e r u t r e d n i n g . Norstedt. 64 s. E. 26. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala u t r e d n i n gen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas b e b y g gelse. Organisationen av l å n e - och bidragsverksamh e t e n för bostadsändamål. Idun. 471 s. 126* s. S. 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d ordning b e träffande vissa helgdagar. Katalog och Tidskriftstryck. 75 s. E.

förteckning

28. Stuveriverksamheten i svenska h a m n a r . H a 3 g g - 1 ström. 110 s. H. 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n . Haegg- I ström. 118 s. H. 30. Betänkande med förslag till lag om regionkommu- I ner m. m. Beckman. 214 s. S. 31. Betänkande med förslag angående utbildning av I befäl för handelsflottan m. m. I d u n . 264 s. H. 32. Utredning med s y n p u n k t e r på sågverksdriften i I Norrland och förslag angående inrättande av en I central sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 k a r t a . I Jo. 33. Redogörelse i sammandrag för utredning rörande I planering av j o r d b r u k e t och skogsbruket i Neder- 1 torneå k o m m u n . V. Petterson. 177 s. 6 pl. 1 k a r t a . J o . 1 34. 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och u t r e d - i ningar. 9. Gymnasiet. I d u n . 622 s. E. 35. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 12. Redo- I görelse för detalj distributörerna samt deras r å - I kraftkostnader och priser vid distribution av elekt- I risk kraft. Malmöhus län. Beckman. 43 s. K. 36. Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland åren 1 1938—42 använd metodik och härom vunna e r - I farenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års r i k s - 1 skogstaxeringsnämnd. V. Petterson. 205 s. J o . 37. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. I Del 1. Utredning rörande bostads- och levnads- 1 förhållandena på hemmansskogarna med förslag till j åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och I förbättrande. Idun. 301 s. S. 38. Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. Norstedt. I 313 s. J u . 39. Supplement n r 7 till Sveriges familjenamn 1920. Statens Reproduktionsanstalt. 112 s. J u . 40. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 11. R e d o görelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kristianstads län. Beckman. 40 s. K. 41. Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. I d u n . 449 s. Fo. 42. Betänkande angående organisationen av försöksverksamheten på j o r d b r u k e t s område. Katalog och Tidskriftstryck. 252 s. J o . 43. Betänkande med förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken. Norstedt. 72 s. J u . 44. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 3. Statens sjukhusutrednings av år 1943 betänkande. 3. Utredningar och förslag angående sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och v å r d anstalter m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 176 s. 8 ni. S. 45. Polisen och allmänheten. Betänkande med förslag till tjänstereglemente för polisväsendet. Idun. 126 s. I. 46. Betänkande angående familjeliv och hemarbete. Beckman. 320 s. S. 47. Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag j ä m t e därmed sammanhängande författningar. V. P e t t e r son. 558 s. 2 pl. J o . 48. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:8—10. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras r å1 kraftkostnader och priser vid distribution av ele* risk kraft. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge län. Beckman. 68 s. K. 49. 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och u t r e d ningar. 10. Flickskolan. Idun. 253 s. E. 50. Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. Beckman. 197 s. E. 51. Betänkande om granskning och antagning av l ä r o böcker. Hanggström. 137 s. E. 52. Möbler. Betänkande avgivet av 1946 års möbelutredning. Stockholms Bokindustri AB. 368 s. H. 53. Kommunallagskommitténs b e t ä n k a n d e 1 med förslag angående ändringar i kommunallagarnas b e stämmelser om borgerlig p r i m ä r k o m m u n s k o m p e tens och om kvalificerad majoritet. Idun. 216, 72* s. I. (Forts, å omslagets 3:e sida)

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1947: 81 JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

ÅTGÄRDER MOT SPEKULATION I VATTENKRAFT M. M. AVGIVET AV

särskilda inom tillkallade

Justitiedepartementet sakkunniga

STOCKHOLM 1947 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB

I N N E H Å L L Sid.

Skrivelse

till departementschefen

Författningstext

5 7

Motivering: Inledande rättsöversikt

\Q

Gällande svensk rätt: a. Expropriationslagen b. Vattenlagen c. 1946 års kontrollag d. Lagen om elektriska anläggningar e. Inskränkningar i rätten a t t förvärva vattenkraft

17 19 40 46 48

Direktiven för 1947 års kommitté

49 Kommitténs förslag: Landets vattenkrafttillgångar och deras fördelning 51 Produktion och konsumtion av kraft 54 Naturkraftprisets inverkan på priset för elektrisk kraft . 58 Förekomsten av spekulationstendenser 62 Vattenfallsstyrelsens inköps- och prispolitik 64 Naturkraftens värdering 65 Principerna för ny lagstiftning 72 Förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen 99 Förslag om förlängning av lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft 120 Sammanfattning 121 Särskilda yttranden: Herrar Jacobsson och Upmark 124 Herr Pettersson 12g

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 april 1947 har Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet den 5 maj samma år tillkallat ledamoten av riksdagens andra kammare dåvarande chefredaktören numera landshövdingen O. W. Lövgren, häradshövdingen Åke Braunstein, ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägaren Edvin Jacobsson i Igelsbo, folkskolläraren Nils A. Larsson i Östersund och lantbrukaren Anders Pettersson i Dahl, ävensom dåvarande överdirektören numera utnämnde generaldirektören Åke Rusck och dåvarande sekreteraren i svenska vattenkraftföreningen numera ordföranden i statens bränslekommission civilingenjören Erik Upmark att såsom sakkunniga inom departementet verkställa utredning rörande åtgärder mot spekulation i vattenkraft och därmed sammanhängande spörsmål; och har Lövgren utsetts att tillika vara de sakkunnigas ordförande. Assessorn i Svea hovrätt Gunnar Fredrik son har förordnats att vara sekreterare åt de sakkunniga. Till fullgörande av uppdraget få de sakkunniga — vilka antagit benämningen 1947 års kommitté för åtgärder mot spekulation i vattenkraft — härmed vördsamt avgiva betänkande innehållande förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen och till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 20 december 1946 om kontroll å överlåtelse av vattenkraft jämte motivering. Vid betänkandet finnas jämväl fogade särskilda yttranden dels av undertecknade Jacobsson och Upmark gemensamt, dels ock av undertecknad Pettersson. Stockholm den 20 december 1947. O. W. LÖVGREN ÅKE BRAUNSTEIN

EDVIN JACOBSSON

NILS A. LARSSON

ANDERS PETTERSSON

ÅKE RUSCK

ERIK UPMARK

Gunnar

Fredrikson.

FÖRFATTNINGSTEXT

Förslag till La

g

o m ändring i vissa delar av vattenlagen. Härigenom förordnas, att 1 kap. 14 §, 9 kap. 5, 12 och 13 §§ samt 11 kap. 17, 21, 26, 27, 29, 30, 32, 33, 35—37, 46, 75, 83 och 88 §§ vattenlagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 kap. 14 §. Där det från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraftförsörjningens planmässiga utveckling finnes nödigt, äger Konungen på ansökan förordna, att visst strömfall må tagas i anspråk mot ersättning, som i 9 kap. skils; dock må ej på grund av vad nu sagts rätt till vattenkraft, som tillkommer kronan, utan riksdagens medgivande upplåtas åt annan. Vid meddelande av förordnande äger Konungen föreskriva de villkor med avseende å strömfallets utnyttjande, som från allmän synpunkt finnas erforderliga. Då delgivning. Meddelas underrättas. Rätt — medgiver det. Den, som innehar sådan rätt, skall inom ett år från det Konungens förordnande meddelades hos vattendomstolen söka fastställande av ersättning, som ovan sägs; underlåtes det, vare förordnandet ej längre gällande, och må nytt förordnande med avseende å fallet ej utan synnerliga skäl meddelas inom tio år därefter. Lag samma vare, om i penningar bestämd ersättning ej guldits inom tre månader från det ersättningen blivit fastställd genom utslag, som vunnit laga kraft, såvida icke fallet enligt medgivande av ersättningstagaren tagits i besittning utan att ersättningen guldits. Med ersättningens bestämmande må på framställning av den ersättningsberättigade anstå till dess medgivande enligt 2 kap. till strömfallets bebyggande lämnas. Utan hinder därav skall dock, sedan fem år förflutit från det förordnande enligt första stycket meddelades, ersättningsfrågan upptagas till avgörande, om den ersättningsskyldige det begär.

8 9 kap. 5 §. Hör till strömfall, som tagits i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, eller vars vattenkraft till följd av företag enligt denna lag går för ägaren förlorad, särskilt utmål eller är därmed eljest mark förenad, och varder marken därefter för ägaren onyttig eller uppkommer synnerligt men vid dess begagnande, då skall, där ägaren det begär, den mark lösas. Är — — — lösas. 12 §. Skall -— • ersättningen. Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning på kostnad, som nedlagts sedan delgivning skett av ansökan om förordnande jämlikt 1 kap. 14 § första stycket. 13 §. Där kraft. Tages strömfall i anspråk jämlikt 1 kap. 14 § och avgöres ersättningsfrågan i samband med att medgivande enligt 2 kap. till fallets bebyggande lämnas, skall ock under villkor, som i första stycket sägs, ersättning utgå medelst kraftöverföring, i den mån fastighet, till vilken vattenkraften hört, kan anses hava behov av kraft. Samma lag vare, om vattenkraften varit avsedd för viss anläggning eller ort, till vilken ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbelopp, som tillerkännes honom, och den anläggning eller ort kan anses hava behov av kraften. Kraft anläggning. 11 kap. 17 §. Till vattenmål hänföras följande mål: A. ansökningsmål: 1. ansökan om fastställande av ersättning för jämlikt 1 kap. 14 § upplåten rätt till strömfalls ianspråktagande; 2. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske; 3. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lagrum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten; 4. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 § av befintlig vattenbyggnads laglighet; 5. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av bestämmelser rörande hushållning med vatten; 6. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § om rätt att utriva byggnad i vatten; 7. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 §, huruvida och under vilka villkor vattentäkt må anläggas eller nyttjas;

9 8. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig vattentäkt; 9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 § första stycket om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken grundvatten må tillgodogöras vid annan tillhörig vattentäkt; 10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 § andra stycket om prövning, under vilka villkor vattentäkt må tagas ur bruk; 11. ansökan jämlikt 3 kap. 11 § om prövning, utan förutgången syneförrältning enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vattenreglering, som avses i 3 kap. 1 §, så ock angående delaktigheten i kostnaden för företaget; 12. ansökan om prövning jämlikt 4 kap. 1 g, huruvida och i vilken utsträckning skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, så ock ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åtnjutande av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas; 13. ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 § så ock om bestämmande av avgift enligt 14 § i nämnda kap.; 14. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 § om inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till förebyggande eller minskande av skada eller om godkännande av anläggning eller åtgärd för allmän farled; 15. ansökan jämlikt 6 kap. 12 § om ändrade anordningar med avseende å beslutade flottledsarbeten; 16. ansökan jämlikt 6 kap. 21 § om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga om anläggning eller åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser rörande virkes barkning eller fiskeavgift; 17. ansökan jämlikt 6 kap. 27 § första stycket om avlysande av allmän flottled; 18. ansökan jämlikt 6 kap. 28 § om tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning; 19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 § andra stycket om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavledningseller invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första stycket om prövning, utan sådan förrättning, av fråga rörande företag, som avses i 8 kap.; 20. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra stycket och 59 § samt 8 kap. 43 § andra stycket och 44 § meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan;

10 21. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vattenkraft; 22. ansökan jämlikt 9 kap. 46 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten. B. Stämningsmål: 23. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller 8 kap. 26 §, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet; 24. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten, som under 23 sägs; 25. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad; 26. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad; 27. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda, om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten; 28. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla sådan byggnad i vatten, som under 23 sägs, brister i fullgörande av denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras, utriver dylik byggnad; 29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet; 30. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om tilllämpning av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§;

11 31. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig vattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, eller om förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten vid vattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten; 32. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan vattentäkt, som under 31 sägs; 33. talan om ansvar för det sådan vattentäkt anlagts eller ändrats eller nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats; 34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om ändrande av vattentäkt, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt; 35. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket om meddelande av föreskrifter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter; 36. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden; 37. talan u t a n samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgandena i 2 kap. 49 och 52 §§; 38. talan jämlikt 3 kap. 6 § om skyldighet för delägare i regleringssamfällighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och om beräkning av den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles i 3 § av nämnda kap., att lämna bidrag till företaget; 39. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller dylikt; 40. talan beträffande allmän flottled om vidtagande av sådana anordningar eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 § första stycket eller 18 § sägs; 41. talan om borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att anläggningen eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av vattnet i allmän flottled; 42. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av rätten till flottledsarbetes vidare utförande; 43. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag eller

om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles, så ock talan jämlikt 7 kap. 41 § andra stycket om bidrag med anledning av båtnad, som genom vattenavledning eller invallning tillskyndas allmän flottled; 44. talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår i invallningssamf ällighet; 45. talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller invallning vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande; 46. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket; 47. talan om förbud mot utsläppande av avloppsvatten, varom i 8 kap. förmäles, i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav; 48. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om ersättning för olägenhet av förorening genom avloppsvatten, som nyss sagts; 49. talan om ansvar för det sådant avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift, som meddelats enligt 8 kap.; 50. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om bestämmande av fiskeavgift jämlikt 8 kap. 34 §; 51. talan om tillämpning av stadgandena i 8 kap. 42 § andra stycket; 52. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 § om ändrade föreskrifter rörande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt om ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §; 53. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap. 31 § förmäles; 54. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höjning eller sänkning av redan bestämt sådant vite; 55. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vattenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått forlustig; 56. talan jämlikt 9 kap. 46 § om ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten; 57. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egendom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därå; 58. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom, som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

13 C. besvärsmål: 59. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10 kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes. D. underställningsmål: 60. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt 10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum. Hurusom — 68 §'. 21 §. Finnes förbliva. Där avses i 17 § 23 och 41, förrän den, som i 17 § 4 sägs, skall avdöma.

— beträffande byggna-

26 §. Ansökan, som i 17 §' 1—22 sägs

föreskrivet.

27 §. 1 mom. Ansökan enligt 17 § 1 skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning rörande strömfallets läge och beskaffenhet samt innehålla de upplysningar i övrigt, som erfordras för ersättningsfrågans bedömande. Uppgift skall lämnas å de ersättningsbelopp sökanden förmenar böra utgå. 2 mom. Ansökan enligt 17 § 2 skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning och andra handlingar —• uppgiven. I fråga om ansökan enligt 17 § 3, 4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej erforderligt att i ansökan enligt 17 § 19 rörande — därför. 3 mom. Ansökan, som i 17 § 6 och 18 sägs — bortskaffande. Vad — som i 17 § 10 sägs. 4 mom. I ansökan jämlikt 17 § 14, 15 och 16 skall — hemvist. 5 mom. Då ansökan göres enligt 17 § 21, skall — sträckning. Vad — enligt 17 § 22 om överflyttning av rättighet till vatten. 29 §. I mål, som i 27 § 1 och 5 mom. avses, skola samtliga ansökningshandlingar ingivas i tre samt i övriga ansökningsmål i sex exemplar. Där så finnes ingivas. Hava förfallen. 30 §.

Avses med ansökan enligt 17 § 2, 3, 14 eller 16 ändring Är i fall, som i 17 § 7 avses vattentäkten.

påkallas.

u 32 §. Äro — kungörelse. Kungörelsen ingivas. I mål, som avses i 17 § 1—13, 18, 19, 21 och 22, skola 17 § 14, 15 och 16, skall — utfört. Innefattar — företaget. Om — stadgat. Är fråga om ansökan, varom i 17 § 15 och 20 förmäles Huruledes stycket.

avses i

sägs.

33 §. Kungörelse i mål, som i 17 § 1—13 samt 18, 19, 21 och 22 avses —- — — i mål, som avses i 17 § 14, 15, 16 och 17, till avses i 17 § 20, till — — — angivits. Vattenrättsdomaren enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8, 9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan sakägare. Där sagts. Är — — — underrättad. Ägare ägare. 35 §. 1 mom. Där fråga är om ansökan, varom i 17 § 2—6 och 11 förmäles i fråga. Föres — dem. Om kännedom. 2 mom. Finnes — — — myndighet. Är — tillämpning. 36 §. I mål, som avses i 27 § 2 mom., skall vattenrättsdomaren. Vad — enligt 27 § 3 och 4 mom., såframt inverkan. Kan sägs. Är befallningshavande. 37 §. Kan nämnts. Är — — — anläggningen. Vad — vattentäkt. Där fråga är om ansökan, som i 17 § 21 avses sökan enligt 17 § 12 eller 13. Är fråga om ansökan, som i 17 § 22 nvses Försummar ordning.

beträffande antillhandahålles.

15 46 §. I mål, som i 17 § 7, 14, 16 och 19 omförmälas Tarvas — tillämpning. Beslut — — — förordnar.

— i fråga.

75 §. Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 23—58 avses Inlaga — skyldighet. Beträffande — — — stadgat.

Där Har Vad

• talan.

83 §. ansökan, som i 17 § 3, 4, 5, 7, 8, 14, 15, 16 eller 19 avses stämningsmål. förordnar. — -— föreskrivits.

88 §. Angående — enligt 17 § 14, 15, 16 och 17 men malas i 17 § 1—13 samt 18, 19, 21 och 22; dock Kungörelsen förrättningshandlingarna. Angå — intressen. Där tillämpning.

omförsakägare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Förslag till La

g

angående fortsatt giltighet av lagen den 2 0 december 1946 (nr 7 8 1 ) o m kontroll å överlåtelse av vattenkraft. Härigenom förordnas, att lagen den 20 december 1946 om kontroll å överlåtelse av vattenkraft, vilken lag gäller till och med den 30 juni 1948, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1953 eller den tidigare dag Konungen bestämmer.

MOTIVERING

Inledande rättsöversikt. Med avseende å de grundsatser, på vilka bestämmelserna om rätten till vatten av ålder vila, kunna de europeiska ländernas vattenlagar i stort sett hänföras till två grupper. Den ena av dessa omfattar de mellan- och sydeuropeiska ländernas samt Danmarks lagar, under det att till den andra höra de svenska, norska och finska lagarna. En tydlig väsensolikhet mellan de båda grupperna kan urskiljas. Denna beror på att den förra gruppen bygger på den romerska rätten, under det att den senare framvuxit ur den germanska rätten. I de mellan- och sydeuropeiska samt danska vattenlagarna indelas vattnen i offentliga och privata vatten. Till de offentliga hänföras alla vatten av större betydelse; dessa undandragas den enskilda äganderätten samt betecknas antingen som statsegendom eller som fallande under statens höghetsrätt. Principerna för uppdelningen i offentliga och privata vatten åro olika. Sålunda betraktas i vissa lagar såsom offentliga vatten sådana, som kunna användas i det allmännas, industriens eller jordbrukets tjänst. I en del lagar räknas till offentliga vatten de, som kunna begagnas för sjöfart eller för flottning med sammanhängande flottar. I andra lagar åter hänföras till offentliga vatten alla ständigt rinnande vatten etc. Såsom privata anses de vatten, som icke enligt det sagda äro att beteckna såsom offentliga. — De offentliga vattnen få ej av enskild tillgodogöras utan koncession. Sådan kan meddelas på viss tid eller på obestämd tid eller ock vara oåterkallelig; koncession av sistnämnda slag kan bringas alt upphöra allenast genom expropriation. Koncessionen gives på vissa villkor, och i koncessionsakten intagas även föreskrifter till skydd för motstående intressen. Ofta är koncessionen förenad med skyldighet att utgiva särskild avgift. — De privata vattnen tillhöra strandägaren och få av honom tillgodogöras. Han har dock därvid att foga sig i de bestämmelser, som givits för att skydda allmän och enskild rätt. Vattenlagarna i Sverige, Norge och Finland upptaga ej någon indelning av vattnen i offentliga och privata. Enligt dessa lagar gäller i stället, att vattenområdena höra till fastigheterna såsom delar av desamma och jämte

17 dem äro underkastade enskild äganderätt. Denna rätt kan emellertid vara mer eller mindre starkt beskuren genom inskränkande bestämmelser, vilka betingats av hänsynen till allmänna och enskilda intressen. En översikt över vattenlagarna i olika europeiska länder lämnas i det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 avgivna förslaget till vattenlag m. m. Vidare innehåller ett av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga år 1943 avgivet betänkande angående åtgärder mot spekulation i vattenkraft (Statens offentliga utredningar 1943: 14) en sammanfattande redogörelse för hithörande delar av norsk och finsk vattenrätt. Dessa framställningar kunna — i vad de belysa den principiella frågeställningen i nu förevarande sammanhang — sägas vara i huvudsak fortfarande aktuella. Det synes därför ej nödigt att här upptaga främmande rätt till närmare behandling, utan hänvisas till sagda båda framställningar. 1

Gällande svensk rätt. a.

Expropriationslagen.

Då i samband med utformandet av vissa lagstadganden på vattenrättens område uppmärksamhet ägnats de allmänna expropriationsbestämmelserna, må inledningsvis beröras de delar av lagen den 12 maj 1017 om expropriation, vilka här äro av intresse. Enligt expropriationslagen må fastighet, som tillhör annan än kronan, tagas i anspråk genom expropriation, om Kungl. Maj :t finner det nödigt för rikets försvar, för anläggning för den allmänna samfärdselns främjande, för allmän byggnad, för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose, för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål, för annat ändamål, som är jämförligt med något av de nu angivna och äger väsentlig betydelse för det allmänna, ävensom för vissa andra uppräknade mera speciella ändamål. Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan, må ock exproprieras, om Kungl. Maj :t finner det nödigt för ändamål som nu sagts. Expropriationslagen nämner icke särskilt expropriation av vattenfall. Den kommitté, som år 1910 avgav förslag till lag om expropriation, yttrade bl. a. följande. Det vore ovisst om ett vattenfall, som ej utbrutits såsom särskild lägenhet, enligt dåvarande lagstiftning finge göras till föremål för expropriation, i händelse förfoganderätten till vattnet vore skild från äganderätten till stranden. All tvekan om möjligheten att expropriera vat1

Se 1910 års förslag till vattenlag m. m. sid. 555—676 samt SOU 1943: 14 sid. 31—38.

2—71S004.

Ju.

tenfall undanröjdes genom kommitténs förslag, att ej blott fast egendom utan även särskild rätt därtill kunde exproprieras. Vore nämligen äganderätten till vattenfallet förenad med jordäganderätten, utgjorde vattenfallet fast egendom; vore de skilda, bestode fallägarens rätt i själva verket i förfoganderätt över vattnet och syntes sålunda innebära en nyttjanderätt till annans fasta egendom. Beträffande det ändamål, för vilket expropriation skulle få ske, fordrades enligt kommitténs förslag endast att egendomen skulle tagas i anspråk för allmänt gagn. Vid omarbetning av kommitténs förslag inom justitiedepartementet infördes i det förslag, som förelades 1913 års riksdag, en uppräkning av de viktigaste expropriationsändamålen, med förklaring tillika, att expropriation finge äga rum för syften jämförliga med de uppräknade. I det omarbetade förslaget upptogs bl. a. en punkt, enligt vilken expropriation finge äga rum för »något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål». Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sandström, anförde härom: »Enligt förslaget skall expropriation kunna förekomma, så snart det är fråga om något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål. Under det att allmän expropriationsrätt för statsändamål icke upptages, föreslås alltså en sådan för kommunala ändamål. Anledningen härtill är att å ena sidan kommunernas uppgifter hava en naturlig begränsning, som utesluter faran för mera vittutseende ingrepp i jordförhållandena, men att dock å andra sidan ganska många och växlande syften anses falla eller kunna med fördel dragas inom ramen för de större eller mindre, borgerliga eller kyrkliga kommunernas verksamhet. Att rena förvärvsändamål äro uteslutna följer av uttrycket 'allmänna ändamål'. Under denna beteckning synas i huvudsak vara att hänföra dels fullgörande av uppgifter, som enligt gällande författningar åligga kommunerna, dels utförande av anläggningar, avsedda att upplåtas till allmänt begagnande. Till företag av det senare slaget hör bl. a. anläggning för en orts förseende med belysning eller drivkraft. Om en kommun för dylikt ändamål har behov av att expropriera ett vattenfall, skall enligt förslagets mening sådan expropriation kunna medgivas. Genom sistberörda stadgande i förslaget uppfylles alltså delvis den av andra kammaren flera gånger uttryckta önskan, att vattenfall skola kunna exproprieras för det allmännas räkning. Vattenfall likställes enligt förslaget med annan fast egendom. Erfordras ett vattenfall för något av de i förslaget angivna ändamål — t. ex., utom det nyssnämnda, för att bereda en järnväg drivkraft — kan expropriation äga rum. Däremot giver ej förslaget staten eller kommun någon allmän rätt att expropriera vattenfall, oberoende av dylika särskilda ändamål. Meningarna torde alltmer gå i den riktningen, att de intressen det allmänna, utöver sådana ändamål, har att bevaka med hänsyn till vattenfallen lämpligare tillgodoses på andra vägar än genom expropriation.» Stadgandet om kommuners expropriationsrätt erhöll sin ännu gällande lydelse, enligt vilken expropriation får äga r u m för ändamål som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose, efter sammanjämkning av skiljaktiga beslut i riksdagens kamrar. Någon motivering till den nya lydelsen gavs ej. I ett rättsfall, N. J. A. 1937 s. 156 (II), har ansetts, att framdragande av högspänningsledning till

19 kommunalt kraftverk avsåge sådant kommunalt ändamål, som omfattades av bestämmelsen, oaktat den av kommunen distribuerade kraften även komme inom kommunen förlagda industrier till godo och till någon mindre del jämväl användes utanför kommunens område. b. Vattenlagen. De grundläggande bestämmelserna rörande rätten till vatten återfinnas i 1 kap. vattenlagen den 28 juni 1918. Där uttalas i 1 §, att envar äger att — med de i sagda lag stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar — råda över det vatten, som finnes å hans grund. Enligt 2 § njuter i rinnande vatten vardera sidans ägare lika lott i vattnet, ändå att större del därav framrinner å den enes grund än å den andres. Genom sistnämnda bestämmelse göres dock ej rubbning i den rätt till större lott i vattnet, som kan grundas å dom, urminnes hävd eller annan särskild rättsgrund. Där utan sådan rättsgrund ena sidans ägare vid vattenlagens ikraftträdande den 1 januari 1919 vid lågvatten tillgodogjorde sig mer än hälften av den framrinnande vattenmängden, äger han till bevarande av sin rätt till vattnet åberopa förut gällande lag. Rådigheten över vatten enligt dessa bestämmelser ingår sålunda i de befogenheter, vilka omfattas av äganderätten till vederbörande fastighet. Vattenrätten är m. a. o. att hänföra till fastigheten; den utgör fast egendom. Vattenrätten medföljer alltså vid förvärv av fastigheten och kan upplåtas med servituts- eller nyttjanderätt. I fråga om strömfall, som tillhör kronan, finnes ett särskilt slags nyttjanderätt, s. k. vattenfallsrätt. Rörande denna givas stadganden i 4 kap. allmänna nyttjanderättslagen. Upplåtelser av nyttjanderätt till kronan tillhöriga strömfall äro jämförelsevis fåtaliga. De upplåtelser, som förekommit, ha mestadels skett i form av arrende. Blott undantagsvis har vattenfallsrätt upplåtits. Denna art av nyttjanderätt kan därför knappast sägas ha varit av större betydelse hittills. 1 kap. vattenlagen innehåller vidare bestämmelser om inskränkningar i jordägarens rätt att råda över vattnet å grunden. I 4 § anmärkes sålunda, hurusom under vissa förutsättningar den, som äger råda över vatten, kan förpliktas att till följd av företag enligt vattenlagen, såsom byggande i vatten, vattenreglering, vattenavledning e t c , underkasta sig förlust i honom tillkommande vattenmängd eller vattenkraft. I detta sammanhang skola av ifrågavarande bestämmelser endast beröras de, som ha avseende å bebyggande av strömfall. Dessa bestämmelser återfinnas i 2 kap. — 5—7 §§ sagda kap. innebära att, för den händelse rätten till ett strömfall är fördelad på olika händer, den som har rätt till större delen eller ena sidan av strömfallet kan framtvinga utbyggnad av fallet. Enligt 5 § är sålunda, där ett strömfall till skilda delar tillhör olika ägare och en av

20 dem vill tillgodogöra sig förutom egen jämväl annans del i fallet, denne berättigad därtill, därest falldelarnas gemensamma tillgodogörande innebär väsentlig ekonomisk eller teknisk fördel samt han såsom ägare eller med servitutsrätt, som är gällande för all framtid, råder över mer än hälften av den efter vattenmängd och naturlig fallhöjd beräknade vattenkraften i fallet eller den del därav, om vars bebyggande är fråga. Motsvarande gäller i fråga om två eller flera, olika ägare tillhöriga strömfall. 6 § avser det förhållandet, att å ömse sidor av ett strömfall äro olika ägare. Då må enligt lagrummet ena sidans ägare bjuda ägaren av motsatta sidan att gemensamt utnyttja fallet; vill denne det ej, äger den, som bjudit, att tillgodogöra sig jämväl andra sidans lott i vattnet, såframt det prövas kunna ske utan synnerlig skada för dess ägare. Vilja båda var för sig utnyttja hela strömfallet, prövar vattendomstolen, åt vilkendera företräde bör givas. Enligt 5 och 6 §§ skall ersättning lämnas för tillgodogjord annan tillhörig vattenkraft. 7 § innehåller stadganden rörande strömfall, som tillhör oskift by eller annan samfälld mark eller som vid skifte av samfällighet ej ingått i skiftet. För sådant strömfall gäller — därest det icke kan utan delägares förfång skiftas vare sig ensamt eller i förening med annat samfälligheten tillhörigt vattenområde samt någon delägare vill tillgodogöra sig hela fallet — att denne, såframt det prövas kunna ske utan synnerlig skada för övriga delägare samt han antingen ensam eller tillsammans med delägare, som lämnat honom medgivande till företaget, äger mer än hälften i strömfallet, är berättigad att mot ersättning från samfälligheten tillösa sig fallet jämte eventuellt avsatt utmål för fallets tillgodogörande. Dessutom giver 7 § möjlighet att utan inlösen bygga mindre anläggning för vattnets tillgodogörande, om det kan ske utan synnerlig skada för de andra delägarna. — 8 och 9 §§ innefatta föreskrifter om skyldighet för den, som bygger i vatten, att avstå för fiskets tillgodoseende nödigt vatten. 1 kap. innehåller vidare i 5—13 §§ stadganden om kungsädru. Sådan skall anses finnas i de uti särskild förteckning upptagna vattendrag, i vilka vid lågvatten framrinner minst fem kubikmeter i sekunden. Enligt stadgandena föreligger i princip skyldighet för bl. a. strömfallsägare att för allmän farled eller allmän flottled eller för fiskets tillgodoseende eller för torrläggning eller bevattning av mark utan gottgörelse avstå vattenmängd eller fallhöjd intill en tredjedel av vattenkraften. Slutligen har år 1945 i 1 kap. införts bestämmelser om skyldighet att under vissa omständigheter låta strömfall tagas i anspråk av annan. Dessa bestämmelser äro upptagna i 14 § och innebära följande. Finnes från allmän synpunkt för planmässigt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft erforderligt, att visst strömfall tillgodogöres, och kan det ej antagas, att den, som råder över vattenkraften i fallet, själv kommer att utan avsevärt dröjsmål utnyttja det på ändamålsenligt sätt, äger Kungl. Maj :t på ansökan förordna att, om hinder enligt 2 kap. eljest ej möter, fallet må mot ersättning i stället

21 tillgodogöras av kronan, k o m m u n eller annan, som är beredd att utan uppskov bebygga fallet. Kronan tillkommande vattenkraft må dock ej utan riksdagens samtycke upplåtas åt annan. I samband med förordnande om dylik expropriationsrätt äger Kungl. Maj :t föreskriva de villkor med avseende å strömfallets utnyttjande, som från allmän synpunkt finnas erforderliga. Delägare i strömfallet skall beredas tillfälle att inom viss tid — ett år eller, om synnerliga skäl därtill äro, kortare tid, dock minst tre månader — yttra sig över ansökan om sådant förordnande. Expropriationsrätten förverkas, om icke exproprianten inom ett år från förordnandets meddelande hos vattendomstolen sökt tillstånd till strömfallets utbyggande, eller om ansökan om sådant tillstånd avslås. Samma verkan inträder bl. a., om strömfallet icke utbygges inom tid, som vattendomstolen bestämmer. 1 fråga om rätlen att utbygga ett strömfall gäller enligt 2 kap. vattenlagen i princip, att strömfallsägaren har frihet att själv bestämma, om och när samt i vilken omfattning han önskar utbygga sitt fall. Då strömfallsägaren beslutar sig för att utbygga fallet, äger han emellertid ej göra detta efter eget gottfinnande, utan är obligatorisk förprövning i vidsträckt omfattning föreskriven. Jämlikt 2 kap. 20 § vattenlagen må sålunda ej i älv, ström, å eller större bäck arbete för uppförande eller förändrande av damm påbörjas, förrän vattendomstolen efter ansökan meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras. Om genom annat byggande i sådant vattendrag märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets lopp, gäller detsamma, såframt det ej är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt genom byggnaden förnärmas. Äro i andra fall sannolika skäl, att genom byggande i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras även i regel vattendomstolens prövning. 2 kap. vattenlagen innehåller jämväl bestämmelser rörande de villkor, under vilka byggande i vatten må tillåtas. Allmänt gäller enligt 2 §, att byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Den omständigheten, att skada eller intrång uppkommer för utomstående, utesluter alltså icke t i l låtligheten av byggande. Enligt 3 § första stycket får emellertid ej så byggas i vatten, att genom uppdämning, sänkning av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång göres å annan tillhörig egendom, med mindre nyttan av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget, prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom. I andra stycket av samma paragraf stadgas från denna regel det undantag, att byggandet ej må tillåtas, därest detsamma skulle ha till följd förlust av bostäder för ett avsevärt antal bofasta personer eller nedläggande av eller väsentlig driftsminskning för större fabrik eller annan anläggning, varav många ha sitt uppehälle, eller översvämning av eller

väsentlig skada å odlad jord till betydande omfattning eller väsentligt förfång för fiskerinäring av större betydenhet. Därest byggnaden prövas vara av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, kan dock enligt tredje stycket av samma paragraf Kungl. Maj :t på framställning av vattendomstolen lämna medgivande till byggnaden, även om den icke skulle vara tillåtlig enligt första och andra styckena. För skadan och intrånget skall ersättning lämnas. 2 kap. har även andra bestämmelser om tvångsrätter mot utomstående. Sålunda stadgas i 14 §, att bl. a. dammfäste får läggas å annans mark, samt i 16 §, att mark må upplåtas eller lösas till utmål för kraftstation, i båda fallen mot ersättning. I övrigt finnas i 2 kap. stadganden, som avse att skydda motstående allmänna och enskilda intressen. Här må särskilt bringas i erinran 12 §, vilken innefattar förbud mot att så bygga i vatten, att allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Utöver föreskrifterna i 2 kap. finnas beträffande större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar särskilda bestämmelser i 4 kap. För dessa redogöres i SOU 1943: 14 sid. 13—15, vartill här må hänvisas. Vattenlagens bestämmelser om ersättning återfinnas i 9 kap. Enligt det grundläggande stadgandet (1 §) är — där jämlikt vattenlagen rätt medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig annans vattenmängd eller vattenkraft eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom lider skada eller intrång — den, som erhåller medgivandet, i princip pliktig att gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas. I förevarande sammanhang skola blott de stadganden beröras, som avse vattenkraft. Huvudregeln är, att endast den vattenmängd eller den fallhöjd, som tages i anspråk, skall ersättas. Emellertid kan det hända att, om ägaren av ett strömfall nödgas avstå en del av sin vattenmängd eller sin fallhöjd, för honom uppkomma svårigheter eller särskilda kostnader vid begagnandet av återstoden. För denna händelse har i 4 § stadgats dels att, om återstodens begagnande försvåras eller fördyras, ersättning skall lämnas jämväl för sådan skada, dels ock att, om återstoden varder onyttig eller synnerligt men vid dess begagnande uppkommer, ersättning skall lämnas för återstodens hela värde. Ersättningen för vattenkraft skall enligt 1, 13 och 14 §§ i regel utgå antingen medelst kraftöverföring eller i pengar. I båda fallen skall enligt 11 § ersättningen för tillgodogjord vattenkraft anses innefatta gottgörelse för vattenverksbyggnaderna eller den del därav, som för framtiden varder för ägaren onyttig. För icke tillgodogjord vattenkraft skall ersättningen bestämmas med hänsyn till värdet av vattenkraften i tillgodogjort

23 skick. Vid vattenkraftens beräknande skall jämlikt 10 § hänsyn tagas till mera betydande växlingar i vattenföringen. Stadganden rörande ersättning medelst kraftöverföring lämnas i 13—• 45 §§. Ur dessa må återgivas följande. Där någon berättigas jämlikt 2 kap. 5 eller 6 § att tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft eller jämlikt samma kap. 7 § att lösa annan tillhörig andel i samfällt strömfall, skall enligt 9 kap. 13 § ersättning därför utgå medelst tillhandahållande av motsvarande kraftbelopp, såframt och i den mån ej ersättningens utgörande i kraft prövas medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra parten. Under samma villkor skall vid ianspråktagande av strömfall jämlikt 1 kap. 14 § ersättningen utgå medelst kraftöverföring, i den m å n fastighet, till vilken vattenkraften hört, kan anses ha behov av kraft. Detsamma gäller, om vattenkraften varit avsedd för viss anläggning eller ort, till vilken ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbelopp, som tillerkännes honom, och denna anläggning eller ort kan anses ha behov av kraften. Kraft, som skall överföras såsom ersättning för mistad vattenkraft, skall jämlikt 9 kap. 26 § tillhandahållas ersättningstagaren å den fastighet, till vilken vattenkraften hört, på lämplig plats nära det strömfall, varifrån vattenkraften gått förlorad. Nödiga organ för överföring av den tillhandahållna kraften — ersättningskraften — bekostas av ersättningsgivaren. Skyldigheten att tillhandahålla ersättningskraft åvilar jämlikt 15 § den fastighet, varmed rätten till tillgodogörande av den vattenkraft, som ersättes, enligt vattendomstolens beslut skall vara förenad. Rätten till ersättningskraften skall jämlikt 17 § vara förenad med den fastighet, till vilken vattenkraften hört. Denna rätt kan dock under vissa villkor helt eller delvis överflyttas till annan fastighet i närheten av det strömfall, varifrån vattenkraften gått förlorad, eller av det, varifrån ersättningen lämnas. Jämlikt 18 § kan rätten till ersättningskraft av ägaren till den fastighet, varmed rätten är förenad, på viss tid upplåtas. I 19 § stadgas att ersättningstagaren är pliktig att för kraftens uttagande och överföring gälda vederlag — uttagningskostnad — antingen i pengar eller genom minskning av det kraftbelopp, som eljest skolat utgå. I fråga om ersättning för vattenkraft, som tagits i anspråk jämlikt 1 kap. 14 § eller 2 kap. 5 eller 6 §, skall enligt 9 kap. 20 § uttagningskostnaden bestämmas så, att den gottgörelse för vattenkraften, som beredes ersättningstagaren genom det efter avdrag av uttagningskostnaden återstående värdet å ersättningskraften, kan anses skälig med hänsyn jämväl till den nytta, som uppkommer för ersättningsgivaren. Uttagningskostnaden får dock varken sättas lägre än till ersättningsgivarens självkostnad — såvida denna ej överstiger ersältningstagarens självkostnad för självständigt tillgodogörande av det ianspråktagna strömfallet — eller högre än till sist-

nämnda självkostnad. Beträffande ersättning för samfällt strömfall, som löses jämlikt 2 kap. 7 §, skall uttagningskostnaden bestämmas till den för ersättningsgivaren beräknade kostnaden för ersättningskraftens tillhandahållande på den i 9 kap. 26 § angivna platsen. Vattendomstolens beslut rörande ersättningskraft kan senare ändras under vissa förutsättningar. Där ersättningen ej bör utgå medelst kraftöverföring, skall den som nämnts i regel bestämmas i pengar. Sådan ersättning skall jämlikt 9 kap. 48 § beräknas till fulla värdet och hälften därutöver, då fråga är om ersättning för tillgodogjord vattenkraft eller för icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning. För annan icke tillgodogjord vattenkraft skall enligt 49 § ersättningen beräknas till fulla värdet utan förhöjning. Det torde vara på sin plats att — för belysande av de allmänna rättsgrundsatser, vilka varit vägledande vid utformandet av vattenlagens bestämmelser — i detta sammanhang något redogöra för förarbetena till sagda lag. Följande må sålunda anmärkas. I anledning av väckta motioner hemställde 1904 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning rörande en modernare vattenlagstiftning. År 1906 uppdrog Kungl. Maj:t åt två kommittéer — vattenrättskommittén och dikningslagskommittén — att utarbeta förslag till ny lagstiftning i ämnet. Kommittéerna avgåvo år 1910 ett förslag till vattenlag m. m. År 1915 tillkallades särskilda sakkunniga, vilka underkastade kommittéförslaget en överarbetning, som utmynnade i ett av de sakkunniga år 1917 avlämnat nytt vattenlagsförslag. Sakkunnigförslaget blev — efter inhämtande av lagrådets yttrande — ytterligare omarbetat inom justitiedepartementet, varigenom framkom ett tredje förslag till vattenlag. Detta förslag remitterades till lagrådet den 15 februari 1918. Med en del av lagrådets yttrande över förslaget föranledda jämkningar förelades förslaget riksdagen (proposition nr 128/1918) och antogs av denna med vissa ytterligare jämkningar. Vid remissen till lagrådet den 15 februari 1918 lämnade föredragande departementschefen, statsrådet Löfgren, en sammanfattning av det huvudsakliga innehållet i kommitté- och sakkunnigförslagen, varjämte han redogjorde för sin egen ståndpunkt till den föreliggande lagstiftningsfrågan. Vidkommande kommittéförslaget framhöll departementschefen bl. a., att en av huvudanledningarna till det på sin tid åt vattenrätts- och dikningslagskommittéerna anförtrodda uppdraget hade varit den alltmer kännbara bristen på en modern, efter den dåvarande vattenkraftindustriens krav avpassad lagstiftning beträffande vattenkraftens tillgodogörande. Vid utarbetande av sitt förslag hade ock kommittéerna satt som sin kanske allra främsta uppgift att skapa gynnsammare betingelser i nu nämnda hän-

25 seende. I detta syfte hade förordats bl. a. en väsentlig utvidgning av rätten att bygga i vatten, ändå att skada därigenom tillfogades annans egendom, ävensom att till förmån för ett dylikt företag eljest taga annans egendom i anspråk. Bl. a. hade sålunda, för det fall att vattenkraften i ett strömfall tillhörde skilda ägare, medgivits rätt för den, som ägde större delen av fallet, att tillgodogöra sig jämväl återstoden, givetvis mot ersättning. Departementschefen påpekade vidare, hurusom anmärkningar gjorts mot att kommittéerna ej i tillräcklig mån tillgodosett de samhälleliga intressena och den jordbrukande befolkningens intressen, samt framhöll att sådana anmärkningar till väsentlig del föranlett uppdraget åt de sakkunniga att överarbeta kommittéförslaget. Beträffande sakkunnigförslaget underströk departementschefen, att de sakkunniga — med bibehållande av de grunder, vara kommittéförslaget vore byggt — efterkommit åtskilliga av de anmärkningar, som riktats mot sistnämnda förslag. I fråga om sin egen ståndpunkt till de vattenrättsliga spörsmålen och till deras behandling i sakkunnigförslaget yttrade därefter departementschefen bl. a. följande. »Med hänsyn till den stora allmännytta, som är förknippad med vattenkraftens tillgodogörande, anser jämväl jag, att goda skäl föreligga för att i en ny vattenlagstiftning tillerkänna vattenbyggnadsintresset de visserligen betydande förmåner, som i förslaget tillagts detsamma. Emellertid må det uttryckligen framhållas, att dessa förmåner, särskilt vad angår befogenheten att för genomförande av ett enskilt företag göra intrång i annans rätt, uteslutande vila på den förutsättningen, att företaget länder det allmänna till gagn. Lagstiftaren äger fördenskull full frihet att giva dessa förmåner det innehåll och göra dem beroende av varje villkor, som är ägnat att i främsta rummet tillgodose det allmännas rätt och bästa. Brister den förutsättning, varunder förmånerna givits, är det endast i överensstämmelse med dessas karaktär, att de kunna från det allmännas sida återkrävas och detta eventuellt utan ersättning till den enskilde.» Efter att ha betonat, att de sakkunniga otvetydigt anslutit sig till principen om det allmänna intressets företräde framför enskild rätt, anmärkte departementschefen, att denna princip ej utgjorde någon nyhet för den svenska vattenrätten. Den enskildes rådighet över vattnet hade sålunda redan enligt vår äldre rätt varit begränsad och till sitt innehåll bestämd av de allmänna ändamål, vattendragen ansetts böra tjäna. Departementschefen anförde vidare: »Tillgodogörandet av vattenkraften utgör numera otvivelaktigt ett av de mest betydelsefulla av de allmänna intressen, som äro förknippade med vattendragen. Från denna förutsättning hava såväl kommittéerna som de sakkunniga utgått vid utarbetande av sina förslag. Men av samma skäl som enligt dessa förslag den enskilde kan förpliktas att till förmån för ett företag, som har vattenkraftens utnyttjande till ändamål, tåla intrång i sin rätt, av samma skäl måste också den enskilde företagaren finna sig i, att hans egen rätt begränsas ined hänsyn till

samhällets intresse. Grunden till lagstiftarens befogenhet i såväl det ena som det andra hänseendet, är uppenbarligen densamma, nämligen vattenkraftintressets natur av allmänt intresse. I själva verket är det för den moderna lagstiftningen långt ifrån främmande, att den enskilda företagsamheten, särskilt då den är bärare av viktigare samhällsintressen, underkastas ganska väsentliga inskränkningar. Uppenbarligen få dock de ifrågavarande inskränkningarna icke givas en sådan omfattning, att det enskilda initiativet härigenom skulle komma att alltför mycket tyngas. Ej minst med hänsyn till samhällets egen fördel uppställer sig den fordran, att åt den enskilda företagsamheten lämnas en icke alltför snävt begränsad frihet.» Det särskilda utskott, som inom riksdagen behandlade lagförslaget, yttrade angående de allmänna grunderna för den nya lagstiftningen bl. a. följande. »I motsats till åtskilliga främmande vattenlagar, som i stor utsträckning bygga å den åskådningen, att den enskildes rätt till vattnet icke låter förena sig med tillgodoseende av det allmännas krav, och till följd härav behandla särskilt de större vattendragen såsom publik egendom, torde den svenska vattenrätten av ålder hava anslutit sig till den uppfattningen, att det allmännas intressen kunna tillgodoses redan genom begränsning av den enskildes rätt. Denna vår lagstiftnings ståndpunkt kommer till ett tydligt uttryck i de gällande bestämmelserna om kungsådra. Det allmännas rätt i fråga om vattendragen är emellertid, även om denna rätt icke sträckt sig till en äganderätt, dock otvetydigt erkänd jämväl för den svenska vattenrättens del. Allt efter arten av och styrkan hos de intressen, som vid varje särskild tidpunkt gjort sig gällande, har åt denna rätt under olika tidsskeden givits ett skiftande innehåll.» Utskottet framhöll att det låge i sakens natur, att vid den nydaning av vår vattenrätt, som ifrågasattes, de gränser, som tidigare under väsentligen olikartade förhållanden mot de föreliggande uppdragits mellan den enskildes rätt och det allmännas, icke kunde lämnas orubbade. Vattendragens samhälleliga betydelse hade i hög grad stegrats. Denna betydelse syntes med befolkningens tillväxt och den materiella kulturens utveckling i framtiden bli ännu mera framträdande. Det förefölle sålunda utskottet allenast vara en nödvändigt betingad anpassning till rådande förhållanden, om denna gräns förskötes till det allmännas förmån, något som också motsvarade den allmänna utvecklingen å vattenrättens område inom flertalet av de moderna samhällena. I vilken utsträckning en dylik förskjutning borde äga rum, vore givetvis ett spörsmål, vid vars besvarande olika meningar yppades. För sin del kunde emellertid utskottet icke biträda den åsikten, att denna förskjutning borde begränsas till vad som enligt redan föreliggande erfarenhet visat sig som absolut nödvändigt. Det allmännas intresse sträckte sig utöver den närvarande tiden och omfattade även tillgodoseendet av följande generationers bästa.

27 De grundsatser, för vilka nu redogjorts, ha varit bestämmande jämväl vid utformandet av senare lagstiftning på vattenrättens område. Vad särskilt angår de år 1945 tillkomna ändringar i vattenlagen, genom vilka 1 kap. 14 § och därtill anknutna stadganden erhöllo sin nuvarande lydelse, torde en närmare redogörelse böra lämnas. Under förarbetena till vattenlagen ifrågasattes, att initiativrätt i fråga om vattenkrafts tillgodogörande borde under vissa förutsättningar medgivas ej allenast den, som själv ägde eller hade del i ett strömfall, utan oberoende därav jämväl staten eller kommun. Angående denna fråga framhöll departementschefen, statsrådet Löfgren, i sitt ovannämnda yttrande till statsrådsprotokollet den 15 februari 1918, att den rätt, som medgåves innehavaren av den större delen av ett strömfall att tillgodogöra sig jämväl återstoden av fallet, otvivelaktigt, liksom de vattenrättsliga tvångsrätterna överhuvud taget, hade sin grund i det allmänna intresse, som krävde vattenkraftens utnyttjande. Samma skäl kunde helt visst åberopas till stöd för ett än mera vittgående frigivande av initiativrätten, och det hade t. o. m. ifrågasatts, huruvida ej den, som ägde ett obebyggt strömfall men icke ville eller förmådde inom viss skälig tid vidtaga åtgärder för dess tillgodogörande, borde — även i annan ordning än enligt expropriationslagen — kunna tvingas mot ersättning avstå detsamma till staten eller möjligen jämväl till kommun eller enskild företagare, som åtoge sig att omedelbart utnyttja fallet. Ett frigörande av initiativrätten i den utsträckning, som sist antytts, skulle dock enligt departementschefens mening innebära en högst väsentlig avvikelse från de grundsatser, vara den gällande svenska vattenlagstiftningen vilade. En dylik avvikelse, som skulle innebära, om ej ett upphävande, så dock en högst betydande begränsning av den enskildes rätt till vattnet, syntes icke låta sig försvara, med mindre än att den visat sig nödvändig för tillgodoseende av de allmänna intressen, som vore beroende av vattenkraftens tillgodogörande. Något praktiskt behov av en så långt gående utvidgning av initiativrätten syntes emellertid för det dåvarande icke föreligga och ej heller vara att motse under den närmaste framtiden. Det särskilda utskott, som i riksdagen behandlade förslaget, uttalade i denna del, att en utvidgning av initiativrätten i nämnda riktning, såsom också kommit till erkännande uti departementschefens ovan återgivna uttalande, icke borde möta något hinder av mera principiell natur. Med den ökade betydelse, som vattenkraften erhållit för tillgodoseende av olika samhällsbehov, syntes det fastmera stå i god överensstämmelse, om den enskildes intresse jämväl i detta fall underordnades vad det allmänna bästa krävde. Det syntes också utskottet, som om en dylik initiativrätt, därest den gåves ett lämpligt och väl avvägt innebåll samt anordnades på ett praktiskt sätt, hade ett verkligt behov att fylla. Med hänsyn till det outredda

28 skick, vari denna fråga ännu befunne sig, ansåge sig dock utskottet icke i stånd att därom göra något bestämt uttalande. Utskottet hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och under vilka förutsättningar rätt kunde medgivas kronan att, i annat fall än expropriationslagen medgåve, för tillgodoseende av allmänt behov tilllösa sig obebyggt eller ej till fullo utnyttjat strömfall i ändamål att tillgodogöra vattenkraften, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen föranledde. Utskottets ifrågavarande hemställan avslogs emellertid av båda kamrarna. Inom riksdagen väcktes år 1942 motioner (1:5 och II: 13), i vilka anhölls att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag rörande möjligheten av en enhetlig ledning av landets kraftförsörjning, eventuellt ett förstatligande av produktion och tillhandahållande av elektrisk energi m. m. Statsutskottet anmärkte i utlåtande (nr 86) rörande motionerna bl. a. att ett missförhållande, som krävde uppmärksamhet, vore den alltjämt ohämmat pågående spekulationen i outbyggda vattenfall, varigenom råkraften dreves upp i ett prisläge, som vid ett framtida utbyggande av dylika vattenfall komme att medföra avsevärt högre kraftpriser än som varit nödvändigt, om spekulation icke förekommit. I Norrland hade på allra senaste tid dylika spekulationsköp ägt rum. Utskottet uttalade sig vidare om en samhällelig kontroll över krafttaxorna ävensom om ökad elektrifiering, standardisering och behovet av riktlinjer för landets framtida kraftförsörjning, samt hemställde att riksdagen måtte anhålla om utredning rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. I enlighet med utskottets hemställan avlät riksdagen skrivelse i ämnet till Konungen (nr 199). Vid anmälan i statsrådet den 30 oktober 1942 av frågan om åtgärder mot spekulation i vattenkraft anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, att enligt hans mening denna fråga borde upptagas till utredning fristående från de mera omfattande spörsmål som åsyftades i riksdagens skrivelse. Departementschefen yttrade vidare bl. a. följande: »Det är tydligt, att när utbyggnaden av landets vattenkraft nått ett visst stadium, svårigheter kunna uppstå att förvärva lämplig vattenkraft till skäligt pris. För att uppnå ett gott ekonomiskt resultat kan det vara påkallat att först utbygga strömfallen i ett och samma vattendrag, innan man övergår till strömfallen i ett annat. Den som i spekulationssyfte förvärvat strömfall i ett visst vattendrag, som är avsett att utbyggas inom en nära framtid, kan emellertid hindra genomförandet av denna plan eller tilltvinga sig en oskälig ersättning för att han skall överlåta det eller de fall han innehar.

29 Det ligger nära till hands att använda expropriation för att undanröja ett sådant hinder som nu sagts. Expropriationsinstitutet avser ju att bereda tillfälle till tvångsförvärv just i sådana situationer, då det gäller att tillgodose ett mera allmänt intresse och egendom icke kan förvärvas till rimligt pris. Att tillämpa expropriationslagens bestämmelser för ändamål som avses i detta sammanhang torde dock av flera skäl vara mindre lämpligt. De ekonomiskt betydelsefulla frågor som härvid skulle uppkomma fordra en speciell sakkunskap, som expropriationsnämnd svårligen kan förutsättas äga. Det synes därför önskvärt, att ärenden av denna beskaffenhet komma att handläggas av vattendomstol åtminstone såvitt angår ersättningsfrågan. Vattendomstolarna, som bestå av lagfarna domare, ingenjörer och lekmän, äro väl förtrogna med frågor om lösen av vattenkraft och vad därmed äger samband. Dessutom är att märka, att part i vattenmål äger utföra sin talan i flera instanser. Härigenom torde skapas betydande garantier för att ersättningsfrågan blir föremål för en objektiv och sakkunnig bedömning. Mot de tendenser till osund spekulation, som numera framträtt och som åsyftas av statsutskottet, böra enligt min mening åtgärder vidtagas så snabbt som möjligt. Med hänsyn härtill bör, såsom jag redan antytt, denna fråga upptagas utan samband med den mera omfattande utredning varom riksdagen hemställt. Härvid bör eftersträvas en lösning, som anpassar sig till nu gällande grundprinciper i den svenska vattenrätten. Ett planmässigt utbyggande av vattenkraften torde nämligen kunna säkerställas utan att något avsteg därifrån göres. Huruvida rätt att tillösa sig strömfall bör medgivas även annan än staten, får särskilt prövas. Det torde icke vara uteslutet att jämväl kommun bör kunna erhålla möjlighet att i sådan ordning förvärva strömfall som erfordras för kommunernas kraftförsörjning.» Med anledning av erhållet bemyndigande tillkallade departementschefen fem sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning av frågan om lagstiftning rörande åtgärder i syfte att hindra spekulation i vattenkraft. Den 27 februari 1943 avgåvo de sakkunniga — här nedan benämnda 1942 års sakkunniga — sitt redan i det föregående omnämnda betänkande (SOU 1943: 14). Detta betänkande utmynnade i förslag till vissa ändringar i vattenlagen och kommunalskattelagen. Förslaget blev föremål för bearbetning inom justitiedepartementet, varefter proposition i ämnet (nr 44) avläts till 1945 års riksdag. Propositionen innehöll ej något förslag till ändringar i kommunalskattelagen. I övrigt gjordes i propositionen endast smärre avvikelser från de sakkunniges förslag till lagändringar. Efter tillstyrkande av andra lagutskottet (utlåtande nr 22) biföll riksdagen propositionen. Den nya lagen utfärdades den 20 april 1945 och trädde i kraft den 1 juli samma år (SFS 139/1945). Ur förarbetena till lagstiftningen må ytterligare återgivas följande. I sitt betänkande framhöllo de sakkunniga beträffande p r i n c i p e r n a f ö r e n l a g s t i f t n i n g till förhindrande av spekulation i vattenkraft, att därvid borde eftersträvas en lösning, som kunde sägas stå i samklang med grunderna för den svenska vattenrätten, samt att införandet av en ny form av expropriationsrätt kunde vara ett lämpligt medel. Härom anförde de sakkunniga närmare.

30 »Vattenlagen ger den som har majoriteten i ett strömfall, eller äger ena sidan därav, rätt att under vissa villkor tillgodogöra sig återstående andel mot ersättning. Denna tvångsrätt har givits honom för att främja ett ur allmän synpunkt rationellt utnyttjande av vattenkraften. Lagstiftaren har därvid utgått från att — där ej denna rätt tillkommer stat eller kommun såsom vattenrättsägare — den enskilda företagsamheten skulle sörja för att strömfallen utbyggdes, när detta borde ske. Den som innehar ett strömfall har själv frihet att välja tiden för utbyggnad. Tydligt är, alt de enskilda liksom även stat och kommun härvid lägga ekonomiska synpunkter på frågan. Denna rådighet över strömfallet möjliggör emellertid ej blott att välja en ekonomiskt gynnsam tidpunkt för utbyggnad av fallet utan även att dröja därmed längre än som ur allmän synpunkt är önskvärt. Även om hittills utbyggnad icke härigenom blivit förhindrad, kan till följd av vad nu sagts den som ej själv ämnar utbygga sitt fall hålla på detta i syfte att utvinna ett särskilt fördelaktigt pris av den som önskar förvärva och nyttiggöra fallet. Redan i samband med vattenlagens tillkomst väcktes frågan, huruvida icke det allmännas intresse av att strömfall utbyggdes vid lämplig tid borde tryggas genom bestämmelser i lagen. Med hänsyn till numera framkomna spekulationstendenser torde det vara påkallat att fråntaga strömfallsägaren det medel som lagstiftningen nu indirekt ger honom att fullfölja spekulation i vattenkraft. Detta torde utan avsteg från vattenlagens grundprinciper kunna ske genom att införa möjlighet till tvångsingripande mot .strömfallsägaren, om det ur allmän synpunkt är önskvärt att strömfallet utbygges. Såsom framhållits i direktiven för denna utredning är införandet av en expropriationsrätt ett lämpligt medel, när det gäller att h i n d r a dem som innehava vissa nyttigheter att betinga sig för högt pris för dem, när de behöva tagas i anspråk. EU strömfall kan redan nu med tillämpning av expropriationslagen för där angivna allmänna ändamål fråntagas ägaren, vare sig det är utbyggt eller ej. Expropriationslagens bestämmelser om expropriationsändamålen torde dock böra tolkas tämligen restriktivt och t. ex. en utvidgning av statens kraftproduktion synes icke i och för sig vara en åtgärd för sådant allmänt ändamål som avses i expropriationslagen. Beträffande utbyggda strömfall må även erinras om vattenlagens bestämmelser angående kronans lösningsrätt.» De s a k k u n n i g a p å p e k a d e d ä r e f t e r , a t t m a n vid i n f ö r a n d e av n y a b e s t ä m m e l s e r i syfte a t t t r y g g a u t b y g g n a d a v s t r ö m f a l l vid l ä m p l i g t i d p u n k t k u n d e välja m e l l a n a t t i n t a g a b e s t ä m m e l s e r n a i v a t t e n l a g e n eller a t t u t v i d g a r a m e n för e x p r o p r i a t i o n s ä n d a m å l e n i e x p r o p r i a t i o n s l a g e n . E n l i g t de s a k k u n n i g a vore d e t f ö r r a a l t e r n a t i v e t a t t f ö r e d r a g a . Till stöd h ä r f ö r a n d r o g s följande. »Ur systematisk synpunkt är det mest tilltalande, att en så betydelsefull befogenhet som att tvångsvis taga i anspråk annans strömfall regleras i vattenlagen. Däremot vore det mindre lämpligt att genom en ändring i expropriationslagen i visst hänseende giva expropriationsändamålen i denna lag en annan karaktär än nu. I vattenlagen äro för närvarande staten, kommuner och enskilda jämställda med avseende å villkoren för utbyggande av strömfall. Det torde, såsom i det följande närmare utvecklas, vara önskvärt att ej göra något avsteg från denna princip i nu förevarande sammanhang. Att i expropriationslagen införa bestämmelser om rätt för enskilda att taga i anspråk annans strömfall kan emellertid näppeligen komma i fråga. Att expropriationsmöjlighet beträffande strömfall kommer att i viss utsträckning finnas enligt allmänna expropriationslagen, även

om bestämmelser därom införas i vattenlagen, torde vara av mindre betydelse, helst som den förra möjligheten veterligen aldrig använts. Motsvarighet härtill finns på andra områden. Ur praktisk synpunkt torde det vara förenat med stora fördelar att anknyta den ifrågasatta expropriationsrätten till vattenlagens bestämmelser. Detta gäller främst ersättningsfrågan. Vattendomstolarna besitta obestridligen erfarenhet i bedömning av vattenkraftens värde. Ur den enskildes synpunkt är det också betryggande, att värderingen, som ofta är vansklig, kan prövas i flera instanser på samma sätt som andra ersättningsfrågor i vattenmål. En vanlig expropriationsnämnd kan komma att sakna förutsättningar för en sådan bedömning och dess beslut får icke överklagas. Även om expropriationsnämnden i ärenden av nu ifrågavarande slag skulle kunna erhålla en särskild sammansättning, synes domstolsprövning vara att föredraga. I den mån ersättning bör utgå medelst kraftöverföring kan det ej gärna komma i fråga annat än att villkoren därför bestämmas av vattendomstolen. Det måste också anses som en vinst, att ersättningsfrågan kan prövas i samband med ansökan om vattendomstolens tillstånd att utbygga fallet. Härigenom undvikas kostnader och besvär.» De sakkunniga framhöllo vidare, att en expropriationsrätt i syfte att trygga utbyggnad av strömfall vid lämplig tidpunkt riktade sin udd mot såväl spekulationsköp, vilka ägt rum före lagstiftningens ikraftträdande, som mot köp, vilka företoges i samma syfte efter den nya lagens ikraftträdande. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle införandet av en expropriationsrätt, som säkerställde en rättidig och ändamålsenlig utbyggnad av tillgänglig vattenkraft, medföra att möjligheten att med framgång spekulera i vattenkraft bleve beskuren. En sådan inskränkning i strömfallsägarens rätt kunde visserligen sägas vara mera omfattande än som direkt förestavades av önskemålet att motverka spekulation. Att begränsa expropriationsrätten till sådana fall, då spekulativt syfte förefunnes, läte sig dock svårligen göra. I sitt lagförslag upptogo de sakkunniga såsom första förutsättning för expropriationsrätt, att det skulle för p l a n m ä s s i g t utnyttjande a v t i l l g ä n g l i g v a t t e n k r a f t vara erforderligt, att visst strömfall utbyggdes. De sakkunniga framhöllo att det icke syntes vara lämpligt att i lagen närmare angiva, vad med planmässigt utnyttjande skulle förstås. Vid bedömande av detta spörsmål borde enligt de sakkunniga vissa huvudsynpunkter beaktas. Härom yttrade de sakkunniga: »Utbyggnaden av vattenkraften måste anpassas efter den beräknade ökningen av konsumtionen. Produktionen bör därvid hålla ett visst försprång för att kunna möta överraskningsmoment. När föreliggande behov nödvändiggör att vattenkraft utbygges, bör med tekniskt-ekonomiska beräkningar bestämmas, vilket strömfall som i första hand bör tagas i anspråk. Vid denna bedömning skall hänsyn tagas till möjligheterna att verkställa årsreglering och korttidsreglering och till det rationella utnyttjandet av befintliga eller planerade kraftledningar. Dessa överväganden kunna leda till att ett visst vattendrag till större delen utbygges i ett sammanhang, men det kan även visa sig vara tekniskt-ekonomiskt mest lämpligt att två eller flera vattendrag utbyggas växelvis. En annan sida av planmässigheten är, att behovet av kraft inom de delar av

:vi landet, där vattenkraften finnes, icke åsidosattes. Att hänsyn till det lokala behovet skall tagas är uppenbart. Även militärpolitiska synpunkter kunna kräva beaktande vid planläggningen av vattenkraftens utbyggnad.» E n l i g t f ö r s l a g e t gällde v i d a r e , a t t e x p r o p r i a t i o n s r ä t t s k u l l e k u n n a m e d givas a l l e n a s t o m d e t ej k u n d e a n s e s f r a m g å , a t t s t r ö m f a l l e t även utan i n g r i p a n d e komme att utan avsevärt dröjsmål u t b y g g a s på ä n d a m å l s e n l i g t s ä t t . Om denna bestämmelse a n f ö r d e de s a k k u n n i g a f ö l j a n d e . »Bestämmelsen innebär, att något ingripande icke får äga rum, om rättidig och tekniskt-ekonomiskt riktig utbyggnad av strömfallet ändock kan förväntas komma, till stånd. För att ansökningen skall beviljas är alltså icke tillfyllest att den som gör ansökan om expropriation själv är i behov av kraft för sin rörelse — . Det angelägna synes vara, att vattenkraften verkligen kommer till användning utan att den behöver förvärvas till alltför dyrt pris. För att ägaren skall kunna fråntagas rätten att själv utnyttja sitt fall förutsattes som nämnt, att det dröjsmål som eljest skulle uppstå är avsevärt. Under normala förhållanden torde ett uppskov av ett eller annat år ej kunna anses innebära avsevärt dröjsmål. Om däremot en forcerad utbyggnad är nödvändig under tider som de nuvarande, kan även en sådan tidrymd betecknas såsom avsevärd. Huruvida dröjsmålet är avsevärt, måste alltså bedömas med hänsyn till angelägenheten ur landets synpunkt av att utbyggnad mer eller mindre snabbt kommer till stånd. Om den som äger ett strömfall förklarat sig vilja där utföra en byggnad som icke möjliggör att vattenkraften tillgodogöres på ett tekniskt-ekonomiskt rationellt sätt, bör något hinder för expropriation icke fördenskull föreligga. För att rätten att tillgodogöra sig vattenkraften icke skall kunna berövas honom måste alltså förutsättas, att han kommer att utbygga strömfallet på ändamålsenligt sätt. Helt naturligt kan förekomma, att ett strömfall kan utbyggas enligt flera alternativ. Det bör vara tillfyllest, att ägaren vill utbygga strömfallen på ett sätt som i och för sig innebär ett förnuftigt tillgodogörande av vattenkraften. Man kan tänka sig, att strömfallets ägare väl har för avsikt att så småningom utbygga fallet men att hans behov av vattenkraft är tämligen avlägset. Han kan då ställas i valet mellan att utbygga fallet ur hans synpunkt i förtid eller att avstå från detsamma till förmån för annan. Om han förklarar sig villig att utan dröjsmål utbygga fallet, bör det naturliga vara, att den som påkallat expropriation och som tvingat honom till utbyggnad, förbinder sig att köpa elektrisk kraft frän kraftstationen i fråga intill dess strömfallets ägare själv blir i behov av kraften. Skulle den som begärt expropriation ej vara villig att ingå en sådan överenskommelse på skäliga villkor, bör ej heller expropriation medgivas.» E n f ö r u t s ä t t n i n g för e x p r o p r i a t i o n s k u l l e v i d a r e v a r a a t t s ö k a n d e n ej förut i n n e h a d e så stor a n d e l i s t r ö m f a l l e t , a t t h a n r e d a n enligt b e s t ä m m e l s e r n a i 2 k a p . h a d e v i t s o r d a t t u t b y g g a det. De s a k k u n n i g a föreslogo, a t t b e f o g e n h e t e n a t t m e d g i v a e x propriationsrätt skulle tillkomma Kungl. Maj:t, samt uttalade h ä r o m följande. D e t s y n t e s icke l ä m p l i g t a t t l å t a v a t t e n d o m s t o l a r n a o m h ä n d e r t a g a d e n n a p r ö v n i n g . G r u n d f ö r u t s ä t t n i n g e n för e x p r o p r i a t i o n s r ä t t e n eller a t t det för p l a n m ä s s i g t u t n y t t j a n d e av tillgänglig v a t t e n k r a f t vore er-

33 forderligt att strömfallet utbyggdes krävde ett bedömande av kraftpolitisk art som skilde sig väsentligt från de uppgifter, vilka omhänderhades av vattendomstolarna, och det skulle icke för vattendomstolens ställning vara gagneligt, om den nödgades taga ståndpunkt i tvisten om själva expropriationsrätten. Härtill komme, alt den som önskade taga i anspråk annans strömfall lämpligen borde veta, om detta ginge för sig, innan han till vattendomstolen ingåve ansökan med utförlig utredning om sättet för fallets tillgodogörande. Frågan om expropriationstillstånd och frågan om de närmare villkoren för rätt att utbygga fallet måste alltså hållns i sär. Enligt förslaget skulle expropriationsrätt tillkomma k r o n a n, k o inni u ii e l l e r a n n a n s o m v o r e b e r e d d a t t u t a n uppskov u t b y g g a f a l l e t . Om denna bestämmelse anförde de sakkunniga: »Förslaget utgår beträffande kretsen av dem, som komma i fråga för erhållande av expropriationsrätt, från den nuvarande fördelningen av kraftproduktionen, enligt vilken kommuner och enskilda i konkurrens med staten omhänderhava ea (30 procent av kraftproduktionen. Kommunala och enskilda kraftproducenter ha, liksom staten, att svara för sina distributionsområden. Då konsumtionen successivt stiger, måste de säkerställa sitt ökade kraftbehov. Det torde därför vara konsekvent att jämställa dem med staten i fråga om möjligheten att erhålla expropriationsrätt. Detta överensstämmer också med vattenlagen i övrigt som i fråga om rätt att taga i anspråk minoritetens andel i ett strömfall eller att eljest göra intrång i enskild rätt likställer statliga, kommunala och enskilda företag. Härtill kommer, att kommuner och enskilda, liksom staten och enskilda, redan under bolagsformen etablerat samgående i viktiga kraftföretag. Man torde kunna förutsätta, att dylika intressentgruppcr kunna framdeles behöva gemensamt utöka sina innehav av vattenkraft och att då alltjämt bolagsformen bör användas. Man kan tänka sig, att flera intressenter anmäla önskan att få tillgodogöra vattenkraften i visst strömfall. Det kan i sådan händelse vara lämpligt, att de erhålla gemensamt tillstånd med visst kvottal för delaktigheten i kraften, t. ex. därest det är fråga om flera stora kraftproducenter som alla behöva säkerställa erforderlig ökning av produktionen. Härvid torde förutsättas att avtal träffas om erforderligt samgående, innan expropriationstillstånd meddelas. Sannolikt blir härvid bolagsformen den praktiska utvägen. Konkurrens kan även föreligga mellan företag som vilja överföra kraften till annat håll och representanter för mera närliggande kraftbehov. I anslutning till de synpunkter som förut anförts finna de sakkunniga självskrivet, att det lokala behovet icke får åsidosättas. När det gäller stora strömfall, torde emellertid ofta en fördelning av kraften kunna ske även i en sådan situation som den nu nämnda.» Med avseende å objektet för den föreslagna expropriationsrätten upptog förslaget den inskränkningen, att e x p r o p r i a t i o n s r ä t t e j u t a n r i k s d a g e n s s a m t y c k e f i n g e m e d g i v a s i f r å g a om vatt e n k r a f t s o m t i 11 k o m m e k r ö n a n. De sakkunniga funno det uppenbart, att expropriation överhuvud ej skulle förekomma, när kronan innehade majoriteten av vattenkraften i ett strömfall. Däremot ansågo de, att med riksdagens medgivande expropriation av en mindre kronans minoritetsandel kunde böra medgivas i samband med expropriation av majoriteten i strömfallet. 3—718004. J u .

34 I fråga om i n n e b ö r d e n a v e x p r o p r i a t i o n s m e d g i v a nd e t gällde enligt förslaget, att exproprianten finge »tillgodogöra» vattenkraften i strömfallet. I detta avseende överensstämde förslaget med den metod, som använts i 2 kap. 5 och 6 §§ vattenlagen. Expropriationsmedgivandet innebar enligt förslaget ej någon eftergift från vattenlagens villkor för utbyggande av strömfall i annat hänseende än att exproprianten ej behövde innehava eljest erforderlig rätt till fallet. Exproprianten skulle således få tillgodogöra sig vattenkraften i strömfallet allenast om hinder i övrigt ej mötte enligt 2 kap. vattenlagen. När expropriationsrätt medgåves, skulle Kungl. Maj:t enligt förslaget äga föreskriva de s ä r s k i l d a v i l l k o r , som ur allmän synpunkt funnes erforderliga med avseende å vattenkraftens utnyttjande. Med bestämmelsen åsyftades sådana villkor, som kunde böra uppställas för att ett vattendrag med därtill hörande regleringsmagasin skulle kunna utnyttjas på ett rationellt sätt eller för att strömfallet skulle rätt fylla sin uppgift för kraftförsörjningen i landet vid samköming. Beträffande f ö r f a r a n d e t i e x p r o p r i a t i o n s ä r e n d e t framhöllo de sakkunniga till en början, att när expropriation ifrågasattes, de som ägde rådigheten över vattenkraften i strömfallet borde erhålla tillfälle att yttra sig över ansökningen, samt anförde vidare följande. »Ägaren av ett större strömfall lärer icke gärna kunna vara okunnig om att den tid nalkas då strömfallet bör utbyggas. Han kan därför i tid vidtaga åtgärder för att möta ett expropriationsanspråk, om han verkligen har för avsikt att själv utbygga fallet. För att skydda honom mot att bliva överrumplad synes likväl lämpligt att i regel giva honom en jämförelsevis lång tid för alt inkomma med yttrande, förslagsvis ett år efter det ansökningen delgivits honom. Även om ansökningen skulle innebära en överraskning för honom, kan han under denna tid hinna upprätta projekt för strömfallets utbyggnad. Emellertid torde böra finnas en möjlighet att under extraordinära förhållanden bestämma en kortare tid, enligt förslaget minst tre månader. Därest strömfallets ägare ådagalägger sin avsikt att utan uppskov utbygga fallet på ett ändamålsenligt sätt, skall expropriationsmedgivandc ej lämnas, med mindre det kan anses uteslutet att ägaren har de ekonomiska resurser som erfordras. Å andra sidan bör ansökningen icke avvisas förrän det visar sig att nämnda avsikt verkligen genomföres av strömfallets ägare. Ansökningen bör alltså, om sökanden så önskar, få vila för att det skall kunna konstateras, att ägaren med all skyndsamhet fullföljer sin tillkännagivna avsikt. Klart är emellertid, att om ägarens uppgifter icke förtjäna tilltro, något hinder att giva expropriationstillstånd icke bör föreligga endast därför att ägaren framvisar ett utbyggnadsprojekt. Om det är bekant, att ägaren innehar en betydande mängd outbyggd vattenkraft, som han icke kan behöva för egen räkning, torde man kunna utgå från att han endast syftar till att vid gynnsamt tillfälle avyttra sådan för honom obehövlig kraft. De sakkunniga uttalade därefter, att den som erhållit expropriationsrätt naturligtvis borde genomföra sin avsikt att snarast utbygga fallet. Han skulle därför enligt förslaget inom ett år från det expropriationsmedgivande meddelades söka tillstånd hos vattendomstolen till utbyggandet. Expropria-

35 tionsrätten skulle upphöra, därest ansökningen avsloges eller ersättningen för vattenkraften icke gäldades i behörig ordning. Detsamma skulle gälla även för den händelse exproprianten ej utbyggde fallet inom tid, som vattendomstolen bestämt enligt 11 kap. 63 §. Denna tid finge i regel ej bestämmas till mer än tio år. Enligt vad de sakkunniga framhöllo vore tio år en alldeles för lång tid i ett sådant mål som här avsåges, men de sakkunniga hade utgått från att vattendomstolen skulle utan särskilt stadgande begränsa tiden till vad som vore nödvändigt. Rörande frågan om e r s ä t t n i n g för den vattenkraft, som finge tillgodogöras av exproprianten, anmärkte de sakkunniga, att här mötte först spörsmålet, i vilken omfattning ersättning borde bestämmas att utgå medelst kraftöverföring. Efter att ha erinrat om gällande bestämmelser i 0 kap. 13 § vattenlagen — enligt vilka ersättning för annans vattenkraft, som finge tillgodogöras jämlikt 2 kap. 5, 6 eller 7 §, skulle utgå medelst överföring av motsvarande kraftbelopp» såframt och i den mån detta ej medförde olägenheter av betydenhet för ena eller andra parten — påpekade de sakkunniga, att då annans vattenkraft finge tillgodogöras enligt de föreslagna expropriationsbestämmelserna, ej såsom huvudregel kunde gälla att ersättning skulle utgå medelst kraftöverföring. Därigenom skulle syftet med bestämmelserna kunna förfelas, enär den som innehade strömfallet skulle få det utbyggt på annans risk och själv komma att disponera över kraften på sätt han önskade. Å andra sidan vore det icke lämpligt att göra större avsteg från nu gällande principer än som vore nödvändigt. Härom anförde de sakkunniga vidare: »Stadgandet i 9 kap. 13 § utgår från den situationen, att sökanden innehar större delen av vattenkraften, och att återstoden är förenad med ett antal fastigheter eller förut befintliga anläggningar (såsom kvarnar o. d.). Befintliga anläggningar, som tillgodogöra vattenkraften i strömfallet, böra naturligtvis få sitt kraftbehov tillgodosett; om dem kan någon tvekan ej råda. Beträffande fastigheterna har lagstiftaren syftat till att de ej böra försämras genom att vattenkraften går förlorad och att de därför i dennas ställe böra få ett realvärde, nämligen ersättningskraft. Det kan givetvis inträffa, att ersättningskraften överstiger fastighetens behov, och att fastighetens ägare följaktligen kan sälja kraften till annan konsument eller ock mot ersättning låta anläggningens innehavare disponera däröver. För att vinna en begränsning av skyldigheten att leverera ersättningskraft, när expropriationsmedgivande lämnats, synes man lämpligen kunna inskränka skyldigheten att tillhandahålla kraft till vad som motsvarar vederbörande fastighets behov. Härigenom tillvaratages synpunkten, att fastigheten bör erhålla ersättning i form av ett realvärde. Givetvis åsyftas ej med bestämmelsen, att vattendomstolen skall behöva i detalj undersöka, hur stor kvantitet ersättningskraft som tarvas. Det är tillfyllest att göra en tämligen summarisk uppskattning av behovet, därvid även viss hänsyn skall tagas till framtida ökning av behovet, och någon uppdelning av ersättningen i kraft och pengar, när fastighetens andel i strömfallet totalt är ringa, torde icke erfordras. Här må även erinras att den som förvärvar vattenkraft ej sällan utfäster sig att leverera frikraft som vederlag. Vid bestämmande av viss fastighets behov av ersättningskraft bör hänsyn tagas även till en dylik utfästelse.

36 Ersättningskraft torde böra utgå även under vissa andra omständigheter. Det kan förekomma, att ägaren av det strömfall, som är föremål för expropriation, innehar det i syfte att trygga kraftbehovet för viss anläggning, ehuru behovet ej är av den omfattning, att det ansetts böra utgöra hinder för expropriation. Ligger anläggningen på den fastighet, till vilken vattenkraften hört, skall redan enligt den förut föreslagna bestämmelsen ersättning utgå medelst kraftöverföring. Denna regel täcker emellertid icke den situationen, att anläggningen är belägen på annat håll, och att ersättningstagaren sålunda behöver överföra ersättningskraften från nyssnämnda fastighet till anläggningen. En sådan överföring kan ske på två sätt. Antingen kan ersättningstagaren tänkas använda egen ledning för kraftöverföringen, eller också kan han träffa avtal med någon, som har användbar ledning, om rätt att överföra kraften på denna. För att ersättning skall utdömas att utgå genom kraftöverföring i sädana fal!, som sist nämnts, bör enligt de sakkunnigas mening visas att ersättningstagaren äger att överföra vattenkraften på något av angivna sätt. Om framdragande av ny ledning erfordras, bör han alltså styrka, att Kungl. Maj:t enligt 1902 års lag om elektriska anläggningar lämnat tillstånd därtill. Vid meddelande av koncession bör, enligt vad i lagen stadgats, beaktas, om behov av ledningen finnes, och om den är förenlig med planmässig elektrifiering. Det ankommer sålunda på Kungl. Maj:t att pröva, huruvida det är lämpligt att meddela tillstånd till framdragande av ledningen. I allmänhet är det naturligtvis icke lämpligt att särskilda ledningar byggas för långväga överföring av mindre kraftbelopp. Om fördenskull koncession vägras, återstår möjligheten att överföra kraftbcloppet på annans ledning. Någon skyldighet för en ledningsägare att överföra ett kraftbelopp, som tillkommer ersättningstagaren, föreligger icke. Överföringen kan ofta vara förenad med avsevärda olägenheter för ledningsägaren. Om ersättningstagaren emellertid skulle ha träffat avtal om rätt att få använda sig av viss ledning, vars ägarfe funnit detta utan olägenhet kunna ske, bör ett sådant avtal kunna åberopas, när det gäller att bestämma, huruvida ersättning skall utgå medelst kraftöverföring eller ej. I detta sammanhang må framhållas att ersättningstagaren bör erhålla möjlighet att inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd, innan ersättningsfrågan definitivt avgöres. Vad nu sagts om beaktande av kraftbehovet för viss anläggning h a r även tilllämpning, när vattenkraften varit avsedd för viss ort. Visserligen torde ett sådant allmänt behov komma att så gott som undantagslöst beaktas redan i samband med prövning av frågan om expropriation, därvid oftast ett samgående lärcr komma att anordnas i lämplig form. Det torde emellertid icke fördenskull vara skäl att avstå från den garanti, som bestämmelserna om ersättningskraft kunna erbjuda även för tillgodoseendet av viss orts behov. Enligt förslaget skall därför ersättning utgå i form av ersättningskraft jämväl om vattenkraften varit avsedd för viss ort, till vilken ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbelopp, som tillerkännes honom, och orten ifråga kan anses hava behov av kraften. Man kan tänka sig att behovet icke är aktuellt för dagen men att det kan med tämligen stor visshet förutses komma att föreligga efter viss tid. Det kunde möjligen komma i fråga att, när detta finnes vara förhällandet, fastställa ersättning dels i pengar för tiden intill dess ersättningstagarens behov av kraft blir aktuellt, dels ock i kraft för tiden därefter. Detta synes dock icke stå i överensstämmelse med vattenlagens bestämmelser om ersättningskraft (jfr t. ex. 9 kap. 33 § andra stycket). De sakkunniga anse sig icke heller kunna förorda någon ändring i denna del. Man torde alltså böra bedöma, huruvida kraftbehovet verk-

37 ligen kan anses styrkt, och i så fall utdöma ersättningen i kraft att utgå från vanlig tidpunkt. Det blir sedan ersältningstagarens sak att nyttiggöra kraften.» E n l i g t förslaget s k u l l e i ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d det a n f ö r d a e r s ä t t n i n g i form av k r a f t u t g å dels i d e n m å n fastighet, till v i l k e n k r a f t e n h ö r t , k u n d e a n s e s h a h e h o v av k r a f t , dels ock, o m v a t t e n k r a f t e n varit a v s e d d för viss a n l ä g g n i n g eller ort, till v i l k e n e r s ä t t n i n g s t a g a r e n v o r e b e r ä t t i g a d a t t överföra k r a f t b e l o p p , som t i l l e r k ä n t s h o n o m , och a n l ä g g n i n g e n eller o r t e n k u n d e a n s e s h a h e h o v av k r a f t e n . Regeln skulle dock icke v a r a ovillkorlig. E n l i g t h u v u d s t a d g a n d e t i 9 k a p . 13 § gällde n ä m l i g e n u n d a n t a g , s å f r a m t och i d e n m å n e r s ä t t n i n g e n s u t g ö r a n d e i k r a f t p r ö v a d e s m e d f ö r a o l ä g e n h e t e r av b e t y d e n h e t för e n a eller a n d r a p a r t e n . B e t r ä f f a n d e e r s ä t t n i n g , som s k u l l e utgå i p e n g a r , a n f ö r d e de s a k k u n niga följande. »Enligt de sakkunnigas mening måste vid bestämmande av ersättning skälig hänsyn tagas till möjligheten att verkställa icke blott korttidsreglering ulan även årsreglering. Vattendomstolen kan emellertid icke vara skyldig att i detalj beräkna vilken reglering som i gynnsammaste fall kan tänkas äga rum i vattendraget. Detta torde för övrigt ofta vara ogörligt. Man kan icke heller på förhand veta, hur stora omkostnader regleringen kommer att draga och hur stor det aktuella strömfallets andel däri blir. Även om en sådan expropriationsrätt införes som här föreslagits torde staten och andra större kraftproducenter alltjämt komma att söka förvärva vattenkraft på frivillighetens väg. De priser som därvid betalas kunna icke undgå att inverka på ersättningsfrågan. Emellertid får den omständigheten, alt eventuellt en viss intressent en eller flera gånger köpt vattenkraft dyrt, naturligtvis icke föranleda, att den som anlitar expropriationsvägen för att ej behöva överbetala vattenkraften, får utgiva ersättning efter dyra normer. Vad angår taxeringsvärdena på naturkraften vilja de sakkunniga framhålla, att dessa icke alltid utgöra någon tillförlitlig måttstock för bedömning av ett strömfalls värde. Såsom de sakkunniga tidigare framhållit är ett strömfalls nuvärde i hög grad beroende av den tidpunkt då det skall utbyggas. Den föreslagna expropriationsrätten utgår från att utbyggandet är aktuellt. Eljest kan expropriation enligt förslaget ej medgivas. Någon särskild reduktion av fallvärdet med hänsyn till tiden torde därför erfordras endast om strömfallets utbyggande kräver väsentligt längre tid än vanligt. Den som utbygger strömfallet kommer att ikläda sig all risk för företaget. Det torde i princip vara tydligt, att ersättningen för strömfallet icke bör bestämmas högre än att erforderlig marginal finnes för normal vinst och företagarens risk. Detta överensstämmer ju också med den prisbildning som äger rum vid frivilliga förvärv. Särskilt om strömfallet innehaves av någon, som över huvud ej har för avsikt att själv utbygga fallet, vore det uppenbart orimligt, om en sådan marginal ej skulle lämnas vid ersättningens bestämmande.» I u t t a l a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 15 d e c e m b e r 1944 b i t r ä d d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n , s t a t s r å d e t B e r g q u i s t , i s t o r t sett de s a k k u n n i g a s förslag och y t t r a d e d ä r v i d :

38 »Med hänsyn till den jämförelsevis begränsade omfattning i vilken spekulation i vattenkraft förekommit har i flera yttranden över de sakkunnigas förslag uttalats den uppfattningen, att några åtgärder mot spekulation icke vore av behovet påkallade eller att därmed i allt fall borde anstå till dess behovet blivit mer påtagligt. För egen del kan jag medgiva, att hittills framkomna spekulationstendenser icke kunna sägas vara av den omfattning, att de ingiva mera allvarliga farhågor för den svenska kraftindustriens sunda utveckling. Den stora del av den outbyggda kraften som innehaves av staten eller eljest finnes på fasta händer torde utgöra ett hinder för en mer omfattande spekulation. Särskilt statens andel torde härvid vara av betydelse. Å andra sidan innebär det förhållandet, att en så betydande del av naturkraften är placerad på fasta händer och således borta ur marknaden, vissa möjligheter att spekulera i höga priser för den återstående delen av den outbyggda kraften. Överhuvud måste det enligt min mening beaktas, att det är ett samhällsintresse av största vikt att såvitt möjligt förhindra att tillgodogörandet av våra vattenkrafttillgångar försvåras till följd av spekulation. Även med hänsyn tagen till att kostnaden för förvärv av naturkraften utgör endast en mindre del av den sammanlagda kostnaden för elektrisk kraft äro olägenheterna härav från allmän synpunkt uppenbara. Det må också framhållas, att innehavav vattenkraft i spekulationssyfte innebär en förhållandevis mindre fara för det allmänna så länge tillgången på naturkraft är god, men att ölägenheterna bliva mer betydande i den mån utbyggnaden fortskrider. Svårigheterna att erhålla lämplig vattenkraft till skäligt pris kunna sålunda i en ej alltför avlägsen framtid bliva mer framträdande. Det torde vara lämpligare att ingripa mot spekulation på ett tidigt stadium än att vänta därmed till en tidpunkt, då utbudet av vattenkraft från andra håll minskat och spekulationen till följd därav fått motsvarande större möjligheter att göra sig gällande. Med hänsyn till det anförda finner jag övervägande skäl tala för att åtgärder mot spekulation i vattenkraft nu vidtagas. I vissa yttranden har vidare mot förslaget invänts, att detsamma vore mer omfattande än syftet med lagstiftningen krävde, i det att expropriationsrätten kunde riktas ej blott mot strömfallsägare som förvärvat vattenkraft i spekulationssyfte utan även mot andra. Särskilt har påpekats, att även ett företag som innehade naturkraft i avsikt att när företagets utveckling det påkallade utbygga strömfallet kunde fråntagas rätten till vattenkraften eller tvingas att utbygga fallet vid en från företagets synpunkt mindre lämplig tid. Ehuru det i och för sig hade varit önskvärt att begränsa expropriationsrätten uteslutande till sådana fall, då syftet med innehavet av outbyggd vattenkraft är sådant att osund spekulation kan sägas vara för handen, måste tagas i betraktande att svårigheterna att göra en sådan gränsdragning äro avsevärda. Det måste beaktas, att även den, som verkligen har för avsikt alt själv så småningom låta av honom innehavd vattenkraft träda i produktionens tjänst, genom att dröja därmed under längre tid kan föranleda, att för utbyggnad mindre lämplig vattenkraft först måste tagas i anspråk och att kraftindustrien i stort härigenom kommer alt i viss mån arbeta under mindre gynnsamma betingelser. Avgörande vikt torde fördenskull icke kunna tillerkännas enbart den omständigheten, att strömfallsägaren kan ha för avsikt att i en framtid, ovisst när, utbygga fallet. Överhuvud torde det möta betänkligheter ati göra lagstiftningens tillämpning helt beroende av en så osäker faktor som strömfallsägarens avsikt med fallet, vilken tydligen kan växla från tid till a n n a n ; svårigheterna i bevisningshänscende äro uppenbara. Enligt min mening låter det sig alltså knappast göra att med ledning av strömfallsägarens syfte från lagstiftningen undantaga vissa kategorier av strömfallsägare.

39 Om sålunda denna väg icke är framkomlig, torde böra närmare undersökas, i vad mån berättigade intressen kunna trädas för nära genom en expropriationsrätt a\ föreslagen omfattning. Enligt förslaget är såsom förut nämnts grundförutsättningen för att expropriation skall medgivas, att utbyggnad av strömfallet i fråga erfordras för ett planmässigt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft. Att strömfallsägaren i en sådan situation ej vill avstå fallet till skäligt pris kan — bortsett från att syftet kan vara att hålla på fallet för att framdeles erhålla en högre köpeskilling eller för att eljest bereda sig en vinst genom en väntad prisstegring å vattenkraft — bero på att han önskar nyttiggöra fallet för egen del när en från hans synpunkt mer gynnsam tidpunkt är inne. I allmänhet torde det emellertid ej vara lönande för en strömfallsägare att, ehuru fallet sett ur en vidare synvinkel står i tur att utbyggas, dröja därmed under en längre tid. Ränteförlust och skatter som belöpa å tid då fallet ligger outnyttjat, oaktat den rätta utbyggnadstidpunkten är inne och fallet fått sitt fulla värde, måste nämligen tagas i beräkning. Någon mera avsevärd tidsskillnad torde alltså i regel ej kunna uppslå mellan den tidpunkt, då fallet från allmän synpunkt bör utbyggas, och den, då strömfallsägaren själv från egen ekonomisk synpunkt ändock bör taga fallet i anspråk. Då enligt förslaget ett framställt expropriationsanspråk skall avvisas, om det är antagligt att strömfallsägaren själv kommer att utan avsevärt dröjsmål utbygga fallet på ändamålsenligt sätt, torde alltså den strömfallsägare, som verkligen har för avsikt att lojalt ställa vattenkraften i produktionens tjänst, icke genom lagstiftningen åsamkas någon mera betydande inskränkning i sin rådighet över vattnet. Endast för det fall att en kristid med förhöjda utbyggnadskostnader är rådande kan det med fog göras gällande att strömfallsägaren verkligen kan ha skäl att dröja med utbyggnaden. I ett sådant läge är det emellertid som erfarenheten visat av särskild vikt att kunna rationellt utnyttja vattenkraften. De sakkunniga ha uttalat, att under normala förhållanden ett uppskov av ett eller annat år med utbyggnadens påbörjande icke torde kunna anses innebära ett avsevärt dröjsmål. Enligt min mening bör man för att bereda ökad möjlighet för fallägaren att själv verkställa utbyggnaden i regel räkna med något längre tider. Därest en strömfallsägare, som verkligen har för avsikt att utbygga fallet, på grund av framställd expropriationsansökan skulle gripa sig an därmed tidigare än han eljest skolat göra, bör, på sätt de sakkunniga uttalat, den som påkallat expropriation förbinda sig att köpa kraft från kraftstationen intill dess strömfallets ägare själv blir i behov av kraften. Skulle expropriationssökanden ej vara villig att ingå en sådan överenskommelse på skäliga villkor, bör frågan om expropriationen förfalla. Såsom de sakkunniga framhållit torde det icke vara lämpligt att i lagen närmare angiva vad med planmässigt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft skall förstås. Frågan om planmässighet bör bedömas med hänsyn till den allmänna kraftförsörjningen i riket. — Vid avgörandet om planmässigheten kräver ett visst strömfalls tillgodogörande torde i övrigt de av de sakkunniga anförda synpunkterna kunna tjäna till ledning. Särskilt bör enligt min mening beaktas, att behovet av kraft inom de delar av landet, där vattenkraften är belägen, icke åsidosattes. Å andra sidan synes den omständigheten, att ett lokalt behov av kraft finnes, icke i och för sig utgöra tillräcklig expropriationsanledning. Ej heller lärer det vara tillfyllest att den som gör ansökan om expropriation själv är i behov av kraft för sin rörelse. Införandet av en rätt till expropriation för att tillgodose ett till viss ort elier visst företag knutet behov av kraft är icke motiverat av det syfte som ligger till grund för förslaget. Det må emellertid

erinras, att enligt allmänna expropriationslagen möjlighet föreligger att för där angivna ändamål taga i anspråk annans strömfall, om så skulle erfordras. Det torde icke vara lämpligt att på förhand fastställa ett utformat utbyggnadsschema för hela landet för någon längre tid framåt med angivande av den tidpunkt då visst strömfall bör vara utbyggt. Man torde svårligen kunna komma längre än till prognoser för en begränsad tid, vilket dock icke utesluter att man för visst eller vissa vattendrag i jämförelsevis god tid kan säga, att planmåssigheten kräver att strömfallen i desamma tagas i anspråk. Genom att vederbörande strömfallsägare skall beredas tillfälle att yttra sig över framställt expropriationsanspråk får han möjlighet att framlägga sina synpunkter på detta spörsmål. Strömfallsägaren kan med denna ordning visserligen ej så lång tid förut erhålla något mera bestämt besked, vid vilken tidpunkt fallet hör vara utbyggt. Det torde emellertid av skäl som nyss nämnts kunna hållas för visst, att ägaren till ett större strömfall, vars utbyggnad överhuvud kan anses ha någon aktualitet, städse har en uppfattning om den ungefärlig;! tidpunkt, då strömfallet från allmän synpunkt bör utbyggas.» I motioner (1:293 och 11:455), som väcktes i anledning av propositionen nr 441945, hemställdes om avslag å denna. Motionärerna gjorde gällande, att något behov av den föreslagna lagstiftningen icke förelåge samt att förslaget stode i strid mot grunderna för den svenska rätten på förevarande område. I stort sett föranledde det genom propositionen framlagda förslaget icke någon erinran från utskottets sida. Inom utskottet ifrågasattes, huruvida icke kretsen av de expropriationsberättigade borde inskränkas till stat och kommun. Utskottet ansåg dock någon ändring icke böra vidtagas i förslaget uti denna del. Utskottet sade sig emellertid därvid förutsätta, att expropriationsmedgivande i regel komme att lämnas — förutom stat och kommun endast sådana enskilda företag, vari stat eller kommun ägde ett väsentligt intresse. Utskottets utlåtande utmynnade i hemställan, att riksdagen måtte med avslag å motionerna bifalla propositionen.

c. 1946 års kontrollag. Det visade sig snart, att 1945 års ändringar i vattenlagen icke voro tillfyllest att förhindra spekulationen i vattenkraft, utan att priserna på sådan kraft fortsatte att stiga. Det ansågs därför nödvändigt att i avbidan på ytterligare utredning av frågan om medel mot vattenkraftspekulationen vidtaga provisoriska åtgärder. Till 1946 års riksdag framlades fördenskull proposition (nr 380) med förslag till lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. Denna proposition blev, på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 44), bifallen av riksdagen, och den nya lagen utfärdades den 20 december 1946 (SFS 781/1946). Lagen trädde i kraft den 24 december 1946 och erhöll tillämpning jämväl å förvärv, som skett före lagens ikraftträ-

dande men efter den 15 november 1946. Lagen gäller förvärv t. o. ra. den 30 j u n i 1948 eller den tidigare dag Kungl. Maj:t bestämmer. 1946 års lag innehåller följande bestämmelser: Den som mot vederlag förvärvar rätt till vattenkraft i strömfall, varur i dess helhet vid ändamålsenlig utbyggnad kan ullagas mer än etthundra turbinhästkrafter vid normalt oreglerat lågvatten, skall — i den mån Kungl. Maj:t därom förordnar — för kontroll av vederlagels skälighet ofördröjligen göra anmälan om förvärvet hos Kungl. Maj:t. I denna anmälan skall lämnas upplysning om vederlaget för vattenkraften eller — där vid förvärv av fastighet med tillhörande vattenkraft särskilt vederlag för vattenkraften ej bestämts — om hur stor del av vederlaget i dess helhet som anses belöpa på vattenkraften. Vidare skola tillhandahållas de handlingar och uppgifter, som erfordras för prövning av vederlagets skälighet. Om anmälan icke inkommer, äger Kungl. Maj: t eller den myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, införskaffa erforderliga uppgifter. Kungl. Maj:t eller myndighet, som nyss sagts, äger föreskriva den nedsättning av oskäligt vederlag, vilken påkallas. Utfäst vederlag får ej givas eller mottagas förrän efter överlåtelsens prövning. Vid nedsättning av vederlaget äger överlåtaren från träda överlåtelseavtalet, därest han underrättar förvärvaren därom senast två månader efter erhållen del av nedsättningsbeslutet. Nu angivna bestämmelser rörande rätt till vattenkraft skola äga motsvarande tillämpning å aktie i bolag eller andel i handelsbolag eller förening, vars huvudsakliga tillgång utgöres av rätt till vattenkraft. Underlåtenhet att göra föreskriven anmälan, avgivande av medvetet oriktig uppgift vid anmälningsskyldighetens fullgörande samt crläggande eller mottagande av vederlag, innan skäligheten därav prövats, eller av högre vederlag än som funnits skäligt straffas med dagsböter eller fängelse. Böterna tillfälle kronan. Lagen äger icke tillämpning å förvärv från eller för kronan eller från konkursbo eller å exekutiv auktion. Tillämpningsföreskrifter meddelas av Kungl. Maj:t. Genom kungörelse den 20 december 1946 (SFS 782/1946) har Kungl. Maj :t förordnat, att lagen skall äga tillämpning å förvärv efter den 15 november 1946 i Norrland eller Kopparbergs län, att anmälan skall ingivas eller insändas till kommunikationsdepartementet, samt att vederbörande inskrivningsdomare ofördröjligen skall underrätta sagda departement om ansökningar om lagfart å fastighet, vartill hör rätt till vattenkraft, som nu sagts, samt om ansökningar om inteckning till säkerhet för dylik rätt. Rörande förarbetena till 1946 års lag må här anmärkas följande. I yttrande till statsrådsprotokollet den 8 november 1946 erinrade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, om att trots 1945 års lagstiftning priserna på naturkraften fortsatt att stiga och om att i ett på senaste tid aktuellt fall vid förhandlingar rörande förvärv av vattenkraft ifrågasatts priser, som tidigare knappast synts tänkbara, varefter han framhöll att anledningen därtill främst syntes vara, att vattenkraftproducenter,

42 trots den förefintliga expropriationsmöjligheten, ansett det med sina intressen förenligt att i god tid förvärva vattenkraft på lång sikt för att möjliggöra en ökad produktion framdeles. I en sådan situation funnes icke någon rätt till tvångsförvärv, utan denna gällde endast, då en utbyggnad vore aktuell. En rätt hård konkurrens syntes råda mellan olika kraftproducenter med avseende å förvärv av vattenkraft för kommande behov. Det vore tydligt, att i denna konkurrens yppades möjligheter för dem, som förvärvat vattenkraft i spekulationssyfte, att uttaga höga priser. Departementschefen anförde vidare: »Vill man effektivt hindra spekulationsvinster i samband med överlåtelse av vattenkraft måste ytterligare åtgärder vidtagas. Problemet är emellertid icke lätt att lösa. Jag är icke nu beredd att taga slutlig ståndpunkt till frågan om sättet för spekulationens förhindrande. En tillfredsställande lösning av frågan kan måhända icke vinnas på annat sätt än genom att tillerkänna det allmänna mera vidsträckt möjlighet att kontrollera och ingripa på kraftproduktionens område överhuvud taget. Den förefintliga spekulationen i vattenkraft kan alltså sägas aktualisera frågan, huru de betydande allmänna intressen som äro knutna till våra ännu outnyttjade vattenkrafttillgångar böra tillvaratagas i fortsättningen. Denna fråga är tydligen så vittutseende att den icke kan avgöras utan närmare utredning. I avbidan därå torde emellertid provisoriska åtgärder böra övervägas. Då det gäller att göra ett provisoriskt ingripande mot oskälig prisstegring på vattenkraft, ligger det nära till hands att vinna syftet genom en lagstiftning, som ger Kungl. Maj:t möjlighet att i varje särskilt fall pröva om vederlaget för vattenkraften är skäligt. Härigenom skulle ju Kungl. Maj:f få möjlighet att hindra avyttring av vattenkraft till oskäligt pris, varigenom ett verksamt medel mot de osunda spekulationstendenser som framkommit skulle skapas. Vissa olägenheter äro självfallet förenade med en dylik kontrollagstiftning men, om dess giltighet begränsas till viss kortare tid, torde nackdelarna icke böra vara avgörande.» Departementschefen fortsatte: »För lagstiftningens syfte torde det ej vara erforderligt att Kungl. Maj:t prövar vederlagets skälighet när förvärvet avser vattenkraft i mindre strömfall. Av denna anledning har undantag gjorts för strömfall, varur i dess helhet vid ändamålsenlig utbyggnad icke kan uttagas mer än etthundra turbinhästkrafter, räknat efter normalt oreglerat lågvatten. Det kan även övervägas att begränsa lagstiftningen till Norrland, där frågan om kontroll å prissättningen är aktuell. Emellertid torde det ej vara lämpligt att i lagen avhända sig möjligheten att förordna om priskontroll även i andra delar av landet. Det synes böra ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma var lagen skall tillämpas. Närmast komma därvid vattendragen i mellersta Norrland i fråga. Rätt till vattenkraft kan medfölja vid vanligt köp av den fastighet till vilken vattenkraften hör. Denna form för förvärv av vattenrätt torde emellertid vara mindre vanlig, då det gäller vattenkraft av större betydenhet. Ett ofta anlitat tillvägagångssätt har däremot varit att överlåta en strandremsa utefter fallsträckan och att vid sådan överlåtelse lägga vattenrätten till det sålda området. Sistnämnda område har därefter jämte vattenrätten skilts från stamfastigheten genom avstyckning. Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att äga tillämpning

4;J

så snart som vattenkraft på ett eller annat sätt förvärvas mot vederlag. Ofta användes, i stället för överlåtelse av strömfall eller del däri med äganderätt, upplåtelse med servitutsrätt. Den rätt till vattenkraft som tillkommer viss fastighet flyttas genom servitutsavtalct till en annan fastighet. Även då rätt till vattenkraft övergår på detta sätt har lagstiftningen ansetts böra äga tillämpning.» Departementschefen framhöll ytterligare, alt det vore tydligt, att det ofta måste möta stora svårigheter att verkställa en prövning av vederlagets skälighet efter objektiva normer. Särskilt då ersättningen helt eller delvis skulle utgå i form av frikraft eller kraftleverans mot visst pris kunde avgörandet vara synnerligen vanskligt. Ledning borde dock kunna hämtas av vattenfallsstyrelsens prispolitik samt av vattendomstolarnas avgörande vid tvångsförvärv av vattenkraft. Slutligen yttrade departementschefen: »Det torde möta vissa principiella betänkligheter att på sätt föreslagits medgiva myndighet rätt att ändra de mellan kontrahenterna avtalade villkoren. I regel torde emellertid, om förslaget genomföres, parterna komma överens om att avtalets giltighet skall vara beroende av Kungl, Maj:ts godkännande av vederlaget. Hinder torde ej heller möta, att parterna på förhand förskaffa sig preliminärt besked rörande frågan om vederlagets skälighet. Under sådana förhållanden synas betänkligheterna vara av mera teoretisk än praktisk art. Emellertid torde man icke helt kunna bortse från att det emellanåt skulle vara obilligt att låta den som avyttrat vattenkraft till visst pris vara bunden av ändrade bestämmelser på denna punkt. Då kronans förvärv av vattenkraft i annan ordning bli underställda Kungl. Maj:ts prövning, har lagstiftningen ansetts icke böra äga avseende å dylika förvärv. Detsamma torde böra gälla, om kronan undantagsvis skulle överlåta rätt till vattenkraft. Då förvärv sker från konkursbo eller å exekutiv auktion, bör vidare med hänsyn till inteckningshavares och andra borgenärers intresse lagstiftningen icke äga tillämpning. Denna begränsning kan visserligen öppna en möjlighet till kringgående av lagen men risken torde icke vara så betydande.» Uti en i anledning av propositionen nr 380/1946 i andra kammaren väckt motion (nr 594) hemställdes, att vid propositionens behandling hänsyn borde tagas till vissa i motionen framförda synpunkter. Härutinnan anförde motionären: »Lagen bör bliva tillämplig enbart på förvärv av outbyggd vattenkraft. Det är på detta område osunda tendenser framträtt men däremot ej beträffande redan tillgodogjord vattenkraft. Det torde tillhöra sällsynthet er na att överhuvud taget utbyggd vattenkraft går i handel. I synnerhet gäller detta om någorlunda stora anläggningar. Lagen bör vidare vara tillämplig endast på strömfall, varur i dess helhet vid ändamålsenlig utbyggnad kunna uttagas mer än femhundra turbinhästkrafter, räknat efter normalt lågvatten. Den gräns av etthundra turbinhästkrafter, som i lagförslaget angivits, är onödigt låg. Om den godtoges, skulle en hel del rena småfall, belägna framför allt i södra och mellersta delen av landet och utan nämnvärd betydelse för kraftförsörjningen i dess helhet, komma under bestämmelserna. Anledning därtill saknas. — Lagen bör vara tillämplig jämväl på förvärv, som göras av kronan. Vattenfallsstyrelsen är den största företagaren

44 i Jandet på detta område, oeh det finnes ingen anledning varför icke även de förvärv, som verkställas av styrelsen, böra underkastas samma granskning som övriga. Ur vattenfallsstyrelsens egen synpunkt borde det vara angeläget att styrelsen i detta avseende ej kommer att intaga en ömtålig undantagsställning. — Den som själv äger majoritetsställning i ett vattenfall och på grund härav enligt vattenlagens bestämmelser tvångsvis kan förvärva rätt att tillgodogöra sig annans del i fallet bör tillerkännas rätt att utan prövning förvärva minoritetsandelar. Detta kan endast vara till fördel och underlätta utbyggnad av fallet. — Lagen bör ej vara tillämplig på förvärv, som sker genom arvskifte, frän dödsbo, från konkursbo eller å exekutiva auktioner.» A n d r a l a g u t s k o t t e t a n m ä r k t e b e t r ä f f a n d e de s ä r s k i l d a b e s t ä m m e l s e r n a i lagförslaget f ö l j a n d e . »De missförhållanden, mot vilka lagstiftningen är riktad, avse vattenkraft som icke är tillgodogjord. Emellertid är något uttryckligt undantag icke stadgat med avseende å vattenkraft som redan är utnyttjad vid befintlig anläggning. Utskottet finner detta motiverat, då självfallet en sådan omständighet som att vattenfallet i fråga till en måhända obetydlig del är utbyggt icke bör utgöra hinder för lagstiftningens tillämplighet. Härtill kommer, att i undantagsfall ett ingripande kan vara motiverat även i fråga om vattenkraft, som är tillgodogjord. Utskottet förutsätter emellertid, att vid tillämpningen beaktas att lagstiftningens huvudsyfte är att hindra oskälig prissättning å själva råkraften. Enligt förslaget är lagstiftningen begränsad till strömfall, varur vid normalt oreglerat lågvatten kunna uttagas mer än etthundra turbinhästkrafter. I motionen har hemställts, att gränsen i stället skulle dragas vid femhundra turbinhästkrafter. För det senare förslaget talar, att därigenom vissa förvärv — t. ex. av jordbruksfastigheter med tillhörande mindre andel i strömfall — mot vilka lagstiftningen icke är riktad, i högre grad än enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle bli fritagna från kontroll. Ä andra sidan löper man vid en höjning av gränsen den risken, att vissa strömfall av den storleksordning att spekulation kan tänkas förekomma med avseende å vattenkraften lämnas utanför. Härvid måste beaktas, att ur strömfall i vissa norrländska älvar med ojämn vattenföring vid lågvatten kan uttagas endast ett jämförelsevis ringa antal hästkrafter, ehuru vattenkraften vid övriga tider kan vara betydande. Enligt utskottets mening bör sistnämnda synpunkt tillerkännas företräde, och utskottet får därför tillstyrka Kungl. Majrts förslag på denna punkt. I motionen har vidare föreslagits, att den som ägde majoritet i ett strömfall skulle äga rätt att utan prövning av vederlaget förvärva minoritelsandelar i fallet. Enligt utskottets mening saknas emellertid tillräckliga skäl för att bereda sådana förvärv en undantagsställning, vilket kan vara ägnat att förrycka en efter objektiva normer verkställd prissättning på minoritetsandelar i övrigt. Härtill kominer, att frågan om majoritet iir samlad på en hand ibland kan vara tveksam med hänsyn till vanskligheten att avgöra, vilka fallsträckor som skola räknas till ett och samma strömfall. Utskottet finner det motiverat att på sätt i propositionen föreslagits från lagstiftningen undantaga förvärv som skett från eller för kronan eller från konkursbo eller å exekutiv auktion. Då kronans förvärv av vattenkraft bli underställda Kungl. Maj:ts prövning i annan ordning, saknas tydligen anledning att såsom i motionen föreslagits låta lagen gälla dessa förvärv. Vad angår den i motionen förordade utsträckningen av undantagsstadgandet att avse jämväl förvärv från dödsbo finner utskottet en sådan ändring icke motiverad. I anledning

45 av vad i motionen ytterligare anförts rörande lagstiftningens tillämpningsområde vill utskottet påpeka, att övergång av vattenkraft på grund av arv icke lärer omfattas av lagstiftningen, som skall äga avseende endast å förvärv som sker mot vederlag.» Vid u t s k o t t e t s u t l å t a n d e h a d e fogats en skrivelse från s v e n s k a v a t t e n k r a f t f ö r e n i n g e n , v i l k e n skrivelse e m e l l e r t i d — enligt v a d s e n a r e vid lagstiftn i n g s f r å g a n s b e h a n d l i n g i r i k s d a g e n s k a m r a r u p p l y s t e s — i n k o m m i t till u t s k o t t e t först s e d a n d e t t a r e d a n b e s l u t a t sitt u t l å t a n d e . V a t t e n k r a f t f ö r e n i n g e n h a d e i sin s k r i v e l s e a n f ö r t bl. a.: »Kraftföretagens möjligheter att betala höga pris för den naturkraft, som ännu icke är på fasta händer, äro begränsade. Prisnivån för den färdiga varan, den överförda elektriska kraften, är i sjunkande. Vattenfallsstyrelsen kommer från den 1 januari 1947 att sänka sina normala industritaxor med ca 10 (/c för stora leveranser och mera för små leveranser. Även andra företag komma att sänka sina industritaxor. Även tarifferna för leveranser i detalj till små konsumenter i stad och på landet äro i sjunkande. Samtidigt äro kostnaderna för kraftens produktion och överföring snarare i stigande på grund av ökade byggnadskostnader och/eller ökade överföringsavstånd. Hittills ha dessa ökade kostnader kunnat kompenseras av ökade möjligbeter att utnyttja bestående detaljdistributionsnät för ökad omsättning. När denna möjlighet icke längre står till buds, utan - såsom redan skett på flertalet håll — det tillstånd nåtts, då ökad omsättning måste medföra ökad utbyggnad av detaljdistributionsnätet, krymper marginalen, och ökade byggnads- och naturkraftkostnader måste tagas i form av vinstminskning. Det synes icke heller uteslutet, att intresset för förvärv av naturkraft på samma sätt som under perioden 1922—1930 skulle komma att minskas, när — såsom väl är att förutse inom ett antal år — belastningsstcgringen blir mindre snabb och marginalen mellan utbyggd kraft och kraftefterfrågan större än för närvarande. Det må även erinras om att knappheten på outbyggd vattenkraft sedan länge är mycket utpräglad i södra och mellersta Sverige. Därvarande outbyggda vattenkraft ligger numera till alldeles övervägande del på fasta händer. Någon spekulation i vattenkraft där har icke heller låtit tala om sig. Motsvarande situation torde väl snart kunna sägas ha inträtt även i Norrland. Enligt en av justitiedepartementets sakkunniga med ledning av förhållandena år 1942 verkställd överslagsberäkning antogs omkring 5 procent eller något mera av den outbyggda men utbyggnadsvärda vattenkraften finnas på spekulativa händer. Enligt den föreliggande propositionen torde man kunna utgå från alt nämnda siffra icke undergått någon mera betydande förändring. En kontroll av överlåtelse av vattenkraft skulle kunna hålla nere de högsta priserna på naturkraft. Det är å andra sidan icke osannolikt, att införandet av dylika maximipris skulle kunna föra med sig det från andra områden kända fenomenet, att priset höjdes för mindre värdefulla tillgångar. Syftet med kontrollen skulle därigenom bli delvis motverkat. Det bör dessutom framhållas, att redan nu finnes en institution — statens prisreglcringsnämnd för elektrisk ström —- med uppgift att verka för att priset på elektrisk kraft ej blir oskäligt högt. Kontrollen skulle även i någon mån kunna h i n d r a utbyggande av vattenkraft. En del naturkraftinnehavare kunna nämligen tänkas draga sig för att sälja sin naturkraft, om fånget skulle underkastas Kungl. Maj:ts prövning. Om köparenbyggaren exempelvis är ett privat företag föreligga samtidigt måhända ej förut-

46 sättningar för att Kungl. Maj:t skall medgiva utövandet av tvångsrätt med stöd av vattenlagen av år 1918 eller tillägget i densamma av år 1945. Bakom lagförslaget ligger det av kommunikationsministern öppet framförda kravet att den outbyggda vattenkraften skall överföras till samhället i viss utsträckning. Syftet härmed skulle vara att hindra oskäliga prisstegringar samt att medföra ett rationellt utnyttjande av våra vattenkrafttillgångar. Beträffande det förstnämnda av dessa motiv måste sägas, att ett förstatligande av den outbyggda kraften, även när denna reserverats för utbyggnad för en kommuns eller annat distributionsområdes eller industris framtida kraftbehov, måste anses innebära ett ingrepp av en omfattning som står i uppenbar disproportion till olägenheterna av spekulationen. Vad det andra motivet för förstatligandet beträffar måste sägas, att någon vägande invändning mot den rationella utbyggnaden av Sveriges vattenkraft hittills icke framlagts. Det har däremot omvittnats att utbyggnaden påskyndats av att olika intressenter varit i tillfälle att bidraga härtill. Föreningen håller före, att även den nu ifrågasatta provisoriska lagstiftningen innebär ett ingrepp av sådan omfattning, att nyttan därav icke motsvaras av olägenheterna. Skulle utskottet däremot finna, att en provisorisk lagstiftning ändock bör införas synes denna enbart böra vara tillämplig på förvärv av outbyggd vattenkraft om mer än 500 turbinhästkrafter vid normalt lågvatten. Majoritetsinnehavares inköp av minoriteter synes även böra undantagas. Kronans förvärv torde böra jämställas med övriga förvärv.» d. Lagen om elektriska anläggningar. I lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar givas föreskrifter rörande expropriation för andra elektriska starkströmsanläggningar än vattenkraftstationer samt rörande villkoren för framdragande av kraftledningar. Enligt 2 § i denna lag fordras tillstånd — koncession — av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar, för utförande av elektrisk starkströmsledning med spänning överstigande 250 volt. Genom en lagändring år 1938 utsträcktes kravet på koncession till att gälla även vissa starkströmsledningar för lägre spänning. Koncession meddelas för viss tid, högst fyrtio eller, om särskilda skäl därtill föranleda, sextio år. Vid prövning av ansökan om koncession bör enligt lagrummet hänsyn jämväl tagas till huruvida behov av anläggningen finnes samt huruvida denna kan anses förenlig med en planmässig elektrifiering. År 1938 infördes i nämnda paragraf även vissa bestämmelser om r e g l e r i n g a v p r i s e r n a p å e l e k t r i s k s t r ö m . I detta avseende stadgas, att innehavare av elektrisk starkströmsledning, till vilken Kungl. Maj:t meddelat tillstånd, för åstadkommande av skälig prissättning skall vara skyldig att på framställning av den, som nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma i åtnjutande därav, underkasta sig reglering av priset för strömmens tillhandahållande. F r å n dylik reglering undantagas statens taxor och pris, som fastställts av kommunal myndighet för

M

tillhandahållande av elektrisk ström inom kommunen. Prisregleringen verkställes av en nämnd, bestående av fem av Kungl. Maj :t för viss tid förordnade ledamöter, bland vilka såväl leverantörer som förbrukare skola vara representerade. Beträffande äldre anläggningar gäller, att föreskrifterna om prisreglering skola äga tillämpning endast om i koncessionsvillkoren stadgats skyldighet för anläggningens innehavare att iakttaga framtida allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft. Sedan slutet av år 1907 har dylik skyldighet brukat föreskrivas i koncessionerna. Framställning om prisreglering inges till kommerskollegiet, som, därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundnd, har att överlämna den till nämndens prövning, över kommerskollegiets eller nämndens beslut må klagan icke föras. Avtal, som strider mot nämndens beslut, skall vara utan verkan. I fråga om förarbetena till 1902 års lag äro i nu förevarande sammanhang av särskilt intresse de synpunkter, som blevo vägledande för 1938 års ändringar i lagen. För dessa synpunkter ha 1942 års sakkunniga lämnat en redogörelse, till vilken må hänvisas (SOU 1943: 14 sid. 26—29). Sammanfattningsvis skall här blott anmärkas följande. De ursprungliga bestämmelserna i 1902 års lag tillkommo huvudsakligen för att tillgodose säkerhetskrav. I praxis behandlades också de första årtiondena efter lagens ikraftträdande koncessionsansökningarna icke ur andra synpunkter än sådana som sammanhängde med anläggningarnas tekniska utförande. Efterhand medförde emellertid den fortskridande elektrifieringen, att hänsyn också måste tagas till konkurrensförhållanden. Ur rationell elektrifieringssynpunkt kunde det ej anses önskvärt, att dubbla ledningsnät uppkommo. Så småningom kom därför prövningen av koncessionsansökningar att omfatta jämväl en undersökning, huruvida med sådan ansökan avsedd ledning verkligen kunde anses behövlig. Redan i sin ursprungliga lydelse gav visserligen lagen möjlighet till sådan behovsprövning. Det ansågs emellertid önskvärt, att i lagen direkt utsädes, att ifrågasatt ledning borde vara behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering. Man framhöll emellertid vikten av att bestämmelsen i fråga erhölle en så allmän avfattning, att den ej utgjorde hinder att vid ärendenas avgörande taga hänsyn även till övriga omständigheter i de särskilda fallen. I anslutning till den lämnade redogörelsen för 1902 års lag torde även böra anmärkas följande. I 1946 års statsverksproposition (Kapitalbudgeten Bil. 5 sid. 162) uttalades att samtliga nya kraftledningar för 200 kilovolt och högre spänning lämpligen borde ägas av staten. Riksdagen lämnade detta uttalande utan erinran och framhöll i skrivelse den 26 mars 1946, nr 96, såsom sin mening, att erforderligt samarbete liksom dittills borde kunna etableras mellan därav berörda parter.

48 Under hänvisning härtill anförde Kungl. Maj:t i brev den 17 maj 1940 till vattenfallsstyrelsen följande. Det ankomme på styrelsen att efter vederbörliga utredningar i sedvanlig ordning äska anslag till dylika ledningar samt att, sedan anslag beviljats, bygga och förvalta ledningarna. Styrelsen borde därvid med de kommunala och enskilda kraftföretag, som kunde anses ha berättigat behov av att överföra kraft på stamlinjenätet, träffa lämpliga avtal om transitering. Vid prövning av transiteringsansökningar borde styrelsen särskilt beakta angelägenheten av att prisuppdrivande eller med en planmässig kraftförsörjning icke förenliga köp av outbyggda vattenfall motverkades. Där tvekan kunde råda, huruvida transitering borde medges, skulle frågan underställas Kungl. Maj:ts prövning. e. Inskränkningar i rätten att förvärva vattenkraft. Såsom i det av 1942 års sakkunniga avgivna betänkandet (SOU 1943: 14 sid. 4,3) framhållits, är i gällande lag förvärv av rätt till vattenkraft icke underkastat några särskilda restriktioner utöver dem som gälla förvärv av fast egendom i allmänhet. Vad i sagda betänkande anförts om hithörande bestämmelser i lagarna den 30 maj 1910 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom äger fortfarande tillämplighet, och må fördenskull här blott hänvisas till vad sålunda anförts. I detta sammanhang bör även lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet bringas i erinran. Enligt 1 § sagda lag får ingen — utom i vissa särskilt angivna fall — utan Kungl. Maj:ts tillstånd genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet, vars värde överstiger 5 000 kronor. Enligt 3 § må tillstånd till förvärv av sådan fastighet icke meddelas, om anledning finnes till antagande att sökanden ined förvärvet huvudsakligen åsyftar att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri; och kan det antagas att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering, må ej heller tillstånd givas med mindre särskilda skäl föreligga. I jordförvärvslagen namnes intet särskilt om det fall, att någon vill förvärva en jordbruksfastighet i huvudsakligt syfte att åtkomma och för spekulationsändamål begagna en till fastigheten hörande vattenrätt. Av lagens allmänna bestämmelser torde dock följa, att i ett sådant fall tillstånd skulle vägras.

49 Direktiven för 1947 års kommitté. Vid a n m ä l a n i s t a t s r å d e t d e n 11 a p r i l 1947 av fråga o m y t t e r l i g a r e åtg ä r d e r m o t s p e k u l a t i o n i v a t t e n k r a f t f r a m h ö l l chefen för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t Z e t t e r b e r g , a t t s p ö r s m å l e t o m å t g ä r d e r m o t en o s k ä l i g p r i s s ä t t n i n g å o u t b y g g d v a t t e n k r a f t icke g e n o m den å r 1946 g e n o m f ö r d a l a g s t i f t n i n g e n h a d e e r h å l l i t en definitiv l ö s n i n g . Vid f r a m l ä g g a n d e t för r i k s d a g e n av förslag i ä m n e t h a d e f ö r u t s a t t s a t t f r å g a n s k u l l e u p p t a g a s till y t t e r l i g a r e u t r e d n i n g i syfte a t t u p p n å en b e s t å e n d e l ö s n i n g . E n s å d a n u t r e d n i n g s y n t e s n u b ö r a k o m m a till s t å n d . Departementschefen fortsatte: »Problemet är av stor allmän betydelse. Visserligen bar spekulationen i vattenkraft hittills varit av jämförelsevis begränsad omfattning. Enligt en av 1942 års sakkunniga verkställd överslagsberäkning fanns sålunda år 1942 endast omkring 5 procent eller något mera av all den outbyggda men utbyggnadsvärda vattenkraften på spekulativa bänder, medan åtminstone 75 procent av denna vattenkraft var i fast ägo. Beträffande övrig outbyggd vattenkraft, som huvudsakligen torde innehavas av den jordbruksidkande befolkningen, föreligger emellertid större eller mindre risk för att den genom försäljning kan övergå till spekulativa bänder. Faran för att i den nu rådande konkurrensen om vattenkraften oskäliga spekulationsvinster skola uttagas, bör alltså ej underskattas. Ölägenheterna av att vattenkraft innehavcs i spekulativt syfte bli även mera framträdande i den mån utbyggnaden fortskrider och den återstående tillgången på outnyttjad vattenkraft minskar. Det är självfallet osunt att priserna på naturkraften genom spekulation pressas i höjden och fördyra den elektriska kraften. Särskilt otillfredsställande framstår detta med tanke på de betydande allmänna intressen som äro knutna til! våra vattenkrafttillgångar. I detta hänseende kan vattenkraften sägas intaga en särställning, något som även föranlett att i främmande länder större vattendrag i regel förklarats vara allmänna. Såsom jag antydde vid framläggande av förslaget till priskontroll å vattenkraft är spörsmålet, hur man skall h i n d r a spekulationsvinstcr i samband med överlåtelse av vattenkraft, icke lätt att lösa på ett effektivt och samtidigt invändningsfritt sätt. En möjlig utväg är att införa en bestående priskontroll å vattenkraftsöverlåtelser. En sådan lösning skulle innebära, att 1946 års provisoriska lagstiftning — efter de ändringar däri som vid n ä r m a r e övervägande kunde visa sig påkallade — skulle få giltighet för framtiden. Onekligen äro emellertid vissa ölägenheter förbundna med en dylik lagstiftning. Kontrollen medför en administrativ procedur som kan bli betungande. De principer efter vilka priserna skola prövas måste vidare med nödvändighet bli ganska svårbestämbara. Även i övrigt kunna besvärande verkningar tänkas inträda. Man torde därför böra undersöka även andra alternativ. Anledningen till att den år 1945 införda expropriationsrätten icke inneburit ett mera effektivt binder mot oskälig prissättning än som visat sig vara förhållandet torde närmast vara, att vattenkraftproducenter ansett det med sina intressen förenligt att i god tid förvärva vattenkraft på lång sikt för att möjliggöra en ökad produktion framdeles. I en sådan situation finnes icke någon rätt till tvångsförvärv utan denna gäller som förut nämnts endast då utbyggnad är aktuell. Med denna begränsning för ögonen ledes man in på tanken, om icke förutsättningarna för expropriationsrätten kunde vidgas. En sådan utvidgning skulle i första hand taga sikte på att öppna möjlighet till tvångsförvärv på ett tidigare stadium, när -\-~71S004.

Ju.

50 fråga är om vattenkraft, som icke finnes på fasta händer. Framkomligheten och lämpligheten av en lösning efter denna linje torde böra ingående prövas. Frågan om vidgade möjligheter till expropriation är av betydelse även ur en annan synpunkt. För en gynnsam utveckling i fortsättningen av den svenska kraftindustrien är en viss planmässighet vid utbyggnaden av våra vattenkrafttillgångar erforderlig. Att vid varje tidpunkt den lämpligaste vattenkraften kommer till användning i produktionens tjänst är av stor ekonomisk betydelse för kraftindustrien. Såsom förut nämnts avsåg 1945 års lagändring även att tillgodose den synpunkten, att ett rationellt utnyttjande av våra återstående vattenkrafttillgångar icke får försvåras genom spekulation. Det kan emellertid ifrågasättas, om de nuvarande lagbestämmelserna äro tillfyllest för detta ändamål. Skäl kunna därför anföras för att staten bör erhålla ökade möjligheter att ingripa på kraftproduktionens område. Även från den nu angivna utgångspunkten bör frågan om utvidgad expropriationsrätt upptagas till bedömande. Jag vill erinra, ait spörsmålen om ett förstatligande av produktionen och distributionen av elektrisk kraft tidigare uppmärksammats i annat sammanhang. I enlighet med riksdagens år 1942 uttalade önskan äro dessa spörsmål föremål för utredning av särskilda sakkunniga (clkraftutredningen av år 1943). De sakkunnigas arbete torde emellertid huvudsakligen vara inriktat på att utreda distributionsförhållandena samt frågor angående kraftpriser och standardiserade krafttaxor men ej närmare beröra de frågor som äro knutna till våra ännu outnyttjade vattcnkrafttillgångar. Dessa senare spörsmål torde lämpligen böra bli föremål för utredning i här föreliggande sammanhang. Därest en vidgad expropriationsrätt anses böra genomföras, torde särskild uppmärksamhet böra ägnas frågan, efter vilka grunder ersättningen bör bestämmas. Det måste härvid beaktas, att i marknadsprisbildningen på vattenkraft förekommer ett inslag av mer eller mindre utpräglat monopolistisk natur, varför särskilda regler kunna visa sig påkallade till förhindrande av obehöriga vinster. Jag vill i detta sammanhang erinra, att frågan om värdering av mark som exproprieras för bebyggelse samt om förfarandet vid värderingen enligt givna direktiv skola undersökas av den år 1946 tillsatta markutredningen. Där möta tydligen i viss utsträckning samma problem som när fråga är om ersättning vid expropriation av vattenkraft. Det synes därför lämpligt, att vid behandlingen av hithörande spörsmål inom den nu ifrågasatta utredningen samråd i erforderlig omfattning äger rum med markutredningen. Förutom de utvägar, som jag nu antytt, torde även andra möjligheter böra överVägas. Måhända kan det visa sig, att flera samverkande åtgärder böra vidtagas för att komma till rätta med problemen. De sakkunniga, som år 1943 avgåvo förslag om lagstiftning mot spekulation i vattenkraft, undersökte även, vilka åtgärder som utöver den av dem förordade expropriationsrätten kunde behöva genomföras. Bl. a. övervägde de möjligheten att skärpa reglerna om beskattning av realisationsvinst vid försäljning av vattenkraft. De sakkunniga ansågo, att på detta sätt skulle utan vidlyftiga åtgärder kunna uppnås en icke obetydlig verkan. De sakkunnigas förslag i denna riktning, vilket ej har framlagts för riksdagen, torde böra uppmärksammas. Vid utredningen bör även närmare belysas den nu föreliggande möjligheten att motverka prisuppdrivande köp av råkraft genom vägran att transitera kraften på statens stamlinjenät.» Med a n l e d n i n g h ä r a v b e m y n d i g a d e K u n g l . Maj :t d e p a r t e m e n t s c h e f e n a t t tillkalla s a k k u n n i g a a t t i n o m d e p a r t e m e n t e t v e r k s t ä l l a u t r e d n i n g r ö r a n d e å t g ä r d e r m o t s p e k u l a t i o n i v a t t e n k r a f t och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e spörsmål.

51 Kommitténs förslag. Landets vattenkrafttillgångar och deras fördelning. Enligt en av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut verkställd uppskattning utgör den totala vattenkrafltillgången i landet — beräknad efter vattendragens sammanlagda fallhöjder, strömfallens medelvattenföringar och 75 % verkningsgrad i turbiner, generatorer och vattenvägar 11-7 milj. k W (kilowatt) i undersökta vattendrag och 1-5 milj. kW i andra vattenfall eller tillhopa 13-2 milj. kW, motsvarande en teoretisk energiproduktionsförmåga av 115 000 MkWh/år (MkWh = milj. kilow a t t i m m a r ) . Denna energimängd kan dock i verkligheten icke ekonomiskt uttagas. Avsevärda reduktioner måste nämligen företagas beträffande såväl fallhöjder som vattenmängder. Sålunda finnas många strömfall, som icke kunna tänkas bli utbyggda, och i de utbyggbara strömfallen uppstå oundvikliga fallförluster mellan och i kraftanläggningarna. Vidare är det å ena sidan omöjligt att genomföra sådana regleringar av framrinningen, att vattenföringen kan helt utjämnas, å andra sidan olämpligt att göra kraftanläggningarna så stora, att i dem kunna tillgodogöras de flöden, vilka ej kunna intagas i regleringarna. Då man ur kraftförsörjningens synpunkt skall beräkna tillgången på vattenkraft, kan naturligen i princip endast beaktas den uibyggnadsvärda kraften, d. v. s. den kraft som det ekonomiskt lönar sig att utbygga. Denna kraft kan indelas i högvärdig och lågvärdig. Såsom högvärdig betecknas sådan kraft, som vid oförändrat penningvärde medför en specifik utbyggnadskostnad icke väsentligt överstigande utbyggnadskostnaden vid de redan utbyggda fallen. Till lågvärdig kraft hänföres den övriga utbyggnadsvärda kraften. Huruvida ett strömfall skall betecknas som utbyggnadsvärt eller ej, kan icke en gång för alla avgöras. Ett strömfall, som för dagen anses oekonomiskt att utbygga, kan nämligen framdeles — till följd av byggnadsteknikens utveckling, förbättrade regleringsmöjligheter, högre kraftpriser etc. — bli utbyggnadsvärt. Omvänt kunna mellankommande omständigheter föranleda, att det icke lönar sig att utbygga ett förut såsom utbyggnadsvärt ansett fall. Motsvarande gäller gränsdragningen mellan högvärdiga och lågvärdiga fall. I princip har man att utgå från att den fortskridande utvecklingen mot allt större effektivitet i vad gäller tillvaratagandet av regleringsmöjligheter och utformandet av kraftalstrings- och överföringsorgan medför att alltflera strömfall kunna hänföras till kategorien utbyggnadsvärda och att lågvärdiga fall kunna övergå till att vara högvärdiga. Den utbyggnadsvärda vattenkrafttillgången i landet har varit föremål för uppskattning vid flera olika tillfällen. Den första mera tillförlitligt beräk-

:V>

nade siffran framlades år 1923 av elektrifieringskommittén, vilken kom till en sammanlagd tillgång av 32 500 MkWh/år. Efter senare verkställda approximativa undersökningar, därvid bl. a. förbättrade regleringsbetingelser för Indalsälven och Lule älv konstaterades, fann man denna siffra böra ökas med ca 10 % eller till ungefär 36 000 MkWh/år. Sistnämnda tillgångsvärde upptogs i SOU 1943: 14. Vattenkraftföreningen verkställde år 1945 en ny preliminär uppskattning (föreningens publikation 1945: 14), vilken gav siffran 41 250 MkWh/år. Även vid denna uppskattning fann man ökade regleringsmöjligheter föreligga i fråga om vissa älvar. Slutligen företogs år 1947 inom vattenfallsstyrelsen en approximativ undersökning av kraftlillgången i de större älvarna norr om Ljungan. Därvid togs hänsyn till de regleringsmöjligheter, vilka från nuvarande utgångspunkt bedömas som sannolika, varjämte utbyggnadsvattenmängden i kraftanläggningarna i regel beräknades högre än i tidigare uppskattningar. Om man kombinerar dessa undersökningar, kommer man till en sammanlagd utbyggnadsvärd vattenkrafttillgång av storleksordningen 50 000 MkWh/år i hela landet. Det måste emellertid betonas att denna beräkning är approximativ. Tabell 1 visar den ungefärliga fördelningen av den totala utbyggnadsvärda vattenkraften på olika landsdelar. I Götaland och Svealand finnas 16 %, i nedre Norrland 8 %, i mellersta Norrland 47 % och i övre Norrland 29 %. Tabell 1. Vattenkrafttillgången i Sverige. Därav utbyggd Total ntbyggnadsvärd vattenkraft (approx. beräknad) MkWh/år

At ers' ående

efter färefter färdigstäldigställande av lande av vid slutet pågående vid slutet pågående av 1947 eller beslu- av 10 17 eller beslutade uttade utbyggnader byggnader MkWh/år MkWh/år MkWh/år MkWh/år

Götaland och Svealand Nedre

8 000

(i 350

7 200

1 050

4 000

1 050

1 800

2 950

2 200

8 500 15 000

1 450 750

5 800 3 100

4 050 1 1 250

2 700 11 900

14 500

1 100

3 000

13 400

1 1 500

50 000

13 700

20 000

36 300

29 100

Norrland

Mellersta

Norrland

Övre Norrland 5. Skcllcfte ä l v - T o r n e älv Summa

I tabellen redovisas även den utbyggda och den återstående vattenkraften dels vid slutet av år 1947, dels ock efter fördigställande av nu pågående

53 eller beslutade utbyggnader. Av den för närvarande utbyggda vattenkraften ligger nära hälften i Göta- och Svealand samt drygt en tredjedel i mellersta Norrland, medan återstoden fördelar sig lika på nedre och övre Norrland. Medräknas som utbyggda även de fall, där utbyggnadsarbetet pågår eller är förberett genom maskinbeställningar eller andra åtgärder av relativt definitiv karaktär, ökas siffran för den utbyggda vattenkraften med 7 200 MkWh. Genom dessa utbyggnader förskjutes fördelningen av den utbyggda kraften, så att Götalands och Svealands andel blir 34 %, nedre Norrlands 0 %, mellersta Norrlands 43 7o och övre Norrlands 14 %. För den outbyggda kraften äro de siffror, som gälla efter färdigställande av de igångsatta utbyggnaderna, i detta sammanhang främst av intresse. I detta stadium fördelar sig den outbyggda kraften med 3 % på Götaoch Svealand, 7 % på nedre Norrland, 50 fA på mellersta Norrland och 40 7c på övre Norrland. En fördelning av den outbyggda kraften på hög- och lågvärdig är svår att åstadkomma, enär gränsen mellan dessa båda kategorier är flytande. För en slutlig kvalitetsbedömning erfordras ingående undersökningar av de olika vattenfallen, och sådana undersökningar saknas ännu fölen del fall. I samarbete mellan ingenjörsvetenskapsakademien, vattenfallsstyrelsen och vattenkraftföreningen påbörjades på sin tid en klassificering, vilken avsåg inordnande av vattenkrafttillgångarna i olika utbyggnadskostnadsintervall, men denna klassificering har på grund av krigs- och efterTubcll 2. Återstående utbyggnadsvärd vattenkraft efter färdigställande av pågående eller beslutade utbyggnader. D ä r a v Totalt MkWh/år

1 2 3 4 5

Summa

högvärdig

lå^värdig

staten

övriga

staten

övriga

100 300 300 2 700

400 1 400 900 1 900 2 300

3 400

6 000

800 2 200 2 700 11 900 11500

1 100 4 900 5 300

200 800 400 4 800 1 200

20 100

7 400

krigsårens arbetsbelastning ännu ej hunnit färdigställas. Vattenfallsstyrelsens förutnämnda undersökning ger emellertid underlag för en approximativ uppdelning av fallen ur kvalitetssynpunkt. Resultatet framgår av Tabell 2, som även visar den outbyggda krafttillgångens fördelning på staten och övriga. Av den efter pågående utbyggnader återstående utbyggnadsvärda vattenkraften ha 65 % bedömts vara högvärdig och 35 % lågvärdig. Av den högvärdiga kraften uppskattas staten äga ca 60 % och andra ca 40 %, medan andelstalen för den lågvärdiga kraften äro 33 och 67 %.

54 Statens totala innehav utgör enligt Tabell 2 5 1 % av den totala outbyggda krafttillgången och övriga fallägares innehav sålunda 49 %. Om i statens andel även inräknas minoriteter i vattenfall, i vilka staten äger majoritet, kommer man till att staten har bestämmanderätten över uppskattningsvis 55 % av den outbyggda vattenkraften. Enligt en i SOU 1943: 14 gjord överslagsberäkning utgjorde den på spekulativa händer befintliga outbyggda men utbyggnadsvärda vattenkraften ca 5 % eller något mera av all den outbyggda men utbyggnadsvärda vattenkraften, under det att av återstoden ca 75 % ägdes av kronan eller befunno sig i annan fast hand. I detta procenttal inräknades då minoritetsandelar i strömfall, där majoriteten fanns på fasta händer. Återstående 20 % befunno sig enligt 1942 års sakkunnigas mening kvar hos de ursprungliga jordägarna, d. v. s. i huvudsak den jordbrukande befolkningen. Den på spekulativa händer varande vattenkraften antogs till största delen utgöras av sådan kraft, som stod på gränsen mellan högvärdig och lågvärdig kraft. Den av 1942 års sakkunniga angivna fördelningen av den outbyggda men utbyggnadsvärda vattenkraften torde enligt vad kommittén inhämtat såtillvida ha undergått en förskjutning, att innehavet på fasta händer ökat med några procent. Denna ökning torde dock huvudsakligen motsvaras av en minskning i procenttalet för den i jordbruksbefolkningens hand varande vattenkraften. På spekulativ hand skulle sålunda fortfarande befinna sig inemot 5 % av den outbyggda men utbyggnadsvärda vattenkraften. Produktion och konsumtion av kraft. Den svenska kraftindustrien har utvecklats under inbördes tävlan mellan statliga, kommunala och enskilda företag. Det torde ej kunna bestridas att åtminstone hittills konkurrensen främjat en intensiv utbyggnad av vattenkraften. Andelen i den totala produktionen var länge i runt tal 30 % för statliga samt 70 % för kommunala och enskilda företag men har på senare år förskjutits, så att den nu normalt är inemot 40 resp. något över 60 %. Denna förskjutning har främst berott på att ökningen ay kraftbehovet inom en del distributionsområden, vilka tidigare i huvudsak försörjts från lokala kommunala och enskilda vattenkraftverk, kommit att helt eller delvis tillgodoses med fjärröverförd vattenkraft från statliga anläggningar. Utvecklingen synes leda därhän, att ökningen i det totala kraftbehovet i landet framdeles kommer att tillgodoses ungefär till hälften av statliga samt till hälften av kommunala och enskilda kraftföretag. I Tabell 3 redovisas den totala elektriska kraftproduktionen i landet för varje år fr. o. m. 1912. Förutom bruttoproduktionen anges den nettosiffra, som erhålles, när överskottskraften som gått till ångpannor eller export fråndragits. Tabellen ger även uppgift om fördelningen av kraftproduktio-

55 Tabell 3 .

Energiproduktionen

A r

1912. 1913. 1914. 1915. 1916. 1917. 1918. 1919. 1920. 1921. 1922. 1923. 1924. 1925. 1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935. 1936. 1937. 1938. 1939. 1940. 1941. 1942. 1943. 1944. 1945. 1946. (prel. siffror)

i Sverige, ångkraft inbegripen, fr. o. ni. ar 1912. (Enhet: miljoner kWh)

Produktion vid statens vattenfallsverk inkl. andelskraft från Hissmofors och Kattstrupeforsen m. m. 120 200 220 326 518 648 701 680 748 735 878 973 1 138 1258 1354 1 520 1 559 1688 1646 1579 1572 1 709 1847 2 131 2 273 2 583 2 550 2 873 2 930 3 408 3 438 3 914 4 529 5 240 4 903

Produktion vid enskilda och kommunala företa";

991 1249 1255 1 479 1 669 1670 1734 1 748 1847 1467 1 805 2 013 2 379 2 415 2 652 2 872 2 850 3 279 3 475 3 515 3 331 3 635 4 183 4 764 5 152 5 399 5 612 6 181 5 694 5 709 6 357

7 121 7 898 8 294 9 303

Total produktion

Total produktion exkl. ånggenereringskraft och export men inkl. därpå belöpande överföringsförluster

1 111 1 449 1475 1 805 2 187 2 318 2 435 2 428 2 605 2 202 2 683 2 986 3 517 3 673 4 006 4 392 4 409 4 967 5 121 5 094 4 903 5 344 6 030 6 895 7 425 7 982 8 162 9 054 8 624 9 117 9 795 11 035 12 427 13 534 14 206

1 111 1449 1 475 1 805 2 187 2 318 2 435 2 428 2 560 2 028 2 426 2 653 3 178 3 376 3 762 4 131 4 219 4 791 4 927 4 829 4 646 5 147 5 821 6 559 7 110 7 730 7 889 8 736 8 140 8 670 9 495 10 309 11 190 12 080 13 339

nen på statliga resp. kommunala och enskilda kraftstationer. På grund av statistikens utformning har man härvid måst hålla sig till enbart bruttoproduktionen. Siffrorna för år 1946 äro preliminära, men eftersom de korrektioner, som införas vid slutjusteringen av statistiken, bruka bli mycket obetydliga, kunna siffrorna anses vara praktiskt taget likvärdiga med de för tidigare år angivna. Tabellen visar, att landets totala produktion av elektrisk energi — ångkraft inbegripen — ökat från 1 111 MkWh år 1912 till 14 206 MkWh år 1946, vilket motsvarar i genomsnitt 385 MkWh/år. Under perioden 1912— 1930 var ökningen 223 MkWh/år och under perioden 1931—1939 495

56 MkWh/år. År 1940 visade till följd av produktionsminskning inom skogsindustrien en tillfällig nedgång å 430 MkWh. Under åren 1941—1946 slutligen var ökningen 1 018 MkWh/år. De sistnämnda åren förete sålunda en högst avsevärd ökning av de årliga krafttillskotten. Härvid bör dock beaktas att skogsindustrien under denna period ökat sitt kraftuttag från ett mycket lågt utgångsvärde år 1941. Under krigsåren har den totala ökningen, bortsett från skogsindustriens stora ökning, betingats av att kraftförbrukningen väsentligt stegrats bl. a. inom krigsindustrien och transportväsendet till följd av ökad sysselsättning samt försvårad och fördyrad tillförsel av råvaror, bränsle och drivmedel. Efter krigets slut får kraftförbrukningens stora stegring antagas bero i första hand på den rådande högkonjunkturen men också därpå, att den elektriska energien blivit alltmer konkurrenskraftig. Elkraftpriserna ha sålunda reellt sett sjunkit under en lång följd av år, särskilt under kriget, medan priserna på fossila och andra bränslen stigit. Detta har medfört att den elektriska kraften i betydande omfattning kommit till användning i stället för bränslen. I Tabell i visas den hittillsvarande utvecklingen av landets kraftkonsumtion jämte dennas fördelning på olika konsumentgrupper. Av 1946 års totalförbrukning om 12 110 MkWh belöpte 21 % på allmän distribution, 16 % på elektrotermisk och cleklrokemisk industri, 46 % på övrig storindustri, 10 % på järnvägar samt 7 % på ånggenerering och elverkens behov. För kraftproduktionens och kraftkonsumtionens utveckling under kommande år har man att räkna med prognoser av åtminstone två olika slag. Dels måste man för fastställande av utbyggnadsplanerna arbeta med anlaganden rörande produktionen och konsumtionen under den tidrymd, som behövs för färdigställande av nya kraftanläggningar, f. n. 4—6 år, dels har man för andra ändamål behov av en mera långsiktig uppskattning för flera decennier framåt. För utvecklingen pä kort sikt har man efter fredsslutet hållit sig till antagandet om en maximal produktions- och konsumtionsökning av 800 MkWh/år och en mera måttlig ökning av 500 MkWh/år. Den lägre prognossiffran innebär en reduktion, som huvudsakligen motiverats av antagandet om en viss avmattning efter krigsslutet. Värdet 800 MkWh/år motsvarar den maximiprognos, som ställes i 1947 års statsverksproposition i samband med vattenfallsstyrelsens anslagsäskanden. Detta värde är visserligen lägre än medeltalet för åren 1941—1946. Det kan dock ifrågasättas, huruvida man på kort sikt har att räkna ens med en så stor belastningsökning som 800 MkWh/år. Man bör ej bortse från att de senaste årens utveckling till väsentlig del forcerats fram från ett nedpressat utgångsläge som en följd av exceptionella förhållanden, vilka knappast kunna förväntas bli bestående. Redan nu kan iakttagas en viss återgång till mera normala förhållanden. Sålunda äro de under kriget högt uppskruvade fraktsatserna nu stadda i sjunkande, en omständighet som åtmin-

57 Tabell 4. Konsumtionen av elektrisk energi (i miljoner kWh) i Sverige fr.o. ar 1912. Allmän (List ii-

Järnvägar

hiifion

1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922. 1923 1921 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 (prel. siffror)

Storind. cxkl. cl. Kl. term. term. o. o. cl. kem.Anggenere- Elverkens Tot al konring behov sumtion cl. kom. industri industri

:;

87;

1 253

180 249 289 322 360 371 113 430 492 537 582 637 642 664 721 776 846 955 1 070 1 213 1 9 31 1 422 1 547 1 771 2 030 2 371 2 572

46 59 71 78 95 117 152 191 177 219 221 219 202 247 320 412 499 611 623 707 784 869 946 978 1 040 1092 1 179

1 404 980 1 252 1 286 1 571 1 642 1 S53 2 059 2 051 2 476 2 487 2 481 2 413 2 781 3 164 3410 3 733 4 031 3 917 4 200 3 600 3 514 3 898 3 944 4 304 4 929 5 532

020 351 462 552 684 733 804 82S 891 943 929 754 656 707 842 1031 1 079 1 157 1257 1 416 1 330 1 346 1 546 1 882 2 051 1 983 1 947

15 174 257 333 339 297 244 261 190 176 194 265 257 197 209 336 315 252 273 318 409 407 269 622 1096 1 244 744

(5

-

12 18 19 21 23 25 26 29 36 36 35 38 48 94 52 56 60 (il 83 75 100 120 105 109 116 136

1 101 1353 1 305 1 686 2 007 2 144 2 234 2 144 2 301 1 826 2 349 2 591 3 070 3 1S5 3 492 3 796 3 831 4 388 4 448 4 391 4 208 4 645 5 350 6 017 6 528 7 066 7 201 7 943 7 429 7 658 8 326 9 302 10 631 11 735 12 110

stone så småningom verkar sänkande på priserna för fossila bränslen och därmed ökar dessa bränslens konkurrenskraft som energi- och värmekälla, så att elkraften ej blir lika begärlig som de senaste åren för nyinstallationer och omläggningar inom industrien. E n annan omständighet kan också framhållas. Under en längre tid ha fortgått successiva omläggningar utav industrier och järnvägar m. m. till elektrisk drift. Omläggningarna, vilka äro av engångsnatur, ha intensifierats under de senaste krisåren och betingat en betydande del av dessa års belastningsökningar. Numera torde större delen av de omläggningar utav denna typ, vilka k u n n a ' k o m m a i fråga till utförande, redan vara verkställda, och de kvarstående omlägg-

58 ningsmöjligheterna bli med tiden alltmera begränsade. Man synes därför kunna räkna med att från omläggningar av nu nämnt slag härrörande belastningstillskott framdeles skola förekomma i mindre omfattning än hittills. De nu anförda omständigheterna göra det väl tänkbart, att den framtida belastningsansökningen på kort sikt kan bli mindre än 800 MkWh/år. Å andra sidan kan — med hänsyn till det betydande osäkerhetsmoment, som varje prognos av förevarande slag måste inrymma — möjligheten av en större belastningsökning ej heller uteslutas. Kommittén anser sig därför icke på den utredning, som stått till buds, kunna göra något bestämt uttalande i frågan. För prognosen på längre sikt föreligger givetvis ännu större osäkerhet än för korttidsprognosen. Man har mest att hålla sig till huru utvecklingen förlöpt under den gångna tiden, alltsedan en ordnad statistik infördes. Som framgår av diagrammet fig. 1 har ökningen i genomsnitt fortgått i allt raskare takt, och det kan konstateras, att utvecklingskurvan innebär en konstant procentuell ökning motsvarande 6-5 % per år. Man måste dock samtidigt ställa sig skeptisk till att ett sådant förlopp kan fortsätta någon längre tid framåt. Kraftindustrien skulle i så fall ställas inför stora svårigheter, då det exempelvis bleve fråga om att år 1960 åstadkomma ett årligt nytt krafttillskott av storleksordningen 2 000 MkWh, d. v. s. ca 2-5 gånger så mycket som f. n. och 1970 ca 3 000 MkWh eller nära 4 gånger den nuvarande årstillväxten. Det synes knappast finnas skäl att f. n. räkna med högre årlig ökning på längre sikt än 80-0 MkWh/år. Räknar man på lång sikt med ökningen 800 MkWh/år och en outbyggd utbyggnadsvärd vattenkrafttillgång i närvarande stund om ca 36 000 MkWh, varav 2 / 3 högvärdig och 1 / 3 lågvärdig, och förutsätter man vidare, att hela belastningsökningen täckes med vattenkraft, finner man, att den högvärdiga vattenkraften är utbyggd omkring år 1980 och den lågvärdiga bortemot år 2 000. Givetvis äro dessa tidsangivelser högst osäkra. Vidkommande vattenkraftens och andra kraftkällors inbördes betydelse för kraftbehovens täckande må påpekas möjligheten av att kraft k a n komma att produceras i stor skala i samband med värmedistribution i större städer. Det tillskott i vinterkraft, som därigenom skapas, kan medföra att vattenkrafttillgångarna bli tillräckliga för en något längre tid. Naturkraftprisets inverkan på priset för elektrisk kraft. Vid bedömandet av hur stor skada som k a n åsamkas kraftförsörjningen genom spekulation i vattenkraft erfordras kännedom om vilken inverkan priset för naturkraften har på priset för den producerade elektriska kraften. En undersökning i detta hänseende verkställdes av 1942 års sakkunniga. Denna undersökning baserade sig dels på uppgifter i kommerskolle-

59 Belastningsiitveekiingen i Sverige åren 1 9 1 2 - 4 6 samt prognos för belastningen enligt olika alternativ. 1. Vid oförändrat procentuell årlig ökning 2. Vid en ökning av 800 milj. kWh per år 500

•

MkWh

21 —2G —31 —36 —41 —46 —51 —56 —61 —66 —71

år

60 giets publikation »Sveriges utbyggda vattenkraft år 1930», dels ock på upplysningar, vilka de sakkunniga inhämtat genom förfrågningar hos vattenfallsstyrelsen och ett antal andra innehavare av större vattenkraftanläggningar. För närmare kännedom om undersökningen hänvisas till framställningen i SOU 1943: 14 (sid. 50—56). Följande sammanfattande redogörelse för undersökningen synes emellertid böra lämnas. Vid sammanställande av uppgifterna i berörda publikation för tillhopa 651 före år 1930 byggda vattenkraftstationer med en sammanlagd energiproduktion av ca 3 500 MkWh/år funno de sakkunniga bl. a., att små strömfall betingat väsentligt högre naturkraftkostnad per kW än stora fall. Med ledning av publikationens upplysningar företogo de sakkunniga en uppskattning för nämnda 651 kraftstationer av kostnaden i öre/kWh samt denna kostnads fördelning på naturkraften, å ena, och övriga kostnader, å andra sidan. Resultatet av denna uppskattning framgår av följande uppställning: ÖV2

O' /O

Summa öre

11 10 10

0-63 1-28 0-7 1

89 90 90

0-71 1-43 0-79

12 9 8

0-43 1-01 0-59

88 91 92

0-49 1-14 0-61

Samtliga stationer (4 500 kWh pr kW och år)

Naturkraft öre %

byggda före 1910 » 1916—1921 »> 1922—1929

0-08 0-15 0-08

Stationer över 10 000 hk (5 000 kWh per kW och år) byggda före 1916 » 1916—1921 )> 1922—1929

0-06 0-10 0-05

Övriga k ostnader

De sakkunniga verkställde vidare en bearbetning av upplysningarna från de tillfrågade vattenkraftägarna, vilka representerade 31 kraftstationer med en sammanlagd framtida energiproduktionsförmåga om 20 400 MkWh/år, varav 16 600 MkWh/år belöpte på Norrland samt 3 800 MkWh/år på Svealand och Götaland. För de nu ifrågavarande kraftägarnas vidkommande konstaterades, hurusom förvärven av vattenkraft, framför allt i Norrland, varit koncentrerade till vissa perioder, nämligen åren 1908—1909, 1917—1921 och 1937—1942 (1942 = utredningsåret), under vilka perioder i medeltal per år strömfall med 700—1 000 MkWh/år förvärvats. Inköpen under tidigare och mellanliggande perioder befunnos däremot ha varit väsentligt mindre omfattande. Sålunda hade knappast något strömfall i Norrland förvärvats under åren 1910—1916, då kungsådreprocesserna pågingo, och under perioden 1922— 1936 hade den årliga omsättningen i runt tal varit blott 100 MkWh/år. De sakkunniga ansågo det med hänsyn till denna markanta skillnad i inköpsaktiviteten vara naturligt att räkna med tre förvärvsperioder: 1916 eller tidigare, 1917—1936 samt 1937—1942. Därefter beräknade de sakkunniga kostnaden för den elektriska energien vid kraftstationsväggen för olika grupper av utbyggda eller under utbygg-

01 nad varande stationer. Till grund för beräkningen lades de uppgifter om anläggningskostnader för kraftstationer och sjöregleringar, skadeersättningar, avgifter av olika slag, frikraftleveranser samt kostnader för inköp av naturkraft m. m., som lämnats av fallägarna. Resultatet av beräkningen framlade de sakkunniga i en här såsom Tabell 5 återgiven uppställning. Tabell 5. Kostnad lör elektrisk kraft vid vissa större vattenkraftstationer. A.

Vid en uppdelning av stationerna efter tiden för förvärvet av strömfallet.

Strömfallet

Öre per kilowattimme: totalt därav naturkraft 0-56 0-0G3 (11 %) O-öl 0-03G (7 % ) l-0:'> 0-075 (7 %)

förvärvat:

191ö eller tidigare 1917—36 1937—42 Samtliga

0'58

(9 %)

H. Vid en uppdelning av stationerna efter belägenheten. Öre per kilowattimme: Strömfallet beläget i: totalt därav naturkraft Götaland och Svealand 0-75 0113 (15 %) Nedre och mellersta Norrland 0-49 0-028 (6 %) ö v r e Norrland 0-48 0-00 7 (1 %) Samtliga 058 0-or..-> (9 %) De sakkunniga anförde i detta sammanhang hl. a. följande. Den naturkraft, som förvärvats 1916 eller tidigare, hade i medeltal varit väsentligt dyrare och givit något dyrare utbyggd vattenkraft än den som förvärvats 1917—1936. Däremot hade den förstnämnda gruppens strömfall varit något billigare och givit väsentligt billigare kraft än de strömfall, vilka förvärvats 1937—1942. I den sistnämnda gruppen vore emellertid jämförelsematerialet förhållandevis litet. Byggnadskostnaden för sist ifrågavarande kraftstationer hade påverkats av den rådande dyrtiden. Dessutom borde framhållas att dessa kraftstationer utbyggts på ett sätt, som möjliggjorde en särskilt värdefull produktion. Uppdelningen av stationerna efter belägenheten visade att kostnaden för naturkraften vore väsentligt högre söderut, och att den sjönkc ju längre mot norr man komme. Samma vore förhållandet med totalkostnaden för den färdiga kraften, ehuru skillnaden ej vore lika påfallande. De av 1942 års sakkunniga anförda siffrorna avse som nämnts kostnaden för energien vid kraftstationsväggen. Hänsyn har sålunda ej tagits till överföringskostnaderna, vilka då det gäller avlägsna kraftstationer kunna uppgå till en ej obetydlig del av totalkostnaden. Siffrorna särskilt för övre Norrlands men även för mellersta och nedre Norrlands stationer böra därför höjas. Detta gäller på grund av överföringsförlusterna i någon mån kostnaderna i öre/kWh för naturkraftens andel, men på grund av överföringsförluster och kostnader för linjer m. in. i avsevärt högre grad totala kost-

62 nåden i öre/kWh. Sådan höjning medför därför, att för dessa stationers vidkommande procenttalet för naturkraftens andel i totala kraftkostnaden blir ännu mindre än som angivits i Tabell 5. Fem år ha nu förflutit, sedan 1942 års sakkunniga verkställde sin undersökning. För att bilden av de förhållanden, varom här är fråga, skall bli fullt riktig, måste även utvecklingen under dessa fem år beaktas. Den i det föregående berörda period, vilken började år 1937, kan sägas pågå fortfarande. Jämväl i övrigt kunna — i de hänseenden, som närmast äro av intresse — förhållandena under åren 1937—1942 och 1943—1947 anses vara i stort sett likartade. Visserligen kunna i en del hänseenden olikheter spåras, men dessa torde i sammanhanget ej vara att beteckna som väsentliga. Kommittén anser sig därför kunna uttala, att rönen vid den av 1942 års sakkunniga gjorda undersökningen endast obetydligt påverkas av de senaste årens utveckling, och att sagda undersökning följaktligen fortfarande synes utgöra en tillförlitlig grund för det principiella bedömandet av förevarande spörsmål. Som av det anförda framgår, utgör redan nu priset för naturkraften en förhållandevis liten del av priset för den elektriska kraften. När framdeles utbyggnaden av vattenkraften kommer att avse mindre utbyggnadsvärd kraft, blir kostnaden för naturkraften — även med antagande av samma naturkraftpris per energienhet — procentuellt ännu mindre, allteftersom utbyggnads- och överföringskostnader stegras. Därest priset för den mindervärdiga naturkraften i framliden liksom hittills blir lägre per energienhet än den högvärdiga, minskas ytterligare procenttalet för naturkraftens del i den elektriska kraftens totalkostnad. Även en ganska betydande höjning av naturkraftpriset torde knappast bli kännbar för den borgerliga förbrukningen, där strömpriset hos konsumenten i regel håller sig omkring 10 öre per k W h . Mera kännbar blir höjningen för storindustriens förbrukning, där strömpriset oftast rör sig om 2—3 öre per kWh, i undantagsfall ändå lägre, men även där blir inverkan förhållandevis obetydlig. Att höjningar av naturkraftpriset i regel blott i ringa mån påverka priset för den elektriska kraften innebär dock icke, att man kan bortse från sådana höjningar. Kostnaden för elektrisk kraft består ju av ett stort antal var för sig jämförelsevis små delkostnader. Om priset för kraften skall kunna hållas nere, måste alla delkostnader — sålunda även kostnaden för naturkraften — i görligaste mån begränsas. Förekomsten av spekulationstendenser. Uppköpen av vattenkraft i spekulativt syfte torde ha tagit sin början, så snart vattenkraftens stora framtida betydelse började att framstå klart. Inköp med tydlig spekulativ tendens kunna skönjas redan i slutet av 1890talet. Någon större fart togo dock vattenkraftköpen överhuvud taget i södra

63 Sverige först under 1900-talets första decennium och i Norrland icke förrän i slutet av första världskriget och aren närmast därefter. Under sistnämnda periods högkonjunktur förvärvades betydande fallkomplex i Norrland såväl av vattenfallsstyrelsen som av enskilda företag, däribland vissa särskilt för vattenfallsinköp bildade bolag. Till en början voro priserna för vattenkraften synnerligen låga, men i Götaland stego de snabbt under 1900talets början, vilket i viss mån tog sig uttryck i de av riksdagen åsatta värdena för Trollhättan m. fl. vattenfall. Efter hand och under inflytande av det sjunkande penningvärdet stego priserna även i Norrland, och omkring år 1920 betalades för vattenfall i mellersta Norrland priser på omkring 100 kronor per 9-månadershästkraft. Ett stycke in på 1920-talet hade intresset för vattenkraftköp betydligt minskat. Någon nämnvärd konkurrens på området förekom icke vidare, och under det följande decenniet överfördes på kraftföretagare, bl. a. vattenfallsstyrelsen, det mesta av den vattenkraft, som uppköpts av andra. Under senare delen av 1930-talet vaknade intresset för outbyggd vattenkraft till nytt liv. Vattenfallsstyrelsen ökade sin inköpsverksamhet och inriktade sig därvid på Indalsälven, Ångermanälven med undantag för Faxälvsgrenen samt Ume älv med Vindelälven. Pite älv och Skellefte älv. Samtidigt började enskilda och kommunala kraftföretagare försäkra sig om vattenkraft för framtida behov. Exemplen följdes av flera större skogsbolag och industriföretag. Priserna för vattenkraften visade under inflytande härav benägenhet att skjuta i höjden. Inom Faxälven, där konkurrens förekom mellan olika bolag, betalades t. ex. redan under 1930-talets slut höga priser på upp till 300 kronor per 9-månadershästkraft och därutöver. Vattenfallsstyrelsen, som sökte föra en j ä m n prispolitik, såg sig under sådana förhållanden nödsakad att avstå från åtskilliga planerade inköp i mellersta Norrland och förlägga huvuddelen av sina inköp till områden, där konkurrensen gjorde sig mindre gällande. 1943 års utredning om åtgärder mot spekulation i vattenkraft, vilken utredning år 1945 föranledde den ändring av 1 kap. 14 § vattenlagen, som möjliggjorde expropriationsrätt till vattenkraft i annans ägo, torde visserligen ha medfört att mera omfattande inköp av jordägares vattenkraft i syfte att denna därefter skulle av köparen försäljas till kraftföretag begränsats men har å andra sidan icke verkat sänkande på de höga naturkraftprisen. Konkurrensen om och prisstegringen för vattenkraft har sålunda fortsatt. Omfattande vattenfallsförvärv, delvis av tydlig spekulationskaraktär, ha även under och efter år 1943 avslutats eller förberetts i bl. a. Skellefte älv, Ume älv, Ångermanälven med Faxälven samt Indalsälven. Genom överbud ha enskilda bolag i ett par fall sökt skaffa sig företrädesrätt till vattenfallsandelar inom statliga intresseområden, bl. a. i ett av vattenfallsstyrelsen numera utbyggt vattenfall i Ångermanälven. I vattenfall, vilkas utbyggnad

Cl

redan påbörjats, ha utomstående företag uppträtt och — i uppenbart syfte att kräva ersättningskraft och därigenom skaffa sig fördelar — systematiskt inköpt eller försökt inköpa sådan vattenkraft, som utbyggaren icke lyckats förvärva från vederbörande markägare. I november 194G, då det blev bekant, att lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft förbereddes, forcerades ett flertal försäljningar av vattenkraft. Sedan lagen trätt i kraft, har den enskilda inköp saktiviteten på området märkbart avtagit. I de fallsträckor, vari vattenfallsstyrelsen under det senaste året företagit inköp (Ume älv, Vindelälven, Skellefte älv och Lule älv), ha sålunda inga konkurrerande köpare varit verksamma. De andra köp, om vilka styrelsen har kännedom, ha skett till rätt rimliga priser och ha icke haft spekulativ karaktär. Exempel finnas på förberedda inköp av spekulationsbetonad karaktär, som fått falla inför den senaste händelseutvecklingen, liksom på fall, där spekulationsförsäljningar för långväga transiteringar synas komma att ersättas med mera normala försäljningar för tillgodoseende av lokala behov. Allmänt må om betingelserna för spekulation anmärkas följande. Utbyggnaderna av ny vattenkraft äro koncentrerade till Norrland, och tillgången på outbyggd vattenkraft minskas där relativt snabbt. I Svealand och Götaland befinna sig däremot praktiskt taget samtliga fall — med undantag för vissa fall i de övre delarna av Dalälven — på händer, som kunna beräknas komma att själva utnyttja desamma. De värdefullare fallkomplexen inom dessa landsdelar torde enligt föreliggande utbyggnadsprogram bli utbyggda inom 15 år. Inga vattenkraflförsäljningar av nämnvärd omfattning ha förekommit inom dessa landsdelar, i varje fall — såvitt man vet — inga av spekulativ karaktär. Risk för spekulation synes sålunda föreligga i fråga om strömfall i Norrland och Kopparbergs län. För sagda län skulle risken närmast ligga däri, att ett ökat spekulationsintresse i Dalälven kan uppstå, om spekulationsmöjligheterna i de nordligare belägna älvarna beskäras. För övriga delar av landet synes någon nämnvärd risk för spekulation i vattenkraft ej föreligga. Vattenfallsstyrelsens inköps- och prispolitik. Den dominerande ställning, som staten numera intager såsom vattenfallsägare i mellersta Norrland, har icke varit staten given från början. I och med den för kronan ogynnsamma utgången av de under seklets första decennier förda vattenfallsprocesserna var situationen den, att staten allenast i Ume älv och de norr därom belägna älvarna hade några mera betydande innehav. Dessa voro f. ö. huvudsakligen att finna inom lappmarksgränsen. Sedan vattenfallsstyrelsen lyckats förvärva majoritetsställning inom betydande fallkomplex i Ångermanälvens och Indalsälvens flodområden, har styrelsen sedermera försökt att utan prisuppdrivande kon-

Gö

kurrens med andra företag tillgodose det statliga behovet av naturkraft. Styrelsen har sålunda inriktat sin inköpsverksamhet på vattendrag, där sådan konkurrens icke varit att förvänta. Rörande sin prispolitik har vattenfallsstyrelsen anfört följande. De priser, styrelsen erlagt, hade avpassats efter fallens belägenhet, deras utbyggnadskostnad och den antagliga tiden för utbyggnaden, och de hade nästan alltid varit måttliga. Om man bortsåge från två här nedan angivna köp, hade priserna under de senaste 20 åren i genomsnitt utgjort 32 kronor per 9-månadershästkraft. De särskilt åsyftade köpen avsåge Torpshammar och Bergeforsen. Om även dessa köp inräknades, bleve genomsnittspriset 60 kronor per 9-månadershästkraft. Vid förvärv år 1937 av Torpshammarfallet hade priset varit så högt som 140 kronor per 9-månadershästkraft, beroende delvis på konkurrens men delvis också på att vissa säljarens industrier i samband med köpet måst nedläggas. Torpshammarfallet vore väl beläget samt hade mycket goda regleringsmöjligheter, och kraftanläggningen vore mycket väl skyddad mot bombangrepp. När styrelsen år 1944 förvärvat majoriteten i Bergeforsen, hade ännu högre pris — 250 kronor per 9-månadershästkraft — betalts. Detta höga pris hade varit betingat av, förutom vattenfallets belägenhet vid kusten och i omedelbar närhet av ett av landets viktigaste industricentra, det förhållandet, att det för styrelsen gällt att tillvarataga livsviktiga intressen i fråga om regleringarna i Indalsälven, de vattendrag där flera av styrelsens viktigaste kraftkällor vore belägna. De priser styrelsen erlagt hade regelmässigt ökats inför en förestående utbyggnad av ett vattenfall. Skälet härtill vore, att köp eljest i en sådan situation blivit svårare att genomföra, samt att det varit angeläget att förebygga, att främmande intressen intervenerat och skaffat sig andelar i kraftanläggningarna. Vattenfallsstyrelsen har vidare sagt sig vilja framhålla att dess politik med j ä m n a inköpspriser begränsat dess förmåga att göra sig gällande under de senaste årens hetsiga konkurrens. Härvid bör dock beaktas att styrelsen rått över ett naturkraftinnehav, som procentuellt varit större än styrelsens nuvarande andel av kraftproduktionen, samt dessutom att detta naturkraftinnehav vad kvaliteten beträffar varit av förhållandevis hög klass. Till jämförelse ined de av vattenfallsstyrelsen lämnade prisuppgifterna k a n såsom exempel på domstolarnas värdering nämnas att Högsta domstolen i oktober 1946 i mål om utbyggnad av Kattstrupeforsen i Indalsälven ansett vattenkraften där böra åsättas ett värde av 48 kronor per 9-månadershästkraft. Även om domstolarna i andra sammanhang värderat minoritetsandelar något högre, ha beloppen dock alltid varit måttliga. Naturkraftens värdering. Såsom allmänt omdöme torde kunna uttalas, att vid förvärv av vattenkraft värderingen av naturkraften skett och alltjämt sker med tämligen 5 — 71S0O4.

Ju.

grova mått. Anledningen härtill torde främst vara den, att de faktorer, vilka vid värderingen ha betydelse, äro ganska svårbedömbara, särskilt då det gäller förvärv av strömfall, som avses skola utbyggas först i en mer eller mindre avlägsen framtid. Ofta ha — såsom 1942 års sakkunniga ock framhållit (SOU 1943: 14 sid. 45) — priserna väsentligen bestämts av utbud och efterfrågan samt till följd härav fluktuerat alltefter det intresse som under olika perioder ägnats kraftindustrien. Allteftersom utbyggnaden av våra vattenkrafttillgångar fortskrider och sålunda reserven av outbyggda fall minskats, blir naturligen intresset för de återstående fallen ökat samt möjligheten för en monopolistisk prisutveckling större. Spekulationen i vattenkraft lärer ofta bygga på spekulantens förhoppning att genom utnyttjande i framtiden av en monopolställning kunna betinga sig priser, som eljest ej skulle ha kunnat erhållas. Om man utgår från att monopolställningen bör i görligaste mån elimineras som prisbildande faktor och att värderingen av naturkraften i stället bör ske efter skälighetsgrunder, synes anledning föreligga att undersöka, vilka faktorer som vid sådant bedömande äro av betydelse. I SOU 1943: 14 sid. 45—48 lämnas en redogörelse för hur naturkraftens värde efter objektiva normer bör beräknas. Därvid framhålles den stora svårigheten att med tillfredsställande säkerhet verkställa en sådan beräkning. Bland de faktorer, vilka bestämma ett strömfalls värde, nämnas vattenföringen och fallhöjden, som tillsammans giva den i fallet uttagbara effekten. I detta sammanhang påpekas också betydelsen av eventuellt föreliggande möjlighet till reglering av vattenframrinningen. Vidare framhållas utbyggnadskostnaden, underhålls- och driftkostnaderna samt överföringskostnaden såsom inverkande på naturkraftens värde. F r å n det ett outbyggt strömfall förvärvas och till dess kraftanläggningen är färdig att tagas i bruk förflyter en längre eller kortare tid. För ett fall, som börjar utbyggas omedelbart efter förvärvet, utgöres denna tid av själva byggnadstiden. För ett fall däremot, med vars utbyggnad skall anstå, kommer till byggnadstiden jämväl den tid som förgår, innan utbyggnaden igångsattes. P å de kostnader, som ägaren nedlägger först på förvärvet av fallet och sedan på utbyggnaden, erhåller han ingen avkastning, förrän anläggningen tages i bruk. Däremot har han under mellantiden att gälda på fallet belöpande skatter ävensom räntor på medel, som upplånats för utbyggnaden. Den förlust i form av skatter och räntor, vilken ägaren sålunda lider, k a n stiga till avsevärda belopp i fråga om fall, som kräva lång byggnadstid eller som ej förrän efter lång tid utbyggas. För denna förlust vill givetvis ägaren hålla sig skadeslös. Regelmässigt sker detta därigenom att till byggnadskostnaderna föras de skatte- och ränteförluster, som beräknas k o m m a att uppstå. De nu angivna kostnaderna, skatte- och ränteförlusterna medräknade, utgöra tillhopa utbyggarens självkostnad. Med denna skall jämföras den av-

C, 7

kastning, som brutto kan erhållas. Bruttoavkastningen är produkten av den avsatta kraften och det pris, som per kraftenhet kan betingas. Under förutsättning av fri prisutveckling är detta pris beroende av vad kraftavnämarna — i första hand storindustrien, på vilken faller omkring 3 / 4 av den totala energiförbrukningen i landet — kunna vara villiga att betala för vattenkraften. Detta beror i sin tur på hur begärlig vattenkraften är i förhållande till andra kraftkällor. Härvid kommer — på teknikens nuvarande ståndpunkt — främst i betraktande ångkraften. Tillgången och priset på denna äro avhängiga av tillgången och priset på stenkol. Vid lågt kolpris lean ångkraften — särskilt då den uttages i form av mottryckskraft — ekonomiskt konkurrera med vattenkraften, och detta förhållande verkar nedpressande på vattenkraftens pris. Omvänt blir vid knapp koltillgång eller högt kolpris vattenkraften mer begärlig och kan åsättas högre pris. Stenkolet kan sålunda genom sin användning för framställning av drivkraft verka som en regulator på priset för vattenkraften. Motsvarande gäller förhållandet mellan vattenkraften och kolet vid användning för värmealstring. Det nu förda resonemanget förutsätter som nämnt fri prisutveckling. I de kraftpriser, som vid en sådan skulle inställa sig, kunna emellertid förskjutningar åstadkommas genom prispolitiska åtgärder. Så är fallet i vårt land, där — bl. a. till följd av vattenfallsstyrelsens dominerande inflytande som kraftdistributör — priserna för den elektriska kraften med tiden utvecklat sig mot en allt större enhetlighet. Vattenfallsstyrelsen samt de ledande kommunala och privata kraftdistributörerna tillämpa sålunda standardiserade krafttaxor, och dessa taxor bli naturligen i väsentlig m å n normerande för de kraftpriser, som övriga distributörer kunna betinga sig. Med hänsyn till de stora reserver av högvärdig naturkraft, som vattenfallsstyrelsen har till sitt förfogande för fortsatt utbyggnad, kan det antagas att styrelsens dominerande ställning skall bibehållas och ytterligare stärkas samt att den av styrelsen omfattade prispolitiken även framdeles kommer att verka i stort sett normerande på kraftpriserna i gemen. Med tanke på nyssnämnda stora naturkraftreserver kan man vidare med en viss säkerhet utgå från att styrelsens taxenivå under avsevärd tid framåt ej skall behöva nämnvärt påverkas av en eventuell höjning av naturkraftpriserna. Härav k a n man — med tillämpning av vad nyss sagts — sluta sig till att ej heller den allmäna kraftprisnivån under samma tid kommer att influeras av en dylik höjning annat än i obetydlig mån. Det förhållandet, att möjligheterna för en kraftproducent att avvika från de gängse kraftpriserna sålunda torde bli ganska snävt begränsade, kommer naturligen att i sin m å n göra honom mindre benägen att betala ett oskäligt högt pris för naturkraften. Beaktas bör dock härvid, att — såsom tidigare i annat sammanhang påpekats — den på naturkraften belöpande delen av priset för den färdiga kraften ofta är jämförelsevis ringa, och att följaktligen även en

68 avsevärd höjning av priset för naturkraften i inånga fall endast obetydligt påverkar den färdiga kraftens pris. För ett strömfall, som genast skall utbyggas, kan man — frånsett tider, då krisförhållanden råda — räkna med tämligen säkra siffror beträffande såväl kostnaderna som avkastningen. Riskmarginalen för oförutsebara händelser kan därför göras ganska liten. Detsamma gäller beträffande ett strömfall, som snart står i tur att utbyggas. För strömfall av dessa kategorier låter sig följaktligen nuvärdet rätt nära bestämmas. Situationen blir en annan, när det gäller ett strömfall, som avses skola utbyggas först efter längre tids förlopp. Att lång tid i förväg bedöma, i vilken takt energibehovet kommer att öka och de outbyggda vattenkrafttillgångarna skola tagas i anspråk, vilka kraftpriser som komma att gälla efter utbyggnadens slutförande, vilka kostnader material och arbete komma att betinga, och hur penningvärdet kommer att utvecklas — för att nämna några av de spörsmål som inställa sig — kan vara förenat med stora svårigheter. De faktorer, som äga betydelse, äro ofta var för sig svårbedömbara och kunna dessutom sinsemellan kombineras på så skiftande sätt, att avgörandet av tiden för utbyggnadsmognaden i många fall måste bli ytterst osäkert. Som exempel på hur vanskliga bedömanden av detta slag kunna vara må påpekas, hurusom man år 1943 angav sannolika ökningen av kraftbehovet till högst 400 MkWh/år (SOU 1843: 14 sid. 42), under det att vattenfallstyrelsen i sina anslagsäskanden till 1947 års riksdag räknade med avsevärt snabbare ökning eller 500 å 800 MkWh/år. (Härvid bör dock beaktas, att den första siffran avsåg utvecklingen under en lång period, under det att de två senare siffrorna avsågo de närmast liggande åren.) Med hänsyn till de sålunda föreliggande svårigheterna kan det vara motiverat att vid fastställande av nuvärdet å ett strömfall, som beräknas komma att tagas i anspråk först efter ett visst antal år, göra avdrag icke blott för räntor och skatter fram till den tidpunkt, då kraftanläggningen avses skola tagas i bruk, utan även för den risk, som ligger i att beräkningarna rörande fallets bebyggande kunna visa sig ohållbara. Såsom av det sagda framgår tager den nu angivna värderingsmetoden sikte på strömfallets räntabilitet. Metoden innebär att strömfallets nettovärde eller m. a. o. naturkraftens värde framkommer som skillnaden mellan kapitaliserade värdet av den färdiga kraften, å ena, samt kapitaliserade kostnaden för kraften, å andra sidan. Dessa båda kapitaliserade värden — vilka som nämnt kunna vara behäftade med betydande osäkerhetsmarginaler — äro ofta mycket stora i förhållande till skillnaden dem emellan. Detta medför att även en i förhållande till sagda båda värden obetydlig ändring i någon eller några av de i samma värden ingående delsiffrorna kan högst avsevärt påverka siffran för strömfallets nettovärde och rentav föranleda, att ett icke ringa plusvärde kan förbytas i noll- eller minusvärde.

69 De för bestämmande av strömfallets nettovärde nödiga beräkningarna måste därför vara fullt korrekta för att ej betydande fel i siffran för det sistnämnda värdet skola kunna uppkomma. Detta krav är dock mycket svårt att uppfylla, eftersom man ofta i stor utsträckning har att göra med osäkra faktorer. Det kan hända, att man i en kalkyl enligt grunder, som i och för sig kunna synas befogade, kommer till att ett visst strömfall är värdelöst, trots att man erfarenhetsmässigt har goda skäl att utgå från att fallet har ett ej obetydligt positivt värde. Misstanken ligger då nära till hands, att något fel föreligger i kalkylens siffror beträffande de osäkra faktorerna. Det kan fördenskull vara motiverat att verkställa en jämkning och fördelning, så att osäkerhetsmomenten i görligaste mån neutraliseras och ett sannolikt medelvärde erhålles. Så bör av försiktighetsskäl ske, även då det ej föreligger direkt anledning till misstanke om fel i kalkylen. Meningen med det sagda kan åskådliggöras genom exempel. Man tanke sig sålunda, alt ett pris för elektrisk ström, efter vilket i en räntabilitetskalkyl för visst strömfall bruttoavkastningen beräknats, till följd av mellankommande omständigheter — exempelvis en allmän taxehöjning — kommer att vara i underkant, så att det finnes berättigat att räkna med ett högre strömpris. Äro kostnadsposterna i kalkylen ratt uppskattade, skulle den genom tillämpningen av det högre strömpriset erhållna ökningen i bruttoavkastningens kapitaliserade värde medföra samma ökning av naturkraftens värde, vilket ju är lika med skillnaden mellan bruttoavkastningens och kostnadernas kapitalvärden. Emellertid har man som nämnts ej någon säkerhet för att kalkylens kostnadssiffror äro fullt korrekta, utan det kan finnas risk för att dessa äro för lågt upptagna. Just den omständigheten, att priset för den elektriska strömmen stiger, kan f. ö. vara ett indicium på att jämväl priserna i allmänhet och därmed kanske även sådana kostnader som de i kalkylen upptagna äro i stigande eller kunna förväntas komma att stiga, och att sålunda kalkylens kostnadssiffror kunna vara väl lågt beräknade. Vill man hålla sig på den säkra sidan, kan det därför vara klokt att icke tillgodoföra naturkraften hela ökningen av bruttoavkastningens kapitalvärde. Vid verkställandet av det avdrag, vilket må vara påkallat, kan man gå tillväga på olika sätt. Man kan exempelvis avskriva bruttoavkastningens värdeökning till den del denna anses icke böra tillgodoföras naturkraften. Ett annat sätt är att å ena sidan redovisa bruttoavkastningens värdeökning i dess helhet och samtidigt å andra sidan göra lämpliga höjningar av utgiftsposter: genom att upptaga byggnadskostnaden till högre belopp för mötande av möjliga höjningar av materialpriser och arbetslöner, genom att öka avsättningarna till avskrivningar eller amorteringar för snabbare konsolidering eller genom att höja räntesatserna för eget eller upplånat kapital till täckande av möjliga framtida höjningar av de allmänna räntesatserna etc. Kombinationer av olika tillvägagångssätt kunna givetvis också tänkas.

70 Väljer inan åter det exemplet, att strömpriset sjunker i förhållande till vad i kalkylen förutsatts, kan motsvarande resonemang föras. På samma sätt, som en bruttoavkastningsökning medför höjning av naturkraftens värde skulle sålunda en bruttoavkastningsminskning under förutsättning, att övriga siffror i kalkylen äro korrekta, medföra en mot minskningen svarande sänkning av naturkraftens värde. I likhet med vad enligt det förra exemplet gäller spelar även här osäkerheten i kalkylens övriga siffror in. I det nu förevarande fallet äro emellertid förhållandena motsatta mot i det förra, oeh frågeställningen blir, i vilken mån sänkningar på kalkylens kostnadssida lämpligen böra företagas, så att minskningen i bruttoavkastningens kapitalvärde ej i sin helhet skall behöva påföras naturkraftens värde. Vad nu anförts rörande ökningar resp. minskningar i bruttoavkastningens kapitalvärde äger motsvarande tillämpning på minskningar resp. ökningar på kostnadssidan. De gjorda anmärkningarna innebära ej ett underkännande av räntabilitetsmetoden. Tvärtom torde denna metod vara den i princip riktiga vid strömfallsvärderingen. Med anmärkningarna har blott avsetts att visa, hurusom det understundom kan vara påkallat att i viss mån justera de resultat, som med sagda metod erhållas. Det kan i detta sammanhang förtjäna påpekas, att de båtnadsutredningar, vilka hos vattendomstolarna förebringas i mål om företag enligt vattenlagen, genomgående göras enligt räntabilitetsmetodens princip. Framställningen i det föregående har gällt strömfall, som utgöra självständiga utbyggnadsenheter. Med några ord må även beröras förvärv av sådana fallsträckor, som ej äro föremål för självständigt bebyggande utan utgöra delar av en utbyggnadsenhet. För bestämmandet av värdet å delsträckor i en utbyggnadsenhet äro de här ovan anmärkta stadgandena i 9 kap. 13, 19 och 20 §§ vattenlagen avgörande. Som nämnts innehålla dessa lagrum i princip, att för ianspråktagen vattenkraft gottgörelse skall utgå medelst tillhandahållande av ersättningskraft mot gäldande av ut tagningskostnad beräknad så, att den gottgörelse för vattenkraften, som beredes ersättningstagaren genom det efter avdrag av uttagningskostnaden återstående värdet å ersättningskraften, kan anses skälig med hänsyn jämväl till den nytta, som uppkommer för ersättningsgivaren. Till närmare belysning av innebörden utav vad sålunda stadgats m å h ä r återgivas följande uttalande i 1917 års sakkunnig-förslag, i vilket stadgandet i 20 § utformades (1917 års förslag sid. 310—311): »Helt visst utgör den beräknade kostnaden för ett självständigt tillgodogörande av varje i den gemensamma utbyggnaden ingående falldel i allmänhet en god ledning, då det gäller att bedöma falldelarnas inbördes betydelse för ett gemen-

samt tillgodogörande av strömfallet i dess helhet. Men denna hetydelse kan också vara beroende av andra omständigheter. Så t. ex. är förfoganderätten över en fallsträcka, gränsande intill en sjö eller annan vattensamling, som bereder möjlighet till vattnets magasinering, ofta av särskild vikt för vattenkraftens ändamålsenliga tillgodogörande. Om ett dylikt tillgodogörande underlättas därigenom, att en fallsträcka, som är särskilt lämpad för byggande av damm eller andra anläggningar för vattenkraftens uttagande, vid den gemensamma utbyggnaden tages i anspråk för berörda ändamål, bör onekligen, oavsett den kostnad falldelens självständiga bebyggande skulle kräva, en större betydelse tillerkännas en dylik falldel. Att lämna synpunkter av nu antydd art ur räkningen vid bestämmande av uttagningskostnaden och därmed den ersättning, som bör tillkomma falldelens ägare, synes vara så mycket oriktigare som, därest ersättningsgivaren varit hänvisad till att på överenskommelsens väg förskaffa sig rådighet över den andres falldel, dessa synpunkter helt visst kommit att göra sig gällande vid fastställandet av köpeskillingen för falldclen. Billighet och rättvisa synas emellertid fordra, att falldelens ägare icke genom en tvångsföreskrift avhändes något av det värde, vara han vid frivillig förhandling utan oskälighet kunnat göra anspråk. Vid övervägande härav hava de sakkunniga måst avstå från tanken på att göra uttagningskostnadens storlek beroende av några mera detaljerade föreskrifter utan i stället ansett sig böra — jämte fastställandet av de allmänna gränslinjer, som vid kostnadsbeloppets bestämmande icke må överskridas — allenast angiva den huvudsynpunkt, som vid denna frågas avgörande bör göra sig gällande, eller att uttagningskostnaden bestämmes sålunda, att den kraft, som tillhandahålles ersättningstagaren, efter avdrag av uttagningskostnaden utgör full gottgörelse för hans avstående av vattenkraften.» De nyss behandlade lagrummen avse visserligen gottgörelse i form av ersättningskraft men ha analogivis tillämpning jämväl på penningersättning. Detta framgår av förarbetena till vattenlagens bestämmelser om gottgörelse i sistnämnda form. Sålunda anfördes i 1917 års förslag bl. a. följande (1917 års förslag sid. 337). Stadgandena om ersättningens utgörande i penningar vilade i stort sett å samma grundsatser, som vore kännetecknande för reglerna om ersättning medelst kraftöverföring. Ersättningstagarens ställning i ekonomiskt hänseende borde i huvudsak bli densamma, vare sig ersättningen utginge på ena eller andra sättet. I överensstämmelse därmed skulle, jämväl då fråga vore om ersättande i penningar av icke tillgodogjord vattenkraft, från det uppskattade värdet av nämnda vattenkraft i tillgodogjort skick avdragas kostnaden för kraftens uttagande. Att vid bestämmande av denna kostnad de för ersättning i kraft meddelade reglerna om uttagningskostnaden skulle äga motsvarande tillämpning, hade visserligen icke uttryckligen uttalats i lagen men syntes ligga i sakens natur. Bakom vattenlagens bestämmelser ligger, såsom av de återgivna uttalandena i förarbetena framgår, tydligen tanken att ersättningen för ianspråktagen vattenkraft bör motsvara vad ägaren till denna kraft utan oskälighet skulle ha kunnat betinga sig vid en frivillig överlåtelse. I överensstämmelse härmed lärer ock vattendomstolarnas prövning av frågor om ersättning för vattenkraft ske med beaktande av de i det föregående omförmälda skälighetsgrunderna och utan hänsyn till att i enstaka fall — på grund av mo-

nopolställning eller av annan med nämnda grunder oförenlig orsak — högre priser erhållits vid frivilliga överlåtelser. Vattenfallsstyrelsen torde i sin inköpspolitik i görligaste mån tillämpa principer liknande vattendomstolarnas. Ur intresset av att förhindra spekulation i vattenkraft är det önskvärt, att även vid frivilliga överlåtelser värdesättningen av vattenkraften sker icke med utnyttjande av monopolställning utan efter skälighetsgrunder. Vid en reglering av priserna vid sådana överlåtelser synes därför de i vattenlagen och dess förarbeten angivna riktlinjerna ävensom vattendomstolarnas och vattenfallsstyrelsens praxis kunna giva god ledning. Principerna för ny lagstiftning. Såvitt nu kan bedömas synes den tidpunkt ej vara alltför avlägsen, då vårt lands utbyggnadsvärda vattenkrafttillgångar kunna beräknas ha blivit i stort sett helt ianspråktagna. Konkurrensen kraftproducenterna emellan om de outbyggda fall, vilka ännu ej kommit på fasta händer, kan förväntas bli stark och komma att ökas allteftersom antalet sådana fall minskas. Med hänsyn till risken för en alltmer intensifierad tendens till spekulation i outbyggd vattenkraft synes det därför vara av största betydelse, att åtgärderna mot sådan spekulation göras fullt effektiva. Kommittén har eftersträvat att — utan frångående av de allmänna grundsatserna för vår vattenrätt — finna en lösning, som tillfredsställer detta krav och tillika tillgodoser behovet av planmässighet vid utnyttjandet av våra vattenkrafttillgångar. Därvid har kommittén ansett det angeläget att först underkasta de nuvarande bestämmelserna och deras verkningar en granskning samt undersöka, i vilken mån resultatet av denna granskning kan tjäna till ledning för utformandet av nya bestämmelser. Vad först angår stadgandena i 1 kap. U § vattenlagen, sådana dessa efter ändringarna år 1945 lyda, giva de ju rätt till expropriation endast av utbyggnadsmoget fall och kräva för expropriationsrättens bestånd omedelbar utbyggnad av fallet. Denna utformning av expropriationsrätten torde göra rättens användningsområde i avsevärd mån begränsat. Såsom i direktiven för kommittén påpekats, bruka nämligen åtminstone de större kraftproducenterna icke dröja med sina strömfallsförvärv till dess utbyggnaden är omedelbart förestående, utan de söka regelmässigt i förväg säkra sig om lämpliga fall. Stora kraftproducenter, såsom staten, kommuner och vissa enskilda företag, kunna naturligen ej nöja sig med att ha i sin hand blott så mycken vattenkraft, som svarar mot dagens behov, för att sedermera, allteftersom kraftbehovet ökas, förvärva ytterligare strömfall för omedelbar utbyggnad. De måste vara beredda att genast kunna täcka uppkommande kraftbehov, och det gäller följaktligen för dem att verkställa en förtidsplanering. Första ledet i förtidsplaneringen är, såsom i det föregående antytts, att

med hjälp av statistik och andra medel söka beräkna den av kommunernas tillväxt, industriens driftutvidgningar etc., föranledda ökningen år från år i kraftbehovet. Sedan man på detta sätt kommit fram till siffror — beräknade så noggrant som möjligt för den närmare liggande tiden och mera approximativt på längre sikt — för de vid olika kommande tidpunkter sannolikt föreliggande kraftbehoven, blir uppgiften att planlägga utbyggandet så, att dessa behov kunna täckas. Dylik planläggning sker i två olika syften. Ä ena sidan vill man planera, hur utbyggandet i stort sett skall ske. Denna långsiktsplanering, vilken är av kraftpolitisk art, avser fastställande av hur kraftledningsnätet i huvudsak skall utformas, till vilka vattensystem kraftstationsutbyggnader och regleringar skola förläggas etc. Å andra sidan önskar man uppgöra utbyggnadsprogram på kort sikt. I dessa träffas avgörandet, vilka strömfallsutbyggnader och regleringar som inom den närmaste tiden skola genomföras, samt hur de närmare skola utformas. Som förut nämnts kan en långsiktsplanering omspänna flera decennier, medan ett utbyggnadsprogram ofta omfattar blott 4—6 år. Framhållas må emellertid, att någon sträng åtskillnad på långsiktsplanering och utbyggnadsprogram ej kan göras, enär gränsen mellan dessa stundom är flytande. För det trygga genomförandet av sin långsiktsplanering och sina utbyggnadsprogram måste en kraftproducent vara ute i god tid med sina naturkraftförvärv. För sådant förhandsförvärv kan han emellertid ej tillgripa expropriation utan är hänvisad till att med vederbörande fallägare träffa frivillig överenskommelse om förvärvet. Ur synpunkten av planmässighet i utvecklingen av vår kraftindustri är det av vikt, att under den fortskridande utbyggnaden av strömfallen vid varje tillfälle, då utbyggnad skall ske, i princip väljes det strömfall, som nationalekonomiskt ställer sig förmånligast att tillgodogöra. Naturligen är det även för de särskilda kraftproducenterna ett intresse att vid uppgörandet av sina inköps- och utbyggnadsplaner träffa urvalet efter vad som för dem blir ekonomiskt fördelaktigast. Ofta är väl det strömfall, som ur nationalekonomisk synpunkt är det vid tillfället förmånligaste, också det lämpligaste för den enskilde utbyggaren, men så behöver icke alltid vara förhållandet. Bedömandet av vilket utav flera strömfall som bör utbyggas kan — under förutsättning att skäliga priser betingas — i regel ske med utgångspunkt från de faktorer, som ur objektiv synpunkt äro bestämmande för ett falls värde. Betingas däremot, genom utnyttjande av monopolställning, för något av strömfallen ett förhöjt pris, medför detta en mot prishöjningen svarande minskning av det ifrågavarande fallets lönsamhet, och följden kan bli, att reflektanten i stället föredrager ett annat fall, vars objektiva värde är mindre. Genom kontroll av priserna vid vattenkraftöverlåtelser ernås visserligen, att överlåtelser till överpriser kunna hindras. Det förhållandet, att expro-

74 priation av omogna fall icke får ske, kan emellertid medföra följder liknande dem som uppkomma, då överpris betingas. Till belysande härav må anföras följande exempel: Ett strömfall har visserligen ännu ej nått sin utbyggnadsmognad men gör detta inom överskådlig tid. En kraftproducent anmäler sig som reflektant på fallet, vilket han avser att medtaga i sina framtida utbyggnader. Ägaren av fallet ämnar ej själv utbygga detta men vägrar att överlåta det — måhända i spekulationssyfte, eftersom han ju alltid kan hoppas på att vid den mer eller mindre avlägsna tidpunkten för utbyggnadsmognaden bestämmelserna om priskontroll blivit upphävda. Reflektanten torde i en sådan situation knappast kunna åtnöja sig med att vänta, till dess fallet blir moget för omedelbar utbyggnad och ansökan om expropriation jämlikt 1 kap. 14 § vattenlagen sålunda kan göras. Han riskerar ju nämligen alltid, att under mellantiden fallägaren kan ändra sig och själv bygga ut fallet eller överlåta detta till annan, som i sin tur är beredd till utbyggnad. Sker så, kan ju 1 kap. 14 § ej längre åberopas. Ref lektanten, som för genomförande av sina utbyggnadsplaner måste ha tillgång till den kraftmängd, vilken strömfallet representerar, har med hänsyn till ovissheten att någonsin komma i besittning av fallet knappast annat att göra än att för planernas trygga genomförande söka förvärva ett annat strömfall. Kan intet annat fall än ett ekonomiskt sämre förvärvas, uppkommer risk för en nationalekonomisk förlust genom att utbyggnaden av ett sämre fall forceras fram, under det att utbyggnaden av ett bättre får anstå. Jämlikt 19m års kontrollag ha t. o. m. den 15 december 1947 sammanlagt 12 anmälningar om överlåtelser av vattenkraft prövats av Kungl. Maj :t. Anmälningarna ha icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd i vidare mån, än att i ett fall — där av den hos Kungl. Maj :t förebragta utredningen ej klart framgick storleken av det avtalade vederlaget — Kungl. Maj :t föreskrivit ny anmälan för den händelse vederlaget överstege visst belopp. Utöver de nu nämnda ha inkommit ett antal anmälningar, vilka ännu ej prövats av Kungl. Maj :t. Kontrollagen torde ha haft en god verkan i prisstegringshindrande riktning. Enligt vad kommittén inhämtat, har man vid anmälningarnas prövning fått den uppfattningen, att de avtalade vederlagen visserligen i en del fall varit höga men dock ej uppenbart oskäliga. Såsom nämnts ha ock — på ett undantag när — samtliga hittills prövade anmälningar kunnat godkännas. Det har också försports att säljare av vattenkraft understundom, för att ej utsätta sig för risken att köpet icke skulle godkännas, nedsatt köpeskillingen till lägre belopp än det köparen erbjudit sig att betala. Kontrollagen synes sålunda göra nytta redan genom sin blotta tillvaro, i det att vetskapen om att överlåtelserna prövas åstadkommer att kontrahenterna iakttaga måtta vid sina uppgörelser. Vad tidigare upplysts om att efter lagens tillkomst spekulationsverksamheten i anmärkningsvärd grad avtagit må ock bringas i erinran.

75 Även den i Kungl. Maj:ts brev den 17 maj 1946 givna möjligheten att hindra transitering av elektrisk kraft har verkat återhållande på prisstegringstendenserna. Sålunda lärer risken för transiteringsvägran ha varit anledningen till att den under senare tid mest kända spekulativa vattenkraftöverlåtelsen, vilken f. ö. var den omedelbara anledningen till införandet av kontrollagen, blev annullerad. — Man torde kunna utgå från att det i allmänhet, då en köpare är villig att betala ett förhållandevis högt pris för vattenkraft, för honom föreligger ett starkt behov av kraften. Men för kraftens utnyttjande fordras ej blott utbyggande i trängre mening av det ifrågavarande strömfallet utan även organ för kraftens överförande till den plats, där den skall användas. När kraften skall nyttjas i fallets närhet, exempelvis för en där uppförd industrianläggning, och något behov av längre överföringsledningar sålunda ej föreligger, kan man givetvis ej räkna med att ett eventuellt förbud mot transitering på statens stamlinjer skall ha så stor verkan. Vårt lands återstående viktigare tillgångar på outbyggd vattenkraft äro emellertid till största delen så belägna, att de knappast kunna förväntas komma till nämnvärd användning på platsen, utan måste huvudparten av den alstrade kraften överföras till de mer eller mindre avlägsna orter, där den behöves. Då fjärröverföring måste ske, blir kraftens värde väsentligt minskat, om kraften ej får överföras på statens linjer utan egna överföringsorgan för dryga kostnader måste anordnas — om ens koncession härför kan erhållas. I sådana lägen kommer därför sannolikt spekulanten att betänka sig mer än en gång inför ett förvärv till så högt pris, att risken för transiteringsvägran blir aktuell. I samband med vad nu anförts om verkningarna av 1946 års priskonIrollag och Kungl. Maj:ts brev den 17 maj 1946 må dock erinras om den ofta föreliggande svårigheten att bedöma värdet av ett strömfall. Osäkerheten i värderingen blir regelmässigt större, ju längre tid som kan antagas komma att förflyta till strömfallets bebyggande, och i samma mån ökas givetvis svårigheten att kunna avgöra, om ett visst pris är oskäligt. Vad särskilt brevet den 17 maj 1946 angår, torde dessutom vara att märka, hurusom hotet med en eventuell transiteringsvägran kanske ej har så stark verkan, när avgörandet, huruvida hotet skall bli verklighet, ligger långt fram i tiden — vilket ju är fallet med strömfall avsedda för sen utbyggnad. Förvärvaren av fallet kan alltid hoppas på att under den mellanliggande tiden omständigheter kunna tillkomma, vilka ändra bedömningsläget. Så som utvecklingen av vår kraftindustri nu väntas gestalta sig, synes den tid, inom vilken våra vattenkrafttillgångar i huvudsak blivit tagna i anspråk, vara jämförelsevis begränsad. Osäkerheten vid bedömandet av den högvärdiga kraftens värde borde därför redan nu icke vara avskräckande stor, och för varje år bör i princip bedömandet bli säkrare. För

76 den lågvärdiga kraften är givetvis avgörandet betydligt svårare. Emellertid har nian i alla fall en ungefärlig sannolik maximitid angiven, vilken åtminstone för beräkningen av räntor och skatter sätter ett gränsvärde. Alldeles ogörligt bör det ej vara att även för den lågvärdiga kraften finna ett gränsvärde för vad som kan anses skäligt, och vad som vid en överlåtelse betingas utöver detta värde blir då att anse som oskäligt. Såsom i direktiven för kommittén anmärkts och härovan närmare utvecklats, torde en viktig orsak till att 1945 års vattenlagsändringar icke verkat som ett fullt effektivt hinder mot spekulationen i vattenkraft vara den, att expropriationsrätten begränsats till att blott gälla utbyggnadsmogna strömfall. Den frågan inställer sig då, huruvida önskad verkan skulle kunna erhållas genom en utvidgning av expropriationsrätten, så att möjlighet öppnas till tvångsförvärv redan innan ett strömfall nått sin utbyggnadsmognad. Vidare är att bedöma, huruvida en sådan utvidgning kan sägas stå i överensstämmelse med svensk rätts allmänna grundsatser, och huruvida den är praktiskt genomförbar. Vad först angår spörsmålet om verkningarna av en utvidgning i angiven riktning torde nog i och för sig förhandenvaron av en expropriationsrätt, som ej är begränsad till den mer eller mindre avlägsna framtid, då ett strömfall når utbyggnadsmognad, utan under vissa förutsättningar kan begagnas när som helst, innebära ett starkt återhållande moment för en spekulant i vattenkraft. Ur synpunkten att våra vattenkrafttillgångar böra bli utbyggda i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt skulle det givetvis också innebära en fördel, att kraftproducenternas utbyggnadsplaner icke behövde rubbas på grund av att ägare till strömfall, som avses skola ingå i planerad utbyggnad och ur allmän synpunkt böra göra detta, vägra att ställa sina fall till förfogande. Vidkommande frågan om förenligheten av en sådan utvidgad expropriationsrätt med allmänna svenska rättsgrundsatser må anmärkas alt, såsom i det föregående framhållits, vattenlagens princip är den, att ett enskilt intresse — i detta fall ägarens rådighet över strömfallet — får vika för ett allmänt intresse av tillräcklig styrka. En så vidsträckt expropriationsrätt som den ifrågasatta innebär givetvis ett betydande ingrepp i den enskilda äganderätten. Å andra sidan måste det allmänna intresset av att vårt lands återstående vatlenkrafttillgångar utbyggas planmässigt och utan att kraften behöver betalas med oskäligt pris anses vara av sådan styrka, att det kan betraktas såsom jämbördigt med de intressen, för vilkas tillgodoseende rätt till expropriation medgivits i expropriationslagen. I detta sammanhang må åter erinras om att berörda allmänna intresse blir starkare, allteftersom landets reserv av outbyggda fall minskas. Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes det knappast föreligga tillräcklig anledning att i fråga om rätten att expropriera strömfall, vilka ur allmän

synpunkt bedömas vara erforderliga vid den planmässiga utbyggnaden för täckande av landets kraftbehov, göra någon principiell skillnad mellan redan utbyggnadsmogna strömfall och sådana fall, som ännu ej nått sin utbyggnadsmognad. En utvidgning av expropriationsrätten till att omfatta jämväl strömfall av sistnämnda kategori synes därför vara väl försvarlig. Det må här anmärkas, att expropriation för ändamål, som i viss mån är likartat med det nu förevarande, ifrågasatts av markutredningen uti dess i december 1947 föreliggande, ännu ej slutjusterade betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen. Markutredningen har sålunda föreslagit sådan ändring i 1 § 7. expropriationslagen, att expropriation må ske för att i kommuns eller municipalsamhälles ägo överfora mark, som med hänsyn till kommunens eller municipalsamhällets utveckling erfordras för bostads- eller industribebyggelse eller annat därmed sammanhängande ändamål. Därvid har förutsatts att den föreslagna bestämmelsen skulle komma att äga tillämpning, i första hand där kommunen ville förvärva obebyggd mark i tätorternas omgivning för att disponera den för bostads- eller industribebyggelse, men även där inom stadsplanelagt eller byggnadsplanelagt område med redan förefintlig tätbebyggelse en förhöjning av byggnadsrätten genom stadsplaneändring vore avsedd att genomföras. Vid en jämförelse mellan motiven till det av markutredningen framlagda förslaget och de synpunkter, som kommittén har att anlägga, kunna givetvis många och stora olikheter konstateras. Emellertid kan tillika en viss överensstämmelse i själva den principiella uppläggningen spåras. Det kan därför vara på sin plats att något redogöra för de överväganden, vilka ligga till grund för markutredningens förslag. Markutredningen framhåller inledningsvis i sitt betänkande, att för att möjliggöra en efter moderna riktlinjer anpassad utveckling av bebyggelsen i städer och andra tätortsbildningar det vore nödvändigt att skapa en maktbefogenhet för det allmänna att sätta sig i besittning av den enskilda tillhöriga marken i sådan omfattning, att ledningen av bebyggelseutvecklingen kunde utövas av samhällets organ. Härigenom kunde enligt markutredningen garanteras, att marken bleve tillgänglig för bebyggelse i rätt tid och ordning samt till rimliga priser. För ändamålet krävdes emellertid en omläggning av expropriationslagstiftningen i syfte att bereda möjlighet till expropriation närmast för rationell planläggning och utnyttjande av marken. Markutredningen anför i fortsättningen bl. a. följande. »Vad det nu gäller är att tillförsäkra det allmänna — icke rätten att bestämma om exploateringen — utan äganderätten till den mark som erfordras för att säkerställa en rationell markpolitik. De problem som uppstå då det gäller att åstadkomma välordnade tätbebyggelseområden — särskilt därvid uppkommande planeringsspörsmäl — torde bli lättast lösta, om marken är i samhällets hand. Det bör

78 därför lör en framsynt ledning från kommunens sida vara angeläget, att samhället i god tid innan bebyggelsen blir aktuell sätter sig i besittning av de behövliga markområdena. De nuvarande bestämmelserna i allmänna expropriationslagen lämna här icke tillräckligt stöd för tillgodoseende av det allmännas krav. En tillämpning av byggnadslagstiftningen kan ej heller alltid räcka, då ju t. ex. lösensrätt till kvartersmark inom stadsplaneområde enligt byggnadslagen först inträder på ett sent stadium efter planens fastställande och först sedan det visat sig, att mark undanhålles från bebyggelse till förfång för en sund utveckling. Härigenom uppstår tidsutdräkt, som kan omöjliggöra ett planmässigt fullföljande av kommunens bostadsförsörjningsprogram. F. ö. bör så vitt angår stadsplan lämpligen anstå med upprättande och fastställande av planen, tills kort innan bebyggelsen är avsedd att sättas i gång. Att vänta så länge med frågan om markförvärv låter sig dock ej gärna göra. Emellertid bör, även om planläggningsarbetet inom kommunen ej fortskridit så långt att general- eller regionplan upprättats eller förslag till detaljplan föreligger, kommunen vara berättigad att erhålla expropriation, om det kan göras sannolikt, att marken i fråga erfordras för kommunens framtida utveckling. Det bör understrykas, att man ej bör ställa alltför stora anspråk på den sannolikhetsbevisning, som kommunen har att prestera för att erhålla rätt till expropriation. Ligger den mark, som expropriationsframställningen avser, i linje med den utveckling, som bebyggelsen inom kommunen har tagit, och synes det antagligt att utvecklingen kommer att fortgå i denna riktning, lärer, även om planläggningen mera i detalj ej ännu medhunnits, framställningen böra beviljas, såvida ej andra intressen föranleda att marken anses böra reserveras för andra angelägna ändamål. Enligt ingressen till 1 § expropriationslagen skall Kungl. Maj:t finna det 'nödigt' att expropriation tillgripes; Detta förbehåll lärer innebära, bl. a. att, om kommunen kan genom godvillig uppgörelse förvärva marken, expropriationsvägen ej bör anlitas. Expropriation utgör m. a. o. endast ett sista medel för kommunen att förvärva markområdet. Härav följer att vid Kungl. Maj :ts prövning av expropriationsansökan viss hänsyn måste tagas även till det pris, som markägaren begär.» Av den nu gjorda sammanfattningen av markutredningens förslag till utvidgning av de i expropriationslagen upptagna expropriationsändamålen torde, såsom redan antytts, få anses framgå, att den av markutredningen verkställda avvägningen mellan det allmänna intresset av att ett samhälle tillförsäkras förfoganderätten över den mark, som erfordras för samhällets sunda och rationella utveckling, å ena, samt den enskilde markägarens intresse av att fritt få disponera sin mark, å andra sidan, i viss mån utgör en motsvarighet till den avvägning mellan allmänt och enskilt intresse, vilken kommittén har att företaga. Att i det sammanhang, som varit under markutredningens bedömande, ett allmänt intresse, vilket ej gäller ett för dagen aktuellt konkret ändamål utan är knutet till den framtida utvecklingens behov, ansetts väga tyngre än motstående enskilda intresse, förefaller kommittén utgöra ett ytterligare stöd för det berättigade i kommitténs härovan utvecklade uppfattning. Vad slutligen beträffar den praktiska genomförbarheten av en utvidgad rätt till expropriation av strömfall ställer det sig givetvis vanskligt att

79 pröva det sakliga underlaget för en på lång sikt uppgjord utbyggnadsplan. I vad m å n en sådan plan kommer att genomföras, är ju beroende på den framtida utvecklingen, och där spela som antytts många var för sig svårbedömbara faktorer in. En marginal för felberäkningar och oförutsedda händelser måste göras, och ett strömfall, som tänkts skola tagas i anspråk vid viss tidpunkt, kan i verkligheten bli utbyggt betydligt senare. Risken för att planen kan visa sig vara tilltagen i överkant måste emellertid kraftproducenten taga för att vara säker på att under alla förhållanden kunna täcka de ökningar i kraftbehovet, vilka under den av planen omfattade tiden uppkomma. Ur allmän kraftförsörjningssynpunkt måste det anses vara av största vikt, att en dylik säkerhetsmarginal kan hållas. Med hänsyn härtill torde det icke böra uppställas alltför stränga krav på styrkandet av att det strömfall, varom fråga är, behöver tagas i anspråk, utan synes m a n kunna åtnöjas med att behovet med utgångspunkt från det aktuella bedömningsläget göres sannolikt. En sådan bevisning bör ej vara omöjlig att åstadkomma. I direktiven för kommittén har som nämnts framhållits, att särskild uppmärksamhet syntes böra ägnas frågan, efter vilka grunder ersättningen för exproprierat strömfall skulle bestämmas. Kommittén vill därför lämna en n ä r m a r e redogörelse för de synpunkter, som enligt kommitténs mening böra anläggas på detta spörsmål. Jämlikt såväl vattenlagen (9 kap. 49 §) som expropriationslagen (7 och 11 §§) skall ersättning i penningar — vilken form av gottgörelse här närmast är av intresse — motsvara »fulla värdet» av den fastighet eller särskilda rätt, som exproprieras. Vattenlagen har härjämte en tilläggsbestämmelse (9 kap. 48 §), enligt vilken bl. a. ersättningen för tillgodogjord vattenkraft, så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning, skall beräknas till fulla värdet och hälften därutöver. Förarbetena till vattenlagen innehålla ej någon särskild förklaring av vad med uttrycket »fulla värdet» skall förstås. I expropriationslagens förarbeten är däremot innebörden av uttrycket behandlad. Från sistnämnda förarbeten må följande uppgifter återgivas. I det till grund för expropriationslagen liggande förslaget av 1908 års expropriationsrättskommitté angavs i lagtexten, att ersättningen skulle motsvara egendomens värde. Kommittén anförde i anslutning härtill att enligt gällande allmänna expropriationsförordning lösen för fast egendom skulle bestämmas efter vad jord eller lägenhet av lika beskaffenhet och godhet i orten högst gällde samt skada och intrång i övrigt bestämmas till högsta skäliga belopp. Dessa regler gåve ett starkt uttryck åt att expropriationsersättningen skulle bestämmas så, att den under alla förhållanden beredde åtminstone full gottgörelse, snarare för hög än för låg.

80 I tillämpningen hade reglerna ofta föranlett tillerkännande av oskäligt hög ersättning. Vad den, från vilken expropriation skedde, med ostridig rätt kunde fordra, vore att han icke därigenom skulle lida någon ekonomisk förlust. Till den exproprierade egendomens eller rättighetens penningvärde hade det allmänna icke någon rätt, utan det borde bevaras åt den enskilde. Expropriationen borde därför lämna dennes ekonomiska ställning såsom helhet orubbad. Expropriationsersättningen skulle m. a. o. utgöra just så mycket, att hans förmögenhet efter expropriationen vore densamma, som den skulle ha varit, om någon expropriation ej ägt rum. Med denna utgångspunkt syntes det icke finnas anledning till bestämmelser, som ginge ut på att ersättningen alltid skulle bestämmas särskilt hög. Visserligen borde vid tvekan mellan olika värden, då valet mera vore en smaksak, beloppet sättas så, att all anledning funnes till antagande, att den enskilde icke gjorde någon förlust, men detta vore dock annat än att det genom uttryckliga stadganden gjordes till en skyldighet för värderingsmännen att städse bestämma det högsta belopp, som kunde finnas skäligt. Kommittén hade därför icke i sitt förslag upptagit några stadganden i sistnämnda riktning. Kommittén anförde vidare: »Löseskillingen för fast egendom skall enligt förslaget motsvara egendomens värde. Huru detta skall bestämmas angiver icke förslaget. Det rätta synes vara att i sådant avseende giva värderingsmännen fria händer och låta dem efter eget omdöme taga hänsyn till alla förhållanden, som enligt sakens natur härvid böra inverka. Oftast torde värdet motsvaras av den köpeskilling, som kan antagas vara att erhålla vid frivillig försäljning. — Fastighetspriset i orten synes icke böra vara ensamt avgörande. Det kan hända, att försäljningar där icke skett i så stor omfattning och på sådan tid, att säker ledning kan hämtas från desamma. Även kunna fall förekomma, då fastighetens värde över- eller understiger medelpriset i orten. Uppskattningen bör då göras efter andra förhållanden. Det sätt, varpå fastigheten är använd, och den avkastning, som vinnes, äro härvid tydligen av stor vikt. Men om fastigheten med annan användning kan lämna högre avkastning, bör hänsyn tagas även härtill, under förutsättning att denna användning icke blott utgör en avlägsen möjlighet utan med tämligen stor säkerhet är genomförbar inom rimlig tid och sålunda borde höja priset även vid frivillig försäljning. Värdesättningen av fastigheten bör så mycket som möjligt ske efter allmängiltiga grunder utan hänsyn till den tillfälliga ägaren. Löseskillingen skall nämligen giva uttryck åt värdet av fastigheten som sådan.» I samband med att den ännu gällande lydelsen gavs åt expropriationslagens förevarande bestämmelse om ersättning uttalades av lagutskottet i utlåtande den 4 april 1913 följande. Då expropriationen ovedersägligen utgjorde ett synnerligen stort ingrepp i den därav drabbades förfoganderätt över sin egendom, och då onekligen en viss fara förelåge, att de bestämmelser, som intagits i förslaget i syfte att trygga mot för hög uppskattning, kunde verka i motsatt riktning, hade utskottet funnit angeläget att klart uttryck gåves åt förslagets innebörd i fråga om ersättningens be-

81 lopp. Utskottet hade förty utsatt, att full ersättning skulle utgå till jordägaren för vad han nödgades avstå och för den skada han lede. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot, anmärkte i yttrande till statsrådsprotokollet den 28 januari 1916, att erfarenheten syntes visa, hurusom bestämmelser om expropriationsersättningens belopp gärna tolkades till dens fördel, som skulle erhålla ersättningen. Utan direkt anmaning skulle nog expropriationsnämnderna i tvivelaktiga fall hålla sig så att säga på den säkra sidan. En uttrycklig erinran om deras skyldighet härtill kunde möjligen — i synnerhet vid jämförelse med andra fall, då ersättning också skulle vara full, utan att detta särskilt angåves — befaras leda till att expropriationsersättning bestämdes högre än som vore åsyftat. Markutredningen har i sitt betänkande till behandling upptagit jämväl i rågan om reglerna för värderingen av exproprierad egendom. Då de av markutredningen därvid framförda synpunkterna äro av intresse vid prövningen av spörsmålet, huruvida ändring bör vidtagas i vattenlagens nuvarande ersättningsstadganden, må här sammanfattningsvis nämnas något om markutredningens förslag i förevarande del. Efter en historisk återblick lämnar markutredningen i sitt betänkande en redogörelse för olika teoretiskt lanserade metoder för beräknandet av ersättning för exproprierad mark och nämner såsom sådana saluvärdet, återanskaffningsvärdet samt bruks- eller avkastningsvärdet, det sistnämnda utgörande egendomens värde för ägaren, om han upplåter nyttjanderätt till densamma eller använder den för egen räkning. I detta sammanhang anmärkes i betänkandet, hurusom det ej kunde undvikas att vid expropriation, liksom vid skadeståndsberäkningar i allmänhet, hänsyn även måste tagas till en hel del ovissa faktorer, som berörde den framtida utvecklingen. I svensk rätt hade man ansett ersättning för en utebliven möjlighet till framtida vinst böra beräknas med beaktande av expropriationens påräkneliga följder för e x p r o p r i a t e s I varje särskilt fall finge således undersökas, om den påstådda förlust, som markägaren skulle lida, tedde sig såsom tillräckligt sannolik för att vinna beaktande. Markutredningen framhåller vidare att sedan gammalt klagomål försports i fråga om expropriationsersättningarnas bestämmande; i betänkandet anföres härom närmare följande. Klagomålen hade huvudsakligen gällt att ersättningarna utdömdes efter alltför frikostiga grunder. Man hade förmenat att expropriaten härigenom gynnades på den exproprierandes bekostnad. 1917 års expropriationslag med dess regel om full ersättning hade ej medfört att klagomålen förstummats. Att tendensen vid expropriationsersättningarnas bestämmande varit att gå i överkant vore psykologiskt lätt förklarligt. Rättssäkerheten hade ansetts kräva att ingen berövades sin egendom utan att få en objektivt sett likvärdig kompensation, och då risken av att ersättningen i tveksamma fall kunde bli för låg ansetts böra länsas 6— 718004. J u .

på exproprianten, hade man varit benägen att hellre utmäta beloppet för högt än för lågt. I betänkandet uttalas ytterligare: »Vad som å andra sidan upprört rättskänslan är den spekulation, som ej sällan ägt rum i exploateringsmöjligheterna, och de lättvunna förtjänster, som därvid inhöstats bl. a. på expropriationer. Under den stora utbyggnadsperioden av städerna under 1870-, 1880- och 1890-talen skedde såsom följd av industrialiseringen en stark koncentration av näringslivet till städerna. Emot spekulationsfebern och tomtjobberiet, som denna utveckling förde med sig, inträdde helt naturligt en reaktion, som krävde stark beskärning av vinstmöjligheterna. Man krävde begränsning av expropriationsersättningarna. I samma syfte infördes skyldighet för fastighetsägare i stad att utge ersättning till staden för gatumark m. m., varigenom man avsåg att låta markägaren till staden dela med sig av den värdeökning hans fastighet undergick genom framdragande av gator, anläggande av allmänna platser o. d. Slutligen har i enahanda syfte höjts krav på införande av beskattning av oförtjänt värdestegring — ett krav, som dock hittills ej kommit till genomförande. Vad som framför allt varit ägnat att driva upp expropriationsersättningarna har varit hänsynstagandet från expropriationsnämndernas sida till de framtida vinstmöjligheter, som markägaren till följd av expropriationen kan gå förlustig. Denna synpunkt är av särskild betydelse vid expropriation av obebyggd mark i närheten av städer och tätorter. Det är dessa expropriationsfall, som kunna förväntas för framtiden få ökad betydelse genom den vidgade expropriationsrätt, som markutredningen föreslår. Vid uppskattningen av markvärdet i dylika fall torde expropriationsnämnderna för närvarande i allmänhet vara benägna att räkna med det värde, som marken kunde komma att erhålla vid exploatering framdeles för bostads- eller industriändamål. Ett sådant beräkningssätt har ansetts stå i överensstämmelse med grunderna för 7 § i 1917 års lag. När det för uämnderna gällt att se till att expropriaten skulle förbli vid samma förmögenhetsläge totalt sett som om expropriation ej skett, har man icke ansett sig kunna bortse från det potentiella värde egendomen har såsom ett framtida exploateringsobjekt, vilket värde frånhändes ägaren genom expropriationen. Rättvisan har ansetts kräva, att expropriaten icke ställes sämre än t. ex. en granne, som icke råkar bli utsatt för expropriation. För att tillgodose jämlikhetens krav har expropriaten icke ansetts böra berövas tillfälle att från sin egendom få ut en exploateringsvinst, vars motsvarighet grannen beräknas framdeles kunna tillgodogöra sig. Systemet har m. a. o. lett till en förhandsdiskontering för expropriatens del av detta framtidsvärde.» Markutredningen förklarar sig dela den uppfattning, som kommit till uttryck i klagomålen över tillämpningen av expropriationslagens ersättningsstadganden, men anmärker i detta sammanhang, att anledning knappast funnes att rubba principen, att full ersättning skulle utgå. Denna grundsats borde även för framtiden vidhållas. Då emellertid själva uttryckssättet i lagen om ersättningens bestämmande till »fulla värdet» erfarenhetsmässigt visat sig främja tendensen att fastställa ersättningen i överkant, syntes lagtexten vid en revision böra utformas i mera försiktiga ordalag.

83 I anslutning härtill föreslår markutredningen att i 7 § expropriationslagen såsom huvudregel införes stadgande att för fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling, motsvarande ett skäligt värde på fastigheten med hänsyn tagen till artens pris ach fastighetens avkastning. I betänkandet anföres i detta sammanhang följande. »Betecknar man — såsom markutredningen vill förorda — 'ortens pris' såsom det i första hand normgivande för löseskillingens bestämmande, kommer den erforderliga utredningen att främst gälla de markpriser, som vid fastighetsköp betalats under senare tid. Emellertid böra icke enstaka försäljningar, som skett till toppriser, få härvidlag vara utslagsgivande. Det förekommer icke sällan, att t. ex. ett industriföretag av särskilda skäl är angeläget att till en viss plats förlägga en ny industriell anläggning. Än angelägnare kan det vara att förvärva just ett visst markområde, då det gäller utvidgning av en bestående industri. Den fastighetsägare, som råkar inneha den ifrågavarande marken har då en monopolställning, som han kan till sin fördel utnyttja vid prissättningen. Att märka är att i kalkylen för en stor industrianläggning ett även i och för sig avsevärt markpris ofta spelar en förhållandevis underordnad roll. Påpekas må ock, att kommunerna på sina håll under senare år för att tillgodose förhandenvarande eller framtida markbehov förvärvat jordområden till priser, som vid jämförelse med i allmänhet rådande prisläge för jord måste betecknas såsom synnerligen höga. Även här har läget ej sällan varit sådant, att markägaren haft en viss monopolställning och kommunen med hänsyn till sitt markbehov i viss mån befunnit sig i ett tvångsläge. En under nu angivna förhållanden tillkommen prissättning bör emellertid ej få bli normgivande för markvärderingen i trakten däromkring, helst de speciella förutsättningar, som möjliggjort ett uppdrivande av markpriset just på den platsen, sannolikt icke äro tillfinnandes för andra markområden i omgivningen. Den myndighet, som kominer att ha beslutanderätten i fråga om löseskillingens bestämmande, bör således noga och kritiskt granska de lämnade uppgifterna om köpeskillingar vid frivilliga försäljningar, som skett under senare tid. Endast för markvärdet i gemen verkligt representativa försäljningar böra därvid få vara vägledande. Eljest händer lätt, att det oskäligt uppskruvade pris, som vid någon enstaka försäljning utvunnits, får tillfälle att sprida sig och kommer att driva upp markvärdet i hela trakten. I fall, där enligt vad i det föregående sagts 'ortens pris' icke kan vara avgörande, bör såsom en vid prisbestämningen vägledande faktor även avkastningsvardet tagas i betraktande. En förnuftig köpare kan ju, när han bestämmer sig för att betala ett visst pris för en fastighet, ej lämna ur räkningen den förräntning, som det i fastigheten nedlagda kapitalet kan förväntas erhålla. Därvid kunna även ovissa framtida faktorer, särskilt möjligheten av en blivande ändring i fastighetens användningssätt, komma att spela in.» Sedan markutredningen sålunda framlagt sitt förslag om de grunder, efter vilka expropriationsersättning i allmänhet bör beräknas, övergår utredningen i betänkandet till ett specialfall, nämligen spörsmålet om i vilken mån en markägare kan anses berättigad att såsom ersättningsgill tillgodoräkna sig den del av markvärdet, vilken betingas av att marken får användas för tåtbebyggelse. Markutredningen hänvisar här inledningsvis

81 till 1947 års byggnadslag och den däri fastslagna grundsatsen, att det tillkommer samhället att bestämma, var och när tätbebyggelse må äga rum, och att sålunda den enskilde markägarens rätt att exploatera sin fastighet för sådan bebyggelse upphör. I anslutning härtill göres i betänkandet det påpekandet att en konsekvens av nyssnämnda grundsats vore att, om någon hindrades att använda sin mark för tätbebyggelse, ersättning ej skulle utgå för det värde marken kunde ha för sådan användning. Den enskilde markägaren kunde alltså ej mot det allmänna resa något krav på ersättning för den skada han förmenade sig lida genom att hans mark ej finge tätbebyggas. Då vid expropriation fråga uppkomme att ersätta mark efter dess värde för byggnadsändamål, måste självfallet vid markvärderingen beaktas alla i byggnadslagstiftningen intagna inskränkningar. Markutredningen finner för egen del följande synpunkter böra anläggas på frågan om ersättning för tätbebyggelsevärde: »Den ändring i användningssättet för marken, som betingas av samhällets tillväxt och i samband därmed stående planläggningsåtgärder och som består i att området blir föremål för tätbebyggelse, bör icke få föranleda, att den enskilde markägaren blir i tillfälle att tillgodogöra sig den värdeökning som marken i samband härmed kan komma att undergå. Denna värdeökning bör i stället överföras till det allmänna, närmast vederbörande kommun. Detta bör kunna ske på så sätt att kommunen erhåller rätt att expropriera marken till det värde den hade innan ändringen av markens användning beslutades. Har kommunen emellertid icke begagnat sin rätt att sålunda expropriera marken för jordbruksvärdet, bör tätbebyggelsevärde, som därefter må uppkomma på marken, tillfalla den enskilde markägaren och således vid en ev. framtida expropriation inräknas i ersättningen. Vad nu sagts bör gälla ej blott i fråga om den rena jordbruksjorden och skogsmarken utan även i fråga om mark, där en viss glesbebyggelse uppkommit eller kan förväntas uppkomma, i vilket fall till ersättningen för jordbruksvärdet bör läggas den merendels förhållandevis ringa värdeökning, som möjligheten att utnyttja marken för glesbebyggelse kan anses medföra. Förutom genom ändring i själva markanvändningen kan förändring i markvärdet inträda genom att mark, som redan är föremål för tätbebyggelse eller enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan är avsedd att användas för dylik bebyggelse, genom en ändring i resp. plan får den tidigare medgivna byggnadsrätten utökad. Så är fallet om t. ex. 2-våningsbebyggelse varit medgiven men enligt en stadsplaneändring 7-våningsbebyggelse blir tillåten. Det är givet, att en dylik förändring i byggnadsrätten föranleder en höjning i markvärdet. Enahanda kan förhållandet vara, om enligt planen bebyggelsen varit bestämd för bostadsändamål, men genom en senare planändring kontors- och affärslokaler få inredas i fastigheten. Även en dylik förändring medför genom den stegring i hyresintäkten, som kan förväntas, en ökning jämväl i markvärdet.» Markutredningens framställning, vari bl. a. även behandlas frågan om vid vilken tidpunkt det allmännas expropriationsrätt senast bör utövas för att markvärdet skall få bestämmas högst efter jordbruksvärdet jämte ev. glesbebyggelsevärde, utmynnar i förslag, att till den förordade allmänna värderingsföreskriften i 7 § expropriationslagen fogas en bestämmelse, att vid

85 expropriation av fastighet värde ej må beräknas på grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse enligt fastställd stadsplan eller bygg nåds plan var tilläten, då stämning om expropriation utfärdades. Expropriation enligt 1 kap. 14 § vattenlagen samt de övriga i annans rätt ingripande befogenheter, vilka enligt sagda lag kunna tillåtas, äro till sin grund likartade. De äro nämligen, såsom i det föregående påpekats, samtliga betingade av att det allmänna intresse, vilket påkallar upplåtande av expropriationsrätt resp. medgivande av ett visst företag, anses väga tyngre än motstående enskilda intressen. Då det gäller att bestämma penningersättning torde därför ej böra göras någon skillnad mellan de olika ändamål, för vilka tvångsrätt finnes stadgad. Skall en ändring av vattenlagens stadganden om penningersättning genomföras, lärer denna ändring följaktligen böra erhålla tillämplighet på alla ersättningsfall enligt vattenlagen: Vid jämförelse mellan vattenlagen och expropriationslagen finner man vidare, att även här i fråga om betingelserna för tvångsrätts upplåtande en väsenslikhet föreligger. I och för sig synes det därför lämpligt, att vattenlagens och expropriationslagens grundstadganden om ersättning göras i möjligaste mån lika. Så är ju f. n. fallet, i det att som nämnts båda lagarna — om man bortser från vattenlagens bestämmelser om förhöjning av ersättning i vissa fall — föreskriva att gottgörelsen skall beräknas till fulla värdet. Då markutredningen nu i expropriationslagens grundläggande ersättningsstadgande ifrågasatt en ändring, som rubbar den föreliggande överensstämmelsen mellan de båda lagarna, har man alltså att överväga, huruvida en motsvarande ändring bör göras i vattenlagen. Detta övervägande torde böra inriktas dels på frågan, huruvida man bör rubba på den nuvarande grundsatsen, att hela värdet skall ersättas, dels ock på spörsmålet, huruvida — om än sagda grundsats bibehålles — med hänsyn till intresset av att förebygga att expropriationsersättning bestämmes onödigt hög ersättningsstadgandet bör utformas på ett mera försiktigt sätt än nu är förhållandet. Enighet torde nog råda om att e x p r o p r i a t e s förmögenhetsförlust i dess helhet skall gottgöras. Däremot bryta sig åsikterna om vad som i detta sammanhang skall betecknas såsom förlust. Numera synes, såsom markutredningen närmare utvecklat, den uppfattningen ha blivit rådande, att vid expropriation av mark för framtida tätbebyggelse till förlust, som skall ersättas, icke bör räknas den del av det aktuella värdet, vilken är att betrakta som oförtjänt värdestegring. Man anser m. a. o., att vid dylik expropriation markägaren aldrig haft någon del i sagda värdeökning och följaktligen ej heller kan göra någon förlust av övervärdet, då marken frångår honom. Vid ianspråktagande enligt expropriationslagen kunna otvivelaktigt förekomma fall, då det blir fråga om oförtjänt värdestegring. Skall vid bestämmande av expropriationsersättning den principen tillämpas, att gottgörelse ej skall utgå

Hi)

för dylik värdeökning, torde — såsom markutredningen ock föreslagit — detta böra uttryckligen angivas i lagen, eftersom den nuvarande formuleringen »fulla värdet» knappast synes kunna tolkas på annat sätt än såsom ink 1 uderande värdeökningen. Frågan är då, huruvida man vid bestämmande av ersättningar enligt vattenlagen kan ställas inför spörsmålet om gottgörelse för oförtjänt värdestegring. Givetvis är det teoretiskt tänkbart, att ett företag enligt vattenlagen berör mark, som är ägnad för tätbebyggelse, och vars aktuella värde därför till en del kan härröra från värdeökning av nyss nämnd art. Detta torde emellertid sakna praktisk betydelse, eftersom det så gott som aldrig inträffar, att företag enligt vattenlagen i nämnvärd omfattning berör mark som nu är i fråga. Någon ändring i antydd riktning lärer sålunda ej vara påkallad för markersättningarnas vidkommande. Vad åter angår vattenkraft är att framhålla en omständighet av väsentlig betydelse i sammanhanget. I fråga om ett markområde kan man stundom välja mellan flera olika användningssätt, och områdets saluvärde kan i hög grad bero på det ändamål, för vilket en spekulant hoppas kunna använda området. En jordbruksfastighet får sålunda i regel ett avsevärt högre värde, om den användes till industriområde, och ytterligare stiger värdet, om fastigheten blir föremål för tätbebyggelse. Med ett vattenfall är förhållandet ett annat. Praktiskt sett kan fallet ekonomiskt nyttjas för endast ett ändamål, nämligen för kraftalstring. Dess objektiva värde kan bestämmas blott med hänsyn till detta ändamål, och följaktligen kan en av annat användningssätt betingad värdestegring av härovan beskrivet eller därmed jämförligt slag icke ifrågakomma för ett vattenfall. Härav lärer följa att grundsatsen vid bestämmandet av ersättningen för ett exproprierat vattenfall bör vara, att fallets hela värde utan avdrag skall ersättas. Härvid förutsattes givetvis att med »värde» avses det efter objektiva grunder bestämda värdet. Om ersättande av ett monopolistiskt övervärde k a n sålunda ej vara tal. Kommittén vill i detta sammanhang hänvisa till vad i det föregående anförts under rubriken »Naturkraftens värdering». De där angivna principerna för värderingen av vattenkraft lära näppeligen giva något utrymme för hänsynstagande till monopolistiska övervärden. Ytterligare vill kommittén erinra om att vattenlagens regler rörande ersättning för vattenkraft äro enhetliga, i det att stadgandena om gottgörelse i form av ersättningskraft analogivis ha tillämpning jämväl på penningersättning. Någon anledning till ändring av de allmänna bestämmelserna om ersättningskraft synes ej föreligga, och sådan ändring torde ej heller från något håll ha påkallats. Vid detta förhållande torde ej heller reglerna för penningersättning i princip böra rubbas. Om man alltså intager den principiella ståndpunkten, att vattenkraftens värde i dess helhet skall ersättas, återstår spörsmålet, huruvida den nuvarande formuleringen, att penningersättning skall motsvara »fulla värdet»,

87 kan vara ägnad att föranleda sådan ersättnings bestämmande i överkant. Markutredningens i detta sammanhang framställda anmärkning må ha sitt berättigande i fråga om ersättningar av det slag, markutredningen avser. I praxis hos de domstolar, vilka handlägga vattenmål, torde dock en tendens sådan som den hos expropriationsnämnderna spårade knappast ha framträtt. Domstolarna synas tvärtom bemöda sig om att finna — såsom markutredningen uttrycker det — ett skäligt värde. Att domstolarna i sin värdering låtit monopolistiska eller eljest tydliga överpriser vid kända frivilliga överlåtelser inverka på sitt bedömande synes direkt motsägas av de upplysningar som föreligga om domar såväl i underrätterna som i högsta instans. Det torde f. ö. — i betraktande av fastheten i reglerna för vattenkraftens värdering — knappast finnas nämnvärt utrymme för sådan inverkan. För rättstillämpningen i vattenmål lärer fördenskull vara av föga betydelse, om principen, att vattenkraftens hela värde skall ersättas, uttryckes såsom nu med att kraften skall ersättas fullt, eller om en försiktigare formulering väljes. Vad särskilt angår den av markutredningen föreslagna formuleringen av ersättningsstadgandet bör anmärkas dels att uttrycket »ortens pris» förefaller vara i viss mån oegentligt, då den nyttighet, varom här är fråga, avses för alstring av elektrisk kraft, vilken kanske skall överföras långa sträckor, och vars värde icke är knutet till ortens förhållanden utan till priser bestämda i större sammanhang, dels ock att den grund, efter vilken ett strömfalls värde bestämmes, redan utan lagstadgande i praxis är intimt förbundet med fallets avkastning. Det kan möjligen diskuteras, huruvida fulla skäl finnas för att bibehålla vattenlagens från expropriationslagen avvikande regel, att vattenkraft under vissa förutsättningar skall ersättas med 50 % förhöjning. Detta stadgande berör emellertid ej blott vattenkraften utan är en genomgående regel i vattenlagen. Det torde därför ej vara befogat att i förevarande begränsade sammanhang överväga någon ändring på denna punkt, detta så mycket mindre som veterligen ej något önskemål uti if rågakomna hänseende framställts. På grund av vad sålunda anförts anser kommittén skäl ej föreligga till ändring i vad nu gäller beträffande bestämmandet av ersättning för jämlikt vattenlagen ianspråktagen vattenkraft. Den i det föregående nämnda expropriationsrätten avser ju de fall, där nödig vattenkraft icke frivilligt kan förvärvas. Expropriation är emellertid ett ganska omständligt förfarande, vartill kommer att det i varje särskilt fall kan vara ovisst, huruvida expropriation överhuvud taget blir beviljad. Det är därför att förvänta, att kraftproducenterna mången gång föredraga att söka täcka sina kraftbehov genom frivilliga förvärv, även om de därvid betingade priserna bli något högre än som vid expropriation skulle ha

88 bestämts. Det föreligger därför en viss risk för att frivilliga förvärv skola ske till överpriser av spekulationskaraktär. Ett effektivt medel häremot skulle en fortsatt priskontroll innebära. I direktiven ha uttalats farhågor för att en bestående priskontroll skulle vara förenad med vissa olägenheter. Efter vad som kunnat utrönas har emellertid under den tid priskontrollen tillämpats det administrativa handhavandet av densamma skett ganska friktionsfritt. Vad angår bedömandet i och för sig av de betingade priserna har detta givetvis av förut antydda skäl stundom varit förenat med en del svårigheter. Dessa torde dock ej ha varit större än de med värdering vid expropriation förknippade, snarare måhända mindre, eftersom priskontrollen ej avser att åsätta kraften bestämt pris utan blott att pröva, huruvida betingat pris är oskäligt eller ej. Sammanfattningsvis synes kunna uttalas, att olägenheterna vid priskontrollen ej äro större, än att de stå i fullt rimligt förhållande till de fördelar, som med kontrollen vinnas. Av n u angivna skäl torde, om en vidgad expropriationsrätt införes, priskontrollen böra — i varje fall t. v. — bibehållas såsom ett komplement till denna rätt. Såsom tidigare berörts föreslogo 1942 års sakkunniga även vissa skärpningar i kommunalskattelagens bestämmelser om realisationsvinstbeskattning, vilket förslag emellertid ej framlades för riksdagen. En skärpning i den av de sakkunniga angivna riktningen synes kunna ha en viss betydelse som fullständigande åtgärd. Denna betydelse torde dock minskas, om expropriationsrätten utvidgas på sätt förut nämnts och därjämte priskontrollen bibehålles. 1944 års allmänna skattesakkunniga äro för närvarande sysselsatta med en översyn av bl. a. bestämmelserna om realisationsvinstbeskattning. Enligt vad som inhämtats ha dessa sakkunniga uppmärksammat det av 1942 års sakkunniga framlagda förslaget i nu förevarande del. De skattesakkunnigas förslag i fråga om realisationsvinstbeskattningen lärer vara att förvänta inom en jämförelsevis snar framtid. Någon nämnvärd olägenhet av att låta spörsmålet om införande av skärpta bestämmelser rörande realisationsvinstbeskattning beträffande vattenkraft anstå till dess detsamma upptages i samband med nyssnämnda allmänna översyn torde ej vara att befara. Kommittén har därför ansett sig ej böra framlägga något förslag i förevarande hänseende. 1942 års sakkunniga verkställde även undersökning, huruvida ytterligare åtgärder borde vidtagas för att hindra spekulation, och upptogo därvid till övervägande dels särskilda villkor, utöver redan gällande, för strömfallsägares rätt att utbygga sitt fall, dels förbud att utan särskilt tillstånd förvärva vattenkraft, dels införande av rätt att övertaga förvärv av vattenkraft, dels begränsning av möjligheterna att överföra elektrisk kraft, dels ock skärpt kontroll av krafttaxorna. De sakkunniga avvisade dock på anförda skäl dessa alternativ, och deras mening biträddes av departements-

89 chefen (se härom SOU 1943: 14 sid. 58—62 samt proposition nr 44/1945 sid. 52). I en följande del av framställningen upptager kommittén till närmare behandling frågan om rätt för kronan alt övertaga förvärv av vattenkraft. Vad de nyss angivna alternativa åtgärderna i övrigt angår finner kommittén anledning ej föreligga att nu intaga en ändrad ståndpunkt till desamma.

Förutom den nu omförmälda utvägen att införa en utvidgning av den hittillsvarande expropriationsrätten till att omfatta även icke utbyggnadsmogna strömfall samt att som fullständigande åtgärd göra priskontrollen bestående skulle även kunna tänkas en annan lösning av förevarande spörsmål, nämligen att genom en engångsåtgärd draga de mera betydande outbyggda strömfallen ur marknaden. Detta skulle knappast kunna ske på annat sätt än genom ett överförande i statens hand av outbyggda strömfall, till vilken kategori måhända kunna hänföras jämväl sådana fallsträckor, som ur rationell synpunkt böra bilda en utbyggnadsenhet och till någon oväsentlig del redan äro bebyggda med mindre anläggningar. Detta alternativ synes tarva en närmare belysning. Ett överförande av angiven art skulle omfatta först och främst sådana strömfall av betydenhet, som efter vad nu kan bedömas böra utbyggas inom en med någon säkerhet överskådlig framtid och beträffande vilka ej särskilda skäl tala mot ett förstatligande. Dessutom kan ett överförande i statens hand ifrågasättas jämväl beträffande sådana fall, vilka på grund av att deras utbyggande ej anses förenligt med en rationell utveckling av vår kraftindustri eller av annan orsak — såsom intresset att för vandringsfiskens gång reservera vissa vattendrag — ej böra ifrågakomma till utbyggnad men som likväl kunna locka till spekulation. Vad först angår de på icke-fast hand varande strömfallen av betydelse, synes till en början vara klart, att — om man väljer det förevarande alternativet - alla på spekulativ hand varande fall borde bli föremål för förstatligande. Någon större tvekan om förstatligande jämväl av övriga på icke-fast hand — d. v. s. huvudsakligen hos den jordbruksidkande befolkningen — befintliga fall borde ej heller föreligga med hänsyn till risken för att sådana fall kunde komma i spekulativ hand. Vidkommande åter de fall, vilka betecknas såsom varande på fast hand, är frågan mera komplicerad. I den mån ägaren av ett oulbyggt strömfall avser att framdeles utbygga detta för läckande av de kraftbehovsökningar, som rimligen kunna beräknas uppkomma för honom i egen industri eller distributionsrörelse, förefaller det obilligt att beröva honom denna kraftreserv. F a r a n för att han skall använda sådan krafttillgång i spekulationssyfte synes ock vara jämförelsevis ringa. Motsvarande resonemang kan möjligen föras i fråga om

90 strömfall, som vid utbyggnad skulle tillsammans med ägarens övriga krafttillgångar kunna täcka dennes beräkneliga framtida kraftbehov men av särskild anledning — som ej har samband med fallets värde i och för sig — för ägaren ställer sig mindre lämpligt för utbyggnad och därför av denne avses icke för utbyggande utan för byte mot annat lämpligare strömfall. De råkrafttillgångar, vilka förvärvats av kommuner, torde i regel vara att hänföra till någon av sistnämnda båda kategorier och skulle alltså enligt det anförda i princip ej bli föremål för förstatligande. Det förekommer emellertid ej alltför sällan, att enskilda företagare, vilka för eget behov eller för distribution producera kraft, och vilkas strömfall därför formellt betecknas såsom på fast hand varande, förvärvat råkraft långt utöver vad de kunna beräknas någonsin komma att få behov av själva. Risk för spekulation i sådan överskottskraft kan onekligen föreligga. Det synes därför k u n n a ifrågasättas, huruvida icke vid ett engångsförstatligande jämväl sådan formellt på fast hand varande outbyggd kraft, som uppenbarligen ej kommer att tagas i anspråk för täckande av ägarens överskådliga behov, borde överföras i statens hand. Vad angår det praktiska genomförandet av ett förstatligande i angiven omfattning borde det väl närmast ankomma på vattenfallsstyrelsen att verkställa en inventering av de outbyggda vattenkrafttillgångarna samt upprätta en förteckning å de fall och fallandelar, som enligt angivna riktlinjer skulle ifrågakomma till förstatligande. Denna utredning kunde läggas till grund för framställning av Kungl. Maj :t till riksdagen om rätt för kronan att expropriera de ifrågavarande strömfallen. Någon lagändring skulle ej behövas, utan skulle riksdagen genom direkt beslut medgiva den begärda expropriationsrätten. I beslutet kunde lämpligen åt Kungl. Maj :t överlämnas att föreskriva de villkor med avseende å respektive strömfalls utnyttjande, som från allmän synpunkt funnes lämpliga. Då redan enligt 1 kap. 14 § i dess nuvarande lydelse finnes möjlighet för kronan att expropriera utbyggnadsmogna strömfall, skulle den nya expropriationsrätt, som med riksdagens medgivande kunde skapas, blott behöva omfatta strömfall, vilka ännu ej nått mognad. Vid engångsexpropriation av nu angivna art synes ersättning i form av kraft ej vara lämplig, utan borde ersättningen bestämmas i pengar. Ersättningen kunde lämpligen fastställas redan i samband med expropriationen och utgå enligt vattenlagens regler för penningersättning. Bestämmandet borde ske enhetligt. På grund härav och då expropriationen sannolikt komme att omfatta strömfall inom olika vattendomstolars domsområden, vore det måhända till fördel, att fastställandet av ersättningarna icke överlämnades åt resp. vattendomstolar utan anförtroddes åt en för ändamålet särskilt inrättad nämnd, i vilken nödig sakkunskap vore företrädd. Nämnden skulle sålunda exempelvis kunna bestå av en vattenrättsdomare som ordförande, två vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörer samt en re-

91 presentant för kronan och en för de enskilda intressena. Lämpligt vore kanske, att ordföranden och vattenrättsingenjörerna förordnades av Kungl. Maj:t samt de två partsrepresentanterna ntsåges av vattenfallsstyrelsen resp. svenska vattenkraftföreningen. Ett på nu antytt sätt anordnat engångsöverförande i statens hand av outbyggd vattenkraft skulle onekligen verka som ett kraftigt medel mot vattenkraftspekulationen. Huvudparten av de strömfall, i vilka spekulation eljest kan befaras, skulle sålunda helt undandragas spekulanternas verksamhet. Beträffande frågan, huruvida intresset av planmässighet — ur den allmänna kraftförsörjningens synpunkt — i utbyggnaden av våra återstående vattenkrafttillgångar tillgodoses genom en sådan åtgärd eller ej, synas däremot delade meningar råda. Å ena sidan har den uppfattningen framförts, att en sund och rationell utveckling av vår kraftproduktion säkrast skulle åstadkommas, om kraftkällorna väsentligen lades i statens hand. Å andra sidan har det gjorts gällande, att konsumenternas intressen bäst främjades, om kraftindustrien finge utvecklas i fri konkurrens mellan staten, kommuner och enskilda företa" Vad angår förhållandet till enskild rätt torde ovedersägligen ett i angiven omfattning genomfört förstatligande av outbyggda strömfall innebära ett kraftigt ingrepp i sagda rätt. Den invändningen torde från enskilt håll framställas, att de allmänna intressen, vilka åberopas som skäl för ett förstatligande, ej kunna anses vara av tillräcklig styrka för att göra ett sådant ingrepp påkallat, samt att följaktligen ingreppet ej låter sig förena med allmänna grundsatser i vår vattenrätt. I och för sig torde redan under nuvarande förhållanden de allmänna intressen, om vilka här är fråga, väga tyngre än motstående enskilda intressen. Det är dessutom att förvänta, att sagda allmänna intressen i framtiden komma att bli än starkare. Detta förhållande enbart medför dock ej, att nu ifrågavarande åtgärd bör vidtagas. Den bör ej tillgripas med mindre det åsyftade målet ej kan nås genom åtgärder, som mindre hårt påverka den enskildes rätt. Man föranledes därför till en jämförelse mellan de två utvägar, som stå till buds, nämligen å ena sidan engångsexpropriationen och å andra sidan den i det föregående omförmälda utvidgningen av den i 1 kap. 14 § vattenlagen givna expropriationsrätten i förening med priskontroll å frivilliga överlåtelser. Vad då först engångsexpropriationen beträffar, kan det ifrågasättas, huruvida all spekulation skulle uteslutas ens genom denna åtgärd. Det torde väl till en början k u n n a förutsättas, att av praktiska skäl en del strömfall såsom varande av mindre betydelse komma att lämnas utanför expropriationen. I sådana strömfall skulle, om andra åtgärder ej vidtoges, spekulation fortfarande kunna förekomma. Denna spekulationsrisk bör dock kanske betecknas som så obetydlig, att man kan bortse där-

92 ifrån, och f. ö. torde man knappast kunna tänka sig någon praktiskt möjlig åtgärd, som ej lämnar åtminstone något utrymme åt spekulationen. Däremot synes hänsyn böra tagas till att det med bestämmandet av expropriationens omfattning förenade bedömandet av den framtida utvecklingen under så lång tid, som ett engångsbeslut förutsätter, torde bli vanskligt på grund av att åtskilliga faktorer ej låta sig med säkerhet bestämmas. Uteslutas kan därför icke möjligheten av ett felbedömande antingen i den riktningen, att för många strömfall medtagas i expropriationen, eller i så måtto, att för få inbegripas under denna. I förra fallet företages onödigtvis ett kraftigt ingrepp i enskild rätt, och i senare fallet nödgas man kanske komplettera den ursprungliga expropriationen med en ny expropriation. Det så att säga kombinerade alternativet med utvidgning av expropriationsrätten jämte priskontroll tager däremot ej från början ställning till frågan, huruvida allmänna intressen kräva ett strömfalls ianspråktagande, utan överlämnar detta spörsmål till prövning framdeles i varje särskilt fall samt ger därvid medel såväl till tvångsförvärv, då de allmänna intressena det kräva, som till kontroll av de frivilliga överlåtelserna. Enligt detta alternativ erbjudes möjligheten till expropriation i en ständigt tilllämplig lagbestämmelse. Det föreligger sålunda ej något nödtvång att på en gång slutgiltigt bestämma, vilka strömfall som böra exproprieras, och att sålunda fälla ett avgörande jämväl om fall, som kunna tänkas bli utbyggnadsmogna först i en ganska avlägsen framtid, om vilken kanske stor osäkerhet råder. I stället kan expropriationen ske etappvis, så att varje gång medtagas blott sådana strömfall, som bedömas bli utbyggnadsmogna inom en mera begränsad tidrymd. Med en sådan uppdelning av expropriationsgången erhållas bättre förutsättningar att på ett tillförlitligt sätt bedöma strömfallen, eftersom naturligen osäkerhetsmomenten bli mindre framträdande, om man vid beräkningarna håller sig inom en jämförelsevis näraliggande och därför överskådlig tid. Hur lång denna tid bör utmätas kan vara tveksamt och blir väl främst beroende på omständigheterna i varje särskilt fall, men viss ledning torde även kunna hämtas från de tider, som bruka omspännas av statliga och andra långsiktsprognoser. Att expropriationen sker successivt, allteftersom det blir möjligt att med någon säkerhet bedöma kraftsituationen, torde verka främjande på en organisk och rationell utveckling av vår kraftindustri. Förfarandet innebär också en viss garanti för att ingrepp i den enskilda rätten icke sker annat än då de allmänna intressena verkligen påkalla sådant ingrepp. De i det kombinerade alternativet förutsatta stadgandena skulle sannolikt utöva verkan genom sin blotta tillvaro, i det att vetskapen om stadgandena skulle minska lockelsen till spekulation och sålunda i viss m å n förmå den enskilde att handla i sagda bestämmelsers anda, utan att dessa behövde träda i tillämpning. I detta sammanhang må hänvisas till de verkningar, som kontrollagen haft. En lagstiftning enligt detta alternativ skulle

93 in. a. o. ha en uppfostrande verkan, något som torde böra betecknas som en ej obetydlig fördel. Invändas kan, att engångsexpropriationen — i fråga om de av densamma omfattade strömfallen — skulle sätta en definitiv spärr för spekulationen i vattenkraft ocli att man, genom att taga kretsen av de utav sådan expropriation omfattade fallen tillräckligt vid, skulle kunna i stort sett eliminera all vattenkraftspekulation, under det att det andra alternativet — på grund av omöjligheten att i varje detalj övervaka kraftmarknaden - - skulle kvarlämna vissa möjligheter för spekulationen. Med hänsyn till den uppmärksamhet, som numera ägnas vattenkraftspekulationen, och till den kännedom om lagbestämmelserna i ämnet, vilken väl kommer att spridas bland alla, som ha med hithörande förhållanden att göra, torde det emellertid med fog kunna antagas, att även med det sistnämnda alternativet fallen av vattenkraftspekulation skulle bli jämförelsevis tunnsådda och knappast beröra andra strömfall än smärre sådana utan nämnvärd betydelse ur allmän synpunkt. Det torde för övrigt vara troligt, att de flesta sådana strömfall skulle lämnas utanför jämväl den ifrågasatta engångsexpropriationen. Till slut må anmärkas att expropriationsmöjligheten enligt det kombinerade alternativet skulle begränsas blott såtillvida, att vissa av allmänna intressen betingade förutsättningar måste föreligga. Därest Kungl. Maj :t skulle konstatera förhandenvaron av sådana förutsättningar för överförande på en gång av ett större antal strömfall i statlig ägo, står det sålunda även enligt detta alternativ staten öppet att söka expropriation av dessa strömfall. Det är alltså möjligt att enligt detta alternativ erhålla en expropriationsrätt av i stort sett samma omfattning som den vid en engångsexpropriation förutsatta. Som i det föregående nämnts övervägde 1942 års sakkunniga vissa alternativa åtgärder till förhindrande av spekulation i vattenkraft och berörde därvid även frågan om införande av rått att övertaga förvärv av vattenkraft. Till närmare utveckling av detta alternativ framhöllo de sakkunniga att man t. ex. skulle kunna föreskriva, att den som förvärvat vattenkraft skulle vara pliktig att göra anmälan om förvärvet, samt tillerkänna staten eller kommun eller enskilt företag, som med hänsyn till det allmänna bästa borde anses äga företräde, rätt att övertaga förvärvet. Med en sådan anordning vunnes den fördelen, att den som ville avyttra vattenkraften icke avstängdes från möjligheten att göra detta. Bestämmelserna kunde jämförelsevis lätt utformas så, att endast förvärv av större betydelse behövde komma under prövning. Emellertid kunde mot en sådan övertaganderätt invändas, att den förutsatte en prövning av skönsmässig karaktär; särskilt om icke någon prioritetsordning för staten samt kommuner och enskilda företag, som på grund av sin verksamhet

94 vore i behov av kraft, tillika infördes. Dessutom vore att anmärka att ett förvärv kunde vara förenat med sådana utfästelser från köparens sida, att någon annan svårligen kunde övertaga det på oförändrade villkor. Om förvärvet skedde i den formen, att servitutsrätt tillförsäkrades viss fastighet, vore vidare att märka, hurusom ett övertagande av förvärvet knappast kunde ske utan en förändring av avtalet, nämligen genom att servitutsrätten tillades en annan fastighet. Departementschefen, statsrådet Bergquist, anmärkte om detta alternativ blott att det — såsom de sakkunniga funnit — icke vore lämpligt. Det har uttryckts farhågor för att aktualiteten av skärpta bestämmelser mot spekulation i vattenkraft skulle komma att — åtminstone under en övergångstid, — utlösa en intensifierad inköpsverksamhet från enskilt håll, vilken genom att rubba utgångsläget för de återstående vattenkrafttillgångarnas successiva fördelning mellan staten, kommuner och enskilda producenter skulle kunna lägga hinder i vägen för en sund och rationell utveckling av kraftindustrien. Med hänvisning härtill har det ifrågasatts, huruvida icke i förebyggande syfte borde föreskrivas någon åtgärd, liknande den av 1942 års sakkunniga berörda övertaganderätten. Man har därvid framhållit att en sådan rätt knappast kunde tänkas tillkomma annan än kronan såsom den främsta bäraren av de allmänna intressena. Den tilltänkta åtgärden skulle i överensstämmelse härmed närmast bestå i införande av en kronans förköpsrätt till vattenkraft. Det har i detta sammanhang betonats dels att en sådan förköpsrätt skulle bli av stort värde för kronan, eftersom förfarandet bleve enklare än vid expropriation, dels ock att det förefölle betydligt mera tilltalande att tillgripa ett tvångsförfarande, när fråga vore om vattenkraft, som i vart fall skulle byta ägare, än eljest. I svensk rätt är förköpsrätt för kronan icke okänd. Innevarande år har sålunda i fråga om jordbruksfastighet tillkommit en lag om kronans förköpsrätt (SFS nr 324). Enligt denna lag äger vid försäljning av sådan fastighet kronan, för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar, lösa till sig fastigheten till det pris, som köparen utfäst. Förköpsrätten utövas för varje hushållningssällskaps område av lantbruksnämnden därstädes. Bestämmelserna i sagda lag, vilka i väsentliga delar bygga på den år 1943 införda lagen om arrendators förköpsrätt, synas vara ägnade att tjäna till viss ledning vid bedömande av spörsmålet, hur en ev. lagstiftning om rätt för kronan att övertaga förvärv av vattenkraft lämpligen borde utformas. En kort redogörelse för bestämmelserna i lagen om kronans förköpsrätt — i den mån dessa bestämmelser äro av intresse i förevarande sammanhang — torde därför vara på sin plats. Förköpsrätt får ej utövas vid vissa s. k. familjeköp, vid försäljning till arrendator, som åtnjuter förköpsrätt enligt allmänna nyttjanderättsla^en,

95 vid inlösen jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt eller vid exekutiv försäljning. Förköpsrätt må principiellt utövas allenast i fråga om den sådan rätt underkastade försålda egendomen i dess helhet. Kan viss egendom ej utan olägenhet skiljas från den fastighet, heträffande vilken kronan vill utöva förköpsrätt, är kronan pliktig att lösa jämväl sådan egendom. Den, som äger en jordbruksfastighet och ämnar sälja denna, kan begära besked av lantbruksnämnden, huruvida fastigheten är behövlig för det med förköpsrätten avsedda ändamålet. Sådant besked skall av nämnden lämnas och gäller viss tid, minst två och högst fem år. Har i beskedet angivits, att behov av fastigheten ej föreligger, får förköpsrätten ej göras gällande under den tid beskedet avser. Under denna tid kan alltså ägaren fritt överlåta fastigheten utan att köparen löper risk, att förköpsrätten kommer att utnyttjas. Har åter nämnden i beskedet förklarat att dylikt behov föreligger, kan beskedet överklagas, i första hand hos lantbruksstyrelsen och i andra hand hos Kungl. Maj:t. Vidare gäller att, om jordägaren hembjudit fastigheten till nämnden och denna ej antagit hembudet inom tre månader, förköpsrätten ej får göras gällande under två år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor, som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet. Talan om utövande av förköpsrätten skall av nämnden anhängiggöras genom stämning å köparen till domstol inom tre månader från det köparen sökte lagfart å sitt fång. Om köparen anmäler fånget hos nämnden, skall dock talan instämmas inom en månad från anmälningen, Försittas dessa tider går talerätten förlorad, såvitt angår det förevarande fånget. Domstolens prövning av yrkande om förköpsrätt blir enligt lagens förarbeten huvudsakligen av formell natur. Den kommer främst att gå ut på att konstatera, att hinder för utövande av förköpsrätten ej föreligger med hänsyn till köparens person eller förvärvets beskaffenhet, att föreskrivna tidsfrister iakttagits, och att nämnden ej gått förlustig befogenheten att utöva förköpsrätten. Däremot skall det ej ankomma på domstolen att pröva, huruvida fastigheten behövs för det med förköpsrätten avsedda ändamålet. Ingår i köpet egendom, som ej skall lösas, och är särskild köpeskilling för denna icke utsatt, eller visar nämnden, att sådan köpeskilling satts för lågt i förhållande till den fastighet, som skall lösas, har domstolen att bestämma, hur mycket av den sammanlagda köpeskillingen som skäligen må anses belöpa å nämnda fastighet. De för köp givna föreskrifterna skola äga motsvarande tillämpning vid byte. Nämnden äger vid utövande av förköpsrälten sätta annan i sitt ställe. Avsikten härmed har angivits vara att den jordbrukare, som är i behov av tillskottsjord, på dylikt sätt skall kunna förvärva densamma utan att något mellanliggande fång för nämnden behöves.

96 Det lärer ej kunna ifrågakomma att åt annan än kronan upplåta rätt att övertaga förvärv av vattenkraft. Allenast för kronans vidkommande torde föreligga allmänna intressen av den art, att de kunna tänkas motivera en sådan rätt. Ett upplåtande av dylik rätt jämväl åt annan skulle dessutom, såsom 1942 års sakkunniga framhöllo, nödvändiggöra en skönsmässig prövning i det särskilda fallet eller ock införande av en prioritetsordning, vilket allt kunde vara förenat med svårigheter. För den händelse hestämmelser skulle införas om rätt för kronan att övertaga förvärv av vattenkraft, förefaller det lämpligt, att desamma erhölle i stort sett samma omfattning som den i det föregående omförmälda lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. Det i kontrollagen gjorda undantaget från lagens bestämmelser av förvärv från konkursbo eller å exekutiv auktion synes emellertid ej böra gälla för förköpsrätten. Föremål för kronans förköpsrätt skulle då bli varje strömfall, varur i dess helhet vid ändamålsenlig utbyggnad kunde uttagas mer än etthundra turbinhästkrafter, räknat efter normalt oreglerat lågvatten. Möjligen borde i anslutning till de föreslagna bestämmelserna om utvidgad expropriationsrätt såsom förutsättning för förköpsrätt även upptagas att förköpet skulle ske för tillgodoseende av kraftproduktionens planmässiga utveckling. Vidare borde stadgandena om förköpsrätt bli gällande inom samma delar av landet som kontrollagen. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp i den allmänna omsättningen som en kronans förköpsrätt skulle innebära synes det ej rådligt att göra en lag därom permanent, utan torde dess tillämplighet böra bli beroende av kontrollagens giltighetstid. I övrigt kunde det vara lämpligt att vid utformandet av lagbestämmelser om förköpsrätt till vattenkraft taga stadgandena i kontrollagen och lagen om kronans förköpsrätt till utgångspunkter. Det ligger närmast till hands att kronans förköpsrätt till vattenkraft finge utövas av vattenfallsstyrelsen. I likhet med vad som föreskrives om kronans förköpsrätt till jordbruksfastighet borde beträffande förköpsrätten till vattenkraft gälla att styrelsen skulle vara skyldig att lämna för viss tid gällande besked, huruvida förköpsrätten komme att utövas beträffande det strömfall, varom fråga vore. Ävenså borde stadgas, att förköpsrätten ej under viss tid finge utövas, därest fallet hembjudits och hembudet avslagits. Styrelsens besked, som nu nämnts, ävensom beslut av styrelsen om att göra bruk av förköpsrätten borde kunna överklagas hos Kungl. Maj :t. Viss preklusionstid finge stadgas i fråga om rätten att utöva förköpsrätten. Denna tid kunde räknas från det styrelsen erhållit kännedom om överlåtelse av vattenkraften. För sådant ändamål erfordrades bestämmelser, att anmälan enligt kontrollagen ävensom vid anmälningen fogade handlingar skulle delgivas styrelsen, samt att underrättelse om försäljning från konkursbo eller på exekutiv auktion skulle tillställas styrelsen.

97 Rörande de komplikationer, vilka kunna tänkas uppkomma, om kronan erhåller rätt att övertaga förvärv av vattenkraft, må följande påpekas. Eftersom förvärv av vattenkraft kan ske även genom servitutsupplåtelse, kan, då sådan upplåtelse sker till förmån för fastighet, som icke tillhör kronan, förvärvet icke övertagas oförändrat. Är kronan ägare till annan lämplig fastighet, uppkommer ingen större svårighet, ty då kan servitutsrätten tilläggas denna fastighet. Har kronan icke sådan fastighet, finnes knappast annan utväg, än att kronan får övertaga rätten till vattenkraften såsom en till tiden obegränsad nyttjanderätt utan anknytning till viss härskande fastighet. Någon anledning till erinran mot ett sådant förfarande synes ej föreligga. Grunden för upplåtande av förköpsrätt för kronan kan nämligen på sätt och vis anses jämförlig med de ändamål, för vilka expropriation kan medgivas, och enligt expropriationslagen kan ju även expropriation av ständig nyttjanderätt förekomma. Även då ett förvärv gäller äganderätten till den fastighet, vartill vattenkraften hör, kunna uppstå vissa svårigheter, vilka medföra att förvärvet icke kan eller bör oförändrat övertagas. Sålunda kan förvärvet omfatta — förutom själva strömfallet — även annan egendom, av vilken förvärvaren men däremot ej kronan har intresse. Förvärvet kan exempelvis avse en skogsfastighet jämte därtill hörande strömfall eller del i strömfall. Någon anledning att låta kronan övertaga jämväl skogsmarken synes knappast föreligga. I sådant fall skulle man måhända kunna tänka sig, att kronan övertoge enbart strömfallsrätten, och att den första förvärvaren behölle skogsmarken. Uteslutet är emellertid ej, att den sistnämndes fång i så väsentlig mån betingats av hans intresse att åtkomma vattenkraften, att han, om kraften frångår honom, ej vill vidbliva köpet. Att tvinga honom att fullfölja köpet allenast i fråga om skogsmarken kan ej gärna ifrågakomma, utan då torde köpet i dess helhet böra gå tillbaka. Såsom 1942 års sakkunniga påpekat, kan vidare ett förvärv vara förenat med sådana utfästelser från köparens sida, alt någon annan svårligen kan övertaga det på oförändrade villkor. I sådant fall synes erfordras prövning av frågan om ersättande av dessa villkor med andra, vilka kunna anses innebära en för säljaren fullt tillfredsställande motsvarighet till de ursprungliga villkoren. I likhet med vad förhållandet är med förköp av jordbruksfastighet skulle även i fråga om förköp av vattenkraft kunna förekomma, att prövning måste ske av hur mycket av den sammanlagda köpeskillingen som belöpte på vattenkraften och annan egendom. Förvärv av ett strömfall föregås i regel av ingående undersökningar rörande fallets lämplighet för bebyggande. Sådana undersökningar kunna vara förenade med avsevärda kostnader. Om nu — sedan en spekulant på ett strömfall genom undersökningarna kommit till den uppfattningen, att fallet bör inköpas, och köpet kommit till stånd — kronan övertoge förvär1—718004.

Ju.

98 vet, kan det ifrågasättas, huruvida icke kronan skäligen borde gottgöra den förste köparen dennes undersökningskostnader. Det k a n ifrågasättas, om icke en förköpsrätt av nu antytt slag helt kunde handhavas av administrativ myndighet. Emellertid kunna — såsom i det föregående anmärkts — i samband med förköpsrätt förekomma åtskilliga spörsmål av sådan art, att handläggningen lämpligen bör ske vid domstol. Vidare torde ej sällan vattenrättsliga bedömanden kunna förekomma. Det skulle med hänsyn härtill vara lämpligast, om åt vattendomstol anförtroddes handläggningen av frågor om förköpsrätt. Vattendomstolens behandling av frågor om förköpsrätt skulle ieke alltid kunna inskränkas till blott och bart en prövning av de formella förutsättningarna för sådan rätt. Domstolen skulle också kunna få under sitt bedömande frågor om nödiga ändringar i köpevillkoren, och det kan även tänkas att — såsom i det anförda exemplet, att vattenkraft överlåtes i sam- I band med försäljning av en skogsfastighet — domstolens beslut utmynnade i ett konstaterande av att köpet skulle återgå. Själva tillämpningen av en lag om kronans förköpsrätt till vattenkraft | synes k o m m a att i högre grad än den för jordbruksfastigheter införda lagen bli förenad med komplikationer av praktisk art. En del av de svårigheter, som k u n n a förväntas uppstå, ha i det föregående antytts och även andra exempel skulle kunna anföras. Visserligen kan det måhända sägas att svårigheterna ej behöva bli större, än att de kunna bemästras. I och för sig skulle det alltså vara praktiskt möjligt att genomföra en kronans förköpsrätt. Emellertid möta mot en sådan rätt även hinder av principiell natur. Först och främst bör framhållas, att en förköpsrätt, som skulle gälla för kronan ensam, och för vars utövning i det särskilda fallet ingen saklig prövning av betingelserna för sådan rätt vore erforderlig, synes stå i strid med vattenlagens allmänna grundsatser, enligt vilka staten, kommuner och enskilda äro likställda. Erinras må härvid om att kommittén vid sina överväganden i övrigt vinnlagt sig om att ej göra något avsteg från dessa grundsatser. Vidare är det att befara, att förhandenvaron av en kronans rätt att när som helst övertaga vattenkraftköp skulle komma att skapa en allmän osäkerhetskänsla och därigenom verka störande på den sunda och organiska utvecklingen av kommunal och enskild kraftproduktion — även om det må antagas att vattenfallsstyrelsen vid sitt handhavande av förköpsrätten kommer att taga all tillbörlig hänsyn till andra kraftproducenters berättigade intressen. Slutligen torde böra uttalas en viss tvekan, huruvida behovet av en förköpsrätts införande verkligen är så stort, att det väger tyngre än de nu angivna betänkligheterna. Det är visserligen möjligt, att utsikten till skärpta bestämmelser kan innebära en viss frestelse för kommuner och enskilda att forcera sina fallköp. Å andra sidan föreligger emellertid alltid möjligheten

99 lör kronan att, om allmänna intressen kräva, att ett i kommunal eller enskild hand kommet strömfall tillföres det statliga innehavet, påkalla expropriation av fallet, oavsett när den nuvarande ägaren förvärvat detsamma Om denna kronans möjlighet torde de enskilda intressenterna i regel äga ull kannedom, och detta förhållande lärer verka försvagande på frestelsen tor dem att intensifiera sina fallköp. Med hänsyn till det anförda har kommittén ansett sig icke höra föreslå införande av förköpsrätt för kronan. Skulle tillskapandet av sådan rätt likval befinnas nödigt, synes rätten i allt fall icke behöva göras permanent, utan torde man kunna inskränka sig till att göra densamma giltig allenast under en övergångsperiod. Vid övervägande av de föreliggande omständigheterna har kommittén stannat vid att föreslå dels vissa ändringar i vattenlagen, innebärande utvidgning av den i nämnda lag f. n. givna expropriationsrätten, dels ock förlängning av lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen. 1 kap. 14 §. Kommittén har i lagförslaget såsom förutsättning för expropriationsrätt till visst strömfall upptagit, att det från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraftförsörjningens planmässiga utveckling finnes nödigt, att strömfallet tages i anspråk. För kommitténs principiella överväganden i detta hänseende har i det föregående redogörelse lämnats. Till ytterligare utveckling av förslagets innebörd vill kommittén anföra följande. Enligt svensk rätt må medgivande till expropriation icke lämnas, med mindre expropriationen avser ändamål, som äger väsentlig betydelse för det allmänna. Av sådan betydelse har kommittén funnit det vara, att en planmässig utveckling av kraftförsörjningen tryggas. Kommittén har vidare ansett det för sådant ändamål erforderligt, att vederbörande kraftproducenter tillförsäkras möjlighet att förvärva lämpliga strömfall icke blott för omedelbart tillgodogörande utan även för att hållas i reserv för senare utbyggnader. Givet är, att ett så kraftigt ingrepp i enskild rätt som expropriation icke kan medgivas i varje fall, då ett strömfall behöves för visst i och för sig planmässigt utbyggnadsprogram. Frågan om planmässigheten bör, såsom i förarbetena till 1945 års lagändringar framhölls, bedömas med hänsyn till den allmänna kraftförsörjningen i riket. För att en kraftproducent skall kunna erhålla expropriationsrätt erfordras alltså, att hans kraft-

100 alstring är av sådan omfattning eller tjänar sådana ändamål, att tillgodoseendet av dess planmässiga utveckling kan anses ha väsentlig betydelse för det allmänna. Av denna anledning har i lagförslaget utsagts att ett strömfalls ianspråktagande skall vara frun allmän synpunkt erforderligt. En kraftproducent har naturlagen i regel ett större intresse av ett för omedelbar utbyggnad avsett strömfall än av ett fall, som skall ligga i reserv. De kraftbehov, för vilkas täckande ett fall av förstnämnda slag är avsett, äro nämligen vanligen mera trängande än de beräknade framtida kraftbehov, för vilkas mötande ett reservfall avses. Här torde dock före- I ligga en skillnad blott till graden och icke till arten, ty i själva verket synes producentens behov av båda slagen utav strömfall kunna hänföras till en och samma grund, nämligen hans intresse att få en rationell utveckling av sin kraftförsörjning tryggad. Då sålunda utbyggnadsmogna och icke utbyggnadsmogna strömfall med hänsyn till expropriationsförutsättningen förefalla kunna bedömas efter samma princip, och då det torde vara en fördel i och för sig med ett bedömande efter enhetliga grunder, synes det mindre lämpligt att vid bestämmandet av förutsättningen för expropriationsrätten göra åtskillnad mellan utbyggnadsmogna och icke utbyggnadsmogna strömfall. Det torde föreligga så mycket mindre skäl för ett sådant särskiljande, som gränsen mellan utbyggnadsmogna och andra strömfall stundom är svår att angiva. Ej sällan kunna tillfälligheter spela in, när det gäller att avgöra den inbördes ordningen för olika strömfalls bebyggande, och ibland händer det också, att omflyttningar företagas i en bestämd ulbyggnadsordning. På de nu angivna skälen har kommittén ansett sig böra i fråga om expropriationsförutsättningen likställa strömfall av de två kategorierna. Att i lagtexten uttryckligen angiva att de båda slagen av strömfall äro jämställda har funnits överflödigt. Kommittén förmenar nämligen att, då förutsättningen för expropriationsrätt bestämts så som skett, både utbyggnadsmogna och icke utbyggnadsmogna strömfall inbegripas under lagbestämmelserna såsom möjliga objekt för ianspråktagande. I detta sammanhang får kommittén anmärka följande. Beträffande utbyggnadsmoget strömfall gäller ju för närvarande, att expropriation ej må tillåtas, om den, som råder över vattenkraften i fallet, kan förväntas själv komma att utan avsevärt dröjsmål utnyttja fallet på ändamålsenligt sätt. Något uttryckligt stadgande av motsvarande innehåll finnes ej i den föreslagna lagtexten. Enligt kommitténs mening ligger emellertid i den föreslagna formuleringen av expropriationsförutsättningen en viss motsvarighet t i l l d e n nu gällande bestämmelsen. Om vid prövning av en expropriationsansökan det kan förutsättas, att den som råder över vattenkraften i strömfallet kommer att utan uppskov själv ändamålsenligt utbygga detta, torde det nämligen i allmänhet knappast kunna sägas att det ur allmän synpunkt är erforderligt att expropriera fallet. Den i detta uttagbara kraftmängden

kommer ju utan expropriationssökandens åtgörande kraftförsörjningen till godo. Måhända kan det någon gång förekomma att allmänna intressen påkalla expropriation, trots att den över vattenkraften rådande är beredd att själv verkställa utbyggnad. Att för sådan händelse ej ha möjligheten till expropriation stängd synes vara att betrakta som en fördel. Naturligen kommer expropriationsmöjligheten att utnyttjas främst beträffande outbyggda strömfall. Expropriation av andra fall torde i regel icke komma i fråga annat än då en fallsträcka, vilken ur synpunkten av planmässighet finnes böra tillgodogöras såsom en utbyggnadsenhet, delvis är bebyggd med en eller flera mindre anläggningar. Helt synes man dock icke kunna utesluta möjligheten av att även i fråga om ett helt utbyggt strömfall ur allmän synpunkt kunna föreligga så starka skäl för expropriation, att sådan bör tillåtas. Då en fallsträcka är i sin helhet bebyggd men på ett icke ändamålsenligt sätt, kunna sålunda allmänna intressen påkalla fallsträckans ianspråktagande för en mera rationell utbyggnad. På dessa grunder har i lagförslaget ej gjorts någon åtskillnad mellan utbyggda och outbyggda strömfall. Kommittén förutsätter emellertid, att expropriation av helt utbyggda strömfall kommer att beviljas blott då synnerliga skäl tala därför. Vidkommande kretsen av de expropriationsberättigade må hänvisas till det tidigare återgivna uttalandet härutinnan av 1942 års sakkunniga. Vidare vill kommittén erinra om ett yttrande till statsrådsprotokollet den 15 december 1944 av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, rörande nämnda sakkunnigas lagförslag. Departementschefen framhöll att, då det gällde att bestämma kretsen av de expropriationsberättigade, till en början borde påpekas att det för lagstiftningens syfte i princip vore utan betydelse, om utbyggnaden av det strömfall, varom fråga vore, ägde rum genom ett statligt, kommunalt eller enskilt företag. Det väsentliga vore, att vattenkraften komme till nytta. Vissa kraftföretag kunde väl sägas vara av mera omedelbar betydelse för det allmänna, medan andra endast medelbart lände samhället till gagn. Med hänsyn till den samköming, som numera ägde rum mellan alla större kraftföretag, hade dock denna gränsdragning icke någon större betydelse. Den sammanfölle f. ö. ej med den från vissa håll föreslagna åtskillnaden mellan statliga och kommunala företag å ena samt enskilda företag å andra sidan. Kommuner inginge l. ex. emellanåt jämte enskilda intressenter i gemensamma företag. Att utesluta expropriationsrätt för enskilda syntes icke heller vara av något praktiskt värde, då man kunde utgå från att expropriation icke komme att beviljas i andra fall än då det även från allmän synpunkt vore påkallat. Någon fara för att ett enskilt företag skulle erhålla rätt till expropriation av vattenkraft enbart av den anledningen, att det vore i behov av kraft för egen förbrukning, syntes alltså ej förefinnas. Dessutom borde erinras om att Kungl. Maj:t vid beviljande av expropriationstillständ ägde föreskriva

102 sådana villkor, som från allmän synpunkt funnes erforderliga. Med hänsyn till det anförda funne departementschefen ej anledning frångå det av 1942 års sakkunniga framställda förslaget att — i överensstämmelse med vad i vattenlagen eljest vore förhållandet i fråga om befogenhet att göra intrång i enskild rätt — likställa statliga, kommunala och enskilda företag. Kommittén vill för sin del ansluta sig till de sålunda framförda synpunkterna, vilka enligt kommitténs mening äga full tillämplighet jämväl på den av kommittén föreslagna utvidgade expropriationsrätten. Kommittén anser sålunda någon inskränkning i kretsen av dem, som skola äga möjlighet att påkalla expropriation, icke böra stadgas. I överensstämmelse härmed innehåller kommitténs förslag icke någon bestämmelse om sådan inskränkning. Framhållas må i detta sammanhang, att det vid den praktiska tillämpningen av expropriationsbestämmelserna med all sannolikhet kommer att visa sig, att expropriationsmedgivande i regel kommer att lämnas, förutom stat eller kommun, endast sådant enskilt företag, vari stat eller kommun äger ett väsentligt intresse. Detta beror emellertid på att de allmänna intressena främst representeras av stat och kommun och bör ej tagas till intäkt för att beröva de enskilda företagen i mera inskränkt bemärkelse möjligheten att erhålla expropriation i sådana — visserligen kanske sällsynta — fall, då de nämnda intressena påkalla det. Innebörden av expropriationsmedgivande enligt 1 kap. 14 § är för närvarande bestämd så, att expropriationen omfattar endast själva rätten att tillgodogöra vattenkraften i ett strömfall men däremot icke äganderätten till fallet. Befogenheten att nyttja kraften behöver följaktligen icke vid expropriationsförordnandets meddelande knytas till någon fastighet såsom en denna tillkommande rättighet, eftersom förordnande ju kan meddelas även till förm å n för den, som icke äger någon fastighet vid fallet. Emellertid finnes i 2 kap. 16 § ett kompletterande stadgande, som lämnar exproprianten möjlighet att i samband med tillstånd enligt 2 kap. till fallets bebyggande erhålla rätt att lösa nödigt utmål till kraftstation. I samband med tillståndet skall vattendomstolen jämlikt 11 kap. 62 § 2 mom. angiva, med vilken faslighei rätten till vattenkraftens tillgodogörande för framtiden skall vara förenad. Enligt samma lagrum bör, där så lämpligen kan ske, denna fastighet — strömfallsfastigheten — omfatta allenast den sökanden tillhöriga mark, som upptages av kraftanläggningen, jämte den del av vattenområdet, som sökanden äger. Finnes ingen annan sökanden tillhörig fastighet än det nyss nämnda utmålet, blir det tydligen detta, som vattendomstolen fastställer som strömfallsfastighet. Efter medgivande enligt 2 kap. till strömfallets bebyggande består sålunda ej längre den genom expropriationsförordnandet givna rättigheten särskilt för sig, utan den är bunden till strömfallsfastigheten. Med hänsyn till det praktiska livets krav lärer detta vara en väsentlig fördel. Strömfallsfastigheten kan sålunda lagfaras, vilket får an-

103 ses vara ägnat att för exproprianten skapa en tryggare grundval för strömfallets bebyggande. Rättigheten till fallets tillgodogörande kan också användas som kreditobjekt, eftersom strömfallsfastigheten kan intecknas. Vidare kommer sagda rättighet att utan särskilt stadgande falla under de regler, vilka i beskattningshänseende gälla för fastighet. Slutligen torde det ur synpunkten av reda i fastighetsförhållandena böra anses förmånligt, att en till tiden principiellt obegränsad rättighet av så väsentlig natur som rätten till ett strömfalls tillgodogörande erhåller den stadga, som egenskapen av fast egendom medför. För den nuvarande expropriationsrättens vidkommande är det visserligen att märka, att denna under tiden mellan expropriationsförordnandets och utbyggnadstillståndets meddelande kan sakna anknytning till en fastighet som bärare av rättigheten till vattenkraftens tillgodogörande. Denna omständighet torde emellertid ej böra tillmätas större betydelse, eftersom de nu gällande bestämmelserna föreskriva en kort frist för sökande av medgivande enligt 2 kap. och således i regel ej någon längre tid behöver förflyta från expropriationsförordnandet till avgörandet av målet vid vattendomstolen. Om man, såsom nu föreslagits, upplöser sambandet mellan expropriationsförordnandet och vattendomstolens prövning av frågan om tillstånd enligt 2 kap., kan situationen bli en annan. Vid expropriation av ett icke utbyggnadsmoget strömfall komma kanske många år att förflyta från det expropriationsförordnandet meddelades till dess vattendomstolen avgör frågan om utbyggnadstillstånd. Om förordnandet blott får avse rätten till fallets tillgodogörande och exproprianten ej äger någon fastighet vid fallet samt förordnandet följaktligen icke kan utformas som en servitutsupplåtelse, kommer under hela denna mellantid den exproprierade rätten att bestå som en särskild rätt. Härav följer — om icke särskilda kompletterande stadganden i olika avseenden införas — att sagda rätt icke k a n utnyttjas som kreditobjekt, att svårigheter vid den kommunala fastighetsbeskattningen komma att uppstå, och att en viss brist på reda i äganderättsförhållandena kan göra sig gällande, allt under den nyss nämnda mellantiden. Även andra exempel på olägenheter torde kunna framdragas. Med hänsyn till det anförda lärer det böra övervägas, huruvida icke lämpligen åt 1 kap. 14 § skall givas sådant innehåll, att expropriation med äganderätt möjliggöres. Det k a n nämnas, att 1942 års sakkunniga upptogo detta spörsmål till behandling och därom anförde följande: »Beträffande innebörden av expropriationsmedgivandet torde böra gälla, att exproprianten må 'tillgodogöra' vattenkraften i strömfallet. Man skulle även kunna tänka sig, att exproprianten tillerkändes rätt att lösa strömfallet med äganderätt. Det förra alternativet överensstämmer med den metod som använts i 2 kap. 5 och G §§ medan det andra alternativet skulle ansluta till vad som stadgas i 2 kap. 7 §. Enligt de sakkunnigas mening tala övervägande skäl för att den först angivna metoden användes i detta sammanhang. Då det gäller att utbygga en fall-

104 sträcka, är det nämligen icke ur fastighetsbildningssynpunkt lämpligt att tillskapa en fastighet som omfattar fallsträckan, eventuellt jämte någon del av stränderna.» Den nu förevarande frågan lärer vara att bedöma efter den grundsatsen, att expropriationssyftet skall nås med minsta möjliga intrång för expropriaten. Expropriation med äganderätt utgör i princip ett kraftigare ingrepp i den enskildes rätt än en upplåtelse av blott rätten att tillgodogöra ett strömfall och må sålunda tillgripas blott om en jämförelse av de fördelar, som med hänsyn till det avsedda ändamålet skulle vinnas genom äganderättsexpropriation, med de olägenheter, som uppkomma för expropriaten, skulle giva vid handen, att den sistnämnde skäligen bör finna sig i en sådan expropriation. Vad då först angår strömfall, vid vilket exproprianten redan förut äger fastighet, kan tydligen expropriationen utan olägenhet för exproprianten utformas så, att rätten till vattenkraftens tillgodogörande lägges till fastigheten med servitutsrätt. Expropriation med äganderätt synes följaktligen vara onödig, och expropriationsmedgivandet bör förty erhålla den innebörden, att blott rätten till vattenkraftens tillgodogörande upplåtes. Vidkommande åter strömfall, där exproprianten icke äger någon fastighet, böra enligt kommitténs mening följande faktorer beaktas. Å ena sidan uppkomma för exproprianten vid en till rätten att tillgodogöra vattenkraften begränsad expropriationsmöjlighet vissa olägenheter, vilka i det föregående antytts. Å andra sidan medför en äganderättsexpropriation för strömfallets ägare förlust även av sådana befogenheter, vilka ingå i äganderätten men ej äro anknutna till vattenkraftens tillgodogörande. Såsom exempel härutinnan kan nämnas rätten till fiske. En avvägning av de sålunda mot varandra stående intressena förefaller kommittén böra leda till att en expropriation med äganderätt i princip bör tillåtas men att denna expropriation ej bör göras mera omfattande, än som är nödvändigt för det avsedda ändamålets tillgodoseende. En äganderättsexpropriation, som i jämförelsevis ringa mån ingrepe i strömfallsägarens av vattenkraftens tillgodogörande oberoende befogenheter, kan tänkas utformad på så sätt, att ett för kraftstation lämpat område exproprierades med äganderätt och att till detta såsom ett servitut lades rätten att tillgodogöra vattenkraften i fallet. Emellertid möter mot en sålunda bestämd expropriation ett väsentligt hinder, nämligen svårigheten att i fråga om ett strömfall, som är avsett för utbyggnad först efter en längre tids förlopp, på förhand bestämma platsen för den blivande kraftstationen. Vid planläggandet av en vattenfallsutbyggnad gäller det nämligen att genom tekniskt-ekonomiska undersökningar få fram, var det blir fördelaktigast att förlägga kraftanläggningen: vid fallets nacke eller vid dess fot eller måhända på något annat ställe. De tekniska och ekonomiska faktorer, vilka i sammanhanget spela in, kunna förändras

105 från tid till annan, så att det kraftstationsläge, vilket vid expropriationsiorordnandets meddelande anses vara fördelaktigast, måhända vid tiden för utbyggnadens igångsättande finnes mindre förmånligt. Ett utmål, som i sagda förordnande bestämmes, kan sålunda komma att ligga långt ifrån den plats, där kraftanläggningen i verkligheten en gång uppföres. Då såsom förut nämnts strömfallsfastigheten bör omfatta den mark, som upptages av kraftstationen och därmed förenade anläggningar, lärer i sådant fall vattendomstolen komma att vid medgivandet till utbyggnaden av fallet såsom strömfallsfastighet fastställa annat område än det i expropriationsförordnandet bestämda utmålet. Sistnämnda utmål h a r då ej tjänat annat syfte än att under den mellanliggande tiden vara bärare av rätten till strömfallets tillgodogörande. Tillskapande av en sådan fastighet synes ej vara i överensstämmelse med de i vår rätt vedertagna allmänna reglerna för fastighetsbildningen. Det må här erinras om stadgandet i 19 kap. 3 § jorddelningslagen, enligt vilket ägovidd ej må avstyckas, om den icke lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, där den skall sammanläggas med annan fastighet eller fastighetsdel, bilda en fastighet gemensamt med denna. Genom detta stadgande uttryckes en av de grundsatser, vilka enligt vår rätt skola gälla beträffande fastighetsbildningen. Ett villkor för att en ny fastighet skall kunna bildas är sålunda, att det område, varom fråga är, kan varaktigt för sig användas för visst ändamål. Uttrycket »användas» tager sikte på det verkliga brukandet av området: såsom jordbruksfastighet, till bostadstomt eller för beredande av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller därmed jämförligt ändamål etc. Bildandet av en fastighet, vilken blott har till uppgift att för en tid bära en viss rättighet, i förevarande fall rätten att tillgodogöra vattenkraft, torde däremot icke vara förenligt med den angivna regeln. Det kan visserligen invändas att det här är fråga om expropriation, och att expropriationslagen icke innehåller några mot det ovanberörda stadgandet i jorddelningslagen svarande bestämmelser. Emellertid torde vid expropriationslagens tillämpning viss hänsyn böra tagas till de allmänna reglerna. Om man utan olägenhet kan välja mellan expropriation med äganderätt samt expropriation av en begränsad rätt och bildandet av en ny fastighet för det med expropriationen avsedda ändamålet anses oförenligt med dessa regler, torde sålunda förordnande om expropriation med äganderätt böra undvikas och i stället åt expropriationen givas den formen, att en särskild rätt med avseende å den ifrågakomna fastigheten upplåtes. Med hänsyn till det sagda anser kommittén expropriation med äganderätt av visst utmål med därtill lagd rätt till vattenkraftens tillgodogörande icke böra ifrågakomma. Hinder enligt de allmänna fastighetsbildningsreglerna lärer däremot icke

100 möta mot expropriation med äganderätt av själva den fallsträcka, vilken avses skola tillgodogöras. Denna fall sträcka är ju — bl. a. i betraktande av den enligt vattenlagen föreliggande möjligheten att erhålla dammfäste och kraftstationsutmål å annan mark — väl ägnad att varaktigt användas självständigt för avsett ändamål, vattenkraftens tillgodogörande. Genom expropriation av enbart själva fallsträckan vinnes också den fördelen, att den framtida utvecklingen icke föregripes, utan bestämmandet av platsen för nödiga utmål uppskjutes till den rätta tidpunkten, nämligen då medgivande till fallets bebyggande lämnas. Det förhållandet, att äganderättsexpropriationen innebär ett kraftigare ingrepp i strömfallsägarens rätt än ett upplåtande enbart av nyttjanderätt, synes ej böra tillmätas avgörande betydelse. Möjligheten står nämligen öppen att i samband med expropriationsmedgivande lämna sådana äganderätten begränsande föreskrifter, som kunna anses påkallade. Sålunda kan bestämmas att ägarna av de fastigheter, från vilka expropriationen skett, skola vara bibehållna exempelvis vid sin rätt till fiske. Kommittén förutsätter, att vid förordnanden om expropriation med äganderätt dylika inskränkande föreskrifter i nödig omfattning lämnas. På de anförda grunderna har kommittén funnit expropriationsrätten böra — till skillnad mot vad f. n. gäller — bestämmas så, att expropriation kan ske antingen av strömfallet med äganderätt eller ock av enbart rätten att tillgodogöra strömfallet. I överensstämmelse härmed har i förslaget till lagtext sammanfattande angivits att expropriationsförordnandet skall gälla rätt att taga visst strömfall i anspråk. Den år 1945 införda expropriationsrätten är direkt anknuten till själva tillgodogörandet av ett strömfall. Det befanns därför vid lagtextens utformande nödvändigt att till medgivandet att tillgodogöra strömfallet foga ett påpekande, att medgivandet icke innebure någon eftergift från de i 2 kap. vattenlagen stadgade villkoren för byggande i vatten. Den nu föreslagna utvidgade expropriationsrätten är däremot ej knuten till ett strömfalls tillgodogörande utan innebär ett överflyttande på exproprianten antingen av äganderätten till fallet eller ock av den i sagda rätt ingående befogenheten att tillgodogöra fallet. Expropriantens rätt till fallet kommer alltså att för framtiden bestå oberoende av om han bebygger fallet eller ej. Vid detta förhållande har det ansetts onödigt att i lagtexten intaga något påpekande, att expropriationen icke utesluter tillämpligheten av 2 kap. Om exproprianten önskar tillgodogöra strömfallet, är han givetvis i likhet med andra innehavare av strömfall underkastad bestämmelserna i 2 kap. På de i förarbetena till 1945 års lagstiftning anförda skälen synes prövningen av fråga om expropriationstillstånd fortfarande böra tillkomma Kungl. Maj:t. Kommitténs förslag innehåller följaktligen ej någon ändring i denna del. I fråga om rätten att expropriera kronan tillhörig vattenkraft, Kungl.

107 Maj.ts befogenhet att meddela från allmän synpunkt erforderliga särskilda foreskrifter, förfarandet i expropriationsärendet och underrättelse till vattendomstolen har kommittén ej heller funnit skäl att föreslå ändring i eller tillägg till vad nu gäller. Beträffande förfarandet i expropriationsärendet vill kommittén särskilt anmärka följande. Sagda förfarande kommer att som första led innefatta ansökningen om expropriation jämte den utredning, vilken sökanden önskar åheropa till stöd för sin ansökan. Sökanden har att i denna utredning framlägga tekniskt-ekonomiska beräkningar, som visa att för det strömfall, varom fråga är, föreligger den i lagen angivna förutsättningen för att fallet må exproprieras. Att åstadkomma en tillfyllestgörande sådan utredning kan vara förenat med svårigheter, heroende på att de faktorer, vilka i ärendet måste beaktas, kunna vara mer eller mindre osäkra. Regelmässigt blir naturligen osäkerhetsmomentet mer framträdande, ju mer avlägsen den tid är, då det ifrågavarande strömfallet beräknas skola tillgodogöras. Såsom i förarbetena till 1945 års lagstiftning anförts torde det ej vara lämpligt att på förhand fastställa ett utformat utbyggnadsschema för hela landet med angivande av de tidpunkter, då de olika strömfallen böra vara utbyggda, utan torde man svårligen kunna komma längre än till prognoser för en begränsad tid, vilket dock ej utesluter att man för visst eller vissa vattendrag i jämförelsevis god tid kan säga, att planmässigheten kräver att strömfallen i desamma tagas i anspråk. Det torde med hänsyn till svårigheten att uppdraga allmängiltiga riktlinjer ej vara lämpligt att i lagtexten giva några närmare anvisningar om vad sökandens utredning bör omfatta. I stället bör åt praxis överlämnas den principiella utformningen av sagda utredning. De tekniskt-ekonomiska överväganden, vilka ske i samband med uppgörandet av vattenfallsstyrelsens och andra stora kraftproducenters prognoser, torde härvidlag kunna tjäna till viss ledning. Vidkommande den tid, vilken de, som ha del i ett med expropriationsansökan avsett strömfall, skola ha till sitt förfogande för yttrande i anledning av ansökningen synes ett påpekande böra göras. Även då det gäller strömfall, som ej är avsett för omedelbar utbyggnad, kan en fallägare, som själv önskar tillgodogöra sitt fall, vara i behov av jämförelsevis lång tid för att vidtaga åtgärder till mötande av ett expropriationsanspråk. Beträffande sådana strömfall torde det å andra sidan merendels ej för expropriationssökanden innebära alltför stor olägenhet att behöva vänta något på avgörandet av frågan om expropriationsrätt. Därest han anser särskilt starka skäl för ett snabbt avgörande föreligga, kan han ju påkalla en kortare frist för fallägarens yttrande. I fråga om utredningen i övrigt hos Kungl. Maj:t anser kommittén i likhet med 1942 års sakkunniga, att det icke behöver i lagen utsägas att Kungl. Maj:t har att sörja för dylik utredning. Kommittén förutsätter sålunda, att yttranden inhämtas från vattenfallsstyrelsen, om ej denna är

108 sökande, samt från kommerskollegiet, vattendomstolen och vederbörande : länsstyrelse liksom från andra som kunna vara särskilt intresserade. Likaledes synes en sådan sammanslutning av kommunala och enskilda företag som svenska vattenkraftföreningen ävensom svenska elektricitetsverksföreningen böra erhålla tillfälle att yttra sig. Vad nu är stadgat om att upplåten rätt till strömfalls ianspråktagande ej må från innehavaren övergå på annan utan Kungl. May.ts medgivande synes fortfarande böra gälla. I mål om medgivande enligt 2 kap. till strömfalls bebyggande prövas även frågan om ersättning för ianspråktagen vattenkraft m. m. Med de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka fristen för ingivande till vattendomstolen av ansökan om sådant medgivande är ganska kort, innebär det för strömfallsägaren ingen nämnvärd olägenhet, att frågan om expropria- I tionsersättningen ej prövas i omedelbar anslutning till expropriationsförordnandet utan först i samband med behandlingen av ansökningen om tillstånd enligt 2 kap. Helt annan blir fallägarens situation, om exproprialionsmöjligheten utsträckes jämväl till strömfall, som äro avsedda att tillgodogöras först framdeles. I fråga om dylika strömfall kan nämligen en avsevärd tid j förflyta mellan expropriationsförordnandet och behandlingen av frågan om utbyggnadstillstånd. Härvidlag är först att märka, att vattenlagen icke tillåter exproprianten att — efter erhållande av utbyggnadstillstånd i samband med expropriationsförordnandet — dröja med utbyggnaden hur länge som helst. Enligt 11 kap. 63 § skall nämligen vattendomstolen vid meddelande av tillstånd till bebyggandet bestämma viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. Underlåtenhet att inom föreskriven tid fullborda arbetet medför enligt 2 kap. 22 §, att tillståndet förfaller, såvitt det avser sådan del av byggnaden, som ej kommit till stånd. Härtill kommer att det ligger i såväl utbyggarens som sakägarnas intresse, att frågan om medgivande enligt 2 kap. ej företages till avgörande allt för lång tid i förväg. Ju kortare tiden mellan tillståndsfrågans prövning och fallets utbyggande är, desto säkrare kunna nämligen de faktorer bedömas, vilka i sammanhanget äga betydelse. Spörsmålet om medgivande enligt 2 kap. bör följaktligen — såsom i praktiken också regelmässigt sker — prövas i nära anslutning till utbyggnadens företagande och sålunda, i vad gäller strömfall avsedda för framtida utbyggnad, utan samband med expropriationsärendets behandling. Att en strömfallsägare skall nödgas avstå från att förfoga över sitt strömfall och sedan kanske behöva vänta åtskilliga år, innan frågan om ersättning för avståendet blir avgjord, kan uppenbarligen ej ifrågakomma. Det synes därför nödigt att, såvitt angår de strömfall, vilkas utbyggnad ej är aktuell, och beträffande vilka därför ansökan om medgivande enligt 2 kap.

109 linnes böra anstå, bereda möjlighet till ersättningsfrågans prövning i anslutning till expropriationsförordnandet. Det förefaller lämpligt att låta denna prövning, i likhet med vad redan nu för de utbyggnadsmogna strömfallen gäller, tillkomma vattendomstolen. Härutinnan må erinras om de av 1942 års sakkunniga framförda synpunkterna och därutöver anmärkas, att någon anledning att med avseende å forum för ersättningsfrågans hand'äggning göra någon skillnad mellan utbyggnadsmogna och icke utbyggnadsmogna strömfall knappast kan anses föreligga. Det torde böra ankomma på exproprianten att hos vattendomstolen påkalla ersättningsfrågans prövning. Beträffande förfaringssättet vid denna prövning har man att överväga, huruvida frågan skall handläggas såsom ansökningsmål eller såsom stämningsmål. För ansökningsmålen kan det sägas vara kännetecknande, att den anhängiggjorda talan ej riktar sig mot vissa bestämda personer utan mot alla dem, som kunna beröras av det med ansökningen avsedda spörsmålet. I sådana mål blir vidare domstolens beslut, sedan det vunnit laga kraft, i princip gällande mot envar. Med hänsyn därtill har förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål anordnats så, att det i görligaste m å n lämnar garanti för att alla sakägare erhålla tillfälle att utföra sin talan. I stämningsmål föreligger däremot ett anspråk gentemot vissa direkt angivna personer, och lagakraftvunnen dom får bindande verkan blott mot dem och deras rättsinnehavare. Förfarandet i sådana mål har därför kunnat göras enklare än i ansökningsmål. I regel torde det vara känt, vilka som ha del i ett strömfall. Detta förhållande skulle ju i och för sig tala för lämpligheten av att det för stämningsmål stadgade enklare förfarandet väljes för prövningen av ersättningsfrågorna. Emellertid föreligga ej sällan beträffande vattenkraft invecklade eller osäkra rättsförhållanden, och möjligheten av att okända sakägare finnas kan därför ej uteslutas. Ur rättssäkerhetssynpunkt torde därför stämningsmålsförfarandet stundom verka mindre tillfredsställande. Det må påpekas att i expropriationslagens bestämmelser om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol även ingå föreskrifter, vilka avse underrättelse till möjligen befintliga okända sakägare och äro likartade med de enligt vattenlagen för ansökningsmål gällande publiceringsföreskrifterna. Vidare kan anmärkas, att vattenlagen ger vattenrättsdomaren möjlighet att i ansökningsmål av sådan beskaffenhet, att målet synes lämpligen kunna avgöras med verkan allenast mot viss eller vissa sakägare, som uteslutande eller huvudsakligen av målets utgång äro beroende, och deras rättsinnehavare, förordna att målet skall behandlas enligt de för stämningsmål stadgade reglerna. Med hänsyn till vad nu anförts är det enligt kommitténs mening lämpligast, att för prövningen av ersättningsfrågorna väljes det för ansökningsmål föreskrivna förfarandet.

110 Hänsynen till strömfallsägaren kräver, att exproprianten snarast möjligt hos vattendomstolen påkallar ersättningsfrågans prövning. För bestämmande av den tid, som för sådant ändamål bör stå exproprianten till buds, har man en utgångspunkt i de nuvarande bestämmelserna. Dessa innefatta ju föreskrift, att medgivande enligt 2 kap. skall sökas inom ett år från det expropriationsförordnandet meddelas, vid äventyr att förordnandet eljest skall vara förfallet. Nämnda tid har utmätts med hänsyn till expropriantens intresse att erhålla tillräckligt rådrum för anskaffande av den ofta omfattande utredning, som han har att förebringa i mål om tillstånd enligt 2 kap. Ett mål, vari enbart ersättningsfrågan skall prövas, kräver givetvis ej ett lika tidsödande utredningsarbete. Fristen för ansökan om enbart sådan prövning skulle därför nog i och för sig utan olägenhet kunna göras kortare än ett år. Emellertid komma härvidlag följande omständigheter i betraktande. När det gäller utbyggnadsmogna strömfall, kan medgivande enligt 2 kap. lämpligen sökas i direkt anslutning till expropriationsförordnandet. Vidare kan det — med hänsyn till att vattendomstolarna i regel bestämma tiden för en utbyggnads fullbordan med en icke alltför ringa marginal — stundom i fråga om strömfall, som visserligen ej äro utbyggnadsmogna men vilkas mognad beräknas ligga nära i tiden, vara utan större risk för exproprianten att redan i samband med expropriationsförordnandet söka medgivande enligt 2 kap. Beträffande strömfall av de nu nämnda kategorierna skulle det för exproprianten innebära en fördel, om han kunde få ersättnings- och tillståndsfrågorna prövade i ett sammanhang och sålunda slippa en dubbel domstolsprocedur. Vad strömfallsägaren angår torde ett kortare uppskov med ersättningsfrågans behandling ej vara av större betydelse. För att i de angivna fallen bereda exproprianten valrätt mellan det enkla och det dubbla förfarandet har kommittén ansett det lämpligt, att samma frist, som nu gäller för ansökan om medgivande enligt 2 kap., stadgas för begäran om prövning av ersättningsfrågan. Vill exproprianten välja det enkla förfarandet, har han tydligen att till sin ansökan om utbyggnadstillstånd foga en framställning om bestämmande av expropriationsersättning. Domstolen har naturligen att pröva sådan framställning oberoende av om ansökningen om utbyggnadstillstånd återkallas eller varder avslagen. Särskilt lagstadgande härom torde vara obehövligt. Därest framställning om bestämmande av expropriationsersättning icke göres inom den stadgade fristen, skall enligt förslaget expropriationsförordnandet vara förfallet, och nytt förordnande med avseende å strömfallet må ej utan synnerliga skäl meddelas inom tio år därefter. Denna föreskrift motsvarar vad nu gäller. Det har icke ansetts erforderligt att i lagtexten uttryckligen angiva, att expropriationsrätten likaledes upphör, därest

Ill sistnämnda framställning återkallas eller jämlikt 11 kap. 29 § andra stycket förklaras förfallen. Den nuvarande expropriationsrätten enligt 1 kap. 14 § bygger ju på den förutsättningen, att strömfallets tillgodogörande utan uppskov är påkallat från allmän synpunkt. I överensstämmelse härmed har det föreskrivits, att expropriationsförordnande skall vara förfallet, om ej medgivande enligt 2 kap. sökes inom ett år från förordnandets meddelande, eller om sådant medgivande ej lämnas, eller om fallet ej bebygges inom tid, som vattendomstolen bestämmer. Om man, såsom kommittén funnit sig böra föreslå, till grund för expropriationsrätten väljer behovet överhuvud taget — således oavsett om utbyggnad bör ske nu eller senare — av visst strömfall för tillgodoseende av den allmänna kraftförsörjningens utveckling, får tiden för fallets tillgodogörande ej avgörande betydelse vid prövningen av frågan, huruvida expropriationen må medgivas. Vid detta förhållande synas icke föreligga tillräckliga skäl att låta den omständigheten, att tillgodogörande av exproprierat strömfall ej sker så tidigt, som från början förutsatts, för exproprianten medföra en så allvarlig påföljd som expropriationsrättens upphörande. En annan omständighet är i detta sammanhang att beakta. Enligt expropriationslagen blir fullbordad expropriation — oavsett om den exproprierade fastigheten eller särskilda rätten till fastighet kommer till användning för det vid expropriationens beviljande förutsatta ändamålet eller ej — bestående för framtiden, med den inskränkning allenast, att under vissa förutsättningar, t. ex. då expropriationsändamålet är att anse såsom övergivet, möjlighet föreligger att återlösa exproprierad fastighet eller särskild rätt. Grunden för den av kommittén ifrågasatta expropriationsrätten synes till sitt väsen vara likartad med de i expropriationslagen upptagna expropriationsändamålen. Skäl tala sålunda för lämpligheten av att i tillläinpliga delar låta motsvarande bestämmelser som beträffande expropriationsrätt i allmänhet gälla också med avseende å den nu föreslagna rätten. På de anförda grunderna anser kommittén, att för sistnämnda rätts vidkommande icke böra givas några föreskrifter om att medgivande enligt 2 kap. skall sökas inom viss tid eller om att expropriationsförordnandet skall vara förfallet vid försummande av sådan ansökan, vid uteblivande av medgivande som nyss sagts eller vid underlåtenhet att inom förelagd tid fullborda medgiven utbyggnad. Däremot torde vad nu är stadgat om påföljd av uraktlåtenhet att gälda fastställd ersättning fortfarande böra gälla. I och för sig skulle det sannolikt ur såväl ersättningstagarens som ersättningsgivarens synpunkt vara en fördel, om ersättningen för ett jämlikt

112 1 kap. 14 § ianspråktaget strömfall kunde lastställas i samband med av- j görandet av frågan om medgivande enligt 2 kap. till fallets bebyggande. Vid den tid, då bebyggandet är aktuellt, äro nämligen, såsom tidigare utvecklats, de faktorer, som inverka på fallets värde, tämligen väl kända, ocb ersättningen kan därför beräknas på ett betydligt tillförlitligare sätt, än | om beräkningen gjorts i anslutning till det kanske många år tillbaka i tiden liggande expropriationsförordnandet. Att kommittén trots detta föreslagit, att ansökan om fastställande av ersättning skall göras i samband med expropriationsförordnandet, betingas som nämnts av expropriatens intresse att ej behöva vänta för länge på sin gottgörelse. Emellertid kan det väl tänkas, att expropriaten stundom finner med sin fördel förenligt att låta ersättningsfrågans avgörande anstå. Detta synes särskilt vara händelsen, då expropriaten har sitt strömfall till någon del utbyggt. Följande omständigheter synas i detta sammanhang vara att beakta. I likhet med vad som gäller enligt expropriationslagen lärer ianspråktagande jämlikt 1 kap. 14 § vattenlagen ej kunna anses fullbordat, så länge gottgörelsen för det ianspråktagna strömfallet är ogulden. Jämlikt 9 kap. 58 och 66 §§ får nämligen före ersättningens gäldande egendom, som skall övertagas med äganderätt, icke tillträdas och ej heller, i övriga fall då skada, förlust eller intrång tillskyndas, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas. Enbart förordnande jämlikt 1 kap. 14 § första stycket medför sålunda icke, att strömfallets ägare betagas alla i äganderätten ingående befogenheter. Visserligen är efter förordnandets meddelande hans förfoganderätt över fallet ej längre fri. Han äger exempelvis ej att mot expropriantens bestridande hos vattendomstolen söka medgivande enligt 2 kap. till att bebygga fallet eller till att utvidga redan verkställd utbyggnad. Andra viktiga befogenheter lära däremot bestå. Sålunda torde expropriaten under tiden intill dess exproprianten tillträder den ianspråktagna egendomen vara bibehållen vid sin rätt att nyttja strömfallet och draga avkastningen därav, och de nödiga eller nyttiga kostnader han på egendomen nedlägger synas böra anses som principiellt ersättningsgilla. För en expropriant torde det väsentliga intresset vid ett strömfalls ianspråktagande vara att han får själva rätten till strömfallet sig tillförsäkrad, så att han, när tiden är inne för en utbyggnad i den av honom avsedda omfattningen, kan disponera fallet för sådan utbyggnad. För honom består m. a. o. fallets egentliga värde i dess egenskap av kraftreserv, vilken han vid tidpunkt, som han själv bestämmer, kan tillgripa i och för tillgodogörande. Något större intresse för honom att före denna tidpunkt utöva det faktiska brukandet av fallet med de smärre anläggningar, som tilläventyrs där må finnas, kan däremot knappast anses föreligga. Ej heller torde ett sådant brukande påkallas av de allmänna intressen, vilka föranlett expropriationsförordnandet.

113 För expropriaten kan det däremot vara av vikt, att han får, i samma omfattning som förut, tillgodogöra fallet under tiden intill dess utbyggnad blir aktuell för exproprianten. Som exempel kan anföras, att expropriaten utnyttjar en del av strömfallet för drift av en kvarn eller annan mindre anläggning, som giver honom hans utkomst. Skulle expropriationen fullbordas genom ersättningens bestämmande och gäldande i direkt anslutning till expropriationsförordnandet, skulle expropriaten, såvida icke särskild överenskommelse mellan honom och exproprianten träffas, ställas inför utsikten att behöva lämna sin anläggning kanske lång tid innan strömfallet utbygges av exproprianten. Detta förefaller vara obilligt. F. n. gäller ju, att vid strömfalls ianspråktagande enligt 1 kap. 14 § viss rätt föreligger för expropriaten att erhålla gottgörelse i form av ersättningskraft. Sådan gottgörelse kan med hänsyn till de allmänna grundsatserna i vattenlagen knappast ifrågakomma vid prövning av ersättningsfrågan utan samband med lämnande av tillstånd enligt 2 kap. Det synes vara ett berättigat intresse för expropriaten, att han, där det utan olägenhet kan ske, bibehålies vid nämnda rätt att erhålla ersättningskraft. Detta möjliggöres, om expropriaten beredes tillfälle att få ersättningens fastställande uppskjutet till dess utbyggnadstillstånd meddelas. Enligt kommitténs mening bör ett tillmötesgående av det enskilda intresset i förevarande hänseende icke träda de allmänna intressena för nära. Kommittén anser därför skäligt, att en rätt för strömfallsägaren att påkalla uppskov med ersättningsfrågans avgörande i princip genomföres. Emellertid torde denna rätt icke böra gälla utan begränsning. Det synes nämligen med hänsyn till exproprianten icke vara tillrådligt, att ersättningsfrågan hålles svävande alltför länge. En tidsgräns bör därför sättas. Om denna bestämmes till fem år från det expropriationsförordnandet meddelades, förefalla såväl expropriantens som expropriatens intressen bli på ett rimligt sätt tillgodosedda. Det kan givetvis övervägas, huruvida icke den nämnda tidsbegränsningen skall göras ovillkorlig. Emellertid är den situationen tänkbar, att exproprianten icke har något alt erinra mot en önskan från expropriatens sida om ytterligare anstånd med ersättningens fastställande. Det synes därför lämpligt att överlämna bestämmandet åt exproprianten genom att i hans hand lägga rätten att efter femårsperiodens utgång påkalla omedelbart avgörande av ersättningsfrågan. I enlighet med det anförda har i kommitténs förslag såsom sista stycke i förevarande paragraf fogats bestämmelse, att ersättningstagaren skall äga påkalla anstånd med ersättningens fastställande till dess medgivande enligt 2 kap. lämnas, men att utan hinder härav ersättningsfrågan, sedan fem år förflutit från expropriationsförordnandets meddelande, skall upptagas lill avgörande, om ersättningsgivaren det begär. Den sålunda föreslagna bestämmelsen innebär intet eftergivande av fö8—718004

Ju.

114 reskriften, att ansökan om ersättningens fastställande skall göras inom ett år från förordnandets meddelande. I praktiken torde förfaringssättet bli, att expropriaten i sitt yttrande över ansökningen påkallar anstånd, och att vattendomstolen därefter förklarar ansökningen vilande. Målets återupptagande blir därefter beroende på anmälan av part eller, om sådan anmälan ej göres, på anhängiggörandet av målet om tillstånd enligt 2 kap. 9 kap. 5 §. Tages ett strömfall i anspråk jämlikt 1 kap. 14 § och sker bestämmandet av expropriationsersättningen i samband med att medgivande enligt 2 kap. till fallets bebyggande lämnas, kan strömfallsägaren enligt kommitténs förslag tillerkännas ersättning i kraft, i den mån han finnes ha behov därav och eljest olägenheter av betydenhet ej uppkomma. Där till strömfallet hör utmål eller med fallet eljest är förenad mark samt ägaren exempelvis utnyttjar marken för kvarn, såg eller annan anläggning, som får sin drivkraft från strömfallet, kan ägaren sålunda vid ersättningens bestämmande i anslutning till utbyggnadstillstånd normalt påräkna nödig kraft för driftens fortsättande, trots att strömfallet frångår honom. Sker däremot ersättningens fastställande utan samband med utbyggnadstillstånd, blir strömfallsägarens situation en annan. Ersättningen kan då endast bestämmas i pengar, och exproprianten blir i och med ersättningens gäldande berättigad att i den uti vattenlagen stadgade ordningen tillträda sin rätt till strömfallet. Efter sådant tillträde är den ursprunglige strömfallsägaren betagen sin rätt att förfoga över strömfallet och vattenverksbyggnaderna, och han kommer sålunda att sakna drivkraft till sin anläggning, därest han ej kan träffa överenskommelse med exproprianten. Möjligheten till sådan överenskommelse blir beroende av expropriantens gottfinnande och sålunda ej säker. Även om expropriaten kan träffa avtal med exproprianten om att få nyttja vattenkraften intill dess bebyggande sker, föreligger dessutom i regel för expropriaten ovisshet om när fallet kommer att bebyggas av exproprianten. Då så sker, försvinner ju möjligheten för expropriaten att vidare utnyttja vattenkraften. Han har sålunda att räkna med att denna möjlighet principiellt när som helst kan frångå honom. Vad nu sagts äger tydligen tillämpning, jämväl då ersättnings- och tillståndsfrågorna avgöras samtidigt samt expropriationsersättningen utdömes enbart i pengar. F . n. gäller enligt 9 kap. 5 § att, där till strömfall, vars vattenkraft till följd av företag enligt vattenlagen går för ägaren förlorad, hör särskilt utmål eller därmed eljest m a r k är förenad samt marken därefter blir för ägaren onyttig eller synnerligt men vid dess begagnande uppkommer, så-

115 dan mark skall lösas, om ägaren det begär. Sagda lagrum innehåller ett liknande stadgande för den händelse vattenkraften i strömfallet är avsedd för drivande av kvarn, såg, fabrik eller annan anläggning eller eljest med fallet är förenad egendom, för vars tillgodogörande vattenkraften är avsedd, samt sådan egendom lider minskning i värde för ägaren. De i det föregående antydda följderna av ett strömfalls ianspråktagande jämlikt 1 kap. 14 § synas vara väsentligt likartade med dem, vilka enligt 9 kap. 5 § kunna inträda, där ett strömfalls vattenkraft går för ägaren förlorad till följd av företag enligt vattenlagen. Kommittén har därför ansett att enhetliga stadganden böra gälla. I enlighet härmed har föreslagits tilllägg till sistnämnda lagrum, varigenom stadgandena i lagrummet ävensom i 9 kap. 6 § göras tillämpliga även vid strömfalls ianspråktagande jämlikt 1 kap. 14 §. Kommittén anser sig böra i detta sammanhang göra en anmärkning av praktiskt innehåll. I regel torde den nu föreslagna expropriationsmöjligheten komma att utnyttjas i god tid före bebyggandet av det strömfall, som med expropriationen avses. Det synes följaktligen kunna bli ganska vanligt, att ersättningsfrågan prövas utan samband med tillstånd enligt 2 kap. Därav följer i sin tur, att även inlösen av egendom, som är förenad med ianspråktaget strömfall, kan bli jämförelsevis ofta förekommande. Med hänsyn till önskvärdheten av kontinuitet i det ekonomiska livet förefaller det vara ett intresse, att ingripandena i driften vid inlösta anläggningar göras så mjuka som möjligt. Detta intresse kan tillgodoses genom överenskommelse mellan exproprianten och expropriates att den sistnämnde trots expropriationen skall äga att med utnyttjande av strömfallet driva sin anläggning, intill dess exproprianten önskar för egen räkning tillgodogöra fallet. Överenskommelsen kan exempelvis innehålla, att expropriate!! mot en viss årlig avgäld arrenderar anläggningen med fallet år för år med viss uppsägningstid. Ett sådant avtal kan knappast beröra löseskillingens storlek, och vid detsamma är vattendomstolens medverkan ej aktuell. Emellertid torde det i fråga om strömfall, vilka exproprierats lång tid i förväg, ej sällan komma att bli så, att vid tiden för expropriationen med säkerhet kan utsägas, att bebyggande i varje fall ej kommer att ske förrän efter ett bestämt antal år. Överenskommelsen kan då givas formen, att expropriaten tillförsäkras rätten att under angiven tid för egen räkning driva anläggningen utan avgift men mot visst avdrag å löseskillingen. En sådan överenskommelse synes kunna fastställas av vattendomstolen i ersättningsmålet. Enligt 9 kap. 1 § gäller nämligen, att överenskommelse mellan parterna, att ersättning skall utgå på annat sätt än i penningar, skall lända till efterrättelse, såframt den av vattendomstolen finnes lämplig och varder genom dess beslut fastställd. En tillrådlig kombination för det sistnämnda fallet synes vara, att vattendomstolen fastställer löseskillingen under förutsättning av fri nyttjanderätt under den angivna tiden, och att 8*— 718004. Ju. '

116 parterna for tiden efter sagda rättsutgång träffar enskilt avtal om arrende j år för år mot avgäld. 12 §. 9 kap. 12 § innehåller nn, att — där till följd av förelag eller åtgärd enligt vattenlagen egendom skall lösas eller ersättning givas för skada eller intrång därå samt kostnad nedlagts å egendomen efter det företaget eller åtgärden enligt bestämmelserna i 10 och 11 kap. kungjorts eller eljest hragts till ägarens kännedom — sådan kostnad vid ersättningens bestämmande må tagas i beräkning allenast, såvitt den prövas ha varit nödig eller nyttig samt icke gjorts i uppenbar avsikt alt höja ersättningen. Motsvarande synes böra gälla, då strömfall tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §. Den för kostnads ersättningsgillhet avgörande tidpunkten förefaller böra analogivis bestämmas till den tid, då delgivning av expropriationsansökningen skett. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har tillägg till ifrågavarande lagrum föreslagits. 13 §. De i det föregående relaterade synpunkter, vilka 1942 års sakkunniga anlade på spörsmålet, i vilken omfattning ersättning för jämlikt 1 kap. 14 § ianspråktagen vattenkraft borde bestämmas att utgå medelst kraftöverföring, hänförde sig visserligen till den av nämnda sakkunniga föreslagna mera begränsade expropriationsrätten. Emellertid synas de av de sakkunniga framförda synpunkterna vara ägnade att tjäna till ledning även vid bedömandet, om och i vilken mån ersättning i form av kraft bör ifrågakomma jämväl vid den av kommittén föreslagna utvidgade expropriationen. Kommittén ansluter sig i princip till den ståndpunkt, åt vilken 1942 års sakkunniga givit uttryck. Enligt kommitténs mening bör sålunda ersättningen utgå medelst kraftöverföring under de förutsättningar, vilka upptagas i 9 kap. 13 § andra stycket i dess gällande lydelse, samt avsteg från denna princip göras allenast i den mån sådant naturligen påkallas av expropriationsrättens nu föreslagna utformning. Vid prövningen av frågan från de nu angivna utgångspunkterna har kommittén funnit den avgörande omständigheten vara, huruvida ersättningens fastställande sker i anslutning till medgivande enligt 2 kap. till strömfallets bebyggande eller utan sådant samband. Prövas ersättningsfrågan samtidigt med att utbyggnadstillstånd lämnas, föreligger ingen svårighet att bestämma ersättningen i kraft. Fullständig utredning föreligger då om alla de omständigheter, vilka i sammanhanget äga betydelse, och ett tillförlitligt bedömande kan sålunda ske. Det förhållandet, att själva upplåtandet av expropriationsrätten skett kanske åtskilliga år tidigare, synes sakna betydelse i det nu förevarande sammanhanget. Alt nämnda rätt upplåtits i förväg har ju, såsom i annat

117 sammanhang framhållits, betingats uteslutande av expropriantens intresse att försäkra sig om det ifrågavarande strömfallet, och bör i och för sig ej inverka på de grunder, efter vilka valet mellan olika ersättningsformer skall träffas. Det händer ofta, att den som bygger ut ett strömfall, föredrager att gälda ersättning i pengar framför att utgiva den i form av kraft. F r å n visst kraftproducenthåll ha ock framlagts önskemål om ytterligare restriktioner i rätten att erhålla ersättningskraft. Härvid har anförts, bl. a., att möjligheten att erhålla ersättningskraft är ägnad att locka till spekulation i minoritetsandelar och i vissa fall även föranlett spekulativa köp av sådana andelar I detta sammanhang må erinras om att den skada, som en strömfallsägare lider genom att honom tillhörig vattenkraft tages i anspråk av annan, innebär förlust av en naturtillgång. Det får anses rimligt, att en sådan forlust ersattes med en motsvarande tillgång, där det utan olägenhet kan ske. Han synes icke vara fullt gottgjord med en penningersättning, eftersom denna är underkastad penningvärdets fall, utan h ä n f ö r , såsom 1942 ars sakkunniga framhöllo, ha ett realvärde, nämligen ersättningskraft. Givetvis kunna tänkas förhållanden av beskaffenhet att föranleda inskränkningar i den principiella rätten till ersättningskraft. Allmänna intressen kunna påkalla sådan inskränkning. Emellertid är redan nu med hansyn till dessa intressen en viktig begränsning företagen, i det att, såsom tidigare påpekats, vid ianspråktagande jämlikt 1 kap. 14 § rätt till ersattningskraft föreligger allenast om den fastighet, till vilken vattenkraften hört, har behov av ersättningskraft eller om ersättningstagaren är berättigad att överföra ersättningskraft till anläggning eller ort, för vilken vattenkraften varit avsedd, och som är i behov därav. Det torde vara riktigt, att viss spekulation i minoritetsandelar förekommit. Med hänsyn till den begränsade omfattning, i vilken ersättning får utgå i form av kraft vid ianspråktagande jämlikt 1 kap. 14 §, torde emellertid i framtiden risken för spekulation i sådana andelar vara ganska ringa, när det är fråga om exproprierat strömfall. Risken för spekulation i minoritelsandelar kan måhända även framdragas som skäl för en revision av vattenlagens allmänna bestämmelser om ersattmngskraft. Då någon jämlikt 2 kap. 5, 6 eller 7 § berättigas att tillgodogöra sig annans vattenkraft, gälla ju ej sådana restriktioner som i fråga om expropriation, utan där skall ersättningen utgå i form av kraft, såframt och i den mån olägenheter av betydenhet ej uppkomma för någondera parten. Möjligheten till spekulation skulle följaktligen där vara större Emellertid äro de strömfall, i vilka spekulation skulle kunna tänkas äga rum, i allmänhet så belägna, att huvudparten av deras kraft ej kommer till användning på platsen utan måste transiteras avsevärda sträckor. Det torde komma att möta svårighet att erhålla kraftledningskoncession eller transiteringstillstånd för sådana kraftbelopp, som prövas härröra från

118 rena spekulationsköp. Den nu berörda risken torde därför ej vara så stor, att enbart för avvärjande av densamma bör tillgripas en så genomgripande åtgärd som en ändring i själva grunden för stadgandena om ersättningskraft. Då frågan om gottgörelse för strömfall, som tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, avgöres i samband med att medgivande enligt 2 kap. till fallets bebyggande lämnas, synes sålunda ersättningen böra utgå i kraft under samma förutsättningar, som nu gälla. För den händelse åter, att ersättningsfrågan prövas självständigt, ligger saken annorlunda till. Sådan prövning kan ofta ske lång tid innan bebyggandet blir aktuellt. Rent praktiskt skulle det kunna vara förenat med avsevärda olägenheter för exproprianten att utan samband med bebyggande av strömfallet vidtaga särskilda anordningar för kraftleverans. I fråga om outbyggd vattenkraft skulle det även kunna sägas att, då det är fråga om ett strömfall, vars bebyggande ej är aktuellt, det synes mindre betänkligt att betaga fallägaren rätten till ersättning i kraft, än om gottgörelsen skall bestämmas i samband med utbyggnadstillstånd. Dessutom finnes ju, såsom i det föregående påpekats, enligt förslaget möjlighet för fallägaren att viss tid hålla ersättningsfrågan svävande och, där fråga är om utbyggd vattenkraft, under denna tid fortfara att utnyttja kraften. Härvid må erinras om den förut berörda möjligheten till överenskommelse med exproprianten. Slutligen må anmärkas, att vattenlagens bestämmelser om ersättningskraft anknyta till bebyggandet av strömfallet och svårligen låta sig anpassas till en ersättningskraft, vilken saknar sådan anknytning. Kommittén anser därför att, då ersättningsfrågan prövas självständigt, annan ersättning än i pengar icke bör ifrågakomma. Möjligen skulle man kunna tänka sig den lösningen, att i ersättningsmålet gottgörelsen bestämdes i pengar, och att fallägaren berättigades att i blivande mål om medgivande enligt 2 kap. påkalla ersättning i kraft mot restitution helt eller delvis av den förut utdömda penningersättningen. Detta synes emellertid vara att göra saken onödigt komplicerad, eftersom det väl kan antagas, att, sedan fallet utbyggts, ersättningstagaren skall kunna i vanlig ordning abonnera på kraft hos utbyggaren. I detta hänseende må hänvisas till ett av 1942 års sakkunniga gjort uttalande, att vid planläggningen av vattenkraftens utbyggnad uppenbarligen hänsyn skall tagas till det lokala behovet inom de delar av landet, där vattenkraften finnes (SOU 1943:14 sid. 63). Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommittén funnit sig böra förorda att nuvarande bestämmelser om ersättning i kraft bibehållas för det fall, att ersättningsfrågan avgöres i samband med att medgivande enligt 2 kap. lämnas, samt att i övrigt ersättningen skall utgå i pengar, därest icke stadgandet i 9 kap. 1 § andra stycket till annat föranleder. Häremot svarande ändring i 9 kap. 13 § andra stycket föreslås sålunda.

119 7/

kap.

17 §. Punkt 1 under A är ny. I övrigt förekomma ej andra ändringar, än som med avseende å punktordningen nödvändiggjorts av den nya punktens tillkomst. 21 §. Ändringen gäller allenast punktbeteckningarna. 26 §.

Denna § har utvidgats att omfatta jämväl mål rörande ansökan om fastställande av ersättning för jämlikt 1 kap. 14 § upplåten rätt till strömfalls ianspråktagande. 27 §.

1 mom. är nytt. 1 övrigt ha endast gjorts erforderliga ändringar i momentoch punktordningen. I princip skall en ansökan enligt vattenlagen vara åtföljd av den utredning, som erfordras för bedömande av den fråga, som ansökningen avser. Samma krav bör naturligen ställas jämväl på en ansökan enligt den nytillkomna punkten i 17 §. Först och främst böra sålunda lämnas nödiga sakuppgifter rörande strömfallet, såsom om dess geografiska läge, fallhöjd, hydrologiska förhållanden etc. Finnas regleringsmöjligheter, bör detta angivas. I övrigt böra de upplysningar lämnas, vilka kunna vara vägledande vid strömfallets värdering. I detta sammanhang må erinras om vad i det föregående under rubriken »Naturkraftens värdering» anförts rörande de faktorer, vilka enligt objektiva normer inverka på ett strömfalls värde. Stundom - - främst då det är fråga om strömfall, vilkas tillgodogörande beräknas ligga nära i tiden - - kan det redan vid tiden för ersättningsfrågans prövning föreligga en utarbetad plan för bebyggandet. Det synes lämpligt, att sökanden låter sådan plan i dess huvuddrag ingå i den ansökningen åtföljande utredningen, eftersom planen med däri ingående kalkyler påtagligen kan underlätta en tillförlitlig värdenns». Även en preliminär utbyggnadsplan kan giva god ledning vid värderingen. Jämväl sådan plan synes därför böra komma till vattendomstolens kännedom. Beträffande strömfall, till vilkas bebyggande en längre tid beräknas förflyta, kan det - med hänsyn till de med väntetidens förlängning alltmer framträdande osäkerhetsmomenten — bli vanskligt att värdera strömfallet. I sådana fall torde sökandens utredning närmast böra gå ut på att lämna - förutom faktiska uppgifter rörande strömfallets läge och beskaffenhet — upplysningar, som kunna giva ledning för bestämmande av ett approximativt värde på strömfallet.

120 I utredningen böra i erforderlig omfattning ingå kartor samt profil- och | andra ritningar. I likhet med vad i allmänhet galler för ansökningsmål synes det skola åligga sökanden att i samband med ansökningen angiva de ersättningsbelopp, som han förmenar böra utgå. 29 §. I mål rörande ansökan enligt 17 § 1 synes ej erforderligt att till myndighet översända något exemplar av ansökningshandlingarna. I sådant mål torde det därför i regel vara tillräckligt, att ansökningshandlingarna ingivas i tre exemplar. I överenstämmelse härmed har ändring gjorts i föreva rande §. 30, 32, 33, 35—37, 46, 75, 83 och 88 §§. 1 dessa §§ ha endast gjorts nödiga ändringar i punktbeteckningarna.

Förslag om förlängning av lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. Såsom i det föregående angivits har kontrollagen under den tid den varit i kraft haft en god verkan och några mera betydande svårigheter vid dess tillämpning synas ej ha yppat sig. Någon anledning till erinran mot lagens nuvarande lydelse föreligger enligt kommitténs mening icke. Kommittén har därför ansett sig icke böra föreslå någon ändring i densamma. Vidkommande förlängningen av lagan ställes man inför frågan, huruvida lagen bör göras permanent eller förlängningen bör ske på begränsad tid. Det förefaller icke osannolikt, att spekulationen i vattenkraft kommer att fortfara under ej obetydlig tid framåt, därest icke nödiga åtgärder vidtagas. Detta skulle i och för sig tala för lämpligheten av det förra alternativet. Dessutom kan det måhända sägas att en permanent lag har större psykologisk verkan än en lag, som för sitt fortbestånd kräver särskilt förlängningsbeslut. Ä andra sidan bör beaktas, att kontrollagen har karaktären av en fullmaktslag. Sådana lagar, vilka i regel tillkomma i tider, då krisförhållanden råda, bruka ej erhålla giltighet för längre tid, än de omständigheter, vilka påkallat lagstadgandena, prövas lortfarande vara förhanden. Det är tänkbart, att — i likhet med vad redan synes ha blivit fallet i Svealand och Götaland — även i Norrland möjligheterna till spekulation i vattenkraft komma att inom icke alltför lång tid avsevärt reduceras. Därmed skulle också behovet av kontrollagen minskas i motsvarande mån. Vid övervägande av skälen för det ena eller andra alternativet har kommittén funnit det lämpligast att välja en medelväg, nämligen förlängning på begränsad tid, dock längre än som är brukligt för fullmaktslagar. Kom-

121 mitten föreslår sålunda, att kontrollagen förlänges i första hand till den 1 juli 1953 och därefter på fem år i sänder, så länge risk för spekulation i mera betydande omfattning finnes föreligga. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att den blivande utformningen av bestämmelserna om realisationsvinstbeskattning kan komma att inverka på bedömandet av spörsmålet om kontrollagens fortsatta behövlighet.

Sammanfattning. I vattenlagen infördes år 1945 en expropriationsrätt, som ger möjlighet att under vissa förutsättningar mot ersättning fråntaga en strömfallsägare hans vattenkraft. Fallägaren är sålunda skyldig att låta sitt fall tagas i anspråk av annan, därest det från allmän synpunkt för planmässigt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft finnes erforderligt, att fallet tillgodogöres, och det ej kan antagas att den som råder över vattenkraften i fallet själv kommer att utan avsevärt dröjsmål utnyttja det på ändamålsenligt sätt. Expropriationsmedgivande lämnas av Kungl. Maj:t och må givas kronan, kommun eller annan, som är beredd att utan uppskov bebygga fallet. Rätt att tillgodogöra vattenkraft, som tillkommer kronan, må dock ej på grund av vad nu sagts utan riksdagens medgivande upplåtas åt annan. Den, som erhållit expropriationsrätt, är berättigad att tillgodogöra vattenkraften i strömfallet, där ej hinder enligt bestämmelserna om byggande i vatten eljest möter. Sådan rätt får ej utan Kungl. Maj :ts tillstånd överlåtas på annan. Den, som erhållit expropriationsmedgivande, skall inom ett år söka tillstånd hos vattendomstolen till strömfallets bebyggande. Underlåtes detta eller beviljas ej tillstånd, förfaller expropriationsrätten. Samma påföljd inträder i princip, om i pengar bestämd ersättning för vattenkraften ej guldits inom tre månader från det ersättningen blivit fastställd genom laga-kraftagande utslag, eller om fallet ej bebygges inom tid, som vattendomstolen bestämmer. Förfaller expropriationsrätten, får nytt expropriationsförordnande ej utan synnerliga skäl meddelas inom tio år därefter. Ersättning för vattenkraft som tillgodogöres på grund av expropriationsmedgivandet, skall endast i begränsad utsträckning utgå i form av ersättningskraft, nämligen om den fastighet, till vilken vattenkraften hört, har behov av ersättningskraft, eller om ersättningstagaren är berättigad att överföra ersättningskraft till anläggning eller ort, för vilken vattenkraften varit avsedd och som är i behov därav. I övrigt skall ersättning utgå i pengar. Kommittén har i det föregående föreslagit ändring i de sålunda gällande bestämmelserna. Enligt kommitténs förslag är förutsättningen för expropriationsmedgivande, att det från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraftförsörjnin-

122 gens planmässiga utveckling finnes erforderligt, att visst strömfall tages i anspråk. Med denna formulering av expropriationsändamålet har avsetts att uttala att expropriationsrätten icke är beroende av strömfallets tillgodogörande utan innefattar ett överflyttande på exproprianten av själva rätten till fallet på samma sätt som vid ianspråktagande enligt expropriationslagen. Möjlighet till expropriation skall följaktligen enligt förslaget föreligga även beträffande ett strömfall, som — utan avseende å vid vilDO

ken tidpunkt det kan komma att utbyggas — finnes vara erforderligt såsom kraftreserv till mötande av framtida kraftbehov. Då sålunda enligt förslaget någon anknytning av expropriationsrätten till strömfallets bebyggande ej föreligger, har kommittén förordat upphävande av de nu gällande bestämmelserna om att medgivande till fallets bebyggande skall sökas inom viss tid samt om att expropriationsrätten skall vara förfallen, därest sådant medgivande ej sökes inom föreskriven tid eller medgivande ej beviljas eller fallet ej bebygges inom bestämd tid. Däremot har bibehållits föreskriften om expropriationsrättens upphörande vid underlåtenhet att inom angiven tid betala i pengar bestämd ersättning. Beträffande stadgandena om att expropriationsmedgivande skall lämnas av Kungl. Maj:t, om möjlighet till expropriation av kronan tillkommande vattenkraft och om villkor för överlåtande å annan av expropriationsrätt innefattar förslaget ej någon ändring i vad nu gäller. Under det att enligt 1945 års lagstiftning expropriation kan ske allenast av rätten att tillgodogöra vattenkraften i visst strömfall, skall enligt förslaget expropriation kunna ske såväl av nämnda rätt som av äganderätten till fallet. Frågan om ersättningen för exproprierad vattenkraft skall i likhet med vad nu är förhållandet prövas av vattendomstolen. För att i fråga om strömfall, vars bebyggande ej är aktuellt, fallägaren ej skall behöva vänta för länge på att erhålla ersättning, har i förslaget intagits bestämmelse om att exproprianten inom ett år från expropriationsförordnandets meddelande skall hos vattendomstolen söka fastställande av ersättningen, vid äventyr att expropriationsrätten eljest skall vara förverkad. Kommittén har eftersträvat att i görligaste mån bibehålla nuvarande regler rörande ersättning i form av kraft. I enlighet härmed och då sådan ersättning knappast lärer kunna fastställas annat än i samband ined att strömfallets bebyggande är förestående, har i förslaget upptagits den bestämmelsen, att, därest ersättningsfrågan prövas i anslutning till att medgivande till fallets bebyggande lämnas, ersättningen skall bestämmas att utgå medelst kraftöverföring under samma förutsättningar som nu. Sistnämnda bestämmelse skulle i och för sig medföra, att, där fråga är om strömfall, som avses skola tillgodogöras först framdeles, ersättningen kunde bestämmas blott i pengar. Detta kan visa sig vara obilligt för strömfallsägaren. Fördenskull har principiellt föreskrivits, att fallägaren skall

123 vara berättigad att påkalla, att ersättningsfrågan avgöres först i samband med att medgivande till fallets bebyggande lämnas. Denna föreskrifts tilllämplighet utan undantag skulle emellertid kunna medföra, att ersättningslrågan till förfång för exproprianten kunde hållas svävande under mycket lång tid. Därför har till föreskriften knutits den undantagsbestämmelsen, att, sedan fem år förflutit från expropriationsförordnandets meddelande, den ersättningsskyldige skall äga påfordra ersättningsfrågans upptagande till omedelbart avgörande. Nuvarande föreskrifter om rätt för strömfallsägare att begära inlösen av eller skadeersättning för egendom, som genom företag enligt vattenlagen göres onyttig eller undergår värdeminskning m. m., ha gjorts tilllämpliga jämväl vid expropriation. I övrigt innehåller förslaget bestämmelser rörande det processuella förfarandet m. m. År 1946 infördes en provisorisk lag, genom vilken mera betydande överlåtelser av vattenkraft blivit underkastade kontroll i fråga om det betingade priset för kraften. Kommittén har i det föregående — såsom en kompletterande åtgärd vid sidan av den föreslagna expropriationsrätten — föreslagit förlängning i första hand under fem år av nämnda lag, vars giltighetstid utgår den 1 juli 1948.

Särskilda yttranden. Herrar Jacobsson och Upmark ha sammanstämmande anfört: I likhet med kommitténs majoritet anse vi det vara av största betydelse för landets kraftförsörjning att naturkraftens andel i kostnaden för den utbyggda vattenkraften hålles på en skäligt låg nivå. Vi äro även av den uppfattningen att naturkraften bör tillgodogöras i stort sett i den ordning, som betingas av regleringsmöjligheter samt strömfallens utbyggnadskostnad och belägenhet i förhållande till det huvudsakliga kraftavsättningsområdet. Några vägande invändningar ha veterligen icke gjorts mot den ordning, i vilken de större strömfallen hittills tillgodogjorts i vårt land. Enligt vår mening kan en sådan med planmässighetens krav överensstämmande utbyggnadsordning strömfallen emellan även framdeles vidmakthållas med nu gällande lagstiftning. Med hänsyn till befarad risk nu och i framtiden dels för en stark konkurrens mellan kraftproducenterna om de outbyggda strömfall, vilka ännu ej kommit på fasta händer, dels för en alltmer intensifierad tendens till spekulation i sådana strömfall, har kommitténs majoritet framlagt förslag om utvidgad expropriationsrätt samt om förlängning på 5 år av den provisoriska priskontrollagen. Mot sistnämnda förlängning ha vi ej något att erinra. Däremot hålla vi före att en utvidgning av expropriationsrätten utöver nu gällande rätt att expropriera utbyggnadsmogna strömfall icke är erforderlig. Som motivering härför vilja vi anföra följande. För ett kraftföretag, antingen det befinner sig i statlig, kommunal eller enskild ägo, måste det anses vara av synnerligen stor vikt att företaget får tillfälle att tid efter annan öka sin krafttillgång. Detta kan ske antingen därigenom att företaget från annat kraftföretag inköper erforderligt krafttillskott eller därigenom att företaget utbygger egen värmekraft eller i regel egen vattenkraft. Visserligen k a n det tänkas att företaget i stället överlämnar viss del av sin distribution till ett närgränsande företag med rikligare krafttillgång och därigenom minskar sitt kraftbehov. Denna utväg synes emellertid ur allmän synpunkt ej alltid vara den lyckligaste. Det kan nämligen befaras att ett företag inför en dylik situation intager en restriktiv inställning i fråga om att tillgodose legitima behov av ökad kraftförsörjning inom området. Både för företaget och ur allmän synpunkt kan det därför

125 vara en fördel, om företaget till självkostnad kan erhålla erforderligt krafttillskott från en egen nybyggd vattenkraftstation. Den konkurrens om outbyggda strömfall kraftföretagen emellan, som kan bli en följd härav, kan självfallet icke undgå att få en viss prishöjande effekt på naturkraften. Konkurrensen medför emellertid å andra sidan att kraften kommer till användning, där den bäst behöves. Den allmänna prisnivån på naturkraften påverkas emellertid samtidigt i sänkande riktning av möjligheten till expropriation av utbyggnadsmogna strömfall och av priskontrollens verkningar. Om statens vattenfallsverk, som redan nu har majoritetsställning i fråga om uppskattningsvis 55 % av den outbyggda vattenkraften, eller andra företag med förhållandevis riklig krafttillgång tillhandahålla utbyggd kraft till självkostnad, kommer även denna omständighet att verka sänkande på den allmänna prisnivån på naturkraften. I samma riktning verkar även statens vattenfallsverks normerande prissättning för leveranser en gros i storleksordningen 50—4 000 kilowatt och de likaledes efter självkostnadsprincip standardiserade detaljdistributionstaxorna. I fråga om spekulationen i vattenkraft under senare år vilja vi anföra följande. Den år 1943 avlämnade utredningen och den i anslutning därtill år 1945 genomförda ändringen av 1 kap. 14 g vattenlagen torde enligt kommitténs uppfattning ha medfört en begränsning av mera omfattande inköp av jordägares vattenkraft i syfte att denna därefter skulle av köparen försäljas till kraftföretag. Under och efter 1943 ha omfattande vattenfallsförvärv avslutats eller förberetts i ett antal norrlandsälvar. I vad avser de större avslutade överlåtelserna har säljareparten — bortsett från vissa auktionsbetonade överlåtelser från samfälligheter — i regel varit bolag, som förvärvat vattenkraften före år 1943, i fråga om vissa av vattenfallen långt före nämnda år. När kommittén har framhållit, att de efter 1943 avslutade eller förberedda vattenfallsförvärven delvis varit av tydlig spekulationskaraktär, har härvidlag åsyftats vissa avslutade eller icke fullföljda inköp av jordägares vattenkraft samt vissa aldrig avslutade större överlåtelser av vattenkraft, som i huvudsak varit i säljarens hand före år 1943. Vi kunna icke finna att dessa avslutade eller förberedda överlåtelser kunna anföras som belägg för en sådan tendens till fortsatt spekulation eller varit av den omfattning eller innebörd att de skulle kunna motivera en utökning av de nu gällande bestämmelserna om expropriationsrätt av utbyggnadsmogna strömfall samt om priskontroll. En fortsatt spekulation i vattenkraft kan ju sägas gynnas av den med åren tilltagande knappheten på outbyggd vattenkraft i Norrland. Det synes emellertid kunna ifrågasättas om denna tanke behöver vara riktig. En fortsatt spekulation i syfte av senare försäljning mot högre vederlag förutsätter nämligen att spekulanter fortsätta att inköpa vattenkraft från jordägarna

120 eller möjligen — efter en vikande konjunktur - från företag i likviditetssvårigheter. Farhågorna härför förefalla emellertid ej böra överdrivas. Det har redan konstaterats att 1943 års utredning och 1945 års lagstiftning utövat en dämpande inverkan härvidlag. Vidare borde ett företag i likviditetssvårigheter helst se att få överlåta sina naturtillgångar direkt till ett kraftföretag och ej till en mellanhand. I detta sammanhang kan erinras om att den utpräglade spekulation i vattenkraft, som förekom i Götaland under 1900-talets första decennium, veterligen totalt försvann i och med att de mera värdefulla tillgångarna kommit på fasta händer omkring år 1910. Av anförda skäl kunna vi icke finna att den föreslagna, ingripande utökningen av expropriationsrätten skulle vara erforderlig vare sig med hänsyn till konkurrens- eller spekulationsmomentet. En sådan lagstiftning skulle dessutom innebära mycket allvarliga olägenheter. Med nu gällande lagstiftning ha alla progressivt inriktade företag möjlighet att tillgodose ökat kraftbehov med egen vattenkraft, förutsatt dock att möjlighet förefinnes att få överföra motsvarande kraftbelopp, därest överföring med en spänning av 200 kV eller därutöver innebär den ur allmän synpunkt rationellaste lösningen. Den expropriationsrätt av utbyggnadsmogna strömfall, som beslutades av 1945 års riksdag, har icke principiellt beskurit dessa möjligheter till utbyggnad av egen vattenkraft. I konkurrensfall och även i andra sammanhang torde det dock vara sannolikt att den statliga kraftverksrörelsen härigenom fått ökade möjligheter att få försteg framför kommunala och enskilda kraftföretag. Ett villkor för ett expropriationsförfärande enligt 1945 års lagändring är dock att full bevisning om strömfallets omedelbara nyttiggörande skall föreligga. Vad åter angår den nu av kommittémajoriteten föreslagna utvidgade expropriationslagstiftningen, kräves visserligen en sannolikhetsbevisning för att ifrågavarande strömfall förr eller senare bör tagas i anspråk för att tillgodose expropriantens ökade behov av kraft. Det torde ligga i sakens natur, att en dylik bevisning för statens kraftverksrörelse icke kan bli så svår att förebringa, åtminstone om ansökningar om expropriation icke inkomma till alltför stort antal. För kommunala och enskilda kraftföretag, som vart och ett har en förhållandevis väsentligt mindre andel av den framtida kraftkonsumtionen, torde det däremot bli väsentligt svårare att förebringa bevisning om nödvändigheten av att taga ett visst bestämt strömfall i anspråk eller att vid eventuella konkurrensansökningar förebringa starkare bevisning än det statliga kraftföretaget. Kungl. Maj:ts beslut om expropriation måste förutses komma att i många fall innebära synnerligen ömtåliga ställningstaganden. Det ligger i sakens natur att dessa avgöranden även i tveksamma fall kunna ske till det statliga företagets fördel. Detta behöver i fråga om ett avgörande icke innebära någon avsevärd olägenhet ur allmän synpunkt. Skulle emellertid en dylik tendens följas i större utsträckning, skulle det kunna inträffa att det stora flertalet av de ur utbyggnadssyn-

127 punkt gynnsammaste strömfallen komma att överföras i statens ägo. Härigenom skulle kommunala och enskilda kraftföretag bli hänvisade till att vid en viss tidpunkt, måhända inånga år efter expropriationernas fullbordande, behöva utbygga lågvärdiga vattenfall, medan staten samtidigt besitter högvärdiga outbyggda vattenfall. En sådan situation skulle innebära en motsägelse till kravet på planmässighet. Även om farhågorna för en dylik utveckling icke böra överdrivas, förefinnes dock alltid en risk härför, därest den i och för sig mycket svåra prövningen av expropriationsansökningarna icke skulle utgå från — som först långt senare kan bedömas — riktiga prognoser över den framtida utvecklingen. Kommittén har ansett sig icke böra föreslå införande av förköpsrätt för kronan. En sådan rätt — även om den blir begränsad till en övergångstid skulle rubba den principiella likställighet mellan statliga, kommunala och enskilda kraftföretag, som utgör en av den svenska vattenlagstiftningens förutsättningar. En ändring härvidlag synes icke böra genomföras, i vart fall icke i här ifrågavarande sammanhang. En förköpsrätt skulle vidare innebära samma riskmoment i fråga om felbedömningar av den framtida utvecklingen som vid de ifrågasatta expropriationerna av strömfall långt före deras utbyggnad. Självfallet kunna dylika felbedömningar göras även av kraftföretagen, men de få då själva bära olägenheterna. En felbedömning får en allvarligare innebörd, om den göres i samband med en så ingripande statlig åtgärd som utövandet av en förköpsrätt eller en expropriation långt innan det slutliga ändamålet med expropriationen, nämligen utbyggnaden av vattenkraften, kan fullföljas. Kommittén uttalar att den ifrågasatta skärpningen av realisationsvinstbeskattningen skulle få mindre betydelse, om en utvidgad expropriationsrätt införes. Om däremot en sådan rätt icke införes, kunna vi i överensstämmelse med vad som anfördes i 1943 års utredning ej finna annat än att en dylik realisationsvinstbeskattning skulle verka ytterligare återhållande på den, som trots 1945 års lagstiftning och priskontrollen möjligen av ena eller andra skälet skulle vara intresserade av att förvärva naturkraft i syfte att sedermera avhända sig densamma mot förhöjt vederlag. Farhågorna för att en dylik realisationsvinstbeskattning skulle medföra att ägare av vattenkraft skulle begära ytterligare förhöjda vederlag för att kompensera beskattningen synes härvidlag icke böra överdrivas. Edvin

Jacobsson.

Erik

Upmark.

128 Herr Pettersson

har anfört:

Kommittén har bl. a. berört ett alternativ avseende ett engångsöverförande i statens hand av outbyggda strömfall. Vid sitt skisserande av hur ett sådant överförande ev. skulle kunna anordnas har kommittén antytt att bestämmandet av ersättning för vattenkraft, som staten övertoge, lämpligen skulle kunna anförtros åt en särskild expropriationsnämnd. Denna skulle enligt kommittén kunna bestå exempelvis av en vattenrättsdomare som ordförande, två vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörer samt en representant för kronan och en för de enskilda intressena. Därvid har såsom tänkbart anförts, att de två partsrepresentanterna skulle utses av vattenfallsstyrelsen resp. svenska vattenkraftföreningen. I och för sig synes intet vara att erinra mot att nu angivna ledamöter ingå i nämnden. Emellertid bör enligt min mening i en nämnd av här förevarande art även vara företrädd sakkunskap rörande de lokala förhållandena. Det ligger nära till hands att låta denna sakkunskap företrädas på samma sätt som i vattendomstolarna, nämligen genom vattenrättsnämndemän. Jag anser alltså att — om den ovan angivna engångsåtgärden skulle komma till utförande och ersättningsfrågorna skulle anförtros åt en särskild expropriationsnämnd — denna nämnd bör bestå av, förutom de av kommittén omförmälda ledamöterna, jämväl två vattenrättsnämndemän. Dessa kunde lämpligen utses två och två av resp. länsstyrelser samt ingå i nämnden sålunda, att i avgörandena beträffande strömfallen inom det ifrågavarande länet såsom ledamöter även deltoge de två vattenrättsnämndemännen från länet. Kommittén har föreslagit — 1 kap. 14 § sista punkten — att på begäran av den ersättningsskyldige frågan om ersättning för ianspråktagen vattenkraft skall upptagas till avgörande, sedan fem år förflutit från det förordnande enligt nämnda paragraf första stycket meddelades. Tiden fem år synes mig vara alltför kort i betraktande av att det enligt vad kommittén anfört bör vara en princip, att ersättningstagaren skall äga påkalla uppskov med ersättningsfrågans avgörande, till dess medgivande enligt 2 kap. till strömfallets bebyggande lämnas. På grund härav och då ett dröjsmål om tio år med avgörandet icke torde medföra någon större olägenhet för ersättningsgivaren, anser jag för min del, att i stället för den av kommittén föreslagna tidsbegränsningen fem år bör sättas en tid av tio år. I likhet med kommittén anser jag att — då frågan om ersättning för jämlikt 1 kap. 14 § vattenlagen ianspråktagen vattenkraft prövas utan samband med utbyggnadsmedgivande gottgörelsen för kraften principiellt bör bestämmas i pengar. Enligt min mening möta emellertid vissa betänkligheter mot att villkorslöst tillämpa ett sådant förfaringssätt. Grundsatsen synes nämligen böra vara att — om ett i den enskildes rätt så ingripande tvångsförfarande som det av kommittén föreslagna möjliggöres — den enskilde fallägaren i görligaste mån bibehålles vid den möjlighet att erhålla gottgö-

12<)

relse medelst kraftöverföring som han skulle ha haft, därest ersättningsoch tillståndsfrågorna prövats samtidigt. Den nu föreslagna expropriationsrätten kommer sannolikt att i betydande omfattning utnyttjas i fråga om strömfall, vilka avses skola utbyggas först efter avsevärd tids förlopp. Med den av kommittén föreslagna regeln blir det därför säkerligen ej ovanligt, att ersättning medelst kraftöverföring ej kan utdömas till en strömfallsägare, som enligt nu gällande regler skulle ha varit berättigad till sådan ersättning. En möjlighet att råda bot på detta missförhållande har antytts av kommittén, i det att kommittén som en tänkbar lösning nämnt, att i ersättningsmålet gottgörelsen bestämdes i pengar och att ersättningstagaren berättigades att i blivande mål om medgivande enligt 2 kap. påkalla ersättning i kraft mot restitution helt eller delvis av den förut utdömda penningersättningen. Kommittén har avböjt denna lösning såsom varande onödigt komplicerad. Jag vill emellertid ifrågasätta, huruvida de svårigheter, vilka skulle yppa sig vid ett förfarande efter den nyss angivna linjen, verkligen skulle behöva bli så stora. Tänkbart är, att svårigheterna ej skulle bli större än att de stå i rimligt förhållande till den väsentliga fördel, som vinnes, nämligen att strömfallsägaren erhåller samma möjlighet att få sin ersättning utdömd i kraft, som han skulle ha haft vid samtidig prövning av ersättnings- och tillståndsfrågorna. På grund härav vill jag som min uppfattning framföra att det synes önskvärt, att vid utformandet av blivande lagstiftning på förevarande område lämpligheten och framkomligheten av en lösning enligt vad nu sagts blir föremål för en mera ingående utredning. Anders

Pettersson.

• Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 2 5 Redogörelse för detalj distributörerna s a m t deras r å k r a l t k o s t n a d e r och priser vid distribution av elektrisk kraft. Norrbottens län. B e c k m a n . 41 s. K. . Utredning med förslag angående utbildning a v lärare for industri och h a n t v e r k v i d anstalter för yrkesundervisning m . m . Hasggström. 173 s. E . Utredning angående organisationen a v den finska församlingen i Stockholm samt d e tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m . m . A v E Schalhng. Idun. 143 s. E. . E l k r a f t u t r e d n i n g e n s redogörelse n r 2-13—14 R e dogörelse för detalj distributörerna s a m t deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Hallands län samt Göteborgs och Bohus lan. Beckman. 67 s. K. " b e t ä n k a n d e angående reglering a v anställningsförhållandena for viss civil personal inom statsförvaltningen Del 2. Personal med teknisk utbildning m. fl. Beckman. 82 s. F i . B e t ä n k a n d e med förslag angående forsknings- och försöksverksamheten samt undervisningen på m e jerinaringens område m . m . Beckman. (2) 203 s. J o ' SlTs^J tryckfrihetsförordning. Norstedt, iv. ta n

lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna. I d u n . >5<24 s . J o .

68. Betänkande m e d u t r e d n i n g och förslag angående utbildningen av lantmätare och lantbruksingenjörer. Beckman. 243 s. E . 69. 1946 å r s h j ä l p - och särklasslärarutredning. Utbildning av lärare för utvecklingshämmade och svårfostrade barn j ä m t e förslag till inrättande a v ett Katalog o c h tryck n S 130 e s i a i Tidskrifts70. B e t ä n k a n d e ' a n g å e n d e e t t rikssjukhus i Norrland b>)< K a t a l t Ä ^ T s sSJUl ° g o c h Tidskrifts71 " H ^ t 1 1 - 1 brott å r e n 1921-1940. E n statistisk u n 70 R ö k n i n g av S. Groth. Norstedt. 45 s. J u S " k a n 2 ? med förslag angående försvaret* organisation. Del 1. Beckman. 823 s. F ö 73. Betänkande med förslag angående försvarets orga2 108 s° n FÖ. " S a r s k i l d a y t t r a n d e n . Beckman. 74. Råd och anvisningar r ö r a n d e utformning a v åldervfiS&tE' ^ e m ?l k r o n i s k t sjuka, vårdhem för

ke" Idun 5rseSS9]Upia S*™* folktan dvårdspoliklini-

s

75. 1945 års universitetsbéredning. 3. Universitetsbib-

o lt A i " k h u s u t r e d n i n g a v å r 1943. Betänkande 2 angående d e n lasarettsanslutna B-sjukvården 120*s6 a n s t a l t s v å r d e n a v kroniskt sjuka. Beckman. Fiskredskapsförsäkring. B e t ä n k a n d e avgivet a v fl skredskapsforsäkringsutredningen. Am LundB e t ä n k a n d e m e d förslag till byggande a v fiskeh a m n a r . Beckman. 27G s. K. B e t ä n k a n d e och förslag rörande dövstumsundervisningen. Idun. 340 s. E. vaiuiiumnaer Arbetstidsutredningens betänkande. Del 1. Arbetare u n d e r j o r d i gruva och stenbrott. I d u n . 60 s S ? e f Ä . C m f k a - högskolornas organisationskommitté: 2. Organisatoriska åtgärder till främjande av m e dicinsk forskning. I d u n . 126 s. E B e t ä n k a n d e m e d förslag angående utbyggnad a v

rdbruksdepartementet.

' S Ä P Ä usTr 1 »K*™**™*-

77. Rekommendationer för konstruktiv beräkning a v 7« ^ b r u k s b y g g n a d e r . V. Petterson. 40 s. S t e r n i 1 vM V n t g å e n (Cl he k l a s s i f i e e r i n g a v trafikanstaliämväM? v U \ f ° telegrafverken samt statens 1 arnvagar. V. Petterson. 44 s. K L e H * a n d e rned förslag angående riksdagens a r betsformer och därmed sammanhängande frågor g sn £ a j a l 0 g o c h T i dskriftstryck. 150 s. J u ^ d , 0 g 0 r e I s e T J 3f . ö r 3 arbetsformerna i främmande länders tiU t a e n s off gar I Ä Q ^ ! , l l e n t l i g a utrednl™ RI I t t • b I K a t a l ° S o c h Tidskriftstryck. 277 s. J u 81. Betankande angående åtgärder m o t spekulation i vattenkraft m . m . Idun. 129 s. J u

t r e o n m g e n avgivits, t. e x . E. = ecklesiastikdepartementet. J o . =

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk (Siffrorna

inom k l ä m m e r

beteckna

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . ¥ a £

tiU

konvention mellan Sverige. D a n m a r k och k

Ä m n l n i r Ufif " *

förteckning

utredningarnas n u m m e r i d e n kronologiska

Verkställighet a v

Kommunallagskommitténs betänkande 1 m e d förslac ang. ändringar i kommunallagarnas bestämmelse!

k^liSaJfrnaToS^fåT" k ° mPetenS «* ^

domar

agberedningens förslag till jordabalk. 1. [381 e Ä S b a T ä . ? 4 r 3 l a g ° m u P * * v a n d e . . v äldre »rslag till tryckfrihetsförordning. [GO] terfall i brott åren 1921—1940. [71] Statsförfattning. Allmän

statsförvaltning.

i H j ^ a " d e ^ e d u t r e d n i n g rörande riksräkenskapsvery e kets organisation. [13] « L t £ f l o r, e k .ommitté. 2. Betänkande med förslag till statens allmanna avlöningsreglemente m . m f231 ang ^ * £ , • ? • V1SS -c- mreglering av anställningsförhållanTW? 9 % ed tek, S l Personal inom statsförvaltningen.

Statens och kommunernas

utbildning m .fl.ffg]

SStlSh M 'a , \ n g a v trafikanstalterna v i d post- och telegrafverken samt statens järnvägar r781 G m e d fÖrSlag a n g nnh rf" - " k s d a g e n s arblfsformer och därmed s a m m a n h ä n g a n d e frågor. [791 l i , J L O r n i e r A m ae n ! B n ^ ^ f 0 ? 1 ? 1 ™ i d ä m m a n d e länders 1947 79 [80? offentliga u t r e d n i n g a r

finansväsen.

Politl. Polisen och allmänheten. B e t ä n k a n d e m e d förslagg till tjanstcreglemente för polisväsendet. [45]

e

SåkaJ^Ti^ gf- k^l a^s s f l c e n

förteckningen.)

Nationalekonomi och socialpolitik

^i^u^^SSSSt^förslag K

att mdermta

it t

s l ^ ? , n S gS M i !S 1y a1g l!e d arbetsföra b e t ä n k a n d e . 2. F ö r nmg o c h nartiPm a^3% yrkesutbildning för

partiellt arbetsföra m . m . [18] 3. Utredningar och l£lagt 1 ^ - s y s s e i s ä t t n i n g s - 'och a r b e t s t e r g i vid vissa sjukhus och vårdanstalter m . m . [441 Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatllra och kommunala tjänster samt sådana y r k e n och b e fattningar, dför a dvilkas utövande kräves a v statlie

S f | f

behörighetsförklaring eHe/'fegi?

Socialyårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 15. Utredning och Kommunalförvaltning. e

än

an

e

m m ?3 0]

med

£ÖrSl3g

ti

"

l3g

°

m

"glonkommuner

SL^-f/^ 1 " 3 barnbidrag och SSEMS

Betankande r ö r a n d e e t t centralt arbetsmarknadsorgan. Slutbetänkande avgivet a v bostadssociala utredningen. (Forts, å omslagets 4:de sida)

Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse Organisationen av l å n e - och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [26] Stuveriverksamheten i svenska h a m n a r . [46] Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn._ 129] 1945 års skogshärbärgesutredmngs betankande. Del i . Utredning rörande bostads- och levnadsforhällandena på hemmansskogarna med forslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och forbattBtatemakterna och folkhushållningen u n d e r d e n till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. 141] B e t ä n k a n d e ang. familjeliv och hemarbete [461 Arbetstidsutredningens betankande Del 1. Arbetare u n d e r jord i gruva och stenbrott. iböj Råd och anvisningar rörande utformning av ålderdom^shem h e m för kroniskt sjuka, v å r d h e m for fättekötte sinnessjuka samt folktandvårdspolikhnik e r . [74] Hälso- och sjukvård. Statens sjukhusutrednings av år 1943 betänkande. 2. Den lasaretteanslutna B-sjukvården j ä m t e anstaltsv^ården av kroniskt sjuka. [61] 3. Utredningar och förslag s ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa s i u k h u s och vårdanstalter m. m. [44] B e t s a n d e ang ett rikssjukhus i Norrland (»Norrlandssjukhuset»). [70] Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras f ^ t J j M priser vid distribution av elektrisk k r a t t . i n l e u a n a e B e S s n d e med förslag till standardtariffer för d e t a l j distribution av elektrisk kraft. [4] w^wörelse Elkxaftutredningens redogörelse n rf 2 : 15. Redogörelse för detaljdistributörerna samt d e a s ^ r a f t k o s t n a d e r och priser vid distribution av elektrisk kraft. Alvsborss län. [20] 2: 12. Malmohus lan. [35] Z. I i . Kriftiansfads l i n . [40] 2 : 8 - 1 0 K a t a a r - l a n . G o £ lanri, län och Blekinge lan. [48] 2 : 2 5 . N o r r o o u e n s län [ 5 4 T 2 ° 1 3 - 1 4 H l l l a n d s län samt Göteborgs och MÖblerf B ä n k a n d e avgivet av 1946 års m ö b e l u t r e d ning. [52] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt deni prisreglerande verksamheten på fiskets omBe r täntende med förslag ang. lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m . m. 17] Betönkande med förslag ang. fiskets administration U t r e d n l n g 8 m e d synpunkter på ^ e r k s ^ t e i i N o r r land och förslag ang. inrättande av en central sag R

Ä Ä sammandrag för utredning r ö r a n d e p l a nering av j o r d b r u k e t och skogsbruket i Nedertornea

V w T n d r a ' r S k o g s t a x e r i n g e n av Norrland åren,1938 __42 använd metodik och h ä r o m v u n n a erfarenheter. i Ä ö r e l s e angiven av 1937 års riksskogstaxeringsBe n tänk n ande 36 ang. organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område. [4Z] Fiskerättekommitténs förslag till. fiskelag j ä m t e d ä r med sammanhängande författningar. 147] Fiskredskapsförsäkring. Betänkande avgivet av fiskredskapsförsäkringsutredningen. [62] «eVav,am B e t ä n k a n d e med förslag till byggande av fiskehamRek a omm?ndationer för konstruktiv beräkning av j o r d bruksbyggnader. [77] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri. H a n d e l och sjöfart. Handeln m e d olja. B e t ä n k a n d e m e d förslag avgivet « oljeutredningen 1945. [14] B e t ä n k a n d e med förslag till andrad lagstiftning an h a n d e l m e d skrot, l u m p och begagnat gods. 122] Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. [50] Kommunikationsväsen. Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. odling i övrigt.

Andlig

B e t ä n k a n d e m e d förslag till geofysiskt observatorium K i r u n a m . m . [6] I B e t ä n k a n d e om tandläkarutbildningens ordnande m. t Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m . m . 191 1940 å r s skolutiednings b e t ä n k a n d e n och utiedning» 8 Utredning och förslag r ö r a n d e vissa soc^lpedj gogiska anordningar inom skolväsendet. [11] 8. u y r nasiet. [34] 10. Flickskolan. [49] Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdonisv&rdskomml tens b e t ä n k a n d e del 4. [121 ' 1941 å r s lärarlönesakkunniga. Betankande m e d förso till lönereglering för övningslärare. [15] Stöd å t utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvaira kommitténs betänkande del 5. [171 1945 års a k a d e m i k e r u t r e d n i n g . [251 w.*J| B e t ä n k a n d e med förslag till a n d r a d ordning beträ fande vissa helgdagar. [27] J B e t ä n k a n d e med förslag a n g . utbildning av befäl t handelsflottan m. m . [31] .J Supplement nr 7 till Sveriges familjenamn 1920. [3 B e t ä n k a n d e om granskning och antagning av lar Utredning m e d förslag ang. utbildning av lärare t industri och h a n t v e r k vid anstalter för yrkesunde Utredning ^ n g m " o r g ä i s a t i o n e n av den finska försår h n g e n i Stockholm samt d e tyska församlingarna Stockholm och Göteborg m . m . [56] „k B e t ä n k a n d e m e d förslag ang. forsknings- och forsoK verksamheten samt undervisningen p å m e j e n n a r l Be1fnka 0 nde^o e ch * f ö r s l a g r ö r a n d e

dövstumsunderv

D e ^ m e d i c i n s k a högskolornas organisationskommit 2 Organisatoriska åtgärder till främjande av me^

BeSande S ? Ä ang. utbyggnad av l a n t b r u k s k o s s - och veterinär högskolorna. [67] i Betänkande m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e . » b o n i n g e n av l a n t m ä t a r e och lantbruksingenjor 1946 8 års h j ä l p - och särklasslärarutredning. Utbildni av lärare för utvecklingshämmade och svårfostra barn j ä m t e förslag till i n r ä t t a n d e av ett statt

1945 e års universitetsberedning. 3. Universitetebiblio: k e n universitetsadministrationen m . m . [75] Betänkande ang. k o m m u n a l upplysningsverksa h e t . [76] Försvars väsen. 1944 års rruhtärsjukvårdskommdittés b e t ä n k a n d e . Del

Betänkande m e d förslag r ö r a n d e civilförsvarets orj rusation m.

m.

[10]

..-..I—M

Betänkande m e d förslag a n g . forsvarets organisati Del 1. [72] Del 2. Särskilda y t t r a n d e n . [73]

Betänkande ang. åtgärder mot spekulation i v a t t e n kraft m. m. [81]

U t r i k e s ä r e n d e n . I n t e r n a t i o n e l l rätt.

Esselte ab. Stockholm 1947 718004